med för¬ slag till bestämmelser angående, rätt till pension för vissa å extra stat upptagna befattningshavare vid statens järn¬ vägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

1 Nr 222.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till bestämmelser angående, rätt till pension för vissa å extra stat upptagna befattningshavare vid statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk; given Stockholms slott den 4 april 1917.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

dels medgiva, att beträffande pensionering av vissa på extra stat upptagna befattningshavare vid statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk Kungl. Maj:t må utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vid protokollet fogade förslag till reglementen i sådant avseende;

dels, under förutsättning av bifall härtill, besluta,

att för bekostande av dylik pensionering må från och med år 1918 och tills vidare årligen avsättas:

av trafikmedel ............................................ 800,000 kronor,

» telegrafmedel .......................................... 150,000 » samt

3) statens vattenfallsverks driftinkomster 50,000 » ;

att dessa belopp skola ingå till särskilda i vederbörande verks räkenskap bokförda fonder, om vilkas förvaltning Kungl. Maj:t må meddela närmare bestämmelser;

att första stycket i punkt c) av 2 § i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar skall erhålla följande ändrade lydelse, att träda i tillämpning med ingången av år 1918:

3>c) den, som vid avgång från tjänsten uppnått här nedan för samma tjänst stadgade levnadsålder, under förutsättning tillika att tjänstinnehavaren under sammanlagt minst tio år innehaft ordinarie statstjänst eller vant delägare i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal ävensom att han under de fem sista åren innehaft ordinarie befattning vid statens järnvägar;» samt

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt 183 käft. (Nr 222.)

2 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 222.

att till 8 § i nyssnämnda lag skall göras följande tillägg, likaledes att träda i tillämpning med ingången av år 1918:

»Om den, som är berättigad till pension enligt denna lag, tillika är berättigad till pension på grand av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt föreskrift i reglemente för kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, räknas sistnämnda pension som del av den honom enligt denna lag tillkommande pension, vilken alltså skall minskas med det pensionsbelopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsförsäkringsfonden.»

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

3 Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 april 1917.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman, Statsråden von Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow anmälde frågan om pensionering av extra personal vid statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk samt anförde därvid i underdånighet följande.

Inledning.

Till en början anser jag mig böra lämna en redogörelse för vad i detta ärende förut förekommit.

I nådig proposition den 4 april 1913 (nr 228) framlade Kungl. Maj: t förslag till bestämmelser angående pensionering av viss icke ordinarie personal vid statens järnvägar. Detta förslag överensstämde i allt väsentligt

Proposition den 4 april 1913 angående pensionering av statens järnvägars icke ordinarie personal.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Pensioneringens omfattning. Järnvägsstyrelsen.

med ett inom järnvägsstyrelsen uppgjort, med underdånig skrivelse den 2 februari 1912 till Kungl. Maj:t överlämnat förslag, varöver statskontoret sedermera den 29 augusti 1912 avgivit infordrat yttrande.

I nyssberörda skrivelse erinrar järnvägsstyrelsen till en början, att den ordinarie personalens vid statens järnvägar pensionsförhållanden senast blivit ordnade genom lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910 och i sammanhang därmed utfärdade övergångsbestämmelser, vilka författningar trädde i kraft den 1 januari 1911.

Emellertid framhåller styrelsen, att vid statsbanorna finnes anställd en stor personal, vilken antingen på grund av arten av sin anställning eller därför, att vederbörande nått för hög ålder, eller av annan anledning, exempelvis iråkad obotlig sjukdom, icke har utsikt att erhålla ordinarie befattning. Bland förstnämnda kategori av hithörande personal böra i främsta rummet nämnas de vid statens järnvägars verkstäder och förråd anställda arbetare. Hit höra även mästare och förmän vid verkstäderna samt de vid större stationer å linjen placerade lokomotiv- och vagnreparatörerna, vilka samtliga kunna antagas till extra ordinarie tjänstemän. Detta slag av anställning innebär, att vederbörande erhåller ett s. k. antagningsbevis, varigenom han tillförsäkras avlöningsförmåner enligt vissa av styrelsen fastställda allmänna grunder. En särskild ställning bland nu ifrågavarande personal intaga de huvudsakligen vid banavdelningen anställda arbetarne, av vilka en stor del visserligen år efter år arbetar vid statens järnvägar, men vilka dock icke kunna anses äga stadigvarande anställning, beroende därpå att underhållsarbetet vid nämnda avdelning, varmed dessa arbetare vanligen sysselsättas, icke pågår i samma omfattning året om.

Samtliga ovannämnda personalgrupper äro alltså i den ställning, att de vid den tidpunkt, då de på grund av ålderdomssvaghet eller sjuklighet äro oförmögna till tjänstgöring, icke äro tillförsäkrade pension av allmänna medel. Styrelsen omförmäler emellertid, att järnvägsförvaltningen till förebyggande därav, att personer, som under lång tid ägnat sina bästa krafter åt statens järnvägars tjänst, skulle hemfalla åt nöd, dels medgivit, att ålderstigna arbetare fått, om ock med reducerad avlöning, kvarstanna i arbetet så länge vederbörande kunnat utföra åtminstone lättare sysslor, dels ock i sådana fall, då nämnda utväg icke lämpligen kunnat anlitas eller vederbörande varit alldeles oförmögen till arbete, tilldelat honom s. k. sjukavlöning. Jämlikt § 11 i nådiga kungörelsen den 31 december 1897 angående tilläggsbestämmelser till nådiga avlöningsreglementet för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar den 15 oktober 1897 har nämligen järnvägsstyrelsen tillerkänts rätt att, i enlighet med av styrelsen fastställda grunder, anvisa lämpligt understöd åt extra ordinarie tjänstemän och betjänte samt arbetare, vilka på grund av sjukdom icke kunnat tjänstgöra. Med stöd av nämnda föreskrift har dylikt understöd under benämningen sjukavlöning och uppgående till i regel hälften av vederbörandes avlöning tilldelats jämväl personal, som lidit av obotlig sjukdom eller på grund av ålderdomssvaghet varit oförmögen till tjänstgöring.

Styrelsen framhåller, att såväl den ena som den andra av nyssnämnda anordningar, avsedda att draga försorg om för all framtid otjänstbar eller mindre arbetsför personal, måste anses otillfredsställande. Styrelsen har därför, sedan dårnera tidsenliga normer för den ordinarie personalens pensionering trätt i kraft, ansett

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222. B

tiden vara inne att framlägga förslag till bestämmelser rörande pensionering av viss icke ordinarie personal vid statens järnvägar.

Vad då först angår omfattningen av den ifrågasatta pensioneringen, har styrelsen ansett sig böra utgå därifrån, att densamma endast bör avse personal med .ständig tjänstgöring året om vid statens trafikerade järnvägar eller sålunda personal, som uteslutande ägnar sig åt järnvägens tjänst. De ovan omförmälda, under allenast viss tid av året tjänstgörande banarbetarna samt all mera tillfälligt anställd personal skulle sålunda icke inbegripas i de allmänna bestämmelser i förevarande avseende, som styrelsen föreslagit. Vad angår nyssnämnda banarbetare, har styrelsen i detta sammanhang erinrat om det slag av understöd, som i form av gratifikationer å ett belopp av i regel 150 kronor för var gång plägar, på framställning av styrelsen, av Kungl. Maj:t tilldelas huvudsakligen dylik personal. I enlighet med vad ovan anförts, anser sig styrelsen icke böra föreslå, att den personal, som plägar tilldelas dylika gratifikationer, skulle bliva delaktig i den ifrågasatta pensioneringen. Ej heller bör enligt styrelsens mening denna pensionering omfatta de vid statens järnvägsbyggnader anställda förmän och arbetare, vilkas anställning i åtskilliga avseenden är olika med den vid statens trafikerade järnvägar anställda personalens. Dylika förmän och arbetare hava också i flera fall, på framställning av Kungl. Maj:t, beviljats pensioner av riksdagen enligt vissa under senare tid regelbundet tillämpade grunder.

Då numera, fortsätter styrelsen, i stort sett all icke ordinarie personal med stadigvarande anställning utgöres av antingen extra ordinarie tjänstemän eller verkstads- och förrådsarbetare, har styrelsen ansett, att den pensionering, varom är fråga, bör omfatta endast dessa båda huvudgrupper av personalen. Beträffande sådan till nämnda grupper icke hörande extra personal, som på grund av långvarig om också ej stadigvarande anställning kan anses förtjänt av att komma i åtnjutande av pension, torde framställning i sådant syfte böra göras i varje särskilt fall.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 4 april 1913 anslöt sig föredragande departementschefen beträffande den ifrågasatta pensioneringens omfattning till den av järnvägsstyrelsen härutinnan uttalade mening.

Järnvägsstyrelsen har i avseende å huvudgrunderna för sitt förslag tagit till utgångspunkt de bestämmelser, som gälla för den ordinarie personalen. Styrelsen framhåller nämligen, att i den mån skiljaktigheter icke betingas av den olika ställning, som intages av ordinarie personal, å ena, och nu ifrågavarande personal, å andra sidan, en viss likformighet jämväl i pensionshänseende bör råda mellan personal inom samma verk. Styrelsen har ansett sig särskilt böra betona nämnda synpunkt, då nämligen, såsom framgår av det följande, styrelsen funnit sig böra ifråga om högsta pensionsbelopp och villkor för erhållande av pension föreslå bestämmelser, som i avsevärd mån avvika från dem, som enligt nådiga kungörelsen den 25 november 1910 gälla för pensionering av de vid marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare, vilken personal eljest ifråga om anställningsvillkor skulle kunna jämföras med verkstadsarbetarna vid statens järnvägar.

Vad då först angår rätten till ålderspension, erinrar styrelsen, att enligt 2 § c) i pensionslagen den 4 juli 1910 gäller, att sådan rätt tillkommer den som vid avgång från tjänsten uppnått viss för olika kategorier av personal fastställd levnadsålder, under förutsättning tillika att vederbörande under minst 10 år innehaft anställning

Departements-

chefen.

Pensions-

åldern.

Järnvägs-

styrelsen.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

i ordinarie statstjänst, därav åtminstone de fem sista åren i statens järnvägars tjänst. Full pension utgår enligt 5 § i samma lag, därest tjänstemannen innehar minst 30 tjänstår, eljest utgår en i förhållande till tjänstårens antal avkortad pension.

Beträffande minimi-tjänst åldern för erhållande av pension, 10 år, meddelar styrelsen, att medelåldern för anställning i ordinarie tjänst för de befattningshavare, som kunna likställas med nu ifrågavarande personal, enligt statistisk utredning kan beräknas till omkring 26 år, under det att anställning i extra tjänst i de flesta fall sker betydligt tidigare. Då nu för den ordinarie personalen ovannämnda minimitid, tio år, föregåtts av en längre tids anställning i icke ordinarie tjänst samt, vad angår tjänstetiden före 21 års ålder, densamma icke synes böra medräknas, bland annat av det skäl, att så icke sker för den ordinarie personalen, eftersom antagning i ordinarie tjänst äger rum tidigast vid nämnda ålder, har styrelsen föreslagit, dels att såsom villkor för att pension på grund av viss uppnådd levnads- och tjänstålder (ålderspension) skall ifrågakomma, matte föreskrivas, att vederbörande skall innehava minst femton tjänstår, dels ock att vid beräkning av tjänstålder tjänstetid före fyllda 21 år icke medräknas.

I konsekvens härmed bör ock enligt styrelsens mening föreskrivas, att för erhållande av högsta ålderspension erfordras en tjänstålder av 35 år.

Den levnadsålder, som skulle erfordras för full ålderspension, anser styrelsen böra utgöra

för manliga extra ordinarie tjänstemän i järnvägsstyrelsen 67 år;

för manliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad vid distrikten, de vid verkstäderna anställda extra ordinarie tjänstemän av lägre grad samt verkstads- och förrådsarbetare 65 år;

för extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid distrikten med undantag av de nyss nämnda 63 år; samt

för kvinnliga tjänstemän 60 år.

I fråga om pension på grund av kroppsskada eller sjukdom, ådragen i eller utom tjänsten — invalid- eller sjukpension — erinrar styrelsen, att i pensiouslagen 2 § stadgas följande:

»Pensionsrätt tillkommer:

a) den som till följd av olycksfall i statens järnvägars tjänst eller eljest till följd av sjukdom, vilken han genom utövning av sådan tjänst ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas;

b) den som efter minst 10 års tjänstgöring i ordinarie anställning vid statens järnvägar antingen till följd av kroppsskada eller sjukdom i andra fall än under a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning avfattat läkarbetyg, utfärdat, vad den till fri läkarvard berättigade personalen angår, av vederbörande järn vägsläkare. »

Styrelsen anser, att dessa bestämmelser böra gälla även för den icke ordinarie personalen, dock att ifråga om rätt till sjukpension, d. v. s. pension under de förhållanden, som omförmälas under punkt b) härovan, dylik rätt skulle, i likhet med

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222. 7

vad som föreslagits beträffande ålderspension, inträda först efter en tjänstetid av femton år.

I sitt underdåniga utlåtande över järnvägsstyrelsens förslag uttalade statskontoret Statskontoret, den mening att pensioneringen av statens järnvägars extra personal borde ordnas efter huvudsakligen enahanda grunder, som tillämpas för pensionering av de vid marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare, och som fastställts i förenämnda nådiga kungörelse av den 25 november 1910.

I överensstämmelse härmed har statskontoret erinrat, att lägsta tjänståldern för pension åt marinens daglönare vid 1904 års riksdag föreslagits till 20 år, men av riksdagen fastställts till 25 år. Statskontoret anser därför, att även beträffande nu ifrågavarande personal rätt att komma i åtnjutande av pension i regel bör inträda först vid 25 tjänstår.

Därjämte har statskontoret såsom förutsättning för åtnjutande av pension uppställt en uppnådd levnadsålder av 65 år, dock att vid försvagat hälsotillstånd eller nedsatta krafter pension kan erhållas redan vid uppnådda 60 år samt att rätt till dylik förmån inträder redan vid 55 års ålder för den, som till följd av sjuklighet är oförmögen att sköta sin befattning.

I anledning av järnvägsstyrelsens förslag dels i fråga om minimitjänstålder för Järnvägerätt att erhålla pension och dels beträffande den för erhållande av högsta ålders- mannapension ifrågasatta levnadsålder har svenska järnvägsmannaförbundet i en till statsrådet föi bundet, och chefen för civildepartementet ingiven skrift framställt yrkande såväl därom, att berörda minimitjänstålder borde bestämmas till 10 år, som ock att den av järnvägsstyrelsen i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i pensionslagen av den 4 juli 1910 föreslagna pensionsåldern borde nedsättas.

I fråga om de av järnvägsstyrelsen och statskontoret uttalade meningar angå- Departementsende huvudgrunderna för pensioneringen av järnvägens icke ordinarie personal, fram- chefen, höll departementschefen, bland annat, följande. Om man utgår ifrån, att pensioneringen bör såvitt möjligt rätta sig efter vederbörandes avlönings- och levnadsförhållanden under tjänstetiden, måste det onekligen förefalla mindre påkallat att låta järnvägens personal i pensionshänseende följa marinens daglönare, från vilka de extra ordinarie järnvägsmännen säkerligen under tjänstetiden i de flesta avseenden äro ganska vitt skilda. I stället gör sig under tjänstetiden olikheten mellan ordinarie och extra anställning vid statens järnvägar i allmänhet icke synnerligen märkbar. Den extra personalen åtnjuter åtskilliga förmåner, såsom fribiljetter, läkarvård, medicin i likhet med den ordinarie personalen. Från den extra ordinarie personalens leder rekryteras ofta de ordinarie tjänstemännen, och de extra känna sig säkerligen själva över huvud taget såsom järnvägsfolk. Det kan under sådana omständigheter ingalunda vara ägnat att knyta dem fastare vid det verk, där de hava anställning, om man efter utgången av deras arbetstid låter dem i mycket väsentlig grad ställas under deras förutvarande kamrater. Därtill kommer, att en sådan försämring skulle bliva ännu mer bjärt framträdande genom att den hittillsvarande formen för pensionering — tilldelande av sjukavlöning eller kvarhållande i tjänst efter det full arbetsduglighet upphört — i många fall varit mera förmånlig än till och med det av järnvägsstyrelsen framlagda förslaget. Så mycket tyngre skulle reduktionen synas med statskontorets förslag.

8 Högsta

pensions-

belopp.

Järnvägs-

styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

På dessa skäl ansåg sig departementschefen böra i denna huvudfråga ansluta sig till järnvägsstyrelsens förslag.

Vidkommande härefter fragan om högsta pensionsbelopp anför j cirnvdgsstyrelsen i sin underdåniga skrivelse i ämnet, att härvid inverkar i första rummet spörsmålet, huruvida vederbörande böra i likhet med den ordinarie personalen bidraga till sin pensionering eller ej. I avseende härå framhåller styrelsen den olikhet beträffande anställningen, som råder emellan den ordinarie personalen och den personal, varom nu är fråga. Denna senare personal är nämligen anställd endast tills vidare och kan sålunda exempelvis till följd av inskränkningar i eller förändringar vid järnvägsdriften entledigas. Styrelsen anser lämpligt, att berörda skillnad erhåller sitt uttryck i avseende å pensionsvillkoren på sådant sätt, att nyssnämnda personal i olikhet med den ordinarie icke bör bidraga till sin pensionering. En motsatt anordning skulle, säger styrelsen, kunna komma att medföra anspråk från vederbörande att vid entledigande återfå, helt eller delvis, erlagda pensionsavgifter, vilket strider mot grunderna för den ordinarie personalens pensionering. Om också, såsom ovan anmärkts, styrelsen icke ansett sig kunna ifråga om pensionsbelopp och villkor för rätten till pension följa de grunder, som enligt nådiga kungörelsen den 25 november 1910 gälla för daglönare vid marinen, har styrelsen alltså anslutit sig till den princip, som i nu förevarande avseende finnes tillämpad i nyssberörda författning, nämligen att några pensionsavgifter från personalens sida icke böra ifrågakomma!”

Styrelsen anför vidare, att, om man utgår från nämnda förutsättning och söker, såsom styrelsen anser riktigt, avväga pensionens storlek i visst förhållande till den ordinarie personalens pensioner, hänsyn bör tagas dels därtill, att högsta pensionen för sistnämnda personal utgör 70 % av vederbörandes arvode jämte den till 20 % därav uppskattade inkvarteringsförmånen, dels ock till värdet av de av den ordinarie personalen erlagda pensionsavgifter. Enligt den utredning, som förekommer i sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande i pensionsfrågan vid 1910 års riksdag, äro de genom pensionslagen fastställda avgifterna avvägda så, att de i genomsnitt beräknas täcka en tredjedel av kostnaden för vederbörandes pensionering. Då statens. bidrag till den ordinarie personalens pensionering sålunda beräknas utgöra två tredjedelar av kostnaden härav samt pensionen utgör 70 % av avlöningen, borde alltså, om enahanda förhållande lägges till grund för pensioneringen av den icke ordinarie personalen, högsta pensionen utgöra 46,6 7 % av avlöningen. Styrelsen har ansett sig böra utgå från en efter nämnda grundsats beräknad pension.

Innan styrelsen övergått till fragan om sättet för beräkning av pensionen på grundvalen av nyssnämnda princip, har styrelsen redogjort för sättet, på vilket avlöningen bestämmes för de olika kategorierna av nu ifrågavarande personal.

Vidkommande extra ordinarie personal av lägre grad har styrelsen den 8 februari 1908 genom order nr 485, varav en del med däri sedermera vidtagna förändringar i hithörande delar såsom bilaga nr 4 torde få bifogas detta protokoll, fastställt grunder för avlöningen för de flesta grader av denna personal. Personalen har i avseende å avlöningen, som är bestämd till visst belopp för månad, indelats i vissa klasser, och inom varje klass utgar månadsavlöningen olika allt efter den ort, där vederbörande är placerad. Begynnelselönen ökas med ålderstillägg efter vissa år (i regel 3-årsperioder). I vissa fall kunna modifikationer äga rum från de sålunda fastställda grunderna, beroende på huruvida vederbörande innehar vissa högre kvalifikationer.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

9 Vad härefter angår verkstadspersonalen, utgår man vid bestämmande av avlöningen för densamma efter den för varje arbetare bestämda timlönen. Styrelsen bär den 30 mars 1908 genom order nr 502, vilken i dess nuvarande lydelse i hithörande del torde såsom bilaga nr 5 få bifogas detta protokoll, fastställt viss minimitimlön för tre olika huvudgrupper av personal, allt efter vederbörandes yrkesutbildning, med iakttagande därjämte att timlönerna variera inom varje grupp efter de olika orter, där verkstäderna äro belägna. Härvid må emellertid framhållas, att flertalet arbetare tilldelats högre timlön än minimilönen, beroende på vederbörandes yrkesskicklighet eller ålder i tjänsten. Timlönerna bestämmas av vederbörande maskindirektörer vid de dem underlydande verkstäderna.

Vad slutligen angår det fåtal extra ordinarie tjänstemän av högre grad, å vilka ifrågavarande bestämmelser skulle komma att tillämpas, fastställes deras avlöning i allmänhet av styrelsen efter vederbörandes utbildning och skicklighet.

Efter denna redogörelse har styrelsen anmärkt, att då det gäller att formulera bestämmelsen om högsta pensionsbelopp, man skulle kunna tänka sig denna endast böra innefatta, att pensionen skall utgöra 46,6 7 eller avrundat 47 procent av vederbörandes avlöning, antingen den som han innehar vid entledigandet eller medelavlöningen för de senare åren. Frånsett att pensionsbeloppen, på detta sätt bestämda, skulle bliva synnerligen växlande, vilket torde vara olämpligt, skulle emellertid därigenom, i motsats mot vad som fastslagits för den ordinarie personalen, den omständigheten att vederbörande under sin tjänstetid varit placerad å en ort med dyra levnadsförhållanden komma att inverka på hans pensionsbelopp. Till förebyggande av en dylik oegentlighet har, såsom ovan anmärkts, i pensionslagen införts ett stadgande av innebörd, att inkvarteringsförmånen alltid skall beräknas till 20 % av arvodet, oaktat enligt gällande avlöningsreglemente ersättning för bostad och bränsle kan uppgå till 40 % av arvodet.

För undvikande av att pensionsbeloppen skulle bliva allt för mycket växlande har styrelsen förordat fastställande av fixa pensionsbelopp efter en skala, i vilken dessa belopp motsvara ungefär 47 % av avlöningen inom vissa gränser, med iakttagande att högsta pensionen, som kan ifrågakomma, skall utgöra 1,500 kronor och lägsta pensionen 430 kronor, allt på sätt § 4 i vid styrelsens skrivelse fogat förslag till bestämmelser närmare utvisar.

Styrelsen håller sålunda före, att en maximipension bör bestämmas för nu ifrågavarande personal. Att denna, såsom ovan nämts, blivit föreslagen till 1,500 kronor beror därpå, att endast ett fåtal av denna personal uppbär högre avlöning än 3,000 kronor. Skulle i undantagsfall, särskilt i fråga om extra ordinarie tjänstemän av högre grad, vederbörande på grund av speciell utbildning innehava så hög avlöning, att den nu ifrågasatta maximipensionen kan anses bliva otillräcklig, anser sig styrelsen oavsett dessa bestämmelser oförhindrad att göra särskild framställning i ärendet.

Vidare anser styrelsen, att man vid bestämmande av pensionen bör utgå från medelavlöningen per år under de fem senaste anställningsåren. För tillgodoseende av den ovan anmärkta synpunkten, att dyrortsförhållanden icke må obehörigen inverka på pensionsförhållandena, har styrelsen förordat, att vid beräkning av pension för den extra ordinarie personal, vilkens avlöning reglerats av styrelsen allt efter den ort, där personalen är placerad, vederbörande skall anses åtnjuta den avlöning, som utgår för innehavare av samma befattning å ort, där avlöningen utgår med lägsta belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 183 käft. (Nr 222.)

10 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 222.

Beträffande sättet för beräknande av avlöningen i pensionshänseende för verkstadsoch förrådsarbetare bör man enligt styrelsens mening utgå från den vederbörande tilldelade timlönen och sålunda bortse från inkomst på grund av förekommande betingsarbete. Timlönen anser styrelsen nämligen utgöra ett uttryck för en arbetares yrkesskicklighet, under det att den större eller mindre inkomsten på grund av betingsarbete kan bero på mera tillfälliga omständigheter, såsom ökad arbetstillgång å en viss verkstad eller i ett visst fack o. s. v.

Vidare framhåller styrelsen, att, i överensstämmelse med de för den extra ordinarie personalen här ovan angivna grunder, avlöningen bör beräknas efter den timlön, som kan anses gälla vid verkstäder å de billigaste orterna. Den verkstadspersonalen tilldelade timlönen bör alltså i förekommande fall alltefter den ort, där vederbörande är placerad, nedsättas med ett belopp, som enligt gällande bestämmelser utgör skillnaden mellan minimitimlönen å placeringsorten, å ena, samt minimilönen å den ort, där minimilönen är lägst, å andra sidan. Då dyrhetsförhållandena å olika orter äro underkastade växlingar, synes icke vara lämpligt att i en blivande författning fastslå, vilka nedsättningar skola äga rum vid de särskilda verkstäderna, utan bör det kunna överlämnas åt järnvägsstyrelsen att fastställa grunderna i förevarande avseende.

En anmärkning, säger styrelsen, som skulle kunna göras mot det av styrelsen föreslagna sättet för bestämmande av pensionen för hela den personal, varom nu är fråga, är den, att då avlöningarna fastställas, för det stora flertalet extra ordinarie personal av styrelsen och för samtliga verkstads- och förrådsarbetare av vederbörande maskindirektörer, statsmakterna skulle bliva förhindrade att överskåda pensioneringens innebörd samt, särskilt vad angår verkstads- och förrådsarbetares pensionering, densamma komme att alltför mycket göras beroende av vederbörande avdelningsföreståndares bestämmanderätt.

För hävande av de betänkligheter, som från nyssnämnda synpunkter skulle kunna göra sig gällande mot styrelsens förslag, har styrelsen föreslagit, att i pensionsbestämmelserna bör införas föreskrift om vissa maximipensioner för de i avlöningshänseende likställda huvudgrupperna av personalen, vilken pension skulle motsvara, ungefär 50 % av högsta nu gällande avlöning inom dessa grupper.

För att visa, huru pensionerna för olika kategorier av personal komma att ställa sig enligt de av styrelsen föreslagna bestämmelserna, har styrelsen lämnat följande redogörelse härutinnan.

Då avlöningen för flera manliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad uppgår till eller överstiger 3,000 kronor, kommer enligt förenämnda regler den absoluta maximipensionen, 1,500 kronor, att utan särskild föreskrift härutinnan utgöra maximum för denna grupp.

Bland kvinnliga tjänstehavare i motsvarande ställning åtnjuter den högst avlönade 2,100 kronor, och torde alltså 1,000 kronor böra fastställas såsom maximum för denna grupp.

Vad härefter angår de extra ordinarie tjänstemän av lägre grad, vilkas avlöning reglerats genom styrelsens ovan omförmälda order den 8 februari 1908 (nr 485), bör enligt ovan angivna grunder maximipensionen motsvara ungefär 50 % av högsta enligt berörda order nu gällande avlöning å billigaste ort för vederbörande grupper. Vid dylik beräkning har styrelsen ansett lämpligt, att, om avlöningen ligger emellan två hundratal, densamma avrundas uppåt till närmast högre hundratal.

Enligt dessa grunder skulle maximipensionerna komma att ställa sig på följande sätt för ifrågavarande personal.

11 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

För lokomotivreparatörer samt maskinister vid elektriska kraft- eller

bclysningscentraler................................................................... 850 kronor;

för vagnreparatörer, gasverksförmän och kranskötare vid kolloss-

ningskran.................................................................................... 800 » ;

för förrådsmän, maskin- och pannskötare, lokomotiveldare samt

telefon- och elektrisk belysningsarbetare ................................ 700 » , samt

för banvakter, stationskarlar och med dem likställda ävensom brom-

sare ............................................................................................ 650 »

I order 485 regleras avlöningen även för vagnstäderskor, med vilka en annan grupp av kvinnliga befattningshavare, nämligen s. k. effektvårdare, skola anses likställda; och utgör högsta avlöningen för dem å andra orter än Stockholm 70 kronor i månaden eller 840 kronor om året. Med hänsyn till den låga avlöningen har styrelsen för dessa befattningshavare föreslagit en maximipension av 450 kronor.

Beträffande slutligen verkstads- och förrådsarbetarna anför styrelsen, att vissa svårigheter erbjuda sig att fastställa maximipension för denna personal, då nämligen timlönen växlar i hög grad, beroende på yrkesskicklighet och även i viss mån å avlöningarna inom motsvarande fack å den allmänna arbetsmarknaden å respektive orter.

Medan sålunda för en del av de högst betalda arbetarna, t. ex. modellsnickare, verktygsarbetare och en del filare, den beräknade timlönen för år kan uppgå till över 1,800 kronor, kan avlöningen för vanliga grovarbetare, t. ex. hantlangare, uppskattas till högst 1,200 kronor. Att bestämma särskilda maximipensioner för var och en av de tre huvudgrupper, i vilka verkstadsarbetarna med hänsyn till minimi-timlönen är uppdelad enligt ovannämnda order den 30 mars 1908 (nr 502), låter sig icke lämpligen göra med hänsyn därtill, att en bestämd skillnad mellan de två första grupperna, som bägge innefatta yrkeskunniga arbetare, knappast kan uppdragas. Däremot anser styrelsen svårigheter icke möta att fastställa gränsen mellan personal, som arbetat så länge inom ett fack, att de kunna anses såsom fullt utbildade yrkesarbetare, å ena, samt arbetare, vilka icke besitta sådan utbildning, å andra sidan; och har styrelsen därför föreslagit särskilda maximipensioner för dessa båda kategorier. Ifråga om maximipensionens belopp håller styrelsen före, att detta för fullt utbildade yrkesarbetare icke bör sättas högre än för lokomotivreparatörer eller 850 kronor, och att detsamma för övriga arbetare sättes lika med det för extra ordinarie banvakter m. fl. föreslagna eller 650 kronor. Enligt verkställd uträkning kan högsta pensionen för samtliga verkstads- och förrådsarbetare, beräknad enligt förenämnda grunder, uppskattas i genomsnitt till omkring 700 kronor.

I detta sammanhang har styrelsen påpekat, att en del extra ordinarie banarbetare äro utbildade yrkesarbetare och avlönas med timlön. För dem anser styrelsen alltså samma regler böra gälla som för verkstads- och förrådsarbetare.

Statskontoret, som i likhet med järnvägsstyrelsen uttalar sig för att några pen- statskontoret, sionsavgifter från personalens sida icke böra förekomma, anser sig böra ifrågasätta, att pensionerna begränsas till omkring 40 % av vederbörandes avlöning, beräknad på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit, därvid såsom absolut pensionsmaximum bör gälla 1,200 kronor och såsom pensionsmaximum för de lägst avlönade, d. v. s. de kvinnliga extra ordinarie tjänstemännen av lägre grad, skäligen bör bestämmas 400 kronor. Vidare bör enligt statskontorets mening det sålunda bestämda pen-

12 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Järnvägs-

mannaför-

bundet.

Departements-

chefen.

Frågan om övergångsbestämmelser. Järnvägsmannaförbundet.

sionsbelopp uppnås först efter 40 års tjänstgöring, därvid tjänstår skola få räknas redan vid 18 år, vid vilken tidpunkt extra ordinarie anställning kan vinnas.

Statskontoret erinrar vidare, att enligt förenämnda kungörelse av den 25 november 1910 angående pensionering av daglönare vid marinen visst pensionsbelopp vid 25 tjänstår är bestämt för varje grupp av befattningshavare; för varje tjänstår därutöver höjes pensionen med vissa belopp olika för de särskilda grupperna; och uppnås pensionsmaximum vid 40 tjänstår. Då det här gällde pensionering av personal, vars avlöning är beroende på konjunkturförhållanden och andra omständigheter, som från tid till annan äro underkastade växlingar, ifrågasätter statskontoret, huruvida icke det för marinens daglönare använda sättet är att föredraga.

Järnvägsmannaförbundet anmärker mot järnvägsstyrelsens förslag, att den pension, som kommer att utdelas, blir så knapp, att den med hänsyn därtill att pensionen i de flesta fall är den pensionerades enda inkomst ej kan anses tillräcklig. Till avhjälpande av denna olägenhet anser förbundet enda utvägen vara att här berörda personalgrupper få, i likhet med den ordinarie personalen, själva bidraga till sin pensionering. I samband därmed bör dock enligt förbundets mening stadgas rätt för personalen att vid entledigande helt eller delvis återbekomma erlagda pensionsavgifter.

Departementschefen, som på anförda skäl fann det icke vara möjligt att för det dåvarande vidtaga anordningar för att personalen, på sätt järnvägsmannaförbundet påyrkat, skulle kunna vid entledigande återfå erlagda pensionsavgifter, uttalade sig i övrigt för att pensioneringen åtminstone under för handen varande förhållanden måtte grundas uteslutande på statens bidrag. I avseende å pensionernas storlek höll departementschefen före, att statskontorets förslag icke skulle giva de pensioner, varpå ifrågavarande personal, med hänsyn till ställning och avlöningsförmåner, kunde äga skäliga anspråk; och då den ökade kostnad, som järnvägsstyrelsens förslag medförde, icke syntes alltför avskräckande, förordade departementschefen detta förslag.

Såsom en huvudanmärkning mot järnvägsstyrelsens förslag har järnvägsmannaförbundet i sin ovan omförmälda skrivelse anfört, att det skulle innebära en avsevärd försämring för sådan personal, som nu är pensionerad medelst sjukavlöning. I övrigt har förbundet, delvis med hänsyn till den av förbundet gjorda hemställan om pensioneringens grundande jämväl på tjänstemännens egna avgifter, föreslagit följande övergångsbestämmelser rörande vid pensionsbestämmelsernas ikraftträdande anställd personal:

a) att personal, som icke uppnått en levnadsålder av 35 år, har skyldighet erlägga bidrag till sin pensionering;

b) att personal, som uppnått en levnadsålder av 50 år, erhåller vid avsked på grund av inträffad sjukdom eller invaliditet eller vid uppnådda 60 levnadsår en pension, motsvarande den enligt förutvarande praxis utgående sjukavlöningen;

c) att personal i en levnadsålder av 35—50 år må efter eget val äga rätt att erlägga avgifter och då erhålla pension enligt samma grunder som personal med mindre än 3o levnadsår, eller också att icke erlägga avgifter, då pension beräknas efter enahanda grunder som för personal med högre levnadsålder än 50 år;

d) att personal, som omförmäles under punkt c), och som själv erlagt avgifter, men som på grund av sjukdom eller invaliditet erhåller pension före den tidpunkt,

13 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 222.

då gällande bestämmelser berättiga därtill, erhåller pension enligt samma grunder som under punkt b) omhandlade personal, dock med den förhöjning, som motsvarar värdet av erlagda avgifter;

e) att ingen försämring må vidtagas för den personal, som enligt kungl. styrelsens order nr 8 § 11 tilläggsbestämmelse redan åtnjuter eller kan komma i åtnjutande av en högre ersättning än halv daglön vid sjukdom eller invaliditet till följd av skada i tjänst; samt

f) att eventuell minskning i löneförmåner, beroende på hög ålder eller eljest nedsatt arbetsförmåga, icke må inverka på pensionen.

