angående reglering av avlöningsförhållanden m. m. för personal vid statens hospital och asyler

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

1 Nr 409.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående reglering av avlöningsförhållanden m. m. för personal vid statens hospital och asyler; given Stockholms slott den 7 maj 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att dels, med upphävande av nu gällande ordinarie avlöningsstater för befattningshavare vid rikets sinnessjukvård, i vad dessa avse läkare och syssloman, godkänna det av departementschefen i statsrådsprotokollet framlagda förslaget till avlöningsstat för läkar- och kontorspersonalen vid statens hospital och asyler, att tillämpas från och med år 1919;

dels medgiva,

att ålderstilläggen till de å nämnda förslag till avlöningsstat uppförda ordinarie befattningshavare må utgå ur sjätte huvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg; samt

att de i samma statförslag upptagna befattningshavare må åtnjuta naturaförmåner eller ersättning därför i enlighet med vad av departementschefen i statsrådsprotokollet föreslagits; dels föreskriva,

att överläkare, hospitalsläkare, biträdande läkare och syssloman, som på grund av sjukdom av sådan art, att han finnes för framtiden till tjänstgöring oförmögen, åtnjutit tjänstledighet under längre tid än ett år i följd, skall vara skyldig att, efter medinalstyrelsens omprövning, avfftå från den honom tillkommande bostad och övriga naturaförmåner mot en kontant ersättning av, överläkare 1,500 kronor samt hospitalsläkare, biträdande läkare och syssloman 800 kronor för år;

att ifråga om vikariatsersättning till läkare vid statens hospital och asyler skola, där det för befattningens behöriga uppehållande finnes erforderligt, tillämpas av departementschefen föreslagna bestämmelser; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 369 käft. (Nr 409.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

att ifråga om överläkartjänsten vid Nyköpings hospital lönestaten skall äga tillämpning först efter indragning av nuvarande biträdande läkartjänst vid nämnda hospital, vilken indragning skall äga rum vid nuvarande innehavares avgång, skolande intill dess avlöningen till såväl överläkare som biträdande läkare samt arvode till vikarie för nämnda befattningshavare utgå enligt hittills gällande bestämmelser;

dels medgiva, att, därest under bokhållare av första grad, kassörska, bokhållare av andra grad eller skrivbiträde beviljad tjänstledighet för sjukdom eller under semester för sådan befattningshavare vikarie icke kan erhållas bland vederbörande hospitals eller asyls befattningshavare, vikarie må äga att åtnjuta arvode, motsvarande högst det belopp, som utgår till befattningshavare av samma slag med förordnande på viss tid;

dels godkänna de av departementschefen föreslagna villkoren och bestämmelserna för åtnjutande av de i ovanberörda statförslag uppförda för ordinarie befattningshavare föreslagna avlöningsförmånerna;

dels föreskriva, att det belopp av högst 54,400 kronor, som av riksdagen beviljats till arvoden åt tjänstemän, vilka icke äro i hospitalens och asylernas lönestater upptagna, skall utgå med ett till 35,400 kronor nedsatt belopp; skolande av detta belopp arvoden utgå till en var av amanuenserna vid Stockholms hospital och Lunds hospital och asyl med 2,500 kronor, varjämte sagda amanuenser må äga rätt till bostad med möbler och sängkläder, lyse, bränsle och tvätt; dels förklara,

att en var, som med eller efter ingången av år 1919 tillträder befattning å den förut omförmälda staten, skall vara pliktig underkasta sig ovannämnda villkor och bestämmelser; samt

att de förutvarande befattningshavare, vilka icke före den 1 november 1918 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya avlöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem enligt nu gällande bestämmelser tillkommande avlöningsförmåner;

dels godkänna det av departementschefen i statsrådsprotokollet framlagda förslaget till avlöningsreglemente för sjukvårds- och ekönomipersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka, att tillämpas från och med år 1919;

dels från och med år 1919 höja det i riksstaten under sjätte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till hospitals underhåll från dess nuvarande belopp, 4,700,000 kronor, med 3,300,000 kronor till 8,000,000 kronor;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409. 3

dels ock såsom bidrag till de befordringsavgifter, vilka befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens hospital och asyler, hava att, därest de från och med år 1919 tillträda befattningar å ordinarie stat, enligt reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa till nämnda kassa erlägga, bevilja ett anslag av 230,000 kronor och därav på extra stat för år 1919 såsom förslagsanslag högst anvisa ett belopp av 50,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att med tillämpning av de i statsrådsprotokollet angivna grunder utfärda de närmare bestämmelser, vilka i ifrågavarande avseende kunna anses erforderliga.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 maj 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnee, Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte föredrog frågan om lönereglering för personal vid statens anstalter för sinnessjuka samt yttrade:

Frågan om uppförande å ordinarie stat av viss sjukvårds- och ekonomipersonal vid statens anstalter för sinnessjuka har sedan ett par år tillbaka stått på dagordningen. Dä numera nämnda spörsmål blivit underkastat erforderlig utredning, anhåller jag att få förelägga Eders Kungl. Maj:t förslag i ämnet.

Medan ännu omförmälda spörsmål var föremål för vederbörlig behandling, har fråga uppkommit om ändring i avlöningsförhållandena för läkare och sysslomän m. fl. befattningshavare vid statens hospital och

5 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

asyler. Jämväl detta sistnämnda spörsmål har undergått erforderlig utredning, och synes det mig lämpligt att i ett sammanhang till prövning upptaga båda nu berörda löneregleringsfrågor.

Mitt förslag kommer sålunda att sönderfalla i två särskilda avdelningar, den ena omfattande lönereglering för läkare, sysslomän m. fl., den andra inbegripande frågan om uppförande å ordinarie stat av viss sjukvårds- och ekonomipersonal vid statens anstalter för sinnessjuka m. m.

I. Lönereglering för läkare, sysslomän, bokhållare och vissa andra tjänstemän vid statens hospital och asyler.

Innan jag närmare ingår på de framställningar och förslag, som till Kungl. Maj:t inkommit i fråga om reglering av avlöningsförhållandena för läkare och sysslomän m. fl. befattningshavare vid statens hospital och asyler, tillåter jag mig förutskicka en kortfattad redogörelse för förutvarande bestämmelser angående omförmälda tjänsteinnehavares avlöningsförmåner.

A. Historik.

Det var först år 1885 som en avlöningsstat för befattningshavare vid statens hospital förelädes riksdagen till prövning.

Det då framlagda förslaget likasom den antagna staten omfattade dock allenast överläkare och läkaren vid Nyköpings hospital samt biträdande läkare och sysslomän. Till arvoden åt de vid hospitalen erforderliga tjänstemän (bokhållare, predikanter, sekreterare och amanuenser), som ej voro upptagna i lönestaten, fick enligt riksdagens beslut Kungl. Maj:t använda ett visst maximibelopp av förslagsanslaget till hospitals underhåll. Av särskilda skäl voro hospitalet i Visby och asylen i Malmö ej upptagna i staten.

De i den nämnda staten upptagna hospitalen voro:

Stockholms, Uppsala, Nyköpings, Vadstena, Växjö, Lunds, Göteborgs och Härnösands.

Vid Uppsala hospital funnos två biträdande läkare, vid Nyköpings ingen sådan, vid vart och ett av de övriga hospitalen en biträdande läkare.

I den år 1885 fastställda staten bestämdes naturaförmånerna för överläkare och sysslomän till boställsvåning och ved. Biträdande läkare erhöll, utöver sin kontanta avlöning, bostad med möbler och sängkläder, lyse, ved, tvätt och första klassens kost. I detta sammanhang må erinras, att under följande tid härtill kommit fri elektrisk belysning, där sådan anordnats.

Redan från början bestämdes, att av den kontanta avlöningen 2/a .skulle anses utgöra lön och Va tjänstgöringspenningar. Denna fördelning överfördes sedermera på ålderstilläggen, då dessa längre fram infördes.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Föi' Kristinehamns hospital godkändes avlöningsstat (överläkare, en biträdande läkare, syssloman) vid 1886 års riksdag. Vid 1890 års riksdag tillkommo två nya kategorier av befattningshavare, nämligen asylläkare och underläkare, i det att vid sistnämnda års riksdag stat godkändes för en asylläkare och två underläkare vid Lunds asyl.

Sistnämnda asyl ställdes enligt kungl. brev den 5 september 1890 under förvaltning av direktionen för Lunds hospital; därav föranleddes en del avlöningsbestämmelser så väl då som vid 1894 års riksdag.

1893 års riksdag godkände avlöningsstat för Piteå hospital (överläkare, en biträdande läkare, syssloman) och vid 1894 års riksdag beviljades avlöningsförmåner för en biträdande läkare vid Vadstena asyl, vilken asyl genom kungl. brev den 25 oktober 1895 ställdes under förvaltning av direktionen för Vadstena hospital; varefter 1896 års riksdag godkände avlöningsstat för Vadstena hospital och asyl (överläkare, två biträdande läkare, syssloman).

Samma riksdag godkände också förhöjda avlöningsförmåner för läkaren vid Nyköpings hospital, under villkor att sjukvården därstädes upprätthölles av blott en avlönad läkare.

Under villkor att överläkarens vid Uppsala hospital arvode för hans befattning med Uppsala asyl komme att, sa länge han åtnjöte lön såsom e. o. professor vid Uppsala universitet, bestämmas till högst 500 kronor, godkände 1899 års riksdag avlöningsstat för en asylläkare och två underläkare vid Uppsala asyl' och genom kungl. brev den 19 maj 1899 ställdes nämnda asyl under förvaltning av direktionen för Uppsala hospital. Vissa därav föranledda bestämmelser meddelades sedermera vid 1902 års riksdag.

Vid 1901 års riksdag meddelades avlöningsbestämmelser angående vid Nyköpmgs hospital anställda överläkare, en biträdande läkare och syssloman.

Samma riksdag lämnade ock medgivande i fråga om arvode m. m. åt en överinspektör för sinnessjukvården i riket.

Vid 1902 ars riksdag medgavos, bland annat, för Kristinehamns hospital avlöningsförmåner för en underläkare och meddelades bestämmelser angående naturaförmåner för bokhållare vid hospital och asyler.

Enligt kungl. brev den 4 juli 1902 skulle överläkaren vid Uppsala hospital och asyl vara skyldig att, om och när Kungl. Maj:t kunde finna sådant lämpligt, frånträda e. o. professorsbeställningen i psykiatri vid Uppsala universitet och därmed förenade löneförmåner.

Vid 1904 års riksdag godkändes dels avlöningsstat för Vänersborgs hospital och asyl, upptagande, utom överläkare och syssloman, två biträdande läkare och två underläkare, dels ock avlöningsstat för läkare och syssloman vid Visby hospital. J

1905 års riksdag godkände avlöningsstat för Växjö hospital, upptagande överläkare, läkare vid avdelningen för kriminalpatienter, en biträdande läkare och syssloman; och i vardera av avlöningsstaterna för Lunds och Uppsala hospital och asyl upptogs ytterligare en biträdande läkare vid hospitalet. De vid statens smnessjukvårdsanstalter anställda bokhållare finge förklaras berättigade att erhålla

7 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 409.

en första arvodesförhöjning av 200 kronor efter fem års och en andra arvodesförhöjning å likaledes 200 kronor efter ytterligare fem års väl vitsordad tjänstgöring.

Yid 1907 års riksdag bifölls inrättandet av en ny slags läkartjänst, »hospitalsläkare», och förändring av vissa biträdande läkartjänster till hospitalsläkartjänster

I sammanhang med föreslagen förhöjning av avlöningarna till överläkare och syssloman vid Kristinehamns hospital hade i det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda statförslag för hospital och asyler jämväl övriga överläkare och sysslomän ansetts, för vinnande av större reda och överskådlighet, böra upptagas, oaktat någon lönereglering för dem då icke ifrågasattes.

Riksdagen godkände lönestat för överläkare, läkaren vid Yisby hospital, hospitals- och asylläkare, biträdande läkare, underläkare och sysslomän samt meddelade bestämmelser angående naturaförmåner, avlöningsvillkor m. m.

Yid 1908 års riksdag tillkom ytterligare en biträdande läkare vid Göteborgs hospital.

1910 års riksdag godkände ny lönestat för överläkare och sysslomän vid hospital och asyler (med undantag för Malmö asyl) samt läkaren vid Yisby hospital. I denna stat uppfördes jämväl de nytillkomna hospitalen i Säter och Yästervik.

I en vid staten fogad anmärkning bestämdes, att avlöningen kunde efter tio år höjas för överläkare och läkaren vid Yisby hospital med 600 kronor och för syssloman med 500 kronor.

Bestämmelser meddelades rörande naturaförmåner, avlöningsvillkor, m. m.

Yid vart och ett av Säters och Yästerviks hospital fingo anställas en hospitalsläkare, en biträdande läkare och två underläkare emot den kontanta avlöning och de förmåner i övrigt samt under de bestämmelser och villkor, som beträffande sådana befattningar vid rikets hospital och asyler blivit, i enlighet med 1907 års riksdags beslut, av Kungl. Makt fastställda.

Det maximibelopp, som av riksdagen beviljats till arvoden åt tjänstemän, vilka ej vore upptagna i hospitalens och asylernas lönestater, höjdes, på det att Kungl. Maj:t måtte komma i tillfälle att bestämma arvodet till de vid statens anstalter för sinnessjuka anställda bokhållare, från förutvarande 600 kronor jämte rätt till två tillägg ä 200 kronor efter fem och tio år till 1,000 kronor om året med rätt för dem till angivna naturaförmåner samt till en arvodesförhöjning å 300 kronor efter fem års väl vitsordad tjänstgöring.

1912 års riksdag medgav, att vid Stockholms hospital finge anställas en hospitalsläkare.

I proposition till 1913 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning angående vissa ändringar i lönestaterna för personalen vid rikets hospital och asyler m. m.

För hospitals- och asylläkare, som då åtnjöto en årlig avlöning av 5,000 kronor jämte boställsvåning med bränsle och elektrisk belysning samt ett ålderstillägg å 500 kronor efter fem år, föreslogs den kontanta avlöningen förhöjd till

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

5,500 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter fem och tio år. Titeln skulle bliva »hospitalsläkare».

Vid Härnösands hospital borde en hospitalsläkartjänst inrättas i stället för dåvarande biträdande läkarbefattning, dock med det villkor att hospitalsläkaren skulle vara underkastad förflyttning till annan anstalt.

Underläkartjänsterna föreslogos att förändras till biträdande läkartjänster och för dessa senare tjänster föreslogs den kontanta avlöningen förhöjd till 4,500 kronor, dock att, om biträdande läkare allenast erhållit förordnande på viss tid, avlöningen skulle utgå med 4,000 kronor.

Vid Östersunds hospital, som skulle vara färdigt till avsyning den 1 december 1914, föreslogos till anställning en överläkare, en hospitalsläkare, två biträdande läkare och en syssloman.

Riksdagen ansåg sig ej böra besluta någon förändring i hospitals- och asylläkarnas avlöning eller benämning. Däremot biföllos förslagen om underläkartjänsternas förändrande till biträdande läkartjänster, om den kontanta avlöningen till biträdande läkare och om sammansättningen av läkarpersonalen vid hospitalen i Härnösand och Östersund.

I fråga om kontanta avlöningsförmåner till vissa läkartjänster vid hospital och asyler godkändes lönestat, i vilken med tillhörande anmärkningar upptogos avlöningar till biträdande läkare vid Stockholms hospital (1), Uppsala hospital och asyl (4), Nyköpings hospital (1), Vadstena hospital och asyl (1), Växjö hospital (2), Västerviks hospital (3), Lunds hospital och asyl (3), Göteborgs hospital (2), Vänersborgs hospital och asyl (3), Kristinehamns hospital (3) och Säters hospital (3), till en hospitalsläkare vid Härnösands hospital samt till en överläkare, en hospitalsläkare och 2 biträdande läkare vid Östersunds hospital.

1913 års riksdag meddelade ock åtskilliga bestämmelser rörande naturaförmåner, avlöningsvillkor m. m.

Vid 1915 års riksdag medgavs uppförande av ytterligare en biträdande läkare i staten för Vadstena hospital och asyl; och vid 1916 års riksdag meddelades bestämmelser i fråga om ersättningar för vikariat å läkartjänster vid hospital och asyler.

B. Till Kungl. Maj:t inkomna framställningar och förslag.

Efter att sålunda hava i korthet erinrat om förutvarande bestämmelser angående ifrågavarande befattningshavares avlöningsförhållanden, tillåter jag mig redogöra för de framställningar, som i ämnet inkommit till Kungl. Maj:t. Jag vill då till en början beröra de framställningar, som avse läkartjänsterna vid hospitalen. Tillika anser jag mig böra påpeka, att jag finner mig böra inskränka mig till att återgiva de inkomna framställningarna i vissa punkter i deras huvuddrag, och tillåter jag mig att i detta avseende i övrigt hänvisa till det utförligare referat av berörda framställningar, som återfinnes i löneregleringskommitténs i ämnet avgivna betänkande.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 409.

1) Läkare.

För åskådliggörande av läkarpersonalens vid hospitalen organisation Nuvarande oroch lönestater må återgivas följande tablåer, hämtade ur medicinal- 9an^5t^<j"g^h styrelsens i det följande omförmälda skrivelse av den 27 september 1916. förmåner.

Organisation.

*) Läkare. 2) Läkarea ej upptagen i lönestaterna.

Avlöning.

Överläkare vid Uppsala hospital och asyl...........................

» » Vadstena hospital och asyl ........................

» » Växjö hospital ..........................................

» » Västerviks hospital ...................................1.7,500 kronor

» » Lunds hospital och asyl..............................

»> » Vänersborgs hospital och asyl.....................

» » Kristinehamns hospital ..............................

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 969 häfte (Nr 409.)

