angående nytt avlöning sreglemente för tjänstemän vid postverket samt fastställande av postverkets stat för driftkostnader år 1914

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

1 Nr 2.

Kungl. Maj:t nådiga proposition till Riksdagen angående nytt avlöning sreglemente för tjänstemän vid postverket samt fastställande av postverkets stat för driftkostnader år 1914; given Stockholms slott den 14 januari 1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av protokollet över civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå Riksdagen dels godkänna det vid statsrådsprotokollet fogade förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket,

dels medgiva, att för tillförordnade förste postvaktmästaren Ernst Vilhelm Nyberg må å postverkets övergångsstat uppföras eu personlig verkmästarbefattning med avlöning av 4,200 kronor, vartill kan komma ett ålderstillägg å 400 kronor efter 3 års tjänstgöring, med den fördelning i lön och tjänstgöringspenningar, som för motsvarande avlöningsbelopp är stadgad i ovannämnda förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket, samt med skyldighet för Nyberg att ej mindre underkasta sig de för posttjänstemän gällande allmänna bestämmelser för åtnjutande av avlöning och förhöjning därav ävensom att vid uppnådda sextiofem levnads- och trettiofem tjänstår mot åtnjutande av pension, beräknad efter de i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, avgå från befattningen än även att låta postverket, utan hinder av patent, tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom postväsendet,

dels medgiva, att biträdande postexpeditören Emma Oscara Katarina Boström må från och med månaden näst efter den, då hon entledigas efter uppnådd levnadsålder av sextio år, och sedan styrkt blivit, att hon är oförmögen att på ett tillfredsställande sätt sköta postgöromålen, äga att under sin återstående livstid å postverkets pensionsstat uppbära ett årligt understöd av 900 kronor,

dels ock godkänna det vid statsrådsprotokollet fogade förslag till stat för postverkets driftkostnader för år 1914 samt bestämma postverkets anslag till driftkostnader för år 1914, förslagsvis, till 24,308,000 kronor att utgå direkt av postmedlen.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 käft. (Nr 2.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

*

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari 1913.

N ärvarande:

Hans excellens lierr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd, Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström, friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet Schotte, anförde:

Innan jag övergår till att behandla postverkets stat för driftkostnader för år 1914, har jag att anmäla ett av generalpoststyrelsen överlämnat

Förslag till nytt avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket.

I skrivelse den 24 oktober 1912 med förslag i fråga om postverkets stat för driftkostnader meddelar styrelsen till en början, att till styrelsen inkommit följande framställningar, nämligen:

dels från Svenska postmannaförbundet om lönereglering för tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar samt om förbättringar i vissa av dessa tjänstemäns med avlöningen sammanhängande förmåner, vilken framställning torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll, (Bil. E).

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

dels från Posttjänstemännens förening om åtskilliga ändringar i posttjänstemännens av högre grad avlönings- med flera förhållanden,

dels ock slutligen från vaktmästarna i generalpoststyrelsen att få åtnjuta avlöning enligt den lönestat, som kan varda fastställd för tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar.

Styrelsen erinrar vidare, att enligt nådiga remisser den 27 april och 20 juni 1912 styrelsen anbefallts att inkomma med utredning, huruvida och i vad mån övergångsbestämmelserna till avlöningsreglementet den 27 augusti 1909 lett till ojämnheter i tillämpningen samt, därest utredningon därtill gåve anledning, avgiva förslag till de åtgärder, som förhållandena kunde anses påkalla, ävensom att styrelsen, då de sålunda föreliggande ärendenas utredning synts styrelsen vara av sådan omfattning och beskaffenhet, att det för styrelsen vore av stor vikt att för densammas behandling rådföra sig med i allmänna värv förfarna, postverket utomstående personer, hemställt hos Kung!. Maj:t om bemyndigande att få inkalla dylika sakkunniga. Enligt nådigt brev den 23 augusti 1912 medgav ock Kungl. Maj:t styrelsen att för ändamålet få anlita högst tre i allmänna värv förfarna personer.

Styrelsen meddelar nu, att styrelsen för detta ändamål vänt sig till ledamoten av Riksdagens Första kammare friherre J. G. Beck-Friis samt ledamöterna av Riksdagens Andra kammare lantbrukaren Daniel Persson i Tällberg och folkskolläraren Yärner Rydén. Därjämte hava, efter förhandlingar med förenämnda föreningar, 4 representanter för posttjänstemännen av högre grad och 4 representanter för posttjänstemännen av lägre grad varit inkallade för överläggning. Slutligen hava ärendena varit föremål för behandling vid ett för ändamålet med samtliga postdirektörer anordnat möte.

De sakkunniga, som sammanträdde första gången med styrelsen den 2 september 1912, hava deltagit i behandlingen av samtliga frågor beträffande avlöningsreglementet och varit ense med styrelsen i alla punkter.

Efter samråd med de sakkunniga har generalpoststyrelsen ansett lämpligast att uppgöra förslag till nytt avlöningsreglemente i dess helhet, och har generalpoststyrelsen nu överlämnat det sålunda utarbetade förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket.

Med avseende å den ifrågasatta löneregleringen hava de sakkunniga enhälligt gjort följande principuttalande.

4 Principuttalande av de sakkunniga.

Ifungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Pä grund av den avsevärda stegring i levnadsomkostnader, som inträflat särskilt under de två senaste årtiondena, liava löneregleringsfrågorna kommit att taga en allt större del av Riksdagens arbete i anspråk, på samma gång som de ställt allt mer ökade krav på statskassan. Från början sökte Riksdagen tillgodose behoven av löneförhöjningar genom mera tillfälliga anordningar i form av dyrtidstillägg,. partiella små löneregleringar för vissa av de hårdast tryckta tjänstemannagrupperna o. s. v. Men då det snart blev klart, att de fortgående prisstegringarna ej kunde effektivt mötas genom åtgärder av mera tillfällig eller sporadisk natur, inledde Riksdagen en ny allmän löneregleringsperiod, jämförlig med den, som utmärkte 1870-talet. Denna löneregleringsperiod tog sin början vid 1907 års Riksdag, då löneregleringarna begynte för de centrala ämbetsverken samt genomfördes för statens järnvägar och försöksvis för telegrafverket. Under densamma hava mera modärna löneregleringsprinciper i många avseenden vunnit tillämpning. Därjämte har denna löneregleringsperiod utmärkts därav, att de nyreglerade lönerna i allmänhet tilltagits så avsevärt högre än de förutvarande, att Riksdagen därmed uppenbarligen avsett att vinna, att de nya lönestaterna skulle kunna bestå för en avsevärd tid framåt.

Löneregleringarna efter de nya principerna hava nu så fortskridit, att av de centrala ämbetsverken endast ett fåtal återstår oreglerade, medan av kommunikations- och uppbördsverken statens järnvägar, telegrafverket, tullverket samt inom postverket tjänstemännen av högre grad erhållit lönestater av den nya typen.

Inom kommunikationsverken kvarstå endast posttjänstemännen av lägre grad på det gamla systemets grund. Väl erhöllo även de år 1907 en lönereglering, men denna, som tillkom i överensstämmelse med en enskild riksdagsmotion, blev icke vare sig med avseende å avlöningsbelopp eller principer i övrigt av den nya typen.

En bland de grundsatser, som under den nya löneregleringsperioden vunnit eller bort vinna tillämpning var den, att likformighet och likställighet i fråga om löner och löneförmåner mellan jämförliga tjänstemannagrupper skulle åstadkommas. För de centrala ämbetsverkens vidkommande har sådan i stort sett uppnåtts under den nya löneregleringsperioden. För kommunikations- och tullverken har enhetlighet dess värre icke i nödig grad vunnits, utan här föreligger en växling av lönetyper och löneförmåner, som — åtminstone vid ett första påseende — synes onödigt systemlös. Detta förklaras visserligen dels därav, att de skilda verkens äldre lönesystem varit mycket olika samt ofta förenade med sportler, provisioner och även andra extra förmåner, vilka vid löne-

5 Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 2.

regleringen inverkat synnerligen menligt för strävandena efter likformighet mellan de olika verkens lönestater, dels ock därav att förslagen till löneregleringar utarbetats av olika kommittéer. Givetvis skulle det emellertid varit önskvärt att här från början strävats efter större enhetlighet, och det måste säkerligen en gång i framtiden bliva föremål för Riksdagens omsorg att införa rättelse i berörda avseende. Men å andra sidan befinnas ojämnheterna vid en närmare granskning icke så stora, att de skulle rättfärdiga ett upprivande inom en närliggande tid av de lönestater, som Riksdagen efter vidlyftiga utredningar och ingående prövning fastställt. För Riksdagen måste det, med hänsyn till de stora arbetsuppgifter på det sociala reformarbetets område, som inom flen närmaste tiden föreligga, framstå såsom ett livligt önskemål, att den nya löneregleringsperioden snart bringas till ett slut, så att tillbörligt utrymme och nödiga medel lämnas för livligt efterlängtade sociala reformer.

Med hänsyn till dessa omständigheter har det för de sakkunniga framstått som en synnerligen viktig angelägenhet, att från deras sida inga förslag i avseende å löner eller lönevillkor förordas, som kunna vara ägnade att uppriva grunderna för nyligen fastställda lönestater eller medverka till inledande av en ny löneregleringsperiod.

Utgående från dessa allmänna synpunkter hava de sakkunniga väl ansett sig böra dels medverka till en lönereglering för den lägre posttjänstemannagruppen, varigenom denna erhåller en lönestat, som till :xvlöningsbelopp och allmänna principer är av den nya, efter 1907 tilllämpade typen, dels ock förorda sådana ändringar i postverkets avlöningsreglemente, som, utan att rubba grunderna för 1910 års lönestat, visat sig behövliga för undanröjande av en del vid övergången till. den nya staten uppkomna ojämnheter. Men i övrigt hava de sakkunniga ansett sig böra med bestämdhet avstyrka varje ändring i en så sent som år 1909 antagen lönestat.

Jag övergår härefter till styrelsens förslag.

Styrelsen erinrar därvid till en början, att det nuvarande avlöningsreglementet trädde i kraft den 1 januari 1910. Under den tid av snart tre år, reglementet sålunda tillämpats, bär det visat sig, att avlöningsreglementet och i synnerhet dess övergångsbestämmelser varit ofullständiga och i övrigt behäftade med vissa brister. Det ligger i sakens natur, att det vid en så genomgripande omorganisation av generalpoststyrelsen samt postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, som genomfördes med 1910 års ingång, varit förenat med betydande svårig-

Allmänt uttalande av generalpoststyrelsen.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

heter att långt i förväg överblicka verkningarna av omorganisationen. Aven andra, av berörda omorganisation oberoende ojämnheter hava emellertid visat sig uppstå vid tillämpningen av avlöningsreglementet. I. åtskilliga fall hava också under den tid, reglementet ägt tillämpning, dragits under Kungl. Maj:ts prövning frågor rörande tolkningen av avlöningsreglementets föreskrifter, varjämte enskilda befattningshavare, som på grund av reglementets bestämmelser kommit i en ofördelaktig ställning i avlöningshänseende, vädjat till Kung], Maj:t att av billighetsskäl bliva tillerkända förbättrade avlöningsvillkor.

Generalpoststyrelsen bar jämväl funnit en del förtydliganden i reglementet önskvärda.

Vidare hava i avlöningsreglementet ansetts böra inrymmas vissa stadganden, som förut ej halt plats i reglementet, där de dock, praktiskt sett, böra ingå.

Slutligen hava vid omredigeringen av postverkets avlöningsreglemente beaktats de ändringar, som av 1912 års Riksdag beslutats i telegrafverkets avlöningsreglemente från 1913 års början, varjämte för vinnande, i den mån så är möjligt, av enhetlighet mellan post- och telegrafverken från telegrafverkets avlöningsreglemente upptagits sådana bestämmelser, som äro tillämpliga på förhållandena i postverket.

Vid ett första påseende torde det, säger styrelsen, måhända kunna synas, som om de ifrågasatta ändringarna i postverkets avlöningsreglemente vore av mycket genomgripande beskaffenhet. Så är dock icke förhållandet. Med bortseende från de ändringar, vilka påkallas av den reglering av avlöningsförhållandena beträffande tjänstemän av lägre grad, som generalpoststyrelsen, med instämmande av de sakkunniga, föreslår, är en stor del av ändringarna antingen endast av redaktionell natur eller ock av ringa ekonomisk innebörd.

Innan generalpoststyrelsen paragrafvis redogör för de ifrågasatta ändringarna och motiven för desamma, har styrelsen fäst uppmärksamheten därå, att styrelsen, med instämmande av de sakkunniga, i det avlämnade förslaget till nytt avlöningsreglemente borttagit den hittills varande uppdelningen av tjänstemännen i »tjänstemän av högre grad» samt »tjänstemän av lägre grad» och sammanfört samtliga befattningshavare under den gemensamma benämningen »tjänstemän».

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

§ I-

Ifrågasatt löneförbättring för vissa postmästare samt postexpeditörer och

kvinnliga förste postexpeditörer.

Under denna § ber jag att först få redogöra för vissa av styrelsen Framställning för Posttjänstemännens förening hos generalpoststyrelsen gjorda framställningar rörande avlöningarna för postmästare av klass 1 A och B, nens förening, manliga postexpeditörer och kvinnliga tjänstemän. Föreningen anför därvid följande.

Beträffande postmästarnas avlöning framhålles, att postmästarna _Post-

av klass 1 A och 1 B genom 1910 års avlöningsreglering fingo vid- “klass* 1 A kännas en allmän reducering av sina avlöningsförmåner, ehuru dessa och I?. ingalunda kunde påstås stå i för hög proportion till tjänsternas vikt och beskaffenhet, och att denna sänkning i förhållande till de förutvarande inkomsternas storlek blev ansenlig. Medeltalet av samtliga postmästares av klass 1 totalinkomst av tjänsten för åren 1909 och 1910 utgjorde nämligen, för det förra året 7,766 kronor och för det senare 6,737 kronor, vadan skillnaden, 1,029 kronor, betecknar den genomsnittliga reduceringen för varje tjänst.

Denna betydande nedsättning kan icke anses berättigad med avseende å de fordringar, som i tjänsten ställas på innehavarna av ifrågavarande postförvaltartjänster. Poströrelsens ständigt fortgående utveckling, tillkomsten av nya verksamhetsgrenar inom postväsendet och den år för år ökade omfattningen av postverkets oerhörda penningomsättning framkalla allt större krav på intresse, kunnighet och arbetsförmåga hos dem, som äro satta som ledare av rikets största postanstalter.

På det att beloppen av avlöningarna för postmästare av klass 1 må bringas något närmare de inkomster, som dessa tjänstemän före 1910 kunde påräkna av tjänsten, är det synnerligen önskvärt, att en förbättring av deras avlöningsförmåner kommer till stånd.

I sådant hänseende anhöll föreningen hos generalpoststyrelsen om medverkan därtill, att avlöningarna jämte det antal år, som bör förflyta från det tjänsteman tillträtt visst avlöningsbelopp, intill dess han kan komma i åtnjutande av det närmast högre, för postmästare av klass 1 A och klass 1 B måtte bestämmas sålunda:

klass 1 A

kr. år kr. år kr.

6,500 3 7,000 3 7,500

8 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2. klass 1 B

kr. år kr. år kr.

6,000 3 6,500 3 7,000.

Manliga I fråga om de manliga postexpeditörerna erinrar föreningen, att

1,0törel-.6 avlöningsreglementet av år 1909 efter viss övergångstid medför en sänkning av begynnelseavlöningen för manlig postexpeditör från förutvarande 2,200 kronor till 1,800 kronor eller med 18 procent. En så betydande försämring under en tid, då snart sagt alla levnadsomkostnader äro i stigande och lönerna på alla arbetsområden höjas för att motsvara de ökade behoven, måste givetvis innebära en fara både för postverket med avseende å personalens rekrytering och för den enskilde tjänstemannens ekonomi. Det skulle därför vara synnerligen vägande omständigheter, som kunde göra eu dylik lönereform berättigad.

Ju mer tidpunkten nalkas, då bestämmelsen om lägsta avlöning av 1,800 kronor skall vinna tillämpning, stadgar sig hos posttjänstemännen genom erfarenhet den övertygelse, att det vore en olycka för verket och kåren om ändring av densamma icke komme till stånd, innan den tratt i kraft, och att första medlet för ett tillfredsställande ordnande av de manliga postexpeditörernas avlöningsförhållanden är eu återgång till förut gällande begynnelseavlöning av 2,200 kronor.

Motiven för att en lägsta avlöning av 1,800 kronor för manlig postexpeditör ansågs skälig voro förnämligast, att genom realskolexamens godkännande som kompetensvillkor för inträde å den högre tjänstemannabanan i postverket fordringarna för anställning i verket sänktes, samt att ordinarie anställning av dem, som avlagt realskolexamen, till följd av den kortare förutbildningstiden skulle vinnas vid en tidigare levnadsålder än den, vid vilken befordran till ordinarie tjänst förut kunnat i allmänhet påräknas.

Vad angår det första av dessa båda skäl mister det mycket av sin styrka vid en noggrannare jämförelse mellan förutvarande och efter realskolexamens tillkomst gällande kompetensfordringar. Sökande till postelevkurs, vilken icke avlagt studentexamen, skulle tidigare förete liyttningsbetyg till övre sjätte klassen samt dessutom intyg därom, att sökanden vid avlagda prov visat sig i vissa ämnen äga godkända kunskaper, motsvarande vad som fordras i studentexamen. Skillnaden i kunskapsmått mellan sjätte nedre klassens (I ringens) kurs och realskolexamen lärer vara försvinnande. Det är sålunda ensamt i avståendet från fordran på »studentbetyg» i vissa ämnen, som sänkningen av kompetensen skulle ligga. Det är emellertid allmänt känt och oomtvistligt, att dessa av enskilda lärare, efter prov som voro helt och

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

hållet undandragna sedvanlig examenskontroll, utfärdade intyg ofta förvärvades på ett synnerligen lättvindigt sätt, vartill kom, att proven av mången avlades successivt under olika år. Dessa prov voro därför ingalunda av det värde, som man tillmätte dem. Bland de fem ämnen, som ingingo i proven, lästes tre, nämligen geografi, aritmetik och tyska, icke längre upp i gymnasium än till och med sjätte övre klassen, således icke mer än under ett år längre än i realskolan. Det kan därför med fog påstås, att kunskapsnivån bland realskolabiturienterna och bland de forna inträdessökande med förenämnda kvalifikationer i stort sett är sammanfallande.

Det andra huvudskälet — att ynglingar, som genomgått realskolan, kunna ernå ordinarie tjänst vid yngre år än som förr var möjligt - befinnes även vid närmare granskning föga hållbart. Åtminstone torde skillnaden i befordringsålder visa sig betydligt mindre än man tänkt sig. Medelåldern vid inträde i postelevkurs för dem, som antagits till elever omedelbart efter avlagd realskolexamen, torde hittills hava utgjort och kan väl väntas framgent förbliva omkring 17 år. De bliva således, sedan elevkursen numera är i det'närmaste tvåårig, anställda såsom extra postexpeditörer vid omkring 19 års ålder. Med nuvarande väntetid för vinnande av ordinarie befordran kunna de således påräkna dylik förmån i bästa fall först vid en levnadsålder av inemot 25 år. Denna åldersgräns betecknar, såsom redan antytts, ingen nämnvärd sänkning under förut gängse medelålder för befordran. Och vad värre är: alla omständigheter tala för att den inom en nära framtid kommer att icke oväsentligt höjas till följd av sannolika svårigheter att bereda ordinarie anställning åt den extra personalen inom nu gällande extratid av 5 å 6 år.

Vid bestämmandet av nuvarande begynnelseavlöning för postexpeditör synes man dessutom helt och hållet hava bortsett från behovet för postverket att i sin tjänst anställa personer med större allmänbildning och kompetens än som förvärvas genom realskolexamen. För dem, som avlagt mogenhetsexamen, torde inträde i postverket med utsikt att efter 7 å 8 år erhålla ordinarie tjänst med 1,800 kronors avlöning icke innebära någon synnerlig lockelse. Medelåldern vid avläggandet av mogenhetsexamen torde utgöra omkring 19 år. Beträffande sålunda kvalificerade tjänstemän torde sänkningen av den förutvarande lägsta avlöningen, 2,200 kronor, sakna allt fog.

Utgår man från, att befordran till ordinarie postexpeditörstjänst hädanefter i allmänhet vinnes vid en levnadsålder av 25 å 26 år av dem, som avlagt realskolexamen, och vid en ålder av 27 å 28 år av

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 höft. 2

10 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 2.

personer med mogenhetsexamen, så kan beräknas, att de förra vid 30 år nått upp till en avlöning av 2,200 kronor och de senare till 2,000 kronor. Att nu för tiden bilda familj med så begränsad avlöning torde i de flesta fall vara omöjligt.

Enligt löneskalan för manlig postexpeditör uppnår sådan tjänsteman för närvarande slutavlöningen 3,800 kronor först efter 20 års ordinarie tjänstgöring. Kommer den begärda böjningen av begynnelseavlö-. ningen till stånd, skulle denna tid förkortas till 16 år, en väntetid, som i betraktande av att förut gällande maximiavlöning för postexpeditör, 3,300 kronor, nåddes efter 10 år, synes mer än tillräckligt lång.

Föreningen hemställer därför, att generalpoststyrelsen måtte på allt sätt söka tillgodose det oavvisliga behovet av att begynnelseavlöningen för manlig postexpeditör åter höjes till förutvarande belopp, 2,200 kronor.

Sedermera har föreningen jämväl hemställt om sådan ändring av den tid, som bör förflyta mellan avlöningsförhöjningarna, att avlöningsbeloppen 2,400, 2,600, 2,900 och 3,200 kronor måtte åtnjutas efter respektive 2 år samt beloppen 3,500 och 3,800 kronor efter respektive 3 år.

Kvinnliga Beträffande de kvinnliga tjänstemännen i allmänhet anför förenintjansteman. g_en följande_

En genomgående princip för avlöningsförhöjning åt manlig posttjänsteman intill belopp av 3,800 kronor är, att förhöjning tillgodoräknas honom med 100 kronor för varje kalenderår. År antaiet år, som bör förflyta från det tjänsteman tillträtt visst avlöningsbelopp, intill dess han kan komma i åtnjutande av det närmast högre, bestämt till två år, höjes avlöningen sålunda efter dessa två år med 200 kronor; är väntetiden tre år, blir förhöjningen 300 kronor.

För samtliga kvinnliga tjänstemän åter är denna löneperiod över hela linjen fastställd till tre år, trots att avlöningsförhöjning — med undantag endast av den sista förhöjningen för postmästare av klass 3 — utgår med allenast 200 kronor.

Det är svårt att förstå, varför de kvinnliga tjänstemännen i detta hänseende skola vara sämre ställda än sina manliga kamrater. Deras avlöningar äro så mycket lägre än de manligas, att de åtminstone böra hava förmånen att ernå slutlönen förhållandevis lika snabbt som manlig tjänsteman.

Föreningen hemställer därför, att den tid, efter vilken kvinnlig tjänsteman är berättigad till avlöningsförhöjning, förkortas till två år i alla de fall, då förhöjningen uppgår till allenast 200 kronor.

11 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Å den lönestat, som tillämpades före 1910, kunde kvinnlig post- Kvinnliga expeditör, som åtnjöt avlöning i andra lönegraden, komma upp till en f°expedi-St" högsta årsinkomst av 2,800 kronor. Trots detta bestämdes slutavlöningen törel-, å 1910 års stat för de nyinrättade kvinnliga förste postexpeditörstjänsterna till blott 2,500 kronor eller 300 kronor mindre än åtskilliga obefordrade kvinnliga tjänstemän förut varit i åtnjutande av. En så betydande sänkning måste med fullt berättigande anses icke billig, då tilläggandet genom de överordnade tjänsternas inrättande av ökat ansvar åt de kvinnliga innehavarna av desamma enligt allmän uppfattning väl bort fordra någon om än ringa förbättring av deras löneförmåner. Posttjänstemännens förening hemställde därför på sin tid, att kvinnlig förste postexpeditör måtte erhålla ännu en avlöningsförhöjning utöver dem, som äro henne tillerkända i gällande avlöningsreglemente — en begäran, som föreningsmötet 1912 enhälligt beslöt vidhålla. Genom ett ytterligare avlöningstillägg å 300 kronor skulle slutavlöningen för kvinnlig förste postexpeditör bliva densamma som den högsta för kvinnlig postexpeditör enligt 1909 års stat.

Föreningen hemställer därför, att en ytterligare avlöningsförhöjning med 300 kronor må tillerkännas kvinnlig förste postexpeditör, att tillträdas tre år efter erhållandet av nuvarande slutavlöning, 2,500 kronor.

Det är ett även av 1907 års postkommission erkänt faktum, att Kvinnliga den senaste löneregleringen i vida mindre mån tillgodosåg postverkets kvinnliga tjänstemän än de manliga. Vad postexpeditörerna angår är skillnaden i begynnelseavlöningen för manlig postexpeditör och för kvinnlig postexpeditör 300 kronor och skillnaden i slutavlöning ej mindre än 1,700 kronor.

Denna högst betydande olikhet kan icke anses rättfärdigad vare sig av skillnaden i levnadsbehov eller av kvinnans i vissa avseenden (nattjänst, tjänstgöring vid järnvägsposten) inskränkta användbarhet i posttjänsten. Också har postkommissionen som skäl för denna behandling av de kvinnliga postexpeditörerna i lönehänseende endast kunnat hänvisa till avlöningsförhållandena för kvinnliga befattningshavare vid de andra kommunikations verken.

Denna jämförelse är dock haltande. Den ansvarsfulla kassatjänstgöring, förenad med handhavandet av stora penningsummor, vilken åligger flertalet kvinnliga postexpeditörer, borde, liksom annars i regel är fallet beträffande uppbördstjänster, berättiga dem till något bättre avlöningsförmåner än som annars äro beviljade med dem jämställda befattningshavare. En sådan åtskillnad har också förut av ålder förefunnits.

12 De sakkunniga.

Generalpost-

styrelsen.

Departementschefen.

Generalpost-

styrelsen.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

Med hänsyn härtill och till den synnerligen ogynnsamma ställning-, i vilken de kvinnliga postexpeditörerna kommit i förhållande till de manliga, anser föreningen oavvisligen behövligt, att slutlönen för kvinnlig postexpeditör efter 3 år höjes med 300 kronor eller från 2,100 kronor till 2,400 kronor.

Vid en dylik förhöjning skalle nuvarande i vissa fall till kvinnlig postexpeditör utgående särskilda arvode av 100 kronor bortfalla.

Generalpoststyrelsen meddelar först, angående de av styrelsen för Posttjänstemännens förening sålunda framlagda önskemål, att, då avlöningsstaten för tjänstemän av högre grad blivit fastställd så sent som från 1910 års början i samband med den då genomförda fullständiga omorganisationen av postverket, de sakkunniga varit av den mening, att några ändringar i själva lönestaten i denna del ej redan nu borde ifrågakomma.

Vid sådant förhållande har generalpoststyrelsen, som i huvudsak delar denna de sakkunnigas åsikt, icke heller funnit skäl att för sin del med anledning av Posttjänstemännens förenings förevarande framställningar ifrågasätta någon ändring i de egentliga avlöningsskalorna, ehuruväl styrelsen funnit synnerligen kraftiga skäl tala för förhöjning av de manliga postexpeditörernas begynnelseavlöning från 1,800 till 2,000 kronor. Emellertid är denna fråga enligt generalpoststyrelsens bestämda förmenande av den vikt och betydelse för postverket, att styrelsen finner sig nödsakad att vid behandlingen av ifrågasatta ändringar i § 4 av övergångsbestämmelserna föreslå införande av ett stadgande, som åtminstone förebygger ikraftträdande under de närmaste åren av den 1909 beslutade nedsättningen till 1,800 kronor av ifrågavarande begynnelselön.

Föreningens framställning innebär bestämda och väsentliga avvikelser från grunderna för 1909 års avlöningsreglemente, såväl i fråga om lönesatser som perioderna för avlöningsförliöjningar. Då jag ej blivit övertygad om, att tillräcklig anledning för närvarande föreligger till en så genomgripande revision, som dessutom icke skulle bliva utan konsekvenser för andra verk, varom emellertid varje utredning nu saknas, har jag ej ansett mig kunna tillstyrka bifall till föreningens hemställan om ändring i de egentliga avlöningsskalorna.

Nyinriittande av en verkmästartjänst.

Generalpoststyrelsen har vidare föreslagit inrättandet av en verkmästartjänst vid postverket. Därom anför styrelsen följande.

13 Kung!,. Majrts Nåd. Proposition Nr 2.

För närvarande finnes vid postverket icke anställd någon tekniskt bildad person eller mekaniker, som kan, i vad angår inventarier och effekter, tillhandagå vid reparationer, nyanskaffningar eller undersöknings- och försöksarbeten. Behovet att äga tillgång till en dylik, vid verket fast anställd tjänsteman gör sig emellertid allt mera kännbart. Ett ganska rikt verksamhetsfält finnes ock för honom. Att här uttömmande angiva samtliga de uppdrag, som skulle kunna anförtros en dylik tjänsteman, torde dock bliva allt för vidlyftigt. Generalpoststyrelsen har därför här endast omnämnt de mera viktiga av de uppdrag, som för närvarande synas böra lämnas verkmästaren.

Anslag för anordnandet i huvudstaden av posttrafik medelst automobiler är redan beviljat. Automobilerna torde komma att inom den närmaste framtiden anskaffas. För deras skötsel och reparation måste särskilda anstalter vidtagas, och anser generalpoststyrelsen det vara ekonomiskt mest fördelaktigt att härför anordna en mindre reparationsverkstad i posthuset vid Vasagatan. Inseendet över denna verkstad skulle då med stor fördel kunna anförtros åt tjänstemannen i fråga. Å denna verkstad skulle han jämväl, med biträde av erforderligt antal arbetare, kunna utföra eu hel del av de reparations- och underhållsarbeten, som för närvarande äro utlämnade till personer utom verket och för vilka utgå avsevärda ersättningsbelopp.

Bland de reparationsarbeten, som ständigt och jämt återkomma och årligen förorsaka postverket stora utgifter, märkes, bland annat, underhållet av brevlådorna. Kostnaden för detta underhåll stiger årligen till betydande belopp, inemot 10,000 kronor för år. Därest emellertid brevlådsreparationerna kunde anförtros åt en hos postverket anstäld mekaniker, skulle givetvis avsevärda besparingar kunna göras..

Utom brevlådor finnas i posttjänsten ett flertal effekter och inventarier av mer eller mindre invecklad maskinell konstruktion, vilkas reparationer jämväl skulle kunna utföras av mekanikern, såsom frimärksautomater, elektriska stämpelmaskiner, elektriska brevtransportörer, vagnar och velocipeder, säckpiskningsmaskiner, brevväskor, postväskor, brevlådsställ, frimärkslådor, vågar o. s. v.

För närvarande är i posthuset vid Vasagatan härstädes anställd en maskinist mot ett årsarvode av 2,000 kronor, vilken med biträde av några eldare har att sköta värmeledningen och ventilationsanordningarna i posthuset samt öva tillsyn över de för belysning och drift i samma hus befintliga elektriska ledningar. Överinseendet över jämväl dessa göromål skulle lämpligen kunna överlämnas till den förenämnde mekanikern.

14 Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr S.

Utom reparationer av åtskilliga ovan angivna effekter skulle jämväl, då tillfälle därtill kunde givas, nytillverkning av sådana effekter kunna äga rum genom mekanikerns försorg, varigenom med all säkerhet anskaffningskostnaden komme att nedbringas.

Vad nu anförts avser i första rummet underhåll och komplettering av till sin beskaffenhet fastställda effekter. Emellertid uppstå städse frågor om förändringar och förbättringar av de i posttjänsten använda effekterna liksom ärenden angående anskaffandet av nya anordningar, avsedda att vara allmänheten till tjänst i postalt hänseende, att påskynda post-behandlingen eller att underlätta och förenkla posttjänstemännens arbete. Exempelvis må anföras, att, då de nuvarande s. k. mekaniska brevlådorna visat sig vara olämpliga och allt för dyra, generalpoststyrelsen har under behandling frågan om anskaffande av ny typ för brevlådor. Då i fråga om brevlådans konstruktion en hel del förbättringar och förenklingar kunna vidtagas, som böra minska såväl anskaffnings- som underhållskostnaderna, erfordras åtskilliga undersökningar och försöksarbeten, varvid är nödvändigt kunna anlita en mekaniker. Har da generalpoststyrelsen tillgång till en vid postverket anställd och med postarbetet förtrogen tekniskt kunnig person, torde man kunna taga för givet, att resultatet av dessa arbeten bör bliva för postverket ur såväl konstruktiv som ekonomisk synpunkt vida fördelaktigare, än om styrelsen i ett fall av nu omnämnd beskaffenhet nödgas vända sig till någon mekanisk verkstad.

Därest generalpoststyrelsen vid utförandet av arbeten av ifrågavarande slag kunde påräkna biträde av en person, som utom tekniska kunskaper även besitter förmågan att själv uttänka konstruktionsförbättringar eller åstadkomma helt nya för posttjänsten viktiga hjälpmedel. till betjänande av såväl allmänheten som tjänstemännen, bleve naturligen arbetsresultatet ännu mera fruktbärande. En dylik person har generalpoststyrelsen funnit i tillförordnade förste postvaktmästaren Ernst Vilhelm Nyberg, vilken visat prov på framstående mekanisk och teknisk färdighet samt uppfinnarebegåvning. Nyberg har jämväl det viktiga företrädet framför andra mekaniker, att han är väl hemmastadd i posttjänsten. Han har redan gjort postverket avsevärda tjänster genom konstruerandet och utförandet av åtskilliga för verket nyttiga apparater. Bland dessa märkas elektriska brevtransportörer, som äro i verksamhet i posthuset vid Vasagatan härstädes och i Malmö posthus. Dessa sinnrika transportörer befordra automatiskt brev och korsbandsförsändelser från för allmänheten avsedda luckor å posthusens ytterväggar till vederbörande postkontors avdelning för avgående post. Fördelarna härav kunna angivas sålunda. Apparaten bereder ökad trygg-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

het å de försändelser, som där nedläggas, i det att försändelserna under tiden från deras nedläggande till deras omhändertagande inom avgående avdelningen ej kunna åtkommas; de nedlagda försändelserna komma utan tidsspillan till avgående avdelningen, varest de omedelbart sorteras, en avsevärd besparing vinnes: så t. ex. voro vid posthuset vid Vasagatan härstädes före brevtransportörens anordnande två tjänstemän av lägre grad huvudsakligen sysselsatta med den brevlådstömning, som nu utföres av brevtransportören.

Nyberg har vidare uppgjort ritningar till elektriska brevhissar för postkontoren i Hälsingborg och Härnösand samt förfärdigat modell till brevlådor för ankommande post, avsedda att uppsättas i villa- och förstadssamhällen. Eu synnerligen viktig uppfinning har Nyberg gjort i och med konstruerandet av en frimärksautomat, varå han erhållit patent. Denna automat, som är avsedd till försäljning av 5- och 10öres frimärken till allmänheten, har vid skedda avprovningar befunnits tillfredsställande, och om anslag varder beviljat för inköp av frimärksautomat er, varom generalpoststyrelsen i särskild skrivelse gjort framställning, är Nybergs automat en bland dem, som i främsta rummet komma i fråga att förvärvas för postverket. Bland övriga av Nyberg konstruerade mekaniska, arbetsbesparande anordningar kunna bär nämnas en apparat för sammansättning och upprullning av frimärken i de för frimärksautomaterna erforderliga remsor, en apparat, som mottager, registrerar och lämnar kvitto å rekommenderade brevförsändelser, samt en frimärksfuktare.

Genom de av Nyberg sålunda anordnade mekaniska postala hjälpmedel hava avsevärda besparingar i arbetskraft kunnat göras, och, därest Nyberg gives tillfälle till utvidgad verksamhet i postverkets tjänst, torde med säkerhet kunna antagas, att besparingarna bliva än mer betydande samt komma att många gånger om täcka de löneförmåner för den ifrågasatta nya tjänstebefattningen, varom generalpoststyrelsen här nedan gör framställning, samt postverkets direkta utgifter för anskaffande av materialier och dylikt betydligt minskas.

För nu ifrågavarande befattningshavare föreslås benämningen verkmästare, och har generalpoststyrelsen tänkt sig hans avlöning böra bestämmas i överensstämmelse med verkmästares vid telegrafverket (2,100 —3,800 jämte hyresbidrag av 550 kronor för år; ortstillägg utgår icke till verkmästare), endast med den jämkning, som är erforderlig för att på lämpligt sätt inpassa hans avlöning i den för postverket gällande lönestat, däri icke finnes avlöningsformen hyresbidrag. I följd härav och då verkmästaren vid postverket skulle komma i åtnjutande av ortstillägg, dock med begränsning enligt nuvarande bestämmelser till högst

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Departements-

chefen.

450 kronor, synes begynnelseavlöningen för postverkets verkmästare böra bestämmas till något högre belopp än för telegrafverkets, eller till 2,300 kronor för år, med avlöningsförhöjning 5 gånger vart tredje år med 300 kronor. Med tillämpning av en dylik löneskala skulle postverkets verkmästare komma att under de första 3 åren åtnjuta 5 kronors lägre avlöning än telegrafverkets verkmästare, under 4—12 åren högre avlöning, nämligen 4—6 åren 40 kronor, 7—9 åren 85 kronor och 10—12 åren 100 kronor, under 13—15 åren samma avlöning, varemot från och med 16 tjänsteåret telegrafverkets verkmästare erhåller 100 kronors högre avlöning än postverkets. I stort sett äro sålunda avlöningarna desamma.

Med stöd av det ovan anförda har generalpoststyrelsen hemställt, att å postverkets stat för år 1914 måtte under rubriken »Avlöningar, Generalpoststyrelsen» uppföras en verkmästare (2,300—3,800 kr.) förslagsvis 3,200 kronor.

På det att postverket må draga full nytta av den föreslagna verkmästarbefattningens innehavare, anser styrelsen i hans konstitutorial böra stadgas, att svenska postverket skall äga att, utan hinder av patent, tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom postväsendet.

De sakkunniga hava i allo instämt i generalpoststyrelsens yttrande och förslag i fråga om nyinrättande av en verkmästarbefattning vid postverket.

Den lön, generalpoststyrelsen föreslagit för den ifrågasatta verkmästarbefattningen, är avpassad i närmaste överensstämmelse med avlöningen till tjänstinnehavarna med samma beteckning vid telegrafverket. Det är emellertid utan vidare klart, att någon full likhet i arbetsuppgifterna ej föreligger. Telegrafverkets verkmästare utöva till ett antal av tre den närmaste ledningen av eu verkstad med en arbetarstam av omkring 400 och ett tillverkningsvärde mellan 1,5 och 2 miljoner kronor, under det att de reparationer och arbeten i övrigt, som kunna komma att utföras under den nu föreslagne verkmästarens ledning, representera ett förhållandevis mera blygsamt belopp. Hela det till inköp föreslagna antalet postautomobiler i Stockholm uppgår allenast till tio stycken och de reparationsarbeten i övrigt och nytillverkningar, som kunna ifrågakomma, bliva säkerligen ej av sådana dimensioner att de i och för sig motivera inrättandet av en befattning med den föreslagna avlöningen.

1 själva verket torde styrelsens förslag om inrättandet av ifrågavarande befattning föranletts av en önskan att tillförsäkra postverket förste postvaktmästaren Nybergs arbetsduglighet och mekaniska begåvning. Då Nyberg, enligt vad styrelsen meddelar, redan gjort postverket betydande tjänster, synes det också ligga i verkets intresse att bereda honom tillfälle att uteslutande sysselsätta sig med arbete på det område, dit hans fallenhet pekar.

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Emellertid torde den rätta vägen att vinna detta mål knappast vara den av styrelsen föreslagna. Två andra möjligheter synas mig kunna ifrågasättas, antingen att bevilja Nyberg ett personligt lönetilllägg, på sätt förut skett i vissa fall, eller att för honom inrätta en särskild personlig befattning.

Den förra utvägen, som väl lämpar sig för en person, som just i sin innehavande tjänst anses kunna göra särskilt stor nytta, passar mindre väl i förevarande fall, där naturligtvis postverket är bäst betjänt med att Nyberg upphör att tjänstgöra såsom förste postvaktmästare för att i stället helt ägna sig åt verksamhet inom mekanikens och dithörande område.

Det lämpligaste synes alltså vara att på postverkets stat uppföra en personlig verkmästarbefattning för Nyberg.

Med avseende å frågan om avlöning åt Nyberg må först anmälas, att jag icke finner mig kunna tillstyrka upptagandet i postverkets avlöningsreglemente av en av styrelsen och de sakkunniga under § 2 föreslagen bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att undantagsvis kunna tilldela tjänsteman avlöning i högre åldersklass än han enligt vanliga regler skulle erhålla. Denna bestämmelse synes mig allenast vara motiverad vid de tekniska verken, som hava en svår konkurrens att uthärda med den enskilda verksamheten. Anledningen till att en sådan bestämmelse nu av styrelsen föreslagits, är också, enligt vad styrelsen antyder, huvudsakligen den att styrelsen må kunna vid verkmästarbefattningen binda Nyberg.

I stället för att upptaga nämnda bestämmelse torde man böra tilldela Nyberg en personlig avlöning. Styrelsen har för den föreslagna verkmästarbefattningen tänkt sig eu begynnelselön å 2,300 kronor samt slutlön efter 15 år å 3,800 kronor med ortstillägg å 450 kronor. Högsta avlöningen skulle således uppgå till 4,250 kronor, under det att enligt styrelsens avsikt med nyssnämnda bestämmelse i § 2 Nyberg aldrig skulle behöva börja med begynnelselönen. Vid bestämmandet av löneskalan har styrelsen naturligen, då enligt dess förslag befattningen skulle uppföras å ordinarie stat, måst taga hänsyn till avlöningen för motsvarande befattningar vid telegrafverket. Om mitt förslag däremot bifalles, har man full frihet i detta avseende, och den viktigaste synpunkten torde då vara, att beloppet bestämmes så, att Nyberg kan beräknas stanna i postverkets tjänst. För min del har jag stannat vid en lämpligt avvägd begynnelselön å 4,200 kronor med ett ålderstillägg å 400 kronor efter 3 år. Båda avlöningsbeloppen synas böra fördelas i lön och tjänstgöringspenningar på sätt, som stadgas för motsvarande avlöning i postverkets avlöningsreglemente, och befattningen uppföras på styrelsens övergångsstat,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 käft. 3

18 Historik.

1874 års stat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Därjämte torde böra föreskrivas skyldighet för Nyberg att underkasta sig, förutom ovannämnda förbehåll om rätt för postverket att, utan hinder av patent, tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom postväsendet, de allmänna bestämmelser för åtnjutande av avlöning och förhöjning därav efter viss tid, som äro intagna i nämnda avlöningsreglemente, ävensom att vid den ålder, då annan posttjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten, mot åtnjutande av pension, beräknad efter de i pensionslagen stadgade grunder, frånträda sin befattning. Sistnämnda lag är emellertid ej utan vidare tillämplig på Nyberg såsom innehavare av den ifrågasatta personliga verkmästarbefattningen.

Lönereglering för tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och

lokalförvaltningar.

Beträffande tjänstemännen av lägre grad har Svenska postmannaförbundets styrelse hos generalpoststyrelsen gjort förutnämnda framställning, som torde såsom bilaga D. få åtfölja detta protokoll. Denna framställning går ut på en fullständig omreglering av den nuvarande lönestaten. Framställningen utmynnar, i vad den avser den ordinarie personalen, i ett förslag till ny lönestat från 1914 års början, byggd på mera moderna principer än den för tjänstemän av 'lägre grad nu gällande. I framställningen yrkas

bestämmande av begynnelseavlöningen för postvaktmästare och postiljoner till 1,450 kronor samt av avlöningsförhöjning med 150 kronor, efter resp. 3, 6 och 9 år, så att slutavlöningen bleve 1,900 kronor;

bestämmande av begynuelseavlöningen för förste postvaktmästare och förste postiljoner till 1,750 kronor, med avlöningsförhöjning, likaledes med 150 kronor, efter 3, 6 och 9 år, så att slutavlöningen komrne att uppgå till 2,200 kronor;

omläggning av ortstillägget, så att detta komrne att utgå med respektive 15, 10 och 5 procent av den fasta avlöningen;

hänförande av ortstillägget till lönen utan höjning av pensionsunderlaget; samt

uppdelning av den fasta avlöningen på sådant sätt, att tre fjärdedelar hänföras till lön och en fjärdedel till tjänstgöringspenningar.

Därjämte påyrkas vissa andra förmåner, som ej äro direkt hänförliga till den fasta avlöningen.

Enligt den normalstat för postverket, som trädde i tillämpning med ingången av år 1874, utgjordes postanstalternas vaktbetjäning av vaktmästare, postiljoner och brevbärare. Med inräknande av ålderstillägg, som av vissa vaktmästare intjänades efter respektive 10 och 15

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

års tjänstgöring, åtnjöto vaktmästarna en maximiavlöning av 800 kronor. Postiljonerna åtnjöto 300 eller 225 kronor, allteftersom de tillerkänts avlöning i den ena eller den andra av två olika lönegrader, men ägde ej uppbära avlöningsförhöjning i form av ålderstillägg. Brevbärarna frago en begynnelseavlöning av 300 kronor och, efter 10 år, en slut' avlöning av 500 kronor. För övrigt utgick avlöningen i form av traktamenten till postiljonerna — vid Stockholms och Göteborgs postkontor anställda postiljoner, beräknade till högst 20, åtnjöto, jämlikt nådiga brevet den 15 mars 1861, särskild hyreshjälp av 75 riksdaler — samt brevbärarskilling till brevbärarna, varjämte betjänte i samtliga klasser ägde tillgodonjuta uniformsbeklädnad. Brevbärarna i Stockholm och Göteborg intogo en viss undantagsställning, i det de voro garanterade en minimiinkomst av brevbärarskillingen med 1 krona 50 öre för varje tjbotgöringsdag. Genom nådiga brevet den 31 mars 1876 indrogs dock denna garanti, i sammanhang varmed bestämdes, att ifrågavarande brevbärare skulle för tiden från 1876 års början erhålla traktamente av 2 kronor för varje tjbotgöringsdag, under villkor att, så länge för ankomna brevpostförsändelsers hembärande särskild avgift upptoges, de avgifter av detta slag, som inflöte i nämnda städer, bleve såsom annan postuppbörd redovisade till postkassan.

Brevbäraravgiften upphävdes genom beslut vid 1882 års Riksdag, och genom nådigt brev den 2 juni 1882 bemyndigades generalpoststyrelsen att såsom gottgörelse till brevbärare för den inkomstminskning, brevbärarskillingens upphörande komme att för dem medföra, fastställa dagtraktamente att utgå med högst 2 kronor om dagen.

Nämnda traktamente utgick med växlande belopp från 2 kronor till belopp understigande en krona, allt efter omfattningen av de göromål, som ålågo brevbärare, varjämte hänsyn även togs till levnadskostnaden å den ort, där brevbärare tjänstgjorde.

För att i avlöningshänseende vinna större enhetlighet ävensom för att bereda postbetjänte bättre pensionsvillkor och åt vissa av betjäningen åstadkomma någon tillökning i löneförmånerna föreslog generalpoststyrelsen i skrivelse den 29 november 1883 angående postverkets stater för är 1885 en genomgripande omorganisation av vaktbetjäntpersonalen.

Förslaget vann godkännande av 1884 års Riksdag, och jämlikt nådiga brevet den 30 maj 1884 uppfördes i 1885 års stat postanstalternas betjäning under den gemensamma benämningen vaktbetjänte, med skyldighet för en var av personalen att i motsats till vad dittills varit fallet tjänstgöra vare sig som brevbärare eller postiljon eller biträda vid göromålens handläggning å postanstalterna. Vissa vaktmästare åtnjöto dock såsom övergångsanordning avlöning enligt äldre bestämmelser.

1885 års stat Lönereglering.

1900 års stat. Lönereglering.

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Lönen fastställdes för en var vaktbetjänt till 500 kronor med ett ålderstillägg* å 100 kronor efter fem års väl vitsordad tjänstgöring, dock tidigast från 1890 års början. Härtill kom dagtraktamente med högst 2 kronor.

Utöver förenämnda avlöningsbelopp kunde de vaktbetjänte, som gjorde tjänst å bantåg och därvid på eget ansvar expedierade post, likasom ock de vaktbetjänte, som tjänstgjorde å linjen Malmö—Köpenhamn och^ sedermera även Hälsingborg—Helsingör och Trälleborg— Sassnitz, erhålla resetraktamente.

Genom nadiga brevet den 31 maj 1889 indrogs det hyresbidrag, som dittills utgått till vissa postiljoner i Stockholm och Göteborg.

Sedan 1896 års Riksdag beviljat av generalpoststyrelsen begärd höjning. av anslaget till dagtraktamenten för vaktbetjänte, fastställdes ett minimitraktamente för dag av en krona för vaktbetjänte söder om Dalälven och 1 krona 15 öre för vaktbetjänte norr om Dalälven. För vaktbetjänte vid Stockholms, Göteborgs och Malmö postkontor voro åter traktamentena uppdelade i vissa klasser med ett ungefärligt lika antal i varje klass. En högre tjänstålder torde sålunda i allmänhet hava medfört ökad traktamentsersättning för dessa vaktbetjänte.

I sitt med skrivelse den 22 november 1898 avgivna förslag till lönereglering för vaktbetjäntpersonalen vid verkets distrikts- och lokalförvaltningar föreslog generalpoststyrelsen, för ordnande af postbetjäntkårens avlöningsförhållanden till mera likhet med tjänstemännens, att sådant traktamente, som ej utgjorde resetraktamente, måtte omsättas till det slags avlöning, det närmast liknade, nämligen tjänstgöiingspenningar, samt att vaktbetjänte skulle indelas i tre lönegrader med. en för alla lika, pensionsrätten bestämmande lön av 600 kronor. Härtill skulle komma tjänstgöringspenningar och till tjänstgöringspenningärna hörande fyra ålderstillägg efter respektive 5, 10, 15 och 20 år. Förslaget vann i huvudsak godkännande av 1899 års Riksdag, varefter jämlikt nådiga brevet den 13 oktober 1899 i 1900 års stat uppfördes, förutom 3 vaktmästare från äldre stat, »andra vaktbetjänte», med följande avlöning:

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Till l:a lönegraden hörde huvudsakligen de vid postkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö anställda betjänte ävensom de vid järnvägsposten tjänstgörande betjänte, som voro stationerade å någon av dessa orter.

I 2:a lönegraden placerades de vaktbetjänte, vilka voro stationerade norr om Dalälven eller på grund af särskilda omständigheter borde med dessa i avlöningsvillkor likställas.

Till 3:e lönegraden hänfördes övriga vaktbetjänte. f hv Förutom avlöningen å stat ägde dessutom betjänte vid ambulant postanstalt att fortfarande åtnjuta resetraktamente enligt särskilda grunder.

Åren 1901 och 1902 utgick till ordinarie postbetjänte, likasom till den övriga postpersonalen i allmänhet, dyrtidstillägg med 10 procent å lönen, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg. Under åren 1901 och 1902 åtnjöt alltså ordinarie postbetjänt genom dyrtidstillägg förhöjning av den avlöning, som bestämdes vid 1899 års Riksdag att utgå från början av år 1900, till nedanstående respektive belopp:

Med 1903 års ingång inträdde den förändring, att ålderstilläggen sammanslogos till två, vart och ett om 200 kronor för l:a lönegraden och 150 kronor för 2:a och 3:e lönegraderna, att åtnjutas efter 5, respektive 10 års tjänstgöring. Dessutom bestämdes, att ordinarie betjänte, som voro anställda såsom förmän för vaktbetjäntpersonal vid Stockholms, Göteborgs, Malmö eller andra postkontor eller vilka tjänstgjorde ensamma eller såsom förste män i s. k. postiljonskupéer eller som vid postanstalterna användes till andra jämförliga sysslor eller till bestridande av göromål, vilka dittills i regel utförts av tjänstemän, kunde, utöver den fasta avlöningen, av generalpoststyrelsen tilldelas arvode till belopp av högst 20 kronor, för månad räknat.

Samtliga betjänte erhöllo ävenledes såsom en ny förmån kostnadsfri läkarvård jämte medicin.

Dyrtids-

tillägg.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Följande tabell visar den avlöning, som vaktbetjänte fingo uppbära från 1903 års början:

Dessa avlöningsbelopp utvisa vid jämförelse med avlöningsförmånerna för åren 1901—1902 eu faktisk minskning i avlöningsförmånerna för åtskilliga postbetjänte.

Redan från början var det vid tillämpningen av 1903 års stat uppenbart, att regleringen krävde ändring i en eller annan form. I sammanhang med statförslaget för år 1905 hemställde därför generalpoststyrelsen om personliga avlöningstillägg från och med år 1903 och tills vidare åt, bland andra, de postbetjänte, som genom löneregleringen och dyrtidstilläggens upphörande fått vidkännas minskning i de avlöningsförmåner, som de eu gång åtnjutit. Framställningen framlades av Kungl. Maj:t för 1904 års Riksdag, som emellertid avslog densamma.

Icke heller Kungl. Maj:ts till 1906 års Riksdag på framställning av generalpoststyrelsen gjorda proposition om dyrtidstillägg för en del ordinarie postfunktionärer, däribland postbetjänte, vann Riksdagens godkännande.

Då således generalpoststyrelsens förslag om tillfällig förbättring i postbetjäntes ekonomiska förhållanden icke bifölls, men avlöningarnas otillräcklighet i följd av levnadskostnadernas oavbrutna stegring med varje år gjorde en avlöningsförhöjning allt mera nödvändig, framlade generalpoststyrelsen i skrivelse den 29 november 1906 förslag till en genomgripande lönereglering för de ordinarie postbetjänte.

1908 års stat. I enlighet med 1907 års Riksdags därom fattade beslut fastställdes genom nådigt brev den 28 juni 1907 ny avlöningsstat för postbetjänte, att tillämpas från och med år 1908. Enligt denna stat dels ökades antalet lönegrader från tre till fyra, dels bestämdes utefter hela linjen väsentligt förhöjda avlöningsbelopp.

Avlöningsförbättringen för de postbetjänte, som förefunnos vid 1907 års utgång, medförde en ökad utgift för postverket av tillhopa omkring 487,000 kronor.

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Avlöningsförmånerna enligt 1908 års stat framgå av nedanstående tablå:

Till l:a lönegraden skalle huvudsakligen höra postbetjänte, vilka voro stationerade i Stockholm med dess förstadssamhällen eller vid malmbergssamhällena i Norrbottens län.

I 2:a lönegraden placerades de postbetjänte, vilka voro stationerade i Göteborg och Malmö eller på grund av särskilda omständigheter ansågos böra med dessa i avlöningsvillkor likställas.

Till 3:e och 4:e lönegraderna skulle åter hänföras övriga postbetjänte, alltefter levnadskostnaderna å stationsorten.

1908 års avlöningsstat, är i huvudsak ännu gällande.

På förslag av 1907 års postkommission har lönestaten dock, utan att rubbning avsetts i de för postbetjänte fastställda avlöningsbeloppen, undergått en formell ändring, i det att, jämlikt beslut vid 1909 års Riksdag, indelningen i lönegrader upphävts från 1910 års ingång samt de belopp, med vilka avlöningarna i de tre högre lönegraderna överstego avlöning inom den lägsta lönegraden, utbrutits och förvandlats till ortstillägg.

Samtidigt utbyttes titeln »postbetjänt» för tjänsteman av lägre grad mot benämningen postvaktmästare och postiljon, varjämte ett antal postvaktmästare och postiljoner, som dittills haft uppdrag enligt § 8 avlöningsreglementet mot särskilt arvode, blevo befordrade till förste postvaktmästare och förste postiljoner, en tjänstegrad, som sålunda infördes i postverket från 1910 års början.

Avlöningen utgår från sagda tidpunkt sålunda:

för förste postvaktmästare och förste postiljoner med 1,340 kronor, med förhöjning efter 5 år till 1,490 kronor och efter ytterligare 5 år till 1,640 kronor samt

1910 års stat

Förste postvaktmästare och förste postiljoner uppföras å stat.

Po9tkommissionen 1907-

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 3.

för postvaktmästare och postiljoner med 1,100 kronor, med förhöjning efter 5 år till 1,250 kronor och efter ytterligare 5 år till 1,400 kronor.

De tjänstemän, som äro stationerade å orter, där de allmänna levnadskostnaderna äro särskilt höga, äga därjämte åtnjuta ortstillägg, antingen med 250 kronor, med förhöjning efter fem år till 300 kronor och efter tio år till 350 kronor (grupport I),

eller med 200 kronor, med förhöjning efter fem år till 250 kronor och efter tio år till 300 kronor (grupport II),

eller med 150 kronor (grupport III A och III B).

Beträffande förhöjningen av ortstillägget åt tjänstemän av lägre grad gälla enahanda bestämmelser som i fråga om förhöjningen av den fasta avlöningen.

Ortstillägget hänföres till tjänstgöringspenningar.

De obefordrade tjänstemän, som fullgöra sådana viktigare uppdrag, som i förenämnda § 8 av avlöning*sreglementet åsyftas, äga fortfarande att uppbära tillägg tilltjänstgöringspenningarna av högst 20 kronor i månaden.

Vidare äga ifrågavarande tjänstemän åtnjuta uniformsbeklädnad in natura samt läkarvård och medikamenter.

Tjänstemän, som tjänstgöra vid järnvägsposten eller å vissa landsvägslinjer, uppbära dessutom traktaments- och härbärgesersättning enligt särskilda grunder.

För översikts skull lämnas följande uppgift å de avlöningsbelopp, som tillkomma tjänstemän av lägre grad enligt 1910 års stat, samt å det antal dylika tjänstemän, som finnas i stat uppförda för ett vart av åren 1910, 1911, 1912 och 1913.

1907 års postkommission framhöll i sitt betänkande en del synpunkter, som redan då talade för en mera vittgående omändring av

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

1908 års lönestat för tjänstemän av lägre grad än den, som kommissionen ansåg sig böra påyrka och vilken, såsom förut framhållits, blev verklighet från 1910 års ingång. Kommissionen anförde i sådant hänseende, bland annat:

»Kommissionen har icke kunnat undgå att uppmärksamma, huru föga den lönereglering, som vid innevarande års Riksdag genomfördes beträffande postbetjänte, överensstämmer med de moderna principer, som lagts till grund för de senast verkställda löneregleringarna vid statens övriga kommunikations verk och vilka kommissionen även sökt följa i sitt avgivna förslag beträffande generalpoststyrelsen samt distrikts- och lokalförvaltningarnas tjänstemän, och det synes kommissionen vara av vikt, att den motsättning, som här föreligger, må såvitt möjligt undanröjas. Kommissionens nyssnämnda förslag, är, bland annat, grundat på den åskådningen, att den enskilda befattningshavarens begynnelseavlöning bör sättas jämförelsevis låg, men att denna begynnelseavlöning bör, med hänsyn till den betydande ökning i levnadskostnaderna, som under normala förhållanden komma att vid en mera framskriden levnadsålder göra sig gällande, efter hand ökas med ett flertal, efter relativt korta tidsperioder återkommande ålderstillägg. Om denna åskådning, såsom kommissionen anser, äger sin tillämpning beträffande avlöningar i allmänhet, så är det tydligen av så mycket större vikt, att ett dylikt avlöningssystem kommer att gälla i fråga om den lägre personalen, vars avlöningar ligga mer eller mindre nära existensminimum.

Normalavlöningen borde, enligt vad kommissionen tänkt sig, sålunda regleras, att ålderstilläggen komme att utgöra fyra, efter respektive 3, 6, 9 och 12 år, och vad ortstillägget angår, har det synts kommissionen, att detta borde utgå med 10 eller 15 procent enligt samma regler, som föreslagits beträffande tjänstemännen.

Kommissionen har emellertid funnit vissa betänkligheter vid att nu ifrågasätta någon genomgripande förändring i den vid innevarande års Riksdag för postbetjänte fastställda avlöningsstaten, så mycket hellre som denna avlöningsstat ännu icke hunnit träda i kraft, och kommissionen har fördenskull — med hänsyn jämväl därtill att föreliggande spörsmål knappast torde ligga inom området för kommissionens uppdrag — icke velat framlägga något förslag i ovan antydd riktning.»

Generalpoststyrelsen anför i sin nu förevarande framställning, att Det nu f°redet torde vara obestridligt, att, om redan under år 1907 posttjänste- f^aget. männens av lägre grad avlöningsförhållanden ansågos tarva en mera Allmän

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 höft. 4 motivering.

26 Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 2.

genomgripande omdaning, behovet av en sådan nu måste framträda ännu starkare, särskilt sedan tjänstemännen av högre grad vid postverket och andra statstjänare efter hand erhållit sina avlöningsförhållanden reglerade efter mera modärna principer. Den mest framträdande olikheten ligger däri, att postverkets tjänstemän av lägre grad uppbära allenast två, vartdera med 5 års mellanrum utgående ålderstillägg, under det att vid de senaste regleringarna, sålunda även för postverkets tjänstemän av högre grad, genomförts den principen, att ålderstilläggen böra vara flera och återkomma med kortare tids mellanrum.

Men även i annat hänseende torde tjänstemännens av lägre grad avlöningsförhållanden ej vara lämpligt reglerade. Styrelsen åsyftar härmed ortstillägget. De belopp, med vilka ortstillägg utgå till tjänstemän av lägre grad, synas nämligen ej hava kommit att stå i något bestämt förhållande vare sig till avlöningsbeloppen, eller, vad beträffar vissa avlöningsgrader, till levnadskostnadernas höjd å vederbörande orter. Därtill förefinnes mellan ortstillägget för tjänstemännen av lägre grad och motsvarande förmån för tjänstemännen av högre grad en viss skillnad, som näppeligen kan anses vara motiverad, nämligen den att ortstillägget till tjänstemännen av högre grad hänföres till lön, under det att ortstillägget till tjänstemän av lägre grad utgår såsom tjänstgöringspenningar. Då tjänstgöringspenningarna avstås vid sjukdomsfall, komma sålunda de svagast avlönade att gå miste om en avlöningsförmån, som de bättre avlönade under samma förhållande få uppbära.

Styrelsen och de sakkunniga äro därför ense om, att de bestämmelser, efter vilka avlöningsförmånerna utgå till tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, numera i sådan mån avvika från de principer, som vid senaste löneregleringar gjort sig gällande, att en genomgripande ändring av desamma är oavvislig.

