angående tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

1 Nr 361.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén; given Stockholms slott den 19 april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed

dels — med återkallande av den i statsverkspropositionen under fjärde huvudtiteln, punkt 43, gjorda framställningen om anvisande å extra stat för år 1919 av ett förslagsanslag av 36,000 kronor för beredande av särskilt hyresbidrag åt gifta underofficerare med vederlikar vid armén — föreslå riksdagen att

a) till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1918 åt viss personal vid armén bevilja under fjärde huvudtiteln å tilläggsstat för år

1918 ett förslagsanslag av 3,940,000 kronor,

b) till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1919 åt viss personal vid armén bevilja under fjärde huvudtiteln å extra stat för år

1919 ett förslagsanslag av likaledes 3,940,000 kronor,

c) godkänna de av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet angivna grunder för den tillfälliga löneförbättringens utgående,

d) godkänna de av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet jämväl angivna villkor och bestämmelser för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande, samt

e) förklara, att en var, som, efter det kungörelse angående den tillfälliga löneförbättringen trätt i kraft, tillträder beställning eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande skola gälla, skall vara pliktig underkasta sig samma villkor och bestämmelser, ävensom, att förutvarande, ännu i tjänst kvarstående innehavare av dylika beställningar eller befattningar, vilka icke före viss tidpunkt anmäla, att de för tiden därefter vilja under-

Bihang till riksdagens protokoll li)18. 1 sand. 321 höft. (Nr 361.) 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

kasta sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, icke skola för åren 1918 eller 1919 eller nå^on del därav uppbära tillfällig löneförbättring,

dels och med ändring av det i statsverkspropositionen framlagda förslaget till ny stat för generalitetsstaten — föreslå riksdagen att ur staten för generalitetsstaten utesluta den i nämnda stat intagna anmärkning angående ersättning till medlemmar av generalitetet för tjänsteresor till möten och mönstringar.

De till ärendet hörande handlingar fjvola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

E. A. Nilson.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

3 Utdrag av protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hei.lner, Statsråden Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Nilson, anförde härefter:

I skrivelse den 1 mars 1917 avgav arméförvaltningen infordrat förslag till provisorisk lönereglering för viss personal vid lantförsvaret. Förslaget avsåg i huvudsak, att för år 1918 avlöningsförhöjning måtte få med angivna belopp utgå till officerare och underofficerare samt civilmilitär personal på aktiv stat samt till vissa arvodestagare, vilkas befattningar toge innehavarens hela arbetstid i anspråk, ävensom, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, till annan avlöningstagare, som enligt angivna grunder kunde anses berättigad till avlöningsförhöjning.

1 anslutning till detta arméförvaltningens förslag avläts till 1917 års riksdag proposition (nr 154), däri Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att till provisorisk lönereglering för viss personal vid lantförsvaret, i

Tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén.

Riksdagen

1917.

4 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

enlighet med av föredragande departementschefen angivna grunder, under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag: av

3,450,000 kronor.

Samtidigt framlade Kungl. Maj:t i proposition (nr 158) en liknande framställning rörande provisorisk lönereglering för viss personal vid marinen, grundad på ett av marinförvaltningen avgivet förslag i ämnet.

Över dessa propositioner avgav statsutskottet den 8 juni 1917 utlåtande (nr 192), däri utskottet anförde följande.

De förslag, som Kungl. Maj:t förelagt riksdagen, hade sin grund i framställningar om avlöningsförbättringar dels från arméförvaltningen för arméns personal dels ock från olika grupper av marinens personal. De nu utgående avlöningsbeloppen för såväl armén som marinen bestämdes redan i början av 1900-talet. Med hänsyn till de avsevärda stegringar i levnadskostnaderna, som i tiden därefter uppstått, hade behovet av en genomgripande lönereglering gjort sig alltmera gällande. Kungl. Maj:t hade dock, enligt vad vederbörande departementschefer anfört, icke ansett tiden vara inne för en definitiv lönereglering, utan föreslagit eu provisorisk lösning av den till armén och marinen hörande personalens avlöningsförhållanden.

De av Kungl. Maj:t i särskild proposition den 16 mars 1917 angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1917 för befattningshavare i statens tjänst föreslagna förmåner vore avsedda att under vissa förutsättningar komma samtliga statstjänare, och sålunda även arméns och marinens personal, till godo såsom en hjälp i fråga om den under kriget uppkomna höjningen i levnadskostnaderna. Den nu föreslagna provisoriska löneregleringen för viss personal vid lantförsvaret och vid marinen avsåge att bereda denna personal en kompensation för den före kriget inträdda prisstegringen och vore följaktligen fullt fristående i förhållande till en eventuell framställning till 1918 års riksdag rörande krigstidstillägg och krigstidshjälp under samma år.

Utskottet ansåge, att de nuvarande avlöningsförmånerna vore för låga för åtminstone större delen av den personal, varom det här vore fråga, särdeles under nuvarande tidsläge. En löneförbättring syntes alltså vara av behovet påkallad.

De förslag till eu provisorisk lönereglering, som av Kungl. Maj:t framlagts, funne utskottet emellertid icke vara av beskaffenhet, att de borde av riksdagen bifallas.

Först och främst hade de föreslagna lönebeloppen grundats på eu av arméförvaltningen tänkt definitiv lönereglering, som emellertid icke

5 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

på något sätt varit föremål för närmare prövning och som, därest den bleve genomförd, skulle komma att medföra väsentliga höjningar av pensionsbeloppen, i visst fall till belopp överstigande det för civila tjänstemän stadgade maximum. På grund av det sätt, varpå avlöningstillläggen sålunda beräknats, både man i det föreliggande lörslaget kommit till synnerligen ojämna belopp, exempelvis för fanjunkare 652 kronor 50 öre.

Vidare torde det kunna starkt ifrågasättas, huruvida de föreslagna avlöningsbeloppen sins emellan vore lämpligt avvägda ävensom om de kunde anses vara ställda i riktigt förhållande till de avlöningsbelopp, som vore bestämda för de civila tjänstebefattningar, med vilka jämförelse kunde göras. Därjämte ville utskottet erinra, att den omständigheten ej beaktats, att befordran till högre grad, resp. löneklass, inom kompaniofficers- och underofficersgraderna ägde rum efter betydligt olika antal tjänstår vid de olika truppförbanden. Det kunde därför jämväl sättas i fråga, huruvida en tillfällig löneförbättring ej verkade mera rättvist, om den bestämdes i form av ålderstillägg än' i form av allenast lönetillägg i de olika tjänstegraderna. Vid en förnyad utredning i ärendet syntes denna fråga böra omsorgsfullt undersökas. Vidare borde därvid noggrant tillses, att lönetillägget så avpassades, att en definitiv lönereglering ej föregrepes.

Slutligen ville utskottet uttala, att särskilda villkor för lönernas åtnjutande borde föreläggas riksdagen till godkännande, på sätt som i allmänhet skedde i fråga om civila tjänstebefattningar.

Då utskottet alltså icke ansåge sig kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställningar, ville emellertid utskottet uttala, att, därest efter förnyad utredning proposition i ärendet förelädes nästkommande riksdag och, efter vederbörlig prövning, befunnes kunna leda till ett positivt beslut i ärendet, en sålunda beslutad lönereglering torde kunna vinna tillämpning redan under löpande året. Visserligen både riksdagen städse på goda grunder ställt sig betänksam mot att besluta löneregleringar att tillämpas under pågående år, men betänkligheterna däremot syntes dock kunna väsentligen bortfalla, därest redan nu medel på 1918 års stat bereddes för betäckande av åtminstone större delen av de kostnader, löneregleringen kunde komma att medföra. Då det tydligen icke vore möjligt att, innan några grunder lör löneregleringen vore fastställda, med någon tillförlitlighet bestämma det erforderliga beloppet, syntes saken lämpligen böra ordnas på sådant sätt, att på 1918 års stat avsattes under rubriken »utgifter för kapitalökning» lämpligt belopp för bestridande av ifrågavarande kostnader, vilket belopp sedermera skulle

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

på 1919 års stat komma att upptagas såsom inkomst under rubriken ))i anspråk tagna kapitaltillgångar», för att användas för avsett ändamål eller, om det icke i sin helhet erfordrades därför, till statens behov i allmänhet. Det belopp, som alltså nu borde anvisas, ansåge utskottet lämpligen kunna bestämmas till 4,000,000 kronor.

Utskottet hemställde alltså, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande propositioner icke måtte av riksdagen bifallas, samt att riksdagen måtte besluta att på 1918 års stat, under titel »utgifter för kapitalökning», till avsättning för beredande av tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén och marinen under år 1918 anvisa ett förslagsanslag, högst 4,000,000 kronor.

Vid statsutskottets utlåtande voro fogade två särskilda reservationer, i vilka hemställdes om avslag å Kungl. Maj:ts förslag. Såsom motivering härför anfördes i den ena av reservationerna, avgiven av herr Asplund m. fl., följande:

För den av utskottet föreslagna rent extra ordinära åtgärden att under titel »utgifter för kapitalökning» avsätta 4,000,000 kronor till en tillfällig löneförbättring under år 1918 saknades efter reservanternas uppfattning tillräckliga skäl. Ifrågavarande befattningshavare komrne för år 1917 i åtnjutande av krigstidstillägg och krigstidshjälp enligt samma grunder, som gällde för övriga statstjänare,. och 1918 års riksdag borde ha fria händer att efter då föreliggande omständigheter bedöma vad som borde beviljas olika statstjänaregrupper att utgå under löpande budgetår. Tillfälliga löneförbättringar, såsom avbetalning på kommande definitiva sadana, kunde rimligen icke beviljas förrän ett nödvändigt utredningsarbete fortskridit så långt, att åtminstone konturerna för den sistnämnda vore utformade; i annat fall löpte man risken att förrycka det hela. I det outredda skick, vari hela denna lönefråga befunne sig, syntes det alltså olämpligt att nu företaga den av utskottet föreslagna avsättningen av medel. I den mån 1918 års riksdag funne, att särskilda åtgärder vore nödvändiga för att upphjälpa de lägst avlönade gruppernas av ifrågavarande personal ställning, torde den icke sakna möjlighet att därför anvisa lämpliga utvägar.

Sedan första kammaren bifallit utskottets hemställan, andra kammaren däremot den av herr Asplund m. fl. avgivna reservationen, blev vid gemensam votering utskottets förslag bifallet, och hade riksdagen alltså beslutat att på 1918 års stat under titel »utgifter för kapitalökning» till avsättning för beredande av tillfällig löneförbättring åt viss

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361. 7

personal vid armén och marinen under år 1918 anvisa ett förslagsanslag, högst 4,000,000 kronor.

Efter det frågan erhållit denna utgång i riksdagen, bemyndigade Särskild* Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1917 chefen för lantförsvars- sa4*“™v“ departementet att, i samråd med chefen för sjöförsvarsdepartementet, tillkalla högst fem sakkunniga personer jämte sekreterare för att inom lånt- och sjöförsvarsdepartementen biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande tillfällig löneförbättring från och med år 1918 åt viss personal vid armén och marinen, avsett att föreläggas 1918 års riksdag, med rätt för departementscheferna att, efter därom av de sakkunniga gjord framställning, under arbetets fortgång tillkalla, för att i de sakkunnigas överläggningar deltaga, representanter för de olika personalkategorier vid armén och marinen, som av den ifrågasatta löneförbättringen berördes.

På grund av det sålunda erhållna bemyndigandet tillkallades såsom sakkunniga häradshövdingen B. A. Petrén, förste marinintendenten F. Lagerholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Aug.

Nilsson i Kabbarp, krigsrådet C. E. Sterky och ledamoten av riksdagens första kammare, överdirektören L. Widell, varjämte uppdrogs åt häradshövdingen Petrén att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Sedan Petrén, som den 19 oktober 1917 utnämnts till statsråd, anmält sig förhindrad att deltaga i och såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar, entledigades den 20 oktober 1917 statsrådet Petrén från det honom meddelade uppdraget och förordnades dåvarande expeditionschefen A. E. M. Ericsson att i Petréns ställe deltaga i och såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Därjämte anmodades likaledes den 20 oktober 1917 översten K. E.

W. Söderhielm, kommendörkaptenen av första graden O. E. Lybeck, fanjunkaren E. Nvquist och flaggstyrmannen K. O. Tallberg att, med bibehållande av innehavande befattningar, tillsvidare, på kallelse av de sakkunnigas ordförande, deltaga i de sakkunnigas överläggningar, och hava dessa officerare och underofficerare från sagda tid 'deltagit i förhandlingarna.

De sakkunniga hava vidare, enligt vad av dem anmälts, haft tillfälle att under hand rådföra sig med ytterligare ett antal representanter för särskilda till armén och marinen hörande personalgrupper.

Nämnda sakkunniga hava numera avgivit ett den 5 mars 1918 dagtecknat betänkande, innefattande utredning och förslag i det ärende, som varit till dem överlämnat, och hava sedermera armé- och marin-

8 Uppdragets begränsning med avseende å särskilda personalgrupper.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

förvaltningarna resp. den 6 och den 8 april 1918 avgivit infordrade yttranden i ärendet.

Jag torde nu först få i korthet redogöra för innehållet i de sakkunnigas betänkande, närmast i vad det avser personal vid lantförsvaret; för sammanhangets skull och för vinnande av lämpliga jämförelsepunkter kommer jag emellertid att även beröra vissa spörsmål, som i första hand hava avseende på marinens personal.

Till en början lämna de sakkunniga en »historisk översikt över gällande avlöningsförhållanden» såväl vid armén (sid. 1 — 50) som vid marinen (sid. 51—98), och torde jag i det följande få tillfälle att, för att åskådliggöra min framställning, återgiva vissa ur denna redogörelse hämtade sammanställningar. De sakkunniga redogöra därefter (sid. 99— 146) för de förslag rörande provisorisk lönereglering för personal vid armén och marinen, som, på sätt jag förut erinrat, förelädes 1917 års riksdag, och för ärendets därefter följande behandling hos riksdagen. Vidare följer i de sakkunnigas betänkande (sid. 147—219) en redogörelse för under de senare åren verkställda utredningar och uppgjorda förslag, åsyftande ändring i grunderna för befordran inom kompaniofficers- och underofficersgraderna och i samband därmed omläggning av avlöningssystemet för ifrågavarande personal.

I den följande avdelningen av betänkandet, som innehåller de sakkunnigas eget utlåtande och förslag, yttra sig de sakkunniga inledningsvis (sid. 221 — 224) om de särskilda personalgrupper, som enligt de sakkunnigas mening böra bliva delaktiga av den ifrågasatta löneförbättringen, och anföra därom följande:

De sakkunniga hade vid bedömandet av denna fråga givetvis måst taga hänsyn till den begränsning i förevarande avseende, som tillämpats i de av vederbörande ämbetsverk år 1917 framlagda förslagen ävensom i de propositioner, som i ärendet avlätos till samma års riksdag.

Den personal, som enligt arméförvaltningens den 1 mars 1917 avgivna förslag skulle komma i åtnjutande av avlöningsförbättring, utgjordes av följande grupper:

a) officerare och underofficerare med vederlikar på aktiv stat, i vilkas avlöning ingå lön och dagavlöning;

b) bataljonsläkare vid fältläkarkåren; samt

c) innehavare av befattningar, vilkas avlöning är av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämd samt utgöres antingen av allenast arvode eller av arvode jämte andra naturaförmåner än kost och vilka taga inne-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361. 9

havarnas hela arbetstid i anspråk; till denna grupp hörde enligt en av arméförvaltningen uppgjord förteckning: rullföringsbefälhavare, rull-

föringsofficer, rullföringsbiträde, kommendant i Stockholm och å Karlsborg, bibliotekarie och aktuarie vid generalstaben, garnisonspastor å Karlsborg och i Boden, underläkare och amanuens samt apotekare vid garnisonssjukhuset i Stockholm, sjukhusväbel vid garnisonssjukhusen i Boden och å Karlsborg, fodermarsk vid ridskolan, maskinist vid krigshögskolan, vid artilleri- och ingenjörhögskolan samt vid garnisonssjukhusen i Stockholm och i Boden, maskinist- eller eldarbiträde vid nyssnämnda sjukhus, tvättpiga samt gårdsdräng och portvakt vid garnisonssjukhuset i Stockholm ävensom vaktmästare vid kommendantskapet i Stockholm.

I Kungl. Maj:ts propositioner (nr 154 och 158) till 1917 års riksdag gjordes icke några avvikelser från de gränser, armé- och marinförvaltningarna uppdragit beträffande den personal, varå den provisoriska löneregleringen vore avsedd att tillämpas. Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen innebar således, att den provisoriska löneregleringen skulle tillgodokomma samma personal, som upptagits i ämbetsverkens särskilda framställningar.

De sakkunniga hade tagit under övervägande, huruvida den tillfälliga löneförbättring, som av de sakkunniga föresloges, borde omfatta någon eller några personalgrupper utöver dem, å vilka ämbetsverkens förslag hade avseende, eller huruvida tilläventyrs någon del av den personal, som upptogs i dessa förslag, nu icke borde ifrågakomma. Härvid hade de sakkunniga kommit till det resultatet, att de grunder, på vilka armé- och marinförvaltningarnas förslag i förevarande hänseende vilade och vilka även vunnit tillämpning i de till riksdagen avlåtna propositionerna, fortfarande i allt huvudsakligt borde följas.

Sålunda hade de sakkunniga ansett sig icke böra medtaga bland annat den personal, som tillhörde arméns eller marinens reservstater eller reserver. Då nämligen för all sådan personal tjänstgöringsskyldigheten vore av rätt begränsad omfattning, hade någon förbättring av denna personals avlöningsförhållanden icke ansetts vara i den mån av behovet påkallad, att frågan härom borde upptagas i samband med den tillfälliga löneförbättring, som nu vore å bane.

Vissa mindre avvikelser från de äldre förslagen, såvitt anginge löneförbättringens utsträckning till särskilda personalgrupper, hade de sakkunniga emellertid funnit sig böra ifrågasätta, och komme redogörelse därför att i det följande lämnas i samband med de sakkunnigas förslag till löneförbättring för de olika grupperna.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 321 käft. (Nr 361.) 2

10 Allmänna

synpunkter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

De sakkunniga övergå härefter (sid. 224—227) till att framlägga vissa allmänna synpunkter, som för de sakkunniga varit vägledande vid utarbetandet av deras förslag, och yttra härom:

Då statsutskottet i sitt utlåtande över Kungl. Maj:ts ovanberörda propositioner till 1917 års riksdag fann sig icke kunna tillstyrka de gjorda framställningarna, anförde statsutskottet bland annat, att de föreslagna lönebeloppen grundats på en av arméförvaltningen tänkt definitiv lönereglering, som emellertid icke på något sätt varit föremål för närmare prövning, och i ■ en vid utskottets utlåtande fogad reservation yttrades, att tillfälliga löneförbättringar, såsom avbetalning på kommande definitiva sådana, rimligen icke kunde beviljas förrän ett nödvändigt utredningsarbete fortskridit så långt, att åtminstone konturerna för den sistnämnda vore utformade; i annat fall löpte man risken att förrycka det hela.

Under dessa förhållanden hade de sakkunniga, vid fullgörande av sitt uppdrag att utarbeta förslag till en tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén och marinen, icke kunnat underlåta att i första hand söka klarlägga, efter vilka linjer en definitiv lönereglering för ifrågavarande personal enligt de sakkunnigas mening borde gå, för att sedermera inom ramen av den sålunda skisserade definitiva löneregleringen angiva de belopp, varmed under förhanden varande förhållanden en tillfällig löneförbättring syntes lämpligen böra utgå till olika grupper av personal.

Redan från början hade det emellertid för de sakkunniga stått klart, att utarbetandet av ett förslag till definitiv lönereglering för armén och marinen måste bliva ett såväl omfattande som i övrigt krävande arbete. Den redogörelse, som av de sakkunniga lämnats för nuvarande avlöningsförhållanden och deras tillkomst, gåve tillräckligt vid handen, vilken brokig bild av avlöningsformer, avlöningssatser och avlöningsbestämmelser det nuvarande lönesystemet företedde, i all synnerhet vad marinen anginge. Till en del funne detta förhållande sin förklaring däri, att arméns och marinens personal fördelade sig på ett betydande antal olika grupper av befattningshavare med sins emellan väsentligen skiljaktiga uppgifter, men å andra sidan vore utan tvivel den anmärkta växlingen i personalens avlöningsförhållanden i ej ringa mån beroende därpå, att de nu gällande avlöningsbestämmelserna ledde sitt ursprung från olika tider, i det att än den ena än den andra personalgruppen fått sina löneförmåner på ett eller annat sätt förbättrade. Följden hade blivit, att det nuvarande lönesystemet lede av en påfallande brist på enkelhet och överskådlighet; klagomål däröver hade ock framkommit i åtskilliga av de

11 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

framställningar, som blivit till de sakkunniga överlämnade. Det torde tillhöra en definitiv lönereglering att fullständigt och i detalj lägga dessa förhållanden till rätta. Med den uppgift, som vore de sakkunniga förelagd, måste de sakkunniga, i vad en definitiv lönereglering anginge, inskränka sig till att angiva huvuddragen av densamma, sådan de sakkunniga ansett den böra framdeles komma till utförande; det vidare utformandet av den definitiva löneregleringen, därest de riktlinjer, som av de sakkunniga nu angåves, i huvudsak vunne godkännande, betingade en vida mera ingående utredning än som nu kunnat åstadkommas.

Med de förslag till provisorisk lönereglering för viss personal vid armén och marinen, som av Kungl. Maj:t förelädes 1917 års riksdag, var avsett att bereda denna personal eu kompensation för den fördyring av levnadskostnaderna i allmänhet, som inträtt före kriget och kunde anses bliva bestående, och hade sålunda någon hänsyn här icke tagits till den dyrtid, kriget medfört. De sakkunniga hade vid sitt arbete utgått från i huvudsak enahanda förutsättning. Det utkast till en definitiv lönereglering för viss personal vid armén och marinen, som av de sakkunniga nu framlades, liksom det därpå grundade förslaget om en tillfällig löneförbättring hade sålunda till syfte att bringa den ifrågavarande personalens löneförmåner upp till den nivå, som kunde anses betingad av läget före krigsutbrottet. De extra ordinära förhållanden kriget här skapat borde enligt de sakkunnigas mening mötas genom extra ordinära åtgärder, i främsta rummet genom anlitande av sådana avlöningsformer som krigstidstillägg och krigstidshjälp.

När de sakkunniga sålunda haft att, såvitt anginge viss personal vid armén och marinen, uppdraga riktlinjerna för en definitiv lönereglering, avsedd att träda i stället för det nuvarande lönesystemet, vilket i sina huvuddrag utformades vid 1901 och 1902 årens riksdagar, hade de sakkunniga givetvis haft att söka vägledning i det löneregleringsarbete, som under senare tider ägt rum inom snart sagt alla områden av den civila förvaltningen. De förebilder de sakkunniga här haft att följa vore av väsentligen två skilda slag: å ena sidan den typ, som tillämpats beträffande flertalet centrala ämbetsverk och vilken först vann godkännande år 1907 vid genomförande av lönereglering för statskontoret och arméförvaltningen, å andra sidan do sins emellan något skiljaktiga typer, som år 1907 och under tiden därefter vunnit tillämpning vid lönereglering för de s. k. kommunikationsverken — postverket, telegrafverket och statens järnvägar — ävensom för statens vattentallsverk. Vid valet mellan dessa båda slags typer hade det synts de sakkunniga, då fråga vore om personal vid armén och marinen, ligga närmast till hands att

Kiktlinj er för en <leilnitiy lönereglering*.

Avlönings-

former.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Böka jämförelsepunkter i löneregleringarna för kommunikations- och vattenfalls verken, så mycket hellre som flertalet personalgrupper vid armén och marinen näppeligen kunde anses hava någon motsvarighet inom de centrala ämbetsverken. Emellertid hade de sakkunniga ingalunda underlåtit att i möjlig mån taga hänsyn även till de centrala ämbetsverkens lönereglering, liksom de sakkunniga ej heller förbisett, att förhållandena vid armén och marinen i åtskilliga hänseenden vore så egenartade, att desamma vid löneregleringens genomförande krävde särskilt beaktande.

Den av de sakkunniga lämnade historiska redogörelsen ådagalade, att en rätt väsentlig olikhet nu vore rådande mellan avlöningsförhållandena vid armén och vid marinen. De sakkunniga hade funnit det angeläget, att, där sådant lämpligen kunde ske, likställighet mellan de båda huvudgrenarna av försvaret i detta avseende komme till stånd. En dylik likställighet förutsatte emellertid i vissa fall organisationsändringar, som icke folie inom området för de sakkunnigas uppdrag; i andra fall åter syntes mot likställighetens åvägabringande kunna åberopas vägande skäl. Sålunda borde bland annat uppmärksammas, att den tjänstgöring till sjöss, som ålåge personal vid marinen, vore av sådan natur, att densamma syntes betinga särskilda avlöningsbestämmelser.

Följande avdelning av betänkandet (sid. 228—313) innehåller en framställning av de riktlinjer, som de sakkunniga velat uppdraga för en definitiv lönereglering.

De sakkunniga erinra därvid först, att arméns såväl som marinens nuvarande lönesystem företer en mångfald skiftande avlöningsformer. I förevarande sammanhang ville de sakkunniga till skärskådande upptaga de allmänna avlöningsformer, som hänförde sig till tjänstgöring av mera ordinarie beskaffenhet, och komme att i annat sammanhang yttra sig om de förmåner, som tillkomme vederbörande personal vare sig på grund av tjänstgöring av särskild art, såsom marinens sjötjänstgöring, eller såsom ersättning för vissa med tjänstgöringen förenade kostnader, exempelvis vid resa i tjänstärende.

De avlöningsformer, som för närvarande förekomme för arméns officerare och underofficerare med vederlikar vid tjänstgöring av mera ordinarie beskaffenhet, vore följande: lön, dagavlöning, inkvartermgsoch servisbidrag, ålderstillägg (till lönen) och särskilda arvoden (till brigadchefer, lärare och befälspersonal vid militärläroverk m. fl.); därtill komme, för underofficerare med vederlikar, ersättning för bränsle och lyse samt i vissa fall särskilt hyresbidrag.

13 KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Då det gällde att angiva, vilka avlöningsformer skulle bibehållas eller tilläventyrs ytterligare tillkomma vid en definitiv lönereglering för personal vid armén och marinen, läge det utan tvivel närmast till hands att ifrågasätta, huruvida icke samma grunder, som i detta avseende tilllämpats vid de under senare tider verkställda löneregleringarna för civila verk, borde införas även i det militära lönesystemet och sålunda såsom ordinarie avlöningsformer upptagas allenast lön och tjänstgöringspenningar jämte ålderstillägg ävensom för särskilda fall ortstillägg. I stort sett hade de sakkunniga funnit möjlighet föreligga att sålunda begränsa de militära avlöningsformerna till vad som i regel gäller beträffande befattningshavare vid de civila verken. Vissa olikheter härutinnan hade de sakkunniga emellertid funnit icke kunna undvikas, på sätt framginge av vad de sakkunniga i det följande komme att anföra beträffande de särskilda avlöningsformerna.

Vad först anginge avlöningsformen Zön, borde densamma givetvis bibehållas vid de militära och civilmilitära beställningar, för vilka denna avlöningsform nu förekomme. De sakkunniga hade jämväl funnit sig böra förorda, att ifrågavarande avlöningsform måtte i lönesystemet erhålla en vidgad Omfattning på det sätt, att densamma komme att, helt eller delvis, i sig upptaga vissa nuvarande löneförmåner, vilka, på sätt nedan närmare angåves, enligt de sakkunnigas mening borde uteslutas ur lönesystemet.

Att vid sidan av lönen upptaga tjänstgöringspenningar såsom huvudavlöningsform i stället för den nu utgående dagavlöningen hade de sakkunniga på anförda grunder (sid. 230 i betänkandet) funnit möta vissa betänkligheter. Såsom andra huvudavlöningsform för arméns och marinens ifrågavarande personal borde därför dagavlöningen bibehållas.

Av övriga nu utgående förmåner borde enligt de sakkunnigas mening ålderstillägg för beredande av löneförbättring åt personal, som genom längre Ami vitsordad tjänstgöring vunnit ökad erfarenhet och duglighet i tjänsten, icke blott bibehållas såsom hittills inom det militära lönesystemet, utan där komma till användning i betydligt vidgad omfattning. De sakkunniga hade ock vid angivande av riktlinjerna lör en definitiv lönereglering funnit sig böra förorda införande av ett lönesystem, i väsentliga delar grundat på ålderstillägg.

Vad beträffar avlöningsformen arvode flöde de sakkunniga före, att det vid en definitiv lönereglering komme att framträda såsom ett önskemål, att denna avlöningsform kunde i möjligaste mån indragas. Det syntes ock de sakkunniga naturligt, att en sådan indragning skedde i

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

fråga om alla de beställningar, för vilka avlöningen kunde lämpligen avvägas med användande av övriga avlöningsformer. Den militära tjänstgöringens art torde dock nödvändiggöra, att även vid en definitiv lönereglering arvoden bibehölles såsom en kompletterande avlöningsform beträffande en del viktigare befattningar.

Avlöningsformerna inkvarterings- och servisbidrag samt ersättning för bränsle och lyse vid armén (inkvarteringsbidrag och ersättning för ved och ljus vid marinen), vilka förmåner nu åtnjötes enligt samma grunder, som gällde beträffande lön, borde enligt de sakkunnigas mening kunna vid en definitiv lönereglering helt uteslutas ur lönesystemet och i huvudsak ersättas genom ökning av lönen eller dagavlöningen. I sådant fall torde för den personal, som komme att in natura tillhandahållas någon av de förmåner, de äldre ersättningarna avsett att motsvara, det nuvarande innehållandet av dessa ersättningar kunna få sin motsvarighet genom vissa efter förhållandena lämpade avdrag å avlöningen.

Vad armen beträffade måste emellertid i samband med inkvarteringsoch servisbidragens indragning uppgörelse träffas mellan statsverket och de städer, som för närvarande till vederbörande löntagare utbetalade dylika bidrag.

Vid armén utginge inkvarterings- och servisbidrag med sammanlagt högre belopp i Stockholm och Göteborg än å övriga orter, och enahanda vore förhållandet med inkvarteringsbidragen vid marinen (jfr sid. 32—33 och 81 82 i det följande). Den olikhet, som här förefunnes, kunde sägas

för personal i Stockholm och Göteborg innebära ett ortstillägg jämförligt med det, som allmänt, om ock i rätt växlande former, införts i de civila verkens löneregleringar. Detsamma gällde i huvudsak om det nuvarande provisoriska avlöningstillägget till personal vid Bodens trupper (200 kronor om året för officerare och underofficerare med vederlikar). Vid genomförande för personal vid armén och marinen av en definitiv lönereglering, enligt vilken inkvarterings- och servisbidrag skulle uppgå i lönen eller dagavlöningen, syntes det böra tagas i övervägande, huruvida icke det lämpligaste sättet att ernå önskad utjämning mellan olika orter, såvitt hyreskostnader och andra sådana förhållanden anginge, vore att upptaga ortstillägg såsom avlöningsform även i det militära lönesystemet. De sakkunniga hade emellertid så mycket mindre ansett sig böra upptaga detta spörsmål till närmare skärskådande, som frågan om ortstilllägg till statstjänstemän i gemen för närvarande vore beroende på särskilda undersökningar (jfr riksdagens skrivelse den 31 maj 1917, nr 216, angående omorganisation av fögderiförvaltningen m. m.).

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Från och med år 1917 hade förmånen av särskilt hyresbidrag medgivits för gifta underofficerare med vederlikar vid armén, vilka icke erhölle bostad in natura.

Införandet av berörda avlöningsform för arméns gifta underofficerare var grundat på önskvärdheten av att åstadkomma en viss utjämning i fråga om denna personals inkvarteringsförhållanden. Fn dylik utjämning syntes i varje fall komma att inträda, så snart erforderliga arbeten för bostäders iordningställande hunnit slutföras. På grund härav och då ifrågavarande allenast för gift personal avsedda löneförmån toide sakna motsvarighet inom löneregleringarna för de civila verken samt det nuvarande hyresbidragets belopp vore förhållandevis ringa — högst 75 och lägst 45 kronor för år — borde detsamma enligt de sakkunnigas mening icke bibehållas vid en definitiv lönereglering för armén.

Härefter angiva de sakkunniga, enligt vilka grunder löneskalorna för ifrågavarande personal borde vid en definitiv lönereglering anordnas, och anföra därom bland annat följande.

Enligt nu gällande regler hade löneuppflyttning för officerare och underofficerare kunnat ske endast genom befordran från lägre till högre beställning eller, där för beställning av vissa grader (kaptener ävensom, vid armén, jämväl löjtnanter och sergeanter) två löneklasser vore upptagna i vederbörande stater, genom transport (uppflyttning) från den lägre till den högre löneklassen, allt inom den ram, som av staterna angåves. Då emellertid dessa befordringar och transporter (uppflyttningar), även där de skett väsentligen efter tur, alltid måst förete en viss oregelbundenhet, hade det icke kunnat undvikas, att väsentliga olikheter givit sig tillkänna beträffande den tjänstålder, vid vilken löneuppflyttning kunnat vinnas av de enskilda löntagarna.

Olika förslag hade framlagts för att rada bot pa nämnda förhållande. Vissa av dessa förslag hade gått ut på ändringar i själva befordringsgrunderna ; man hade i sådant avseende, såvitt kompaniofficerare och underofficerare vid armén anginge, ifrågasatt införande av »rörliga löner», vilket skulle innebära ett frångående av det nu tillämpade systemet med fasta stater för de olika truppförbanden, och vidare hade föreslagits, att personalförflyttningar mellan truppförbanden skulle förekomma i vida större utsträckning än hittills varit händelsen. I vartdera fallet förutsattes, att löneuppflyttning alltjämt skulle vara bunden vid befordran.

Under de senaste åren hade emellertid förslag framkommit, vilka åsyftade att möjliggöra löneuppflyttning utan sammanhang med befordran, nämligen genom införande av ålderstillägg för särskilda beställ-

Löneskalor.

16 Kung}, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

ningar. Efter vad förut nämnts, hade även statsutskottet vid 1917 års riksdag uttalat sig för en utredning angående införande av ålderstillägg inom kompaniofficers- och underofficersgraderna, och de sakkunniga hade för egen del redan givit uttryck åt den meningen, att ifrågavarande avlöningsform borde i väsentligt ökad omfattning komma till användning i det militära lönesystemet.

Om det direkta samband, som enligt nu gällande regler ägde rum mellan löneuppflyttning och befordran, komme att brytas, så att löneuPpdyftning kunde i större eller mindre utsträckning äga rum oberoende av befordran, bleve därav en given följd, att rådande ojämnheter i befordringarna icke komme att på enahanda sätt som nu föranleda ojämnheter i avlöningsförhållandena.

Vid utarbetande av ett lönesystem för personal vid armén och marinen måste man enligt de sakkunnigas mening utgå därifrån, att en viss oregelbundenhet i befordringarna alltid komme att förefinnas, och anpassa systemet i förhållande därtill. Genom införande av ålderstillägg komme den ^ inverkan, som nämnda oregelbundenhet kunde utöva på avlöningsförhållandena, att i avsevärd mån neutraliseras.

Vad anginge den närmare anordningen av ett för personal vid armén och marinen avsett lönesystem med ålderstillägg, hade i vissa av de framlagda förslagen ifrågasatts, huruvida icke avlöningen för å ena sidan kompaniofficeiare, a andra sidan underofficerare borde utgå enligt en för värdera gruppen fortlöpande skala, så att varje löntagare, mot vilken anmärkning i tjänsten icke förekomme, skulle kunna nå stadgad slutavlöning. Man skulle således här bortse från huruvida vederbörande löntagare innehade erforderlig lämplighet att bekläda högre och mera ansvarsfulla befattningar. De sakkunniga hade icke velat förorda ett sålunda anordnat lönesystem, som i själva verket skulle innebära, att löneuppflyttning inom dessa grader helt skildes från befordran. Det syntes nämligen de sakkunniga angeläget, att i sådana fall, då befordran till högre tjänstegrad medförde större ansvar och mera fordrande tjänstgöring samt fördenskull måste grundas på prövning av vederbörandes kompetens, ett uttryck däråt gåves på det sätt, att den befordrade dels omedelbart vid befordringen erhölle förbättring i sin avlöning, dels ock komme i tillfälle att i den nya tjänsten nå högre slutavlöning, än som kunnat ske 1 den tjänst han lämnat. Däremot syntes det fullt berättigat att för de beställningar, som enligt nu gällande regler vore fördelade på två löneklasser, införa en fortlöpande löneskala, då nämligen den uppflyttning i högre löneklass, som i dylika fall nu förekomme, icke kunde sägas medföra någon ändring i vederbörande beställningshavares tjänstgöring.

17 Klingl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 361.

De sakkunniga funne sig på anförda grunder böra föreslå för kompaniofficerare tre särskilda löneskalor, nämligen en för underlöjtnanter (fänrikar), en för löjtnanter av nuvarande 1. och 2. klassen (löjtnanter vid marinen) och en för kaptener av nuvarande 1. och 2. klassen samt för underofficerare två särskilda löneskalor, den ena för sergeanter av nuvarande 1. och 2. klassen (underofficerare av 2. graden) och den andra för fanjunkare (flaggunderofficerare, underofficerare av 1. graden). — Beträffande avlöningen för officerare i högre beställning än kaptens yttrade sig de sakkunniga i det följande.

I syfte att vinna erforderlig ledning för bedömande av lämpligaste sättet för löneskalornas anordning hade de sakkunniga under september månad 1917 låtit från officerare och underofficerare ävensom, vad marinen beträffar, jämväl från det till underofficerskorprals grad befordrade manskapet infordra uppgifter rörande bland annat 1) den levnadsålder, då en var vunnit första officers- resp. underofficersutnämning och vid marinen befordran till underofficerskorprals grad, 2) den tid, då lön tillträtts såsom officer, underofficer eller (för underofficerskorpral) manskap i 1. lönegraden, samt 3) de olika tider, under vilka lön åtnjutits i resp. löneklasser.

Sedan nämnda uppgifter blivit statistiskt bearbetade, hade det huvudsakliga resultatet av denna utredning sammanförts i vissa vid de sakkunnigas betänkande fogade tabeller.

Av dessa tabeller, i vad de avsåge arméns officerare, framginge bland annat, att levnadsåldern vid första utnämningen till officers grad vid armén i medeltal varit 22 år eller något däröver. Antalet nuvarande officerare, som efter första utnämning fått någon tid som surnumerära underlöjtnanter (fänrikar) vänta på erhållande av beställning med lön på stat, vore vid armén 797, motsvarande 35'0 procent av dem, från vilka statistiska uppgifter inkommit, och surnumerärtidens längd vore i medeltal Dl år.

Den tid, under vilken lön i militära beställningar av olika grader åtnjutits av officerare vid armén, vilka numera befordrats till högre beställning, vore i medeltal följande:

lön såsom underlöjtnant (fänrik) ............................................

» d löjtnant av 2. klassen........................................

» » » »1. klassen..........................................

j> » kapten av 2. klassen .........................................

j> ), » d 1. klassen ..........................................

)> » major ..........................................................*.............

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 321 höft. (Nr 361.)

3’5 år Do » 5‘5 » 3-8 » 6-5 » 3-4 »

3 Officerare.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

De siffror, som i de åberopade tabellerna meddelades, vore ägnade att bestyrka det vid upprepade tillfällen överklagade förhållandet, att befordringarna särskilt bland arméns ifrågavarande personal enligt nuvarande regler vore synnerligen ojämna. Man måste ock, såsom de sakkunniga i det föregående yttrat, räkna med att en större eller mindre oregelbundenhet härutinnan allt fortfarande komme att förefinnas.

