angående tillfällig löneförbättring åt viss personal vid marinen

Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition Nr 362.

1 Nr 362.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående tillfällig löneförbättring åt viss personal vid marinen; given Stockholms slott den 19 april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

a) till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1918 åt viss personal vid marinen bevilja under femte huvudtiteln å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag av 1,320,000 kronor,

b) till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1919 åt viss personal vid marinen bevilja under femte huvudtiteln å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av 1,265,000 kronor,

c) godkänna de av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet angivna grunder för den tillfälliga löneförbättringens utgående,

d) medgiva, att tillfällig löneförbättring må utgå till marindirektören av 1. graden i flottan Carl Eric Richson med enahanda belopp som till marindirektör av 1. graden på stat och till sergeanten över stat vid kustartilleriet Anders Gustaf Sjöqvist med enahanda belopp som till tyghantverkare vid armén,

e) godkänna de av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet angivna villkor och bestämmelser för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande, samt

fj förklara, att en var, som, efter det kungörelse angående den tillfälliga löneförbättringen trätt i kraft, tillträder beställning eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser för åtnjutande av den tillfälliga löneförbättringen skola gälla, skall vara pliktig underkasta sig samma villkor och bestämmelser, ävensom att förutvarande, ännu i tjänst kvarstående innehavare av dylika beställningar Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 322 htift. (Nr 362.) 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

eller befattningar, vilka icke före viss tidpunkt anmäla, att de för tiden därefter vilja underkasta sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, icke skola för åren 1918 eller 1919 eller någon del därav uppbära tillfällig löneförbättring.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Erik Palmstierna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

3 Utdrag av protokollet över sjöförsvarsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner, Statsråden: Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet friherre Palmstierna, anförde härefter:

I skrivelse den 5 mars 1917 avgav marinförvaltningen infordrat förelag till provisorisk lönereglering för viss personal vid marinen, r or- ring viss slaget avsåg i huvudsak, att för år 1918 avlöningsförhöjning måtte med pe“°^1envld vissa angivna belopp få utgå till officerare och underofficerare på aktiv stat samt underofficerare på månadslönarstat, till underofficerskorpraler, till vissa korpraler vid flottan, till personal vid mariuingenjörkåren, marinintendenturkåren och marinläkarkåren, till vissa arvodestagare ävensom, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, till annan avlöningstagare, som enligt angivna grunder kunde anses berättigad till avlöningsförhöj ning.

4 Riksdagen

1917.

Särskilda sakkunniga 1917.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

I anslutning till detta marinförvaltningens förslag avläts till 1917 års riksdag proposition (nr 158), däri Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att till provisorisk lönereglering för viss personal vid marinen, i enlighet med av föredragande departementschefen angivna grunder, på extra stat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag av 1,607,000 kronor.

Samtidigt framlade Kungl. Maj:t i proposition (nr 154) en liknande framställning rörande provisorisk lönereglering för viss personal vid lantförsvaret, grundad på ett av arméförvaltningen avgivet förslag i ämnet.

Över dessa propositioner avgav statsutskottet den 8 juni 1917 utlåtande (nr 192), däri utskottet hemställde, att propositionerna icke måtte av riksdagen bifallas, samt att riksdagen måtte besluta att på 1918 års stat under titel »utgifter för kapitalökning», till avsättning för beredande av tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén och marinen under år 1918 anvisa ett förslagsanslag, högst 4,000,000 kronor. Vid statsutskottets utlåtande voro fogade två särskilda reservationer, i vilka hemställdes om avslag å Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan första kammaren bifallit utskottets hemställan, andra kammaren däremot den ena av reservationerna, blev vid gemensam votering utskottsförslaget bifallet.

Efter det frågan erhållit denna utgång i riksdagen, bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1917 chefen för lantförsvarsdepartementet att, i samråd med chefen för sjöförsvarsdepartementet, tillkalla högst fem sakkunniga personer jämte sekreterare för att inom lantoch sjöförsvarsdepartementen biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande tillfällig löneförbättring från och med år 1918 åt viss personal vid armén och marinen, avsett att föreläggas 1918 års riksdag, med rätt för departementscheferna att, efter därom av de sakkunniga gjord framställning, under arbetets fortgång tillkalla, för att i de sakkunnigas överläggningar deltaga, representanter för de olika personalkategorier vid armén och marinen, som av den ifrågasatta löneförbättringen berördes.

På grund av det sålunda erhållna bemyndigandet tillkallades såsom sakkunniga häradshövdingen B. A. Petrén, förste marinintendenten F. Lagerholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Aug. Nilsson i Kabbarp, krigsrådet C. E. Sterky och ledamoten av riksdagens första kammare överdirektören L. Widell, varjämte uppdrogs åt häradshövdingen Petren att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

5 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Sedan Petrén, som den 19 oktober 1917 utnämnts till statsråd, anmält sig förhindrad att deltaga i och såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar, entledigades statsrådet Petrén den 20 oktober 1917 från det honom meddelade uppdraget, varjämte dåvarande expeditionschefen A. E. M. Ericsson förordnades att i Petréns ställe deltaga i och såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Därjämte anmodades likaledes den 20 oktober 1917 översten K. E. W. Söderhielm, kommendörkaptenen av första graden O. E. Lybeck, fanjunkaren E. Nyquist och flaggstyrmannen K. O. Tallberg att, med bibehållande av innehavande befattningar, tillsvidare, på kallelse av de sakkunnigas ordförande, deltaga i de sakkunnigas överläggningar, och hava dessa officerare och underofficerare från sagda tid deltagit i förhandlingarna.

De sakkunniga hava vidare, enligt vad av dem anmälts, haft tillfälle att under hand rådföra sig med ytterligare ett antal representanter för särskilda till armén och marinen hörande personalgrupper.

Nämnda sakkunniga hava numera avgivit ett den 5 mars 1918 dagtecknat betänkande, innefattande utredning och förslag i det ärende, som varit till dem överlämnat, och hava sedermera armé- och marinförvaltningarna resp. den 6 och den 8 april 1918 avgivit infordrade yttranden i ärendet.

Jag torde nu först få i korthet redogöra för innehållet i de sakkunnigas betänkande, närmast i vad det avser personal vid marinen. Då emellertid chefen för lantförsvarsdepartementet förut i dag anmält berörda betänkande, i vad angår arméns personal, torde jag beträffande vissa delar av betänkandet, som äro av mera allmän innebörd eller vilka hava avseende å personal vid båda huvudgrenarna av försvarsväsendet, kunna göra min redogörelse ganska kortfattad.

Till en början lämna de sakkunniga en »historisk översikt över gällande avlöningsförhållanden» såväl vid armén (sid. 1 — 50) som även vid marinen (sid. 51-98), och kommer jag i det följande, för att åskådliggöra min framställning, att återgiva vissa ur denna redogörelse hämtade sammanställningar. De sakkunniga redogöra därefter (sid. 99—146) för de förslag rörande provisorisk lönereglering för personal vid armén och marinen, som, på sätt jag förut erinrat, förelädes 1917 års riksdag, och för ärendets därefter följande behandling lios riksdagen. Vidare följer i de sakkunnigas betänkande (Bid. 147—219) en redogörelse för under de senare åren verställda utredningar och uppgjorda förslag, åsyftande ändring i grunderna för befordran inom kompaniofficers- och underofficersgraderna

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

och i saraband därmed omläggning av avlöningssystemet för ifrågavarande personal.

Uppdragets I den följande avdelningen av betänkandet, som innehåller de sak-

medTvseende kunnigas eget utlåtande och förslag, yttra sig de sakkunniga inledningså särskilda vis (sid. 221—224) om de särskilda personalgrupper, som enligt de sak- Pgrupper. kunnigas mening höra bliva delaktiga av den ifrågasatta löneförbättringen. De sakkunniga erinra därvid, att den personal, som enligt marinförvaltningens den 5 mars 1917 avgivna förslag skulle komma i åtnjutande av löneförbättring, utgjordes av följande grupper:

a) officerare och underofficerare på aktiv stat samt underofficerare på månadslönarstat;

b) underofficerskorpraler;

c) gifta eller eljest försörjningspliktiga korpraler vid flottan;

d) samtliga befattningshavare vid mariningenjörkåren (mariningenjör sstipendiater ej inräknade), marinintendenturkåren (med undantag av advokatfiskal i Karlskrona och vaktmästare) och marinläkarkåren (med inräknande av marinläkarstipendiaterna); samt

e) följande arvodestagare: personalen vid flottans poliskår, marinstabens bibliotekarie, sjörullföringsbefalhavare och sjörullföringsbiträden samt musikdirektörerna vid flottans stationer.

I Kungl. Maj:ts propositioner (nr 154 och 158) till 1917 års riksdag gjordes icke några avvikelser från de gränser, armé- och marinförvaltningarna uppdragit beträffande den personal, varå den provisoriska löneregleringen vore avsedd att tillämpas. Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen innebar således, att den provisoriska löneregleringen skulle tillgodokomma samma personal, som upptagits i ämbetsverkens särskilda framställningar.

De sakkunniga hade tagit under övervägande, huruvida den tillfälliga löneförbättring, som av de sakkunniga föresloges, borde omfatta någon eller några personalgrupper utöver dem, å vilka ämbetsverkens förslag hade avseende, eller huruvida tilläventyrs någon del av den personal, som upptogs i dessa förslag, nu icke borde ifrågakomma. Härvid hade de sakkunniga kommit till det resultatet, att de grunder, på vilka armé- och marinförvaltningarnas förslag i förevarande hänseende vilade och vilka även vunnit tillämpning i de till riksdagen avlåtna propositionerna, fortfarande i allt huvudsakligt borde följas.

Sålunda hade de sakkunniga ansett sig icke höra medtaga bland annat den personal, som tillhörde arméns eller marinens reservstater eller reserver. Då nämligen för all sådan personal tjänstgöringsskyldigheten

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

vore av rätt begränsad omfattning, hade någon förbättring av denna personals avlöningsförhållanden icke ansetts vara i den mån av behovet pakallad, att frågan härom borde upptagas i samband med den tillfälliga löneförbättring, som nu vore å bane.

Den olikhet i avseende å armén och marinen, som i ämbetsverkens förslag och 1917 års propositioner förefanns härutinnan, att, medan vid armén all manskapspersonal undantogs från den ifrågasatta löneregleringen, vid marinen viss del av manskapet ansågs böra bliva delaktig av densamma, hade de sakkunniga på skäl, som av marinförvaltningen anförts, ansett sig böra bibehålla.

Marinförvaltningen hade i sådant avseende anfört, att manskapsklassen vid marinen med avseende på sättet för löneförmånernas utgående i många fall skilde sig från vad som i allmänhet vore förhållandet för manskapspersonal vid armén. Vid armén torde nämligen endast sällsynt förekomma, att personer, vilka icke uppnått underofficers grad, bildat familj. Följden bleve, att manskap vid armén i allmänhet åtnjöte sitt underhåll in natura, vadan sådant manskap icke ansetts böra komma i fråga vid förslag till löneförbättring på grund av rådande dyrtid. Annorlunda vore förhållandet med till manskapsklassen hörande underofficerskorpraler vid flottan och kustartilleriet samt en del korpraler vid flottan, vilka icke vore inkasernerade. Dessa vore i regel familjeförsörjare. I följd härav hade det synts marinförvaltningen föreligga fullgoda skäl att i fall av förslag till löneförbättring jämväl medtaga såväl marinens underofficerskorpraler, vilka med hänsyn till sin tjänstgöring kunde jämnställas med sergeanter av 2. klassen vid armén, som ock flottans gifta eller eljest försörjningspliktiga korpraler.

Av marinens manskap^ behandlades i de sakkunnigas betänkande endast underofficerskorpralerna (manskap i 1. lönegraden); beträffande vissa av flottans korpraler (manskap i 2. lönegraden) komme de sakkunniga att avgiva särskilt yttrande.

De sakkunniga övergå härefter (sid. 224—227) till att framlägga vissa allmänna synpunkter, som för de sakkunniga varit vägledande vid utarbetandet av deras förslag, och yttra härom:

Då statsutskottet i sitt utlåtande över Kungl. Maj:ts ovanberörda propositioner till 1917 års riksdag fann sig icke kunna tillstyrka de gjorda framställningarna, anförde statsutskottet bland annat, att de föreslagna lönebeloppen grundats på en av arméförvaltningen tänkt definitiv lönereglering, som emellertid icke på något sätt varit föremål för

Allmänna

synpunkter.

8 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 362.

närmare prövning, och i en vid utskottets utlåtande fogad reservation yttrades, att tillfälliga löneförbättringar, såsom avbetalning på kommande definitiva sådana, rimligen icke kunde beviljas förrän ett nödvändigt utredningsarbete fortskridit så långt, att åtminstone konturerna för den sistnämnda vore utformade; i annat fall löpte man risken att förrycka det hela.

Under dessa förhållanden hade de sakkunniga, vid fullgörande av sitt uppdrag att utarbeta förslag till en tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén och marinen, icke kunnat underlåta att i första band söka klarlägga, efter vilka linjer en definitiv lönereglering för ifrågavarande personal enligt de sakkunnigas mening borde gå, för att sedermera inom ramen av den sålunda skisserade definitiva löneregleringen angiva de belopp, varmed under förbanden varande förhållanden en tillfällig löneförbättring syntes lämpligen böra utgå till olika grupper av personal.

Redan från början hade det emellertid för de sakkunniga stått klart, att utarbetandet av ett förslag till definitiv lönereglering för armén och marinen måste bliva ett såväl omfattande som i övrigt krävande arbete. Den redogörelse, som av de sakkunniga lämnats för nuvarande avlöningsförhållanden och deras tillkomst, gåve tillräckligt vid banden, vilken brokig bild av avlöningsformer, avlöningssatser och avlöningsbestämmelser det nuvarande lönesystemet företedde, i all synnerhet vad marinen anginge. Systemet lede av en påfallande brist på enkelhet och överskådlighet; klagomål däröver hade ock framkommit i åtskilliga av de framställningar, som blivit till de sakkunniga överlämnade. Det torde tillhöra en definitiv lönereglering att fullständigt och i detalj lägga dessa förhållanden till rätta. Med den uppgift, som vore de sakkunniga förelagd, måste de sakkunniga, i vad en definitiv lönereglering .anginge, inskränka sig till att angiva huvuddragen av densamma, sådan de sakkunniga ansett den böra framdeles komma till utförande; det vidare utformandet av den definitiva löneregleringen, därest de riktlinjer, som av de sakkunniga nu angåves, i huvudsak vunne godkännande, betingade en vida mera ingående utredning än som nu kunnat åstadkommas.

Med de förslag till provisorisk lönereglering för viss personal vid armén och marinen, som av Kungl. Maj:t förelädes 1917 års riksdag, var avsett att bereda denna personal en kompensation för den fördyring av levnadskostnaderna i allmänhet, som inträtt före kriget och kunde anses bliva bestående, och hade sålunda någon hänsyn här icke tagits till den dyrtid, kriget medfört. De sakkunniga hade vid sitt arbete utgått

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

från i huvudsak enahanda förutsättning. Det utkast till en definitiv lönereglering för viss personal vid armén och marinen, som av de sakkunniga nu framlades, liksom det därpå grundade förslaget om en tillfällig löneförbättring hade sålunda till syfte att bringa den ifrågavarande personalens löneförmåner upp till den nivå, som kunde anses betingad av läget före krigsutbrottet. De extra ordinära förhållanden kriget här skapat borde enligt de sakkunnigas mening mötas genom extra ordinära åtgärder, i främsta rummet genom anlitande av sådana avlöningsformer som krigstidstillägg och krigstidshjälp.

När de sakkunniga sålunda haft att, såvitt anginge viss personal vid armén och marinen, uppdraga riktlinjerna för en definitiv lönereglering, avsedd att träda i stället för det nuvarande lönesystemet, vilket i sina huvuddrag utformades vid 1901 och 1902 årens riksdagar, hade de sakkunniga givetvis haft att söka vägledning i det löneregleringsarbete, som under senare tider ägt rum inom snart sagt alla områden av den civila förvaltningen. De förebilder de sakkunniga här haft att följa vore av väsentligen två skilda slag: å ena sidan den typ, som tillämpats beträffande flertalet centrala ämbetsverk och vilken först vann godkännande år 1907 vid genomförande av lönereglering för statskontoret och arméförvaltningen, å andra sidan de sins emellan något skiljaktiga typer, som år 1907 och under tiden därefter vunnit tillämpning vid lönereglering för de s. k. kommunikationsverken — postverket, telegrafverket och statens järnvägar — ävensom för statens vattenfallsverk. Vid valet mellan dessa båda slags typer hade det synts de sakkunniga, då fråga vore om personal vid armén och marinen, ligga närmast till hands att söka jämförelsepunkter i löneregleringarna för kommunikations- och vattenfalls verken, så mycket hellre som flertalet personalgrupper vid armén och marinen näppeligen kunde anses hava någon motsvarighet inom de centrala ämbetsverken. Emellertid hade de sakkunniga ingalunda underlåtit att i möjlig mån taga hänsyn även till de centrala ämbetsverkens lönereglering, liksom de sakkunniga ej heller förbisett, att förhallandena vid armén och marinen i åtskilliga hänseenden vore så egenartade, att desamma vid löneregleringens genomförande krävde särskilt beaktande.

Den av de sakkunniga lämnade historiska redogörelsen ådagalade, att en rätt väsentlig olikhet nu vore rådande mellan avlöningsförhållandena vid armén och vid marinen. De sakkunniga hade funnit det angeläget, att, där sådant lämpligen kunde ske, likställighet mellan de båda huvudgrenarna av försvaret i detta avseende komme till stånd. En dylik likställighet förutsatte emellertid i vissa fall organisationsändringar, som icke folie inom området för de sakkunnigas uppdrag; i andra fall åter syntes mot

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 322 käft. (Nr 362.) 2

10 Riktlinjer för en definitiv lönereglering.

Avlönings-

former.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

likställighetens åvägabringande kunna åberopas vägande skäl. Sålunda borde bland annat uppmärksammas, att den tjänstgöring till sjöss, som ålåge personal vid marinen, vore av sådan natur, att densamma syntes betinga särskilda avlöningsbestämmelser.

Följande avdelning av betänkandet (sid. 228—313) innehåller eu framställning av de riktlinjer, som de sakkunniga velat uppdraga för en definitiv lönereglering.

De sakkunniga erinra därvid först, att marinens såväl som arméns nuvarande lönesystem företer en mångfald skiftande avlöningsformer. I detta sammanhang ville de sakkunniga till skärskådande upptaga de allmänna avlöningsformer, som hänförde sig till tjänstgöring av mera ordinarie beskaffenhet, och komme att i annat sammanhang yttra sig om de förmåner, som tillkomme vederbörande personal vare sig på grund av tjänstgöring av särskild art, såsom marinens sjötjänstgöring, eller såsom ersättning för vissa med tjänstgöringen förenade kostnader, exempelvis vid resa i tjänstärende.

De avlöning! ''ormer, som för närvarande förekomme för marinens officerare med vederlikar vid landtjänstgöring, vore lön, dagavlöniug (i vissa fall tjänstgöringspenningar), inkvarteringsbidrag, ålderstillägg (till lönen) och särskilda arvoden (till lärare och befälspersonal vid vissa läroanstalter, tillsyningsmän och uppbördsmän m. fl.). För underofficerarna vid marinen utginge vid landtjänstgöring lön, dagavlöning, inkvarteringsbidrag, arvoden samt ersättning för ved och ljus och därutöver för underofficerarna vid flottan beklädnadsersättning och portion in natura eller ersättning därför. Avlöningsformerna för marinens manskap i 1. lönegraden (underofficerskorpralerna) vid tjänstgöring i land vore lön, dagavlöning, inkvarteringsbidrag, beklädnad in natura, portion in natura eller ersättning därför, lönetillägg, uppmuntringspenningar och korpralsarvoden.

Då det gällde att angiva, vilka avlöningsformer skulle bibehållas eller tilläventyrs ytterligare tillkomma vid en definitiv lönereglering för personal vid armén och marinen, läge det utan tvivel närmast till hands att ifrågasätta, huruvida icke samma grunder, som i detta avseende tilllämpats vid de under senare tider verkställda löneregleringarna för civila verk, borde införas även i det militära lönesystemet och sålunda såsom ordinarie avlöningsformer upptagas allenast lön och tjänstgöringspenningar jämte ålderstillägg ävensom för särskilda fall ortstillägg. I stort sett hade de sakkunniga funnit möjlighet föreligga att sålunda begränsa de militära avlöningsformerna till vad som i regel gällde beträffande befattnings-

11 Kungl. Maj:t Nåd. Proposition Nr 362.

havare vid de civila verken. Vissa olikheter härutinnan hade de sakkunniga emellertid funnit icke kunna undvikas, på sätt framginge av vad de sakkunniga i det följande komme att anföra beträffande de särskilda avlöningsformerna.

Vad först anginge avlöningsformen lön, borde densamma givetvis bibehållas vid de militära och civilmilitära beställningar, för vilka denna avlöningsform nu förekomme. De sakkunniga hade jämväl funnit sig böra förorda, att ifrågavarande avlöningsform måtte i lönesystemet erhålla en vidgad omfattning på det sätt, att densamma komme att, helt eller delvis, i sig upptaga vissa nuvarande löneförmåner, vilka, på sätt nedan närmare angåves, enligt de sakkunnigas mening borde uteslutas ur lönesystemet.

Att vid sidan av lönen upptaga tjänstgöringspenningar såsom huvudavlöningsform i stället för den nu utgående dagavlöningen hade de sakkunniga på anförda grunder (sid. 230 i betänkandet) funnit möta vissa betänkligheter. Såsom andra huvudavlöningsform för arméns och marinens ifrågavarande personal borde därför dagavlöningen bibehållas.

Av övriga nu utgående förmåner borde enligt de sakkunnigas mening ålderstillägg för beredande av löneförbättring åt personal, som genom längre väl vitsordad tjänstgöring vunnit ökad erfarenhet och duglighet i tjänsten, icke blott bibehållas såsom hittills inom det militära lönesystemet, utan där komma till användning i betydligt vidgad omfattning. De sakkunniga hade ock vid angivande av riktlinjerna för en definitiv lönereglering funnit sig böra förorda införande av ett lönesystem, i väsentliga delar grundat på ålderstillägg.

Vad beträffade avlöningsformen arvode, hölle de sakkunniga före, att det vid en definitiv lönereglering komme att framträda såsom ett önskemål, att denna avlöningsform kunde i möjligaste mån indragas. Det syntes ock de sakkunniga naturligt, att en sådan indragning skedde i fråga om alla de beställningar, för vilka avlöningen kunde lämpligen avvägas med användande av övriga avlöningsformer. Den militära tjänstgöringens art torde dock nödvändiggöra, att även vid en definitiv lönereglering arvoden bibehölles såsom en kompletterande avlöningsform beträffande en del viktigare befattningar.

Avlöningsformerna inkvartering sbidrag och ersättning för ved och ljus vid marinen (inkvarterings- och servisbidrag samt ersättning för bränsle och lyse vid armén), vilka förmåner nu åtnjötes enligt samma grunder, som gällde beträffande lön, borde enligt de sakkunnigas mening kunna vid en definitiv lönereglering helt xiteslutas ur lönesystemet och i huvudsak ersättas genom ökning av lönen eller dagavlöningen. I sådant fall

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

torde för den personal, som komme att in natura tillhandahållas någon av de förmåner, de äldre ersättningarna avsett att motsvara, det nuvarande innehållandet av dessa ersättningar kunna få sin motsvarighet genom vissa efter förhållandena lämpade avdrag å avlöningen.

\ id marinen utginge inkvarteringsbidragen med högre belopp i Stockholm och Göteborg än å övriga orter (jfr sid. 26—29 i det följande), och på enahanda sätt uppginge inkvarterings- och servisbidragen vid armén sammanlagt till högre belopp i nämnda två städer än å andra platser. Den olikhet, som här förefunnes, kunde sägas för personal i Stockholm och Göteborg innebära ett ortstillägg jämförligt med det, som allmänt, om ock i rätt växlande former, införts i de civila verkens löneregleringar. Vid genomförande för personal vid armén och marinen av eu definitiv lönereglering, enligt vilken inkvarterings- och servisbidrag skulle uppgå i lönen eller dagavlöningen, syntes det böra tagas i övervägande, huruvida icke det lämpligaste sättet att ernå önskad utjämning mellan olika orter, såvitt hyreskostnader och andra sådana förhållanden anginge, vore att upptaga ortstillägg såsom avlöningsform även i det militära lönesystemet. De sakkunniga hade emellertid så mycket mindre ansett sig böra upptaga detta spörsmål till närmare skärskådande, som frågan om ortstillägg till statstjänstemän i gemen för närvarande vore beroende på särskilda undersökningar (jfr riksdagens skrivelse den 31 maj 1917, nr 216, angående omorganisation av fögderiförvaltningen m. m.).

Från och med år 1917 hade förmånen av särskilt hyresbidrag medgivits för gifta underofficerare med vederlikar vid armén, vilka icke erhölle bostad in natura, och sedan marinförvaltningen efter anmodan avgivit yttrande rörande dylikt bidrag åt motsvarande personal vid marinen, hade detta yttrande överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt dem lämnade uppdraget.

Införandet av berörda avlöningsform för arméns gifta underofficerare var grundat på önskvärdheten av att åstadkomma en viss utjämning i fråga om denna personals inkvarteringsförhållanden. Eu dylik utjämning syntes i varje fall komma att inträda, så snart erforderliga arbeten för bostäders iordningställande hunnit slutföras. På grund härav och då ifrågavarande allenast för gift personal avsedda löneförmån torde sakna motsvarighet inom löneregleringarna för de civila verken samt det nuvarande hyresbidragets belopp vore förhållandevis ringa — högst 75 och lägst 45 kronor för år — borde detsamma enligt de sakkunnigas mening icke bibehållas vid en definitiv lönereglering för armén. Härav följde, att de sakkunniga icke heller kunde förorda införande vid marinen av hyresbidrag till de gifta underofficerarna.

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Beträffande därefter de till flottans underofficerare för närvarande utgående förmånerna av beklädnadser sättning och portion in natura eller ersättning därför, vilka avlöningsformer saknade motsvarighet beträffande underofficerarna vid armén, syntes det icke möta några betänkligheter att vid en definitiv lönereglering utesluta desamma ur lönesystemet.

Vad slutligen anginge avlöningsformerna för marinens manskap av 1. lönegraden (undero fficerskorpralerna), syntes dessa avlöningsformer kunna vid genomförandet av en definitiv lönereglering förenklas på det sätt, att ökad lön och dagavlöning finge i sig innefatta, förutom det nuvarande inkvarteringsbidraget, även de nu utgående förmånerna av lönetillägg samt uppmuntring spenning ar. För den personal, som erhölle förläggning i kronans hus, syntes avdrag böra göras å avlöningen med ett belopp, som motsvarade värdet av kasärnförläggningen. De nuvarande förmånerna av beklädnad och portion borde däremot enligt de sakkunnigas mening fortfarande utgå in natura.

Härefter angiva de sakkunniga, enligt vilka grunder löneskalorna för ifrågavarande personal borde vid en definitiv lönereglering anordnas, och anföra därom bland annat följande.

Enligt nu gällande regler både löneuppflyttning för officerare och underofficerare kunnat ske endast genom befordran från lägre till högre beställning eller, där för beställning av vissa grader (kaptener ävensom, vid armén, jämväl löjtnanter och sergeanter) två löneklasser vore upptagna i vederbörande stater, genom transport (uppflyttning) från den lägre till den högre löneklassen, allt inom den ram, som av staterna angåves. Då emellertid dessa befordringar och transporter (uppflyttningar), även där de skett väsentligen efter tur, alltid måst förete en viss oregelbundenhet, hade det icke kunnat undvikas, att väsentliga olikhetei givit sig till känna beträffande den tjänstålder, vid vilken löneuppflyttning kunnat vinnas av de enskilda löntagarna. Komme det direkta samband, som nu ägde rum mellan löneuppflyttning och befordran, att brytas, så att löneuppflyttning kunde i större eller mindre utsträckning äga, rum oberoende av befordran, bleve därav en given följd, att rådande ojämnheter i befordringarna icke komme att på enahanda sätt som nu föranleda ojämnheter i avlöningsförhållandena.

Vid utarbetande av ett lönesystem för personal vid armen och marinen måste man enligt de sakkunnigas mening utgå därifrån, att en viss oregelbundenhet i befordringarna alltid komme att förefinnas, och anpassa systemet i förhållande därtill. Genom införande av alderstillägg komme den inverkan, som nämnda oregelbundenhet kunde utöva på avlöningsförhållandena, att i avsevärd mån neutraliseras.

Löneskalor.

14 Officerare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Vad anginge den närmare anordningen av ett för personal vid armén och marinen avsett lönesystem med ålderstillägg, hava de sakkunniga funnit sig på anförda grunder (sid. 234—235 i betänkandet) böra föreslå för kompaniofficerare tre särskilda löneskalor, nämligen en för underlöjtnanter (fänrikar), en för löjtnanter (löjtnanter av nuvarande

1. och 2. klassen vid armen) och en för kaptener av nuvarande 1. och

2. klassen, samt för underofficerare två särskilda löneskalor, den ena för underofficerare av 2. graden (sergeanter av nuvarande 1. och 2. klassen vid armén) och den andra för flaggunderofficerare samt underofficerare av

1. graden (fanjunkare vid armén). — Beträffande avlöningen för officerare i högre beställning än kaptens ävensom för underofficerskorpraler yttrade sig de sakkunniga i det följande.

I syfte att vinna erforderlig ledning för bedömande av lämpligaste sättet för löneskalornas anordning hade de sakkunniga under september månad 1917 låtit från officerare och underofficerare ävensom, vad marinen beträffar, jämväl från det till underofficerskorprals grad befordrade manskapet infordra uppgifter rörande bland annat 1) den levnadsålder-, då en var vunnit första officers- resp. underofficersutnämning och vid marinen befordran till underofficerskorprals grad, 2) den tid, då lön tillträtts såsom officer, underofficer eller (för underofficerskorpral) manskap i 1. lönegraden samt 3) de olika tider, under vilka lön åtnjutits i resp. löneklasser.

_ Sedan nämnda uppgifter blivit statistiskt bearbetade, hade det huvudsakliga resultatet av denna utredning sammanförts i vissa vid de sakkunnigas betänkande fogade tabeller.

Av dessa tabeller, i vad de avsåge marinens officerare, framginge bland annat, att levnadsåldern vid första utnämningen till officers grad i medeltal varit något mindre än 22 år vid flottan och 22 år eller något däröver vid kustartilleriet. Antalet nuvarande officerare, som efter första utnämning fått någon tid som surnumerära underlöjtnanter (fänrikar) vänta på erhållande av beställning med lön på stat, vore vid flottan 99 och vid kustartilleriet 45, motsvarande resp. 33'3 och 42‘9 procent av dem, från vilka statistiska uppgifter inkommit, och surnumerärtidens längd vore i medeltal 0-7 år vid flottan och l-o år vid kustartilleriet.

Den tid, under vilken lön i militära beställningar av olika grader åtnjutits av officerare vid marinen, vilka numera befordrats till högre beställning, vore i medeltal följande:

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 362.

tiden för innehavande av lön såsom underlöjtnant (fänrik), löjtnant av 2. och 1. klassen, kapten av 2. och 1. klassen samt major till resp. 3*5, 4-o, 5'5, 3-8, 6'5 och 3 4 år — framginge härav, att befordran inom kompaniofficersgraderna varit något snabbare vid flottan och kustartilleriet än vid armén, såsom helhet betraktad.

Yad officerarna anginge, ådagalade de statistiska uppgifterna en påfallande likhet därutinnan, att första utnämningen till officer vid armén och vid marinen skett vid eu levnadsålder, som i regel icke alltför mycket skilde sig från 22 år. Då nu för kompaniofficerare pensionsåldern vore 50 år vid armén och 55 år vid marinen, kunde sammanlagda officerstiden för dem, som stannade i kaptensgraden, beräknas till omkring 28 år vid armén och 33 år vid marinen, således avsevärd kortare tjänstetid än som i regel förekomme på det civila förvaltningsområdet. Enligt de sakkunnigas mening borde i sådana fall som det föreliggande högre pensionsålder icke föranleda införande av flera ålderstillägg. De löneskalor, som kunde komma att bestämmas för arméns officerare, borde alltså bliva gällande även för officerarna vid marinen. Man borde följaktligen här räkna med en officerstid av sammanlagt omkring 28 år, därav omkring 3 år såsom fänrik (underlöjtnant), omkring 9 år såsom löjtnant (något kortare dock vid marinen) och återstoden såsom kapten.