Vid den lönereglering, som nu ansetts böra äga rum, hade det givetvis varit särdeles önskvärt, om jämväl frågan om ortstillägg för ifrågavarande lägre posttjänstemän kunnat revideras, och detta desto hellre, som ju dels ortstilläggen ingå såsom en integrerande del i avlöningen och dels framför allt gällande bestämmelser i detta fall torde lida av mycket väsentliga brister, i vilket avseende särskilt skarpt framträder den för närvarande förefintliga skillnaden beträffande tjänstemännen av högre och lägre grad i avseende å ortstilläggens hänförande till lön eller tjänstgöringspenningar.

Då emellertid inom civildepartementet igångsatts utredning rörande ortstilläggen till tjänstemän vid samtliga kommunikationsverk, i syfte att såvitt möjligt åvägabringa enhetliga bestämmelser, har ortstilläggs-

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

frågan ansetts böra, med ett mindre undantag, tills vidare lämnas å sido, enär eventuellt framkommande ändringsförslag, huru de än avfattas, icke kunna undgå att i viss mån verka förryckande och föregripande beträffande den sålunda igångsatta utredningen. Ett närmare ingående på ortstilläggsfrågan skulle därför kunna tänkas komma att äventyra hela avlöningsfrågans framförande till nästa Riksdag.

Visserligen torde det möta ej oväsentliga svårigheter att, med bortseende från beloppen av ortstillägget, kunna åstadkomma en fullt riktigt avvägd lönereglering för ifrågavarande tjänstemän, men styrelsen och de sakkunniga, som efter ingående utredningar blivit övertygade om, att dessa svårigheter låta sig övervinnas, hava icke ansett enbart ortstilläggsfrågan böra, i vad på dem ankommer, föranleda uppskjutandet av avlöningsregleringen i övrigt för posttjänstemännen av lägre grad. Därvid hava emellertid styrelsen och de sakkunniga utgått därifrån, att genom den omläggning av ortstillägget för tjänstemännen av lägre grad, som må komma att genomföras, dessa tjänstemän icke erhålla någon löneminskning.

Den reglering, som nu ansetts kunna och böra vidtagas, skulle sålunda i verklighet bliva att betrakta såsom fastställandet av en normalavlöning för posttjänstemän av lägre grad, anpassad dels efter de vid senare löneregleringar tillämpade modärna principer, dels ock etter de stegrade levnadskostnaderna.

Svenska postmannaförbundet har för konstaterande av behövligheten av en löneförbättring på grund av levnadskostnaderna förebragt en omsorgsfullt utarbetad utredning, avseende åren 1904—1910, vilken utredning, såvitt generalpoststyrelsen, efter samråd med sakkunniga på området, kunnat finna, i det stora hela torde visa ett fullt riktigt resultat. En avsevärd stegring av levnadskostnaderna har ägt rum sedan år 1904. Förhöjningen av levnadskostnaderna år 1910 mot år 1904 kan uppskattas i medeltal över hela riket till 9,5 procent för familj med ett rum och kök samt till 9,9 procent för familj med två rum och kök. Den ojämförligt största ökningen har givetvis ägt rum inom de större städerna, där särskilt hyrespriserna avsevärt stegrats, ökningen från år 1904 till 1910 har uppgivits i visst fall hava uppgått ända till 17,4 procent för familj med ett rum och kök och 16,5 procent för familj med två rum och kök.

Beträffande de närmare detaljerna av denna utredning hänvisas till bilagan.

För att påvisa nödvändigheten av avlöningsförbättring har Svenska postmannaförbundet vidare gjort en del jämförelser med andra befattningshavare, däribland sådana vid tullverket och vid statens järnvägar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

28 Jämförelse mellan å nedannämnda orter placerade tjänstemäns

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

av lägre grad avlöningsförmåner vid post- och tullverken.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Däremot tiar förbundet icke uppställt någon jämförelse med stationsförmännen och stationsbiträdena vid telegrafverket.

Då bär bredvid upptages jämförelse mellan tull- och posttjänstemän av lägre grad, hade det varit önskligt, om denna jämförelse kunnat hållas vid normalavlöningarna inom de olika verken. Då emellertid den avlöningsförmån, som är införd i postverket i form av ortstillägg, ej tillämpas i tullverket i annan mån än beträffande tullkamrarna i Stockholm, Riksgränsen och Haparanda, lärer en jämförelse böra omfatta all vederbörande avlöning vid de båda verken. Jämförelsen har därför ansetts böra omfatta de fall, där personalen i postverket på grund av ortstilläggsbestämmelserna uppbär olika avlöning, och avse en period av 30 år, till vilken tidsperiod man med hänsyn till extra-ordinarietidens längd ansett lämpligt begränsa jämförelsen.

Någon direkt jämförelse med befattningshavare vid statens järnvägar har Svenska postmannaförbundet ej förebragt. Förbundet har endast mera i förbigående omnämnt vissa funktionärers avlöningsförmåner utan att göra någon jämförelse med befattningshavare i postverket. Eu sådan jämförelse är också förknippad med synnerligen stora vanskligheter med hänsyn till befattningshavarnas olika göromål och ansvar ävensom andra på frågan inverkande omständigheter.

Då generalpoststyrelsen den 29 november 1906 avgav förslag till lönereglering för postbetjänte, yttrade styrelsen i denna fråga, bland annat, följande:

»Järnvägen och posten hava så olika funktioner; göromålen för en var särskild grupp av befattningar inom det ena och det andra verket och de därav beroende fordringarna att ställa på befattningshavarna äro så olika och sammaledes befordringsutsikterna, att man icke kan uppställa en jämförelse, som blir adekvat. Likställas postbetjänte med järnvägsbetjänte av lägsta lönegraden, stationskarlar, är jämförelsen i många fall orättvis på sådant sätt, att postbetjänten ställes på ett lägre plan, än beskaffenheten av hans tjänst med skäl berättigar honom.»

Åven beträffande förste postvaktmästare och förste postiljoner torde svårligen kunna göras någon i alla avseenden exakt jämförelse med befattningshavare vid statens järnvägar.

Emellertid hava generalpoststyrelsen och de sakkunniga för fullständighetens skull ansett sig höra meddela efterföljande jämförelsetabell:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

31 Jämförelse mel lim tjänstemäns av lägre grad vid statens järnvägar och

postverket avlöningsförmåner.

Vad däremot beträffar stationsförmän och stationsbiträden vid telegrafverket torde en jämförelse med posttjänstemän av lägre grad vara lättare att göra samt har också gjorts vid 1912 års Riksdag, då ifrågavarande telegraftjänstemäns avlöningsförmåner voro föremål för behandling. Emellertid yppa sig vid en ingående granskningav tjänstgöringens växlande beskaffenhet inom olika grenar av posttjänsten även svårigheter att i detta fall komma till någon generell likställighet. I följande tabell har intagits en sammanställning av de avlöningsförmåner, som under en 30-årsperiod tillkomma stationsförmän

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

och stationsbiträden enligt 1913 års stat i' förhållande till de lägre tjänstemännen vid postverket enligt nuvarande stat.

Vid tabellens uppgörande har styrelsen beräknat, att vederbörande tjänstinnehavare äro placerade å ort, där ortstillägg icke utgår, och att, vad befattningshavare i telegrafverket beträffar, det dem tillkommande hyresbidraget i enlighet med telegrafstyrelsens beslut utgår med 30 % av avlöningen, dock med viss begränsning.

Jämförelse mellan tjänstemäns av lägre grad avlöningsförmåner vid pest- och telegrafverken.

Svenska postmannaförbundet har vidare i sin framställning berört den lägre personalens anställningsvillkor och utbildning.

Då postmannaförbundet, såsom förut framhållits, ansett sig böra uppdraga jämförelser förnämligast med vissa tjänstemän i tullverket, hava styrelsen och de sakkunniga velat lämna vissa uppgifter i avseende å b ef or drings förhållandena till första ordinarie anställning samt levnads-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2. 33

åldern därvid i post- och tullverken. Härvid hava jämförelser gjorts med personalen vid lokaltullförvaltningen, enär inom postverket för lägre tjänstemän saknas sådan tjänstgöring, som kan jämställas med tjänstgöring inom tullverket vid kust- eller gränsbevakning.

Av den gjorda jämförelsen har framgått, att under åren 1905—

1911 tullvaktmästarna vunnit ordinarie anställning vid en levnadsålder av i medeltal 32 år 6 månader efter en extratid av i medeltal 10 år 5 månader, medan under samma period postvaktmästarna respektive postiljonerna befordrats till ordinarie redan vid en medelålder av 28 år 2 månader efter en reserv- och extratid av 7 år 6 månader. Första ordinarie anställning vinnes sålunda avsevärt tidigare av ifrågavarande posttjänstemän än av tullvaktmästarna.

Stvrelsen återger slutligen följande anförande, varmed postmanna- Svenska post-

✓.-it P • n ...ii • manna-

förbundet sammaniattat sm framställning. förbundet.

»I det föregående har blivit belyst, hurusom det för posttjänstemännen av lägre grad nu gällande lönesystemet tillförsäkrar befattningshavarna en allt för ringa fast lön och följaktligen lämnar en pension, som icke ger försörjningsmöjlighet åt löntagaren efter uppnådd pensionsålder, samt eu änkepension så låg, att den ej sätter hans änka och barn i stånd att efter hans död livnära sig. Likaså är, som också här ovan betonats, lönen alltför liten vid sjukdomsfall och redan nu, trots avlöningen som helhet är relativt låg, visar det sig, att tjänstemännen av högre grad vid sjukdomsfall tillgodonjuta vida högre ersättning, procentvis beräknat, än vad fallet är med tjänstemännen av lägre grad.

Härvidlag kan måhända invändas, att de förra icke åtnjuta förmånen av fri läkarvård och medicin, som de senare. Denna förmån är visst icke föraktlig och motiverar måhända någon skillnad i procenten av lön och tjänstgöringspenningar, men det må härvid icke bortses från, att den 'kår, som åtnjuter denna förmån, står betydligt lägre i avlöningshänseende och icke har i ekonomiskt avseende den motståndskraft, som bättre avlönade personer äga. Kostnaden för familjens uppehälle är dock lika stor, även om familjefadern åtnjuter fri läkarvård.

Men det har icke kunnat framställas begäran om höjd lön utan att detta sker i sammanhang med en verklig avlöningsförhöjning, ty med högre lön följer rätt dryga avgifter för konstitutoriallösen, högre avgifter för egen pensionering och änkepension samt retroaktivavgifter för dessa senare. En dylik åderlåtning har med de nu utgående avlöningarna icke låtit sig göra. Huru önskvärd en sådan förbättring än varit, har den därför icke kunnat framföras förr än tiden var inne för en lönereglering.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 2 käft. 5

34 Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Att i sammanhang därmed åsyftas avlöningens utgående enligt de principer beträffande avlöningstillägg, ortstillägg in. m., som på senare åren införts i statsförvaltningen, torde väl av myndigheterna godkännas.

De officiella siffror, varpå livsmedelsuppgifterna (se bil. D.) äro baserade och som oförtydbart visa behovet av en lönereglering, hava av myndigheterna, vid indelande av postpersonalen i gruppering efter dyrorterna, tillmätts den allra största betydelse och varit fullkomligt avgörande, vadan de även nu torde äga den största beviskraft.

Jämväl jämförelserna med andra kårer, särskilt tullpersonalen, ådagalägga, att de lönebelopp, som här nedan begäras, äro rimliga och avpassade efter verkligt behov samt i enlighet med kraven på att billighet och rättvisa skola gorå sig gällande. Genom att statsmakterna beviljat dessa högre avlöningar är till fullo konstaterat, att de belopp, postmannaförbundet här nedan sätter i fråga, äro beuövliga för en nödtorftig existens.

Den långa extratiden ställer förhållandena i verkligheten så, att vid en jämförelse bör minimiavlöningen för en ordinarie inom andra kårer jämföras med avlöningen för extra inom postverket.

Det har i det föregående pointerats, hurusom fordringarna för aftvinna fortkomst på postmannabanan äro höga gent emot vad gäller andra statstjänare, och det torde vara att emotse, att även själva inträdesfordringarna komma att höjas. Det kan väl vara överflödigt att ytterligare nämna, att det fordras plikttrohet, noggrannhet, ärlighet och intresse av varje man, om det hela skall kunna fungera tillfredsställande. Att inom den komplicerade posttjänsten undvika fel och misstag är visserligen omöjligt, men helt säkert skulle anmärkningsakterna växa till volymer, om icke postpersonalen över huvud vore så postalt skolad och så plikttrogen som den är.

Bekant är nog också, hurusom många frestelser till oärlighet finnas för postpersonalen och beklagligtvis gives ofta exempel på att mången svag person faller för frestelsen och ertappas, sedan han i flesta fall eu längre tid gjort sig skyldig till tillgrepp, därmed åstadkommande obotlig skada. Givetvis kan oärlighet icke försvaras, men säkert är, att en av otillräcklig avlöning alstrad svag ekonomi ofta varit en bidragande anledning till oärlighet.

Vikten och omfattningen av posttjänstemännens av lägre grad verksamhet torde i det föregående vara antydd och är för övrigt allmänt bekant.

Det har förr varit vanligt, åtminstone i de större städerna, att statstjänarna måst utfylla sin ringa avlöning med s. k. bisysslor. Vad posttjänstemännen angår existera för dem sådana numera i ringa utsträckning, men måste dock en hel del tjänstemän även med fara för

35 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

hälsan söka på annat håll anskaffa den utfyllnad av inkomsterna, som är erforderlig för att de skola kunna nödtorftigt försörja familjen. Tjänstgöringen har emellertid dels blivit mera ansträngande, dels blivit indelad på sådana tider att det icke rätt väl går för sig att med posttjänsten förena andra sysslor. Principiellt sett lärer heller ingen anmärkning kunna göras mot att staten — arbetsgivaren — ser till, att den erhåller full arbetsvaluta och reagerar mot att personalens krafter och intressen splittras på flera håll, men härför erfordras, att avlöningen från verket blir sådan att den svarar mot levnadsbekovet.

Med vad här ovan anförts tror postmannaförbund.et sig hava visat, att en lönereglering är av behovet påkallad. Vid avgivande av förslag härtill har det varit en allmän uppfattning inom kåren att det nya avlöningssystemet bör så nära som möjligt sluta sig till det för tjänstemän av högre grad gällande. Beträffande ortstxlläggen har dock gjorts det tillägget att personal, stationerad å orter, till hörande _ grupp 3 B, bör tilldelas ett ortstillägg av 5 %. Detta torde vara rättvist och ägnat att utjämna förhållandet mellan orterna, då skillnaden mellan avlöning utan ortstillägg och ett dylikt av 10 % är rätt avsevärd.

A ombudsmötet diskuterades ett förslag om att begära en uppdelning av de nuvarande s. k. förste i två grupper, varav eu högre för en del mera viktiga tjänster, då utvecklingen gått i den riktningen att dessa funktionärer bestrida olika slags sysslor. Mötet beslöt emellertid att icke nu skjuta denna fråga i förgrunden, men uttalade sig för att eu dylik tredje grupp bland tjänstemän av lägre grad är berättigad såväl ur tjänstens som personalens synpunkt.»

Ifråga om själva lönestaterna anför generalpoststyrelsen härefter följande.

Ett rent bifall till det, av Svenska postmannaförbundet framlagda förslag till lönereglering för den ordinarie personalen av lägre, grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, i vad rör allenast själva lönestaten, skulle, i förhållande till den nuvarande lönestaten, för ar 1914 medföra eu kostnadsökning av 1,029,062 kronor 50 öre, motsvarande 33,7 %. Styrelsen och de sakkunniga hava icke ansett sig kunna tillstyrka förslaget i oförändrad form.

Postmannaförbundet har vid tillmätandet av de föreslagna avlöningsbeloppen stött sin framställning på eu jämförelse med lönerna, för tulltjänstemän av lägre grad. Då den förut omiörmälda utredningen angående tiden för dessa båda tjänstemannagruppers ordinarieblivande emellertid giver vid handen, att tullvaktmästare i regel ernår ordinarie anställning vid en avsevärt högre levnadsålder — 32 år 6 månader i

Löneförhöjning för förste postyaktmästare och förste postiljoner, posto aktinästare ocli postiljoner.

Generalpost-

styrelsen.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

tullverket mot 28 år 2 månader inom postverket — och då slutligen härtill kommer, att befordringsutsikterna för postvaktmästare och postiljoner ställa sig betydligt gynnsammare än för tullvaktmästare, hava generalpoststyrelsen och de sakkunniga ansett, att avlöningarna inom tullverkets lokalförvaltningar icke utan vidare kunna läggas till grund för en lönereglering för postverkets lägre tjänstemannagrader, utan hava generalpoststyrelsen och de sakkunniga, efter långvarigt och ingående dryftande av alla på frågan inverkande omständigheter, kommit till den enhälliga ståndpunkten, att det vid nu ifrågavarande lönereglering bör gälla att söka tillse, att posttjänstemännen av lägre grad iupassas i de av statsmakterna för de båda andra s. k. kommunikationsverken fastställda moderna lönesystem å plats, där posttjänstemännen, med hänsyn till arten och beskaffenheten av sitt arbete samt det därmed förenade ansvaret, rätteligen böra ställas i avlöningshänseende.

På grund av vad sålunda blivit anfört och med särskilt avseende fäst saväl därvid, att tjänstemännen av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar i allt vidsträcktare mån fått sig anförtrodda mera ansvarsfulla göromål, vilka kräva icke blott en praktisk postal erfarenhet, parad med noggrannhet och plikttrohet, utan även ganska avsevärda insikter i postförfattningar, postal geografi in. m. samt expeditionsvana och förmåga att självständigt handlägga och såsom förmän i vissa fall leda arbetet, som även därvid, att med de större fordringar, som sålunda ställts på tjänstemännen av lägre grad, efter hand pa dem kunnat överflyttas en icke oväsentlig- del av göromål, som förut utförts av tjänstemän av högre grad, hava generalpoststyrelsen och de sakkunniga trott sig- för tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar finna en lämpligt avvägd löneskala med följande belopp:

Enligt detta förslag skulle med det i staten för år 1913 uppförda antal befattningshavare och med bortseende från sådana tillägg till tjänstgöringspenningarna, som omhandlas i § 8 avlöningsreglementet, avlöningarna för år 1914 uppgå till följande belopp:

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 2.

37 Det nu framlagda förslaget innebär vid jämförelse med den nuvarande avlöningsstaten följande olikheter:

l:o. Höjning har skett, för förste postvaktmästare och förste postiljoner från 1,340 till 1,500 kronor i begynnelseavlöningen och från 1,640 till 1,950 kronor i slutavlöningen samt för postvaktmästare och postiljoner från 1,100 till 1,200 kronor i begynnelseavlöningen och från 1,400 till 1,650 kronor i slutavlöningen;

2:o. Nu utgå två ålderstillägg å 150 kronor, vartdera efter 5 år. Förslaget avser fyra ålderstillägg, vartdera efter 3 år och utgörande de 3 första 100 kronor och det sista 150 kronor.

3:o. Postvaktmästare eller postiljon, som åtnjuter tillägg till tjänstgöringspenningarna enligt § 8 i avlöningsreglementet, skulle vid befordran till förste postvaktmästare eller förste postiljon uppbära en avlöningsförhöjning, inberäknat nämnda tillägg, av 300 kronor; nu uppbär han vid sådan befordran en dylik förhöjning av 240 kronor. (Jämför nedan sid. 56).

Generalpoststyrelsens vaktmästare hava anhållit att i avlöningshänseende bliva likställda med tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar och i sådant avseende anfört följande:

De ordinarie vaktmästarna hos generalpoststyrelsen äro de enda tjänstemän hos styrelsen, som åtnjuta avlöning enligt andra grunder än motsvarande tjänstemän vid distrikts- och lokalförvaltningarna.

Ifrågasatt löneförhöjning för vaktmästarna i generalpoststyrelsen. Framställning från personalen.

SB

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Tjänstemännen av högre grad hos styrelsen kommo nämligen från och med 1910, med vilket år den nya lönestaten för postverket trädde i tillämpning, på samma stat som tjänstemän av högre grad å postverkets lokalstat.

Några extra vaktmästare hos styrelsen skola numera enligt generalpoststyrelsens beslut ej vidare särskilt antagas, utan skall vaktmästarkåren hos styrelsen rekryteras av reservpersonal från distrikten eller postkontoren, och samma avlöningsförmåner åtnjutas av de extra vaktmästarna hos styrelsen som av extra postiljoner.

Därest nu de ordinarie vaktmästarna i styrelsen komme i åtnjutande av samma avlöningsförmåner som motsvarande tjänstemän å lokalstaten — postvaktmästare och postiljoner — skulle sålunda full likformighet i avlöningshänseende mellan styrelsens och distrikts- och lokalstatens tjänstemän bliva genomförd.

Och då de avlöningsförmåner, inklusive ortstillägget, som nu åtnjutas av postvaktmästarna, äro förmånligare än vaktmästarnas hos styrelsen, vilka icke komma i åtnjutande av ortstillägg, hava ifrågavarande tjänstemän anhållit att få komma på samma stat, som gäller för tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar.

8tyreUen°"oh ^ an^edning av denna framställning yttrade styrelsen och de sak- ' ae8sTk-0C kunniga:

kunmga. Arten av det vaktmästarna åliggande arbete är onekligen annor-

lunda än posttjänstemännens av lägre grad arbete i allmänhet. Det torde också i regel få anses mindre ansträngande. I avseende å tjänstgöringstiden intaga vaktmästarna jämväl en mera gynnsam ställning än ifrågavarande lägre tjänstemän. Härtill kommer, att vaktmästarna redan nu i avlöningshänseende äro jämnställda med vaktmästarna i de båda andra kommunikationsverken, vilka vaktmästare, vad beträffar telegrafstyrelsen, fått sina löner reglerade så sent som vid 1912 års Riksdag.

Väl är det sant, såsom vaktmästarna anfört i sin skrivelse, att vid vikariat för vaktmästare i styrelsen anlitas personal från distrikts- eller lokalförvaltningarna. Och denna anordning erbjuder också givetvis åtskilliga fördelar. Men å andra sidan torde man också utan några mera avsevärda nackdelar kunna återgå till det förut använda systemet att rekrytera styrelsens vaktmästarkår utanför distrikts- och lokalstaten.

Pa grund härav och med särskild hänsyn till lämpligheten att bibehålla likställighet i fråga om avlöningen till vaktmästarna inom kommunikationsverken hava generalpoststyrelsen och de sakkunniga icke

39 Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 2.

ansett sig böra föreslå någon ändring i själva lönebeloppen för vaktmästarna.

Med anledning av detta styrelsens och de sakkunnigas uttalande hava styrelsens vaktmästare till Kungl. Maj:t ingivit eu skrift, däri de anfört, att deras tjänstgöringstid är fastställd till minst 7 timmar såväl hos styrelsen som inom distrikts- och lokalförvaltningarna, vilken tjänstgöringstid emellertid ej sällan överskrides. Därjämte framhålles, att direkt under styrelsen sortera blankett-, frimärks- och persedelförråden samt arkivet, där vaktmästarna hava ett tungt och ansvarsfullt arbete, som icke blott kan jämställas med postvaktmästares utan även i många fall med det arbete, en förste postvaktmästare kan få sig ålagt såsom viktigare uppdrag. För övrigt åberopas arbetsordningen för generalpoststyrelsens personal § 18, tredje stycket, där det, bland annat, är föreskrivet, att vaktmästarna skola komplettera taxor, tidtabeller och andra publikationer m. m., vilka arbeten förr utförts av amanuenser och extra biträden.

På grund av vad sålunda anförts och då enligt deras förmenande det arbete, som av dem utföres inom generalpoststyrelsen, väl torde kunna, i fråga om ansvar och värde, jämställas med postvaktmästares å distrikts- och lokalförvaltningarna, hava vaktmästarna anhållit, att generalpoststyrelsens vaktmästare måtte bliva överflyttade å den lönestat, som gäller för tjänstemän av lägre grad vid distrikts- och lokalförvaltningarna, eller, om denna hemställan icke skulle kunna bifallas, att generalpoststyrelsens vaktmästare måtte tilldelas dyrortstillägg till belopp, varigenom deras löneförmåner bleve motsvarande dem, som tillkomma tjänstemän av lägre grad vid nämnda förvaltningar.

Vid ‘denna skrift funnos fogade intyg angående ifrågavarande personals tjänstgöring, däri, bland annat, framhållits av förvaltaren vid postverkets persedelförråd, att göromålen för nämnda förråds vaktmästare vore synnerligen krävande samt att vaktmästarna följaktligen måste besitta stora arbetskrafter, samvetsgrannhet och god omdömesförmåga, samt uttalats av en f. d. aktuarie vid blankettförrådet, att det arbete, vaktmästarna å blankettförrådet utföra, enligt hans mening vore mera krävande än mången postvaktmästares vid postkontor.

I anledning av denna nya framställning har styrelsen avgivit utlåtande, däri styrelsen beträffande ifrågavarande vaktmästares tjänstgöringstid meddelar, att de hava sin dagliga tjänstgöringstid förlagd till samma tid på dagen, nämligen till förmiddagen. Tjänstemännen av lägre grad vid distrikts- och lokalförvaltningarna däremot äro underkastade växlande tjänstgöringstider och få ej sällan tjänstgöra natte-

Ytterligare skrift från vaktmästarna.

Nytt

utlåtande av generalpoststyrelsen.

Beräkning’ av avlöningsförliöjning in, in.

Personligt

avlönings-

tillägg.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

tid. Härtill kommer, att styrelsens vaktmästare äro från arbete fria under samtliga sön- och helgdagar, vilket icke är fallet med de andra tjänstemännen av lägre grad.

Beträffande därefter det arbete, som åligger vaktmästarna vid persedel-, blankett- och frimärksförråden samt arkivet, anmärker styrelsen, att av de åberopade intygen tyckes framgå, att exempelvis vaktmästare å förråden skulle liava att på eget ansvar utföra vissa maktpåliggande arbeten. Enligt den för generalpoststyrelsens tjänstemän utfärdade arbetsordning åligger dock det vederbörande förrådsföreståndare att med biträde av postexpeditörer ansvara för tjänstgöromålens behöriga utförande.

Ej heller de å generalpoststyrelsens arkiv tjänstgörande vaktmästarna torde kunna anses hava sig ålagda tyngre eller ansvarsfullare göromål än vaktmästare i allmänhet.

De göromål, som av intendenten vid postverkets huvudkassa anförtros åt en å II byrån tjänstgörande vaktmästare, torde vara överensstämmande med de åligganden, som utföras av motsvarande vaktmästare hos telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen.

Beträffande sökandenas erinran därom, att styrelsens vaktmästare enligt § 18 i arbetsordningen skola komplettera taxor, postanstaltförteckningar, tidtabeller och andra publikationer, framhåller styrelsen, att detta rent mekaniska arbete av styrelsen ansetts vara en lämplig sysselsättning för vaktmästarna, då de under vakttjänstgöringen vid styrelsens byråer icke hava något annat arbete för händer.

Vad sökandena i sin nu förevarande skrivelse anfört anser styrelsen således icke utgöra något skäl att frångå det föregående uttalandet i ämnet.

Sedan Kungl. Maj:t och Riksdagen år 1909 medgivit, att sådan tjänsteman, som för samma år uppbar lägre inkomst än den avlöning honom skulle hava tillkommit, därest avlöningsreglementet och övergångsbestämmelserna av den 27 augusti 1909 varit gällande under år 1909, skulle äga åtnjuta personligt avlöningstillägg, motsvarande skillnaden, samt i följd därav vederbörande tjänstemän, i förekommande fall, tillerkänts avlöningsförhöjning från 191.2 års början, har för fullständighetens skull, omedelbart efter själva lönegrupperna, införts en punkt, däri angivits, att tjänsteman, som på grund av Riksdagens ifrågavarande beslut uppbar avlöning enligt nu gällande lönestat för hela år 1909, skulle vid beräknande av avlöningsförhöjning anses hava tillträtt staten redan från 1909 års ingång.

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Det har ansetts lämpligt att fullständiga föreskriften i not. 2 ro- Förste rande förste vaktmästarens i generalpoststyrelsen arvode, så att noten T‘iky'r"^jgrens erhölle följande avfattning »förste vaktmästare åtnjuter särskilt arvode av 200 kronor om året, vilket arvode hänföres till tjänstgöringspenningar. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad med belysning och uppvärmning samt i övrigt erforderligt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, å lönen avdragas 300 kronor årligen.

Sådant avdrag föranleder dock ej minskning av pensionsunderlaget.))

Avlöningens uppdelande i lön och tjänstgöringspenningar.

Posttjänstemännens förening har anhållit om ändrad uppdelning i Förhållandet lön och tjänstgöringspenningar av de kvinnliga tjänstemännens avlö- “^'“änåtning, så att tre fjärdedelar alltid hänföras till lön och en fjärdedel till göringspen-

• * ningar för

tjanstgonngspenmngar. _ kvinnlig

Härom anför föreningen följande. tjänstemän.

Eu närmare granskning av den i avlöningsreglementets § 1 in- Framställning förda tabell, som visar avlöningsbeloppens fördelning i lön och tjänst- ^"te^ängöringspenningar, ger vid handen, att proportionen mellan dessa båda nens förening, delar av avlöningen icke är densamma för manliga och för kvinnliga tjänstemän. Genomgående är denna proportion oförmånligare för kvinnorna än för männen, i det att lönen utgör eu mindre del av avlöningsbeloppen för kvinnliga tjänstemän än fallet är beträffande avlöningen för manliga tjänstemän. Sålunda får en manlig tjänsteman, som åtnjuter 2,400 kronors avlöning, härav räkna 1,800 kronor såsom lön, under det att en kvinnlig tjänsteman med endast 100 kronor lägre avlöning eller 2,300 kronor får nöja sig med 150 kronor lägre lön eller 1,650 kronor. Av avlöningsbeloppet 3,200 kronor för manlig tjänsteman utgör 2,400 kronor lön, men av avlöningsbeloppet 3,400 kronor för kvinnlig tjänsteman kommer allenast 1,900 kronor på lönen.

Vid sjukdom får kvinnlig tjänsteman således behålla mindre del af sin avlöning än manlig sådan. Då den förra är så väsentligt svagare avlönad än den senare, måste förhållandet innebära eu orättvisa, vilket även kan sägas beträffande den b ristande likställighetenipensionshänseende.

Vid tillämpning även beträffande avlöningarna för kvinnliga tjänstemän av de beräkningsgrunder, som följts i fråga om männens, skulle de befordrade kvinnliga tjänstemännen vara berättigade till sådan fördelning i lön och tjänstgöringspenningar av för dem avsedda avlöningsbelopp, som efterföljande tabell utvisar.

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 2 käft.

Generalpostatyrelsen ocli de sakkunnige.

Förhållandet mellan lön och tjänstgörinspenningar för den lägre personalen.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Då styrelsen och de sakkunniga icke i övrigt, på sätt förut omförmälts, ansett sig kunna nu ifrågasätta någon ändring i själva avlöningsstaten för tjänstemännen av högre grad, hava styrelsen och de sakkunniga icke heller funnit sig kunna tillstyrka nu ifrågavarande framställning.

Härtill kommer, att de kvinnliga tjänstemännen i postverket i nu ifrågavarande hänseende redan äro bättre ställda än exempelvis de kvinnliga telegraftjänstemännen.

Vad vidkommer uppdelningen av de lönebelopp, som föreslagits för tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, har styrelsen anfört följande.

I 1908 års stat blev för samtliga tjänstemän av lägre grad vid distrikts- och lokalförvaltningarna den del av avlöningen, som är att hänföra till lön, fastställd till 800 kronor. Den postvaktmästare och postiljon tillkommande lön utgör fortfarande detta belopp. Beträffande förste postvaktmästarna och förste postiljonerna beslöts vid 1909 års Riksdag en mindre jämkning i uppdelandet av deras avlöning med anledning därav, att ett antal av dessa funktionärer överflyttades på ordinarie stat, varvid till dem förut utgående tilläggsarvode utbyttes mot fast avlöning.

Sedan 1910 års början är tjänstemännens av lägre grad vid distriktsoch lokalförvaltningarna fasta avlöning fördelad i lön och tjänstgöringspenningar på följande sätt:

43 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 2.

Svenska postmannaförbundet har i sin framställning om lönereglering, bland annat, framhållit den förefintliga stora skiljaktigheten i proportionen mellan lön och tjänstgöringspenningar för posttjänstemän av högre och lägre grad, vilken särskilt vid sjukdomsförfall, då tjänsteman enligt avlöningsreglementet är berättigad att uppbära hela lönen, föranleder, att posttjänsteman av lägre grad kommer i en förhållandevis mera ogynnsam ställning än posttjänsteman av högre grad. Till belysande såväl härav som av dithörande förhållanden i de båda andra kommunikations verken lämnas här efteråt en tabellarisk sammanställning, angivande, med bortseende från i förekommande fall utgående dyrortstillägg, avlöningsbeloppen för de olika befattningshavarna samt avlöningens uppdelande i lön och tjänstgöringspenningar.

44 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

Då såväl i telegrafverket som vid statens järnvägar tjänstemännen vid sjukdom uppbära den del av avlöningen, som liänföres till lön, framgår av jämförelsen otvetydigt, att, därest tjänsteman av lägre grad i postverket av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, han i avlöningshänseende intager en mindre gynnsam ställning.

Hittills har den omständigheten, att lönen varit grundläggande för pensionen, utgjort ett väsentligt hinder för genomförande av en för posttjänstemännen av lägre grad mera förmånlig proportion mellan lön och tjänstgöringspenningar.

Längre fram under § 16 i avlöningsreglementet föreslås emellertid fastställande av särskilda pensionsunderlag för tjänstemännen av lägre grad vid distrikts- och lokalstaten. Vid bifall härtill och om sålunda det nu rådande direkta sambandet mellan löneus och pensionens belopp upphäves, synes icke något skäl föreligga att icke biträda tjänstemännens av lägre grad begäran om en för dem mera gynnsam uppdelning av avlöningen.

I enlighet med postmannaförbundets förslag har alltså generalpoststyrelsen, med vilken ock de sakkunniga instämt, hemställt, att den förste postvaktmästare och förste postiljon samt postvaktmästare och postiljon tillkommande fasta avlöning enligt den lönestat, som kan varda fastställd från 1914 års ingång, må uppdelas på så sätt, att tre fjärdedelar utgöra lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar med lämplig avjämning.

Vad slutligen beträffar styrelsens vaktmästare hava, för att i avlöningshänseende vid sjukdomsfall jämställa dessa tjänstemän med vaktmästarna inom de båda andra kommunikationsverken, styrelsen och de sakkunniga ansett det skäligt, att, i likhet med vad förut föreslagits beträffande tjänstemännen av lägre grad vid distrikts- och lokalförvaltningarna, sådan ändring vidtages i uppdelningen av vaktmästarnas fasta avlöning, att tre fjärdedelar hänföras till lön och en fjärdedel till tjänstgöringspenningar samt att i samband därmed fastställes särskilt pensionsunderlag.

I slutet av förevarande paragraf har föreslagits en så lydande punkt:

»Med fast avlöning förstås i detta reglemente lön och tjänstgöringspenningar enligt förestående lönestat samt med avlöning såväl fast avlöning som ortstillägg, arvode och sådant tillägg till tjänstgöringspenningarna, som kan utgå enligt § 8 här nedan».

Detta tillägg, som närmast är ett förtydligande, har visat sig behövligt för att undanröja den tvekan, som, enligt vad erfarenheten givit vid handen, i åtskilliga fall yppat sig vid avgörande, vilken avlöning skall vid ledigheter eller under varjehanda andra förhållanden uppbäras av den ledige och av hans vikarie.

45 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Beträffande de hittills så kallade tjänstemännen av högre grad liar Departementsjag här allenast att yttra mig om förslaget att ändra förhållandet chefenmellan lön och tjänstgöringspenningar för de kvinnliga tjänstemännen. Kvinnliga Vad denna fråga angår erinrar jag. att 1907 års postkommission särskilt ^teman. motiverat proportionen mellan lön och tjänstgöringspenningar för den kvinnliga personalen därmed, att pensionsbeloppen, för vilka lönen i regel är grundläggande, måst avvägas efter vad i förhållande till andra verk kunde anses skäligt. Då en ändring i detta avseende således synes innebära en ej oväsentlig avvikelse från grunderna för 1909 års avlöningsreglemente, har jag ej för närvarande ansett mig kunna förorda framställningen, oaktat proportionen mellan lön och tjänstgöringspenningar för de kvinnliga tjänstemännen i flera fall synes mig mindre väl avvägd.

För den lägre postpersonalen kommo av anledningar, som ovan an- Den lägre givits, de moderna avlöningsprinciperna ej till användning vid löneför- perpa°0njlen. bättringen i övrigt vid 1909 års Riksdag. Till följd av dessa omständigheter har det länge varit erkänt, att lönebestämmelserna för tjänstemän av lägre grad i 1909 års avlöningsreglemente för postverket icke varit tillfredsställande i avseende å systemet för ålderstillägg samt uppdelning i lön och tjänstgöringspenningar. De förändringar i detta avseende, som av styrelsen och do sakkunniga föreslagits, kunna således sägas endast innebära ett fortgående på den väg, som av Kungl. Maj it och Riksdagen vid flera föregående löneregleringar godkänts.

Emellertid har av vederbörande funktionärer med styrka gjorts gällande, att en sådan förändring av löneprinciperna, som nyss nämnts, icke vore i och för sig tillräcklig, utan att även en verklig löneförhöjning vore av behovet påkallad. Åven i denna del av framställningen hava styrelsen och de sakkunniga i det föreliggande förslaget gått önskningarna till mötes på så sätt, att för förste postvaktmästare och förste postiljoner begynnelseavlöningen blivit höjd med 160 kronor och slutavlöningen med 310 kronor samt för postvaktmästare och postiljoner begynnelseavlöningen höjts med 100 kronor och slutavlöningen med 250 kronor.

Vad sålunda föreslagits anser jag mig böra tillstyrka. Med dessa löneförmåner torde man ock kunna säga, att förste postvaktmästarna och postvaktmästarna erhålla en avlöning, som är skäligen utmätt i förhållande till jämförliga befattningshavare i andra verk. Den av postmannaförbundet gjorda jämförelsen med lönerna för tullvaktmästare torde icke vara hållbar, i det att, på sätt styrelsen och de sakkunniga

46 Kung!,. Majrts Nåd. Proposition Nr 2.

anmärkt, befattningshavarna i postverket erhålla ordinarie beställning vid tidigare år än personalen i tullverket. Genom inrättande av nja ordinarie befattningar söker man också för varje år, i den mån det varit förenligt med verkets behov av arbetskrafter, hålla utnämningsåldern nere vid nämnda lör postverket gynnsamma proportion, och även i år kommer jag, vid behandling av driftkostnadsstaten, att gorå framställning om ökat antal förste postvaktmästare och förste postiljoner. Den nu förordade löneförhöjningen för de förutvarande befattningshavarna av lägre grad medför en ökad kostnad av icke långt ifrån en halv miljon kronor, vilket ju innebär ett avsevärt tillägg i driftkostnaden för verket.

Beträffande vaktmästarna hos styrelsen har jag av den föreliggande y utredningen fått den uppfattning, att de i avseende på sin tjänstgöring snarare äro att jämföra med vaktmästare i en del andra verk än med den egentliga postpersonalen. Vid sådant förhållande anser jag, i likhet med styrelsen och de sakkunniga, att tillräcklig anledning ej föreligger att föreslå ändring i deras avlöning, pyrorts- Det både tydligen varit önskvärt, om man samtidigt med höjningen

tillaggen. av n0rmallönerna kunnat reglera dyrortstilläggen till närmare överensstämmelse med vad därom gäller i andra verk. Den av mig igångsatta utredningen av den invecldade dyrortsfrågan har emellertid ännu ej fortskridit så långt, att jag med säkerhet kan angiva riktlinjerna för ett framtida förslag. Då nu styrelsen och de sakkunniga ansett de av dem föreslagna grundlönerna kunna fastställas utan sammanhang med en reglering av dyrortstilläggen samt det är angeläget, att löneförbättringen för den lägre personalen ej utan mycket tvingande skäl blir uppskjuten, har jag funnit mig böra ansluta mig till förslaget, sådant det föreligger.

§ 2.

Generaipoat- Rörande denna § anför generalpoststyrelsen huvudsakligen: ^de^akkun-*1 En allmän omredigering av denna paragraf har ansetts önskvärd, nigas motive- särskilt för att så mycket som möjligt sammanföra bestämmelser, som stå i direkt samband med varandra. Till paragrafen har av sådan anledning överflyttats en del av bestämmelserna i § 3, under det att till den senare paragrafen överförts en del stadganden från § 2.

Jämväl åtskilliga sakliga ändringar hava emellertid ifrågasatts beträffande § 2.

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Mom. 1. Häri har tillförts, att posttjänsteman skall vara underkastad förflyttning jämväl till befattning vid postsparbanken. Eu motsvarande bestämmelse tinnes införd i postsparbankens avlöningsreglemente. Redan i sitt utlåtande den 1 november 1910 över förslag till lönereglering för postsparbanken hemställde generalpoststyrelsen, att föreskrift måtte införas i vederbörande avlöningsreglementen, att tjänsteman i postverket eller i postsparbanken skulle vara underkastad förflyttning till befattning i det andra verket.

Mom. 3. De i detta moment sammanförda bestämmelserna utgöra eu omredigering samt delvis ändring och utvidgning av de i nu gällande avlöningsreglemente under § 2, mom. 3 och mom. 4, sista stycket, intagna motsvarande stadgandena, vilka lyda:

§ 2, mom. 3. »Tjänsteman äger uppbära tjänstgöringspenningar endast för den tid, han verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester eller för beredande av semester bestritt högre befattning, eller under den tid, som han på uppdrag av generalpoststyrelsen använt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser i posttjänsten eller idka språkstudier eller som åtgått för fullgörande av de skyldigheter, vilka ålegat honom såsom fullmäktig eller revisor vid civilstatens änke- och pupillkassa.

Tjänsteman, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen».

§ 2, mom. 4, sista stycket. »Därest emellertid tjänsteman blivit oförmögen till tjänstgöring i följd av kroppsskada, ådragen under tjänstutövning, må den fasta avlöningen till honom utgå under högst sex månader oavkortad samt efter denna tid med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t».

Orden »eller för beredande av semester bestritt högre befattning)) hava strukits och ersatts med orden »å egen eller annan befattning» efter orden »verkligen tjänstgjort». Styrelsen har nämligen ansett de förstnämnda orden överflödiga, då i momentet stadgas, att oavkortad avlöning skall äga uppbäras för den tid, tjänsteman verkligen tjänstgjort.

Ändringarna i övrigt i den ursprungliga texten i momentets första del hava sin motsvarighet i telegrafverkets avlöningsreglemente.

Vad beträffar andra delen i momentet har denna i viss mån utvidgats. Den föreslås erhålla följande ändrade lydelse:

»Tjänsteman, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen samt sådant ortstillägg och arvode, som hänföras till lön.

Tjänsteman, som blivit oförmögen till tjänstgöring i följd av kroppsskada, ådragen under tjänstutövning, eller som förbjudits tjänstgöra till förekommande av smittofara på grund av annans sjukdom, äger att, efter generalpoststyrelsens beprövande, uppbära avlöningen oavkortad

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

under högst sex månader. Efter denna tid utgår avlöningen med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t.»

Utvidgningen omfattar de fall, då tjänsteman på grund av kroppsskada, ådragen under tjänstutövning, blivit oförmögen till tjänstgöring eller då han för förekommande av smittofara på grund av annans sjukdom förbjudits tjänstgöra.

Enligt nuvarande bestämmelser äger tjänsteman, som blivit oförmögen tjänstgöra på grund av kroppsskada, ådragen under tjänstutövning, uppbära oavkortad fast avlöning. Han kan nämligen på grund av bestämmelsens ordalydelse ej få uppbära ortstillägg och arvode. Till följd därav kommer eu tjänsteman, stationerad å dyrort, vid sådan otjänstbarhet, varom nu är fråga, i sämre ställning än en tjänsteman, stationerad å annan ort. Styrelsen och de sakkunniga anse, att tjänsteman i dylikt fall bör hållas fullt skadeslös, och hava av denna anledning föreslagit ordens »fast avlöning» utbytande mot »avlöning», varjämte det ansetts skäligt att intaga bestämmelse därom, att avlönings utbetalande i fall, varom här är fråga, skall hänskjutas till generälpoststyrelsens beprövande. Ävenledes har det ansetts billigt att tillförsäkra tjänsteman, som för hämmande av smittosam sjukdom, utan att själv vara angripen av densamma, hindras tjänstgöra, rätt att få uppbära sina avlöningsförmåner. Stadganden i sistnämnda hänseende saknas i nuvarande avlöningsreglemente.

Generalpoststyrelsen har i detta sammanhang berört en av Posttjänstemännens förening gjord framställning om bibehållande av oavkortad avlöning vid sjukdom intill 45 dagar, inberäknat semester, i likhet med vad från 1913 års början tillerkänts telegraftjänstemännen.

Såsom särskilt skål för den utvidgning av sjukavlöningsförmånen, som således medgivits sistnämnda tjänstemän, har åberopats telegraftjänstgöringens synnerligen enerverande beskaffenhet. För postverkets vidkommande hava emellertid icke anförts några särskilda omständigheter, som böra berättiga till införande av en allmän bestämmelse i ämnet av ifrågasatt innehåll. Med postverkets stora personal skulle tvivelsutan ett dylikt stadgande medföra ej oväsentliga kostnader. Helt visst skulle också ett stadgande sådant som det föreslagna komma att i tillämpningen visa sig i fråga om ordnandet av ledigheter för personalen medföra avsevärda svårigheter för postdirektörerna, vilka också för sin del avstyrkt förslaget. Enligt de sakkunnigas åsikt bör en utsträckning av den kostnadsfria ledigheten icke komma i fråga utan att verkligt tvingande skäl härför förebäras. Då så ej skett, hava generalpoststyrelsen och de sakkunniga funnit sig icke kunna tillstyrka bifall till Posttjänstemännens förenings förevarande framställning.

49 Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 2.

Mom. 4. I momentet liar gjorts ett förtydligande tillägg om de avlöningsförmåner, som tjänsteman är pliktig att avstå vid ledighet för enskilda angelägenheter m. m. Tillägget, som. endast är av formell

natur lyder: »---förutom tjänstgöringspenningar samt sådant orts-

tillägg och arvode, som hänföras till tjänstgöringspenningar, ävensom tillägg till tjänstgöringspenningarna enligt § 8 här nedan —--».

Mom. 5. Detta inrymmer delvis de stadganden, som överflyttats från § 3. I dess andra del hava orden ).>utan avstående av tjänstgöringspenningar» utbytts mot »med oavkortad avlöning».

Omedelbart härefter hava inskjutits orden »eller fullgjort värnplikt».

Fjärde stycket har föreslagits skola erhålla följande lydelse:

»X vlönings förhöj ning tillträdes vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd, därest ej annorlunda föranledes av vunnen befordran enligt efterföljande bestämmelser». Tillägget är endast av formell natur.

Momentets sista del avhandlar den viktiga frågan om

avlöning vid befordran.

Nuvarande bestämmelser i detta ämne lyda:

»Vid befordran äger tjänsteman av högre grad att genast tillträda den nya befattningens begynnelse avlöning, därest denna är högre än den avlöning, han senast uppburit. Eljest äger han att i. fråga om avlöningsförhöjning i den nya befattningen tillgodoräkna sig den tid intill 3 kalenderår, varunder han i ena eller andra befattningen innehaft den avlöning, som utgått vid befordringstillfället.

Postvaktmästare eller postiljon, som befordrats till förste postvaktmästare eller förste postiljon, erhåller därvid avlöningsförhöjning .med 240 kronor samt äger i fråga om ytterligare avlöningsförhöjning i den nya befattningen tillgodoräkna sig den tid, han åtnjutit den avlöning, som utgått vid befordringstillfället.»

Redan i skrivelse till Kungl. Magt den 26 november 1908 med yttrande över postkommissionens förslag till ändrad omorganisation för generalpoststyrelsen samt postverkets distrikts- och lokalförvaltningar utvecklade styrelsen en del synpunkter, som syntes styrelsen tala för bifall till ett från personalens sida redan då framställt förslag om sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser, att befordran alltid skulle medföra omedelbar avlöningsförhöjning. Förslag i sådan riktning hade jämväl framburits i särskild motion vid 1908 års Riksdag av herr M. Mattsson med liera.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 2 käft.

50 Generalpost-

styrelsen

1908.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Generalpoststyrelsen anförde i sitt berörda yttrande, bland annat: »På grund av anförda bestämmelse komrne avlöningsförhöjning att genast vid befordringstillfället vinnas endast av den, som antingen ännu kvarstode i avlöningsklass med lägre avlöningsbelopp än begynnelseavlöning i nya befattningen eller ock uppnått och i 3 kalenderårinnehaft slutavlöning i sin förutvarande befattning. Uti de inkomna framställningarna och i omförmälda motion har anförts, hurusom tjänstemannen i övriga fall icke skulle ernå någon avlöningsförhöjning på grund av sin befordran, förrän han till slutet passerat den avlöningsskala, som hörde till den befattning, han genom befordringen lämnat. Först därefter erhölle han en slutlig avlöningsförbättring, vilken alltså komme att verka närmast som ett ålderstillägg.

Vidare har framhållits, att befogade invändningar kunde göras redan däremot, att handhavandet av en mera ansvarsfull och maktpåliggande befattning under en lång tid skulle ske utan en mot de ökade fordringarna svarande förbättring i lönehänseende. Därtill komme direkt utgiftsökning i följd av befordringen, nämligen dels i en mängd fall betydande kostnader för flyttning till annan ort, dels i varje fall höjda avgifter till civilstatens änke- och pupillkassa. Dessa kostnader ginge sammanlagt upp till belopp, som vore att räkna med för eu person med till det nödvändiga begränsade inkomster.

I synnerhet för en familjeförsörjare bleve dylika utgifter, varigenom den behållna årsinkomsten minskades, rätt betungande, och kunde därför ovan anförda bestämmelse i avlöningsreglementet hava den verkan, att en dugande tjänsteman helt och hållet eller under kortare eller längre tid avhölle sig från att söka befordran till en befattning, för vilken han kanske vore synnerligen lämplig, endast av den anledning att hans ekonomiska förhållanden icke medgåve de med en befordran följande omkostnaderna, för vilka han icke kunde påräkna någon slags ersättning genom förbättrade löneförmåner förr än något eller några år efter eventuell befordran.

Ett dylikt förhållande vore oförenligt med postverkets verkliga fördel och stode i skarp motsats till vad som på andra områden i allmänhet ägde rum och ansåges stå nära i samband med en befordran.

Åven för generalpoststyrelsen har det framstått såsom tydligt,, hurusom tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse kan komma att verka tillbakahållande på tjänstemännen av högre grad, då tillfällen till befordran stå öppna, samt föranleda därtill att ansökan om befordran uppskjutes, ända till dess den sökande hunnit en sådan ålder å sin inneliavande tjänst, att befordriugen kommer att genast medföra avlöningsförhöjning. Därigenom komme dock den sökande att i en mängd fall

51 Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

tillika Lava uppnått en sådan levnadsålder, att han icke längre vore så lämplig för den sökta befattningen, som han hade varit på ett tidigare levnadsstadium. Ett sådant förhållande måste anses vara mindre förmånligt för postverkets intressen.»

Generalpoststyrelsen ansåg sig emellertid, vid övervägande av vad anfört blivit, då ej kunna, om än mycket starka skäl talade för den ifrågaställda jämkningen i paragrafens lydelse, tillstyrka ändringen. För denna styrelsens ståndpunkt var då bestämmande, att styrelsen, helst föreskriften ej trätt i tillämpning, ville erfara, huruledes densamma komme att verka.

Postverkets samtliga distriktschefer uttalade sig i denna fråga uti skrivelsen den 18 oktober 1908 och yttrade därvid, bland annat, att bestämmelsen vore oförenlig med postverkets verkliga fördel och stode i skarp kontrast med vad i sådant hänseende iakttoges å enskilda och allmänna verksamhetsområden samt att förhållandena enligt distrikts chefernas mening gjorde paragrafens ändring till en tvingande nödvändighet.

Nu hava framställningar ånyo gjorts såväl av Posttjänstemännens förening som av Svenska postmannaförbundet därom, att tjänstemän vid befordran måtte beredas omedelbart förhöjd löneförmån.

Posttjänstemännens förening anför härom:

Allt sedan förslaget till nuvarande avlöningsreglemente först framkom, har Posttjänstemännens förening eftersträvat sådan ändring av § 3, femte stycket, att tjänsteman vid befordran till högre befattning må äga rätt att omedelbart tillträda avlöning närmast högre än den innehållande, med rätt att i fråga om närmast därpå följande avlöningsförliöjning få tillgodoräkna sig den tid, varunder han innehaft den avlöning, som utgått vid befordringstillfället.

Ätt en dylik ändring kommer till stånd är för närvarande det för tjänstemannakåren av högre grad viktigaste gemensamma önskemålet i lönehänseende. Nuvarande bestämmelse i nyss angivna stycke, jämlikt vilken den, som vinner befordran, i regel kan påräkna därav uppstående löneförbättring tidigast tre år efter sedan han uppnått den för den lägre tjänsten bestämda slutavlöningen, verkar i hög. grad oförmånligt. Exempel: En postexpeditör med 3,200 kronors avlöning erhåller genom befordran till förste postexpeditör bättre löneinkomst icke förrän 6—9 år efter befordringstillfället; en kontrollör, som uppbär avlöning med 4,600 kronor och blir befordrad till postmästare av klass 2 B, vinner på grund av denna befordran avlöningsförhöjning först efter 3 — 6 ar. Men icke nog härmed: är denne kontrollör stationerad exempelvis i Stock-

Posttjänste-

männens

förening.

Generalpoststyrelsen och de sakkunniga.

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

liolm och tillträder postmästartjänsten där, mister han till följd av befordringen 450 kronor årligen i ortstillägg.

En annan konsekvens av nu gällande bestämmelser är, att en tjänsteman, som under vakans uppehåller högre befattning och därunder jämlikt § 4 i avlöningsreglementet åtnjuter särskild ersättning, ofta får mindre inkomst, därest han utnämnes till och tillträder tjänsten, än han har under förordnandet å densamma.

Under det att merinkomsten till följd av befordran sålunda vinnes sent och i vissa fall — såsom det nyss beträffande en å dyrort stationerad tjänsteman anförda — blir högst obetydlig, får tjänsteman däremot omedelbart efter befordringen vidkännas ökade utgifter för egen samt änke- och pupillpensionering, av vilka särskilt avgifter för sistnämnda pensionsändamål äro synnerligen betungande, om tjänstemannen kommit till högre ålder. Det är visserligen sant, att för dessa ökade avgifter bekommes valuta i höjda pensioner, men icke dessmindre utgöra dessa utgifter, i förening med till följd av placering å annan ort uppkommande dryga flyttningskostnader, ett hinder för mången tjänsteman med familj att under nuvarande avlöningsförhållanden söka befordran. Det kan därför utan överdrift påstås, att förevarande stadgande i avlöningsreglementet verkar förryckande på befordringsförhållandena inom postverket.

Slutligen anmärker föreningen, att, åtminstone vad telegrafverket angår, förhållandena äro andra än i postverket, i det att telegraftjänsteman vid befordran till högre tjänst i de flesta fall erhåller högre inkomst genom ökad uppbördsprovision samt att järnvägstjänsteman icke har någon fraktkostnad vid flyttning.

Generalpoststyrelsen erinrar, att stjmelsen vid avgivandet av yttrandet den 26 november 1908 ej kunde bygga sin ståndpunkt på någon erfarenhet, enär bestämmelsen då ej hade trätt i kraft, samt meddelar nu redogörelse för, huru den åberopade bestämmelsen verkat under den tid av snart tre år, densamma ägt tillämpning.

Såsom generalpoststyrelsen redan i sitt berörda yttrande påvisat, kunna endast sådana tjänstemän, som antingen kvarstå i avlöningsklass med lägre avlöningsbelopp än begynnelseavlöning i den nya befattningen eller ock uppnått och i 3 kalenderår innehaft slutavlöning i sin förutvarande befattning, omedelbart njuta avlöningsförhöjning vid befordran.

Bland de tjänstemän, som befordrats efter 1910 års ingång, hava endast få kunnat beredas omedelbar avlöningsförhöjning. Det stora

53 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

flertalet liar i den nya befattningen fått mindre behållen inkomst än de före befordringen uppburit.

Av 14 postexpeditörer, som under åren 1910—1912 befordrats till förste postexpeditörer, kunna sålunda tre först 1917, fyra först 1919 och återstoden först 1920 njuta annan förhöjd avlöning än sådan, som de skolat åtnjuta såsom postexpeditörer, sålunda utan att hava befordrats. De hava dock fått vidkännas avsevärda omkostnader för befordringen i form av pensions- och flyttningsavgifter.

Verkställd utredning beträffande 61 personer, som under samma år befordrats till högre tjänster än förste postexpeditörstjänster, har givit det resultat, att dessa tjänstemän å de tjänster, till vilka de befordrats, på grund av befordringsavgifterna till civilstatens änke- och pupillkassa komma att under åren 1910—1916 uppbära tillsammans 1,169 kronor 58 öre lägre behållen avlöning, än om de ej vunnit befordran. Denna inkomstminskning innefattar emellertid ej hela deras förlust, i det att befordringen medfört omedelbara förhöjningar även av årsavgifterna för egen och efterlevandes pensionering samt i de flesta fall dryga flyttningskostnader.

Vid vad styrelsen nu framhållit har styrelsen emellertid endast tagit i betraktande den fasta avlöningen.

Avsevärt ogynnsammare kunna emellertid befordringarna i verkligheten hava gestaltat sig.

Enligt gällande bestämmelser utgår nämligen ortstillägg endast till vissa befattningshavare, nämligen till tjänstemän med en maximiavlöning ej överstigande 5,000 kronor. Om därför en tjänsteman, som uppburit ortstillägg, befordras till tjänst, med vilken ortstillägg ej är förenat, å ort, där ortstillägg utgår, får samma tjänsteman, även om befordringen för honom ej medfört högre fast avlöning, helt och hållet avstå en avlöningsform, som han förut uppburit i eu lägre tjänsteställning. Det belopp, som han sålunda utan vidare går förlustig, kan uppgå ända till 450 kronor för år.

Styrelsen har andragit följande exempel:

Eu kontrollör, tjänstgörande vid postkontor i Stockholm, uppbar såsom sådan fast avlöning av 5,000 kronor och ortstillägg av 450 kronor, alltså tillsammans 5,450 kronor. Han befordrades från och med den 1 oktober 1911 till förste kontrollör vid den avdelning av Stockholms postkontor, vid vilken han tjänstgjort såsom kontrollör. Då ortstillägg ej utgår å förste kontrollörstjänst och då befordran för honom ej medförde omedelbar förhöjning av den fasta avlöningen, fick den befordrade i den nya tjänsten uppbära allenast samma fasta avlöning,

54 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

lian förut åtnjutit, eller 5,000 kronor. Först från 1913 års början är lian berättigad till aviöningsförhöjning till 5,500 kronor. Under mellantiden har han förlorat i löneförmåner 562 kronor 50 öre. Befordringen har dessutom för honom medfört, förutom förhöjda årsavgifter för egen och efterlevandes pensionering, en befordringsavgift till civilstatens änke- och pupillkassa av 337 kronor 20 öre.

En förste postexpeditör hos styrelsen uppbar fast avlöning av 4,200 kronor järnte 450 kronor i ortstillägg, sålunda i allt 4,650 kronor. Från och med den 1 augusti 1912 befordrades han till aktuarie hos styrelsen. Då ortstillägg ej tillkommer sådan befattningshavare, får tjänstemannen, som uppbar sin fasta avlöning från 1910 års början räknat, såsom aktuarie allenast uppbära derma fasta avlöning. Jämlikt nu gällande bestämmelser är han från 1913 års början, då han uppburit en fast avlöning av 4,200 kronor under 3 år, berättigad erhålla förhöjning däri till 4,600 kronor. Men icke ens genom denna förhöjning av den fasta avlöningen kommer tjänstemannens avlöning att uppgå till det belopp, vartill avlöningen före befordringen belöpt sig. borst från 1916 års början, då aktuarien hunnit intjäna en fast avlöning av 5,000 kronor, har avlöningen stigit till sådant belopp, att det ej understiger den före befordringen uppburna avlöning. Under åren 1912—1915 skulle han förlora i löneförmåner sammanlagt 337 kronor 50 öre. Befordringsavgiften till civilstatens änke- och pupillkassa har för honom utgjort 428 kronor 80 öre, vilket belopp ej ingår i den beräknade löneminskningen.

Vad nu anförts anse styrelsen och de sakkunniga till fullo visa, att det i allmänhet ur ekonomisk synpunkt ej är vidare lockande för en posttjänsteman att söka en befordran samt att eu ändring av nuvarande bestämmelser är av nöden. Redan den omständigheten, att tjänstemannen ofta måste påtaga sig ett större ansvar utan någon ekonomisk vedergällning, torde vara mindre förenlig med tidens krav. Men även från en annan än den befordrades synpunkt medför systemet en viss vansklighet, som icke får underskattas. Skall nämligen påtagandet av det ökade ansvaret ske i förening med ekonomiska uppoffringar, som eventuellt föranleda skuldsättning från den befordrades sida, låter det sig lätt tänkas, att postverket icke alltid erhåller den lämpligaste tjänstemannen för en ledigbefattning. Och att ett på sådant sätt ordnat avlöningssystem — genom vilket lätteligen kan, till men för postverket, främjas befordringar av personer, som äro ekonomiskt oberoende eller, såsom ej bundna av familjeplikter, mindre beroende av inkomsten, framför mindre välsituerade, men för tjänsten lämpligare tjänstemän — skall verka förryckande på

55 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

hela befordringsväsendet är uppenbart. Styrelsen har ej kunnat undgå att finna, att de nu omhandlade bestämmelserna verkat hämmande på den tävlan om lediga befattningar, som, icke minst för postverket självt, varit önsklig. Postverkets ständiga utveckling fordrar, att de personer, som skola leda arbetet, äro väl förfarna. Då tjänsterna, med undantag för byråchefs- och postdirektörstjänster, tillsättas efter ledigförklarande i vanlig ordning, förutsattes, att tjänsterna skola vara eftersträvansvärda jämväl i ekonomiskt avseende, för att till desamma skola väntas anmäla sig sådana sökande, att ett för verket lämpligt urval skall kunna ske. Styrelsen och de sakkunniga anse det därför för en bjudande nödvändighet, att i hithörande hänseende ordnas så, att befordran alltid må medföra någon förhöjning av avlöningen. Enligt beräkning kan ett bifall härtill medföra en utgift för postverket av högst 20,000 kronor om året. På ett väl ordnat befordringssystem beror enligt såväl styrelsens som de sakkunnigas åsikt, huruvida postverket för framtiden skall, såsom hittills, kunna fylla sin stora och krävande uppgift mot allmänheten.