10 Medicinalstyrelsens skrivelse a,/e 1916 ang. läkarna vid statens hospital och asyler.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

Avlöningen kan efter 10 år för överläkare och läkaren vid Visby hospital höjas med 600 kronor, varjämte överläkare äga rätt till boställsvåning med bränsle samt elektrisk belysning, där sådan anordnats.

Hospitals- och asylläkare................................................... 5,000 kronor

Ålderstillägg å 500 kronor efter 5 år.

Naturaförmåner i likhet med överläkare.

Biträdande läkare

med förordnande tills vidare....................................... 4,500 kronor

med förordnande på viss tid....................................... 4,000 kronor

Dessutom bostad med möbler och sängkläder, bränsle, lyse och tvätt samt kost.

Hospitals- och biträdande läkare, som medgivas bo utom anstalten, erhålla i ersättning för mistade naturaförmåner, hospitalsläkare 800 kronor och biträdande läkare 1,000 kronor per år.

Amanuenser (ej upptagna i lönestatema) ........................... 2,000 kronor

Naturaförmåner som biträdande läkare.

I skrivelse den 27 september 1916 har medicinalstyrelsen gjort framställning angående förändringar i avlöningsstaterna för läkarna vid statens hospital och asyler.

Härvid erinrar styrelsen, hurusom styrelsen i skrivelse den 30 september 1912 — under framhållande av svårigheterna att få vissa läkartjänster vid statens hospital och asyler besatta — gjorde framställning om förbättring i avlöningsförmånerna för en del i hospitalens tjänst varande läkare; att det då framlagda förslaget emellertid endast delvis vann godkännande; och att styrelsen därför Båge sig nödsakad att ånyo göra framställning i enahanda syfte.

Styrelsen erinrar vidare, hurusom styrelsen i skrivelsen den 30 september 1912 i fråga om svårigheterna beträffande rekryteringen å hospitalsläkarbanan anfört, bland annat, följande.

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Läkarförkållandena vid hospitalen hade under senaste tiden varit synnerligen svåra att på ett tillfredsställande sätt ordna. En rationell sjukvård vid dessa sjukhus krävde med nödvändighet, att alla läkartjänsterna vore besatta, och styrelsen vore förvissad om, att någon ändring till det bättre icke kunde åstadkommas utan förhöjda kontanta förmåner till läkarna Svårigheterna att rekrytera läkartjänsterna vid hospitalen kunde dock enligt den erfarenhet, som förelåge, icke undanröjas genom förbättring av endast de lägst avlönade lakarnas förmåner. Sådana tjänster, som i ett stort antal fall kunde betraktas som slutliga tjänster inom liospitalsväsendet, måste förses med därefter avpassade loner. Det vore således nödvändigt icke blott att så höja de lägre tjänsternas.formaner, att de lockade aspiranter in på banan, utan även att så avpassa vissa hogie tjänsters löner, att tjänstinnehavarna kunde komma till en avlöning, som kunde anses såsom tillfredsställande slutlön för en läkare, även om han pa grund av fåtalet överläkartjänster icke hade utsikt att erhålla sådan befattning.

Vid föredragning den 21 februari 1913 av denna medicinalstyrelsens framställning inför Kungl. Maj:t både chefen för civildepartementet anfört.

De i ärendet gjorda uttalandena gåve tydligt nog vid handen, att det för det dåvarande mött betydande svårigheter att besörja rekryteringen inom hospitalsläkarkåren. Denna uppfattning hade lian för sm del fatt ytterligare bestyrkt av åtskilliga ärenden, som kommit under hans behandling, ba hade, exempelvis, vid ingången av år 1913 9 av de 13 underläkartjänsterna van vakanta, samt vid Vänersborgs hospital och asyl med enligt staten 5 läkare allenast 2 läkare funnits. I själva verket kunde det knappast vara försvarligt att

låta förhållandena utveckla sig vidare i denna riktning, samtidigt som statendåde ner miljoner årligen på hospitalsbyggnader och sinnessjukvårdens löpande kostnader. Icke minst angeläget vore det, att läkarkåren vid hospitalen bleve val rekryterad under en period, då alltjämt nya anstalter anlades. Den bris pa hospitalsläkare, som gjorde sig så kännbart gällande, berodde otvivelaktigt till ej ringa del därpå, att tillströmningen till läkarbanan over huvud taget under flera år varit mindre riklig. Här vore således ett förhållande som kunde tankas av sig självt komma att upphöra. Då däremot eu tendens bland de yngre lakarna påtagligen gjorde sig gällande att föredraga andra grenar av läkarverksamheten framför liospitalsläkarbanan, måste man tydligen söka ett botemedel häremot om rekryteringen av sinnessjukanstalternas läkare skulle^ kunna ske pa tillfredsställande sätt. Psykiatriska föreningen hade framställt åtskilliga förslag i avseende å utbildningen, verksamhetens större självständighet m. mi., vilka i sinom tid komme att i annat sammanhang bliva föremål for Kungl. Maj:ts provning, men såväl nämnda förening som medicinalstyrelsen och Övriga vederbörande hade starkt framhållit, att de ekonomiska förmånerna ingalunda vore sådana, att de lockade till inträde på liospitalsläkarbanan. I detta avseende vore det således nödvändigt att få eu förbättring till stånd. Ett förslag av denna innebord borde emellertid, enligt departementschefens åsikt, inskränkas till de punkter, dar eu snar förändring alldeles påtagligt vore av behovet påkallad Eu mera genomgripande lönereglering ansåge han sig således icke för det dåvarande hora omorda, lika litet som åtgärder, vilka, om än i och för sig mindre betydande dock innebure principiella avvikelser från de fastställda lönegrunderna, t. ex. beträffande fördelning av lön och tjänstgöringspenningar, ortstillagg m. m. Ej heller hade

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

departementschefen för avsikt att ingå på ett av psykiatriska föreningen framlagt och även av medicinalstyrelsen i viss del förordat förslag att utvidga läkarantalet vid de större anstalterna. När de sakkunniga, som inom departementet, vore sysselsatta med behandling av den lägre hospitalspersonalens ställning och löneförhållanden, avgivit sitt betänkande, syntes den lämpligaste tidpunkten vara, inne att slutgiltigt och i ett sammanhang upptaga frågan om lönereglering för rikets hospital i dess helhet.

Någon annan förändring uti ifrågavarande lönestater än en höjningav de biträdande läkarnas avlöning kom då ej heller till stånd.

I sin nu förevarande skrivelse den 27 september 1916 anför medicinalstyrelsen, att, då ovan nämnda sakkunniga numera avgivit sitt betänkande, styrelsen ansett tiden vara inne att ånyo till behandling upptaga frågan om lönereglering för läkartjänsterna vid hospitalen.

Huru litet eftersökta läkartjänsterna vid hospitalen varit synte» styrelsen framgå av skrivelsen bifogad översikt, utvisande, bland annatT att, medan antalet tjänster från 1912 års till 1916 års början ökats från 56 till 61, antalet vakanta tjänster stigit från 9 till ej mindre än 19.

Till ytterligare belysning av den stora bristen på sökande anförde styrelsen, att vid Säters hospital, som började beläggas under år 1912r och i vars stat funnes upptagna 1 överläkare, 1 hospitalsläkare och 3 biträdande läkare, samtliga de i staten fastställda läkartjänsterna icke vid något tillfälle varit besatta med ordinarie innehavare.

Vid flera av rikets större hospital både förhållandena varit av ungefär samma art. För kortare tider hade extra läkare såsom vikarier å lediga biträdande läkartjänster kunnat förvärvas, men utan undantag både dessa extra läkare utgjorts av medicine kandidater, och förordnandena både i allmänhet gällt endast kortare tider, vadan deras biträde, huru förtjänstfullt de än i regel fullgjorde sina åligganden, icke kunde bliva av det värde, som vore önskligt.

Styrelsen ansåge sig även böra framhålla några förhållanden, som visade tjänsternas vid hospitalen ringa förmåga att locka unga läkare till banan.

Sedan år 1913 hade trots det stora antalet vakanta läkartjänster endast tre läkare ny tillträtt dylika tjänster och av dessa hade en uppnått en ålder av 56 år, en annan 49 år, då de började sin tjänstgöring vid hospital, och den tredje hade förut varit inne på banan, men sökt sig därifrån. Av befintliga 29 biträdande läkartjänster voro för det dåvarande endast 15 besatta, av vilkas dåvarande innehavare 5 voro över 50 år gamla, en ålder, som givetvis vore för hög för innehavarna av så relativt underordnade tjänster.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

13 Helt naturligt måste — menade styrelsen — nu omskrivna förhållanden utöva ett mycket menligt inflytande på sjukvården vid hospitalen. Antalet sjukplatser på varje läkare vore i vårt land betydligt större än i andra kulturländer, ett förhållande, som gjorde svårigheterna ännu större. Särskilt vid öppnandet av nya anstalter hade bristen på läkare i hög grad gjort sig gällande och då läkarna vid sådant ibruktagande av nya anstalter måste noga lära känna de sjuka och deras förhistoria, alltefter som de mottoges på anstalten, kunde lätt fara uppstå, att beläggningen fördröjdes, om icke alla de för anstalten bestämda läkartjänsterna vore besatta.

Styrelsen ansåge det även böra framhållas, av huru stor vikt det vore, att de med dryga kostnader för statsverket uppförda och bekostade hospitalen kunde bereda de sjuka, för vilka dessa anstalter vore avsedda, den bästa vård; noggrann tillsyn erfordrades för att de sjuka icke kvarliöllos å anstalten längre än behovet krävde, utan fortast möjligt lämnade plats för mera i behov varande sjuka. Även detta stötte naturligen på svårigheter, då det fastställda antalet läkartjänster vid anstalterna icke kunde hållas fullt.

I detta sammanhang ansåge sig styrelsen även böra framhålla, hurusom bristen på läkare vid hospitalen kunde verka liinderligt på sinnessjukvårdens utveckling i vårt land. Uti ett den 9 juni 1908 avgivet utlåtande av särskilda, utav styrelsen jämlikt kungl. brev den 6 december 1907 utsedda delegerade för utarbetande av detaljerad plan för anordnande av organiserad och kontrollerad familjevård i samband med, men utom de offentliga sinnessjukanstalterna i riket hade dessa framhållit, att ett ganska stort behov av dylik vård för sinnessjukanstalterna tillhörande patienter vore för handen, samt att tillfälle till anordnande av sådan flerstädes förefunnes, och hade jämväl förslag i sådant syfte framlagts.

Uti den underdåniga framställning om utsträckt familjevård vid hospitalen, som medicinalstyrelsen med anledning därav gjort, hade styrelsen även uttalat som sin åsikt, att läkarpersonalen vid rikets hospital icke kunde vara tillräcklig för att ens försöksvis anordna familjevård. Behovet av ökade läkar krafter för familjevården vore icke minst vid dess organisation. Styrelsen hade emellertid icke ansett lämpligt eller behövligt, att detta ökade behov tillfredsställdes genom omedelbart inrättande av nya tjänster, då möjligen, sedan familjevården kommit i gång och vederbörlig erfarenhet och vana vunnits, antalet läkare vid åtminstone några anstalter skulle vara tillräckligt. Styrelsen hade i stället föreslagit, att, där behovet skulle göra sig mest gällande, en extra läkare förordnades att biträda vid sjukvården av de å hospitalet intagna sjuka, varigenom hospitalets ordinarie läkare skulle beredas tid för familjevårdens ordnande.

Styrelsen hade alltså vid avgivande av sitt förslag om utvidgad familjevård förutsatt icke blott, att samtliga läkarplatser vid hospitalen skulle vara besatta med ordinarie innehavare, utan även att extra läkarkrafter skulle under organisationstiden anlitas. Någon möjlighet att utsträcka familjevården till andra hospital än Växjö syntes under nuvarande förhållanden icke förefinnas, då icke ens de befintliga läkartjänsterna vid hospitalen kunde hållas besatta.

Styrelsen ingår vidare på en granskning av orsakerna till det Btora antalet vakanta tjänster vid hospitalen och till att dessa icke förmå locka sökande; och framhåller styrelsen därvid till en början

14 Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 409.

den otillräckliga avlöningen, samt påpekar vidare som en ytterligare orsak de ogynnsamma befordringsförhållandena. I sistnämnda hänseende lämnar styrelsen en tablå över de under åren 1910—1915 utnämnda överläkarnas ålder samt tjänstetid vid utnämningen, av vilken tablå framginge, att vid utnämningen till överläkare medelåldern varit 48 år och tjänstetiden i medeltal 17 år.

Bland orsakerna till bristen på sökande till läkartjänster vid hospitalen framhåller styrelsen som ett tredje moment den under det senaste decenniet rådande ringa tillgången på läkare.

I detta hänseende ville styrelsen erinra därom, att, trots dagavlöningen till extra läkare vid hospitalen genom kungl. brevet den 18 februari 1916 höjts till 12 kronor, ingen licentiat anmält sig till erhållande av sådant förordnande, men hade styrelsen varit hänvisad att därtill använda medicine kandidater på relativt korta förordnanden.

Efter att hava granskat orsakerna till det stora antalet vakanta tjänster vid hospitalen, framhåller medicinalstyrelsen, att för avhjälpande av den rådande läkarbristen vid hospitalen det, enligt styrelsens uppfattning, vore nödigt, att mera vittgående ändringar vidtoges beträffande läkarnas vid hospitalen avlöningsförhållanden.

överläkare. Styrelsen övergår härefter till de speciella förslag, som anses böra framställas.

Vad då först beträffar överläkarna återupptager styrelsen sin uti skrivelsen den 30 september 1912 gjorda framställning om sådan ändring uti do för överläkarna vid hospitalen gällande avlöningsförmåner, att de skulle komma i åtnjutande av det till dem utgående ålderstillägget å 600 kronor efter 5 i stället för efter 10 år.

Hospitals- Vad därefter vidkommer hospitalsläkarna, erinras i skrivelsen den

läkare. 27 september 1916, att medicinalstyrelsen i sin skrivelse den 30 september 1912 föreslog dels sådan ändring i deras avlöningsförmåner, att de skulle tilldelas tre ålderstillägg i stället för ett, men att grundlönen skulle bibehållas vid 5,000 kronor, så att deras slutliga avlöning skulle efter 15 års tjänst uppgå till 6,500 kronor, dels och en förändring av vissa biträdande läkartjänster till hospitalsläkartjänst.

I fråga om den av medicinalstyrelsen föreslagna förändringen i hospitalsläkarnas avlöningsförhållanden, gent emot vilket förslag en del hospitalsdirektioner uti avgivna utlåtanden framställt vissa anmärkningar särskilt beträffande för lågt föreslagen grundlön, hade vederbörande departementschef yttrat, bland annat, att, sedan sinnessjukanstalterna i Lund, Uppsala och Kristinehamn utvidgats samt nya anstalter anlagts i Vänersborg, Säter och Västervik, förhållandet mel-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

lan antalet överläkartjänster och liospitalsläkartjänster blivit mindre gynnsamt. Den tanke, som uttalats år 1907, då sistnämnda läkartjänster inrättats, eller att dessa skulle bliva övergångsplatser till de viktiga överläkarposterna, visade sig dåmera för en stor del hospitalsläkare icke hålla streck. Hospitalsläkarplatserna bleve i stället för många slutplatsen på banan. Under sådana förhållanden hade avlöningen för dessa tjänster ur rekryteringssynpunkt mycket stor betydelse, och det syntes omöjligt att förbise det enstämmiga vitsordandet från medicinalstyrelsen, psykiatriska föreningen och hospitalsdirektionerna av den mindre gynnsamma verkan av de dåvarande avlöningarna. Att en förbättring måste ske, vore således klart. Frågan gällde endast omfattningen och den lämpligaste formen.

Då en mångfald av förslag härutinnan framställts av medicinalstyrelsen, psykiatriska föreningen och de olika hospitalsdirektionerna, hade departementschefen icke kunnat undgå att känna en viss tvekan, särskilt med hänsyn till den principiella uppfattning, han uttalat, att hela det då föreliggande ärendet ej kunde anses såsom en slutgiltig lösning av liospitalsläkarnas lönefråga. Han kunde därför icke föreslå högre slutavlöning än den, medicinalstyrelsen ansett tillräcklig, eller 6,500 kronor. Om det emellertid vore riktigt, att just avlöningen till dessa tjänster vore viktig ur rekryteringssynpunkt, vore det mindre tillrådligt att låta deras begynnelseavlöning kvarstå oförändrad med 5,000 kronor, isynnerhet då en jämförelse med de biträdande läkarnas avlöning, sådan den komme att av departementschefen föreslås, gjorde någon ökning av liospitalsläkarnas begynnelseavlöning önskvärd.

Departementschefen hade därför stannat vid den av flera direktioner förordade utvägen att föreslå en begynnelseavlöning å 5,500 kronor med två ålderstillägg, vart och ett å 500 kronor efter respektive 5 och 10 år. Detta förslag blev emellertid på hemställan av statsutskottet avslaget av riksdagen.

I sin skrivelse den 27 september 1916 yttrar medicinalstyrelsen, att, då styrelsen nu ånyo upptager till prövning frågan om ändring av liospitalsläkarnas avlöningsförmåner, styrelsen anser sig icke kunna stanna vid sitt förslag år 1912. Hospitalsläkartjänsterna måste för mången läkare, som ägnade sig åt den offentliga sinnessjukvården, bliva slutliga befattningar, och det synes styrelsen, att den uppfattning om det otillräckliga i en grundlön å 5,000 kronor, som uttalades vid frågans behandling år 1912, vore riktig. Styrelsen anser sig därför icke kunna föreslå mindre avlöning än 6,000 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter 5 och 10 år, d. v. s. samma avlöning, som psykiatriska föreningen vid flera tillfällen föreslagit. Det vore nämligen av synnerlig vikt för rekryteringen, att denna inellangrad bleve tillräckligt avlönad, en åsikt, som delades av alla, som yttrat sig i ärendet.