Vid löneskalornas uppgörande borde emellertid tillses, att det sista ålderstillägget såsom kapten komme att vid normal befordran nås en viss tid före pensionsåldern. Löneskalorna borde därför enligt de sakkunnigas mening så avpassas, att tiden för vinnande av nämnda ålderstillägg infölle vid en levnadsålder av något mer än 40 år.

Då nu, såsom framginge av det nyss nämnda, utgångspunkten för de efter hand inträdande löneförhöjningarna för officerare vore förlagd till en så låg levnadsålder som i medeltal 22 år och med hänsyn härtill avlöningen för de lägsta officersbeställningarna måste sättas relativt låg, men å andra sidan kaptens slutavlöning borde fixeras till ett ej alltför

16 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

ringa belopp, måste inom kompaniofficersgraderna löneförhöjningarna bliva jämförelsevis betydande och följa på varandra efter ganska korta mellantider.

I enlighet härmed hade de sakkunniga kommit till den slutsatsen, att löneförhöjningarnas antal borde bliva sju och att intervallerna för ålderstilläggens intjänande, i likhet med vad som i regel vore fallet inom kommunikationsverkens och vattenfallsverkens lönesystem, borde bestämmas till så kort tid som 3 år.

En kompaniofficer kunde — om man här i främsta rummet toge hänsyn till förhållandena vid armén — antagas vid normal befordran komma att uppbära lön såsom fänrik (underlöjtnant) omkring 3 år, såsom löjtnant omkring 9 år och såsom kapten under sin återstående tjänstetid, omkring 16 år. De sju avsedda löneförhöjningarna skulle sålunda i det antagna fallet komma att inträda: den första vid befordran till löjtnant, den andra och tredje efter ytterligare resp. 3 och 6 år, den fjärde vid befordran till kapten samt den femte, sjätte och sjunde efter ytterligare 3, 6 och 9 år. Schematiskt skulle löneskalorna för kompaniofficerare kunna framställas sålunda:

De sakkunniga funne emellertid en viss jämkning beträffande konstruktionen av dessa löneskalor vara påkallad i syfte att tillgodose dels underlöjtnanter, som icke inom 3 års förlopp nådde löjtnantsbeställning, dels löjtnanter, som kvarstode i sådan beställning mer än 9 år. För sådant ändamål borde, ungefär i överensstämmelse med vad som tillämpades inom kommunikationsverkens och vattenfallsverkens lönesystem, de särskilda löneskalorna för underlöjtnanter, löjtnanter och kaptener i viss mån ingripa i varandra på det sätt, att, utöver vad den nyss återgivna schematiska framställningen angåve, underlöjtnant tillerkändes rätt till ålderstillägg efter 3 år samt att löjtnant erhölle rätt till ytterligare ett ålderstil]ägg, vilket sålunda skulle utgå efter det vederbörande i 9 år innehaft löjtnantsbeställning. Därutöver borde, på sätt jämväl vore förhållandet inom de nyss åberopade lönesystemen, vid befordran till löjt-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

nants- eller kaptensbeställning den utnämnde äga rätt att för åtnjutande av ålderstillägg i den högre beställningen tillgodoräkna sig den tid intill högst 3 år, varunder han uppburit avlöning inom högsta löneklassen för den beställning, han före utnämningen innehaft. Exempelvis skulle sålunda en underlöjtnant, som under 5 år uppburit avlöning såsom underlöjtnant och därefter befordrades till löjtnant, redan efter ett års förlopp komma i åtnjutande av ålderstillägg å löjtnantsbeställningen o. s. v.

I enlighet härmed borde den nyss lämnade schematiska framställningen erhålla följande förändrade utseende:

Enligt denna uppställning komme sålunda löneskalorna för kompaniofficerare att under två perioder löpa parallellt med varandra, nämligen dels i fråga om underlöjtnants slutavlöning och löjtnants begynnelseavlöning dels ock beträfiände löjtnants slutavlöning och kaptens begynnelseavlöning.

Vid utformandet av ifrågavarande löneskalor hade det spörsmålet uppstått, huruvida de ålderstillägg, som enligt de sakkunnigas förslag skulle utgå vid de militära beställningarna, borde utgöra tillägg endast till lönen, på sätt i lönesystem enligt den s. k. statskontorstypen vore förhållandet, eller fördelas på lön och dagavlöning (= tjänstgöringspenningar), i likhet med vad som skett vid kominunikationsverkens och vattenfallverkens löneregleringar. De sakkunniga hade för sin del, vad personal vid armén och marinen beträffar, på anförda skäl (sid. 240) funnit sig böra giva företrädet åt det förra alternativet. Under det att sålunda enligt de sakkunnigas förslag den egentliga lönen skulle utgå efter en genom de tre kompaniofficersgraderna fortlöpande skala, så att underlöjtnants slutlön sammanfölle med löjtnants begynnelselön samt löjtnants slutlön med kaptens begynnelselön, skulle för löjtnant med begynnelseavlöning dagavlöningen vara högre än för underlöjtnant med ålderstillägg, och likaså skulle kapten med begynnelseavlöning åtnjuta högre dagavlöning än som till komme löjtnant med slutavlöning.

Bihang till riksdagens protokoll 1018. 1 samt. 322 höft. (Nr 362.)

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Under-

officerare.

Till belysande av frågan om huru det lönesystem, som de sakkunniga sålunda förordade, skulle komma att verka enligt hittillsvarande befordringsförhållanden, hava de sakkunniga lämnat vissa statistiska sammanställningar rörande dels den tid, räknat efter treårsperioder, varunder avlöning i olika löneklasser åtnjutits av officerare, som numera befordrats till högre beställning, dels ock den tid, varunder nuvarande kaptener av 1. klassen uppburit avlöning såsom kaptener (av 2. och 1. klassen), således sammanlagda kaptenstiden för dessa beställningshavare. Jag torde här få hänvisa till nämnda redogörelser (sid. 241—242 i betänkandet).

De sakkunniga hade i det föregående uttalat sig angående lämpligaste anordningen av löneskalor för sådana officersbeställningar vid armén och marinen, till vilka befordran i huvudsak skedde efter tur, nämligen kompaniofficersbeställningarna, och i fråga om dem förordat en utsträckt användning av avlöningsformen ålderstillägg.

Beträffande officerare av högre grad än kaptens, d. v. s. regementsofficerare samt generalspersoner (flaggmän), ställer sig, yttra de sakkunniga, frågan om lämpligheten av ett lönesystem med ålderstillägg väsentligen olika redan därför, att befordran till dylika beställningar uteslutande sker genom urval. Med avseende härå och på i övrigt anförda grunder (sid. 242—243 i betänkandet) ansåge de sakkunniga, att ålderstillägg å dessa beställningar icke borde ifrågakomma.

Vad därefter anginge underofficerarna, gåve de föreliggande statistiska uppgifterna vid handen, att levnadsåldern vid första utnämningen till underofficers grad i medeltal vore 33'4 år vid flottan och 30'l år vid kustartilleriet (27-3 år vid armén).

Befordran till underofficer vunnes emellertid vid en i hög grad växlande levnadsålder, men i stort sett betydligt tidigare vid armén än vid marinen och likaledes avsevärt tidigare vid kustartilleriet än vid flottan. Denna olikhet vid de olika grenarna av försvaret vore givetvis beroende på skiljaktiga organisatoriska förhållanden.

Underofficerare över stat utnämndes vid marinen allenast efter Konungens i varje fall lämnade medgivande. Särskilt vid flottan hade dylika utnämningar blott undantagsvis förekommit.

Den tid, under vilken lön såsom underofficer av 2. graden åtnjutits av nuvarande flaggunderofficerare vid flottan och underofficerare av 1. graden vid kustartilleriet, vore i medeltal 7'8 år resp. 9'8 år.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

19 Såsom redan anmärkts, vore en synnerligen stor ojämnhet rådande med avseende å den levnadsålder, då befordran skedde till underofficers grad. Det läte sig därför här knappast göra att, i likhet med vad de sakkunniga funnit sig kunna ifrågasätta beträffande officerarna, vid uppgörandet av löneskalorna välja en utgångspunkt, ungefär sammanfallande med tiden för befordrans vinnande till lägsta underofficersgraden.

De sakkunniga ansåge, att bestämmandet av utgångspunkten i förevarande avseende börde bliva beroende av den tid, då den fast anställda underbefälspersonalen efter vunnen kompetens för befordran till underofficer uppnått den högst avlönade beställningen såsom underbefäl av manskapet, nämligen' vid marinen såsom manskap i 1. lönegraden (vid armén såsom furir av 1. klassen). Ernåendet av dessa beställningar, vilkas innehavare i allmänhet torde hava att fullgöra tjänstgöring motsvarande den, som ålåge underofficerare i lägsta graden, torde kunna beräknas infalla efter en tjänstetid vid krigsmakten av 6 till 7 år eller alltså, om första anställning vid krigsmakten vunnes under nittonde levnadsåret, vid en levnadsålder av omkring 25—26 år.

För att verkningarna av de ojämna befordringsförhållandena för underofficerspersonalen icke skulle bliva alltför kännbara, borde följaktligen lönesystemet anordnas så, att vid beräkning av tjänstår för vinnande av ålderstillägg sådan hänsyn toges till tjänstetiden såsom underbefäl, att var och en underofficer, som efter vunnen kompetens till underofficersbeställning fullgjort tjänstgöring såsom underbefäl utöver- viss tid, vilken skäligen kunde bestämmas till samma antal år som tidsintervallerna i löneskalan, finge med viss begränsning tillgodoräkna sig den sålunda överskjutande tiden.

I anslutning härtill hade de sakkunniga ansett sig böra för underofficerarna ifrågasätta en sådan anordning av löneskalorna, att desamma, räknat från en levnadsålder av i medeltal omkring 25—26 år vid befordran till manskap i 1. lönegraden (furir av 1. klassen), koinme att omfatta — utöver nyssberörda period såsom underbefäl av manskapet, vilken ej skulle få tillgodoräknas för vinnande av ålderstillägg —- ytterligare fem treårsperioder innan slutavlöningen såsom flaggunderofficer (underofficer av 1. graden, fanjunkare) skulle ernås. Slutavlöningen i högsta underofficersgraden skulle sålunda vinnas vid en beräknad levnadsålder av omkring 43—44 år.

Vid uppbyggandet av dessa löneskalor för underofficerare hade de sakkunniga vidare haft att besvara det spörsmålet, huru stort antal ålderstillägg borde ifrågakomma för de särskilda beställningarna och i vilken

20 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 362.

utsträckning skalorna lämpligen borde ingripa i varandra. Då underofficerare ej sällan kunde komma att såsom underofficerare av 2. graden (sergeanter) kvarstå till pensionsåldern, borde antalet ålderstillägg för beställning såsom underofficer av 2. graden (sergeant) sättas något högre, än vad som föreslagits för löjtnanter och kaptener. De sakkunniga hade därför ansett fyra ålderstillägg vara erforderliga för dessa lägsta underofficersbeställningar. På grund av önskvärdheten att för underofficerare med ungefär lika sammanlagd tjänstetid vid krigsmakten vinna största möjliga likhet i avlöningshänseende och då, på sätt ock de statistiska uppgifterna ådagalade, ojämnheten i befordringsförhållandena vore avsevärt större för underofficerare än för officerare, hade de sakkunniga vidare funnit nödvändigt, att löneskalan för flaggunderofficerare (underofficerare av 1. graden, fanjunkare) anordnades så, att begynnelselönen för dem icke sattes högre, än att den motsvarade den lägre underofficersgruppens lön med intjänande av allenast ett ålderstillägg. Löneskalorna för de båda underofficersgrupperna skulle därför fortlöpa jämsides med varandra under fyra treårsperioder. För flaggunderofficerare (underofficerare av 1. graden, fanjunkare) borde efter utgången av den sista av dessa perioder tillkomma ytterligare ett ålderstillägg, så att hela antalet sådana, liksom för underofficerare av 2. graden (sergeanter), komme att utgöra fyra. Härigenom skulle under ovannämnda antagande för den, som ej befordrades till underofficersbeställning i den högsta graden, slutlönen komma att ställa sig så mycket lägre än slutlönen för sistnämnda slags beställningar, som motsvarade det sista ålderstillägget.

De för underofficerarna ifrågasatta löneskalorna kunna schematiskt belysas sålunda:

Liksom i fråga om kompaniofficerare både de sakkunniga även här avsett, att ålderstilläggen skulle utgöra tillägg endast till lönen och att dagavlöningen skulle utgå med samma belopp till alla underofficerare inom vardera av de två grupperna av beställningar: flaggunderofficer

. Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 362. 21

(underofficer av 1. graden, fanjunkare) och underofficer av 2. graden (sergeant).

Vid tillämpning av ifrågavarande löneskalor för underofficerare förutsattes jämväl, på enahanda sätt som i fråga om officerare och i enlighet med det inom kommunikations- och vattenfallsverkeu tillämpade lönesystemet, att, när befordran skedde till högre beställning, den befordrade skulle i den nya beställningen erhålla minst samma lön som den, han vid befordringstillfället innehade i den lägre beställningen, samt därutöver äga rätt att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid intill högst tre år, varunder han åtnjutit den vid befordringstillfället innehavda lönen. En underofficer av 2. graden, som exempelvis under ett år åtnjutit andra ålderstillägget, skulle sålunda efter befordran till flaggunderofficer bibehålla den lön, han innehade såsom underofficer av 2. graden, och vinna rätt till nytt ålderstillägg efter ytterligare två års förlopp. Genom befordran skulle han emellertid genast komma i åtnjutande av förhöjd dagavlöning.

Huru det av de sakkunniga förordade lönesystemet för underofficerare skulle te sig vid tillämpningen, hava de sakkunniga åskådliggjort genom tabellariska översikter över den tid, räknat efter treårsperioder, varunder nuvarande flaggunderofficerare (underofficerare av 1. graden) uppburit lön dels såsom underofficerare av 2. graden dels ock i sin nuvarande beställning. Till dessa översikter (sid. 248 i betänkandet) anhåller jag att här få hänvisa.

Sedan de sakkunniga sålunda angivit de allmänna grunder, enligt vilka ett nytt lönesystem för officerare och underofficerare borde uppbyggas, övergå de sakkunniga till att yttra sig om vissa närmare bestämmelser, som borde meddelas angående rätt för innehavare av sådana beställningar, vid vilka ålderstillägg skulle ifrågakomma, d. v. s. kompaniofficers- och underofficersbeställningarna, att i särskilda fall tillträda dylik löneförhöjning.

Enligt de regler i berörda hänseende, som fått uttryck i avlöningsbestämmelserna för civila verk och vilka vunnit tillämpning även i sådana fall, då ålderstillägg redan för närvarande utginge enligt stater under fjärde och femte huvudtitlarna, finge ålderstillägg ej tillt rädas förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder stadgad tjänstålder blivit uppnådd. Enahanda föreskrift borde givetvis meddelas i fråga om rätt till ålderstillägg för kompaniofficerare och underofficerare.

Sättet för lönetur sb er åkning en.

22 Kompani-

officerare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Vid beräkning av tjänstålder borde i intet fall få inräknas tid, varunder vederbörande beställningshavare haft avsked från beställning på stat med tillstånd att med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstå i regemente (kår) eller vid flottans (kustartilleriets) stam.

På sätt i det föregående angivits, förutsatte tillämpningen av det för kompaniofficerare och underofficerare föreslagna lönesystemet, enligt vilket löneskalorna för de olika beställningarna skulle delvis ingripa i varandra, att vederbörande löntagare skulle under vissa förutsättningar äga rätt att för vinnande av ålderstillägg å innehavande befattning tillgodoräkna sig den tid, varunder han såsom ordinarie innehavare beklätt lägre befattning. Emellertid förelåge, vad kompaniofficerare och underofficerare anginge, sådana särskilda förhållanden, att frågan om rätt för dessa beställningshavare att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss föregående tjänstgöring utöver vad nyss är nämnt syntes tarva ett ingående övervägande, och härvid framträdde i första hand behovet att fastställa lämpliga utgångspunkter för den lönetursberäkning, varom här vore fråga.

Beträffande först kompaniofficerare, hava de sakkunniga efter en ingående motivering (sid. 250 o. f.), vilken jag icke torde behöva här återgiva, uttalat sig för att vid genomförandet av en definitiv lönereglering för arméns och marinens kompaniofficerare bör till utgångspunkt för lönetursberäkningen väljas början av året näst efter det, då efter avlagd officersexamen utnämning skett till officer, samt att för erhållande av ålderstillägg sålunda bör tillgodoräknas fullgjord tjänstgöring icke blott i beställning på stat utan jämväl såsom surnumerär fänrik (underlöjtnant). Särskilda föreskrifter i detta hänseende syntes emellertid bliva erforderliga- beträffande sådan personal i reserven, som överginge till aktiv stat.

Efter en redogörelse för nu gällande utbildningsföreskrifter beträffande officerare vid armén och marinen anföra de sakkunniga, att för de ynglingar, som samtidigt inginge på militärbanan, officersutnämning kunde påräknas bliva vunnen av dem, som tillhörde armén eller kustartilleriet, i slutet av andra kalenderåret efter det, då vederbörande avlagt studentexamen. För dem åter, som utbildades för officersanställning vid flottan, toge utbildningstiden ytterligare omkring ett år i anspråk, så att officersutnämningen icke följde förrän vid slutet av tredje kalenderåret efter det, då studentexamen avlagts. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke vid eu definitiv lönereglering nu nämnda olikhet borde vinna beaktande, då det gällde att bestämma de grunder, efter vilka

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

ålderstillägg skulle utgå till kompaniofficerare. I sådaut hänseende borde tagas under övervägande, om ej den tid, efter vilken ålderstillägg finge tillträdas av underlöjtnant (fänrik) vid flottan, vilken erhållit sin utbildning i nu angiven ordning, borde bestämmas till två år i stället för den period av tre år, som vid tillämpning av de föreslagna löneskalorna skulle utgöra den normala intervallen för ålderstilläggs utgående. I fråga om den tillfälliga löneförbättring, till vilken de sakkunniga hade att avgiva förslag, syntes berörda spörsmål kunna lämnas å sido, då dels flertalet av flottans nuvarande officerare genomgått sjökrigsskolan, innan nu gällande bestämmelser om utbildningstiden trädde i kraft, dels ock närmare utredning erfordrades, huruvida ej en dylik gynnsammare lönetursberäkning tilläventyrs borde vinna tillämpning även på vissa andra grupper av personal.

Då frågan gällt att för underofficerarna bestämma en liknande utgångspunkt, som i det föregående angivits beträffande kompaniofficerarna, hade de sakkunniga givetvis i första hand tagit under övervägande, huruvida ej den synnerligen stora ojämnhet, som, enligt vad föreliggande statistiska uppgifter utvisade, gåve sig tillkänna beträffande befordran till underofficer, borde, i likhet med vad som ifrågasatts beträffande kompaniofficerarna, föranleda därtill, att ålderstilläggsberäkningen för underofficerarna finge taga sin början från tiden för första befordran till underofficers grad, även för den händelse denna befordran icke vore förenad med erhållande av lön å underofficersbeställning. Av anförda skäl (sid. 254) ansåge emellertid de sakkunniga denna utgångspunkt icke lämpa sig för en lönetursberäkning, som hade till ändamål att verka utjämnande i avlöningshänseende.

De sakkunniga hava därefter till skärskådande upptagit vissa andra alternativ, som i föreliggande framställningar ifrågasatts beträffande valet av utgångspunkt för lönetursberäkningen, nämligen dels tiden för vunnen kompetens till underofficersbeställning, dels tiden för första fasta anställning vid krigsmakten, dels uppnåendet därefter av viss levnadsålder, exempelvis 21 år, dels ock tiden för tillträdande av beställning såsom korpral eller furir (distinktionskorpral).

4 Av dessa olika uppslag hava emellertid de sakkunniga på anförda grunder (sid. 255—259) ansett sig böra lämna de tre förstnämnda åsido.

Under dessa förhållanden hade för de sakkunniga endast återstått att i det ovan sist angivna förslaget — tiden för tillträdande av beställning såsom korpral eller furir (distinktionskorpral) — söka finna en lämplig utgångspunkt för beräknande av den tjänstetid, som borde vara grundläggande för underofficerarnas rätt till ålderstillägg. Enligt beford-

Underoffice-

rare.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

ringsbestämmelserna för såväl flottan som kustartilleriet vore såsom villkor för uppflyttning till högsta (första) lönegraden för manskap stadgat bland annat, att vederbörande löntagare skulle hava varit anställd vid sjömanskåren (resp. kustartilleriet) minst 72 månader. Härjämte fordrades, att den, som ifrågasattes till befordran, vore nnderofficerskorpral, d. v. s. att han genomgått all den utbildning, som krävdes för vinnande av underofficersbeställning. I dessa bestämmelser ävensom i det förhållandet, att underofilcerskorpralerna — med den organisation, som för närvarande vore gällande — vid flottan så gott som uteslutande och vid kustartilleriet till största delen förrättade underofficers tjänst, hade de sakkunniga trott sig finna fullgiltiga skäl att föreslå, att marinens underofficerare finge, för åtnjutande av ålderstillägg i underofficersbeställning, tillgodoräkna sig viss del av den tjänstetid, de fullgjort i beställning såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap. Då de sakkunnigas förslag till löneskalor genomgående vore byggt på treåriga intervaller, ansåge de sakkunniga, att man även här borde räkna med en treårsperiod. För tillämpning av nu förevarande förslag beträffande underofficerarna borde sålunda vid en blivande definitiv lönereglering fastställas, att underofficer vid marinen skulle, i avseende å rätt till åtnjutande av ålderstillägg, av sin tjänstetid i beställning såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap äga tillgodoräkna sig den tid, som översköte tre år; dock att härvid den begränsningen syntes böra göras, att i intet fall mer än nio år av den överskjutande tiden finge tillgodoräknas.

Enligt de statistiska uppgifterna vore levnadsåldern vid utnämning till underofficerskorprals grad i medeltal 26'8 år vid flottan och 24-7 år vid kustartilleriet. Då emellertid vid kustartilleriet i åtskilliga fall en viss tidrymd infölle mellan utnämningen till underofficerskorprals grad och erhållande av lön i 1. lönegraden, borde för kustartilleriets vidkommande nyssnämnda medeltal något höjas för att angiva levnadsåldern i genomsnitt vid erhållande av lön i 1. lönegraden.

Vad arméns personal angår hava de sakkunniga i nu ifrågavarande hänseende uttalat sig för att underofficer vid armén må, i avseende å rätt att tillgodonjuta ålderstillägg, av sin tjänstetid såsom furir av 1. klassen tillgodoräkna sig den tid, som överskjuter tre år. För åvägabringande av likhet med marinen borde dock nämnda medgivande kompletteras med föreskrift därom, att i intet fall mer än nio år finge tillgodoräknas, samt att för den, som icke redan före sin befordran till beställning såsom furir av 1. klassen fullgjort de å honom tillämpliga bestämmelser angående genomgången utbildning för vinnande av kompetens till underofficersbefordran, hänsyn

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

icke finge tagas till annan tjänstetid i nämnda furirbeställning än den, som förlupit efter underofficerskompetensens vinnande.

Särskilda övergångsbestämmelser rörande lönetnrsberäkningen syntes vid en definitiv lönereglering bliva nödvändiga beträffande vissa kustartilleriets underofficerare, nämligen dels sådana, som vid vapenslagets första uppsättande, efter att förut hava innehaft fast anställning vid armén och där i större eller mindre mån vunnit utbildning till underofficer, erhållit anställning såsom manskapsunderbefäl vid kustartilleriet, dels ock sådana, som visserligen vunnit sin första fasta anställning vid kustartilleriet men erhållit lön i 1. lönegraden för manskap å tid, då, i olikhet med vad som nu gäller, denna lönegrad kunde vid kustartilleriet uppnås efter kortare anställningstid än 72 månader. Frågan om vilka särskilda bestämmelser nu nämnda förhållanden betingade vid den tillfälliga löneförbättring, varom de sakkunniga hade att avgiva förslag, komme att beröras längre fram i betänkandet.

Vid såväl armén som marinen kunde det inträffa, att manskapsunderbefäl, som efter någon tids fast anställning avgått ur tjänst, vid senare tillfälle toge ny anställning. I samband med den nya anställningens vinnande ägde vederbörande chef eller myndighet att bestämma, i vad mån den anställde finge tillgodoräkna sig tidigare vunnen utbildning samt vilken turbestämning för befordran, som skulle för honom bliva gällande. I fråga om rätt till ålderstillägg såsom underofficer, där sådan rätt skulle grundas på föregående anställning såsom manskapsunderbefäl, syntes däremot hänsyn böra tagas endast till tjänstgöring, som infölle i omedelbar följd närmast före befordran till underofficersbeställningen. Beträffande innehållet i de bestämmelser, som i detta hänseende borde meddelas vid en definitiv lönereglering, syntes närmare utredning böra ske i samband med uppgörandet av övriga grunder för densamma. Såvitt bestämmelser därutinnan erfordrades för genomförande av den tillfälliga löneförbättringen, komme de sakkunniga att längre fram i betänkandet avgiva förslag.

Åven beträffande underofficerarna borde särskilda bestämmelser meddelas angående rätt till lönetursberäkning för sådan personal i reserven, som överginge till aktiv stat.

De sakkunniga yttra sig härefter om storleken av de avlöningsbelopp för olika beställningar, som av de sakkunniga befunnits skäliga under den i det föregående angivna förutsättningen, att löneregleringen skulle hänföra sig till förhållandena närmast före krigsutbrottet år 1914 och att sålunda någon hänsyn icke skulle tagas till den dyrtid, kri-

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 322 käft. (Nr 362.) 4

Avlöningarnas belopp.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

get medfört. 1 första hand komme här att behandlas de rent militära officers- och underofficersbeställningar, som tillhörde stater, vilkas nuvarande organisations- och avlöningsförhållanden icke företedde några avvikelser från vad som i allmänhet inom armén och marinen är gällande.

Innan jag närmare redogör för denna del av de sakkunnigas betänkande, torde jag, för vinnande av större överskådlighet, få återgiva två ur betänkandet hämtade översikter över de för närvararande (år 1918) till officerare och underofficerare ävensom underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden) vid tjänstgöring i land utgående löneförmåner. Den förra av dessa översikter (sid. 26—27) avser flottan, den senare (sid. 28—29) kustartilleriet. I nämnda översikter ingår icke den ersättning, Som i form av arvoden eller eljest tillkommer personal, som innehar särskilda beställningar eller förordnats fullgöra särskild tjänstgöring, och har ej heller vare sig här eller i den följande framställningen hänsyn tagits till det krigstidstillägg eller den krigstids hjälp, som kan tillkomma vederbörande beställningshavare.

Avlöning för år enligt

(vid tjänstgöring

) Beloppet beräknat efter ett portionspris av 63 öre med tillägg av 10 % i tillägningskostnad *) Efter 9 års tjänst vid sjömanskåren.

8) Efter 12 års tjänst vid sjömanskåren.

Kung],. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 362.

27 Utöver redan angivna huvudgrunder för det föreslagna lönesystemet herde, enligt vad de sakkunniga vidare anföra, vid avlöningsbeloppens avvägande ytterligare en synpunkt av allmännare räckvidd beaktas, nämligen önskvärdheten av en lämplig proportion mellan den egentliga lönen (eventuellt med invänta ålderstillägg) och dagavlöningen. Enligt de för kommunikationsverken och vattenlallsverken gällande avlöningsgrunderna utvisade förhållandet mellan tjänstgöringspenningarna och hela avlöningen i allmänhet en lägre procentsats för de lägre avlöningsbeloppen än för de högre. Syftet med dessa bestämmelser hade givetvis vant, att löntagare i de lägre lönegraderna vid fall av sjukdom, då tjänstgöringspenningar i allmänhet ej finge behållas, och under därmed jämförliga förhållanden icke skulle behöva avstå mera av avlöningen, än att återstoden kunde nödtorftigt räcka för levnadskostnadernas bestridande. _

De sakkunniga, som funnit nu nämnda grundsats riktig, hade vid avvägande av förhållandet mellan dagavlöningen och avlöningen i dess

1918 års stater

i land).

1. Flottan.

eller i avrundat tal 70 öre.

Fdrh&llandet mellan lön och dagavlöning.

28 Officerare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

helhet sökt tillämpa densamma, så långt detta låtit sig praktiskt genomföra. Då emellertid det av de sakkunniga föreslagna lönesystemet vore grundat på bland annat den förutsättningen, att dagavlöningen skulle utgå med lika belopp för alla innehavare av samma slags beställningar och utan hänsyn till om alderstillägg intjänats eller icke, vore det givet, att nämnda syfte endast i viss mån kunnat vinnas.

Efter dessa allmänna anmärkningar övergå de sakkunniga till frågan om de belopp, varmed lön och dagavlöning jämte ålderstillägg, där sådana skulle förekomma, borde utgå för officerare och underofficerare vid armén och marinen. Av vad de sakkunniga därom anfört torde jag, under hänvisning i övrigt till betänkandet (sid. 265—274), få återgiva följande:

Med åberopande av ett utav arméförvaltningen gjort uttalande i ämnet förklara sig de sakkunniga anse anledning icke vara för handen att bereda

Avlöning för år en-

(vid tjänst-

Dagavlöning

*) Beloppet beräknat efter ett portionspris av 6S Bre med tiUägg av 10 % i tillägna Bekostnad, i ar- ) Efter 9 års tjänst vid kustartilleriet.

8) Efter 12 års tjänst vid kustartilleriet.

29 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 362.

officerare inom den lägsta graden, underlöjtnant (fänrik), någon mera avsevärd förhöjning i begynnelseavlöningen. Dessa beställningshavare uppnådde nämligen, i olikhet med det stora flertalet jämförliga civila tjänstemän, fast avlöning vid en så låg levnadsålder som omkring 22 år, vartill komme, att deras föregående utbildningstid vore relativt kort, att deras egna kostnader för utbildningen vore jämförelsevis ringa samt att de, enär de under utbildningstiden vore likställda med värnpliktiga, därunder ägde åtnjuta enahanda förmåner som övriga värnpliktiga, såsom naturaunderhåll eller ersättning därför samt penningbidrag och penningtillskott. På grund härav föresloge de sakkunniga, att för underlöjtnant (fänrik) lönen måtte bestämmas till 1,500 kronor samt dagavlöningen efter 2 kronor för dag till 730 kronor, vadan begynnelseavlöningen i sin helhet skulle utgöra 2,230 kronor. För den, som icke vunne befordran till löjtnantsbeställning, innan tre år förflutit efter ingången av året näst efter det, varunder officersanställning vunnits, borde emellertid

ligt 1918 års stater

göling i land). Kustartilleriet.

rundat tal 70 öre.

30 Kungl. Maj:ts Käcl. Proposition Nr 362.

till nämnda begynnelselön komma ett ålderstillägg å 300 kronor, Härigenom skulle sluta vlöningen för underlöjtnant bliva 2,530 kronor.

Vad därefter beträffar avlöningen för löjtnant, skulle beloppet av begynnelselönen enligt de grunder, varå lönesystemet vore byggt, motsvara lönen jämte ålderstiilägget för underlöjtnant och sålunda utgöra 1,800 kronor. Härtill borde läggas dagavlöning till samma belopp, som för närvarande utginge till innehavare av löjtnantsbeställning, 3 kronor för dag eller 1,095 kronor för år. Begynnelseavlöningen i sin helhet skulle således komma att utgöra 2,895 kronor eller samma belopp, som motsvarade den nuvarande sammanlagda avlöningen för löjtnant vid marinen (löjtnant av 1. klassen vid armén) med förläggning å annan ort än Stockholm eller Göteborg. Dessa beställningshavare, de yngsta löjtnanterna, komme sålunda vid förslagets tillämpning icke att omedelbart, innan ålderstillägg hunnit intjänas, vinna någon förbättring i nu utgående avlöning. Det oaktat hade de sakkunniga ansett, att beloppet torde kunna finnas skäligt för löntagarna i fråga, vilkas beräknade levnadsålder under den tid, berörda avlöning skulle till dem utgå, icke läge högre än vid 25—27 år. De tre ålderstilläggen, som vore avsedda att utgå till löjtnanter efter resp. 3, 6 och 9 år, hade de sakkunniga däremot ansett böra tilltagas så pass höga, att dessa löntagare, i den mån de kunde antagas bilda familj och därigenom få vidkännas högre levnadskostnader, erhölle en effektiv förbättring i avlöningen. Ålderstilläggen hade därför befunnits lämpligen böra bestämmas till vart och ett 400 kronor, och slutavlöningen för löjtnant skulle med tillämpning härav komma att utgå med 4,095 kronor.