Härom anför järnvägsstyrelsen i särskilt avgivet yttrande, att järnvägsmannaförbundets förslag innebär, att var och en, som vid bestämmelsernas trädande i kraft uppnått 35 års ålder, skall vara befriad från att erlägga pensionsavgift men i allt fall vara berättigad till en pension, motsvarande minst halva avlöningen. I överensstämmelse härmed skulle alltså exempelvis en 40-årig verkstadsarbetare med en årslön av 1,200 kronor, vilken efter en tioårig tjänstetid pensioneras på grund av sjukdom, erhålla i pension 600 kronor, under det att en ordinarie stationskarl, som pensioneras under liknande omständigheter, skulle få åtnöjas med en pension av 215 kronor. Uppenbart är, säger styrelsen, att styrelsen icke kan biträda ett förslag, som medför dylika missförhållanden. Vad särskilt angår den personal, som nu är i åtnjutande av sjukavlöning och som enligt styrelsens förslag skulle tilldelas en i förhållande till tjänstetiden bestämd sjukpension, kan ju icke bestridas, att densamma kan få vidkännes en nog så kännbar nedsättning i sin årsinkomst. Styrelsen framhåller dock härvidlag, att för de fall, då vederbörande icke kan bidraga till sin försörjning, styrelsen föreslagit en sjukpension, som oavsett tjänsteåldern motsvarar minst 35 procent av vederbörandes avlöning. För övrigt framhåller styrelsen, i anledning av vad från järnvägsmannaförbundets sida i detta sammanhang anförts, att den omständigheten, att styrelsen, i avvaktan på den föreliggande pensionsfrågans lösning, icke ansett sig böra nedsätta sjukavlöningens belopp, icke rimligen bör medföra, att nu ifrågavarande personal författningsenligt tillerkännes en ställning i pensionshänseende, som i många fall skulle bliva vida fördelaktigare än vad som gäller för den ordinarie personalen.

Departementschefen yttrade i förevarande ämne följande:

»Vad beträffar dem, som för närvarande uppbära sjukavlöning, har det synts mig önskvärt, om en sådan övergångsbestämmelse kunde givas, att dessa undginge att få sina levnadsvillkor försämrade genom pensioneringen.

En undersökning, som jag i sådant syfte vidtagit, har emellertid givit vid handen, att stora svårigheter möta mot att låta de personer fortfarande uppbära sjukavlöning, som för närvarande uppbära sådan avlöning, men enligt förslaget icke bliva berättigade till full pension. Jag fäster mig då mindre vid att därmed kostnaderna för pensioneringen naturligtvis skulle ökas. Detta bleve i allt fall ett tillägg, som minskas och slutligen upphör i samma mån, som de nu sjukavlönade falla bort. Den årliga merkostnaden för pensioneringen uppgår ej heller, enligt vad jag inhämtat, till något särdeles avsevärt belopp, omkring 36,500 kronor till en början.

Däremot har en jämförelse med vad som gäller för den ordinarie personalen i motsvarande hänseende väckt mina betänkligheter mot övergångsbestämmelser i antytt syfte. Det förhåller sig nämligen så, att enligt 6 § i 1910 års lag sjukpension till ordinarie personal utgår allt efter antalet av de år, under vilka den pensionsberätti-

Järnvägs-

styrelsen.

Departements

chefen.

14 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Motion vid 1913 års riksdag.

gade innehaft ordinarie statstjänst, med belopp som först vid 25 tjänstår kommer upp till 50 procent av avlöningen. Denna regel överensstämmer tydligen också med de i 1907 års lag om pension för civila tjänstemän givna bestämmelser om avkortad pension för den, som avgår med lägre tjänstålder än den i pensionslagen stadgade. Dessa föreskrifter torde också vara av en så grundläggande betydelse, att någon ändring däri svårligen kan nu ifrågasättas. Men vid sådant förhållande synes det mig, att en övergångsbestämmelse, enligt vilken de, som nu åtnjuta 50 procent i sjukavlöning, finge behålla densamma för framtiden, oavsett tjänstålder, skulle gentemot den ordinarie personalen framstå såsom en orättvisa.

Korrektivet mot allt för låga pensioner torde dessutom finnas i bestämmelsen i § 7 av förslaget, enligt vilken bestämmelse sjukpension icke må understiga 70 procent av den eljest vederbörande tillkommande pensionen, därest de förhållanden, som grundat rätten till sjukpension, omöjliggöra för vederbörande att bidraga till sin försörjning. Med tillämpning av detta stadgande tror jag, att de största svårigheterna vid övergången skola kunna övervinnas.

Skulle i något speciellt fall övergången till de av mig föreslagna bestämmelserna medföra en alltför kännbar reduktion i livsuppehället, torde järnvägsstyrelsen icke sakna utväg att vidtaga särskilda åtgärder för avhjälpande av ett sådant förhållande. »

I anledning av Kung!. Maj:ts förslag rörande pensioneringen väcktes inom andra kammaren motion i ämnet.

Motionärerna beklaga till en början, att förslaget icke blivit byggt på principen om bidrag till pensioneringen från personalens sida.

Emot förslaget hava motionärerna i övrigt gjort huvudsakligen följande erinringar.

Det i § 7 bestämda minimibeloppet för sjukpension, 150 kronor, synes allt för knappt tillmätt. Man må ju lägga märke till att en dylik pensions erhållande måste föregås av minst 15 tjänstår och att entledigandet skett sedan järnvägsstyrelsen konstaterat, att personen ifråga icke kunnat behörigen sköta sin befattning eller ens lämpligen kunnat användas i annan dylik. Härav bör ju följa, att förvärvsförmågan för en sådan sjuk är ytterst obetydlig eller ingen. Starka billigbetsskäl synas motionärerna således tala för att denna summa åtminstone höjes till 200 kronor.

Bestämmelserna i § 12, att pensionstagare, som blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende, skall hava förverkat sin pension, anse motionärerna böra utgå.

I avseende å den personal, som åtnjuter sjukavlöning, erinra motionärerna att, därest den föreslagna pensioneringen skall omfatta jämväl denna personal, följden bleve den, att särskilt i vissa fall en betydande reducering av nämnda förmån komme att inträda. Denna reducering kommer att uppstå främst i de fall, där de stipulerade tjänste- och levnadsåren för full pensions erhållande icke uppnåtts. Vidare minskas sjukavlöningen från nuvarande 50 till föreslagna 47 procent av lönen samt även till följd därav, att den innehavda avlöningssumman icke skall oförändrad ligga till grund för den procentuellt utgående pensionen, utan skall denna summa minskas med ett belopp, motsvarande skillnaden mellan resp. gruppers minimilöner å anställningsorten och motsvarande minimilöner på den plats vid järnvägen, där lönerna äro lägst. För den timavlönade personalen beräknas heller icke lönen efter 3,500 timmar per år utan efter 2,900 timmar. Allt detta betyder ju särskilt för dem, som

15 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

hårdast drabbas härav, eu så avgjord försämring, att förhållandet måste uppmärksammas. I ännu högre grad torde dessa förhållanden komma att drabba personal, som till följd av skada i tjänst bliva oförmögna till arbete och vilka nu i regel åtnjuta en sjukavlöning av 75 procent av lönen.

På dessa och i övrigt anförda skäl förorda motionärerna en sådan anordning, att de föreslagna pensionsbestämmelserna icke måtte medföra någon minskning i förmåner för dem av personalen, som för närvarande uppbära sjukavlöning.

I skrivelse den 1 juni 1913 (nr 241) har riksdagen anfört följande:

»Då, enligt vad i statsrådsprotokollet meddelas, förslag till pensionsbestämmelser för telegrafverkets verkstadspersonal föreligger hos Kungl. Maj:t och då den nu föreliggande frågan synes böra behandlas i sammanhang med frågan om pensionering även av nämnda verkstadspersonal, anser sig riksdagen icke kunna nu bifalla Kungl. Maj:ts föreliggande proposition, helst båda dessa frågors lösning synes böra göras beroende av lagen om allmän pensionsförsäkring.

Härvid har riksdagen velat uttala, att riksdagen förutsätter, att förslag om pensionering av ifrågavarande personal vid såväl statens järnvägar som telegrafverket kommer att föreläggas nästkommande års riksdag. Uppskov med föreliggande ärendes avgörande synes vara så mycket mera tillrådligt, som riksdagen anser, att till förnyad prövning bör upptagas frågan om skyldighet för omförmälda pensionstagare att, för rätt att erhålla pension, själva, i enlighet med de principer, som numera i sådant avseende gjort sig gällande, bidraga till pensioneringen, vilken då synes böra utgå med de högre belopp, vartill en sådan skyldighet må kunna anses föranleda.

Riksdagen har alltså icke bifallit Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition.»

Till statsrådsprotokollet för den 4 april 1913 anmälde departementschefen, att — på sätt i riksdagens nyssberörda skrivelse antydes —ett förslag förelåg angående pensionering av telegrafverkets extra personal, men ansåg sig departementschefen på anförda skäl förhindrad att för det dåvarande framlägga något förslag i sådant avseende.

Nämnda förslag innefattas i ett av telegrafstyrelsen den 18 februari 1913 avgivet underdånigt utlåtande i anledning av en till civildepartementet ingiven skrivelse, däri viss personal vid telegrafverket gjort framställning om vidtagande av åtgärder i syfte att bereda pensionsförmåner åt den extra personalen vid detta verk.

Ur telegrafstyrelsens förslag tillåter jag mig anföra följande, som, bland annat, lämnar upplysning rörande den ifrågasatta pensioneringens omfattning samt avlöningsförhållanden m. m. i fråga om telegrafverkets extra personal.

Riksdagens skrivelse den 1 juni 1913.

Telegrafstyrelsens förslag 1913 till pensionering av telegrafverkets extra personal.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

I avseende å pensioneringens omfattning har styrelsen tänkt sig, att denna förmån skulle beredas endast dem, som hava ständigt arbete året om och sålunda uteslutande ägna sig åt telegrafverkets tjänst. De arbetare, som i sådan egenskap skulle komma i åtnjutande av pension, äro anställda dels vid det egentliga linjearbetet och förråden, till ett antal av omkring 950, dels vid verkstaden, till ett antal av omkring 470, därav omkring 50 kvinnor.

Med hänsyn till den olikhet, som i avseende på anställningen råder mellan den ordinarie personalen och den personal, varom nu är fråga, anser styrelsen, att sistnämnda personal i motsats mot den ordinarie icke bör bidraga till sin pensionering.

Pensionens storlek synes, efter styrelsens mening, böra avvägas i ungefär samma förhållande till avlöningen, som gäller för pensioneringen av den närmast jämförbara kategorien av verkets ordinarie personal eller reparatörerna. Pensionsnnderlaget för dessa utgör 65,2 % av den högsta avlöningen, och de avgifter, som de själva erlägga för denna pensionering, beräknas täcka 34 % av kostnaden för densamma. Då statens bidrag till denna personals pensionering således beräknas utgöra 66 % av kostnaden därför samt pensionen, såsom nyss angivits, utgör 65,2 % av avlöningen, borde alltså, om enahanda förhållande lägges till grund för pensioneringen av den icke ordinarie personalen, högsta pensionen för denna utgöra 43 % av högsta avlöningen. Styrelsen har också ansett ur alla synpunkter lämpligt och skäligt att låta denna grundsats vara vägledande för beräknandet av pensionerna i fråga.

Vidare håller styrelsen före, att den lägsta tjänstetid, som bör erfordras för att komma i åtnjutande av pension, ej bör eller behöver sättas högre än 10 år.

För tjänstetid, som understiger den för erhållande av högsta pensionen bestämda tjänstetid, bör givetvis pensionsbeloppets storlek proportioneras direkt efter förhållandet mellan dessa båda tjänstetiders längd.

I fråga om sättet för bestämmande av pensionsbeloppet framhåller styrelsen, att föreskrifterna härutinnan böra vara så enkla som möjligt och pensionsbeloppen så litet växlande, att var och en skall kunna själv utan vidare räkna ut, huru hans pensionsförhållanden komma att under faktiska omständigheter ställa sig. Dessutom torde i stort sett de behov, som en pension är avsedd att fylla, vara för den kategori arbetare, varom här är fråga, av så likartad beskaffenhet, att olikheten i de avlöningsbelopp, som för en detaljerad utmätning av pensionsbeloppen skulle bliva normerande, icke bör tillmätas någon större betydelse. Med hänsyn härtill och då, såsom framgår av det följande, en avrundning uppåt i alla händelser måste företagas, har styrelsen så nära som möjligt stött sina beräkningar på den högsta i normala fall gällande, av särskilda förhållanden oberoende avlöningen.

För linje- och förrådsarbetarna utgör den normala slutavlöningen en daglön av 4,50 kronor eller, för 300 arbetsdagar, 1,350 kronor om året, och skulle således högsta pensionsbeloppet med beräkning av ovannämnda 43 % uppgå till 580,5 0 kronor.

För verkstadsarbetarna utgår avlöningen i form av timlön eller ackordsbetalning. Enligt styrelsens mening bör man dock vid beräknandet av deras avlöning i pensionshänseende utgå från timlönen och således bortse från inkomst på grund av förekommande betingsarbete. Timlönen utgör nämligen ett uttryck för en arbetares yrkesskicklighet, under det att den större eller mindre inkomsten på grund av betingsarbete kan bero på mera tillfälliga omständigheter, såsom ökad arbetstillgång å en viss avdelning och dylikt. Timlönen i sin ordning måste åter variera ganska mycket, beroende på vederbörandes yrkesskicklighet eller ålder i tjänsten. Sålunda utgör för närvarande, efter de olika timlönerna beräknat, den lägsta dagavlöningen för den

Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

manliga verkstadspersonalen 1,38 kronor och den högsta 4,79 kronor; för den kvinnliga personalen äro motsvarande siffror 1,56 kronor, respektive 3,06 kronor. Därvid är dock att märka, att det icke är de äldsta arbetarna eller arbeterskorna, som uppbära den högsta timlönen, beroende detta på verkstadsarbetets särskilda beskaffenhet ■och olika krav. Det visar sig nämligen, att för den manliga personalen det är under åldern mellan 30 och 59 år, som den högsta timlönen — varierande på grund av särskilda förhållanden mellan 45,9 öre och 47,9 öre — ernås med kulmen under 40-talet. Medelavlöningen under denna period utgör 4,64 kronor om dagen. Förhållandena för den kvinnliga personalen åter visa, att under tiden mellan 20 och 49 år lämnas en betydligt högre timlön — varierande mellan 21,6 och 30,6 öre — än under den övriga tiden. Medelavlöningen för sagda period utgör 2,71 kronor om dagen. Med hänsyn därtill och då den största delen av verkstadsarbetet är utlämnat på beting, vilket för de olika arbetarna medför en ännu större olikhet i den verkliga inkomsten, har styrelsen ansett, att för denna del av personalen medelavlöningen under den åldersperiod, för vilken timlönen i allmänhet är störst, bör läggas såsom grund för bestämmande av högsta pensionsbeloppet. För en manlig verkstadsarbetare skulle efter denna beräkning högsta årsavlöningen anses utgöra 1,392 kronor och för •en kvinnlig 813 kronor samt således högsta pensionsbeloppet, med beräkning av ovannämnda 43 %, för manlig verkstadsarbetare 598,6 6 kronor och för kvinnlig ■349,59 kronor.

Såsom ovan beräknats, skulle en linje- och förrådsarbetares högsta pensionsbelopp utgöra 580,50 kronor. Med hänsyn till den ringa skillnaden mellan detta belopp och det för manlig verkstadsarbetare beräknade högsta pensionsbelopp 598,5 6 kronor, och med tanken på önskvärdheten av största möjliga enkelhet i pensionsberäkningen har styrelsen ansett, att pensionsbeloppet kan och lämpligen bör avrundas till samma belopp för båda dessa kategorier av telegrafverkets arbetare eller till ■600 kronor.

För den kvinnliga verkstadspersonalen, vars pensioneringsförhållanden icke kunna ■direkt jämföras med den manligas, torde pensionsbeloppet böra skäligen avrundas uppåt till 400 kronor.

Den 12 september 1913 erhöll dåvarande chefen för civildepartementet nådigt bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att inom civildepartementet verkställa utredning angående pensionering av statens järnvägars och telegrafverkets extra personal samt inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

1 fråga om de sakkunniges uppdrag anförde departementschefen, enligt vad statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisar, efter att hava erinrat om innehållet i riksdagens förutnämnda skrivelse och telegrafstyrelsens framställning, bland annat, att en utredning av frågan om pensioneringen av statens järnvägars extra personal samt telegrafverkets extra linjearbetare och förrådsarbetare borde tagas under behandling, samt yttrade vidare:

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 183 käft. (Nr 222.)

1913 års sakkunniga.

18 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

»Utöver de kategorier av arbetare, som nu berörts, finnes ett antal arbetare med extra anställning i statens verksamhet, särskilt vid arméns verkstäder och förråd, för vilka arbetares pensionering icke för närvarande är sörjt. Vid ärendets behandling i riksdagen ifrågasattes, att även denna extra personals pensionering skulle bliva föremål för utredning samtidigt med behandlingen av pensionsfrågan för statens järnvägars och telegrafverkets extra personal. Då jag emellertid befarar, att, om frågan gåves en sådan omfattning, statens järnvägars och telegrafverkets extra personal, vilkens pensionering synes i första hand vara trängande, skulle skjutas alltför långt fram i tiden, torde det vara lämpligast, att utredningen för närvarande begränsas till att omfatta allenast sistnämnda två verks extra personal.

Den av riksdagen berörda synpunkten, att ifrågavarande pensionstagare skulle kunna åläggas att själva bidraga till sin pensionering, fordrar naturligtvis allt beaktande och bör bli föremål för en ingående utredning. Genom dylika bidrag skulle möjlighet åstadkommas till något högre pensioner, utan alltför avsevärda utgifter för statsverket. Skulle emellertid, på grund av de stora svårigheter, som äro förbundna med en sådan anordning och om vilka jag hade tillfälle erinra såväl i mitt nyssnämnda yttrande till statsrådsprotokollet som i riksdagen, något tillfredsställande förslag i nämnda riktning icke kunna erhållas, torde i stället böra undersökas, huruvida med anledning av lagens om allmän pensionsförsäkring bestämmelser om pension på grund av frivilliga avgifter en förbättrad pensionering kan åstadkommas för ifrågavarande extra personal. Möjligen kräves härför en mindre ändring i nyssnämnda lag.»

1815 års De på grund av förenämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga

sakkunniga, avgåvo betänkande i ämnet den 12 december 1914.

Emellertid gjorde vattenfallsstyrelsen i skrivelse den 19 juni 1915 framställning om vidtagande av åtgärder för pensionering av vattenfallsverkets extra personal. Med anledning av denna framställning erhöll jag den 26 juni 1915 nådigt bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för avgivande av utlåtande och förslag i nyssnämnda pensionsfråga.

Vidare har, i anledning av en av järnvägsstyrelsen gjord framställning, Kungl. Maj:t den 23 oktober 1915 dels uppdragit åt förenämnda sakkunniga att jämväl verkställa utredning angående pensionering av vid statens järnvägsbyggnader å extra stat anställda tjänstemän dels ock bemyndigat mig att för sådant ändamål tillkalla ytterligare två sakkunniga såsom representanter för järnvägsstyrelsen och ifrågavarande personal vid statens järnvägsbyggnader för att biträda vid verkställande av sistberörda utredning.

De sålunda under år 1915 tillkallade sakkunniga hava den 28 februari 1916 avgivit betänkande och förslag till:

1) reglemente för statens järnvägars pensionskassa för pensionering av icke ordinarie personal;

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

1!)

2) reglemente för statens vattenverks förvaltnings pensionskassa för icke ordinarie personal;

3) förslag till ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913; samt

4) förslag till ändring i lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907.

Beträffande det under 1) omförmälda förslaget, innefattar detsamma gemensamma bestämmelser om pensionering av såväl de personalgrupper, som avses i betänkandet av den 12 december 1914, d. v. s. extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar, som ock de å extra stat anställda tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader. Tillkomsten av sistnämnda personalgrupp har, på sätt jag i det följande skall närmare utveckla, föranlett de sakkunniga att i vissa delar omarbeta 1914 års förslag, ehuru huvudgrunderna för pensioneringen lämnats orubbade.

Vad angår förhållandet mellan de under 1) och 2) angivna förslagen äro de i allt väsentligt lika lydande; avvikelserna betingas endast av skiljaktigheterna i avseende å personalförhållanden i de särskilda verken.

I sammanhang härmed tillåter jag mig omförmäla, att de under år 1915 tillkallade sakkunniga i sitt betänkande framhållit, att de ändringar, som de ansett sig böra föreslå i 1914 års förslag i avseende å befattningshavare vid statens järnvägar, synas böra medföra motsvarande modifikationer i pensionsbestämmelserna för telegrafverkets extra personal.

Det förslag till bestämmelser angående pensionering av sistnämnda personal, som jag har för avsikt att framlägga, har också undergått omarbetning i nyss angiven riktning.

Enär alltså den nu ifrågasatta pensioneringen av de tre verkens extra personal är avsedd att ske efter i allt väsentligt likformiga bestämmelser, finner jag mig böra, då jag nu går att redogöra för pensioneringens huvudgrunder, behandla de särskilda pensionsförslagen i ett sammanhang.

Innan jag ingår på denna redogörelse, ber jag få nämna, att utlåtanden i ärendet avgivits av statskontoret, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och pensionsstyrelsen.

20 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 222.

Likformiga

principer.

Sakkunniga.

Departements-

chefen.

Pensioneringens huvudgrunder.

I avseende å pensioneringens huvudgrunder erinra de sakkunniga i betänkandet den 12 december 1914, hurusom riksdagen i sin skrivelse den 1 juni 1913 såsom skäl för att riksdagen icke ansett sig kunna bifalla Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering av extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar anfört, att den framlagda frågan syntes böra behandlas i sammanhang med frågan om pensionering av viss extra personal vid telegrafverket, vilka båda frågors lösning syntes böra göras beroende av lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913.

I anslutning härtill yttra de sakkunniga vidare:

»Då vi ansett oss böra utgå därifrån, att det av riksdagen angivna sättet för behandling av berörda pensionsfrågor haft till sylte att åstadkomma i möjligaste mån likartade bestämmelser för pensioneringen av de båda verkens extra personal, hava vi vid fullgörande av vårt uppdrag iakttagit nämnda grundsats. Vi hava härvid måst tillse, att de av oss föreslagna bestämmelserna i de delar, där avvikelser icke betingas av personalens olika anställningsvillkor, icke äro stridande mot de huvudprinciper, som äro gällande i bestämmelserna angående pensioneringen av den ordinarie personalen vid respektive verk. Med hänsyn därtill att nyssnämnda bestämmelser förete en del skiljaktigheter sins emellan, har det dock icke kunnat helt undvikas att, för uppnående av enhetlighet vid den nu ifrågasatta pensioneringen, den eljest önskvärda överensstämmelsen i avseende å pensionering av ordinarie och icke ordinarie personal vid samma verk måst uppoffras.»

Då det nu gäller att åstadkomma pensionering av den icke ordinarie personalen vid tre av statens affärsdrivande verk, är det uppenbarligen önskvärt, att pensioneringen sker efter såvitt möjligt likformiga principer. Jag tillåter mig redan nu framhålla, att de ojämförligt största grupperna av den personal, som här avses, utgöras av arbetare med i stort sett likartade anställnings- och avlöningsvillkor. önskemålet att ernå största möjliga likformighet har också utgjort den ledande grundsatsen vid utarbetandet av föreliggande förslag till pensionsbestämmelser. Men givetvis har man, såsom de sakkunniga påpekat, måst tillse, att en viss överensstämmelse råder emellan pensionsvillkoren för ordinarie och extra personal inom samma verk, framför allt så till vida att icke den extra

21 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

personalen i något viktigare hänseende erhåller gynnsammare pensionsvillkor än motsvarande ordinarie personal.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för Kungl. Maj:ts förslag i propositionen av den 4 april 1913, avsåg detta förslag endast pensionering av de vid statens järnvägar anställda extra ordinarie tjänstemännen samt verkstads- och förrådsarbetare. Sålunda undantogs Irån pensioneringen dels sådan personal vid statens trafikerade järnvägar, som icke erhållit fastare anställning, och dels den vid statens järnvägsbyggnader anställda personalen.

Det uppdrag, som lämnades åt 1913 års sakkunniga, var också inskränkt till de i nyssnämnda proposition avsedda personalgrupper vid statens järnvägar, varjämte tillkom den extra personalen vid telegrafverket.

I avseende å sistberörda personal erinra dessa sakkunniga, dels att telegrafstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande den 18 februari 1913 endast ifrågasatt pensionering av arbetare, anställda vid telegrafverkets verkstad, förråd och linjedistrikt, dels ock att i protokollet över civilärenden den 12 september 1913, då ärendet om tillsättande av de sakkunniga förevar inför Kungl. Magt, endast var fråga om pensionering av telegrafverkets extra linjearbetare samt verkstads- och förrådsarbetare. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga ansett sig icke böra framställa förslag angående pensionering av de extra ordinarie befattningshavarna vid telegrafverket.

I de särskilda uppdrag, som lämnades åt de år 1915 tillsatta sakkunniga, angavs, att den därvid anbefallda utredningen skulle omfatta vattenfallsverkets extra personal samt de vid statens järnvägsbyggnader å extra stat anställda tjänstemännen.

I avseende härå anmärka de sakkunniga, att från den sålunda ifrågasatta pensioneringen undantagits arbetarna vid statens järnvägsbyggnader, vilket de sakkunniga ansett bero därpå, att de hava mindre fast anställning än de vid järnvägens verkstäder och förråd anställda arbetarna, vilka upptagits i sakkunnigas förslag av år 1914.

Under framhållande att samma skäl, som föranlett uteslutande av arbetarna vid statens järnvägsbyggnader, talade för uteslutande av arbetarna vid vattenfallsverkets byggnadsavdelning och i varje fall den ena av dessa arbetargrupper icke syntes böra erhålla pensionsrätt tidigare än den andra, hava de sakkunniga i sitt förslag uteslutit även arbetarna vid vattenfallverkets byggnadsavdelning.

Likaledes hava de sakkunniga uteslutit de tjänstemän i vattenfallsstyrelsen — samtliga anställda å extra stat — vilka icke äro anställda

Pensione-

ringens

omfattning.

Sakkunniga.

22 Statskontoret.

Departements-

chefen.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

vid byggn adsavdelningen. Såsom skäl härför hava de sakkunniga anfört, att de ansett sig kunna utgå ifrån att det ej kan dröja länge, innan vattenfallsstyrelsen kommer på ordinarie stat och sålunda flertalet av dess nuvarande tjänstemän erhålla ordinarie anställning.

Beträffande pensioneringens omfattning erinrar statskontoret, att vissa vid statens järnvägar anställda extra ordinarie tjänstemän, som ansetts i allmänhet komma att vinna befordran till ordinarie, väl upptagits bland delägarne i vederbörande kassa men icke bliva avgiftspliktiga förr än vid uppnådd ålder av 30 år, då utsikt till sådan befordran ansetts utesluten. Grunden härtill är givetvis den, att anledning saknas att vidtaga särskild åtgärd för pensionering av innehavare av extra befattningar med motsvarighet å ordinarie stat eller över huvud taget av sådana extra ordinarie tjänstemän, bland vilka den ordinarie personalen rekryteras. Huru i detta avseende förhåller sig i fråga om extra befattningshavare vid vattenfallsverket framgår enligt statskontorets mening icke av förslaget, men vill det dock synas, som om de sakkunniga avsett, att åtminstone de extra tjänstemän, som finnas anställda hos vattenfallsstyrelsen, skulle, sedan styrelsen, såsom antagits komma att inom kort ske, blivit uppförd å ordinarie stat, erhålla delaktighet i vattenfallsverkets pensionskassa. Statskontoret har velat fästa uppmärksamhet vid nu berörda förhållande, enär det förefaller statskontoret, som om det kunde ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att anordna pensionering av dessa extra tjänstemän, då dylik åtgärd icke ansetts böra vidtagas för motsvarande extra personal vid de centrala ämbetsverken i allmänhet.

Såsom framgår av inledningen, finnas inom nu ifrågavarande verk stora grupper av personal, vilka i ungefär samma omfattning året om hava stadigvarande anställning men av åtskilliga anledningar ansetts icke lämpligen böra ifrågakomma till erhållande av ordinarie befattning. Så är, vidkommande först arbetarna, i främsta rummet fallet i fråga om verkstadsoch förrådsarbetare vid statens järnvägar och telegrafverket samt extra linjearbetare vid sistnämnda verk. Uppenbart är, att starka billighetsskäl tala för att genom ordnade pensionsförhållanden draga försorg om denna personal vid den tidpunkt, då arbetskraften tryter. Detta gäller även sådana arbetare vid statens vattenfallsverk, som kunna anses likställda med ovannämnda arbetare vid statens järnvägar och telegrafverket. Då frågan om pensionering av statens järnvägars extra personal förelåg till behandling vid 1913 års riksdag, synas heller inga principiella betänk-

Kung1. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 222.

ligheter gjort sig gällande härvidlag, utan var det endast beträffande formen ocli omfattningen av den då ifrågasatta pensioneringen, som riksdagen uttalade sig för lösning av frågan i annan riktning än den av Kungl. Maj:t föreslagna.

Å andra sidan finner jag det klart, att en pensionering efter de normer, som innefattas i det föreliggande förslaget, icke bör inbegripa personal med mera tillfällig anställning. Från pensioneringen hava också, i enlighet med de sakkunnigas förslag, mot vilket vederbörande myndigheter i förevarande avseende icke haft något att erinra, uteslutits arbetare vid statens järnvägars och vattenfallsverks byggnadsavdelningar. För denna personals vidkommande synes mig åtminstone för närvarande kunna bibehållas den form för pensionering, som utbildat sig till fast praxis genom flera riksdagsbeslut under de senare åren. Med den nu omförmälda personalen kunna i viss mån likställas de vid statens järnvägar anställda s. k. extra banarbetarne. Enligt vad järnvägsstyrelsen upplyst arbeta dessa visserligen till en stor del år efter år vid statens järnvägar, men kunna dock icke anses äga stadigvarande anställning, beroende därpå att underhållsarbetet vid banavdelningen, varmed dessa arbetare vanligen sysselsättas, icke pågår i samma omfattning året om.

I sammanhang härmed tillåter jag mig anmäla, att verkstadspersonalen vid statens järnvägar samt svenska järnvägsmannaförbundet i en den 31 december 1912 dagtecknad, till dåvarande chefen för civildepartementet ingiven skrift gjort framställning om verkstadspersonalens anställande å ordinarie stat. Såsom skäl härför har, bland annat, anförts, att nämnda personal, i motsats till ordinarie befattningshavare, icke vore garanterad något visst understöd vid sin ålderdom. På sätt järnvägsstyrelsen i sitt över berörda framställning avgivna utlåtande påvisat och personalen i en senare ingiven framställning erkänt, hava avsevärda förbättringar i verkstadspersonalens ställning inträtt sedan framställningen ingavs, och genom den nu ifrågasatta pensioneringen skulle denna personal komma att i stort sett bliva likställd i pensionshänseende med den ordinarie järnvägspersonalen. Jag håller därför före, att de förnämsta skälen för verkstadspersonalens överförande å ordinarie stat bortfallit, och finner mig sålunda icke kunna förorda ifrågavarande framställning.

Beträffande frågan i vad mån de på extra stat anställda tjänstemännen böra innefattas i pensioneringen, göra sig olika förhållanden gällande inom de särskilda verken.

Vad till en början angår de vid statens trafikerade järnvägar anställda extra ordinarie tjänstemännen, kan man säga, att dessa, frånsett en del nu

24 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

befintliga överåriga, i regeln befordras till ordinarie. Detta gäller numera i högre grad än förut, sedan, på förslag av Kungl. Maj :t, riksdagen år 1915 besluta uppförande å ordinarie stat av ett flertal nya befattningar, vilkas innehavare förut endast kunnat erhålla extra ordinarie anställning. Utvecklingen går också i den riktning, att i den mån nya tjänstemannagrupper, av vilka järnvägsdriften är i stadigvarande behov, tillkomma, bliva dessa i sinom tid uppförda å ordinarie stat. Vid sådant förhållande skulle kunna ifrågasättas, om de extra ordinarie tjänstemännen vid statens trafikerade järnvägar böra innefattas i pensioneringen. Statskontoret har jämväl uttalat betänkligheter mot att låta pensioneringen omfatta sådan extra personal, som i allmänhet kan erhålla befordran till ordinarie befattning. Då det emellertid bland de extra ordinarie tjänstemännen vid statens järnvägar finnes ett icke ringa antal, som ej kunnat erhålla anställning i ordinarie tjänst på grund därav, att de uppnått för hög ålder vid den tidpunkt, då genom inrättande av nya ordinarie befattningar eller eljest möjlighet skulle kunna beredas dem att bliva överflyttade å ordinarie stat, synes pensioneringen billigtvis böra omfatta dessa tjänstemän. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att antalet extra ordinarie tjänstemän av ifrågavarande kategori, som skola pensioneras enligt de nu föreslagna bestämmelserna, kommer att för framtiden nedgå.

Ett annat förhållande äger rum beträffande de på extra stat anställda tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader. Med hänsyn till den omfattning, i vilken statens järnvägsbyggnader under de senare årtiondena bedrivits och väl alltjämt komma att fortgå, finnas bland denna tjänstepersonal sådana, som sedan längre tid tillbaka hava stadigvarande sysselsättning året om och därför erhållit tjänstebeteckningen »fast anställda». Å andra sidan synes det emellertid icke lämpligt att bereda ordinarie anställning åt ifrågavarande personal. Denna personals anställning vid verket är i allt fall av den stadigvarande art, att vederbörande lika väl som förut nämnda personalgrupper synes böra ifrågakomma till erhållande av pension enligt mera fasta normer. En anordning i sådan riktning är dessutom ägnad att vid verket kvarhålla duglig personal av omförmälda slag. Jag anser därför, att denna personal bör inordnas under den ifrågasatta pensioneringen av övrig likställd personal vid statens järnvägar.

Vidkommande härefter extra personal i tjänstemannaställning vid telegrafverket, utgöres denna personal, enligt vad jag inhämtat, huvudsakligen av de kvinnliga telefonisterna. Av dessa kunna utan vidare

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 222.

avskiljas de i Stockholm tjänstgörande lokaltelefonister, som endast äro anställda på fem år och sålunda redan av denna anledning icke synas böra ifrågakomma till erhållande av pension. Vad angår den återstående delen, som utgöres av de kvinnliga interurbantelefonisterna, lärer, enligt vad jag inhämtat från telegrafstyrelsen, kunna såsom regel antagas, att de, i den mån de kvarstanna vid verket, bliva befordrade till ordinarie, varför ifrågavarande personal synes kunna uteslutas från den föreslagna pensioneringen.

Beträffande slutligen pensioneringens omfattning, i vad den angår statens vattenfall sverks extra tjänstemän, böra uppenbarligen de extra tjänstemännen vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning inbegripas i pensioneringen. De sakkunniga hava föreslagit, att från pensioneringen måtte undantagas de å extra stat i vattenfallsstyrelsen anställda tjänstemännen med undantag av dem, som tillhöra byggnadsavdelningen. Såsom skäl härför hava de sakkunniga framhållit, att ifrågavarande tjänstemän kunde förväntas inom kort erhålla ordinarie befattning. Med anledning härav vill jag framhålla, att frågan om vattenfallsstyrelsens uppförande å ordinarie stat sedan längre tid stått på dagordningen. Ehuru jag icke har för avsikt att innevarande år framlägga något förslag i sådan riktning, finner jag mig dock kunna biträda den av de sakkunniga uttalade uppfattningen. Beträffande de extra tjänstemännen i övrigt vid statens vattenfallsverk synes det mig, som om hinder icke skulle möta att bereda dessa befattningshavare liknande pensionsmöjligheter som motsvarande befattningshavare vid statens trafikerade järnvägar. Med den formulering, som givits åt § 3 b) i det förslag till pensionsbestämmelser för statens vattenfallsverk, som jag ämnar framlägga, skulle detta bliva fallet.

