med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anledning av införandet av stats- monopol å tobakstillverkningen i riket

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

I

Nr 227.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket; given Stockholms slott den 28 april 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över iinansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 202 käft. (Nr 227.)

2 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

Förslag

till

förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anledning ay införandet av statsmonopol å tobakstillyerkningen i riket.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall det åligga staten att i enlighet med här nedan angivna grunder

a) dels till den, vilken yrkesmässigt i gross idkar handel med tobaksvaror såsom näring (tobaksgrossist), utgiva ersättning för förlorad eller minskad näringsverksamhet,

b) dels ock utgiva ersättning för förlorad anställning inom grosshandeln med tobaksvaror.

2 §•

1 mom. Bestämmandet av den ersättning, som staten enligt 1 § skall utbetala, åligger särskilda kommissioner med den sammansättning och befogenhet, som här nedan stadgas.

Dessa kommissioner skola utgöras av:

l:o) en centralkommission, gemensam för hela riket; och

2:o) lokala kommissioner.

Lokala kommissioner tillsättas för följande områden:

1) Stockholms stad;

2) Stockholms, Uppsala, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län;

3) Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gottlands län;

4) Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län;

Kungl. Muj.ts Nåd- Proposition IsV 227. 3

5) Hallands, Göteborgs och Holms, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län; samt

6) Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

För varje av dessa områden tillsättes en kommission för handläggning av frågor om ersättning åt tobaksgrossister och en kommission för handläggning av frågor om ersättning för förlorad anställning inom grosshandeln med tobaksvaror.

2 mom. Centralkommissionen utgöres av den centralkommission, varom i förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket är stadgat; skolande dock vid handläggning av ärenden, varom i förevarande förordning stadgas, centralkommissionen erhålla följande ändrade sammansättning.

De ledamöter av centralkommissionen, vilka jämlikt 3 § 2 mom. av förstnämnda förordning utsetts efter förslag av kommerskollegium, skola vid handläggning av ärenden, varom i förevarande förordning stadgas, avträda ur kommissionen. I deras ställe inträda i kommissionen tre ledamöter, vilka jämte suppleanter för dem utses sålunda, att kommerskollegium, efter hörande av för kollegium kända föreningar av tobaksgrossister och inom grosshandeln med tobaksvaror anställda inom riket, avgiver förslag å tolv personer, ägnade att företräda tobaksgrossisternas och de inom grosshandeln med tobaksvaror anställdas intressen, varefter Kungl. Maj:t bland de sålunda föreslagna utser tre ledamöter och tre suppleanter.

Lokalkommission skall bestå av ordförande och två ledamöter. Ordföranden utses av centralkommissionen. En ledamot utses av statskontoret. Den andra ledamoten utses genom val av de ersättningssökande inom den grupp, vars ersättningsfrågor kommissionen har att handlägga; skolande vid sådant val de angående val i vissa fall av ledamöter i sådana lokalkommissioner, som omförmälas i förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning. Ordföranden och den av statskontoret utsedda ledamoten skola vara gemensamma för samtliga lokalkommissioner.

Mot medlem av kommission gälla samma jäv, som i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 äro stadgade beträffande jäv mot skiljeman.

3 inom. Lokalkommissionernas beslut skola underställas centralkommissionen och, så fort ske kan, genom rekommenderat brev med allmänna posten delgivas kronans ombud och vederbörande enskilda sakägare.

4 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227,

Over lokalkommissions beslut må av kronans ombud och av enskild sakägare besvär kunna anföras hos centralkommissionen inom 20 dagar, räknat från det underrättelsen om beslutet blivit till vederbörande avsänd.

4 mom. Centralkommissionen har till huvudsaklig uppgift att efter provning av lokalkommissionernas beslut och däröver anförda besvär slutligt fastställa ersättningsbelopp samt i övrigt träffa slutligt avgörande angående ersättningsfrågor.

Centralkommissionens beslut skola, så fort ske kan, till Kungl. Mapt ingivas och genom rekommenderat brev med allmänna posten delgivas vederbörande enskilda sakägare.

Mot centralkommissionens beslut må klagan icke föras.

5 mom. Kronans rätt skall inför kommissionerna bevakas av ombud som av Kungl. Maj: t förord nas.

. Enskild sakägare vare obetaget att vid behandlingen av hans ersättningsanspråk inför kommissionerna siälv eller genom ombud bevaka sin rätt.

'^.nva!'1 .som Sör anspråk på ersättning enligt denna förordning, vare, för åtnjutande av rätt till dylik ersättning, skyldig att efter anmaning tillhandahålla kommissionerna erforderliga handlingar och upp-

^ln*nfar ä.ve!1S0m atti där så finnes nödigt, på kallelse inställa sig inför kommissionerna för att meddela muntliga upplysningar.

Havä flera självständig del i ledningen av affärsföretag, som i denna förordning avses, åligga nu nämnda skyldigheter envar av dem.

Kommission äger att i mån av behov tillkalla eller rådfråga sakkunniga personer; dock må dessa ej deltaga i kommissionens beslut.

Kostnaden för kommissionernas arbete bestrides av statsverket.

6 mom. ° För kommissionerna skola de närmare föreskrifter, vilka utfardats angående de i förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverknmgen i riket omförmälda kommissionernas verksamhet, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3 §•

. 1 mom- Envar, som gör anspråk på ersättning enligt denna förordning, åligger att inom 60 dagar efter förordningens ikraftträdande ti.l centralkommissionen härom ingiva skriftlig anmälan enligt av centralkommissionen fastställt formulär, vid äventyr att eljest icke ifrågakomma till dylik förmån.

2 mom. Tobaksgrossist åligger därjämte vid enahanda äventyr

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227. 5

att till centralkommissionen inom samma tid, såvida icke kommissionen medgivit uppskov, insända sina handelsböcker för åren 1912 1914 jämte

fakturor och verifikationer, ägnade att bestyrka lians inköp och försäljning av tobaksvaror under sagda år.

3 mom. Envar, som gör anspråk på ersättning enligt 6 §, åligger utöver vad i 1 mom. sägs och vid äventyr, som där stadgas, att till centralkommissionen inom samma tid, enligt formulär, som av centralkommissionen fastställts, ingiva dels till aktiebolaget svenska tobaksmonopolet ställd ansökan om anställning hos bolaget, dels ock på heder och samvete avgiven förklaring, att han efter utgången av maj månad 1915 på grund av indragning av utav honom innehavd befattning hos tobaksgrossist i och för dennes grosshandel med tobaksvaror eller nedläggande av sagda handel förlorat anställning hos tobaksgrossisten eller att han på grund av förestående indragning av sådan befattning eller nedläggande av grosshandeln med tobaksvaror uppsagts att lämna anställning hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1916 eller, i fråga om affärsledare, 1917, ävensom att han icke själv sökt utverka avskedandet eller uppsägningen och icke erhållit löfte om anställningens framtida återfående; skolande de i sagda förklaring innefattade uppgifter vara till riktigheten vitsordade genom intyg av tobaksgrossisten.

4 mom. Vad il mom. är stadgat ävensom vad i 3 inom. är föreskrivet rörande avgivande av förklaring jämte intyg skall jämväi äga tillämpning på den, som vill bevara den i 6 § 2 mom. d) för visst fall stadgade rätt att framdeles åtnjuta ersättning för förlorad anställning; och har kommissionen, när dylik anmälan göres, att bestämma det belopp, med vilket full ersättning i sådant fall skall utgå.

4 §•

1 mom. Å ersättningsbelopp, som av centralkommissionen fastställts, erlägger staten fem procent ränta, räknat från och med dagen för denna förordnings ikraftträdande till utbetalningsdagen; dock att å ersättningsbelopp, varom i 6 § 2 mom. d) förmäles, ränta beräknas från och med den dag, den ersättningsberättigade skildes från sin anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet.

2 mom. Utbetalning av fastställda ersättningsbelopp äger rum i den ordning, som stadgats i fråga om de enligt förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket utgående ersättningsbelopp.

6 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

5 §•

1 mom. Ersättning skall tillkomma tobaksgrossist under följande villkor:

a) att lian utövar den verksamhet, som här avses, vid tiden för denna förordnings ikraftträdande samt utövat densamma under de fyra närmaste kalenderåren därförut;

b) att han vid tiden för denna förordnings ikraftträdande är svensk medborgare;

c) att han före den slutliga prövningen av hans ersättningsanspråk icke erhållit anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet; samt

d) att han i medeltal under åren 1912—1914 inom riket för egen räkning (icke såsom kommissionär eller agent) idkat försäljning i gross av svenska tobaksvaror, som av annan tillverkats, eller av utländska tobaksvaror, som av annan importerats, eller idkat försäljning av cigarrer och cigarrcigarretter, som av honom direkt från utlandet importerats, till värde av tillhopa minst 25 procent av värdet av hela hans varuförsäljning under samma tid.

2 mom. Till grund för beräkning av ersättningen till tobaksgrossist för förlorad eller minskad handel med svenska tobaksvaror, som av annan tillverkats, och utländska tobaksvaror, som av annan importerats, lägges hans årliga medelomsättning i gross av sådana varor under åren 1912—1914, beräknad efter försäljningspris (medelårsomsättningen); skolande ersättningen utgå

a) till tobaksgrossist, vilkens försäljning av sådana tobaksvaror ^PPS&ti till minst 75 procent av värdet av hela hans varuförsäljning, med ett belopp motsvarande 20 procent av medelårsomsättningen;

b) till tobaksgrossist, vilkens försäljning av sådana tobaksvaror uPP£?ått minst 50 men icke till 75 procent av värdet av hela hans varuförsäljning, med ett belopp motsvarande 15 procent av medelårsomsättningen; samt

c) till tobaksgrossist, vilkens försäljning av sådana tobaksvaror understiger 50 procent av värdet av hela hans varuförsäljning, med ett belopp motsvarande 10 procent av medelårsomsättningen.

3 mom. Tobaksgrossist, som idkat import av utländska cigarrer och cigarrcigarretter och icke för minskad sådan import erhållit ersättning jämlikt förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen

7 Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 227.

i riket, skall, där lian uppfyller de i 1 mom. här ovan stadgade villkor och därjämte idkat verksamhet, som här avses, från och med den 1 januari 1911, äga för minskad sådan import uppbära ersättning med ett belopp, motsvarande en tiondedel av hans omsättning i medeltal av direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter under åren 1912—1914, beräknad efter inköpspris; skolande i inköpspriset inräknas tull, frakt och andra med importen förbundna kostnader.

4 mom. I fråga om tobaksgrossist, som i 2 mom. avses, må kommissionerna kunna öka eller minska det enligt sagda moment beräknade ersättningsbeloppet med högst en fjärdedel, allteftersom med hänsyn till den handelsvinst, hans försäljning av tobaksvaror prövas hava givit, tobaksgrossistens ålder, verksamhetstid i yrket och utsikter till framtida försörjning eller andra sig företeende omständigheter hans av tobaksmonopolets införande föranledda förlust kan antagas komma att för honom bliva särskilt kännbar eller av jämförelsevis ringa betydelse.

Sådan minskning av ersättningsbelopp, som nyss sagts, må, där tobaksgrossist icke själv utövat ledningen av sin rörelse och sådan ledning utövats av anställd (affärsledare), med hänsyn till den särskilda kostnad, varmed rörelsen härigenom belastats, kunna äga rum med högst hälften av det enligt 2 inom. beräknade ersättningsbeloppet.

6 §•

1 mom. Personlig ersättning skall tillkomma

1) affärsledare, vilken

a) vid utgången av maj månad 1915 var stadigvarande anställd hos tobaksgrossist, som i 5 § 2 mom. a) eller b) avses, samt därefter före utgången av den i 3 § 1 mom. stadgade ansökningstid antingen på grund av indragning av den utav honom innehavda befattningen hos tobaksgrossisten förlorat anställning hos denne eller på grund av förestående indragning av befattningen uppsagts att lämna anställning' hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1917; eller

b) vid utgången av maj månad 1915 var stadigvarande anställd hos annan än i 5 § 2 mom. a) eller b) avsedd tobaksgrossist, vilken under år 1914 inom riket för egen räkning idkat försäljning i gross av tobaksvaror, som av annan tillverkats, till värde av tillhopa minst 50 procent av värdet av hela hans varuförsäljning under samma tid, därest affärsledaren efter år 1914 men före utgången av den i 3 § 1 mom. stadgade ansökningstid antingen på grund av tobaksgrossistens nedläggande av

8 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

grosshandeln med tobaksvaror förlorat anställning- hos honom eller på grund av förestående nedläggande av sagda handel uppsagts att lämna anställning hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1917; samt

2) handelsresande, platsförsäljare eller annan person, vilken

a) vid utgången av maj månad 1915 var i och för hans handel i gross med tobaksvaror stadigvarande anställd hos tobaksgrossist, som i 5 § 2 mom. avses, och därefter före utgången av den i 3 § 1 mom. stadgade ansökningstid antingen på grund av indragning av den utav honom innehavda befattningen hos tobaksgrossisten förlorat anställning hos denne eller på grund av förestående indragning av befattningen uppsagts att lämna anställning hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1916; eller

b) vid utgången av maj månad 1915 var i och för hans handel i gross med tobaksvaror stadigvarande anställd hos annan än i 5 § 2 mom. avsedd tobaksgrossist, vilken under år 1914 inom riket för egen räkning idkat försäljning i gross av tobaksvaror, som av annan tillverkats, till värde av tillhopa minst 25 procent av värdet av hela hans varuförsäljning under samma tid, därest den anställde efter maj månad 1915 men före utgången av den i 3 § 1 mom. stadgade ansökningstid antingen på grund av tobaksgrossistens nedläggande av grosshandeln med tobaksvaror förlorat anställning hos honom eller på grund av förestående nedläggande av sagda handel uppsagts att lämna anställning hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1916.

2 mom. Såsom villkor för erhållande av dylik ersättning gäller:

a) att personen vid denna förordnings ikraftträdande är svensk medborgare;

b) att personen vid denna förordnings ikraftträdande uppnått minst 21 års ålder;

c) att personens inkomst av arbete under åren 1912—1915 uteslutande eller till väsentlig del härflutit av inom riket innehavd sådan anställning, som i 1 mom. avses, eller utövad verksamhet såsom tobaksgrossist eller verksamhet, som i 9 § 1 mom. av förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket sägs; samt

d) att personen före den slutliga prövningen av hans ersättningsanspråk icke erhållit och icke kunnat erhålla någorlunda motsvarande anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet att tillträdas senast vid ingången av år 1917 eller, i fråga om affärsledare, 1918; dock att den, som erhållit anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, skall äga utbekomma hela det av centralkommissionen fastställda ersätt-

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

ningsbeloppet, därest han inom två år från tiden för denna förordnings ikraftträdande blivit utan eget förvållande skild från anställningen, samt tre fjärdedelar av samma belopp, därest han inom fem år från nämnda tid blivit utan eget förvållande från anställningeu skild.