I sin framställning angående löneskalornas anordnande hade de sakkunniga uttalat sig för att begynnelselönen för kapten måtte bestämmas till samma belopp som lönen för löjtnant med inräknande av de tre ålderstilläggen, och borde i enlighet härmed nämnda begynnelselön sättas till (1,800 kronor + 3 x 400 kronor —) 3,000 kronor. Då det gällt att avväga beloppet av den dagavlöning, som jämte nämnda lön borde utgå till kapten, hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att dagavlöningen måtte bestämmas till 5 kronor för dag eller 1,825 kronor för år. Härigenom komme kaptens begynnelseavlöning att bliva 4,825 kronor, vilket belopp med 565 kronor överstege den sammanlagda nuvarande avlöningen för kapten av 2. klassen med förläggning å annan ort än Stockholm och Göteborg.

Till nämnda begynnelseavlöning för kapten skulle enligt de allmänna grunderna för de sakkunnigas förslag komma tre ålderstillägg efter respektive 3, 6 och 9 år. De sakkunniga föresloge, att beloppet

31 Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

av de i fråga vätande ålderstilläggen måtte fastställas till vart och ett 500 kronor, varigenom kaptens slutavlöning komme att uppbringas till 6,325 kronor.

Huru stor procentuell löneförbättring det av de sakkunniga ifrågasatta lönesystemet skulle tillföra arméns och marinens kompaniofficerare, läte sig givetvis, efter vad de sakkunniga vidare anförde, icke exakt beräkna, då för närvarande löneuppflyttningarna uteslutande skedde i mån av uppkomna vakanser och till följd därav den tid, under vilken avlöning åtnjötes i de olika löneklasserna, vore i hög grad växlande. Enligt av de sakkunniga uppgjorda, på föreliggande statistiska uppgifter rörande tjänstetiden i nämnda löneklasser grundade beräkningar syntes man dock kunna antaga, att löneförbättringens belopp skulle komma att i medeltal uppgå till omkring 17 procent för kaptener, omkring 25 procent för löjtnanter och omkring 5 procent för underlöjtnanter (fänrikar); dock skulle för marinens löjtnanter procenttalet ställa sig något lägre på grund därav, att samtliga dessa nu vore i avlöningshänseende likställda med löjtnanter av 1. klassen vid armén.

Då de sakkunniga sedan överginge till frågan om avlöningsbeloppen för reg ementsofjicer sbeställning ärna, erinra de sakkunniga först, att, enligt de i det föregående angivna grunderna för lönesystemets anordnande, ålderstillägg icke skulle förekomma för någon av sagda beställningar samt att därför hela avlöningen vid varje sådan beställning borde utgå med allenast lön och dagavlöning till lika belopp för alla beställningshavare i samma grad. Ehuru de sakkunniga på grund därav, att befordran till regementsofficer alltid skedde efter urval och icke i någon mån efter tur, saknat anledning ifrågasätta något sådant samband mellan avlöningarna för kapten, major (kommendörkapten av 2. graden), överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden) och överste (kommendör), som skulle motsvara de olika löneskalornas för kompaniofficerarna ingripande i varandra, hade de sakkunniga dock funnit lämpligt undersöka, om icke ökningarna i själva lönen för majorer och överstelöjtnanter (kommendörkaptener) kunde så bestämmas, att de motsvarade beloppet av ålderstillägg för kapten, eller 500 kronor. Härvid hade de sakkunniga jämväl beaktat angelägenheten av att, jämsides med ökningen i lön, för varje löneklass införa en förhöjning i dagavlöningen så avpassad, att dagavlöningen i varje fall komme att utgöra omkring en tredjedel av avlöningen i dess helhet.

I enlighet härmed och med beaktande därav, att en verklig avlöningsförbättring borde komma till stånd för de olika slagen av rege-

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

mentsofficersbeställningar, hade de sakkunniga stannat vid att föreslå avlöningen sålunda:

lagda löneförmånerna för personal med förläggning till ort utom Stockholm och Göteborg, respektive 6,425, 6,925 och 9,090 kronor, visade det sig, att den löneförbättring för de olika grupperna av beställningar, som de sakkunnigas förslag innebure, i procent av den nuvarande avlöningen utgjorde:

för kommendörkapten av 2. graden (major).............................. 11 9 procent

» kommendörkapten av 1. graden (överstelöjtnant)............... 16-3 x>

j> kommendör (överste)................................................................. 9‘l d

Avlöningsbeloppen för de olika regemente- och kompaniofficersbeställningarna skulle enligt de sakkunnigas förslag utgå på sätt som angives i följande tabellariska sammanställning, i vilken för varje grupp av beställningshavare angivits lönen (inberäknat eventuellt invänta ålderstillägg) och dagavlöningen ävensom summan därav.

Kling!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 362.

38 I fråga om avlöningen till generalspersoner och flaggman framginge av vad de sakkunniga i det föregående anfört, att enligt de sakkunnigas mening något ålderstillägg icke borde vid en definitiv lönereglering tilläggas dessa beställningshavare utan att för dem, liksom för regementsofficerare, borde lastställas allenast ett avlöningsbelopp, på lämpligt sätt fördelat i lön och dagavlöning, att utgå oberoende av tjänstålder i vederbörande beställning.

Vad beträffade beloppet av den avlöning, som vid en definitiv lönereglering för dessa beställningshavare skulle kunna befinnas skälig, ville de sakkunniga erinra, att av de civila befattningshavare, med vilka generalspersoner och flaggmän väl närmast vore att jämföra, endast ett fåtal fått sina avlöningar reglerade under de senare åren; för de flesta utginge avlöningarna enligt grunder, som fastställts år 11)07 eller tidigare. En jämförelse mellan de sålunda bestämda avlöningarna och de löne- Bihang till riksdagens protokoll JU 18. 1 sand. 322 käft. (Nr 362.) 5

34 Under-

officerare.

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

förmåner, som nu tillkomme generalspersoner och flaggman, syntes ådagalägga, att de senare vore i avlöningshänseende ungefär jämnställda med förenämnda civila befattningshavare.

Inom de sakkunniga hade visserligen röster höjts för att i förevarande sammanhang borde avgivas förslag till en definitiv lönereglering även för generalspersoner och flaggmän, att läggas till grund för en tillfällig löneförbättring, och hade därvid särskilt av de officerare, vilka efter vederbörligt förordnande haft att deltaga i de sakkunnigas överläggningar, uttalats, att avlöningen för ifrågavarande beställningar borde beräknas åtminstone till det för landshövdingar lägst utgående kontanta lönebeloppet eller 13,000 kronor. Av skäl, som nyss anförts, och då det syntes lämpligast, att en definitiv lönereglering för såväl nämnda civila befattningshavare som generalspersoner och flaggmän komme till stånd i ett sammanhang, både de sakkunniga stannat vid att nu icke upptaga berörda spörsmål till prövning.

Enligt ett vid de sakkunnigas betänkande (sid. 429—433) fogat protokoll har en av de tillkallade officerarna, kommendörkaptenen Lybeck, särskilt uttalat sig rörande bland annat avlöningen till generalspersoner och flaggmän.

Beträffande därefter avlöningsbeloppen för underofficerarna hade det synts de sakkunniga vara oavvisligen nödvändigt, att den för dem avsedda löneregleringen komme att medföra en verklig och effektiv förbättring i deras ekonomiska ställning. Härvid hade hänsyn tagits till att dessa beställningshavare för närvarande, i förhållande till andra statstjänstemän med motsvarande ansvar och uppgifter, torde få anses vara synnerligen lågt avlönade.

Då det gällt att bestämma begynnelseavlöningen för den grupp beställningar, som vore avsedd att omfatta nuvarande sergeanter ävensom underofficerare av 2. graden, hade de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att mera avsevärt avvika från den nuvarande lägsta underofficersavlöningen vid flottan och kustartilleriet, eller 2,153 kronor 80 öre. I enlighet härmed hade de sakkunniga velat föreslå, att nämnda begynnelseavlöning sattes till 2,230 kronor, därav 1,500 kronor lön och 730 kronor dagavlöning. Härigenom skulle dagavlöningen, 2 kronor för dag, komma att utgå med samma belopp, som för närvarande vore bestämt för arméns sergeanter. Med detta förslag hade de sakkunniga ock velat tillgodose ett av svenska underofficersförbundet uttalat önskemål, att lägsta underofficersavlöningen måtte beräknas omkring 500 kronor högre än nuvarande avlöning för sergeant av 2. klassen (1,790

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

kronor). Beträffande underofficerare av 2. graden (ej maskinister) vid marinen kunde det visserligen förefalla, som om begynnelseavlöningens fastställande till 2,230 kronor skulle innebära en relativt obetydlig löneförbättring, enär denna skulle komma att utgöra endast 7 6 kronor 20 öre. Härvid borde dock beaktas, att dessa underofficerare, som vunne sin befordran väsentligt senare än arméns sergeanter, med tillämpning av de föreslagna grunderna för lönetursberäkningen endast undantagsvis skulle komma att uppbära begynnelseavlöningen.

Vid bestämmande av ålderstilläggens belopp både det synts de sakkunniga angeläget, att tillräcklig avlöning bereddes dem, som komme att vid sin första underofficersbefordran tillträda ett eller flera ålderstillägg. Då vidare den föreslagna anordningen av löneskalorna för underofficerarna förutsatte, att dessa skalor komme att i mycket stor utsträckning ingripa i varandra, syntes ålderstilläggen böra genomgående sättas lika för de båda avlöningsgrupperna. Ålderstilläggen borde jämväl så avpassas, att man erhölle en lämplig begynnelseavlöning för den högre, för flaggunderofficerare och underofficerare av 1. graden samt fanjunkare avsedda avlöningsgruppen. Denna synpunkt borde även beaktas vid bestämmande av dagavlöningens belopp för den högre underofficersgruppen.

I enlighet härmed både de sakkunniga stannat vid att föreslå, att ålderstilläggen för underofficerarna måtte genomgående bestämmas till 200 kronor samt att dagavlöningen för den högre underofficersgruppen måtte fastställas till 3 kronor, eller 1 krona högre än för den grupp, som skulle omfatta underofficerare av 2. graden och sergeanter. Härigenom komme slutavlöningen för den lägre gruppen efter de fyra ålderstilläggens intjänande att uppgå till 3,030 kronor (därav lön 1,500 kronor, fyra ålderstillägg å 200 kronor = 800 kronor och dagavlöning efter 2 kronor = 730 kronor). Som begynnelselönen för den högre gruppen skulle motsvara lönen med första ålderstillägget i den lägre gruppen, komme sammanlagda begynnelseavlöningen för den högre gruppen att bliva 2,795 kronor (därav lön 1,700 kronor och dagavlöning efter 3 kronor = 1,095 kronor). Då nuvarande avlöningen å annan ort än Stockholm och Göteborg utgjorde för underofficerare av 1. graden vid kustartilleriet (och för fanjunkare) 2,482 kronor 50 öre samt för flaggunderofficer (ej maskinist) 2,481 kronor 5 öre, skulle löneförbättringens belopp för sådana beställningshavare, som komme att tillträda begynnelseavlöningen uti den i do sakkunnigas förslag upptagna högre gruppen för underofficerare, bliva respektive 312 kronor 50 öre och 313 kronor 95 öre. Slutavlöningen för samma grupp komme att efter de fyra ålderstilläggens intjänande utgöra 3,595 kronor (därav lön

36 Särskilda

personal-

grupper.

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

1,700 kronor, fyra ålderstillägg å 200 kronor = 800 kronor och dagavlöning efter 3 kronor = 1,095 kronor).

Den föreslagna avlöningen för underofficerare skulle sålunda utgå med de belopp, som framginge av följande tablå, i vilken för varje grupp av beställningshavare angivits lönen (inberäknat eventuellt invänta ålderstillägg) och dagavlöningen ävensom summan därav.

Enligt beräkningar, vilka uppgjorts på grund av föreliggande statistiska uppgifter, hade de sakkunniga funnit sig kunna förutsätta, att den löneförbättring, som vid tillämpning av det ifrågasatta nya lönesystemet skulle beredas arméns och marinens underofficerare, skulle komma att i medeltal uppgå till omkring 40 procent av de nuvarande avlöningarna.. I vissa fall skulle dock löneförbättringen ställa sig något lägie. Särskilt gällde detta om marinen, vars underofficersbeställningar av 2. graden vid armén motsvarades av sergeantsbeställningar i två särskilda löneklasser med i vartdera fallet väsentligt lägre avlöning än den, som för närvarande tillkomme underofficer av 2. graden.

Då de sakkunniga i det föregående yttrat sig om de riktlinjer, efter vilka enligt de sakkunnigas åsikt en definitiv lönereglering för arméns och marinens officerare och underofficerare borde anordnas, och därvid fiamlagt särskilda förslag till löneskalor jämte sättet för lönetursberäknmg ävensom avlöningsbelopp för olika beställningar, hade de sakkunniga närmast asyftat, att lönesystemet skulle få tillämplighet å den rent militära personal, som tillhörde stater, vilkas nuvarande organisationsoch avlöningsförhållanden icke företedde några avvikelser från vad som i allmänhet inom armen och marinen vore gällande. Undantag från de föreslagna löneskalorna syntes emellertid bliva av nöden beträffande

37 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

vissa grupper av beställningshavare. Dit hörde bland annat, beträffande marinen, maskinistunderofficerarna i de båda nuvarande lönegraderna.

Dessa beställningshavare äga, efter vad de sakkunniga erinra (sid. 287—288), sedan gammalt åtnjuta högre avlöning än övriga med dem eljest likställda underofficerare vid flottan. Denna meravlöning utgöres för flaggmaskinist, i jämförelse med annan flaggunderofficer, av 240 kronor såsom ökning av den fasta lönen och 35 öres höjning i dagavlöningen, alltså tillhopa 367 kronor 75 öre, samt för underofficer av 2. graden, maskinist, i jämförelse med annan underofficer av 2. graden, av en ökning i dagavlöningen med 65 öre eller 237 kronor 25 öre för år.

Under de sakkunnigas överläggningar hade det satts i fråga, huruvida icke vjd lönesystemets omläggning maskinistunderofficerarnas särställning borde helt upphävas, i vilket fall de vanliga löneskalorna med däri upptagna avlöningsbelopp skulle oförändrade tillämpas även på ifrågavarande underofficerare. I motsats härtill hade även den meningen funnit förespråkare, att maskinistunderofficerarna borde vid en definitiv lönereglering få behålla en viss merinkomst. I sådant fall skulle man eventuellt kunna anordna saken så, att de allmänna löneskalorna erhölle tillämpning även å maskinistunderofficerarna, men att dessa därutöver finge åtnjuta särskilda yrkesarvoden, utgående antingen med belopp, som ungefär skulle motsvara den nuvarande meravlöningen, eller tilläventyrs efter andra grunder.

Av handlingar, som för de sakkunniga varit tillgängliga vid fiillgörandet av deras uppdrag, hade inhämtats, att frågan, huruvida maskinistunderofficerarna borde på grund av tjänstgöringens art och därmed förenat ansvar eller med hänsyn till den särskilda yrkesskicklighet, som givetvis måste hos dem fordras, fortfarande bibehållas vid en högre avlöning än andra underofficerare vid flottan, bland såväl flottans myndigheter som de olika intresserade personalgrupperna varit föremål för delade meningar.

På grund härav och då de sakkunniga under föreliggande förhallanden icke varit i tillfälle att i ärendet verkställa den noggranna utredning, som skulle varit erforderlig för frågans bedömande och vilken borde inriktas på vissa med organisationen och rekryteringen av flottans olika underofficersgrupper sammanhängande spörsmål, hade de sakkunniga funnit sig i frågans nuvarande läge icke böra göra ett bestämt uttalande, huruvida eller i vad mån den särställning i avlöningshänseende, som nu tillkomme maskinistunderofficerarna, borde bibehållas vid eu definitiv lönereglering.

Maskinistunderofficerare vid flottan.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Underofficers Därest personal, som innehaft fast anställning såsom manskap och officersbestäii- sedermera befordrats till underofficersbeställning, erhölle utsträckt möjning. lighet att vinna anställning såsom officer, skulle det givetvis, anföra de sakkunniga, vid tillämpning av ett lönesystem, anordnat enligt de ifrågasatta riktlinjerna, bliva nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter om den avlöning, som borde tillkomma officer, vilken erhållit sin anställning i nu angiven ordning.

Utan att närmare ingå på denna fråga hade de sakkunniga velat uttala, att vid genomförandet av utvidgad möjlighet för underofficer att övergå till officersbeställning torde i nu förevarande hänseende böra stadgas, att underofficer, som sålunda befordrades, skulle äga rätt att vid övergången bibehålla sin tidigare invänta avlöning. Om den fortsatta utredningen därtill skulle giva anledning, borde dessutom tagas i övervägande, huruvida och i vad mån till officer befordrad underofficer borde för uppflyttning till högre avlöning än den, som av honom innehades i anställning såsom underofficer, tillgodoräkna sig den tjänstetid, han såsom underofficer innehaft sistnämnda avlöning.

Ehuru det visserligen under nuvarande förhållanden endast sällan förekomma, att underbefäl, som innehaft fast anställning under så lång tid, att underofficersbefordran vunnits, överginge till officersanställning, syntes i fråga om den tillfälliga löneförbättring, som nu vore å bane, böra meddelas ett stadgande av innebörd att den, som på angivet sätt överginge från underofficers- till officersbeställning, icke skulle lida minskning i den honom såsom underofficer tillkommande avlöningen, däri inräknat tillfällig löneförbättring.

Ci“är Vad de sakkunniga i det föregående anfört därom, att rekryteringspereona' och befordringsförhållandena för viss militär personal vid armén och marinen vore sådana, att det ifrågasatta lönesystemet icke syntes utan vidare kunna å densamma vinna tillämpning, gällde även flertalet av den civilmilitära personalen.

Beträffande marinens civilmilitära personal hade emellertid marinintendenturkårens beställningshavare av officers tjänsteklass, med undantag av advokatfiskalen vid Karlskrona station, för närvarande samma avlöningar, som tillkomma officerare i de olika graderna. Inträde i kåren skedde efter en utbildning, som till tiden ungefär motsvarade den, vilken erfordrades för anställning som fänrik vid flottan, och kunde beställning såsom marinunderintendent vinnas under hösten på tredje året efter avlagd studentexamen. Av dessa skäl och då beställningarna i de olika tjänsteklasserna vid marinintendenturkåren vore uppförda i ungefär sam-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

ma proportion sinsemellan som officersbeställningarna i olika grader vid flottan, hade de sakkunniga funnit hinder icke böra möta för att vid en definitiv lönereglering enligt det av de sakkunniga skisserade lönesystemet låta detsamma få omedelbar tillämpning på marinintendenturkåren. Beträffande en del av de nuvarande löntagarna vid denna kår syntes emellertid särskilda övergångsbestämmelser bliva erforderliga.

I fråga om mariningenjörkåren och poliskåren anföra de sakkunniga, att de nuvarande avlöningsförhållandena äro reglerade efter andra grunder än dem, som gälla de rent militära löntagarna, och att vid en definitiv lönereglering för dessa kårer det allmänna lönesystemet icke torde utan väsentliga jämkningar -kunna komma till användning.

Vad slutligen anginge marinläkarkårens personal syntes det föreslagna lönesystemet kunna i sin helhet tilllämpas å vissa beställningshavare. Dessa vore marinöverläkaren och förste marinläkarna, vilka för närvarande i avseende å tjänsteställning och avlöning vore likställda med kommendör respektive kommendörkapten av 1. graden. För marinläkarna av 1. graden, vilka åtnjöte begynnelseavlöning lika med kaptener av 1. klassen och därutöver ålderstillägg, liksom för marinläkarna av 2. graden och marinläkarstipendiaterna, vilka samtliga tillsattes efter ansökan och vilkas avlöningsförhållanden vore reglerade efter helt olika grunder än som gällde för officerskårerna, hade de sakkunniga funnit det ifrågasatta nya lönesystemet icke kunna oförändrat tillämpas, utan syntes för dem särskilda löneskalor och avlöningsbelopp böra uppgöras vid en definitiv lönereglering.

De sakkunniga övergå härefter till att yttra sig om huru avlöningsförhållandena för innehavare av manskapsbeställningar i 1. lönegraden (underofficerskorpraler) vid marinen skulle kunna ordnas vid genomförande av en definitiv lönereglering efter de riktlinjer, som förut av de sakkunniga angivits.

Av andra sakkunniga, vilka enligt nådiga bemyndigande!! den 11 juni och den 19 november 1915 varit inom sjöförsvarsdepartementet tillkallade för att verkställa förberedande utredning och uppgöra preliminärt förslag beträffande frågan om lönereglering för marinens personal m. m., hade uttalats, att likställighet i avlöningshänseende mellan underofficerspersonalen vid å ena sidan marinen och å andra sidan armén icke vore lätt att åvägabringa. Det vore nämligen icke nog därmed, att motsvarande lönegrader avlönades lika; befordringsförhållandena måste också ställa sig lika, och dessa påverkades i sin ordning bland annat av proportionen mellan de olika lönegraderna.

Underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden).

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Vad sålunda framhållits rörande antalet beställningar i underofficersgraderna gällde emellertid även proportionen mellan å ena sidan antalet underofficerare och å andra sidan antalet manskapsunderbefäl, vid armén furirer av 1. klassen och vid marinen manskap i 1. lönegraden, från vilka underofficerarna rekryteras. En granskning av förhållandet mellan antalet underofficerare i de särskilda löneklasserna samt antalet av nyssnämnda manskapsunderbefäl vid armén, flottan och kustartilleriet uppvisade i stort sett följande jämförelsetal:

Av tillgängliga statistiska siffror framginge, att nämnda proportioner i hög grad påverkade befordringsförhållandena, i det att, medan anställning såsom furir av 1. klassen och beställning med lön i 1. lönegraden vid marinen i stort sett kunde nås vid ungefär lika ålder, levnadsåldern för manskapsunderbefälet vid vinnande av första befordran till underofficers grad i medeltal vore 27'3 år vid armén, 33’4 år vid flottan och 30i år vid kustartilleriet. Det föreslagna lönesystemet med dess i varandra ingripande löneskalor för de två grupperna underofficerare (fanjunkare, flaggunderofficerare och underofficerare av 1. graden å ena ävensom sergeanter och underofficerare av 2. graden å andra sidan), kunde visserligen med den för systemets tillämpning antagna förutsättningen, att den, som befordrades till lägsta underofficersbeställning, finge för ålderstilläggs åtnjutande tillgodoräkna sig viss del av sin tjänstetid i beställning såsom furir av 1. klassen respektive manskap i 1. lönegraden, möjliggöra likställighet för personalen, när den en gång vunnit befordran till underofficersbeställning. Men givet vore dock, att de organisatoriska förhållanden, vilka tagit sig uttryck i den angivna olikheten i proportionen mellan antalet beställningar i de särskilda graderna, skulle komma att fortfarande i fråga om befordringarna leda till en avsevärd ojämnhet, vars ekonomiska följder icke kunde helt undanröjas genom en omläggning av lönesystemet. För att marinens manskapsunderbefäl skulle kunna efter eu ungefär lika lång tjänstetid som

41 Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 362.

motsvarande underbefäl vid armén vinna befordran till beställning i den lägre av nyssberörda två underofficersgrupper, skulle det följaktligen bliva nödvändigt att i marinens stater göra sådan ändring, att visst antal nuvarande beställningar i 1. lönegraden för manskap ersattes med underoflicersbeställningar. Förslag härom hade ock blivit väckt, och komme de sakkunniga, som genom nådig remiss anbefallts att yttra sig i detta ärende, att däröver avgiva särskilt utlåtande.

Beträffande åter de beställningshavare, vilka lika med det nuvarande manskapet i 1. lönegraden skulle fortfarande uppbära lägre avlöning än underofficerare, både de sakkunniga tänkt sig, att de efter den definitiva löneregleringen borde liksom det övriga manskapsunderbefälet komma i åtnjutande av vissa förmåner in natura. I övrigt skulle dessa beställningshavares avlöning utgå kontant med avlöningsformerna lön, dagavlöning och ålderstillägg och på det sätt avpassad, att det kontanta beloppet med tillägg av naturaförmånernas värde komme att vid personalens befordran till underofficersbeställning medgiva, att en var befordrad vunne skälig avlöningsförbättring vid åtnjutande av den med beställning av sistnämnda slag förenade lön och dagavlöning jämte det eller de ålderstillägg, som borde tillkomma honom enligt förut angivna grunder.

Flottans sjömanskår tillhörande kockar eller hovmästare, korpraler, som visat framstående skicklighet i egen yrkesgren, kunde inom bestämt antal tilldelas antingen underofficers av 2. graden löneförmåner eller löneförmåner såsom för manskap i 1. lönegraden. I sådant avseende vore till respektive stater för år 1918 för dels flottans underofficerskår dels flottans sjömanskår fogade anmärkningar av innehåll att för ändamålet anvisats högst 6 löner av det förra slaget och högst lika många av det senare slaget, ävensom att vad som vore odisponerat av det medelsbelopp, som erfordrades för beredande, på sätt nyss är sagt, åt dylik personal av löneförmåner i likhet med underofficer av 2. graden, finge användas för att tilldela kockar och hovmästare, korpraler, avlöning i sjömanskårens 1. lönegrad utöver antalet löner enligt stat för samma lönegrad, dock med det förbehåll, att antalet härigenom avlönade kockar och hovmästare i sjömanskårens 1. lönegrad ej finge överstiga antalet av de för ändamålet disponibla underofficerslönerna.

Huru, därest en dylik anordning funnes böra bliva bestående efter införandet av ett nytt lönesystem för underofficerare och eventuellt underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden), det kunde låta sig göra att inpassa dessa löntagare i det nya lönesystemet borde vid en definitiv lönereglering närmare undersökas.

Bihang till riksdagens protokoll l!>18. I samt. 322 höft. (Nr 362.) 0

Kockar och hovmästare, korpraler.

42 Särskilda

avlöningsföt

måner.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Sedan i det föregående angivits de allmänna grunder, på vilka enligt de sakkunnigas mening ett lönesystem för officerare och underofficerare samt viss annan personal borde vid en definitiv lönereglering uPpkyggas, komme de sakkunniga nu närmast att yttra sig om vissa avlöningsförmåner, som enligt gällande bestämmelser tillkomme vederbörande personal antingen på grand av tjänstgöring av särskild art eller som ersättning för vissa med tjänstgöringen förenade kostnader. I sammanhang därmed komme de sakkunniga att ifrågasätta, huruvida icke en eller annan förmån, som för närvarande icke tillkomme beställningshavare inom ifrågavarande grupper, tilläventyrs borde vid en definitiv lönereglering beredas dylik personal.

Bland de förmåner, som utöver den ordinarie avlöningen utginge till personal vid marinen, komme i främsta rummet det s. k. sjötillägget. De sakkunniga hava i betänkandet (sid. 89—94) angivit, med vilka belopp och under vilka förutsättningar sjötillägget utgår, och torde här få hänvisas till denna redogörelse.

De sakkunniga hade givetvis icke kunnat underlåta att taga i övervägande, huruvida ifrågavarande urgamla avlöningsform, med vilken torde hava avsetts att bereda personalen någon ersättning för den särskilt krävande tjänstgöringen till sjöss och med sådan tjänstgöring förenad risk och ansvar, men icke för de av denna tjänstgöring föranledda särskilda kostnaderna, numera borde uteslutas ur marinens lönesystem. Därest man i främsta rummet lade vikt vid önskvärdheten av att vinna likformighet mellan arméns och marinens avlöningsförhållanden, borde det utan tvivel tillses, att sjötillägget kunde för framtiden upphöra att utgå, men vissa skäl av mera reell natur syntes starkt tala för dess bibehållande.

I detta avseende hade i främsta rummet åberopats, att den tjänstgöring, som ålåge personalen ombord, vore av betydligt mera ansträngande beskaffenhet än vad fallet vore i land och ofta nog knappast lämnade någon del av dygnet fullt ledig. Såsom eu faktor att taga i betraktande hade vidare framhållits det synnerligen stora ansvar, som påvilade den till sjötjänstgöring kommenderade personalen. De särskilda förhållanden, under vilka sjötjänstgöring fullgjordes och vartill någon motsvarighet icke i fred förekomme vid armén, borde därför betinga någon särskild gottgörelse. På enahanda sätt gällde i fråga om handelsflottan, att där anställd personal i regel betingade högre avlöningsförmåner än som utginge till närmast jämförlig personal med anställning i land. -— Det hade jämväl anförts, att beställningshavare vid marinen, som beordrades till tjänstgöring ombord, därigenom kanske oförberett och för avsevärd tid framåt rycktes bort från

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

sitt hem och sin omgivning, vilket ofta nog kunde för honom och hans familj medföra betydande ekonomiska svårigheter. För att göra tjänstgöringen ombord mera eftersträvad kunde det även ur tjänstens synpunkt anses förmånligt, att densamma vore förenad med någon ekonomisk fördel.

De sakkunniga hade icke kunnat underkänna de synpunkter, som sålunda framförts, och hade för sin del icke funnit tillräckliga skäl vara anförda för sjötilläggets avskaffande. Det borde jämväl erinras, att riksdagen vid två särskilda tillfällen tagit ståndpunkt till förevarande fråga, i det att riksdagen dels år 1876, med avvikelse från Kungl. Maj:ts i ärendet framlagda förslag, bibehöll sjöavlöning för flottans personal, dels år 1902 avslog väckt förslag om nedsättning av sjötillägget för officerare.

De bestämmelser, som nu gällde rörande sjötilläggets belopp och sättet för dess utgående i särskilda fall, syntes emellertid vid en definitiv lönereglering böra överses och förenklas.

I betänkandet (sid. 94—96) hava de sakkunniga omnämnt vissa förmåner, som under sjökommendering tillkomma marinens personal och vilka hava avseende på kosthållet ombord, såsom dietpenningar, skeppsportion och ersättning därför, mässpenningar och servisbidrag. Om dessa förmåner, som närmast vore jämförliga med s. k. tillfällig avlöning vid armén, syntes i ännu högre grad än i fråga om den tillfälliga avlöningen vid armén gälla, att det för vinnande av större rättvisa för personalen samt önskvärd enkelhet och reda i avlöningsbestämmelserna måste anses trängande, att reglerna för åtnjutande av dylika ersättningar omlades. Vid en dylik omläggning, som lämpligen syntes kunna ske i sammanhang med en definitiv lönereglering, borde enligt de sakkunnigas mening tagas i övervägande, huruvida icke samtliga kontanta förmaner av ifrågavarande slag borde sammanföras att utgå såsom dagtraktamente eller möjligen under någon annan benämning.

De sakkunniga hade förut (jfr sid. 13 här ovan) uttalat sig för att den förmån av uppmuntringspenningar, som nu tillkomme marinens manskap, måtte för manskap i 1. lönegraden (underofficerskorpraler) få vid en definitiv lönereglering uppgå i lön och dagavlöning. Vid- sådant förhållande skulle någon förhöjning av uppmuntringspenningar givetvis icke vidare kunna förekomma vid sjökommendering.

I samband med en omarbetning av gällande bestämmelser rörande särskilda förmåner av det slag, varom nu vore fråga, borde även komma i betraktande, huruvida ändrade föreskrifter erfordrades rörande rese- och traktamentsersättning till personal vid marinen under tjänstgöring utom förläggningsorten eller i fråga om den flyttningslijälp, som i vissa

44 Avdrag för naturaförmåner.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 362.

fall åtnjötes av dylik personal. Likaledes kunde ifrågasättas, huruvida missräkningspenningar borde vid marinen utgå i andra fall än hittills medgivits.

