angående årliga understöd åt vissa befattningshavare vid telegraf¬ verket m. m.
1 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 5.
Nr 5.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående årliga understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket m. m.; given Stockholms slott den 14 januari 1916.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva,
dels att envar av ingenjören Johan Vilhelm Löfmark, extra telefonreparatören Per Olsson samt växelstationsföreståndarinnorna Hilda Beata Andrea Napolea Hellberg och Ida Amalia Erikson må från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande entledigas från anställning vid telegrafverket, av telegrafverkets medel uppbära under sin återstående livstid årligt understöd till belopp av, Löfmark 1,800 kronor, Olsson 975 kronor, Hellberg 600 kronor och Erikson 500 kronor, att utbetalas i den ordning, som gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket,
dels ock att interurbantelefonisten Amalia Josefina Larsson må, utan hinder därav att hon kvarstår å den före 1908 års ingång gällande avlöningsstat, vid avgång ur telegrafverkets tjänst den 1 maj 1917 komma i åtnjutande av pension i enlighet med de bestämmelser, som enligt kungl. kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 gälla beträffande pensionering av interurbantelefonist å nya avlöningsstaten.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 5 käft. (Nr 5.)
2 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 5.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari 1916.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg, Statsråden Hasselrot, von Sydow, friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
I skrivelse den 24 september 1915 har telegrafstyrelsen gjort framställning om understöd åt fyra befattningshavare vid telegrafverket. Styrelsen har därvid anfört följande:
Understöd åt] »Ingenjören Johan Vilhelm Löfmark, som är född den 21 april 1844, förestod ingenjören J. under tiden 1882—1 april 1897 Kalmar telefonförenings privata telefonnät. Då V. Löfmark telegrafverket vid sistnämnda tidpunkt förvärvade detta telefonnät, förpliktade sig m' fl’ telegrafverket enligt det med föreningen upprättade kontraktet att bibehålla Löfmark i sin tjänst, så länge han till belåtenhet fullgjorde sina åligganden. Löfmark har handhaft underhåll och anläggning av linjer, ledningar och apparater inom hela Kalmars underhållsområde, omfattande Kalmars, Bergkvara, Borgholms och Mörbylånga redovisningsområden med ett sammanlagt antal telefonapparater av för närvarande omkring 2,000. Till sitt biträde härvid har han avlönat underreparatörer, på senare tiden fyra stycken. Enligt vad vederbörande linjedirektör och stationsföreståndare meddelat, är Löfmark på grund av sin höga ålder numera ej skickad att sköta sina åligganden, särskilt som hans hälsa börjat bliva
3 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ~>.
vacklande. Stationsföreståndaren liar jämväl intygat, att Löfmark fullgjort sin befattning väl och samvetsgrann! Ersättningen till Löfmark från telegrafverket har utgått enligt särskilt kontrakt och under sista tre åren belöpt sig till i medeltal 10,100 kronor per år, varav han dock till sina underreparatörer utbetalat omkring 6,800 kronor årligen, så att hans behållna inkomst utgjort i medeltal 3,300 kronor.
Löfmark, vars hustru är sjuklig och som sedan många år måst underhålla eu nära anförvant, vilken vårdas å sjukvårdsanstalt, lärer äga ett mindre kapital, som lämnar honom några hundra kronors avkastning, samt ett rätt förfallet hus i Kalmar gamla stad, ej större än att det lämnar honom en nödtorftig bostad. Löfmark har även utövat arkitektyrke, men lärer numera icke kunna åtaga sig några göromål såsom sådan. Till slut torde jämväl böra nämnas, att Löfmark sedan ett 20-tal år tillbaka är ledamot av drätselkammaren i Kalmar och i denna egenskap varit telegrafverket till stor nytta vid uppgörelser mellan telegrafverket och staden.