Medicinalstyrelsen framlägger vidare i sin skrivelse den 27 september 1916 förslag beträffande förändring av vissa biträdande läkartjänster till liospitalsläkartjänster.

Vissa biträdande läkartjänsters förändring till hospitalsläkartjänster.

16 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

I detta hänseende erinras, hurusom styrelsen i sin underdåniga skrivelse den 30 september 1912 framhöll, att styrelsen redan i framställning den 16 februari 1912 meddelat, att av 5 läkartjänster vid vartdera hospitalet i Säter och Västervik vid såväl det ena som det andra hospitalet endast 3 kunnat besättas. I infordrade yttranden angående dessa förhållanden hade de två hospitalens direktioner med anledning härav föreslagit, att underläkartjänsterna skulle omändras till och avlönas i likhet med biträdande läkartjänster och biträdande läkartjänsterna förändras till hospitalsläkartjänster.

Styrelsen för sin del hade anfört, hurusom erfarenheten visat, att å en större anstalt med mera avsevärd omsättning av de sjuka det icke vore möjligt för en person (överläkaren) att i detalj följa varje patients tillstånd, varför arbetet å här åsyftade anstalter (med omkring 800 platser och däröver) organiserats på så sätt, att liospitalsläkaren och biträdande läkaren närmast under överläkaren ansvarade för den individuella sjukvården å var sin könsavdelning. Härav följde, att nämnda ansvarsfulla uppgift understundom måste anförtros helt unga och mindre erfarna läkare, ja till och med åt medicine kandidater. Genom inrättandet av ännu en hospitalsläkartjänst vid vardera av ifrågavarande anstalter skulle .en större garanti vinnas för, att överläkaren alltid finge en mera erfaren medhjälpare å vardera könssidan.

På dessa grunder hade styrelsen ansett sig böra tillstyrka de av vederbörande direktioner framställda förslagen och hemställde om sådan ändring i den för Säters och Yästerviks hospital gällande avlöningsstat, att den ena underläkartjänsten vid vartdera hospitalet skulle förändras till hospitalsläkartjänst och den återstående underläkartjänsten till biträdande läkartjänst. Även vid Vänersborgs hospital och asyl samt Kristinehamns hospital vore det önskvärt, att ytterligare en hospitalsläkartjänst inrättades. Detta förslag blev emellertid icke underställt riksdagens prövning.

Styrelsen påpekar nu, hurusom alltjämt biträdande läkartjänster stode vakanta och att det icke alltid lyckats medicinalstyrelsen att ens erhålla medicine kandidater, villiga att såsom extra läkare uppehålla de lediga tjänsterna, oaktat Kung]. Maj:t vid upprepade tillfällen på framställningar av styrelsen beviljat förhöjda dagarvoden åt sådana extra läkare.

På grund härav och på de i skrivelserna den 16 februari och den 30 september 1912 framhållna skäl anser sig styrelsen böra förnya jämväl denna del av sitt år 1912 gjorda förslag och sålunda hemställa om förändring av en utav de biträdande läkartjänsterna vid vart och ett av Västerviks, Vänersborgs, Kristinehamns och Säters hospital till hospitalsläkartjänst och därvid även föreslå enahanda förändring i fråga om läkartjänsterna vid Vadstena hospital.

Vad bostadsfrågan för de nu föreslagna hospitalsläkartjänsterna beträffade, erinrar styrelsen, att vid Vänersborgs och Säters hospital bostäder nu funnes tillgängliga för nya hospitalsläkare. Vid anstalterna i Västervik och Kristinehamn saknades däremot sådan bostad till ome-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

delbar disposition och syntes därför böra anstå med inrättande av de föreslagna hospitalsläkartjänsterna därstädes, till dess lämpliga bostäder inom anstalterna kunde beredas. Vad slutligen vidkomme Vadstena hospital och asyl, medgåve de lokala förhållandena vid denna anstalt icke anordnande av en hospitalsläkarbostad inom densamma. Då anstalten vore förlagd inom Vadstena stad, syntes emellertid möjlighet finnas att erhålla bostad för hospitalsläkaren i anstaltens omedelbara närhet.

Något hinder för ett omedelbart genomförande av förändringen vid Vadstena och Vänersborgs samt Säters hospital funnes sålunda icke, då biträdande läkartjänsterna vid dessa hospital stode obesatta och lämpliga bostäder funnes för ytterligare en hospitalsläkare vid dessa hospital.

Beträffande semester för hospitals- och asylläkare anser medicinalstyrelsen, att hospitalsläkarnas semestertid borde bestämmas till en och en halv månad.

Styrelsen yttrar sig vidare beträffande asyl- och hospitalsläkares tillsättning och erinrar, hurusom fråga uppkommit, huruvida sagda befattningshavare, vilka för närvarande tillsättas efter förslag av vederbörande hospitalsdirektion genom förordnande tills vidare av medicinalstyrelsen, skulle utnämnas av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen.

Styrelsen funne visserligen den ifrågavarande förändringen väl värd beaktande, men då bestämmelserna om hospitalsläkarnas tillsättning vore grundade på gällande hospitalsstadgas föreskrifter om tillsättning av asylläkare och denna fråga vore underkastad revision av särskilda tillkallade sakkunniga, ansåge styrelsen icke lämpligt att för det dåvarande göra ändring i sättet för hospitalsläkarnas tillsättning, utan sjmteB frågan därom kunna anstå för att till slutlig prövning upptagas i samband med de sakkunnigas blivande förslag till ändrad hospitalsstadga.

Styrelsen föreslår vidare ändring av asylläkarnas benämning till hospitalsläkare, under framhållande, att det vore olämpligt att hava två läkare i samma lönegrad oeh med ungefär samma tjänstegöromål men med olika benämning.

Styrelsen upptager ytterligare frågan om ändring av den för Nyköpings hospital gällande avlöning sstaten och anför i detta avseende följande:

Nyköpings hospitals stat upptoge en överläkare och eu biträdande läkare med avlöning för den förre 6,000 kronor och för den senare 4,500 kronor. Anta-

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 369 käft. (Nr 409.) 3

Semester för hospitals- och asylläkare.

Asyl- och hospitalsläkares tillsättning.

Ändring av asylläkares benämning.

Nyköpings

hospital.

18 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

let platser å hospitalet vore 186, vartill lomme ytterligare 20 platser å Södermanlands läns upptagningsanstalt, så länge sjukvården å denna med stöd av kungl. brev den 11 oktober 1912 och den 28 januari 1916 vore förenad med hospitalet, d. v. s. enligt bestämmelse i sistnämnda kungl. brev intill den 1 juli 1921. Hospitalet vore förlagt å ett relativt inskränkt område inom Nyköpings stad. Sedan den 1 oktober 1915 hade sjukvården handhafts endast av en läkare på grund av biträdande läkarens tjänstledighet under sjukdom.

Vid en den 15 januari 1916 förrättad inspektion av ifrågavarande hospital hade behandlats frågan om indragning av biträdande läkartjänsten och överlåtande av sjukvården i dess helhet åt endast en läkare. Hospitalets t. f. överläkare O. Ottosson hade därvid som sin mening anfört, att läkarvården vid anstalten kunde, om än med en viss ansträngning, bestridas av allenast eu person, under förutsättning att avtal kunde träffas med någon i närheten boende läkare om vikariat vid semester och förfall för överläkaren.

Uti infordrat yttrande över ett av psykiatriska föreningen år 1915 uppgjort förslag hade t. f. överläkaren Ottosson vidare anfört, att en permanent sådan anordning med endast en läkare vid hospitalet hade alla skäl för sig, främst ur synpunkten av sparsamhet med arbetskrafter och medel. En läkare ensam borde här gott kunna bestrida samtliga sysslor, som tillkomme läkare vid anstalten, dock under den förutsättningen, att han finge ett fullt kompetent skrivbiträde till sitt förfogande. Likaså krävde billigheten, att han även utöver sin semester erhölle någon söndags- och helgdagsledighet utan att behöva vidkännas ekonomisk uppoffring för anskaffande av ställföreträdare. Han skulle annars komma i ett rätt ogynnsamt läge i förhållande till kamraterna vid större anstalter.

Uti skrivelse den 5 april 1916 hade hospitalsdirektionen instämt i t. f. överläkaren Ottossons yttrande och hade förslaget synts direktionen värt allt beaktande.

För sin del hade medicinalstyrelsen kommit till den uppfattning, att indragningen av biträdande läkartjänsten vid hospitalet kunde ske under vissa förutsättningar och att därmed skulle vara förenade vissa fördelar. Under de senare åtta åren hade överläkartjänsten vid Nyköpings hospital bestritts av fem olika personer, vilka antingen såsom ordinarie eller tillförordnade överläkare handhaft sjukvården. På grund av att avlöningen vore mindre vid omskrivna överläkartjänst än vid övriga sådana, hade denna tjänst blivit en övergångstjänst till bättre avlönade. Den raska omsättning, som därav blivit en följd, kunde givetvis icke vara till fördel för anstalten. Sjukvården kunde, enligt styrelsens åsikt, handhavas av endast en läkare, dock borde i så fall ett anslag, vilket lämpligen borde bestämmas till 300 kronor, ställas till förfogande att tilldelas en närboende läkare med skyldighet för denne att vid semester och tillfälligt förfall för överläkaren vid hospitalet upprätthålla hans tjänst mot fastställd ersättning. Överläkarens vid hospitalet lön borde därjämte höjas till samma belopp, som utginge vid de större hospitalen, 7,500 kronor. Beträffande det av t. f. överläkaren Ottosson framhållna behovet av skrivbiträde hade styrelsen för avsikt a’tt i annat sammanhang göra underdånigt förslag.

I fråga om tiden för den av medicinalstyrelsen nu föreslagna indragningen av biträdande läkartjänsten syntes denna böra bestämmas till nuvarande innehavarens avgång från tjänsten, och antoge styrelsen, att den förändring i överläkarens tjänsteåligganden, som därav bleve en följd, icke utgjorde hinder härför, då överläkaren enligt bestämmelserna i den för honom nu gällande lönestaten

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

vore underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämkning i åligganden, som kunde varda honom i behörig ordning ålagd.

Vunne detta medicinalstyrelsens förslag om indragning av biträdande läkartjänsten vid hospitalet statsmakternas bifall, borde överläkartjänsten vid hospitalet, av samma skäl som i det följande anfördes i fråga om läkartjänsten vid Visby hospital, fortfarande benämnas överläkartjänst, varjämte det syntes styrelsen nödvändigt att öka det genom kungl. brev den 30 juni 1916 vikarie för överläkaren vid Nyköpings hospital tillkommande dagarvode. Genom nämnda kung], brev vore i detta hänseende fastställt, att legitimerad läkare, vilken förordnades att uppehålla överläkartjänst vid Nyköpings hospital under vakans eller under överläkaren på grund av sjukdom eller förordnande på annan tjänst beviljad tjänstledighet, må äga åtnjuta dagarvode av 16 kronor jämte den bostad, som kunde beredas honom inom hospitalet, ävensom resekostnadsersättning enligt gällande resereglemente, men med skyldighet, därest han innehade tjänst vid statens hospital och asyler, att under tiden för förordnandet avstå sina med denna tjänst förenade avlöningsförmåner. Detta dagarvode å 16 kronor syntes styrelsen böra ökas till samma belopp som det för vikarie för överläkare med en kontant avlöning av 7,500 kronor eller 20 kronor.

I detta sammanhang framhåller medicinalstyrelsen ock önskvärdheten av vissa förändringar beträffande läkarens vid Visby hospital avlöningsförmåner och benämning.

Genom kungl. brev den 17 juni 1904 vore läkarens vid detta hospital avlöning fastställd till 4,500 kronor, vilken avlöning genom kungl. brev den 28 juni 1907 fördelats i 3,000 kronor som lön och 1,500 kronor som tjänstgöringspenningar. Läkaren åtnjöte inga naturaförmåner och enligt avlöningsreglementet, fastställt genom kungl. brev den 4 juli 1910, finge han icke utom "Visby stad utöva enskild praktik mot betalning, utom vad som rörde nerv- och sinnessjukdomar.

I allmänhet syntes läkartjänsten vid Yisby hospital icke kunna locka sökande från hospitalen, vilka i sina tjänster därstädes erhölle bättre avlöning, helst som erfarenheten visat, att den enskilda praktiken i Visby icke lämnat någon större inkomst. Antalet sjuka å anstalten uppginge visserligen endast till 62, men vården av dessa krävde i sinnessjukvård erfaren läkare och avlöningen måste sättas så, att den kunde locka tillräckligt utbildad läkare med fastställda kompetenskvalifikationer.

Medicinalstyrelsen finner sig därför böra föreslå en höjning av avlöningen till 5,500 kronor, därav 3,700 kronor borde anses utgöra lön och 1,800 kronor tjänstgöringspenningar,

Läkarens vid Visby hospital benämning vore för närvarande endast »läkare», ej »överläkare», beroende därpå att ingen underordnad läkare funnes anställd vid hospitalet. Då läkarens tjänsteverksamhet i det väsentliga vore av samma art som överläkarnas vid hospitalen, och då han tillsattes i enlighet med de för tillsättning av överläkare gällande bestämmelser, syntes det medicinalstyrelsen, att han också borde

Läkaren vid Visby hospital.

20 Vederbörande läkares rätt till boställsrum.

Medicinalstyrelsens hemställan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

likställas med överläkare ock erhålla titeln »överläkare». Genom en sådan förändring skulle jämväl den tveksamhet, som hittills varit rådande i fråga om kompetensfordringarna till läkartjänsten vid Visby hospital, bliva undanröjd, och även i ett annat avseende skulle en förändring av benämningen medföra en fördel.

Såsom av Kungl. Maj:ts resolution den 26 februari 1915 angående ifrågasatt ålderstillägg åt överläkaren vid Östersunds hospital F. Magnusson framginge, ägde överläkaren icke räkna den tid, han före sin utnämning till överläkare möjligen innehaft läkartjänsten vid Visby hospital, såsom berättigande till ålderstillägg å överläkartjänsten. Denna inkonsekvens skulle genom förändringen bortfalla.

Medicinalstyrelsen framlägger slutligen förslag till ett tillägg i avlöningsreglementet för läkare vid hospital angående rätt till boställsrum, och anför i detta hänseende följande:

Jämlikt gällande bestämmelser ägde överläkare och hospitalsläkare — respektive asylläkare — rätt till boställsrum med bränsle och elektrisk belysning, där sådan anordnats, samt biträdande läkare bostad med möbler och sängkläder, bränsle, lyse och tvätt samt kost. Båda sistnämnda kategorierna läkare ägde, i det fall de medgivits att bo utom anstalternas område, erhålla för mistade naturaförmåner, hospitalsläkare 800 kronor och biträdande läkare 1,000 kronor för år. För överläkare vore ersättning för sådant medgivande däremot icke fastställd.

Gång efter annan hade det inträffat, att läkare på grund av långvarig sjukdom erhållit tjänstledighet, och hade sådan tjänstledighet kunnat räcka ett flertal år. Då naturaförmånerna ansåges tillhöra lönen, hade tjänstlediga läkare fortfarande disponerat bostaden, och svårigheter hade uppstått att, då det gällt längre tid, bereda vikarien bostad inom hospitalet.

Det syntes styrelsen på den grund vara nödvändigt att föreskriva, att sådan för sjukdom tjänstledig läkare skulle vid ledighet under längre tid, exempelvis under mera än ett år i följd, på grund av sjukdom av sådan art, att personen i fråga befunnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen, vara skyldig att avstå från de honom tillkommande naturaförmånerna mot en ersättning av för överläkare 1,500 kronor, för hospitalsläkare 800 kronor och för biträdande läkare 1,000 kronor.