3 mom. Ersättningen utgår, på sätt här nedan sägs, med vissa gånger medeltalet av den vederbörligen styrkta årsinkomst (medelårsinkomst)i, vilken för åren 1914 och 1915 eller, i fråga om person, som under tiden 1 juni — 31 december 1915 förlorat anställning inom grosshandeln med tobaksvaror, för åren 1913 och 1914 verkligen åtnjutits. Härvid tages ej hänsyn till sådan förbättring av avlöningsvillkoren, vilken inträtt efter år 1913, för så vitt ej giltiga skäl för dylik förbättring prövas hava förelegat.

4 mom. Till de i 1 mom. omförmälda affärsledare, handelsresande och platsförsäljare utgår ersättning med belopp motsvarande en halv medelårsinkomst för den verksamhetstid, som omfattar tiden från och med år 1912. För varje tidigare helt verksamhetsår ökas ersättningen med en femtedels medelårsinkomst, dock endast i den mån varje sådant verksamhetsår motsvaras av två ersättningstagarens levnadsår utöver fyllda 21 år. Ersättningen må icke i något fall utgå med högre belopp än fyra gånger medelårsinkomsten.

5 mom. Till de i 1 mom.* omförmälda andra anställda än affärsledare, handelsresande och platsförsäljare utgår ersättning med en halv medelårsinkomst, beräknad på sätt i 3 mom. angivits.

6 mom. Centralkommissionen må, när särskilda omständigheter därtill föranleda och den ersättningsberättigade det medgiver, förordna, att ersättning, varom i denna paragraf förmäles, skall, ökad med tio procent, i stället för att till ersättningstagaren på en gång utbetalas, tillgodokomma honom i form av livränta.

7 §•

Anställd, som i 6 § sägs, må, sedan hans ersättningsanspråk prövats av vederbörande lokalkommission, äga att på därom framställd begäran hos statskontoret av statsmedel såsom förskott uppbära tjugu procent av det kapitalbelopp utan ränta, vartill lokalkommissionen bestämt ersättningen; dock att förskottsbeloppet ej må i något fall överstiga femhundra kronor, allt under förutsättning

att lokalkommissionens beslut varit enhälligt i fråga om det ersättningsbelopp, varå förskott skall beräknas,

att vederbörande kronoombud förklarat sig intet hava att erinra mot förskottsbeloppets utbetalande samt Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 202 höft. (Nr 227.)

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

att sökanden styrker, att lian icke erhållit och icke kunnat erhålla någorlunda motsvarande anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet att tillträdas senast vid ingången av år 1917 eller, i fråga om affärsledare, 1918; åliggande det statskontoret, där tvekan uppstår, huruvida det kan anses styrkt, att sökanden icke erhållit och icke kunnat erhålla sådan anställning, som nyss sagts, att underställa frågan centralkommissionen, som äger avgöra, om förskott bör utgå eller ej.

8 §•

1 mom. Har någon, vilken inom riket för egen räkning (icke såsom kommissionär eller agent) idkat försäljning i gross av svenska tobaksvaror, som av annan tillverkats, eller av utländska tobaksvaror, som av annan importerats, eller vilken varit anställd hos tobaksgrossist i och för hans handel i gross med tobaksvaror, med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket förlorat sådan sysselsättning eller anställning och är han ej enligt här ovan angivna regler berättigad till ersättning härför, må, där skälig anledning är att antaga, att han till följd härav kommer att sakna utväg att sig försörja, skäligt understöd av härtill anslagna medel kunna med visst belopp för en gång honom tilldelas. På centralkommissionen ankommer att bestämma, huruvida tillerkänt belopp skall åt understödstagaren utbetalas eller honom tillgodokomma i form av livränta på sätt i 6 § 6 mom. är stadgat.

2 mom. Hen, som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller annan omständighet anses äga särskild svårighet att förskaffa sig uppehälle, må kunna, ändå att ersättning enligt 5 eller 6 § till honom utgår, tilldelas understöd, varom i 1 mom. sägs.

3 mom. Vill någon komma i åtnjutande av understöd, varom här ovan är stadgat, ingive ansökan härom till centralkommissionen inom tre månader från denna förordnings ikraftträdande; dock att den, som anmält anspråk på ersättning enligt 5 eller 6 §, äger tid att ingiva ansökan om understöd, intill dess en månad förflutit, sedan underrättelse om centralkommissionens beslut i ersättningsfrågan blivit till honom avsänd.

9 §•

Har någon i förklaring eller intyg, som i 3 § 3 mom. sägs, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, böte från och med tjugufem till

11 Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

och med ettusen kronor. Om genom den oriktiga uppgiften föranletts, att ersättning utgått till någon, som icke bort erhålla sådan, må böterna kunna förhöjas utöver sistnämnda belopp, dock högst med beloppet av ersättniugen, och vare därjämte den, som uppburit sådan ersättning, pliktig att återbära densamma. Straff, som nu är stadgat, må ej tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Böter, som enligt vad ovan stadgats ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Förseelse, varom ovan sägs, är föremål för allmänt åtal, vilket anhängiggöres vid allmän domstol.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli IDIG.

12 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 227.

Historik.

1909 Ars kornmitterade.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern HAMMARSKJÖLD,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg, Statsråden: Hasselrot, von Sydow, friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Vennersten anförde:

Jämlikt erhållet bemyndigande uppdrog jag den 7 december 1915 åt tillkallade sakkunniga att verkställa utredning av frågan om ersättning åt tobaksgrossister och deras personal med anledning av tobaksmonopolets införande. Sedan de sakkunniga avgivit förslag i frågan samt detta förslag varit föremål för granskning av kommerskollegium, tobakscentralkommissionen och styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, hava inom finansdepartementet vissa ändringar och jämkningar vidtagits i detsamma; och anhåller jag nu att för Eders Kungl. Maj:t få anmäla förslaget.

Till en början anser jag mig därvid böra erinra om frågans förhistoria.

1909 års tobaksskattekommitterade utgingo, enligt vad det av dem avgivna betänkande utvisar, från den grundsatsen, att den fria handeln

13 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

med tobaksvaror efter monopolets införande fortfarande skulle äga bestånd. Vad särskilt angår grosshandeln uttalade kommitterade, att i den mån mellanhänder visade sig behövliga mellan monopolet och minuthandlarna, dylika skulle äga att fritt utöva sin verksamhet, medan å andra sidan minuthandlarna skulle kunna göra sina inköp direkt från monopolet. Vad monopolet emellertid såväl i statens som i allmänhetens intresse måste tillse vore, att tillgången på tobaksvaror bleve i möjligaste mån jämn och likformig över hela landet, och borde detta krav kunna lämpligen tillgodoses därigenom, att monopolet å skilda orter hölle tillräckligt antal fabrikslager och depåer, från vilka återförsäljarna lätt kunde fylla sitt behov av varor.

Det vid 1914 års senare riksdag av Kungl. Magt framlagda förslaget till monopollagstiftning intog jämväl ovan refererade ståndpunkt; bestämmelser om ersättning till tobakshandlandena eller hos dem anställd personal funnos till följd härav icke upptagna i förslaget. Med anledning av framställda farhågor för att monopolbolaget kunde komma att utnyttja sin maktställning gentemot handelsidkarna så, att dessas vinstmöjligheter bleve väsentligt avkortade, anfördes i departementschefens motivering, att korrektiv mot sådana missförhållanden torde ligga i det sätt, varpå bolagets styrelse enligt förslaget skulle vara sammansatt.

Motionsledes framfördes emellertid vid nämnda riksdag förslag om ersättning till handelsidkare och hos dem anställda med anledning av tobaksmonopolets införande. Det särskilda utskott, vilket tillsatts för behandlingen av det kungl. förslaget till monopollagstiftning och därmed sammanhängande frågor, biträdde i huvudsak den i förslaget intagna ståndpunkten i förevarande avseende, dock med den modifikation, att möjlighet till viss ersättning för tilläventyrs minskad näringsverksamhet föreslogs skola beredas dels sådana handlande, vilkas affärer uteslutande eller till huvudsaklig del varit baserade på import av utländska cigarrer och cigarrcigarretter, dels ock råtobakshandlande, vilkas inkomst till väsentlig del härflutit av handel med råtobak. Härjämte ansåg sig utskottet, som förutsåg, att jämväl övriga handlande kunde få sin ställning i viss mån påverkad av tobaksindustriens monopolisering, böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om åläggande för de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse att, i vad på dem ankomme, tillse bland annat, att sådana försäljningsförmåner lämnades återförsäljare, att dessa i vad på monopolbolaget berodde och med hänsyn till rådande förhållanden inom tobakshandeln ägde möjlighet att förvärva skälig inkomst av sin rörelse. Utskottets förslag uti ifrågavarande avseenden blevo, med någon ändring beträffande ersättningen till import-

Förslag vid 1914 års riksdag.

Förslag vid 1915 års riksdag.

14 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

handlandena, av riksdagen godkända. Ett åläggande av beskaffenhet, som nyss nämnts, inflöt härefter i den av Kungl. Maj:t den 26 februari 1915 utfärdade instruktionen för de statsvalda ledamöterna i monopolbolagets styrelse.

Vid 1915 års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner i ersättningsfrågan, vilka åberopade en dem bifogad promemoria rörande krav, som i sådant avseende framställdes från »ett större antal tobaksfabrikanter, tobaksengrossister samt handelsresande och andra i tobaksnäringen anställda». Beträffande importen framhölls, att densamma sannolikt måste vid monopolets införande nedläggas, vadan den medgivna ersättningen i fråga om cigarrer och cigarrcigarretter vore alldeles för ringa, ävensom att det vore obilligt, att ingen ersättning lämnats för cigarrettimporten. Rörande grosshandeln i övrigt med tobaksvaror framfördes olika skäl för att densamma genom monopolets tillkomst bleve ur nationalekonomisk synpunkt onödig och oberättigad; för monopolbolaget bleve även dess bibehållande alldeles lör kostsamt. Staten borde därför på ersättningsvägen göra sig fri från varje förpliktelse gentemot grossisterna: de av dessa, som så önskade, borde hava rätt till inlösen av sin rörelse, till de övriga, som icke antoges såsom monopolets återförsäljare, borde ersättning utgå för minskad inkomst.

Bevillningsutskottet, som behandlade motionerna, erinrade bland annat, att de skäl, som av motionärerna framställts eller åberopats, åtminstone i allt väsentligt varit föremål för prövning vid föregående riksdag samt att sedan dess inga nya omständigheter tillkommit, vilka kunde anses hava rubbat de förutsättningar, från vilka sistnämnda riksdag utgått vid fattandet av beslut i ämnet. Vidare uttrycktes den förvissningen, att Kungl. Maj:t, därest under ersättningskommissionernas verksamhet ett eller annat fåll skulle yppa sig, då billighet och rättvisa icke syntes kunna med stöd av gällande bestämmelser behörigen tillgodoses och på grund härav statens mellankomst kunde finnas önskvärd, icke skulle underlåta att hos riksdagen göra den framställning, som härav kunde föranledas. Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan, mot vilken ett stort antal ledamöter reserverat sig, bifölls av andra kammaren; första kammaren anslöt sig däremot till en av reservationerna, vilken avsåg utvidgning av det centralkommissionen givna uppdrag därhän, att densamma finge förberedelsevis till prövning upptaga ersättningsrespektive understödsanspråk, vilka tilläventyrs ej blivit tillgodosedda genom 1914 års riksdagsbeslut. Till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut hade frågan alltså förfallit.

15 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

Vid ungefärligen samma tid, som förevarande fråga behandlades i bevillningsutskottet, ingåvos till Kungl. Maj:t från ett stort antal personer med uppgiven anställning bos tobaksgrossistfirmor underdåniga framställningar om gottgörelse för lidna förluster med anledning av monopolets tillkomst. Till stöd för sin hemställan anförde sökandena, att, då efter tobaksmonopolets genomförande det vore osannolikt, att deras principaler kunde fortsätta med sina affärer, dessa redan börjat inrätta sig med tanke på blivande avveckling och uppsagt hos dem anställda till den 1 juni eller 1 juli 1915. De, som ännu icke blivit uppsagda från sina anställningar, väntade att bliva det under den närmaste tiden. Med hänsyn till den motsedda svårigheten för sökandena att erhålla anställning i andra yrken tedde sig framtiden för dem synnerligen hotande.

Anmodade avgiva yttrande över dessa framställningar anförde Yttrande av tobaksskattekommitterade i ett yttrande av den 31 mars, bland annat, att den av statsmakterna vidtagna begränsningen av ersättningsrätten rade den varit beroende därpå, att handlandena och därmed även deras personal 31 mars 191°ansetts komma att äga möjlighet att jämväl efter monopolets införande utöva sin verksamhet i ungefärligen samma utsträckning som förut, att, såvitt kommitterade hade sig bekant, ditintills icke heller inträffat något, som gåve anledning frångå den av statsmakterna uti ifrågavarande hänseende intagna ståndpunkten, samt att på grund härav och då det av sökandena uppgivna förhållandet, att en del hos tobaksgrossister anställd personal blivit uppsagd från sina anställningar, icke i och för sig borde kunna anses utgöra något som helst bevis för att tobaksgrossisternas näringsverksamhet genom monopolets införande omöjliggjorts, kommitterade ansåge sig böra hemställa, att den ifrågavarande framställningen — såsom i varje fall för tidigt väckt — åtminstone icke för det dåvarande måtte föranleda någon Kungl. Majrts åtgärd.

Snart skulle emellertid frågan komma i ett annat läge. Under behandling i bevillningsutskottet av en kungl. proposition med förslag till ändrad lydelse av 18 § i förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, vilken proposition åsyftade höjning av tobaksskatten, hade utskottet berett styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet tillfälle att meddela utskottet upplysning i visst avseende. I eu med anledning härav den 29 april till utskottet avlåten skrivelse framhöll styrelsen bland annat, att den Yttrande av marginal, som efter den i propositionen föreslagna skatteförhöjningen aktiebolaget skulle vara disponibel för beredande av rabatter åt återförsäljare, vore svenska synnerligen knapp samt icke torde förslå till annat än en något så poiet1

april 1915.

16 Framställ, ningar från enskilda underår 1915.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 227.

när tillfredsställande rabatt åt detaljisterna, medan däremot grossisterna icke ur sagda marginal torde kunna beredas sådana försäljningsförmåner, att deras verksamhet bleve ekonomiskt möjlig. Förutsättningen för att styrelsen skulle kunna tillstyrka skatteförhöjningen vore sålunda, att monopolbolaget befriades från skyldigheten att lämna särskilda grossistrabatter, något som torde medföra den konsekvensen, att de i grosshandeln med tobaksvaror sysselsatta personerna bereddes ersättning för förlorad näringsverksamhet. Alldeles oavsett den föreslagna skatteförhöjningen framstode för övrigt detta enligt stvrelsens mening ur synpunkten av en affärsmässig och rationell skötsel av bolagets varudistribution såsom i hög grad lämpligt och önskligt. Även om grossisterna bibehölles, torde bolaget nämligen för distributionen av sina varor icke kunna undvara distriktskontor i olika landsdelar, vilket torde hava till följd att grossisterna åtminstone till största delen komme att bliva överflödiga såsom mellanhänder mellan bolaget och detaljisterna. Da styrelsen vore av den uppfattningen, att den extrakostnad, som genom grossisternas bibehållande skulle förorsakas bolaget, på mycket kort tid komme att. överstiga den ersättning för minskad näringsverksamhet, som grossisterna, i händelse de nödgades upphöra med sin rörelse, skäligen kunde göra anspråk på för sig och sin personal, ansåge sig styrelsen, huru än riksdagen komme att ställa sig till Kungl. Maj:ts proposition om skatteförhöjning, icke kunna underlåta att vidtaga de åtgärder, som på styrelsen kunde ankomma, för att grossisternas verksamhet inom tobaksbranschen måtte bliva vederbörligen avvecklad; och hade styrelsen för avsikt att efter bolagsstämmans hörande snarast möjligt hos Kungl. Maj:t göra framställning i dylikt syfte.