I pensionshänseende anser styrelsen, att Löfmark bör närmast jämställas med linjemästare, som vid uppnådda 60 levnads- och 35 tjänstår är berättigad till pension å 1,900 kronor. Enär Löfmark väl överskridit nämnda levnadsålder — han är nu 71 år — men icke kan räkna fulla 35 tjänstår, torde det årliga understödet till honom böra sättas till 100 kronor lägre belopp än pensionen för linjemästare och således bestämmas till 1,800 kronor. Till jämförelse kan styrelsen nämna, att den från enskilt telefonnät likaledes övertagna ingenjören C. A. Taberman vid 1911 års riksdag beviljades årligt understöd till belopp av 2,600 kronor vid då uppnådda 67 levnads- och 26 tjänstår, varvid dock är att märka, att Taberman i tjänsteställning ansågs likställd med byråtjänstemän, för vilka pensionen då utgjorde 3,700 kronor vid uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår.
Extra telefonreparatören Per Olsson i Örnsköldsvik, som är född den 23 februari 1856, 'antogs såsom arbetsledare för telefonanläggningar vid Bröderna Haglinds telefonnät i Hudiksvall år 1887, blev föreståndare för det enskilda telefonnätets i Örnsköldsvik station därstädes år 1892 samt övergick vid detta näts inköp år 1897 i telegrafverkets tjänst såsom extra reparatör, ^vilken befattning han allt sedan enligt med honom upprättat kontrakt uppehållit. Då han numera, enligt vad linjedirektören meddelat, ofta är sjuk samt på grund därav och sin ålder samt sin bristande kännedom om moderna apparater och växelbord icke kan i behövlig utsträckning anlitas, bör han beredas tillfälle att avgå ur verkets tjänst. Olssons inkomst från telegrafverket har under senaste åren belöpt sig till 1,800—1,900 kronor per år. Han lärer icke äga något kapital eller andra förvärvskällor till sin egen och sin två år äldre hustrus försörjande, efter det avsked beviljats honom. Vederbörande stationsföreståndare har intygat, att Olsson efter bästa förmåga och med gott vitsord skött sina åligganden samt städse varit nykter och ordentlig. ....
Hå Olsson i pensionshänseende bör jämställas med reparatör, vilken vid 60 levnads- och 35 tjänstår undfår pension å 1,200 kronor, samt Olsson, därest han under år 1916 entledigas från sin anställning, då uppnatt nämnda levnadsålder och kan räkna 29 tjänstår, torde årligt understöd, motsvarande 29/35 av 1,200 kronor eller i avrundat tal 1,000 kronor, böra tillerkännas honom.
Växelstations föreståndarinnan Hilda Peata Andrea Napolea Hellberg, som är född den 30 november 1845, har sedan den 25 juni 1886 förestått telefonstationen i Kungälf, till en början i Göteborgs Belltelefonaktiebolags tjänst, men från och
4 Departements-
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 5.
med den 1 april 1888, då Kungälfs station övergick i telegrafverkets ägo, i tjänst hos telegrafverket. Enligt företett läkarbetyg lider hon numera av allmän nedsättning av kroppskrafterna och sömnlöshet jämte höggradig nervositet och är på grund därav oförmögen att längre nöjaktigt upprätthålla sin befattning. Borgmästaren i Kungälf samt stadsfullmäktiges, drätselkammarens och fattigvårdsstyrelsens ordförande därstädes hava i avlämnat intyg meddelat, att Hellberg är medellös och ur stånd att på något sätt förtjäna sitt uppehälle ävensom att hon förut på ett utmärkt sätt samt till allmänhetens fulla belåtenhet skött sin befattning. Hellbergs löneförmåner hava under senaste åren utgjort 720 kronor per år jämte fri bostad, uppvärmning och belysning.
Till växelstationsföreståndarinnor har Eders Kungl. Maj:t och riksdagen tidigare plägat bevilja årligt understöd å 500 kronor. På grund av Hellbergs höga ålder och långvariga, hedrande tjänstgöring samt fullständiga medellöshet och oförmåga att själv bidraga till sin försörjning har styrelsen ansett sig i detta fall böra föreslå, att understödet måtte få bestämmas till 600 kronor om året.
Växelstations föreståndarinnan Ida Amalia Erikson, som är född den 7 september 1858, har sedan den 24 juli 1891 förestått telefonstationen och från och med den 1 januari 1897 jämväl telegramexpeditionen i Gränna. I företett läkarbetyg intygas, att Erikson lider av höggradig nervositet och på grund därav äger minskad förmåga att nödtorftligen försörja sig. Yederbörande stationsföreståndare meddelar, att Erikson alltid skött sina åligganden på ett synnerligen mönstergillt sätt och gjort sig förtjänt av det erkännande, som kan komma henne till del. Hennes inkomster från telegrafverket har under senaste åren belöpt sig till omkring 1,220 kronor, varmed hon dock måst avlöna biträde.