1909 års statsutskott yttrade, att detsamma ej ansåge sig kunna då förorda bifall till förslaget av de skäl, att bestämmelsen ansåges komma att förrycka den jämnhet och kontinuitet i avlöningsskalan, som utgjorde en av de ledande principerna för det då föreliggande löneregleringsförslaget, samt att någon bestämmelse, likartad med den föreslagna, icke vore meddelad i de för personalen vid statens järnvägar och telegrafverket gällande avlöningsreglementen.

Det äger visserligen sin riktighet, säger styrelsen vidare, att en avlöningsförhöjning, som inträder vid befordran, kommer att verka olika, beroende på när befordringen äger rum, samt att den, som befordras omedelbart efter det han tillerkänts en viss avlöning på grund av tjänstålder, kommer i gynnsammare ställning än eu person, som vunnit motsvarande befordran, då han innehaft sin avlöning någon tid. Men denna ojämnhet i avlöningen vid befordran kan dock redan nu uppstå vid tillämpningen av postverkets avlöningsreglemente. Utan den nu ifrågasatta ändrade bestämmelsen kan nämligen en sådan ojämnhet i visst fall inträffa, nämligen därest befordran äger rum, efter det tjänstemannen innehaft viss slutavlöning under 3 år. Om exempelvis två postmästare av klass 3 eller kontrollörer från 1912 års början beräknas hava intjänat slutavlöningen, 5,000 kronor, å sin vederbörande tjänst och befordras till postmästare av klass 2 B, slutavlöning 5,500 kronor, den ene från 1915 års början och den andre först från 1917 års ingång, erhålla de, en var, omedelbart förhöjd avlöning, dock med den skillnad att den,

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition r 2.

som vunnit den tidigare bofordringen, för var och ett av åren 1915 och 1916 kommer i åtnjutande av en årlig förhöjning av avlöningen med 500 kronor, som den senare befordrade up bär först 1917.

Yad beträffar befattningshavare vid tele rafverket och i statens järnvägar framhålles, att förevarande fråga, me hänsyn till provisions-, pensions-, inkvarterings med flera förhållanden, ör nämnda befattningshavare icke är på långt när av den vikt och etydelse som för posttjänstemännen.

I anledning av vad sålunda anförts har styrelsen, med instämmande av de sakkunniga, hemställt, att bestäm elserna angående avlöning i anledning av befordran måtte erhålla följ nde förändrade lydelse:

»Vid befordran tillträder tjänsteman lägsta fasta avlöningen i den grupp, till vilken befordran äger rum, därest han antingen från tillträdandet av den nya tjänsten skulle ägt uppbära lägre fast avlöning i den tjänst, varifrån befordran skett, eller ock icke innehar ordinarie tjänst. Eljest äger han tillträda den fasta avlöning, som enligt § 1 närmast överstiger det belopp, han från tiden för den nya tjänstens tillträdande varit berättigad att i den tjänst, från vilken befordran ägt rum, uppbära i fast avlöning jämte, i förekommande fall, tillägg till tjänstgöringspenningarna jämlikt § 8, vilket tillägg därvid beräknas till 240 kronor för år.

Därjämte ägor tjänstemannen, såvida han icke redan samtidigt med tillträdandet av den nya tjänsten intjänat avlöningsförhöjning genom ålderstillägg i vid befordringen innehavd tjänst, att i fråga om avlöningsförhöjning i den nya tjänsten räkna sig till godo den tid intill 3 kalenderår, varunder han innehaft det fasta avlöningsbelopp, som enligt § 1 är närmast lägre än det fasta avlöningsbelopp, befordringen för honom medfört, med iakttagande likväl att tjänsteman med sådant tilllägg till tjänstgöringspenningarna, som ovan nämnts, i förenämnda avseende skall äga tillgodoräkna sig den tid intill 3 kalenderår, under vilken han innehaft den fasta avlöniug, som utgått vid befordringstillfället.»

Till närmare utveckling av den föreslagna bestämmelsens avfattning, särskilt i vad angår tillägget till tjänstgöringspenningarna, som, beräknat till 240 kronor, utgått jämlikt § 8, har styrelsen fästat uppmärksamheten därå, att det omhandlade tillägget utgår till postvaktmästare och postiljoner för bestridande av sådana viktigare göromål, som i allmänhet handläggas av förste postvaktmästare eller förste postiljoner. Då de under det särskilda uppdraget uppbära ett till 240 kronor beräknat tillägg till tjänstgöringspenningarna utöver den dem såsom obe-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

fordrade tjänstemän tillkommande avlöning, böra de, då de befordras, ej erhålla mindre avlöning, än de förut uppburit. Med bestämmelsen avses därför, att tjänstemännen böra vid befordran till förste postvaktmästare eller förste postiljoner få uppbära den fasta avlöning, som till beloppet närmast överstiger den avlöning, de jämte tillägget till tjänstgöringspenningarna, beräknat till 240 kronor, förut uppburit. Om alltså en tjänsteman uppbär såsom postvaktmästare

fast avlöning............................................. kr. 1,400

tillägg till tjänstgöringspenningarna » 240 ] q^q

bör han få, därest han befordras till förste postvaktmästare eller förste postiljon, uppbära det belopp, som närmast överstiger 1,640 kronor, alltså 1,700 kronor.

Vidare har föreslagits en bestämmelse därom, att tjänsteman, som icke redan samtidigt med tillträdandet av ny tjänst intjänat avlöningsförhöjning genom ålderstillägg i vid befordringen innehavd tjänst, skall i fråga om avlöningsförhöjning i den nya tjänsten äga räkna sig till godo den tid intill 3 kalenderår, varunder han innehaft det fasta avlöningsbelopp, som enligt § 1 är närmast lägre än det fasta avlöningsbelopp, befordringen för honom medfört. Denna bestämmelse är oundgängligen erforderlig för vinnande av en rättvis tillämpning av bestämmelsen rörande avlöningsförhöjning vid befordran. Funnes ej det stadgande, som här åsyftas, skulle det förhållandet kunna inträffa, att av två i tjänsten lika gamla tjänstemän, som befordras till samma tjänst, den ene exempelvis en månad innan honom tillkommit avlöningsförhöjning på grund av tjänstålder och den andre en måuad efter erhållen avlöningsförhöjning, den tjänsteman, som vunnit den senare befordringen, skulle komma i åtnjutande av avlöningsförhöjning nära tre år tidigare än den tjänsteman, vilken vunnit den tidigare befordran. Ett sådant förhållande kan icke anses överensstämmande med rättvisa och billighet.

Därest den av styrelsen föreslagna formulering av bestämmelsen angående avlöningsförhöjning vid befordran bifalles, bör enligt styrelsens förmenande den nuvarande motsvarande föreskriften beträffande befordran till förste postvaktmästare eller förste postiljon slopas.

Mom. 6. I momentets första stycke har på åtskilliga ställen framför orden »slutavlöning» respektive »avlöning» tillförts ordet »fasta». Detta har skett för att förebygga feltolkning i fråga om de avlönings-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 käft. 8

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

förmåner, som tjänsteman, vilken efter egen ansökning förflyttas från en befattning till en annan, äger att bekomma.

Momentets sista stycke utgöres av en tilläggsbestämmelse om rätt till tjänstårsberäkning i vissa fall för ordinarie tjänsteman, som förflyttas från befattning vid postsparbanken till befattning i postverket. Tillägget är en följd av bestämmelser i postsparbankens avlöningsreglemente av den 22 juli 1911.

Mom. 7. I detta moment har föreslagits en ny bestämmelse om rätt för ordinarie tjänsteman av lägre grad att vid eventuell befordran till postexpeditör få i avseende å begynnelseavlöning och avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig hälften av tjänstetiden såsom ordinarie tjänsteman av lägre grad. Det har nämligen på senare tid givits flera exempel därpå, att ordinarie tjänstemän av lägre grad, ofta med mycken försakelse och ekonomiska uppoffringar, jämte det att de skött sina sysslor i postverket, efter självstudium avlagt erforderliga examina för kompetens till tjänstemannabefattning av högre grad och därpå ansetts böra beredas tillträde till postelevkurs. Mången gång hava sådana personer, då de blivit extra tjänstemän av högre grad, uppnått jämförelsevis hög levnadsålder och haft att räkna flera år som ordinarie tjänstemän av lägre grad. Såsom sådana skulle de ock för framtiden, därest generalpoststyrelsens nu avgivna förslag om lönereglering för tjänstemän av lägre grad bifalles, kunna tänkas hava uppnått högre avlöning än vad de, då de befordras till ordinarie postexpeditörer, kunna påräkna såsom begynnelseavlöning. Det kan emellertid ej anses rättvist, att dessa tjänstemän i den nya befattningen erhålla lägre avlöning, än om de kvarstått såsom tjänstemän av lägre grad, samt för framtida avlöningsförhöjning ej hava någon nytta av sin forna ordinarie anställning. Väl är det sant, att generalpoststyrelsen, redan då dessa tjänstemän befordras till ordinarie postexpeditörer, i allmänhet frångår den principen att de skola räkna en tjänstetid såsom extra postexpeditörer av 5 år, men då ifrågavarande tjänstemän — likaväl som de, vilka börja sin postala verksamhet såsom tjänstemannaaspiranter av högre grad —• innan de vunnit ordinarie tjänst, tjänstgjort flera år såsom extra i verket, förutom att de, i motsats till de andra, därjämte i allmänhet kunna räkna en lång aspirant- och reservtid, anser generalpoststyrelsen, att de ifrågavarande tjänstemännen redan före sin ordinarie anställning presterat arbete i postverket i den omfattning att detsamma kan fullt motsvara den tjänstetid, som för vinnande av anställning såsom ordinarie postexpeditör fordras av dem, vilka börjat sin postala bana såsom högre tjänstemannaaspiranter.

.Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Den ifrågasatta bestämmelsen skulle verka såsom en uppmuntran för dem, som kunde och ville sträva sig fram till en högre anställning i verket än såsom tjänstemän av lägre grad.

Generalpoststyrelsen har funnit, att den del av tjänstetiden såsom ordinarie tjänstemän av lägre grad, de i detta fall böra få tillgodoräkna sig, lämpligen kan bestämmas till hälften av densamma.

De sakkunniga hava i allo givit sin fulla tillslutning till detta förslag såsom en ur flera synpunkter synnerligen tilltalande och lämplig anordning.

Vad momenten 1—4 beträffar kan jag utan vidare ansluta mig till Departementavad styrelsen och de sakkunniga föreslagit.

Moment 5 innefattar flera ändringar. Stadgandet om rätt att inräkna värnpliktstiden i tjänstetiden vid fråga om avlöningsförhöjning synes mig böra godtagas.

Den viktigaste föreslagna ändringen i moment 5 är den, som avser att vid befordran tillförsäkra vederbörande en omedelbar förbättring i avlönings villkoren. Innebörden av det föreslagna stadgandet torde lättast kunna klargöras genom ett par exempel. Enligt de nuvarande bestämmelserna i § 3 av gällande reglemente kommer en postexpeditör med 3,200 kronor i lön, som icke ännu intjänat ytterligare ett ålderstillägg, att vid befordran till förste postexpeditör fortfarande få uppbära samma lönebelopp, 3,200 kronor. Har han t. ex. i två år före befordringen uppburit nämnda belopp, är han efter ytterligare ett ar berättigad till avlöning efter 3,500 kronor eller samma belopp, som han vid samma tid ägt uppbära, om han icke vunnit befordran. Först efter det ytterligare sex år förflutit och personen i fråga således hunnit upp till slutavlöningen i förste postexpeditörsgraden, kommer han i åtnjutande av löneförbättring till följd av befordringen.

Enligt det föreliggande förslaget däremot skulle en postexpeditör med 3,200 kronor i lön vid befordringen genast erhålla 3,500 kronor.

Har han därjämte såsom i nyss antagna fall under två år uppburit 3,200 kronor, blir han efter ytterligare ett år berättigad till en avlöning av 3,800 kronor.

En postvaktmästare, som enligt nu gällande avlöningsreglemente uppburit en lön å 1,100 kronor jämte tillägg enligt § 8 å 240 kronor, erhåller enligt nuvarande avlöningsreglemente vid befordran till förste postvaktmästare fortfarande 1,340 kronor. Har han innehaft sin avlöning i två år, får han efter ytterligare 3 år 1,490 kronor eller samma belopp, som om han kvarstått såsom postvaktmästare, under det, enligt det framlagda förslaget i motsvarande fall, en postvaktmästare,

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

som vid befordringen åtnjutit 1,300 kronor jämte tillägg enligt § 8, blir omedelbart berättigad till en avlöning av 1,600 kronor samt efter ytterligare ett år kommer upp i 1,700 kronors avlöning.

Dessa exempel torde visa, att enligt nu gällande avlöningsreglemente befordran endast undantagsvis medför förböjning vare sig i den omedelbart erhållna avlöningen eller därpå följande ålderstillägg. 1 själva verket är förhållandet ännu ogynnsammare, i det att, såsom styrelse^ och de sakkunniga framhålla, befordringen rent av kan medföra löneminskning, då ortstillägg ej är förenat med den högre befattningen, samt i allmänhet befordringen föranleder ökade utgifter, ofta för flyttning och. alltid för egen pensionering jämte bidrag till änkeoch pupillkassa, i följd varav den behållna inkomsten efter befordran blir mindre i stället för större. Jag har mig också bekant, att det icke sällan inträffar, att personer, som väl skulle lämpa sig till befordran, underlåtit att söka sådan av fruktan för de reducerade nettoinkomsterna, ett förhållande, som tydligen kan verka skadligt på rekryteringen av de mera överordnade befattningarna. Den ifrågavarande förändringen i avlöningsreglementet, vid vilken jag vet, att posttjänstemännen själva fästa stor vikt, är därför enligt min uppfattning icke mindre betydelsefull för postverket.

Den enda betänklighet, man här kan hysa, är hämtad från jämförelsen med andra verk. Därvid torde man dock från början kunna mönstra ut de centrala verken i allmänhet, emedan med deras löneskalor med större skillnad mellan avlöningsbeloppen och i regel allenast två, högst tre ålderstillägg, det knappast inträffar, att icke eu högre befattning även i avseende å begynnelseavlöningen medför större löneförmåner än närmast lägre befattning.

Däremot torde icke kunna förnekas, att den föreslagna bestämmelsen kommer att medföra avvikelse från vad som gäller om telegrafverket och statens järnvägar, ehuru väl vissa olikheter i avlöningsgrunderna i övrigt göra en jämförelse mindre tillförlitlig. För tjänstemän vid telegrafverket torde dock befordringen ofta medföra inkomstökning genom den stegrade provisionen, och för järnvägstjänstemännen måste de fria flyttningarna och andra förmåner tagas i betraktande. Därtill kommer, att enligt de för telegrafverkets och statens järnvägars pensionsinrättningar samt änke- och pupillkassor gällande bestämmelser ökningen i pensionsavgifter vid befordran icke är så stark som för postpersonalen, som tillhör civilstatens pensionsinrättning. Den ojämnhet mellan verken, som kan synas komma att föreligga, om det föreslagna stadgandet bifalles, torde således vara av mera formell än reell natur. Då kraftiga skäl i övrigt tala för ändring samt hela den utgift för post-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

verket, som skulle följa av ändringen, av styrelsen beräknats till allenast 20,000 kronor årligen, bär jag ansett mig böra tillstyrka förslaget.

De i övrigt föreslagna ändringarna i paragrafen torde icke erfordra något yttrande från min sida. Jag vill allenast uttala min tillfredsställelse med stadgandet i mom. 7, som i sin mån är ägnat att understödja befordringsmöjligheten för framstående lägre tjänstemän och därigenom bidraga till utjämnandet av klasskillnaden inom tjänstemannagraden.

I § 2 bava styrelsen och de sakkunniga föreslagit en bestämmelse av följande lydelse:

Undantagsvis må, när postverkets intressen så fordra, Kungl. Maj:t kunna tilldela tjänsteman fast avlöning i högre klass än den, som för hans tjänst angivits här ovan. Varje sådant fall ävensom skälen för detsamma skola angivas i näst därefter avgivna statförslag.

I motiveringen för denna bestämmelse erinras först, att motsvarande stadgande finnes i telegrafverkets avlöningsreglemente samt att en liknande bestämmelse föreslogs av generalpoststyrelsen redan i skrivelse den 26 november 1908, men att dåvarande chefen för civildepartementet ansåg sig böra avstyrka bestämmelsen av den anledning, att beträffande postverket ej syntes föreligga samma skäl, som föranlett införandet av bestämmelsen i, bland annat, telegrafverkets avlöningsreglemente.

Då styrelsen nu, med instämmande av de sakkunniga, förnyat sin framställning, har detta skett med huvudsaklig tanke på, att, därest styrelsens förslag om anställande av en verkmästare vid postverket bifalles, styrelsen må kunna vid denna befattning binda lämplig person, enär det eljest kan befaras, att med den låga begynnelseavlöningen (2,300 kronor + ortstillägg, 345 kronor) någon för befattningen särskilt skickad person ej skulle kunna erhållas. I något särskilt undantagsfall skulle det måhända ock kunna inträffa, att eu dylik bestämmelse vore förmånlig vid tillsättande av annan befattning, som fordrar speciell utbildning.

Om, på sätt jag föreslagit, en personlig befattning inrättas för Nybergs räkning, bör därvid avlöningen naturligtvis utmätas så, att ej behov föreligger att använda en sådan bestämmelse som den nu föreslagna. Då ett dylikt stadgande i övrigt har sina betänkligheter och ej torde erfordras i ett verk med administrativt, icke tekniskt verksamhetsområde, har jag, på sätt tidigare i annat sammanhang anförts, funnit mig icke böra tillstyrka dess upptagande i avlöningsreglementet.

Jag fortsätter härefter med styrelsens och de sakkunnigas motivering för §§ 3—18.

62 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

§ 3.

Generalpost- Denna paragrafs stadganden hava förut haft plats i § 2. De tre ot^deTak- första momenten i paragrafen innehålla, ehuru i förändrad och delvis kunnigas utvidgad form, de stadganden, som återfinnas i nu gällande avlöningsm°§§e3~i8. reglementes § 2, mom. 5, som lyder: »Erfordras för tjänsteman vikarie

i följd av sjukdomsfall, tjänsteresa, semester eller uppdrag att vara fullmäktig eller revisor vid civilstatens änke- och pupillkassa, är annan tjänsteman skyldig att, om han förordnas å högre befattning, bestrida densamma, dock ej längre tid än sammanlagt tre månader under samma kalenderår.

Om förordnandet erfordras till följd av sjukdomsfall, äger den vikarierande att, utöver egen avlöning, av den tjänstledigas tjänstgör in gspenningar uppbära skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna i lägsta lönegraden för, å ena sidan, den högre befattning, som uppehälles, och, å andra sidan, den vikarierandes egen befattning.

Erfordras åter förordnandet av annan anledning, som i detta mom. säges, äger den vikarierande åtnjuta allenast den honom eljest tillkommande avlöning.»

Mom. 1. I likhet med vad ägt rum i telegrafverkets avlöningsreglemente synes i avlöningsreglementet för postverket böra bestämmas, att tjänstemans skyldighet att bestrida högre befattning skall utsträckas att omfatta alla förordnanden.

Mom. 2. Med den formulering, som givits detta moment och som är hämtad ur telegrafverkets avlöningsreglemente, har avsetts att närmare angiva, i vilka fall tjänsteman är skyldig att vikariera mot åtnjutande av allenast den honom eljest tillkommande/ avlöning.

Mom. 3. De något förändrade bestämmelser, som tillkommit i detta moments första del, likasom den inskränkning, som däri föreslagits beträffande tiden för vikariatsersättningens åtnjutande, äro likaledes hämtade ur telegrafverkets avlöningsreglemente. Generalpoststyrelsen har dock ansett den avvikelse böra göras, att inskränkningen bör avse den tid, för vilken vikariatsförordnandet kommer att fortgå utöver tre månader. Eljest skulle den ojämnhet kunna inträffa, att, därest en ledighet, som komme att omfatta 6 månader, begäres i två omgångar, vardera om 3 månader, högre vikariatsersättning komme att utgå under den första delen av ledigheten, men ej under den andra, under det att, därest ledighet på en gång begäres för hela tiden, den högre vikariatsersättningen ej ens under någon del utginge. Därest vikariat äger rum

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

utom placeringsorten, torde vikariens omkostnader — åtminstone om lian har familj — för den första vikariatstiden nog ställa sig ungefär lika höga, om vikarien, då han tillträder förordnandet, vet, att förordnandet är avsett att räcka 6 månader, som om han är beredd på, att detsamma endast skall omfatta 3 månader.

Mom. 4 = nuvarande § 2, mom. 6.

§ 4.

1 denna paragraf — innehållande bestämmelser om avlöningen till tjänsteman, som på förordnande förvaltar ledig tjänst, och till vikarie i succsssion efter honom — hava orden »fast avlöning» utbytts mot ordet »avlöning», enär samma ersättning synes böra tillkomma vikarie vid bestridande av vakant tjänst som under vikariat på grund av sjukdom m. in., varom stadgas i § 3, mom. 3, av föreliggande förslag till avlöningsreglemente.

Det till första stycket i § 4 gjorda tillägget, så lydande: »dock må för den tid, vikariatsförordnandet kommer att räcka utöver tre månader, den vikarierandes sammanlagda avlöning ej överstiga, vad han såsom ordinarie å den högre befattningen skulle äga uppbära», är en konsekvens av i nyss berörda § 3, mom. 3, gjord likartad inskränkning beträffande tiden för vikariatsersättnings åtnjutande. Bestämmelsen, som är hämtad ur telegrafverkets avlöningsreglemente, har erhållit en däremot något avvikande avfattning på de skäl, som anförts beträffande nämnda § 3, mom. 3.

Det sista stycket i § 4 lyder: »Extra tjänsteman äger att under uppdrag, varom i denna § är fråga, uppbära avlöning i lägsta graden å den tjänst, som han uppehåller». Sådan punkten nu är avfattad, skulle exempelvis en extra postexpeditör, som förordnas bestrida en vakant förste postexpeditörstjänst, åtnjuta 3,200 kronor eller minimiavlöningen för sådan tjänst. Förordnas eu postexpeditör med 2,200 kronors fast avlöning, erhölle han jämlikt bestämmelserna i denna paragraf, förutom egen avlöning, skillnaden i tjänstgöringspenningar mellan, å ena sidan, postexpeditörstjänst och, å andra sidan, förste postexpeditörstjänst, 350 kronor, eller sålunda inalles allenast 2,550 kronor. Då emellertid det icke torde komma att inträffa, att extra postexpeditör meddelas sådant uppdrag, som här åsyftas, har ändring av puukten ej ansetts erforderlig.

Det har ävenledes satts i fråga, att i punkten borde intagas bestämmelse, att ersättningen till extra tjänsteman skall utgå med avlöning i lägsta graden av manlig, respektive kvinnlig, tjänst, allt eftersom vikarien är man eller kvinna. Då detta emellertid ansetts ligga i sakens natur, har styrelsen funnit det föreslagna tillägget obehövligt.

64 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

§ 5.

I paragrafens första stycke hava inflickats orden »samt sådant ortstillägg och arvode, som hänföras till lön» och i sista stycket »respektive arvode». De sålunda gjorda tilläggen, som endast äro av redaktionell beskaffenhet, utgöra ett förtydligande av vilka avlöningsförmåner utgå vid avskedstagande, entledigande eller dödsfall.

§ 6.

Ingen ändring.

§ 7.

För denna paragraf, första stycket, föreslås i huvudsak den formulering, som av innevarande års Riksdag beslutits beträffande motsvarande bestämmelse rörande ortstillägg i telegrafverkets avlöningsreglemente. De i paragrafen förekommande orden »stationerade å ort, där de allmänna levnadskostnaderna äro särskilt höga» samt »så länge de tjänstgöra å sådan ort» hava nämligen lagt hinder i vägen för paragrafens riktiga och rättvisa tolkning samt därför föreslagits skola utgå ur paragrafen.

Därjämte har, för att tjänstemännen av lägre grad vid postverket icke, under tiden till dess ortstilläggsfrågan blivit slutgiltigt löst, skola vid sjukdomsfall komma i eu alltför ogynnsam ställning i förhållande till såväl sina kamrater vid telegrafverket som tjänstemännen av högre grad vid postverket, ansetts böra såsom en övergångsbestämmelse, att gälla tills vidare och intill dess annorlunda må varda stadgat, beträffande ortstillägg för tjänstemännen av lägre grad vid postverket införas en motsvarande föreskrift som den i telegrafverkets avlöniagsreglemente förefintliga, eller att ifrågavarande ortstillägg fördelas i lön och tjänstgöringspenningar i samma proportion som den fasta avlöningen, så att tie fjärdedelar skola hänföras till lön och en fjärdedel till tjänstgöringspenningar.

Ehuruväl, det varit önskligt, att ortstilläggen till tjänstemän av högre grad gjorts något mera rörliga inom en viss maximiprocent, har styrelsen, i anslutning till vad förut anförts i detta ämne, dock ansett sig ej böra göra förslag härutinnan.

Av. samma anledning har styrelsen, såsom redan förut berörts, ansett sig jämväl böra avstå från förslag, i vidare mån än som skett, rörande förändring av ortstillägg till tjänstemän av lägre grad, ehuru en ändring i åtskilliga avseenden torde få anses vara synnerligen önskvärd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

65 Visserligen kan det synas anmärkningsvärt, att ortstillägget till tjänstemän av lägre grad skulle, såsom nu, förhöjas efter femårsperioder, under det att den fasta avlöningen, därest generalpoststyrelsens förslag vinner bifall, skulle förhöjas efter treårsperioder, men detta förhållande bör ej hava någon avgörande betydelse, särskilt som det ju endast skulle tjäna som en övergångsanordning. Det tillägg, som gjorts i slutet av denna paragraf, är endast av formell natur och avsett att förebygga misstolkning. Tillägget lyder: »Därest i denna paragraf

omnämnd tjänsteman uppbär avlöning å övergångsstat för högre tjänst än såsom postmästare av klass 3, manlig, eller såsom kontrollör, äger han ej tillgodonjuta ortstillägg».

§ 8.

Ingen ändring.

§ »■

I denna paragraf har föreslagits bestämmelse om, att felräkningspenningar med 180 kronor för år skulle, efter generalpoststyrelsens bestämmande, kunna i undantagsfall tillkomma jämväl kontrollör eller förste postexpeditör, som tjänstgör såsom avdelningskassör vid något av postkontoren Stockholm 1, Göteborg 1 och Malmö 1. Bestämmelsen, om vars införande postverkets distriktschefer gjort gemensam framställning, har synts generalpoststyrelsen erforderlig med hänsyn till de avsevärda penningbelopp, som gå genom vissa av de nämnda avdelningskassörernas händer. Så till exempel omsattes hos avdelningskassören vid ankommande avdelningen av postkontoret Stockholm 1 under år 1911 ett kontant belopp av omkring 20 miljoner kronor.

Beträffande beloppet av felräkningspenningar åt tjänstemän, som vid postkontor, där postanvisningsmedel genom postverkets försorg utsändas till adressaterna, utlämna penningar till brevbärarna, har föreslagits en inskränkning, i det dylika tjänstemän, som hittills åtnjutit 120 kronor för år i felräkningspenningar, ansetts böra i avseende å beloppet likställas med tjänstemän, som betjäna allmänheten, och sålunda vara berättigade till felräkningspenningar med 120 kronor vid postkontor av l:a eller 2:a klass och med CO kronor vid postkontor av 3:e eller 4:e klass, allt för år räknat. Med nu gällande bestämmelser kunna felräkningspenningar till olika belopp utgå vid ett och samma postkontor.

Slutligen har paragrafens sjätte stycke ansetts böra något fullständigas i fråga om vederbörandes rätt att uppbära felräkningspenningar. Stundom, särskilt vid jul och nyår, måste postpersonalen till-

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 2 höft. 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

fälligt förstärkas med personer, som icke tillköra postverket. Såsom bestämmelsen nu lyder framgår ej tydligt av densamma, att även dessa personer kunna komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån. Då dessa personer emellertid hava samma risk för felväxling som tjänstemännen, böra de likställas med sistnämnda i fråga om rätt till felräkningspenningar.

§ 10.

Oförändrad.

§§ H-12.

Ändrade endast i formellt hänseende.

§ 13-

Oförändrad.

§ 14-

Från 1910 års ingång begränsades för samtliga tjänstemän, med undantag av dem, som berättigats till 45 dagars semester, rätten att komma i åtnjutande av semester under de första tre kalenderåren efter anställningen i ordinarie tjänst till hälften mot vad förut varit fallet, eller för tjänstemän av högre grad till 15 dagar och för tjänstemän av lägre grad till 8 dagar. Bestämmelsen tillkom på förslag av 1907 års postkommission, som härom yttrade, bland annat: »En dylik begränsning betingas av den allt mera framträdande svårigheten att anskaffa lämpliga personer till vikarier för den stora mängd tjänstemän, som äger rätt till semester; och med hänsyn därtill att befordran till ordinarie befattning hädanefter kan äga rum vid jämförelsevis unga år, lärer ur billighetens synpunkt intet vara att erinra mot den sålunda föreslagna begränsningen.»

Mot den ståndpunkt, kommissionen sålunda intagit, ansåg generalpoststyrelsen sig visserligen ej vid den tidpunkt, då styrelsen hade att yttra sig över kommissionens förslag, böra göra någon invändning.

Sedan dess har emellertid postverkets rörelse företett en oavbruten, avsevärd ökning, och arbetet för dess tjänstemän har givetvis i samma mån tilltagit såväl i omfång som intensitet. Genom omläggning av tjänstgöring inom postkupéerna och å postkontoren har arbetet uppdelats så, att arbetstiden blivit verkligt effektiv. Därigenom hava ock, såsom framgår av den under »anslag till extra tjänstemän, vikariatsersättning m. m.» överlämnade tabell, avsevärda besparingar av arbetskrafter kunnat göras.

Att emellertid arbetet, på samma gång det blivit mera effektivt, kommit att ställa större anspråk på tjänstemännens rent fysiska mot-

67 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

ståndskraft är uppenbart. Givet är därför, att en återgång till förutvarande bestämmelser om semesterförmån, sådana de gällt före 1910 års ingång, sålunda utan denna begränsning, vore ägnad att lämna personalen den vederkvickelse och vila, som det alltmera intensiva arbetet kräver. Från personalen av lägre grad har ock framställning gjorts om, att samtliga tjäustemän av lägre grad må tilldelas semester länder 15 dagar årligen.

Då den inskränkning av semester, som nu tillämpas i postverket, saknar sin motsvarighet såväl vid statens järnvägar som i telegrafverket, anse generalpoststyrelsen och de sakkunniga skäl ej förefinnas för bibehållande av en undantagsbestämmelse beträffande postverkets tjänstemän.

Med hänsyn härtill och då enligt avlöningsreglementets bestämmelser semester må erhållas allenast när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång samt härtill kommer, att semestern enligt numera tillämpade bestämmelser fördelas på hela året, och sålunda något otillbörligt ökande av extra personalen ej torde behöva ifrågakomma för att bereda vederbörande den utsträckta semestern, hemställer styrelsen, med vilken de sakkunniga instämt, att alla tjänstemän av högre grad, som ej äro berättigade erhålla semester under 45 dagar, måtte få åtnjuta 30 dagars semester samt att tjänstemän av lägre grad måtte få erhålla 15 dagars semester, sålunda utan inskränkning för de första år, under vilka de innehava ordinarie anställning.

§ 15.

Oförändrad.

§ 16-

I överensstämmelse med Svenska postmannaförbundets framställning har generalpoststyrelsen, efter samråd med de sakkunniga, i det föregående föreslagit avlöningens till tjänstemän av lägre grad uppdelning i lön och tjänstgöringspenningar på sådant sätt, att tre fjärdedelar hänförts till lön och en fjärdedel till tjänstgöringspenningar, med lämplig avjämning.

Denna förändrade uppdelning medför en avsevärd förhöjning av den del av avlöningen, som utgör lön.

Enligt nuvarande bestämmelser är lönen grundläggande för pension till tjänstemännen av lägre grad.

Med den föreslagna förändrade uppdelningen av avlöningen skulle pensionsbeloppen komma att, därest lönen fortfarande bleve pensions-

(58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

underlag, stiga till högre belopp, än vad närmast jämförliga befattningshavare i de andra kommunikationsverken åtnjuta.

Enligt nuvarande lönestat utgör pensionsunderlaget för förste postvaktmästare och förste postiljon högst 960 kronor, för postvaktmästare och postiljon 800 kronor samt för vaktmästare hos generalpoststvrelsen högst 1,000 kronor.

Vid bifall till vad förut hemställts rörande avlöningsförhöjning och förändrad uppdelning av avlöningen, skulle, med bibehållande av lönen såsom pensionsunderlag, detta kunna uppgå för förste postvaktmästare och förste postiljon ända till 1,460 kronor och för övriga tjänstemän av lägre grad till 1,240 kronor, motsvarande eu ökning i pensionen i de flesta fall av mer än 50 procent.

För jämförelses skull lämnas härnedan en översikt av de belopp,. med vilka hel pension utgår till nedannämnda tjänstemän av lägre grad i telegrafverket och vid statens järnvägar.

Telegrafverk

Befattningshavare. hensions

belopp.

Stationsförman .........

Stationsbiträde .........

Vaktmästare hos telegrafstyrelsen ..............

1,000

800 Tjänstemännen av lägre grad vid postverket äro berättigade att komma i åtnjutande av pension vid 65 års ålder (vaktmästarna hos generalpostst}Telsen vid 67 års ålder) och 35 tjänstår.

Vad beträffar tjänstemän av högre grad — de manliga tjänstinnehavarna bliva pensionsmässiga vid uppnådda 67 levnadsår och 35 tjänstår — utgör likaledes lönen pensionsunderlag.

Då, såsom förut framhållits, den föreslagna löneregleringen för tjänstemännen av lägre grad vid postverket skulle medföra, att de i

(59

Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 2.

pension komme att uppbära avsevärt mera än befattninghavare, med vilka posttjänstemännen av lägre grad ansetts böra i avlöningshänseende närmast likställas, torde det bliva nödvändigt att vidtaga en föländrad anordning i avseende å pensionens bestämmande.

För pensionsunderlags bestämmande till annat belopp än själva lönen måste i enlighet med lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension tastställas särskilda bestämda pensionsunderlag. 1 nämnda lags § 3 stadgas nämligen:

»Såsom underlag för bestämmande av pensions belopp skall, där ej särskilt pensionsunderlag blivit i lönestaten fastställt, tjäna:

a) för tjänst, med vilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller ortstillägg äro förenade, hela lönen;

b) för annan tjänst två tredjedelar av lönen.»

Ehuruväl åtskilliga skäl torde tala för tillämpande av samma grundprinciper vid ordnande av pensionsfrågan för postverkets tjänstemän av högre och lägre grad, hava generalpoststyrelsen och de sakkunniga likväl, då pensionsfrågan för tjänstemännen av högre grad, varom någon framställning nu icke föreligger, ej torde böra i detta sammanhang göras till föremål för särskild behandling, funnit sig böra allenast avgiva förslag till pensionsbelopp för tjänstemän av lägre grad, och hava styrelsen och de sakkunniga efter grundligt övervägande av, till vilka belopp de särskilda pension sunderlagen skäligen borde lastställas, stannat vid att i sådant hänseende föreslå följande belopp:

1,200 kronor för förste postvaktmästare och förste postiljon,

1,000 » » postvaktmästare och postiljon samt

1,000 » » vaktmästare hos generalpoststyrelsen eller samma

belopp, varmed hel pension enligt nu gällande bestämmelser utgår till dylik befattningshavare.

Till bedömande av den kostnadsökning, som de sålunda förhöjda pensionerna skulle medföra för statsverket, har generalpoststyrelsen låtit uppgöra en tabell, vilken torde få såsom bilaga åtfölja detta protokoll (se Bil. C).

§ 17.

Oförändrad.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

§ 18-

I denna paragraf har dels intagits bestämmelse i fråga om tidpunkten för reglementets ikraftträdande, dels ock — för vinnande av motsvarighet till en liknande bestämmelse i postsparbankens avlöningsreglemente — tillagts föreskrift därom, att tjänsteman vid postverket, i händelse han varder förflyttad till befattning inom postsparbanken, skall vara pliktig att underkasta sig de villkor och bestämmelser, som äro eller varda intagna i aviöningsreglementet för tjänstemän vid postsparbanken.

Statskontoret. _ Statskontoret, vars yttrande infordrats rörande förslaget, i vad det innefattar ändring i gällande pensionsbestämmelser, har i avgivet utlåtande förklarat sig icke hava något att erinra däremot.

Depchefemnents' • •• Mot stPrels?ns förslag, i vad det rör §§ 3 — 18, har jag intet att

invända. Jag vill allenast anmärka, att beträffande § 7 Posttjänstemännens förening hos generalpoststyrelsen hemställt, att kvinnlig posttjänsteman ma åtnjuta ortstilläg'g till samma högsta belopp som manligtjänsteman. Av anledning, varför jag ovan redogjort, anser jag mig icke för närvarande kunna föreslå några ändringar i avseende å örtstilläggen, och har jag därför, i likhet med styrelsen och de sakkunniga, icke funnit skäl tillstyrka bifall till föreningens hemställan. På framtida prövning må sedan bero, om och i vad mån densamma kan bliva tillgodosedd.

Jag övergår härefter till styrelsens och de sakkunnigas motivering för de paragrafer, som sammanfattats under rubriken

Särskilda bestämmelser.

Generalpost- De stadganden till förevarande avlöningsreglemente, som skulle StochSdeS ,notsvara övergångsbestämmelserna till det nuvarande avlöningsreglesakkunnigas mentet, hava ansetts böra sammanfattas under benämningen: särskilda motivering, bestämmelser.

Benämningen övergångsbestämmelser har nämligen synts mindre lämplig, särskilt med hänsyn därtill att vissa bestämmelser vid bifall till vad som blivit ifrågasatt skulle komma att avse tiden från 1910 års ingång eller ock komma att äga tillämpning flera år framåt.

Benämningen särskilda bestämmelser har ock givits vissa liknande bestämmelser i telegrafverkets avlöningsreglemente från 1913 års början.

De sakkunniga hava ansett den sålunda föreslagna benämningen lämpligare än den förutvarande.

Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition Nr 2.

71 Då i de särskilda bestämmelserna, på sätt bär nedan närmare utvecklas, föreslås vissa utvidgningar, medförande avlöningsförhöjningar, hava generalpoststyrelsen och de sakkunniga ansett sig böra uttryckligen framhålla, att förutsättningen för de föreslagna ändringarna varit, att retroaktiv utbetalning av avlöningsförhöjningar icke under några förhållanden må ifrågakomma.

§ i

Mom. 1. Enligt ordalydelsen skulle bestämmelserna i denna paragraf beträffande den,- som tillträdde befattning från 1910 års ingång, tilllämpas endast i avseende å begynnelseavlöningen, så vitt ej i särskilt fall annorlunda stadgats, men icke i fråga om avlöningsförhöjning på grund av tjänstålder. Att bestämmelsen tillämpas endast i avsende å begynnelseavlöningen verkar synnerligen ojämnt och icke heller rättvist. Det inträffar, att av två i ålder likställda, till samma tjänst samtidigt befordrade personer den ene, endast av den anledning att den ene någon månad efter den andre vunnit viss ordinarie anställning, får förhöjd avlöning tre år senare än den andre. I mom. 2 stadgas nämligen, att tjänsteman äger tillgodoräkna sig den tid, som förflutit, sedan han tillträtt innehavande tjänst eller tjänst, tillhörande samma eller högre eller närmast lägre grupp. Då bestämmelserna enligt paragrafens ingress avse begynnelseavlöningen, har det sålunda kunnat hända, att, om två personer vid 1910 års ingång kunde räkna en tid av 9 år respektive 8 år 11 månader i närmast lägre grupp, den ena kunde i den nya tjänsten fä tillgodoräkna sig 9 och den andre allenast 6 år. Sålunda hade den senare ingen som helst nytta av tjänstetiden utöver 6 år. Något bärande skäl för bibehållande av eu bestämmelse, som i tillämpningen visar sig medföra sådan olikhet, anser generalpoststyrelsen icke kunna förebringas.

Redan i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 november 1909 med förslag till utgiftsstaten för år 1911 hemställde ock generalpoststyrelsen om sådan ändring av bestämmelsen i § 1, att densamma skulle kunna avse jämväl avlöningsförhöjning med ingången av år 1911 eller år 1912. Styrelsen, som funnit föreskrifterna ej vara med billighet överensstämmande, trodde sig då böra förutsätta, att det berott på ett förbiseende, att det föreslagna stadgandet ej influtit i övergångsbestämmelserna till postverkets avlöningsreglemente.

Dåvarande chefen för civildepartementet ansåg sig emellertid icke böra biträda generalpoststyrelsens framställning, som sålunda

72 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 2.

ej heller kom att intagas i statsverkspropositionen till 1910 års Riksdag.

Generalpoststyrelsen liar nu ånyo ansett sig böra göra förslag om ändring i paragrafens ingress och föreslår för densamma följande lydelse:

»För de i denna paragraf omförmälda tjänstemän, som innehaft tjänst vid 1909 års slut och vilka med 1910 års ingång tillträtt befattning å sistnämnda års stat, skola i avsende å beloppet av begynnelseavlöningen vid sådant tillträde samt avlöningsförhöjning tillämpas följande i paragrafen intagna särskilda bestämmelser.»

På grund av numera vunnen ytterligare erfarenhet rörande olägenheterna av de nuvarande stadgandena har styrelsen ansett sig böra bestämt framhålla angelägenheten av, att en utjämning, på sätt ifrågasatts, äger rum, och detta så mycket hellre som den ekonomiska innebörden blir mycket obetydlig, för år 1914 högst 6,000 kronor och för år 1915 omkring 8,000 kronor.

För övrigt anser sig generalpoststyrelsen böra erinra därom, att den sålunda påkallade ändringen, såvitt styrelsen kan finna, står i nära samband ej mindre med den tolkning, som av regeringsrätten den 7 februari 1911 givits åt § 3 övergångsbestämmelserna på besvär av postexpeditören B. C. G. Flåning, än även med de särskilda bestämmelser, som tillförts telegrafverkets avlöningsreglemente för tillämpning från 1913 års ingång, enligt vilka bestämmelser tjänsteman i fråga om den avlöning, han vid 1913 års ingång skall erhålla, och därefter skeende uppflyttning i högre avlöuingsklass må äga tillgodoräkna sig den tid, som dessförinnan förflutit från hans tillträde till den befattning, han vid 1912 års slut innehar.

Mom. 2. Enligt samma övergångsbestämmelser har, vid befordran till tjänst i grupp över den närmast högre, tjänsteman ej ägt räkna sig till godo någon del av sin närmast föregående ordinarie anställning. På grund härav har sådan tjänsteman fått tillträda begynnelseavlöningen för den högre tjänsten och undfått lägre avlöning, än om han befordrats till tjänst i lägre grupp. Eu sådan ordning vill synas vara mindre riktig och leda i konsekvensen till betänkliga ojämnheter. Styrelsen anser sig böra andraga ett exempel. Från 1910 års ingång befordrades till notarie hos styrelsen en postexpeditör. Enligt § 1 tillhör postexpeditörstjänst femte gruppen och notarietjänst tredje gruppen. Den befordrade räknade sju tjänstår såsom postexpeditör. Då emellertid notarietjänsten hänfördes till grupp över den närmast högre, fick tjänstemannen ej tillgodoräkna sig sin tjänstgöring såsom postexpeditör och tillerkändes sålunda en begynnelseavlöning av 4,200 kronor. Hade

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2. 73

han befordrats till kontrollörtjänst, hänförlig till fjärde gruppen, hade han ägt räkna sig till godo sin anställning såsom postexpeditör och sålunda, trots att han tillträtt en lägre tjänst, erhållit 4,600 kronor i begynnelseavlöning.

Åven ett annat fall, i vilket avlöningsreglementets övergångsbestämmelser synbarligen icke verkat riktigt, har styrelsen ansett sig böra beröra. Vissa postmästare hade före 1909 års utgång tillträtt postmästar tjäll ster, som i 1910 års stat hänförts till klass 2 B, tredje gruppen. De hade förut innehaft postmästartjänster, hänförliga till femte gruppen. Då de enligt övergångsbestämmelserna ej ägt tillgodoräkna sig den. tid, de sålunda innehaft tjänster i grupp under den närmast lägre, hava de fått börja räkna tjänstår å nu innehavande tjänster först från den tid, dessa tillträtts. Följden härav har blivit, att dessa postmästare antingen icke alls eller ock allenast med något ringa belopp erhållit högre avlöning, än om de kvarstått som postmästare i femte gruppen. Hade de haft tjänst i fjärde gruppen såsom postmästare av klass 3 eller kontrollör, hade de redan från 1910 års ingång tillträtt slutavlöningen för sådan tjänst. Följande exempel torde få avföras. Fn postmästare tillträdde en postmästartjänst, som i 1910 års stat hänförts till tredje gruppen, från och med den 1 augusti 1905. Dessförinnan hade han innehaft postmästartjänst, hänförlig till femte gruppen, sedan den 1 oktober 1892. Såsom postmästare av klass 2 B erhöll lian, som vid 1910 års ingång för avlöningsförhöjning allenast räknade 4 tjänstår, en avlöning av 4,600 kronor. Hade postkontoret i stället hänförts till klass 3, i vilket fall han ägt räkna sig till godo åren 1893—1909, hade slutavlöningen, 5,000 kronor, fått uppbäras från 1910 års ingång. Vid postkontoret finnes anställd kontrollör. Med tillgodoräknande av sin tjänsttid, 1900—1909, såsom postexpeditör, uppnådde denne tjänsteman redan vid befordringen från 1910 års ingång tjänstens slutavlöning. Postmästaren, antagen i postverket 1873, erhöll sålunda 400 kronor mindre fast avlöning än hans närmast underlydande, kontrollören, som inkom i postverket först 1885.

Övergångsbestämmelsernas tillämpning på de här ovan särskilt belysta fallen anse såväl generalpoststyrelsen som de sakkunniga ådagalägga behovet av en ändring av bestämmelserna, så att tjänsteman vid befordran ej erhåller lägre fast avlöning, än vad han skulle hava åtnjutit, därest befordran skett till lägre tjänst. Ett sådant stadgande är så mycket mera behövligt, som, därest den av styrelsen föreslagna formuleringen av § 2, mom. 5, avlöningsreglementet bifalles, tjänstemannen, om han befordrats efter 1910 års ingång, skulle hava erhållit bättre

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 höft. 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

avlöning-, än vad han erhållit genom befordran från samma års ingång.

Mom. 5. Slutligen har föreslagits, att de överkontrollörer, som förut tjänstgjort såsom kontrollörer vid postverkets distrikts förvaltningar, skola fä tillgodoräkna sig denna tjänstgöring. Det har nämligen ansetts billigt, att dessa personer, vilka såsom kontrollörer fullgjort i det närmaste samma arbete, som åligga dem såsom överkontrollörer, fastän med något mindre befogenhet, måtte — liksom fallet varit med de filialpostkontorsföreståndare, vilkas postkontor gjordes självständiga från 1910 års början — få räkna sig till godo sin föregående tjänstgöring för avlöningsförhöjning. Ett bifall härtill föranleder eu utgiftsökning för år 1914 av 3,500 kronor.

§ 2.

Mom. 1. Sista punkten i § 1 har ansetts böra överflyttas till denna §, som skulle inrymma bestämmelser, avseende befordringar efter 1910 års ingång.

Mom. 2. I anledning av postsparbankens omorganisation kunde vissa tjänstemän i postverket tillträda respektive befattningar först från och med år 1912. Då de emellertid ej synas böra komma i sämre ställning, än om denna omorganisation genomförts i sammanhang med postverkets, anser styrelsen och de sakkunniga billigt, att de få tillgodoräkna sig förordnandena jämväl för den tid dessa omfattat tiden efter 1910 års ingång.

Mom. 3. I sammanhang med omorganisationen av generalpoststyrelsen från 1910 års ingång blevo vissa tjänster i l:a lönegraden hos styrelsen övertaliga. De överfördes å övergångsstat; och skulle i deras ställe innehållas avlöningar till motsvarande antal förste postexpeditörer hos styrelsen. Generalpoststyrelsen har sedan 1910 befordrat en sådan tjänsteman till förrådsförvaltare hos styrelsen. Då övergångsbestämmelserna ej stadga, vad sådan tjänsteman, som befordrats från senare tidpunkt än 1910 års ingång, skulle äga uppbära, har den ifrågavarande befattningsinnehavaren fått tillträda tjänstens begynnelseavlöning, 4,200 kronor. Hade han befordrats från 1910 års början, hade han ägt att redan vid befordringstillfället tillträda en avlöning av 5,000 kronor.

Då det synes styrelsen och de sakkunniga billigt, att sådan tjänsteman i l:a lönegraden hos styrelsen, som av den anledning, att tjänst för honom ej funnits disponibel från 1910 års ingång, tillträder den nya lönestaten först efter sagda tidpunkt, ej må komma i sämre ställ-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

ning i lönehänseende, än om han tillträtt tjänsten redan vid omorganisationens genomförande, har i denna paragraf stadgats, att sådan tjänsteman äger tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom tjänsteman i första lönegraden.

Mom. 4. Därest av styrelsen föreslagen ändring av § 2 mom. 5 avlöningsreglementet vinner beaktande, fordras, att denna ändring tilllämpas på alla dem, som befordrats efter 1910 års ingång intill dess avlöningsreglementet träder i kraft. Eljest skulle dessa kunna komma i en ogynnsammare ställning, än om de vunnit eu senare befordran. Exempel: En postexpeditör, som såsom sådan uppbnrit 3,200 kronor i avlöning från 1912 års början, befordras från 1913 års ingång till förste postexpeditör. Därvid erhåller tjänstemannen ej någon avlöningsförhöjning. Från 1915 års ingång förhöjes avlöningen till 3,500 kronor; detta belopp uppbäres åren 1915—1917 och förhöjes år 1918 till 3,800 kronor.

En annan postexpeditör uppbär likaledes 3,200 kronor från 1912 års ingång. Från 1914 års början befordras han till förste postexpeditör. Med tillämpning av § 2 mom. 5 avlöningsreglementet undfår denne tjänsteman, från befordringen räknat, 3,500 kronors avlöning; denna förhöjes redan från 1915 års ingång till 3,800 kronor.

§ 3.

Den förutvarande § 2 har genom utvidgning av de särskilda bestämmelserna och tillkomsten av en ny § 2 ansetts böra betecknas § 3.

Den sålunda omredigerade § 3 innehåller till en början såsom moment 1 ett förtydligande av första punkten i nuvarande § 2. Detta har nämligen ansetts nödvändigt för att vinna det syftemål, som avses med bestämmelserna i sagda punkt, vilken tillförts av 1909 års Riksdag efter motion (n:r 82) av herr J. Tynell med flera. I denna motion anfördes i fråga om de förste postvaktmästare och förste postiljoner, som komme att befordras från 1910 års utgång, bland annat:

»Om nu hänsyn tages till, att bland dessa förste postbetjänte finnas en stor mängd, som uppnått hög ålder, att lönen grundlägger pension samt att många av dessa innehaft sina uppdrag som befordrade i många år — exempelvis de brevbärarförmän i Stockholm, som haft dessa uppdrag ända till 10 och 20 år, och de postiljoner, som länge förestått postiljonskupé och härför tillgodonjutit särskilt arvode — torde det tydligt framgå, huru orättvist detta successiva fördelande av arvodet

76 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

på lön och tjänstgöringspenningar verkar. Trots det dessa funktionärer innehaft sina viktigare uppdrag tiotal år och därutöver, få de vid avgång ur tjänsten, därest denna, som för ett flertal kommer ,att ske, inträffar före uppnåendet av tio år i fast befordrad ställning, icke uppbära den pension av 960 kronor, som blir deras yngre kolleger beskärd.).)

Sådan formuleringen nu lyder, torde bestämmelsen emellertid ej uppfylla det avsedda ändamålet. De postvaktmästare och postiljoner, som vid 1910 års ingång befordrades till förste postvaktmästare eller förste postiljoner, uppnådde nästan samtliga vid sin befordran högsta avlöningen, 1,640 kronor, och fingo således utan vidare från 1910 års början beräkna 960 kronor såsom lön. För att de vid avgång från tjänsten skola få uppbära pension av 960 kronor fordras emellertid, enligt § 4, andra stycket, av pensionslagen, att de då under minst fem år innehaft förste postvaktmästar- eller förste postiljonsbefattning. Flera av de befordrade voro emellertid över 60 år gamla. Då enligt pensionslagen tjänsteman av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar är skyldig avgå vid 65 års ålder, därest ej styrelsen medgiver anstånd med avskedet, kunde de alltså ej få innehava sina tjänster .så lång tid, som erfordrades, för att de skulle kunna erhålla pension af 960 kronor, såvida ej styrelsen medgav dem kvarstå. Sådant medgivande kan emellertid enligt lagen givas endast »därest och så länge tjänstinnehavare prövas kunna i tjänsten på tillfredsställande sätt gagna det allmänna.» Styrelsen har i ett flertal fall låtit sådana gamla förste postvaktmästare och förste postiljoner kvarstå längre eller kortare tid vid sina befattningar. Till följd av åberopade bestämmelse i § 4, andra stycket, av pensionslagen har det emellertid, det oaktat, hittills ej varit möjligt att bereda dem högre pension än 900 kronor.

Under antagande att motionärerna avsett, att de äldre tjänstemän av lägre grad, vilka befordrats till förste postvaktmästare eller förste postiljonsbefattningar från 1910 års ingång, men vilka på grund av ålder komme att frånträda samma tjänster, innan de åtnjutit den högre avlöningen i fem år, borde få, i den mån de dessförinnan haft uppdrag såsom t. f. förste postvaktmästare eller t. f. förste postiljoner, beräknas hava uppburit en lön av 960 kronor, därå pensionsunderlag kunde grundas, har styrelsen, med iakttagande härav, så tillvida föreslagit utvidgning av bestämmelsen, att den skulle komma att avse personer, som jämväl efter 1910 års början befordrats till förste postvaktmästare eller förste postiljoner, under förutsättning likväl att de vid 1909 års utgång innehade omförmält uppdrag såsom t. f. förste postvaktmästare

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2. 77

■eller t. f. förste postiljoner. Momentet skulle erhålla följande ändrade lydelse:

»Tjänsteman, som vid ingången av år 1910 eller sedermera tillträtt någon av de på stat uppförda förste postvaktmästar- eller förste postiljonsbefattningarna och som vid utgången av år 1909 innehaft uppdrag att tills vidare vara förste postbetjänt, äger att, om han vid befordringstillfället uppnått 60 levnadsår, såsom pensionsunderlag enligt § 4 av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension beräkna ett belopp av 960 kronor för den tid, under vilken han före sin befordran innehaft sådant uppdrag.»

Styrelsen har ej lämnat obeaktat, att de tjänstemän, som efter 1910 års ingång redan beviljats eller, intill dess Riksdagens beslut kan komma att träda i tillämpning, beviljas avsked, komma att erhålla lägre pension än de motsvarande tjänstemän, som sedan erhålla avsked ur postverkets tjänst. Men även om ett sådant förhållande inträffar, synes detta ej böra utgöra något hinder därför, att på de tjänstemän, som de närmaste åren erhålla pension, tillämpas de ifrågasatta, något mera gynnsamma bestämmelserna.

Mom. 2 och 3. De särskilda bestämmelser beträffande vissa tjänstemän av lägre grad, som tillförts paragrafen, äro erforderliga, därest förslaget till ny lönestat för tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar skulle vinna Kungl. Maj:ts och Riksdagens bifall. Eljest skulle ej tjänstemännen vid själva övergången till den nya staten få den avlöning, som rätteligen bör dem. tillkomma. Motsvarande bestämmelser förefinnas redan, ehuru i någon annan form, i gällande avlöningsreglemente.

Exempel: En postvaktmästare uppbär vid 1913 års utgång 1,400

kronor i fast avlöning samt 240 kronor såsom tillägg till tjänstgöringspenningarna på grund av bestämmelserna i paragraf 8 av avlöningsreglementet, eller i allt 1,640 kronor. Den fasta avlöningen har han intjänat från och med år 1912. Enligt den nya löneskalan finnes, bland annat, avlöningsbeloppet 1,700 kronor för eu förste postvaktmästare. Befordras han från 1914 års ingång och därvid erhåller allenast det avlöningsbelopp, som enligt löneskalan närmast överstiger sammanlagda beloppet av den avlöning, han uppbar vid befordringstillfället, finge han alltså tillträda ett avlöningsbelopp av 1,700 kronor. Både han kvarstått såsom post,vaktmästare och såsom sådan från 1914 års ingång erhållit den avlöningsökning, som den nya staten är avsedd att medföra, eller 1,650 kronor, skulle han, med inräknande av berörda tillägg, 240 kronor, hava, därest han befordrats under 1914 års lopp,

78 Begynnelseavlöning å 2,200 kronor för e. o. postexpeditörer före år 1909.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

ägt åtnjuta det avlöningsbelopp såsom förste postvaktmästare, som närmast överstiger 1,650 kronor + 240 kronor (= 1,890 kronor), eller sålunda 1,950 kronor.

§ 4 (förutvarande § 3).

Paragrafen bär ansetts böra uppdelas i fyra moment.

Mom. 1 — första stycket i nuvarande § 3.

I mom. 2 behandlas frågan om

Postexpeditörs begynnelseavlöning.

I nuvarande § 3 mom. 2 stadgas, bland annat, att den, som före

1908 ars utgång antagits till e. o. tjänsteman i generalpoststyrelsen eller till e. o. postexpeditör, må, i den mån styrelsen finner honom böra komma i åtnjutande av eu sådan förmån, i fråga om begynnelseavlöning såsom postexpeditör beräkna ett belopp av 2,200 kronor.

Av Posttjänstemännens förening har ifrågasatts, att stadgandet borde utsträckas att omfatta även dem, som antagits till e. o. postexpeditörer under år 1909.

Som bekant blev det vid 1908 års Riksdag föreliggande förslaget om postverkets avlöningsstat samt omorganisation uppskjutet på ett år. Det torde hava legat närmast till hands att förmoda, att jämväl den här omhandlade bestämmelsen skulle tillämpas först från ett senare år, samt sålunda de e. o. postexpeditörer, som antogos under år 1909, efter att hava erhållit tillträde till och genomgått utbildningskurs under samma fordringar, som gällt under föregående kurs, skulle vid befordran till ordinarie komma i åtnjutande av samma begynnelseavlöning som de under år 1908 antagna e. o. postexpeditörerna.

Generalpoststyrelsen, med vilken de sakkunniga instämt, finner detta vara billigt och har därför föreslagit, att orden »före 1908 års utgång» må ersättas av orden »före 1909 års utgång».

I anslutning härtill torde jämväl böra bestämmas, att sådana till postexpeditörer befordrade personer, som under en längre tid tjänstgjort såsom extra biträden i postverket, innan de antagits till extra postexpeditörer, eller haft anställning såsom amanuens eller annat biträde hos styrelsen, måtte, därest de i förenämnda egenskap anställts före

1909 års utgång, vid befordran till postexpeditörer få tillgodoräkna sig sin föregående tjänstgöring såsom extra biträde, amanuens eller annat biträde i viss mån. Då de under denna föregående tjänstgöring fullgjort enahanda arbete, som de nu utföra såsom postexpeditörer, synes det nämligen billigt, att de få i avseende å avlöningsförhöjning draga någon nytta av denna tjänstgöring. Med anledning härav föreslås, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

de få tillgodoräkna sig meranämnda tjänstgöring i vad den överstiger

0 år. De kvinnliga kontorsskrivare, som anställts vid postsparbanken, ägde från 1912 års ingång tillgodoräkna sig sex år av den tid, den befordrade varit före 1912 års ingång fast anställd vid postsparbanken; och beträffande de kvinnliga biträden, som från 1913 års ingång skola anställas i styrelsen samt vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, har stadgats, att dessa biträden må äga för åtnjutande av ålders-

1 i 11 ägg räkna sig tillgodo den tid, biträdet innehaft stadig anställningvid postverket.

Vidare har generalpoststyrelsen i momentets sista punkt föreslagit en bestämmelse, att manliga extra postexpeditörer, som i sådan egenskap anställts under något av åren 1910, 1911 eller 1912, skola såsom postexpeditörer äga beräkna en begynnelseavlöning av 2,000 kronor.

Enligt den närmast före år 1910 gällande stat (1903 års lönestat) voro postexpeditörerna fördelade på fyra lönegrader, av vilka den första och den andra voro huvudsakligen avsedda för manliga innehavare samt den tredje och fjärde huvudsakligen för kvinnliga innehavare. Avlöningen inom de för manliga postexpeditörer avsedda lönegraderna utgjorde: inom l:a lönegraden 2,500 kronor med två ålderstillägg, efter 5 och 10 år, å 400 kronor vartdera, eller tillhopa 3,300 kronor, och inom 2:a lönegraden 2,200 kronor med två ålderstillägg å 300 kronor vartdera, eller tillhopa 2,800 kronor.

Vid genomförandet av den nya lönestaten (1910 års lönestat) blevo, i enlighet med 1907 års postkommissions förslag, postexpeditörstjänsterna i l:a och 2:a lönegraden sammanslagna till en enda grupp »postexpeditörer, manliga». Begynnelseavlöningen för dessa är i enlighet med postkommissionens förslag av Kungl. Maj:t och Riksdagen bestämd till 1,800 kronor, vartill komma åtta ålderstillägg, de fyra första å 200 kronor och de fyra senare å 300 kronor, att utgå efter 2, 4, 6, 8, 11, 14, 17 och 20 år. Slutavlöningen uppgår sålunda till 3,800 kronor. Postexpeditörer, som före 1908 års utgång antagits till e. o. tjänstemän i generalpoststyrelsen eller till e. o. postexpeditörer, må emellertid enligt övergångsbestämmelserna till avlöningsreglementet vid anställning i postexpeditörsgraden och beräkning av avlöningsklass därstädes utgå från 2,200 kronor såsom lägsta avlöning.

Såsom skäl för sänkning av de manliga postexpeditörernas begynnelseavlöning till 1,800 kronor eller 400 kronor mindre än den förut i regel utgående begynnelseavlöningen för manliga postexpeditörer anförde postkommissionen i sitt den 28 november 1907 avgivna betän-

Begynnelseavlöning å 2,000 kronor för e. o. postexpeditöier åren 1910—1912.

1903 års lönestat.

1907 års postkommission.

80 Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 2.

Framställning

från Posttjänstemännens förening år 1908.

