med förslag till förordning om tonnageavgift

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 232.

1 Nr 232.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till förordning om tonnageavgift; given Stockholms slott den 28 april 1916.

Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att antaga bilagda förslag till förordning om tonnageavgift.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 207 höft. {Nr 232.)

2 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Förslag

till

Förordning om tonnageavgift.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

Såsom bidrag till bestridande, i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade närmare föreskrifter, av de genom rådande höga fraktsatser stegrade kostnaderna för införsel till Sverige av vissa förnödenheter skall under år 1916 för svenska fartyg erläggas en särskild avgift, benämnd tonnageavgift, att utgå enligt bestämmelserna i denna förordning.

2 §•

Tonnageavgift skall, med undantag, som här nedan i denna § sägs, erläggas för varje fartyg, som den 1 januari 1916 var registreringspliktigt och då var eller sedermera före den 1 juni 1916 blivit infört i fartygsregistret.

Har antingen inträffat sådan omständighet, på grund varav fartyget jämlikt § 28 i förordningen angående registrering av svenska fartyg den 18 oktober 1901 skolat den 1 januari 1916 vara ur fartygsregistret avfört, eller ock fartyget före sistnämnda dag förändrats till pråm, som icke framdrives medelst därå befintligt maskineri, skall tonnageavgift icke erläggas.

Ej heller skall tonnageavgift utgå för:

a) staten eller kommun tillhörigt fartyg;

b) ång- eller motorfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 150 ton, eller segelfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 200 ton; eller

c) fartyg, som under år 1915 använts antingen uteslutande för regelbunden passagerar- och godstrafik i inrikes fart eller huvudsakligen °för annat ändamål än handelssjöfart eller resandes fortskaffande.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 232.

3 §•

Skyldig att erlägga tonnageavgift för fartyg är den, vilken den 1 januari 1916 var ägare av fartyget.

Tillhörde fartyget flera, anses rederiet vara avgiftsskyldigt, dock med åliggande för redare att svalka för avgiftens utgörande i förhållande till sin lott i fartyget.

4 §•

Tonnageavgiftens storlek är beroende av fartygets bruttodräktighet enligt den 1 januari 1916 gällande mätningshandling eller, i fråga om fartyg, som efter 1916 års ingång införts i fartygsregistret, vid införandet gällande mätningshandling; dock att, beträffande med skyddsdäck eller annat påbyggnadsdäck försett fartyg, i bruttodräktigheten skall inräknas rum, som enligt kungörelsen med provisoriska föreskrifter angående skeppsmätning i vissa fall den 25 juni 1909 må vara undantaget från inräkning i bruttodräktigheten.

Tonnageavgiften beräknas i övrigt enligt följande grunder.

1. För ång- eller motorfartyg utgår tonnageavgiften med 1 krona för varje ton av de första 150 och för varje överskjutande ton enligt denna

Tariff.

Fartygsgrupp,

brottoton

151—200

201—400

401—500

501—600

601—700

Ökning för varje hel ton inom gruppen, kronor

13 För fartyg, vars bruttodräktighet uppgår till 700 ton eller däröver, utgör tonnageavgiften 7 kronor för varje ton.

2. För segelfartyg utgår tonnageavgiften med 30 procent av det belopp, som enligt nyss angivna grunder skolat erläggas i tonnageavgift för fartyget, om detsamma varit att hänföra till ång- eller motorfartyg.

4 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

5 §•

1 mom. Har fartyg på grund av omständigheter, varöver ägaren ej kunnat råda, icke nyttjats till sjöfart under viss del eller olika delar av år 1915, sammanlagt ej understigande 180 dagar, må nedsättning i tonnageavgiften äga rum med belopp, som i varje särskilt fall efter därvid förekommande omständigheter prövas skäligt och rättvist, dock ej med mera än hälften av avgiftens belopp.

Därest sådant hinder, som nyss är sagt, förelegat oavbrutet under minst 180 dagar av år 1915 eller, där fartyget icke under så lång tid varit svenskt, under hela den tid, varunder det varit i svensk ägo, och fortfarande förefunnits vid 1916 års ingång, må större nedsättning än nu är sagt eller full befrielse från skyldigheten att erlägga tonnageavgift kunna medgivas.

Sådan nedsättning i eller befrielse från tonnageavgift må dock icke åtnjutas av annan avgiftsskyldig än den, som varit ägare till fartyget under minst 180 dagar av den tid, varunder detsamma sålunda icke nyttjats till sjöfart, eller, där fartyget icke under så lång tid varit svenskt, under hela den tid, varunder det varit i svensk ägo.

Har förändring i äganderätten till fartyget under år 1915 inträffat genom arv, giftorätt eller testamente, skall ägaren i avseende, varom här är fråga, anses såsom ägare även under tid, då fartyget tillhört vederbörande arvlåtare, make eller testamentsgivare.

2 mom. Har antingen avgiftsskyldig såsom ägare till fartyget eller annan person, från vilken fartyget övergått till honom genom arv, giftorätt eller testamente, erlagt frivilligt bidrag till följd av eu under hösten 1915 med representanter för rederinäringen träffad överenskommelse om inbetalning från vissa redare av medel att ställas till förfogande av statens livsmedelskommission, äger avgiftsskyldig att i den ordning, 16 § 1 mom. stadgar, erhålla avkortning å tonnageavgiften med det belopp, vartill bidraget uppgått.

6 §•

1. Kommerskollegium åligger genom den avdelning inom ämbetsverket, till vilken ärenden om fartygs registrering höra:

att före den 1 juli 1916, särskilt för varje län, upprätta en längd, benämnd tonnageavgiftslängd, vilken skall grunda sig på fartygsregistret, sådant det befanns den 1 januari 1916, och, i fall av behov, på de senast före nyssnämnda dag utfärdade, till kollegium inkomna mätbrev; dock att i fråga om fartyg, som den 1 januari 1916 var registreringspliktigt,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232. 5

men först därefter, ehuru före den 1 juni 1916 blivit i fartygsregistret infört, längden skall grundas å förhållandena vid tiden för införandet.

Denna längd skall upptaga varje i länet hemmahörande fartyg, som den 1 januari 1916 var i fartygsregistret infört eller som, ehuru nämnda dag registreringspliktigt, först därefter, men före den 1 juni 1916 blivit däri infört och för vilket icke enligt 2 § a) eller b) frihet från avgift äger rum, samt angiva för fartyget: dess nummer i registret, namn, art och hemort samt för segelfartyg tillika tacklingsarten; ägaren eller, där fartyget tillhörde flera, huvudredaren; ägarens eller huvudredarens hemvist tf01’ aktiebolag den ort, där styrelsen har sitt säte, och för handelsbolag den ort, där det driver sin rörelse); bruttodräktigheten i registerton och, i fråga om med skyddsdäck eller annat påbyggnadsdäck försett fartyg, sammanlagda rymden i registerton av rum, som enligt kungörelsen den 25 juni 1909 ‘må hava undantagits från inräkning i bruttodräktigheten; ävensom det belopp, vartill den för fartyget utgående tonnageavgiften enligt 4 § uppgår.

Har för fartyg efter den 1 januari 1916 men före upprättandet av tonnageavgiftslängden annan person i registret upptagits såsom huvudredare än den, som nyssnämnda dag var i sådant hänseende däri antecknad, skall längden angiva även den i registret sist upptagne huvudredaren och hans hemvist.

2. Kollegium åligger vidare:

att så fort ske kan och senast före den 16 juli 1916 i rekommenderat brev med allmänna posten genom bestyrkt utdrag av tonnageavgiftslängden meddela avgiftsskyldig eller, där fartyget tillhörde flera, i. längden angiven huvudredare underrättelse om vederbörande åliggande avgiftsplikt; börande samma underrättelse jämväl innefatta erinran om innehållet i 7 och 16 §§ av denna förordning; samt

att före utgången av juli månad 1916 tillställa Kungl. Maj:ts befallningshavande, en var för sitt län, bestyrkt avskrift av tonnageavgiftslängden för länet.

7 §•

Förmenar avgiftsskyldig, att tonnageavgift icke enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ i denna förordning bort honom påföras eller att honom påfört belopp icke blivit enligt 4 § rätt beräknat, eller önskar han nedsättning i eller befrielse från sådan avgift enligt 5 § 1 inom., äger han att söka rättelse genom framställning hos den i 8 § omnämnda tonnageavgiftsnämnden.

Sådan framställning skall, skriftligen avfattad, vid påföljd, att densamma eljest icke varder upptagen till prövning, ingivas eller, på sökan-

6 Kwiffl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

dens eget äventyr, i betalt brev med allmänna posten insändas till kommerskollegium samt vara dit inkommen senast före klockan tolv på dagen den 31 augusti 1916.

Kommerskollegium äger att hos tonnageavgiftsnämnden göra de framställningar om ändring i eller tillägg till i 6 §'omförmäla längder, som av omständigheterna föranledas.

8 §•

För att pröva och avgöra framställningar, som i 7 § sägs, tillsättes en nämnd, kallad tonnageavgiftsnämnden.

Denna nämnd sammanträder, på kallelse av ordföranden, i Stockholm under loppet av oktober månad 1916, och skall densamma hava avslutat sina arbeten senast den 15 november 1916.

9 §•

Tonnageavgiftsnämnden skall bestå av ordförande och sex ledamöter, vilka jämte suppleanter för dem utses av Kungl. Maj:t. Styrelserna för Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges redarförening skall beredas tillfälle att vardera föreslå fyra personer. Hava sådana förslag avgivits, skola två ledamöter och suppleanter för dem utses bland de sålunda föreslagna.

Sekreterare hos nämnden förordnas av Kungl. Maj:t.

10 §.

Kommerskollegium åligger att till tonnageavgiftsnämnden eller dess ordförande överlämna ej mindre de till kommerskollegium inkomna, i 7 § omnämnda framställningar från avgiftsskyldiga än även de inom ämbetsverket upprättade tonnageavgiftslängder samt att på anfordran tillhandahålla tonnageavgiftsnämnden fartygsregistret och övriga hos kollegium befintliga, till grund för anteckningarna i registret eller längderna liggande handlingar, vilka nämnden eller ordföranden prövar för nämndens arbete erforderliga.

11 §•

1 mom. Finner tonnageavgiftsnämnden vid prövning av framställning om befrielse från tonnageavgift på grund av stadgandet i 3 §, att annan person är avgiftsskyldig, skall nämnden överflytta avgiftsskyldigheten å denne.

7 Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

över ifrågasatt dylik överflyttning åvensom över sådan i 7 § omförmäld framställning av kommerskollegium, som avser antingen höjning av påförd tonnageavgift eller åläggande av avgiftsskyldighet i fall, där sådan icke enligt de av kollegium upprättade längderna föreligger, skall vederbörande fartygsägare eller, där fartyget tillhörde flera, huvudredare beredas tillfälle att yttra sig.

2 mom. Uppstå under tormageavgiftsnämndens överläggningar skiljaktiga meningar bland nämndens ledamöter och måste till följd därav omröstning verkställas, skall omröstningen vara öppen och den mening bliva gällande, vilken flertalet bland ledamöterna biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den, som biträdes av ordföranden.

Ärende må icke hos tonnageavgiftsnämnden till avgörande företagas, där icke jämte ordföranden minst fem ledamöter äro närvarande.

12 §.

över tonnageavgiftsnämndens förhandlingar föres protokoll. Av nämnden beslutade ändringar i fråga om skyldighet att erlägga tonnageavgift eller avgiftens storlek skola antecknas i såväl protokollet som vederbörlig tonnageavgiftslängd.

13 §.

Protokollet vid tonnageavgiftsnämndens sammanträden föres och de av nämndens beslut föranledda anteckningarna i tonnageavgiftslängderna verkställas av sekreteraren med biträde av de personer, som nämnden i övrigt må hava därtill förordnat.

Riktigheten av de i varje längd verkställda anteckningarna bestyrkes genom påskrift å längden av tonnageavgiftsnämndens ordförande och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter.

Justering av det hos tonnageavgiftsnämnden förda protokoll skall verkställas inför nämnden eller, i den mån det icke kan ske, efter nämndens sista sammanträde inför ordföranden och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter på tid, som av ordföranden bestämmes. Justeringen bestyrkes genom ett av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

14 §.

Det åligger tonnageavgiftsnämnden genom sekreteraren att så fort ske kan och senast inom utgången av november månad 1916:

8 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

a) i rekommenderat brev med allmänna posten genom bestyrkta utdrag av protokollet och vederbörlig tonnageavgiftslängd om nämndens beslut underrätta ej mindre avgiftsskyldig, som hos nämnden gjort i 7 § omförmäld framställning, än även den, vilken tonnageavgift blivit av nämnden påförd eller vilkens avgiftsskyldighet blivit på framställning av kommerskollegium av nämnden ändrad; börande samma underrättelse jämväl innefatta erinran om innehållet i 15 och 16 §§ av denna förordning; samt

b) till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande översända bestyrkt utdrag av tonnageavgiftslängden i fråga om fartyg, rörande vilka nämnden i något avseende beslutat ändring.

15 §.

Över tonnageavgiftsnämndens beslut må klagan ej föras.

16 §.

1 mom. Tonnageavgift inbetalas senast den 20 december 1916 hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där det fartyg, för vilket avgiften skall erläggas, enligt längden har sin hemort.

Inbetalningen sker genom insättning av det påförda beloppet å statsverkets giroräkning i riksbanken i den oi'dning, som för inbetalning av medel till länsstyrelse är stadgad.

Fråga om avkortning å tonnageavgift på grund av omständighet, som

1 5 § 2 mom. sägs, prövas, på framställning utav den avgiftsskyldige, av den Kungl. Maj:ts befallningshavande, hos vilken avgiften skall inbetalas.

2 mom. Underlåter avgiftsskyldig att inom den i 1 mom. föreskrivna tid fullgöra honom åliggande inbetalning av tonnageavgift, är han pliktig att gälda sex procents årlig ränta å det oguldna beloppet, räknat från och med den 21 december 1916 till dess betalning sker.

3 mom. Erlägges icke påförd tonnageavgift inom föreskriven tid, åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande att vidtaga åtgärder för beloppets behöriga indrivning,

Utmätning för indrivning av tonnageavgift och sådan ränta, som i

2 mom. sägs, verkställes i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad.

9 Kungl. Maj:tu nåd. proposition nr 232.

17 §.

Influtna tonnageavgifter redovisas av Kungl. Maj:ts befallningshavande i kronoräkenskaperna i enlighet med föreskrifter, som i sådant avseende skola av statskontoret utfårdas.

18 §.

Ordförande och ledamöter i tonnageavgiftsnämnden åtnjuta ersättning för sitt arbete ävensom, i förekommande fall, rese- och traktamentsersättning enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Till ersättning åt sekreteraren och övrig hos tonnageavgiftsnämnden anställd kanslipersonal anvisar Kungl. Maj:t, efter förslag av nämnden, erforderliga medel.

Här omförmälda ersättningar ävensom ersättning för hos kommerskollegium uppkomna särskilda kostnader för upprättande av längder m. m. enligt 6 § bestridas med inflytande tonnageavgifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter dep, då förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 207 höft. (Nr 232.)

10 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april

1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg, Statsråden: Hasselrot,

von Sydow, friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anförde härefter departementschefen, statsrådet Vennersten följande:

Vid underdånig föredragning den 14 sistlidne januari av de till statsregleringen för år 1917 hörande frågor yttrade jag som följer:

»Kristiden har medfört en prisstegring, som är högst kännbar för den mindre bemedlade delen av befolkningen. På grund härav erfordras åtgärder i skilda riktningar. En av de hithörande frågorna torde det tilllåtas mig att nu något beröra.

De svårigheter, som gjort sig gällande med afseende å införseln till Sverige av lifsmedel och andra förnödenheter, hava i väsentlig mån skärpts genom de höga fraktsatserna. Stegringen i frakterna har alltjämt fortfarit och på sista tiden nått sådan höjd, att hittills vidtagna åtgärder — varibland må nämnas införskaffande på frivillighetens väg från Sveriges redarförening och enskilda redare av bidrag till fraktlindring — visat sig

11 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

otillräckliga. Under sådana omständigheter har jag ansett det böra undersökas, om ej sjöfartsnäringen, vilken under de rådande extraordinära förhållandena tillförts högst betydande vinster, borde underkastas en särskild, för en gång utgående skatt, vars avkastning skulle användas till mildrande av de för landet i det hela uppkomna olägenheterna. Utredning i denna fråga har påbörjats. Grunderna för den nya beskattningen böra hänföra sig till en redan förfluten tidpunkt. Efter denna tidpunkt inträdda eller inträdande förändringar i de förhållanden, som bestämma skattskyldigheten, skola alltså icke hava inverkan å skatteplikten. Sedan utredningen afslutats, torde jag få förelägga Eders Kungl. Maj:t förslag i ämnet.

Skattens totalbelopp bör uteslutande användas för det angivna ändamålet och avpassas efter vad därför visar sig erforderligt, vilket icke ännu kan med tillräcklig noggrannhet beräknas. På grund av nämnda förhållande och med hänsyn jämväl därtill, att såväl inkomsten som utgiften i själva verket avse år 1916, har i det nu föreliggande budgetsförslaget icke upptagits den utgiftspost och den därmed till beloppet lika inkomstpost, som kunde föranledas af den ifrågasatta anordningen.»

Enligt nådigt bemyndigande hava kommerserådet Carl Malmen och landskamreraren Otto Vilhelm Landén tillkallats att verkställa den för angivna beskattningsfråga nödvändiga utredningen och att avgiva förslag till lagstiftning i ämnet. Skriftliga framställningar, innefattande erinringar mot den planerade beskattningen av sjöfartsnäringen, hava inkommit från Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redarförening och Föreningen Representanter för handel och industri samt ett antal enskilda redare. De ingivna skrivelserna hava varit överlämnade till de tillkallade sakkunniga för att av dem tagas i övervägande vid utförandet av det dem lämnade uppdraget.

Det av nämnda personer avgivna förslaget, vilket jag ansett böra såsom bilaga Ditt. A fogas till detta protokoll, har underkastats granskning inom statskontoret och kommerskollegium, vilka ämbetsverk avgivit underdåniga utlåtanden, statskontoret den 30 nästlidne mars och kommerskollegium, som i ärendet hört styrelserna för Sveriges redarförening och Sveriges allmänna sjöfartsförening, den 15 innevarande månad. Särskilda framställningar med anledning av det utarbetade förslaget hava därjämte inkommit dels till finansdepartementet från verkställande direktören i förnyade ångfartygsaktiebolaget Svenska Lloyd och Ångfartygsaktiebolaget Göteborg—Manchester H. Metcalfe, Göteborgs nya verkstadsaktiebolag m. fl. varvsföretag, Sveriges fartygsbefälsförening, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare, Östergötlands och Södermanlands industri- och handels-

12 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

kammare, handels- och sjöfartsnämnderna i Göteborg, Malmö, Gävle och Norrköping, handelsföreningen i Norrköping osamt handelskammaren i Göteborg dels ock till kommerskollegium från Angfartygsaktieliolaget Göta kanal, styrelsen för Svensk skeppsrederiförening för segelfartyg, Angfartygsaktiebolaget Gotland, styrelsen för Råå kretsen av Svensk skeppsredarförening jämte åtskilliga skeppsredare och befälhavarare i Råå samt J. P. Lundgren m. fl. skeppsredare och befälhavare i Skillinge.

Kommerskollegii berörda utlåtande har jag ansett böra såsom bilaga Litt. B fogas till detta protokoll.

Sedan berörda förslag därefter varit föremål för ytterligare bearbetning av nämnda sakkunniga, har ett reviderat författningsförslag, benämnt förslag till förordning om tonnageavgift, till mig avlämnats jämte en av landskamreraren Landén i anslutning därtill utarbetad promemoria av följande lydelse:

»Yördsain P. M.

särskild be- Sjöfartsnäringen är för närvarande underkastad inkomstbeskattning arksjöfarfs-e^ter enahanda grunder, som gälla för beskattning av all annan i Sverige näringen, skattepliktig näring, samt därjämte dels i särskild ordning skyldig att lämna vissa bidrag till de för sjöfartens underlättande vidtagna anstalter och dels underkastad en särskild beskattning under namn av lastpenningar. Den inkomst, som härflyter av sjöfartsnäringen, beskattas hos vederbörande fartygsägare genom den till staten utgående inkomst- och förmögenhetsskatten och de på grundval av inkomstbevillningen utgående kommunala utskylderna och andra avgifter. Härtill kommer, med avseende å de efter krigsutbrottet i augusti månad år 1914 invänta krigsvinsterna, den särskilda skatt till staten, som under namn av krigskonjunkturskatt antogs av 1915 års riksdag och om vars upptagande i riksstaten även för år 1917 " Kungl. Maj:t hemställt hos innevarande års riksdag.