Enligt de utav de sakkunniga framlagda beräkningar, vilka i fråga om de vid statens järnvägar anställda extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare ävensom telegrafverkets personal hänföra sig till förhållandena år 1913, skulle antalet befattningshavare, som komme att omfattas av den ifrågavarande pensioneringen, beräknas bliva ungefär följande:

Statens järnvägar.

E. o. tjänstemän vid statens trafikerade järnvägar ......... 700 personer,

Verkstads- och förrådsarbetare .............................................. 3,500 »

Tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader ........................ 200 ))

Summa 4,400 personer.

Bihang till rilcsdagens protokoll 1917. 1 sand. 183 höft. (Nr 222.) 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Frågan om avgiftsplikt samt om förhållandet till den allmänna folkpensioneringen.

Sakkunnigas förslag av år 1914.

Telegrafverket.

Verkstads-, förråds- och linjearbetare................................... 1,550 personer.

Vatten/allsverket.

Extra tjänstemän samt arbetare med undantag av arbetare vid byggnad savdelningen ....................................... 375 personer.

Enligt vad jag inhämtat, har antalet arbetare sedan 1913 ökats vid statens järnvägar med omkring 800 och vid telegrafverket med omkring 300.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för pensionsfrågans tidigare behandling, hade de myndigheter, som uttalat sig i ärendet, ansett, att avgifter från personalens sida icke borde ifrågakomma, under det att järnvägsmannaförbundet i sitt yttrande över järnvägsstyrelsens förslag hemställt om åläggande för personalen att erlägga avgifter med rätt att vid entledigande återfå avgifterna. I det av Kungl. Maj:t år 1913 framlagda förslaget hävdades samma ståndpunkt härutinnan som den av myndigheterna intagna; och framhöll föredragande departementschefen gentemot den av järnvägsmannaförbundet uttalade meningen, att återbärande av erlagda avgifter vore ur försäkringsteknisk synpunkt betänkligt.

I riksdagens skrivelse uttalas, att riksdagen ansåge, att till förnyad prövning borde upptagas frågan om skyldighet för personalen att för rätt till pension själv i enlighet med de principer, som numera i sådant avseende gjort sig gällande, bidraga till pensioneringen, vilken då syntes böra utgå med de högre belopp, vartill en sådan skyldighet kunde anses föranleda.

Då frågan om tillsättande av de sakkunniga den 12 september 1913 förevar inför Kungl. Maj:t, anförde dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet, att om den ingående prövning, som naturligtvis borde göras angående personalens avgiftsplikt, skulle visa, att en tillfredsställande anordning därav icke stode att finna, så borde det i stället undersökas, huruvida med anledning av lagens om allmän pensionsförsäkring bestämmelser om pension på grund av frivilliga avgifter kunde åstadkommas en förbättrad pensionering för ifrågavarande extra personal.

I sitt betänkande av den 12 december 1914 hava de sakkunniga omfattat den meningen, att personalen bör genom egna avgifter bidraga

Kunr/l. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 222.

till sin pensionering, därvid de sakkunniga förklarat sig anse, å ena sidan, att erlagda avgifter icke böra återbäras till den, som entledigas i förtid, men å andra sidan, att den mindre fasta anställningen gör det obilligt att ålägga personalen avgifter, med mindre det kan ordnas så, att befattningshavaren vid entledigande i förtid kan bibehålla åtminstone i huvudsak den pensionsrätt, som svarar mot av honom erlagda avgifter. De sakkunnigas i nyssnämnda betänkande framlagda förslag, som avser att lösa problemet i den av departementschefen angivna riktning, är av följande innebörd.

Enligt lagen om allmän pensionsförsäkring åligger det ifrågavarande personal att erlägga en årlig pensionsavgift av högst 13 kronor, varjämte medgives, att därutöver må erläggas en frivillig avgift av högst 30 kronor om året.

De sakkunnigas förslag bygger på dessa pensionsförsäkringslagens bestämmelser sålunda, att den frivilliga avgiften göres obligatorisk i viss utsträckning, så att personalen genom sina avgifter till folkpensionsfonden bereder sig en pension, som tillsammans med den av järnvägseller telegrafmedlen utgående pensionen ungefär motsvarar den pension, vilken tillkommer ordinarie personal i motsvarande förställning.

Emellertid framhålla de sakkunniga, att den fösning av problemet, som vinnes på den nu angivna vägen, i följd av vissa bestämmelser i pensionsförsäkringslagen måste i någon mån modifieras.

Denna lag begränsar nämligen, såsom redan nämnts, den frivilliga avgiften till SO kronor om året. Den högsta pensionsavgift (den obligatoriska avgiften inräknad), som kan inbetalas till folkpensionsfonden, är alltså 43 kronor om året. För en del av de bättre avlönade icke ordinarie befattningshavarna är en årlig avgift av 43 kronor otillräcklig, om deras pension skall bliva av ungefär samma storlek som pensionen för ordinarie befattningshavare med samma löneförmåner och om de med sina avgifter skola betala ungefär samma andel (Vs) av pensionen, som beräknats för de ordinarie. Så länge denna begränsning av den frivilliga avgiften bibehålies i pensionsförsäkringslagen, måste den del av pensionsavgiften, som överskjuter vad som kan inbetalas till folkpensionsfonden, inbetalas till eu annan för ändamålet bildad fond. Och befattningshavare, som avskedas i förtid, förlorar då icke blott rätten till statspensionen utan även rätten till den pension, som svarar mot denna del av hans erlagda avgifter. Då emellertid denna överskjutande del av pensionsavgiften är ringa i förhållande till avgiften i dess helhet, samt härtill kommer, att personal, som erlägger så höga avgifter, endast i undantagsfall torde avgå från

28 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 222.

tjänsten i förtid, hava de sakkunniga ansett, att den anmärkta omständigheten icke kan giva anledning till berättigad erinran.

Under det att de sakkunniga uttala sig för att avgiftsplikt bör åläggas alla verkstads- och förrådsarbetare från deras första anställning, förorda sakkunniga, att avgifter icke böra fordras av extra ordinarie befattningshavare vid statens järnvägar förr än från 30 års ålder. Såsom skäl härför anföra sakkunniga huvudsakligen följande.

Sedan Kungl. Maj:ts förslag i ämnet avgivits, hava omständigheter inträffat, som kunna antagas komma att medföra, att pensioneringen av extra ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar får en betydligt mindre omfattning än vad i nämnda förslag ifrågasatts. Av järnvägsstyrelsens i Kungl. Maj:ts proposition intagna yttrande inhämtas, att styrelsen beräknat, att den ifrågasatta pensioneringen skulle komma att omfatta 1,285 extra ordinarie tjänstemän, däribland även ett mindre antal tjänstemän av högre grad. Denna personal innefattar enligt slyrelsens uppgift dels sådan, som den 1 jamiari 1912 fyllt 50 år, dels sådan, som, oavsett levnadsålder, lider av ålderdomssvaghet eller sådan sjukdom, att vederbörande icke vidare kan antagas bliva tjänstbar, dels ock sådan, som på grund av arten av sin anställning kan antagas icke komma att erhålla ordinarie befattning, d. v. s. extra ordinarie personal, innehavande befattning, som saknar motsvarighet å ordinarie stat.

Vad angår de två förstnämnda kategorierna, särskilt de överåriga, torde man kunna utgå därifrån, att, om man bortser från de nu anställda, dylik personal i extra ordinarie tjänstemannaställning endast undantagsvis kan ifrågakomma till erhållande av pension. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, har nämligen järnvägsstyrelsen nyligen utfärdat dels rekryteringsföreskrifter och dels skärpta bestämmelser angående läkarbesiktning, vilka åtgärder just avsett att förebygga tillkomsten av överåriga eller i allmänhet för befordran till ordinarie befattning olämpliga extra ordinarie tjänstemän.

Beträffande den återstående gruppen av extra ordinarie tjänstemän erinra sakkunniga därom, att järnvägsstyrelsen i underdånig skrivelse den 24 oktober 1913, bland annat, föreslagit upptagande å ordinarie stat av ett stort antal nya befattningar, som för närvarande endast finnas å extra ordinarie stat. Av dessa befattningar äro särskilt att märka lokomotiv- och vagnreparatörer, vilka grupper för närvarande innefatta ett stort antal extra ordinarie tjänstemän. Enligt vad järnvägsstyrelsen i berörda skrivelse meddelat, skulle förslaget medföra, att 227 extra ordinarie tjänstemän komme att överflyttas å ordinarie stat. Därest

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

!>9

järnvägsstyrelsens förslag vinner bifall, kommer alltså det i Kungl.

Maj:ts proposition angivna antalet extra ordinarie tjänstemän, som den ifrågasatta pensioneringen skulle omfatta, att minskas med nyssnämnda tal.

På grand av ovan åberopade omständigheter hava sakkunniga ansett sig kunna utgå därifrån, att de extra ordinarie tjänstemän med månadsavlöning, som hädanefter anställas, komma att i regeln bliva befordrade till ordinarie befattning. Att ålägga dessa avgiftsplikt under tiden från anställandet i extra ordinarie tjänst, till dess befordran till ordinarie befattning äger rum, synes sakkunniga ur flera synpunkter olämpligt. Genom ordinarieblivandet tillförsäkras dem ju en pension, som av statsmakterna ansetts tillfredsställande och för vars ökning avgifter icke synas i denna ordning böra åläggas personalen.

Emellertid kan, yttra de sakkunniga vidare, ju alltid även i framtiden komma att inträffa fall, då en extra ordinarie tjänsteman icke kan erhålla ordinarie befattning, och beträffande en sådan befattningshavare synes det önskvärt, att honom beredes tillfälle att genom erläggande av avgift bereda sig en pension, som ungefär motsvarar den pension han såsom ordinarie skulle hava erhållit.

För tillgodoseende av såväl den ena som den andra av ovan anförda synpunkter föreslå sakkunniga, att avgiftsplikt må för extra ordinarie tjänstemän med månadsavlöning inträda vid den tidpunkt, då de nått en sådan levnadsålder, att ordinarieskap för dem med största sannolikhet kan beräknas icke ifrågakomma. Denna levnadsålder anse sakkunniga på grund av de upplysningar de erhållit rörande befordrina:sförhållandena vid statens järnvägar böra bestämmas till 30 år.

I detta sammanhang må erinras, att 1914 års förslag innehöll en bestämmelse därom, att respektive verks bidrag till den ifrågasatta pensioneringen skulle lämnas i form av årlig avgift för varje befattningshavare, att inbetalas till den för ifrågavarande ändamål bildade pensionsfonden.

Såsom ovan blivit antytt, hava de år 1915 tillkallade sakkunniga sakkunnigåt i sitt den 28 februari 1916 avgivna betänkande föreslagit vissa ändrin- försla19älgV år gar i det av sakkunniga år 1914 avgivna förslaget. Detta gäller särskilt sättet för ordnande av personalens avgiftsplikt samt förhållandet mellan den nu ifrågasatta pensioneringen och folkpensioneringen.

I 1916 års betänkande yttra de sakkunniga i detta ämne följande.

so

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Enligt 1914 års förslag skola de pensionsavgifter, som befattningshavarna själva erlägga, så vitt möjligt inbetalas för dem till folkpensionsfonden nämligen dels såsom enligt lagen om allmän pensionsförsäkring obligatoriska avgifter, dels såsom enligt samma lag frivilliga avgifter. Av deras återstående avgifter samt verkens avgifter skola bildas pensionsfonder vid verken. Om befattningshavaren kvarstår i sin tjänst, tills han får pension, bestämmes dennas belopp enligt pensionsreglementet och utgår dels av folkpensionsfonden, dels av verkets pensionsfond. Om däremot befattningshavaren avgår i förtid utan pension, mister han sin rätt till pension enligt pensionsreglementet, men har på grund av de för honom gjorda inbetalningarna till folkpensionsfonden rätt till pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Aven i förra fallet utbetalas pensionen i sin helhet genom pensionsstyrelsens försorg.

På detta sätt var det enligt detta förslag sörjt för att den, som avgår i förtid, får valuta för sina egna avgifter i form av pension från folkpensionsfonden.

Såsom framhölls i betänkandet, var det dock icke möjligt att alltid giva dem full valuta, enär gällande pensionsförsäkringslag icke medger inbetalning till folkpensionsfonden av så stora avgifter, som de bättre avlönade av befattningshavarne skulle hava att erlägga enligt pensionsreglementet: maximum av årlig avgift till folkpensionsfonden är nämligen 43 kronor. Befattningshavare, som enligt pensionsreglementet erlägger högre avgift, skulle alltså vid för tidig avgång gå förlustig en del av sina avgifters värde. Detta gällde extra ordinarie tjänstemän, som hava mer än ungefär 1,200 kronors avlöning, och arbetare, som hava mer än 50 öres timlön. De sakkunniga ansågo, att hänsyn icke behövde tagas till den förlust, som dessa grupper sålunda skulle göra vid för tidig avgång, alldenstund skillnaden mellan befattningshavarens avgift och 43 kronor vore obetydlig utom i fråga om extra ordinarie tjänstemän med högre avlöning; dessa vore få till antalet och deras antal komme att i framtiden minskas.

De sakkunniga erinra vidare, att genom upptagande i det nya pensionsförslaget av såväl tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader som extra tjänstemän vid vattenfallsstyrelsens byggnadsavdelning och vattenfallsverkets olika avdelningar frågan kommit i ett annat läge. Det gällde nu ganska talrika tjänstemannagrupper, för vilka lönerna och sålunda även pensionsavgifterna kunna vara höga, vartill komme, att enligt de sakkunnigas förslag avgifter skola erläggas av dessa tjänstemän från deras anställning och icke, såsom i 1914 års betänkande före-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222. 31

slagits i fråga om de extra ordinarie tjänstemännen vid statens järnvägar, först efter 30 års ålder.

På grund härav hava de sakkunniga funnit det nödvändigt att föreslå sådan ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring, att det blir möjligt att giva den, som avgår i förtid, rätt till pension enligt denna lag, motsvarande fulla värdet av hans egna pensionsavgifter. För att xippnå detta behövde man endast höja det av lagen medgivna maximum för den frivilliga avgiften till folkpensionsfonden. Men då nu en ändring måste göras i nämnda lag, hålla de sakkunniga före, att man kan finna en lämpligare form för sambandet mellan den föreslagna pensioneringen och den allmänna pensionsförsäkringen än den, som i 1914 års förslag valdes med hänsyn till gällande lags föreskrifter.

Sakkunnigas förslag är i denna del av följande innebörd.

Så länge befattningshavaren kvarstår i verkets tjänst i icke ordinarie anställning, erlägges ingenting för honom till folkpensionsfonden, utan hans och verkets avgifter inflyta i verkets pensionsfond. Kvarstår han i sådan anställning, tills han blir berättigad till pension, utgår denna alltså helt och hållet ur verkets pensionsfond. Men om befattningshavaren avgår i förtid ur verkets tjänst eller får ordinarie befattning vid verket, inbetalas för honom av verkets pensionsfond till folkpensionsfonden kapitalvärdet av de av honom själv erlagda avgifterna till den förra fonden. Detta kapitalvärde bestämmes så, att han blir berättigad till pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring till samma belopp, som om dessa avgifter år för år erlagts till folkpensionsfonden i stället för till verkets pensionsfond.

Såsom redan i det föregående framhållits, kräver detta sätt att lösa frågan vissa ändringar i lagen om allmän pensionsförsäkring, och hava de sakkunniga uppgjort förslag till dylika ändringar. Åndringarne avse dels ett tillägg till § 7 av innebörd, att den pension, som motsvarar en på förenämnda sätt gjord inbetalning till folkpensionsfonden för en befattningshavares räkning, bör vid bedömande av frågan om rätt till pensionstillägg eller understöd likställas med pension av arbetsgivare och sålunda räknas såsom inkomst, dels ock en ny bestämmelse av följande lydelse:

»När delägare i kassa, som tillhör statens anstalt för pensionering av icke ordinarie personal vid statens järnvägar och statens vattenverksförvaltning, utträder ur kassa utan att erhålla pension från densamma, erhåller han rätt till pension enligt denna lag.

Pensionens årliga belopp bestämmes på samma sätt som om de avgifter, vilka enligt anstaltens reglemente i sådant fall skola tillgodoräk-

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

nas honom, erlagts för honom såsom frivilliga avgifter till den i 11 § omförmälda fonden under den tid han varit delägare i kassan.

Kassan inbetalar till fonden det av pensionsstyrelsen beräknade kapitalvärdet av denna pensionsrätt».

Sakkunniga förorda i detta sammanhang, att de befattningshavare, som omfattas av den föreslagna pensioneringen, fritagas från de obligatoriska avgifterna till folkpensionsfonden.

Såsom en fördel med detta sätt att ordna det inbördes förhållandet mellan folkpensioneringen och den föreslagna pensioneringen framhålla de sakkunniga, att man slipper att avräkna årsavgifter för alla dessa befattningshavare mellan folkpensionsfonden och verkets pensionsfond.

Under erinran, att kassan betalar kapitalvärdet av pensionsrätten, framhålla de sakkunniga, att enligt de grunder, som använts vid de sakkunnigas kostnadsberäkningar, de tillgodoräknade avgifterna fullt motsvara en pension, beräknad enligt pensionsförsäkringslagens bestämmelser för pension, svarande mot frivilliga avgifter.

I anslutning till det föregående anföra de sakkunniga beträffande förhållandet mellan de olika verkens pensionsfonder inbördes följande:

»Genom det sätt, på vilket sålunda förhållandet mellan folkpensionsfonden och verkets pensionsfond ordnats, äro alltså deras intressen tillgodosedda, som lämna sin anställning i statens tjänst utan pension. Deras intresse, som övergå från ett verk till ett annat, tillgodoses i den mån tjänstår vid ett verk räknas även efter övergång till ett annat verk. Härvid förtjänar emellertid följande förhållande uppmärksamhet.

Om t. ex. en befattningshavare räknar 10 tjänstår vid ett verk och därefter övergår till ett annat verk samt vid sin avgång räknar 25 tjänstår vid sistnämnda verk, så får han full pension. Men enligt vad ovan sagts, gjordes för honom vid hans avgång ur det förra verkets tjänst sådan inbetalning till folkpensionsfonden, som motsvarade värdet av alla hans då erlagda avgifter. Han skulle alltså utöver full pension från det senare verket få pension från folkpensionsfonden svarande mot hans avgifter till det förra verket, alltså större pension än den befattningshavare, som varit hela tiden i ett verks tjänst och erlagt samma avgifter som den förre. För att undvika detta stadgas i vårt förslag, att den pension, som på grund av sådan inbetalning till folkpensionsfonden tillkommer en pensionstagare, räknas såsom del av hans pension från verket.

KungI. Majds Nåd. Proposition Nr 222. 33

Verkets pensionsfond utbetalar alltså endast så mycket, att det tillsammans med vad lian på grund av sådan inbetalning får från folkpensionsfonden blir lika med den pension, som tillkommer honom enligt pensionsreglementet.»

I fråga om den, som erhåller ordinarie statstjänst, erinra de sakkunniga, att han i allmänhet^ har rätt att i pensionshänseende räkna tjänsteår i föregående anställning i statens tjänst, även om denna icke varit ordinarie.

Undantag härifrån göres för innehavare av ordinarie tjänster vid statens järnvägar, vilka få räkna tjänstår endast för den tid de innehaft ordinarie statstjänst.

Om befattningshavare, som omfattas av den föreslagna pensioneneringen och för vilken inbetalning gjorts till folkpensionsfonden, motsvarande hans avgifter till en av verkens pensionsfonder, får ordinarie statstjänst, bör, enligt vad de sakkunniga vidare framhålla, även i fråga om hans pension gälla, att pension på grund av sådan inbetalning räknas som del av den honom vid avgång ur tjänsten tillkommande pensionen, därest denna pension bestämmes med hänsyn tagen även till de tjänstår, han intjänat såsom icke ordinarie statstjänare. I anledning härav hava de sakkunniga föreslagit införande av följande bestämmelse i lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension.

»Om den, som uppbär pension enligt denna lag, är berättigad till

pension enligt §---*) av lagen om allmän pensionsförsäkring, räknas

sistnämnda pension som del av den honom enligt denna lag tillkommande pensionen, därest densamma icke skall räknas såsom del av pension för tjänst, som medför delaktighet i statens anstalt för pensionering av icke ordinarie befattningshavare vid statens järnvägar och vid vattenfallsverket.»

Ett liknande tillägg bör enligt de sakkunnigas mening göras till lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar, därest ordinarie järnvägsmän få rätt att räkna tjänstår för föregående statstjänst, även om denna icke varit ordinarie.

I anledning av det av de sakkunniga år 1916 föreslagna sättet för den ifrågasatta pensioneringens kombinering med den allmänna pensionsförsäkringen yttrar pensionsstyrelsen i underdånigt utlåtande den 28 mars 1916, att enligt styrelsens mening i lagen om allmän pensionsförsäkring såvitt möjligt icke böra införas bestämmelser, som avse allenast pensio-

*) Den av de sakkunniga föreslagna, förut refererade nya paragrafen. Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 183 käft. (Nr 222.)

Pensions-

styrelsen.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

nering av särskilda grupper ock som bereda dessa grupper eu särställning. Detta synes vara olämpligt i ock för sig, vartill kommer att en sådan anordning rent administrativt verkar tyngande ock försvårande för den allmänna pensionsförsäkringsverksamketen. Anses önskligt att ändring av lagen vidtages j syfte att bereda större möjligket att erkålla pension än den lagen nu medgiver, b*öra bestämmelserna härom följaktligen så avfattas, att de bliva mera allmängiltiga.

I detta sammanhang anser sig pensionsstyrelsen böra erinra därom, att vid tillämpning av pensionsförsäkringslagens 5 § tredje stycket om undantagande från avgiftsplikt för vissa grupper av personer sådan avgiftsbefrielse icke plägar medgivas för extra personal. Ett bifall till de sakkunnigas förslag skulle kunna anses innebära ett undantag från denna regel, enär det förutsatts, att de befattningshavare, som omfattas av den föreslagna pensioneringen, böra vara fritagna från de obligatoriska avgifterna till pensionsförsäkringsfonden. Styrelsen anser för övrigt olämpligt att utvidga kretsen av dem, som äro undantagna från avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen. Snarare bör, såsom styrelsen i annat sammanhang käft anledning att framhålla, utvecklingen gå i den riktning, att undantagen alltmera inskränkas.

Ett särskilt skäl, varför styrelsen anser olämpligt att en lagändring nu vidtages i anledning av det av de sakkunniga framlagda, till den frivilliga pensionsförsäkringen anslutna förslaget, är, fortsätter styrelsen, att styrelsen för närvarande kar under utredning, huruvida icke grunderna för pensionsförsäkringslagens bestämmelser om den frivilliga försäkringen borde omläggas. Styrelsen kar även i underdånig skrivelse den 18 mars 1916 anhållit om bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga personer för att biträda styrelsen vid verkställande av utredning ock utarbetande av förslag rörande en sådan omläggning. Av skrivelsen framgår, att styrelsen tänkt sig att härvid jämväl borde undersökas, huruvida icke den frivilliga försäkringen kunde så anordnas, att den lämpade sig för pensionering icke blott av vissa statstjänare utan även av löntagare i kommuns eller enskild tjänst. Styrelsen hoppas, att berörda utredning icke skall behöva taga längre tid, än att eventuellt förslag till ändring av bestämmelserna om den frivilliga försäkringen skulle kunna föreläggas 1917 års riksdag.

Beträffande förslaget att även de från pensionskassorna utgående pensionsbeloppen skola utbetalas genom pensionsstyrelsens försorg jämlikt bestämmelserna i pensionsförsäkringslagen säger styrelsen, att detta givetvis kommer att öka och försvåra styrelsens arbete samt förorsaka ökade administrationskostnader. Härjämte får man räkna med att där-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

igenom årsräkenskapernas avslutande samt uträkning av landstingens och kommunernas bidrag till pensionstillägg och understöd komma att fördröjas. Det synes styrelsen därför vara lämpligast, att de ifrågavarande pensionerna tillsvidare icke utbetalas genom pensionsstyrelsens försorg. Däremot skulle denna fråga kunna närmare övervägas i samband med utredningen angående den frivilliga försäkringen.

De sakkunnigas senaste förslag innebär, såsom framgår av det föregående, att om en befattningshavare utan att hava förvärvat pensionsrätt enligt de ifrågasatta bestämmelserna avgår från sin tjänst, skola de av honom erlagda avgifterna inbetalas till pensionsstyrelsen för att bereda honom en mot dessa avgifter svarande pension. För genomförande av denna anordning hava de sakkunniga föreslagit ändring i pensionsförsäkringslagen, som enligt sin nuvarande lydelse endast medger årliga inbetalningar till visst begränsat belopp. Förslaget förutsätter, att de befattningshavare, som pensioneringen skulle omfatta, skola vara befriade från att erlägga de obligatoriska avgifterna till folkpensionsfonden.

Mot detta förslag har statskontoret förklarat sig icke hava något att erinra, men däremot har pensionsstyrelsen, såsom framgår av det föregående, huvudsakligen anmärkt mot förslaget dels att härigenom de ifrågavarande befattningshavarna skulle erhålla en mindre lämplig undantagsställning inom den allmänna folkpensioneringen, dels att det vore olämpligt att företaga en ändring av pensionsförsäkringslagen i viss riktning, då styrelsen hade under utredning, huruvida icke grunderna för nämnda lags bestämmelser om den frivilliga pensioneringen borde omläggas, varom förslag inom en nära framtid kunde förväntas. .

1 avseende å de av pensionsstyrelsen framförda erinringarna mot de sakkunnigas senaste förslag vill jag framhålla, att frågan nu kommit i ett annat läge genom pensionsstyrelsens i underdånig skrivelse den 7 november 1916 framlagda förslag till ändrad lydelse av 7 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. Under förutsättning av riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts i huvudsaklig överensstämmelse med pensionsstyrelsens förslag framlagda proposition i ämnet (nr 77) kan den frivilliga pensioneringen enligt 34 § i nämnda lag i dess sålunda föreslagna lydelse ordnas i full överensstämmelse med vad de sakkunniga åsyftat genom berörda av dem föreslagna nya bestämmelse i samma lag. Åven den av Kungl. Maj:t föreslagna ändrade lydelsen av 7 § motsvarar till sin innebörd i huvudsak den av de sakkunniga föreslagna tilläggsbestämmelsen till samma paragraf.

Departements-

chefen.

36 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

På grund härav anser jag mig kunna förorda den av 1915 års sakkunniga föreslagna anordningen för den ifrågasatta pensioneringens kombinering med den allmänna pensionsförsäkringen.

Denna anordning förutsätter emellertid, att då för en befattningshavare inträtt förpliktelse att erlägga avgift till pensionskassan, han skall vara befriad från den obligatoriska avgiften till folkpensionsfonden. Jämväl i denna punkt har pensionsstyrelsen gjort erinringar, under framhållande att avgiftsbefrielse icke plägar medgivas för extra personal och att det vore olämpligt att utvidga kretsen av de sålunda från avgiftsplikt undantagna.

Om också skäl kunna finnas, som tala för denna av pensionsstyrelsen intagna ståndpunkt, vill jag framhålla, att då den ordinarie statsanställda personalen undantagits från folkpensioneringen uppenbarligen av det skäl, att på annat sätt genom statens försorg blivit sörjt för denna personals pensionering, samt den nu ifrågasatta pensioneringen avser att giva den extra personalen ungefär enahanda ställning i detta hänseende som den ordinarie personalen, samma skäl föreligga för den extra som för den ordinarie personalens befrielse från de obligatoriska avgifterna till den allmänna folkpensioneringen.

Vad slutligen angår de av pensionsstyrelsen uttalade betänkligheterna mot förslaget att styrelsen .skulle övertaga bestyret med utbetalningen av de från respektive pensionskassor utgående pensioner, vill jag framhålla, att järnvägsstyrelsen uttalat sig för att dessa pensioner bordS kunna utbetalas genom försorg av det verk, som förvaltade vederbörande pensionskassa. Under sådana förhållanden synes mig den senare anordningen åtminstone tills vidare vara att föredraga.

«

Beträffande det av de sakkunniga föreslagna sättet att lösa pensionsfrågan i sådana fall, då en befattningshavare antingen med bibehållande av sin tjänsteställning såsom extra övergår från ett verk till ett annat eller ock erhåller ordinarie statstjänst, yttrar statskontoret följande:

»De sakkunniga hava föreslagit, att pension enligt den föreslagna nya paragrafen i pensionsförsäkringslagen skall räknas såsom del av pensionen från kassa, varom nu är fråga. Om ock mot formuleringen av denna bestämmelse synes kunna göras befogad anmärkning, torde dock mot bestämmelsens innebörd icke vara något att erinra vid det förhållande, att enligt de föreslagna bestämmelserna kassapensionen grundar sig på tjänsteårsberäkning även för tid, som tages i beräkning enligt den nya bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen genom att därunder erlagda avgifter tillgodoräknats. I sammanhang härmed har framlagts förslag till en ny paragraf i den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

civila pensionslagen, enligt vilken även pension, som skulle tillkomma pensionstagaren enligt den föreslagna nya paragrafen i pensionsförsäkringslagen, borde räknas såsom del av honom tillkommande pension enligt den civila pensionslagen. Beträffande detta tillägg, som enligt sakkunnigas motivering föreslagits under förutsättning att de tjänsteår, som tillbragts i extra befattning, varom nu är fråga, få tillgodoräknas för pension enligt den civila pensionslagen, må emellertid framhållas, att då pension enligt den nya paragrafen i pensionsförsäkringslagen, även om därvid endast de av den extra befattningshavaren själv erlagda avgifter honom tillgodoräknats, väl får anses vara att hänföra till pension för statstjänst, de år, som för denna pension genom erlagda avgifter tillgodoräknats pensionstagaren, icke må mot stadgandet i sista stycket av 17 § i den civila pensionslagen ånyo räknas honom till godo för pension enligt sistnämnda lag. Vid sådant förhållande synes det enligt statskontorets uppfattning i stället bliva fråga om förening av två pensioner och då torde böra tagas i övervägande, huruvida de härom i § 16 av den civila pensionslagen meddelade bestämmelserna böra utan ändring bliva tillämpliga å sådan förening, där den ena pensionen utgår enligt den nya paragrafen i pensionsförsäkringslagen. De sakkunniga lära med sitt förslag i nu förevarande avseende hava åsyftat, att de båda pensionerna skulle tillsammans utgöra det belopp, som efter beräkning av tjänstår för hela den i statstjänst tillbragta tiden skulle hava utgått enligt den civila pensionslagen, därest någon förening av pensioner icke förekommit, eller med andra ord att pensionen enligt sistnämnda lag, beräknad efter alla tjänstår i statstjänst, skulle minskas med beloppet av den pension, som tillkommer vederbörande enligt den nya paragrafen i pensionförsäkringslagen. För vinnande av detta syftemål, som även enligt statskontorets mening bör eftersträvas, torde böra ej mindre i 16 § av den civila pensionslagen införas en bestämmelse därom, att pension enligt samma lag skall vid förening med pension enligt den nya paragrafen i pensionsförsäkringslagen minskas endast med belopp, motsvarande sistnämnda pension, än även i 17 § av den civila pensionslagen stadgas, att tid, varunder rätt till pension enligt den nya paragrafen i pensionsförsäkringslagen grundlagts, likväl må tillgodoräknas såsom tjänstår för pension enligt den civila pensionslagen.»

Såsom framgår av statskontorets anförda uttalande, har statskontoret beträffande sådana fall, då en befattningshavare är berättigad till pension dels på grund av till folkpensionsfonden inbetalda avgifter dels ock enligt den civila pensionslagen, betraktat den förstnämnda pensionsrätten såsom rätt till en självständig pension för statstjänst och så-

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

lunda ansett, att här förelåge ett fall av förening av pensioner. Det synes mig dock, att frågan löses på ett enklare sätt med tillämpning av den av de sakkunniga förordade uppfattningen, enligt vilken i förevarande fall den pension, som grundar sig på statstjänst i såväl extra som ordinarie befattning, betraktas såsom en enhetlig pension, oavsett att pensionen bekostas från olika håll. I överensstämmelse med denna uppfattning skulle man kunna säga, ätt den till folkpensionsfonden gjorda inbetalningen utgör en kapitalplacering, vartill hänsyn skall i förekommande fall tagas, då en befattningshavare, för vilken en dylik inbetalning gjorts, framdeles skall pensioneras på grund av innehavande ordinarie statstjänst. Efter att hava i ämnet rådgjort med chefen för finansdepartementet finner jag därför lämpligast, att ett tillägg fogas till 7 § i den civila pensionslagen av huvudsakligen den innebörd, som de sakkunniga förordat; och kommer, enligt vad jag inhämtat, förslag till sådan ändring att senare på finansdepartementets föredragning underställas Kungl. Maj:t.

Syftet med denna ändring är ju, såsom framgår av det förut anförda, att förebygga, att åt en i förtid avgången delägare i kassan, som sedermera erhåller ordinarie befattning, gives en oberättigad förmån i pensionshänseende. Då ju i regeln en civil tjänsteinnehavare får i pensionshänseende räkna sig till godo även sin tjänstetid i icke ordinarie statstjänst, har han ju i många fall nytta av den tid han varit delägare i pensionskassan.

Emellertid råder, såsom också i det föregående blivit antytt, ett särskilt förhållande härutinnan beträffande ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar, vilka i pensionshänseende endast få tillgodoräkna sig tiden för anställning i ordinarie statstjänst.

Då det förefaller mindre tilltalande att giva dessa befattningshavare en sämre ställning i det ifrågasatta pensioneringssystemet än övriga statstjänare, synes mig billigheten kräva, att ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar erhålla rätt att vid beräkning av tjänstår i pensionshänseende tillgodoräkna sig även den tid, de varit delägare i någon av de ifrågasatta pensionskassorna. Härför kräves emellertid en ändring i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar; och har jag alltså för avsikt att nu framlägga förslag till dylik ändring.

Såsom av de sakkunniga påvisats, medför emellertid en dylik ändring av 1910 års pensionslag även behovet att i samma lag införa ett tillägg av samma innehåll som det till införande i den civila pensionslagen föreslagna.

I fråga om pensionernas och pensionsavgifternas storlek, pensionsrätter inträde samt pensionsålder innebär de sakkunnigas förslag av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

år 1916 inga väsentliga principiella avvikelser från det tidigare förslaget. Jag övergår härmed till en redogörelse för förslaget i berörda avseenden.

Då för den ordinarie järn vägspersonalen pensionen är bestämd till 70 % av avlöningen, finna de sakkunniga lämpligt, att samma pensionsbelopp fastställes för de extra ordinarie järnvägsmännen. Av den ordinarie personalens pension beräknas Vs utgöra statspension och Vs avgiftspension, och föreslå sakkunniga samma fördelning för de extra ordinarie.

