('angående omorganisation av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen därstädes m. ro.',)

___ ___ 134.000 — 134,000 —

2,600 — 134,000 — 565,000 — oGojOOO —

200 300 3,500

14,400 _ 21,600 _ 252,000 _ Efter 5 år kan lönen höjas med 400 kro-

nor och efter ytterligare 5 år likale-

300 3,300

— _ des med 400 kronor.

— — 124,500 — 1.360,500 —

14.600 — 146,700 — 1,628.300 -■ 1,628,300 —

18,600 — 280,700 — 2,329,700 — 2,329,700 —

___ ___ — ___ / Efter 5 år kan lönen höjas med 500 45,800 ___

\ kronor. — — — — 7.200 —

Härtill kunna komma ålderstillägg i enlighet med vad som angives i avlöningsstaten.

. — — 4.500 — 49.500 — — —

— — 4,500 102,500 — 102,500

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition pir 211.

2) att för ordinarie befattningshavare med undantag av lanträntmästarna godkänna följande villkor och; bestämmelser för åtnjutande av i dessa stater upptagna avlöningsförmåner, nämligen att innehavare av ordinarie befattning skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, jämkning i åligganden samt reglering av tjänstgöringsområde, som kan varda föreskriven, ävensom vara pliktig, därest förändrad organisation av tjänster eller tjänstedistrikt inom landsstaten beslutas, att, med bibehållande av den avlöning å stat han innehar och mot ersättning i förekommande fall för flyttningskostnad, in­ träda i den njm tjänsteställning i landsstaten, varom Kungl. Maj:t förordnar; att innehavare av ordinarie befattning skall — likaledes med bibe­ hållande av den avlöning å stat han innehar och mot ersättning i före­ kommande fall för flyttningskostnad — vara pliktig, därest vissa lands­ staten tillhörande göromål överflyttas till annan del av statsförvaltningen, efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra å befattning, till vilken dessa göromål helt eller delvis överflyttats; att för befattningshavare vid länsstyrelsen i Stockholms län där­ jämte skola gälla de i nådiga brevet den 18 juni 1915 stadgade sär­ skilda villkor beträffande skyldighet för den, som erhåller ordinarie be­ fattning vid nämnda länsstyrelse, att under viss förutsättning tjänstgöra hos annan länsstyrelse eller låta sig förflyttas till annan befattning inom statsförvaltningen; att med ordinarie befattning icke må förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat samt med landssekreterar-, landskamrerar-, länspolismästar- eller länsassessorstjänst icke heller befattning å kommuns stat; att med ordinarie befattning icke heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstbefattning av vad slag som helst, så framt ej, vad angår landssekreterare och landskamererare, Kungl. Maj:t och, vad angår innehavare av annan befattning, Kungl. Maj:ts befallningshavande, uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstbefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen vid landsstaten, finner uppdraget eller tjänstbefattningen kunna få mot­ tagas och tills vidare bibehållas; att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befatt­ ningshavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 7

att den med härad sskri vart jänbt förenade förmånen av debetsedel­ lösen skall tillfalla den, som under ordinarie tjänstinnehavares tjänst­ ledighet förrättat debiteringen och utfärdat debetsedlarna; dock att, därest skilda personer därmed tagit befattning och överenskommelse dem emellan ej träffas, fördelning av ifrågavarande debetsedellösen skall verkställas av Kungl. Maj:ts befallningshavande; att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägen­ heter eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten frånträda även annan avlöningsförmån än tjänstgöringspenningar, i den mån sådant för befattningens uppehål­ lande erfordras eller eljest prövas skäligt; att semester årligen må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjutas av landssekreterare och landskamrerare en var under en och en halv månad, av länspolismästare, länsassessorer, länsnotarier, länsbokhållare samt landskanslister, landskontorister och skrivbiträden en var under en månad ävensom av vaktmästare under femton dagar; att avlöning ej må utgå till tjänsteman för den tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning er­ hållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall; att, därest tjänsteman varder avstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke prövas höra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej skäligt anses låta honom uppbära något därav; att, därest förhöjning av lönen efter viss tids fortsatt innehavande av samma tjänst är i stat medgiven, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehavaren under mera än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet för fullgörande av värn­ plikt, och för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter ytterligare fem år, på samma villkor; samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter ytterligare fem år, på samma villkor;

8 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 211.

un der iakttagande dels vad var och en av omförmälda löneförhöj­ ningar angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd, dels att löntagare därvid tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till be­ fattningen på grund av vare sig fullmakt, konstitutorial eller förordnande i följd av frågan om reglering av löneförhållandena m. m. vid landsstaten, och dels att kronofogde, som varder överflyttad eller efter ansökning ut­ nämnd till länspolismästar- eller häradsskrivartjänst eller annan därmed i avlöningshänseende jämförlig tjänst å rikets eller riksdagens stat, skall för åtnjutande av ålderstillägg vid den nya tjänsten få räkna sig till godo sin tjänstgöring som ordinarie kronofogde; att, därest i övrigt tjänsteman vid befordran inom landsstaten från en till annan ordinarie tjänst redan i den förra tjänsten genom ålders­ tillägg intjänat högre avlöning än begynnelseavlöningen i den senare, honom skola omedelbart tillgodoföras det eller de ålderstillägg i den nya tjänsten, som erfordras för att hans avlöning, i vad den utgöres av lön, ålderstillägg och tjänstgöringspenningar, i den senare tjänsten icke må understiga den avlöning av samma slag, som han senast åtnjöt i den förra tjänsten; att likväl löntagare, som då han intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma förhöjning; att för kvinnliga skrivbiträden skola lända till efterrättelse de före­ skrifter, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefatiningar; ägande den, som antages till ordinarie biträde vid länsstyrelse, att för åtnjutande av löneförhöjning genom ålderstillägg räkna sig till godo den tid, biträdet omedelbart dessförinnan innehaft stadig anställning hos länsstyrelsen; att för de landsfiskaler (länsmän), som innehava boställen, i fråga om avdrag å avlöning för boställsavkomsten fortfarande skola tillämpas hit­ tills gällande bestämmelser samt att för bestämmandet av detta avdrag ny uppskattning av boställsavkomsten skall före utgången av år 1918 förrättas på det sätt och i den ordning, som för det närvarande därutinnan gäller; att Kungl. Maj:t skall, på anmälan, varje gång en med boställe förenad landsfiskals- (länsmans)tjänst varder ledig, innan tjänsten tillsättes och efter vederbörandes hörande, äga besluta, om bostället bör såsom till belägenheten eller omfånget av därmed förenat jordbruk olämpligt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 9

till boställe för landsfiskal (länsman) eller av annan anledning till stats­ verket indragas; att landsfiskal (länsman), som bär boställe sig anslaget, skall vara där bosatt, såvida icke Kungl. Maj:ts befallningslxavande finner skäligt annorlunda medgiva; att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledi­ gande eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägget utgå till måna­ dens slut; att i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående civila tjänste­ innehavares rätt till pension är vid tiden för ny avlöningsstats ikraft­ trädande eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter till­ trädes, vid tillträdet till befattningen stadgat; samt att den, som tillträder ny avlöningsstat, skall vara skyldig under­ kasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller minsk­ ning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstbefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed; 3) att förklara dels att en var, som med eller efter 1918 års ingång tillträder i avlöningsstaten upptagen befattning vid landsstaten, skall vara pliktig att underkasta sig ovan omförmälda villkor och bestäm­ melser, och dels att förutvarande ordinarie innehavare av befattningar med omreglerad avlöning, vilka icke före den 1 november 1917 anmäla, att de vilja underkasta sig nj^ avlöningsstat samt nyssnämnda villkor och bestämmelser och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills å ordinarie stat tillkommande avlöningsför­ måner, ävensom, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem; 4) att i fråga om sättet och villkoren för indragningen av krono­ fogdetjänsterna samt uppförandet å övergångsstat av visst antal häradsskrivar- och landsfiskals- (länsmans)tjänster godkänna av departements­ chefen härutinnan framställt, i statsrådsprotokollet intaget förslag; 5) att medgiva, att statsverket, då till landsfiskal (länsman) anslaget boställe eller löningsjord indrages till kronan, skall efter värdering vid syn från indelningshavaren eller hans stärbhus jämväl övertaga sådana å fastigheten befintliga, indelningshavaren tillhöriga åbyggnader, som vid synen anses vara för fastigheten nyttiga; 6) att höja det å ordinarie stat uppförda anslaget till tjänstemän och betjänte vid länsstyrelserna, nu 924,900 kronor, med 371,750 kronor till 1,296,650 kronor; Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 176 höft. (Nr 211.) 2

10 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 211.

7) att höja det å ordinarie stat uppförda reservationsanslaget till arvoden åt extra länsnotarie^ extra länsbokhållare och övriga extra bi­ träden vid länsstyrelserna m. m., nu 268,000 kronor, med 43,000 kro­ nor till 311,000 kronor; 8) att höja det å ordinarie stat uppförda anslaget till fögderiförvaltningama, nu 1,635,298 kronor, med 633,633 kronor till 2,268,931 kronor; 9) att höja det under landsstaten å ordinarie stat uppförda anslaget »övergångsstat» nu 56,800 kronor, med 45,700 kronor till 102,500 kronor; 10) att höja det å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till post­ avgifter för tjänstebrev och dylika försändelser, nu 1,250,000 kronor med 180,000 kronor till 1,430,000 kronor; 11) att på extra stat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag å 50,000 kronor för beredande av ersättning till häradsskrivarna för upp­ rättande av de i 14 § av lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda förteckningar; 12) att på extra stat för år 1918 ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag av 500,000 kronor att, huvudsakligen under de i stats­ rådsprotokollet över civilärenden den 21 februari 1908 angivna villkor för åtnjutande av bidrag från anslaget, användas till avlöning och under­ håll av särskild polisstyrka på landet, där sådan kan av förhållandena påkallas, under medgivande tillika, dels att av detta anslag erforderligt belopp må användas till åtgärder i särskilda fall för grövre brotts upp­ täckande och misstänkta personers efterspanande och gripande, dels ock att Kungl. Maj:t må av anslaget använda lämpligt belopp till årsarvode åt den polistjänstemän, som förordnas att inom civildepartementet biträda ej mindre vid förande av register över den polisstyrka, som kan komma att ur vissa städers poliskårer ställas till länsstyrelsernas förfogande för beredande av polisskydd vid oroligheter å rikets landsbygd, än ock vid beredning inom departementet av frågor om samma polisstyrkas använd­ ning i förekommande fall; 13) att medgiva, att, där fjärdingsman eller på landsbygden annor­ städes än i köping anställd polisman under tjänsteutövning får sina kläder sönderrivna eller eljest skadade samt vederbörande domstol funnit honom berättigad till viss skadeersättning, ersättningsbeloppet må utgå av statsmedel i den ordning, som gäller för utbetalning av ersättning till vittnen i brottmål;

B) vidkommande andra huvudtiteln: att för beredande åt häradsskrivarna av ersättning, enligt av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna grunder, för anteckning

Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 211. 11

i röstlängderna år 1918 av oguldna ntskyldsposter a extra stat för samma år bevilja ett förslagsanslag å 3,000 kronor; samt C) vidkommande tionde huvudtiteln: att höja det under tionde huvudtiteln å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten, nu 2,013,935 kronor, med 285,146 kronor till 2,299,081 kronor. De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

12 Kuncjl. May.ts Nåd. Proposition Nr 211.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 april 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern S wartz , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena L indman , Statsråden: von S ydow , S tenberg , F alk , H ammarström , M årten E ricsson , Å kerman , C arleson , H ans E ricson , D ahlberg .

Departementschefen, statsrådet von Sydow föredrog frågan om fög­ deriförvaltningens organisation och om lönereglering för där anställda tjänstemän m. m. samt yttrade:

Frågan om fögderiförvaltningens organisation och lönereglering för dess tjänstemän har ännu ej blivit slutligen ordnad. De förslag, som i sådant syfte framlades vid 1908 och 1909 års riksdagar, ledde som be­ kant icke till resultat. Åtgärder, som vidtagits för att förbättra ifråga­ varande tjänstemäns ställning, hava varit av endast provisorisk karaktär. Men uppenbart är, att dylika provisoriska åtgärder — en tillfällig löne­ förbättring och en något ökad pension för de tjänstemän, som under år

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 13

1915 ingåvo ansökan om avsked — icke i längden kunna anses till­ fredsställande. Undanskjutandet år från år av den slutliga löneregle­ ringen har bland den mångtaliga landstatspersonalen ute i orterna med­ fört en otrygghet, som icke kunnat undgå att menligt inverka på för­ valtningen. Särskilt hava härigenom svårigheter uppstått vid rekrytering både av fögderiförvaltningens och av länsstyrelsernas personal. I denna min uppfattning har jag stärkts av de upplysningar, som med rätt stor enstämmighet lämnades av rikets samtliga landshövdingar vid ett sistlidne höst för överläggning om ifrågavarande angelägenhet inför mig hållet sammanträde, till vilket jag med vederbörligt tillstånd kallat dem. Att jag icke tidigare framlagt förslag till frågans lösning, har sin grund i de allvarliga tidsförhållanden, vilka varit rådande allt ifrån se­ nare hälften av år 1914. Väl äro dessa förhållanden fortfarande, prak­ tiskt taget, enahanda; men tidpunkten synes mig dock nu lämpligare särskilt av den anledning, att den förflutna tiden medgivit en långt mera ingående granskning av de förarbeten, varpå mitt förslag grundas. Då det förslag, jag nu går att förelägga Eders Kungl. Maj:t, om än, såsom naturligt är, förenat med stegrade kostnader, dock synes mig ur ekono­ misk synpunkt icke ställa allt för stora krav på statsverket, och olägen­ heterna av det nuvarande provisoriet genom ett nytt dröjsmål skulle än ytterligare skärpas, har jag trott mig skyldig att medverka till en snar lösning av löneregleringsfrågan. Men då den lösning jag vill föreslå är förknippad med en rätt vä­ sentlig omorganisation av fögderiförvaltningen, tillåter jag mig, innan jag ingår på själva organisationsfrågan, för utskicka en kortfattad redo­ görelse för dess föregående öden.

I. Historik.

1) Tidigare förslag till omorganisation av fögderiförvaltningen och lönereglering för fögderitjänstemännen.

Frågan om en förenkling av fögderiorganisationen väcktes redan av 1847 års Skatteförenks. k. skatteförenklingskommitté. Förslaget gick ut på en indragning av häradsskrivar- lingekommitténs förslag tjänsterna, men fick emellertid, jämte den i sammanhang därmed väckta frågan om a\r 1847. lönereglering för landsstaten, förfalla vid 1847—1848 års riksdag.

14 Kungl. Mnj.is Nåd. Proposition Nr 211.

1873 års Härefter upptogs frågan av 1873 års landsstatskommitté, som i sitt den 13 okto­ landstats- ber 1875 avgivna betänkande föreslog en fullständig omorganisation av fögderiförvalt­ kommitté. ningen, enligt vilket förslag det ansågs icke allenast möjligt utan även önskvärt, att häradsskrivarbefattningarna ihdroges samt kronofogde- och länsmanstjänsterna sammansloges till en tjänstemannaklass, kronofogdarnas, under vissa av kommittén för­ utsatta villkor. Efter myndigheternas hörande fann dock Kungl. Maj:t landsstatskommitténs förevarande förslag icke böra antagas. Förslagen underställdes icke riksdagens prövning i vidare mån än att 1878 års riksdag, i sammanhang med Kungl. Maj:ts proposition om ny lönereglering för kronofogdar och länsmän, bereddes tillfälle att taga del av desamma.

Löneregle- Löneregleringskommittén av år 1902 har i sitt den 27 februari 1906 dagtecknade ringskommitbetänkande angående reglering av löneförhållandena m. m. vid landsstaten sökt utreda, tén av 1902. huruvida en omorganisation av fögderiförvaltningen medelst indragning av någon tjänstemannagrupp kunde befinnas möjlig och lämplig; men av anförda skäl fann kommittén sig icke kunna förorda indragning av vare sig kronofogde- eller läns­ manstjänsterna ej heller av häradsskrivarbefattningarna, utan åtnöjde sig med att framställa vissa förslag, som avsågo att, med undanröjande av anmärkningar, som i ett eller annat avseende framställts beträffande fögderiförvaltningen och dess arbete, anordna detta arbete på lämpligaste och för det allmänna mest fördelaktiga sätt.

Förslag av Vid detta i det 'störa hela negativa resultat ansåg dåvarande chefen för civil­ kronofogden departementet, efter att hava inhämtat vederbörandes yttranden, sig icke böra låta Hofman-Bang bero, utan uppdrog, innan betänkandet anmäldes för Kungl. Maj:t, med nådigt tillstånd år 1907. åt kronofogden i Södertörns fögderi John Ludvig Hofman-Bang att inom departementet biträda vid ytterligare utredning av frågan om fögderiförvaltningens omorganisation. Därvid skulle uppmärksamhet särskilt ägnas åt frågan, huruvida de av lönereglerings­ kommittén funna hinder emot en sammanslagning av kronofogde- och länsmans­ tjänsterna till en syssla kunde undanröjas genom avskiljande av vissa bestyr från kronofogdens och länsmannens uti gällande författningar och instruktioner bestämda göromål. I en den 20 augusti 1907 avlämnad promemoria framlade Hofman-Bang sitt förslag. Detta gick ut på kronofogde- och länsmanstjänsternas sammanslagning till en tjänst, vars innehavare borde äga samma kompetens och ställning som de nuvarande kronofogdarna; och skulle under de till ett antal av omkring 200 beräk­ nade kronofogdarna lyda, förutom fjärdingsman, en distriktspoliskår av vid pass 900 man och dåvarande extra polismän i orterna. Vidare ingick i planen, bland annat, att uppbörden skulle upphämtas genom kommunal myndighets försorg.

Sammanträde Häröver hördes vid sammanträde inför departementschefen den 26 augusti 1907 år 1907 med och följande dagar särskilt inkallade representanter för rikets samtliga länsstyrelser. inkallade Flertalet av dessa ansåg sig på grunder, som antecknades uti vid sammanträdet fört representanter för länssty­ protokoll, böra avråda från att det Hofman-Bangska förslaget lades till grund för en relserna. omorganisation av fögderiförvaltningen. Representanterna funno emellertid sin uppgift böra gå ut på jämväl en undersökning, huruvida icke den ifrågasatta sammanslag­ ningen av kronofogde- och länsmanstjänsterna till en syssla kunde vinnas under andra än de nyss angivna organisationsformerna, och anmärkte bland annat, att represen­ tanterna vore övertygade därom, att den kronofogdar och länsmän påvilande arbets­ bördan icke kunde anses större, än att den borde kunna bäras av tjänstemän till ungefär det antal som de nuvarande länsmännens, ja, att till och med ur denna syn­ punkt någon reduktion i antalet kunde ske, dock under förutsättning av en god och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 811. 15

mot deras ställning passande avlöning. Det kunde vidare icke bestridas, att vissa fördelar vore att hämta av en sammanslagning utav kronofogde- och länsmanstjänsterna, men varje sammanslagning vore mycket svår att genomföra, och en sådan reform saknade nog ej sina nackdelar. Genom en inom representanternas krets ut­ sedd delegation utarbetades ett positivt förslag rörande sammanslagningen, vilket gick ut på att med så liten rubbning som möjligt av nuvarande anordningar rörande upp­ börds-, exekutions- och polisväsendet anförtro kronofogdes och länsmans uppgifter åt en fögderi tjänsteman. Under överläggningen angående detta förslag, som finnes närmare återgivet i kungl. propositionen nr 71 till 1908 års riksdag sid. 80—81, yttrade de flesta repre­ sentanterna, att de väl funne detsamma äga företräde framför det av kronofogden Hofman-Bang framlagda, varemot knappast någon tilltrodde sig att i det outredda skick, vari frågan då befunne sig, förorda en reform i nu antydd riktning, enär man ingalunda vore övertygad, att förslaget ägde högre värde än den nuvarande organisa­ tionen.

I detta läge befann sig saken, när dåvarande chefen för civildepartementet Proposition nr 71 till den 21 februari 1908 underställde Kungl. Maj:ts prövning frågan angående landssta­ 1908 ära tens i sin helhet lönereglering och organisation. Redan i utlåtande den 14 oktober riksdag. . 1902 hade statskontoret på anförda skäl förklarat sig anse en löneförbättring för alla landsstatstjänstemän vara av trängande behov påkallad, om landsstaten skulle hava utsikt att förvärva och bibehålla dugande krafter till utförande av de mångsidiga och för allmänheten, de centrala ämbetsverken, Kungl. Maj:t och riksdagen viktiga och ansvarsfulla värv, som ålåge denna tjänstemannakår; och departementschefen yttrade i inledningen, att i detta utlåtande hade, beträffande själva behovet av en löneregle­ ring för landsstaten, framställts tankar, som han funnit allmängiltiga såsom motiv för att frågan då bragtes till avgörande. Efter att, med utgångspunkt från 1878 och 1880 årens lönereglering för vissa av de till landsstaten hörande tjänster, hava refererat vad dittills i ärendet förekom­ mit särskilt hos löneregleringskommittén och bland de år 1907 tillkallade represen­ tanterna för länsstyrelserna, yttrade departementschefen vidare, att han funnit tiden icke ännu vara inne att vidtaga någon väsentlig rubbning av lantregeringens uråld­ riga organisation. Det hade nämligen synts honom, att såsom ett oundgängligt un­ derlag för en reform härutinnan måste finnas en allmänt utbredd och vederbörligen bekräftad mening därom, att den nuvarande organisationen icke i det hela tillfreds­ ställande fungerade. Men en sådan mening torde icke enligt hans uppfattning vara för handen. Väl förspordes klagomål däröver, att kronofogdar och länsmän icke skulle vara av sina tjänster fullt upptagna, ocji att åklagarkallet å landsbygden icke med nödig insikt allestädes och på varje tid utövades; och visserligen kunde det ingalunda förnekas, att invånarne å landsbygden icke vore i åtnjutande av erforder­ ligt polisskydd. Men allt detta — åt vilket löneregleringskommittén i sitt betänkande sid. 134—139 givit uttryck — utgjorde icke enligt departementschefens mening full­ goda skäl för att då vidtaga en fullständig omläggning av den grund, varpå lantregeringen sedan århundraden vilat. Förut har jag antytt, att löneregleringskommittén beträffande frågan om reform av fögderiförvaltningen inskränkt sig till att framställa vissa förslag, som avsågo att med undanröjande av framställda anmärkningar i fråga om fögderiförvaltningen och dess arbete anordna detta arbete på lämpligaste och för det allmänna mest fördelak­ tiga sätt.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

En sådan anmärkning rörde åklagarväsendets handha vande på landsbygden; och då departementschefen i likhet med vissa hörda myndigheter ansåg, att befogade anmärkningar utan tvivel kunde göras emot det sätt, varpå åklagarväsendet på lands­ bygden vore inrättat, samt det icke kunde bestridas, att kronofogden teoretiskt taget måste anses innehava bättre kvalifikationer för åklagarkallet än länsmannen, fann departementschefen, att denna synpunkt borde komma till ett alldeles särskilt beak­ tande vid en förväntad revision av kronofogde- och länsmansinstruktionerna i syfte att den kronofogden åliggande kontrollen över länsmännens tjänsteutövning måtte, speciellt i fråga om åklagarkallets utövande, än kraftigare uti instruktionen inskär­ pas och med erforderliga nya bestämmelser lagbindas. En annan anmärkning rörde uppbördsväsendet och handräckningsgöromålen m. m., i avseende varpå det likaledes ställdes i utsikt, att framkomna önskemål skulle beaktas vid avfattandet av de nya instruktioner, som Kungl. Maj:t torde komma att låta utfärda, sedan ny lönestat kommit till stånd. Slutligen förklarade departementschefen, efter redogörelse för vad i avseende på distriktsindelningen förekommit, att han funne sig kunna förorda en icke oväsentlig in­ dragning av tjänster och sålunda föreslå löner för allenast 108 kronofogdar , 107 häradsskrivare och 487 kronolänsmän. Någon förändring i organisationen ifrågasattes däremot som förut är sagt icke. 1 enlighet härmed avläts ock den 21 februari 1908 nådig proposition till riksdagen.

Motioner om Inom riksdagen, där redan under flera föregående år alltsedan 1867 motioner kronofogde- väckts om indragning av kronofogdetjänsterna, vidhölls ock kravet på en omorgani­ tjänsternas sation av förevarande förvaltningsgren genom i andra kammaren väckta fyra motio­ indragning. ner om kronofogdetjänsternas indragning. För dessa motioner, vilka refererats i fög­ deriförvaltningskommitténs betänkande av den 27 augusti 1912 sid. 56, anser jag mig ej behöva här närmare redogöra. Stats­ Statsutskottet, till vars förberedande behandling såväl propositionen som motio­ utskottets nerna överlämnades, anförde i avgivet utlåtande bland annat att, då den förelig­ utlåtande. gande utredningen av frågan om kronofogdetjänsternas indragning enligt utskottets förmenande måste anses allsidig och ganska fullständig, i det att ej mindre löneregleringskommittén än även inom civildepartementet särskilt tillkallade sakkunniga haft frågan under omprövning, och denna utredning icke lämnat något stöd för motionärernas åsikt om lämpligheten av fögderiförvaltningens omorganisation genom kronofogdetjänsternas indragning, utskottet icke tilltrodde sig att framlägga förslag i sådant hänseende. På grund härav och då utskottet icke hade något att erinra mot den av Kungl. Maj:t föreslagna indelningen av fögderierna och länsmansdistrikten, hemställde utskottet i denna del om bifall till propositionen samt avslag å motionerna. Mot utskottets förslag avgåvos särskilda reservationer. I den av hrr D. Persson i Tällberg, J. A. Sjö, G. Odqvist och A. Wiklund avgivna hemställdes, bland annat, att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täck­ tes taga under förnyad omprövning frågan om kronofogdetjänsternas indragning och överflyttande av kronofogdarnas tjänsteåligganden på länsmännen samt därefter för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, vartill en sådan prövning kunde föranleda, dels ock besluta, att, med bibehållande av den nuvarande indelningen av fögderierna och länsmansdistrikten, avlöningarna till kronofogdar, häradsskrivare och länsmän skulle utgå med samma belopp som dittills. Härjämte hemställdes, att för beredande av tillfällig löneförbättring åt 118 kronofogdar, 117 häradsskrivare och 516 länsmän med vissa angivna belopp på extra stat för år 1909 måtte anvisas ett belopp av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211 . 17

tillhopa 737,300 kronor. Nämnda reservanter ansågo, att utskottets motivering bort innehålla, bland annat, att utskottet hölle före, att genom fögderiförvaltningens om­ organisation i riktning av kronofogdeinstitutionens indragning och kronofogdegöromålens överflyttande på länsmännen skulle vinnas ej mindre en väsentlig besparing än även minskad omgång i behandlingen av en mängd på länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas handläggning beroende ärenden, att utskottet av vad som anförts emot en sådan anordning icke blivit övertygat om, att icke den antydda förändringen skulle kunna genomföras, utan att de ifrågavarande tjänstemän påvilande göromål, särskilt den allmänna kronouppbörden och åklagarverksamheten, därigenom skulle bliva lidande, men att utskottet emellertid icke tilltrodde sig att för genomförande av omorganisatio­ nen i fråga utan föregående utredning förorda något av de förslag till frågans lös­ ning, som av motionärerna antytts. Första kammaren biföll utan votering utskottets hemställan, varemot andra kammaren med 131 röster mot 71, som tillföll o utskottets förslag, biträdde den av D. Persson m. fl. avgivna reservationen. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut hade det av andra kammaren beslu­ tade skrivelseförslaget förfallit, varemot gemensam omröstning uti frågan i övrigt an­ ställdes, och utföll denna så, att riksdagen med 172 röster mot 167 biföll ovan­ nämnda reservation. Väsentlig besparing av statsmedel samt minskad omgång i ärendenas behand­ ling voro således de förmåner, som man enligt riksdagens skrivelse trodde sig vinna genom kronofogdetjänsternas indragning och kronofogdegöromålens överflyttande på länsmännen.

Dessa önskemåls ernående ansåg emellertid dåvarande chefen för civildeparte­ Sakkunniga mentet bättre och säkrare kunna tillgodoses medelst en sådan omorganisation av fög­ av år 1908. deriförvaltningen, att, med bibehållande av kronofogdebefattningarna, antalet såväl kronofogde- som häradsskrivartjänster än ytterligare reducerades. Med nådigt begivande tillkallade han därför vissa sakkunniga att inom departementet biträda med ärendets ytterligare utredning i nu antytt syfte. Dessa sakkunniga avgåvo den 3 oktober 1908 eu promemoria, däri de, utgående från att ett invanarantal av 50,000 i allmänhet skulle vara minimum inom ett fögderi, såsom en förutsättning därför fordrade, att krono­ fogdens tjänsteställning bleve något förändrad. Sålunda skulle kronofogden upphöra att vara utmätningsman annat än i vissa angivna fall och, med bibehållen redogörarställning i fråga om kommunaluppbördsrestantier m. m., i allmänhet befrias från indrivningen därav, allt förändringar, som väsentligt överensstämde med rådande praxis. Genom införande av obligatorisk direkt skriftväxling skulle kronofogden be­ frias från mångahanda bestyr, och detta likasom hans redan införda befrielse från ovillkorlig befattning med taxeringarna och synerna å ltronodomäner borde medgiva honom tillfälle till det mera verksamma inseende över åklagargöromålen, som antytts i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 21 februari 1908. Vad åter häradsslrrivarna angick, ifrågasattes icke någon förändring i gällande organisation i annan mån än att, då häradsskrivaren i sådant fögderi, som komme att innehålla mera än 50,000 invånare, icke i allmänhet skulle förmå att fullgöra och ansvara för hela den till tjänsten hörande arbetsbördan, de sakkunniga föreslogo, att ett reser­ vationsanslag måtte utverkas för anställande, där Kungl. Maj:t funne sadant ound­ gängligt, av en eller flera extra häradsskrivare, vilka skulle kunna tilldelas särskilda tjänstgöringsområden från ett eller flera fögderier. Under sådana förutsättningar föreslogo de sakkunniga antalet fögderier till 81 samt länsmansdistrikt till 487. Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 176 höft, (Nr 211.) 3

18 Kung1. Maj.is Nåd. Proposition Nr 211.

Mot den föreslagna anordningen med extra häradsskrivare uttalade sig såväl ämbetsverken som pluraliteten av häradsskrivare. Däremot hade flertalet av de hörda myndigheterna icke mycket att erinra emot förslaget vare sig beträffande kronofogdens förändrade ställning eller i fråga om fögderiernas geografiska utvidgning.

Proposition Inför Kungl. Maj:t anmälde statsrådet och chefen för civildepartementet seder­ n:o 37 till mera den 29 januari 1909 de sakkunnigas nyssnämnda förslag i samband med frå­ 1909 års riksdag. gan om lönereglering för fögderiförvaltningen. På skäl, som antecknades i statsråds­ protokollet, sökte departementschefen uppvisa, att det ofta uttalade önskemålet om kronofogdetjänsternas indragning och bestyrens överflyttande på länsmännen inga­ lunda kunde realiseras med besparing för statsverket; att en högeligen viktig och hela året om fortgående verksamhet hos kronofogden, nämligen uppbörden, väl skulle kunna anförtros åt länsmännen, men icke samtidigt med kronofogdens alla övriga skrivgöromål tillåta länsmännen utövandet av deras övriga verksamhet för åklagarkallets och polisskyddets upprätthållande m. m., och att i varje fall kontroll och bokföring hos länsstyrelserna, när uppbördsmännens antal flerdubblades, skulle kräva ökade kostnader och möta andra hinder; att länsmännens övertagande av kronofog­ dens mångfaldiga göromål och särskilt av uppbördsförvaltningen med säkerhet krävde anställandet av särskilda polismän till ett betydande antal, vilket alltså innebure, att tjänstemännens benämning väl förändrades men knappast deras ställning inom för­ valtningen; att en för administrationen synnerligen viktig synpunkt, nämligen över­ vakandet och kontrollen över alla enskildheter, icke kunde omedelbart från länsstyrel­ serna tillgodoses, utan att denna med nödvändighet krävde ett led i förvaltningen emellan länsstyrelserna och länsmännen; samt att Kungl. Maj:t genom kungörelsen den 4 december 1908 om obligatorisk direkt skriftväxling redan sökt verka för infö­ rande av all möjlig förenkling inom administrationen och för undanröjande av det med skäl överklagade mångskriveriet, ett mål, som väl även finge anses vara åsyftat och främjat jämväl genom nådiga cirkuläret den 22 mars 1907 angående förenkling av expeditionsformerna m. m. Till sist yttrade departementschefen, att, då han på de skäl han anfört ansåge experimentet med uppbördens anförtroende åt rikets kronolänsmän skola bliva för administrationen i hög grad menligt, han naturligen icke kunde tillråda detsamma. »Tvärtom», fortsatte han, »tillmäter jag kronofogdeinsti­ tutionen den störa betydelse för kronans uppbörds- och redovisningsväsen, att ett upphörande av samma institution enligt min åsikt måste betinga en fullständig omläggning av uppbörds- och redovisningsväsendet på ett eller annat sätt, varom jag för närvarande saknar anledning att vidare yttra mig.» Med avvikelse i viss mån från de sakkunnigas mening föreslog departements­ chefen att riket borde indelas efter en länsvis uppgjord plan i 84 fögderier , 95 häradsskrivardistrikt samt 486 kronolänsmansdistrikt. Efter dessa grunder förelädes riksdagen genom propositionen n:o 37 förslag till lönereglering för fögderiförvaltningen.

Motioner vid Med anledning av denna proposition väcktes inom andra kammaren två sär­ 1909 års skilda motioner, den ena (n:o 198) av herr G. Kronlund och 8 medmotionärer, med riksdag. instämmande dessutom av 32 ledamöter av kammaren, och den andra (n:o 200) av herr E. Åkerlund. Motionerna gingo huvudsakligen ut därpå, att riksdagen måtte, med avslag å propositionen, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad utred­ ning angående kronofogdetjänsternas indragning samt att Kungl. Maj:t måtte däref­ ter för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 211. 1 '.)

I avgivet utlåtande över propositionen och motionerna åberopade statsutskottet stuta de vid 1908 års riksdag av utskottet anförda skäl mot kronofogdetjänsternas indrag- uts!">tt“t'' ning samt anförde vidare, att, då motionärerna, såvitt utskottet kunde finna, icke 11 • l"‘' förebragt några andra sakliga skäl för en sådan indragning än dem, som vid före­ gående utredningar i ärendet varit under behandling och som då icke ansetts vara av den art, att de kunnat motivera den ifrågasatta genomgripande förändringen i fögderiförvaltningens organisation, utskottet ansåge sig sakna anledning tillstyrka riksdagen att genom att begära ännu en utredning, vilken icke rimligtvis kunde an­ tagas komma att i själva principfrågan leda till annat resultat än det redan vunna, ytterligare fördröja en av trängande behov påkallad definitiv lönereglering för fögderi­ tjänstemännen, och detta så mycket mera, som det sedan flera år tillbaka rådande interimistiska tillståndet i avseende å dessa tjänstemäns ställning i åtskilliga fall visat sig medföra menliga följder beträSande landsstatsarbetets behöriga bedrivande. Utskottet lämnade det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till fögderiförvaltningens organisation utan anmärkning, varför utskottet uti ifrågavarande del hemställde om bifall till propositionen samt om avslag å motionerna. Häremot reserverade sig herr D. Persson i Tällberg, med instämmande av dels herrar P. Olsson, G. Odqvist, F. W. Thorsson, A. Wiklund, J. A. Sjö, J. Ström och K. V. Rydén, dels och, i själva huvudfrågan, herrar K. Starbäck och A. Ekman. Reservan­ terna ansågo, att utskottet bort framhålla, bland annat, att den förnyade utredning i rikt­ ning av kronofogdetjänsternas indragning, som utgjorde syftemålet för riksdagens ar 1908 fattade beslut i ämnet, icke blivit verkställd, utan att i stället åt särskilt till­ kallade sakkunniga uppdragits att verkställa en undersökning, i vad mån de nuvarande fögderierna och länsmansdistrikten skulle kunna utvidgas och fögderitjänstemannens antal därigenom minskas, samt att utskottet icke, av vad till stöd för Kungl. Maj.ts föreliggande, på nämnda undersökning grundade förslag samt till vederläggande av åsikten om kronofogdetjänsternas obehövlighet av departementschefen anförts, kunnat hämta något skäl för ett frångående av den uppfattning om möjligheten och lämp­ ligheten av berörda tjänsters fullständiga indragning, som toge sig uttryck i riks­ dagens ovan omförmälda beslut. I anslutning härtill ansågo reservanterna darfor att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t. anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under förnyad omprövning frågan om krono­ fogdetjänsternas indragning och överflyttande av kronofogdarnas tjänsteåligganden pa länsmännen samt därefter för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, vartill en sådan prövning kunde föranleda, dels ock besluta, att, med bibehållande av den då­ varande indelningen av fögderierna och länsmansdistrikten, avlöningarna till krono­ fogdar, häradsskrivare och länsmän skulle utgå med samma belopp som dittills. Till­ lika föreslogs, att för tillfällig löneförbättring åt 118 kronofogdar, 117 häradsskrivare och 516 länsmän på extra stat för år 1910 måtte anvisas ett belopp av tillhopa 794,800 kronor. . , . Första kammaren biföll utskottets förslag utan omröstning, varemot andra kam­ maren, efter verkställd omröstning, biföll ovannämnda reservation med 124 röster mot 87, som tillföllo utskottets förslag.

För frågans avgörande genom gemensam votering framlade därefter statsutskottet Riksdagens förslag till voteringsproposition, vilken bifölls av första kammaren, men avslogs av beslut.

Med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående såval sjal va huvud­ frågan som voteringspropositionen hade sålunda frågan om omorganisation av fög­ deriförvaltningen och höjning för sådant ändamål av det ordinarie anslaget till lands-

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

staterna i länen för nämnda riksdag förfallit. På av Kungl. Maj:t därefter framställt förslag beviljade emellertid riksdagen medel till tillfällig löneförbättring under år 1910 åt tjänstemännen vid fögderiförvaltningen, vilken löneförbättring allt sedan dess utgått med ungefär samma belopp som för år 1910 anvisades av 1909 års riksdag.

2) FögderiförTaltiHiigslvomimttén av år 1909.

I följd av vad sålunda inom riksdagen senast förekommit uppdrog

Tillsättande

av 1909 års fögderiförvalt* Kungl. Maj:t den 18 juni 1909 åt en kommitté att avgiva yttrande och förslag rörande omorganisation av fögderi förvaltningen och därvid sär­

ningskomrailté.

skilt undersöka, huruvida kronofogdetjänsterna borde indragas och krono­ fogdarnas tjänsteåligganden överflyttas på länsmännen. Till ordförande i kommittén förordnades landshövdingen F. E. Pettersson samt till leda­ möter kronofogden G. A. Andrén, ledamoten av riksdagens första kam­ mare häradshövdingen C. T. af Ekenstam, landskamreraren K. A. Gislén, ledamoten av riksdagens andra kammare godsägaren G. Odqvist, då­ varande länsmannen, numera kronofogden A. O. M. Olsson samt leda­ moten av riksdagens andra kammare hemmansägaren Daniel Persson i Tällberg.

Fögderiför- Fögderiförvaltningskommitténs omfattande betänkande, avgivet den valtningskommitténs för­ 27 augusti 1912, föreligger i tryck och torde därför ej behöva här ens slag år 1912. i sammandrag återgivas, vadan jag för tillfället inskränker mig till en erinran därom, att kommittén undersökt fyra olika förslag till fögderiförvaltningens organisation, nämligen Altern. I. förslag om kronofogdetjänsternas indragning och överflyttande pa länsmännen av kronofogdarnas tjänstegörornål i allt huvudsakligt; Altern. II. förslag om kronofogdetjänsternas indragning och överflyt­ tande av kronofogdarnas tjänstegörornål dels pa länsmännen dels ock till avsevärd omfattning på andra land sstatstjänstemän; Altern. III. förslag om den nuvarande organisationsformens bibe­ hållande i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition till 1909 års riksdag; samt Altern. IV. förslag om häradsskrivartjänsternas indragning. För egen del har kommittén förordat en lösning enligt alternativet III. Därom hava förenat sig kommitténs ordförande samt ledamöterna Andrén, af Ekenstam, Gislén samt, rörande organisationen av fögderiför­ valtningen, Odqvist och Olsson. De två sistnämndas avvikande mening gäller företrädesvis polisväsendets organisation, särskilt inrättande av distriktspoliser, som av dessa reservanter bestämt avstyrkts, varjämte den förre av dem uttalat, att han, därest indragning av något led i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. ‘21

fögderiförvaltningen skulle äga rum, liölle före, att häradsskiåvartjänsten borde framför kronofogdens- ifrågakomma. Slutligen har herr Persson i Tallberg i särskild reservation, jämte det han synes motsätta sig kom­ mitténs distriktspolisorganisation, förordat alternativet I, medan herr af Ekenstam, vilken enligt vad nyss sagts instämt med majoriteten, i sär­ skilt yttrande tillkännagivit, att detta skett av praktiska skäl, och att han eljest varit mest böjd för alternativet II.

3) Do sakkunniga av år 1012.

Vid underdånig anmälan i statsrådet den 16 oktober 1912 av fögderi­ förvaltningskommitténs betänkande och då det digra material, betänkaudet innefattade, syntes dåvarande departementschefen böra i vissa avseen­ den ytterligare beredas, vartill emellertid tillgängliga arbetskrafter sak­ nades i departementet, utverkade han nådigt bemyndigande att för så­ dant ändamål tillkalla ett antal landsstatstjäustemän. Han anmodade således landssekreteraren Herman Uddén, landskamreraren Rob. Hagen, kronofogden John Hofman-Bang, häradsskrivaren Frans R. M. Swensson, kronolänsmannen E. Joh. Turén och landsfiskalen Axel Thorell att inom departementet deltaga i förberedande behandling av kommitténs betän­ kande och närmast överlägga om den ytterligare utredning av frågan, som kunde påkallas. Den av departementschefen de sakkunniga sålunda anförtrodda uppgift, som enligt vad deras betänkande utmärker icke innehöll något bestämt direktiv beträffande frågan, huruvida kronofogdetjänsterna skulle indragas eller icke, avsåg en fullföljd av de resultat, vartill fögderi­ förvaltningskommittén utefter fyra skilda linjer kommit och hade ytterst till syfte att till äventyrs genom någon annan kombination finna en sådan lämplig och praktisk form för organisation av fögderiförvalt­ ningen, som kunde läggas till grund för en nådig proposition angående definitiv lösning av ifrågavarande invecklade spörsmål. Dessa sakkunnigas förslag avgavs den 19 december 1912 och inuebär i sina huvuddrag: att kronoutskylderna skola uppbäras genom postverket; att kronofogdetjänsterna skola indragas; samt att kronofogdens nuvarande huvudsakliga’ tjänsteåligganden komma att vila, förutom å postverket, i vad rörer kronoskatternas upp­ hämtande genom skattepostanvisningar, företrädesvis å tre funktionärer, vilkas verksamhet generellt bestämmes sålunda: dels en landsfiskal , i regel en för varje län, med uppgift huvud­ sakligen att närmast under länsstyrelsen öva inseende över polis- och

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

åklagarväsendet och. i vissa fall omedelbart personligen däri ingripa, att likaledes under länsstyrelsen biträda vid kontrollen över exekutions­ väsendets handhavande, att genom inspektion och inventering hos kronolänsmännen lokalt utöva det inseende över deras allmänna verksamhet, som instruktionsenligt nu vilade på kronofogden, att i varje fall, där en utredning eller undersökning erfordrades, som berörde större områden av länet, eller som eljest icke ansåges böra överlämnas åt kronolänsmannen, efter "förordnande av Kungl. Maj:ts befallningshavande verkställa sådan utredning eller undersökning; samt att, i den mån hans nu angivna tjänsteplikter det medgåve, biträda Kungl. Maj:ts befallnings­ havande med de göromål, som lämpligen kunde honom anförtros; dels i varje fögderi en landsfogde , som, utom häradsskrivarens nu­ varande debiteringsgöromål m. m., men med befrielse från mantalsskriv­ ningen, skulle bland annat bliva ensam redogörare för kronouppbörd och böter med åliggande att avfatta vederbörliga restlängder och be­ fordra dem till indrivning genom kronolänsmännen samt kontrollera länsmännens verksamhet härutinnan; dels ock i varje länsmansdistrikt en kronolänsman , som utom de honom nu enligt lag och praxis åliggande bestyr borde dels förrätta mantalsskrivningen inom sitt distrikt dels ock på eget ansvar vara ut­ mätningsman utom i det fall, att fråga vore om försäljning av utmätt fast egendom eller av fartyg, som i 94 § utsökningslagen enligt lydelsen i lagen den 11 oktober 1912 sägs, eller om fördelning av köpesskilling för fast egendom eller för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § sammanträde för fördelningen erfordras. I övrigt skulle åt kronolänsmannen uppdragas att vara kronans ombudsman och förrätta de övriga smärre bestyr, som enligt instruktion och författningar nu ålåge krono­ fogden. Aven dessa sakkunnigas betänkande är tryckt och till riksdagens ledamöter utdelat, vadan icke heller detta torde böra nu refereras. Jag inskränker mig till att endast omnämna, att förslaget inom departe­ mentet underkastats vidare bearbetning med anledning av de yttranden, som Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande, generalpoststyrelsen, kammarkollegium och statskontoret, kammarrätten, justitiekansleren m. fl. avgivit i ett sammanhang såväK däröver som över fögderiförvaltnings­ kommitténs förslag av den 27 augusti 1912. Samtliga dessa yttranden lära få tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott; och ämbetsver­ kens yttranden finnas för övrigd tillgängliga i tryck och komma jämväl sålunda till vederbörlig kännedom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 23

II. Departementschefens förslag.

1. Inledning och förutsättning.

Efter denna redogörelse för vad i ärendet hittills förekommit, över­ går jag till själva saken. Tydligt är att anledningen till, att de förslag om lönereglering för fögderiförvaltningens tjänstemän, som framlades åren 1908 och 1909, icke vunno riksdagens bifall, huvudsakligen är att söka däri, att man inom riksdagen ej ansåg slutgiltigt utrett, att icke en enklare och för stats­ verket billigare organisation kunde utfinnas än den sålunda framlagda. Särskilt hade man inom riksdagen haft uppmärksamheten på en organi­ sation i riktning mot kronofogdeinstitutionens indragning och överflyt­ tande av kronofogdarnas tjänsteåligganden på länsmännen. Den undersökning, som därefter verkställts, har också väsentligen tagit sikte på denna del av frågan. Men likasom fögderiförvaltningskommittén av år 1909 efter en vid­ lyftig utredning stannat vid det resultat, att en förenkling av fögderiadministrationen icke vore att förorda annorledes än på den väg, som beträddes redan i propositionerna 1908 och 1909 — d. v. s. att med bibehållande av förvaltningens form och nuvarande tjänstekategorier vidtaga väsentliga nedsättningar i antalet tjänster inom de olika gra­ derna — så har jag själv hållit före, att en lösning på denna väg vore den för statsförvaltningen lyckligaste. Sålunda har jag uti Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Norrbottens län underdåniga utlåtande den 12 februari 1913 över fögderiförvaltningskommitténs betänkande och de sakkunnigas av år 1912 förslag gjort gällande, att den nuvarande orga­ nisationen av fögderiförvaltningen visat sig i stort sett synnerligen ända­ målsenlig och att, om man ej kunde uppvisa en avgjort bättre och framför allt billigare organisation, strävandena syntes böra gå ut på att råda bot på befintliga brister utan rubbning av den nuvarande organisa­ tionens huvudgrunder. Däremot hade jag redan då, i motsats mot, såsom jag sedermera erfarit, ett flertal av Kungl. Maj:ts övriga befallningshavande, funnit de sakkunnigas förslag om anlitande av postverket för kronoskatternas upp­ bärande i och för sig tilltalande samt med avseende på allmänhetens bekvämlighet innefatta en reform i rätt riktning. Sedan den tiden hava tillkommit två efter min uppfattning tungt vägande omständigheter.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Sålunda har generalpoststyrelsen i sitt utlåtande den 11 februari 1913 i princip biträtt de sakkunnigas av år 1912 förslag om post­ verkets övertagande av kronouppbörden å landsbygden. Det påvisas i nämnda utlåtande, att förslaget måste anses innebära synnerligen beaktansvärda fördelar särskilt för den skattebetalande allmänheten. Väl skulle, anför styrelsen, postverkets arbete under en viss kortare tid av året i avsevärd grad ökas. Men dels hade postverket redan visat sig mäktigt att på tillfredsställande sätt avveckla dylika betydande anhop­ ningar i göromålen, och dels torde olägenheterna av den nu ifrågasatta ökningen kunna undvikas genom tillämpning av ett enkelt och praktiskt förfaringssätt vid utskyldernas inbetalande. De från vissa håll uttalade farhågorna för, att de mindre postanstalterna eller poststationerna icke skulle vara i stånd att på tillfredsställande sätt utföra det med kronouppbördens upphämtande förenade arbete, hade, enligt vad generalpost­ styrelsen övertygat sig om, befunnits icke välgrundade. Med vissa när­ mare angivna jämkningar har generalpoststyrelsen således tillstyrkt bifall till de sakkunnigas förslag och i slutet av sitt betänkande framställt huvudgrunderna av det förfarande, som styrelsen för sin del ansåge böra tillämpas vid kronouppbördens upphämtande förmedelst postverket. Vidare hava kammarkollegium och statskontoret i utlåtande den 7 juni 1913 likaledes i princip anslutit sig till de sakkunnigas förslag, därvid dock mot enskildheter i förslaget framställts erinringar, på sätt det tryckta betänkandet närmare utvisar. Jag fäster uppmärksamhet vid att utlåtandet åtföljes av en reservation av två ledamöter i kollegium, vilka förordat uppbördens upptagande genom postverket, men i övrigt önskat bibehålla den nuvarande fögderiförvaltningsorganisationen. Justitiekanslersämbetet har, vidkommande de sakkunnigas förslag, förmält, att intet vore att erinra emot att åklagar- och polisväsendet på landsbygden ordnades såsom de sakkunniga föreslagit, dock att någon betänklighet mötte emot förslaget om mantalsskrivningens förrättande av länsmannen och emot exekutionsgöromålens överflyttande på honom, enär dessa bestyr kunde antagas i vissa fall bliva hinderliga för verk­ samheten såsom åklagare och polisman. Inför nu anmärkta förhållanden, nämligen att tre av rikets centrala ämbetsverk efter tagen kännedom om de hos länsstyrelserna framställda anmärkningar emot de sakkunnigas förslag dock ansett sig böra i prin­ cip förorda detsamma till genomförande, har det synts mig icke längre kunna bestridas, att en förenkling i fögderiförvaltningens organisation kan äga rum. För mig har det ock framstått såsom uppenbart, att det, efter vad sålunda förekommit, icke tinnes någon utsikt, att riksdagen

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 2 ll. 25

skulle bifalla ett förslag, vari den nuvarande organisationen lämnas orubbad. Då dessutom de brister, jag för min del fann vidlåda de sakkunnigas förslag, borde kunna genom fortsatt bearbetning inom departementet väsentligen undanröjas, och det icke kunde anses till­ rådligt att låta det nu rådande osäkerhetstillståndet inom landsstaten längre äga bestånd, fann jag mig icke kunna försvara ett längre uppskov i vad på mig ankom. Jag anmodade fördenskull förliden sommar de inom departementet anlitade sakkunniga, nämligen landssekreteraren H. L. Uddén och landskamreraren Rob. Hagen, att till mig avlämna eu promemoria över fögderiförvaltningsfrågaus dåvarande läge. Sedan en dylik promemoria, dagtecknad den 31 augusti 1916, utarbetats och till trycket befordrats, anbefallde på min hemställan Kungl. Maj:t samtliga sina befallningshavande i skrivelse den 11 september 1916 att inom viss utsatt tid avgiva utlåtande i anledning av vad som beträffande nämnda fråga förekommit, sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande senast i ärendet avgivit yttrande, samt att därvid taga hänsyn jämväl till inne­ hållet i ovan omförmälta promemoria. Därjämte och då jag ansåg en förberedande rådplägning emellan rikets samtliga landshövdingar nyttig för ett allsidigt bedömande av frågan, utverkade jag enligt vad jag redan antytt Kungl. Maj:ts bemyndigande att kalla landshövdingarna till en sådan mera enskild rådplägning. Denna ägde rum här i Stockholm under två dagar i sistlidne oktober månad. Såväl vid berörda rådplägning som ock i de senare inkomna offi­ ciella utlåtandena har det klart framstått, att meningarna fortfarande rätt väsentligt gå i sär; dock hava flera länsstyrelser, vilka tidigare be­ stämt hållit på den bestående ordningen, numera, sedan linjerna för den ifrågasatta nya organisationen klarare utformats, anslutit sig till den­ samma. Om man till de länsstyrelser, vilka förmält sig hålla före, att en tillfredsställande organisation bör kunna ernås enligt de sakkun­ nigas förslag, räknar även dem, vilka därvid fästat vissa enligt deras mening oeftergivliga villkor — såsom att länsstyrelsernas egen organisa­ tion och landsbygdens polisväsende samtidigt måtte förbättras — så befinnes det, att ungefärligen halva antalet länsstyrelser förordat och halva antalet avstyrkt förslaget. Redan detta förhållande visar, enligt min uppfattning, huru svårlöst det ifrågavarande spörsmålet är. Och svårig­ heterna äro ganska naturliga, när man besinnar, att här gäller, icke en fristående nybildning, utan en till bottnen gående omdaning av en gam­ mal förvaltningsgren, så betydelsefull för statslivet i dess helhet som fögderiförvaltningen. Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 176 käft. (Nr 211.) 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Innan jag närmare ingår på de allmänna dragen av den organisation jag ämnar föreslå och som för övrigt kommer att ytterst bestämmas genom vissa lagar, författningar och instruktioner, vilka skola föreläggas Kungl. Majd och riksdagen, tillåter jag mig antyda, att denna orga­ nisation i allt huvudsakligt bygges på det förslag, som utarbetats av 1912 års sakkunniga. I ett väsentligt stycke har jag dock funnit an­ ledning att frångå berörda förslag, nämligen beträffande mantalsskrivningsbestyret, vilket jag anser höra i enlighet med en från många håll uttalad önskan bibehållas hos häradsskrivaren. Såsom en nödvändig följd därav bör enligt min mening redovisningen för kronoutskylder och böter förläggas till landskontoret, varom jag längre fram får tillfälle närmare uttala mig. Förslaget går således ut på, att kronouppbörden, enligt av härads­ skrivaren utfärdade debetsedlar med vidhäftade skattepostanvisningar, upptages, icke av kronofogden, utan av postverket, på sätt i generalpoststyrelsens förslag närmare angives, samt efter insättning i riksbanken redovisas till Kungl. Maj:ts befallningshavande genom bankens kvitterade reversal. Såsom jag nyss antytt, kommer den egentliga kamerala redo­ visningen för länet, vilken nu besörjes av kronofogden och härads­ skrivaren gemensamt, att ifrån den nuvarande fögderiförvaltningen över­ flyttas till landskontoret, medan restindrivningen skulle huvudsakligen såsom nu besörjas av kronolänsmännen. Vidare skulle, på sätt Kungl. Maj:t redan i proposition till 1909 års riksdag föreslagit, exekutionsväsendet, som nu vilar på kronofog­ dens personliga ansvar, läggas omedelbart på länsmännen under eget ansvar med undantag för försäljning av fast egendom eller av fartyg, som i 94 § utsökningslagen sägs, samt för fördelning av köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom ävensom lös egendom i de fall, då enligt 140 och 141 §§ utsökningslagen sammanträde för fördelningen erfordras. Jag erinrar i detta sammanhang att emot förslaget i denna del icke gjordes någon anmärkning inom riksdagen. \ ad som efter avlyftande från kronofogdetjänsten av uppbörds- och exekutionsväsendet skulle kvarstå såsom kronofogdens tjänsteåligganden . kan såsom lätt inses icke fylla hans arbetstid. Men härav torde också böra bliva en följd, att den uråldriga kronofogde­ tjänsten indrages, ett moment som, jämte postverkets övertagande av kronouppbörden, lärer vara för den nya organisationen det mest karak­ täristiska. Till Kungl. Maj ds befallningshavandes tjänst bland annat för utövande av kontrollen över kronolänsmännens allmänna tjänstverksamhet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 27

samt för inseende över och ledning av polis- och åklagarväsendet föreslås i stället inrättande av en ny syssla, vars innehavare, utrustad med domarkompetens och polismansutbildnmg, av de sakkunniga kallats landsfiskal. Denna tjänst borde bliva en enda i varje län förutom de tre nordligaste kustlänen, varest de stora avstanden och den raskt på­ gående utvecklingen lära betinga två. På sätt jag tidigare i Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Norrbottens län underdåniga utlåtande den 12 februari 1913 yttrat och i väsentlig mån ännu håller före, är kronofogdetjänstens indragning säkerligen för­ enad med olägenheter. Kronofogdens kontrollerande verksamhet gent emot länsmännen har städse varit av stor betydelse. Det nyttiga inflytande han otvivelaktigt övat på dem har berott därpå, att han kunnat vara deras rådgivare i tveksamma fall och att han personligen på nära hall följt länsmännens arbete och lärt känna deras egenskaper och arbetssätt. Åven uppåt, gent emot länsstyrelsen, har kronofogden varit administrationen till stort gagu genom de upplysningar och den utredning han med sin högre utbildning och sin ingående kännedom om förhållanden inom ett större distrikt ej sällan åstadkommit i frågor, som berört länet eller omfattande delar därav. Särskilt i rikets nordligare provinser har nyttan av kronofogdens verk­ samhet varit påtaglig. Men å andra sidan låter det sig nog icke förnekas, att denna krono­ fogdens betydelse för administrationen varit starkare förr än nu. Det ihärdiga kontorsarbete, uppbördsväsendet av honom krävt och för vilket han i själva verket varit en överkvalificerad kraft, har i sin mån med­ fört, att kronofogden icke kunnat eller genom omständigheternas makt rent av hindrats från att ägna tillbörlig tid och uppmärksamhet _ åt andra honom instruktionsenligt åliggande viktiga uppgifter. Dit räknar jag i främsta rummet polis- och åklagarväsendet. De sakkunniga hava, synes mig, med den av dem i promemorian den 31 augusti 1916 sid. 15 framlagda statistik uppvisat, att kronofogdens verksamhet inom detta om­ råde nu för tiden i allmänhet är skäligen ringa. En medverkande orsak här­ till är naturligtvis att söka däri, att kronolänsmännen med sina smärre distrikt och med nutidens raskt utbredda kommunikations- och telefonväsende snabbare kunna ingripa i förekommande polisfall och att mängden av dessa fall är av den art, att länsmännen företrädesvis torde höra hand­ lägga dem. Men ännu en omständighet torde nog bidragit till, att kronofogdens betydelse för förvaltningen icke är densamma som förr. Fordom var kronofogden oftare än nu, i all synnerhet efter boställenas omkring år 1880 skedda indragning, bosatt mitt ute i sitt fögderi, och

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

han kom då i långt livligare beröring med fögderiborna än nu är fallet. Många av de förutsättningar, vilka möjliggjorde för kronofogden att i och med sin tjänstverksamhet utöva ett gagnerikt inflytande på allmänna ären­ dens avgörande, äro icke heller vidare för handen. Dit räknar jag de lagbestämda förrättningar, vid vilka han med nödvändighet trädde i beröring med ortens bemärkta män och självfallet fick tillfälle att lära känna orts- och personförhållanden. Sådana tillfällen voro, bland andra, syner och besiktningar, kronofogdens på den tiden obligatoriska delta­ gande i taxeringsförrättningarna o. s. v. Väger jag fördelarna av kronofogdetjänsten emot de brister, som tvivelsutan vidlåda densamma i våra dagar, måste jag dock såsom min åsikt uttala, att kronofogdeinstitutionen, trots allt vad man numera kan emot densamma invända, utgjort ett mycket viktigt led i förvaltningsorganisa­ tionen; och när densamma likväl nu, icke utan tvekan från min sida, föreslås till indragning, vill jag för min del — och härvid vet jag mig äga stöd hos Eders Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande — lämna kronofogdekåren över huvud det allra bästa vitsord att hava fullgjort sina åligganden redligt och till statsförvaltningens sannskyldiga bästa. Jag övergår nu till att i allmänna drag framlägga min

2. Plan för den nya organisationen.

Enligt planen skulle tjänstemännen inom fögderiförvaltningen ut­ göras av liäradsskrivare och länsmän , varjämte såsom nämnts tillsättes en ny, länsmännen överordnad befattningshavare, av de sakkunniga benämnd landsfiskal. Den huvudsakliga fördelningen av göromålen mellan tjänstemännen framgår av följande redogörelse. Debiteringen av kronoutskylder verkställes av häradsskrivaren i hit­ tills vanlig ordning och kronoutskylderna upptagas å debetsedel, upp­ rättad enligt formulär, som fastställes i sammanhang med det nya uppbördsreglemente, vartill förslag uppgjorts. Vid debetsedeln är fogad en av häradsskrivaren utskriven , genom perforering frånskiljbar skattepostanvisning, utställd å Kungl. Maj:ts befallningshavande, och torde blan­ ketten härtill få fogas bland bilagorna till propositionen (bilaga A). De­ betsedlarna med tillhörande skattepostanvisningar skola sist tio dagar före uppbördsterminens början med allmänna posten kostnadsfritt sändas till de skattskyldiga.