Generalpoststyrelsens uttalanden år 1908.

kände, att postexpeditörsgraden framdeles kunde beräknas komma att uppnås vid 23 å 24 års ålder eller i varje fall vid en väsentligt tidigare ålder än dittills varit fallet, enär dels befordran till ordinarie postexpeditör enligt kommissionens förslag i regel borde vinnas efter en extra tjänstetid av vid pass 5 år, dels ock realskolexamen enligt de förändrade bestämmelser, som då nyligen i ämnet utfärdats, skulle komma att medföra kompetens för antagande såsom postelev.

Kommissionens förslag härutinnan föranledde Posttjänstemännens förening att i skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet den 8februari 1908, på i skrivelsen närmare angivna skäl, hemställa, att begynnelseavlöningen för manlig postexpeditör, vilken efter 1908 års utgång antogs till extra postexpeditör, bestämdes till 2,000 kronor. Såsom skäl härför åberopade föreningen i korthet, att postexpeditörerna skulle bliva sämre ställda i lönehänseende än exempelvis stationsskrivarna, som dessutom åtnjöte vissa extra förmåner, som de förra ej ägde, nämligen fria resor, läkarvård, medicin och hushållsbiljetter, samt att järnvägstjänstemännen erhöile första ordinarie befordran ej obetydligt tidigare än kommissionen föreslagit för postverkets tjänstemän.

I fråga om denna av Posttjänstemännens förening gjorda hemställan uttalade generalpoststyrelsen i avgivet yttrande den 9 mars 1908, att styrelsen funnit, att skäl för denna hemställan icke torde saknas, men då särskilda övergångsbestämmelser skulle komma att gälla beträffande de postexpeditörer, som före 1908 års utgång antagits till e. o. tjänstemän i generalpoststyrelsen eller till e. o. postexpeditörer, och sålunda den löneförhöjning, som med nyssberörda hemställan avsåges, skulle träda i kraft först när de personer, som från och med 1909 års ingång antagits såsom e. o. postexpeditörer, hunne fram till ordinarie postexpeditörsbefattning, ansåge generalpoststjorelsen sig då ej böra frångå kommissionens förslag.

I den till 1908 års Riksdag avlåtna propositionen angående postverkets utgiftsstater för år 1909 m. in., innefattande förslag till postverkets omorganisation samt till lönereglering för postverkets tjänstemän, förklarade sig föredragande departementschefen i likhet med generalpoststyrelsen icke finna anledning föreligga att då ifrågasätta någon rubbning i kommissionens förslag rörande avlöningen till manliga postexpeditörer.

Efter det Posttjänstemännens förening i framställning till generalpoststyrelsen den 23 september 1908 förnyat sin berörda hemställan om förhöjning av begynnelselönen för manlig postexpeditör till 2,000 kronor, har generalpoststyrelsen ånyo uttalat sig i frågan uti sin

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2. 81

skrivelse av den 26 november 1908 angående postverkets stater för år 1910.

Postverkets distriktschefer, vilkas yttrande i ärendet inhämtats, hade anfört, att denna fråga, som icke berörde de dåvarande posttjänstemännen, emellertid vore av särskilt stor betydelse med hänsyn till den framtida rekryteringen. Givet vore, att, då en ung man sökte sig en levnadsbana genom anställning i något av statens verk, han helst skulle vända sig åt det håll, där en god ekonomisk ställning snarast kunde uppnås. Jämfördes då med varandra, å ena sidan, statens järnvägar och telegrafverket, samt, å andra sidan, postverket, ställde sig eu sannolikhetsberäkning av den motsedda inkomsten enligt en vid skrivelsen fogad tabell så, att de ekonomiska förmånerna blevo icke obetydligt mindre gynnsamma vid anställning i postverket. Med eu inträdesålder av 18 år hunne han under tiden från och med det 21:a till och med det 40:de levnadsåret såsom järnvägstjänsteman intjäna, oavsett naturaförmåner, 56,520 kronor och såsom telegraftjänsteman 49,300 kronor, motsvarande respektive 9,270 och 2,050 kronor mera än som posttjänsteman, vars sammanlagda inkomst under samma tid utgjorde 47,250 kronor. Resultatet måste sålunda bliva, att postverket vid den framtida rekryteringen ginge miste om de bäst kvalificerade aspiranterna. Detta vore så mycket mera bekymmersamt, som vissa grenarav postverkets rörelse allt mera utvecklade sig till formlig bankrörelse. Att för en sådan rörelse lämpligt kvalificerad personal icke kunde förvärvas utan en väl tillmätt avlöning, hade av Riksdagen beaktats vid bestämmande av riksbankens lönestat, där avlöningen i lägsta tjänstemannagraden vore 2,800, respektive 2,600 kronor. Med hänsyn till angelägenheten att postverket på ett, fullt tillfredsställande sätt fullgjorde sin för alla samhällsmedlemmar viktiga och i den enskilde medborgarens förhållanden ofta ingripande funktion samt den därav följande nödvändigheten av en god rekrytering, hade distriktscheferna funnit sig böra biträda föreningens framställning.

För egen del anmärkte generalpoststyrelsen, hurusom det genom ett särskilt stadgande i övergångsbestämmelserna blivit sörjt därför, att den, som före 1908 års utgång antagits till e. o. tjänsteman hos styrelsen eller till e. o. postexpeditör, finge beräkna begynnelseavlöning av 2,200 kronor, och att alltså tiden för tillämpning av den i avlöningsreglementet föreslagna begynnelseavlöningen, 1,800 kronor, vore tämligen avlägsen. Densamma skulle i allmänhet icke inträda tidigare än år 1914. Detta förhållande gjorde på sin tid, att styrelsen, såsom fram gin ge av dess yttrande den 7 mars 1908, icke ville ifrågasätta Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 2 käft. It

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

1909 års Riksdag.

ändring av kommissionens förslag, om än styrelsen funnit, att skäl för ifrågavarande hemställan icke torde saknas.

Då emellertid, såsom av Posttjänstemännens förening framhållits, utsikterna att ernå den önskvärda ändringen i reglementet syntes vara större vid den då förestående omregleringen av lönestaten än, såsom styrelsen ansett, framdeles, närmare tiden för ifrågavarande avlöningsbelopps tillämpning, anslöt sig styrelsen till den mening, som sålunda från skilda håll gjorts gällande.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1909 förklarade emellertid föredragande statsrådet, att han icke ansåge, att vad i ärendet sålunda förekommit innebure tillräckliga skäl för honom att frångå vad han tidigare därutinnan föreslagit.

I anledning av vad Kungl. Maj:t i nådig proposition till 1909 års Riksdag sålunda föreslagit beträffande begynnelseavlöning för manlig postexpeditör väcktes vid samma riksdag i Första kammaren av herr Hildebrand och i Andra kammaren av herr Thylander motioner om sagda avlönings sättande till 2,000 kronor. Till stöd för sin framställning om högre begynnelseavlöning hade motionärerna åberopat särskilda vid motionerna fogade tabellariska översikter, innefattande jämförelser, under olika förutsättningar, mellan den behållna årsinkomsten under viss levnadsperiod för manlig tjänsteman vid postverket av lägst postexpeditörsgrad, vid statens järnvägar av lägst stationsskrivare- och vid telegrafverket av assistentgrad, i varje fall med frånräknande av obligatoriska pensionsavgifter. Enligt dessa jämförelser skulle Kungl. Maj ds förslag rörande avlöningen till manlig posttjänsteman ej blott försätta denne i en ogynnsammare ekonomisk ställning än motsvarande tjänsteman vid de båda övriga kommunikationsverken utan även för den äldre personalen medföra minskning i den behållna totalinkomsten, vid jämförelse med förhållandena före år 1908. Statsutskottet, som icke fann dessa tabeller övertygande, tillstyrkte emellertid Kungl. Maj ds förslag om begynnelselönens nedsättande för manlig postexpeditör till 1,800 kronor, därvid stödjande sig på förut omnämnda, av kommissionen anförda skal, nämligen att extra ordinarietiden skulle framdeles komma att hållas nere vid omkring 5 år samt att kompetensfordringarna för antagande till postelever då nyligen blivit avsevärt minskade, så att realskola medförde dylik kompetens. I anledning härav och då vidare de elever, som godkänts i elevexamen, skulle antagas till e. o. postexpeditörer i den mån de uppnått 18 års ålder, torde det nämligen, enligt vad utskottet anförde, vara att förvänta, att postexpeditörsgraden framdeles kunde uppnås vid 23 å 24 års ålder.

83 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Vid motionernas behandling inom Riksdagen, där flera ledamöter i såväl Första som Andra kammaren uppträdde till förmån för motionerna, erkände vederbörande departementschef, att åtskilligt talade för bifall till motionen, men såg denne sig dock fortfarande icke kunna gå med på förslaget, därvid han såsom stöd för sina betänkligheter särskilt åberopade den tidiga levnadsålder, vid vilken anställning som ordinarie postexpeditör skulle vinnas. Riksdagen beslöt också att, med avslag å motionerna, bifalla vad Kungl. Magt i statsverkspropositionen härutinnan hemställt.

Posttjänstemännens förening begär nu ånyo höjning av begynnelseavlöningen, denna gång från 1,800 till 2,200 kronor. Föreningen anför, bland annat, att redan den omständigheten, att en sänkning i avlöningen göres under en tid, då snart sagt alla levnadskostnader äro i stigande och lönerna på alla arbetsområden höjas för att motsvara de ökade behoven, måste anses innebära en fara för postverket med avseende å personalens rekrytering och för den enskilde tjänstemannens ekonomi, varjämte föreningen påpekar, att skillnaden mellan den ålder, vid vilken de extra postexpeditörer, som genomgått realskolan, komma att vinna befordran till ordinarie tjänst, och den, vid vilken sådan befordran förut vunnits, torde visa sig betydligt mindre än man tänkt sig.

Såsom förut framhållits, beräknade postkommissionen, att, sedan realskolexamen införts såsom lägsta kompetensvillkor för antagande till postelev, anställning som ordinarie postexpeditör skulle kunna vinnas vid eu så pass tidig levnadsålder som 23—24 år.

I anledning härav har styrelsen ansett sig böra lämna uppgift å vederbörandes ålder i medeltal vid antagande till e. o. postexpeditörer under de senare åren:

Förnyad framställning från Posttjänstemännens förening.

Generalpoststyrelsens nu föreliggande uttalande.

34 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Under år 1909, då även postelever med endast realskolexamen första gången antogos till e. o. postexpeditörer, tiar således medelåldern för vinnande av dylik anställning utgjort 20 år 9 månader. Under åren 1911 och 1912 har denna medelålder ytterligare stigit, så att den för ^ närvarande utgör 21 år 7 månader. Med en beräknad extra ordinär! etid av vid pass. 5 år kunna dessa extra ordinarie postexpeditörer icke antagas vinna ordinarie anställning förr än vid omkring 261 /2 års ålder.

Därest styrelsens förut gjorda hemställan om ändring av nuvarande § .3, andra stycket — föreslagen att betecknas § 4, mom. 2 — i särskilda. bestämmelser bifalles, skulle de manliga extra postexpeditörer, som i sådan egenskap vunnit anställning efter 1909 års utgång — förut 1908 års utgång — vid befordran till ordinarie erhålla en begynnelseavlöning av 1,800 kronor. Denna avlöning har, som nämnts, beräknats kunna av dem uppnås vid 23—24 års ålder. Enligt avlönings reglementet är manlig postexpeditör berättigad att efter 2 år erhålla, ålderstillägg av 200 kronor och efter ännu 2 år ett ytterligare ålder still ägg av 200 kronor. En postexpeditör med förenämnda begynnelseavlöning av 1,800 kronor har således ansetts kunna vid 25, högst 26 års ålder uppnå eu avlöning av 2,000 kronor och vid 27, högst 28 års ålder 2,200 kronor.

Då emellertid, enligt vad erfarenheten nu visat, eu manlig postexpeditör i medeltal icke vinner ordinarie anställning förr än vid 26 å 2 7 års ålder, synes billigheten kräva, att han då kommer i åtnjutande av åtminstone den ordinarie avlöning, som han under förut angiven förutsättning skulle uppnått redan vid 25 å 26 års ålder eller 2,000 kronor. . De till postexpeditörer först vid 26 å 27 års ålder befordrade komme i alla fall att med en begynnelseavlöning av 2,000 kronor under minst ett levnadsår fa en lägre inkomst, än om de med eu begynnelseavlöning av 1,800 kronor befordrats till ordinarie såsom beräknats vid en ålder av 23 å 24 år.

1912 års Riksdag bar, med bifall till därom av Kungl. Maj:t i nådig proposition (nr 96) gjord hemställan, förhöjt begynnelseavlöningen. för telegra(assistenterna med 300 kronor från 1,500 till

1,800 kronor, vartill komma 2 ålderstillägg å 150 kronor, 3 ålderstilllägg å 300 kronor och 2 å 400 kronor, vartdera att utgå efter 3 år, så att slutavlöningen, vilken uppnås efter 21 år, uppgår till 3,800 i stället för förut 3,400 kronor efter 18 år. Orsaken till denna förhöjning av assistenternas begynnelseavlöning var, att erfarenheten visat, att befordran till ordinarie assistent vunnes senare än vad som vid 1907 års lönereglering för telegrafverket antagits. Därest postexpeditö-

KungI. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 2.

rernas begynnelseavlöning höjdes till 2,000 kronor, skulle postexpeditörerna visserligen komma att nå slutavlöning, likaledes 3,800 kronor, efter 18 år i stället för nu efter 20 år samt erhålla en 200 kronor högre begynnelseavlöning än telegrafassistenterna, men detta motväges därav, att de förra nå ordinarie befattning senare och hava sämre befordringsutsikter. Befordran till assistent kan nämligen, enligt vad generalpoststyrelsen inhämtat, beräknas erhållas vid eu medelålder av 25 år, under det postexpeditör, som sagt, i medeltal först vid 26 å 27 års ålder vinner första ordinarie anställning. Befordringsmöjligheterna ställa sig sålunda, att, enligt de för post- och telegrafverken för år 1913 fastställda stater, inom postverket finnas 842 manliga postexpeditörer och 513 tjänstemän av högre befattning och inom telegrafverket 135 assistenter och 110 tjänstemän av sådan högre grad, till vilken assistenter i allmänhet kunna vinna befordran. Linje direktörer, linjeingenjörer och verkstadspersonalen, för vilka teknisk utbildning erfordras, äro sålunda ej medräknade. Befordringsmöjligheterna i % utgöra

således:

för de manliga postexpeditörerna................ 60,9 och

för assistenterna ............................................... 81,5.

Härav framgår, att för en stor del av postexpeditörerna någon utsikt till befordran till högre befattning icke förefinnes.

Då tjänstemännen vid statens järnvägar från 1908 års ingång erhöllo sina avlöningsförmåner reglerade, beviljades stationsskrivarna — vilka äro närmast jämförliga med postexpeditörerna — en förhöjning i avlöningen, inberäknat dåvarande dyrtidstillägg och tillägg av 20 % inkvartering, från 1,425 kronor 60 öre — 2,772 kronor till 1,800 — 3,240 kronor. Därvid beräknades, att anställning såsom stationsskrivare vunnes vid en medelålder av 23,8 år efter 4,3 tjänstår. Någon inskränkning i avlöningen har ej bestämts för tjänstemän, som endast äga realskolekompetens. Dessa sistnämnda tjänstemän komma sålunda i betraktande av den tidigare befordringsåldern i åtnjutande av bättre begynnelseavlöning än postexpeditörerna, varförutom stationsskrivarna även uppnå slutavlöningen tidigare, efter 12 år. Motsvarande avlöningsbelopp, 3,200 kronor, få postexpeditörerna tillträda först efter 14 år.

Från början av år 1913 höjes, såsom förut nämnts, telegrafassistenternas begynnelseavlöning till 1,800 kronor, efter att förut hava varit 1,500 kronor. Enligt vad styrelsen tror sig veta, har ännu ej någon befordran till assistent, som medfört den lägre avlöningen, ägt rum. Denna skulle tillämpas från 1908 års ingång, alltså två år tidigare, än

86 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

De sakkunniga.

bestämmelsen om den från 2,200 till 1,800 kronor nedsatta avlöningför postexpeditörerna började tillämpas.

Därest styrelsens förut gjorda förslag om höjning av avlöningen till tjänstemän av lägre grad bifalles, måste, jämväl för bibehållande av lämplig proportion i avlöningen mellan tjänstemän av högre och lägre grad, någon åtgärd vidtagas i syfte att bereda bättre begynnelseavlöning för postexpeditörerna, så vitt ej må kunna så ordnas, att befordran för framtiden, såsom kommissionen antagit, sker tidigare än vad som nu kan beräknas. Den ifrågasatta förbättringen är också av så mycket större vikt, som, därest generalpoststyrelsens strävan att å tjänstemän av lägre grad överflytta arbete, som tjänstemän av högre grad förut förrättat, skall kunna fullföljas i önsklig mån, postverket måste tillse, att detsamma till tjänstemän av högre grad erhåller fullt kvalificerade personer, vilka kunna övertaga arbetsledningen.

Såsom styrelsen förut framhållit, har styrelsen funnit sig icke nu böra biträda Posttjänstemännens förenings framställning om generell höjning av begynnelseavlöningen till manliga postexpeditörer.

Då styrelsen ansett sig böra intaga denna ståndpunkt, har detta skett på grund därav, att det för närvarande ansetts lämpligast att se tiden an för bedömande, huruvida levnadsåldern vid första befordran till ordinarie tjänst må kunna nedbringas under vad som beträffande de tjänstemän, som anställts såsom extra postexpeditörer under senaste tre åren, måste beräknas blivm fallet, och postverket likväl må kunna åt sig förvärva fullt kvalificerade tjänstemän av högre grad.

För att emellertid de manliga extra postexpeditörer, som antagits under åren 1910, 1911 och 1912 och vilka beräknas vid vinnande av ordinarie anställning hava en medelålder av 2672 år, därvid må erhålla en begynnelseavlöning, som ungefär motsvarar den gottgörelse, postkommissionen ansett böra tillkomma en postexpeditör vid berörda levnadsålder, har styrelsen ansett sig böra hemställa,

att såsom övergångsbestämmelse måtte stadgas, att ifrågavarande manliga extra postexpeditörer skola äga att vid befordran till postexpeditörer tillgodonjuta eu begynnelseavlöning av 2,000 kronor.

De sakkunniga hava härutinnan anfört följande:

I ett hänseende hava de sakkunniga ansett sig kunna tillstyrka ett uppskjutande på något år av den nya lönestatens ikraftträdande i en enda detalj. Det gäller de manliga postexpeditörernas begynnelselön. Generalpoststyrelsen har föreslagit sådan ändring i nu gällande övergångsbestämmelser, att de under åren 1910, 1911 och 1912 antagna

87 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

e. o. postexpeditörerna vid ordinarieblivande må erhålla eu begynnelselön av 2,000 kronor i stället för 1,800 kronor. Till förslaget hava de sakkunniga ställt sig tveksamma av flera skäl. Dels måste det alltid väcka betänkligheter att jämka på tidpunkten för ett riksdagsbesluts ikraftträdande, dels komma under den utökade övergångsperioden ojämnheter i avseende å avlöningsskalornas inbördes sammanhang, såsom t. ex. alltför stort avstånd mellan manlig och kvinnlig postexpeditörs begynnelseavlöning, att kvarstå. Men då de sakkunniga till slut efter ingående utredningar funnit sig böra låta dessa betänkligheter vika, har det varit framförallt av följande skäl:

l:o) Genom generalpoststyrelsens välbetänkta åtgärd att, i överensstämmelse med en inom Riksdagen allmän önskan, i allt större utsträckning överflytta postexpeditörernas enklare arbete på postiljoner och postvaktmästare har ökningen i antalet ordinarie postexpeditörstjänster icke kunnat fortgå i deri utsträckning, postkommissionen, statsutskottet och Riksdagen vid lönestatens fastställande beräknade.

2:d) Av verkställd utredning framgår, att först med år 1913 den nya ordningen för utbildning av postexpeditörer blir helt genomförd, varigenom generalpoststyrelsen får i sin hand att fullständigt reglera verkets rekrytering.

3:o) Realskolexamen har ej ännu verkat tillräckligt länge för att bestämd erfarenhet kunnat vinnas om postexpeditörernas ålder vid första befordran.

Då de sakkunniga av dessa skäl anse sig kunna tillstyrka generalpoststyrelsens här omförmälda framställning, sker det dock under den bestämda förutsättningen, att generalpoststyrelsen under övergångsåren strävar efter att få befordringsåldern för postexpeditörer — manliga såväl som kvinnliga — nedbringad därhän, som Riksdagen vid den nya lönestatens antagande förutsatte.

Den av de sakkunniga under punkt 2 omnämnda utredning innehåller följande:

Samtliga extra manliga postexpeditörer, som avlagt realskolexamen samt antagits till extra postexpeditörer åren 1910 och 1911, hava på sin tid, enligt förut gällande ordning, antagits till postelevaspiranter av postdirektör. I sådan egenskap hava de före sitt inträde i postelevkurs fullgjort »försökstjänstgöring». Till följd av att antalet aspiranter vida överskridit behovet, har längden av denna försökstjänstgöring utsträckts väsentligt över vad som varit erforderligt för att utröna aspiranternas lämplighet för posttjänst.

Denna tjänstgöring för de 1910 antagna extra postexpeditörerna har uppgått till i medeltal 25,5 månader. För extra postexpeditörer från 1911 har tjänstgöringen varit något kortare eller 17,4 månader. Emellertid har väntetiden för antagandet till

88 Generalpost-

styrelsen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 2.

extra tjänstemän i själva verket varit längre för do å.r 1911 ur postelevkursen utgångna. Generalpoststju-elsen medgav nämligen för deltagarna i den elevkurs, som avslutades 1910, befrielse såväl från »provtjänstgöring» som praktisk elevkurs enligt nyare bestämmelser för postelevutbildningen, under det att 1911 års extra postexpeclitörer måst genomgå den utvidgade, 21 månader långa elevkursen till fullo. Hela utbildningstiden har således i medeltal omfattat för de utexaminerade:

män

Av de 1912 antagna extra postexpeditörerna med realskolexamen hava bland 23 manliga endast 12 fullgjort sådan av postdirektör medgiven försökstjänstgöring,

som ovan avses under i medeltal.......................................................................... 17 g

kurs........................................................................... 21

S:a 38,3.

Ått märka är, att postelevaspiranterna under dylik försökstjänstgöring, efter vunnen nödig färdighet, i avsevärd utsträckning anlitades för förordnanden å tjänstemannabefattning och således gjorde samma tjänst som extra postexpeditörer.

Vad åter angår de extra postexpeditörer, som avlagt mogenhetsexamen och antagits under åren 1910—1912 (1910: 1 kvinnl., 1911: 15 mani.; 1912: 10 mani.), så hava de av generalpoststyrelsen antagits till postelevaspiranter i samband med anordnandet av elevkurserna och icke dessförinnan tjänstgjort i postverket.

Samma är förhållandet med samtliga nuvarande deltagare i postelevkurs, vilka skola antagas till extra postexpeditörer under åren 1913 och 1914.

Styrelsen fortsätter härefter beträffande

Mom. 3. Den här intagna bestämmelsen är erforderlig, därest det föreslagna mom. 7 till § 2 i avlöningsreglementet — angående rätt för postexpeditör, som varit ordinarie tjänsteman av lägre grad, att för avlöningsförhöjning såsom postexpeditör i viss mån tillgodoräkna sig de tjänstår, under vilka han innehaft anställning såsom ordinarie tjänsteman av lägre grad — tillkommer, för att icke de personer, som före samma reglementes ikraftträdande befordrats till postexpeditörer under i momentet angivna förhållanden, skola komma i sämre ställning', än om de vunnit en senare befordran.

Mom. 4. Slutligen har i denna paragraf rörande rätt för de kvinnliga biträden, som skola anställas vid postverket, att för åtnjutande av avlöningsförhöjning genom ålderstillägg räkna sig till godo den tid, biträdet före 1913 års ingång innehaft stadig anställning vid postverket, hänvisats till vad därom särskilt stadgats i nådiga kungörelsen den 29 juni 1912.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

89 Då den förändrade avfattning, som givits denna bestämmelse i förhållande till motsvarande stadgande i postverkets nu gällande avlöningsreglementes övergångsbestämmelse, § 1, synts styrelsen innebära, att biträdet, även om detsamma blir antaget från annan tidpunkt än från 1913 års ingång, skall äga tillgodoräkna sig sin förutvarande anställning vid postverket, bar styrelsen ansett denna fråga icke påkalla vidare åtgärd.

§ 5 (förutvarande § 4).

Mom. 1. Intill 1909 års utgång funnos fyra avlöningsklasser för postbetjänte, minimiavlöning respektive 1,350, 1,300 1,250 och 1,100 kronor. .Från 1910 års ingång omlades, på förslag av 1907 års postkommissiou, dessa avlömngsbelopp så, att en normalavlöning av 1,100 kronor infördes, under det att den ytterligare avlöning, som prövades skälig med hänsyn till de olika orternas dyrhet, bestämdes skola utgå i form av ortstillägg. För åtnjutande av avlöning å 1909 års stat funnos följande bestämmelser i gällande avlöningsreglemente, nämligen,

»att till vaktbetjänte i l:a lönegraden huvudsakligen skola höra vaktbetjänte, vilka äro stationerade i Stockholm med dess förstadssamhällen eller vid Malmbergssamhällena i Norrbottens län;

att till vaktbetjänte i 2:a lönegraden skola höra de vaktbetjänte, vilka äro stationerade i Göteborg och Malmö eller på grund av särskilda omständigheter anses böra med dessa i avlöningsvillkor likställas samt att till endera av 3:e och 4:e lönegraderna, alltefter levnadskostnaderna å stationsorten, skola hänföras övriga vaktbetjänte».

I övrigt ankom det på generalpoststyrelsen att bestämma, till vilken av dåvarande fyra lönegrader postbetjänt skulle hänföras.

Ortstilläggen utgå nu efter av kommerskollegium utarbetade allmänna grunder.

1907 års postkommission yttrade i sitt betänkande, att dess »förslag om ändrad uppdelning av postbetjäntes löneförmåner ej innebar någon rubbning i de avlöningsförmåner, som tillkomma postbetjänte enligt 1908 års stat».

Då det före 1910 års ingång ej förefanns någon egentlig dyrortsindelning, har det förhållandet inträffat, att tjänstemän av lägre grad i vissa fall genom ortstilläggens införande fått lägre inkomst än de dessförinnan uppburit.

Tjänstemän av lägre grad, stationerade i Hälsingborg och Karlskrona, hava i särskilda underdåniga skrivelser anhållit om avlöningsfyllnad för den förlust, de av ovan angivna anledning lidit i och med tillträdandet av 1910 års avlöningsstat.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 2 höft.

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Då antalet postbetjänte i de olika lönegraderna enligt 1909 års stat var på förhand begränsat, kunde det förhållandet inträffa, att på eu och samma plats stationerade postbetjänte vid 1909 års slut uppburo avlöningar i olika lönegrader. I allmänhet placerades nämligen betjänte vid utnämning, därest ej avlöning i den lönegrad, som var närmast avsedd för vederbörande tjänstgöringsort, redan då fanns disponibel, i en lägre lönegrad och uppflyttades sedan till en högre lönegrad i mån av tillgång.

Åven om avlöning i grad över den fjärde enligt 1909 års stat torde hava varit avsedd att i viss mån utgöra gottgörelse för den merutgift, som placeringen å vederbörande ort, i jämförelse med utgifterna å normalort, förorsakade, så lärer dock den del av avlöningen, som överskjuter den normala, icke kunna karaktäriseras såsom ortstillägg i egentlig mening, då ju ofta icke alla postbetjänte å en och samma ort kunde samtidigt tilldelas en av ortens dyrhet påkallad högre avlöning.

Därest icke någon särskild övergångsbestämmelse medgives, skulle det förhållande kunna inträffa, att av tvenne på samma ort stationerade tjänstemän, den ena, som vid utgången av år 1909 uppbar avlöning i dåvarande andra lönegraden, kommit att förlora på tillträdandet av den lönestat, som gäller från 1910 års början, under det att den andra, som vid 1909 års utgång endast uppbar avlöning i fjärde lönegraden, skördat en avsevärd vinst av den nya staten.

Nedanstående exempel angiver, huru avlöning till två tjänstemän, stationerade å ort, som från 1910 års ingång hänförts till grupp 3 a, vid övergången 1909 — 1910 kunnat gestalta sig:

Ännu skarpare framträda verkningarna för åtskilliga, exempelvis i Hälsingborg stationerade tjänstemän av lägre grad, vilka vid 1909 års ingång intjänat två ålderstillägg och vilka således enligt förutvarande bestämmelser åtnjöto eu sammanlagd avlöning av 1,700 kronor, men från 1910 års början erhållit allenast 1,400 kronor i avlöning jämte 150 kronor i ortstillägg. De förlora alltså 150 kronor för år. Eu sådan verkan av det nya avlöningsreglementet torde näppeligen kunna anses riktig, och detta särskilt i betraktande därav att de tjänstemän, som förlorat på tillträdet av 1910 års lönestat, i allmänhet varit de äldsta och mest meriterade, under det att de yngsta eller de, som av

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 2.

en eller annan anledning ej enligt äldre bestämmelser uppflyttats i lönegrad i tur och ordning, genom den nya staten fått en avlöningsförhöjning, som de måhända eljest fått vänta på.

Redan förut har fråga förelegat att giva sådan tolkning åt § 4 i övergångsbestämmelserna, att de tjänstemän av lägre grad, som förlorat på tillträdet av 1910 års lönestat, skulle kunna erhålla personliga avlöningstillägg. Svenska postmannaförbundet gjorde nämligen i underdånig skrivelse den 23 februari 1910 framställning i ämnet. Över denna framställning avgav generalpoststyrelsen den 1 april samma år utlåtande, därvid styrelsen, med hänsyn särskilt till den motivering för ifrågavarande bestämmelser, som återfunnes i statsrådsprotokollet (sjätte huvudtiteln vid 1909 års Riksdag), ansåg sig icke kunna giva sin anslutning till nämnda framställning, utan hemställde, att framställningen ej måtte föranleda till vidare åtgärd. Vid föredragning den 10 juni 1910 av berörda framställning fann Kungl. Maj:t, enär frågan, som gällde tolkning av bestämmelser, icke borde prövas i den ordning, densamma blivit väckt, framställningen icke föranleda åtgärd. Frågan har emellertid icke blivit dragen under regeringsrättens prövning och är sålunda ännu oavgjord.

I samband med arbetena för den allmänna revidering av avlöningsreglementets bestämmelser, som nu är föremål för behandling, har styrelsen låtit verkställa fullständig utredning rörande antalet tjänstemän av lägre grad, som tillskyndats förlust genom tillträde till 1910 års stat. Det har då visat sig, att detta antal var betydligt större än man förväntat samt att tjänstemännen för åren 1910—1913 av förenämnda anledning förlorat sammanlagt omkring 27,000 kronor.

Efter samråd med de sakkunniga har generalpoststyrelsen nu ansett sig för undanröjande av all tvekan böra ifrågasätta, huruvida icke sådan ändring av § 4 (föreslagen att betecknas § 5) i de särskilda bestämmelserna borde vidtagas att ordet »tjänsteman)) utbytas mot »En var tjänsteman)) samt att ett kompletterande tillägg därom, att bestämmelsen skall gälla från 1910 års början räknat, intages i momentet.

Mom. 2. (Oförändrat innehåll, nu § 4, sista stycket.)

Mom 3. I detta moment, som innehåller bestämmelse om rätt för kvinnligt biträde att tillgodonjuta avlöningsfyllnad i visst fall, har hänvisats till vad därom särskilt stadgats i nådiga kungörelsen den 29 juni 1912.

Nuvarande § 5 skulle vid bifall till vad styrelsen föreslagit i fråga om utsträckning av semestern kunna bortfalla.

§ 6.

Denna § har givits den ändring, som påkallas av fastställande av det nya avlöningsreglementet.

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Departements-

chefen.

§ 7.

Det gjorda tillägget om rätt för ordinarie tjänstinnehavare att åtnjuta de med en befattning förenade sportler och övriga extra inkomster jämväl vid tjänstgöringshinder på grund av kroppsskada, ådragen under tjänstutövning, eller till förekommande av smittofara vid annans sjukdom föranledes av i § 2 mom. 3 avlöningsreglementet intagna stadgande!! om. oavkortad avlöning till tjänsteman vid tjänstgöringshinder av nämnda slag.

Till en början må såsom en allmän synpunkt på de vid 1909' års avlöningsreglemente fogade övergångsbestämmelserna samt däremot svarande särskilda bestämmelser i nu förevarande förslag framhållas, att syftet med dylika stadganden är, att för de tjänstemän, som redan åtnjuta lön på äldre stat, skapa en jämn, rättvis och konsekvent övergång till den nya staten. Dylika bestämmelser förutsätta en ingående personlig undersökning av så gott som hela tjänstemannakårens ålders- och avlöningsförhållanden och bliva likväl synnerligen svåra att överskåda, i synnerhet om det nya avlöningsreglementet är byggt på väsentligen andra grunder än det föregående. Efter den erfarenhet, som nu föreligger, torde man kunna medgiva, att de år 1909 antagna övergångsbestämmelserna i vissa avseenden icke varit tillfredsställande. Det synes mig då vara en ren billig-het såtgärd, att man nu, när postverkets löneförhållanden i allt fall äro under statsmakternas prövning, söker avhjälpa de föreliggande ojämnheterna.

Beträffande motiveringen för de särskilda bestämmelserna kan jag nöja mig med att åberopa vad styrelsen och de sakkunniga anfört, allenast med följande tillägg.

§ I-

De i ingressen till denna paragraf samt mom. 2 föreslagna ändringarna avse dels att tjänstgöring före 1910 års ingång skall, tagas i beräkning icke endast vid bestämmandet av begynnelseavlöning å 1910 års stat utan även vid därefter inträffande avlöningsförhöjning och dels att förebygga vissa olägenheter till följd av den i mom. 2 stadgade gruppindelningen. De av styrelsen anförda exemplen synas mig tydligt nog visa, att dessa ändringar äro befogade. Då därtill kommer, att den utgift, som genom ändringarna skulle förorsakas statsverket, torde hålla sig- inom mycket måttliga dimensioner, anser jag mig böra tillstyrka förslaget i denna del.

KungI. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 4-

Beträffande bestämmelserna i § 4 mom. 2 är den viktigaste av där föreslagna ändringar den, att manlig extra postexpeditör, som anställts i sådan egenskap under något av åren 1910—1912, skall äga att vid befordran till postexpeditör åtnjuta en begynnelseavlöning av 2,000 kronor i stället för den i avlöningsreglementets § 1 föreskrivna å

1,800 kronor.

Man torde härvid böra erinra sig, att vid 1909 års Riksdag, då sistnämnda belopp fastställdes såsom begynnelseavlöning i stället för förutvarande 2,200 kronor, anledning att sänka begynnelseavlöningen ansågs föreligga dels däri, att ordinarie anställning skulle vinnas vid väsentligt tidigare ålder än förut — såsom det antogs vid omkring 23—24 år — sedan realskolexamen dåmera blivit enda kompetensvillkor för postelev, och dels i den omständigheten, att snabbare befordran skulle ernås genom ökat inrättande av ordinarie befattningar i mån av postverkets utveckling. Med den befordringsålder, man sålunda beräknade såsom sannolik, ansåg man, att en begynnelseavlöning å 1,800 kronor skulle vara lämpligt avpassad efter ifrågavarande tjänstemäns arbetsuppgifter och utbildning. Den utredning, som år 1909 genom två motionärer förelädes Riksdagen i syfte att visa, att befordringsåldern i själva verket skulle komma att ställa sig åtskilligt högre, ansågs icke vara fullt bevisande.

Numera har emellertid verkligheten under de gångna åren på ett påtagligt sätt jävat antagandet om nämnda låga befordringsålder. För att kunna genomföra den avlöningsplan, som Riksdagen tillämnade år 1909, finnas två vägar, antingen att så starkt öka antalet ordinarie postexpeditörstjänster, att befordringsåldern sjunker, eller att, så länge den beräknade ålderssänkningen icke inträffat, höja begynnelselönen. Den första av dessa utvägar synes mig föga tilltalande. Antalet ordinarie tjänster bör naturligtvis rätta sig endast efter det stadigvarande behovet av arbetskrafter, och det vore så mycket mindre lämpligt att inrätta ett mycket stort antal nya ordinarie postexpeditörsbefattningar, som generalpoststyrelsen för närvarande strävar att minska behovet av dessa tjänstemän och i stället använda tjänstemän av lägre grad. Eu dylik ökning skulle dessutom relativt försämra utsikten till befordran från postexpeditörstjänst till högre grad.

Mot den andra utvägen synas mig knappast med skäl kunna göras några invändningar. De under åren 1910—1912 antagna extra postexpeditörerna hava redan vid antagandet til! extra tjänstemän uppnått

94 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 2.

sådan ålder, att de med säkerhet icke komma att utnämnas till ordinarie postexpeditörer vid den år 1909 beräknade levnadsåldern. Det är då icke mer än skäligt att, på sätt som av liknande anledning skedde ifråga om telegrafassistenternas avlöning, höja begynnelseavlöningen till det belopp, som postexpeditörerna vid tidigare befordran skulle hava uppnått genom ålderstillägg. För statsverket blir detta alltid billigare än om 1909 års beräkningar slagit in, i det personerna i fråga nu få under några år uppbära lägre avlöning såsom extra än de då skulle hava gjort såsom ordinarie tjänstemän. Skulle det sedan visa sig, att befordringsåldern sjunker, är man icke för framtiden bunden vid de högre begynnelseavlöningarna.

Generalpoststyrelsen har vidare föreslagit, att rätten att beräkna den del av extra ordinarietiden, som överskjuter 5 år, må utsträckas till dem, som före 1,90.9 års utgång antagits till extra ordinarie postexpeditörer eller haft viss annan extra ordinarie anställning, med rätt därvid för manlig postexpeditör att utgå från 2,200 kronor såsom begynnelseavlöning. Denna utsträckning torde i själva verket allenast vara en konsekvens av det år 1909 fattade beslutet, och har jag däremot intet att erinra.

I detta sammanhang må omnämnas, att Posttjänstemännens förening i sin ovannämnda skrivelse till generalpoststyrelsen hemställt, att sistnämnda belopp måtte höjas till 2,400 kronor. Detta förslag måste sättas i samband med den ovan under § 1 i avlöningsreglementet omförmälta framställningen om höjning av begynnelseavlöningen till 2,200 kronor. Lika litet som jag ansett mig höra tillstyrka den sistnämnda, kan jag tillmötesgå föreningens nu ifrågavarande hemställan.

§ 5.

Vad slutligen mom. 1 i denna § angår har jag intet att erinra mot. den föreslagna lydelsen. Då denna innehåller, att det ifrågasatta personliga lönetillägget skulle räknas från 1910 års början, ber jag att få framhålla, att detta enligt min uppfattning ej kan anses oförenligt med paragrafens innebörd, sådan samma paragraf förut varit avfattad. Jag anser således det, gjorda tillägget icke behöva innebära någon förändring, utan endast ett förtydligande av paragrafen. Då vid sådant förhållande det ej är fråga om retroaktiv verkan av en ny löneförmån, anser jag mig icke kunna göra någon invändning mot, att den i paragrafen bestämda avlöningen får utgå från början av år 1910.

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Sedan jag sålunda redogjort för de ifrågasatta ändringarna i avlöningsreglementet, övergår jag till

Driffckostnadsstaten för år 1914.

Den för år 1913 av Kungl. Maj:t upptager följande slutsummor:

Avlöningsstaten ................................

Övergångsstaten ...........................

Pensioner ...........................................

Postbefordran .................................

Omkostnader .....................................

Oförutsedda utgifter.........................

Avkortningar och restitutioner .....

Avsättning till förnyelsefond ........

fastställda stat för driftkostnader

kr. 13,140,200

» 30,050

j> 312,755

» 6,973,000

)> 2,521,000

» 15,000

10,295 215,000

Er. 23,217,300

Vad angår förhållandena under 1914 har jag att först behandla

Å, Avlöningsstat.

1. Generalpoststyrclsen.

I staten för år 1913 äro vederbörande anslag upptagna till följande belopp:

ordinarie löner och tjänstgöringspenningar ............ kr. 418,150

ortstillägg .............................................................. >’ 23,750

arvoden åt extra tjänstemän, vikariatsersättning

in. m.................’................................................ » 46,400

eller tillhopa kronor 488,300 Generalpoststyrelsen anför beträffande

Ordinarie löner och tjänstgöringspenningar.

Därest de föreslagna förändringarna i avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket i fråga om avlöningsförbättring vid befordran och tillgodoräknande i visst hänseende av de år, som vid tillträdande av 1910 års stat blevo övertaliga, samt anställande av en verkmästare bifallas, skulle detta föranleda för år 1914 beträffande de ordinarie lönerna och tjänstgöringspenningarna åt generalpoststyrelsens personal en ökning av tillhopa 6,500 kronor.

96 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Då emellertid i de särskilda för år 1913 fastställda avlöniugsbeloppen, för så vitt nu kan bedömas, komma att inträda vissa förändringar till följd av intjäntå ålderstillägg, befordran, omplacering eller avgång för nuvarande befattningsinnehavare, skulle den faktiska ökningen i ordinarie löner och tjänstgöringspenningar för geueraipoststyrelsens personal allenast uppgå till 5,700 kronor.

Hos generalpoststyrelsen äro placerade ett visst antal l:ste postexpeditöror och postexpeditörer. Styrelsen skulle måhända på grund därav kunna anses ej hava befogenhet att utöver detta antal till tjänstgöring hos generalpoststyrelsen beordra ordinarie dylika tjänstemän. Då emellertid erfarenheten visat, att det understundom är behövligt att för tillfälligt arbete inkalla dylik tjänsteman, som för visst ifrågakommande arbete besitter särskilda kvalifikationer, har generalpoststyrelsen, med vilken de sakkunniga instämt, ansett sig böra framhålla angelägenheten därav, ätt den omständigheten, att i staten för styrelsen linnes upptaget ett bestämt antal luste postexpeditörer och postexpeditörer, ej får utgöra hinder för styrelsen att vid behov till tillfällig tjänstgöring hos styrelsen inkalla ett ytterligare antal ordinarie tjänstemän från distrikts- eller lo kalstat ernå i stället för extra tjänstemän eller personal utom verket. Ur kostnadssynpunkt spelar saken ingen roll. Extra tjänstemän eller personal utom verket kommer ju i båda fallen att anlitas antingen för arbetet hos styrelsen eller såsom ersättare för inkallad ordinarie tjänsteman från distrikts- eller lokalförvaltning. Men för att rationellt kunna ordna arbetet är det givetvis av vikt för generalpoststyrelsen att kunna för utförande av visst arbete använda den mest lämpl iga arbe t skraften.

Vad beträffar uppställningen av avlöningsstaten för generalpoststyrelsen har allt sedan år 1911 iakttagits, att på de särskilda byråerna fördelats de olika befattningshavarna med slutavlöning av lägst 5,500 kronor, varvid för dessa angivits de till dem utgående avlönings belopp.

Då emellertid generalpoststyrelsen, på grund av numera vunnen erfarenhet efter den nya omorganisationens ikraftträdande är 1910, har anledning antaga, att det för ett mera ändamålsenligt ordnande av ärendena mellan de olika byråerna och åstadkommande av en jämnare arbetsfördelning — vilken fördelning jämlikt gällande nådiga instruktion för generalpoststyrelsen bestämmes av generalpostdirektören — kommer att visa sig önskvärt att även vidtaga viss omplacering av befattningshavare med slutavlöning av lägst 5,500 kronor, har styrelsen, med vilken de sakkunniga jämväl i detta avseende förenat sig, funnit lämpligast, att i avlöningsstaten för styrelsen, i likhet med vad äger rum beträffande såväl staten för postverkets distrikts- och lokalför-

Ktmgl. Maj:ts Nåd. 'Proposition Nr 2.

yaltningar som staten för järnvägsstyrelsen med underlydande förvaltningar, allenast upptagas antalet olika befattningshavare med angivna lönebelopp.

Här efteråt intagna tabell utvisar lönestaten för generalpoststyrelsen åren 1913 och 1914.

Ökning 5,700 kronor.

Slutbeloppet för ordinarie löner och tjänstgöringspenningar för generalpoststyrelsens tjänstemän torde alltså för år 1914 böra höjas med 5,700 kronor och sålunda förslagsvis sättas till 423,850 kronor.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 2 käft.

98 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Ortstillägg.

Då det för år 1913 anvisade förslagsanslaget för detta ändamål, 23,750 kronor, synes bliva tillräckligt jämväl för år 1914, bär generalpoststyrelsen ej ansett sig hava anledning ifrågasätta ändring i samma belopp.

Arvoden åt extra tjänstemän, vikariats ersättning in. m.

Anslaget är i 1912 års stat upptaget till 50,000 kronor, men komma utgifterna på detta anslag att, så vitt nu kan bedömas, för detta år uppgå till 72,000 kronor eller 22,000 kronor mera än det i staten fastställda beloppet.

I generalpoststyrelsens skrivelse den 7 november 1911 med förslag till stater för postverkets driftkostnader år 1913 föreslogs anslaget till ett till 80,000 kronor förhöjt belopp, men blev på grund därav att i postverkets stater för sistnämnda år uppfördes 25 ordinarie kvinnliga biträden sänkt med 3,600 kronor, motsvarande nu utgående avlöningar till dessa biträden, eller sålunda till 46,400 kronor.

På grund av den alltjämt fortgående stegringen i postanvisningsrörelsen — antalet postanvisningar, som år 1910 utgjorde 8,070,182, ökades nämligen under år 1911 till 9,028,614 eller med icke mindre än 11.88 % — måste generalpoststyrelsen öka den kvinnliga extra personal, som å postanvisnings revisionen användes för erforderlig omsortering av utbetalade postanvisningar. Därtill kommer, att generalpoststyrelsen för tjänstgöring hos styrelsen i anledning av vikariat in. m. måste på grund av det ringa antalet amanuenser, som ännu kvarstå i styrelsen, anlita extra tjänstemän vid distrikts- och lokalförvaltningarna, vilkas arvode i sådana fall utbetalas i styrelsens kassa och sålunda belasta detta anslag, under det att de i allmänhet lägre avlöningarna till deras vikarier utgå vid nyssnämnda förvaltningar.

Styrelsen anser sålunda försiktigheten bjuda, att anslaget, för att icke behöva överskridas, fastställes till 55,000 kronor, vilket innebär en förhöjning i 1913 års anslag av 8,600 kronor.

Generalpoststyrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att, därest, såsom framdeles föreslås, det å övergångsstaten upptagna anslaget till arvoden åt extra tjänstemän nedsättes från 14,000 kronor till 9,100 kronor eller med 4,900 kronor, den verkliga ökningen för år 1914 i

99 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

kostnaderna för de extra tjänstemännen i styrelsen endast skulle komma att uppgå till 3,700 kronor.

Mot vad styrelsen sålunda föreslagit har jag intet annat att erinra Dep”‘*“eDtB' än att i enlighet med mitt ovan framställda förslag avlöningen till verkmästarbefattningen, av styrelsen upptagen till 3,200 kronor, skall utgå ur styrelsens stat.

Beloppen av nu ifrågavarande anslag under generalpoststyrelsen skulle således bliva följande:

ordinarie löner och tjänstgöringspenningar .............................. kr. 420,650

ortstillägg ............................................................................................. * 23,750

arvoden åt extra tjänstemän, vikariatsersättning m. m....... )> 55,000

Slutsumman av anslaget till avlöningar till generalpoststyrelsen för år 1914 skulle alltså uppgå till ................... kr. 499,400,

vilket innebär en förhöjning i anslagen av tillhopa 11,100 kronor i förhållande till samma anslag för år 1913, sammanlagt 488,300 kronor.

2, Distrikts- och lokalförvaltningarna.

Ordinarie löner och tjänstgöringspenningar.

För år 1913 är anslaget till ordinarie löner och tjänstgöringspenningar, däruti även innefattad ersättning jämlikt § 8 i avlöningsreglementet i form av tillägg till tjänstgöringspenningarna till vissa postvaktmästare och postiljoner för bestridande av viktigare göromål, åt de vid distrikts- och lokalförvaltningarna anställda tjänstemän beräknat till sammanlagt ..................................................................................... kr. 8,313,400

Så vitt nu kan beräknas, torde detta belopp bliva tillräckligt.

För år 1914 erfordras av nedan angivna anledningar ökning med omkring följande belopp, nämligen:

för avlöningsförhöjning åt tjänstemän .................................... » 125,500

samt för den föreslagna löneregleringen för tjänstemän av

lägre grad ............................................................................. » 452,400

distrikts- och lokalförvaltningarna skulle sålunda för år 1914 komma att i löner och tjänstgöringspenningar utgå............................................................................................. kr. 8,891,300

100 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

Generalpoststyrelsen anser sig emellertid på här nedan närmare angivna skäl böra för är 1914 föreslå ökning i antalet förste postexpeditörer, manliga postexpeditörer samt förste postvaktmästare och förste postiljon er.

ökning av Generalpoststyrelsen har till en början upptanit till behandling:

postexpedi- frågan om rätt för styrelsen att placera förste postexpeditörer jämväl törer, manlig». vid postkontor av klasserna 3 och 4. I sådant hänseende har styrelsen framhållit följande.

De i postverkets stater från och med år 1910 å distrikts- och lokalförvaltningarna upptagna 142 manliga förste postexpeditörer äro placerade, förutom vid distriktsförvaltningarna, endast vid postkontor av första och andra klass.

1907 års postkommission hemställde, att manliga förste postexpeditörer måtte placeras till tjänstgöring, förutom vid postkontor av nämnda klasser, även vid sex ej särskilt angivna postkontor inom 3:e klassen.

Föredragande departementschefen ansåg emellertid, såsom framgår av hans yttrande till vederbörande statsrådsprotokoll av den 29 januari 1909, att några dylika tjänstemän icke torde böra avses för postkontor av 3:e klass, samt att följaktligen de 6 manliga förste postexpeditörer, som av kommissionen upptagits för tjänstgöring vid dylika postkontor, syntes böra utgå.

I enlighet med detta departementschefens uttalande blev också vid fastställandet i staten av antalet förste postexpeditörer beträffande lokalförvaltningen taget i beräkning endast det antal förste postexpeditörstjänster, som enligt verkställd utredning erfordrades vid postkontor av klasserna 1 och 2.

Av sådan anledning har generalpoststyrelsen — ehuru förste postexpedi törerna i avlöningsstaten för distrikts- och lokalförvaltningarna endast äro upptagna till antalet utan angivande av de olika distrikteller postkontor, vid vilka de skola finnas anställda — ansett sig förhindrad att placera någon dylik tjänsteman till tjänstgöring vid postkontor av klasserna 3 och 4.

Erfarenheten har emellertid visat, att vid ett eller annat postkontor av klasserna 1 och 2 A åtminstone tills vidare kunde utan större olägenhet undvaras en av de förste postexpeditörer, som därstädes äro placerade, under det att i stället vid några postkontor av klass 3 och även vid enstaka postkontor av klass 4 framstått ett trängande behov av anställande utav eu dylik tjänsteman. För ett rationellt ordnande av postkontorens skötsel är det enligt generalpoststyrelsens och de sak-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

kunnigas åsikt därför nödvändigt, att generalpoststyrelsen äger rätt att, utan hänsyn till postkontorets klass, placera förste postexpeditör vid vilket postkontor som helst, där behov av sådan mellangradstjänst förefinnes, eller med andra ord att departementschefens förenämnda uttalande icke må anses innebära hinder för generalpoststyrelsen att, med iakttagande givetvis att det i staten fastställda antalet förste postexpeditörer ej överskrides, placera dylik tjänsteman jämväl vid postkontor av klasserna 3 och 4.

Under sådant förhållande tror sig generalpoststyrelsen kunna tillgodose det för de olika postkontoren för närvarande föreliggande behovet av förste postexpeditörer med det nuvarande antalet dylika tjänstemän.

Vad åter beträffar de ambulanta postanstalterna har på grund av den utveckling, som våra största och förnämsta sjöpostexpeditioner, nämligen de å ångfärjeleden Trälleborg—Sassnitz, numera tagit, behov framträtt av att tilldela de vid dessa expeditioner anställda förste expeditörer, d. v. s. de tjänstemän, som utöva förmanskap inom expeditionerna, tjänsteställning och avlöning såsom förste postexpeditörer.

Den post, som sjöpostexpeditionerna å sagda linje hava att behandla, är av synnerligen stor omfattning och betydenhet. Det ligger därför särskilt stor vikt uppå, att arbetet inom dessa expeditioner bedrives och ledes med planmässighet, så att postens expedition i rätt tid icke vid något tillfälle äventyras.

För närvarande tjänstgöra fem postexpeditörer såsom förmän inom sjöpostexpeditionerna Trälleborg-—Sassnitz. .

Förutom det förmanskap, som åligger förste expeditören att utöva, har han att handlägga all förekommande värdepost jämte därtill hörande expeditionsgöromål ävensom att vid postens in- och urlastning övervaka, att posterna behörigen ingå och avlämnas. För den värdepost, förste expeditören omliänderhar, är han personligen ansvarig.

På förste expeditörens duglighet och noggranna fullgörande av sina åligganden beror i väsentlig mån den säkra befordringen av de betydande värden, som överlämnas i postverkets vård.

I förste expeditörens tjänståligganden ingår även att föra tjänsteskriftväxlingen i allmänhet samt att i tillämpliga delar fullgöra åligganden, som motsvara vad som tillhör förvaltningen av en fast postanstalt. Han har sålunda att tillse, att personal, utrymme och anordningar äro lämpade för trafikens omfattning samt att till överordnad myndighet avgiva de yttranden och förslag, vartill tjänsten kan föranleda eller som bliva honom avfordrade.

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Såsom förman för en personal, som uppgår till 6 å 8 man och. såsom ansvarig’ för göromålens behöriga gång, intager förste expeditören en ställning, som, även om den med hänsyn till göromålens art, är mindre mångsidig, dock kan fullt jämställas med förste postexpeditörsbefattning å postkontor.

Postutväxlingen med utlandet kräver en ingående kännedom om gällande internationella postförfattningar, och det är särskilt beträffande sjöpostexpeditionerna Trälleborg—Sassnitz synnerligen viktigt att kunna besätta förmansplatserna med i alla avseenden fullt kvalificerade tjänstemän, som, bland annat, äro väl förfarna i främmande språk. Exempelvis må nämnas, att, för att post till och från Ryssland skall kunna expedieras utan dröjsmål, vederbörande postdirektör sett sig nödsakad föreskriva, att personalen inom sjöpostexpeditionerna i fråga skola lära sig tyda även ryska språket i skrift.

Med hänsyn till de alldeles speciella fordringar, som måste ställas på förmännen inom sjöpostexpeditionerna å linjen Trälleborg—Sassnitz för att de skola kunna'fullt tillfredsställande utföra det dem åliggande ansvarsfulla och krävande arbete, samt med avseende jämväl fäst å angelägenheten att undvika alltför ofta förekommande ombyten å förmansplatserna, vilket lätteligen kan medföra skadlig rubbning i kontinuiteten av arbetet inom expeditionerna i fråga, har generalpoststyrelsen ansett sig böra hemställa, att i staten för år 1914 måtte uppföras anslag till ytterligare 5 manliga förste postexpeditörer vid, postverkets distrikts- och lokalförvaltningar med ett belopp av 18,300 kronor.

Hela antalet manliga förste postexpeditörer vid ifrågavarande förvaltningar skulle alltså i 1914 års stat bliva 147.

Den verkliga kostnadsökningen för de nya tjänsterna skulle emellertid, då de personer, som kunde ifrågakomma till befordran, beräknas såsom postexpeditörer åtnjuta en avlöning av 16,000 kronor, utgöra 2,300 kronor, vartill dock bör läggas skillnaden i avlöning till 5 extra postexpeditörer, som i succession befordras till ordinarie, med 3,500 kronor. Hela kostnaden för tjänsterna utgör sålunda 5,800 kronor.

Skillnadsbeloppet, 12,500 kronor, mellan den avlöning, som förste postexpeditörerna skulle uppbära, och den verkliga kostnaden förtjänsterna utgöres av

inbesparade arvoden till 5 extra tjänstemän ......... kr. 7,500 och

minskade avlöningar till 5 postexpeditörer, varom i det

följande närmare talas, .............................................» 5,000

Kr. 12,500

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

I postverkets stat för år 1912 äro expeditörstjänster, nämligen:

upptagna sammanlagt 1,072

Manliga. Kvinnliga.

post-

i generalpoststyrelsen........................... 12 20

vid distrikts- och lokalförvaltningarna 800_240

Summa 812 260

eller tillsammans 1,072.

Jämlikt vid 1912 års Riksdag fattat beslut kommer detta antal att från 1913 års ingång ökas med 50 nyinrättade postexpeditörstjänster — 30 manliga och 20 kvinnliga — vilka samtliga tillförts distrikts- och lokalförvaltningarna. Sammanlagda antalet postexpeditörstjänster kommer sålunda att från år 1913 uppgå till 1,122, därav 842 manliga och 280 kvinnliga.

De nya tjänsterna i 1913 års stat hava tillkommit icke blott för att tillgodose behovet av ordinarie arbetskrafter för mötandet av den alltjämt fortgående tillväxten i posttrafiken, utan även för att, i enlighet med av Kungl. Maj:t och Riksdagen godkänd grundsats, kunna hålla extra ordinarietiden för postexpeditörer nere vid omkring 5 år.

I början av september 1912 utgjorde antalet extra postexpeditörer 500, av vilka, såvitt nu kan bedömas, endast omkring 400 torde böra medtagas vid beräkningen av dem, som komma att göra anspråk på befordran.

Förenämnda 400 extra postexpeditörer hava anställts i verket i följande ordning:

190 6 38A.................................... 8 st.

1907 23/b.................................... 77 »

1908 19/5.................................... 57 »

1909 28 r,................................... 102 »

1910 22/i................................. 1 »

1910 21 /r>.................................... 58 »

1911 80/b ................................... 56 »

1912 31 b.................................... 41 »

400 st.

Ökning av antalet

ordinarie postexpeditörer.

Av dessa extra postexpeditörer beräknas omkring 15 bliva befordrade före 1912 års utgång i succession efter avgångna postexpeditörer. Med 1913 års ingång komma ytterligare 50 att vinna ordinarie

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

anställning å de från nämnda tidpunkt inrättade nya postexpeditörstjänsterna. Vid tillsättande av dessa tjänster skulle således huvudsakligen komma i fråga de extra postexpeditörer, som antagits den 23 maj 1907 och vilkas extra ordinarietid alltså kommer att vid befordringen uppgå till ungefär 5 år 7 månader. Under år 1913 kan den vanliga årsavgången bland postexpeditörerna beräknas till omkring 34. Intill utgången av samma år kunna således antagas hava befordrats alla de extra postexpeditörer, som antagits under åren 1906 och 1907 samt 14 av dem, som vunnit inträde under året 1908.

Vid 1913 års utgång skulle alltså såsom obefordrade kvarstå 43 av de extra postexpeditörer, som antagits år 1908 och vilkas tjänstålder då skulle uppgå till 5 år 7 månader. Om dessa tjänstemän skulle avvakta befordran endast på grund av vanlig avgång, skulle extratiden för dem komma att utsträckas till 6 å 67a år och för en del ända till 7 år.

Vid sådant förhållande anser generalpoststyrelsen lämpligt, att även för år 1914 bestämmes en ökning av antalet ordinarie postexpeditörstjänster. Denna ökning synes med hänsyn till verkets behov av arbetskrafter böra bestämmas till 30. Då emellertid, vid bifall till generalpoststyrelsens förslag om uppförande å stat av ytterligare 5 manliga förste postexpeditörstjänster, motsvarande antal extra postexpeditörer skulle kunna befordras till postexpeditörer, torde ökningen av antalet nya postexpeditörstjänster i staten böra begränsas till 25, eller det antal, som ifrågasatts av styrelsen för Posttjänstemännens förening.

Den alltjämt fortgående överflyttningen av göromål från tjänstemän av högre grad till tjänstemän av lägre grad, samtidigt med att arbetstiden utsträckts och gjorts mera effektiv, har nämligen föranlett, att antalet tjänstemän av högre grad alltsedan 1908 varit i ständigt sjunkande, såsom framgår av nedanstående tabell.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

105 Antalet extra tjänstemän av högre grad med fast placering utgör alltså för närvarande 97. Från 1913 års ingång kommer detta antal genom tillsättande av beviljade 50 nya postexpeditörstjänster att minskas till 47. Väl kan i följd av posttrafikens tillväxt beräknas, att en ökning i den fast placerade extra personalen blir nödvändig under år 1913. Men då generalpoststyrelsen fortfarande har sin strävan inriktad på att, i den mån så kan ske utan olägenhet, använda personal av lägre grad i stället för högre grad, torde antalet extra tjänstemän av högre grad med fast placering icke komma att under året förete någon väsentlig ökning. Generalpoststyrelsen beräknar, att antalet dylika tjänstemän skulle vid 1913 års utgång utgöra omkring 50.

Generalpoststyrelsen hemställer, att i 1914 ars stat uppföras 25 nya postexpeditörstjänster, vilka med hänsyn till de extra postexpeditörer, som dä stel närmast i tur att befordras till ordinarie, samtliga böra vara manliga, att tillföras distrikts- och lokalförvaltningarna.

Överflyttningen på ordinarie stat av detta antal extra postexpeditörer komme, då en var av dem, som beräknas vinna befordran, antagits till extra postexpeditör före 1908 års utgång och sålunda, jämlikt § 3 i övergångsbestämmelserna till avlöningsreglementet, är berättigad att erhålla en årsavlöning av 2,200 kronor, att öka anslaget till manliga postexpeditörer med 55,000 kronor. Då emellertid de extra postexpeditörer, som vinna befordran till ordinarie i succession efter de av generalpoststyrelsen föreslagna 5 nya förste postexpeditörerna i fast avlöning komme att åtnjuta tillhopa 5,000 kronor mindre än de befordrade, kan förenämnda ökning i anslaget till postexpeditörer, 55,000 kronor, nedsättas till 50,000 kronor.

Den verkliga kostnaden för överförande å ordinarie stat av de 25 nya postexpeditörerna med en avlöning av 55,000 kronor kan — då dessa tjänstemän såsom extra kunna antagas uppbära 37,500 kronor, vilket sistnämnda belopp skulle inbesparas under anslag till arvoden åt extra tjänstemän, vikariatsersättning in. m. — uppskattas till 17,500 kronor.

Sedan med 1910 års ingång av de tjänstemän av lägre grad, som då innehade uppdrag att tills vidare bestrida vissa viktigare göromål, 450 uppförts på ordinarie stat med benämning förste postvaktmästare och förste postiljoner, har, på hemställan av generalpoststyrelsen, detta antal än ytterligare ökats, så att i 1912 års stat uppförts 75 och i 1913 års stat ytterligare 35 förste postvaktmästare, respektive förste postil-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 käft. 14

Ökning av antalet förste postvaktmästare och förste postiljoner.