Vad officerarna anginge rådde emellertid en påfallande likhet härutinnan, att första utnämningen till officer skett vid en levnadsålder, som i regel icke alltför mycket skilde sig från 22 år. Anledningen till denna överensstämmelse vore givetvis att finna däri, att utbildningen till officer vid armén såväl som vid marinen i stort sett skett efter sådana grunder, att kompetens till officersanställning vunnits vid ungefär samma levnadsålder. Då nu för kompaniofficerare pensionsåldern vore 50 år vid armén och 55 år vid marinen, kunde sammanlagda officerstiden för dem, som stannade i kaptensgraden, beräknas till omkring 28 år vid armén och 33 år vid marinen, således avsevärt kortare tjänstetid än som i regel förekomme på det civila förvaltningsområdet. Enligt de sakkunnigas mening borde i sådana fall som det föreliggande högre pensionsålder icke föranleda införande av flera ålderstillägg. De löneskalor, som kunde komma att bestämmas för arméns officerare, borde alltså bliva gällande även för officerarna vid marinen. Man borde följaktligen här räkna med en officerstid av sammanlagt omkring 28 år, därav omkring 3 år såsom fänrik (underlöjtnant), omkring 9 år såsom löjtnant (något kortare dock vid marinen) och återstoden såsom kapten.

Vid löneskalornas uppgörande borde emellertid tillses, att det sista ålderstillägget såsom kapten komme att vid normal befordran nås en viss tid före pensionsåldern. Löneskalorna borde därför enligt de sakkunnigas mening så avpassas, att tiden för vinnande av nämnda ålderstillägg infälle vid en levnadsålder av något mer än 40 år.

Då nu, såsom framginge av det nyss nämnda, utgångspunkten för de efter hand inträdande löneförhöjningarna för officerare vore förlagd till eu så låg levnadsålder som i medeltal 22 år och med hänsyn härtill avlöningen för de lägsta officersbeställningarna måste sättas relativt låg, men å andra sidan kaptens slutavlöning borde fixeras till ett ej alltför ringa belopp, måste inom kompaniofficersgradema löneförhöjningarna bliva jämförelsevis betydande och följa på varandra efter ganska korta mellantider. Härigenom tillgodosåges ock det beaktansvärda kravet, att personalen, då levnadskostnaderna på grund av äktenskaps ingående och andra omständigheter efter hand stege, samtidigt därmed vunne en avsevärd förbättring i sina löneförmåner.

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

De sakkunniga hade på de grunder, som nu anförts, kommit till den slutsatsen, att, i likhet med vad som i regel vore fallet inom kommunikationsverkens och vattenfallsverkens lönesystem, intervallerna för ålders tilläggens intjänande lämpligast borde för kompaniofficersbeställningarna bestämmas till så kort tid som 3 år. Då nu utgångspunkten infälle vid omkring 22 års ålder och slutavlöningen såsom kapten, pa sätt nyss nämnts, borde vid normal befordran kunna nås vid något mer än 40 år, syntes löneförhöjningarna böra bliva sju till antalet. De sakkunniga ville nu närmare angiva, huruledes löneskalorna borde med sålunda givna förutsättningar anordnas.

Enligt nyss anförda siffror kunde en kompaniofficer — om man här i främsta rummet toge hänsyn till förhållandena vid armén — antagas vid normal befordran komma att uppbära lön såsom fänrik (underlöjtnant) omkring 3 år, såsom löjtnant omkring 9 år och såsom kapten under sin återstående tjänstetid, omkring 16 år. De sju avsedda löneförhöjningarna skulle sålunda i det antagna fallet komma att inträda: den första vid befordran till löjtnant, den andra och tredje efter ytterligare resp. 3 och 6 år, den fjärde vid befordran till kapten samt den femte, sjätte och sjunde efter ytterligare 3, 6 och 9 år. Schematiskt skulle löneskalorna för kompaniofficerare kunna framställas sålunda:

stående

tjänste-

tid.

Kapten ....................

Löjtnant ..................

Fänrik (underlöjtnant)

Den ojämnhet i befordringsförhållandena, som, efter vad förut nämnts, förefunnes särskilt vid arméns olika truppslag och truppförband, påkallade emellertid en viss jämkning beträffande konstruktionen av dessa löneskalor i syfte att tillgodose dels underlöjtnanter, som icke inom 3 års förlopp nått löjtnantsbeställning, dels löjtnanter, som kvarstode i sådan beställning mer än 9 år. För sådant ändamål borde, ungefär i överensstämmelse med vad som tillämpades inom kommunikationsverkens och vattenfallsverkens lönesystem, de särskilda löneskalorna för underlöjtnanter, löjtnanter och kaptener i viss mån ingripa i varandra på det sätt, att, utöver vad den nyss återgivna schematiska framställningen angåve, underlöjtnant tillerkändes rätt till ålderstillägg efter 3 år samt att löjtnant

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

erhölle rätt till ytterligare ett ålderstillägg, vilket sålunda skulle utgå efter det vederbörande i 9 år innehaft löjtnantsbeställning. Därutöver borde, på sätt jämväl vore förhållandet inom de nyss åberopade lönesystemen, vid befordran till löjtnants- eller kaptensbeställning den utnämnde äga rätt att för åtnjutande av ålderstillägg i den högre beställningen tillgodoräkna sig den tid intill högst 3 år, varunder han uppburit avlöning inom högsta löneklassen för den beställning, han före utnämningen innehaft. Exempelvis skulle sålunda en underlöjtnant, som under 5 år uppburit avlöning såsom underlöjtnant och därefter befordrades till löjtnant, redan efter ett års förlopp komma i åtnjutande av ålderstillägg å löjtnantsbeställningen o. s. v.

I enlighet härmed borde den nyss lämnade schematiska framställningen erhålla följande förändrade utseende:

Enligt denna uppställning komme sålunda löneskalorna för kompaniofficerare att under två perioder löpa parallellt med varandra, nämligen dels i fråga om underlöjtnants slutavlöning och löjtnants begynnelseavlöning dels ock beträffande löjtnants slutavlöning och kaptens begynnelseavlöning.

Vid utformandet av ifrågavarande löneskalor hade det spörsmålet uppstått, huruvida de ålderstillägg, som enligt de sakkunnigas förslagskulle utgå vid de militära beställningarna, borde utgöra tillägg endast till lönen, på sätt i lönesystem enligt den s. k. statskontorstypen vore förhållandet, eller fördelas på lön och dag avlöning (= tjänstgöringspenningar), i likhet med vad som skett vid kommunikationsverkens och vattenfallsverkens löneregleringar. De sakkunniga hade för sin del, vad personal vid .armén och marinen beträffade, funnit sig böra giva företrädet åt det förra alternativet, vilket jämväl skulle medföra den ur praktisk synpunkt avsevärda fördelen, att dagavlöningen komme att utgå med samma belopp till samtliga beställningshavare inom var och en av underlöjtnants-, löjtnants- och kaptensgraderna. Härigenom skulle även det önskemålet tillgodoses, att, om dagavlöningen för varje beställning sattes till högre belopp än för den närmast lägre beställningen, befordran till högre be-

21 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 361.

ställning genast 'skulle medföra avlöningsförbättring. Under det att sålunda enligt de sakkunnigas förslag den egentliga lönen skulle utgå efter en genom de tre kompaniofficersgraderna fortlöpande skala, så att underlöjtnants slutlön sammanfölle med löjtnants begynnelselön samt löjtnants slutlön med kaptens begynnelselön, skulle för löjtnant med begynnelseavlöning dagavlöningen vara högre än för underlöjtnant med ålderstillägg, och likaså skulle kapten med begynnelseavlöning åtnjuta högre dagavlöning än som tillkomme löjtnant med slutavlöning.

Till belysande av frågan om huru det lönesystem, som de sakkunniga sålunda förordade, skulle komma att verka enligt hittillsvarande befordringsförhållanden, hava de sakkunniga lämnat vissa statistiska sammanställningar rörande dels den tid, räknat efter treårsperioder, varunder avlöning i olika löneklasser åtnjutits av officerare, som numera befordrats till högre beställning, dels ock den tid, varunder nuvarande kaptener av 1. klassen uppburit avlöning såsom kaptener (av 2. och 1. klassen), således sammanlagda kaptenstiden för dessa beställningshavare. Jag torde här få hänvisa till nämnda redogörelser (sid. 241 242 i betänkandet).

De sakkunniga hade i det föregående uttalat sig angående lämpligaste anordningen av löneskalor för sadana officersbeställningar vid armén och marinen, till vilka befordran i huvudsak skedde efter tur, nämligen kompaniofficersbeställningarna, och i fråga om dem förordat en utsträckt användning av avlöningsformen ålderstillägg.

Beträffande officerare av högre grad än kaptens, d. v. s. regementsofficerare samt generalspersoner (flaggmän), ställer sig, yttra de sakkunniga, frågan om lämpligheten av ett lönesystem med ålderstillägg väsentligen olika redan därför, att befordran till dylika beställningar uteslutande sker genom urval. Med avseende härå och på i övrigt anförda grundei (sid. 242—243 i betänkandet) ansåge de sakkunniga, att ålderstillägg å dessa beställningar icke borde ifrågakomma.

Beträffande därefter underofficerarna gåve de statistiska uppgifterna vid handen, att levnadsåldern vid första utnämningen till underofficers grad vid armén i medeltal vore 27'3 ar (vid flottan 33 4 och vid kustartille riet 30-i år). Befordran till underofficer vunnes emellertid vid en i hög grad växlande levnadsålder, men i stort sett betydligt tidigare vid armén

än vid marinen. _ „

Antalet nuvarande underofficerare vid armén, som under någon ticl varit surnumerära sergeanter, vore 343, motsvarande 17*8 procent av hela antalet underofficerare. Surnumerärtiden hado i medeltal uppgått till Do år.

Under-

officerare.

22 KungI. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

Den tid, under vilken lön i de lägre underofficersgraderna åtnjutits av underofficerare, som numera befordrats till högre beställning-,' vore i medeltal följande:

lön såsom sergeant av 2. klassen ......................................... 6 o år

» » » » 1. klassen ........................................ 7-3 »

Såsom redan anmärkts, vore en synnerligen stor ojämnhet rådande med avseende å den levnadsålder, då befordran skedde .till underofficers grad. Det läte sig därför här knappast göra att, i likhet med vad de sakkunniga funnit sig kunna ifrågasätta beträffande officerarna, vid uppgörandet av löneskalorna välja en utgångspunkt, ungefär sammanfallande med tiden för befordrans vinnande till lägsta underofficersgraden. Av skäl, som i det följande komme att närmare uppvisas, ansåge de sakkunniga, att bestämmandet av utgångspunkten i förevarande avseende borde bliva beroende av den tid, då den fast anställda underbefälspersonalen efter vunnen kompetens för befordran till underofficer uppnått den högst avlönade beställningen såsom underbefäl av manskapet, nämligen vid armén såsom furir av 1. klassen och vid marinen såsom manskap av

1. lönegraden. Frnåendet av dessa beställningar, vilkas innehavare i allmänhet torde hava att fullgöra tjänstgöring motsvarande den, som ålåge underofficerare i lägsta graden, torde kunna beräknas infalla efter en tjänstetid vid krigsmakten av 6 till 7 år eller alltså, om första anställning^ vid krigsmakten vunnes under nittonde levnadsåret, vid en levnadsålder av omkring 25—26 år.

För att verkningarna av de ojämna befordringsförhållandena för underofficerspersonalen icke skulle bliva alltför kännbara, borde följaktligen lönesystemet anordnas sa, att vid beräkning av tjänstår för vinnande av ålderstillägg sådan hänsyn toges till tjänstetiden såsom underbefäl, att var och en underofficer, som efter vunnen kompetens till underofficersbeställning fullgjort tjänstgöring såsom underbefäl utöver viss tid, vilken skäligen kunde bestämmas till samma antal år som tidsintervallerna i löneskalan, finge med viss begränsning tillgodoräkna sig den sålunda överskjutande tiden.

I anslutning härtill hade de sakkunniga ansett sig böra för underofficerarna ifrågasätta en sådan anordning av löneskalorna, att desamma, räknat från en levnadsålder av i medeltal omkring 25—26 år vid befordran till furir av 1. klassen, respektive manskap i 1. lönegraden, komme att omfatta —— utöver nyssberörda period såsom underbefäl av manskapet, vilken ej skulle fa tillgodoräknas för vinnande av ålderstillägg — ytterligare fem treårsperioder innan slutavlöningen såsom fanjunkare (flaggunder-

23 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

officer, underofficer av 1. graden) skulle ernås. Slutavlöningen i högsta underofficersgraden skulle sålunda vinnas vid en beräknad levnadsålder av omkring 43—44 år.

Vid uppbyggandet av dessa löneskalor för underofficerare hade de sakkunniga vidare haft att besvara det spörsmålet, huru stort antal ålderstillägg borde ifrågakomma för de särskilda beställningarna och i vilken utsträckning skalorna lämpligen borde ingripa i varandra. Då underofficerare ej sällan kunde komma att såsom sergeanter (underofficerare av 2. graden) kvarstå till pensionsåldern, borde antalet ålderstillägg för beställning såsom sergeant (underofficer av 2. graden) sättas något högre, än vad som föreslagits för löjtnanter och kaptener. De sakkunniga hade därför ansett fyra ålderstillägg vara erforderliga för dessa lägsta underofficersbeställningar. På grund av önskvärdheten att för underofficerare med ungefär lika sammanlagd tjänstetid vid krigsmakten vinna största möjliga likhet i avlöningshänseende och då, på sätt ock de statistiska uppgifterna ådagalade, ojämnheten i befordringsförhållandena vore avsevärt större för underofficerare än för officerare, hade de sakkunniga vidare funnit nödvändigt, att löneskalan för fanjunkare (flaggunderofficerare, underofficerare av 1. graden) anordnades så, att begynnelselönen för dem icke sattes högre, än att den motsvarade den lägre underofficersgruppens lön med intjänande av allenast ett ålderstillägg. Löneskalorna för de båda underofficersgrupperna skulle därför fortlöpa jämsides med varandra under fyra treårsperioder. För fanjunkare (flaggunderofficerare, underofficerare av 1. graden) borde efter utgången av den sista av dessa perioder tillkomma ytterligare ett ålderstillägg, så att hela antalet sådana, liksom för sergeanter (underofficerare av 2. graden), komme att utgöra fyra. Härigenom skulle under ovannämnda antagande för den, som ej befordrades till underofficersbeställning i den högsta graden, slutlönen komma att ställa sig så mycket lägre än slutlönen för sistnämnda slags beställningar, som motsvarade det sista ålderstillägget.

De för underofficerarna ifrågasatta löneskalorna kunde schematiskt belysas sålunda:

24 Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 361.

Sättet för lönetursberäkningen.

Liksom i fråga om kompaniofficerare hade de sakkunniga även här avsett, att ålderstilläggen skulle utgöra tillägg endast till lönen och att dagavlöningen skulle utgå med samma belopp till alla underofficerare inom vardera av de två grupperna av beställningar: fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden) och sergeant (underofficer av 2. graden).

Vid tillämpning av ifrågavarande löneskalor för underofficerare förutsattes jämväl, på enahanda sätt som i fråga om officerare och i enlighet med det inom kommunikations- och vattenfallsverken tillämpade lönesystemet, att, när befordran skedde till högre beställning, den befordrade skulle i den nya beställningen erhålla minst samma lön som den, han vid befordringstillfället innehade i den lägre beställningen, samt därutöver äga rätt att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid intill högst tre år, varunder han åtnjutit den vid befordringstillfället innehavda lönen. En sergeant, som exempelvis under ett år åtnjutit andra ålderstillägget, skulle sålunda efter befordran till fanjunkare bibehålla den lön, han innehade såsom sergeant, och vinna rätt till nytt ålderstillägg efter ytterligare två års förlopp. Genom befordran skulle han emellertid genast komma i åtnjutande av förhöjd dagavlöning.

Huru det av de sakkunniga förordade lönesystemet för underofficerare skulle te sig vid tillämpningen, hava de sakkunniga åskådliggjort genom tabellariska översikter över dels den tid, räknat efter treårsperioder, varunder lön i de lägre underofficersbeställningarna (sergeant av 1. och 2. klassen) uppburits av nuvarande underofficerare i högre beställning, dels ock den tid, under vilken nuvarande innehavare av fanjunkarebeställning uppburit lön i dylik beställning. Till dessa översikter (sid. 248 i betänkandet) anhåller jag att här få hänvisa.

Sedan de sakkunniga sålunda angivit de allmänna grunder, enligt vilka ett nytt lönesystem för officerare och underofficerare borde uppbyggas, övergå de sakkunniga till att yttra sig om vissa närmare bestämmelser, som borde meddelas angående rätt för innehavare av sådana beställningar, vid vilka ålderstillägg skulle ifrågakomma, d. v. s. kompaniofficers- och underofficersbeställningarna, att i särskilda fall tillträda dylik löneförhöjning.

Enligt de regler i berörda hänseende, som fått uttryck i avlöningsbestämmelserna för civila verk och vilka vunnit tillämpning även i sådana fall, då ålderstillägg redan för närvarande utginge enligt stater under fjärde och femte huvudtitlarna, finge ålderstillägg ej tillträdas förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder stadgad tjänstålder blivit uppnådd. Enahanda föreskrift borde givetvis meddelas i fråga om rätt till ålderstillägg för kompaniofficerare och underofficerare.

25 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Vid beräkning av tjänstålder borde i intet fall få inräknas tid, varunder vederbörande beställningshavare haft avsked från beställning på stat med tillstånd att med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstå i regemente (kår) eller vid flottans (kustartilleriets) stam.

På sätt i det föregående angivits, förutsatte tillämpningen av det för kompaniofficerare och underofficerare föreslagna lönesystemet, enligt vilket löneskalorna för de olika beställningarna skulle delvis ingripa i varandra, att vederbörande löntagare skulle under vissa förutsättningar äga rätt att för vinnande av ålderstillägg å innehavande befattning tillgodoräkna sig viss tid, varunder han såsom ordinarie innehavare beklätt lägre befattning. Emellertid förelåge vad kompaniofficerare och underofficerare anginge, sådana särskilda förhållanden, att frågan om rätt för dessa beställningshavare att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss föregående tjänstgöring utöver vad nyss är nämnt syntes tarva ett ingående övervägande, och härvid framträdde i första hand behovet att fastställa lämpliga utgångspunkter för den lönetursberäkning, varom här vore fråga.

Till ledning härför hava de sakkunniga, vad till en början kompaniofficerare angår, lämnat eu redogörelse för gällande föreskrifter angående utbildning och anställning såsom officer. På sätt av denna redogörelse framgår, kan officersaspirant vid armén, som undergått studentexamen på våren visst år, vid slutet av det andra därpå följande kalenderåret, efter en utbildningstid av 2 år 6 månader, vinna officersanställning.

Härvid borde emellertid beaktas, att officersutnämning i sådana fall, då lön på stat icke funnes ledig för utexaminerad officersaspirant, icke vore förenad med tilldelandet av lön, och att till följd därav eu nyutnämnd officer tilläventyrs kunde komma att under viss tid vara utan lön anställd såsom s. k. surnumerär. *

Enligt gällande tjänstgöringsreglemente för armén § 55 mom. 2 hade surnumerär officer — d. v. s. aktiv officer, som efter erhållen officersbefordran ännu icke tillträtt officers lön på aktiv stat — samma tjänstgöringsskyldighet som subalternofficer på aktiv stat, allenast med det undantaget att han icke utan eget medgivande borde beordras till andra särskilda tjänsteförrättningar utom eget regemente än dem, som avsåge hans egen utbildning; och ägde regementschefen jämväl, med arméfördelningschefens medgivande, att undantagsvis göra de inskränkningar i avseende å surnumerär officers tjänstgöring, vartill han kunde finna skäl vara för handen. Uessa stadganden liksom den därmed överensstäm-

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 321 käft. (Nr 361.) 4

Kompani-

officerare.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

mande praxis, som tillämpades i avseende på marinens surnumerära officerares tjänstgöringsskyldighet och enligt vilken sistnämnda officerare i avseende å tjänstgöringsskyldighet vore på det hela taget fullt likställda med officerare med lön på stat, hade givit de sakkunniga anledning förorda, att kompaniofficer måtte för vinnande av ålderstillägg tillgodoräkna sig hela officerstiden och sålunda även den tid, han tilläventyrs tjänstgjort såsom surnumerär fänrik (underlöjtnant).

Under hänvisning till föreliggande statistiska uppgifter rörande antalet officerare, som någon tid varit surnumerärer, samt surnumerärtidens längd (jfr sid. 17 här ovan), anmärka de sakkunniga, att frågan om denna tids tillgodoräknande för vinnande av ålderstillägg ej skulle i praktiken hava allt för stor räckvidd. För närvarande torde antalet surnumerärer vara ganska ringa; enligt de under hösten 1917 inkomna statistiska uppgifterna funnos då allenast 8 surnumerära fänrikar vid armén och inga vid marinen.

Såsom ett ytterligare skäl för surnumerärtidens inräknande i förevarande fall framhålla de sakkunniga vidare, att, då officersexamen avlägges i slutet av kalenderår, under november eller december månad, samt ålderstillägg ej skulle få tillträdas förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder stadgad tjänstålder uppnåtts, även en ganska kort surnumerärtid skulle, därest den ej finge inräknas, kunna föranleda ett helt års uppskov med tillträde av ej blott ålderstillägg såsom underlöjtnant utan även alla följande löneförhöjningar i kompaniofficersgraderna.

I enlighet med vad nu anförts ansåge de sakkunniga, att vid genomförandet av en definitiv lönereglering för arméns och marinens kompaniofficerare borde till utgångspunkt för lönetursberäkningen väljas början av året näst efter det, då efter avlagd officersexamen utnämning skett till officer, samt att för erhållande av ålderstillägg sålunda borde tillgodoräknas fullgjord tjänstgöring icke blott i beställning på stat utan jämväl såsom surnumerär fänrik (underlöjtnant).

Vidare borde, såsom i det föregående omförmälts, i fråga om lönetursberäkningen stadgas, att officer, som vid befordran till löjtnant redan intjänat det för underlöjtnant (fänrik) avsedda ålderstillägget, skulle för rätt att åtnjuta ålderstillägg i den högre beställningen äga att tillgodoräkna sig högst tre år av den tid, varunder han uppburit ^derstillägg i den lägre beställningen, ävensom att till kapten befordrad officer, vilken intjänat tredje ålderstillägget såsom löjtnant, finge av den tjänstetid, han efter nämnda ålderstilläggs tillträdande innehaft löjtnantsbeställningen, tillgodoräkna sig högst tre år för erhållande av ålderstillägg i kaptensbeställningen.

27 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Särskilda föreskrifter i avseende »å lönetursberäkningen syntes emellertid bliva erforderliga beträlfande sådan personal i reserven, som överginge till aktiv stat. De sakkunniga komme att i det följande närmare yttra sig härom, såvitt den tillfälliga löneförbättringen anginge.

Då frågan gällt att för underofficerarna bestämma eu liknande utgångspunkt, som i det föregående angivits beträffande kompaniofficerarna, hade de sakkunniga givetvis i första hand tagit under övervägande, huruvida ej den synnerligen stora ojämnhet, som, enligt vad föreliggande statistiska uppgifter utvisade, gåve sig tillkänna beträffande befordran till underofficer, borde, i likhet med vad som ifrågasatts beträffande kompaniofficerarna, föranleda därtill, att ålderstilläggsberäkningen för underofficerarna finge taga sin början från tiden för första befordran till underofficers grad, även för den händelse denna befordran icke vore förenad med erhållande av lön å underofficersbeställning. Av anförda skäl (sid. 254) ansåge emellertid de sakkunniga denna utgångspunkt icke lämpa sig för en lönetursberäkning, som hade till ändamål att verka utjämnande i avlöningshänseende.

De sakkunniga hava därefter till skärskådande upptagit vissa andra alternativ, som i föreliggande framställningar ifrågasatts beträffande valet av utgångspunkt för lönetursberäkningen, nämligen dels tiden för vunnen kompetens till underofficersbeställning, dels tiden för första fasta anställning vid krigsmakten, dels uppnåendet därefter av viss levnadsålder, exempelvis 21 år (för musikpersonal, som i egenskap av musikelever vid mycket låg ålder inträtt i krigstjänst, eventuellt 18 år), dels ock tiden för tillträdande av beställning såsom korpral eller furir (distiuktionskorpral).

Av dessa olika uppslag hava emellertid de sakkunniga av skäl, som återgivas i betänkandet (sid. 255—259), ansett sig böra lämna de tre förstnämnda å sido.

Under dessa förhållanden hade för de sakkunniga endast återstått att i det ovan sist angivna förslaget — tiden för tillträdande av beställning såsom korpral eller furir (distinktionskorpral) söka finna en lämplig utgångspunkt för beräknande av den tjänstetid, som borde vara grundläggande för underofficerarnas rätt till ålderstillägg. Enligt befordringsbestämmelserna för såväl flottan som kustartilleriet vore såsom villkor för uppflyttning till högsta (första) lönegraden för manskap stadgat bland annat, att vederbörande löntagare skulle hava varit anställd vid sjömanskåren (resp. kustartilleriet) minst 72 månader. Härjämte fordrades, att den, som ifrågasattes till befordran, vore underofficerskorpral, d. v. s. att

Underoffi-

cerare.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

han genomgått all den utbildning,, som krävdes för vinnande av underofficersbeställning. I dessa bestämmelser ävensom i det förhållandet, att underofficerskorpralerna — med den organisation, som för närvarande vore gällande — vid flottan så gott som uteslutande och vid kustartilleriet till största delen förrättade underofficers tjänst, både de sakkunniga trott sig finna fullgiltiga skäl att föreslå, att marinens underofficerare finge, för åtnjutande av ålderstillägg i underofficersbeställning, tillgodoräkna sig viss del av den tjänstetid, de fullgjort i beställning såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap. Då de sakkunnigas förslag till löneskalor genomgående vore byggt på treåriga intervaller, ansåge de sakkunniga, att man även här borde räkna med en treårsperiod. För till— lämpning av nu förevarande förslag beträffande underofficerarna borde sålunda vid en blivande definitiv lönereglering fastställas, att underofficer vid marinen skulle, i avseende å rätt till åtnjutande av ålderstillägg. av sin tjänstetid i beställning såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap äga tillgodoräkna sig den tid, som översköte tre år; dock att härvid den begränsningen syntes böra göras, att i intet fall mer än nio år av den överskjutande tiden finge tillgodoräknas.

Enligt de statistiska uppgifterna vore levnadsåldern vid utnämning till underofficerskorprals grad i medeltal 26'8 år vid flottan och 24? år vid kustartilleriet. Då emellertid vid kustartilleriet i åtskilliga fall en viss tidrymd infälle mellan utnämningen till underofficerskorprals grad och erhållande av lön i 1. lönegraden, borde för kustartilleriets vidkommande nyssnämnda medeltal något höjas för att angiva levnadsåldern i genomsnitt vid erhållande av lön i 1. lönegraden.

Vad armén beträffade funnes väl icke, såsom beträffande underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden vore fallet, för någon av beställningarna för manskap viss minsta tjänstetid fastställd för befordran till beställningen, liksom icke heller krav på vunnen kompetens till underofficer vore uppställt för sådan befordran. Detta oaktat hade de sakkunniga trott sig finna eu möjlighet för att vid en blivande definitiv lönereglering en huvudsaklig överensstämmelse mellan armén och marinen skulle kunna i förevarande hänseende åstadkommas, om för arméns underofficerare till utgångspunkt vid lönetursberäkningen toges befordran till beställning såsom furir av 1. klassen.

Då det för frågans bedömande synts de sakkunniga vara av vikt att känna, vid vilken levnadsålder och efter vilken tjänstetid i fast anställning de genom 1914 års härordning nyinrättade furirbeställningarna av 1. klassen uppnåtts, hade de sakkunniga infordrat uppgifter därom från arméns olika truppförband. En sammanställning av dessa upp-

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

gifter utvisade, att levnadsåldern för de den 1 januari 1918 vid de olika truppslagen anställda furirerna av 1. klassen vid befordran till sådan beställning varit 25‘5 år samt att den sammanlagda tjänstetiden för fast anställning vid krigsmakten, innan befordran till beställningen vunnits, i medeltal uppgått till 5‘9 år.

De sålunda anförda siffrorna syntes göra det antagligt, att fast anställt manskap vid armén framdeles kunde komma att nå beställning såsom furir av 1. klassen först vid ungefär samma levnadsålder, som manskap vid marinen erhölle beställning med lön i 1. lönegraden, samt att vid armén den sammanlagda föregående tjänstetiden vid krigsmakten ungefär komme att motsvara det för befordran vid marinen uppställda villkoret av en tjänstetid av 72 månader. De sakkunniga både fördenskull icke tvekat föreslå, att underofficer vid armén måtte få, i afseende å rätt att tillgodonjuta ålderstillägg, av sin tjänstetid såsom furir av 1. klassen tillgodoräkna sig den tid, som översköte tre år. bör åvägabringande av likhet med marinen borde dock nämnda medgivande kompletteras med föreskrift därom, att i intet fall mer än nio år finge tillgodoräknas samt att för den, som icke redan före sin befordran till beställning såsom furir av 1. klassen fullgjort de å honom tillämpliga bestämmelser angående genomgången utbildning för vinnande av kompetens till underofficersbefordran, hänsyn icke finge tagas till annan tjänstetid i nämnda furirbeställning än den, som förlupit efter under-

officerskompetensens vinnande. _ ,.

I detta sammanhang finge de sakkunniga slutligen anmärka, att, da furirbeställningar av 1. klassen inrättats först från och med år 1915, vid en definitiv lönereglering givetvis borde tagas i övervägande, vilka övergångsbestämmelser tilläventyrs kunde befinnas erforderliga rörande lönetursberäkning för sådana underofficerare, som icke under sin tidigare tjänstetid varit innehavare av dylika furirbeställningar eller som, även om så varit fallet, före sin utnämning till furirbeställning erhållit sådan utbildning, som enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelser medförde behörighet till underofficersbefordran.

Frågan om vilka särskilda bestämmelser nu nämnda förhållanden betingade vid den tillfälliga löneförbättring, varom de sakkunniga hade att avgiva förslag, komme att beröras längre fram i betänkandet.

Vid såväl armén som marinen kunde det inträffa, att manskapsunderbefäl, som efter någon tids fast anställning avgått ur tjänst, vid senare tillfälle toge ny anställning. I samband med den nya anställningens vinnande ägde vederbörande chef eller myndighet att bestämma, i vad mån den anställde finge tillgodoräkna sig tidigare vunnen utbildning

30 Avlöningarnas belopp.

Förhållandet mellan lön och dagavlöning.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 361.

samt vilken turbestämning för befordran, som skulle för honom bliva gällande. I fråga om rätt till ålderstillägg såsom underofficer, där sådan rätt skulle grundas på föregående anställning såsom manskapsunderbefäl, syntes däremot hänsyn böra tagas endast till den tjänstgöring, som infölle i omedelbar följd närmast före befordran till underofficersbeställningen. Beträffande innehållet i de bestämmelser, som i detta hänseende borde meddelas vid en definitiv lönereglering, syntes närmare utredning böra ske i samband med uppgörandet av övriga grunder för densamma. Såvitt bestämmelser därutinnan erfordrades för genomförande av den tillfälliga löneförbättringen, komme de sakkunniga att längre fram i betänkandet avgiva förslag.

Aven. beträffande underofficerarna borde särskilda bestämmelser meddelas angående rätt till lönetursberäkning för sådan personal i reserven, som överginge till aktiv stat.

De sakkunniga yttra sig härefter om storleken av de avlöningsbelopp för olika beställningar, som av de sakkunniga befunnits skäliga under den i det föregående angivna förutsättningen, att löneregleringen skulle hänföra sig till förhållandena närmast före krigsutbrottet år 1914 och att sålunda någon hänsyn icke skulle tagas till den dyrtid, kriget medfört. I första hand komme här att behandlas de rent militära officers- och underofficersbeställningar, som tillhörde stater, vilkas nuvarande organisations- och avlöningsförhållanden icke företedde några avvikelser från vad som i allmänhet inom armén och marinen vore gällande.

Innan jag närmare redogör för denna del av de sakkunnigas betänkande, torde jag för vinnande av större överskådlighet få (sid. 32—33) meddela en ur betänkandet hämtad översikt över den för närvarande (år 1918) till officerare och underofficerare vid armén i allmänhet utgående avlöning. I denna översikt ingår icke den ersättning, som i form av arvoden eller eljest tillkommer personal, som innehar särskilda beställningar eller förordnats fullgöra särskild tjänstgöring, och har ej heller vare sig här eller i den följande framställningen hänsyn tagits till det krigs tidstillägg eller den krigstidshjälp, som kan tillkomma vederbörande beställningshavare.

Utöver de huvudgrunder för lönesystemet, som i det föregående angivits, borde, efter vad de sakkunniga vidare anföra, vid avlöningsbeloppens avvägande ytterligare en synpunkt av allmännare räckvidd beaktas, nämligen önskvärdheten av en lämplig proportion mellan den

31 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

egentliga lönen (eventuellt med intjänta ålderstillägg) och dagavlöningen. Enligt de för kommunikationsverken och vattenfallsverken gällande avlöningsgrunderna utvisade förhållandet mellan tjänstgöringspenningarna och hela avlöningen i allmänhet en lägre procentsats för de lägre avlöningsbeloppen än för de högre. Syftet med dessa bestämmelser hade givetvis varit, att löntagare i de lägre lönegraderna vid fall av sjukdom, då tjänstgöringspenningar i allmänhet ej finge behållas, och under däimed jämförliga förhållanden icke skulle behöva avstå mera av avlöningen, än att återstoden kunde nödtorftigt räcka för levnadskostnadernas bestridande. _

De sakkunniga, som funnit nu nämnda grundsats riktig, både vid avvägande av förhållandet mellan dagavlöningen och avlöningen i dess helhet sökt tillämpa densamma, så långt detta låtit sig praktiskt genomföra. Då emellertid det av de sakkunniga föreslagna lönesystemet vore grundat på bland annat den förutsättningen, att dagavlöningen skulle utgå med lika belopp för alla innehavare av samma slags beställningar och utan hänsyn till om ålderstillägg intjänats eller icke, vore det givet, att nämnda syfte endast i viss män kunnat vinnas.

Efter dessa allmänna anmärkningar övergå de sakkunniga till frågan om de belopp, varmed lön och dagavloning jämte ålderstillägg, där sådana skulle förekomma, borde utgå för officerare och underofficerare vid armén och marinen.

I likhet med vad redan arméförvaltningen framhållit i skrivelse den 1 mars 1917, ansåge de sakkunniga anledning icke vara för handen att bereda officerare inom den lägsta graden, underlöjtnant (fänrik), någon mera avsevärd förhöjning i begynnelseavlöningen. Dessa beställningshavare uppnådde nämligen, i olikhet med det stora flertalet järn t örliga civila tjänstemän, fast avlöning vid en så låg levnadsålder som omkring 22 år, vartill komme, att deras föregående utbildningstid vore relativt kort, att deras egna kostnader för utbildningen vore jämförelsevis ringa samt att de, enär de under utbildningstiden vore likställda med värnpliktiga,^därunder ägde åtnjuta enahanda förmåner som övriga värnpliktiga, såsom naturaunderhåll eller ersättning därför samt penningbidrag och penningtillskott. _

Då den avlöning, som nu tillkomme underlöjtnant (fänrik) på annan ort än Stockholm och Göteborg, utgjordes av lön 720 kronor, dagavlöning efter 3 kronor för dag, 1,095 kronor, samt inkvarterings- och servisbidrag (vid marinen blott inkvarteriugsbidrag) 300 kronor eller tillhopa 2,115 kronor, hade de sakkunniga ansett begynnelseavlöningen vid

Officerare.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Avlöning för år enligt

*) Gift fanjunkare dessutom särskilt hyresbidrag å 75 kronor. } " » » » » » 60 »

s) » sergeant » » » » 60 »

*) i' >» » » i»

»45 »

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

1918 års stater.

Ililamg till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. Säl käft. (Nr 361.)

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

ifrågavarande beställningar böra bibehållas vid ungefär nämnda belopp, utan annan ändring än som betingades därav att, i enlighet med vad nyss angivits, lönen och dagavlöningen borde stå i lämpligt förhållande till varandra. De sakkunniga hade på grund härav ansett sig böra föreslå, att för underlöjtnant (fänrik) lönen bestämdes till 1,500 kronor samt dagavlöningen efter 2 kronor för dag till 730 kronor, vadan begynnelseavlöningen i sin helhet skulle utgöra 2,230 kronor. För den, som icke vunne befordran till löjtnantsbeställning, innan tre år förflutit efter ingången av året näst efter det, varunder ofticersanställning vunnits, borde emellertid, såsom av det föregående framginge, till nämnda begynnelselön komma ett ålderstillägg. Beträffande storleken av detta ålderstillägg hade de sakkunniga såväl med hänsyn därtill, att avlöningen i ifrågavarande lönegrupp komrne att innehavas av löntagare i den låga åldern av omkring 25—27 år, som till följd av önskvärdheten att erhålla en lämplig begynnelselön för löjtnanter funnit ett belopp av 300 kronor vara tillfyllest. Härigenom skulle slutavlöningen för underlöjtnant, d. v. s. avlöningen för den, som räknade mer än 3 tjänstår från nyssnämnda utgångspunkt, bliva 2,530 kronor.

Vad härefter beträffade avlöningen för löjtnant, skulle beloppet av begynnelselönen enligt de grunder, varå lönesystemet vore byggt, motsvara lönen jämte ålderstil lägget för underlöjtnant och sålunda utgöra 1,800 kronor. Härtill borde i enlighet med den förut angivna grundsatsen, att varje befordran borde omedelbart medföra avlöningsförhöjning, läggas dagavlöning till samma belopp, som för närvarande utginge till innehavare av löjtnantsbeställning, 3 kronor för dag eller 1,095 kronor för år. Begynnelseavlöningen i sin helhet skulle således komma att utgöra 2,895 kronor eller samma belopp, som motsvarade den nuvarande sammanlagda avlöningen för löjtnant av 1. klassen vid armén (löjtnant vid marinen) med förläggning å annan ort än Stockholm eller Göteborg. Dessa beställningshavare, de yngsta löjtnanterna, komme sålunda vid förslagets tillämpning icke att omedelbart, innan ålderstillägg hunnit intjänas, vinna någon förbättring i nu utgående avlöning. Det oaktat hade de sakkunniga ansett, att beloppet torde kunna finnas skäligt för löntagarna i fråga, vilkas beräknade levnadsålder under den tid, berörda avlöning skulle till dem utgå, icke läge högre än vid 25—27 år. De tre ålderstilläggen, som vore avsedda att utgå till löjtnanter efter resp. 3, 6 och 9 år, hade de sakkunniga däremot ansett böra tilltagas så pass höga, att dessa löntagare, i den mån de kunde antagas bilda familj och därigenom få vidkännas högre levnadskostnader, erhölle en effektiv förbättring i avlöningen. Ålderstilläggen hade därför befunnits lämpligen böra

35 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

bestämmas till vart. och ett 400 kronor. Slutavlöningen för löjtnant skulle med tillämpning härav komma att utgå med 4,095 kronor eller ett belopp, ungefär motsvarande det, varmed avlöningen enligt den år 1917 beslutade, efter den s. k. statskontorstypen verkställda löneregleringen för länsstyrelserna utginge till länsnotarie av första lönegraden,

vilken intjänat första ålderstillägget.