Genom den nyssnämnda krigskonjunkturskatten avsågs att åstadkomma en tillfällig beskattning av »den ökade inkon st, som tillförts skattskyldig på grund av det genom närvarande krigstillstånd framkallade läget». Skatten träffar dock icke sådan inkomst av alla slag, utan huvudsakligen s. k. affärsvinster, d. v. s. inkomst av rörelse eller yrke, tillfälliga affärstransaktioner o. d. För skatteberäkningen tillämpas en progressiv skala. Skatteprocenten är lägst 12, vid en taxerad merinkomst under 5,000 kronor, och högst 18, vid en merinkomst av 320,000 kronor och däröver. Denna skatt träffar emellertid, vad nu sjöfartsnäringen angår, icke inkomsten av varje fartyg för sig utan den merinkomst, som ett rederiföretag haft av sin verksamhet under det år taxeringen avser, och fördelas, beträffande inkomst som

13 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

åtnjutits av rederibolag under annan form än aktiebolagsformen, här såsom i fråga om statens inkomst- och förmögenhetsskatt samt inkomstbevillningen, mellan delägarna i bolaget i förhållande till eu vars andel i bolaget. Om således vid inkomstens uppdelning på delägarna uppstår ett antal så små inkomstbelopp, att de tillsammans med delägarnas övriga inkomster ligga under den gräns, vid vilken skattskyldighet för så beskaffad inkomst inträder, undgå motsvarande delar av bolagets inkomst att beskattas. Under alla förhållanden minskas om ej i alla, så dock i flertalet fall genom inkomstens sönderdelning i smärre delar den progression, som i fråga om skatterna till staten skulle tillämpas, därest inkomsten bleve beskattad såsom en enhet. I fråga om aktiebolagen gäller att deras merinkomst är föremål för krigskonjunkturskatt endast hos bolagen själva, enär aktieutdelningen till aktieägarna icke i deras hand är underkastad denna beskattning.

Mot en särbeskattning av sjöfartsnäringen hava i de över det först framlagda författningsförslaget avgivna utlåtandena vissa betänkligheter framkommit.

Statskontoret yttrar sålunda, att invändningar givetvis kunna ur principiell synpunkt resas mot eu skatt med den föreslagna tonnageavgiftens läggning. Skatten vore, såsom utgående i förhållande till vissa yttre kännemärken hos skatteföremålet och utan hänsyn till ägarens intjänade inkomst, en typisk objektskatt, en form för beskattning, som, då det gäller skatter till staten, väl numera torde kunna betraktas såsom föråldrad. Och med de grunder, på vilka statens skattesystem eljest vore byggt, vore det icke väl förenligt, att en specialskatt lades på en särskild näring. Under nu rådande helt exceptionella förhållanden hade emellertid även i övrigt mångahanda avvikelser gjorts och måst göras från eljest allmänt vedertagna ekonomiska grundsatser, och då med hänsyn till de högst betydande vinster, som i det stora hela tillförts sjöfartsnäringen genom de under nu rådande extraordinära förhållanden oerhört uppdrivna fraktsatserna, ville synas, som om denna näring skulle kunna, utan att därigenom dess fortsatta bestånd och utveckling äventyrades, för mildrande av de genom ovannämnda förhållanden för landet uppkomna olägenheterna, åläggas särskilda ekonomiska förpliktelser, ansåge statskontoret dylika betänkligheter mot en särskild beskattning av ifrågavarande slag böra i detta fall vika, helst skatten ju vore avsedd att vara av tillfällig natur.

Kommerskollegium, som intager en gent emot det remitterade förslaget helt avvisande ställning, har däröver avgivit ett vidlyftigt yttrande, till vilket jag tillåter mig hänvisa.

14 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Den extra beskattning, som under krigskonjunkturskattens form ålagts den med anledning av krigskonjunkturerna särskilt vinstgivande handeln, industrien och affärsverksamheten av allehanda slag, byggde på förhållandena, sådana de tedde sig våren 1915. Krigskonjunkturskatteförordningens bestämmelser, rätt tillämpade, torde även vara tillräckliga för den vanliga krigsvinstens särskilda undantagsbeskattning, såvitt angår de verksamhetsgrenar, som man velat träffa med denna skatt. Men med avseende å de krigsvinster, som skapats för sjöfartsnäringen, är förhållandet alldeles enastående. Den av kriget föranledda bristen på tonnage för handelssjöfarten och det samtidigt ökade behovet av tonnage hava tillsammans bidragit icke blott att höja fartygsfrakterna vida utöver vad man tidigare kunnat tänka sig såsom möjligt utan även att åstadkomma en enorm stegring av fartygens försäljningsvärde. Denna värdestegring orsakas alltså här liksom eljest av en livlig efterfrågan vid begränsad tillgång och finner sin naturliga förklaring i de stora vinstmöjligheter, som själva ägandet av fartyg, lämpade för fraktfart, erbjuder. — Det må i detta sammanhang erinras om, hurusom, enligt vad statens livsmedelskommissions årsberättelse för tiden 11/s 1914—31/s 1915 och det september—december månader 1915 omfattande supplementet till densamma utvisa, å den transmarina fraktmarknaden vid av kommissionen avslutade befraktningsavtal den i februari 1915 begärda fraktsatsen var mer än 400 procent högre än under normala tider och i november samma år den normala frakten femdubblats. I särskilda fall ha ännu högre fraktstegringar förekommit. — Till dessa omständigheter har ingen hänsyn tagits eller kunnat tagas vid anordnandet av en krigskonjunkturskatt. Och det torde näppeligen vara möjligt att genom ändringar i eller tillägg till bestämmelserna om denna skatt på ett behörigt och tillfredsställande sätt utnyttja den särskilda skattekraft, som fartygsägandet i dessa dagar uppenbarligen har, om en revision av bestämmelserna skall gå ut på endast en förstärkt beskattning av uppkommen inkomst för fartygsägarna. En förstärkt beskattning av sjöfartsnäringen, inriktande sig på den förmän, som ligger i själva ägandet av fartyg, synes dock vara av de nu rådande förhållandena påkallad, så mycket hellre om, såsom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1916 antytt, de medel, som inflöte genom en dylik beskattning, finge användas till mildrande av de olägenheter, som just genom de höga frakterna på sjöfartsmarknaden uppstått och alltjämt uppstå för landets befolkning och som särskilt för de mindre bemedlade lagren äro mycket svåra att bära.

För en sådan särbeskattning endast av rederinäringen talar, utom nyss anförda för denna näring säregna omständigheter, i alldeles särskild

Kung!. Maj:in nåd. proposition nr 232.

grad det i departementschefens nyss berörda yttrande till statsrådsprotokollet påpekade förhållandet, att de stegrade sjöfartsfrakterna direkt och väsentligt bidragit till eu fördyring av livsmedel och andra förnödenheter för landets eget behov. Även om man medger, att sjöfarten har haft och har sina betydande olägenheter av de rådande förhållandena, kan man dock icke bortse från att dess ekonomiska fördelar av krigskonjunkturerna varit tillräckliga för att neutralisera nämnda olägenheter och därutöver skapa högst betydande vinster och ökade värden å tonnaget, medan det stora flertalet av befolkningen till övervägande del fått känna olägenheterna av de abnorma förhållandena på fraktmarknaden utan att kunna göra sig ersatt därför genom ökad vinst av sin verksamhet på andra områden.

1 såväl ämbetsverkens utlåtanden som ett flertal framställningar från sjöfartsnäringens målsmän hava uttalats principiella betänkligheter mot att särskilt beskatta en viss näring. Häremot må till en början erinras att det näppeligen torde kunna anses oriktigt, att — om det är uppenbart, att en viss näring icke enligt gällande skatteförfattningar träffas av en beskattning, som står i rimligt förhållande till såväl dess egen bärkraft som den skattetunga, som vilar på andra näringar — en extra beskattning under exceptionella förhållanden pålägges en sådan näring. En dylik särbeskattning är för övrigt icke främmande för vår nu gällande skattelagstiftning. På grund av det allmänt erkända förhållandet, att inkomst av skogsbruk icke enligt gällande lagstiftning i tillbörlig grad beskattades, infördes sålunda på sin tid en särskild kommunal skogsbeskattning, skogsaccisen, vilken är en objektskatt, som utgår för avverkat virke. Skattskyldigheten vilar icke å skogsägaren utan i regel på avverkaren eller den, som, då virket fälles, äger förfoga över detsamma. Skatten drabbar således faktiskt trävarurörelsen eller dess idkare. Visserligen erkändes vid denna lagstiftnings tillkomst, att den utgjorde en nödfallsutväg och en tillfällig beskattning i avvaktan på en genomgripande omgestaltning av kommunalbeskattningen. Även nu är det emellertid fråga endast om en tillfällig åtgärd, som dessutom betingas av rådande utomordentliga förhållanden.

Ett måhända ännu mera belysande exempel på extra beskattning av viss näring utgöra skogsvårdsavgifterna, även de en särbeskattning å trävarurörelsen. Dessa avgifter hava en karaktär, som äger stora likheter med den nu ifrågasatta tonnageavgiftens. Genom nådig förordning den 24 juli 1903 angående skogsvårdsavgifter förordnades att från och med år 1905 skulle för trävaror och trämassa, som från landet utfördes, såsom skogsvårdsavgift erläggas visst belopp per kubikmeter eller ton. De inflytande medlen skulle fördelas mellan landstingsområdena efter viss angiven grund och användas till befrämjande av skogens återväxt efter avverkning.

16 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Uppbörden skulle ske genom tullverket. Sedan den svenska trämassan börjat finna marknad inom Nordamerikas förenta stater, framställdes därstädes anmärkning mot att å denna exportvara upptoges skogsvårdsavgift vid utförsel från Sverige, vilken avgift av de amerikanska tullmyndigheterna likställdes med exporttull. Detta medförde, att för svensk trämassa vid införsel till Nordamerikas förenta stater uttogs särskild tullavgift. För att förekomma detta utfärdades den 4 juli 1910 ny förordning angående skogsvårdsavgift^, varigenom bestämdes i fråga om trämassa, att avgifterna skulle utgå för all trämassa, som här i landet tillverkades, och att uppbörden av avgifterna för trämassa skulle verkställas av vederbörande kronofogde. Denna lagstiftning angående skogsvårdsavgift^ var dock fortfarande icke tillfredsställande. Igångsatt arbete för revision av lagstiftningen resulterade i nu gällande nådiga förordning om skogsvårdsavgift av den 11 oktober 1912. Enligt denna skall för avverkat virke, som taxeras jämlikt lagen om skogsaccis och om virkestaxering, erläggas skogsvårdsavgift med en och tre tiondels procent av virkets taxerade värde. Även denna avgift betalas i regel av avverkaren och träffar således trävarurörelsen. Avgiften uppbäres i sammanhang med kronoutskylderna. Av de genom densamma inom varje landstingsområde inflytande medlen skola nittio procent tillhandahållas skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet samt tio procent redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

Liksom skogsvårdsavgifterna utgöra eu särskild tunga för trävarurörelsen och utan att ingå bland övriga statsinkomster fördelas mellan rikets skogsvårdsstyrelser till motarbetande av de genom trävarurörelsen uppkomna vådorna för skogens återväxt, så skulle tonnageavgifterna bliva en motsvarande beskattning av sjöfartsnäringen och uttagas endast i syfte att användas såsom bidrag till bestridande av de genom rådande höga fraktsatser stegrade kostnaderna för införsel till Sverige av vissa förnödenheter.

Likheten mellan nämnda båda slag av avgifter är uppenbar. Men även om ett dylikt stöd för ifrågavarande beskattningsförslag saknades i vår hittills gällande skattelagstiftning, äro likväl tidsförhållandena sådana, att de — under förutsättning av sjöfartsnäringens förmåga att bära en extra beskattning, en förmåga, som även kommerskollegium synes anse förefintlig — väl motivera den ifrågasatta beskattningen. Med tanke härpå har statskontoret, såsom ovan nämnts, ansett eljest förefintliga betänkligheter mot en beskattning av föreslagen art böra vika.

Det har vidare framförts den invändningen emot en särbeskattning av sjöfartsnäringen, att denna under långa tider haft att kämpa med ekonomiska svårigheter och icke givit den årliga vinst, som ur affärssynpunkt

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 232.

kunnat fordras av densamma, med hänsyn vartill det syntes föga lämpligt att nu under en tillfällig ljusningsperiod ålägga denna näring eu betungande särbeskattning och sålunda beröva densamma en avsevärd andel av de vinstmedel, vilka hellre borde användas för näringens framtida konsolidering. Häremot får jag då till eu början erinra, att regeln vid all beskattning är att vid varje tid anlita de skattekällor och de skatteobjekt, som då kunna bära skatt, men däremot lämna dem obeskattade under tider, då deras skatteförmåga försvunnit eller ännu icke inträtt. Och för övrigt tinnes alls ingen garanti för att de medel, som nu ifrågasättas att uttagas genom beskattning, eljest skulle användas för vederbörande företags konsolidering. 1 många fall torde beskattningen endast föranleda till minskad utdelning åt delägarna. Offentliggjorda uppgifter om resultatet av verksamheten inom en mängd rederiaktiebolag under sist förflutna räkenskapsår samt förslag till och beslut om användning av vinsten visa även, att utdelningen till aktieägarna i regel uppgår till så betydande belopp, att sjöfartsnäringen väl synes vara i stånd att bära ifrågavarande extra beskattning. Utdelningar på 50, ja ända till 100 procent av aktiekapitalet äro icke ovanliga — i ett fall har jag till och med observerat en utdelning av 280 procent. I många fall har det visat sig, att intresset för utdelning varit större än för avsättning till fonder. I -alla händelser kan man rättvisligen icke bestrida, att med nu rådande vinstmöjligheter och gällande värden på tonnage ägarna av fartyg befinna sig i ett framför andra synnerligen gynnat läge. Ingalunda torde de nu vara förtjänta av särskilda hänsyn på grund av svårigheter under gångna tider. Under sådana tider har vid beskattningen hänsyn tagits till den ringa vinst, sjöfartsnäringen då berett dem.

En annan synpunkt må ock i detta avseende framhållas. Medan det står statsmakterna öppet att genom särskilda föreskrifter t. ex. om maximipris, exportavgifter eller exportförbud i prisreglerande syfte ingripa i övriga näringars verksamhet till motarbetande av en alltför långt driven prisstegring å nödvändiga förnödenheter — en åtgärd, som ju blivit i viss omfattning anlitad och i fortsättningen kan behöva ytterligare och å nya områden anlitas — är det icke möjligt att på samma sätt ingripa mot sjöfartsnäringen och genom reglementariska föreskrifter hålla fraktsatserna nere vid skäliga belopp. Fraktmarknaden är internationell och regleras väsentligen av förhållanden, vilka undandraga sig inverkan av åtgärder från en enskild stats sida. Försök att reglera de svenska fraktsatserna skulle efter allt antagande i ökad omfattning driva det svenska tonnaget till fraktfart mellan utländska hamnar, där efterfrågan på tonnage är minst lika

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 207 käft. (AV 232.) 3

18 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

o

stol’ som i vårt land. Åtminstone kan detta vara att befara, så länge någon lagstiftning mot sådan fraktfart icke kommit till stånd.

Slutligen må erinras om de speciella förmåner, som sjöfartsnäringen mer eller mindre 'direkt åtnjuter från statsverkets sida, bestående av statsunderstöd för uppehållande av vissa trafiklinjer, möjligheten att erhålla billiga lån från rederilånefonden och statens krigsförsäkring. rin^ewT Inrian jag övergår till en redogörelse för den form, som synes

\Tnnage. böra givas åt ifrågavarande beskattning, skall jag med några siffror och exempel belysa den högst betydande värdestegring å tonnage, som under senaste tid inträtt.

I en vid denna promemoria fogad bilaga (Litt. C) framlägges grafiskt ungefärliga förändringen i prisen för fartyg av tvänne storlekar sedan år 1898 och år 1905. Diagrammet avser dels en engelsk fartygstyp om cirka 7,500 tons dödvikt och dels en svensk sådan om cirka 3,000 tons dödvikt; i förra fallet är diagrammet grundat på uppgifter, publicerade i en engelsk facktidskrift, och i senare fallet på från svenska varv inhämtade upplysningar. Det är i fråga om det engelska fartyget anmärkningsvärt, att mot slutet av år 1900 inträffade en betydande stegring i pris, men att, närmast i följd av en inträffad nedgång av frakterna, priset på handelstonnage så småningom sjönk, så att det år 1905 nedgått till omkring 660,000 kronor för fartyg av ifrågavarande typ. Efter en mera tillfällig stegring sjönk priset åter samt stod under åren 1908 och 1909 mycket lågt. Med den ökning i frakter, som efter sisotnämnda år ägde rum, steg fartygspriset gradvis till slutet av år 1912. Ånyo inträffade ett prisfall, som fortsatte till mitten av år 1914, men, sedan det efter krigsutbrottet snart nog visat sig möjligt hålla sjöfarten i gång, stego priserna å handelsfartyg mot slutet av år 1914 högst väsentligt. År 1915 har, på grund av abnormt höga frakter, haft att uppvisa en till och med kraftigare stegring än sista halvåret av 1914, så att nuvarande medelpris för ett lastångfartyg av i bilagan omnämnd typ sättes till omkring 2,400,000 kronor. Priset för det svenska lastångfartyget, som är av för Nordsjö- och vidsträcktare fart avsedd typ, växlar likaledes efter fluktuationerna på fraktmarknaden.

\ ad särskilt prisstegringen under år 1915 vidkommer, framgår densamma av nedan intagna tablå (se sid. 19).

Med hänsyn till prisskillnaden mellan engelskt och neutralt tonnage, vilken har sin grund bland annat däri, att en större marknad står det neutrala tonnaget till buds, har i den å sid. 19 intagna tablån en uppdelning i engelskt och neutralt tonnage vidtagits. I övrigt utvisar tablån det beräknade medelpriset per bruttoton och dödviktston för var och en av

Kung!. Majits nåd. proposition nr 232.

19 Beräknat medelpris å lastångfartygstonnage för varje månad under är 1915.

Medelpriset är beräknat efter i engelsk facktidskrift meddelade uppgifter för cirka 275 engelska och cirka 175 neutrala handelsfartyg.

månaderna under år 1915. Då de för beräkningen av medelprisen medtagna fartygen äro av vitt skilda storlekar och typer samt de närmare omständigheterna vid fartygens försäljning icke bekantgjorts, är det uppenbart, att de angivna prisen per brutto- och dödviktston endast äro approximativa och således avsedda att utvisa den ungefärliga ökning, som fartygspriset undergått under sagda period.

En grafisk framställning av den under år 1915 inträffade och i tablån angivna prisstegringen vid försäljningen av nya och äldre lastångfartyg erbjuder en vid promemorian fogad bilaga (Ditt. D), och i en ytterligare bilaga (Lutt. E) utvisas grafiskt den procentuella ökningen av samma försäljningspris.

Vida högre men ock lägre försäljningspris hava vid många tillfällen förekommit, och följande särskilda, ur samma källa hämtade fall torde vara av intresse att anföra.

Ett år 1901 byggt engelskt lastångfartyg om 3,433 brutto- och 5,850 dödviktston försåldes: år 1907 för cirka 400,000 kronor, i maj 1915 för cirka 685,000 kronor, i juni samma år för cirka 740,000 kronor samt i

20 Kung/. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

december samma år för cirka 1,000,000 kronor. Ett annat likaledes år 1901 byggt engelskt lastångfartyg om 3,811 brutto- och 6,560 dödviktston försåldes: i maj 1913 för cirka 234,000 kronor, i april 1914 för cirka 340,000 kronor, i november samma år för cirka 360,000 kronor samt i juni 1915 för cirka 810,000 kronor. Ett norskt lastångfartyg om 3,789 brutto- och 6,650 dödviktston, vilket år 1903 nybyggts för ett pris av cirka 775,000 kronor och år 1904 försålts till ett pris av cirka 680,000 kronor, uppnådde i september 1915 ett försäljningspris av omkring 1,620,000 kronor, och ett år 1903 byggt grekiskt lastångfartyg om 4,702 bruttooch 7,860 dödviktston med ett nybyggnadspris av omkring 990,000 kronor försåldes i september 1915 för cirka i,800,000 kronor.

Enligt handlingar till fartygsregistret inköptes från England till Sverige i slutet av år 1912 ett lastångfartyg om nära 2,200 bruttoton för cirka 290,000 kronor, såldes i november 1915 till annan svensk redare för 900,000 kronor samt såldes av denne cirka en månad senare till utlandet för 1,200,000 kronor.

I början av innevarande år försåldes ett tio år gammalt svenskt ångfartyg om något över 2,000 ton brutto för 1,500,000 kronor efter att hava såsom nybyggt betingat ett pris av cirka 525,000 kronor.

Dylika starka prisförhöjningar uppgivas även hava förekommit vid försäljning av andra svenska handelsfartyg, men handlingar till bestyrkande härav hava icke funnits tillgängliga.