Särskild debetsedel skall utfärdas för varje skattskyldig man, vilkens ålder vid utgången av det år, för vilket utskylderna påförts honom, icke understiger 21 år,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. •JO

samt för en var annan skattskyldig, som är särskilt för sig mantalsskriven eller som har att utgöra bevillning av fast egendom samt av inkomst eller inkomst- och för­ mögenhetsskatt eller att erlägga pensionsavgift enligt 15 § lagen om allmän pensions­ försäkring. Likaledes skall särskild debetsedel utfärdas åt fastighetsägare för varje honom tillhörig fastighet, därest han vid mantalsskrivningen eller sedermera, dock senast före prövningsnämndens sammanträde, därom gör framställning. Debetsedlarna med tillhörande skattepostanvisningar sändas — öppet och således okuverterade — till de skattskyldiga under den adress, som i mantalslängden antecknats eller blivit hos häradsskrivaren anmäld. Uppbörden av de i uppbördsbok^!! debiterade kronoutskylderna sker för landet genom postverkets försorg och försiggår under allmän uppbördstermin från och med den 21 november till och med den 5 de­ cember varje år. För erläggande av kronoutskylder och dylikt (krigskonjunkturskatt, arrendemedel m. in.), som finnas upptagna i särskild av häradsskrivaren upprättad uppbördslängd, äger länsstyrelsen, där så befinnes böra ske, efter samråd med generalpoststyrelsen, bestämma särskild uppbördstermin. Eljest uttagas sådana utskylder i enlighet med vad länsstyrelsen i värjo särskilt fall bestämmer. Sker uppbörd genom postverket, har den skattskyldige att, med företeende av den för honom utfärdade debetsedeln jämte bifogade skattepostanvisning, under uppbördstermin portofritt inbetala de honom påförda kronoutskylder å vilken fast postanstalt som helst inom riket. Där be­ loppet överstiger ettusen kronor, bör betalningen helst ske medelst en å postverket ställd postremissväxel, utfärdad av riksbanken eller annan bank, för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente. Efter det postanstalten mottagit likvid för skattepostanvisning, från­ skiljer och behåller postanstalten skatteanvisningen samt återställer till den skattskyldige debetsedeln, kvitterad och avstämplad i överensstäm­ melse med anvisningen å debetsedeln.

Därest någon vill begagna sig av honom enligt 15 § lagen om allmän pensions­ försäkring medgiven rätt att särskilt erlägga pensionsavgift eller del därav, har han att enligt formulär, som tillhandahålles å postanstalten, utskriva särskild å Kungl. Maj:ts befallningshavande utställd skattepostanvisning. När vederbörande uppbördstermin tilländagått, emottager postverket icke vidare kronoutskylder. Ej heller emottager postverket i vidare mån än förut sagts krono­ utskylder till annat belopp än som å debetsedeln finnes upptaget.

Det närmare förfarandet med uppbörden har generalpoststyrelsen utvecklat i utlåtande, som finnes avtryckt i den av mig förut omnämnda promemorian den 31 augusti 1916 sid. 65 ff. Av utlåtandet framgår, att postverket beräknat ersättningen för be­ styret med kronouppbörden till 180,000 kronor pr år, därav emellertid postverkets verkliga utgifter belöpa sig till omkring 100,000 kronor.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Redovisningen och r estindrivning en. Sedan de inbetalda skattepostanvisningarna ankommit till postkontoret i residensstaden, insätter post­ kontoret dag för dag anvisningarnas sammanlagda belopp i vederbörande riksbankskontor för länsstyrelsens räkning å statsverkets giroräkning, varvid avlämnas, förutom för riksbankens bokföring erforderlig insättningsnota, dubbla reversal å beloppet. Det ena reversalet, försett med riksbankskontorets kvitto å beloppet, återställes till postkontoret, var­ jämte det andra reversalet med åtecknat bevis, att medlen tillgodoförts statsverkets giroräkning, av riksbankskontoret vid kassatimmens början påföljande dag översändes till landskontoret, som bokför de influtna medlen under depositionstitel. Postkontoret redovisar, mot kvitto, skattelikviden till landskontoret med det från riksbanken erhållna kvitte­ rade reversalet jämte tillhörande skattepostanvisningar, varvid postkon­ toret tillika överlämnar en över anvisningarna uppgjord förteckning.

Landskontoret, dit häradsskrivarna efter skatteanvisningarnas utsändande över­ lämnar uppbördsboken, har att i densamma anteckna den genom postverket inbetalta uppbörden samt att upprätta restlängder över den under uppbördstiden icke influtna uppbörden. Dessa restlängder upprättas genom kopiering i två — eventuellt tre — exemplar för varje socken eller fjärdingsmansdistrikt, varvid restposterna erhålla nummer i löpande följd. Ena exemplaret stannar i landskontoret, medan det eller de andra utsändas till länsmännen med order om resternas indrivning och redovisning, varvid är att märka, hurusom länsmannen såsom utmätningsman har att enligt upprättat förslag till nytt uppbördsreglemente påkalla handräckning jämväl såvitt rörer indrivning på främmande ort av inom hans distrikt debiterade restantier. Med ledning av uppbördsböckerna och restlängderna verkställer landskontoret omföring på vederbörliga titlar av de av postverket i riksbanken insatta (»deponerade») uppbördsmedlen. Av utmätningsman å landet indrivna kronoutskylder, vilka ej böra till annan, som begärt handräckning, redovisas, skola av länsmännen för länsstyrelsens räkning i riksbanken insättas (deponeras) sjunde söckendagen före varje månads utgång. Samtidigt sänder länsmannen till landskontoret uppgift på de poster i restlängderna, som ingå i de av honom under månaden i riksbanken insatta medlen. Landskontoret annoterar i restlängderna betalningarna enligt nämnda uppgifter samt verkställer, sedan uppgifterna summerats och sammandrag över dem upprättats, omföring på behöriga titlar, därvid uppgifterna med sammandrag jämväl utgöra bilagor till omföringsbeslutet. Över uppbördsmedel, vilka enligt vunnen utredning skola avkortas eller av­ skrivas, upprätta länsmännen, å blankett med samma uppställning som restlängden och särskilt för utskylder som skola avkortas och särskilt för dem som skola av­ skrivas, förteckningar med angivande av den skattskyldiges namn och hemort samt utskyldsbelopp. Sådana förteckningar med tillhörande verifikationer insändas till länsstyrelsen för behörig åtgärd vissa gånger årligen. Landskontoret granskar förteck­ ningarna med tillhörande handlingar, fullständigar dem, avräknar poster, som anses icke kunna till avkortning eller avskrivning godkännas, samt upprättar särskilda sammandrag över samtliga förteckningar av vartdera slaget. Sedan länsstyrelsen där­ efter meddelat beslut, gemensamt för alla länsmansdistrikten, rörande avkortning och avskrivning, annoterar landskontoret beslutet i restlängderna,

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 211. 31

I månaderna juni och december hava länsmännen att sjunde söckendagen före månadens utgång till landskontoret avlämna över då utestående rester upprättad för­ teckning med anteckningar om vidtagna åtgärder och uppkomna hinder för indrivningen. Längderna, som upptaga de restskyldigas namn och hemvist samt utskyldsbelopp, upprättas särskilt för utskylder beroende på inhibition, särskilt för övriga utskylder. Landskontoret kompletterar förteckningarna samt upprättar sammandrag över dem. Landskontoret har att för varje länsmansdistrikt föra räkning å blankett med samma uppställning som uppbördsboken. Räkningen upptager för varje månad sum­ mariskt i debet: oredovisad uppbörd från föregående månad, uppdebiterade medel, exempelvis på grund av kammarrättens utslag och länsstyrelsens därå meddelade order, samt eventuellt gottgjord överleverering; i kredit: i riksbanken insatt — av landskontoret genom omföring från deponerade medel på titlar fördelad — uppbörd, avkortade utskylder, därest avkortning eller avskrivning skett under månaden, och oredovisad uppbörd jämte eventuell överleverering.

Aven om bötesredovisningen är förslag till nya bestämmelser upp­ rättat. I huvudsak innebär detta samma anordning för indrivning och redovisning av böter, som ovan angivits beträffande kronoutskylder.

Domstolars och ämbetsmyndigheters saköreslängder för landsbygden — i dubbla exemplar för varje länsmansdistrikt — insändas till länsstyrelsen, som utsänder ena exemplaret till vederbörande länsman med order om indrivning, verkställig­ het och redovisning. Länsmännen insätta i riksbanken genom dem indrivna böter samt avlämna månadsrapporter, avkortningslängder och restredogörelser i huvudsak­ ligen enahanda ordning som i fråga om kronoutskylder. I landskontoret föres särskilt för varje länsmansdistrikt räkning, grundad på länsmännens rapporter, avkortnings- och avskrivningslängder med länsstyrelsens i fråga om dessa meddelade beslut, samt restlängder och förteckningar över avtjänta böter. Sådan räkning avslutas månadsvis.

Inflyttningen i landskontoret på förenämnda sätt av redovisningen utav utskylder och böter möjliggör en högst avsevärd förenkling be­ träffande länens räkenskaper och underlättar den ständiga översikt av statsinkomsternas tillflöde, som man velat vinna genom de månatliga, för någon tid sedan införda kassarapporterna till statskontoret men som, med den organisation länens räkenskapsväsen hittills ägt, icke kunnat i önskvärd utsträckning ernås.

Landskontorets här ovan nämnda månadsredogörelser kunna utgöra den primära räkenskapen för länens landsbygd. För städer med egen uppbördsförvaltning ändras den nu föreskrivna redovisningsordningen så till vida, att magistraten näst sista helgfria dag i varje månad på titlar levererar under månaden influten uppbörd samt därvid till landskontoret insänder så beskaffad redogörelse, som landskontoren upp­ rätta för varje länsmansdistrikt. Redogörelserna åtföljas av verifikationer över ut­ skylder, vilka enligt beslut under månaden avkortats eller avskrivits. Vid redogörel­ serna för juni och december fogas dessutom specifik restredogörelse. För bötesindrivningen lämna magistraterna redovisning genom liknande månadsredogörelser som nyss sagts.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Vid en sådan anordning kunna de nuvarande specialräkningarna för fögderier och städer likasom landskontorets specialräkning alldeles försvinna. Ej heller landsboken blir vidare erforderlig. Länsräkenskaperna skulle komma att inskränka sig till inkomst- och utgiftsjournaler samt inkomst- och utgiftsböcker jämte de på dem uppbyggda månatliga kassarapporterna till statskontorets riksbokslutsbyrå, allt anordnat i huvudsaklig överensstämmelse med vad redan är jämlikt nådigt brev den 17 december 1915 före­ skrivet för länsstyrelsernas redovisning för inkomster och utgifter för domänstyrelsen. Därjämte skulle hos länsstyrelsen föras särskilda böcker och liggare beträffande alla de redovisningsförhållanden, vilka icke komma till uttryck i kassabokföringen, men varom upplysning ständigt bör finnas att tillgå å landskontoret. Ur dessa böcker och liggare skulle kammarrätten erhålla för dess granskning av länens redovisningar erforderliga uppgifter eller sammandrag. Då kassarapporterna avsändas till statskontorets riksbokslutsbyrå, böra de åt­ följas av därtill hörande verifikationer. Sedan rapporterna blivit i och för rikshuvudboken bearbetade, böra de jämte verifikationer överlämnas till kammarrätten på ena­ handa sätt, som redan är föreskrivet för domänförvaltningens räkenskaper. Det torde böra uppdragas åt statsbokföringskommittén att utarbeta de närmare detaljerna av denna redovisningsordning. Enligt vad jag inhämtat, lärer något hinder icke möta för denna kommitté att under innevarande år fullgöra ett sådant uppdrag i så god tid, att den nya redovisningsordningen kan tillämpas från och med 1918 års ingång.

Förslag har uppgjorts till omarbetning av 1878 års förordning angå­ ende förändrade föreskrifter om utmätning för krono- och kommunalutskylder m. m., avseende att bestyret med kommunalutskylders indrivning lägges å kronolän smannen. Om vissa regler i syfte att å kronans vägnar öva tillbörlig kon­ troll över de kommunala restantiernas indrivning har jag för avsikt att yttra mig närmare under avdelningen om kontrollen. De finnas för övrigt naturligen intagna i sist berörda författningsförslag. Exekutionsväsendets anförtroende åt kronolänsmännen i nära över­ ensstämmelse med vad som föreslogs i 1909 års proposition föranleder vissa ändringar i utsökningslagen och dithörande författningar, varom för­ slag skall föreläggas Kungl. Maj:t och riksdagen. Förslaget ansluter sig till de sakkunnigas uttalande i detta ämne, vartill jag ber att få hänvisa. Med den kontroll, som ligger såväl i ett föreslaget stadgande om direkt översändande av redovisning till utmätningssökande, även om han det icke begärt, som ock uti ifrågasatta föreskrifter om obligatoriskt utfärdande av mottagningsbevis, om månatlig insättning i riksbanken av inneliggande exekutionsmedel, som av någon anledning icke böra till vederbörande utsändas, samt genom föreslagna inventeringar hos läns­ männen och föreskrivna dagboksutdrags insändande, torde alla invänd-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 33

ningar mot länsmännens övertagande på eget ansvar av exekutions­ väsendet vara undanröjda. Verkställighet av utslag i brottmål skall tillhöra kronolänsmännen likasom förhållandet nu faktiskt är. Åliggandet lärer regleras genom de nya instruktioner, som, i händelse omorganisationen beslutas, komma att av Kungl. Maj:t utfärdas. Om åklagarväsendet å rikets landsbygd får jag anledning att yttra mig i det följande. Att länsmännen böra bibehållas såsom allmänna åklagare, torde vara uppenbart, men en väsentlig ny kraft tillföres åklagarväsendet genom landsfiskalen, vilken, på sätt jag får tillfälle längre fram närmare omförmäla, skulle intaga en överåklagares ställning i vissa avseenden. De lagändringar, som härav påkallas, torde i sinom tid underställas Kungl. Maj:t och riksdagen. Polisväsendet å rikets landsbygd ämnar jag närmare beröra i en särskild avdelning längre fram. Därigenom att, på sätt i det föregående yttrats, redovisningen för kronouppbördeu i olikhet mot vad de sakkunniga föreslagit överflyttas på landskontoren, har mantalsskrivningsbestyret å rikets landsbygd kunnat helt och hållet förbliva ett häradsskrivarens arbete. Genom denna anordning har jag trott mig tillmötesgå ett mycket allmänt, från såväl häradsskrivarna själva som Kungl. Maj:ts befällningshavande uttalat önskemål. Det synes mig ock ligga i sakens natur, att den, som skall verk­ ställa debiteringen, har det största personliga intresse av, att mantals­ skrivningen i möjligaste mån förrättas korrekt. Härigenom undvikes fara för misstag och oegentligheter i debiteringsarbetet. Ett för mig tungt vägande skäl att göra denna avvikelse från de sakkunnigas förslag har också varit den synpunkten, att kronolänsmännen härigenom komma att till förmån för sin polisverksamhet befrias från det mera eller mindre bindande kontorsarbete, som ovedersägligen innefattas i mantals­ skrivningsbestyret. I själva verket innebär förslaget i denna del, att häradsskrivarens tjänsteställning i stort sett lämnas orubbad. Borgerlig vigsel förrättas enligt lagen om äktenskaps ingående och upplösning den 12 november 1915 på landet av kronofogden ävensom, där Konungen för visst område det medgiver, av den som Kungl. Maj:ts befallningshavande särskilt förordnar till vigselförrättare. Då fråga nu är, att kronofogdetjänsten skall indragas, erfordras ändring i berörda lag. Tidigare har av de sakkunniga föreslagits, att förrättningen borde anförtros domhavandena, och rikets hovrätter, som i sådant avseende hörts, hava icke motsatt sig en sådan anordning. För min del är jag dock förhindrad att lämna detta förslag min anslut- Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 176 haft. (Nr 211.) 5

34 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

ning företrädesvis av följande skäl. Det är nämligen av stor vikt, att lagstiftningen för de fall, då borgerlig vigsel skall ske, genom undan­ röjande av sådant, som vållar nupturienterna onödig omgång och kost­ nad, underlättar förrättningens verkställande. Exempelvis är det mig bekant, hurusom inom Norrbottens län med dess stora avstånd kostna­ den för en resa till kronofogden nödgat vederbörande att uppskjuta vigselförrättningen, till dess kronofogden för uppbördsstämma eller av annan anledning besökt orten. Då nu domhavandenas antal i det när­ maste sammanfaller med kronofogdarnas, skulle en överflyttning av be­ styret från de senare till de förra icke verka till önskvärd lindring i kost­ naden. Däremot håller jag före, att ifrågavarande förrättning, vilken väl till sin natur är grannlaga och ställer på förrättningsmannen en viss fordran på förmåga att iakttaga de juridiska formerna, dock med hänsyn till de klara anvisningar, som nu meddelats enligt nådiga för­ ordningen i ämnet den 3 december 1915, bör alltför väl kunna anför­ tros kronolänsmännen. Därigenom skulle i anseende till denna kårs talrikhet betänkligheterna i avseende på nupturienternas kostnader högst väsentligt bortfalla. Denna synpunkt har jag givit uttryck för vid den rådplägning jag i detta ämne haft med chefen för justitiedepartementet, på vars före­ dragning det lär ankomma att en lagändring i angivet syfte kommer till stånd. Likasom mantalsskrivningen enligt mitt förslag fortfarande kommer att vila å häradsskrivaren, bör denne framgent såsom hittills upprätta inskrivning slistor rörande värnpliktiga. Markegång ssättning en bör regleras genom ett inom vederbörande departement utarbetat författningsförslag, som kommer att i laga ord­ ning inför Kungl. Maj:t föredragas. Förslaget innebär, att kronofogdens nuvarande bestyr i detta hänseende skall övertagas av häradsskrivaren.

3. Tjänstemännen inom fögderiförvaltningen samt deras tjänsteställning.

a. Landsfiskalerna. Nödgas man, såsom jag nu håller före, utgå från den förutsättningen, att en såsom nödvändig ansedd lönereglering för fögderiförvaltningen icke kan genomföras utan att kronofogdetjänsten indrages, gäller det att tillse, att den nya organisationen inrättas på bästa sätt.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 35

Med undantag för vad utav kronofogdens förnämsta göromål enligt det föregående avsetts att läggas på andra organ skall enligt den inom departementet utarbetade organisationsplanen en eller i undantagsfall två landsfiskaler för varje län övertaga kronofogdens alla övriga vä­ sentliga bestyr, av vilka kontrollen samt polis- och åklagarväsendet tilldraga sig den största uppmärksamheten. På landsfiskalens kompetens och ställning inom förvaltningen kommer organisationens värde att icke* oväsentligt bero. I avseende å kompetensen synes böra krävas, att vederbörande av­ lagt sådan akademisk examen, som erfordras för domarkallet, under nå­ gon tid själv utövat domarämbete och under minst sex månaders tid följt arbetena vid större stads polisväsende samt brottmålsförhandlingarna vid dess underdomstol. Med dylik utbildning synes mig en sådan tjänste­ man, om han eljest besitter personliga egenskaper lämpade för sitt bli­ vande kall, böra äga synnerligen goda förutsättningar att bliva en duglig chef för polisväsendet i sitt distrikt ävensom öva nödigt inseende över åklagarkallet därstädes. Enligt det inom departementet utarbetade förslaget till instruk­ tion för landsfiskalen är han ock avsedd att närmast under Kungl. Maj:ts befallningshavande vara polischef inom sitt distrikt, vilken ställ­ ning naturligtvis icke hindrar honom, när förhållandena det påkalla, att personligen ingripa såsom polisman; men han skall därjämte äga åklagarmyndighet och hava inseende över åklagarkallet. Han bör så­ lunda, i den mån anledning därtill förekommer och omständigheterna det tillåta, vara tillstädes och med uppmärksamhet följa övriga all­ männa åklagares verksamhet vid häradsrätterna samt i förekommande fall med råd och upplysningar biträda dem i denna deras tjänstutöv­ ning. Landsfiskalen bör ock vara berättigad att från nämnda åklagare erhålla rapport om vad i åklagarhänseende på varje tid i deras distrikt förekommer av den vikt, att det bör komma till landsfiskalens känne­ dom. tiar Kungl. Maj:ts befallningshavande åt landsfiskal uppdragit visst åtal, och är i sådant fall förberedande undersökning redan av underordnad åklagare i orten anställd, har landsfiskalen att utan dröjs­ mål granska undersökningen och att därutinnan, om så erfordras, själv eller med tillkallat biträde av annan vederbörande polisman söka bereda nödig fullständighet. Sedan kronolänsman eller vederbörande poliskom­ missarie verkställt häktning eller beslag eller anhängiggjort åtal, bör dock landsfiskalen icke utan Kungl. Maj:ts befallningshavandes särskilda förordnande äga rätt att ingripa i målet. Övriga enskildheter i instruk-

36 Kung1. Må]ds Nåd. Proposition Nr 211.

tionsförslaget på nu ifrågavarande område såsom om landfiskalens ledar­ ställning, när större polisstyrka är å en ort samlad, m. in., torde jag bär kunna förbigå. Men landsfiskalens tjänstverksamhet bör ingalunda inskränka sig till polis- och åklagarkallet. Sålunda bör landsfiskalen närmast under länsstyrelsen öva inseende över länsmäns verksamhet för exekutions­ väsendet, inventera deras medelsförvaltning och öva inspektion över deras allmänna tjänstverksamhet. Denna inspektion har jag tänkt mig skola äga rum företrädesvis genom på obestämda tider minst en gång årligen företagna besök å vederbörandes tjänsterum, varvid med ledning jämväl av från Kungl. Maj:ts befallningshavande inhämtade upplysningar och uppgifter granskning äger rum av dagboken i ut­ sökningsmål med verifikationer, handräcknings- och övriga diarier, kassajournal, brevkoncept, postbok samt inneliggande, oredovisade restlängder å oguldna krono-, kommunal- samt andra utskylder och av­ gifter. Landsfiskalen bör ock kunna utav Kungl. Maj:ts befallningshavande anlitas för att hålla sammanträden med menighet inom länet, för att utföra kronans talan i rättegångar eller eljest ävensom för att biträda vid beredning av på Kungl. Maj:ts befallningshavande ankommande mål och ärenden, som länsstyrelsen uppdrager åt honom och som prövas av beskaffenhet att ej vålla hinder i de bestyr, som enligt instruktionen eller eljest lagligen åligga landsfiskalen. Slutligen har uti instruktionsförslaget inryckts såsom en uppgift för landsfiskalen, att han på sina resor bör vinnlägga sig om att in­ hämta tillförlitlig kännedom om näringarnas tillstånd, om förhållandena inom tätare bebyggda samhällen, som han besöker, om vägars och andra allmänna kommunikationers tillstånd och behov o. s. v. samt, när skäl därtill förekommer, hos Kungl. Maj:ts befallningshavande göra framställning i sådana eller andra därmed likställda allmänna angelägen­ heter. Genom dessa antydningar torde en i möjligaste mån fullständig bild givits av den föreslagna nya landsfiskalsbefattningens mål och upp­ gifter. Men ett mycket väsentligt spörsmål är icke ännu av mig be­ rört, nämligen den frågan, huruvida landsfiskalen skall inrangeras inom länsstyrelsen eller få sin plats fristående inom förvaltningen. Länsstyrelserna ha i detta hänseende uttalat skilda meningar. Några hålla före, att landsfiskalens ställning, visserligen med subordination under Kungl. Maj:ts befallningshavande, bör i övrigt vara fristående, medan andra fordra, att institutionen bör inordnas i länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 37

Jag har för min del omfattat den senare meningen. Jag vill dock i detta sammanhang nämna, att enligt min mening i de tre nord­ ligaste knstlänen, där två landsfiskaler föreslås, en var av dem bör få sitt särskilda distrikt geografiskt avdelat, Kungl. Maj:ts befallningshavande dock obetaget att vid förfall för den ene av landsfiskalerna kunna för särskilt fall, då vikarie icke i laga ordning tjänstgör, uppdraga åt den andre visst tjänstbestyr i den förres ställe. Jag kan således icke förorda Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Västernorrlands län förslaa\ att dess bäersre landsfiskaler skola utan särskilda distrikt efter Kung]. Maj:ts befallningshavandes föreskrift i varje fall tjänstgöra. Härav skulle enligt min mening vållas slitningar, och det ansvar, som måste vila på tjänstemännen, skulle bli delat med därav följande olägen­ heter. Genom landsfiskalens inordnande i länsstyrelsen vinnas enligt min uppfattning vissa bestämda fördelar. Hans kontrollerande verksamhet blir därigenom i sin ordning kontrollerad. Jag har sålunda tänkt mig, att landsfiskalens tjänstresor skulle i varje fall anmälas hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Genom en sådan anordning får länsstyrel­ sen anledning att pröva och bedöma, i vad mån landsfiskalens tjänst­ verksamhet på varje tid kan tagas i anspråk för länsstyrelsens eget arbete. Slutligen och då det är av vikt, att landsfiskalens ämbetspost även i hans frånvaro öppnas och diarieföres, kommer länsstyrelsen att genom tjänstens inordnande i länsstyrelsen kunna draga försorg därom. Med få ord sagt uppkommer genom en sådan anordning den intima samverkan mellan länsstyrelsen och landsfiskalen, vilken utan tvivel är nödig för ett rätt tillgodogörande av den senares verksamhet i förvalt­ ningen. Åt allt detta kommer naturligtvis att genom erforderliga be­ stämmelser givas uttryck i instruktionen. Såsom följd av landsfiskalens sålunda planlagda ställning inom läns­ styrelsen anmärker jag här, att icke något särskilt anslag till förvalt­ ningskostnad erfordras. Däremot återstår en fråga, vilken icke ännu hunnit utredas, näm­ ligen huruvida nödig tjänstlokal allestädes kan inom vederbörande land­ statshus beredas landsfiskalen. Att så flerstädes kan ske, därom råder nog ej tvivel. Men lika visst erfordras, att döma av länsstyrelsernas vttranden, i ett och annat län förhyrande av lokal i landstatshusets när­ het eller särskild kostnad för att därinom aptera passande lokal. Innan jag lämnar ämnet, bör jag tillägga ännu några ord. Jag har i det föregående angivit, att jag ämnar föreslå inrättande av en enda

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

landsfiskalstjänst i varje län utom de tre nordligaste kustlänen, där an­ talet i vart och ett skulle bliva två. Behovet av två dylika tjänstemän i dessa län betingas enligt min åsikt dels av de stora avstånden, dels av den betydande trävara- och gruvindustrien samt dels och icke minst av det nydaningsarbete, som på snart sagt alla områden där pågår och varvid Kungl. Maj:ts befallningshavande, när kronofogdetjänsten indra­ ges, otvivelaktigt har behov av två funktionärer emellan sig och kronolänsmännen. Men jag är icke lika viss, att icke även i ett och annat av de sydligare länen omständigheterna snart nog skola göra behovet av två landsfiskaler oavvisligt. Jag tänker härvid närmast på de bägge skånelänen med deras täta befolkning och livliga samfärdsel, på Göte­ borgs och Bohus län med dess många fisklägen och länets långsträckta utbredning samt även på Ålvsborgs län, där förhållandena framdeles måhända kunna betinga ytterligare en arbetskraft av nu ifrågavarande art. Men jag har icke, innan erfarenheten klart visat behovet av ytter­ ligare landsfiskalstjänster, velat ifrågasätta löner till flera tjänstemän än de förut angivna. Jag har allenast velat förbereda därpå, att ifall orga­ nisationen nu godkännes, Eders Kungl. Maj:t törhända snart nog kan finna sig nödgad att av riksdagen utverka anslag för landsfiskalskårens förstärkning i ett eller annat län. Detta är i korthet vad jag har att anföra rörande det nya landsfiskalsinstitutet. Aven om jag icke är blind för att detsamma, så orga­ niserat som jag nu angivit, företer brister, vilka dock efter vunnen er­ farenhet lära stå att avhjälpa, synes mig likväl institutionen kunna an­ tagas komma att bereda lantregeringen en tillfredsställande ersättning för kronofogdekåren särskilt beträffande polis- och åklagarväsendet. Visst är, att utan landsfiskal^ änstens inrättande jag icke kan tillstyrka ett övergivande av den nuvarande organisationen.

b. Hä råd s sk ri varu a.

De sakkunniga hava föreslagit, att häradsskrivarnas nuvarande ålig­ gande rörande redovisningen måtte vid kronofogdetjänstens indragning utsträckas att omfatta jämväl kronofogdarnas göromål med avseende å redovisningen för kronoutskylder m. m., vilket med andra ord inne­ bär, att häradsskrivarna skulle från länsmännen mottaga redovisning för restindrivningen och verkställighet av bötesbeslut samt öva kon­ troll över länsmännens verksamhet härutinnan, ävensom att härads­ skrivarna skulle avfatta icke blott såsom nu debet i fögderispecialräkningen utan ock räkningens kredit. Däremot skulle den lindring be­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 39

träffande mantalsskrivningen beredas häradsskrivarna, att kronolänsmännen, var för sitt distrikt, enligt av häradsskrivarna upprättade s. k. stom­ mar borde förrätta mantalsskrivningen och verkställa föreskriven kom­ plettering därav. Såsom jag redan i organisationsplanen antytt, har jag icke kunnat ansluta mig till detta förslag utan anser, att häradsskrivaren bör bibe­ hållas vid mantalsskrivningsbestyret, varemot redovisningen för kronouppbörden m. m. bör förläggas till landskontoret. I själva verket kommer således enligt mitt förslag häradsskrivartjänsten att bibehållas väsentligen orubbad och tjänstinnehavaren att i stort sett befrias från befattning med räkenskapen.

c. Kronolänsmäimeii.

Enligt den organisationsplan, varom nu är fråga, skola länsmännen bibehållas vid sina nuvarande åligganden och därjämte få sig ålagda vissa andra göromål.

Länsmännen verka redan nu i stort sett såsom utmätningsman Krono-

länsmännen

och restantieindrivare på landet, låt vara under kronofogdens till­

såsom utmät­

syn och ansvar. I överensstämmelse med vad som föreslogs i 1909 ningsman. års proposition om fögderiförvaltningen och då lämnades utan in­ vändning av riksdagen, ingår också i den organisationsplan, jag nu framlägger, att länsmännen skola bliva utmätningsmän på eget an­ svar, allenast med undantag för exekutiv försäljning av fast egendom eller av fartyg, som i 94 § utsökningslagen sägs, likasom ock för för­ delning av köpeskilling för fast egendom eller för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § utsökningslagen sammanträde för fördelningen erfordras. Såsom stöd för reformen i denna del kan jag åberopa vad chefen för civildepartementet yttrade i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 29 januari 1909: »En'förändring i ovan antydd riktning synes mig icke allenast överensstämma med rådande praxis, enligt vilken, på sätt jag förut uppvisat, kronofogdarna redan nu i stor omfattning överlämna åt länsmännen att på kronofogdens ansvar verkställa utmätningar, utan reformen är även, enligt min uppfattning, ägnad att tillmötesgå det rätt allmänt uttalade önskemålet av exekutionskostnadernas nedbrin­ gande.)) Men naturligen har jag låtit mig angeläget vara att åstad­ komma bästa möjliga kontroll för redovisningen ej allenast gent emot

40 Kungl. Maj:ts .'Nåd. Proposition Nr 211.

allmänheten, i vad rör till verkställighet inlämnade utslag, utan ock i förhållande till landskontoret i fråga om kronoutskyldsrestantier och böter, samt till kommunala myndigheter beträffande resterande kommu­ nala utskylder och prästlöneavgifter. Härom torde jag få tillfälle att vidare yttra mig, då jag kommer in på frågan om kontrollen. I detta sammanhang vill jag endast påpeka en omständighet, vilken jag i fråga om förenkling i administrationen och tidsbesparing tillmäter desto större betydelse, som det gäller att för kronolänsmännen underlätta den arbetsprestation, som enligt reformen kommer att vila på dem. Såsom bekant är det i allmänhet Kungl. Maj:ts befallningshavande, som beslutar om förvandling av böter. Men innan sådant beslut med­ delas, måste vara styrkt, att den sakfällde saknar tillgångar till bö­ ternas gäldande. I distrikt med en stor mängd sakfällda personer utgöra dessa utmätningsbesök en oerhörd tunga för förrättningsmännen. När emellertid bristande tillgång konstaterats — och sådant sker vid första utmätningsförsöket i otaliga fall — har utmätningsmannen att begära beslut om förvandling. Omsider ankomma förvandlingsbesluten, och det gäller nu att, om fattigdom fortfarande visas, införpassa den sakfällda för böternas avtjänande. Således bliva i ett mycket stort antal fall tvä utmätningsbesök av nöden, vilket ju icke skulle er­ fordrats, om böterna på förhand varit förvandlade. Ett preliminärt för­ slag till förändrade bestämmelser om bötesförvandling och bötesredovisning upptager i dessa avseenden betydande förenklingar, varigenom en omfattande börda skulle, om förslaget genomföres, bli avlyftad från kronolänsmännens och andra bötesindrivares axlar. Av vad nu yttrats synes naturligen böra följa ej allenast, att statens garanti enligt lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman, bringas att omfatta medel, dem länsmannen såsom utmätningsman har om händer, utan ock att till länsmannen såsom utmätningsman utsträckes föreskriften om de i förordningen den 10 juli 1899 föreskrivna inventeringar, ävensom att länsmannen i sin nu nämnda egenskap får till tjänstålig­ gande att föra dagbok i utsökningsmål och sådan dagbok, som i 10 § av förordningen den 12 juli 1878 är för stadsfogde föreskriven i fråga om uppbördsrestantier. Härom komma förslag att Kungl. Maj:t och riksdagen föreläggas.

Kronoläns- En viktig fråga, som oberoende av den föreliggande organisations­

männens

kompetens planen måste lösas, är den om kronolänsmännens kompetens och utbildning.

och utbild­ ning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 41

Fögderiförvaltningskommittén har i sitt betänkande (sid. 166 tf.) ut­ förligt behandlat detta ämne, och det torde icke vara av nöden att jag nu återger vad där yttrats. För min del hyser jag den åsikten, att, även om ett stort antal av rikets kronolänsmän till följd av studier och praktik besitter nödiga insikter såväl för åklagarkallet i allmänhet som ock för handläggningen av utmätningsärendena, det dock är av nöden, att staten höjer sina anspråk på länsmännens kompetens. Men då det icke lärer böra ifrågasättas att såsom villkor för befordran till Trronolänsmanstjänst fordra avläggandet av juridisk examen vid universitet, torde staten böra på annat sätt försäkra sig om en bättre utbildning av länsmanskåren. Nu gällande bestämmelser, nämligen kammarkollegiets cirkulär till Kungl. Maj:ts befallningshavande den 21 januari 1842, böra därför ersättas med skärpta kompetensfordringar. Uppenbart är emeller­ tid, att man under övergångstiden måste låta sig nöja med nuvarande tjänstinnehavare, även om hos en och annan brister i utbildningen äro tillfinnandes. Förslag om skärpta kompetensfordringar är under utarbetande, och torde jag här böra omförmäla de grunder, som man härutinnan avsett att få fastslagna. Så skulle för kompetens till kronolänsmanstjänst fordras avlagd realskoleexamen eller annat kunskapsprov, som, enligt vad sär­ skilt är stadgat, må kunna ersätta sagda examen, vidare en förbere­ dande tjänstgöring hos kronolänsmän eventuellt hos kronofogde under c:a 11 / 2 år samt hos länsstyrelse under c:a b '2 år, ävensom avlagd kronolänsmansexamen, enligt vad särskilt skulle bestämmas, samt tjänstgö­ ring under c:a 6 månader vid poliskår i stad, där detektivpolisavdelning finnes.

Vad angår nyssnämnda krono! änsmansexamen, kunna, på sätt av fögderiförvaltningskommitténs betänkande framgår, flera anordningar för dess avläggande ifrågasättas. För min del har jag tänkt mig såsom lämpligt, att för yng­ lingar, som förbereda sig till inträde i kronolänsmanstjänst, i mån av behov årligen skulle anställas examen å de tider och i de länsresi­ densstäder, Kungl. Maj:t bestämmer, inför en kommission, bestående av landshövdingen, om han är tillstädes, och de båda avdelningsche­ ferna i länsstyrelsen på stället samt en domhavande, vilken borde förordnas av Kungl. Maj:t. Den, som vill ett visst år undergå länsmansexamen, skulle till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, han tillhör, före utgången av december månad nästföregående år ingiva ansökan och därvid foga, för­ utom en avgift av förslagsvis 10 kronor, prästbetyg, utvisande att sökanden Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 176 höft. (Nr 211.) 6

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

åtnjuter god frejd och uppnått 21 års ålder, intyg att han är fri från sjuklighet, svaghet eller kroppslyte, som kan anses menligt inverka på utövandet av länsmanstjänsten, vidare intyg över avlagd realskoleexamen eller annat kunskapsprov, som nyss är sagt, samt intyg att han besitter kunskap och färdighet i enklare räkenskapsföring ävensom om föreskriven förberedande tjänstgöring. Efter det Kungl. Maj :ts befallningshavande insänt ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t, meddelar Kungl. Maj:t beslut, i vilka länsresidensstäder länsmansexamen bör för året hållas — var­ vid hänsyn tages till sökandenas boningsorter — varefter chefen för civil­ departementet hänvisar de sökande till någon av de residensstäder, där examenskommissionen för året sålunda sammanträder. Särskilda bestäm­ melser meddelas i fråga om kommissionens arbete och betygssättning m. m. Beträffande omfattningen av examinands juridiska insikter vore naturligen önskvärt, att förhöret, oavsett utrönandet av hans kännedom om gällande lag, kunde hänföra sig till någon passande lärobok i rät­ tens system. Åt lämpliga akademiska lärare lärer böra uppdragas att, med understöd av statsmedel, utarbeta en för aspiranter till kronolänsmanstjänst lämpad, praktiskt uppställd och konkret hållen lärobok i alla de juridiska kunskapsgrenar, som för kronolänsmanskallets utövande kunna erfordras. Efter en inledande översikt av begreppen rätt, lag, lagtolkning, lagskipning och verkställighet borde följa vissa delar av privaträtt, straffrätt, processrätt, förvaltnings- och finansrätt. Det behöver knappast tilläggas, att avlagd examen vid juridisk fakultet eller vid rätts- och statsvetenskapliga avdelningen av Stockholms högskola utan vidare, framgent som hittills, bör berättiga sökande, som eljest fyller kompetensvillkoren, att ifrågakomma till befordran till länsmanssyssla. Tjänstemän, sålunda praktiskt och teoretiskt utbildade, anser jag skola väl fylla måttet av de anspråk, man i vår tid ställer på kronolänsmännen; och jag hyser den bestämda tilltro till kronolänsmanskåren i sin helhet, att den skall veta att bära upp det drygare ansvar, som i och med den nya organisationen, varmed följa avsevärt förbättrade avlöningsförmåner för länsmännen, pålägges densamma.

Framdeles torde jag få inför Kungl. Maj:t anmäla förslag till de bestämmelser i avseende på dispens från den ifrågasatta nya länsmans­ examen, vilka torde böra meddelas åtskilliga aspiranter, som avlagt examen efter hittills gällande bestämmelser eller ock lång tid eljest prak­ tiskt förberett sig för befordran till ordinarie tjänst.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 43

d. Vissa av fögderifiirvaltniiigskoiniiiittén berörda si>ecialfrägor.

Förutom de förslag från fögderiförvaltningskommittén, som jag här berört eller vidkommande polisväsendet får tillfälle behandla under sär­ skild avdelning, har kommittén gjort vissa hemställanden, som jag i nu förevarande sammanhang bör i korthet omnämna.

Beträffande först exekutionsväsendets ordnande har kommittén (sid.

Provision för exekutiv

400) framhållit, att erinran med fog kunde göras mot stadgandet, att fastighets-

försäljning.

landssekreteraren äger uppbära hälften av den provision, som utgår ur köpeskillingen för av kronofogde utmätningsvis försåld fast egendom. Kommittén har därför hemställt, att provision skall, även då försäljningen äger rum annorstädes än å landskansliet, odelad tillfalla den, som förrättat auktionen med därtill hörande köpeskillingslikvid. En dylik ändring av gällande bestämmelser synes i och för sig befogad, och blir det än mera genom den nya organisationen, då exekutiva fastighetsauktioner, i den mån de ej förrättas å landskansliet, komma att anförtros åt landsfiskal, tjänsteman hos länsstyrelsen eller annan härtill kompetent person i orten. Jag har därför för avsikt att föreslå ändring i det av fögderiförvaltningskommittén ifrågasatta syfte. I detta sammanhang torde jag böra anmärka att, när numera provision utgår efter det vid värderingen åsätta uppskattningsbelopp, givetvis icke den, som verkställt värderingen, bör betros med förrättande av auktionen.

Ang. ändring

Kommittén har vidare (sid. 408 f.) till behandling upptagit spörsmålet, av 15 kap. huruvida icke bestämmelsen, att kronans uppbördsmän under alla förhål­ 2 §. R. B. landen är förbjudet att uppträda såsom rättegångsombud, må kunna upp­ hävas. Om med bestämmelsen, yttrar kommittén, åsyftas, att uppbörds­ man icke må syssla med rättegångar åt enskilda, är den ej heller effektiv, ty väl kan uppbördsmannen ej själv uppträda såsom ombud inför rätten, men ingenting hindrar, såsom ock erfarenheten visar, att han är det verk­ liga ombudet, som blott vid rätten använder eu av honom själv anskaffad ställföreträdare. Något hinder för uppbördsman att uppträda såsom rättegångsombud synes icke förefinnas i arten av hans verksamhet. Har man med stadgandet avsett förekomma, att kronans uppbördsman skulle vara av eventuellt ombudskap för en skattskyldig hindrad att hos denne indriva utskylder eller böter, erfordras detsamma icke numera med hän­ syn till de gängse formerna för indrivningen. Kommittén föreslår därför sådan ändring av sista punkten i 15 kapitlet 2 § rättegångsbalken, att kronans uppbördsmän i fråga om rätten att föra andras talan varda likställda med Konungens betjänte i övrigt.

44 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Då vid den av mig föreslagna ordningen den åberopade bestämmelsen lika fullt synes tarva omarbetning, har på min hemställan förslag av justitiedepartementet uppgjorts till ändring av nämnda lagrum. I propositionen till 1908 års riksdag rörande landsstatens lönereglering

Ordningen för länsmans-

tjänsfcers förordades, att länsmanstjänster skulle kungöras till ansökning lediga i enahanda ordning, som är stadgad beträffande länsnotarie- och länsbok-

tillsättande.

hållartjänster. Då frågan om löneregleringen för fögderiförvaltningen föll, har saken emellertid blivit vilande. Den har sedermera återupptagits av fögderiförvaltningskommittén, som åberopar följande uttalande av löneregleringskommittén: Med de viktiga uppgifter, som vore länsmännen an­ förtrodda, måste det vara av betydelse att försäkra sig om så dugliga sökande som möjligt, och den bästa garantien i sådant hänseende erbjöde ovillkorligen befattningens kungörande offentligen till ansökning, på sätt ansåges påkallat även i fråga om befattningar av vida mindre betydelse. En dylik anordning kunde ju ej heller på något sätt sägas obehörigen inkräkta på Kungl. Maj:ts befallningshavandes handlingsfrihet. Och det syntes kommittén, som om ett kungörande till ansökning av lediga länsmansbefattningar, i likhet med vad i fråga om länsnotarie- och länsbok­ hållare änster vore stadgat, just skulle bidraga till att betaga tillsättningsproceduren det sken av godtycke, som nu lättare kunde givas åt densamma. Kommittén biträder den av löneregleringskommittén uttalade mening och hemställer (sid. 416) alltså, att föreskrift måtte meddelas därom, att länsmanstjänster skola kungöras till ansökning lediga i enahanda ord­ ning, som är stadgad beträffande länsnotarie- och länsbokhållare'änster. Detta förslag, som jag för min del också biträder, har jag för avsikt att låta komma till uttryck vid de nya instruktioner, som erfordras, därest omorganisationen vinner riksdagens bifall. Nuvarande Fögderiförvaltningskommittén anför på ett ställe (sid. 407), att nuva­

landsfiskals-

institutets rande landsfiskalen enligt gällande instruktion visserligen vore avsedd att upphävande. vid inom hans distrikt varande domstolar och exekutionssäten icke blott i brottmål föra den talan, vartill lag och sakens beskaffenhet föranleder, utan jämväl utföra kronans talan i äganderätts- samt andra civila och ekono­ miska ersättnings- och tvistefrågor, men då landsfiskalen utan särskilt för­ ordnande av vederbörande myndighet finge anhängiggöra och utföra talan endast i vissa brottmål, vore han i främsta rummet att anse såsom åklagare. Institutionens betydelse vore numera huvudsakligen den, att vid sådana tillfällen, då annan person än vederbörande kronofogde eller länsman måste anlitas för bevakande av kronans talan i civila mål eller utförande av åklagartalan i brottmål, en person funnes, som ej kunde

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 211. 45

undandraga sig honom givet uppdrag att bevaka talan eller uppträda såsom åklagare. »Ty har», säger kommittén, »motivet för institutionens inrättande och bibehållande varit, att man antagit, det den ordinarie kronobetjäningen ej skulle medhinna att utföra talan även i de mål, lör vilka landsfiskal anlitas, eller ock att man velat lör införande av dessa mål tillförsäkra sig en större skicklighet, än man trott sig i allmänhet kunna förvänta hos den ordinarie kronobetjäningen, torde, på sätt löneregleringskommittén anfört, detta ej vidare äga giltighet. Det visar sig - nämligen, att av de 29 landsfiskalsbefattningar, vilka enligt 1912 års statskalender voro besatta, 26 upprätthöllos av länsmän. Emot institu­ tionens behövlighet synes ock kunna åberopas, att i lyra län landsfiskalstjänst ej finnes inrättad. För övrigt torde de fall, då landsfiskalerna anlitas för avsedda uppdrag, vara sällsynta. Man begagnar sig,_dä,r länsmännen ej användas, av kronofogdarna eller särskilt förordnade juri­ diskt bildade personer.» Under sådana förhållanden och då, i händelse länsmännens kompe­ tens bleve ökad i enlighet med kommitténs förslag, landsfiskalen än mindre än hittills bleve behövlig såsom åklagare, hemställer kommittén, med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet i åklagarväsendet, att landsfiskalsinstitutionen måtte upphävas. Justitiekanslern har i sitt utlåtande den 12 februari 1913 förklarat, att hinder emot upphävande av den nuvarande landsfiskalsinstitutionen ej mötte och att de nuvarande landsfiskalerna omedelbart borde entledigas från sina förordnanden. I anledning av vad sålunda anförts och då enligt det förslag jag i det följande ämnar framställa länsmännen hädanefter skulle benämnas landsfiskaler, vill jag föreslå, att den nuvarande landsfiskalsinstitutionen skall upphöra med ingången av år 1918.

Ersättning till

Fögderiförvaltningskommittén har vidare till behandling upptagit polismän för en fråga, som, om än av mindre vikt för det allmänna, dock rättvis­ liden skada i

visst fall

ligen torde tarva sin lösning. Jag åsyftar det å sid. 495 ff. berörda förhållandet, att medan städernas polismän, då de vid anhållandet av druckna eller vildsinta personer få sina påhavda kläder sönderrivna eller skadade, på vederbörande polisverks bekostnad erhålla reparation av kläderna eller ock nyanskaffning, så får å landsbygden polismannen själv vidkännas förlusten i följd av den uppkomna skadan. Kommittén anför härom, efter att hava relaterat en framställning i ämnet, som gjorts av svenska polismannaförbundet, följande: »Ifrågavarande framställning synes kommittén vara värd beaktande. Såsom i densamma framhållits, kan det icke vara med billighet överensstämmande, att polis-

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

män få av sin jämförelsevis ringa avlöning bekosta sådan skada å sina kläder, som i framställningen avses. Det måste givetvis innebära en oegentlighet, att den ene polismannen erhåller ersättning för dylik skada men den andre däremot icke, beroende på huruvida den ersättningsskyldige äger tillgång till skadans ersättande eller ej. Då vidare skadan uppkommit under åtgärd, som polisen på grund av sin tjänst haft skyldighet att vidtaga, anser kommittén rättvisan bjuda, att staten ersätter ifråga­ varande skada. Någon avsevärd kostnad torde härigenom icke förorsakas statsverket, och ett särskilt anslag för ändamålet erfordras icke, enär kostnaderna synas kunna gäldas av annat anslag, exempelvis förslagsanslaget för tillfällig polisbevakning. Lämpligt torde enligt kommitténs mening vara, att ersättningen, såsom i framställ­ ningen ifrågasatts, utgår i samma ordning som ersättningar till vittnen i brottmål. Statsverket skulle således förskjuta utdömt skadeersättningsbelopp och därefter, i hän­ delse någon förpliktats återgälda statsverkets utgift, uttaga densamma hos denne. Er­ sättningsskyldighet gent emot städernas och köpingarnas polismän kan uppenbarligen icke för staten ifrågakomma.» Kommittén har i följd härav hemställt att, där fjärdingsman eller på landsbygden annorstädes än i köping anställd polisman under tjänste­ utövning får sina kläder sönderrivna eller eljest skadade samt veder­ börande domstol funnit honom berättigad till viss skadeersättning, er­ sättningsbeloppet må utgå av statsmedel i den ordning, som gäller för utbetalning av ersättning till vittnen i brottmål. Förslaget synes böra förordas och medgivande utverkas av riksdagen, att ersättningsbelopp i förevarande hänseende måtte, efter länsstyrelsens prövning, få utgå av statsmedel i den ordning, som gäller för utbetal­ ning av ersättning till vittnen i brottmål.

Jämväl frågan om länsmans skiljande från tjänsten bar varit före­

Frågan om länsmans skil­

jande från mål för fögderiförvaltningskommitténs uppmärksamhet. Härutinnan anför kommittén (sid. 417 f.): »Bestämmelserna rörande länsmans skiljande från

tjänsten ge­ nom Kungl.

Maj:ts befall- tjänsten äro i visst avseende strängare än motsvarande bestämmelser för länsnotarie!- och länsbokhållare. För sistnämnda tjänstemän gäller, att,

ningshavandes beslut.

om någon av dem i tjänsten beträdes med uppenbar orätt, egennytta, vårdslöshet eller försummelse eller från tjänsten sig olovligen avhåller eller mot landshövding visar vanvördnad eller ohörsamhet, den felaktige skall ställas under tilltal inför vederbörlig domstol, varvid landshövding jämväl äger att, i händelse omständigheterna det påkalla, emellertid skilja honom från tjänstens utövning. Dock äger Kungl. Maj:ts befallningshavande rättighet att, då förseelsens beskaffenhet därtill föranleder, före­ lägga viten och tjänstemännen därtill fälla, eller ådöma böter till högst en månads lön eller suspension från tjänst och lön på högst tre måna­ ders tid. Länsmännen åter kunna, då emot dem förekommer sådan fel­ aktighet, som här ovan nämnts, och fråga icke är om sådan grövre brottslighet, att åtal vid laga domstol finnes böra äga rum, av Konun-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 47

gens befallningshavande fällas till böter av högst en månads lön eller suspension från tjänst och lön på högst tre månaders tid eller ock, då förseelsen är av den beskaffenhet, att Kungl. Maj:ts befallningshavande fin­ ner sig icke vidare kunna för dem hava förtroende, från tjänsten all­ deles skiljas. Sist anförda bestämmelse i fråga om länsmans skiljande från tjänsten har vid flere tillfällen varit föremål för anmärkning. Sålunda yrkades i en vid 1897 års riksdag inom Andra kammaren väckt motion, bland annat, att bestämmelsen skulle upphävas och med länsmännens avsätt­ ning för tjänstefel m. m. förfaras på sätt, som i § 66 av landshövding­ instruktionen stadgas angående kronofogdars, länsnotariers och länsbokhållares med fleras avsättning. Motionen blev emellertid av vederbörande utskott avstyrkt och vann ej heller kammarens bifall. Såsom skäl för sitt avstyrkande framhöll utskottet, bland annat, att andra med länsmän­ nen jämförliga tjänstemän, såsom stadsfiskaler, också kunde avsättas efter enahanda grunder som länsmännen. Samma fråga har sedermera på annat sätt bragts å bane, och kom­ mittén har haft särskild anledning att upptaga densamma till behandling, enär styrelsen för föreningen Sverges kronolänsmän — — — — även ifrågasatt, att länsmännen beträffande till- och avsättning skulle likställas med länsnotarier och länsbokhållare. Den i förevarande avseende rådande olikheten emellan länsman samt länsnotarier och länsbokhållare torde hava sin grund i länsmännens ställning såsom polismän. Nekas kan ej heller, att förseelser i allmän­ het och i synnerhet vissa slag av dem måste bedömas strängare, om de begås av en tjänsteman med speciell uppgift att vaka över ordning och sedlighet, än om den felande är en annan tjänsteman. Emellertid vill det synas kommittén, att detta icke behöver medföra någon olikhet i ordningen för den skyldiges bestraffning. Huvudsaken är, att denne blifver ådömd ett mot förseelsen och den felandes tjänsteställning läm­ pat straff. På grund härav och då bestämmelsen, att Kungl. Maj:ts be­ fallningshavande må, där länsmannen på grund av förseelsens beskaffen­ het förlorat dess förtroende, skilja honom från tjänsten, torde hava kommit att anses såsom innefattande rätt för Kungl. Maj:ts befallnings­ havande att efter gottfinnande avskeda länsman, men det måste vara av vikt, att avskedandet betages varje sken av godtycklighet, anser kom­ mittén, att nyssnämnda bestämmelse bör upphävas och att formerna för ådömanae av bestraffning för förseelser i tjänsten måtte för länsmän bliva desamma som för länsnotarier och länsbokhållare. En dylik för­ ändring torde även erfordras till åstadkomande av den tryggade ställ­ ning, varav länsmännen i egenskap av åklagare äro i behov. Emellertid

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

synas länsmännen böra i viss mån vara underkastade särskilda bestäm­ melser. På oförvitligbeten i en polismans karaktär och uppträdande ställas nämligen med full rätt de största anspråk. Om därföre en läns­ man skulle hemfalla exempelvis åt dryckenskap eller i allmänhet begå något, som utan att kunna anses såsom egentlig förseelse i tjänsten dock är av beskaffenhet att åstadkomma allmän förargelse eller verka nedsättande för ordningsmaktens anseende eller utgör ett åsidosättande av vad man har rätt att fordra av en polisman, synes han böra kunna därför bestraffas. Därvid behöves dock ej annan ordning för bestraff­ ningens ådömande än den eljest brukliga». Riksdagens justitieombudsman har ock i skrivelse den 30 april 1910 fästat uppmärksamheten vid detta spörsmål.