I sin framställning angående loneskalornas anordnande hade de sakkunniga uttalat sig för att begynnelselönen för kapten måtte bestämmas till samma belopp som lönen för löjtnant med inräknande av de tre ålderstilläggen, och borde i enlighet härmed nämnda begynnelselön sättas till (1,800 kronor + 3 x 400 kronor =) 3,000 kronor. Då det gällt att avväga beloppet av den dagavlöning, som jämte nämnda lön borde utgå till kapten, hade de sakkunniga funnit, att det nuvarande beloppet av allenast 4 kronor för dag icke skulle medföra den förbättring i avlöningsförmåner för ifrågavarande löntagare, som med hänsyn till vikten av deras beställningar och det med dem förenade ansvaret måste anses vara av behovet påkallad. I enlighet härmed hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att dagavlöningen måtte bestämmas till 5 kronor för dag eller 1,825 kronor för år. Härigenom komme kaptens begynnelseavlöning att bliva 4,825 kronor, vilket belopp med 565 kronor överstege den sammanlagda nuvarande avlöningen för kapten av 2. klassen med förläggning å annan ort än Stockholm och Göteborg.

Till nämnda begynnelseavlöning för kapten skulle enligt de allmänna grunderna för de sakkunnigas förslag komma tre ålderstillägg efter respektive 3, 6 och 9 år. Av enahanda orsaker, som nyss framhållits i fråga om dagavlöningen, och med hänsyn jämväl därtill, att kaptensbeställning för flertalet officerare vore den beställning, som högst uppnåddes och från vilken avgång skedde med pension, hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att beloppet av de ifrågavarande ålderstilläggen fastställdes till vart och ett 500 kronor. Härigenom komme kaptens slutavlöning att uppbringas till 6,325 kronor. Ville man här söka en jämförelse med avlöningsförhållandena inom den civila förvaltningen, mötte visserligen svårigheter att finna fullt lämpliga hållpunkter, men hade de sakkunniga ansett* en sådan jämförelse möjligen kunna göras med befattningarna i andra lönegraden inom de centrala ämbetsverken och inom länsstyrelserna (länsassessorsbefattningarna). Vid eu sådan jämförelse visade det sig, att den av de sakkunniga föreslagna slutavlöningen för kapten i det stora hela motsvarade slutavlöningen för tjänsteman i andra lönegraden (länsassessor). Beträffande avlöningen till kaptener hava de

36 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

sakkunniga i övrigt hänvisat till vad arméförvaltningen därom anfört i sin skrivelse den 1 mars 1917.

Arméförvaltningen har i denna skrivelse yttrat bland annat, att den avlöning, som nu tillkommer kaptener av 2. klassen (liksom ock löjtnanter av 1. klassen), torde få anses alldeles för låg. Efter bestridandet av militära ekiperings- och andra med tjänsten förenade kostnader kunde den icke vara tillräcklig för de högre utgifter, som följde med familjens ökning och barnens uppfostran. Inom dessa löneklasser erfordrades en avsevärdare höjning i avlöningen, för att därtill hörande tjänstemän skulle erhålla en verklig förbättring i sina levnadsförhållanden. Löjtnanter av 1. klassen måste i mycket stor utsträckning jämte kaptenerna av 1. och 2. klassen användas såsom kompanichefer. Det vore därför på dessa båda officerskategorier, som ansvaret för manskapets utbildning, behandling och vård i främsta rummet vilade. Det vore då ock billigt och rättvist samt med statens intresse förenligt, att en skälig och tillräcklig avlöning utginge till dem. Deras arbete vore krävande och fullgjordes i dessa grader under den kraftigaste mannaåldern.

Vad sålunda blivit anfört angående löjtnanter av 1. klassen och kaptener av 2. klassen ägde enligt arméförvaltningens mening sin tillämpning jämväl beträffande kaptener av 1. klassen. Men härtill komme, att dessa tjänstemän till allra största delen måste vid 50 års ålder avgå från beställning på stat, varefter de Unge sina inkomster väsentligt reducerade. Detta vore ett statens krav oberoende av deras egen önskan. Under den period, som sålunda i regel utgjorde avslutningen på deras aktiva statstjänst, och då ytterligare befordran kunde påräknas allenast av ett fåtal, borde de vara fullgott avlönade. Efter avskedet vore de pliktiga att kvarstå i vederbörlig reserv intill fjdlda 65 levnadsår med tjänstgöringsskyldighet vid inträffande mobilisering och i krig samt vid sådan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen kunde bliva anbefalld. Dessa förhållanden, bland andra, hade arméförvaltningen ansett höra beaktas vid beräknandet av det avlöningsbelopp, som kunde anses skäligen böra tillkomma dessa tjänstemän.

Huru stor procentuell löneförbättring det av'de sakkunniga ifrågasatta lönesystemet skulle tillföra arméns och marinens kompaniofficerare, läde sig givetvis, efter vad de sakkunniga vidare anföra, icke exakt beräkna, då för närvarande löneuppflyttningarna uteslutande skedde i mån av uppkomna vakanser och till följd därav den tid, under vilken avlöning åtnjötes i de olika löneklasserna, vore i hög grad växlande. Enligt av de sakkunniga uppgjorda, på föreliggande statistiska uppgifter rörande

37 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

tjänstetiden i nämnda löneklasser grundade beräkningar syntes man dock kunna antaga, att löneförbättringens belopp skulle komma att i medeltal uppgå till omkring 17 procent för kaptener, omkring 25 procent för löjtnanter och omkring 5 procent för underlöjtnanter (fänrikar); dock skulle för marinens löjtnanter procenttalet ställa sig något lägre på grund därav, att samtliga dessa nu äro i avlöningshänseende likställda med löjtnanter av 1. klassen vid armén.

Då de sakkunniga sedan överginge till frågan om avlöningsbeloppen för regemcntsofficersbeställningarna, erinra de sakkunniga först att, enligt de i det föregående angivna grunderna för lönesystemets anordnande, ålderstillägg icke skulle förekomma för någon av sagda beställningar samt att därför hela avlöningen vid varje sådan beställning borde utgå med allenast lön och dagavlöning till lika belopp för alla beställningshavare i samma grad. Ehuru de sakkunniga på grund därav, att befordran till regementsofficer alltid skedde efter urval och icke i någon mån efter tur, saknat anledning ifrågasätta något sådant samband mellan avlöningarna för kapten, major, överstelöjtnant och överste, som skulle motsvara de olika löneskalornas för kompaniofficerarna ingripande i varandra, hade de sakkunniga dock funnit lämpligt undersöka, om icke ökningarna i själva lönen för majorer och överstelöjtnanter kunde så bestämmas, att de motsvarade beloppet av ålderstillägg för kapten, eller 500 kronor. Härvid hade de sakkunniga jämväl beaktat angelägenheten av att, jämsides med ökningen i lön, för varje löneklass införa en förhöjning i dagavlöningen så avpassad, att dagavlöningen i varje fall komme att utgöra omkring en tredjedel av avlöningen i dess helhet.

I enlighet härmed och med beaktande därav, att en verklig avlöningsförbättring borde komma till stånd för de olika- slagen av regementsofficersbeställningar, hade de sakkunniga stannat vid att föreslå avlöningen sålunda:

för major (kommendörkapten av 2. graden):

lön .........................................................................

dagavlöning å 6 kronor...................................

» överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden):

lön ..........................................................................

dagavlöning å 7 kronor ...................................

» överste (kommendör):

lön .....................................................................

dagavlöning å 8 kronor

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Jämfördes nämnda avlöningsbelopp med de nu utgående sammanlagda löneförmånerna för personal med förläggning till ort utom Stockholm och Göteborg, respektive 6,425, 6,925 och 9,090 kronor, visade det sig, att den löneförbättring för de olika grupperna av beställningar, som de sakkunnigas förslag innebure, i procent av den nuvarande avlöningen utgjorde:

för major (kommendöfkapten av 2. graden)............................. 11-9 procent

» överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden) ............ 16-3 »

» överste (kommendör) ............................................................... 9u »

Härav framginge, att de sakkunniga med sitt förslag kunnat väsentligen bidraga till uppfyllande av det vid olika tillfällen framkomna önskemålet, att överstelöjtnanterna, vilkas avlöning för närvarande endast med 500 kronor överstege avlöningen för major, måtte vid genomförande av en löneförbättring för regementsofficerarna bliva särskilt tillgodosedda.

Anställdes en jämförelse mellan de av de sakkunniga föreslagna avlöningsbeloppen för regementsofficerarna och de avlöningar, vilka utginge till sådana civila tjänstemän inom de centrala ämbetsverken eller hos länsstyrelserna, som med hänsyn till arbetsuppgifter och chefsställning kunde sägas i huvudsak vara likställda med regementsofficerarna, torde det befinnas, att en viss överensstämmelse genom förslaget vore vunnen. Om sålunda majorer och överstelöjtnanter kunde anses hava en tjänsteställning ungefär lika med byråchefer i centrala ämbetsverk eller kanske hellre med landssekreterare och landskamrerare och befordran från major till överstelöjtnant kunde i viss mån jämföras med den löneuppflyHning genom ålderstillägg, som tillkomme nämnda landsstatstjänstemän, funne man vid fullföljandet av denna jämförelse, att medan avlöningen till landssekreterare (landskamrerare) utan ålderstillägg vore 7,500 kronor, den föreslagna avlöningen för major utgjorde 7,190 kronor och att, då avlöningen för landssekreterare (landskamrerare) med ålderstillägg vore 8,100 kronor, det för överstelöjtnant föreslagna avlöningsbeloppet utgjorde 8,055 kronor. En jämförelse mellan överstar och de chefer för centrala ämbetsverk, som erhållit ställning och benämning av överdirektörer med den högre av de för sådana befattningshavare fastställda avlöningarna, utvisade vidare, att de förra skulle nå en avlöning ungefär motsvarande nämnda överdirektörers (10,000 kronor).

Avlöningsbeloppen för de olika regements- och kompaniofficersbeställningarna skulle enligt de sakkunnigas förslag utgå på sätt som angåves i följande tabellariska sammanställning, i vilken för varje grupp av beställningshavare angivits lönen (inberäknat eventuellt invänta ålderstillägg) och dagavlöningen ävensom summan därav.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Stil.

39 I fråga om avlöningen till generalspersoner och flaggmän framginge av vad de sakkunniga i • det föregående anfört, att enligt de sakkunnigas mening något ålders tillägg icke borde vid eu definitiv lönereglering tilläggas dessa beställningshavare utan att för dem, liksom för regementsofficerare, borde fastställas allenast ett avlöningsbelopp, på lämpligt sätt fördelat i lön och dagavlöning, att utgå oberoende av tjänstålder i vederbörande beställning.

Vad beträffade beloppet av den avlöning, som vid en definitiv lönereglering för dessa beställningshavare skulle kunna befinnas -skälig, ville de sakkunniga erinra, att av de civila befattningshavare, med vilka generalspersoner och flaggman väl närmast vore att jämföra, endast ett fätal fått sina avlöningar reglerade under de senare åren; för de flesta utginge avlöningarna enligt grunder, som fastställts år 1907 eller tidigare. Eu jämförelse mellan de sålunda bestämda avlöningarna och de löneförmåner, som nu tillkomme generalspersoner och flaggmän, syntes ådagar

Under-

officerare.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 36i.

lägga, att de senare vore i avlöningshänseende ungefär jämnställda med förenämnda civila befattningshavare.

Inom de sakkunniga både visserligen röster höjts för att i förevarande sammanhang borde avgivas förslag till en definitiv lönereglering även för generalspersoner och flaggmän, att läggas till grund för eu tillfällig löneförbättring, och hade därvid särskilt av de officerare, vilka e.f^er .ve<^ei börligt förordnande haft att deltaga i de sakkunnigas överläggningar, uttalats, att avlöningen för ifrågavarande beställningar borde beräknas åtminstone till det för landshövdingar lägst utgående kontanta lönebeloppet eller 13,000 kronor. Av skäl, som nyss anförts, och då det syntes lämpligast, att en definitiv lönereglering för såväl nämnda civila befattningshavare som generalspersoner och flaggmän komme till stånd i ett sammanhang, hade de sakkunniga stannat vid att nu icke upptaga berörda spörsmål till prövning.

Enligt ett vid de sakkunnigas betänkande (sid. 429—433) fogat protokoll har eu av de tillkallade officerarna, kommendörkaptenen Lybeck, särskilt uttalat sig rörande bland annat avlöningen till generalspersoner och flaggmän.

Angående ändrade bestämmelser om ersättning till generalspersoner vid tjänsteresor komme de sakkunniga att yttra sig i det följande.

Beträffande därefter avlöningsbeloppen för underofficerarna hade det synts de sakkunniga vara oavvisligen nödvändigt, att den för dem avsedda löneregleringen komme att medföra en verklig och effektiv förbättring i deras ekonomiska ställning. Härvid hade hänsyn tagits till att dessa beställningshavare för närvarande, i förhållande till andra statstjänstemän med motsvarande ansvar oöh uppgifter, torde få anses vara synnerligen lågt avlönade.

I sådant hänseende ansåge sig de sakkunniga, utan att ingå på några direkta jämförelser, endast böra erinra om att, medan avlöningen a annan ort än Stockholm och Göteborg utgjorde

för sergeant av 2. klassen...................................

» •» » 1. » ..................................

» underofficer av 2. graden vid flottan (ej

_ maskinist) eller kustartilleriet...................

fanjunkare ............................................

» flaggunderofficer (ej maskinist) vid flottan » underofficer av 1. graden vid kustartilleriet ..................

kronor 1,790:— » 1,910: —

» 2,153: 80

» 2,482: 50

» 2,481:05

» 2,482: 50

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

uppginge begynnelse- och slutavlöningen för t. ex. lokomotivmästare vid statens järnvägar, placerad å ort, där bostadsersättningen utginge med lägsta belopp, till respektive 2,360 kronor och 3,800 kronor, häri inräknat av riksdagen medgivet tillfälligt lönetillägg, samt för stationsmästare vid statens vattenfallsverk, placerad å billigaste ort, till respektive 1,800 kronor och 2,700 kronor, vartill för den sistnämnde komme förmånen av fri bostad eller ersättning därför till minst 15 och högst 30 procent av den fasta avlöningen.

Då det gällt att bestämma begynnelseavlöningen för den grupp beställningar, som vore avsedd att omfatta nuvarande sergeanter ävensom underofficerare av 2. graden, hade de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att mera avsevärt avvika från den nuvarande lägsta underofficersavlöningen vid flottan och kustartilleriet, eller 2,153 kronor 80 öre. I enlighet härmed hade de sakkunniga velat föreslå, att nämnda begynnelseavlöning sattes till 2,230 kronor, därav 1,500 kronor lön och 730 kronor dagavlöning. Härigenom skulle dagavlöningen, 2 kronor för dag, komma att utgå med samma belopp, som för närvarande vore bestämt för arméns sergeanter. Med detta förslag hade de sakkunniga ock velat tillgodose ett av svenska underofficersförbundet uttalat önskemål, att lägsta underofficersavlöningen måtte beräknas omkring 500 kronor högre än nuvarande avlöning för sergeant av 2. klsssen (1,790 kronor).

Vid bestämmande av ålderstilläggens belopp hade det synts de sakkunniga angeläget, att då syftet med införandet i lönesystemet av dylika tillägg bland annat vore att möjliggöra utjämning i avlöningsförhållandena för personal, som på grund av ogynnsam tur måst vänta på befordran och därmed förenad avlöningsförbättring, tillräcklig avlöning bereddes dem, som komme att redan vid sin första underofficersbefordran tillträda ett eller flera ålderstillägg. Då vidare den av de sakkunniga föreslagna anordningen av löneskalorna för underofficerarna förutsatte, att dessa skalor komme att i mycket stor utsträckning ingripa i varandra, syntes ålderstilläggen böra genomgående sättas lika för de båda avlöningsgrupperna. Ålderstilläggen borde jämväl så avpassas, att man erhölle en lämplig begynnelseavlöning för den högre, för fanjunkare samt flaggunderofficerare och underofficerare av 1. graden avsedda avlöningsgruppen. Denna synpunkt borde även beaktas vid bestämmande av dagavlöningens belopp för den högre underofficersgruppen. Att detta belopp borde sättas högre än motsvarande för den lägre gruppen föreslagna belopp av 2 kronor för dag, följde redan av vad de sakkunniga i det föregående uttalat därom, att varje befordran borde genast åtföljas av förbättrade avlöningsförmåner.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. t sund. 321 höft. (Nr 361.)

42 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

I enlighet härmed hade de sakkunniga stannat vid att föreslå, att ålderstilläggen för arméns och marinens underofficerare måtte genomgående bestämmas till 200 kronor samt att dagavlöningen för den högre underofficersgruppen måtte fastställas till 3 kronor, eller 1 krona högre än för den grupp, som skulle omfatta sergeanter och underofficerare av

2. graden. Härigenom komme slutavlöningen för den lägre gruppen efter de fyra ålderstilläggens intjänande att uppgå till 3,030 kronor (därav lön 1,500 kronor, fyra ålderstillägg å 200 kronor = 800 kronor och dagavlöning efter 2 kronor = 730 kronor). Som begynnelselönen för den högre gruppen skulle motsvara lönen med första ålderstillägget i den lägre gruppen, komme sammanlagda begynnelseavlöningen för den högre gruppen att bliva 2,795 kronor (därav lön 1,700 kronor och dagavlöning efter 3 kronor = 1,095 kronor). Då nuvarande avlöningen för fanjunkare å annan ort än Stockholm och Göteborg utgjorde 2,482 kronor 50 öre, skulle löneförbättringens belopp för sådana beställningshavare, som komme att tillträda begynnelseavlöningen uti den i de sakkunnigas förslag upptagna högre gruppen för underofficerare, bliva 312 kronor 50 öre. Slutavlöningen för samma grupp komme att efter de fyra ålderstilläggens intjänande utgöra 3,595 kronor (därav lön 1,700 kronor, fyra ålderstillägg å 200 kronor = 800 kronor och dagavlöning efter 3 kronor = 1,095 kronor).

Den föreslagna avlöningen för underofficerare skulle sålunda utgå med de belopp, som framginge av följande tablå, i vilken för varje grupp av beställningshavare angivits lönen (inberäknat eventuellt invänta ålderstillägg) och dagavlöningen ävensom summan därav.

Enligt beräkningar, vilka uppgjorts på grund av föreliggande statistiska uppgifter, hade de sakkunniga funnit sig kunna förutsätta, att

43 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 361.

den löneförbättring, som vid tillämpning av det ifrågasatta nya lönesystemet skulle beredas arméns och marinens underofficerare, skulle komma att i medeltal uppgå till omkring 40 procent av de nuvarande avlöningarna. 1 vissa fall skulle dock löneförbättringen ställa sig något lägre. Särskilt gällde detta om marinen, vars underofficersbeställningar av 2. graden vid armén motsvarades av sergeantsbeställningar i två särskilda löneklasser med i vartdera fallet väsentligt lägre avlöning än den, som för närvarande tillkomme underofficer av 2. graden.

Då de sakkunniga i det föregående yttrat sig om de riktlinjer, efter vilka enligt de sakkunnigas åsikt en definitiv lönereglering för arméns och marinens officerare och underofficerare borde anordnas, och därvid framlagt särskilda förslag till löneskalor jämte sättet för lönetursberäkning ävensom avlöningsbelopp för olika beställningar, hade de sakkunniga närmast åsyftat, att lönesystemet skulle få tillämplighet å. den rent militära personal, som tillhörde stater, vilkas nuvarande organisationsoch avlöningsförhållanden icke företedde några avvikelser från vad som i allmänhet inom armén och marinen vore gällande. Undantag från de föreslagna löneskalorna syntes emellertid bliva av nöden beträffande vissa grupper av beställningshavare. Dit hörde bland annat, beträffande armén, generalstabens kompaniofficerare, musikunderofficerarna vid de olika truppförbanden samt underofficerarna, närmast förvaltarna, vid intendenturkåren.

Vad först angår kompaniofficer ärna vid generalstaben, hava de sakkunniga (sid. 275—282) erinrat, att befordran eller transport av personal vid truppförband till beställning för kompaniofficer vid generalstaben enligt nuvarande avlöningssystem i vissa fall kan medföra s. k. förtur för personalen, en förmån som, om de av de sakkunniga föreslagna löneskalorna oförändrade tillämpades på dessa officerare, skulle komma att i väsentlig grad försvinna.

I eu till Kungl. Maj:t ingiven, den 7 september 1917 dagtecknad framställning, vilken blivit till de sakkunniga överlämnad för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, hade chefen för generalstaben hemställt, att generalstabens löjtnantsbeställningar måtte uppflyttas till kaptensbeställningar.

En dylik organisationsändring skulle, anföra de sakkunniga, givetvis vara ägnad att i avsevärd mån underlätta rekryteringen av generalstabens oflicerspersonal. Det syntes emellertid ej tillhöra de sakkunniga att närmare yttra sig i berörda organisationsfråga, utan borde de sak-

Särskilda

'personal-

grupper.

Generalstabens kompaniofficerare.

44 Musikunderofficerare vid armén.

Eungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

kunniga inskränka sig till att utreda, vilka särskilda anordningar med avseende å personalens avlöning tilläventyrs kunde vara önskvärda för att generalstabens personalrekrytering måtte såvitt möjligt säkerställas.

I sådant hänseende hade det synts de sakkunniga, att en mindre jämkning lämpligen skulle kunna ske i fråga om tillämpningen av de allmänna, för truppförbandens personal angivna skalorna. Denna jämkning skulle innebära, att den, som befordrades till kaptensbeställning i generalstaben eller första gången erhölle transport till sådan beställning, skulle få för åtnjutande av ålderstillägg såsom kapten tillgodoräkna sig utöver den tjänstetid, han eljest tilläventyrs kunde äga rätt att i berörda avseende få sig tillgodoräknad — ytterligare en tid av tre år ävensom att officer, som sålunda erhållit viss avlöning i förtur, finge bibehålla densamma, om han för passage erhölle transport till något av arméns truppförband.

Vid en definitiv lönereglering skulle tilläventyrs en avvikelse från de allmänna reglerna av enahanda art som den, vilken nu ifrågasatts beträffande generalstabens kompaniofficerare, kunna befinnas lämplig även beträffande exempelvis officerare vid artilleri- och fortifikationsstaberna. Emellertid hade de sakkunniga ansett sig icke hava anledning att nu närmare ingå på detta spörsmål. Officerare vid sistnämnda staber åtnjöte nämligen särskilda arvoden, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle kvarstå även under den tid, tillfällig löneförbättring komme att utgå för ifrågavarande personal, och komme sålunda fortfarande att, även utan någon avvikelse från den allmänna tillämpningen av löneskalorna, i avseende å löneförmåner vara gynnsammare ställda än motsvarande personal med tjänstgöring vid truppförbanden.

De sakkunniga yttra sig härefter (sid. 282—285) om ytterligare en grupp bland de rent militära beställningshavare vid armén, å vilka det ifrågasätta lönesystemet icke syntes kunna i oförändrad form vinna till— lämpning, nämligen musikunderofjicerarna. Anledningen till att särskilda regler beträffande avlöningen till denna personal torde vara av nöden vore närmast att söka däri, att rekryterings-, utbildnings- och befordringsförhållandena för musikunderofficerarna företedde väsentliga olikheter vid jämförelse med vad som gällde i fråga om övriga underofficerare.

Frågan om huru avlöningsförhållandena för musikunderofficerare vid en definitiv lönereglering lämpligast borde ordnas syntes väl icke kunna i förevarande sammanhang göras till föremål för närmare utredning, men ansåge sig de sakkunniga dock böra nämna, att, efter vad de sakkunniga

45 Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 361.

tänkt sig, det kunde vid en omorganisation av musiken och därmed förbunden lönereglering visa sig nödvändigt att avpassa avlöningen för musikunderofficerarna efter särskilda löneskalor, vilka emelleiflid kunde delvis upptaga enahanda avlöningsbelopp som för övriga underofficerare.

Vad därefter beträffade intendenturkårens underofficerare, utgörande enligt den för år 1919 föreslagna staten 79 förvaltare (motsvarande fanjunkare), 8 sergeanter av 1. och 8 sergeanter av 2. klassen, hade de sakkunniga funnit, att det föreslagna nya lönesystemet med dess för underofficerare i allmänhet avsedda löneskalor och avlöningsbelopp torde vid en definitiv lönereglering påkalla någon jämkning för att kunna vinna tillämpning på nu ifrågavarande personal. Anledningen härtill vore att söka i gällande rekryteringsföreskrifter och nuvarande avlöningsförhållanden. I sistnämnda hänseende vore att märka, att förvaltare utöver avlöning såsom fanjunkare vore berättigad till ett ålderstillägg å 300 kronor efter fem års väl vitsordad tjänst.

Det syntes bliva oundgängligt att genom ekonomiska förmåner söka kompensera detta ålderstillägg. Huru sådana förmåner skulle beredas, borde bliva föremål för utredning i samband med fastställandet av grunder för en definitiv lönereglering. De sakkunniga hade emellertid tänkt sig, att berörda fråga skulle kunna lämpligast lösas genom införandet för intendenturkårens underofficerare, på sätt jämväl för musikunderofficerarna ifrågasatts, av särskilda löneskalor, där avlöningsbeloppen givetvis kunde delvis sammanfalla med dem, som tillkomme underofficerare i allmänhet.

Därest personal, som innehaft fast anställning såsom manskap och sedermera befordrats till underofficersbeställning, erhölle utsträckt möjlighet att vinna anställning såsom officer, skulle det givetvis, anföra de sakkunniga, vid tillämpning av ett lönesystem, anordnat enligt de ifrågasatta riktlinjerna, bliva nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter om den avlöning, som borde tillkomma officer, vilken erhållit sin anställning i nu angiven ordning. Därest nämligen sergeant med mer än tre tjänstår eller fanjunkare befordrades till fänriksbeställning, skulle, om för dylika fall inga särskilda stadganden vore gällande, avlöningsminskning uppstå för den befordrade, och samma förhållande skulle inträda, om övergång till löjtnantsbeställning medgåves fanjunkare, som intjänat ett eller flera ålderstillägg, eller sergeant, som uppnått slutavlöningen.

Utan att närmare ingå på denna fråga hade do sakkunniga velat uttala, att vid genomförandet av utvidgad möjlighet för underofficer att

Intentur kirens underofficerare.

Underofficers befordran till officersbeställning.

46 CiTilmilitär

personal.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

övergå till officersbeställning torde i nu förevarande hänseende böra stadgas, att underofficer, som sålunda befordrades, skulle äga rätt att vid övergången bibehålla sin tidigare invänta avlöning. Om den fortsatta utredningen därtill skulle giva anledning, borde dessutom tagas i övervägande, huruvida och i vad mån till officer befordrad underofficer borde för uppflyttning till högre avlöning än den, som av honom innehades i anställning såsom underofficer, tillgodoräkna sig den tjänstetid, han såsom underofficer innehaft sistnämnda avlöning.

Ehuru det visserligen under nuvarande förhållanden endast sällan förekomme, att underbefäl, som innehaft fast anställning under så lång tid, att underofficersbefordran vunnits, överginge till officersanställning, syntes i fråga om den tillfälliga löneförbättring, som nu vore å bane, böra meddelas ett stadgande av innebörd att den, som på angivet sätt överginge från underofficers- till officersbeställning, icke skulle lida minskning i den honom såsom underofficer tillkommande avlöningen, däri inräknat tillfällig löneförbättring.

V ad de sakkunniga i det föregående anfört därom, att rekryteringsoch befordringsförhållandena för viss militär personal vid armén och marinen vore sådana, att det ifrågasatta lönesystemet icke syntes utan vidare kunna å densamma vinna tillämpning, gällde även flertalet av den civilmilitära personalen.

Beträffande sålunda fältläkar- och fältveterinärkårerna, syntes de för den militära personalen föreslagna löneskalorna och avlöningsbeloppen i allmänhet kunna oförändrade tillämpas på fältläkare, regementsläkare och den nuvarande fältveterinären i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Dessa beställningshavare vore nämligen i avlöningshänseende likställda med överstelöjtnanter eller majorer. Vid bifall till det föreliggande förslaget om fältveterinärkårens omorganisation syntes det nya lönesystemet kunna oförändrat tillämpas på de nya fältveterinärerna vid arméfördelningsstaberna, vilka beställningshavare skulle erhålla samma avlöningsförmåner, som tillkomme major.

Vad åter beträffade bataljonsläkare vid truppförbanden ävensom regeraents- och bataljonsveterinärer, åtnjöte dessa visserligen för närvarande avlöningar motsvarande dem, som utginge till vissa militära löntagare (såsom kaptener av 1. eller 2. klassen eller löjtnanter av 1. eller 2. klassen), och detsamma komme, vad veterinärerna anginge, att bliva förhållandet även för det fall, att den nya organisationen av fältveterinärkåren komme till stånd. Då emellertid befordran till ifrågavarande beställningar dels icke, såsom för officerarna vore fallet, under alla om-

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

ständigheter skedde från lägre beställning, vunnen vid unga år och för alla vid ungefär lika ålder, dels ej heller skedde efter tur utan efter urval bland dera, som anmält sig såsom sökande, torde det nya lönesystemet knappast kunna i oförändrad form vinna tillämpning på denna personal.

Övriga till fältläkar- och fällveterinärkårerna hörande löntagare, nämligen generalfältläkaren, överfältläkaren (med vilken överfältveterinären enligt den föreslagna nya organisationen skulle jämnställas), bataljonsläkare vid fältläkarkåren, fältläkarstipendiater och fältveterinärstipendiater, hade för närvarande eller avsåges att få sina löneförhållanden reglerade efter andra grunder än de militära löntagarna, och det kunde knappast låta sig göra att utan väsentliga jämkningar på dem tillämpa det nya lönesystemet.

För den civilmilitära personal vid armén, som icke vore att hänföra till fältläkar- och fältveterinärkårerna, gällde i stor utsträckning, att, även om begynnelseavlöningen enligt nu gällande stater i regel vore bestämd till samma belopp som för militär personal i viss löneklass, till denna begynnelseavlöning dock komme den särskilda förmånen av ålderstillägg. Ätt inpassa sådan personal inom ramen för de av de sakkunniga uppbyggda löneskalorna för motsvarande militära beställningshavare torde svårligen kunna ske. Vid uppgörandet av en definitiv lönereglering syntes det fastmer komma att visa sig nödvändigt att för flertalet av ifrågavarande löntagare anordna särskilda löneskalor.

Sedan i det föregående angivits de allmänna grunder, på vilka enligt de sakkunnigas mening ett lönesystem för officerare och underofficerare samt viss annan personal borde vid en definitiv lönereglering uppbyggas, komme de sakkunniga nu närmast att yttra sig om vissa avlöningsförmåner, som enligt gällande bestämmelser tillkomme vederbörande personal antingen på grund av tjänstgöring av särskild art eller som ersättning för vissa med tjänstgöringen förenade kostnader. I sammanhang därmed komme de sakkunniga att ifrågasätta, huruvida icke en eller annan förmån, som för närvarande icke tillkomme beställningshavare inom ifrågavarande grupper, tilläventyrs borde vid en definitiv lönereglering beredas dylik personal.

Beträffande personal vid armén, erinra de sakkunniga om den förmån av gottgörelse för tjänstehästar, som tillerkänts de officerare med vederlikar vid armén, vilka hade skyldighet att vara beridna. Nya grunder för hästhållningen vid armén hade fastställts så sent som vid 1915 års riksdag. De sakkunniga föreställde sig, att någon ändring i dessa

Särskilda

avlöningsför-

måner.

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

grunder icke kunde vid en definitiv lönereglering vara erforderlig, därest en dylik lönereglering komme till stånd inom en närmare framtid.

\ ad vidare anginge den s. k. tillfälliga avlöning, som under viss tjänstgöring tillkomma personal vid armén — reseersättningar, dagtraktamenten, hyresbidrag m. m. — samt därmed jämförlig särskild gottgörelse. under officersövningar, fältövningar och fälttjänstövningar, måste det enligt de sakkunnigas mening för vinnande av större rättvisa för personalen samt önskvärd enkelhet och reda i avlöningsbestämmelserna anses trängande, att grunderna för åtnjutandet av dylik ersättning omlades. En sådan omläggning syntes lämpligen böra ske i sammanhang med en definitiv lönereglering.

De sakkunniga hade emellertid under sitt arbete haft anledning att särskilt lägga märke till två slag av hithörande förmåner, i fråga om vilka en ändring i nu gällande bestämmelser syntes av behovet påkallad. Den första gällde ersättning till medlemmar av generalitetet för tjänsteresor, den senare flyttningshjälp till personal vid armén. I förstnämnda hänseende anföra de sakkunniga:

Sedan längre tid tillbaka hade i staten för generalitetsstaten varit införd en så lydande anmärkning: »Medlemmar av generalitetet åtnjuta lör tjänsteresor till möten och mönstringar reseersättning enligt gällande resereglemente, men ej traktamentsersättning.» Närmare föreskrifter i berörda hänseende vore givna i § 39 av gällande fredsavlöningsreglemente för armén.

I den till 1908 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen föreslogs, att nämnda anmärkning skulle uteslutas ur staten. Riksdagen avslog emellertid detta förslag under uttalande, att, då de till medlemmar av generalitetet utgående avlöningsförmånerna syntes hava bestämts med hänsyn därtill, att särskild traktamentsersättning för berörda resor icke skulle utgå, riksdagen ansåge anledning för det dåvarande icke föreligga att ur staten utesluta omförmälda anmärkning.

Till 1916 års riksdag framlades i statsverkspropositionen ett liknande förslag, vari dock undantag gjordes för arméfördelningscheferna. Enligt detta förslag skulle sålunda samtliga medlemmar av generalitetet utom arméfördelningschefer beredas förmånen av att under förekommande tjänsteresor till möten och mönstringar få uppbära förutom reseersättning jämväl traktamentsersättning. Denna förmån skulle alltså nu tillerkännas inspektören för infanteriet, inspektören för militärläroverken m. m., generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet, chefen för fortifikationen, chefen för generalstaben och inspektören för kavalleriet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

49 För ändamålet föreslog Kungl. Maj:t följande ändrade lydelse av förenämnda vid staten för generalitetsstaten fogade anmärkning: »Armé-

förd elningschefer åtnjuta för tjänsteresor till möten och mönstringar reseersättning enligt gällande resereglemente, men ej traktamentsersättning.»

I avgivet utlåtande anförde statsutskottet, att, såvitt utskottet kunnat finna, efter 1908 års riksdags beslut ingen omständighet inträffat, som kunde vara ägnad att rubba den principiella uppfattning, riksdagen då uttalat. Beträffande inspektören för infanteriet vore emellertid den honom åliggande inspektionsskyldigheten av sådan omfattning, att utskottet ansåge billighetsskäl tala för att icke ställa sig avvisande mot att tillerkänna honom den ifrågasatta traktamentsersättningen. I övrigt kunde utskottet icke biträda Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Vid utskottets utlåtande i denna punkt var fogad en av 6 ledamöter avgiven reservation, vari hemställdes om bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat. Därvid åberopades, att såväl inspektören för infanteriet som de övriga medlemmar av generalitetet, om vilka bär vore fråga, hade att företaga inspektionsresor till skilda delar av landet av den omfattning, att resorna — vid ett samvetsgrant uppfyllande av tjänstens krav — komme att förorsaka icke obetydliga utgifter. Inom det civila området av statsförvaltningen gällde det, såvitt reservanterna både sig bekant, som en undantagslös regel, att generaldirektörer och andra befattningshavare vid centrala verk under dem åliggande inspektionsresor åtnjöte såväl reseersättning som dagtraktamente.

Första kammaren biföll reservationen och andra kammaren statsutskottets hemställan, och i gemensam votering segrade utskottets mening.

Ifrågavarande anmärkning vid staten för generalitetsstaten kom till följd härav att lyda sålunda: »För tjänsteresor till möten och mönst-

ringar åtnjuter inspektören för infanteriet rese- och traktamentsersättning, övriga medlemmar av generalitetet däremot endast reseersättning, allt enligt gällande resereglemente.»

Såsom i det föregående (jfr sid. 39—40 här ovan) anförts, hade de sakkunniga ansett sig icke böra under nu föreliggande förhållanden göra något uttalande beträffande den ordinarie avlöning, som borde vid en definitiv lönereglering tillerkännas generalspersoner. Härav följde också, att de sakkunniga icke heller komme att hemställa om tillfällig löneförbättring åt dessa beställningshavare.

Däremot hade de sakkunniga ansett några betänkligheter icke vidare böra möta mot att, i sammanhang med en allmän reglering av avlöningsförhållandena för arméns och marinens övriga officerspersonal, bestäm- Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 321 käft. (Nr 361.) 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

melserna rörande ersättning till medlemmar av generalitetet för tjänsteresor till möten och mönstringar reviderades i syfte att även dagtraktamente komme att utgå för dylika resor.

När riksdagen, såsom förut nämnts, ansett sig vid föregående tillfällen icke böra bifalla Kungl. Maj:ts förslag i berörda avseende, grundade riksdagen sitt beslut därpå, att de till medlemmar av generalitetet utgående avlöningsförmånerna syntes hava bestämts med häusyn därtill, att särskild traktamentsersättning för berörda resor icke skulle utgå. Det syntes sålunda hava varit riksdagens uppfattning, att någon ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till medlemmar av generalitetet under tjänsteresor icke borde ske annat än i sammanhang med en lönereglering för dessa beställningshavare.

Då de sakkunniga stannat vid att icke till prövning upptaga frågan om en definitiv lönereglering för generalspersoner, hade de sakkunniga som skäl härför åberopat, att generalspersonerna vore i avlöningshänseende ungefär jämnställda med de civila befattningshavare, som eljest vore med dem närmast jämförliga. Eu väsentlig olikhet förelåge emellertid, nämligen i det nu anmärkta hänseendet, att flertalet generalspersoner icke ägde under sina tjänsteresor till möten och mönstringar uppbära traktamentsersättning, och det syntes de sakkunniga så mycket angelägnare, att denna olikhet nu upphävdes, som givetvis inspektionsskyldighetens behöriga fullgörande numera vore förenat med vida högre kostnader, än förr varit fallet, och på grund därav generalspersonernas behållna avlöning ställde sig avsevärt lägre än som vid senaste lönereglering torde hava varit förutsatt.

Av anförda skäl ansåge de sakkunniga, att den vid staten för generalitetsstaten fogade anmärkning, vars lydelse ovan återgivits, borde ur staten uteslutas. Därest en tillfällig löneförbättring nu bereddes personal vid armén och marinen, torde berörda ändring i staten för generalitetsstaten kunna ske redan från 1919 års början.

Om en dylik ändring genomfördes beträffande medlemmar av generalitetet, torde motsvarande jämkning böra göras i gällande bestämmelser (§ 39 punkt c) fredsavlöningsreglementet) angående ersättning till regementschef och honom åtföljande adjutant för inspektion av regementets egna eller med andra regementen gemensamma skolor, som vore förlagda utom regementets förläggningsort eller vanliga vapenövningsplats. En liknande jämkning torde även böra ske i bestämmelserna om den ersättning, som under tjänsteresor utginge till chefen för kustartilleriet och till regementschef vid detta vapen (reglemente för marinen del III § 85: 2).

Öl

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 361.

Vidare hade de sakkunniga funnit det angeläget, att de regler, som enligt gällande föreskrifter och gängse praxis tillämpades i fråga om flyttningshjälp vid armén, ändrades i syfte att förmån av ifrågavarande slag kunde komma såväl officerare som underofficerare till godo i större utsträckning än nu vore fallet. För närvarande vore förmånen av flyttningshjälp i .huvudsak begränsad till att förekomma allenast vid sådana flyttningar, som föranleddes därav, att all den personal, som vore avsedd att vid vederbörliga förband och formationer uppehålla ifrågakommande befattningar, vore sammanförd å gemensam stat och vid sådant förhållande måste för tjänstens behöriga uppehållande samt vinnande av nödig cirkulation, med bibehållna beställningar på stat, tid efter annan tvångsplaceras i olika befattningar. Undantag härifrån gjordes i själva verket endast beträffande generalstabens officerare vid frivilligt mottagande av erbjudna transporter mellan truppförband och generalstaben eller omvänt samt, på grund av uttalande vid 1901 års riksdag, beträffande officerare, vilka mottoge förordnande såsom artilleristabsofficerare.