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

jonsbefattningar. Sammanlagda antalet dylika befattningar kommer därför med 1913 års ingång att utgöra 560.

Det oaktat torde emellertid vid nämnda tidpunkt förefinnas omkring 240 postvaktmästare och postiljoner, som, mot åtnjutande enligt § 8 i avlöningsreglementet av särskilt tillägg till tjänstgöringspenningarna, i egenskap av t. f. förste postvaktmästare och t. f. förste postiljoner bestrida sådana viktigare göromål, som i regel handläggas av förste postvaktmästare eller förste postiljoner.

Förenämnda 240 tillförordnade hava erhållit sina uppdrag:

Då avgången under år 1913 bland de ordinarie förste postvaktmästarna och förste postiljonerna endast kan beräknas till omkring 12, kommer tjänståldern för åtskilliga av dem, som vid nämnda års utgång skulle kvarstå såsom tillförordnade, att bliva avsevärt högre, än vad som kan anses skäligt för prövandet av funktionärs av ifrågavarande slag lämplighet för högre tjänsteställning eller eljest med hänsyn till poströrelsen kan befinnas erforderligt.

Generalpoststyrelsen har alltsedan 1910 sökt bibehålla den proportionen mellan ordinarie och t. f. förste postvaktmästare, respektive t. f. förste postiljoner, att omkring 73 av samtliga tjänstemän av lägre grad, med uppdrag att bestrida viktigare göromål, varit uppförda å ordinarie stat, under det att Va åtnjutit tillägg till tjänstgöringspenningarna på sätt ovan nämnts.

Då generalpoststyrelsen i allt vidsträcktare mån anförtrott tjänstemän av lägre grad mera maktpåliggande göromål och generalpoststyrelsen är betänkt på att än vidare utvidga deras verksamhetsområde, lärer lämpligheten bjuda, att ifrågavarande personer i allt större omfattning efter hand försättas på ordinarie stat. Redan i skrivelse den 7

107 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 2.

november 1911 med statförslag för år 1913 uttalade styrelsen den uppfattning, att varje år borde, om än till mindre antal, överföras å ordinarie stat sådana postvaktmästare och postiljoner, som innebade uppdrag1 enligt § 8 avlöningsreglementet.

På grund av vad sålunda anförts ocli då åtskilliga av de vid 1913 års utgång kvarstående t. f. förste postvaktmästare, respektive t. f. förste postiljoner, kava jämförelsevis hög tjänstålder i sagda egenskap, har generalpoststyrelsen hemställt, att i 1914 års stat antalet förste postvaktmästare och förste postiljoner ökas med 30 och sålunda höjes från 560 till 590.

Ett bifall till denna hemställan skulle med nu gällande lönestat öka avlöningarna till förste postvaktmästare och förste postiljoner med

46,800 kronor. Vinner den av generalpoststyrelsen föreslagna nya lönestaten Kungl. Majt,:s och Riksdagens godkännande, kommer utgiftsökningen i nämnda anslag att uppgå till 54,250 kronor.

Dessa respektive kostnadssummor visa emellertid ej den verkliga ökningen för förste postvaktmästaré och förste postiljoner, enär genom ifrågavarande tjänstemäns sättande på ordinarie stat inbesparas de tilllägg till tjänstgöringspenningarna, som, beräknade i vartdera fallet till 5,900 kronor, utgå jämlikt § 8 avlöningsreglementet.

Anslaget till postvaktmästare och postiljoner skulle emellertid — under förutsättning att antalet dylika funktionärer, i enlighet med generalpoststyrelsens förslag därom, bibehålies under 1914 vid samma antal som under 1913 och att sålunda extra tjänstemän av lägre grad komma att vinna ordinarie anställning i succession efter de till förste postvaktmästare och förste postiljoner befordrade postvaktmästare och postiljoner — komma att minskas, i anledning därav att de, som träda i de befordrades ställe, endast finge åtnjuta minimiavlöning, förslagsvis med 6,600 kronor å nuvarande och 9,250 kronor enligt ifrågasatt ny lönestat.

Härförutom bör dock vid beräknande av den kostnad, som uppförandet å stat av 30 förste postvaktmästare och förste postiljoner med bibehållande av oförändrat antal postvaktmästare och postiljoner föranleder, fråndragas ett belopp av 28,800 kronor, som kommer att inbesparas å anslaget till extra tjänstemän.

De nya 30 förste postvaktmästarna och förste postiljonerna skulle sålunda i verkligheten föranleda följande kostnad:

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Anslaget till förste postvaktmästare och förste postiljoner, utan ändring i antalet, beräknat för år 1914 till

å nuvarande avlöningsstat......kr. 910,300: —

å ifrågasatt ny stat .................. —: — kr. 1,081,050: —

skulle vid bifall till förestående förslag om uppförande å stat av ytterligare 30 dylika tjänstemän, så att sammanlagda antalet bleve 590, förhöjas med

å nuvarande stat....................... » 46,800: —

å ifrågasatt ny stat ................. —: — » 54,250: —

och sålunda tillsammans utgöra kr.-957,100: — respektive kr. 1,135,300: —

Antalet postvaktmästare och postiljoner bibehålles.

Då det måste anses önskvärt, att de tjänstemän, som äro fast placerade, i all den mån lämpligen ske kan, försättas å ordinarie stat, anser generalpoststyrelsen, att, om styrelsens gjorda hemställan om ökning av förste postvaktmästarnas antal bifalles, minskning ej bör göras i postvaktmästares och postiljoners antal. Någon ökning av antalet synes icke heller gen eral poststyrelsen, med hänsyn till nedan meddelade uppgift angående extra tidens längd för de tjänstemän, som stå i tur till befordran, böra äga rum.

Generalpoststyrelsen föreslår fördenskull, att antalet ordinarie postvaktmästare och postiljoner för år 1914 bibehålles vid samma antal som under 1913, eller 1740. Vid bifall härtill skulle i succession efter de

109 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

till högre tjänst befordrade postvaktmästarna och postiljonerna 30 extra tjänstemän av lägre grad kunna vinna ordinarie anställning.

I september 1912 förefunnos — förutom 269 extra postiljoner utan

fast placering *— sammanlagt ........................................................... 476

biträdande postiljoner och extra postiljoner med fast placering. Detta sistnämnda antal kan beräknas komma att ökas under återstoden av år 1912 med..................................................................... 15

och under år 1913 med .............................................................................. 39

• ■■■

vadan detsamma vid utgången av år 1913 kan beräknas utgöra ... 530 Då emellertid enligt Riksdagens beslut från 1913 års ingång komma att nytillsättas ordinarie tjänstemannabefattningar av lägre grad till ett antal av ............................................................................. 150

skulle vid utgången av år 1913 komma att förefinnas........................ 380

fast placerade extra tjänstemän av lägre grad.

Dessa vid 1913 års utgång fast placerade tjänstemän kunna beräknas liava en tjänstetid såsom extra tjänstemän

13 av högst 4 år 35 )) » 3 Va »

57 » » 3 » och

275 » mindre än 3 »

De 30 tjänstemän, som skulle komma närmast i tur till befordran vid 1913 års utgång, hava en tjänstetid mellan 4 år och 3 år 3 månader.

Vid bifall till vad sålunda ifrågasatts skulle enligt nuvarande lönestat genom överförandet till förste postvaktmästare respektive förste postiljoner av 30 äldre tjänstemän av lägre grad och nytillsättning i dessas ställe av 30 postvaktmästar- och postiljonsbefattningar anslaget till sistnämnda tjänstemän minskas med 6,600 kronor.

Därest emellertid styrelsens förslag till ny lönestat för tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar vinner Kungl. Maj:ts och Riksdagens godkännande, skulle minskningen i anslaget till postvaktmästare och postiljoner under motsvarande förhållande utgöra 9,250 kronor.

Anslaget i sin helhet till postvaktmästare och postiljoner torde med nuvarande befattningshavare kunna för år 1914 beräknas till:

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

enligt nuvarande lönestat ........ kr. 2,218,200: —

enligt ifrågasatt ny stat ............ —: — kr. 2,499,850: —

Anställas på sätt nu föreslagits 30 postvaktmästare ock posti 1joner i stället för dylika tjänstemän, som befordras till förstepostvaktmästare, respektive förste postiljoner, böra summorna minskas, på sätt förut

nämnts med respektive........... )> 6,600: — » 9,250: —

och sålunda utgöra........................ kr. 2,211,600: — resp. kr. 2,490,600: —

Ett bifall till generalpoststyrelsens hemställan om ökat antal förste postexpeditörer, manliga, postexpeditörer samt förste postvaktmästare och förste postiljoner skulle, enligt vad förut närmare utvecklats, föranleda en ökning i det förut för år 1914 beräknade erforderliga anslaget till ordinarie löner och tjänstgöringspenningar kr. 8,891,300: — med:

för 5 förste postexpeditörstjänster...... kr. 18,300: —

» 25 postexpeditörstjänster.................. » 50,000: —

» 30 förste postvaktmästar- och förste postiljonstjänster........................... » 54,250: — » 122,550:_

Kronor 9,013,850: —

Från sistnämnda summa bör dock dragas ett belopp av » 9,250: —

motsvarande skillnaden i avlöningen till 30 postvaktmästare och postiljoner, som anställas såsom ordinarie efter de till förste postvaktmästare och förste postiljoner befordrade.

Slutbeloppet av de löner och tjänstgöringspenningar, som för år 1914 beräknas komma att utgå till de vid distrikts- och lokalförvaltningarna placerade tjänstemännen, skulle sålunda utgöra ............ kr. 9,004,600: —

vilket innebär en förhöjning med 691,200 kronor i förhållande till motsvarande belopp för år 1913, 8,313,400 kronor.

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Fördelningen av denna förhöjning på de olika befattningsinnehavarna framgår av efterföljande tabell:

Från summan, 691,200 kronor, bör dock för fastslående av det belopp, som utgör den verkliga utgiftsökningen, dragas de respektive besparingar i arvoden till extra tjänstemän, som skulle göras vid bifall till förestående förslag om nya förste postexpeditörer, postexpeditörer samt förste postvaktmästare och förste postiljoner, nämligen

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

för förste postexpeditörerna ..................................................... kr. 7,500: —

» postexpeditörerna .................................................................. » 37,500: —

» förste postvaktmästare och förste postiljoner.............. » 28,800: —

tillhopa kronor 73,800: —

Totalökningen utgör sålunda allenast 617,400 kronor.

Ortstillägg.

Anslaget till ortstillägg för distrikts- och lokalförvaltningarna har förslagsvis fastställts

år 1912 till.................................................................................. kr. 624,600: —-

» 1913 » ................................................................................. » 750,000: —

Utgifterna å anslaget komma att, enligt vad nu kan beräknas, uppgå

är 1912

för den ordinarie personalen till ............................... kr. 700,000: —

och för den extra » » » 93,000: —

tillhopa kr. 793,000: —

och av 1913

för den ordinarie personalen till ....................................... kr. 730,000: —

» » extra » » » 100,000: —

tillhopa kr. 830,000: —

Att utgifterna åren 1912 och 1913 torde komma att med så betydande belopp överskrida anslagen, beror till väsentlig del därpå, att Kungl. Maj:t genom särskilda beslut bestämt, att en del stationsorter för postpersonalen, däribland Norrköping, Uppsala, Hälsingborg, Karlskrona och Kalmar, skulle placeras i högre dyrortsgrupp, varigenom personalen å dessa orter kommit i åtnjutande av ortstillägg eller förhöjt sådant tillägg.

För år 1914 torde utgifterna böra beräknas

för den ordinarie personalen till )> d extra » »

................... kr. 755,000: —

................... » 100,000: —

tillhopa kr. 855,000: — Transport kr. 855,000: —

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

113 Transport kr. 855,000: —

Till sagda belopp bör med anledning av den ökning i utgifterna, som föranledes av föreslagna ändringar i avlöningsreglementet, läggas ett belopp av............ d 25,000: —

summa kr. 880,000: —

innebärande en förhöjning av kronor 130,000 i förhållande till anslaget för år 1913.

Arvoden åt extra tjänstemän, vikariatsersättning in. m.

Under denna titel ingå följande utgifter:

a) arvoden till extra tjänstemän med fast placering och till sådana extra tjänstemän utan fast placering, som, ehuru de stå till verkets förfogande, ej innehava tjänstgöringsuppdrag;

b) dispositionsanslag för tillgodoseende av vare sig mera stadigvarande eller tillfälligare behov av personalförstärkning;

c) anslag för beredande av semesterledighet och sabbatsledighet åt tjänstemän av högre och lägre grad;

d) vikariatsersättning i anledning av sjukdomsfall för tjänstemän av högre eller lägre grad, ordinarie eller extra; av detta anslag utgår också ersättning åt vikarie för tjänsteman av lägre grad, som inkallats till undervisningskurs.

O

Arvoden åt extra tjänstemän.

Beträffande postverkets extra personal gälla från 1912 års början i viss mån ändrade bestämmelser. Förutvarande biträdande postexpeditörer och reservpostexpeditörer hava sammanförts till en grupp under benämningen extra postexpeditörer. Likaledes hava förutvarande biträdande postvaktmästare och biträdande postiljoner samt reservvaktmästare och reservpostiljoner sammanförts till eu grupp under benämningen extra postiljoner. Av dessa extra tjänstemän innehava somliga, vilka motsvara förutvarande biträdande tjänstemän, fast placering vid viss postanstalt. De äro således att anse såsom innehavare av fasta befattningar. De övriga åter, vilka motsvara förutvarande reservtjänstemän, sakna sådan fast placering. De anlitas vid semester, sjukdomsfall och dylikt bland den ordinarie eller fast placerade extra personalen ävensom vid behov av dennas förstärkning till tjänstgöring vid post-

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 2 käft. 15

114 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 2.

verket. Det är emellertid avsett, att även åt de extra tjänstemän utan fast placering, som ställa sig till verkets fulla förfogande, skall beredas, så vitt möjligt, ständig tjänstgöring. I sådant sjette hava, bland annat, vidtagits vissa åtgärder, avseende att möjliggöra en begränsning av de extra tjänstemännens utan fast placering antal till det oundgängligen nödiga.

Enligt nådigt brev den 30 december 1911 utgå olika avlöningar till extra tjänsteman dels vid tjänstgöring, dels vid sjukdom och dels . då han, ehuru han står till verkets förfogande, ej erhållit tjänstgöringsuppdrag.

Vid tjänstgöring utgår till extra postexpeditör arvode, begynnande med 1,350 kronor för manlig och 1,080 kronor för kvinnlig tjänsteman och stigande efter två år från antagandet till extra postexpeditör till 1,500 kronor för manlig och 1,200 kronor för kvinnlig tjänsteman, vartill i förekommande fall kommer ortstillägg, utgående, enligt förut gällande regler, med 10 respektive 15 procent av arvodet. I enstaka undantagsfall kan extra postexpeditör tillerkännas högre arvode, dock högst

1,800 kronor för manlig och 1,500 kronor för kvinnlig sådan tjänsteman. Extra postiljon åter äger vid tjänstgöring åtnjuta arvode, begynnande med 900 kronor och stigande efter två år till 960 kronor, ävensom, i förekommande fall, ortstillägg, utgående enligt förut gällande regler med 180, 120 eller 60 kronor.

Vid sjukdom äger extra tjänsteman med fast placering under högst sex månader uppbära två tredjedelar av arvodet och, om han är extra postexpeditör, därjämte, i förekommande fall, hela ortstillägget; under längre tids sjukdom ankommer det på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall bestämma, om och till huru stor del arvode må utgå.

Då extra tjänsteman slutligen, ehuru han står till verkets förfogande, ej erhåliit tjänstgöringsuppdrag, utgår till honom, om han är extra postexpeditör, en krona om dagen och, om han är extra postiljon, 50 öre om dagen.

Dessa bestämmelser skilja sig från de förut gällande så till vida,

att för extra tjänsteman av högre grad med fast placering den period, efter vilken rätt till arvodesförhöjning vinnes, räknas, i stället för från erhållandet av fast placering, från antagandet till extra tjänsteman,

att extra tjänsteman av högre grad utan fast placering, som förut vid tjänstgöring erhållit minimiarvodet, numera vid tjänstgöring erhåller arvode i likhet med sådan tjänsteman med fast placering,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

att även extra tjänsteman av lägre grad med fast placering erhållit rätt till arvodesförhöjning,

att extra tjänsteman av lägre grad utan fast placering, vilken förut vid tjänstgöring erhållit viss lägre ersättning, numera vid tjänstgöring uppbär arvode i likhet med dylik tjänsteman med fast placering,

att extra tjänsteman av högre grad med fast placering, vilken förut fått vid sjukdom behålla d s av arvodet under tre månader, numera berättigats att vid sjukdom uppbära samma arvodesdel jämte eventuellt ortstillägg under sex månader,

att även extra tjänsteman av lägre grad med fast placering berättigats att under samma tid uppbära sjukavlöning samt

att ett mindre s. k. »expektansarvode» tillerkänts extra tjänsteman utan fast placering, vilken, ehuru han står till verkets förfogande, ej erhållit tjänstgöringsuppdrag.

Av bifogade tabell (bil. D), utvisande antalet ordinarie och fast placerade extra tjänstemän samt dispositionsbiträden åren 1902—1912, framgår, att antalet extra tjänstemän av högre grad med fast placering under de senare åren stadigt nedgått. Detta förhållande beror till väsentlig del på det strävande, som under samma tid gjort sig gällande, att, så vitt möjligt, ersätta tjänstemän av högre grad med tjänstemän av lägre grad. Antalet extra tjänstemän av högre grad med fast placering utgör för närvarande 97. Detta antal torde under återstående delen av år 1912 icke komma att undergå någon väsentlig ändring.

Från 1913 års ingång kommer antalet extra postexpeditörer med fast placering att ytterligare minskas med 50 till följd därav, att å nämnda års stat uppförts ytterligare 50 nya ordinarie postexpeditörstjänster. Antalet extra postexpeditörer med fast placering kan således vid ingången av år 1913 beräknas utgöra 47.

Någon väsentlig ökning eller minskning av detta antal torde under åren 1913 och 1914 knappast vara att motse. Visserligen torde posttrafikens allmänna utveckling komma att kräva anställandet på åtskilliga håll av flera extra postexpeditörer med fast placering. Särskilt torde tilläventyrs ett utbyte av en del dispositionsbiträden mot dylika tjänstemän visa sig erforderligt. Men å andra sidan torde ännu en del tjänsteni ann abefattningar av högre grad befinnas kunna ersättas med dylika befattningar av lägre grad. Hela antalet extra postexpeditörer med fast placering under år 1914 kan således beräknas till omkring 50.

Därest extra tjänstemän av högre grad med fast placering komma att till detta antal vara anställda under år 1914, komme dessa tjänste-

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

man.

i vitt nu kan förutses, att utgöras till eu mindre del av redan antagna dylika, vilka innehava arvoden, vardera av i medeltal omkring 1,500 kronor, och återstående delen av redan antagna manliga extra postexpeditörer utan fast placering, vilka komme att bliva berättigade till arvoden, vardera av 1,500 kronor. Till avlönande av extra tjänstemän av högre grad med fast placering skulle alltså under år 1914 erfordras ett belopp av ............................................................ kr. 75,000: —

Därest emellertid generalpoststyrelsens förslag om uppförande å stat av ytterligare 5 förste postexpeditörsoch 25 postexpeditörstjänster från 1914 års ingång bifalles, skulle förenämnda belopp, 75,000 kronor, minskas med................................................................................................. x> 45,000: —

och alltså utgöra allenast

kr. 30,000:

Det belopp, som under den första hälften av år 1912 utbetalats såsom s. k. expektansarvoden till extra postexpeditörer, uppgår till omkring 850 kronor. För år 1914 torde alltså böra beräknas såsom dylika arvoden utgå ett belopp av ............................................................

Antalet extra tjänstemän af lägre grad med fast placering utgör för närvarande 476, vilket antal under återstående delen av år 1912 torde komma att ökas med omkring 15.

Av dessa tjänstemän komma på grund av ökning från år 1913 i antalet ordinarie postvaktmästare och postiljoner med 115 ett lika stort antal att befordras, varjämte i succession efter de i samma års stat upptagna nya förste postvaktmästare och förste postiljoner komma att till ordinarie antagas ytterligare 35, vadan således vid 1913 års ingång kvarstå omkring 340 extra tjänstemän af lägre grad med fast placering.

På grund av trafikens tillväxt och den fortgående överflyttningen av göromål från tjänstemän av högre till tjänstemän av lägre grad torde en ökning av antalet ifrågavarande tjänstemän för vart och ett av åren 1913 och 1914 med omkring 40 böra antagas bliva erforderlig.

1,700:

Transport kr. 31,700:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

117 Transport kr.

Hela antalet dylika tjänstemän skulle alltså under år 1914 komma att utgöra 420.

Till dessas avlönande skulle, då en var komme att bliva berättigad till arvode av 960 kronor, erfordras ett belopp av 403,200 kronor. Därest emellertid generalpoststyrelsens förslag om inrättande av 30 nya förste postvaktmästar- och förste postiljonsbefattningar bifalles, varigenom 30 extra postiljoner med fast placering komme att överföras på ordinarie stat, böra från detta avlöningsbelopp dragas 28,800 kronor, vadan till återstående 390 extra postiljoner med fast placering avlöningarna för år 1914 torde kunna beräknas till ett

sammanlagt belopp av ............................................................... »

Expektansarvodena till extra tjänstemän av lägre grad hava under första halvåret 1912 uppgått till sammanlagt omkring 5,000 kronor. Det torde kunna antagas, att dylika arvoden framdeles komma att utgå i mindre utsträckning än för närvarande. Styrelsen föreslår därför, att anslaget till expektansarvoden åt nu

ifrågavarande tjänstemän för år 1914 beräknas till ...... »

Dispositionsanslaget, vilket för år 1913 beräknats till 333,200 kronor, anser generalpoststyrelsen, med hänsyn till vad ovan anförts, kunna för år 1914 minskas till ....................................................................................... »

Anslaget för semesterledighet, vilket för år 1913 beräknats till 230,000 kronor, torde, med hänsyn till den föreslagna utsträckningen av semestern för tjänstemän av såväl högre som lägre grad samt tillkomsten av nya befattningar, böra förhöjas, och har generalpoststyrelsen, efter verkställda uträkningar, föreslagit, att anslaget sättes till ............................................................... »

Anslaget till sabbatsledighet

Såsom ovan omnämnts, har styrelsen funnit nödigt vidtaga åtskilliga åtgärder, för att antalet extra tjänste-

Transport kr.

31,700: —

374,400: —

6,000: —

150,000: —

250,000: —

812,100: —

118 Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 2.

Transport kr. 812,100

män utan fast placering må kunna nedbringas. Ett nedbringande av antalet dylika tjänstemän har nämligen visat sig vara oundgängligen nödvändigt, ej endast för att, så vitt möjligt, stadigvarande sysselsättning skulle kunna beredas samtliga ifrågavarande tjänstemän utan framför allt för att de skulle kunna inom skälig tid varda befordrade. Den förnämsta orsaken därtill, att antalet sådana tjänstemän av lägre grad kommit, att växa till sådan storlek att dessa önskemål ej kunnat uppnås, har varit den att till vikarier under sabbatsledighet för tjänstemän av lägre grad till största delen anlitats extra tjänstemän av sådan grad utan fast placering. Sabbatsledighet åtnjutes i regel av tjänsteman vid postkontor varannan och av tjänsteman vid järnvägspost, vilken ej åtnjuter regelbundet återkommande ledighet å stationsorten 24 timmar i följd, var fjärde sabbatsdag. Trots det styrelsen föreskrivit, att denna ledighet i all den mån ske kunde skulle beredas vederbörande genom ändrad tjänstindelning eller annorledes utan särskild kostnad för postverket, hade antalet vikarier för sabbatslediga tjänstemän av lägre grad varje söndag kommit att uppgå till ej mindre än omkring 550 personer, av vilka flertalet utgjordes av extra tjänstemän av lägre grad utan fast placering. För att sådana tjänstemän i minsta möjliga mån skulle behöva anlitas till vikarier för sabbatslediga tjänstemän av lägre grad, har styrelsen föreskrivit, att järn vägspostpersonalens av lägre grad sabbatstjänstgöring i allmänhet bör bestridas av fast anställda tjänstemän vid postkontoren och dessa i sin ordning ersättas med personer utom postverket.

Då dessa personer icke på grund af sin sabbatstjänstgöring vid postverket skulle kunna göra anspråk att vinna fast anställning vid verket, kunde det förutses, att de ofta icke skulle åtnöja sig med den ersättning, som dittills utbetalats för sådan tjänstgöring. Kung!

Maj:t har ock i ovan åberopade nådiga brev medgivit, att till person utom postverket, vilken för be-

Transport kr. 812,100:

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

119 Transport kr. 812,100:

redande av sabbatsledighet åt posttjänsteman av lägre grad anlitas till tjänstgöring, må utgå ersättning med högst fyra kronor för dag. Ehuru styrelsen söker tillse, att ersättningen icke i annan mån än som finnes nödvändigt förhöjes utöver den förut utgående, anser styrelsen likväl anslaget för sabbatsledighet, vilket i 1913 års stat upptagits med ett belopp av 110,000 kronor,

böra i 1914 års stat uppföras med ett belopp av .........

Vikariatsersättningen, som i staten för år 1913 beräknats till ett belopp av 200,000 kronor, torde, med hänsyn, bland annat, till de ökade arvoden, som, till följd av ovan meddelade nya avlöningsbestämmelser för den extra personalen, numera vid vikariat tillkomma extra tjänsteman utan fast placering, ävensom de sjukavlöningar, som enligt samma nådiga brev kunna tillfalla sådana tjänstemän med fast placering, böra för år 1914 upptagas till..................................................................... » 215,000:

125,000:

Summa kr. 1,152,100: — vilket belopp synes böra utjämnas till 1,150,000,

innebärande en minskning i förhållande till anslaget för år 1913, 1,423,500, av 273,500 kronor.

Summan av samtliga under avlöningar till distrikts- och lokalförvaltningarna förekommande anslag utgör för år 1913 kr. 10,486,900: —

Läggas härtill ovan av styrelsen föreslagna förhöjningar, nämligen:

å anslaget till löner och tjänstgöringspenningar och å anslaget till ortstillägg ..................................

men från summan härav ...................................

dragés föreslagen nedsättning i anslaget till arvoden

åt extra tjänstemän, vikariatsersättning m. m....... » 273,500: —

komma samtliga under avlöningar till distrikts- och lokalförvaltningarna förekommande anslag att för

år 1914 utgöra

vilket innebär kronor.

eu

ning

..................................... kr. 11,034,600: —,

förhållande till år 1913 av 547,700

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Departements-

chefen.

Vad beträffar förste postexpeditörerna ber jag få erinra, att 1907 års postkommission, efter en utredning angående uppbörd och avgående och ankommande postförsändelser, föreslog en indelning av postkontoren i sex klasser samt uppgjorde ett förslag till klassificering av postkontoren, vilket väsentligen ligger till grund för den nu gällande klassindelningen. Ifråga om den biträdande personalen vid respektive postkontor uttalade kommissionen, som föreslog, att förste postexpeditörer måtte uppföras på ordinarie stat, att dylika förmansbefattningar borde finnas å samtliga postkontor av första och andra klass, samt hemställde tillika, att sådana befattningshavare finge placeras även vid några postkontor inom den föreslagna tredje klassen. Kommissionen gjorde också upp ett förslag till fördelning av förste postexpeditörer på postkontor av klasserna 1 och 2, men upptog för klass 3 endast sex postkontor, icke särskilt angivna.

Dåvarande departementschefen ansåg anordningen att anställa förste postexpeditörer på postkontor av första och andra klass, vilken ägt rum sedan 1903 års ingång, redan vara tillräckligt prövad, men att däremot icke några dylika tjänstemän behövde avses för postkontor av tredje klassen, samt föreslog i anledning härav en minskning i antalet ifrågasatta förste postexpeditörer med sex stycken.

Generalpoststyrelsen upplyser nu, att det visat sig önskvärt att på vissa postkontor av tredje och fjärde klasserna anställa förste postexpeditörer, under det sådana tjänstemän kunna undvaras å några postkontor av andra klass. Någon ökning av antalet förste postexpeditörer skulle icke härigenom erfordras. Då nu klassindelningen av postkontoren fastställes för en period av 5 år och sålunda icke kan ändras i samma mån, som rörelsen på de olika postkontoren varierar, samt grunden för postkontorens klassindelning ej heller fullt sammanfaller med förmansbehovet, synes det mig icke böra möta något hinder, särskilt då det ej är fråga om inrättande av några nya tjänster, att tilllåta placering av förste postexpeditörer även å postkontor av andra klasser än de två första.

Beträffande anställande av förste postexpeditörer å postrouten Trälleborg—Sassnitz meddelas följande tablå över antalet under åren 1907—1911 avgående och ankommande värdeförsändelser, som befordrats över sjöpostexpeditionerna Trälleborg—Sassnitz:

Kung1. Majis Nåd. Proposition Nr 2.

121 Förutom ovannämnda försändelser Lava förekommit till behandling, dels större delen av den till utlandet avgående och från utlandet ankommande paketpost, som emellertid befordras över sjöposten i s. k. slutna poster, dels ock större delen av transiterande försändelser till och från Norge och Finland, av vilka försändelser dock de flesta befordras i s. 1c. sluten transit, (d. v. s. inneslutna i påsar, som ej öppnas inom Sverige).

Alla värdeförsändelser handläggas av förste expeditörerna. Då det är viktigt, att denna vår ojämförligt största internationella postförbindelse blir mönstergillt skött, är det önskvärt, att den person, som närmast har överinseendet och ansvaret för skötseln, icke av befordringshänsyn behöver ombytas alltför ofta, utan kan kvarstanna och förvärva nödig rutin. Av denna anledning torde det vara nödvändigt att förvandla de nu såsom ledande funktionärer anställda postexpeditörernas platser till förste postexpeditörsbefattningar. Att ett antal av 5 stycken erfordras beror, enligt vad styrelsen meddelat, därpå, att tjänstgöringen inom dessa sjöpostexpeditioner är fördelad på fem lag, med en förste expeditör i varje lag.

Ifrågavarande förste expeditörer hava för övrigt sin tjänstgöring kombinerad med tjänstgöring inom postkupéexpeditioner å linjen Trälleborg —Malmö—Ålmhult.

Beträffande de nya 25 postexpeditör stjänsterna och 30 förste postvaktmästartjänsterna samt bibehållande av postvaktmästarbefattningarna vid det nuvarande antalet är uppenbart, att grundsatsen om befordring till ordinarie tjänst inom viss tid kan tillämpas allenast i den mån densamma låter sig förenas med postverkets behov av arbetskrafter.

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 2 käft. 16

Generalpost-

styrelsen.

122 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

De av styrelsen nn framlagda förslagen synas mig ur denna synpunkt vara riktigt avvägda, och har jag alltså intet att erinra mot desamma.

Yad slutligen angår anslaget till arvoden åt extra tjänstemän, vihariatsersättning ar m. m. har jag heller ingen erinran att framställa. Kungl. Maj:ts åberopade beslut den 30 december 1911, varigenom den extra personalens ställning i löneavseende icke oväsentligen förbättrades, grundade sig på generalpoststyrelsens uppfattning, att det vore för postverket fördelaktigare att — i stället för att anställa ett antal extra tjänstemän, som icke av postverket kunna erhålla full sysselsättning, men vilkas tid verket i alla fall upptager så mycket, att de anse sig erhålla anspråk att vinna befordran — använda ett färre antal personer på ett mera stadigvarande sätt, låt vara mot högre arvode.

3. Övriga anslag.

Generalpoststyrelsen anför härutinnan rörande Arvoden vid poststationer.

Anslaget har för år 1912 fastställts till 2,000,000 kronor, och komma utgifterna å anslaget, så vitt nu kan beräknas, att uppgå till minst 1,900,000 kronor.

För år 1913 är anslaget höjt med 50,000 kronor eller således till 2,050,000 kronor.

Ersättningen för skötandet av med järnvägsstation förenad poststation, vilken efter godvilligt åtagande av vederbörande järnvägsförvaltning handhaves av järnvägsstationens föreståndare, utgår efter någondera av de i nådigt brev den 3 december 1909 fastställda 15 olika avlöningsklasser med ett för varje avlöningsklass bestämt årligt arvodesbelopp, lägst 180 och högst 900 kronor. Härtill kommer för de 10 högsta avlöningsklasserna ett likaledes till beloppet fixerat s. k. fast biträdesanslag, lägst 240 och högst 600 kronor. Därjämte har generalpoststyrelsen bemyndigats att, då särskild anledning därtill föranleder, beträffande poststation i vilken som helst av avlöningsklasserna 1—15, förutom ovannämnda fasta biträdesanslag, anvisa särskilt biträdesanslag, ej överstigande 600 kronor för år.

Såsom sådan särskild anledning må nämnas poststations belägenhet vid anknytningspunkt för olika järnvägar, poststations egenskap av

123 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

utgångspunkt för landsvägspostföring eller vid poststationen förekommande nattjänstgöring.

Angående poststation, vid vilken uppbörden för år överstiger 7,000 kronor, bär generalpoststyrelsen bemyndigats att med vederbörande järn vägsförvaltning, oberoende av ovan angivna grunder, träffa avtal såväl i fråga om arvodesbelopp som biträdesanslag.

Jämte det Kungl. Maj:t i nådiga brevet den 3 december 1909 förklarat, att på generalpoststyrelsens bestämmande skall ankomma, till vilken av förenämnda 15 avlöningsklasser, varje särskild station skall bånföras, har Kungl. Maj:t tillika förklarat hinder icke möta för generalpoststyrelsen att träffa överenskommelse med dels järnvägsstyrelsen, dels ock enskilda järn vägsförvaltningar, som så önska, angående handhavande av postgöromål vid järnvägsstation i huvudsaklig överensstämmelse med fastställt formulär till överenskommelse, innebärande att ersättningen för handhavandet av poststationerna vid en järnvägsförvaltning utbetalas i samlad summa till förvaltningen kvartalsvis i stället för månadsvis till varje station.

Avlöningsreglering för järnvägspoststationerna, omfattande numera 5-års period, verkställdes under år 1909 för tillämpning under 1910— 1914. I denna reglering ingingo samtliga dylika poststationer, sona trätt i verksamhet före 1908 års ingång och rörande vilka erforderlig statistik för bedömande av poströrelsens omfattning förelåg.

Med anledning av framställning från poststationsföreståndarnas sida och i syfte att vinna en i möjligaste mån rättvis reglering av ersättningen vid sistnämnda stationer togs vid nämnda reglering hänsyn till alla på bedömandet av poströrelsens omfattning inverkande, faktorer, sålunda ej blott till postuppbördens storlek, utan även till. antalet behandlade försändelser, beloppet av in- och utbetalade postanvisningsmedel, det angivna värdet å behandlade försändelser samt antalet vid poststationen verkställda tidningsabonnemang; varjämte, som förut nämnts, särskilda biträdesanslag beviljades med hänsyn till vissa, arbetet vid respektive poststationer förtyngande omständigheter.

I de reglerade arvodena och fasta biträdesanslagen, som sålunda i varje fall, oavsett om särskild överenskommelse av ovan angivna beskaffenhet träffats med vederbörande järnvägsförvaltning eller icke, fastställas efter det faktiska postarbetets storlek, vidtages icke .ändring under ovannämnda femårsperiod. Någon ökning av anslaget till arvoden vid poststationer av sådan anledning erfordras alltså icke .för år 1914.

Däremot plägar beträffande poststationer, som icke ingått i den allmänna regleringen, verkställas efterreglering enligt de allmänna

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

grunderna, sedan poststationerna varit i verksamhet under minst ett kalenderår.

Då en med järnvägsstation förenad poststation nyöppnas och man naturligen icke alltid kan med någon större grad av sannolikhet bedöma det blivande postarbetets omfattning, måste ersättningsbeloppen bestämmas mera försöksvis. Om erfarenheten inom kortare eller längre tid emellertid visar, att rörelsen blivit av avsevärt större omfattning än vid poststationens öppnande kunde förutses, verkställes också omreglering av ersättningen.

Slutligen har understundom, med hänsyn till nya sig företeende omständigheter, ansetts rättvist och billigt att förhöja det vid reglerad poststation anvisade särskilda biträdesanslaget.

Allt detta föranleder givetvis ökning av utgifterna å anslaget.

Ersättningen för handhavandet av med järnvägsstation ej förenad poststation, s. k. lantpoststation, regleras däremot icke enligt några på förhand bestämda normer. Denna fråga — som 1907 års postkommission jämväl upptog till behandling, därvid den dock icke ansåg sig böra ifrågasätta någon dylik allmän reglering, enär densamma skulle dels onödigt kostsam för postverket, dels ock i vissa fall tämligen bliva vansklig, då nämligen bestämmandet av ersättningen till dessa poststationsföreståndare givetvis måste röna en viss inverkan av lagen om. tillgång och efterfrågan — har sedermera, jämlikt ovannämnda nådiga brev den 3 december 1909, varit föremål för Kungl. Majrts beslut.

Föreståndare för lantpoststation anställes medelst kontrakt (gällande instruktion för generalpoststyrelsen, § 43). Såsom ligger i sakens natur, antages därvid icke utan vidare, ifall flera sökande till befattningen anmält sig, den minstbjudande, utan det tillses noggrant, att, även om ersättningsbeloppet blir högre, till poststationsföreståndare städse antages den för befattningen i alla avseenden lämpligaste och som är i tillfälle att erbjuda väl belägen och i övrigt tjänlig lokal för poststationen.

Med anledning därav att på senare åren framkommit åtskilligt klander för att postverket skulle vid tillsättande av poststationsföreståndarbefattning hava obehörigen använt det s. k. entreprenadsystemet, har generalpoststyrelsen i detta sammanhang meddelat, att i allmänhet anbud å poststationsföreståndarbefattning under hand införskaffas genom personliga hänvändelser eller genom förmedling av kommunala myndigheter eller andra för saken intresserade personer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

125 Offentligt utbjudande av befattningen kommer mycket sällan till användning', i regel icke under andra förhållanden, än då lämpligt eller skäligt anbud ej på ovannämnda sätt kunnat införskaffas och för att av sådan anledning icke behöva indraga poststationen.

För övrigt lärer fall nog kunna tänkas, då ett offentligt kungörande av befattningen kan var önskvärt för att bereda vederbörande tillfälle att. anmäla sig, så att postverket må kunna erhålla den ur alla synpunkter lämpligaste poststationsföreståndaren, vilken annars måhända icke ägt kännedom om att poststationsföreståndarbefattningen var ledig.

I hur ringa mån offentligt utbjudande numera anlitas torde framgå därav, att av 168 under år 1911 tillsatta poststationsföreståndarbefattningar endast 32 (19 %) varit föremål för offentligt utbjudande, under det att 136 (81 %) blivit tillsatta efter under hand införskaffade anbud.

Särskilt på senare tiden har generaipoststyrelsen haft sin uppmärksamhet inriktad på att tillse, att, allt eftersom arbetet å en lantpoststation ökas, poststationsföreståndarna må erhålla en efter måttet av deras arbete och ansvar avpassad ersättning, med hänsyn jämväl tagen till beskaffenheten av den tillhandahållna poststationslokalen. Sålunda har generalpoststyrelsen under gällande kontraktstid tilldelat poststationsföreståndare, såväl efter som utan föregående ansökan, ganska avsevärda förhöjningar i ersättningsbeloppen.

Exempelvis har generalpoststyrelsen under år 1911 medgivit ersättningsförhöjning i 149 olika fall (motsvarande 9,7 % av antalet vid nämnda års början förefintliga lantpoststationer, 1,529) med sammanlagt 22,680 kronor för år räknat.

Redan sedan lång tid tillbaka har generalpoststyrelsen därjämte tillämpat den principen att tilldela sådana poststationsföreståndare, som en avsevärd lång tid oförvitligt tjänstgjort i sådan befattning,. ett personligt tilläggsarvode, att årligen utgå med belopp, varierande mellan 50 och 100 kronor för år. Förut har i allmänhet fordrats en tjänsteålder av 30 år för att tilldelas dylikt personligt tilläggsarvode. Numera har generalpoststyrelsen dock nedsatt denna ålder till 25 år. Under år 1911 beviljades personliga tilläggsarvoden åt 46 poststation sföreståndare med tillhopa 3,525 kronor för år. Sammanlagt utgår i dylika arvoden till över 100 poststationsföreståndare ett belopp av omkring 10,000 kronor för år

Yäl är det sannt, att avlöningen till lantpoststationsföreståndare i allmänhet understiger avlöningen vid jämförliga, med järnvägsstation

126 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

•förenade poststationer, och anledningen till detta förhållande torde få sökas i följande omständigheter: dels de vid järnvägspoststation i allmänhet förekommande långt flera postförbindelserna, dels järnvägsstationsföreståndarnas i allmänhet jämförelsevis högre kvalifikationer för poststationsföreståndarbefattnings skötande, dels ock de å landsbygden vanligen rådande lägre levnadskostnaderna och därav betingade mindre höga anspråk å ersättning för arbetsprestationer i allmänhet. Men i icke mindre än inemot 200 fall överstiger dock avlöningen till lantpoststationsföreståndare det belopp, som skulle utgå efter samma regleringsprinciper som till järnvägspoststationsföreståndare, och detta med ej oväsentliga belopp. I betraktande härav torde den skillnad i ersättningen vid med järnvägsstation förenade poststationer och vid lantpoststationer, som för närvarande existerar, icke i och för sig få anses anmärkningsvärt stor.

Eu reglering på en gång av ersättningen vid lantpoststationer skulle, på sätt framgår av vad ovan antytts, åsamka postverket högst betydande utgifter och måhända i ej så få fall leda till att postverket icke allt fortfarande skulle kunna i samma utsträckning som hittills tillgodose allmänheten med poststationer utan kanske till och med tvinga postverket till indragning av redan befintliga sådana.

Likaså skulle från poststationsföreståndarnas sida framställt krav på särskild hyresersättning, vilken fråga jämväl behandlats av Kungl. Maj:t, senast jämlikt nådiga brevet den 3 december 1909, och lämnats utan bifall, till sina konsekvenser genom den särdeles stora kostnadsökning, som postverket därigenom skulle komma att få vidkännas, ytterligare bidraga till att försvåra landsbygdens förseende med poststationer.

Under förutsättning av bibehållande av de hittills tillämpade principerna för ersättningens bestämmande vid poststationer samt för att postverket må kunna framgent i all skälig och möjlig grad bereda ersättningsförliöjning- vid poststation — såväl lånt- som järnvägspoststation — samt med avseende fäst därpå att i samband med öppnande för trafik av nya järnvägslinjer (vilket torde komma att försiggå i ganska stor utsträckning under de båda åren 1913 och 1914) poststationer böra inrättas i förening med nyöppnade järnvägstrafikstationer samt slutligen för att kunna tillmötesgå jämväl övriga berättigade anspråk på inrättande av nya poststationer, har generalpoststyrelsen ansett sig böra föreslå, att anslaget till arvoden vid poststationer må för år 1914 förhöjas med 100,000 kronor och sålunda sättas till 2,150,000 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

127 Arvoden åt frimärks för sälj are.

För år 1912 torde utgifterna å anslaget, som i sfaten för detta år upptagits till 55,000 kronor, komma att uppgå till 65,000 kronor; således 10,000 kronor utöver anslaget.

I staten för år 1913 höjdes anslaget till 75,000 kronor. Detta belopp lärer vara tillräckligt för bestridande av de å anslaget förekommande utgifter.

_ I avlåten särskild skrivelse den 23 oktober 1912 med förslag till utgifter för kapitalökning beträffande postverket för år 1914, som av mig . denna dag anmälts, har generalpoststyrelsen i fråga om anslaget till inköp av inventarier, bland annat, hemställt om nödiga medel för anskaffande av frimärksautomater. Såsom generalpoststyrelsen därvid omförmälde, skulle den utgift, som drabbar postverket för inköp av frimärksautomater, komma att åtminstone så småningom i väsentlig del återvinnas därigenom, att ett flertal frimärksförsäljningsställen skulle kunna indragas och en däremot svarande minskning i postverkets kostnad för frimärksförsäljningen vinnas. Arvodet till en del frimärksförsäljare — 2 % å inköpta frankotecken — skulle nämligen, i den mån automater komme att tagas till användning, kunna besparas postverket. Då emellertid frågan ännu ej är slutligt behandlad och den antydda besparingen i allt fall allenast är att förvänta så småningom framdeles, anser generalpoststyrelsen sig icke nu böra föreslå någon nedsättning i det för år 1913 fastställda anslaget till arvoden åt frimärksförsäljare, utan hemställer, att anslaget måtte sättas för år 1914 till samma belopp som för år 1913 eller 75,000 kronor.

Gratifikationer m. m. åt tjänstemän.

Anslaget har förgår 1913 fastställts till 20,000 kronor. Generalpoststyrelsen finner ej anledning att för år 1914 ifrågasätta någon ändring i anslagsbeloppet.

Understöd åt personer, som äro eller varit anställda vid postverket eller

anlitats i dess ärenden.

Uti postkommissionens betänkande har kommissionen erinrat därom, att föreståndare för sadana poststationer, som ej äro förenade med

128 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

järnvägsstationer, eller s. k. lantstationer, vore bundna vid postverket allenast genom personliga kontrakt och dittills icke tillerkänts något understöd av postmedlen vid avgång från föreståndarbefattningen. Ur flera synpunkter, ej minst ur postverkets, syntes det emellertid kommissionen vara angeläget, att föreståndare för sådan poststation kunde efter längre tids tjänstgöring avgå från sin befattning med understöd av postmedel. Ett dylikt understöd vore så mycket mera berättigat, som dessa poststationsföreståndare fyllde en fullkomligt ordinarie uppgift inom postverket; för en del av dem, om också ej för flertalet, utgjorde till och med poststationens handhavande den huvudsakliga sysselsättningen. Kommissionen hade i förevarande hänseende tänkt sig, dels att ålderdomsunderstöd skulle tilldelas lantstationsföreståndare, som, efter att hava innehaft sin befattning under minst 25 år, från befattningen avginge och visade sig vara i behövande omständigheter, dels ock att detta understöd lämpligen skulle beräknas till 50 procent av det en var senast tillerkända arvode.

I sammanhang härmed föreslog kommissionen jämväl, att understöd till liknande belopp skulle utgå till lantbrevbärare, som efter SO års tjänst avginge och befunne sig i behövande omständigheter, ävensom att understöd skulle utgå till tjänsteman vid postverket eller annan person, som under sysselsättning för postverkets räkning träffades av olycksfall eller eljest lede skada.

I anslutning härtill föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 1 till 1909 års Riksdag, att ett anslag å 20,000 kronor måtte i postverkets stat för år 1910 uppföras under rubrik: »understöd åt personer, som äro eller varit anställda vid postverket eller anlitats i dess ärenden». Riksdagen biföll detta förslag, och har därefter samma anslag även uppförts i postverkets stater för åren 1911, 1912 och 1913. Utbetalningarna av anslaget hava emellertid icke uppgått till de av kommissionen beräknade belopp, varefter anslagets storlek bestämdes. Under de första två åren hava dessa utbetalningar uppgått till följande belopp:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

129 För närvarande skola jämlikt Kungl. Maj:ts beslut ifrån anslaget utgå årliga understöd till nedannämnda belopp:

till poststationsföreståndare .................................... kr. 3,786: 25

» lantbrevbärare ........................................................ » 775: —

Kronor 4,561: 25

Anledningen till att de till poststationsföreståndare utbetalta beloppen under år 1911 uppgå till högre belopp än under år 1912 är den, att viss del av 1911 års belopp avser året 1910, fast den ej hunnit utbetalas förr än under det följande året.

De sålunda hittills vidtagna åtgärderna för anordnande av ålderdomsunderstöd till poststationsföreståndare anser generalpoststyrelsen ingalunda böra betraktas såsom slutgiltiga utan mera såsom ett första försök. I denna riktning bar generalpoststyrelsen käft tillfälle uttala sig redan i skrivelse den 3 december 1910 angående ålderdomsunderstöd åt åtskilliga poststationsföreståndare, vari styrelsen, bland annat, anfört, att de nuvarande bestämmelserna angående ålderdomsunderstöd till poststationsföreståndare väl endast finge anses såsom ett första steg i riktning däremot, att postverket bleve i tillfälle att, sedan verket i sin tjänst använt poststationsföreståndarna under deras krafts dagar, i utsträckt mån tillgodose dem med ekonomiskt understöd på deras ålderdom, vilket enligt styrelsens övertygelse, utom det att det vore en gärd av rättvisa och billighet, även skulle vara till verkets fromma och i dess sanna intresse. Sedan understödsbestämmelserna nu under loppet av några år varit i tillämpning, anser generalpoststyrelsen tiden vara inne att hos Kungl. Maj:t föreslå den i nyssnämnda skrivelse såsom önsklig antydda utvidgning beträffande grunderna för understödens utgående. Att beloppen av dessa understöd i många fall äro otillräckliga torde vara uppenbart; så t. ex. hava, med anledning av bestämmelsen att understöd ej får utgå till högre belopp än 50 % av senaste arvode, två f. d. poststationsföreståndare ej kunnat få större årligt understöd än 150 kronor vardera, och båda befunno sig i synnerligen fattiga omständigheter. Då understöden fortfarande synas böra beräknas i förhållande till det arvode, vederbörande åtnjutit, anser generalpoststyrelsen en höjning av procenttalet vara av behovet påkallad, och torde understöden lämpligen böra utgå med högst två tredjedelar av det vederbörande senast tillkommande arvode, vilket jämlikt nådigt brev den 3 december 1909 ej må överstiga 900 kronor för år.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 höft.

130 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

Då, såsom nyss nämndes, flera poststationsföreståndare enligt nu gällande beräkningsgrunder erhållit understöd till synnerligt låga belopp, och bland dessa åtskilliga befinna sig i särdeles ömmande omständigheter, synes billigheten bjuda, att, därest eu förhöjning för beräknandet av ålderdomsunderstöd varder beslutad, denna även måtte komma äldre understödstagare till godo, räknat från och med 1914 års ingång.

Enär för närvarande ålderdomsunderstöden endast få utlämnas till dem, som befinna sig i behövande omständigheter, har generalpoststyrelsen, på grund av vederbörandes ekonomiska förhållanden, till erhållande av understöd ej kunnat föreslå mången poststationsföreståndare, ehuruväl, såsom styrelsen i sin förberörda skrivelse den 3 december 1910 framhållit, styrelsen — särskilt vad anginge vissa pensionerade folkskollärare — ansåge dem vara för det nitiska och plikttrogna arbete, som de utfört i postverkets angelägenheter, väl förtjänta att komma i åtnjutande av den erkänsla från statsverkets sida, som ett understöd skulle innebära. Generalpoststyrelsen anser fördenskull, att det föreskrivna villkoret »visas vara i behövande omständigheter» bör något mildras, och föreslår, att det förändras till »befinnes vara i behov av understöd». För postverket skulle det emellertid därjämte vara av stor vikt, att generalpoststyrelsen bereddes tillfälle att av nu ifrågavarande fasta anslag, i den man det icke toges i anspråk för ålderdomsunderstöd, kunna i de fall, då ålderdomsunderstöd icke utginge, men styrelsen ändock prövade förhållandena därtill föranleda, tilldela poststationsföreståndare i allmänhet, som tjänstgjort under längre tid, minst 25 år, vid avgången en erkänsla i form av gratifikation, att utgå under hans återstående livstid. Genom en dylik anordning är det styrelsens förvissning, att poststationsföreståndarna skulle känna sig fastare bundna vid verket och med ännu större intresse ägna sig åt arbetet för detsamma än för närvarande. Bristen av en dylik bestämmelse har under de gångna åren kraftigt framträtt, i det styrelsen under nuvarande förhållanden varit förhindrad att utbetala dylik gratifikation i många fall,, där billigheten uppenbarligen krävt detta och stort behov därav förelegat.

Något större gratifikationsbelopp kan dock naturligen ej gärna komma i fråga, då ett sådant, på grund av det stora antalet poststationsföreståndare, komme att kräva allt för stora summor. Av samma skäl synes även ej vara möjligt att utöver ett bestämt mindre belopp anordna olika klasser med högre belopp. Gratifikationsbeloppet torde därför lämpligen böra bestämmas till 100 kronor, dock att, därest det till poststationsföreståndare senast utgående arvode ej uppgår till detta

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2. 131

belopp, gratifikationen ej skulle bestämmas till högre belopp än arvodet. Gratifikation skulle kunna tillgodokomma en var poststationsföreståndare, sålunda föreståndare ej blott för lantpoststation utan även för järnvägspoststation.

För närvarande finnas såsom poststationsföreståndare anställda sammanlagt 294 personer, vilka kunna blicka tillbaka på en minst 25-årig posta! verksamhetstid; av dessa äro 140 föreståndare för lantstationer och 154 för järnvägsstationer.

Helt visst kommer emellertid flertalet av dem, även om nu ifrågasatta gratifikation av 100 kronor och höjning av ålderdomsund erstödet beviljas, att fortfarande kvarstå i sina tjänstebefattningar åtskilliga år.

Från nu omhandlade anslag utbetalas ävenledes, såsom ovan omnämnts, ålderdomsunderstöd åt lantbrevbärare, nämligen efter 30-årig tjänstetid till högst 50 % av senast utgående ersättning. Samma skäl, som ovan anförts för höjande av ålderdomsunderstöden till lantstationsföreståndarna från hälften av arvodet till två tredjedelar därav, synas jämväl tala för en liknande höjning av lantbrevbärarnas ålderdomsunderstöd. l)å någon anledning icke finnes att för dessa senare fastställa en längre tjänstetid än för föreståndarna, böra även lantbrevbärare, som avgå efter att hava tjänstgjort 25 år, kunna, om de befinnas vara i behov av understöd, erhålla årligt ålderdomsunderstöd.

Med stöd av det ovan anförda har generalpoststyrelsen, med instämmande av de sakkunniga, hemställt,

att nu ifrågavarande anslag, som torde böra benämnas understöd m. m. åt personer, som äro eller varit anställda vid postverket eller anlitats i dess ärenden, måtte för år 1914 bestämmas till enahanda belopp, som finnes upptaget i staten för år 1913, eller 20,000 kronor;

att, då poststationsföreståndare, som varit medelst personligt kontrakt anställd, eller lantbrevbärare avgått från sin befattning efter att hava tjänstgjort minst 25 år, från berörda anslag må, därest den avgångne befinnes vara i behov av understöd, till honom utbetalas årligt ålderdomsunderstöd med lämpligt belopp, dock högst vad som motsvarar två tredjedelar av det arvode, som till honom senast utgått från postverket,

samt att general poststyrelsen berättigas att, i den mån anslaget i fråga icke tages i anspråk för utbetalande av dylikt ålderdomsunderstöd, i de fall då generalpoststyrelsen prövar förhållandena därtill föranleda, till poststationsföreståndare i allmänhet, vilken, utan åtnjutande av ålderdomsunderstöd, avgått från sin befattning efter av att hava tjänstgjort likaledes minst 25 år, utbetala gratifikation av etthundra

132 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

kronor att årligen utgå under hans återstående livstid, dock att gratifikationsbelÖppet icke i något fall må överstiga senast innehavda arvodesbelopp.

Härmed skulle anslagsbeloppet under övriga anslag för år 1913, sammanlagt 2,165,000 kronor, för år 1914 uppgå till 2,265,000 kronor.

Vad först angår anslaget till arvoden vid poststationer så är beloppet av arvodena vid järnvägspoststationerna bestämt med bänsjm till den av 1907 års postkommission verkställda utredning och till det av nämnda kommission föreslagna maximibelopp, 900 kronor.

I fråga om lantpoststationernas föreståndare framhöll kommissionen, att vissa skäl talade för en förbättring av deras avlöningsförmåner, så att de erhölle en efter måttet av sitt arbete och ansvar avpassad ersättning. Därvid borde också hänsyn tagas till deras skyldighet att tillhandahålla lokal och att sörja för dess uppvärmning m. m. samt till beskaffenheten av den lokal, de tillhandahölle för ändamålet. Kommissionen tänkte sig dock icke någon allmän reglering av lantpoststationsföreståndarnas avlöningsförhållanden, särskilt på grund av därmed förbundna kostnader. Kommissionen förordade slutligen, att dylika poststationsföreståndare, som under någon längre tid oförvitligt bestritt sina åligganden, skulle kunna tillerkännas personliga tilläggsarvoden.

Styrelsen meddelar nu, att styrelsen verkställt åtskilliga förhöjningar i de genom gällande kontrakt fastställda arvoden.

I några till mig inkomna framställningar hava också yrkanden framställts om förbättrade arvoden vid poststationerna, varjämte missnöje kommit till synes över sättet för postarvodes utbetalande vid en del järnvägar. De sålunda väckta frågorna äro emellertid av den räckvidd, att all möjlig varsamhet måste iakttagas, och de kunna ej heller fristående för sig bedömas. För närvarande har jag emellertid icke annat uttalande att göra i förevarande ämne, än att jag icke har någon erinran mot den förhöjning i anslaget till poststationer, som ifrågasatts av generalpoststyrelsen.

I fråga om anslaget till understöd m. m. åt i postverkets tjänst förut anställda personer påkallar styrelsen ingen höjning. De av styrelsen föreslagna ändringarna beträffande understöden och gratifikationerna torde jag framdeles få anmäla för Kung! Maj:t. Jag vill dock redan nu nämna, att syftet med de föreslagna ändrade bestämmelserna synes mig vara i hög grad behjärtansvärt.

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2. 133

Totalsumman av anslagen till avlöningarna är i staten för år 1913 upptagen till ...................................................................... kr. 13,140,200: —

De av mig nu föreslagna höjningarna i anslagen utgöra:

till generalpoststyrelsen........................... kr. 11,100: —

» distrikts- och lokalförvaltningarna » 547,700: — samt å övriga anslag ............................ » 100,000: —- » 658,800:_

Anslagen till avlöningar för år 1914 skulle enligt denna beräkning komma att sluta å ett belopp av......... kr. 18,799,000: —

B. Övergångsstat.

1. Gen eral posts ty rel sen.

Beträffande generalpoststyrelsen erinrar jag, att 1909 års Riksdag i enlighet med Kung!. Maj:ts därom gjorda framställning medgav, bland annat, att postdirektören Carl Axel Hasselrot, därest han vid 1910 års början inginge på 1910 års avlöningsstat och tillträdde befattningen såsom chef för det omorganiserade Stockholmsdistriktet, ägde att, så länge han kvarstode å denna befattning eller vid annan befattning, som vore jämförlig med eller högre än berörda chefsbefattning, på övergångsstat uppbära, intill dess Hasselrot i laga ordning undfinge avsked med pension, ett personligt lönetillägg, vilket dock icke skulle grundlägga rätt till högre pension, med så stort belopp, att hans avlöning komme att sammanlagt utgöra 13,000 kronor för år.

På grund härav har Hasselrot, vars avlöning såsom postdirektör utgjort 8,000 kronor för år, alltsedan år 1910 å övergångsstat (under »2. distrikts- och lokalförvaltningarna») såsom personligt avlöningstillägg åtnjutit 5,000 kronor för år.

Den 11 oktober 1912 har Kungl. Maj:t konstituerat och förordnat postdirektören Hasselrot att från och med den 1 november samma år vara byråchef i generalpoststyrelsen. Såsom byråchef kommer Hasselrot att, därest det nu avgivna förslaget till nytt avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket bifalles, å 1914 års stat i avlöning årligen uppbära 9,000 kronor.

I anledning därav skall förenämnda, Hasselrot å övergångsstat tillkommande personliga avlöningstillägg minskas med 1,000 kronor och sålunda utgöra 4,000 kronor, varjämte avlöningstillägget skall över-

134 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 2.

flyttas från »2. distrikts- och lokalförvaltningarna)) till »1. generalpoststyrelsen)).

Vid bifall till mitt ovan framställda förslag om inrättande av en personlig verkmästarbefattning för Ernst Vilhelm Nyberg torde å styrelsens övergångsstat uppföras avlöning till Nyberg med 4,200 kronor.

En av de i 1913 års övergångsstat upptagna 10 tjänstemän i l:a lönegraden har numera avgått ur postverkets tjänst. Det för ifrågavarande tjänstemän i samma stat uppförda belopp, 37,500 kronor, bör alltså minskas med det till denne utgående avlöningsbelopp, 3,500 kronor, och således nedsättas till 34,000 kronor.

Det i övergångsstaten upptagna anslaget till arvoden åt extra tjänstemän — för beredande av möjlighet för en del av de amanuenser och extra tjänstemän, som före den med 1910 års ingång genomförda omorganisationen av generalpoststyrelsen vunnit anställning bos styrelsen, att kvarstanna i sina befattningar — bar för år 1913 nedsatts från 30,000 kronor till 14,000 kronor. Antalet hos generalpoststyrelsen anställda dylika tjänstemän, som år 1911 utgjorde 9, bar nu sjunkit till 6. Dessas avlöning utgör tillhopa 9,100 kronor. Ifrågavarande anslag kan sålunda för år 1914 nedsättas till sistnämnda belopp.

Förenämnda anslag skulle således för år 1914 uppgå till sammanlagt ............................................................................ kr. 51,300: -

De »under A upptagna avlöningar» — nämligen sådana, som innehållas för vissa i avlöningsstaten upptagna tjänster, vilka skola hållas obesatta, så länge tjänstemän å övergångsstat kvarstå — äro i staten för år 1913 upptagna till 48,100 kronor och avsågo avlöningar till 10 förste postexpeditörer i stället för å övergångsstaten upptagna 10 tjänstemän i l:a graden samt till 2 manliga och 2 kvinnliga postexpeditörer i stället för de 9 extra tjänstemän, som kvarstodo å övergångsstat. Tjänstemännen i l:a lönegraden hava nu minskats till 9 och de extra tjänstemännen å övergångsstat till 6. På grund därav hava tillsatts en förste postexpeditörstjänst samt en kvinnlig postexpeditörstjänst. Det för år 1913 upptagna belopp, 48,100 kronor, bör därför minskas med avlöningsbeloppet för de sålunda nu tillsatta tjänster, tillhopa i runt tal 5,500 kronor, och beloppet sättas till.................... » 42,600: —

Återstå således kr. 8,700: —

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

135 Avlöningen till 1 kammarskrivare upptages med samma belopp som för år 1913.............................................. kr. 1,600: —

Summan............................................................................... kr. 10,300: —

utgör alltså det slutbelopp, vartill övergångsstaten för generalpoststyrelsen skulle uppgå för år 1914.

Slutsumman i 1913 års stat, 5,000 kronor, ökas sålunda med 5,300 kronor.