Beträffande sådana förmåner som ekipering shjälp, tillhandahållande genom statens försorg av vissa effekter samt rätt att från matinrättning eller förråd mot ersättning utbekomma proviantartiklar m. m. hava de sakkunniga för arméns de! gjort vissa uttalanden, vilka i huvudsak åsyfta en närmare utredning av förevarande spörsmål, och såvitt marinen angår i tillämpliga delar åberopat vad sålunda anförts i fråga om armén. Härvid erinra de sakkunniga, att fragan om tillhandahållande av vissa för tjänstgöringen erforderliga effekter torde äga mindre betydelse för flottan än för kustartilleriet.

Vad slutligen anginge den ersättning, som tillkomme viss personal för så speciell tjänstgöring som vid marinens flygvapen eller för utförande av dykning sarbete, hade de sakkunniga icke funnit något att erinra mot att dylik ersättning även vid en definitiv lönereglering komme att bibehållas, men hade de sakkunniga icke kunnat i förevarande sammanhang ingå på ett närmare bedömande av denna fråga.

De sakkunniga hade i det föregående (jfr sid. 11 — 12 här ovan) uttalat sig för att inkvarteringsbidraget vid marinen, liksom inkvarterings- och servisbidragen vid armén, måtte vid en definitiv lönereglering uteslutas ur lönesystemet och i huvudsak ersättas genom ökning av lönen eller dagavlöningen. För personal, som erhölle fri bostad, borde i sådant fall vissa avdrag göras å avlöningen.

Efter vilka regler sådana avdrag borde ske vore de sakkunniga icke i-tillfälle att nu närmare angiva, men borde därvid största möjliga rättvisa åstadkommas mellan de löntagare, som hade bostad in natura, och dem, som icke åtnjöte sådan förmån. Frågans lösning måste vidare i väsentlig män bliva beroende på huruvida ortstillägg komme att vid en definitiv lönereglering införas i det militära lönesystemet och, i sådant fall, huru dessa ortstillägg komme att bestämmas. Därest med ortstillläggen avsåges att allenast täcka den ökade kostnad för hjTa, som betingades av förhållandena på särskilda orter, torde det ligga närmast till hands, att löntagare, som erhölle bostad in natura, finge avstå ortstilllägget jämte någon del av lönen; skulle åter ortstillägget så tillmätas, att detsamma skulle täcka ej blott den högre hyreskostnaden å viss ort, utan jämväl i större eller mindre mån den stegring i övriga levnads-

45 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 362.

kostnader, som å orten vore förhanden, borde tydligen andra regler bliva gällande i fråga om avdraget. Bland andra spörsmål, som vid en definitiv lönereglering borde i detta sammanhang tagas i övervägande, vore frågan, huruvida avdragets belopp borde sättas i visst förhållande till bostadens storlek och beskaffenhet i övrigt.

Åven de ersättningar, som utginge till underofficerare vid marinen för ved och ljus (till underofficerare vid armén för bränsle och lyse), syntes, på sätt de sakkunniga förut angivit, vid en definitiv lönereglering böra uteslutas ur lönesystemet och i huvudsak ersättas genom höjning av lön och dagavlöning. I sådant fall borde givetvis personal, som åtnjöte dylika förmåner in natura, få vidkännas avdrag å avlöningen med belopp, vilka borde bliva beroende på närmare utredning.

Beträffande slutligen de till underofficerskorpraler nu utgående förmånerna av beklädnad och portion, hade de sakkunniga i det föregående anfört, att enligt de sakkunnigas mening dessa förmåner borde för underofficerskorpraler liksom för övrigt manskap allt fortfarande utgå in natura. Ifrågavarande förmåner skulle således icke föranleda något avdrag å avlöningen för underofficerskorpraler. I de fall, då dylika beställningshavare icke kunde begagna sig av berörda naturaförmåner eller efter medgivande berättigades att frånträda desamma, syntes ersättning därför böra utgå efter enhetliga grunder.

De sakkunniga övergå härefter till att yttra sig om de avlöningsvillkor, som borde uppställas i samband med eu definitiv lönereglering för den personal, om vilken nu är fråga, och anföra härom:

I sitt utlåtande angående de ifrågasatta provisoriska löneregleringarna för viss till armén och marinen hörande personal hade statsutskottet vid 1917 års riksdag uttalat, att särskilda villkor för lönernas åtnjutande borde föreläggas riksdagen till godkännande, på sätt som i allmänhet skedde i fråga om civila tjänstebefattningar.

För vissa civilmilitära beställningar hade avlönings villkor likartade med dem, som i regel plägade föreskrivas beträffande civila befattningar, av riksdagen redan fastställts i sammanhang med beslut om lönereglering för ifrågavarande beställningshavare; detta vore fallet, vad marinen anginge, med mariniäkarkåren (svensk författningssamling år 1911 nr 35) ävensom mariningenjörs- och marinintendenturkårerna. Beträffande åter övriga civilmilitära beställningshavare vid marinen och den rent militära personalen gällde, att några dylika villkor i regel ej av riksdagen fastställts.

Avlönings-

villkor.

46 Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Det borde dock erinras, att de för arméns liksom för marinens personal gällande pensioneringsgrnnder, genom vilka bland annat stadgats skyldighet för personalen att vid viss ålder avgå från tjänsten, tillkommit under riksdagens medverkan.

Om sålunda riksdagen, vad försvarsväsendets på stat uppförda personal anginge, endast i undantagsfall beslutat särskilda villkor för avlönings åtnjutande, följde därav ingalunda, att dylika villkor för ifrågavarande personal saknats; tvärtom hade i berörda hänseende bestämmelser av delvis mycket detaljerad natur vid olika tillfällen meddelats av Kungl. Maj:t. Flertalet av dessa bestämmelser torde vara grundade på uttalanden i de framställningar, som förelagts riksdagens vid äskande av erforderliga anslag.

Vad armén beträffade, vore nu gällande bestämmelser på hithörande område i huvudsak sammanförda i det av Kungl. Maj:t utfärdade reglementet för armens avlöning under fred (fredsavlöningsreglementet) den 11 oktober 1907 med däri sedermera vidtagna ändringar; motsvarande för marinen gällande bestämmelser återfunnes i det likaledes av Kungl. Maj:t utfärdade reglementet för marinen. Av ovanberörda inom sjöförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga (se sid. 39 här ovan) hade emellertid år 1916 framlagts förslag till särskilt avlöningsreglemente även för marinens del. Detta förslag hade dock icke av Kungl. Maj:t slutligt behandlats.

De sakkunniga an Båge sig icke böra i förevarande sammanhang närmare ingå på frågan om de särskilda avlöningsvillkor, som nu gällde eller vid eu definitiv lönereglering borde bliva gällande för ifrågavarande personal, utan ville här inskränka sig till att något skärskåda vissa förhållanden, som kunde anses vara av särskild betydelse.

Vad marinen beträffade, vore officerare vid såväl flottan som kustartilleriet underkastade förflyttning på enahanda sätt, som gällde bland annat i fråga om officerare vid generalstaben, fortifikationen och intendenturkåren. I olikhet härmed vore underofficerare vid marinen, vilka utnämndes till dylik befattning vid viss station, icke skyldiga att låta sig förflyttas från den ena till den andra stationen.

Beträffande rätt att med beställning å stat förena annan befattning eller särskilt uppdrag vore bestämmelser meddelade för vissa av marinens civilmilitära kårer. Såvitt anginge den i de sakkunnigas betänkande behandlade militära personalen — officerare, underofficerare och underofficerskorpraler med lön i 1. lönegraden för manskap — syntes dylika bisysslor förekomma i ringa utsträckning och i mindre utsträckning vid marinen än vid armén; enligt de inkomna statistiska uppgifterna skulle

47 Kungt. Maj ds Nåd. Proposition Kr 362.

nämligen vid marinen högst 27 officerare (7-o procent av uppgiftslämnarna) och 3 underofficerare (0'4 procent) hava innehaft sådana bisysslor, att tillstånd därtill skolat enligt eljest gängse regler sökas hos överordnad myndighet.

Angående åtnjutandet av de särskilda avlöningsförmåner, som tillhörde marinens lönesystem, innehölle reglementet för marinen detaljerade föreskrifter. De sakkunniga ville endast erinra, att beträffande rätt för marinens officerare och underofficerare att i andra fall än vid verklig tjänstgöring uppbära dagavlöning meddelats i Iruvudsak enahanda föreskrifter, som gällde för motsvarande personal vid armén. I händelse av sjukdom finge sålunda dagavlöning bibehållas under eu tid ej överstigande 60 dagar för varje sjukdomsfall; varade sjukdomen längre tid än 60 dagar, ankomme det på vederbörlig prövning, huruvida på grund av bevekande omständigheter dagavlöning finge utöver nämnda tid bibehållas eller skulle i sin helhet eller till någon del avstås. Av marinens civilmilitära personal hade flertalet tillerkänts rätt att åtnjuta semester enligt i huvudsak samma grunder, som tillämpades inom den civila förvaltningen. Beträffande manskapet vore stadgat, att vid tjänstledighet för sjukdom skyldighet att frånträda dagavlöningen icke inträdde förrän för varje sjukdomsfall frånvaron från tjänstgöringen översköte 180 dagar.

Vid prövning av rätt för personal vid marinen att komma i åtnjutande av ålderstillägg, där dylik förmån ifrågakomme, torde i huvudsak enahanda regler tillämpas, som för civila verk vore gällande.

De sakkunniga ansåge det självfallet, att vid genomförande av en definitiv lönereglering för arméns och marinens ifrågavarande personal särskilda föreskrifter, på sätt inom den civila förvaltningen plägat ske, borde meddelas angående rätt att åtnjuta de genom löneregleringen bestämda avlöningsförmånerna. Därvid borde frågan om personalens skyldighet att underkasta sig förflyttning vederbörligen klarläggas. Beträffande rätt för personalen att med innehavande beställning förena annan befattning torde vid en dylik lönereglering böra meddelas bestämmelser likartade med dem, som lända till efterrättelse för de civila förvaltningsgrenarna. Det kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke nu gällande stadganden om rätt att i vissa fall behålla dagavlöningen borde jämkas till större överensstämmelse med vad som tillämpades på det civila området. I fråga om rätt att tillträda löneförhöjning genom ålderstillägg syntes jämväl böra införas sedvanliga föreskrifter därom, att vederbörande löntagare skulle hava under viss del av den tjänstetid, som erfordrades

48 Pensions

frågan.

Marinförvalt-

ningens

yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

för att vinna dylik förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag.

Vissa nu berörda spörsmål krävde emellertid en ingående utredning, varvid hänsyn givetvis borde tagas till de egenartade förhållanden, under vilka arméns och marinens personal fullgjorde sin tjänstgöring och vilka tilläventyrs kunde på åtskilliga punkter påkalla avvikelser från de regler, som fastställts för civila befattningshavare.

Huruvida de föreskrifter av nu berörda slag, som borde förknippas nied en definitiv lönereglering för personal vid armén och marinen, lämpligen borde taga formen av »villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner» enligt de nya staterna eller, såsom skett beträffande vatten fallsverken och kommunikationsverken, sammanfattas i särskilda avlöningsreglementen att föreläggas riksdagen till antagande, vore tydligen ett spörsmål av uteslutande formell innebörd.

Beträffande den personal, som skulle bliva delaktig av den tillfälliga löneförbättringen, men komme att avgå från tjänsten, innan eu definitiv lönereglering bleve genomförd, hava de sakkunniga slutligen uttalat sig för att frågan om beredande av tillfällig pensionsförbättring för nämnda personal måtte göras till föremål för utredning. Till undvikande av den omgång och tidsutdräkt, som givetvis skulle uppkomma, därest var je ärende rörande dylik pensionsförbättring måste underställas riksdagens prövning, ansåge de sakkunniga förevarande spörsmål kunna lämpligast ordnas så, att under riksdagens medverkan särskilda grunder fastställdes, enligt vilka pensionstillägg kunde av Kungl. Maj:t eller vederbörande underordnad myndighet tillerkännas personal, som under nu angivna förhållanden avginge från tjänsten.

Marinförvaltningen har i sitt den 8 april 1918 avgivna utlåtande gjort den anmärkningen mot grunderna för den tänkta slutliga löneregleringen, att även om den i betänkandet anställda jämförelsen mellan civila och militära befattningshavare finge anses riktig, vid utmätande av avlöningsbeloppen hänsyn syntes icke hava tagits till åtskilliga för nu ifrågavarande personal säregna tjänstgöringsförhållanden, som medförde ekonomiska uppoffringar eller framtida ogynnsam ekonomisk ställning utan motsvarighet beträffande civila befattningshavare. Marinförvaltningen ville härvid inskränka sig till att allenast omnämna, hurusom skyldigheten att i tjänsten bära och underhålla uniform medförde betydliga utgifter, som motsvarande civila personal icke behövde vid-

Kung}. May.ts Nåd. Proposition Nr 362.

kännas, att den militära personalen vore i utövningen av sin tjänst underkastad förflyttningar och andra ofta hastigt påkommande rubbningar, som medförde ekonomiska uppoffringar utan motsvarighet för de jämförda civila tjänstemännen, samt att pensionsåldern för nu ifrågavarande personal inträdde långt tidigare än för civila tjänstemän, därvid tillika pensionen fastställts till alltför ringa belopp. Vid en definitiv lönereglering borde behörig hänsyn tagas till dessa förhållanden. Härjämte ansåge sig marinförvaltningen böra uttala det önskemålet, att vid en definitiv lönereglering avlöningstekniken måtte förenklas.

Arméförvaltningen åter har i sitt utlåtande den 6 april 1918 anfört, Arméforvaitatt då de sakkunnigas betänkande, i vad det avsåge riktlinjer för eu ylande, definitiv lönereglering, icke förelåge till slutlig prövning, arméförvaltningen ej för närvarande torde behöva yttra sig därom. Arméförvaltningen finge emellertid i detta sammanhang uttala, att det syntes ämbetsverket synnerligen angeläget, att förslag till sådan lönereglering snarast möjligt bleve utarbetat och framlagt för behandling i vederbörlig ordning, och ansåge sig ämbetsverket böra framhålla önskvärdheten av att avlöningsbestämmelserna vid genomförande av en definitiv lönereglering gjordes så enkla och lätta att tillämpa som möjligt. Härvid torde de erfarenheter kunna utnyttjas, vilka kunde vinnas under den tid av ett eller annat år, då den tillfälliga löneregleringen kunde komma att tilllämpas, innan fullständigt förslag till definitiv lönereglering hunne utarbetas.

Att en genomgripande lönereglering för den personal vid armén Departementsoch marinen, varå de sakkunnigas förslag har avseende, är i hög grad cAc/>,‘' av behovet påkallad, torde näppeligen kunna bestridas. Frågan om en definitiv lönereglering för denna personal föreligger emellertid ännu icke i det skick, att den kan företagas till avgörande. De förslag angående förbättring av den militära personalens löneförhållanden, som förelädes 1917 års riksdag, avsågo allenast eu provisorisk lönereglering för nämnda personal, och sedan riksdagen, med avslag å Kung]. Maj:ts framställningar, på 1918 års stat anvisat medel till avsättning för beredande av tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén och marinen under år 1918, är det givetvis endast under den tillfälliga löneförbättringens form, som ett upphjälpande av personalens löneförhållanden nu kan komma till stånd.

Mot de för 1917 års riksdag framlagda förslagen till provisorisk lönereglering för viss personal vid armén och marinen gjordes av stats-

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 322 käft. (Nr 362.) 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

utskottet bland annat den anmärkningen, att de föreslagna lönebeloppen grundats på en tänkt definitiv lönereglering, som emellertid icke på något sätt varit föremål för närmare prövning, och i en vid utskottets utlåtande fogad reservation yttrades, att tillfälliga löneförbättringar, såsom avbetalning på kommande definitiva sådana, rimligen icke kunde beviljas förrän ett nödvändigt utredningsarbete fortskridit så långt, att åtminstone konturerna för den sistnämnda vore utformade, i annat fall löpte man risken att förrycka det hela.

I enlighet härmed hava ock de sakkunniga, vid fullgörande av sitt uppdrag att utarbeta förslag till en tillfällig löneförbättring för ifrågavarande personal, ansett sig höra i första hand söka klarlägga, efter vilka linjer en definitiv lönereglering för samma personal borde gå, för att sedermera inom ramen av den sålunda skisserade definitiva löneregleringen angiva de belopp, varmed under förhanden varande förhållanden den tillfälliga löneförbättringen syntes lämpligen böra utgå.

Det utkast till en definitiv lönereglering för personal vid armén och marinen, som innehålles i de sakkunnigas betänkande, syftar till en långt gående förenkling av det nuvarande, i flera hänseenden invecklade lönesystemet. Sålunda skulle såsom huvudavlöningsformer upptagas allenast lön och dagavlöning jämte ålderstillägg till lönen, medan åter sådana förmåner som inkvarteringsbidrag (inkvarterings- och servisbidrag vid armén), ersättning för ved och ljus (ersättning för bränsle och lyse vid armén), portions- och beklädnadsersättning samt särskilt hyresbidrag (vid armén) skulle uteslutas ur lönesystemet. Huruvida och i vilken utsträckning sådana avlöningsformer som arvoden och ortstillägg skulle ingå i det nya lönesystemet, borde enligt de sakkunnigas mening bliva beroende på vidare utredning.

För kompaniofficerare föreslå de sakkunniga tre särskilda löneskalor, nämligen en för underlöjtnanter (fänrikar), en för löjtnanter (löjtnanter av 1. och 2. klassen vid armén) och en för kaptener av av nuvarande 1. och 2. klassen samt för underofficerare två särskilda löneskalor, den ena för underofficerare av 2. graden (sergeanter av nuvarande 1. och 2. klassen) och den andra för flaggunderofficerare (underofficerare av 1. graden, fanjunkare). Dessa löneskalor äro i stor utsträckning byggda på ålderstillägg, med rätt för vederbörande beställningshavare att för ålderstilläggens åtnjutande få under vissa förutsättningar tillgodoräkna sig viss tjänstetid i lägre beställning. För officerare i högre beställning än kaptens skulle däremot ålderstillägg icke förekomma.

Öl

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 362.

Från tillämpningen av de sålunda föreslagna allmänna löneskalorna skulle emellertid undantagas några grupper av den militära personalen och flertalet civilmilitära befattningshavare. Frågan om anordnande av lämpliga löneskalor för personal, som anses böra här intaga en särställning, bör enligt de sakkunnigas mening upptagas till behandling i samband med den definitiva löneregleringen.

Chefen för lantförsvarsdepartementet har förut i dag yttrat sig om de sakkunnigas utkast till en definitiv lönereglering, och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad han därom anfört. Det har sålunda synts även mig, som om de riktlinjer, vilka av de sakkunniga uppdragits, skulle kunna i stort sett följas vid det nya lönesystemets utarbetande. Civetvis är det angeläget att, på sätt av de sakkunniga ifrågasatts, i möjlig mån förenkla det nuvarande, obestridligen ganska komplicerade och svåröverskådliga lönesystemet vid armén och marinen. Skulle man, såsom marinförvaltningen anser önskligt, kunna i detta hänseende gå ännu längre, än vad de sakkunnigas förslag innebär, vore detta visserligen en fördel, men man får å andra sidan icke bortse därifrån, att arméns och marinens ifrågavarande personal omfattar så många olika grupper och fullgör sin tjänstgöring under sa vitt skrida förhållanden, att en viss differentiering i lönetekniskt hänseende med nödvändighet måste förekomma. De lönetekniska detaljerna torde emellertid böra bliva beroende på den vidare utredning, som måste föregå en definitiv lönereglering.

Betraktar jag åter de sakkunnigas lönesystem ur mera reell synpunkt, faller det genast i ögonen, att genom den anordning med ålderstillägg, som av de sakkunniga ifrågasatts beträffande flertalet befattningar, anledningen till de klagomål, vilka vid upprepade tillfällen framkommit rörande nuvarande ojämnhet i befordringsförhållandena, skulle i väsentlig mån bortfalla. Man måste, såsom ock de sakkunniga framhållit, städse räkna med att befordringarna komma att ske mer eller mindre ojämnt, och lönesystemet bör därefter anpassas. Genom de föreslagna åiderstilläggen skulle verkningarna i avlöningshänseende av denna ojämnhet i befordringarna komma att mer eller mindre fullständigt neutraliseras.

Vad därefter angår de avlöningsbelopp, som av de sakkunniga ifrågasatts för olika grupper av beställningshavare, torde böra erinras därom, att de sakkunniga vid sitt arbete utgått från i huvudsak enahanda förutsättning, som låg till grund för Kungl. Maj:ts framställ-

52 Tillfällig

ltfneförbäitt

ring.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 362.

ningar till 1917 års riksdag, eller att genom de föreslagna beloppen kompensation skulle beredas personalen för den fördyring av levnadskostnaderna i allmänhet, som inträtt före kriget och kunde anses bliva bestående, vadan någon hänsyn icke tagits till den dyrtid, kriget medfört. Det utkast till en definitiv lönereglering för viss personal vid armén och marinen, som av de sakkunniga nu framlagts, liksom det därpå grundade förslaget om en tillfällig löneförbättring har sålunda till syfte att bringa den ifrågavarande personalens löneförmåner upp till den nivå, som kan anses betingad av läget före krigsutbrottet. De extra ordinära förhållanden kriget här skapat böra enligt de sakkunnigas mening mötas genom extra ordinära åtgärder, i främsta rummet genom anlitande av sådana avlöningsformer som krigstidstillägg och krigstidshjälp.

Under nu angiven förutsättning synas mig de föreslagna avlöningsbeloppen vara i stort sett rättvist och väl avvägda. Vad av marinförvaltningen anförts därom, att åtskilliga för nu ifrågavarande personal säregna tjänstgöringsförhållanden medföra ekonomiska uppoffringar eller framtida ogynnsam ekonomisk ställning utan motsvarighet beträffande civila befattningshavare äger visserligen inom vissa gränser sitt berättigande, men även med aktgivande härpå torde de föreslagna avlöningsbeloppen i jämförelse med de löneförmåner, som utgå till befattningshavare inom den civila statsförvaltuiugen, kunna för personalen anses tillfredsställande.

Jag kan även uttala min anslutning till vad chefen för lantförsvarsdepartementet anfört om önskvärdheten av att utarbetandet av ett fullständigt förslag till definitiv lönereglering för personal vid armén och marinen måtte snarast möjligt igångsättas.

Sedan de sakkunniga sålunda angivit de riktlinjer, som enligt deras mening borde följas vid en definitiv lönereglering för den personal vid armen och marinen, å vilken föreliggande betänkande hade avseende, behandla de sakkunniga i följande avdelning (sid. 314—392) frågan om huru en tillfällig löneförbättring från och med år 1918 lämpligen skulle kunna beredas nämnda personal.

De sakkunniga erinra härvid, hurusom statsutskottet i sitt utlåtande över Kungl. Maj:ts framställningar till 1917 års riksdag angående provisoriska löneregleringar för viss till lantförsvaret och marinen hörande personal uttalat bland annat, att vid en förnyad utredning i ärendet

53 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

borde noggrant tillses, att lönetillägget så avpassades, att en definitiv lönereglering ej föregrepes. Ett iakttagande av denna regel vore enligt de sakkunnigas mening ej blott ur det allmännas synpunkt påkallat utan även överensstämmande med den enskilde löntagarens välförstådda intresse; det skulle nämligen knappast för denne vara fördelaktigt, om den tillfälliga löneförbättringen sattes till sådant belopp, att hans avlöningsförmåner komme att vid övergången till en definitiv lönereglering undergå någon avsevärd minskning.

För bestämmande av den tillfälliga löneförbättringens belopp borde sålunda för olika fall en jämförelse göras mellan de avlöningsförmåner, som enligt nu gällande bestämmelser tillkomme vederbörande löntagare, och dem, som skulle utgå enligt de sakkunnigas förslag. Då emellertid det nuvarande lönesystemet och det av de sakkunniga föreslagna vore byggda på väsentligt olika grunder, hade det icke kunnat undvikas, att bestämmelserna om den tillfälliga löneförbättringen blivit av rätt komplicerad natur.

De sakkunniga komme nu att i första hand yttra sig om tillfällig löneförbättring för den personal, varå de för officerare och underoffice- ccrarc. rare ifrågasatta allmänna löneskalorna skulle äga tillämpning.

Den närmast till hands liggande utvägen att för dessa beställningshavare bestämma den tillfälliga löneförbättringens belopp vore givetvis att låta detsamma utgöra skillnaden mellan å ena sidan det belopp, som enligt den skisserade definitiva löneregleringen skulle komma att utgå till vederbörande löntagare, och å andra sidan den nuvarande avlöningen. För officerare och underofficerare med vederlikar, vilka själva bidroge till sin pensionering, uppstode härvid fråga om avdrag för de ökade pensionsavgifter, som vid en definitiv lönereglering kunde komma att åläggas personalen. På anförda grunder (sid. 315—318 i betänkandet) hava emellertid de sakkunniga ansett anledning i detta fall icke föreligga att vid bestämmande av den tillfälliga löneförbättringens belopp göra något särskilt avdrag för ökade pensionsavgifter.

Däremot hade det synts de sakkunniga lämpligt, att beloppen något avrundades nedåt, och komme en dylik avrundning givetvis att verka i enahanda riktning som de avdrag för pensionsavgifter, vilka stadgats vid de provisoriska löneregleringarna för befattningshavare i statsdepartementen och vissa centrala ämbetsverk. De sakkunniga föreslå, att den tillfälliga löneförbättringens belopp måtte avrundas för officerare med vederlikar till närmast lägre med 50 delbart antal kronor samt för underofficerare med vederlikar till närmast lägre med 25 delbart antal kro-

54 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 362.

nor. Med tillämpning härav skulle den tillfälliga årliga löneförbättring, som tillkomme marinens officerare och underofficerare i allmänhet, uppgå till de i tabellen här nedan angivna belopp. Vid tabellens utarbetande hade iakttagits, att i »nuvarande avlöning» för de olika personalgrupperna inräknats de inkvarteringsbidrag, som utgå å annan ort än Stockholm och Göteborg, samt att för flaggunderofficerare och underofficerare av 2. graden upptagits den avlöning, som tillkommer andra underofficerare än maskinister.

För åtskilliga bland ifrågavarande beställningshavare skulle emellertid, enligt de sakkunnigas förslag å den tillfälliga löneförbättringen göras vissa avdrag (se sid. 64—65 i det följande).

Kommendör, överste ......................................

Kommendörkapten av 1. graden, överstelöjtnant Kommendörkapten av 2. graden, major

Kapten av 1. klassen:

utan ålderstillägg ...................................

med 1 »

» 2 »

» 3 »

Kapten av 2. klassen:

utan ålderstillägg...................................

med 1 » ..................................

» 2 »

» 3 » ...................................

Löjtnant:

utan ålderstillägg ..................................

med 1 » ...............................

» 2 »

» 3 »

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

55 I denna tablå upptagas icke flaggman (generalspersoner). Såsom redan i det föregående (sid. 33—34) är nämnt, hava nämligen de sakkunniga ansett sig icke böra under nu föreliggande förhållanden gorå något uttalande beträffande den ordinarie avlöning, som borde vid en definitiv lönereglering tillerkännas flaggmän (generalspersoner). Till följd härav hava de sakkunniga icke heller hemställt om tillfällig löneförbättring åt dessa beställningshavare.

De sakkunniga anföra vidare, att de grunder, efter vilka ålderstilllägg skulle vid en definitiv lönereglering tillkomma vederbörande lön-

56 Marin förr ältning ens yttrande.

KungJ. Maj.is Nåd. Proposition Nr 362.

tagare, även borde följas, då det gällde att i särskilda fall bestämma de belopp, med vilka den tillfälliga löneförbättringen skulle, på sätt i förestående tabell åskådliggjordes, utgå till olika grupper av beställningshavare. Sålunda borde även enligt det av de sakkunniga ifrågasatta lönesystemet iakttagas, att ålderstillägg ej finge tillträdas förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder stadgad tjänstålder blivit uppnådd. Rätt till ålderstillägg bleve således beroende av antalet fulla tjänstår med bortseende från överskjutande del av år.

Härefter lämna de sakkunniga en ingående utredning, huru de föreslagna reglerna för beräkning av ålderstillägg skulle under olika förutsättningar vinna tillämpning i fråga om den tillfälliga löneförbättringen. Till denna utredning (sid. 321—326 i betänkandet) torde jag här få hänvisa.

Efter vad de sakkunniga vidare erinra, borde officer eller underofficer, som under loppet av det år, löneförbättringen avsåge, tillträtt eller avgått från beställning, med vilken löneförbättring vore förenad, eller övergått från en till annan sådan beställning, tydligen äga å dylik beställning uppbära löneförbättring för den del av året, varunder han innehaft densamma. För de fall, då beställning tillträtts under loppet av ett år, borde emellertid någon del av det löpande året icke få tillgodoräknas för erhållande av förhöjning i den tillfälliga löneförbättring, som skulle till beställningshavaren utgå under det året. För sådant fall borde därför stadgas, att löneförbättringen skulle för den återstående delen av året beräknas efter det belopp för helt år, som skolat tillkomma beställningshavaren, därest han vid årets början innehaft beställningen i fråga. I

I det utlåtande, som av marinförvaltningen avgivits över de sakkunnigas förslag, bär marinförvaltningen, såvitt angår den tillfälliga löneförbättringen, till en början uttryckt ett beklagande, att de sakkunniga ansett sig böra lämna flaggmansgraden utan löneförbättring nu liksom vid flera föregående löneregleringar för övrig militär personal. I det protokoll, som vidfogats betänkandet, vore så vägande skäl anförda lör att denna fåtaliga personalkategori borde medtagas vid den tillfälliga löneförbättringen, att det syntes ämbetsverket anmärkningsvärt, att de sakkunniga likväl ansett sig kunna underlåta att avgiva förslag härom allenast på det skäl, att de civila befattningshavare, med vilka de sakkunniga ansett sig böra jämnställa dem, kunde komma att få vänta på sin lönereglering. Tvärtom torde så mycket mer alla skäl

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 362. 57

tala för att de militära löneskalorna bleve uppbyggda i ett sammanhang, som generalspersoner och flaggman varit i stort sett uteslutna från löneförbättringar vid samtliga regleringar ända sedan år 1875. Uppenbart torde åtminstone vara — säger marinförvaltningen — att till följd av penningvärdets fall denna personals avlöningsförmåner i sak högst väsentligt reducerats och icke längre kunna tillnärmelsevis förslå för de behov, som de ursprungligen varit avsedda att fylla. Under sådana förhållanden kunde det icke anses rättvist än mindre billigt att låta dessa befattningshavare allt fortfarande vänta på avlöningsförbättring. Det överensstämde med visshet icke heller med statsintresset att låta samtliga avlöningar utom de högsta komma i åtnjutande av förhöjningar, motsvarande penningvärdets fall. Då det visat sig, att konkurrensen med de privata företagen gjort sig gällande jämväl i avseende å personalen vid marinen och armén, syntes det ligga i öppen dag, att ett bibehållande vid försvaret av den personal, som kunde vara skickad och vuxen att uppbära det ansvar och fylla de värv, som vore pålagda försvarets främste målsmän både i fred och i krig, måste förutsätta sådan slutavlöning, att den kunde vara för denna personal eftersträvansvärd såsom ekonomiskt slutmål. Statsmakterna syntes också hava riktigt uppfattat detta statsintresse, då de för år 1918 i motsats mot det föregående beviljat krigstidstillägg jämväl för de högst avlönade funktionärerna.

Marinförvaltningen hade förut framhållit (jfr sid. 48—49 här ovan), hurusom de säregna militära tjänstgöringsförhållandena, från vilka generalspersoner och flaggmän ingalunda vore undantagna, medförde ekonomiska uppoffringar för den militära personalen utan motsvarighet för den civila, samt att till följd härav en jämförelse med de civila befattningshavarna icke kunde utfalla i allt riktigt. För marinförvaltningen stode det klart, att försvarets främste målsmän icke kunde på en väl avmätt löneskala ställas lägre än rikets landshövdingar. Då det emellertid nu gällde allenast en tillfällig löneförbättring, ansåge sig ämbetsverket kunna inskränka sig till att för sådant ändamål föreslå ett belopp av 1,200 kronor för marinens flaggmän och generalsperson. Härmed skulle deras sammanlagda avlöning kunna anses komma att ungefärligen motsvara den kontanta avlöning, som i allmänhet tillkomme landshövding.