Då Erikson överskridit den för ordinarie telefonister bestämda pensionsåldern, 55 år, samt icke längre förmår fullgöra sin tjänst hos telegrafverket, torde henne böra beviljas årligt understöd till det för växelstationsföreståndarinnor brukliga beloppet av 500 kronor.»
På grund av vad styrelsen sålunda anfört har styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att envar av ingenjören Johan Vilhelm Löfmark, extra telefonreparatören Per Olsson samt växelstationsföreståndarinnorna Hilda Beata Andrea Napolea Hellberg och Ida Amalia Erikson må från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande entledigas från anställning vid telegrafverket, av det i telegrafverkets stat för driftkostnader upptagna förslagsanslag till livräntor och .understöd uppbära under sin återstående livstid årligt understöd till belopp av, Löfmark 1,800 kronor, Olsson 1,000 kronor, Hellberg 600 kronor och Erikson 500 kronor att utbetalas i den ordning, som gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket.
Ingenjören Löfmark synes i betraktande av den verksamhet, han utövat, lämpligen böra, på sätt telegrafstyrelsen föreslagit, i pensionshänseende närmast jämställas med linjemästare. Mot det av styrelsen i enlighet därmed och med avseende fästat vid tjänstetidens längd
Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 5. «>
ifrågasatta pensionsbeloppet, 1,800 kronor, som med 100 kronor understiger det för linjemästare gällande pensionsunderlaget, synes mig även med tagen hänsyn diirtill att Löfmark icke haft att erlägga pensionsavgifter för egen pensionering — ej vara något att erinra.
Såsom telegrafstyrelsen framhållit, hava tidigare — sist vid 1914 års senare riksdag — årliga understöd till belopp av 500 kronor beviljats åt växelstationsföreståndarinnor. I enlighet härmed torde, på sätt styrelsen hemställt, årligt understöd böra tillerkännas växelstationsföreståndarinnan Erikson med nämnda belopp. I betraktande av vad som meddelats rörande växelstationsföreståndarinnan Hellbergs ålder och försvagade hälsa samt långvariga och hedrande tjänstgöring ävensom beträffande hennes bekymmersamma ekonomiska ställning anser jag mig böra för detta särskilda fall tillstyrka, att understödsbeloppet i överensstämmelse med styrelsens förslag sättes till 600 kronor.
Vad styrelsen hemställt beträffande extra telefonreparatören Olsson har ej givit mig anledning till annan anmärkning än att från det av telegrafstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet ett mindre avdrag synes böra äga rum av den anledning, att Olsson ej haft att erlägga pensionsavgifter för egen pensionering. Det årliga understödet till Olsson synes i enlighet härmed böra bestämmas till 975 kronor.
I detta sammanhang ber jag att få anmäla även ett annat telegrafverket vidkommande pensionsärende.
I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har interurbantelefonisten i Filipstad Amalia Josefina Larsson gjort framställning om avlåtande av proposition till riksdagen angående rätt för henne att vid avskedstagande med utgången av april månad 1916 komma i åtnjutande av den enligt kungl. kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 för interurbantelefonist bestämda pension.
Innan jag ingår på den sålunda väckta frågan, ber jag att få meddela följande för dess bedömande erforderliga upplysningar.
Enligt de före år 1908 gällande pensionsbestämmelserna för telegrafverkets tjänstemän, vilka bestämmelser återfinnas i § 2 av kungl. kungörelsen den 6 juni 1902 angående avlöningsreglemente för tjänstemän och betjänte vid telegrafverket, skulle tjänsteman vid telegrafverkets distriktsförvaltning eller station för att vara berättigad och skyldig att avgå med pension hava uppnått 95 sammanlagda levnads- och tjänstår. Den pension, som då vid avgång tillkom tjänstemannen,
Pemion it internrbantelefonisten Ä. J. Larsson.
6 Telegraf-
styrelsen.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr ö.
*
motsvarade till sitt belopp den oavkortade lön, tjänstemannen vid avskedst agandet åtnjöt.