Med stöd av vad i skrivelsen den 27 september 1916 anförts hemställer medicinalstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition, att riksdagen ville

dels godkänna sådan ändring i de för överläkare vid hospitalen fastställda avlöningsförmåner, att den till dem utgående kontanta av-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

löningen måtte kunna efter fem år höjas med 600 kronor, därav 400 kronor skulle anses utgöra lön och 200 kronor tjänstgöringspenningar;

dels godkänna sådan ändring i de för läkarna vid Nyköpings hospital gällande avlöningsstater, att biträdande läkartjänsten därstädes indrages efter nuvarande innehavares avgång från tjänsten, att överläkarens vid anstalten avlöning därefter måtte utgå med 7,500 kronor, därav 5,000 kronor skulle anses utgöra lön och 2,500 kronor tjänstgöringspenningar, jämte följande naturaförmåner: boställsvåning med bränsle och elektrisk belysning, om sådan anorduats, samt att denna avlöning måtte kunna efter fem år höjas med 600 kronor, därav 400 kronor skulle anses utgöra lön och 200 kronor tjänstgöringspenningar; ävensom att ett arvode av 300 kronor måtte tilldelas en av medicinalstyrelsen utsedd läkare med skyldighet för honom att vid semester eller tillfälligt förfall för överläkaren mottaga förordnande å överläkartjänsten mot för sådant förordnande fastställd ersättning;

dels godkänna sådan ändring i den för läkaren vid Visby hospital gällande avlöningsstat, att avlöningen till denne, som skulle benämnas överläkare, måtte utgå med 5,500 kronor, därav 3,700 kronor skulle anses utgöra lön och 1,800 kronor tjänstgöringspenningar, samt att denna avlöning måtte kunna efter fem år höjas med 600 kronor, därav 400 kronor skulle anses utgöra lön och 200 kronor tjänstgöringspenningar;

dels, under förklaring att de nuvarande asylläkartjänsterna skulle benämnas hospitalsläkartjänster, godkänna sådan ändring i de för hospitalsläkare gällande avlöningsförmåner, att den kontanta avlöningen skulle utgå med 6,000 kronor, därav 4,000 kronor skulle anses som lön och 2,000 kronor som tjänstgöringspenningar, samt att denna avlöning måtte kunna under nu allmänt gällande villkor för förhöjning av avlöningen efter fem och tio år höjas med 500 kronor varje gång, varav 350 kronor skulle anses utgöra lön och 150 kronor tjänstgöringspenningar;

dels godkänna sådan ändring i de för läkarna vid Vadstena hospital och asyl, Västerviks hospital, Vänersborgs hospital och asyl, Kristinehamns och Säters hospital fastställda lönestater, att vid var och en av dessa anstalter en av de å anstalternas stat uppförda biträdande läkartjänsterna måtte förändras till hospitalsläkartjänst, dock att vad beträffade Västerviks och Kristinehamns hospital denna förändring icke finge genomföras förr än familjebostäder för hospitalsläkare därstädes anordnats;

22 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

Medicinalstyrelsens skrivelse sl/s 1917 om ytterligare en läkartjänst vid Vadstena hospital och asyl.

dels medgiva, att hospitalsläkare må äga rätt att årligen, när så utan hinder för göromålens behöriga gång kunde ske, åtnjuta semester under en och en halv månad;

dels godkänna sådan ändring uti gällande bestämmelser angående ersättning åt vikarie å läkartjänster vid statens hospital och asyler, att legitimerad läkare, vilken förordnades att uppehålla överläkartjänst vid Nyköpings hospital under vakans eller under överläkaren på grund av sjukdom eller förordnande å annan tjänst beviljad tjänstledighet, må äga åtnjuta ett dagarvode för förordnande som överläkare vid hospitalet av 20 kronor jämte den bostad, som kunde honom beredas inom hospitalet, ävensom resekostnadsersättning enligt gällande resereglemente, men med skyldighet, därest han innehade tjänst vid statens hospital och asyler, att under tiden för förordnandet avstå sina med denna tjänst förenade avlöningsförmåner;

dels ock bestämma, att överläkare, hospitalsläkare och biträdande läkare, som på grund av sjukdom av sådan art, att han funnes för framtiden till tjänstgöring oförmögen, åtnjutit tjänstledighet under längre tid än ett år i följd, skulle vara skyldig att, efter medicinalstyrelsens omprövning, avstå från den honom tillkommande bostad och övriga naturaförmåner mot en kontant ersättning av, överläkare 1,500 kronor, hospitalsläkare 800 kronor och biträdande läkare 1,000 kronor per år.

I skrivelse den 31 augusti 1917 har medicinalstyrelsen gjort framställning om inrättande av ytterligare en läkartjänst vid Vadstena hospital och asyl.

Vadstena hospital och asyl beredde för närvarande plats för 800 sinnessjuka, därav 774 sjuka av allmän klass och 26 av första klass. Denna storlek hade anstalten, som ursprungligen bestod allenast av Vadstena hospital, först erhållit efter åtskilliga utvidgningar.

Emellertid hade under årens lopp behovet av anstaltsvård för sinnessjuka i akut stadium blivit alltmera trängande, särskilt efter tillämpningen av det s. k. rayonsystemet, och hade till följd därav ifrågavarande anstalt i likhet med rikets övriga anstalter för sinnessjuka måst anordna sig för att i första hand tillgodose behovet av vård för sinnessjuka av denna kategori.

För att göra sjukvårdsavdelningarna mera ändamålsenliga för sådan vård hade dels genom kungl. brev den 3 juni 1915 beviljats anslag till vissa ändringsarbeten inom allmänna avdelningen för män, avseende bland annat åstadkommande av erforderliga övervakningsavdelningar, dels ock genom kungl. brev den 18 augusti 1916 beviljats anslag för införande av centraluppvärmning i B-paviljongen å kvinnoavdelningen samt för anordnande av en ny övervakningsavdelning och förändringar inom två förut befintliga övervakningsavdelningar i samma paviljong.

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Efter genomförandet av dessa förändringar inom anstalten vore densamma i fråga om vården av akut sinnessjuka i stort sett likställd med övriga hospital i riket, och att anstalten i främsta rummet mottoge sinnessjuka i akut stadium framginge av det förhållandet, att av 68 under år 1916 därstädes intagna sinnessjuka 36 vid intagningen varit sjuka kortare tid än 3 månader, 11 under 3—6 månader samt 4 under 6—12 månader. Endast 17 hade varit sjuka under längre tid än ett år.

A anstaltens stat funnes för närvarande uppförda fyra ordinarie läkarbefattningar, nämligen eu överläkar-, en hospitalsläkar- och två biträdande läkarbefattningar. Uti sin ovanberörda skrivelse den 27 september 1916 hade styrelsen föreslagit, att den ena av de båda biträdande liikarbefattningarna skulle förändras till hospitalsläkarbefattning. Någon ökning av antalet vid anstalten anställda läkare skulle icke ske, om det av styrelsen i sistnämnda skrivelse framlagda förslaget vunne statsmakternas bifall.

Styrelsen erinrade, hurusom vid övriga i avseende på antalet vårdplatser med Vadstena hospital och asyl jämnställda anstalter såsom Västerviks, Kristinehamns och Säters hospital fem ordinarie läkarbefattningar funnes uppförda å stat; och då Vadstena hospital och asyl numera i likhet med övriga hospital i främsta rummet beredde vård åt akuta sjuka, finner styrelsen också sjukvården vid denna anstalt kräva lika stort antal läkare som vid övriga ovannämnda hospital eller fem.

Styrelsen anser sig därför böra tillstyrka inrättande av ytterligare en läkarbefattning vid anstalten. Lämpligaste sättet härför synes styrelsen emellertid vara, att styrelsens ovanberörda förslag om förändring av den ena av de båda biträdande läkarbefattningarna vid anstalten till hospitalsläkarbefattning icke genomföres, utan att densamma bibehålies såsom biträdande läkarbefattning och i stället inrättas en ny hospitalsläkarbefattning.

Vad beträffade möjligheten att bereda nödig bostad åt ytterligare en läkare vid anstalten, upprepar styrelsen vad den anfört i sin skrivelse den 27 september 1916 angående bostadsfrågan därom, att de lokala förhållandena icke medgåve anordnandet av en dylik bostad inom anstalten, men att, då anstalten vore belägen inom Vadstena stad, möjlighet torde finnas att erhålla bostad för den nye läkaren i anstaltens omedelbara närhet.

Styrelsen hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition om sådan ändring av lönestaterna för statens hospital och asyler, att i staten för Vadstena hospital och asyl uppföres ytterligare en hospitalsläkare med samma avlöningsförmåner och skyldigheter för dessas åtnjutande, som kunna varda av Kungl. Maj:t fastställda för hospitalsläkare vid statens hospital och asyler.

Med skrivelse den 12 december 1917 har medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat en av direktionen för Uppsala hospital och asyl, med tillstyrkan av bifall, till medicinalstyrelsen insänd, av överläkaren vid anstalten, professor Frey Svenson, till Kungl. Maj:t ställd ansökning om vidtagande av erforderliga åtgärder för att, så snart det kunde låta sig göra, överläkarens vid nämnda anstalt avlöningsförmåner

Ändring i bestämmelserna rörande avlöningsförmånerna för överläkaren vid Uppsala hospital och asyl.

24 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

måtte komma att utgå med i kungl. brev den 4 juli 1910 för samtliga överläkare vid de större sinnessjukhusen bestämt belopp, oberoende av om tjänsten vore förenad med professuren i psykiatri vid Uppsala universitet eller ej.

Till stöd för ansökningen har professor Svenson anfört, bland annat, att över It år förgått, sedan förslaget till professorstjänstens skiljande från överläkartjänsten först framlades.

Det syntes professor Svenson vara förenligt med billighetens fordran, att den undantagsbestämmelse, som enligt kungl. brevet den 4 juli 1910 gällde för överläkartjänsten vid Uppsala hospital och asyl, bortfölle och innehavaren erhölle samma löneförmåner som de övriga överläkarna vid de större sinnessjukhusen.

Det »i förhållande till arbetet skäligen obetydliga arvode» på 2,500 kronor, som han erhölle å professorstjänsten, medförde skyldighet för honom att meddela undervisning fyra timmar i veckan under fyra månader om året och att vara bisittare i den medicinska fakulteten, akademiska församlingen och större akademiska konsistoriet och kunde även medföra skyldighet för honom att utföra det utredningsarbete, som ålades honom. Detta arvode kunde, enligt professor Svensons mening, ej betraktas annat än som en skälig ersättning för det merarbete, som tillkomme honom i förhållande till överläkare utan undervisningsskyldighet.

Denna hade synpunkten varit vid bestämmandet av överläkarens vid Lunds hospital och asyl löneförmåner. Han erhölle för närvarande såsom överläkare 8,100 kronor jämte ett arvode från universitetet på 2,000 kronor för undervisningen. Hans totala lönebelopp överstege alltså med 1,100 kronor överläkarens vid Uppsala hospital och asyl, ehuru denne hade en något större och säkerligen mera svårskött anstalt att leda och dessutom en del skyldigheter mot universitetet, som den förre ej hade.

Skulle samma princip, som gällde för överläkaren vid Lunds hospital och asyl, komma att tillämpas även beträffande överläkaren vid Uppsala hospital och asyl, komme visserligen den senares totala avlöningsförmåner att uppgå till 500 kronor mera än den förres, men detta syntes ej mera än just motsvara de skyldigheter, som den senare hade mera än den förre, och det vore också i sin ordning, att denna meravlöning, såsom den gjorde, utginge från universitetet.

Den nuvarande ordningen medförde — säger professor Svenson — för innehavaren av den utan tvivel mest krävande tjänsten vid statens sinnessjukhus en del för honom ogynnsamma omständigheter, som ej kunde anses förenliga med rättvisans krav. Hans delaktighetsbelopp i civilstatens änke- och pupillkassa vore lägre än hans kollegers. Den del av hans avlöning, som utgjorde själva lönen, uppginge endast till 4,000 kronor, under det att den vid de övriga jämförliga sinnessjukhusen uppginge till 5,000 kronor. I händelse av sjukdom komme han alltså i betydligt sämre ställning än även hans mindre arbetsbetungade kamrater, och hans eget pensionsunderlag vore mindre än deras.

För egen del anför medicinalstyrelsen i ärendet följande.

Styrelsen erinrar till en början, hurusom överläkarens vid Uppsala hospital och asyl kontanta avlöningsförmåner för närvarande utginge i enlighet med bestämmelserna i kungl. brev den 5 juni 1885 och den

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

19 maj 1899 med 6,500 kronor för år, därav 4,000 kronor utgjorde lön,

2.000 kronor tjänstgöringspenningar och 500 kronor arvode, varjämte han för den med överläkarbefattningen förenade professorsbefattningen vid Uppsala universitet uppbure ett årligt arvode av 2,500 kronor å Uppsala universitets stat.

Vidare erinrade styrelsen, att uti nu gällande fastställda lönestat för överläkarna m. fl. tjänstemän vid statens hospital och asyler nämnda överläkares kontanta avlöning vore bestämd till 7,500 kronor, därav

5.000 kronor utgjorde lön och 2,500 kronor tjänstgöringspenningar, vilken avlöning kunde höjas efter 10 år med 600 kronor, därav 400 kronor utgjorde lön och 200 kronor tjänstgöringspenningar; därjämte vore emellertid bestämt, att i fråga om överläkarbefattningen vid Uppsala hospital och asyl den sålunda fastställda lönestaten skulle äga tilllämpning endast under förutsättning att tjänsten skildes från ovannämnda professorsbefattning. Styrelsen anför härefter:

Frågan om detta skiljande av överläkartjänst och professur hade vid tiden för berörda lönestats fastställande länge varit under behandling. Redan av förhandlingarna vid 1895 års riksdag, då anordnandet av Uppsala asyl av riksdagen bifölls, framginge, att man tänkte sig, att föreningen mellan de båda befattningarna i en framtid skulle upphöra; och i fullmakterna för såväl nuvarande innehavaren av befattningarna som hans företrädare hade intagits ett förpliktigande för tjänstinnehavaren att frånträda professorsbefattningen och därmed följande avlöningsförmåner, om och när Kungl. Maj:t funne sådant lämpligt. År 1906 hade från universitetet gjorts underdånig framställning om befattningarnas skiljande från varandra, och liknande framställning hade gjorts av medicinalstyrelsen i skrivelse den 31 januari 1908.

Då medicinalstyrelsen i skrivelse den 25 september 1908 hos Kungl. Maj:t gjorde framställning, bland annat, om lönereglering för överläkarna vid hospitalen, avsåg också styrelsens förslag beträffande överläkaren vid Uppsala hospital och asyl endast eu från professuren i psykiatri skild överläkartjänst; och denna synpunkt vann beaktande såväl av den av Kungl. Maj:t den 13 juni 1908 tillsatta kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande omorganisationen av medicinalstyrelsen m. m. — vars underdåniga utlåtande i ärendet infordrats — som ock i den av Kungl. Maj:t till 1910 års riksdag avlåtna propositionen i ärendet.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1910 hade vederbörande departementschef härutinnan anfört, bland annat, att beträffande särskilt överläkartjänsten vid Uppsala hospital och asyl, med vilken befattning professuren i psykiatri vid Uppsala universitet för det dåvarande vore förenad, det syntes departementschefen givetvis böra stadgas, att den nya avlöningsstaten skulle i fråga om denna överläkartjänst äga tillämpning endast under förutsättning att tjänsten skildes från professorsbefattningen. Departementschefen hade erinrat dels om den i nuvarande överläkarens fullmakt ingående skyldigheten att frånträda professorsbestiillningen, om och när Kungl. Maj:t funne sådant lämp- Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 869 käft. (Nr 409.) 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Löneregle-

ringskom-

mittén.

ligt, dels ock därom att frågan om tjänsternas skiljande redan vore föremål för behandling inom ecklesiastikdepartementet.

Riksdagen både även godkänt vad Kungl. Maj:t i sådant hänseende föreslagit.

I sin skrivelse den 27 september 1916 angående förändringar i avlöningsstaterna för läkarna vid statens hospital och asyler hade medicinalstyrelsen beträffande överläkarna endast föreslagit sådan ändring i de för dem fastställda avlöningsförmåner, att den till dem utgående kontanta avlöningen måtte kunna efter fem år, i stället för, såsom nu vore fallet, först efter tio år, höjas med 600 kronor.

Av det anförda framginge — fortsätter medicinalstyrelsen — att den till överläkaren vid Uppsala hospital och asyl utgående avlöningen undantagits vid den av 1910 års riksdag godkända omregleringen av avlöningen för övriga överläkare vid hospitalen, främst med tanke på tjänstens i fråga skiljande inom en icke avlägsen framtid från professuren i psykiatri.

Styrelsen anser sig emellertid nu böra vitsorda de av nuvarande överläkaren, professor Svenson i föreliggande skrivelse framhållna olägenheter, som härav för innehavaren av överläkartjänsten vid Uppsala' hospital och asyl uppstått och som till äventyrs kunde blivä av avsevärd långvarighet.

Yad professor Svenson sålunda anfört beträffande den av honom gjorda jämförelsen mellan överläkarnas vid Uppsala och Lunds hospital och asyler avlöningsförmåner finner medicinalstyrelsen fullt befogat, ävensom hans påpekande av den ofördelaktiga ställning, vari överläkaren vid Uppsala hospital och asyl vore försatt i jämförelse med överläkarna vid övriga hospital på grund av själva lönens, och därmed pensionsunderlagets, lägre belopp.

På grund av det anförda anser sig medicinalstyrelsen böra i sin mån understödja det i professor Svensons framställning uttalade syftet, och hemställer styrelsen därför, att Kungl. Maj:t måtte i samband med eventuellt avlåtande av proposition till riksdagen angående av styrelsen uti skrivelse den 27 september 1916 föreslagen ändrad lönestat för överläkare vid rikets hospital och asyler jämväl göra framställning om riksdagens medgivande, att den uti 1910 års lönestat för överläkare in. fl. tjänstemän vid statens hospital och asyler intagna bestämmelsen, att lönestaten skulle beträffande överläkartjänsten vid Uppsala hospital och asyl äga tillämpning endast under förutsättning, att tjänsten skildes från professorsbefattningen i psykiatri vid Uppsala universitet, måtte från och med år 1919 upphöra att gälla.

Genom särskilda remisser hava de av medicinalstyrelsen gjorda, i det föregående omförmälda framställningarna blivit överlämnade till Jöneregleringskommittén för inhämtande av dess yttrande. I ett den 24 april 1918 dagtecknat betänkande har kommittén avgivit utlåtande och förslag i ämnet.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

27 Vad läkarbefattningarna beträffar framhåller kommittén, hurusom den av medicinalstyrelsen i dess skrivelse den 27 september 1916 lämnade skildringen av läkarförhållandena vid statens anstalter för sinnessjuka syntes kommittén tydligen ådagalägga, att åtgärder för erhållande av ett bättre tillstånd vore i hög grad erforderliga.

Kommittén anför i detta avseende följande:

Vården av sinnessjuka å för dem avsedda sjukhus fordrar, enligt vad kommittén erfarit, en ingående behandling och noggrann undersökning av de sjukas ej blott andliga utan även kroppsliga tillstånd. Den moderna sinnessjukvårdens tillämpning av det s. k. övervakningssystemet krävde, att de sjuka under sängvila vore under ständig tillsyn ocli vård av sjukvårdsbetjäning med undvikande av alla tvångsåtgärder i form av isolering. Detta fordrade emellertid med nödvändighet en ingående kännedom om varje å sjukhuset intaget fall. Samma krav måste uppställas vid de sjukas behandling med s. k. långbad.

De nuvarande sinnessjukhusens främsta ändamål vore att genom lämplig och för det speciella fallet anpassad behandling söka återställa den sjuke till hälsan och på så sätt återbringa honom till samhället som en frisk och duglig arbetsmedlem. Hospitalens uppgift hade under det senare halva seklet blivit en annan än förut; fordomdags söktes inträde å hospital för en sinnessjuk ej så mycket för att bringa honom till hälsa och kraft som fast mer för att befria samhället från en besvärlig och samhällsfarlig individ.