Under framhållande, att enligt 1913 års proposition vissa maximipensioner finnas fastställda för olika kategorier av befattningshavare, uttala de sakkunniga, att om denna anordning skulle bibehållas, borde enligt deras förslag maximipensionerna för e. o. tjänstemän motsvara 70 % av de för närvarande enligt av järnvägsstyrelsen utfärdade allmänna bestämmelser gällande högsta slutavlöningarna för respektive befattningar å de orter, där avlöningarna äro lägst. Emellertid hava sakkunniga kommit till den uppfattning, att ingen fördel är att vinna genom att begränsa pensionsbeloppen på sådant sätt, detta särskilt med hänsyn till sakkunnigas förslag att tjänstemännen skola genom egna i förhållande till avlöningen bestämda avgifter gälda en tredjedel av kostnaden för sin pension. Härigenom blir nämligen eu följd, att om avlöningarna väsentligt höjas och avgifterna sålunda ökas, personalen kan göra gällande skäliga anspråk på att maximipensionerna höjas, enär i motsatt fall personalen icke skulle vinna en mot ökade avgifter svarande förmån. Den ifrågasatta anordningen skulle sålunda medföra, att statsmakterna, så snart avlöningarna blivit av järnvägsstyrelsen ökade för någon eller några kategorier av den extra ordinarie personalen, komme att besväras med framställningar om motsvarande höjning av maximipensionen, vilka framställningar svårligen kunde tillbakavisas. I anledning härav hava de sakkunniga i sitt förslag till pensionsbestämmelser, i vad angår extra ordinarie personal vid statens trafikerade järnvägar, uteslutit föreskrifter om maximipensioner.

Pensionsbelopp. Sakkunniga. a) För

extraordinarie tjänstemän vid statens trafikerade järnvägar.

I fråga om pensionsbeloppet för verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar och telegrafverket samt extra linjearbetare vid sistnämnda verk framhålla sakkunniga till en början, att då såväl enligt linjearbetare. de för den ordinarie personalen gällande bestämmelserna som enligt de av sakkunniga nu för den extra ordinarie personalen föreslagna pensionen utgör viss procent av avlöningen, det kunde synas rimligt att till grund för pensionens beräkning lägga arbetarens hela avlöning och sålunda taga hänsyn såväl till hans efter timlönen beräknade

b) För verkstads-, förråds- och

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

•

inkomst som till den förtjänst på grund av ackordsarbete, som i stor omfattning åtnjutes av personalen vid statens järnvägars och telegrafverkets verkstäder. Såsom järnvägsstyrelsen påpekat (se sid. 9 bär ovan), är emellertid inkomsten på ackordsarbete i ännu högre grad än timlönen beroende på tillfälliga omständigheter och sålunda ännu mera växlande än den senare, vilken omständighet gör .det mindre lämpligt att lägga nämnda inkomst till grund för pensionens beräkning. Av denna anledning finna sakkunniga det å ena sidan riktigt, att man såsom i Kungl. Maj:ts förslag av år 1913 vid pensionens beräknande utgår från vederbörandes tim- eller dagavlöning och icke från hans inkomst på grund av ackordsarbete, men hålla sakkunniga dock å andra sidan före, att man vid val av formel för pensionens beräkning ur tim- eller daglönen bör taga viss hänsyn till omförmälda inkomst.

I fråga om timlönens beräkning finna sakkunniga sig även böra godkänna den i Kungl. Maj:ts nyssnämnda förslag intagna regeln, att timlönen, allt efter den ort, där vederbörande är placerad, skall i förekommande fall nedsättas med ett belopp, som enligt av järnvägsstyrelsen fastställda grunder utgör skillnaden mellan minimilönen å placeringsorten, å ena, samt minimilönen å den ort, där minimilönen är lägst, å andra sidan. Några motsvarande bestämmelser beträffande olika minimilöner å olika orter finnas icke för telegrafverkets personal, beroende därpå att telegrafverket endast har en verkstad, belägen vid Nynäshamn, men anse sakkunniga sig kunna utgå därifrån, att om den ifrågasatta pensioneringen kommer till stånd enligt deras förslag, telegrafstyrelsen kommer att utfärda föreskrifter i sådan riktning, att likformighet i förevarande avseende vinnes emellan statens järnvägårs och telegrafverkets personal. Beträffande de skäl, som tala för det nu omhandlade beräkningssättet, hänvisa sakkunniga till järnvägsstyrelsens i den nådiga propositionen intagna yttrande härutinnan (se sid. 9 här ovan).

Vidare erinra sakkunniga, att enligt Kungl. Maj:ts förslag ålderspensionen för verkstads- och förrådsarbetare skulle utgå med belopp, som ungefär motsvarar 47 % av arbetarens årsinkomst, beräknad efter 2,900 timmars arbetstid och den honom tillkommande timlönen, reducerad i förekommande fall i enlighet med nyssnämnda grunder. Ålderspensionen skulle dock minst vara 430 kronor och högst 850 kronor för verkstadsoch förrådsarbetare, som äro yrkesutbildade hantverkare, samt 650 kronor för övriga. I övrigt erinras om att, då pensionen föreslogs till 47 % av den beräknade årsinkomsten, detta motiverades därmed, att statspensionen till ordinarie tjänstemän beräknas vara */s av 70 % av avlöningen. Statskontoret föreslog, att ålderspensionerna skulle utan hänsyn till avlöningen bestämmas till vissa belopp för särskilda grupper

Kung!,. May.ts Nåd. Proposition Nr 222. 41

av personal, varvid verkstads- ock förrådsarbetare, som vore yrkesutbildade hantverkare, skulle erhålla 675 kronor, övriga 475 kronor. I telegrafstyrelsens utlåtande den 18 februari 1913 föreslås en ålderspension av 600 kronor för linje- och förrådsarbetare samt manliga verkstadsarbetare och av 400 kronor för den kvinnliga verkstadspersonalen.

Sakkunniga anföra härefter beträffande förevarande fråga följande.

»Då det onekligen skulle i hög grad förenkla den ifrågasatta pensioneringen, därest, på sätt statskontoret och telegrafstyrelsen föreslagit, statspensionen kunde fastställas till vissa belopp, som hänföra sig icke till avlöningen utan till särskilda grupper inom personalen, hava vi tagit under övervägande olika utvägar för en lösning av pensionsfrågan i dylik riktning. Efter en ingående undersökning, som huvudsakligen avsett förhållandena vid statens järnvägars verkstäder, där en mängd olika fack äro företrädda bland personalen och sålunda avlöningarna växla i hög grad, hava vi emellertid kommit till samma uppfattning i det föreliggande spörsmålet som järnvägsstyrelsen, nämligen att en anordning av nu ifrågasatt slag skulle kunna medföra alltför stort missförhållande mellan en befattningshavares avlöning samt den pension, som enligt berörda system skulle tillkomma honom. Men icke nog härmed, utan även uppenbar orättvisa skulle kunna uppkomma till följd av en dylik anordning så till vida, att en befattningshavare med högre avlöning än en annan kunde under i övrigt lika förhållanden bliva tilldelad en lägre pension än denne senare. Anledningen härtill är den, att timlönerna även inom samma fack förete avsevärda olikheter, vilket förhållande beror på olika yrkesskicklighet. Sålunda inträffar icke sällan, att inom ett fack, vars utövare tillhör gruppen yrkesutbildade hantverkare, en arbetare har lägre timlön än en arbetare med lika tjänstetid inom gruppen icke yrkesutbildade. Enligt statskontorets förslag skulle den förre erhålla icke oväsentligt högre pension än den senare, vilket väl förefaller föga tilltalande.

Av det föregående framgår alltså, att vi ansluta oss till den i Kungl. Maj:ts proposition uttalade grundsatsen, att statspensionen bör bestämmas av vederbörandes timlön. Likaledes finna vi det riktigt att statens kostnad för nu ifrågavarande personals pensionering blir ungefär densamma som om personalen varit ordinarie. Vid tillämpningen av dessa principer skiljer sig emellertid vårt förslag från Kungl. Maj:ts proposition.

Enligt denna proposition var statspensionen i stort sett proportionell mot timlönen. För timlöner, som äro lägre än 30 öre, voro pensionsbeloppen proportionsvis högre, beroende därpå att ett minimum av pension fastställts, nämligen 430 kronor. För de högsta timlönerna voro

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 183 höft. (Nr 222.) 6

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

pensionsbeloppen proportionsvis lägre, därför att ett maximum av 850 kronor stadgats. Pensionen steg icke jämt med timlönen utan språngvis, i det en höjning av timlönen med ett öre kunde medföra en höjning av pensionen med 40 å 50 kronor. Det synes oss önskvärt, att timlönens inflytande på pensionen blir mindre. Å ena sidan bliva de mot den lägre timlönen svarande pensionerna eljest alltför små; och detta förhållande blir så mycket beklagligare, som de lägre timlönerna förekomma mest i de yngre årsklasserna, vilken omständighet medför, att genom fastställande av en pensionsskala, där pensionen är proportionell mot ^timlönen, särskilt sjuk- och invalidpensionerna bliva avknappade. A andra sidan är det icke ovanligt, att arbetare inom ett visst fack erhålla en hög timlön av den anledning, att deras arbete icke är av det slag, att ackord där lämpligen kan förekomma. Den högre timlönen är i detta fall avsedd att ersätta den minskning i inkomst, vederbörande får vidkännas därigenom att han icke blir satt i tillfälle att förtjäna på ackordsarbete. I ett dylikt fall komme ju den med högre timlön avlönade arbetaren att i pensionshänseende obehörigen gynnas i förhållande till en måhända lika yrkesskicklig kamrat, som innehar lägre timlön därför att hans arbete i vidsträckt grad kan utföras på ackord. Åven eljest förekomma nog ej sällan ojämnheter i timlönen, vilka ej äro betingade av högre yrkesskicklighet och därför ej borde hava inflytande på statspensionen.

Av dessa skäl hava vi föreslagit en sådan utjämning av statspensionens belopp för olika timlöner, att när timlönen varierar från 25 öre till 55 öre, varierar statspensionen jämt från 450 till 750 kronor; och att när timlönen blir högre än 55 öre, statspensionen dock icke stiger.

Vid val av formel för bestämmande av pensionens förhållande till timlönen inom dessa gränser hava vi, såsom ovan nämnts, ansett oss böra taga hänsyn till det förut omförmälda förhållandet, att ifrågavarande arbetare i ganska stor utsträckning arbeta på ackord och därigenom förskaffa sig en årsinkomst, som kan ej oväsentligt överstiga den, som svarar mot deras timlön. Om också, såsom vi ovan framhållit, det icke kan anses lämpligt att vid bestämmande av statspensionen utgå från arbetarens årsinkomst, ackordsvinsten inberäknad, synes det oss å andra sidan rimligt, att sagda vinst får i viss mån inverka på pensionsskalan. Enligt vad vi från vederbörande verkstadsbefäl inhämtat, kan ackordsförtjänsten lågt räknat i genomsnitt uppskattas till 20 % av den inkomst, som svarar mot timlönen.))

Sakkunniga hänvisa i förevarande avseende till följande av dem uppgjorda tabell:

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

43 Beträffande denna tabell anföra sakkunniga följande.

I kolumn 4 hava avgivits de belopp, som utgöra 47 % av den årsinkomst, som svarar mot timlönen (kol. 1). Beloppen i kolumn 5 äro 20 % högre än beloppen i kol. 4 och äro alltså 47 % av den årsinkomst, som svarar mot timlönen och en ackordsförtjänst på 20 %. För en arbetare, som icke bär någon ackordsförtjänst, skulle alltså statspensionen bestämmas till de belopp, som angivas i kol. 4, därest den skulle utgöra samma del av hans årsinkomst som eu ordinarie befattningshavares statspension. För eu arbetare, som arbetar på ackord, skulle under samma förutsättning statspensionen bestämmas till de i kol. 5 angivna beloppen.

Vid övervägande av dessa förhållanden har det synts sakkunniga riktigt att välja en sådan skala för statspensionerna, att dessa komma att ligga mellan de i kol. 4 och 5 angivna beloppen. Undantag härifrån synas, av förut angivna skäl, endast böra göras ifråga om pensioner, som svara mot de lägsta eller de högsta timlönerna.

Efter åtskilliga försök att finna en tillfredsställande lösning hava sakkunniga slutligen stannat för följande formel för statspensionens bestämmande:

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

»Statspensionen motsvarar ett belopp, som med 200 kronor överstiger 1,000 gånger medeltalet av de timlöner, efter vilka befattningshavarens avgifter beräknats under de senast förflutna fem åren, dock högst 750 kronor.»

Kol. 2 i tabellen anger statspensionens belopp enligt sakkunnigas förslag.

För jämförelses skull anföras i kol. 3 pensionsbeloppen enligt Kungl. Maj:ts till 1913 års riksdag framlagda förslag.

I detta sammanhang anföra sakkunniga följande angående de timlöner, som de nu anställda arbetarna vid järnvägen åtnjuta. Om man beräknar medeltalet av de timlöner, — reducerade i förekommande fall på sätt i Kungl. Maj:ts förslag bestämts — som arbetare tillhörande en viss åldersklass åtnjuta, finner man, att denna medeltimlön växer ganska, jämt från inträdesåldern till åldern 49 år; vid medelinträdesåldern (26 år) är den 28 öre och vid den sistnämnda åldern 44 öre. För de högre åldersklasserna är medeltimlönen ungefär densamma som vid 49 år eller något lägre. Om denna löneskala bleve oförändrad under de närmaste 35 åren, skulle alltså de arbetare, som då pensionerades vid uppnådd pensionsålder, få en statspension av i medeltal 640 kronor. För telegrafarbetarna finner man på liknande sätt och under samma förutsättningar, att statspensionen i medeltal blir 670 kronor.

Vad härefter angår frågan om avgiftspensionen, så är det uppenbart, yttra sakkunniga vidare, att man vid dess bestämmande icke såsom ifråga om statspensionen behöver avväga densamma, så att den icke överstiger den avgiftspension, som tillkommer de ordinarie befattningshavarna. Avgiftspensionen bekostas nämligen av arbetarna själva genom deras avgifter. Då nu enligt sakkunnigas förslag statspensionen bestämts på ett sätt, som för de arbetare, vilka hava ingen eller obetydlig ackordsförtjänst, innebär en större fördel än för ordinarie med samma inkomst, så synes det lämpligt att av dessa arbetare fordra högre avgifter, än som motsvarar den avgiftspension, vilken den ordinarie personalen med samma inkomst beräknas bestrida med sina avgifter. Härigenom vinnes, att de i allt fall små totalpensionerna så långt som möjligt förbättras. Sakkunniga föreslå för den skull, att avgiftspensionen skall vara 800 gånger timlönen. Detta belopp har bestämts på följande sätt. Efter beräkning av 2,900 arbetstimmar är årsinkomsten lika med 2,900 timlöner; genom ackordsförtjänster beräknas inkomsten höjas med 20 procent eller till 3,480 timlöner; 23 procent därav är 800,4 timlöner.

I följande av de sakkunniga uppgjorda tabell angivas för olika timlöner de föreslagna beloppen av statspension, avgiftspension och total-

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

pension. Sakkunniga anmärka i detta sammanhang, att om den nuvarande löneskalan för järnvägens arbetare bleve oförändrad i 35 år, komme totalpensionen för arbetare, som därefter uppnår pensionsåldern, att i medeltal bliva 992 kronor. För telegrafarbetare är detta medeltal 1,046 kronor.

För tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader bava sakkunniga jämväl föreslagit en högsta pension av 70 % av avlöningen, men har beträffande dessa tjänstebavare angivits ett visst maximum för varje tjänst. Härigenom -hava de sakkunniga velat förebygga, att järnvägsbyggnadens å extra stat anställda tjänstemän skulle erhålla högre pensioner än närmast motsvarande ordinarie tjänstemän vid statens trafikerade järnvägar, vilket eljest skulle kunna inträffa, enär avlöningarna för de förra tjänstemännen äro högre än för de senare.

Vid bestämmande av pensioner för vattenfallsverkets personal hava sakkunniga indelat befattningshavarna i tre grupper.

Den första gruppen omfattar dem, som innehava befattning med motsvarighet å ordinarie stat; pensionen har i detta fall satts lika med den motsvarande ordinarie befattningens.

Den andra gruppen omfattar vissa angivna befattningar utan dylik motsvarighet, för vilka pensionen skulle utgöra två tredjedelar av avlöningen med begränsning till vissa angivna maxima. Såsom skäl för att i senare fallet föreslagits två tredjedelar och icke, såsom i fråga om järn vägspersonalen, 70 % av avlöningen hava sakkunniga anfört, att enahanda förhållande äger rum enligt den för vattenfallsverkets ordinarie personal gällande civila pensionslagen beträffande sådana befattningar, vilkas avlöming icke är uppdelad i lön och tjänstgöringspenningar och

c) För tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader samt personal vid statens vattenfallsverk.

Statskontor et.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

för vilka ej särskilt pensionsunderlag fastställts. Under framhållande, att de föreslagna maxima i allmänhet äro mindre än vad som föreslagits för motsvarande befattningar vid statens järnvägar, beroende därpå, att pensionsunderlagen för de ordinarie befattningarna vid vattenfallsverket äro lägre än vid järnvägen, anmärka de sakkunniga, att då de såvitt möjligt sökt uppställa lika pensionsbestämmelser för båda verken, nämnda olikhet tett sig som ett missförhållande.

För den tredje gruppen av nu ifrågavarande personal, som omfattar övriga befattningshavare, hava pensionerna föreslagits såsom för statens järnvägars och telegrafverkets arbetare.

Statskontoret har såsom en allmän anmärkning mot de föreslagna pensionsbestämmelserna förklarat sig icke kunna underlåta att finna, att dessa i väsentliga delar sakna den önskvärda enkelhet, som skulle möjliggöra för en var av kassornas delägare att själv kunna beräkna vad honom i pension tillkommer. I detta avseende anser statskontoret ett bestämt företräde böra tillerkännas det förslag till pensionering av extra tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar, som av statskontoret framlades i underdånigt utlåtande av den 29 augusti 1912. Ett liknande förslag har, enligt vad statskontoret erinrar, av telegrafstyrelsen förordats lör pensionering av den extra personalen vid telegrafverket. Enligt dessa förslag skulle pensionerna utgå med vissa bestämda belopp för särskilda grupper inom personalen. De anmärkta olägenheterna — särskilt den ojämnhet, som skulle uppstå vid jämförelse mellan pension och avlöning — skulle enligt statskontorets 'förmenande nu, då man vill göra gällande att även extra personal oaktat dess mindre fasta- anställning bör med egna avgifter bidraga till sin pensionering, kunna i väsentlig mån reduceras genom att jämte de föreslagna gruppvis bestämda statspensionerna införa avgiftspensioner, bestämda i i förhållande till avlöningen. Huruvida en sådan utväg att lösa frågan varit föremål för undersökning, framgår icke, säger statskontoret, av de remitterade handlingarna.

Vidare anser sig statskontoret icke heller kunna underlåta att fästa uppmärksamheten därpå, att de pensionsbelopp, som enligt föreliggande förslag skulle komma att utgå särskilt till arbetare med hög timlön, äro jämförelsevis så stora, att de i många fall överstiga vad ordinarie tjänsteinnehavare på andra områden i sådant avseende kunna enligt nu gällande bestämmelser påräkna; exempelvis gäller detta vissa lägre tjänstemän vid fångvården, lotsverket, tullverket och skogsstaten. Det synes statskontoret alltså kunna antagas såsom säkert att, om föreliggande pen-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

sionsbestämmelser godkännas, icke blott motsvarande personal vid statens övriga verkstäder — såsom vid arméns verkstäder och ammunitionsfabriker, flottans varv, myntverkets verkstad m. m. — måste förses med ungefär liknande förmån, utan även stora grupper av ordinarie tjänstehavare med fog kunna påkalla förbättring i sin pensionering. Då pensioneringen nu synes avsedd att ordnas även för arbetarpersonal efter dess avlöning, ehuru denna måste vara mer eller mindre beroende av konjunkturerna på arbetsmarknaden, framhåller statskontoret, att avlöningens nuvarande storlek måhända avpassats i någon mån just med hänsyn därtill att pensionsrätt saknats.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden och då de pensioneringsgrunder, som av de sakkunniga föreslagits, delvis icke överensstämma med hittills godkända grunder för pensionering av befattningshavare i statens tjänst, och särskilt med avseende å sambandet med pensionering enligt pensionsförsäkringslagen jämte därmed sammanhängande frågor om tjänstårsberäkning och förening av pensioner vid övergång till annan statstjänst från befattning, varom nu är fråga, svårligen kunna till sin räckvidd och sina konsekvenser fullt överskådas utan en ingående undersökning, vartill den knappa tiden icke lämnat statskontoret tillfälle, anser statskontoret vissa betänkligheter förefinnas mot ärendets framläggande redan nu inför riksdagen.

I fråga om pensionernas belopp för personal i tjänstemannaställning Departemenuär de sakkunnigas förslag byggt på den principen, att denna personal chefenbör i nämnda avseende vara i huvudsak likställd med motsvarande ordinarie personal. Emot denna princip synes mig ingen erinran vara att göra.

Principens tillämpning medför emellertid det av de sakkunniga påvisade förhållandet, att medan högsta pensionen för tjänstemännen vid statens järnvägar skulle, med den modifikation, som betingas därav att tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader i regeln äro högre avlönade än motsvarande ordinarie tjänstemän vid statens trafikerade järnvägar, utgöra 70 procent av avlöningen, komma tjänstemännen vid statens vattenfallsverk att endast erhålla en pension, ’som i förhållande till avlöningen ställer sig icke obetydligt lägre, beroende därpå att lagen om civila tjänstehavares rätt till pension är tillämplig å vattenfallsverkets ordinarie personal. Så länge den nämnda olikheten i pensionshänseende består mellan verkens ordinarie personal, är uppenbarligen härvid intet att åtgöra.

48 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

Vad åter angår arbetarna, skulle enligt det föreliggande förslaget likformiga bestämmelser i förevarande avseende bliva gällande vid samtliga tre verk, varom nu är fråga. Såsom de sakkunniga framhållit, göra sig vissa svårigheter gällande i fråga om sättet för bestämmande av pensionens förhållande till avlöningen för denna personal, beroende å ena sidan därpå, att enda utvägen härvidlag synes vara att taga timlönerna till utgångspunkt, medan man å andra sidan icke synes kunna lämna ur räkningen den ökade inkomst, som flertalet arbetare kunna bereda sig genom arbete å ackord. Den av de sakkunniga föreslagna formeln för pensionens beräkning synes mig på ett lämpligt sätt tillgodose de synpunkter, som härvidlag böra göra sig gällande. Åven i fråga om pensionsbeloppen för arbetarna har naturligen hänsyn tagits till de för den ordinarie personalen utgående pensioner. Till upplysning härutinnan vill jag framhålla, att beträffande de största arbetargrupperna, nämligen de vid statens järnvägar och telegrafverket anställda, ålderspensionen enligt de föreslagna bestämmelserna kommer att enligt sakkunnigas beräkning utgöra i medeltal, för järnvägens arbetare 992 kronor och för telegrafverkets arbetare 1,046 kronor, under det att motsvarande belopp för ordinarie personal i lägsta avlöningsgruppen vid de bägge verken utgöra respektive 958 och 1,000 kronor. För de nyligen å statens järnvägars ordinarie stat uppförda befattningshavarna lokomotivreparatörer och vagnreparatörer, vilka i vissa avseenden kunna jämföras med yrkesskickliga verkstadsarbetare, är ålderspensionen 1,260 respektive 1,159 kronor. Då man betänker, att inom ifrågavarande arbetargrupper finnes personal med hög yrkesutbildning, synes det förhållande, som framgår av den gjorda jämförelsen, icke giva anledning till erinran.

Onekligen hade det varit önskvärt, om, såsom statskontoret framhållit, reglerna för pensionernas beräkning särskilt vad angår arbetarna hade kunnat göras enklare än de nu föreslagna. Den av de sakkunniga förebragta utredningen synes mig dock tillräckligt klart giva vid handen, att det icke rättvisligen låter sig göra — även sedan man numera övergått till ett system, innefattande avgiftsplikt — att bestämma statspensionen på sätt statskontoret ifrågasatt, d. v. s. med vissa belopp för särskilda grupper bland personalen, oaktat en dylik anordning från enkelhetens synpunkt givetvis vore att föredraga.

Statskontoret har uttalat betänkligheter i fråga om pensionernas belopp särskilt med hänsyn till konsekvenserna i avseende å annan statsanställd personal. Då emellertid vid förslagets uppgörande tillsetts, att den nu ifrågavarande personalen icke erhåller högre pensioner än motsvarande ordinarie personal inom respektive verk, samt de personalgrup-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

49-

*

per, som pensioneringen är avsedd att omfatta, i allmänhet äro anställda under former, som i flere avseenden likna dem, som gälla för den ordinarie personalen, synes det mig icke obilligt att de jämväl i pensionshänseende bliva i viss mån likställda.

Förut bar anmärkts, att sakkunniga ansett pensionsavgifterna böra avvägas så att de motsvara kostnaden för avgiftspensionen.

I fråga om extra ordinarie tjänstemän med månadsavlöning vid statens trafikerade järnvägar bava sakkunniga i 1914 års betänkande anfört, att de vid beräkning av avgifterna ansett sig kunna med stöd av gällande lönebestämmelser antaga, att lönen i medeltal stiger med tjänstetiden enligt en viss skala, i följd varav avgiften kunnat bestämmas till 3,5 % av avlöningen.

I 1916 års förslag bava sakkunniga, med hänsyn därtill att förslaget i olikhet mot 1914 års förslag omfattar ett jämförelsevis stort antal tjänstemän och däribland även sådana med höga pensionsunderlag, ansett nödigt att för tjänstemännen bestämma avgifterna i förhållande till pensionsunderlagen efter en stigande skala, såsom fallet är med de ordinarie järnvägsmännens avgifter. Skalan har, säga sakkunniga, uppgjorts i nära anslutning till den för sistnämnda personal gällande, dock med iakttagande av att avgiften för e. o. tjänstemän bestämts till lägst 5 % av pensionsunderlaget (motsvarande 3,5 % av avlöningen.) Anledningen till denna särbestämmelse är att de e. o. tjänstemännen icke skola erlägga avgifter före fyllda 30 år.

Beträffande den övriga personalen, d. v. s. arbetare med tim- eller dagavlöning, bava sakkunniga ansett lämpligt att uppdela avgiften i en grundavgift, som beror av vederbörandes timlön vid den första avgiftens erläggande, samt tilläggsavgifter, som börja att erläggas, när löneförhöjningen inträder, och som bero av timlönens ökning samt av vederbörandes tjänsteklder vid tidpunkten för löneförhöjningen. Om t. ex. en verkstadsarbetare antagits i tjänst med en i förekommande fall enligt förut omförmälda grunder reducerad timlön av 30 öre, skall han enligt § 7 i de föreslagna bestämmelserna per månad erlägga en grundavgift, motsvarande 7 gånger timlönen eller 2 kronor 10 öre. Ökas hans timlön efter tre års tjänstetid med 3 öre, skall han erlägga en tilläggsavgift motsvarande 8 gånger nämnda ökning eller 24 öre, vadan sålunda hela månadsavgiften kommer att utgöra 2 kronor 34 öre; stiger timlönen efter fyra år med ytterligare 4 öre, är motsvarande tilläggsavgift 12 gånger detta belopp, vadan hela månadsavgiften blir 2 kronor 82 öre.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 183 käft. (Nr 222.) 7

Pensions-

avgifternas

belopp.

50 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Pensionsrättens inträde samt pensionsålder.

Sakkunniga.

Beträffande villkoren för erhållande av pension i fråga om tjänsteoch levnadsålder hava sakkunniga i 1914 års betänkande till en början erinrat, att järnvägsstyrelsen såsom ledande grundsats för sitt förslag härom liksom för övrigt beträffande den extra personalens pensionering över huvud taget uttalat, att i den mån skiljaktigheter icke betingas av den olika ställning, som intages av ordinarie personal, å ena, och nu ifrågavarande personal, å andra sidan, en viss likformighet jämväl i pensionshänseende bör råda mellan personal inom samma verk. I anslutning härtill uttala sakkunniga, att även de vore av den åsikten, att man måste tillse, att grunderna för den nu ifrågavarande pensioneringen icke bliva i väsentliga delar stridande mot vad som gäller för den ordinarie personalen.

Enligt lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar gäller såsom villkor för erhållande av såväl ålders- som sjukpension, bland annat, att befattningshavare innehar minst 10 tjänstår. För erhållande av full ålderspension erfordras minst 30 tjänstår. I § 7 av gällande nådiga avlöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket föreskrives likaledes en minimitjänstålder av 10 år för rätt att över huvud taget komma i åtnjutande av pension, men är här den för erhållande av full pension erforderliga tjänståldern fastställd till 35 tjänstår, varvid dock vederbörande, i motsats mot vad som gäller för statens järnvägars personal, är berättigad att tillgodoräkna sig anställningstiden i extra tjänst.

Under erinran att i Kungl. Maj:ts förslag av år 1913 minimitjänståldern för pensionsrättens inträde bestämts till 15 år samt den för erhållande av full pension erforderliga tjänstetiden fastställts till 35 år, anmärka sakkunniga vidare, hurusom järnvägsstyrelsen såsom skäl för en dylik anordning anfört, att medelåldern för anställning i ordinarie tjänst för de befattningshavare, som vore att likställa med nu ifrågavarande personal, kunde enligt statistisk utredning beräknas till omkring 26 år, under det att anställning i extra tjänst i de flesta fall skedde betydligt tidigare. Då nu för den ordinarie personalen ovannämnda minimitid, tio år, föregåtts av en längre tids anställning i icke ordinarie tjänst, samt, vad angår tjänstetiden före 21 års ålder, densamma icke syntes böra medräknas, bland annat av det skäl att så icke sker för den ordinarie personalen, eftersom antagning i ordinarie tjänst äger rum tidigast vid nämnda ålder, föreslog styrelsen dels att såsom villkor för att såväl pension på grund av viss uppnådd levnads- och tjänstålder (ålderspension) som sjukpension skulle ifrågakomma, måtte föreskrivas, att vederbörande skulle innehava minst 15 tjänstår, dels ock

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

att vid beräkning av tjänstålder tjänstetid före fyllda 21 år icke borde medräknas. I konsekvens härmed ansåg styrelsen böra föreskrivas, att för erhållande av högsta ålderspension erfordras en tjänsteålder av 35 år.

För egen del yttra sakkunniga i den föreliggande frågan följande:

»För såvitt man, vilket väl torde vara lämpligast, avser att åstadkomma likformiga bestämmelser i förevarande avseende för all den personal, som komme att beröras av den nu förevarande pensioneringen, göra sig vissa svårigheter gällande vid fastställande av fordringarna å såväl minimitjänstålder för pensionsrättens inträde som tjänstålder för erhållande av högsta ålderspensionen, beroende dels därpå att medelåldern vid första anställning är olika för extra ordinarie tjänstemän, å ena, samt verkstads- och förrådsarbetare, å andra sidan, dels på den ovan angivna skillnaden mellan de för den ordinarie personalen vid statens järnvägar gällande bestämmelserna om villkor för erhållande av högsta ålderspension, å ena, samt motsvarande bestämmelser för telegrafverkets ordinarie personal, å andra sidan.

För de extra ordinarie tjänstemännen vid statens järnvägar torde medelåldern vid första anställningen kunna bestämmas till omkring 22 år, under det att av oss anställda undersökningar giva vid handen, att verkstadspersonalens anställningsålder i medeltal måste sättas högre. För personalen i dess helhet befinnes medelinträdesåldern vara 26 år. Om man tar med i beräkningen endast dem, som anställts under de sista 10 åren, blir medelinträdesåldern 24 år.

Järnvägsstyrelsen torde, såsom framgår av det ovan sagda, hava vid framställande av sitt förslag i denna del huvudsakligen utgått från de för den extra ordinarie personalen gällande förhållanden.

Beträffande vår ståndpunkt till den föreliggande frågan vilja vi, vad först angår minimitjänståldern för rätt att över huvud taget erhålla pension, framhålla, att bestämmelsen härom, praktiskt taget, endast har betydelse i sådana fall, där sjukpension skulle utgå, eftersom det väl endast i sällsynta undantagsfall torde inträffa, att personal, varom nu är fråga, skulle anställas så sent, att vederbörande vid den för ålderspensionens inträde stadgade levnadsåldern icke skulle innehava minst 15 tjänstår. Vidare vilja vi erinra därom, att, på sätt framgår av det föregående, pensioneringen enligt vårt förslag endast i ringa mån kommer att i framtiden omfatta extra ordinarie tjänstemän och sålunda framför allt synes böra anpassa sig efter de för verkstadspersonalen gällande förhållanden. Då nu verkställd utredning utvisar, att anställningsåldern för verkstadspersonalen mera närmar sig den, som antages gälla för den ordinarie personalen, än den, från vilken järnvägsstyrelsen

52 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

— huvudsakligen med tanke på den extra ordinarie personalens förhållanden — torde hava utgått, samt härtill kommer, att det ur flere synpunkter synes önskligt att med inträdet av rätten till sjukpension för en befattningshavare, som i allt fall har en längre tjänstetid bakom sig, icke fördröjes utöver den för den ordinarie personalen fastställda minimitjänstetiden, 10 år, vilja vi föreslå den ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att minimitjänståldern för erhållande av såväl ålders- som sjukpension bestämmes till tio år.

Genom minimitjänstålderns sänkning och genom höjningen av de mot de lägre avlöningarna svarande maximipensionerna har en väsentlig förbättring vunnits av sjuk- och invalidpensioneringen. Att detta skall vara av stor fördel för personalen ligger i öppen dag. Till belysande härav må anföras, att minimiålderns sänkning medför, att antalet arbetare, som vid bestämmelsernas ikraftträdande innehava minimitjänståldern men icke genast skola pensioneras, ökas med 80 procent.

Vad däremot angår den för erhållande av högsta ålderspension erforderliga tjänståldern, ansluta vi oss i denna del till Kungl. Maj:ts förslag. Vi hava härvidlag i främsta rummet låtit bestämma oss av syftet att åstadkomma likformighet i avseende å huvudgrunderna för pensioneringen mellan verkstadspersonalen vid de båda verken. Då för den ordinarie personalen vid telegrafverket gäller såsom villkor för erhållande av full ålderspension, att vederbörande innehar minst 35 tjänstår, lärer det för närvarande icke kunna ifrågasättas att för verkstadspersonalen vid detta verk bestämma en lägre tjänstålder såsom villkor i motsvarande avseende, och vad statens järnvägars verkstads- och förrådsarbetare beträffar, framgår av det föregående, att fog förefinnes att för denna personal stadga en något längre tjänstetid för erhållande av full pension än vad som gäller för den ordinarie personalen. Vi vilja i detta sammanhang framhålla, att det i praktiken icke har så synnerligen stor betydelse för personalen, om man fastställer tjänståldern till 30 eller 35 år, alldenstund de allra flesta arbetare, åtminstone i framtiden, torde komma att anställas före fyllda 30 års ålder och sålunda, då vi tänkt oss levnadsåldern för erhållande av ålderspension böra för denna personal utgöra 65 år, i allt fall i regeln kunna komma upp till full pension. Vidkommande den nu anställda personalen ämna vi föreslå övergångsbestämmelser, som i viss mån motverka de olägenheter, som för en eller annan befattningshavare kan komma att inträda på grund av nu omhandlade stadgande.

Vad angår frågan om rätt att räkna tjänstår i pensionshänseende före 21 års ålder, gäller, såsom ovan anmärkts för den ordinarie personalen vid statens järnvägar, att tjänstårsberäkningen börjar tidigast

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222. 53

vid nänmda ålder, eftersom hänsyn tages endast till anställningstiden i ordinarie tjänst samt befordran till ordinarie befattning enligt gällande bestämmelser icke kan ske tidigare. Någon motsvarande inskränkning i avseende å åldern vid erhållande av ordinarie anställning finnes icke stadgad för telegrafverkets personal. Då vi ansett denna fråga vara av underordnad betydelse och lämpligen kunna lösas så att motsvarighet äger rum mellan ordinarie och extra personal inom resp. verk, vilja vi förorda, att den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen att vid beräkning av tjänstålder i pensionshänseende tjänstetid före fyllda 21 år icke medräknas blir gällande för järnvägens extra personal, men att en dylik inskränkning icke stadgas för telegrafverkets motsvarande personal.