I nedanstående tablå (se sid 21) framlägges slutligen det ungefärliga svenska nybyggnadspriset vid olika tidpunkter för lastångfartyg av fyra olika i den svenska handelsflottan mera gängse fartygstyper. Priserna avse icke färdiga fartyg utan nybeställda lastångfartyg av ordinärt slag.

Dciisärskil- Om enligt min mening någon egentlig tvekan om det berätti-

ga talens**'£ade 1 ;.ltt P.å sjöfartsnäringen lägga en alldeles extra pålaga icke behöver form. ställa sig hindrande i vägen för införandet av en sådan beskattning, kan det däremot råda någon osäkerhet om den lämpligaste formen för densamma. Man kan tänka sig en skatt på de särskilda fartygsägarnas ekonomiska fördelar av krigsläget eller en skatt eller avgift på själva fartyget såsom den vinstbringande och värdeskapande faktorn.

Den av de sakkunniga föreslagna formen för ifrågavarande särbeskattning har av kommerskollegium avstyrkts.

Om det vore möjligt att använda det i vår skattelagstiftning godkända inkomstbegreppet såsom ett uttryck för de fördelar av fartygsägande, som i förevarande fall lämpligast och med största rättvisa erbjuda sig såsom skatteobjekt, vore det synnerligen bekvämt att låta den extra

Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 232. 21

Ungefärliga nybyggnadspris vid svenskt skeppsvarv för svenska lastångfartyg.

Uppgifterna avse de vanliga vid de större svenska skeppsvarven utarbetade standardtyperna för lastångfartyg av ordinärt slag.

beskattning, varom här är fråga, anknyta sig till detta inkomstbegrepp och alltså bliva en art av inkomstbeskattning, lagd på den eller dem, som under gångna året haft de nämnda fördelarna, och avsedd att komplettera de redan bestående skatterna av denna art. Men ifrågavarande fördelar rymmas icke inom vårt inkomstbegrepp. Den ökade avkastningsförmåga, varje brukbart fartyg under nu rådande förhållanden vunnit och som, även om den icke realiseras genom försäljning, kan av ägaren effektivt utnyttjas och bereda honom betydande vinster till belopp, som visat tendenser att stiga till hittills oanad höjd, kan icke enligt vår skattelagstiftning beskattas såsom inkomst. Aven den realiserade värdestegringen av nämnda slag träffas antagligen endast i undantagsfall av inkomstbeskattning. Och det är för visso icke lätt att för en sådan tillfällig beskattning, varom det här är fråga, konstruera upp ett inkomstbegrepp, som kan teoretiskt försvaras och på samma gång är tillräckligt rymligt att

22 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

i sig innesluta fördelar av sådant slag, som nu tillflutit och tillflyta fartygsägarna. Man torde vara nödsakad att hålla sig till ett mera objektivt underlag för skattens beräkning och sålunda låta de redan bestående personliga skatterna på fartygsägarnas inkomster kompletteras med eu lämplig skatt eller avgift av mera objektiv natur. Endast på denna väg kan den tillärnade extra beskattningen göras effektiv och bliva oberoende av sådana tillfälliga omständigheter, som exempelvis vad den beskattade ägaren kan hava erlagt i köpeskilling för sitt fartyg eller till huru stor del av köpeskillingen måst användas lånt kapital.

En inkomstbeskattning av sjöfartsnäringen redan under innevarande år, således av fjolårets inkomst, mötes därjämte av ett ej oviktigt hinder av formell natur. De deklarationer, som måste ligga till grund för en sådan beskattning, torde till största delen icke hava inkommit före den 15 april i år. Det synes vid sådant förhållande icke möjligt att före riksdagens slut göra någon tillförlitlig beräkning av den inkomst, som skulle på denna väg särskilt beskattas, och alltså ej heller av den särskilda skattens storlek. Ett tillskapande av en sådan skatt efter ungefärliga beräkningar är ju ej heller tillrådligt, då annan framkomlig väg finnes att gå.

I fråga om det berättigade i att pålägga fartygen en objektskatt har man sökt göra gällande, att en sådan beskattning vore något i våra tider oerhört och olämpligt. Kommerskollegium anmärker sålunda, att en objektskatt utgör en skattetyp, som numera torde få anses föråldrad. Så är dock ingalunda förhållandet. Objektbeskattningen vid sidan av och kompletterande en inkomstbeskattning anses även i den dag som är för en rationell beskattningsform. I vårt land förekommer densamma sedan gammalt och är fortfarande bibehållen bl. a. i fastighetsbevillningen, vilken formellt sett alltjämt är eu statsskatt, ehuru den har sin största reella betydelse såsom underlag för den kommunala beskattningen samt för avgiftsplikten till prästerskapet m. fl. Andra objektskatter i vårt land äro t. ex. de förut omnämnda skatterna skogsaccisen och skogsvårdsavgift^^. Vad nu beträffar fastighetsbevillningen, bär denna objektskatt på fast egendom icke blivit utdömd i vår skattelagstiftning vare sig på grund av någon uppfattning om dess olämplighet eller därför att den över huvud taget skulle sakna teoretiskt berättigande. Men den har vid ordnandet av statens skattesystem utgallrats ur detta och ställts till kommunernas uteslutande förfogande, vilket har skett bland annat av det skälet, att staten velat bereda kommunerna ökad möjlighet att täcka sina skattebehov utan anlitande av den företrädesvis för statens behov i anspråk tagna inkomst- och förmögenhetsskatten. Denna anordning avser sålunda bl. a. att uppdela till buds stående skattekällor mellan staten och kommunerna till undvikande

Kungl. Maj:ts veu!, proposition nr 232.

av onödig konkurrens dem emellan. Enligt såväl tinansvetenskaplig teori som den praktiska lagstiftningens erfarenhet är det omöjligt att grunda beskattningen endast på inkomstskatter. Inkomsten är endast eu av de många företeelserna i det ekonomiska livet. Andra företeelser åro t. ex. besittningen, verksamheten, produktionen, omsättningen, förbrukningen, den genomsnittliga avkastningen o. s. v. De moderna skattesystemen söka att tillvarataga skattekraften hos alla dessa företeelser och därigenom åstadkomma en mera rättvis och likformig fördelning av skattebördan än som kan ernås genom anlitande av endast en enda av dessa företeelser såsom skatteobjekt. Sålunda innehålla de nutida skattesystemen vid sidan av varandra egendomsskatter på besittningen, avkastnings- och inkomstskatter, konsumtionsskatter, omsättningsskatter, personliga förmögenhetsskatter o. s. v. Dessa skatter komplettera varandra inbördes, i det att verkningarna av den ena skatteformens brister neutraliseras genom egenskaper hos andra skatteformer. Utan en sådan mångfald av skattetyper skulle å ena sidan skattefördelningen föga motsvara kravet på rättvisa och å andra sidan skattebehoven icke kunna täckas. En enda skatteform till täckande av alla offentliga behov skulle för stora delar av befolkningen bliva outhärdligt tryckande och icke i tillräcklig grad kunna beakta de mångahanda skiftande moment, som äro av betydelse för en väl avvägd differentiering mellan olika skattskyldiga.

För att återgå till fastighetsbevillningen i Sverige, så är den en skatt på fast egendom efter dess värde utan avseende å egendomens verkliga avkastning. Föremål för skatten är icke blott den fasta egendomen i inskränkt mening eller jorden, utan även därå uppförda byggnader och anläggningar av allehanda slag. Till byggnaderna räknas även den fasta inredningen, ledningar och annat, som är inmurat eller intimrat, samt vad till stadigvarande bruk för byggnaden blivit anskaffat ävensom, i fråga om fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad, motorer, maskiner, kärl och därmed jämförliga redskap, som för sin användning kräva och jämväl vila på fast, från grunden berett underlag, så ock kraftledningar. Härav framgår att viss sådan lös egendom, som i industriverksamhet räknas till det s. k. fasta realkapitalet, är underkastad särskild objektbeskattning i förhållande till värdet och oberoende av ägarens inkomst. Men det fasta realkapital, som erfordras för sjöfartsnäringen, d. v. s. fartygen, har hittills icke beskattats genom annan objektbeskattning än den, som utgått under form av lastpenningar och avgifter för begagnandet av vissa för denna näring särskilt gjorda anstalter. Dessa avgifter — bortsett från lastpenningarna, vilka för övrigt per år uppgå till endast omkring 800,000 kronor, därav nära hälften för utländska

24 Kungl. Majils nåd. proposition nr 232.

fartyg — hava sitt särskilda berättigande såsom ersättning för det allmännas utgifter och anordningar för sjöfartens underlättande och kunna förty hår lämnas utom räkningen. Den direkta beskattning till täckande av samhällets allmänna skattebehov, som sjöfartsnäringen är underkastad, är huvudsakligen inskränkt till redarnas inkomst- och förmögenhetsbeskattning. Och denna räcker, därom redan blivit erinrat, icke till för ernående av en i förhållande till näringens nuvarande bärkraft rättvis beskattning, ej ens vid den förstärkning därav, som krigskonjunkturskatten för vissa fall kan åstadkomma. Genom den inkomst- och vinstbeskattning, som ålagts fartygsägarna, torde vara sörjt för lämplig proportion dem emellan i fråga om skattskyldigheten, då man vill grunda den på inkomstens behållna belopp. Den exceptionella förmån, som ägandet av tonnage i våra dagar medför för redarna, kan emellertid icke beskattas på denna väg. Det torde därför visa sig mest ändamålsenligt och rättvist att tillgripa en objektbeskattning, som lägges på själva fartyg.sbeståndet efter viss angiven grund. Det är visserligen tänkbart, att en sådan beskattning i enskilda fall kan träffa orättvist hårt. Förslaget söker dock på olika sätt undanröja eller minska faran härför.

Till en objektbeskattning (på visst föremål) hör enligt sakens natur, att den måste hänföra sig till eu viss tidpunkt och icke till någon längre eller kortare tidrymd. Det måste således bliva fartygets ägare vid en viss tidpunkt, som träffas av skatten. Det kan alltså mycket väl inträffa, såsom kommerskollegium påpekar, att den enligt förordningen avgiftsskyldige ägaren till följd därav, att han' först helt kort före den för skattskyldigheten avgörande tidpunkten förvärvat fartyget, icke kommit i tillfälle att av detsamma draga någon inkomst, än mindre någon vinst. Det må till en början erinras därom, att denna skatt icke avser att direkt träffa fartygsägarens inkomst, utan skattens grund är tonnagets stegrade värde och avkastningsförmåga, och dess föremål är fartyget självt. Dessa faktorer torde i varje fall finnas vid den avgörande tidpunkten. På samma sätt söker på sitt område fastighetsbevillningen på en omväg träffa fastighetsägarens förmåner av fast egendom, i det att denna objektskatt beräknas i förhållande till egendomens objektiva värde vid en given tidpunkt, oberoende av den verkliga avkastning, egendomen lämnar, och av fastighetsägarens inkomstförhållanden. Icke ens vid inkomstbeskattningen är det alltid möjligt att träffa den, som verkligen skördat vinsten. Ett exempel därpå gives i vår moderna förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt av år 1910 i fråga om vem som är skattskyldig för utdelning å aktier och banklotter. Det heter nämligen i de vid förordningen fogade särskilda anvisningarna till ledning vid taxeringen i punkt 4:o) sålunda: »Såsom beskattningsbar utdelning från aktie-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

bolag eller solidariskt bankbolag upptages det belopp, som delägaren nästföregående år uppburit eller ägt uppbära i utdelning från bolaget, utan hänsyn till vilka bolagets tillgångar som använts till utdelningen. Har aktie eller banklott under nästföregående år bytt ägare, upptages utdelningen såsom inkomst för den, som varit ägare av den till aktien eller banklotten hörande kupongen vid den tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning.» Det kan naturligtvis mycket väl hända och händer ofta, att den sålunda skattskyldige inköpt aktien eller banklotten till sådant pris, att däri ingått jämväl gottgörelse för den väntade utdelningen. Han är således icke den egentlige inkomsttagaren, men blir dock skattskyldig såsom sådan. Aven vid den personliga förmögenhetsskatten måste skattskyldigheten hänföra sig till en viss tidpunkt och en viss person, vare sig förmögenheten under den senaste tiden och i den skattskyldiges hand lämnat någon avkastning eller icke.

Häremot kan måhända invändas, att den omständigheten, att här antydda bristfällighet vidlåder andra skatter, icke utgör något skäl att fästa densamma även vid ifrågavarande skatt. Det gör det naturligtvis icke, men det är dock så, att intet skattesystem är eller kan bliva felfritt; det kan icke inriktas på ett hänsynstagande till vaije enskild individ, utan måste inskränka sig till att verka i stort sett rättvist.

Det bidrag till fraktlindring, som på frivillighetens väg införskaffats De svenska från enskilda redare, utgick också i form av en slags obj ektbesk attn in g. frivilliga av- Vid ett sammanträde, som den 13 november 1915 ägde rum inför med- gift hösten lemmar av regeringen mellan medlemmar av statens livsmedelskommission och representanter för sammanlagt 69 svenska rederiföretag i syfte att ernå en överenskommelse med Sveriges redare, genom vilken de svårigheter, som uppstått för kommissionen att anskaffa lastrum för transport av brödsäd till Sverige, kunde i någon mån undanröjas, enades de vid sammanträdet närvarande representanterna för rederinäringen om följande uttalande:

»Sedan regeringen anmodat de svenska rederierna att sammanträda i Stockholm denna dag och därvid lämnat meddelande om de svårigheter, som uppstått, för livsmedelskommissionen att anskaffa lastrum för transport av brödsäd till Sverige emot rimlig frakt,- beslöt mötet enhälligt på förslag av hr Justus A. Waller att uttala sig för, att varje rederi måtte påtaga sig ett bidrag av 1 krona per brutto registerton för varje maskindrivet fartyg om minst 300 brutto registerton att ställas till regeringens förfogande i ändamål att därmed täcka den ökade fraktkostnad, som utöver den av livsmedelskommissonen beräknade kan komma att uppstå.»

På grund av denna överenskommelse hade till kommissionen vid 1915 års slut influtit omkring 570,000 kronor, ocW har sedan dess ytterligare något över 100,000 kronor inbetalats till livsmedelskommissionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 201 käft. {Nr 232.)

26 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Utländsk lagstiftning.

Även i våra grannländer Danmark och Norge har frågan om en extra beskattning av sjöfartsnäringen vid sidan av den redan genomförda krigskonjunkturskatten varit föremål för undersökning. I Danmark föreligger i sådant avseende ett regeringsförslag till folketinget om en beskattning i förhållande till den för varje månad intjänta bruttofrakten. Skattens belopp växlar från 373 till 20 % av bruttofraktens belopp, lägst för fartyg, som gå i routefart på danska hamnar, och högst för fartyg, som av dansk redare uthyrts till andra än danska redare, såvida uthyrningen ägt rum efter den 1 januari 1916. Undantagna från fraktskatten äro utom statens fartyg alla segelfartyg och fartyg, som befordra varor mellan danska hamnar. De inflytande avgifterna äro avsedda att användas till nedsättning av den genom frakternas stegring framkallade prisstegringen å de för samhällets förbrukning och produktion särskilt viktiga varor inom grupperna spannmål, bränsle och foderämnen. Ifrågavarande förslag lärer ännu icke vara av den danska riksdagen slutbehandlat.

I Norge tillsattes en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag i frågan. Enligt kommitténs förslag skulle en särskild avgift tillfälligt erläggas av registreringspliktiga norska handelsfartyg i förhållande till deras tonnage. Avgiften skulle betalas per månad och beräknas på brutto registerton. Undantagna från avgiftsplikten voro fartyg, som endast gingo i inrikes sjöfart, samt fångst- och fiskefartyg. Avgiften skulle utgöra för ångfartyg 75 öre per månad och ton, dock att för ångfartyg, som ginge i fast routeeller linjefart mellan Norge och utlandet och som tillhörde det rederi, för vars räkning sjöfarten bedreves, avgiften bestämdes till 50 öre per ton och månad. För segelfartyg skulle avgiften likaledes utgöra 50 öre per ton och månad. Dock kunde skatten nedsättas eller efterskänkas, där särskilda omständigheter sådant föranledde. En tonnageavgift hade synts kommittén vara den bästa, bekvämaste och rättvisaste formen för den extra avgiftens beräkning och fördelning. Andra former, som förslagsvis blivit av kommittén behandlade, hade varit en avgift i förhållande till fartygens värde och en avgift i förhållande till fraktbeloppen. Men bägge hade ansetts mindre användbara för här ifrågavarande ändamål. Bruttotonnaget vore ett fullt rättvist underlag för fartygens förmåga att intjäna vinster, om man bortsåge från passagerarefartygen, för vilka kommittén med hänsyn till deras särskilda förhållanden även föreslog särskilda beräkningsgrunder. Även förutsatte kommittén, att avgiftsplikten borde göras beroende av de omständigheter, under vilka fartygen dreve sin sjöfart, så att hänsyn toges till den mindre gynnsamma ställningen för sådana fartyg, vilkas certepartier voro avslutade före krigsutbrottet eller sedermera, innan frakterna stigit till sin nuvarande enorma höjd. Då bestämda regler för

27 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 222.

alla särskilda fall icke kunde uppställas, föreslog kommittén, att avgiftsskyldigheten skulle prövas av eu för ändamålet särskilt inrättad nämnd, avgiftsstyrct, vilken skulle hava att uppställa regler för avgiftens beräkning, avgöra, i vilken utsträckning vissa fartyg borde fritagas från skatteplikt, samt nedsätta eller efterskänka skatten efter sig företeende omständigheter.

Den kungl. proposition, som avgivits i ärendet, byggde i huvudsak på kommitténs förslag. Bland de från kommitténs förslag avvikande punkterna märkes, att maximiavgiften för månad och ton för ångfartyg föreslås till 1 krona 50 öre. Propositionen har med eu del mindre ändringar antagits av stortinget.

Enligt den 23 februari 1916 utfärdad lov om midlertidig avgift av skibstonnage skall tills vidare för norska registreringspliktiga handelsfartyg betalas en månatlig tonnageavgift. Vid utebliven betalning räknas sex procents ränta å beloppet. Redaren är ansvarig för avgiften, vilken uppbäres av tullverket. Till säkerhet för avgiften har stadgats panträtt i fartyget med viss förmånsrätt. Avgiften beräknas per brutto registerton. Frikallade från avgiftsplikt äro fartyg, som uteslutande gå i inrikes fart, samt fångst- och fiskefartyg. Även för andra fartyg kan nedsättning i eller befrielse från avgiften äga rum i enlighet med allmänna, av Konungen fastställda regler. Åt en av sju personer bestående avgiftsnämnd har anförtrotts att avgiva förslag till nyssnämnda allmänna regler samt att bestämma tonnageavgifterna på grund av lagens bestämmelser och de av Konungen fastställda allmänna reglerna.

De sakkunniga hava föreslagit, att den extra beskattning av sjöfarts- Toanvn?Ae' näringen, varom här är fråga, skall benämnas avgift. Den ifrågavarande avgiJ ' pålagan är nämligen icke jämförlig med de skatter, som riksdagen under namn av bevillning åtager sig. De inflytande medlen skola icke ingå bland statsverkets övriga inkomster, utan skola redovisas för sig och användas för visst ändamål. Det är ju här fråga om en för ett särskilt ändamål och för en gång utgående avgift, vilken pålägges sjöfartsnäringen för att användas såsom bidrag till bestridande av de genom rådande höga fraktsatser stegrade kostnaderna för införsel till Sverige av vissa förnödenheter.

Någon regelbundet återkommande beskattning av sjöfartsnäringen i likhet med den i Norge genomförda synes hos oss icke böra ifrågakomma, då en sådan icke erfordras för fyllande av det med ifrågavarande avgift nyss angivna ändamål. Ett upptagande hos oss av de till grund för det danska förslaget liggande principerna mötes ävenledes av den invändningen, att det här endast är fråga om en i visst syfte utgående engångsskatt, men därjämte kunna tungt vägande erinringar göras mot en

28 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

anordning, enligt vilken en så pass ojämn måttstock som bruttofrakterna lägges till grund för skattens beräkning.