Under nu antydda förhållanden vore det för kommittén tydligt, att sjukvården å sinnessjukhusen i hög grad måste lida av den av medicinalstyrelsen framhållna bristen på läkare; och det syntes kommittén även otillfredsställande, att tjänsterna icke vore mera lockande än att aspiranter till de lägre tjänsterna uppträdde först sedan de nått en för underordnad tjänstegrad alltför hög ålder eller sedan de synts hava tröttnat på utövandet av annan gren av läkarvetenskapen.

Kommittén ansåge sig ytterligare böra betona vad chefen för civildepartementet till statsrådsprotokoll den 21 februari 1913 erinrat och medicinalstyrelsen sedermera i sin ovan anförda underdåniga skrivelse framhållit angående vikten av att de med dryga kostnader för statsverket uppförda och bekostade hospitalen bereddes möjlighet att åt de sjuka, för vilka de äro avsedda, lämna den bästa vård, vilket naturligen måste stöta på stora svårigheter, då det fastställda antalet läkartjänster icke kunde hållas fullt.

I likhet med medicinalstyrelsen vore kommittén av den uppfattning, att de nuvarande avlöningarna till vissa läkarbefattningar vid hospitalen måste anses vara för låga; och ville kommittén därvid särskilt framhålla asyl- och hospitalsläkarbefattningarna; avlöningsförmånerna till dessa läkare vore fastställda till 5,000 kronor jämto boställsvåning med bränsle och elektrisk belysning, där sådan anordnats, samt ett ålderstillägg efter fem år å 500 kronor. Oavsett att läkare i allmänhet syntes kunna påräkna en väsentligt bättre inkomst än vad som tillkomme nyssnämnda läkare, måste dessas avlöningsförmåner anses desto mera otillfredsställande som möjligheten att befordras till högre tjänst inom hospitalsväsendet vore mycket begränsad med hänsyn till överläkarnas ringa antal i förhållande till antalet underordnade läkare.

28 Överläkare-

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Det hade varit kommittén angeläget att undersöka, huruvida man tilläventyrs genom några särskilda anordningar skulle kunna bereda hospitalens läkare bättre möjlighet att genom enskild praktik erhålla ökad inkomst. Enligt gällande avlöningsvillkor finge överläkare icke utom hospital och asyl samt läkaren vid Visby hospital ej utom Visby stad utöva enskild praktik mot betalning utom vad rörer nerv- och sinnessjukdomar. Beträffande övriga läkare vid hospitalen vore icke några inskränkningar i avseende å rätten till enskild praktik fastställda.

Av medicinalstyrelsens berörda skrivelse framginge emellertid, att läkare vid hospitalen icke kunde påräkna någon väsentlig praktik, och till vad styrelsen i detta hänseende anfört ansåge sig kommittén böra lägga dels att läkarnas arbete i tjänsten toge deras tid så i anspråk, att någon mera utsträckt praktik ej syntes medhinnas, dels att arbetstiden å hospitalet måste vara förlagd till den eljest för enskild praktik lämpliga tiden å dygnet. Därtill komme, att det vid de stora anstalterna nödvändiga jourhavandeskapet bunde läkaren vissa dagar helt vid anstalten. Kommittén ansåge sig därför varken kunna eller böra föreslå några åtgärder för underlättandet av enskild praktik.

I detta sammanhang ansåge sig kommittén böra erinra om vad medicinalstyrelsen i sin ovannämnda skrivelse den 27 september 1916 anfört beträffande erforderliga åtgärder för att erhålla sökande till läkartjänsterna vid hospitalen.

I sådant hänseende omnämdes särskilt, hurusom styrelsen under de gångna åren haft till behandling ett inom styrelsen väckt förslag om uppdelning av överläkartjänsterna vid rikets större hospital på tvenne tjänster. Då emellertid detta förslag från ett flertal håll fått skarp kritik och icke synts lämpligt att komma till tillämpning, hade styrelsen ansett sig för det dåvarande icke böra framlägga förslaget utan i stället förnyat vissa förut gjorda framställningar. Styrelsen hade ansett detta desto mer lämpligt, som det ej kunde anses uteslutet att ett under utredning varande förslag om landstingens deltagande i kostnaderna för den allmänna vården av sinnessjuka kunde innebära ändrade förhållanden vid hospitalen. De av styrelsen i skrivelsen den 27 september 1916 gjorda framställningarna inverkade ej heller — anför styrelsen — på en blivande förändring i enlighet med det först angivna förslaget, då de i detta omordade överläkarna skulle utgöra ett led mellan nuvarande överläkarna och hospitalsläkarna.

Med anledning av vad medicinalstyrelsen sålunda anfört hade kommittén för sin del icke ansett erforderligt att underkasta det nämnda inom medicinalstyrelsen framlagda förslaget någon ingående prövning.

Kommittén övergår därefter till skärskådande av de olika framställningar och förslag, som av medicinalstyrelsen gjorts i dess ovanberörda framställningar.

Beträffande avlöningarna till överläkarna vid hospitalen erinrar kommittén, att medicinalstyrelsen föreslagit sådan ändring i nu gällande stat, att överläkarna må komma i åtnjutande av till dem utgående ålderstillägg å 600 kronor efter 5 i stället för 10 år.

Mot detta förslag hade kommittén intet att erinra. Till andra befattningshavare i avlöningshänseende jämförliga med nu ifrågavarande utginge ålderstillägg efter 5 år, och anser kommittén även överläkare vid statens sinnessjukanstalter böra tillerkännas denna förmån.

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Beträffande avlöningsförmånerna till hospitals- och asylläkarna erinrar kommittén, att dessa för närvarande utgöra 5,000 kronor jämte ett ålderstillägg å 500 kronor efter 5 år samt boställsvåning med bränsle och lyse. Kommittén anser det vara av vikt, att dessa förmåner varda avsevärt förbättrade samt yttrar härom:

Enligt vad medicinalstyrelsen erinrat, hade i och med tillkomsten av hospital med ett stort antal sjukplatser och med en överläkarbefattning och ett flertal underordnade läkartjänster det relativa förhållandet mellan över- och underordnade läkare förändrats till nackdel för de senare. Så utgjorde antalet överläkare under år 1916 allenast 26,2 procent av hela antalet läkare vid sinnessjukanstalterna, mot 47,8 procent år 1890.

En icke oväsentlig del av de läkare, som ägnade sig åt hospitalens tjänst, måste alltså beräkna att få stanna i en avlöningsgrad, som vore närmast under den för överläkare gällande; det vore därför av vikt, att avlöningen till denna grad sattes så, att den motsvarade anspråken på en slutlig avlöning.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna avlöningen å 6,000 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor efter respektive fem och tio år, förutom bostadsförmåner, anser kommittén därför vara väl avvägd. På sätt kommittén erinrar, är hospitalsläkare, som medgives att bo utom anstaltens område, berättigad till en årlig ersättning å 800 kronor för mistade naturaförmåner. Med denna värdering å bostadsförmånen skulle den slutliga avlöningen till nu ifrågavarande läkare komma att uppgå till ett belopp å 7,800 kronor, en ersättning som kommittén anser skälig för en läkare med den ställning, som dessa läkare skola innehava.

Kommittén upptager därefter till behandling frågan om förändring av en biträdande läkartjänst till hospitalsläkartjänst vid Västerviks hospital, Vänersborgs hospital och asyl samt Kristinehamns och Säters hospital ävensom inrättande av en ny hospitalsläkartjänst vid Vadstena hospital och asyl. Kommittén tillstyrker bifall till vad medicinalstyrelsen i dessa avseenden föreslagit. Vid Västerviks och Kristinehamns hospital skulle dock förändringen ej genomföras förrän familjebostäder för hospitalsläkare kunnat beredas därstädes.

Givetvis skulle det, säger kommittén, för sjukvården innebiira stora fördelar, därest samtliga de större hospitalen bleve, i överensstämmelse med vad fallet är med dem i Uppsala och Lund, försedda med två hospitalsläkare, att under överläkaren ansvara för den individuella sjukvården. Det kunde nämligen ej anses tillfredsställande, att en så viktig och ansvarsfull uppgift anförtroddes åt helt unga och mindre förfarna läkarna. Genom det framställda förslagets realiserande skulle dessutom vinnas, att möjligheterna till befordran till bättre avlönade tjänster bleve flera, vilket skulle underlätta rekryteringen av läkare till hospitalen.

Hospitalsoch asylläkare.

Vissa biträdande läkartjänsters förändring till hospitalsläkartjänster och inrättande av eu hospitalsläkartjänst vid Vadstena hospital och asyl.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Semester för Vad medicinalstyrelsen föreslagit angående enhetliga bestämmelser olntsyi- beträffande semester för hospitals- och asylläkare vid de olika sinnesiäkare. sjukanstalterna (eller att semestertiden måtte sättas till en och en halv månad i stället för, såsom nu i en del tall, sex veckor) anser kommittén böra vinna godkännande.

Asyl- och Beträffande frågan om förändring av sättet för tillsättning av asyl-

läkares' 0°b hospital släkare framhåller kommittén, att de enligt Kungl. Maj:ts tillsättning, bemyndigande den 29 juni 1912 tillkallade sakkunniga uti sitt betänkande angående personalens vid statens anstalter för sinnessjuka uppförande på ordinarie stat m. m. föreslagit, bland annat, att viss sjukvårds- och ekonomipersonal skulle uppföras på ordinarie stat och erhålla konstitutorial. Oavsett om det nämnda förslaget i större eller mindre mån vinner statsmakternas bifall, måste emellertid nu ifrågavarande läkartjänster anses vara av den vikt för vederbörande anstalter, att deras innehavare böra tillsättas medelst konstitutorial i stället för nu gällande förordnande tills vidare.

Asylläkarnas . Medicinalstyrelsens förslag om ändring av asylläkarnas benämning endmmng. hospitalsläkare anser kommittén böra vinna statsmakternas godkännande. Lika med styrelsen finner nämligen kommittén olämpligt, att läkarbefattningar i samma lönegrad och med ungefär samma tjenstegöromål hava olika benämning.

avUträdllL ■ ansår medicinalstyrens förslag om ändring av den för Nykö-

aviäkartjänste ping8.hospital gällande avlöningsstaten genom indragning av biträdande vid Nyköpings läkartjänsten därstädes, anför kommittén, bland annat, föliaude.

hospital m.m. 1 7 J

Enär vid bifall till medicinalstyrelsens förslag om arvode till en närboende läkare, med skyldighet för denne att mottaga förordnande som läkare vid hospitalet, någon större olägenhet av den biträdande läkartjänstens indragning icke syntes föreligga, och då denna indragning ju i sin mån skulle medföra någon minskning i de dryga utgifterna för hospitalens drift och förvaltning, ävensom i betraktande av vad medicinalstyrelsen i övrigt anfört till stöd för sin hemställan uti ifrågavarande hänseende, ansåge sig kommittén ej hava anledning motsätta sig nämnda hemställan, även i vad den anginge ökning av den kontanta begynnelseavlöningen till överläkaren från 6,000 till 7,500 kronor.

Läkaren vid . Beträffande medicinalstyrelsens förslag om höjning av avlöningen VlSp{tai°S~ till läkaren vid Visby hospital syntes det kommittén, att fullgoda skäl vore anförda för den föreslagna höjningen. Sedan de kontanta avlöningarna till biträdande läkare genom 1913 års riksdags beslut blivit

31 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 409.

höjda och underläkartjänsterna genom samma riksdags beslut förändrats till biträdande läkartjänster, vore den till läkaren vid Visby hospital anvisade avlöningen, vartill naturaförmåner ej hörde, lägre än för någon annan kategori läkare vid hospitalen undantagandes amanuensbefattningarna vid vissa av dem, vilka befattningar dock vore avsedda endast för medicine kandidater. Enär samma kompetens torde erfordras till läkartjänsten i Visby som till överläkartjänsterna vid övriga hospital, syntes det kommittén skäligt, att avlöningen för läkaren vid Visby hospital, såsom styrelsen föreslagit, höjdes från 4,500 till 5,500 kronor, vartill skulle komma ålderstillägget å 600 kronor.

Styrelsen hade föreslagit ändring av bemälde läkares benämning till »överläkare» och hade antagit, att vid bifall därtill innehavaren av tjänsten skulle, efter befordran till överläkartjänst vid annat hospital med högre begynnelseavlöning, få tillgodoräkna sig tjänstetid vid Visby hospital för erhållande av ålderstillägg i den nya befattningen.

Kommittén säger sig icke kunna tillstyrka vad sålunda i nämnda syfte föreslagits. Åven de för läkartjänsten vid Visby hospital föreslagna avlöningsförmånerna skulle bliva väsentligt lägre än de för överläkartjänsterna avsedda, och det skulle strida mot de vanliga principerna för åtnjutande av ålderstillägg att låta en tjänstinnehavare få för ålderstillägg tillgodoräkna sig tid i en väsentligt lägre avlönad tjänst.

Angående medicinalstyrelsens förslag beträffande skyldighet för tjänstledig läkare vid hospital att under vissa angivna förhållanden, mot kontant ersättning, (för överläkare 1,500 kronor, för hospitalsläkare 800 kronor och för biträdande läkare 1,000 kronor), avstå från rätten till bostad vid hospitalet anför kommittén följande.

Uti infordrat underdånigt utlåtande den 26 februari 1914 över av sakkunniga avgivet betänkande rörande personalens vid statens anstalter för sinnessjuka uppförande på ordinarie stat m. m. hade medicinalstyrelsen beträffande viss sjukvårds- och ekonomipersonals rätt till bostadsförmån under längre tids tjänstledighet framhållit, att de sakkunniga föreslagit, att tjänsteman skulle under tjänstledighet för sjukdom, som överstege 45 dagar, åtnjuta till lön hörande förmåner, alltså även fri bostad; då emellertid en del bostadslägenheter (t. ex. uppsyningsmansbostäder) borde innehavas av dem, som upprätthölle resp. tjänster, och då för övrigt hospitalens bostadslägenheter borde innehavas av sådana, som kunde fullgöra sin tjänst, syntes det styrelsen vara nödvändigt föreskriva, att tjänsteman, som åtnjöte längre tids tjänstledighet för sjukdom, skulle vara skyldig att avstå från förmånen av fri bostad mot den hyresersättning, som överstyrelsen enligt angivna grunder bestämde.

Bleve en bestämmelse i sådant syfte meddelad beträffande nämnda personal — vilket kommittén i annat sammanhang tillstyrker — borde naturligtvis en dylik bestämmelse ock tillämpas på läkare vid hospital med bostadsförmån.

Vederbörande läkares rätt till boställsrum.

32 Ersättning för kost åt biträdande läkare.

Biträdande läkares tillsättning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Mot vad medicinalstyrelsen föreslagit beträffande tid, efter vilken för sjukdom av angiven art tjänstledig läkare skulle, mot ersättning, frånträda rätten till bostadsförmån hade kommittén intet att erinra; beträffande själva ersättningsbeloppet så, enär kommittén föreslår ändrade avlöningsförmåner för biträdande läkare med hänsyn till att fri kost ansetts icke vidare böra ingå i dessa förmåner, borde, under förutsättning av bifall härtill, biträdande läkare för avstående av bostadsförmån ersättas med samma belopp som hospitalsläkare eller med 800 kronor per år.

I detta sammanhang har kommittén upptagit till prövning även spörsmål om ändringar i vissa andra hänseenden beträffande avlöningsförmånerna för läkare vid hospitalen.

Kommittén erinrar, hurusom i avlöningsförmånerna åt biträdande läkarna nu inginge fri kost enligt av medicinalstyrelsen särskilt fastställd utspisningsstat. Emellertid hade förut omförmälda sakkunniga i sitt betänkande angående viss personals uppförande på ordinarie stat m. m. föreslagit, att, i stället för fri kost, ersättning för kost skulle ingå i de kontanta avlöningsförmånerna; och hade kommittén för sin del vid uppgörande av förslag till avlöning åt nämnda personal godkänt denna princip.

Vinner detta förslag godkännande, anser kommittén samma princip böra gälla även för biträdande läkare, i följd varav det kontanta avlöningsbeloppet borde höjas med värdet å kosten, skäligen beräknat till 500 kronor per år.

Kommittén erinrar vidare, att avlöningen till biträdande läkare, som innehade förordnande tills vidare, för närvarande utginge med 4,500 kronor och till sådan läkare, förordnad för viss tid, med 4,000 kronor jämte i båda fallen bostad med möbler och sängkläder, bränsle, lyse och tvätt samt kost. Borttoges den fria kosten, borde alltså det kontanta avlöningsbeloppet ökas, i förra fallet till 5,000 kronor och i det senare fallet till 4,500 kronor.

Kommittén påpekar, hurusom enligt gällande bestämmelse i stadgan angående sinnessjuka biträdande läkare skall förordnas för viss tid samt att genom kungl. brev den 24 oktober 1913 emellertid föreskrivits, att utan hinder av nämnda bestämmelse förordnandet skulle gälla tills vidare, under förutsättning att sökanden ägde viss angiven kvalifikation.

Under hänvisning till vad kommittén anfört beträffande hospitalsläkarnas tillsättning föreslår kommittén, att även biträdande läkartjänsterna tillsättas medelst konstitutorial.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 409.

33 Vidare erinrar kommittén, att förutom biträdande läkare även amanuenser, en vid vartdera;, hospitalet i Stockholm och Lund, åtnjöte fri kost. Hänvisande till vad kommittén anfört beträffande höjning av avlöningar åt biträdande läkarna såsom ersättning för den fria kosten, hemställer kommittén, att avlöningen till amanuenserna höjes från 2,000 till 2,500 kronor.

