Doc 1915:78

KungI. Maj:is Nåd. Proposition Nr 78.

1 Nr 78.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till lag om skyddskoppympning; ginen .Stockholms slott den 12 mars 1915.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för denna dag vill Kungl.-Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om skyddskoppympning.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kung], nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll It) 15. 1 samt. 67' käft. (Nr 7S.)

9 Kunpl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Förslag

till

Lag: om skyddskoppympning.

Med upphävande av nådiga reglementet för skyddskoppympningen i riket den 29 september 1853 ävensom av övriga mot vad här nedan stadgas stridande föreskrifter, förordnas som följer:

Om ympningsplikt.

1 §•

Till förekommande av smittkoppsjukdom och sådan sjukdoms spridning är en var pliktig att, i enlighet med vad i denna lag stadgas, undergå ympning med skyddskoppor (vaccination eller re vaccination).

2 §.

Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår, då det fyller sex år.

3 §•

Oberoende av skyddskoppympning, som ägt rum enligt 2 §, åligger ympningsplikt:

a) dem, som börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning bland manskapet vid hären eller marinen;

b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid för sin utbildning;

c) värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar, om och i den omfattning Konungen prövar nödigt påbjuda ympning;

d) utländska jordbruksarbetare eller andra utlänningar, som inkomma i riket för att söka arbetsanställning, därest hälsovårdsmyndigheten å den ort, dit de inkommit eller där de vinna anställning, finner skälig

3 Kutig]. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

anledning befara, att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i riket och därför förordnar om deras ympande; samt

e) den, som intages å tvångsarbetsanstalt.

4 §•

_ Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi må ympningsplikt påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig.

Beslut, som i första stycket sägs, meddelas av Konungens befallmngshavande på framställning av vederbörande tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet. I beslutet skola noggrannt angivas tid och område för ympningsplikten samt dess omfattning i övrigt.

För truppförband eller del därav eller för flottans station eller för flottavdelning meddelas beslut, varom här är fråga, av vederbörande chef.

5 §•

1 mom. Ympningsplikt enligt denna lag åligger icke den, som förat haft smittkoppor eller som tre gånger eller någon gång under de närmast föregående fem kalenderåren här i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning.

, 2 mom. Från skyddskoppympning skall den befrias, beträffande vil-

sen genom läkarintyg, avfattat enligt av medicinalstvrelsen meddelade föreskrifter, styrkes, att han icke utan men för hälsan kan undergå ympning.

Sådan befrielse gäller för ett år i sänder. Om efter nämnda tid ympningsplikt föreligger och förlängd befrielse från ympning sökes, skall nytt läkarintyg företes.

Befrielse, som nu sagts, meddelas, vad angår ympningsplikt enligt 3 § a), b) eller c) eller 4 § tredje stycket, av vederbörande chef, vad angår ympningsplikt enligt 3 § e), av direktören för anstalten och eljest av vederbörande tjänsteläkare.

C §•

Den, som icke förut haft smittkoppor och som ej heller tre gåno-er eller någon gång under det närmast föregående kalenderåret här ‘1 riket undergått vederbörlig skyddskoppympning, må icke

a) inskrivas å sjömanshus;

b) vinna anställning vid tullverket eller vid den allmänna sjukvården eller vid hälsopolis;

c) efter avlagd medicine kandidatexamen börja tjänstgöring vid sjuk vårdsanstalt; eller

4 Kungl. Maj .is Nåd. Proposition Nr 78.

d) antagas till elev vid undervisningsanstalt för barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs.

Om ympare.

7 §•

1 mom. Skyddskoppympning må verkställas endast av deri, som äger behörighet att utöva läkarkonsten, eller av medicine kandidat,, som fullgör värnpliktstjänstgöring och genomgått föreskriven undervisningskurs i skyddskoppympning.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas, må, där för viss ort eller för viss tid möjlighet saknas att på tillfredsställande sätt ordna skyddskoppympningen med anlitande allenast av ympare, varom ovan förmäles, jämväl annan lämplig person av vederbörande hälsovårdsmyndighet i den ordning, som stadgas i 8 §, antagas till ympare (särskild ympare).

Till särskild ympare må antagas allenast den, som genomgått föreskriven undervisningskurs i skyddskoppympning; och bör därvid i främsta rummet barnmorska ifrågakomma.

3 mom. Om antagna särskilda ympare samt deras tjänstgörings områden och tjänstgöringstid skall anmälan av hälsovårdsmyndigheten göras hos tjäll stel åkaren, Konungens befallningshavande och medicinalstyrelsen.

8 §•

1 mom. Civil tjänsteläkare må icke utan medicinalstyrelsens medgivande undandraga sig att vara ympare inom kommun, däi han är bosatt.

2 mom. I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare eller i kommun, där civil tjänsteläkare eljest är bosatt, må, därest denne är pliktig åtaga sig att vara ympare, icke antagas särskild ympare, utan att Konungens befallningshavande, efter prövning att skyddskoppympningen icke kan ordnas på annat tillfredsställande sätt, sådant medgivit.

.Dock må för område, inom vilket enligt 4 § skyddskoppympning påbjudits, hälsovårdsmyndigheten med vederbörande tjänsteläkares medgivande tillfälligt antaga särskild ympare.

3 inom. 1 andra fall, än i 2 mom. sägs, tillkommer det hälsovårdsmyndigheten att etter samråd med tjånsteläkaren i orten besluta, om särskild ympare skall för kommunen eller del därav antagas.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

o

Om ympämne.

9 §•

1 mom. Skyddskoppympning skall ske med animalt ympämne (animal vaccin).

2 mom. Skulle vid något tillfälle animal vaccin i tillräcklig mängd icke stå till buds, äger medicinalstyrelsen förordna, att ympning jämväl med humaniserat ympämne må äga rum under iakttagande av de försiktighetsmått, som styrelsen aktar nödigt föreskriva.

Sådan ympning må icke verkställas av annan ympare, än som omförmäles i 7 § 1 mom., och ej heller företagas mot bestridande av den ympningspliktige eller dennes målsman.

3 mom. Om tillhandahållande och försäljning av animal vaccin förordnar Konungen på framställning av medicinalstyrelsen.

Om skyddskoppympningens verkställande och anordnande.

10 §.

Föräldrar, förmyndare eller annan, som det åligger att hava vård om person, för vilken plikt att undergå ympning föreligger, svare för att denne befordras till föreskriven ympning.

11 §•

1 mom. Efter undergången ympning skall, för utrönande av dess resultat, den jnnpade besiktigas av vederbörande ympare, som äger härför utsätta tid och plats; dock är den, som på grund av stadgandet i 4 § undergått ympning, befriad från sådan besiktning.

2 mom. Visar sig vid besiktning, att skyddskoppympningen icke slagit an, skall ympningen upprepas sist inom ett år från den förra ympningen. Slår ympningen ej heller då an, anses vederbörlig skyddskoppympning ändock hava ägt rum.

3 mom. Det åligger ympare att, efter avslutad ympning, som av hälsovårdsmyndighet anordnats, för varje ympad person kostnadsfritt utfärda intyg, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, om ympningen och dess resultat.

6 Kung1. Maj:ts Nad. Proposition Nr 7S.

Har ympning ägt ruin enligt 2 §, är ymparen dock icke pliktig att utan särskild begäran utfärda intyg, som nu sagts.

Vid ympning, som förrättas på grund av stadgandet i 3 § a), b) eller c) eller varom beslut meddelats enligt 4 § tredje stycket, skall anteckning om ympningen och dess resultat göras i den ympades inskrivningsbok eller i däremot svarande bok.

12 §.

1 mom. I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det hälsovårdsmyndigheten att, efter ty lämpligast prövas, anordna skyddskoppympning för allmänheten.

2 mom. Å landet i övrigt bör skyddskoppympning^ i den omfattning, som befinnes möjlig, företagas å ympnings- och besiktningsmöten.

Plan för dylika möten uppgöres av hälsovårdsmyndigheten i samråd med vederbörande ympare och underställes, när ymparen är civil tjänsteläkare, förste provinsialläkaren i länet för fastställelse.

Hälsovårdsmyndigheten har att för mötet upplåta lämplig lokal, där så erfordras, belyst och uppvärmd.

3 inom. Skyddskoppympning enligt 3 § a), b), och c) ävensom ympning, som påbjudits enligt 4 § tredje stycket, anordnas av vederbörande chef. Om ympning enligt 3 § e) föranstaltar direktören för anstalten.

13 §.

1 mom. Skyddskoppympning, som verkställes å ympnings- och besiktningsmöte eller eljest på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet, ävensom ympning, varom förmäles i 3 § eller varom beslut meddelats enligt 4 § tredje stycket, är avgiftsfri för den ympade.

2 mom. För inställelse såsom ympare vid ympnings- och besiktningsmöte å annan ort, än i 12 § 1 mom. sägs, utgår till civil tjänsteläkare, som icke är där bosatt, resekostnads- och traktamentsersättning av statsmedel enligt grunder, som Konungen föreskriver.

Härjämte är läkaren berättigad till ersättning med belopp, som Konungen bestämmer, för varje vid sådant möte ympad person, vilken ersättning skall bestridas av vederbörande kommun.

3 mom. För annan av hälsovårdsmyndighet anordnad skyddskoppympning, än i 2 mom. sägs, utgår ersättning till ymparen av vederbörande kommun i enlighet med träffat avtal.

4 mom. Har staten eller kommun fått vidkännas särskild kostnad för ympning, varom stadgas i 3 § d), är arbetsgivare, med vilken han därlörut träffat avtal om arbetsanställning, pliktig gottgöra sådan kostnad

Kungl. Maj.is Nåd. proposition Nr 78.

7 Om kontrollen över skyddskoppympning^.

14 §.

I. inom. Ympare skall gorå anteckning om varje av honom utförd ympning i en, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, förd ympning^ ournal.

2 mom. Före den 10 januari varje år skall uppgift om ympning, som under tiden från och med den 1 januari till och med den 31 december nästföregående år ägt rum på grund av stadgandet i 2 §, genom utdrag av ympningsjournalen av ymparen insändas till vederbörande pastorsämbete, som därefter ofördröjligen skall i församlingsboken, med ledning av utdraget, göra anteckning om sålunda fullgjord ympningsplikt.

Sedan dylik anteckning ägt rum, skall utdraget sist den 31 januari samma år av pastorsämbetet insändas till vederbörande tjänsteläkare.

15 §.

1 inom. I allmän eller enskild skola eller läro- eller uppfostringsanstalt må icke till undervisning eller vård mottagas lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning eller på grund av 5 § är därifrån befriad; dock att lärjunge på grund därav, att han icke undergått skyddskoppympning, ej må förmenas inträde i folkskola, dövstumskola eller anstalt för blinda eller för sinnesslöa och intagande i tvång^uppfostringsanstalt efter domstols förordnande ej heller av sådan grund förvägras.

2 inom. När årligen förteckning upprättas över de barn inom skoldistriktet, vilka under året inträda i den för skolgång bestämda åldern, åligger det pastorsämbete att i förteckningen för varje barn göra anteckning därom, huruvida barnet undergått skyddskoppympning.

3 inom. Sist inom en månad, sedan barnen intagits i skolan, skall skolrådet anmana föräldrar eller andra, som vården om de barn, vilka ej undergått skyddskoppympning, åligger, att ombesörja, att sådan ympning inom en månad efter anmaningen verkställes.

Skolrådet skall därefter, så snart ske kan, till hälsovårdsmyndigheten i kommunen insända förteckning dels å de i skolan intagna barn, som, oaktat anmaningen, icke inom föreskriven tid undergått skyddskoppympning, dels ock å de skolpliktiga men icke i skolan intagna barn,

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

som icke undergått sådan ympning, ävensom uppgift om sistnämnda barns uppehållsort.

4 inom. Efter mottagande av sådan förteckning, som i 3 inom. sägs, skall hälsovårdsmyndigheten beträffande de barn, vilka uppehålla sig inom kommunen, själv övervaka, att dessa befordas till skyddskoppympning, samt beträffande de barn, som vistas å annan ort, göra anmälan hos hälsovårdsmyndigheten därstädes, som däretter har att tillse, att skyddskoppympning behörigen äger rum.

16 §.

Föreligger för stad anledning till avvikelse från de i 14 och 15 §§ givna kontrollbestämmelser, må medicinalstyrelsen, på framställning av hälsovårdsmvudigheten eller stadsfullmäktige, medgiva de ändringar eller undantag, som finnas påkallade och icke försvåra kontrollen över skyddskoppympningen i övrigt.

Om tillsynen över skyddskoppympningen.

17 §•

Högsta tillsynen över skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen i enlighet med den för styrelsen gällande instruktion. .

Tillsynen över skyddskoppympningen av värnpliktiga eller vid krigsmakten fast anställda tillkommer i samråd med medicinalstyrelsen arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, vad beträffar hären, och marinöveiläkaren, vad angår marinen.

18 §.

Konungens befallnmgshavande har att vaka däröver, att hälsovårdsmyndigheterna i länet fullgöra vad dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen, för vilket ändamål Konungens befallningshavande jämväl, då sådant finnes av nöden, ägor förelägga lämpliga viten.

19 §.

Beträffande förste provinsialläkares, provinsial- eller extra provinsial-, stads-, köpings- och municipalläkares åligganden med avseende å skyddskoppympningen stadgas i gällande läkarinstruktion.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

9 Föreskrifter i avseende å lagens efterlevnad.

20 §.

Underlåter någon, som är ansvarig för fullgörande av den i 2 § omförmälda ympningsplikt, att uppfylla vad honom sålunda åligger, äger hälsovårdsmyndigheten att medelst föreläggande av viten, som tillhopa ej må överstiga tjugu kronor, tillhålla den försumlige att fullgöra sin skyldighet. Tredskas han ändock, må myndigheten anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande, som äger att vid förhöjda viten giva enahanda föreläggande.

21 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som på grund av 4 § första och andra styckena ålagts, eller att till undergående av sålunda ålagd ympning befordra annan, för vars befordrande till ympning han enligt 10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig, som i 3 § d) omförmäles, att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Lag samma vare, om ledamot av styrelse för skola eller läro- eller uppfostringsanstalt, eller, där sådan styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare i strid mot vad i 15 § 1 mom. stadgas i skolan eller anstalten intager lärjunge, vilken icke må där mottagas,

eller om någon i strid mot vad i 6 § stadgas anställer eller mottager person, som där omförmäles.

Ej må straff enligt denna § tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

22 §.

1 mom. Verkställer någon skyddskoppympning, utan att vara därtill behörig, straffes med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.

2 mom. ' Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som i 1 mom. sägs, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt 67 käft. (Nr 78.) 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

rum och han därav undfått del, fällas till de böter, som för sådan förseelse äro stadgade.

3 mom. Visar ympare vid skyddskoppympnings verkställande eller eljest vid fullgörande av vad honom enligt denna lag åligger vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet, straffes med böter från och med 5 till och med 100 kronor, där ej förseelsen är belagd med strängare straff enligt allmänna strafflagen.

23 §.

Förseelse mot denna lag hör under allmänt åtal.

24 §.

Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, och, där sådan ej finnes, vid allmän underrätt i den ort, där förseelsen skett.

25 §.

Böter och viten, som enligt denna lag åläggas, tillfalla kommunens kassa. Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Om besvär m. m.

26 §.

över beslut, vilka enligt denna lag ankomma på Konungens befallningshavande eller hälsovårdsmyndighet, må besvär anföras, över Konungens befallningshavandes beslut hos Konungen inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd, samt över hälsovårdsmyndighets beslut hos Konungens befallningshavande inom tid, som är stadgad för överklagande, i stad, av stadsfullmäktiges och, på landet, av kommunalstämmas beslut; dock länder beslutet, utan hinder av besvär, till efterrättelse, intilldess annorlunda kan varda vederbörligen förordnat.

27 §.

Med hälsovårdsmyndighet förstås i denna lag hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd.

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916;

dock att Konungen äger förordna, att 3 och 4 §§, helt eller delvis, jämte de bestämmelser i övrigt, som därmed sammanhänga, skola dessförinnan å dag, som Konungen bestämmer, träda i kraft.

Skyddskoppympning, verkställd i enlighet med nådiga reglementet för skyddskoppympningen i riket den 29 september 1853, gäller såsom vore den förrättad enligt denna lag.

Beträffande ympning, som enligt nämnda reglemente skall ske under år 1915, skola de i 8, 11, 12, 13 och 15 §§ i reglementet givna kontrollbestämmelserna tillämpas; dock att stadgandena om föreläggande av vite ej må tillämpas, sedan denna lag trätt i kraft. Föreläggande av vite, som redan dessförinnan ägt rum, vare förfallet, där ej vitet före den 1 januari 1916 blivit utdömt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat varder.

Det åligger vederbörande hälsovårdsmyndighet att i god tid före den 1 januari 1916 vidtaga på densamma enligt denna lag ankommande åtgärder för ordnande efter nämnda tid av skyddskoppympningen inom kommunen eller samhället.

Vid lagens utfärdande anställd ympare, som varken är jämlikt 7 §

1 mom. behörig att verkställa skyddskoppympning eller kan enligt 7 §

2 mom. antagas till särskild ympare, må dock kunna till särskild ympare antagas, om vederbörande tjänsteläkare härtill lämnar medgivande.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Medicinal* styrelsens betänkande den 27 maj 1913 angåen. de skyddskoppympningens ordnande.

Utdrag av protokollet över civilärenden., hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars 1915.

Närvarande:

Hane excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg, Statsråden Hasselrot, von Sydow, friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, lantförsvars-, sjöförsvars-, finans- och ecklesiastikdepartementen, anmälde chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow det på grund av nådigt uppdrag den 17 november 1909 av medicinalstyrelsen, jämte särskilt tillkallade sakkunniga professoren Svante Arrhenius och förste provinsialläkaren And. Larson, den 27 maj 1913 avgivna betänkande angående skyddskoppy rapningens ordnande, innehållande förslag till lag om skyddskoppympning och till kungörelse angående skyddskoppympning era i riket. Tillika anmäldes över betänkandet avgivna yttranden dels av överståthallarämbetet och Konungens befallningshavande i länen, efter vederbörande förste provinsialläkares samt förste stadsläkares i Stockholm och Göteborg

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

ävensom åtskilliga vaccinatörers hörande, dels av domkapitlen, Stockholms stad konsistorium, hovkonsistorium, universitetskanslern, efter hörande av medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt Karolinska institutets lärarkollegium, läroverksöverstyrelsen, folkskolöverstyrelsen, direktionen för Stockholms stads undervisningsverk, tekniska högskolan, Chalmerska institutet, fångvårdsstyrelsen, generaltullstyrelsen, kommerskollegium, efter hörande av direktionerna för sjömanshusen, samt arméförvaltningen och marinförvaltningen, dels ock av svenska förbundet mot vaccinationstvanget och en del enskilda personer.

Härefter anförde departementschefen:

Med hänsyn till de många erinringar, som i de avgivna yttrandena framkommit mot medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag, och då även i övrigt ändringar befunnits nödiga, har ärendet inom departementet gjorts till föremål för ytterligare utredning och beredning. Het har därvid ansetts lämpligast att i största möjliga omfattning sammanföra de erforderliga allmänna bestämmelserna rörande skyddskoppympningens ordnande i en författning, som torde böra komma till stånd under riksdagens medverkan

Innan jag närmare ingår på medicinalstyrelsens utredning och det lagförslag i ämnet, jag således anser böra föreläggas riksdagen till antagande, tillåter jag mig att, huvudsakligen efter medicinalstyrelsens framställning, i korthet erinra om tidigare och nu här i landet gällande författning sbestämmelser om skyddskoppympning en ävensom de framställningar om ändrade bestämmelser i ämnet, som förelegat inom riksdagen.

Historik. Tidigare författningar om skyddskoppy maningen.

... ,.Pä medici förslag föreskrevs redan den 3 april 1804 bland annat, att lands-

hövdingarna i riket skulle söka förmå upplysta och nitiska medborgare att såsom vaccmationsförestandare hava inseende över skyddskoppympningen, varjämte kyrkoherdarna skulle utse klockare eller andra kunniga personer att densamma verkställa.

Därefter utfärdades den 14 juli 1810 en kunglig kungörelse till vaccinationens ailmannare och säkrare befrämjande, med förbud för andra än läkare att vaccinera, om icke intyg om förvärvad skicklighet i konsten vederbörligen erhållits, samt med “Aggande för varje husfader att till vaccinationsföreståndaren årligen anmäla de under hans uppsikt stående personer, som ej haft smittkoppor eller blivit vaccinerade.

Dessa personer skulle av vederbörande läkare befordras till vaccination.

Pullt obligatorisk skyddskoppympning blev sedermera genom nådiga reglementet^ den 6 mars 1816 genomförd i riket, med skyldighet för var och en att undergå sådan — barn under de två första levnadsåren.

Kyrkoråden ägde att handhava ympningen ända till 1843, då sockennämnderna nngo övertaga denna skyldighet.

Ehuru upprepade kontrollföreskrifter under årens lopp utfärdades, gjorde sig dock behov av ytterligare föreskrifter gällande. En ny författning i ämnet tillkom, reglemente JCungl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för skyddskoppympningen i riket

1 863 ärs

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78-

den 29 september 1853. Denna ännu gällande författning skärpte 1816 års reglemente i fråga om skyddskoppympningens fullgörande och stadgade därjämte, skyldighet för en var, som har tillsyn över vaccinationen eller bestyr därmed, att i möjligaste måtto befordra förnyad skyddskoppympning.

Då emellertid även detta reglemente vid sin tillämpning under en följd av år visat sig alltför litet effektivt och därför behövde undergå omarbetning och komplettering, hemställde medicinalstyrelsen i underdånig skrivelse den 8 juni 1894, efter en vidlyftig utredning och motivering, att nya och skärpta bestämmelser rörande skyddskoppympningen i riket måtte utfärdas. . .... , .

Proposition I anledning härav framladesvid 1897 års riksdag ett förslag till förordning

till 1897 års angående skyddskoppympningen i riket. Förslaget, varöver begärdes riksdagens riksdag, yttrande och vartill fogats ett förslag till vaccinationsreglemente för riksdagens delfående, bibehöll obligatorisk skyddskoppympning för barn före utgången av det på dess födelseår närmast följande kalenderåret, men påbjöd därutöver obligatorisk ^vaccination under det kalenderår, då barnet fyller 12 år. I mån av tillgång skulle animalt ympämne kostnadsfritt tillhandahållas vaccinatörerna från en därför särskilt inrättad statsanstalt. Skärpta kontroll- och ansvarsbestämmelser upptogos vidare i förslaget.

Vederbörande riksdagsutskott avstyrkte propositionen, som också avslogs av riksdagen.

I sin skrivelse den 5 maj 1897 anförde riksdagen, vid tillkännagivande av detta sitt beslut, att den ej av de andragna skälen för det ifrågasatta lagförslaget kunnat övertygas om nödvändigheten av den genomgripande förändring i lagstiftningen angående vaccinationen, som samma förslag innebure. Statistiken utvisade, ej mindre att smittkopporna, som förut ofta anställt svåra härjningar bland Sveriges inbyggare, på senare tid här uppträtt mera sällan och mycket lindrigare, än även att Sverige, uti ifrågavarande avseende vore bland de allra bäst lottade land i Europa. Men även under förutsättning, att någon fördel i ifrågavarande hänseende skulle kunna vinnas genom införande av de skärpta bestämmelser, som föreslagits, hölle riksdagen före, att de stora olägenheter och svårigheter, som därav skulle förorsakas allmänheten, vida övervägde fördelarna. Vaccinationen, sådan den nu bedreves, syntes hava tillvunnit sig allmänhetens förtroende, och riksdagen vore övertygad, att detta skulle framdeles bliva förhållandet i allt högre grad. Däremot befarade riksdagen, att de stränga bestämmelser, som innefattades i Kungl. Maj:ts förslag, möjligen kunde bland befolkningen väcka ovilja, vilken särskilt torde komma att vända sig emot de föreslagna straffbestämmelserna. Förtroendet för skyddskoppympningen skulle, enligt riksdagens förmenande, till och med kunna därigenom rubbas. Förslaget om upprättande av en anstalt för framställande av animal vaccin fann däremot riksdagen behjärtansvärt. De enda anmärkningar, som efter riksdagens mening kunde med fog framställas mot det nuvarande vaccinationssystemet, gällde nämligen användningen av humaniserad lymfa, enär det utrönts, att därigenom, om också endast i undantagsfall, smitta kunnat överföras till den vaccinerade. Då det ju borde vara for staten ytterst maktpåliggande, att densamma, när den påbjöde vaccination,.därvid tillhandahölle absolut ofarlig lymfa, funne riksdagen varje sådant, om ock sällsynt, fall innebära tillräcklig maning till en förbättring i nu anmärkta hänseende.

Proposition Frågan om ny lagstiftning angående skyddskoppympningen förelädes

till 1898 härefter jämväl 1898 års riksdag. Den obligatoriska revaccmationen uteslöts och års riksdag. en mildringar i ansvarsbestämmelserna företogos.

Men ej heller denna gång vanns en lösning av frågan. Vederbörande utskott, som fått ärendets beredande till sig överlämnat, hemställde, att riksdagen måtte för.

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

klara sig icke kunna förorda förslaget. Denna hemställan bifölls av andra kammaren, medan däremot forsta kammaren principiellt anslöt sig till förslaget. Riksdagen anma de i skrivelse den 13 maj 1898, att förslaget, i följd av kamrarnas skiljaktiga beslut, förfallit. &

Nästa gång frågan kom före var vid 1908 års riksdag, då av enskild motionär Motioner framställning gjordes, att åtgärder måtte vidtagas för vaccinationstvångets avskaf- v>d 190 8 fande eller begränsning och att i samband därmed sådana bestämmelser måtte med- års riksdagdelas, som kunde anses nödiga för allmän säkerhet beträffande ovaccinerade, när epidemi på någon ort hotade.

\id samma riksdag väcktes vidare förslag om åstadkommande av en allsidig utredning rörande behovet överhuvud av ändringar i nu gällande föreskrifter angå” ende skyddskoppympningen i riket. .

Riksdagen beslöt, i anledning av nämnda motioner, att i skrivelse till Kuno-1.

Maj it anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om en allsidig utredning rörande behovet av ändringar i nu gällande föreskrifter rörande skyddskoppympning i riket samt därefter till riksdagen inkomma med de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Såsom skäl^ för denna framställning, innehållen i riksdagens skrivelse den 28 maj 1908, nr 2, åberopade riksdagen, att den nu gällande lagstiftningen i ämnet företedde brister och syntes föråldrad. Beträffande omarbetningen av gällande bestämmelser i ämnet hade riksdagen visserligen beaktat, att bland läkarna i vårt land och i utlandet enstaka röster höjts för vaccinationstvångets upphävande. Emellertid vore hela vaccinationsfrågan av så allvarlig och invecklad natur, att en noggrann utredning i varje fall borde föregå, innan några förändringar vidtoges i nu gällande bestämmelser härutinnan, varvid man givetvis först borde söka efter orsakerna till de fel, som hittills vidlått skyddskoppympningen. Om uteslutande animal lymfa komme till användning, och därhän syntes vi snart komma i vårt land, skulle säkerligen åtskilliga av de anmärkningar, som framställts mot vaccinationen, förlora sin°udd; och detta syntes väl ännu mera bliva fallet, därest fordringarna höjdes i avseende på vaccinatörernas utbildning och kompetens. Då således en allsidig utredning i detta ämne, enligt riksdagens mening, borde komma till stånd, skulle givetvis även frågan om vaccinationstvångets upphävande eller begränsning komma under behandling. °

Efter det medicinalstyrelsen den 13 november 1908 avgivit underdånigt utlå- Nådigt upptände over riksdagens nyssnämnda skrivelse, anbefallde Kungl. Maj:t, genom beslut drag den 17 den 17 november 1909, medicinalstyrelsen att, med biträde av två utav styrelsen till- november kallade sakkunniga, verkställa en allsidig utredning rörande behovet av ändringar i 19 0 9-

nu . gällande föreskrifter om skyddskoppympningen i riket samt därefter till Kungl.

Maj.t inkomma med de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Det är till fullgörande av detta uppdrag, som medicinalstyrelsen nu avgivit förevarande betänkande av den 27 maj 19 13,

Under det nyssnämnda utredning pågick, väcktes emellertid, såväl vid 1 9 1 0 års som Motioner vid 1 91 2 års riksdag, ytterligare motioner i frågan. Dessa gingo ut på, att riksdagen vidi9i0och måtte ingå till Kungl. Maj:t med framställning, att åläggandet för föräldrar att låta vacci- 1912 års liera sina barn måtte upphävas eller, om detta nu ej skulle kunna ske, att den nämnda rik8dag' tvångsbestämmelsen måtte suspenderas, intill dess den pågående utredningen i vaccinationsfrågan framlagts och lett till resultat.