Länsstyrelsens rätt att skilja länsman från tjänsten, då förseelse be­ gåtts av beskaffenhet att Kungl. Maj:ts befallningshavande finner sig icke vidare kunna för honom hava förtroende, torde numera ytterst sällan tagas i anspråk. Stadgandet är emellertid stridande mot nu i allmänhet gällande bestämmelser rörande fel och försummelser av tjänstemän och och bör därför även enligt min mening upphävas. Samma är förhållan­ det med enahanda rätt för Kungl. Maj:ts befallningshavande vidkommande landskanslister och landskontorister. Min avsikt är därför, att i den nya instruktion för länsstyrelserna, som påkallas ej allenast av den nya organisationens genomförande utan även därförutan och vartill förbere­ dande arbeten vidtagits, nu berörda förhållanden skola beaktas.

4. Kontrollen inom den nya organisationen.

En synnerligen viktig del av hela organisationsplanen utgöres av kontrollen. Flera av Kungl. Maj:ts befallningshavande hava på sin tid emot förslaget invänt, att man där saknade tillbörlig ersättning för den kontroll, kronofogden utövat inom fögderiförvaltningen. Jag har låtit mig angeläget vara att med tillgodogörande av framställda erinringar i möjligaste mån utföra den nödiga kontrollanordningen och skall i det följande söka uppvisa, att farhågor i nämnda hänseende icke vidare torde vara grundade. a. Medelskontrollen. Då kronofogden enligt nu gällande bestämmelser varit i förhållande till staten ansvarig för handhavandet av kronouppbörden och den honom i övrigt åliggande medelsförvaltningen inom fögderiet, vare sig han per­ sonligen handlagt ärendena eller överlåtit åt länsmännen att verkställa dem, har det i allmänhet fått bero på kronofogden själv att å länsmännen

Kung!. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 211. 41J

öva den kontroll, som lian funnit erforderlig för sin ogen trygghet. Det må liiir lämnas å sido, huruvida denna kronofogdens ansvarighet lör underlydande tjänstemäns fel och försumlighet skäligen skulle i längden kunna Libell ålias, även om fögderiförvaltningens organisation lämnades oförändrad. Såväl kronofogdarna som länsmännen hava på sin tid framhållit det orimliga i att eu statens tjänsteman sålunda skall, eko­ nomiskt vara ansvarig för ärenden, som han praktiskt taget omöjligen själv kan hinna utföra och, med begagnande av sin författningsenliga rätt, uppdragit åt eu annan statstjänsteman att verkställa. Med nu gällande ordning har staten emellertid kunnat inskränka sin kontrolle­ rande verksamhet att i förevarande hänseende riktas i huvudsak endast mot kronofogdarna. För möjliggörande av denna kontroll å kronofogdarna åligger det dessa att föra, bland annat: 1) Kassajournal, i vilken kronofogden dag för dag skall införa varje inflytande penningebelopp och verkställd utbetalning. Kassajournalen avslutas för varje månad, och inom 14 dagar efter utgången av varje kvartal skall kronofogden till länsstyrelsen insända summariskt utdragav kassajournalen, upptagande för varje månad i kvartalet behållningen vid månadens början, under månaden influtna medel och verkställda ut­ betalningar samt behållningen vid månadens slut. 2) Utsökningsdagbok, i vilken skola införas alla mål, i vilka ut­ mätning eller annan åtgärd enligt utsökningslagen begäres, med an­ teckning om dagen, då varje mål inkommit, den åtgärd därmed vid­ tagits och dagen, då det skett, eller hinder, som uppstått mot verk­ ställigheten. För varje kvartal skall kronofogden upprätta och inom 14 dagar därefter till Kungl. Maj:ts befallningshavande insända utdrag av dagboken beträffande dels de mål, som under kvartalet inkommit, dels ock de äldre mål, som ej blivit före ingången av kvartalet av­ slutade; och skall dagboksutdraget vara åtföljt av de handlingar, som styrka att sökande erhållit redovisning, medgivit anstånd eller återkallat sökt åtgärd. 3) Handräckning sdagbok, upptagande dagen då målet inkommit, myndighet som begärt handräckningen, beloppet som skall uttagas samt medel som influtit eller hinder som mött. 4) Diarium , i vilket dag för dag skola antecknas i övriga mål och ärenden ankomna skrivelser samt avlämnade eller insända handlingar med upplysning om de åtgärder, som i varje ärende vidtagits, eller, där åtgärderna i särskild längd antecknas, uppgift å dagen då ärendet slut­ ligen redovisats. Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 176 höft. (Nr 211.) 7

50 Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 211.

Beträffande själva kronouppbörden erinras, att enligt nu gällande bestämmelser de vid uppbördsstämma influtna medlen skola av uppbördsmannen (kronofogden) senast inom 10 dagar efter den, då medlen influtit, deponeras eller levereras, dock att under tiden intill dess uppbördsstämmorna inom distriktet avslutats insättningarna må verkställas med det uppbördssumman närmast understigande jämna tusental kronor. Senast inom 14 dagar efter uppbördsstämmornas slut skall all därunder influten uppbörd vara under behöriga titlar levererad. Kontrollen å kronouppbörden utövas nu i första hand genom sär­ skilt förordnade kontrollanter, som vid uppbördsstämmorna annotera den influtna uppbörden och dag för dag till länsstyrelsen rapportera den influtna uppbördsumman. Med ledning av dessa rapporter samt genom granskning av de redovisningar över uppbörden, som tre gånger om året avgivas, övervakar länsstyrelsen, att redovisning sker i behörig tid och ordning. Slutligen har kronofogden att över kronouppbörden avlämna åt­ skilliga redovisningar såsom specialräkning (gemensamt med häradsskrivafen) samt två särskilda balansrelationer. Därjämte har han att halv­ årsvis lämna redogörelse över verkställighet av meddelade bötesbeslut samt för influtna bötesmedel. Med ledning av ovannämnda handlingar och räkenskaper håller Kungl. Maj:ts befallningshavande över kronofogdarnas medelsförvaltning en fortgående kontroll, som fullständigas dels med stöd av förut nämnda rapporter från uppbördskontrollanterna, och dels genom in­ venteringar, som jämlikt kungörelsen den 10 juli 1899 angående inven­ tering hos vissa ämbets- och tjänstemän av Kungl. Maj:ts befallnings­ havande eller den, han i sitt ställe förordnar, minst en gång om året förrättas hos varje kronofogde. Med avseende å kronofogdarnas medelsförvaltning och den därför anordnade kontrollen har anmärkts, bland annat, dels att redovisning för indrivna medel ofta onödigtvis fördröjes på grund av de många mellanhänderna vid ärendenas behandling, och dels att möjlighet saknas att konstatera, huruvida alla mål och ärenden, särskilt utsökningsärenden och ärenden angående uttagande av kommunalutskylder och dylika medel , verkligen blivit i kronofogdens dagbok behörigen antecknade.

Vid indragning av kronofogdetjänsterna måste det naturligtvis vara synnerligen angeläget tillse, att kontrollen över medelsförvaltningen inom länen blir minst lika god som hittills. För sådant ändamål bära med avseende å länsmännen först och främst i huvudsak införas samma kontrollanordningar, som för det när­

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 51

varande gälla för kronofogdarna. Således bör det åligga jämväl läns­ männen att föra 1) kassajournal, 2) utsökningsdagbok, 3) handräckningsdagbok och 4) diarium över övriga förekommande ärenden ävensom att å vissa bestämda tider till länsstyrelsen avgiva utdrag av kassajournal och utsökningsdagbok. De nu föreskrivna inventeringarna ersättas av de länsmännens hela verksamhet omfattande inspektioner, vilka äro avsedda att hållas i regel av landsfiskalen. För att ytterligare stärka kontrollanordningen hava emellertid även åtskilliga andra åtgärder ansetts böra föreslås. Sålunda skulle det åligga länsman att till den, som inlämnar ett utslag för laga verkställighet, kostnadsfritt utfärda bevis därom, vilket bör skyndsamt insändas till läns­ styrelsen. Vidare skulle vederbörande, som hos länsman gör framställ­ ning om indrivning av resterande kommunalutskylder och församlingsavgifter till prästerskapet in. m., samtidigt härom göra skriftlig anmälan hos länsstyrelsen med uppgift om restlängdens slutsumma o. s. v. Genom dessa bestämmelser skulle vinnas, att man erhåller nödigt material för en såvitt möjligt tillförlitlig inspektion, något som med nu gällande be­ stämmelser icke alltid varit fallet. Om därjämte redovisning av utsökningsärenden, i likhet med vad som nu gäller för kommunalutskylder och prästlönemedel, kommer att ske med tjänstepost, vilket synes böra medgivas, torde den nu gällande remisskostnaden i utsökningsmål 75 öre böra bortfalla. Då det vidare även ur kontrollsynpunkt ansetts angeläget att söka förebygga, att tjänstemedel onödigtvis länge innestå hos tjänstemannen, bör en generell bestämmelse tillkomma därom, att länsman skall vara skyldig att å viss dag i varje månad till vederbörande redovisa indrivna medel, som icke böra på grund av särskilda föreskrifter tidigare redo­ visas. I övrigt bör, i statens och vederbörande sökandes intresse den tid, inom vilken indrivning och redovisning skall ske, i allmänhet sättas kortare än för det närvarande, vilket blir möjligt därigenom, att med den föreslagna organisationen ärendena utan omgång inlämnas direkt till länsmannen, som handlägger dem. De hittills för särskilda fall bestämda redovisningstiderna hava i allmänhet avsett kronofogdarna och icke läns­ männen, som äro skyldiga att så snart medlen inflyta eller ock inom viss kort tid, som av kronofogden angivits i indrivningsordern, avgiva redo­ visning till denne. Något nytt eller ökat arbete torde således icke genom dessa förändrade redovisningsbestämmelser komma att påläggas länsmän­ nen, vilket i huvudsak även gäller med avseende å skyldighet för dem att föra utsökningsdagbok m. fl. diarier samt att avgiva exekutionsrapporter, som

52 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 211.

även redan nu faktiskt ålegat dem. Uet enda egentligt nya, som i före­ varande hänseende skulle tillkomma för länsmännen, torde vara förandet av kassajournal och avgivandet av summariskt utdrag av densamma. I detta sammanhang torde böra erinras, att enligt upprättat förslag till vissa ändringar av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober 1908 medverkan skulle påkallas av kommunalnämnd för kontroll å länsmännens uppbörd av bevillnings­ avgifter för vissa offentliga föreställningar. Denna medverkan, som i visst avseende förekommer redan nu, lärer icke kunna bliva synnerligt betungande och synes kunna ifrågasättas även av den anledningen, att större delen av vederbörande bevillningsavgift tillfaller kommunen. Enligt den uppbörds- och redovisningsanordning, som skulle komma till stånd i och med den nya organisationen, skola de skattskyldiga in­ betala sina kronoutskylder direkt till en statens redan förut ”befintliga kassa (postanstalt), och staten nödgas icke för utskyldernas upphämtande anlita andra organ än sådana, som för liknande ändamål ändock måste finnas. Postverket levererar dag för dag de influtna utskylderna genom att insätta dem i riksbanken. Kvittot å insättningen avläm­ nar postverket till vederbörande landskontor såsom redogörare för upp­ börden. Med avseende å länsmännens verksamhet beträffande indrivning av böter samt kronoutskylder skulle det åligga landskontoret att öva samma kontroll, som hittills utövats av kronofogdarna, och angående uppbörd av skogsmedel hava erforderliga kontrollföreskrifter upptagits i upprättat förslag till vissa ändringar av förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894. Slutligen torde ge­ nom det av mig föreslagna, förändrade redovisningssättet angående utskylder och böter m. m. vinnas en månadsvis återkommande kontroll, vida mera effektiv och ingående än den, som i förevarande avseende är möjlig med den för det närvarande tillämpade bokföringsmetoden. De av åtskilliga länsstyrelser framställda erinringarna med avseende å medelskontrollen synas i huvudsak hava föranletts av deras farhågor, att postverket icke skulle vara i stånd att på betryggande sätt ombe­ sörja kronouppbörden. Då dessa farhågor, såsom generalpoststyrelsens utlåtande visar, befunnits vara ogrundade, samt vid organisationsförslagets slutliga utförande nödig hänsyn lärer hava tagits till alla erfor­ derliga kontrollåtgärder, torde man, i likhet med ämbetsverken, få göra gällande, att den föreslagna »organisationen skall kunna genomföras med bevarande av trygghet för staten». Det lärer också vara så, att medels­

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 211. 53

kontrollen med den nya organisationen är fullt betryggande och i varje fall bättre än den, som gäller för nuvarande förhållanden.

b. Kontrollen över polis- och åklagarväsendet.

Vad angår polis- och åklagarväsendet har detta, såsom förut erinrats, under tidernas lopp kommit att så gott som uteslutande uppbäras av länsmännen, och något inseende över länsmännens verksamhet härutinnan torde kronofogdarna numera endast i få undantagsfall utöva. Förklaringsgrunden till denna utveckling av förhållandena torde, såsom förut framhållits, kunna sökas, bland annat, dels däri, att särskilt kronouppbörden samt de olika redovisningarna för densamma i hög grad tagit kronofogdarnas tid och intresse i anspråk och därmed gjort dem mindre benägna att lägga hand vid ärenden, som även länsmännen varit skyldiga att omedelbart och på eget ansvar ombesörja, dels ock i det förhållandet, att kronofogdarna, ehuru teoretiskt kompetenta att utföra åtal och polisgöromål, i allmänhet varken under sin föregående utbild­ ning eller i kronofogdetjänsten förvärvat den praktiska erfarenhet och rutin, som för tillfredsställande handläggning av dylika mål är av syn­ nerlig betydelse. Erfarenheten lärer därjämte hava visat, att särskilt bristen på kom­ petent ledande och sammanhållande kraft på ifrågavarande område givit anledning till befogade anmärkningar. En sådan kraft skulle nu till­ föras organisationen genom den nye landsfiskalen , som skall vara före­ trädesvis utbildad för polis- och åklagarväsendet och sålunda väl skickad att dels personligen utföra hithörande mål och ärenden, särskilt sådana av mera invecklad beskaffenhet, och dels med verklig auktoritet över­ vaka och leda länsmännens och underlydande polismäns verksamhet här­ utinnan, på samma gång han skulle vara fri från sådana förvaltningsbestyr, som kunna verka hindrande för hans åklagar- och polismannaverksamhet. Att denne nye tjänsteman skall tillföra polis- och åklagar­ väsendet å rikets landsbygd en högst avsevärd förstärkning, därom borde ingen tvekan råda.

c. Kontrollen över länsmännens allinännayerksamliet. Det har av länsstyrelserna, i några fall med skärpa, anmärkts, att man vid kronofogdebefattningarnas indragning går miste om den bety­ dande kontroll över länsmännens allmänna verksamhet, som kronofogden

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

just i sin egenskap av mellanhand mellan Kungl. Maj:ts befallningshavande och kronolänsmännen i orterna utövat. I viss mån har denna anmärkning fog för sig, om än icke i hela den vidd, man ibland givit däråt. Dess tillämpning lär i huvudsak få anses begränsad företrädesvis till exekutionsväsendet och restantieindrivningen, varutinnan kronofogden för närvarande bär det ekonomiska ansvaret. Men det må i detta sammanhang framhållas två omständigheter. För det första äro länsstyrelserna, genom den numera föreskrivna direkta brevväxlingen med länsmännen, själva i tillfälle att å dem öva kontroll i allt, som hän­ för sig till utförandet av länsstyrelsens direkta order. Sådant sker genom oavlåtlig granskning av länsstyrelsernas diarier och av sättet, varpå ut­ delade order utföras. Och vidare lärer genom den av mig föreslagna nya redovisnings- och bokföringsmetoden landskontoren komma att, vad angår kronoutskylder och böter, fullt ersätta den kontrollerande kronofog­ den. Därtill kommer, att vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande genom den nya landsfiskalsinstitutionen erhålla ytterligare möjlighet till kontroll även över kronolänsmännens allmänna verksamhet. Landsfiskalen skulle nämligen såsom förut nämnts få till åliggande att dels av egen drift, dels ock efter länsstyrelsens förordnande genom på obestämda tider företagna inspektioner å länsmanskontoren tillse, huru länsmännens verksamhet bedrives. Landsfiskalen skulle granska länsmännens dagbok i utsökningsmål, hans allmänna diarium och andra diarier, särskilt i fråga om såväl krono­ som kommunala restlängder. Sådana inspektioner hava under nuvarande förhållanden förekommit allenast när kronofogden av särskild anledning därtill beordrats. Det vill synas, att man sålunda även med den nya organisationen med allt skäl kan förvänta en fortgående uppsikt över kronolänsmännens allmänna verksamhet, likvärdig med det inseende kronofogdarna nu därutinnan öva. Då landsfiskalerna, i motsats mot kronofogdarna, bliva mera obundna av kontorsgöromål, böra de i sin fiskaliserande verksamhet komma att erhålla en betydelse, som i många avseenden överträffar de nuvarande kronofogdarnas.

5. Rikets indelning i landsfiskals-, häradsskrivar- och kronolänsmansdistrikt.

I fråga om rikets indelning , vid den nu ifrågasatta nya organisa­ tionen av fögderiförvaltningen, i landsfiskals -, häradsskrivar- och kronolänsmansdistrikt , må till en början erinras, att den 1 september 1913 till Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande avlåtits en cirkulär­

Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition Nr 211. 55

skrivelse med anmodan till en var av dem att, enligt vissa angivna grunder, upprätta förslag till länets indelning i landsfogde(häradsskrivar-) och länsmansdistrikt. Beträffande landsfiskalstjänsterna anmodades läns­ styrelserna att, i händelse länet ansåges kräva, att mera än ett landshskalsdistrikt inrättades, avgiva förslag till indelning även härutinnan; och hade till ledning för länsstyrelsernas bedömande av denna fråga bilagts ett inom departementet uppgjort preliminärt utkast till instruktion för landsfiskalen. I cirkulärskrivelsen erinrades tillika, huru de särskilt tillkallade sakkunniga i sitt betänkande av den 19 december 1912 — under förut­ sättning att kronouppbörden, debiterad i hittills vanlig ordning, skulle på visst angivet sätt verkställas genom postverkets försorg — tänkt sig fögderi förvaltningens blivande organisation, och omnämndes vidare de centrala ämbetsverkens yttranden över de sakkunnigas förslag. Med avseende på den administrativa indelning av länen, vilken skulle komma att föreslås, därest nådig proposition om fögderiförvalt­ ningens omorganisation bleve beslutad i huvudsaklig överensstämmelse med vad ämbetsverken sålunda tillstyrkt, hade inom departementet avfattats och vid cirkulärskrivelsen fogats en tabell av följande innehåll:

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 57

Slutligen och med tillkännagivande, att Kungl. Majds befallningshavande, därest förhållandena inom länet påkallade någon jämkning i det uti tabelldelen B angivna antal distrikt, borde, med angivande av skälen därför, uppgöra härav påkallat alternativ, yttrades i ifrågavarande skri­ velse, att följande grundsatser syntes höra vinna tillämpning vid den administrativa indelningen, nämligen: a) att socken, municipalsamhälle samt köping böra, såvitt ske kan, i varje särskilt fall föras till ett och samma kronolänsmansdistrikt; b) att där kronolänsman vare sig såsom utmätningsman eller eljest kommer att få förvaltningsbestyr inom stad, lydande under landsrätt, men sådan stad angränsas av mer än ett länsmansdistrikt, stadens område vid indelningen föres till ett och samma kronolänsmansdistrikt; c) att ett och samma länsmansdistrikt icke må falla inom mera än en'domsaga eller, såvitt möjligt, inom mera än ett landsfogde- (häradsskrivar-) distrikt; varemot d) indelningen av landsfogde- (häradsskrivar-) distrikten kan äga rum oberoende av domsagoindelningen.

Till följd härav hava Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande uppgjort förslag till länens indelning, och, sedan ortsbefolkningen samt fögderiförvaltningens tjänstemän blivit däröver hörda, insänt dem med vederbörandes yttranden och eget utlåtande. Beträffande indelningen i landsfiskalsdistrikt i de län, där 2 lands­ fiskaler skola anställas, synes med beslut härom böra anstå för ytter­ ligare utredning i anledning .av att, enligt mitt förslag, landsfiskalerna skola vara placerade i länsstyrelserna och icke ute i länen. På grund av den omläggning av mantalsskrivningsarbetet, som av mig föreslås i motsats till de sakkunnigas ursprungliga organisations­ plan, kan måhända även komma att visa sig, att fögderiindelningen, sådan den här föreligger, behöver jämkas i ett eller annat län. I sådana undantagsfall, som dock icke inverka på antalet tjänster, torde jag få ånyo anmäla detta ärende för nödig rättelse. Med dessa erinringar övergår jag till att länsvis föredraga frågan om distriktsindelningen i övrigt och hemställer, att den härtill hörande, i tabellform uppställda indelningsplan för riket , vilken med cirkulärskrivelse den 28 decem­ ber 1916 varit tillgänglig för Kungl. Maj:ts samtliga befattningshavande för slutlig1 granskning, måtte få såsom bilaga fogas till detta mitt yttrande (Bil. E)- Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 176 höft. (Nr 211.) 8

58 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Stockholms län.

Indragning av tvä länsmansdistrikt. Länet, nu omfattande 6 fögderier och 23 kronolänsmansdistrikt, har enligt tabellen B i cirkuläret den 1 september 1913 ansetts böra omfatta 1 landsfiskalsdistrikt, 6 fögderier och 21 kronolänsmansdistrikt. Sedan ett indelningsförslag inom länsstyrelsen upprättats samt orts­ befolkningen och fögderitjänstemännen däröver hörts, har med anled­ ning av därvid avgivna yttranden förslaget något modifierats och i så­ dant skick till departementet insänts. Vid dess utarbetande har det synts länsstyrelsen, att de planer, som framkommit om inkorporering av vissa huvudstaden angränsande delar av länet, vore, rrtom vad anginge Bromma socken, alltför svävande för att de borde tagas i beräkning vid be­ dömande av den nu föreliggande frågan. I varje fall syntes ett even­ tuellt realiserande av dessa planer ligga så långt fram i tiden, att den starka folkmängdsökning, som fortginge inom huvudstadens omgivningar, komme att i avsevärd grad uppväga den arbetsminskning, som inkorpo­ reringen skulle medföra. I övrigt har hänsyn tagits till, att arbetet inom de svårskötta Vaxholms och Södertörns fögderier måtte kunna utskiftas till någorlunda jämn fördelning på de övriga, ävensom att den stora folkmängden, 22,000 invånare, i Danderyds kronolänsmansdistrikt och dettas närbelägen­ het till huvudstaden tvingade till en uppdelning av samma distrikt i två. Anledning kunde nog finnas till en beskärning även av Sollentuna härads och Svartlösa härads södra länsmansdistrikt, men har Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett en omreglering därav icke för det när­ varande böra genomföras. I skrivelse den 13 januari 1917 har Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställt, att med det definitiva ordnandet av de tre föreslagna länsmansdistrikten inom Norra Roslags fögderi måtte få anstå bland annat av det skäl, att utredning för närvarande pågår i anledning därav, att justitieombudsmannen i sammanhang med förslag rörande den ändrade indelningen av tingslag i Norra Roslags domsaga jämväl ifrågasatt ändrad indelning av länsmansdistrikten inom Norra Roslags fögderi. Efter granskning av förslaget och då några anmärkningar däremot icke från min sida förekommit, anser jag, att detsamma bör godkännas, sådant det av länsstyrelsen framlagts, dock att, på sätt länsstyrelsen hemställt, indelningen av länsmansdistrikten inom Norra Roslags fögderi bör anses vara endast provisorisk.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 59

Uppsala län.

Indragning av ett häradsskrivar- och sju länmansdistrikt. Länet, som för närvarande är indelat i 4 fögderier och 19 länsmansdistrikt, har enligt tabell B i cirkuläret den 1 september 1913 an­ setts kräva 1 landsfiskalstjänst samt 3 häradsskrivar- och 11 länsmanstjänster. Med avseende å länets indelning i länsmansdistrikt har av såväl Kungl. Maj:ts befallningshavande som fögderitjänstemännen och ortsinvånarna framhållits, att denna icke kunde tillfredsställande ordnas, med mindre antalet länsmansdistrikt bestämdes till åtminstone 12. En reduktion av länsmansdistrikten till 11 distrikt skulle nödvändiggöra en uppdelning av Vesslands och Tolfta socknars länsmansdistrikt pa Pierps samt Löfsta tingslags båda länsmansdistrikt, vilka redan förut måste anses vara tillräckligt stora. Då folkmängden i Tierps tingslags länsmansdistrikt för närvarande uppgår till omkring 9,500 invånare och har tendens att ökas samt kommunikationsförhållandena inom Löfsta tingslags länsmansdistrikt lära göra länsmanstjänsten därstädes relativt betungande, har jag ansett det icke vara tillrådligt att utvidga dessa länsmansdistrikt, utan biträ­ der länsstyrelsens förslag, att Vesslands och Tolfta socknars länsmans­ distrikt, ehuru förhållandevis litet, må få tillsvidare behållas som eget länsmansdistrikt, och att länet således indelas i 12 länsmänsdistrikt.

Mot förslaget om indragning av ett fögderi har icke gjorts någon invändning.

Kungl. Majtts befallningshavande har, under förutsättning av att länsmansdistriktens antal bestämdes till 12, uppgjort 2 alternativa förslag till fögderiindelning. Enligt båda dessa förslag skulle Lagunda och Hagunda härad överflyttas från mellersta fögderiet till södra fögderiet. Därefter skulle, enligt det ena alternativet, återstoden av mellersta lögderiet samt hela Olands fögderi sammanslås till ett fögderi samt Örbyhus fögderi behållas oförändrat. Enligt det andra alternativet skulle Löfsta tingslags läns­ mansdistrikt läggas till Örby hus fögderi, sedan Norunda härad samt Vendels socken därifrån avskiljts, för att jämte återstående delarna av Olands och mellersta fögderierna bilda ett fögderi. Kungl. Maj:ts befallningshavande har förklarat, att vilket som helst av nämnda förslag skulle kunna genomföras. Sedermera har befall-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

ningshavanden uttalat vissa betänkligheter mot att sammanslå Ulleråkers och Bälinge länsmansdistrikt till ett. Vid jämförelse med ett stort antal andra länsmansdistrikt finner jag dessa betänkligheter icke vara fullt grundade utan anser, att även ifråga­ varande sammanslagning bör komma till stånd. 1 övrigt har jag ansett det förra av ovannämnda båda alternativ vara att föredraga, då detsamma skulle föranleda minsta möjliga rubbning i nuvarande förhållanden och en jämnare fördelning av invånareantalet å de olika fögderierna. Visser­ ligen skulle enligt detta förslag ett länsmansdistrikt komma att fördelas å två fögderier, men detta utgör, såsom också i cirkuläret den 1 septem­ ber 1913 uttalats, icke något ovillkorligt hinder mot förslaget. Jag anser därför, att fögderiindelningen bör bestämmas enligt det först ovannämnda alternativet.

Södermanlands län.

Tillökning med ett länsmansdistrikt. Länet, som för närvarande är indelat i 4 fögderier och 12 länsmansdistrikt, har enligt tabell B i cirkuläret den 1 september 1913 an­ setts kräva 1 landsfiskalstjänst samt 4 häradsskrivar- och 13 länsmanstjänster. Beträffande fögderiindelningen har Kungl. Maj:ts befallningshavande uppgjort tre alternativa förslag, av vilka förord lämnats för en indel­ ning, enligt vilken Nyköpings och Gripsholms fögderier behållas oför­ ändrade med 37,495 invånare i det förra och 23,946 invånare i det senare. Vingåkers fögderi skulle däremot minskas genom överflyttning av Villåttinge härad till Rekarne fögderi, varigenom invånarantalet i Ving­ åkers fögderi skulle uppgå till 36,811 och i Rekarne fögderi till 36,156. Mot detta indelningsförslag kan invändas, att invånarantalet i Gripsholms fögderi skulle bliva jämförelsevis lågt, men då förslaget innebär minsta möjliga rubbning av nu bestående förhållanden och intet av övriga fögderier blir oskäligt stort, har jag ansett mig böra förorda förslaget. I länets indelning i länsmansdistrikt har ingen annan förändring ifrågasatts än den, som skulle betingas av Kungl. Maj:ts befallningshavandes förslag om uppdelning av Jönåkers härads länsmansdistrikt i två distrikt. Då Jönåkers härads länsmandistrikt har en folkmängd av över 19,000 invånare, och invånarantalet synes vara i tillväxt, har jag

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 211. *’<

ansett mig böra förorda Kungl. Maijts befallningshavandes förslag om inrättande av en ny länsmanstjänst i länet genom uppdelning av Jönåkers härad i tvä länsmansdistrikt, Jönåkers härads östra distrikt med 10„826 invånare och Jönåkers härads västra distrikt med 8,217 invånare.

Östergötlands län.

Indragning av tvd häradsskrivar- och sju länsmansdistrikt.

Länet, som för; närvarande är indelat i 8 fögderier och 29 läns­ mansdistrikt, har enligt tabell B av cirkuläret den 1 september 1913 ansetts kräva 1 landsfiskal^änst samt 6 häradsskrivar- och 22 läns­ manst j ättstor- Beträffande den av Kungl. Makts befallningshavande föreslagna fögderiindelningen hava såväl samtliga hörda myndigheter som ortsinvånarna uttalat sig för densamma med undantag av invånarna i Gull-

bergs härad, som ansett, att Gullbergs härad borde sammanslås med Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härad till ett fögderi i stället för,

såsom Kungl- Maj:ts befallningshavande föreslagit, med Aska, Dals och Bobergs härad. Invånarna i Gullbergs härad hade nämligen sedan gammalt sina affärsintressen förbundna med Linköpings stad, till vilken de hade bekväm förbindelse, under det att kommunikationerna med Aska, Dala och Bobergs härad med dess huvudort Motala voro obe­ kväma. Då jag, i likhet med Kungl. Maj:ts befallningshavande, finner de av invånarna i Gullbergs härad gjorda invändningar mot förslaget icke avgörande, anser jag mig höra förorda nådigt bifall till länsstyrelsens förslag. Förslaget till länets indelning i länsmansdistrikt har i allmänhet lämnats utan erinran från såväl ortsinvånarna som fögderitjänstemännen. Häradsborna i Vifolka härad hava emellertid ansett, att Normlösa och Västerlösa socknar fortfarande borde tillhöra Vifolka härads länsmans­ distrikt och icke, på sätt som föreslagits, överflyttas till Gullbergs härads distrikt, men Kungl. Maj;ts befallningshavande vidhåller sitt förslag och anmärker, att Gullbergs härad för närvarande icke lämnar full syssel­ sättning för sin länsman. I följd härav torde Kungl. Maj:ts befallningshavandes ifrågavarande förslag böra oförändrat godkännas.

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Jönköpings län.

Indragning av ett häradsskrivar- och tre länsmansdistrikt. Länet är för närvarande indelat i 6 fögderier och 23 länsmans­ distrikt och har enligt tabell B i cirkuläret den 1 september 1913 an­ setts kräva 1 landsfiskalstjänst samt 5 häradsskrivar- och 20 länsmanstjänster. I Kungl. Maj:ts proposition till 1908 års riksdag angående löne­ reglering för landsstaterna i länen m. m. föreslogs uppdelning av Västra härads fögderi på Östra och Östbo härads fögderier samt indragning av Visingsö länsmansdistrikt, ett länsmansdistrikt i Norra Vedbo härad och ett länsmansdistrikt i Östbo härad. Denna indelning har Kungl. Maj:ts befallningshavande fortfarande ansett vara den lämpligaste, men har vid uppdelningen av Västra härads fögderi ansett sig icke kunna helt följa den tidigare ifrågasatta delningen, som avsåg östra länsmansdistriktets förläggande till östra härad och de båda andra länsmansdistriktens över­ flyttning till Östbo härad. Genom en dylik anordning skulle nämligen det tillökade Östbo fögderi bliva väl stort och gränserna för distriktet jämväl mindre lämpliga. Till undvikande av dessa olägenheter har Kung]. Maj:ts befallningshavande föreslagit, att av de närmast Östra härad belägna socknarna måtte bildas ett länsmansdistrikt att förenas med Östra härads fögderi samt att av häradets övriga socknar, som skulle tillhöra Östbo fögderi, borde bildas två länsmansdistrikt. Först­ nämnda länsmansdistrikt skulle visserligen få en avsevärt lång ut­ sträckning, men då länsmannen givetvis komme att bo i Sävsjö, som bleve en centralpunkt inom distriktet, samt länsmannens närvaro i södra delen av distriktet, dit förbindelserna ej äro så goda som norrut, kräves mera sällan, har Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett, att distriktet icke skulle bliva alltför svårskött. Vid indelning av Östbo härad i två länsmansdistrikt kunde det nya södra distriktet med omkring 13,600 invånare synas bliva väl stort. Emellertid hade Kungl. Majrts befall­ ningshavande av tabell XVII i bilagorna till fögderiförvaltningskommit­ téns betänkande inhämtat, att det nuvarande södra distriktet giver läns­ mannen alldeles för ringa sysselsättning, vartill komme dels att förbin­ delserna från Värnamo, där länsmannen i södra distriktet måste bo, till distriktets olika delar vore synnerligen goda, och dels att länsmannen vore befriad från polis- och åklagarmålen i Värnamo köping.

Emot indragningen av Visingsö länsmansdistrikt har av ortsinvånarna och vederbörande länsman huvudsakligen anförts, att naturförhål­

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 63

landena vid vissa tillfällen, särskilt vintertiden, kunna göra det för en å fastlandet bosatt länsman omöjligt att inställa sig på ön just när sådant krävdes för något hans polisgöromål eller i och för en på förhand utsatt förrättning. Kungl. Maj:ts befallningshavande åter har ansett, att de befarade olägenheterna av distriktets indragning skola framträda endast mera undantagsvis, och att de anmärkta svårigheterna, som här icke torde vara större än å en del andra orter med liknande förhållanden, för övrigt kunna till största delen undanröjas, i den händelse en polis­ uppsyningsman anställes å ön, vilket skulle i varje fall kräva mindre kostnad för statsverket, än om ön skall utgöra eget länsmansdistrikt. Vad därefter angår den föreslagna nya indelningen i länsmansdistrikt för Västra härad, har från ortsbefolkningens sida anmärkts, att be­ folkningen skulle fa obekvämare förbindelse med sina länsmän, men Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrar däremot, att betydelsen av denna anmärkning förringas genom en beslutad väganläggning m. m. Mot förslaget om indragning av ett länsmansdistrikt i Ostbo härads fögderi och den därmed sammanhängande omregleringen av distriktsindelningen hava ortsinvånarna i allmänhet icke haft några betänkligheter. Länsmannen i mellersta distriktet, med vilken vederbörande häradsskrivare och kronofogde instämt, har ansett, att den föreslagna indrag­ ningen icke borde genomföras. Det föreslagna södra länsmansdistriktet inom fögderiet, som hade en talrik och rörlig befolkning, komme att bliva det till arealen största och, sedan Nässjö municipalsamhälle såsom stad frånskilts Tveta härads östra distrikt, jämväl det folkrikaste i länet. I nu­ varande mellersta distriktet vore länsmannen redan för närvarande under större delen av året av sin tjänst fullt sysselsatt, därest han icke hade tjänstebiträde. Mot de sålunda gjorda anmärkningarna erinrar Kungl. Maj:ts befallningshavande följande. Den grundsatsen, att ett distrikt icke bör tilltagas större än att tjänsteinnehavaren kan sköta detsamma utan anlitande av tjänstebiträde, kunde och borde icke alltid tillämpas. Sådant kunde vålla, att man understundom finge så små distrikt, att de ej läm­ nade tjänstinnehavaren full sysselsättning, och för aspiranter till läns­ man sbefattning skulle knappt finnas tillfälle till utbildning. Man önskade nu en bättre länsmansutbildning än hittills, och Kungl. Maj :ts befall­ ningshavande ansåge därför angeläget, att i varje län funnes åtminstone ett par länsmansdistrikt av den storlek, att länsmannen bleve nödsakad medverka till denna utbildning genom att hålla för tjänstens uppe­ hållande kompetent tjänstebiträde. För egen del får jag anföra följande.

G4 Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 211.

Då fögderiförvaltningskommittén föreslagit indragning av ända till 6 länsmansdistrikt i länet, lärer vara otvivelaktigt att, på sätt i ovan­ nämnda nådiga propositionen till 1908 års riksdag jämväl föreslagits, 3 av länets länsmansdistrikt böra utan olägenhet kunna indragas; och anser jag mig på de av Kungl. Maj:ts befallningshavande anförda skäl böra tillstyrka, att länets indelning i länsmansdistrikt genomföres i enlighet med nämnda myndighets förslag. Mot förslaget om indragning av Västra härads fögderi och dess för­ läggande med en del till Östra härads fögderi och en del till Östbo härads fögderi hava ortsinvånarna i Västra härad invänt, att invånarna, särskilt i de delar av Västra härad, som skulle förläggas till Östbo härads fögderi, komme att få besvärligare resor än hittills i och för besök hos sin uppbördsförvaltning, och att samhörighetsbandet häradsboarna emellan skulle rubbas. Kungl. Maj:ts befallningshavande tillmäter dessa erinringar icke någon avgörande betydelse och anser, att häradets invånare icke komma att uti ifrågavarande avseenden intaga någon särskilt ogynnsam ställning i förhållande till det stora flertalet kommuner inom länet. Emedan i 1908 års nyssberörda kungl. proposition föreslagits in­ dragning av ifrågavarande fögderi samt fögderiförvaltningskommittén ansett sig kunna föreslå indragning till och med av 2 fögderier inom länet, anser jag att Kungl. Maj:ts befallningshavandes förslag till regle­ ring av fögderierna inom länet är väl förtjänt att vinna nådigt avseende. Länsstyrelsen lär hava att framdeles föreslå lämplig benämning å två fögderier. Kronobergs län. Indragning av ett häradsskrivar- och ett länsmansdistrikt. Länet, nu indelat i 5 fögderier och 17 kronolänsmansdistrikt, har av Kungl Maj:ts befallningshavande i dess utlåtande över fögderiförvalt­ ningskommitténs betänkande och sakkunnigas av 1912 förslag ansetts böra omfatta 1 landsfiskals- och fortfarande 5 häradsskrivar- och 17 kronolänsmansdistrikt. Sedan vid ärendets beredning inom departe­ mentet anledning förekommit att, i likhet med vad de sakkunniga föreslagit, 1 landsfiskals-, 4 häradsskrivar- och 16 kronolänsmansdistrikt, på sätt den förut omnämnda tabellen B utmärker, vore tillräckliga, har Kungl. Maj:ts befallningshavande vid skrivelse den 31 oktober 1913 insänt ett i enlighet härmed av länsstyrelsen upprättat indelningsförslag. Orts­ befolkningen har, änskönt tillfälle därtill varit lämnat, icke gjort något uttalande och de anmärkningar, som från fögderitjänstemännens sida framställts, har länsstyrelsen funnit icke vara av någon betydelse.

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 211. 65

Vid upprättandet av sitt förslag har Kungl. Maj:ts befallningshavande gjort den avvikelse från de i cirkuläret den 1 september 1913 uttalade grundsatser, att Skatelövs socken, varav eu del tillhör Kinnevalds härad och tingslag av Mellersta Värends domsaga, men eu annan del Allbo härad och tingslag av Västra Värends domsaga, till följd härav förts till olika kronolänsmansdistrikt. I sitt yttrande i anledning av min cirkulärskrivelse den 28 december 1916 har länsstyrelsen vidhållit, att icke något vare sig häradskrivareller länsmansdistrikt borde indragas. Vid jämförelse med förhållandena i andra län anser jag emellertid den föreslagna indragningen av ett häradsskrivar- och ett länsmansdistrikt böra utan olägenhet kunna ske, och då jag vid granskning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes förslag funnit mig kunna låta bero vid nyss anmärkta oegentlighet, samt anledning till anmärkning icke i övrigt förekommit, torde indelningsförslaget, sådant jag låtit det inflyta i indelningsplanen för riket, böra godkännas. Länsstyrelsen torde anbefallas att giva förslag å fögderiernas namn.

Kalmar län. Indragning av tre länsmansdistrikt. Över det av Kungl. Maj:ts befallningshafvande utarbetade förslag till indelning har ortsbefolkningen, oaktat tillfälle varit densamma lämnat att däröver yttra sig, underlåtit att uttala sig. De av f ögderitj änstemän i ett och annat hänseende gjorda erinringar har Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit icke böra föranleda någon ändring. För min del skulle jag gärna sett, att länsmansdistriktens benäm­ ning kunde, i stället för med nummer såsom nu skett, utsättas med hänsyn till huvudorten, vilket onekligen är praktiskt; men efter under hand in­ hämtade upplysningar har jag blivit övertygad, att i de flesta distrikten icke någon ort förefinnes av den betydenhet, att dess namn bort upp­ tagas, och vid sådant förhållande har frågan härom fått för närvarande förfalla. Förslaget torde således godkännas sådant det upptagits i indelningsplanen för riket. Gottlands län.

Länet är för närvarande indelat i 2 fögderier och 6 länsmansdistrikt och i tabell B i cirkuläret den 1 september 1913 har för länet upptagits 2 häradsskrivar- och 6 länsmanstjänster. Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 176 käft. (Nr 211.) 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Kimgl. Maj:ts befallningshavande bar föreslagit bibehållande av länets nuvarande indelning i fögderier och länsmansdistrikt. Någon erinran här­ emot har icke framställts vare sig från ortsinvånarnas eller fögderi­ tjänstemännens sida, varför jag får förorda nådigt bifall till nämnda förslag. Ursprungligen har avsetts, att icke någon landsfiskalstjänst skulle inrättas å Gottland, utan att landsfiskalsgöromålen där skulle ombesörjas av länsnotarien eller annan lämplig person mot årligt arvode. Då med mitt förslag landsfiskalen skulle placeras i länsstyrelsen, har emellertid ansetts, att en landsfiskal skulle kunna beredas full sysselsättning även i detta län. Någon assessorstjänst — beträffande sådan befattning kom­ mer jag att närmare yttra mig i det följande — skulle däremot icke inrättas i länet.

Blekinge län.

Tillökning med ett häradsskrivar- och tre länsmansdistrikt.

Länet omfattar nu 2 fögderier, det ena om 16,47 kv. nymiis areal och omkring 60,000 invånare, det andra om 13,45 kv. nymil och omkring 50,000 invånare ävensom 9 länsmansdistrikt. Fögderiförvaltningskommittén föreslog samma antal distrikt med i någon mån förändra^ indelning, varemot 1912 års sakkunniga, med förordande av att länet skulle bilda 1 landsfiskalsdistrikt, upptogo 3 häradsskrivar- och 9 kronolänsmansdistrikt. Kungl. Maj:ts befallningshavande gjorde dock i sitt utlåtande över dessa förslag den 8 februari 1913 gällande, att 12 kronolänsmanstjänster erfor­ drades med hänsyn till den föreslagna organisationen av dessa tjänster, och ämbetsverken intogo i sitt utlåtande den 7 juni 1913 samma" stånd­ punkt, vilken även departementet tillämpade i tabellen B. Kungl. Maj:ts befallningshavande har nu inkommit med förslag till länets indelning enligt nämnda tabell, vilket förslag upptar 4 länsmans­ distrikt i varje av de 3 fögderierna, men har därjämte avlämnat och för sin del förordat ett alternativ, upptagande 13 länsmansdistrikt, avvikande från det förra förslaget däri, att Medelstads härads domsaga erhållit 5 länsmansdistrikt. Skälet härtill uppgives vara, att länsmansdistrikten enligt det förra förslaget skulle i förhållande till de övriga distrikten i länet bliva oskäligt stora. Vid granskning av de bägge alternativen har jag iakttagit, att, under det att länsmansdistriktens folkmängd enligt det förra med 12 kronolänsmän skulle i övrigt inom länet i medeltal uppgå till omkring 7,500 å .9,500 invånare, så skulle folkmängden i Medelstadsdomsagans distrikt bliva omkring 11,000. Enligt det senare alternativet blir naturligen folk-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 211. (»7

mängdstalet mera jämnt fördelat över hela länet. I skrivelse den 13 januari 1017 har länsstyrelsen numera förklarat sig icke hava något att erinra mot det föreslagna antalet häradskrivar- och länsmansdistrikt, men föreslagit en del mindre ändringar av planen till indelning av länet i länsmandistrikt. 1 enlighet härmed har jag funnit mig böra förorda det förslag, som upptar 12 länsmansdistrikt' fördelade på 3 häradsskrivar- och 1 landsfiskalsdistrikt, vilket förslag jag alltså låtit vinna tillämpning i indelningsplanen för riket.

Kristianstads län.

Tillökning med tvä häradsskrivar distrikt.

Över Ivungl. Maj:ts befallningshavandes förslag till länets indelning i landsfogde (häradsskrivar-) och kronolänsmansdistrikt hava vederbörande fögderitjänstemän och ortsbefolkningen hörts, och därvid hava fram­ kommit vissa erinringar, vilka föranlett Kungl. Maj :ts befallningshavande att i några fall frångå sitt ursprungliga förslag. Vid granskning inom departementet av det sålunda reviderade för­ slaget hava icke några anmärkningar uppstått, vadan jag förordar den indelning, Kungl. Maj:ts befallningshavande slutligen underställt Kungl. Maj:t och som jag låtit införa i indelningsförslaget för riket. Länet skulle således erhålla 6 häradsskrivardistrikt och 23 länsmansdistrikt. Vad beträffar landsfiskalstjänstgöringen inom länet har Kungl. Maj :ts befallningshavande, med särskilt avseende på det länsstyrelsen delgivna, i departementet författade utkast till instruktion för landsfiskalerna, yr­ kat anställande inom detta län av två landsfiskaler. Sålunda har fram­ hållits, att redan de landsfiskalen påvilande årliga undersökningarna å länsmanskontor, huru tjänsterna förvaltas, draga en betydande tid, när man besinnar, att länsmännen äro 23 till antalet; att kontrollen över åklagarkallets utövande vid sju häradsrätter tager eu avse­ värd tid i anspråk, om föreskriften skall bliva något mera än en tom bokstav; att landsfiskalen utan tvivel kommer att få sig ålagda vissa utredningar, som nu anförtros kronofogdarna, samt att allt detta skulle göra tjänsten för en enda man alltför ansträngande. Utan att vilja underskatta de av länsstyrelsen sålunda anförda skäl för anställandet i länet av 2 landsfiskaler har jag, med hänsyn till länets goda kommunikationer och vid jämförelsen med andra län, ansett alle­ nast en landsfiskal böra för närvarande anställas i länet.

68 Kung!,. Maj.ls Nåd, Proposition Nr 211.

Malmöhus län.

Tillökning med ett häradsskrivardistrikt , indragning av ett länsmansdistrikt. Fögderiförvaltningskommittén hade för genomförande av sitt alter­ nativ III föreslagit, att Malmöhus län med en folkmängd å landsbygden den 1 januari 1914 av 267,832 personer skulle indelas i 5 fögderier i stället för nuvarande 6 samt 22 länsmandistrikt i stället för nuvarande 26. 1912 års sakkunniga hade i sitt förslag med den organisation, som där ifragasattes, räknat med 8 häradsskrivar- och 26 länsmansdistrikt, vilka tal gillats av Kungl. Majrts befallningshavande och lämnats utan anmärkning av ämbetsverken. Emellertid har Konungens befallningshavande, i anledning av Lim­ hamns inkorporering med Malmö stad och med erinran att inkorporering med Helsingborgs stad av Hans socken är beroende på nådig provning, genom skrivelse den 13 januari 1917 avlämnat nytt indelningsförslag upptagande 7 fögderier och 25 länsmansdistrikt. Vid granskning inom departementet av detta förslag samt av de utav ortsinvanarna och fögderitjänstemännen avgivna yttranden har jag icke funnit anledning att i något avseende frångå samma förslag, utan torde detsamma godkännas, sådant jag låtit införa det i indelningsplanen för riket.

Hallands län.

Indragning av ett häradsskrivardistrikt. Länet, som för närvarande är indelat i 4 fögderier och 11 länsmans­ distrikt, har enligt tabell B i cirkuläret den 1 september 1913 ansetts kräva 3 häradsskrivar- och 11 länsmanstjänster. I sitt den 8 februari 1913 avgivna yttrande över fögderi förvalt­ ningskommitténs samt de sakkunnigas omorganisationsförslag har Kung!. Maj:ts befallningshavande uttalat, att, om kommitténs alternativ III god­ kändes, länet kunde indelas i allenast 2 fögderier och 10 länsmansdistrikt, men att enligt de sakkunnigas förslag skulle erfordras 4 häradsskrivaroch 11 länsmanstjänster. Ämbetsverken hava emellertid ansett, att till­ räckliga skäl saknades för högre antal häradsskrivartjänster än departe­ mentet beräknat. Då enligt mitt förslag häradsskrivartjänsten skulle lämnas i huvud­ sak oförändrad, skulle det kunna ifrågasättas att bestämma fögderiernas antal till allenast tva, men med hänsyn till den ständiga ökningen av

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 69

härad sskri vargöro målen i allmänhet och vid jämförelse med förhållandena i andra län synes vara rådligast att stanna vid ett antal av 3. Mot för­ slaget till indelning av länet i 3 fögderier och 11 länsmansdistrikt hava från ortsinvunarnas sida icke framställts några erinringar. Jag förordar därför nådigt bifall till nämnda förslag. Då förslag till fögderiers och vissa länsmansdistrikts benämning ej föreligger, lärer, i händelse omorganisationen genomföres, Kungl. Maj:ts befallningshavande undfå föreskrift att inkomma med förslag i sådant hänseende.

Göteborgs och Bohus län.

Tillökning med ett länsmansdistrikt. Folkmängden å länets landsbygd den 31 december 1912 utgjorde 192,845 personer. Fördelade på 5 häradsskrivardistrikt och 21 kronolänsmansdistrikt, skulle på varje häradsskrivardistrikt komma i medel­ tal 38,569 personer och på varje kronolänsmansdistrikt 9,183. Kungl. Maj:ts befallningshavande, som i sin nu upprättade indelningsplan före­ slår 22 kronolänsmansdistrikt, åberopar, att utöver de i departements­ chefens cirkulärskrivelse den 1 september 1913 angivna grundsatser jämväl andra synpunkter måste vid en lämplig indelning beredas infly­ tande, nämligen distriktens areal, belägenhet, kommunikationsväsendet samt antalet kommuner och municipalsamhällen eller andra större befolk­ ningscentra ävensom beskaffenheten av distriktens befolkning. Någon svårighet synes emellertid icke möta att med behörigt iakttagande av nämnda grundsatser och synpunkter indela länets landsbygd i 5 härads­ skrivardistrikt. Däremot har Kungl. Maj:ts befallningshavande icke kunnat stanna vid bibehållandet av det nuvarande antalet av 21 länsmansdistrikt, trots att detta varit meningen i Kungl. Maj:ts befallningshavandes ytt­ rande över fögderiförvaltningens och de särskilt tillkallade sakkunnigas förslag, samt ämbetsverken i sitt däröver avgivna utlåtande icke avvikit från berörda mening. Kungl. Maj:ts befallningshavandes tidigare yttrande i fråga om an­ talet länsmansdistrikt hade, uppger befallningshavanden, avgivits under förutsättning, att Örgryte socken skulle under den närmaste tiden inför­ livas med Göteborg, varigenom landsbefolkningens invånarantal komme att minskas med över 20,000. Numera funnes dock icke sannolikhet för åvägabringandet av berörda inkorporation under den närmaste tiden;

och vid sådant förhållande anser Kungl. Maj:ts befallningshavande såsom

70 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 211.

en bjudande nödvändighet, att Sävedals härads länsmansdistrikt, till vilket Örgryte socken hör, uppdelas i två länsmansdistrikt. Nuvarande distrik­ tets folkmängd, nära 27,000 invånare, motsvarade nämligen ungefär folkmängden i 3 ordinära länsmansdistrikt, och distriktets befolkning, i omedelbar närhet till rikets andra stad, vore synnerligen rörlig. Oav­ sett den ökning i kronolänsmännens arbetsbörda, som den ifrågasatta nya organisationen komme att medföra, kunde man icke rättvisligen begära, att en enda man skulle kunna förvalta ett distrikt med an­ givna folkmängd och under förefintliga förhållanden. Rätteligen borde distriktet uppdelas i tre, men då Örgryte socken med 20,021 invånare, icke borde delas på 2 distrikt, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit sig böra stanna vid två, av vilka det ena skulle utgöras av Ör­ gryte socken och det andra av återstoden utav Sävedals härad, vartill fogats Råda socken för att vinna en ur förvaltningssynpunkt lämpligen avpassad befolkningssiffra. Det stora och i rask utveckling stadda Sotenäs härad om nära 14,000 personer har ock ansetts böra uppdelas på två länsmansdistrikt med hänsyn närmast till, att därinom uppstått ej mindre än nio municipalsamhällen, att den livliga stenhuggeriindustrien medförde en ytterst rörlig befolkning, samt att områdets belägenhet utefter kusten tillskyn­ dade länsmannen därstädes en del särskilda göromål. Redan nu vore kronolänsmannens arbetskrafter så tagna i anspråk inom detta distrikt, att han icke efter organisationen kunde gå i land med förvaltningen. Fördenskull föreslås, att Askims, Malmöns och Kungshamns kommuner med 8,255 invånare bilda ett distrikt samt återstoden eller Tossene och Berfendals kommuner med 5,703 invånare det andra. Sistnämnda distrikt bleve väl till folkmängden ringa, men därinom läge Hunnebostrands municipalsamhälle med sin delvis rörliga arbetarbefolkning, och distriktet vore statt i utveckling. Såsom eu motvikt mot den ökning i förvaltniugshänseende, som skulle uppkomma genom klyvning av Sävedals härads och Sotenäs härads nuvarande länsmansdistrikt, föreslår Kungl- Maj:ts befallnings­ havande dels sammanslagning av Lane härads nuvarande två distrikt till ett enda med 8,460 invånare, dels upphävandet av Styrsö och Öckerö kommuners nuvarande förening till ett länsmansdistrikt. De för­ hållanden, vilka på sin tid betingade sistnämnda förening, förefunnes numera knappast längre, sedan ångbåtskommunikationen förbättrats och motordrift i allmänhet införts även å smärre båtar. Öckerö skulle återförenas med Västra och Östra Hisings länsmansdistrikt, varemot av Styrsö socken samt de på fastlandet belägna Västra Frölunda, Nya

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 71

Varvets och Askims kommuner skulle bildas ett nytt distrikt. Åter­ stoden av det gamla Askims länsmansdistrikt eller Fässbergs och Kållereds socknar skulle därefter bilda särskilt distrikt. Samtliga nu berörda regleringar medföra, såsom man finner, bil­ dandet av ett 22:dra kronolänsmansdistrikt i länet, ett förhållande, som nödgat mig att något utförligare därvid uppehålla mig. Vad åter angår övriga omregleringar, torde jag här kunna förbigå dem. Allenast det vill jag anmärka, att den omständigheten, att Sörbygdens härads läns­ mansdistrikt med 4,060 invånare och Bullarens härads länsmansdistrikt med 3,614 invånare, änskönt de förete väl låga befolkningstal, likväl bibehållits orubbade, finner sin förklaring i dessa bygders avskilda läge, svåra kommunikationer och besvärliga terriingförhållanden. Jämväl i fråga om landsfiskalsinstitutionen har Kungl. Maj:t6 befallningshavande betonat, att två dylika tjänster erfordras för länet. Göte­ borgstrakten kräver för sin del en och kustlandskapet från Lysekil norrut en annan. Beträffande antalet landsfiskaler finner jag visserligen, att två lands­ fiskaler måhända kunna tidvis vara behövliga, men anser att man tillsvidare bör kunna stanna vid allenast en. I övrigt har jag vid övervägande av vad Kungl. Maj:ts befallningshavande anfört funnit, att goda skäl förebragts för den av länsstyrelsen uppgjorda indelningsplan och förordar att den­ samma måtte godkännas. Under förutsättning av nådigt bifall härtill har jag låtit samma plan, upptagande 1 landsfiskalsdistrikt, 5 häradsskrivardistrikt och 22 kronolänsmansdistrikt, komma till iakttagande vid uppgörandet av indelningsplanen för riket.