Avgiften skulle ju i analogi med vad som gäller i fråga om fastighetsbevillningen kunna beräknas i förhållande till fartygens värde. Häremot resa sig emellertid praktiska svårigheter, som icke äro så litet betydande. Framför allt kan i det avseendet framhållas, att några officiella värden å fartygen icke finnas, ävensom att de av fartygsägarna bokförda värdena icke kunna anses lämpliga såsom objektiva skattevärden, ägnade att bilda underlag för skattens beräknande. Nämnda bokföringsvärden äro nämligen upptagna till ytterst växlande belopp för likartade fartyg, beroende av ägarnas ekonomiska ställning och andra förhållanden. Detsamma torde vara förhållandet med fartygens försäkringsvärden, vilka icke heller lära vara beräknade efter likartade uppskattangsgrunder. Att under sådana förhållanden beräkna skatten i förhållande till fartygens värde skulle nödvändiggöra en officiell taxering av samtliga skattepliktiga fartyg, en taxering, som givetvis icke skulle vara möjlig att inom beräknelig tid och på något så när tillfredsställande sätt åstadkomma, då ett stort antal fartyg befinner sig i sjöfart i avlägsna trakter, och dessutom andra lätt insedda hinder för en skyndsam och likformig taxering föreligga. Då härtill kommer, att en annan fullt användbar grund för fördelning av här ifrågavarande beskattning erbjuder sig i fartygens dräktighetstal — en fördelningsgrund som redarna själva, då det gällde den frivilliga avgift, de sistlidne höst åtogo sig, funnit tillfredsställa rättvisans krav — hava de sakkunniga icke ansett sig endast för vinnande av likformighet i detta avseende med fastighetsbevillningen böra föreslå ett övergivande av denna grund, vilken för övrigt vid genomförandet av den förut åberopade beskattningen av tonnage i Norge funnits ändamålsenlig och lämplig. Ifrågavarande avgift föreslås alltså — med visst undantag i fråga om s. k. shelterdäckade fartyg, till vilka jag senare skall återkomma att utgå i förhållande till fartygens bruttodräktighet i registerton.

Med hänsyn till den grund, efter vilken avgiften skall utgå, har densamma erhållit namnet tonnageavgift, vilken benämning även torde på ett . tillfyllestgörande sätt uttrycka avgiftens innebörd. Att denna benämning skulle föranleda någon förväxling med den tonavgift, som erlägges för fartyg enligt § 21 förordningen angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m. den 13 juli 1911, synes ej vara att befara.

giTtrefså" ! ^et ursPrungliga, till ämbetsverken remitterade förslaget var förut-

som under- saH såsom regel, att taxeringen till tonnageavgift skulle grundas på 1imgeavgif."det h°S komtnerskollegium förda fartygsregistret. Detta skulle enligt

ten.

29 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

samma förslag äga vitsord i nästan alla do av anteckningarna i registret beroende punkter, som vore bestämmande i fråga om såväl fartygens avgiftsplikt som tonnageavgiftens storlek och den subjektiva avgiftsskyldigheten. Denna ståndpunkt hade intagits med stöd bl. a. av de i civillag (2 § sjölagen) fastslagna bestämmelserna, att fartygsregistrct skall omfatta »alla svenska fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande och äga en dräktighet av tjugu registerton eller därutöver» samt för varje däri infört fartyg innehålla utom annat »upplysning angående äganderätten till fartyget». Bestämmelserna i 21 § sjölagen i fråga om förändring i äganderätten till lott i fartyg giva ytterligare stöd för en sådan ståndpunkt. För övrigt saknades anledning att antaga, att fartygsregistrct över huvud taget icke skulle vara tillförlitligt.

I sitt förut omnämnda utlåtande har emellertid kommerskollegium uttalat, att ifrågavarande beskattning icke torde kunna grundas på fartygsregistret, och stöder kollegiet denna sin uppfattning dels på vissa principiella grunder och dels på en del av fartygsregistrets så att säga inre beskaffenhet föranledda betänkligheter. Vad kommerskollegium sålunda anfört i fråga om fartygsregistrets bristfälliga beskaffenhet torde föranleda, att registret i befintligt skick icke kan anses lämpa sig för att utgöra ett fast underlag för beskattning i den omfattning, de sakkunniga ifrågasatt.

Detta är icke heller nödvändigt. Beskattningen kan utan olägenhet i sak grundas på de faktiskt föreliggande förhållandena, sådana dessa — även i strid med fartygsregistrets innehåll — kunna konstateras. Helt säkert torde dock registret kunna tjäna såsom ledning för avgiftens påföring och såsom första utgångspunkt för det taxeringsferfarande, som enligt förslaget skall åläggas kommerskollegium.

Det synes klart, att ej alla handelsfartyg hava lika stor skattekraft eller lika väl ägna sig såsom föremål för den extra beskattning, varom avgiftsnu är fråga. Det kan till en början ifrågasättas, huruvida icke beskatt- 1>llktlgaJ ningen bör begränsas till allenast vissa fartyg, nämligen dem, som gå i utrikes fart, eller om även de fartyg, som gå uteslutande i inrikes fart, skola träffas av densamma. Enligt det av kommerserådet Malmén och mig först utarbetade förslaget skulle jämlikt 2 § 3. från avgiftsplikt frikallas fartyg, som under år 1915 använts huvudsakligen för regelbunden passagerartrafik inom visst insjö- eller skärgårdsområde, men eljest ingen hänsyn tagas till om fartyget ginge i in- eller utrikes fart.

I förevarande avseende har statskontoret anfört, att förslaget syntes kunna medföra ett orättvist betungande av sådan sjöfart, som icke kunde

30 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

anses hava varit särskilt vinstgivande. Sålunda skulle, yttrar statskontoret, enligt bestämmelsen i 2 § 3 stycket tonnageavgift erläggas för fartyg, som för godstrafik använts i den inrikes sjöfarten. Då det emellertid syntes ovisst om och i vad mån denna trafik dragit någon särskild fördel av de rådande förhållandena, torde det vara tvivelaktigt, huruvida hithörande fartyg borde vara underkastade tonnageavgift.

Såsom belysande för sitt påstående, att den föreslagna tonnageavgiften måste betecknas såsom oriktigt avvägd och olämplig, nämner kommerskollegium, att i det stora hela den inrikes sjöfarten icke haft tillfälle att intjäna någon vinst av beskaffenhet att göra en särbeskattning försvarlig, varefter kollegium i sitt förut berörda utlåtande närmare utvecklar denna ståndpunkt. Ämbetsverket finner det emellertid svårt att uppdraga en rätt avvägd gräns i fråga om vad som är att förstå med fartyg i utrikes och i inrikes fart.

Vid bedömandet av denna fråga bör man visserligen hava för ögonen, att det är fartygen i den utrikes sjöfarten, som i största omfattning kunnat tillgodogöra sig de nu rådande, från sjöfartsnäringens synpunkt gynnsamma fraktkonjunkturerna, samt att den större delen av det till handelssjöfart använda tonnaget går i utrikes fart. Enligt preliminära uppgifter för kommerskollegii sjöfartsberättelse*för år 1914, återgivna i kommersiella meddelanden, andra häftet år 1916, hade under år 1914 av de i handelssjöfart använda fartygen, utgörande 2,780 stycken om tillhopa 1,278,277 bruttoton, 1,024 fartyg om tillhopa 114,445 bruttoton gått endast i inrikes fart, medan 1,756 fartyg om tillhopa 1,163,832 bruttoton gått i utrikes eller kombinerad in- och utrikes fart. Bruttodräktigheten i medeltal för fartyg, som gått endast i inrikes fart, utgör således något över 111 ton. I regel komma följaktligen sådana fartyg att befrias från avgiftsplikt på grund av den föreslagna bestämmelsen om dylik frihet för fartyg om en bruttodräktighet, som icke överstiger 150, eventuellt 200 ton. Men det torde vara konstaterat, att de av krigskonjunkturerna skapade höga fraktsatserna även i viss mån gjort sig gällande vid fartygsfrakter mellan inländska hamnar. Och man torde, med vissa undantag, vilka jag strax närmare skall angiva, kunna antaga, att den allmänna fraktstegring och den allmänna stegring av tonnagets värde, som på grund av krigsläget inträtt, sträckt sig även till fartyg, som gått uteslutande"! inrikes fart. Det är visserligen sant, såsom erinrats, att den inrikes farten har att konkurrera med järnvägarna, men man får dock icke förglömma, att dessa under kristiden ej kunnat i den utsträckning, som erfordrats, fylla de anspråk, som ställts på dem. Givetvis hava vissa redare genom bundenhet vid äldre avtal icke kommit i tillfälle att utnyttja den inträdda fraktstegringen i synnerhet

Kung!. Maj:ta nåd. proposition nr 232.

under den första tiden, men detta torde numera ytterst sällan förekomma. Det synes antagligt, att dylika äldre befraktningsavtal i regel utlupit senast under loppet av år 1915. På grund härav och med hänsyn till den även av kommerskollegium påpekade svårigheten att i förevarande avseende klart definiera begreppet fartyg i inrikes fart torde det icke vara lämpligt ifrågasätta frihet från avgiftsplikt för sådana fartyg över huvud taget. Ett belysande exempel på nyss antydda svårighet erbjudes i det faktum, att fartyg, som förut uteslutande gått i inrikes fart, nu börjat användas för utrikes fart, särskilt i fall, då det varit angeläget att för befraktning hava tillgång till mindre djupgående fartyg, vilka så mycket som möjligt kunnat hålla sig inom det svenska sjöterritoriet.

Däremot hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att avgiftsplikten begränsas till att omfatta allenast registreringspliktiga fartyg, d. v. s. svenska fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande. Härigenom åstadkommes, att fiske- och fångstfartyg befrias från avgiftsplikt liksom även isbrytar-, bärgnings- och dykerifartyg. Vidare torde härigenom enligt kommerskollegii praxis frikallas såväl bogseringsfartyg, vilka icke föra last ombord, som pråmar. Detsamma blir slutligen förhållandet med lustjakter. Beträffande här nämnda slag av fartyg, incl. pråmar, för vilka således tonnageavgift icke skall erläggas, saknas i regel den bärande grunden för avgiftsplikt, ökad avkastningsförmåga och stegrat värde. Även där anledning till avgiftsplikt undantagsvis skulle förefinnas betingas ifrågavarande begränsning till registreringspliktiga fartyg av önskemålet att göra denna tillfälliga beskattning så enkel som möjligt. Utsträckes avgiftsplikten att omfatta vissa ej registreringspliktiga fartyg, torde det bliva nödvändigt att stadga ett kanske rätt invecklat deklarationsförfarande, som eljest icke erfordras.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle tonnageavgift erläggas för varje i fartygs registret den 1 januari 1916 infört registreringspliktigt fartyg med vissa undantag. Mot en sådan anordning, enligt vilken fartygsregistret bleve bestämmande i fråga om avgiftsplikten, har kommerskollegium gjort vissa erinringar.

Det är, såsom herr statsrådet oda chefen för finansdepartementet i sitt. förut åberopade yttrande till statsrådsprotokollet i föreliggande ärende antytt, nödvändigt, att avgiftsplikten hänför sig till en förfluten tidpunkt, och har sistförflutna årsskifte därvid ur flera synpunkter framstått såsom den lämpligaste tidpunkten. Det avgörande synes böra vara, om fartyget den 1 januari 1916 varit av natur att vara registreringspliktigt. Har fartyget avförts ur registret efter nämnda dag, bör dock avgiftsplikten kvarstå, såvida det icke kan visas, att därförinnan inträffat sådan omständighet, på

32 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

grund varav fartyg jämligt § 28 i förordningen angående registrering av svenska fartyg den 18 oktober 1901 skolat avföras ur fartygsregister Har ett registreringspliktigt fartyg, som är i registret infört, förändrats till pråm, som icke framdrives medelst därå befintligt maskineri, upphör ju detsamma, redan med den uppfattning, kommerskollegium lärer i registreringsavseende hava i fråga om begreppet fartyg, att vara fartyg och således även att vara registreringspliktigt. Har sådan förändring skett före den 1 januari 1916, bör alltså avgiftsplikt ej heller i dylikt fall föreligga. År fartyget infört i fartygsregistret, ehuru registreringsplikt icke förelegat för detsamma, uppkommer därigenom icke någon avgiftsplikt för detsamma. Med hänsyn till föreliggande registreringsplikt och betydelsen för fartygsägaren av att fartyget, som före registreringen icke kan annat än i vissa undantagsfall användas till handelssjöfart, så skyndsamt som möjligt blir registrerat, behöver man säkerligen ej befara, att något avsevärt antal fartyg förefunnits, som ehuru registreringspliktiga den 1 januari 1916 nämnda dag ej ännu blivit anmälda för införande i registret. Sådant torde i stort sett kunna inträffa endast beträffande fartyg, som ägaren ännu icke kunnat anmäla till registrering eller som är försett med av svensk konsulsmyndighet utfärdat interimsnationalitetscertifikat eller med av kommerskollegium utfärdat interimsnationalitetsbevis. Möjligen har i något fall fartyg, ehuru före den 1 januari 1916 anmält till registrering, till följd av hinder i ett eller annat avseende tills vidare icke kunnat införas i registret. Dessa fall kunna med all säkerhet antagas vara mycket få, men de sakkunniga hava dock ansett sig böra med hänsyn till dem föreslå, att avgiftsplikt skall åläggas icke blott registreringspliktigt fartyg, som den 1 januari 1916 var infört i registret, utan även sådant fartyg, som nämnda dag var registreringspliktigt, men först därefter, dock före den 1 juni 1916 blivit i fartygsregistret infört. Genom en dylik bestämmelse träffar man visserligen icke fartyg, för vilket till äventyrs före den 1 januari 1916 provisorisk nationalitetshandling utfärdats, men som därefter antingen till följd av att det förolyckats eller på grund av försäljning till utlandet aldrig blivit infört i registret. Att med hänsyn till sådana, enligt vad de sakkunniga förvissat sig om, mycket fåtaliga fartyg föreskriva något särskilt förfarande synes dock icke böra ifrågakomma.

Såsom nyss antytts, är det emellertid nödvändigt att stadga vissa undantag från ovan angivna huvudregel för fartygs ifrågavarande avgiftsplikt.

Det ligger sålunda i sakens natur, att staten tillhörigt fartyg bör vara frikallat, även om det är registreringspliktigt. Stadgandet har sin

Kung!. Maj:ta nåd. proposition nr 232. 33

betydelse särskilt i fråga om statens tre tågfärjor, hjälpfartyget Trälleborg och postångfartyget Öland. Likaså torde skäligen kommun tillhörigt fartyg höra frikallas.

Det synes vidare vara både teoretiskt och praktiskt riktigt att från ifrågavarande extra beskattning undantaga fartyg, som ieke har en viss storlek. De sakkunniga hava sålunda föreslagit, att full befrielse från skyldighet att erlägga tonnageavgift mätte få åtnjutas för varje ång- eller motorfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 150 bruttoton. Sättes gränsen bär, torde de allra flesta bogseringsfartyg, även om de skulle anses vara registreringspliktiga, samt en stor mängd i lokal skärgårds- eller kanaltrafik använda passagerar- och fraktfartyg, beträffande vilka med afl rätt synes kunna påräknas frihet från avgiftsplikt, också bliva därifrån frikallade. I fråga om segelfartyg har föreslagits, att gränsen sättes något högre eller vid 200 lön. För större fartyg skulle i viss omfattning avgiftspliktens storlek graderas i förhållande till fai^ygets bruttodräktighet, till vilken fråga jag skall återkomma i det följande.

Det har även synts önskvärt, att från avgiftsplikt befrias alla fartyg, vilka under år 1915 använts uteslutande för regelbunden passagerar- och godstrafik i inrikes fart, således även om deras bruttodräktighet överstiger 150 ton. Härmed åsyftas närmast cn del fartyg av sådan storlek, som under nämnda tid använts till passagerartrafik och mindre fraktfart inom Stockholms och andra större städers skärgårdsområden samt inom våra större insjöar Vänern och Vättern med närliggande delar av Göta kanal.

Av en del rederibolag, såsom Stockholms Rederiaktiebolag Svea, Ångfartygs Aktiebolaget Göta kanal och Ångfartvgsaktiebolaget Gotland, gjorda framställningar synas dock visa, att frihet från avgiftsplikt är av omständigheterna påkallad även för sådana fartyg, som idka regelbunden passagerartrafik och fraktfart runt Sveriges kuster, mellan fastlandet och Gottland eller kanalvägen Stockholm—Göteborg. Måhända kan frågan om frihet från avgiftsplikt för sådana fartyg i en del fall bliva rätt svår att avgöra, men då prövningen av hithörande frågor lagts i händerna på den tonnageavgiftsnämnd, som enligt förslaget skall tillsättas och som torde komma att sitta inne med full kompetens på området, bör förslagets stadgande i denna del vara till fyllest.

Frikallade från avgiftsplikt böra vidare enligt de sakkunnigas uppfattning vara sådana fartyg, som under år 1915 använts huvudsakligen för annat ändamål än handelssjöfart eller resandes fortskaffande.

Jag har förut nämnt, att tonnageavgiften enligt förslaget i regel Tonuagenv skall utgå i förhållande till fartygets bruttodräktighet i registerton. Det Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 207 höft. {Nr 232.) 5

34 Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 232.

måste naturligtvis vara dräktigheten en viss dag, vilken med hänsyn till stadgandet om vilka fartyg, som äro avgifts pliktiga, givetvis måste bestämmas till den 1 januari 1916. Enligt det av kommerserådet Malmen och mig först utarbetade förslaget skulle även härvidlag fartygsregistret äga vitsord, så att avgiftens storlek bleve beroende av den bruttodräktighet, fartyget, enligt vad registret nämnda dag utvisade, då ägde. Då det emellertid kan inträffa, att förändringar i bruttodräktigheten, som skett före den 1 januari 1916, vare sig på grund av försummelse eller av annan anledning icke anmälts före nämnda dag, har det funnits mera ändamålsenligt, att tonnageavgiftens storlek göres beroende av fartygets verkliga bruttodräktighet berörda den 1 januari, såvitt den är känd av kommerskollegium vid tonnegeavgiftslängdens upprättande eller av tonnageavgiftsnämnden på grund av framställning av kommerskollegium enligt 7 § i förslaget.

Såsom ävenledes förut blivit antytt, torde dock avgiftens storlek, då det är fråga om s. k. shelterdäckat, d. v. s. med skyddsdäck eller visst annat påbyggnadsdäck försett fartyg, böra beräknas efter i någon mån andra grunder. Enligt kungörelsen med provisoriska föreskrifter angående skeppsmätning i vissa fall den 25 juni 1909 skall i fråga om mätning av fartyg tills vidare iakttagas, att, därest i skyddsdäck eller annat påbyggnadsdäck tinnes minst en i mittlinjen liggande permanent öppning (tonnageöppning), må det under öppningen och mellan närmaste begränsningar befintliga rummet under vissa villkor anses såsom öppet och icke inräknas i bruttodräktigheten. Detsamma gäller om rum, belägna för eller akter om sådant rum, som nyss är sagt. Dessa s. k. shelterdäckade fartyg skulle, om bruttodräktigheten bleve den enda måttstocken för tonnageavgiftens storlek, komma i en i förhållande till andra fartyg allt för gynnad ställning. De mäta nämligen proportionsvis mycket mindre i förhållande till sin förmåga att kunna utnyttjas än andra fartyg, i det att de överbyggnader, varom kungörelsen talar, ej ingå i det uppmätta tonnaget, men kunna inrymma till och med mycket ömtåliga laster. Det fria tonnaget hos sådana fartyg varierar ganska avsevärt, men lärer på moderna fartyg kunna uppgå till mer än V3 av det uppmätta bruttotonnaget. Med hänsyn härtill har i förslagets 4 § angivits, att, beträffande med skyddsdäck eller annat påbyggnadsdäck försett fartyg, skall i den till grund för avgiftens storlek liggande bruttodräktigheten inräknas sådant rum, som enligt ovannämnda kungörelse må vara undantaget från inräkning i bruttodräktigheten.

Jag har förut erinrat därom, att enligt förslaget ång- eller motorfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 150 ton, och segelfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 200 ton, är frikallat från avgifts-

Kung1. MajUs nåd. proposition nr 232.

plikt. För vinnande av cn önskvärd jämlikhet i beskattningen hava de sakkunniga funnit det ändamålsenligt och lämpligt, att med avseende å avgiftspliktiga fartyg av mindre storlek uttages eu relativt liten, vid tilltagande storlek successivt växande avgift. Härigenom mildras den särskilt vid övergång från avgiftsfritt till avgiftspliktigt tonnage eljest påtagligt skarpa skillnaden emellan fartyg av endast obetydligt olika storlek. Ju högre den normala skattesatsen är, desto större är behovet av särskilda lägre avgiftssatser för övergångsstadierna. Enligt förslaget skall en obetydlig avgiftsplikt, motsvarande ungefär 14 procent av den normala, inträda för ångeller motorfartyg, som har en bruttodräktighet av 151 ton. För fartyg om 200 ton blir avgiften 28,57 procent, för fartyg om 400 ton 57,14 procent och för fartyg om 500 ton 71,4 procent av den normala. För fartyg om 700 ton skall den normala avgiften erläggas, och blir denna därefter proportionellt lika för alla fartyg av högre tontal.

Enligt i slutet av år 1915 gällande handelspris å neutralt tonnage, beräknat till i runt tal 400 kronor per bruttoton (se här ovan å sid. 19 intagna tablå) motsvara de här antydda skattesatserna i procent av de genomsnittliga fartygsvärden a

o. s. v.