Med hänsyn till de talrika förflyttningar, som av förhållandena nödvändiggjordes, syntes det billigt och jämväl ur tjänstens synpunkt ändamålsenligt, att en ändring härutinnan komme till stånd. De sakkunniga ville i detta hänseende särskilt påpeka ett fall,.där omständigheterna mer än eljest talade för införande av flyttningshjälp såsom en allmänt utgående förmån.

Till de sakkunniga hade, för att tagas i övervägande vid utförandet av det de sakkunniga meddelade uppdraget, överlämnats vissa framställningar om beredande av förbättrade avlöningsförmåner för personal, tillhörande Bodens trupper. I sådant avseende hade föreslagits bland annat, att flyttningshjälp måtte få utgå även vid befordran till och från Bodens trupper, och hade tillika ifrågasatts ändring av de grunder, efter vilka flyttningshjälp nu i förekommande fall beräknades. I det utlåtande, som av särskilda sakkunniga framlagts angående införande av passagesystem för officers- och underofficerskårer vid vissa truppförband i övre Norrland, hade ock i samband med vissa ifrågasatta orgauisationsändringar föreslagits, att officer eller underofficer, som placerades till tjänstgöring i Boden, måtte få för sig, familj och bohag för flyttningen till och från Boden åtnjuta ersättning enligt angivna bestämmelser. Oberoende av huruvida ett passagesystem i avseende å Bodens trupper komme att införas eller icke, måste de sakkunniga för sin del anse flyttningshjälp vara eu lämplig form att bereda någon lättnad i den ekonomiska börda, som en till Boden förlagd tjänstgöring städse torde medföra. Vid eu

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

närmare utredning angående ändrade bestämmelser rörande flyttningshjelp syntes därför förflyttningarna till och' från Bodens trupper böra särskilt uppmärksammas.

Felräkning spenning ar (missräkningspenningar) vore en avlöpingsform, som inom de civila verken tämligen allmänt liksom även. inom flottan förekomme för personal med kassörsgöromål, men vilken saknade motsvarighet inom armén. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida ej denna förmån borde införas även i arméns lönesystem, exempelvis beträffande viss personal vid intendenturkåren och vid artilleriets fabriker.

Fråga hade väckts, huruvida ej de särskilda kostnader, som militärpersonalen hade att vidkännas för anskaffande av uniformspersedlar, borde föranleda, att någon ekiperingshjälp tilldelades sådan personal vid första utnämningen till officers- respektive underofficersbeställning. De sakkunniga hade ej ansett sig böra taga ståndpunkt till detta spörsmål, men funne detsamma väl värt att vid en definitiv lönereglering upptagas till prövning.

I en till de sakkunniga överlämnad framställning hade ifrågasatts, att personal på aktiv stat måtte genom statens försorg i mån av behov förses med sådana effekter som pistoler, skidor, kikare m. m. Då det ej syntes mer än billigt, att sådana effekter, i den mån de vore för tjänsten nödvändiga, anskaffades och underhölles på statens bekostnad, hade de sakkunniga velat uttala sig för att denna framställning måtte vinna beaktande.

Beträffande den rätt, som enligt gällande föreskrifter til Ikorn me personal vid armén att från matinrättning eller förråd mot ersättning utbekomma ej blott portion utan även, där så av vederbörande chef eller myndighet prövades kunna ske, vissa proviantartiklar för sig och hushåll, furageartiklar för egna tjänstehästar eller andra i tjänsten använda hästar och intendenturmateriel ävensom att, likaledes efter prövning av vederbörande chef eller myndighet, låta utföra vissa arbeten vid arméns intendenturverkstäder, hade de sakkunniga velat framhålla önskvärdheten av att en utredning komme till stånd för belysande av frågan huruvida och, i sådant fall, i vilken utsträckning förmåner av berörda slag borde fortfarande tillkomma personalen.

Vad särskilt an ginge rätten att uttaga proviant och furageartiklar samt intendenturmateriel, hade de sakkunniga inhämtat, att åtminstone under nu rådande varuknapphet dylika artiklar icke kunnat i någon mera betydande omfattning utlämnas. Det finge emellertid anses givet, att denna förmån i allmänhet utfallit rätt ojämnt, då densamma enligt gäl-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

lande bestämmelser varit i varje särskilt fall beroende på vederbörande chefs eller myndighets prövning.

Vad slutligen anginge den ersättning, som tillkomme viss personal för så speciell tjänstgöring som vid arméns flygvapen, hade de sakkunniga icke funnit något att erinra mot att dylik ersättning även vid en definitiv lönereglering komme att bibehållas, men hade de sakkunniga icke kunnat i förevarande sammanhang ingå på ett närmare bedömande av denna fråga.

De sakkunniga hade i det föregående (jfr sid. 14 här ovan) uttalat sig för att inkvarterings- och servisbidragen vid armén och inkvarteringsbidraget vid marinen måtte vid en definitiv lönereglering uteslutas ur lönesystemet och i Imvudsak ersättas genom ökning av lönen eller dagavlöningen. För personal, som erhölle fri bostad, borde i sådant fall vissa avdrag göras å avlöningen.

Efter vilka regler dylika avdrag borde ske vore de sakkunniga icke i tillfälle att nu närmare angiva, men borde därvid största möjliga rättvisa åstadkommas mellan de löntagare, som hade bostad in natura, och dem, som icke åtnjöte sådan förmån. Frågans lösning måste vidare i väsentlig mån bliva beroende på huruvida ortstillägg komme att vid eu definitiv lönereglering införas i det militära lönesystemet och, i sådant fall, huru dessa ortstillägg komme att bestämmas. Därest med ortstillläggen avsåges att allenast täcka den ökade kostnad för hyra, som betingades av förhållandena på särskilda orter, torde det ligga närmast till hands, att löntagare, som erhölle bostad in natura, finge avstå ortstilllägget jämte någon del av lönen; skulle åter ortstillägget så tillmätas, att detsamma skulle täcka ej blott den högre hyreskostnaden å viss ort, utan jämväl i större eller mindre mån den stegring i övriga levnadskostnader, som å orten vore förhanden, borde tydligen andra regler bliva gällande i fråga om avdraget. Bland andra spörsmål, som vid en definitiv lönereglering borde i detta sammanhang tagas i övervägande, vore frågan, huruvida avdragets belopp borde sättas i visst förhållande till bostadens storlek och beskaffenhet i övrigt.

Såsom förut omförmälts, ägde underofficerare#uppbära särskild ersättning vid armén för bränsle och lyse och vid marinen för ved och ljus. Ifrågavarande ersättningar utginge med 130 kronor till fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden) samt med 100 kronor till sergeant (underofficer av 2. graden). Nämnda belopp vore på följande sätt fördelade:

Avdrag för naturaförmåner.

54 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Avlönings-

villkor.

Åven dessa ersättningar syntes, på sätt de sakkunniga förut angivit, vid en definitiv lönereglering böra uteslutas ur lönesystemet och i huvudsak ersättas genom höjning av lön och dagavlöning. I sådant fall borde givetvis personal, som åtnjöte dylika förmåner in natura, få vidkännas avdrag å avlöningen med belopp, vilka borde bliva beroende på närmare utredning.

Härefter övergå de sakkunniga till att yttra sig om de avlöningsvillkor, som borde uppställas i samband med en definitiv lönereglering för den personal, om vilken nu är fråga, och anföra härom:

I sitt utlåtande angående de ifrågasatta provisoriska löneregleringarna för viss till armén och marinen hörande personal hade statsutskottet vid 1917 års riksdag uttalat, att särskilda villkor för lönernas åtnjutande borde föreläggas riksdagen till godkännande, på sätt som i allmänhet skedde i fråga om civila tjänstebefattningar.

För vissa civilmilitära beställningar hade avlöningsvillkor likartade med dem, som i regel plägade föreskrivas beträffande civila befattningar, av riksdagen redan fastställts i sammanhang med beslut om lönereglering för ifrågavarande beställningshavare; detta vore fallet med fältläkarkåren (bihang till svensk författningssamling år 1911 nr 31) och marinläkarkåren (samma årgång nr 35) ävensom mariningenjörs- och marinintenclenturkårerna, varjämte i den för 1918 års riksdag framlagda propositionen angående omorganisation av fältveterinärkåren m. m. dylika villkor föreslagits även för denna kår. Beträffande åter övriga civilmilitära beställningshavare och den rent militära personalen gällde, att några dylika villkor i regel ej av riksdagen fastställts. I samband med 1875 års lönereglering för armén blev emellertid, på framställning av Kungl. Maj:t, genom riksdagens beslut stadgat, »att den löntagare vid krigsmakten till lands, vilken å ny lönestat ingår, skall vara skyldig underkasta sig de förändringar i tjänstgöringsskyldighet och avlöningsförmåner, vilka en omorganisation av lantförsvaret kan göra erforderliga» (svensk, författningssamling år 1875 nr 44). Det borde ock erinras, att de för arméns

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

liksom för marinens personal gällande pensioneringsgrnnder, genom vilka bland annat stadgats skyldighet för personalen att vid viss ålder avgå från tjänsten, tillkommit under riksdagens medverkan.

Om sålunda riksdagen, vad försvarsväsendets på stat uppförda personal anginge, endast i undantagsfall beslutat särskilda villkor för avlönings åtnjutande, följde därav ingalunda, att dylika villkor för ifrågavarande personal saknats; tvärtom hade i berörda hänseende bestämmelser av delvis mycket detaljerad natur vid olika tillfällen meddelats av Kungl. Maj:t. Flertalet av dessa bestämmelser torde vara grundade på uttalanden i de framställningar, som förelagts riksdagen vid äskande av erforderliga anslag.

Vad armén beträffade, vore nu gällande bestämmelser på hithörande område i huvudsak sammanförda i det av Kungl. Maj:t utfärdade reglementet för arméns avlöning under fred (fredsavlöningsreglementet) den 11 oktober 1907 med däri sedermera vidtagna ändringar; motsvarande för marinen gällande bestämmelser återfunnes i det likaledes av Kungl. Maj:t utfärdade reglementet för marinen.

De i arméns fredsavlöningsreglemente stadgade villkoren för avlönings åtnjutande vore, såsom redan antytts, delvis av mycket detaljerad beskaffenhet. Vad officerare och underofficerare med vederlikar anginge, vore sålunda i reglementet åtskilliga mer eller mindre ingående föreskrifter meddelade om lön och därmed likställda avlöningsförmåner, om dagavlöning, om arvode, om inkvarterings- och servisbidrag, om rese- och traktamentsersättning och annan tillfällig avlöning, om särskild gottgörelse under officersövningar, fältövningar och fälttjänstövningar in. m. — bestämmelser vilka i stor utsträckning icke torde vara att hänföra till sådana avlönings villkor, som plägade föreläggas riksdagen till antagande i samband med löneregleringar på det civila förvaltningsområdet.

De sakkunniga ansage sig icke böra i förevarande sammanhang' närmare ingå på frågan om de särskilda avlöniogsvillkor, som nu gällde eller vid en definitiv lönereglering borde bliva gällande för ifrågavarande personal, utan ville här inskränka sig till att något skärskåda vissa förhållanden, som kunde anses vara av särskild betydelse.

Angående skyldighet för personalen att underkasta sig förändringar i tjänstgöringsskyldighet in. m. meddelades, såsom nyss är nämnt, föreskrift redan vid 1875 års lönereglering, och i enlighet härmed hade vid befordran eller löneuppflyttning plägat i vederbörande personals fullmakter m. m. inryckas föreskrift därom, att beställningshavare skulle vara underkastad de förändringar i tjänstgöringsskyldighet, avlöningsförmåner och pensionsbestämmelser, vilka eu omorganisation av lånt försvaret kunde

56 Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

göra erforderliga eller vilka eljest i laga ordning fastställdes. För personal vid bland annat generalstaben, fortifikationen och intendenturkåren förekomme i stor utsträckning förflyttning från en till annan tjänstgöringsort. Frågan om skyldighet för officerare och underofficerare i allmänhet att låta sig på angivet sätt förflyttas hade berörts i samband med vissa organisationsfrågor, särskilt beträffande ändrade grunder för befordringarna inom armén ävensom införande av passagesystem vid vissa truppförband i övre Norrland. Någon ändring i de regler, som härutinnan tillämpats, hade emellertid icke kommit till stånd.

Beträffande rätt att med innehavande beställning förena annan tjänst eller särskilt uppdrag vore, vad arméns personal beträffade, bestämmelser meddelade för fältläkarkåren. I fråga om sättet för sökande av tillstånd att innehava dylik tjänst eller uppdrag torde i övrigt stadgandena i kungörelsen den 3 december 1897 (svensk författningssamling år 1897 nr 107) äga tillämpning även för arméns personal. I själva verket syntes, vad officerare och underofficerare anginge, dylik förening av tjänster icke förekomma i någon mera betydande omfattning.

Vid infordrande av de statistiska uppgifter, varom i det föregående förmälts, hade även avsetts att vinna utredning angående förekomsten av bisysslor. I sådant hänseende skulle av vederbörande personal angivas samtliga den 31 augusti 1917 innehavda, med inkomst förenade befattningar eller mera stadigvarande uppdrag utom den militära tjänsten, såsom gymnastiklärar- eller brandchefstjänst, medlemskap i styrelse för bolag eller förening o. s. v. För varje befattning eller uppdrag skulle tillika angivas det belopp, vartill inkomsten kunde beräknas för helt år.

Såvitt av de inkomna uppgifterna framginge, skulle vid armén högst 135 officerare (motsvarande 5-9 procent av det antal, från vilka uppgifter inkommit) och högst 35 underofficerare (Ds procent av antalet uppgiftslämnare) hava innehaft en eller flera bisysslor av sådan art, att desamma, enligt de inom den civila förvaltningen gällande regler, icke fått utan särskilt tillstånd förenas med ordinarie befattning. Dessa bisysslor hade i flertalet fall (omkring 140) utgjorts av ledamotskap i styrelse för bolag eller förening eller anställning såsom tjänsteman hos sådan sammanslutning; i omkring 25 fall hade uppgivits anställning såsom gymnastiklärare och i omkring 50 fall anställning i kommunal befattning. I. allmänhet syntes inkomsten av innehavda bisysslor hava uppgått till ganska blygsamma belopp.

Vad vidare anginge personalens rätt att i andra fall än vid verklig tjänstgöring uppbära dagavlöning, vilken avlöningsform ju närmast mot-

57 KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

svarade tjänstgöringspenningar inom de civila verken, erinra de sakkunniga därom, att enligt fredsavlöningsreglementet för armén, § 12 mom. 1, dagavlöning finge av officerare och. underofficerare samt deras vederlikar i händelse av sjukdom bibehållas under en tid ej överstigande två månader för varje sjukdomsfall; varade sjukdomen längre tid än två månader, ankomme det för officer på Kungl. Maj:ts och för underofficer på regementschefs prövning, huruvida på' grund av bevekande omständigheter dagavlöning finge utöver nämnda tid behållas eller skulle i sin helhet eller till någon del avstås.

En bestämd skillnad förefunnes sålunda här mellan dagavlöning och tjänstgöringspenningar, vilka senare i regel avstodes, då befattningshavare vore av sjukdom hindrad att tjänstgöra.

Enligt samma reglemente § 12 mom. 2 Ange, beträffande officerare och underofficerare samt deras vederlikar, dagavlöning varje kalenderår utgå under högst sex veckors tjänstledighet av annan orsak än sjukdom. Sådan tjänstledighet kunde närmast anses motsvara den semester, som tillkomme befattningshavare vid de civila verken. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, komme emellertid dylik tjänstledighet personalen till del i mycket olika omfattning, beroende på växlande tjänstgöringsförhållanden.

Närmare bestämmelser angående tjänstledighet för arméns personal återfunnes i gällande tjänstgöringsreglemente för armén, §§ 23—25.

Beträffande villkor för rätt att tillträda löneförhöjning genom ålderstillägg, i den män sådan förmån vore förenad med vissa arméns beställningar, förekomme för närvarande inga andra bestämmelser än att dels i de särskilda staterna vore föreskrivet, att förmånen Ange tillträdas efter viss tids väl vitsordad tjänst, dels ock i § 10 av fredsavlöningsreglementet stadgades, att ålderstillägg skulle tillträdas vid början av det år, från och med vilket detsamma blivit vederbörande löntagare av Kungl. Maj:t tillerkänt. Vid prövning av frågor av nämnda beskaffenhet torde emellertid Kungl. Maj:t undantagslöst iakttaga, att löntagaren, i enlighet med de för .civila verk gällande regler, skall hava bestritt egen eller annan statens tjänst eller fullgjort allmänt uppdrag under viss del av den för löneförhöjningens åtnjutande stadgade minsta- tjänstetid.

De sakkunniga ansåge det självfallet, att vid genomförande av en definitiv lönereglering för arméns och marinens ifrågavarande personal särskilda föreskrifter, på sätt inom den civila förvaltningen plägat ske, borde meddelas angående rätt att åtnjuta de genom löneregleringen bestämda avlöningsförmånerna. Därvid torde frågan om personalens skyl-

Bihcvny till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. o2l käft. (Nr 461.) H

Pensionsfrågan .

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

dighet att underkasta sig förflyttning böra vederbörligen klarläggas. Beträffande rätt för personalen att med innehavande beställning förena annan befattning syntes vid en dylik lönereglering böra meddelas bestämmelser likartade med dem, som lända till efterrättelse för de civila förvaltningsgrenarna. Det kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke nu gällande stadganden om rätt att i vissa fall behålla dagavlöningen borde jämkas till större överensstämmelse med vad som tillämpades på det civila området. I fråga om rätt att tillträda löneförhöjning genom ålderstilllägg syntes jämväl böra införas sedvanliga föreskrifter därom, att vederbörande löntagare skulle hava under viss del av den tjänstetid, som erfordrades för att vinna dylik förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag.

Vissa nu berörda spörsmål krävde emellertid en ingående utredning, varvid hänsyn givetvis borde tagas till de egenartade förhållanden, under vilka arméns och marinens personal fullgjorde sin tjänstgöring och vilka tilläventyrs kunde på åtskilliga punkter påkalla avvikelser från de regler, som fastställts för civila befattningshavare.

Huruvida de föreskrifter av nu berörda slag, som borde förknippas med en definitiv lönereglering för personal vid armén och marinen, lämpligen borde taga formen av »villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner» enligt de nya staterna eller, såsom skett beträffande vattenfallsverken och kommunikationsverken, sammanfattas i särskilda avlöningsreglementen att föreläggas riksdagen till antagande, vore tydligen ett spörsmål av uteslutande formell innebörd.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att en lönereglering för personal vid armén och marinen på det närmaste sammanhänger med ordnandet av samma personals pensionsförhållanden. Vid angivände av riktlinjerna för en definitiv lönereglering hade de sakkunniga fördenskull jämväl haft det syftet för ögonen, att ett godtagande av dessa riktlinjer skulle låta sig väl förenas med genomförandet av en allmän pensionsreglering för den personal, å vilken de sakkunnigas förslag hade avseende.

Beträffande den personal, som skulle bliva delaktig av den tillfälliga löneförbättringen, men komme att avgå från tjänsten, innan en definitiv lönereglering bleve genomförd, hava de sakkunniga slutligen uttalat sig för att frågan om beredande av tillfällig pensionsförbättring för nämnda personal måtte göras till föremål för utredning. Till undvikande av den omgång och tidsutdräkt, som givetvis skulle uppkomma, därest varje ärende rörande dylik pensionsförbättring måste underställas riksdagens prövning, ansåge

59 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

de sakkunniga förevarande spörsmål kunna lämpligast ordnas sa,. att under riksdagens medverkan särskilda grunder fastställdes, enligt vilka pensionstillägg kunde av Kungl. Maj:t eller vederbörande underordnad myndighet tillerkännas personal, som under nu angivna förhållanden avginge från tjänsten.

I övrigt torde jag beträffande de sakkunnigas uttalande i pensionsfrågan få hänvisa till betänkandet (sid. 310—313).

Arméförvaltnine-en har i sitt utlåtande den 6 april 1918 anfört, att Arméfa,tältdå de sakkunnigas betänkande, i vad det avsage riktlinjer tor en aeji- )(lnde. nitiv lönereglering, icke förelåge till slutlig prövning, arméförvaltningen ej för närvarande torde behöva yttra sig därom. Arméförvaltningen finge emellertid i detta sammanhang uttala, att det syntes ämbetsverket synnerligen angeläget, att förslag till sådan lönereglering snarast möjligt bleve utarbetat och framlagt för behandling i vederbörlig ordning; och ansåge sig ämbetsverket böra framhålla önskvärdheten av att avlöningsbestämmelserna vid genomförande av en definitiv lönereglering gjordes så enkla och lätta att tillämpa som möjligt. Härvid torde de erfarenheter kunna utnyttjas, vilka kunde vinnas under den tid av ett eller -annat år, då den tillfälliga löneregleringen kunde komma att tilllämpas, innan fullständigt förslag till definitiv lönereglering hunne utarbetas.

Marinförvaltningen åter har i sitt den 8 april 1918 avgivna ut- Marinförvaitlåtande gjort den anmärkningen mot grunderna för den tänkta slutliga "mrsytt löneregleringen, att även om den i betänkandet anställda jämförelsen mellan civila och militära befattningshavare finge anses riktig, vid utmätande av avlöningsbelöppen hänsyn syntes icke hava tagits till åtskilliga för nu ifrågavarande personal säregna tjänstgöringsförhållanden, som medförde ekonomiska uppoffringar eller framtida ogynnsam ekonomisk ställning utan motsvarighet beträffande civila befattningshavare. Marinförvaltningen ville härvid inskränka sig till att allenast omnämna, hurusom skyldigheten att i tjänsten bära och underhålla uniform medförde betydliga utgifter, som motsvarande civila personal icke behövde vidkännas, att den militära personalen vore i utövningen av sin tjänst underkastad förflyttningar och andra ofta hastigt påkommande rubbningar, som medförde ekonomiska uppoffringar utan motsvarighet för de jämförda civila tjänstemännen, samt att pensionsåldern för nu ifrågavarande personal inträdde långt tidigare än för civila tjänstemän, därvid tillika pensionen fastställts till alltför ringa belopp. Vid en defini-

Departementschefen .

60 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 361.

tiv lönereglering borde behörig hänsyn tagas till dessa förhållanden. Härjämte ansåge sig marinförvaltningen böra uttala det önskemålet, att vid en definitiv lönereglering avlöningstekniken måtte förenklas.

Det torde näppeligen kunna bestridas, att de nuvarande löneförhållandena för den personal vid armén och marinen, varå de sakkunnigas förslag har avseende, äro sådana, att en genomgripande löneregleringför nämnda personal är i hög grad av behovet påkallad. Frågan om en definitiv lönereglering för denna personal föreligger emellertid ännu icke i det skick, att den kan företagas till avgörande. De förslag angående förbättring av den militära personalens löneförhållandeu, som förelädes 1917 års riksdag, avsågo allenast en provisorisk lönereglering lör nämnda personal, och sedan riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts framställningar, på 1918 års stat anvisat medel till avsättning för beredande av tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén och marinen under år 1918, är det givetvis endast under den tillfälliga löneförbättringens form, som ett upphjälpande av personalens löneförhållanden nu kan komma till stånd.

Mot de för 1917 års riksdag framlagda förslagen till provisorisk lönereglering för viss personal vid armén och marinen gjordes av statsutskottet bland annat den anmärkningen, att de föreslagna lönebeloppen grundats på en tänkt definitiv lönereglering, som emellertid icke på något sätt varit föremål för närmare prövning, och i en vid utskottets utlåtande fogad reservation yttrades, att tillfälliga löneförbättringar, såsom avbetalning på kommande definitiva sådana, rimligen icke kunde beviljas förrän ett nödvändigt utredningsarbete fortskridit så långt, att åtminstone konturerna för den sistnämnda vore utformade; i annat fall löpte man risken att förrycka det hela.

I enlighet härmed hava ock de sakkunniga, vid fullgörande av sitt uppdrag att utarbeta förslag till en tillfällig löneförbättring för ifrågavarande personal, ansett sig böra i första hand söka klarlägga, efter vilka linjer en definitiv lönereglering för samma personal borde gå, för att sedermera inom ramen av den sålunda skisserade definitiva löneregleringen angiva de belopp, varmed under förhanden varande förhållanden den tillfälliga löneförbättringen syntes lämpligen böra utgå.

Det utkast till en definitiv lönereglering för personal vid armén och marinen, som innehålles i de sakkunnigas betänkande, syftar till en långt gående förenkling av det nuvarande, i flera hänseenden invecklade lönesystemet. Sålunda skulle såsom huvudavlöningsformer upptagas allenast lön och dagavlöning jämte ålderstillägg till lönen, medan

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

åter sådana förmåner som inkvarterings- och servisbidrag (inkvarteringsbidrag vid marinen), ersättning för bränsle och lyse (ersättning för ved och ljus vid marinen), portions- och beklädnadsersättning samt särskilt hyresbidrag skulle uteslutas ur lönesystemet. Huruvida och i vilken utsträckning sådana avlöningsformer som arvoden och ortstillägg skulle ingå i det nya lönesystemet, borde enligt de sakkunnigas mening bliva beroende på vidare utredning.

För kompaniofficerare föreslå de sakkunniga tre särskilda löneskalor, nämligen en för underlöjtnanter (fänrikar), en för löjtnanter av nuvarande 1. och 2. klassen (löjtnanter vid marinen) och en för kaptener av nuvarande 1. och 2. klassen samt för underofficerare två särskilda löneskalor, den ena för sergeanter av nuvarande 1. och 2. klassen (underofficerare av 2. graden) och den andra för fanjunkare (flaggunderofficerare, underofficerare av 1. graden). Dessa löneskalor äro i stor utsträckning byggda på ålderstillägg, med rätt för vederbörande beställningshavare att för ålderstilläggens åtnjutande få under vissa förutsättningar tillgodoräkna sig viss tjänstetid i lägre beställning. För officerare i högre beställning än kaptens skulle däremot ålderstillägg icke förekomma.

Från tillämpningen av de sålunda föreslagna allmänna löneskalorna skulle emellertid undantagas några grupper av den militära personalen och flertalet civilmilitära befattningshavare. Beträffande generalstabens kompaniofficerare föreslå de sakkunniga viss jämkning i dessa löneskalor; frågan om anordnande av lämpliga löneskalor för övrig personal, som anses böra här intaga en särställning, bör enligt de sakkunnigas mening upptagas till behandling i samband med den definitiva löneregleringen.

Vid granskning av de sakkunnigas utkast till en definitiv lönereglering har det synts mig, som om de riktlinjer, vilka av de sakkunniga uppdragits, skulle kunna i stort sett följas vid det nya lönesystemets utarbetande. Det är givetvis angeläget att, på sätt av de sakkunniga ifrågasatts, i möjlig mån förenkla det nuvarande, obestridligen ganska komplicerade och svåröverskådliga lönesystemet vid armén och marinen. Skulle man, såsom marinförvaltningen anser önskligt, kunna i detta hänseende gå ännu längre, än vad de sakkunnigas förslag innebär, vore detta visserligen en fördel, men man får a andra sidan icke bortse därifrån, att arméns och marinens ifrågavarande personal omfattar så många olika grupper och fullgör sin tjänstgöring under så vitt skilda förhållanden, att eu viss differentiering i lönetekniskt hänseende

62 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 361.

med nödvändighet måste förekomma. De lönetekniska detaljerna torde emellertid böra bliva beroende på den vidare utredning, som måste föregå en definitiv lönereglering.

Betraktar jag åter de sakkunnigas lönesystem ur mera reell synpunkt, faller det genast i ögonen, att genom den anordning med ålderstillägg, som av de sakkunniga ifrågasatts beträffande flertalet befattningar, anledningen till de klagomål, vilka vid upprepade tillfällen framkommit rörande nuvarande ojämnhet i befordringsförhållandéna, skulle i väsentlig mån bortfalla. Man måste, såsom oek de sakkunniga framhållit, städse räkna med att befordringarna komma att ske mer eller mindre ojämnt, och lönesystemet bör därefter anpassas. Genom de föreslagna ålderstilläggen skulle verkningarna i avlöningshänseende av denna ojämnhet i befordringarna komma att mer eller mindre fullständigt neutraliseras.

\ ad därefter angår de avlöningsbelopp, som av de sakkunniga ifrågasatts för olika grupper av beställningshavare, torde böra erinras därom, att de sakkunniga vid sitt arbete utgått från i huvudsak enahanda förutsättning, som låg till grund för Kungl. Maj:ts framställningar till 1917 års riksdag, eller att genom de föreslagna beloppen kompensation skulle beredas personalen för den fördyring av levnadskostnaderna i allmänhet, som inträtt före kriget och kunde anses bliva bestående, vadan någon hänsyn icke tagits till den dyrtid, kriget medfört. Det utkast till en definitiv lönereglering för viss personal vid armén och marinen, som av de sakkunniga nu framlagts, liksom det därpå grundade förslaget om en tillfällig löneförbättring har sålunda till syfte att bringa den ifrågavarande personalens löneförmåner upp till den nivå, som kan anses betingad av läget före krigsutbrottet. De extra ordinära förhållanden kriget här skapat böra enligt de sakkunnigas mening mötas genom extra ordinära åtgärder, i främsta rummet genom anlitande av sådana avlöningsformer som krigstidstillägg och krigstidshjälp.

Under nu angiven förutsättning synas mig de föreslagna avlöningsbeloppen vara i stort sett rättvist och väl avvägda. Vad av marinförvaltningen anförts därom, att åtskilliga för nu ifrågavarande personal säregna tjänstgöringsförhållanden medföra ekonomiska uppoffringar eller framtida ogynnsam ekonomisk ställning utan motsvarighet beträffande civila befattningshavare äger visserligen inom vissa gränser sitt berättigande, men även med aktgivande härpå torde de föreslagna avlöningsbeloppen i jämförelse med de löneförmåner, som utgå till befattningshavare inom den civila statsförvaltningen, kunna för personalen anses tillfredsställande.

63 Kungl. Maj:ts Nåd. ■Proposition Nr 361.

De sakkunniga hava framhållit, att utarbetandet av ett förslag till definitiv lönereglering för armén och marinen måste bliva ett såväl omfattande som i övrigt krävande arbete. Med den uppgift, som vore de sakkunniga förelagd, hade de sakkunniga, i vad en definitiv lönereglering anginge, måst inskränka sig till att angiva huvuddragen av densamma, sådan de sakkunniga ansett den böra framdeles komma till utförande; det vidare utformandet av den definitiva löneregleringen, därest de riktlinjer, som av de sakkunniga angåves, i huvudsak vunne godkännande, betingade en vida mera ingående utredning än som nu kunnat åstadkommas.

Vill man närmare angiva, huru det pabörjade arbetet med förslag till en definitiv lönereglering för personal vid armén och marinen bör vidare fullföljas, torde det befinnas nödvändigt att med akt-

givande på olika befattningars betydelse för försvarsväsendet och de krav, som måste ställas på deras innehavare — uppgöra särskilda löneskalor för de personalgrupper, å vilka de nu framlagda löneskalorna anses icke kunna utan vidare äga tillämpning; vidare bör utredaB, i vilken omfattning nu utgående arvoden vid olika beställningar kunna bortfalla eller ersättas genom förbättring av andra löneförmåner, samt huruvida och i vilken omfattning ortstillägg bör införas såsom avlöningsform i arméns och marinens lönesystem; förslag bör utarbetas rörande de avlöningsvillkor, som böra fastställas vid en definitiv lönereglering, ävensom beträffande erforderliga övergångsbestämmelser för personal, som vid det nya lönesystemets ikraftträdande äger åtnjuta avlöning enligt nuvarande bestämmelser; utredning bör jämväl ske rörande omläggning av grunderna för den tillfälliga avlöningen vid armén och för sjöavlöning jämte andra vid sjötjänstgöring utgående löneförmåner vid marinen m. in. Det är påtagligt, att arbetet med dessa och andra hithörande spörsmål, som mera antydningsvis berörts i de sakkunnigas betänkande, måste taga en avsevärd tid i anspråk. På grund härav och för att den definitiva lönereglering för ifrågavarande personal, om vars behov någon tvekan icke torde kunna råda, icke må mer än nödigt är fördröjas, synes, det mig önskligt, att utarbetandet av ett fullständigt förslag i ämnet må kunna snarast möjligt påbörjas.

Då, efter det riksdagen fattat sitt beslut i detta ärende, detsamma skall ånyo anmälas för Kungl. Maj:t, torde jag få tillfälle att yttra mig rörande de med eu definitiv lönereglering sammanhängande spörsmålen ävensom angående frågan om personalens pensionering.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ,961.

Tillfällig

löneför-

bättring.

Officerare och underofficerare.

<»4

Sedan de sakkunniga sålunda angivit de riktlinjer, som enligt deras mening borde följas vid en definitiv lönereglering för den personal vid armén och marinen, å vilken föreliggande betänkande hade avseende, behandla de sakkunniga i följande avdelning (sid. 314—392) frågan om huru en tillfällig löneförbättring från och med år 1918 lämpligen skulle kunna beredas nämnda personal.

De sakkunniga erinra härvid, hurusom statsutskottet i sitt utlåtande över Kungl. Maj:ts framställningar till 1917 års riksdag angående provisoriska löneregleringar för viss till lantförsvaret och marinen hörande personal uttalat bland annat, att vid en förnyad utredning i ärendet borde noggrant tillses, att lönetillägget så avpassades, att en definitiv lönereglering ej föregrepes, och framhålla de sakkunniga, att ett iakttagande av denna regel ej blott är ur det allmännas synpunkt påkallat utan även överensstämmer med den enskilde löntagarens välförstådda intresse; det skulle nämligen knappast för denne vara fördelaktigt, om den tillfälliga löneförbättringen sattes till sådant belopp, att hans avlöningsförmåner komme att vid övergången till en definitiv lönereglering undergå någon avsevärd minskning.

För bestämmande av den tillfälliga löneförbättringens belopp borde sålunda för olika fall en jämförelse göras mellan de avlöningsförmåner, som enligt nu gällande bestämmelser tillkomme vederbörande löntagare, och dem, som skulle utgå enligt de sakkunnigas förslag. Då emellertid det nuvarande lönesystemet och det av de sakkunniga föreslagna vore byggda på väsentligt olika grunder, hade det icke kunnat undvikas, att bestämmelserna om den tillfälliga löneförbättringen blivit av rätt komplicerad natur.

De sakkunniga komme nu att i första hand yttra sig om tillfällig löneförbättring för den personal, varå de för officerare och underofficerare ifrågasatta allmänna löneskalorna skulle äga tillämpning.

Den närmast till hands liggande utvägen att för dessa beställningshavare bestämma den tillfälliga löneförbättringens belopp vore givetvis att låta detsamma utgöra skillnaden mellan å ena sidan det belopp, som enligt den skisserade definitiva löneregleringen skulle komma att utgå till vederbörande löntagare, och å andra sidan den nuvarande avlöningen. För officerare och underofficerare med vederlikar, vilka själva bidroge till sin pensionering, uppstode emellertid härvid fråga om avdrag för de ökade pensionsavgifter, som vid en definitiv lönereglering kunde komma att åläggas personalen.

65 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

I fråga härom erinra de sakkunniga till en början, hurusom i samband , med de provisoriska löneregleringar, som under senare år varit gällande för befattningshavare i statsdepartementen och vissa centrala ämbetsverk, jämlikt riksdagens beslut stadgats, att vid utbetalningen av de provisoriska avlöningstilläggen skulle å lönen avdragas, efter år räknat, så stort belopp — avrundat, om sådant erfordrades för vinnande av jämn summa, till närmast högre femtio- eller hundratal och, vad vaktmästare beträffade, till 30 kronor för förste vaktmästare ävensom för vaktmästare, som vore berättigad till provisoriskt andra ålderstillägg, och 25 kronor för annan vaktmästare — som motsvarade den pensionsavgift, vilken enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skulle hava av vederbörande befattningshavare erlagts såsom bidrag till egen pensionering, om berörda lag varit å honom tillämplig; dock att därvid borde iakttagas, att den, som oberoende av den provisoriska löneregleringen vore skyldig att erlägga pensionsavgift enligt berörda lag, skulle därutöver vidkännas allenast så stort avdrag, som betingades av lönetillökningen vid den provisoriska löneregleringen, varvid avdraget, efter sammanläggning med pensionsavgiften, skulle avrundas på förut angivet sätt.

Medan man sålunda vid de provisoriska löneregleringarna för civila befattningshavare i den civila pensionslagen haft de normer givna, efter vilka avdrag för pensionsavgifter borde beräknas, vore förhållandet annorlunda i fråga om militära och civilmilitära tjänstinnehavare. Behov att förändra de för dem gällande pensioneringsgrunderna hade av andra orsaker gjort sig kännbart, och i allt fall torde i samband med en definitiv lönereglering en omläggning även av pensioneringsgrunderna vara att förvänta.

För att giva en föreställning om den förhöjning av pensionsavgifterna, som en definitiv lönereglering enligt de sakkunnigas förslag kunde tänkas medföra, hava i betänkandet (sid. 317) sammanställts uppgifter angående pensioner och pensionsavgifter för olika löneklasser dels enligt nuvarande förhållanden, dels ock vid tillämpning av den ifrågasatta definitiva löneregleringen, under förutsättning i senare fallet att de för militära och civilmilitära beställningshavare nu gällande pensioneringsgrunderna fortfarande komme att bestå och att, där ålderstillägg förekomme, samtliga sådana intjänats. Med hänvisning till denna sammanställning torde bär endast få meddelas, att den under ovan angivna förutsättningar beräknade ökningen av pensionsavgifterna skulle komma att uppgå till helt obetydliga belopp, lägst 28 kronor 80 öre och högst 67 kronor 20 öre för år. Vid sådant förhållande och då frågan om ändrade grunder

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 321 höft. (Nr 361.) 9

66 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 361.

för militärpersonalens pensionering ännu befunne sig i det läge, att det knappast läte sig göra att med någon grad av tillförlitlighet bedöma, huru densamma kunde komma att slutligt lösas, hade de sakkunniga ansett anledning i detta fall icke föreligga att vid bestämmande av den tillfälliga löneförbättringens belopp göra något särskilt avdrag för ökade pensionsavgifter.

Däremot hade det synts de sakkunniga lämpligt, att beloppen något avrundades nedåt, och komme en dylik avrundning givetvis att verka i enahanda riktning som de avdrag för pensionsavgifter, vilka stadgats vid de provisoriska löneregleringarna för befattningshavare i statsdepartementen och vissa centrala ämbetsverk. Åven vid dessa provisoriska löneregleringar hade, såsom framginge av vad nyss nämnts, en motsvarande avrundning förekommit, i det att avdragen höjts till närmast högre femtio- eller hundratal kronor för tjänstemän i första, andra och tredje lönegraderna, till 30 kronor för förste vaktmästare och vaktmästare med provisoriskt andra ålderstillägg samt till 25 kronor för annan vaktmästare. De sakkunniga föreslå, att den tillfälliga löneförbättringens belopp måtte avrundas för officerare med vederlikar till närmast lägre med 50 delbart antal kronor samt för underofficerare med vederlikar till närmast lägre med 25 delbart antal kronor. Med tillämpning härav skulle den tillfälliga årliga löneförbättring, som tillkomme arméns officerare och underofficerare i allmänhet, uppgå till de i tabellen å sid. 67—68 angivna belopp. Vid tabellens utarbetande hade iakttagits, att i »nuvarande avlöning» för de olika personalgrupperna inräknats de inkvarterings- och servisbidrag respektive inkvarteringsbidrag, som utgå å annan ort än Stockholm och Göteborg. Vidare hade någon hänsyn icke tagits till det särskilda hyresbidrag, som utginge till gift underofficer vid armén.