Till Kungl. Maj:t hava senare under år 1915 vid skilda tillfällen ingivits underdåniga framställningar i ersättningsfrågan från tobaksgrossister och i grosshandeln med tobaksvaror anställda. Sålunda har föreningen Sveriges kolonialvaru-engrossister hemställt om vidtagande av sådana åtgärder, att grosshandeln med tobak och tobaksvaror måtte bliva till sitt framtida bestånd betryggad eller att, därest nämnda handel ansåges icke vidare böra förekomma, grossisterna måtte tillerkännas skälig ersättning för det intrång i deras näring, de då skulle komma att lida. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har i underdånig skrivelse instämt i föreningens framställning. — Sveriges allmänna handelsförening har i underdånig skrivelse under uttalande bland annat av den meningen, att de av monopolbolaget tobaksgrossisterna erbjudna rabatterna vore alldeles otillräckliga samt att grosshandeln med tobaksvaror på sådana villkor bleve praktiskt taget, omöjlig, hemställt, att Kungl. Maj:t ville taga initiativet till avhjälpande av de

17 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.

påpekade missförhållandena vare sig- genom att bereda nämnda handel skäliga villkor eller genom ersättning åt de personer, som sålunda vållades ekonomisk förlust. — Stockholms tobaksengrossistförening har under åberopande av enahanda grunder jämväl inkommit med underdånig framställning om ersättning till tobaksgrossisterna för förlorad verksamhet. Liknande framställningar hava ingått från enskilda tobaksgrossister och i tobaksgrosshaudeln anställda personer.

Över en av dessa framställningar anmodades styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet att avgiva yttrande. I detta yttrande, avgivet den 11 oktober 1915, anförde styrelsen, efter att hava i korthet erinrat om frågans tidigare utvecklingsskeden samt om det förut berörda åläggande, som influtit i instruktionen för de stats valda ledamöterna i bolagets styrelse, bland annat följande:

»På grund av sagda åläggande ansåg sig styrelsen vid bestämmandet av rabattförmånerna för återförsäljare av bolagets varor icke kunna underlåta att även bevilja engrossister, vilka för sin utkomst vore beroende av engroshandeln med tobaksvaror, dylika förmåner, uppgående till 3 å 4 procent utöver detaljistrabatterna; och hava i enlighet härmed i ett stort antal fall uppgörelser träffats med engrossister, varigenom dessa tillsvidare tillförsäkrats dylik särskild grossistrabatt för försäljningav monopolets varor.

Redan på ett mycket tidigt stadium av bolagets verksamhet stod emellertid klart för styrelsen, att en stor del av engrossisterna, med den ställning, som bolaget intager, skulle bliva överflödiga såsom mellanhänder mellan bolaget och detaljisterna. Det visade sig nämligen, att bolaget för sin varudistribution icke kunde undvara tobakskontor i de olika landsdelarna, avsedda att från de inom skilda delar av riket belägna fabrikerna mottaga de för distriktet behövliga tobaksvanorna och sedermera expediera desamma till kunderna.

Inom den förutvarande tobaksindustrien hade — om man bortser från aktiebolaget förenade svenska tobaksfabrikör, som jämväl funnit sig föranlåtet att använda sig av distriktskontor — varudistributionen till detaljisterna skett dels direkt från respektive fabriker, dels ock i ungefärligen lika stor omfattning genom engrossister såsom mellanhänder.

Sedan tobaksfabrikationen numera koncentrerats inom ett fåtal fabriker, från vilka varorna spridas över hela riket, skulle emellertid, därest man fortfarande ville i någon mera betydande omfattning direkt från fabrikerna utskicka varorna i smärre partier till de olika detaljisterna inom skilda delar av landet, fraktkostnaderna komma att bliva oproportionerligt höga och hela distributionen sålunda ställa sig oekonomisk.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 202 höft. (Nr 227.) 3

Yttrande av styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet den 11 oktober 1915.

18 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

För vinnande av besparing i fraktkostnader bär det därför ansetts nödvändigt att ordna distributionen så, att varorna från de olika fabrikerna kunna i större partier försändas till centralt belägna orter, därifrån expeditionen i smärre partier sedermera kan ske till de inom en viss rayon boende detaljisterna. Detta lärer endast kunna ske antingen så, att man låter hela distributionen förmedlas genom ett icke alltför stort antal engrossister, eller så, att man på sätt ovan antytts upprättar tobakskontor i de olika landsdelarna. Att låta engrossisterna övertaga kela varudistributionen skulle emellertid medföra högst väsentligt ökade iörsäljningskostnader, enär för sådant fall den särskilda engrossistrabatten, vilken, i procent av priskurantpriset räknat, betydligt överstiger vad som behöver påläggas varorna för täckande av kostnaderna lör tobakskontoren, skulle komma att utgå å hela den inhemska tillverkningen av tobaksvaror i stället för såsom förut endast å en del av samma tillverkning. Styrelsen har därför ansett sig böra välja utvägen att låta varudistributionen förmedlas genom tobakskontor; och hava sådana tills dato upprättats å följande platser, nämligen Malmö, Karlskrona, Visby, Jönköping, Göteborg, Norrköping, Stockholm, Arvika, Gävle, Hudiksvall, Östersund och Luleå.

Vid sådant förhållande hava, såsom redan antytts, engrossisterna till stor del blivit överflödiga. Den del av varudistributionen, som nu mot eu extra rabatt av 3 å 4 procent förmedlas genom engrossister, skulle nämligen utan nämnvärd ökning i bolagets nuvarande kostnader för tobakskontoren kunna övertagas av dessa. Att det under sådana omständigheter icke kan vara förenligt med en rationell och ekonomisk skötsel av bolagets verksamhet att bibehålla engrossisterna ligger i öppen dag. Efter upprättandet av tobakskontoren utgör den särskilda engrossistrabatten en extra kostnad — och en mycket betydande dylik kostnad — som icke medför tillnärmelsevis motsvarande nytta i distributionsavseende. Tvärtom torde det vara ovedersägligt, att ett rationellt organiserande av bolagets varudistribution lättast låter sig genomföra, därest detaljisterna förses med varor direkt från tobakskontoren utan anlitande av mellanhänder.»

Efter en erinran om vad styrelsen anfört i sin ovan refererade skrivelse till bevillningsutskottet vid 1915 års riksdag, fortsätter styrelsen:

»Under den gångna tiden av bolagets verksamhet hava de farhågor, som styi'elsen redan tidigt hyste för att ett bibehållande av engrossistverksamheten i dess förutvarande omfattning för bolaget skulle ställa sig oekonomiskt och opraktiskt, till fullo bekräftats. Även för engrossisterna själva, åtminstone de egentliga tobaksengrossisterna, torde

1!)

Kuncjl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.

det framstå såsom i hög grad ensidigt, att ändring vinnes i det nuvarande Läget, ty ehuru de av bolaget beviljade engrossistrabatterna vida överstiga vad som ur affärsmässig synpunkt vore betingat, påstås av engrossisterna, att de äro i allra knappaste laget för att, såsom det heter i Ivungl. Maj:ts instruktion för de statsvalda styrelseledamöterna, bereda engrossisterna »skälig inkomst» av deras rörelse.

Under sådana omständigheter anser sig styrelsen böra på det livligaste tillstyrka, att åtgärder vidtagas för avlösning av tobaksengrossisternas verksamhet.

I vilken omfattning och efter vilka grunder eu dylik avlösning bör ske torde väl komma att överlämnas åt särskilt tillkallade sakkunniga att utreda. Så mycket torde emellertid ligga i öppen dag, att avlösningen i främsta rummet bör omfatta sådana engrossister, som driva sin verksamhet å orter, där bolaget har tobakskon tor. Över huvudtaget förhåller det sig nog så, att alla de egentliga tobaksengrossisterna, d. v. s. de, som uteslutande eller till huvudsaklig del hava sin omsättning i tobaksvaror, genom monopolets införande blivit överflödiggjorda och sålunda genom skälig ersättning böra beredas tillfälle att upphöra med sin verksamhet. Annorlunda ställer sig saken med sådana engrossister, som föra tobaksvaror endast såsom biartikel; några berättigade ersättningskrav torde av dessa icke kunna framställas, så mycket mindre som monopolet för sin distribution å landsbygden fortfarande torde vara i behov av deras medverkan och sålunda lärer komma att lämna dem skäliga rabatter. Mellan dessa båda huvudgrupper finnes ett mindre antal engrossister, som med hänsyn till storleken av sin omsättning i tobaksvaror svårligen kunna hänföras till vare sig den ena eller andra gruppen; huru deras ersättningsfråga skall ordnas, torde emellertid här icke vara platsen att ingå på.

Till stöd för en blivande utredning i ämnet torde bl. a. kunna användas ett av styrelsen insamlat ganska omfattande statistiskt primärmaterial, bestående av uppgifter från engrossisterna själva rörande deras omsättnings- och försäljningsförhållanden under de sista åren, samt uppgjorda tabeller och promemorior.

Slutligen får stvrelsen framhålla, att vid en avlösning av tobaksengrossisternas näringsverksamhet jämväl den hos dem anställda personalen torde anses äga berättigade anspråk på att komma i åtnjutande av viss ersättning för den förlorade verksamheten.^ Jämväl i denna del biträder styrelsen sålunda den till styrelsen remitterade framställningen.

På grund av vad sålunda anförts får styrelsen hemställa, att Kungl. Maj:t, i anledning av den gjorda framställningen, måtte vidtaga åtgärder

Redogörelse för förslagen

20 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

för beredande av ersättning i lämplig omfattning till tobaksengrossister och deras personal samt i dylikt syfte åt sakkunniga personer uppdraga att verkställa utredning och avgiva förslag i ämnet så tidigt, att proposition i Iragan Kan föreläggas nästinstundande riksdao-.»

_ Då detta ärende den 29 oktober 1915 anmäldes°för Eders Kungl Maj:t, behagade Eders Kungl. Maj:t, såsom jag förut tillåtit mig erinra bemyndiga mig att tillkalla sakkunniga personer att inom finansdepartementet verkställa utredning av frågan om ersättning till tobaksgrossister oc deras personal med anledning av tobaksmonopolets införande samt utarbeta, det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning; och tillkallade jag den 7 december 1915 såsom sakkunniga vice häradshövdingen b-, bakström, ingenjören P. Nordenfelt, grosshandlaren C. F. Carlsson samt ledamoten och sekreteraren i bankinspektionen G. Lagercrantz Dessa avgavo den 29 mars 1916 betänkande i ämnet, över vilket betänkande därefter, såsom förut angivits, inhämtats utlåtande från kommersKollegium, tobakscentralkommissionen och styrelsen för aktiebolao-et svenska tobaksmonopolet. °

dlat er mig nu att lämna eu redogörelse för de sakkunnigas förslag, vilket jag i allt väsentligt funnit ägnat att läggas till grund för bestämmelser i ämnet, för de mot detsamma riktade erinringar samt for de andrmgar, som vidtagits i förslaget,

Inledningsvis erinra de sakkunniga, hurusom enighet bland de närmast intresserade, nämligen å ena sidan tobaksgrossisterna, å den andra monopolbolaget, visat sig råda därom, att den bestående ordningen mom grosshandeln med tobaksvaror icke är tillfredsställande samt att osnmgen av det föreliggande problemet är att finna i beredande i skälioutstracknmg av ersättning åt tobaksgrossisterna och hos dem anställda or förlorad näringsverksamhet respektive anställning i samband med beviljande av frihet för monopolbolaget att utan hänsyn till den enskilda tobaksgrosshandelns intressen ordna sin varudistribution enligt rent affärsmässiga principer.

Härefter anföres i betänkandet:

»De sakkunniga hava ansett sig sakna anledning att till närmare glanskning upptaga frågan, huruvida med de av monopolbolaget bestämda grossistrabatterna grosshandel med dess varor kan av enskilda bedrivas med vinst. Att slutgiltigt besvara denna fråga torde med hänsyn till den jämförelsevis korta tid, som förflutit efter monopolets ikraftträdande, knappast vara möjligt. Ej heller torde dess besvarande aga avgörande betydelse för frågan, om eu avlösning av grosshandeln

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

med tobaksvaror är av behovet påkallad. Ty om denna handel redan med nu medgivna rabatter vore ur synpunkten av en rationell skötsel av monopolet överflödig och betungande, måste en avlösning av tobaksgrosshandeln framstå såsom önskvärd, oavsett huruvida dessa rabatter vore tillräckliga att bereda grosshandelns utövare en skälig inkomst eller icke. Man torde därför kunna utgå från följande frågeställning: Innebär monopolbolagets frigörande från detsamma nu åvilande förpliktelser gentemot tobaksgrossisterna ur det allmännas och bolagets synpunkt en vinst av sådan betydenhet, att de med tobaksgrossistverksamhetens avlösande förbundna kostnaderna och andra olägenheter i jämförelse därmed framstå såsom av underordnad betydelse? De sakkunniga förmena, att vid ett jakande svar å detta spörsmål ett sådant avlösande bör anses såsom eu berättigad och önskvärd åtgärd.»

För att så vore fallet talade enligt de sakkunnigas mening starkt redan den samstämmighet, som i detta avseende kommit till synes mellan monopolbolaget och tobaksgrossisterna.

Beträffande de grunder, efter vilka ett avlösande av tobaksgrosshandeln borde tänkas ske, betona de sakkunniga till en början, att då någon rubbning av den ståndpunkt, statsmakterna genom förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (ersättningsförordningen) intagit, icke vore avsedd, stadgandena i nämnda förordning ansetts böra bliva i åtskilliga avseenden normgivande vid lösningen av de till de sakkunniga hänskjutna ersättningsfrågorna, enär dessa frågor ägde ej få anknytningspunkter till de spörsmål, vilka erhållit sin lösning i nämnda förordning.