Om man till grund för värdesättningen i stället för de beräknade handelsprisen tager de uppgivna nybyggnadsprisen vid beställning vid svenskt skeppsvarv, enligt vilka t. ex. en lastångare om 250 ton skulle betinga ett pris av 175,000 kronor, blir avgiftsprocenten i förhållande till värdet givetvis något lägre, således för ett fartyg om 250 ton med en föreslagen avgift av 700 kronor och ett nybyggnadsvärde av 175,000 kronor endast 0,4 7> och för ett fartyg om 1,700 bruttoton, med ett nybyggnadsvärde av 950,000 kronor samt en föreslagen avgift av 11,900 kronor, icke mera än omkring 1,25 % av värdet.

Tvekan har helt naturligt uppstått beträffande frågan, huruvida segelfartygen böra i beskattningsavseende, varom här är fråga, behandlas lika med ång- och motorfartygen. Det avgörande härvidlag är naturligtvis, huruvida segelfartygens avkastningsförmåga och därpå grundade värdestegring är jämförlig med ång- och motorfartygens eller i varje fall sådan, att

36 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

en särskild beskattning av segelfartygen ävenledes kan anses befogad. Ett bidragande skäl till mildare behandling av segelfartygen ligger givetvis i den obestridliga betydelsen för vårt land av att för den praktiska sjömansutbildningen äga en god segelfartygsflotta.

För bedömande av denna frågas finansiella betydelse torde följande uppgifter vara av värde. Enligt Sveriges skeppslista för år 1915, förd till den 1 juli samma år, utgjorde hela antalet av de i skeppslistan upptagna segelfartygen 1,416 om sammanlagt 171,621 bruttoton, därav 998 fartyg om tillhopa 58,892 bruttoton voro under 100 ton, medan ång- och motorfartygen uppgingo till ett antal av 1,517 om sammanlagt 1,040,502 bruttoton, av vilka endast 296 ångfartyg och 136 motorfartyg om tillhopa 24,686 bruttoton hade en dräktighet under 100 bruttoton.

Enligt av byråchefen Isidor Flodström verkställda, i hans arbete Sveriges nationalförmögenhet intagna beräkningar var medelvärdet per bruttoton vid tiden omkring år 1908 å ångfartyg över 20 nettoton 181 kronor och å segelfartyg av samma storlek 60 kronor. Enligt kommerskollegii sjöfartsberättelse för år 1913 var försäkringsvärdet i medeltal per bruttoton

Vid förvandling av ångfartygens och segelfartygens verkliga tontal till s. k. förmedlade ton har i den åberopade sjöfartsberättelsen förfarits så, att till ångfartygens verkliga dräktighet i nettoton lagts en tredjedel av segelfartygens dräktighet, likaledes i nettoton. Det förmedlade tontalet för år 1913 har sålunda angivits till

för ångfartygen: verkliga:............. 721,339 nettoton

» segelfartygen: en tredjedel av de verkliga 151,867 nettoton eller.................. 50,622 »

Enligt det betraktelsesätt, som ligger till grund för denna beräkning av de olika fartygstypernas inbördes förhållande, skulle alltså ett segelfartygs effektivitet förhålla sig till effektiviteten hos ett ångfartyg av motsvarande nettodräktighet som 1 : 3. Till ungefär samma resultat i fråga om värdeförhållandet emellan dessa fartygstyper har byråchefen Flodström kommit. •

Det förtjänar även beaktas, att under år 1914 enligt i Kommersiella meddelanden intagna preliminära uppgifter 994 segelfartyg om tillhopa

å ång- och motorfartyg . . . » segelfartyg.......

fg

. . kr. 177: . . » 68:

eller tillhopa 771,961 nettoton.

37 Kungl. MajUs nåd. proposition nr 232.

150,211 bruttoton varit använda i utrikes fart, medan i uteslutande inrikes fart gått 393 segelfartyg om tillhopa 22,535 bruttoton.

Även om man a priori utgår därifrån, att segelfartygen i konkurrensen på fraktmarknaden äro ång- och motorfartygen betydligt underlägsna, talman dock icke underskatta de reella förmåner, som i relativt stor utsträckning även kommit förstnämnda fartyg till godo under nu rådande höga pris på frakter och tonnage. Och det skulle helt säkert giva anledning till missnöje hos ägarna av ång- och motorfartygen, om en beskattning, som är avsedd att läggas på fartyg just med hänsyn till deras ökade avkastningsförmåga och värdestegring, icke med sin rättvist avvägda del även komme att drabba segelfartygen. Det är vidare att märka, hurusom segelfartygen icke haft någon känning av de svårigheter, som gjort sig gällande ined avseende å ångfartygens förseende med bunkerkol. 1 betraktande av alla hithörande omständigheter hava de sakkunniga, trots den vid frågans första övervägande naturliga böjelsen att från den ifrågasatta extra skatten helt fritaga segelfartygen, funnit sig böra föreslå, att även dessa fartyg underkastas densamma, dock endast med en relativt lågt beräknad afgiftsprocent, vilken ansetts lämpligen kunna bestämmas till 3/io av den för ång- och motorfartygen bestämda, varjämte, såsom förut nämnts, från avgiftsplikt enligt förslaget frikallats segelfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 200 ton. Vid intagandet av denna ställning i frågan har den bestämmande synpunkten vant den, att den extra beskattningen bör fördelas mellan fartygen efter i möjligaste mån rättvisa och jämlika grunder och utan obehörigt gynnande av någon fartygsgrupp, för såvitt dit hörande fartyg haft sina extra ordinära förmåner av det nuvarande krigsläget. I finansiellt avseende spelar den föreslagna avgiftsplikten för segelfartyg icke någon nämnvärd roll.

De sakkunniga hade i det ursprungliga förslaget för sin del föreslagit viss differentiering i avgiftens storlek med hänsyn till fartygens högre eller lägre ålder. Gränsen hade av dem satts vid 20 år, så att tonnageavgiften för fartyg, som enligt fartygsregistret var byggt före år 1896, skulle utgå med allenast 75 procent av det belopp, varmed avgiften skulle utgöras för yngre fartyg. Det hade vidare ifrågasatts möjligheten att vinna ytterligare nedsättning i eller till och med befrielse från tonnageavgiften för fartyg av särskilt hög ålder.

Kommerskollegium har emellertid ansett, att något skäl för den sålunda föreslagna lindringen i eller befrielsen från avgift beträffande äldre fartyg icke i och för sig förefinnes. Även Sveriges allmänna sjöfartsförening har förklarat, att någon särskild lindring för äldre fartyg icke torde påkallas.

38 Subjektiv

avgiftsskyl

(likhet.

KungI. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Med hänsyn till dessa uttalanden har icke i det omarbetade förslaget upptagits något stadgande om annan avgiftsplikt för äldre fartyg än för yngre.

I fråga om den subjektiva avgiftsskyldigheten skulle enligt det till 'ämbetsverken remitterade förslaget skyldighet att erlägga tonnageavgift åligga den eller dem, vilka den 1 januari 1916 i fartygsregistret stodo inskrivna såsom fartygets ägare.

I fråga härom har statskontoret framhållit, att det givetvis kan inträffa, att den, som vid nämnda tidpunkt står såsom fartygets ägare, icke är den, som av fartyget i fråga dragit någon vinst. Det kan under sådana förhållanden ifrågasättas, säger statskontoret, huruvida icke tidpunkten borde flyttas tillbaka, exempelvis till den 1 januari 1915, eller om ej betalningsskyldigheten borde på något sätt fördelas mellan ägaren den 1 januari 1916 och den, som under år 1915 innehaft fartyget.

Kommerskollegium påvisar genom åtskilliga exempel rörande äganderätten till fartyg de förut omnämnda olägenheterna av att tillerkänna fartygsregistret vitsord beträffande avgiftsskyldigheten.

Skyldigheten att erlägga tonnageavgiften har enligt förslaget ålagts fartygets ägare vid en bestämd redan förfluten tidpunkt. Mot en sådan anordning i och för sig har heller icke någon erinran framkommit. Att, såsom statskontoret föreslår, förlägga denna tidpunkt så långt tillbaka i tiden som till den 1 januari 1915 synes icke vare sig riktigt eller praktiskt. Det är också ingalunda säkert, att man genom åtgärden i fråga skulle vinna det åsyftade resultatet att träffa den, som verkligen dragit vinsten av fartyget. En fördelning av avgiftsskyldigheten mellan fartygets ägare vid olika tider lärer av praktiska skäl svårligen kunna genomföras. Lika litet som man kan rätta en beskattning av förevarande art efter fartygsägarens verkliga vinst av rederinäringen kan man göra den beroende av den längre eller kortare tid, varunder han ägt fartyget. I lagstiftningen måste av praktiska skäl avgiftsskyldigheten bindas vid den person, som vid eu bestämd tidpunkt är objektets ägare. Det synes vidare vara lämpligast att låta fartygens avgiftsplikt och den subjektiva avgiftsskyldigheten hänföra sig till samma tidpunkt, den 1 januari 1916.

Med hänsyn till vad kommerskollegium upplyst i fråga om fartygsregistrets otillförlitlighet rörande däri intagna uppgifter om äganderätten till de registrerade fartygen torde ej heller i förevarande avseende fartygsregistret kunna tillerkännas vitsord. Avgiftsskyldigheten bör alltså åligga den verklige ägaren av fartyget den 1 januari 1916. Tillhörde fartyget nämnda dag flera, bör rederiet genom huvudredaren vara avgiftsskyldigt,

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

därvid varje delägare i sista hand är ansvarig för så stor del av den för fartyget utgående avgiften, som svarar mot hans lott i fartyget.

Beträffande fartyg med flera delägare kan det måhända, såsom kommerskollegium erinrat, understundom inträffa, att det uppstår någon svårighet beträffande en eller annan fartygslott att anträffa den, som berörda den 1 januari var dess verklige ägare. Att märka är dock, att det i regel endast är mindre fartyg, som ägas av partrederier, och fartyg, vilkas bruttodräktighet icke överstiger 150, eventuellt 200 ton äro ju fritagna från avgiftsplikt. Och helt säkert är det icke omöjligt att beträffande de flera redare tillhörande fartyg, som träffas av tonnageavgiften, här lika väl som i andra exekutiva ärenden finna den avgiftsskyldige lottägaren. För det fall, att överlåtelse av äganderätt till lott i fartyg skett före den 1 januari 1916 utan att anmälan därom gjorts hos vederbörande, torde ansvarigheten regleras genom bestämmelserna i 21 § sjölagen.

I anledning av kommerskollegii uttalande om det mindre egentliga i att, såsom förslaget föranleder, utländsk delägare i svenskt fartyg påföres skatt även i det fall, att han icke är inom riket bosatt, då ju densamma näppeligen lärer kunna utkrävas, tillåter jag mig allenast erinra därom, att enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt den omständigheten, att utlänning icke är bosatt inom riket, icke utgör något hinder för hans skattskyldighet för viss inkomst och förmögenhet.

Det skulle givetvis stå i full överensstämmelse med nyss Nedsättning

synpunkter i fråga om den subjektiva avgiftsskyldighetens anordning ochfrieiSe från med tonnageavgiftens objektiva natur att icke bevilja något undantag från avgift för eller någon lindring i avgiftsskyldigheten på grund av sådana omstän- icke 'nyttjats digheter, som hindrat fartygsägaren att utnyttja de genom kriget skapadesjöfart. konjunkturerna på fraktmarknaden, icke ens om detta berott av vis major, såsom att fartyget varit internerat i främmande hamn eller under avsevärt lång tid varit intaget å skeppsvarv eller docka för undergående av reparation eller ombyggnad. Det kunde dock synas vara att gå alltför långt att icke i någon mån beakta sådana omständigheter. Och helt säkert skulle ett sådant vidhållande av skattens objektivitet i särskilda fall leda till en obillighet, som bör om möjligt undanröjas. För övrigt är det givet, att fartygets egen skattekraft lidit menlig inverkan av att detsamma icke kunnat begagnas för sitt ändamål. De sakkunniga hava därför antagit, att det skulle leda till större rättvisa i beskattningen och vara mera överensstämmande med billighet, om avgiftsskyldigheten i vissa fall finge lindras med hänsyn till omständigheter av antydd art. Det är givetvis förenat med betydande svårigheter att i lagstiftningsväg fastslå bestämda

40 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

och fullt uttömmande regler för alla fall, då sådan lindring kan ifrågakomma. Prövningen i varje särskilt fall torde böra ske under beaktande av de föreliggande individuella omständigheterna. I författningen böra dock angivas huvudgrunderna och de huvudsakliga förutsättningarna för att skattelindringar över huvud taget må beviljas samt det maximum av lindring, som kan medgivas. Det har ock i det föreliggande förslaget inrymts bestämmelser i detta avseende. Därvid hava de sakkunniga till en början gått ut ifrån att de omständigheter, som här äro i fråga, skola hänföra sig till en tidrymd före den 1 januari 1916 och närmare begränsat tiden till att omfatta kalenderåret 1915. Förslaget går ut på att för fartyg, som under eu avsevärd tid av nämnda år — enligt det ursprungliga förslaget minst 240 dagar, men enligt det omarbetade förslaget, med hänsyn även till ett av kommerskollegium antytt önskemål, minst 180 dagar — varit av särskilda omständigheter, varöver fartygets ägare icke kunnat råda, hindrat att nyttjas till sjöfart, nedsättning må äga rum i avgiften i förhållande till denna tids långvarighet, dock högst intill hälften av skattens eljest normala belopp, därest det icke visas, att hindret även vid innevarande års ingång alltjämt förelegat, i vilket fall större nedsättning eller eventuellt full befrielse från avgiften må kunna medgivas. Då fartyg sålunda varit undandraget ägarens fria disposition, har dess skattekraft givetvis blivit nedsatt, men den särskilda grunden för lindring i avgiftsskyldigheten är emellertid även billig hänsyn till den avgiftsskyldige ägarens olägenheter härav. Det har under sådana förhållanden synts de sakkunniga höra uppställas såsom villkor för beviljande av nedsättning i eller befrielse från avgiften, att den avgiftsskyldige ägaren varit ägare till fartyget under den tid, -fartyget icke kunnat nyttjas till sjöfart och som åberopas såsom grund för nedsättningen eller befrielsen, d. v. s. under minst 180 dagar av den tid under år 1915, varunder fartyget icke kunnat nyttjas till sjöfart. Givetvis bör ägaren icke i fall, varom här är fråga, betagas rätten till nedsättning i eller befrielse från avgiften, om den förändring i äganderätten, som till äventyrs, förekommit under år 1915, skett genom arv, giftorätt eller testamente. Åt denna uppfattning har formligt uttryck givits i förslaget.

För visst fall bör dock även en kortare tidrymd än 180 dagar, varunder fartyget icke nyttjats till sjöfart, föranleda befrielse från avgiften. Det har nämligen förekommit, att svensk man under kriget inköpt krigförande nation tillhörigt fartyg, som vid krigsutbrottet låg och allt sedan dess kvarlegat i svensk hamn. Så länge kriget pågår, är emellertid den nye ägaren praktiskt taget förhindrad att utnyttja fartyget utanför svenskt sjöterritorium, enär han då alltid löper den risken, att fartyget uppbringas

Kungl. Majt:s nåd. proposition nr 232.

av fiende till den nation, från vilken fartyget inköpts. Ett dylikt köp under kriget torde nämligen icke av fienden godtagas såsom skydd mot uppbringning. Då det kan inträffa, att sådant fartyg kommit i svensk ägo först i början av april månad 1915 eller senare under samma år, har det erfordrats ett särskilt stadgande för att fartyg, varom här är fråga, skola komma i åtnjutande av en för dem fullt berättigad frihet från avgiftsplikt.

Det skulle måhända kunna ifrågasättas, om icke samma betydelse, som enligt förslaget tillagts den omständigheten, att fartyget under viss tid på grund av vis major icke nyttjats till sjöfart, även borde tilläggas den omständigheten, att fartyget först under senare delen av år 1915 inköpts från utlandet eller måhända blivit nybyggt. Härvidlag synas dock icke lika starka skäl till lindring i avgiftsskyldigheten föreligga som i förstnämnda fall, där kapital under eu avsevärd tid legat bundet i fartyg utan att lämna någon avkastning. I de båda senare fallen däremot har fartyget sin skattekraft oförminskad. De sakkunniga hava vid sådant förhållande icke ansett sig böra föreslå nämnda eller liknande grund för nedsättning i tonnageavgiften.

Det kan synas, som om de föreslagna villkoren för lindring i avgiftsskyldigheten äro väl stränga, om man bedömer saken från den nu så ofta framhållna synpunkten, att måttet för all beskattning bör vara den beskattades inkomst. Ser man åter saken från den av mig framhållna synpunkten, att det är fartygets avkastningsförmåga och värdestegring, som utgöra skatteobjektet, te sig förhållandena helt annorlunda. Ett fartygs avkastningsförmåga och värdestegring vid eu viss tidpunkt hava ej i någon mån påverkats därav, att fartyget under en förfluten tidrymd ej kunnat användas för sitt ändamål. Är fartyget t. ex. vid tidpunkten för avgiftsskyldighetens fixerande tillgängligt för fraktfart eller för omsättning, har det samma värde som ett annat fartyg, vilket hela det gångna året varit i ohindrad sjöfart. Enbart den omständigheten, att fartyget just vid sistförfluten årsskifte var hindrat att nyttjas till sjöfart, kan naturligtvis ej heller, om det under det gångna året eller någon del därav gått i sjöfart, vara tillräcklig anledning till lindring i avgiftsskyldigheten. Och har en föregående ägare varit hindrad att disponera fartyget för sjöfart, är detta utan betydelse för den nye ägaren, utom för det fall, att äganderätten övergått genom arv, giftorätt eller testamente. Men i sådan händelse anses ju ej heller enligt förslaget någon förändring i äganderätten hava inträtt.

Prövningen av hithörande frågor skall enligt förslaget tillkomma den förut omnämnda tonnageavgiftsnämnden.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 207 käft. (AV 232.)

42 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Nedsättning Styrelsen för Sveriges allmänna sjöfartsförening har i sitt yttrande

ten amed'avöver det till ämbetsverken remitterade författningsförslaget ifrågasatt uppredare förut tagandet av en annan grund för nedsättning i tonnageavgiften, nämligen ligt9 bidrag. ^ör fartyg, för vilka redan under fjolåret visst bidrag ställts till livsmedelskommissionens förfogande av ett flertal redare, med sålunda inbetalt belopp. Enligt från livsmedelskommission lämnad uppgift har till följd av den förut av mig omnämnda, under hösten 1915 med representanter för rederinäringen träffade överenskommelsen av rederiföreningen tillhörande redare hittills inbetalts ett belopp av 682,827 kronor 14 öre, varjämte av annan redare inbetalts 7,815 kronor. Ytterligare medel väntas icke komma att inflyta.

Det sålunda väckta förslaget har synts de sakkunniga böra tagas under allvarligt övervägande. Det ligger onekligen något rättvist däri, att de redare, som frivilligt åtagit sig en beskattning i alldeles samma syfte som det, varpå tonnageavgiften är inriktad, få motsvarande minskning i denna avgift. Medgives nedsättningen, verkar detta, att tonnageavgifter måste debiteras till ett belopp, som med omkring 700,000 kronor överstiger det, som eljest skulle erfordras. Denna ökning kommer dock att träffa alla avgifteskyldiga proportionerligt. Medgives däremot icke någon nedsättning, leder detta därtill, att de, som, ehuru de kanske ägt förmåga att erlägga det frivilliga bidraget, undandragit sig att göra detta, skulle gynnas på bekostnad av dem, som lojalt ställt sig till efterrättelse den maning att erlägga sådant bidrag, som innefattades i det förut refererade uttalandet av de vid sammanträde den 13 november 1915 närvarande representanterna för rederinäringen.

Denna nedsättning synes lämpligast kunna äga rum genom avkortning vid uppbörden av tonnageavgiften. Frågan om rätt till avdrag avgöres då av Kung!. Maj:ts befallnings havande i den ordning, som om administrativa ärenden i allmänhet är stadgad. Jag återkommer till denna fråga vid behandlingen av frågan om uppbörden av tonnageavgifterna.

Nedsättningen bör dock icke ifrågakomma i annat fall än att den, som är skyldig erlägga tonnageavgiften, styrker, att antingen han själv såsom ägare till fartyget eller annan person, från vilken äganderätten till fartyget övergått till honom genom arv, giftorätt eller testamente, erlagt det frivilliga bidraget.