För åtskilliga bland ifrågavarande beställningshavare borde emellertid enligt de sakkunnigas förslag (se sid. 81—83 i det följande) å den tillfälliga löneförbättringen göras vissa avdrag (för uppburet servisbidrag m. m.).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

*) Ang&ondo vissa avdrag, so sid. 81—88.

68 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Sergeant av 1. klassen:

utan ålderstillägg............................

med 1 » ............................

» 2 » ...........................

» 3 » ............................

» 4 »

Sergeant av 2. klassen:

utan ålderstillägg ...........................

med 1 » ...........................

» 2 » ............................

» 3 » ■ ..........................

» 4 »

*) Angående vissa avdrag, se sid. 81—83.

I denna tablå upptagas icke generalspersoner. Såsom redan i det föregående (sid. 39—40) är nämnt, hava nämligen de sakkunniga ansett sig icke böra under nu föreliggande förhållanden göra något uttalande beträffande den ordinarie avlöning, som borde vid en definitiv lönereglering tillerkännas generalspersoner, och till följd härav icke heller hemställt om tillfällig löneförbättring åt dessa beställningshavare.

De sakkunniga anföra vidare, att de grunder, efter vilka ålderstillägg skulle vid en definitiv lönereglering tillkomma vederbörande löntagare, även borde följas, då det gällde att i särskilda fall bestämma de belopp, med vilka den tillfälliga löneförbättringen skulle, på sätt i förestående tabell åskådliggjordes, utgå till olika grupper av beställningshavare. Sålunda borde även enligt det av de sakkunniga ifrågasatta lönesystemet iakttagas, att ålderstillägg ej finge tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder stadgad tjänstålder blivit uppnådd. Rätt till ålderstillägg bleve således beroende av antalet fulla tjänstår med bortseende från överskjutande del av år.

Härefter lämna de sakkunniga en ingående utredning, huru de 'föreslagna reglerna för beräkning av ålderstillägg skulle under olika förutsättningar tillämpas i fråga om den tillfälliga löneförbättringen. Till denna utredning (sid. 321—326 i betänkandet) torde jag här få hänvisa.

69 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

Efter vad de sakkunniga vidare erinra, borde officer eller underofficer, som under loppet av det år, löneförbättringen avsåge, tillträtt eller avgått från beställning, med vilken löneförbättring vore förenad, eller övergått från en till annan sådan beställning, tydligen äga å dylik beställning uppbära löneförbättring för den del av året, varunder han innehaft densamma. För de fall, då beställning till trätts under loppet av ett år, borde emellertid någon del av det löpande året icke få tillgodoräknas för erhållande av förhöjning i den tillfälliga löneförbättring, som skulle till beställningshavaren utgå undet det året. k ör ^sådant fall borde därför stadgas, att löneförbättringen skulle för den återstående delen av året beräknas efter det belopp lör helt år, som skolat tillkomma beställningshavaren, därest han vid årets början innehaft beställningen,

Enligt armé förvaltningens mening vore förslaget om den tillfälliga löneförbättringen väl avpassat, och beträffande beloppen ginge detsamma icke i något fall utöver den löneförbättring, som med hänsyn till militärpersonalens hittills missgynnade ställning oundgängligen måste redan från och med år 1918 utgå för att icke äventyra krigsmaktspersonalens rekrytering med tillräckliga och för dess ansvarsfulla uppgifter lämpliga krafter. Vissa smärre jämkningar i förslaget hava emellertid av ämbetsverket ifrågasatts.

Sålunda funne arméförvaltningen fullgoda skäl föreligga för att redan vid behandling av frågan om tillfällig löneförbättring medtaga generalspersoner och flaggmän och därvid tillerkänna dem avlöningsförbättring till skäligt belopp, varvid även den förmånen skulle vinnas, att de militära löneskalorna komme att uppbyggas i ett sammanhang.

Som generalspersoner och flaggman i stort sett icke fått sina avlöningsförmåner höjda sedan år 1875, finge det enligt arme förvaltningens mening anses självklart, att deras avlöning numera icke är tillräcklig för tillgodoseende av de behov, den ursprungligen avsett att fylla. Då härtill komme, att de personer, som lämpligen kunde anförtros de ansvarsfulla generals- och. amiralsposterna, måste besitta en fiamstaende duglighet och skicklighet, ådagalagd genom ett långvarigt och intensivt arbete, syntes ej blott rättvisa och billighet utan även statsintresset kräva, att dessa personer erhölle en avsevärd löneökning.

Eu alltför lågt satt slutavlöning på den militära banan verkade tvivelsutan menligt på utsikterna att lör de ansvarsfulla posterna förvärva och bibehålla de dugliga personer, dessa poster krävde. Man torde ej kunna bortse från tfet förhållandet, att konkurrensen med privatföretagen om duglig personal gjorde sig kännbar även inom försvarsväsendet.

Arméförvaltningens yttrande.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Arméförvaltningen funne sig jämväl böra erinra därom, att 1918 års. riksdag godkänt sådana bestämmelser, att krigstidstillägg numera utginge även till de högst avlönade befattningshavarna, i vilket förhållande ämbetsverket Båge ett stöd för den åsikten, att behovet av löneökning borde beaktas även då det gällde personal, tillhörande de högsta lönegrupperna.

Åven de sakkunniga hade i ett fall, nämligen i fråga om generalfältläkaren, ansett sig böra föreslå tillfällig löneförbättring för person med generals tjänsteställning.

Med avseende . å det belopp, vilket såsom tillfällig löneförbättring kunde anses böra tillkomma generalspersoner, finge ämbetsverket, i anslutning till vad som redan inom de sakkunniga ifrågasatts (se betänkandet sid. 271), föreslå, att detta belopp måtte så avvägas, att avlöningen för generaler uppginge åtminstone till det för landshövdingar i allmänhet utgående avlöningsbeloppet, 13,000 kronor. Då general med förläggningsort utom Stockholm och Göteborg nu uppbure tillhopa 11,755 kronor, ansåge arméförvaltningen därför, att löneförbättringen för generaler borde sättas till i avrundat tal 1,200 kronor för år.

MarinföruaU- Beträffande marinens flaggmän och generalsperson har marinförvalt-

nmSe.!,H ningen hemställt, att även till dessa beställningshavare tillfällig löneförbättring måtte få utgå med 1,200 kronor.

Departements- Såsom av arméförvaltningen erinrats, har den avlöning, som i mitten ^ av 1870-talet fastställdes för generalspersoner och flaggmän, sedan dess endast. undergått mindre jämkningar. Inberäknat inkvarterings- och servisbidrag utgör avlöningen till nämnda beställningshavare numera i Stockholm och Göteborg 12,055 kronor och å annan ort 11,755 kronor.

Med avseende å den av arméförvaltningen liksom förut hos de sakkunniga framförda jämförelsen mellan generalspersoner (flaggmän) och landshövdingar torde jag få erinra därom, att sistnämnda befattningshavare fått sina löneförmåner i huvudsak reglerade jämlikt nådigt brev den 28 november 1871 och sedermera fastställda genom beslut vid 1884 års riksdag. Därvid tillerkändes landshövdingarna, förutom bostadsförmån, kontant avlöning att utgå med i allmänhet 13,000 kronor och i vissa fall än högre belopp. Landshövdingarnas löneförmåner sattes sålunda högre än den avlöning, som ungefär samtidigt bestämdes för generalspersoner och flaggmän.

Å andra sidan bör, vad angår övriga chefsplatser inom den civila förvaltningen, erinras, att enligt nu gällande bestämmelser avlöningen till generaldirektör såsom regel utgår med 11,000 kronor. Visserligen

71 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

hava under de senare åren en del undantag härifrån gjorts, varvid högre avlöning tillerkänts dylika befattningshavare, • men för flertalet generaldirektörer — exempelvis cheferna för statskontoret, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen och domänstyrelsen — liksom även för generalkrigskommissarien är avlöningen alltjämt begränsad till nämnda belopp,

11,000 kronor.

Vad av arméförvaltningen anförts såsom motivering för förslaget att nu tillerkänna generalspersoner och flaggmän tillfällig löneförbättring synes visserligen i och för sig äga ett visst berättigande, men med ungefär lika fog torde de av arméförvaltningen anförda förhållandena kunna åberopas såsom motiv för löneförbättring åt innehavare av åtskilliga chefsplatser inom den civila förvaltningen. Det vill under dessa förhållanden synas, som om de sakkunniga haft goda skäl för sin mening, att en definitiv lönereglering för såväl chefer inom den civila förvaltningen som generalspersoner och flaggman bör komma till stånd i ett sammanhang och att sålunda frågan om en löneförbättring för generalspersoner och flaggman icke nu bör upptagas till avgörande.

Beträffande den tillfälliga avlöningen vid armén hava de sakkunniga ifrågasatt bland annat, att samtliga medlemmar av generalitetet måtte för tjänsteresor till möten och mönstringar, utöver nu medgiven reseersättning enligt resereglementet, komma i åtnjutande jämväl av traktamentsersättning, och i sådant avseende föreslagit, att den vid staten för generalitetsstaten fogade anmärkning, enligt vilken rätt att vid resor av ifrågavarande slag uppbära traktamentsersättning medgivits allenast inspektören för infanteriet, måtte ur staten uteslutas.

Det är tydligt, att, såsom ock av de sakkunniga framhållits, inspektionsskyldighetens behöriga fullgörande numera är förenat med vida högre kostnader än under gångna tider varit fallet. Jag torde få erinra därom, att enligt beslut vid innevarande års riksdag särskilda medel under fjärde huvudtiteln anvisats för höjning av de enligt resereglementet samt reglementet för arméns avlöning under fred utgående dagtraktamentena. Därigenom har sålunda möjlighet vunnits att åt befattningshavare, som för tjänsteresor äga uppbära traktamentsersättning, bereda någon ökad gottgörelse för de med dylika resor förbundna kostnaderna. Under dessa förhållanden och med åberopande i övrigt av de skäl, som av de sakkunniga anförts, anser jag mig kunna biträda de sakkunnigas mening, att samtliga medlemmar av generalitetet böra för tjänsteresor till möten och mönstringar komma i åtnjutande även av traktamentsersättning och att fördenskull ovanberörda, vid staten för generalitets-

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Särskilda

spörsmål

rörande

militär

personal.

staten fogade anmärkning bör ur staten utgå. Framställning i detta hänseende torde fördenskull få avlåtas till riksdagen.

Såsom förut är nämnt (sid. 51—52), hava de sakkunniga i förevarande sammanhang framhållit angelägenheten av att flyttningshjälp må kunna komma arméns officerare och underofficerare till godo i större utsträckning än nu är fallet. För närvarande utgår flyttningshjälp huvudsakligen till personal, som, utan att vinna befordran, för längre tid tvångsvis förflyttas från ort till annan, t. ex. officerare vid generalstaben och fortifikationen, personal vid intendenturkåren m. fl. Vid tilllämpning av 1914 års beslut om ny härordning har det emellertid befunnits nödvändigt att i ytterligare vissa fall medgiva utbetalande av flyttningshjälp, exempelvis då regementschef transporteras till annat regemente för att kunna mottaga uppdrag såsom brigadchef eller vid mera kostsamma förflyttningar till övre Norrland. Då otvivelaktigt dylika fall även i fortsättningen kunna förekomma, vill det synas lämpligt att, intill dess frågan om flyttningshjälp kan bliva på ett mera slutgiltigt sätt ordnad, på Kungl. Maj:ts prövning får i varje särskilt fall bero, huruvida sådana omständigheter föreligga, att flyttningshjälp bör beredas vederbörande beställningshavare. Särskilt under nuvarande förhållanden, då i sammanhang med den allmänna prisstegringen även kostnaderna för flyttningar i hög grad ökats, torde det vara nödvändigt att i något större utsträckning än hittills plägat ske bereda ersättning för utgifter av ifrågavarande slag.

Mot de sakkunnigas förslag rörande den tillfälliga löneförbättringen till nu ifrågavarande personal har jag i övrigt icke någon annan erinran att göra, än att, då sammanlagda beloppen av nuvarande avlöning och tillfällig löneförbättring för sergeanter av 2. klassen skulle inom samtliga grupper med 5 kronor överstiga motsvarande belopp för sergeanter av 1. klassen, en jämkning nedåt med 5 kronor torde böra ske i de för sergeanter av 2. klassen avsedda löneförbättringsbeloppen.

Genom den i det föregående lämnade framställningen hade de sakkunniga velat åskådliggöra, huru den tillfälliga löneförbättringen skulle utgå till den personal, å vilken de för officerare och underofficerare ifrågasatta allmänna löneskalorna vore avsedda att oförändrade vinna tillämpning. De sakkunniga överginge nu till vissa personalgrupper, för vilka särskilda föreskrifter rörande den tillfälliga löneförbättringen syntes bliva av nöden, och komme därvid att beröra jämväl en del andra, med den tillfälliga löneförbättringen sammanhängande spörsmål.

Såsom redan anförts, skulle den löneförbättring, som vid en definitiv lönereglering enligt de sakkunnigas förslag komme att till-

73 Kung!. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

falla regementsofficerare med förläggning till ort utom Stockholm och Göteborg, i procent av den nuvarande avlöningen utgöra, för överstar (kommendörer) 9‘l procent, för överstelöjtnanter (kommendörkaptener av 1. graden) 16‘3 procent och för majorer (kommendörkaptener av 2. graden) 11'9 procent. Beträffande övrig militär personal hade löneförbättringen beräknats till omkring 17 procent för beställningshavare i kaptensgraden, till omkring 25 procent för beställningshavare i löjtnantsgraden och till omkring 40 procent (i vissa fall något lägre) för beställningshavare i underofficersgraderna. Åven med den avrundning nedåt, som beträffande den tillfälliga löneförbättringen ifrågasatts, kunde dessa procentsiffror anses i huvudsak äga giltighet.

På sätt förut jämväl framhållits, kunde vissa grupper av beställningshavare såväl bland den rent militära som i synnerhet bland den civilmilitära personalen icke utan vidare inpassas i det av de sakkunniga föreslagna lönesystemet, utan måste vid den definitiva löneregleringen särskilda bestämmelser rörande deras avlöning meddelas.

I några fall hade de ifrågasatta löneskalorna ansetts med viss jämkning kunna vinna tillämpning, och syntes den tillfälliga löneförbättringen kunna i enlighet därmed beräknas.

I andra fall åter hade de sakkunniga ansett sig icke kunna nu uppdraga de riktlinjer, som borde följas vid en definitiv lönereglering för vederbörande beställningshavare. Särskilda bestämmelser i fråga om den tillfälliga löneförbättringen bleve då givetvis nödvändiga. Dylika beställningshavare tillhörande överstes, överstelöjtnants eller majors löneklass hade i regel ansetts böra erhålla enahanda löneförbättring, som i allmänhet skulle tillkomma innehavare av motsvarande officersbeställningar; för övriga hade de sakkunniga stannat vid att i allmänhet föreslå en tillfällig löneförbättring, beräknad efter nyssnämnda procent av nu utgående löneförmåner för personal å annan ort än Stockholm och Göteborg, således efter 17 procent för beställningshavare i kaptens löneklass, efter 25 procent för beställningshavare i löjtnants löneklass och efter 40 procent, i vissa fall dock något lägre, för beställningshavare i underofficers löneklass. I samtliga fall skulle emellertid beloppen avrundas, på sätt förut är nämnt.

Vad först angår kompaniofficerare vid generalstaben, hade de sakkunniga uttalat sig för att vid en definitiv lönereglering viss förmånligare lönetursberäkning måtte medgivas vid befordran eller första transport till kaptensbeställning i nämnda stab (jfr sid. 43—44 här ovan), och borde denna förmånligare lönetursberäkning lör ifrågavarande officerare vinna tillämpning även vid den tillfälliga löneförbättringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 321 höft. (Nr 361.) 10

Generalstabens kom paniofficerare

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

såso menlös , ^ fråga om rätt att tillträda löneförhöjning genom ålderstillägg hade

i regemente de sakkunniga, såvitt en definitiv lönereglering anginge, givit uttryck åt flottan» '(kust- de° “eningen, att sedvanliga föreskrifter borde meddelas därom, att artilleriets) vederbörande löntagare skulle hava under viss del av den tjänstetid, som erfordrades för att vinna dylik förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag. I överensstämmelse härmed hade de sakkunniga uttalat, att vid beräkning av tjänstålder icke borde få inräknas tid, varunder vederbörande beställningshavare haft avsked från beställning på stat med tillstånd att med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstå i regemente (kår) eller vid flottans (kustartilleriets) stam. Åven vid beredande åt ifrågavarande personal av tillfällig löneförbättring borde beaktas, att i sådana fall, då den tillfälliga löneförbättringens belopp bleve beroende av visst antal tjänstår, hänsyn icke finge tagas till tid, varunder vederbörande löntagare tilläventyrs, på sätt nu är nämnt, såsom lönlös kvarstatt i regemente (kår) eller vid flottans (kustartilleriets) stam. Dylik tid borde sålunda städse frånräknas, då det gällde att bestämma det antal tjänstår, som i fråga om den tillfälliga löneförbättringen finge tillgodoräknas.

Ar’såsÖ1m'"e • Beträffande underofficer, vilken enligt den ifrågasatta lönetursberäk-

underbefäi av ningen skulle få såsom tjänstår för ålderstilläggs intjänande tillgodomanskapet. räkna sig viss del av den tjänstetid, han fullgjort vid armén såsom furir av 1. klassen (vid marinen såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap), syntes jämväl vid bestämmande av den tillfälliga löneförbättringens belopp (jfr sid. 30 här ovan) böra såsom regel iakttagas, att vid dylikt tillgodoräknande hänsyn icke finge tagas till tjänstetid, som icke i omedelbar följd infallit närmast före befordran till underofficersbeställningen. Härvid -torde dock billigheten kräva, att i de fall, då furir avgått från tidigare innehavd beställning för att omedelbart vinna transport till eller befordran vid annat truppförband, hans tjänstgöring vid det truppförband han lämnat borde, med angiven begränsning, få honom i förevarande avseende tillgodoräknas.

frånTereSsåenrven ,.. Vad anginge den lönetursberäkning, som enligt det ifrågasatta nya till aktiv lönesystemet skulle tillämpas i avseende å rätt för kompaniofficerare och stat. underofficerare att åtnjuta ålderstillägg, hade de sakkunniga uttalat (jfr

sid. 27 och 30 här ovan), att särskilda föreskrifter i detta hänseende torde bliva erforderliga beträffande sådan personal i reserven, som överginge till aktiv stat, ävensom att de sakkunniga sedermera komme att yttra sig härom, såvitt den tillfälliga löneförbättringen anginge.

75 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hade Kungl. Maj:t i vissa fall, då officer i reserven vid armén utnämnts eller konstituerats till officersbeställning på aktiv stat, meddelat föreskrift därom, att sådan officer skulle i avseende å tur till befordran insättas närmast efter den officer på stat, som innehade lägsta plats på turlistan bland de elever, vilka från officerskursen vid krigsskolan utexaminerats året efter det, då reservofficeren vunnit sin officersanställning i reserven. I andra fall åter hade reservofficer vid övergång till aktiv stat insatts i befordringstur närmast efter vid regementet på aktiv stat anställd officer, som efter genomgången officerskurs erhållit sin första officersanställning samma år som reservofficeren vunnit sin anställning i reserven. I fråga om underofficerare i reserven, som undantagsvis utnämnts till beställning på stat, torde vederbörande regementschef vid turbestämningen hava lämnat föreskrifter i huvudsaklig enlighet med de grunder, som av Kungl. Maj:t tillämpats i fråga om officerare.

De regler, som sålunda följts vid bestämmande av befordringsturen för reservofficer vid armén, vilken övergått till aktiv stat, ansåge de sakkunniga emellertid, då i flertalet dylika fall endast en mindre del av anställningstiden torde hava motsvarats av effektiv tjänstgöring, icke kunna utan vidare vinna tillämpning i avseende å rätt att räkna tjänstår för erhållande av tillfällig löneförbättring. Å andra sidan syntes det icke vara billigt, om reservpersonal vid armén finge vid övergång till aktiv stat i förevarande avseende tillgodoräkna sig allenast den tid, varunder vederbörande varit inkallad till tjänstgöring. Vid sådant förhållande borde det lämpligen bliva beroende på Kungl. Maj:t att, efter framställning av den chef eller den myndighet, varunder dylik personal lydde, med hänsyn till såväl den effektiva tjänstgöringens längd som anställningstiden i reserven meddela erforderliga föreskrifter angående tj änstårsb eräkningen.

Vid uppdragandet av riktlinjerna för en definitiv lönereglering hade de sakkunniga framhållit (jfr sid. 29 här ovan), att den i nämnda sammanhang föreslagna utgångspunkten för den tjänstårsberäkning, som borde ligga till grund för underofficerares rätt till ålderstillägg, icke syntes kunna utan särskilda övergångsbestämmelser vinna tillämpning på vissa grupper av underofficerare. Detta gällde bland arméns underofficerare dem, som icke under sin tidigare tjänstetid varit innehavare av någon av de först från och med år 1915 inrättade beställningarna för furirer av 1. klassen eller som, även om så varit fallet, före utnämningen till dylik beställning erhållit sådan utbildning, som enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelser medförde behörighet till underofficers-

Övergångsbestämmelser för vissa underofficerare.

76 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 361.

befordran. Det vore givet, att enahanda förhållanden, som betingade dylika övergångsbestämmelser vid genomförandet av en definitiv lönereglering, även nödvändiggjorde särskilda föreskrifter rörande en tillfällig löneförbättring, vars belopp skulle bliva på visst sätt beroende av den föregående tjänstetidens längd.

Vad anginge valet av utgångspunkt vid tjänstårsberäkningen för bestämmande av den tillfälliga löneförbättring, som borde tillkomma ovannämnda grupp av underofficerare, hade de sakkunniga tagit olika alternativ under övervägande. Närmast hade därvid undersökts, huruvida man kunde utgå från tiden för befordran till beställning såsom distinktionskorpral med tillägg av visst antal år, som kunde antagas ungefär motsvara tidsskillnaden mellan dylik befordran och befordran till nuvarande beställning för furir av 1. klassen. Då emellertid statistiska uppgifter icke förelåge rörande den tid, vid vilken distinktionskorpralsbefordran vunnits, samt de olika rekryteringsförhållandena för manskapet vid arméns olika truppförband enligt sakens natur måste hava medfört rätt störa olikheter vid dylik befordran, hade de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå, att tiden för vunnen befordran till distinktionskorpral skulle tagas till utgångspunkt vid ifrågavarande lönetursberäkning. För att vinna en mindre växlande utgångspunkt hade de sakkunniga i stället ansett sig böra förorda, att tiden för vunnen kompetens till underofficersbefordran enligt de äldre bestämmelserna måtte i förevarande avseende få bliva bestämmande. Före ingången av utbildningsåret 1916—1917 hade nämligen vid armén som regel varit gällande, att utbildning, medförande kompetens till underofficersbefordran, vunnits före slutet av det fast anställda manskapets tredje utbildningsår. Utginge man sålunda för de äldre underofficerarna från tiden för vunnen kompetens till underofficersbefordran — vilken tidpunkt kunde antagas hava i medeltal infallit ungefär tre år förr än befordran nu skedde till furir av 1. klassen — borde den allmänna grundsatsen, att underofficer skulle äga för intjänande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss del av anställningstiden såsom furir av 1. klassen, vid beredande av tillfällig löneförbättring för nu ifrågavarande personal — vare sig befordran till furir av 1. klassen vunnits eller icke — undergå sådan jämkning, att vederbörande underofficer, som, efter det han enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna vunnit behörighet till underofficersbefordran, innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet under mer än 6 årj finge av den överskjutande tiden tillgodoräkna sig högst 9 år.

Enligt inhämtade statistiska uppgifter kunde den tid, som för här ifrågavarande personal förflutit mellan vunnen kompetens till under-

77 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

officersbeställning och befordran till dylik beställning, beräknas i medeltal utgöra 5-7 år. Genom nu föreslagna bestämmelse skulle sålunda den del av personalen, vars väntetid överskridit nämnda medeltal, få för åtnjutande av tillfällig löneförbättring tillgodoräkna sig större delen av berörda överskott.

För krigsskolans chef, vilken i övrigt vore i avlöningshänseende likställd med överstelöjtnant, hade lönen satts 500 kronor högre än för ;nspektören sådan beställningshavare. Vidare vore, jämte den fasta lönen för veder-för kavalleriet börliga grader, särskilda arvoden uppförda för bland annat följande beställningshavare vid armén, nämligen för inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland, cheferna för trängkårerna och fälttygmästaren.

I fråga om den tillfälliga löneförbättring, som borde utgå till chefen för krigsskolan ävensom till de olika beställningshavare, som, efter vad nyss är nämnt, utöver den fasta avlöningen åtnjöte särskilda arvoden, ansåge de sakkunniga densamma i regeln höra, utan hänsyn till den något högre lönen för krigsskolans chef eller till de i den nuvarande avlöningen för övriga beställningshavare ingående arvoden, bestämmas till samma belopp som för andra officerare med lika eller i huvudsak motsvarande lön. I enlighet härmed skulle löneförbättringen utgå:

till inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland såsom för överste, till chefen för krigsskolan såsom för överstelöjtnant,

till chef för trängkår såsom för överstelöjtnant eller major, allt efter som vederbörande kårchef innehar den ena eller andra beställningen, samt till fälttygmästaren såsom för överstelöjtnant.

Jag torde här få anmärka, att en sammanställning rörande den tillfälliga löneförbättring, som enligt de sakkunnigas förslag med. några av mig förordade jämkningar skulle tillkomma nu nämnda och vissa i det följande omförmälda beställningshavare, återfinnes nedan å sid. 99 100.

Såsom avlöning för cheferna vid ridskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet samt remonteringsstyrelsen hava i stat uppforts m fl arvoden fördelade i lön, dagavlöning o. s. v. Beträffande åtnjutandet av de särskilda beståndsdelar, varav arvodena äro sammansatta, gäller vad om motsvarande avlöningsslag är stadgat. 1 enlighet. härmed ansåge de sakkunniga nämnda tre beställningshavare böra erhålla samma tillfälliga löneförbättring som annan personal med motsvarande löneförmåner, sålunda chefen för skjutskolan lika med överstelöjtnant och de två övriga cheferna lika med majorer.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Musikunderofficerare vid armén.

I det föregående (jfr sid. 44—45 här ovan) hade de sakkunniga uttalat, att det ifrågasatta nya lönesystemet icke syntes vid en definitiv lönereglering kunna i oförändrad form vinna tillämpning å arméns musikunderofficerare. I enlighet härmed hade de sakkunniga funnit, att då den tillfälliga löneförbättring, som skäligen borde komma arméns musikunderofficerare till del, icke finge föregripa en blivande definitiv lönereglering, löneförbättringen icke kunde utgå efter samma grunder, som föreslagits för övriga underofficerare, och sålunda icke till sitt belopp göras beroende av viss tjänstetid såsom musikunderofficer med eventuell rätt att tillgodoräkna jämväl viss tjänstetid såsom musikunderbefäl. De sakkunniga hade i stället funnit sig böra föreslå, att fixerade löneförbättringsbelopp finge utgå för innehavare av de olika musikunderofficersbeställningarna. Till ledning för bestämmandet av dessa belopp hade de sakkunniga ansett sig kunna utgå från den medeltalssiffra av 40 procent, som befunnits motsvara den antagliga löneförbättringens storlek för dem av arméns underofficerare, å vilka det nya lönesystemet skulle erhålla tillämpning. Härvid hade dock det undantag funnits böra ske, att löneförbättringen för musiksergeanter av 2. klassen icke borde upptagas högre än till 30 procent av de nuvarande löneförmånernas belopp. Om man bland underofficerarna i gemen toge sergeanter av 2. klassen för sig, motsvarade nämligen detta tal närmast den procentuella löneförbättring, som enligt beräkning skulle komma sistnämnda beställningshavare till godo vid tillämpning av de sakkunnigas lönesystem.

De sakkunniga föresloge följaktligen, att den tillfälliga löneförbättringen för musikunderofficerare måtte, med vederbörlig avrundning nedåt, bestämmas sålunda:

för musikfanjunkare efter 40 procent å 2,482 kronor 50 öre, avrundat till 975 kronor,

för musiksergeant av 1. klassen efter 40 procent å 1,910 kronor, avrundat till 750 kronor,

för musiksergeant av 2. klassen efter 30 procent å 1,790 kronor, avrundat till 525 kronor.

Jämlikt gällande tjänstgöringsreglemente för armén kunde musikunderofficer, utöver tjänstgöring vid musikkåren, enligt regementschefens bestämmande användas i rent militär tjänstgöring eller såsom lärare eller befäl vid skola eller utbildningskurs, som icke avsåge musikalisk utbildning. En dylik utsträckt tjänstgöring utkrävdes emellertid, efter vad de sakkunniga inhämtat, i väsentligt olika omfattning vid arméns olika truppförband, och till följd därav vore musikunderofficerarnas sammanlagda tjänstgöring i hög grad växlande vid de skilda truppförbanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

79 Under dessa förhållanden syntes musikunderofficerarnas rätt till tillfällig löneförbättring böra på det sätt begränsas, att dylik löneförbättring skulle till musikunderofficer utgå endast för kalendermånad, under vilken ban enligt regementschefs (kårcbefs) bestämmande haft eller både att fullgöra daglig tjänstgöring till väsentligen samma omfattning som övriga underofficerare. Ett sådant villkor skulle få tillämpning även beträffande det fåtal musikunderofficerare, för vilkas beställningar i vederbörliga stater vore uppförd dels bel dels halv dagavlöning för olika delar av året och vilka endast under viss tid vore inkallade till tjänstgöring.

I en den 2 april 1918 dagtecknad underdånig framställning hava representanter för svenska musikunderofficerarnas riksförbund anhållit, att i den proposition, som komme att avlåtas till riksdagen angående tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén och marinen, musiksergeanter måtte likställas med övriga sergeanter (underofficerare av 2. graden).

Beträffande denna framställning bar arméförvaltningen i sitt utlåtande den 6 april 1918 anfört, att densamma syntes ej böra föranleda till frångående av de sakkunnigas förslag beträffande tillfällig löneförbättring åt musikunderofficerare.

I fråga om förvaltarna vid intendenturkåren både de sakkunniga anfört (jfr sid. 45 här ovan), att det till dessa förvaltare nu utgående ålderstillägget borde vid en definitiv lönereglering kompenseras genom ekonomiska förmåner, lämpligast genom införandet för intendenturkårens underofficerare av särskilda löneskalor, där avlöningsbeloppen delvis kunde sammanfalla med dem, som skulle tillkomma underofficerare i allmänhet.

Beträffande storleken av den tillfälliga löneförbättring, som borde tillkomma intendenturkårens förvaltare, kunde det, anföra de sakkunniga, måhända anses riktigast, att densamma beräknades till ungefär samma procent på begynnelseavlöningen, som motsvarade medeltalet för löneförbättringen till fanjunkare. Såsom förut vore nämnt, kunde detta medeltal beräknas till omkring 40 procent.

Då emellertid efter en beräkningsgrund av 40 procent den tillfälliga löneförbättringen för förvaltarna skulle komma att utgå med mindre belopp än för dem av arméns fanjunkare, vilka, i likhet med flertalet förvaltare, uppnått det antal tjänstår, som skulle berättiga till det högsta löneförbältringsbeloppet, 1,100 kronor, och sålunda den nuvarande skillnaden i avlöningen för dessa båda grupper av beställningshavare skulle komma att minskas, hade de sakkunniga ansett sig böra förorda, att den tillfälliga löneförbättringen för förvaltarna måtte beräknas efter en något högre procentsats, nämligen 45 procent av grundavlöningen. Enligt denna beräkningsgrund skulle sålunda löneförbättringen för intendentur-

Förvaltare vid intendenturkåren.

Viss personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter.

80 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

kårens förvaltare bestämmas till 45 procent av 2,482 kronor 50 öre = 1,117 kronor 12 öre eller, efter den för personal i underofficers tjänsteställning ifrågasatta avrundningen, till 1,100 kronor, således samma belopp, som högst skulle tillkomma fanjunkare.

Inom de sakkunniga hade visserligen ifrågasatts, att man vid den tillfälliga löneförbättringen borde genom fastställande av en ännu högre procentsats i någon mån tillmötesgå förvaltarkårens önskningar att i avlöningshänseende bliva jämnställd med vissa andra befattningshavare vid armén, exempelvis tyg- och fabriksförvaltare av 1. klassen vid artilleriet, kassörer vid fortifikationen samt departementsskrivare vid artilleriet och fortifikationen. Detta spörsmål, vilket väsentligen vore av organisatorisk natur, hade emellertid ansetts icke böra i förevarande sammanhang upptagas till prövning.

Styresmännen vid artilleriets fabriker äga, efter vad de sakkunniga erinra, utöver avlöning såsom kapten av 1. klassen uppbära dels arvode å 2,400 kronor, dels ock ett ålderstillägg å 600 kronor. I enlighet med de grundsatser, som uttalats beträffande tillfällig löneförbättring för vissa andra beställningshavare, skulle det, anföra de sakkunniga, ligga närmast till hands att låta den tillfälliga löneförbättringen till styresmännen utgå med det för kaptener i allmänhet beräknade procenttalet, 17 procent, av det avlöningsbelopp, som enligt nu gällande regler tillkomme kapten av 1. klassen. Enligt denna beräkning skulle den tillfälliga löneförbättringen för styresmännen komma att utgöra 17 procent av 5,260 kronor = 894 kronor 20 öre eller, efter den för personal i officers tjänsteställning ifrågasatta avrundningen, 850 kronor.

I det följande komme emellertid de sakkunniga att föreslå, att för tyg- och fabriksingenjörerna vid artilleriets fabriker och tyganstalter, liksom för de s. k. specialingenjörerna vid mariningenjörkåren, den tillfälliga löneförbättringen måtte få utgå med ett avrundat belopp av 1,000 kronor. I enlighet härmed och då det synts skäligt, att den tillfälliga löneförbättringen för styresmännen icke bestämdes lägre än för de dem underlydande fabriksingenjörerna, hade de sakkunniga funnit sig böra hemställa, att styresmännen likaledes måtte tillerkännas en löneförbättring av 1,000 kronor.

I detta sammanhang borde vidare framhållas, att då de på staten för artilleriets fabriker och tyganstalter uppförda beställningarna för tygmästare av 1. och 2. klassen, till vilka avlöning utginge såsom för major respektive kapten av 1. klassen, enligt gällande, den 8 oktober 1915 utfärdade instruktion för vederbörande personal vore militära och skulle besättas med officerare, som kvarstode över stat i vederbörligt regemente eller kår, någon annan föreskrift beträffande tillfällig löneförbättring för

81 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

innehavarna av berörda beställningar icke erfordrades, än att löneförbättringen skulle utgå, för tygmästare av 1. klassen med samma belopp som för major och för tygmästare av 2. klassen med det belopp, som på grund av antalet tjänstår skolat tillgodokomma beställningens innehavare, därest han kvarstått på aktiv stat vid regemente (kår) och där innehaft beställning såsom kapten av 1. klassen.

Likaledes borde de på staten för artilleriets fabriker och tyganstalter uppförda tygunderofficerarna, vilkas beställningar vore rent militära och förenade med samma avlöning som fanjunkar-(styckjunkar-)beställningar, åtnjuta tillfällig löneförbättring enligt de regler, som för dem skulle hava gällt, om de kvarstått på aktiv stat vid regemente (kår) och där innehaft beställning såsom styckjunkare.

Vad slutligen anginge innehavarna av sådana befattningar, vilka icke vore uppförda på stat såsom särskilda beställningar utan avsedda att bestridas av officerare och underofficerare, som för viss tid placerades i de särskilda befattningarna och därvid ägde utöver de vanliga avlöningsförmånerna uppbära särskilda arvoden — detta gällde om vissa såsom brigadchefer förordnade regementschefer, en del stabsofficerare, lärare och befälspersonal vid militärläroverk, köksföreståndare m. fl. — syntes någon tvekan icke böra råda därom, att annan tillfällig löneförbättring icke borde utgå till sådan befattningshavare, än som tillkomme honom såsom innehavare av beställning på stat.

De sakkunniga hade förut erinrat, att vid armén inkvarterings- och servisbidrag utginge med sammanlagt högre belopp i Stockholm och Göteborg än å övriga orter och att förhållandet vore enahanda med inkvarteringsbidragen vid marinen. Den olikhet, som här förefunnes, kunde sägas för personal i Stockholm och Göteborg innebära ett ortstillägg jämförligt med det, som allmänt, om ock i rätt växlande former, införts i de civila verkens löneregleringar. Detsamma gällde i huvudsak om det nuvarande provisoriska avlöniugstillägget till personal vid Bodens trupper.

Den meravlöning, som genom nyssnämnda »ortstillägg» tillkomme personal i Stockholm och Göteborg, vilken icke åtnjöte bostad in natura, utgjorde för generalsperson (flaggman) och överste (kommendör) 300 kronor, för överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden) och major (kommendörkapten av 2. graden) 400 kronor, för kompaniofficerare 100 kronor samt för underofficerare (och underofficerskorpraler) (10 kronor. Det särskilda tillägget för Bodens trupper utginge med ett lika belopp av 200 kronor för alla officerare och underofficerare med vederlikar.

För den händelse ortstillägg komme att vid en delinitiv lönereglering för arméns och marinens ifrågavarande personal införas såsom en Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 321 käft. (Nr 361.) 11

Vissa stabsofficerare, lärare vid militärläroverk m. fl.

Avdrag för viss personal i Stockholm och Göteborg.

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Avdrag för servisbidrag.

särskild avlöningsform i lönesystemet, kunde det tagas för givet, att dylikt tillägg icke komme att utgå med högre belopp för överstelöjtnanter och majorer (kommendörkaptener) än för överstar (kommendörer). En jämkning härutinnan syntes de sakkunniga böra komma till stånd redan i sammanhang med den tillfälliga löneförbättringen. I sådant avseende funne de sakkunniga sig böra föreslå, att å den tillfälliga löneförbättring, som enligt vad förut är sagt skulle tillkomma överstelöjtnanter och majorer (kommendörkaptener), vilka icke åtnjöte bostad in natura, gjordes ett avdrag av 100 kronor för dem, som uppbure inkvarterings- och servisbidrag respektive inkvarteringsbidrag enligt de för Stockholm och Göteborg gällande bestämmelser; härigenom komme »ortstillägget» för dessa beställningshavare att, liksom för överstar (kommendörer), utgöra 300 kronor.

Mot de sakkunnigas förslag i denna punkt gör marin förvaltuingen i sitt utlåtande den 8 april 1918 den invändningen, att ett rimligt utmätt ortstillägg icke kan komma att sättas så lågt som 400 kronor vare sig för kommendörer eller för kommendörkaptener. På grund härav hemställer marinförvaltningen, att bestämmelsen om ifrågavarande avdrag måtte så mycket hellre få utgå, som löneförbättringen särskilt för majorer och kommendörkaptener av 2. graden, 750 kronor, icke vore så tillmätt, att den tålde vid någon avkortning.