Beträffande villkoren i övrigt för erhållande av invalid-, sjuk- eller ålderspension äro bestämmelserna härom i § 2 av Kungl. Maj:ts förslag avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med vad som enligt pensionslagen den 4 juli 1910 gäller för den ordinarie personalen vid statens järnvägar. Föreskrifterna härutinnan i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket äro i någon mån avvikande från nyssnämnda bestämmelser, men då skiljaktigheterna icke synas oss vara av större betydenhet, vilja vi för vinnande av likformighet förorda, att de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna, emot vilka vi icke hava något att erinra, må bliva gällande för såväl järnvägens som telegrafverkets nu ifrågavarande personal.»

I fråga om de sålunda av de sakkunniga uttalade grundsatserna beträffande pensionsrättens inträde samt pensionsåldern har i 1916 års betänkande ingen annan ändring föreslagits, än att rätt till tjänstårsberäkning ansetts böra medgivas från 18 års ålder. Härom yttras i det senare betänkandet följande:

»Däremot bör det framhållas, att vårt förslag på denna punkt avviker från förslaget av 1914 i fråga om befattningshavarna vid järnvägen. Ty enligt sistnämnda förslag skulle dessa icke äga rätt till tjänstårsberäkning förr än efter 21 år. De sakkunniga motiverade detta förslag därmed, att ordinarie befattningshavare vid järnvägen icke äga rätt att räkna de tjänstår, som de intjänat som extraordinarie, och att ingen kan utnämnas till sådan ordinarie befattning före fyllda 21 år. Då vi nu det oaktat sänkt åldern till 18 år, sker detta för att vinna en synnerligen önskvärd överensstämmelse med vad som synes böra gälla i fråga om vattenfallsverkets personal. Vid sistnämnda verk, liksom i allmänhet vid statens verk, gäller det nämligen, såsom ovan anfördes, att ordinarie befattningshavare räknar tjäustår även för den tid han innehaft icke ordinarie befattning i statens tjänst. Och det synes

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Departements-

chefen.

vara att vänta, att de ordinarie befattningshavarna vid statens järnvägar bliva i detta avseende likställda med övriga ordinarie statstjänare.»

Beträffande den avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag av år 1913, som de sakkunnigas förslag innebär därutinnan att minimitjänståldern för rätt att överhuvud taget erhålla pension bestämts till 10 år i stället för, såsom i det förra förslaget, 15 år, synes det mig, som om de sakkunniga anfört goda skäl för sin mening. Ändringen sammanhänger med den minskade betydelse, som pensioneringen genom stora personalgruppers överförande å ordinarie stat erhållit i fråga om de extra ordinarie tjänstemännen vid statens järnvägar. Då redan nu och ännu mer i framtiden pensioneringen i övervägande grad kommer att omfatta de timavlönade, samt den av de sakkunniga verkställda utredningen giver vid handen, att denna personal i avseende å ålder vid första anställningen intar en ställning, som närmar sig de ordinarie befattningshavarnas, torde en anordning, varigenom likställighet i förevarande avseende ernås mellan dessa båda grupper, kunna försvaras. Det viktigaste skälet finner jag emellertid vara, att härigenom möjligheterna ökas att genom pensionering draga försorg om personal, som på grund av sjukdom blir oförmögen till vidare tjänstgöring.

I detta sammanhang anser jag mig böra anmäla, att två av de år 1913 tillsatta sakkunniga i avgiven reservation påyrkat, att likställighet mellan extra och ordinarie personal borde genomföras jämväl därutinnan, att tjänstårens antal för erhållande av full ålderspension bestämdes till 30 i stället för, på sätt såväl Kungl. Maj:t som majoriteten av de sakkunniga föreslagit, 35.

På sätt de sakkunniga framhållit, låter emellertid detta sig icke lämpligen göra i fråga om telegrafverkets arbetare, eftersom för telegrafverkets ordinarie personal en tjänstålder av 35 år är föreskriven såsom villkor för erhållande av full ålderspension. Då det förevarande spörsmålet avser pensioneringens huvudgrunder samt det synes mig önskvärt, att härutinnan likformighet uppnås emellan de stora huvudgrupperna av den personal, pensioneringen är avsedd att omfatta, finner jag mig böra biträda sakkunnigmajoritetens uppfattning. Däremot ställer jag mig i någon mån tveksam i fråga om den av de sakkunniga i betänkandet av år 1916 föreslagna ändringen i det tidigare förslaget därutinnan, att tjänstårsberäkning för statens järnvägars icke ordinarie personal medgivits för tiden före fyllda 21 år. Det kan icke bestridas, att härigenom en hel del icke ordinarie befattningshavare i avseende å

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

tjänstårsberäkning kommer i en gynnsammare ställning än den ordinarie personalen. Då emellertid saken icke äger någon praktisk betydelse utom vid förtidspensionering på grund av sjukdom, samt även härvidlag gör sig gällande syftet att åstadkomma likformighet mellan järnvägens personal, å ena, samt personalen i telegrafverket och vattenfallsverket, där anledning saknas att göra en inskränkning i berörda avseende, å andra sidan, har jag ansett mig kunna förorda de sakkunnigas förslag även härutinnan.

I 1914 års betänkande hava sakkunniga framlagt förslag om övergångsbestämmelser för den nu anställda personalen, därvid sakkunniga utgått från att den ifrågasatta pensioneringen skulle träda i kraft den 1 januari 1916. Sakkunniga framhålla till en början, att den av dem omfattade grundsatsen, att avgifterna skola täcka kostnaden för avgiftspensionerna, icke kan fasthållas i fråga om de äldre av de nu anställda. Men för att dock tillämpa nämnda regel så långt som möjligt föreslå sakkunniga övergångsbestämmelser av innehåll, att för de nu anställda vid beräkning av tilläggsavgifter och avgiftspensioner endast tjänstår efter den 1 januari 1916 skola tagas i beräkning. Detta innebär alltså i fråga om pensionering av en befattningshavare, som är anställd den 1 januari 1916, att visserligen vid statspensionens fastställande enligt i bestämmelserna förekommande skalor alla hans tjänstår, före och efter nämnda dag, skola räknas, men att vid avgiftspensionens bestämmande' endast hans tjänstår efter denna dag räknas. En arbetare, som den 1 januari 1916 räknar t. ex. 15 tjänstår och pensioneras när han räknar 35 tjänstår, får full statspension (200 kronor + 1,000 timlöner) men avgiftspensionen blir enligt § 7 (motsvarande § 12 i nu föreliggande förslag) endast 50 % av full avgiftspension. Var hans timlön 50 öre, blir alltså hans statspension 700 kronor och hans avgiftspension 200 kronor, alltså totala pensionen 900 kronor.

Aven med denna inskränkning blir enligt de sakkunnigas åsikt den motsvarande avgiften alltför betungande, när befattningshavaren den 1 januari 1916 är 40 år eller däröver. Sakkunniga föreslå därför ett maximum för månadsavgiften, nämligen 5 % av månadslönen (motsvarande enligt nu föreliggande förslag en höjning i den eljest stadgade avgiften med 2 % av pensionsunderlaget) och 10 timlöner för de timavlönade. Den del av avgiftspensionen, som icke täckes av de föreslagna avgifterna och som sålunda får bekostas av statsverket, växer med befattningshavarens ålder den 1 januari 1916 och uppgår för dem, som hava endast tio år kvar till den för erhållande av ålderspension bestämda levnadsålder, till 25 %.

Övergångsbestämmelser för den nu anställda personalen. Sakkunniga.

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Sakkunniga erinra vidare, att fråga om utfärdande av övergångsbestämmelser, avseende i främsta rummet att för viss del av den för närvarande anställda personalen förebygga försämring i nu gällande levnadsvillkor, varit föremål för behandling såväl i den kungl. propositionen i ämnet som vid pensionsfrågans handläggning i riksdagen. Särskilt har härvid uppmärksammats det förhållande, som skulle genom tillämpningen av de av järnvägsstyrelsen och Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna komma att inträda för den personal, som sedan längre tid åtnjuter s. k. sjukavlöning, motsvarande i regeln halva avlöningen, nämligen att pensionen komme att i många fall icke oväsentligt understiga sjukavlöningen. Från personalens sida liksom också i en inom riksdagen väckt motion, har därför yrkats, att en sådan anordning måtte komma till stånd, att blivande pensionsbestämmelser icke måtte medföra någon minskning i förmåner för dem av personalen, som för närvarande uppbära sjukavlöning. Mot en dylik anordning, som skulle innebära, att pensionen för dem, som nu åtnjuta sjukavlöning, skulle oavsett vederbörandes tjänstetid uppgå till minst 50 procent av avlöningen, har järnvägsstyrelsen erinrat, att härigenom den personal, varom nu är fråga, skulle tillerkännas en ställning i pensionshänseende, som i många fall skulle bliva vida fördelaktigare än vad som gäller för den ordinarie personalen, för vilken sjukpensionen efter exempelvis 10 tjänstår utgör, därest inga särskilda omständigheter föreligga, allenast 17,5 procent av avlöningen. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 4 juli 1913 har departementschefen visserligen uttalat önskvärdheten av att en sådan övergångsbestämmelse. kunde givas, att de, som för närvarande åtnjuta sjukavlöning, undginge att få sina levnadsvillkor försämrade genom pensioneringen, men dock förklarat sig förhindrad, särskilt med hänsyn till jämförelsen med den ordinarie personalen, att föreslå övergångsbestämmelser i ovan angiven riktning.

»Därest frågan bedömes endast från strängt principiell ståndpunkt», yttra sakkunniga härefter, »synes ingen erinran kunna göras emot den såväl av järnvägsstyrelsen som av departementschefen hävdade uppfattningen. Emellertid synes det oss, som om man i förevarande fall, där det gäller övergångsförhållanden, icke borde fästa allt för stort avseende vid jämförelsen med den ordinarie personalen. När personalens pensionering ordnats, kan det icke vidare inträffa, att sjukavlöning får åtnjutas år efter år under längre tid. Och det lärer icke kunna bestridas, att den omständigheten att enligt mångårig praxis sjukavlöning med halv avlöning till oavkortat belopp utgått till personal icke blott vid sjukdom utan även på grund av ålderdomssvaghet givit personalen

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

visst fog för den uppfattningen, att den för all framtid voro tillförsäkrad ifrågavarande förmån såsom en form av7 pension. Vid sådant förhållande komme det nog att för personalen framstå såsom en orättvisa, om genom tillämpning av nu föreslagna pensionsbestämmelser sjukavlöningen komme att ersättas av en pension till i många fall betydligt lägre belopp. Med fiistat avseende härå har det synts oss önskvärt, att en sådan anordning komme till stånd, som åtminstone i någon mån kunde utjämna skillnaden, som vid pensionsförslagets genomförande komme att uppstå mellan den enligt förslaget utgående pensionen och sjukavlöningen. Emellertid hava vi vid en undersökning av förhållandena funnit, att man härvidlag icke endast får taga hänsyn till sjukavlönad personal utan även till sådan ålderstigen personal, som fortfarande tjänstgör. Såsom framgår av^järn vägsstyrelsens utlåtande i ämnet (sid. 4 här ovan), måste nämligen det i vidsträckt omfattning vid statens järnvägars verkstäder tillämpade förfaringssättet att låta ålderstigna arbetare kvarstanna i arbetet så länge de kunna utföra åtminstone lättare sysslor betraktas såsom en form av pensionering jämförlig med utbetalning av sjukavlöning till befattningshavare, som lida av ålderdomssvaghet. Enligt av oss verkställd utredning funnos år 1913 icke mindre än 209 vid statens järnvägars verkstäder anställda arbetare, som uppnått en ålder av 70 år eller därutöver. Av dessa vore 103 sjuka och hade i sjukavlöning 84,568 kronor samt 106 tjänstgörande och hade en avlöning av 134,010 kronor. Enligt vår åsikt vore det icke överensstämmande med rättvisa och billighet, om man skulle giva den personal, som åtnjuter sjukavlöning, en bättre ställning i förevarande avseende än den) som skulle komma de i tjänst varande åldringarna till del, ty för dessa senare skulle ju i många fall skillnaden mellan den nuvarande inkomsten och en pension enligt vårt förslag bliva ännu större än för dem, som uppbära sjukavlöning.

Vid övervägande av dessa förhållanden hava vi funnit oss böra föreslå övergångsbestämmelser av följande innehåll.

Den, som vid sin pensionering uppnått den för erhållande av ålderspension stadgade levnadsålder eller räknar 35 tjänstår men icke intjänat 10 tjänstår efter den 1 januari 1916, skall, oavsett om eller hur länge han varit avgiftspliktig, uppbära förutom sin statspension den avgiftspension, som enligt § 7 (§ 12 enligt nu föreliggande förslag) svarar mot 10 tjänstår och medeltalet av den avlöning, efter vilken hans avgift beräknats eller skolat beräknas under de sista 5 åren, därest pensionsbestämmelserna varit gällande under denna tid.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 183 höft. (Nr 222.)

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Till förtydligande av denna bestämmelses innebörd må ett par exempel anföras:

1) En arbetare, som den 1 januari 1916 är 70 år och räknar 30 tjänstår, har haft en reducerad timlön av 40 öre i medeltal under de 5 sista åren eller en beräknad årsinkomst av 1,160 kronor. Om han omedelbart pensioneras, är enligt §§ 6 och 7 (5 och 12) hans statspension 75 % av 600 kronor eller 450 kronor. Då, enligt vad ovan sagts, vid bestämmande av avgiftspension för den nu anställda personalen endast tjänstår efter den 1 januari 1916 räknas, skulle han icke få mer än dessa 450 kronor i pension, därest icke ovan omförmälda övergångsbestämmelse funnes. Men enligt denna skall han utöver statspensionen 450 kronor åtnjuta en pension av 25 % av 800 x 40 öre eller 80 kronor. Hans pension blir alltså 530 kronor.

2) En arbetare, som den 1 januari 1916 är 60 år och räknar 30 tjänstår, pensioneras 5 år därefter. Medeltalet av hans timlöner under de 5 sista tjänståren är 50 öre, hans årsinkomst alltså ungefär 1,450 kronor. Han erlägger under dessa år i medeltal en månadsavgift av 10 timlöner eller 5 kronor. Hans statspension blir 700 kronor, enär han har 35 tjänstår vid avskedet. Enär han ej har 10 tjänstår efter den 1 januari 1916, skulle han icke erhålla någon avgiftspension, därest icke nu avhandlade övergångsbestämmelse tillförsäkrade honom 25 % av 800 x 50 öre eller 100 kronor. Hans totala pension blir alltså 800 kronor.

3) En arbetare blir den 1 januari 1920 sjuk och måste begära sitt avsked. Han är då 60 år och räknar 35 tjänstår. Han har under 4 år erlagt avgift efter en timlön av 55 öre, alltså 5 kronor 50 öre i månaden. Hans årsinkomst var ungefär 1,600 kronor. Hans timlön var även under år 1915 55 öre. Hans statspension blir 750 kronor. Enligt nu avhandlade övergångsbestämmelse får han dessutom 25 % av 800 x 55 öre eller 110 kronor. Hans totalpension blir 860 kronor. Hade han vid avskedet icke räknat 35 tjänstår, skulle han fått endast statspensionen 750 kronor.

4) En arbetare, som den 1 januari 1916 är 56 år och räknar 35 tjänstår, är sjuk sedan 5 år och måste omedelbart pensioneras. Den timlön, efter vilken hans sjukavlöning beräknats under de sista 5 åren, har varit 48 öre. Han har under sin sjukdom uppburit halv avlöning med 840 kronor om året.°) Han antages vara anställd å ort, för vilken den i § 8 (§ 6 enligt nu föreliggande förslag) omförmälda reduktionen utgör 6 öre. Hans statspension blir 620 kronor. På grund av övergångsbestämmelserna

*) Enär sjukavlöning utgår jämväl för sou- och helgdagar, har beräkningen skett efter 3,500 timmar per år.

.Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

får han därutöver 25 % av 800 x 42 öre eller 84 kronor. Totalpensionen blir alltså 704 kronor.

De anförda exemplen torde visa, att ifrågavarande övergångsbestämmelse är av stor betydelse för att hindra, att pensionerna för de nu anställda bliva alltför små i jämförelse med de sjukavlöningar, som hittills utbetalts.

Emellertid hjälper denna bestämmelse icke dem, som måste pensioneras, innan de nå pensionsåldern eller 35 tjänstår. Särskilt märkes, att den sålunda icke hjälper andra av de nu sedan längre tid sjukavlönade än dem, som uppfylla något av dessa villkor. Det har därför synts oss nödigt, att tillfoga en övergångsbestämmelse, enligt vilken de, som haft sjukavlöning i 10 år eller däröver, bliva i huvudsak likställda med dem, som hava uppnått pensionsåldern eller 35 tjänstår. Åven dessa få alltså förutom sin statspension den avgiftspension, som svarar mot 10 tjänstår. Dock uppställes som villkor härför, att sjukavlöningen skall överstiga den pension, som eljest skulle tillkomma befattningshavaren, och göres den inskränkningen, att den förhöjda pensionen i varje fall icke får överstiga sjukavlöningen.

Som exempel på sist omnämnda övergångsbestämmelses tillämpning må följande fall anföras.

En arbetare, som den 1 januari 1916 är 55 år och obotligt sjuk, har haft sjukavlöning i mer än 10 år, motsvarande halv avlöning efter 44 öre i timmen, eller därest arbetaren är anställd å ort, där minimilönen är lägst, ungefär 770 kronor om året. Hans tjänstålder är 34 år.

Hans statspension blir 95 % av 640 kronor eller 608 kronor.

Enligt de förut avhandlade övergångsbestämmelserna skulle han icke erhålla mer än denna pension. Men enligt den sist anförda bestämmelsen får han en tilläggspension av 25 % av 800 x 44 öre eller 88 kronor.

Hans pension blir alltså 696 kronor.»

Frågan om övergångsbestämmelser för den nu anställda personalen Departementsär givetvis av stor betydelse. Att giva denna personal samma pensions- chefen. rätt som den, vilken anställes efter det pensionsbestämmelserna trätt i kraft, skulle nämligen, frånsett avsevärda kostnader, medföra att den extra personalen obehörigen gynnades i förhållande till den ordinarie. En dylik anordning innebär nämligen, att staten för den nu anställda personalen bekostade hela den del av dess avgiftspension, som densamma skulle ha bekostat med egna avgifter under sin föregående tjänstetid, därest pensionsbestämmelserna då varit gällande. Därför finner jag, i likhet med de sakkunniga, lämpligt, att huvudregeln för bestämmande

60 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

av den nu anställda personalens pensionsbelopp blir den, att statspensionen beräknas på samma sätt som för härefter antagen personal, alltså i förhållande till befattningshavarens hela tjänstetid, men att avgiftspensionen bestämmes endast efter befattningshavarens tjänstetid efter det pensionsbestämmelserna trätt i kraft.

Från denna huvudregel synas emellertid vissa undantag böra göras.

Såsom i det föregående framhållits, har hittills ifrågavarande befattningshavare vid statens järnvägar, när de på grund av sjukdom icke kunnat sköta sin befattning, åtnjutit sjukavlöning, i regel uppgående till halv avlöning. För många av dem, som nu åtnjuta sådan sjukavlöning sedan längre tid och som alltså i regeln skulle komma att omedelbart pensioneras, när de föreslagna pensionsbestämmelserna trätt i kraft, skulle pensionen efter den angivna huvudregeln bliva väsentligt lägre än deras sjukavlöning. Från personalens sida har också påyrkats, att övergångsbestämmelserna borde så avfattas, att ifrågavarande befattningshavare icke komma att genom pensioneringen lida minskning i sina nuvarande förmåner.

Att det icke låter sig göra att i sådan utsträckning tillgodose denna personals intresse, synes mig vara till fullo ådagalagt genom vad som härutinnan anförts såväl i Kungl. Maj:ts proposition av år 1913 som av de sakkunniga.

De sakkunniga hava, såsom synes av deras betänkande av år 1914, ägnat denna sak ingående undersökningar och därvid kommit till det resultat, att den, som vid bestämmelsernas ikraftträdande åtnjutit sjukavlöning i 10 år eller därutövei’, bör utöver den statspension, som tillkommer honom enligt omförmälda huvudregel, åtnjuta pension till belopp motsvarande den av giftspension, som skulle tillkommit honom, om han erlagt avgifter i 10 år; hans pension blir alltså lika med statspensionen, motsvarande hela hans tjänstetid (även sjuktiden inräknad), ökad med 200 gånger timlönen. Denna regel skall dock tillämpas endast i de fall, då statspensionen ensam understiger sjukavlöningen, och genom dess tillämpning må pensionen ej sättas högre än sjukavlöningen.

Det synes mig, att detta förslag på ett lämpligt sätt tillmötesgår denna personals önskningar, så långt detta låter sig göra. Att ett sådant tillägg till dessa befattningshavares statspensioner göres, synes mig å andra sidan kunna försvaras därmed, att den, som i så lång tid som 10 år eller däröver åtnjutit viss sjukavlöning, kan anses hava i viss mån grundad anledning att vänta, att hans inkomst ej i alltför kännbar grad skall reduceras genom de nya pensionsbestämmelserna. Åven må framhållas, att sjukavlöning under så lång tid som

61 Kung! Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

10 år icke kan förekomma inom en tjänstemannagrupp, ordinarie eller extra, vars pensionsförhållanden ordnats, och att sålunda den förmån, som nu skulle givas dessa befattningshavare, grundas på rent exceptionella förhållanden.

Emellertid måste dock, såsom de sakkunniga framhållit, detta förslag med avseende på de sjukavlönade medföra att samma förmån beviljas även vissa andra befattningshavare. Saknaden av ordnad pensionering har nämligen medfört, särskilt vid statens järnvägar, att befattningshavare fått gå kvar i tjänsten långt efter den ålder, som nu föreslås till pensionsålder, så länge deras nedsatta krafter tillåtit dem att utföra åtminstone lättare sysslor. Detta har tydligen lika väl som beviljandet av sjukavlöning varit i viss mån en form av pensionering. Det skulle därför innebära en uppenbar orättvisa, om de i tjänsten kvarstående överåriga befattningshavarna nu skulle få sämre pensionsvillkor än de sjukavlönade. Av denna orsak ha de sakkunniga föreslagit, att om den, som vid sin pensionering uppnått stadgad pensionsålder, icke räknar 10 tjänstår efter det pensionsbestämmelserna trätt i kraft, skall dock avgiftspensionen utgå med det mot 10 tjänstår svarande beloppet eller 200 gånger timlönen.

Nu finns det slutligen även en del befattningshavare, som åtnjuta sjukavlöning sedan flera år, dock icke 10 år, och som räkna ända till 35 tjänstår, men icke uppnått full pensionsålder. De komma att pensioneras omedelbart och skulle enligt huvudregeln få endast statspension. Det har synts de sakkunniga skäligt att även för denna grupp föreslå samma tillägg till statspensionen som för dem, vilka haft sjukavlöning i minst 10 år. Det skulle eljest uppkomma olikheter mellan pensionerna för denna grupp och för den näst föregående, som skulle ha förefallit befattningshavarna orättvisa.

De skäl, som sålunda anförts för att bevilja sistnämnda båda grupper ungefär samma förmåner som de sedan minst 10 år sjukavlönade, synas mig riktiga, varför jag även i denna del ansluter mig till de sakkunnigas förslag.

Kostnadsberäkning och medelförvaltning.

Beträffande det föreliggande förslagets ekonomiska innebörd anmärka sakkunniga, att vid kostnads- och avgiftsberäkningarna använts samma försäkringstekniska grunder som de, vilka lågo till grund för de till

Sakkunniga.

62 Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 222.

Kungl. Maj:ts förslag av år 1913 hörande beräkningarna med det tillägg, att inflytandet av befrielsen från avgifter vid sjukdom beräknats efter erfarenhet från engelska sjukkassor.

Beräkningarna äro uppgjorda särskilt för de olika grupperna av personalen, varvid i fråga om extra ordinarie tjänstemän samt verkstadsoch förrådsarbetare vid statens järnvägar inom parentes angivits motsvarande tal, där sådana finnas, enligt beräkningarna i 1913 års förslag.

Extra ordi- Det statistiska materialet har utgjorts av en av järnvägsstyrelsen nClwän tJsamt' överlämnad förteckning över extra ordinarie och extra personal. Av verkstads- och extra ordinarie tjänstemän hava icke medräknats de, som kunna väntas arbetare vin bliva ordinarie, och sålunda ej heller personal, tillhörande de kategorier, i statens fråga om vilka järnvägsstyrelsen i sin underdåniga skrivelse den 24 ja> nvagar. 0kt0per 1913 föreslagit deras överförande å ordinarie stat. Förteckningen upptager för varje befattningshavare, som var anställd i början av 1913, hans födelse- och anställningsår, hans avlöning under 1912 m. m.

Hela antalet var 4,231 (4,143). Av dessa skulle enligt de föreslagna bestämmelserna 482 personer på grund av uppnådd pensionsålder genast vara berättigade till pension till ett sammanlagt belopp för år räknat av 263,831 kronor, motsvarande ett kapitalvärde av 2,196,000 kronor. Dessutom hava 33 personer, som räkna mer än 10 tjänstår, åtnjutit sjukavlöning i flera år och därför beräknats komma att omedelbart erhålla pension. Sammanlagd sjukavlöning för dem var 31,020 kronor, sammanlagda pensioner 12,307 kronor och dessas kapitalvärde 152,000 kronor.

Tillsammans skulle således 515 (480) personer genast pensioneras med ett årligt pensionsbelopp av 276,138 (255,263) kronor, motsvarande ett kapitalvärde av 2,348,000 (2,185,000) kronor. Härav utgöra 296,000 kronor värdet av den ökning med 35,000 kronor i pensionsbeloppen, som är betingad av punkt 3 i övergångsbestämmelserna.

33 personer skulle på grund av ålder eller sjukdom genast pensioneras, därest de nu haft 10 tjänstår. De hava antagits erhålla pension 10 år efter deras inträde i järnvägens tjänst (dock senast vid 67 års ålder). Kapitalvärdet av deras pensioner utgör 50,000 kronor.

I fråga om återstående 3,683 (3,663) personer innehåller följande tabell uppgift om pensionsålder, årliga avgifter, stats- och avgiftspensioner samt kapitalvärden av statspension, avgiftspension och avgifter.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

63 Att avgiftspensionernas kapitalvärde är större än avgifternas beror på övergångsbestämmelserna, punkt 1) och 3).

Vid beräkningen av pensionerna och deras kapitalvärden har här räknats med den avlöning, som vederbörande hade 1912, och alltså hänsyn icke tagits till den löneförhöjning, som personalen kan väntas få under sin återstående tjänstetid. Om man antager, att löneskalan blir oförändrad, som den nu är inom de olika grupperna, finner man i fråga om den största gruppen, verkstads- och förrådsarbetarna, att löneförhöjningarna kunna beräknas höja medelpensionen för den nuvarande personalen från 724 kronor (enligt ovanstående tabell) till 894 kronor; i fråga om de övriga grupperna är höjningen mycket ringa. Kapitalvärdet av statspensionerna höjes med ungefär 367,000 kronor, eller till 7,661,000 (8,221,000) kronor.

Någon beräkning av hur mycket avgiftspensionernas kapitalvärde höjes har icke verkställts, alldenstund ökningen av avgiftspensionerna motsvaras av ökning av avgifterna, så att statens kostnad för pensioneringen icke påverkas.

Av det föregående framgår, att kapitalvärdet av de förbindelser till den nu anställda personalen, som staten åtager sig genom fastställande av de föreslagna bestämmelserna, kan uppskattas till 2,348,000 + 50,000 + 7,661,000 + 242,000 — 10,301,000 (10,406,000) kronor.

Sakkunniga föreslå, att statens kostnad för såväl den nuvarande personalens som nyanställdas pensionering täckes genom årsbidrag, som beräknas på följande sätt.

1) För de månadsavlönade är statspensionen, frånsett övergångsbestämmelserna, dubbelt så stor som avgiftspensionen. Efter övergångstidens slut är alltså ett statsbidrag, som är dubbelt så stort som månads-

64 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

avlöningarnas avgiftssumnaa, tillräckligt att tacka statens kostnad för denna grupps pensionering. Sakkunniga föreslå därför, att“en del av statsbidraget skall på detta sätt beräknas.

2) För de timavlönade finner man, att för nyanställda statspensionens kapitalvärde vid deras anställning kan i medeltal uppskattas till 927 kronor, under förutsättning att anställningsålder och löneskala bliva desamma som för närvarande. Detta kapital kan täckas genom årliga lika stora förskottsinbetalningar under hela tjänstetiden av 54 kronor. På grund härav föreslå sakkunniga, att en del av statsbidraget skall utgå med 4 kronor 50 öre för varje månadsavgift, som erlägges av en timavlönad befattningshavare. I förbigående erinra sakkunniga om att enligt de till grund för Kungl. Majrts förslag liggande beräkningarna var även för den då föreslagna pensionsrätten statens konstanta årsbidrag för pensioneringen av en verkstads- eller förrådsarbetare ungefär 54 kronor.

3) De statsbidrag, som beräknas på nu angivna sätt, äro tillräckliga, när övergångstiden är slut. Under densamma äro de otillräckliga. Sakkunniga föreslå, att vad som sålunda fattas täckes genom konstanta årliga förskottsbetalningar under 40 år.

Beräkningen visar nu, att dessa årliga statsbidrag böra få följande storlek.

1) Statsbidraget för de månadsavlönade blir till en början ungefär

100,000 kronor. Även om man bortser från att antalet befattningar av ifrågavarande slag sannolikt kommer att sjunka, kommer detta belopp att något minskas av den anledning, att efterträdare efter de nu anställda komma att börja sin avgiftsbetalning vid tidigare ålder.

2) Statsbidraget för de timavlönade blir ungefär 158,000 kronor. Detta belopp kommer att förbliva oförändrat, så länge antalet befattningshavare i denna grupp blir oföi'ändrat och sådana ändringar i anställnings- och löneförhållandena icke göras, att en ny beräkning av statsbidraget blir nödvändig.

3) Statsbidraget för amortering under 40 år av vad som utöver de enligt 1) och 2) beräknade statsbidragen erfordras för den nuvarande personalens pensionering blir ungefär 352,000 kronor.

Sakkunniga framhålla, att deras förslag i fråga om statsbidragets beräkning i princip överensstämmer med Kungl. Majrts förslag. För jämförelse erinras pm att enligt detsamma beräknades statens kostnad till ungefär 610,000 kronor under vart och ett av de första 40 åren och därefter ungefär 262,000 kronor.

Enligt sakkunnigas beräkningar skulle alltså första året, de föreslagna bestämmelserna äro i kraft, ett statsbidrag utgå ur statsbanornas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

trafikmedel av 610,000 kronor, häri dock ej inberäknat statsbidrag för pensionering av personalen vid statens järnvägsbyggnader, till vilken fråga jag återkommer i det följande.

Detta bidrag kan emellertid icke, anmärka sakkunniga, anses i sin helhet som en ökad utgift för statsbanorna, i det att vissa besparingar komma att göras genom införande av pensioneringen.

Först och främst besparas den sjukavlöning, som nu utgår till sådana sjuka, 170 till antalet, vilka genast komma att pensioneras. Denna sjukavlöning uppgår till ett belopp av 146,000 (100,000) kronor.

Vidare erinra sakkunniga, att av den tjänstgörande personalen 345 (355) personer med en avlöning av tillhopa omkring 452,000 (450,500) kronor uppnått pensionsålder enligt de föreslagna bestämmelserna och att av dem icke mindre än 106 (118) personer med en avlöning av omkring

134,000 (140,000) kronor hava uppnått en ålder av 70 år eller däröver. I betraktande av att det arbete, som dessa åldringar utföra, bör kunna efter deras pensionering utföras av ett väsentligt mindre antal nyanställda, beräknades i Kungl. Maj:ts förslag en lönebesparing till ett belopp av 210,000 kronor.

På grund av det nu anförda anse sig sakkunniga böra beräkna, att statsbanornas budget första året icke belastas med en ökad utgift av mer än omkring 250,000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle statsbidraget ingå till en av statskontoret förvaltad fond. Sakkunniga finna det emellertid väsentligt enklare att såväl statsbidrag som den del av personalens avgifter, vilken icke skall inbetalas till folkpensionsfonden, stannar under järnvägsstyrelsens förvaltning och användas för statsbanornas behov. Därigenom vinnes, att mindre upplåning behöver göras för statsbanorna, än om dessa medel skulle överlämnas till statskontoret och av detta placeras på annat håll. Att statsbanorna genom att behålla dessa medel övertagit förbindelsen att svara för personalens pensionering, får sitt uttryck i järnvägsstyrelsens bokföring genom uppläggande av ett pensionsfondskonto.

Detta konto gottskrives

1) den del av befattningshavarnas avgifter för året, som icke inbetalas till folkpensionsfonden;

2) statsbidraget för året; samt

3) ränta för året;

och belastas med

summan av de enligt av järnvägsstyrelsen utfärdade pensionsbrev under året utbetalda pensionsbeloppen.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 183 höft. (Nr 222.)

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Ttlegraf-

personalen.

Det statistiska materialet har utgjorts av en av telegrafstyrelsen uppgjord förteckning över de vid slutet av år 1913 anställda.

Hela antalet var 1,547 personer. Av dessa skulle 4 personer på grund av uppnådd pensionsålder genast vara berättigade till pension till ett sammanlagt belopp för år räknat av 1,964 kronor, motsvarande ett kapitalvärde av 18,000 kronor.

6 personer skulle på grund av ålder pensioneras, men hava icke tjänstgjort 10 år. De hava antagits erhålla pension 10 år efter deras inträde i telegrafverkets tjänst (dock senast vid 67 års ålder). Kapitalvärdet av deras pensioner utgör 8,000 kronor.

I fråga om återstående 1,537 personer innehåller följande tabell uppgift om pensionsålder, årliga avgifter, stats- och avgiftspensioner samt kapitalvärden av statspensioner, avgiftspensioner och avgifter.

Att avgiftspensionernas kapitalvärde är större än avgifternas beror på övergångsbestämmelserna.

Vid beräkningen av pensionerna och deras kapitalvärden har här räknats med den avlöning, som vederbörande hade 1913, och alltså hänsyn icke tagits till den löneförhöjning, som personalen kan väntas få under sin återstående tjänstetid. Om man antager, att löneskalan blir oförändrad inom de båda grupperna, finner man i fråga om den största, gruppen, att dessa löneförhöjningar kunna beräknas höja medelpensionen för den nuvarande personalen från 812 kronor (enligt ovanstående tabell) till 1,005 kronor. Kapitalvärdet av statspensionen höjes med ungefär

174.000 kronor eller till 1,942,000 kronor.

Av det föregående framgår, att kapitalvärdet av de förbindelser till den nu anställda personalen genom fastställande av de föreslagna, bestämmelserna kan uppskattas till 18,000 + 8,000 + 1,942,000 + 9,000 =

1.977.000 kronor.

Kung!. Majrts Nåd. Proposition Nr 222.

67 Liksom i fråga om järnvägspersonalens pensionering föreslå sakkunniga, att statens kostnad täckes genom års bidrag, som beräknas på följande sätt:

1) Ett bidrag, som utgår med 5 kronor för varje av befattningshavare erlagd månadsavgift. Detta bidrag utgår med ett belopp av ungefär 92,000 kronor och förblir oföränderligt, så länge antalet befattningshavare icke ändras och sådana ändringar i anställnings- och löneförhållanden icke göras, att en ny beräkning måste verkställas.