1910 års motioner avslogos av riksdagen. I anledning av motionerna till 1912 års riksdag beslöt riksdagen en hemställan till Kungl. Maj:t, att den av 1908 års riksdag begärda utredningen måtte slutföras så tidigt, att nya bestämmelser i ämnet kunde om möjligt, utfärdas under år 1913.

16 Medicinalstyrelsens frågavarande utredning av vaccinationsfrågan.

Ur smittkoppornas historia-

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 78.

Medicinalstyrelsen lämnar i sin ifrågavarande utredning av vaccmationsspörsmålet först en del data ur smittkoppornas och skyddskoppvmpningens historia ävensom en kort översikt av lagstiftningen å förevarande område i olika länder. Efter att härefter hava berört viktigare koppepidemier i Sverige åren 1847—1913, behandlar styrelsen i särskilda avdelningar av betänkandet dels smittkoppornas _ spridmngssätt och bekämpande, dels skyddskoppympningens vetenskapliga grund och immunitetslärans tillämpning på densamma, dels och slutligen skyddskoppympningens olägenheter och sättet att förekomma dem, varjämte redogörelse lämnas för beredning och kontroll av animal ympämne. Härefter framlägger styrelsen de författningsförslag, vartill den verkställda utredningen givit anledning. _ .

Till utredningen är fogad den vetenskapliga undersökning, som professor Arrhenius ägnat »vaccinationens teoretiska grunder», ävensom en närmare redogörelse för smittkoppdödligheten i Sverige under åren

1776—1875. ,

Några sammanfattningar och utdrag av det förevarande betänkandet

i vad det hänför sig till omständigheter, som äga betydelse för lagstil tningen på området, torde till en början vara på sin plats.

Smitkoppsjukdomen har varit känd i Kina och Indien åtminstone 1,000 år före vår tidräkning. I Europa synes sjukdomen uppträtt, om ej förr, så mot slutet av 500-talet e. Kr. På 1500-talet var den känd över hela Europa och gick dar under de följande århundradena fram i epidemier, som likställde den med pesten Srnittkouporna blevo ett av mänsklighetens svåraste plågoris; det beraknas att under 1500 —1700-talen i Europa ungefär 400,000 personer årligen doft i smittkoppor. Vad Sverige beträffar skola under åren 1749—1800 sammanlagt ungefär 270,000 människor

hava bortryckts i smittkoppor. ..... . „

Kopporna äro icke en sjukdom, som kommer pa tillfälliga besök i mer eller

mindre utbredda epidemier såsom kolera och pesten, vilka farsoter mellan epidemierna draga sig tillbaka till sina utomeuropeiska härdar, utan sjukdomen ar en i Europa stadigt bofast farsot, som ständigt hotar med nya utbrott.

Läno-e stod man värnlös mot smittkoppsjukdomen. På 1700-talet började man dock här ”och var tillämpa en sedan uråldriga tider i Kina och Indien anvand metod att frivilligt bibringa en person smittkoppor, en ympning med naturliga smittkoppor. Denna kallades inoculation (variolisation) och fick flerstädes en ratt stor användning. Den sjukdom, som härigenom framkallades, var emellertid äkta koppor; den gav visserligen individen ett gott skydd mot följande anfall av koppor, men var pa samma gång ofta anledning till nya epidemier genom att smitta spreds till omgivningen som i regel ej var inoculerad. I Sverige, där den första inoculationen utfördes 1754, nådde variolisationen dock aldrig större utbredning. .

Mot slutet av 1700-talet skedde i olika länder försök att avsiktligt inympa kokoppor för att vinna skydd mot smittkoppa. Den engelske läkaren Jenner förde, efter långvariga experiment, denna ympning till en praktisk fullkomnmg. I en skri

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

1798 vände sig Jenner direkt till allmänheten med sina erfarenheter; granden till skyddskoppympningen var lagd och metoden vann flerstädes en hastig utbredning. Under de båda första årtiondena av 1800-talet antogs den såsom obligatorisk i flera länder, i Sverige såsom förut meddelats 1816, sedan den varit anbefalld såsom en frivillig åtgärd sedan 1804.

Med avseende å frågan om smittkoppornas spridningssätt och bekämpande anför medicinalstyrelsen, bland annat, följande:

Smittkopporna spridas genom ett smittämne, vars natur ännu ej är fullt känt. Det kan inympas på människor och djur och hållas vid liv även utanför den levande organismen. Ehuru detsamma lätt dödas genom desinfektionsmedel, har det stor förmåga att bibehålla sin livskraft i t. ex. kläder, lump eller andra föremål, med vilka det kommit i beröring, samt i bostadslägenheter. Smittkopporna spridas sålunda ej endast genom personlig beröring med koppsjuka utan även genom förmedling av bostäder eller föremål, som blivit förorenade av sådana sjuka.

Smittämnet finnes i kopputslaget och, då detta kan uppstå ej endast å huden, utan även å näsans, munnens och svalgets slemhinnor o. s. v., är det sannolikt, att det befinner sig i ytterst fint fördelat tillstånd i den sjukes omedelbara närhet. På längre avstånd torde infektionen kunna förmedlas, förutom genom personer och föremal såsom bärare av smittämnet, även genom insekter (flugor).

femittkopporna äro således, såsom namnet också angiver, ytterst smittsamma. Det är en känd sak, att blotta vistandet för en kort stund i ett ram, där en koppsjuk i framskridet sjukdomsstadium vårdas, är tillräckligt att överföra sjukdomen.

Beträffande det personliga överförandet av smitta är av vikt att ihågkomma, dels att de sjuka i regel icke torde sprida smitta, förrän en eller annan dag förgått efter utslagets framträdande, och dels att smittkoppornas inkubationstid (utvecklingstid efter ådragen smitta) är lång, i regel 10—13 dagar, samt att sjukdomen ej sällan förekommer i så lindriga former, särskilt hos skyddsympade, att den ej alltid uppmärksam mas. ^ Sjömän och resande, som ådragit sig smitta å annan ort, insjukna också ofta först efter sin hemkomst och därvid ej sällan så lindrigt, att sjukdomen ej blir igenkänd, förrän den blivit spridd till andra personer i hemtrakten; även kan, såsom ofta hänt, smittämnet hemföras med sådana personers kläder eller andra effekter. Aven enbart godsförsändelser, framför allt begagnade kläder, lump o. d., hava upprepade gånger fört koppsmitta till vårt land.

Sjukdomens spridningssätt och smittämnets egenskaper och i första hand iukubationstidens längd medföra också, att det är förenat med mycket störa svårigheter att förhindra sjukdomens inträngande i landet. Karantän och observation kunna ej användas, då den fria samfärdseln, om dessa åtgärder skulle effektivt genomföras, i allt för betänklig grad härigenom skulle rubbas.

A id sjukdomens bekämpande inom landet kan man ej heller med samma tillförsikt begagna sig av de vapen, som vid andra epidemier vunnit förtroende. Det torde först böra fastslås, att smittkopporna aldrig varit en farsot, som uteslutande följt fattigdom och osnygghet i spåren. Tvärtom hava de ofta utgjort ett gissel för de bäst lottade i samhället. Detta får dock ej tydas så, att icke sjukdomen kan vinna större utbredning i överfyllda bostäder och uppträda i svårare former, där trångboddhet, nöd och osnygghet äro rådande. Att döma av den erfarenhet, man Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 67 käft. (Nr 78.) 3

Smittkoppornas spridningssätt och bekämpande.

18 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

hittills vunnit, synes det emellertid i hög grad osannolikt, att kopporna skola kunna

utrotas enbart genom förbättrad hygien.---

Smittkoppsepidemierna från fordom och allt intill nuvarande dagar visa, att människornas mottaglighet för smittkoppor är mycket stor och mer allmän än för

flertalet andra epidemiska sjukdomar. —-- .

Vid kampen mot smittkopporna har från vissa håll den moderna epidemisjukvårdens betydelse överskattats. Skulle man, med uteslutande av ympningen, endast lita till isolering och observation, måste dessa åtgärder vidtagas i långt större utsträckning än vad som i förening med ympning är behövligt. Kostnaderna skulle växa högst betydligt och ingripandet i den personliga friheten skulle bliva långt större,

under det att effekten med säkerhet skulle bliva mindre. ----

Kostnaderna för de provisoriska åtgärder, som måst vidtagas vid de jämförelsevis små epidemier av smittkoppor, som under de 30 senaste åren hemsökt Sverige, hava varit mycket betydliga och lämna det oaktat bevis därom, att isolering av de sjuka, internering och observation av de sjukas umgänge samt desinfektion, huru nödvändiga dessa åtgärder än äro, endast i förening med skyddskoppympning förmått stärka

en smittkoppsepidemi.--— _ ,

Tvenne allmänt gängse misstag hava spelat in vid bedömandet av skyddsympningens värde. Först och främst har icke tillräcklig uppmärksamhet ägnats däråt, att ympskyddet icke får väntas vara absolut. Då så visat sig ej vara fallet, har man därför velat frånkänna skyddskoppympningen även det stora värde, den verkligen äger. Förhållandet är ju, att dess skyddande förmåga i allmänhet räcker med full kraft omkring 10 år och därefter avtager, om den ock även efter denna tid är nog mäktig att kunna förvandla en ytterst farlig sjukdom till en jämförelsevis ofarlig.---

Till ett orättvist bedömande av skyddskoppympnmgens varde gor aven den sig skyldig, som glömmer, att det förhållandet, att ympning blivit verkställd, långt ifrån alltid innebär, att resultatet av ingreppet blivit positivt, ehuru på grund av bristande kontroll så uppgives. Orsakerna till misslyckade ympningar kunna vara av flera slag. Ympämnet kan av olika anledningar redan före ympningen vara mindervärdigt eller det kan vid själva ympningstillfället förstöras genom oförsiktigt användande av desinfektionsmedel o. d. Ymptekniken kan därjämte vara felaktig och sålunda giva

anledning till sämre resultat. _ .

Där lekmannavaccinatörer, såsom fallet är i Sverige, i mycket stor utsträckning ympa, kunna dessa felkällor vid ympningens utförande bliva avsevärda.

Efter framhållande att ett viktigt bevis för skyddskoppympnmgens gagn ligger i den erfarenhet, som blivit samlad av läkare under mer än ett århundrade vid behandling av oräkneliga mängder koppsjuka, avslutar medicinalstyrelsen sin utredning i nu förevarande del med följande uttalande: ^ .

»Åtgärderna mot smittkopporna måste sålunda enligt medicinalstyrelsens mening allt fortfarande bestå dels uti vidtagande av, å ena sidan, isolering av sjuka, internering eller observation av personer, som varit i beröring med de sjuka, samt desinfektion av bostäder och förbrukningsartiklar m. m., dels, å andra sidan, uti skyddsympning i stor

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 78.

utsträckning. Vid tillfällen, då landet är fritt från smittkoppor och ett eller annat sjukdomsfall införes, kunna de förra åtgärderna företrädesvis användas, särskilt om sjukdomsfallen omedelbart bliva upptäckta. Skulle däremot denna första försvarslinje icke vara mäktig nog att hindra sjukdomens framträngande, träder skyddsympningen i främsta rummet, och är denna då icke redan allmänt genomförd, kunna svårigheterna att på en gång utföra den i tillräcklig utsträckning bliva större än att de kunna övervinnas och landet sålunda ligga öppet för sjukdomens vidare utbredning.

En kombination av obligatorisk skj^ddsympning med isolerings- och desinfektionsåtgärder innebär därför det bästa och tryggaste värnet mot kopporna. Vår snart hundraåriga erfarenhet säger oss också detsamma.»

Den avdelning av medicinalstyrelsens betänkande, som behandlar skyddskoppympning ens vetenskapliga grund och immunitetslärans tillämpning på densamma, är av den vetenskapliga natur, att en sammanfattande redogörelse därav näppeligen kan här meddelas. Jag tillåter mig därför allenast anföra de slutord, varmed referenten i denna del, professorn A. Pettersson, avslutar sin framställning:

»Det har aldrig förnekats från något håll, att smittkoppor höra till de sjukdomar, som meddela immunitet, och detta gäller såväl svåra som lätta former. Det är vidare fullständigt bevisat, att smittkoppor kunna överföras på kalv och att de efter några passager genom sådana fullständigt förhålla sig som vanliga kokoppor. Ympning med denna sort vaccin utgör sålunda endast en följdriktig användning av de kunskaper, som studiet av immuniteten givit oss. Vad kokoppor av obekant ursprung beträffar, så är det, som i det föregående framhållits, i högsta grad sannolikt, att de hava samma etiologi. Skulle detta verkligen icke vara förhållandet, så faller emellertid därigenom ingalunda kokoppympningens berättigande från immunitetssynpunkt. Det har nämligen visat sig, att den förvärvade immuniteten ibland ej är absolut specifik. Vid immunisering mot ormgifter erhållas antitoxiner, som verka skyddande mot gifter av ej fullt samma slag som det vid immuniseringen använda. Om kokoppor och smittkoppor framdeles skulle mot förmodan visa sig icke vara orsakade av samma virus, så äro sjukdomarna i alla fall uppenbarligen så närbesläktade, att man lätt inser, att de förra skydda mot de senare.

Ympning med kokoppor för ernående av skydd mot smittkoppor utgör, som av det föregående framgår, endast det först kända och först praktiskt utnyttjade specialfall, där man använt den aktiva immunise-

Skyddskoppympningens vetenskapliga grund m. m.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

ringen för bekämpande av smittsamma sjukdomar. Sådan immunisering har visat sig praktiskt användbar och vinner, allteftersom metoderna för densamma fullkomnas, allt större och större utbredning i fråga om andra sjukdomar än smittkoppor. Så länge fara för smittkoppor förefinnes, skulle det därför vara i hög grad oklokt att, innan en bättre metod kan sättas i stället, och så långt hava vi ännu icke kommit, övergiva kokoppympningen, som praktiskt visat sig giva synnerligen gott resultat.»

Den obligatoriska skyddskoppympningens gagn och betydelse framgår också, erinrar medicinalstyrelsen, av sjukdomsstatislikens vittnesbörd.

Sjukdoms statistiken rörande smittkoppor.

Under de 10 år, som närmast föregingo vaccinationens införande, eller åren 1792— 1801, doge) i Sverige 44,184 personer av smittkoppor. I och med vaccinationens införande hos oss inträdde emellertid en stor förändring i avseende å smittkoppornas utbredning i vårt land. Jag hänvisar härvid till den översikt av skyddskoppympningen i Sverige, som återfinnes i betänkandet (sid. 11—13), ävensom till den ganska upplysande grafiska framställningen (tab. I — sid. 3 i betänkandet) över i Sverige inträfiade dödsfall på varje miljon invånare under åren 1749—1894. Särskilt anmärkningsvärd är den synnerligen ringa förekomsten under senare år av smittkoppor i vårt land; under 25-årsperioden 1885—1910 således allenast 91 dödsfall.

Samma erfarenhet åberopas från andra länder. Så var t. ex. i Tyskland under perioden 1886—1899 den årliga dödligheten i smittkoppor per 1 miljon invånare allenast 1.77. I Ryssland, där obligatorisk ympning icke förefinnes, skall dödligheten i denna sjukdom vara »synnerligen stor», och uppgives t. ex., att i detta land under åren 1891— 1893 288,120 personer dött i smittkoppor, d. v. s. ungefär 96,000 om året. En grafisk tabell (sid. 10 i medicinalstyrelsens betänkande), utvisande antalet dödsfall i smittkoppor på varje miljon invånare i Tyskland och i Österrike under åren 1847—1897, förefaller rätt upplysande. Det framgår av denna tabell, att i båda de nämnda länderna dödligheten i smittkoppor betydligt avtagit efter smittkoppepidemien i sammanhang med och efter kriget 1870—1871, men allt fortfarande är ganska hög i Österrike, där ingen obligatorisk skyddsympning är införd, under det att i Preussen, där obligatorisk skyddsympning infördes år 1874, dödligheten är ytterst ringa.

Under redogörelsen för viktigare koppepidemier i Sverige åren 1847—1913 har mier i Sverige medicinalstyrelsen vidare lämnat en redogörelse för omfattningen och arten av dessa under senare epjdemier samt för de lärdomar, som av dessa ansetts kunna dragas med avseende å det skydd för smittkoppsjukdom, som skyddskoppympningen kan lämna. Hänvisande till denna redogörelse, torde jag allenast behöva sammanfattningsvis omförmäla följande.

Under koppepidemierna i Sverige åren 1856-—1862 insjuknade i hela riket 20,545 personer eller mindre än 5.42 pr 1,000 invånare. Av de döda voro 67 % i åldern 21 —50 år. Förhållandet mellan ympade och icke ympade angives allenast för Stockholm, där dödligheten år 1857 var 12.6 % av »ympade», 34.6 % av »ovisst om ympade» och 39.6 % av »ej ympade». För åren 1858—1860 var dödsfallsprocenten bland ympade sjuka 7,8, under det att för icke ympade sjuka eller för sjuka, om vilka det var ovisst, om de ympats eller ej, dödsfallsprocenten uppgick till 28.8. Under epidemien år 1884 i Stockholm voro av 16 insjuknade under 10 år alla ovaccinerade.

Koppep ida-

årtionden.

Åren 1892—1894

21 Kung!. Mnj:ts Nåd, Proposition Nr 78.

hemsöktes Göteborg och kringliggande trakt av smittkoppsepidemier, som räknade tillsammans 316 sjukdoms- och 28 dödsfall; det anges, att »dåliga vaccinationsförnallanden» bidragit till sjukdomens spridande. Under 1913 års epidemi i Stockholm msjuknade 36 personer, varav 2 avledo (den ena 30 och den andra 48 år), båda alkoholister. '

Av särskilt intresse under nuvarande förhållanden torde vara den epidemi, som [emsokte betydande delar av Europa och jämväl vårt land i sammanhang med och efter det fransk-tyska kriget 1870—71. I detta avseende erinras om följande.

• / d®n franska armén har antalet dödsfall i smittkoppor under det nämnda

kriget och omedelbart därefter uppskattats till approximativt 23,400 man. Under narma8t efter kri§et blev genom flyktingar och krigsfångar smittkoppepidemien utbredd over Tyskland, England, Österrike och Skandinavien. I England, Bayern och Sverige dogo under de svåraste av dessa år respektive 10,2, 10,4 och 9,3, i Preussen Österrike och Belgien däremot 26,2, 31,4 samt 41,6, allt på 10,000 invånare. Miinchen torlorade i denna sjukdom år 1871 8,9, London 24,2, Berlin 63,2, likaledes på 10 000 “1“ \ , W*en d°g° år 1872 enligt samma beräkningssätt 52,6. Under åren

i lo,5’ dä denna allmänna epidemi varade, utgjorde dödligheten i koppor i England, Skottland, Bayern och Sverige i årligt medeltal pr 10,000 invånare 3,16, 3,14, 3,4 6 och 3,33, medan under samma period i länder, som ej hade genomfört allmän skyddsympnmg, såsom Preussen, Österrike, Belgien och Nederländerna statistiken visar 9 53, 13,60, 12,93 och 9,68 dödsfall pr 10,000. En följd av erfarenheterna från aenna tid var, bland annat, tillkomsten av tyska vaccinationslagen av år 1874 vars genomförande medfört, att Tyskland sedan dess är ett av de bäst ympade länderna.

Totala antalet i smittkoppor avlidna personer i Sverige, som under åren 1871 0C .,,.1872 uppgick till respektive 329 och 346 personer, steg, med den nyssberörda smittkoppepidemiens utbredning till vårt land, till: år 1873 1,122, år 1874 4,063 år

187°. J2;1}9 0<dl är 1876 Härefter nedgå siffrorna åter till respektive 357, 202

och 144 for de tre därefter följande åren 1877, 1878 och 1879.

Irån den nu nämnda epidemien lämnas också upplysningar om dödligheten i smittkoppor å olika orter i riket, varav i ett distrikt (med 308 insjuknade och 34 döda) 7.46 /o folio på de med framgång ympade och 91.30 % på de icke ympade. Allmänt erinras om den stora procent av de icke ympade, som folio offer för epideruicn,- ävensom om den svårartade beskaffenheten av de många smittkoppsfall, som uppträdde bland barn, och den stora dödligheten bland dessa.

I den särskilda redogörelse för smittkoppdödligheten i Sverige under åren 1776 1875, som är fogad till medicinalstyrelsens betänkande, visas, att smittkoppdödsfallen efter vaccinationens införande mest inträffat bland helt andra åldersklasser än vad fallet var före densamma och uttalas, att denna förändring måste hava sin orsak i skyddskoppympningen, sådan den hos oss varit anordnad.

• -^Hifrån 1826 och särskilt under perioden 1856—1875 har antalet dödsfall varit mmSto,,1 åldersgruppen 3—5 år, om man bortser från den del av befolkningen, som uppnatt oO ars ålder. Den största ökningen i antalet dödsfall träffas i åldersgruppen 5U är- Heras antal under tioårsperioderna 1856—1865 och 1866—1875 är nästan lika stort som bland barn intill ett år vid samma tid. Procenttalet för den nämnda , av a^a dödsfall i smittkoppor under tioårsperioden stiger från 0,2 %

,5 ?C^ 1786~1795 anda till 30,9, respektive 30,5, under tioårsperioderna 1856 186o och 1866—1875. Nästan en tredjedel av alla dödsfall i smittkoppor inträffade

sålunda under dessa år bland de individer

som befunno sig i den verksammaste

Koppepidemin efter fransktyska kriget 1870—71.

Smittkoppdödligheten i Sverige 1776—1805.

22 Kungl, Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

delen av sitt liv. Procenten dödsfall bland den del av befolkningen, som hunnit över

50 år, har höjt sig från 0,02 till 9,9. .

Följande sammanfattning göres av den ifrågavarande undersökningen.

I Sverige var dödligheten i smittkoppor i tydligt avtagande redan före den tidpunkt, då vaccinationen infördes. Den sänkning, som inträdde under den narmaste tiden därefter, kan ej heller anses vara orsakad av vaccinationen enbart, då dcmia utfördes i alldeles för ringa utsträckning för att kunna framkalla en sa stor efiekt. Bland de lägsta åldersklasserna, om man undantager den på 0—1 år, är däremot vaccinationens gynnsamma inverkan på dödligheten i smittkoppor oomtvistlig. Et annat, men föga önskvärt resultat, som vaccinationen medfört, är ökningen av dödligheten i smittkoppor i åldersgrupperna ovan 20 år. Vaccinationen skyddar mov dödsfall i koppor under en tidrymd av 15 till 20 år. Efter vaccinationens införande har fördelningen av dödsfall i koppor bland könen i den mognare åldern blivit en annan än förut, i det att antalet män, som duka under för koppor, numera ar mycket större än antalet kvinnor.

Invändningar mot skyddskoppympningen.

Vaccinationsspörsmälet har i vårt land under senare tider vant föremål för livligt meningsutbyte både i tidningsartiklar, broschyrer och på annat sätt. Det är också otvivelaktigt, att en viss opinion förefinnes mot bibehållande av den obligatoriska skyddskoppympmngen. Särskilt inom vissa landsdelar är denna opinion mycket märkbar och har tagit sig uttryck i ett flertal petitioner och framställningar till Kungl. Maj:t i syfte att vinna befrielse från skyddskoppympning. De inom riksdagen åren 1908, 1910 och 1912 väckta motionerna, om vilka jag förut erinrat, äro också vittnesbörd om livligt allmänt intresse för frågan.

Allmänna er- Man vänder sig vid sina invändningar gentemot vaccinationen särinringar mot mot ^et tvång på individen, som den obligatoriska skyddskoppymp-

ning ningen anses innebära, samt förmenar, att sådan ympning, förutom att avsevärda faror för liv och hälsa äro därmed förenade, numera ar

fullständigt obehövlig. . ..

Då dessa invändningar särskilt framhållits i det yttrande, som over medicinalstyrelsens nu ifrågavarande förslag avgivits av svenska forbundet mot vaccinationstvånget, skall jag här i korthet erinra om huvudinnehållet av detta yttrande.

S ve n s k a förbun det mot

vaccinatioD8t v&nget.

Förbundet framhåller sålunda att, enligt dess mening, riksdagens förutberörda framställning år 1908 om en allsidig utredning av vaccinationsspörsmålet icke av medicinalstyrelsen efterkommits, i det ic e någon av dem, som deltagit i utredningsarbetet, vant motståndare

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

till vaccinationstvånget och icke ens någon person med moderat uppfattning av frågan haft tillfälle att inom kommissionen göra sin mening gällande. Det av medicinalstyrelsen avgivna betänkandet präglas, förmenar förbundet, av en bestämd, stark tendens att i största möjliga man framhålla vaccinationens värde och nödvändighet samt att förringa dess vådor. Under åberopande av det material, som förbundet samlat, och med stöd av den, enligt förbundets mening, däri framlagda bindande bevisningen om vaccinationens värdelöshet och dess stora fara för hälsa och liv, anhåller förbundet, att Kungl. Maj:t ville — tillmötesgående de många tusen svenska mäns och kvinnors önskningar, vilka, genom att underteckna petition slistor i sådant syfte, bönfalla om vaccinationstvångets upphävande — i blivande proposition till riksdagen föreslå vaccinationstvångets fullständiga avskaffande, så att vaccination ej längre må, i strid mot grundlagens bild (R. F. § 16), kunna påtvingas någon utan bliva en frivillig sak.

I de bifogade, av olika personer författade skrifterna framläggas åtskilliga förhållanden, som skulle tala ^ emot vaccinationstvånget. Till en början anföres så i skriften: »År vaccinations tvång överensstämmande med medborgerlig frihet?», att en tvångsv accinering av hela folket är ett obehörigt tvång på individen. I intet annat fall, där staten pålägger sina medborgare visst tvång, utom i vaccinationsfallet, angriper staten en frisk person, vilken icke ännu hunnit bli farlig, med kroppsliga tvåno-såtgärder. Barnet,^ som fö des, är i och med detsamma en individ i staten och skydcfas till liv och lem såsom sådan, men det skall dock nu vaccineras och vaccineras mot föräldrarnas^ vilja, ifall en smittkoppepidemi i framtiden möjligen skulle utbryta. Man vill alltså skydda barnet självt mot sjukdomen och andra barn att smittas av detsamma, ifall det såsom ovaccinerat skulle insjukna i smittkoppor. Detta ingripande är fullkomligt ^enastående och skulle till sina konsekvenser leda till, att man vaccinerade alla människor mot alla epidemiska sjukdomar. Det är statens rättighet att sörja för den allmänna. hygienen och att i vissa fall oskadliggöra sjuka individer, men det är ett oberättigat tvång och ett ingrepp i den personliga friheten att angripa ett friskt barn, som ej ännu visat sig farligt.

I skriften: »Böra lagar om vaccinationstvånget grundas på mer eller mindre osäkra hypoteser?» bär författaren efter viss utredning sammanfattningsvis framhållit bland annat »att så länge icke ens koppornas skyddskraft mot sig själva är bevisad, utan tvärtom den sakliga bevisningen talar däremot, då sakna också alla andra hypoteser för vaccmationsskyddet den nödvändiga förutsättningen», att »om vaccinen innehåller smittämne, närbesläktat med smittkoppgift, så måste vaccinens mikroorganismer stegra smittkoppornas verksamhet vid inträffandet av samtidig utveckling av de båda sjukdomarna» samt att . »i analogi med den allmänna erfarenheten under den tid, då kopporna voro allmänna, att efterföljande sjukdomsfall i regeln äro svårare än föregående, vaccinationen måste, i stället för att mildra sjukdomen, försvåra densamma»

I ovngt vänder sig förevarande skrift huvudsakligen mot vaccination under pågående epidemi. r

24 Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

1 en av förbundet åberopad skrift av d:r Otto Eeimers framhålles, att vaccinationen, förutom att den är förbunden med fara och sannolikt verkar degeneratiyt på rasen, för närvarande är en onödig säkerhetsåtgärd, en alltför stor och farlig apparat för att användas i avsikt att hindra uppträdandet av eu sjukaom, som numera ej existerar i vårt land, utan allenast kommer på ett och annat kort besök.

I stället för genom tvångsvaccination synes, fortsätter d:r^ Eeimers, problemet lösas enklare, ofarligare och säkrare dels genom sådana skyddsåtgärder som karantänsbehandling av personer, kommande från koppsmittad ort, och desinfektion av misstänkta smittförande importartiklar såsom lump och dylikt, vilka åtgärder hora grundas på epidemirapporter från konsulära myndigheter i utlandet, dels, i den händelse att koppsjukdomen det oaktat skulle uppträda i vårt land, genom ordnandet av en effektiv isolering och internering av sjuka och misstänkta smittobärare samt desinfektion av deras smittförande tillhörigheter, åtgärder, som redan länge och med framgång använts såväl hos oss som i utlandet.