Taxerings- I kommerskollegium föres enligt förordningen angående registrering

m! m". av svenska fartyg den 18 oktober 1901 ett fartygsregister. I detta register skola enligt 2 § i sjölagen införas alla svenska fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas till han delssjö fart eller resandes fortskaffande och äga en dräk-

Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition nr 232.

tighet av tjuga registerton eller därutöver. Även annat svenskt fartyg, Tonnagesom ej enligt vad nyss är sagt skall vara i fartygsregistret upptaget, skall, kräkning om ägaren det vill, införas i registret. Om vad registret skall innehålla och påföstadgas i 2 § sjölagen och § 3 nyssnämnda förordning. Alla uppgifter, *avgiftssom erfordras för beräkning av tonnageavgift, böra finnas i fartygsregistret, skyldiga. med undantag av rymden av rum, som enligt kungörelsen den 25 juni 1909 må vara undantaget från inräkning i bruttodräktigheten, i fråga varom mätbrevet lämnar besked. Med ledning av dessa handlingar, fartygsregistret och vederbörligt mätbrev, av vilket senare avskrift skall finnas hos kommerskollegium, kan den avgiftsskyldighet, som enligt de nyss antydda grunderna ifrågakommer för de särskilda fartygen, åtminstone preliminärt bestämmas och till sitt belopp beräknas. Vid sådant förhållande har det synts vara praktiskt och nära till hands liggande, att det överlämnas åt kommerskollegium att verkställa de för skattens påförande förberedande åtgärderna. Det av kommerskollegium upprättade avgiftsförslaget, som synes höra innefattas i länsvis uppgjorda tonnageavgiftslängder, torde emellertid böra vara fullkomligt objektivt och grunda sig på fartygsregistret och, i fall av behov, på de senast före den 1 januari 1916 utfärdade, till kommerskollegium inkomna mätbrev. Dessa sistnämnda äro av betydelse dels, såsom jag nyss antydde, i fråga om s. k. shelterdäckat fartyg och dels för det fall, att fartyget enligt anteckning i registret blivit omrnätt, enär det icke av registret utan endast av mätbrevet framgår, huruvida ommätningen skett före eller efter den 1 januari 1916.

Berörda handlingar skola således vid längdernas upprättande äga absolut vitsord i fråga om de faktorer, som utgöra underlag för avgiftens storlek, fartygs avgiftsplikt och ägares avgiftsskyldighet m. m.

I denna längd skall bl. a. upptagas fartyg, som den 1 januari 1916 var registreringspliktigt, men först därefter, dock före den 1 juni 1916 blivit i fartygsregistret infört. Det framgår visserligen icke omedelbart av registret, vilka efter förstnämnda dag registrerade fartyg redan dessförinnan voro registreringspliktiga, utan kan detta konstateras först genom en undersökning i anmälningshandlingarna. Antalet under innevarande år i registret införda fartyg är dock icke större än att en sådan undersökning tämligen lätt låter sig genomföras. Beträffande dessa fartyg skola förhållandena vid registreringstillfället ligga till grund för anteckningarna i längden. Det torde icke åt kommerskollegium böra anförtros att pröva, om och i vad mån frihet från eller lindring i avgiftsskyldigheten av särskilda skäl — sådana som omförmälas i 2 § c) och 5 § 1 mom. i förslaget — må ifrågakomma. För prövning av dessa

44 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

med flera ovan berörda frågor har det synts ändamålsenligt och lämpligt 'att inrätta en särskild nämnd, tonnageavgiftsnämnden, med uteslutande uppgift att syssla med här ifrågavarande fartygsbeskattning.

I längden angives såsom avgiftsskyldig för den för visst fartyg utgående tonnageavgiften ägaren, om denne är enskild person, aktiebolag eller handelsbolag, men eljest rederiet. Därjämte skall i fråga om rederi tillhörigt fartyg längden angiva fartygets huvudredare den 1 januari 1916 samt eventuellt efter denna dag utsedd ny huvudredare. Beträffande rederi tillhörigt fartyg upptagas däremot icke de särskilda lottägarna. Frågan om vilka dessa äro och lotternas storlek är nämligen vid uppbörden av betydelse först vid exekutiv indrivning av ej inbetalda avgifter.

Den längd, som kommerskollegium sålunda skall upprätta med ledning av i huvudsak fartygsregistret, bildar endast utgångspunkten för det förfarande, som erfordras för tonnageavgifternas fastställande in. nr, utan att göra anspråk på att vara i alla avseenden riktig. Förmenar avgiftsskyldig, att längden är i något avseende missvisande, äger han att genom framställning hos tonnageavgiftsnämnden vinna erforderlig rättelse. Begagnar han sig ej därav, anses han hava godkänt längden i fråga, och ändring kan sedan ej erhållas. Det egentliga taxeringsförfarandet kommer således att ligga hos tonnageavgiftsnämnden, som har att pröva alla föreliggande tvistiga frågor.

Det åligger vidare enligt förslaget kommerskollegium att genom bestyrkt utdrag av tonnageavgiftslängden meddela avgiftsskyldig ägare underrättelse om honom enligt längden åliggande avgiftsplikt. Äro flera redare i fartyget, skall underrättelsen tillställas i längden upptagen eller upptagna huvudredare. Då ifrågavarande avgift utgör en rederiet åliggande utgift, torde nämligen jämlikt 10 § sjölagen huvudredaren vara den, som i första hand har att svara för utbetalningens verkställande. Brister han i fullgörandet av denna sin skyldighet, blir han givetvis gent emot övriga redare i fartyget skadeståndsskyldig.

Tonnageav- Enligt förslaget skall tonnageavgiftsnämnden bestå av ordförande och

nämnden. s.ex ledamöter, vilka utses av Ivungl. Maj:t. Av ledamöterna böra lämpligen fyra utses med hänsyn till deras förmåga, på grund av författningskunskap och erfarenhet, att rätt tillämpa förordningens bestämmelser, medan återstående antalet torde böra representera fartygsredarna. Det har därför synts mig lämpligt, att styrelserna för de två största sammanslutningarna på området, nämligen Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges redarförening, beredes tillfälle att vardera föreslå ett antal personer till ledamöter i nämnden. Därest sådana förslag av-

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 232.

givas, skola de båda representanterna för fartygsredarna utses bland de sålunda föreslagna. Även förordnas erforderligt antal suppleanter. 1 nämnden skulle således såväl representanter för sjöfartsnäringen och på sjöfartsnäringens område eljest förfarna män som ock representanter för sakkunskapen på beskattningsområdet komma att erhålla säte och stämma, vilket torde få anses innebära garantier för ett allsidigt och sakkunnigt bedömande av hithöranda frågor. Sekreterare hos nämnden skall enligt förslaget förordnas av Kung!. Maj:t, varjämte nämnden äger anställa i övrigt erforderlig kanslipersonal.

Till denna nämnd skola de av kommerskollegium upprättade tonnageavgiftslängderna överlämnas för att slutligen granskas och i förekommande fall fastställas eller ändras. Ändringar i taxeringsförslaget skola emellertid få äga rum endast med anledning av framställningar från antingen de avgiftsskyldiga eller kommerskollegium och på grund av de särskilda omständigheter, vilka till sina huvuddrag angivas i förordningen.

Såsom ovan nämnts skall kommerskollegium enligt förslaget endast upprätta ett rent objektivt taxeringsförslag. Ävgiftsskyldig — för partrederi huvudredaren — som förmenar, att detta förslag i något avseende är oriktigt, bör naturligtvis äga att draga frågan härom under nämndens prövning, vare sig den förmenta felaktigheten hänför sig till fartygets avgiftsplikt, den subjektiva avgiftsskyldigheten, avgiftens belopp eller annan omständighet. Han har vidare rätt att i förekommande fall hos nämnden gorå framställning om nedsättning i eller befrielse från tonnageavgiften på grund av särskilda i det speciella fallet förekommande skäl, till vilka kommerskollegium icke ägt att taga hänsyn vid tonnageavgiftslängdens uppgörande. Någon klagorätt kan icke anses tillkomma enskild lottägare. Han är icke avgiftsskyldig i detta ords enligt förordningen tekniska bemärkelse, och frågan om hans ansvarighet för viss del av avgiften avgöres, i händelse av vägran att betala tonnageavgiften, först i sammanhang med exekutionen och i den härför stadgade ordning.

Det åligger givetvis den ändringssökande att styrka sina påståenden med all den bevisning, han kan åstadkomma. Någon legal bevisprövning torde icke böra åläggas nämnden. Det är i syfte bl. a., att den prövande myndigheten skall känna sig i möjligaste mån obunden av de former, som nödvändigt måste följa med en handläggning av ifrågavarande ärenden inom en administrativ domstol, som de sakkunniga föreslagit, att avgörandet skall förläggas till denna nämnd. Inom denna blir ju sakkunskapen allsidigt representerad. Tonnageavgiftsnämnden skall säkerligen bliva i stånd att på ett tillfredsställande sätt bedöma och avgöra de frågor, som kunna bliva underställda dess prövning.

46 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Nämnden torde däremot icke lämpligen kunna tilläggas befogenhet att ingå på en självständig granskning av de påförda avgifterna i fall, då framställningar härom ej inkommit till nämnden.

I tonnageavgiftsnämndens beslut kan enligt förslaget ändring ej sökas. Uppbörd. Uppbörden av tonnageavgifterna bär överlämnats till Kungl. Maj:ts

vederbörande befallningshavande, för envar beträffande de fartyg, som hava sin hemort i länet. Inbetalningen, som skall ske i den ordning, som för inbetalning av medel till länsstyrelse är stadgad, skall vara verkställd senast den 20 december 1916.

Avgiftsskyldig, som önskar erhålla avkortning å tonnageavgiften med ett belopp, motsvarande det, som blivit av honom såsom ägare till det fartyg, för vilket tonnageavgiften skall erläggas, eller av annan person, från vilken äganderätten till fartyget övergått till honom genom arv, giftorätt eller testamente, erlagt såsom frivilligt bidrag, äger därvid göra framställning i sådant syfte hos den Kungl. Maj:ts befallningshavande, hos • vilken avgiften skall inbetalas.

Försummelse att inbetala avgiften inom stadgad tid medför skyldighet att erlägga ränta å det oguldna beloppet efter sex procent för år räknat.

Vid bristande inbetalning skall det åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande att vidtaga åtgärder för beloppets behöriga indrivning. Utmätning av tonnageavgift och ränta, varom nyss är sagt, verkställes i i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Redovis- Enligt förslaget skola influtna tonnageavgifter redovisas av Kungl.

mng. Maj:ts befallningshavande i kronoräkenskaperna i enlighet med de föreskrifter, som i sådant avseende skola av statskontoret utfärdas. Häremot har statskontoret icke haft något att erinra; och har statskontoret, då ifrågavarande avgifter icke finge anses såsom statsmedel, uttalat sig för att desamma borde bokföras såsom diverse medel.

Otto V. Landeri.»

Departe- Efter föredragning härav anförde departementschefen vidare:

mentschefen. I)å jag härmed till Eders Kungl. Maj:ts prövning framlägger ett för-

slag till förordning om tonnageavgift, väsentligen överensstämmande med det av de tillkallade sakkunniga utarbetade reyiderade författningsförslaget, anser jag mig kunna såsom motivering för detsamma åberopa det huvudsakliga innehållet i ovan intagna promemoria.

Jag har, såsom jag redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 14 sistlidne januari antytt, med den pålaga å sjöfartsnäringen, varom här är fråga, velat bereda medel till mildrande av de för landet i det hela uppkomna olägenheterna av de höga pris på fraktmarknaden, vilka

Kung]. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

efter krigsutbrottet inträtt och som i sin mån bidragit till höjande av prisen å nödvändiga livsmedel. Detta synes mig bäst kunna ske genom en för en gång utgående tonnageavgift av här ifrågasatt slag. Sjöfartsnäringen har icke kunnat underkastas sådana åtgärder i prisreglerande syfte, som stått till buds gentemot andra näringar och jämväl blivit mot dem vidtagna, t. ex. genom åsättande av maximipris å deras produkter och tillverkningar, genom exportförbud o. s. v. Ett försök att bestämma maximipris å fraktmarknaden skulle av lätt insedda skäl vara förenat med stora praktiska svårigheter. En möjlighet att underlätta tillgången på tonnage för frakt till och från Sverige har jag däremot sökt begagna genom att framlägga det förslag till lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg emellan utrikes orter, som jag den 14 i denna månad för Eders Kungl. Maj:t anmält och vilket jämte ett annat samma dag för Eders Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag om utsträckt tillämpning av lagen den 6 mars 1916 om förbud i vissa fall mot överlåtelse till utlänning av svenskt fartyg eller andel däri in. m. är avsett att komplettera sistnämnda lag. Genom dessa lagstiftningsåtgärder kan vinnas en viss trygghet för att den nuvarande svenska handelsflottan icke genom åtgärder från redarnas sida minskas eller undanhålles från den svenska fraktmarknaden, varjämte sådana åtgärder möjligen kunna antagas i viss mån komma att leda till en nedsättning av fraktsatserna. För att likställa sjöfartsnäringen med åtskilliga andra näringar inom landet, av vilka från statens sida måst krävas särskilda offer till underlättande av kampen mot dyrtiden, har jag måst föreslå en annan utväg än maximipris. Jag har därvid funnit det lika berättigat att låta denna näring genom ett kontant bidrag befrämja detta syfte, som det funnits vara i sin ordning, att övriga näringars medverkan därför tagits i anspråk genom de åtgärder, som hindrat dem att ekonomiskt fullt utnyttja den rådande konjunkturen.

Jag har för detta ändamål icke ansett mig kunna föreslå en beskattning under inkomstskattens form, utan valt den form av objektbeskattning, som innefattas i föreliggande förslag till förordning om tonnage-

Ö7 DO Ö O O

avgift. Det har sagts, att införandet av tonnageavgifter säkerligen kommer att medföra en ytterligare stegring av fraktsatserna. Skulle så vara förhållandet, vill jag emellertid erinra därom, att i våra närmaste grannländer Norge och Danmark antingen redan införts eller med all sannolikhet inom den närmaste tiden kommer att genomföras en särbeskattning av sjöfartsnäringen, vilken, därest den över huvud kommer att verka frakthöjande, lärer hava sådan inverkan även för de svenska fartygens del. Om således även vår inhemska sjöfartsnäring pålägges en särskild beskattning, som åtminstone icke är hårdare än våra grannländers, torde följden därav icke

48 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

bliva någon ytterligare stegring av de svenska fraktsatserna utan endast den, att våra redare icke få tillgodogöra sig den extra vinst, som skulle uppstå för dem, om en särbeskattning av sjöfartsnäringen genomfördes i Danmark och Norge, men icke här i Sverige.

Den omständigheten att fartygsägaren har att betala skatt för sin inkomst av fartyget — för såvitt nämligen ägaren över huvud taget kan beskattas för någon inkomst alls — gör det nödvändigt att så mycket som möjligt begränsa den avgiftsskyldighet, som lägges på fartygsbesittningen. Tonnageavgiften bör fylla sitt ändamål att komplettera beskattningen av inkomst och krigskonjunkturvinst, men icke avse att självständigt och till fullo träffa alla de förmåner, som sjöfartsnäringen nu bereder sina utövare. Den skall vara en skatt eller avgift på alla fartyg av viss storlek och användningssätt, medan inkomst- och vinstbeskattningen däremot skall utjämna beskattningen efter de skattskyldigas större eller mindre inkomster och vinster. Tonnageavgiften måste därför hållas inom mycket måttliga gränser.

Emellertid är det även en annan synpunkt än den skattepolitiska, som härvidlag är av avgörande betydelse. Det är klart, att härmed åsyftas storleken av det behov, som skall täckas med de medel, för vilkas åstadkommande den ifrågavarande pålagan blivit föreslagen att uttagas.

I avseende härå föreligger en utredning från statens livsmedelskommission, för vilken jag anhåller att i största korthet få redogöra.

Livsmedelskommissionen har på min anmodan låtit verkställa en utredning angående fraktkostnad för Sveriges import av brödsäd och kraftfoder för dels kalenderåret 1915, dels och konsumtionsåret 1915/1916. Av de i nämnda utredning anförda siffror framgår, att beräknad fraktkostnad för importen av under konsumtionsåret 1915/1916 erforderliga brödsäd och kraftfoder utgör i runt tal för brödsäden 20,515,000 kronor och för kraftfodret 25,980,000 kronor. Dessa belopp överstiga den normala frakten med resp. 16,803,000 och 21,372,000 kronor samt den frakt, som svarar mot de verkligt ökade kostnaderna för fartygsdriften med resp. 13,092,000 och 16,765,000 kronor. Av dessa sistnämnda summor komma på svenska rederiföretag 6,546,000 kronor för brödsäden och 8,382,500 kronor för kraftfodret. På den del av importen, som under konsumtionsåret redan verkställts, belöpa för svenska fartyg 2,238,500 kronor för brödsäd och 1,595,000 kronor för kraftfoder. För den import, som måste ske till täckande av vårt ytterligare behov före nästa skörd, d. v. s. för tiden mars—augusti 1916, kan på svenska fartyg beräknas komma en merutgift utöver kostnadsfrakten å 4,307,500 kronor för brödsäd och 6,787,500 kronor för kraftfoder eller sammanlagt 11,095,000 kronor.

49 Kungl. Maj-Jk nåd. proposition nr 232.

Till ernående av att den kostnad för den importerade brödsäden, soin för närvarande gäller såsom grundval för avtalen med de inhemska kvarnarna angående mjölpris, icke skall under återstoden av innevarande år överskridas — något som statens livsmedelskommission anser vara synnerligen önskvärt — erfordras en reduktion i utgivna och beräknade fraktbelopp av omkring 2 miljoner kronor. Motsvarande fraktkostnadsreduktion till vinnande av att det för perioden mars—augusti 1916 importerade kraftfodret må betinga pris, vilka för jordbruket icke äro allt för betungande, kan uppskattas till omkring 6 miljoner kronor. Det har icke varit möjligt att ens någorlunda exakt beräkna här ifrågavarande kostnad för de gödningsämnen, som direkt importeras eller för vilka råvaran är av utländskt ursprung. Den mycket starka prisstegringen å dessa för jordbruket viktiga varor är emellertid jämväl i huvudsak att tillskriva de höga frakterna. Approximativt kan ett belopp av 2 miljoner kronor, vilket säkerligen understiger den på frakterna belöpande merutgiften, angivas såsom den ungefärliga summa, som vore erforderlig för nedbringande av dessa varors inlandspris till en rimlig nivå.

Livsmedelskommissionen har sammanfattat sina här refererade uttalanden sålunda, att det ungefärliga behovet av anslag för att, såvitt angår kommissionens verksamhet under senare hälften av innevarande år, motväga verkningarna av de höga fraktsatserna uppgår till ungefär 10 miljoner kronor.

Det har synts mig icke böra sättas i fråga att uttaga hela detta belopp genom den föreslagna tonnageavgiften, utan synes denna avgift icke böra sättas högre, än att den inbringar omkring 5 miljoner kronor. Såsom jag förut nämnt torde möjligen någon nedsättning i fraktsatserna kunna förväntas såsom en följd av den föreslagna lagstiftningen om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter. Det kan emellertid icke för närvarande överskådas, vad som på denna väg kan komma att ernås. Lika litet kan nu förutses, huruvida omständigheterna i övrigt bliva sådana, att de höga fraktsatserna kunna upprätthållas intill årets slut.

Det belopp av 5 miljoner kronor, som således skulle uttagas genom tonnageavgifter, måste likväl vid debiteringen något höjas dels såsom följd av förslaget att bevilja vederbörande fartygsägare avkortning å tonnageavgiften för det belopp, som de på grund av det mellan dem och statens livsmedelskommission i november 1915 träffade avtalet om erläggande av en frivillig avgift, motsvarande 1 krona per ton av deras fartygsbestånd, redan betalt till mildrande av de höga fraktkostnaderna, dels för att täcka de avkortningar å avgifter, som kunna förväntas såsom en Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 207 höft. (AV 232). 7

50 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

följd av de i förordningen medgivna lindringarna i eller befrielsen från avgiften dels ock för beredande av medel till kostnaderna för avgiftens påförande. Jag har beräknat, att det belopp, som uppkommer, därest avgiften för ång- eller motorfartyg av en dräktighet om 700 bruttoton och däröver sättes till 7 kronor per ton och för mindre fartyg uttages efter en småningom fallande skala, så att den för sådana fartyg om 151 ton utgör 155 kronor eller omkring 1 krona 3 öre för ton, 'skall ungefär motsvara det angivna behovet. För beräkningarna härutinnan hänvisar jag till följande

Tablå,

utvisande tonnageavgiftens beräknade avkastning.

Öl

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Angående den i 4 § av författningsförslaget angivna skatteskalans verkningar i särskilda fall tillåter jag mig hänvisa till följande

Tabell,

utvisande den föreslagna tonnageavgiftens belopp vid olika bruttodriiktighet i registerton.

52 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Sedan departementschefen härefter uppläst förslaget till förordning om tonnageavgift, sådant det lydde i sin slutliga avfattning, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen samma förslag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas nådig proposition av den lydelse, bilagan Litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Georg Sjöcrona.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

53 Bilaga Litt. A.

Forsling

till

Förordning om tonnageavgift.

Härigenom förord nas som följer:

1 §•

Under år 1916 skall, enligt bestämmelserna i denna förordning, till staten erläggas en avgift för varje i fartygsregistret den 1 januari 1916 infört registreringspliktigt fartyg, med undantag, varom här nedan sägs.