Beträffande arméns generalspersoner har arméförvaltningen hemställt, att även till dessa beställningshavare tillfällig löneförbättring måtte få utgå med 1,200 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 322 käft. (Nr 362.) 8

Armé farv ältning ens yttrande.

58 Departementschefen.

Särskilda spörsmål rörande militär personal.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Såsom av marinförvaltningen anförts, har den avlöning, som i mitten av 1870-talet fastställdes för generalspersoner och flaggman, sedan dess endast undergått mindre jämkningar. Inberäknat inkvarterings- och servisbidrag utgör avlöningen till nämnda beställningshavare numera i Stockholm och Göteborg 12,055 kronor och å annan ort 11,755 kronor.

Med avseende å den av marinförvaltningen liksom förut hos de sakkunniga framförda jämförelsen mellan generalspersoner (flaggmän) och landshövdingar torde jag få erinra därom, att sistnämnda befattningshavare fått sina löneförmåner i huvudsak reglerade jämlikt nådigt brev den 28 november 1871 och sedermera fastställda genom beslut vid 1884 års riksdag. Därvid tillerkändes landshövdingarna, förutom bostadsförmån, kontant avlöning att utgå med i allmänhet 13,000 kronor och i vissa fall än högre belopp. Landshövdingarnas löneförmåner sattes sålunda högre än den avlöning, som ungefär samtidigt bestämdes för generalspersoner och flaggmän.

Å andra sidan bör, vad angår övriga chefsplatser inom den civila förvaltningen, erinras att enligt nu gällande bestämmelser avlöningen till generaldirektör såsom regel utgår med 11,000 kronor. Visserligen hava under de senare åren en del undantag härifrån gjorts, varvid högre avlöning tillerkänts dylika befattningshavare, men för flertalet generaldirektörer — exempelvis cheferna för statskontoret, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen och domänstyrelsen —- liksom även för generalkrigskommissarien är avlöningen alltjämt begränsad till nämnda belopp,

11,000 kronor.

Vad av marinförvaltningen anförts såsom motivering för förslaget att nu tillerkänna generalspersoner och flaggmän tillfällig löneförbättring synes visserligen i och för sig äga ett visst berättigande, men med ungefär lika fog torde de av marinförvaltningen anförda förhållandena kunna åberopas såsom motiv för löneförbättring åt innehavare av åtskilliga chefsplatser inom den civila förvaltningen. Det vill under dessa förhållanden synas, som om de sakkunniga haft goda skäl för sin mening, att en definitiv lönereglering för såväl chefer inom den civila förvaltningen som generalspersoner och flaggmän bör komma till stånd i ett sammanhang och att sålunda frågan om en löneförbättring för generalspersoner och flaggmän icke nu bör upptagas till avgörande.

Genom den i det föregående lämnade framställningen hade de sakkunniga velat åskådliggöra, huru den tillfälliga löneförbättringen skulle utgå till den personal, å vilken de för officerare och underofficerare ifråga-

59 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 362.

satta allmänna löneskalorna vore avsedda att oförändrade vinna tillämpning. De sakkunniga överginge nu till vissa personalgrupper, för vilka särskilda föreskrifter rörande den tillfälliga löneförbättringen syntes bliva av nöden, och komme därvid att beröra jämväl en del andra, med den tillfälliga löneförbättringen sammanhängande spörsmål.

Såsom redan anförts, skulle den löneförbättring, som vid eu definitiv lönereglering enligt de sakkunnigas förslag komme att tillfalla regementsofficerare med förläggning till ort utom Stockholm och Göteborg, i procent av den nuvarande avlöningen utgöra, för överstar (kommendörer) 9-i procent, för överstelöjtnanter (kommendörkaptener av 1. graden) 16'3 procent och för majorer (kommendörkaptener av 2. graden) 11*9 procent. Beträffande övrig militär personal hade löneförbättringen beräknats till omkring 17 procent för beställningsliavare i kaptensgraden, till omkring 25 procent för beställningsliavare i löjtnantsgraden och till omkring 40 procent (i vissa fall något lägre) för beställningshavare i underofficersgraderna. Åven med den avrundning nedåt, som beträffande den tillfälliga löneförbättringen ifrågasatts, kunde dessa procentsiffror anses i huvudsak äga giltighet.

På sätt förut jämväl framhållits, kunde vissa grupper av bestallningshavare såväl bland den rent militära som i synnerhet bland den civilmilitära personalen icke utan vidare inpassas i det av de sakkunniga föreslagna lönesystemet, utan måste vid den definitiva löneregleringen särskilda bestämmelser rörande deras avlöning meddelas.

I några fall hade de ifrågasatta löneskalorna ansetts med viss jämkning kunna vinna tillämpning, och syntes den tillfälliga löneförbättiingen

kunna i enlighet därmed beräknas.

I andra fall åter hade de sakkunniga ansett sig icke kunna nu uppdraga de riktlinjer, som borde följas vid en definitiv lönereglering för vederbörande beställningsliavare. Särskilda bestämmelser i fråga om den tillfälliga löneförbättringen bleve då givetvis nödvändiga. Dylika beställninghavare tillhörande överstes, överstelöjtnants eller majors löneklass hade i regel ansetts böra erhålla enahanda löneförbättring, som i allmänhet skulle tillkomma innehavare av motsvarande officersbeställningar; för övriga hade de sakkunniga stannat vid att i allmänhet föreslå en tillfällig löneförbättring, beräknad efter nyssnämnda procent av nu utgående löneförmåner lör personal a annan ort än Stockholm och Göteborg, således efter 17 procent för beställningshavare i kaptens löneklass efter 25 procent för beställningshavare i löjtnants löneklass och efter’ 40 procent, i vissa fall dock något lägre, för beställningshavare i underofficers löneklass. 1 samtliga fall skulle emellertid beloppen avrundas, på sätt förut är nämnt.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

e&som lönlös ^ fråga om rätt att tillträda löneförhöjning genom ålderstillägg hade 1 regemente de sakkunniga, såvitt en definitiv lönereglering anginge, givit uttryck flottans olust den mei»ngen, att sedvanliga föreskrifter borde meddelas därom, att artuierieteT vederbörande löntagare skulle hava under viss del av den tjänstetid, stam. som erfordrades för att vinna dylik förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat ofientligt uppdrag. I överenstämmelse härmed hade de sakkunniga uttalat, att vid beräkning av tjänstålder icke borde få° inräknas tid, varunder vederbörande beställningshavare haft avsked från beställning på stat med tillstånd att med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstå i regemente (kår) eller vid flottans (kustartilleriets) stam. Aven vid beredande åt ifrågavarande personal av tillfällig löneförbättring borde beaktas, att i sådana fall, då den tillfälliga löneförbättringens belopp bleve beroende av visst antal tjänstår, hänsyn icke finge tagas till tid, varunder vederbörande löntagare tilläventyrs, på sätt nu är nämnt, såsom lönlös kvarstått i regemente (kår) eller vid flottans (kustartilleriets) stam. Dylik tid borde sålunda städse frånräknas, då det gällde att bestämma det antal tjänstår, som i fråga om den tillfälliga löneförbättringen finge tillgodoräknas.

stnom nnder- • Betraffande underofficer, vilken enligt den ifrågasatta lönetursberäk- S b°efiiråver" »ingen skulle få såsom tjänstår för ålderstilläggs intjänande tillgodoräkna man,tapet, sig viss del av den tjänstetid, han fullgjort såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap, syntes jämväl vid bestämmande av den tillfälliga löneförbättringens belopp (jfr sid. 25 här ovan) böra såsom regel iakttagas, att vid dylikt tillgodoräknande hänsyn icke finge tagas till tjänstetid, som icke i omedelbar följd infallit närmast före befordran till underofficersbeställningen.

tesefref tmn • 1 fråSa om tjänstårsberäkning för personal, som från reserven över-

"ktiTe“tat. gjnge till aktiv stat (jfr sid. 22 och 25 här ovan), hava de sakkunniga, såvitt den tillfälliga löneförbättringen angår, på anförda grunder (sid. 329 i betänkandet) uttalat sig för att det bör bliva beroende på Kungl. Maj:t att, efter framställning av den chef eller den myndighet, varunder dylik personal lyder, med hänsyn till saväl den effektiva tjänstgöringens längd som anställningstiden i reserven meddela erforderliga föreskrifter angående tjänstårsberäkningen.

Vad marinens personal beträffar, anföra de sakkunniga, att övergång från reservanställning till anställning på stat vid stammen torde förekomma mera sällan än vid armen. I eventuellt förekommande fall

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

syntes emellertid även beträffande dylik personal vid marinen frågan om tjänstårsberäkningen böra avgöras på enahanda sätt, som av de sakkunniga ifrågasatts beträffande personal vid armén.

Vid uppdragandet av riktlinjerna för en definitiv lönereglering hade överg&ng«bede sakkunniga vidare framhållit (jfr sid. 25 här ovan), att den i nämnda fgr TiBBa sammanhang föreslagna utgångspunkten för den tjänstårsberäkning, som underborde ligga till grund för underofficerares rätt till ålderstillägg, icke syntes kunna utan särskilda övergångsbestämmelser vinna tillämpning på vissa grupper av underofficerare. Detta gällde bland andra de kustartilleriets underofficerare, vilka antingen vid vapenslagets första uppsättande år 1902 dit övergått från armén eller ock, efter vid kustartilleriet erhållen underofficersutbildning, vunnit anställning vid detta vapenslag såsom underofficerskorpraler med lön i 1. lönegraden för manskap under tid, då denna lönegrad kunde vid kustartilleriet uppnås efter kortare anställningstid än 72 månader. Det vore givet, att enahanda förhållanden, som betingade dylika övergångsbestämmelser vid genomförandet av en definitiv lönereglering, även nödvändiggjorde särskilda föreskrifter rörande en tillfällig löneförbättring, vars belopp skulle bliva på visst sätt beroende av den föregående tjänstetidens längd.

Till en början syntes man emellertid kunna bortse från alla de underofficerare vid kustartilleriet, som vid vapnets uppsättande dit överfördes från armén och omedelbart anställdes såsom underofficerare vid kustartilleriet, enär alla dessa på grund av därefter tillryggalagd tjänstetid såsom underofficerare torde vara berättigade till löneförbättring med det högsta belopp, som enligt de sakkunnigas förslag kunde ifrågakomma.

Vad vidare anginge de kustartilleriets underofficerare, vilka före övergången till manskapsanställning vid nämnda vapenslag haft fast anställning vid armén och där vunnit kompetens till underofficersbefordran, syntes dessa, oavsett om de sedermera före sin utnämning till underofficersbeställning vid kustartilleriet haft att undergå någon kompletterande utbildning eller ej, i avseende å tjänstårsberäkningen för erhållande av tillfällig löneförbättring böra, i likhet med vad av de sakunniga ifrågasatts beträffande vissa underofficerare vid armén, få tillgodoräkna sig högst 9 år av den tid utöver 6 år, varunder vederbörande, efter vunnen behörighet till underofficersbefordran vid armén, i omedelbar följd innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet vid något arméns truppförband eller vid kustartilleriet.

I fråga slutligen om den grupp av kustartilleriets underofficerare, som visserligen före sin befordran vid vapenslaget där undergått full-

62 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Innehavare av viss chefsbefattning.

Maskinistunderofficerare vid flottan.

ständig underofficersutbildning, men erhållit uppflyttning till beställning i 1. lönegraden för manskap vid kustartilleriet å tid, då sådan uppflyttning kunde vinnas efter kortare anställningstid än 72 månader, syntes, i syfte att vinna största möjliga överensstämmelse med de regler, vilka föreslagits för den del av personalen, som övergått till kustartilleriet från armén, den övergångsbestämmelsen böra fastställas, att sådana underofficerare finge i avseende å tjänstårsberäkningen för erhållande av tillfällig löneförbättring tillgodoräkna sig högst 9 år av den tid utöver 6 år, varunder vederbörande före sin befordran till underofficer innehaft anställning vid kustartilleriet såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap.

Efter vad de sakkunniga vidare erinra, är ett årligt tillägg av

2,000 kronor till den fasta lönen tillerkänt innehavare av chefsbefattningen i marinförvaltningen, chefsbefattningen i marinstaben, stationsbefälhavarbefattning eller befattningen såsom inspektör av flottans övningar till sjöss, därest han icke uppbär flaggmans lön, med iakttagande att, om två av nämnda befattningsinnehavare icke uppbära dylik lön, tillägget skall utgå till den, som är i sin befattning äldst. Detta lönetillägg tillgodokommer sålunda officer med kommendörs lön på stat.

I fråga om den tillfälliga löneförbättring, som borde tillkomma denne befattningshavare, anföra de sakkunniga, att med tillämpning av den grundsats, som följts beträffande vissa beställningshavare vid armén, det kunde synas ligga närmast till hands att för honom bestämma den tillfälliga löneförbättringen till samma belopp som för kommendör, eller 800 kronor. För att denne befattningshavare ej må erhålla sammanlagt högre avlöning än flaggman, anse emellertid de sakkunniga, att beloppet i detta fall bör sättas något lägre, eller till 650 kronor.

Marinförvaltningen har i sitt utlåtande den 8 april 1918 anfört, att vid bifall till ämbetsverkets förslag angående tillfällig löneförbättring åt marinens flaggman och generalsperson hinder icke torde föreligga att tillerkänna innehavaren av nu ifrågavarande chefsbefattning löneförbättring till oavkortat belopp, 800 kronor.

Såsom framginge av det föregående (jfr sid. 37 här ovan), hade de sakkunniga funnit sig icke böra göra något bestämt uttalande i frågan, huruvida eller i vad mån den särställning i avlöningshänseende, som nu tillkomme flottans maskinistunderofficerare, borde bibehållas vid en definitiv lönereglering.

63 KungJ. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 362.

I avbidan på resultatet av den utredning, som i detta avseende borde komma till stånd, innan en definitiv lönereglering åvägabringades, och för att icke genom en anordning, som helt skulle beröva maskinistunderofficerarna deras nuvarande merinkomst, maskinistkårens rekrytering skulle äventyras, hade de sakkunniga funnit sig böra förorda, att maskinistunderofficerarna måtte vid den tillfälliga löneförbättringens genomförande få behålla viss del av nämnda merinkomst. Det hade i sådant hänseende synts de sakkunniga lämpligt, att de för den definitiva löneregleringen ifrågasatta allmänna löneskalorna och lönebeloppen tillämpades vid beräkning av den tillfälliga löneförbättring, som borde tillkomma . maskinistunderofficerarna, dock med den ändring att å de belopp, som i allmänhet föresloges såsom tillfällig löneförbättring för underofficerarna vid flottan, avdroges för flaggmaskinist 200 kronor och för underofficer av 2- graden, maskinist, 100 kronor. Då de nuvarande avlöningarna enligt stat skulle utgå oförändrade under den tid, en tillfällig löneförbättring varade, komme i varje fall maskinistunderofficerarna att, med inräknande av löneförbättringsbeloppen, få åtnjuta en merinkomst framför övriga underofficerare vid flottan. Denna merinkomst uppginge till 167 kronor 75 öre för flaggmaskinist och till 137 kronor 25 öre för underofficer av 2. graden, maskinist.

Marinförvaltningen har i sitt utlåtande den 8 april 1918 icke gjort någon erinran mot de sakkunnigas förslag rörande tillfällig löneförbättring åt maskinistunderofficerarna.

I denna punkt uttalades emellertid skiljaktig mening av marinöverdirektören von Eckermann, som förklarade sig anse inga som helst skäl föreligga att förminska den meravlöning, maskinistunderofficerarna alltsedan år 1876 åtnjutit i jämförelse med övriga med dem eljest likställda underofficerare. Vad som då befanns fullt berättiga måste nu auses vara det i ännu högre grad, då man toge i betraktande, hurusom, i och med den utveckling och kompilering maskinerierna å våra örlogsfartyg sedan dess undergått, maskiuistunderofficerarnas arbete och ansvar i högst väsentlig grad ökats och detta vida mer än som under tiden varit fallet för andra underofficerare.

De sakkunniga erkände själva, att de icke varit i tillfälle att i ärendet verkställa den noggranna utredning, som skulle varit erforderlig för frågans bedömande. Reservanten vågade uttala den förmodan att, därest så skett, de sakkunniga skulle hava kommit till ett annat resultat än det föreliggande. Till stöd härför ville reservanten framhålla, att

64 Underofficerare å varvsstat.

Vissa lärare vid militärläroverk m. fl.

Avdrag för viss personal i Stockholm och Göteborg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

exempelvis inom tyska och engelska marinerna maskinisterna åtnjöte en meravlöning i förhållande till andra underofficerare, som vida överstege den, som för närvarande komme våra maskinister till del. Denna meravlöning utgjorde år 1915 i tyska marinen intill 1,560 mark samt i den engelska marinen cirka 48 £.. Vad den svenska handelsmarinen beträffade ville reservanten framhålla, att, enligt avtal dels mellan Sveriges redareförening och svenska maskinistförbundet och dels mellan samma redareförening och styrmännen, en förste maskinist i regel komme till en avlöning, som med cirka 1,000 kronor per år överstege förste styrmannens på samma fartyg.

Av det anförda syntes med önskvärd tydlighet framgå, att man inom såväl örlogs- som handelsmariner ansett förhållandena påkalla, att en väsentlig avlöningsskillnad upprätthölles till förmån för maskinisterna.

Såsom ett ytterligare skäl mot de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende anförde reservanten, att maskinisterna vid flottan redan, på grund av det befordringssystem, som tillämpats från och med år 1911, fått sina befordringsutsikter och därmed följande ekonomiska fördelar förminskade till förmån för övriga underofficerare.

Underofficerare vid flottans stam, vilka tjänstgjorde å flottans varv och därvid uppbure avlöning såsom månadslönare å varvens stat, borde enligt de sakkunnigas mening komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring enligt enahanda regler, som föresloges beträffande övriga underofficerare vid flottan.

Vad slutligen anginge innehavarna av sådana befattningar, vilka icke vore uppförda på stat såsom särskilda beställningar utan avsedda att bestridas av officerare och underofficerare, som för viss tid placerades i. de särskilda befattningarna och därvid ägde utöver de vanliga avlöningsförmånerna uppbära särskilda arvoden —- detta gällde om vissa lärare och befälspersonal vid militärläroverk, tillsyn ingsmän och uppbördsman m. fl. — syntes någon tvekan icke böra råda därom, att annan tillfällig löneförbättring icke borde utgå till sådan befattningshavare, än som tillkomme honom såsom innehavare av beställning på stat.

De sakkunniga hade förut erinrat, att inkvarteringsbidrag utginge med högre belopp i Stockholm och Göteborg än å övriga orter. Den olikhet, som här förefunnes, kunde sägas för personal i Stockholm och

65 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Göteborg innebära ett ortstillägg jämförligt med det, som allmänt, om ock i rätt växlande former, införts i de civila verkens löneregleringar.

Den meravlöning, som genom nyssnämnda »ortstillägg» tillkomme personal i Stockholm och Göteborg, vilken icke åtnjöte bostad in natura, utgjorde för flaggman (generalsperson) och kommendör (överste) 300 kronor, för kommendörkapten (överstelöjtnant och major) 400 kronor, för kompaniofficerare 100 kronor samt för underofficerare (och underofficerskorpraler) 60 kronor.

För den händelse ortstillägg komme att vid en definitiv lönereglering för arméns och marinens ifrågavarande personal införas såsom en särskild avlöningsform i lönesystemet, kunde det tagas för givet, att dylikt tillägg icke komme att utgå med högre belopp för kommendörkaptener (överstelöjtnanter och majorer) än för kommendörer (överstar). En jämkning härutinnan syntes de sakkunniga böra komma till stånd redan i sammanhang med den tillfälliga löneförbättringen. I sådant avseende funne de sakkunniga sig böra föreslå, att å den tillfälliga löneförbättring, som enligt vad förut är sagt skulle tillkomma kommendörkaptener (överstelöjtnanter och majorer), vilka icke åtnjöte bostad in natura, gjordes ett avdrag av 100 kronor för dem, som uppbure inkvarteringsbidrag enligt de för Stockholm och Göteborg gällande bestämmelser; härigenom komme »ortstillägget» för dessa beställningshavare att, liksom för kommendörer (överstar), utgöra 300 kronor.

Mot de sakkunnigas förslag i denna punkt har marinförvaltningen i sitt utlåtande den 8 april 1918 gjort den invändningen, att ett rimligt utmätt ortstillägg icke kan komma att sättas så lågt som 400 kronor vare sig för kommendörer eller för kommendörkaptener. På grund härav har marinförvaltningen hemställt, att bestämmelsen om ifrågavarande avdrag måtte så mycket hellre få utgå, som löneförbättringen särskilt för majorer och kommendörkaptener av 2. graden, 750 kronor, icke vore så tillmätt, att den tålde vid någon avkortning.

Då arbetet med en definitiv lönereglering för armén och marinen Departementsicke fortskridit så långt, att förslag hunnit utarbetas till löneskalor lör chfet de beställningshavare, å vilka de allmänna löneskalorna anses icke kunna i oförändrad form vinna tillämpning, hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att för flertalet dylika beställningshavare den tillfälliga Bihang till riksdagens protokoll 1618. 1 samt. 322 höft. (Nr 362.) 9

Civilmilitära

beställnings-

havare.

66 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 362.

löneförbättringen måtte få utgå efter en av de sakkunniga angiven procentuell beräkning. Jag kan i princip ansluta mig till detta förslag och kommer endast att i något enstaka fall förorda en jämkning av vad de sakkunniga i berörda avseende hemställt.

De förslag, som av de sakkunniga framlagts rörande tjänstårsberäkning i särskilda fall (sid. 60—62 här ovan), föranleda från min sida icke någon erinran.

Då jag icke kunnat biträda marinförvaltningens framställning om tillfällig löneförbättring åt generalspersoner och flaggmän, anser jag, i likhet med de sakkunniga, att löneförbättringen till den officer med kommendörs lön, som innehar i staten för flottans officerskår angiven chefsbefattning, bör begränsas till 650 kronor.

Vad därefter angår flottans maskinistunderofficerare, hava de sakkunniga funnit sig under nu föreliggande omständigheter icke böra göra ett bestämt uttalande, huruvida eller i vad mån den särställning i avlöningshänseende, som nu tillkommer nämnda grupp av beställningshavare, bör bibehållas vid en definitiv lönereglering. Vid sådant förhållande synes det mig vara följdriktigast att i sammanhang med den tillfälliga löneförbättringen icke göra någon reduktion av den meravlöning, som för närvarande tillkommer maskinistunderofficerarna i jämförelse med flottans övriga underofficerare. Härtill kommer, att de redan nu ytterst brydsamma rekryteringsförhållandena, i all synnerhet inom maskinavdelningen vid flottan, med säkerhet skulle, därest de sakkunnigas förslag upptoges, bliva betänkligt förvärrade. Jag ansluter mig således i denna punkt till marinöverdirektörens uttalande i ämnet.

I likhet med marinförvaltningen anser jag vidare, att det av de sakkunniga föreslagna avdraget å den tillfälliga löneförbättringen för överstelöjtnanter och majorer (kommendörkaptener) i Stockholm och Göteborg icke bör förekomma. Den oegentlighet i avseende å de nu utgående inkvarteringsbidragen, som av de sakkunniga anmärkts, synes böra vinna rättelse vid en definitiv lönereglering, då frågan om ortstillägg till personal vid armén och marinen torde komma under omprövning. I

I det föregående hade de sakkunniga framhållit, att det föreslagna lönesystemet icke syntes kunna utan vidare vinna tillämpning på flertalet av den civilmilitära personalen, utan att det vid uppgörande av en definitiv lönereglering torde visa sig nödvändigt att för större delen av denna personal anordna särskilda löneskalor och att avväga avlönings-

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362. beloppen på annat sätt än föi innehavarna av de militära beställnin- De sakkunniga överginge därefter till att beträffande de civilmilitära beställningshavarna föreslå de belopp, som, utan föregripande av en kommande definitiv lönereglering, syntes böra såsom tillfällig löneförbättring komma nämnda befattningshavare till del.

Det syntes emellertid de sakkunniga angeläget att framhålla, att för en del av de personalgrupper, om vilka de sakkunniga komme att i det följande yttra sig — t. ex. viss teknisk personal vid såväl armén som marinen — en avsevärt större löneförbättring, än de sakkunniga med nu givna förutsättningar kunnat ifrågasätta, knappast torde kunna undvikas, därest kompetent och i övrigt lämplig personal skulle kunna för ifrågavarande befattningar förvärvas. I sammanhang med en definitiv lönereglering borde givetvis tillses, vilka åtgärder av mera ingripande natur i detta avseende borde på det ena eller andra området vidtagas. Skulle — yttra de sakkunniga — innan en dylik lönereglering kommer till stånd, allt för stora svårigheter möta för personalens rekrytering, torde Kungl. Maj:t icke underlåta att hos riksdagen göra deframställningar, som i särskilda fall kunna befinnas av förhållandena påkallade.

Vad därefter först beträffar personalen vid mariningenjörkåren, ^ torde jag här (sid. 68—69) få återgiva en ur de sakkunnigas be-1,lgenJor tänkande hämtad sammanställning rörande de avlöningsförmåner, som enligt nu gällande bestämmelser tillkomma denna personal.

De sakkunniga erinra, att de av mariningenjörkårens befattningshavare, som tillhöra den s. k. egentliga mariningenjörsdetaljen, nämligen marinöverdirektören, marindirektörer och mariningenjörer av 1. och 2. graden samt extra mariningenjörer, så till vida avlönas enligt de för militär personal gällande grunderna, att dagavlöningen och inkvarteringsbidragen för befattningshavare inom de olika tjänsteklasserna utgå med samma belopp som för officerare av motsvarande tjänstegrad, medan däremot lönen satts något högre. Då ifrågavarande löntagare således icke torde utan vidare kunna vid en definitiv lönereglering inpassas i det föreslagna lönesystemet, anse de sakkunniga, att vid bestämmande av den tillfälliga löneförbättringen för denna personal lämpligast bör användas en procentuell beräkning. Med avseende å de höga avlöningar, som betingas vid liknande verksamhet i enskild tjänst, syntes denna beräkning böra göras något förmånligare än vad i åtskilliga andra fall förordats,

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

*) Arvode. 2) Den torpedingenjör, Bona förestår torpedverkstaden i Karlskrona, äger därjämte uppbära Anm. För stations-, min-, torped-, elektro-, verkstads- och artiileriingenjör samt kemist, som åtnjuter

nämligen så till vida, att till grund för beräkningen lades avlöningen i dess helhet (för annan ort än Stockholm och Göteborg) och ej allenast det belopp, som motsvarade avlöningen för officer i motsvarande tjänstegrad. Om i enlighet härmed beräkningen gjordes för befattningshavare av kommendörs tjänsteklass efter 9 procent, för befattningshavare av kommendörkaptens tjänsteklass efter 14 procent (det ungefärliga medeltalet för den löneförbättring, som skulle tillkomma kommendörkaptener av 1. och 2. graderna) samt för befattningshavare av kaptens och löjtnants tjänsteklass, liksom i andra dylika fall, efter respektive 17 och 25 procent, skulle löneförbättringen komma att utgöra:

fir marinöverdirektören (kommendörs tjänsteklass)............-9 X^1’090 = (i avrundat tal) 950 kronor

» marindirektör av 1. graden (kommendörkaptens av 1.

graden tjänsteklass)......................................... 14 x 8,425 _ g , 1Rn 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

särskilt arvode till belopp av 1,000 kronor.

bostad i kronans hus, minskas fasta lönen med 400 kronor i Karlskrona och 500 kronor i Stockholm.

för marindirektör av 2. graden (kommendörkaptens av 2.

graden tjänsteklass)........................................-

» mariningenjör av 1. graden, 1. löneklassen (kaptens

tjänsteklass)................................................

» mariningenjör av 1. graden, 2. löneklassen (kaptens tjänsteklass)...................................................

» mariningenjör av 2. graden (löjtnants tjänsteklass) ....

14 X 7,425

- — (i avrundat tal) 1,000 kronor

17 x 6,360 _ 100

17 x 5.360 _ 100

25 X 4,395 _ 100

1,050 »

1,050 -

» extra mariningenjör (löjtnants tjänsteklass)

25 x 3,395 _ 100

800 Då emellertid marinöverdirektören enligt denna beräkning skulle sammanlagt erhålla högre avlöning än flaggman, hade de sakkunniga,

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

på sätt förut i ett likartat fall ifrågasatts, ansett en minskning böra göras i den tillfälliga löneförbättringens belopp. På det att flaggmans avlöning icke skulle överskridas, borde den tillfälliga löneförbättringen för marinöverdirektören bestämmas till 650 kronor.

De till mariningenjörkåren hörande s. k. specialingenjörernas avlöning utginge, liksom för flertalet civila befattningshavare, med lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg. Slutavlöningen uppginge, frånsett särskilt arvode åt en beställningshavare, för alla till samma belopp, nämligen J,000 kronor, medan begynnelseavlöningen för stations- och verkstadsingenjörer vore 5,500 kronor och för övriga specialingenjörer 5,000 kronor. Stationsingenjör innehade kaptens tjänsteklass och övriga specialingenjörer tillhörde kaptens eller löjtnants tjänsteklass, beroende på huruvida anställningen innehades på grund av fullmakt eller förordnande; efter viss - tjänstetid kunde emellertid specialingenjör erhålla tjänsteställning i kommendörkaptens av 2. graden tjänsteklass.

Ett utmätande av den tillfälliga löneförbättringen efter viss procent i förhållande till grundavlöningen skulle påtagligen, yttra de sakkunniga, i förevarande fall leda till en ojämnhet i resultatet, som knappast torde påkallas av föreliggande förhållanden. Efter 17 procent av grundavlöningen och med vederbörlig avrundning skulle sålunda stations- och verkstadsingenjörer i tillfällig löneförbättring erhålla 900 kronor, övriga ingenjörer 850 kronor. De sakkunniga hava ansett sig böra förorda, att samtliga specialingenjörer måtte erhålla tillfällig löneförbättring med samma belopp, och syntes detta med hänsyn till den löneförbättring, som skulle utgå inom den egentliga mariningenjörsdetaljen, lämpligen kunna avrundas uppåt till 1,000 kronor.

Vad mariningenjörsstipendiat angår, hava de sakkunniga anfört, att sådan stipendiat icke har sig ålagt att fullgöra något arbete i statens tjänst, och hava de sakkunniga fördenskull ansett någon förhöjning i beloppet av nu utgående stipendier icke böra ifrågakomma. I

I sitt den 8 april 1918 avgivna utlåtande över de sakkunnigas förslag har marinförvaltningen, såvitt mariningenjörkårens personal angår, icke haft något att erinra annat än i vissa detaljer, till vilka jag i det följande (sid. 72) återkommer. Från beslutet, i vad det avsåg mariningenjörkåren, var emellertid marinöverdirektören von Eckermann av skiljaktig mening och yttrade i sådant avseende:

Den av de sakkunniga efter användande av viss procentuell beräkning ernådda löneförbättring, som skulle komma mariningenjörkårens

71 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

personal till del, understege för samtliga befattningshavare de belopp, som av marinöverdirektören föreslagits i särskilt yttrande, vilket åtföljt marinförvaltningens underdåniga skrivelse den 5 mars 1917 och vari åberopats marinöverdirektörens reservation mot ämbetsverkets beslut i ärendet den 14 december 1916 (se de sakkunnigas betänkande sid. 134 och 140). Av marinöverdirektören hade vid dessa tillfällen framhållits, hurusom, även om den av honom föreslagna tillfälliga löneförbättringen bifölles, befarade svårigheter att hålla mariningenjörkåren vid fulltalig numerär därmed ingalunda kunde anses undanröjda.