Vidare, såsom en kraftigt understödjande faktor, genom höjande av den samhälleliga och enskilda hygienen, genom förbättrade bostads- och arbetsförhållanden, större allmän och enskild renlighet samt grundligare och mera allmänt spridd kännedom om de epidemiska och smittofarliga sjukdomarnas spridningssätt och mera

^ Det synes uppenbart, anför slutligen d:r Reimers, att arbetet för kultursamhällenas skydd mot epidemiska och överhuvud taget smittsamma sjukdomars härjningar bör gå i ovan angivna riktning och ej genom på konstlad väg framkallad immunitet, även om denna vid vissa tillfällen och i enskilda fall möjligen kan hava sitt berättigande. Ty varthän skulle det leda, om vi som skydd mot alla möjliga smittsamma sjukdomar skulle vaccineras och revaccineras eller undergå någon liknande behandling? Säkerligen skulle folkhälsa och rasförbättring härav ej röna en gynnsam påverkan. ... ,

Till några uttalanden från förbundet angivande de faror, som anses iorenade

med skyddskoppympningen, skall jag återkomma här nedan. _

Förbundet har vidare särskilt vänt sig mot den av medicinalstyrelsen aberopade statistiken på förevarande område och de slutsatser, man därav dragit. Förbundet förmenar, att statistiken är tendentiös, ensidig och missvisande. ^ Med lösryckta statistiska exempel kan, säger förbundet, ingenting bevisas. Statistiken från ett land med ymptvång, åberopad gent emot ett annat land utan ymptvång, behöver ej ha ringaste betydelse som bevis för vaccinationens skyddande förmåga, när andra exempel motsäga den. Hänvisandet till koppornas avtagande efter införande av vaccinationstvång, utan att samtidigt undersökes, dels om alla ymplagar haft sådan verkan, dels om andra orsaker än vaccinationen kunnat verka samtidigt med denna, är ävenledes en ofullständig bevisföring. Att upprätta jämförelser mellan dödlighetsprocenten bland vaccinerade och ovaccinerade, utan att taga hänsyn till åldersförhållanden m. m., är ett oriktigt förfarande, ledande till falska slutsatser. Att hänvisa till åldersförskjutningen efter införandet av vaccinationen, utan att undersöka, huruvida andra orsaker än vaccinationen verkat, är ett ovetenskapligt förfarande. Förbundet har tillika i detalj kritiserat siffrorna i medicinalstyrelsens betänkande, särskilt vad avser de relaterade^ koppepidemierna. Genom uppställande av en hel del diagram från olika länder rörande koppepidemiers utbredning och förhållandena under dessa epidemier har förbundet velat påvisa vaccinationens fullständiga vanmakt samt isoleringens och andra samtara åtgärders överlägsenhet i kampen mot smittkopporna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 25

Att i detalj redogöra för förbundets statistiska framställningar kan här ei ifrågakomma. Utöver vad ovan omförmälts, hänvisar jag således till förbundets yttrande, som i sammanhang med propositionen i ämnet torde böra överlämnas till riksdagen.

Det ar obestridligt, att skyddskoppympning icke är alldeles utan faror för den enskilde, men dessa kunna genom lämpliga föreskrifter reduceras till ett minimum. I sin utredning i nu förevarande betänkande bar medicinalstyrelsen ingående redogjort för de faror och olägenheter, som stundom visa sig efter utförda ympningar.

. 1 detta afseende anför styrelsen, efter att till en början hava redo-

gjort för det normala ympningsförloppet, bland annat, följande.

, 1 v1^11 ymPade siälv kan genom egen eller omgivningens ovarsamhet föranleda cn

del obehag. Genom att t. ex. riva sönder kopporna med fingrarna kan han medelst dem överföra lymfa till andra delar av kroppen och sålunda framkalla koppor å icke avsedda stallen; om härvid ömtåligare delar, såsom de kvinnliga könsorganen, men an mera ogonen, bliva säte för koppor, kunna obehag och någon gång faror inträffa Koppor pa Ögonlocken kunna sålunda bliva åtminstone besvärliga nog och om hornhmnan angnpes, kan kvarstående men bliva följden i form av nedsatt synförmågaenstaka fall aro även kända, då synförmågan alldeles förstörts.

Genom intim beröring med andra personer har det vidare inträffat, att den ympade pa dessa kunnat överföra lymfa och sålunda ympat dem utan att själv veta av det. Om dylik oavsedd ympning skulle träffa ett eljest sjukt barn eller ömtåligare organ, kunna en del obehag följa.

Genom bristande aktsamhet kunna även andra slags svårigheter uppstå. Om ej renlighet och snygghet iakttagas och kopporna rivas sönder med smutsiga fingrar eder mot orena föremål o. s. v., kunna de bliva infekterade. Om på dylikt sätt infekterade koppor galler alldeles detsamma som om andra infekterade sår å kroppsytan, infektionen kan sålunda förlöpa såsom en lindrig inflammation av lymfbanor och lymfkörtlar som utan varbildning snart nog går tillbaka; eller kan den leda till varbildn.jng.1 körtlarna, vilken efter varets uttömmande åter går till hälsa; någon gång kan allmän blodförgiftning inträffa med allvarligare följder.

i an .infekti“ kan ocksä bero På s- k- ros och kan då, alldeles som för-

unnandet ar med eljest uppträdande rosfebrar, växla från helt lätta anfall till de mest svurartade.

i i ..X ?n, !redj.e ,for,m av infektion av ympkoppan har även iakttagits, yttrande sig i blott lokala forandnngar uti densamma, i det att den omvandlas till ett mer eller mindre orent sår med ful beläggning, som sönderfaller brandigt och även kan o-ripa in på_ omgivande vävnad för att så småningom läkas med kvarlämnande av tydligt vider 07 lka gangränerande sär llava iakttagits huvudsakligen å mycket klena indi-

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 67 käft. (Nr 78.) 4

Faror och olägenheter av skyddskoppympning.

Medicinal-

styrelsen.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Nu omskrivna infektioner kunna även framkallas direkt vid ympningen, om ymparen åsidosätter iakttagandet av erforderlig snygghet och renlighet eller använder

förorenad lymfa. . , .,

En annan art av understundom farliga komplikationer har iakttagits vid ympning av barn lidande av en eller annan sjukdom. Särskilt omskrivna äro de fall, då barn med kroniskt eksem blivit ympade. Det har därvid inträffat, att eksemet förvärrats och att ympkoppor utbrett sig på eksematöst förändrade^ hudpartier i stor utsträckning. Ofta nog slipper den ympade undan utan kvarstående men, vilket dock icke alltid är fallet; i den utländska litteraturen finnas fall angivna, dar forloppet varit så svårt, att t. o. m. döden följt. Särskilt i de sällsynta undantagsfall, då under sagda omständigheter en »vaccina generalisata» utvecklat sig, har forloppet

visat sig vara mycket svårartat. . , ,

Det är emellertid ingalunda vanligt, att ympning av barn med kroniskt eksem har sådana följder. Från ympanstalten i Wien t. ex. meddelas, hurusom barn lidande av kroniskt eksem, under iakttagande av vissa särskilda försigtighetsmått, mycket väl kunnat ympas utan någon olägenhet. Det faller av sig självt, att sadana barn åtminstone under epidemifria tider befrias från ympningen.

Ympning av personer lidande av andra hudsjukdomar, såsom prungo, urticana m. fl., har även visat sig olämplig, ehuru ej i samma grad som i ovannämnda fall.

Sammanträffandet mellan ympning och en mycket smittsam hudsjukdom, lmpetmo har låtit rätt mycket tala om sig på grund av några inträffade epidemier därav'i Tyskland. Det synes som om därvid, åtminstone ibland, oren lymfa orsakat spridningen; i andra fall har säkerligen sjukdomen spritts på annat sätt, och det bär endast förelegat en tidsgemenskap med ympningen. Sjukdomen ar icke svårartad och utgången av de med ympkoppor komplicerade fallen angives vara god.

Fn annan anledning till komplikationer vore, om personer med latent sjukdom såsom difteri, barnförlamning etc., under inkubationsstadiet, d. v. s. under en perio av redan förvärvad men ännu icke utbruten sjukdom, bleve ympade och kopporna utvecklades samtidigt med att sjukdomen började visa symptom. Det gäller tydligt vis här endast en tillfällig samtidighet, som är utan större betydelse, men som av okunnighet tytts som exempel på av ympning framkallad sjukdom.^

Vid ympning med animal lymfa kan syfilis icke överföras pa den ympade, ty det är till fullo känt, att denna sjukdoms mikrob icke utvecklas å kalvar, från vilka

^ ^ Likaså behöver man icke hysa några farhågor för överförande av tuberkulos

vid ympning med animal lymfa; innan denna användes, slaktas nämligen alltid kalven, och skulle vid den av sakkunnig veterinär därvid utförda undersökningen några 'som helst tecken på tuberkulos finnas i kalvkroppon, kasseras och forstores all från sagda kalv tagen lymfa. Även må här erinras om skillnaden mellan tuberkulosen hos människor och hos nötkreatur.

Några händelser av överföring av främmande sjukdomar genom animal lymta

hava icke omtalats från Sverige.

Ympning med lmmaniserad lymfa (tagen från ympkoppor a manniska) kan tyclligtvis medföra samma icke önskade följder som ympning med animal lymfa.

Därutöver kunna även andra följder tillstöta, vilka för fullständighetens skuJ böra omnämnas, även om de numera äro av föga praktiskt intresse, då ju så gori som uteslutande animal lymfa enligt nu framlagt förslag skall användas _

Om lymfa tages frän sjuk person, så föreligger i vissa fall mojligneten, a.t sjukdom kan överföras till den ympade, helst om nödig försiktighet vid ympkoppans

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 27

skattning icke iakttages, så att blod eller annan vävnadssaft från den sjuke blandas med ympkoppans innehåll. Det har sålunda inträffat, att syfilis överförts på den ympade, ehuru i vårt land ytterst sällan något sådant förekommit.

Det har sagts, att skrofulös och tuberkulos skulle hava i stor utsträckning genom skyddskoppympningen överförts till ympade. Med avseende på denna fråga må först erinras, att, trots upprepade undersökningar av innehållet från ympkoppor hos människor, det dock aldrig lyckats att påvisa tuberkelbaciller i sådant innehåll (Jochmann). Det har icke heller vid något tillfälle kunnat bevisas, att skrofulös eller tuberkulos genom ympning överförts på människor. Att många ympade — särskilt barn — någon tid efter ympningen förete tecken på skrofulös eller tuberkulos är en annan sak, som emellertid icke behöver betyda annat än samtidighet; något förhållande av orsak och verkan behöver ingalunda förefinnas. Skrofulös och tuberkulos äro ju mycket vanliga sjukdomar, men förekomma icke oftare bland ympade än bland icke ympade barn.

Efter anförande av en iakttagelse från Uppsala, fortsätter styrelsen:

Vad särskilt skrofulosen beträffar må erinras om, att den ju är en vanlig barnsjukdom, som mycket ofta uppträder under de tidigaste levnadsåren, alltså under den period, då barnen pläga ympas. Skrofulosen antages bestå uti en viss konstitutionsanomali, som bland annat yttrar sig i benägenhet för körtelansvällningar, hudutslag o. dyl., en viss egenartad »exsudativ diatlies», vartill under vissa förhållanden och rätt ofta en tuberkulos infektion tillstöter.

Att ympningen skulle kunna förorsaka en dylik diathes hos de ympade, är helt och hållet uteslutet. Att hos barn, lidande av skrofulös, j'mpningen, i likhet med varje annan retning, under ogynnsamma omständigheter kan bidraga till att framkalla eu del obehag, såsom hudutslag o. d., torde däremot icke kunna förnekas. Att så emellertid ingalunda behöver bliva fallet, därom vittnar erfarenheten på det allra bestämdaste.

— — — — Frågan om tuberkulosens överförande genom ympningen har studerats av många allvarliga forskare, varvid dock, såsom ovan sagts, sådan överföring icke kunnat påvisas. Emellertid kan man icke förneka möjligheten av, att tuberkulos kan överföras vid ympning med humaniserad lymfa, om denna tages från ett tuberkulöst barn, särskilt om blod eller annan vävnadssaft genom ovarsamhet vid lymfans tagande tillblandats. Att sådan överföring icke ägt rum i någon som helst avsevärd utsträckning kan dock under alla förhållanden med största bestämdhet påstås. Belysande i detta hänseende är tuberkulosens förhållande under lS-hundratalet — ympningens århundrade. — — — —.

Beträffande överföring av andra sjukdomar genom ympning med humaniserad lymfa har det ibland antagits, att några hudsjukdomar (t. ex. impetigo), ja t. o. m. barnförlamning, överförts vid ympning, i senare fallet därigenom, att lymfa tagits från barn, som varit smittat av, ehuru ännu ej insjuknat i, nämnda sjukdom.

Att under epidemi avgöra, huruvida ympade, som insjukna, ådragit sig sjukdomen genom ympningen, eller om de förvärvat den på samma sätt som icke ympade sjuke i deras omgivning, är naturligtvis vanskligt. Att överförande på detta sätt av smittsamma sjukdomar genom ympning från arm till arm. kan äga rum, torde icke kunna förnekas; däremot kan säkert påstås, att det är mycket sällsynt. Emellertid utgör möjligheten av en sådan överföring en maning till att endast undantagsvis använda humaniserad lymfa och att, om så göres, gå till väga med största omsorg och särskilt noga pröva den person, från vilken lymfan skall tagas. Man

28 Kung!. 3faj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Läkarerfarenheter i Sverige.

Svenska förbund et mot

vaccina-

tions-

tvånget.

Utlandets ställning till vaccinationsfrågan.

Utländska auktoriteter ■

bör tydligtvis även, om möjligt, undvika att ympa, under det att annan sjukdom än smittkoppor uppträder epidemiskt.

Medicinalstyrelsen meddelar vidare, att, på förfrågan hos rikets samtliga läkare, om under åren 1908—1912 av dem personligen iakttagits anmärkningsvärda sjukdomsfall eller sjukdomstillstånd såsom följder av vaccination, svar inkommit från 985 läkare. Av dessa hava 940 besvarat frågan med ett enkelt nej, medan av övriga 45 omförmälas vissa ogynnsamma iakttagelser, för vilka medicinalstyrelsen redogjort i sitt betänkande. Vidare har lämnats en kritisk redogörelse utav inkomna uppgifter om anmärkningsvärdare sjukdomsfall eller sjukdomstillstånd, vilka anmälts av läkare eller andra personer. Beträffande denna redogörelse får jag, i övrigt hänvisande till medicinalstyrelsens betänkande i förevarande del (sid. 87—90), allenast omförmäla, att i 2 fall möjlighet ansetts föreligga, att barnförlamning överförts genom ympning, att i 1 fäll överföring av syfilis genom ympning med humaniserad lymfa ansetts sannolik, att i 1 fäll lungsjukdom ansetts vara en följd av ympning samt att uppgifter dessutom lämnats om ett eller annat fall av eksem eller liknande utslag i följd av ympning.

I de av Svenska förbundet mot vaccinationstvånget åberopade skrifter har bland annat under titeln: »Vilka vådor kunna vara förenade med vaccinationen ? », av dr. Hj. Selldén sammanförts en rad av fall, däri enligt hans uppfattning verkliga, ofta farliga sjukdomar föranletts av vaccinationen. Tillika har därvid omförmälts och åberopats ett flertal uttalanden av utländska läkare, som bekämpa vaccinationstvånget. Författaren kommer till resultat, att tusentals iakttagelser tala sitt tysta men allvarliga språk: det är vådor förenade med vaccinationen. Vidare har förbundet åberopat en utredning av d:r Hj. Helleday angående vaccinationens olägenheter och faror. Denne författare kommer, efter anförande av åtskilliga fall, huvudsakligast från utlandet, som ansetts ådagalägga vaccinationens stora faror för hälsan, till samma resultat som d:r Selldén. Jag hänvisar till dessa skrifter, som återfinnas i det propositionen bifogade yttrandet från ovannämnda förbund. De torde böra sammanställas och jämföras med den ingående utredning, som i avdelningen om »Skyddskoppympningens olägenheter och sättet att förebygga dem» innehålles i medicinalstyrelsens betänkande och varur några brottstycken här ovan meddelats.

Såsom ytterligare stöd för den i medicinalstyrelsens betänkande hävdade mening om skyddskoppympningens betydelse åberopar styrelsen uttalanden av utländska auktoriteter pa området.

Jag torde i sådant hänseende allenast böra anföra de citerade utlåtandena av särskilda kommissioner, som för vaccinationsspörsmålets utredande varit verksamma i England och Tyskland.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

29 Den kommission, som parlamentet i England år 1889 tillsatte för Den engelske en allsidig utredning av skyddskoppympningen, sammanfattar sitt år komnii88io- 1896 avgivna utlåtande sålunda. t n"n6 u“4'

T) i ../v» -j -j , # tanae av 189G.

-Betrattande det skydd, som av ympningen lämnas mot smittkoppor, uttalas:

1) att den minskar mottagligheten för sjukdomen;

2) att den förändrar sjukdomens karaktär och gör den a) i mindre grad livsfarlig och b) mildare och av ett mera godartat förlopp;

3) att det skydd, som vinnes mot sjukdomen, är störst under de år, som följa omedelbart på ympningen.

Det är omöjligt att med noggrannhet bestämma, huru länge denna period av högsta skydd varar. Ehuru ej i varje fall lika, torde denna period i allmänhet, om den skall angivas, äga en varaktighet av gott 9 eller 10 år.

Vidkommande den förnyade ympningen, revaccinationen, uttalas:

att denna återställer det skydd, som efter en tids förlopp minskats, men att erfarenheten visar, att detta skydd ånyo avtar, så att operationen med vissa mellantider måste förnyas för att tillförsäkra en person det största möjliga skydd, som ympningen kan giva.

Om isoleringens betydelse för smittkoppsjukdomens bekämpande yttrar kommissionen följande:

Vi kunna ej anse någonting vara mera förhastat än slutsatsen att ympningen inom landet utan fara kan övergivas och ersättas av systematisk isolering.

Om en sådan förändring gjordes beträffande våra nu brukliga åtgärder mot smittkopporna och om det, som sattes i stället för

s -.ddsympningen, Vk8a^e s% sakna förmåga att hindra sjukdomens

spridning (man kan ej förutsätta, att det skulle kunna minska faran o som an&ripas)j sa vore det omöjligt att utan rysning tänka

på följderna. För att undvika missförstånd är det lämpligt att upprepa, att ji långt ifrån vilja underkänna värdet av eu systematisk isolering. \ i hava redan angivit dess vikt. Men vad som kan vinnas därmed såsom hjälpmedel vid sidan av ympningen är en sak; någor, annat är, huruvida man kan med förtroende sätta isolering i ympniugens ställe. r I

I Tyskland har skyddskoppympningen likaledes varit föremål för in- D,n t„ka gående utiedningai både 1885 och 1898. Av den tvska kommissionen kommiesiosistnämnda år fastslås följande satser- " uens

J tände av 1898.

;•;() Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Sr > s-

1) en genomgången koppsjukdom lämnar med sällsynta undantag skydd mot upprepat anfall av samma sjukdom;

2) ympning är i stånd att åstadkomma liknande skydd,

3) varaktigheten av det genom ympning vunna skyddet mot koppor växlar inom vida gränser, men utgör i genomsnitt 10 år;

4) för att ernå ett tillräckligt skydd genom ympning är minst en koppa nödvändig;

5) förnyad ympning efter förloppet av 10 år etter första ympnmgen

är nödvändig; . . ... . ... , , ,

6) ett gott vmpningstillstånd hos omgivningen förhöjer det relativa

skydd, som individen förvärvat mot koppsjukdom, och ympning medför därför icke blott ett individuellt utan även ett allmänt gagn i förhållande till smittkoppfaran;

7) vmpningen kan under vissa förhållanden vara förenad med tara

för den ympade. Vid ympning med humaniserad lymfa, är faran för överföring av syfilis, ehuru utomordentligt ringa, dock. icke helt och hållet utesluten. Av andra ympskador förekomma påtagligen blott tillfälliga sårsjukdomar. Alla dessa faror kunna genom sorgfälligt utförande av ympningen inskränkas till en så ringa omfattning, att nyttan av ympningen oändligt överväger de möjliga skadorna; o

8) sedan ympningens införande har ingen vetenskapligt påvisbar tillväxt av vissa sjukdomar eller av dödligheten i allmänhet gjort sig gällande, som kan anses såsom en följd av ympningen.

Av kommissionens slutsatser må för övrigt följande antöras. . .

Smittkoppornas stora smittsamhet, som icke ger oss möjlighet att med rimliga kostnader på vanligt sätt enbart med isolering och liknande åtgärder kunna behärska deras stora dödlighet, deras smärtsamma förlopp och svåra följdsjukdomar, motiverar alldeles särskilda sarder

Det skydd, ympningen giver, är för den, som fördomsfritt granskar

förhållandena, oomtvistligt. . . . .

Angående den tid, skyddet varar, ha åsikterna vant mycket delade, detta dels beroende på, att många gånger uppgifterna om verkställda ympnino-ar varit alldeles felaktiga och dels även därtör, att man ansett, att, om vid en förnyad ympning positivt resultat erhölles, detta betydde, att skyddet vid denna tid upphört. Nu känna vi, att detta icke är fallet, utan att skyddet räcker betydligt längre, än vad denna reaktion utvisar,

och får kontrolleras på helt annat sätt.

Utföres ympningen med animal lymfa, åro de farhågor, som otta hvsts för att med humaniserad lymfa vissa smittsamma sjukdomar skulle

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 31

kunna införas, hävda, då dels dessa sjukdomar aldrig finnas hos de djur, med vilkas hjälp lymfan erhålles, och dels själva tillvägagångssättet vid lymfans beredning utesluter en sådan fara.

Slutligen kommer farhågan för att skyddskoppympningen skulle nedsätta barnens motståndskraft mot andra sjukdomar samt gorå dem svagare. Dödlighets- och sjukdomsstatistiken från det århundrade, under vilket skyddsvmpningen använts, talar härvid ett fullkomligt lugnande språk, som icke kan giva minsta stöd för en sådan farhåga.

Andra länders lagstiftning på förevarande område visar också, att obligatorisk skyddskoppympning i det alldeles övervägande antalet stater upprätthålles och flerstädes skärpts under senare år. Under hänvisning Till den redogörelse härför, som lämnats i medicinalstyrelsens betänkande, må här allenast erinras om följande.

I Danmark föreskriver en lag av 1871, att varje barn skall ympas före fyllda 7 år; förnyad ympning är obligatorisk allenast vid armén; vid koppepidemi å viss plats kan dock påbjudas ympning för en var därstädes vistande person, som ej haft skyddskoppor eller genomgått smittkoppor.

I Norge förefinnes, enligt författningar av 1810 och 1811, allmän ympningsplikt endast vid koppepidemi; dock får intet barn intagas i skola eller uppfostringsanstalt utan att vara skyddsympat eller hava genomgått koppor, med undantag dock för folkskolorna. Genomgången ympning erfordras jämväl för konfirmation, giftermål, militärtjänst, anställning som lärling i hantverk samt för understöds erhållande av eller upptagning i offentliga stiftelser.

I Tyskland bestämmer en lag av 1874, att varje barn skall ympas före utgången av det närmast födelseåret följande kalenderåret ävensom att varje barn i offentlig eller enskild skola skall underkastas förnyad ympning inom det år, då det fyller 12 år, så framt det ej haft smittkoppor eller med framgång undergått förnyad ympning under loppet av de senaste fem åren. För inträde i armé och flotta fordras förnyad ympning.

I England påbjuder en lag av 1898, att ympning av barn skall ske före sex manaders ålder, så framt ej barnets föräldrar eller målsmän inom 4 månader efter barnets födelse inför domare på heder och samvete avgiva en förklaring, att de anse ympningen kunna medföra skada för barnets hälsa.

Vad Frankrike beträffar, föreskriver en lag av 1902, att ympning är obligatorisk under loppet av första levnadsåret och att förnyade ympningar skola ske under det ll:te och det 21:sta levnadsåret.

I Italien skola, enligt en lag av 1888, barn ympas under första levnadsåret och ånyo ympas i skolan, om vid intagning därstädes 10 år förflutit från första ympningen. Förnyad ympning fordras dessutom vid inskrivning i hären eller flottan, för anställning i kommunal tjänst och i vissa ämbetsbefattningar samt vid intagning i straff anstalt.

Utländsk

lagstiftning

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Allmän ympning äger rum vid koppepidemi.

I Spanien är, enligt en förordning av 1903, ympning och förnyad ympning obligatoriska vid smittkoppepidemi.

För mottagning i skola eller annan offentlig anstalt (med undantag av sjukhus) fordras bevis om ympning eller förnyad ympning, som skall vara utförd, den förra före utgången av 2:dra levnadsåret och den senare under tiden mellan 10:de och 20:de åren.

I Finland, flertalet av kantonerna i Schweiz, i Portugal, i Ungern och i Rumänien är skyddskoppympning för barn likaledes obligatorisk.

Slutligen torde böra omförmälas, att vaccinationstvång och ^vaccination under senaste åren införts jämväl i Japan, där man förr lidit av svåra smittkoppepidemier.

Däremot är obligatorisk skyddskoppympning icke föreskriven i Ryssland, i Österrike (där dock ympning sedan 1891 är föreskriven för intagande i folkskolor, barnhus och försörjningsanstalter), i Holland (där lärare och elever vid offentliga skolor dock skola vara ympade; ympningstvång för intagning i skola förefinnes icke) och i Belgien (där dock vissa mindre betydelsefulla undantag finnas).

o o

Behovet av Att behovet i vart land av en ny lagstiftning rörande skyddskoppymp-

Zm3skydds-7 ningen länge förelegat framgår redan av den korta historik, jag tidigare koppympning, lämnat.

Medicinal- 1 medicinalstyrelsens förberörda skrivelse den 8 juni 1894 har stv-

styreism. relsen utförligt behandlat de brister, som vidlåda de nuvarande bestämmelserna i detta ämne. Dessa hava befunnits huvudsakligen bero därpå, att en stor del av landets befolkning på grund av bristande kontroll aldrig blivit ympad. Många hava undandragit sig ympning av ren liknöjdhet, då de på grund av de relativt sällan uppträdande epidemierna ansett den överflödig; andra hava varit principiella motståndare till vmpningen och av denna anledning avsiktligt hållit sig undan.

En ytterligare anledning till att lörhållandena på detta område äro otillfredsställande och att, ehuru vårt land under nära ett århundrade haft vmpningstvång, upprepade epidemier ej kunnat undvikas, har varit den, att ingen allmän förnyad skyddskoppympning (revaccination) funnits påbjuden, vilket gjort, att även de, som en gång underkastats ympning, på grund av att dennas skyddande förmåga icke gör sig gällande mer än ett begränsat antal år, efter denna tid ånyo varit mottagliga för smittkoppor.

Då nu, anför medicinalstyrelsen i sitt förevarande betänkande, G0 år förflutit, sedan gällande vaccinationsförordning utfärdades, hava natur-

Kungi Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 33

ligtvis förhållanden hunnit inträda, som göra, att icke endast skärpt kontroll över förordningens efterlevande visat sig nödig, utan även andra, av den praktiska erfarenheten eller vetenskapens utveckling betingade ändringar däri behöva genomföras.

redan nu meddela, att jag på grunder, som jag senare blir 1 tillfälle att närmare utveckla, ansett mig böra föreslå bibehållande av obligatorisk skyddskoppympning för hela folket. Att lagstiftningen härom kräver en vittgående omarbetning, lärer emellertid vara klart f.enfom ^en av medicinalstyrelsen framlagda utredning. Ytterligare stöd härför finner jag i riksdagens uttalanden 1908 och 1913.

hinder^ de senare åren hava, på sätt förut erinrats, jämväl i vårt land motståndarna till den obligatoriska skyddskoppympningen sett sina led tillväxa; antalet av dem, som undandraga sig sådan ympning är tvivelsutan också i tillväxt. Detta synes framgå av den i medicinalstyrelsens betänkande (sid. 11—13) intagna tabellen över skyddskoppympningen 1 Sverige under tiden 1801—1910.

Vidare är det otvivelaktigt, att ingalunda alla, som i vaccinationsj011 mamma antecknats såsom vaccinerade, verkligen haft skyddskoppor. Hänga barn bliva ympade av oskickliga vaccinatörer och antecknas såsom med. framgång vaccinerade, ehuru vid sedermera företagen läkarundersökning inga eller alltför otillräckliga tecken av nyligen genomgångna skyddskoppor kunnat spåras. I åtskilliga fall antecknas också, att vaccinationen lyckats, ehuru vaccinatören icke varit i tillfälle att besiktiga den ympade och således lämnat sin uppgift om vaccinationens iramgång allenast efter föräldrars eller målsmäns utsago eller antaganden.