2. Distrikts- och lokalförvaltningarna.

Beträffande övergångsstaten för distrikts- och lokalförvaltningarna erfordras icke några andra ändringar än de, som föranledas dels därav att, såsom förut nämnts, det Hasselrot tillkommande personliga avlöningstillägget skall överflyttas till »1. Generalpoststyrelsen)), dels ock därav att två av de i övergångsstaten upptagna postmästare av klass 2 B, vardera med avlöning av 5,500 kronor, före slutet av år 1913 torde avgå med pension. På grund bärav bör övergångsstaten, för år 1913 upptagen till 82,850 kronor, minskas med 16,000 kronor och således bestämmas till 66,850 kronor. Samtidigt bör sammanlagda beloppet av de jämväl beträffande distrikts- och lokalförvaltningarna »under A upptagna avlöningar» minskas med 10,000 kronor, utgörande avlöningen till två postmästare av klass 3, till 58,300 kronor (1913 utgjorde motsvarande belopp 68,300 kronor).

Slutsumman för distrikts- och lokalförvaltningarna, i 1913 års övergångsstat upptagen till 25,050 kronor, skulle i följd av ovan angivna ändringar för år 1914 belöpa sig till ................................. kr. 19,050: —

Lägges härtill anslaget för generalpoststyrelsen......... » 10,300:

skulle anslaget å övergångsstaten i dess helhet, i 1913 års stat fastställt till 30,050 kronor, för år 1914 belöpa sig till........................................................................................... kr. 29,350: -

Detta mitt förslag innebär en minskning av 700 kronor i senast fastställda anslag.

C. Pensioner.

Anslagen å senast fastställda pensionsstat uppgå till kr. 312,755:

Generalpoststyrelsen har nu anmält, att till följd av dödsfall höra avföras de pensionsbelopp, som skulle hava utgått till: ______ ___

Transport kr. 312,755:

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Transport kr. 312,755: —

24,735:

Till återstående..................................................................

böra läggas de i senaste pensionsstat ej upptagna pensioner, som jämlikt nedan angivna nådiga brev blivit tillerkända följande personer, nämligen:

kr. 288,020:

288,020:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

137 Transport kr. 8,760:

f. <3. postvaktmästaren A. Stenqvist ......... » 800:

(k. brev den 26 april 1912).

» postmästaren A. G. Nyberg .............. » 4,000:

(k. brev den 24 maj 1912).

» postvaktmästaren H. F. Eriksson..... » 600:

(k. brev den 5 juli 1912).

)) postmästaren D. danse......................... » 4,000:

(k. brev den 5 juli 1912).

» postmästaren A. Lenander ................. :» 3,100:

(k. brev den 12 juli 1912).

» förste postiljonen J. M. Söderqvist.. » 900:

(k. brev den 3 augusti 1912).

)) postvaktmästaren J. F. Malmgren..... :o 800:

(k. brev den 9 augusti 1912).

» postiljonen H. E. Odin .................... \> 600:

(k. brev den 17 augusti 1912).

» postvaktmästaren J. O. Westeriund. . » 800:

:k. brev den 17 augusti 1912).

» postvaktmästaren L. E. Ljungberg.. » 800:

(k. brev den 17 augusti 1912).

» förste postvaktmästaren J. O. Björklund ........................................................» 900:

(k. brev den 17 augusti 1912).

postmästaren J. L. Åndorson...................... » 3,400:

(k. brev den 6 september 1912).

postvaktmästaren N. A:son Nyberg ........... :» 670:

(k. brev den 6 september 1912).

postvaktmästaren E. Mattsson...................... » 800:

(k. brev deri 6 september 1912).

postexpeditören T. H. L. Möllerberg ....... :>.> 1,470:

(k. brev den 13 september 1912).

postmästaren K. B. Olson.......................... » 3,700:

(k. brev den 25 oktober 1912).

kr.

Utgifterna å pensionsstaten skulle enligt denna beräkningsgrund således komma att för år 1914 belöpa

sig till ........................................................................................... kr.

Bihang till Riksdagens protokoll 11)13. 1 samt. 2 hiift.

288,020: —

36,100: —

324,120: -

138 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Styrelsen anför härefter, att allt hittills har i statförslaget vid pensionsstatens beräkning tagits hänsyn endast till de vid förslagets avgivande redan inträffade förhållanden. Därigenom har också den i förslaget angivna utgiftssumman för postverkets pensionärer och understödstagare kommit att visa ett betydligt lägre belopp, än vad dessa utgifter sedermera i verkligheten uppgått till.

Eu jämförelse mellan anslagen å pensionsstaten och de verkliga utgifterna å denna stat visar följande resultat:

Då de beräknade utgifterna givetvis böra, så vitt möjligt är, överensstämma med de blivande verkliga utgifterna, har generalpoststyrelsen ansett riktigt att, till förebyggande av nyssberörda oegentlighet, även utgifterna å pensionsstaten upptagas med det belopp, vartill desamma kunna antagas komma att under budgetåret uppgå.

Generalpoststyrelsen anser, att jämväl en annan anledning föreligger att nu beräkna utgifterna å pensionsstaten på detta sätt. Därest nämligen de nu ifrågasatta avsevärt högre avlöningarna åt tjänstemän av lägre grad komma att av Kungl. Maj:t och Riksdagen medgivas, komma dessa tjänstemäns löner och därmed följande pensionsunderlag att betydligt ökas efter ingången av år 1914, i följd varav de nu beräknade pensionsutgifterna för år 1914 skulle än ytterligare stiga.

Generalpoststyrelsen har låtit verkställa en beräkning å antalet av de tjänstemän av högre eller lägre grad inom postverket, vilka, därest icke särskilda omständigheter annat föranleda, komma att avgå ur tjänsten under återstående delen av år 1912 ävensom under åren 1913 och 1914 på grund av då uppnådd pensionsålder. Det framgår av denna beräkning;, att, utöver de här ovan särskilt angivna pensionsbelopp, skulle till följande antal tjänstemän komma att utgå nedan upptagna belopp, nämligen:

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 2. 139

under återstående delen av år 1912 till 7 tjänstemän ett pensionsbelopp

av tillhopa.................................................................................. kr. 3,320

under år 1913 till ytterligare 31 tjänstemän tillhopa ......... )> 55,285

» >> 1914 » » 33 ' » » )) 60.270

Summa kr. 118,875.

Till beloppet av de nu kända, ovan angivna utgifterna å pensions-

staten för år 1912............................................................................. kr. 324,120

böra alltså, för att få de beräknade utgifterna under år 1914 att i möjligaste mån överensstämma med de blivande verkliga utgifterna under samma år, läggas förenämnda beräknade utgiftsbelopp ...........................>___118,875

och från den därigenom uppkomna slutsumman ................. kr. 442,995,

dragés den besparing i utgifterna, som kan beräknas uppkomma på grund av dödsfall bland pensionärerna.

De av denna anledning nedgående pensionsbeloppen utgjorde:

och beräknas för år 1912 till 2,2 procent.

Genomsnittsprocenten blir 3,54. Då pensionsbeloppen emellertid efter genomförande av 1910 års lönereglering för postverkets tjänstemän blivit väsentligen höjda och av förut omnämnd anledning möjligen ytterligare varda förhöjda för tjänstemännen av lägre grad, torde minskningen i summan av samtliga pensioner och understöd på grund av dödsfall för år 1914 kunna beräknas till 5 % eller 22,150 kronor. Pensionsstaten skulle således sluta å 420,845 kronor.

Vid 1912 års Riksdag framhöll statsutskottet, att det vore lämpligt, om den förberedande behandlingen inom Riksdagen av frågor om understöd åt tjänstemän med flera, som i följd av skada under tjänstutövning eller av annan orsak tillerkänts årligt understöd, ävensom åt avlidna tjänstemäns med fleras änkor och barn kunde hänskjutas till det utskott, som i allmänhet har att, behandla pensionsfrågor inom Riksdagen, samt att understöd av nu förevarande art i så fall komme att utgå från allmänna pensions- och indragningsstaterna. Med anledning av detta statsutskottets uttalande har generalpoststyrelsen i sin skrivelse av den 24 oktober 1912 omförmält, att, då fråga om dylikt understöd förekommer, generalpoststyrelsen skall hos Kungl. Maj:t göra den särskilda framställning, som av förhållandena påkallas, och att i följd därav icke

Understöd åi biträdande postexpeditören Emma Boström.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

några nya understöd av styrelsen föreslagits till upptagande å postverkets pensionsstat.

I skrivelse den 27 september 1912 har styrelsen emellertid gjort framställning om pension åt biträdande postexpeditören Emma Oscara Katarina Boström.

I avgivet utlåtande över framställningen har statskontoret påpekat, att, om det ifrågasatta understödet skulle utgå å allmänna pensionsoch indragningsstaten, detta skulle innebära en avvikelse från principen att vid affärsdrivande verk, vartill postverket hänföres, varje driftkostnad bör såsom utgift belasta verket självt, enär i annat fall icke affärsrörelsens resultat eller det verkliga överskottet kommer till synes.

I anledning av denna anmärkning och då i allt fall en överflyttning av pensionerna för postverkets personal till allmänna pensionsoch indragningsstaten torde draga med sig en motsvarande förändring på vissa andra håll, om vilket utredning icke hittills kunnat ske, har jag icke för närvarande ansett mig böra föreslå någon överflyttning av det ifrågasatta understödet till sistnämnda stat.

I sin förevarande framställning anför styrelsen följande:

Emma Boström har hos generalpoststyrelsen, med förmälan att hennes krafter säkerligen icke skulle tillåta henne att tjänstgöra i någon nämnvärd mån efter uppnådda 60 levnadsår, anhållit, att styrelsen ville utverka ett årligt understöd åt henne av 900 kronor, räknat från det hon bleve entledigad från sin befattning i postverkets tjänst.

Emma Boström, som är född den 13 augusti 1853, anställdes såsom dispositionsbiträde vid postkontoret i Jönköping den 1 september 1883. I denna egenskap kvarstod hon intill den 1 juli 1889, då hon erhöll uppdrag att vid postkontoret i Karlshamn tjänstgöra såsom extra biträde eller, såsom dylik befattningshavare sedermera benämndes, biträdande postexpeditör. Samma befattning innehar hon fortfarande. Under denna tid har hon i årligt arvode uppburit: september 1883—juni 1889 600 kronor, juli 1889—mars 1897 840 kronor, april 1897—december 1898 900 kronor, januari 1899—december 1902 1,050 kronor, januari 1903—december 1906 1,200 kronor, januari 1907—december 1909 1,350 kronor och därefter 1,500 kronor.

Emma Boström har hittills åtnjutit ledighet under sammanlagt ett år tre månader och femton dagar, och uppgår hennes dagliga tjänstgöring till omkring sju timmar. Under sin tjänstetid har hon med flit, ordning och noggrannhet samt till belåtenhet utiört henne åliggande göromål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

141 Beträffande sina ekonomiska förhållanden har Emma Boström uppgivit, att hon icke äger andra tillgångar än diverse lösören till värde av 700 kronor samt kontanta medel till belopp av 2,850 kronor; att hon icke har någon annan befattning än den i postverket; att hon sedan många år tillbaka måst bistå två sjukliga halvsystrar; samt att hon följaktligen icke allenast för egen del är beroende av det understöd, hon av postverket kan komma att erhålla. Förestående uppgifter angående Emma Boströms tillgångar vitsordas av den för henne utfärdade debetsedeln över 1911 års kronoskatter i Karlshamn, enligt vilken debetsedel hennes inkomst av kapital och arbete uppskattas till 1,581 kronor.

Då Emma Boström den 1 september 1913 uppnår något mer än 60 levnadsår och 30 tjänstår, skulle hon, enligt lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, då bliva berättigad att erhålla s. k. hel pension, motsvarande två tredjedelar, eller 1,000 kronor, av hennes nuvarande arvode, 1,500 kronor, därest hon vunnit befordran till ordinarie tjänst. Anledningen till att hon icke erhållit sådan befordran har varit den, att hon icke erhållit för vinnande av fast anställning vid postverket erforderlig utbildning. Numera antagas ej ens till biträdande postexpeditörer andra personer än sådana, som, medelst genomgående av postelevkurs, visat sig hava förvärvat de kunskaper, en posttjänsteman anses böra besitta. Förut antogos emellertid, i enstaka fall, till biträdande postexpeditörer även sådana personer, som icke erhållit vederbörlig utbildning. Dessa blevo dock i regel icke befordrade till ordinarie tjänstemän. Förutom Emma Boström kvarstår för närvarande i postverkets tjänst endast ett ringa fåtal biträdande postexpeditörer, som på grund av bristande utbildning icke blivit befordrade.

Generalpoststyrelsen anser billigheten fordra, att ifrågavarande obefordrade tjänstemän, då de uppnått de levnads- och tjänstår, vid vilka ordinarie tjänstemän varda berättigade till pension, må, i den mån de då finnas sakna medel till sin försörjning, komma i åtnjutande av skäliga ålderdomsunderstöd. Då Emma Boström den 1 september 1913 uppnår nyssnämnda levnads- och tjänstålder samt hon efter entledigande ur postverkets tjänst skulle sakna erforderliga medel till sin nödtorftiga utkomst, tillstyrker generalpoststyrelsen, som icke har något att erinra mot det av henne begärda understödsbeloppets storlek, att ett årligt understöd av 900 kronor måtte henne beredas från den daghon entledigas ur postverkets tjänst, dock under förutsättning att hon kvarstår i tjänsten intill augusti månads utgång år 1913.

Statskontoret har i sitt ovannämnda utlåtande i träffa om statskontoret.

-i . . O

den tjänstetid, som sålunda räknats sökanden till godo, erinrat,

142 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 2.

hurusom, sedan generalpoststyrelsen i avgivet underdånigt yttrande angående postexpeditören Klara Charlotta Boströms rätt till pension upplyst, att dispositionsbiträde anställdes av vederbörande postmästare mot ersättning av anslag, som plägade anvisas åt postförvaltare för att sätta dem i tillfälle att föranstalta om uppehållande av sådana å deras kontor förekommande göromål, som vore av för ringa omfattning för att av postverket direkt avlönad tjänsteman kunde anses böra anställas för deras bestridande, samt därför ansett sådan anställning icke vara av beskaffenhet att enligt § 17 i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension kunna medföra rätt att därför räkna tjänstår för pension, samt statskontoret, ehuru icke utan tvekan, anslutit sig till generalpoststyrelsens sålunda uttalade uppfattning, Kung). Maj:t enligt beslut den 28 oktober 1910 avgjort då föreliggande pensionsfråga i överensstämmelse med samma uppfattning. Vid sådant förhållande synes icke heller i nu förevarande fall den tid av inemot sex år, varunder sökanden varit anställd såsom dispositionsbiträde vid postkontoret i Jönköping, kunna räknas henne till godo såsom tjänstår i statsanställning. Då sökanden således vid uppnående av 60 års ålder icke lärer kunna räkna mer än 24 år i statens tjänst, synes det pensionsbelopp, som kan anses böra tilläggas henne efter avgång vid uppnående av nämnda ålder, böra jämkas efter tjänstårens antal. Mot att därvid såsom pensionsunderlag beräknas ett belopp av 900 kronor har statskontoret intet att erinra.

Emellertid framhåller statskontoret tillika, att eu kvinnlig tjänstinnehavare, som är underkastad bestämmelserna i pensionslagen, visserligen i allmänhet är skyldig att avgå vid 60 års ålder och då tillika berättigad till pension i förhållande till tjänstårens antal, men att, då det såsom i fråga om sökanden gäller att i ett särskilt fall bereda pension, vartill någon rätt icke finnes, det '/ill synas, som om, där den uppnådda levnadsåldern såsom i förevarande fall icke i och för sig kan anses medföra oförmåga att vidare tjänstgöra, pensionsförmån icke bör få åtnjutas, förr än vederbörande på grund av sjukdom eller nedsatta krafter icke längre kan på ett tillfredsställande sätt sköta sin befattning. I detta avseende innehåller framställningen icke annat än uppgift, att sökanden själv ansåge, »att hennes krafter säkerligen icke skulle tillåta henne att tjänstgöra i någon nämnvärd mån efter uppnådda 60 levnadsår». I anledning härav anser sig statskontoret böra ifrågasätta, huruvida icke i detta fall bör bestämmas, att pensionen skall börja utgå först från och med månaden näst efter den, då sökanden entledigas efter uppnådd levnadsålder av 60 år, och sedan styrkt blivit, att hon är oförmögen att på ett tillfredsställande sätt sköta sina göromål.

143 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Lika med ämbetsverken anser jag skäligt, att, på sätt förut i Departementsåtskilliga motsvarande fall ägt ruin, understöd beredes biträdande postexpeditören Emma Boström. Fråga uppstår då först om den tjänstetid, Emma Boström bör få räkna sig till godo vid bestämmandet av det understödsbelopp, som bör utgå till henne. I detta avseende bär jag varit tveksam, huruvida jag skulle ansluta mig till den av statskontoret hävdade uppfattningen att icke den tid, Emma Boström varit anställd såsom dispositionsbiträde, skulle räknas henne till godo.

Då emellertid sådan anställning lärer hava beräknats såsom tjänstgöring vid bestämmandet av understödsbeloppet för disposition sbiträdet Josefina Lindkvist, vilken av 1912 års Riksdag på Kungl. Maj:ts förslag tillerkänts visst understöd, har jag ej ansett nödigt att i förevarande fall lämna ur räkningen den tid, Emma Boström tjänstgjort såsom dispositionsbiträde. I övrigt ansluter jag mig till vad statskontoret uttalat därom, att pensions förmån icke bör få åtnjutas förr än från och med månaden näst efter den, då Emma Boström entledigats efter uppnådd levnadsålder av 60 år, och sedan styrkt blivit, att hon är oförmögen att på ett tillfredsställande sätt sköta sina göromål.

I övrigt föranleder styrelsens förslag ej någon anmärkning från min sida.

I detta sammanhang har styrelsen tillika anfört, att, då postverkets utgifter för pensionering av posttjänstemän även allt framgent komma att år efter år ökas med ansenliga belopp och det i följd därav befaras, att dessa utgifter kunna under mindre goda ekonomiska konjunkturer föranleda till att postverket icke blott icke lämnar något överskott utan till och med förlust å sin rörelse, styrelsen ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke någon omläggning av nu gällande ordning för ifrågavarande pensionsutbetalningar borde äga ram eller åtminstone postverket erhålla någon större gottgörelse för dessa utgifter än vad numera visat sig vara fallet. Den av styrelsen i sådant syfte gjorda framställningen har av mig överlämnats till finansdepartementet för vidare utredning samt kan, enligt vad jag inhämtat, ej förväntas föranleda någon proposition till innevarande års Riksdag.

Pension sstaten har ovan beräknats till............................... kr. 420,845: —

Bifalles förslaget om understöd åt Emma Boström med » 900: —

kommer pensionsstatcn att sluta på........................................ kr. 421,745: —

vilket med 108,990 kronor överstiger summan av senast fastställda pensionsstaten, 312,755 kronor. »

144 Iiimgl. Majds Nåd. Proposition N:r 2.

D. Postbefordran.

(Förslagsanslag.)

Postbefordran å järnväg.

I fråga om detta anslag erinrar styrelsen, att detsamma i staterna upptagits:

för år 1909 till .......................................... kr. 3,650,000:

» » 1910 » ............ » 3,800,000: —

» » 1911 » » 4,000,000: —

» » 1912 » » 4,200,000: —

» » 1913 r ............................................ )) 4,300,000: —

Utgifterna å anslaget uppgingo till

år 1909 ........................................................... kr. 3,685,953: —

» 1910 ........................................................... » 3,702,963: —

» 1911 ..................................................... » 3,724,900: —

och för » 1912 beräknas de komma att stiga till » 3,860,000: —

Det lor år 1912 fastställda anslaget kommer sålunda, i likhet med vad ägde rum år 1911, att icke behöva till fullo tagas i användning.

På sätt generalpoststyrelsen vid avgivande av statförslag för år 1913 omförmälde, har generalpoststyrelsen under de senare tidtabellsperioderna vidtagit genomgripande omläggningar i järnvägsposttrafiken. Allt under nödigt aktgifvande på att allmänhetens berättigade fordringar i avseende å en fullt tidsenlig postbefordran bleve tillgodosedda, har generalpoststyrelsen nämligen sökt ordna posttrafiken å järnvägarna så, att statens utgifter för ändamålet begränsades i all den mån skäligen ske kunde. Det ligger i sakens natur, att under årens lopp, till följd av förändrade tågordningar och andra förhållanden, posttrafiken måste taga sig andra vägar. Sålunda kan en linje, som varit en huvudpostlinje, förlora denna sin karaktär och förut använt postkupéutrymme, oftast i samband med postkupés utbytande mot postiljonskupé, minskas eller kanske till och med indragas för att ersättas av billigare befordringsmedel, fack — med eller utan bevakning av postiljon — brevlåda etc. I enstaka fall har jämväl inträffat, att postkupé kunnat helt indragas utan vidare. Och detta har särskilt vant förhållandet, då vidtagen omläggning allenast inneburit ett sammanförande av posten till ett tåg. Givetvis ligger det också ur ekonomisk synpunkt ej ringa vikt på, att med vaksamhet följes, att använt utrymme rationellt utnyttjas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

145 Genom den omläggning och revidering av järnvägsposttrafiken, som generalpoststyrelsen efter dessa grunder planlagt och som började vidtagas egentligen från sommarperioden 1909, har åt postverket i enbart postbefordringsersättning — och med bortseende från den ännu större utgiftsminskningen med anledning av personalförändringen — besparats högst betydande årliga belopp, som torde närma sig skillnadssummorna mellan de i senaste årens stater upptagna belopp och de faktiska utgifterna.

Nu torde emellertid den ifrågavarande omläggningen i det stora hela få anses slutförd. Några ytterligare förändringar, medförande kostnadsbesparingar, åtminstone i större omfattning, synas därför ej kunna eller böra komma till utförande under de närmaste åren. Tvärtom lärer nog postverket hava att emotse den allmänna ökning i utgifterna för posttransporter å järnvägarna, som påkallas av den i ständig stegring varande posttrafiken. Och alldeles särskilt gäller detta i fråga om postpakettrafiken, som kräver jämförelsevis mycket stort utrymme för transporterna. Till belysande av nämnda trafikutveckling tjänar efterföljande tabell angående

Postbehandlade paket:

Antalet postförda kilometer å järnväg, som år 1909 utgjorde 28,442,413 och år 1910 nedgått till 28,089,126, visar för år 19i 1 en uppgång till 28,340,079 och torde, så vitt nu kan bedömas, komma att för 1912 ytterligare stiga med minst 300,000 å 400,000 kilometer.

Järnvägslinjernas sammanlagda längd har år 1911 stigit från 13,713 kilometer föregående år till 13,829 kilometer. Emellertid torde i detta sammanhang böra särskilt anmärkas, hurusom eu stor del av de järnvägslinjer, som uppgivits komma att öppnas för allmän trafik under år 1912, icke blivit färdiga till beräknad tid, vadan anslaget för detta år icke, jämväl av denna anledning, behövt tagas i anspråk i så stor utsträckning, som kunnat förväntas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 höft.

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Enligt från järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhållna uppgifter äro, så vitt nu är känt, järnvägslinjer om tillhopa omkring 650 kilometer avsedda att före utgången av år 1914 upplåtas för allmän trafik.

Alla dessa järnvägslinjer bliva måhända icke färdiga i beräknad tid, men större delen av dem torde dock, enligt vad generalpoststyrelsen inhämtat, komma till användning före utgången av år 1914.

Under sistnämnda år kan sålunda ökningen av järnvägslinjernas längd beräknas bliva väsentligt större än under åren 1912 och 1913. Därtill kommer, att eu del av de ovan angivna järnvägslinjerna äro ganska stora och ur postal synpunkt mera betydande, vadan postbefordringen å desamma kommer att medföra ovanligt stora kostnader för postverket. Förutom förenämnda direkta utgifter för postföringen bestridas från anslaget kostnader dels för underhåll av statsjärnvägarnas postvagnar (med undantag av axlar och hjul) och för de ändringar å desamma, som vidtagas på begäran av generalpoststyrelsen, dels för anskaffande och underhåll av inredningar i postkupéer å enskilda järnvägar, dels ock för postkupéers uppvärmning, belysning och renhållning.

Dessa kostnader uppgå till avsevärda belopp, som stiga väsentligt år för år. Sålunda utgjorde exempelvis det för år 1911 till statens järnvägar utbetalade beloppet för underhåll, reparationer, uppvärmning och belysning av postvagnar ej mindre än 129,995 kronor 85 öre mot 75,605 kronor 67 öre för år 1910.

På grund av vad sålunda blivit anfört och för bibehållande av — ur flera synpunkter — önskvärd stabilitet i avseende å nu ifrågavarande anslag och för mötande av eventuellt förekommande oförutsedda utgifter anser generalpoststyrelsen lämpligt, att anslaget, för att icke behöva överskridas, jämväl för år 1914 höjes, men föreslår, att förhöjningen icke sättes högre än för år 1913, 100,000 kronor. Vid bifall härtill skulle anslaget förslagsvis fastställas till 4,400,000 kronor.

Postbefordran å landsväg jämte lokala transporter. Anslaget är i postverkets stater upptaget till

år 1911 ........................................................... kr. 1,900,000

» 1912 ............................................................ ;>,

» 1913 ............................................................ »

Utgifterna å anslaget hava uppgått för år

1911 till i runt ial ....................................... )>

samt kunna för år 1912 beräknas komma att uppgå till......................................................... »

2,000,000

2,050,000

1,630,500:

1,820,000:

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

147 Beträffande år 1911 fördelar sig utgiftsbeloppet på följande sätt:

Stegringen av utgifterna beror dels på utvidgning av befintliga postförings- och lantbrevbäringslinjer samt inrättande av nya sådana linjer, dels ock på ökning av postföringslegan i följd av höjda arbetspris.

Antalet å landsvägspostlinjer postförda kilometer har ökats från 12,578,418 under år 1910 till 12,806,418 under år 1911 samt landsvägspostlinjernås längd från 42,835 kilometer under år 1910 till 44,274 kilometer under år 1911.

Vad beträffar postföringslegan, vilken ju högst avsevärt inverkar på förevarande utgifter, har densamma för de olika slagen av landsvägspostföring utgjort i medeltal för hela riket under år 1910 för åkande post 11,3 öre för häst och kilometer, för gång- eller roddpost 9,2 öre för kilometer samt för lantbrevbäring 9,9 öre för kilometer. Under år 1911 hava motsvarande tal ökats till respektive 11,4, 9,7 och 10,1 öre.

Antalet lantbrevbärare utgör för närvarande 2,011, nämligen 452 av första och 1,559 av andra klass. Den 1 november 1911 utgjorde sistnämnda båda tal 410, respektive 1,532.

Uppsägning av gällande postföringskontrakt äger årligen rum i ganska stor utsträckning. Ehuru generalpoststyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på att försöka hålla postföringslegorna nere vid så låga belopp som möjligt, har givetvis icke kunnat undvikas, att särskilt å vissa linjer legorna i samband med höjningen av den allmänna prisnivån stigit avsevärt, vilket då det gäller stora linjer med ett flertal turer har en betydande ekonomisk inverkan.

Den år för år ökade pakettrafiken spelar härvidlag också en alldeles speciell roll. Till följd därav att ej sällan på grund av nämnda trafiks tillväxt måste användas två eller flera hästar, där förut en varit tillräcklig, att gångpost måste utbytas mot åkande post, samt att till transporter inom postanstalternas område (lokala transporter) allt oftare måste användas häst och åkdon i stället för gående bud, stiga utgifterna i

148 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

väsentlig mån. Och detta kan förväntas komma att än ytterligare bliva fallet under de närmare åren.

I stället för att genom nya järnvägslinjers öppnande minskning i postverkets utgifter skulle kunna tänkas uppstå i avseende å postbefordran å landsväg genom landsvägslinjers indragning, visar erfarenheten, att så ingalunda är förhållandet.

Tvärtom plägar oftast inom jämförelsevis kort tid efter en järnvägslinjes öppnande på grund av det allmänna uppsving i orten, som järnvägen medför, framkomma bestämda krav på utveckling av jämväl landsvägspostföringslinjerna och anknytning till järnvägsposten av särskilt lantbrevbärningar. Då det ju åligger postverket att i all skälig mån för sin del medverka till främjande av handel och industri genom anordnande av bekväma och tidsenliga postförbindelser, som torde vara ett livsvillkor för handelns och industriens uppblomstring, måste uppenbarligen postverkets utgifter för landsvägspostföringsväsendet ökas allt mer och mer. Vad särskilt år 1914 beträffar komma, såsom förut nämnts, nya järnvägslinjer att öppnas i ovanligt stor utsträckning. Och då härtill kommer, att de mera betydande av dessa linjer beröra orter, som förut varit mindre väl tillgodosedda med kommunikationer i allmänhet, lärer kunna förväntas, att postverkets utgifter å detta anslag under år 1914 komma att ökas i mer än vanlig grad.

Genom nådigt brev den 22 mars 1912 bar generalpoststyrelsen bemyndigats att å platser, där styrelsen prövat sådant till gagn för den korresponderande allmänheten lämpligen böra ske, föranstalta om postutdelning till adressater genom postens nedläggande i brevlådor, som av korrespondenterna anbringas å av vederbörande postmyndigheter närmare anvisade ställen, ävensom att för besörjande av sådan postutdelning använda jämväl personer utom postverket, med iakttagande att ifrågavarande postutdelning må ske allenast i den omfattning, styrelsen finner omständigheterna med hänsyn till erforderlig trygghet för postverket medgiva. Därest denna postutdelning under enklare former än den vanliga brevbäringen, eller s. k. förstads- eller lådbrevbäring, vinner allmänhetens förtroende och förståelse, är det generalpoststyrelsens avsikt att särskilt inom villa- och förstadssamhällen söka utveckla denna gren av postutdelning, vilket naturligtvis jämväl komme att avsevärt inverka på utgiftsökningen å anslaget.

På grund av vad sålunda anförts och för att även i övrigt kunna i möjligaste mån tillgodose landsbygdens behov av förbättrade postförbindelser, hemställer generalpoststyrelsen, att anslaget till postbe-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

fordran å landsväg jämte lokala transporter för år 1914 köjes med samma belopp som för år 1913 eller 50,000 kronor och således sättes till förslagsvis 2,100,000 kronor.

Postbefordran sjöledes.

1) emellan Sveriges fastland och Gottland.

Ifrågavarande anslag, som under åren 1908—1912 varit i postyerkets stater upptaget till 85,000 kronor, blev för år 1913, i enlighet med generalpoststyrelsens hemställan, sänkt till 67,000 kronor.

Vid beräknandet av detta belopp utgick generalpoststyrelsen, såsom vid avgivande av statförslaget för år 1913 anfördes, därifrån att jämväl, sedan det med vederbörande ångbåtsbolag upprättade nya kontrakt om ifrågavarande postföring mot en till 75,000 kronor nedsatt ersättning — därav 60,000 kronor i gottgörelse för vinterfarten och 15,000 kronor för sommarfarten — trätt i tillämpning, skulle från handelsoch sjöfartsfonden för vinterpostföringen utgå enahanda bidrag som förut eller omkring 8,700 kronor.

För år 1914 har nu styrelsen föreslagit samma anslag som för år 1913 eller 67,000 kronor.

2) emellan öfriga inrikes orter.

Jämväl detta anslag anser generalpoststyrelsen böra för år 1914 bibehållas vid samma belopp som år 1913 eller 140,000 kronor.

3) emellan Sverige och Tyskland.

För denna postbefordran höjdes anslaget år 1911 från 265,000 kronor till 267,000 kronor, med vilket belopp det också upptagits i 1912 och 1913 års stater. Att anslaget år 1911 sattes till sistnämnda belopp berodde därpå, att, enligt den på grund av nådigt bemyndigande av den 2 juni 1908 mellan generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen träffade överenskommelse om sagda postbefordrans utgörande med den regelbundna järnvägsångfärjeförbindelsen mellan Trälleborg och Sassnitz, postverket årligen skall till statens järnvägar såsom ersättning härför utbetala 267,000 kronor. Emellertid har vid ifrågavarande an-

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

slags beräknande ett förbiseende ägt rum. Enligt den mellan svenska och tyska postförvaltningarna den 1/3 juli 1909 träffade överenskommelse angående ordnandet av postbefordringen mellan Stockholm och Berlin med anledning av inrättande av sagda ångfärjeförbindelse skola kostnaderna för denna förbindelse delas lika mellan de båda postförvaltningarna. I överensstämmelse härmed skall svenska postverket till tyska rikspostförvaltningen betala hälften av den ersättning, som utgår till preussiska järn vägsförvaltningen och tyska rikspostförvaltningen till svenska postverket betala hälften av den ersättning, som utgår till svenska järnvägsförvaltningen. Preussiska järnvägsförvaltningen uppbär för denna postbefordran 315,000 riksmark årligen. Sveriges andel att betala till tyska postverket utgör sålunda 157,500 riksmark eller, efter överenskommen kurs, 140,000 kronor för år.

För ifrågavarande postbefordran drabbar svenska postverket alltså dels hälften av förenämnda ersättning till svenska statens järnvägar,

267,000 kronor, eller ................................................................ kr. 133,500: —

dels ock nyssnämnda.................................................................. » 140,000: —

eller tillhopa.................................................................................... kr. 273,500: —

Anslaget bör sålunda för 1914 och tills vidare sättas till 273,500 kronor, vilket innebär eu förhöjning av 6,500 kronor i det för år 1913 fastställda anslaget.

4) emellan Sverige och Danmark.

Anslaget har från och med år 1909 i postverkets stater varit upptaget till 25,000 kronor.

Postförbindelsen mellan Sverige och Danmark å linjen Malmö — Köpenhamn har sedan långt tillbaka huvudsakligen upprätthållits genom anlitande av ångbåtar tillhöriga enskilt bolag, intill år 1900 »Det forenede Dampskibsselskab» och sedermera det dansk-svenska bolaget »Dampskibsselskabet 0resund». Visserligen anordnades vid upprättandet år 1899 av ångfärjeförbindelse å linjen i fråga en postföringstur dagligen i vardera riktningen med användande av ångfärja, varjämte sedermera brevlådsbefordran inrättats med samtliga färjeturer. Men huvudsakliga delen av den å linjen förekommande posten har dock befordrats med ångbåtarna.

Generalpoststyrelsen, som allt från ångfärjeförbindelsens upprättande ansett lämpligast, att postbefordringen i största möjliga utsträck-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

ning överflyttades till de svenska, respektive danska statsbanorna tillhörande färjorna, avlät redan i början av år 1900, närmast med föranledande därav att svenska statsbanorna tillhörig färja under senare delen av sistnämnda år skulle komma att insättas i trafik, en framställning i ärendet till general direktor ate t för danska postverket, därvid generalpoststyrelsen såsom sin ståndpunkt angav, att ångfärjorna, i all den mån sådant ur synpunkten av postförbindelsens snabba och regelbundna underhållande lämpligen kunde ske, borde användas för postbefordringen å linjen i fråga samt att ångbåtarna sålunda borde begagnas endast då posten därigenom kunde vinna snabbare befordran än med färjorna; i samband varmed generalpoststyrelsen tillika anhöll om danska postverkets medverkan för genomförandet av det sålunda framställda önskemålet.

Denna generalpoststyrelsens framställning kunde emellertid icke från dansk sida tillmötesgås på grund av svårigheten att på lämpligt sätt ordna posttransporterna till och från ångfärjornas tilläggsplats i Köpenhamn, vilken är betydligt mera avlägsen från huvudbangården och stadens centrum än ångbåtarnas tilläggsplats.

Sedan Riksdagens revisorer i sin den 30 november 1906 avgivna berättelse ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke ångfärjorna skulle, utan åsidosättande av postala intressen, kunna i större utsträckning än för det dåvarande ägde rum användas för postbefordring, avlät generalpoststyrelsen i början av år 1907 förnyad framställning i ärendet till danska generaklirektoratet med framhållande av samma synpunkter och önskemål som tillförene samt med begäran tillika om upplysning, från vilken tidpunkt det kunde väntas, att hinder icke skulle möta från dansk sida för genomförandet av förslaget att anlita färjorna för den huvudsakliga postbefordringen mellan Malmö och Köpenhamn.

Generaldirektoratet kunde emellertid, under åberopande av samma skäl som tillförene, ej heller nu tillmötesgå generalpoststyrelsens framställning, och kunde generaldirektoratet endast ställa i utsikt att först från och med den, förmodligen minst 5 å 6 år avlägsna tidpunkt, då, i samband med bangårdsförhållandenas i Köpenhamn fullständiga ordnande, direkt järnvägsförbindelse komme att åvägabringas mellan huvudbangården och hamnen, postbefordringen i fråga skulle kunna ordnas i enlighet med generalpoststyrelsens önskan.

Sedan generaldirektoratet emellertid under år 1911 meddelat, att med hänsyn till förestående ökning av antalet postautomobiler i Köpenhamn en övergång till postbefordring med ångfärjorna skulle kunna

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

åvägabringas på ett tidigare stadium än tillförene kunnat förutsättas, bär ny överenskommelse angående ordnandet av postbefordringen mellan Malmö ock Köpenhamn samt Landskrona, respektive Mölle, och Köpenhamn kunnat avslutas mellan svenska och danska postförvaltningarna den 21 april 1912 för tillämpning från och med den 1 maj samma år.

Enligt denna överenskommelse skola de båda postförvaltningarna för postbefordringen mellan Malmö och Köpenhamn i största möjliga utsträckning, eller med samtliga nuvarande tre dubbelturer dagligen, använda sig av svenska och danska statsbanornas ångfärjor mellan sagda orter. Till den del, sistnämnda postbefordring icke kan äga rum med ångfärjorna, skola dampskibsselskabet 0resund och det därmed förenade svenska rederiaktiebolaget Öresund tillhöriga ångbåtar fortfarande, dock endast subsidiärt. användas. Dessa ångbåtar skola även anlitas för postbefordringen mellan Landskrona, respektive Mölle, och Köpenhamn. Kostnaderna för postbefordringen såväl med ångfärjorna som med ångbåtarna skola delas lika mellan de båda postverken.

Vid nu nämnda överenskommelses ikraftträdande upphörde, efter uppsägning, dittiilsvarande avtal med dampskibsselskabet 0resund att gälla. Enligt nämnda avtal uppbar selskabet för postbefordring å linjen Malmö—Köpenhamn en ersättning av 25,000 kronor för år samt å linjen Landskrona—Köpenhamn 2,000 kronor för år, av vilka båda belopp hälften, eller tillhopa 13,500 kronor, erlades av svenska postverket och återstoden av danska postverket.

Vidare tillgodokom selskabet en summa av 8,000 kronor för år såsom ersättning för tillhandahållande av expeditionshytter ombord å de postförande båtarna, av vilket belopp danska postveirket erlade

2,000 kronor.

Slutligen utbetalade postverken för den postbefordring, som före 1 maj 1912 ägde rum med användande av ångfärjorna en gångdagligen i vardera riktningen å linjen Malmö—Köpenhamn, en gottgörelse av 4 kronor 50 öre för varje enkel resa. Denna gottgörelse, som lika fördelades mellan båda postverken, belöpte sig för svenska postverket till 1,642 kronor 50 öre för år 1911.

Sålunda utbetalades av svenska postverket intill utgången av april månad 1912 tillhopa omkring 21,000 kronor årligen för postbefordringen å linjerna Malmö—Köpenhamn och Landskrona, respektive Mölle,—Köpenhamn.

Enligt de särskilda avtal, som till följd av ovannämnda överenskommelse mellan svenska och danska postförvaltningarna träffats dels

153 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

mellan generalpoststyrelsen och statens järnvägar, dels ock mellan generaldirektoratet för danska postverket och de danska statsbanorna, utgår för närvarande för den postbefordring, som försiggår med ångfärjorna å linjen Malmö—-Köpenhamn, en ersättning för varje enkel resa av 10 kronor, däri inbegripet gottgörelse för upplåtande av expeditionsrum samt därutöver erforderligt utrymme för postgodset jämte städning, uppvärmning och belysning av nämnda expeditionsrum och tillhandahållande av för postgodsets skyddande erforderliga presenningar m. m.

Med nuvarande tre dubbla turer om dagen belöper sig svenska postverkets andel av sistberörda ersättning till omkring 11,000 kronor för år.

Vidare utgår enligt av danska postförvaltningen å båda postverkens vägnar med dampskibsselskabet 0resund samt svenska rederiaktiebolaget Öresund träffat avtal för den postbefordring, som skall kunna äga rum med nämnda båda bolags ångare i den omfattning, som prövas nödig, ersättning i enlighet med respektive länders lagstiftning och alltså beträffande postbefordringen från Sverige i enlighet med kungl. kungörelsen av den 21 december 1888. Kostnaderna för nu ifrågavarande ångbåtspostbefordran beräknas komma att uppgå till sammanlagt högst 4,000 kronor för år, varav Sveriges andel sålunda skulle utgöra omkring 2,000 kronor.

I sammanhang med postbefordringens å linjen Malmö—Köpenhamn överflyttande till att huvudsakligen äga rum med ångfärjorna har sålunda —- oaktat icke någon som helst inskränkning i postturernas antal å sistnämnda och de båda övriga nu omhandlade linjerna ägt rum — svenska postverkets kostnader för postbefordringen i fråga från och med utgången av maj månad 1912 nedbringats till omkring 13,000 kronor för år, vilket i jämförelse med förut varande förhållanden innebär en besparing av omkring 8,000 kronor årligen, varförutom en avsevärd del av den av svenska postverket utbetalade postbefordringskostnaden kommer svenska statsbanorna till godo.

Lägges till förenämnda belopp, 13,000 kronor, utgörande de sammanlagda kostnaderna för postbefordringen å linjen Malmö—Köpenhamn samt å linien Landskrona, respektive Mölle,—Köpenhamn, den på svenska postverket belöpande ersättningen för postbefordringen Hälsingborg—Helsingör, vilken äger rum med danska statsbanan tillhöriga ångfärjor, eller 1,500 kronor för år, erhålles det belopp, 14,500 kronor, eller i runt tal 15,000 kronor, vartill anslaget för år 1914 bör sättas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 2 höft. 20

154 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Generalpoststyrelsen, har sålunda hemställt, att anslaget till postbefordran sjöledes mellan Sverige och Danmark för år 1914 förslagsvis fastställes till 15,000 kronor, vilket innebär en nedsättning i det senast fastställda anslaget med 10,000 kronor.

5) emellan Sverige och Finland {Ryssland).

Anslaget har alltsedan flera år tillbaka varit upptaget till 25,000 kronor.

Under år 1912 hava underhandlingar inletts mellan generalpoststyrelsen och ryska postförvaltningen om anordnande av direkt utväxling av postpaket sjöledes å en linje Stockholm—Riga. Dessa underhandlingar ansågos kunna förutsättas komma att leda till det resultat, att paketutväxling av ifrågavarande slag komme att taga sin början redan under loppet av hösten 1912.

Ifrågavarande postpaketutväxling kommer att utan kostnad för postverket förmedlas av Stockholms rederiaktiebolag Svea med bolagets ångare å den statssubventionerade linjen Stockholm—Riga, respektive Vindau.

För detta ändamål erfordras således icke anvisande av något särskilt anslagsbelopp.

Postföringen mellan Sverige och Finland utgjordes under år 1911 med fyra turer i veckan, fram. och åter, mellan Stockholm och Åbo under månaderna januari—april och november—december samt med fyra dubbla veckoturer å linjen Stockholm—Åbo och två dubbla veckoturer å linjen Stockholm—Hangö—Helsingfors under maj månad samt slutligen med fyra turer i veckan, fram och åter, å linjen Stockholm— Åbo och med tre turer i veckan, fram och åter, å linjen Stockholm— Hangö—Helsingfors under månaderna juni—oktober. Från 1912 års ingång har ifrågavarande postföring utökats att äga rum året om med sju turer i veckan i vardera riktningen å linjen Stockholm—Åbo. Genom denna anordning, som föranstaltats av finska postverket, har emellertid icke uppkommit någon ökning i svenska postverkets kostnader för postföringen i fråga.

Anslaget föreslås för 1914 till samma belopp som förut eller

25,000 kronor.

6) emellan Sverige samt Storbritannien och Amerika.

Ifrågavarande anslag torde för år 1914 böra bibehållas oförändrat samt sålunda sättas till 14,000 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2-

155 Summan av samtliga anslag under postbefordran sjöledes utgör för år 1913 ........................................................................................ kr. 538,000: —

Genom förhöjning, 6,500 kronor, i anslaget till postbefordran emellan Sverige och Tyskland samt genom nedsättning, 10,000 kronor., i anslaget till postbefordran emellan Sverige och Danmark komma enligt styrelsens förslag samtliga anslag under postbefordran sjöledes att

för år 1914 utgöra ................................................................... » 534,500: —

eller alltså en minskning i förhållande till år 1913 af 3,500 kronor.

Transitersättuiug åt främmande postverk.

Enligt internationella postfördrag, avslutade vid postkongressen i Rom år 1906, skall den vederbörande länder tillkommande årliga ersättning för transiterande brevpostförsändelser grunda sig på en vart sjätte år under de första 28 dagarna av november eller maj månader (omväxlande) upprättad statistik. Sista statistiken uppgjordes i november 1907 och gäller för åren 1908—1913. Den nya statistik, som skall uppgöras i maj 1913, kommer sålunda att omfatta åren 1914 —1919.

Enligt den år 1907 upprättade statistiken kom Sveriges årliga skuld

att utgöra ................................................................................ fr. 288,095: 57

och fordran .............................................................................. )) 171,740: 98

Svenska postverket har således att för vart och ett av åren 1908—1913 i transitavgifter till främmande postförvaltningar erlägga ................................................................ fr. 116,354: 59

eller, med en kurs av 100 francs = 72 kronor, 88,775: 30 kronor, utgörande i jämnt tal 85,000 kronor.

Under år 1907 utgjorde antalet från Sverige till utlandet avsända

vanliga brevpostförsändelser .................................................... 15,820,769 st.

och Sverige transiterande dylika försändelser................... 1,088,597 »

På grund av poströrelsens utveckling kommer givetvis motsvarande antal försändelser att för år 1913 bliva väsentligt större än för år 1907. Ifrågavarande försändelsers_ antal har under år 1911 uppgått till 17,921,600, respektive 1,203,524. Ökningen i antalet dylika försändelser år 1911 i förhållande till år 1907 utgör sålunda 2,100,831, respektive 114,927, eller för år 525,208, respektive 28,372 försändelser.

Med beräkning av samma ökning även under åren 1912 och 1913 skulle antalet ifrågavarande försändelser för år 1913 bliva 18,972,016, respektive 1,260,988, utgörande i jämförelse med år 1907 en ökning

Departements-

chefen.

156 Kung!.. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 2.

av 3,151,247, respektive 172,391, eller uttryckt i procent 19,92 respektive 15,84.

Lägges denna procent till grund vid beräkning av Sveriges skuld och fordran i transitavgifter åren 1914—1919 på grundvalen av 1913 års statistik, blir Sveriges skuld för vart och ett av dessa år fr. 345,479: 60 och fordran..................................................................................... » 198,937: 88

Svenska postverket skulle alltså enligt denna beräkning för år 1914—1919 i transitersättning till främmande

postverk årligen erlägga........................... ............................ fr. 146,541: 72

eller i kronor 105,510: 04.

Men då i antalet försändelser till utlandet även ligger det antal, som avsänts till Norge, Danmark och direkt till Finland, för vilka försändelser transitavgifter ej skola utgå, torde Sveriges skuldsumma — jämväl under förutsättning att antalet försändelser skulle under åren 1912 och 1913 ökas utöver vad ovan beräknats — kunna antagas icke komma att uppgå till belopp, överstigande 100,000 kronor.

På grund av vad sålunda blivit anfört torde anslaget till transitersättning åt främmande postverk böra för år 1914 sättas till 100,000 kronor, således en förhöjning i det senast fastställda anslaget av 15,000 kronor.

Beträffande anslaget för postbefordran mellan fastlandet och Gottland har Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 20 december 1912 förordnat, att den avtalade ersättningen för uppehållandet av nämnda postförbindelser skall i sin helhet utgå av postmedel. Härav påkallas en förhöjning av anslaget till postbefordran sjöledes med 8,000 kronor, vadan i stället för den av poststyrelsen upptagna minskning av detta anslag med 3,500 kronor uppkommer en ökning av detta anslag med 4,500 kronor.

I övrigt har jag icke något mot styrelsens förevarande framställniDg att erinra.

Genom höjning af anslaget

till postbefordran å järnväg ...................................... med kr. 100,000: —

» )> » landsväg jämte lokala transporter.......................................... )) » 50,000: —

)> » sjöledes............................................. » » 4,500: —

» transitersättning åt främmande postverk ...... » » 15,000: —

komma anslagen under titeln »D. Postbefordran» att

ökas................................................................................... med kr. 169,500

nämligen från 6,973,000 kronor under år 1913 till 7,142,500 kronor under år 1914.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

157 E. Omkostnader.

(För slags anslag.)

Felt åkning spenning ar.

Anslaget till felräkningspenningar anser styrelsen böra för år 1914 fastställas till oförändrat belopp 75,000 kronor.

Detta anslag, i 1911 och 1912 års stater upptaget till 75,000 kronor, höjdes år 1913 till 85,000 kronor.

Utgifterna uppgingo år 1911 till 78,830 kronor och torde, så vitt nu kan beräknas, komma att för år 1912 belöpa sig till inemot 85,000 kronor.

Jämlikt nådiga instruktionen för generalpoststyrelsen hava styrelsens ledamöter att tid efter annan företaga inspektionsresor för att tillse att likformighet och samarbete äga rum mellan underlydande vid fullgörandet av deras åligganden ävensom för att eljest undersöka förhållanden, som äro av vikt för postverket.

Vidare åligger det postdirektörerna eller deras närmaste män att genom inspektioner övervaka underlydande postala inrättningars ekonomiska och reglementsenliga skötsel.

Det är givet, att poströrelsens tillväxt, inrättande av nya postanstalter och postlinjer år för år kräva ökade kostnader jämväl för övervakandet av att postgöromålen verkställas med nödig ordning och säkerhet.

Med hänsyn till den stora vikt, som måste tillmätas inspektionsförrättningarna, anser generalpoststyrelsen, att anslaget bör så tilltagas, att erforderliga medel finnas att tillgå utan att anslaget behöver överskridas. Generalpoststyrelsen föreslår därför, att anslaget för år 1914 sättes till förslagsvis 90,000 kronor, vilket innebär en ökning av 5,000 kronor i det för år 1913 fastställda anslaget.

Traktamenten för tjänstgöring i postkupé eller å landsväg spostlinje.

Detta anslag är i postverkets stater upptaget:

Ersättning för tjänsteresor i allmänhet.

år 1911 till 1912 »

kr. 270,000: - » 270.000: -

158 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

men kunde på grund av vissa omläggningar i järnvägspostföringen, som under de senaste åren blivit genomförda, år 1913 sänkas till...............................................

kr. 240,000:

Utgifterna hava uppgått

år 1911 till ....................................

samt beräknas för år 1912 till

» 213,000: — » 210,000: —

Till de tjänstemän vid postverket, som tjänstgöra å järnvägs-, ångbåts- eller lands vägspostlinjer, utgå, utöver den egentliga avlöningen, traktamenten avsedda att utgöra ersättning för de extra utgifter dessa tjänstemän få vidkännas till följd därav, att de måste intaga måltider utom stationsorten. Dylika traktamenten utgå numera sålunda

a) till tjänsteman, tjänstgörande å järnvägs- eller ångbåtslinje:

1) vid bortovaro från stationsorten över 4 till 7 timmar med 50 öre för dag till tjänsteman av högre och 25 öre för dag till tjänsteman av lägre grad;

2) vid sådan bortovaro över 7 till 36 timmar med en krona för dag till tjänsteman av högre och 50 öre för dag till tjänsteman av lägre grad;

3) vid sådan bortovaro över 36 timmar med en krona 50 öre för dag till tjänsteman av högre och 75 öre till tjänsteman av lägre grad; samt

b) till tjänsteman av lägre grad, tjänstgörande å lands vägslinje:

1) vid bortovaro från stationsorten över 4 till 7 timmar med 25 öre för dag och

2) vid längre bortovaro med 50 öre för dag, i vartdera av dessa båda fall med det förbehåll att, därest enligt regelbunden tjänstgöringsordning vistelsen utom station sorten icke under någon vecka av den tidsperiod, som i då gällande tidtabell avses, för honom ifrågakommer oftare än tre dagar, traktamente skall utgå endast för vart dygn av samma tidsperiod, som helt eller delvis tillbringas utom stationsorten.

Med hänsyn till ifrågasatt omläggning av bestämmelserna angående traktamentsersättningen hemställer generalpoststyrelsen, att anslaget för år 1914 sättes till förslagsvis 300,000 kronor, vilket innebär en förhöjning av 60,000 kronor i förhållande till anslaget för år 1913.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

öv erliggning slokaler åt tjänstemän, tjänstgörande i postkupé eller å

landsväg spostlinje.

Anslaget för ifrågavarande ändamål anses böra för år 1914 sättas till enahanda belopp som för år 1913 eller till 60,000 kronor.

Uniformsbeklädnad.

Någon ändring i senast fastställda anslag synes ej erforderlig, vadan beloppet för år 1914 föreslås till 360,000 kronor.

Sjukvård m. m.

Anslaget till sjukvård, varav bestridas utgifter för sjukhus- och sanatorievård, läkarbehandling, medikamenter, bandage m. m., är i postverkets stater upptaget

för år 1911 till................................................................... kr. 25,000: —

» » 1912 » ................ -» 25,000: —

samt » » 1913 » .................................................................... » 33,000: —

De utgifter, postverket fått vidkännas för sjukvård åt därtill berättigad personal, hava utgjort år 1911 ......... » 26,000: —

och kunna för år 1912 beräknas uppgå till...................... » 32,000: —

Med hänsyn till de utgiftsstegringar, som under sistförflutna åren ägt rum, synes anslaget böra för år 1914 sättas till förslagsvis 40,000 kronor.

Detta innebär en förhöjning av 7,000 kronor i senast fastställda anslag.

Undervisningskurser.

Generalpoststyrelsen anser sig för år 1914 icke behöva ifrågasätta någon förhöjning i det för undervisningskurser i staten för år 1913 fastställda anslag 33,000 kronor.

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Hyror för postlokaler.

Detta anslag är i staterna fastställt

för år 1912 till........................................................................... Er. 365,000:

» » 1913 » ........................ » 395,000: —

Utgifterna å anslaget utgjorde för år 1911........................ » 276,000: —

och kunna för år 1912 beräknas uppgå till inemot......... » 355,000:-—

Ehuru generalpoststyrelsen på allt sätt söker hålla utgifterna å anslaget till hyror för postlokaler nere och inom rimliga gränser, har det dock icke kunnat undvikas, att postverkets utgifter i detta avseende år för år ökats på grund av stegrade hyrespriser. Efter avgivandet av förslaget till postverkets stater för år 1913 hava sålunda på grund av uppsägningar från husägarnas sida icke mindre än 25 hyreskontrakt uppsagts till upphörande, och de nyupprättade hyreskontrakten hava medfört en ökad utgift för postverket av omkring 20,000 kronor.

Generalpoststyrelsen måste givetvis också söka att i den mån så lämpligen kan ske tillgodose behovet av ökat utrymme för postkontor å de orter, där sådant med hänsyn till posttrafikens ökning är oundgängligen nödvändigt.

Utgifterna å detta anslag torde därför kunna antagas komma att under år 1914 ökas med omkring 40,000 kronor.

Förevarande anslag synes sålunda böra för år 1914 fastställas till förslagsvis 435,000 kronor.

Postlokalers uppvärmning, belysning och städning.

Utgifterna å detta anslag hava vad beträffar kostnaderna för postlokalernas uppvärmning och städning icke oväsentligt stegrats under de sist förflutna åren. Prisen å kol och ved hava stigit avsevärt, och ersättningen till de personer, som ombesörja städning och renhållning inom postlokalerna, har på flera håll måst ökas på grund av de höjda arbetspriserna.

Att generalpoststyrelsen det oaktat icke behövde för år 1913 ifrågasätta höjning i anslaget berodde på den omläggning, styrelsen vidtagit i avseende å belysningsanordningarna inom postverket. Med ingången av belysningsåret 1910—1911 lät nämligen st}rrelsen, där elektrisk belysning fanns anordnad, successivt införa

161 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

strömbesparande metalltrådslampor i utbyte mot koltrådslampor och båglampor. Enligt verkställda beräkningar nedgingo i anledning härav kostnaderna för elektrisk strömförbrukning från 130,000 kronor, vartill utgifterna uppgingo under belysningsåret 1909—1910, till 110,000 kronor under motsvarande period år 19.10—1911. Belysningsåret 1911 — 1912 hava utgifterna i detta hänseende icke överstigit 93,000 kronor. Vid denna jämförelse rörande kostnaderna för den elektriska strömförbrukningen är icke taget i betraktande, att elektrisk belysning, som i såväl praktiskt som sanitärt hänseende är att föredraga framför belysning med gas eller fotogen, året 1910—1911 nyinfördes vid 14 postkontor samt året 1911—1912 vid 17 postkontor, varigenom lampantalet ökades med tillhopa 670 lampor.

Under förenämnda belysningsperioder hava lampor av lägre ljusstyrka än 25 normalljus icke varit i användning, men då stvömbesparande lampor av ännu lägre ljusstyrka numera kommit i marknaden, komma också lampor av 16—10 normalljus att, där så lämpligen kan ske, uppsättas, varigenom strömkostnaderna kunna beräknas att än ytterligare nedgå under åren 1913 och 1914.

Vidare har generalpoststyrelsen genom att på ett håll uppköpa samtliga för postverket erforderliga elektriska metalltrådslampor kunnat nedbringa jämväl anskaffningskostnaderna för dylika lampor. För belysningsåret 1912—1913 hava priserna å elektriska lampor nedgått så väsentligt, att anskaffningskostnaderna för hela det under året erforderliga parti lampor, omkring 10,000 stycken, beräknas att understiga utgifterna under föregående år med omkring 5,000 kronor. Någon ytterligare nedgång i nu gällande priser torde emellertid, enligt vad uppgivits från fackhåll, icke kunna påräknas för belysningsåret 1913—1914. »Snarare torde då eu stegring vara att förvänta.

Generalpoststyrelsen har i allt fall förhoppning att, på sätt ovan anförts, genom besparing i kostnaderna för elektrisk ström kunna täcka den förhöjning i utgifterna för uppvärmningen och städningen, som med all säkerhet kommer att uppstå jämväl under år 1914 i förhållande till år 1913, vadan styrelsen anser det för år 1913 anvisade anslagsbeloppet, 370,000 kronor, tillräckligt jämväl för år 1914.

Tillverkning av frankotecken.

Ifrågavarande anslag är i postverkets stater upptaget

för år 1912 till ........................................................................... kr. 160,000: —

samt höjdes för år 1913 till.................................................... » 175?000:_-

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 2 höft. 21

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Utgifterna å anslaget liava för tiden januari—augusti 1912 utgjort

140.000 kronor samt beräknas för hela året 1912 belöpa sig till

198.000 kronor.

Poströrelsens stegring medför självfallet en ökad åtgång av frankotecken. Den väntade ökningen av frankoteckensåtgången under åren 1913 och 1914 beräknas föranleda en ökad kostnad å ifrågavarande anslag med tillhopa 17,000 kronor utöver den för år 1912 beräknade utgiftssumman.

Med hänsyn härtill synes anslaget böra för år 1914 sättas till förslagsvis 215,000 kronor, vilket skulle innebära en förhöjning i det senast fastställda anslagsbeloppet av 40,000 kronor.

Blankett- och cirkulärtryck, skrivmaterialier m. m. 1 postverkets stater är anslaget upptaget

år 1911 till ............................................................................... kr. 420,000: —

»> 1912 » ................................................................................... » 475,000: —

samt sänktes år 1913 till ..................................................... >’ 450,000: —

Utgifterna uppgingo år 1911 till ............................... » 305,000: —

och beräknas för år 1912 belöpa sig till.......................... » 346,000: —

Generalpoststyrelsen har haft sin uppmärksamhet riktad på möjligheten att nedbringa de kostnader, som utgå av detta anslag. Sålunda har styrelsen föranstaltat om förändrad uppställning av cirkulär, taxor m. m., vilket beräknats medföra en icke oväsentlig utgiftsminskning. Genom att uppsäga sådana leveranskontrakt, vari prisen ansetts väl höga, har också styrelsen vid de nya kontraktens avslutande lyckats betinga sig avsevärda prisnedsättningar beträffande en stor del blanketter.

Vidare har generalpoststyrelsen, i syfte att förebygga slöseri med eller användning av postverkets blanketter till annat än med desamma avsett ändamål, utfärdat föreskrift därom, att vid postanstalterna i regel endast på en gång må framläggas så många blanketter, som anses motsvara åtgången under en dag.

På grund av vad ovan anförts anser generalpoststyrelsen sig nu kunna föreslå en minskning i senast fastställda anslagsbelopp av 50,000 kronor.

Anslaget bör sålunda för år 1914 sättas till förslagsvis 400,000 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 2.

163 Förbrukningsartiklar.

Under detta anslag avföras kostnaderna för anskaffandet av postpåsar och säckar, lack, bindgarn, påssaxar, blyplomber till förseglingav påsar, stämpelfärg, datumstilar och årsnummer, dextrinpulver för tillslutning av tidningspaket, adresslappar m. m.

Anslaget är fastställt

för år 1912 till............................................................................. kr. 170,000:-—-

samt för år 1913 ...................................................................... » 180,000: —

Utgifterna å anslaget utgjorde år 1911 .................... » 154,000: —

samt beräknas för år 1912 uppgå till.................. » 160,000: —

Den av poströrelsens starka utveckling föranledda större åtgången av ifrågavarande förbrukningsartiklar ävensom inträffande prisförhöjningar å dessa varor medföra år för år ökade utgifter å förenämnda anslag.

Generalpoststyrelsen anser fördenskull, att anslaget för år 1914 icke bör sättas lägre än till 190,000 kronor.

Detta innebär en förhöjning av 10,000 kronor i förhållande till anslagsbeloppet för år 1913.

Telefonavgifter och telegramporto.

I detta anslag föreslår generalpoststyrelsen icke någon förändring utan anslagets fastställande för år 1914 till förslagsvis 35,000 kronor.

Diverse utgifter.

Under detta anslag avföras, bland annat, fraktkostnader för möbler och andra inventarier, kostnad för uppsättning eller nedtagning av skyltar, brevlådor och dylikt, målning av tidbrickor, märkning av postpåsar, annonskostnader ävensom utgifter för kalendrar och böcker samt för prenumeration å tidningar.