De sakkunniga erinra vidare, hurusom officer eller underofficer vid armén, som åtnjuter bostad in natura utan att samtidigt erhålla servis in natura, i regel får avstå det honom eljest tillkommande inkvarteringsbidraget, men fortfarande äger uppbära servisbidraget. Vid marinen däremot, där visserligen inkvarteringsbidrag men icke servisbidrag av ifrågavarande slag förekomme, ålåge det den personal, som hade bostad in natura, att avstå hela inkvarteringsbidraget. Då nu vid armén summan av de inkvarterings- och servisbidrag, som å olika orter utginge för olika beställningar, vore lika med det inkvarteringsbidrag, som å motsvarande orter och för likartade beställningar utginge vid marinen, bleve därav en följd, att personal vid marinen, vilken åtnjöte fri bostad, bleve i förevarande avseende ogynnsammare ställd än motsvarande personal vid armén. Sålunda komme exempelvis en kapten vid armén, vars tjänstgöring vore förlagd till annan ort än Stockholm och Göteborg och vilken åtnjöte fri bostad, att av denna anledning få avstå från inkvarteringsbidraget 370 kronor, under det att servisbidraget 30 kronor fortfarande till honom utginge; en kapten vid marinen däremot, vilken vore till tjänstgöring placerad å dylik ort (Karlskrona) och där åtnjöte fri bostad, ginge förlustig hela det för kaptensbeställning vid marinen bestämda

83 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

inkvartenngsbidraget 400 kronor. En fanjunkare i Stockholm, vilken åtnjöte fri bostad, avstode likaledes från inkvarteringsbidraget, 210 kronor, men behölle servisbidraget 90 kronor; en flaggunderofficer på samma ort måste däremot, såframt ban hade fri bostad, avstå från hela inkvarteringsbidraget 300 kronor.

För att denna olikhet måtte kunna vid den tillfälliga löneförbättringen utjämnas, ansåge de sakkunniga lämpligt, att ett stadgande gåves av innebörd, att officer eller underofficer vid armén, vilken åtnjöte bostadsförmån in natura men icke servis in natura, skulle å den tillfälliga löneförbättringen vidkännas ett avdrag, motsvarande servisbidragets belopp.

Beträffande det särskilda hyresbidrag, som för närvarande tillkomme Särskuthyreagifta underofficerare med vederlikar vid armén, vilka icke erhölle bostad 1 ras'

in natura, hade de sakkunniga (jfr sid. 15 här ovan) uttalat sig för att denna avlöningsform icke borde bibehållas vid en definitiv lönereglering.

På grund härav skulle det kunna ifragasättas, huruvida icke beloppet av det särskilda hyresbidrag, som, på grund av beslut vid 1917 års riksdag, under år 1918 utginge till de gifta underofficerarna med vederlikar vid armén, borde avräknas å den tillfälliga löneförbättring, som kunde komma att för nämnda år beredas ifrågavarande presonal. Då emellertid, enligt den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1918 åt befattningshavare i statens tjänst, krigstidstillägg icke skulle få beräknas å det särskilda hyresbidraget, komme ett stadgande därom, att den tillfälliga löneförbättringen skulle minskas med ett belopp motsvarande hyresbidraget, att leda därtill, att den personal, som under år 1918 ägde åtnjuta hyresbidrag, finge under samma år uppbära sammanlagt mindre avlöning än övrig jämnställd personal. Med avseende härå och da det särskilda hyresbidraget i allt fall utginge med ett ganska ringa belopp, syntes det de sakkunniga, att man i förevarande sammanhang kunde bortse från denna, för år 1918 beviljade särskilda löneförmån.

De sakkunniga anföra vidare, att därest det av dem framlagda förslaget rörande den tillfälliga löneförbättringen i huvudsak vunne bifall, det torde få förutsättas, att något särskilt hyresbidrag icke komme att för tiden efter 1918 års utgång beredas ifrågavarande personal.

Då arbetet med en definitiv lönereglering för armén och marinen Departements. icke fortskridit så långt, att förslag hunnit utarbetas till löneskaloi för de beställningshavare, å vilka de allmänna löneskalorna anses icke kunna i oförändrad form vinna tillämpning, är det givet, att den tillfälliga löneförbättringen för flertalet av dessa beställningshavare måste beräknas efter särskilda grunder. Dylika beställningshavare tillhörande överstes,

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

överstelöjtnants eller majors löneklass böra enligt de sakkunnigas förslag i regel erhålla enahanda löneförbättring, som i allmänhet skulle tillkomma innehavare av motsvarande officersbeställningar; för övriga hava de sakkunniga i allmänhet föreslagit en tillfällig löneförbättning, beräktiad efter viss procent av nu utgående löneförmåner för personal å annan ort än Stockholm och Göteborg, nämligen 17 procent för beställningshavare i kaptens löneklass, 25 procent för beställningshavare i löjtnants löneklass och 40 procent, i vissa fall dock något lägre, för beställningshavare i underofficers löneklass. I samtliga fall skulle emellertid beloppen avrundas, på sätt förut är nämnt.

Dessa procenttal angiva, såsom förut är omförmält, enligt beräkning den ungefärliga löneförbättring, som vid tillämpning av de ifrågasatta nya löneskalorna skulle tillkomma officerare och underofficerare i allmänhet.

Den utväg, de sakkunniga här anvisat, torde under nu föreliggande förhållanden böra följas. Jag kan således i princip ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att den tillfälliga löneförbättringen måtte få i nu angivna fall utgå efter procentuell beräkning, och kommer endast att beträffande tillämpningen av denna beräkningsgrund förorda vissa jämkningar i vad de sakkunniga hemställt.

De förslag, som av de sakkunniga framlagts rörande tjänstårsberäkning i särskilda fall (sid. 73—77 här ovan), föranleda från min sida icke någon erinran. Ej heller har jag någon invändning att göra mot de sakkunnigas här förut återgivna förslag rörande tillfällig löneförbättring åt chefen för krigsskolan, inspektören för kavalleriet in. fl., chefen för skjutskolan m. fl., förvaltare vid intendenturkåren, viss personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter och vissa stabsofficerare, lärare vid militärläroverk m. fl.

Vad åter angår musikunderofficerarna, synas dessa beställningshavare hava i avlöningshänseende kommit i ett "relativt ogynnsamt läge vid jämförelse med truppunderofficerarna. Med hänsyn till den långa utbildning musikunderofficerarna hava att undergå och i betraktande av de ringa befordringsutsikterna för musikpersonalen särskilt under de senare åren, efter det fråga blivit väckt om armémusikens omorganisation, anser jag det billigt, att löneförbättringen för musikunderofficerarna tillmätes något rikligare än av de sajckunniga ifrågasatts. Jag finner mig i sådant avseende böra förorda, att löneförbättringen får utgå till musikfanjunkare med 1,000 kronor, till musiksergeant av 1. klassen med 800 kronor och till musiksergeant av 2. klassen med 700 kronor.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle musikunderofficerarnas rätt till tillfällig löneförbättring på det sätt begränsas, att dylik löneförbättring skulle utgå endast för kalendermånad, under vilken musikunderofficer

85 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 361.

enligt regementschefs (kårchefs) bestämmande haft eller hade att fullgöra daglig tjänstgöring till väsentligen samma omfattning som övriga underofficerare. Då emellertid den tillfälliga löneförbättringen synes böra utmätas i förhållande till den i vederbörande stater upptagna avlöningen och därmed förknippade ordinarie tjänstgöringsförhållanden, kan jag icke anse tillräckliga skäl föreligga att för åtnjutande av den tillfälliga löneförbättringen i nu förevarande fall uppställa särskilda villkor utöver dem, som av de sakkunniga föreslagits beträffande personalen i allmänhet. Ifrågavarande bestämmelse, vilken för övrigt helt säkert skulle komma att vålla en del svårigheter och ojämnheter vid tillämpningen, torde därför böra utgå.

I likhet med marinförvaltningen anser jag vidare, att det av de sakkunniga föreslagna avdraget å den tillfälliga löneförbättringen för överstelöjtnanter och majorer (kommendörkaptener) i Stockholm och Göteborg icke bör förekomma. Den oegentlighet i avseende å de nu utgående inkvarterings- och servisbidragen, som av de sakkunniga anmärkts, synes böra vinna rättelse vid en definitiv lönereglering, då frågan om ortstillägg till personal vid armén och marinen torde komma under omprövning.

Vad de sakkunniga föreslagit därom, att ett belopp, motsvarande utgående servisbidrag, må avdragas å den tillfälliga löneförbättringen till officer och underofficer vid armén, som åtnjuter bostadsförmån iir natura men icke servis in natura, synes mig vara grundat på goda skäl.

1 fråga om det särskilda hyresbidrag, som nu tillkommer gifta underofficerare med vederlikar vid armén, kan jag ansluta mig till de sakkunnigas mening, att detsamma bör i sammanhang med den tillfälliga löneförbättringen indragas. Denna indragning torde emellertid kunna anstå till 1918 års utgång. För tiden därefter bör emellertid dylikt hyresbidrag icke förekomma, och torde fördenskull det förslag om anvisande av medel- å 1919 års stat till särskilt hyresbidrag åt gifta underofficerare med vederlikar vid armén, som framlagts i 1918 års statsverksproposition, böra återkallas i samband med avlåtande till riksdagen av proposition om den tillfälliga löneförbättringen. I

I det föregående hade de sakkunniga framhållit, att det föreslagna lönesystemet icke syntes kunna utan vidare vinna tillämpning på flertalet av den civilmilitära personalen, utan att det vid uppgörande av en definitiv lönereglering torde visa sig nödvändigt att för större delen av denna personal anordna särskilda löneskalor och att avväga avlöningsbeloppen på annat sätt än för innehavarna av de militära beställningarna.

De sakkunniga överginge därefter till att beträffande de civilmilitära beställningshavarna föreslå de belopp, som, utan föregripande av en kom-

Civilmilitära beställningsh av ar c.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Fältläkar-

kåren.

mande definitiv lönereglering, syntes böra såsom tillfällig löneförbättring komma nämnda befattningshavare till del.

Det syntes emellertid de sakkunniga angeläget att framhålla, att för en del av de personalgrupper, om vilka de sakkunniga komme att i det följande yttra sig — t. ex. viss teknisk personal vid såväl armén som marinen — en avsevärt större löneförbättring, än de sakkunniga med nu givna förutsättningar kunnat ifrågasätta, knappast torde kunna undvikas, därest kompetent och i övrigt lämplig personal skulle kunna för ifrågavarande befattningar förvärvas. I sammanhang med en definitiv lönereglering borde givetvis tillses, vilka åtgärder av mera ingripande natur i detta avseende borde på det ena eller andra området vidtagas. Skulle — yttra de sakkunniga — innan en dylik lönereglering kommer till stånd allt för stora svårigheter möta för personalens rekrytering, torde Kungl. Maj:t icke underlåta att hos riksdagen göra de framställningar, som i särskilda fall kunna befinnas av förhållandena påkallade.

Vad därefter först beträffar personalen vid fältläkarkåren torde jag här få återgiva följande ur de sakkunnigas betänkande hämtade sammanställning rörande de avlöningsförmåner, som enligt nu gällande bestämmelser tillkomma denna personal:

*) För generalfältläkaren och överfältläkaren enligt den högre tariffen (Stockholm och Göteborg); för Övriga enligt tariff för annan ort.

a) Två regementsläkare och två bataljonsläkare vid Bodens garnison samt sjukhusläkarna vid garnisonssjukhuset i Stockholm åtnjuta var och en ett arvode av 1,000 kronor.

3) Vid tjänstgöring dagarvode efter 4 event. 8 kronor.

4) Vid tjänstgöring dagarvode efter 8 kronor.

Av fältläkarkårens medlemmar borde, enligt vad de sakkunniga anföra, fältläkare och regementsläkare åtnjuta samma tillfälliga löneförbätt-

87 Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

ring som överstelöjtnanter respektive majorer, med vilka de i avlöningshänseende äro fullt likställda.

Vad generalfältläkaren och överfältläkaren anginge, hade dessa beställningshavare genom beslut av 1912 års riksdag blivit i fråga om avlöningsförmåner ungefär likställda med vissa civila befattningshavare, nämligen generalfältläkaren med generalkrigskommissarien och överfältläkaren med krigsråd. Det skulle sålunda kunna ifrågasättas, huruvida icke avlöningen för nämnda båda beställningshavare lämpligast borde regleras i samband med lönereglering för motsvarande civila ämbetsmän. Då emellertid genom den tillfälliga löneförbättring, som borde beredas fältläkare och regementsläkare (ävensom marinöverläkaren och förste marinläkare), dessa beställningshavares löneförmåner skulle uppbringas till belopp, som icke stode i lämpligt förhållande till generalfältläkarens och överfältläkarens nuvarande avlöningar, syntes även de båda sistnämnda böra bliva delaktiga i den tillfälliga löneförbättringen. För generalfältläkaren borde löneförbättringen utgå med samma belopp som för överste, eller 800 kronor, och för överfältläkaren med enahanda belopp som för överstelöjtnant, eller 1,100 kronor.

Bataljonsläkarna vid truppförbanden åtnjöte visserligen avlöningar, motsvarande dem, som utginge till vissa militära löntagare, men torde det oaktat av förut (jfr sid. 46—47 här ovan) anförda skäl icke lämpligen kunna inpassas i det föreslagna lönesystemet. Beträffande såväl dessa som ock bataljonsläkarna vid fältläkarkåren, vilkas avlöning utginge efter andra grunder än för militära beställningshavare, funne därför de sakkunniga skäligt föreslå, att den tillfälliga löneförbättringen beräknades efter vissa procent av grundavlöningen. Då bataljonsläkarna vid truppförbanden tillhörde kaptens tjänsteklass, syntes löneförbättringen för dem böra beräknas efter 17 procent av avlöningen och sålunda böra utgå för äldre bataljonsläkare, vilka åtnjöte samma löneförmåner som kapten av 1. klassen, med i avrundat tal 850 kronor samt för yngre bataljonsläkare, vilka uppbure avlöning lika med kapten av 2. klassen, med ett avrundat belopp av 700 kronor.

I avseende å löneförbättringens belopp syntes med regementsläkare böra jämnställas byråassistenten å arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse samt under år 1918 den sjukhusläkare, som vore chefläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm, och borde med bataljonsläkare likställas läkarassistenten å sagda styrelse ävensom under år 1918 den andre sjukhusläkaren vid nämnda garnisonssjukhus. Efter 1918 års utgång syntes däremot någon löneförbättring icke böra förekomma för de två sjukhusläkarna vid garnisonssjukhuset i Stockholm, därest enligt det i årets statsverksproposition framlagda förslag till stat för berörda sjukhus ifrågavarande två läkare, vilka i statförslaget benämnts överläkare, skulle vardera tillerkännas ersätt-

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

ning för bostad och bränsle med 2,500 kronor, således ett vida högre belopp än som i form av inkvarteringsbidrag tillkomme eljest jämnställda befattningshavare.

För bataljonsläkare vid fältläkarkåren skulle, enär de tillhörde löjtnants tjänsteklass, närmast kunna ifrågakomma att, i enlighet med de av de sakkunniga eljest tillämpade grunderna, beräkna löneförbättringen till 25 procent av grundavlöningen, eller efter avrundning 350 kronor.

Med den år 1911 genomförda löneregleringen för fältläkar- och marinläkarkårerna syntes emellertid hava varit avsett, att mellan bataljonsläkarna vid fältläkarkåren och marinläkarna av 2. graden i avlöningshänseende icke skulle finnas annan skillnad, än att begynnelseavlöningen skulle för de senare vara 300 kronor högre än för de förra. Då nämligen bataljonsläkarna vid fältläkarkåren erhölle två ålderstilllägg å 300 kronor i stället för att marinläkarna av 2. graden erhölle blott ett sådant tillägg å sagda belopp, vore slutavlöningen i båda fallen densamma. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att löneförbättringens belopp även för bataljonsläkarna vid fältläkarkåren beräknades efter 25 procent å ett belopp, motsvarande marinläkamas av 2. graden begynnelsearvode, 1,800 kronor, eller alltså till 450 kronor.

I fråga om fältläkarstipendiaterna funne sig de sakkunniga, i anslutning till det förslag, som i proposition till 1917 års riksdag framlades beträffande marinläkarstipendiaterna, böra föreslå en förhöjning av varje stipendium med 300 kronor, eller från 900 kronor till 1,200 kronor.

Beträffande marinläkarna av 2. graden har marinförvaltningen i sitt utlåtande den 8 april 1918 ifrågasatt viss höjning av den löneförbättring, 450 kronor, som av de sakkunniga föreslagits för nämnda befattningshavare, och i sådant avseende anfört:

Såsom tillfällig löneförbättring åt dessa beräknade de sakkunniga 25 procent av grundavlöningen endast å det till 1,800 kronor uppgående årsarvodet, men icke å dagtraktamentet, vilket dock vore fullständigt likställt med övrig personals dagavlöning. Något sakligt skäl att undantaga denna avlöningsförmån vid beräkningen av tillfällig lönebättring torde icke kunna anföras.

Marinläkare av 2. graden tjänstgjorde ej viss bestämd del av året, men en medeltjänstgöringstid läte sig emellertid lätt beräknas. Om man frånsåge den ökade tjänstgöringen efter 1914 års mobilisering, bleve medeltalet 3 Va månader för år eller i runt tal 100 dagar, därav omkring 30 dagar i land och 70 dagar ombord. Sammanlagda dagarvodet härunder uppginge till 800 kronor, och 25 procent härå utgjorde 200 kronor. Med detta belopp borde alltså den föreslagna löneförbättringen, 450 kronor,

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 361.

ökas. Marinförvaltningen hemställde fördenskull, att den tillfälliga löneförbättringen för marinläkare av 2. graden måtte bestämmas till 650 kronor.

Av den till fältveterinärkåren börande personalen vore under kårens nuvarande organisation fält veterinären i avlöningshänseende fullt likställd med major, och syntes till honom samma tillfälliga löneförbättring böra utgå, som föreslagits för major. 1 fråga om övrig hithörande personal både de sakkunniga funnit skäligt förorda, att den tillfälliga löneförbättringen åt regements- och bataljonsveterinärer måtte beräknas för de förra, såsom tillhörande kaptens tjänsteklass, efter 17 procent och för de senare, med samma tjänsteklass som löjtnant, efter 25 procent av nuvarande avlöning, i båda fallen med vederbörlig avrundning. Löneförbättringen skulle sålunda komma att utgöra för regementsveterinär 700 kronor, för äldre bataljonsveterinär likaledes 700 kronor och för yngre bataljonsveterinär 600 kronor. Vidare hemställa de sakkunniga, att de till fält veterinärstipendiaterna utgående stipendierna, i likhet med vad som föreslagits beträffande stipendierna inom fältläkarkåren, måtte höjas med 300 kronor.

Vid bifall till det föreliggande förslaget om fältveterinärkårens omorganisation torde, såsom förut anförts, det nya lönesystemet kunna oförändrat tillämpas på de nya fältveterinärerna vid arméfördelningsstaberna, vilka beställningshavare, i likhet med den nuvarande fältveterinären, skulle erhålla samma avlöningsförmåner, som tillkomme major. I överensstämmelse därmed syntes den tillfälliga löneförbättringen jämväl till de nya fältveterinärerna böra utgå med samma belopp som till major. Enligt förenämnda förslag komme överfältveterinären att jämnställas med överfältläkare, och borde sålunda den förre, liksom överfältläkaren, åtnjuta enahanda tillfälliga löneförbättring som överstelöjtnant. Vad beträffade regements- och bataljonsveterinärerna syntes den tillfälliga löneförbättringen även efter kårens eventuella omorganisation böra beräknas efter vissa procent av avlöningen, nämligen för regementsveterinärer och de äldre bataljonsveterinärerna, som enligt förslaget skulle erhålla samma avlöning som kaptener av 1. respektive 2. klassen, efter 17 procent och för de yngre bataljonsveterinärerna, med samma avlöning som löjtnanter av 1. klassen, efter 25 procent av avlöningen; i avrundade tal komme sålunda den tillfälliga löneförbättringens belopp att utgöra respektive 850, 700 och 700 kronor.

Beträffande de avlöningsförmåner, som tillkomma personal vid arméns fabriker, tyganstalter och verkstäder ävensom vissa andra beställningshavare, torde jag bär få återgiva följande ur de sakkunnigas betänkande hämtade sammanställningar:

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 321 käft. (Nr 361.)

Fältveteriniir

kåren.

Personal vid arméns fabriker, tyganstalter och verkstäder ni. fl.

90 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

l) För fälttygmästare!! enligt den högre tariffen (Stockholm och Göteborg); för övriga enligt tariff för annan ort. — a) Därav 1,800 kronor arvode. — •) Därav 2,400 kronor arvode.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

91 Övrig personal.

D ep artementsskrivare

Fortmaskinist ...........

Radiotelegrafist ........

Förråds vaktmästare ..

Polispersonal:

poliskommissarie ..

överkonstapel........

konstapel..............

1) Enligt tariff för annan ort 6n Stockholm och Göteborg.

2) Beloppet utgår såsom arvode. _ _ ...

s) Beloppet utgör hyresersättning, motsvarande det sergeant tillkommande inkvarterings- och servisbidrag.

I fråga om tillfällig löneförbättring åt den på staten för artilleriets fabriker och tyganstalter uppförda militära personalen — fälttygmästare^ styresmän, tygmästare av 1. och 2. klassen samt tygunderofficerare hade de sakkunniga redan förut yttrat sig (se sid. 77 samt 80 81 här ovan).

Beträffande den civilmilitära personiden hade de sakkunniga funnit tyg- och fabriksingenjörer i förevarande hänseende närmast jämförliga med mariningenjörkårens specialingenjörer, för vilka med hänsyn till den löneförbättring, som skulle utgå inom den egentliga mariningenjörsdetaljen, föreslagits ett belopp av 1,000 kronor. Samma belopp, ellei

1,000 kronor, borde sålunda enligt de sakkunnigas mening tillfalla tygocb fabriksingenjörerna.

Av övrig å ifrågavarande stat uppförd civilmilitär personal hade departementsskrivare, tyg- och fabriksförvaltare av 1. klassen samt öververkmästare samma avlöningsförmåner som löjtnanter av 1. klassen och dessutom ålderstillägg; tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare, tygverkmästare samt verkmästare av 1. klassen avlöning såsom fanjunkare och därutöver ålderstillägg; samt slutligen verkmästare av 2.

5)2 Kung!.. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 361.

klassen, tyg- och fabriksskrivare, tyghantverkare och fortmaskinister avlöning såsom sergeanter av 1. klassen och därjämte ålderstillägg. Samtliga ovannämnda beställningshavare, som utöver den för militär personal bestämda avlöningen åtnjöte ålderstillägg och därför icke lämpligen kunde utan vidare inpassas i det föreslagna lönesystemet, syntes böra erhålla tillfällig löneförbättring efter vissa procent av grundavlöningen, de till den första gruppen hörande beställningshavarna efter 25 procent och beställningshavare inom de båda andra grupperna efter 40 procent av grundavlöningen, eller i avrundade tal 700 kronor för första gruppen, 975 kronor för andra gruppen och 750 kronor för tredje gruppen av ifrågavarande beställningshavare.

Av ovannämnda slags beställningar funnes ett antal departementsskrivare, . tygverkmästare och tyghantverkare uppfört även på staten för fortifikationen, varjämte i statsverkspropositionen till 1918 års riksdag äskats anslag till departementsskrivare jämväl på intendenturkårens stat, och borde innehavarna av ifrågavarande beställningar givetvis komma i åtnjutande av samma tillfälliga löneförbättring oberoende av på vilken stat beställningarna vore uppförda.

Av civilmilitär personal på fortifikationens stat, som ej i det föregående behandlats, vore fortifikationskassörer och gevärshantverkare i avlöningshänseende fullt likställda med respektive departementsskrivare och ty&håntvcrkare och syntes böra med dem jämnställas även i fråga om den tillfälliga löneförbättringen, vilken således borde utgå med respektive 700 och 750 kronor. — Vad gevärshantverkare anginge, funnes sådana uppförda jämväl på infanteri- och kavalleritruppförbandens stater, och borde dessa givetvis erhålla samma tillfälliga löneförbättring som motsvarande beställningshavare å fortifikationens stat.

Ä fortifikationens stat vore vidare uppförda civilmilitära beställningar för radiotelegrafister och förrådsvaktmästare.

Till radiotelegrafisterna utginge avlöningen med enahanda belopp som till sergeant av 2. klassen; enligt framställning till 1918 års riksdag vore emellertid avsett, att radiotelegrafi stbeställningarna skulle utbytas mot militära beställningar. Under dessa förhållanden, och då sergeanter av 2. klassen enligt den av de sakkunniga skisserade definitiva löneregleringen skulle komma i åtnjutande av en något lägre löneförbättring, än som motsvarade det för underofficerare i allmänhet beräknade medeltalet av 40 procent, ansåge de sakkunniga, att den tillfälliga löneförbättringen för radiotelegrafister borde för år 1918 beräknas efter 30 procent utav avlöningen eller i avrundat tal till 525 kronor. I händelse av bifall till nyssberörda framställning borde givetvis ifrågavarande beställningshavare, i den mån de komme att

' Klingl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

med ingången av år 1919 övergå till underofficersbeställningar, för nämnda år erhålla tillfällig löneförbättring efter enahanda grunder, som skulle gälla för underofficerare i allmänhet. Beträffande rätt till tjänstårsberäkning i dylika fall syntes bestämmelser böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Vad slutligen anginge förrådsvaktmästare, vilka —- oavsett de övertaliga vid intendenturkåren, varom nedan särskilt förmäles — funnes uppförda ej blott å fortifikationens stat utan även a staterna för infanteriets och trängens truppförband, utginge visserligen för dem dagavlöning med endast 50 öre eller samma belopp som för furir samt ersättning för bränsle och lyse med något lägre belopp än för sergeant. Då emellertid ifrågavarande förrådsvaktmästare ägde uppbära lön med samma belopp som sergeant av 1. klassen ävensom hyresersättning till belopp, motsvarande sergeants inkvarterings- och servisbidrag, hade de sakkunniga, med hänsyn jämväl till det krävande arbete, som ålåge dessa beställningshavare, funnit skäligt för dem föreslå en tillfällig löneförbättring efter samma procentsats, som i allmänhet skulle tillämpas beträffande civilmilitära beställningshavare av underofficers tjänsteklass, nämligen 40 procent av nu utgående avlöning, i avrundat tal alltså 525 kronor.

Med de nu nämnda förrådsvaktmästarna borde i förevarande avseende likställas en dylik befattningshavare vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

För två övertaliga förrådsvaktmästare på staten för intendenturkåren, vilkas avlöning utginge med något lägre belopp än för övriga förrådsvaktmästare, syntes löneförbättringen enligt nyssnämnda beräkningsgrund böra bestämmas till ett avrundat belopp av 450 kronor.

Å trängkårernas stater funnes uppförda, förutom vissa förut omnämnda grupper av civilmilitär personal, jämväl ett antal hantverkare, vilka, i likhet med tyghantverkare och gevärshantverkare, åtnjöte samma avlöningsförmåner som sergeanter av 1. klassen och därutöver alderstillägg. Åven för dessa beställningshavare syntes den tillfälliga löneförbättringen böra beräknas efter 40 procent av grundavlöningen, eller med vederbörlig avrundning till 750 kronor.

Arméförvaltningen har i sitt utlåtande den G april 1918 föreslagit viss förhöjning av den tillfälliga löneförbättringen till en del av ifrågavarande beställningshavare och därom yttrat följande.

För vissa militära och flertalet civilmilitära beställningshavare vid armén hade de sakkunniga föreslagit, att löneförbättringens belopp skulle utgå efter viss procent av nuvarande begynnelseavlöning, vilken procent bland annat bestämts sålunda:

94 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

för personal med lön motsvarande löjtnants av 1. klassen till 25 procent,

för personal med lön motsvarande fanjunkares till 40 procent,

för personal med lön motsvarande sergeants av 1. klassen till 40 procent.

Till förstnämnda grupp hörde departementsskrivare, tyg- eller fabriksförvaltare av 1. klassen, öververkmästare och fortifikationskassörer, till den mellersta gruppen tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare, tygverkmästare och verkmästare av 1. klassen och till tredje gruppen verkmästare av 2. klassen, tyg- eller fabriksskrivare, tyghantverkare, gevärshantverkare, hantverkare och fortmaskinister.

Beträffande förvaltarna vid intendenturkåren, vilka även hade sin begynnelseavlöning bestämd såsom för fanjunkare, hade emellertid de sakkunniga gjort den avvikelsen från angivna procentberäkning, att löneförbättringen av anförda skäl bestämts till 45 i stället för allenast 40 procent av begynnelseavlöningen.

Efter den beräkningsgrund för procenten på begynnelseavlöningen, som de sakkunniga sålunda föreslagit, komme den tillfälliga löneförbättringen för ovan särskilt uppräknade civilmilitära personal att utgå med mindre belopp än för den militära personal i motsvarande löneklass, vilken uppnått det antal tjänstår, som vid tillämpning av grunderna för löneförbättringen åt militär personal i allmänhet skulle berättiga till visst av de högre löneförbättringsbeloppen. Den nuvarande skillnaden i avlöningen till förmån för den civilmilitära personalen komme sålunda att rubbas i större eller mindre mån. För de löntagare, vilka åtnjöte avlöning såsom sergeanter av 1. klassen, komme slutavlöningen till och med att bliva lägre än för motsvarande militär personal. Då hänsyn till vikten och betydenheten av de göromål, som ålåge ifrågavarande personal, betingat tilldelande enligt gällande stater av ålderstillägg åt densamma i syfte att göra den högre avlönad än andra beställningshavare vid armén i samma löneklass, vore det givet, att förslaget skulle försvåra och i viss mån omöjliggöra rekryteringen av berörda beställningar. Härvid borde särskilt anmärkas, att, då vissa av ifrågavarande civilmilitära personalgrupper rekryterades från den militära personalen, övergång från militär till civilmilitär beställning skulle omöjliggöras för äldre förtjänt militär personal.

Själva beställningarnas beskaffenhet och därför erforderlig skicklighet borde föranleda till större avlöningsförmåner än som bestodes i den grad, varifrån befordran skett. Då sålunda exempelvis tyg- och fabriksförvaltare av 1. klassen samt fortifikationskassörerna hade ett betydande

95 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 361.

uppbördsmannaansvar, som efter 1914 års härordning väsentligt ökats, och av departementsskrivarna, som i likhet med fortifikationskassörerna utvaldes bland de mest förtjänta av de äldsta i högsta undero fficersgraden, krävdes, att de skulle vara skickliga ritare och avvägare, självständigt utföra kartläggningar och undersökningar å platser för tilltänkta anläggningar av olika slag samt över äldre etablissemang utföra erforderliga relationsritningar, borde det tillses, att den nuvarande skillnaden mellan dessas begynnelseavlöning å ena, och fanjunkares högsta avlöning å andra sidan, vilken skillnad kunde beräknas till minst 452 kronor 50 öre årligen, bibehölles så vitt det utan rubbning av de sakkunnigas system kunde ske. En ökning av de utav de sakkunniga föreslagna procenten med 15 vore därför att tillråda, men bibehållandet av en likformig ökning för alla nu ifrågavarande grupper föranledde arméförvaltningen att för närvarande tillstyrka en ökning med allenast fem procent.

Vidare vore att beakta, att särskilt den tekniska personalen måste snarast möjligt erhålla en avsevärd löneförbättring, emedan i annat fall fullt kvalificerad arbetskraft ej kunde erhållas. På grund av att till motsvarande teknisk personal inom den enskilda industrien numera utbetalades eu avlöning, vilken vida överginge den, som tillkomme de vid arméns fabriker och verkstäder anställda, hade det på senare tiden visat sig allt svårare att i tjänsten bibehålla redan anställd personal av detta slag ävensom att, vid inträffad vakans, till befattningens återbesättande erhålla fullt kvalificerad sökande. Så hade till exempel på senare tiden en öververkmästare och två besiktningsrustmästare övergått till enskild industri, och hade det nyligen förekommit, att vid infordrande av ansökningar till ledigblivna beställningar vid artilleriets fabriker och tyganstalter till en verkmästarbeställning av första klassen och en besiktningsrustmästarbeställning ingen för platsen kvalificerad anmält sig som sökande. Vidare hade det på grund av de otillfredsställande ekonomiska framtidsutsikterna visat sig omöjligt att erhålla några elever vid den kurs för utbildning av besiktningsrustmästare, som plägade vid behov anordnas vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori.

De sakkunniga själva hade även framhållit, att för en del personalgrupper — till exempel viss teknisk personal vid såväl armén som ma» rinen — en avsevärt större löneförbättring, än de sakkunniga med nu givna förutsättningar kunnat ifrågasätta, knappast torde kunna undvikas, därest kompetent och i övrigt lämplig personal skulle kunna för ifrågavarande befattningar förvärvas, att i sammanhang med en definitiv lönereglering givetvis borde tillses, vilka åtgärder av mera ingripande natur i detta avseende borde på det ena eller andra området vidtagas, samt att

Polispersonalen i Boden och å Karlsborg.

96 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

om, innan en dylik lönereglering komme till stånd, allt för stora svårigheter mötte för personalens rekrytering, Kungl. Maj:t icke torde underlåta att hos riksdagen göra de framställningar, som i särskilda fall kunde befinnas av förhållandena påkallade.

\ ad de sakkunniga sålunda ställt på framtiden, ansåge arméförvaltningen dock redan nu, utan avvaktande på en definitiv lönereglering, böra iakttagas på det sätt, att för personalen i ovannämnda tre grupper en så stor tillfällig löneförbättring medgåves, att ovan påpekade svårigheter att erhålla lämplig och kvalificerad personal måtte omedelbart i någon mån kunna övervinnas. Arméförvaltningen föresloge därför, att procentberäkningen för ifrågavarande personal måtte, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit för intendenturkårens förvaltare, ökas med fem procent. Härigenom skulle löneförbättringsbeloppen komma att höjas lör personalen i första gruppen från 700 till 850 kronor, i andra gruppen från 975 till 1,100 kronor och i tredje gruppen från 750 till 850 kronor.

I särskilda till lantförsvarsdepartementet ingivna framställningar hava ombud för vissa hithörande personalgrupper anhållit, att den tillfälliga löneförbättringen för ifrågavarande personal måtte få utgå med något högre belopp än av de sakkunniga föreslagits, i vilket hänseende ifrågasatts bland annat, att densamma måtte grundas på ålderstilläggsberäkning, i likhet med vad som föreslagits beträffande likställd militär personal.

Arméförvaltningen har i häröver avgivna yttranden i huvudsak hänvisat till vad ämbetsverket i sitt utlåtande den 6 april 1918 redan föreslagit.

I fråga om tillfällig löneförbättring åt polispersonalen i Boden och å KarlsbQrg hade de sakkunniga funnit sig böra upptaga ett av marinlörvaltningen avgivet förslag om tillfällig löneförbättring (provisorisk lönereglering) för personalen vid flottans poliskår, vilket förslag i oförändrat skick framlades i proposition (nr 158) till 1917 års riksdag. De sakkunniga föresloge i enlighet härmed, att tillfällig löneförbättring måtte få utgå till poliskommissarie och överkonstapel med 500 kronor samt till konstapel med 450 kronor för år. För extra konstapel i Boden, vilken .åtnjöte arvode till enahanda belopp som konstapels grundavlöning, syntes löneförbättringen böra bestämmas till likaledes 450 kronor.

Representanter för fästningspolisen i Boden hava i skrivelse den 10 april 1918 anhållit, att poliskåren måtte med avseende å den tillfälliga löneförbättringen bliva fullt jämnställd med underofficerare. I avgivet utlåtande har armeförvaltningen förklarat sig ej finna anledning föreligga att i detta hänseende frångå de sakkunnigas förslag.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 361.

97 Efter vad de sakkunniga vidare erinra, hade, såvitt anginge militära beställningshavare, de sakkunniga i det föregående uttalat sig för att å den tillfälliga löneförbättringens belopp måtte göras vissa avdrag, nämligen dels för överstelöjtnanter och majorer (kommendörkaptener), som uppbure inkvarterings- och servisbidrag respektive inkvarteringsbidrag med det för Stockholm och Göteborg bestämda belopp, dels ock för personal vid armén, som åtnjöte bostadsförmån in natura men uppbure servisbidrag. Vad sålunda sagts om den militära personalen borde beträffande civilmilitära beställningshavare äga motsvarande tillämpning.

Vad av marinförvaltningen åberopats till stöd för ämbetsverkets förslag, att den tillfälliga löneförbättringen måtte för marinläkare av 2. graden få utgå med ett höjt belopp av 650 kronor, torde i ungefär lika grad äga tillämpning beträffande bataljonsläkarna vid fältläkarkåren. Det dagarvode, som är dessa tillerkänt, lärer sålunda få anses i det hela likställt med dagavlöning, och det måste då synas billigt, att vid beräkning av den tillfälliga löneförbättringens belopp hänsyn även tages till dagarvodet. Batalj onsläkarna vid fältläkarkåren äro underkastade en tjänstgöringsskyldighet av högst 75 dagar för år, men tjänstgöringen kan givetvis med deras eget medgivande utsträckas utöver nämnda tid. Vid sådant förhållande synes anledning ej vara förhanden att med avseende å den tillfälliga löneförbättringens belopp göra någon åtskillnad mellan bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av 2. graden.

Enligt vad chefen för sjöförsvarsdepartementet meddelat mig, är han beredd att tillstyrka marinförvaltningens förslag i vad angår beloppet av den tillfälliga löneförbättring, som bör tillkomma marinläkare av 2. graden. I överensstämmelse därmed och på förut anförda grunder finner jag mig böra förorda, att den tillfälliga löneförbättringen för bataljonsläkare vid fältläkarkåren likaledes måtte bestämmas till 650 kronor.

Beträffande därefter de beställningshavare, som, på sätt nyss är nämnt, av arméförvaltningen ansetts böra erhålla tillfällig löneförbättring till något högre belopp än av de sakkunniga föreslagits — viss personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter m. fl. — ställer det sig utan tvivel så, att särskilt under nu rådande förhållanden synnerligen stora svårigheter möta att, i konkurrens med den enskilda företagsamheten, för statens verksamhet på ifrågavarande område förvärva och där kvarhålla duglig personal. Efter vad arméförvaltningen vitsordat, har det ock förekommit, att kvalificerade sökande icke anmält sig till ledigförklarade befattningar; icke ens till en utbildningskurs, med vilken avsetts att göra deltagarna behöriga till viss teknisk beställning, hava några elever kunnat erhållas.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 921 käft. (Nr 961.)

Departements• chefen.

98 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Även de sakkunniga hava framhållit, att i särskilda fall mera ingripande åtgärder torde vara av nöden för att säkerställa rekryteringen. I alla händelser torde det vara erforderligt att i samband med en definitiv lönereglering taga under övervägande, vilka särskilda anordningar må kunna vidtagas, för att det allmännas intresse att på ifrågavarande platser kunna erhålla väl kvalificerad personal må bliva vederbörligen tillgodosett. Ett steg i rätt riktning vore emellertid, synes det mig, att bereda befattningshavare inom de av arméförvaltningen angivna grupperna någon förhöjning i den tillfälliga löneförbättringen utöver vad av de sakkunniga föreslagits. I jämförelse med de belopp, som skulle utgå till vissa andra personalgrupper, torde emellertid nyssnämnda höjning böra, på sätt arméförvaltningen hemställt, begränsas till 5 procent.

På nu anförda grunder ansluter jag mig i denna del till arméförvaltningens förslag, enligt vilket den tillfälliga löneförbättringen skulle komma att utgå till departementsskrivare, tyg- och fabriksförvaitare av 1. klassen, öververkmästare och fortifikationskassörer med 850 kronor, till tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare, tygverkmästare och verkmästare av 1. klassen med 1,100 kronor samt till verkmästare av 2. klassen, tyg- och fabriksskrivare, tyghantverkare, gevärshantverkare, hantverkare och fortmaskinister med 850 kronor.