Dessa förhållanden visa uppenbart hän på behovet av effektivare inseende än nu över att det med skyddskoppympningen avsedda syftet verkligen vinnes. Ett fullständigt och i alla detaljer genomtänkt kontrollsystem . är således nödigt, men uppmärksamheten måste tillika inriktas därpå, att ett sådant system icke blir så invecklat, att kontrollen snarare försvagas än stärkes.

Eu bland de mest betydande bristerna i nuvarande lagstiftning om skyddskoppympning är, att förnyad sådan ympning icke är för något fall obligatoriskt påbjuden. Den uppmaning härtill, som innej. nuvarande reglemente om skyddskoppympningeu i riket, har alltför litet uppmärksammats; och det är allenast vid hotande eller ut- Bihang till riksdagens jnotokoU 1915. 1 sand. 67 haft. (Nr 78.) 5

Departements-

chefen.

Bet pågående kriget en fara för smittkoppepidemier.

34 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

bruten smittkoppepidemi, som ^vaccination i någon avsevärdare omfattning förekommer. .... .

Nu gällande bestämmelser lämna vidare otillräckliga garantier för att ett otadligt ympämne (vaccin), lätt tillgängligt för alla, ständigt står till buds, liksom att anställda ympare sitta inne med erforderlig utbildning för att med omdöme och skicklighet kunna verkställa skyddskoppympning. Vid sist berörda förhållanden har riksdagen också i sina förut omförmälda skrivelser den 5 maj 1897 och den 28 maj 1908 fäst uppmärksamhet. _ _

Men härtill komma särskilda omständigheter, vilka göra fragans snara upptagande till lösning synnerligen trängande. Dessa omständigheter hänföra sig till det pågående förhärjande kriget.

Det är tyvärr att befara, att utbredda och svåra epidemier kunna följa i spåren av allt elände och all nöd, som kriget redan medfört och ytterligare skall komma att medföra. Bland dessa epidemier äio smittkopporna kanske den, som närmast hotar oss. Den tidigare omtörmälda smittkoppepidemien efter fransk-tyska kriget 1870 71, vilken sträckte

sig över stora delar av Europa och jämväl svårt hemsökte vårt land, visar, hurusom utbredda smittkoppepidemier lätt följa i spåren av ett större krig.

Med de allmänt förbättrade hälsovårdsförhållandena under de senaste årtiondena överallt i Europa och de stora framsteg, som det militära sanitetsväsendet likaledes torde hava undergått sedan 1870 71 års krig,

borde dock goda utsikter förefinnas att efter det nu pågående kriget eventuellt uppkomna smittkoppepidemier skola kunna hållas inom snäv are gränser än epidemien efter kriget 1870—71. Men^ erinras må å andra sidan att, i jämförelse med det sistnämnda kriget, så många flera länder nu äro invecklade i krig och bland dessa också sådana, där smittkopporna äro stationära och årligen skörda talrika offer. Antalet krigsfångar, som torde komma att spridas över en god del av Europa, blir också sannolikt betydande. I nu berörda omständigheter ligger därför en ytterligare fara för smittkoppepidemiers uppkomst och utbredning genom kriget. Då man därjämte tager i betraktande denna sjukdoms starka smittsamhet samt den livliga genomgångstrafik för personer och gods, som försiggått i vårt land under de senare månaderna och som sannolikt kommer att fortfara, så länge kriget varar, och under tiden närmast därefter, måste det anses vara särskilt påkallat, att vält land just nu söker rusta sig för mötande av möjliga epidemier av denna art.

35 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 78.

En tidsenlig lagstiftning om skyddskoppympning kan i sin mån icke oväsentligt minska faran.

De viktigaste spörsmål, som en ny lagstiftning rörande skyddskoppympningen liar att taga ståndpunkt till, hänföra sig dels till spörsmålet, om obligatorisk skyddskoppympning för hela folket i barndomen bör upprätthållas, dels till de krav, som kunna uppställas på förnyad skyddskoppympning, revaccination, i allmänhet eller för vissa kategorier personer eller vid särskilda tillfällen, dels ock slutligen till de garantier, som böra krävas för att ympningen må bliva sakkunnigt och på för den ympade ofarligt sätt verkställd, med avseende vara huvudsakligast frågorna om fullt kompetenta ympare samt om det lämpligaste ympämnet träda i förgrunden.

Jag skall därför nu övergå till behandling av dessa spörsmål och se till, huru desamma synas böra för närvarande lösas och vinna uttryck i lagbestämmelser, varefter jag, i sammanhang med den speciella motiveringen till erforderliga stadganden i övrigt rörande skyddskoppympningen, torde få upptaga en del andra viktigare detalj spörsmål i ämnet.

Det för hela skyddskoppympningens ordnande grundläggande spörsmålet är, huruvida den obligatoriska skyddskoppympningen av hela folket 1 under barndomen bör bibehållas eller ej.

Medicinalstyrelsens nu föreliggande lagförslag upptager obligatorisk barnympning, framflyttad från nu föreskriven tid — innan barnet uppnått två års ålder — till senast under det kalenderår, under vilket barnet fyller sex år.

I själva huvudfrågan, den obligatoriska skyddskoppympningens bibehållande, anför medicinalstyrelsen, att styrelsen varit fullt enig såväl inom sig som med samtliga de för utredningen av denna fråga tillsatta sakkunniga. Såsom stöd för sin mening bar styrelsen åberopat hela den framställning om vaccinationsspörsmålet, som styrelsen lämnat, samt den stora enigheten bland de svenska läkarna om barnympningens gagn och betydelse.

Obligat»- •isk skyddskoppympning av barn.

Medicinalstyrelsens förslag.

36 Avgivn a yttranden.

ProfesBorn I. Holmgren

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Att vmpningsförfarandet från början kommit att främst rikta sig på barnen, har sin orsak i, att smittkoppsjnkdomen haft en utpräglad typ av barnsjukdom. I följd härav och då man under tiden närmast efter skyddskoppympningens införande antog, att den en gång ympade bleve för hela sitt liv immun mot smittkoppor, är det uppenbart, att man strävade efter att redan under de allra första levnadsåren skyddskoppympa barnen. I alla de länder, som anslöto sig till ett mer eller mindre utpräglat vaccinationstvång för hela folket, infördes också barnympning och fastställdes dess verkställande till barnets första eller andra levnadsår, en anordning, som, på sätt i den förut lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning i ämnet meddelats, ännu i allmänhet vidhålles.

Av 985 läkare, som besvarat de av medicinalstyrelsen utsända frågeformulären rörande bibehållandet av den obligatoriska folkympningen, hava 973 förordat tvångsympning i barnaåldern, medan blott 12 uttalat sig mot en obligatorisk sådan ympning. De överläggningar i denna fråga, som förts inom svenska läkarsällskapet åren 1896 och 1908, utvisa likaledes stor enstämmighet i uppfattningarna om barnympningens gagn och betydelse. I

I de över medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag nu avgivna yttrandena har med stor enstämmighet av läkare och myndigheter uttalats, att en allmän ympning av hela folket i barndomen är nödig och . därför bör bibehållas.

En skiljaktig uppfattning i detta hänseende har dock kommit till uttryck, förutom i det förut berörda yttrandet av svenska förbundet mot vaccinationstvånget, av professorn vid Karolinska institutet Israel Holmgren. Vid lärarkollegiets vid institutet behandling av medicinalstyrelsens ifrågavarande betänkande har professor Holmgren, med avseende å den allmänna obligatoriska folkvaccineringen uttalat sig pa följande sätt:

»Frågan om den obligatoriska skydd skoppymningen har städse visat sig äga förmåga att uppröra sinnena på ett sätt, som eljest brukar vara religiösa eller politiska stridsämnen förbehållet, och som man vid behandlingen av medicinska spörsmål i allmänhet är förskonad ifrån.

Detta är ett påtagligt vittnesbörd om, att subjektiva känslostämningar ingripit förvirrande i frågans sakliga bedömande.

För min del är jag övertygad därom, att en god del av denna förvirring framkallats därav, att man icke vederbörligen beaktat, att ympspörsmålet består av två alldeles skilda huvudfrågor, vilka strängt måste hållas isär, nämligen dels frågan om, huru ympningen med kokoppor inverkar på organismen, och framför allt om den

37 Kung1. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 78.

lämnar skydd mot koppsmitta, således en mera rent medicinskt vetenskaplig fråga, dels för det andra frågan om vilka lagstiftningsåtgärder, som vår medicinska kunskap om vaccinationens verkningar bör föranleda, således en fråga av mera praktisk art, tillhörande den allmänna hälsovården och samhällshygienen.

Vad den första frågan beträffar framgår av medicinalstyrelsens ifrågavarande betänkande, att ingen anledning finnes att betvivla, att den så kallade vaccinationen lämnar ett skydd mot smittkoppor, som för viss tid är absolut och för en ytterligare tidrymd relativt. Vidare framgår av betänkandet, att erfarenheten icke bekräftat de från en del håll framkastade farhågorna, att vaccinationen skulle medföra skadliga biverkningar på organismen.

Vaccinationen är sålunda istånd att utan risk för hälsotillståndet i övrigt skydda den ympade individen mot smittkoppor.

Denna första del av vaccinationsspörsmålet tyckes mig ligga fullt klar.

Vad återigen beträffar den andra huvudfrågan, nämligen vilka lagstiftningsåtgärder, som^ höra baseras på denna kännedom om vaccinationens skyddskraft mot smittkoppor, så är den betydligt svårare att besvara.

I sitt förslag till lag om skyddskoppympning föreslår medicinalstyrelsen i huvudsak följande åtgärder:

I-o) oberoende av smittkoppepidemi: vaccination av alla barn, revaccination av härens manskap jämte några andra yrkesgrupper;

II:o) under smittkoppepidemi: vaccination av smittkällans omgivning i vederbörlig utsträckning.

Den viktigaste huvudfrågan är givetvis, om den obligatoriska vaccineringen av hela nationen under barndomen bör bibehållas eller ej. Vid bedömandet härav måste man till en början göra klart för sig, att ett jakande svar på denna fråga visserligen icke följer som ett korollarium till uppfattningen om, att vaccinationen lämnar ett visst individuellt skydd mot smittkopporna.

Man måste också lämna klara bevis för att smittkopporna utgöra en stor fara för samhället och att den obligatoriska vaccineringen av hela nationen i barndomen är ett effektivt och för samhället oumbärligt skydd mot denna fara. Jag kan icke finna, att i betänkandet tillräckliga skäl förebragts för en sådan uppfattning.

Ismittkopporna ha i vårt land under de sista årtiondena uppträtt mycket sparsamt. I betänkandet finnes en tablå över smittkoppornas förekomst 1883—1911, varav man ser, att på de sista 15 åren uppträtt sammanlagt 138 fall, cirka 9 om året. Detta synes innebära och tolkas också allmänt så, att under nuvarande förhållanden, då sedan länge vaccinationen i barndomen varit obligatorisk, smittkopporna hos oss icke ha någon jordmån för sin utbredning. Men är det verkligen vaccineringen under barndomen, som är anledningen till denna lyckliga förändring?

Isom av betänkandet framgar, har man funnit, att vaccinationen lämnar skydd mot koppsmittan i cirka 10 ar. Efter denna tid är individen åter mottaglig för densamma, om han än kan påräkna, att den skall förlöpa lindrigare än hos en ovaccinerad. Under hittills rådande vaccinationsförhållanden befinner sig, frånsett barnen och en viss del av de värnpliktiga, den övervägande massan av vårt folk ä andra sidan dessa tio år, da absolut skydd av vaccineringen kan påräknas. Redan härav måste man draga den sannolika slutsatsen, att största delen av vårt folk icke är immun mot koppsmitta. Om epidemierna numera hos oss endast ge upphov till ett ringa antal sjukdomsfall, så kan detta alltså, teoretiskt sett, icke i huvudsak bero på det skydd, som den under barndomen eller värnpliktstiden förrättade vaccinationen medfört.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Detta teoretiska resonnemang bekräftas, som mig synes, fullständigt och avgörande av erfarenheten. Låt oss tänka efter, hur det går till, när en koppepidemi uppkommer och utvecklas. Smittan inkommer med någon person från utlandet; denna person smittar sin omgivning; hälso- och sjukvårdsmyndigheterna ingripa, man isolerar så gott man kan, vaccinerar alla, som varit eller rimligen kunna tänkas bliva utsatta för smittorisken, och efter några 10-tal fall, ofta mycket mindre, är epidemien utslocknad. Detta har på senare tider varit det typiska förloppet i vårt land.

Kan nu rimligen den föregående vaccineringen i barndomen tillräknas förtjänsten av detta förlopp? Påtagligen icke. Det är den sjukes omgivning, som insjuknar, de' personer, med vilka han kommit i beröring, så framt de ej genom nyligen skedd vaccinering äro immuna, och sedan i andra hand de, som komma i beröring med de först insjuknade. Att den sjuke smittar sin omgivning, bevisar naturligen, att omgivningen är mottaglig för smittkoppor trots vaccineringen i barndomen. Ingen rimlig anledning finnes att antaga, att icke befolkningen i övrigt företer samma grad av mottaglighet för smittkopporna. Trots detta stannar epidemien vid några 10-tal fall. Varför sjukna ej ofantligt många fler? Tydligen därför, att de ej kommit i beröring med smittämnet eller genom skyndsamt företagen vaccinering hunnit förskaffa sig immunitet. Någon annan förklaring gives helt enkelt icke.

Jag kan ej finna annat än att de nu påpekade förhallandena lämna ett logiskt bindande bevis för, att vaccinationen i barndomen icke kan tilldelas huvudförtjänsten av, att koppmorbiditeten på senare tid hos oss varit så låg. Det är tvärtom alldeles påtagligt, att det är isoleringen och ympningen i epidemiens omgivning, som äro de avgörande för epidemiens begränsning. Ett mycket vackert exempel härpå synes mig den nyligen timade epidemien här i Stockholm lämna. I denna epidemi insjuknade 36 personer. Samtliga dessa voro vaccinerade i barndomen. Det visade sig här, liksom vid andra epidemier, att risken för den sjukes omgivning att bliva smittad är mycket stor, undantagandes för de personer, som under de närmast föregående åren vaccinerats. Vaccinationen i barndomen lämnar påtagligen för den vuxne icke längre skydd.

Däremot är risken för andra än dem, som komma i direkt beröring med de sjuka, mycket liten. Möjligen på något enda undantag när, kunde i alla fallen vid denna epidemi konstateras en direkt samvaro med någon av de sjuka, På sjukhuset S:t Göran, där den först insjuknade låg relativt länge odiagnostiserad, uppträdde, trots riklig kommunikation mellan den smittade avdelningen och sjukhusets övriga delar via sköterskepersonalen, ekonomidepartementet och så vidare, icke ett enda fall av smittkoppor på de andra sjukavdelningarna.

Påtagligen ligger i dessa förhållanden förklaringen till, att epidemien icke fick större utbredning.

Ingen kan nämligen betvivla, att hundratusenden av Stockholms befolkning, ehuru vaccinerade i barndomen, skulle liksom dessa 36 ha insjuknat i smittkoppor, om de blivit utsatta för smittan. Men de sjuknade icke och förklaringen härtill måste ligga däri, att de genom isoleringen av de sjuka och immuniseringen av smittokällornas omgivning förmedels skyndsam vaccination aldrig blivit utsatta för infektionsmö j ligheten.

Det synes mig, av vad jag nu anfört, alldeles uppenbart, att en obligatorisk vaccination i barndomen icke är i stånd att förhindra, att en i landet inkommen smittkoppepidemi når huru stor utbredning som helst. För att genom vaccination förhindra uppkomsten och utbredningen av smittkoppepidemier fordras påtagligen, att revaccination för varje genomlupet levnadsdecennium påbjöds.

39 Kungl. Maj:t-' Nåd. Proposition Nr 78.

Det nu sagcla gäller koppepidemiernas omfattning. Annorlunda ställer sig saken, om man tänker på epidemiernas mer eller mindre svårartade karaktär. Det synes i detta avseende sannolikt, att redan en enda vaccination i barndomen lämnar en viss garanti för ett relativt godartat förlopp av en långt senare ådragen variola. Men denna omständighet kan enligt min mening omöjligt utgöra något berättigande för ett lagstadgande om obligatorisk barnvaccinering. Ty då det av koppstatistiken framgår, att sedan länge de hos oss uppkomna koppepidemierna kunna begränsas till ett ganska ringa antal fall (enligt min bestämda uppfattning på grund av isolering av smittobärarna och vaccinering av omgivningen), så följer därav, att omsorgen om att detta ringa ^ antal fall måtte förlöpa så lindrigt som möjligt icke är ett samhällsintresse av så betydande omfattning, att för den skull vaccinationen av hela folket i barndomen kan ifrågasättas.»

Professor Holmgren vann icke något understöd bland lärarkollegiets övriga medlemmar för sill mening om obehövligheten och olämpligheten av barnympningen; och anförde därvid professor Santesson, att, enligt hans bestämda uppfattning, vaccinering av hela folket genom ympning av barnen spelar en stor och välsignelsebringande roll. Detta visades bland annat av tillståndet i andra kulturländer, där tvångsvaccination ej är rådande, såsom till exempel i England. Där torde väl, anför professor Santesson, i det hela hygienen stå lika högt som hos oss, men likväl är därstädes kampen mot kopporna vida svarare än i Sverige, där vaccinationen är allmännare genomförd. Barn, som ej äro vaccinerade, torde ännu lättare än vuxna drabbas av koppsmitta och få sjukdomen i svårare form samt förete större dödlighet än äldre. Man vore därför skyldig göra vad man kunde för att skydda dem.

För egen del får jag, beträffande frågan om vidhållande av en obligatorisk skyddskoppympning av hela folket, ansluta mig till medicinalstyrelsens förslag.

Fn dylik ympning är uppenbart ett tvång på individen i samhällets .intresse — ett tvång, som beklagligtvis många människor känna som obehörigt. Men jag kan ej finna detta tvång så artskilt från andra tvångsåtgärder, som i det helas intresse och för allas välfärd påläggas enskilda samhällsmedlemmar, att det bör principiellt avvisas.

Avgörande för frågan om den allmänna folkvaccineringen är enligt min mening närmast, huru svaren utfallit på följande två spörsmål. Det ena — är en dylik folkvaccinering ett nödvändigt medel i kampen mot smittkoppsjukdomen? Och det andra — kan en dylik skyddskoppympning verkställas utan fara och risk för den ympade?

Den förra frågan besvaras med nära nog enhälligt ja av landets medicinska läroanstalter och myndigheter samt den praktiska läkarkonsten. De överläggningar i denna fråga, som åren 1896 och 1908 fördes inom svenska läkarsällskapet, visa likaledes stor enstämmighet i uppfattningarna om barnympningens gagn och betydelse. 1'tlandets erfarenheter och lagstiftning gå i alldeles övervägande grad i samma riktning. Det synes mig omöjligt att med fog påstå, att icke skyddskoppympningen ger ett skydd, som för viss kortare tid är absolut och som i allmänhet gör en även långt därefter ådragen koppsjukdom lindrigare till sitt förlopp. Eu all-

Karolinska

institutets

lärarkolle-

gium.

Departe-

ments-

chefen.

40 Kung]. Maj ds Nåd. Proposition Nr 78.

män ympning förhöjer det relativa skydd, som individen förvärvat, och medför därför också ett allmänt gagn i förhållande till smittfaran. Det är därför fullt befogat av samhället att påbjuda en sådan skyddsåtgärd. Det vore också, enligt min mening, ödesdigert, om man nu ej upprätthölle en anordning, som under nära ett sekel varit gällande och som åtminstone bidragit till, att vårt land under senare år förskonats från svårare smittkoppepidemier.

De, som hysa en annan mening rörande vaccinationens behövlighet, hänvisa till, att sjukdomen hos oss alltid införes utifrån och att de relativt få smittkoppepidemierna under senare åren lyckligt bekämpats genom isolering och internering av de koppsmittade och dem, med valka de kommit i beröring. Dylika åtgärder samt hygieniska förbättringar i allmänhet anses därför av denna menings förfäktare fullt tillräckliga till bekämpande av smittkoppsjukdomen och till och med vida verksammare än vaccin ationen.

Det må vara obestridligt, att smittkoppepidemierna hos oss under senare år alltmer avtagit i antal och omfattning och att vårt land i allmänhet måste anses mindre utsatt för smittkoppfara än t. ex. England med sin ofantliga sjötrafik till och från alla jordens länder. Isoleringens betydelse för förhindrande av smittkoppsjukdomens spridning kan icke förnekas, men motväges genom smittkoppornas långa inkubationstid, 10—13 dagar, samt svårigheten att genast från början alltid igenkänna smittkopputslaget. Denna omständighet framgår klart av 1913 års epidemi i Stockholm, då den därunder först insjuknade vårdades på landets förnämsta specialsjukhus för hudsjukdomar, utan att diagnosen från början kunde bestämmas.

Om man med uteslutande av ympningen skulle lita endast till isolering och observation, torde, såsom medicinalstyrelsen framhållit, dessa åtgärder behöva vidtagas i långt större utsträckning än vad som i förening med ympning är behövligt. Kostnaderna skulle växa högst betydligt och ingripandet i den personliga friheten bliva långt större, under det att effekten med säkerhet skulle bliva mindre. Internering och observation av de sjukas umgänge samt desinfektion äro nödvändiga moment i kampen mot smittkopporna, men de utesluta icke behovet av det ytterligare skyddsmedel, som ympningen innebär. Professor Holmgren konstaterar också i sitt förut åberopade yttrande, att ingen anledning finnes att betvivla, att icke vaccinationen lämnar ett skydd mot smittkoppor, som för viss tid är absolut och för en ytterligare tidrymd relativt.

Den redogörelse av professor A. Pettersson rörande smittkoppdödligheten i olika åldrar i Sverige 1776—1875, som fogats till medicinal-

41 Kung!. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

styrelsens betänkande och som jag tidigare berört, visar en betydlig förskjutning efter vaccinationstvångets införande i dödligheten till nackdel för de äldre åldersklasserna, medan den väsentligen sjunkit i åldern 1—10 ar, den eljest mest mottagliga åldern för smittkoppsjukdomen. Detta förhållande torde vara ett bevis för, att just den hos oss gällande barnympningen visat en verkligt skyddande kraft, samtidigt som frånvaron av revaccinationstvång medfört ökat antal smittkoppfall bland vuxna. Samma förhållande har iakttagits i Danmark, där under åren 1890—1899 89 fall av smittkoppor inträffade bland personer under 15 år — i Danmark är, såsom förut omförmälts, barnympningen utsträckt till barnets 7:de år —, mot 288 fall bland äldre personer.

Av allt vad som förekommit i denna fråga synes mig vara klart, att en kombination av obligatorisk skyddskoppympning med isoleringsoch desinfektion såtgärder innebär det bästa värn mot smittkoppor, som på vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan givas.

Det andra spörsmål, på vars besvarande synes bero, om den obligatoriska folkympningen bör bibehållas, är, huruvida en dylik ympning kan verkställas utan fara eller risk för den ympade. Den ingående redogörelse, medicinalstyrelsen lämnat för skyddskoppympningens faror och olägenheter och varav jag ovan anfört väsentliga delar, ådagalägger, att dessa faror uppträda mera i undantagsfall och att de i alla händelser kunna undanröjas eller åtminstone reduceras till en obetydlighet. Förutsatt att i största möjliga utsträckning animalt ympämne kommer till användning och att ympningen anförtros åt fullt kompetenta personer, är risken för individen av ympningen mycket liten. Sedan skyddskoppympningens införande har, såsom också "konstaterats av den tyska kommissionen av 1898, ingen vetenskapligt påvisbai tillväxt av vissa sjukdomar eller av dödlig\heten i allmänhet gjort sig gällande, som kan anses såsom en följd av ympningen. Ur den synpunkt, varom nu är fråga, kan . således, enligt. min uppfattning, icke något hinder förefinnas mot ett vaccinationstvång för hela befolkningen, men angeläget är också att vid den lagstiftning, som nu föiberedes, söka tillse, att sådana bestämmelser träffas, att ympningen blir ofarlig.

På grund av vad sålunda anförts och vad av medicinalstyrelsens betänkande framgår, kan jag således icke annat än förorda, att en obligatorisk skyddskoppympning av hela folket, förlagd till barnaåldern, fortfarande upprätthålles i vårt land.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 67 käft. (Nr 78.)

42 Framflyttning av åldern för barnympning.

Medicin alb ty re 1 s en.

A vgivna y t tr anden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Till stöd för sitt förslag om framflyttande av ympningstvånget intill barnets sjätte levnadsår har medicinalstyrelsen huvudsakligen anfört följande.

Den tidigaste barnaåldern är, såsom statistiken lär, den för sjukdomar och dödsfall mest utsatta. Många av de sjukdomar, som träffa barn i denna ålder, tros nu, ehuru helt visst med orätt, bero på skyddsympningen, som sålunda ofta får bära skulden för dessa åkommor. Det kan därför ur denna synpunkt vara befogat att uppskjuta ympningen till en tidpunkt, då barnet vunnit bättre krafter och stadigare hälsa, men innan det nått skolåldern och sålunda dels blir mera utsatt för smitta och faror från andra håll än hemmet och dess omgivning, dels även i sin tur mera farligt för andra.

Det är vidare otvivelaktigt förbundet med viss svårighet att få barnen i den tidigaste åldern inställda till vaccinationsmöten och avsyningar, särskilt på landet, och mödrarna äro helt naturligt mera känsliga för ingrepp å barnen under deras tidigaste år, än om ympningen förlägges till barnets mer framskridna ålder.

Förslaget i nu förevarande del har jämväl vunnit övervägande anslutning i de nu avgivna yttrandena. Dock äro meningarna härom icke så eniga som beträffande ympningstvångets upprätthållande.

Från flera håll har sålunda gjorts gällande, att den föreslagna framflyttningen av ympningen vore en obehörig eftergift åt vaccinationstvångets motståndare. Vidare kunde därav befaras större svårighet att verkställa ympningen av barnen, då dessa vid en högre ålder vore omedgörligare. Jämväl ökad motvillighet hos föräldrarna mot ympningen kunde därvid emotses. Då med genomförande av medicinalstyrelsens förslag ympningen säkerligen komme att i regel ske vid 6-års-åldern, skulle, påpekas det vidare, den större kraft, rörlighet och företagsamhet, som barnen i den nämnda åldern äga i jämförelse med späda barn, föranleda vissa svårigheter med avseende å iakttagandet av nödig stillhet och aktsamhet efter ympningen. Följden härav kunde komma att visa sig dels i ökade subjektiva och objektiva olägenheter av det på ympningen följande febertillståndet, dels i överförandet av ympämnet från pustlerna till ställen, där det kunde framkalla olägenheter, t. ex. ögonen. De späda barnen vore vidare så mottagliga för koppsmitta, att de snarast möjligt behövde förlänas det skydd för sådan smitta, som ympningen medförde.

Å andra sidan har, med förordande av förslaget om ympningens framflyttande, bland annat framhållits, att faran för smitta vore mindre, ju yngre barnet vore. Under den tidigaste aldem vore barnets beröring med andra personer ringa och risken att ådraga sig smittkoppor obe-

43 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 78.

tydlig, helst koppsmittan ej längre vore en inhemsk sjukdom utan i vårt land numera alltid infördes på nytt från utlandet. Medicinalstyrelsens förslag gåve däremot ett effektivare skydd än nu gällande bestämmelser just under skolåldern, den tid då faran för spridning av epidemier i allmänhet är störst. Dödligheten under de två första levnadsåren, särskilt under det första, är alltid stor, och allt borde därför undvikas, som i någon, om än så ringa, mån kunde nedsätta barnets motståndskraft. Kontrollen bleve dessutom lättare, om ympningsplikten sammanfaller med skolåldern.

De skäl, som anförts för medicinalstyrelsens förevarande förslag, nepartesamt den övervägande tillslutning, den ifrågasatta framflyttningen av mentBympningsåldern vunnit bland läkarna och eljest i de avgivna yttrandena, chefensynas mig böra föranleda till ett godkännande av medicinalstyrelsens förslag jämväl i denna del. De invändningar, vilka framkommit mot förslaget, om de också äro av en viss betydelse, torde ingalunda vara avgörande.

Den stora dödlighet, som förekommer bland de späda barnen, gör det påkallat att uppskjuta ympningen till en tid, då barnen äro mera motståndskraftiga i allmänhet. Visserligen utgör ympning ett ofarligt och relativt ringa ingrepp, men i vissa undantagsfall och hos klena barn bör varje åtgärd undvikas, som kan få sken av att nedsätta barnets allmänna hälsotillstånd. Då smittkopporna ej längre äro en inhemsk sjukdom, kan det ej heller, ur synpunkten att skydda barnen för smittfara, vara nödigt att företaga en så tidig ympning, som den, vilken nu är föreskriven. Vid epidemi bör emellertid ympningstvång kunna föreskrivas även för barn under sex år, ett förhållande, vartill jag återkommer längre fram.