Denna avgift, som är avsedd att i den ordning, varom särskilt är stadgat, användas till mildrande av vissa utav rådande höga fraktsatser föranledda olägenheter, benämnes tonnageavgift.

2 §•

Tonnageavgift erlägges icke för:

1. staten eller kommun tillhörigt fartyg;

2. fartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 150 ton; eller

3. fartyg, ändock att dess bruttodräktighet överstiger 150 ton, som under år 1915 använts huvudsakligen antingen för regelbunden passageraretrafik inom visst insjö- eller skärgårdsområde eller för annat ändamål än handelssjöfart eller resandes fortskaffande.

3 §•

Skyldiga att erlägga tonnageavgift äro den eller de, vilka den 1 januari 1916 i fartygsregistret stodo inskrivna såsom fartygets ägare.

54 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

4 §•

1 mom. Tonnageavgiftens storlek är beroende av fartygets i fartygsregistret den 1 januari 1916 angivna brattodräktighet; dock att däri, beträffande med skyddsdäck eller annat påbyggnadsdäck försett fartyg, skall inräknas sådant rum, som enligt kungörelsen med provisoriska föreskrifter angående skeppsmätning i vissa fall den 25 juni 1909 må vara undantaget från inräkning i bruttodräktigheten.

Tonnageavgiften utgår:

1. för ång- eller motorfartyg, vars bruttodräktighet icke överstiger 500 ton, med 00 kronor för varje ton, som icke överstiger 150, och för varje ytterligare ton enligt följande grunder, nämligen:

2. för ång- eller motorfartyg, vars bruttodräktighet överstiger 500 ton, med 00 kronor för ton; samt

3. för segelfartyg med 30 procent av det belopp, som enligt nyss angivna grunder skolat erläggas i tonnageavgift för fartyget, om detsamma varit att hänföra till ång- eller motorfartyg.

2 mom. Beträffande fartyg, som enligt fartygsregistret är byggt före år 1896, utgår tonnageavgiften med allenast 75 procent av det belopp, varmed avgiften enligt de i 1 mom. angivna grunder skolat utgöras.

3 mom. Ytterligare nedsättning i eller befrielse från tonnageavgift må äga rum för fartyg av särskilt hög ålder; skolande framställning därom, enligt vad i 7 § sägs, göras hos tonnageavgiftsnämnden.

5 §•

Har på grund av omständigheter, varöver fartygets ägare icke kunnat råda, fartyget icke nyttjats till sjöfart under viss del eller olika delar av år 1915, sammanlagt ej understigande 240 dagar, må nedsättning i ton-

55 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 232.

nageavgiften äga ruin med belopp, som i varje särskilt fall efter därvid förekommande omständigheter prövas skäligt och rättvist, dock ej med mera än hälften av avgiftens belopp.

Därest sådant hinder, varom nyss är sagt, förelegat oavbrutet under minst 240 dagar av år 1915 och fortfarande bestått vid 1916 års ingång, åtnjutes full befrielse från skyldigheten att erlägga tonnageavgift.

Sådan befrielse från eller nedsättning i tonnageavgift, som här sägs och varom framställning, i enlighet med stadgandet i 7 §, skall göras hos tonnageavgiftsnämnden, må dock icke åtnjutas av annan avgiftsskyldig än den, som varit ägare till fartyget även under minst 240 dagar av den tid, detsamma icke utnyttjats till sjöfart eller, där fartyget icke under så lång tid varit svenskt, under hela den tid, fartyget varit i svensk ägo.

Har förändring i äganderätten till fartyget under tid, som här sägs, inträffat genom arv, giftorätt eller testamente, skall ägaren i avseende, varom här är fråga, anses såsom ägare även under tid, fartyget tillhört vederbörande arvlåtare, make eller testamentsgivare.

6 §•

Kornmerskollegium åligger genom den avdelning inom ämbetsverket, till vilken ärenden om fartygs registrering höra:

1. att före den 1 juli 1916, särskilt för varje län, upprätta en på fartygsregistret, sådant det befinnes den 1 januari 1916, och, i fall av behov, på de senast före nyssnämnda dag utfärdade, till kollegium inkomna mätbrev grundad längd, benätnnd tonnageavgiftslängd.

Denna längd skall upptaga varje i länet hemmahörande, i fartygsregistret infört fartyg, för vilket icke enligt 2 § 1. och 2. frihet från avgift äger rum, och angiva för fartyget dess nummer i registret, namn, art och hemort samt för segelfartyg tillika tacklingsarten; fartygets byggnadsår och ägare samt, där fartyget tillhörde flera, storleken av vars och ens lott däri; ägares hemvist så ock, där fartyget tillhörde flera, huvudredarens namn och hemvist; fartygets bruttodräktighet i registerton och, i fråga om med skyddsdäck eller annat påbyggnadsdäck försett fartyg, storleken av rum, vilket enligt kungörelsen den 25 juni 1909 må hava undantagits från inräkning i bruttodräktigheten; ävensom det belopp, vartill den för fartyget utgående tonnageavgiften enligt 4 § 1 och 2 mom. uppgår.

Kollegium åligger vidare:

2. att så fort ske kan och senast före den 16 juli 1916 i rekommenderat brev med allmänna posten genom bestyrkt utdrag av tonnage-

56 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

avgiftslängden meddela avgiftsskyldig eller, där fartyget tillhörde flera, huvudredaren, underrättelse om vederbörande åliggande avgiftsplikt; börande samma underrättelse jämväl innefatta erinran om innehållet i 7 och 16 §§ av denna förordning; samt

3. att före utgången av juli månad 1916 tillställa Kungl. Maj:ts befallningshavande, en var för sitt län, bestyrkt avskrift av tonnageavgiftslängden för länet.

7 §•

Förmenar avgiftsskyldig, att tonnageavgift icke enligt bestämmelserna i 1—3 §§ i denna förordning bort honom påföras eller att honom påfört belopp icke blivit enligt 4 § 1 och 2 mom. rätt beräknat, eller önskar han nedsättning i eller befrielse från sådan avgift enligt 4 § 3 mom. eller 5 §, äger han att söka rättelse genom framställning hos den i 8 § omnämnda tonnageavgiftsnämnden.

Sådan framställning skall, skriftligen avfattad, vid påföljd, att densamma eljest icke varder upptagen till prövning, ingivas eller, på sökandens eget äventyr, i betalt brev med allmänna posten insändas till kommerskollegium samt vara dit inkommen senast före klockan tolv på dagen den 31 augusti 1916.

8 §.

För att pröva och avgöra framställningar, som i 7 § sägs, tillsättes en nämnd, kallad tonnageavgiftsnämnden.

Denna nämnd sammanträder, på kallelse av ordföranden, i Stockholm under loppet av oktober månad 1916, och skall densamma hava avslutat sina arbeten senast den 15 november 1916.

9 §•

Tonnageavgiftsnämnden skall bestå av ordförande och sex ledamöter, vilka jämte suppleanter för dem utses av Kungl. Maj:t. Styrelserna för Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges redareförening skall beredas tillfälle att vardera föreslå fem personer; skolande, därest sådana förslag avlämnas, tre ledamöter och suppleanter för dem utses bland de sålunda föreslagna.

Sekreterare hos nämnden förordnas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 282. 57

10 §.

Kommerskollegium åligger att på anfordran tillhandahålla tonnageavgiftsnämnden eller dess ordförande ej mindre de till kommerskollegium inkomna, i 7 § omnämnda framställningar än även inom ämbetsverket upprättade tonnageavgiftslängder samt fartygsregistret och övriga hos kollegium befintliga, till grund för anteckningarna i registret liggande handlingar, vilka nämnden prövar för sitt arbete erforderliga.

11 §•

Uppstå under tonnageavgiftsnämndens överläggningar skiljaktiga meningar bland nämndens ledamöter, och måste till följd därav omröstning verkställas, skall omröstningen vara öppen och den mening bliva gällande, vilken flertalet bland ledamöterna biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den, som biträdes av ordföranden.

Ärende må icke hos tonnageavgiftsnämnden till avgörande företagas, där icke jämte ordföranden minst fyra ledamöter äro närvarande.

12 §.

Över tonnageavgiftsnämndens förhandlingar föres protokoll. Av nämnden beslutade ändringar i fråga om skyldighet att erlägga tonnageavgift eller avgiftens storlek skola antecknas i såväl protokollet som vederbörlig tonnageavgiftslängd.

13 §.

Protokollet vid tonnageavgiftsnämndens sammanträden föres och de av nämndens beslut föranledda anteckningarna i tonnageavgiftslängderna verkställas av sekreteraren med biträde av de personer, som nämnden i övrigt må hava därtill förordnat.

Riktigheten av de i varje längd verkställda anteckningarna bestyrkes igenom påskrift å längden av tonnageavgiftsnämndens ordförande och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter.

Justering av det hos tonnageavgiftsnämnden förda protokoll skall verkställas inför nämnden eller, om det icke kan ske, efter nämndens sista sammanträde inför ordföranden och minst tva av nämnden därtill utsedda ledamöter på tid, som av ordföranden bestämmes. Justeringen bestyrkes 2-enom ett av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknät intyg.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 207 höft. (Nr 232).

58 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 232.

14 §.

Det åligger tonnageavgiftsnämnden genom sekreteraren att så fort ske kan och senast inom en månad efter nämndens sista sammanträde:

1. i rekommenderat brev med allmänna posten genom bestyrkta utdrag av protokollet och vederbörlig tonnageavgiftslängd om nämndens beslut underrätta ej mindre den, som hos nämnden sökt ändring i honom påförd tonnageavgift, än även den, vilken sådan avgift blivit av nämnden påförd; börande samma underrättelse jämväl innefatta erinran om innehållet i 15 och 16 §§ av denna förordning; samt

2. till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande översända bestyrkt utdrag av tonnageavgiftslängden i de delar densamma försetts med anteckningar om av nämnden beslutade ändringar.

15 §.

över tonnageavgiftsnämndens beslut må klagan ej föras.

16 §.

1 mom. Tonnageavgift inbetalas senast den 20 december 1916 hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där det fartyg, för vilket avgiften skall erläggas, enligt längden har sin hemort.

Inbetalningen sker genom insättning av det påförda beloppet å statsverkets giroräkning i riksbanken i den ordning, som för inbetalning av medel till länsstyrelse är stadgad.

2 mom. Underlåter avgiftsskyldig att inom den i 1 mom. föreskrivna tid fullgöra honom åliggande inbetalning av tonnageavgift, vare han pliktig att gälda sex procents årlig ränta å det oguldna beloppet, räknat från och med den 21 december 1916 till dess betalning sker.

3 mom. Erlägges icke påförd tonnageavgift inom föreskriven tid, åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande att vidtaga åtgärder för beloppets behöriga indrivning.

Utmätning för indrivning av tonnageavgift och sådan ränta, som i 2 mom. sägs, verkställes i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad.

17 §.

Influtna tonnageavgifter redovisas av Kungl. Maj:ts befallningshavande i kronoräkenskaperna i enlighet med de föreskrifter, som i sådant avseende skola av statskontoret utfärdas.

59 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

18 §.

Ordförande och ledamöter i tonnageavgiftsnämnden åtnjuta ersättning för sitt arbete ävensom, i förekommande fall, rese- och traktamentsersättning enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Till ersättning åt sekreteraren och övrig inom tonnageavgittsnåmnden anställd kanslipersonal anvisar Kungl. Maj:t, efter förslag av nämnden,

erforderliga medel. ., ___

Här omförmälda ersättningar bestridas av de inflytande tonnaDe-

avgifterna.

60 Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Kungl. Maj:ts och Rikets Kommersk (illegitim.

tJtrikesbyrån.

Bilaga Litt. B.

Stockholm den 15 april 1916.

Till KONUNGEN.

. Genom nådig remiss har Kommerskollegium anbefallts avgiva underdånigt utlåtande över förslag till förordning om tonnageavgift.

Sedermera har Eders Kungl. Maj:t vid skilda tillfällen till Kolleöverlämnat för att tagas i övervägande vid avgivande av det anbetaJlda utlåtandet framställningar i ämnet av verkställande direktören i örnyade ångfartygsaktiebolaget Svenska Lloyd och ångfartygsaktiebolaget Göteborg Manchester H. Metcalfe, Göteborgs nya verkstadsaktiebolag^. ti. varvsföretag, Sveriges fartj^gsbefälsförening, Skånes handels-, industri- och sjötartskammare, handels- och sjöfartsnämnderna i Göteborg, Malmö och Norrköpmg handelsföreningen i Norrköping samt handelskammaren i Göteboro-,

_ På föranledande av Kollegium hava styrelserna för Sveriges redartorenmg och Sveriges allmänna sjöfartsförening till Kollegium inkommit med särskilda yttranden i förevarande fråga. Därjämte har Kollegium fått mottaga särskilda framställningar i ämnet av ångfartygsaktiebolaget Göta kanal styrelsen för Svensk skeppsrederiförening för segelfartyg, ångfarty^saktiebolaget Gotland, styrelsen för Råå kretsen av Svensk skeppsredårtoremng jämte åtskilliga skeppsredare och befälhavare i Råå samt J. P. Lundgren m. fl. skeppsredare och befälhavare i Skillinge.

Samtliga ovannämnda, till Kollegium remitterade eller eljes hit inkomna framställningar i förevarande fråga innefatta protester mot en särbeskattning, varjämte styrelsen för Sveriges allmänna sjöfartsförenino- även lämnat, en ingående granskning av det remitterade förslaget till förordning om tonnageavgift, vilken granskning kan sägas utmynna i ett avstyrkande av den sålunda föreslagna skatteformen.

v ^ers^ä^an(^e av remisshandlingarna och överlämnande av berörda till Kollegium ingivna framställningar i ämnet får Kollegium anföra följande.

Genomförandet av en särbeskattning, såsom här ifrågasatts, av en näring är enligt Kollegii mening redan ur principiell synpunkt ägnat att

Underdånigt ntlåtande angående förslag till förordning om tonnageavgift.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

väcka allvarliga betänkligheter. Eu dylik särskatt innebär ett avsteg från de grundsatser, sou) numera eljes i regeln vid beskattning tillämpas av staten. Redan detta förhållande, som måste för näringens utövare framstå såsom eu undantagsbehandling, kan hos dem, som drabbas av skatten, komma att väcka ett missmod, som kan inverka menligt på utvecklingen av den näringsgren de representera. Den farhågan ligger ock nära till hands, att den nu ifrågasatta åtgärden, om den bleve verklighet, kunde verka prejudicerande och mana att fortsätta på den sålunda inslagna vägen. De faror, som härav skulle uppstå för näringslivets lugna utveckling, torde ligga i öppen dag. De framkomna protesterna mot den ifrågasatta beskattningen även från andra håll än de därav direkt berörda tyda ock på att farhågor av denna art ej anses ogrundade.

Av vad statsrådet och chefen för finansdepartementet enligt ett 1916 års statsverksproposition åtföljande utdrag ur statsrådsprotokollet för den 14 januari 1916 anfört med avseende å förevarande fråga, då han underställde Eders Kungl. Maj:ts prövning de delar ur statsregleringen vid innevarande års riksdag, som rörde beräkningen av statsverkets tillgångar för de behov, vilka vid ifrågavarande statsreglering borde fyllas, synes framgå, att enligt departementschefens mening de höga fraktsatserna, på samma gång de tillfört sjöfartsnäringen betydande vinster, förorsakat en prisstegring, som vore högst kännbar för den mindre bemedlade delen av befolkningen. Under sådana omständigheter hade departementschefen ansett det böra undersökas, om ej sjöfartsnäringen borde underkastas en särskild, för en gång utgående skatt, vars avkastning skulle användas till mildrande av de för landet i det hela uppkomna olägenheterna, d. v. s. den nyssnämnda prisstegringen.

Till denna prisstegring hava emellertid ostridigt även åtskilliga andra förhållanden bidragit, och det torde också vara allmänt erkänt, att såväl andra näringsgrenar i sin helhet som ock enstaka företagare på grund av de säregna tidsförhållandena blivit i tillfälle att skörda vinster av mindre vanlig omfattning. Under sådana förhållanden torde icke ensamt sjöfartsnäringen rättvisligen böra åläggas ökade ekonomiska förpliktelser för att motverka en prisstegring, som måhända i större mån torde vara beroende av andra orsaker, bland annat affärstransaktioner, vilkas vinster, huru oskäliga och lätt förvärvade de ofta än må vara, undgå en sådan ytterligare beskattning utöver den allmänna. Det bör kanske i detta sammanhang erinras därom, att fraktsatsernas stegring icke kan läggas den svenska sjöfartsnäringen till last, utan självfallet regleras av förhållandena på den internationella fraktmarknaden. I motsats till de nyss antydda lättfångna vinsterna, vilka ofta uppstått vid riskfria mellanhands-

62 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

affärer, hava de inom rederirörelsen inhöstade ansenliga förtjänsterna till underlag, låt vara tillika med gynnsamma konjunkturer, i allt fall en av planmässigt och sakkunnigt arbete präglad, för landet i dess helhet gagnande och under nuvarande förhållanden särskilt oumbärlig verksamhet, som därjämte är förenad med ej ringa fara för personal och material.

Då frågan om särbeskattning av sjöfartsnäringen skärskådas, må ej heller förglömmas en del för denna näring egenartade förhållanden. Sålunda är näringen redan i högre grad än någon annan belastad med särskilda skatter och utgifter av olika slag. Vidare måste hänsyn tagas till att sjöfartsnäringen, som mer än någon annan näring utmärkes av växlande konjunkturer, under åtskilliga år före den nuvarande högkonjunkturen haft att räkna med inga eller jämförelsevis små vinster. Följden härav har varit den, att rederiföretagen i det stora hela hittills saknat erforderlig kapitalstyrka för att ernå den icke minst ur allmänt nationell synpunkt önskvärda stadga och utveckling, detta så mycket mera som dessa förhållanden i avsevärd mån avskräckt allmänheten från att i dylika företag insätta medel. Staten har ju ock ansett påkallat att träda emellan ekonomiskt stödjande i främsta rummet genom rederilån samt i viss mån, ehuru för väsentligen andra syften än sjöfartens upphjälpande, genom subventioner. De under senare tider på många håll inhöstade stora vinsterna skola nu ersätta vad som i sådant avseende brustit under många år. Kollegium vill därmed icke hava sagt, att icke åtskilliga rederiföretag väl kunna bära en ytterligare skälig beskattning, utan endast framhållit nödvändigheten av att dock i förevarande avseende rättvisa och nödig varsamhet iakttagas, så att icke de möjligheter, som onekligen nu erbjuda sig för den nödvändiga konsolideringen av den svenska sjöfartsnäringens ställning, bliva äventyrade.

Om sålunda en särbeskattning överhuvudtaget synes Kollegium principiellt böra avstyrkas, kan Kollegium ej heller förorda den skatteform, tonnageavgiften, som det remitterade förslaget innefattar.

Förutom att den såsom utgörande eu objektskatt innebär ett upptagande av en skattetyp, som numera torde få anses föråldrad, synes den stå i eu bestämd motsats till de premisser, på vilka beskattningsförslaget, att döma av chefens för Finansdepartementet ovan berörda yttrande liksom av innehållet i andra stycket1 av författningsförslagets 1 §, är uppbyggt. Medan nämligen utgångspunkten för förslaget om särbeskattning överhuvudtaget måste hava varit den omständigheten, att sjöfartsnäringen inhöstat så osedvanligt stora vinster, giver den föreslagna skatteformen i

1 Motsvaras av tredje stycket i Kungl. Maj:ts förslag.

63 Kungl. May.ts nåd. proposition nr 232.

och för sig, om ock förslaget upptager vissa smärre medgivanden i sådant syfte, denna utgångspunkt intet beaktande, då denna form ju grundar sig på fartygsbeståndet och icke på inkomsten av detsammas begagnande.

På grund härav kan tonnageavgiften drabba synnerligen orättvist. Ett visst medgivande åt denna synpunkt innefattas i förslagets 5 §, som berättigar till nedsättning i eller befrielse från avgiften, därest resp. fartyg under viss angiven tid på grund av omständigheter, varöver fartygets ägare icke kunnat råda, icke nyttjats till sjöfart. Denna bestämmelse är emellertid icke tillfyllest. Förutom att även berörda tid skäligen bort sättas kortare, synes ock billigheten hava fordrat, att nedsättning eller befrielse beviljas även i vissa fall, då orsaken till att fartyg varit ur bruk icke direkt kan sägas hava sin grund i omständigheter, varöver fartygets ägare icke kan råda. Fall hava nämligen förekommit, då vederbörande rederi på grund av att för viss linjefart uteslutande lämpat fartyg icke utan förlust eller alltför stora risker kunnat användas för sitt ändamål sett sig nödsakat att låta upplägga fartyget. Att för ett sådant fartyg utkräva särskatt torde böra vara uteslutet.

Men även om hänsyn endast tages till fartyg, som verkligen brukats till sjöfart, måste tonnageavgiften betecknas såsom oriktigt avvägd och olämplig, då den även här kan drabba orättvist och svårligen torde medgiva någon möjlighet till jämkning härutinnan.