Anslaget bar i staterna för åren 1911, 1912 och 1913 fastställts till...................................................................................................... kr. 30,000: —

164 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Utgifterna hava uppgått

år 1910 till...................................................................................... kr. 26,700: —

» 1911 » ..................................................................................... » 31,400: —

samt beräknas för år 1912 komma att uppgå till ........... » 33,000: —

Med hänsyn till utgiftsstegringarna under de senaste åren anser generalpoststyrelsen, att anslaget för år 1914 icke bör sättas lägre än till 35,000 kronor.

Detta skulle innebära en ökning av 5,000 kronor i förhållande till senast fastställda anslag.

Mot vad generalpoststyrelsen under anslagen till omkostnad sstaten föreslagit har jag icke funnit mig böra göra någon anmärkning.

Jag vill allenast erinra, att, på sätt chefen för justitiedepartementet yttrat, de verk, för vilkas räkning arbeten utförts genom fångvårdsstyrelsens försorg, torde böra debiteras ersättning, motsvarande arbetspremier och 10 procent av arbetsvärdet. För postverket medför detta någon ökning i kostnaden för vissa förbrukningsartiklar, men torde ej därav behöva föranledas ökning i anslagsbeloppet.

Här ovan har föreslagits höjning av anslaget

till ersättning för tjänsteresor i allmänhet med............... kr. 5,000: —

» traktamenten för tjänstgöring i postkupé eller å

lands vägspostlinje med .................................................... » 60,000: —

» sjukvård m. m........................................................................ » 7,000: —

» hyror för postlokaler............................................................ » 40,000: —

» tillverkning av frankotecken............................................. » 40,000: —

» förbrukningsartiklar............................................................... » 10,000: —

» diverse utgifter ........................................;....................... » 5,000: —

Summa kr. 167,000: —

samt minskning i anslaget

till blankett- och cirkulärtryck, skrivmaterialier m. m.

med........................................................................................ kr. 50,000: —

Genom dessa ändringar kommer omkostnads staten att ökas med ................................................................................ kr. 117,000: —

nämligen från 2,521,000 kronor för år 1913 till 2,638,000 kronor för år 1914.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

165 F. Oförutsedda utgifter.

Till oförutsedda utgifter hänföras tillfälliga utgifter, såsom kostnader, föranledda av tjänstemäns från postverkets distrikts- och lokalförvaltningar inkallande för deltagande hos styrelsen i reglementsmed flera arbeten, gottgörelser av olika slag, utbetalade med stöd av särskilda nådiga beslut in. m.

Anslaget har i de senaste staterna upptagits till 15,000 kronor. Då emellertid erfarenheten i år visat, att anslaget i fråga, särskilt med hänsyn till utgifter med anledning av nödvändiga eller önskvärda reglementsarbeten hos styrelsen, icke varit tillräckligt, har generalpoststyrelsen hemställt om anslagsbeloppets förhöjande för år 1914 med

10,000 kronor till 25,000 kronor.

Gr. Avkortningar och. restitution©!:.

(Förslagsvis.)

Under denna titel avföras ersättningar för bortkomna eller skadade värdeförsändelser, anmärkningsprovision samt avkortningar och restitutioner av postavgifter i allmänhet. Dessa utgifter, som äro mycket växlande under olika år, uppgingo under åren 1909, 1910 och 1911 till omkring respektive 11,300, 9,900 och 8,100 kronor.

I staten för år 1913 äro samma utgifter förslagsvis upptagna till 10,295 kronor.

För vinnande av jämn slutsumma å staten föreslår styrelsen, att desamma för år 1914 bestämmas till förslagsvis 14,305 kronor, eller alltså en ökning av 4,010 kronor.

II. Avsättning till förnyelsefoncl.

Enligt grunderna för den nya riksstatens uppställning bör det av staten i byggnader och inventarier nedlagda kapital icke nedskrivas utan måste genom underhåll uppehållas, varemot kostnaderna för nämnda underhåll äro att anse såsom driftkostnader. För att vad postverket beträffar förekomma, att dessa underhållskostnader under olika år trjmka allt för ojämnt, skola vissa procent av värdet å i bruk tagna fastigheter och av inventarier årligen avsättas till en förnyelsefond, av vilken nyssberörda kostnader böra bestridas.

Avsättningen är för år 1913 fastställd till 215,000 kronor. Sagda belopp har i statsverkspropositionen för sagda år beräknats sålunda:

166 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 2.

1 '/2 % på de i bruk tagna fastigheternas värde vid 1911 års utgång, 6,568,400 kronor, ............................................................ kr. 100,000: —

samt 5 % av värdet av såväl postverkets inventarier vid 1912 års slut, i runt tal 2,000,000 kronor, som ock de under år 1913 till inköp medgivna inventarierna,

266,000 kronor, tillhopa 2,266,000 kronor, i runt tal... )> 115,000: —

Tillhopa kr. 215,000: —

Fastigheternas värde kommer, såvitt nu är kant, att intill 1913 års utgång ökas med kostnaderna för:

posthus i Trälleborg med tomt ........................................... kr. 312,600: —

(tomten 37,600 och själva posthuset 275,000)

posthuset i Västervik (beviljat anslag)................................ » 200,025: —

samt ombyggnad av posthuset vid Lilla Nygatan i

Stockholm............................................................................. 11 90,000: —

eller tillhopa ................................................................................ kr. 602,625: —

För år 1914 bör därför till förnyelsefonden för år 1913 till underhåll av postverkets byggnader............................................. kr. 100,000: —

beräknas ytterligare 1 Vs % å 602,625 kronor................. » 9,039: 38

Sålunda skulle för detta ändamål behöva att för

år 1914 till förnyelsefonden avsättas................................... kr. 109,039:38

eller i runt tal 110,000 kronor.

Postverkets inventarier vid 1910 års utgång äro uppskattade till ett

värde av..................................................................................... kr. 1,700,000: —

Under år 1911 hava inköpts inventarier för ............... kr. 213,300: —

Inventariernas värde vid 1911 års slut skulle alltså utgöra ......................................................................... kr. 1,913,300: —

Till inköp av inventarier under år 1912 är anvisat ........................... » 125,000: —

och för år 1913 ..................................................................... » 266,000: —

Vid 1913 års slut skulle postverkets inventarier således hava ett värde av.................................................... kr. 2,304,300: —

Vid bifall till generalpoststyrelsens i särskild skrivelse den 23 oktober 1912 gjorda hemställan om anslag till inköp av inventarier för år 1914 till ett belopp av 300,000 kronor, skulle värdet av postverkets inventarier år 1913, 2,304,300 kronor, ökas under år 1914 med .................................................................................. » 300,000: —

Transport kr. 2,304,300: —

167 Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 2.

Transport kr. 2,304,300: —

Värdet av postverkets inventarier skulle alltså vid 1914 års slut beräknas komma att uppgå till kr. 2,604,300;

5 % å detta värde utgör 130,215 kronor eller i runt tal ....................................................................................... ^ 130,000: —

Sammanlägges den förut för år 1914 beräknade kostnaden för posthusens underhåll ................................................................. kr. 110,000: -

med här ovan för samma år beräknade kostnader för underhållet av inventarierna ............................................ » 130,000: —

erhålles det belopp, som styrelsen anser böra för år

1914 avsättas till förnyelsefond,................................. kr. 240,000: —

innebärande en ökning av 25,000 kronor i förhållande till 1913 års anslag.

Mot vad styrelsen föreslagit beträffande anslagen till oförutsedda utgifter, avkortningar och restitutioner samt avsättning till förnyelsefond har jag intet annat att erinra än att i anledning av de av mig föreslagna tilläggen å tillhopa 13,100 kronor till utgifterna under rubriken »övergångsstat», »pensioner» och »postbefordran» samt minskning av avlöningsstaten med 3,200 kronor anslaget till avkortningar och restitntioner torde för erhållande av eu lämplig slutsumma kunna bestämmas till 12,405 kronor.

Enligt de av mig här ovan gjorda framställningarna erhåller postverkets stat för år 1914 den lydelse bifogade förslag till stat utvisar (Bil. B). De särskilda anslagssummorna komma att i förhållande till år 1913 ställa sig på sätt närmare framgår av efterföljande tabell:

Ökning 1,090,700 kronor.

Departements-

chefen.

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kung!.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

dels godkänna det härvid fogade förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket (Bil. A), dels medgiva, att för tillförordnade förste postvaktmästaren Ernst Vilhelm Nyberg må å postverkets övergångsstat uppföras en personlig verkmästarbefattning med avlöning av 4,200 kronor, vartill kan komma ett ålderstillägg å 400 kronor efter 3 års tjänstgöring, med den fördelning i lön och tjänstgöringspenningar, som för motsvarande avlöningsbelopp är stadgad i ovannämnda, förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket, samt med skyldighet för Nyberg att ej mindre underkasta sig de för posttjänstemän gällande allmänna bestämmelser för åtnjutande av avlöning och förhöjning därav ävensom att vid uppnådda sextiofem levnads- och trettiofem tjänstår mot åtnjutande av pension, beräknad efter de i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, avgå från befattningen än även att låta svenska postverket, utan hinder av patent, tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom postväsendet,

dels medgiva, att biträdande postexpeditören Emma Oscara Katarina Boström må från och med månaden näst efter den, då hon entledigas efter uppnådd levnadsålder av sextio år, och sedan styrkt blivit, att hon är oförmögen att på ett tillfredsställande sätt sköta postgöromålen, äga att under sin återstående livstid å postverkets pensionsstat uppbära ett årligt understöd av 900 kronor, dels ock godkänna det härvid fogade förslag till stat för postverkets driftkostnader för år 1914 (Bil. B) samt bestämma postverkets anslag till driftkostnader för år 1914, förslagsvis, till 24,308,000 kronor att utgå direkt av postmedlen.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till Riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

169 Bil. A.

Förslag

till

Avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket.

§ 1.

Till generalpostdirektören utgår arvode av postmedlen med 13,000 kronor för år, att utbetalas i samma ordning som lön.

Till övriga tjänstemän utgår fast avlöning enligt följande stat, vilken angiver tjänstemännens fördelning i vissa grupper, de för tjänstemännen inom en och samma grupp bestämda avlöningsbelopp samt det antal år, som, därest ej bestämmelserna i § 2 av detta reglemente giva anledning till avvikelse härutinnan, bör förflyta från det tjänsteman tillträtt visst avlöningsbelopp, intill dess han kan komma i åtnjutande av det närmast högre.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 höft. 22

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Tjänsteman, som på grund av särskilt beslut av 1909 års Riksdag uppburit avlöning för hela år 1909 enligt 1910 års lönestat, skall vid beräknande av avlöningsförhöjning anses hava tillträtt avlöningsstaten från 1909 års ingång.

Förestående aviöningsbelopp fördelas på följande sätt i lön och tjänstgöringspenningar.

*) För kvinnlig, postexpeditör, som icke åtnjuter ortstillägg, höjes efter tre år slutavlöningen med 100 kronor, vilket belopp anses tillhöra lönen, men dock icke medför höjning av pensionsunderlaget.

2) Förste vaktmästare åtnjuter särskilt arvode av 200 kronor om året, vilket arvode hänföres till tjänstgöringspenningar. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad med belysning och uppvärmning samt i övrigt erforderligt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, å lönen avdragas 300 kronor årligen. Sådant avdrag föranleder dock ej minskning av pensionsunderlaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Utöver den fasta avlöningen utgår arvode till postmästaren vid postkontoret Stockholm 1 med 500 kronor, vid postkontoret Göteborg 1 med 400 kronor och vid postkontoret Malmö 1 med 300 kronor, allt för år. Sådant arvode anses såsom lön, men medför icke höjning av pensionsunderlaget.

Med fast avlöning förstås i detta reglemente lön och tjänstgöringspenningar enligt förestående lönestat samt med avlöning den fasta avlöningen jämte ortstillägg, arvode och sådant tillägg till tjänstgöringspenningarna, som kan utgå enligt § 8 här nedan.

§ 2.

För åtnjutande av den i stat uppförda avlöning och förhöjning därav efter viss tid gälla följande allmänna bestämmelser:

1. Tjänsteman är underkastad såväl föreskrifterna i vederbörande instruktion som ock den utvidgade eller ändrade tjänstgöring eller den förflyttning till annan tjänstgöringsort eller annan befattning vid postverket eller vid postsparbanken, som kan varda honom i behörig ordning ålagd, dock utan minskning i den honom vid förflyttningen tillkommande fasta avlöning. Likaledes må vid postkontors nedflyttning i lägre klass vederbörande postmästare, intill dess han avgår från tjänsten i fråga, äga uppbära fast avlöning i den klass, som postkontoret före nedflyttningen tillhört.

2. Med ordinarie befattning vid postverket må icke förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat.

Ej heller må med sådan befattning förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej, vad angår generalpostdirektören eller byråchef, Kungl. Maj it och, vad angår innehavare av annan befattning, generalpoststyrelsen uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka binderligt för fullgörandet av tjänstgöringen vid postverket, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas.

3. Tjänsteman äger uppbära oavkortad avlöning icke blott för den tid, han verkligen tjänstgjort å egen eller annan befattning, utan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

även för den tid, varunder han åtnjutit semester eller vilken han med generalpoststyrelsens medgivande använt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser i posttjänsten eller idka språkstudier eller som åtgått för fullgörande av de skyldigheter, vilka ålegat honom såsom fullmäktig eller revisor vid civilstatens änke- och pupillkassa.

Tjänsteman, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen samt sådant ortstillägg och arvode, som hänföras till lön.

Tjänsteman, som blivit oförmögen till tjänstgöring i följd av kroppsskada, ådragen under tjänstutövning, eller som förbjudits tjänstgöra till förekommande av smittofara på grund av annans sjukdom, äger att, efter generalpoststyrelsens beprövande, uppbära avlöningen oavkortad under högst sex månader. Efter denna tid utgår avlöningen med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t.

4. Den, som av annan anledning, än som i mom. 3 omförmäles, åtnjuter ledighet eller är hindrad att bestrida sin befattning, kan förpliktas att — förutom tjänstgöringspenningar samt sådant ortstillägg och arvode, som hänföras till tjänstgöringspenningar, ävensom tillägg till tjänstgöringspenningarna enligt § 8 här nedan — av lönen avstå så mycket, som, utöver vad vikarien i övrigt äger uppbära, erfordras för befattningens uppehållande eller eljest prövas skäligt.

5. För erhållande av avlöningsförhöjning gälla såsom allmänna villkor,

att tjänsteman under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna avlöningsförhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet med oavkortad avlöning eller fullgjort värnplikt, samt

att tjänsteman icke redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han är skyldig att avgå från tjänsten.

Avlöningsförhöjning tillträdes vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd, därest ej annorlunda föranledes av vunnen befordran enligt efterföljande bestämmelser.

Vid befordran tillträder tjänsteman lägsta fasta avlöningen i den grupp, till vilken befordran äger rum, därest han antingen från tillträdandet av den nya tjänsten skulle ägt uppbära lägre fast avlöning i den tjänst, varifrån befordran skett, eller ock icke innehar ordinarie

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

tjänst. Eljest äger han tillträda den fasta avlöning, som enligt § 1 närmast överstiger det belopp, lian från tiden för den nya tjänstens tillträdande varit berättigad att i den tjänst, från vilken befordran ägt rum, uppbära i fast avlöning jämte, i förekommande fall, tillägg till tjänstgöringspenningarna jämlikt § 8, vilket tillägg därvid beräknas till 240 kronor för år.

Därjämte äger tjänsteman, såvida lian icke redan samtidigt med tillträdandet av den nya tjänsten intjänat avlöningsförhöjning genom ålderstillägg i vid befordringen innehavd tjänst, att i fråga om avlöningsförhöjning i den nya tjänsten räkna sig till godo den tid intill 3 kalenderår, varunder han innehaft det fasta avlöningebelopp, som enligt § 1 är närmast lägre än det fasta avlöningsbelopp, befordringen för honom medfört, med iakttagande likväl att tjänsteman med sådant tillägg till tjänstgöringspenningarna, som ovan nämnts, i förenämnda avseende skall äga tillgodoräkna sig den tid intill 3 kalenderår, under vilken han innehaft den fasta avlöning, som utgått vid befordringstillfället.

6. Därest tjänsteman efter egen ansökning förflyttas från eu befattning till en annan, vars fasta slutavlöning är lägre, äger han bekomma samma fasta avlöning, som han skulle hava uppburit, om han kvarstått i den förra befattningen, med iakttagande dock att högre fast avlöning än den för den nya befattningen bestämda fasta slutavlöning icke utgår.

Ordinarie tjänsteman, som i behörig ordning förflyttas från befattning vid postsparbanken till befattning i postverket, äger att för åtnjutande av förhöjning i avlöningen samt för bekommande av semester tillgodoräkna sig den tid, han före förflyttningen varit i det förra verket anställd såsom ordinarie innehavare av tjänst motsvarande den, till vilken förflyttningen äger rum.

7. Förste postvaktmästare, förste postiljon, postvaktmästare, postiljon eller vaktmästare hos generalpoststyrelsen, som antages till extra postexpeditör, må, i den mån generalpoststyrelsen finner honom böra komma i åtnjutande av dylik förmån, i avseende å begynnelseavlöning och avlöningsförhöjning såsom postexpeditör tillgodoräkna sig hälften av den tjänstetid, under vilken han innehaft annan ordinarie anställning i postverket.

175 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

§ 3.

1. Tjänsteman skall, om lian därtill förordnas, vara skyldig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår bestrida högre befattning.

2. Erfordras vikarie för tjänsteman i följd av tjänsteresa, semester eller uppdrag såsom fullmäktig eller revisor vid civilstatens änkeoch pupillkassa, äger den vikarierande att liksom ock annan i succession efter honom åtnjuta allenast den honom eljest tillkommande avlöning.

3. Erfordras vikarie för tjänsteman av annan anledning, äger den vikarierande, utöver egen avlöning, uppbära skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna i lägsta lönegraden för, å ena sidan, den högre befattning, som uppehälles, och, å andra sidan, den vikarierandes egen befattning, dock med iakttagande, därest vikariatsförordnandet kommer att fortgå under längre tid än tre månader, att den vikarierandes sammanlagda avlöning under den överskjutande tiden ej må överstiga, vad han såsom ordinarie å den högre befattningen skulle äga uppbära.

4. Har generalpostdirektören beviljats ledighet och vikarie för honom förordnats, beror på Kungl. Maj:ts prövning, huru stor del av arvodet skall avstås till vikarien.

Byråchef, som jämlikt gällande föreskrift utövar den allmänna tillsynen över ärendenas gång inom generalpoststyrelsen, då generalpostdirektören begagnar sig av semester eller är frånvarande på tjänsteresa, äger under tiden uppbära särskilt arvode av 10 kronor för dag.

§ 4.

Tjänsteman, som på förordnande förvaltar ledig tjänst, äger att, likasom ock vikarie i succession efter honom, under tiden åtnjuta avlöning till samma belopp, som han skulle hava uppburit å sin egen tjänst, samt dessutom skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna i lägsta lönegraden för, å ena sidan, den högre befattning, som uppehälles, och, å andra sidan, den vikarierandes egen befattning; dock må för den tid, vikariatsförordnandet kommer att räcka utöver tre månader, den vikarierandes sammanlagda avlöning ej överstiga, vad han såsom ordinarie å den högre befattningen skulle äga uppbära.

Extra tjänsteman äger att under uppdrag, varom i denna paragraf bifråga, uppbära avlöning i lägsta graden å den tjänst, som han uppehåller.

176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

§ 5.

Vid avgång från postverkets tjänst till följd av avskedstagande, entledigande eller dödsfall utgår lönen samt sådant ortstillägg och arvode, som hänföras till lön, till månadens slut.

Avlider vid postverket anställd person, som innehar befattning, vilken icke är uppförd å ordinarie stat, må, därest och i den mån den myndighet, som antagit honom, så prövar skäligt, den för honom bestämda avlöningen utgå till månadens slut.

Avlider tjänsteman, vare sig ordinarie eller extra, i följd av olyckshändelse, timad under tjänstutövning, må ett belopp, motsvarande den avlidnes fasta avlöning respektive arvode för en månad, såsom begravningshjälp tilldelas hans dödsbo.

§ 6.

Avhåller sig tjänsteman från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall, må han under tiden ej åtnjuta någon avlöning. Varder tjänsteman avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, skall under tiden den del av hans avlöning, som prövats icke böra användas till befattningens uppehållande, innehållas, såvida ej generalpoststyrelsen finner skäligt låta honom uppbära något därav.

§ 7.

Postmästare av klasserna 3 och 4, kontrollörer, förste postexpeditörer, postexpeditörer, kvinnliga biträden, förste postvaktmästare, förste postiljoner, postvaktmästare och postiljoner äga uppbära ortstillägg, utgående, enligt av generalpoststyrelsen fastställda grunder, med följande belopp, för år räknat:

till postmästare, kontrollörer, förste postexpeditörer, och postexpeditörer med femton eller tio procent av den fasta avlöningen, dock högst 450 respektive 300 kronor till manlig tjänsteman och högst 225 respektive 150 kronor till kvinnlig tjänsteman;

till kvinnliga biträden, stationerade i Stockholm med 150 kronor och stationerade å annan ort, där de allmänna levnadskostnaderna äro särskilt höga, med 100 kronor;

till förste postvaktmästare, förste postiljoner, postvaktmästare och postiljoner

177 Kuncjl. May.ts Nåd. Proposition Nr 2.

antingen med 250 kronor, med förhöjning efter fem år till 300 kronor och efter tio år till 350 kronor,

eller med 200 kronor, med förhöjning efter fem år till 250 kronor och efter tio år till 300 kronor,

eller med 150 kronor.

Ortstillägg, som utgår till postmästare, kontrollörer, förste postexpeditörer, postexpeditörer och kvinnliga biträden, anses såsom lön, men medtör icke höjning av pensionsunderlaget; ortstillägg, som åtnjutes av övriga tjänstemän, fördelas så, att tre fjärdedeiar hänföras till lön och en fjärdedel till tjänstgöringspenningar.

Beträffande villkoren för förhöjning av ortstillägget åt förste postvaktmästare, förste postiljoner, postvaktmästare och postiljoner gälla enahanda bestämmelser som i fråga om förhöjning av den fasta avlöningen.

Därest i denna § omnämnd tjänsteman uppbär avlöning å övergångsstat för högre tjänst än såsom postmästare av klass 3, manlig, eller såsom kontrollör, äger han ej tillgodonjuta ortstillägg.

§ 8.

Post vaktmästare eller postiljon, som meddelats uppdrag att tills vidare bestrida viktigare göromål, kan erhålla tillägg till tjänstgöringspenningarna med högst 20 kronor, för månad räknat, enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av generalpoststyrelsen.

§ 9-

Felräkningspenningar tillkomma:

intendenten vid postverkets huvudkassa med 500 kronor;

tjänsteman, som tjänstgör såsom kassör vid distriktsförvaltning, med 300 kronor, därest minst 500,000 kronor årligen av honom utbetalas i avlöningar och omkostnader m. in., men i annat fall med 120 kronor;

tjänsteman, som tjänstgör såsom huvudkassör vid något av postkontoren Stockholm 1, Göteborg 1 och Malmö 1, ävensom, efter generalpoststyrelsens bestämmande, i undantagsfall kontrollör eller förste postexpeditör, som tjänstgör såsom avdelningskassör vid nämnda postkontor, med 180 kronor;

tjänsteman, ordinarie och extra, som vid postkontor, där postanvisningsmedel genom postverkets försorg utsändas till adressaterna,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 käft. 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

utlämnar dylika medel till brevbärare, med 120 kronor vid postkontor av l:a eller 2:a klass och med 60 kronor vid postkontor av 3:e eller 4:e klass; samt

tjänsteman, ordinarie och extra, liksom ock annan å tjänstemannabefattning, ständig eller tillfällig, behörigen förordnad person, som i regelbunden tjänstfördelning och under viss av generalpoststyrelsen bestämd minimitid varje söckendag å postkontor betjänar allmänheten samt därvid mottager och utlämnar kontanta medel, med 120 kronor vid postkontor av l:a eller 2:a klass och med 60 kronor vid postkontor av 3:e eller 4:e klass, allt för år räknat.

Felräkningspenningarna utgå alltid till den, som bestrider tjänsten.

Anmärkningsprovision tillkommer tjänsteman hos generalpoststyrelsen enligt de närmare grunder, Kungl. Maj:t bestämmer, med högst femton procent å varje belopp, som på grund av anmärkning, gjord av sådan tjänsteman, antingen, såsom ej upptaget till redovisning eller såsom obehörigen krediterat, inflyter till postverket och utan anmärkningens framställande ej skulle hava kommit verket till godo, eller, såsom för högt debiterat eller för lågt krediterat, återgäldas till vederbörande.

Uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning till visst belopp må tilldelas förste postvaktmästare, förste postiljon, postvaktmästare, postiljon samt vaktmästare hos generalpoststyrelseD, ordinarie och extra enligt bestämmelser, som utfärdas av generalpoststyrelsen.

I § 11 omförmälda tjänstemän, ordinarie och extra, erhålla enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t meddelar, läkarvård och medikamenter på postverkets bekostnad.

Vid tjänsteresa inom riket utgår resekostnads- och traktamentsersättning enligt resereglementet, därest icke för vissa slag av tjänste-

§ io.

§ 11.

12.

Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition Nr 2. 179

resor andra föreskrifter eller bestämmelser om lägre ersättningsberäkning meddelats.

Det ankommer på generalpoststyrelsens prövning, huruvida tjänsteman, som förordnats bestrida befattning å annan ort än stationsorten, må komma i åtnjutande av hyresbidrag, utgörande för dag högst en femtedel av det vid resor enligt resereglementet utgående traktamente.

§ 14-

Tjänsteman äger årligen, när sådant Titan hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, generalpostdirektören, byråchef, kamrerare, sekreterare, förste aktuarie, intendent och ombudsman under 45 dagar, övriga tjänstemän under 30 dagar med undantag av förste postvaktmästare, förste postiljon, postvaktmästare, postiljon samt vaktmästare hos generalpoststyrelsen, vilka under angivna förutsättning äga åtnjuta semester under 15 dagar.

Tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som bestämmes av vederbörande överordnad myndighet, begagna sig av semester.

§ 15-

Grunderna för avlöningen till extra tjänstemän bestämmas av Kungl. Maj:t.

§ 16-

Generalpostdirektör, vilken minst 12 år innehaft generaldirektörs förordnande, är berättigad att i pension uppbära 6,000 kronor. Om generalpostdirektör, innan han uppnår 12 tjänstår, antingen på grund av sjukdom befinnes oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring eller ock utan egen begäran nödgas avgå från sin befattning, utan att på grund av tjänstefel hava förverkat densamma, är han berättigad att i pension uppbära 5,000 kronor, då avgången sker före eller vid 6 tjänstår, samt 5,500 kronor, då avgången sker efter 6 men före 12 tjänstår. Pensionen utgår av postmedlen, och skall såsom pensionsavgift ett belopp av 360 kronor årligen avdragas å det för generalpostdirektören bestämda arvodet eller den honom, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande pension.

180 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

I fråga om skyldighet för annan tjänsteman att avgå från tjänsten mot åtnjutande av pension gäller vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension stadgas, varvid för nedannämnda tjänstemän skola gälla följande särskilda pensionsunderlag, nämligen:

1,200 kronor för förste postvaktmästare och förste postiljon;

1,000 kronor för postvaktmästare och postiljon; samt

1,000 kronor för vaktmästare hos generalpoststyrelsen.

§ 17-

Generalpostdirektören tillsättes genom förordnande på viss tid; övriga tjänstemän vid postverket tillsättas genom konstitutorial, vilket skall anses innebära, att tjänsteman kan i administrativ väg avsättas från sin befattning på grund av fel eller försummelse i tjänsten.

§ 18-

Eu var, som den 1 januari 1914 eller senare tillträder befattning såsom tjänsteman vid postverket, är pliktig att underkasta sig reglementets villkor och bestämmelser ävensom, i händelse han varder förflyttad till befattning inom postsparbanken, jämväl de villkor och bestämmelser, som äro eller varda intagna i avlöningsreglementet för tjänstemän vid postsparbanken.

Detta avlöningsreglemente skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1914.

Särskilda bestämmelser.

§ 1.

För de i denna § omförmälda tjänstemän, som innehaft tjänst vid 1909 års slut och vilka med 1910 års ingång tillträtt befattning å sistnämnda ars stat, skola i avseende å beloppet av begynnelseavlöningen vid sådant tillträde samt avlöningsförhöjning tillämpas följande i paragrafen intagna särskilda bestämmelser.

1. Ifrågavarande tjänstemän anses hava varit indelade i följande fem grupper:

första gruppen: byråchefer och postdirektörer;

181 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

andra gruppen: tjänstemän i andra graden hos generalpoststyrelsen och postmästare av l:a klassen;

tredje gruppen: tjänstemän i första graden hos generalpoststyrelsen och postmästare av 2:a klassen;

fjärde gruppen: kontrollörer och postmästare av 3:e klassen;

femte gruppen: postmästare av 4:e klassen och postexpeditörer.

2. Tjänsteman äger tillgodoräkna sig den tid, som förflutit sedan han tillträtt innehavande tjänst eller tjänst, tillhörande samma eller högre eller närmast lägre grupp, med iakttagande dock att tjänsteman icke skall komma i åtnjutande av lägre fast avlöning, än han skulle erhållit, om hans vid 1910 års ingång innehavande tjänst varit hänförhg till lägre grupp. Följande i 1910 års stat uppförda befattningar anses vid sådan beräkning vara fördelade på förenämnda grupper sålunda, att ^

till första gruppen hänföres postdirektör;

till andra gruppen: kamrerare, sekreterare, förste aktuarie, intendent, ombudsman, överkontrollör;

till tredje gruppen: förste kontrollör, aktuarie, förråds förvaltare, notarie, registrator, revisor, revisor och bokhållare;

till femte gruppen: förste postexpeditör.

_3. Av Kungl. Maj:t utfärdat förordnande för tjänsteman att vara postinspektor anses likställt med innehavande av ordinarie tjänst, tillhörande första gruppen.

Med innehavande av ordinarie tjänst likställes även:

av generalpoststyrelsen utfärdat förordnande för tjänsteman att bestrida en tjänst, då sådant föranletts därav, att tjänsteman av Kungl. Maj:t förordnats bestrida byråchefsbefattning eller postinspektörsbefattmng;

förordnande att tills vidare bestrida någon av de för år 1909 på extra stat uppförda femton postmästarbefattningar av 4:e klassen;

av generalpoststyrelsen utfärdat uppdrag för postexpeditör att tills vidare tjänstgöra såsom avdelningsföreståndare eller förste postexpeditör; samt r

förordnande för e. o. postexpeditör att tills vidare bestrida någon av de för år 1909 på extra stat uppförda etthundra postexpeditörsbefattningar.

Likaledes anses uppdrag för tjänsteman att tills vidare vara föreståndare för filialpostkontor likställt med innehavande av postmästartjänst i den klass, som kontoret kommit att tillhöra från 1910 års början.

182 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

4. Tjänsteman, som innehaft anställning antingen såsom postmästare av 4:e klass enligt 1902 års stat och i 1903 års stat hänförts till lägre klass än den 2:a eller ock såsom kontrollör å 1902 års stat, må, därest han i föreskriven ordning inträtt å 1903 års stat, äga att, jämväl vid tillträdande av befattning inom grupp utöver den närmast högre med undantag av den första, räkna sig till godo tjänstgöring efter anställning såsom postmästare av 4:e klass enligt 1902 års stat eller såsom kontrollör enligt sistnämnda stat.

5. Tjänsteman, som vid 1909 års utgång innehade anställning såsom kontrollör vid distriktschefskontor och som vid 1910 års ingång tillträdde överkontrollörstjänst, skall vid beräknande av avlöningsförhöjning såsom överkontrollör äga tillgodoräkna sig sin tjänstgöring såsom kontrollör vid distriktschefskontor.

§ 2.

1. Vad i § 1 mom. 4 stadgas skall för tjänsteman, som i samma mom. avses, äga tillämpning, jämväl om han befordrats efter 1910 års ingång.

2. Förordnanden, som efter 1910 års ingång innehafts i anledning därav att byråchef i generalpoststyrelsen bestritt befattning såsom tillförordnad chef för postsparbanksbyrån, skola likställas med innehavande av ordinarie tjänst.

3. Tjänsteman i l:a lönegraden hos generalpoststyrelsen enligt 1903 års stat, som efter 1910 års ingång befordras till tjänst hos styrelsen inom tredje gruppen å 1910 års stat, skall äga att i avseende å begynnelseavlöning och avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom tjänsteman i l:a lönegraden.

4. De i § 2 mom. 5 i avlöningsreglementet meddelade bestämmelser skola för tjänsteman, som befordrats under tiden efter 1910 års ingång intill dess avlöningsreglementet träder i kraft, tillämpas såsom om desamma varit gällande redan vid den tidpunkt, från vilken befordran ägt rum.

§ 3.

1. Tjänsteman, som vid ingången av år 1910 eller sedermera tillträtt någon av de på stat uppförda förste postvaktmästar- eller förste postiljonsbefattningarna och som vid utgången av år 1909 innehaft uppdrag att tills vidare vara förste postbetjänt, äger att, om han vid

183 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

befordringstillfället uppnått 60 levnadsår, såsom pensionsunderlag, enligt § 4 av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, beräkna ett belopp av 960 kronor för den tid, under vilken han före sin befordran innehaft sådant uppdrag.

2. Beträffande förste postvaktmästare eller förste postiljon samt postvaktmästare eller postiljon, vilka vid 1914 års ingång kvarstå i förutvarande befattningar, skola i avseende å begynnelseavlöning och avlöningsförhöjning å 1914 års stat tillämpas avlöningsreglementets bestämmelser såsom om dessa varit gällande under vars och ens föregående tjänstgöringstid å ordinarie befattning, varvid förordnande att tills vidare bestrida någon av de för år 1909 på extra stat uppförda etthundra postbetjäntbefattningar likställes med innehavande av dylik befattning på ordinarie stat.

3. Postvaktmästare eller postiljon, som från 1914 års ingång befordras till förste postvaktmästare eller förste postiljon, skall i avseende å begynnelseavlöning och avlöningsförhöjning i den nya tjänsten äga åtnjuta de förmåner, som skulle hava tillkommit honom, därest han redan vid befordringstillfället uppburit avlöning enligt förestående avlöningsreglemente.

§ 4.

1. Den, som vid 1909 års slut innehaft ordinarie tjänst i generalpoststyrelsen och med 1910 års ingång tillträtt befattning, tillhörande den i § 1 om förmälda femte gruppen, må i fråga om begynnelseavlöningen vid sådant tillträde räkna sig till godo så stor del av tiden för tjänstgöringen såsom e. o. tjänsteman, som överskjuter 5 år; och äger han, därest fråga är om anställning såsom postexpeditör, vid sådan beräkning utgå från 2,200 kronor såsom lägsta avlöning.

2. Den, som före 1909 års utgång antagits till e. o. tjänsteman i generalpoststyrelsen eller till e. o. postexpeditör, eller som.före nämnda tidpunkt antagits till extra biträde i postverket och efter sådant antagande blivit e. o. postexpeditör, eller som vid nämnda års utgång hade fast anställning hos generalpoststyrelsen såsom amanuens eller annat biträde, må, i den mån generalpoststyrelsen finner honom eller henne böra komma i åtnjutande av en dylik förmån, i fråga om begynnelseavlöning och avlöningsförhöjning såsom postexpeditör räkna sigill godo så stor del av tiden för tjänstgöringen såsom respektive e. o. tjänsteman eller e. o. postexpeditör, extra biträde, amanuens eller annat biträde, som överskjuter 5 år; och äger manlig tjänsteman att vid

184 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

sådan beräkning utgå från 2,200 kronor såsom lägsta avlöning. Manlig extra postexpeditör, som i sådan egenskap anställts under något av åren 1910, 1911 eller 1912, må såsom postexpeditör tillgodonjuta en begynnelseavlöning av 2,000 kronor.

3. Det i § 2 mom. 7 i avlöningsreglementet lämnade medgivande skall äga tillämpning även vid beräknande av begynnelseavlöning och avlöningsförhöjning för den, som under i samma moment angivna förhållanden befordrats till postexpeditör före avlöningsreglementets trädande i kraft.

4. I fråga om löneförhöjning genom ålderstillägg till kvinnligt biträde gäller vad därom särskilt stadgats i nådiga kungörelsen den 29 juni 1912.

§ 5.

1. En var tjänsteman, som vid tillträdande av 1910 års avlöningsstat kommit att i fast avlöning och ortstillägg erhålla lägre inkomst än summan av hans nedannämnda förmåner, nämligen: lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg under år 1909, extra lönetillägg för år 1909, där sådant, jämlikt av Riksdagen fastställda grunder, skolat till honom utgå för år 1909, ålderstillägg, som enligt förutvarande avlöningsstat intjänats att utgå från 1910 års början, samt provision å samma tjänst under år 1908, äger att såsom personligt tillägg till tjänstgöringspenningarna från 1910 års början räknat uppbära skillnaden, intill dess avlöningen stigit till samma belopp.

2. Därest kvinnlig tjänsteman, som år 1909 åtnjutit avlöning såsom postexpeditör av andra lönegraden, vinner befordran enligt 1914 års avlöningsstat, äger sådan tjänsteman bibehållas vid den högre pensionsrätt, som tillkommer postexpeditör av andra lönegraden enligt 1903 års avlöningsstat.

3. Beträffande avlöningsfyllnad i visst fall till kvinnligt biträde gäller vad därom särskilt stadgats i nådiga kungörelsen den 29 juni 1912.

§ 6.

Tjänsteman, som vid 1913 års utgång innehar befattning å 1913 års stat för postverket och som icke vill underkasta sig den nya avlöningsstat en samt de i avlöningsreglementet meddelade villkor och bestämmelser, skall därom före nämnda års slut hos generalpoststyrelsen

185 Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition Nr 2.

göra anmälan. Till tjänsteman, som före berörda tidpunkt gjort dylik anmälan, skola avlöningsförmåner utgå enligt för honom förut gällande grunder.

§ r

De med en befattning förenade sportler och övriga extra inkomster tillfalla i allmänhet den, som bestrider befattningen, men åtnjutas av tjänstens ordinarie innehavare även för den tid, då han åtnjuter semester eller för beredande av semester bestritt högre befattning, eller under den tid, som han med generalpoststyrelsens medgivande använt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser i posttjänsten eller idka språkstudier eller som"åtgått för fullgörande av de skyldigheter, vilka ålegat honom såsom fullmäktig eller revisor vid civilstatens änkeoch pupillkassa, eller så länge han under tjänstgöringshinder på grund av kroppsskada, ådragen under tjänstutövning, eller till förekommande av smittofara vid annans sjukdom åtnjuter oavkortad avlöning.

i

Avlöningsförhöjning på grund av förestående särskilda bestämmelser må icke, med undantag av vad som stadgats i § 5 mom. 1, tillträdas förr än tidigast från och med år 1914.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913.

1 sand. 2 käft.

186 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Bil. B.

Postverkets stat för driftkostnader år 1914.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

*) Häri innefattas även särskilda arvoden till 3 postmästare.

188 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Kronor.

Transport

3. Övriga anslag.

Arvoden till poststationer, förslagsvis.................

» åt frimärksförsäljare » ..................

Gratifikationer in. m. åt tjänstemän eller andra personer, som äro anställda vid postverket eller

anlitas i dess ärenden....................................

Understöd m. m. åt personer, som äro eller varit anställda vid postverket eller anlitats i dess ären den..........................................................

B. Övergångsstat.

1. Generalpoststyrelsen.

Personligt avlöningstillägg åt byråchefen C. A. Hasselrot, förslagsvis ........................................................................

9 tjänstemän i l:a graden, förslagsvis....................................

Personlig verkmästarbefattning för E. Y. Nyberg, förslagsvis ......

Arvoden åt extra tjänstemän, förslagsvis.................................

Avgå under A upptagna avlöningar.......................................

Återstod

1 kammarskrivare...........................................................

2. Distrikts- och. lokalförvaltningarna.

1 postdirektör i Malmö (enligt 1902 års stat)..................

3 postmästare av klass 2 B ( » 1910 » » )..................

1 » » » 3 ( » » » » )..................

2 » » » 4 ( » 1909 » » )..................

12 postexpeditörer i 2:a lönegraden (enligt 1909 års stat) ......

Personliga avlöningstillägg, förslagsvis.................................

Avgå följande under A upptagna avlöningar:

till postmästare vid postkontoret Malmö I ............ kr. 7,300

» 3 manliga postmästare av klass 3 ................ » 15,000

» 1 manlig » » » 4 .................. » 4,600

Transport

2,150,000

75,000

20,000

20,000

11,534,000

4,000

34,000

4,200

9,100

51,300

42,600

8,700

4.000 16,500

5.000 6,800

33,600 . 950

66,850

2,265,000 —

10,300

13,799,000

10,300 |—113,799,000 |

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

till 2 kvinnliga postmästare av klass 4 . » 12 postexpeditörer, kvinnliga .......

Transport kr. 6,200: — » 22,500: -

o

Återstod

1 kontroll^

i lör

Uppbörds- och frimärksprovision, förslagsvis

C. Pensioner.

(Förslagsanslag.)

Tjänstemän, som erhållit avsked .......................................

Tjänstemän m. fl., som i följd av skada under tjänstutövning eller av annan orsak tillerkänts årligt understöd......

Avlidna tjänstemäns med fleras änkor oeb barn .................

D. Postbefordran.

(Förslagsanslag.)

Postbefordran å järnväg .................................................

» » landsväg jämte lokala transporter sjöledes:

emellan Sveriges fastland och Gottland ...........................

» övriga inrikes orter ..........................................

» Sverige och Tyskland .. .......................................

» » » Danmark .......................................

» » t » Finland ..........................................

» » » Storbritannien och Amerika...............

Transitersättning åt främmande postverk ...........................

E. Omkostnader.

(Förslagsanslag.)

Felräkningspenningar .....................................................

Ersättning för tjänsteresor i allmänhet ..............................

Transport

Kronor.

58,300

8,550

3,500

7,000

75.000 140,000 273,500

10,300

19,050

411,350

7,895

2,500

542,500

100,000

13,799,000

29,350

421,745

7,142,500

—I 21,392,595

190 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

191 Bil. C.

Uppgift å kostnaden för pensionering under 3Ö-årsperioden 1914—1943 av de tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, som beräknas bliva pensionsmässiga under samma år dels enligt nuvarande peusionsbestäinmclser, dels ock vid fastställande av till beloppet bestämda pcnsionsunderlag av 1,200 kronor för förste postvaktmästare och förste postiljoner samt av 1,000 kronor för postvaktmästare och postiljon^-.

/) Resp. summor hava reducerats med 8 %, motsvarande det antal tjänstemän, som enligt verkställd sannolikhetsberäkning avlida eller annorledes avgå från tjänsten före pensionsåldern.

2) Härvid har, med ledning av förhållandena enligt postverkets pensionsstater åren 1899—1912, beräknats, att pensionärerna belasta pensionsstaten i medeltal 13 år efter erhållen pension.

192 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Tabell, utvisande antalet ordinarie och fast placerade extra tjänstemän av högre

lokalförvaltningar

*) Exakt uppgift kan icke lämnas. 2) Den 15 augusti.

Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition Nr 2-

193 Bil. D.

och lägre grad samt s. k. dispositionshiträden vid postverkets distrikts- och åren 1902—1912.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 2 käft. 25

194 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Bil. E.

Till Kungl. Generalpoststyrelsen.

Den till posttjänstemän av lägre grad utgående avlöningen fastställdes av 1907 års riksdag i enlighet med under år 1906 av Kungl. Generalpoststyrelsen ingivet statförslag. Den nya avlöningen trädde i verksamhet från 1908 års början och har sålunda med utgången av år 1913 tillämpats under sex år.

Under denna tid ha nyare principer beträffande statstjänarnes avlöning vunnit insteg. Posttjänstemännens ifråga löner ha på detta sätt kommit att, både vad avlöningens belopp angår och beträffande avlöningssystemet, föga överensstämma med de för övriga statstjänare gällande lönestaterna.

Dels den tidsintervall, varunder lönestaten gällt, dels det förhållandet att lönerna numera måste betraktas såsom orättvisa och otillräckliga för levnadsbehovet under nuvarande dyra kostnader för livsuppehället har föranlett Svenska postmannaförbundet att på sitt senaste ombudsmöte, avhållet i Malmö den 7 —10 juni 1911, uppdraga åt förbundets styrelse att i enlighet med de grundprinciper, som beslötos av mötet, hos Kungl. Generalpoststyrelsen utverka upptagande i postverkets stat för år 1914 av förslag till ny lönereglering för posttjänstemän av lägre grad.

Då nu undertecknad styrelse i förening med de av förbundets medlemmar särskilt utsedda distriktsombuden härmed fullgör uppdraget ifråga, må först i största korthet redogöras för lönefrågans öde någon tid tillbaka.

Enligt 1874 års normalstat utgjorde den fasta lönen 200 å 300 kr. för olika kategorier, resten av avlöningen utfylldes med dagtraktamenten och »6r enbär areskillingD-, denna senare avlöningsform upphörde 1882 och ersattes med höjda dagtraktamenten.

År 1885 tillträddes ny avlöningsstat. Lönen blev för alla vaktbetjänte, som benämningen då var, 500 kronor, som efter 5 år ökades med ett ålderstillägg å 100 kronor. Härtill kom dagtraktamenten till olika belopp å olika orter och till skillda åldersgrupper; traktamentets

195 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

maximibelopp var två kronor. Denna lönereglering medförde så godt som över hela linjen en löneminskning.

1899 års riksdag antog en ny lönestat, vilken trädde i tillämpning från 1900 års början. Därvid blev grundlönen över hela linjen 600 kronor och avlöningen utfylldes med tjänstgör ing spenning ar, vilka ökades med ålder stillägg, till antalet fyra och utgående vart femte år. Den högsta avlöningen nåddes sålunda först efter 20 års ordinarie eller så gott som 30 års tjänst.

Icke heller denna lönereglering tillförde befattningshavarne någon egentlig avlöningsförbättring, men en rättvisare och mera beräknelig lönenorm tillkom, i det att de fullständigt godtyckligt utgående traktamentena upphörde.

Avlöningen enligt denna stat utgjorde emellertid:

i första lönegraden minimum 1,000, maximum 1,400 kr.

i andra » » 950, » 1,250 »

i tredje » » 900, » 1,200 s>

Under åren 1901 och 1902 utgick dyrtidstillägg med 10 procent.

År 1903 gjordes den förändringen att de fyra ålder stilläggen (i första och andra lönegraden 100 kronor vardera och i tredje lönegraden 75 kronor) sammanslogos till två, varigenom maximiavlöningen uppnåddes tio år tidigare.

Då dessa löneregleringar, som framgår av ovanstående, icke alls eller obetydligt höjt avlöningarna, ingavs upprepade framställningar om löneförhöjning och, sedan från ett år 1906 avhållet möte inkommit framställning om löneförhöjning, genomfördes på Kungl. Generalpoststyrelsens förslag från 1908 års ingång den nu gällande avlöningsstaten. Enligt denna äro tjänstemännen av lägre grad indelade i fyra lönegrupper, beroende på de olika stationsorternas dyrhetsförhållanden.

Avlöningsbeloppen äro:

för förste postvaktmästare och förste postiljoner: minimum 1,340, efter fem år 1,490, efter tio år 1,640 kronor,

för postvaktmästare och postiljoner: minimum 1,100, efter fem år 1,250, efter tio år 1,400 kronor.

Härtill komma ortstillägg. Dessa belopp samt avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar framgår bäst av följande tabeller:

196 Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Slutsiffrorna bliva sålunda:

I viss mån ha dessa avlöningar tillämpats endast från 1910 års ingång, enär med postverkets omorganisation, som då skedde, avlöningsförmånen ortstillägg infördes. Vad angår beloppen förändrades dock ingenting däri för postvaktmästare och postiljoner. Däremot tillkom vid nämnda tidpunkt ovanstående avlöning för förste postvaktmästare och förste postiljoner, vilka tjänster då till ett visst antal sattes på ordinarie stat. Därvid erhöllo vissa av dem en avlöningsförhöjning av 60 kronor pr år.

Beträffande postvaktmästare och postiljoner tillgodonjuta en del av dessa ett särskilt arvode av 180 kronor om året, utgörande ersättning enligt § 8 i avlöningsreglementet för bestridande av viktigare uppdrag,

197 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

och kallas dessa funktionärer i allmänhet t. f. förste postvaktmästare och t. f. förste postiljoner.

Sedan 1907, då den nu för posttjänstemän av lägre grad gällande avlöningsstaten beslöts av Riksdagen, ha bland andra tullverkets tjänstemän samt posttjänstemännen av högre grad erhållit lönereglering.

I fråga om tjänstemän av lägre grad inom andra statens verk, jämväl vid tullverket, skall här nedan göras en del jämförelser. Men utan att jämföra med siffrorna lärer det vara på sin plats att här påvisa de olikartade grunder för avlöningens utgående, som råda beträffande å ena sidan posttjänstemän av lägre grad och å andra sidan posttjänstemän av högre grad efter det en omorganisation av postverket skett år 1910 och i samband därmed lönereglering för tjänstemän av högre grad.

Den mest framträdande skillnaden förefinnes i avseende å relationen mellan lön och tjänstgöringspenningar.

Jämföres sålunda slutavlöningen för manliga postexpeditörer med samma avlöning för tjänstemän av lägre grad, framgår följande:

Men förutom denna avsevärda skillnad i lönebeloppet tillkommer beträffande den ojämförligt största delen av tjänstemännen, nämligen de som tillgodonjuta ortstillägg, den omständigheten att för tjänstemännen av högre grad detta tillägg tillfaller lönen, under det att detsamma odelat ökar tjänstgöringspenningarna för tjänstemän av lägre grad. Proportionen mellan lönen och slutavlöningens hela belopp för de olika funktionärerna i högsta lönegruppen blir sålunda:

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Beträffande den första tabellen här ovan, så må märkas, att den procent av lönen, som där angives, grundlägger pension och änkepension. Det framgår därav huru illa lottade tjänstemän av lägre grad äro gentemot de högre. De senast angivna, ännu mera divergerande siffrorna visa på skillnaden i avlönings tillgodonjutande vid sjukdom, och i det fallet ställa sig förhållandena för tjänstemännen av lägre grad ännu sämre.

Man har vid de under senare år för statens funktionärer genomförda löneregleringarna — och den för posttjänstemän av högre grad gällande är i det fallet typisk — utgått ifrån den helt säkert riktiga principen, att den lön, som grundlägger pension, är lika över hela landet, enär pensionären icke är beroende av bostadsband, men att avlöningen under sjukdom skall vara avpassad efter ortens dyrhetsförhållanden. Likaså har det befunnits rättvist, att den egentliga lönen, vilken tillgodonjutes jämväl under sjukdomsförhinder, höjes i samma mån som avlöningen i sin helhet höjes genom ålderstilläggens tillgodonjutande. Dessa resultat ha ernåtts dels genom att ortstillägget anses såsom lön men grundlägger icke pensionsrätt, dels genom att vissa delar av ålderstilläggen tillfalla lönen.

För posttjänstemän av lägre grad förefinnas icke dessa faktorer. Det må förtjäna framhållas, att ålderstilläggens och ortstilläggets oavkortade läggande till tjänstgöringspengarna för dem innebär icke allenast en orättvisa i jämförelse med tjänstemännen av högre grad utan föranleder jämväl beaktansvärda ojämnheter i avlöningen för dem inbördes. En förste postvaktmästare, som uppnått maximiavlöningen, åtnjuter sålunda vid ledighet på grund av sjukdom, om han är stationerad i fjärde lönegruppen 58.5 % av hela avlöningen, i tredje lönegruppen 53.6 i andra lönegruppen utgår vid sjukdomsfall allenast 49.4 % och i första sjunker siffran till 48.2 %. Härav följer, att personalen å de dyrare orterna vid sjukdomstillfällen har svårare att reda sig än å de billigare.

Det är tydligt, att levnadskostnaderna å olika orter göra sig gällande likaväl för den, som på grund av sjukdom nödgas vara tjänstledig, som för den, som tjänstgör, och det är lika naturligt, att relationen mellan den fasta lönen och hela avlöningen bör stå någorlunda i samma proportion för den ena kategorien tjänstemän som för den andra.

Såsom ytterligare bevis för att avlöningssystemet för posttjänstemän av lägre grad är föråldrat må påvisas, att vaktmästarna hos Generalpoststyrelsen åtnjuta, trots det deras sammanlagda avlöning, på

199 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 2.

grund av kortare arbetstid, är lägre, 200 kronor mera om året i lön, vadan lönen för dem utgör 61 °/o av avlöningen, under det att postvaktmästare i Stockholm åtnjuta endast 45.7 %>. Jämväl vaktmästarna hos postsparbanken ha liknande avlöningsförmåner som de hos Generalpoststyrelsen.

Vad avlöningssystemet i övrigt angår skiljer sig det nuvarande från det mera tidsenliga jämväl däruti att ålderstilläggen är o färre och tillgodonjutas med längre mellanrum.

Den kommission, som under år 1907 förberedde postverkets omorganisation, yttrade i nu förevarande hänseende följande:

»Kommissionen har icke kunnat undgå att uppmärksamma, huru föga den lönereglering, som vid innevarande års riksdag genomfördes beträffande postbetjänte, överensstämmer med de modärna principer, som lagts till grund för de senast verkställda löneregleringarna vid statens övriga kommunikationsverk och vilka kommissionen även sökt följa i sitt avgivna förslag beträffande generalpoststyrelsen samt distriktsoch lokalförvaltningarnas tjänstemän, och det synes kommissionen vara av vikt, att den motsättning, som här föreligger, må så vitt möjligt undanröjas. Kommissionens nyssnämnda förslag är bland annat grundat på den åskådningen, att den enskilda befattningshavarens begynnelseavlöning bör sättas jämförelsevis låg, men att denna begynnelseavlöning bör, med hänsyn till den betydande ökning i levnadskostnaderna, som under normala förhållanden komme att vid en mera framskriden levnadsålder göra sig gällande, efter hand ökas med ett flertal, efter relativt korta tidsperioder återkommande ålderstillägg. Om denna åskådning, såsom kommissionen anser, äger sin tillämpning beträffande avlöningar i allmänhet, så är det tydligen av så mycket större vikt, att ett dylikt avlöningssystem kommer att gälla i fråga om den lägre personalen, vars avlöningar ligga mer eller mindre nära existensminimum.»

Med det nu anförda lärer vara konstaterat, att en ny lönereglering är av behovet påkallad ur den synpunkten att den nu gällande lönestaten är otidsenlig och verkar orättvis i jämförelse med vad som gäller för andra statstjänare. Förbundet går nu att motivera behovet av löneförhöjning i sammanhang med löneregleringen.

För konstaterande av behovet av en avlöningsförhöjning torde vara nödvändigt att påvisa levnadskostnaderna och ökningen av desamma under de senaste åren. Därtill kommer, att senaste lönereglering ej tillnärmelsevis höjde avlöningen till dåvarande kostnader för en familjs uppehälle. Vid den beräkning av levnadskostnaderna, som här utförts

200 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

på basis av kommerskollegii avdelnings för arbetsstatistik uppgifter samt den undersökning, som utförts av Stockholms statistiska kontor under 1908, ha dessa dels beräknats för år 1904 — det år som grundläde beräkningarna för den lönereglering, som genomfördes 1907 — dels för år 1910, det senaste år för vilket finnes tillförlitliga siffror vid utarbetandet av denna framställning. Vid denna beräkning av levnadskostnaderna har närmast hyres- och livsmedelspriserna legat till grund, och övriga utgifter approximativt beräknats efter de hushållsböcker, som grundlagt Stockholms stads statistiska kontors under åren 1907—08 verkställda undersökning av levnadskostnaderna i Stockholm.

Då bostadspriset utgör en mycket stor del av levnadskostnaderna, torde det vara riktigt att först något undersöka desamma under tiden 1904—1910, ty en ökning av en så väsentlig utgift som hyran måste i hög grad inverka på levnadskostnaderna. Enligt Stockholms stads statistiska kontors undersökning utgjorde hyrespriset i medeltal för de 150 hushållsböckerna 19 % och för de 34 hushållen med inkomst mellan 1,200—1,750 kr. 19.8 % samt de 38 hushållen med inkomst mellan 1,750—2,000 kr. inkomst 19.6 % av samtliga utgifter. I de beräkningar för levnadskostnaderna i medeltal för hela landet, som längre fram anföras, utgöra hyresprisen 1910:

för familj på 5 personer med 1 rum och kök................................. 8,67 %

)) » » 5 » »2 » » » 13,76 %

» » » 4 » »1 » » » 10,02 %

)) )) )) 4 » » 2 3> » d 16,05 %

Med nuvarande avlöning måste givetvis inskränkas på kostnaderna för livsmedel, beklädnad och dylikt, varför hyran utgör en mycket högre procent av levnadskostnaderna. Hyrespriset i förhållande till avlöningsförmånerna under år 1910 framgår av tabell 1 beträffande maximum och tabell 2 beträffande minimum, där det givetvis visar sig att till hyra åtgår en högre procent av avlöningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Tabell 1. Hyresprisen i förhållande till maximiavlöningen.

201 Tabell 2. Hyresprisen i förhållande till minimiaylöningen.

I tabellerna 1 och 2 angivna medelhyror torde dock i flera fall väsentligt understiga de priser, som dylika lägenheter betinga, vilka bebos av postpersonalen. Denna nödgas bo ganska centralt eller ock begagna kommunikationsmedel, varigenom hyreskostnaderna ökas. Därjämte äro i kommerskollegii undersökning medtagna en del billiga, knappast beboeliga lägenheter, som neddraga medelpriset. Enligt in- Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 käft. 26

202 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

hämtade uppgifter utgjorde hyran för av posttjänstemän bebodda lägenheter om ett rum och kök å ovannämnda orter under 1911 (Stockholm 1910):

Stockholm.............................. 345 kr.

Göteborg .............................. 280 »

Malmö .................................. 240 »

Norrköping........................... 245 »

Medelpris för dessa orter 259

Örebro.................................. 248 kr

Sundsvall .............................. 274 »

Kalmar.................................... 190 »

kr.

Tabell 3 visar huru mycket hyran för ett rum och kök utgör i procent av avlöningen:

Tabell 3. Hyresprisen för ett rum och kök i förhållande till avlöningen, enligt postpersonalens liyresuppgifter.

I den av postmannaförbundets Stockholmskrets 1910 gjorda undersökningen av bostadsförhållandena för tjänstemännen av lägre grad i Stockholm utgjorde hyrespriset för dem som hyrde ett rum och kök 22.8 % av avlöningen och de som hyrde två rum och kök 317 %.

Genomsnittsinkomsten var för dem som hyrde ett rum och kök 1,512.30 kronor och de som hyrde två rum och kök 1,702 kronor, medelhyra respektive 345 och 539 kronor per år.

Av alla erkännes, att hyresförhållandena i huvudstaden äro särdeles svåra. Till de abnormt höga hyrorna kommer även svårigheten att erhålla lämplig bostad i stadens centrala delar och således i närheten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

av arbetsplatsen. På grund av dessa svårigheter äro många nödsakade söka sig bostäder i stadens utkanter och även i vissa fall utanför staden. Således bodde 1910 31 utanför Stockholm av där stationerade, vilket utgör nära 7 proc. av uppgiftslämnarna.

I samma stadsdel som det postkontor, å vilket de voro stationerade, bodde, räknat över hela staden, 43.3 % av hela antalet. Å de stora stadsdelarna på malmarna var antalet störst, således å söder, Stockholm 4, 96.1 % av där stationerade, i Vasastaden 69.3 % av dem som voro stationerade vid Stockholm 6, under det att endast 17 % av de vid Stockholm 1 stationerade bodde i samma stadsdel som postkontoret och 12.1 % av de vid Stockholm 2 stationerade. Dessa två senaste kontors personal, utgörande över hälften av alla i Stockholm stationerade, nödgas således söka sig bostäder i många fall långt från arbetsplatsen.

Beräknas åter antalet boende i samma kyrkliga församling som postkontoret är beläget uti, visar sig, att av samtliga endast 19.5 % bodde i samma församling som det postkontor, vid vilket de voro stationerade. Det största antalet bodde givetvis i de stora församlingarna å malmarna, således av de vid Stockholm 4 stationerade 37 %, vid Stockholm 6, 36 %. Utav vid Stockholm 1 stationerade bodde endast 4*3 % i samma församling som postkontoret är beläget.

Avståndet mellan bostaden och postkontoret blir av denna anledning ganska stort och är beräknat efter uppmätning å kartan till i medeltal för samtliga i Stockholm stationerade och där boende 1,260 meter. Tiden att tillryggalägga vägen mellan hemmet och arbetsplatsen utgör i medeltal 20 min. per gång och uppgår till 1 timma 12 min. per dag. Det är således en avsevärd tid som åtgår för att komma till och från arbetsplatsen, vilket bör tagas i betraktande vid tjänstgöringstidens bedömande, liksom också avståndet ofta nödvändiggör spårvagnsresor, vilka då öka hyrespriset.

Bostadsprisernas stegring i Stockholm framgår med önskvärd tydlighet av kommerskollegii avdelnings för arbetsstatistik meddelande, men visas även av undersökningen om tjänstemännens av lägre grad bostadsförhållanden, som Generalpoststyrelsen utförde 1906 och Stockholmskretsens undersökning 1910. Skillnaden' i hyrespris å dessa tider framgår av tabell 4, varjämte av tabell 5 framgår huru antalet bostäder i olika prislägen ställde sig 1906 och 1910.

204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Tabell 4. Skillnad i hyrespris 1906—1910.

Tabell 5. Skillnaden i bostadsförhållanden beträffande bostäder i

olika prislägen.

En liknande undersökning av bostadsförhållandena å andra orter, jämförd med Generalpoststyrelsens undersökning, är ej möjligt att nu åstadkomma, men torde här (tabell 6) beträffande Göteborg och Malmö anföras skillnaden å medelhyran mellan kommerskollegii och Generalpoststyrelsens undersökning under 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

205 Tabell 6. Skillnaden å medelhyra 1006 mellan Kommerskollegii och Generalpoststyrelsens undersökning.

Av tabell 6 framgår tydligt, att bostadspriserna utom i ett fall hålla sig över de av kommerskollegii angivna medelhyrorna.

Höjningen av bostadspriserna från 1906 till föregående år för lägenheter om ett och två rum med kök i Göteborg och Malmö torde tillnärmelsevis kunna beräknas, om ock det materiel, som legat till grund för undersökningen 1911, är väl ringa och således ej fullödigt, men denna höjning torde med sannolikhet kunna beräknas såsom framgår av tabell 7.

Tabell 7. Skillnad i bostadspriserna 1906 och 1910.

Denna ökning utgör ej den faktiska ökningen av bostadspriserna i Göteborg och Malmö, vilken enligt kommerskollegium utgör ungefär 20 % för ett rum och kök, 15 % för två rum och kök i Göteborg samt 15 % för ett rum och kök och 25 % för två rum och kök i Malmö. I tabell 7 angivna ökning avser sådana lägenheter som personalen bebor.