Såsom jag i det föregående anfört, har jag icke kunnat ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att ett avdrag å 100 kronor skulle göras å den tillfälliga löneförbättringen till överstelöjtnanter och majorer, som uppbure inkvarterings- och servisbidrag med det för Stockholm och Göteborg bestämda beloppet. Därav följer, att enligt min mening något dylikt avdrag icke heller bör ske för civilmilitära befattningshavare.

Mot vad de sakkunniga i övrigt föreslagit beträffande tillfällig löneförbättring för civilmilitära beställningshavare har jag icke något att erinra.

Härefter lämna de sakkunniga en tabellarisk sammanställning rörande den löneförbättring, som av de sakkunniga föreslås att som regel utgå till de i det föregående omnämnda beställningshavare, å vilka de för en definitiv lönereglering ifrågasatta nya löneskalorna icke skulle kunna utan vidare anpassas. Jag återgiver här efteråt denna sammanställning med de ändringar, som föranledas av de avvikelser från de sakkunnigas förslag, vilka av mig i det föregående förordats. För några av dessa beställningshavare bör emellertid, såsom framgår av vad förut anförts, avdrag å den tillfälliga löneförbättringen göras med belopp, motsvarande åtnjutet servisbidrag.

Den nuvarande avlöningen har i tablån angivits med de belopp, som för personal utan rätt till bostadsförmån utgå å annan ort än Stockholm

99 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

och Göteborg; undantag härutinnan har emellertid gjorts för sådana var för sig i tablån upptagna beställningshavare — inspektören för kavalleriet, fälttygmästaren m. fl. — vilkas tjänstgöringsort är någondera av nämnda städer. För kommendanten i Boden, chefen för krigsskolan m. fl., vilka åtnjuta bostadsförmån in natura, har i avlöningsbeloppen inräknats inkvarteringsbidrag enligt allmänt gällande grunder.

*) Angående avdrag i vissa fall, so sid. 82—83 och 97.

2) Därjämte vid tjänstgöring dagarvode efter 4 eventuellt 8 kronor. *) Därjämte vid tjänstgöring dagarvode efter 8 kronor.

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

x) Angående avdrag i vissa fall, se sid. 82—83 och 97.

s) Därjämte under kommendering dagarvode efter 4 kronor 50 8re eventuellt 6 kronor. s) Personal i Boden därjämte särskilt provisoriskt avlöningstillägg ä 200 kronor.

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

De sakkunniga yttra sig därefter om löneförbättring till personal, vars avlöning utgår endast i form av arvode, och. anföra därom följande:

Enligt stater för vissa formationer och anstalter m.m. åtnjöte åtskilliga befattningshavare avlöning endast i form av arvode. De befattningar, 'för vilka avlöningen utginge på nämnda sätt, hade av arméförvaltningen i dess skrivelse den 1 mars 1917 uppdelats i tre grupper, nämligen:

1) befattningar, som taga innehavarens hela arbetstid i anspråk och för vilka avlöningen utgöres av allenast arvode eller av arvode jämte andra naturaförmåner än kost;

2) befattningar, som likaledes taga innehavarens hela tid i anspråk, men för vilka avlöningen utgöres av arvode jämte naturaförmåner, innefattande bland annat kost;

3) befattningar, vilka icke taga innehavarens hela arbetstid i anspråk.

Vad ifrågavarande personal beträffade, ansåge de sakkunniga, i likhet med arméförvaltningen, att den tillfälliga löneförbättringen endast borde omfatta vissa befattningshavare, tillhörande grupp 1). Arméförvaltningen hade i sin nyssberörda skrivelse angivit (jfr sid. 9 här ovan), vilka befattningshavare vore att hänföra till nämnda grupp. Enligt de sakkunnigas mening vore emellertid vissa avvikelser från arméförvaltningens förslag påkallade, i vad anginge omfattningen av den personal, som skulle bliva delaktig av den tillfälliga löneförbättringen. I

I fråga först om garnisonspastorerna å Karlsborg och i Boden hade de sakkunniga funnit förslaget om löneförbättring för dessa befattningshavare icke böra upptagas i nu förevarande sammanhang.

Den å staten för kommendantsstaten under fjärde huvudtiteln uppförda avlöningen till garnisonspastorn å Karlsborg, 3,000 kronor, utgjorde nämligen en del av de löneförmåner, som enligt Kungl. Maj:ts på ecklesiastikdepartementets föredragning den 13 juni 1913 meddelade beslut tillkomme bemälde prästman såsom jämväl kyrkoherde i Karlsborgs territoriella församling. I den mån denne befattningshavare ansåges böra erhålla förbättrade löneförmåner, borde frågan därom lämpligen upptagas antingen i samband med eventuell ändring i nämnda löneregleringsbeshit eller vid beredande av löneförbättring åt prästerskapet i andra territoriella församlingar.

Personal med avlöning endast i form av arvode.

Oarnisons pastorerna å Karlsborg och i Boden.

102 Personal yid arméns sjukhus.

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 361.

Beträffande avlöningen till garnisonspastorn i Boden ansåge de sakkunniga sig böra erinra, hurusom i det vid statsverkspropositionen till 1914 års senare riksdag fogade utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden (punkt 8) omförmälts, dels att enligt förslaget till ny härordning skulle, med uteslutande ur vederbörliga stater av två arvoden för regementspastorer vid Norrbottens regemente och Boden-Karlsborgs artilleriregemente, under staten för kommendantsstäten uppföras ett arvode om 4,000 kronor åt en garnisonspastor, dels ock att, vid genomförandet av denna ändring från och med år 1915, endast ett belopp av

1,000 kronor syntes böra beräknas utöver vad som motsvarade nämnda båda arvoden, tillhopa 2,000 kronor, för regementspastorer. I enlighet med detta uttalande uppfördes från och med år 1915 arvodet för gamisonspastorn i Boden till allenast 3,000 kronor, vilket belopp fortfarande utginge oförändrat. Av vad sålunda förekommit hade de sakkunniga funnit framgå, att frågan om ökning av arvodet till garnisonspastorn i Boden gjorts beroende av tiden för nyuppsättning enligt härordnings beslutet av ytterligare truppförband, avsedda för Bodens garnison, och hade de sakkunniga däri funnit sig äga anledning att i sitt förslag till tillfällig löneförbättring icke upptaga den nu ifrågavarande befattningshavaren.

Enligt arméförvaltningens merberörda förslag hade avsetts, att förbättring i utgående arvoden skulle från och med år 1918 tillkomma följande befattningshavare vid arméns sjukhus, i vilkas avlöning icke inginge förmånen av fri kost, nämligen vid garnisonssjukhuset i Stockholm underläkare, amanuens, apotekare, maskinist, maskinistbiträde, tvättpiga, gårdsdräng och portvakt, vid garnisonssjukhuset å Karlsborg sjukhusväbel samt vid garnisonssjukhuset i Boden sjukhusväbel, maskinist och eldarbiträde.

Vad den ifrågasatta löneförbättringen för år 1918 anginge, hade de sakkunniga icke funnit sig hava anledning i förevarande avseende ifrågasätta annan ändring i arméförvaltningens förslag, än att löneförbättring syntes icke böra tillkomma sjukhusväbeln vid garnisonssjukhuset å Karlsborg eller den tvättpiga vi<^ garnisonssjukhuset i Stockholm, som av arméförvaltningen upptagits till erhållande av dylik förmån. Vad sjukhusväbeln å Karlsborg anginge, åtnjöte nämligen denne redan enligt nu gällande stat arvode av 1,500 kronor eller samma belopp, till vilket enligt Kungl. Maj:ts till innevarande års riksdag avlåtna förslag det nuvarande arvodet å 1,000 kronor för sjukhusväbeln i Boden skulle från och med år 1919

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr' 361.

höjas och vilket även skulle för sistnämnda år utgå såsom arvode för en nyinrättad sjukhusväbelsbefattning vid garnisonssjukhuset i Stockholm. Beträffande vidare den av arméförvaltningen föreslagna löneförbättringen till eu tvättpiga vid garnisonssjukhuset i Stockholm, för vilken i 1918 års stat uppförts allenast ett arvode av 720 kronor utan några naturaförmåner, hade de sakkunniga ansett sig icke böra upptaga detta förslag, då nämnda arvode å 720 kronor, som för tre andra tvättpigor vid samma sjukhus motsvarades av kontant arvode av 350 kronor jämte naturaförmåner innefattande bland annat kost, syntes vara så avvägt, att alla ifrågavarande befattningshavare skulle vara likställda i löneföimaner. Genom tillerkännande av löneförbättring åt en av dem skulle nämnda likställighet komma att rubbas.

Beträffande eventuell löneförbättring under år 1919 (och tiden därefter) för ifrågavarande personal vid arméns sjukhus hade spörsmålet därom kommit i ett i viss mån förändrat läge till följd därav, att Kungl. Maj:t till 1918 års riksdag avlåtit ett omfattande förslag till omorganisation av garnisonssjukhuset i Stockholm och samtidigt föreslagit vissa avlöningsförbättringar för personalen vid de övriga två sjukhusen. Förut vore redan omnämnt, att sjukhusväbeln i Boden skulle få sitt arvode höjt från 1,000 kronor till 1,500 kronor, och någon arvodesförbättring därutöver för år 1919 syntes icke böra för honom ifrågakomma. Då vidare de sakkunniga funnit sig icke böra föreslå någon löneförbättring för sjukhusväbeln å Karlsborg för år 1918, syntes någon sådan ej heller böra för år 1919 beredas denne befattningshavare. Tillfällig löneförbättring för sistnämnda ar syntes vidare ej bliva av nöden beträffande följande personal: 1) de underläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm, som från och med år 1919 skulle ersätta nuvarande underläkare och amanuens, till vilka enligt särskilt medgivande av riksdagen arvoden för år 1918 utgå med respektive 3,000 kronor och 2,000 kronor; samtliga underläkare enligt den föreslagna nya staten skulle nämligen utöver arvoden av 3,000 kronor eller 2,800 kronor åtnjuta bland annat förmånen av fri kost, vilken förman icke tillkommer de nuvarande befattningshavarna annat än för de dagar de äro jourhavande läkare på sjukhuset, 2) maskinisterna vid garnisonssjukhusen i Stockholm och i Boden, vilkas arvoden föreslagits att höjas från 1,200 kronor till 1,500 kronor, 3) maskinistbiträdet i Stockholm, vars arvode enligt förslaget skulle höjas från 600 kronor till 1,200 kronor,

4) eldarbiträdet i Boden, som enligt förslaget skulle erhålla fri kost utöver det nu utgående arvodet, samt 5) den ena av gårdsdrängarna i Stockholm (i statförslaget benämnd gårdsvaktmästare, tillika trädgårdsmästare),

104 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

vars arvode föreslagits skola höjas från 1,000 kronor till 1,500 kronor, dock med indragning av nuvarande förmån av fri bostad med bränsle och lyse.

Slutligen hade de sakkunniga icke behövt för år 1919 upptaga någon arvodesförbättring för portvakt vid garnisonssjukhuset i Stockholm, vilken tjänst vore avsedd att indragas, liksom icke heller för de s. k. tvättbiträdena vid samma sjukhus, vilka skulle ersätta de nuvarande tvättpigorna, enär de förstnämnda föreslagits till erhållande av särskild ersättning för kost. Ej heller syntes tillfällig löneförbättring böra för år 1919 beredas innehavaren av den föreslagna nya befattningen såsom sjukhusväbel i Stockholm eller två med honom enligt förslaget väsentligen likställda befattningshavare vid samma sjukhus, den ene förrådsförvaltare och den andre köksföreståndare.

Fodermarsken Enligt förslag till 1918 års riksdag skulle vidare fodermarsken vid

vid ndskoian. ridskolan från och med år 1919 erhålla beklädnadshjälp med 60 kronor att utgå utöver nuvarande förmåner, utgörande arvode 1,100 kronor jämte två arvodestillägg å tillhopa 300 kronor samt vissa naturaförmåner. Detta förslag hade de sakkunniga icke ansett innefatta tillräcklig anledning att utesluta fodermarsken från tillfällig löneförbättring för år 1919. Beloppet syntes dock -— i olikhet med vad arméförvaltningen i detta avseende föreslagit år 1917 — böra för såväl år 1918 som år 1919, i enlighet med eljest av de sakkunniga tillämpade grunder, beräknas allenast på det fastställda begynnelsearvodet av 1,100 kronor.

Portväblar. Såsom förut omnämnts, hade det förslag till provisorisk löneregle-

ring, som av arméförvaltningen framlagts i dess skrivelse den 1 mars 1917, beträffande arvodestagare avsett blott dem, vilkas befattningar toge innehavarnas hela arbetstid i anspråk och för vilka avlöning vore av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämd samt utgjordes av allenast arvode eller av arvode jämte andra naturaförmåner än kost. I enlighet med nämnda begränsning hade i förslaget icke upptagits de för förvaltningen av de permanenta verken i Boden anställda s. k. fortväblarna. Denna personal, vilken icke funnes uppförd å någon av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt beslutad stat, åtnjöte emellertid från och med år 1911, utom fria bostäder, arvoden å 1,200 kronor för år från anslaget till arméns byggnader, mötesfält och kommendantskapsutgifter m. m., för vilket anslag stat årligen fastställdes av Kungl. Maj:t, sedan anslagets belopp blivit av riksdagen prövat. I samband med avlåtande till riksdagen av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

förslag om höjning av nämnda anslag för beredande av medel för olika ändamål, som sammanhängde med frågan om fortförvaltningens organisation, hade Kungl. Maj:ti de beräkningar, som förelädes 1910 års riksdag, upptagit arvoden å nämnda belopp, 1,200 kronor, för 6 fortväblar med tillhopa 7,200 kronor. I skrivelsen angående regleringen av utgifterna under fjärde huvudtiteln för år 1911, punkt 17, anförde riksdagen i förevarande hänseende, att riksdagen visserligen funnit, att fortväblar borde vid fästena anställas, men dock trott att, på grund av fortenas belägenhet och om bostäderna för fortväblarna förlädes på lämpligt sätt, fortväblarnas antal torde kunna inskränkas från sex till fyra, i följd varav, och då varje fortväbels arvode beräknats till 1,200 kronor, en nedsättning kunde ske i det av Kungl. Maj:t äskade anslaget med 2,400 kronor.

Ehuru fortväblarnas arvoden icke upptagits i någon av riksdagen godkänd stat, hade de sakkunniga likväl funnit, att riksdagen genom nämnda uttalande måste anses hava prövat arvodenas belopp. I enlighet härmed hade de sakkunniga funnit det vara följdriktigast att i sitt förslag till tillfällig löneförbättring medtaga jämväl ifrågavarande befattningshavare.

Vad till sist anginge storleken av den tillfälliga löneförbättring, som enligt vad nu anförts borde beredas arvodestagare, hade de sakkunniga ansett, att för flertalet av dessa befattningshavare löneförbättringen borde i enlighet med de förslag, som förelädes 1917 års riksdag, beräknas efter 20 procent av de enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i stat uppförda arvodesbeloppen, dock med bortseende i förekommande fall från ålderstillägg och med avrundning nedåt i likhet med vad för annan personal ifrågasatts. Beträffande arméns rullföringspersonal på fastlandet ävensom sjörullföringspersonalen syntes emellertid en något högre löneförbättring vara nödvändig.

I detta hänseende ville de sakkunniga erinra, att den nu utgående avlöningen till nämnda personal syntes hava bestämts under förutsättning, att arbetet inom rullföringsexpeditionen skulle lämna tid övrig för annan sysselsättning. Särskilt efter år 1914 hade emellertid detta arbete till följd av den nya värnpliktslagens bestämmelser och därav föranledda ändringar i de värnpliktigas rullföring m. m. ökats i sådan omfattning, att möjlighet för rullföringspersonalen att förvärva inkomster genom arbete på annat håll torde få anses utesluten. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att de nu utgående dagarvodena

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 321 häft. (Nr 361.) 14

Löneförbätt-

ringens

storlek.

106 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 361.

måtte höjas med 2 kronor 50 öre för dag eller 912 kronor 50 öre för år för rullförings- och sjörullföringsbefälhavare på fastlandet samt officer vid Stockholms stads rullföringsområde och med 2 kronor för dag eller 730 kronor för år till rullföringsbiträden på fastlandet samt sjörullföringsbiträden.

Vid behandlingen av denna fråga hade de sakkunniga fäst sin uppmärksamhet vid att, medan enligt nu gällande bestämmelser biträde vid Stockholms städs rullföringsområde uppbure 3 kronor 50 öre för dag, utginge motsvarande ersättning till personal vid övriga rullföringsområden å fastlandet, således även vid Stockholms lantrullföringsområde, med 3 kronor för dag. Då nu även Stockholms lantrullföringsområde hade och borde hava sin expedition förlagd till Stockholm, kunde det ifrågasättas, huruvida icke dess personal borde åtnjuta enahanda ersättning som personalen vid stadsrullföringsområdet. I samband med ett mera definitivt ordnande av rullföringspersonalens avlöningsförhållanden borde detta spörsmål tagas i övervägande.

Då ersättningen till rullföringspersonalen utginge med visst belopp för dag, syntes någon avrundning här icke böra ifrågakomma.

Beträffande rullföringspersonalen på Gottland hade de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag till tillfällig löneförbättring, då denna personals avlöning vore till storleken bestämd av Kungl. Maj:t och sålunda torde kunna lättare jämkas efter förefallande behov.

Arméförvaltningen erinrar i sitt utlåtande den 6 april 1918, att bestämmelser rörande rullföringspersonalen på Gottland meddelats genom nådigt brev den 15 december 1911. Enligt dessa bestämmelser åtnjöte rullföriugsbefälhavare, tillika landstormsområdesbefälhavare, på Gottland ett arvode av 1,640 kronor för år samt rullföringsbiträde, tillika landstormsförrådsförvaltare, ett arvode av 730 kronor för år. Kostnaderna för nämnda personals avlöning bestredes av anslaget till värnpliktigas avlöning, inskrivning och redovisning m. m. I beräkningen av nämnda anslag inginge nämligen ett belopp av 13,000 kronor, som beräknats dels för rullföringspersonalens avlöning dels ock för vissa andra ändamål.

Arméförvaltningen ansåge att därest förslag om tillfällig löneförbättring åt rullföringspersonalen på fastlandet nu förelädes riksdagen, även frågan om motsvai-ande förmån åt rullföringspersonalen på Gottland borde underställas riksdagens prövning, helst som kostnaderna för arvo-

107 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

désökning åt sistberörda personal syntes böra utgå från blivande anslag för en tillfällig löneförbättring vid armén, enär det för deras avlöning nu beräknade beloppet icke lämnade tillgång till beredande av lone-

°kmiDen löneförbättring, som borde tillerkännas rullföringspersonalen på Gottland, ansåge arméförvaltningen böra sättas till samma belopp, som föreslagits för motsvarande personal på fastlandet, eller till 2 kronoi öre per dag för rullföringsbefälhavare och 2 kronor för dag åt rullföringsbiträde.

De sakkunniga framhålla, att tillfällig löneförbättring icke torde böra till arvodestagare, som nu avses, utgå i sådana fall, da till uppehållande av dylik befattning mot åtnjutande av darmed förenat arvode undantagsvis förordnas officer eller underofficer pa aktiv stat.

Då de medel, från vilka rullföringspersonalen på Gottland avlönas, icke lämna tillgång att bereda denna personal någon löneförbättring, synes det lämpligt, att frågan därom upptages i nu förevarande sammanhang. Jag anser mig kunna tillstyrka, att ifrågavarande personal måtte tillerkännas tillfällig löneförbättring att, i enlighet med armé förvaltningens förslag, utgå med samma belopp, som avsetts för motsvarande personal på fastlandet, eller med 2 kronor 50 ore for dag till

rullföringsbefälhavare, tillika landstormsomradesbefalhavare, och “ed 2 kronor för dag till rullföringsbiträde, tillika landstormsforradslo

Vad i övrigt angår de sakkunnigas förslag beträffande tillfällig löneförbättring åt personal, vars avlöning utgår endast i form av arvo e, har iag icke funnit anledning framställa någon erinran i annat avseende än så vitt angår garnisonspastorn i Boden. Denne befattningshavar skulle enligt de sakkunnigas förslag icke bliva delaktig av den tilltal ig löneförbättringen, och hava de sakkunniga därvid erinrat, att enligt191 års förslag till ny härordning ett belopp av 4,000 kronor avsetts till arvode åt eu garnisonspastor i Boden, men att från och med ar 1915 arvodet uppförts allenast med 3,000 kronor, vilket belopp fortfarande utginge oförändrat. Av vad i ärendet förekommit ansåge de sakkunniga framgå, att frågan om ökning av arvodet _ till garnisonspastorn i Boden gjorts beroende av tiden för nyuppsättning enligt liarordningsbeslutet av ytterligare truppförband, avsedda for Bodens gar nison.

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Med avseende härå ber jag få erinra, att uppsättningen av de truppförband, som avsetts för Boden, torde vara fullbordad med 1920 års

detJTr iST T/611;, f°r höjandf av garnisonspastorns arvode till f Ijl a™edda beloppet torde alltså inom kort vara förhanden.

Llndp f U det.1b1lUlgt» at* ifrågavarande prästman i likhet med Övriga arvodestagare, för vilka arvodesbefattningen är att anse som huvudsyssfa kommer i åtnjutande av tillfällig löneförbättring. Beloppet av denna

°“f “n?7 t0rdede regler, som skulle i liknande fall tillämpas hora beräkna till 20 procent av arvodesbeloppet, 3,000 kronor och således hora bestämmas till 600 kronor. ’

med Dd? *il!qfälKga löneförbättring, som enligt de sakkunnigas förslag år dlö1« andr“f.ar’ ®om av mig i det föregående förordats, skulle fö?

av efterföljande‘tablå?1 k°"ma «« del, framgå

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

no

Ifrågasatt löneförbättring för farirer av 1. klassen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Av arméförvaltningen har i ämbetsverkets skrivelse den 6 april 1918 föreslagits, att även arméns furirer av 1. klassen måtte bliva delaktiga av den tillfälliga löneförbättringen.

I detta avseende torde böra erinras, att enligt de förslag rörande provisorisk lönereglering för personal vid armén och marinen, som av armé- och marinförvaltningama avgåvos i mars 1917, samt i de till riksdagen avlåtna propositionerna i ämnet allt manskap vid armén både undantag^ från den ifrågasatta löneregleringen, medan densamma ansågs böra omfatta jämväl marinens underofficerskorpraler ävensom gifta eller eljest försörjningspliktiga korpraler vid flottan. De sakkunniga hava i sitt betänkande så till vida ställt sig på samma ståndpunkt, att förslag framlagts rörande tillfällig löneförbättring, till belopp av minst 125 högst 725 kronor, för underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden); beträffande marinens korpraler (manskap i 2. lönegraden) hava däremot de sakkunniga i särskilt utlåtande förmält sig icke hava funnit anledning föreslå tillfällig löneförbättring.

Med erinran om vad de sakkunniga i sitt betänkande härom föreslagit, anför arméförvaltningen i sitt ovanberörda utlåtande:

Förslaget om arméns manskap överensstämde visserligen med arméförvaltningens hemställan i dess skrivelse av den 1 mars 1917, men ansåge arméförvaltningen, som icke hittills haft tillfälle yttra sig om den åtskillnad mellan manskapet vid armén och marinen, som fått uttryck i de till 1917 års riksdag avlåtna propositionerna nr 154 och 158, sig böra nu uttala, att en höjning av avlöningen åt vissa underofficerskorpraler enligt billighetens krav jämväl borde medföra en höjning i de nuvarande kontanta förmånerna för furirerna av 1. klassen. Därjämte borde beaktas, att till följd av inträdande ökad skillnad i avlöningsförhållandena vid armén och marinen rekryteringen av ifrågavarande personalkategori vid armén, som enligt vad erfarenheten utvisat redan förut mött svårigheter, komme att än ytterligare försvåras.

Ett särskilt stöd för behovet av löneförbättring för furirer av 1. klassen läge däri, att de sakkunniga i fråga om utgångspunkten för den lönetursberäkning, som enligt de ifrågasatta grundlinjerna för en definitiv lönereglering för underofficerare vid armén och marinen skulle tilllämpas vid utbekommande av ålderstillägg, föreslagit likställighet mellan å ena sidan underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap och å andra sidan sådan furir av 1. klassen, som vunnit underofficerskompetens enligt de från och med utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna.

Aven om organisatoriska förhållanden kunde betinga, att, i avbidan på lösningen av den av de sakkunniga omnämnda frågan om ersättande

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

vid marinen av vissa beställningar i 1. lönegraden för manskap med underofficersbeställningar, den till uppflyttning ifrågasatta delen av de förstnämnda sattes på annat plan än furirerna av 1. klassen, syntes dock åtgärd böra vidtagas för att såvitt möjligt likställa furirerna av 1. klassen med de i manskapsbeställning kvarstående underofficerskorpralerna.

I likhet med vad av de sakkunniga framhållits i fråga om underofficerskorpralerna, torde först i samband med uppgörande av förslag till eu definitiv lönereglering böra anställas utredning rörande frågan, huru stor avlöningsförbättring borde vid en sådan lönereglering för armens personal ifrågakomma för furirerna av 1. klassen, samt i vad man förbättringen borde utgå med olika efter antalet tjänstår växlande belopp. Vid samma utredning borde även tillses, om icke, såsom av inspektören för infanteriet enligt en i statsrådsprotokollet angående fjärde huvudtiteln till 1918 års riksdag (sid. 109) omnämnd framställning i fråga om infanteriet ifrågasatts, antalet underofficersbeställningar vid arméns olika truppförband borde ökas för tillgodoseendet av för utbildningsarbetet tillräcklig personal samt för beredande av bättre befordnngsmojhghet

för underbefälet. „ , ,

Intill dess utredning i dessa delar kommit till stånd, _ borde emellertid frågan provisoriskt lösas genom lämplig löneförhöjning för furirerna av 1. klassen, så att deras löneförhållanden komme att ungefärligen motsvara den begynnelseavlöning, som enligt förslaget skulle tillkomma det marina manskap av 1. lönegraden, som icke intjänt lönetilläo-g enligt stat. Eu jämförelse visade, att för närvarande till de furirer av 1. klassen, som åtnjöte högsta kontanta avlöningen, nämligen gifta och vissa, som varit gifta, på ort utom Stockholm, Göteborg och Boden utginge lön 600 kronor, dagavlöning 182 kronor 50 ore och lonetillägg 180 kronor eller tillhopa 962 kronor 50 öre, medan underolhcerskorpraler med lön i 1. lönegraden likaledes å ort utom Stockholm eller Göteborg, som icke hunnit intjäna lönetillägg, skulle uppbara lon 540 kronor, dagavlöning 292 kronor, inkvarteringsbidrag 180 kronor, uppmuntringspenningar 54 kronor 75 öre samt tillfällig löneförbättimg 125 kronor, tillhopa 1,191 kronor 75 öre. Skillnaden i kontanta löneförmåner skulle alltså komma att uppgå till 229 kronor 25 _ ore.

Härtill komme, att då riksdagen, utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, vid beviljande av krigstidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst för år 1918 till erhållande av den s. k. grundplåten å 365 kronor upptagit även de underofficerskorpraler, vilka åtnjöte inkvarteringsbidrag, d v. s. det övervägande flertalet av personalen, arméns furirer av 1. klassen bleve i än högre grad missgynnade, ehuru de liksom under-

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

unteoffiZytat 1 0mfa“”“g m4S‘e ‘ “SPl4k för

För att utjämna nämnda skillnad, 229 kronor 25 öre, ansåge arméforvaltmngen det hora ifrågasättas, om icke, i huvudsaklig överensstämmelse med det _i statsrådsprotokollet till 1918 års riksdag omnämnda förslaget om höjning av dagavlönmgen för arméns fast anställda manskap, danbiand för furir av 1. klassen med 50 öre, en var sådan befattnmgshavare borde från och med år 1918 tillerkännas en tillfällig löneförbättring av i jamnat tal 175 kronor för år räknat. Någon höjning av detta belopp efter treårsperioder, såsom föreslagits beträffande underofficerskorpralernas oneförbättrmg, ansåge arméförvaltningen åtminstone för närvarande icke böra ifrågasättas.

°ePT:f::ntS- ^ Med avseende å detta arméförvaltningens förslag torde jag få erinra, att furu-beställningarna av 1. klassen tillkommit enligt 1914 års härordnmgsbeslut, i det att de förutvarande distinktionskorpralsbefattningarna da indrogos och i deras ställe inrättades furirbeställningar av 1. och . klassen- Medan därvid furirer av 2. klassen erhöllo samma löneförmaner, som tillkommit de förutvarande distinktionskorpralerna, bestämdes löneförmånerna för furirer av 1. klassen till ett 240 kronor högre belopp. JJarjamte^ kunna sistnämnda beställningshavare komma i åtnjutande nv e efter ^ ar 1914 införda anställnings- och rekapitulationspremierna samt, vid avgang från tjänsten, avskedspremier, vartill komma krigstidstilläggoch kngstidshjalp och enligt beslut av 1917 års riksdag äger furir, som ar gift eller änkling med minderårigt barn och vilken har en tjänstetid av minst sex ar, att därjämte uppbära ett särskilt lönetillägg av 18Ö kronor.

_ Med hänsyn till de avlöningsförmåner, som sålunda förenats med de i samband med 1914 års härordning nytillkomna furirbeställningarna av 1. klassen, synes anledning icke föreligga att, då det nu gäller att rmga avlöningsförmånerna upp till den nivå, som kan anses betingad P.V,lafet fore krigsutbrottet, bereda furirer av 1. klassen tillfällig löneförbättring. Ett ytterligare skäl för att icke i förevarande sammanhang ingå pa fragan om löneförmånerna för underbefälet av manskapsgrad är, att jag, pa grund av de vid truppförbanden rådande, synnerligen stora vakanserna bland detta underbefäl, ämnar taga under omprövning, huruvida icke en fullständig omläggning av volontärinstitutionen vid armén bor aga rum.

Vad angår den föreslagna löneförbättringen för marinens undero cerskorpraler (manskap i 1. lönegraden), torde böra uppmärksammas, att fråga väckts om överflyttande till marinens underofficerskår av samtliga eller åtminstone det övervägande flertalet av dessa beställningshavare, och enligt vad chefen för sjöförsvarsdepartementet meddelat mig,

113 Kimgl. Maj.ls- Nåd. Proposition Nr 361.

har behandlingen av detta ärende fortskridit så långt, att han är beredd att senare i dag anmäla detsamma för Kungl. Maj:t för avlåtande av proposition till riksdagen. Man torde under dessa förhållanden få anse, att frågan om löneförbättring för marinens underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden) föreligger i helt annat skick än motsvarande spörsmål beträffande arméns furirer.

På dessa grunder synes mig det riktigaste vara att nu icke upptaga spörsmålet om förbättring i furirernas löneförmåner till avgörande.

Det huvudsakliga av de förslag, som de sakkunniga sålunda fram- speciaiförcställt angående den tillfälliga löneförbättringen, har av de sakkunniga sammanfattats i särskilda »grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss personal vid armén» och »grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss personal vid marinen». Jag kommer att i det följande återgiva dessa grunder, såvitt armén angår, med av mig ifrågasatta jämkningar och torde nu få redogöra för de sakkunnigas motivering för några bland de bestämmelser, som innehållas i nämnda grunder.

Beträffande officerare eller underofficerare, vilka överflyttats från överflyttning armén till marinen eller omvänt eller från ett till annat truppförband tf^nmaarr”éenn inom armén hade det synts de sakkunniga självfallet, att dessa officerare m. m. och underofficerare skulle, därest vid överflyttningen intet avbrott i anställningen ägt rum, äga såsom tjänstår för erhållande av löneförbättring i den beställning, till vilken löntagaren överflyttats eller vilken han nu innehade, tillgodoräkna sig tiden för anställning i den förra beställningen.

Enligt beslut i sammanhang med 1914 års härordning skulle arméns Kaptener vid intendenturkår omorganiseras från civilmilitär till rent militär kar. De ar“eénntarJ(nåt]!;n förutvarande beställningarna såsom underintendent, intendent av 2. klassen och intendent av 1. klassen förändrades därvid till beställningar för respektive löjtnant av 1. klassen, kapten av 2. klassen och kapten av 1. klassen. 1 anledning härav syntes föreskrift böra meddelas, att tjänstetid i beställning såsom underintendent eller intendent av 2. eller i. klassen finge av nuvarande kaptener vid intendenturkåren i viss ordning tillgodoräknas för erhållande av löneförbättring. Beträffande löjtnanter vid nämnda kår vore eu motsvarande föreskrift icke av behovet påkallad.

Efter vad förut vore nämnt, borde vid tjänstårsberäkningen icke fa Tjänstledighet inräknas tid, varunder vederbörande beställningshavare, efter erhållet avsked, med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i regemente samtlig» aviö- Bihany till riksdagens protokoll 1918. 1 sund. HdI höft. (Nr ,161.) 15 »Inge"

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

(kår), intill dess beställning på stat ånyo vnnnits. Enahanda bestämmelse borde gälla även beträffande tid, varunder beställningshavaren åtnjutit tjänstledighet med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner.

Förnyad I vad män föregående tjänstetid finge för erhållande av löneförbätt-

efteferh&nft ring tillgodoräknas av officer eller underofficer, som erhållit avsked i avsked. annan ordning, än nyss är sagt, och därefter vunnit förnyad anställning med lön på stat, syntes böra bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall.

Underofficers Beträffande officer, som från underofficersbeställning vunnit officersbefofficers-tiU befordran, syntes av skäl, som anförts i det föregående (jfr sid. 45—46 här bestallning, ovan), höra föreskrivas, att tillfällig löneförbättring skall till sådan officer utgå med så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning i varje fall kommer att motsvara den avlöning, som vid befordringstillfället tillkommit honom å underofficersbeställningen, däri inräknat den tillfälliga löneförbättringen. En dylik bestämmelse syntes emellertid icke vara erforderlig beträffande de synnerligen fåtaliga fall, då sådan befordran förekommit under tiden, innan den tillfälliga löneförbättringen skulle träda i kraft.

Förordnande Då löntagare vid någon av de militära kårerna förordnades att uppei succession. hålla ämbete eller tjänst inom annan gren av statsförvaltningen och med anledning därav frånträdde sina löneförmåner å den egna beställningen, eller då sådan löntagare erhölle längre tids ledighet med skyldighet att frånträda samtliga löneförmåner, hade den sålunda uppkomna tillfälliga vakansen plägat fyllas genom uppflyttning till den lediga graden av annan från närmast lägre grad och så vidare i succession inom vederbörlig kår. I samband därmed hade Kungl. Maj:t plägat förordna, antingen att den lediga avlöningen skulle uppbäras i stället för egna löneförmåner grad efter grad, som kunde beröras av dylik uppflyttning, eller ock att av de medel, som i följd av löneförmånernas frånträdande blivit tillgängliga, skulle till den äldste inom var och en av ifrågakommande grader, vilken icke vore i åtnjutande av lön i sådan grad (eller löneklass), utgå skillnadsavlöning till sådant belopp, att den uppflyttade komme i åtnjutande av enahanda avlöning, som om han innehade lön på stat för vederbörlig grad. Då den militära personalens avlöning icke vore förbunden med den befattning en var beklädde, kunde sålunda här icke sägas vara fråga om ett vikariat i samma bemärkelse som inom den civila statsförvaltningen, utan en dylik uppflyttning vore mera jämförlig med en verklig befordran

115 Kungl Maj ds Nåd. Proposition Nr 361.

till lön på stat, givetvis med den skillnaden, att någon förändring i den till de högre löneförmånerna berättigade löntagarens pensionsförhållanden icke inträdde. Under dessa förhållanden borde enligt de sakkunnigas mening till den, som i nu nämnd ordning bleve berättigad till avlöning i högre grad (eller löneklass), tillfällig löneförbättring utgå enligt i huvudsak enahanda regler, som skolat gälla, därest han varit utnämnd till beställningen på stat.

Det borde här anmärkas, att vid annan tjänstledighet, än nu nämnts, ett liknande förhållande icke kunde inträda, då nämligen dels den militära organisationen medgåve, att personalen kunde utan ändring i avlöningsförmåner placeras i än den ena än den andra befattningen, dels ock vid tjänstledighet avlöningen icke till någon del frånträddes i andra fall, än då tjänstledigheten vore av längre varaktighet, i vilka fall dock endast dagavlöningen kunde ifrågakomma att indragas.

I regel borde emellertid vid sådana förordnanden, som nu nämnts, den tillfälliga löneförbättringen, då dess storlek vore beroende av antalet tjänstår, utgå med allenast det lägsta belopp, som å den högre beställningen kunde ifrågakomma. Officer, som förordnades å kaptensbeställning i 2. klassen, borde sålunda, utöver den med dylik beställning förenade avlöningen å stat, uppbära tillfällig löneförbättring med allenast 550 kronor. På grund därav, att de allmänna löneskalorna enligt de sakkunnigas förslag delvis ingrepe i varandra, särskilt vad underofficerare anginge, skulle det emellertid med en dylik anordning kunna inträffa* att den till högre beställning förordnade finge' vidkännas minskning i sina löneinkomster. Till undvikande härav borde givas ett allmänt stadgande därom, att i fall, varom nu vore fråga, löneförbättringen städse skulle utgå med det för den högre beställningen fastställda lägsta belopp, som erfordrades för att den sammanlagda avlöningen under förordnandet skulle motsvara minst den sammanlagda avlöning, som tillkomme den förordnade å hans egen beställning.

Enligt de provisoriska löneregleringar, som under de senare åren varit gällande för befattningshavare i statsdepartementen och vissa centrala ämbetsverk, hade såsom regel varit stadgat, att av de provisoriska avlöningstilläggen viss del skulle anses såsom lön, viss del såsom tjänstgöringspenningar och viss del såsom ortstillägg. Sålunda skulle exempelvis av det belopp, 1,200 kronor, varmed provisoriskt avlöningstillägg i allmänhet utgått till kanslisekreterare, 700 kronor anses såsom lön, 100 kronor såsom tjänstgöringspenningar och 400 kronor såsom ortstillägg.

Tillfällig löneförbättring likställd med lön m. m.

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Beträffande de tillfälliga löneförbättringar, som under senare tider medgivits åtskilliga i statens tjänst anställda civila befattningshavare, hade däremot i regel föreskrivits, att löneförbättringen skulle utgå till befattningshavare i samma ordning som lönen vid tjänsten eller, där avlöningen vid tjänsten utginge i form av arvode, i samma ordning som detta. Så hade skett exempelvis beträffande den tillfälliga löneförbättring, som för år 1918 tillerkänts lärarpersonal vid de allmänna läroverken och vissa andra statens undervisningsanstalter (svensk författningssamling år 1917 nr 811). Det borde även erinras, att det krigstidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, som utgått under år 1917, ansetts böra tillhöra lönen och odelat tillkomma befattnings innehavare, även om han under tjänstledighet avstått lönen helt eller delvis. Detsamma hade föreslagits beträffande krigstidstillägg åt dylika befattningshavare under innevarande år.

Vad anginge den tillfälliga löneförbättring, som nu föresloges för personal vid armén och marinen, hade de sakkunniga ansett densamma så mycket hellre böra hänföras till lönen, som enligt de ifrågasatta nya löneskalorna dagavlöningen skulle i vissa fall utgå med samma eller lägre belopp, än vad nu vore förhållandet, Därjämte borde framhållas, att med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena och sättet för avlöningens utbetalande vid armén och marinen en motsatt anordning utan tvivel skulle särskilt ur räkenskaps- och redovisningssynpunkt befinnas mindre tillfredsställande.

De sakkunniga förordade således, att den tillfälliga löneförbättring, varom nu vore fråga, skulle anses tillhöra lönen och till vederbörande utgå i samma ordning som denna; där avlöningen endast utginge i form av arvode eller stipendium, borde givetvis den tillfälliga löneförbättringen anses tillhöra arvodet eller stipendiet och utgå i samma ordning, som för sådan avlöning vore stadgad.