Deras avlöning utginge av det anslagsbelopp, som riksdagen anvisat till avlöning åt tjänstemän, vilka icke vore i hospitalens och asylernas lönestater upptagna, och borde nämnda anslagsbelopp av nu angiven anledning ökas med 1,000 kronor.

Kommittén erinrar vidare, hurusom genom kungl. brev den 30 juni 1916 arvode till vikarie för läkaren vid Visby hospital samt för hospitals- eller asylläkaie och biträdande läkare fastställts till 12 kronor per dag jämte sådana naturaförmåner, som tillkomme biträdande läkare vid hospital. I de fall, där vikarie ej kunnat erhållas för nämnda ersättning, finge arvodet av Kungl. Maj:t höjas till 15 kronor.

Därest avlöningarna till läkaren vid Visby hospital och hospitalsläkarna bliva höjda anser kommittén arvodet till vikarie för dessa läkare böra höjas i samma proportion eller med i jämt tal 3 kronor per dag.

Såsom en konsekvens av förändringen med avseende å kosten till biträdande läkare anser kommittén arvodet till vikarie för samtliga nu anförda läkare böra höjas med värdet av kosten, beräknat i detta fall till 1 krona per dag.

Dagarvodet till vikarie för läkaren vid Visby hospital och hospitalsläkare finner kommittén alltså böra höjas till 16 kronor och för biträdande läkare till 13 kronor. Däremot synes det under vissa förutsättningar till vikarien för biträdande läkare utgående arvodet 15 kronor icke böra höjas mer än med värdet av kosten, alltså till 16 kronor.

Efter vad kommittén påpekar, utgår den kontanta avlöningen till överläkaren vid Stockholms hospital — vilken dessutom åtnjuter avlöning å Karolinska institutets stat — med 4,000 kronor, därav 2,666.07 anses utgöra lön och 1,333.33 tjänstgöringspenningar. För undvikande av ören i uppdelningen och för utjämning även i övrigt föreslår kommittén, att avlöningen uppdelas så att 2,700 kronor utgöra lön och 1,300 kronor tjänstgöringspenningar.

Kommittén framhåller vidare, att i sitt meraberörda betänkande angående viss personals uppförande på ordinarie stat in. m. förenämnda sakkunniga avgivit förslag till avlöningsreglemente i enlighet med prin-

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 369 käft. (Nr 409.) 5

Ersättning för kost åt amanuenser.

Ersättning till vikarie för läkaren vid Visby hospital, hospitalsläkare och biträdande läkare.

TJppdelning av avlöningen för överläkaren vid Stockholms hospital.

Fråga om klassificering av läkarnas avlöning.

34 Arvode till vikarie under överläkare beviljad tjänstledighet för fullgörande av offentligt uppdrag.

Överläkartjänsten vid TJppsala hospital och asyl.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

ciper, som äro gällande för telegrafverket. Enligt detta reglemente skulle avlöningarna utgå efter en fastställd avlöningsskala, indelad i vissa numrerade avlöningsklasser. Uppflyttning i högre löneklass skulle kunna ske efter 2 eller i flertalet fall 3 år. De sakkunniga hava framhållit lämpligheten av att vid en framtida lönereglering för läkar- och kontorspersonal samma klassindelning skulle komma till användning beträffande dessa tjänster.

Emellertid påpekar kommittén, att en ingruppering av läkartjänsterna i nämnda klasser skulle nödvändiggöra förändringar i de av medicinalstyrelsen föreslagna och av kommittén förordade avlöningsbeloppen till läkare.

På grund härav anser kommittén lämpligast, att för läkarna — likasom ock för sysslomännen — avlöningsbelopp och eventuella ålderstillägg fastställas i enlighet med den ordning, som för dem hittills varit gällande.

Dessutom erinrar kommittén, att jämlikt ovan anförda kungl. brev den 30 juni 1916 arvode vore fastställt för vikarie å överläkartjänst under vakans och under överläkaren på grund av sjukdom eller förordnande å annan tjänst beviljad tjänstledighet; samma arvode anser kommittén emellertid böra utgå vid överläkaren beviljad tjänstledighet för fullgörande av offentligt uppdrag.

På sätt i det föregående erinrats har medicinalstyrelsen i sin underdåniga skrivelse den 12 december 1917 — med understödjande i sin mån av en framställning från nuvarande överläkaren vid Uppsala hospital och asyl — hemställt, att i samband med eventuell proposition i angivet ämne måtte begäras riksdagens medgivande, att från och med år 1919 måtte upphöra att gälla den bestämmelse, att 1910 års lönestat för överläkare m. fl. tjänstemän vid statens hospital och asyler skulle beträffande överläkartjänsten vid Uppsala hospital och asyl äga tillämpning endast under förutsättning att tjänsten skildes från professorsbefattningen i psykiatri vid Uppsala universitet.

För egen del anför kommittén i avseende härå följande.

Redan den kommitté, som utarbetade förslag till anläggningen av en asyl för sinnessjuka invid Uppsala hospital, uttalade i sitt den 18 juni 1893 avgivna betänkande möjligheten av ett framtida behov att skilja professorsbeställningen från överläkartjänsten. I samma riktning gingo medicinalstyrelsens utlåtanden den 10 juni och den 22 november 1893 över det uppgjorda förslaget.

Sedermera hade denna fråga ånyo uppstått gång efter annan utan att man kommit till något resultat. Orsaken härtill syntes — enligt vad kommittén säger

35 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

sig hava erfarit — till stor del vara, att med frågans lösning vore förenade betydande kostnader för nybyggnader; och med anledning därav funnes skäl antaga, att under nu rådande höga byggnadspriser ärendet för ytterligare en obestämd framtid bleve oavgjort, och då i varje fall utredning i byggnadsfrågan och ett eventuellt nybyggnadsföretag syntes komma att kräva lång tid, ansåge kommittén det obilligt mot innehavaren av ifrågavarande överläkartjänst, att tillämpning®11 av den fastställda avlöningsstaten vidare gjordes beroende på de båda tjänsternas skiljande.

Det kontanta avlöningsbeloppet, som med ålderstillägg skulle för en över' läkare, tillika professor, utgöras av (7,500 + 600 + 2,500) 10,600 kronor, finge i betraktande av den för överläkaren vid Lunds hospital och asyl fastställda avlöningen ej anses oskälig- Förutom det att Uppsala hospital och asyl hade ett något större antal sjukplatser än Lunds hospital och asyl, hade överläkaren vid förstnämnda anstalter att fullgöra en del arbeten, som stode i samband med tjänsten såsom professor vid Uppsala universitet och som icke tillkomme överläkaren vid Lunds hospital och asyl.

På grund av vad sålunda anförts hade kommittén ansett sig ej böra göra någon erinran mot vad medicinalstyrelsen hemställt; dock att överläkaren vid Uppsala hospital och asyl fortfarande skulle vara skyldig att, om och när Kungl. Maj:t kunde finna sådant lämpligt, frånträda professorsbeställningen i psykiatri vid Uppsala universitet och därmed förenade löneförmåner; och enär det syntes förtjäna att komma under utredning och prövning, huruvida i fråga om de respektive lärarbefattningarna i psykiatri vid Uppsala och Lunds universitet skäl verkligen kunde förefinnas för bibehållande av nuvarande olikhet i tjänsteställning och i avlöningshänseende mellan överläkarna vid Uppsala och Lunds hospital och asyler eller huruvida ej i dessa avseenden överläkaren vid Uppsala hospital och asyl borde likställas med överläkaren vid Lunds hospital och asyl, syntes tilläventyrs anledning finnas att lörplikta förstnämnde överläkare att jämväl underkasta sig förändring i berörda avseenden.

2) Syssloman, bokhållare och vissa andra tjänstemän.

För åskådliggörande, huru de kamerala förhållandena i avseende å Nuvarande hospitalens förvaltning för närvarande gestalta sig, vill jag i korthet organisation. förutskicka vissa erinringar, hämtade ur medicinalstyrelsens i det följande närmare omförmälda framställning angående syssloman och bokhållare m. fl.

Kontorspersonalens organisation framgår av följande tablå:

36 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:r 409.

Av dessa befattningshavare äro endast sysslomannen (dock icke sysslomannen vid Malmö asyl) upptagna i den av riksdagen fastställda staten. Sysslomannen tillsättas genom förordnande tills vidare av medicinalstyrelsen, bokhållare förordnas tills vidare av vederbörande anstaltsdirektion.

Sysslomannen tillkommer att handhava de med den ekonomiska förvaltningen sammanhängande bestyr. Honom åligger i enlighet härmed bland annat:

att uppbära och indriva stadgade sjukvårdsavgifter; att föra anstaltens räkenskap; att noga tillse, det mathållningen vid anstalten samvetsgrant besörjdes samt att antagna leverantörer för matvaror riktigt fullgjorde sina skyldigheter; att besörja anskaffning för anstaltens räkning av såväl inventarier som beklädnads- och andra förbrukningspersedlar; att omhänderhava och väl vårda materialier och råämnen, som för anstaltens räkning i förråd anskaffades; att öva tillsyn över anstaltens verkstäder; att likaledes ägna omsorgsfull vård åt anstaltens inventarier; att hava noggrann tillsyn å anstaltens bygnader och stängsel; att med synnerlig uppmärksamhet vaka över att elden allestädes med stor försiktighet vårdades samt att eldstäder och rökgångar, brandredskap och brandposter städse hölles i vederbörligt skick; att hand-

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

hava skötseln av anstaltens trädgård och planteringar ävensom av jordbruk, ladugård och svingård, där sådana inrättningar funnes.

Där bokhållare finnes, har all till kassarörelsen ej hänförlig bokföring utförts av denne eller, vid anstalter med flera bokhållare, av dessa gemensamt, varvid arbetet fördelas så, att den ene bokhållaren tilldelas närmaste tillsynen över anstaltens förråder samt ansvaret för därmed sammanhängande kontorsarbete, nämligen förande av förrådsliggare, upprättande av förrådsredovisning o. s. v. Den andre bokhållaren har haft till åliggande att ombestyra allt till utspisningen hörande skrivarbete samt att föra avräkningsbok med patienterna.

Vid anstalterna i Stockholm, Uppsala, Vadstena, Växjö, Västervik, Lund, Göteborg, Vänersborg, Kristinehamn och Säter finnas dessutom fast anställda maskinskriverskor. Dessa äro icke anställda såsom biträden på sysslomanskontoret, utan utföra i första hand för överläkarexpeditionen behövliga renskrivningsgöromål och endast i den mån deras tid medgiva arbete på sysslomanskontoret.

Avlöningsförhållandena ställa sig för närvarande på följande sätt:

Sysslomännen vid hospitalen i Uppsala, Vadstena, Västervik, Lund, Vänersborg, Kristinehamn och Säter åtnjuta en var 4,300 kronor, därav 2,700 kronor lön och 1,600 kronor tjänstgöringspenningar, svsslomännen vid hospitalen i Stockholm, Växjö, Göteborg, Härnösand, Östersund och Piteå en var 3,500 kronor, därav 2,300 kronor lön och 1,200 kronor tjänstgöringspenningar, sysslomannen vid Nyköpings hospital 2,600 kronor, därav 1,600 kronor lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar, samt sysslomannen vid Visby hospital 2,000 kronor, därav 1,200 kronor lön och 800 kronor tjänstgöringspenningar. Härtill kommer för samtliga sysslomän ett ålderstillägg å 500 kronor efter 10 år, av vilket tillägg 300 kronor anses utgöra lön och 200 kronor tjänstgöringspenningar. Vidare åtnjuter syssloman boställsvåning med bränsle samt elektrisk belysning, där sådan förekommer, dock med undantag för sysslomannen vid Visby hospital, som ej äger rätt till några naturaförmåner.

Bokhållare åtnjuter ett arvode av 1,000 kronor om året med rätt till bostad med möbler och sängkläder, lyse, bränsle, tvätt och kost samt en arvodesförhöjning å 300 kronor efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring. Härjämte åtnjuter bokhållare rätt till semester under eu månad årligen.

38 Medicinalstyrelsens skr. 28/6 1917 ang. sysslomån och bokhållare vid hospital och asyler m. m.

Organisation.

Kungl. Maj;ti Nåd. Proposition Nr 409.

Den 5 oktober 1914 avgav medicinalstyrelsen utlåtande över en framställning från åtskilliga syssloman och bokhållare vid statens hospital och asyler om reglering av ifrågavarande befattningshavare tillkommande avlöningsförmåner m. m. Vid föredragning av ärendet den 3 december 1915 fann Kungl. Maj:t framställningen i fråga för det dåvarande icke föranleda till någon annan åtgärd än att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till medicinalstyrelsen, som hade att framdeles vid lämpligare tidpunkt för frågans avgörande återupptaga densamma och för Kungl. Maj:t framlägga det förslag i ämnet, vartill förhållandena kunde föranleda.

Anslutande sig till ett av chefen för civildepartementet den 21 februari 1913 avgivet yttrande i fråga om lämpligaste tidpunkten att slutgiltigt och i ett sammanhang upptaga frågan om lönereglering vid rikets hospital i dess helhet, har styrelsen i skrivelse den 28 juni 1917 förklarat, att det nu synts styrelsen lämpligt att återupptaga frågan angående lönereglering för syssloman och bokhållare vid hospital och asyler, och gjort framställning i detta syfte.

Styrelsen yttrar sig till en början om den nuvarande organisationen av kontorspersonalen och densammas omläggning samt anför i dessa hänseenden i huvudsak följande.

Sysslomannens åligganden vore synnerligen mångskiftande och vittomfattande; för att rätt kunna fullgöra desamma krävdes, att sysslomannen dagligen och helst liera gånger om dagen besökte anstaltens olika ekonomiavdelningar, vilket emellertid icke alltid låtit sig göra, enär sysslomannens andel i kontorsarbetet varit allt för tidskrävande.

Han hade på alla anstalter hittills handhaft anstaltens kassarörelse och fört dithörande räkenskaper. På anstalt, där bokhållare icke funnes, hade han helt naturligt måst utföra även all annan bokföring.

Bokhållarnas arbete vore sa pass vidlyftigt, att det toge all den för kontorspersonalen fastställda arbetstiden i anspråk. Ofta hade arbetstiden icke obetydligt måst utsträckas för att räkenskaperna inom föreskriven tid skulle kunna avslutas. Icke ens allt förekommande skrivarbete hade kunnat utföras av den på kontoret anställda personalen. Pör utförande av renskrivningsarbete på sysslomanskontoret hade därför flertalet anstalter måst anlita extra arbetskraft, för vilket ändamål medicinalstyrelsen i vederbörande anstalts utgiftsstat beviljat särskilt årligt anslag. Dessa anslag utginge för år 1917 med belopp växlande mellan 400 och 800 kronor.

Det syntes vidare styrelsen lämpligt, att på grund av arbetets art skrivbiträdenas avlöning fastställdes samtidigt som kontorspersonalens, trots att de icke hade sitt huvudsakliga arbete på sysslomanskontoret.

Beträffande skrivbiträdenas tjänsteåligganden hade styrelsen ej tänkt sig någon ändring, utan skulle dessa utföra renskrivningsarbete i första hand för överläkarexpeditionen och i den mån deras tid medgåve för sysslomanskontoret.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

39 Enär sysslomannens göromål på kontoret toge hans tid alltför mycket i anspråk för att lian på tillfyllestgörande sätt skulle kunna ägna sina övriga åligganden den uppmärksamhet, som förvaltningen av eu modern sinnessjukanstalt ovillkorligen krävde, anser styrelsen angeläget, att en del av sysslomannens kontorsgöromål överflyttas på en annan tjänsteman.

Styrelsen meddelar i detta sammanhang, att på grund av den utav det allmänna ekonomiska läget genom kriget föranledda prisstegringen å flertalet livsförnödenheter särskilda åtgärder måst vidtagas i fråga om proviantupphandlingen för hospitalens räkning. Särskilt hade det varit av omständigheterna påkallat, att upphandling av de mest fördyrade proviantartiklarna så vitt möjligt inskränkts och att sådana artiklar i de för hospitalen gällande utspisningsstaterna ersatts med livsmedel, som kunnat erhållas till normalare pris.

Då förhållandena härvidlag å olika orter ställt sig synnerligen skiftande, och handlingsfrihet för de lokala myndigheterna varit nödvändig för åstadkommande av ett ur sparsamhetssynpunkt gott resultat, hade styrelsen bemyndigat hospitalsdirektionerna att tills vidare antaga anbud, utan att dessa underställdes styrelsens prövning, eller att, då förhållandena så påfordrade, under hand upphandla proviant samt att utan hinder av gällande utspisningsstat göra de förändringar i utspisningen, som med hänsyn till rådande prislägen prövades lämpliga.

”Visserligen kunde efter krigets slut normala förhållanden åter väntas inträda, varigenom sysslomannens arbete med proviantupphandlingen åter skulle komma att minskas, men behovet av större rörlighet inom utspisningen gjorde sig mer och mer gällande, och systemet med att anpassa de utspisade varorna efter tillgång och efterfrågan på varumarknaden hade visat sig innebära så stora ekonomiska fördelar, att det syntes styrelsen allt framgent böra tillämpas i så stor utsträckning, som gällande upphandlingsreglemente medgåve. Detta förutsatte emellertid långt större omtanke och krävde betydligt mera tid från sysslomannens sida, än om upphandlingen, såsom förut varit fallet, gjordes en gång om året och utspisningen skedde utan avvikelser från den en gång fastställda utspisningsstaten.

An ytterligare komme sysslomannens tid att tagas i anspråk av anstaltens proviantering, om, i enlighet med uttalade önskningar, magasinsbyggnader komme att uppföras på anstalterna och i samma mån en omläggning av sättet för de upphandlade varornas leverering att äga rum med ändamål att möjliggöra leverans av större partier på en gång. Det skulle då ankomma på sysslomannen, icke blott att ordna de levererade varornas magasinering, utan även att tillse, att frakt- och transportkostnader för de levererade partierna ställde sig så ekonomiskt fördelaktiga för anstalten som möjligt.