Alvsborgs län.

Tillökning med ett häradsskrivardistrikt och indragning av ett länsmansdistrikt. Efter att hava hört ortsbefolkningen och fögderitjänstemännen över ett med anledning av cirkidärsskrivelsen den 1 september 1913 utarbe­ tat förslag till länets indelning har Kungl. Maj:ts befallningshavande, vid förslagets insändande, tillkännagivit sig vilja modifiera detta i två hänseenden, vilka bägge dock röra allenast en eller annan kommuns förande till det ena eller andra länsmansdistriktet. För min del har jag, då antalet tjänster stämmer överens med vad jag efter ämbetsverkens hörande funnit erforderligt, icke något att emot förslaget anmärka, likasom jag håller före, att distriktsindelningen av Kungl. Maj:ts befallningshavande uppgjorts så ändamålsenlig som möj­

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

ligt. Jag förordar därför länsstyrelsens förslag, vilket återfinnes i den upprättade indelningsplanen för riket. I ovan berörda tabell B hade för Ålvsborgs län upptagits alle­ nast en landsfiskal. Kungl. Maj:ts befallningshavande bär vid när­ mare undersökning funnit av nöden, att två sådana tjänster inrättas, och anser tvivelaktigt, att de viktiga uppgifter, vilka enligt instruktionsutkastet skola tillhöra landsfiskalen, kunna fyllas ens av två sådana tjänstemän i betraktande av, att länet har 15 häradsrätter och att in­ spektionen av de 28 länsmännen jämte övriga bestyr komme att kräva ett mycket stort antal resedagar på året. Vid jämförelse med andra län har jag emellertid ansett, att en landsfiskal bör kunna tillsvidare vara tillräckligt för länet. På länet skulle alltså komma 1 landsfiskalstjänst, 7 häradsskrivartjänster och 28 kronolänsmanstjänster. Kungl. Maj:ts befall­ ningshavande torde i sinom tid undfå nådig föreskrift att inkomma med förslag till namn å fögderier.

Skaraborgs län. Indragning av ett häradsskrivar- och tre länsmansdistrikt. Vid den av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län i enlighet med civildepartementets cirkulärskrivelse den 1 september 1913 uppgjorda, efter vederbörandes hörande något modifierade plan till länets indelning i och för ifrågavarande organisations genomförande har jag icke funnit anledning till någon anmärkning. Häradsskrivardistrikten bliva av måttlig omfattning, och ehuru länsmansdistrikten i några fall, med avseende särskilt på invånarantalet, bliva något mindre än mången­ städes eljest inom riket, har jag dock icke grundad anledning att före­ slå någon ändring, helst kommunernas antal inom länet är ovanligt högt, varigenom tjänstemännens arbete, såsom lätt inses, med nödvändighet växer. Jag förordar således förslaget, sådant det upptagits uti indelnings­ planen för riket, upptagande 1 landsfiskal, 6 häradsskrivare och 24 kronolänsmän, och torde länsstyrelsen framdeles undfå befallning att in­ komma med förslag till erforderlig distriktsbenämning, där sådan sak­ nas eller förekommer något obekväm, såsom i fråga om ett och annat länsmansdistrikt synes mig vara fallet.

Värmlands län. Indragning av ett häradsslcrivardistrikt , tillökning med tvä länsmansdistrikt . Enligt vad Kungl. Maj:ts befallningshavande givit tillkänna, hava åtskilliga svårigheter vid distriktsindelningen mött särskilt i anledning

Kungl. Majts Nåd. Proposition Nr 211. 73

därav, att det med hänsyn till folkmängden ansetts nödigt att minska häradsskrivardistriktens antal från de nuvarande 7 till 6. Jag har vid indelningen ansett mig böra följa Kungl. Maj:ts befallningsbavandes förslag, enär de anmärkningar däremot, vilka försports från ortsmenigheterna och fögderitjänstemännen, torde få anses vara av Kungl. Maj:ts befallningshavande på ett tillfredsställande sätt bemötta. Allenast i ett avseende har jag funnit mig böra avvika från förslaget. Detta gäller öster Sysslets häradsskrivardistrikt, där länsmansdistriktsindelningen synts mig vara mindre tdlfredsställande, i ty att Väse härad sammankopplats med Kroppa och Lungsunds socknar. Efter under hand från orten inhämtade underrättelser har därför uppgjorts förslag till inrättande inom Östersysslets häradsskrivardistrikt av 4 i stället för 3 länsmansdistrikt, varigenom jag hoppas, att förhållandena i före­ varande avseende i denna landsdel skola bliva fullt tillfredsställande ordnade. Däremot har jag ansett, att Kungl. Maj:ts befallningshavandes an­ språk på 2 landsfiskal^ änster icke bör vinna bifall. Inom det låt vara vidsträckta länet äro polissaker och brottmål icke av relativt större mängd. Länet torde därför tills vidare böra utgöra ett landsfiskalsdistrikt. Det sålunda avfattade indelningsförslaget, upptagande distrikt för 1 landsfiskal, 6 häradsskrivare och 21 kronolänsmän, torde således böra vinna nådigt godkännande.

Örebro län.

Tillökning med ett häradsskrivardistrikt. I enlighet med det förslag, som innefattas i tabell B, har Kungl. Maj:ts befallningshavande uppgjort alternativa förslag till länets indelning i förevarande avseende, men förordar, efter att hava hört ortsbefolkningen och vederbörande fögderitjänstemän, obetingat det, som betecknats med litt. A. Väl synes enligt detta alternativ Karlskoga länsmansdistrikt med 7,45 kv. mils areal och 18,280 invånare bliva väl stort, och anled­ ningar förekomma till antagande, att detsamma måhända inom en snar framtid måste delas. Men för det närvarande lärer en annan lösning icke böra ifrågasättas, företrädesvis till följd därav, att varje länsmans­ distrikt bör ingå i allenast en domsaga eller ett tingslag. Distriktet in­ rymmer dock två större municipalsamhällen om tillhopa omkring 4,000 invånare, och utväg borde kunna beredas, ifall organisationsförslaget genomföres, att där anställa en polisman med länsmans kompetens, Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 176 höft. (Nr 211.) 10

74 KungL May.ts Nåd. Proposition Nr 211.

varigenom den väsentligaste olägenheten av distriktets stora folkmängd upphäves. Jag har därför anslutit mig till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förslag, upptagande 1 landsfiskal, 5 häradsskrivare och 17 kronolänsmän. 1 fråga om landsfiskalsinstitutionen har Kungl. Maj:ts befallningshavande uttalat tvivelsmål, huruvida en tjänsteman skall förmå uppbära den arbetsbörda, som enligt det förelagda instruktionsutkastet skulle komma att å honom vila; men då bestämt yrkande på 2 landsfiskaler ej framkommit samt länet omfattar endast 8 tingslag, därav några relativt små, och med hänsyn till länets ypperliga kommunikations­ väsende hyser jag i detta hänseende icke synnerlig tvekan och förordar alltså, att endast en landsfiskal för Örebro län anställes.

Västmanlands län.

Indragning av tre länsmansdistrikt. Länet, nu indelat i 4 fögderier, sammanfallande med domsagorna, samt 16 länsmansdistrikt, har enligt tabellen B i cirkuläret den 1 sep­ tember 1913 ansetts kräva 1 landsfiskalstjänst, 3 häradsskrivar- och 13 länsmanssysslor. Kungl. Maj:ts befallningshavande, som i utlåtande den 7 februari 1913 över fögderiförvaltningskommitténs betänkande och de särskilt tillkallade sakkunnigas förslag uttalat nödvändigheten av, att vid en eventuell omläggning av häradsskrivarnas tjänsteåligganden deras nuvarande tjänsteområden bibehölles oförändrade, har, efter inhämtande av ortsbefolkningens samt fögderi tjänstemännens yttrande över den indelningsplan, som enligt nämnda cirkulär uppgjorts, i förnyat utlåtande den 31 oktober 1913 förklarat sig hava under försöket att på ett lämp­ ligt sätt uppdela länet i 3 häradsskrivardistrikt ytterligare stärkts i sin uppfattning, att detta icke läte sig göra. Med avseende på vad sistnämnda sakkunniga i sitt den 19 de­ cember 1912 avgivna betänkande yttrat angående häradsskri varnas göromål och den lämpliga storleken av dessa tjänstemäns distrikt, har det framhållits, att distrikten bleve större, än att »tjänstemannen kan själv utföra eller åtminstone på fullt betryggande sätt över­ vaka utförandet av alla viktigare och andra huvudsakliga delar av det honom åliggande arbetet». Häradsskrivarna hava på det bestämdaste och, enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning, på goda skäl uttalat sig mot en minskning av nuvarande fögderiers antal. Vid övervägande av vad sålunda förekommit och då, med den i departementet enligt tab. B förslagsvis uppgjorda indelningen, varje

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 75

häradsskrivaldistrikt i Västmanlands lån finge i medeltal 40,000 invånare, av vilka ett stort antal tillhör den mycket rörliga gruppen av industri­ arbetare, samt enär häradsskrivarna samfällt uttalat den meningen, att ansvaret för debitering och redovisning vid sådant förhållande bleve större, än att det skäligen borde åläggas en tjänsteman, har jag, änskönt kammar­ kollegium och statskontoret synas benägna att ansluta sig till de sak­ kunnigas mening, ansett mig icke kunna i detta hänseende tillämpa den på dessa sakkunnigas yttrande grundade planen i tabellen B utan före­ slår, att Västmanlands län indelas i 4 häradsskrivardistrikt, sammanfal­ lande med den nuvarande fögderi- och domsagoindelningen. Däremot och då icke någon erinran försports emot förslaget, att länet skulle bilda 1 landsfiskals- och 13 kronolänsmansdistrikt, får jag förorda bifall till förslaget i denna del och har i enlighet med vad nu är sagt upptagit länet i indelningsplanen för riket.

Kopparbergs län. Indragning av fyra länsmansåistrikt. Kungl. Maj:ts befallningshavande har uppgjort två alternativa förslag, bägge med 6 häradsskrivai- och 31 kronolänsmansdistrikt. Skillnaden emellan alternativen avser allenast bildandet av häradsskrivardistrikten. Enligt alternativ I har Silvbergs, Gustavs och Torsångs gemensamma länsmansdistrikt förts till Västerbergslags fögderi och Ore länsmansdistrikt till Ovan-Siljans fögderi; enligt alternativ II har det förra länsmansdistriktet integrerat Fall! fögderi, det senare Nedan Siljans. Hos menigheterna och bland tjänstemännen hava ungefär lika många röster avgivits för det förra som för det senare alternativet, och Kungl. Maj:ts befallningshavande förordar alternativ I såsom medförande en på fögderierna jämnare fördelad folkmängd. Bland önskemål i avseende på länsmansdistriktens bildande, vilka av ortsbefolkningen uttalats, har jag fästat uppmärksamhet företrädesvis vid följande två. Det har av Våmhus sockens kommunalnämnd anmärkts, att Mora distrikt lämnats oförändrat. Sådant syntes nämnden otjänligt ur syn­ punkten såväl av arealen, 19,17 kv.-nymil, som av folkmängden, 12,327 invånare. Olägenheten av denna indelning kunde avhjälpas på flera, av nämnden antydda sätt. Bland dessa förekommer ett, vilket synts mig leda till målet utan att något intresse trädes för nära. Det avser, att Mora socken med undantag av Bönås by bildar Mora södra distrikt med 9,29 kv. mil areal och 9,846 invånare och att Mora norra distrikt bildas av

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Våmhus socken med Bonäs by av Mora socken samt Lillkärdals till Mora kommun hörande del av Härjedalen (Ulvsjö by och nybyggena Prästslåttåsen och Skuråsen med omkr. 50 inv.). Hetta distrikt skulle om­ fatta 0,88 kv.-mil och 2,447 invånare. D«äremot kunde, enligt kommunal­ nämndens mening, Solleröns länsmansdistrikt med areal 4,96 kv.-nymil och 1,958 invånare utan olägenhet sammanslås med det angränsande Vän­ jans länsmansdistrikt med areal 6,89 kv.-nymil och 1,991 invånare, var­ igenom en länsmanssyssla bleve disponibel för det uppdelade Mor adistriktet. Då Kung]. Majrts befallningshavande förklarat sig finna detta förslag värt allt beaktande med hänsyn till att Mora nuvarande distrikt vore både till areal och folkmängd ett av de största i länet och därjämte till formen synnerligen olämpligt, har jag velat hemställa om Infall till denna avvikelse från alternativet I. Vidare har påpekats från Malungs kommun, att den i nämnda kom­ mun ingående Tyngsjö kapellförsamling om cirka 2 kv.-mils areal och 848 invånare borde föras till Malungs länsmansdistrikt och icke, såsom i förslaget, till Järna och Äppelbo socknars distrikt. Icke heller emot detta förslag har Kungl. Maj:ts befallningshavande ställt sig avvisande. Jag har därför velat förorda jämväl denna ändring och, under förut­ sättning av Eders Kungl. Maj:ts bifall till de nu av mig angivna jämkningsförslagen, låtit uppställa distriktsindelningsplanen för riket, 'i vad Kopparbergs län rör, i enlighet med alternativet 1, jämkat på sätt nyss är sagt. Kungl. Maj:ts befallningshavande har äskat uppförande å stat av 2 lands fiskalstjänster. Jag har i anledning av detta förslag hyst en viss tvekan, huruvida en landsfiskalsbefattning kunde vara tillräcklig för länet, som är synnerligen vidsträckt. Men med de ypperliga kom­ munikationer det besitter, enkannerligen i de tätare bebyggda delarna, kommunikationer, som inom närmaste framtiden torde bliva än mer förbättrade med tillkomsten av nya beslutade eller föreslagna järnvägar, och då folkmängden icke avsevärt överstiger den i Gävleborgs län, med vilket länet jämväl i övrigt är ganska likställt, och för Gävleborgs län endast en landsfiskal föreslagits, har jag trott mig för närvarande kunna stanna vid en landsfiskal för Kopparbergs län.

Gävleborgs län.

Tillökning med tvä häradsskrivardistrikt, indragning av ett länsmansdistrikt. Fögderi tjänstemän samt ortsbefolkningen, vilka hörts över det av Kungl. Maj:ts befallningshavande i enlighet med civildepartementets cir­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 77

kulär den 1 september 1913 utarbetade indelningsförslag, hava icke däremot framställt några anmärkningar, som föranlett Kungl. Maj:ts befallningsliavande att vidtaga jämkningar i förslaget. Väl har jag vid förslagets granskning funnit, att flera länsmansdistrikt däri framträda med synnerligen låg både areal och folkmängd, men med den kännedom, jag äger om detta läns förhållanden såväl i fråga om kommunikations­ leder som eljest, har jag icke tilltrott mig kunna föreslå någon minsk­ ning i distriktens antal. Det tämligen rundliga antalet länsmansdistrikt i länet torde tillvidare i viss grad motivera anställandet av endast eu landsfiskal i länet. Jag hemställer således om godkännande av förslaget, sådant det införts i distriktsindelningen för riket och således upptagande 1 lands­ fiskal, 6 häradsskrivare och 28 kronolänsmän.

Västernorrrlands län.

Indragning av ett länsmansdistrikt. Detta län skulle enligt den inom departementet förslagsvis utarbetade planen bibehållas vid nuvarande antal fögderier och länsmansdistrikt, vari­ genom medeltalet invånare skulle bli i varje häradsskrivardistrikt 37,135 och i varje länsmansdistrikt 7,427. Dessa tal hava synts lämpliga för ett län med Västernorrlands geografiska omfattning och dess relativt starka utveckling. Vid den av Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslagna indel­ ningen hava ej kunnat undvikas sådana motsatser som emellan Alnö distrikt om 0,69 kv.-nymil och 7,068 invånare samt Anundsjö distrikt om 26,59 kv.-nymil och 7,802 invånare. Emot förslaget hava framställts några erinringar, såsom att Selångers och Tima distrikt, vilka bibehållits oförändrade, borde sammanslås, att det nya Högsjö distrikt om 2,78 kv.-mil med 4,643 invånare knappast kunde taga en länsmans tid i anspråk, att de av Kungl. Maj:ts befall­ ningshavande sammanslagna Nätra och Sidensjö distrikt borde fort­ farande utgöra vart för sig ett distrikt, att Sollefteå distrikt om 10,83 kv.-mil med 12,603 invånare bleve för stort o. s. v. Lika med Kungl. Maj:ts befallningshavande kan jag icke fästa av­ seende vid dessa erinringar i annan mån än såvitt rörer den ifrågasatta sammanslagningen av Selångers och Tuna nuvarande distrikt. Det förra håller 3,64 kv.-mil med 4,924 invånare, det senare 6,04 kv.-mil med 6,898 invånare, och med hänsyn till att de tätare bebyggda delarna ligga jämförelsevis koncentrerade, anser jag att dessa distrikt böra sammanslås till ett. Visserligen finnas i Västernorrlands län distrikt med än mindre

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

areal såsom Sköns om 0,47 kv.-mil ock Alnö om 0,69 kv.-mil, men de hysa stort invånarantal, nämligen 11,605 i det förra och 7,068 i det senare, ock befolkningen tillhör företrädesvis industrien. Jag föreslår således, att antalet länsmansdistrikt inskränkes till 29 därigenom, att Selångers ock Tuna distrikt sammanslås till ett. Mot häradsskrivardistriktens antal och sammansättning enligt för­ slaget kar jag icke någon erinran. yad beträffar landsfiskalsinstitutionen, nttalar sig Kungl. Maj:ts be­ fallningskavande visserligen för anställandet inom länet av 2 landsfi­ skaler, men synes mena, att länet ändock skulle utgöra ett enda distrikt, detta synbarligen i avsikt att Kungl. Maj:ts befallningskavande därige­ nom friare kunde disponera dessa tjänstemän, varhelst behov av deras verksamhet yppade sig. Denna fråga synes mig icke behöva i detta sammanhang prövas, men jag har velat omnämna densamma. I skrivelse den 13 januari 1917 förklarar Kungl. Maj:ts befallningshavande sig godkänna indelningsplanen, men anmärker att, när den ifrågasatta tvärbanan mellan Hoting och stambanan kommer till stånd, anledning lärer uppstå att indraga ett eller flera länsmansdistrikt. Jag hemställer sålunda, att distriktsindelningen, sådan den uti in­ delningsplanen framställts, måtte godkännas. Den upptager 2 lands­ fiskaler, 6 häradsskrivare och 29 länsmän.

Jämtlands län.

Indragning av ett länsmansdistrikt. Från ortsbefolkningens sida ävensom från en och annan av fögderi­ tjänstemännen hava visserligen försports vissa erinringar emot det av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt cirkuläret den 1 september 1913 upprättade förslag till länets nya indelning, men dessa erinringar hava av länsstyrelsen bemötts med sådana skäl, att jag för min del funnit mig böra förorda nådigt godkännande av Kungl. Maj:ts befallningshavandes förslag, sådant det införts uti indelningsplanen för riket. Vad angår antalet landsfiskaler inom Jämtlands län har visserligen Kungl. Maj:ts befallningshavande framhållit behovet av 2 sådana tjänste­ män och därvid företrädesvis åberopat länets obestridliga vidsträckthet och de många kronolänsmansdistrikten. Men å andra sidan vill jag an­ märka, att av länets nuvarande fyra kronofogdar tre ansetts kunna taga sin bostad i Östersund och allenast kronofogden i södra fögderiet har bott inom sitt fögderi, nämligen i Sveg. Då jämväl järnvägskommunikationerna i Jämtlands län under senare åren väsentligt förbättrats

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 79

och under närmaste tiden bliva ytterligare avsevärt utvecklade, håller jag före, att Jämtlands län, åtminstone tillsvidare, kan betjänas med en lands­ fiskal. Erfarenheten torde efter några år visa, om detta antagande vederlägges, och Kungl. Maj:t lärer då ej underlåta att härutinnan före­ slå en förändring. Tillsvidare föreslår jag således för länet 1 landsfiskal, ävensom 4 häradsskrivare och 25 kronolänsmän.

Västerbottens län.

Tillökning med ett liäradsskrivardistrikt. Förslaget till länets nya indelning i länsmansdistrikt överensstäm­ mer i huvudsak med den nu gällande; men då det ansetts icke möta någon avsevärd olägenhet att sammanslå Nysätra och Lövångers skilda distrikt till ett, som med 9,47 kv.-mils areal och 7,774 invånare ändock komme att bliva ett av länets minsta distrikt, har den sålunda disponibla länsmanslönen ansetts böra användas i och för en uppdelning av Vilhelmina distrikt i två. I betraktande av att Vilhelmina distrikt innehåller 87,51 kv.-mil har jag funnit denna åtgärd synnerligen lämplig. Det norra distriktet av sagda socken komme att omfatta en befolkning av 3,283 personer, det södra av 4,314 invånare; och vad beträffar den geografiska gräns­ linjen har Kungl. Maj:ts befallningshavande såsom sitt upptagit ett av kronofogden i lappmarksfögderiet utarbetat förslag. Indelningen framträder uti den plan, som jag låtit införa i riksindelningsplanen, upptagande distrikt för 4 häradsskrivare och 26 krono­ länsmän förutom 2 landsfiskaler. Vad beträffar de två landsfiskalsdistrikt, som för länet ansetts erfor­ derliga, har länsstyrelsen föreslagit, att vartdera skulle omfatta 13 läns­ mansdistrikt, det ena Nordmalings, Bjurholms, Umeå södra och norra, Vännäs, Sävars, Degerfors, Bygdeå, Fredrika, Åsele, Vilhelmina södra och norra samt Dorotea distrikt, och det andra de återstående distrikten, nämligen Nysätra och Lövångers, Burträsks, Skellefteå södra och norra, Jörns, Norsjö, Byske, Malå, Lycksele södra och norra, Stensele samt Tärna och Sorsele distrikt.

Norrbottens län.

Tillökning med ett häradsskrivar- och fyra länsmansdistrikt. Efter ortsinvånarnas och fögderitjänstemännens hörande över ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande i enlighet med cirkuläret den 1 september 1913 uppgjort förslag till distriktsindelning har Kungl. .

BO Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 211.

Maj:ts befallningshavande i sitt förslag den 28 november samma år något modifierat det ursprungliga. Vad häradsskrivardistrikten beträffar, bar sålunda den ursprungliga planen att låta dessa sammanfalla med domsagorna måst övergivas i anseende till nödvändigheten att sörja för att genom folkmängdens jäm­ nare fördelning häradsskrivarna skulle säkrare än eljest varit möjligt bliva i tillfälle att verkligen hinna utföra sina mångskiftande bestyr. De särskilda distrikten enligt det definitiva förslaget komma att omfatta sammanhängande och icke oformliga områden. Ett önskemål därvid, av vilket icke den minsta olägenhet för tjänsten skulle uppstå, vore dock, att nuvarande häradsskrivare i Haparanda och Luleå, som väl finge övertaga Torneå och Luleå distrikt, kunde få kvarbo i nämnda städer. Beträffande länsmansdistrikten uttalar sig Kungl. Maj:ts befallnings­ havande med anledning av särskilda yrkanden på följande sätt. Genom kungl. brevet den 25 maj 1900 hade Ålvsby distrikt på visst sätt reg­ lerats, men då kommunikationsförhållandena genom framdragande av bibanan från Ålvsbyn till Piteå väsentligen förbättras, tillstyrker Kungl. Maj:ts befallningshavande ett väckt förslag därom, att Markbygden skiljes från Ålvsby länsmansdistrikt och lägges till Piteå södra distrikt, från vilket å andra sidan skulle avskiljas, för att läggas till Piteå norra distrikt, byarna Pitholm och Bondön ävensom övriga öster om Piteå stad och norr om Pite älv belägna byar och lägenheter. Det hade ifrågasatts att dela Gällivare distrikt i tre, men av skäl, som Kungl. Maj:ts befallningshavande anfört, inskränktes förslaget till två distrikt, det ena Hakkas distrikt med vissa uppgivna byar, och det andra Gällivare distrikt, omfattande återstoden. Likaså föreslås en delning av Jukkasjärvi socken i två distrikt, det västra, Kiruna distrikt, och det östra, Vittangi distrikt. Gränsen syntes böra sammanfalla med den, som varder bestämd för Vittangi kapellförsamling. Beträffande Överluleå och Nederkalix båda länsmansdistrikt uttalar länsstyrelsen i sin skrivelse den 28 november 1913, att dessa med hänsyn till areal och folkmängd samt göromålens omfattning vore jämförelsevis stora, men att länsstyrelsen dock för det dåvarande icke ansett sig böra påkalla någon delning av dem. I skrivelse den 13 januari 1917 förkla­ rar länsstyrelsen emellertid, att det numera vore oundgängligen nödvändigt, att vartdera länsmansdistriktet uppdelas i två länmansdistrikt. Nederkalix distrikt skulle då kunna uppdelas i Nederkalix distrikt med 11,587 invånare enligt 1915 års folkmängdsuppgifter och Töre distrikt med 4,312 invånare enligt samma uppgifter, vartdera samman­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 81

fallande med de territoriella församlingarna. En delning av Överluleå distrikt efter de två socknarna i överluleå och Edefors distrikt skulle däremot icke kunna anses tillfredsställande. Med hänsyn till den stora skillnaden i folkmängd inom dessa två socknar (år 1915 resp. 14,025 och 2,852) borde tydligen vissa delar av Överluleå socken föras till Edefors länsmansdistrikt. Med avseende på Gellivare distrikt förklarar länsstyrelsen, att den i Malmberget anställde, av Luossavara—Kirunavara aktiebolag enligt nådig föreskrift avlönade extra länsmannen fort­ farande bör bibehållas och honom eventuellt tilldelas ett något utökat tjänstområde. I anslutning till vad länsstyrelsen anfört finner även jag nödigt, att Överluleå och Nederkalix länsmansdistrikt vartdera uppdelas i två distrikt. Beträffande indelningsförslaget, som slutligt kompletterats genom länsstyrelsens skrivelse i ämnet den L9 mars 1917, har jag i övrigt icke funnit något att anmärka utan förordar detsamma, sådant jag låtit införa det i indelningsplanen för riket, upptagande distrikt för 2 landsfiskaler, 5 häradsskrivare och 22 kronolänsmän. Länsstyrelsens förslag om länets uppdelning i två landsfiskalsdistrikt innebär ett sydligt distrikt, omfattande nuvarande Luleå och Piteå fög­ derier, samt ett nordligt, omfattande Kalix och Torneå fögderier.

I enlighet med det anförda har riket förslagsvis indelats i lands­ fiskalsdistrikt samt fögderier och länsmansdistrikt på sätt som inhämtas av följande tabell.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 176 käft. (Nr 2117) 11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 83

6 Förslag till avlöningsförmåner för fögderitjänstemännen.

a. Landsfiskalerna. Fögderiför­ Med avseendo å avlöningsförmånerna för landsfiskalerna har fögderivaltnings­ förvaltningskommittén, som i sitt alternativ II föreslagit sådana tjänstemän, kommittén. framhållit, att landsfiskal med hänsyn till de stora kompetensfordringar, som ställts å honom, och vikten av, att han i sitt betydelsefulla arbete såsom överordnad åklagare och polischef bleve oberoende av extrainkomster, måste tillerkännas jämförelsevis goda avlöningsförmåner. Då det emellertid synts kommittén troligt, att landsfiskalstjänsterna komme att rekryteras med yngre personer, särskilt andre och tredje länsnotarier, ansåg kom­ mittén, att begynnelseavlöningen skulle kunna sättas något lägre än eljest och tjänstemannen i stället tillgodoses med ett tredje ålderstillägg. Kommittén föreslog i enlighet härmed avlöningsförmånerna för landsfiskalen sålunda: lön 2,800 kronor, tjänstgöring spenning ar 1,800 kronor, tre ålderstillägg , vart och ett å 500 kronor, att utgå efter respek­ tive 5, 10 och 15 års tjänstgöring, samt ortstillägg med 400 kronor för landsfiskal i Stockholms län och med 200 kronor för landsfiskal i Jämt­ lands, Västerbottens och Norrbottens län. Kommittén, som tänkt sig landsfiskalen placerad ute i länet och icke såsom tjänsteman vid länsstyrelsen, ansåg vidare landsfiskalen böra tillerkännas förvaltningsbidrag till täckande av kostnader för tjänstlokal och expenser m. m. samt beräknade detta till 600 kronor, 4Ö0 kronor och 200 kronor allt efter den grupp av län, som landsfiskalen tillhörde. För tjänstresor föreslogs reseersättning enligt 4:de klassen i resereglementet, dock utan rätt till dagtraktamente. Kommittén befarade nämligen att, om landsfiskal tillerkändes även dagtraktamente, statsverket skulle få vidkännas större utgifter än nödigt vore.

Sakkunniga Sakkunniga av år 1912 hava funnit kommitténs förslag angående lön | av 1912. och ålderstillägg för landsfiskalerna fullt motiverat och icke haft något att däremot erinra. Mot förslaget i övrigt har anförts, att ortstillägget lämpligen borde utgå med belopp och på sätt, som vore gällande beträffande ortstillägg för åtskilliga l:ste länsnotarier m. fl., samt att tjänstgöring spenning ärna syntes böra efter en indelning av länen i klasser sättes till 1,800 kronor i lista klassens län, 1,700 kronor i 2:a klas­ sens län och 1,600 kronor i 3:dje klassens län. Det av kommittén föreslagna förn ältning sbidrag et ansågo de sakkun­ niga icke erforderligt, då enligt deras förslag landsfiskalen skulle anställas i länsstyrelsen och således därstädes erhålla tjänstlokal samt nödiga skrivmaterialier m. m.

84 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Vid resor i tjänsten borde landsfiskalen åtnjuta icke blott reseersätt­ ning utan jämväl dagtraktamente. De sakkunniga, som tänkt sig, att Kungl. Maj:ts beiällningshavande lämpligen borde äga pröva befogenheten av landsfiskalens tjänstresor i länet, hade nämligen icke funnit några betänk­ ligheter behöva möta mot att honom tillerkändes även dagtraktamente. De hade även funnit det synnerligen angeläget, att han finge full ersättning för sina reseutgifter, så att hans ordinarie löneförmåner icke behövde tagas i anspråk härför, vilket säkerligen komme att menligt inverka på hans intresse för sådana tjänståligganden, som erfordrade resor. Till upprätthållande av landsfiskalsgöromålen i Gottlands län, där sär­ skild landsfiskal icke ansågs erforderlig, föreslogs ett årligt arvode av 1,200 kronor.

Länsstyrel­ Länsstyrelserna hava i allmänhet funnit de av de sakkunniga före­ serna. slagna löneförmånerna för landsfiskalerna vara för knappt tilltagna och påkalla förhöjning, om man skulle kunna förvänta att på tillfreds­ ställande sätt kunna rekrytera dessa tjänster. Vidare hava åtskilliga länsstyrelser ansett, att landsfiskalen borde av organisatoriska skäl placeras ute i länet och icke vid länsstyrelsen, och att således sär­ skilt förvaltningsbidrag vore erforderligt. Flertalet av de länsstyrelser, som avgivit förslag till löneförmåner för landsfiskalen, hava föreslagit dessa löneförmåner sålunda: lön 3,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor, 3 ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring, förvaltningsbidrag 500—800 kronor samt ortstillägg i förekommande fall. Slutligen har Kungl. Majrts befallningshavande i Gottlands län före­ slagit, att arvodet för landsfiskalsgöromålens bestridande inom länet skulle höjas till 2,400 kronor, enär, om länsnotarien finge förordnande att bestrida nämnda göromål, dennes behållning av uppdraget bleve alltför ringa, särskilt om han nödgades under ledighet för resor i tjänsten avstå från sina tjänstgöringspenningar å länsnotariebefattningen. Ämbetsverken. Åven ämbetsverken hava funnit de av de sakkunniga föreslagna löneförmånerna för landsfiskalerna böra höjas. Då stora anspråk måste ställas på de personliga egenskaperna hos dem, som erhölle landsfiskalsbefattningarna, torde, enligt ämbetsverkens för­ menande, skickliga sökande knappast kunna förväntas anmäla sig, med mindre tillräckligt lockande avlöningsförmåner erbjödes. Då vidare åt platsernas innehavare, om de skulle kunna med framgång utföra de dem åliggande uppdragen, måste tillförsäkras en auktoritativ ställning, syntes ock nödigt, att de i lönehänseende bleve jämförelsevis gynnsamt utru­ stade. Med hänsyn till befattningarnas ställning inom förvaltningen

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 211. 85

torde dot, mena ämbetsverken, få antagas, att befattningarna i regel icke komnie att bliva över gångsplatser, ett förhållande, vartill hänsyn ock måsto tagas vid löneförmånernas bestämmande. Om de ifrågavarande tjänsterna skulle organiseras i tanke på att, såsom de sakkunniga synas hava avsett, rekryteras med yngre personer, särskilt andra och tredje länsnotarie!', skulle, enligt ämbetsverkens övertygelse, institutionen redan från begynnelsen äventyras, och därför borde icke löneförmånerna regle­ ras med tagen hänsyn till en sådan anordning. Ämbetsverken hava ansett de nya landsfiskalernas löneförmåner böra sättas till lika belopp med lönerna för andra gradens tjänster i de centrala ämbetsverken, och alltså bestämmas till, förutom ortstillägg, lön 3,600 kronor, tjänstgöringspenningar 1,800 kronor, och två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor. Med erinran att vad som anförts emot landsfiskalernas placering såsom tjänstemän i länsstyrelserna syntes förtjäna uppmärksamhet, hava ämbetsverken framhållit, att därest landsfiskalerna placerades ute i länen, vissa förvaltningsbiarag borde lämnas dem. Arvodet till upprätthållande av landsfiskalsgöromålen å Gottland har även synts ämbetsverken vara väl knappt beräknat och böra något förhöjas. Beträffande landsfiskalens avlöningsförmåner och tjänsteställning hava Framställ­ ning från en slutligen åtskilliga, flyttningsskyldighet underkastade kronofogdar i under­ del krono­ dånig skrivelse den 29 oktober 1916 — med vidhållande av tidigare fogdar. i ämnet uttalad åsikt, att de icke vore skyldiga att låta sig förflyttas till annan tjänst än kronofogdetjänst — hemställt, att avlöningsförmånerna för landsfiskalen, som borde givas en lika självständig tjänsteställning som den nuvarande kronofogden, måtte bestämmas till 4,500 kronor be­ gynnelseavlöning och 1,200 kronor förvaltningsbidrag med tre ålders­ tillägg vartdera å 500 kronor samt landsfiskalen berättigas åtnjuta en månads kostnadsfri semester. Departements­ I likhet med vad ett stort antal Kungl. Majtts befallningshavandechefen. och ämbetsverken anfört finner jag, att löneförmånerna för landsfiska­ lerna böra bestämmas något högre, än de sakkunniga föreslagit. Vid denna frågas avgörande synes mig, att man måste i främsta rummet taga hänsyn till de för tjänsten tillämnade kompetensfordringar. Men dessutom får frågan ses ur synpunkten av, att ifrågavarande tjänster i många fall torde komma att rekryteras med innehavare av länsnotariebefattning och böra för dessa i viss mån ersätta den genom kronofog­ detjänsternas indragning uppkommande minskning i befordringsutsikterna, samt att landsfiskalen, såsom enligt mitt förslag inrangerad i länsstyrel­

86 Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 211.

sen, i större eller mindre utsträckning blir ett av dess organ, som dock i regel måste betrakta sin tjänst såsom slutplats. Jag anser således, att avlöningsförmånerna för landsfiskal måste sättas ej så oväsentligt högre än för länsnotarie, så att de komma i skä­ ligt förhållande till vad i tidigare förslag avsetts för kronofogdarna. I länsnotariernas avlöning, som frånsett ortstillägg nu utgör för förste länsnotarie 3,600 kronor jämte två ålderstillägg å 500 kronor att utgå efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring och för övriga länsnotarier 3,200 kronor med enahanda ålderstillägg, ämnar jag ej föreslå någon annan ändring, än att tjänstemännen tillerkännas ett tredje ålderstillägg. I anslutning till det anförda och då landsfiskalstjänsterna sannolikt i regel komma att rekryteras med relativt yngre tjänstemän, vilket medgiver att större del av slutavlöningen än eljest vore möjligt kan utgöras av ålderstillägg, föreslår jag, att landsfiskalerna erhålla 3,400 kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar samt tre ålderstillägg, vartdera å 500 kronor att utgå efter 5, 10 och 15 års tjänstgöring. Härvid har jag icke förbisett den eventualiteten, att länsnotarie vid befordran till landsfiskalstjänst kan hava med invänta ålderstillägg upp­ nått högre avlöning än begynnelseavlöningen för landsfiskal. Detta förhållande, vilket med de löneförmåner, som föreslås för andra tjän­ stemän inom landsstaten, även i övrigt kan uppkomma vid en persons övergång från en tjänst till en annan, anser jag kunna, i huvudsaklig överenstämmelse med vad som för närvarande gäller för läroverkslärarna, ordnas på det sättet att, om tjänsteman i landsstaten vid befordran från en tjänst till en annan redan intjänat högre avlöning i den förra än begynnelseavlöningen i den senare, honom skola omedelbart tillgodoföras så många, ålderstillägg i den nya tjänsten, som erfordras för att hans avlöning, i vad den utgöres av lön, tjänstgöringspenningar och ålders­ tillägg, i sistnämnda befattning icke skall understiga den avlöning av samma slag, han senast åtnjutit i den förra. Då enligt organisationsplanen landsfiskalen skall placeras i länssty­ relsen, erfordras icke för honom förvaltningsbidrag. I den mån på grund av bristande utrymme inom vederbörande länsstyrelses arbetslokaler sär­ skild expedition för landsfiskal måste tillsvidare förhyras, lära kostnaderna härför kunna utgå av öde huvudtitelns anslag för skrivmaterialier och expenser, ved m. m. Ortstillägget anser jag skäligen böra bestämmas till 400 kronor i Stockholms län och 200 kronor i övriga län, där ortstillägg utgår. Vid beräkningen av förenämnda löneförmåner har jag icke förbisett, att landsfiskalen kan i någon mån komma i åtnjutande av sportler. Av skäl, som i annat sammanhang angivits, anser jag, att uppehål-

Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 89

Uti underdånig skrivelse den 2(5 januari 1910 Lar Sveriges härads- Framställ­ ning från skrivarförening anhållit om förbättrade avlöningsförmåner och uttalat Sveriges vissa önskemål i fråga om häradsskrivarnas tjänstarbete. Rörande inne­ häradsskrivarförhållet av denna framställning, över vilken fögderiförvaltningskommittén ening. på sin tid avgivit yttrande, tillåter jag mig hänvisa till kommitténs be­ tänkande sidorna 433—435 samt anmärker här endast, hurusom fram­ ställningen avsåg, att häradsskrivarna borde befrias från arbetet med upprättandet av röstlängder för val till riksdagens andra kammare eller om så ej skedde erhålla ersättning för arbetet, att ersättning jämväl måtte utgå för be­ sväret med prästvalslängders uppgörande, att provisionen för debitering av brandstodsmedel borde höjas så, att den komme att utgå efter samma grunder som provisionen för debitering av landstingsmedel, samt att de i 1909 års proposition föreslagna avlöningsförmåner borde så till vida höjas, att lönen sattes till 2,700 kronor och förvaltningsbidraget be­ stämdes att utgå med 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal av be­ folkningen.

Fögderiförvaltningskommittén har av skäl, som angivas i dess be­ Fögderiförvaltnings­ tänkande sidorna 435—442, avstyrkt nyss berörda framställning, ej blott kommittén. i vad den avser häradsskrivarnas befriande från deras arbete med upp­ rättande av röstlängder för val till riksdagens andra kammare, utan även såvitt densamma angår särskild ersättning till häradsskrivarna för nämnda arbete och besväret med prästvalslängders uppgörande. Beträffande förslaget om höjning av provisionen för debitering av brandstodsmedel föreslog kommittén, att densamma måtte höjas att utgå i likhet med provisionen för debitering av övriga försäkringsavgifter. I sammanhang härmed har kommittén uttalat såsom sin åsikt, att då till följd av debiteringsposternas stora antal icke heller arbetet med indriv­ ningen och redovisningen av brandstodsavgifterna kunde anses skäligen betalt med den därför nu utgående provisionen, även för kronofogdarna provisionen borde höjas på nyss angivna sätt. För bedömande av, huruvida och i vad mån häradsskrivarnas av­ löningsförmåner erfordrade förhöjning, hade fögderiförvaltningskommittén sökt utreda, huru stor nettoinkomst häradsskrivarna kunde anses hava av sin tjänst. Av denna utredning, som grundade sig på infordrade uppgifter om häradsskrivarnas extra inkomster i tjänsten, deras utgifter och beräknade kostnader i och för tjänsten samt deras förvaltningsbidrag, allt år 1909, och vars resultat sammanförts i tabell XVI vid kommittébetänkandet, hade kommittén funnit framgå, dels att i endast Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 176 käft. (Nr 211.) 12

90 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

15 fall häradsskrivarnas extra inkomster i tjänsten varit mindre än med densamma förenade utgifter, medan däremot i Övriga fall över­ skott uppstått, så att förvaltningsbidraget därjämte blivit behållen in­ komst, dels ock att behållningen på extra inkomsterna utgjort för 33 häradsskrivare högst 500 kronor, för 28 501—1,000 kronor, för 22 1,001—1,500 kronor, för 10 1,501—2,000 kronor, för 7 2,001— 3,000 kronor och för 3 mer än 3,000 kronor. \ idare inhämtades av kom­ mitténs tabell XIV, att i de fall, där extra inkomsterna icke räckt till gäldande av utgifterna, överskottet i 2 fall icke heller kunnat helt täckas med förvaltningsbidraget, varemot i övriga fall å förvaltningsbidraget uppstått behållning, som i 5 fall understigit, men i 8 fall överstigit 500 kronor. Det vill synas, säger kommittén, att i de fall, där extra in­ komsterna icke räckt till de av häradsskrivarna uppgivna kostnaderna i tjänsten, detta berott på särskilda förhållanden såsom sjuklighet hos tjänsteinnehavaren, varav följt ökat anlitande av tjänstebiträde, eller också på att utgifterna för tjänsterum, resor i tjänsten och expenser, såsom framginge av motsvarande utgifter för övriga häradsskrivare, be­ räknats alldeles för högt. Det visade sig sålunda, att för det ojämförligt största antalet häradsskrivare förvaltningsbidraget utgjorde behållen in­ komst och att därutöver debetsedellösen och provisioner och övriga extra inkomster i tjänsten lämnade ej så oväsentligt överskott. Då för­ valtningsbidraget i genomsnitt kunde beräknas till ungefär 1,000 kro­ nor, skulle alltså häradsskrivarens nettoinkomst av tjänsten, då ålderstillägg och behållen extra inkomst ej medräknades, i medeltal uppgå till 4,200 kronor. Vid dessa beräkningar hade hänsyn icke tagits till den ersättning, vilken utginge till häradsskrivarna för bestyret med röst­ längderna för val till riksdagens andra kammare, detta emedan kom­ mittén ansett, att häradsskrivarna icke borde åtnjuta särskild ersättningför ifrågavarande arbete. Enligt kommitténs mening borde förut angivna behållna inkomst för en tjänsteman med häradsskrivares utbildning icke anses otillräcklig, och kommittén ansåg icke, att av densamma föreslagen ökning av fög­ deriernas storlek skulle vålla någon minskning i nämnda inkomst, då de stegrade omkostnaderna för tjänstens skötande skulle täckas av den med samma ökning förbundna tillväxten av provisionerna och förvaltnings­ bidraget. O Beträffande förvaltningsbidraget erinrade kommittén, att detta för närvarande utginge efter två olika grunder, nämligen dels med 7 5 kronor för varje börjat dels ock med lika belopp för varje fullt 5,000-tal av folkmängden i distriktet, vilket senare dock beviljats såsom tillfällig

»2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

nuvarande häradsskrivaren, kunde de av kommittén för häradsskrivare föreslagna avlöningsförmåner anses böra skäligen förslå även för lands­ fogden. »Emellertid», säga de sakkunniga, »torde få medgivas, att landsfogdetjänsten kommer att bliva, visserligen icke kvantitativt, men däremot obestridligen kvalitativt betydelsefullare än den nuvarande häradsskrivartjänsten, särskilt därigenom att landsfogden skulle få krono­ fogdens nuvarande arbete med redovisning av utskylder och böter sig ålagt. Någon förbättring av hans avlöningsförmåner i förhållande till de av kommittén för den nuvarande häradsskrivaren föreslagna syntes därför påkallad och kunna ifrågasättas även av det skål, att landsfogdetjänsten borde med avseende på dess betydelse för statsmedelredo­ visningen bliva en god och eftersökt syssla.» I detta avseende hava de sakkunniga uttalat såsom sin mening att, i händelse provisionerna å brandstodsmedel bestämdes enligt fögderiförvaltningskommitténs förslag, det bleve i avlöningshänseende tillbörligen sörjt för landsfogdarna, om deras lön och tjänstgöringspenningar höjdes, utöver vad kommittén i nämnda hänseende föreslagit, med tillhopa 400 kronor. Detta belopp ansågo de sakkunniga böra fördelas å lön och tjänst­ göringspenningar. För att tjänstgöringspenningarna, som av kommittén föreslagits till 1,000 kronor, skulle utgöra skälig ersättning även till den, som i egenskap av vikarie skötte landsfogdetjänst, borde tjänst­ göringspenningarna lämpligen ökas med 200 kronor till 1,200 kronor; återstoden eller 200 kronor skulle läggas på lönen, som därigenom komme att uppgå till 2,600 kronor. Bestämdes lön och tjänstgörings­ penningar till nämnda belopp, vunnes för tjänstemannen en avsevärd, men av omständigheteima påkallad, förbättrad ställning i fråga om pension samt inkomst under tjänstledighet.

Länsstyrel­ Såväl länsstjnelserna som ämbetsverken hava lämnat de sakkunnigas serna och förslag till löneförmåner för häradsskrivarna utan erinran, varvid från ämbetsverken en del länsstyrelser emellertid framhållits, att den arbetsbörda, som en­ ligt de sakkunnigas förslag skulle påläggas häradsskrivaren, säkerligen bleve större än den, som påvilade den nuvarande häradsskrivaren i ett fögderi av jämförlig storlek.

Senare fram­ I underdånig skrivelse den 14 februari 1916 har Sveriges häradsställningar från Sveriges skrivarförening anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, häradsskri- att häradsskrivarna icke ålades verkställa sådan uträkning, som omförvarförening. mäles i 2 § av nådiga kungörelsen den 11 december 1914 angående tillämpning av lagen den 9 december 1910 om indragning till statsver-

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 211. 93

ket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför, utan att denna uträkning måtte företagas å landskontoren. Från de yttranden över denna framställning, vilka avgivits av samt­ liga länsstyrelser samt kammarkollegium, torde jag böra anmärka följande. Flertalet länsstyrelser likasom ämbetsverken hava icke funnit tvekan råda om häradsskrivarnas skyldighet att verkställa ifrågavarande uträkningar, och även de länsstyrelser, som icke direkt iittalat denna mening, hava avstyrkt framställningen. Beträffande det i sammanhang med den före­ liggande frågan uppkomna spörsmålet, att härad sskri varna skulle tiller­ kännas ersättning för uträkningarnas verkställande, ställa sig flera läns­ styrelser avvisande till detta förslag, under det att andra av billighetshänsyn förordat särskild ersättning. Under erinran, att frågan om ersätt­ ning till häradsskrivarna för ifrågavarande arbetes utförande likasom i viss mån spörsmålet, huruvida arbetsuppgiften borde tillhöra fögderiför­ valtningen, sammanhängde med frågan om fögderiförvaltningens omor­ ganisation och ny lönereglering för häradsskrivarna, hava ämbetsverken ifrågasatt en sådan anordning av förevarande arbete, att vederbörande länsstyrelse efter prövning i varje fall av föreliggande omständigheter må kunna, i den mån sådant låter sig göra utan ett skadligt åsido­ sättande av vederbörande häradsskrivares tjänsteåligganden i övrigt, ålägga denne verkställa den eller de uträkningar, vilka landskontoret med hän­ syn till sina övriga göromål icke kan medhinna, därvid ämbetsverken tänkt sig möjligheten, att häradsskrivarna för av arbetet orsakade sär­ skilda kostnader borde i någon form beredas ersättning. Vidare har Sveriges häradsskrivareförening dels i anledning av sa,kkunnigas av år 1912 organisationsförslag inkommit med underdånigt yttrande den 18 januari 1913 och särskild underdånig framställning den 1 oktober 1914, innefattande vissa önskemål i fråga om häradsskri­ varnas tjänstbestyr och avlöningsförmåner, dels ock, med föranledande av tillkallade sakkunnigas promemoria av den 31 augusti 1916 rörande fögderiförvaltningsfrågans dåvarande läge, till Kungl. Maj:t ingivit en ny framställning . av den 11 november 1916. Däri framhålles bland annat häradsskrivarnas stora och alltjämt växande arbetsbörda samt föreslås avlöningsförmåner, vilka i flera avseenden överstiga vad som begärts i föreningens av mig förut relaterade ansökan den 26 januari 1910. Före­ ningen erinrar sålunda, hurusom verkningarna av lagen den 9 december 1910 om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde redan nu vore och framdeles alltmera bleve kännbara vid härads­ skrivarnas debiteringsarbete. Vidare förestode häradsskrivaren ett drygt arbete för riksförsäkringsanstaltens räkning i anledning av den nya

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall, varförutom genom lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring häradsskrivarens göromål beträffande såväl mantalsskrivnings- som debiteringsarbetet högst betydligt ökats, ökningen vore så betungande, att de löneförmåner, som av de sakkunniga föreslagits med fästat avseende på, att häradsskrivarna skulle övertaga viss del av kronofogdarnas göromål, icke vore tillräckliga, även för det fall att den tillämnade överflyttningen, på sätt föreningen numera hemställde, icke komme till stånd. Löneförmånerna anser föreningen böra bestämmas sålunda: lön 2,700 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor, ålderstillägg 3 stycken å * 500 kronor efter repektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring, förvaltningsbidrag 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal av folkmängden i fögderiet eller, därest ersättning för röstlängder och pensionsförteckningar icke längre skulle utgå, 300 kronor för varje 5,000-tal samt vidare ortstillägg i förekommande fall 200 kronor. Slutligen anhåller föreningen, att den häradskrivarna för anteckningar i röstlängden för val till riksdagens andra kammare tillerkända ersätt­ ningen med ett öre för varje ogulden utskyldspost fortfarande måtte få utgå, enär arbetet med dessa anteckningar så ojämnt drabbade de olika häradsskrivarna.

Departements­ Vad först angår häradsskrivarföreningens framställning om åtgärders chefen. vidtagande i syfte, att häradskrivarna icke vidare måtte åläggas verkställa föreskrivna uträkningar av värdet av prästerskapets tionde, synes mig vad åtskilliga länsstyrelser samt ämbetsverken härutinnan anfört innebära full­ giltiga skäl för, att upprättandet av dessa uträkningar måste anses utgöra ett tjänstearbete, som det enligt den för häradsskrivarna gällande instruk­ tion åligger dem att efter uppdrag av Kungl. Maj:ts befallningshavande utföra. Framställningen torde sålunda icke böra bifallas. Emellertid finner jag lika med ämbetsverken, att häradskrivarnas skyldighet i förevarande avseende av Kungl. Maj:ts befallningshavande bör tagas i anspråk med varsamhet. De svårigheter att få ifrågava­ rande arbete i behörig tid utfört, vilka undantagsvis kunna uppstå på grund därav, att andra trängande göromål å landskontoret eller för häradsskrivare icke kunna undanskjutas, torde kunna regleras på huvud­ sakligen enahanda sätt, som skett genom nådiga cirkuläret den 9 juni 1911 om ersättning åt nödiga biträden för utarbetande av vissa i § 22 av nådiga förordningen angående jordregister omförmälda handlingar. Härigenom synes ock det uppkomna spörsmålet om ersättning till härads­ skrivarna för uträkningarnas verkställande finna sin rätta lösning. Således

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 95

anser jag, att uträkningarna skola verkställas å landskontoret eller efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes förordnande av vederbörande häradsskrivare, i regel utan särskild ersättning, men att, därest det icke utan åsidosättande av övriga tjänstgöromål är för landskontoret eller häradsskrivaren möjligt att inom behörig tid medhinna uträkningarnas verkstäl­ lande, Kungl. Maj:ts befallningshavande må äga till särskilda biträden, som prövas nödiga för ifrågavarande arbete eller för annat tjänstarbete, som under uträkningarnas verkställande av landskontoret eller häradsskrivaren måste överlämnas till dylikt biträde, utbetala ersättning beräk­ nad efter den tid som för arbetet åtgått. Ersättningen synes mig icke böra bestämmas högre än till 3 kronor 50 öre för hel arbetsdag. Vad som erfordras till gäldande av ifrågavarande kostnader torde, i den mån anslaget till arvoden åt extra länsnotarier och extra länsbokhållare m. fl. icke därtill lämnar tillgång, av Kungl. Maj:ts befallningshavande få för­ skjutas, och kostnaderna hos Kungl. Maj:t anmälas till ersättande.

Beträffande framställningen om särskild ersättning till häradsskrivarna för uppgörande av prästvalslängder anser jag fögderiförvaltningskom­ mittén hava anfört giltiga skäl för, att densamma icke bör bifallas.

Häradsskrivarföreningens förslag om häradsskrivarnas befriande från upprättandet av röstlängder för val till riksdagens andra kammare kan jag icke heller tillstyrka. Fögderiförvaltningskommittén synes mig hava uppvisat, att arbetet varken till större eller mindre del lämpligen kan från häradsskrivarna avlyftas. Såväl nämnda kommitté som 1912 års sakkunniga hava ansett ar­ betet med röstlängderna utgöra ett tjänstarbete av så allmän karaktär, att särskild ersättning utöver de ordinarie löneförmånerna icke bör för detsamma utgå. Jag delar i huvudsak denna mening, men då det visat sig, att den del av arbetet, som består i anteckning i röstlängderna av oguldna utskyldsbelopp, i åtskilliga fögderier är oproportionerligt mycket större än i fögderier med vida talrikare befolkning och fördenskull i viss mån icke kan täckas med det efter fögderiernas folkmängd utgående förvaltningsbidraget, synes mig billigheten fordra, att den stadgade ersätt­ ningen av ett öre för varje antecknad ogulden utskvldspost fortfarande får utgå för det antal utskyldsposter, som icke kan anses stå i normalt förhållande till antalet i fögderiets röstlängder uppförda personer. Var denna gräns för riket i dess helhet rätteligen bör dragas, är svårt att avgöra. Av tillgängliga uppgifter om skattskyldiga och restförda per­ soner inom några län har jag dock trott mig kunna antaga såsom

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

sannolikt, att antalet utskyld sbelopp, varom anteckning sker i röstläng­ derna, i allmänhet nppgår till närmast hälften av det i längderna upptagna antal personer. Jag föreslår därför, att nyss omförmälda ersättning må i varje fögderi utgå för det antal utskyldsposter, som överstiger halva antalet i fögderiets röstlängder upptagna personer. Det härför erforderliga beloppet har för år 1918 beräknats till om­ kring 3,000 kronor. För beredande av ersättning åt häradsskrivarna för röstlängders upprättande bär innevarande år liksom under åtskilliga föregående år i riksstaten upptagits ett anslag å 40,000 kronor. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet får jag nu hem­ ställa, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att för beredande åt häradsskrivarna av ersättning, enligt av mig förut anförda grunder, för anteckning i röstlängderna år 1918 av oguldna utskyldsposter under andra huvudtiteln å extra stat för samma år bevilja ett förslagsanslag å 3,000 kronor.

Framställningen om ökning av provisionen för debitering av brandstodsmedel synes mig böra bifallas på det av fögderiförvaltningskom­ mittén föreslagna sätt, och jag biträder även kommitténs förslag om mot­ svarande höjning av provisionen för uppbörden och redovisningen av nämnda medel, vilken hittills tillkommit innehavarna av kronofogdetjän­ sterna men vid dessa tjänsters indragning skola ingå till statsverket.

I häradsskrivarna nu tillkommande rätt till ersättning för upprättande av de förteckningar, vilka omförmälas i 14 § av lagen om allmän pen­ sionsförsäkring, vill jag icke föreslå någon rubbning. Kostnaderna för arbetet med dessa förteckningar lära såsom hittills böra upptagas å an­ slagen för allmänna pensionsförsäkringen. Jag anser mig i detta sam­ manhang böra omnämna, att utredning pågår i syfte att för fögderiför­ valtningen underlätta eller möjligen från densamma avlyfta arbetet med pensionsförteckningarna m. m. Skulle detta syfte kunna nås, vore det naturligen olämpligt, om häradsskrivarnas ordinarie avlöningsförmåner nu avvägdes med tanke på, att dessa förmåner skulle utgöra ersättning jämväl för ifrågavarande arbete. I vad mån lagen av den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete kan komma att för häradskrivarna medföra göromål, som icke äro att hänföra till deras egentliga tjänstarbete, är icke ännu avgjort. Ovisst är således, huruvida härutinnan uppkommer arbete, för vilket sär­ skild ersättning i någon form bör medgivas.

98 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

c. Kronolänsmäimen.