I underdånig skrivelse den 7 december 1916 hade av marinöverdirektören, i egenskap av chef för mariningenjörkåren, framhållits, hurusom på grund av de löner, skepps- och maskinbyggnadsingenjörer erhölle vid den privata industrien i jämförelse med dem vid flottan, det högeligen vore att befara, att vid mobiliseringstillståndets upphörande många av de vid mariningenjörkåren anställda komme att se sig nödsakade att lämna sina befattningar för att vinna en så förbättrad ekonomisk ställning, att ökade levnadsomkostnader därigenom lättare kunde bäras, varför av marinöverdirektören hemställts, att åtgärder snarast måtte vidtagas för åstadkommande av en förbättring i mariningenjörkårens löneförhållanden. Dessa sålunda uttalade farhågor hade på ett oroväckande sätt besannats, i det att endast under detta år, oaktat mobiliseringstillståndet ännu fortginge, avsked och tjänstledighet under längre tid för tillträdande av annan befattning, på grund av anförda talande skäl, icke ansetts kunna förvägras tre av kårens medlemmar, under det att ej mindre än ytterligare fem delgivit marinöverdirektören, att dem erbjudits så vida fördelaktigare anställningar, att de för betryggande av sin ekonomi så snart ske kunde måste söka bliva befriade från sina befattningar vid flottan. Skulle så bliva fallet och de medräknas, som lämnat kåren sedan år 1912 före uppnådd pensionsålder, skulle omkring 30 procent av kårens nuvarande numerär hava avgått på föga mer än 6 år.

Av vad ovan anförts syntes tydligen ådagalagt, att — därest kåren skulle kunna tillföras och bibehålla dugliga arbetskrafter, vilket vore nödvändigt, om sjöförsvarets komplicerade materiel, vad iugenjördetaljen anginge, skulle kunna hållas uti ett effektivt och tidsenligt skick den föreslagna tillfälliga löneförbättringen med det snaraste måste följas av en effektiv definitiv lönereglering för mariningenjörkårens personal, varvid hänsvn i högre grad än hittills borde tagas till konkurrensen med privatindustrien.

Marinförvaltningen har i sitt utlåtande den 8 april 1918 anmärkt,

72 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 362.

att, vid bifall till marinförvaltningens förslag om tillfällig löneförbättring åt marinens flaggmän och generalsperson hinder icke vidare torde föreligga att tillerkänna marinöverdirektören den löneförbättring oavkortad, som de sakkunniga ansett sig böra beräkna men tillika något förminska, för att hans avlöning icke skulle överstiga flaggmäns.

I samma utlåtande har marinförvaltningen framställt erinran mot att, enligt de sakkunnigas förslag, mariningenjörsstipendiaterna icke skulle bliva delaktiga i den tillfälliga löneförbättringen; och har ämbetsverket därom anfört:

Den för mariningenjörkåren den 14 december 1917 fastställda staten upptoge 5 mariningenjörsstipendiater med stipendier å 1,200 kronor. I motsats till vad de sakkunniga föreslagit i avseende å marinläkarstipendiaterna hade någon tillfällig löneförbättring icke ansetts böra ifrågakomma för mariningenjörsstipendiaterna, och skälet härtill angåves vara, att dessa stipendiater icke förrättade något arbete åt statsverket. De sakkunniga syntes emellertid hava förbisett, att mariningenjörsstipendiaterna för att erhålla stipendiet måste förbinda sig till två års tjänstgöring vid marinen, sedan de förskaffat sig erforderlig utbildning, samt att rekryteringen av mariningenjörkåren i stor utsträckning måste ske från stipendiaterna. Därest det fällande penningvärdet icke utjämnades genom höjning av stipendierna, kunde det snart inträffa, att förbindelsen att tjänstgöra vid marinen i två år ansåges innebära sådan uppoffring, att den icke uppvägdes av stipendiet. Härmed komme slutligen den redan nu vanskliga rekryteringen av mariningenjörkåren att ytterligare försvåras. Marinförvaltningen föresloge därför en tillfällig löneförbättring för mariningenjörsstipendiat av 300 kronor.

Vidare har marinförvaltningen i utlåtandet den 8 april 1918 anfört, att då marinförvaltningens kemist, enligt staterna för marinförvaltningen och mariningenjörkåren, i avlöningshänseende vore likställd med kemisten vid mariningenjörkåren och något skäl att vid en blivande tillfällig eller definitiv lönereglering frångå denna likställighet icke torde förefinnas, marinförvaltningen ansåge, att ämbetsverkets kemist även borde äga rätt att få uppbära en tillfällig löneförbättring med 1,000 kronor för helt år räknat.

I marinförvaltningens stat funnes numera upptagen en andre kemist med en begynnelselön av 4,000 kronor. Åven denne befattningshavare borde givetvis tilldelas ett tillfälligt lönetillägg, vilket ämbetsverket ansåge skäligen kunna bestämmas till 500 kronor.

73 Kung1. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 362.

De sakkunniga hade förut (jfr sid. 38—39 här ovan) anfört, att hinder Mannuu^nicke torde möta för att vid en definitiv lönereglering enligt det av de sakkunniga skisserade lönesystemet för officerare låta detsamma med viss avvikelse få tillämpning på marinintendenturkårens beställningshavare. Avvikelsen skulle avse vissa nuvarande löntagare vid kåren, som innehaft anställning vid flottans civilstat och sedermera vid dennas omorganisation överförts till marinintendenturkåren; härtill komme en befattningshavare, som vid samma tid övergått till marinintendenturkåren från flottans pensionskassa.

Åven vid beredande av tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande personal syntes enahanda regler böra följas som beträffande officerskåren, och borde därvid marinöverintendenten likställas med kommendör, förste marinintendent av 1. löneklassen med kommendörkapten av 1. graden, förste marinintendent av 2. löneklassen med kommendörkapten av 2. graden, marinintendent av 1. graden 1. eller 2. löneklassen med kapten av motsvarande klass, marinintendent av 2. graden med löjtnant och marinunderintendent med underlöjtnant. I sådana fall, då löneförbättringens belopp bleve beroende av antalet tjänstår, borde samma lönetursberäkning följas som beträffande officerarna, med iakttagande att tjänstår såsom marinunderintendent räknades från första utnämningen, vare sig lön å stat erhållits genast vid utnämningen eller först senare.

Vissa övergångsbestämmelser vore, såsom nyss antytts, erforderliga beträffande en del av de nuvarande befattningshavarna vid marinintendenturkåren, närmare bestämt de nuvarande marinintendenter av 1. graden, som — utan att hava enligt allmänna eller för vissa e. o. kammarskrivare vid flottans civilstat meddelade särskilda bestämmelser erhållit utbildning för anställning vid kåren — vid marinintendenturkårens uppsättande med 1904 års början överflyttats till densamma från flottans civilstat eller flottans pensionskassa och vilka vid 1918 års ingång åtnjöto lön i 1. gradens 1. löneklass. Dessa borde givetvis, såsom för närvarande i avseende å löneförmåner likställda med kaptener av 1. klassen, åtnjuta tillfällig löneförbättring med belopp, som komme att utgå till nämnda kaptener. Till iffgångspunkt för lönetursberäkningen borde emellertid läggas tiden för erhållande av första anställning vid flottans civilstat eller flottans pensionskassa. Under det att kaptener, som hade en sammanlagd officerstid av mer än 12 år, skulle under vissa förutsättningar äga att av den tid, som översköte nämnda 12 år, tillgodoräkna sig högst 3 år för erhållande av löneförbättring, syntes något strängare villkor böra stadgas beträffande ifrågavarande marinintendenter, vilkas första anställning (såsom extra ordinarie kammarskrivare) vid flottans civilstat

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 3X2 höft. (Nr 362.) JO

74 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 362.

eller flottans pensionskassa icke torde kunna i här ifrågavarande fall fullt likställas med officersanställningen. Det hade synts de sakkunniga, att denna fråga skulle kunna på det sätt lösas, att berörda grupp av befattningshavare finge för erhållande av tillfällig löneförbättring tillgodoräkna sig högst 3 år av den tid, som överskjuter 15 år från första anställningen vid flottans civilstat eller flottans pensionskassa.

De sakkunniga erinra, att i det för 1917 års riksdag framlagda förslaget om provisorisk lönereglering för viss personal vid marinen advokatfiskal vid Karlskrona station icke upptagits. Då denna befattning vore att anse såsom en bisyssla, hade de sakkunniga icke funnit tillräcklig anledning föreligga att härutinnan göra någon avvikelse från berörda förslag.

Vad i det föregående anförts därom, att militär personal icke borde för erhållande av höjning i deri, tillfälliga löneförbättringens belopp äga tillgodoräkna sig tid, varunder vederbörande beställningshavare såsom lönlös kvarstått i regemente (kår) eller i flottans (kustartilleriets) stam, borde tydligen äga motsvarande tillämpning å personal vid marinintendenturkåren.

Mariuläkar-

kåren.

I fråga om marinläkarkåren torde jag här få återgiva följande ur de sakkunnigas betänkande hämtade sammanställning rörande de löneförmåner, som för närvarande tillkomma den till nämnda kår hörande personalen.

*) En marinläkare av 1. graden, placerad å Oscar-Fredriksborg, samt de båda sjukhusläkarna vid Karlskrona station åtnjuta vardera ett arvode av 500 kronor. — 2) Vid tjänstgöring i land dagtraktamente med 8 kronor.

75 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

De sakkunniga hade förut (jfr sid. 39 här ovan) framhållit, att vid en definitiv lönereglering det föreslagna lönesystemet torde i sin helhet kunna tillämpas å beställningarna för marinöverläkaren och förste marinläkare, vilka i avseende å tjänsteställning och avlöning äro likställda med kommendör, respektive kommendörkapten av 1. graden. Vid sådant förhållande borde den tillfälliga löneförbättringen för marinöverläkaren och förste marinläkare utgå med samma belopp som för motsvarande militära beställningshavare. För marinläkare av 1. och 2. graden, vilka äro hänförda till kaptens respektive löjtnants tjänsteklass och a vilka de sakkunniga funnit det nya lönesystemet icke kunna oförändrat tillämpas, syntes den tillfälliga löneförbättringen böra beräknas efter förut angivna procenttal, respektive 17 och 25 procent, av grundavlöningen. Efter vederbörlig avrundning skulle således löneförbättringen utgöra för marinläkare av 1. graden 850 kronor och för marinläkare av 2. graden 450 kronor. Vad slutligen marinläkarstipendiaterua anginge, hemställde de sakkunniga, i anslutning till det förslag, som förelädes 1917 års riksdag, om en förhöjning med 300 kronor i stipendiebeloppet, vilket för närvarande utgör 900 kronor.

Marinförvaltningen har i sitt utlåtande den 8 april 1918 erinrat, att enligt den för marinläkarkåren den 19 december 1913 fastställda staten funnes upptagna 20 marinläkare av 2. graden med arvoden å 1,800 kronor.

Såsom tillfällig löneförbättring åt dessa hade de sakkunniga beräknat 25 procent av grundavlöningen endast å det till 1,800 kronor uppgående, årsarvodet. På marinläkares av 2. graden dagtraktamente vid tjänstgöring i land å 8 kronor och på den del av sjöavlöningen — också 8 kronor — vilken ej vore att anse som sjötillägg, hade däremot icke beräknats någon löneförbättring. Detta syntes bero allenast på den benämning, dagtraktamente, denna avlöningsförmån erhållit i staten. Enligt reglemente för marinen vore denna förmån i själva verket ett dagarvode — vid armén benämndes också motsvarande förman dagarvode — och vore fullständigt likställd med övrig personals dagavlöning. Något sakligt skäl att undantaga denna avlöningsförmån vid beräkningen av tillfällig löneförbättring torde icke kunna anföras.

Marinläkare av 2. graden tjänstgjorde ej viss bestämd del av året, men en medeltjänstgöringstid läte sig emellertid lätt beräkna. Om man frånsåge den ökade tjänstgöringen efter 1914 års mobilisering, bleve medeltalet 3 V* månader per år eller i runt tal 100 dagar, därav omkring 30 dagar i land och 70 dagar ombord. Sammanlagda dagarvodet härunder uppginge till 800 kronor, och 2o procent härå utgjorde 200 kronor. Med detta belopp borde alltså den föreslagna löneförbättringen,

76 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 362.

4fi? kronor’ ökas' Marinförvaltningen hemställde fördenskull, att den tillfälliga löneförbättringen för marinläkare av 2. graden måtte bestämmas till 650 kronor.

Flottans poliskår.

Avlöningen till flottans poliskår utgår för närvarande med de belopp, som angivas i följande, ur de sakkunnigas betänkande hämtade tablå.

Begynnelseavlöning. Ålderstillägg. Slutavlöning.

Arvode.

Kronor.

Inkvarterings-

bidrag.

Stock-

holm.

Kronor.

Karls-

krona.

Kronor.

Poliskommissarie ......... 1,900 -

Överkonstapel, tillika

Summa avlöning.

Stock-

holm.

Kronor.

Karls-

krona.

Kronor.

(Samman-

lågt

i belopp. | ! Kronor.

Stock-

holm.

Karls-

krona.

Kronor. Kronor.

— — 1,900 — 2 | 400

— | 2,300

För värdera stationen äro därjämte anvisade särskilda belopp av 1,500 kronor till extra konstaplar och 1,000 kronor till uppmuntringspenningar. . .. . e sakkunniga föreslå i enlighet med marinförvaltningens i särslulda skrivelser den 14 december 1916 och den 5 mars 1917 framförda » 7lke* upptog8 1 proposition (nr 158) till 1917 års riksdag, att tillfällig löneförbättring måtte få utgå med 500 kronor för poliskommissarie och överkonstapel samt med 450 kronor för konstapel.

, Efter vad de sakkunniga vidare erinra, hade, såvitt anginge militära bestallnmgshavare, de sakkunniga i det föregående uttalat sig för att å den tillfälliga löneförbättringens belopp måtte göras avdrag för kommendörkaptener (överstelöjtnanter och majorer), som uppbure inkvartenngsbidrag med det för Stockholm och Göteborg bestämda belopp. Vad sålunda sagts om viss militär personal borde beträffande civilmilitära bestallningshavare äga motsvarande tilllämpning.

°chefTnntS , Vad anSår i»ariningenjörkårens personal, är det tydligt, att särskilt undei nu radande förhållanden betydande svårigheter måste möta att, i konkurrens med den enskilda företagsamheten, för kåren förvärva och dar Kvarhalla duglig personal. I samband med en definitiv lönereglering bor givetvis tagas under övervägande, vilka särskilda anordningar

77 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

må kunna vidtagas för att mariningenjörkårens rekrytering må såvitt möjligt säkerställas.

Enligt de sakkunnigas nu föreliggande förslag skulle den tillfälliga löneförbättringen till mariningenjörkårens personal utgå efter en något förmånligare beräkningsgrund än som föreslagits för övriga jämförliga beställningshavare. Någon ytterligare förhöjning därutöver anser jag mig i sakens nuvarande läge icke böra ifrågasätta, och ansluter jag mig således härutinnan till de sakkunnigas förslag.

Då jag icke kunnat biträda marinförvaltningens hemställan, att tillfällig löneförbättring nu måtte tillerkännas marinens flaggmän och generalsperson, biträder jag jämväl de sakkunnigas mening, att den tillfälliga löneförbättringen till marinöverdirektören bör begränsas till 650 kronor.

Beträffande därefter mariningenjörsstipendiaterna vill jag erinra, att dessa icke voro upptagna i det förslag till provisorisk lönereglering, som av marinförvaltningen framlades i ämbetsverkets skrivelse den 5 mars 1917. I ett särskilt, vid marinförvaltningens utlåtande fogat yttrande förordade däremot marinöverdirektören, att inkallad mariningenjörsstipendiat skulle erhålla en löneförbättring av 300 kronor, och i den till riksdagen avlåtna propositionen i ämnet följdes i denna punkt marinöverdirektörens förslag. Nu har marinförvaltningen i sitt utlåtande den 8 april 1918 föreslagit, att mariningenjörsstipendiaterna måtte å sina stipendier, 1,200 kronor, erhålla en tillfällig löneförbättring av 300 kronor.

Efter vad avsett är, skulle övriga stipendiater — såväl marinläkarstipendiater som fältläkar- och fältveterinärstipendiater — komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring. Med avseende härå och ehuru de stipendier, som utgå till mariningenjörsstipendiaterna, äro satta till högre belopp än som tillkomma övriga nu nämnda stipendiater, synes det följdriktigaste vara, att även mariningenjörsstipendiaterna erhålla någon höjning i sina stipendier. Denna höjning torde böra bestämmas till enahanda belopp, 300 kronor, som för övriga stipendiater är föreslaget.

Personal å marinförvaltningens stat skulle i allmänhet icke bliva delaktig av den tillfälliga löneförbättring, varom nu är fråga. Något hinder torde emellertid icke möta att, på sätt av marinförvaltningen föreslagits, göra ett undantag från nämnda regel så till vida, att tillfällig löneförbättring nu beredes två å ämbetsverkets stat uppförda befattningshavare, nämligen dels kemisten, vilken åtnjuter samma löneförmåner som kemisten vid mariningenjörkåren, d. v. s. 5,000 kronor begynnelseavlöning och fyra ålderstillägg å 500 kronor, tillhopa i slutavlöning 7,000 kronor, dels ock andre kemisten, vilken har 4,000 kronors begynnelseavlöning och tre ålderstillägg å 500 kronor, tillhopa i slutavlöning 5,500 kronor. Mot de belopp, som enligt marinförvalt-

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

ningens förslag- skulle utgå såsom tillfällig löneförbättring till nämnda befattningshavare, respektive 1,000 och 500 kronor, är från min sida intet att erinra. Därjämte anser jag, att den å marinstabens stat uppförde registratorn och aktuarien, som åtnjuter avlöning till samma belopp som andre kemisten i marinförvaltningen och för vilken såsom kompetensvillkor gäller, att han skall äga godkänd utbildning för anställning såsom marinunderintendent, skäligen bör komma i åtnjutande av enahanda löneförbättring, som föreslagits för andre kemisten, eller 500 kronor.

Beträffande slutligen marinläkarna av 2. graden synes marinförvaltningen hava anfört goda skäl för sin mening, att den tillfälliga löneförbättringen bör beräknas icke blott å begynnelseavlöningen utan även å dagtraktamentet, vilket i själva verket är att jämnställa med annan personals dagavlöning. Den tillfälliga löneförbättringens belopp torde därför böra för dessa befattningshavare höjas från av de sakkunniga ifrågasatta 450 kronor till 650 kronor.

Jag torde få erinra, att chefen för lantförsvarsdepartementet förut i dag förordat en liknande förhöjning i den tillfälliga löneförbättring, som skulle utgå till bataljonsläkare vid fältläkarkåren.

Såsom jag i det föregående anfört, har jag icke kunnat ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att ett avdrag å 100 kronor skulle göras å den tillfälliga löneförbättringen till kommendörkaptener (överstelöjtnanter och majorer), som uppbure inkvarteringsbidrag med det för Stockholm och Göteborg bestämda beloppet. Därav följer, att enligt min mening något dylikt avdrag icke heller bör ifrågakomma beträffande civilmilitära befattningshavare.

Härefter lämna de sakkunniga en tabellarisk sammanställning rörande den löneförbättring, som av de sakkunniga föreslås att som regel utgå till de i det föregående omnämnda beställningshavare, å vilka de för en definitiv lönereglering ifrågasatta njm löneskalorna icke skulle kunna utan vidare anpassas. Jag återgiver här efteråt denna sammanställning med de ändringar och tillägg, som föranledas av de avvikelser från de sakkunnigas förslag, vilka av mig i det föregående förordats.

Den nuvarande avlöningen har i tablån angivits med de belopp, som för personal utan rätt till bostadsförmån utgå å annan ort än Stockholm och Göteborg; undantag härutinnan har emellertid gjorts för sådana var för sig i tablån upptagna beställningshavare, vilkas tjänstgöringsort är Stockholm. För personal, som åtnjuter bostadsförmån in natura, har i avlöningsbeloppen inräknats inkvarteringsbidrag enligt allmänt gällande grunder.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 362.

79 Nuvarande Summa föreslagen

_______ Tillfällig ____

') Därjämte vid tjämtgöring i land dagtraktamente efter 8 kronor.

80 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 362.

ttjren c E De sakkunniga erinra vidare, att genom särskilda beslut av riks-

Richson och dagen personliga lönetillägg beviljats två löntagare vid marinen, nämaVsTvL l’geu marindirektören av 1. graden i flottan Carl Eric Richson och J qtls' sergeanten över stat vid kustartilleriet Anders Gustaf Sjöqvist. Med dessa lönetillägg hade avsetts att i avlöningshänseende jämnställa dessa befattningshavare, Richson med marindirektör av 1. graden på stat och Sjö qvist med tyghantverkare. I enlighet därmed ansåge de sakkunniga billigheten fordra, att tillfällig löneförbättring bereddes Richson och Sjöqvist med enahanda belopp, som skulle komma att utgå till respektive marindirektör av 1. graden och tyghantverkare, således för Richson 1,150 kronor och för Sjöqvist 750 kronor.

Departements- Med erinran att den tillfälliga löneförbättringens belopp för tyghantverkare skulle enligt den förut i dag beslutade propositionen rörande viss personal vid armén utgöra 850 kronor, biträder jag förevarande förslag.

Personal med Härefter yttra sig de sakkunniga om löneförbättring till befattningsendastTform havareS vilkas avlöning utgår endast i form av arvode, och anföra i av arvode, sådant avseende:

Av hithörande personal vid marinen hade marinförvaltningen i sin skrivelse den 5 mars 1917 upptagit — förutom personalen vid flottans poliskår, om vilken i det föregående är nämnt — marinstabens bibliotekarie, sjörullföringsbefälhavare och sjörullföringsbiträden samt musikdirektörerna (musikledarna) vid flottans stationer. I likhet med marinförvaltningen ansåge de sakkunniga, att tillfällig löneförbättring borde tillerkännas nämnda personal.

Vad anginge storleken av den tillfälliga löneförbättring, som borde beredas arvodestagare, hade de sakkunniga ansett, att för flertalet av dessa befattningshavare löneförbättringen borde i enlighet med de förslag, som förelädes 1917 års riksdag, beräknas efter 20 procent av de enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i stat uppförda arvodesbeloppen, dock med bortseende i förekommande fall från ålderstillägg och med avrundning nedåt i likhet med vad för annan personal ifrågasatts. Beträffande arméns rullföringspersonal på fastlandet ävensom sjörullföringspersonalen syntes emellertid en något högre löneförbättring; vara nödvändig.

I detta hänseende ville de sakkunniga erinra, att den nu utgående avlöningen till nämnda personal syntes hava bestämts under förutsättning, att arbetet inom rullföringsexpeditionen skulle lämna tid övrig för annan sysselsättning. Särskilt efter år 1914 hade emellertid detta arbete till följd av den nya värnpliktslagens bestämmelser och därav föranledda

81 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

ändringar i de värnpliktigas rallföring m. in. ökats i sådan omfattning, att möjlighet för rullföringspersonalen att förvärva inkomster genom arbete på annat håll torde lå anses utesluten. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att de nu utgående dagarvodena måtte höjas med 2 kronor 50 öre för dag eller 912 kronor 50 för år för rullförings- och sjörullföringsbefälhavare på fastlandet (samt officer vid Stockholms stads rullföringsområde) och med 2 kronor för dag eller 730 kronor för år till rullföringsbiträden på fastlandet samt sjörullföringsbiträden.

Då ersättningen till rullföringspersonalen utginge med visst belopp för dag, syntes någon avrundning här icke böra ifrågakomma.

I detta sammanhang ansåge sig de sakkunniga böra framhålla, att tillfällig löneförbättring icke torde böra till arvodestagare, som nu avsåges, utgå i sådana fall, då till uppehållande av dylik befattning mot åtnjutande av därmed förenat arvode undantagsvis förordnades officer eller underofficer på aktiv stat.

Vad de sakkunniga föreslagit angående tillfällig löneförbättring till Departement. personal, vars avlöning utgår endast i form av arvode, har icke givit mig anledning till annan erinran än att musikledarna vid flottans stationer synas mig böra komma i åtnjutande av löneförbättring enligt i huvudsak samma beräkningsgrund som motsvarande musikpersonal vid armén, samt att beloppet av denna löneförbättring på grund därav bör sättas till 800 kronor i stället för av de sakkunniga föreslagna 400 kronor.

Den tillfälliga löneförbättring, som sålunda skulle komma arvodestagare till del, framgår av efterföljande tablå: I

I det föregående (jfr sid. 39—41 här ovan) hade de sakkunniga yttrat Underofficerssig om de åtgärder, som i sammanhang med eu definitiv lönereglering (manskap i Hihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 322 hd]t. (Nr 362.) 11 l.lönegraden).

Kuugl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

S2

skulle kunna vidtagas till förbättrande av avlönings- och befordringsförhållandena för marinens personal i 1. lönegraden för manskap (underofficerskorpralerna). I enlighet därmed hade de sakkunniga ansett, att marinens manskap i 1. lönegraden borde för tiden intill dess en definitiv iönereglering komme till stånd erhålla tillfällig löneförbättring av den storlek, att den sammanlagda avlöningen komme att stå i lämpligt förhållande till de belopp, som upptagits i den föreslagna löneskalan för underofficerare av 2. graden (sergeanter).

Då det gällt att fastslå beloppet av denna tillfälliga löneförbättring, hade de sakkunniga utgått därifrån, att avlöningen för det manskap i 1. lönegraden, som innehade en kortare tjänstetid än 108 månader och sålunda icke vore berättigat till något av de enligt gällande stater för flottans sjömanskår och för kustartilleriet utgående, till respektive 5 och 10 kronor för månad bestämda lönetilläggen, skulle kunna för ort utom Stockholm och Göteborg beräknas till 1,430 kronor 25 öre för år (jfr sid. 26—29 här ovan). Vid denna beräkning hade värdet av beklädnadsförraån antagits utgöra 108 kronor och värdet av naturaportion 255 kronor 50 öre, och hade sålunda hänsyn icke tagits därtill, att de verkliga värdena å berörda naturaförmåner under nuvarande prisläge vore väsentligt högre.

Till det sålunda beräknade beloppet, 1,430 kronor 25 öre, hade de sakkunniga ansett böra såsom tillfällig löneförbättring läggas ett grundbelopp av 125 kronor, varigenom den beräknade avlöningen för de yngsta, till lönetillägg nu icke berättigade beställningshavarna skulle bliva 1,555 kronor 25 öre. För den tid, beställning såsom manskap i 1. lönegraden innehades, borde löneförbättringen ökas efter samma tidsintervaller och med samma belopp, som upptagits i den för underofficerarna föreslagna löneskalan, alltså efter treårsperioder och varje gång med 200 kronor. Från början av kalenderåret näst efter det, då vederbörande beställningshavare fullgjort respektive tre, sex och nio års tjänst såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap, skulle sålunda löneförbättringen utgöra respektive 325, 525 och 725 kronor. Härigenom skulle den sammanlagda avlöningen för manskap i 1. lönegraden, fortfarande med beräkning av naturaförmånernas värde efter ovan angiven grund, komma att efter de särskilda treårsperiodernas ingång uppbringas till följande beräknade värden, nämligen respektive 1,755 kronor 25 öre, 1,955 kronor 25 öre och 2,155 kronor 25 öre.

Till innehavare av manskapsbeställning i 1. lönegraden, vilken icke blivit berättigad till lönetillägg enligt nuvarande bestämmelser, borde löneförbättringen oavkortat utgå med angivna belopp. För sådan beställningshavare däremot, som efter en tjänstetid av respektive 108 och 144 månader erhållit sådant lönetillägg, borde i överensstämmelse med vad

83 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SOU.

de sakkunniga föreslagit rörande avlöningsformernas förenkling vid en definitiv lönereglering — vilket förslag bland annat avsåge, att förmånen av lönetillägg för ifrågavarande personal skulle innefattas i den vid löneregleringen ökade lönen och dagavlöningen — redan vid beviljandet åt den tillfälliga löneförbättringen iakttagas, att lönetillägget avdroges från den enligt nyssberörda principer beräknade tillfälliga löneförbättringen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle underofficer av 2. graden vid marinen, ej maskinist, komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring av lägst 75 kronor, och för den, som ägde tillgodoräkna sig mer än tre års tjänst i underofficersbeställning med inräknande av viss tjänstetid såsom underofficerskorpral med lön såsom manskap i 1. lönegraden, skulle löneförbättringens belopp efter treårsintervaller växa till respektive 275, 475, 675 och 875 kronor. En schematisk jämförelse av avlöningen för marinens underofficerare av 2. graden, ej maskinister, och underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden), sådan denna avlöning skulle te sig med inräknande av de ifrågasatta löneförbättringarna, utvisade följande tal:

Härav framginge, att även vid tillämpning av de sakkunnigas förslag därom, att underofficer finge för erhållande av högre belopp såsom tillfällig löneförbättring tillgodoräkna sig viss del av sin tjänstetid såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap, dylik andelofficerskorpral i varje fall kunde, vid befordran till underofficer av 2. graden, vare sig sådan befordran komme förr eller senare, påräkna ökning i löneförmåner. Denna ökning skulle, därest tjänstetiden såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap översköte tie men andel stege tolv år, enligt de angivna siffrorna utgöra 473 kronor 55 öre, men bleve naturligtvis mindre i den mån de verkliga värdena av bekläd-

Departementschefen.

Kockar och hovmästare, korpraler.

Departementschefen.

Ifrågasatt ny under officer sgrad vid marinen.

84 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

nadsförmån och naturaportion för underofficerskorpralerna överstege de värden av respektive 108 kronor och 255 kronor 50 öre, som läge till grund för de sakkunnigas beräkningar.

Vad de sakkunniga sålunda hemställt angående tillfällig löneförbättring åt marinens manskap i 1. lönegraden (underofficerskorpraler) finner jag mig kunna biträda.

Såsom förut (jfr sid. 41 här ovan) omförmälts, hade vissa flottans sjömanskår tillhörande kockar och hovmästare, korpraler, enligt nuvarande bestämmelser tillerkänts löneförmåner motsvarande dem, som tillkomme antingen underofficer av 2. graden eller manskap i 1. lönegraden.

De sakkunniga ansåge skäl tala för att även ifrågavarande personal erhölle någon tillfällig löneförbättring. Med avseende å den undantagsställning, som dessa beställningshavare nu intoge i fråga om dem tillkommande avlöning, syntes emellertid den tillfälliga löneförbättringen lämpligen kunna begränsas till de belopp, som lägst skulle tillfalla underofficerare av 2. graden och underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden), och sålunda böra utgå med 75 kronor till kock eller hovmästare, korpral, som uppbure avlöning i likhet med underofficer av 2. graden, och med 125 kronor till kock eller hovmästare, korpral, som uppbure avlöning i likhet med underofficerskorpral (manskap i 1. lönegraden), dock med avdrag i det senare fallet av tilläventyrs intjänat lönetillägg.

Mot de sakkunnigas förslag i denna punkt har jag icke funnit anledning framställa någon erinran.

I särskilda utlåtanden, dagtecknade den 6 och den 10 april 1918, hava de sakkunniga yttrat sig angående den till de sakkunniga remitterade frågan om överflyttande av underofficerskorpralsbefattningar vid marinen till en ny lägre underofficersgrad och i detta ärende anfört:

I det betänkande, som av de sakkunniga avgivits den 5 mars 1918, hade de sakkunniga (jfr sid. 39—41 här ovan) haft tillfälle närmare utveckla, hurusom de nuvarande proportionerna mellan å ena sidan antalet underofficerare och å andra sidan antalet manskapsunderbefäl, vid armén furirer av 1. klassen och vid marinen manskap i 1. lönegraden, från vilka underofficerarna rekryterades, måst i hög grad påverka befordringsförhållandena för underofficerarna vid de olika grenarna av försvarsväsendet. De sakkunniga hade i sådant hänseende framhållit, att, medan anställning såsom furir av 1. klassen och beställning med lön i 1. lönegraden vid marinen i stort sett kunde nås vid ungefär lika ålder,

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362. 85

levnadsåldern för manskapsunderbefälet vid vinnande av första befordran till underofficers grad i medeltal vore 27'3 år vid armén, 33'4 år vid flottan och 3(H år vid kustartilleriet. För att marinens manskapsunderbefäl skulle kunna efter en ungefär lika lång tjänstetid som motsvarande underbefäl vid armén vinna befordran till underofficersbeställning, bleve det nödvändigt att i marinens stater göra sådan ändring, att visst antal beställningar i 1. lönegraden för manskap ersattes med underofficersbeställningar.

Det torde emellertid icke tillhöra de sakkunniga att yttra sig i det organisatoriska spörsmålet, huruvida eller i vilken utsträckning en dylik överflyttning av beställningar lämpligen borde ske, och funne sig de sakkunniga för den skull böra i det utlåtande, som det nu ankomme på de sakkunniga att avgiva, inskränka sig till att skärskåda, huru löneförhållandena för den personal, varom här vore fråga, borde anordnas, därest en organisationsändring av angivet slag komme till stånd.