Medicinalstyrelsen anser det därför vara av vikt, att icke blott på de större anstalterna utan även på de mindre sysslomannen beredes lättnad i sitt arbete därigenom att kassagöromålen överflyttas på en annan tjänsteman. Där bokhållare funnes anställda, hade dessa redan så mycket att göra, att kassagöromålen icke kunde bestridas av någon utav dem. Behovet av eu ökning av kontorspersonalen gjorde sig redan nu gällande, och genom den lägre liospitalspersonalens uppförande på ordinarie stat komme kontorsarbetet än ytterligare att ökas till följd av de månatliga redovisningarna av pensionsavgifter och avgifter till civilstatens änke- och pupillkassa. Även på denna grund vore en ökning av kontorspersonalen av behovet påkallad.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Styrelsen föreslår, att på samtliga liospitalskontor, med undantag av dem i Malmö och Visby, måtte anställas en kvinnlig kassör, som skulle övertaga de nu av sysslomannen handhavda kassagöromålen, dock under dennes kontroll. Flera skäl synas styrelsen tala för lämpligheten därav att kassörsbefattningen upprätthålles av kvinna.

Genom öppnandet av nya större anstalter och utvidgning av redan befintliga hade antalet bokhållarbefattningar på hospitalskontoren under de senare åren avsevärt ökats i förhållande till antalet sysslomansbefattningar. Befordringsutsikterna för bokhållarna hade i samma mån minskats och genom tillkomsten av redan planerade ytterligare nya anstalter och utvidgningar komme någon förbättring icke att inträda. Det syntes styrelsen angeläget att, i den mån sig göra läte, råda bot härför och att icke genom anställande av nya manliga befattningshavare ytterligare öka missproportionen.

Vidare anser styrelsen, att den, som handhade kassan, uteslutande skulle hava sin tjänstgöring förlagd till kontoret. Det vore därför icke lämpligt, att kassagöromålen, såsom föreslagits av en del direktioner, utfördes av förste bokhållaren, enär denne, såsom sysslomannens närmaste man, borde kunna biträda sysslomannen i hans utegöromål, om så erfordrades.

Såsom exempel på önskvärdheten därav att den, som handhade kassagöromålen, hade sin tjänstgöring uteslutande förlagd till kontoret anför styrelsen, att vid ett av hospitalen förekommit att sysslomannen blivit ådömd betalningsskyldighet för en summa penningar, som inbetalats till hospitalskontoret i sysslomannens frånvaro och mottagits av bokhållaren, vilken emellertid underlät att redovisa dem till sysslomannen.

Då erfarenheten från olika näringsgrenar inom affärslivet dessutom givit vid handen, att kvinnlig arbetskraft med fördel användes för utförande av kassagöromål, hade styrelsen icke tvekat att föreslå kvinnor till upprätthållande av nu omhandlade kassörsbefattningar. Innehavaren borde lämpligen benämnas »kassörska».

Beträffande antalet bokhållare vid hospitalen föreslår styrelsen ingen ändring i det nuvarande utan anser att det bör bibehållas. Däremot har styrelsen ansett sig böra föreslå en uppdelning av bokhållarbefattningarna i två lönegrader och har styrelsen som skäl härför anfört följande.

Det nuvarande antalet bokhållare överstege icke oväsentligt antalet sysslomän; på grund därav vore befordringsutsikterna för bokhållarna mindre goda. Toge man dessutom i betraktande den omständigheten, att styrelsen vid tillsättandet av sysslomansbefattningar måste i första hand taga hänsyn till de sökandes praktiska duglighet och lämplighet för befattningen i fråga och att det sålunda icke vore uteslutet att en sökande, som förut icke alls varit anställd vid hospitalsväsendet, kunde visa sig mera meriterad för en sysslomanstjänst än den sökande hospitalsbokhållaren, så minskades befordringsutsikterna för dessa bokhållare i än högre grad.

Det syntes därför styrelsen vara välbetänkt att icke anställa större antal manliga bokhållare, än att de — under förutsättning naturligtvis att de i övrigt vore lämpliga därtill — kunde vinna befordran till sysslomän.

Styrelsen tror sig nå detta mål genom uppdelande av bokhållarbefattningarna i två lönegrader, bokhållare av första graden och bokhållare av andra graden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

41 Av dessa skulle bokhållare änsten av första (högre) graden innehavas av man, under det att bokhållare änsten av andra (lägre) graden skulle kunna innebavas av kvinna. Att föreskriva, det bokhållartjänsten av andra graden måste innehavas av kvinna, syntes styrelsen icke vara lämpligt. Det kunde nämligen tänkas, att det för rekryteringen av dugliga förste bokhållare vore förmånligt, om på bokhållarbefattningen av andra graden finge tillsättas en manlig sökande.

Då bokhållare av första graden borde vara sysslomannens närmaste man och vid förfall för denne upprätthålla sysslomansbefattningen, anser styrelsen lämpligt att på varje anstalt, där bokhållare finnes anställd, en bokhållartjänst är av första graden.

Styrelsen föreslår, att kontorspersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka organiseras i enlighet med följande tablå:

Styrelsen betonar, att vid behandling av frågan angående reglering av kontorspersonalens avlöning styrelsen, lika litet som i förut avgivna utlåtanden rörande lönereglering för övriga befattningshavare vid hospitalen, tagit hänsyn till de genom världskriget stegrade levnadskostnaderna, utan räknat med de straxt före krigets utbrott rådande förhållandena. Styrelsen hade utgått ifrån, att de extra åtgärder, som Kungl. Muj:t kunde komma att vidtaga till förbättring av Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 869 käft. (Nr 409.J 6

42 Sysslomäns

avlöning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 4.09.

statstjänstemannens lönevillkor under nu rådande dyrtid, även skulle komma samtliga befattningshavare vid hospitalen till godo, om de av styrelsen föreslagna, avlöningsstaterna vunne Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall och i enlighet därmed nu komme att stadfästas.

Medicinalstyrelsen övergår häi-efter till frågan om sysslomannensavlöning.

Styrelsen erinrar till en början, hurusom i den ovanberörda framställningen år 1914 från sysslomän och bokhållare om förbättrade löneförmåner för nu omskrivna personal petitionärerna beträffande sysslomännens avlöning framhållit, att den förbättring i begynnelseavlöningen, som ägde rum genom 1910 års reglering, i många fall var illusorisk, i det att dessa befattningshavare i och med ingåendet på nya lönestaten blevo underkastade lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension samt delaktiga i civilstatens änke- och pupillkassa och sålunda hade att erlägga förutom pensionsavgifter såväl årliga avgifter som befordringsavgifter till sistnämnda kassa, vilka avgifter de förut ej fått vidkännas.

Petitionärerna hade vidare påvisat, att en jämförelse mellan sysslomännens slutavlöning och andra med dem jämförliga befattningshavares inom statens verk, till exempel kontorschefens vid Trollhätte räkenskapsavdelning samt kontorschefens vid telegrafverkets verkstad icke utfölle till sysslomännens förmån.

Med stöd av vad de sålunda framhållit hade petionärerna hemställt om följande avlöningsförmåner för sysslomännen, varvid de följt den redan fastställda principen att med undantag för sysslomännen vid Nyköpings och Visby, hospital indela sysslomanstjänsten med avseende å avlöningen i en första grad vid hospital med omkring 800 patienter och därutöver samt eu andra grad vid de övriga:

Begynnelse- Slut-

avlöning. avlöning.

Kronor. Kronor.

för syssloman av första graden ............................. 4,500 5,700

» » » andra » 3,600 4,800

» » vid Nyköpings hospital................... 2,700 3,600

■» » » Yisby hospital ........................... 2,100 3,000

varav */3 skulle betraktas som lön och V3 såsom tjänstgöringspenningar.

Vidare hade föreslagits, att begynnelseavlöningen skulle höjas efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring för sysslomän av första och andra graden med 400 kronor samt för sysslomännen vid Nyköpings och Yisby hospital med 300 kronor varje gång, samt att syssloman skulle tilldelas boställsvåning med bränsle och elektrisk belysning, där sådan anordnats, eller ock, därest boställsvåning för honom icke funnes, kontant ersättning därför med 800 kronor om året.

Efter att hava redogjort för vederbörande hospitalsdirektioners yttranden över sysslomäns och bokhållares framställning, i vad den avsåge sysslomännens avlöning, anför medicinalstyrelsen för egen del i detta avseende, bland annat, följande.

Den höjning i begynnelseavlöningen, som begärdes, syntes styrelsen befogad. Denna höjning utgjorde för sysslomän av första lönegraden 200 kronor, för övriga sysslomän 100 kronor.

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

I likhet med vad petionärerna anfört syntes det styrelsen angeläget, att de avlöningsförmåner, som vore förenade med en sysslomansbefattning vid statens hospital, vore tillräckliga att bereda tjänstinnehavaren en ekonomiskt trygg och oberoende ställning. Sysslomannen skulle nämligen bland annat övervaka, att antagna leverantörer av matvaror och materialier riktigt fullgjorde sina skyldigheter, vilket givetvis förutsatte, att han intoge gent emot dessa en fullt oberoende ställning. .

Genom den av styrelsen föreslagna planen för kontorspersonalens vid hospitalen organisation skulle visserligen sysslomannen befrias från själva kassagöromålen, men då han fortfarande skulle utöva kontroll över kassarörelsen och övervaka, att av styrelsen beviljade anslag icke överskredes, både hans ansvar icke nämnvärt minskats genom denna förändring. Det torde icke heller kunna förnekas, att på grund av den alltjämt fortgående utvecklingen på olika områden allt större krav ställdes på sysslomannens pliktkänsla, sakkunskap, praktiska erfarenhet och arbetsförmåga samt att ett klokt handhavande av de med anstaltens ekonomiska förvaltning sammanhängande bestyr kunde medföra avsevärda besparingar för statsverket. .....

Samma skäl kunde enligt styrelsens mening anföras for en höjning av nu

gällande slutavlöningar. o1 , ...... ,,

Enligt nu gällande lönestat utginge till sysslomannen ett ålderstillägg efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring.- Som skäl för den långa tidrymden av tio år, innan någon förhöjning i avlöningen skulle erhallas, hade anförts, att sysslomannen i regel såsom ogifta tillträdde sina befattningar vid helt unga år, och att det därför kunde anses förlöpa en rätt lång tid, innan de ökade omkostnaderna på grund av familjens tillväxt nödvändiggjorde någon höjning i avlöningen.

En ändring i dessa förhållanden hade emellertid inträtt. Dels vore flera av de nu anställda bokhållarna redan gifta, dels komme medelåldern för sysslomannen vid tillträdandet av sina befattningar att avsevärt höjas. Att så verkligen komme att ske, framginge bland annat därav, att av de nuvarande 16 sysslomännen endast tre komme att inom de närmaste 20 åren uppnå pensionsåldern. Det syntes styrelsen därför befogat, att sysslomännen tidigare än hittills erhölle avlöningsförhöjning.

Styrelsen vore emellertid icke övertygad om lämpligheten av det satt petitionärerna föreslagit för ålderstilläggens utgående. För flertalet statstjänstemän, som i avlöningshänseende kunde jämnställas med sysslomännen, torde numera vara praxis, att ålderstillägg utginge efter 5 respektive 10 års tjänst. I överensstämmelse därmed ansåge styrelsen skäligt, att sysslomännen tilldelades ålderstillägg efter 5 respektive 10 års tjänst med 500 kronor varje gång. De kontanta avlöningsbelöppen skulle i enlighet härmed utgöra

Begynnelseavlöning.

Kronor.

för syssloman av första graden vid anstalterna i Uppsala, Vadstena, Västervik, Lund, Vänersborg, Kristinehamn, Säter och Östersund ..... 4,500 för syssloman av andra graden vid anstalterna i Stockholm, Växjö, Göteborg, Härnösand och

Piteå ...............................................;................... 3,600

för sysslomannen vid Nyköpings hospital ............ 2,700

Slut-

avlöning.

Kronor.

5,500

4,600

3,700

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Beträffande klassificeringen av sysslomannen vid de olika anstalterna har styrelsen ansett sysslomannen vid Östersunds hospital böra hänföras till högsta avlöningsgraden.

Beträffande avlöningen till sysslomannen vid Vishy hospital ansåge medicinalstyrelsen, att denna tjänst i och med den nuvarande innehavarens avgång borde indragas, och att avlöningen till densamma därefter borde utgå i form av arvode.

Arvodet för befattningens upprätthållande syntes styrelsen lämpligen kunna bestämmas till 2,000 kronor för år. Med denna tjänst vore inga naturaförmåner förenade.

Beträffande de med övriga sysslomansbefattningar förenade naturaförmåner både, erinrar medicinalstyrelsen, petitionärerna icke hemställt om annan ändring i nu gällande bestämmelser än att i lönestaten måtte intagas ett tillägg, att, därest boställsvåning för sysslomannen icke funnes, kontant ersättning därför borde utgå med 800 kronor om året. Mot ett dylikt tillägg hade medicinalstyrelsen ingenting att invända; det hade nämligen en avgörande betydelse för beräkning av pensionsunderlaget i enlighet med 3 § av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907.

Hittills både vid beräkningen av pensionsunderlag för sysslomännen ingen hänsyn tagits till de till dem utgående naturaförmånerna, enär värdet av desamma ej kunnat med ledning av lönestaten bestämmas. Härigenom hade det för dessa befattningshavare beräknade pensionsunderlaget blivit mindre i förhållande till deras samtliga avlöningsförmåner än det pensionsunderlag, som beräknades för en tjänst med motsvarande avlöningsförmåner, men med vilken inga naturaförmåner varit förenade.

Börande fördelningen mellan lön och tjänstgöringspenningar hade petitionärerna hemställt, att av de föreslagna kontanta avlöningsbeloppen två tredjedelar skulle betraktas som lön och en tredjedel såsom tjänstgöringspenningar för såväl begynnelseavlöningar som ålderstillägg. Mot en sådan fördelning hade styrelsen för sin del ingenting att erinra.

Lönereglering Härefter behandlar medicinalstyrelsen frågan om lönereglering för f°la°ssörskore’ bokhållare, kassörskor och skrivbiträden samt anför i detta avseende:

och skriv-

aträden. Beträffande löneregleringen för bokhållare erinrar styrelsen, hurusom arvo-

den till, bland andra, bokhållare utginge av det belopp, riksdagen anvisat från förslagsanslaget till avlöning åt de tjänstemän vid hospitalen, som ej voro upptagna i den riksdagen underställda lönestaten. Vid hospitalen vore för närvarande anställda 20 bokhållare.

I sin meranämnda framställning år 1914 hade petitionärerna — dels under åberopande av att gällande avlöningsförmåner för bokhållare vore avsevärt lägre än de, som tillkom me bokhållarna vid Stockholms stads sjukhus, dels med framhållande av de dåliga befordringsmöjligheterna — hemställt om höjning av bokhållarnas avlöningsförmåner till 1,800 kronor om året jämte bostad med möbler, sängkläder, bränsle, lyse och tvätt. Dessutom hade föreslagits, att bokhållarbefattningarna skulle uppföras på ordinarie stat, så att av den kontanta avlöningen två tredjedelar skulle utgå i form av lön och en tredjedel i form av tjänstgöringspenningar. Vidare hade föreslagits, att efter minst tre års ordinarie tjänst skulle till bokhållare, mot avstående av honom eljest medgivna möbler, sängklä-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

der och tvätt, kunna upplåtas familjebostad med bränsle och elektrisk belysning, där sådan anordnats; kunde lämplig familjebostad ej beredas honom inom hospitals eller asyls område, skulle lian i ersättning för mistade naturaförmåner äga rätt att uppbära 500 kronor om året. Slutligen hade petitionärerna hemställt om fastställande av vissa kompetensvillkor för att antagas till bokhållare.

Efter en redogörelse för vederbörande hospitalsdirektioners uttalanden i ämnet framhåller styrelsen ytterligare, hurusom bokhållares avlöning hittills, i form av arvode, utgått av det belopp, som riksdagen från anslaget till hospitals underhåll anvisat till avlöning åt de tjänstemän vid rikets hospital, vilka ej vore upptagna i den riksdagen underställda lönestaten. Dessa tjänstemän vore, förutom bokhållare, amanuenser, predikanter samt sekreterare hos hospitalsdirektionerna.

Även om åt bokhållartjänsterna från början icke ansetts böra givas den fasthet, som ett uppförande på ordinarie stat medfört, utan dessa tjänster i likhet med predikant- och sekreterartjänsterna ansetts vara av mera tillfällig natur, syntes det styrelsen, att numera skäl förefunnes, som talade för en ändring i sagda förhållanden. Under det att predikant- och sekreterargöromålen icke vore av en sådan omfattning, att de gåve full sysselsättning åt en person med fullgod arbetskraft, utan dessa befattningar kunde innehavas av personer, vilka förenade befattningarna i fråga med annan tjänst, vore bokliållargöromålen så omfattande, att de gåve sin man full sysselsättning under hel arbetsdag och krävde en icke obetydlig arbetsintensitet för att arbetet på behörig tid skulle kunna medhinnas.

Detta gällde icke blott bokhållarna, utan komme antagligen i lika hög grad att gälla all i den av styrelsen angivna organisationsplan upptagen kontorspersonal. Det syntes därför styrelsen skäligt, att denna personal, i likhet med vad styrelsen i underdånig skrivelse den 17 januari 1917 föreslagit beträffande ett flertal befattningshavare inom sjukvårds- och ekonomipersonalen vid hospitalen, bleve uppförd på ordinarie stat.