Genom det avlöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket, vilket fastställts genom kungl. kungörelse den 11 oktober 1907 och som från och med år 1908 trätt i kraft, blevo pensionsbestämmelserna ändrade därhän, att skyldighet att avgå från tjänsten inträdde vid viss, för olika kategorier av tjänstemän bestämd levnadsålder, oberoende av tjänstårens antal. Till grund för pensionens storlek lades ett för varje tjänstemannagrupp fastställt pensionsunderlag. För åtnjutande av full pension, vilken till sitt belopp motsvarade det för gruppen bestämda pensionsunderlaget, fordrades ett visst, för varje tjänstemannagrupp fixerat antal tjänstår. Hade detta antal tjänstår icke uppnåtts, skulle pensionen utgå med reducerat belopp i förhållande till antalet felande tjänstår.
Dessa grundprinciper för pensionering av telegrafverkets tjänstemän hava oförändrade bibehållits i de bestämmelser, som genom kungl. kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 blivit fastställda.
Till följd av remiss har telegrafstyrelsen inkommit med ett den 5 februari 1915 avgivet utlåtande i ärendet.
Efter att hava erinrat om ovan omförmälda bestämmelser, yttrar styrelsen följande:
t
»Vad sökanden Larsson vidkommer, antogs hon i telegrafverkets tjänst den 18 december 1896 vid verkets övertagande av Filipstads bergslags telefonförenings telefonnät. Dessförinnan hade hon innehaft anställning inom nämnda enskilda telefonnät sedan den 15 april 1884. Då Larsson är född den 27 april 1849, skulle hon enligt de före år 1908 gällande pensionsbestämmelserna bliva pensionsmässig den 1 september 1920 vid då uppnådda 71 V3 levnads- och 232/s tjänstår. Vid denna tidpunkt skulle hon hava uppnått den högsta avlöning, som enligt den äldre avlöningsstaten kunde tillkomma interurbantelefonist av den grad Larsson vid den nya avlöningsstatens ikraftträdande innehade. Då pensionen enligt bestämmelserna i äldre avdöningsstaten var till sin storlek beroende av den vid avskedstagandet innehavda avlöningen, skulle således Larsson vid sin avgång år 1920 komma i åtnjutande av den högsta pension, som enligt den äldre avlöningsstaten kunde komma henne till del, utgörande 750 kronor per år.
Enligt de från och med år 1908 för tjänstemän å nya avlöningsstaten gällande pensionsbestämmelserna skulle interurbantelefonist vara skyldig avgå med pension vid uppnådda 55 levnadsår. För erhållande av full pension fordrades, att vederbörande interurbantelefonist intjänat 30 tjänstår. Dessa stadganden hava oförändrade influtit jämväl i de pensionsbestämmelser, som enligt ovannämnda nådiga kungörelse den 14 september 1914 för närvarande äro för telegrafverkets personal gällande.
7 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 5.
Vid ingången av år 1908 hade Larsson redan uppnått eu ålder av 58 3/4 år och skulle således, om hon då hade övergått på nya avlöningsstaten, omedelbart blivit pensionsmässig. Då hon emellertid vid denna tidpunkt endast räknade 11 tjänstår i telegrafverkets tjänst, skulle den henne tillkommande pensionen hava utgjort allenast 1I/30 av det för interurbantelefonist bestämda pension sunderlaget. Enär pensionsunderlaget enligt då gällande bestämmelse utgjorde 900 kronor, skulle den pension Larsson ägt bekomma, om hon då övergått till ny stat, hava utgjort endast 330 kronor om året.
I betraktande av den obetydliga pension, som sålunda skulle kommit henne till del, i händelse hon övergått på nya avlöningsstaten, fann sig Larsson nödsakad Qvarstanna å äldre stat med dess längre tjänstetid och högre pension. Bland övriga telefonister, som i likhet med Larsson övertagits från enskilt telefonnät, funnos visserligen flera, som likaledes övergått till rikstelefon vid så framskriden levnadsålder, att de vid uppnåendet av 55 års ålder icke komme att räkna 30 tjänstår, men för flertalet var bristen i tjänstålder och därmed avkortningen av pensionen ej av sådan betydenhet, att vederbörande därav såg sig hindrad övergå å nya staten med dess högre avlöningsförmåner.