2) Ett bidrag av 25,000 kronor, som erlägges i förskott årligen under 40 år.

Även ifråga om telegrafpersonalens avgifter och telegrafverkets bidrag föreslå sakkunniga, att medlen förvaltas av telegrafstyrelsen och användas för telegrafverkets behov, med iakttagande av samma bokföring, som föreslagits i fråga om statsbanorna.

I sitt betänkande av år 1916 hava sakkunniga framlagt kostnadsberäkning även för pensionering av statens järnvägsbyggnaders och vattenfalls verkets personal. Resultatet av beräkningen är följande.

Om man antager, att de föreslagna bestämmelserna varit i kraft den 1 juli 1915, skulle de omfattat 375 befattningshavare vid vattenfallsverket och 198 vid statens järnvägsbyggnader. Kapitalvärdet av dessa befattningshavares pensionsrätt skulle överstigit kapitalvärdet av deras och verkens pensionsavgifter med

vid vattenfallsverket .......................................................... 177,500: — kronor

3> statens järnvägsbyggnader .......................................... 427,500:— »

Verkens årsavgifter skulle uppgå till

vid vattenfallsverket.............................................................. 38,000: — kronor

» statens järnvägsbyggnader........................................ 32,500: — )>

Utöver dessa årsavgifter skulle verken erlägga ränta och amortering på ovan beräknade brist. Bestämmes amorteringstiden till 40 år, blir annui teten

för vattenfallsverket ............................................................... 9,000: — kronor

» statens järnvägsbyggnader............................................. 20,500: — »

Enligt de sakkunnigas beräkning skulle sålunda sammanlagda årliga bidragen under år 1918 och närmast följande år utgå med

av trafikmedel (610,000 + 32,500 + 20,500)........................ 663,000 kronor;

» telegrafmedel (92,000 + 25,000) ....................................... 117,000 »

» statens vattenfallsverks driftinkomster (38,000 + 9,000) 47,000 »

Statens järnvägsbyggnaders samt vattenfallsverket s personal.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Departements-

chefen.

Emot den av de sakkunniga föreslagna anordningen att av samtliga för pensioneringen erlagda avgifter bildas en fond, som bokföres i resp. verks räkenskaper, därvid verken skola gottgöra fonden ränta å densamma och dess inkomster, har statskontoret förklarat sig icke hava något att erinra. Beträffande den föreslagna räntefonten, 3,8 procent, har statskontoret framhållit, att den visserligen vore låg men att, då bestämmelserna tillika innebära att vederbörande verk skall, om verkställd utredning visar brist hos kassan, täcka bristen och om överskott uppkommer, tillgodonjuta detta överskott, räntefoten saknar betydelse för delägarnas rätt.

För egen del finner jag det av de sakkunniga föreslagna nya sättet för fondering av de för pensioneringen erforderliga bidragen vara att föredraga framför att, såsom i allmänhet hittills plägat ske i fråga om liknande pensionsmedel, överlämna medlen till statskontoret för förräntning.

Vad angår pensioneringens ekonomiska innebörd, särskilt beträffande statens järnvägar, där det ojämförligt största antalet av nu ifrågavarande personal är anställd, vill jag särskilt fästa uppmärksamheten på det av de sakkunniga anmärkta förhållandet, att den verkliga utgiften för pensioneringen så väsentligt reduceras genom bortfallande i stor utsträckning av den nu utgående sjukavlöningen samt avskedande av överårig, mindre arbetsför personal. Då därtill kommer, att det nu tillämpade systemet att draga försorg om helt och hållet eller delvis otjänstbar personal måste anses vara från flera synpunkter förkastligt, synes det mig, som om synnerligen starka skäl talade för att en pensionering av nämnda personal kommer till stånd snarast möjligt.

Emellertid vill jag i detta sammanhang framhålla, att de sakkunnigas kostnadsberäkningar utförts under förutsättning att det föreliggande förslaget skulle träda i kraft den 1 januari 1917. Dels genom uppskovet med förslagets framläggande och dels på grund av den personalökning,, som ägt rum efter tiden för de sakkunnigas beräkningar, inträder en ökning i den beräknade årliga pensionskostnaden.

Enligt vad jag inhämtat från den bland de sakkunniga, som verkställt de matematiska beräkningarna, skulle numera, under förutsättning att pensioneringen träder i kraft den 1 januari 1918, den årliga ersättningen från de särskilda verken kunna beräknas till följande belopp:

för statens järnvägar .............................. 800,000 kronor

» » telegrafverket ........................ 150,000 j>

)> » vattenfallsverk........................ 50,000 »

69 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

För statens järnvägar beräknas pensioneringen även med ovannämnda besparingar komma att, därest densamma nu genomföres, medföra en kostnad för år 1918 av omkring 450,000 kronor. Från järnvägsstyrelsen har jag inhämtat, att denna kostnad torde, utan minskning av statens järnvägars beräknade nettobehållning, kunna täckas genom de taxeförhöjningar, som under senare tiden vidtagits. Enligt vad chefen lor finansdepartementet meddelat, lärer, vad telegrafverket och statens vattenfallsverk angår, de av den ifrågasatta pensioneringen föranledda kostnader likaledes kunna täckas utan att särskilda anordningar vidtagas för att bereda statsverket ökade inkomster.

Med hänsyn till det statsfinansiella läget hade det varit önskvärt att om möjligt kunna nedbringa statens kostnader för reformen under de närmaste åren. Det hade då legat nära till hands att tänka sig, att man tillsvidare skulle inskränka fondbildningen till endast tjänstinnehavarnas egna avgifter och alltså uppskjuta såväl förräntning och amortering av den brist, som enligt vad i det föregående omnämnts finnes vid reformens genomförande, som även inbetalning av årsavgifter för statspensionerna. I så fall borde dock för varje år beräknas dels storleken av kassornas brist eller statsverkets skuld till dem, dels det statsbidrag, som för året erfordrades för att denna skuld icke skulle ytterligare växa, så att statsmakterna alltid, vid fattande av beslut om statsbidrags utgående eller ej, hade ställningen klar. Men i likhet med de sakkunniga finner jag det betänkligt att på sådant sätt flytta över till framtiden utgifter, som rätteligen äro att anse som vederbörande verks driftkostnader. Härtill kommer, att en sådan anordning skulle strida mot vad 1910 års riksdag uttalat, då den begärde utredning av frågan i vad mån åtgärder lämpligen borde vidtagas för åvägabringande av jämnare fördelning av statens kostnader för den ordinarie järnvägspersonalens pensionering.

Specialmotivering.

Då jag härmed övergår till en motivering av de föreslagna specialbestämmelserna, i den mån dessa icke i det föregående blivit föremål för behandling, vill jag förutskicka den anmärkningen att särskilda bestämmelser, ehuru i allt väsentligt likalydande, uppgjorts beträffande personalen vid vart och ett av de tre verken: statens järnvägar, telegrafverket och statens vatten fallsverk. Av praktiska skäl hava bestämmelserna givits form av reglementen för de pensionskassor, som vid de

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

olika verken skola ombesörja pensioneringen; och torde förslagen till dessa reglementen få såsom bilagor 1—3 vidfogas protokollet.

§§ 1 och 2.

Enligt den av de sakkunniga föreslagna formuleringen av § 1 skulle de tre ifrågavarande pensionskassorna utgöra avdelningar i en statens anstalt för pensionering av icke ordinarie befattningshavare vid statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk. Till belysande av innebörden härav tillåter jag mig erinra, att inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredande av väckt fråga om det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering m. m. avgivit ett den 15 januari 1916 dagtecknat preliminärt betänkande, däri såsom slutmål för en dylik centralisering uppställes sammanförande av all sådan pensionering i en enda »statens anstalt för tjänstemannapensioneringen)), vilken anstalt skulle omfatta även kassor och fonder för pensionering av innehavare av statstjänst och i vilken alltså borde såsom avdelningar ingå även nu ifrågavarande kassor för pensionering av extra personal i statens tjänst. Med detta förslag har visserligen icke avsetts att fullständigt uniformera pensionsbestämmelserna för skilda grupper av tjänstinnehavare, men har dock i detsamma gjort sig gällande en strävan att söka åstadkomma överensstämmelse i vissa angivna avseenden såsom i fråga om villkoren för sjuk- och invalidpension, om i förtid avgående delägares rätt, om förenande av pension och lön eller av två pensioner. De principer, som sålunda lagts till grund för dessa sakkunnigas mera omfattande förslag, hava i allmänhet vunnit tillämpning även i nu föreliggande förslag; och kunna alltså de ifrågavarande kassorna utan större ändringar i de för desamma föreslagna reglementena inordnas såsom avdelningar i en blivande »statens anstalt för tjänstemannapensioneringen». Denna tanke liksom även en önskan att underlätta avfattningen av en del föreskrifter, som beröra personalens övergång från ett verk till ett annat, har tydligen föranlett de sakkunniga att på sätt nyss antytts formulera § 1.

Häremot anmärker statskontoret, att för den i paragrafen omförmälda anstalten, som tydligen är avsedd att med tiden ersättas av den föreslagna sammanslutningen av statsunderstödda pensionskassor, icke föreslagits vare sig någon styrelse eller något reglemente, utan synes förslaget vara tillkommet endast såsom förberedelse för berörda mera omfattande anstalt och till förenkling av kassornas reglementsbestämmelser. Vid sådant förhållande förefaller det, som om förslaget i denna del skulle sakna berättigande.

Då jag ansluter mig till den sålunda av statskontoret uttalade uppfattningen, har jag i överensstämmelse härmed företagit en omredigering

71 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

av såväl nu ifrågavarande som övriga stadganden, som beröra kassornas av de sakkunniga ifrågasatta egenskap att utgöra avdelningar av en statens anstalt för pensionering av viss icke ordinarie personal.

I detta sammanhang tillåter jag mig även framhålla, att de pensionskassor, som enligt stadgandet i § 2 skola förvaltas av respektive verk, endast utgöras av de fonder, som i verkens räkenskaper skola bokföras och tillgodoföras verkens och personalens avgifter.

§ 3.

Såsom förutsättning för inträde i pensionskassan har i fråga om verkstads- och förråd sarbetare vid statens järnvägar angivits, att vederbörande skola äga »stadigvarande anställning». Enligt av järnvägsstyrelsen utfärdade allmänna bestämmelser för nämnda personal erhåller en arbetare stadigvarande anställning efter i regeln sex månaders provtjänstgöring; och meddelas antagningsbevis rörande anställningens art.

För tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader samt arbetare vid telegrafverket äger omförmälda anställningsform sin motsvarighet i uttrycket »fast anställd» tjänsteman respektive arbetare. Varken den ena eller andra anställningsformen tinnes emellertid i fråga om extra tjänstemän eller arbetare vid vattenfallsverkets avdelningar. Vid sådant förhållande har för att ej i pensioneringen inbegripa sådana befattningshavare, som endast någon kort tid haft anställning vid verket, såsom villkor för — inträde i kassan uppställts, att befattningshavaren skall hava varit anställd i tolv hela kalendermånader vid verket.

Till förtydligande av stadgandena i förevarande paragraf, i vad avser statens vattenfallsverks personal, vill jag framhålla, att nådiga avlöningsreglementet för tjänstemän vid detta verk den 29 augusti 1913 numera är gällande för Trollhätte kanalverk, Trollhätte kraftverk, Trollhätte räkenskapsavdelning, Södertälje kanalverk samt Porjus och Älvkarleby kraftverk. Den vid driftverken anställda extra personalen skulle sålunda i sin helhet bliva delaktig av den ifrågasatta pensioneringen. Emellertid finns vid driftverken en personalgrupp, som intager en särställning i förhållande till övriga grupper. Jag tänker därvid på de vid kraftverken anställda linjebyggnadsarbetarna, vilka innehava en ställning mellan arbetare vid vattenfallsverkets byggnadsavdelning, här fattad endast såsom väg- och vattenbyggnadsavdelning, samt de vid statens driftverk för drift och underhåll anställda arbetarna. Linjebyggnadsarbetarna användas nämligen, enligt vad jag inhämtat, såväl för underhålls- och reparationsarbeten vid redan färdiga linjebyggnader som

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

även och till huvudsakliga delen för nybyggnad av distributionsledningar. Onekligen kommer sålunda en viss inkonsekvens att råda vid behandlingen av dessa byggnadsarbetare i pensionshänseende i förhållande till övriga vid vattenfallsverkets byggnadsavdelning anställda arbetare; men synes nämnda olikhet kunna motiveras av följande skäl.

Till en början torde det vara ganska svårt att uppdraga en bestämd skillnad mellan de arbetare, som sysselsättas med reparations- och underhållsarbeten, och dem, som användas för nybyggnadsarbeten, då givetvis dessa arbetare användas än för det ena och än för det andra slaget av arbete. Vidare är ifrågavarande grupp av arbetare relativt fåtalig till sin numerär; antalet i början av innevarande år anställda utgjorde omkring 380. Slutligen synes det vara mindre lämpligt att i fråga om rätt till pension föreskriva olika behandling för arbetare, som tjänstgöra vid samma avdelning inom verket och som i huvudsak hava enahanda sysselsättning.

§ s.

I likhet med vad fallet är i flera andra pensionslagar har här införts beteckningen pensionsunderlag för att angiva det belopp, efter vilket pensionen skall beräknas.

I avseende å de i denna paragraf i reglementet för statens järnvägars personal angivna högsta pensionsunderlag för vissa uppräknade befattningar vid statens järnvägsbyggnader har järnvägsstyrelsen tillkännagivit, att vid den omarbetning av hittills gällande bestämmelser rörande avlöningsförmåner för tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader, som nyligen av styrelsen företagits, prövats lämpligt att såsom nya befattningar upptaga byggnadskamrerare, förste bokhållare och förste schaktmästare. I pensionshänseende har styrelsen i överensstämmelse med de grunder, som av de sakkunniga för övriga befattningshavare vid statens järnvägsbyggnader tillämpats, ansett byggnadskamrerare böra likställas med distriktskamrerare och förrådsförvaltare vid statens järnvägars distrikt, förste bokhållare, liksom vid statens trafikerade järnvägar, likställas med underingenjör samt förste schaktmästare likställas med verkstadsmästare.

Beträffande materialförvaltare, som i de sakkunnigas förslag tilldelats eu högsta pension av 4,000 kronor och sålunda likställts med de ovannämnda ordinarie befattningarna distriktskamrerare och förrådsförvaltare, anmärker styrelsen, att avlöningen för nämnda befattning är densamma som för byråingenjör av 2:a klass, varför dessa befattningar även i pensionshänseende böra likställas och sålunda högsta pensionsunderlaget för förstnämnda befattning sänkas till 3,500 kronor.

73 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

Styrelsen har vidare erinrat därom, att i § 4 i det av Kungl. Maj:t vid 1913 års riksdag framlagda förslaget till pensionsbestämmelser för extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar — i vilket stadgande angåvos vissa maximipensioner för särskilda kategorier av extra ordinarie tjänstemän — fanns intagen följande föreskrift:

»Beträffande extra ordinarie befattningshavare, som icke återfinnes bland de ovan nämnda, bestämmer järnvägsstyrelsen, till vilken grupp sådan befattningshavare skall hänföras.»

Motivet härför var, att då järnvägsstyrelsen äger att bestämma avlöning för extra ordinarie tjänstemän och sålunda kan tillskapa nya befattningar, varav behov tid efter annan gör sig gällande på grund av järnvägsrörelsens utveckling å olika områden, det ansågs medföra onödig omgång att för sådana fäll göra framställning till statsmakterna om tillägg till ifrågavarande stadgande. Alldeles samma skäl finner styrelsen tala för införande i den nu omhandlade § 5 av ett liknande stadgande beträffande tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader.

Med stöd av det sålunda anförda har järnvägsstyrelsen hemställt, att i § 5 bland de under b) angivna befattningar införas följande nya befattningar, nämligen dels efter byråingenjör av l:a klass byggnadskamrerare med ett högsta pensionsunderlag av 4,000 kronor dels före underingenjör förste bokhållare med samma pensionsunderlag som byråingenjör av 2:a klass eller högst 3,500 kronor dels ock före materialskrivare förste schaktmästare med ett högsta pensionsunderlag av 2,000 kronor;

att den i samma paragraf upptagna befattningen materialförvaltare nedflyttas och insättes efter byråingenjör av 2:a klass med samma pensionsunderlag som denne eller högst 3,500 kronor;

att under b) i nyssnämnda § 5 efter orden »kvinnligt skriv- eller ritbiträde» införes följande tillägg:

»Beträffande tjänsteman vid statens järnvägsbyggnader, som icke återfinnes i förestående förteckning, bestämmer järnvägsstyrelsen, till vilken grupp sådan tjänsteman skall hänföras.»

Mot järnvägsstyrelsens sålunda gjorda hemställan har jag ingen erinran att göra; och har paragrafen avfattats i överensstämmelse härmed.

Det av styrelsen förordade tillägget har jag, i enlighet med vattenfallsstyrelsens därom gjorda hemställan, ansett lämpligen böra inflyta jämväl i pensionsreglementet för vattenfallsverkets personal.

I reglementet för statens vattenfallsverks personal hade av de sakkunniga angivits såsom högsta pensionsunderlag för manlig kontors- Bihang till riksdagens protokoll 1917, 1 samt. 1S3 höft. (Nr 222.) 10

74 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

skrivare 2,000 kronor, för kvinnlig bokhållare 1,200 kronor, för kvinnlig ritare och manligt rit- eller kontorsbiträde 1,100 kronor samt för kvinnligt rit- eller kontorsbiträde 850 kronor.

För erhållande av likformighet med de lika högt avlönade tjänstemännen föreslår' vattenfallsstyrelsen den ändring härvidlag, att pensionsunderlaget höjes för kvinnlig ritare och manligt rit- eller kontorsbiträde till 1,200 kronor samt för kvinnligt rit- eller kontorsbiträde till 900 kronor.

Vidare framhåller vattenfallsstyrelsen, att då kvinnlig bokhållare vid statens vattenfallsverk torde komma att erhålla en avlöning, som överstiger avlöningen för de ordinarie tjänstemän vid statens vattenfallsverk, vilkas pensionsunderlag är 1,200 kronor, bör enligt vattenfallsstyrelsens mening pension sunderlaget för kvinnlig bokhållare sättas något högre eller förslagsvis till 1,400 kronor.

Slutligen anmärker vattenfallsstyrelsen, att pensionsunderlaget för manlig kontorsskrivare föreslagits till 2,000 kronor, under det att pensionsunderlaget för manlig bokhållare av andra graden endast utgör 1,800 kronor. Då emellertid befattningen manlig kontorsskrivare är avsedd att icke vidare förekomma vid statens vattenfallsverk, anser styrelsen att densamma kan utgå ur förslaget.

Vad vattenfallsstyrelsen sålunda föreslagit anser jag mig kunna biträda; och har ifrågavarande stadgande ändrats i överensstämmelse härmed.

§ 6.

I fråga om personalen vid statens järnvägar hava sakkunniga erinrat, hurusom formuleringen av bestämmelsen i första stycket innebär, att såväl avgifter söm pensioner skola för extra ordinarie tjänstemän av lägre grad beräknas efter den avlöning, som av järnvägsstyrelsen fastställts för den kategori han tillhör, oavsett om han på grund av särskilda förhållanden tilldelats en högre avlöning. Sakkunniga hava alltså förutsatt, att allmänna bestämmelser skola av järnvägsstyrelsen utfärdas för samtliga grupper av extra ordinarie tjänstemän av ifrågavarande kategori. Emellertid finnes, anmärka sakkunniga, en kategori av tjänstemän, för vilka det lärer möta svårigheter att fastställa allmänna bestämmelser i fråga om deras avlöning, nämligen en del huvudsakligen i järnvägsstyrelsen anställda äldre tjänstemän, manliga och kvinnliga, av högre grad. Därest ingen särskild undantagsbestämmelse skulle gälla för dem, skulle de vid inträdd pensionsålder erhålla i pension 70 procent av innehavande avlöning. Vad särskilt angår de i järnvägsstyrelsen anställda, skulle dessa härigenom bliva obehörigen gynnade i förhållande till annan

75 Kung!. Maj.ta Nåd. Proposition Nr 222.

personal, som är placerad i Stockholm eller annan dyrare ort, då nämligen för de senare avlöningen reduceras vid pensionens beräkning. Vid sådant förhållande hava sakkunniga ansett lämpligast, att järnvägsstyrelsen tillerkännes befogenhet att för tjänstemän av högre grad bestämma den avlöning, efter vilken såväl avgiften som pension skall beräknas, därvid järnvägsstyrelsen skulle hava att i enlighet med de regler, som i förevarande avseende äro gällande för annan extra ordinarie personal, beräkna vederbörandes avlöning i pensionshänseende. I överensstämmelse härmed har sista stycket i paragrafen formulerats. Om man frånser de nu anställda, torde det endast bliva i undantagsfall, som förevarande pensionsbestämmelser komma att tillämpas å extra ordinarie tjänstemän av högre grad.

Beträffande telegrafverkets linjearbetare anmärka sakkunniga vidare, att de erhålla samma månads- eller daglön, oberoende av tjänstgöringsorten; skillnaden i levnadskostnader å olika orter regleras uteslutande genom dyrortstillägg. I några fall äro befattningshavare tilldelade bostad in natura, till vilken förmån naturligen hänsyn bör tagas vid beräkning av vederbörandes avlöning. För bestämmande av nämnda förmåns värde å billigaste ort, i överensstämmelse med den princip, som i förevarande avseende tillämpas i fråga om statens järnvägars ordinarie personal, finnes regulativ i de av telegrafstyrelsen för den ordinarie personalen fastställda grunder för beräkning av värdet å fri bostad av olika storlek å särskilda orter.

Sakkunniga framhålla slutligen, att telegrafverket endast har en verkstad, nämligen den vid Nynäshamn belägna. Då denna ort i avseende å levnadskostnader torde vara jämförlig med de orter, där med hänsyn just till dyrortsförhållanden en viss högre timlön tillkommer verkstadspersonal vid statens järnvägar, bör för att likställighet i pensionshänseende må äga rum för de båda verkens verkstadspersonal avlöningen jämväl för telegrafverkets ifrågavarande personal beräknas nedsatt efter enahanda grunder, som föreslagits i pensionsbestämmelserna för järnvägens personal. Härvid gäller det ju i främsta rummet att bestämma verkstadens vid Nynäshamn plats i avlöningshänseende i förhållande till statens järnvägars verkstäder; och hålla sakkunniga före, att det lämpligen bör överlämnas åt telegrafstyrelsen att utfärda erforderliga föreskrifter i förevarande ämne.

På grund av de skiljaktigheter i avseende å löneförhållanden, som, på sätt framgår av de sakkunnigas uttalanden, råda mellan personalen i de verk, varom nu är fråga, har paragrafen erhållit eu något olika lydelse i de särskilda reglementena.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition Nr 222.

I avseende å den ovan omförmälda i sakkunnigas förslag av år 1914 förekommande bestämmelsen, varigenom järnvägsstyrelsen skulle tillerkännas befogenhet att för extra ordinarie tjänstemän av högre grad bestämma den avlöning, efter vilken såväl pensionsavgifter som pension skola beräknas, tillåter jag mig framhålla, att i det nu föreliggande förslaget denna befogenhet utsträckts även beträffande tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader.

På sätt järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande i ämnet anmärkt, föreligger för en dylik anordning samma skäl, som av de sakkunniga anförts beträffande de extra ordinarie tjänstemännen vid statens järnvägar. Styrelsen erinrar därom, att avlöningarna för tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader på grund av vederbörandes osäkra ställning samt de svåra förhållanden, under vilka denna personal arbetar, äro högre än de avlöningar, som tillkomma ordinarie tjänstemän i motsvarande tjänsteställning vid statens trafikerade järnvägar. Förhöjningen utgör för tjänstemän å arbetslinjen i regeln 20 procent. Under sådana förhållanden, säger styrelsen,1 är det tydligt, att det icke är nog, till förebyggande av att nu ifrågavarande tjänstemän i pensionshänseende otillbörligen gynnas i förhållande till sina kamrater vid färdiga banan, att stadga vissa maximibelopp, då nämligen vid fall av avkortad pension eller pensionering, medan befattningshavaren innehar de lägre lönegraderna inom befattningen, omförmälda missförhållande i allt fall skulle uppkomma därigenom att avgifter och pension komme att beräknas å en alltför hög avlöning. Då innebörden av stadgandet, i vad det avser tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader, alltså är att järnvägsstyrelsen skall för dessa tjänstemän fastställa viss avlöning i pensionshänseende, så att de härutinnan bliva likställda med motsvarande befattningar i ordinarie tjänst vid statens järnvägar, anser styrelsen detta syfte böra komma till uttryck i stadgandets formulering. Styrelsen har därför framlagt förslag till viss ändrad lydelse i nu angivna riktning av sista punkten i § 6 i det för statens järnvägars personal avsedda reglementet.

Då jag finner järnvägsstyrelsens erinran i förevarande avseende befogad, har nyssnämnda stadgande i reglementet för statens järnvägars personal erhållit den av järnvägsstyrelsen föreslagna lydelsen.

Enligt vad jag inhämtat, äga de av järnvägsstyrelsen i fråga om tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader påvisade förhållanden full motsvarighet beträffande de under § 5 b) upptagna befattningar vid statens vattenfallsverk, vilken omständighet föranlett mig att jämväl i nu ifrågavarande paragraf i pensionsreglementet för vattenfallsverkets personal införa ett stadgande av nyss omförmälda innebörd.

77 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 222.

§ 8-

Enligt denna paragraf skall av vederbörande verk lämnas det bidrag till befattningshavarnas pensionering, som jämte de av befattningshavarna själva erlagda avgifterna motsvara befattningshavarnas pensionsrätt. De sakkunniga hava beräknat, att detta bidrag bör vara, för personal i tjänstemannaställning lika med två gånger de av befattningshavaren erlagda avgifterna samt för arbetare vid statens järnvägar 4 kronor 50 öre och för arbetare i de andra verken 5 kronor för varje av arbetaren erlagd månadsavgift. Denna beräkning ligger till grund för uppskattningen av de anslag, som för de särskilda verken krävas för år 1918. När kassan kommit till stånd, tillkommer det kassans styrelse att verkställa motsvarande beräkningar och på grund därav göra framställning om erforderligt statsbidrag.

Enligt de sakkunnigas formulering av § 8 angåvos i densamma de nu angivna beräknade bidragen från resp. verks sida till pensioneringen. Då jag emellertid anser olämpligt att i författningen fixera bidragens storlek, då dessa nämligen kunna bliva underkastade förändringar, har paragrafen erhållit en mera allmänt hållen lydelse.

§ 9.

Föreskriften att, om delägares avlöning nedgår, avgift och pensionsunderlag beräknas efter den förutvarande högre avlöningen har tillkommit i enahanda syfte, som legat till grund för bestämmelsen i 6 § av Kungl. Maj:ts förslag av år 1913 därom, att vid beräkning av avlöning hänsyn icke skall tagas till den nedsättning, som befattningshavare jämlikt av järnvägsstyrelsen fastställda bestämmelser kan få vidkännas efter fyllda 60 år. Då enligt det nu föreliggande förslaget pensionen hänför sig till den avlöning, efter vilken avgiften erlagts, har sistnämnda stadgande blivit ersatt genom ovanberörda av mig föreslagna.

Beträffande stadgandet i andra stycket hava sakkunniga, i vad avser extra ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar samt arbetare, uttalat sig på följande sätt.

»Avgifterna för de timavlönade äro beräknade efter den inträdesålder, 24 år, som utgör medeltalet av inträdesåldrarna under de sista 10 åren.

Bestämmelsen att avgift icke skall erläggas för tid, överstigande halv kalendermånad, under vilken befattningshavare på grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra, avviker från vad i motsvarande avseende är gällande för den ordinarie perso-

78 Kutig1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

nålen. Motivet för vårt förslag härutinnan härleder sig från den skiljaktighet, som är rådande mellan ordinarie och icke ordinarie personal i avseende å avlöningsförhållandena under sjukdom samt vid ledighet för fullgörande av värnplikt. Vad särskilt angår järnvägspersonalen, behöver en ordinarie befattningshavare vid sjukdom, oavsett sjuktidens längd, avstå allenast tjänstgöringspenningarna, vilka för den lägst avlönade personalen utgöra en femtedel av arvodet. Då härtill kommer att hela ersättningen för bostad och bränsle samt beklädnadsersättningen räknas till lönen, utgöra tjänstgöringspenningarna i verkligheten en väsentligt mindre del av hela avlöningen än ovan angivits. Extra ordinarie personal samt verkstadsarbetare åtnjuta under sjukdom, såsom förut nämnts, i regeln halv avlöning. Vid ledighet för fullgörande av värnplikt avstår ordinarie personal, förutom tjänstgöringspenningarna, halva lönen samt annan personal hela avlöningen. Aven för telegrafverkets personal gäller, att den ordinarie personalen vid frånvaro från tjänsten av ovan omförmälda anledningar är betydligt gynnsammare ställd än den icke ordinarie personalen under liknande omständigheter.

Vid nu anmärkta förhållande skulle det enligt vår mening bliva alltför betungande för den personal, varom nu är fråga, att erlägga avgifter under den tid vederbörande åtnjuter väsentligen reducerad eller alls ingen avlöning. Vi hava därför föreslagit, att avgift icke skall erläggas för tid, under vilken befattningshavare är sjuk eller fullgör sin värnplikt. Vid beräkningen av avgifternas storlek har hänsyn till denna befrielse under befattningshavares sjukdom tagits, så att avgifterna alltså äro något högre, än de skulle varit, om sådan befrielse icke medgivits. Befrielsen från avgift under fullgörandet av värnplikten har intet inflytande på avgiftens storlek, då denna beräknats efter en inträdesålder (24 år), vid vilken värnplikten i regel redan fullgjorts. För inträdesåldrar, vid vilka värnplikten ännu icke fullgjorts, skulle avgifterna, även med hänsyn tagen till ifrågavarande befrielse, bliva lägre än de nu beräknade.

Av praktiska skäl hava vi ansett en viss begränsning böra fastställas för befrielse att erlägga avgifter; och har denna gräns föreslagits till en halv kalendermånad.»

Såsom anledning till att tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader och vid vattenfallsverket icke befriats från avgifter för tid, under vilken de på grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt hindrats att tjänstgöra, har av de sakkunniga anmärkts, att samma skäl icke föreligger för dessa tjänstemäns befrielse från avgifter som be-

79 Kung]. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

träffande förutnämnda befattningshavare, enär do nämligen under sjukdom och värnpliktstiden hava förmånligare avlöningsvillkor än dessa senare.

Den av de sakkunniga för viss personal föreslagna befrielsen från avgifter under sjukdom och ledighet för fullgörande av värnplikt anser jag mig kunna på de av sakkunniga anförda skäl tillstyrka.

§ 10.

I motsats mot vad som gäller för all den vid statens järnvägar anställda linjepersonalen finnas icke, utom för viss del av telegrafverkets motsvarande personal, anställda särskilda läkare vare sig vid telegrafverket eller vid vatteufallsverket. Då det torde böra lämnas åt nämnda verks styrelser att närmare bestämma, av vilka läkare de i paragrafen omnämnda intygen skola utfärdas, har här allenast angivits, att utställare av dylika intyg skall vara legitimerad läkare.

1 fråga om pensionsåldern för telegrafverkets personal framhålla sakkunniga, att nu ifrågavarande bestämmelser endast avse verkstadsoch förrådsarbetare, manliga och kvinnliga, samt linjearbetare. Beträffande de förstnämnda kategorierna anse sakkunniga ingen tvekan böra råda därom att de i förevarande avseende likställas med statens järnvägars motsvarande personal, d. v. s. att levnadsåldern för erhållande av ålderspension bestämmes till 65 resp. 60 år. Vad åter angår linjearbetarna, vilkas sysselsättning i vissa fall torde kräva ett ganska högt mått av kroppslig vigör, ifrågasätta sakkunniga, huruvida icke pensionsåldern för dessa befattningshavare borde i likhet med vad som gäller för ordinarie reparatörer sättas till 60 år. Då emellertid i sådant fäll avgifterna måste höjas så väsentligt, att de särskilt för den äldre nu anställda personalen torde komma att bliva alltför betungande, samt härtill kommer, att erfarenheten visar, att personal, för vilken pensionsåldern är bestämd till 60 år, ofta nog begär att få kvarstå i tjänsten efter pensionsålderns inträde, i vilket fall personalen icke har någon fördel, som motsvarar de höga avgifterna, hava sakkunniga funnit det vara mest Överensstämmande med personalens eget intresse att icke sätta pensionsåldern så lågt som nyss nämnts. Emellertid skulle det ju kunna synas riktigt att i förevarande avseende likställa linjearbetarna med extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid statens järnvägars distrikt, för vilka pensionsåldern, i likhet med vad som gäller för större delen av motsvarande ordinarie personal, föreslagits till 63 år. Då emellertid denna lägre pensionsålder fastställts huvudsakligen med hänsyn därtill, att ifrågavarande personals tjänstgöring till övervägande del berör tåg-

80 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

säkerheten, men motsvarande förhållande icke gör sig gällande beträffande telegrafverkets personal, samt härtill kommer, att inom linjearbetarnas arbetsområde förekomma jiven mindre ansträngande sysslor, som kunna utföras av de mera till åren komna befattningshavarna, hava sakkunniga kommit till den uppfattningen, att man lämpligen kan i förevarande avseende likställa linjearbetarna med verkstads- och förrådsarbetarna.

För arbetschef och avdelningsingenjör vid vattenfallsverket hava sakkunniga föreslagit pensionsåldern till 60 år, under det att de beträffande motsvarande befattningshavare vid statens järnvägsbyggnader fastställt pensionsåldern till 63 år. Såsom skäl härför hava sakkunniga anfört, att det torde vara lättare att vid järnvägen finna mindre ansträngande sysselsättning åt en mera till åren kommen tjänsteman av detta slag.

Mot förslaget att för telegrafverkets linjearbetare bestämma en levnadsålder av 65 år såsom villkor för rätt att erhålla ålderspension har från telegrafstyrelsens sida ingen erinran gjorts. Med hänsyn härtill och då de av de sakkunniga härför anförda skälen synas mig tala för en dylik anordning, anser jag mig böra biträda förslaget.

Vidkommande den av de sakkunniga föreslagna skillnaden i avseende å pensionsålder mellan arbetschef och avdelningsingenjör vid vattenfallsverket, å ena, samt motsvarande befattningar vid statens järnvägsbyggnader, å andra sidan, har järnvägsstyrelsen, under uttalande, att styrelsen icke finner sig böra påyrka någon ändring i förslaget, i vad avser sistnämnda befattningshavare, anfört såsom sin åsikt, att tillräckliga skäl icke anförts för att göra en åtskillnad beträffande pensionsåldern för omförmälda befattningshavare.

Frånsett den av järnvägsstyrelsen anförda synpunkten saknas enligt min åsikt tillräckliga skäl för att beträffande innehavarna av nu omhandlade befattningar vid vattenfallsverket bestämma en så låg pensionsålder som 60 år; och får jag alltså uttala mig för den av järnvägsstyrelsen förordade likställigheten i nu förevarande avseende mellan de bägge verkens arbetschefer och avdelningsingenjörer därhän att pensionsåldern för samtliga dessa befattningshavare bestämmas till 63 år.