^ I anslutning till den mening, jag sålunda uttalat, har också 2 § i Departementsdetgav mig upprättade lagförslaget avfattats. förslagets 2 §. I

I 4, 5 och 8 §§ av medicinalstyrelsens förslag till lag om skydds- R«yaccina. koppympning behandlas den viktiga frågan om förnyad skyddskopp- tion' ympning, revaccination, under vissa förhållanden.

På sätt av det föregående framgår, äro den medicinska vetenskapen och den praktiska läkarkonsten numera eniga om, att skyddskoppympningen allenast giver ett relativt skydd, ett skydd under vissa år, som kunna sättas till omkring 10 år mot sjukdom och 20 år mot död. I följd av insikten härom har förnyad ympning i flera länder påbjudits. . Så har obligatorisk revaccination, såsom förut nämnts, år 1902 införts i Frankrike, där den första ympningen skall ske vid ett års ålder och två förnyade ympningar verkställas, nämligen vid 11 och vid

44 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 78.

21 års ålder. Jämväl i Japan skall obligatorisk revaccination hava nyligen påbjudits.

Det förslag till nya bestämmelser om skyddskoppympningen, som framlades för 1897 års riksdag, upptog obligatorisk revaccination under det kalenderår, då barnet fyller 12 år — den första ympningen skulle enligt detta förslag ske före utgången av det på barnets födelseår närmast följande kalenderåret.

I nu föreliggande förslag från medicinalstyrelsen har en dylik obligatorisk revaccination för hela folket icke upptagits, men däremot sådan påbjudits, dels för vissa kategorier, som av den ena eller andra anledningen ansetts särskilt utsatta för koppsmitta, dels ock i nödig omfattning vid inträffad eller hotande koppepidemi. I fråga om samtliga dessa fall förtjänar redan nu erinras därom, att befrielse från revaccineringsplikten äger rum under vissa förhållanden. Ett generellt stadgande härom är intaget i 5 §, varjämte i 6 § för där avsedda fall eu motsvarande föreskrift är given. Till dessa stadganden återkommer jag senare.

Revaccination av värnpliktige.

Medicinal-

atyrelsen.

Den första kategori, för vilken revaccination av medicinalstyrelsen upptagits, är värnpliktiga och stamrekryter.

Med avseende härå erinrar medicinalstyrelsen i sitt förevarande betänkande först, att vid vunnen insikt om att skyddskoppympningen allenast skyddade mot koppsmitta under ett visst begränsat antal år man i allmänhet i Europa närmast påbjöd revaccination^för skyddande av krigshärarna. Härefter anför styrelsen huvudsakligen följande.

Med förläggande av ympningen till 6-års-åldern kan man räkna på skydd åtminstone mot död i smittkoppor till den tid, då den manliga befolkningen inkallas till sin första värnpliktsövning. Skola de värnpliktiga stå fullt beredda för sin uppgift, får icke en så viktig del av deras utrustning saknas som förnyad skyddskoppympning. En sådan åtgärd kan nämligen icke medhinnas vid en på grund av krigsfara påbjuden mobilisering och att utan revaccination skicka de värnpliktige i fält och utsätta dem för att där komma i kontakt med smittkoppfara, skulle kunna svårt hämna sig.

I sundhetscollegii cirkulär den 15 februari 1849 föreskrevs, »det skall varje rekryt inom den indelta armen, vid första möte eller sammandragande av kår och vid den värvade vid antagandet, av vederbörande läkare vid regementet eller kåren vaccineras utan avseende därpå, att rekryten möjligtvis genomgått naturliga koppor eller styrkt sig vara förut med skyddskoppor ympad».

45 Kungi. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Genom nådigt brev av den 11 mars 1904 föreskrev Kungl. Maj:t »att värnpliktig, så fort ske kunde efter början av berörda tjänstgöring^ skulle med animal vaccin ympas, så framt han däremot icke gör invändning)).

Med en föreskrift om obligatorisk förnyad ympning av värnpliktiga och stamanställda, utan den i sist anförda författning' medgivna frivilligheten, skulle man fa största delen av den manliga befolkningen skyddad. Och denna del av befolkningen är därav i större behov än kvinnorna, vilka, enligt vad vi känna av vår statistik, i långt mindre glad träffas, av smittkopporna, troligen på den grund att de äro mindre utsatta för infektion.

I detta sammanhang har jag att erinra om följande.

^ en framställning av den 18 augusti 1914 gjorde överstyrelsen för överatyraisjukvårdstjänsten vid armén framställning därom, att sådan ändring med .sen f8r det snaraste måtte vidtagas i de genom ovanberörda nådiga brev den 11 ^snst/n mars 1904 meddelade bestämmelser rörande skyddskoppympning av vid armén- \ ärnpliktiga, att orden »sa framt han däremot icke gör invändning» måtte uteslutas. Till stöd härför åberopades dels en av sjukvårdsstyrelsen den 10 oktober 1913 gjord framställning i samma syfte, dels ock att, med hänsyn till nu rådande förhallanden och då fara syntes förefinnas, att även vårt land kan indragas i den allmänna världsbranden, frågan. om de värnpliktigas obligatoriska revaccination blivit aktuell,5 enär vid eventuella sammanstötningar med en fientlig här, varest smittkoppor är en gängse sjukdom, våra egna trupper lätt kunde bliva angripna av denna sjukdom.

Efter det yttranden över denna framställning avgivits av medicinalstyrelsen och marinöverläkaren, fann Kungl. Maj:t, genom beslut den 10 september 1914, framställningen icke för det dåvarande böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

. Av sjukvårdsstyrelsens årsberättelser framgår, att den nu gällande frivilliga skyddskoppympningen av de värnpliktige icke utfallit tillfredsställande.

Sålunda inhämtas av berättelsen för 1911, att flertalet militärläkare, understundom i Den frivilliga starka ord, framhålla gagnlosheten av nu gällande stadganden i ämnet och den inbjudan, revaccinasom dessa ansetts innebära till tredska mot revaccinationen. Från Svea artilleriregemente tioneu. anföres sålunda, att revaccinationen störts genom att de värnpliktige, utan att anföra något skäl, undandragit sig vaccination vid redan utsatt förrättning. Av vederbörande militärläkare yttras vidare: vid Norra skånska infanteriregementet, att revaccinationen av de värnpliktige för länge sedan förlorat sin aktualitet — de värnpliktige från Hälsingborg och Landskrona hava så innerligen väl reda på, att man ej behö-

46 Avgivna

yttranden,

Departe-

ments-

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 78.

ver låta vaccinera sig; vid Skånska husarregementets avdelning i Hälsingborg, att utgången av årets revaccination ej varit vidare tillfredsställande: dels ha de flesta värnpliktige vägrat att underkasta sig densamma, dels har resultatet i övrigt vant dåligt; och med avseende å samma regementes avdelning i Landskrona anföres, att revaccinationen av de värnpliktige omfattats med stor motvilja, i det endast ett tjugutal varit villigt undergå sådan. Vidare förmäles: från Jönköpings regemente: revaccinationen av värnpliktige har ånyo lämnat ett resultat,, som föranleder fråga, huruvida den frivilliga revaccinationen fortfarande bör kvarstå; att endast 86 värnpliktige mer eller mindre frivilligt underkastat sig ^vaccination^ är på det högsta att beklaga; hellre då helt och hållet borttaga vaccinationsbestämmelserna. Från Kalmar regemente: större delen av de värnpliktige har vägrat att låta vaccinera sig; de nuvarande bestämmelserna angående denna revaccination äro i hög grad otillfredsställande; antingen hör densamma vara obligatorisk eller ej alls förekomma. Från Smålands husarregemente: nästan alla värnpliktiga vid en skvadron vägrade att underkasta sig revaccination; såsom skäl uppgavs i allmänhet, att de vore vaccinerade förut; det skulle vara till oerhörd tillfredsställelse för mili tärläkarne att slippa dessa obehag. Från Bohusläns regemente: revaccinationen har under senare år varit rätt så obehaglig på grund av de förvända föreställningar, som kommit till uttryck särskilt från den s. k. herrbeväringens sida; 1911 voro blott 88 av 900 villiga därtill; jag har, säger vederbörande regementsläkare, för framtiden tänkt upphöra med att övertala; vore det ej lämpligt att upphäva påbudet, som i själva verket är satt ur kraft genom tillåtelsen att neka? Vid Göta trängkar: alla värnpliktiga vägrade att låta vaccinera sig. Vid fälttelegraf kåren: en enda av de värnpliktiga underkastade sig revaccination. Vid Upplands infanteriregemente: ingen enda värnpliktig befanns villig att underkasta sig revaccination. Vid Norrlands artilleriregementes detachement i Boden: revaccination verkställdes å de nyantagna rekryterna samt 13 värnpliktiga vid 8:de batteriet, å de övriga batterierna vägrade samtliga beväringsmän att undergå vaccination. Vid Boden—Karlsborgs artilleriregementes detachement i Boden: benägenheten att låta revaccinera sig är hos de värnpliktige mycket liten och synes bliva allt mindre för vart år, varför den bör vara obligatorisk för alla, om något skall vinnas med densamma.

Allenast vid Östgöta trängkår synes, att döma av de uttalanden, som i forenämnda årsberättelse förekomma rörande revaccinationen av värnpliktige många militärläkare hava inga uttalanden härom —, denna vaccination haft framgång. Det heter nämligen från detta truppförband: circa 90 % av de värnpliktiga hava låtit vaccinera sig, men mycken övertalning krävdes som vanligt; önskvärdheten av, att normerna för revaccinationen av värnpliktiga revideras, är uppenbar.

Det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget om obligatorisk revaccination av värnpliktiga har i de avgivna yttrandena allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Jämväl för min del finner jag, att en obligatorisk revaccination av värnpliktiga bör införas. Den frivilliga, revaccinationen är uppenbart ej tillfyllest. Innan en under riksdagens medverkan tillkommen lag stadgat en dylik obligatorisk revaccination, har dock en sådan ej kunnat komma till stånd.

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 78. 47

Att det är av särskilt behov påkallat att göra de värnpliktiga immuna lör koppsmitta, torde vara uppenbart. Statistiken från smittkoppsjukdomens härjningar inom härarna är härvid upplysande, och erfarenheterna tran fransk-tyska kriget 1870—71 har varit ett varnande exempel, som 1 andra länder medfört bestämmelser om obligatorisk skyddskoppympning av de värnpliktiga. F 0

Jag biträder i följd härav medicinalstyrelsens förslag.

Stadgande^ om skyddskoppympning av värnpliktiga återfinnas under Departements. 0 3 J 1 inom departementet utarbetade lagförslaget. Medicinal- förslagets styrelsens förslag att med värnpliktiga likställa »stamanställda rekrvter» 3§a),b)oohc)' har upptagits i 3 § a), varvid ett formellt förtydligande ägt rum.

Jämväl da värnpliktiga inkallas till rikets försvar, synes ympningspiikt för de sålunda inkallade under vissa förhållanden vara nödig. Vid dessa tillfällen bliva ju ofta äldre årsklasser uppbådade och den ympning, de undergått under sin första tjänstgöring som värnpliktiga, kan icke alltid lämna tillräckligt skydd mot koppsmitta, för vilken de tilläventyrs bliva utsatta. Att för dessa fall föreskriva obligatorisk revaccinermg torde dock vara att gå. för långt. Lämpligast synes vara att åt vungl. Maj: t överlämna att i varje fall besluta i frågan. Stadgande härom är intaget i 3 § c).

Befrielse från ympningsplikt i nu nämnda fall bör föreligga under samma omständigheter som befria från revaccineringsplikt i allmänhet.

Anordnande av skyddskoppympning, varom här är fråga, bör givetvis ankomma på vederbörande chef, som därvid icke lärer underlåta att samråda med behörig militär tjänsteläkare (jfr dep:s lagförslag 12 8 3 mom.). ö 3

Medicinalstyrelsens förslag i 4 § av dess lagförslag upptager vidare obli- Vaccination gatorisk ^vaccination för den, som första gången går i sjötjänst, av sjöfolk.

Såsom motiv för förslaget i denna del anför medicinalstyrelsen, att bland Medicinalvrken, vilkas utövare i särskilt hög grad äro i behov av skydd för smittkop- styrdsen' porna, sjömännens är det viktigaste. Smittkopporna äro, erinrar styrelsen numera icke inhemska hos oss utan införas alltid utifrån och detta liar hittills nästan regelbundet skett sjöledes. Ju livligare förbindelser vi få med främmande hinder, desto större blir risken att sjöledes få in smittkoppor i. landet. Det är därför av betydelse att skydda landet genom obligatorisk, förnyad ympning av sjömän.

Förslaget i denna del, varöver yttranden avgivits av samtliga Avgivna sjomanshusdirektioner i riket samt kommerskollegium, har emellertid yttranden. mötts av starka gensa gor. Sjömanshusen

m. (1.

48 Kommers-

kollegium.

Kungl- Maj ds Nåd. Proposition Nr 78.

Det övervägande antalet sjömanshusdirektioner liar helt och hållet avstyrkt förslaget, under framhållande huvudsakligen, att rekryteringen av sjöman, redan nu allt svårare, därmed komme att väsentligen äventyras, varmed rederinäringen skulle tillfogas betydande skada; att taran för att svenska sjömän skulle sprida koppsmitta vore mindre, än att sådan smitta överfördes genom utländska sjömän,^ som nu .1 stor utsträckning användas å svenska fartyg, särskilt å trader pa utlandet; att den föreslagna revaccinationen skulle bliva svar att praktiskt genomföra, i det att medel för dess bekostande ofta saknas^ hos den, som går i sjötjänst; att fartygs avfärd genom vaccinationstvånget för besättningen kunde försenas; att säkerheten för fartyg kunde sättas i fara, enär, om vaccinationen,. såsom antagligt vore, ver ställdes omedelbart före avgången, det febertillstånd, som alltid inträdde vid en lyckad ympning, skulle medföra arbetsoduglighet under nugra dao-ar hos den ympade samt att, då flertalet sjömän toge anställning 1 handelsflottan först efter slutad värnplikt, en särskild skyddskoppympning av sjömän, om obligatorisk revaccination infördes för de värnpliktige, icke vore förestavad av något mera Iram trädande behov varken för sjömannen själv eller hans omgivning.. _ ,

Några sjömanshusdirektioner, som ej motsatt sig förslaget, hava framhållit, att bestämmelsen, sådan den av medicinalstyrelsen föreslagits, vore olämplig. Den borde i stället ersättas . med en föreskrift därom, att sjöman skall å det sjömanshus, där han inskrives eller därifrån han utmönstras, styrka, att han undergått revaccination på sådan tid, att lian, medan han är inskriven å sjömanshus, kan anses immun för koppsmitta.

Jämväl Sveriges fartygsbefälhavareförening och Hälsingborgs sjöfartsförening hava avstyrkt förslaget i nu förevarande del, liksom även svenska maskinistbefälhavarförbundet. Den sistnämnda organisationen nar emellertid framhållit, att, om ändock ett lagstadgande 1 föreslaget syfte komme till stånd, det borde sörjas för, att vården av den ympade under konvalescenttiden bleve kostnadsfri eller så litet ekonomiskt kännbar för honom som möjligt.

Kommerskollegium har, med understrykande av de synpunkter, som framförts från flertalet sjömanshusdirektioner och vilka gåve vid handen, att avsevärda olägenheter och svårigheter av förslagets genomförande kunde vållas den svenska sjöfartsnäringen, likaledes avstyrkt förslaget. Detta skulle ej heller giva nödig effektivitet i det syfte man ville tillgodose. Därest i allt fall ett förslag i antydd riktning ansåges höra genom-

Rimgl. Mgj.ls Nåd. Proposition N:r 78. 49

föras, borde, uttalar kollegium, pastorsämbetena förständigas att, då någon i och lör inträde i sjötjänst anmäler sig för uttagande av prästbetyg,. erinra vederbörande om, att revaccination skall ske och lämna anvisningar härför. Allmän kungörelse med erinran om dylikt revaccinationstvång borde dessutom tid efter annan införas i ortstidningarna.

Efter _ de invändningar, som mött förslaget i nu förevarande del, tiar jag givetvis hyst tvekan, huruvida detsamma borde upptagas eller icke. _ Jag har dock icke kunnat undgå finna, att sjömännen, särskilt de i utrikes sjöfart anställda, äro särskilt utsatta för koppsmitta, och att det till deras eget skydd, ej mindre än för dem, med vilka de a fartyget eller i land, särskilt efter avmönstring, komma i beröring, är önskvärt, att obligatorisk revaccination föreskrives. Det är också en0rätt stor kar, det här är fråga om. År 1913 var sålunda antalet å sjömanshus mslmvna 37,491.

Med denna uppfattning synes någon annan praktisk lösning icke givas, an att skyldigheten för sjömannen att visa sig hava genomgått skyddskoppympning å sådan tid, att han under några år framåt kan anses immun mot koppsmitta, bindes vid inskrivningen å sjömanshus. Fullständigt skydd kan tilläventyrs en sådan föreskrift icke giva, men ett efter omständigheterna ganska gott relativt skydd torde dock ernås.

Då enligt nu föreliggande förslag skyddskoppympningen i vidsträckt grad blir kostnadsfri för de ympade, synas de uttalade farhågorna för, att kostnader skulle vållas sjömännen genom en påbjuden revaccination, icke vara framträdande. ’

Ett vidsträckt bekantgörande av denna .ympningsplikt är givetvis lämpligt; och lära sjömanshusen ej underlåta att härutinnan vidtaga lampliga åtgärder. ö

Departements-

chefen.

... , ^av vad sålunda anförts och vad i medicinalstyrelsens be- Departetankande tram hålles, har jag därför ansett en föreskrift i lagförslaget höra mente‘s för' intagas därom, att ingen må inskrivas å sjömanshus, som icke visar sio- s':‘s G § 4 hava undergått skyddskoppympning, som verkställts inom det inskrivningen närmast föregående kalenderåret. Om en dylik tidrymd, inom vdken revaccination skall hava ägt rum, bliver bestämd, torde de betänkligheter, varmed medicinalstyrelsens förslag mötts, i icke ringa mån förminskas, då därigenom i många fall en revaccination i sammanhang med mskrivningen å sjömanshus bliver obehövlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. ti? höft. (Nr 78.) 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Revaccination I 4 § av medicinalstyrelsens lagförslag upptages vidare revaccinationsandra^kate plikt för den, som vin ner anställning vi d tullver ket eller vid sj ukan gorier.6 vårdsanstalt eller som efter avlagd medicine kandidatexamen börjar tjänstgöring vid sjukhus eller som antages till elev vid b arnmorskeun der visnings ans tal t.

Medicinal- Medicinalstyrelsen anför härom: Då koppornas smittämne är syn-

gt-yreisen. ner]igen livskraftigt och därför ej sällan vidhäftar begagnade kläder, lump in. fl. artiklar, bör även tullverkets personal, som, förutom vid beröringen med fartygsbesättningarna, även kan utsättas för smitta vid sysslandet med sådana varor, bliva underkastad förnyad ympning.

Slutligen synes särskilt skydd böra beredas den stora befolkningsgrupp, som sysslar med sjukvård, nämligen läkare, sjukhuspersonal och barnmorskor.

Avgivna Några anmärkningar mot revaccinationsplikt för de i förslaget i dessa

yttranden. ^e|ar Upptagna kategorier hava icke framkommit i annat avseende, än att generaltullstyrelsen ifrågasätter, huruvida, beträffande tullverkets personal, någon allmän lagbestämmelse rörande re vaccination^ är behövlig. Styrelsen vore nämligen vid antagande av sådan personal oförhindrad att uppställa de kvalifikationer och villkor, som den ansåge nödiga.

Vidare har i flera yttranden uttalats den mening, att den här ifrågavarande re vaccinationen allenast bör föreskrivas, om skyddskoppympning icke ägt rum under de anställningen närmast föregående fem kalenderåren.

Nya kate- Men härjämte hava uttalanden skett om införande av obligatorisk goners ^vaccination även för vissa andra kategorier anställda, vilka tagande, ansetts särskilt utsatta för koppsmitta. I sådant avseende bär i olika yttranden revaccination påyrkats för »all personal i den allmänna sjukvården», »hälsopolis», »elev vid sjuksköterskekurs», »polis och hotellpersonal», »personal vid sjömanshotell och natthärbärgen i större städer», »hamn- och stuveriarbetare», »arbetare och arbeterskor, som i vissa industrier, särskilt pappersbruk och spinnerier, sysselsättas med sortering och bearbetning i första hand av lump och dylikt», samt »handklaversoch positivartister».

Departements■ Med avseende å vad sålunda förekommit har jag till en början an-

diefcn. sett? att medicinalstyrelsens förslag om ^vaccination. för den, som vinner anställning »vid sjukvårdsanstalt», bör utvidgas till att omfatta anställning »vid den allmänna sjukvården». Syftet med en sådan ändring är närmast att under revaccinationstvånget inbegripa jämväl epidemi- och

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

distriktssjuksköterskor, vilkas anställande på landsbygden bliver allt vanligare och vilka måste anses utsatta för en ej så ringa smittfara. Vidare synas mig sådana förhållanden föreligga med avseende å »hälsopolis» och »elev vid sjuksköterskekurs», att jämväl för dessa obligatorisk revaccination före anställningen bör påfordras.

Övriga väckta förslag om upptagande under revaccinationsbestämmelserna av nya kategorier utöver de av medicinalstyrelsen föreslagna anser jag däremot icke böra vinna avseende. Stor varsamhet synes böra i allmänhet iakttagas beträffande föreskrifter i nu förevarande avseende, som avse den enskilda arbetsanställningen, och vid koppepidemi kan, även om en mera allmän ympningsplikt icke anses av nöden, ympningsplikt alltid åläggas vissa kategorier, som efter epidemiens utbredning och art kunna anses särskilt utsatta för smittfara.

Vidare anser jag, att beträffande samtliga förevarande kategorier revaccinationsplikten bör bestämmas på samma sätt som motsvarande plikt för dem, som skola inskrivas å sjömanshus, d. v. s. så, att plikten anses fullgjord, om ympning ägt rum under det kalenderår, som närmast föregått tiden för arbetsanställningens, tjänstgöringens eller undervisningens början.

Medicinalstyrelsens förslag till lag om skyddskoppympning upptager vidare föreskrift om revaccination för utländsk s. k. säsongarbetare, då han inkommer hit till riket, samt för den, vilken första gången intages å tvångsarbetsanstalt.

Med avseende härå anför medicinalstyrelsen följande.

Med s. k. säsongarbetare, som inkomma hit från länder, där skyddsympning är ofullständigt genomförd och smittkoppor sålunda ofta rådande, har sjukdomen, såsom erfarenheten nyligen lärt oss°), stundom införts i landet. För att förebygga sådant böra dylika arbetare vara pliktiga underkasta sig sk}Mdskoppympning och hälsovårdsmyndigheterna böra utrustas med rätt att föranstalta om ympning i den utsträckning och vid de tillfällen, då sådant befinnes nödiert.

Den lösa befolkning, som går under namn av »lösdrivare» eller »luffare», är av många anledningar en farlig förmedlare av smittsamma sjukdomar och detta gäller i alldeles särskild grad kopporna med deras

*) Fallet, refererat å sid. 41 i betänkandet, avser en mindre koppepidemi, som år 1911 utbröt i Y. Broby socken i följd av en ung galizisk arbeterskas insjuknande i smittkoppor omkring två veckor efter ankomsten till riket.

Dep:s förslag 6 §, b) c) och d).

Revaccination av utländska säsongarbetare och tvångsarbetsfångar.

Medicinal-

styrelsen.

Utländska

säsong-

arbetare.

Avgivna

yttranden.

Departe-

ments-

chefen.

52 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 78.

smittsamhet och långa inkubationstid. Att åtgärder vidtagas för förebyggande av smittans spridande denna väg, är därför synnerligen viktigt, och medicinalstyrelsen föreställer sig, att revaccination av dem, som intagas på tvångsarbetsanstalt, därför icke bör underlåtas.

I avgivna yttranden har, vidkommande de utländska säsongarbetarna, icke i sak förekommit annan erinran, än att några myndigheter funnit uttrycket »utländsk s. k. säsongarbetare» alltför obestämt.

I sammanhang härmed har emellertid förslag också väckts, att ympningsplikten måtte gälla »varje utlänning, som på grund av sin sysselsättning kan befaras kunna sprida koppsmitta». Vidare har framhållits, dels att författningen borde angiva, vilken som ägde att »påfordra» sådan skyddskoppympning, varom här är fråga, dels ock att dylik ympning kunde orsaka den kommun, som föranstaltade därom, en rätt avsevärd kostnad, varför föreskrift erfordrades om, på vilken denna kostnad skulle stanna.

De personer, som medicinalstyrelsens förslag om ympningsplikt för »utländska s. k. säsongarbetare» avser att träffa, äro huvudsakligen de tillfälliga utländska arbetare, som pläga hit till riket inkomma för jordbruksarbeten i södra delarna av landet, den populärt kallade galizierimporten. Otvivelaktigt är, att koppsmitta lätt kan överföras hit till landet med dessa arbetare, som nästan uteslutande äro av galizisk, polsk eller rysk nationalitet och således hemmahörande i länder, där smittkopporna äro ständigt förekommande och där någon effektiv obligatorisk skyddskoppympning ej är föreskriven.

Enligt en av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik år 1909 avgiven undersökning av utländska jordbruksarbetare i Sverige hade år 1907 dylika tillfälliga jordbruksarbetare anställts till ett antal, inberäknat uppsvningsmän, av 1,678. Efter nämnda tid torde antalet dylika arbetare per år snarare hava nedgått än ökats.

1 sak anser jag mig böra tillstyrka medicinalstyrelsens förslag. Uttrycket »s. k. utländska säsongarbetare» torde emellertid, för att mer exakt beteckna vad som avses, böra utbytas mot »utländska jordbruksarbetare». N

Det synes vara lämpligt, att rätten att påfordra ympning för ifrågavarande personer bör tilläggas vederbörande kommunala hälsovårdsmyndighet såväl å den ort i riket, dit arbetaren inkommer, som å den plats, där han vinner arbetsanställning.

53 Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 78.

Det bör också ankomma på nämnda myndighet att i de speciella fallen avgöra, huruvida och i vad omfattning ympning bör påfordras, ävensom att medgiva de undantag, som kunna befinnas påkallade.

Den _ skyddskoppympning, varom här är fråga, bör uppenbarligen vara avgiftsfri för den ympade. Skulle däremot några särskilda kostnader för nu ifrågavarande ympning vållas staten eller kommun, synas dessa böra av vederbörande arbetsgivare återgäldas. Staten torde komma att tillhandahålla vaccinen kostnadsfritt, och kostnaden för själva ympningen kan ej bliva för arbetsgivaren i någon mån betungande.

Beträffande den utvidgning av ympningsplikten för andra hit ankommande . utländska arbetare, som, på sätt förut erinrats, påyrkats i några avgivna yttranden, finner jag någon allmän ympningsplikt för sådana arbetare icke böra stadgas. Däremot synas skäl föreligga att låta vederbörande hälsovårdsmyndighet kunna ålägga sådan utlänning ympningsplikt, därest skälig anledning finnes befara, att smittkoppsjukdom genom honom kan införas hit till riket. Givetvis bör ett sådant åläggande närmast ifrågakomma, när vederbörande kommer från land, där obligatorisk ympning ej är föreskriven eller där koppepidemi vid tiden för ankomsten hit till riket eller närmast därförut, enligt vad känt är, förekommer. Avseende torde jämväl böra fästas vid, om arbetare flockvis inkomma och vinna anställning, ävensom vid anställningens beskaffenhet. Det förekommer sålunda, som bekant, att utländska textilarbetare emellanåt anställas i avsevärt antal å samma plats här i landet; och ett påbjudande av ympning av sådana kan ofta hava fog för sig.

Efter nu antydda grunder äro, i hithörande delar, 3 § d) och 13 § nep:» förlag 4 mom. i det av mig framlagda lagförslaget avfattade. 3 § d) och

Medicinalstyrelsens förslag om vaccination av den, som första gången Rcvacdnation intages a tvångsarbetsanstalt, har icke mött någon erinran hos de hörda av tvAnosmyndighetema. _ I sitt yttrande framhåller dock fångvårdsstyrelsen, att arhclsfångar' genom uteslutning av orden »första gången» stadgandet kunde ges den Fängvårdsvidare tillämpning, som av omständigheterna i olika fall-och under olika Bt?relBenförhållanden kunde anses påkallad. Förutsättningen för en dylik ändring av avfattningen vore dock, att bestämmelsen icke i sitt av medicinalstyrelsen föreslagna skick finge tolkas såsom en föreskrift att skyddskoppympning är obligatorisk för värjo person, som första gången intages å tvångsarbetsanstalt.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Departe- Medicinalstyrelsens förslag synes mig tillräckligt motiverat; dock

menta- torde jämväl här undantag böra ske för den, som undergått skyddse h e fc n. k0ppympnjng inom de närmast före intagningen liggande fem kalenderåren. Ympningsplikten torde härmed icke lämpligen böra bindas vid, att det är första gången, som personen intages å tvångsarbetsanstalt.