Den fråga, som de sakkunniga sålunda för sig uppställde till besvarande, sönderfölle i två särskilda spörsmål: det gällde att bestämma å ena sidan de löneförmåner, som för berörda personal borde från 1919 -års början uppföras å stat, och å andra sidan de avlöningsbelopp, som vid en definitiv lönereglering enligt det av de sakkunniga ifrågasatta nya lönesystemet borde tillkomma samma personal; skillnaden mellan dessa lönebelopp komme efter avrundning nedåt att angiva beloppen av den tillfälliga löneförbättring, som skulle utgå till personalen i fråga (jfr sid. 54—55 här ovan). Dessa två spörsmål måste besvaras på ett väsentligen olika sätt, allt efter som till underofficerskåren skulle överföras allenast en begränsad del av underofficerskorpralerna (manskapet i 1. lönegraden) eller, på sätt även föreslagits, samtliga dessa beställningshavare eller i allt fall det övervägande flertalet av nämnda personalgnipp.

Därest endast någon del av underofficerskorpralerna (manskapet i 1. lönegraden), exempelvis hälften eller något mera, skulle överföras till underofficerskåren, förefunnes knappast skäl att i avlöningshänseende ställa dessa underofficerare på annat plan än de nuvarande underofficerarna av 2. graden. De till underofficerskåren överflyttade underofficerskorpralerna (manskap i 1. lönegraden) borde sålunda erhålla de löneförmåner å stat, som tillkomme nuvarande underofficerare av 2. graden; de borde även komma i åtnjutande av samma avlöningsbelopp enligt det ifrågasatta nya lönesystemet och av samma tillfälliga löneförbättring från och med år 1919, som avsetts för de nuvarande underofficerarna av 2. graden. De kvarvarande underofficerskorpralerna (manskap i 1.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

lönegraden) borde då fortfarande åtnjuta de löneförmåner, som enligt nu gällande bestämmelser tillkomme dylikt manskap, och därutöver erhålla den tillfälliga löneförbättring, som av de sakkunniga föresloges för nuvarande underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden).

En överflyttning till underofficerskåren av någon del av underofficerskorpralerna (manskapet i 1. lönegraden) skulle sålunda enligt de sakkunnigas uppfattning kunna ske utan att några nya anordningar behövde vidtagas med avseende å personalens löneförhållanden. Genom en dylik överflyttning skulle större likhet i befordringshänseende vinnas mellan å ena sidan arméns och å andra sidan marinens underofficerare; de löneskalor, som enligt de sakkunnigas riktlinjer för en definitiv lönereglering skulle gälla för underofficerare av 2, graden (sergeanter), kunde utan vidare tillämpas även på de nya underofficerarna, och den tillfälliga löneförbättring, som skulle utgå till dessa beställningshavare, kunde i enlighet därmed bestämmas.

Om åter, såsom från marinens myndigheter framhållits, militära och organisatoriska synpunkter ställde sig hindrande i vägen för att till underofficerskåren överföra allenast en del av underofficerskorpralerna (manskapet i 1. lönegraden) eller att, därest samtliga dessa beställningshavare överfördes till nämnda kår, i avlöningshänseende införa någon skiljaktighet mellan dem, som vore tillsatta medelst konstitutorial, och dem, som innehade sin beställning på grund av fullmakt, syntes det icke kunna undvikas att, i sammanhang med överförande till underofficerskåren av nämnda personal, vidtaga särskilda anordningar för regleringav dess löneförhållanden. Det torde nämligen icke kunna ifrågasättas att för samtliga dessa till underofficerare uppflyttade underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden) tillämpa vare sig nu gällande föreskrifter om avlöning å stat för underofficerare av 2. graden eller den av de sakkunniga framlagda löneskalan för underofficerare av 2. graden (sergeanter); marinens ifrågavarande personal skulle därigenom i förhållande till jämförlig personal vid armén komma i en alltför gynnad ställning. Det bleve under sådana förhållanden nödvändigt att för dessa till underofficerare uppflyttade underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden) — de nya underofficerarna av 3. graden — fastställa såväl särskilda löneförmåner att uppföras å stat från och med år 1919 som ock en särskild lör den definitivt löneregleringen avtedd löneskala, att läggas till grund för beräkning av den tillfälliga löneförbättring, som borde till ifrågavarande personal utgå från och med år 1919. Därvid torde böra iakttagas, att löneförmånerna för de nya underofficerarna av 3. graden borde understiga dem, som vore avsedda för underofficerare av 2. graden, men

87 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

däremot — åtminstone vid normalt prisläge beträffande de naturaförmåner, som tillkomme underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden) — överstiga de löneförmåner, som utginge till dylikt manskap.

Underofficerare av 2. graden (ej maskinister) vid flottan och underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden) ägde enligt nu gällande bestämmelser vid placering å annan ort än Stockholm och Göteborg tillgodonjuta följande löneförmåner (jfr sid. 26—27 här ovan):

Härtill komme för underofficerskorpral (manskap i 1. lönegraden) efter viss tids tjänstgöring två lönetillägg å tillhopa 120 kronor.

För underofficer av 3. graden, placerad å annan ort än Stpckholm och Göteborg, föresloge de sakkunniga följande löneförmåi föras å stat från och med år 1919:

lön.'....................................................

dagavlöning (å 1 krona 20 öre)

beklädnadsersättning ......................

portionsersättning...........................

ersättning för ved och ljus inkvarteringsbidrag.........................

Vid placering i Stockholm eller Göteborg borde inkvarteringsbidraget till underofficer av 3. graden utgå med 240 kronor, på sätt nu är fallet beträffande såväl underofficer av 2. graden som underofficerskorpral (manskap i 1. lönegraden).

88 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 362.

Pensionsbeloppet för underofficer av 3. graden skulle, vid bifall till de sakkunnigas förslag rörande sådan underofficers avlöning å stat, komma att uppgå till 720 kronor. Till jämförelse ville de sakkunniga erinra, att det nuvarande pensionsbeloppet utgjorde för underofficer av

2. graden 1,000 kronor, för sergeant av 1. klassen 900 kronor och för sergeant av 2. klassen 780 kronor.

Vad anginge underofficer av 3. graden vid kustartilleriet, hava de sakkunniga alternativt ifrågasatt, att löneförmånerna å stat måtte bestämmas på sätt angives av följande sammanställning:

Vid placering i Stockholm eller Göteborg borde även i detta fall inkvarteringsbidraget utgå med 240 kronor.

Därest detta senare förslag ansåges böra vinna beaktande, syntes jämväl böra föreskrivas, att underofficer av 3. graden vid kustartilleriet skulle erhålla pension till lika belopp med underofficer av 3. graden vid flottan.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid en definitiv lönereglering, byggd på prisläget före krigsutbrottet, underofficer av 2. graden komma i åtnjutande av följande avlöning, med förhöjning efter treårsperioder:

lön..................... kr. 1,500:— 1,700:— 1,900:— 2,100:— 2,300: —

dagavlöning ... » 730: — 730: — 730: — 730: — 730: —

Summa kr. 2,230: — 2,430: — 2,630: — 2,830: — 3,030: —

Underofficerskorpral (manskap i 1. lönegraden) skulle med inräknande av tillfällig löneförbättring erhålla följande avlöning, likaledes med förhöjning efter treårsperioder:

beräknad nuvarande avlöning .............................. kr. 1,430: 25 1,430: 25 1,430: 25 1,430: 25

löneförbättring............ » 125:— 325:— 525:— 725: —

Summa kr. 1,555: 25 1,755: 25 1,955: 25 2,155: 25

S9

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 362.

I den mån de verkliga värdena av beklädnadsförmån och naturaportion för underofficerskorpralerna (manskapet i 1. lönegraden) överstege de värden av resp. 108 kronor och 255 kronor 50 öre, som läge till grund för de sakkunnigas beräkningar, komme emellertid denna personals sammanlagda löneförmåner att i verkligheten överstiga nu angivna belopp.

De sakkunniga ansåge sig kunna förorda, att vid en definitiv lönereglering avlöningen till underofficerare av 3. graden måtte bestämmas till följande belopp, med förhöjning efter treårsperioder:

lön......................................... kr. 1,300:— 1,500:— 1,700:— 1,900: —

dagavlöning (å 1 kr. 25 öre) » 456:25 456:25 456:25 456:25

Summa kr. 1,756: 25 1,956: 25 2,156: 25 2,356: 25

Om från dessa slutsiffror droges summan av de löneförmåner, som enligt de sakkunnigas här förut framlagda förslag skulle å stat uppföras för underofficer av 3. graden, komme skillnaden att utgöra resp. kronor 11: 95, 211: 95, 411: 95 och 611: 95. Med tillämpning av de allmänna regler, som de sakkunniga i sitt betänkande angivit för beräkning av den tillfälliga löneförbättringen, skulle sådan löneförbättring icke tillfalla underofficer av 3. graden, som icke uppnått 3 tjänstår; för övriga grupper skulle den tillfälliga löneförbättringen komma att utgöra resp. 200, 400 och 600 kronor.

Införandet av en tredje underofficersgrad skulle föranleda någon jämkning i det av de sakkunniga framlagda förslaget rörande rätt för underofficerare att för erhållande av förhöjning i den tillfälliga löneförbättringen tillgodoräkna sig tjänstgöring i lägre beställning. Sålunda borde underofficer av 2. graden, som under sin föregående tjänstetid uppnått mer än 3 tjänstår i beställning med lön i 1. lönegraden för manskap eller i beställning såsom underofficer av 3. graden, äga i förevarande avseende tillgodoräkna sig högst 9 år av den överskjutande tiden, och vidare borde givetvis underofficer av 3. graden få tillgodoräkna sig hela sin tjänstetid i beställning med lön i 1. lönegraden för manskap, allenast med den begränsning, som läge däri, att endast sådan tid finge tillgodoräknas, som i omedelbar följd infallit närmast före befordran till u nderofficersbeställningen.

Till personal, som efter 1919 års ingång kunde komma att fortfarande kvarstå såsom underofficerskorpraler med avlöning i 1. lönegraden för manskap, syntes den av de sakkunniga för dylikt manskap föreslagna tillfälliga löneförbättringen böra fortfarande utgå.

Bihang till riksdagens protokoll It)IS. 1 sand. 322 höft. (Sr 362.)

90 Kung1, Maj.ts Nåd. Proposition Nr 362.

Enligt det förslag om inrättande vid marinen av en ny underofficersgrad, som jag förut i dag anmält, skulle till denna nya grad överföras 675 manskapsbeställningar i ,1. lönegraden vid flottan och 183 dylika beställningar vid kustartilleriet. Därest denna framställning vinner riksdagens bifall, komma i de i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag framlagda staterna för flottans sjömanskår och för kustartilleriets personal att kvarstå 63 manskapsbeställningar i 1. lönegraden vid flottan och 70 sådana beställningar vid kustartilleriet. Den ordinarie avlöningen skulle fastställas till det av de sakkunniga föreslagna beloppet, 1,744 kronor 30 öre, med den fördelning, vad underofficer av 3. graden vid kustartilleriet beträffar, som angives i det av de sakkunniga framlagda senare alternativet.

Beträffande den tillfälliga löneförbättring, som skulle tillkomma underofficer av den nya 3. graden för år 1919, biträder jag de sakkunnigas förslag. I enlighet härmed skulle för dylik underofficer, som icke uppnått tre tjänstår, någon tillfällig löneförbättring icke ifrågakomma; för övriga skulle löneförbättringen allt efter antalet tiänstår utgå med resp. 200, 400 och 600 kronor.

De i 1. lönegraden för manskap efter 1919 års ingång kvarstående beställningshavärna torde i likhet med den personal, som under år 1918 tillhör nämnda lönegrad, böra erhålla tillfällig löneförbättring i enlighet med de sakkunnigas ursprungliga förslag, således allt efter antalet tjänstår med resp. 125, 325, 525 och 725 kronor.

Beträffande ifrågasatt tillfällig löneförbättring för vissa flottans vattring för korpraler (jfr sid. 7 här ovan) hava de sakkunniga den 17 april 1918 VTorpråurn3 av£dv^ särskilt yttrande och därvid anfört:

Vid fortsatt behandling inom de sakkunniga av frågan om tillfällig löneförbättring åt gifta eller eljest försörjningspliktiga korpraler vid flottan hade det synts de sakkunniga icke vara riktigt att behandla förevarande spörsmål såsom en fristående fråga, utan hade de sakkunniga ansett oundgängligt, att även i detta fall likhet i avlöningshänseende såvitt möjligt åstadkommes mellan motsvarande peronalgrupper vid armén och marinen. Att här giva flottans gifta eller eljest försörjningspliktiga korpraler en särskild förmån skulle visserligen ur nu förevarande synpunkt icke möta något hinder, därest försörjningsplikt icke eller åtminstone endast i sällsynta fall förekomme inom med förevarande kår jämförliga personalgrupper vid armén, från vilken förutsättning också marinförvaltningen år 1917 avgivit sitt förslag om löneförbättring åt marinens manskap, men det ville synas, som om denna förutsättning icke vore fullt

91 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

överensstämmande med verkliga förhållandet. Då befordran till korpral vid flottan och furir av 2. klassen vid armén i regel torde vinnas efter ungefär lika lång tjänstetid, syntes jämförelsen i förevarande fall närmast böra företagas mellan dessa båda personalgrupper, och enligt inhämtade uppgifter torde försörjningsplikt på grand av giftermål i avsevärd grad förekomma även bland ifrågavarande manskap vid armén. Sålunda hade i det vid 1917 års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln, fogade utdrag av statsrådsprotokollet den 13 januari 1917, punkt 11, uppgivits, att enligt militärmyndigheternas yttranden i augusti 1916 antalet vid truppförbanden anställda furirer (av 1. och 2. klassen), som voro gifta eller änklingar med minderåriga barn, då uppgått till 180. De sakkunniga ansåge sig på grund härav böra i förevarande sammanhang uppdraga en jämförelse mellan nuvarande avlöningsförmåner för försörj ningspliktiga korpraler vid flottan och dylika furirer vid armén.

De enligt gällande stater eller övriga bestämmelser nu utgående kontanta avlöningsförmånerna för flottans korpraler vid olika tjänstålder samt för arméns furirer av 2. och 1. klass framginge av nedanstående tablå.

Lön ................................................

Dagavlöning.......................................

Korpralsarvocle ..................................

Lönetillägg ......................................

Uppmuntringspenningar.......................

Summa

Härtill komme naturaunderhåll samt under vissa förutsättningar inkvarteringsbidrag (för flottans korpraler) eller särskilt lönetillägg (för arméns furirer) ävensom krigstidstillägg och krigstidshjälp.

Av siffrorna framginge, att den kontanta avlöningen för en korpral vid flottan under första korpralsåret och för en furir av 2. klassen vid armén vore i det närmaste lika stor, ävensom att avlöningen föi en furu av 1. klassen och slutavlöningen för en korpral vid flottan med endast 37 kronor 75 öre till den förres fördel skilde sig från varandra. Under

92 Departements-

chefen.

Kungl, Maj.ts Nåd. Proposition Nr 362.

sådana förhållanden och då underhåll in natura komme båda personalgrupperna till godo, syntes det de sakkunniga icke böra ifrågasättas, att tillfällig löneförbättring borde tillerkännas endast den ena av förevarande personalgrupper.

Den utvägen kunde då ligga nära till hands att, för den händelse avlöningen för ifrågavarande personal ansåges otillräcklig, föreslå tillfällig löneförbättring åt båda de nu nämnda personalgrupperna. Här mötte emellertid den frågan, huruvida icke en dylik tillfällig löneförbättring borde tillgodokomma även annat underbefäl av manskaps grad, som tilläventyrs i lika eller ännu högre grad kunde därav vara i behov. Detta spörsmål krävde emellertid en omfattande utredning, som de sakkunniga givetvis icke varit i tillfälle att nu förebringa.

De sakkunniga funne sig under sådana förhållanden förhindrade att föreslå tillfällig löneförbättring åt försörjningspliktiga korpraler vid flottan eller furirer vid armén. Emellertid ansåge sig de sakkunniga böra framhålla angelägenheten av att åtgärder för verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande lönereglering åt allt under-

befäl av manskaps grad vid armén och marinen måtte snarast ske kunde vidtagas.

De sakkunniga framhålla vidare, att det med marinförvaltningens förslag i förevarande avseende och den därpå grundade framställningen till 1917 års riksdag avsedda syftemålet, nämligen att under rådande dyrtid i stöne utsträckning än förut tillgodose familjeförsörjare av manskapsklassen, i viss mån blivit vunnet genom 1918 års riksdags beslut om ändrade grunder för krigstidshjälp, och erinra i sådant hänseende, att en särskild krigstidshjälp å 180 kronor tillerkänts furirer och korpraler med viss försörjningsplikt.

Beträffande de löneförmåner, som tillkomma ifrågavarande personal, torde böla uppmärksammas, att bland desamma även ingå vissa naturaförmaner, såsom beklädnad och portion. Enligt gällande bestämmelser äger vid tjänstgöring i land marinens manskap i sådana fall, då portion får innestå, uppbära kontant ersättning därför efter det fastställda medelpriset å portionen, ökat med Vio för tillagningen. Den prisstegring å livsförnödenheter,, som nu gör sig gällande, kommer sålunda att i dylika fall verka till höjning även av de kontanta löneförmånerna.

Det förslag om provisorisk lönereglering för viss personal vid marinen, som förelädes 1917 års riksdag, var, i vad flottans korpraler angår, så till vida grundat på den s. k. behovsprincipen, att endast de

93 Kung]. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 362.

korpraler, som voro gifta eller eljest försörjningspliktiga, skulle bliva delaktiga av den föreslagna löneförbättringen. Det särskilda behov, som grundas på försörjningsplikt, har emellertid, såsom de sakkunniga framhålla, även för dessa beställningshavare blivit i viss utsträckning tillgodosett genom riksdagens i år fattade beslut om ändrade grunder för krigstidshjälp till befattningshavare i statens tjänst.

Med avseende härå och då någon tid att till innevarande års riksdag framlägga eventuellt förslag i ärendet icke förefinnes samt de skäl, som de sakkunniga i övrigt anfört för sin mening, att någon tillfällig löneförbättring nu icke bör beredas korpraler vid flottan, synas mig vägande, har jag nödgats avstå från att i detta avseende nu söka framställa något förslag.

Det huvudsakliga av de förslag rörande den tillfälliga löneförbättringen, som de sakkunniga sålunda framställt, har av de sakkunniga sammanfattats i särskilda »grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss personal vid armén» och »grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss personal vid marinen». Jag kommer att i det följande återgiva dessa grunder, såvitt marinen angår, med av mig ifrågasatta jämkningar och torde nu få redogöra för de sakkunnigas motivering för några bland de bestämmelser, som innehållas i nämnda grunder.

Beträffande officerare eller underofficerare, vilka överflyttats från armén till marinen eller omvänt eller från flottan till kustartilleriet (Karlskrona artillerikår) eller omvänt, hade det synts de sakkunniga självfallet, att dessa officerare och underofficerare skulle, därest vid överflyttningen intet avbrott i anställningen ägt rum, äga såsom tjänstår för erhållande av lönebättring i den beställning, till vilken löntagaren överflyttats eller vilken han nu innehade, tillgodoräkna sig tiden för anställningen i den förra beställningen.

Efter vad förut vore nämnt, bör vid tjänstårsberäkningen icke få inräknas tid, varunder vederbörande beställningshavare, etter erhållet avsked, med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i regemente (kår) eller vid flottans (kustartilleriets) stam, intill dess beställning på stat ånyo vunnits. Enahanda bestämmelse borde gälla även beträffande tid, varunder beställningshavaren åtnjutit tjänstledighet med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner.

Specialföreskrifter för vissa fall.

Överflyttning från armén till marinen m. m.

Tjänstledighet med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner.

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

succession.

•tärning efter • 1 .vad man föregående tjänstetid finge för erhållande av löneförbätt-

* erhållet tv" nng tillgodoräknas av officer eller underofficer, som erhållit avsked i sked. annan ordning, än nyss är sagt, och därefter vunnit förnyad anställning med lön på stat, syntes böra bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall.

tafordranCtui Beträffande officer, som från underofficersbeställning vunnit officersofficersbestäir befordran, syntes av skäl, som anförts i det föregående (jfr sid. 38 här ning. ovan), böra föreskrivas, att tillfällig löneförbättring skall till sådan officer utgå med så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning i varje fall kommer att motsvara den avlöning, som vid befordringetillfället tillkommit honom å underofficersbeställningen, däri inräknat den tillfälliga löneförbättringen. En dylik bestämmelse syntes emellertid icke vara erforderlig beträffande de synnerligen fåtaliga fall, då sådan befordran förekommit under tiden, innan den tillfälliga löneförbättringen skulle träda i kraft.

Förordnande i Då löntagare vid någon av de militära kårerna förordnades att uppehålla ämbete eller tjänst inom annan gren av statsförvaltningen och med anledning därav frånträdde sina löneförmåner å den egna beställningen, eller då sådan löntagare erhölle längre tids ledighet med skyldighet att frånträda samtliga löneförmåner, hade den sålunda uppkomna tillfälliga vakansen plägat fyllas genom .uppflyttning till den lediga graden av annan från närmast lägre grad och så vidare i succession inom vederbörlig kår. I samband därmed hade Kungl. Maj:t plägat förordna, antingen att den lediga avlöningen skulle uppbäras i stället för egna löneförmåner grad efter grad, som kunde beröras av dylik uppflyttning, eller ock att av de medel, som i följd av löneförmånernas frånträdande blivit tillgängliga, skulle till den äldste inom var och en av ifrågakommande grader, vilken icke vore i åtnjutande av lön i sådan grad (eller löneklass), utgå skillnadsavlöning till sådant belopp, att den uppflyttade komme i åtnjutande av enahanda avlöning, som om han innehade lön på stat för vederbörlig grad. Då den militära personalens avlöning icke vore förbunden med den befattning en var beklädde, kunde sålunda här icke sägas vara fråga om ett vikariat i samma bemärkelse som inom den civila statsförvaltningen, utan en dylik uppflyttning vore mera jämförlig med en verklig befordran till lön på stat, givetvis med den skillnaden, att någon förändring i den till de högre löneförmånerna berättigade löntagarens pensionsförhållanden icke inträdde. Under dessa förhållanden borde enligt de sakkunnigas mening till den, som i nu nämnd ordning bleve berättigad till avlöning

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

i högre grad (eller löneklass), tillfällig löneförbättring utgå enligt i huvudsak enahanda regler, som skolat gälla, därest han varit utnämnd till beställningen på stat.

I regel borde vid sådana förordnanden, som nu nämnts, den tillfälliga löneförbättringen, då dess storlek vore beroende av antalet tjänstår, utgå med allenast det lägsta belopp, som å den högre beställningen kunde ifrågakomma. Officer, som förordnades å kaptensbeställning i 2. klassen, borde sålunda, utöver den med dylik beställning förenade avlöningen å stat, uppbära tillfällig löneförbättring med allenast 550 kronor. På grund därav att de allmänna löneskalorna enligt de sakkunnigas förslag delvis ingrepe i varandra, särskilt vad underofficerare anginge, skulle det emellertid med en dylik anordning kunna inträffa, att den till högre beställning förordade finge vidkännas minskning i sina löneinkomster. Till undvikande härav borde givas ett allmänt stadgande därom, att i fall, varom nu vore fråga, löneförbättringen städse skulle utgå med det för den högre beställningen fastställda lägsta belopp, som erfordrades för att den sammanlagda avlöningen under förordnandet skulle motsvara minst den sammanlagda avlöning, som tillkomme den förordnade å hans egen beställning.

På anförda grunder (sid. 368—369 i betänkandet) förorda de sakkunniga, att den tillfälliga löneförbättring, varom nu är fråga, må anses tillhöra lönen och till vederbörande utgå i samma ordning som denna; där avlöningen endast utginge i form av arvode eller stipendium, borde givetvis den tillfälliga löneförbättringen anses tillhöra arvodet eller stipendiet och utgå i samma ordning, som för sådan avlöning vore stadgad.

Vad de sakkunniga anfört (se sid. 6—7 här ovan) såsom skäl för att icke till erhållande av tillfällig löneförbättring upptaga arméns eller marinens reservstater eller reserver, hade synts de sakkunniga böra gälla även sådan stampersonal, som erhållit avsked med tillstånd att såsom lönlös kvarstå vid flottans eller kustartilleriets stam, ävensom personal, som vid mobilisering konstituerades till militär tjänstegrad eller civilmilitär befattning. Vid tjänstgöring erhölle nämligen nyssnämnda personalgrupper, den förra alltid och den senare i vissa fall, enahanda avlöning och övriga förmåner, som tillkomme personal på stat i motsvarande tjänstegrad eller tjänsteklass — en bestämmelse, som också i allmänhet gällde reservpersonal. En uttrycklig föreskrift i nu nämnt avseende syntes lämpligen böra meddelas.

Tillfälliglöneförbättring likställd med lön.

Inkallad reserrpersonal m. m.

96 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Mot de sakkunnigas i det föregående återgivna förslag till föreskrifter för vissa specialfall har jag icke funnit anledning göra någon erinran.

I det av de sakkunniga avgivna förslaget till »grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss personal vid marinen» äro vissa ändringar påkallade dels till följd av de avvikelser beträffande den av de sakkunniga föreslagna löneförbättringen, som jag i fråga om vissa personalgrupper funnit mig böra förorda, dels ock för att bringa nämnda »grunder» i överensstämmelse med förslaget om inrättande vid marinen av en ny underofficersgrad. Vidare torde den föreskrift, som innehålles i § 1 mom. 5 av de sakkunnigas förslag, böra erhålla sådan avfattning, att densamma kommer att avse ej blott underofficer av 2. eller 3. graden utan även underofficerskorpral. Därjämte har jag med hänsyn till den motivering, som av de sakkunniga anförts för de föreslagna stadgandena i § 1 mom. 11 och 12, funnit mig böra föreslå någon jämkning i den ifrågasatta lydelsen av dessa moment.

I enlighet därmed får jag nu framlägga följande förslag till

Grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och 1919 för viss personal vid marinen.

§ 1.

1. Flottans och kustartilleriets stam tillhörande officerare och underofficerare ävensom underofficerskorpraler med lön i 1. lönegraden för manskap äga med de undantag och enligt de särskilda bestämmelser, som nedan stadgas, uppbära tillfällig löneförbättring för åren 1918 och 1919 för den beställning, i vilken loff på stat åtnjutes, med följande belopp för helt år räknat:

kommendör och överste .................................... med 800 kronor

kommendörkapten av 1. graden och överstelöjtnant.......................................................... » 1,100 »

kommendörkapten av 2. graden och major » 750 »

kapten av 1. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår:

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

minst 3 och mindre än 6...................... med 50 kronor

minst 6 och mindre än 9 ........................ »

minst 9............................................................ »

kapten av 2. klassen, som vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3................................................ »

minst 3 och mindre än 6 ........................ »

minst 6 och mindre än 9........................ »

minst 9........................... ^

löjtnant, som vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår:

minst 3 och mindre än 6 ....................... »

minst 6 och mindre än 9 ....................... »

minst 9............................. ^

underlöjtnant (fänrik), som vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3................................................. »

minst 3................... ^

flaggunderofficer (underofficer av 1. graden), som vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3.................................................

minst 3 och mindre än 6 .......................

minst 6 och mindre än 9 ........................

minst 9 och mindre än 12 ....................

minst 12.........................................■...........

underofficer av 2. graden, som vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3................................................

minst 3 och mindre än 6

minst 6 och mindre än 9 .......................

minst 9 och mindre än 12 .....................

minst 12...................................................._•••••

underofficer av 3. graden, som vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått följande antal tjänstår:

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 322 käft. (Nr 362.)

1,050

1.050 1,550

1,200

1,100

»

»

))

»

))

»

»

»

»

»

2. I de fall, då löneförbättringens belopp enligt mom. 1 är beroende på antalet tjänstår, skall, med iakttagande av vad nedan i denna § sägs, såsom tjänstår beräknas:

för underlöjtnant (fänrik): tiden från utnämningen till officer, vare sig beställning på stat erhållits genast vid utnämningen eller senare;

för löjtnant, kapten eller underofficer: den tid, varunder en var på grund av fullmakt innehaft beställning på stat inom sin tjänstegrad, oavsett huruvida beställningen, vad kaptener angår, tillhört 1. eller 2. löneklassen; samt

för under officerskorpral: den tid, varunder han innehaft lön i 1. lönegraden för manskap.

3. För erhållande av löneförbättring enligt mom. 1 äger nedannämnda personal tillgodoräkna sig tjänstår i lägre än innehavande grad enligt följande grunder:

löjtnant, som varit underlöjtnant (fänrik) utöver 3 år: högst 3 år av den överskjutande tiden;

kapten, som under sin föregående tjänstetid uppnått mer än 9 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom löjtnant: högst 3 år av den överskjutande tiden;

underofficer av 3. graden: den tid, varunder han innehaft lön i 1. lönegraden för manskap;

underofficer av 2. graden, som före befordran till underofficer av 2. graden uppnått mer än 3 tjänstår i beställning med lön i 1. lönegraden för manskap eller i beställning såsom underofficer av 3. graden: högst 9 år av den överskjutande tiden;

flaggunder officer' (underofficer av 1. graden), som under sin föregående tjänstetid uppnått mer än 3 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom underofficer av 2. graden: hela den överskjutande tiden.

99 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 362.

4. Officer eller underofficer, som överflyttats från armén till marinen eller från flottan till kustartilleriet (Karlskrona artillerikår) eller omvänt, må, därest vid överflyttningen intet avbrott i anställningen ägt rum, såsom tjänstår tillgodoräkna sig tiden för anställning i den förra beställningen, med iakttagande av de i dessa grunder i övrigt givna bestämmelser rörande sådan tjänstårsberäkning.

5. Vid beräkning enligt mom. 2 eller 3 av tjänstår i beställning med lön i 1. lönegraden för manskap må underofficerskorpral och underofficer av 3. eller 2. graden endast tillgodoräkna sig sådan tid, som i omedelbar följd infallit närmast före hans befordran till underofficersbeställningen, men oberoende av huruvida tjänstgöringen fullgjorts vid flottan eller kustartilleriet.

6. Den tid, varunder officer eller underofficer, efter erhållet avsked, med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i flottans eller kustartilleriets stam, intill dess beställning på stat ånyo vunnits, får icke inräknas vid tjänstårsberäkning enligt dessa grunder; och gäller vad sålunda stadgats jämväl beträffande tid, varunder officer eller underofficer åtnjutit tjänstledighet med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner.

7. 1 vad mån föregående tjänstetid må för erhållande av löneförbättring tillgodoräknas av officer eller underofficer, som erhållit avsked i annan ordning än i mom. 6 sägs, och därefter vunnit förnyad anställning med lön på stat, ankommer på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fäll.

8. Officer eller underofficer, som från reserven övergått till beställning på stat, må av den tid, varunder han tillhört reserven, såsom tjänstår för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna sig så stor del, som av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmes.

9. Därest efter 1918 års ingång innehavare av underofficersbeställning befordras till officer med lön på stat, skall sådan officer, utan hinder av vad i mom. 1 är stadgat, äga uppbära tillfällig löneförbättring med så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning såsom officer icke kommer att understiga den avlöning, som vid befordringstillfället tillkommit honom å underofficersbeställningen, däri inräknat den tillfälliga löneförbättringen.

10. Underofficer av stammen, som blivit förordnad att med månadslön å varvsstat tjänstgöra å flottans varv, äger, sedan han åter tillträtt avlöning å underofficerskårens stat, för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna sig den tid, anställningen vid varvet varat.

11. Underofficer av 2. graden, som under tjänstetid såsom underofficerskorpral vid kustartilleriet uppflyttats till beställning i 1. lönegraden för manskap efter kortare anställningstid än 72 månader, må för er-

100 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

hållande av löneförbättring allenast tillgodoräkna sig högst 9 år av den tid utöver 6 år, varunder han innehaft lön i 1. lönegraden för manskap.

12. Underofficer av 2. graden vid kustartilleriet, som vid armén eller Karlskrona artillerikår vunnit kompetens till underofficersbeställning och i samband med kustartilleriets första uppsättande dit överflyttats och vilken efter sålunda vunnen kompetens varit under mer än 6 år anställd vid något av arméns truppförband, vid Karlskrona artillerikår eller vid kustartilleriet, må för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna sig högst 9 år av den överskjutande tiden.