Hyrespriserna å olika orter i landet under tiden 1905—1910 enligt kommerskollegii undersökningar framgår av tabell 8.

206 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Tabell 8. Hyrespris å olika orter i landet.

207 K.ungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Av de olika landsdelarna omfattar Östra Sverige: orterna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Västmanlands län, Småland och öarna: Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gottlands län, Södra Sverige: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, Västra Sverige: Hallands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, Norra Sverige: Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

tabell 8 visar oförtydbart en avsevärd ökning av bostadspriserna, en ökning, som för landet i medeltal uppgår till nära 15 procent för två rum och kök samt något mindre för ett rum och kök. Då hyran utgör en avsevärd del av en familjs levnadskostnader, måste en så avsevärd höjning av hyrespriset betydligt öka levnadskostnaderna.

I tabell 9 ^anföras de gängse priserna å olika orter för mindre lägenheter vid årsskiftet och vilka få betalas av tjänstemännen. En hel del äio medeltalet av hyreskostnaderna för tjänstemän av lägre grad å respektive orter.

lamell 9. Hyrespriser under 1911, enligt av medlemmarna insända uppgifter.

/ Medelpriset för utav tjänstemän av lägre grad bebodda lägenheter under 1910, enligt kretsens under-

208 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Priserna å livsmedel visa en avsevärd stegring under tidsperioden 1904—1910, om ock största ökningen skett till 1908 och därefter varit något mindre. Livsmedelspriserna i medeltal för hela riket å olika orter, enligt kommerskollegii undersökning, framgår av tabell 10.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2. 209

Tabell 10. Medelpriser å nysmedel i hela riket åren 1904—1910.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 höft. 27

210 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Enligt tabellen bär sålunda prisstegringen under tidsperiden 1904 —1910 utgjort för fårstek 14,6 %, nötkött respektive 7,7 och 2,6 %, kalvstek 14,7 %, spädkalv 13,2 %, färskt fläsk 22,9 %, salt fläsk 20 %, ost 10,7 %, ägg 15,5 %, mejerismör 7,s %, margarin, respektive 13,4 och 25,i %, vetemjöl 18,5 %, rågmjöl 5,3 % och rågsikt 13 %, rågbröd över 11 %, skorpor 20 %, kafle 13,7 % och socker 16,4 %. I fråga om vedprisen har björkved fördyrats med 4,6 % och barrved med 9 %. Kol har stigit med 15,4% och koks med 16,1 %.

Den stegring i livsmedelspriset, som inträffat under tidsperioden 1904—-1910 över hela landet, har ännu starkare framträtt i städerna. Detta har sin naturliga förklaring genom att prisstegringen till stor del orsakats av, att år 1907 högkonjunkturen nått kulmen och förorsakat ökning av livsmedlen genom att industrien dragit mängder av folk till de större platserna och således ytterligare ökat levnadskostnaderna. Då större delen av postpersonalen är stationerad å dessa platser, framgår tydligt, att de nu i hög grad blivit lidande på den enorma stegringen av priserna. Därtill kommer, att minuthandelsprisen i många fall något överstiga dessa av kommerskollegii utarbetade medelpris, då i synnerhet inbyggarna i städerna äro hänvisade till att köpa sina livsförnödenheter hos minuthandlarna och dessas pris ganska lätt följa partihandelspriset, då detta stiger, men merendels stannar, då det senare sjunker. För många uppstår högre kostnad på grund av att de behövliga varorna ej kunna köpas i större partier eller å lämpliga tider, ett faktum som konstateras i Stockhoms stads förut berörda undersökning, varav framgår, att ju högre inkomst en familj hade ju billigare blevo livsmedlen, då man även måste utgå ifrån att de bättre situerade i allmänhet köpte varor av bättre kvalité.

Vid beräkning av levnadskostnaderna för en familj finnas olika sätt att gå tillväga, utan att någon dock kan fullständigt angiva desamma. Här torde ej heller kunna angivas de verkliga levnadskostnaderua å olika orter, utan blott angivas kostnaderna för liknande förbrukning på olika platser och tider.

Den undersökning, som verkställdes av Stockholms statistiska kontor och som var baserad på 150 hushållsböcker, förda under tiden oktober 1907—september 1908, visar, att levnadskostnaderna i medeltal för konsumenter inom de tre lägsta inkomstgrupperna utgjorde per konsum-

tionsenhet:

för inkomsttagare mellan 1,200—1,500 kr.................................. 649,26 kr.

» » » 1,500—1,750 » 787,34 »

» » )) 1,750—2,000 » 801,68 »•

211 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Då de små inkomsttagarna, som fört dessa böcker, av helt naturliga skäl både mycket små familjer, kunna de absoluta kostnaderna för dessa familjer ej grundlägga de verkliga kostnaderna för en familj, varför de uträknats på en familj av den storlek, som beräknats såsom medeltal i landet, nämligen 4 å 5 personer, beräknade med så stora barn att de utgöra 2,5 respektive 3 enheter enligt nedanstående beräkning för konsumtionsenheterna.

Levnadskostnaderna utgjorde sålunda för en familj på fem personer (3 enheter):

för inkomsttagare mellan 1,200—1,500 kr. » » » 1,500—1,750 »

» » » 1,750—2,000 »

1,947,78 kr. 2,362,02 )> 2,405,04 »

samt för en familj på fyra personer (2,5 enheter):

för inkomsttagare mellan 1,200—1,500 kr.......................

» » » 1,500—1,750 » ......................

» » » 1,750—2,000 » .....................

1,625,15 kr. 1,9 6 8,35 » 2,004,20 d

Konsumtionsenheterna äro nade sålunda:

Ålder.

av Stockholms statistiska kontor beräk-

Enhetstal.

0— 3 4— 6 7— 9 10—12 13—14 15 — 16 17—18 19 och

ar .........

» ........

;» .........

» .........

» .........

)> ........

» .......

däröver

äro för lågt beräknade, då dessa både beträffande mat och kläder kräva mer än det beräknade i förhållande till de vuxna. Detta torde även bekräftas av, att denna beräkning är uppgjord efter tyskt mönster, där levnadsförhållandena äro väsentligt olika mot i Sverige. I alla beräkningar, som förut utförts, har barn, oavsett ålder, beräknats för hälften mot vuxen person. Då Stockholms stads undersökning är byggd på denna

212 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

beräkningsgrund, anse vi oss dock böra antaga densamma för beräkning av konsumtionsenheterna.

För undersökning av levnadskostnaderna under en längre tidsperiod och å andra platser är det nödvändigt att konstatera kvantiten av livsmedel per konsumtionsenhet. I följande beräkningar härutinnan har utgåtts från den norm, som av ovannämnda Stockholms stads livsmedelskommitté fastställts beträffande alla de varuslag, som finnas upptagna i kommerskollegii statistik över livsmedel, samt avser inkomsttagargrupper mellan 1,200 och 2,000 kronor.

Beräknat enligt kommerskollegii livsmedelspriser, har priset för livsmedel i Stockholm per konsumtionsenhet utgjort år 1904 kronor 228,05 och år 1910 kronor 255,07, utvisande en ökning av 11,8 %.

Vad angår övriga levnadsomkostnader, livsmedel, utöver i kommerskollegii statistik upptagna, drycker, bränsle såsom tändstickor, gas o. dylikt, beklädnad samt övriga utgifter, torde dessa svårligen exakt kunna beräknas. Det torde därför vara lämpligt att därvidlag som beräkningsgrund dels taga hänsyn till att priserna för sådana varuslag äro beroende på hyrespriset å angivna tidsperiod, dels till livsmedelsprisen i stort sett. Då hyrespriset under tidsperioden 1904—1910 stigit något mer än priset å livsmedel, torde beräkningen ej kunna anses för hög, om här ovan angivna prisstegring å livsmedel lägges till grund för övriga kostnaders förändringar.

Härifrån har dock ansetts lämpligt utesluta utgifterna för drycker, vilkas pris visserligen undergått förändringar, men vilka förändringar orsakas av andra skäl än de, som delvis grundlägga desamma för andra livsförnödenheter. Därtill kommer, att kostnaderna för dryckesvaror i flesta fall måste och böra underordnas möjligheten att få inkomsterna att räcka till det nödvändigaste. Därför har dessa utgifter beräknats lika för de olika tider, denna undersökning omfattar, och inverkade således ej på stegringen av de beräknade levnadskostnaderna. Likaledes har kostnader för bränsle utom kol, ved och fotogen ej ansetts förändrade. För enkelhetens skull hade kostnaderna i hushållsböckerna för varor, ej upptagna i här angivna förteckning över livsmedel i kommerskollegii statistik, upptagits lika för 1907 som 1908, fastän prisen 1908 torde vara något högre.

Enligt på här angivet sätt utförd beräkning utgjorde omkostnaderna per konsumtionsenhet:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2. 213

1904 1910

Livsmedel samt ved och kol ............................................307: 40' 343: 31

Drycker........................................................................................ 37: 27 37: 27

Bränsle (utom ved, kol och fotogen)............................... 10: 24 10: 24

Beklädnad.................................................................................. 65: 58 76: 27

Övriga utgifter......................................................................... 147: 97 164: 56

Summa 568: 46 631: 65

Mot denna beräkning’ kan visserligen göras en anmärkning, då det gäller posttjänstemännen av lägre grad, nämligen att kostnaden för beklädnad bliver bra hög, då fria arbetskläder erhållas. Dock torde beklädnadskostnaderna ej kunna reduceras mer än med 50 % och således här angivna summa per enhet sänkas med respektive 33 och 38 kronor, således ej mer än 6 % av dessa kostnader. På levnadskostnaderna i stort torde denna reducering således ej hava något större inflytande, då densamma givetvis endast kan omfatta den konsumtionsenhet, som representerar tjänstemannen själv, under det hela beloppet bibehålies, då det gäller hustru och barn.

Levnadskostnaderna uppgingo sålunda i Stockholm, beräknade på detta sätt, åren 1904 och 1910 till följande belopp.

För familj på 5 personer (3 enheter):

1904 ' 1910

Livsmedel, beklädnad, bränsle samt övriga kost

nåder.............................................................!.............. 1,705:38 1,894:95

Hyra för ett rum och kök ............................................ 273: — 336: —

Således eu ökning av 12.8 %.

Summa 1,978: 38 2,230: 95

Därest samma familj nödgas hyra större bostad, då med skäl kan anföras, att bostaden är för liten för så stor familj, ökas givetvis kostnaderna. Vid senaste bostadsräkningen ansågs såsom överbefolkade de lägenheter, i vilka bodde över 3 personer per eldstad, varför en familj på fem personer i ett rum och kök, två eldstäder, nalkas denna trångboddhet. För tjänstemän vid statens järnvägar, motsvarande förste postvaktmästare, beräknas alltid 2 rum och kök såsom bostadsförmån.

Levnadskostnaderna utgör sålunda för samma familj, vilken hyr 2 rum och kök: 4994 4940

Livsmedel, beklädnad, m. m.......................................... 1,705: 38 1,894: 95

Hyra för två rum och kök.......................................... 446: — 526: —

Ökning alltså 12.6^. Summa 2,151:38 2,420:95

214 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Som medeltal för hela landet brukar angivas, att en familj består av fyra personer — man, hustru och två barn — varför även en beräkning av levnadskostnaderna utförts för en sådan familj, och framgår resultatet av tabell 11.

Tabell 11. Levnadskostnader i Stockholm för eu familj på 4 personer (2.5 enhet.)

Ökningen utgör:

För familj med ett rum och kök 13,0 %. » » » två » » )) 12,7 %.

Att levnadskostnaderna äro särskilt höga i Stockholm torde vara ett erkänt faktum, men även i det övriga landet har levnadskostnaderna ökat ofantligt under här angivna tidsperiod. Visserligen är prisskillnaden störst å hyrorna, men även förefinnes någon prisskillnad å livsmedel. Då i löneförslaget ej avses att söka ernå någon jämförelse mellan orterna, utan endast framhålla de allmänna levnadskostnaderna, ha här nedan blott utförts beräkningar över desamma i några större städer. En fullt exakt jämförelse mellan levnadskostnaderna å olika orter är omöjligt att åstadkomma, då någon konsumtionsstatistik ej förefinnes från andra orter än Stockholm, och konsumtionen av livsmedel är mycket olika. Jämförelsen är därför möjlig endast i så måtto att här beräknas levnadskostnaderna å andra orter under förutsättning av samma konsumtion som i de siockholmshuskåll, vilka legat till grund för beräkningarna av levnadskostnaderna i Stockholm.

Med utgångspunkt från denna konsumtion, beräknad å ortens priser på livsmedel och övriga utgifter minskade med samma procent som livsmedel äro billigare än i Stockholm, äro levnadskostnaderna beräknade i några större städer. Därjämte är en beräkning utförd på hela landet i medeltal.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

215 Av tabell 12 framgår, att livsmedelspriserna ökat något mer i städerna än medeltal för hela landet, men är skillnaden i pris icke så stort mellan olika orter.

Tabell 12. Kostnaderna för livsmedel per konsumtionsenhet i nedanstående städer samt i medeltal för hela landet:

(För jämförelse är även anförda kostnaderna för Stockholm.)

Levnadskostnaderna i de angivna städerna äro uträknade på sätt som förut angivits, och framgår dessa av tabell 13 för familj på fem personer (3 enheter) och av tabell 14 för familj på fyra personer (2 Vä enheter).

Av dessa tabeller framgår, att levnadskostnaderna i medeltal ökat med 9,5 procent sedan 1904, samt att de i de större städerna ökat ännu mer, beroende på en avsevärd stegring av hyrespriserna. Då här beräknade levnadskostnader äro byggda på kommerskollegii undersökning av hyres- och livsmedelspriser, torde de ej kunna anses vara för höga, utan utgöra det minimum, som behöves för att kunna försörja familj utan allt för stora bekymmer. Det visar sig sålunda att, först då maximiavlöningen enligt förbundets förslag uppnås, denna räcker till att gälda bär beräknade kostnader.

Av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik äro för år 1909 beräknade utgifterna för de viktigaste livsmedlen å en del platser för en familj på 4 personer med en genomsnittsinkomst på 2,000 kronor samt hyra för 2 rum och kök. Denna kommerskollegii utredning visar följande siffror:

216 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

Tabell 13. Levnadskostnaderna för en familj på

(För jämförelse anföras

1 9 0 4.

Utgifter

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

5 personer i sex städer samt hela landet i medeltal.

även kostnaderna i Stockholm.)

Tabell 14. Levnadskostnader, beräknade för eu familj, betsående _______ av 4 personer;___

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 höft. 28

218 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Ovanstående uppgifter omfatta allenast de viktigaste livsmedlen och. hyror. Enligt Stockholms stads här ovan berörda utredning fördelade sig utgifterna för en familj med beräknat inkomstbelopp av 1,750— 2,000 kr. så, att till föda (= livsmedel) åtgick 40 % av utgifterna, till hyra 19,6 % och till övriga utgifter 40,4 %. Man kan sålunda säga, att ett belopp, motsvarande kostnaderna för livsmedel, bör tilläggas utgifterna i respektive städer för att få en något så när exakt bild av de sammanlagda levnadskostnaderna.

För att i någon mån ådagalägga huru de olika kostnaderna för en familjs uppehälle fördela sig avtryckes här nedan sammandraget av en hushållsbok, som förts av en brevbärarförman i den förut omtalade, av Stockholms stad anordnade utredningen. Det är dock härvid att märka, att familjen ifråga består av endast man, hustru och ett yngre barn, tillsammans representerande enligt ovan angiven beräkning två konsumtionsenheter.

Inkomster:

Mannens inkomst............................................................................. kr- 1,610:98

Hustruns............................................................................................. » 125: —

Matvaror:

Sammanlagd inkomst kr. 1,765: 98 Utgifter:

Transport 3: 42 718: 12

219 Proposition Nr 2.

Transport 1,462: 28

Hygien:

Sjukvård............. 12: 91

Hälsovård (bad

och dylikt) ...... 15: 05 27: 96

Utgifter för intellektuella ändamål:

Föredrag- och dylikt ..................... 1: —

Böcker ................. 2: 09

Tidningar ............ 12: 44 15: 53

Förenings- och försäkringsavgifter :

Fackföreningar

och dylikt......... 6: —

Övriga föreningar 11: —

Sjuk- och begravningskassor..... 27: 10

Liv- o. kapitalförsäkring ............ 67: 36

Brandförsäkring.. 1: 50 H2: 96

Gåvor ............................... 21: 30

Skatter................................ 31: 93

Nöjen och förströelser...... 9: 83

Leksaker............................. 4:10

Lottsedlar.......................... 3: —

Resor inom staden........... 18: —

Resor utom staden............ 13: 76

Telefon, post- och skriv-

utensilier ...................... 13: 31

Övriga utgifter.................. 9: 96

Summa utgifter kr. 1,743: 92

Balans kr. 7: 94.

Av förestående utredningar, allmänt baserade på officiella uppgifter, varöver posttjänstemännen icke kunnat öva inflytande, torde oförtydbart

- \

'•) Den billiga hyran beror på att uppgiftslämnaren även har tillsyn över huset.

220 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

framgå, såväl att levnadskostnaderna stigit under den period, som förflutit sedan senaste löneregleringen som ock att de till posttjänstemännen av lägre grad nu utgående avlöningarna icke äro tillräckliga för levnadsbekovet. Såsom särskilt anmärkningsvärt torde i detta sammanhang förtjäna framhållas, att ett större antal tjänstemän av lägre grad äro placerade i lägsta lönegraden med en maximiinkomst efter 10 års ordinarie tjänst av 1,400 kronor. För dessa mindre platser finnes visserligen icke officiella siffror beträffande pris å förnödenheter, men det må anföras, att medeltalet för hela landet av levnadskostnader väsentligt överstiger nyss nämnda avlöning. Tjänstemännen i den lägsta lönegruppen äro till största delen boende i mindre städer, köpingar och municipalsamhällen, och över huvud taget vet man, att å dylika platser går utvecklingen mycket hastigt framåt, då det gäller att driva upp pris på hyror, livsmedel och vanliga förnödenheter. Med den enhetlighet, som inom handelsvärlden gör sig gällande på grund av sammanslutningar inom snart sagt alla branscher för producering av vad folk behöver i livsmedels- och klädesväg, äro prisen i stort sett desamma i ett litet samhälle som i en medelstor stad. Direkt från producenten kan i allmänhet ingenting köpas, var helst man än bor, utan skola förmedlare hava en dryg anpart av köpesumman. Den omständigheten, att å de mindre platserna något urval vid köp av varor oftast icke kan göras, såsom i de stora stadssamhällena, medverkar jämväl till ofördelaktighet och nödtvungen dyrhet.

Fn jämförelse med andra statstjänare visar, att många av dessa åtnjuta en högre avlöning än posttjänstemännen.

Tulltjänstemännens av lägre grad avlöning reglerades vid 1910 års Riksdag och trädde i tillämpning från 1911, års början. Några jämförande tabeller visa, huru posttjänstemännens och tulltjänstemännens avlöningar ställa sig gentemot varandra.

Tull tjänstemännens avlöning är indelad i tre grader, varjämte dyrortstillägg tillgodonjuta i Stockholm, Haparanda och Riksgränsen.

Tabellerna åskådliggöra skillnaden i avlöning för tullvaktmästare i tredje lönegraden (i Stockholm tillkommer dyrortstillägg), å ena sidan, och postvaktmästare, å andra sidan; då postvaktmästare å de orter, var est tullvaktmästare åtnjuta avlöning i högsta lönegraden, äro indelade i tre olika lönegrupper, ha tre tabeller uppgjorts.

221 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Tabell 15. Jämförelse mellan postvaktmästares och tullvaktmästares

i Stockholm avlöning.

Tabell 16. Jämförelse mellan postvaktmästares och tullvaktmästares i Gävle, Göteborg, Malmö och Sundsvall avlöning.

Tabell 17. Jämförelse mellan postvaktmästares och tullvaktmästares i Hälsingborg, Norrköping och Träliehorg avlöning.

222 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

En tullvaktmästare i Stockholm uppbär sålunda, under förutsättning att nu rådande avlöningar hela tiden utgå, under de första tio ordinarie tjänsteåren sammanlagt 5,950 kronor mera än en postvaktvästare samt under en 30-årig tjänstetid 15,450 kronor.

Tullvaktmästare i andra lönegraden åtnjuta 250 kronor mindre i såväl minimum som maximum än deras kamrater i tredje lönegraden, men då postvaktmästares ortstillägg varierar mellan 150 och 350 kronor, blir proportionen mellan tullvaktmästares och postvaktmästares avlöning ungefär lika stor, visserligen olika på olika platser.

Första lönegraden för tull vaktmästarna begynner med 1,200 och slutar med 1,500 kronor. Å de platser, i allmänhet belägna på landet, där denna lönegrad tillämpas för tullvaktmästare, finnes emellertid icke postpersonal placerad i större utsträckning än att å fem orter av dessa finnas sammanlagt tio postvaktmästare. Någon jämförelse med dessa tullvaktmästare kan sålunda icke förekomma.

Följande tabell avser att visa skillnaden i avlöning för befordrade inom de båda verken.

Tabell 18. Jämförelse mellan avlöningen för förste postvaktmästare och tulluppsyningsman i Stockholm.

Vid exemplet i ovanstående tabell är beräknat, att förste postvaktmästaren blivit anställd i denna egenskap efter fem års ordinarie tjänstgöring. Om man utgår från en senare befordran, blir procenten i minimum något lägre, men maximiavlöningen är i båda fallen densamma med en skillnad i årlig avlöning av 715 kronor, på tio år alltså 7,150 kronor.

Vid jämförelse med tullpersonalen får icke bortses från att denna personal åtnjuter en del extra inkomster av sin tjänst, s. k. sportler. Visserligen hava dessa genom den senaste löneregleringen minskats, men

223 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 2.

torde i alla händelser, åtminstone på en del platser, uppgå till icke så obetydliga belopp. Vad postpersonalen beträffar hava de obetydliga sportler, som förut kunnat tillfalla vissa tjänstemän, icke allenast borttagits utan är det numera absolut förbjudet att mottaga någon som helst gottgörelse för med tjänsten förenade göromål.

Vad statens järnvägars trafikpersonal beträffar är det svårt att med densamma göra jämförelser. Avlöningen utgår till stor del in natura och befordringsmöjligheterna äro betydligt bättre, i det att trafikpersonalen vid statens järnvägar dels snabbare ernår befordran, dels har två tjänstegrader att vinna befordran till, nämligen den lägre gruppen befordrade — konduktörer, kontorsbiträden och stationsförmän — och den högre gruppen — tågmästare, bangårdsmästare och stationsmästare. Därjämte ernås ordinarie anställning efter väsentligt kortare extratid än vad fallet varit med postpersonalen.

Inom de två befordringsgraderna torde emellertid tågmästare, vad arbetets vikt och ansvar samt självständig tjänstutövning och nödvändiga kvalifikationer beträffar, inom postverket fullt motsvaras av flertalet befordrade tjänstemän av lägre grad, särskilt de förste postiljoner, som tjänstgöra som föreståndare inom postkupéer.

Tågmästare åtnjuta i avlöning: minimum 1,200 kr. med två ålderstiliägg å 300 kr. efter respektive 3 och 6 års tjänst. Därtill kommer ersättning för bostad och bränsle med å olika orter respektive 20, 25, 30, 35 eller 40 procent av avlöningen. Maximiavlöningen i Stockholm exempelvis utgör sålunda:

arvode................................................................................................ kr. 1,800: —

ersättning för bostad och bränsle (40 proc. å arvodet)..... » 720: —

Kronor 2,520: —

Konduktörer, kontorsbiträden och stationsförmän i Stockholm åtnjuta efter 12 års ordinarie tjänst 1,500 kr. Med in naturaförmåner utgör avlöningen:

för konduktör och kontor sbiträde:

arvode.............................................................................................

dy ror t stillägg ..............................................................................

ersättning för bostad och bränsle (40 proc. å arvodet)

224 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Härtill komma en del in naturaförmåner, vilkas motsvarighet fullkomligt saknas för postpersonalen, såsom fria resor och fri transport för matvaror. Den förra förmånen bör icke underskattas i ekonomiskt avseende, om ock dess största värde måhända ligger i den intellektuella valutan, och den senare är en förmån, som torde vara av stor betydelse vid uppköp av för levnadsbehovet erforderliga artiklar till billigaste pris, enär dessa därigenom utan fraktkostnad kunna uppköpas på produktionsorten.

Läkarvården, som för posttjänstemännen är inskränkt till tjänstemannen själv, tillgodonjutes vid statens järnvägar därjämte av hustru och oförsörjda barn.

Den lägsta gruppen inom traiikavdelningen, stationskarlarna, åtnjuta i Stockholm en sammanlagd avlöning av omkring 1,600 kronor, varvid dock bostad och bränsle enligt stockholmsförhållandena beräknats lågt. I betraktande av vad här ovan anförts — den kortare extratiden, större befordringsmöjligheter och större utsikter till inkomstbringande vikariat samt övriga, i avlöningsbeloppet ej medräknade, in naturaförmåner — lärer emellertid dessa tjänstemäns ställning, trots den relativt låga avlöningen, vara bättre än motsvarande posttjänstemäns. Såsom generalpoststyrelsen anförde vid avgivande av förslag till den lönereglering för posttjänstemän av lägre grad, som genomfördes år 1908 och ännu är beståndande, är det synnerligen svårt att göra jämförelser mellan postvaktmästare och stationskarlar. De senare hava också olikartade göromål; under det att på dem, som förrätta växlingstjänst och därmed jämförliga göromål, vilar ett ofantligt stort ansvar, utför den övervägande delen mera egentligt kroppsarbete.

Vad särskilt angår de i Norrland stationerade järnvägsmännen må påpekas, att de åtnjuta en särskild avlöningsförmån, s. k. kallortstillägg.

Jämförelser bliva för övrigt alltid mer eller mindre missvisande. Men det må ändå här anföras följande uppgifter å

polispersonalens avlöning i en del städer:

Stockholm. (Enligt drätselnämndens förslag.) Inspektionskonstaplar: grundlön 1,800 kronor med 5 ålderstillägg å 160 kronor vart tredje

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

år, slutlön 2,600 kronor. Konstaplar: grundlön 1,500 kronor, samma åld er sti Hägg, slutlön 2,300 kronor. Beklädnadsersättning 175 kronor.

Göteborg. Detektivkonstaplar: grundlön 1,500 kronor med 3 ålderstillägg å 200 kronor, slutlön 2,100 kronor. Konstaplar: grundlön 1,300 kronor med 3 ålderstillägg å 200 kronor, slutlön 1,900 kronor. De senare beklädnadsersättning 125 kronor.

Malmö. Inspektionskonstaplar: 1,700 kronor med 150 kronor tilllägg efter 3 och 6 år samt 100 kronor efter 9 och 12 år, slutlön 2,200 kronor. Konstaplar: 1,500 kronor med samma ålderstillägg, slutlön 2,000 kronor. Beklädnadsersättning respektive 200 och 155 kronor.

Eskilstuna. Inspektionskonstaplar: grundlön 1,400 kronor, ålderstillägg efter 3, 6 och 9 år med sammanlagt 500 kronor, slutlön 1,900 kronor. Konstaplar: 1,300, samma ålderstillägg, slutlön 1,800 kronor. Fri beklädnad och pension utan avgifter.

Östersund. Konstaplar: grundlön 1,500 kronor, ålderstillägg å 125 kronor efter 3 och 6 år samt 150 kronor efter 9 år, slutlön 1,900 kronor. Beklädnadsersättning.

Av de stats tjänare, som samtidigt med posttjänstemännen av lägre grad erhöllo lönereglering, märkas telegrafpersonalen och fångvårdspersonalen. Den förra har vid detta års riksdag erhållit ny lönereglering och, enligt vad postmannaförbundet har sig bekant, ämnar den senare kåren snarast ingiva framställning om ny lönereglering.

Posttjänstemännens av lägre grad anställningsförhållanden ha från detta års ingång undergått väsentliga förändringar och förbättringar. Då emellertid den personal, som nu för första gången antagits enligt de nya bestämmelserna, redan genomgått den långa, kostsamma och besvärliga reservtiden samt då fullständig nyantagning icke lärer komma att ske ännu på några år och sålunda icke kan påräknas, att sådan personal kan vinna ordinarie anställning under de närmaste 7 å 8 åren, torde här kunna inskränkas till att beröra de förhållanden, varunder den nuvarande personalen vunnit sin anställning och vidare fortkomst i verket.

Efter en aspiranttid av olika längd, varierande mellan tre månader och lika många år, erhöll tjänstemannen anställning som reservvaktmästare eller reservpostiljon med skyldighet att tjänstgöra var och när så påfordrades men utan andra rättigheter än att erhålla ersättning för de dagar han hade tjänstgöring. Denna reservtid har fluktuerat så väsentligt, att det knappast är möjligt att angiva den närmare, än att den i allmänhet icke understigit två år men ofta utsträckts till fyra å

Bihang till Riksdagens potokoll 1913. 1 samt. 2 höft. 29

226 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

fem. För den, som icke haft fora]drar att lita till eller som under tiden, då tjänstgöring icke erhållits, kunnat uppehålla sig med annat arbete, har denna reservtid åstadkommit svåra ekonomiska förhållanden, skuldsättning och därav alstrad fattigdom, som sträckt sina verkningar långt fram i tiden.

Följande siffror äro angivna för att i någon mån påvisa extratidens längd samt den levnadsålder tjänstemännen i allmänhet uppnå vid anställning som ordinarie. Fn uträkning har nämligen verkställts beträffande de 200 tjänstemän, som beräknas under detta år vinna ordinarie anställning, varav 150 tillträda sina befattningar vid nästa årsskifte.

Medeltiden såsom extra och reserver (oberäknat aspiranttiden) för dessa 200 är 7 år 3 månader. Av dem hava

Levnadsåldern utgör i medeltal 28 år 9 månader, och är åldern högst 42 år och lägst 23 med de flesta omkring 30-årsåldern.

De extra eller, som de hitintills kallats biträdande, tillgodonjuta från detta års ingång en avlöning av:

Denna avlöning förhöjes efter två års tjänst med 60 kronor. Före 1912 förekom icke denna förhöjning.

För att vinna anställning erfordras att hava genomgått folkskola. Men för vidare fortkomst i verket, d. v. s. befordran till förste postvaktmästare och förste postiljon, fordras för alla dem som blivit ordinarie efter den 1 april 1904 att hava blivit godkänd i den utbildningskurs, som för detta ändamål årligen anordnas av postverket. Fordringarna i denna kurs äro icke så små. De postala ämnena äro: geografi,

2 en extratid av 12 år

7 » » »11 »

16 » » » 10 »

24 » » » 9 »

32 » » »8 »

27 » » »7 »

63 » » » 6 »

28 » » » 5 »

i grupp 1

kr. 1,080 » 1,020 » 960

» 900

» 2

» 3

» 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

varvid fordras kännedom om alla landets järnvägar och postkontor, vid järnvägslinjer belägna poststationer samt postkupéexpeditioner; dirigering (kännedom om bestämmelserna för posts försändning med snabbaste och lämpligaste lägenhet); postförfattningar i all den mån de beröra de områden, inom vilka tjänstemän av lägre grad verka, samt taxering av postförsändelser. De rent elementära ämnena äro räkning och tjänsteskriftväxling med tillämpning på den praktiska posttjänsten.

Såsom bevis för att examen icke är en ren formalitet utan tilllämpas med allvar må anföras följande siffror från kursen under de tre senaste åren:

Kursdeltagare, som underkänts, kan få deltaga ännu ett år på egen bekostnad, vilket ställer sig synnerligen dyrbart; blir han även då underkänd, är han för all framtid avstängd från möjligheten att vinna befordran och nödgas, huru skötsam och plikttrogen i sin tjänst han än är, stanna i den allra lägsta graden med den begränsade avlöning, som där gäller.

Utan att här avse något klander mot denna ordning må det betonas, att för ingen statsanställd kår existerar sådana bestämmelser, men är avsett att införas liknande vid statens järnvägar. Posttjänstemännen av lägre grad hava sålunda hitintills varit underkastade strängare villkor i dessa hänseenden än någon med dem jämnställd personal i statens tjänst och dock hava de, som ovan visats, haft lägre avlöning.

De funktionärer bland posttjänstemän av lägre grad, vilka framträda mest utåt, äro brevbärarna. Ofta hör man såväl bland allmänheten som bland riksdagens ledamöter, att brevbärarna betraktas såsom identiska med hela den tjänstemannakår, varom nu är fråga. Så är emellertid långt ifrån fallet. De torde nämligen, om man räknar med de obefordrade brevbärarna, utgöra omkring eu fjärdedel av kåren. De senaste officiella siffrorna äro visserligen sedan 1906, men dessa visa att omkring 35 procent av kåren då var brevbärare. Häri är emellertid inräknat brevbärarförmän och värdebrevbärare, vilka funktionärer bekläda viktigare sysslor. Vidare är att märka, att under de år, som förflutit sedan dess, har en avsevärd förskjutning ägt rum i den rikt-

228 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

ningen att högre kvalificerad personal anställts i allt större utsträckning, varigenom en sådan förskjutning äger rum, att brevbärarkåren procentvis blir mindre.

Beträffande brevbärarna och deras arbete råder emellertid en ganska oklar och vilseledande uppfattning. Det är nog långt ifrån så att detta arbete är av underordnad och oviktig beskaffenhet. Tvärtom kräver ett riktigt fullgörande av detta arbete både stor pliktkänsla, ordningssinne och uthållighet.

Brevbärarnas tjänstgöring är, om inte alldeles okontrollerbar, så i alla händelser svår att effektivt kontrollera. Åt brevbäraren är överlämnat hela den viktiga distribueringen av den stora affärskorrespondens, vilken i städerna spelar en så ofantlig roll, synnerligast numera då såväl penningremissor genom växlar, checkar o. d. som ock viktiga affärsförslag m. m. försändes i vanliga brev. Ofta beror det på brevbärarna, huruvida en massa otydligt adresserade försändelser skola komma adressaterna tillhanda; deras minne, skarpsinnighet och omdömesförmåga sättes härvid på stora prov och över huvud torde kunna sägas, att brevbärarkåren väl fyller sin uppgift. Att den mest utpräglade ärlighet fordras framgår av, att arbetet är så svårkontrolierbart och att ärligheten sättes på hårda, prov på grund av den stora förekomsten av penningar i de vanliga breven.

Vad arbetets kvantitet angår torde det vara allmänt känt, att detta är särdeles tungt. Arbetstiden är längre än den föreskrivna minimitiden, och gåendet i trappor med på de flesta platser hela mansbördor är säkerligen en arbetsprestation, som icke kan jämföras med andra s. k. vaktmästares.

Övriga obefordrade funktionärer, såsom postiljoner, posttransportörer, tidningsläggare m. fl. förrätta göromål på eget ansvar, ofta förenat med risk och svårigheter. Postiljonerna exempelvis måste kunna dirigering och vara fullt hemmastadda i sorterings- och expeditionsarbete.

Egentlig uppassningstjänstgöring existerar knappast eller åtminstone i mycket liten utsträckning vid postverket.

Enligt de nya principer, som numera tillämpas, måste emellertid en stor del av dessa funktionärer vara kvalificerade att förrätta viktigare göromål — sådana som bestridas av förste postvaktmästare och förste postiljoner — såväl vid postkontor som reseposten.

Dessa viktigare göromål, vartill kvalifikation inhämtas genom de ovan omtalade kurserna, bestå så gott som uteslutande av göromål, som förut utförts av postexpeditörer d. v. s. tjänstemän av högre grad. Det torde vara en allmän uppfattning inom postala kretsar, att de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

göromål, brevsortering, expediering av post, bokföring in. m., som överflyttats till tjänstemännen av lägre grad, utföres vida säkrare och med mera precision, sedan dessa tjänstemän utföra arbetet, enär de vinna mera specialkännedom på den plats där de bliva ställda.

Då göromålen sålunda utföras lika bra som när tjänstemän av högre grad utförde dem och då kvalifikationerna särskilt beträffande dirigering äro alldeles desamma, torde arbetets beskaffenhet, ansvar och omfattning knappast behöva vidare utvecklas. Det må ändock här i största korthet något erinras om detsamma.

Särskilt postkupétjänstgöringen är synnerligen ansvarsfull.

Med ett jämförelsevis ingående expedieringssystem, där snabb uppfattning och särskild färdighet vid postens handläggning och expediering kräves, försiggår ofta arbetet under svåra omständigheter såsom knapp tid, postvagnens skakning, dålig belysning o. d.

En förste postiljon, som tjänstgör ensam eller såsom förste man inom postkupé, är alltid överlämnad åt sig själv och sålunda icke i tillfälle att av överordnad tjänsteman inhämta råd beträffande under tjänstgöring förekommande eventualiteter. Han måste dessutom tillhandagå poststationsföreståndare med råd och upplysningar, kontrollera och granska mottagen post för utrönandet av huruvida den är rätt behandlad särskilt ifråga om taxering. I fall av postförsändelsers otillräckliga frankeiing skall förste postiljon infordra felande portoavgifter genom eftertaxering eller lösenbeläggning. Med ett ord sagt är åt förste postiljon anförtrott att inom sitt verksamhetsområde kontrollera och vidtaga åtgärder för att »staten får sitt» — sålunda en befogenhet, som är jämnställd med en tågmästares, ja t. o. m. i visst avseende med en tulltjänstemans av högre grad. Härtill kommer, att han har i sin vård för expediering post och värdesummor till obegränsat omfång och belopp.

De förste postvaktmästare, som vid postkontoren ombesörja sortering, journalisering och andra göromål, vilka förut utförts av postexpeditörer, ha givetvis ett viktigt arbete och deras verksamhetsområde vidgas oförtövat. Så har numera på en del håll jämväl s. k. disktjänst överlåtits åt dem.

Värdebrevbärarna ombesörja jämväl till en del expeditionsarbete och handhava i övrigt stora penningsummor och värdeförsändelser. Här nedan angives uppgift å en del värdebrevbärares liksom också postiljonskupéers ansvarssummor.

De förste postvaktmästare, vilka tjänstgöra som förmän, måste kunna »sköta folk», se till att var och en gör sin syssla och att ordning och precision upprätthålles. En del förmän ha en ganska stor personal att

230 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 2.

tillse, fördela arbetet bland ocli på alla sätt bevaka postverkets och allmänhetens intressen. Brevbärarförmännen ha numera jämväl övertagit en del expeditionsgöromål.

Inom en del post kupéer, som förestås av förste postiljoner, har under en månad förts förteckning över antalet försändelser och, beträffande assurerade försändelser, assuransbeloppet. Resultatet har blivit följande:

Södra distriktet. En förste postiljon, som alternerande tjänstgjort inom postkupéerna 164 och 123, har under sammanlagt 23 söckendagar 16/3—l0 /4 haft till behandling:

1,918 rek. förs. och 1,553 ass. försändelser med ett ass.-belopp av 967,388 kr.

en annan inom postkupé 157:

1,420 rek. förs. och 959 ass. försändelser med ett ass.-belopp av 532,712: 16 kr.

Västra distriktet. Inom postkupé 380 förekommo under tiden

16/3—15/4:

3,026 rek. förs. och 2,236 ass. försändelser med ett ass.-belopp av 966,361: 37 kr.

inom postkupé 383:

5,367 rek förs. och 2,855 ass. försändelser med ett ass.-belopp av 1,081,565:55 kr.

Ostra distriktet. Inom postkupé 238 expedierades i medeltal per dag:

68 rek. förs. och 78 ass. förs. med ett ass.-belopp av 13,424: 04 kr.

inom postkupé 356 upp och 232 (kombinerade):

120 rek. förs. och 70 ass. förs. med ett ass.-belopp av 16,201: 62 kr.

Mellersta distriktet. En förste postiljon inom postkupé 290 och 348 har under en månad haft under sin vård:

1,108 rek. förs. och 518 ass. försändelser med ett ass.-belopp av 1,466,624: 32 kr.

en förste postiljon inom postkupé 296:

1,847 rek. förs. och 836 ass. försändelser med ett ass.-belopp av 561,792:31 kr.

Härförutom har förekommit värdeförsändelser i s. k. sluten transit (rek.-paket och påsar).

Med förestående verklighetssilfror såsom utgångspunkt kan givetvis den lösa beräkningen göras, att det linnés förste postiljoner, vilka, såsom föreståndare för postkupéer, kunna hava att under ett år expediera 25å 50,000 rekommenderade och 15 å 30,000 assurerade försändelser med en angiven värdesumma uppgående till 12 å 15 miljoner kronor. Dess-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2. 231

utom förekommer till behandling massor av postförskott, paket och vanliga försändelser.

Två värdebrevbärare vid Stockholm 1 (tredje distriktet) ha under tiden 1 jan.—15 april (sammanlagt 86 söckeudagar) beställt, den ena:

2,096 rek. fors., 255 ass. förs. med ett ass.-belopp av 86,817: 53 kr. och 6,368 postanvisningar med ett kontant belopp av 150,674: 99 kr.

och den andra:

2,707 rek. tors., 239 ass. förs. med ett ass.-belopp av 49,698: 56 kr. och 5,646 postanvisningar med ett kontant belopp av 195,77 7: 79 kr.

Efter den 15 april beställes genom värdebrevbärare assurerade försändelser med ett assuransbelopp av upp till 1,000 kr., förut var maximibeloppet 500 kr.

Värdebrevbärarna ombesörja dessutom inkasserandet av inkasseringsbelopp m. m. Med allt skulle den ena av dessa värdebrevbärare under år 1912 handhava omkring 32,000 försändelser med en ansvarssumma 1,130,000 kr., varav omkring 555,000 i reda penningar.

Vid Göteborg 1, där det endast tjänstgör en man i varje distrikt, har under samma tid (1 jan.—15 april) värdebrevbäraren i tredje distriktet beställt:

3,986 rek. fors., 403 ass. fors., 457 återgående postförsk.-förs. och postanvisningar till ett belopp av kr. 245,193: 72

och värdebrevbäraren i tionde distriktet:

4,425 rek. fors., 464 ass. fors., 455 återgående postförsk.-förs. och postanvisningar till ett belopp av kr. 352,573:01.

Vid den senast genomförda löneregleringen för tjänstemän av högre grad bestämdes för såväl dessa som för tjänstemän av lägre grad en minimiarbetstid av 7 timmar. Denna minimitid har emellertid, åtminstone vad angår de senare, överskridits och med de regleringar och indragningar, som under de två senaste åren ägt ram, har därjämte arbetet blivit mera ansträngande och forcerat. Härtill har också kraftigt bidragit postverkets snabba utveckling, vilken icke följts av motsvarande personalökning.

För att ådagalägga, att tjänstgöringstiden icke inskränker sig till den bestämda minimitiden meddelas följande införskaffade uppgifter, vilka äro fullt exakta, men givetvis icke omfatta annat än en del av personalen:

Tjänstgöringstid vid postkontoren:

Stockholm. Brevbärarna: 45 timmar per vecka samt varannan söndag 5 å 6 timmar. Övriga postvaktmästare: 45—48 timmar per vecka samt varannan söndag 6 å 8 timmar.

232 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Göteborg. Brevbärarna: 45 timmar per vecka samt varannan söndag omkring 5 timmar. Övriga postvaktmästare: lägst 48 timmar per vecka samt varannan söndag lägst 8 timmar.

Malmö. Brevbärarna: 51 timmar per vecka. Övriga postvaktmästare: 48—57 timmar per vecka.

Södra distriktet (7 kontor, 100 man). 52 timmar 22 minuter per man. Därav vid ett par kontor delvis nattjänstgöring vissa nätter.

Västra distriktet. Ej medräknat Göteborg (13 kontor, 75 man). 51 timmar per man och. vecka. Därav vid några kontor nattjänst vissa nätter.

Ostra distriktet. (11 kontor, 124 man). 52 timmar 23 minuter per man och vecka. Därav vid några kontor nattjänst vissa nätter.

Mellersta distriktet. (6 kontor, 115 man). 47 timmar 20 minuter per man och vecka.

Norra distriktet. (14 kontor, 85 man). 50 timmar 7 minuter per man och vecka. Därav nattjänst vissa nätter vid ett par kontor.

Dessutom söndagstjänstgöring vid samtliga varannan söndag mellan 6—9 timmar.

Jirnvägsp osten.

Södra distriktet. 7 timmar 30 min. per dag och man.

Västra distriktet. 7 timmar 40 min. per dag och man.

östra distriktet. 7 timmar 38 min. per dag och man.

I en del fall nattjänst. Ledighet var fjärde sabbatsdag, därest icke turerna äro sådana att 24 timmar i följd var fjärde dag äro fria.

I det föregående har blivit belyst hurusom det för posttjänstemännen av lägre grad nu gällande lönesystemet tillförsäkrar befattningsinnehavarna en allt för ringa fast lön och följaktligen lämnar en pension, som icke ger försörjningsmöjlighet åt löntagaren efter uppnådd pensionsålder, samt en änkepension så låg, att den ej sätter hans änka och barn i stånd att efter hans död livnära sig. Likaså är, som också här ovan betonats, lönen alltför liten vid sjukdomsfall och redan nu, trots avlöningen som helhet ar relativt låg, visar det sig, att tjänstemännen av högre grad vid sjukdomsfall tillgodonjuta Anda högre ersättning, procentvis beräknat, än vad fallet är med tjänstemännen av lägre grad.

Härvidlag kan måhända invändas, att de förra icke åtnjuta förmånen av fri läkarvård och medicin som de senare. Denna förmån är visst icke föraktlig och motiverar måhända någon skillnad i procenten av lön och tjänstgöringspenningar, men det må härvid icke bortses från, att

233 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

den kår, som åtnjuter denna förmån, står betydligt lägre i avlöningshänseende och icke har i ekonomiskt avseende den motståndskraft, som bättre avlönade personer äga. Kostnaden för familjens uppehälle är dock lika stor även om familjefadern åtnjuter fri läkarvård.

Men det har icke kunnat framställas begäran om höjd lön utan att detta sker i sammanhang med en verklig avlöningsförhöjning, ty med högre lön följer rätt dryga avgifter för konstitutoriallösen, högre avgifter för egen pensionering och änkepension samt retroaktivavgifter för dessa senare. Eu dylik åderlåtning har med de nu utgående avlöningarna icke låtit sig göra. Huru önskvärd eu sådan förbättring än varit har den därför icke kunnat framföras förr än tiden var inne för en lönereglering.

Att i sammanhang därmed åsyftas avlöningens utgående enligt de principer beträffande avlöningstillägg, ortstillägg m. m., som på senare åren införts i statsförvaltningen, torde väl av myndigheterna godkännas.

De officiella siffror, varpå livsmedelsuppgifterna här ovan äro baserade och som oförtydbart visa behovet av en lönereglering, hava av myndigheterna, vid indelande av postpersonalen i gruppering efter dyrorterna, tillmätts den allra största betydelse och varit fullkomligt avgörande, vadan de även nu torde äga den största beviskraft.

Jämväl jämförelserna med andra kårer, särskilt tullpersonalen, ådagalägga, att de lönebelopp, som här nedan begäras, äro rimliga och avpassade efter verkligt behov samt i enlighet med kraven på att billighet och rättvisa skola göra sig gällande. Genom att statsmakterna beviljat dessa högre avlöningar är till fullo konstaterat, att de belopp, postmannaförbundet här nedan sätter i fråga, äro behövliga för en nödtorftig existens.

Den långa extratiden ställer förhållandena i verkligheten så att vid en jämförelse bör minimiavlöningen för eu ordinarie inom andra kårer jämföras med avlöningen för extra inom postverket.

Det har i det föregående pointerats hurusom fordringarna för att vinna fortkomst på postmannabanan äro höga gent emot vad gäller andra statstjänare, och det torde vara att emotse, att även själva inträdesfordringarna komma att höjas. Det kan väl vara överflödigt att ytterligare nämna, att det fordras plikttrohet, noggrannhet, ärlighet och intresse av varje man, om det hela skall kunna fungera tillfredsställande. Att inom den komplicerade posttjänsten undvika fel och misstag är visserligen omöjligt, men helt säkert skulle anmärkningsakterna växa Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 käft. 30

234 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

till volymer, om inte postpersonalen över huvud vore så postalt skolad och så plikttrogen som den är.

Bekant är no g också hurusom många frestelser till oärlighet finnas för postpersonalen, och beklagligtvis gives ofta exempel på att mången svag person faller för frestelsen och ertappas, sedan han i bestå fall en längre tid gjort sig skyldig till tillgrepp, därmed åstadkommande obotlig skada. Givetvis kan oärlighet icke försvaras, men säkert är, att en av otillräcklig avlöning alstrad svag ekonomi ofta varit en bidragande anledning till oärlighet.

Vikten och omfattningen av posttjänstemännens av lägre grad verksamhet torde i det föregående vara antytt och är för övrigt allmänt bekant.

Det har förr varit vanligt, åtminstone i de större städerna, att statstjänarna måst utfylla sin ringa avlöning med s. k. bisysslor. Vad posttjänstemännen angår existera för dem sådana numera i ringa utsträckning, men måste dock en hel del tjänstemän även med fara för hälsan söka på annat håll anskaffa den utfyllnad av inkomsterna, som är erforderlig för att de skola kunna nödtorftigt försörja familjen. Tjänstgöringen har emellertid dels blivit mera ansträngande, dels blivit indelad på sådana tider att det icke rätt väl går för sig att med posttjänsten förena andra sysslor. Principiellt sett lärer heller ingen anmärkning kunna göras mot att staten — arbetsgivaren — ser till, att den erhåller full arbetsvaluta och reagerar mot att personalens krafter och intressen splittras på flera håll, men härför erfordras, att avlöningen från verket blir sådan att den svarar mot levnadsbehovet.

Med vad här ovan anförts tror postmannaförbundet sig ha visat, att eu lönereglering är av behovet påkallad. Vid avgivande av förslag härtill har det varit en allmän uppfattning inom kåren, att det nya avlöningssystemet bör så nära som möjligt sluta sig till det för tjänstemän av högre grad gällande. Beträffande ortstilläggen har dock gjorts det tillägget att personal, stationerad å orter, tillhörande grupp 3 B, bör tilldelas ett ortstillägg av 5 %. Detta torde vara rättvist och ägnat att utjämna förhållandet mellan orterna, då skillnaden mellan avlöning utan ortstillägg och ett dylikt av 10 % är rätt avsevärd.

Å ombudsmötet diskuterades ett förslag om att begära en uppdelning av de nuvarande s. k. förste i två grupper, varav en högre fölen del mera viktiga tjänster, då utvecklingen gått i den riktningen att dessa funktionärer bestrida olika slags sysslor. Mötet beslöt emellertid att icke nu skjuta denna fråga i förgrunden, men uttalade sig för att en dylik tredje grupp bland tjänstemän av lägre grad är berättigad såväl ur tjänstens som personalens synpunkt.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

235 Genom beslut å postmannaförbundets ovan omförmälda ombudsmöte beslöts uppdraga åt undertecknad styrelse att hos Kungl. Generalpoststyrelsen göra framställning om, att i förslag till postverkets stater för år 1914 måtte upptagas förslag om att posttjänstemännens av lägre grad kontanta avlöning bestämmes till följande belopp:

För postvaktmästare och postiljoner: minimiavlöning 1,450 kronor samt tre ålderstillägg å 150 kronor, vartdera efter respektive 3, 6 och 9 år, varigenom slutavlöningen blir 1,900 kronor.

För förste po sto aktmästare och förste postiljoner: minimiavlöning 1,750 kronor samt tre ålderstillägg å 150 kronor, vartdera efter respektive 3, 6 och 9 år, varigenom slutavlöningen blir 2,200 kronor.

A orter, där de allmänna levnadskostnaderna äro särskilt höga, skulle tillkomma ortstillägg, utgående med antingen 15, 10 eller 5 % å all kontant avlöning. Ortstillägget skulle, i likhet med vad som gäller för tjänstemän av högre grad, anses såsom lön, men icke grundlägga pension.

Avlöningen borde i närmaste överensstämmelse med vad gäller dels för posttjänstemännen av högre grad, dels för tullverkets tjänstemän enligt den senaste löneregleringen, fördelas i lön och tjänstgöringspenningar med tre fjärdedelar till lönen och en fjärdedel till tjänstgöringspenningarna med lämplig avrundning, såsom framgår av tabell 19.

Tabell 19. Fördelningen av avlöningen i lön och tjänstgöringspenningar enligt postmannaförbundets förslag. _

Beträffande ortstillägget avser föreliggande förslag, att 15 % skulle tilldelas tjänstemän å de orter, som enligt nu tillämpade principer äro eller varda placerade i grupp 1, 10 % dem i grupp 2 och 3 A samt 5 % de i grupp 3 B. Lönegruppernas antal skulle sålunda fortfarande bli fyra, därigenom att grupp 2 och 3 A sammanföras till en i likhet med vad fallet är för tjänstemännen av högre grad.

236 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Skillnaden mellan nu utgående avlöning och den varom nu hemställes framgår av tabell 20.

Avlöningen skulle komma att i maximum, uttryckt i procent, höjas med: i grupp 1 24,8 %, i grupp 2 22,9 %, i grupp 3 A 34,8 i grupp 3 B 28,7 % och i grupp 4 35,7 ?/o.

Tabell 20. Jämförelse mellan nu utgående avlöning (lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg) till postvaktmästare och postiljoner och avlöning enligt postmannaförbundets hemställan.

Vad beträffar avlöningen till förste postvaktmästare och förste postiljoner kan, på grund av att systemet med dessas avlöningsförhöjning blir ett helt annat än nu, jämförelse icke göras annat än i maximum, och framgår denna av tabell 21.

237 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Tabell 21. Jämförelse mellan maximiavlöning (lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg) för förste postyaktmästare och förste postiljoner enligt nu gällande och föreslagen avlöning.

De extra tjänstemännens avlöningsförmåner, som bestämmas av Kungl. Maj:t, behöva icke bli föremål för framställning i detta sammanhang. Med uttalande av förbundets tacksamhet för att denna kår från detta års ingång erhållit en välbehövlig av!öningsförhöfning, om ock icke sådan som önskligt varit, samt med framförande av den förhoppningen att Kungl. Styrelsen allt framgent skall fortsätta på den inslagna vägen att framställa om ett ökat antal ordinarie befattningar för varje år, har förbundet här velat inskränka sig till att hemställa om att Kungl. Styrelsen måtte utverka ett högre anslag till arvoden åt extra tjänstemän av lägre grad å 1914 års stat, på det att dessa arvoden måtte kunna höjas. Förbundets ovan omtalade möte beslöt hemställa om att dessa tjänstemäns arvode höjes till 1,200 kronor som grundarvode med en förhöjning av 150 kronor efter 2 år samt att ortstillägg tilldelas dem enligt samma grunder och med samma procent som de ordinarie tjänstemännen.

Utöver de förändringar i avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket, som betingas av den ifrågasatta förhöjningen av avlöningen och avlöningens utgående efter andra grunder, anhåller förbundet om följande förändringar i ifrågavarande reglemente:

§ 2, mom. 4, andra stycket.

Då det icke kan vara rätt att den, som genom skada i posttjänsten blivit oförmögen att tjänstgöra, skall förlora eventuellt utgående ortstillägg, bör i detta stycke orden den fasta utgå!

§ 3, fjärde stycket bör lyda:

Vid befordran äger tjänsteman av lägre grad att genast tillträda den nya befattningens grundavlöning, därest denna är högre än den avlöning han senast uppburit. Eljest äger han att tillträda den avlö-

238 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

ning, som är nämast högre än den han förut uppburit, samt att för ytterligare avlöningsförhöjning räkna sig till godo den tid, varunder han innehaft den avlöning, som utgått vid befordringstillfället. Till avlöning vid befordringstillfället skall jämväl räknas det särskilda arvode, som utgått såsom ersättning för fullgörande av viktigare uppdrag.

§ 7-

Föreslås följande ändring.

Till omförmälda tjänstemän av lägre grad med femton, tio eller fem procent av den fasta avlöningen.

Ortstillägg anses såsom lön, men medför icke höjning av pensionsunderlaget.

§ 9-

Då en del tjänstemän av lägre grad redan nu handhava kassa och då det är att ifrågasätta huruvida icke flera komma att göra det, är det önskvärt, att till denna § lägges:

Felräkningspenningar kan tilldelas tjänstemän av lägre grad, som handhava penningmedel, med 60 kronor om året.

§ 14.

Förbundet anser, att, då tjänstemännen av lägre grad uppnå ordinarie anställning vid rätt framskriden ålder, en till 8 dagar inskränkt semester är bra kort, vadan följande förändring föreslås:

— — — under 30 dagar samt tjänstemän av lägre grad under 15 dagar.

Beträffande övergångsbestämmelserna har förbundet velat hemställa om, att liknande bestämmelser måtte utfärdas som tillämpats i det nu gällande avlöningsreglementet och så att ingen erhåller lägre avlöning än han borde ha tillgodonjutit, därest det nya avlöningssystemet varit gällande under hela hans tjänstetid.

Då det torde vara befogat, att tjänstemännen själva få vara med och framlägga sina synpunkter då Kungl. Styrelsen slutligen skall handlägga det viktiga ärendet om högre avlöning åt posttjänstemännen av lägre grad, utöver vad i denna framställning kunnat presteras, och då så ägde rum år 1906, då förra löneregleringsförslaget utarbetades, har postmannamötet beslutat hemställa om, att förbundet måtte få rätt att med utsedda representanter närvara då kungl. styrelsen slutligt handlägger förevarande framställning.

239 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

Hänvisande till ovanstående, som utgör uttrycket för postmannaförbundets å dess möte fattade beslut i lönefrågan, får Svenska postmannaförbundet genom undertecknad styrelse vördsamt anhålla,

att Kungl. Generalpoststyrelsen måtte, vid avgivande av förslag till postverkets stat för år 1914, hos Kungl. Maj:t underdånigst anhålla,

att avlöningen till postvaktmästare och postiljoner från och med nämnda år kommer att utgå med 1,450 kronor, med rätt för ifrågavarande tjänstemän att efter respektive 3, 6 och 9 år erhålla en avlöningsförhöjning av 150 kronor, så att maximiavlöningen blir i,900 kronor;

att förste postvaktmästare och förste postiljoner erhålla en minimiavlöning av 1,750 kronor, med rätt att efter respektive 3, 6 och 9 år tillgodonjuta en avlöningsförhöjning av 150 kronor, så att maximiavlöningen blir 2,200 kronor;

att å orter, där de allmänna levnadskostnaderna äro särskilt höga, till tjänstemännen ifråga måtte, utöver avlöningen, utgå ortstillägg med 15, 10 eller 5 procent av avlöningen, utan begränsning;

att ortstilläggen ifråga måtte utgå enligt samma grunder som nu tillämpas för tjänstemännen av högre grad med det tillägg att ortstillägg av 5 procent tilldelas tjänstemän, stationerade å orter, som äro eller komma att placeras i nuvarande grupp 3 b;

att ortstilläggen anses som lön men öka icke pensionsunderlaget;

att avlöningen, med lämplig avrundning, så som här ovan anförts, fördelas så att tre fjärdedelar utgöra lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningarna;

att postvaktmästare och postiljon vid befordran till ordinarie förste postvaktmästare eller postiljon alltid erhåller närmast högre avlöning än han, inklusive det särskilda arvodet i egenskap av t. f. förste, uppburit före sin befordran;

240 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

att sådan ökning av anslaget till extra tjänstemän begäres, att de extra tjänstemännen av lägre grad må kunna tilldelas den förhöjda avlöning, som här ovan ifrågasatts;

att tjänstemän av lägre grad må, i förekommande fall, kunna tilldelas felräkningspenningar;

att samtliga tjänstemän av lägre grad tilldelas semester under 15 dagar årligen;

att sådana ändringar av avlöningsreglementet vidtagas, som här ovan förslagsvis blivit omnämnda eller ock andra, varigenom förbundets önskemål bliva uppfyllda;

att sådana övergångsbestämmelser införas, som trygga tjänstemännens rätt att vid tillträdet till den nya lönestaten erhålla den avlöning, som de borde tillgodonjutit, därest den nya lönestaten varit gällande under hela deras tjänstetid samt

att postmannaförbundet måtte med utsedda representanter få närvara då Kungl. Styrelsen slutligt handlägger ärendet.

Stockholm den 7 juni 1912.

A Svenska Postmannaförbundets vägnar:

J. A. Wallin. Tore Pihl. Fr. Fjetterström.

V. Lindbäck.

Fr. Sandin.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.

241 INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Kungl. Maj:ts proposition.............................. 1

Utdrag av statsrådsprotokollet................•.......... 2

Hytt avlömngsreglemente............................. 2

Allmän motivering .............................. 2

I. § 1...................................... 7

1. Löneförbättring för vissa postmästare samt postexpeditörer och kvinnliga

förste postexpeditörer.......................... 7

2. Nyinrättande av en verkmästare änst........ 12

3. Lönereglering för tjänstemän av lägre grad vid postverkets distrikts- och

lokalförvaltningar............................ 18

Historik.................................. 18

Det nu föreliggande förslaget........................ 25

Allmän motivering .......................... 25

Löneförhöjning för förste postvaktmästare och förste postiljoner, postvaktmästare och postiljoner......................... 35

Löneförhöjning för vaktmästarna i generalpoststyrelsen ........... 37

Beräkning av avlöningsförhöjning m. m................... 40

Avlöningens uppdelande i lön och tjänstgöringspenningar.......... 41

II § 2...................................... 46

Motivering................................. 46

Avlöning vid befordran........................... 49

III. §§ 3-18 61

IV. Särskilda bestämmelser............................ 70

Driftkostnadsstaten för år 1914.......................... 95

A. Avlöningsstat.............. 95

1. Generalpoststyrelsen............................ 95

2. Distrikts- och lokalförvaltningarna..................... 99

3. Övriga anslag...............................122

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 2 höft.

242 Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition Nr 2.

Sid.

B. Övergångsstat.................................133

1. Generalpoststyrelsen............................133

2. Distrikts- och lokalförvaltningarna.....................135

C. Pensioner.........,.........................135

D. Postbefordran.................................144

Postbefordran å järnväg.............................144

» å landsväg jämte lokala transporter................146

» sjöledes......................... 149

Transitersättning åt främmande postverk.....................155

E. Omkostnader..................................157

F. Oförutsedda utgifter..............................165

G. Avkortningar och restitutioner.........................165

H. Avsättning till förnyelsefond..........................165

Bilagor:

Förslag till avlöningsreglemente........................169

Förslag till stat för driftkostnader.......................186

Tabell över vissa pensioneringskostnader ...................191

» » antalet extra tjänstemän m. m................... 192

Svenska postmannaförbundets skrivelse till generalpoststyrelsen .........194

f

Stockholm, K. L. Beckmans boktryckeri, 1913-