Boställen. Genom skrivelse till kammarkollegium och statskontoret den 31 maj 1878 förklarade Kungl. Maj:t, jämlikt riksdagens beslut i ämnet, att befintliga länsmansboställen finge fortfarande och intilldess annor­ lunda i varje särskilt fall förordnades, vid tjänsterna bibehållas mot skyldighet för tjänsteinnehavaren att efter den uppskattning, som bleve bestämd, vidkännas avdrag för boställsavkomsten i första rummet å den kontanta lönen och, därest avkomsten skulle överstiga dennas belopp, därefter jämväl å tjänstgöringspenningarna och expensmedlen, samt att i sistnämnda fall, då han av statsverket icke uppbure kontant så mycket, som motsvarade tjänstgöringspenningarna och expensmedlen, under ledighet till vikarien utgiva, vad utöver den kontanta avlöningen erfor­ drades till fyllnad i det belopp, vartill tjänstgöringspenningarna och expensmedlen borde uppgå. Efter särskild prövning hava sedermera många länsmansboställen indragits, men effektiva sådana kvarstå dock här och var i rätt stort antal. Löneregleringskommittén hade i sitt betänkande sid. 246—247 upp­ tagit frågan om länsmansboställena såsom avlöningsförmån och anfört, att innehavandet av dylikt boställe i åtskilliga fall för vederbörande tjänstinnehavare innebure en ganska väsentlig ekonomisk fördel, men att rätten till boställe även ofta icke medförde någon vinst utan till och med vållade förlust, att omsorgerna om bostället ock understundom torde, till skada för tjänsten, inkräkta på den tid, boställshavaren borde ägna åt tjänstens behöriga skötande, och att boställenas bibehållande jämväl i sin mån bidroge till ojämnhet i avlöningsförhållandena. Då härtill komme, att kommunikationsväsendets utveckling medförde större frihet för länsmannen att välja sin boningsplats, samt det fördenskull endast undantagsvis för honom mötte svårigheter att erhålla lämplig bostad, har kommittén förordat, att, förutom i fall där undantagsförhållanden förelåge, länsmansboställena måtte, i mån av vederbörande indelningshavares avgång från tjänsten, till statsverket indragas. Kammarkollegium och statskontoret hava i sitt underdåniga ut­ låtande den 9 februari 1907 i denna del åberopat vad statskontoret tidigare i utlåtande den 14 oktober 1902 yttrat i ämnet, nämligen att någon allmän indragning av boställena icke borde ifrågakomma, var­ emot, liksom ånyo i ämbetsverkens utlåtande den 7 juni 1913, hemställ­ des, att, då onekligen en del boställen vore olämpligt belägna, Kungl. Maj:t täcktes på anmälan, varje gång en med boställe förenad länsmanstjänst bleve ledig, innan tjänsten tillsattes och efter vederbörandes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. *)•'

hörande besluta, om bostället borde såsom till belägenheten eller om­ fånget av därmed förenat jordbruk olämpligt till boställe för länsman till statsverket indragas. Vid övervägande av vad sålunda förekommit, har jag funnit mig böra, med anslutning till ämbetsverkens uttalande, förorda bifall till detta förslag, dock att jag anser, att boställe bör kunna indragas, även när det befinnes olämpligt till boställe för länsman av andra skäl än de av ämbetsverken framhållna; och torde till följd härav Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen undfå befallning att i förekommande fall, innan en med boställe förbunden ledigvorden länsmanssyssla återbesättes, hos Kungl. Maj: t göra anmälan om ledigheten i och för nådig prövning, huruvida bostället skall med sysslan fortfarande vara förenat. I detta sammanhang vill jag hemställa, att för de länsmän, som inne­ hava boställen, skola, om den av mig nu föreslagna lönereglering god­ kännes, i fråga om avdrag å avlöningen för boställsavkomsten m. m. fortfarande tillämpas nu gällande bestämmelser i ämnet, ävensom att för bestämmandet av nämnda avdrag skall före utgången av år 1918 i nu stadgad ordning förrättas ny uppskattning. I nådig skrivelse till kammarkollegium den 31 maj 1878 angå­ ende lönereglering för vissa till landsstaten hörande tjänster föreskrevs, bland annat, att alla till landssekreterare, landskamrerare och krono­ fogdar anslagna boställen skulle, på sätt närmare angåves, till stats­ verket indragas, dock med iakttagande att staten, då den från veder­ börande indelningshavare eller hans stärbhus övertoge boställe eller löningsjord, skulle, i likhet med vad till förmån för häradshövdingarna blivit dem vid lönereglering tillförsäkrat, efter värdering vid syn jämväl övertaga sådana å fastigheten befintliga, indelningshavaren tillhöriga åbyggnader, som vid synen ansåges för fastigheten nyttiga. Till före­ kommande av förlust för de länsmän, vilka ännu på indelning innehava boställe, men som framdeles kunna komma att, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut, avträda sådan fastighet, varå finnes boställshavaren enskilt till­ hörig åbyggnad, bär Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län i framställning den 21 december 1907, vilken efter remiss blivit av kammarkollegium den 6 mars 1908 tillstyrkt, anhållit, att det måtte stadgas, att statsverket, då länsmansboställe avträdes, skall mot lösen övertaga så kallade överloppshus, därest de befinnas för bostället, om ej nödvändiga, dock nyttiga. Fögderiförvaltningskommittén, som fått berörda framställning remitte­ rad till. sig för yttrandes avgivande, har ansett skäligt, att ifrågavarande

Kun fil. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 103

man eljest vid antagande av de föreslagna löneförmånerna snart nog från länsmännens sida hade att motse befogade krav på ny lönereglering. Ingen av de länsstyrelser, vilka angivit beloppet för nödig befunnen avlöning, bär föreslagit den personliga begynnelseavlöningen lägre än till 3,000 kronor. Två hava till och med funnit de föreslagna löne­ förmånerna böra höjas med 1,000 kronor.

I utlåtande över 1912 års sakkunnigas förslag med länsstyrelsernas Ämbets­ verken. däröver avgivna yttraiyien hava kammarkollegium och statskontoret utta­ lat, att, då föreningen Sveriges kronolänsmän i sitt i ärendet avgivna yttrande icke berört lönefrågan och alltså måste hava funnit de av de sakkunniga föreslagna avlöningsbeloppen väl avvägda, vad å länssyrelsernas sida därutinnan anförts icke syntes böra föranleda någon änd­ ring i sagda belopp.

I underdånig skrivelse den 16 november 1911 har nyssnämnda för­ Framställ­ ningar av ening gjort framställning om rätt för länsmännen till ersättning för resor länsmännen. för undersökningar i fattigvårdsmål. Denna framställning, vars närmare innehåll angives i fögderiförvalt­ ningskommitténs betänkande sid. 445, har kommittén på anförda skäl avstyrkt, dock med uttalande som ett önskemål, att länsmännen icke måtte besväras med resor för utredning om sådana förhållanden, som kunna och således även böra utredas av vederbörande fattigvårdsmyndighet.

Västernorrlands läns avdelning av samma förening har i särskilda underdåniga skrivelser den 12 november 1913, den 10 december 1914 och den 15 november 1915 anhållit, att länsmännen i nämnda län måtte beredas ortstillägg i likhet med länsmännen inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Statskontoret, som den 14 februari 1914 avgivit utlåtande över den tidigaste av dessa framställningar, har väl funnit densamma behjärtansvärd men ansett frågan böra anstå i avvaktan på resultatet av den levnadskostnadsundersökning, som för det dåvarande påginge. I det utlåtande, som löneregleringskommittén den 12 mars 1915 avgivit i anledning av framställningen den 10 december 1914, har kom­ mittén, med erinran att ett medgivande av ortstillägg åt länsmännen i Västernorrlands län följdriktigt borde medföra, att ortstillägg jämväl till­ erkändes kronofogdar och häradsskrivare inom samma län, uttalat såsom sin mening, att den föreliggande frågan borde avgöras först i samman­ hang med den väntade definitiva regleringen av fögderipersonalens av­ löningsförhållanden och att vid denna reglering grunderna för ortstilläggs utgående till fögderipersonalen särskilt i norra delarna av landet borde

104 Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 211.

göras till föremål för förnyad prövning, i sammanhang varmed jämväl torde få tagas i övervägande spörsmålet, huruvida gällande bestäm­ melser om ortstillägg till länsstyrelsernas tjänstemän kunde erfordra en revision. Slutligen har nämnda förening i en till mig den 18 sistlidne januari avlåten promemoria angående fögderiförvaltningens omorganisa­ tion även berört länsmännens avlöningsförmåner och därvid ifrågasatt, huruvida ej billigtvis förvaltningsbidraget även för länsmännen borde bliva rörligt, så att det komme att utgå med 300 kronor i mindre di­ strikt och med ytterligare belopp i mån av distriktens storlek till ytinne­ håll eller invånarantal. Det föreslagna ortstillägget för länsmännen i de tre nordligaste länen kunde med avseende å där rådande ovanligt dyra levnadskostnader icke anses tillräckligt. Själva avlöningen borde icke sättas lägre än 2,000 kronor i lön och 1,000 kronor i tjänstgöringspenningar jämte två ålderstillägg, vartdera, å 500 kronor att utgå efter 5 och 10 års tjänstgöring. Vidare syntes länsmännen, som nu tillhörde femte klassen i resereglemente!, böra uppflyttas i högre klass. Departements- Framställningen om rätt för länsmännen till ersättning för resor för chefen. undersökningar i fattigvårdsmål innefattar ett ämne, vilket, såsom be­ rörande den ifrågasatta nya fattigvårdslagstiftningen, synes mig icke nu böra göras till föremål för Kungl. Maj:ts beslut. Länsmännens ifrågasatta uppflyttning från öde klassen i resereglementet anser jag icke vaja av förhållandena påkallad. Det först alldeles nyligen framkomna anspråket på, att länsmännens förvaltningsbidrag skulle göras rörligt, finner jag mig icke kunna för närvarande biträda. Visserligen kan det icke förnekas, att länsmännens göromål i kanske flertalet distrikt normeras av distriktens folkmängd, men å andra sidan är det en känd sak, att i ett stort antal distrikt för­ hållandet härutinnan bestämmes av andra faktorer. Befolkningens rörlig­ het och den därmed vanligen förbundna större mängden krono- och kommunalutskyldsrester m. m. göra redan nu ett även mindre folkrikt distrikt mera svårskött än ett med större bofast folkmängd. Ån mera kommer detta att göra sig kännbart, sedan länsmännen fått övertaga handräck­ ningarna för uttagande av bortflyttade personers utskylder samt krono­ fogdens bestyr med uppgifter för röstlängderna för val till riksdagens andra kammare. Folkmängden inom distrikten lärer därför icke ensamt kunna läggas till grund för förvaltningsbid rågets storlek. Ännu mindre kan distriktens areal utgöra normen för förvaltningsbidraget, då de längre resorna inom de vidsträcktare distrikten mycket ofta motsvaras

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 105

av så mycket flera resor inom de mindre. För övrigt är i fråga om resorna förhållandet mellan distrikten till stor del reglerat genom att länsmännen numera åtnjuta ersättning för vissa resor i tjänsten. Beträffande frågan om ortstillägg för länsmännen i Västernorrlands län och om förhöjt ortstillägg för länsmännen i de tre nordligaste länen till­ låter jag mig erinra, hurusom såväl socialstyrelsen som en särskild kom­ mission för närvarande äro sysselsatta med undersökningar till utrönande, i vad mån de olika höga levnadskostnaderna inom landets skilda delar kunna betinga ortstillägg för vissa grupper statstjänstemän. När resul­ tatet av dessa undersökningar föreligger, lärer även vad angår landssta­ tens tjänstemän i gemen och således ock länsmännen frågan om orts­ tillägg få upptagas till behandling. Därför anser jag de nu föreliggande framställningarna i ämnet icke böra bifallas. I fråga om de egentliga löneförmånerna hyser jag till en början den uppfattningen, att länsstyrelsernas nyss angivna skäl för nödvän­ digheten att öka den av de sakkunniga föreslagna avlöning icke kunna jävas. Vidare håller jag före, att mitt förslag att låta mantalsskrivnin­ garna förrättas icke, på sätt de sakkunniga föreslagit, av länsmännen utan såsom hittills av häradsskrivarna knappast är av beskaffenhet att i och för sig medföra någon sådan minskning i länsmännens arbetsbörda, som kan inverka på lönefrågans avgörande. Vid frågans lösning måste därjämte tillses, att avlöningen icke må sättas så, att länsmännen med nödvändighet bliva beroende av inkomster vid sidan av tjänsten, vilket måste befaras menligt inverka på den fria och självständiga ställning, de i all sin tjänst verksamhet böra iakttaga gent emot allmänheten. Jag fäster ytterligare uppmärksamheten därå, att enligt den av mig föreslagna organisationsplanen och genom den ifrågasatta reduktionen av länsmansdistriktens antal ifrågavarande tjänstemän säkerligen bliva så upptagna av sina tjänstgöromål, att ur denna synpunkt icke vidare någon anled­ ning lärer finnas att förvägra dem en fullt nöjaktig avlöning. Slutligen får man vid lönefrågans avgörande taga hänsyn därtill, att, såsom i annat sammanhang skall påvisas, avlöningarna för landskanslisterna, ur vilkas krets länsmanstjänsterna ofta nog rekryteras, måste ej så obetyd­ ligt ökas. På grund av alla dessa omständigheter finner jag begynnelse­ avlöningen böra utgöra 3,000 kronor, därav 2,000 kronor lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar. Därjämte föreslår jag, att de två ålderstillägg, vilka man enstämmigt ansett böra tillkomma länsmännen, måtte bestämmas att utgå efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring, vartdera med 400 kronor. Alderstilläggens fixerande till 500 kronor, på sätt före­ ningen Sveriges kronolänsmän begärt, skulle enligt min mening alltför Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 176 käft. (Nr 211.) 14

1 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

mal, utan även beträffande störa huvudgrupper av de till deras tjänster hörande bestjn, såsom t. ex. indrivning och redovisning av kronoutskylder, böter och kommunala utskylder, utsökningsärendena, handräckningsväsendet, ombudsmannaskapet för kronan, övervakande och beslutanderätt i fråga om vissa bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer i de fall desamma äga tillämpning å landet m. m. För de enskilda, som ej äro boende inom det fögderi, inom vilket åtgärd begäres, komme här­ igenom att alstras en ovisshet, som skulle vara särskilt betänklig i de fall, där det gällde fatalier eller ärenden av eljest brådskande natur, såsom ju händelsen ofta är med kvarstads- och andra utsökningsärenden. För det allmänna skulle den bristande likformigheten inverka menligt i fråga om den ordning och reda, som framför allt kräves inom administrationen. Slutligen skulle den såsom en följd av den nya orga­ nisationen tillämnade ändamålsenligare distriktsindelningen fördröjas. De sakkunniga hade därför uppgivit varje tanke på ett successivt genomförande av omorganisationen och tvärtom ansett att, därest det av dem framlagda förslaget komme att tjäna såsom allmän grund för en nådig proposition i ämnet, organisationen borde så snart som möjligt bringas till tillämpning. För de övertaliga länsmännen skalle då å övergångsstat medel till av­ löningar anvisas till samma belopp, som för motsvarande å den nya lönestaten avlönade tjänster. Denna övergångsstat komme dock att i stort sett omedelbart bortfalla, enär antalet vakanta länsmanstjänster vid orga­ nisationens eventuella genomförande avsevärt överstiger antalet övertaliga länsmanstjänster. Kronofogdarna skulle däremot, i den män de icke äro skyldiga att låta sig till annan tjänst förflyttas eller platser finnas för dem i den föreslagna organisationen, uppföras å indragning sstat. Vidare anföra de sakkunniga, att enligt gällande 1878 års lönereglering kronofogdarna äro förpliktade att vara underkastade såväl den vidsträcktare tjänst­ göringsskyldighet och jämkning i åligganden som ock den reglering av tjänstgöringsområde, som kan varda föreskriven. Något stadgande om skyldighet för kronofogde att vid viss ålder avgå från tjänsten hade icke meddelats i sammanhang med nämnda lönereglering. Där­ emot . hade i kungl. kungörelsen angående skyldighet för innehavare av vissa tjänstebefattningar att vara underkastade förändrade bestäm­ melser ifråga om rätt till åtnjutande av pension den 31 mars 1900 förordnats, att den, som ejter nämnda dag utnämndes till befattning, med vilken följer rätt till pension från allmänna indragningsstaten, skall vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 109

som kunde vara stadgade, varav enligt de sakkunnigas mening torde följa skyldighet för\ alla de kronofogdar , som konstituerats efter den 31 mars 1900, att vid uppnådda 67 års ålder och föreskrivet antal tjänsteår avgå med pension på allmänna indragning sstaten. Vidare hade dels den 30 mars 1906 stadgats, att länsstyrelserna vid kronofogdetjänsts ledighet skulle inhämta nådig föreskrift, huruvida den borde återbesättas i vanlig ordning eller allenast medelst förordnande tills­ vidare, och dels den 21 september samma år meddelats föreskrift angående tillsättande av landsstatstjänst, som blivit ledig genom innehavaren med­ delat förordnande att tillsvidare bestrida kronofogdetjänst. Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t den 18 juni 1909 åt fögderiför­ valtningskommittén att särskilt undersöka, huruvida kronofogdetjänsterna borde indragas och kronofogdarnas tjänsteåligganden överflyttas på läns­ männen, samt att skyndsamt inkomma med särskilt utlåtande, huruvida och i vilken omfattning de allenast medelst förordnande tills vidare da tillsatta kronofogde-, häradskrivar- och länsmanstjänsterna borde bliva i vanlig ordning tillsatta samt huru i förevarande avseende borde med där­ efter ledigblivande tjänster vid fögderiförvaltningen förfaras. Efter det kommittén sedermera avgivit det sålunda infordrade särskilda utlåtandet, utfärdade Kungl. Maj:t ett cirkulär den 29 oktober 1909, enligt vilket dels nyssnämnda föreskrifter av år 1906 förklarades icke vidare skola äga tillämpning dels länsstyrelserna anbefalldes att, när bland annat krono­ fogdetjänst kungjordes till ansökning ledig, därjämte »tillkännagiva, att inne­ havare av tjänsten skulle vara underkastad, förutom nu gällande lönevill­ kor, jämväl skyldighet att, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, låta sig förflyttas till annat tjänstgöringsområde, dock mot ersättning för flyttningskostnad». I det nämnda cirkuläret infordrades tillika uppgift å de kronofogdar och häradsskrivare, vilka på grund av cirkulären av år 1906 erhållit förordnanden att endast tills vidare bestrida innehavande befattningar, ävensom huruvida något hinder mötte att för sådana befattningshavare utfärda fullmakt eller konstitutorial med iaktta­ gande av förbehållet om förflyttningsskyldighet. Då Kungl. Maj :t således under ännu pågående undersökning, huruvida kronofogdetjänsterna borde in­ dragas, föreskrivit att, när kronofogdetjänst kungöres till ansökning ledig, därjämte skall tillkännagivas, att innehavare av tjänsten skall vara underkastad skyldighet att, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, låta sig förflyttas till annat tjänstgöringsområde, hava de sakkunniga ansett till en början vara uppenbart, att med »annat tjänstgöringsområde» icke, såsom man på ett par håll sökt göra gällande, kan i detta sammanhang hava avsetts allenast annan kronfogdetjänst

no Kung!. Maj:tf Nåd. Proposition Nr 211.

eller allenast ett geografiskt område. Närmast lärer väl därmed hava åsyftats annan tjänst inom landsstaten, särskilt inom fögderiförvaltningen, men da annat icke uttalats, ville det synas som om den i cirkuläret till­ försäkrade rätten för den flyttningsskyldige att få bibehålla innehavande tjänstegrad och avlöning borde föranleda den tolkningen, att flyttningsskyldig kronofogde må kunna förflyttas till vilken tjänst som helst i för­ valtningen mot bibehållande av sin tjänstegrad och eventuellt sin krono­ fogdetitel samt med kronofogdetjänsten (enligt 1878 års stat) förenad av­ löning. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga ansett , att laga hinder icke höra möta åtminstone mot att överflytta flyttning sskyldig kronofogde till landsfiskals- eller häradsskrivartjänst, vilka tjänster bliva av samma grad som nuvarande kronofogdetjänst. Beträffande de anspråk på ersättning, vilka med fog kunna fram­ ställas av de kronofogdar, som ej till annan tjänst förflyttas, erinra de sakkunniga, att enligt 1878 års lönereglering dessa kronofogdar äro tillförsäkrade lön 3,000 kronor, tjänstgöring spenning ar 1,000 kronor samt ålderstillägg 500 kronor, försåvitt detta vid tjänstens indragning in­ tjänats. Men dessutom hade fortfarande till kronofogdarna utgått vissa sportler , för vilka tjänstinnehavaren finge anses vara lika fullt berättigad till gottgörelse. De sakkunniga hava föreställt sig, att samma norm härvid kunde komma att tillämpas, som funnes bestämd i riks­ dagens skrivelse nr 2 år 1909 angående indragning av vissa befatt­ ningar vid hovrätterna samt i riksdagens skrivelse nr 2 år 1911 rörande enahanda förhållande i justitierevisionen. Det stadgades i dessa skrivelser, att i stället för sportler, som i sammanhang med löneregleringen in­ drogos, skulle utgå gottgörelse, beräknad efter medeltalet av den inkomst, tjänstinnehavare kunde anses hava åtnjutit av sålunda indragna sportler under den senast förflutna tid, såvitt möjligt ej understigande fem år, därför denna inkomst kunde utrönas. I överensstämmelse härmed hade från kronofogdarna infordrats upp­ gifter å deras extra inkomster i tjänsten åren 1908—1912. Med ledning av dessa uppgifter och i enlighet med av statskon­ toret godkänd beräkningsmetod hade för varje kronofogde uträknats den sportelersättning, som, i händelse han överföres å indragningsstat, syntes böra tillkomma honom. Emellertid hade i åtskilliga fall de avlämnade icke varit av beskaffenhet att omedelbart möjliggöra en fullt exakt beräkning. Detta vore särskilt förhållandet, när krono­ fogden endast under en del av den femårsperiod, uppgiften skolat avse, innehaft tjänsten och således icke kunnat lämna uppgift för längre tid än sin tjänstetid. I saaana undantagsfall syntes ytterligare utredning

K un yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Ull. in

böra vidtagas, innan vederbörande ersättningsbelopp definitivt bestäm­ mes, men denna utredning torde icke kunna komma att i nämnvärd grad inverka på det slutbelopp, vartill kronofogdarnas ersättning för behållna sportler beräknats sammanlagt uppgå. Då 2 kronofogdetjänster vid uträkningens företagande voro vakanta, omfattade beräkningen övriga 115 kronofogdar, och uppgår beloppet av den sportelersättning, som enligt ovan angivna grunder synes bura tillkomma dem , till sammanlagt 114,507 kronor 73 öre , avrundat till 114,550 kronor, eller i medeltal för en var av dem cirka 1,000 kronor. Vidkommande i övrigt övergångs förhållandena för kronofogdarna, fästa de sakkunniga uppmärksamhet därvid, att då de yngre krono­ fogdarna till ett betydande antal torde vara underkastade förflyttning till annat tjänstgöringsområde, indragningsstaten med sin för stats­ verket mera betydande tyngd folie dels på den äldsta gruppen av kronofogdar, som visserligen icke vore skyldiga att avgå med pension, men som redan nu uppnått en rätt hög ålder, dels ock på en mellan­ grupp av tjänstemän, vilka vore pliktiga att vid 67 års ålder avgå med pension. Vidare borde iakttagas, att i de fall kronofogde med eller utan för­ flytta ingstvång sökte och erhölle befordran till annan ordinarie tjänst å rikets, riksdagens eller kommunens stat, han, i likhet med vad som gällde om de ovan berörda indragna befattningarna vid hovrätterna m. m., borde i allo frånträda avlöningsförmånerna å indragningsstaten, såvida de understege eller vore lika med de nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna å indragningsstaten överstege berörda nya avlöningsförmåner, vidkännas mot de senare svarande avdrag. Vid överläggning om möjligheterna att än ytterligare begränsa statsverkets utgifter för kronofogdarnas indragningsstat hade bland de sakkunniga framkastats en tanke, åt vilken de ansett sig icke böra underlåta giva uttryck. Oavsett betydelsen för det allmänna, att den högt kvalificerade arbetskraft, kronofogdarna besitta, måtte utan hinder av kronofogdetjänsternas indragning komma staten till godo, hade det nämligen synts de sakkunniga icke vara annat än i statens intresse att genom någon särskild förmån likasom inbjuda dugliga kronofogdar att söka inträde i annan statstjänst. Detta kunde lämpligen ske därigenom, att staten erbjöde utsikt för en sådan tjänsteman att erhålla någon andel av den besparing, statsverket genom hans befordran vunne. I sådant avseende hade de sakkunniga tänkt sig, att staten kunde av denna be­ sparing avstå vissa procent t. ex. 25 å 50.

112 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Förening en Beträffande de sakkunnigas åsikt, att de kronofogdar, uti vilkas Sveriges kronofogdar. konstitutorial funnes intaget villkor om skyldighet att underkasta sig för­ flyttning till annat tjänstgöringsområde, vore pliktiga att låta sig trans­ porteras till annan befattning än kronofogdetjänst, har inom föreningen Sveriges kronofogdar enligt underdånig skrivelse den 3 februari 1913 uttalats den meningen, att nämnda skyldighet icke föreligger. Med avseende å ersättningen till de kronofogdar, som kunde komma att överföras å indragningsstat, anser föreningen det vara med rätt­ visa . och billighet överensstämmande, att även de kronofogdar, vilka vid indragningen ännu icke intjänat sitt ålderstillägg, i vanlig ordning komma i åtnjutande av sådant. Därjämte erinrar föreningen därom, att under en följd av år till kronofogdarna utgått extra lönetillskott till belopp av 600. kronor, varigenom statsmakterna finge anses hava fastslagit, att de enligt 1878 års lönereglering bestämda löneförmånerna vore otill­ räckliga och borde förhöjas med nämnda belopp, i följd varav för­ eningen hemställer, att den på extra stat till kronofogdarna nu utgående avlöningen, även efter eventuell indragning av deras tjänster, måtte komma dem till godo. Slutligen hemställer föreningen, bland annat, att pensio­ nen för de kronofogdar, som överflyttas å indragningsstat och äro skyl­ diga att vid 67 års ålder övergå till pensionsstat, måtte höjas till 4,500 kronor samt att nämnda belopp måtte beräknas som pension sunderlag för pension åt änkor och barn efter de kronofogdar, som sättas å indrag­ ningsstat. Vidare har föreningen i underdånig skrivelse den 3 mars 1917 hem­ ställt, bl. a., att vid beräkningen av kronofogdarnas sportelersättning skulle medtagas samtliga åtnjutna sportler, oavsett om dessa vore till­ försäkrade genom 1878 års lönereglering eller icke.

Läns­ Ett stort antal av länsstyrelserna framhåller, att kronofogdetjänster­ styrelserna. nas indragning skulle medföra betydande kostnader, och de finna det föga tilltalande att under en följd av år skall utbetalas en jämförelsevis god avlöning åt personer, som icke uträtta något som helst arbete i statens tjänst. Härjämte ställa sig några av länsstyrelserna tveksamma rörande innebörden av den vissa kronofogdar åliggande skyldighet att låta sig förflyttas. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län har sålunda i utlåtande den 23 oktober 1916 uttryckt den uppfattning, att, med hänsyn till landfiskalens huvudsakliga ställning som polisman, det vore tvivelaktigt, huruvida kronofogde kunde förflyttas redan till denna syssla, men att under alla förhållanden icke kunde gillas en sådan tolkning av bestämmelsen i fråga, att den skulle innebära skyldighet för kronofogde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 113

att övertaga jämväl häradsskrivartjänst. Samma ståndpunkt i sistnämnda avseende har i utlåtande den 24 oktober 1916 intagits av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Alvsborgs län, som härjämte förmenar, att de flesta kronofogdar icke äga erforderlig vana vid häradsskrivargöromål. Vidare må uppmärksammas, att Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län i utlåtande den 23 oktober 1916 som sin uppfattning framhållit, att, även om Kungl. Maj:t lagligen kunde ålägga flyttningsskyldighet enligt de sakkunnigas förslag, Kungl. Magt dock av billighetsskäl icke torde göra •en sådan rätt gällande mot en kronofogdes önskan. Emellertid synas länsstyrelserna i allmänhet hava ansett, att, om den föreslagna omorganisationen komme till stånd, densamma borde samtidigt genomföras i rikets olika delar. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämt­ lands län betonar, att övergångsförhållandena, alltid svåra att ordna, givetvis här skola bliva desto svårare, som det gäller en stor kår av tjänste­ män med en tämligen bestämd särställning. Detta borde dock icke av­ hålla från reformen, om den eljest befunnes gagnelig. Svårigheterna vore övergående och bleve ej mindre genom sakens undanskjutande.

I avseende å de sakkunnigas uttalade mening därom, att de genom­ Ämbetsverken. gripande förändringar, det föreliggande förslaget till omorganisation av fögderiförvaltningen innefattade, med nödvändighet krävde, att den nya organisationen samtidigt bragtes till tillämpning inom rikets olika delar och att kronofogdekåren i följd därav borde ställas på indragningsstat, hava statskontoret och kammarkollegium så till vida haft avvikande uppfattning, att ämbetsverken ansett förändringen icke med nödvändighet påkalla en sådan åtgärd beträffande kronofogdekåren. Det syntes nämligen ämbetsverken, som skulle det vara staten till större fördel, om krono­ fogdarna, hellre än att försättas i fullständig overksamhet, bibehölles i tjänstgöring, var inom sitt nuvarande område, med skyldighet att full­ göra de åligganden, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma de ifrågasatta landsfiskalerna och vilka ju skulle omfatta vissa grupper av de nuvarande kronofogdarnas göromål, samt att eljest tillhandagå länsstyrelserna med uppdrag av beskaffenhet att kunna påläggas dem; därvid skulle kunna iakttagas, att vid skeende avgång av kronofogdar uppkommande olikheter skilda län emellan utjämnades genom förflytt­ ning av någon av de kronofogdar, som vore skyldiga underkasta sig sådan åtgärd. Det syntes ämbetsverken innebära onödigt slöseri med arbetskraft och penningemedel, om man skulle i overksamhet försätta största delen av en skolad och skicklig tjänstemannakår, helst en sådan kårs arbete Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 176 käft. (Nr 211.) 15

114 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 211.

och erfarenhet kunde med fördel tillgodogöras staten vid övergång från en organisation till annan, då vanligen de nya förhållandena göra sig kännbara på ett för arbetets behöriga fortgång menligt sätt. Enligt ämbetsverkens mening skulle kronofogdarnas bibehållande i tjänstgöring föranleda, att av de nuvarande kronofogdarna det antal, som erfordras för besättande av de nya kronofogde (landsfiskals-)befattningarna, överflyttas på ny stat enligt de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t kunde finna skäligt meddela, och att de övriga uppföras på övergångsstat. Det syntes ämbetsverken billigt, att avlöningarna för dessa senare upptagas till de belopp, kronofogdarna å ordinarie stat och å extra stat för närvarande åtnjuta. Samtidigt borde emellertid, enligt ämbetsverkens mening, tillfälle erbjudas kronofogdar, vilka sådant önskade, att utan tjänstgöringsskyl­ dighet övergå på indragningsstat mot åtnjutande av sina å ordinarie stat uppförda löneförmåner. För den händelse kronofogdekåren ansåges böra ställas på indrag­ ningstat, funne ämbetsverken de sakkunnigas förslag i avseende å be­ räknandet av ersättningen till de kronofogdar, som ej till annan tjänst förflyttas, kunna i huvudsak godkännas. Med anledning av att åtskilliga efter den 30 mars 1906 konstituerade kronofogdar protesterat mot att deras förpliktelse att förflyttas till annat tjänstgöringsområde skulle innefatta skyldighet för dem att låta sig för­ flyttas till tjänst av den beskaffenhet, deri av de sakkunniga föreslagna landsfiskalsbefattningen skulle erhålla, ansåge sig ämbetsverken böra uttala, att efter ämbetsverkens mening tvekan ej förelåge därom, att sagdakronofogdar vore förpliktade underkasta sig sådan förflyttning under förutsättning, att den nya tjänsten kunde anses vara av samma tjänstegrad som de nuvarande kronofogdebefattningarna. I likhet med vad ämbetsverken föreslagit i avseende å de krono­ fogdar, vilka komme att sättas å övergångsstat, ansåge ämbetsverken, att de länsmän, som varda uppförda å sådan stat, böra upptagas till de avlöningsbelopp, de nu åtnjuta å såväl ordinarie som extra stat.

Departements­ Vad till en början angår kronofogdarna , kan den reform, varom chefen. här är fråga, tänkas genomförd på flera sätt. a) Kronofog­ darna. Sålunda ifrågasätta ämbetsverken, att kronofogdarna skulle bibehål­ las, var inom sitt nuvarande område, med skyldighet att fullgöra de åligganden, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma de ifrågasatta landsfiskalerna och vilka ju omfatta vissa grupper av de nuvarande kronofogdarnas göromål, samt att eljest tillhandagå länssty­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 115

relserna med utförande av uppdrag av beskaffenhet att kunna påläggas dem. Därvid kunde, mena ämbetsverken, iakttagas, att vid skeende avgång av kronofogdar uppkommande olikheter skilda län emellan ut­ jämnades genom förflyttning av någon av de kronofogdar, som äro skyldiga underkasta sig sådan åtgärd. I avseende härå föranledes jag anmärka, att de för landsfiskalen tillämnade tjänstbestyr, om än viktiga till sin art, dock ingalunda äro kvantitativt så omfattande, att de, begränsade allenast till ett fögderi, ens tillnärmelsevis skulle kunna lämna skälig sysselsättning åt tjänste­ mannen, och förhållandet blir ungefär enahanda, om under övergångs­ tiden kronofogdarna finge behålla den del av uppbörds- och bötesredovisningen, som jag föreslagit skola överflyttas pa landskontoren. Oavsett detta missförhållande, som endast i viss mån kunde upp­ hävas exempelvis genom att åt tjänstemannen anförtroddes ordförande­ skap i taxeringsnämnder o. s. v., kan man med skäl befara, att. icke alla nuvarande kronofogdar skola belinnas lämpliga att fungera i den nya landsfiskalsinstitutionen. Företrädesvis därtill skickade torde väl i ailmänhet de yngsta kronofogdarna få anses, låt vara att även bland dem måhända icke alltid stå att finna de polismannaegenskaper, vilka man enligt förslaget väntar hos landsfiskalen. Och huru skulle man förfara i den mån kronofogdarna avginge? Visserligen kunde man ju uppdela sålunda ledigvordna distrikt på de kvarstående, men till ^slut kunde hända, att den siste kronofogden skulle befinnas alldeles urståndsatt att nöjaktigt fylla landsfiskalens bestyr inom hela länet. Av dessa skäl torde den väg ämbetsverken ifrågasatt knappast vara att förorda. Icke heller ett genomförande av den nya organisationen i mån av tjänste­ männens avgång synes giva en fullt tillfredsställande lösning. Det vill nämli­ gen förefalla, såsom de sakkunniga också antytt, att beträdandet av en sådan väg skulle vara ägnad att bringa en viss oreda och förvirring i förvalt­ ningen, icke allenast till verkliga svårigheter för administrationen själv, utan ock till olägenhet för allmänheten, som icke kan förväntas på varje tidpunkt besitta erforderlig kännedom, huru långt reformens succes­ siva genomförande hunnit i varje län. Ett annat sätt skulle måhända befinnas ligga i den utvägen, att reformen genomfördes först vid den tidpunkt, då samtliga nuvarande kronofogdar avgått från sin tjänst, och att ledigvordna kronofogdesyss­ lor under tiden uppehölles på förordnande. Denna utväg synes emellertid vara ganska betänklig, icke minst av det skäl, att kronan därigenom skulle ikläda sig en åtminstone moralisk skyldighet att sedermera på

116 KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

något sätt sörja för det stora antal tjänstemän, vilka under tiden tjänat såsom vikarier. Man kan väl uppskatta de betänkligheter, som kunna möta mot att sätta på indragningsstat så många tjänstemän; men vill man i förevarande hänseende verkligen få till stånd en reform, som redan från början låter fördelarna av den nya anordningen fullt komma till sin rätt, torde den bästa utvägen vara att, på sätt de sakkunniga föreslagit, genomföra re­ formen i hela dess vidd med ens. Med den förändring av de sakkunnigas förslag, som. av mig vidtagits genom överflyttande direkt å landskontoren av redovisningen för kronoutskylder och böter, blir frågans lösning på detta sätt än mera önskvärd. Ämbetsverkens ställning med avseende å sättet för organisationens genomförande synes väsentligen hava påverkats av den uppfattningen, att det skulle ställa sig förmånligare för statsverket, om kronofogdekåren sattes på övergångsstat, än om landsfiskalsinstitutionen omedelbart komme till stånd och övertaliga samt icke flyttningsskyldiga kronofogdar uppfördes å indragningsstat. Denna ämbetsverkens uppfattning synes grunda sig på förutsättningen, att man vid kronofogdetjänsternas successiva indrag­ ning icke skulle behöva tilldela kronofogdarna högre avlöning, än om tjänsterna omedelbart indroges. Detta antagande torde dock knappt vara riktigt. Skall kronofogde kvarstå någon tid i sin tjänst, lärer han lika väl som övriga fögderitjänstemän vara i oundgängligt behov av löne­ reglering, och även om man härvid icke ville gå längre än att tilldela honom den tillfälliga löneförbättring han nu åtnjuter å extra stat, samt ett ytterligare ålderstillägg, skulle statens utgifter för varje kronofogde ställa sig 1,100 kronor högre än om han vid omedelbar indragning er­ håller honom nu på ordinarie stat tillkommande avlöning. Vid en inom departementet i detalj utförd undersökning, därvid man icke ens så långt som nyss sagts sträckt löneförhöjningen, har det också visat sig, att det med hänsyn till kostnaderna under övergångstiden ställer sig avsevärt gynnsammare för statsverket att genomföra reformen med ens. Då således ett successivt genomförande av kronofogdetjänsternas in­ dragning icke blott skulle medföra betänkliga organisatoriska olägen­ heter utan därtill även öka statsverkets utgifter för indragningen, föreslår jag, att samtliga tjänsterna indragas på en gång ock omedelbart.

Med erinran att Kungl. Maj:t enligt nådigt cirkulär den 31 december 1912 föreskrivit bland annat, att när kronofogdetjänst kungiordes ledig till ansökning, det skulle tillkännagivas, att befattningen endast på för­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 117

ordnande tills vidare komme att återbesättas, får jag meddela, att inne­ havarna av do nuvarande kronofogdetjänsterna kunna enligt förhållan­ dena vid 1917 års ingång hänföras till följande olika grupper: 1) sådana, som icke äro flyttningsskyldiga och icke heller skyldiga att vid viss ålder avgå från tjänsten mot åtnjutande av pension, uppgå­ ende till ett antal av 40; 2) sådana, som icke äro flyttningsskyldiga, men pliktiga att vid viss ålder avgå med pension, uppgående till ett antal av 23; 3) sådana, som äro skyldiga att med bibehållande av sin tjänstegrad och nuvarande avlöningsförmåner förflyttas till annat tjänstgöringsområde mot ersättning för flyttningskostnaden, uppgående till ett antal av 42; 4) sådana, som innehava sina tjänster allenast på förordnande vare sig enligt kungl. cirkuläret den 31 december 1912 eller eljest, uppgå­ ende till ett antal av 12.

I likhet med ämbetsverken och de sakkunniga finner jag, som i ärendet jämväl inhämtat utlåtanden av justitiekanslern och löneregleringskommittén, uppenbart, att de kronofogdar, som enligt cirkuläret den 29 oktober 1909 konstituerats å sina tjänster med skyldighet bl. a. att, med bibehållande av sin tjänstegrad och sina avlöningsförmåner, låta sig för­ flyttas till annat tjänstgöringsområde, äro skyldiga att låta sig förflyttas till den föreslagna nya landsfiskalstjänsten, som blir av minst samma grad som kronofogdetjänsten och innefattar göromål, vilka alla enligt gällande in­ struktion tillhöra sistnämnda tjänst. Däremot anser jag dessa kronofog­ dar knappast kunna mot sin vilja förflyttas till häradsskrivartjänst av den beskaffenhet, densamma enligt mitt förslag skulle bliva. För övrigt torde endast ett fåtal av dem vara ägnade för denna tjänst med dess för en kronofogde mer eller mindre främmande göromål. Att tvångsvis förflytta någon av ifrågavarande kronofogdar till annan tjänst vare sig inom eller utom landsstaten, anser jag vara uteslutet. Vid den ifrågavarande omorganisationens genomförande skulle såle­ des av de 42 flyttningsskyldiga kronofogdarna utväljas de 27, som kunna vara mest lämpliga att överflyttas till landsfiskalstjänst. Övriga konstitu­ erade 78 kronofogdar skulle därefter tillsvidare uppföras på indragningsstat. Det gäller då till en början att undersöka, huru kostnaderna för kronofogdarnas uppförande på indragningsstat ställa sig. Enligt 1878 års lönereglering äro kronofogdarna tillförsäkrade lön 3,000 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor samt ålderstillägg efter 10 års tjänst 500 kronor. Men dessutom hava enligt nämnda löne­

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

reglering till kronofogdarna utgått vissa sportler, för vilka, på sätt de sakkunniga ock ämbetsverken framhållit, tjänstinnehavaren jämväl bör vid tjänstens indragning tilldelas gottgörelse. Så har också skett vid löneregleringar för hovrätterna år 1909 och justitierevisionen år 1911, då det bestämdes, att i stället för sportler, som i sammanhang med löneregleringen indroges, skulle utgå gottgörelse, beräknad efter medeltalet av den inkomst, tjänstinnehavare kunde anses hava åtnjutit av sålunda indragna sportler under den senast förflutna tid, såvitt möjligt ej understigande fem år, därför denna inkomst kunde utrönas. De sportler, som sålunda tillförsäkrats kronofogdarna, äro följande: 1) lösen för sådana expeditioner, som part eller annan på egen be­ gäran erhåller eller eljest icke författningsenligt är pliktig lösa; 2) andel i böter för försummelse att i behörig tid erlägga påförda utskylder; 3) åklagarandelar av sakören; 4) arvode av försäljningsmedel för i beslag taget virke; 5) provisioner för uppbörd och redovisning av kommuners eller en­ skilda inrättningars avgifter eller utav medel av än mera enskild natur; samt — tillsvidare och intill dess annorlunda kan varda förordnat — 6) arvode för försäljning av utmätt fast egendom.

För sistnämnda sportelinkomst, som tillförsäkrats endast tillsvidare och intill dess annorlunda kunde varda förordnat, synas kronofogdarna, i händelse deras tjänster indragas, icke kunna göra anspråk på ersättning. Vid bestämmandet av kronofogdarnas ersättning för övriga nyss angivna sportler måste givetvis hänsyn tagas endast till sportlernas nettobelopp. Detta belopp kan emellertid icke anses utgöra skillnaden mellan allenast nu ifrågavarande sportler och utgifterna i tjänsten, i den mån dessa icke täckts av det till kronofogdarna å stat utgående expensmedelsanslaget 300 kronor eller av för särskilda fall anvisad ersättning. Utöver de i 1878 års lönereglering uppräknade olika slag av sportler hava nämligen kronofogdarna åtskilliga andra sportelinkomster, som stå i mer eller mindre omedelbart sammanhang med deras tjänst, såsom ersättning för verkställande av notarialprotester, ränta å tjänstemedel, som insatts på tjänsträkning i bankinrättning m. fl., och även dessa sportler böra be­ räknas deltaga i täckandet av utgifterna i tjänsten. Beträffande sättet för beräkning av nettobeloppet av de sportler, som böra ersättas, har också statskontoret i underdånigt utlåtande den 18 november 1913 uttalat sig för den meningen, att beräkningen lämpli­ gen borde ske så, att de uppgivna utgifterna i tjänsten proportionellt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. ' 19

fördelas å samtliga de sportelinkomster, vilkas förvärvande kunna anta­ gas hava påverkat utgiftsbeloppet, därvid skulle iakttagas, att inkomster, vid vilkas uppgivande därå belöpande utgifter redan avdragits (t. ex. behållen inkomst av tjänstresor) eller vilkas förvärvande icke kunnat föranleda någon utgift (t. ex. ränta å tjänstmedel, som insatts på tjänsträkning i bankinrättning), icke skulle medräknas bland de inkom­ ster, å vilka de uppgivna utgifterna linge fördelas. Sedan sistnämnda slag av inkomster sålunda fråndraga, skulle utgifterna proportionellt fördelas å övriga uppgivna sportelinkomster. Ersättningen till tjänste­ mannen kornme då att uppgå till det belopp, varmed, efter medeltalet per år, summan av de till hans tjänst hörande sportler, som tillförsäk­ rats enligt 1878 års lönereglering — arvode för försäljning av utmätt fast egendom dock undantaget — överstiga den därå på angivet sätt proportionellt fallande andelen av utgifterna i tjänsten. För närmare utredning i sportelfrågan har min företrädare i äm­ betet låtit, med ledning av upprättad blankett, från kronofogdarna inhämta uppgifter, särskilt för vart och ett av åren 1908—1912, å dels deras sportler i tjänsten och dels deras utgifter i densamma, i den mån dessa icke betäckts av expensmedelsanslaget eller särskilt anvisad ersättning, varjämte länsstyrelserna anmodats att, för möjlig­ görande av erforderlig granskning av de infordrade uppgifterna, dels meddela upplysning ur vederbörande taxeringslängder om varje krono­ fogdes bevillningstaxerade inkomst av »arbetsanställning, tjänst eller pension», särskilt för varje av åren 1909—1913, och dels inkomma med avskrifter av de taxeringsuppgifter, som nämnda år avgivits till ledning vid kronofogdarnas taxering för inkomst av tjänst. I enlighet med ovannämnda av statskontoret godkända beräknings­ metod har därefter för varje kronofogde uträknats den sportelersättning, som, i händelse han överföres å indragningsstat, skulle kunna tillkomma honom, och det har därvid visat sig, att ersättningen i medeltal för varje kronofogde uppgår till cirka 1,000 kronor om året. Jag ansluter mig till vad de sakkunniga och ämbetsverken i före­ varande ämne ifrågasatt. Då det emellertid kan antagas, att krono­ fogdarnas sportler stigit efter den redan undersökta tidsperioden, och det synes billigt, att hänsyn härtill tages vid sportelersättningens fastställande, anser jag, att genom statskontorets försorg en förnyad utredning härom bör ske efter förut angivna grunder och avseende förhållandena under femårsperioden 1912—1916. Visserligen är anledning antaga, att kronofog­ darnas sportler för en femårsperiod 1912—1916 skola visa sig hava upp­ gått till högre belopp än för den redan undersökta femårsperioden, men då

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

utgifterna i tjänsten samtidigt torde hava stigit, synes man kunna utgå från, att medelbeloppet sportelersättning skall för varje kronofogde stanna vid ungefär det nu beräknade. Och för övrigt lärer beloppet av de provisio­ ner, som skola indragas till statskassan — för år 1912 beräknade utgöra omkring 134,000 kronor — samtidigt hava vuxit i fullt motsvarande grad. Med ledning av det anförda torde kunna beräknas, att en krono­ fogde på indragningsstat skulle komma att få uppbära omkring 5,000 kronor förutom, i förekommande fall, ålderstillägg å 500 kronor. Kostnaderna för samtliga de 78 kronofogdar, som omedelbart skulle upp­ föras å indragningsstat, har för år 1918 beräknats komma att uppgå till cirka 425,000 kronor. Flyttningsskyldiga kronofogdar, som överflyttas till landsfiskalstjänst, höra givetvis i den nya tjänsten icke åtnjuta lägre avlöning än som skolat tillkomma dem, om de uppförts å indragningsstat, och det kan därför tänkas uppstå fall, då även för dessa kronofogdar något ersätt­ ningsbelopp bör uppbäras från indragningsstat. Då emellertid krono­ fogdes ersättning från denna stat beräknas i medeltal uppgå till — even­ tuellt ålderstillägg oberäknat — 5,000 kronor eller samma belopp som föreslagits såsom begynnelselön för landsfiskal, lära dessa fall bliva rena undantag, som icke kunna i nämnvärd grad inverka på anslagsbehovet. Nu vore det otvivelaktigt önskvärt, om de kronofogdar, som föras på indragningsstat, i största möjliga utsträckning bereddes annan stats­ tjänst. I vad mån detta kan ske, lärer bero på dels om lämpliga tjänster stå till buds och dels om vederbörande själva äro villiga att söka sådan tjänst. De sakkunniga hava, i syfte att dugliga kronofogdar, som icke äro skyldiga att låta sig förflyttas, därigenom skulle finna med sin förmån förenligt att söka annan statstjänst, ifrågasatt, att staten skulle erbjuda utsikt för sådana tjänstemän att erhålla någon del av den be­ sparing, statsverket genom deras befordran vunne, och de hava tänkt sig, att staten kunde av denna besparing avstå vissa procent, 25 å 50. Länsstyrelserna hava i allmänhet avrått från en dylik utväg särskilt av farhåga för, att befordringsutsikterna för yngre tjänstemän härigenom skulle i betänklig grad försvåras. Då det måste vara av synnerligt intresse, att indragningsstaten i möjligast största män begränsas, har jag ansett det böra övervägas, huruvida man icke borde bereda de kronofogdar, som komma att upp­ föras på indragningsstat, någon förmån av att antaga ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller kommuns stat. I sådant avseende har jag uppmärksammat föreskriften i 16 § l:o av lagen angående civila tjänst­ innehavares rätt till pension den 11 oktober 1907, där det heter, att för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 121

den, som vid avgång från tjänsten åtnjuter lön för annan tjänst, pen­ sionen må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes, utgå med en tredjedel av det belopp, som enligt pensionslagens bestämmelser eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet av den pension, som eljest skolat för först­ nämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden. 1 huvudsaklig överensstämmelse med denna föreskrift bör enligt min mening kronofogde, som uppföres å indragningsstat, berättigas att, om han söker och erhåller ordinarie tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat, få behålla en tredjedel av det för honom å indragningsstat uppförda beloppet i vad det utgöres av lön och ålderstillägg samt, i den händelse nämnda del av detta belopp jämte nettobehållningen av samtliga avlöningsförmånerna å den nya tjänsten tillsammans icke uppgå till hela det för honom å in­ dragningsstat upptagna beloppet, från indragningsstaten uppbära skillnaden. En dylik rätt torde kunna antagas förmå åtskilliga kronofogdar att söka lämplig tjänst av ifrågavarande slag. Att härutöver tillgodose å indrag­ ningsstat uppförda kronofogdar lärer icke böra ifrågakomma. Jag har vidare tagit under omprövning, huruvida icke de kronofogdar, som tillsvidare uppföras å indragningsstat, skulle kunna lämpligen åläggas någon verksamhet i statens tjänst som ersättning för sina avlöningsförmåner å indragningsstat. Det skulle givetvis mången gång kunna vara synner­ ligen önskvärt, om de i förekommande fall mottoge förordnande å lämp­ lig tjänst i landsstaten. Ett motsvarande förslag framlades på sin tid av löneregleringskommittén i dess betänkande angående lönereglering för hov­ rätterna. Kommittén ifrågasatte nämligen, att de notarier, vilka som över­ taliga komme att uppföras på indragningsstat, skulle vara skyldiga att, mot åtnjutande av sina förmåner å indragningsstat, mottaga förordnande i hov­ rätten å högre tjänstbefattning eller befattning likställd eller jämförlig med den, de vid överflyttningen på indragningsstat innehade. Häremot anmärktes, att denna skyldighet skulle innebära, att en dylik tjänsteman städse måste vara beredd att återinträda i tjänstgöring längre eller kortare tid. Den svårighet, som härigenom skulle komma att uppstå för tjänstemannen att skaffa sig annan verksamhet, läge i öppen dag, och utsikterna till stadig­ varande sysselsättning måste tydligen förminskas för honom, då han kunde nödgas närsomhelst avbryta densamma. En dylik skyldighet an­ sågs i verkligheten komma att verka som direkt förbud för tjänstemannen att skaffa sig annan lämplig verksamhet. Löneregleringskommitténs ifrågavarande förslag kom emellertid icke till tillämpning, och jag kan icke heller i detta fall förorda en motsvarande anordning, som säkerligen skulle komma att verka i hög grad deprimerande på vederbörande. För övrigt Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 176 käft. (Nr 211.) 16

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

lärer man kunna antaga, att på indragningsstat uppförda kronofogdar i stor omfattning skola utan särskilt åläggande finna med sin förmån förenligt att, när tillfälle erbjuder sig, mottaga förordnanden och andra lämpliga uppdrag inom sitt gamla arbetsfält, särskilt uppdrag som taxeringsnämndsordförande o. dyl. Därjämte torde den av mig ifrågasatta förmånen för dem att, om de söka och vinna befordran till ordinarie tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat, få behålla intill en tredjedel av vissa avlöningsförmåner å indragningsstat vara av beskaffen­ het att göra dem benägna att fortfarande ägna det allmänna sin arbets­ förmåga. Om jag sålunda icke kan finna tillrådligt, att kronofogdar å in­ dragningsstat, vare sig det gäller flyttningsskyldiga eller icke flyttningsskybliga kronofogdar, åläggas att mot sin vilja mottaga tillfälliga förord­ nanden, anser jag det dock vara påtagligt, att å indragningsstat tills­ vidare uppförda, flyttningsskyldiga kronofogdar böra vara pliktiga att, när landsfiskalstjänst framdeles blir ledig på grund av innehavarens avgång eller ny tjänsts inrättande, låta sig förflyttas till sådan tjänst mot åtnju­ tande av därmed enligt stat förenade löneförmåner samt med rätt för dem — i likhet med de flyttningsskyldiga kronofogdar, som omedelbart vid omorganisationens genomförande överflyttas å landsfiskalstjänst — att i den mån deras avlöningsförmåner vid den nya tjänsten, behållna sport­ ler, där sådana förekomma, däri inräknade, understiga beloppet av deras å indragningsstat upptagna avlöningsförmåner, å sistnämnda stat få be­ hålla skillnaden. Nu kan det visserligen tänkas inträffa att, när landsfiskalstjänst blir ledig, icke någon av de på indragningsstat uppförda flyttnings­ skyldiga kronofogdarna är lämplig till dylik tjänst. Det bör då givetvis tillkomma Kungl. Maj:t att låta återbesätta tjänsten i vanlig ordning. Skyldigheten för tjänstemannen bör dock förefinnas, även om densamma i statens intresse anses icke böra utkrävas. Och detta bör vara förhållandet även av den anledningen att, om en dylik skyl­ dighet icke stadgas, det skulle — med hänsyn till den av mig förut föreslagna särskilda förmån för de å indragningsstat uppförda kronofog­ dar, som erhålla viss ordinarie anställning — kunna inträffa, att flyttningsskyldig kronofogde, som icke kan omedelbart placeras som landsfiskal, men sedermera erhåller sådan anställning, bleve gynnsammare ställd än kronofogde, som direkt överflyttas från sin kronofogdetjänst till lands­ fiskalstjänst. Härtill kommer, att en dylik skyldighet är ägnad att åt­ minstone i någon mån motväga den olikhet i utkrävandet av själva flyttningsskyldigheten, som under föreliggande omständigheter är ofrånkomlig.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 123

Om kronofogdetjänsterna, såsom jag anser lämpligast, indragas med utgången av år 1917, torde emellertid böra framhållas,, att åtskilliga efterarbeten för kronofogdarna kvarstå under år 1918. Så skola enligt gällande bestämmelser specialräkningarna över kronouppbörden för år 1917 avlämnas inom den 15 januari 1918 och bötesredogörelserna för senare hälften av år 1917 avgivas den 1 februari 1918. I övrigt hava kronofogdarna att för år 1917 avlämna en del andra redogörelser och uppgifter, från vilket åliggande de icke kunna befrias. Därjämte skulle de så snart ske kan i början av år 1918 till vederbörande avlämna sina diarier och till tjänsten hörande handlingar samt ännu icke avslutade mål och ärenden med tillhörande medel eller behöriga kvittenser o. s. v., vilket torde böra ske vid inventeringar, varom Kungl. Maj:ts befallmngshavande i sådant fall lära hava att i behörig tid föranstalta. Förenämnda göromål lära visserligen åligga kronofogdarna i och för deras tjänst under 1917, och någon särskild föreskrift härutinnan .skulle därför måhända icke vara behövlig. Emellertid torde beträffande åtmin­ stone de å indragningsstat uppförda kronofogdarna lämpligen höra ut­ tryckligen stadgas, att de som villkor för åtnjutande av dem å mdragningsstat uppförda avlöningsförmåner äro pliktiga att jämväl under år 1918 beträffande sina förutvarande tjänstgöringsområden utföra de göromål, som Kungl. Maj:ts befallningshavande för omorganisationens genomförande kunna finna erforderliga. Kostnaderna för kronofogdarnas uppförande å indragningsstat bliva visserligen till en början betydande. Då emellertid en stor del av de icke flvttningsskyldiga kronofogdarna redan uppnått hög ålder (26 av dem äro vid 1917 års utgång över 60 år), och ett stort antal (65) kronofogdar äro skyldiga att vid 67 års ålder avgå med pension, samt för åtskilliga förr eller senare måhända skall kunna beredas lämplig civil, anställning, kan det antagas, att kostnaderna för indragningsstaten skola inom kort tid avsevärt minskas för att efter omkring 15 år vara i stort sett försvunna. Enligt det föregående skulle av de 78 kronofogdar, som komma att uppföras på indragningsstat, ett antal av 40 vara berättigade att under sin återstående livstid uppbära sina å indragningsstat uppförda löneförmåner. De övriga 38 av dem äro däremot skyldiga att vid 67 ars ålder frånträda sina avlöningsförmåner å indragningsstat samt att därefter åtnöjas med pension från allmänna indragningsstaten till belopp mot­ svarande lönen 3,000 kronor och ålderstillägget 500 kronor, i den mån detsamma intjänats vid uppförandet på indragningsstat.