För ernående av överensstämmelse med vad som gäller för ordinarie tjänstinnehavare har, på förslag av statskontoret, stadgandet i c) angående villkor för erhållande av ålderspension omformulerats så, att rätt till åtnjutande av pension inträder vid den föreskrivna levnadsåldern under förutsättning att befattningshavaren vid uppnåendet av denna levnadsålder räknar minst 10 tjänstår.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

§ 11.

törsta stycket i denna paragraf överensstämmer med motsvarande stadgande i lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar, men har därvid fogats en föreskrift därom att avdrag vid tjänstårsberäkning skall göras endast för hel ledighetsdag. Denna föreskrift har tillkommit huvudsakligen av praktiska skäl till förebyggande av besväret med att bokföra och eventuellt sammanräkna exempelvis ledigheter på en eller annan timme.

Beträffande stadgandet i 2 momentet anföra sakkunniga i 1916 års års betänkande följande.

»Enligt vår åsikt böra såvitt möjligt tjänstår, som intjänats i en anställning i statens tjänst, räknas i pensionshänseende även efter övergång till annan statstjänst. Denna princip gäller, såsom redan framhållits, i allmänhet för ordinarie befattningshavare. För nu ifrågavarande icke ordinarie befattningshavare kan den dock tills vidare icke tillämpas utan inskränkning. Det skulle nämligen möta mycket stora svårigheter att t. ex. i fråga om arbetare, som tidigare varit anställda i statens tjänst vid ett verk, där arbetare icke hava pensionsrätt, konstatera deras rätt till tjänstårsberäkning för sådan anställning. Därför har i mom. 2 föreslagits, att tjänstår skall räknas endast för ordinarie anställning och för anställning, som medför delaktighet i statens anstalt för pensionering av icke ordinarie befattningshavare. I mån som andra grupper av icke ordinarie befattningshavare än de nu ifrågavarande upptagas i denna anstalt, kommer tjänstårsberäkningen att mer och mer motsvara ovan angivna för den ordinarie personalen i allmänhet gällande princip.

Att i allmänhet rätt till tjänstårsberäkning skall förloras, om befattningshavaren avskedas på grund av fel eller försumlighet i tjänsten, är klart. Men fall kunna förekomma då verkets styrelse kan anse sig böra i sådant fall medgiva rätt till tjänstårsberäkning.»

Emot de sakkunnigas uttalanden i förevarande avseenden har jag ingen annan erinran att göra, än att, i överensstämmelse med vad jag förut uttalat, stadgandet omformulerats så att delaktighet i den om förmälda anstalten ersatts med delaktighet i någon av nu ifrågavarande pensionskassor.

§§ 12-14.

Dessa bestämmelser äro uppgjorda i anslutning till de grunder, som gälla för den ordinarie personalen vid statens järnvägar jämlikt pensionslagen av den 4 juli 1910.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 183 höft. (Nr 222.)

82 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

Emellertid må här framhållas, att stadgandet i § 13 innebär, att en extra ordinarie tjänsteman vid statens järnvägar, som blir invalid före fyllda 30 år och sålunda innan han erlagt någon avgift, kan erhålla en invalidpension. Hänsyn härtill har, enligt vad de sakkunniga meddelat, tagits vid avgifternas beräkning, i det att avgifterna satts till lägst 5 procent av pensionsunderlaget.

§ 16-

I den allmänna motiveringen har redogjorts för huru den, som avgår från sin tjänst, innan han förvärvat pensionsrätt enligt de allmänna reglerna, skall kunna erhålla valuta för de av honom erlagda pensionsavgifterna. Regeln är, såsom förut angivits, att han vid viss tidpunkt skall erhålla en pension, motsvarande de av honom erlagda avgifterna. Men i vissa fall har det synts billigt, att även de av verket för honom erlagda avgifterna i pensionshänseende tillgodoräknas honom. Detta galler först och främst i de fall, då befattningshavaren efter minst 10 års tjänst entledigas icke efter egen ansökan eller på grund av fel eller försumlighet i tjänsten eller därför att han ådömts straff för grövre brott utan på grund av att verket ej längre behöver honom, såsom vid indragning eller omläggning av driften.

Jag tillåter mig här återkalla i minnet, hurusom i Kungl. Maj:ts förslag av år 1913 fanns införd en bestämmelse om att pension skall utgå till den, som efter uppnådda 50 levnadsår och minst 15 års anställning vid något statens verk eller inrättning, därav åtminstone de 5 sista åren i stadigvarande tjänst vid statens trafikerade järnvägar, entledigas annorlunda än efter egen ansökan eller på grund av fel eller försumlighet i tjänsten eller därför att han ådömts straff för grövre brott. Denna bestämmelse, vilken motsvaras av den ovan omförmälda i det nu föreliggande förslaget, har tillkommit av billighetsskäl i deras intresse, som utan egen förskyllan av nyss angivna orsaker skiljts från verket. Befattningshavaren kan nämligen anses hava under sin tjänstetid intjänat en viss del av sin statspension och bör alltså vid entledigande under nu ifrågavarande omständigheter bibehålla sin rätt till denna del.

Det har emellertid icke ansetts lämpligt, att pensionen skall börja utgå omedelbart efter avskedet, alltså vid en ålder, då vederbörande måhända är i besittning av full arbetskraft, utan synes det riktigare att låta den pension, som han efter vad nyss nämnts anses hava intjänat före entledigandet, börja utgå först när han enligt pensionsförsäkringslagen förklarats berättigad till pension.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr. 222.

83 Ett annat fall, då även verkets avgifter synas böra tillgodoräknas den utträdande, är, då han entledigas på grund av sjukdom, innan han är berättigad till sjukpension, d. v. s. före uppnådda tio tjänstår.

Från den ovannämnda regeln, att den rätt till pension, som förvärvats av en i förtid avgående befattningshavare, kan göras gällande först vid 67 års ålder eller dessförinnan inträffad invaliditet, har undantag stadgats beträffande vissa uppräknade chefsbefattningar vid statens järnvägars och vattenfallsverkets byggnadsavdelningar, i fråga om vilka må framhållas, att av dessa befattningars innehavare fordras en mycket hög ändlig och kroppslig vigör, och att om denna saknas det kan för verket vara nödvändigt att avskeda befattningshavaren, även om han ej kan anses hava misskött sin befattning. Aven kan det ofta hända, att byggnadsarbetena minskas, så att behovet av dylika chefsbefattningar nedgår. I fråga om dessa befattningar kan det alltså oftare än i fråga om andra inträffa, att innehavaren entledigas annorlunda än efter egen ansökan och utan att avskedet föranletts därav att han gjort sig skyldig till fel eller försumlighet i tjänsten eller ådömts straff för grövre brott. Därför hava i enlighet med de sakkunnigas förslag dessa befattningars innehavare erhållit en något förmånligare ställning än andra i händelse av dylikt entledigande. Skillnaden består däri, att de få rätt till pension vid den för befattningen stadgade levnadsålder eller vid tidigare invaliditet. Detta innebär den fördelen för dem, att pensionsåldern blir lägre ä,n enligt pensionsförsäkringslagen. Enär de icke äro i verkets tjänst, har liksom i fråga om övriga i denna paragraf avsedda befattningshavare rätten till invalidpension gjorts beroende av att de av pensionsstyrelsen förklarats berättigade till invalidpension ur folkpensionsfonden.

§ n.

Beträffande innebörden av detta stadgande tillåter jag mig hänvisa till den allmänna motiveringen.

Sakkunniga hava såsom punkt 2 i denna paragraf intagit en bestämmelse av följande lydelse:

»Delägare, som efter att hava entledigats från sin med delaktighet i kassan förbundna befattning erhåller anställning i annan sådan befattning eller i befattning, som medför delaktighet i annan kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, skall vidkännas det avdrag i sin pension från kassan, som efter försäkringsteknisk beräkning efter de i § 16 omförmälda grunder motsvarar de avgifter han skulle hava erlagt till anstalten, om han bibehållit den förra befattningen med oförändrat pensionsunderstöd intill den senare anställningen.

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Skulle det befinnas vara för delägaren fördelaktigare, att pensionen från kassan bestämmes utan hänsyn till de tjänstår han intjänat såsom innehavare av den förra befattningen och utan nu angivet avdrag, skall pensionen så bestämmas.»

Emot det sålunda föreslagna stadgandet har statskontoret inlagt gensaga, under framhållande, att pensionstagaren ju ändock icke får större pension än som motsvarar hans verkliga sammanlagda tjänstetid vid ettdera eller båda verken.

Aven om vissa forsäkringstekniska skäl kunna anföras till stöd för de sakkunnigas förslag, synes det mig, som om stadgandet icke skulle äga sådan praktisk betydelse, att den uppväger det besvär, som är förenat med den ifrågasatta anordningen. I enlighet med statskontorets förslag har jag därför ansett stadgandet böra utgå.

§ 22.

Detta stadgande överensstämmer till sin innebörd med föreskriften i § 16 av lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar. Liknande stadganden förekomma jämväl i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension samt i pensionsbestämmelserna för telegrafverkets ordinarie personal.

De sakkunniga anföra rörande detta stadgande, att bland dem röster höjts för en ändring av stadgandet i enlighet med den princip, som jämlikt 9 § i pensionsförsäkringslagen gjort sig gällande beträffande det från staten utgående pensionstillägget. Enligt denna åsikt skulle en pensionstagare, oavsett ådömda straff, gå förlustig den honom tillerkända statspensionen endast för den tid, under vilken han undergår frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är intagen å tvångsarbetsanstalt. Därjämte skulle, för det fall att den pensionsberättigade har anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av honom, kunna medgivas rätt för dem att under nämnda tid uppbära pensionen. Med erkännande av att skäl kunna tala för en dylik mera human behandling av en pensionstagare beträffande den av honom en gång förvärvade pensionsrätten har emellertid majoriteten bland de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda en gynnsammare ställning i förevarande avseende för nu ifrågavarande personal än den, som intages av de ordinarie befattningshavarna eller civila tjänstinnehavare i allmänhet.

Två av de sakkunniga hava på anförda skäl i avgiven reservation yrkat, att ifrågavarande stadgande måtte erhålla följande lydelse:

»Statspension utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad undergår frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är intagen å tvångsarbetsanstalt. Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt

85 Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 222.

uppehälle äro beroende av honom, må dem medgivas rätt att under tiden uppbära pensionen.»

Järnvägsstyrelsen har beträffande detta stadgande anfört, att ehuru styrelsen under nuvarande, av sakkunniga anmärkta förhållanden anser sig höra biträda sakkunnigas förslag, styrelsen dock håller före, att en förändring av nuvarande lagbestämmelser i berörda avseende i den riktning reservanterna angivit vore önskvärd, med hänsyn särskilt därtill att, om den dömde har familj, dennes medlemmar oförskylt bliva lidande genom den dömdes förlust av pension.

hör egen del har jag ansett mig på de av de sakkunniga anförda skäl böra ansluta mig till den av majoriteten bland dem intagna ståndpunkten.

§ 23.

I denna paragraf meddelas föreskrifter i fråga om förening av kassapension med lön av statsmedel eller med annan pension. Mot vad i detta stadgande föreslagits av de sakkunniga har statskontoret förklarat sig icke hava något att erinra utom i fråga om bestämmelserna under 3), i vad de avse förening av pensioner. Statskontoret framhåller, att i åtskilliga redan gällande pensioneringsgrunder, exempelvis 1910 års pensionslag för tjänstemän vid statens järnvägar, finnas bestämmelser om reduktion av beloppet av enligt nämnda grunder utgående pension i fall av förening med annan pension, men att tillika därvid meddelats bestämmelser, som förhindra, att sådan reduktion äger rum på båda hållen. I överenstämmelse med vad som föreskrives i 18 § av nyssnämnda lag förordar därför statskontoret, att jämväl i nu ifrågavarande reglementsförslag å lämplig plats under punkt 3) införes, att reduktionen av kassapensionen skall äga rum endast, där icke på grund av gällande bestämmelser beloppet av den andra pensionen minskas i följd därav att vederbörande jämväl kommer i åtnjutande av pension enligt kassareglementet.

I avseende härå vill jag framhålla, att det onekligen kan tänkas fall, då statskontorets anmärkning äger befogenhet. Om t. ex. den andra pensionen utgår jämlikt den civila pensionslagen, skall jämlikt § 16 punkt 3:o) i nämnda lag endast Vs av denna pension utgå. År då denna reducerade pension mindre än pensionen från kassan, skall jämlikt de föreslagna bestämmelserna den senare utgå med hela sitt belopp; härvid är således intet att anmärka. Men om den reducerade pensionen är högre än kassapensionen, skall endast avgiftspension utgå från kassan. I detta fall får alltså befattningshavaren endast avgiftspension från båda hållen.

86 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

Samma anmärkning kan emellertid riktas även mot den civila pensionslagen, som i nämnda lagrum generellt föreskriver, att endast Vs av pensionen skall utgå, när pension utgår för statstjänst, å vilken lagen icke är tillämplig, oavsett om den senare pensionen, är högre eller lägre än den enligt pensionslagen utgående pensionen. År då enligt för den andra pensionen gällande bestämmelser denna reducerad blott till avgiftspension, får alltså befattningshavaren en pension, som motsvarar endast avgiftspensionernas summa, i den mån en ökning icke äger rum på grund av stadgandet i punkt 4:o) av 16 § i pensionslagen.

Dessa förhållanden kunna tydligen icke för alla fall ordnas på ett rationellt sätt med mindre för alla statstjänare samma regler fastställas för förening av två eller flera pensioner. De av de sakkunniga föreslagna reglerna äro sådana, att de kunna tillämpas i fråga om alla statstjänster. De fall, i vilka intill dess en sådan fullständig reglering genomförts oegentligheter av det utav statskontoret påvisade slag kunna förekomma, torde vara så sällsynta, att jag icke anser nödigt göra någon ändring i de sakkunnigas förslag. Genom bestämmelsen i punkt 4) i förslaget är i varje fall sörjt för att summan av de båda pensionerna icke kan understiga det normala beloppet av pension från kassan.

Beträffande övergångsbestämmelserna må anmärkas, att den i punkt

4) av dessa bestämmelser för statens järnvägars personal intagna föreskriften angående pension för sådan nu anställd personal, som minst 10 år i följd åtnjutit sjukavlöning, uteslutits i fråga om telegrafverkets och vattenfallsverkets personal av den anledning, att motsvarande förhållanden icke förekomma i avseende å denna senare personal.

Departementschefen hemställde härefter, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels medgiva, att beträffande pensionering av vissa på extra stat upptagna befattningshavare vid statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk Kungl. Maj:t må utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vid protokollet fogade förslag till reglementen i sådant avseende;

dels, under förutsättning av bifall härtill, besluta, att för bekostande av dylik pensionering må från och med år 1918 och tills vidare årligen avsättas:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

av trafikmedel................................ 800,000 kronor,

» telegrafmedel............................. 150,000 » samt

» statens vattenfallsverks driftinkomster ................................ 50,000 » ;

att dessa belopp skola ingå till särskilda i vederbörande verks räkenskap bokförda fonder, om vilkas förvaltning Kungl. Maj:t må meddela närmare bestämmelser;

att första stycket i punkt c) av 2 § i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar skall erhålla följande ändrade lydelse, att träda i tillämpning med ingången avår 1918:

»c) den, som vid avgång från tjänsten uppnått här nedan för samma tjänst stadgade levnadsålder, under förutsättning tillika att tjänstinnehavaren under sammanlagt minst tio år innehaft ordinarie statstjänst eller varit delägare i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal ävensom att han under de fem sista åren innehaft ordinarie befattning vid statens järnvägar;» samt

att till 8 § i nyssnämnda lag skall göras följande tillägg, likaledes att träda i tillämpning med ingången av år 1918:

»Om den, som är berättigad till pension enligt denna lag, tillika är berättigad till pension på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt föreskrift i reglemente för kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, räknas sistnämnda pension som del av den honom enligt denna lag tillkommande pension, vilken alltså skall minskas med det pensionsbelopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsförsäkringsfonden.»

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla samt förordnade, att proposition skulle avlåtas till riksdagen av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Uggla.

88 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Bil. 1.

Förslag

till

Reglemente

för statens järnvägars pensionskassa för pensionering av icke ordinarie personal.

§ 1.

Statens järnvägars pensionskassa för pensionering av icke ordinarie personal har till ändamål att, på sätt i detta reglemente närmare angives, bereda pension åt viss icke ordinarie personal vid statens järnvägar.

Med statens järnvägar avses i detta reglemente såväl statens trafikerade järnvägar som även statens järnvägsbyggnader.

§ 2-

Pensionskassan förvaltas av järnvägsstyrelsen.

§ ä.

Skyldig att inträda såsom delägare i pensionskassan är med den begränsning, som i § 4 stadgas, befattningshavare, som, utan att bekläda ordinarie befattning vid statens järnvägar eller annat statens verk eller inrättning, innebar anställning såsom

a) extra ordinarie tjänsteman vid statens trafikerade järnvägar;

b) fast anställd tjänsteman vid statens järnvägsbyggnader;

c) verkstads- och förrådsarbetare med stadigvarande anställning.

§ 4.

Inträdet i pensionskassan räknas från och med den dag, då befattningshavare tillträtt sådan anställning, som i § 3 sägs, om han då fyllt 18 år, men eljest från och med den dag, då han uppnått nämnda ålder.

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Befattningshavare, som vunnit inträde i pensionskassan, skall erhålla bevis om sitt delägarskap i densamma.

§ 5-

Såsom underlag för bestämmande av pensionsbelopp (pensionsunderlag) skall tjäna:

a) för extra ordinarie tjänsteman vid statens trafikerade järnvägar med månadsavlöning

70 procent av avlöningen för år;

b) för tjänsteman vid statens järnvägsbyggnader

70 procent av avlöningen för år, dock att pensionsunderlaget skall utgöra högst det här nedan angivna beloppet, nämligen:

för arbetschef .............................

d avdelningsingenjör...............

b byråingenjör av l:a klass

b byggnad skamrer are ............

b byråingenjör av 2:a klass) b materialförvaltare b förste bokhållare

» underingenjör.................................

b bokhållare ......................................

b ritare 1

b manlig kontorsskrivare)...............

b förste schaktmästare......................

» materialskrivare)

b schaktmästare \ ...........................

» verkmästare

b kvinnlig kontorsskrivare ............

b manligt skriv- eller ritbiträde...

3) maskinist 1

)) hantverksförmanj...........................

b vaktmästare )

b bromsarförmanj.............................

)) tidskrivare » utsättare

» kvinnligt skriv- eller ritbiträde

5,800 kronor

4.750 »

4.250 »

4.000 ))

3.500 »

3.000 » 2,700 b

2.250 »

2.000 »

1.750 »

1.500 »

1.250 b

1,150 b 1,000 b

950 b

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 183 höft. (Nr 222.) 12

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Beträffande tjänsteman vid statens järnvägsbyggnader, som icke återfinnes i förestående förteckning, bestämmer järnvägsstyrelsen, till vilken grupp tjänstemannen skall hänföras;

c) för befattningshavare med dag- eller timavlöning

ett belopp, som med 200 kronor överstiger 1,800 gånger timlönen, dock högst 750 kronor mer än 800 gånger timlönen.

§ 6.

Vid beräkning av avlöning enligt dessa bestämmelser skall läggas till grund:

för extra ordinarie tjänstemän av lägre grad med månadsavlöning den månadsavlöning, som jämlikt av järnvägsstyrelsen fastställda allmänna grunder är bestämd för den kategori av tjänstemän, vartill vederbörande hör, med iakttagande att han alltid skall anses placerad å ort, där jämlikt av Kungl. Maj:t med stöd av nådiga avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar fastställda grunder ersättning för bostad och bränsle utgår med 20 /o av arvodet samt att ortstillägg, övertidsersättning o. d. härvid icke medräknas;

för befattningshavare med dag- eller timavlöning den vederbörande tilldelade timlönen, med iakttagande, att timlönen, allt efter den ort, där vederbörande är placerad, nedsättes i förekommande fall med ett belopp, som enligt av järnvägsstyrelsen fastställda grunder utgör skillnaden mellan minimilönen å placeringsorten, å ena, samt minimilönen å den ort, där minimilönen är lägst, å andra sidan; skolande för befattningshavare med dagavlöning timlönen anses utgöra Vio av hans dagavlöning.

För extra ordinarie tjänstemän av högre grad ävensom tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader äger järnvägsstyrelsen, med iakttagande av den i § 5 b) stadgade begränsning, bestämma den avlöning, efter vilken pensionsunderlaget skall beräknas, därvid i fråga om sistnämnda tjänstemän bör iakttagas, att enligt detta reglemente utgående pensionsavgifter och pensioner komma att för de i § 5 b) omnämnda tjänstebefattningar i möjligaste mån motsvara vad som i sådant avseende finnes bestämt för med dem närmast likställda ordinarie befattningar vid statens järnvägar.

§ 7.

1. Extra ordinarie tjänsteman vid statens trafikerade järnvägar, som åtnjuter månadsavlöning, skall från och med den dag, då han fyller

91 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

30 år, erlägga en årsavgift av viss procent av för honom gällande pensionsunderlag. Denna avgift utgör, då pensionsunderlaget uppgår till

2. Fast anställd tjänsteman vid statens järnvägsbyggnader skall från inträdet i kassan erlägga en årsavgift av viss procent av för honom gällande pensionsunderlag. Denna avgift utgör, då pensionsunderlaget uppgår till

högst 2,000 kronor................................................ 4,6 % därav

mer än 2,000 xx men högst 2,200 kronor 4,7 xx xx

xx xx 2,200 xx )) x> 2,400 » 4,8 xx xx

•xx xx 2,400 xx » xx 2,600 xx 4,9 » »

xx xx 2,600 x> xx xx 2,800 » 5,0 x> xx

» xx 2,800 xx den procent därav, som är för samma pensionsunderlag bestämd i mom. 1.

3. Befattningshavare med dag- eller timavlöning skall erlägga en månadsavgift som, enligt vad här nedan stadgas, motsvarar hans enligt § 6 beräknade timlön.

Månadsavgiften utgöres dels av grundavgift, motsvarande 7 gånger den timlön, delägaren har, när avgift första gången erlägges, dels av tilläggsavgifter, som motsvara erhållna avlöningsförhöjningar och beräknas enligt nedanstående tabell.

92 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 222.

4. För del av kalendermånad beräknas avgift såsom för hel månad.

§ «•

Statsbaneförvaltningen lämnar årligen det bidrag till pensioneringen, som tillsammans med delägarnas egna avgifter motsvarar delägarnas pensionsrätt.

I 9-

Om delägares avlöning nedgår, skola dock avgifter och pensionsunderlag beräknas efter den förutvarande högre avlöningen.

Delägare, som avses i § 3 a) och c), fritages från erläggande av avgift för kalendermånad, under vilken han 15 dagar eller däröver på grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra.

§ io.

Rätt till pension inträder:

a) då delägare till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av sjukdom, vilken han genom tjänstutövning ådragit sig, av järnvägsstyrelsen prövas icke vidare kunna behörigen sköta sin befattning och ej heller anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull entledigas;

b) då delägare, som räknar minst 10 tjänstår, antingen till följd av kroppsskada eller sjukdom i andra fall än under a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad arbetsförmåga av järnvägsstyrelsen prövas icke vidare kunna behörigen sköta sin befattning och ej heller anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull entledigas;

93 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning av vederbörande järn vägsläkare utfärdat intyg;

c) då delägare vid avgång från sådan befattning vid statens järnvägar, vilken i detta reglemente avses, uppnått den här nedan för olika slag av anställning stadgade levnadsålder, under förutsättning tillika att delägaren vid uppnåendet av nämnda levnadsålder räknar minst tio tjänstår.

Nämnda levnadsålder utgör:

för manliga tjänstemän vid järnvägsstyrelsen 67 år;

för manliga tjänstemän av högre grad vid distrikten med undantag av arbetschef och avdelningsingenjör, för de vid verkstäderna anställda tjänstemän av lägre grad samt för befattningshavare med dageller timaviöning 65 år;

för arbetschef och avdelningsingenjör samt övriga manliga tjänstemän vid distrikten, som ej ovan särskilt nämnts, 63 år; samt

för kvinnliga befattningshavare 60 år.

§ 11-

1. Vid tjänstårsberäkning må befattningshavaren tillgodoräknas endast den tid, under vilken han efter uppnåendet av 18 års ålder verkligen tjänstgjort, därvid avdrag dock ej må ske för den tid, varunder befattningshavaren på grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra eller åtnjutit tjänstledighet med bibehållande av full avlöning eller för fullgörande av offentligt uppdrag eller för resa, som med vederbörligt tillstånd företagits för egen utbildning.

Avdrag enligt förestående punkt göres endast för hel ledighetsdag.

2. Befattningshavare, som tidigare tillhört pensionskassan och efter utträde därur åter inträtt såsom delägare i densamma eller som före sitt inträde i kassan innehaft ordinarie statstjänst eller tjänst, som medför delaktighet i annan kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, äger räkna de tjänstår han sålunda intjänat, under förutsättning att han ej blivit för fel eller försumlighet skild från sin befattning, järnvägsstyrelsen dock obetaget att, där särskilda förhållanden prövas därtill föranleda, medgiva rätt till tjänstårsberäkning även för anställning, från vilken delägare blivit av dylik anledning skild.

3. I fråga om pension för den, som vid avgång från tjänst, med vilken följer delaktighet i kassan, erhållit pension för annan sådan tjänst som i punkt 2 sägs, må tjänstår, som beräknats för bestämmande av

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

den pension, ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund av annan tjänstgöring än den, på vilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må såsom tjänstår beräknas.

§ 12.

Pension enligt § 10 c) utgår med belopp, som är lika med nedan angivna % av medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som varit för delägaren gällande under vart och ett av de fem sista tjänståren.

§ 13-

Pension enligt § 10 a) utgår med belopp, som utgör det enligt § 12 beräknade procenttal, dock minst 70 % av medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som varit för delägaren gällande under vart och ett av de senaste fem åren eller den kortare tid, han varit delägare i kassan. Dock skall pensionen utgå med hela detta medeltal, därest de förhållanden, som grundlagt rätten till pension, omöjliggöra för delägaren att vidare bidraga till sin försörjning.

§ 14-

Pension enligt § 10 b) utgår med belopp, som utgör det enligt § 12 beräknade procenttal av medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som varit för delägaren gällande under vart och ett av de senaste fem

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

tjänståren. Dock skall pensionen utgå med minst 70 % av detta medeltal, därest „ de förhållanden, som grundlagt rätten till pension, omöjliggöra för delägaren att vidare bidraga till sin försörjning.

§ 15-

Av delägares pension från kassan utgör den del, som svarar mot nedan angivna pensionsunderlag, statspension; återstoden utgör avgiftspension.

Pensionsunderlaget för statspension är

a) för delägare, som i § 5 a) och b) sägs: 2/s av det för honom gällande pensionsunderlag;

b) för delägare, som i § 5 c) sägs: ett belopp, som med 200 kronor överstiger 1,000 gånger timlönen, dock högst 750 kronor.

§ 16.

1. Delägare, som utan att vara berättigad till pension enligt § 10 upphör att innehava med delaktighet i kassan förbunden tjänst, utträder ur kassan utom i de fall, varom i punkt 2 här nedan stadgas; och skola för beredande av pension jämlikt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring honom tillgodoräknas de av honom själv erlagda avgifterna. Åven de av järnvägsstyrelsen för honom erlagda pensionsavgifterna skola tillgodoräknas honom, om han

a) vid entledigandet räknar minst 10 tjänstår och entledigas annorlunda än efter egen ansökan och utan att avskedet föranletts därav att han gjort sig skyldig till fel eller försumlighet i tjänsten eller ådömts straff för grövre brott; eller

b) entledigats av anledning, som i § 10 b) sägs, innan han räknar 10 tjänstår.

Vid delägarens entledigande inbetalar kassan till pensionsstyrelsen kapitalvärdet av den pensionsrätt, som sålunda tillkommer honom.

2. Vad i punkt 1 stadgats gäller icke för delägare, som vid entledigandet innehar befattning såsom arbetschef eller avdelningsingenjör vid statens järnvägsbyggnader och som entledigats annorlunda än efter egen ansökan och utan att avskedet föranletts därav att vederbörande gjort sig skyldig till fel eller försumlighet i tjänsten eller ådömts straff för grövre brott. Sådan delägare kvarstår även efter entledigandet i kassan och är vid den ålder, som i § 10 är bestämd för den av honom vid avskedet innehavda befattning, eller vid varaktig oförmåga till arbete berätti-

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

gad till den pension, som efter försäkringsteknisk beräkning enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder motsvarar de för honom till kassan erlagda avgifterna. Pension på grund av varaktig oförmåga till arbete beviljas, när pensionsstyrelsen förklarat delägaren berättigad till pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Skulle delägaren, innan han kommit i åtnjutande av pension, erhålla antingen tjänst, som medför delaktighet i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, eller ordinarie statstjänst, bestämmes dock hans pensionsrätt efter reglerna för denna tjänst, därvid bestämmelserna i punkt 1 skola tillämpas, med iakttagande att samtliga för honom till kassan erlagda avgifter tillgodoräknas honom.

§ U-

J3en pension, som må tillkomma pensionstagare i kassan på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt detta eller annat reglemente för kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, räknas såsom del av hans pension från kassan, och skall alltså sistnämnda pension minskas med det pensionsbelopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsförsäkringsfonden.

§ 18.

Rätt till pension enligt detta reglemente tillkommer ej den, som blivit för fel eller försumlighet skild från sin anställning vid statens järnvägar, och ej heller den, som vid avgång från anställningen icke är svensk medborgare.

§ 19-

Därest vid beräkning av pensionens belopp detta slutar å bråkdel av kronor, skall den höjas till närmast högre krontal.

§ 20.

Pension sökes hos järnvägsstyrelsen, som utfärdar pensionsbrev.

§ 21.

Pension utgår utom i fall, varom i § 16 sägs, från och med månaden näst efter den, under vilken anställningen vid statens järnvägar upphör, till och med den månad, under vilken pensionstagaren dör.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

§ 22.

Har pensionstagare blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende eller till, i stället för avsättning, straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, s£all han vid den tid, då nämnda beslut vinner laga kraft, anses hava förverkat sin statspension.

§ 23.

Pension från kassan må, ändock att de för erhållande av pension föreskrivna villkor uppfyllts, icke förenas med lön eller pension för annan tjänst, som medför delaktighet i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, eller för annan statstjänst förutom i de fall och under de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:

1) Om pension från kassan skall utgå för tid, under vilken delägaren åtnjuter lön för annan statstjänst, skall endast avgiftspension utgå.

2) Om pension från kassan skall utgå för tid, under vilken delägaren åtnjuter pension för annan statstjänst, skall

a) pensionen utgå utan hänsyn till den andra pensionen, om denna är lägre eller, om båda pensionerna äro lika, den i den andra pensionen ingående statspensionen är lägre,

b) endast avgiftspensionen utgå, om den andra pensionen är högre eller, om båda pensionerna äro lika, den i den andra pensionen ingående statspensionen är högre,

c) avgiftspensionen och halva statspensionen utgå, om både avgiftspension och statspension äro lika för båda tjänsterna.

Härvid skall pension för statstjänst, som icke medför delaktighet i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, av Kungl. Maj:t fördelas i stats- och avgiftspension.

Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall dock iakttagas följande:

3) Pensionen må icke i något fall utgå med lägre belopp, än att summan av pension och lön eller av de båda pensionerna blir lika med pensionens normala belopp.

4) Om enligt dessa bestämmelser summan av pension och lön eller av de båda pensionerna skulle understiga tre tusen kronor, må avdrag å pensionsbeloppet äga rum endast i den mån, som erfordras för att pensionen tillsammans med lönen eller den andra pensionen icke må överstiga tre tusen kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 183 höft. (Nr 222.) 13

93 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

§ 24.

I den mån pensionskassans inkomster icke erfordras för löpande utgifter, anses de som lån till statsbaneförvaltningen, som är skyldig att därå gottgöra kassan ränta efter 3,8 %.

§ 25.

Vart femte år skall järnvägsstyrelsen låta genom sakkunnig person undersöka kassans ställning. Visar ställningen överskott, lämnas detta till statens järnvägar; visar den brist, täckes denna av statens järnvägars medel.

§ 26.

Järnvägsstyrelsen äger meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras vid tillämpningen av detta reglemente.

§ 27.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1918.

I fråga om befattningshavare, antagen före nämnda dag, gälla i nedannämnda avseenden följande

Övergångsbestämmelser

för befattningshavare, som äro anställda i tjänst före den 1 januari 1918.

o

1) Årsavgiften för befattningshavare, som avses i § 5 a) och b), beräknas enligt bestämmelserna i § 7, om tjänstemannens ålder den 1 januari 1918 är mindrelän 35 år. År sådan befattningshavares ålder 35—39 år, höjes den enligt dessa bestämmelser beräknade årsavgiften med 1 % av pensionsunderlaget, och är åldern mer än 39 år, höjes årsavgiften med 2 % av pensionsunderlaget.

Grundavgiften för befattningshavare med dag- eller timavlöning beräknas efter den timlön, som tillkommer honom den 1 januari 1918, och utgör den mångfald av denna timlön, som angives i nedanstående tabell:

Befattningshararens

ålder den l/i 1918. Mångfald.

Mindre än 30 år .............................*............................. 7

30—34 år ....................................................... 8

35—39 » ........................................................................... 9

mer än 39 år.................................................................... 10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

2) Vid bestämmande av tilläggsavgift räknas endast tjänstår, som intjänats efter den 1 januari 1918.

3) Vid bestämmande av statspension räknas alla de tjänstår delägaren intjänat såsom innehavare av befattning, som i § 5 sägs. Vid bestämmande av avgiftspension räknas endast tjänstår, som intjänats efter den 1 januari 1918, dock att avgiftspension för den, som vid sin pensionering uppnått den i § 10 c) stadgade levnadsålder eller räknar 35 tjänstår, icke må understiga den avgiftspension, som enligt § 12 motsvarar 10 tjänstår och medeltalet av den avlöning, efter vilken befattningshavarens avgift under de sista fem åren beräknats eller skolat beräknas, därest detta reglemente varit gällande.

4) För befattningshavare, som den 1 januari 1918 icke uppnått den i § 10 c) stadgade levnadsålder och icke räknar 35 tjänstår, men innehaft sjukavlöning minst 10 år i följd, skall pensionen, därest densamma enligt §§ 12—14 samt med tillämpning av föreskriften i punkt 3) angående beräkning av tjänstår för avgiftspension understiger medelbeloppet för år av sjukavlöningen under de sista fem åren, utgå med sistnämnda belopp, med iakttagande dock att pensionen icke får överstiga den pension, som enligt punkt 3) skolat tillkomma befattningshavaren, därest han uppnått ovannämnda levnadsålder.

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Bil. 2.

Förslag

till

Reglemente

för statens vattenfallsverks pensionskassa tör pensionering av icke ordinarie personal.

§ 1.

Statens vattenfallsverks pensionskassa för pensionering av icke ordinarie personal har till ändamål att, på sätt i detta reglemente närmare angives, bereda pension åt viss icke ordinarie personal vid statens vattenfalls verk.

Med statens vattenfallsverk avses i detta reglemente såväl sådana avdelningar av nämnda verk, vilka upptagits i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid samma verk, som även vattenfallsverkets byggnadsavdelning.

§ 2.

Pensionskassan förvaltas av vattenfallsstyrelsen.

§ 3.

Skyldig att inträda såsom delägare i pensionskassan är med den begränsning, som i § 4 stadgas, befattningshavare, som, utan att bekläda ordinarie befattning vid statens vattenfallsverk eller annat statens verk eller inrättning, innehar anställning såsom

a) extra tjänsteman vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, eller

b) extra tjänsteman eller arbetare vid sådan avdelning av statens vattenfallsverk, vilken upptagits i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid nämnda verk.