Det framhålles vidare av de sakkunniga i detta sammanhang, hurusom ersättningsförordningen är uppbyggd på den grundprincipen, att anspråk på ersättning för intrång i näringsverksamheten i följd av tobaksmonopolets införande icke äga rättslig giltighet, utan grunda sitt berättigande på billighetssynpunkter. Härefter fortsätta de sakkunniga :

»Att denna princip måste följas jämväl vid ordnandet av ersättningsfrågorna inom tobaksgrosshandeln, hava de sakkunniga funnit desto mera uppenbert, som här, i motsats till vad som var fallet beträffande tobakstillverkningen, icke är fråga om direkt förbud mot näringens fortsatta bedrivande utan om faktiska konsekvenser av monopolets införande och utövande. Av angivna princip torde följa en sådan begränsning av de fall, i vilka ersättning bör utgå, att allenast de, vilka

Förslagets

huvud-

grunder.

Er sättning sgrunder.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 22’/.

lida ett mera avsevärt intrång i sin näringsverksamhet, böra tillerkännas ersättningsrätt. Vidare bör, liksom i fråga om tobakstillverkningen, ersättning utgå allenast under förutsättning, att verksamheten fortgått under viss tid, samt avvägas väsentligen med det syftemålet för ögonen att hålla ersättningstagaren skäligen skadeslös under så lång tid, som rimligen bör beräknas åtgå, innan utkomst kan av honom förvärvas inom annat verksamhetsområde.»

Då det gällt att fastställa lämpliga ersättningsgrunder, har ersättningsförordningen erbjudit de sakkunniga åtskilliga hållpunkter. De betona emellertid, att de icke flinuit rimligt att i ersättningsavseende jämnställa tobaksgrossisterna med tobaksfabrikanterna. »För det första», anföra de, »därför, att det, såsom nyss påpekats, beträffande de förra icke är fråga om skapandet av ett i lag givet förbud mot verksamhetens utövande av annan än monopolbolaget; det bör i detta sammanhang erinras därom, att monopolbolaget även för framtiden torde komma att använda sig av vissa grossister såsom mellanhänder mellan bolaget och minuthandlarna samt att importmöjligheten fortfarande stål’ öppen. Men vidare — och denna skillnad lärer vara den väsentliga — måste en fabrikation, rent principiellt sett, anses hava ett av ägarens person i högre grad oberoende värde än en handelsverksamhet. I förra fallet torde i allmänhet taget den viktigaste faktorn utgöras av beskaffenheten av den fabricerade produkten, vilken, sedan den väl inarbetats i marknaden, i regel torde hävda sig där jämförelsevis oberoende av växlingar i ledningen, i det senare torde däremot det dominerande momentet utgöras av de personliga förbindelserna, vilka icke utan vidare kunna överflyttas på en ny affärsinnehavare. Att söka ett mönster för ersättningen till tobaksgrossister i de i 8 § av ersättnings förordningen givna bestämmelserna om fabrikantersättning låter sig därför enligt de sakkunnigas mening icke göra.»

De stadganden i ersättningsförordningen, vilka de sakkunniga funnit kunna i främsta rummet ifrågakomma såsom förebild, utgjordes av bestämmelserna rörande ersättning till importörer och till råtöbakshandlande. Beträffande de förra läge emellertid, påpeka de sakkunniga, förhållandena ganska annorlunda, enär fråga vore om ersättning allenast för en i viss mån försvårad verksamhet, ett intrång i en yrkesutövning, vilken tänktes komma att fortbestå, om ock något beskuren. Flera vore jämförelsepunkterna med råtobakshandlandena, vilkas verksamhet åtminstone i övervägande utsträckning faktiskt, om ej formellt, omöjliggjorts. Visserligen erbjöde råtobakshandeln, företrädd av en ganska

23 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 227.

liten grupp idkare, avsevärt enklare och mera enhetliga förhållanden än den mycket omfattande och betydelsefulla grosshandeln i färdiga tobaksvaror, och det borde vidare ej förbises, att råtobakshandelns krav tillgodosetts först på ett mycket framskridet stadium av monopolfrågornas handläggning, nämligen i det särskilda utskottet, ett förhållande, som otvivelaktigt icke varit utan inflytande å avfattningen av dithörande bestämmelser. De sakkunniga hade emellertid sökt att, med grunderna för ersättningen till råtobakshandlandena till utgångspunkt men under hänsynstagande till de säregna förhållandena på tobaksgrosshandelns område, utforma stadganden, som motsvarade dessa förhållanden.

Ur ersättningsfrågans synpunkt vore det, framhålla de sakkunniga vidare, av betydelse att beträffande tobaksgrossistverksamheten göra vissa distinktioner. I en allsidig sådan verksamhet iuginge såväl handel med svenska varor som handel med importerade varor. Det vore den förra verksamheten, som det i främsta rummet gällde att ersätta; importverksamhetens ersättningsfråga hade nämligen redan handlagts i samband med monopolets införande och tillgodosetts i så måtto, att ersättning beviljats för direkt import av cigarrer och cigarrci gårr etter, medan cigarrettimporten ansetts icke komma att lida sådant intrång, att ett ersättande därav motiverades. I ett avseende hade emellertid de sakkunniga funnit anledning föreslå, att vid bedömande av tobaksgrossists rätt till ersättning viss hänsyn skulle tagas till av honom idkad import; men skälet därtill vore att söka däri, att ett sådant hänsynstagande funnits betingat av den i ersättningsförordningen innefattade principen för ersättning till importörer; och förslaget innefattade alltså icke någon jämkning av hithörande bestämmelser. — Härefter fortsätta de sakkunniga:

»Förutom med inom landet tillverkade tobaksvaror samt direkt från utlandet importerade sådana varor har man inom tobaksgrosshandeln att göra med ännu en varukategori, nämligen av andra importerade tobaksvaror, vilka tobaksgrossisterna alltså inköpt å den inhemska marknaden. Att grosshandeln med dylika varor blivit genom monopolets införande i högre grad försvårad än handeln med de direkt importerade varorna, som utan mellanhand försäljas till detaljisterna, torde vara otvivelaktigt. Å andra sidan utövar monopolet beträffande ifrågavarande varor, vilka till övervägande del utgjorts av cigarretter, lika litet som beträffande de direkt importerade varorna något omedelbart inflytande på rabatternas storlek, och det kunde med hänsyn härtill göras gällande, att denna del av en tobaksgrossists omsättning lika litet nu som vid monopolets införande bör föranleda ersättning. Det måste emellertid beaktas, att läget numera är väsentligt förändrat. Då man vid angivna

24 Mrsättni ngsrättens be gräfning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

tidpunkt utgick från att grosshandeln med tobaksvaror komme att bestå, lag det resonemanget nära, att tobaksgrossisterna vid eu minskning i sin omsättning av varor, som importeras av andra, utan svårighet kunde vinna ersättning härför i en vidgad grosshandel med monopolets varor. Därest nu möjligheten till grosshandel med svenska varor bortfaller, försvinner jämväl nyss angivna utväg att på detta område vinna ersättning föi det lidna intrånget, och det torde överhuvud vara mycket ovisst, huruvida grosshandeln med annans import, berövad stödet av den i legel för tobaksgrossisten väsentliga handeln med svenska varor, längre kan med någon utsikt till vinst bedrivas. Vid övervägande av dessa omständigheter hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att billigheten bjuder att i ersättningsavseende likställa grosshandeln med av andra importerade tobaksvaror med grosshandeln med svenska varor.))

I fråga om gränsen för ersättningsrätten erinra de sakkunniga, att ersättningsförordningens stadganden rörande å ena sidan importörerna, å den andra råtobakshandlandena i detta avseende äro från varandra ganska avvikande. Härom yttras i betänkandet:

»Medan för importören ersättningsrätten göres beroende av att under angi\en tidsperiod direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter försålts till värde, som utgjort minst 83 procent av hela hans försäljning av tobaksvaror under samma tid, kräves i fråga om råtobakshandlanden, att hans inkomst av sådan handel utgjort minst 50 procent av hans medelinkomst av arbete under viss tid. Den förra vägen kan icke lämpligen väljas för grossisternas del, ty en jämförelse av omfattningen utav den grosshandel med tobaksvaror, som måste upphöra, allenast med omfattningen av tobaksgrossistens hela omsättning av tobaksvaror skulle uppenbarligen icke giva ett tillförlitligt uttryck för graden av det intrång, tobaksgrossisten lider i sin näringsverksamhet. Av dem, som idka grosshandel med tobaksvaror, är det jämförelsevis få, som uteslutande eller nästan uteslutande försälja tobaksvaror. De flesta, de s. k. kolonialvarugrossisterna, bedriva denna rörelse i förening med grosshandel. med andra varor, och handeln med tobaksvaror utgör då vanligen den mindre betydande delen av rörelsen och ofta blott en jämförelsevis obetydlig detalj av densamma. Ju mindre betydenhet grosshandeln med tobaksvaroi har i förhållande till rörelsen i dess helhet, desto mindre kännbart . är det intrång i näringsverksamheten, som den förras upphörande innebär, och desto lättare kan den härigenom uppkommande förlusten ersättas genom vidgning av verksamheten i övrigt. Dessutom torde inom nämnda grupp av grossister en del komma att av mono-

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr ‘dill. 25

polbolaget bibehållas såsom mellanhänder mellan bolaget och lanthandlarna; då dessa få åtnöjas med eu avsevärt lägre rabatt än de s. k. tobaksspecialisterna, äger monopol bolaget i fråga om dem större möjligheter att, där detta ur distributionssynpunkt visar sig ändamålsenligt, begagna sig av det mellanled kolonialvarugrossisten utgör. Av anförda skäl hava de sakkunniga funnit nödvändigt att i närmare anslutning till den gräns, som dragits beträffande råtobakshandlandena, ställa omsättningen av tobaksvaror av beskaffenhet att berättiga till ersättning i relation till tobaksgrossistens hela varuomsättning.»

»Det har därefter gällt», fortsätta de sakkunniga, »att siffermässigt bestämma denna gräns, d. v. s. att angiva det procenttal av hela varuomsättningen, som omsättningen av tobaksvaror minst måste utgöra för att ersättniugsrätt skall föreligga. Do sakkunniga hava härvid stannat vid 25 procent såsom en lämplig gräns. Väl har, såsom angivits, i ersättningsförordningen i fråga om såväl importörer som råtobakshandlande gränsen dragits högre. Men vad angår de förstnämnda har redan påpekats, att beräkningen begränsats till försäljningen av tooaJcsvaror, varigenom ej sällan faktiskt en liberalare beräkningsgrund än den av de sakkunniga nu föreslagna torde vara given. Och den gräns, som av det särskilda utskottet funnits användbar för råtobakshandlandenas jämförelsevis fåtaliga grupp, har icke av de sakkunniga ansetts lämpligen kunna överflyttas på grossistförhållanden. En av de sakkunniga verkställd undersökning har nämligen givit vid handen, att härigenom åtskilliga tobaksgrossister med en betydande absolut omsättning av tobaksvaror skulle komma att stanna under strecket, medan firmor med ganska ringa dylik omsättning komme med bland de ersättningsberättigade. Åveu om de förras förlust ju relativt sett bleve mindre betydande, kan ej förbises, att de vidtagit särskilda anordningar för tobaksgrossiströrelsen med hänsyn såväl till anställd personal som i andra avseenden. Det måste enligt de sakkunnigas mening därför anses fullt befogat, att någon ersättning tillerkännes dem. Häremot torde måhända göras den invändningen, att från tobaksgrossisterna själva en strängare begränsning varit föreslagen. I en såsom bilaga till herr Lithanders reservation vid bevillningsutskottets vid 1915 års riksdag betänkande nr 14 fogad ’P. M. angående näringsidkares krav m. m.’ föreslås nämligen, liksom i reservationen, att ersättning skulle utgå till grossister, som på grund av monopolets införande ansåge sig nödsakade upphöra med sin verksamhet, dock endast i de fall, där omsättningen av tobaksvaror uppgått till minst hälften av grossistens hela försäljning. Härvid är emellertid att märka, att i detta Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 202 höft. (Nr 227.) 4

Ersättningens

beräknande.

26 Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

förslag såväl direkt importerade cigarretter som även överhuvud av tobaksgrossist bedriven minutförsäljning inräknats i omsättningen, omständigheter som i åtskilliga fall högst väsentligt förändra beräkningsgrunden. Vidare torde förslaget närmast utgått från s. k. specialgrossisthåll, d. v. s. från tobaksgrossister med alldeles övervägande omsättning av tobaksvaror, för vilka det låg nära till bands dels att närmast tillgodose intressena inom den grupp, om vilken de ägde den bästa kännedomen, dels att, då det ändock gällde förslag om ett betydande tillägg till de av monopolets införande betingade kostnaderna, söka i största möjliga utsträckning begränsa förslagets räckvidd för att så öka dess utsikter att vinna beaktande. Anmärkta omständigheter förklara, att de sakkunniga icke ansett sig kunna i nämnda förslag finna en utgångspunkt för lösningen av den föreliggande uppgiften. Åven enligt de sakkunnigas förslag komma de flesta kolonialvarugrossisterna, därav flera med en i och för sig nog så avsevärd omsättning av tobaksvaror, att uteslutas från rätt till ersättning. Detta kan emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning icke anses obilligt med hänsyn till det relativt ringa intrång, som sker i deras affärsverksamhet såsom helhet betraktad.»

Då de sakkunniga därefter haft att bestämma huvudgrunderna för ersättningens beräknande, har det, påpeka de, för dem stått klart, att det mest tillfredsställande resultatet kunnat ernås, om, i likhet med vad som stadgats i fråga om råtobakshandlandena, härvid till utgångspunkt kunnat tagas en för vissa år uträknad medelhandelsvinst. Detta hade emellertid icke befunnits möjligt, enär tobaksgrosshandeln ofta vore förenad med annan handelsverksamhet och en uppdelning av affärsinnehavarens vinst på de olika grenarna av hans handelsverksamhet enligt vad de sakkunniga inhämtat i många fall skulle stöta på stora, kanske oöverkomliga svårigheter. De sakkunniga hade i stället stannat vid att till utgångspunkt vid beräkningen lägga omsättningen i gross av tobaksvaror, beräknad efter försäljningspris. Härom yttra de sakkunniga:

»Det måste tydligen i stort sett erbjuda färre svårigheter att erhålla en något så när riktig uppfattning om en bestämd del av ‘det materiella underlaget för vinsten än att utfinna, till huru stor del eu tilläventyrs av flera olika rörelsegrenar härfluten vinst belöper på en av dessa grenar. För bedömandet av omfattningen av en viss gren av rörelsen har man att hålla sig till handelsböcker samt inköps- och försäljningsfakturor. Av olika skäl torde försäljningspriset lämpligast läggas till grund för beräkningen. Dels torde försäljningssumman vara en riktigare mätare å rörelsens omfattning än inköpssumman, från vilken ju icke kan utan

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

vidare slutas till, att vad som inköpts även blivit omsatt, dels utgör eu granskning av försäljningen den enda vägen till ett utrönande, i vad män rörelsen utgjorts av grosshandel med tobaksvaror i de ofta förekommande fall, då affärsinnehavaren drivit sin rörelse i både gross och minut.