Dep:s förslag I anslutning härtill har 3 § e) i det nu framlagda förslaget formulerats.

3 5 e'' (jfr också 5 § 1 mom. och 12 § 3 mom.).

Reraccina- Slutligen har medicinalstyrelsen framlagt förslag [1 § 5 mom., 4 § f)

tekopp-*1 och 8 §] om obligatorisk skyddskoppympning vid hotande eller

epidemi, inträffad smittkoppepidemi.

Medicinal- Såsom motivering för detta förslag anför medicinalstyrelsen föl-

styreUcn. jande;

Då genom den föreslagna lagen en stor del barn under 6 ars aldei ej är ympad samt kvinnorna och en del av den vuxna manliga befolkningen ej blivit ympade mer än en gång, är det nödvändigt, att i tider, då smittkoppepidemi hotar eller redan utbrutit, en allmän ympning, av personer i alla åldrar utan dröjsmål kan företagas i den utsträckning, som befinnes nödig. I nu gällande förordning gives icke någon befogenhet för vederbörande myndigheter att påbjuda allmän ympning, respektive förnyad ympning, men allmänheten är, såsom erfarenheten givit vid handen, dock i farans stund i allmänhet villig att underkasta sig skyddsympning. Ett fastslående av skyldigheten från individens sida och befogenheten från det allmännas att anordna allmän ympning vid behov torde därför icke möta hinder från annat håll än vaccinationens motståndare.

Avgivna Förslaget i denna del har i allmänhet mött tillslutning i sak bland

yttranden. de pdrda myndigheterna. Det framhålles härvid flerstädes, att en ympningsplikt vid koppepidemi är av alldeles särskild betydelse och bliv ex den° viktigaste förbättringen av nuvarande bestämmelser rörande skyddskoppympningen.

Svenska för- Däremot har, bland annat, i ett par av de skrifter, som svenska förbundet mot

bundet mot vaccinationstvånget åberopat (kap. III och V i yttrandet), payrkats, att förs aget i vaccinations- denna del icko måtte vinna avseende. Det framhålles härvid, att vaccinering tvånget. un(jer pågående epidemi är i högsta grad fördömlig, varför också en mängd läkare, som eljest trott på vaccinationens gynnsamma betydelse, dock skola hava bestämt motsatt sig sådan vaccination. Medicinalstyrelsens förslag om allmänt vaccinationstvång under pågående epidemi borde därför i allra första hand förkastas. För övrigt

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

erinras om, att verkliga motståndare till vaccineringen även då skulle kränkas till sin övertygelse och samvete, så mycket mer som de just i detta fall hava de allra största skäl att vägra inympning av ett med kopporna besläktat smittämne. Klart är, att under epidemier en mängd personer kommer i beröring med smittan, utan att dock sjukdomen utvecklar sig, emedan kroppens reagerande krafter tillintetgöra den. Men om nu vaccingiftet, som bland annat även, åtminstone ofta, innehåller försvagat smittkoppgift, införes i blodet, där koppsmitta redan förut finnes, är det ett naturligt förhållande, att giftet förstärkes och att således smittkopporna bringas till utveckling just genom vaccineringen.

Professor Israel Holmgren, vilken, på sätt jag förut omförmält, avstyrkt den obligatoriska folkvaccineringen i barndomen, bär ställt sig sympatisk till nu förevarande förslag och förklarar i sitt förut berörda yttrande inför Karolinska institutets lärarkollegium, att skyddskoppympning vid epidemi »otvivelaktigt är ett kraftigt och oumbärligt vapen för begränsandet av en utbruten epidemi».

De skäl, vilka anförts mot ympningsplikt under hotande eller ut- nepartemenhbruten koppepidemi, synas icke kunna tillmätas någon betydelse gent cAc/V:n-

emot det törord, som från olika håll lämnats en dylik ympning. Jag biträder således medicinalstyrelsens förslag i denna del.

Emellertid torde ett par jämkningar i förslaget böra ske. Mindre DeP-.s förslag lämpligt torde sålunda vara, att, såsom styrelsen ifrågasatt, i lagen in- 4 skriva ett stadgande om, att en var skall vara ympningspliktig, som befinner sig å det område, för vilket påbjudes skyddskoppympning under förhallanden, varom nu är fråga. En dylik föreskrift skulle också drabba resande och andra, som tillfälligt för någon kort tid befinna sig inom området. Möjlighet att meddela en dylik bestämmelse bör kanske finnas,^ men den bör ej upptagas i lagen utan bero av prövning i de olika fallen. Omfattningen av den påbjudna ympningen torde därför böra överlåtas åt vederbörande ortsmvndighet, som kan överskåda och bedöma, huru stor utsträckning i särskilda fall, som bör givas åt ympningsplikten. Att den emellertid, på sätt medicinalstyrelsen ansett nödigt och som ytterligare understrukits i flera av de avgivna yttrandena, bör, när omständigheterna därtill föranleda, kunna omfatta jämväl de späda barnen, oavsett att barnympning enligt lagförslaget annars må uppskjutas till det 6:te levnadsåret, synes vara önskvärt. Men givetvis bör en dylik ympning av de spädare barnen icke påbjudas i andra fall, än då av epidemiens hotande eller inträffade utbredning så prövas oundgängligt.

Det är givetvis maktpåliggande, att ett påbud om ympning vid koppepidemi verkligen i tid kommer till stånd och att det med avseende

56 Om ympare.

Nu gällande bestämmelser.

Kungl May.ts Nåd. Proposition Nr 78.

å den tid, påbudet skall gälla, samt området och omfattningen i övrigt av ympningen erhåller en så tydlig avfattning, att misstag om påbudets innebörd icke kan uppkomma. I följd härav bör, enligt min mening, den ändring göras i medicinalstyrelsens förslag, att det överlåtes åt vederbörande Konungens befallningshavande att meddela beslut om påbud, varom bär är fråga. Ett ytterligare skäl till en sådan anordning är, att det kan bliva nödigt att förordna om ympningsplikt för flera närliggande kommuner och att, om frågan överlåtes helt åt kommunalnämnd, den möjligheten ej är utesluten, att olika nämnder fatta olika beslut, ehuru förhållandena inom de olika kommunerna äro helt analoga. Initiativet synes dock böra utgå från vederbörande tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet.

En skyddskoppympning vid epidemi kan givetvis, alldeles oberoende av den obligatoriska vaccinationen av värnpliktiga i allmänhet, också vara befogad, för truppförband eller del därav eller för flottans stationer eller för flottavdelning. Ett stadgande om huru beslut härom bör fattas har ansetts nödigt, då den allmänna regeln rörande tillkomsten av beslut om ympning, varom här är fråga, icke lämpar sig för dylika fall.

Åven från den revaccineringsplikt, som jag nu berört, bör befrielse stadgas för de fall, då sådana förhållanden föreligga, som vanligen befria från eu eljest föreliggande dylik plikt.

Med avseende å den synnerligen betydelsefulla frågan om vilka, som må verkställa skyddskoppympning, må till eu början erinras om de bestämmelser, som nu gälla. Enligt 1853 års reglemente för skyddskoppympningen, § 4, tillkommer rättigheten att vaccinera:

a) vederbörligen examinerade läkare och kirurger;

b) klockare och barnmorska, som behörigt styrkt att de, i överensstämmelse med vad i avseende å dem särskilt finnes föreskrivet, förvärvat godkänd skicklighet i vaccinations verkställande;

c) andra personer av båda könen, vilka, med företeende av vederbörande provinsial- eller stadsläkares intyg att de, jämte kännedom om vaccinationsjournalers förande, äga erforderlig skicklighet i ympningens verkställande och kunskap om äkta skyddskoppor förlopp och kännetecken samt huru dessa från liknande sjukdomar urskiljas.

Enligt § 7 i berörda reglemente skola inom varje socken finnas en eller flera vaccinatörer — angränsande socknar kunna förena sig om

Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 57

en vaccinatör . , varvid församlingens klockare företrädesvis bör till sådan befattning ifrågakomma; och äger han, om lian därtill utses, icke undandraga sig densamma. Den kommunala hälsovårdsmyndigheten äger ock att på grund av företedda kunskapsbetyg bemyndiga även andra, som anmäla sig, att utöva skyddskoppympning inom församlingen.

Det åligger^ vidare nämnda myndighet att bland sina ledamöter utse en eller två personer att i egenskap av vaccinationsföreståndare hava närmaste tillsynen över skvddskoppympningen.

.. det förslaS tl!I förordning angående skyddskoppympningen i riket, som, Förslagen av

pa satt förut omförmälts, framlades för 1897 och 1898 års riksdagar, skulle rättig- 1897 och 1898. heten att vaccinera tillkomma

a) legitimerade läkare;

b) andra personer av båda könen, vilka, på sätt särskilt funnes stadgat, inhämtat kunskap och vunnit skicklighet i konsten att vaccinera ävensom förvärvat insikt om äkta skyddskoppors förlopp och kännetecken jämte kunskap om sättet att fora vaccinations journal samt häröver erhållit föreskrivna intyg; och

c) dem, vilka, då förordningen trädde i kraft, ägde behörighet att vaccinera.

Vidare föreslogos närmare bestämmelser om bildandet av vaccinationsdistrikt

och vaccinationskretsar samt utseende av vaccinatörer för dessa.

I civil tjänst anställd läkare skulle icke, utan på av medicinalstyrelsen godkända skäl, kunna undandraga sig att vara vaccinatör inom kommun, där han var bosatt.

I stad skulle stadsläkare i regel vara vaccinatör.

Befattningarna som vaccindepåföreståndare föreslogos till indragning.

Det i medicinalstyrelsens ifrågavarande betänkande framlagda Medicinalförslaget till lag om skyddskoppympning (§ 6) innehåller, att endast st«relaena legitimerad läkare samt annan såsom ympare anställd person äger att utföra ympning med skyddskoppor, denna må ske offentligen eller enskilt.

Enligt förslaget till kungörelse angående skvddskoppympningen i riket (§ 5) skulle till ymparbefattning vara kompetenta

a) legitimerad läkare och

b) barnmorska eller annan person, som med vitsord om godkända

insikter genomgått av medicinalstyrelsen anordnad kurs i skyddskoppympning. " 11

Enligt samma förslag skulle vidare i stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare och i kommun, där civil tjänsteläkare eljest är bosatt, endast läkare äga rätt att ympa med skyddskoppor, så vida icke Konungens befallningshavande, efter vederbörande förste provinsialläkares hörande, annorlunda bestämt. Varje å sådan ort bosatt, i civil tjänst anställd läkare skulle vara skyldig att av vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd mottaga uppdrag att vara ympare i kommunen.

bihang till riksdagens protokoll 191'). 1 samt. 67 käft. (Kr 78.)

58 Kung!- Maj.is Nåd. Proposition Nr 78.

I övriga delar av riket skulle däremot, då svårighet möter att till ympare erhålla läkare, annan kompetent person kunna antagas till ympare, och borde i främsta rummet barnmorskor därvid ifrågakomma.

De vid kungörelsens ikraftträdande redan anställda ympare skulle fortfarande få kvarstå i sin tjänst, om vederbörande hälsovårdsmyndighet, efter tjänsteläkarens hörande, sådant medgåve.

Vaccinationsföreståndarebefattningarna skulle indragas såsom obehövliga.

Med avseende å skälen för nämnda förslag antör medicinalstyrelsen i betänkandet:

De i dessa paragrafer införda bestämmelserna angående kompetens såsom ympare och rätt att utöva ympning höra till de viktigare ändringar, som i förordningen föreslagits. De innehålla dock ingalunda någon nyhet, som skulle bliva utmärkande för vårt land. Tvärtom har fordran på större kompetens hos ymparna sedan lång tid tillbaka varit fastställd i flertalet stater. Så blev t. ex. i England redan 1853 bestämt, att ymparna skulle vara legitimerade läkare, och för dessa blevo tidigt särskilda kurser anordnade vid vissa offentliga ympuingsanstalter, som ensamma äga rätt att utfärda erforderliga kompetensbetyg. I Tyskland äro sedan 1885 noggranna föreskrifter utfärdade angående fordringarna på ympare. Åven där få endast läkare befatta sig med ympning. Likaså i Danmark, Frankrike, Italien m. fl. länder.

Det är också naturligt, att medicinsk sakkunskap är av betydelse så väl för själva ingreppets riktiga utförande som ock för bedömande av en del med ympningen förbundna tillfälligheter.

Medicinalstyrelsen har emellertid icke kunnat taga steget fullt ut och föreslå, att all ympning skall verkställas av läkare, då härigenom på landsbygden i en del orter på grund av de stora avstånden svårigheter möjligen skulle uppstå att få ympningen genomförd. Den yrkesgrupp, ur vars led man då närmast skulle söka ersättning för läkare, är barnmorskornas, som på grund av utbildning i aseptik torde vara den lämpligaste.

Särskild undervisning bör meddelas läkarna under deras medicinska kurs samt barnmorskorna och möjligen andra personer, som skola anställas såsom ympare, vid särskilt för ändamålet anordnade kurser.

För legitimerad läkare hava inga särskilda kurser påyrkats i förslaget, men medicinalstyrelsen förutsätter, att obligatorisk undervisning i skyddskoppympning framdeles kommer att anordnas vid de medicinska läroanstalterna och anser, att särskilt förslag härom bör utarbetas av de medicinska fakulteterna och Karolinska institutet.

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 5!)

För övriga ympare måste tydligtvis särskilda kurser anordnas. Då närmast läkarna, enligt medicinalstyrelsens mening, huvudsakligen barnmorskor höra antagas till ympare, synes det lämpligt, att dessa kurser anordnas i städer, där barnmorskeundervisningsanstalter äro förlagda. I Stockholm torde, om en central ympanstalt kommer till stånd, undervisningen också lämpligen förläggas till denna. Visserligen erhålla barnmorskeeleverna redan nu någon undervisning i vaccination vid barnmorskeundervisningsanstalterna, men den är föga ingående, och det synes lämpligast, att undervisningen uti skyddskoppympning meddelas av läkare, som äro särskilt förtrogna därmed, samt att eleverna därvid få tillfälle att se och deltaga i ympning i större skala.

Något detaljerat förslag i denna del är ännu icke utarbetat, då medicinalstyrelsen ansett sig först böra avvakta, huru det nu framlagda förslaget i dess helhet bliver mottaget. Saken kan sedan, anser medicinalstyrelsen, utan svårighet utredas och ordnas.

Tillika torde i detta sammanhang böra omförmälas, dels att för antydda kurser en ökad kostnad mot nu kräves, varemot indragandet av vaccindepåbefattningarna medför en besparing, dels ock att medicinalstyrelsen ansett belöningar och understöd till lekmannavaccinatörer fortfarande, såsom hittills, höra kunna utgå.

I flertalet avgivna yttranden har medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag lämnats utan erinran. Dock hava i några yttranden dels påyrkats, att, såsom nu, lekmannaympare fortfarande måtte i regel bibehållas, dels åter att icke annan än läkare måtte äga rätt att verkställa skyddskoppympning, dels oek att sådana bestämmelser måtte meddelas, att annan ympning än genom läkare bleve sällsynta undantagsfall.

Tillika hava från ett par håll anmärkningar framkommit mot den företrädesrätt till ymparbefattning, som föreslagits för barnmorskor, ävensom mot skyldigheten för varje civil tjänsteläkare att mottaga vmparuppdrag inom kommun, där han är bosatt. Allmänt har man vidare motsatt sig förslaget om att nuvarande ympare skulle kunna bibehållas vid ympningsrätt även mot tjänsteläkares avstyrkande.

Då det yttrande beträffande rätten till verkställande av skyddskoppympning, som avgivits av Karolinska institutets lärarkollegium, synes vara av beskaffenhet att böra särskilt uppmärksammas, torde det väsentliga av referentens, professor Key-Åberg, yttrande inför kollegiet böra här återgivas.

Avgivna

ytti-anden.

Karolinska

institutet.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Professor Key-Åberg yttrade huvudsakligen:

De förslag till nya författningar rörande skyddskoppympningens ordnande i vårt land, som i här föreliggande betänkande blivit av medicinalstyrelsen jämte särskilt tillkallade sakkunniga framlagda, äro onekligen — sedda mot bakgrunden av den impopularitet, vaccinationen för närvarande i vida kretsar hos oss åtnjuter ägnade att rätt mycket överraska. Men denna överraskning är för en vän av vaccinationen av angenämt slag. Medicinalstyrelsen och dess sakkunniga medhjälpare hava tydligen kännt sig fullt vissa om, var sanningen i dagens vaccinationsfråga är att söka. Och detta har givit dem mod att, utan några som helst medgivanden åt motståndarna, lugnt utsätta sig för den stormlöpning från deras sida, som ganska säkert icke kommer att utebliva.

Karolinska institutetes lärarkollegium synes mig kunna och böra giva de framlagda förslagen sitt kraftiga stöd. Därmed vill jag emellertid icke hava sagt, att jag tror det vara sannolikt, att var och en av kollegiets medlemmar skulle befinnas villig helt godtaga varje särskild punkt i samma förslag. Detta så mycket mindre som jag själv icke kan detta.

Det är inför §§ 6 och 7 av förslaget till lag och § 5 av förslaget till kungörelse, som jag för min del kommit att stanna tveksam. Ifrågavarande paragrafer innehålla bestämmelser rörande den personal, som närmast skulle hava att befatta sig med vaccinationen, eller vaccinatörerna,

Såsom vaccinatörer skulle enligt förslaget, såsom hittills, förutom läkarne, även barnmorskor och andra personer i större eller mindre antal komma att tjänstgöra.

Efter erinran om de skäl för detta förslag, som åberopats, fortsätter referenten:

Det är naturligt, att medicinsk sakkunskap är av betydelse så väl för själva ingreppets riktiga utförande som ock för bedömandet av en del med ympningen förbundna tillfälligheter. Medicinalstyrelsen har emellertid icke kunnat taga steget fullt ut och föreslå, att all ympning skall verkställas av läkare, då på landsbygden i en del orter svårigheter härigenom möjligen skulle uppstå att på grund av de stora avstånden få ympningen genomförd.

Men är nu verkligen här anförda sakförhållande, eller vårt lands stora utsträckning och därmed sammanhängande, ofta jämförelsevis glesa befolkning, ett tillräckligt tungt vägande skäl för bibehållandet av en så i alla avseenden föråldrad institution som klockaren-vaccinatören, respektive barnmorskan-vaccinatrisen? Jag vill icke tro det och klagar mycket, att medicinalstyrelsen icke ansett sig kunna taga det tydligen ifrågasatta steget fullt ut, eller att överlåta all ympning åt läkarna.

Skyddskoppympningens aktier stå för närvarande på många håll i vårt land mycket lågt. Och fara värt är det, att någon höjning av desamma icke står att vinna ensamt genom lagstiftning. Allmänhetens förtroende har nu till stor del gått förlorat, och skall detta kunna återvinnas, måste det, efter allt att döma, framför allt ske genom att å ena sidan till det minsta möjliga reducera den fara, varmed vaccinationen, enligt vad erfarenheten visat, kan vara förenad, å andra sidan skaffa möjligast görliga hot för de nu alltför talrika resultatlösa ympningarna.

Det framtida ympämnet bliver ju, bortsett från ganska säkert mycket sällsynta undantagsfall, den animala lymfan. Om ympningen därmed säges i betänkandet: 'Ympning med animal lymfa kräver mer utvecklad teknik och ställer därför större anspråk på ymparens utbildning — —’. Man menar här naturligtvis större än vad fallet är vid användning av humaniserad lymfa. Och längre ner läses: ’En viss svårighet att erhålla verksam animal lymfa har betonats av rätt många läkare, vilka framhållit de

Öl

Kung]. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

olägenheter, som härigenom uppstått. Dessa svårigheter torde dock i flertalet fall bero på felaktig förvaring av lymfan samt bristfällig teknik och kunna därför båda dessa anledningar till ympningens misslyckande beräknas falla bort, då ympningen lägges i mer kompetenta händer, än förut varit förhållandet. Det är emellertid nödvändigt, att största^ omsorg ägnas såväl åt lymfans beredande som åt dess handhavande’.

Alltså, utan ökad teknisk färdighet och utan omsorg i fråga om vaccinens handhavande, få vi icke vänta några mera tillfredsställande resultat av ympningen med den animala lymfan. Och dock skall ympningen därmed fortfarande kunna verkställas av andra än läkare!

Nej, skall skyddskoppympningen lyckas återvinna det förtroende, den eu gång hos oss haft, är det, enligt min mening, oavvisligen nödvändigt, att ympningen bliver ett operativt ingrepp, som ej får utföras av annan än legitimerad läkare.

Mina herrar! Skullen I icke vara av samma exklusiva mening som jag i denna fråga eller kanske icke vilja giva konkret uttryck däråt i Edert yttrande med anledning av den föreliggande remissen, vågar jag dock anhålla, det I villen i samma yttrande kraftigt understryka icke önskvärdheten, utan nödvändigheten av att det under en ny tingens ordning på skyddskoppympningens område måtte i största möjliga utsträckning bliva läkarne, som handhava vaccinationen.

Inom kollegiet företogs omröstning mellan två föreliggande yrkanden i denna del, det ena att kollegiet skulle uttala sig för att ympning skulle få utföras endast av legitimerad läkare, och det andra, att ympningen i största möjliga utsträckning skulle handhavas av läkare.

Det förra förslaget samlade 11 röster, det senare 7.

Det torde av den förut (sid. 25—28) lämnade redogörelsen otvety- Departement digt framgå, att de olägenheter och sjukdomstillstånd av övergående natur, ^efen. som kunna följa på en ympning, mindre ofta förekomma och bliva av mera ofarlig beskaffenhet, i den mån ympningen verkställes av fullt kompetenta ympare och animal vaccin användes.

Det torde också vara klart, att ympningen måste betraktas som ett larurgiskt ingrepp, vilket kräver nära nog samma sakkunskap och noggrannhet som andra operationer, samt att ympning med animal vaccin erfordrar mera utbildad teknik och ställer större fordringar på ymparens utbildning, än om humanisera! ympämne användes.

För statsmakterna måste det vara eu oavvislig plikt, när de påbjuda eu tvångsvaccinering, framför allt då denna gives en sådan omfattning, som av medicinalstyrelsen ifrågasatts och av mig i det väsentliga förordats, att också träffa sådana anordningar, att denna ympning sker i den möjligast riskfria form.

Konsekvensen av allt detta borde vara ett stadgande om förbud för annan än läkare att befatta sig med skyddskoppympning. Nästan överallt i utlandet, där vaccinationstvång införts, är det också läkarna, och dessa allena, som utföra ympning.

62 Dep:B förslag 7 och 8 §§.

Kungl- Maj. ts Nåd. Proposition Nr 78.

Ehuru medicinalstyrelsen väl erkänt betydelsen av att skyddskoppympningen anförtros allenast åt läkare, har styrelsen dock ansett, att detta steg, med hänsyn till vårt, lands förhållanden, icke nu kan helt uttagas. Efter ytterligare överläggning med medicinalstyrelsen har också jag kommit till den uppfattning, att ett ovillkorligt förbud för ympning genom annan än läkare skulle kunna medföra vissa svårigheter å en del orter. Men om således undantag från en regel, som helst borde helt upprätthållas, tillsvidare höra ifrågasättas, måste detta emellertid ske under starka garantier för att icke undantagen bliva regel.

Det förslag i nu förevarande del, som jag här framlägger, upptager därför först (7 § 1 mom.) eu bestämmelse om, att allenast den, som äger behörighet att utöva läkarkonsten, må verkställa ympning. Momentet har avfattats på sätt, som skett, huvudsakligen för att beakta den invändning, som av de militära sjukvårdsmyndigheterna framställts mot det av medicinalstyrelsen använda uttrycket »legitimerad läkare», i det att med sistnämnda avfattning läkarestipendiater, som icke avlagt medicinsk licentiatexamen, skulle bliva undantagna från rätten att under sin tjänstgöring vid truppförbanden verkställa skyddskoppympning.

Vidare har i departementets förslag medicine kandidat, som genomgått föreskriven undervisningskurs i skyddskoppympning och som fullgör sin värnpliktstjänstgöring, likställts med läkare, som äger behörighet att utöva läkarkonsten. Med hänsyn till den föresla,gna revaccinationen av värnpliktiga och mobiliserade kan det nämligen emellanåt bliva av nöden att för sådan vaccinations verkställande även tillita värnpliktig medicine kandidat. Jag har så mycket hellre ansett mig kunna giva momentet ovanberörda avlattning, som jag förutsätter, att erforderlig kurs i skyddskoppympning lör medicine studerande kommer att utsättas till sådan tid, att den antingen föregår eller följer omedelbart efter avläggandet av medicine kandidatexamen. Medicinska fakulteten i Uppsala har också i sitt nu avgivna yttrande förklarat sig beredd att anordna sådana kurser vid universitetet.

Endast i de fall, att för viss ort eller vid tillfälligt behov möjlighet verkligen saknas att på tillfredsställande sätt ordna skyddskoppympningen med anlitande allenast av läkare såsom ympare, synes annan lämplig person, främst barnmorska, som genomgått föreskriven undervisningskurs i skyddskoppympning, böra kunna antagas som ylöpare (särskild ympare).

Att i stad eller annat samhälle med egen tjänsteläkare eller i kommun, där civil tjänsteläkare eljest är bosatt, sådan läkare i regel bör bli ympare,

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78-

synes lämpligt. Särskild ympare torde således här allenast behöva anställas i mycket sällsynta undantagsfall, åtminstone när det ej gäller fyllande av ett tillfälligt behov, och har jag ansett provning om särskild ympares antagande för sådan ort böra, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, ankomma på Konungens befallningshavande (8 § 2 mom).

I andra än nu nämnda fall bör hälsovårdsmyndigheten efter samråd med tjänsteläkaren i orten, äga anställa särskild ympare (8 § 3 mom.).

Med hänsyn därtill att, såsom medicinalstyrelsen ifrågasatt och jämväl .av mig, på sätt längre fram skall omförmälas, anses påkallat, tjänsteläkaren skall för inställelse å vmpnings- och besiktningsmöte å landet å ort, där han ej är bosatt, erhålla viss ersättning av statsmedel, under det särskilda ympare skola helt avlönas av kommunerna, Lära de kommunala hälsovårdsmyndigheterna icke frestas att anställa särskilda ympare i andra fall, än då så är oundgängligen nödigt.

\ id tillfälligt behov av ympare i anledning av förordnande om skyddskoppympning vid epidemi bör sådan ympare kunna, utan hinder av eljest gällande regler för ympares anställande, antagas av hälsovårdsmyndigheten efter medgivande av vederbörande tjänsteläkare.

Slutligen anser jag, att någon allmän rätt för de vid lagens ikraftträdande anställda ympare att med sådan verksamhet fortfara icke bör lämnas, utan att denna rätt maste bliva beroende av medgivande från vederbörande tjänsteläkare. Denne bör givetvis därförinnan noga förvissa si0om, att ymparen, med hänsyn till utbildning och praktisk erfarenhet samt personliga kvalifikationer i övrigt, kan betros med ymparbefattning efter de strängare fordringar, som den nya lagen skulle 'medföra i olika avseenden. Härav påkallat stadgande återfinnes under lagförslagets övergångsbestämmelser.

lill frågan om anvisande av medel för de kurser i skyddskoppympning, vilka medicinalstyrelsen skulle hava att anordna, torde jag få återkomma i annat sammanhang.

o o

o

Jag skall nu övergå till det betydelsefulla spörsmålet om vilket ymp ämne, som md användas vid skyddskoppympning, en fråga, som är av synnerlig betydelse för en framgångsrik och ofarlig ympning.

Det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget till lag om skyddskoppympning upptager i 2 § bestämmelser, att ympning skall ske med amma It ympämne, dock att, om svårighet att anskaffa sådant ympämne skulle uppstå eller förhållandena i övrigt gjorde det önskvärt, läkare

Depr&förslagets övergångsbestämmelser.

Om ympii inne.

Medicinal-

styrelsen.

64 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 78.

ägde rätt att med den ympningsskyldiges eller dennes målsmans medgivande ympa med humanisera! ympämne. Vidare innehåller lagförslaget* ett stadgande, att då vid inträffad eller hotande epidemi allmän ympning påbjudits, ingen må vägra läkare, som utfört ympning, att av ympad person taga ympämne.

Såsom särskild motivering till sitt nämnda förslag anför medicinalstyrelsen följande:

I propositionen med förslag till förnyat reglemente angående skyddskoppympningen, som förelädes 1897 och 1898 års riksdagar, framhöllos fördelarna av att använda animalt ympämne, men ansågs tillräcklig mängd därav svårligen kunna anskaffas, och föreslogs därför, att läkare, men också endast dessa, skulle få uppsamla humaniserad lymfa. Efter denna tid har emellertid staten övertagit den sedan 1884 av Stockholms hälsovårdsnämnd drivna beredningen av ympämne i Stockholm, och har ympanstalten lagts under bakteriologiska avdelningen av statsmedicinska anstalten. Beredandet av ympämne i tillräcklig mängd och av bästa beskaffenhet bör därföre numera vara betryggat.