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Föreningen Sveriges kronofogdar har i sina förut omnämnda skrivelser den 3 iebraari 1913 och den 3 mars 1917 gjort gällande, att nämnda pension på 3,500 kronor efter nutida förhållanden måste anses vara allt för knappt tillmätt och hemställt, att pensionen måtte höjas till 4,500 kronor samt att pensionen till änkor och barn måtte beräknas efter ett pensionsunderlag av likaledes 4,500 kronor. För egen del finner jag föreningens framställning behj ärtans värd. Den nuvarande pensionen, som utgår efter förhållandena vid tiden för 1878 års lönereglering, måste uppenbarligen anses- allt för knapp och i synnerhet den efter nämnda pension som pensionsunderlag utgående pensionen till kronofogdarnas änkor och minderåriga barn. Enligt de avlöningsförmåner, som föreslogos i 1909 års proposition angående löne­ reglering för fögderiförvaltningen, skulle pensionen för kronofogdarna hava uppgått till 4,200 kronor och enligt fögderiförvaltningskommitténs iörslag till just det av föreningen nu ifrågasatta beloppet. Med fästat avseende härå och då genom mitt förslag till lönestat för häradsskrivarna pensionen för dessa skulle komma att uppgå till 3,600 kronor, synes billigheten tala för, att pensionen för de kronofogdar, som uppföras på indragningsstat, något höjes; och jag föreslår, att detta sker med ett belopp av 500 kronor till 4,000 kronor — oavsett den tid tjänste­ mannen innehaft befattningen — att utgå av det för kronofogdarna å indragningsstat upptagna avlöningsbeloppet. Fn sådan bestämmelse anser jag dessutom böra förbindas med före­ skrift, att nämnda belopp skall utgöra pensionsunderlag för nu ifråga­ varande kronofogdar, varigenom de skulle sättas i tillfälle att, om de så önska, bereda sina änkor och minderåriga barn något förhöjd pen­ sion från civilstatens änke- och pupillkassa, vilket torde få anses skäligt, då den kvarvarande personalen i fögderiförvaltningen erhåller motsvarande förmån i jämförelsevis större utsträckning.

Med anledning av det förut anförda föreslår jag vidare, att flyttningsskyldiga kronofogdar böra i den ordning, Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande bestämmer, till erforderligt antal överflyttas å ny stat med an­ ställning som landsfiskaler och med rätt för dem att, i den mån deras avlöningsförmåner vid den nya tjänsten — behållna sportler, där sådana förekomma, däri inräknade — understiga sammanlagda beloppet av deras med kronofogdetjänsten enligt hittills gällande ordinarie stat förenade lön, tjänstgöringspenningar, vid indragningen intjänt ålderstillägg och för en var vederbörligen uträknad ersättning för behållna sportler, å indragningsstaten erhålla ersättning för skillnaden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 125

De kronofogdar åter, för vilka platser icke finnas i den föreslagna organisationen eller som icke äro skyldiga att låta sig till annan tjänst förflyttas, lära böra såsom övertaliga uppföras å allmänna indragningsstaten med rätt för dem att uppbära den lön jämte ålderstillägg och de tjänstgöringspenningar, vartill enligt ordinarie stat de voro berättigade vid överflyttningen på indragningsstat, ävensom för en var vederbörligen uträknad ersättning för behållna sportler, men med skyldighet för dem att, med undantag som nedan sägs, dels , mot åtnjutande av sina av­ löningsförmåner å indragningsstat, jämväl under år 1918 beträffande sina förutvarande tjänstgöringsområden utföra de göromål, Kungl. Maj:ts veder­ börande befallningshavande kunna finna erforderliga, dels, om de å rikets, riksdagens eller kommuns stat erhålla annan ordinarie befattning, åtnöjas med en tredjedel av de för en var å indragningsstaten uppförda av­ löningsförmåner i vad de utgöras av lön och ålderstillägg; dock att, där för någon nettobehållningen av avlöningsförmånerna å sådan ny tjänst jämte ovannämnda del av avlöningsförmånerna å indragningsstaten icke tillsammans uppgå till hela det för honom å indragningsstat upptagna beloppet, det belopp å indragningsstat, som får behållas, ökas med skillnaden, dels ock att, när de, kvarstående å indragningsstaten, uppnått 67 års ålder och äro enligt gällande bestämmelser pliktiga att avgå med pension, åtnöjas med pension å indragningsstat till belopp av 4,000 kronor, vilket belopp jämväl skall räknas som pensionsunderlag för dem. För de på indragningsstat uppförda kronofogdar, som äro flyttningsskyldiga, bör dock gälla skyldigheten att, när landsfiskalstjänst fram­ deles varder ledig, låta sig förflyttas till sådan tjänst mot åtnjutande av därmed enligt stat förenade löneförmåner samt med rätt för dem att, i den mån deras avlöningsförmåner vid den nya tjänsten — behållna sportler, där sådana förekomma, däri inräknade — understiga beloppet av deras å indragningsstat upptagna avlöningsförmåner, å sistnämnda stat få behålla skillnaden. I detta sammanhang vill jag hemställa, dels att de kronofogdarna tillkommande andelar av provisioner för uppbörd och redovisning av sådana enskilda medel, som debiteras och uppbäras med kronouppbörden vilka andelar efter förhållandena år 1912 beräknats till 134,000 kronor, skola vid kronofogdetjänsternas indragning ingå till statskassan, dels ock att kronofogde, som varder överflyttad eller efter ansökning utnämnd till landsfiskals-, häradsskrivar- eller annan därmed i avlöningshänseende jämförlig tjänst å rikets eller riksdagens stat, skall för åtnjutande av ålderstillägg vid den nya tjänsten få räkna sig till godo sin tjänstgöring som ordinarie kronofogde.

126 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Såsom förut nämnts hava kostnaderna för övertaliga kronofogdars uppförande på indragningsstat beräknats komma att för år 1918 uppgå till omkring 425,000 kronor, vilket belopp således skulle utgå från an­ slaget till allmänna indragningsstaten. Av statsrådsprotokollet rörande behandlingen av årets statsverksproposition och tionde huvudtitelns anslag till allmänna indragnings­ staten (sid. 20 och 21) framgår emellertid, att nämnda anslags ställning är sådan, att — ehuru anslaget jämväl skulle belastas med sammanlagt 250,000 kronor, utgörande av Kungl. Maj:t hos riksdagen begärda anslag till understöd för år 1917 dels åt äldre behövande folkskol­ lärare och dels åt äldre behövande småskollärare — anslaget likväl icke behöver höjas med mera än 285,146 kronor. I anledning härav och efter samråd med chefen för finansdeparte­ mentet får jag således hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riks­ dagen att höja det under tionde huvudtiteln å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten, nu 2,013,935 kronor, med 285,146 kronor till 2,299,081 kronor.

1 enlighet med den plan för indelning av riket i fögderier och länsb) HftracU- »krivare och länsmän. mansdistrikt, som efter vederbörandes hörande upprättats, skulle Uppvidinge härads fögderi i Kronobergs län och Skövde fögderi i Skaraborgs län indragas. Ingendera av häradsskrivarna i dessa fögderier är skyldig att låta sig förflyttas. Häradsskrivaren i det sistnämnda fögderiet är född den 11 maj 1851 och torde sålunda bliva pliktig att redan år 1918 avgå med pension. Häradsskrivaren i det förstnämnda fögderiet är född år 1861. Med omregleringen av fögderierna i Kronobergs och Skaraborgs län torde då böra anstå, till dess häradsskrivarna i nämnda till indrag­ ning föreslagna fögderier avgått från tjänsten, och avlöning på sätt nedan angives för dessa båda tjänstemän anvisas å övergångsstat. Vad angår den föreslagna minskningen med 27 länsmanstjänster bör denna uppenbarligen, liksom den därmed förbundna omregleringen av tjänstgöringsdistrikten, försiggå successivt, allt efter som genom avgång av ordinarie tjänstemän möjlighet yppas att genomföra den nya organisationen. Härvid är emellertid att märka, dels att under år 1917 omkring 13 länsmän och under år 1918 ytterligare om­ kring 8 länsmän skola hava uppnått nu stadgad pensionsålder, dels att åtskilliga länsmanstjänster (84) icke äro med ordinarie innehavare

, Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 211. 127

försedda, dels ock att antalet länsmän, som äro underkastade skyl­ dighet att låta sig förflyttas, avsevärt överstiger antalet till indrag­ ning föreslagna länsmanstjänster. Det är sålunda uppenbart, att över­ gångsstaten för länsmännen inom kort tid skall kunna avsevärt minskas. Om det förslag rörande framflyttning av pensionsåldern för kronolänsmän till 65 år, vilket lärer komma att särskilt underställas Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning, vinner avseende, bliva omkring 33 länsmän pensionsberättigade den 1 januari 1918. I sådant fall torde det vara uppen­ bart, att övergångsstaten för länsmän icke behöver tagas i anspråk i andra fall, än där tjänstedistrikt skola indragas, som äro besatta med icke flyttningsskyldiga länsmän. Detta har befunnits kunna inträffa i 9 fall, varvid dock är att märka, att flera av dessa tjänstemän inom de närmaste åren uppnå pensions­ åldern och att samtliga skola hava avgått inom cirka 10 år. Anslaget till övergångsstat för länsmännen skulle därför möjligen kunna inskränkas till kostnaderna för 9 länsmän. Jag har dock ansett försiktigheten bjuda att till en början räkna med ett något högre antal länsmanstjänster å övergångsstat, förslagsvis 15, och hemställer således, att för nämnda antal sådana tjänster avlöningsförmåner, på sätt som föreslogs i 1909 års proposi­ tion och av statsutskottet vid nämnda års riksdag tillstyrktes, uppföras till samma belopp för begynnelselön som för motsvarande från den nya lönestaten avlönade tjänster. På samma sätt böra ock avlöningsförmåner å övergångsstat upptagas för förenämnda 2 häradssJcrivartjänster. Ålderstillägg för de å övergångsstaten upptagna torde, liksom till de å den nya lönestaten uppförda befattningshavarna, böra utgå från det under 6:te huvudtiteln anvisade gemensamma anslaget för ålderstillägg. O o

Prövningen av de på omorganisationens genomförande inverkande omständigheter bör tillkomma Kungl. Maj:t. Länsstyrelserna torde där­ för böra åläggas att, intill dess omorganisationen blivit i sin helhet i riket genomförd, vid inträffande ledighet av landsfiskals-, häradsskrivareller länsmanstjänst inhämta Kungl. Maj:ts föreskrift, huruvida åtgärder böra vidtagas för tjänstens återbesättande i vanlig ordning eller om den­ samma bör besättas med flyttningsskyldig eller övertalig tjänsteman inom eller utom resp. län. Det kan måhända inträffa, att befattningshavare vid landsstaten, för vilken plats finnes å den nya staten, vägrar ingå därpå och icke kan lagligen därtill förbindas. I överensstämmelse med vad i regeln för motsvarande fall föreskrivits bör sådan befattningshavare bibehållas vid

12S Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition Nr 211.

honom enligt hittills gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsför­ måner, men däremot icke vid honom tillkommande extra lönetillägg. Det låter sig emellertid icke på förhand beräknas, till vilket belopp medel av sådan anledning kunna behöva anvisas å övergångsstat. o o o

8. Ändringar i länsstyrelsernas organisation och avlöningsförmåner för yissa tjänstemän därstädes.

a) Organisationen.

Länsstyrel­ Den raska utveckling, som under senare årtionden förekommit i vårt sernas land såväl inom näringarnas och samfärdselns som på de sociala och organisation. andra samhälleliga frågors områden, har, såsom lätt torde inses, i högst betydande grad ökat göromålen inom administrationen i allmänhet. Vad särskilt angår landsstaten, har, redan i anledning av en från mig den 19 november 1915 för annat ändamål till Kungl. Maj:ts samt­ liga befallningshavande avlåten cirkulärskrivelse, i länsstyrelsernas svarsskrivelser erinrats, att helt och hållet nya grupper av mål genom senaste tids lagstiftning fallit på länsstyrelsernas lott. Dit hörde sådana ären­ den som dessa myndigheters befattning med krigsberedskapen, tillsynen över i riket vistande utlänningar, den pågående avlösningen av frälseräntor, i många län till ett betydande antal, utarrendering av präster­ skapets löneboställen enligt den nya lagstiftningen om prästerskapets avlöning, mål som äga samband med pensionsförsäkringslagen, med för­ fattningarna om värnskatt och krigskonj unkturskatt, utvecklingen av statens kassarapportsystem och därmed sammanhängande särskild redovis­ ning av vissa medel o. s. v. Den högst betydande ökningen av läns­ styrelsernas arbetsbörda framhävdes vidare ganska allmänt vid landshöv­ dingarnas förut omnämnda konferens inför mig i oktober månad 1916 och man framhöll då, att en förbättring av länsstyrelsernas egen orga­ nisation vore av utvecklingen betingad, alldeles oberoende av frågan om fögderiförvaltningens omorganisation och lönereglering. Slutligen har behovet av en sådan förbättring ytterligare betonats i flera utav Kungl. Maj:ts befallningshavandes skriftliga utlåtanden under hösten 1916. Det är huvudsakligen i två hänseenden, de nu ifrågavarande önske­ målen framträda. Sålunda har å ena sidan framhållits, att göromålens ökning, särskilt och icke minst i avseende å de sociala ärendena, medfört en arbetsbörda för avdelningscheferna i länsstyrelsen så stor, att man måste allvarligen vara betänkt på att i någon mån underlätta densamma för

Kanyl. Maj:ts Nåd. 'Proposition Nr 211. 129

att bereda landssekreteraren och landskamreraren möjlighet att åt mera invecklade eller omfattande frågor, såsom utlåtanden i remitterade ärenden in. m., ägna en mera odelad tid. Å andra sidan har från flera håll gjorts gällande, att landsstaten måhända i högre grad än någon annan gren av förvaltningen vore för göromålens bestridande beroende av extra ordinarie arbetskrafter, ett förhållande, som icke kunde vara lämpligt, även om ett organisations­ system med ett skäligt antal extra ordinarie tjänstemän måste anses nyttigt och nödigt såväl ur synpunkten av tjänstemäns fostran för sitt blivande kall som ock med avseende på statsförvaltningens eget intresse. De önskemål, vilka sålunda framkommit, tillåter jag mig till en början behandla vart för sig. Vad då först angår frågan om beredande av någon lättnad i lands­ sekreterarens och landskamrerarens tjänstgöromål, är frågan icke ny.

Redan i skrivelse till Knngl. Maj:t den 4 december 1903 hemställde länssty­ relsen i Jämtlands län om sådan ändring i gällande landshövdinginstruktion, att, med bibehållande av föreskriften att landssekreterararen skall vara chef för landskansliet och vid landshövdingvakans eller landshövdings frånvaro eller laga förfall gemensamt med landskamreraren utöva länsstyrelsen, länsnotarien skulle, jämte den tjänstgöring honom åligger enligt 61 § i gällande instruktion, vara föredragande i de mål, med avseende å vilka Knngl. Maj:ts befallningshavande så förordnade, dock att dylikt förordnande ej finge meddelas i fråga om ärenden, som vore av större vikt eller fordrade mognare erfarenhet och därför ovillkorligen borde föredragas av lands­ sekreteraren. Häröver hördes länsstyrelserna och det övervägande flertalet fann sig icke kunna förorda bifall till framställningen. Ärendet överlämnades därefter till löneregleringskcmmittén av den 3 oktober 1902, vilken anslöt sig till vad flertalet länsstyrelser sålunda yttrat och vidare anförde: Av vad vissa länsstyrelser i detta ärende meddelat, ville det synas, som även med landshövdinginstruktionens nuvarande lydelse hinder icke ansåges möta att för viss kortare tid bereda landssekreterare och även landskamrerare nödig lättnad i arbete, ej endast på det sätt, att landssekreterare eller landskamrerare befriades från hand­ läggningen av de löpande göromålen eller vissa slag därav för att kunna mera odelat ägna sig åt något eller några viktigare eller mera tidskrävande ärenden, i vilken händelse handläggningen av göromålen i övrigt uppdroges åt länsnotarie eller läns­ bokhållare, utan även så, att länsnotarie eller länsbokhållare förordnades att bereda och föredraga vissa till vederbörande avdelningschefs handläggning eljest hörande ärenden. Yissa andra länsstyrelser syntes emellertid anse, att ett förordnande av sistnämnda slag ej ägde stöd i landshövdinginstruktionen. I särskilt fall hade med Knngl. Maj:ts tillstånd tillämpats en anordning, varige­ nom ordinarie länsnotarie förordnats att på eget ansvar bereda, föredraga och expediera de till landssekreterartjänsten hörande ärenden, vilkas handläggning landshövdingen med avseende på ärendenas beskaffenhet kunde finna lämpligt att åt honom över­ lämna. Enär denna anordning syntes kommittén vara lämplig i fall, då behov av lindring i avdelningschefernas arbete förelåge, ville kommittén, under erinran att Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 176 käft. (Nr 211.) 17

130 Kungl. May.is Nåd. Proposition Nr 211.

enligt 61 och 62 §§ i landshövdinginstruktionen länsnotarie och länsbokhållare vore pliktiga att vid landssekreterares och landskamrerares laga förfall förrätta dessas tjänster, då ej annorlunda därom förordnades, hemställa, att bestämmelse måtte meddelas i syfte att Kungl. Maj:ts befallningshavande undantagsvis kunde, då sådant funnes av behov påkallat, förordna länsnotarie och länsbokhållare att, i vederbörande avdel­ ningschefs ställe, föredraga visst ärende eller viss grupp av ärenden. Vid detta för­ slag hade hänsyn tagits till vad i enahanda hänseende funnes stadgat i instruk­ tionerna för järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen. Det förut antydda anhopandet av nytillkomna ärenden lärer vara ganska allmänt känt och erkänt. En undersökning av den tillgängliga statistiken visar också, att antalet avgjorda och avförda mål och ären­ den i rikets samtliga länsstyrelser, vilket år 1904 utgjorde 311,580, seder­ mera vuxit år 1909 till 341,229 och år 1914 till 376,708. Tillväxten på 10 år utgör således omkring 21 %. Av det anförda finner jag ådagalagt, att det maktpåliggande arbete inom förvaltningen, vilket påvilar länsstyrelserna i så hög grad, med nödvändighet kräver eu anordning, varigenom avdelningschefernas arbets­ börda — utan eftergift i deras skyldighet att svara för alla göromålens behöriga gång — i någon mån underlättas, och jag tillåter mig därvid ytterligare åberopa Kungl. Maj:ts befallningshavandes utlåtanden i ämnet sistlidne höst, av vilka ett referat upprättats, som torde få såsom bilaga åtfölja statsrådsprotokollet. (Bil. B.) Angående sättet för lösning av denna fråga hava skilda förslag fram­ kommit. Sålunda har från ett län ifrågasatts, att man i länsstyrelserna i rikets större län borde inrätta en helt ny självständig avdelning med en med landssekreteraren och landskamreraren fullt jämställd chef, till vilken avdelning från landskansliet och landskontoret kunde överflyttas vissa mera fristående grupper av ärenden. För den nya avdelningen skulle naturligtvis erfordras ett självständigt kansli, < men upprättandet därav borde icke i och för sig öka antalet underordnade tjänstemän vid läns­ styrelsen. Aven en annan länsstyrelse framhåller, att »man måste redan nu vara betänkt antingen på en ökad byråindelning eller åtminstone på ökad användning av särskilda föredragande med i varje fall ökad per­ sonal». I sistnämnda riktning uttala sig två andra länsstyrelser, av vilka den ena föreslår, att »vid sidan av landssekreterar- och landskamrerarbefattningar inom länen inrättas nya tjänster, vilkas innehavare kunde benämnas vice landssekreterare och vice landskamererare med åliggande att självständigt bereda och föredraga vissa ärenden», och den andra, att till landssekreterarens och landskamrerarens biträde anställes »en tjänste­ man med en i viss mån större befogenhet och högre ämbetsställning än de nuvarande länsnotarierna och länsbokhållarna. I löneförmåner skulle

Kungl. Majds Nåd. 'Proposition Nr Ml. 131

denne erhålla en mellangradsställning, jämförlig med vissa befattningar i de centrala verken.» Säkerligen äger det sin riktighet att landsstaten måhända i högre grad än någon annan gren av förvaltningen är för göromålens bestridande beroende av extra ordinarie arbetskrafter. Detta förhållande kan icke vara lämpligt, även om ett organisationssystem med ett skäligt antal extra ordinarie tjänstemän måste anses nyttigt och nödigt såväl ur synpunkten av tjänstemäns fostran för sitt blivande kall som ock med av­ seende på statsförvaltningens eget intresse. Bristen på tillräcklig ordi­ narie arbetskraft hos länsstyrelserna har ock nödgat Eders Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen år 1908 i sammanhang med lönereglering för läns­ styrelserna anvisat på ordinarie stat till arvode åt extra länsnotarie!- och övriga extra biträden hos länsstyrelserna ett reservationsanslag av 193,000 kronor, utverka förhöjning i detta anslag dels vid förra riksdagen år 1914 till 213,000 kronor och dels år 1916 till 268,000 kronor. Min hemställan enligt statsrådsprotokollet den 14 januari 1916 om proposition till riksdagen rörande beviljande av sistnämnda förhöjning åtföljdes av en undersökning ifråga om det statistiska förhållandet mellan antalet ordinarie och extra ordinarie biträden hos länsstyrelserna, vilken undersökning be­ lystes av eu å sid. 324 och 325 i den tryckta propositionen införd tabell. Denna tabell utvisar, att ordinarie länsnotarier, länsbokhållare, landskanslister och landskontorister ävensom ännu kvarstående lanträntmästare vid samtliga länsstyrelser utgjorde 189, under det att antalet motsva­ rande tjänstemän i extra ordinarie ställning med ständig tjänstgöring, som av länsstyrelserna påyrkades, uppgick till 171. Därjämte hade läns­ styrelserna anmält ett behov av 51 personer i landskanslist- och landskontoristställning med tillfällig tjänstgöring. Det torde knappast vara av nöden att inför Eders Kungl. Maj:t framhålla, varken i huru hög grad detta förhållande strider mot den vik­ tiga grundregeln för nyare tiders löneregleringar, att ett stadigvarande ordinarie arbete skall så långt möjligt är besörjas av ordinarie personal, eller huru viktigt det är, att rättelse härutinnan sker just i sammanhang med den omorganisation av länsstyrelserna, som jag finner lämpligen böra genomföras i samband med fögderiförvaltningens omorganisation. Enligt vad jag nu anfört, föreligga således två spörsmål inom själva länsstyrelsens organisation, vilka kräva sin lösning. Det ena av­ ser att bereda erforderlig lättnad i avdelningschefernas arbetsbörda, det andra att i viss mån upphäva det nu överklagade och efter min mening faktiskt befintliga, alltför stora bruket av extra ordinarie tjänstemän för förrättande av ett permanent ordinarie arbete.

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

I själva verket stå dessa krav i det förhållande till varandra, att, när man söker tillgodose det förra, man knappast kan undgå att med­ verka till främjandet av det senare. Man torde således, såsom jag strax vill söka visa, utan överdrift kunna säga, att bägge önskemålen mötas. Av vad jag nyss förut yttrat lärer framgå såsom obestridligt, att landssekreterarens och landskamrerarens arbetsbörda måste på något sätt lättas. Det lärer dessutom få medgivas, att avdelningschefernas behov av lättnad i arbetsbördan numera är konstant och att man därför icke kan undanröja de växande svårigheterna av arbetets ökning genom så­ dana åtgärder, som, på sätt löneregleringskommittén erinrat, kunna i enlighet med landshövdinginstruktionen med anlitande av länsstyrelsernas nuvarande tjänstemän vidtagas undantagsvis eller för kortare tid och som också redan på flera håll vidtagits. Min övertygelse är ock, att detta även inom riksdagen torde erkännas med hänsyn bland annat till alla de lagförslag, som i vår tid på olika områden framkomma och bliva för yttrande och utredning remitterade till Kungl. Maj:ts befallningshavande, alla de nya beskattningsfrågor, med vilka befallningshavandena hava att taga befattning, och allt det nydaningsarbete på det sociala området, som i varje fall på ett eller annat sätt kommer länsstyrelserna vid. Men erkännes nu, att arbetsbördan för avdelningscheferna måste lättas, så ligger i sakens natur, att en del av bördan måste läggas på andras axlar att under eget ansvar bäras, och jag vill nu närmast antyda, huru jag tänkt att detta skulle kunna ordnas.

För egen del har jag icke känt mig tilltalad av förslaget om in­ rättande av en helt och hållet ny avdelning inom länsstyrelsen, till vilken avdelning kunde från såväl kansliet som kontoret överflyttas vissa mera fristående grupper av ärenden. Oavsett att förhållandena icke synas mig än så länge betinga inrättandet av en ny syssla med avdelningschefs grad, kommer härtill, att en sådan tredje avdelningschef knappast torde i längden kunna utan menliga slitningar inom verket vara i saknad av egen expedition och kontorspersonal, varav ökade kostnader sannolikt skulle uppkomma.

Läns- Däremot har jag funnit, att denna viktiga fråga med minsta möjliga assessorer. betungande för statsverket bör kunna tillfredsställande ordnas enligt följande förslag, som även bäst skulle bidraga till undanröjande av de svårigheter i avseende å rekryteringen av länsstyrelsens juridiskt ut­ bildade arbetskrafter, som Kungl. Maj:ts befallningshavande efter vad det synes med fullt fog så allmänt och starkt betonat såsom en följd

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 13)3

av kronofogdetjänstens indragning. Jag har alltså tänkt mig, att den väl behövliga lättnaden i landssekreterarens och landskamrerarens arbets­ börda bör beredas sålunda, att första länsnotarie- och första länsbokhållarsysslorna organisatoriskt ombildas till assessorat, vilkas innehavare skola hava till åliggande att självständigt på eget ansvar bereda, föredraga och till expedition befordra Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut och utslag i vissa grupper av mål och ärenden enligt indelning och plan, som pa länsstj relsens förslag lära böra fastställas av Kungl. Maj:t särskilt för varje län. Därjämte böra de, enligt de föreskrifter Kungl. Maj:ts befallningshavande äger meddela, biträda sina resp. avdelningschefer vid Övriga göromål samt vid dessas laga förfall, då ej annorlunda därom förordnas, förrätta deras tjänst. Genom denna anordning — vilken för övrigt nära ansluter sig till ett förfarande, som i några län, låt vara i viss mån vid sidan av landshövdingsinstruktionen, kommit i bruk — skulle icke någon ny tjänst skapas utan en redan befintlig tjänst omorganiseras till en mera självstän­ dig. Samma arbetsprestation i fråga om målens föredragning komme att med huvudsakligen samma personal fullgöras; skillnaden ligger däri, att avdelningshefen befrias från handläggningen av vissa grupper av mål. I stället får länsassessorn självständigt och på eget ansvar bereda, föredraga och expediera beslut i dylika mål samt därjämte bestrida göromål, som för närvarande tillhör länsnotarie och länsbokhållare. I avlöningshänseende skulle assessorerna jämnställas med andra gradens tjänstemän i de centrala verken.

Då emellertid de nuvarande l:a länsnotarierna och l:a länsbokhål- Länsmtarialama redan äro fullt upptagna av dem nu påvilande göromål, är det hållare av l:a uppenbart, att de även med den förändrade tjänsteställningen icke kunna «**££"*' övertaga en viktig del av avdelningschefernas arbetsbörda, utan att sam­ tidigt någon del av deras eget hittillsvarande arbete skjutes över på andra tjänstemän. Det ligger då i sakens natur, att om överflyttningen skall kunna ske med bibehållen säkerhet för göromålens utförande på tillfreds­ ställande sätt, dessa andra tjänstemän icke gärna kunna innehava lägre ställning eller kompetens än de tjänstemän, från vilka, göromålen över­ flyttas. Härav anser jag böra bliva en följd, att de till assessorat ombildade l:a länsnotarie- och l:a länsbokhållareänsterna ersättas, och detta på sådant sätt, att nu befintliga 2:a länsnotarie- och 2:a länsbokhållartjänster förändras till länsnotarie- och länsbokhållareänster av första lönegraden och att ytterligare tjänster av sistnämnda slag inrättas, där nu 2:a länsnotarier eller länsbokhållare icke finnas anställda.. Genom en sådan anordning, förbunden där så erfordras med de juridiskt utbil-

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

dåde arbetskrafternas förstärkning genom anställande av extra tjänste­ män, bär man, synes det mig, ej blott tillgodosett det krav på ökning av länsstyrelsernas arbetskrafter, som sammanhänger med behovet att lätta avdelningschefernas arbetsbörda, utan även, såvitt de juridiskt utbildade tjänstemännen angår, bidragit till undanröjande av det alltför stora an­ vändandet av extra ordinarie tjänstemän.

Departements­ I anslutning till vad jag sålunda anfört föreslår jag, att i varje län chefens hem­ ställan. — dock icke i Gottlands — inrättas en länsassessorstjänst å vardera avdel­ ningen. För Gottlands län saknas givetvis skäi att inrätta sådana tjänster. Den lättnad i arbetet, som även där kan på grund av de ökade göromålen krävas, synes mig kunna beredas därigenom, att länet på sätt jag föreslagit skulle få särskild landsfiskal, vilket eljest knappast varit erforderligt. Vidare föreslår jag, att i alla län, där l:a länsnotarie- och l:a länsbokhål­ lare'änstema ombildats till assessorat — således icke Gottlands län — böra inrättas en länsnotarie- och en länsbokhållarbefattning i första lönegraden och att såsom en följd härav de nuvarande 2:a länsnotarie- och 2:a länsbokhållare"änsterna indragas utom i Malmöhus län, där av de två inrättade 2:a och 3:e länsnotarie- och länsbokhållarsysslorna eu fortfarande måste anses behövlig och således endast en tjänst å vardera avdelningen föreslås till indragning. Emellertid anser jag, att inrättandet av läns­ bokhållartj änst i första lönegraden i Södermanlands, Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Norrbottens län icke bör ske omedelbart utan först i den mån de i dessa län anställda räntmästarna avgå. Om nämligen även i dessa län en sådan tjänst genast inrättades, skulle där komma att finnas större antal ordinarie tjänster än i andra jämförliga län. I stället har jag velat tillgodose nämnda läns behov av ökad arbetskraft med juridisk utbildning genom att föreslå, att i länen må tillsvidare anställas extra länsbokhållare. Vad angår Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, \ ärmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, där räntmästare nu finnas anställda, finner jag vidare, att de extra länsbokhållartjänster, jag i dessa län vill föreslå, böra i mån som ränt­ mästarna avgå ersattas med länsbokhållare]änster x andra lönegraden.

Då fråga därefter blir om reducering av antalet extra tjänstemän hos länsstyrelserna, lärer det vara uppenbart, att extra tjänstemän med ständig tjänstgöring icke, såsom nu i många län är fallet, böra anställas till ungefär samma antal som de ordinarie tjänstemännens. Detta inne­ bär icke blott en fara för arbetets resultat, i det man knappt av den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 135

extra tjänstemannen med en ganska osäker stimning och jämförelsevis klen avlöning kan förvänta tillräckligt intresse och ansvarskänsla för arbetets utförande, utan det leder jämväl till vissa svårigheter vid rekry­ teringen av en del tjänster vid länsstyrelserna, enär tiden för erhållande av ordinarie anställning i många fall oskäligt utsträckes. Det är därför i högsta grad angeläget, att de extra tjänstemännens antal avsevärt begränsas genom inrättande av nya ordinarie tjänster, och då det ojäm­ förligt största antalet ständiga biträden äro extra landskanslister och extra landskontorister gäller det framför allt att få flera ordinarie landskans­ list- och landskontoristbefattningar. Klart är emellertid, att en del extra tjänstemän allt fortfarande måste användas. Detta kräves redan på den grund, att ett anta) extra ordinarie tjänstemän ständigt bör finnas för uppehållande av succes­ sion och vikariat. Dessutom hr en sådan anordning av obestridligt gagn även för tjänstemännens fostran för sitt blivande kall. Behovet av extra tjänstemän står av nyss åberopade skäl i ett visst förhållande till antalet ordinarie tjänster. Om nu, såsom jag avser, för en stor del av den nuvarande extra personalen beredes ordinarie anställ­ ning genom nya tjänsters inrättande, så medför således detta ingalunda, att antalet extra tjänstemän i samma mån kan minskas; och det må särskilt uppmärksammas, att behovet för länsstyrelsernas båda avdel­ ningar av åtminstone en extra tjänsteman med juridisk utbildning blir genom ökningen av antalet ordinarie tjänstemän med sådan utbildning mera än hittills oavvisligt. För att utröna länsstyrelsernas ur ovan angivna synpunkter före­ fintliga behov av ordinarie och extra tjänstemän enligt den av mig åsyf­ tade organisationsplanen hava, sedan inom departementet anlitade sak­ kunniga i en den 31 januari 1917 till mig avlåten promemoria uppgjort förslag rörande antalet sådana tjänstemän vid varje länsstyrelse, Kungl. Maj:ts befallningshavandes i samtliga län yttranden infordrats. Med ledning av dessa yttranden och andra förekomna omständig­ heter har jag funnit mig böra föreslå, att ordinarie och ständiga extra tjänstemän i de särskilda länen anställas till det antal, som inhämtas av följande tabell:

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 137

hell

(frånsett landssekreterare och landskamrerare).

tjänstemän. Antal stiindiga extra tjänsteman. S inlimma

summarum antal ordi­

Föreslagna. Nuvarande. Föreslagna. narie och

extra tjän­

Länsbok­ stemän. Läns­ notarie^ hållare. N uva- Före­ rande. slagna.

86 12 16 I 13 72 i 59

*) Så länge landskamrcraren är upptagen av särskilt offentligt uppdrag. 2) » » nuvarande lan dsekr oter aren ar ledamot av riksdagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 176 höft. (Nr 211.)

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

I fråga om det sålunda föreslagna antalet tjänstemän får jag nu, till vad av mig härutinnan redan anförts, foga följande. Vid avvägande av tjänstemännens antal för landskontorsavdelningen har jag funnit mig böra i viss mån avvika från vad i nyssnämnda pro­ memoria upptagits och jämväl av vederbörande länsstyrelser ifrågasatts. Det har nämligen synts mig betänkligt att, innan man ännu har någon bestämd erfarenhet om de krav på ökad arbetskraft, som uppstå på grund av landskontorens nya bestyr med utskylds- och bötesredovisningen, tillskapa nya ordinarie tjänster eller beräkna ständiga extra biträden i större utsträckning, än som kan förutses vara oundgängligen nödvändigt. Jag anser, att dessa krav i förstone böra mötas genom anvisande av anslag till tillfälliga biträden i sådan utsträckning, att länsstyrelserna icke må sakna den arbetskraft, som kan visa sig erforderlig. Den för Jönköpings län föreslagne extra länsnotarien är avsedd att bibehållas endast så länge nuvarande innehavaren av landssekreteraretjänsten i länet är av ledamotskap i riksdagen hindrad att en stor del av året sköta sin tjänst. Åven har jag beräknat antalet extra tjänste­ män för landskontoret i Östergötlands län med hänsyn till att ordinarie landskamreraren i länet allt jämt är för särskilda uppdrags fullgörande ledig från sin tjänst, varför vid hans inträde i tjänstgöring en av de nu föreslagna extra landskontoristerna torde kunna antagas bliva obehövlig. Sammanlagda antalet i tabellen upptagna ordinarie tjänstemän utgör så­ som synes 274. Då antalet motsvarande tjänstemän för närvarande utgör 191, har alltså ökning skett med 83. De extra tjänstemännens antal, enligt läns­ styrelsernas senaste uppgifter 160, har däremot minskats med 30 till 130. För de skilda avdelningarna ställer sig resultatet så, att för landskansli de ordinarie tjänstemännens antal ökats med 35, därav 9 med juridisk utbildning och 26 landskanslister, under att de extra biträdenas antal minskats med 24. Landskontorens ordinarie personal har ökats med 48 nya tjän­ stemän, vari ingå de 24 landskontorister, som ansetts erforderliga för landskontorets nya arbete med utskylds- och bötesredovisningen. Av de Övriga äro 16 tjänstemän med juridisk utbildning och 8 landskontorister. Den kraftigare ökningen av landskontorets tjänstemän med juridisk utbild­ ning betingas av det på senare åren högst betydligt ökade antalet göro­ mål av juridisk eller annars mera krävande art, såsom utarrendering av prästerskapets löneboställen, frälseräntors avlösning och utredningar för de nya beskattningsnämndernas arbete. Landskontorets extra tjänstemän, nu uppgående till antal av 72, skulle enligt mitt förslag bliva 66. Att minsk-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition, Nr 211. 139

ningen här ej kunnat bliva större finner sin förklaring däri, att jag, såsom redan tidigare erinrats, icke velat jämte de nya ordinarie landskontorister, som beräknats för landskontorens nya göromål, redan nu inrätta ytterligare ett flertal ordinarie sådana tjänster, utan funnit den härutöver erforder­ liga förstärkningen av landskontorens arbetskrafter ännu någon tid böra utgöras av extra och tillfälliga tjänstemän. Jag tillåter mig. emellertid erinra, att inrättandet av 32 nya landskontorist^]'änster givetvis utgör en. betydlig förbättring i de extra ordinarie tjänstemännens ställning även­ som att proportionen mellan det föreslagna antalet ordinarie och extra tjänstemän är ungefär densamma för landskontoret som för lands­ kansli. I vad mån den av mig föreslagna regleringen av tjänstemännens antal inverkar på behovet av tillfälliga arbetsbiträden låter sig för det närvarande svårligen beräknas. Jag har dock funnit, att antalet till­ fälliga biträden — vilket för närvarande beräknats till något mera än 50 — skall åtminstone vad landskansli angår kunna rätt väsentligt ned­ bringas.

I detta sammanhang tillåter jag mig till behandling upptaga en av Kungl. Mapts befallningshavande i Stockholms län i skrivelse den hos länssty- 2 juni 1916 gjord framställning om uppförande å ordinarie stat .av »-eken i stockytterligare ett skrivbiträde vid länsstyrelsen därstädes. Till en början får jag erinra, hurusom 1912 års riksdag beslöt uppförande från och med år 1913 av skrivbiträden å ordinarie stat vid ett flertal läns­ styrelser samt att därvid antalet i stat uppförda biträden för Stockholms län i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag bestämdes till två. Redan vid frågans behandling år 1912 hade föredragande departementschefen såsom sin uppfattning uttalat, att skrivbiträden utöver det antal, som då kunde ifrågasättas, antagligen snart komme att av länsstyrelserna påfordras. En redogörelse för den tidigare behandlingen av frågan om uppförande i stat av skrivbiträden vid länsstyrelserna förekommer i det vid 1916 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet över civilärenden (sid. 20). Vad själva saken angår finner jag den i ärendet förebragta utred­ ning visa, att framställningen är grundad på ett verkligt behov. Jag tillstyrker alltså, att densamma bifalles och att således ytterligare ett ordinarie kvinnligt skrivbiträde från och med år 1918 anställes i Stock­ holms län med den avlöning och under de villkor, som gälla för där­ städes förut anställda dylika biträden.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Kompetens- Nuvarande, i kungl. kungörelsen den 12 maj 1865 meddelade be­ villkor för landskamre- stämmelser om villkoren för erhållande av de tjänster vid länsstyrelserna, rare och läns­ för vilka kräves juridisk utbildning, äro för de skilda avdelningarna så bokhållare samt läns- till vida olika, att å förslag till erhållande av landssekreterare- och assessorer. länsnotarie^ änst kan uppföras den som avlagt examen till rikets rätte­ gångsverk — numera j uriskandidatexamen —, medan förslag till landskamrerare- och länsbokhållartjänst kan erhållas av den, som avlagt nämnda examen eller examen till Kungl. Maj:ts kansli. Denna skiljaktighet, som icke ansetts böra betinga någon olikhet i avlöningsförmånerna och som helt visst har sin huvudsakliga grund i historiska förutsättningar, vilka ej längre äro för handen, anser jag böra upphävas. För landskontorsavdelningen har nämligen på senare tiden tillkommit ett stort antal ärenden av rent juridisk beskaffenhet, vartill kommer, att de allt talrikare remisser i lagfrågor av administrativ art, vilka tillhöra landskamrerarens föredragning, oftast av föredraganden kräva samma juridiska utbildning som landssekreterarens. Det synes mig därför lämpligt, att man i sammanhang med upptagandet av frågan om kompetensen för de föreslagna nya länsassessorerna bör, främst ur statens intresse, undanröja olikheten i kompetensfordringarna för läns­ notarie och landssekreterare å ena sidan samt länsbokhållare och landskamrerare å den andra. Fn sådan reform torde ock få anses åt­ minstone till en viss grad ligga även i sistnämnda tjänstemäns eget intresse, enär den högre utbildningen i regel torde underlätta deras ar­ bete och dessutom bör upphäva den olikhet i uppfattningen om tjänste­ männens ställning och betydelse, som skillnaden i kompetensfordringarna tilläventyrs någon gång kan framkalla. Jag anser därför, att fordringarna på juridisk utbildning böra sättas lika för landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, länsnotarie och länsbokhållare. Detta bör enligt min mening dock icke få inverka på rätten till befordran till landskamrerare-, länsbokhållare- eller länsassessorstjänst å landskontoret för sådana därtill kompetenta tjänstemän, vilka vid tiden för eventuellt beslut om ändring i kompetensvillkoren innehava stadigvarande anställning vid landsstaten. I sinom tid torde jag få tillfälle föreslå, att uttrycklig förklaring i nu angivna riktning måtte lämnas. Vad angår formerna för tillsättningen av länsassessorerna anser jag, att härutinnan bör gälla samma ordning som vid tillsättningen av landssekreterare och landskamrerare och att tjänstemännen sålunda böra efter förslag av Kungl. Maj:ts befallningshavande utnämnas av Kungl. Maj:t.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

I särskild framställning, berörande jämväl andra ämnen, hava fler­ talet länsnotarie!' och länsbokhållare anhållit, att länsnotarie- och^ läns­ bokhållare än sterna måtte tillsättas av Kungl. Magt i stället lör av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Denna begäran kan ju i viss man anses hava vunnit avseende, därest föreskrift lämnas därom, att de till assesorat ombildade l:a länsnotarie- och länsbokhållareänsterna skola till­ sättas av Kungl. Maj:t. Att därutöver tillmötesgå berörda framställ­ ning, därtill synas mig tillräckliga skäl ej föreligga. " Vid bifall till mitt förslag rörande omreglering av vissa tjänster vid länsstyrelserna torde i något enstaka fall kunna inträffa, att vid omregleringens genomförande eu eller annan av de nuvarande första länsnotarierna eller första länsbokhållare av förekommen anledning icke varder befordrad till länsassessor likasom att någon andra länsnotarie eller andra länsbokhållare i län, där länsnotarie- eller länsbokhållaretjänst av första lönegraden skall inrättas, icke till sådan tjänst uppflyttas. Om i följd härav i något av de fem län, där länsbokhållare av första lönegraden ej skall enligt mitt förslag anställas, nuvarande första länsbokhållare och i' län, varest länsnotarie eller länsbokhållaretjänst av andra lönegraden ej föreslagits inrättade, nuvarande andra länsnotarie eller andra länsbok­ hållare kommer att kvarstå i sin tjänst, blir det nödvändigt att dylik tjänsteman tillsvidare uppföres å övergångsstat, därvid han lärer böra få åtnjuta sina nuvarande avlöningsförmåner; och torde i stället under­ tiden de för länet beräknade extra ordinarie arbetskrafterna böra till motsvarande antal nedsättas. Förslag till dylik övergångsstat kan emellertid underställas först en blivande riksdag. Under tiden uppkommande kostnader för sådan tjänstemans avlö­ ning torde kunna av Eders Kungl. Maj:t förskjutas. Slutligen finner jag mig böra i detta sammanhang föreslå sådan ändring av den i hittillsvarande stat förekommande rubriceringen av länsnotarier och länsbokhållare, att tjänstemännen allt efter som de åt­ njuta den högre eller den lägre avlöningen benämnas länsnotarie eller länsbokhållare av l:a lönegraden samt länsnotarie eller länsbokhållare av 2:a lönegraden. Därigenom förebygges den nu rådande oegentlighet^, att i län med flera sådana tjänstemän i 2:dra lönegraden de senast till­ komna benämnas 3:dje eller 4:de länsnotarie eller länsbokhållare, något som icke kan vara lämpligt, då tjänstemännen i alla avseenden intaga enahanda ställning.

142 KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

b) Avlöningsförmånerna.

Innan jag härefter går att redogöra för, huru jag tänkt mig löne­ förmånerna för länsstyrelsernas tjänstemän reglerade, tillåter jag mig framhålla, att jag vid lönebeloppens avvägande funnit mig böra taga hänsyn till såväl den efter senaste löneregleringen intill år 1914 inträf­ fade stegringen av levnadskostnaderna, vilken särskilt gör sig kännbar för de svagast avlönade tjänstemännen, som nödvändigheten därav, att tjänstemännens avlöning ställes i riktigt förhållande ej mindre till de avlöningsförmåner, som av mig föreslås för landsfiskalerna och fögderi­ personalen, än även till avlöningen för andra statstjänstemän med ungefärligen motsvarande ställning. Däremot har jag härvid icke be­ räknat den av nuvarande kristiden föranledda exceptionella prisför­ höjningen, vars påföljder torde i möjligaste mån böra i annan ordning avhjälpas.

Landssekre­ Till en början vill jag upptaga till behandling en fråga, som icke

terare ock

lands- äger sammanhang med den ur nyss angivna synpunkter erforderliga kamrerare. omregleringen av lönerna för länsstyrelsernas tjänstemän. Denna fråga avser, att de vid 1908 års lönereglering till 2,100 kronor bestämda tjänstgöringspenningarna för landssekreterare och landskamrerare i de till 3:dje klassen hänförliga län nämligen Uppsala, Gottlands, Blekinge, Hallands, Västmanlands och Jämtlands, skulle ändras att utgå med samma belopp, 2,500 kronor, som bestämts för motsvarande befattnings­ havare. i andra klassens län. Spörsmålet har väckts av Kungi. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län, som i underdånig skrivelse den 22 ok­ tober 1915 hemställt, att för landssekreteraren och landskamreraren i länet tjänstgöringspenningarna måtte på nyss angivet sätt höjas om möjligt redan från och med år 1916.

I berörda framställning, över vilken löneregleringskommittén den 19 januari 1916 och därefter Kung!. Maj:ts befallningshavande i övriga ovan nämnda fem län avgivit yttrande, erinras om den genom 1908 års lönereglering för länsstyrelserna införda norm i fråga om beloppet av landssekreterares och landskamrerares tjänstgöringspenningar. Länen indelades då med hänsyn till folkmängden i tre klasser sålunda, att tjänstgöringspenningarna för avdelningschefer i län med över 300,000 in­ vånare sattes till 2,900 kronor, i län med folkmängd emellan 150,000 och 300,000 in­ vånare till 2,500 kronor samt i de ovan förut nämnda länen med folkmängd under 150,000 i varje till 2,100 kronor. I)å nu folkmängden i Blekinge län de senare åren

Kung}. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 211. 143

definitivt överstigit 150,000 invånare, syntes länsstyrelsen redan detta förhållande utan vidare berättiga till, att länet i nu berörda hänseende uppflyttades i närmast högre klass med 2,500 kronor i tjänstgöringspenningar för avdelningscheferna. Men även åtskilliga andra förhållanden förmenades stödja berörda anspråk. Kungl. Maj:ts befallningshavande vore nämligen förvissad om, att göromålen för avdelningscheferna i flera av de till mellanklassen förda länen vore mindre krävande än för deras kolle­ ger i Karlskrona, med hänsyn till att dels Karlskrona fästning och flottans huvudsta­ tion dels ock stenindustrien med dess talrika lösa befolkning vållade länsstyrelsen betydligt arbete utan motsvarighet i andra län. Målens antal hade ock ökats, en­ kannerligen de hemliga ärendena, vartill komme att levnadskostnaderna vore betyd­ ligt högre än i grannlänen. I sitt utlåtande över denna ansökan har löneregleringskommittén särskilt erin­ rat, hurusom det icke finge antagas, att växlingar av ett läns folkmängdssiffra skulle kunna så att säga automatiskt medföra länets upp- eller nedfiyttning inom klasserna genom en allenast administrativ verkställighetsåtgärd eller, vid beaktande att dylik flyttning givetvis förutsatte bifall av vederbörande statsmyndigheter, anses bindande för dessa myndigheters beslut. På denna och övriga anförda grunder har kommittén förklarat sig icke finna vad i förevarande ärende förekommit innefatta påtagiigen till­ räckliga skäl för bifall till den ifrågasatta förhöjningen av landssekreteraren och landskamreraren i Blekinge län tillkommande tjänstgöringspenningar. Och i varje fall uttalar kommittén, att framställning till riksdagen om medgivande av dylik för­ höjning icke synts kommittén böra ske, förrän utredning och jämförelse ägt rum av vederbörliga förhållanden vid, å ena sidan, länsstyrelsen i Blekinge län och, å den andra sidan, med densamma jämförbara länsstyrelser, därvid särskilt syntes böra uppmärksammas länsstyrelsen i Västmanlands län och måhända jämväl länsstyrelsen i Hallands län. Med undantag för Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Gottlands län, vilken anmärkt, att för samma län icke efter 1908 års lönereglering inträtt förändringar, som skulle kunna i nu ifrågavarande hänseende föranleda länets överflyttande till annan klass, hava övriga i ärendet hörda länsstyrelser på anförda skäl hemställt, huruvida icke tiden måtte anses vara inne att utplåna den nu bestående skillnaden emellan 3:e och 2:a klassens län i fråga om tjänstgöringspenningar för länsstyrelser­ nas avdelningschefer. Utan att vilja förneka riktigheten i det väsentliga av den antagna grundsatsen, att folkmängden vore den säkraste mätaren vid bedömandet av arbetsbördan inom de skilda länsstyrelserna, syntes dock, såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län anmärkt, denna grund icke längre vara tillräck­ lig härutinnan. Vissa i alla län nytillkomna mål vållade nämligen, att den hittills såsom normal ansedda arbetstiden icke för avdelningscheferna längre försloge. Bort­ sett från vissa större grupper av mindre tidsödande mål hade mera nu än förr varje länsstyrelse att handlägga remitterade lagstiftningsärenden, som fordrade studier och undersökningar. Säregna förhållanden i ett län med mindre folkmängd medförde ej sällan mera arbete än i ett annat med en större folkmängd utan motsvarande för­ hållanden o. s. v. Där gränsen för en även rutinerad ämbetsmans förmåga av ar­ betsprestation vore nådd, vilket, såsom sistnämnda befallningshavande yttrat nu torde vara fallet med avdelningscheferna i så gott som alla länsstyrelser, måste enligt sakens natur överskottet av arbetsbördan på ett eller annat sätt fördelas på de un­ derordnades axlar, de ordinaries såväl som de extra ordinaries. Skillnaden härvidlag emellan ett större och ett mindre län framträdde bland annat i antalet av länssty­ relsernas biträden.

144 Kling!. Maj:ts Karl. Proposition Nr 211.

Departements­ För egen del får jag i detta ämne anföra följande. chefen. Löneregleringskommitten har i princip uttalat sig emot bestäm­ mande av olika avlöningsförmåner för samma tjänstegrader hos olika länsstyrelser, men i 1908 års proposition avvek Kungi. Maj:t från denna grundsats och föreslog i överensstämmelse med ämbetsverkens mening beträffande tjänstgöringspenningarna en klassifiering av länen, om än efter olika normer än vad ämbetsverken ifrågasatt. Kungl. Maj: t uppställde sålunda folkmängdstalen 300,000 och 150,000 såsom norm­ givande och föreslog, att landssekreterare och landskamrerare skulle erhålla i tjänstgöringspenningar, i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, vilkas folkmängd redan då betydligt översteg 300,000 invånare, 2,900 kronor, i 16 andra län med folkmängd emellan 150,000 och 300,000 invånare 2,500 kronor samt i de sex ovan uppräknade länen, vilkas folk­ mängd då understeg 150,000 invånare, 2,100 kronor. Jag vill icke bestrida, att, för så vitt över huvud en klassindelning skall finnas i detta hänseende, de folkrnängdstal, vilka sålunda gjordes normerande, voro väl funna. Men oavsett det förhållandet, att folk­ mängdstalen sedan år 1908 förskjutits, så att befolkningen i tre av de sex län, som år 1908 fördes till 3:dje klassen, nämligen Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län, numera överstiger 150,000 invånare, synas mig mycket tungt vägande skäl böra föranleda eu justering i klassindel­ ningen i syfte, att avdelningscheferna i dessa sex ifrågavarande län bliva likställda med sina kolleger i den stora andra klassen. Ingen lär draga i tvivelsmål, att icke landssekreterare och landskamrerarna i dessa sex län, om vilka jag talar, äro av sina göromål fullt och mer än fullt upptagna. Härutinnan ber jag få hänvisa till vad Kungl. Maj ds befällningshavande i Jämtlands län, vars folkmängd dock icke når upp till 150,000 invånare, yttrat enligt sitt underdåniga utlåtande i ämnet, nämligen att särskilt landssekreteraren i Jämtlands län bestrider göromål, som måste räknas för mera än eu mansbörda. Och i själva verket lär den i förhållandena invigde finna, att då såväl landssekreterare som landskamrerare i samtliga län möjligen med undantag för Gottland äro av sina ämbeten fullt upptagna, det överskott i arbetsbördan, som onekligen uppkommer i län med större folkmängd, obestridligen måste såsom nyss antytts fördelas på andra axlar nämligen så, att en förskjutning av göromålen äger rum från avdelningscheferna på det större antal tjänstemän, som i dylika län bestås. Härmed har jag icke velat förneka, att Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län med sin exceptionellt höga folkmängd, sina utvecklade förbindelser med ut­ landet samt sin stora handel och sjöfart obestridligen bilda en undantags-

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 2\rr 211.

Läns- Såsom bekant fing*o länsnotarier och länsbokhållare genom 1908 notarier års lönereglering sina avlöningsförmåner — ortstillägg i förekommande och läns­ bokhållare. fall oberäknat — reglerade sålunda: lön 2,200 kronor, tjänstgörings- Framställ­ penningar 1,400 kronor samt 2 ålderstillägg å 500 kronor efter respektive ningar. 5 och 10 års tjänstgöring. För 2:dra och 3:die länsnotarier och läns­ bokhållare bestämdes löneförmånerna till: lön 2,000 kronor, tjänstgöringspenningar 1,200 kronor samt ålderstillägg lika med för länsnotarier och länsbokhållare. Allt sedan frågan om kronofogdetjänsternas indragning upptagits till undersökning, hava länsnotarierna och länsb okhåll ärna tid efter annan inkommit med underdåniga framställningar, åsyftande, att, om indrag­ ningen komme till stånd, ersättning för den tjänstemännen härigenom vållade minskning i befordringsutsikterna måtte dem beredas genom ök­ ning av de nuvarande löneförmånerna. I den senaste av dessa, vilken undertecknats av alla länsnotarier och länsbokhållare i riket med ett par undantag, har sålunda, vad| angår l:a länsnotarier och länsbokhål­ lare, begärts, att avlöningen måtte bestämmas till 5,000 kronor med tre ålderstillägg å 500 kronor. Därvid har jämväl åberopats, att levnadskostna­ derna sedan senaste lönereglerings fastställande högst betydligt stegrats och att nämnda avlöning av de sakkunniga föreslagits för landsfiska­ lerna, med vilka l:a länsnotarierna och län sb okbål larn a i avseende å såväl kompetens som sin tjänstgöring stora delar av året såsom avdel­ ningschefer borde i avlöningshänseende jämställas. Beträffande 2:a och 3:dje länsnotarier och länsbokhållare avser framställningen, att då deras tjänster i allmänhet allt fort måste bliva övergångsplatser den behövliga ökningen av avlöningsförmånerna borde läggas framför allt på själva lönen samt att avlöningen icke måtte sättas lägre, än vad sakkunniga föreslagit för häradsskrivarna, d. v. s. lön 2,600 kronor och tjänstgöringspenningar 1,200 kronor, vartill borde komma två ålderstillägg å 500 kronor.

Länsstyrel­ Åtskilliga länsstyrelser hava framhållit, att, då länsnotarier och serna och de sakkunniga. länsbokhållare hittills i stort antal befordrats till kronofogdar, en full­ ständig indragning av kronofogdetjänsterna skulle i hög grad försämra befordringsutsikterna för dessa tjänstemän. Åven 1912 års sakkunniga hade i viss män medgivit detta, men tillika erinrat, att såväl landsfiskalssom häradskrivartjänstema borde bliva begärliga för länsnotarier och läns­ bokhållare. Eu förbättring av sistnämnda tjänstemäns löneförmåner torde därför enligt de sakkunnigas mening kunna stanna vid ett tredje åldertillägg

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 211. 147

å 500 kronor, på sätt fögderiförvaltningskommittén under sitt alternativ II föreslagit. Länstyrelserna Lava emellertid i allmänhet funnit nämnda löne­ förbättring otillräcklig och hemställt om lönebelopp, växlande mellan lägst 4,000 kronor och högst 4,500 kronor i begynnelselön samt lägst 5,500 kronor och högst 6,000 kronor i slutlön. Av enahanda skäl, som an­ förts för löneförbättring åt länsnotarie!' och länsbokhållare, hava länssty­ relserna hemställt, att löneförmånerna för 2:dra och 3:dje länsnotarierna och länsbokhållarna skulle höjas. Denna löneförhöjning har av länssty­ relserna föreslagits till lägst ytterligare ett åldertillägg å 500 kronor.