Exempelvis torde kunna sägas, att i det stora hela den inrikes sjöfarten icke haft tillfälle att intjäna någon vinst av beskaffenhet att göra en särbeskattning försvarlig. Denna fart, vilken ej såsom den utrikes sjöfarten regleras av förhållandena å den internationella fraktmarknaden, måste nämligen alltid taga hänsyn till bland annat konkurrensen med järnvägarna, vilken omöjliggör någon mera betydande fraktstegring. Viss linjefart mellan Sverige och utrikes orter uppgives ock hava varit föga vinstgivande, där den icke rent av bedrivits med förlust, bland annat på den grund att den icke kunnat komma i åtnjutande av någon väsentligare fraktstegring, då den varit bunden av tidigare slutna kontrakt om befraktning. Av representanter för segelfarten hava framhållits de vanskligheter, varmed denna har att kämpa och som hindrat densamma att skörda några större vinster av de goda fraktkonjunkturerna, och påyrkas med hänsyn härtill för segelfartygens del befrielse från särbeskattningen. I de fall, där några osedvanligt höga frakter icke tillämpats, synes tonnageavgift icke böra kunna utkrävas redan av det skäl att för en sådan åtgärd saknas den för särbeskattningens berättigande åberopade grunden, att vederbörande genom höga frakter bidragit till prisstegringen.

Svårt är att avgöra vad som skall avses exempelvis med inrikes fart.

64 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Ett fartyg kan sålunda vid s. k. nyårsmönstring hava påmönstrat besättning för utrikes fart och blivit försett med sjömansrulla för resor till ineller utrikes orter utan att en enda resa till utrikes ort under året sedermera företages. Det synes vidare obilligt, att därest ett fartyg under året gjort allenast en resa till utrikes ort, exempelvis till Danmark, fartyget skall anses vara brukat i utrikes fart. Synnerligen stora svårigheter möta ofta även i övrigt att uppdraga en i förevarande hänseende rätt avvägd gräns mellan fartyg i utrikes och i inrikes fart.

Något skäl för den i 2 och 3 mom. av förslagets 4 § medgivna lindring i eller befrielse från avgift beträffande äldre fartyg torde icke i och för sig förefinnas.

Om det emellertid, exempelvis genom att giva tonnageavgiftsnämnden befogenhet att medgiva inskränkning i eller fullständig befrielse från av-

Ö o o O

giftsskyldigheten med hänsyn till det nu påvisade förhållandet, att man icke på alla håll inom sjöfartsnäringen kunnat antingen tillämpa i vidare mån förhöjda frakter eller i övrigt av olika skäl draga någon större vinst av de goda konjunkturerna, läte sig göra att avlägsna en av bristerna hos tonnageavgiftsbeskattningen, skulle detta, oavsett att det icke torde vara lämpligt., att en beskattning äger rum efter så subjektiva grunder, oundgängligen giva upphov till ett annat missförhållande. Den minskning i skatteintäkterna, som skulle förorsakas av en lindring i eller borttagandet av avgiftsskyldigheten i vissa fall, måste nämligen då ersättas genom en ökning i skattesatserna för de återstående avgiftsskyldiga. Verkningarna av denna ökning kunna emellertid icke ens tillnärmelsevis bedömas, då de tillämnade skattesatserna äro utelämnade i det remitterade förslaget.

Den omständigheten att förslaget fäster avgiftsskyldigheten vid fartygsbeståndet, sådant detta angives i fartygsregistret vid en viss tidpunkt, måste helt naturligt förutom de missförhållanden, som uppstå till följd av fartygsregistrets beskaffenhet och varför kollegium nedan närmare redogör, även medföra andra oegentligheter. Om sålunda exempelvis någon, som vid den givna tidpunkten är fartygsägare, först helt kort dessförinnan förvärvat fartyget och därefter icke kommit i tillfälle att av fartyget draga någon inkomst, än mindre någon vinst, blir han det oaktat skyldig erlägga tonnageavgift. Den fartygsägare åter, som under senare delen av år 1915 avyttrat fartyg exempelvis till utlandet och sålunda under större delen av året tillgodonjutit avkastningen därav och dessutom inhöstat rundlig vinst av försäljningen, skulle däremot bliva fritagen från erläggandet av tonnageavgift. Sedd i belysning särskilt av det förbud mot försäljning av svenska fartyg till utlandet, som statsmakterna av förhållandena sett sig nödsakade att under år 1916 stadga, förefaller nyss antydda påföljd än mindre tilltalande och ägnad

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232. 65

att på ett påfallande satt klarlägga de ojämna konsekvenser, vartill förslaget leder.

Då Kollegium av ovan anförda skäl bestämt frånråder genomförandet av en särbeskattning för sjöfartsnäringen och för varje fall avstyrker eu sådan beskattning, byggd på de grunder förslaget innebär, rikta sig Kollega betänkligheter uteslutande dels mot själva principen dels mot sättet för dess genomförande. Däremot har Kollegium, såsom redan antytts, ingalunda. velat bestrida rättmätigheten av att sjöfartsnäringen ålägges att avstå till det allmänna en skälig del av sina stora, tillfälliga vinster. En sådan beskattning bör emellertid enligt Kollega åsikt, för att ej träffas av de gjorda anmärkningarna, så långt möjligt är, dels grundas på den verkliga inkomsten, dels omfatta jämväl andra företagare, som i jämförlig mån skördat särskilda större vinster på grund av konjunkturerna. Eu beskattning av denna art, om vars detaljer det ej tillhör Kollegium att avgiva förslag, synes Kollegium lämpligen kunna åvägabringas genom anordnande av en påbyggnad å den s. k. krigskonjunkturskatten. Genom stadgande därvid av en riktigt avvägd progression beredes möjlighet att, i den mån särskilt stora förtjänster på ena eller andra hållet uppkommit, träffa dessa med beskattning efter rättvisa grunder. Härigenom skulle ock det sken av berättigande bortfalla, varmed särbeskattningen för sjöfartsnäringen från något håll motiverats, nämligen att den skall vara försvarlig såsom vederlag för de inskränkningar, som statsmakterna pålagt vissa andra näringsgrenar. Därest en beskattning enligt av Kollegium förordade grunder anordnas, ålägges ju rederinäringen, i den mån den som följd av sin mera obundna ställning än andra haft större vinster, att vidkännas en drygare skattebörda än de, vilka på grund av statens åtgöranden fått sina vinstmöjligheter begränsade. En rättvisare utjämning av skatteplikten vinnes på detta sätt, samtidigt med att ernåendet av det angivna syftet med beskattningen ej behöver motverkas av farhåga att allt för hårt belasta en enstaka näringsgren.

Kollegium hyser den förvissning att mot en beskattning, anordnad efter sådana grunder, inga befogade anmärkningar skola framkomma från ansvarsmedvetna sjöfartskretsar.

Skulle emellertid trots de allvarliga betänkligheter, som anförts dels från sjöfartens målsmän och andra näringsidkare, dels från kollega sida, en särbeskattning i form av tonnageavgift genomdrivas, torde beskattningen dock icke kunna grundas på fartygsregistret.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 207 käft. {Nr 232). 9

66 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

I sådant avseende må erinras, hurusom fartygsregistret sådant det enligt gällande föreskrifter år inrättat, icke är och ej heller varit avsett att utgöra en realrättsbok för fartyg. Den registrering av äganderättsförvärv, som här skall äga rum, är utan betydelse för äganderättens betryggande. Härför är, liksom beträffande lös sak i allmänhet, i sista hand besittningstagande i en eller annan form nödvändigt. Att så måste vara förhållandet följer tydligen därav, att för förvärv av fartyg icke gälla andra villkor än beträffande lös egendom i allmänhet. Då alltså skriftlig form för avtal rörande fartygsförvärv icke är i allmänhet föreskriven, har givetvis ej heller för äganderättsinskrivning i fartygsregistret kunnat uppställas fordran å företeende av fångeshandling. Den helt olika karaktären av fartygsregistreringen i jämförelse med inskrivningsväsendet beträffande fast egendom framgår härav. Inskrivningarna i fastighetsböckerna grunda sig på företedda handlingar, som styrka de avsedda förhållandena, och utgöra för den skull bevis om rättigheter. Uppgifterna i fartygsregistret, vilka stödja sig allenast på anmälningar, hava i regel icke sådan betydelse. I enlighet härmed har ej heller vid sökande av inteckning i fartyg inskrivning i registret, utom i visst fall, tillerkänts vitsord såsom äganderättsbevis, utan erfordras i regel, att åtkomsten styrkes genom företeende av skriftliga bevis. Med avseende å fartygsregistrets uppgift — som ju närmast avser att tjäna ett politirättsligt intresse — har åt specialstadgandena om detsamma icke förlänats lags natur, utan hava desamma karaktären av ordningsföreskrifter, meddelade i anslutning till sjölagens 2 §.

Redan de sålunda anförda förhållandena beträffande fartygsregistret synas Kollegium giva; anledning att ifrågasätta, huruvida det överhuvudtaget kan vara lämpligt eller ens med allmänna rättsgrundsatser överensstämmande att tillerkänna äganderättsuppgifterna i registret en så förbindande kraft och verkan, att, såsom skett i förslaget, på grund av desamma skulle kunna åläggas vederbörande förpliktelser av här ifrågavarande beskaffenhet, vilka till och med äro avsedda att kunna göras gällande i exekutiv väg.

Om alltså redan av principiella grunder framställa sig betänkligheter mot fartygsregistrets utnyttjande för ifrågakomna syfte, komma emellertid därtill ytterligare sådana, föranledda av registrets så att säga inre beskaffenhet, sådan denna i sin ordning bestämmes av det uppgiftsmaterial, som ligger till grund för innehållet av registret.

I detta hänseende torde särskilt följande förhållanden böra beaktas.

Det säger sig självt — den anmälningsskyldige må iakttaga än så stor skyndsamhet — att det i allt fall måste draga någon tid, innan en förändring, varom anteckning skall ske i registret, kommer till synes i

67 Kungi. Maj:ta nåd. proposition nr 232.

detta. Oavsett det dröjsmål, som alltså sakens egen natur påkallar, föranleder emellertid även det sätt, varpå anmälningsväsendet i fråga är anordnat, att tidsutdräkten blir i åtskilliga fall längre, än förhållandena i och för sig skulle kräva. I allmänhet har den anmälningsskyldige visst rådrum för fullgörande av anmälningsplikten. Tydligt är också, att i flera fall särskilda omständigheter kunna medföra, att den tidrymd, som alltså måste ligga emellan tidpunkten, då en förändring verkligen inträffar, och den, då anmälningen framkommer till registret, ytterligare förlänges. Så måste alltid bliva händelsen beträffande sådant förhållande, som icke omedelbart kommer till den anmälningsskyldiges kännedom, såsom exempelvis äganderättsförändring rörande fartyg, som tillhör rederi med flera delägare, efler fartygs förolyckande m. in. ' I de fall, såsom exempelvis beträffande ombyte av huvudredare eller ommätning, anmälningen icke behöver ske direkt hos Kollegium, utan kan förmedlas genom annan myndighet, giver själva förfarandet anledning till att anmälningens framkomst till registret fördröj es.

'i alla nu antydda fall har icke förutsatts, att försummelse i anmälningsskyldighet förekommit, men det är uppenbart, att än ytterligare tids— utdräkt av sådan orsak kan förvållas.

Anledningen må emellertid vara den ena eller andra, så torde redan av det sålunda påpekade med tydlighet framgå, att registret icke i allo återspeglar de verkliga förhållandena och icke heller kan göra det. Den bristande överensstämmelsen med verkligheten giver icke blott anledning befara, utan måste med nödvändighet föranleda, att på grundvalen av registrets uppgifter ålagd avgiftsskyldighet i många fall kommer att sakna underlag i verkliga förhållandena.

Till närmare belysning härav, utöver vad i sådant avseende redan blivit antytt, må erinras följande.

Å ena sidan kan fartyg av registreringspliktig beskaffenhet befinnas i svensk ägo utan att vara infört i registret. Så är exempelvis förhållandet med dels fartyg, som är försett med provisorisk nationalitetshandling, dels fartyg, som, ehuru anmält till registrering, till följd av hinder i ett eller annat hänseende tills vidare icke kunnat införas i registret, dels ock fartyg, som på grund av vederbörandes underlåtenhet icke blivit anmält till ’ registret. I samtliga dessa fall skulle fartyg icke bliva påfört avgift, ehuru sådan befrielse icke torde vara betingad av sakliga skäl. Detta måste, vad särskilt angår fartyg, som icke anmälts, anses synnerligen olämpligt.

A andra sidan skulle, likaledes på grund av fartygsregistrets bristande översstämmelse med verkligheten, bliva en följd, att fartyg, som av en

68 Kungl. Mnj:ts nåd. proposition nr 232.

eller annan orsak icke avförts ur registret, ehuru anledning därtill förekommer och antalet sådana fartyg är avsevärt — skulle påföras avgift, vilket också, oavsett om förhållandet beror på försummelse eller icke, måste betecknas som oegentligt. Detsamma gäller fartyg, som ändrats till pråm, utan att härom skett anteckning i registret. Någon avgiftsbefrielse i berörda fall, i vidare mån än förslagets 5 § kan föranleda, synes icke vara förutsatt. Därtill skulle även i dessa fall, vilket gör missförhållandet än svårare, kanske icke så sällan inträffa, att icke den, som g]ort sig skyldig till försummelse, träffades av avgiften.

Vad vidare särskilt angår äganderättsuppgifterna i registret, kan anmälan om äganderättsförändring väl vara gjord, men av en eller annan anledning inskrivning icke kunnat verkställas.

, Vid bedömandet av eu underlåtenhet att anmäla äganderättsförändring bör för övrigt icke förbises, att, såsom redan antytts, fullgörandet av anmälningsskyldigheten i de flesta fall icke utgör ett villkor för vinnande eller skyddande av en rättighet, utan fastmera innebär eu närmast i det allmännas intresse den enskilde ålagd förpliktelse, som därför kan kännas för denne betungande och ändamålslös, ett förhållande som nog får antagas icke vara alldeles utan betydelse i fråga om anmälningspliktens iakttagande. Aven bör härvid uppmärksammas, att det i regeln icke åligger den, som upphör att vara ägare till fartyg eller lott däri, att göra anmälan härom, utan påvilar anmälningsskyldigheten den nye ägaren, varvid det i fråga om lottförändring är huvudredarens skyldighet att anmäla sådan. Om därför en äganderättsförändring icke anmäles — vilket utan pliktförsummelse exempelvis kan förvållas därav, att en nybliven delägare icke underrättar huvudredaren — blir följden, att en i registet, ehuru oriktigt, såsom ägare eller delägare kvarstående på grund av en uraktlåten anmälan, som det berott icke av denne, utan av annan att fullgöra, bliver skyldig att erlägga den ifrågavarande skatten. Den åter, som gjort sig skyldig till sådan uraktlåtenhet, vilken till och med medför straff för den anmälningsskyldige, skulle enligt förslaget befrias från avgifts erläggande.

I vilken omfattning registret till följd av underlåtenhet i berörda hänseende kan vara missvisande, undandrager sig naturligtvis närmare bedömande, men torde med all säkerhet kunna sägas, att äganderättsförändringar, särskilt i fråga om fartyg med flera delägare, ofta nog icke vederbörligen anmälas, varigenom vållas, att delägare, som kanske för länije sedan utgått ur rederiet och tilläventyrs ej ens längre finnes i livet, fortfarande kan stå upptagen i registret.

I dylika rederier kan antalet delägare vara ansenligt, då ju någon begränsning av äganderättens uppdelning i lotter icke är stadgad. Rede-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232. 69

rier finnas ock, där delägande, med sinsemellan ytterst olika stora lotter, kunna uppgå till nära ett hundratal, ofta bosatta på vitt skilda orter, ja även utanför landets gränser. Att anledning till förändring i äganderättsförhållandena beträffande dessa rederier mycket ofta skall förekomma är självfallet; och den särskilt av krigskonjunkturerna ökade spekulationen i fartygsvärden har i sin mån medverkat till att omsättningen även av lotter i fartyg blivit livligare. 1 sådant hänseende har till och med inträffat, att i vissa fall andelsbevis å fartygslotter fått en rörlighet i allmänna marknaden, att de i viss man kunna jämföras med aktier eller andra fondpapper. Med hänsyn härtill kan det mången gång för en huvudredare ställa sig svårt, för att icke säga omöjligt, att avgöra, vilka vid eu viss tidpunkt rätteligen varit delägare i fartyget.

Att även nu antydda förhållanden måste i sin mån återverka på innehållet i registret, lärer med skäl kunna förutsättas, och giver ytterligare stöd för betänkligheterna beträffande lämpligheten av det föreslagna skatteförfarandets anordnande på grundvalen av uppgifterna i registret. Man tänke sig blott — för att belysa saken med ett exempel — till vilka oegentligheter vid skattens påförande det skulle leda, särskilt beträffande fartyg, som tillhör rederi av nyss berörd beskaffenhet, därest, såsom ju kan befaras, de äganderättsförhållanden, från vilka man utgått, visa sig i verkligheten hava varit annorlunda, än registret angiver. Det skulle kunna ifrågasättas, om icke olägenheterna i nämnda hänseende läte sig avhjälpas därigenom, att huvudredaren ensam gjordes i första hand ansvarig för hela skattebeloppet för fartyget, med rätt för denne att från medredarna uttaga vad som icke belöpte på honom själv. Häremot må emellertid framhållas, att förändrade förhållanden kunna göra det omöjligt för huvudredaren att uttaga skattebidragen, varför redan av denna anledning en sådan anordning ej bör kunna ifrågakomma.

Med det sålunda anförda torde få anses nogsamt påvisat, att registret varken med hänsyn till ändamålet med detsamma eller det sätt, varpå det är inrättat, kan erbjuda nödiga förutsättningar, för att en på nämnda register folad beskattningsåtgärd av den innebörd, som förslaget åsyftar, låter sig genomföras utan att enskildas rätt, och därigenom också den allmänna rättssäkerhetens intresse, i viss mån åsidosattes.

Med den mening i frågan, Kollegium sålunda ovan utvecklat, har kollegium icke ansett nödigt att vidare än som skett härvid ingå i närmare prövning av förslagets särskilda bestämmelser, vilket emellertid icke innebär, att detsamma skulle i dessa delar hava lämnats utan erinran. Tvärtom torde nog även i övrigt förslaget giva anledning till åtskilliga anmärkningar, och kollegium vill i sådant hänseende icke hava underlåtit att

70 Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

påpeka, att exempelvis avgörandet, huruvida ett fartyg är att anse såsom registreringspliktigt, ävensom huruvida ett fartyg, som är försett med hjälpmaskin, skall räknas till maskindrivna fartyg — vilka förhållanden äro av betydelse vid beskattningen — i många fall torde ställa sig svårt, enär uppgifterna i registret icke alltid kunna lämna för bedömandet härav erforderliga upplysningar. Slutligen bör icke lämnas oanmärkt, att det torde vara mindre egentligt, att, såsom emellertid förslaget föranleder, utländsk delägare i svenskt fartyg påföres skatt även i det fall, att han icke är inom riket bosatt, då ju densamma näppeligen lärer kunna utkrävas.

Slutligen anser sig kollegium böra meddela, att för fullgörandet av de Kollegium enligt förslaget påvilande uppgifter skulle krävas anställandet å dess fartygsregistreringsavdelning av en särskild tjänsteman samt åtskilliga kvinnliga skriv- och räknebiträden. Förenämnde tjänsteman torde böra på eget ansvar fullgöra de åsyftade uppgifterna, enär avdelningens nuvarande personal är strängt upptagen redan av det ordinarie arbetet. Dessutom skulle erfordras ytterligare lokalutrymme. Eventuellt torde Kollegium erhålla uppdrag att inkomma med närmare förslag härutinnan.

Underdånigst K. A. Fryxell.

Per G. Friberg. Emil Hubner. Nils Carlsson.

Föredragande för utrikesbyrån.

John Stockenberg. Martin Jansson.

Föredragande för fartygsregistrcringsavdelningen.

Gordon Ernberg.

71 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

Bilaga Lilt. G

— Kröngr —

l.iooooc

gooooo

£Nq£L5K LAST.

Kung!. Maj-.ts nåd. proposition nr 232.

Bilaga Litt. D.

PHHi_Pf H tom.

JfiN. f£B, aPR. NftJ 'JUNI dULi flUC, S£PT. OKT. NOV. OÉC.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 232.

inlaga Litt. E.

Jrn. FEB. MARS RPR M»j JUNI JULI AOC, SÉPf. OKT. NOV. DEC.

PRQCEMTUEL ÖKNtNC, l PRIS FÖR ALPKE FARTYG

ÅR 1915

--- +

_____ÖKNiNq Pft BRUTTOTON:---ökning PR D-W~ TON,

--MEoeLoknin^

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 207 haft. (År 232.)