Att omsättningen kan läggas till grund för beräkningen av ersättningarna, beror givetvis därpå, att man på grundval av densamma kan nå fram till en approximativ beräkning av vinsten och därmed till eu ungefärlig uppskattning av den förlust, som rörelsens mistning måste medföra. För en dylik vinstberäkning, som givetvis bör hänföra sig till förhållandena före monopolets införande, lämnar en vid 1909 års tobaksskattekommittébetänkande fogad statistisk utredning om förhållandena inom tobaksgrosshandeln god ledning. I denna utredning, vars resultat i hithörande delar återfinnes i del I sid. 279 av kommittébetänkandet, beräknas nettovinsten för de av utredningen berörda 96 grossisterna hava utgjort i genomsnitt 6 procent å försäljningsvärdet. I detta försäljningsvärde ingår emellertid, väl att märka, värdet av såväl direkt importerad som i grossists egen butik försåld vara, ett förhållande, som torde vara ägnat att giva ett ej oväsentligt högre procenttal än det, vartill man skulle komma genom att begränsa undersökningen till den del av omsättningen, som enligt de sakkunnigas förslag skall utgöra grundvalen för ersättningen. Om man i fråga om berörda del av omsättningen uppskattar den genomsnittliga nettovinsten till 5 procent av omsättningsbeloppet, så torde man stanna vid en siffra, som i varje fall icke är för låg.»

Vad därefter angår det betydelsefulla spörsmålet om ersättningens storlek yttra de sakkunniga:

»Vid prövningen av denna fråga hava de sakkunniga funnit det icke kunna undgås att fastställa ersättningsgrunderna olika för olika grupper av tobaksgrossister. Det torde ock vara uppenbart att en tobaksgrossist, vars omsättning av tobaksvaror utgör huvudparten av hans hela varuomsättning, måste, även relativt sett, genom tobaksgrosshandelns omöjliggörande förlora mera än en person, i vilkens näringsverksamhet dylik handel ingår allenast till mindre del. Den förre går förlustig det verksamhetsfält, på vilket han nedlagt sin väsentliga arbetskraft och där han med tiden blivit hemmastadd, samt står inför nödvändigheten att bryta sig en helt ny bana; för den senare gäller det allenast att på samma gång han fortsätter med den verksamhet, som redan tidigare tog huvuddelen av hans krafter i anspråk, skapa en ersättning för den bortfallande, för honom mindre väsentliga tobaks-

Ersättning sklasser.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

grosshandeln, eu ersättning, som ej sällan torde kunna vinnas genom ett utvidgande av vad som utgjort hans huvudsakliga näring. Till den senare kategorien hava de sakkunniga funnit skäligt hänföra tobaksgrossister . med en medelårsomsättning i gross av tobaksvaror av minst 25 men icke 50 procent av hela varuförsäljningen. Med hänsyn till det relativt mindre betydande intrång, som nämnda tobaksgrossister lida i sin rörelse, hava de sakkunniga föreslagit, att deras ersättning i normalfallen skall utgå med 10 procent av medelårsomsättningen, beräknad efter försäljningspris, ett belopp, som enligt förenämnda beräkning antages motsvara två årsvinster. De, som skulle komma i åtnjutande av denna gottgörelse, vore, såsom förut framhållits, icke de s. k. kolonialvarugrossisterna i egentlig mening, i vilkas verksamhet tobaksgrosshandeln utgör allenast en underordnad detalj och vilka med hänsyn härtill ej med fog torde kunna göra anspråk på gottgörelse, utan den grupp av tobaksgrossister, som träffat särskilda anstalter för grosshandeln med tobaksvaror och i vilkas verksamhet denna handel ingår såsom ett viktigt led utan att dock utgöra den väsentliga delen av deras verksamhet. — Såsom en motsvarighet högst upp på ersättningsskalan till nu nämnda grupp skulle enligt de sakkunnigas förslag avgränsas de tobaksgrossister, vilkas medelförsäljning i gross av tobaksvaror uppgått till minst 75 procent av hela deras varuförsäljning. Denna grupp utgöres av de förut nämnda s. k. specialgrossisterna, för vilka tobaksgrosshandeln haft en så dominerande betydelse, att dess avlösande måste tänkas nödvändiggöra ett nedläggande av hela deras hittillsvarande verksamhet. Deras förlust vore uppenbarligen icke gottgjord därigenom, att de erhölle en allenast mot deras högre medelförsäljning av tobaksvaror svarande högre ersättning än de till den förstnämnda gruppen hörande ersättningsberättigade. De sakkunniga hava ansett dem böra berättigas till en dubbelt högre ersättning än de nyssnämnda tobaksgrossisterna eller med ett belopp motsvarande i normalfallen 20 procent av medelårsomsättningen, a. v. s. fyra gånger den beräknade medelhandelsvinsten. — Slutligen hava de sakkunniga ansett de tobaksgrossister, vilkas försäljning av tobaksvaror uppgått till minst 50 men icke till 75 procent av hela varuförsäljningsvärdet, böra i ersättningsavseende behandlas såsom en mellangrupp. För dessa utgör tobaksgrosshandeln icke, såsom för tobaksgrossister, hörande till den sistberörda gruppen, den alldeles övervägande delen av'deras hela verksamhet. Om sagda verksamhetsgren går förlorad, kunna de dock i någon mån falla tillbaka på annan av dem jämsides med tobaksgrosshandeln bedriven verksamhet av relativ betydenhet. A andra sidan har emellertid

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

den näringsgren, som de gå forlustiga, utgjort den övervägande faktorn i deras totala verksamhet; härigenom skilja de sig från den de egentliga kolonialvarugrossisterna närmast stående gruppen, lim ersättning motsvarande i vanliga fall L5 procent av medelårsomsättningen i tobaksvaror eller tre beräknade årsvinster har av de sakkunniga ansetts lämpligt avpassad för denna grupp, som härigenom skulle komma att bliva tämligen nära likställd med de råtobakshandlande, som kunna räkna sig full verksamhetstid tillgodo.

Såsom av det anförda framgår, hava de sakkunniga icke tillmätt grossistaffärens ålder någon grundläggande betydelse för ersättningsbeloppets storlek. För ersättningsrättens inträde erfordras liksom enligt ersättningsförordningen, att verksamheten utövats under viss minimitid, men när detta villkor är uppfyllt, normeras ersättningen av tobaksgrosshandelns omfattning i förhållande till rörelsen i dess helhet. De sakkunniga hava nämligen ansett, att en tobaksgrossistaffär i allmänhet icke äger ett för innehavaren i nämnvärd män ökat värde allenast pa grund därav, att den bestått eu längre följd av år. Om en framåtgående tobaksfabrik kan med visst skäl sägas, att den under arens lopp vinner ett allt mera rotiästat förtroende för sin tillverkning, vilken i stort sett ofta kan bliva till art och beskaffenhet ganska oförändrad. Tobaksgrossisten måste däremot vara beredd att tillhandahålla varor av eu mängd olika, ofta växlande typer. Det kommer för framgången av hans affär i regel mest an därpå, att han följer med och ständigt är försedd med de i marknaden begärliga märkena. Ett utmätande av ersättningsbeloppets storlek efter affärens ålder, såsom exempelvis i ersättningsförordningen skett i fråga om råtobakshandlandena, skulle dessutom stå mindre val tillsammans med den ovan gjorda gruppindelningen efter den relativa omfattningen av försäljningen av tobaksvaror och lätt kunna leda till påtaglig orättvisa. Av två affärer, som haft samma absoluta medelomsättning av tobaksvaror under åren 1912— 1914 och av vilka den ena utövats blott fem å sex år men uteslutande omfattat tobaksvaror, medan den andra är en gammal kolonialvaruaffär, där handeln med tobaksvaror blott utgjort något över 25 procent av hela varuomsättningen, skulle den senare affärsinnehavaren med tilllämpning av ersättningsgrunderna för råtobakshandlandena erhålla avsevärt större ersättning än den förre, som dock går i mistning av hela sin affär och vars förlust uppenbarligen är långt kännbarare. Detta vore desto mera orimligt, som åldern av eu kolonialvaruaffär, vilken innefattar grosshandel jämväl med tobaksvaror, i och för sig icke innebär någon garanti för att grosshandeln med tobaksvaror bedrivits lika

Importfrågan

SO Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.

länge som affären i dess helhet. Skall överhuvud något avseende kunna fästas vid den tid, varunder rörelsen bedrivits, så är det givetvis tiden för grosshandeln i tobaksvaror och icke för affären såsom sådan, som är av betydelse. Men att i varje fall konstatera, huru länge och i vilken omfattning en kolonialvarugrossist jämväl idkat försäljning i gross av tobaksvaror, skulle möta hart när oövervinneliga svårigheter. Med hänsyn till angivna förhållanden hava de sakkunniga ansett riktigast att lämna rörelsens ålder utan avseende vid bestämmande av huvudgrunderna för ersättningen samt göra dessa beroende allenast av den absoluta och relativa omsättningen i gross av tobaksvaror såsom utgörande den säkraste måttstocken för den skada, som för affärsinnehavaren uppkommer genom rörelsens nedläggande. Däremot kan och bör vid utövande av den rätt, som enligt 5 § 4 mom. av förslaget tillagts kommissionerna att efter i det speciella fallet föreliggande omständigheter inom vissa gränser öka eller minska det för tobaksgrossist fastställda normalersättningsbelopp, vederbörligt avseende fästas jämväl vid verksamhetstidens längd, som sålunda kan komma att verka modifierande på ersättningsbeloppet.»

Beträffande frågan om importen framhålla de sakkunniga, att den importörer av cigarrer och cigarrcigarretter i ersättningsförordningen tillerkända gottgörelse uppenbarligen vilade på den förutsättningen, att dessa importörer genom tobaksmonopolets införande förorsakats ett visst intrång i sin verksamhet, och hade man ansett detta intrång böra föranleda rätt till ersättning i den män detsamma berörde en viss, mera betydande anpart av importörens hela omsättning av tobaksvaror och därmed bleve för honom av mera ingripande betydelse. Samma tankegång läge till grund för de sakkunnigas förslag till ersättning åt tobaksgrossister. Då nu importverksamheten synnerligen ofta såsom ett led inginge i grosshandeln med tobaksvaror, kunde man, ehuru frågan om nämnda verksamhets ersättande redan förevarit, enligt de sakkunnigas mening icke undgå att ånyo beakta den i dess nya sammanhang. Man hade annars uppenbarligen avstått från att, i den män så funnes görligt, genomföra nyss angivna grundsats om relationen mellan intrång och ersättningsrätt. Och detta måste åter lätt nog komma att föranleda ojämnheter och orättvisor. En person, som på grund därav, att hans försäljning av importerade cigarrer och cigarrcigarretter utgjort allenast 30 procent av hans försäljning av tobaksvaror, icke erhållit gottgörelse för minskad import, skulle, därest jämväl hans grosshandel i svenska tobaksvaror och annans import bedrivits i en omfattning, som stannat något under gränsen för ersättningsrättens inträde, då icke bliva berättigad

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227. 31

till någon ersättning, ehuru han i sin näringsverksamhet, scchl såsom ett helt, lidit ett större intrång än eu importör med en import av cigarrer och cigarrcigarretter om 33 procent av hela hans försäljning av tobaksvaror eller eu tobaksgrossist med omsättning i gross av tobaksvaror av motsvarande procentuella omfattning. Men dylikt kunde icke betraktas som tillfredsställande. Tvivel kunde icke rada därom, att för den händelse frågan om ersättning för förlorad grosshandel i tobaksvaror hade förelegat till avgörande samtidigt med spörsmålet om gottgörelse för minskad import, en enhetlig reglering åstadkommits. I den mån så kunde ske, borde även under föreliggande förhallanden eu sådan enhetlighet efteisträvas. De sakkunniga hade sökt lösa problemet genom att dels inräkna direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter bland de tobaksvaror, vilkas försäljning i viss omfattning medförde ersättnings rätt, dels ock, där sådan rätt förelåge och ersättning för den minskade importen icke redan utgått enligt ersättningsförordningen, medgiva ersättning jämlikt de i nämnda förordning stadgade grunder. 1 visst avseende hade emellertid en inadvertens ej kunnat undvikas. Jämlikt ersättningsförordningen inträdde rätt till ersättning för minskad import för den, som under angiven tid inom riket försalt av honom direkt från utlandet importerade cigarrer och cigarrcigarretter till ovan angivna procentuella värde i förhållande till hans försäljning av tobaksvaror under samma tid. Enligt de sakkunnigas förslag vore däremot, såsom förut nämnts, gränsen dragen annorlunda. Men då den av de sakkunniga föreslagna gränsen bestämts i relation till vederbörandes hela varuförsäljning, torde det allenast i ytterst få fall kunna komma att inträffa, att de föreslagna stadgandena verkade såsom en utvidgning av importörernas ersättningsrätt enligt ersättningsförordningen.

Vid behandlingen av de hos tobaksgrossister anställdas ersättnings- De anställde fråga hava de sakkunniga kunnat vida närmare följa stadgandena i ersättningsförordningen än i fråga om tobaksgrossisterna. Sålunda hava helt naturligt handelsresande och platsförsäljare hos tobaksgrossister i ersättningsavseende ansetts böra beredas samma villkor som innehavare av motsvarande anställningar hos tobaksfabrikanter. Samma villkor hava de sakkunniga föreslagit för affärsledare och anföra såsom skäl härför följande:

»En affärsledare i en tobaksgrossistfirma torde nämligen icke böra anses yrkesutbildad i samma mening som eu fabriksledare. För den förre torde det grundläggande kravet få anses vara allmän affärskunnighet, medan däremot den senare först och främst måste äga full känne-

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

dom om tobaks fabrikationens tekniska frågor. Möjligheten att vinna ny anställning utom tobaksgrosshandeln respektive tobaksfabrikationen synes därför böra anses större för affärs- än för fabriksledare, något som ur ersättningssynpunkt bör tillmätas en viss betydelse.»

Övriga i tobaksgrosshandeln anställda hava i förslaget jämnställts med icke yrkesutbildad, å tobaksfabriks kontor eller lager anställd personal.