Genom den ändring i 1907 års avlöningsreglementes pensionsbestämmelser, som fastställts genom meranämnda nådiga kungörelse den 14 september 1914, blev bestämt, att telefonist, som haft anställning inom enskilt, av telegrafverket övertaget telefonnät, skulle såsom tjänstetid inom telegrafverket få tillgodoräkna sig de år hon varit anställd vid det enskilda nätet. Genom denna bestämmelse komma alla från enskilt telefonnät övertagna telefonister, vilka övergått på den år 1908 ikraftträdande nya avlöningsstaten, att vid avgång vid 55 års ålder vara berättigade till full eller åtminstone i det närmaste full pension.
Därest denna bestämmelse, att telefonist får såsom tjänstetid tillgodoräkna sig sin tjänstgöring inom enskilt telefonnät, varit fastslagen redan vid ikraftträdandet av den nya avlöningsstaten år 1908, skulle förhållandena för Larsson ställt sig väsentligt olika mot vad nu blivit förhållandet. Enär Larsson, såsom redan nämnts, haft anställning inom det enskilda telefonnätet i Filipstad sedan den 15 april 1884, skulle hon, om hennes tjänstålder beräknades från denna dag, vid ingången av år 1908 räknat cirka 24 tjänstår. Hennes pension vid omedelbar avgång då skulle i följd härav ha utgjort 720 kronor per år, och vid närvarande tidpunkt skulle hon, om hon medgivits kvarstanna i tjänst, hava uppnått tillräckligt antal tjänstår för att vid avgång erhålla full pension.
Med anledning av de sålunda ändrade förhållandena anhöll Larsson hos telegrafstyrelsen att från och med år 1915 få övergå å nya avlöningsstaten. I § 6 av det av Kungl. Maj t den 11 oktober 1907 utfärdade, i denna del ännu gällande nådiga avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket föreskrives emellertid, att för de tjänstemän, som före den 1 mars 1908 förklarat sig icke vilja underkasta sig nämnda års avlöningsstat med dess villkor och bestämmelser, avlöningsförmåner skola utgå enligt för dem förut gällande grunder. Enligt denna bestämmelse måste således avgörandet, huruvida en tjänsteman önskade övergå på nya eller kvarstanna på gamla avlöningsstaten vara definitivt fattat före den 1 mars 1908. På grund härav fann sig telegrafstyrelsen icke kunna tillmötesgå den av Larsson gjorda framställningen att från och med år 1915 få övergå på nya staten.
Den nu föreliggande framställningen avser, att Larsson, ehuru övergång till ny stat av nyss nämnt skäl icke kunnat henne medgivas, måtte vid avgång ur
8 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 5.
telegrafverkets tjänst med utgången av april 1916 beviljas pension till samma belopp, som skulle kommit att till henne utgå, därest övergång till ny stat medgivits.
Att Larsson i sin framställning fixerat tidpunkten för sin avgång till utgången av april 1916 torde hava berott därpå, att hon då dels — under förutsättning att hennes tjänstgöring i det enskilda telefonnätet vid avgångstillfället tillgodoräknas henne såsom tjänstår inom telegrafverket — uppnått tillräckligt antal levnads- och tjänstår för att enligt såväl de äldre som nyare pensionsbestämmelserna vara berättigad till full pension, dels ock hunnit intjäna det sista ålderstillägg såsom interurbantelefonist av andra lönegraden å äldre stat, vilket är erforderligt för att hon skulle vara berättigad till högsta möjliga pension enligt den äldre staten, ävensom hunnit erlägga vissa retroaktivavgifter till telegrafverkets pensionsinrättning, vilka enligt den äldre avlöningsstaten skola utgå under de tre första månaderna efter erhållen löneförhöjning.