Visserligen har det varit ytterst sällsynt, att sjukdomar överförts med humaniserad lymfa, och detta fastän ympningen i så stor utsträckning, som i vårt land varit förhållandet, handhafts av personer utan särskild sakkunskap vid bedömande av, huruvida sjukdom förelegat hos det barn, från vilket ympämne hämtats, eller ej, men det är tillräckligt, att möjlighet för överförande av sjukdom vid användande av humaniserad lymfa föreligger, för att det bör tillses, om icke den skyddsympning, staten kräver, må kunna fullgöras utan någon risk för individen. Om i samband med smittkoppsepidemi brist på ympämne skulle inträda, vilket vid flera tillfällen i olika länder inträffat, bör dock humaniserad lymfa få komma till användning, men endast därest ympningen verkställes av läkare och med av läkare insamlad lymfa. Någon gång förekommer, att vid ympning särskilt påfordras, att humaniserad lymfa skall användas, och bör detta då under samma förutsättningar kunna ske.

Ympning med animal lymfa kräver mer utvecklad teknik och ställer därför större fordringar på ymparens utbildning, men detta ympämne är att anse som ofarligt och dess beskaffenhet kan noggrann! kontrolleras. Nästan överallt i andra länder användes därför också numera sådan lymfa och även här i landet har bruket av densamma blivit allt allmännare.

Ett stort antal läkare har även uttalat sig för ett uteslutande användande av animal lymfa, en del med angivande av motiv.

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. fif>

En viss svårighet att erhålla verksam animal lymfa har betonats av rätt många läkare, vilka framhållit de olägenheter, som härigenom uppstått. Dessa svårigheter torde dock i flertalet fall bero på felaktig förvaring av lymfan samt bristfällig teknik, och kunna därför båda dessa anledningar till ympningens misslyckande beräknas falla bort, då ympningen lägges i mer kompetenta händer, än förut varit förhållandet.

Det är emellertid nödvändigt, att största omsorg ägnas så väl åt lymfans beredning som åt dess handhavande.

I de avgivna yttrandena har det vida övervägande antalet lä kåre Avgivna yttoch ympare uttalat sig för användande av animalt ympämne, medan ett randenlitet fåtal förordat humaniserat ympämne eller ansett "det likgiltigt, vilketdera slaget av ympämne användes.

Några av de hörda myndigheterna hava uttalat sig för ett bestämt Medicinska förbud mot användande av annat än animalt ympämne. Bland dessa fakI"‘|tnedten 1 märkes särskilt medicinska fakulteten i Lund, som funnit önskvärt, att användandet av humaniserad lymfa helt förbjödes, och att sålunda all vaccinering uteslutande måtte företagas med animal vaccin.

Från alla håll erkännes, erinrar fakulteten, att användandet av humaniserad lymfa innebär en, om ock minimal, risk för den därmed ympade. Att förslaget dock medgiver dess användande beror hufvudsakligen på den framhållna möjligheten att, om vid smittkoppepidemi animal lymfa ej finnes att tillgå i tillräcklig mängd, vid sådana tillfällen önskvärd vaccination ej skulle kunna genomföras, om ej humaniserad lymfa finge användas. För att minska den förefintliga risken har emellertid användandet av humaniserad lymfa helt förbehållits läkarna. För det första torde det, fortsätter fakulteten härefter, vara mer än tvivelaktigt, om, för den händelse vaccination och framförallt revaccinationen kommer att bedrivas i den utsträckning förslaget avser, så omfattande revaccinationer behöva företagas, att ej ympanstalten skulle kunna lämna tillräcklig lymfa. Skulle mot förmodan detta dock inträffa, torde det ej möta svårigheter att från andra länders ympanstalter erhålla det tillskott i lymfa, som i så fall möjligtvis kunde erfordras. Att just i epidemitider tillgripa humaniserad lymia. är dessutom ej utan sina betänkligheter. I utredningen uppgives, att ett noggrant iakttagande av nödiga försiktighetsmått »under allmänhetens massrusning i och för ympning» vid i gång varande epidemier »blir synnerligen svårt», samt att »ympningen då helt säkert kommer att utföras under ogynsamma förhållanden och 'tekniken’ med stor sannolikhet då också kommer att brista i ett eller annat hänseende». Vad som sålunda anförts angående svårigheten att iakttaga nödiga försiktighetsmått vid ympning under epidemitider gäller i ännu högre grad med avseende på den alldeles särskilda omsorg, som användandet av humaniserad lymfa fordrar för att ej faran av dess användande skall stiga. Under sådana tider, som här åsyftas, kunna hos ympade, från vilka lymfa skall tagas, relativt lätt sjukdomar överföras. Den sjukdom, som därvid erbjuder den största risken, är kanske syfilis, och tänker man sig en epidemi i en stor stad med dess i betydlig grad syfilitiskt infekterade befolkning samt de latenta, men dock smittfarliga perioderna av denna Bihang till riksdagens protokoll IDlö. I sand. <17 haft. (Nr 78.) il

66 Kimgl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 78.

Departements-

chefen.

sjukdom, synes det uppenbart, att faran för överföring av sagda sjukdom under nämnda förhållanden ingalunda är obetydlig.

Då sålunda bibehållande av rätten till användande av humaniserad lymfa knappast kan anses behövlig, då risken är oomtvistlig, om än i regel minimal, då risken ökas i epidemitider, just då, när man tänkt sig humaniserad lymfa företrädesvis anvijpd, och då slutligen vaccinationens motståndare från den humaniserade lymfans användning hämta sina enda ovederläggliga argument för vaccinationens faror och mot själva vaccinationen, anser fakulteten, att uteslutande animal vaccin bör komma till användning vid vaccinationen.

I ett par andra yttranden framhålles, att det föreslagna förbudet att vägra läkare att vid koppepidemi taga ympämne av ympad person, en vägran, som enligt medicinalstyrelsens förslag till kungörelse angående skyddskoppympning^ i riket belagts med böter, vore synnerligen olämpligt.

På sätt framgår av medicinalstyrelsens förut berörda utredning angående de faror och olägenheter, som stundom uppstå efter utförda ympuingar, kan, låt vara i sällsynta undantagsfall, ympning med humaniserad lymfa medföra överföring av svåra sjukdomar eller sjukdomsanlag. Med animal lymfa är sådant så gott som uteslutet. Den rationellaste lösningen av förevarande spörsmål är således utan tvivel att förbjuda användandet av annat än animalt ympämne. Jag åberopar härvid särskilt vad medicinska fakulteten i Lund, på sätt nyss omförmälts, härom yttrat.

Medicinalstyrelsen har emellertid på ytterligare gjord förfrågan, om ej ett sådant förbud kunde redan nu meddelas, framhållit, att den visserligen antoge, att användandet av humaniserad lymfa knappast komme att äga rum, om styrelsens förslag upphöjdes till lag, men att en säkerhetsventil härvid erfordrades för att man ej skulle bliva strandsatt i de sällsynta undantagsfall, då av en eller annan anledning animalt ympämne i tillräcklig mängd icke funnes tillverkat eller kunde från utlandet anskaffas.

I följd av detta uttalande har jag måst avstå från att nu föreslå ett absolut förbud mot användande av humaniserad lymfa. Jag anser emellertid, att medicinalstyrelsens förslag i nu förevarande del bör skärpas dels genom en uttrycklig föreskrift om, att humaniserat ympämne ej får användas i annat fall, än då animal vaccin verkligen saknas, dels ock genom att lägga möjligheten att kunna använda humaniserad lymfa i styrelsens egen hand, således hos den myndighet, som har överinseendet över tillverkningen av animalt ympämne här i landet och som således bäst känner, huruvida sådan brist råder på animal lymfa, att ett användande av humaniserad lymfa är nödvändigt. Givetvis undersökes då också, om animal lymfa kan erhållas från utlandet. Vid ett medgivande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ?'S.

a.tt; ympa med humaniserat ympämne böra uppenbarligen nödiga försiktighetsmått föreskrivas, så att en omsorgsfull undersökning kommer till stånd angående den persons hälsotillstånd, från vilken sådant ympämne tages. J

Det är att önska och förvänta, att den möjlighet till undantagsfall, som sålunda inrymts från regeln om animalt vmpämnes användande, icke skall behöva i praktiken anlitas.

Då det är av vikt, att största omsorg ägnas åt den animala lymfans handhavande, lärer medicinalstyrelsen ej underlåta att meddela de anvisa ningai och råd, som kunna påkallas för att lymfan alltid må hållas i iullgott skick.

I anslutning till vad sålunda anförts har 9 § i det av mig nu fram- DeP:s förslag lagda forslaget avfattats. 9 §. °

I sammanhang härmed har rätten att taga ympämne av ympad person uteslutits. Skulle mot förmodan humaniserad lymfa i något undantagsfall behöva användas,. lära större svårigheter ej mota för sådan lymfas anskaffande på den frivilliga överenskommelsens väg.

I det förslag till kungörelse angående skyddskoppympningen i riket, Kostnadsfritt som medicinalstyrelsen jämväl framlagt i sitt nu förevarande betänkande iiUhandhål- |.!ar uPPtag!ts en bestämmelse därom (§ 2), att animalt ympämne, avsett ' tor offentlig ympning, skall utlämnas kostnadsfritt från medicinalstyrel- ämnesens. vaccinationskontor till hälsovårds- och kommunalnämnder, förste provmsialläkare och i tjänst anställda ympare, varemot animalt ymp- 8tyreUen'

ämne, avsett för enskild ympning, skall försäljas genom medicinalstyrelsens försorg.

... 1 sammanhang härmed anför styrelsen, att i följd av det nu om-

förmälda förslaget anslaget till statsmedicinska anstalten, som hittills levererat ympämne, behöver höjas med förslagsvis 10,000 kronor årligen.

I de avgivna yttrandena har det kostnadsfria utlämnandet från Avgivna statsanslag av animalt ympämne för offentlig skyddskoppympning an- 5'ttra»dentmgen direkt förordats eller lämnats utan anmärkning-.

O

1 ör min del finner jag önskvärt, att animal lymfa i den utsträckning, som medicinalstyrelsen ifrågasatt, kostnadsfritt tillhandahålles. Därjämte |1°rc|.e truppförband av olika slag böra tillerkännas sådan förmån. Jag har darfor för avsjkt, att, såsom jag anmält i statverkspropositionen, i annat sammanhang föreslå sådan ökning av anslaget till statsmedicinska anstalten, att det antydda kostnadsfria utlämnandet av animal vaccin kan genomföras.

D e p a r t oine n tflchefen.

Dep:s förslag. 0 § 3 mom.

Special*

motivering'.

Ympning spliktens begränsning.

Dep:s

förslag

5 §•

1 mom.

08 Kun c/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Då emellertid frågan härom beror av de medel, som riksdagen kan anvisa till statsmedicinska anstalten, har i det lagförslag, varom här är fråga, allenast införts ett stadgande om, att det ankommer på Kungl. Maj:t att, på framställning av medicinalstyrelsen, besluta om animalt vmpämnes tillhandahållande och försäljning.

Sedan jag sålunda genomgått de huvudspörsmål, vilka varit att beakta vid den revision av bestämmelserna om skyddskoppympning, som nu ifrågasättes, skall jag beröra de andra förslag till ändringar eller tillägg till medicinalstyrelsens författnings förslag, vilka jag funnit påkallade, och i sammanhang därmed göra några erinringar vid olika paragrafer i det av mig framlagda författningsförslaget.

Såsom en särskild 5 § under avdelningen i lagförslaget »om vmpningsplikt» hava införts stadganden, som begränsa ympningsplikten dels så, att dylik plikt i vissa fall överhuvud icke föreligger, dels ock så, att denna plikt är framskjuten eller tillfälligt suspenderad.

I förstnämnda hänseende har (5 § 1 mom.) stadgats, att för den, som eu gång haft smittkoppor eller som tre gånger undergått vederbörlig skyddskoppympning, ympningsplikt ej föreligger.

Den allmänna befrielsen från skyddskoppympning för den, som en gång haft smittkoppor — på sätt medicinalstyrelsen framhållit anses därmed immunitet för sjukdomen vara en gång för alla förvärvad — har icke ansetts böra bindas vid intyg av viss beskaffenhet, som det ofta torde bliva svårt för vederbörande att anskaffa, utan synes detta förhållande böra få styrkas efter omständigheterna genom läkarintyg, bevis av pastorsämbete o. s. v.

Förslaget om att den, som tre gånger undergått skyddskoppympning, är befriad från ympningsplikt, har synts påkallat med hänsyn till att ympningsplikt flera gånger under olika förhållanden kan inträda för en och samma person. Eu tre gånger förrättad ympning bör medföra skälig immunitet. Stadgandet hindrar givetvis icke, att en person frivilligt genomgår sådan ympning än flera gånger.

Den allmänna regeln, att den, som under de närmast föregående fem kalenderåren här i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning, icke är ympningspliktig, har jämväl funnit uttryck i nu förevarande moment. Medicinalstyrelsen har för ett visst fall av revaccineringsplikt föreslagit detta undantag. Starka skäl tala emellertid för att giva det en vidsträcktare omfattning.

Kungl. Majsts Nåd. Proposition Nr 78. (!';)

•n . rec^an antytts, hava de nu nämnda omständigheterna

vilka befria från revaccineringsplikt i de fall, då en egentlig sådan plikt ar /öreslagen, betydelse också för de i G § omnämnda fall, då revaccinenngsphliten blott består däri, att om revaccination ej ägt rum, så förvägras en person inträde eller anställning i viss inrättning eller anstalt.

-1 öreligger i ett sådant fall någon av de ifrågavarande omständigheterna sa anses nämligen tillräcklig trygghet finnas, och vederbörande sökande skall da mottagas. Som redan nämnts, är den tid, inom vilken vaccination skall ha skett för att befria från revaccination, i förevarande fall bestämd till ett år.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna tillfälliga befrielsen, i följd av 2 mc sjukdom, från skyddskoppympning har med viss jämkning upptagits såsom 2 mom. 1 5 §. r 0

Med avseende härå må omförmälas, att flera av de hörda myndigheterna påyrkat, att det läkarintyg, som skall presteras för att befrielse från ympnmgsplikt på grund av sjukdom skall föreligga, bör vara utfärdat av tjänsteläkare. ^ Den farhågan uttalas nämligen, att i annat fall läkare, som äro motståndare till hela vaccinationen, skulle anlitas för meddelande av befrielseintyg. Med hänsyn till de många enskilda praktiserande läkarne, särskilt i de stora städerna, har jag emellertid icke ansett en avvikelse från medicinalstyrelsens förslag påkallad.

Den här ifrågasatta grunden för befrielse från vaccinationsplikt är naturligtvis utan giltighet i de i 6 § avsedda fall.

Medicinalstyrelsen har i sitt lagförslag infört en bestämmelse, som a l agger föräldrar, fosterföräldrar och målsmän att ombesör ja, att ympmngsplikt ^ för varje till deras omvårdnad hörande barn och minderårig under 18 år varder i föreskriven ordning fullgjord. Denna bestämmelse överensstämmer tämligen nära méd motsvarande stadgande i nu gällande reglemente. Jag anser mig också böra upptaga förslaget. En viss utvidgning av stadgandets omfattning synes mig emellertid nödig. Den av medicinalstyrelsen satta åldersgräns, vid vilken föräldrarnas och med dessa likställda vårdares ansvar för ympningspliktens fullgörande skulle upphöra, leder nämligen därtill, att personer, som äro över 18 år, alltid sjalva Hiva ansvariga för ympningsplikts fullgörande. År den ympnragspliktige i ett sådant fall sinnesslö eller eljest oförmögen att taga .mild om sin egen person, är det emellertid orimligt att lägga detta ansvar pa honom själv. Det är därför nödigt att även i fråga om ympningsphktiga över 18 år, om vilken annan är pliktig att hava vård, lägga ansvaret på den vårdnadspliktige. Då vårdnadsplikten icke alltid ligger h°® föräldrar, fosterföräldrar eller målsmän utan jämväl kan ligga t. ex

Om skyddskoppympnings verkställande och anordnande. Vårdares ansvar.

Dep:s förelag 10 §.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 7S.

hos ledningen av en anstalt, där den ympningspliktige är intagen, synes en utvidgning av stadgandet även i denna riktning oundgänglig.

Befattning Enligt medicinalstyrelsens förslag till lag om skyddskoppympning,

och förnyad x § 3 mom., samt till 'kungörelse om skyddskoppympuingen i riket, § 1, Medicinal, skall skyddskoppympning, som icke slagit an, upprepas sist styrelsen, inom ett år från den förra ympningen, varefter, om ympningen ej heller då slår an, den ympade är befriad från vidare ympning; och skall för utrönande av ympningens framgång den ympade undergå besiktning, med undantag dock för den, som ympats vid hotande eller inträffad epidemi.

Avgivna I ett par avgivna yttranden har påyrkats, att, om ympningen vid

yttranden. förgta tillfället ej slagit an, den skall förnyas två gånger, innan frihet inträder, och har härvid erinrats, att i propositionerna till 1897 och 1898 års riksdagar ett stadgande av sistnämnda innebörd fanns upptaget.

Departements- Medicinalstyrelsens förevarande förslag i 1 § 3 mom. av lagen och chefen. § y mom. 1 och 3 i kungörelsen hava sammanslagits i 11 § i det av förslag*' 11 § mig uppgjorda lagförslaget. Jag har därvid icke funnit anledning att i och 2 mom. avvika från förslaget om att den, på vilken ympningen ej slagit an, allenast en gång är underkastad upprepad ympning. Den tredje ympning, som från några håll ifrågasatts, lärer vara utan större betydelse och skulle förorsaka åtskilliga besvär och kostnader.

Dep:ts förslag I § 1 mom. 2 av medicinalstyrelsens kungörelseförslag har upptill § 3 mom. g-tg en föreskrift om, att det åligger ympare att vid besiktning för varje ympad person utfärda intyg, enligt fastställt formulär, om den utförda ympningen och dess resultat.

Ett så vidsträckt intygsgivande synes obehövligt och alltför betungande för ymparen. I sådant hänseende synes till en början mindre påkallat, att särskilt intyg för varje ympad alltid avgives vid ympning enligt 2 § (barnyrapning). Anmälan om sådan ympning har föreslagits skola genom journalutdrag ske hos vederbörande pastorsämbete, som därom har att göra anteckning i kyrkoböckerna (jfr dep:s förslag 14 §). Luder vissa förhållanden kan det emellertid inträffa, att behov av intyg gör sig gällande. För person, som flyttar ur sin församling, och som vaccinerats så sent, att uppgift härom icke hunnit införas i församlingsboken och därigenom ej heller inflyter i flyttningsbetyget, är det uppenbarligen av vikt att inför pastor i den församling, dit han flyttat, undergången vaccination kan styrkas för att uppgift därom må införas i församlingsboken i denna församling. Närmast med tanke på dessa fall har i förevarande moment intagits det förbehåll, att ymparen på särskild begäran är skyldig att utfärda intyg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

siff enlSr^S M 8ärSviI? TlS ^ pnin^ av vä™pliktiga - vare

och alltför betlei!rihgt 4i *redJe.st7cket ~ torde vara obehövligt ocn alltför betungande for vederbörande ympare. Den anordnino- före

iMkrivnTÄ„T’ rP"ng sW 1 ynpades

err rpLn8'j„Ä

i1 ■ frä"“ ;™.stam.,,Blända, som icke hava inskrivmngssrår’ande bok «éd8en d ' ^^"SBbok eller annan däremot

anteeknmgars .^bÄ Ä

kostnadtfceh a“r°Van omK™«da intyg synas böra lämnas

.^5«^ympningen g6n ®" “*** *“** 1 rättningen för

lcomnleLir medicinalstyrelsens förslag till lag om skyddskoppympning

Ät »“ritetMr®1! förslT*f ki!" »

beitämm£. om, ?u bSÄ? ToSgl

c? r

f ran laWns bostad an två kilometer, utgå efter den klass i träl ande resereglemente, som är bestämd för provfnsialläW men an^at" fall med fem kronor i dagtraktamente utan rätt för läkaren åt bo

ntknvedoTerSa,fmi?g' Annan ymPare än tjänsteläkare skulle ärna att av vederbörande kommun uppbära dels årligt arvode dels ock tv

mötemsgomaför ^ ^nia^ °’ch diktnings-

DWo7r fÖrtag T?1' medicinalstyrelsen i motiveringen följande-

rd so 1 S > °Ch dG enS,dlda kommunernas intresseg påbjuder en ra, som var och on måste v,„,m..i™„.i-„ a

Ympningamöten och kostnaderna för rmpningen. Medicinalstyrelsen.

underkasta sig, torde det få anses såsom : drabba både stat och kommun, och

att

åtgärd, som var och eu UUUCiJi

skäligt, att kostnaderna härför drabl den enskilde, om In

Snher™t/1e ^ .** «™0fa, östaten skull bära

sto.ulema för ilo tjänsteresor, som vissa läkaro-yrnpare efter fastställd

plikt i enlighet med givna bestäm mel-

72 1'tungt. Maj.is Nåd. Proposition Nr 78.

reseplan behöva göra för verkställande av ympning och efterbesiktning å offentligt ympningsmöte; på kommunerna skulle komma dels ersättning, enligt av Konungen fastställd taxa, för å offentligt möte verkställda vmpningar jämte besiktning och intyg däröver, dels skäligt arvode åt Vissa ympare. Den, som ej vill underkasta sig ympning pa offentligt möte, bör rimligtvis själv betala ymparens besök enligt enskild överenskommelse. .

Kostnaderna för de tjänsteresor för ympnmgens fullgörande, som skulle drabba staten, kunna, förmäler medicinalstyrelsen, icke direkt ano-ivas. Utredning härom kan svårligen utföras, emedan aet ar omöjligt att på förhand beräkna, i vilken utsträckning läkare med rätt till ersättning av statsmedel komma att användas i och för ympmngen. tt ungefärligt begrepp om kostnaderna kan emellertid i ås genom jämförelse med det med dessa ympningsresor i avseende på resornas omfåno- mest likställda uppdrag, för vilket ersättning av statsmedel redan ut o-är, nämligen tillsynen av sinnessjuka och idioter i kommunerna. Kostnaderna för denna tillsyn uppgick i medeltal för 10-årspenoden

y902_1911 till 33,750 kronor årligen. De resor, denna tillsyn kravel-,

torde emellertid kunna antagas vara mer omfattande än vad som kan bliva förhållandet med resorna för skyddskoppympningens fullgörande, vadan kostnaden för dessa bör kunna beräknas åtminstone icke överskrida de förra. Att läkare framdeles komma att anlitas för ympning i allt större utsträckning, är väl antagligt; i den mån så sker, komma givetvis även kostnaderna att ökas, varför en ökning av nu erforderligt statsanslag längre fram torde bliva behövlig.

1 de avgivna yttrandena har flerstädes framhållits betydelsen eller nödvändigheten av, att ympningen bliver kostnadsfri i så stor utsträcknino- som möjligt. I sammanhang härmed har påyrkats, att uttryckliga bestämmelser härom borde intagas i lagen. Ett flertal detaljanmärkningar hava också kommit till synes.

Departements- Vad beträffar stad och andra samhällen med egen tjänsteläkare ekefZ synas andra stadganden icke behöva meddelas för skyddskoppymp- Dep:s förslag n'inffens föranstaltande än ett allmänt åläggande att, eftersom lämpligast 12 §1 mom. öv anordna skyddskoppympning för allmänheten. Vidare synes det bär böra bliva vederbörande samhälles sak att själft bestrida kostnaden för sådana förrättningar, och staten torde sakna anledning att därvid träda emellan.

Dems forsla- Annorlunda förhåller det sig med avseende å den egentliga lands- 12 § 2 mom” wden Här synes nödvändigt att. jämte påbjudande av ympnmgsmoteu 18 § 2 mou’- i “ så stor utsträckning som möjligt, staten jämväl ikläder sig resekostnads- och traktamentsersättning vid sådana möten för vissa läkar-

Avgivna

yttranden.

73 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

ympare. Då jag ansett nödigt, att i regel allenast läkare erhåller ympningsrätt, bliva visserligen kostnaderna ej så små; men skall det verkligen lyckas att upprätthålla ett vaccinationstvång och vinna garantier iör en sakkunnig och ofarlig ympning, lärer denna konsekvens vara oundviklig.

.De närmare bestämmelserna om den ersättning, som staten bör lämna åt tjänsteläkare för inställelse vid ympnings- och besiktningsmöten å landet, synas, böra överlåtas åt Kungl. Maj:t att meddela. Frågan om denna ersättning beror ytterst av de anslag för ändamålet, som riksdagen kan anvisa, och lämpar sig ej för bestämmelser i en lag. Jag ansluter mig emellertid härutinnan till de grunder, efter vilka in ed ic i n al s tyrelse n ansett den nu nämnda ersättningen böra utgå. Till det anslag, som för detta ändamål bör äskas av riksdagen för år 1916, torde jag i annat sammanhang få återkomma.

Plan för ympningsmöten synes böra uppgöras i samråd med vederbörande ympare och fastställas, när ymparen är civil tjänsteläkare, av förste provinsialläkaren. Detta i syfte, att kontroll måtte vinnas över, att mötena anordnas på lämpligt sätt och så, att statsverket icke betungas med onödiga utgifter. Givetvis bör dessutom planen så uppgöras, att förrättningarna sa litet som möjligt inkräkta på läkarens verksamhet och tillgänglighet i övrigt för allmänheten.

Det har vidare ansetts nödigt fastslå, att hälsovårdsmyndigheten skall för ympningsmöten upplåta lämplig lokal, där så erfordras belyst och uppvärmd. (12 § 2 mom. sista stycket.)

I 13 § hava sammanförts erforderliga stadganden dels i fråga om Dep:s förslag ympads helnande från att gälda kostnaden för undergången ympning, *** dels ock huru ersättning skall utgå till ymparen.

1 förstnämnda hänseende finner jag, lika med medicinalstyrelsen, i mom. att, då staten i allmänt intresse påbjuder eu tvångsåtgärd sådan som skyddskoppympning, densamma också bör i vidsträcktaste grad vara kostnadsfri för den, mot vilken tvånget riktas. I följd härav och då en sådan regel synes böra vinna uttryck i själva lagen, har i 13 § 1 mom. införts en allmän föreskrift, att ympning, som verkställes å ympningsoch besiktningsmöte eller eljest på anordnande av hälsovårdsmyndighet, skall vara kostnadsfri för den ympade.

I sakens natur torde ligga, att ympning av värnpliktiga och mobiliserade samt ympning, som eljest påbjudits av militärmyndighet, ävensom ympning av tvångsarbetsfångar, bör, oberoende av huru den förrättas, vara kostnadsfri för den ympade. Att detsamma tydligen bör vara förhållandet med utländska arbetare, vilka åläggas ympningsplikt, har tidi- Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 67 höft. (Nr 78.) 10

2 mom.

3 mom.

4 mom.

Kontrollen över sky ddskoppympningen.

Medicinal* styrelsen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

gare berörts. Om dessa förhållanden har dock ett uttryckligt stadgande ansetts böra inflyta i nyssnämnda moment.

Vill den ympningspliktige eller hans föräldrar eller den, som eljest är för hans ympning ansvarig, ej anlita de av hälsovårdsmyndighet anordnade ympningsförrättningarna, utan enskilt vända sig till vederbörande ympare, bör kostnaden för sådan ympning uppenbarligen gäldas av den, som härför anlitat ymparen.

Vidkommande ersättningen till ymparen hava bestämmelser om den förut berörda gottgörelsen av statsmedel åt tjänsteläkare för inställelse å vissa ympnmgsförrättniij gar ävensom om kommuns skyldighet att härvid lämna ersättning för varje ympad upptagits såsom 2 mom. i 13 §. Med avseende å beloppet av sistnämnda ersättning anser jag, att den av medicinalstyrelsen föreslagna ersättningen av 50 öre för varje ympad är för närvarande skälig — anmärkas må dock, att i flera av de avgivna yttrandena denna ersättning ansetts böra förhöjas till en krona.

För annan av hälsovårdsmyndighet anordnad ympning än den nyss berörda bliver det vederbörande kommuns sak att ensam bestrida kostnaden. Ymparens ersättning bör således här bero av avtal mellan denne och kommunen (13 § 3 mom). Att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, upptaga några stadganden om de former, under vilka sådan ersättning bör utgå, har icke synts påkallat.

Slutligen har såsom ett 4 mom. i nu förevarande § införts det förut berörda stadgandet, att arbetsgivare, hos vilken utländsk arbetare anställts, är pliktig ersätta vederbörande den särskilda kostnad, som för ympning av sådan arbetare uppstått.