Beträffande de grundläggande villkoren för anställdas ersättningsrätt anföra de sakkunniga till sist i den allmänna delen av sin motivering:

»Det är otvivelaktigt, att åtskilliga tobaksgrossister med hänsyn till de betydande förändringar å fobaksmarknaden, som monopolets införande av dem motsågs komma att få till följd, antingen redan nedlagt sin verksamhet eller — och detta förhållande torde vara det vanligare — i viss utsträckning avskedat sin personal. Det vore tydligen obilligt, om personer, vilka sålunda utan eget förvållande förlorat sina anställningar inom tobaksgrosshandeln, icke skulle komma i åtnjutande av ersättning. Men så bleve fallet, därest man för de anställda inom ifrågavarande näring gjorde till villkor för erhållande av ersättning, att de vid tidpunkten för den av de sakkunniga föreslagna förordningens ikraftträdande innehade anställning hos tobaksgrossist. De sakkunniga hava därför ansett riktigt, att till avgörande tidpunkt välja tiden för monopolets ikraftträdande. För den, som redan före denna tidpunkt mist sin anställning, bör nämligen orsaken kunna antagas vara att söka icke i någon av monopolet förorsakad störning av principalens affärsverksamhet utan i andra förhållanden, vilka icke böra berättiga till ersättning. Den, som fyller villkoret om innehavd anställning vid tiden för monopolets ikraftträdande, bör emellertid å andra sidan icke därmed utan vidare anses berättigad till ersättning. Det låter nämligen tänka sig att han jämväl efter sagda tidpunkt blivit skild från sin anställning av annan anledning än den återverkan monopolets införande haft å hans principals verksamhet. De sakkunniga hava därför funnit nödigt föreslå, att såsom villkor för ersättnings erhållande ett visst orsakssammanhang mellan avskedandet och den avskedandes inskränkande av sin verksamhet såsom tobaksgrossist kan konstateras. Ett sådant orsakssammanhang torde kunna anses föreligga, då avskedandet föranletts av befattningens indragande eller verksamhetens nedläggande. De sakkunniga hava vidare funnit de i fråga om tobaksgrosshandeln och dess avlösande föreliggande särskilda förhållandena föranleda därtill, att anställd bör kunna åberopa icke allenast avskedande utan jämväl uppsägning av anställning såsom grund för ersättningsanspråk. De tobaksgrossister,

33 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.

vilka till följd av monopolbolagets indragande av deras rabatter komma att avveckla sin grosshandel med tobaksvaror, behöva för denna avvecklings verkställande en viss, icke allt för knappt tillmätt tidrymd, under vilken de fortfarande torde vara i behov av de anställdas biträde. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett billigt, att anställda, vilka uppsagts att lämna anställning hos tobaksgrossist senast med innevarande års utgång — i fråga om atfärsledare, vilka ej sällan äro anställda på längre tid, senast vid utgången av 1917 —, skola vara i ersättningsavseende likställda med de anställda, vilka redan lämnat sina befattningar.»

Emot de ovan återgivna huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag hava i de utlåtanden, vilka avgivits över förslaget, icke framförts några väsentliga anmärkningar. Kommerskollegium erinrar väl om, att kollegium redan förut haft anledning hävda den uppfattning, att då staten för sig monopoliserar en viss näring uteslutande av finansiella skäl och sålunda icke med föranledande av något den förevarande näringen såsom sådan berörande socialt eller annat likartat allmänt intresse, rättsmedvetandet synes fordra, att den enskilde, som genom monopoliseringsåtgärden förorsakas skada, av staten erkännes äga rättskrav på en mot skadans omfattning svarande gottgörelse. Kollegium finner jämväl tveksamt, huruvida de föreslagna ersättningarna åt vissa inom handeln yrkesutbildade personer verkligen uppväga det hinder i näringsverksamhet, som vållats dem genom monopolet. Emellertid tillstyrker kollegium, att åtgärder vidtagas för meddelande av bestämmelser med i huvudsak det innehåll, de sakkunniga föreslagit. Styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet hänvisar i sitt utlåtande till vad styrelsen förut anfört angående önskvärdheten av en avlösning av tobaksgrossisternas näringsverksamhet men har ej ansett sig hava att yttra sig rörande skäligheten av de grunder, på vilka sakkunnigeförslaget är byggt, och begränsar sig därför till ett yttrande rörande kostnadsfrågan. Vad till sist angår tobakscentralkommissionen, så har densamma lika med de sakkunniga i anledning av den nuvarande mindre tillfredsställande ordningen inom grosshandeln med tobaksvaror funnit önskligt, att en avlösning av tobaksgrossisternas verksamhet äger rum samt att i samband därmed ersättning i viss omfattning jämväl beredes den hos dem anställda personalen. Mot de huvudgrunder, efter vilka enligt kommittéförslaget en dylik avlösning skulle ske, säger sig centralkommissionen icke hava något att erinra, och uttalar kommissionen, att förslaget synts kommissionen erbjuda en ur olika synpunkter ganska tillfredsställande lösning av det invecklade spörsmålet om ersättningsrättens omfattning samt grunderna Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 202 höft. (Nr 227.) 5

Härda myndigheter m. m.

Departements-

chefen.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

för bestämmandet av ersättningarnas storlek. Endast i avseende å eu del detaljer i förslaget har kommissionen funnit anledning till erinran.

Den av de sakkunniga föreslagna avlösningen av tobaksgrosshandeln är avsedd att utgöra den slutliga lösningen av ett problem, som i viss mån låg inneslutet redan i det vida mera omfattande spörsmålet om tobaksmonopolets införande, men som först i samband med monopolets genomförande blivit i egentlig mening brännande. Såsom i det föregående framhållits, hava de anordningar, varigenom man avsåg att trygga den enskilda tobaksgrosshandelns fortsatta bestånd, icke i tillämpningen visat sig ägnade att vinna bifall vare sig hos tobaksgrosshandelns män eller hos monopolbolaget. Uttalandena från nämnda håll peka obestridligen i den riktningen, att en tillfredsställande lösning ej kan ernås genom jämkningar i det nu tillämpade systemet, utan att en beståndande lösningmåste vara en sådan, som å ena sidan giver monopolbolaget fria händer att ordna sin varudistribution och sitt förhållande till tobaksminuthandeln utan alla hänsyn till tobaksgrosshandeln samt å den andra lämnar denna närings idkare ersättning för liden förlust genom grossistrabatternas indragning och de i sagda näring anställda gottgörelse för mistad anställning. Den nu förebragta utredningen synes mig även på ett övertygande sätt ådagalägga, att allenast en lösning av angivet slag kan betecknas som verkligt rationell.

I allt väsentligt har jag i avseende å genomförandet av en sådan lösning kunnat ansluta mig till de sakkunnigas förslag, till vars finansiella konsekvenser jag i det följande torde få anledning återkomma. Så synas mig de föreslagna allmänna förutsättningarna för ersättningsrättens inträde hava blivit av de sakkunniga väl avvägda, övertygande skäl synas mig även anförda för att till grund vid ersättningens beräknande bör läggas icke vinsten utan omsättningens storlek. Mot förslaget har i denna del riktats den anmärkningen, att det kunnat inträffa, att affärsföretag, i vilka tobaksgrosshandel ingått allenast till mindre anpart än 25 procent och vilka därför enligt förslaget icke bliva ersättningsberättigade, av denna verksamhetsgren dock dragit en vinst, som i förhållande till totalvinsten överstigit nämnda siffra. Att så i vissa fall kan hava varit förhållandet vill jag ingalunda förneka; men dessa fall — vilka ej lära kunna väntas bliva alltför talrika — torde böra hänföras till gränsfallens kategori, vilken i en lagstiftning som den förevarande är oundviklig. Att av hänsyn till dessa fall övergå till vinstberäkningsgrunden synes mig icke böra ifrågakomma.

I fråga om storleken av de föreslagna ersättningarna till tobaks-

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

grossisterna har en ledamot av centralkommissionen ifrågasatt fastställandet av ett maximibelopp eller, alternativt, eu reduktion av de föreslagna proceutsatserna. Den förstnämnda åtgärden skulle i förhållande till ersättningsförordningen innebära tillämpandet av eu helt ny princip och synes redan av sådan grund knappast tillrådlig. 1 fråga om den senare bör till en början märkas, att en minskning av ersättningen till den lägsta ersättningsklassen till mindre än 10 procent av medelårsomsättningen väl knappast kan ifrågakomma vid det förhållandet, att ersättningen till importhandlandena för intrång i deras verksamhet utgår efter en ganska obetydligt lägre beräkningsgrund. Vidare synas starka skäl vara anförda för att med avseende å ersättningens storlek genomföra en gradering av tobaksgrossisterna, och i förhållande till den lägsta ersättningsklassen torde de båda högre klasserna knappast kunna anses alltför rikligt tillgodosedda. Till samma resultat torde man komma, om man utsträcker jämförelsen till de villkor, som i ersättningsförordningen tillerkänts tobaksfabrikanter och hos dem anställda yrkesutbildade arbetare. Jag har därför icke ansett riktigt föreslå någon avvikelse från förslaget i denna del.

Jag övergår härefter till att paragrafvis kommentera förslagets särskilda bestämmelser med angivande av de avvikelser av mera väsentlig art, jag i vissa punkter funnit skäligt göra från de sakkunnigas förslag. För vissa, av centralkommissionens anmärkningar föranledda ändringar av övervägande formell natur har jag ej ansett nödigt redogöra.

1 §•

Vid denna paragraf, vilken upptagits oförändrad från förslaget, yttra de sakkunniga bland annat:

»Den omedelbara anledningen till den förpliktelse att utgiva ersättning, som i förordningen ålägges staten, utgöres icke av monopolets införande i och för sig, utan dels därav, att monopolets verksamhet numera befunnits böra ändras på sådant sätt, att det självt distribuerar sin tillverkning, i följd varav grosshandeln med tobaksvaror i väsentlig mån måste upphöra, dels av de avskedanden av inom tobaksgrosshandeln anställda, som antingen redan skett i följd av driftinskränkning och affärsnedläggelse i anledning av monopolets införande eller äro att med anledning av grossistrabatternas upphörande ytterligare förvänta. Då emellertid nämnda förhållanden ytterst mer eller mindre nära samman-

Förslagets

särskilda

bestämmelser

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

hänga med monopolets införande, har man ansett hinder icke möta att här liksom i ersättningsförordningen angiva monopolets införande såsom anledningen till ersättningspliktens fastställande.»

2 §•

hör denna paragraf hava ersättningsförordningens motsvarande bestämmelser tjänat till mönster, dock har åt centralkommissionen här givits en med hänsyn till dess nya uppgift i viss män ändrad sammansättning. De lokala kommissionerna hava i allmänhet anordnats för större områden än län, då de annars skulle fått ett alltför obetydligt arbetsmaterial.

I de sakkunnigas förslag fanns icke föreskrivet, att ordföranden och den . av statskontoret utsedde ledamoten skulle vara gemensamma för samtliga lokalkommissioner, men hade de sakkunniga i motiveringen betecknat en dylik anordning såsom lämplig. På förslag av tobakscentralkommissionen har jag låtit ett stadgande härom inflyta i paragrafen.

3 §'

Bestämmelserna i 3 mom. av denna paragraf rörande avgivande i samband med ansökningen av viss förklaring med därvid fogat intyg ävensom de i 9 § givna stadgandena om påföljd vid lämnande av oriktig uppgift hava enligt vad de sakkunniga i sin motivering uttala tillkommit i syfte att skapa garantier därför, att ersättning kommer att utgå allenast till sadana anställda, vilka förlorat sina befattningar till följd av minskning av tobaksgrosshandelns omfattning. Det måste annars, påpeka de sakkunniga, befaras, att en tobaksgrossist, även om så icke vore av omständigheterna betingat, kunde avskeda sin i grosshandeln med tobaksvaror anställda personal allenast för att bereda densamma ersättning för förlorad anställning med tanke att, sedan ersättning väl tillerkänts de anställda, låta dem åter få anställning hos sig. — Skulle mot all förmodan en ersättningssökandes principal utan giltig anledning vägra att vitsorda sökandens uppgifter, bör, framhålla de sakkunniga, denne rimligtvis icke allenast av sådan anledning gå förlustig sitt ersättningsanspråk, utan bör det självfallet stå honom öppet att på annat sätt verifiera sina uppgifter.

5 §.

I sin motivering till bestämmelserna i 1 mom. av denna paragraf yttra de sakkunniga bland annat följande:

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

»För stadgandena i paragrafens första moment hava motsvarande stadgauden i 10 § av ersättningsförordningen tjänat till mönster. Tidpunkten för monopolets ikraftträdande motsvaras i de sakkunnigas förslag av tiden för den föreslagna förordningens trädande i kraft. Tobaksgrossist, som före sistnämnda tidpunkt nedlagt sin rörelse, blir alltså enligt förslaget icke berättigad till ersättning. Det måste nämligen, såsom förut nämnts, fasthållas, att det icke är tobaksmonopolets införande i och för sig, som utgör grunden för ersättningskravets berättigande, utan den indragning av grossistrabatterna, som får tänkas äga rum samtidigt med den föreslagna förordningens ikraftträdande. Har tobaksgrossist upphört med sin verksamhet, medan ännu från monopolbolagets sida möjlighet beretts honom att fortsätta densamma, lärer man få utgå ifrån, att för rörelsens nedläggande förelegat andra skäl, vilka icke äro av beskaffenhet att föranleda ersättningsrätt.»

Kommerskollegium har vid förevarande mom. erinrat, att kollegium ej kunnat förvissa sig, huruvida icke möjligen genom antagande i oförändrat skick av bestämmelsen, att tobaksgrossistverksamhet skall utövas vid förordningens ikraftträdande, någon näringsidkare oberättigat uteslutes från ersättningsrätt. Förenämnda ledamot av centralkommissionen har framhållit, att sådan uteslutning skulle komma att drabba vissa tobakshandlande, vilka före monopolets ikraftträdande idkat såväl grosssom minuthandel i tobaksvaror men vilka sedermera, enär monopolbolaget icke velat medgiva en minuthandelsrabatt av 24 procent till handlande, som jämväl dreve tobaksgrosshandel, nedlagt sistnämnda rörelsegren för att erhålla angivna höga rabatt.

Anmärkta förhållande, som icke av de sakkunniga berörts, har icke synts mig vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring av förevarande mom. sådant det av de sakkunniga föreslagits. Det av dem anförda skälet för att göra verksamhet vid den föreslagna förordningens ikraftträdande till villkor för ersättningsrätt synes mig vägande. Det måste ju medgivas, att en tobakshandlande, som nedlagt sin tobaksgrosshandel för att för sin minutaffär av monopolbolaget erhålla förenämnda höga rabatt, kan sägas hava så handlat till följd av monopolets införande. Å andra sidan torde han kunna anses hava genom den erhållna rabatten i viss mån vunnit ersättning för vad han genom grosshandelns nedläggande förlorat, och han torde, då han träffat sitt val, knappast hava utgått ifrån, att sådan ersättning skulle komma att beredas honom i annan ordning. Det lärer i varje fall här knappast kunna vara fråga

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

om andra än sådana tobaksland lande, för vilka grosshandeln i tobaksvaror varit av jämförelsevis underordnad betydelse, ty i annat fall torde väl deras val gått i annan riktning. För ett bedömande av, i vilken utsträckning de ersättningsberättigades antal skulle komma att ökas, därest man tillmötesginge nu omhandlade grupp genom ett undantagför dess del från kravet på verksamhet i tobaksgrosshandeln vid förordningens ikraftträdande, saknas emellertid varje hållpunkt, och det är på grund härav icke möjligt att beräkna, i vilken mån kostnaderna för tobaksgrosshandelns avlösande kunde komma att höjas genom ett sådant tillmötesgående. Jämväl med hänsyn härtill har jag ansett riktigast att icke frångå de sakkunnigas förslag.

Tobakscentralkommissionen har vid förevarande mom. erinrat, att de där upptagna stadgandena, i likhet med bestämmelserna i 10 § ersättningsförordningen, vilka tjänat till förebild vid avfattningen, enligt sin ordalydelse knappast vore tillämpliga å aktiebolag och handelsbolag. Meningen hade emellertid uppenbarligen icke varit att från rätt till ersättning enligt 10 § ersättningsförordningen utesluta bolag, och hade bestämmelserna i sagda lagrum icke heller av centralkommissionen givits dylik tolkning, (hiskligt vore emellertid att tydligare utmärktes, vad som uti ifrågavarande hänseende vore lagstiftarens mening.