Givetvis kan icke förnekas, att Larsson kommit i en ogynnsam belägenhet därigenom, att bestämmelsen om rätt för telefonist att i tjänstårsberäkningen tillgodoräkna sig sin tjänstgöring inom enskilt telefonnät icke var fastslagen, då det för henne gällde att välja mellan övergång till den nya eller Qvarstannande å den äldre avlöningsstaten, och hon i följd härav praktiskt taget var utestängd från möjligheten att övergå å nya staten. Under sådana förhållanden' fanns det givetvis sakligt fog för hennes framställning att nu, efter nämnda bestämmelses tillkomst, få korrigera sitt val, ehuru telegrafstyrelsen, såsom nämnt, av formella skäl fann sig icke kunna tillmötesgå framställningen. Billighets skäl synas sålunda tala för att Larsson åtminstone i pensionshänsende beredes samma förmåner, som skulle kommit henne till del, därest hon vid valet mellan gamla och nya avlöningsstaterna haft att räkna med den förmånligare tjänstårsberäkning, som sedermera blivit fastslagen. Telegrafstyrelsen måste därför finna hennes nu föreliggande underdåniga framställning behjärtansvärd samt förtjänt av tillstyrkande, så mycket mer som Larsson, enligt vad bifogade intyg från förre telegrafkommissarien i Filipstad utvisar, gjort sig förtjänt av de bästa vitsord för sin tjänstgöring,
Yad angår den ekonomiska innebörden av ett bifall till framställningen, så utgör den pension, som vid avgång den 1 maj 1916 skulle tillkomma Larsson från telegrafverkets pensionsinrättning, 228 kronor per år. Enligt nådiga kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket av den 11 oktober 1907 utgör pensionsunderlaget för interurbantelefonist 1,000 kronor. Den av telegrafverkets medel utgående fyllnadspensionen skulle således, i händelse framställningen bifalles, utgöra 772 kronor per år. Därest vid samma tidpunkt avsked med pension enligt äldre stat beviljades Larsson, skulle, såsom redan nämnts, totala pensionen utgöra 750 kronor per år, varav den av telegrafverkets medel utgående andelen skulle utgöra 522 kronor. Ett bifall till framställningen skulle alltså medföra en merutgift av 250 kronor per år.
Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen ha åtskilliga från enskilda telefonnät övertagna telefonister, vilka ej vunnit ordinarie anställning såsom interurbantelefonister titan kvarstått såsom lokaltelefonister, beviljats pension av telegrafverkets medel, i allmänhet vid omkring 60 års ålder och till ett belopp av 500 kronor per år. Den utgift, telegrafverket i händelse av bifall till nu föreliggande framställning finge vidkännas för Larssons pensionering,
9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 5.
skulle, såsom av det ovan anförda framgår, bliva något större, men härvid är att taga i betraktande, dels att Larsson innehaft ett mera ansvarsfullt och högre avlönat arbete än en lokaltelefonist, dels ock att Larsson, som vid den i framställningen fixerade tidpunkten för avskedet uppnått en ålder av 67 år, erhåller sin pension väsentligt senare än vad fallet varit med här ifrågavarande lokaltelefonister.
Några för statsverket betungande konsekvenser i form av likartade framställningar från andra telefonister äro icke att befara. Av de från enskilda telefonnät övertagna telefonisterna finnes nämligen, förutom Larsson, endast en, som kvarstår å äldre stat. Ej heller ur denna synpunkt torde således några betänkligheter mot ett bifall till framställningen behöva resa sig.»
På grund av vad sålunda anförts bär telegrafstyrelsen hemställt, att proposition måtte avlåtas till riksdagen om rätt för å äldre avlöningsstat kvarstående interurbantelefonisten Amalia Josefina Larsson att vid avgång ur telegrafverkets tjänst den 1 maj 1916 komma i åtnjutande av pension i enlighet med de bestämmelser, som enligt kungl. kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 gälla beträffande pensionering av interurbantelefonist å nya avlöningsstaten.