De avlöningsförmåner för ifrågavarande tjänstemän, vilka enligt vad Departemontsnyss angivits av tjänstemännen själva begärts samt av de sakkunniga chefen. och länsstyrelserna föreslagits, äro beräknade under den förutsättningen, att länsstyrelsernas organisation skulle förbliva oförändrad. Jag har emellertid nu föreslagit en omreglering av organisationen, vilken, på sätt framgår av vad jag redan anfört, till sina verkningar i avseende å tjänstemännens avlöning tillgodoser de framkomna anspråken och för­ slagen. Genom att l:a länsnotarierna och länsbokhållarna överflyttas till assessorer samt på do därigenom lediga loa länsnotarie- och länsbok­ hållare änsterna uppflyttas nuvarande 2:a eller extra länsnotaner och länsbokhållare, komma nämligen tjänstemännen att erhålla skälig för­ höjning av sina löneförmåner, även om icke avlöningen för l:a och 2:a länsnotarierna och länsbokhållarna ökas. Emellertid torde ifrågavarande tjänstemän hädanefter komma att kvarstå på sina tjänster längre tid än hittills. Jag vill därför förorda, att länsnotarier och länsbokhållare i båda lönegraderna tillerkännes ett tredje ålderstillägg å 500 kronor att utgå efter 15 års tjänstgöring. Likaså hemställer jag, att länsnotarier och länsbokhållare i andra lönegraden i fråga om ortstillägg likställas med länsnotarier och länsbokhållare i första lönegraden, då skäl synas mig saknas att låta de förra såsom nu är fallet vara utan ortstillägg. Tjänstemännens anhållan att vid befordran till landsfiskals- eller häradsskrivartjänst få för åtnjutande av ålderstillägg å sådan tjänst till­ godoräkna sig sin föregående tjänstgöring såsom ordinarie länsnotarie eller länsbokhållare torde man böra tillmötesgå endast på det sätt, som av mig tidigare föreslagits i fråga om landsfiskalerna. Avlöningsförmånerna skulle alltså bliva:

för länsnotarie och länsbokhållare av l:a lönegraden:

Kuntjl. Maj:ts Nåd. 'Proposition Nr 211. 149

om förbättrade avlöningsvillkor, därvid de hemställde att få begynnelse­ lönen höjd till 2,500 kronor och slutlönen till 4,000 kronor; och seder­ mera har samma framställning under fögderiförvaltningsfrågans behand­ ling återkommit, senast i en under sistlidne september månad till de­ partementet inkommen, av styrelsen för föreningen Sveriges lands­ kanslister och landskontorister avlåten skrivelse. Jag tillåter mig ur denna skrivelse återgiva följande:

»Av den departementschef, som framlade förslaget till nu gällande lönestat, betonades, att de för oss föreslagna löneförmånerna måste anses låga, om jäm­ förelse gjordes med de löneförmåner, som utginge till andra med oss jämnställda tjänstemän. Samtidigt härmed gjorde departementschefen det uttalande, att den kompetens och de övriga egenskaper, såsom t. ex. författningskännedom och om­ dömesförmåga in. m., som erfordrades för att kunna någorlunda tillfredsställande sköta en landskanslist- eller landskontoristbefattning, icke borde underskattas; och vid frågans behandling inom riksdagen framhöll departementschefen, att med det för varje år stigande antalet göromål för länsstyrelserna det bleve för avdelningschefen allt mer och mer omöjligt att icke i tämligen vidsträckt omfattning lita just på landskanslister och landskontorister, och att det för göromålen behövdes folk, som hade erfarenhet och rutin, personer, som man visste vara fullkomligt insatta i göromålen. Ingenting torde sedermera hava förekommit, som jävar det av chefen för civil­ departementet på sin tid lämnade välvilliga omdömet om oss. Länsstyrelsernas ar­ betsbörda har på senare åren ytterligare ökats. Det ligger därför i sakens natur, att större anspråk på landskanslisters och landskontoristers arbetsförmåga ställas. För fyllande av dessa anspråk inträliar icke sällan, att den normala arbetstiden måste överskridas, och den möjlighet till erhållande av biförtjänster, som för en och annan kunnat förefinnas, kommer alltså att bortfalla eller åtminstone väsentligt be­ gränsas. Levnadsomkostnaderna hava sedan den senaste löneregleringen ökats så betyd­ ligt, att det för en gift tjänsteman i vår ställning är mycket svårt för att icke säga omöjligt att kunna existera på den lön, staten lämnar.

Vi våga även framhålla den omständigheten, att för oss förefinnes mindre ut­ sikter till befordran än för de tjänstemän, med vilka vi torde kunna likställas, så­ som vid tull, post och järnväg m. fl. Då häradsskrivarnas löneförmåner numera i all­ mänhet anses lika göda som kronofogdarnas, medför detta, att länsbokhållare och länsnotarier, som till följd av sitt numera betydligt förhöjda antal hava svårare än förut att bliva befordrade till avdelningschefer inom länsstyrelserna eller till krono­ fogdar, i större utsträckning än förut börja söka häradsskrivarbefattningar. För landskontorister, som hittills ofta befordrats till häradsskrivare, torde utsikt till dylik befordran alltså bliva betydligt mindre. Då en av anledningarna till att avlöningen till landskanslister och landskon­ torister satts så lågt möjligen kan sökas däri, att extra inkomster antagits stå tjänsteinnehavarne till buds, vilja vi häremot invända, att även om en och annan av ifrågavarande tjänstemän verkligen lyckats erhålla mer eller mindre ansenliga extra inkomster, detta dock i lönefrågan icke bör vara avgörande utan fastmer det för­

150 Kuttgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

hållandet, att en stor del, kanske den största delen av landskanslister och landskontorister alldeles saknar eller i ytterst ringa omfattning åtnjuter dylika extra in­ komster, ofta av den enkla anledningen, att tjänstgöringen kräver deras tid i så stor utsträckning, att någon tid icke blir över till extra förvärv, även om sådant stode till huds. Den uppfattningen torde för övrigt alltmera göra sig gällande, att det för tjänstgöringen och det allmänna vore lämpligare, om lönen för statens ämbete- och tjänstemän sattes till så högt belopp, att möjlighet förefunnes för dem att uppehålla sig utan att behöva anlita andra utvägar.» Länefityrel- I sina yttranden i fögderiförvaltningsfrågan, särskilt i de under näst­ serna. liden höst avlåtna, liar flertalet länsstyrelser funnit de sakkunnigas för­ slag om höjning av ifrågavarande tjänstemäns avlöning allenast med ett tredje ålderstillägg icke kunna godkännas samt ur flera synpunkter fram­ hållit behovet av löneförmånernas ökning. Sålunda har ganska allmänt erinrats om de genom fögderiförvaltningens omorganisation minskade befordringsutsikterna, vilka skulle göra sig kännbara särskilt för lands­ ko ntoristerna, enär länsbokhållarna mera än nu komma att söka befordran till häradsskrivartjänst, men erhållandet av denna tjänst nästan undantagslöst vore landskontoristernas enda befordringsmöjlighet. Vidare har för landskanslisternas räkning åberopats, att de ökade kompetensfordringar, som ställas på länsmännen, praktiskt sett jämväl komme att gälla landskanslisterna, som merendels söka vinna befordran till länsmanstjänst. En höjning av löne­ förmånerna har även ansetts betingad därav, att desamma icke stode i skäligt förhållande till den avlöning, som beviljats jämställde andra sta­ tens tjänstemän exempelvis i tullverket, postverket och riksbanken, och än mindre till vad enskilda arbetsgivare numera bestode sin personal med motsvarande kvalifikationer, samt att levnadskostnaderna, sedan de nu­ varande lönerna fastställdes, så väsentligt stegrats. Av de länsstyrelser, som yttrat sig om avlöningens belopp, har ingen föreslagit begynnelselönen till mindre än 2,400 kronor. Ett par läns­ styrelser hava framhållit, att ålderstilläggen skäligen borde bestämmas till 400 kronor, att utgå såsom för ett flertal andra statstjänstemän efter treårsperioder, enär tjänstemännen merendels erhölle befordran så tidigt, att de aldrig finge åtnjuta ett först efter 15 års tjänstgöring utgå­ ende ålderstillägg.

Departements­ Av vad i förevarande fråga anförts synes mig framgå, att starka chefen. skäl föreligga för en höjning av löneförmånerna för landskanslister och landskontorister. För att belysa, huru de nuvarande förmånerna ställa sig i förhål­ lande till avlöningen för de statstjänstemän, med vilka landskanslister och landskontorister närmast kunna i avseende å utbildning och arbets-

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 151

prestationer jämställas, tillåter jag mig erinra, att avlöningen till nedannämnda tjänstemän för närvarande utgår sålunda:

Begynnelse­ Ålderstillägg. Slutlön. lön.

13 å 300 kr. efter 5-års-^

13 ä 400 kr. efter 3-års-1

1 4 ä 200 kr. efter 2-års -\

) perioder och ytterligare 1

i

2;'1,800 - 3,800 —

4 å 300 kr. efter 3-års- j

[ perioder.

(4 å 300 kr. efter 3-års-^

» kontorsskrivare vid järnvägsstyrelsen ___ o o

sj 1,500 t» O

— \ perioder. j fc —

(2 ä 400 kr. efter 5-års-|

*) Begynnelselönen kan dock överstiga 2,800 kr. på grund av tjänstemännens rätt att tillgodoräkna sig viss tids otjänstgöring i förut varande tjänst. 2) Arets riksdag har emellertid medgivit, att manlig extra postexpeditör, som i sådan egenskap anställts under något av åren 1910—1915, må såsom postexpeditör tillgodonjuta en begynnelselön av 2,000 kronor. 8) Därjämte ersättning för bostad och bränsle, lägst 600 och högst 850 kronor.

Uppenbarligen äro således landskanslister och landslcontorister i jäm­ förelse med övriga nyss omförmälda tjänstemän ganska ogynnsamt ställda i avseende å avlöningsförmånerna. Om således redan ur denna synpunkt deras avlöning bör förbättras, synes mig detta bliva nödvändigt även av de skäl, som länsstyrelserna och tjänstemännen själva i övrigt åberopat för en sådan åtgärd, i synnerhet på grund av de även frånsett kristiden stegrade levnadskostnaderna och de med länsstyrelsernas ständigt växande arbetsbörda ökade kraven på tjänstemännens arbete både i kvalitativt och kvantitativt avseende. Huru långt den nu behövliga ökningen av löneförmånerna skall sträckas, kan ju vara svårt att avgöra, men jag anser mig icke skäligen kunna föreslå lägre begynnelselön än 2,400 kronor eller lägre slutlön än 3,600 kronor. För att tjänstemännen i fråga om pension må så vitt möjligt tillgodoses och då tjänstgöringspenningarna för ifrågavarande tjänstemän lämpligen torde böra sättas något lägre än för länsmännen, föreslår jag, att begynnelse­ lönen fördelas med 1,500 kronor på lönen och 900 kronor på tjänstgöringspenningarna. Någon betänklighet att sätta tjänstgöringspen-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 153

Vid behandlingen av årets statsverksproposition och sjätte huvud- ArrodenJLt titelns anslag till arvoden åt extra länsnotarie!-, extra länsbokhållare och notarier, övriga extra biträden vid länsstyrelserna in. m. uttalade jag till statsråds- extra^ns. protokollet såsom min mening, att även om det i sammanhang- med ocj1 Övriga genomförandet av fögderiförvaltningens omorganisation och lönereglering för fögderipersonalen skulle visa sig nödvändigt att höja anslaget till )jinsstyreltjänstemän och betjänte vid länsstyrelserna, detta icke torde kunna för- serna in. in. anleda någon nedsättning i förstnämnda anslag; och föreslog jag alltså, att detta anslag måtte beräknas till oförändrat belopp 268,000 kronor. Då jag nu går att redogöra för, huru förslaget om fögderiförvaltningens omorganisation och den i samband med detta förslag av mig ifrågasatta delvisa omregleringen av länsstyrelserna komma att inverka på förevarande anslag, vill jag till en början erinra, att omregleringar­ nas verkningar helt naturligt visat sig gälla huvudsakligen den del a\ anslaget, som är avsedd till arvoden åt extra länsnotarie!-, extra läns­ bokhållare och övriga extra biträden vid länsstyrelserna, utgörande 221,200 kronor, och endast mindre den återstående delen, vilken ut­ går till avlöning åt extra vaktbetjäning samt till vikariatsersättning under semester för därtill berättigade tjänstemän m. m.

Klart är, att behovet av anslag till arvoden åt extra länsnotarie^ extra länsbokhållare och övriga extra biträden, d. v. s. den större delen av ifrågavarande anslag, i första hand beror av det antal sådana tjänste­ män som erfordras. 1 detta hänseende har man, såsom jag redan i an­ nat sammanhang tillkännagivit, beräknat att vid den av mig föreslagna ökningen av de ordinarie tjänsterna de ständiga extra tjänstemännens antal kan nedbringas från nu uppgivna 160 till 130. Av minskningen faller på extra länsnotarierna 4, på extra landskanslisterna 20 samt på extra landskontoristerna 6. Vad därefter angår den på förevarande anslags storlek jämväl in­ virkande frågan om de extra tjänstemännens avlöning, får jag först, under hänvisning till vad härutinnan förekommer i statsrådsprotokollet rörande behandling av samma anslag i 1908 års statsverksproposition, erinra, att de årliga arvodena för biträden med full tjänstgöring för när­ varande bestämts för extra länsnotaner och länsbokhållare till högst 2,500 kronor samt för övriga extra biträden till högst 1,500 kronor. Vidare påminner jag om den numera av Kungl. Maj:t meddelade före­ skriften, att extra ordinarie tjänsteman vid länsstyrelse med tast arvode skall under honom meddelat förordnande att sköta ordinarie tjänst avstå minst en tredjedel av arvodet. j Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 176 käft. (Nr 211.) 20

154 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Mot de sålunda för arvodenas bestämmande gällande grunder liava flera Kungl. Maj:ts befallningshavande i sina yttranden över den inom departementet utarbetade promemorian angående viss ändring av läns­ styrelsernas organisation och styrelsernas behov av ordinarie och extra arbetskrafter framställt erinringar. Sålunda har från flera håll starkt be­ tonats, att i synnerhet maximiarvodet för extra landskanslister och landskontonster numera maste anses alldeles för lågt. På grund av de ökade levnadskostnaderna och det samtidigt sjunkande penningevärdet vore det nästan omöjligt att förmå anställda dugliga arbetskrafter att kvarstanna mot arvode, som icke ens efter någon längre tids tjänstgöring kan höjas över 1,500 kronor. Dessa svårigheter hava även i en del yttranden kommit till uttryck genom att anslagsbehovet beräknats efter maximibeloppet för samtliga extra kanslister och kontorister. Vidare har man framhållit, att likasom en höjning av de ordinarie landskanslisternas och landskontoristernas löneförmåner nu vore oundgängligen nödig, även de extra tjänstemännens avlöningsvillkor måste förbättras, och har i sådant av­ seende föreslagits, att maximiarvodet för extra landskanslister och landskontorister måtte höjas till 2,000 kronor. Slutligen har man i ett par fall anmärkt, att föreskrifter om skyldighet för extra tjänsteman att vid förordnande å ordinarie tjänst avstå viss andel av sitt 'fasta arvode vål­ lat svårigheter, i det att sådan tjänstemans hittillsvarande, icke alltför stora inkomster av hans anställning vid länsstyrelsen måst minskas, var­ för det ock ifrågasatts, huruvida icke nämnda föreskrift kunde få förfalla. De av vissa länsstyrelser sålunda framförda skäl för kravet på höj­ ning av arvodena till länsstyrelsernas extra tjänstemän synas mig äga sin giltighet, och jag finner en höjning kunna motiveras av ännu eu, av länsstyrelserna icke berörd omständighet. I den händelse nämligen hos en länsstyrelse icke finnes anställd extra länsnotarie eller länsbok­ hållare, lär det för vederbörande avdelning vara nödvändigt att bland sina extra tjänstemän hava att tillgå någon med juridisk utbildning för att vid ordinarie länsnotaries eller länsbokhållares ledighet för semester eller eljest kunna förordnas att uppehålla den lediga tjänsten. Behovet av en extra landskanslist eller landskontorist med juridisk utbildning kan säker­ ligen^ göra sig gällande även i län, där extra länsnotarie eller extra läns­ bokhållare är anställd, särskilt i de större länen. Då där finnes ett fler­ tal ordinarie tjänstemän med juridisk utbildning, kan det lätt inträffa, att samtidigt två av dessa äro tjänstlediga, och man hade härvid icke tillräckligt antal kompetenta vikarier, om man vore hänvisad endast till extra länsnotarier eller extra länsbokhållare. Men om länsstyrelsens av­ delningar således måste mera allmänt söka förskaffa sig extra lands­ kanslister och extra landskontorister med juridisk utbildning, finner jag

Kuntjl. Majds Nåd. Proposition Nr 211. 155

alldeles nödvändigt, att maximiarvodet för tjänstemännen i fråga höjes. Ty helt naturligt lärer man knappast kunna förvänta, att en person med erforderlig juridisk utbildning skall finnas villig att antaga ens mera till­ fällig anställning mot årsarvode av allenast 1,500 kronor. Juridiska byråer även i landsorten avlöna numera sina biträden med upp till 3,000 kronor i begynnelselön. Jag finner mig därför böra föreslå, att maximi­ arvodet för extra landskanslister och extra landskontorister höjes till 2,000 kronor. Emellertid anser jag denna höjning icke böra begränsas till att gälla endast extra biträden med juridisk utbildning, ty det synes påtagligt, att även övriga extra biträden under vissa förhållanden icke kunna skäligen anses tillgodosedda med ett arvode av endast 1,500 kronor. Dock finner jag de fall, då arvodet för dessa bör höjas och eventuellt uppgå till 2,000 kronor, böra så vitt möjligt inskränkas och huvudsakligen avse tjänstemän med längre tids anställning. Att arvo­ det även för extra länsnotarier och extra länsbokhållare skulle höjas, är åtminstone icke direkt av någon länsstyrelse ifrågasatt, och jag har icke heller trott sådant vara oundgängligen nödvändigt. Då det vill synas, att även kvinnlig arbetskraft bör kunna av läns­ styrelserna för visst arbete anlitas, torde även för ständigt extra kvinnligt biträde böra bestämmas något visst maximiarvode, och det har då synts mig, att arvodet icke bör få överstiga 1,000 kronor, dock att i län, där ortstillägg utgår, arvodet må kunna i motsvarande grad höjas. Det framkomna förslaget om upphörande av föreskriften, att extra ordinarie tjänsteman med fast arvode skall vid förordnande att uppehålla ordinarie befattning avstå minst en tredjedel av arvodet, finner jag mig böra avstyrka, så mycket mer som jag håller före, att de svårigheter, som möjligen kunnat i förstone uppkomma på grund av föreskriften, äro av övergående art och dessutom säkerligen till det mesta undan­ röjas genom den av mig ifrågasatta höjningen av arvodena. Föreskrif­ ten står för övrigt i full överensstämmelse med den allmänna principen, att tjänsteman skall vid ledighet i sin tjänst avstå viss andel av sin avlöning, samt utgör därjämte ett verksamt medel att nedbringa stats­ verkets utgifter för avlönande av tillfälliga biträden, som måste anställas, bland annat för sådana fall, då ständiga extra tjänstemän på förordnande upppehålla ordinarie befattning. Vid avgivande av yttrande över den av mig förut omförmälda pro­ memorian rörande viss omreglering av länsstyrelsernas organisation hava Kungl. Maj:ts befallningshavande besvarat till dem ställd fråga, i vad mån nu förevarande anslag komme att påverkas dels genom den föreslagna omorga­ nisationen och nytillkomna göromål med utskylds- och bötesredovisningen,

156 Kung1. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 211.

dels ock genom den i promemorian angivna inskränkningen i de extra tjänstemännens antal genom inrättandet av flera ordinarie befattningar. Med ledning av dessa svar, som naturligen avgivits under förutsättningen att maximiarvodet för extra landskanslister och landskontorister skulle ut­ göra 1,500 kronor, har inom departementet verkställts beräkning av varje särskild länsstyrelses behov av anslag till arvoden åt ständiga extra tjänstemän samt tillfälliga biträden, varvid man tillämpat de av mig nj^ss föreslagna ändrade grunder för bestämmandet av arvodena till extra lands­ kanslister och landskontorister. Enligt denna beräkning skulle för alla länen tillsammans erfordras ett belopp av 272,800 kronor, vartill kommer omkring 2,200 kronor till ersättning åt vikarier för vaktmästare under deras semester. Då emellertid i vissa län till täckande av deras utgifter iör ifrågavarande ändamål finnas att tillgå räntmästares indragna provi­ sioner, för närvarande uppgående till omkring 25,000 kronor, skulle alltså förevarande del av anslaget behöva upptagas till omkring 250,000 kronor, vilket innebär en ökning av nuvarande anslagsbehovet med 28,800 kronor. Att anslaget behöver höjas, ehuru de extra tjänstemännens an­ tal ganska betydligt reducerats, beror givetvis i främsta rummet på den av mig föreslagna höjningen av maximiarvodet för extra landskanslister och landskontorister. Resultatet har emellertid jämväl till stor del sin grund däri, att landskontorets nya bestyr med utskylds- och bötesredovisningen kräver ökning även av de extra arbetskrafterna, varför, om ock endast tillfälliga biträden erfordras, det blir nödvändigt att till Kungl. Majrts befallningshavandes förfogande finnas nödiga medel till skäligt avlönande av de erforderliga arbetskrafterna. Ehuru den verkställda uträkningen måhända torde visa sig i ett eller annat avseende vara i behov av någon jämkning, synes den mig dock kunna läggas till grund för beräkning av ifrågavarande anslag, och jag anser alltså, att för arvoden till extra länsnotarier, extra länsbok­ hållare och övriga extra biträden hos länsstyrelserna bör anvisas ett be­ lopp av 250,000 kronor.

Vidkommande de delar av anslaget, som äro avsedda för avlöning åt extra vaktbetjäning samt till vikariatsersättning under semester för därtill berättigade tjänstemän m. m., får jag — med tillkännagivande att det senast för avlöning åt extra vaktbetjäning beräknade belopp, 4,150 kronor 50 öre, även nästa år torde vara tillräckligt — erinra, att anslaget till vikariatsersättningar under tjänstemännens semester måste något höjas på grund av ökningen av de ordinarie tjänstemännens antal och avlö­ ningsförmåner. För detta ändamål torde nämligen det senast upptagna beloppet, ungefär 34,200 kronor, behöva höjas till omkring 48,400 kronor.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 157

Vidare tillåter jag mig erinra, att efter genomförandet av reformen beträffande länens räkenskaper, vilken avser att göra den nuvarande landsboken obehövlig, ifrågavarande anslag kan minskas med det belopp, som hittills erfordrats för bestridande av länsbokhållares ledighet för landsboksarbetet, för närvarande beräknat till 8,400 kronor. Denna minskning kan dock icke ske i 1918 års stat, enär landsboken för inne­ varande år upprättas under år 1918.

På grund av vad jag sålunda anfört, föreslår jag, att reservations­ anslaget till arvoden åt extra länsnotarier, extra länsbokhållare och övriga extra biträden m. m., nu 268,000 kronor, måtte för år 1918 höjas med 43,000 kronor eller till 311,000 kronor.

9. Avlöningsvillkor.

Med avseende å de avlöningsvillkor, som böra fästas vid rätten att åtnjuta de nya lönerna, har fögderiförvaltningskommittén uttalat sig å sid. 449—454 i sitt betänkande, och jag anser mig endast böra hänvisa till vad därstädes anförts. 1912 års sakkunniga hava icke särskilt yttrat sig om avlönings vill­ koren. Under avdelningen övergångsförhållanden förekomma emellertid vissa uttalanden, som väsentligen röra de tjänster, vilka skulle sättas å övergångs- eller indragningsstat. Av det nu framlagda organisationsförslaget framgår, att betydande svårigheter mot uppgiftens lösande föranletts därav, att enligt 1878 års lönereglering tjänstinnehavare i landsstaten icke har skyldighet att låta sig till annan tjänst förflyttas, utan allenast att vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämkning i åligganden samt den reglering av tjänstgöringsområde, som kan varda föreskriven. Ett undantag härifrån förekommer dock numera. Med föranledande av riksdagens skrivelse den 28 maj 1915 har nämligen Kungl. Maj:t enligt nådiga brevet den 18 juni samma år föreskrivit, att lör Stockholms län å stat uppförda befattningar skola besättas med ordinarie inne­ havare, under villkor, tills vidare och intill dess frågan angående Stock­ holms läns upphörande såsom administrativ enhet blivit slutligen avgjord, att den, som erhåller ordinarie befattning vid länsstyrelsen, skall, utöver skyldigheten att vara underkastad de för tjänstemän och betjänte vid länsstyrelser i allmänhet gällande avlöningsvillkor, vara pliktig, därest Stockholms län upphör såsom administrativ enhet, att efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra hos länsstyrelse, som har att övertaga göromål från länsstyrelsen i Stockholms län, eller, om Kungl. Maj:t vid tiden för

158 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 211.

länsstyrelsens indragning eller framdeles finner lämpligt så föreskriva, låta sig förflyttas till annan befattning inom statsförvaltningen, dock med befattningshavaren förbehållen viss rätt att bibehålla tjänstegrad och avlöningsförmåner. Den vidsträckta flyttningsskyldighet, som sålunda stadgats, har sin grund i särskilda temporära förhållanden och förekom­ mer icke bland avlöningsvillkoren för någon av de på senare tid an­ tagna avlöningsstaterna. När sådan skyldighet där stadgats, har den allenast inneburit flyttningsskyldighet inom visst tjänstområde. Så har denna skyldighet för befattningshavare i socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten begränsats till förflyttning till annan befatt­ ning inom förvaltningen på det sociala området samt för befattnings­ havare i patent- och registreringsverket till förflyttning till annan lämpligbefattning inom centralförvaltningen. Det med flyttningsskyldigheten avsedda syftet synes mig i föreva­ rande fall till fullo vinnas genom föreskrift att, därest förändrad orga­ nisation av tjänster eller tjänstedistrikt inom landsstaten beslutas, tjänst­ innehavaren skall vara pliktig att, med bibehållande av den avlöning å stat han innehar och mot ersättning i förekommande fall för flyttnings­ kostnad, inträda i den nya tjänsteställning inom landsstaten, varom Kungl. Maj:t förordnar, ävensom att, därest vissa landsstaten tillhörande göromål överflyttas till annan del av statsförvaltningen, efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra å befattning, till vilken dessa göromål helt eller delvis överflyttats. För befattningshavare i Stockholms län böra givetvis därjämte fort­ farande tillsvidare gälla den genom åberopade nådiga brevet den 18 juni 1915 stadgade vidsträcktare flyttningsskyldigheten. I övrigt torde jag icke behöva närmare uttala mig om avlönings­ villkoren, som vid nyreglerade verk och stater numera erhållit en ut­ formning, vilken det allenast gäller att efterbilda och anpassa efter de olika tjänsternas förhållanden. Jag tillåter mig allenast anmärka, att några bestämmelser om daglig arbetstid å tjänsterummet ej behöva upptagas bland avlöningsvillkoren. Dessa bestämmelser synas nämligen, liksom i sammanhang med 1908 års lönereglering för länsstyrelserna ägde rum, kunna utfärdas av Kungl. Maj:t (jfr Sv. förf. saml. 1908, Bih. nr 92).

10. Polis- och åklagarväsendet på landsbygden.

a) Polisväsendet. Av ålder har polisuppsikten på rikets landsbygd, som bekant, varit anförtrodd åt Kungl. Maj:ts befallningshavande såsom högsta polismyndig-

K whj I. Majl:s Null. Proposition Nr äll. 15&

het i länen och under befallningshavanden åt kronofogdar, länsmän och fjärdingsman, såsom ordinarie 'polisbevakning på landet, varjämte i senare tid utvecklingen fört med sig anordnandet av extra polisbevakning på landet gonom anställande av dels polismän i mera fast ställning i sär­ skilda tätt befolkade orter såsom municipalsamhällen, stationssamhällen, större industrisamhällen in. in., dels ock mera tillfälliga extra polismän i övrigt, jämte ridande polis, länsdetektiver och reservpolisstyrka från stä­ derna. Hela denna extra polisbevakning, vars avlönande bekostats av kommuner, enskilda m. fl. och staten, kan kollektivt benämnas förstärkta polisbevakningen på landet. Den förstärkta polisbevakningen på landet ordnades vid 1908 års riksdag, efter att hava varit föremål för behandling av den s. k. lantpoliskommittén av 1901 och annan utredning. Det av Kungl. Maj:t till 1908 års riksdag framlagda förslaget omfattade dels förstärkt ordnings­ polis i allmänhet på landsbygden , dels den särskilda art därav, som utgöres av den ridande polisen , dels ock slutligen den nya för tillfälliga behov inrättade form för polisskydd å rikets landsbygd, vilken, seder­ mera grundad på statens kontrakt med vissa städer, benämnes tillfällig reservpolisstyrka på landet. Åven upptogos i organisationen länsdetektiver. Kungl. Maj:t äskade av riksdagen för nyss berörda polisändamål på extra stat för år 1909 ett förslagsanslag av 350,000 kronor, vilket seder­ mera av riksdagen höjts, så att detsamma för innevarande år utgår med 425,000 kronor. Anslaget har ställts till Kungl. Maj:ts förfogande för att, huvudsakligen under de i statsrådsprotokollet över civilärenden den 21 februari 1908 angivna villkor för åtnjutande av bidrag från anslaget, användas till avlöning och underhåll av särskild polisstyrka på landet, där sådan kan av förhållandena påkallas, under medgivande tillika dels att av detta anslag erforderligt belopp må användas till åtgärder i sär­ skilda fall för grövre brotts upptäckande och misstänkta personers efter­ spanande och gripande, dels ock att Kungl. Maj:t må av anslaget an­ vända lämpligt belopp till årsarvode åt den polistjänstemän, som för­ ordnas att inom civildepartementet biträda ej mindre vid förande av re­ gister över den polisstyrka, som kan komma att ur vissa städers polis­ kårer ställas till länsstyrelsernas förfogande för beredande av polisskydd vid oroligheter å rikets landsbygd, än ock vid beredning inom depar­ tementet av frågor om samma polisstyrkas användning i förekommande fall. Vad angår de närmare bestämmelserna rörande användandet av an­ slaget, gälla ännu i allt huvudsakligt samma föreskrifter, som godkändes vid 1908 års riksdag, och vill jag nu återge dem, sådana de meddelats genom nådiga cirkuläret den 30 juni 1916.

160 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 211.

Det belopp, som av anslaget kan komma att ställas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande, må av dem emot redovisningsskyldighet användas till sär­ skild polisstyrka att utgå i form av avlöning och reseersättning åt de personer, som befallningshavandena kunna komma att, i män av behov, förordna att, mot åt­ njutande av polistjänstemäns befogenhet och skydd, biträda vid upprätthållande av ordning och säkerhet å landsbygden inom de särskilda länen, med iakttagande att bidrag till avlönande av ordningspolis med mera stadigvarande förordnande må utgå företrädesvis till kommuner, vilka själva lämna tillskott, eller där landsting eller en­ skilda äro villiga att för ändamålet bidraga, och att under inga förhållanden till så­ dan ordningspolis inom länet må av ifrågavarande anslag användas större belopp, än vad som av landsting, kommuner eller enskilda för ändamålet sammanlagt ställts till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande. Skulle emellertid behovet av sådan ordningspolis, varom nu är fråga, i något särskilt fall befinnas oavvisligt och medel till hans avlönande med hänsyn till nu föreskrivna villkor icke äro tilllgängliga, skall underdånig anmälan därom göras hos Kungl. Maj:t, som då vill taga saken under särskild omprövning. Skulle extra polisbiträde påkallas vid hälsobrunnar, marknader, kapplöpningar eller dylikt, må bidrag från polisanslaget lämnas, dock ej utan oavvisligaste behov, därest icke vederbörande med skäligt belopp deltaga i omkostnaderna. Där genom enskildas eller kommuners sammanskott eller genom landstings an­ slag helt och hållet bekostas första uppsättningen av ridande polis med minst tre för ändamålet fullt dugliga hästar jämte mundering samt uniform och beväpning för två ryttare, må bidrag till uppehållande av sådan polis under år 1917, så länge sta­ tionen vederbörligen uppehälles, och mot det att orten förskjuter härför erforderlig kostnad, åtnjutas av statsmedel med hälften av härför belöpande kostnad, däruti in­ beräknad nyanskaffning av såväl hästar som mundering och uniformspersedlar, allt enligt av Kungl. Maj:ts befallningshavande vederbörligen granskad och godkänd räk­ ning samt under villkor därjämte, att dessa ridande poliskonstaplar ställas under uppsikt, kontroll och förmanskap av en utav länsstyrelsen särskilt förordnad polisman. Då enligt landstings beslut visst län för sig eller två län gemensamt anvisa nödigt befunnet anslag för anställande av en länsdetektiv, samt härför erforderliga medel inom orten förskjutas, må bidrag till länsdetektivs avlöning och övriga utgifter för hans verksamhet, efter för varje år avslutad och av vederbörlig myndighet granskad och godkänd räkning, utgå av därför anvisade statsmedel med hälften av ortens kostnader för sådan detektivs verksamhet. Kungl. Ma j ds befallningshavande äga att i förekommande fall, när sådant prövas oundgängligt, hos Kungl. Maj:t göra framställning om särskilt bidrag utav det för grövre brotts upptäckande och misstänkta personers efterspanande och gri­ pande avsedda belopp.

Fögderiförvaltningskommittén har ingående sysselsatt sig med den lägre polisorganisationen på landet och härutinnan framlagt förslag till genomgripande förändringar. Såsom en anmärkningsvärd brist i organisitionen av den nuvarande s. k. förstärkta polisbevakningen å landet har kommittén framhållit, att myndigheterna, enligt nu gällande föreskrifter, äro vid anställandet av extra polismän snart sagt ovillkorligt beroende av kommuners, menig-

Kung!- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. Kil

heters eller enskildas medverkan, så att det mest nödvändiga anstäl­ landet av polismän löper lära att omöjliggöras, därest anslag från orten vägras.

Förutsättningarna för polisens anställande äro nämligen, yttrar kommittén, i regel, att landsting, kommuner eller enskilda antingen helt bekosta polisens av­ löning eller förbinda sig att därtill bidraga med minst hälften. Därest någon av nu nämnda förutsättningar skulle saknas, kan sålunda polisen antingen icke anställas, huru behövlig den än må vara, eller också måste staten övertaga hela kostnaden för polisens avlönande. Det borde visserligen kunna förutsättas, att samhällen, där polis oundgängligen erfordras för upprätthållande av ordning och säkerhet samt tillsyn över efterlevnaden av gällande stadganden och ordningsföreskrifter, skulle vara villiga att lämna bidrag till polisens avlönande. Enligt vad länsstyrelsernas till kommittén avgivna yttranden angående polisväsendet giva vid handen, har dock i derå fall in­ träffat, att otillräckligt bidrag eller intet bidrag alls beviljats ävensom att förut ut­ gående bidrag indragits. Och kommittén fortsätter: » av åtskilligt att döma torde det kunna befaras, att de av länsstyrelserna anförda svårigheterna med av­ seende å ordningspolisens anställande skola snarare till- än avtaga. Konsekvensen härav bliver den, att när i dylika fall anställandet av polis anses vara av behovet oundgängligen påkallat, staten själv måste träda emellan och vidkännas hela kost­ naden för polisen. Detta innebär emellertid en orättvisa icke blott däruti, att staten sålunda får övertaga den del av kostnaden för polisen, som på grund av dennes egenskap av ordningspolis för samhället borde drabba detta, utan även därutinnan, att ett samhälle genom att vägra bidrag bliver i ekonomiskt avseende gynnat framför andra samhällen, vilka lojalt bidraga till kostnaderna för sitt polisväsen. Skola nu påpekade missförhållanden bliva undanröjda, måste antingen staten övertaga hela kostnaden för polisbevakningen på rikets landsbygd, eller ock nödgas man införa bestämmelser, varigenom vederbörande kommuner och samhällen kunna förpliktas att bidraga till kostnaderna för behövlig ordningspolis. Vid valet mellan dessa båda utvägar har kommittén funnit sig böra stanna vid den senare, dels emedan den bäst överensstämmer med den nuvarande ordningen för bekostandet av den extra polis­ bevakningen, dels ock enär den förra säkerligen skulle komma att tillskynda stats­ verket synnerligen dryga utgifter. Kommittén har även ansett, att en föreskrift om förpliktelse för vederbörande kommun eller samhälle att bidraga till utgifterna för dess polisväsen icke kan möta större betänkligheter. Grundtanken i ett dylikt stad­ gande har nämligen erkänts såsom riktig på andra områden. Sålunda äro kommu­ nerna skyldiga att med staten deltaga i avlönande av, bland andra, folkskollärare och barnmorskor.»

Vidare yttrar kommittén följande:

»Riktigast skulle möjligen vara, att även enskilda ålades att bidraga till avlö­ nande av polis, till vars anställande de mer eller mindre direkt kunna hava givit upphov. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra föreslå något sådant. De fall, i vilka man skulle kunna tänka sig ett dylikt åläggande, vore, där en industri samlat en större mängd folk inom ett visst område. Det torde d<?ck stöta pa ganska avsevärda svårigheter att avgöra, huruvida innehavaren av en sådan industri eller den kommun, inom vilken industrien drives, rättvisligen bör vidkännas kostnaden för polisen. Ehuru tillvaron av en industrianläggning understundom är förj Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 176 käft. (Nr 211.) 21

162 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

knippad med vissa olägenheter för vederbörande kommun, torde likväl förhållandet i regeln vara det motsatta. Skatt till kommunen utgöres sålunda icke blott för själva industrirörelsen och av i densamma anställda personer utan oftast även för inom kommunen bedriven affärsverksamhet, som har sin grund i industriens tillvaro, varförutom lantbefolkningen uti industriens personal erhåller avnämare för sina al­ ster. Att härutöver pålägga industrien särskilda utgifter för upprätthållande av polisbevakning inom kommunen torde icke vara med billighet överensstämmande. Redan nu åligger det vederbörande kommun att bära de utgifter för fattigvård och folkskolväsen, vilka härleda sig av förefintlig industri, och någon särskild anledning att beträffande kostnaderna för det för en kommun erforderliga polisväsendet tillämpa en annan grundsats synes icke förefinnas. Uppenbart är, att man i sammanhang med en bestämmelse, varigenom kommun eller samhälle kan åläggas bidraga till kostnaderna för dess polisväsen, måste med­ dela föreskrifter om polisernas avlöning samt grunderna för kommunernas och sam­ hällenas bidragsskyldighet.»

I själva verket syftar kommittén i det nu återgivna resonnemanget på den extra polisbevakning på landet, vilken med mera stadigvarande förordnande tillsättes såsom ordningspolis för visst område och som kommittén benämnt lokalpolis.

För avhjälpande av den sålunda anmärkta bristen i organisationen av den förstärkta polisbevakningen å landet har kommittén ansett sär­ skilda lagstiftningsåtgärder vara av nöden. I sådant avseende har kommittén föreslagit, att följande bestämmelser borde bliva normgivande, nämligen att. lokalpolis skall efter vederbörande länsstyrelses förordnande an­ ställas, där behov av sådan polis föreligger samt landsting, socken, municipalsamhälle eller enskild förbinder sig att till av länsstyrelsen skälig ansedd avlöning åt polisen bidraga, där avlöningen finnes böra sättas till 1,200 kronor eller däröver, med 600 kronor och i övriga fall med minst hälften; att, där åter utfästelse om bidrag i ovanberörda utsträckning icke kan erhållas till avlöning av lokalpolis, av vilken oavvisligt behov före­ finnes, länsstyrelsen har att, sedan frågan om polisens anställande och avlöning blivit behörigen utredd samt socken, municipalsamhälle eller eventuellt enskild, som av frågan beröres, blivit i saken hörd, under­ ställa ärendet Kungl. Maj:t, som efter prövning av omständigheterna äger föreskriva, att vederbörande socken eller municipalsamhälle skall lämna bidrag till polisens avlöning med hälften, dock icke med högre belopp än 600 kronor; samt att den del av lokalpolisens avlöning, som icke utgår från nu nämnda korporationer eller från enskilda, skall bekostas av staten.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 211. 163

Åven mig synes det vara av stor vikt att genom en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag fastslå kommunernas skyldighet med avseende å polisväsendet. Förarbeten till en sådan lagstiftning hava också gjorts inom departementet men ännu icke fortskridit så långt, att frågan kan föreläggas innevarande års riksdag. Saken har visserligen nära samband med frågan om fögderiförvaltningens organisation; dock synas några synnerliga olägenheter icke följa av dess uppskjutande till följande år. Jag bör i detta sammanhang tillika omförmäla, att förnyad upp­ märksamhet ägnats jämväl åt frågan om en allmän polisförjältning för rikets städer och därmed jämförliga orter, varom riksdagen ^i skrivelse den 12 maj 1906 anhållit. Ett förslag i ämnet har redan år 1907 inom departementet utarbetats av dåvarande polisintendenten Hjalmar von Sydow Sedan ämbetsmyndigheters och kommunala myndigheters däröver infor­ drade yttranden inkommit, har min närmaste företrädare i ämbetet, enligt nå­ digt bemyndigande, den 2 maj 1913 anmodat numera tillförordnade lands­ hövdingen Herman Leonard Uddén, polismästaren Gustaf Rudolf Hårleman, juris och fil. kand. notarien Per Axel Cronvall, kronolänsmannen Håkan Nilsson Holmström och t. f. detektivkonstapeln Nils Oskar Dahlin att inom departementet biträda med utredning och uppgörande av för­ slag till allmänna polisförfattningar för rikets städer och därmed jäm­ förliga orter ävensom till i sammanhang med frågan om fögderiförvalt­ ningens omorganisation påkallade bestämmelser för landsbygdens vidkommande. De sålunda tillkallade sakkunniga hava sedermera avgivit förslag till polisreglemente för riket , innefattande bestämmelser avse­ ende dels att fastslå statens kontroll över polisväsendet såväl i stä­ derna som på landet dels ock att bereda trygghet å ena sidan för polis­ männens rättsliga ställning och å den andra för det allmännas berätti­ gade intresse av ordningens upprätthållande och av skydd för med­ borgarnas liv och egendom. Nämnda förslag, som utremitterats till yttrande av vederbörande verk och myndigheter, har undergått ytter­ ligare bearbetning inom departementet, men har icke ännu kommit i det skick, att jag är beredd att för Eders Kungl. Maj:t framlägga det­ samma. Fögderiförvaltningskommitténs förslag i övrigt till polisbevakningens ordnande å landsbygden, i avseende varå jag tillåter mig hänvisa till betänkandet sid. 458—503, har underkastats en ingående behandling av 1912 års sakkunniga, vilka framställt väsentliga erinringar däremot. Då jag i likhet med det övervägande antalet länsstyrelser samt justitie-

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

kanslersämbetet finner mig, med anslutning till den av de sakkunniga framlagda kritik av förslaget, icke kunna förorda detsamma, anser jag, att organisationen av den förstärkta polisbevakningen å landet bör i allt huvudsakligt bibehållas, sådan densamma fått sitt uttryck i nådiga propositionen till 1908 års riksdag. Slutligen bör jag fästa uppmärksamhet vid, att under hittillsvarande organisation polisväsendet å rikets landsbygd praktiskt taget saknat annan enhetlig ledning än den Kungl. Maj:ts befallningshavande, vid sidan av sina många olikartade göromål, kunnat utöva. Med den av mig för­ ordade fögderiorganisationen skulle däremot den förbättring härutinnan vinnas, att polisväsendet på länets landsbygd skulle komma att i kon­ trollhänseende stå direkt under den för sådant ändamål särskilt utbildade landsfiskalen, en tjänsteman, vars verksamhet och betydelse i förevarande avseende synes mig icke böra underskattas och som efter hand kommer att skänka en stadga och kontroll över hela länets polisväsende, som med nuvarande organisation icke kan i lika grad vinnas. Av förslagsanslaget i riksstaten till särskild polisstyrka på landet hava utgått, med avdrag av särskilda uppbördsmedel för anslaget:

Av de sålunda meddelade siffrorna lärer framgå, att höjning av det nuvarande anslaget 425,000 kronor bör ske. Huru stor höjning, som kan bliva erforderlig, är vanskligt att beräkna, men då särskilda för­ hållanden på senare tid medverkat till utgifternas betydande stegring, synes höjningen kunna begränsas till 75,000 kronor, varigenom anslaget skulle komma att bestämmas till 500,000 kronor.

b) Åklagarväsendet. Å sid. 168—183 i sitt betänkande har fögderiförvaltningskommittén utförligt undersökt frågan om åklagarkallets utövande vid domstolarna å rikets landsbygd. Kommitténs eget uttalande i ämnet återfinnes å sid. 404—406 i betänkandet, vartill jag ber få hänvisa. I själva verket har kommittén särskilt med hänsyn till den vidgade kompetensfordran, som enligt dess förslag skulle ställas på länsmännen, funnit avgörande skäl icke betinga någon genomgripande förändring i nu rådande bestämmelser härom. Dock har kommittén, som i sitt av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 1G5

flertalet ledamöter förordade alternativ III bibehållit kronofogdeinstitu­ tionen, i två hänseenden påyrkat en reglering av kronofogdens och länsmannens inbördes ställning i förhållande till åklagarkallet. Kommittén anmärker, att kronofogden, enär han äger själv eller genom underlydande länsmän beivra brott samt länsmannen står under hans lydnad, varit berättigad att skilja länsmannen från ett av denne anhängiggjort brottmål eller meddela honom instruktioner rörande målets behandling. Då emellertid ett dylikt ingripande av kronofogden för länsmannen kunde få betänkliga följder, har kommittén hemställt, att vid revision av vederbörande instruktioner föreskrift måtte meddelas därom, att kronofogdar och länsmän skola var för sig äga självständigt an­ hängiggöra och utföra åtal samt att, sedan länsman verkställt häktning eller beslag eller anhängiggjort åtal, kronofogde icke, utan att länssty­ relsen därom särskilt förordnat, må ingripa i målet. Likaså har kommittén på anförda skäl föreslagit den bestämmelse i vederbörande instruktioner, att det borde åligga länsmännen att hos kronofogden anmäla till deras kunskap komna brott, varå enligt lag straffarbete, dock ej under två år, kan följa, varefter kronofogden hade att för länsmannen tillkännagiva, huruvida han ville själv åtala brottet eller icke, och att i förra fallet övertaga ledningen och ansvaret för förundersökningen. Under tidernas lopp har åklagarväsendet kommit att så gott som uteslutande uppbäras av länsmännen, och något inseende över länsmännens verksamhet härutinnan torde kronofogdarna numera endast i få undan­ tagsfall utöva. _ o ; Förklaringsgrunden till denna utveckling av förhållandena torde kunna sökas, bland annat, dels däri, att särskilt kronouppbörden samt de olika redovisningarna för densamma i hög grad tagit kronofogdarnas tid och intresse i anspråk och därmed gjort dem mindre benägna att lägga hand vid ärenden, som även länsmännen vore skyldiga att omedel­ bart och på eget ansvar ombesörja, dels ock i det förhållandet, att kronofogdarna, ehuru teoretiskt kompetenta att utföra åtal och polisgöromål, i allmänhet varken under sin föregående utbildning eller i kronofogdetjänsten förvärvat den praktiska erfarenhet och rutin, som för tillfredsställande handläggning av dylika mål är av synnerlig be­ tydelse. Erfarenheten lärer därjämte hava visat, att särskilt bristen på kom­ petent ledande och sammanhållande kraft på ifrågavarande område givit anledning till befogade anmärkningar. En sådan kraft skulle nu till­

16G Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

föras organisationen genom den nye landsfiskalen. Denne skulle, såsom förut påpekats, vara företrädesvis utbildad för polis- och åklagarväsendet och sålunda väl skickad att dels personligen utföra hithörande mål och ärenden, särskilt sådana av mera invecklad beskaffenhet, och dels med verklig auktoritet övervaka och leda länsmännens verksamhet härutinnan, på samma gång han skulle vara fri från sådana förvaltningsbestyr, som kunna verka hindrande för hans åklagarverksamhet. Att denne nye tjänsteman skall tillföra åklagarväsendet å rikets landsbygd en högst avsevärd förstärkning, därom bör ingen tvekan råda. Då de av fögderiförvaltningskommittén uttalade önskemål i avseende på revision av vederbörande instruktioner synas mig vara av beskaffen­ het att böra vinna en anpassad tillämpning även enligt den organisation jag nu föreslår, torde framdeles, då instruktionerna för landsfiskalen och länsmännen anmälas, detta böra iakttagas. Därjämte lärer böra tagas under övervägande, huruvida icke i landsfiskalsinstruktionen bör införas bestämmelse därom, att i mera invecklade brottmål, där den tilltalade biträdes av juridiskt bildad person, landsfiskalen skall efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes förordnande vara skyldig uppträda å åklagarsidan.

11. Av omorganisationen påkallat lagstiftningsarbete.

Slutligen bör jag omförmäla, att förslag till de ändringar av lagar och författningar, vilka till ett stort antal nödvändiggöras av den ifråga­ satta nya organisationen, och av vilka jag tidigare berört de flesta, äro utarbetade. Propositioner till riksdagen i de delar, varom riksdagen har att besluta, lära komma att i den närmaste framtiden föreläggas Kungl. Maj:t. Förslag till instruktioner för länsstyrelserna, landsfiska­ lerna, häradsskrivarna och kronolänsmännen äro under utarbetande med biträde av tillkallade sakkunniga.

12. Fråga om nya benämningar å vissa tjänstemän.

I mitt anförande har jag hittills bibehållit benämningen kronolänsman på lantregeringens yttersta organ ute bland befolkningen å rikets landsbygd, en benämning, troligen den allra äldsta i fråga om Konun­ gens män ute i orterna. Officiellt kvarstår densamma, som bekant, allt fort. Men i det dagliga bruket har titeln väsentligt försvunnit. Icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 107

nog med att allmänheten för det mesta använder andra benämningar på kronolänsmännen, såsom kommissarie, notarie, befallningsman, krono­ befallningsman o. s. v., man får icke sällan bevittna, hurusom även domhavande inför rätta och eljest samt personer i länsmannen överordnad ställning undvika den lagbestämda titulaturen och föredraga någon av de nyss antydda. Det vill härav synas, som om lagstiftningen blivit i den allmänna utvecklingen antikverad på detta område. Då fråga nu är att införa förvaltningen i delvis nya former, har det synts mig, att man icke får blunda för ett sådant förhållande, även om det bjuder emot att förkasta en urgammal benämning, vars använd­ ning torde kommit ur bruk på grund av historiska missförhållanden, vilka dess bättre icke kunna sägas vidare förefinnas. Då jag tillika är förvissad, att det icke skall lyckas att på lagstiftningens väg återföra den sålunda ur bruk komna benämningen, ser jag icke annan utväg än att söka finna en ny. I sådant avseende finner jag för min del ingen lämpligare än landsfiskalstiteln, som redan nu bäres av vissa, till landsfiskaler förordnade kronolänsmän. Samma förslag har ock från kronolänsmännens sida framförts i två skilda skrivelser från föreningen Sveriges kronolänsmän den 6 september 1913 och den 18 januari 1917. 1 överensstämmelse med fögderiförvaltningskommitténs förslag har jag i min framställning hittills använt titeln landsfiskal å de föreslagna nya tjänstemän, vilkas verksamhet efter kronofogdetjänstens indragning skulle hava till uppgift att inom varje län utöva den ingående kontrollen över kronolänsmännens (landsfiskalernas) allmänna tjänstverksamhet samt inseende å och ledning av polis- och åklagarväsendet. Då nu titeln landsfiskal av mig föreslagits för kronolänsmännen, bör en annan benämning skapas för ifrågavarande överordnade tjänstemän. Enär polisväsendets ledning tvivelsutan blir den verksamhet, som i främsta rummet åsyftas med den nya tjänsten, tillåter jag mig att såsom en passande tjänstetitel för ifrågavarande statsorgan föreslå benämningen länspolismästare.

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Då de föreslagna löneförbättringarna äro synnerligen behövliga och särskilt för landsfiskaler (länsmän) samt landskanslister och landskontorister varit under alla omständigheter betingade, torde den erforderliga kostnadsökningen få anses mycket rimlig. Redan ämbetsverken uttalade också, att 1912 års sakkunnigas, av dem förordade organisation borde »vara den billigaste, då enligt densamma intet arbete anförtros åt över­ kvalificerad arbetskraft, ingen tjänstemans arbetstid lämnas oanvänd och ingen lön sättes högre, än av tidsförhållandena motiveras».

Såsom förut framhållits hava kostnaderna för övertaliga kronofogdars uppförande på indragning sstat för år 1918 beräknats till omkring 425,000 kronor. Då många av dessa kronofogdar redan uppnått hög ålder samt åtskilliga av dem snart nog lärer kunna beredas annan lämplig civil anställning, kan dock antagas, att dessa kostnader skola årligen avsevärt minskas för att efter omkring 15 år hava i stort sett försvunnit. Med hänsyn till vederbörande anslags nuvarande ställning erfordras för år 1918 en anslagsökning av allenast 285,146 kronor, och detta ehuru samma anslag samtidigt beräknats komma att för andra ändamål belastas med utgifter till betydande belopp. Vad angår kostnaderna för övergångsstaten för ett antal häradsskrivare och länsmän hava för år 1918 förslagsvis uppförts anslag å sammanlagt 56,700 kronor. Vid omorganisationens genomförande torde såsom nämnts komma att visa sig, att anslagen redan nämnda år endast delvis behöva tagas i anspråk. Inom loppet av 10 år lära kostnaderna för ifrågavarande övergångsstat hava helt och hållet upphört. Med an­ slaget i fråga har sammanförts nu utgående anslag till övergångsstat, vilket med hänsyn till avgång av lanträntmästare emellertid kan ned­ sättas med 11,000 kronor.

De med förslagets genomförande förbundna kostnaderna komma att med omkring 250,000 kronor överstiga de i statsverkspropositionen be­ räknade. Någon ökning i riksstatens slutsumma torde dock ej behöva ske, enär jag ej blir i tillfälle att underställa Kungl. Maj:t förslag i vissa ämnen, som i statsverkspropositionen bebådats. I avseende å den ordinarie personalen vid landsstaten har före­ slagits : dels indragning av 165 tjänster, nämligén: 5 länsbokhållartjänster av l:a lönegraden, 14 länsnotarietjänster av 2:a lönegraden, 2 länsbok-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 173

Tjänst- Förvalt- Orts- Anmärkningar. Lön. görings- nings- Summa. tilliigg. ponningar. b idrag.

2,100 — 28,500

Transport 16,500 9,900

Efter 5 år kan lönen

17 tjänstemän (Östersund, Umeå och höja8 med 400 kr.,

15,300 1,700 — 42,500

— 2,400 > år med likaledes

1 tjänsteman (övriga residensstäder) 1,500 900 — [ 400 kr. och efter

— — 331,200

138 tjänsteman d:o 207,000 124,200 ytterligaro 5 år med

404,600 likaledes 400 kr.

Säger 250,500 150,300 3,800 —

Skrivbiträden, 46 biträden:

350 150 1,200

300 — 2,400 Efter 5 år kan lönen höjas med 200 kr.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

T - Förval tninga- Summa Anmärkningar. Ortstillägg. Summa. bidrag. b limmar um. 1

-

200 — — 45,600 1

2,400 —

Härtill kunna komma ålderstillägg i en­ lighet med råd som angives i arlöji i ngs st liten.

49.500 _ 4.500

— 4,500 102,500 102,500 —

1 —

176 Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 211.