Att förevarande bestämmelser liksom berörda stadganden i ersättningsförordningen äro avsedda att äga tillämplighet ej allenast å enskilda tobaksgrossister utan även å handelsbolag och aktiebolag, ligger i öppen dag. Då, såsom centralkommissionen upplyst, stadgandena i ersättningsförordningen också givits sådan tydning, synes det emellertid knappast erforderligt att i detta avseende vidtaga någon ändring i den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av förevarande stadgande.

Ceutralkommissionen bär vidare fäst uppmärksamheten på att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna komme att medföra en av de sakkunniga tydligen icke avsedd direkt utsträckning av den i 10 § av ersättningsförordningen stadgade rätten till ersättning åt importörer av cigarrer och cigarrcigarretter. »I nyss omförmälda lagrum», yttrar centralkommissionen, »är nämligen såsom villkor för importörs rätt att erhålla ersättning stadgat, att verksamheten skall hava drivits från och med den 1 januari 1911, medan kommittéförslaget under i övrigt enahanda förutsättningar inrymmer dylik ersättningsrätt jämväl åt sådan importerande grossist, som börjat sin verksamhet under loppet av nyss-

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

borörda ar, d. v. s. före den 1 januari 1912. Eu dylik utsträckningav den i 10 § ersättningsförordningen stadgade ersättningsrätten torde vara så mycket mera betänklig, som densamma, efter vad av kommittéförslaget synes framgå, skulle komma allenast grossister men däremot icke minuthandlande i importerade cigarrer och cigarrcigarretter till godo.»

Med anledning av vad centralkommissionen sålunda anfört har jaggenom en ändring i 3 inom. sökt råda bot på det anmärkta missförhållandet.

Rörande förevarande moment, det första, anser jag mig vidare böra ur de sakkunnigas motivering' återgiva följande:

»Vid beräkningen av den tobaksgrossistens genomsnittliga försäljning, som utgör grundvalen för avgörande av frågan om ersättningsrätten och bestämmandet av ersättningsbeloppet, har det icke ansetts lämpligt medtaga det sistförfluten året, under vilket ju tobaksgrosshandeln varit underkastad alldeles säregna yttre inflytelser. Att åter till grund för beräkningen lägga en hel fyraårsperiod före år 1915 skulle inneburit ett utsträckande av kravet på viss verksamhetstid utöver vad som kan anses som skäligt. De sakkunniga hava därför föreslagit en begränsning till den sistnämnda år närmast föregående treårsperioden, en tidrymd, som torde vara fullt tillräcklig för erhållande av en tillförlitlig medelsiffra.

Där tobaksgrossistaffär varit förenad med tobaksfabrikation, bör icke tobaksgrossistens omsättning- av varor av eget fabrikat få medräknas i den omsättning, som berättigar till ersättning, enär ju tobaksfabrikanternas ersättningsfråga redan förevarit. Med hänsyn härtill har stadgats, att allenast av annan tillverkade tobaksvaror må i ersättningsavseende tagas i beräkning.»

Enligt den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av 2 mom. 5 § 2 mom. skulle, vid avgörandet av till vilken ersättningsklass en tobaksgrossist vore hänförlig, hänsyn tagas icke allenast till hans handel med av annan tillverkade svenska tobaksvaror och av annan importerade utländska tobaksvaror utan även till av honom själv importerade cigarrer och cigarrcigarretter. Den direkta importen, vilken ansetts kunna äga bestånd även efter monopolets införande och för vilken ersättning med anledning därav utgår efter en lägre beräkningsgrund, skulle sålunda komma att tillmätas inflytande på storleken av den ersättning, för vilken en annan del av tobaksgrossistverksamheten ligger till grund. Detta skulle exem-

40 Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nt 227.

pelvis innebära, att en tobaksgrossist med en import av 60 procent och en tobaksgrosshandel i övrigt av allenast 15 procent av den totala varuomsättningen skulle för denna senare del av sin omsättning placeras i samma ersättningsklass som en tobaksgrossist, vars grosshandel i svenska och av annan importerade utländska tobaksvaror uppgått till 75 procent av hans hela omsättning. Då detta synts mig mindre rättvist, har jag föranletts vidtaga en sådan ändring i de sakkunnigas förslag, att vid fördelningen i ersättuiugsklasser hänsyn icke tages till sådan direkt importverksamhet, som ovan berörts.

Med »försäljningspris» avses tydligen att beteckna, vad tobaksgrossisten verkligen erhållit för sina varor. Fråga är alltså icke om bruttopriser, i vilka ingå av tobaksgrossisten medgivna rabatter, utan om nettopriser.

6 § 4 mom. j fråga om 4 mom. yttra de sakkunniga:

»Då de sakkunniga sett sig nödsakade att till grund för ersättningens bestämmande lägga icke handelsvinsten utan omsättningen, skulle hithörande stadganden, om de ej genom andra bestämmelser modifierades, tydligen innebära, att tvenne tobaksgrossister med samma omsättning även erhölle samma ersättning, oberoende av att den ene tilläventyrs uppenbarligen haft en betydande vinst, den andre en jämförelsevis ringa sådan. Ett sådant förhållande vore tydligen mindre tillfredsställande. Men även ur andra synpunkter har det funnits önskvärt att vid ersättningens bestämmande någon hänsyn kunde tagas till andra omständigheter än sökandens omsättning. Faktorer sådana som den ersättningsberättigades ålder, längden av hans verksamhetstid, hans utsikter till framtida försörjning samt den tendens till utveckling i ena eller andra riktningen, som gjort sig gällande i hans verksamhet, hava alla sin betydelse vid uppskattningen av den förlust, den ersättningssökande kan antagas komma att lida genom grossistrabatternas bortfallande. De sakkunniga hava ansett, att utsikterna att vid ersättningsfrågornas bedömande nå ett ur rättvisans och billighetens synpunkt verkligt tillfredsställande resultat skulle i betydande grad förökas, därest kommissionerna tillädes befogenhet att, med hänsyn tagen till bland annat förenämnda synpunkter, inom en viss, icke alltför snävt tilltagen marginal öka eller minska ersättningsbeloppen. 1 sådant syfte har stadgandet i 4 mom. första stycket tillkommit. Enligt de sakkunnigas mening skulle kommissionerna hava att förfara på ungefärligen följande sätt. Sedan de ersättnings sökande med hänsyn till omsättningens relativa storlek tilldelats någon av de tre grupper, som omförmälas i 2jnom.,

41 Kung/. Maj:ts Nå<i Proposition Nr 227.

undersökas de särskilda fallen ur synpunkten av att ernå kännedom om omständigheter, som kunna anses böra föranleda höjning eller sänkning av ersättningsbeloppet. De fall, med vilka dylika omständigheter icke befinnas förknippade, bilda normalfallen, med ersättningsbelopp, som bestämmas av omsättningssiffrorna allena. Övriga ersättningsberättigade grupperas med hänsyn till de förhållanden, som vid jämförelse med normalfallen finnas betinga rätt till ökad eller minskad ersättning. Härvid hava kommissionerna att utgå från det föreliggande materialet, men äga, där detta befinnes otillfredsställande, införskaffa kompletterande uppgifter. Det säger sig emellertid självt, att de sakkunniga, med den ståndpunkt de intagit i fråga om grundvalen för ersättningens bestämmande, icke avsett att kommissionerna skulle i större omfattning nödgas verkställa undersökningar rörande de ersättaingssökandes handelsvinst. Om och i vilken utsträckning så bör ske, böra kommissionerna äga full frihet att själva avgöra.

Där i tobaksgrossistfirma ledningen av verksamheten handhafts av särskilt anställd person, affärsledare, har detta inneburit en belastning av affären, som icke haft sin motsvarighet i fråga om firmor och dessa äro de ojämförligt flesta — vilkas innehavare själva handhaft verksamhetens ledning. Innehavaren av en firma, där förstberöi'da förhållande varit rådande, bör därför såsom regel göra en mindre förlust än en firmainnehavare av sistberörda slag, därest förhållandena i övrigt i båda fallen varit likartade. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga funnit skäligt föreslå, att, där affärsledare varit anställd hos tobaksgrossist, sådan minskning av tobaksgrossistens ersättning, varom nyss talats, må kunna äga rum med högst halva det beräknade beloppet.»

Vid detta mom. har meranämnda ledamot av centralkommissionen ifrågasatt, att den föreslagna rätten för kommissionerna att med högst en fjärdedel öka eller minska ersättningsbeloppet skulle helt utgå eller, liksom i ersättningsförordningen, begränsas till allenast tio procent.

De sakkunnigas förslag innebär i denna del en avsevärd utveckling i förhållande till det i 8 § 3 mom. ersättningsförordningen givna stadgande, varest centralkommissionens befogenhet, på sätt från nämnda håll anmärkts, erhållit en snävare begränsning. Skälen för att centralkommissionen bör beredas möjlighet att vid ersättningsfrågornas avgörande utöva en i viss mån utjämnande verksamhet synas mig hava av de sakkunniga på ett övertygande sätt framhållits. I alldeles särskild grad torde behovet av en sådan verksamhet göra sig gällande i fråga om Bihang till riksdagens protokoll IDIG. 1 satnl. 202 höft. (Nr 227.) 6

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

tobaksgrossisterna, vilkas ersättning man i huvudstadgandet nödgats ställa i förhållande till omsättningen, medan man däremot beträffande tobaksfabrik»nterna kunnat utgå från handelsvinsten. Med det föreslagna stadgandet har i främsta rummet avsetts just att bereda tillfälle till ett hänsynstagande till handelsvinsten, där denna kan utrönas. Men jämväl andra förhållanden, ägnade att angiva graden av tobaksgrossistens förlust genom monopolets införande, hava exemplifierande inryckts i förevarande mom., som därigenom erhållit en betydligt större räckvidd än motsvarande stadgande i ersättningsförordningen. I ena som i andra avseendet betecknar detsamma enligt min mening en lämplig utveckling av grundtanken i sistnämnda stadgande. Jag vill i detta sammanhang ej underlåta att betona, att den i centralkommissionens hand lagda befogenhet ju ingalunda allena innefattar eu rätt att öka utan i lika mån en rätt att minska ersättningsbeloppen. Det torde icke vara anledning befara, att den förra rätten skall komma att ensidigt av centralkommissionen tagas i anspråk.

6 §•

\id denna paragraf anföra de sakkunniga till en början:

»Beträffande förutsättningarna för rätten till ersättning för inom tobaksgrosshandeln anställda hava de sakkunniga icke funnit sig kunna draga gränsen så snävt, att ersättning tillerkännes allenast personer, vilka varit anställda hos tobaksgrossist, som själv är enligt förordningen berättigad till ersättning. Av eu dylik begränsning skulle nämligen följa, att om en tobaksgrossist, som i övrigt uppfyller villkoren för erhållande av ersättning, icke utövat sin verksamhet under sådan tid, som i förordningen förutsättes, jämväl de i affären anställda skulle mista rätten till ersättning för förlust genom anställningens upphörande, något som vore uppenbart obilligt. I åtskilliga fall har vidare förekommit, att tobaksgrossistaffärer, vilkas rörelse i betydande omfattning innefattat försäljning i gross av svenska och utländska tobaksvaror, men vilkas omsättning av svenska tobaksvaror, av annan importerade tobaksvaror och direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter icke haft den relativa omfattning, som berättigar till ersättning, efter tobaksmonopolets införande nedlagt sin rörelse. Även om man, såsom i ersättningsförordningen skett, utgår ifrån, att dylika affärer, som huvudsakligen varit baserade på import av cigarretter, även efter monopolets införande skulle kunna bedrivas i ungefär oförändrad omfattning, och av sådan anledningfinner sig icke kunna tillerkänna affärens innehavare ersättning, så är

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

det å andra sidan tydligt, att affärens nedläggande stått i det sammanhang med monopolets införande, att billigheten synes kräva, att de, som genom dylik affärs nedläggande förlorat anställning, icke uteslutes från ersättning. Ur dessa synpunkter hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att rätt till personlig ersättning jämväl skall tillkomma den, som haft stadigvarande anställning hos tobaksgrossist, vilken icke är berättigad till ersättning, men vilkens försäljning i gross av tobaksvaror, som av annan tillverkats, under år 1914 utgjort minst 25 procent — för affärsledare har, av skäl som nedan angivas, gränsen dragits högre _— av hans varuomsättning i dess helhet. Genom denna begränsning bliva från rätt till ersättning uteslutna endast de, som äro anställda hos kolonialvarugrossisterna i egentlig mening, i vilkas rörelse tobaksgrosshandeln utgör en jämförelsevis underordnad detalj. Med hänsyn därtill att i dessa" affärer de biträden, som sysslat med tobaksförsäljnmgen, i regel jämväl haft att göra med varuförsäljningen i övrigt, och att här långt 'större möjlighet finnes för principalen att fortfarande bibehålla den anställde med något förändrad sysselsättning, synes tillräcklig anledning ej föreligga att medgiva ersättning i dessa fall, där det dessutom ofta skulle vara förenat med störa svårigheter att kontrollera, i vad män ett avskedande föranletts av tobaksgrosshandelns upphörande eller inskränkande.»

Rörande den föreslagna rätten till personlig ersättning i vissa fall till den, som är eller varit anställd hos icke ersättningsberättigad grossist, har tobakscentralkommissionen anmärkt, att förutsättningen härför vore, att icke blott den ersättningssökande själv utan jämväl den grossist, hos vilken han är eller varit anställd, uppfyllde vissa i paragrafen närmare angivna kvalifikationer, vilka för grossistens vidkommande vore av den art, att prövningen av deras förefintlighet understundom torde kräva en ganska ingående granskning av grossistens bokföring. Någon skyldighet för grossist att tillhandahålla centralkommissionen sina handelsböcker funnes emellertid icke stadgad — och torde icke heller kunna stadgas för annat fall än då grossisten för egen del framställde anspråk på ersättning. Över huvud innehölle för fattnings förslaget intet annat stadgande om huru det för prövning av en icke ersättningssökande grossists kvalifikationer i nu ifrågavarande hänseende erforderliga materialet skulle göras för kommissionerna tillgängligt, än den generella bestämmelsen i 2 § 5 mom. om skyldighet för den, som gjorde anspråk på ersättning, aft efter anmaning tillhandahålla kommissionerna erforderliga handlingar och upplysningar. Med tämligen stor säkerhet syntes kunna sägas att

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

det i många fall, även där vederbörande principal ställde sig än så tillmötesgående, korame att för ersättningssökande personal erbjuda synnerligen stora svårigheter att uppfylla ifrågavarande skyldighet, och än svårare, om icke alldeles omöjligt, torde detta komma att bliva, därest i något fall principalen skulle ställa sig avvisande gentemot personalens begäran om erforderliga upplysningar beträffande hans rörelse.