§ 4.

Inträdet i pensionskassan räknas från och med den dag, då befattningshavare under minst tolv hela kalendermånader innehaft i § 3 omför-

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222

mäld befattning, om han då fyllt 18 år, men eljest från och med den dag, då han uppnått nämnda ålder; dock att, om befattningshavare tidigare erlagt avgift till denna eller annan kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, inträdet räknas från och med dagen för hans anställning i sådan befattning, som i § 3 avses.

Befattningshavare, som vunnit inträde i pensionskassan, skall erhålla bevis om sitt delägarskap i densamma.

§ 5.

Såsom underlag för bestämmande av pensionsbelopp (pensionsunderlag) skall tjäna:

a) för delägare, som innehar befattning med motsvarighet å ordinarie stat, 2/3 av avlöningen för år, dock högst det pensionsunderlag, som är bestämt för motsvarande ordinarie befattning;

b) för nedan angivna delägare 2/3 av avlöningen för år, dock att pensionsunderlaget skall utgöra högst det här nedan bestämda beloppet, nämligen:

för överingenjör vid statens vattenfallsverks byggnads-

avdelning..............................................................................

3> överingenjörsassistent, arbetschef, avdelningsingenjör, byråingenjör vid statens vattenfallsverks bygg-

hadsavdelning....................................................................

» kamrerare ..............................................................................

» annan ingenjör än här ovan avses ..............................

S) underingenjör, materialförvaltare, förrådsförvaltare...

3> manlig ritare, manlig kontorsskrivare...........................

j schaktmästare, verkmästare, förrådsmästare...............

3) kvinnlig bokhållare ............................................................

» » ritare, manligt rit- eller skrivbiträde .........

» kvinnligt rit- eller kontorsbiträde.................................

kronor 5,500: —

» 4,200: —

» 4,000: —

3> 3,500: -

3> 3,000: —

3> 2,000: —

3> 1,800: —

)) 1,400: —

3> 1,200: —

3> 900: —

Beträffande sådan i § 3 avsedd tjänsteman, som icke återfinnes i förestående förteckning, bestämmer vattenfallsstyrelsen, till vilken grupp tjänstemannen skall hänföras;

c) för övriga befattningar ett belopp, som med 200 kronor överstiger 1,800 gånger timlönen, dock högst 750 kronor mer än 800 gånger timlönen.

Vid beräkning av pensionsunderlaget för befattning, som i c) sägs, skall, där befattningshavaren har månads- eller dagavlöning, timlönen räknas utgöra Vjbo av månadslönen, respektive Vio av daglönen.

102 KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

§ 6.

Vid beräkning av avlöning enligt dessa bestämmelser skall iakttagas, att avlöningen allt efter den ort, där vederbörande är placerad, nedsättes med belopp, som enligt fastställda grunder utgör skillnaden mellan minimilönen å placeringsorten, å ena, samt minimilönen å den ort, där minimilönen är lägst, å andra sidan. Där bostadsförmån förekommer, skall denna förmåns värde uppskattas enligt de för den ordinarie personalen gällande grunder till värdet å billigaste ort. Dyrortstillägg, övertidsersättning, beklädnadsersättning, provision, tilläggsarvode o. d. tagas däremot icke i beräkning.

För de under § 5 a) och b) nämnda befattningar äger vattenfallsstyrelsen med iakttagande av den i samma stadgande föreskrivna begränsning bestämma den avlöning, efter vilken pensionsunderlaget skall beräknas, därvid bör iakttagas, att enligt detta reglemente utgående pensionsavgifter och pensioner komma att för de särskilda tjänstebefattningarna i möjligaste mån motsvara vad som i sådant avseende finnes bestämt för med dem närmast likställda ordinarie befattningar vid statens vatten falls verk.

§ 7- ‘

1. Delägare, som avses i § 5 a) eller b), skall erlägga en årsavgift av viss procent av för honom gällande pensionsunderlag. Denna avgift utgör, då pensionsunderlaget uppgår till

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

2. Delägare, som innehar befattning, som i § 5 c) sägs, skall erlägga en månadsavgift, som, enligt vad nedan stadgas, motsvarar hans enligt §§ 5 och 6 beräknade timlön.

Månadsavgiften utgöres dels av grundavgift, motsvarande 7 gånger den timlön, delägaren har, när avgift första gången erlägges, dels av tilläggsavgifter, som motsvara erhållna avlönings förhöjningar och beräknas enligt nedanstående tabell.

3. För del av kalendermånad beräknas avgift såsom för hel månad.

§ »•

Statens vattenfallsverk lämnar årligen det bidrag till pensioneringen, som tillsammans med delägarnas egna avgifter motsvarar delägarnas pensionsrätt.

§ 9. •

Om delägares avlöning nedgår, skola dock avgifter och pensionsunderlag beräknas efter den förutvarande högre avlöningen.

Delägare, som avses i § 5 c), fritages från erläggande av avgift för kalendermånad, under vilken han 15 dagar eller däröver på grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra.

§ i°.

Rätt till pension inträder:

a) då delägare till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest.till följd av sjukdom, vilken han genom tjänstutövning ådragit sig, av vattenfallsstyrelsen prövas icke vidare kunna behörigen sköta sin befattning och ej heller anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull entledigas;

104 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

b) då delägare, som räknar minst 10 tjänstår, antingen till följd av kroppskada eller sjukdom i andra! fall än under a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad arbetsförmåga av vattenfallsstyrelsen prövas icke vidare kunna behörigen sköta sin befattning och ej heller anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning av legitimerad läkare utfärdat intyg;

c) då delägare vid avgång från sådan befattning vid statens vattenfallsverk, vilken i detta reglemente avses, uppnått den här nedan för olika slag av anställning stadgade levnadsålder, under förutsättning tillika att delägaren vid uppnåendet av nämnda levnadsålder räknar minst tio tjänstår.

Nämnda levnadsålder utgör:

för manliga innehavare av befattningar, till vilka vid avdelning av statens vattenfallsverk finnes motsvarighet å ordinarie stat, den levnadsålder, vid vilken rätt till hel pension inträder för innehavare av den ordinarie befattningen;

för kamrerare, byråingenjör, underingenjör, manlig ritare, manlig kontorsskrivare samt manligt rit- eller skrivbiträde 67 år;

för övriga manliga befattningshavare utom arbetschef och avdelningsingenjör 65 år;

för arbetschef och avdelningsingenjör 63 år; samt

för kvinnliga befattningshavare 60 år.

§ n.

1. Vid tjänstårsberäkning må befattningshavaren tillgodoräknas endast den tid, under vilken han efter uppnåendet av 18 års ålder verkligen tjänstgjort, därvid avdrag dock ej må ske för den tid, varunder befattningshavaren på grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra eller åtnjutit tjänstledighet med bibehållande av full avlöniug eller för fullgörande av offentligt uppdrag eller för resa, som med vederbörligt tillstånd företagits för egen utbildning.

Avdrag enligt förestående punkt göres endast för hel ledighetsdag.

2. • Befattninghav are, som tidigare tillhört pensionskassan och efter utträde därur åter inträtt såsom delägare i densamma eller som före sitt inträde i kassan innehaft ordinarie statstjänst eller tjänst, som medför delaktighet i annan kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, äger räkna de tjänstår han sålunda intjänat, under

105 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 222.

förutsättning, att han ej blivit för fel eller försumlighet skild från sin befattning, Vattenfallsstyrelsen dock obetaget att, där särskilda förhållanden prövas därtill föranleda, medgiva rätt till tjänstårsberäkning även för anställning, från vilken delägare blivit av dylik anledning skild.

3. 1 fråga om pension för den som vid avgång från tjänst, med

vilken följer delaktighet i kassan, erhållit pension lör annan sådan tjänst, som. i 2 sägs, må tjänstår, som beräknats för bestämmande av den pension, ej ånyo beräknas som tjänstår, där det icke på grund av annan tjänstgöring än den, på vilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må såsom tjänstår beräknas.

§ 12-

Pension enligt § 10 c) utgår med belopp, som är lika med nedan angivna % av medeltalet av de .högsta pensionsunderlag, som varit för delägaren gällande under vart och ett av de fem sista tjänståren.

§ 13-

Pension enligt § 10 a) utgår med belopp, som utgör det enligt § 12 beräknade procenttal, dock minst 70 % av medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som varit för delägaren gällande under vart och ett av de senaste fem åren eller den kortare tid, han varit delägare i kassan. Dock skall pensionen utgå med hela detta medeltal, därest de förhållanden, som grundlagt rätten till pension, omöjliggöra för delägaren att vidare bidraga till sin försörjning.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 183 haft. (Nr 222.)

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

§ 14-

Pension enligt § 10 b) utgår med belopp, som utgör det enligt § 12 beräknade procenttal av medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som varit för delägaren gällande under vart och ett av de senaste fem tjänståren. Dock skall pensionen utgå med minst 70 % av detta medeltal, därest de förhållanden, som grundlagt rätten till pension, omöjliggöra för delägaren att vidare bidraga till sin försörjning.

§ 15-

Av delägares pension från kassan utgör den del, som svarar mot nedan angivna pensionsunderlag, statspension; återstoden utgör avgiftspension.

Pensionsund erlaget för statspension är:

a) för delägare, som i § 5 a) och b) sägs: 2'3 av det för honom gällande pensionsunderlag;

b) för delägare, som i § 5 c) sägs: ett belopp, som med 200 kronor överstiger 1,000 gånger timlönen, dock högst 750 kronor.

§ 16-

1. Delägare, som utan att vara berättigad till pension enligt § 10 upphör att innehava med delaktighet i kassan förbunden tjänst, utträder ur kassan utom i de fall, varom i punkt 2 här nedan stadgas; och skola för beredande av pension jämlikt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring honom tillgodoräknas de av honom själv erlagda avgifterna. Åyen de av vattenfallsstyrelsen för honom erlagda pensionsavgifterna skola tillgodoräknas honom, om han

a) vid entledigandet räknar minst 10 tjänstår och entledigas annorlunda än efter egen ansökan och utan att avskedet föranletts därav att han gjort sig skyldig till fel eller försumlighet i tjänsten eller ådömts straff för grövre brott; eller

b) entledigats av anledning, som i § 10 b) sägs, innan han räknar 10 tjänstår.

Vid delägarens entledigande inbetalar kassan till pensionsstyrelsen kapitalvärdet av den pensionsrätt, som sålunda tillkommer honom.

2. Vad i punkt 1 stadgas gäller icke för delägare, som vid entledigandet innehar befattning såsom överingenjör, överingenjörsassistent, arbetschef eller avdelningsingenjör vid statens vattenfallsverks byggnads-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

avdelning och som entledigats annorlunda än efter egen ansökan och utan att avskedet föranletts därav att vederbörande gjort sig skyldig till fel eller försumlighet i tjänsten eller ådömts straff för grövre brott. Sådan delägare kvarstår även efter entledigandet i kassan och är vid den ålder, som i § 10 år bestämd för den av honom vid avskedet innehavda befattning, eller vid varaktig oförmåga till arbete berättigad till den pension, som efter försäkringsteknisk beräkning enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder motsvarar de för honom till kassan erlagda avgifterna. Pension på grund av varaktig oförmåga till arbete beviljas, när pensionsstyrelsen förklarat delägaren berättigad till pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Skulle delägaren, innan han kommit i åtnjutande av pension, erhålla antingen tjänst, som medför delaktighet i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, eller ordinarie statstjänst, bestämmes dock hans pensionsrätt efter reglerna för denna tjänst, därvid bestämmelserna i punkt 1 skola tillämpas, med iakttagande att samtliga för honom till kassan erlagda avgifter tillgodoräknas honom.

§ 17-

Den pension, som må tillkomma pensionstagare i kassan på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt detta eller annat reglemente för kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, räknas såsom del av hans pension från kassan, och skall alltså sistnämnda pension minskas med det pensionsbelopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsförsäkringsfonden.

§ 18.

Rätt till pension enligt detta reglemente tillkommer ej den, som blivit för fel eller försumlighet skild från sin anställning vid statens vattenfallsverk, och ej heller den,'“som vid avgång från anställningen icke är svensk medborgare.

§ 19-

Därest vid beräkning av pensionens belopp detta slutar å bråkdel av kronor, skall den höjas till närmast högre krontal.

§ 20.

Pension sökes hos vattenfallsstyrelsen, som utfärdar pensionsbrev.

108 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

§ 21.

Pension utgår utom i fall, varom i § 16 sägs, från och med månaden näst efter den, under vilken anställningen vid statens vattenverksförvaltning upphör, till och med den månad, under vilken pensionstagaren dör.

§ 22.

Har pensionstagare blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende eller till, i stället för avsättning, sträft enligt 2 kap. 17 § strafflagen, skall lian vid den tid, då nämnda beslut vinner laga kraft, anses hava förverkat sin statspension.

§ 23.

Pension från kassan må, ändock att de för erhållande av pension föreskrivna villkor uppfyllts, icke förenas med lön eller pension för annan tjänst, som medför delaktighet i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, eller för annan statstjänst förutom i de fall och under de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:

1) Om pension från kassan skall utgå för tid, under vilken delägaren åtnjuter lön för annan statstjänst, skall endast avgiftspension utgå.

2) Om pension från kassan skall utgå för tid, under vilken delägaren åtnjuter pension för annan statstjänst, skall

a) pensionen utgå utan hänsyn till den andra pensionen, om denna är lägre eller, om båda pensionerna äro lika, den i den andra pensionen ingående statspensionen är lägre,

b) endast avgiftspensionen utgå, om den andra pensionen är högre eller, om båda pensionerna äro lika, den i den andra pensionen ingående statspensionen är högre,

c) avgiftspensionen och halva statspensionen utgå, om både avgiftspension och statspension äro lika för båda tjänsterna.

Härvid skall pension för statstjänst, som icke medför delaktighet i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, av Kungl. Maj:t fördelas i stats- och avgiftspension.

Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall dock iakttagas följande:

3) Pensionen må icke i något fall utgå med lägre belopp, än att summan av pension och lön eller av de båda pensionerna blir lika med pensionens normala belopp.

109 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

4) Om enligt dessa bestämmelser summan av pension och lön eller av de båda pensionerna skulle understiga tre tusen kronor, må avdrag å pensionsbeloppet äga rum endast i den mån, som erfordras för att pensionen tillsammans med lönen eller den andra pensionen icke må överstiga tretusen kronor.

§ 24.

I den mån pensionskassans inkomster icke erfordras för löpande utgifter, anses de som lån till statens vattenfallsverk, som är skyldigt att därå gottgöra kassan ränta efter 3,8 %.

§ 25.

Vart femte år skall vattenfallsstyrelsen låta genom sakkunnig person undersöka kassans ställning. Visar ställningen överskott, lämnas detta till vattenfallsverket; visar den brist, täckes denna av vattenfallsverkets medel.

§ 26.

Vattenfallsstyrelsen äger meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras vid tillämpningen av detta reglemente.

§ 27.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1918.

I fråga om befattningshavare, antagen före nämnda dag, gälla i nedannämnda avseenden följande

Övergångsbestämmelser

för befattningshavare, som äro anställda i tjänst före den 1 januari 1918.

c

1) Årsavgiften för befattningshavare, som avses i § 5 a) och b), beräknas enligt bestämmelserna i § 7, om tjänstemannens ålder den 1 januari 1918 är mindre än 35 år. År sådan befattningshavares ålder 35—39 år, höjes den enligt dessa bestämmelser beräknade årsavgiften med 1 % av pensionsunderlaget, och är åldern mer än 39 år, höjes årsavgiften med 2 % av pensionsunderlaget.

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

Grundavgiften för befattningshavare med dag- eller timavlöning beräknas efter den timlön, som tillkommer honom den 1 januari 1918, och utgör den mångfald av denna timlön, som angives i nedanstående tabell:

Befattningshavares ålder den l/i 1918.

Mindre än 30 år

30—34 år ............

35—39 år ............

mer än 39 år......

Mångfald.

.... 7

... 8 .... 9

2) Vid bestämmande av tilläggsavgift räknas endast tjänstår, som intjänats efter den 1 januari 1918.

3) Vid bestämmande av statspension räknas alla de tjänstår, delägaren intjänat såsom innehavare av befattning, som i § 5 sägs, eller motsvarande befattning hos Nya Trollhätte kaualbolag eller Södertälje kanal- och slussverksaktiebolag. Vid bestämmande av avgiftspension räknas endast tjänstår, som intjänats efter den 1 januari 1918, dock att avgiftspension för den, som vid sin pensionering uppnått den i § 10 c) stadgade levnadsålder eller räknar 35 tjänstår, icke må understiga den avgiftspension, som enligt § 12 motsvarar 10 tjänstår och medeltalet av den avlöning, efter vilken befattningshavarens avgift under de sista fem åren beräknats eller skolat beräknas, därest detta reglemente varit gällande.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

111 Bil. 3.

Förslag

till

Reglemente

för telegrafverkets pensionskassa för pensionering av verkstads-, förräds-

och linjearbetare.

§ I-

Telegrafverkets pensionskassa för pensionering av verkstads-, förråds- och linjearbetare bär till ändamål att, på sätt i detta reglemente närmare angives, bereda pension åt nämnda befattningshavare.

§ 2-

Pensionskassan förvaltas av telegrafstyrelsen.

§ 3.

Skyldig att inträda såsom delägare i pensionskassan är med den begränsning, som i § 4 stadgas, befattningshavare, som, utan att bekläda ordinarie befattning vid telegrafverket eller annat statens verk eller inrättning, innebar fast anställning såsom verkstads-, förråds- eller linjearbetare vid telegrafverket.

§ 4-

Inträdet i pensionskassan räknas från och med den dag, då befattningshavare tillträtt sådan anställning, som i § 3 sägs, om'han då fyllt 18 år, men eljest från och med den dag, då han uppnått nämnda ålder.

Befattningshavare, som vunnit inträde i pensionskassan, skall erhålla bevis om sitt delägarskap i densamma.

112 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222..

§ 5-

Såsom underlag för bestämmande av pensionsbelopp (pensionsunderlag) skall tjäna ett belopp, som med 200 kronor överstiger 1,800 gånger timlönen, dock högst 750 kronor mer än 800 gånger timlönen.

Vid beräkning av pensionsunderlaget skall, där befattningshavaren har månads- eller dagavlöning, timlönen räknas utgöra Vaso av månadslönen, respektive b io av daglönen.

§ 6.

Vid beräkning av avlöning enligt dessa bestämmelser skall hänsyn tagas endast till den vederbörande tilldelade månads-, dag- eller timlön jämte i förekommande fall bostadsförmån, denna förmåns värde uppskattat enligt de för den ordinarie personalen gällande grunder till värdet å billigaste ort; däremot medräknas icke dyrortstillägg.

För verkstadspersonal skall timlönen beräknas nedsatt i enlighet med av telegrafstyrelsen utfärdade närmare bestämmelser.

§ 7.

Delägare skall erlägga en månadsavgift, som, enligt vad nedan stadgas, motsvarar hans enligt §§ 5 och 6 beräknade timlön.

Månadsavgiften utgöres dels av grundavgift, motsvarande 7 gånger den timlön, delägaren har, när avgift första gången erlägges, dels av tilläggsavgifter, som motsvara erhållna avlöningsförhöjningar och beräknas enligt nedanstående tabell.

I tilläggsavgift erlägges nedan Antalet tjänstår, när avlönings- angivna mångfald av erhållen

förhöjning erhålles. avlöningsförhöjning per

För del av kalendermånad beräknas avgift såsom för hel månad.

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222. llli

§ 8.

Telegrafverket lämnar årligen det bidrag till pensioneringen, som tillsammans med delägarnas egna avgifter motsvarar delägarnas pensionsrätt.

§ 9.

Om delägares avlöning nedgår, skola dock avgifter och pensionsunderlag beräknas efter den förutvarande högre avlöningen.

Delägare fritages från erläggande av avgift för kalendermånad, under vilken han 15 dagar eller däröver på grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra.

§ 10-

Rätt till pension inträder:

a) då delägare till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av sjukdom, vilken han genom tjänstutövning ådragit sig, av telegrafstyrelsen prövas icke vidare kunna behörigen sköta sin befattning och ej heller anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull entledigas;

b) då delägare, som räknar minst 10 tjänstår, antingen till följd av kroppsskada eller sjukdom i andra fall än under a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad arbetsförmåga av telegrafstyrelsen prövas icke vidare kunna behörigen sköta sin befattning och ej heller anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning av legitimerad läkare utfärdat intyg;

c) då delägare vid avgång från sådan befattning vid telegrafverket, vilken i detta reglemente avses, uppnått den här nedan stadgade levnadsålder, under förutsättning tillika att delägaren vid uppnåendet av nämnda levnadsålder räknar minst tio tjänstår.

Nämnda levnadsålder utgör för män 65 år och för kvinnor 60 år.

§ ii-

1. Vid tjänstårsberäkning må befattningshavaren tillgodoräknas endast den tid, under vilken han efter uppnåendet av 18 års ålder verkligen tjänstgjort, därvid avdrag dock ej må ske för den tid, varunder

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 183 käft. (Nr 222.) - 15

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

befattningshavaren på grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra eller åtnjutit tjänstledighet med bibehållande av full avlöning eller för fullgörande av offentligt uppdrag eller för resa, som med vederbörligt tillstånd företagits för egen utbildning.

Avdrag enligt förestående punkt göres endast för hel ledighetsdag.

2. Befattningshavare, som tidigare tillhört pensionskassan och efter utträde därur åter inträtt såsom delägare i densamma eller som före sitt inträde i kassan innehaft ordinarie statstjänst eller tjänst, som medför delaktighet i annan kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, äger räkna de tjänstår han sålunda intjänat, under förutsättning, att han ej blivit för fel eller försumlighet skild från sin befattning, telegrafstyrelsen dock obetaget att, där särskilda förhållanden prövas därtill föranleda, medgiva rätt till tjänstårsberäkning även för anställning, från vilken delägare blivit av dylik anledning skild.

3. I fråga om pension för den, som vid avgång från tjänst, med vilken följer delaktighet i kassan, erhållit pension för annan sådan tjänst som i punkt 2 sägs, må tjänstår, som beräknats för bestämmande av den pension, ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund av annan tjänstgöring än den, på vilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må såsom tjänstår beräknas.

§ 12.

Pension enligt § 10 c) utgår med belopp, som är lika med nedan angivna % av medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som varit för delägaren gällande under vart och ett av de fem sista tjänståren.

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

§ 13-

Pension enligt § 10 a) utgår med belopp, som utgör det enligt § 12 beräknade procenttal, dock minst 70 % av medeltalet av de högsta pensionsunderlag, Bom varit för delägaren gällande under vart och ett av de senaste lem åren eller den kortare tid, han varit delägare i kassan. Dock skall pensionen utgå med hela detta medeltal, därest de förhållanden, som grundlagt rätten till pension, omöjliggöra för delägaren att vidare bidraga till sin försörjning.

§ 14.

Pension enligt § 10 b) utgår med belopp, som utgör det enligt § 12 beräknade procenttal av medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som varit för delägaren gällande under vart och ett av de senaste fem tjänståren. Dock skall pensionen utgå med minst 70 % av detta medeltal, därest de förhållanden, som grundlagt rätten till pension, omöjliggöra för delägaren att vidare bidraga till sin försörjning.

§ 15.

Av delägares pension från kassan utgör den del, som svarar mot nedan angivna pensionsunderlag, statspension; återstoden utgör avgiftspension.

Pensionsunderlaget för statspension är ett belopp, som med 200 kronor överstiger 1,000 gånger timlönen, dock högst 750 kronor.

§ 16-

Delägare, som utan att vara berättigad till pension enligt § 10 upphör att innehava med delaktighet i kassan förbunden tjänst, utträder ur kassan; och skola för beredande av pension jämlikt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring honom tillgodoräknas de av honom själv erlagda avgifterna. Aven de av telegrafstyrelsen för honom erlagda pensionsavgifterna skola tillgodoräknas honom, om han

a) vid entledigandet räknar minst 10 tjänstår och entledigas annorlunda än efter egen ansökan och utan att avskedet föranletts därav att han gjort sig skyldig till fel eller försumlighet i tjänsten eller ådömts straff för grövre brott; eller

116 Kungl. Majtts Nåd. Proposition Nr 222.

b) entledigats av anledning, som i § 10 b) sägs, innan han räknar 10 tjänstår.

Vid delägarens entledigande inbetalar kassan till pensionsstyrelsen kapitalvärdet av den pensionsrätt, som sålunda tillkommer honom.

§ 17.

Den pension, som må tillkomma pensionstagare i kassan på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt detta eller annat reglemente för kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, räknas såsom del av hans pension från kassan, och skall alltså sistnämnda pension minskas med det pensionsbelopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsförsäkringsfonden.

§ 18-

Rätt till pension enligt detta reglemente tillkommer ej den, som blivit för fel eller försumlighet skild från sin anställning vid telegrafverket, och ej heller den, som vid avgång från anställningen icke är svensk medborgare.

§ 19.

Därest vid beräkning av pensionens belopp detta slutar å bråkdel av kronor, skall den höjas till närmast högre krontal.

§ 20.

Pension sökes hos telegrafstyrelsen, som utfärdar pensionsbrev.

§ 21.

Pension utgår utom i fall, varom i § 16 sägs, från och med månaden näst efter den, under vilken anställningen vid telegrafverket upphör, till och med den månad, under vilken pensionstagaren dör.

§ 22.

Har pensionstagare blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende eller till, i stället för avsättning, straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, skall han vid den tid, då nämnda beslut vinner laga kraft, anses hava förverkat sin statspension.

§ 23.

Pension från kassan må, ändock att de för erhållande av pension föreskrivna villkor uppfyllts, icke förenas med lön eller pension för

Kung!. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 222.

annan tjänst, som medför delaktighet i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, eller för annan statstjänst förutom i de fall och under de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:

1) Om pension från kassan skall utgå för tid, under vilken delägaren åtnjuter lön för annan statstjänst, skall endast avgiftspension utgå.

2) Om pension från kassan skall utgå för tid, under vilken delägaren åtnjuter pension för annan statstjänst, skall

a) pensionen utgå utan hänsyn till den andra pensionen, om denna är lägre eller, om båda pensionerna äro lika, den i den andra pensionen ingående statspensionen är lägre,

b) endast avgiftspensionen utgå, om den andra pensionen är högre eller, om båda pensionerna äro lika, den i den andra pensionen ingående statspensionen är högre,

c) avgiftspensionen och halva statspensionen utgå, om både avgiftspension och statspension äro lika för båda tjänsterna.

Härvid skall pension för statstjänst, som icke medför delaktighet i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke ordinarie personal, av Kungl. Maj:t fördelas i stats- och avgiftspension.

Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall dock iakttagas följande:

3) Pensionen må icke i något fall utgå med lägre belopp, än att summan av pension och lön eller av de båda pensionerna blir lika med pensionens normala belopp.

4) Om enligt dessa bestämmelser summan av pension och lön eller av de båda pensionerna skulle understiga tre tusen kronor, må avdrag å pensionsbeloppet äga rum endast i den mån, som erfordras för att pensionen tillsammans med lönen eller den andra pensionen icke må överstiga tretusen kronor.

§ 24.

I den mån pensionskassans inkomster icke erfordras för löpande utgifter, anses de som lån till telegrafverket, som är skyldigt att därå gottgöra kassan ränta efter 3,8 %.

§ 25.

Vart femte år skall telegrafstyrelsen låta genom sakkunnig person undersöka kassans ställning. Visar ställningen överskott, lämnas detta till telegrafverket; visar den brist, täckes denna av telegrafverkets medel.

118 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 222.

§ 26.

Telegrafstyrelsen äger meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras vid tillämpningen av detta reglemente.

§ 27.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1918.

I fråga om befattningshavare, antagen före nämnda dag, gälla i nedannämnda avseenden följande

Övergångsbestämmelser

för befattningshavare, som äro anställda i tjänst före den 1 januari 1918.

1) Grundavgiften för befattningshavare med dag- eller timavlöning beräknas efter den timlön, som- tillkommer honom den 1 januari 1918, och utgör den mångfald av denna timlön, som angives i nedanstående tabell:

Befattningshavares ålder den Vi 1918.

Mindre än 30 år

30—34 år...........

35—39 » ...........

mer än 39 år..... 2 3

Mångfald.

.. 7

.. 8 . 9

2) Vid bestämmande av tilläggsavgift räknas endast tjänstår, som intjänats efter den 1 januari 1918.

3) Vid bestämmande av statspension räknas alla de tjänstår, delägaren intjänat såsom innehavare av befattning, som i § 5 sägs. Vid bestämmande av avgiftspension räknas endast tjänstår, som intjänats efter den 1 januari 1918, dock att avgiftspension för den, som vid sin pensionering uppnått den i § 10 c) stadgade levnadsålder eller räknar 35 tjänstår, icke må understiga den avgiftspension, som enligt § 12 motsvarar 10 tjänstår och medeltalet av den avlöning, efter vilken befattningshavarens avgift under de sista fem åren beräknats eller skolat beräknas, därest detta reglemente varit gällande.

KungL Maj ris Nåd. Proposition Nr 222.

119 Bil. 4.

Av järnvägsstyrelsen fastställda bestämmelser om avlöning till extra ordinarie personal av lägre grad vid statens järnvägar.

§ 2.

Avlöningen, som beräknas per månad, utgår till här nedan nämnda Avlöning till tjänstehavare, som fyllt 21 år, alltefter den ort, där vederbörande är f d™’21P0™ stationerad, på följande sätt. 3 ' ar'

Beträffande orternas indelning i grupper skola lända till efterrättelse de regler i sådant avseende, som varda fastställda för den ordinarie personalen.

Klass I.

T erk stadsinästare.

Klass II.

V erkstadsf firman.

120 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 222.

Klass III.

Lokomotivreparatörer, elektriska reparatörer och signalreparatörer t samt maskinister vid elektriska kraft- eller belysningscentraler.

Klass IV.

Yagureparatörer, ledningsreparatörer, gasverksförmän och kranskötare vid kollossningskran.

Klass V.

Förrådsförmän, maskin- och pannskötare, lokomotiveldare samt elektriska underreparatörer

och signalunderreparatörer2).

r Härmed avses tillsyningsman vid och reparatörer av elektriska stark- och svagströrn sanläggningar samt stationära elektriska transportanordningar ävensom reparatörer av elektriska lokomotiv (order nr 1193 s% 12).

2) Härmed avses tillsyningsman vid och reparatörer av växel- och signalsäkerhetsanläggningar med tillhörande blockeringsanordningar (order nr 1193 29/5 12).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

121 Klass VI.

Manliga kontorsbiträden, banvakter, banarbetare, elektriska grovarbetare, trädgårdsarbetare, vagn- och stallkarlar, gasverksarbetare, förrådsvakter, ledningsvakter, portvakter, vaktmästare, nattvakter, station skarlar, kontorsvakter, notisbärare och telegrambud.

Klass VII. Bromsare.

§ 4.

För extra ordinarie personal, som ej fyllt 21 år, utgår månadslönen Aviönm? till med ett belopp, som med sju (7) kronor 50 öre understiger den å ve- <j*“; derbörande orter för ifrågavarande personalgrupp eljest fastställda begynnelselönen.

Löneförhöjning inträder vid ingången av det kalenderkvartal, som följer näst efter det, varunder vederbörlig levnadsålder uppnåtts.

I fråga om tillämpningen av de i § 2 angivna lönesatser för sådan personal, som före fyllda 21 år varit extra ordinarie, skall iakttagas, att vederbörande erhåller avlöning enligt § 2 vid ingången av månaden näst efter den, under vilken han fyller 21 år.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 183 käft. (Nr 222.)

122 Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 222,

Bil. 5.

Bestämmelser om minimilöner m. m. för verkstads- och förrådsarhetare vid Statens järnvägar.

§ I-

Ifråga om minimilönerna indelas • verkstadsorterna i klasser samt verkstadsarbetarna i grupper på följande sätt:

Klass A.

Järva, Liljeholmen, Tomteboda, Värtan, Östersund och Kiruna.

Klass B.

Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Bollnäs, Luleå, Notviken och Örebro.

Klass C.

Kristinehamn och Linköping.

Klass D.

Falköping-Ranten och Motala Verkstad.

Grupp I.

Smeder, filare, maskinuppsättare, verktygsarbetare, snickare och maskinställare å snickeriverkstad, ritsare, svetsare, svarvare, fräsare, plåtslagare, bleck- och kopparslagare, gjutare, elektriska montörer, instrumentmakare, målare, glasmästare för vagnsarbeten, tapetserare, sadelmakare och murare.

Grupp II.

Järnarbetare, hyvlare, borrare, gängare, tublödare, vagnlyftare, timmermän, segel- och presenningssömmare, glasskärare, hammarreglerare, maskinskötare, ångpanne- och gasverkseldare, babbitsgjutare och traversskötare.

Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 222.

123 Grupp III.

Grovarbetare, hantlangare, förrådsarbetare ävensom de yrkesarbetare, som ej innehava föreskriven facktid.

För de olika grupperna och ortsklasserna gälla följande minimilöner (minimitimlöner).

§ 2-

Till verkstadsarbetare i Luleå, Notviken och Boden utgår kallortstillägg med 4 öre och till verkstadsarbetare i Kiruna med 8 öre, allt per timme.

124 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning:.

Proposition den 4 april 1913 angående pensionering av statens järnvägars icke

ordinarie personal............................. 3

Motion vid 1913 års riksdag............................ 14

Riksdagens skrivelse den 1 juni 1913....................... 15

Telegrafstyrelsens förslag 1913 till pensionering av telegrafverkets extra personal 15

1913 års sakkunniga............................... 17

1915 års sakkunniga............................... 18

Pensioneringens huvudgrunder.

Likformiga principer............. 20

Pensioneringens omfattning........................... 21

Frågan om avgiftsplikt samt om förhållandet till den allmänna folkpensioneringen

Sakkunnigas förslag av år 1914.................. 26

» » » » 1916 . . . .'.................. . 26

Pensionsbelopp.................................. 29

a) För extra ordinarie personal vid statens trafikerade järnvägar....... 39

b) För verkstads- och förrådsarbetare .................... 39

c) För tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader samt personal vid statens

vattenfallsverk .......... 45

Pensionsavgifternas belopp............................ 49

Pensionsrättens inträde samt pensionsålder........ 50

Övergångsbestämmelser för den nu anställda personalen............. 55

Kostnadsberäkning och medelsförvaltning..................... 61

Specialmotivering.................................. 69

§ 1 och 2................................. 70

§ 3...........*........................ 71

§ 5............................. 72

§ 6.................................... 74

§ 8.................................... 77

§ 9.................................... 77

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 222. 125

§ 10.................................... 79

§ 11.................................... 81

§ 12-14.................................. 81

§ 16.................................... 82

§ 17.................................... 83

§ 22.................................... 84

§ 23.................................... 85

Bilagor:

Bil. 1. Förslag till reglemente för statens järnvägars pensionskassa för pensionering av

icke ordinarie personal............................ 88

Bil. 2. Förslag till reglemente för statens vattenfallsverks pensionskassa för pensionering av icke ordinarie personal......................100

Bil. 3. Förslag till reglemente för telegrafverkets pensionskassa för pensionering av

verkstads-, förråds- och linjearbetare.....................111

Bil. 4. Av järnvägsstyrelsen fastställda bestämmelser om avlöning till extra ordinarie

personal av lägre grad vid statens järnvägar ................119

Bil. 5. Bestämmelser om minimilöner m m. för verkstads- och förrådsarbetare vid statens

järnvägar..................................122

'Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 183 käft. (Nr 222.) Il