Med avseende å den svårlösta frågan om den kontroll, som givetvis kräves över skyddskoppympning^^ anordnande och verkställande, innehållas bestämmelser dels i 3 § av medicinalstyrelsens lagförslag, dels ock i §§ 3 och 4 av medicinalstyrelsens förslag till kungörelse angående skyddskoppympningen i riket.

Med avseende å innebörden av förstnämnda författningsförslag anför medicinalstyrelsen i sin motivering följande:

Lika viktigt, som att staten underlättar ympningens fullgörande och svarar för, att densamma utföres å ett för individens hälsa oskadligt sätt, lika nödvändigt är det, att inseende utövas däröver, att det med åtgärden avsedda syftemålet verkligen vmnes. För detta ändamål måste en betryggande kontroll utövas, och denna förlägges lättast till intagningen i skolorna, vilken till tiden plägar sammanfalla med eller komma kort efter den tid, som nu föreslagits såsom gräns för tillåtelsen att vara oym-

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 75

pad. Såsom allmän regel bör därför uppställas det villkor för inträde i undervisningsanstalt, att intyg lämnas om fullgjord ympning, och synes inskränkning häruti böra göras, endast där svårighet med skolpliktens fullgörande kan uppstå genom detta villkor, såsom vid intagning i folkskola, skola för dövstumma eller blinda samt anstalt för sinnesslöa. I fråga om barn, som intagas i sådan undervisningsanstalt, bör visserligen i nämnt avseende fordras, men, om sådant av en eller annan anledning icke kan företes, må inträde visserligen ej förvägras, men i stället bör föreskrivas, att ympning inom kortare, bestämd tid skall ske. Kontrollen över dess fullgörande bör, såsom i § 4 av kungörelsen angående skyddskoppympning föreslås, utövas genom samverkan mellan hälsovårdsoch skolmyndigheterna samt ymparen.

Det omförmälda förslaget i kungörelsen (§§ 3 och 4) synes innebära, att varje ympare skall föra journal över alla av honom utförda ympningar med angivande av ympningens resultat, att utdrag av journalen skola före den 10 december årligen till pastorsämbetet insändas, avseende ett år, räknat från och med den 1 december föregående år, att pastorsämbetet med ledning av dessa utdrag skall i kyrkoboken göra vederbörliga anteckningar om fullgjord ympningsplikt, att pastor därefter senast den 31 december skall insända utdragen till vederbörande kommunala hälsovårdsmyndighet, att denna myndighet därefter inom januari månads utgång det följande året skall överlämna utdragen, i stad och annat samhälle med egen tjänsteläkare, till denne, och, å övriga orter, till vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare, samt att nyssnämnda läkare häruppå skola uppgöra summarisk förteckning av utdragen och bifoga densamma årsberättelserna till medicinalstyrelsen.

Bemärkas bör, att enligt nu gällande föreskrifter bl. a. journalerna skola av pastor, vilken bekommit dem från vederbörande kommunala hälsovårdsmyndighet, översändas till Konungens befallningshavande, som åter har att tillställa dem vederbörande provinsialläkare, samt att gällande läkarinstruktion bygger sina föreskrifter om läkares åligganden med avseende å skyddskoppympningen på dessa nu gällande bestämmelser, vadan denna instruktion behöver undergå de förändringar, som kunna påkallas av att ändrade bestämmelser i detta hänseende komma till stånd.

Vidare upptager medicinalstyrelsens förslag i 4 § av kungörelsen stadganden om tillvägagångssättet för ympnings verkställande å icke skyddskoppympade barn, som intagas i folkskolor och en del andra undervisningsanstalter, där intagningsplikt föreligger.

Dessa stadganden innehålla föreskrifter om, att pastorsämbete, vid uppgörande av föreskrivna förteckningar å skolpliktiga barn, skall därå an-

76 Avgivna

yttranden.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

teckna, om ympningsplikten fullgjorts eller ej, att namnen å intagna barn, som ej fullgjort sin ympningsplikt, skola av föreståndaren eller, där sådan icke finnes, av den lärare, som av vederbörande skolråd eller styrelse därtill utses, uppföras å eu särskild lista, vilken senast 14 dagar efter barnens mottagande i skolan överlämnas till hälsovårds- eller kommunalnämnden i den kommun, där skolan eller anstalten är belägen, att det härefter åligger nämnden att, med överlämnande av listan till vederbörande ympare, befordra de försumliga till ympning senast inom en månad, att ymparen därvid har att dels föra journal över de ympade och dels å ovannämnda lista införa anteckning om utförd ympning och dess resultat, samt att listan häreiter skall återställas till skolan eller anstalten för att där förvaras.

I motiven till de nu berörda kontrollbestämmelserna anlör medicinalstyrelsen, att de sålunda föreslagna stadgandena innebära en betydlig förenkling mot nu för rapporters avgivande och vidare bearbetning. Prästerskapet skulle befrias från de tidsödande utdragen ur kyrkoböckerna över ympningspliktiga samt direkt från ymparen få mottaga förteckning över dem, som fullgjort sin ympningsplikt, varom anteckning skulle göras på förut påbjudet sätt i kyrkobok och sedan vid utfärdande av prästbevis.

Flera läkare hava, meddelar medicinalstyrelsen, påpekat, att för närvarande rapporterna över utförda ympningar så sent inkomma till pastorsämbetena, att många ympade dessförinnan hunnit avflytta från församlingen, och att därför ingen anteckning om vaccination kunnat göras i utflyttningsbetygen. Följden bliver, att mången ympad på sin nya hemort med orätt antecknas såsom ej ympad. Det anses därför önskligt, om ymparnas listor kunna inlämnas till pastorsämbetena i god tid före höstflyttningarna.

Medicinalstyrelsen anmärker emellertid häremot, att ympningarna utföras på många orter under september månad, och att flyttningarna åtminstone i städerna ske den l:a oktober, vadan det är omöjligt att få in listorna i önskad tid annat än möjligen på enstaka ställen å landsbygden. Med den omläggning av vaccinationen, som föreslagits, varigenom kontrollen över fullgjord ympning bliver förlagd till skolan och till året efter det, då ympningen senast skall ske, torde, anser medicinalstyrelsen, den påpekade bristen icke vara av någon större betydenhet.

Förslagen i nu förenämnda delar hava i de avgivna yttrandena varit föremål för en stor mängd erinringar.

Det lärer icke erfordras att lämna en fullständigare redogörelse

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78. 77

för dessa detaljspörsmål, som givetvis kunna tänkas anordnade på olika satt; anmarknmgarna äro också till stor del av formell art.

Några av de viktigare erinringarna i sak skola dock här beröras, borste stadslakaren 1 Stockholm har sålunda hemställt om en ingående omläggning av kontrollföreskrifterna. Hans förslag går huvudsakligen ut pa följande. Utdrag av ympnmgsjournalen borde ej behöva insändas till pastorsämbetet, utan, såsom i Stockholm praktiserats, siälva journalen, vilken borde få föras i form av koncept till ympningsin-

ygien;..n7ldare 1^'a&asättes5 huruvida det längre behöves att delgiva de verkställda ympningarna med vederbörande pastorsämbete i och för anteckning 1 kyrkoböckerna, I Stockholm finge pastor ingen kännedom om ympmngarna, och den enskilde skulle enligt förslaget bekomma särskilt intyg av ymparen om fullgjord ympningsplikt. Om emellertid pastorsämbetenas medverkan vid kontrollen å vmpningens tillgörande fortfarande skulle fordras, funnes dock betänkligheter mot att aven enskilda ympare skulle hava skyldighet att insända små journaler eller journalutdrag till pastor. ‘De komme allmänt att underlåta detta, och 1 de större städerna kände de ofta ej heller forsamlmgsgränserna; Det vore därför lämpligare, om enskilda ympare alades att insända sina uppgifter direkt till vederbörande tjänsteläkare, som sedan skid e hava att översända dem till pastor, om dennes medveikan skulle bibehållas. Omvägen med journalutdragens insändande av pastor . till halsovardsnamnd och, såsom meningen syntes vara, ehuru den ej tydligt uttryckts, av nämnden till vederbörande tjänsteläkare, saknade praktisk betydelse och invecklade allenast anordningen Journalutdragen kunde av pastor sändas direkt till tjänsteläkaren eller, om pastors medverkan ej föreskrevs, direkt till denne läkare av ymparen Skulle halsovardsnämnderna anses böra följa ympning^ i detalj, vilket icke syntes behövligt och knappast komme att ske, kunde föreskrivas, att tjanstelakaren skulle gorå anmälan hos hälsovårdsnämnden om journalernas mottagande och innehåll.

I flera yttranden har vidare anmärkts på den korta och olämpliga tid, som pastorsämbetena skulle få till sitt förfogande för införande ('.ter journalutdragen av vederbörliga anteckningar i kyrkoböckerna. Särskilt vore de föreslagna bestämmelserna olägliga med hänsyn till utflyttningarna pa hosten, 1 det att härmed många utflyttningsbetyg komme att sakna anteckningar om fullgjord ympningsplikt.

För min del finner jag medicinalstyrelsens förevarande förslag kunna Departement vissa avseenden forenklas, utan att den nödiga kontrollen därmed bo- chefcnno ver försvagas.

78 Kund. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Dep:s förslag Jag är ense med medicinalstyrelsen om, att ympare bör föra ymp- M «■ nino-sjournal över alla verkställda ympnmgar (jtr dock vad som yttrats under 16 8). Formulär till sådan journal bör fastställas av medicinalstyrelsen, som därvid bliver i tillfälle att lämna anvisningar om antecknandet av ympningens framgång o. s. v.

I huvudsaklig anslutning till medicinalstyrelsens förslag har vidare i 14 8 2 inom. av det nu framlagda förslaget upptagits eu skyldighet för ympare att över ympningar enligt 2 § insända journalutdrag till vederbörande pastorsämbete, som i församlingsboken har att anteckna den fullborda ympningsplikten. Däremot har det ansetts vara en omgång, att journalutdragen efter deras begagnande av pastorsämbetena skola sandas till hälsovårdsmyndigheten, för att sedan av denna överlämnas till vederbörande tjänsteläkare, varför i stället föreslagits, att pastorsämbete skall direkt till denne läkare översända journalutdragen. Det synes icke behövligt, att hälsovårdsmyndigheten följer ympnmgarna i detalj, och sa komme i allt fall knappast att ske, även om medicinalstyrelsens förslag i

denna del upptoges. „ „ „ . , ^ • c

På sätt jag förut vid behandlingen av 11 § i det av mig framlagda förslaget anfört, skulle vidkommande annan ympning an barkympning i regel särskilt intyg av ymparen meddelas den ympade. Anteckning om dylika ympningar i kyrkoböckerna, vilket skulle medföra ett betydligt besvär för vederbörande pastorsämbeten, bor således icke vara behövligt. Med nyssnämnda intyg kan den som undergått ympning, styrka, att och när sådan ympning verkställts. Har intyg förkommit, lärer, utan särskilt stadgande, vederbörande kunnat av ymparen erhålla ett dublettintyg eller ett journalutdrag. Givetvis ar den ympade också oförhindrad att uppvisa intyget hos vederbörande pastorsämbete, som därvid ej lärer underlåta att gorå anteckning i forsamlingsboken om den verkställda ympningen, efter vilken anteckning en uppgift om ympningen, där så begäres, kan inflyta å prästbetyg, som fram-

Dep:s förslag Med avseende å barnvmpningen torde däremot pastorsämbetes direkta i5 § i mom. medverkan icke kunna undvaras. Bland annat for kontrollens skull har denna ympnings fullgörande förlagts till skolålderns inträde. Da 3 i medicinalstyrelsens förslag, som vunnit allmän tillslutning i de avgivna yttrandena och mot vilket icke heller jag har någon erinran i sak, just avser denna kontroll, har styrelsens berörda förslag ansetts hora ingå

under förevarande avdelning (15 § 1 inom.).

DeP:s förslag Enligt gällande skolstadga skall pastorsämbete årligen upprätta for- 35 § 2 mom. teckning över de barn inom skoldistriktet, vilka under aret inträda

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ?

/6.

den för skolgång bestämda åldern, d. v. s. under året fylla sju år.

Därest i denna förteckning efter församlingsboken antecknas, om barnet undergått skyddskoppympning, varom stadgande införts i 15 8 2 mom. galler det således att träffa bestämmelser om, huru de icke skyddskopp-

ympade skolpliktiga barnen skola befordras till undergående* av sådan ympning. °

. A diet ar. målsman, som i allmänhet bör befordra varje under hans om- DeP:S förslag vårdnad stående person till skyddskoppympning (10 § i dep:s förslag), bör 15J 3 och denne anmanas att fullgöra sm berörda skyldighet, vilken anmaning synes kunna aggas på vederbörande skolråd, till vilket först berörda förtecknmg a skolpliktiga barn mom församlingen ingår. Att målsmannen hanud anlitas, ar pakallat jämväl därav, att denne bör lämnas tillfälle att efter omständigheterna påyrka befrielse eller uppskov med ympnmgen av skal, som upptagits i 5 § i lagförslaget. Underlåter målsmannen emellertid att vidtaga på honom ankommande åtgärd för befordrande av under hans omvårdnad stående barn till ympning, måste det bliva hälsovårdsmyndighetens sak att ingripa. För detta ändamål behover denna myndighet hava tillgång till uppgifter å sådana barn. Dessa uppgifter kunna av skolrådet meddelas efter pastors förteckning å skol-

Pi ,Harvld bör emellertid skiljas på barn, som vistas inom skoldistriktet, och barn som uppehålla sig å annan ort (t. ex. intagna i dovstumsko a eller blmdskola eller i uppfostringsanstalt, med avseende varå intagmngsphkt föreligger), om vilka förhållanden nyssberörda förteckning b°r “behålla upplysning eller skolrådet enligt skolstadgan är pliktigt att skaffa upplysning. Det skulle härefter ankomma på hälsovårdsmyndigheten i orten att, vidkommande de inom distriktet vistande barnen w - A,vervaka, att dessa befordras till undergående av ympning, varemot’ beträffande barn, som vistas å andra orter, anmälan om den underlåtna ympningen bor goras hos vederbörande hälsovårdsmyndigheter å de olika platser dar barnen uppehålla sig, vilka myndigheter hava att tillse, att skyddskoppympning behörigen äger rum.

+-ii -^oalsovardsmy Qdigh etern a få, därest ympning icke godvilligt kommer till stånd, sedan vanda sig med förelägganden enligt 20 8 till vederbörande malsmän för att bringa dessa att fullgöra sin skyldighet.

After nu antydda grunder hava 3 och 4 mom. av 15 8 i departementets förslag avfattats. s 1

■ av b![ste stadslakaren i Stockholm gjorda erinringarna hänföra d.P:. f8„i.P

N , ar.ma.st 11 1 forhallandena i denna stad. Att i lagen införa några 16 ssärskilda föreskrifter i detta hänseende för Stockholm har dock synts mindre lämpligt, utan har i stället upptagits eu allmän rätt för medicinal-

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

styrelsen att medgiva de ändringar och undantag från kontrollbestämmelserna i lagen, som kunna befinnas påkallade och icke försvåra kontrollen över skyddskoppympningen i övrigt (16 § i departementets förslag;.

Denna rätt har begränsats till stad.

Med nu angivna bestämmelser kan också medicinalstyrelsens förslag i § 10 av kungörelsen — mot vilket förslag betänkligheter kunna resas — helt utgå.

Om tillsynen tvär skyddskoppympningen.

Dep:a förelag 17—19 §§.

Såsom 17—19 §§ i det av mig framlagda förslaget hava upptagits en del allmänna bestämmelser rörande tillsynen över skyddskoppympningen. De motsvaras närmast av § 9 i medicinalstyrelsens kungörelse-

Det har emellertid icke ansetts nödigt och lämpligt att upptaga detaljerade åligganden för vederbörande myndigheter. Sådana aro av beskaffenhet att kunna behöva ändras utan den omgång, som deras upptagande i en lag medför, och de torde därför böra göras till mstruk-

tionsbestämmelser. ,

Då vederbörande militära förvaltningsmyndigheter hora betros med tillsynen över skyddskoppympningen i vad angår värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda, har ett uttryckligt stadgande härom upptagits. Denna tillsyn bör dock utövas i samråd med medicinalstyrelsen, pa det att nödig enhetlighet med avseende å skyddskoppympningen i sm helhet må kunna vinnas.

Föreskrifter i Med avseende å de grannlaga spörsmålen angående de föreskrifter, afseende å som krävas för lagens efterlevande, synes det vara önskvärt att iakttaga 'Tevande '1" en viss försiktighet, för att ej ökad motvilja mot lagstiftningen på detta område skall uppkomma. Lagstiftningen om skyddskoppympningen ai tillkommen i individens såväl som i samhällets intresse, men dennas gagn och nödvändighet stå icke alltid klara eller ostndiga for den stora allmänheten.

Nu gällande ansvarsbestämmelser.

De nu sällande ansvarsbestämmelserna, i vad de ej avse ympares försumligieter en fråo-a, som icke kan bliva föremål för större meningsskiljaktighet, hänföra sig luvudsakligen till följande förhållanden (§ 23 i 1853 års reglemente).

Underlåter utan laga förfall någon av föräldrar, målsmän, husbönder eller andra, dika hava ovaccinerade barn under sin vård, att inom föreskriven tid låta barnet vaccineras eller vägrar att å tid och ställe, som av vederbörande blivit bestämdt och kundorda, inställa barn eller tjänstehjon, som ej bevisligen vant med framgång vaccinerat eller haft smittkoppor, eller ock, vid vaccinatörens besök i huset, undanhåller den vaccinationsskvldige eller på ett eller annat sätt lägger hinder i vagen för vaccinationens verkställande, har vederbörande kommunala hälsovårdsmyndighet eller polis myndighet att förelägga den sålunda försumlige eller tredskande viss tid, inom vilken

81 Kungl. Ma.y.ts Nåd. Proposition Nr 78.

vid vite av 1 Rdr till 3 Rdr 16 skillingar banko, den uraktlåtna vaccinationen bör vara verkställd. Försummas även detta, uttagas de förfallna böterna och nv tid, med fördubblat vite, förelägges. Följer även nu icke rättelse, anmäles förhållandet hos Konungens befallningshavande, som i anledning därav vidtager den åtgärd, vartill omständigheter och gällande författningar föranleda.

Om sådan uraktlåtenhet eller tredska visas, då smittkoppor i orten yppats, bestammas böterna alltid första gången till högsta beloppet eller 3 Rdr 16 skillingar banko. Skulle genom försummelse att låta med skyddskoppor ympa ovaccinerad person denne angripas av smittkoppor och smittan därigenom utbredas, förfares efter förordningen den 11 december 1816*) om vad i händelse av yppad koppsmitta bör iakttagas.

Till enahanda böter som för uraktlåten vaccination är också den förfallen, som, efter verkställd ympning, försummar att enligt kallelse den vaccinerade till besiktning inställa, varjämte denne senare i sådant fall såsom icke vaccinerad anses och alltså bör underkastas förnyad ympning.

ion- ^et förslaS til1 förordning angående skyddskoppympningen, som framlades för 189/ års riksdag, upptog i huvudsak följande ansvarsbestämmelser.

Målsman, som utan giltigt skäl underlåter att efter anmaning fullgöra vad honom åligger med avseende å befordran av under hans tillsyn stående barn till vaccination eller ^vaccination eller besiktning, skulle vara förfallen till bötesstraff fr. o. m. 2 t. o. m. 20 kronor. Med enahanda ansvar skulle också den straffas, som, sedan han fyllt 18 år, utan giltig orsak underlåter att efter anmaning ställa sig till efterrättelse vad honom åligger med avseende å undergående av vaccination eller revaccination. Visade sålunda sakfälld person fortfarande försumlighet eller tredska med hänsyn till uppfyllande av ifrågavarande skyldighet, ägde vederbörande hälsovårds- eller'kommunalmyndighet förelägga honom viss tid, inom vilken, vid vite, berörda skyldighet skulle vara fullgjord. Försuttes vitet, ägde nämnda myndighet att genom nytt vite göra sig hörsammad. Hjälpte ej heller detta, skulle nämnden anmäla förhållandet hos Konung gens befallningshavande. Av kommunalnämnd förelagda viten finge tillhopa ei överstiga 20 kronor. J

Dessutom föreslogs ^ dels bötesansvar av 2 kronor för den, som på anfordran ej styrkte, att han undergått vaccination eller revaccination eller, om så ej skett, att giltigt skäl därtill förefunnes, dels ock sådant ansvar om 2 till 50 kronor för föreståndare för skola eller anstalt m. fl., som ej avfordrade i skola eller anstalt intaget barn intyg om undergången vaccinering eller ej befordrade sådant ovaccinerat barn till ympning.

Såsom förut omförmälts, blevo dessa straffbestämmelser föremål för erinringar inom riksdagen och voro i sin mån anledning till förslagets avvisande.

1 följd av dessa anmärkningar blevo också bötesbeloppen avsevärt minskade i det förslag, som förelädes 1898 års riksdag, men som ej heller kunde genomföras.

T medicinalstyrelsens nn föreliggande förslag äro ansvarsbestämmelserna för överträdelse av lagen upptagna i kungörelseförslaget och innehålla huvudsakligen följande:

Målsman samt envar person över 18 år, som utan giltigt skäl uraktlåter att fullgöra vad honom enligt §§ 1 (barnympning), 4 (revaccination vid särskild anställning) och 5 (vaccination av utländsk säsongarbetare

*) Upphävd genom hälsovårdsstadgan för riket den 25 sept. 1874.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 67 käft. (AV 78.) \ \

Förslagen av 1897 och 1898.

Medicinal-

styrelsen.

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

och straffarbetsfånge) i förslaget till lag om skyddskoppympning och förslaget till kungörelse åligger, skulle straffas med böter Irån och med två till och med tjugu kronor. Visade sålunda sakfälld person^ fortfarande försumlighet eller tredska med hänsyn till uppfyllandet av ifrågavarande skyldighet, skulle vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd äga förelägga "honom viss tid, inom vilken, vid vite, berörda skyldighet skulle vara fullgjord. Försuttes vitet, ägde nämnden att genom nytt vite göra sig hörsammad eller anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande. Av kommunalnämnd förelagda viten finge tillhopa ej överstiga tjugu kronor. „

Om föreståndare för skola eller anstalt, som i § 3 vangaende anmälan av ympningspliktiga skolbarn) av lagförslaget och § 4 i kungörelseförslaget avses, underlåter sina skyldigheter med avseendeå skyddskoppympningen, skulle sådan person, där underlåtenheten icke enligt allmän lag är belagd med högre ansvar, kunna åläggas böter av från och med två till och med femtio kronor.

Avgivna I de avgivna yttrandena har huvudsakligen framhållits, att straff-

yttranden. bestämmelserna borde innehållas i själva lagen, och att det borde uttryckligt utsägas, huruvida Konungens befallningshavande ägde eller icke ägde att meddela handräckning till fullgörande av ympnmgsplikt.

Tillika har i ett par yttranden påyrkats, dels att bötesbestämmelserna, på det att lagen måtte bliva effektiv, måtte avsevärt skärpas, dels att kommunalnämnds rätt att förelägga viten borde utgå eller överflyttas till Konungens befallningshavande, enär sådan nämnd emellanåt visat sig sakna förutsättningar att kunna ordna vitesförelägganden på ett tillfredsställande sätt, dels ock att ett vitesåläggande borde kunna äga rum, utan att den tredskande förut ådömts böter för förseelser mot gällande vaccinationsförfattningar.

För egen del lår jag i detta ämne anföra följande.

Uppenbart torde vara, att, om förslaget uppdelats i eu lag och en administrativ författning, ansvarsbestämmelserna för lagens överträdande bort upptagas i lagen. Med de huvudsakliga stadgandenas sammanförande till en lag måste självfallet denna lag innehålla erforderliga ansvarsbestämmelser.

Att bland korrektiven mot lagens åsidosättande upptaga ratt tor Konungens befallningshavande att meddela handräckning till verkställande av ympning, har jag ansett icke böra ifrågakomma. Medlet är visserligen verksamt, men föga tilltalande; och jag befarar, att dess till-

Departements-

chefen.

83 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 78.

gripande i ett fall som detta snarast skulle leda till ökad motvilja mot hela lagstiftningen i detta ämne.

flen åtgärd, som synes främst böra ifrågakomma för att göra lagens Dep:s förslag toreskrilt om barkympning (2 §) effektiv, synes mig vara vitesföreläggan- 20 *■ den, först av vederbörande hälsovårdsmyndighet och sedan, om den försumlige ändock tredskas, av Konungens befallningshavande, efter anmälan från hälsovårdsmyndigheten. Dessa förelägganden skola naturligtvis riktas mot den, som i varje särskilt fall är ansvarig för verkställandet av den i 2 § föreskrivna allmänna barnympningen, d. v. s. i regel mot föräldrar eller förmyndare. Undantagsvis kan det vara någon annan, vilken vården om barnet åligger, och föreläggandet skall då riktas mot denne. Bestämmelserna härom äro intagna i 20 §.

Med stadganden av nu angiven innebörd har jag icke ansett lämpligt upptaga medicinalstyrelsens förslag om bötesansvar för målsman, som underlåter fullgöra sin skyldighet med avseende å befordrande till skyddskoppympning av den, som står under hans omvårdnad.

För att gorå övriga föreskrifter om vaccinationsplikt verksamma har Dep:» förslag jag åter ansett bötesstraff lämpligt. Dessa föreskrifter hava ju alla före- 21 ^ stavats av en särskild smittfara, och den mildare utvägen med vitesförelägganden har därför ansetts ej böra användas. Detta bötesstraff är naturligtvis icke tillämpligt å de fall, som avses i 3 § a), b), c) och e) eller i 4 § tredje stycket, lika litet som å de i 6 upptagna.

Med bötesstraff torde vidare böra beläggas åtgärder, som eludera stadgandena om undergången skyddskoppympning för intagning i skola eller viss anställning.

Straffskalan bär ansetts böra sättas till från och med 5 till och med 50 kronor, vilket innebär eu förhöjning gent emot medicinalstyrelsens förslag, som, i vad avser motsvarande förseelser, har en bötesskala av från och med 2 till och med 20 kronor.

Upptagna bestämmelser angående bötesstraff för dels den, som verk- Dep » förslag ställer skyddskoppympning utan att vara därtill enligt lagen berättigad, 22 §• dels ock för ympare, som i sådan egenskap visar vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet, torde ej tarva särskild motivering. Straffskalan har här föreslagits till Irån och med 10 till och med 200 kronor i förstnämnda fallet och från och med 5 till och med 100 kronor i senare fallet. Den första straffskalan är upptagen enligt medicinalstvrelsens förslag, i den senare är bötesminimum sänkt från 10 till 5 kronor. Härvid är dock att uppmärksamma, att medicinalstyrelsens förslag upptager en särskild straffskala för vissa förseelser av ympare av från och med 2 till och med 50 kronor.

84 Dep:a förslag 23, 24 och

25 §§.

Besvär m. in.

Dep:« förslag

26 §.

Dep:s förslag 27 §.

Lagens ikraftträdande jämte övergångsbestämmelser.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 78.

Bestämmelserna om forum, åtal och bötesförvandling torde ej påkalla någon utläggning.

Då tillfälle till besvär över av Konungens befallningshavande eller hälsovårds- eller kommunalnämnd meddelade beslut enligt förevarande lag bör finnas, hava stadganden härom införts i 26 § av det bär framlagda förslaget.

Slutligen bär införts (27 §) en förklaring av det flerstädes i lagen för enkelhetens skull använda uttrycket »hälsovårdsmyndighet».

Med hänsyn till de förhållanden, som kunna tänkas inträda under eller efter det pågående kriget och varom jag tidigare uttalat mig, synes det vara önskvärt, att Kungl. Maj:t beredes tillfälle att förordna om ikraftträdande redan under år 1915 av de under sådana förhållanden viktigaste bestämmelserna i lagen, nämligen 3 och 4 §§ eller någon av dem, jämte därmed sammanhängande stadganden.

I andra delar än de nyss berörda torde lagen böra träda i kraft

den 1 januari 1916. .... . . ,

Om de föreslagna övergångsbestämmelserna i övrigt torde jag ej behöva yttra mig annorledes än att med avseende å stadgandet, att nu anställda ympare med vederbörande tjänsteläkares medgivande kunna antagas ^ till särskilda ympare, hänvisa till vad härom förut anförts i annat sammanhang.

Efter att hava uppläst det inom civildepartementet upprättade förslaget till lag om skyddskoppympning, hemställde föredragande departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå riksdagen att antaga det ifrågavarande lagförslaget.

Statsrådets övriga ledamöter instämde i denna hemställan.

Hans Maj:t Konungen biföll vad statsrådet sålunda hemställt; och skulle proposition till riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.