2) att för ordinarie befattningshavare med undantag av lanträntmästarna godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande av i dessa stater upptagna avlöningsförmåner, nämligen att innehavare av ordinarie befattning skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, jämkning i åligganden samt reglering av tjänstgöringsområde, som kan varda föreskriven, ävensom vara pliktig, därest förändrad organisation av tjänster eller tjänstedistrikt inom landsstaten beslutas, att, med bibehållande av den avlöning å stat han innehar och mot ersättning i förekommande fall för flyttningskostnad, in­ träda i den nya tjänsteställning i landsstaten, varom Kungl. Maj:t förordnar; att innehavare av ordinarie befattning skall — likaledes med bibe­ hållande av den avlöning å stat han innehar och mot ersättning i före­ kommande fall för flyttningskostnad — vara pliktig, därest vissa lands­ staten tillhörande göromål överflyttas till annan del av statsförvaltningen, efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra å befattning, till vilken dessa göromål helt eller delvis överflyttats; att för befattningshavare vid länsstyrelsen i Stockholms län där­ jämte skola gälla de i nådiga brevet den 18 juni 1915 stadgade sär­ skilda villkor beträffande skyldighet för den, som erhåller ordinarie be­ fattning vid nämnda länsstyrelse, att under viss förutsättning tjänstgöra hos annan länsstyrelse eller låta sig förflyttas till annan befattning inom statsförvaltningen; att med ordinarie befattning icke må förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat samt med landssekreterare landskamrerar-, länspolismästar- eller länsassessorstjänst icke heller befattning å kommuns stat; att med ordinarie befattning icke heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstbefattning av vad slag som helst, så framt ej, vad angår landssekreterare och 1 andskamrer are, Kungl. Maj:t och, vad angår innehavare av annan befattning, Kungl. Maj:ts befallningshavande, uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstbefattning ej må anses inverka hinderlig^ för tjänstgöringen vid landsstaten, finner uppdraget eller tjänstbefattningen kunna få mot­ tagas och tills vidare bibehållas; att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befatt­ ningshavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 177

att deri med häradsskrivartjänst förenade förmånen av debetsedel­ lösen skall tillfalla den, som under ordinarie tjänstinnehavares tjänst­ ledighet förrättat debiteringen och utfärdat debetsedlarna; dock att, därest skilda personer därmed tagit befattning och överenskommelse dem emellan ej träffas, fördelning av ifrågavarande debetsedellösen skall verkställas av Kungl. Maj:ts befallningshavande; att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägen­ heter eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten frånträda även annan avlöningsförmån än tjänstgöringspenningar, i den mån sådant för befattningens uppehål­ lande erfordras eller eljest prövas skäligt; att semester årligen må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjutas av landssekreterare och landskamrerare en var under en och en halv månad, av länspolismästare, länsassessorer, länsnotarier, länsbokhållare samt landskanslister, landskontorister och skrivbiträden en var under en månad ävensom av vaktmästare under femton dagar; att avlöning ej må utgå till tjänsteman för den tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning er­ hållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall; att, därest tjänsteman varder avstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej skäligt anses låta honom uppbära något därav; att, därest förhöjning av lönen efter viss tids fortsatt innehavande av samma tjänst är i stat medgiven, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehavaren under mera än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet för fullgörande av värn­ plikt, och för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter ytterligare fem år, på samma villkor; samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter ytterligare fem år, på samma villkor; Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt 176 höft. (Nr 211.) 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

under iakttagande dels vad var och en av omförmälda löneförhöj­ ningar angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd, dels att löntagare därvid tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befatt­ ningen på grund av vare sig fullmakt, konstitutorial eller förordnande i följd av frågan om reglering av löneförhållandena in. in. vid landsstaten, och dels att kronofogde, som varder överflyttad eller efter ansökning utnämnd till länspolismästar- eller häradsskrivartjänst eller annan därmed i avlöningshänseende jämförlig tjänst å rikets eller riksdagens stat, skall för åtnjutande av ålderstillägg vid den nya tjänsten få räkna sig till godo sin tjänstgöring som ordinarie kronofogde; att, därest i övrigt tjänsteman vid befordran inom landsstaten från en till annan ordinarie tjänst redan i den förra tjänsten genom ålders­ tillägg intjänat högre avlöning än begynnelseaviöningen i den senare, honom skola omedelbart tillgodoföras det eller de ålderstillägg i den nya tjänsten, som erfordras för att hans avlöning, i vad den utgöres av lön, ålderstillägg och tjänstgöringspenningar, i den senare tjänsten icke må understiga den avlöning av samma slag, som han senast åtnjöt i den förra tjänsten; att likväl löntagare, som då han intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pen­ sion är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma förhöjning; att för kvinnliga skrivbiträden skola lända till efterrättelse de före­ skrifter, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar; ägande den, som antages till ordinarie biträde vid länsstyrelse, att för åtnjutande av löneförhöjning genom ålderstillägg räkna sig till godo den tid, biträdet omedelbart dessförinnan innehaft stadig anställning hos länsstyrelsen; att för de landsfiskaler (länsmän), som innehava boställen, i fråga om avdrag å avlöning för boställsavkomsten fortfarande skola tillämpas hit­ tills gällande bestämmelser samt att för bestämmandet av detta avdrag ny uppskattning av boställsavkomsten skall före utgången av år 1918 förrättas på det sätt och i den ordning, som för det närvarande därutinnan gäller; att Kungl. Maj:t skall, på anmälan, varje gång eu med boställe förenad landsfiskals- (länsmans)tjänst varder ledig, innan tjänsten till­ sättes och efter vederbörandes hörande äga besluta, om bostället bör

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 179

såsom till belägenheten eller omfånget av därmed förenat jordbruk olämpligt till boställe lör landsfiskal (länsman) eller av annan anledning till statsverket indragas; att landsfiskal (länsman), som bär boställe sig anslaget, skall vara där bosatt, såvida icke Kungl. Maj:ts befallningshavande finner skäligt annorlunda medgiva; att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledi­ gande eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägget utgå till måna­ dens slut; att i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående civila tjänste­ innehavares rätt till pension är vid tiden för ny avlöningsstats ikraft­ trädande eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter till­ trädes, vid tillträdet till befattningen stadgat; samt att den, som tillträder ny avlöningsstat, skall vara skyldig under­ kasta sig, efter Kungl. Majrts bestämmande, upphörande av eller minsk­ ning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstbefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed; 3) att förklara dels att en var, som med eller efter 1918 års ingång tillträder i avlöningsstaten upptagen befattning vid landsstaten, skall vara pliktig att underkasta sig ovan omförmälda villkor och bestämmelser, och dels att förutvarande ordinarie innehavare av befattningar med omreglerad avlöning, vilka icke före den 1 november 1917 anmäla, att de vilja underkasta sig ny avlöningsstat samt nyssnämnda villkor och bestäm­ melser och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibe­ hållna vid dem dittills å ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner, ävensom, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen an­ gående civila tjänsteinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pen­ sion, som dittills tillkommit dem; 4) att i fråga om sättet och villkoren för indragningen av krono­ fogdetjänsterna samt uppförandet å övergångsstat av visst antal häradsskrivar- och landsfiskals- (länsmans)tjänster godkänna av mig härutinnan framställt förslag; 5) att medgiva, att statsverket, då till landsfiskal (länsman) an­ slaget boställe eller löningsjord indrages till kronan, skall efter vär­ dering vid syn från indelningshavaren eller hans stärbhus jämväl över­ taga sådana å fastigheten befintliga, indelningshavaren tillhöriga åbygg­ nader, som vid synen anses vara för fastigheten nyttiga; 6) att höja det å ordinarie stat uppförda anslaget till tjänstemän och betjänte vid länsstyrelserna, nu 924,900 kronor, med 371,750 kronor till 1,296,650 kronor;

180 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

7) att höja det å ordinarie stat uppförda reservationsanslaget till arvoden åt extra länsnotarier, extra länsbokhållare och övriga extra bi­ träden vid länsstyrelserna m. in., nu 268,000 kronor, med 43,000 kro­ nor till 311,000 kronor; 8) att höja det å ordinarie stat uppförda anslaget till fögderiförvalt­ ningarna, nu 1,635,298 kronor, med 633,633 kronor till 2,268,931 kronor; 9) att höja det under landsstaten å ordinarie stat uppförda anslaget »övergångsstat», nu 56,800 kronor, med 45,700 kronor till 102,500 kronor; _ 10) att höja det å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till post­ avgifter för tjänstebrev och dylika försändelser, nu 1,250,000 kronor, med 180,000 kronor till 1,430,000 kronor; 11) att på extra stat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag å 50,000 kronor för beredande av ersättning till häradsskrivarna för upp­ rättande av de i 14 § av lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda förteckningar; 12) att på extra stat för år 1918 ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag av 500,000 kronor att, huvudsakligen under de i stats­ rådsprotokollet över civilärenden den 21 februari 1908 angivna villkor för åtnjutande av bidrag från anslaget, användas till avlöning och under­ håll av särskild polisstyrka på landet, där sådan kan av förhållandena påkallas, under medgivande tillika, dels att av detta anslag erforderligt belopp må användas till åtgärder i särskilda fall för grövre brotts upp­ täckande och misstänkta personers efterspanande och gripande, dels ock att Kung!. Maj:t må av anslaget använda lämpligt belopp till årsarvode åt den polistjänstemän, som förordnas att inom civildepartementet biträda ej mindre vid förande av register över den polisstyrka, som kan komma att ur vissa städers poliskårer ställas till länsstyrelsernas förfogande för beredande av polisskydd vid oroligheter å rikets landsbygd, än ock vid beredning inom departementet av frågor om samma polisstyrkas använd­ ning i förekommande fall; 13) att medgiva, att, där fjärdingsman eller på landsbygden annor­ städes än i köping anställd polisman under tjänsteutövning får sina kläder sönderrivna eller eljest skadade samt vederbörande domstol funnit honom berättigad till viss skadeersättning, ersättningsbeloppet må utgå av statsmedel i den ordning, som gäller för utbetalning av ersättning till vittnen i brottmål; B) vidkommande andra huvudtiteln: att för beredande åt häradsskrivarna av ersättning, enligt ovan angivna grunder, för anteckning i röstlängderna år 1918 av oguldna ut-

Kuntjl. Majds Nåd. Proposition Nr 211. 181

skyldsposter å extra stat för samma år bevilja ett förslagsanslag å 3,000 kronor; samt C) vidkommande tionde huvudtiteln: att höja det under tionde huvudtiteln å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten, nu 2,013,935 kronor, med 285,146 kronor till 2,299,081 kronor.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hammarström yttrade: Särskilt yttrande. »I det förslag till organisation av fögderiförvaltningen, som chefen för civildepartementet nu förelagt Eders Kungl. Maj:t, framträder så­ som den viktigaste och mest ingripande organisationsförändringen av­ skaffandet av kronofogdeinstitutionen, en reform, om vars tillrådlighet och lämplighet meningarna hittills varit mycket delade. För egen del har jag vid två särskilda tillfällen i underdåniga utlåtanden av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län varit i tillfälle att på an­ givna skäl avstyrka förslag om kronofogdetjänsternas indragning. Väl finner jag, att i det omsorgsfullt utarbetade skick, vari för­ slaget till omorganisation av fögderiförvaltningen nu föreligger, åtskilliga anledningar till detaljanmärkningar, som förut kunnat framställas, nu­ mera undanröjts. Denna omständighet har dock icke kunnat häva de principiella betänkligheter mot nu berörda reform, åt vilka jag tidigare givit uttryck, utan måste jag fortfarande hålla före, att förslaget i denna del icke innebär ett organisatoriskt framsteg. Kronofogdeinstitutionens värde såsom mellanled i landsstatsorganisationen förtjänar att nogsamt beaktas, och säkerligen skall det icke bliva lätt att ersätta den insats i administrationen, som denna institution gjort såväl uppåt som nedåt. Att de tjänstemän, som efter övergångs­ tiden komme att bekläda de nyinrättade länspolismästarbefattningarna, skulle kunna i detta hänseende fullt uppväga kronofogdarne, torde väl få dragas i tvivelsmål. I fråga om orts- och personalkännedom lära de i allt fall icke i allmänhet kunna komma att mäta sig med kronofog­ darne. Fråga är väl även om de mera allmänt skulle kunna väntas vara så hemmastadda i alla detaljgöromål vid landsstaten, att de kunde utöva eu ingående kontroll å länsmännens eller — såsom den nya be­ nämningen skulle bliva — landsfiskalernas förhållande i tjänsten. Man torde nämligen knappast vara berättigad att förutsätta, att med den av­ löning, som avses för länspolismästare, och med de ringa befordringsmöjligheter, som skulle stå dylik tjänsteman till buds, framstående för­ mågor skulle för utsikt att erhålla sådan tjänst vilja underkasta sig även någon avsevärdare tids svagt avlönad tjänstgöring vid landsstaten, då för kompetens till tjänsten dessutom skulle fordras såväl någon tids

182 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

användning i domarevärv som oek någon erfarenhet beträffande polis­ väsende och brottmålsförhandlingar. Vad sålunda kan mot den föreslagna organisationen anmärkas synes mig icke uppvägas av de organisatoriska förbättringar, som förslaget i andra avseenden innebär. Icke heller synes mig förslaget kunna an­ tagas medföra den besparing av statsmedel, som jämte förenkling i ad­ ministrationen uppställts såsom ett syftemål med fögderiförvaltningens omorganisation. Åven om man frånser de av övergången till den nya organisationen förorsakade betydande utgifter, vilka dock så småningom skulle nedgå för att slutligen helt upphöra, torde förslaget i allt fall komma att medföra ökade statsutgifter, och detta så mycket mera sanno­ likt, som förslaget, åtminstone att döma efter vad det avser Kronobergs län, räknar med en något mindre talrik fögderipersonal, än som inom den nya organisationen förmodligen torde befinnas nödig, vartill kom­ mer, att med den ställning, som den nya organisationen inrymmer åt de forna länsmännen, krav på ytterligare ökning i deras avlöningsförmåner knappast torde utebliva. Vid sidan av dessa betänkligheter mot det nu framlagda förslaget har jag emellertid icke kunnat undgå att fästa avseende vid å ena sidan den misströstan, varåt chefen för civildepartementet givit uttryck beträf­ fande möjligheterna att vinna riksdagens bifall till ett löneregleringsförslag, vari den nuvarande fögderiorganisationens huvudgrunder lämnades orubbade, och å andra sidan de år efter år allt mera framträdande olä­ genheterna av det långvariga provisoriet i fråga om landsstatens löne­ reglering. I betraktande av dessa olägenheter, vilka ingen, som varit i tillfälle att på närmare håll iakttaga förhållandena, kan förbise, och vilka särskilt gjort sig märkbara i svårigheter vid rekryteringen inom länssty­ relserna, anser jag mig trots de betänkligheter mot förslaget, åt vilka jag nyss givit uttryck, icke böra avstyrka dess framläggande till riks­ dagens prövning.» Statsrådets övriga ledamöter instämde med föredragande departe­ mentschefen; och behagade Hans Maj:t Konungen gilla vad denne anfört och hemställt samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll ut­ visar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

o Ake Iiarlholm.

Specifikation å omstående fastighetsvärden.

Å jordbruksfastighet: nr intl kronor Å annan fastighet: nr kronor

\

Obs.! Skattskyldig bör vid skattelikviden noga tillse, att han å omstående sida erhåller kvitto af det utseende, som vidstående avbildning

] belopp kr.

utvisar, att kvittot lyder å det belopp, som den

| Förestående belopp kvitteras.

skattskyldige erlagt, samt att debetsedeln är av­ ' stämplad. Kvitto, meddelat i annan ordning, är icke Signatur. mot postverket eller eljest mot kronan gällande.

Underrättelser.

Förmenar någon, att utskyld eller avgift, som i uppbördsbok eller särskild uppbördslängd finnes upptagen, blivit genom misskrivning eller felräkning vid utförandet av skattebelopp eller vid utskrivning av debetsedel obehörigen eller med oriktigt belopp honom påförd, äger han att däri söka rättelse genom besvär hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, inom vilket de­ biteringen skett. Besvären skola ingivas till nämnda myndighet inom natt och år, efter det utskylden eller avgiften blivit klaganden avfordrad; dock må klaganden på eget äventyr i betalt brev med allmänna posten till Kungl. Maj:ts befallningshavande insända besvären så tidigt, att de inom ovan stadgade tid dit inkomma. Besvär över taxering eller debitering befriar icke den skattskyldige från att i behörig ordning inbetala honom påförda kronoutskylder; men en var, som vinner nedsättning i eller be­ frielse från honom påförda kronoutskylder, är berättigad att, efter ansökning hos Kungl. Maj-.ts befallningshavande i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han lör mycket erlagt.

Skattskyldig, vilken underlåter att inbetala sina utskylder i föreskriven Hd och ordning, åligger att för indrivningen erlägga avgift , beräknad efter tre öre å varje full krona av utskyldernas slutsumma, 'då densamma ej överstiger femton kronor, dock ej mindre än 25 öre, och efter sex öre å varje full krona av berörda slutsumma, när denna överstiger femton kronor.

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 183

Bilaga B.

Sammanställning av länsstyrelsernas yttranden i fögderiförvaltningsfrågan november 1916.

Vill man i sammanträngd form lämna on framställning av läns­ styrelsernas utlåtanden enligt nådiga cirkulärskrivelsen den 16 september 1916, är det lämpligt att gruppera deras uttalanden under vissa huvud­ punkter. A. Såsom allmänt omdöme om organisationsfrågan anföres exempelvis av Konungens befallningsliavande i: Stockholms län: att de sakkunnigas förslag bör genomföras. Konun­ gens befallningsliavande hade under senare åren med förbigående av kronofogdarna allt mera vänt sig omedelbart till kronolänsmännen vid infordrande av uppgifter och meddelanden samt funnit sig tillfredsställd med deras svar. Men förslaget kunde icke accepteras med mindre eu genomgripande lönereglering samtidigt komme till stånd beträffande de biträdande tjänstemännen inom länsstyrelsen, av den anledning att be­ for dringsutsikterna för dessa tjänstemän genom reformen lede ett bety­ dande avbräck. Uppsala län: att Konungens befallningshavande endast motvilligt medgåve, att lösningen av fögderiförvaltningens organisation nödvändigt måste ske enligt de sakkunnigas förslag, men detta måste dock accepte­ ras såsom i det hela lyckligt och ur förvaltningsteknisk synpunkt väl genomtänkt. De sakkunniga hade rätt i, att länsmännen väl kunde be­ sörja rest- och bötesindrivningen. Befriade från detta bestyr skulle kro­ nofogdarna, om de bibehölles, åter intaga den plats, som enligt gällande instruktion dem tillämnats. Deras ställning sammanfölle då rätt nära med den föreslagna landsfiskalens. Emedan de borde bibehålla de redovisningsgöromål, som förslaget nu tillägger häradsskrivarna, måste deras antal bli större än landsfiskalernas men betydligt mindre än det nu­ varande. I landsfiskalsinstitutet läge förslagets styrka. Landsfiskalens kon­ troll vore oerhört nyttig och nödig, men han borde inordnas i läns­ styrelsen, så att hans verksamhet icke komme att framträda lösryckt och fristående.

184 Kung!. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 211.

Vare sig reformen genomfördes eller icke, borde landsstaten icke betungas med restindrivning i den omfattning som nu. Till förebyg­ gande därav borde införas väsentligt skärpta påföljder för försummad skattebetalning. Södermanlands län: att under en lång följd av år framåt, intilldess kronolänsmännen vunnit den åsyftade högre kompetensen, de sakkunni­ gas organisationsförslag komme att medföra stora svårigheter för läns­ styrelsen, men att detsamma väl framdeles kunde tänkas bliva nöjaktigt. Östergötlands län: att det nya uppbördssättet icke rättfärdigade kronofogdetjänstens indragning, enär denna tjänsteman hade många andra ansvarsfulla bestyr. Han vore en behövlig mellanhand mellan Konungens befallningshavande och länsmännen och de senare funne i honom ett stöd och en vägledning. Det nya förslaget lämnade ej garanti för ett bättre tillstånd. Dessutom menade Konungens befallningshavande, att länsmännen enligt samma förslag bleve än mera bundna vid tjänste­ rummet. Jönköpings län: att Konungens befallningshavande väl avstyrkte de sakkunnigas förslag, enär något verkligt behov av en genomgripande omorganisation ej lörelåge; men att om kronofogdetjänstens betydelse ej längre betingade dess fortvara, Konungens befallningshavande ej ville bestrida, »att en förbättrad organisation av fögderiförvaltningen kan åstadkommas genom en reform efter det föreliggande förslagets riktlinjer». Kronobergs län: att de sakkunnigas förslag i viktiga hänseenden vore underlägset den nuvarande organisationen och såsom helhet betraktat icke utgjorde ett organisatoriskt framsteg, vadan det ej kunde förordas. Kalmar län: att Konungens befallningshavande fortfarande ansåge, att en tillfredsställande lösning av fögderiförvaltningsfrågan kunde givas utan att helt och hållet ändra den gamla beprövade organisationen, men att om löneregleringen ej kunde erhållas med mindre kronofogdetjänsten indrages, Konungens befallningshavande med hänsyn till det nuvarande osäkerhetstillståndet icke längre motsatte sig det föreliggande förslaget av de sakkunniga, vilket förslag »utan tvivel kan genomföras och i flera hänseenden erbjuder fördelar för det allmänna». Kristianstads län: att med hänsyn till förhållandena därstädes en allmän omorganisation väl icke vore nödig, men om densamma eljest prövades böra genomföras, ägde de sakkunnigas förslag företrädet. För­ delarna av reformen läge i ett tidsenligt och bekvämt uppbördssätt för landsbygden samt polisväsendets därstädes bättre tillgodoseende. Olägenheterna vore minskad befordringsutsikt för tjänstemännen i läns­ styrelsen och sämre rekrytering ävensom slöseri med arbetskraft däri­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 185

genom, att kronofogdarna skulle föras på indragningsstat. Totalomdömet vore dock, att förslaget innebure så stora fördelar, att det borde tjäna till grund för reformen. Hallands län: att kärnpunkten i förslaget vore avskaffandet av kro­ nofogdeinstitutionen. Denna bildade dock ett viktigt led i den admini­ strativa förvaltningen. Länsmän och kronofogdar kompletterade varandra på ett synnerligen lämpligt sätt, i det att på alla områden av länsman­ nens verksamhet kronofogdens rådgivarställning vore av stor vikt och kronofogden vore för allmänheten ett skjrdd emot vådorna av självrådig­ het och bristande lagkunskap hos länsmannen. Den av de sakkunniga för länsmannen tillämnade högre kompetensen, sådan den hittills antytts, ersatte ej kronofogdens ledning. Avskaffandet av kronofogdetjänsten skulle i hög grad sänka förvaltningens nivå, och de sakkunnigas till­ ämnade organisation framstode såsom underhaltig. Göteborgs och Bohus län: att osäkerhetstillståndet inom landsstaten vore så stort och löneregleringsbehovet så trängande att, hällre än ett ytterligare uppskov, reformen borde genomföras även med kronofogde­ tjänstens indragning. För övrigt medgåve Konungens befallningshavande, att en stor del av de betänkligheter, som uttalats i dess utlåtande den 8 februari 1913, numera hävts genom i förslaget vidtagna ändringar. Älvsborgs län: att själva organisationsspörsmålet borde kunna lösas i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, om än detta gåve anledning till tvekan och föranledde jämkningar. Sålunda syntes det vara betänkligt att, medan länsmanslönerna ännu vore så små, lägga exekutionsmålen på länsmännens eget ansvar. Det borde i avseende på exekutiv försäljning av fast egendom fixeras, att landsfiskalen vore förrättningsman, dock med Konungens befallningshavande lämnad rätt att förordna annan. Allmänheten borde nämligen veta, vem som vore förrättningsman i regel. Från länsmännen borde dagboksutdragen gå direkt till landsfiskalen, som skulle hava att efter skedd granskning sända dem med sitt memorial till Konungens befallningshavande. Värmlands län: att Konungens befallningshavande funne fögderi­ förvaltningskommitténs förslag i alternativ III vara med vissa jämkningar att föredraga framför de sakkunnigas förslag av år 1912, vilket ej inne­ fattade så stora fördelar, att det borde antagas. Örebro län: att, om sistnämnda förslag lades till grund för en ny organisation, därmed måste förbindas en förändrad organisation av läns­ styrelserna, så att dessa måtte få utsikt att förvärva dugligt folk. Genom Bihang till Riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 176 käft. (Nr 211.) 24

186 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

kronofogdetjänstens indragning ock därav följande minskning i befordringsutsikter vore möjligheten därtill väsentligt avskuren. Västmanlands län: de sakkunnigas förslag rörande kronofogdeinsti­ tutionens upphävande syntes icke innebära en reformering till något väsentligt bättre. Häradsskrivarna ginge ej i land med dem ålagda göro­ mål, och befordringsutsikterna hade försämrats. Någon besparing vore ej att vänta av förslaget. Kopparbergs län: att Konungens befallningshavande vore genom generalpoststyrelsens och de centrala ämbetsverkens utlåtanden än mera styrkt i sin förr uttalade mening om riktigheten av de organisationslinjer de sakkunniga framställt och vilka icke borde frångås, så framt icke alldeles särskilda omständigheter manade därtill, vilket enligt Konungens befallningshavandes uppfattning ej vore fallet. Gävleborgs län: att de sakkunnigas förslag icke innebure någon för­ stärkning eller förbättring av lantregeringen och troligtvis bleve dyrare än den nuvarande. De senare tiderna hade medfört en sådan ökning av länsstyrelsens arbetsbörda, att det syntes oavvisligt att underkasta länsstyrelsens organisation och löneförhållanden förnyad utredning i sam­ band med frågan om fögderiförvaltningens omorganisation och löneregle­ ring. Betänkligheterna vid att sålunda undanskjuta den senare frågan måste vika för angelägenheten av att den slutliga organisationen måtte bliva ändamålsenlig och varaktig. Västernorrlands län: att Konungens befallningshavande ej vidare kunde vidhålla sina tidigare anmärkningar emot de sakkunnigas förslag om kronouppbördens upphämtande genom postverket utan biträdde nu­ mera förslaget därom, även om fögderiförvaltningsfrågan icke nu löstes enligt de sakkunnigas förslag. Men i huvudsak anslöte sig Konungens befallningshavande nu till detta förslag, om det kunde genomföras utan att befordringsutsikterna för vissa redan anställda tjänstemän förmin­ skades. Men nya arbetsområden skapades alltjämt och den dyra tiden medförde, att en ny lönereglering även för länsstyrelsen snart erfordra­ des. Landskamreraren i länet är reservant och avstyrker på anförda skäl de sakkunnigas förslag. Jämtlands län: att Konungens befallningshavande vidhölle sin tidigare anslutning till de sakkunnigas förslag, vars genomförbarhet vunnit ett bestämt stöd genom de senare avgivna utlåtandena utav generalpoststyrelsen och de centrala ämbetsverken. Kronouppbördens upp­ hämtande genom postverket borde genomföras oberoende av fögderi­ förvaltningens organisation, men medförde som konsekvens kronofogde­ tjänstens indragning. Osäkerhetstillståndet för kronofogdar och läns­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 187

män, vilket ej borde få fortfara, vore än mera fördärvbringande för ärendenas jämna gång med avseende på rekryteringen av tjänstemännen inom landsstaten i sin helhet och särskilt beträffande de underordnade tjänstemännen i länsstyrelsen. Det vore allt svårare att finna personer, särskilt med jiiridisk bildning, villiga att bekläda de lägre tjänsterna i länsstyrelsen. Dubblering vore nu understundom av nöden, och i Jämt­ lands län hade lämpliga sökande till en andre länsnotarietjänst icke fun­ nits, likasom det tidtals varit omöjligt finna en vikarie för landssekre­ teraren. De av de sakkunniga i promemorian till civilministern den 31 augusti 1916 angivna förändringar vore samtliga förbättringar. Västerbottens län: att de rådande rekryteringssvårigheterna inom landsstaten berodde av den tryckande ekonomiska ställningen för de lägre land statstjänstemannen, för pensionärer och tjänstemäns änkor, likasom därpå, att fögderiförvaltningens tjänstemän allt sedan den 31 december 1912 tillsattes blott på förordnande. Allt färre personer sökte sig in på landstatsbanan, enär löneskalan för vissa andra statstjänstemän ställde sig vida fördelaktigare. Åven om nuvarande organisation bibehölles, vore rekrytering icke möjlig utan höjda löneförmåner. Fögderi­ förvaltningskommitténs alternativ III och de sakkunnigas promemoria den 31 augusti 1916 påkallade i ungefär lika grad löneförbättriug. Men mest försvårande vore det interimistiska tillståndet. Obetingat tillrådde Konungens befallningshavande, att frågan förelädes 1917 års riksdag, och föresloge att linjerna i de sakkunnigas promemoria den 31 augusti 1916 följdes i allt väsentligt. I organisatoriskt hänseende påfordrade Konungens befallnings­ havande, att en andre länsbokhållarsyssla måtte i länet inrättas för att jämte landsfiskalerna och häradsskrivarna deltaga i kontrollen av den betydande medelsredovisning, som komme att enligt de sakkunnigas för­ slag åläggas kronolänsmännen. Norrbottens län: att Konungens befallningshavande, som i utlåtande den 12 februari 1913 i huvudsak biträtt fögderiförvaltningskommitténs alternativ III men dock även med vissa farhågor uttalat sympatier för postverkets övertagande av kronouppbörden, lunne, att utsikterna för genomförande av detta alternativ minskats till följd av generalpoststy­ relsens och de centrala ämbetsverkens utlåtanden till förmån för de sak­ kunnigas förslag. Under vissa förbehåll förordade därför Konungens befallningshavande detta förslag med hemställan, att de bägge lands­ fiskalernas arbete i regel måtte förläggas till länsstyrelsens tjänstelokal. Endast sålunda finge man rätt nytta av dem, helst deras distrikt bleve så störa, att en å landsbygden bosatt landsfiskal icke utöver vad han

188 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 211.

på tjänsteresor inhämtade kunde förvärva eu intim kännedom om annan del av distriktet än sitt närmaste grannskap. Landsfiskalsinstitutet vore enligt de sakkunnigas förslag så viktigt, att detta förslag vore orealiser­ bart utan landsfiskalerna, detta sagt för den händelse någon till äventyrs kunde vilja grunda organisationen uteslutande på länsmännen. Vad anginge länsmännen, torde de enligt samma förslag bliva för mycket bundna av kontorsarbete, vadan kravet på antingen ökat antal länsmanstjänster eller ock på väsentligen förstärkt polisbevakning eller båda­ dera vore oavvisligt. Då restantierna till följd av postverkets befattning med uppDörden tydligen komme att växa, fordrades avsevärt skärpt på­ följd för försummad betalning av kronoutskylder.

B. I avseende på verkan av det förut berörda osäkerhetstillstdndet inom landsstaten, som enligt flera länsstjmelsers mening medför, att kompetensnivån hos de yngre tjänstemännen vore stadd i sjunkande, samt den minskning i be for äring sutsikter, som vållades av de sakkunnigas förslag om kronofogdetjänstens indragning, synas alla länsstyrelser vara fullkomligt ense, vadan utöver vad i detta hänseende under A anförts icke på denna punkt lär erfordras någon vidare redogörelse. Några an­ föranden må dock återgivas. Sålunda anmärkes av Konungens befallningshavande i Hallands län: att ifrågavarande angelägenhet visserligen icke bätt­ rades genom höjda avlöningsvillkor, enär det vore befordringsutsikterna som äggade de unge tjänstemännen att vinnlägga sig om ett dugligt arbete. Få av de juridiskt bildade tjänstemännen hos länsstyrelsen kunde avancera till landssekreterare eller landskamrerare. De ha nu räknat på en kronofogdetjänst, som lämnar sin innehavare stor själv­ ständighet. Länsnotarie- och länsbokhållarsysslorna vore goda såsom övergångsplatser men icke som slutplatser. i Örebro län: att icke blott främjandet av befordringsmöjligheterna för yngre tjänstemän utan göromåiens oavlåtliga hopande inom läns­ styrelserna torde böra föranleda inrättande hos dem av särskilda före­ dragande vid sidan av landssekreteraren och landskamreraren; i Jämtlands län: att den under ärendets beredning i departementet senast föreslagna ökningen av 400 kronor årligen för länsnotarie och länsbokhållare visserligen vore behövlig men långt ifrån tillräcklig. Löneförbättring vore ej detsamma som befordran. De sakkunniga hade ock hänvisat till en växelverkan i befordringsavseende emellan länssty­ relserna och de centrala ämbetsverken, något som väl vore nyttigt å ömse håll men ingalunda tillräckligt. Då länsstyrelsernas stora arbets-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. *»9

börda i vår tid, trots att landshövdingarna nu mera än förr torde del­ taga i gör om ålen medelst avfattande av utlåtanden, utslag o. s. v., överstege avdelningschefernas, synnerligast landssekreterarens krafter, vore tiden just nu inne att, oavsett den föreliggande organisationsfrågan, vidtaga mått och steg för att bereda länsstyrelserna större möjlighet att gå i land med sina uppgifter. I sådant avseende föresloge Konun­ gens befallningshavande att vid landssekreterarens och landskamrerarens sida borde ställas en tjänsteman med i viss mån större befogenhet än de nuvarande länsnotarierna och länsbokhallarna och med en avlöning i mellangradsställniug jämförlig med vissa tjänstbefattningar i de centrala verken. Åt de yngre bereddes därigenom en befordringsutsikt av stor betydelse, på samma gång ett för handen varande verkligt behov fylldes. Detta förslags genomförande vore ett oundgängligt villkor för den nu åsyftade organisationens lyckliga genomförande. i Norrbottens län: att det föreliggande förslagets genomlörande komme att allvarligt äventyra rekryteringen av landssekreterar- och landskamrerarbefattningarna samt med tiden befolka länsnotarie- och länsbokhållarplatserna med äldre män, som hade framtiden bakom sig och arbetade därefter. Ett sådant framtidsperspektiv vore förskräckande men ofrånkomligt, om ej särskilda anordningar träffades till dess förebyg­ gande. En växelverkan med de centrala ämbetsverken vore nog i befordringshänseende fördelaktig men måste förknippas med bestämmelser, vilka hindrade, att de centrala verken behölle de bättre krafterna och lämnade de sämre åt länsstyrelserna. Huvudstaden lockade alltid, och Konungens befallningshavande vore förvissad, att effekten av förslaget ej skulle bli tillräckligt gagnande för länsstyrelserna. I Norrbottens län hade landssekreteraren, enligt t. f. landshövdingens mening, »dubbel mansbörda». I anseende väl ej till antalet mål, men till deras inne­ börd, hade arbetet under de 10 sista åren vuxit ofantligt, och den lättnad, som kunde beredas genom ledighet från oväsentligare mål, vore icke tillfyllest. Andra åtgärder fordrades, och då läge närmast till hands att tänka på en andre landssekreterar- och en andre landskamrerartjänst. Men dels skulle härav i förhållandet till de underordnade vållas slit­ ningar, dels borde de nya föredragandena, ehuru i viss mån självstän­ diga, underordnas de båda avdelningscheferna. Därför syntes bäst att taga steget fullt ut och i länsstyrelsen inrätta en ny byrå med sin chef, till vilken byrå kunde överföras en mängd mål från bägge de nuvarande avdelningarna. Därav följde ingalunda behov av ökad personal i övrigt. Genomfördes detta förslag i en del länsstyrelser, bleve ock befordrings-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

utsikterna föi de yngre tjänstemännen förbättrade. Enbart genom landsfiskalssysslan bleve de det icke. C. \idkommande landsjiskalsinstitutionen och dess ställning inom lefoimen förekomma i utlåtandena vissa anmärkningar, som återgivas med hänvisning i övrigt till vad under föregående rubriker härom åbe­ ropats. Det yttras av Konungens befallningshavande i Södermanlands län: att landsfiskalens tjänst borde inordnas i läns­ styrelsen, så att tjänstemannen komme helt under Konungens befallningshavandes lydnad; Östergötlands län: att landsfiskalen enligt planen skulle i själva verket bli en motsvarighet till kronofogden, frånsett att titeln ändrats, att han icke komme att få befattning med uppbörden samt att hans distrikt vidgats. Sådan landsfiskalens verksamhet enligt det i departe­ mentet utarbetade instruktionsutkastet gestaltade sig, vore tjänsten omöj­ lig att sköta och betydelsen av landsfiskalens ställning såsom polis­ chef vore problematisk; Kristianstads län: att landsfiskalen skulle bliva till avsevärt gagn tör länet och att man icke kunde umbära två sådana tjänstemän, emedan de exekutiva fastighetsauktionema på landsbygden vore mycket be­ tungande. Vad anginge uppgifterna för hans verksamhet, avstyrkte Konungens befallningshavande, att han, såsom ifrågasatt vore, borde taga omedelbar befattning med saköreslängder och bötesredovisning; Hallands län: att en enda landsfiskal i ett län icke kunde vinna den kännedom om personer och lokala förhållanden, att han i likhet med do nuvarande kronofogdarna skulle förmå att tjäna allmänheten; Alvsborgs län: att landsfiskalsdistnktens antal enligt de sakkunnigas förslag syntes med avseende på åklagarväsendet vara för få, motsvarande i medeltal 138,000 invånare och mera än fyra domsagor, samt att lands­ fiskalen borde benämnas kronofogde; Värmlands län: att Konungens befallningshavande ville avråda från att bötesredovisningen lades på landsfiskalen. Snarare kunde bestyret åläggas häradsskrivarna eller landskontoret; Kopparbergs län: att landsfiskalsinstitutet vore av behovet synner­ ligen påkallat, enär kronofogden, såsom de sakkunniga framhållit, med hänsyn till utvecklingen kommit att intaga en helt annan ställning i statsförvaltningen än förr och, sedan förslaget om postverkets anlitande lör kronouppbörden framkommit, icke vidare hade någon plats i systemet; Väster norr lands län: att landsfiskalens verksamhet borde vara ägnad medföra en avsevärd förbättring av polis- och åklagarväsendet. Dock önskade Konungens befallningshavande icke två distrikt, men två lands-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 311. 191

fiskaler med ett ock samma distrikt för tjänstgöring var helst det kunde påkallas; Jämtlands län: att en annan lämpligare titel måtte skapas för lands­ fiskalen; framhållande Konungens befallningshavande, att landsfiskalens verksamhet som åklagare torde böra göras beroende av Konungens befallningshavandes förordnande; Västerbottens län: att Konungens befallningshavande ville vits­ orda, att ifrågavarande tjänstemans verksamhet borde komma att med­ föra avsevärda fördelar framför allt för polis- och åklagarväsendet å landsbygden; att Konungens befallningshavande till fullo instämde i vad de sakkunniga yttrat därom likasom Konungens befallningshavande jäm­ väl i övrigt kunde giva sin anslutning till de sakkunnigas förslag. Be­ träffande landsfiskalstiteln föreslogs i stället benämningen polismästare, och i fråga om antalet tjänstemän enligt det i departementet uppgjorda förslaget förklarades, att Västerbottens län bleve försatt i bättre ställning än enligt fögderiförvaltningskommitténs alternativ III. i). Mantalsskrivningen å landsbygden hava de sakkunniga föreslagit att i huvudsak verkställas av kronolänsmännen. Med avsende härpå samt i fråga om härads skriv arens och kronolänsmannens tjänsteställning har anförts av Konungens befallningshavande i Stockholms län: att kronolänsmännen borde kunna övertaga ej blott själva mantalsskrivningsförrättningen utan ock avfattande av stommen och längdens komplettering, en anordning, varigenom länsmännens an­ svarskänsla skärptes; ävenledes vore nyttigt för kontrollen, att läns­ mannen finge uppgöra pensionsförteckningen; Kronobergs län: att länsmännen genom mantalsskrivningsbestyret bleve än mera bundna vid kontorsgöromålen; Kristianstads län: att om häradsskrivarna, såsom man kunde antaga, bleve för mycket förtyngda av arbete, antalet tjänstemän kunde ökas; Göteborgs och Bohus län: att länsmännen väi torde kunna övertaga mantalsskrivningsbestyret, men att, om häradsskrivarna ålades uppbördsredogörelsen, tiden för restlängdens utskrivning, eller från den 5 till och med den 31 december, vore för kort; Älvsborgs län: att häradsskrivarna, om bötesredogörelsen lades å landsfiskalen, borde kunna gå i land med övriga dem tillämnade göro­ mål; att åtskilliga betänkligheter väl mötte mot att länsmännen skulle ombesörja mantalsskrivningen, men att dessa betänkligheter sannolikt vore av övergående natur och kunde övervinnas; Värmlands län: att det ej vore tillrådligt lämna mantalsskrivningen åt länsmännen, enär oavsett olägenheten av att binda dem mera än

192 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

nödigt vid kontorsarbete, mantalsskrivningen borde verkställas helst av samma person som debiterar; Jämtlands län: att mantalsskrivningen kunde hindra länsmännens polistjänst, men att deras kompetens för arbetet väl räckte till. I övrigt vore anordningen ett provisorium, enär hela det civila registreringsarbetet borde snart omläggas till större tillförlitlighet, en anordning, varpå man dock icke nu kunde inlåta sig. En viss fara förelåge nog med avseende på länsmännen såsom man talsskri vningsförrättare, om hinder av trängande polisgöromål plötsligt uppstode. För sådant fall borde, såsom de sakkunniga föreslagit, en särskild mantalsskrivningsförrättare kunna förordnas; Västerbottens län: att länsmännen utan anmärkning gjort mantals­ skrivningen i lappmarksfögderiet. Dock vore särskilt genom folkpen­ sioneringens tillkomst en omläggning av mantalsskrivningsväsendet inom en ej avlägsen framtid att motse. Frågan vore därför nu att betrakta som ett provisorium. E. Beträffande krono! änsmännens kompetens framhålles från flera håll, att denna måste höjas, och det har exempelvis från Västerbottens län påståtts, att så måste ske, även om kronofogdetjänsten, enligt fögderiförvaltningskommitténs alternativ III, bibehölles, eftersom exekutions­ väsendet avsetts att läggas på länsmännen. Behovet av sålunda ökad kompetens borde ej föranleda någon examen vid högskola, utan saken kunde ordnas medelst en reform av nuvarande länsmansexamen huvud­ sakligen enligt nämnda kommittés förslag. Om en av staten föranstaltad, praktisk lärobok i juridiska ämnen bleve tillgänglig, kunde studierna underlättas och vid examen inför någon lämpligen sammansatt kommis­ sion tillförlitlig visshet vinnas om nödiga insikter hos den examinerade. F. I fråga om de av de sakkunniga föreslagna lönerna göras an­ märkningar från de flesta län, i allmänhet gående ut på, att lönesatserna vore för låga. Beträffande landsfiskalen erinrar således Konungens be­ fallningskavande i Kristianstads län, att hans tjänstgöringspenningar måste sättas till 2,000 kronor, på det att länsnotarier med 1,500 kronor i tjänstgöringspenningar måste finna anledning mottaga förordnande på iandsfiskalstjänst. Och Konungens befallningshavande i Jämtlands län anmärker, att landsfiskalens lön måste överstiga häradsskrivareris. Täm­ ligen enstämmigt framhålles, att länsmännens löner satts för låga i de sakkunnigas förslag. Däremot lämnas löneförslaget rörande häradsskrivarna i allmänhet utan anmärkning. Förbättring påyrkas ock i flera utlåtanden beträffande lönerna för länsstyrelsens underordnade tjänste­ män, enkannerligen landskanslister och landskontorister.

Kung!. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 2It. 11)8

G. Vidare beröras i några av utlåtandena enskilda detaljer, såsom i fråga om lantpolisväsendet, vilket Konungens befallningsliavande i Alvsborgs och Jämtlands län önska se löst i sammanhang med organisa­ tionen av fögderiförvaltningen; om kontrollen, varom i Konungens befallningshavandes i Kopparbergs län utlåtande anmärkes, att de sakkunnigas förslag därutinnan innefattade sådana fördelar, att Konungens befallningshavande utan varje tvekan förordade detsamma, samt beträffande exekutionsmålen , i vilket avseende Konungens befallningsliavande i Alvsborgs län framhåller, att det bör fixeras, att landsfiskalen vore förrättningsman i det fall att fast egendom skulle försäljas annorstädes än å landskansli et, dock med Konungens befallningsliavande förbehållen rätt att förordna annan man. I!. Slutligen är att märka, hurusom länsstyrelserna ifråga om över­ gängen till den nya organisationen uttala rätt divergerande meningar. Konungens befallningsliavande i Södermanlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län framhålla sålunda, att reformen bör genomföras på en gång, vilken åsikt synes vara biträdd jämväl av Konungens befallningsliavande i Örebro län med tillägg att reformen möjligen skulle lättare genomföras successivt, och av Konungens befallningshavande i Jämtlands län, som dock finner det motbjudande att under en följd av år lämna avlöning till en stor grupp av kronofogdar utan att man tillgodogör sig något arbete av dem. Däremot förordas en successiv övergång i likhet med vad kammarkollegium och stats­ kontoret ifrågasatt av Konungens befallningsliavande i Alvsborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län.

Bihang till riksdagens protokoll löIt. 1 samt. tfa käft. (Kr 2il.) 25

Bilaga E. Rikets indelning i landsfiskals-, häradsskrivaroch kronolänsmansdistrikt.

Anm. Vid jämförelse emellan den nuvarande och den föreslagna indelningen visar sig här och var en

brist på överensstämmelse emellan de å ömse sidor lämnade sifferuppgifter. Denna brist hanel från de primäruppgifter, som varit för departementet tillgängliga. Skiljaktigheten är skäligen obetydlig och inverkar i varje fall icke på indelningsförslaget, sådant det framträder i tabellen.

Kung]. May. ts Nåd. Proposition Nr 211. 201

Bilaga E.

skrivar- och kronolänsmansdistrikt.

holma län.

landsfiskalsdistrikt.)

Före s läge ii in delning.

Länsmansdistrikt. Fögderie r.

Folk- 1

1 1

Folk­ A Areal A Areal n mängd 1 n mängd ta Benämning och omfattning. i kv. ta Benämning och omfattning. i kv. den S1/i

don 31/ia l. 2

l. nymil. nymil. 1912. |

1912.

1 Frösåkers, omfattande Frösåkers hä­

' rads norra och södra länsmans-

i Väddö, omfattande Väddö och Häfverö

skeppslags länsmansdistrikts nuva- 3,28 7,952

Närdinghundra, omfattande Närding- 1 Norra Roslags omfattar i

hundra härads länsmansdistrikts nu- motstående 3 länsmans­

|

i Vätö, omfattande Bro och Vätö skepps­

lags länsmansdistrikts nuvarande område samt Söderbykarls och Es- 4,17 7,854

i Sjuhundra, omfattande Sjuhundra hä­

rads länsmansdistrikts nuvarande område samt Lohärads, Malsta och

4,15 7,127

i Frötuna, omfattande Frötnna och

Larma skeppslag länsmansdistrikts 3,9 2 8,214

i Långhundra, omfattande västra fög- 1 Mellersta Roslags omfat­

deriets norra länsmansdistrikts nu­

tar motstående 4 läns­

varande område samt Skånella och

i Sollentuna, omfattande Sollentuna hä­

rads länsmansdistrikts med Sund­ bybergs köping nuvarande område 1,98 18,964

därav i: 9

1

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 1/6 höft. (h) 211.) 26

204 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 211.

Nuvarande indelning.

Fögderier. Länsmansdistrikt.

A Folk­ Folk­ n Areal Areal ta mängd

Ben

Benämning. i kv. mängd

l. den S1/ia åmning. i ky. nymil. den 31/i 2

nymil.

1912. 1912.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 211. 205

Töreslagen indelning.

L ä n s m a n s d i s t r i k t. Fögderie r. | Folk­ Folk­ A A Areal Areal n n mängd ö mängd Benämning och omfattning. i kv. ta ta Benämning och omfattning. i kv. den sl/ia den 81/ia l. l. BO nymil. nymil.

1912. 1912.

Sotkolms södra, omfattande Sotholms

1 Södertörns östra omfat­

härads södra länsmansdistrikts med 1

Nynäshamns köping nuvarande om­ tar motstående 5 läns-

därav i Nynäshamns köping 2,148 inv.

i Färentuna, omfattande Färentuna hä­ rads länsmansdistrikts nuvarande

i Nacka, omfattande Svartlösa härads norra länsmansdistrikts med Salt­ sjöbadens köping nuvarande område 0,64 8,575 Därav i Saltsjöbadens köping 2,527 inv.

i Tumba, omfattande Svartlösa härads södra länsmansdistrikts nuvarande Södertörns västra omfat­

Öknebo, omfattande Öknebo härads tar motstående 4 läns-

i

•

21 6

216 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Sfuvarand e indelning'. Fögderie r. Länsmansdistri k t. A Folk­ A Folk­ n Areal n Areal mängd ta Benämning. i kr. ta Benämning. mängd l. den SI/i 2 l. i tv. den S1/i nymil. nymil. 2 1912. 1912.

7 14 11 402

i Västra härads västra distrikt 7,51 9,101

6,97 8,636 i Östbo härads mellandistrikt 5,47 8,618 i Östbo härads södra distrikt . 4,35 6,154

6 1 23

226 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Gottlands (Hela länet ett

N u v a p a i d s indelning.

Fögderie r. Länsmansdistrikt.

A Folk­ A Folk­ n Areal n Areal ta mängd ta mängd Benämning. i kv. Benämning. i ky.

l. den S1/i 2 l. den 3V 12

nymil. nymil.

1912. 1912.

i Norra fögderiets mellersta distrikt ... 4,67 7,141

i Södra fögderiets mellersta distrikt ... 5,07 9,104

2 6

228 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Blekinge (Hela länet ett

Nuvarande indelning1.

Fögderier. Länsmansdistri i t.

An Folk­ A

Areal Folk­

tal mängd n Areal

Benämning. i kv. ta Benämning. mängd den 81/i l. i kr.

nymil. den S1/i 2

1912. nymil. 1912.

Östra 16,47 58,827 Kristianopels distrikt

2,63 11,719

*

Ramdala » 3,72 13,516

Tvings » 4,81 11,241

Hjortsberga » 2,34 10,348

1 Ronneby 2,97 12,003

234 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Malmö-

(Hela länets ett

N ut arande indelning.

Fögderie r.

Länsmansdistri k t.

A Folk­ A Folk­ n Areal mängd n Areal ta Benämning. i kv. ta Benämning. mängd l. nymil. den 3l/ia l. i kv. den Sl/u

1912. nymil.

1912.

0,97 7,160

1 Skytts härads västra distrikt ... 1,55 8,660

1 Ljunits, Herrestads och

Vemmenhögs härads ... 6,41 36,130 1 Vemmenhögs härads östra distrikt 1,90 13,258 1 Vemmenhögs härads västra distrikt... 1,65 9,094 1 Ljanits härads distrikt 1,08 6,312 1 Herrestads härads distrikt 1,78 7,466

» i

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 211.

hus län.

landsfiskalsdistrikt.)

Föreslage tx in delning.

Länsmansdistrikt. Fögderie r. Folk­ Folk­

A Areal Areal

n mängd mängd

ta i kv. b Benämning och omfattning. i kv.

Benämning och omfattning. den 31/u

l. den ai/ia £ nymil.

nymil. 1912.

1912.

1 Oxie distrikt, omfattande Särslövs,

Husie, Södra Sallernps, Oxie, Fosie, Lockarps, Arrie, Glostorps, Bnnkeflo, Västra Klagstorps oen Tygelsjö

1,18 10,411 1 Vällinge distrikt, omfattande Vällinge,

Fuglie, Håslövs, Bodarps, Långs, Störa Hammars, Västra Tommarps, Skegrie, Maglarps, Hemmarlövs, Västra Vemmerlövs, Lilla Slågarps, Stora Slågarps, Gässie, Eskilstorps, Hököpinge, Södra Åkarps, Mellan

Grevie och. Östra Grevie socknar ... 1,88 11,222

1 Svedala distrikt, omfattande Svedala,

Västra Kärrstorps, Törringe, Västra

Ingelstads, Västra Alstads, Fru Ål- i Oxie och Skytts (oförän­

drat) omfattande motstå­ stads, Anderslövs, Bösarps, Dalköpinge, Gislövs, Gylle och Kyrko- ende 3 länsmansdi­

1 Vemmenhögs norra distrikt, omfattande

Skurups köping samt Skurups, Slimminge, Gustavs, Gärdslövs, önnarps, Svenstorps och Hassle Bösarps sock-

1,73 9,534 1 Vemmenhögs södra distrikt, omfat­

tande Simlinge, Hemmesdynge, Södra Aby, Östra Torps, Lilla Isie, Aspö, Östra Klagstorps, Källstorps, Lida Bedinge, Tullstorps, Östra Vem­ menhögs, Västra Vemmenhögs och

1 Kydsgårds distrikt, omfattande samt­

liga socknar i Ljunits härad samt Skivarps, Solberga och Örsjö socknar

i Vemmenhögs, Ljunits och 1,42 9,695

Herrestads disrikt, om­

1 Herrestads distrikt, omfattande samt­ fattande motstående 4

236 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

2T n -c a r a n d e indelning.

Fögderis r. Länsmansdistri k t. A Folk- A Folk­ n Areal n Areal ta mängd mängd Benämning. i kv. ta Benämning. i kv.

l, nymil. den sl/i 2 l. den 3l/i

nymil.

2

1912. 1912.

i Torna härads västra distrikt . 1,49 9,642

i Bara härads östra distrikt . 2,18 8,688

j

1

1

1 1

i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 245

Föreslå gen in d e i n i n g.

Länsmansdistrik t.. Pögderie r.

t

Folk­ A Folk­ A Areal Areal n mängd n mängd ta Benämning och omfattning. * i kv. ta Benämning och omfattning. i kv. den 8 V don 81/ia l. 12 l. nymil. nymil. 1912. 1912.

i Tossene och Berfendals socknars distrikt 0,88 5,703

i Kungshamns, Malmöns och Askums

i Stångenäs härads distrikt (oförändrat) 1,79 10,667

i Tunge härads distrikt (oförändrat) ... 2,75 7,471 i Sunnervikens distrikt, om­

fattande motstående 5

i 2,83

i K ville härads distrikt (oförändrat) ... 2,07 7,578

i Tanums härads distrikt (oförändrat)... 3,52 8,977 i Norrvikens distrikt, om-

fattande motstående 4

1

1 22 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 247

liln. landsfiskalsdistrikt.)

Föreslå gon i n delning.

Länsmans distrikt. F ö g d e r i e r.

Folk­ Folk­ A Areal

n Areal mängd > mängd ta i kv. e Benämning och omfattning. i kv.

Benämning och omfattning. den ®'/i den 81/is

l. nymil. 2 nymil.

1912. 1912.

1 5,0 7 7,557

i i Motstående fyra läns-

258 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

K u vara n d e indelning-

Fögderier. LänsmansdiBtrikt.

A Folk­ A Folk­ n Areal n Areal ta mängd ta mängd Benämning. i kv. Benämning. i kv.

l. den sl/i 2 l. den 31/i 2

nymil. nymil. 1912. 1912.

1 Norra och Södra Finnskoga samt Ny-

7 19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 259

Föreslagen indelning.

Länsmansdistrikt. Fögderier.

Folk­ Folk­ A Areal Areal n mängd mängd ta Benämning och omfattning. i kv. Benämning och omfattning. i kv.

l. den al/i 2 den a*/u

nymil. nymil.

1912. 1912.

Älvdals övre distrikt, omfattande av Älvdals härads övre tingslag Nyskoga, Norra och Södra Finnskoga

Älvdals, mellersta distrikt, omfattande av Älvdals härads övre tingslag Norra Ny socken och av Älvdals härads nedre tingslag Ekshärads

Älvdals nedre distrikt, omfattande av Älvdals härads nedre tingslag Norra

Nyeds distrikt, omfattande Nyeds härad Älvdals fögderi, med mot­ samt av Älvdals härads nedre tings­ stående 4 länsmans­

21

*

262 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

Nnvara n d e indelning:.

Fögderie r. Länsmansdistrikt.

A Folk­ Folk­

n Areal > Areal ta mängd B

Benämning. i kv. Benämning. mängd

l. den S1/i 2 p ] i kv.

nymil. den sl/ia 1912. nymil. 1912.

8,241

4 17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211. 263

Föresl a g e n i n delning-

Länsmansdistrikt. F ö g d e r i e r.

A ■Folk­ A Folk­ Areal Areal n mängd n mängd ta Benämning och omfattning. i kv. ta Benämning och omfattning. i ky. l. den 31/u l. den sl/i» nymil. nymil. 1912. 1912.

1 Karlskoga distrikt, omfattande Karl-

1 Edsbergs östra distrikt (oförändrat)... 3,18 6,239

1 Karlskoga distrikt, omfattande motstående 3

17 5

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 211.

F ö r e s 1 a g e n i n d e 1 n. i n g.

Länsmans diatrib t. Fögderie r.

Folk­ Folk­ An Areal An Areal mängd mängd ta Benämning och omfattning. i kv. ta Benämning och omfattning. i kv. den sl/is l. den 81/ia l. nymil. nymil. 1912. 1912.

1 Heby distrikt, motsvarande nuvarande Heby distrikt jämte Norrby och

1 Sala distrikt, motsvarande nuvarande Sala distrikt jämte Rumla socken... 5,42 7,356

Torstuna distrikt, motsvarande nuva­ i Salbergs-Väsby distrikt,

1

rande Torstuna distrikt jämte Sim- omfattande motstående

13 ! 4

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 211. 289

Föresl a z o n in d e 1 n i n g.

Länsman sdistrikt. Fögdorie r.

folk­ A Folk­ A Areal Areal n mängd n mängd ta Benämning och omfattning. i kv. ta Benämning och omfattning. i kv. l. den **/u l. nymil. don 81/i 2 nymil. 1912.

1912.

i Vilhelmina norra distrikt, omfattande 3,283 Dikanäs kapellag, det område, som ligger norr om Huvudsjöbäcken, båda Nästansjöarna med gränslinje utefter södra stränderna, det om­ råde, som ligger norr om landsvä­ gen Vilhelmina—Staburnäs samt det område som ligger norr om den gamla landsvägen Vilhelmina— 87,51 Lycksele.

i Vilhelmina södra distrikt, omfattande 4,314 det övriga av socknens område med Vilhelmina kyrkoplats och prästbord, i Lappmarks fögderi, om- Baksjönäs, Dalasjö, Siksjö, Gransjö lättande motstående 10

i 9,ia 7,395

{ande motstående 4 läns-

26 4

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 176 Käft. (Nr 211.) 37