§ 2.

Följande flottans stam tillhörande militära beställningshavare äga, med iakttagande av övriga i dessa grunder givna bestämmelser, uppbära tillfällig löneförbättring sålunda:

den officer med kommendörs lön, som innehar chefsbefattning i marinförvaltningen eller marinstaben, stationsbefälhavarbefattning eller befattningen såsom inspektör av flottans övningar till sjöss och åtnjuter för sådant fall utgående särskilt arvode, med ett årligt belopp av 650 kronor,

underofficer, som blivit förordnad att med månadslön å varvsstat tjänstgöra å flottans varv, med enahanda belopp, som skolat tillkomma honom, därest han fortfarande uppburit avlöning å underofficerskårens stat, kock eller hovmästare, korpral, som tillerkänts avlöning lika med underofficer av 2. graden, med ett årligt belopp av 75 kronor, samt kock eller hovmästare, korpral, som tillerkänts lön i 1. lönegraden för manskap, med ett årligt belopp av 125 kronor.

§ 8-

Marinöverintendenten, förste marinintendent, marinintendent av 1. och 2. graden samt marinunderintendent äga uppbära tillfällig löneförbättring efter enahanda grunder, som gälla för flottans officerare inom motsvarande tjänstegrad; skolande därvid iakttagas,

att tjänstår såsom marinunderintendent räknas från första utnämningen, vare sig beställning på stat erhållits genast vid utnämningen eller senare,

att marinintendent av 1. graden, som —- utan att hava enligt allmänna eller för vissa e. o. kammarskrivare vid flottans civilstat meddelade särskilda bestämmelser erhållit utbildning för anställning vid

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

marinintendenturkåren — vid kårens uppsättande med 1904 års början överflyttats till densamma från flottans civilstat eller flottans pensionskassa och vilken vid 1918 års ingång åtnjöt lön i 1. gradens 1. löneklass, må, därest lian vid början av det år, löneförbättringen avser, uppnått sammanlagt mer än 15 tjänstår, räknat från första anställningen vid flottans civilstat eller flottans pensionskassa, av den överskjutande tiden tillgodoräkna sig högst 3 år såsom tjänstår för erhållande av löneförbättring, samt

att i sådana fall, som omförmälas i § 1 mom. 6—8, de i dessa moment givna bestämmelser skola beträffande personal vid marinintenden turkåren äga motsvarande tillämpning.

§ 4.

Följande flottans stam tillhörande civilmilitära beställningshavare äga, med iakttagande av övriga i dessa grunder givna bestämmelser, uppbära tillfällig löneförbättring med följande belopp för helt år räknat:

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Nedan angivna arvodestagare äga, där befattningen icke innehaves av officer eller underofficer vid flottans eller kustartilleriets stam, uppbära tillfällig löneförbättring med följande belopp för helt år räknat:

sjörullföringsbefälhavare............................................ med 912 kronor 50 öre

sjömil föringsl»träde ................................................................. med 730 kronor

bibliotekarie vid marinstaben ............................................... » 350 »

musikdirektör (musikledare) vid flottans stationer ............ » 800 ))

§ 6.

För underofficerskorpral, som enligt gällande stater uppbär lönetillägg efter viss tjänstetid, skall den tillfälliga löneförbättringen minskas med ett belopp, motsvarande lönetillägget. Enahanda gäller kock eller hovmästare, korpral, som tillerkänts lön i 1. lönegraden för manskap och åtnjuter dylikt tillägg.

§ 7.

Den, som under loppet av det år, löneförbättringen avser, tillträtt eller avgått från beställning, med vilken löneförbättring är förenad, eller övergått från en till annan sådan beställning, äger å dylik beställning uppbära löneförbättring för den del av året, varunder han innehaft densamma; skolande därvid iakttagas, att då befordran sker till beställning, varå enligt §§ 1 och 3 löneförbättring kan åtnjutas med olika belopp allt efter antalet tjänstår, löneförbättringen i varje fall skall beräknas efter det belopp för helt år, som skolat tillkomma beställningshavaren, därest han vid årets början innehaft beställningen i fråga.

§ 8.

Löneförbättring enligt §§ 1, 3 och 4 tillkommer icke blott löntagare, som på grund av fullmakt, konstitutorial eller förordnande innehar egen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

beställning med lön på stat, utan jämväl den, som i stället för avlöning å egen beställning på grund av särskilt förordnande äger åtnjuta samtliga med annan beställning förenade avlöningsförmåner; skolande i senare fallet vid förordnande å beställning, varå enligt §§ 1 och 3 löneförbättring kan åtnjutas med olika belopp allt efter antalet tjänstår, iakttagas, att löneförbättringen i varje fall skall utgå med det för beställningen fastställda lägsta belopp, som erfordras för att den sammanlagda avlöningen under förordnandet skall motsvara minst den sammanlagda avlöning, som tillkommit den förordnade å hans egen beställning, den tillfälliga löneförbättringen däri inräknad.

§ »■

Den tillfälliga löneförbättringen skall anses tillhöra lönen och utgå i samma ordning som denna; där avlöningen endast utgår i form av arvode eller stipendium, skall löneförbättringen anses tillhöra arvodet eller stipendiet och utgå i samma ordning, som för sådan avlöning är stadgad.

§ io.

Där i författningar eller eljest beträffande marinen tillhörande personal, som icke åtnjuter avlöning på stat, finnes bestämt, att sådan personal skall under den tid, vederbörande är inkallad i tjänstgöring, åtnjuta enahanda avlöning och övriga förmåner, som enligt stat eller eljest tillkomma personal med motsvarande anställning på stat eller vid stammen, skall sådan bestämmelse icke gälla tillfällig löneförbättring enligt förevarande grunder.

I det föregående (jfr sid. 45—48 här ovan) hade de sakkunniga Aviöningsviiiberört frågan om fastställande vid en definitiv lönereglering för personal korvid armén och marinen av särskilda villkor för löneförmånernas åtnjutande, och hade de sakkunniga nu att yttra sig om vilka stadganden av dylik art tilläventyrs borde meddelas redan i samband med en tillfällig löneförbättring.

Vid övervägande av denna fråga hade de sakkunniga kommit till den slutsatsen, att — oavsett de särskilda villkor, som i det föregående förordats i fråga om tjänstårsberäkning — den enda bestämmelse av mera reell innebörd, som under nuvarande förhållanden här skulle kunna ifrågakomma, vore en föreskrift, varigenom rätten att med inneliavande beställning förena annan tjänst eller befattning bleve i viss mån begrän-

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

säd, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som på det civila förvaltningsområdet är gällande.

Bestämmelser i detta hänseende vore redan meddelade för fältläkaroch marinläkarkårerna. Dessa bestämmelser innebure, att med ordinarie militärläkarbeställning vid fältläkarkåren samt med befattning såsom förste marinläkare eller marinläkare av 1. graden icke finge förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat och att med sådan beställning (befattning) ej heller finge förenas vare sig annan tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som vore med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registerat, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag, eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej uppå därom gjord framställning och efter prövning att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller befattning ej ansåges inverka hinderlig^ för tjänstgöringen såsom militärläkare (marinläkare), Kungl. Maj: t funne tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas och bibehållas.

Enahanda villkor hade i den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen (nr 83) angående fältveterinärkårens omorganisation föreslagits att gälla även beträffande innehavare av ordinarie militär veterinärbeställning.

För mariningenjörkåren gällde (reglementet för marinen del I § 48), att den, som innehade tjänst med lön eller fast arvode vid nämnda kår, icke finge därmed förena annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat och ej heller annan tjänstebefattning, däruti inbegripet varje stadigvarande eller regelbundet återkommande, avlönat uppdrag, som av bolag lämnades, med mindre tjänstebefattningen vid prövning i stadgad ordning befunnes icke vara hinderlig för fullgörande av tjänsten vid flottan.

Likaledes vore för marinintendenturkåren föreskrivet (reglementet för marinen del I § 53: 2), att den, som innehade tjänst med lön å kårens stat, ej finge därmed förena annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat och ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den funnes icke vara hinderlig för fullgörande av tjänsten vid flottan.

De sakkunniga ansåge skäl tala för att i samband med den tillfälliga löneförbättring, om vilken nu vore fråga, likartade bestämmelser med dem, som sålunda vore givna för viss civilmilitär personal, meddelades att gälla även för militär personal och för annan civilmilitär per-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

sonal än den nyss nämnda. Vad särskilt arvodestagare angår hava de sakkunniga erinrat, att den tillfälliga löneförbättringen borde tillgodokomma endast dem, vilkas arbetstid toges helt i anspråk av deras nu ifrågavarande befattningar, och syntes vid sådant förhållande några betänkligheter icke böra möta att även beträffande dessa befattningshavare stadga villkor av angivet innehåll.

Emellertid hade de sakkunniga ingalunda förbisett den väsentliga skillnad, som här förelåge mellan å ena sidan den personal vid armén och marinen, varom nu vore fråga, och å andra sidan civila befattningshavare. För flertalet av berörda personal vid armén och marinen vore nämligen skyldighet stadgad att vid en väsentligt tidigare levnadsålder, än som i allmänhet fastställts för civila befattningshavare, avgå från tjänsten, och den pension, som härvid tillfölle vederbörande, vore jämförelsevis ringa. Vid sådant förhållande ställde det sig för dessa beställningshavare givetvis såsom en nödvändighet att i tid se sig om efter annan verksamhet, i vilken de kunde efter pensionsålderns inträde söka sin utkomst. Enligt de sakkunnigas mening borde sålunda i dylika fall vid den prövning av gjorda framställningar om rätt att innehava bisysslor, som borde åligga vederbörande överordnad myndighet, tillbörlig hänsyn tagas till nu nämnda förhållande.

De villkor i förevarande avseende, som nu gällde för fältläkar- och marinläkarkårerna samt föreslagits beträffande fältveterinärkåren, avveke på en punkt från dem, som numera plägade föreskrivas beträffande civila ' befattningshavare, nämligen därutinnan att något ovillkorligt förbud icke stadgats mot innehavande av annan tjänst å kommuns stat, utan hade frågan om rätt att mottaga och bibehålla dylik tjänst gjorts beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Vid fastställande av villkor och bestämmelser för tillfällig löneförbättring åt den personal, som avsåges i de sakkunnigas betänkande, syntes på enahanda sätt frågan om rätt att innehava vare sig annan tjänst å kommuns stat eller annan militär befattning böra göras beroende på vederbörlig prövning.

Från vad nu i allmänhet stadgats beträffande civila befattningshavare syntes ett undantag böra göras även därutinnan, att det ovillkorliga förbud, som i dylika fall plägade meddelas mot innehavande av annan tjänst å rikets stat, icke borde äga tillämpning på gymnastiklärartjänst. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, vore det nämligen förenat med vissa svårigheter att på ett tillfredsställande sätt besätta gymnastiklärartjänsterna vid statens läroanstalter, och syntes på grund därav frågan om rätt att med beställning (befattning) vid armén eller marinen förena dylik tjänst likaledes böra göras beroende av vederbörlig prövning.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 322 käft. (Nr 362).

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Fråga om rätt att med beställning (befattning) vid armén och marinen förena annan tjänst eller uppdrag borde prövas av den myndighet, som ägde tillsätta beställningen (befattningen), således beträffande officerare och flertalet civilmilitära beställningshavare i officers tjänsteställning av Kungl. Maj:t samt, vad övrig personal anginge, av vederbörande truppförbandschef, stationsbefälhavare eller annan i förevarande hänseende jämnställd chef.

De sakkunniga anmärka, att, i den mån andra villkor än de, som nu ifrågasatts beträffande den tillfälliga löneförbättringen, vore gällande för åtnjutande av de för viss personal å stat uppförda löneförmåner, dessa villkor givetvis komme att fortfarande äga giltighet.

Marinförvaltningen har i sitt utlåtande den 8 april 1918-beträffande de ifrågasatta avlöningsvillkoren anfört, att förslaget i denna del syntes innebära en skärpa i bestämmelserna, som icke torde vara avsedd. Tillfällig avlönings för bättring vore ju föreslagen för åtskillig personal, som icke vore att hänföra till ordinarie personal i vanlig bemärkelse. Då nu i förslaget stadgades, att med befattning, för vilken tillfällig löneförbättring utginge, icke finge förenas annan tjänst, syntes denna bestämmelse komma att träffa arvodestagare och audra, för vilka dylikt förbud icke rimligen kunde meddelas. Särskilt ville marinförvaltningen framhålla, att i nådiga kungörelsen den 16 juni 1911 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de för marinläkarkåren upptagna avlöningsförmåner (reglemente för marinen, del I, bil. 20) föreskreves bland annat, att med befattning såsom förste marinläkare eller marinläkare av 1. graden icke finge förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat, under det att beträffande marinöverläkaren, marinläkare av 2. graden och marinläkarstipendiater ej funnes några motsvarande bestämmelser. Det syntes marinförvaltningen uppenbart, att någon ändring häri icke varit avsedd för marinläkare av 2. graden, som endast uppbure ett arvode, eller för stipendiater. I varje fall komme med en dylik bestämmelse rekryteringen av marinläkarkåren att äventyras.

Vad särskilt marinöverläkaren beträffar — yttrar marinförvaltningen — torde det kunna med skäl befaras, att det av de sakkunniga föreslagna villkoret komme att medföra, att nuvarande innehavaren av denna befattning nödgades avstå från löneförbättringen. Huruvida det framdeles skulle lyckas att förvärva någon läkare för ifrågavarande ansvarsfulla befattning på de villkor de sakkunniga uppställt, torde vara svårt att avgöra, men syntes knappast sannolikt.

På grund av vad sålunda anförts hemställde marin förvaltningen om erforderliga ändringar i de föreslagna bestämmelserna rörande förening

107 Käng!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 365.

av tjänster. Måhända kunde det härvid visa sig lämpligt att låta på Kungl. Maj:ts prövning bero, huruvida marinöverläkaren linge med sin befattning förena annan tjänst.

Jag delar marinförvaltningens mening, _ att de föreslagna bestämmelserna icke böra äga tillämpning på marinläkare av 2. graden eller på marinläkarstipendiater. Likaledes bör ett undantag göras tor mariningen jörsstipendiaterna, vilka enligt mitt förslag, som i denna punkt avviker från de sakkunnigas, skulle bliva delaktiga av den tillfälliga

löneförbättringen. . . .

Vad marinöverläkaren angår vill jag erinra, att da vid lJil ars riksdag ny avlöningsstat för marinläkarkåren godkändes, vissa villkor och bestämmelser av nu ifrågavarande slag fastställdes att galla allenast för de i löneförbättringen inbegripna marinläkare, som innehade tuilmakter å sina beställningar, nämligen förste marinläkare och marmläkare av 1. graden. Marinöverläkaren, som visserligen tillsättes genom tullmakt, bibehölls emellertid år 1911 vid sina förutvarande löneförmåner och blev sålunda icke underkastad de nya bestämmelserna..

Då en löneförbättring nu ifrågasättes även för marinöverläkaren, torde anledning ej föreligga att beträffande denne befattningshavare o-öra något undantag från de regler i förevarande avseende, som eljest i allmänhet pläga uppställas för innehavare av jämförliga.befattningar vare sig vid försvarsväsendet eller inom den civila förvaltningen.

Utöver vad jag ovan anfört bar jag icke någon erinran att göra mot de av de sakkunniga föreslagna avlöningsvillkoren.

I enlighet härmed torde beträffande annan personal än marmläkare av 2. graden samt mariningenjörs- och marinläkarstipendiater böra för åtnjutande av den tillfälliga löneförbättringen stadgas följande villkor

och bestämmelser: . „

att med beställning eller befattning, for vilken löneförbättring utgår, icke må förenas annan till den civila förvaltningen börande tjänst a rikets stat än gymnastiklärarbefattning eller annan tjänst å riksdagens

att med sådan beställning eller befattning ej heller ma förenas vare sig annan till den militära förvaltningen hörande befattning ^eller gymnastiklärarbefattning eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt ej, vad angår bestall-

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

nings- eller befattningshavare, som av Kungl. Maj:t utnämnes, Kungl. Maj:t och, vad angår innehavare av annan beställning eller befattning* den, som äger tillsätta beställningen eller befattningen, uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller befattning ej må anses inverka hinderlig! för tjänstgöringen vid forsvarsväsendet, finner tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tillsvidare bibehållas.

Tillika torde höra förklaras, dels att en var, som efter det kungörelse angående den tillfälliga löneförbättringen trätt i kraft tillträder bestallning eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande skola gälla, skall vara pliktig underkasta sig samma villkor och bestämmelser, dels ock att förutvarande, ännu i tjänst kvarstående innehavare av dylika beställningar eller befattningar, vilka icke. före viss tidpunkt anmäla, att de för tiden därefter vilja underkasta sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, icke skola för aren 1918 eller 1919 eller någon del därav uppbära tillfällig löneför-

Kostnads-

beräkning.

\ad slutligen beträffar de kostnader, som genomförandet av den föreslagna tillfälliga löneförbättringen skulle betinga under vartdera av aren 1918 och 1919, hade dessa av de sakkunniga beräknats med ledning av gällande stater och för år 1919 därjämte under förutsättning av riksdagens bifall till de i statsverkspropositionen till 1918 års riksdag framställa förslag,, som avsåge ändring i den militära personalens sammansättning eller i gällande löneförmåner för densamma. Beträffande den^ personal, för vilken den tillfälliga löneförbättringen föreslagits att utgå med olika belopp allt efter vederbörande löntagares tjänstetid, hade de statistiska uppgifter, som infordrats av de sakkunniga, jämväl tjänat till ledning för kostnadsberäkningen.

För den i 1918 års stater för marinen upptagna personalen skulle enligt de sakkunnigas beräkningar kostnaden för den tillfälliga löneförbättringen uppgå till följande belopp:

Flottans officerare: kommendörer.

109 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Kronor. Kronor.

Transport 45,000: —

kaptener.............................................................. 75,000: —

löjtnanter ......................................................... 53,000: —

underlöjtnanter................................................... 10,000:— 183,000:_

Flottans underofficerare:

flaggunderofficerare......................................... 245,000: —

underofficerare av 2. graden ........................ 280,000: — 525,000:_

Flottans underoffieerskorpraler............................................ 190,000: —

Kustartilleriets officerare:

Med 5 procents avdrag på grund av besparing under vakanser skulle kostnadssumman komma att reduceras till i runt tal 1,275,000 kronor.

De av mig i det föregående föreslagna jämkningar i de sakkunnigas förslag föranleda någon höjning i kostnadssumman för år 1918. Denna ökning avser följande personal:

maskinistunderofficerare vid flottan (sid. 66) .................. kronor 32,000: —

vissa kommendörkaptener m. fl. (sid. 66)........................ » 3,000: —

Transport kronor 35,000: —

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Transport

kemist och andre kemist vid marinförvaltningen (sid.

77—78) ............................................................................

registrator och aktuarie vid marinstaben (sid. 78).........

mariningenjörsstipendiater (sid. 77) ..................................

marinläkare av 2. graden (sid. 78) ..................................

musikledare vid flottans stationer (sid. 81) .....................

kronor 35,000: —

» 1,500: —

» 500: —

» 1,500: —

» 4,000: —

')) 800: —

kronor 43,300: —

Efter vad marinförvaltningen i sitt utlåtande den 8 april 1918 påpekat, hava avdragen på grund av besparing under vakanser vid kustartilleriet hittills plägat beräknas till 4 procent. Med iakttagande härav torde kostnadssumman böra ytterligare höjas med i runt tal ...................................................................................... » 3,000:

Summa kronor 46,300: —

Lägges detta belopp, i avrundat tal 45,000 kronor, till den av de sakkunniga beräknade kostnadssumman, 1,275,000 kronor, kommer slutsiffran att utgöra 1,320,000 kronor.

Av det å 1918 års riksstat för tillfällig löneförbättring åt personal vid armén och marinen avsatta beloppet, 4,000,000 kronor, hava enligt statsverkspropositionen till 1918 års riksdag 1,000,000 kronor avsetts för marinen. För den tillfälliga löneförbättringens genomförande under år 1918 har vidare' å tilläggsstat för samma år utöver nämnda belopp beräknats under femte huvudtiteln ett belopp av 650,000 kronor, vadan för år 1918 sammanlagt beräknats beträffande marinen 1,650,000 kronor. Den tillfälliga löneförbättringens genomförande under år 1918 skulle sålunda enligt mitt förslag betinga en kostnad, ej oväsentligt understigande det belopp, som för ändamålet avsetts i statsverkspropositionen. Härvid är emellertid att märka, att någon tillfällig löneförbättring nu icke ifrågasättes för gifta eller eljest försörjningspliktiga korpraler vid flottan.

Vad angår kostnaden för den tillfälliga löneförbättringen under år 1919, har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att bland de extra förslagsanslagen för år 1919 beräkna under femte huvudtiteln ett belopp av 1,690,000 kronor. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle det av dem för år 1918 avsedda beloppet,

1,275,000 kronor, böra för år 1919 höjas till i runt tal 1,320,000 kronor.

Av skäl, som jag nyss angivit i fråga om kostnadsberäkningen för

in

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 362.

år 1918, torde för år 1919 böra avses eu ytterligare kostnadssumma av i runt tal 45,000 kronor, tillhopa alltså 1,365,000 kronor.

Det föreslagna överflyttandet till under officerskåren av större delen av marinens nuvarande underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden) kommer emellertid att föranleda minskade anspråk på anslag till tillfällig löneförbättring. Enligt de sakkunnigas av mig biträdda förslag skulle nämligen sådan löneförbättring utgå till underofficerskorpral (manskap i 1. lönegraden) med resp. 125, 325, 525 och 725 kronor allt efter antalet tjänstår, medan underofficer av 3. graden under de tre första tjänståren icke skulle erhålla någon tillfällig löneförbättring och för tiden därefter belopp å 200, 400 eller 600 kronor, beroende på antalet tj anstår.

Enligt approximativ beräkning skulle, vid bifall till förslaget om inrättande av den nya underofficersgraden, kostnaden för tillfällig löneförbättring under år 1919 utgöra

vid flottan:

underofficerare av 3. graden kronor 100,000: underofficerskorpraler (manskap i

1. lönegraden) ....................... »_15,000: kronor 115,000: —

vid kustartilleriet:

underofficerare av 3. graden kronor 25,000: underofficerskorpraler (manskap i

1. lönegraden) ....................... »_18,000: » 43,000: —

Summa kronor 158,000: —

Av de sakkunniga har för tillfällig löneförbättring under år 1918 åt underofficerskorpraler vid marinen beräknats ett belopp av 256,000 kronor, vilket belopp emellertid, därest fråga om inrättande av eu ny underofficersgrad ej förelegat, bort för år 1919 på grund av föreslagen personalökning undergå någon höjning. Skillnaden mellan 256,000 kronor och 158,000 kronor — i avrundat tal 100,000 kronor — torde emellertid kunna godtagas såsom angivande det belopp, varmed kravet på anslag till tillfällig löneförbättring kommer att minskas till följd av den nya underofficersgradens inrättande. Det ovan angivna slutbeloppet

1,365,000 kronor torde sålunda kunna nedsättas till 1,265,000 kronor.

Vid jämförelse med det i statsverkspropositionen för ändamålet beräknade beloppet 1,690,000 kronor visar sig även här ett avsevärt över-

112 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 362.

skott, vilket emellertid delvis motväges av kostnaderna för den ökning i ordinarie löneförmåner, som bör beredas de till den nya underofficersgraden överflyttade underofficerskorpralerna.

Såsom i annat sammanhang redan omförmälts, har med den nu ifrågavarande tillfälliga löneförbättringen för viss personal vid armén och marinen avsetts att bereda personalen en kompensation för den höjning av de allmänna levnadskostnaderna, som inträtt före krigsutbrottet. Den abnorma prisstegring, som därefter givit sig tillkänna, bör, på sätt av de sakkunniga framhållits, mötas genom andra åtgärder, främst genom anlitande av sådana avlöningsformer som krigstidstillägg och krigstid shjälp.

Om man till utgångspunkt tager år 1902 — det år då den senaste mera allmänna löneregleringen för ifrågavarande personal slutfördes — och söker finna den höjning i de allmänna levnadskostnaderna, som inträtt under tiden därefter intill sommaren 1914, torde man icke komma alltför långt från det verkliga förhållandet, om denna stegring angives till omkring 18 procent. Enligt de sakkunnigas beräkningar (jfr sid. 31, 32 och 36 här ovan) skulle den tillfälliga löneförbättringen komma att, vad marinens personal beträffar, för officerare på det hela taget något understiga och för underofficerare i allmänhet avsevärt överstiga berörda procenttal. Att underofficerarna här blivit särskilt tillgodosedda, torde emellertid falla sig helt naturligt med avseende å den synnerligen tryckta ekonomiska ställning, vari denna personal hittills vant försatt.

Med den förutsättning, som sålunda varit given, eller att personalens löneförmåner skolat genom den tillfälliga löneförbättringen uppbringas till en nivå, ungefär motsvarande läget före krigsutbrottet, är det tydligt, att det krigstidstillägg, som anses böra tillkomma nu ifrågavarande liksom andra befattningshavare i statens tjänst, bör beräknas även å den tillfälliga löneförbättringen. Jag torde i detta hänseende få erinra, hurusom i den proposition (nr 10), som avläts till 1918 års riksdag angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1918 åt befattningshavare i statens tjänst, även tillfällig löneförbättring upptagits bland de kontanta förmåner, å vilka krigstidstillägg finge beräknas; och vid angivande av de under olika huvudtitlar erforderliga anslagsbeloppen anförde föredragande departementschefen, vad fjärde och femte huvudtitlarna angår, att krigstidstillägg beräknats jämväl å det belopp, som av 1917 års riksdag avsatts för beredande av tillfällig löneförbättring vid

113 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

armén och marinen, varvid, i brist på andra grunder, till ledning tagits Kungl. Majrts i proposition till 1917 års riksdag framlagda förslag. Enligt riksdagens beslut och den sedermera utfärdade författningen i ämnet skall krigstidstillägg beräknas även å tillfällig löneförbättring.

Jag bör slutligen anmäla, att marinförvaltningen i sitt förut omförmälda utlåtande den 8 april 1918 uttalat sig i den riktningen, att en viss frihet borde medgivas Kungl. Maj:t vid tolkningen av de bestämmelser, som kunde.komma att av riksdagen fastställas rörande den tillfälliga löneförbättringen, så att icke Kungl. Maj:t måtte finna sig förhindrad att tillerkänna befattningshavare löneförbättring i fall, där sådan, ehuru icke fullt förenlig med ordalydelsen, stode i full överensstämmelse med de grunder, varpå författningen vilade. Detta förslag anser jag mig emellertid icke kunna biträda.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Hemställan. Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1918 åt viss personal vid marinen bevilja under femte huvudtiteln å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag av 1,320,000 kronor,

b) till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1919 åt viss personal vid marinen bevilja under femte huvudtiteln å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av 1,265,000 kronor,

c) godkänna de av mig ovan angivna grunder för den tillfälliga löneförbättringens utgående,

d) medgiva, att tillfällig löneförbättring må utgå till marindirektören av 1. graden i flottan Carl Eric Richson med enahanda belopp som till marindirektör av 1. graden på stat och till sergeanten över stat vid kustartilleriet Anders Gustaf Sjöqvist med enahanda belopp som till tyghantverkare vid armén,

e) godkänna de av mig angivna villkor och bestämmelser för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande, samt

f) förklara, att en var, som, efter det kungörelse angående den tillfälliga löneförbättringen trätt i kraft, tillträder beställning eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser för åtnjutande av den tillfälliga löneförbättringen skola gälla, skall vara pliktig underkasta sig samma villkor och bestämmelser, ävensom att förutvarande, ännu i tjänst kvarstående innehavare av dylika beställningar eller befattningar, vilka icke före viss tidpunkt anmäla, att de för tiden därefter vilja underkasta sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 322 haft. (Nr 362.) 15

lagligen kunna eller någon del

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 362.

därtill ‘förbindas, icke skola för åren 1918 eller 191£> därav uppbära tillfällig löneförbättring.

Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets övriga ledamöter, täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall, och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Carl Ridderstad.

Kung!,. Mqj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

115 INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Tillfällig löneförbättring åt viss personal vid marinen....................................................

Biksdagen 1917.......................................................................................................

Särskilda sakkunniga 1917 ................................................ ..................................

Uppdragets begränsning med avseende å särskilda personalgrupper .........................

Allmänna synpunkter.............................................................................................

Biktlinjer för en definitiv lönereglering ........................................................................

Avlöningsformer ....................................................................................................

Löneskalor .............................................................................................................

Officerare ....................................................................................................

Underofficerare ................................................................................................

Sättet för lönetursberäkningen ............................................. .................................

Kompaniofficerare ..........................................................................................

Underofficerare.................................................................................................

Avlöningarnas belopp.............................................................................................

Förhållandet mellan lön och dagavlöning .......................................................

Officerare .......................................................................................................

Underofficerare.................................................................................................

Särskilda personalgrupper ...................................................................................

Maskinistunderofficerare vid flottan..................................................................

Underofficers befordran till officersbeställning.................................................

Civilmilitär personal ................................... ..................................................

Underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden)................................................

Kockar och hovmästare, korpraler.....................................................................

Särskilda avlöningsförmåner ..................................................................................

Avdrag för naturaförmåner ..................................................................................

Avlöningsvillkor ...................................................................................................

Pensionsfrågan.....................................................................................................

Marinförvaltningens yttrande .................................................................................

Arméförvaltningens yttrande ................................................................................

Departementschefen................................................................................................

Tillfällig löneförbättring .............................................................................................

Officerare och underofficerare.................................................................................

Marinförvaltningens yttrande .............................................................................

Arméförvaltningens yttrande .................................................................................

Departementschefen .............................................................................................

Särskilda spörsmål rörande militär personal............................................................

Kvarstående såsom lönlös i regemente (kår) eller flottans (kustartilleriets) stam...

Anställning såsom underbefäl av manskapet......................................................

Övergång från reserven till aktiv stat..............................................................

Övergångsbestämmelser för vissa underofficerare .............................................

Innehavare av viss chefsbefattning .................................................................

Maskinistunderofficerare vid flottan ..................................................................

Underofficerare å varvsstat ............................................................................

Sid.

4 4 6 7

14 18 21 22 23 25

28 34

45 48

49 49

58 58 60 60 60 61 62 62 64

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 362.

Sid.

Vissa lärare vid militärläroverk m. fl................................................................... 64

Avdrag för viss personal i Stockholm och Göteborg............................................. 64

Departementschefen............................................................;................................... 65

Civilmilitära beställningshavare ................................................................................. 66

Mariningenjörkåren............................................................................................. 67

Marinintendenturkåren ....................................................................................... 73

Marinläkarkåren ................................................................................................ 74

Flottans poliskår ............................. 76

Departementschefen.......................................................................... 77

Marindirektören C. E. Richson och sergeanten A. G. Sjöqvist .................................... 80

Departementschefen............................................. 80

Personal med avlöning endast i form av arvode......................................................... 80

Departementschefen................................................................................................... 81

Underofficerskorpraler (manskap i 1. lönegraden)......................................................... 81

Departementschefen................................................................. 84

Kockar och hovmästare, korpraler.............................................................................. 84

Departementschefen................................................................................................... 84

Ifrågasatt ny underofficersgrad vid marinen ............................................................... 84

Departementschefen ............................... 90

Ifrågasatt löneförbättring för vissa flottans korpraler .....>.......................................... 90

Departementschefen................................................................................................... 92

Specialföreskrifter för vissa fall................................................................................. 93

Överflyttning från armén till marinen m. m.......................................................... 93

Tjänstledighet med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner ........................... 93

Förnyad anställning efter erhållet avsked ............................................................ 94

Underofficers befordran till officersbeställning...................................................... 94

Förordnande i succession .................................................................................... 94

Tillfällig löneförbättring likställd med lön............................................................ 95

Inkallad reservpersonal m. m.............................................................................. 95

Departementschefen........................................................................... 96

Avlöningsvillkor ..................................................................................................... 403

Departementschefen................................................................................................... 107

Kostnadsberäkning ................................................................................................... 108

Hemställan .......................................................................................................... 113

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., ISIS.