Uti infordrat utlåtande, avgivet den 10 april 1915, har statskon- statskontoret. toret yttrat sig sålunda:
»Sedan genom 1914 års senare riksdags beslut och nådiga kungörelsen den 14 september samma år vidtagits sådan ändring i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907, att tjänstår för erhållande av pension må beräknas även för tid, under vilken anställning innehafts vid enskilt telefonnät, som av telegrafverket övertagits, har den orsak, som på sin tid föranledde sökanden att förklara sig icke vilja ingå på 1908 års avlöningsstat och berörda därtill hörande avlöningsreglemente, bortfallit, utan att tillfälle beretts för sökanden och med henne i detta avseende likställda att ingå på de nya bestämmelserna. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, huruvida icke genom framställning till riksdagen borde utverkas medgivande därtill, att av telegrafverket från enskilt telefonnät övertagen telefonist, som kvarstår å äldre avlöningsstat, må — utan hinder därav att hon inom i sådant avseende föreskriven tid förklarat, att hon icke ville ingå på 1908 års avlöningsstat med därtill hörande avlöningsreglemente — från och med år 1916 övergå å nämnda stat under villkor, att hon inom viss tid därom gör anmälan hos telegrafstyrelsen. Därigenom skulle pensionsfrågan bliva på lämpligt sätt löst. Då emellertid av telegrafstyrelsens underdåniga utlåtande i ärendet framgår, att bland telegrafverkets från enskilt telefonnät övertagna telefonister numera finnes förutom sökanden endast en, som kvarstår å äldre stat, torde måhända utverkande av ett dylikt medgivande anses obehövligt; och under sådan förutsättning synes det statskontoret icke vara något att erinra mot att pensionsfrågan för sökandens vidkommande nu ordnas på sätt telegrafstyrelsen hemställt.»
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 5 käft. (Nr 5.)
10 Departements-
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 5.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hade interurbantelefonisten Larsson, därest hon ingått på 1908 års avlöningsstat, på grund av sin levnadsålder omedelbart blivit pensionsmässig. Då hon vid nämnda tidpunkt kunde tillgodoräkna sig allenast 11 tjänstår i telegrafverkets tjänst, hade hon emellertid endast ägt utbekomma avkortad pension med 330 kronor. Att Larsson, som enligt den äldre avlöningsstaten kunde ernå en pension av 750 kronor — visserligen först efter sammanlagt 95 levnads- och tjänstår eller den 1 september 1920 — föredrog att kvarstå å denna stat, var helt naturligt.
Den omständigheten att ovannämnda bestämmelse om rätt att i pensionshänseende tillgodoräkna sig anställning vid enskilt telefonnät, som övertagits av telegrafverket, tillkommit först långt efter den tidpunkt, då Larsson haft att träffa valet mellan att kvarstå å den gamla staten eller att övergå å den nya, har onekligen försatt henne i en synnerligen ogynnsam ställning. Billigheten torde kräva, att åtgärder vidtagas för att bereda Larsson de förmåner i avseende å pension, som numera föreligga för befattningshavare å den nya avlöningsstaten. Detta synes desto lättare kunna ske, som några konsekvenser därav i form av liknande ansökningar från ett större antal befattningshavare i samma ställning som Larsson icke lära vara att befara.
Enligt vad jag från telegrafstyrelsen inhämtat har i styrelsens ovanberörda skrivelse insmugit sig den felaktiga uppgiften, att Larsson från och med år 1916 skulle komma i åtnjutande av sista ålderstillägget såsom interurbantelefonist av andra lönegraden å äldre stat. Riktiga förhållandet är, att detta ålderstillägg tillfaller henne först från och med år 1917, och har styrelsen därför medgivit Larsson att kvarstå i tjänst till utgången av april 1917, vid vilken tidpunkt hon jämväl hunnit till telegrafverkets pensionsinrättning inbetala stadgade retroaktivavgifter. Vid sådant förhållande torde den rätt till pension, varom styrelsen hemställt för Larsson, böra tillkomma henne först vid utgången av april 1917.
Med åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
dels att envar av ingenjören Johan Vilhelm Löfmark, extra telefonreparatören Per Olsson samt växelstationsföreståndarinnorna Hilda Beata Andrea Napolea Hellberg och Ida Amalia Erikson må från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande entledigas från anställning vid telegrafverket, av telegrafverkets medel uppbära under sin återstående livstid
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 5.
årligt understöd till belopp av, Löfmark 1,800 kronor, Olsson 975 kronor, Hellberg 600 kronor och Erikson 500 kronor, att utbetalas i den ordning, som gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket,
dels ock att interurbantelefonisten Amalia Josefina Larsson må, utan hinder därav att hon kvarstår å den före 1908 års ingång gällande avlöningsstat, vid avgång ur telegrafverkets tjänst den 1 maj 1917 komma i åtnjutande av pension i enlighet med de bestämmelser, som enligt kungl. kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 gälla beträffande pensionering av interurbantelefonist å nya avlöningsstaten.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet: Carl Stålhammar.