Personal, som åtnjuter krigslön.

I reglementet för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglementet) den 24 november 1916, vilket reglemente enligt nådiga kungörelsen den 16 november 1917 äger fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1918, är uti § 5 mom. 1 stadgat, att till personal, som åtnjuter krigslön, icke skola utgå densamma å stat eller eljest tillförsäkrade fredsavlöningsförmåner. Då beloppet av krigslönen, i den mån den skulle utgå efter den lägre krigslönetariffen, i regel icke vore större än den för vederbörliga löneklasser i stat fastställda fredsavlöningen (lön, dagavlöning, inkvarterings- och servisbidrag samt ersättning för bränsle och lyse) vederbörligen omräknad efter terminsbelopp, samt krigslön efter

117 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

den högre krigslönetariffen också beräknats efter nämnda fredsavlöning, med tillägg av det s. k. lägre traktamentet för tjänstgöring utom förläggningsorten, hava de sakkunniga ansett rättvist, att den tillfälliga löneförbättring, varom nu vore fråga, finge tillgodokomma även den personal, som vid tillträdande av krigslön hade att avstå angivna, i den ordinarie fredsavlöningen ingående förmåner. Däremot syntes, på sätt av arméförvaltningen framhölls i dess skrivelse den 1 mars 1917 (sid.

119 i betänkandet), skäl icke föreligga för ett medgivande, att arvodestagare, för vilka tillfällig löneförbättring skulle ifrågakomma, finge bibehållas vid sådan förmån, i den mån de på grund av anställning vid mobiliserat truppförband vore eller komme i åtnjutande av krigslön. För befattningshavare av nu avsett slag, vilka huvudsakligen utgjordes av officerare eller underofficerare med pension och fyllnadspension, torde nämligen krigslönen i regel överstiga sammanlagda beloppet av pensionen, arvodet och den tillfälliga förbättringen av detsamma.

Arméförvaltningen har slutligen i sitt utlåtande den 6 april 1918 Tillfällig iönefäst uppmärksamheten vid ett spörsmål, för vilket jag nu anhåller att vld befor(irfn. få redogöra.

Det skulle, yttrar arméförvaltningen, vid befordran av viss personal kunna inträffa, att denna efter befordran finge mindre avlöning, än den förut innehaft. Detta bleve exempelvis fallet, om en tygförvaltare av 2. klassen, vilken intjänt ålderstillägg enligt nuvarande stat, befordrades till tygförvaltare av 1. klassen (jfr sid. 100 här ovan). Samma förhållande inträdde, om förrådsförvältare vid intendenturkåren med intjänat ålderstillägg enligt stat befordrades till departementsskrivare eller om sergeant av 1. klass med högst eller näst högsta lönebeloppet bleve tyg- eller fabriksskrivare.

Genom de jämkningar i fråga om beloppen av den tillfälliga löneförbättringen för viss civilmilitär personal, som av arméförvaltningen föreslagits, skedde ej någon ändring härutinnan.

För undanröjande av de olägenheter, som kunde vara förenade härmed, syntes i de av de sakkunniga föreslagna grunderna böra införas ett stadgande av innehåll att, därest efter ingången av år 1918 militär beställningsh av are erhölle civilmilitär beställning, eller innehavare av eu civilmilitär beställning befordrades till annan sådan samt avlöningsförmånerna för den senast erhållna beställningen, med inräknande av därför bestämd löneförbättring, skulle uppgå till lägre belopp, än som tillkommit löntagaren, därest han kvarstått i den tidigare beställningen, lian skulle äga uppbära tillfällig löneförbättring till så stort belopp, att

118 Departements

chefen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

hans sammanlagda avlöning å den nya beställningen icke komme att understiga den avlöning, däri inberäknat den tillfälliga löneförbättringen, som han skulle ägt uppbära, därest han kvarstått i den tidigare beställningen.

Stadgandet syntes lämpligen kunna införas såsom ett nytt moment under § 4 i de föreslagna grunderna för den tillfälliga löneförbättringen vid armén.

Mot de sakkunnigas i det föregående återgivna förslag till föreskrifter för vissa specialfall har jag icke funnit anledning göra någon erinran.

Till undanröjande av den oegentlighet i lönehänseende, som, på sätt av arméförvaltningen påvisats, skulle kunna förekomma vid vissa fall av befordran, torde ett särskilt stadgande böra meddelas i överensstämmelse med ämbetsverkets förslag.

Med åberopande av vad i det föregående anförts får jag nu framlägga följande förslag till

Grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss

personal vid armén.

§ I-

1. Officerare och underofficerare på aktiv stat äga med de undantag och enligt de särskilda bestämmelser, som nedan stadgas, uppbära tillfällig löneförbättring för åren 1918 och 1919 för den beställning, i vilken lön på stat åtnjutes, med följande belopp för helt år räknat:

119 Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 361.

kapten (ryttmästare) av 2. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3 ............................................. med 550 kronor

120 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 361.

sergeant av 2. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjanstår:

mindre än 3

med 420 kronor » 620 »

» 820 »

minst 3 och mindre än 6 minst 6 och mindre än 9 . minst 9 och mindre än 12 minst 12.................................

» 1,020 »

» 1,220 »

2. I de fall, då löneförbättringens belopp enligt mom. 1 är beroende på antalet tjänstår, skall, med iakttagande i övrigt av vad nedan i denna § sägs, såsom tjänstår beräknas:

för underlöjtnant (fänrik): tiden från utnämningen till officer, vare sig beställning på stat erhållits genast vid utnämningen eller senare; samt

för löjtnant, kapten (ryttmästare), sergeant eller fanjunkare (styckjunkare): den tid, varunder en var på grund av fullmakt eller konstitutorial innehaft beställning på stat inom sin tjänstegrad, oavsett huruvida beställningen, vad angår löjtnant, kapten (ryttmästare) eller sergeant, tillhört 1. eller 2. löneklassen.

3. För erhållande av löneförbättring enligt mom. 1 äger nedannämnda personal tillgodoräkna sig tjänstår i lägre än innehavande grad enligt följande grunder:

löjtnant, som varit underlöjtnant (fänrik) utöver 3 år: högst 3 år av den överskjutande tiden;

kapten (ryttmästare), som under sin föregående tjänstetid uppnått mer än 9 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom löjtnant: högst 3 år av den överskjutande tiden;

sergeant, som redan enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna vunnit behörighet till underofficersbeställning och vilken sedermera innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet under mer än 6 år: högst 9 år av den överskjutande tiden; samt

fanjunkare (styckjunkare), som under sin föregående tjänstetid uppnått mer än 3 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom sergeant: hela den överskjutande tiden.

4. Kapten (ryttmästare), som är eller varit anställd vid generalstaben, må, utöver vad eljest är medgivet, tillgodoräkna sig ytterligare 3 tjänstår för erhållande av löneförbättring.

5. Officer eller underofficer, som överflyttats från marinen till armén eller från ett truppförband till ett annat inom armén, må, därest vid överflyttningen intet avbrott i anställningen ägt rum, såsom tjänstår

121 Kungl. Mcij:ts-Nåd. Proposition Nr 361.

tillgodoräkna sig tiden för anställning i den förra beställningen, med iakttagande av de i dessa grunder i övrigt givna bestämmelser rörande sådan tjänstårsberäkning.

6. Vid beräkning av tjänstår enligt mom. 2 och 3 äger kapten vid intendenturkåren tillgodoräkna sig föregående tjänstetid såsom underintendent, intendent av 2. klassen och intendent av 1. klassen; skolande därvid beställning såsom underintendent anses likställd med löjtnantsbeställning och beställning såsom intendent av 2. och 1. klassen likställd med kaptensbeställning.

7. I andra fall än i mom. 6 sägs ankommer det på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och i vilken omfattning civilmilitär beställningshavare, som övergår till militär beställning, må såsom tjänstår för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna sig tjänstetid i den civilmilitära beställningen.

8. Vid beräkning enligt mom. 3 av tjänstår i beställning såsom underbefäl av manskapet må sergeant endast tillgodoräkna sig sådan tid, som i omedelbar följd infallit närmast före hans befordran till underofficersbeställningen, men oberoende av huruvida tjänstgöringen fullgjorts vid samma eller olika truppförband.

9. Den tid, varunder officer eller underofficer, efter erhållet avsked, med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i regemente (kår), intill dess beställning på stat ånyo vunnits, får icke inräknas vid tjänstårsberäkning enligt dessa grunder; och gäller vad sålunda stadgats jämväl beträffande tid, varunder officer eller underofficer åtnjutit tjänstledighet med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner.

10. I vad mån föregående tjänstetid må för erhållande av löneförbättring tillgodoräknas av officer eller underofficer, som erhållit avsked i annan ordning, än i mom. 9 sägs, och därefter vunnit förnyad anställning med lön på stat, ankommer på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall.

11. Officer eller underofficer, som från reserven övergått till beställning på stat, må av den tid, varunder han tillhört reserven, såsom tjänstår för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna sig så stor del, som av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmes.

12. Därest efter 1918 års ingång innehavare av underofficersbeställning befordras till officer med lön på stat, skall sådan officer, utan hinder av vad i mom. 1 är stadgat, äga uppbära tillfällig löneförbättring med så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning såsom officer icke kommer att understiga den avlöning, som vid befordringstillfället tillkommit honom å underofficersbeställningen, däri inräknat, den tillfälliga löneförbättringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 321 käft. (Nr 361.)

122 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 361.

§ 2.

Följande militära beställningshavare på aktiv stat äga, med iakttagande av övriga i dessa grunder givna bestämmelser, uppbära tillfällig löneförbättring sålunda:

inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland med enahanda belopp som för överste,

chefen för krigsskolan och fälttygmästaren med enahanda belopp som för överstelöjtnant,

chef för trängkår med enahanda belopp som för överstelöjtnant eller major, allt efter den beställning på stat vederbörande kårchef innehar,

styresman vid artilleriets fabriker med ett årligt belopp av 1,000 kronor,

tygmästare av 1. klassen vid artilleriet med samma belopp som för major,

tygmästare av 2. klassen vid artilleriet med det belopp, som skolat tillgodokomma honom, därest han kvarstått på aktiv stat vid regemente (kår) och där innehaft beställning såsom kapten av 1. klassen,

tygunderofficer vid artilleriet med det belopp, som skolat tillgodokomma honom, därest han kvarstått på aktiv stat vid regemente (kår) och där innehaft beställning såsom styckjunkare,

förvaltare vid intendenturkåren med ett årligt belopp av 1,100 kronor, musikfanjunkare med ett årligt belopp av 1,000 kronor, musiksergeant av 1. klassen med ett årligt belopp av 800 kronor, samt musiksergeant av 2. klassen med ett årligt belopp av 700 kronor.

§ 3.

Nedannämnda befattningshavare, vilka enligt stat uppbära arvoden, fördelade i lön och dagavlöning, äga åtnjuta tillfällig löneförbättring sålunda:

chefen för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet såsom för överstelöjtnant och en var av cheferna för ridskolan och för remonteringsstyrelsen såsom för major.

§ 4.

1. Följande civilmilitära beställningshavare på aktiv stat äga, med iakttagande av övriga i dessa grunder givna bestämmelser, uppbära tillfällig löneförbättring med följande belopp för helt år räknat:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

vid fältläkarkåren:

generalfältläkaren..................................................................... med

överfältläkaren och fältläkare med enahanda belopp som för överstelöjtnant,

regementsläkare (chefläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm) med enahanda belopp som för major, dock att för år 1919 löneförbättring icke skall utgå till den nämnda chefläkaren, bataljonsläkare (sjukhusläkare resp. överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm) med avlöning

som kapten av 1. klassen .......................................... »

bataljonsläkare (sjukhusläkare resp. överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm) med avlöning

som kapten av 2. klassen .......................................... »

dock att för år 1919 löneförbättring icke skall utgå till den överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm, som åtnjuter bataljonsläkares lön,

bataljonsläkare vid fältläkarkåren....................................... »

fältläkarstipendiat.................................................................... »

800 kronor

850 »

700 »

650 »

300 b

vid fältveterinärkåren\

överfältveterinären, år 1919, med enahanda belopp som för överstelöjtnant,

fältveterinär, år 1918 och 1919, med enahanda belopp som för major,

regeraentsveterinär, år 1918................................................ »

b b 1919............................................... »

bataljonsveterinär med avlöning som kapten av 2.

klassen, år 1919........................................._•..................... ®

bataljonsveterinär med avlöning som löjtnant av 1.

klassen, år 1918 och 1919.......................................... »

bataljonsveterinär med avlöning som löjtnant av 2.

klassen, år 1918 ............................................................ ”

fältveterinärstipendiat, år 1918 .......................................... »

700 b 850 b

700 b

700 b

600 b 300 b

övrig personal:

tyg- eller fabriksingenjör...................................................... » 1,000

departementsskrivare, tyg- eller fabriks förvaltare av

1. klassen, öververkmästare, fortifikationskassör b 850

B

B

124 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare,

tygverkmästare, verkmästare av 1. klassen ........ med

verkmästare av 2. klassen, tyg- eller fabriksskrivare, tygbantverkare, gevärshantverkare, hantverkare

vid trängen, fortmaskinist ......................................... »

radiotelegrafist, år 1918........................................................ »

förrådsvaktmästare vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse samt vid infanteriet, trängen eller fortifikationen........................................................................... ;»

övertalig förrådsvaktmästare vid intendenturkåren ...... »

poliskommissarie eller överkonstapel vid polispersonalen i Boden eller å Karlsborg.............................. »

konstapel eller extra konstapel vid polispersonalen i

Boden eller å Karlsborg ............................................. »

1,100 kronor

' 850 »

525 »

525 »

450 »

500 »

450 »

2. Därest efter 1918 års ingång militär beställningshavare erhåller civilmilitär beställning eller innehavare av civilmilitär beställning befordras till annan sådan samt löneförmånerna vid den senast erhållna beställningen, med inräknande av därför bestämd tillfällig löneförbättring, skulle uppgå till lägre belopp, än som skulle hava tillkommit löntagaren, därest han kvarstått i den tidigare beställningen, skall sådan beställningshavare äga uppbära tillfällig löneförbättring med så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning i den nya beställningen icke kommer att understiga den avlöning, däri inräknat den tillfälliga löneförbättringen, som han skulle ägt uppbära, därest han kvarstått i den tidigare beställningen.

§ 5.

Nedan angivna arvodestagare äga, där befattningen icke innehaves av officer eller underofficer på aktiv stat, uppbära tillfällig löneförbättring med följande belopp för helt år räknat:

befälhavare för rullföringsområde på fastlandet officer vid Stockholms stads rullföringsområde

biträde vid rullföringsområde på fastlandet......

rullföringsbefälhavare (tillika landstormsom-

rådesbefälhavare) på Gottland....................

rullföringsbiträde (tillika landstormsförrådsför-

valtare) på Gottland.....................................

bibliotekarie vid generalstaben ...........................

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

aktuarie vid generalstaben ......................................................

garnisonspastor i Boden ......................................................

kommendant i Stockholm.......................................................

vaktmästare vid kommendantskapet i Stockholm............

kommendant å Karlsborg........................................................

maskinist vid krigshögskolan......................................*........

» » artilleri- och ingenjörhögskolan..................

fodermarsk vid ridskolan.........................................................

fortväbel..........................................................................................

underläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm, år 1918

amanuens vid samma sjukhus, år 1918..............................

apotekare vid samma sjukhus, år 1918 och 1919 ........

maskinist vid samma sjukhus, år 1918 ............................

maskinistbiträde vid samma sjukhus, år 1918.................

gårdsdräng vid samma sjukhus, år 1918...........................

gårdsvaktmästare, tillika snickare, vid samma sjukhus,

år 1919 .................................................................................

portvakt vid samma sjukhus, år 1918 ..............................

sjukhusväbel vid garnisonssjukhuset i Boden, år 1918

maskinist vid samma sjukhus, år 1918..............................

eldarebiträde vid samma sjukhus, år 1918........................

med 300 kronor

» 600 »

» 600 »

» 175 »

» 600 »

» 225 »

» 225 »

» 200 »

» 225 »

» 600 »

» 400 »

» 700 »

» 225 »

» 125 »

» 200 »

» 200 »

» 75 »

)> 200 »

» 225 »

» 125 »

§ 6-

För beställningshavare, som åtnjuter bostadsförmån in natura men uppbär kontant servisbidrag, skall löneförbättringen minskas med ett belopp, motsvarande servisbidraget.

§ 7.

Den, som under loppet av det år, löneförbättringen avser, tillträtt eller avgått från beställning, med vilken löneförbättring är förenad, eller övergått från en till annan sådan beställning, äger å dylik beställning uppbära löneförbättring för den del av året, varunder han innehaft densamma; skolande därvid iakttagas, att då befordran sker till beställning, varå enligt §§ 1—2 löneförbättring kan åtnjutas med olika belopp allt efter antalet tjänstår, löneförbättringen i varje fall skall beräknas efter det belopp för helt år, som skolat tillkomma beställningshavaren, därest han vid årets början innehaft beställningen i fråga.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Avlönings-

villkor.

§ 8-

Löneförbättring enligt §§ 1, 2 och 4 tillkommer icke blott löntagare, som på grund av fullmakt, transportresolution eller konstitutorial innehar egen beställning med" lön på stat, utan jämväl den, som i stället för avlöning å egen beställning på grund av särskilt förordnande äger åtnjuta samtliga med annan beställning förenade avlöningsförmåner; skolande i senare fallet vid förordnande å beställning, varå enligt §§ 1—2 löneförbättring kan åtnjutas med olika belopp allt efter antalet tjänstår, iakttagas, att löneförbättringen i varje fall skall utgå med det för beställningen fastställda lägsta belopp, som erfordras för att den sammanlagda avlöningen under förordnandet skall motsvara minst den sammanlagda avlöning, som tillkommit den förordnade å hans egen beställning, den tillfälliga löneförbättringen däri inräknad.

§ 9.

Den tillfälliga löneförbättringen skall anses tillhöra lönen och utgå i samma ordning som denna; där avlöningen endast utgår i form av arvode eller stipendium, skall löneförbättringen anses tillhöra arvodet eller stipendiet och utgå i samma ordning, som för sådan avlöning är stadgad.

§ io.

Sådan i §§ 1—4 omförmäld personal, som på ^rund av tjänstgöring vid mobiliserat truppförband, stab, formation o. s. v. åtnjuter krigslön enligt krigsavlöningsreglementet, må, utan hinder av vad i berörda reglemente är stadgat rörande skyldighet att frånträda fredsavlöningsförmåner, uppbära tillfällig löneförbättring enligt de i förevarande grunder meddelade bestämmelser.

I det föregående (se sid. 54 o. f. här ovan) hade de sakkunniga berört frågan om fastställande vid en definitiv lönereglering för personal vid armén och marinen av särskilda villkor för löneförmånernas åtnjutande, och komme de sakkunniga nu att yttra sig om vilka stadganden av dylik art tilläventyrs borde meddelas redan i samband med en tillfällig löneförbättring.

127 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

I detta avseende erinra de sakkunniga, att sådana villkor och bestämmelser, som numera pläga stadgas för åtnjutande av de genom definitiva löneregleringar för civila befattningshavare bestämda löneförmåner, väl i regel plägat fastställas även vid provisoriska Löneregleringar för dylika befattningshavare, men endast undantagsvis förekommit i samband med tillfälliga löneförbättringar. De sakkunniga hade emellertid, såsom nämnt, icke underlåtit att taga under omprövning, vilka dylika avlöningsvillkor lämpligen skulle kunna stadgas i samband med den tillfälliga löneförbättring, som nu skulle beredas viss personal vid armén och marinen, och hade därvid kommit till den slutsatsen, att — oavsett de särskilda villkor, som i det föregående förordats i fråga om tjänstårsberäkning — den enda bestämmelse av mera reell innebörd, som under nuvarande förhållanden bär skulle kunna ifrågakomma, vore en föreskrift, varigenom rätten att med innehavande beställning förena annan tjänst eller befattning bleve i viss mån begränsad, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som på det civila förvaltningsområdet är gällande.

Bestämmelser i detta hänseende vore redan meddelade för fältläkaroch marinläkarkårerna. Dessa bestämmelser innebure, att med ordinarie militärläkarbeställning vid fältläkarkåren samt med befattning såsom förste marinläkare eller marinläkare av 1. graden icke finge förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat och att med sådan beställning (befattning) ej heller finge förenas vare sig annan tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som vore med Kungl. Map.ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman i sadant verk eller bolag, eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller befattning ej ansåges inverka hinderligt för tjänstgöringen såsom militärläkare (marinläkare), Kungl. Maj:t funne tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas och bibehållas.

Enahanda villkor hade i den till innevarande års riksdag avlåtna proposition (nr 83) angående fältveterinärkårens omorganisation föreslagits att gälla även beträffande innehavare av ordinarie militärveterinärbeställning.

För mariningenjör- och marinintendenturkarerna vore liknande bestämmelser meddelade i reglementet för marinen.

De sakkunniga ansåge skäl tala för att i samband med den tillfälliga löneförbättring, om vilken nu vore fråga, likartade bestämmelser med dem, som sålunda vore givna för viss civilmilitär personal, meddelades att gälla

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

även för militär personal och för annan civilmilitär personal än den nyss nämnda, således för personal vid artilleriets fabriker, tyganstalter och verkstäder, polispersonal m. fl. Vad särskilt arvodestagare anginge, borde erinras, att den tillfälliga löneförbättringen skulle tillgodokomma endast dem, vilkas arbetstid toges helt i anspråk av deras nu ifrågavarande befattningar, och syntes vid sådant förhållande några betänkligheter icke böra möta att även beträffande dessa befattningshavare stadga villkor av angivet innehåll.

Emellertid hade de sakkunniga ingalunda förbisett den väsentliga skillnad, som här förelåge mellan å ena sidan den personal vid armén och marinen, varom nu vore fråga, och å andra sidan civila befattningshavare. För flertalet av berörda personal vid armén och marinen vore nämligen skyldighet stadgad att vid en väsentligt tidigare levnadsålder, än som i allmänhet fastställts för civila befattningshavare, avgå från tjänsten, och den pension, som härvid till folie vederbörande, vore jämförelsevis ringa. Vid sådant förhållande ställde det sig för dessa beställningshavare givetvis såsom en nödvändighet att i tid se sig om efter annan verksamhet, i vilken de kunde efter pensionsålderns inträde söka sin utkomst. Enligt de sakkunnigas mening borde sålunda i dylika fall vid den prövning av gjorda framställningar om rätt att innehava bisysslor, som borde åligga vederbörande överordnad myndighet, tillbörlig hänsyn tagas till nu nämnda förhållande.

De villkor i förevarande avseende, som nu gällde för fältläkar- och marinläkarkårerna samt föreslagits beträffande fältveterinärkåren, avveke på en punkt från dem, som numera plägade föreskrivas beträffande civila befattningshavare, nämligen därutinnan att något ovillkorligt förbud icke stadgats mot innehavande av annan tjänst å kommuns stat, utan hade frågan om rätt att mottaga oc]i bibehålla dylik tjänst gjorts beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Vid fastställande av villkor och bestämmelser för tillfällig löneförbättring åt den personal, som avsåges i de sakkunnigas betänkande, syntes på enahanda sätt frågan om rätt att innehava vare sig annan tjänst å kommuns stat eller annan militär befattning böra göras beroende på vederbörlig prövning.

Från vad nu i allmänhet stadgats beträffande civila befattningshavare syntes ett undantag böra göras även därutinnan, att det ovillkorliga förbud, som i dylika fall plägade meddelas mot innehavande av annan tjänst å rikets stat, icke borde äga tillämpning på gymnastiklärartjänst. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, vore det nämligen förenat med vissa svårigheter att på ett tillfredsställande sätt besätta gymnastiklärar-

129 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

tjänsterna vid statens läroanstalter, och syntes på grund därav frågan om rätt att med beställning (befattning) vid armén eller marinen förena dylik tjänst likaledes böra göras beroende av vederbörlig prövning.

Fråga om rätt att med beställning (befattning) vid armén och marinen förena annan tjänst eller uppdrag borde prövas av den myndighet, som ägde tillsätta beställningen (befattningen), således beträffande officerare och flertalet civilmilitära beställningshavare i officers tjänsteställning av Kungl. Maj:t samt, vad övrig personal anginge, av vederbörande truppförbandschef, stationsbefälhavare eller annan i förevarande hänseende jämnställd chef.

De sakkunniga anmärka, att, i den mån andra villkor än de, som nu ifrågasatts beträffande den tillfälliga löneförbättringen, vore gällande för åtnjutande av de för viss personal å stat uppförda löneförmåner, dessa villkor givetvis komme att fortfarande äga giltighet.

Mot vad de sakkunniga här anfört har jag intet annat att erinra, än att de ifrågasatta stadgandena icke torde höra äga tillämpning å bataljonsläkare vid fältläkarkåren — vilkas tjänstgöringsskyldighet är begränsad till 75 dagar om året — eller å fältskär- eller fältveterinärstipendiater.

I enlighet med vad sålunda anförts torde beträffande annan personal än bataljonsläkare vid fältläkarkåren samt fältläkar- och fältveterinärstipendiater böra för åtnjutande av 'den tillfälliga löneförbättringen stadgas följande villkor och bestämmelser:

att med beställning eller befattning, för vilken löneförbättring utgår, icke må förenas annan till den civila förvaltningen hörande tjänst å rikets stat än gymnastiklärarbefattning eller annan tjänst å riksdagens stat; samt att med sådan beställning eller befattning ej heller må förenas vare sig annan till den militära förvaltningen hörande befattning eller gymnastiklärarbefattniDg eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt ej, vad angår beställnings- eller befattningshavare, som av Kungl. Maj:t utnämnes, Kungl. Maj:t och, vad angår innehavare av annan beställning eller befattning, den som äger tillsätta beställningen eller befattningen, uppå Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 321 käft. (Nr 361.) 17

Departements

ehefen.

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Kostnads-

beräkning.

därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller befattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen vid försvarsväsendet, finner tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tillsvidare bibehållas.

Tillika torde böra förklaras, dels att en var, som efter det kungörelse angående den tillfälliga löneförbättringen trätt i kraft tillträder beställning eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande skola gälla, skall vara pliktig underkasta sig samma villkor och bestämmelser, dels ock att förutvarande, ännu i tjänst kvarstående innehavare av dylika beställningar eller befattningar, vilka icke före viss tidpunkt anmäla, att de för tiden därefter vilja underkasta sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, icke skola för åren 1918 eller 1919 eller någon del därav uppbära tillfällig löneförbättring.

Vad slutligen beträffar de kostnader, som genomförandet av den föreslagna tillfälliga löneförbättringen skulle betinga under vartdera av åren 1918 och 1919, hade dessa av de sakkunniga beräknats med ledning av gällande stater och för år 1919 därjämte under förutsättning av riksdagens bifall till de i statsverkspropositionen till 1918 års riksdag framställda förslag, som avsåge ändring i den militära personalens sammansättning eller i gällande löneförmåner för densamma. Beträffande den personal, för vilken den tillfälliga löneförbättringen föreslagits att utgå med olika belopp allt efter vederbörande löntagares tjänstetid, hade de statistiska uppgifter, som infordrats av de sakkunniga, jämväl tjänat till ledning för kostnadsberäkningen.

För den i 1918 års stater för armén upptagna personalen skulle enligt de sakkunnigas beräkningar kostnaden för den tillfälliga löneförbättringen uppgå till följande belopp:

Officerare:

Kronor.

1,661,200: —

Transport 1,661,200: —

131 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

Underofficerare:

fanjunkare (styckjunkare)!'

sergeanter ..........................1

musikunderofficerare...........

med undantag av musikunderofficerare

Fältläkarkåren ......................

Fältveterinärkåren................

övrig civilmilitär personal Arvodestagare ......................

Transport 1,661,200: —

735,000: —

925,000: —

270,000: — 1,930,000: — 115,000: —

......... 45,000: —

......... 230,000: —

...................... 80,000: —

Summa 4,061,200: —

Avdroge man, på sätt som skett i proposition (nr 154) till 1917 års riksdag angående provisorisk lönereglering för viss personal vid lantförsvaret, med hänsyn till de besparingar å vederbörliga anslag, som uppkomme på grund av vakanser, i runt tal 5 procent av den sålunda beräknade kostnadssumman, skulle det för genomförande under år 191° av tillfällig löneförbättring enligt de sakkunnigas förslag erforderliga beloppet kunna beräknas till ungefär 3,850,000 kronor.

De av mig i det föregående föreslagna jämkningar i de sakkunnigas förslag föranleda en mindre höjning i kostnadssumman. Denna ökning avser följande personal:

musikunderofficerare (sid. 85) ....................................• •

vissa överstelöjtnanter och majorer in. fl. (sid. 85). bataljonsläkare vid fältläkarkåren (sid. 97) ......;.........

kronor 43,200 » 5,600

» 8,800

vissa

tyganstalter m. fl. (sid. 98)...................

garnisonspastorn i Boden (sid. 107) ..........

rullföringspersonal på Gottland (sid. 107).

Lägges detta belopp, i avrundat tal 90,000 kronor, till den av de sakkunniga beräknade kostnadssumman 3,850,000 kronor, kommer slutsiffran att utgöra 3,940,000 kronor. i .

Av det å 1918 års riksstat för tillfällig löneförbättring åt personal vid armén och marinen avsatta beloppet, 4,000,000 kronor, hava enligt statsverkspropositionen till 1918 års riksdag 3,000,000 kronor avsetts för lantförsvaret. För den tillfälliga löneförbättringens genomförande under år 1918 har vidare å tilläggsstat för år 1918 utöver namnda

132 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 361.

belopp beräknats under fjärde huvudtiteln ett belopp av 850,000 kronor, vadan för år 1918 beträffande armén sammanlagt beräknats 3,850,000 kronor. Den tillfälliga löneförbättringens genomförande under år 1918 skulle sålunda enligt mitt förslag betinga en kostnad, vilken med 90,000 kronor överstiger det belopp, som för ändamålet avsetts i statsverkspropositionen.

Vad angår kostnaden för den tillfälliga löneförbättringen under år 1919, har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att bland de extra förslagsanslagen för år 1919 beräkna under fjärde huvudtiteln ett belopp av 3,850,000 kronor. Härutöver torde likaledes ett belopp av 90,000 kronor vara erforderligt för ifrågavarande ändamål.

Beträffande beredande av medel för täckande av det sålunda vtterligare erforderliga beloppet, för åren 1918 och 1919 tillhopa 180,000 kronor, kommer chefen för finansdepartementet att framdeles under riksdagens lopp framställa förslag.

Såsom i annat sammanhang redan omförmälts, har med den nu ifrågavarande tillfälliga löneförbättringen för viss personal vid armén och . marinen avsetts att bereda personalen en kompensation för den höjning av de allmänna levnadskostnaderna, som inträtt före krigsutbrottet. Den abnorma prisstegring, som därefter givit sig tillkänna, bör, på sätt av de sakkunniga framhållits, mötas genom andra åtgärder, främst genom anlitande av sådana avlöningsformer som krigstidstillägg och krigstidshjälp.

Om man till utgångspunkt tager år 1902 — det år då den senaste mera allmänna löneregleringen för ifrågavarande personal slutfördes — och söker finna den höjning i de allmänna levnadskostnaderna, som inträtt under tiden därefter intill sommaren 1914, torde man icke komma alltför långt från det verkliga förhållandet, om denna stegring angives till omkring 18 procent. Enligt de sakkunnigas beräkningar (jfr sid. 37, 38 och 43 här ovan) skulle den tillfälliga löneförbättringen komma att, vad armens personal beträffar, för överstelöjtnanter och kaptener ungefär motsvara samt för löjtnanter överstiga nämnda procenttal; för övriga officerare skulle löneförbättringen understiga och för underofficerare avsevärt överstiga berörda 18 procent. Att underofficerarna här blivit särskilt tillgodosedda, torde emellertid falla sig helt naturligt med avseende å den synnerligen tryckta ekonomiska ställning, vari denna personal hittills varit försatt.

133 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 361.

Med den förutsättning, som sålunda varit given, eller att personalens löneförmåner skolat genom den tillfälliga löneförbättringen uppbringas till en nivå, ungefär motsvarande läget före krigsutbrottet, är det tydligt, att det krigstidstillägg, som anses böra tillkomma nu ifrågavarande liksom andra befattningshavare i statens tjänst, bör beräknas även å den tillfälliga löneförbättringen. Jag torde i detta hänseende få erinra, hurusom i den proposition (nr 10), som avläts till 1918 års riksdag angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1918 åt befattningshavare i statens tjänst, även tillfällig löneförbättring upptagits bland de kontanta förmåner, å vilka krigstidstillägg finge beräknas; och vid angivande av de under olika huvudtitlar erforderliga anslagsbeloppen anförde föredragande departementschefen, vad fjärde och femte huvudtitlarna angår, att krigstidstillägg beräknats jämväl å det belopp, som av

1917 års riksdag avsatts för beredande av tillfällig löneförbättring vid armén och marinen, varvid, i brist på andra grunder, till ledning tagits Kungl. Maj:ts i proposition till 1917 års riksdag framlagda förslag. Enligt riksdagens beslut och den sedermera utfärdade författningen i ämnet skall krigstidstillägg beräknas även å tillfällig löneförbättring.

Jag bör slutligen anmäla, att marinförvaltningen i sitt förut omförmälda utlåtande den 8 april 1918 uttalat sig i den riktningen, att en viss frihet borde medgivas Kungl. Maj:t vid tolkningen av de bestämmelser, som kunde ’ komma att av riksdagen fastställas rörande den tillfälliga löneförbättringen, så att icke Kungl. Maj:t måtte finna sig förhindrad att tillerkänna befattningshavare löneförbättring i fall, där sådan, ehuru icke fullt förenlig med ordalydelsen, stode i full överensstämmelse med de grunder, varpå författningen vilade. Detta förslag anser jag mig emellertid icke kunna biträda.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte

dels — med återkallande av den i statsverkspropositionen under fjärde huvudtiteln, punkt 43, gjorda framställningen om anvisande å extra stat för år 1919 av ett förslagsanslag av 36,000 kronor för beredande av särskilt hyresbidrag åt gifta underofficerare med vederlikar vid armén —• föreslå riksdagen att

a) till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1918 åt viss personal vid armén bevilja under fjärde huvudtiteln å tilläggsstat för år

1918 ett förslagsanslag av 3,940,000 kronor,

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 361.

b) till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1919 åt viss personal vid armén bevilja under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av likaledes 3,940,000 kronor,

c) godkänna de av mig ovan angivna grunder för den tillfälliga löneförbättringens utgående,

d) godkänna de av mig jämväl angivna villkor och bestämmelser för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande, samt

e) förklara, att en var, som, efter det kungörelse angående den tillfälliga löneförbättringen trätt i kraft, tillträder beställning eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande skola gälla, skall vara pliktig underkasta sig samma villkor och bestämmelser, ävensom att förutvarande, ännu i tjänst kvarstående innehavare av dylika beställningar eller befattningar, vilka icke före viss tidpunkt anmäla, att de för tiden därefter vilja underkasta sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, icke skola för åren 1918 eller 1919 eller någon del därav uppbära tillfällig löneförbättring,

dels och — med ändring av det i statsverkspropositionen framlagda förslaget till ny stat för generalitetsstaten — föreslå riksdagen att ur staten för generalitetsstaten utesluta den i nämnda stat intagna anmärkning angående ersättning till medlemmar av generalitetet för tjänsteresor till möten och mönstringar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: C. E. Odhner.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén

Riksdagen 1917 .................................................................................................

Särskilda sakkunniga 1917 ...............................................................................

Uppdragets begränsning med avseende å särskilda personalgrupper Allmänna synpunkter ........................................................................................

Biktlinjer för en definitiv lönereglering

Avlöningsformer.................................................................................................

Löneskalor.........................................................................................................

Officerare.......................................................................................................

Underofficerare ..............................................................................................

Sättet för lönetursberäkningen .........................................................................

Kompaniofficerare..........................................................................................

Underofficerare .............................................................................................

Avlöningarnas belopp ........................................................................................

Förbållandet mellan lön och dagavlöning........................................................

Officerare......................................................................................................

Underofficerare .............................................................................................

Särskilda personalgrupper ..............................................................................

Generalstabens kompaniofficerare .................................................................

Musikunderofficerare vid armén .....................................................................

Intendenturkårens underofficerare .............................................................

Underofficers befordran till officersbeställning ................................................

Civilmilitär personal ....................................................................................

Särskilda avlöningsförmåner ...........................................................................

Avdrag for naturaförmåner ..............................................................................

Avlöningsvillkor................................................................................................

Pensionsfrågan ................................................................................................

Arméförvaltningens yttrande ...........................................................................

Marinförvaltningens yttrande...........................................................................

Departementschefen..........................................................................................

Tillfällig löneförbättring

Officerare och underoffioerare

Arméförvaltningens yttrande ..........................................................................

Marinförvaltningens yttrande..........................................................................

Departementschefen.........................................................................................

Särskilda spörsmål rörande militär personal

Generalstabens kompaniofficerare .................................................................

Kvarstående såsom lönlös i regemente (kår) eller flottans (kustartilleriets) stam

Anställning såsom underbefäl av manskapet ..................................................

Övergång från reserven till aktiv stat ...........................................................

Sid.

8 10

25 27 30

31 40 43

54 . 58 . 59 . 59 . 60

64 . 64 . 69 . 70 . 71 . 72 . 73 74 . 74 . 74

136 Sid.

övergångsbestämmelser för vissa underofficerare..................................'............ 75

Chefen för krigsskolan, inspektören för kavalleriet m. fl........................................ 77

Chefen för skjutskolan m. fl........................................................... 77

Musikunderofficerare vid armén ................................................................ 7g

Förvaltare vid intendenturkåren.................................................................. 79

Viss personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter .......................................... 80

Vissa stabsofficerare, lärare vid militärläroverk m. fl.............................................. 81

Avdrag för viss personal i Stockholm och Göteborg ............................................. 81

Avdrag för servisbidrag............................................................... g2

Särskilt hyresbidrag................................................................................ gg

Departementschefen......................................................................... gg

Civilmilitära beställningshavare ............................................................... 35

Fältläkarkåren ........................................................................ gg

Fältveterinärkåren .................................................................... g9

Personal vid arméns fabriker, tyganstalter och verkstäder m. fl............................ 89

Polispersonalen i Boden och å Karlsborg ........................................................... 9g

Departementschefen.......................................................................... 97

Personal med avlöning endast i form av arvode................................................... 101

Garnisonspastorema å Karlsborg och Boden ...................................................... 101

Personal vid arméns sjukhus ........................................................... 102

Fodermarsken vid ridskolan........................................................................ 104

^ortväblar ........................................................................................ IO4

Löneförbättringens storlek................................................................ 105

Departementsohefen.................. 107

Ifrågasatt löneförbättring för furirer av 1. klassen ............................................. 110

Departementschefen............................................................................. 412

Speoialföreskrifter för vissa fall .......................................................... Hg

Överflyttning från armén till marinen ........................................................... Hg

Kaptener vid arméns intendenturkår............................................................... Hg

Tjänstledighet med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner ........................... 113

Förnyad anställning efter erhållet avsked ............................................................ H4

Underofficers befordran till officersbeställning ...................................................... H4

Förordnande i succession .................................................................. H4

Tillfällig löneförbättring likställd med lön ............................................................ H5

Personal, som åtnjuter krigslön .................................... Hg

Tillfällig löneförbättring vid befordran................................................................. H7

Departementsohefen......................................................................... Hg

Avlönings villkor................................................................................. 49g

Departementschefen..................................................................... 429

Kostnadsberäkning ..................................................................... 430

Departementschefen................................................................................................ 434

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.