Vad centralkommissionen påpekat innebär otvivelaktigt en icke ringa olägenhet. Emellertid torde det knappast vara möjligt att genom ändringar i och tillägg till förordningens hithörande bestämmelser ernå en lösning av svårigheterna. Det torde dock finnas skäl för antagandet, att det under den praktiska tillämpningen av dessa stadganden skall i de flesta fall visa sig möjligt att kringgå stötestenarna. Det ligger i sakens natur att kommissionerna i de fall, varom centralkommissionen talar, måste äga befogenhet att med ganska stor frihet pröva de föreliggande förhållandena och att kraven på bindande bevisning böra kunna med hänsyn till omständigheterna av kommissionerna modifieras.

Rörande paragrafens innehåll i övrigt anföres i sakkunnigeförslaget följande:

>1 förslaget har stadgats att ersättning skall utgå allenast till den, som innehaft stadigvarande anställning hos tobaksgrossist och, beträffande annan anställd än affärsledare, varit sysselsatt i och för principalens handel i gross med tobaksvaror. Med 'stadigvarande’ avses givetvis samma förhållande som i ersättnings förordningen betecknas på detta sätt. Med kravet på att den anställde skall hava varit verksam ’i och för’ grosshandeln med tobaksvaror hava de sakkunniga velat understryka, att hans arbete i alldeles övervägande grad skall hava tagits i anspråk för nämnda verksamhet.

Såsom 'affärsledare' är enligt förslaget att anse den, som mot viss, överenskommen avlöning varit anställd såsom ledare av tobaksgrossistaffär. Där, såsom i allmänhet torde varit fallet, innehavaren av sådan affär själv utövat ledningen av densamma, är han givetvis enligt förslaget icke att betrakta såsom affärsledare och alltså icke ersättningsberättigad enligt 6 §. Har tobaksgrossistaffär aktiebolagets form, torde väl en verkställande direktör hava mot särskild, kontraherad gottgörelse lett verksamheten. Denne bör då, oavsett huruvida han själv är aktieägare i bolaget eller ej, vara berättigad till personlig ersättning. Gentemot de försök, som må komma att göras att konstruera ett anställningsoch löntagareförhållande, måste noga fasthållas vid kravet på att verklig

45 Kung!. Maj:tx Nåd. Proposition Nr 227.

anställning förekommit samt att avlöning, vare sig i lönn av lön, tantiem eller andra förmåner, kan visas hava verkligen åtnjutits.

Den särställning affarsledaren i vissa avseenden intager bland .de anställda har föranlett de sakkuniga att i särskilda stadganden angiva förutsättningarna för affärsledares ersättningsrätt. Då affärsledaren såsom regel måste antagas hava haft ledningen av hela affären och alltså, där vid sidan av tobaksgrosshandeln annan affärsverksamhet förekommit, förestått jämväl denna, hava de sakkunniga ansett sig kunna utgå ifrån att hans ställning kan väntas komma att allvarligt rubbas allenast i fall, där tobaksgrosshandeln utgjort minst hälften av hela verksamheten, samt i anslutning härtill föreslagit en begränsning av affärsledares ersättningsrätt till sådana fall, en begränsning, som för övriga anställdas del äger sin motsvarighet i kravet på anställning i och för tobaksgrosshandeln.

Det har vidare ansetts lämpligt att i ett avseende göra skillnad mellan affärsledare, vilken innehaft anställning hos tobaksgrossist, som i 5 § 2 mom. a) och b) avses, och affärsledare, vilken varit anställd hos annan tobaksgrossist, vars tobaksgrosshandel dock nått ovan angivna gräns. Affärsledare av den förra gruppen hava varit anställda hos tobaksgrossister, vilka äro berättigade till ersättning och vilkas verksamhet med hänsyn härtill kan antagas bliva föremål för eu ingående granskning, som skänker tillfälle till en undersökning av grunden för avskedandena. Principalerna för de till den senare gruppen hörande affärsledare torde däremot såsom regel icke vara berättigade till ersättning, vare sig till följd av att deras verksamhet fortgått under alltför kort tid eller på grund av beskaffenheten av deras omsättning av tobaksvaror. Med anledning härav förefinnas i dessa fall knappast samma möjligheter som i de nyss nämnda till granskning av grunden för avskedandena. Man har därför ansett sig i dessa fall böra uppställa kravet på nedläggande av tobaksgrosshandeln, medan man i de andra fallen kunnat åtnöjas med fordran att indragning av befattningen ägt rum.

Motsvarande skillnad har för övriga anställdas del ansetts böra göras mellan dem, som ägt anställning hos ersättningsberättigad tobaksgrossist, och dem, som varit anställda hos annan tobaksgrossist, vilkens omsättning i gross av tobaksvaror dock varit av förut angiven relativ betydenhet.

I avseende på den tillryggalägga verksamhet, som anställd bör få räkna sig tillgodo i ersättningsavseende, hava de sakkunniga ansett billigheten kräva, att såsom sådan verksamhet må anses icke allenast anställning hos tobaksgrossist, som i 6 § 1 mom. sägs, utan jämväl verksamhet såsom tobaksgrossist eller tobaksfabrikant eller såsom an-

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

ställd inom tobakshanteringen. Då dessa olika arter av verksamhet hava det gemensamt, ätt de samtliga drabbats av förändringar, som blivit en följd av tobaksmonopolets införande, böra de även i anmärkta hänseende jämställas.

Anställning hos monopolets utövare har tillerkänts samma inverkan på ersättningsfrågan som beträffande de fabriksanställda; det torde nämligen ej vara osannolikt, att monopolbolaget vid sina tobakskontor finner lämpligt anställa en del av de i samband med tobaksgrosshandelns avlösande entledigade. Löfte om anställning hos monopolbolaget till senast ingången av år 1917 har tillagts samma betydelse. Därest den fgreslagna förordningen träder i kraft under försommaren innevarande år, torde monopolbolaget till hösten hava vunnit den överblick av situationen, som behöves för ett avgörande i fråga om de av centralkommissionen monopolbolaget tillställda ansökningarna om anställning hos bolaget. Bolaget avlåter då om sina beslut meddelande till centralkommissionen, till vilken tidigast vid nämnda tid ersättningshandlingarna torde kunna väntas inkomna från lokalkommissionerna.

I avseende å såväl villkoren för erhållande av ersättning som sättet för ersättningens beräknande hava de sakkunniga icke ansett skäl föreligga att göra skillnad mellan dem, som redan under år 1915 förlorat sin anställning, och dem, som avskedats först under år 1916; det har nämligen icke ansetts billigt, att de förra till följd av omständigheter, över vilka de icke själva varit herrar, skulle försättas i en sämre ställning än de senare.»

^ §•

Mot det förslag till utbetalning i förskott i vissa fall av en del av den sökanden av lokalkommission tillerkända ersättning, vilket av de sakkunniga i denna paragraf framlagts, har centralkommissionen riktat vissa anmärkningar samt hänvisat till den ordning för förskottsutbetalning till vissa av de jämlikt ersättningsförordningen ersättningsberättigade, som stadgats genom kungl, brev till centralkommissionen den 21 september 1915.

Med hänsyn till vad centralkommissionen anfört har förevarande paragraf givits en avfattning, som nära ansluter sig till bestämmelserna i berörda kungl. brev.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

8 §•

Med anledning av eu anmärkning av tobakscentralkommissionen har den i 3 mom. stadgade ansökningstiden begränsats från av de sakkunniga föreslagna sex månader till tre månader.

9 §•

Jämväl denna paragraf bar med föranledande av en erinran från tobakscentralkommissionen blivit föremål för någon ändring.

Tidpunkten för förordningens ikraftträdande torde lämpligen kunna fastställas till den 1 juli 1916.

I fråga om de finansiella konsekvenserna av förslaget yttra de sakkunniga följande:

»Med ledning av uppgifter, som tillhandahållits av aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, hava de sakkunniga till ett stort antal tobaksgrossister utsänt frågeformulär för utrönande av deras medelomsättning under åren 1912—1914 av dels alla slags varor, dels svenska och av annan importerade utländska tobaksvaror, dels och direkt från utlandet importerade cigarrer och cigarrcigarretter ävensom för vinnande av erforderliga uppgifter rörande hos dem i och för grosshandeln med tobaksvaror anställda personer. De influtna uppgifterna hava granskats, iakttagna felaktigheter hava, där så kunnat ske, rättats med ledning av infordrade kompletterande uppgifter, och hela materialet därefter sammanställts och bearbetats. Det är tydligt, att de erhållna kostnadssiffrorna måste betecknas som approximativa; de lämnade uppgifterna torde nog vid den mera ingående prövning, de komma att underkastas vid ersättningsfrågornas handläggning, ej sällan få i ena eller andra avseendet modifieras. Det inflytande, vissa av de föreslagna stadgandena kunna komma att utöva å de verkliga kostnaderna, undandrager sig varje kalkyl. Så är t. ex. fallet med den kommissionerna tillerkända befogenheten i 5 § 4 mom. att med hänsyn till sig företeende omständigheter öka eller minska ersättningsbeloppen. I nedanstående sammanställning är ersättningsbeloppet till tobaksgrossisterna därför beräknat allenast efter de angivna procenttalen av medelårsomsättningen. Svårberäkneliga äro de

Kostnads* beräkning,

48 Kung!. Maj.ts Nåd. Preposition Nr 227.

ekonomiska konsekvenserna av stadgandena i 4 § 1 mom. (om ränta), i 6 § 6 mom. (om livränta), i 7 § (om förskott) och i 8 § (om understöd). Man måste här nöja sig med en rund siffra, som kan synas skälig.

Resultatet av den verkställda bearbetningen av de från tobaksgrossisterna erhållna uppgifterna utvisas i nedanstående sammanställningar, däri avdrag skett för sådan omsättning av direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter, för vilken ersättning redan utgivits:

Tobaksgrossister:

Anställda:

Affärsledare, handelsresande och platsförsäljare:

1) ännu i tjänst......................................................................

2) avskedade sedan monopolets ikraftträdande..............

Beräknad

ersättning

kr.

322,000

56,700

Andra anställda:

1) ännu i tjänst....................................................................................... 57,200

2) avskedade sedan monopolets ikraftträdande............................ 10,700

Summa 446,600.

Antages räntekostnaden till 5 procent å den sammanlagda beräknade ersättningssumman under tre fjärdedels år, utgör denna kostnad omkring 85,000 kronor.

49 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

Kostnaderna för understöd synas kunna antagas komma att hålla sig inom ett belopp av omkring 50,000 kronor.

Arvodena till centralkommissionen och lokalkommissionerna samt till räkenskapsgranskare torde knappast överskrida ett belopp av tillhopa 50,000 kronor.

Härutöver torde för täckande av kostnader, som kunna föranledas av bestämmelserna i 6 § 6 mom. och 7 §, ävensom för bestridande av oförutsedda kostnader den genom förestående beräkningar erhållna summan böra avrundas uppåt med ett ej alltför obetydligt belopp.

Kostnadsberäkningen kan då sammanfattas på följande sätt:

Kr.

ersättning till tobaksgrossister ........................ 1,835,500

» » anställda .................................... 446,600

räntekostnad ......................................................... 85,000

understöd ............................................................... 50,000

arvoden till kommissionerna etc...................... 50,000

oberäkneliga och oförutsedda kostnader ...... 132,900

Summa 2,600,000.»

De av mig vidtagna ändringar i de sakkunnigas författningsförslag torde icke böra föranleda någon jämkning i den kostnadsberäkning, som av de sakkunniga framlagts. Jag utgår alltså från att tobaksgrosshandelns avlösande bör antagas komma att betinga en kostnad a\ ungefärligen 2,600,000 kronor. Det återstår att beröra frågan, huruvida de fördelar, som ernås genom förslagets genomförande, kunna förväntas motsvara denna kostnad, samt att angiva sättet för dess bestridande..

1 sitt utlåtande över sakkunnigeförslaget yttrar styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, att de fördelar, bolaget skulle vinna genom grosshandelns avlösande, vore så beaktansvärda, att det väl kunde ifrågasättas att monopolbolaget för att underlätta planens genomförande skulle kunna åtaga sig att inom vissa gränser ikläda sig kostnaden därför. Det vore styrelsens mening att, därest kostnaden kunde begränsas till ungefärligen det av de sakkunniga angivna beloppet,_ bolaget borde kunna åtaga sig att bära densamma, under förutsättning att bolaget finge fullt fria händer i avseende å varuförmedlingen mellan bolaget och minuthandeln. Styrelsen vore därför beredvillig att, närhelst begäran Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 202 höft. (Nr 227.) 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

därom från statens sida framställdes, ofördröjligen vidtaga åtgärd för bolagsstämmans hörande samt under angivna förutsättningar tillstyrka bolaget att ikläda sig kostnaden för avlösandet och för sådant ändamål godkänna sadant tillägg till det mellan staten och bolaget gällande kontraktet, att bolaget förbunde sig att i den ordning i 2 § av kontraktet med staten föreskreves ersätta staten även kostnaden för grosshandelns avlösande.

Såsom av nu återgivna yttrande framgår, finner monopolbolagets styrelse fördelarna av vunnen frihet att ordna sin varudistribution utan alla hänsyn till tobaksgrosshandeln så betydande, att stjrrelsen är beredd föreslå bolaget att ikläda sig de därmed enligt de sakkunnigas beräkninoförbundna kostnaderna. Anledning till tvekan rörande lämpligheten av det utarbetade författningsförslagets genomförande torde därför ej föreligga. För att staten, vid bifall till förslaget, skall få sina av detsamma orsakade utlägg av monopolbolaget ersatta i samma ordning, som enligt det med bolaget avslutna kontraktet rörande monopolets utövning gäller bett äffande av staten i samband med monopolets införande till enskilda utbetald gottgörelse, erfordras särskilt medgivande från bolagets sida. Såsom ovan nämnts har bolagets styrelse förklarat sig villig att, om så påfordras, söka hos bolagsstämman utverka dylikt medgivande. Saken synes lämpligen kunna så ordnas, att, sedan behandlingen av förslaget i vederbörande riksdagsutskott fortskridit så långt att utskottet fattat ståndpunkt till detsamma, och under förutsättning att denna ståndpunkt mnebär ett tillstyrkande av tobaksgrosshandelns avlösande, monopolbolagets styrelse anmodas att hos bolagsstämman söka utverka medgivande, som ovan nämnts. Det är nämligen önskvärt, att sådant medgivande kan föreligga vid förslagets slutliga behandling i riksdagen.

. anshig, som erfordras för förslagets genomförande och varom jag i annat sammanhang torde få göra framställning, torde lämpligen höra givas förslagsanslags natur. Med avseende å det belopp, 50,000 kronor, som beräknats för understöd, torde emellertid, i likhet med vad som bestämts i fråga om det till understöd jämlikt ersättningsförordmngen avsedda belopp, överskridande ej böra få äga rum.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställde departementschefen, det täcktes Kungl. Maj:t i nådig proposition föreslå riksdao-en att antaga det föreliggande, av departementschefen nu upplästa förslaget till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Sjöcrona.