Vid upprättandet av föreliggande förslag till lönesatser för bokhållare, kassörskor och skrivbiträden hade styrelsen följt en annan princip iin den, som anförts beträffande sysslomännen. Styrelsen hade nämligen ansett, att avlöningarna åt förenämnda befattningshavare lämpligen borde fastställas enligt samma grunder, som styrelsen i sitt underdåniga utlåtande den 25 februari 1914 föreslagit för uppsyningspersonalen, i utlåtandet benämnd överskötare och översköterskor. Styrelsen hade därför inpassat lönesatserna i den löneskala, som följts i nämnda utlåtande; och hade det därvid varit styrelsen angeläget att söka avpassa lönesatserna så, att verkligt goda arbetskrafter skulle kunna erhållas.

I enlighet därmed ansåge styrelsen, att förste bokhållarens begynnelseavlöning icke borde sättas lägre än 2,100 kronor (klass 17).

Såsom förut nämnts, vore befordringsutsikterna för förste bokhållare icke sådana, att lian med säkerhet kunde påräkna befordran till syssloman. Man finge således utgå därifrån, att eu förste bokhållarbefattning kunde bliva en slutplats, och att slutavlöningen för densamma således borde bereda innehavaren möjlighet att drägligt försörja sig och sin familj. Styrelsen ville därvid påpeka vad den förut anfört i sammanhang med sysslomännens avlöning beträffande de relativt stora kostnader, som vore förenade med barnens skolgång. Såsom slutavlöning för förste bokhållare hade styrelsen därför ansett sig böra föreslå 3,400 kronor (klass 13).

46 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 409.

Kompetens fordringar för bokhållare, kassörskor och skrivbiträden.

Övergångsbe-

stämmelser.

Med hänsyn till det ansvar, som vore förenat med handliavandet av en stor kassarörelse, och till nödvändigheten därav, att dessa göromål uppdroges åt pålitliga och kunniga personer, ansåge styrelsen, att begynnelseavlöningen till lcassörska borde fastställas till 1,800 kronor (klass 19) samt slutavlöningen till 2,700 kronor (klass 15).

Såsom lämplig begynnelseavlöning för andre bokhållare ansåge styrelsen 1,500 kronor (klass 21), vilket belopp något understege det, vartill för närvarande en liospitalsbokhållares motsvarande avlöningsförmåner kunde anses uppgå. Slutavlöningen skulle i enlighet med de för kvinnlig befattningshavare föreslagna grunderna för avlöningsförhöjning komma att utgöra 2,100 kronor (klass 17).

För skrivbiträde föresloges en begynnelseavlöning av 1,260 kronor (klass 23). Motsvarande avlöningsförmåner på denna befattning kunde för närvarande uppskattas till omkring 1,150 kronor. Toges hänsyn till de pensionsavgifter, som ordinarieskapet medförde, komme således den föreslagna begynnelseavlöningen att innebära endast en obetydlig förbättring i avlöningsliänseende. Slutavlöningen skulle komma att uppgå till 1,800 kronor (klass 19).

Beträffande naturaförmåner, rätt till semester samt villkor i övrigt för avlönings åtnjutande syntes för kontorspersonalen samma bestämmelser i tillämpliga delar kunna utfärdas, som de, vilka föreslagits för överskötare, översköterskor och första sköterskor.

Medicinalstyrelsen framhåller vidare, att särskilda föreskrifter syntes böra utfärdas rörande kompetensfordringar för bokhållare, kassörskor och skrivbiträden. Styrelsen redogör för förslag i nämnda hänseende av petitionärerna samt av vissa hospitalsdirektioner. För egen del anför styrelsen i huvudsak:

För att antagas till bokhållare av högsta lönegraden ansåge styrelsen lämpligt, att vederbörande skulle hava avlagt realskoleexamen med överbetyg i ämnena svenska språket och matematik eller ock studentexamen med betyget godkänd i dessa ämnen. Den, som antoges till hospitalsbokhållare, borde emellertid förutom avlagd skolexamen hava genomgått en tvåårig kurs vid av staten understödd handelsskola eller ock på annat sätt hava förvärvat motsvarande utbildning.

Beträffande kompetensfordringar för kassörskor och bokhållare av lägre lönegraden, vilka befattningar vore av styrelsen avsedda att innehavas av kvinnor, borde enligt styrelsens mening även dessa befattningshavare hava avlagt minst realskoleexamen eller ock avgångsexamen från statens normalskola för flickor i Stockholm eller med denna i fråga om kompetensvärdet av avgångsbetyg jämnställd skola, samt dessutom hava genomgått minst en ettårig kurs vid handelsskola eller ock på annat sätt förvärvat motsvarande utbildning.

Yad anginge skrivbiträden vid hospitalen syntes det styrelsen önskvärt, att även dessa biträden besutte eu viss grad av allmänbildning. Yid anställandet av skrivbiträde vid hospitalen syntes böra stadgas, att företräde lämnades den, som avlagt minst realskoleexamen eller ock avgångsexamen från statens normalskola för flickor i Stockholm eller med denna i fråga om kompetensvärdet av avgångsbetyg jämnställd skola.

Härjämte berör medicinalstyrelsen frågan om övergångsbestämmelser från den nuvarande till den planerade organisationen. 1 detta avseende yttrar styrelsen följande:

47 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

Petitionärerna hade hemställt därom, att nuvarande innehavare av bokhållarbefattning måtte lämnas dispens från de föreslagna kompetensfordringarna på så sätt, att de beviljades rättighet icke blott att efter därom hos medicinalstyrelsen gjord ansökning inträda på den nya lönestaten och erhålla konstitutorial på sin tjänst, utan även att erhålla befordran till syssloman, om de i övrigt vore lämpliga därtill. _ ........

Vid beräknandet av antalet tjänstår för erhållande av löneförhöjning hade begärts, att nuvarande innehavare av sysslomanstjänst finge räkna sig till godo den tjänstgöring han fullgjort som syssloman före den nya lönestatens trädande i kraft samt nuvarande innehavare av bokhållartjänst, vilken av medicinalstyrelsen konstituerades till sin befattning, den tjänstgöring utöver tre år han redan fullgjort som bokhållare.

Mot bestämmelser i denna riktning hade styrelsen intet att erinra. Det syntes styrelsen dock vara nödvändigt, att nuvarande kvinnliga bokhållares ställning vid övergång till nya lönestaten ävensom nuvarande skrivbiträdens bleve närmare bestämda.

Enligt den av styrelsen föreslagna planen för kontorspersonalens organisation skulle bokhållartjänst av högre lönegraden innehavas av man, under det att bokhållartjänst av lägre lönegraden skulle kunna innehavas av kvinna..

De kvinnliga bokhållare, som för närvarande funnes anställda vid hospitalen och som i avlöningshänseende nu vore jämnställda med de manliga, skulle sålunda icke kunna konstitueras till bokhållare av högre lönegraden utan endast till bokhållare av lägre lönegraden. De uppbure nu såsom högsta avlöning 1,300 kronor samt kost och övriga naturaförmåner. Värderades kosten till i runt tal 500 kronor, uppginge deras avlöning för närvarande till högst 1,800 kronor jämte övriga naturaförmåner. För bokhållare av lägre lönegraden föresloges emellertid såsom högsta avlöning 1,500 kronor jämte samma naturaförmåner.

De kvinnliga bokhållarnas ställning skulle sålunda vid övergång till nya lönestaten komma att avsevärt försämras. Det syntes styrelsen därför skäligt, att vid hospitalen nu anställda kvinnliga bokhållare måtte, uppå därom gjord ansökan, av medicinalstyrelsen kunna konstitueras till kassörskor och att de för tjänstårsberäkning finge räkna sig till godo den tjänstgöring utöver tre år, som de fullgjort såsom bokhållare.

Likaså syntes de ren skri verskor, som för närvarande funnes anställda vid hospitalen, uppå därom gjord ansökan kunna av styrelsen konstitueras till skrivbiträden, varvid även de borde få räkna sig till godo den tid utöver tre ar, som de fullgjort såsom renskriverskor.

En i meronmämnda underdåniga framställning år 1914 framställd begäran om felräkning spenning ar för sysslomännen, utgående med 300 kronor årligen till syssloman av lista lönegraden och 200 kronor årligen till syssloman av 2:dra lönegraden, avstyrkes av medicinalstyrelsen.

Likaså avstyrker medicinalstyrelsen att, såsom föreslagits, titeln xsyssloman» måtte utbytas mot benämningen »hospitalsintendente.

I sin skrivelse den 28 juni 1917 gör medicinalstyrelsen slutligen följande hemställanden:

Fclräknings-

penningar.

Förändring av sysslomans titel.

Hcmställan-

den.

48 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

att i fråga om kontanta avlöningsförmåner för syssloman vid nedannämnda hospital och asyler följande lönestat måtte fastställas:

Anm. Avlöningen kan efter 5 och 10 år höjas med 500 kronor varje gång, därav 300 kronor anses utgöra lön och 200 kronor tjänstgöringspenningar, under villkor att befattningens innehavare mer än fyra femtedelar av denna tid med goda vitsord bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att därvid icke må föras honom till last den tid han åtnjutit semester, samt under iakttagande att den högre avlöningan ej får tillträdas förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd; börande löntagare därvid tillgodoräknas den tjänstgöringstid, vilken infallit före dessa bestämmelsers trädande i kraft.

att sysslomannen måtte komma i åtnjutande av följande naturaförmåner:

boställsvåning med bränsle samt elektrisk belysning, där sådan anordnats; dock med villkor att syssloman, som på grund av sjukdom av sådan art, att han funnes för framtiden till tjänstgöring oförmögen, åtnjutit tjänstledighet under längre tid än ett år i följd, skulle vara skyldig att, efter medicinalstyrelsens omprövning, avstå från den honom tillkommande bostad och övriga naturaförmåner mot en kontant ersättning av 800 kronor per år;

att sådan ändring måtte vidtagas i den för sysslomannen vid Visby hospital gällande lönestaten, att denna befattning i och med den nuvarande innehavarens avgång indroges, samt att därefter ett belopp av

2,000 kronor om året utgående av anslaget till hospitals underhåll anvisades till befattningens upprätthållande;

att hospitalsbokhållares avlöning icke längre måtte utgå såsom arvode av det belopp, som av riksdagen beviljats till arvoden åt tjänste-

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

män, vilka ej vore i hospitalens och asylernas lönestater upptagna, utan att i fråga om kontanta avlöningsförmåner till nedan nämnda, på hos-

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

att nu nämnda befattningshavare måtte komma i åtnjutande av de naturaförmåner och bliva underkastade de bestämmelser i övrigt, som medicinalstyrelsen föreslagit för befattningshavare i motsvarande löneklasser i sitt underdåniga utlåtande av den 25 februari 1914 angående betänkande rörande personalens vid statens anstalter för sinnessjuka uppförande på ordinarie stat m. m.; dock med villkor att för vinnande av ordinarie tjänst skulle erfordras:

för bokhållare av l:a graden att hava avlagt realskoleexamen med överbetyg i ämnena svenska språket och matematik eller studentexamen med minst betyget godkänd i nämnda ämnen samt att hava genomgått en tvåårig kurs vid av staten understödd handelsskola eller ock att på annat sätt hava förvärvat motsvarande utbildning;

för kassörska och för bokhållare av 2:a graden att hava avlagt minst realskoleexamen eller ock avgångsexamen från statens normalskola för flickor i Stockholm eller med denna i fråga om kompetensvärdet av avgångsbetyg jämnställd skola samt att hava genomgått en ettårig kurs i handelsskola eller på annat sätt hava förvärvat motsvarande utbildning;

för skrivbiträde skolunderbyggnad i likhet med den för kassörskor erforderliga; med skyldighet för dessa senare (skrivbiträdena) att utföra ren skri vningsarbete i första hand för överläkarexpeditionen och, i den mån deras tid medgåve, för sysslomanskontoret, samt

för samtliga dessa befattningshavare att under minst tre år hava tjänstgjort vid. någon statens anstalt för sinnessjuka och därvid visat sig för vederbörande befattningar lämpliga; och

att det anslag (av högst 54,100 kronor), som av riksdagen beviljats till arvoden åt tjänstemän, vilka ej vore i hospitalens och asylernas lönestater upptagna, måtte minskas med 20,000 kronor, motsvarande nu utgående arvoden till 20 hospitalsbokhållare.

o

o

o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40,9.

51 Genom kungl. beslut den 13 juli 1917 anbefalldes löneregleringskommittén att avgiva utlåtande över det i medicinalstyrelsens senast omförmälda framställning innefattade förslag till organisation av kontorspersonalen vid hospitalen och reglering av avlöningen till syssloman, bokhållare m. fl. hithörande befattningshavare.

I sitt ovanberörda betänkande den 24 april 1918 lämnar kommittén vid behandlingen av nyssnämnda spörsmål till en början följande över-

sikt över hospitalens utgifter' för år 1916.

Kronor.

Stockholms hospital .................................................. 451,741

Uppsala hospital och asyl....................................... 1,224,719

Nyköpings hospital..................................................... 234,808

Vadstena hospital och asyl.......................................... 836,383

Växjö hospital.............................................................. 531,639

Västerviks hospital..................................................... 857,071

Visby hospital.............................................................. 67,359

Lunds hospital och asyl........................................... 1,090,138

Göteborgs hospital ................................................t..... 484,587

Vänersborgs hospital och asyl.................................... 932,341

Kristinehamns hospital.............................................. 866,438

Säters hospital ........................ 847,583

Härnösands hospital ............................................... 289,316

Östersunds hospital.................... 699,801

Piteå hospital och asyl............................................. 429,277

Summa 9,843,201

Vid aktgivande på dessa betydande driftkostnader framstår, säger kommittén, klarligen, av vilken synnerlig vikt det är, att bemälda tjänstemän må kunna genom praktiska anordningar och ekonomiskt fördelaktiga inköp bereda statsverket minskade utgifter för hospitalens drift.

Kommittén anser det därför vara av mycket stor betydelse såväl att sysslomansbefattningarna innehavas av fullt kompetenta personer som ock att organisationen av kontorens personal varder sådan, att sysslomännen beredas tid och tillfälle att väl administrera, ordna och övervaka arbetet. Det krävdes ej mindre att befria dem från eu del rena bokförings- och expeditionsarbeten, som utan olägenhet skullo kunna utföras av underordnade befattningshavare, än även att avlöningarna till sysslomansbefattningarna sattes så, att såsom sökande kunde påräknas väl utbildade och kvalificerade personer.

Det av medicinalstyrelsen avgivna förslaget syntes kommittén ägnat att bereda hospitalen fördelar i nämnda hänseenden.

Vad nu närmare angår den av medicinalstyrelsen föreslagna ändrade organisationen av hospitalskontoron, anför kommittén, bland annat, följande.

Lone-

reg/erings-

kommittén.

Organisation av hospitalskontoren.

52 Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Skriv-

biträden.

Kassörskor.

I sitt underdåniga utlåtande den 25 februari 1914 angående betänkandet rörande viss kospitalspersonals uppförande på ordinarie stat m. m. yttrade medicinalstyrelsen i fråga om dylika biträden följande.

Vid de större hospitalen både sedan länge klagomål framställts över, att läkarna bleve allt för betungade av det tidsödande arbetet med journal- och anteckningsförandet, och hade anspråk gjorts på någon lättnad vid berörda arbete. I anledning därav hade också vid ett par hospital, Säters och Vänersborgs, överläkarna medgivits att till biträde vid nämnda arbete liksom vid den omfattande skriftväxling, som de hade att ombesörja med anledning av förfrågningar från patienternas anförvanter, anställa ett kvinnligt skrivbiträde; i den mån tiden medgåve skulle hennes arbetskraft dessutom tagas i anspråk för arbetet å sysslomanskontoren. Styrelsen ansåge särdeles lämpligt, att liknande skrivbiträden anställdes jämväl vid övriga större hospital, exempelvis de, som hade c:a 800 patienter och däröver.

Enligt vad kommittén inhämtat, hade erfarenheten av de sedan några år inrättade skrivbiträdestjänsterna varit mycket god. A sinnessjukhus måste nödvändigtvis föras utförliga sjukjournaler, utvisande de sjukas psykiska tillstånd vid varje tid. Det rent mekaniska skrivarbetet borde härvid icke läggas på läkarna; deras arbete och tid borde ägnas åt det rent medicinska och för sådant ändamål borde de befrias från det tidsödande och mekaniska renskrivningsarbetet.

Styrelsen hade i sin underdåniga skrivelse den 28 juni 1917 utvidgat sitt först avgivna förslag, i det styrelsen hemställt om inrättande av skrivbiträdestjänster även vid en del hospital med platser för ett mindre antal patienter än 800, nämligen vid Stockholms, Växjö, Göteborgs och Östersunds hospital; och syntes i detta avseende icke vara något att erinra.

Kommittén tillstyrker alltså bifall till vad medicinalstyrelsen föreslagit i fråga om uppförande å ordinarie stat av skrivbiträdesbefattningar.

I fråga om förslaget angående inrättandet av kassörskebefattningar vid de allra flesta hospitalen framhåller kommittén i huvudsak följande.

Givetvis skulle det lända sinnessjukvårdsanstalternas ekonomi till stort gagn, om sysslomannen befriades från sådant arbete, som alltför mycket bunde honom vid kontoret.

Vården av hospitalens stora maskinella anläggningar för uppvärmning och belysning, deras trädgårdar och lantbruk med tillhörande djuruppsättningar m. fl. angelägenheter vore av den stora vikt för hospitalens ekonomi, att sysslomannens ständiga och noggranna tillsyn vore nödvändig.

Aven om de större utbetalningarna för levererad proviant och andra förnödenheter skulle kunna ställas på för samtliga utbetalningar gemensamma tider, kunde det dock icke anses tillfredsställande, att varje in- eller utbetalning från kontoret måste kräva sysslomannens direkta närvaro. Sådant krav måste med nödvändighet även förorsaka dröjsmål och tidsspillan för personer, som hade att inbetala eller utbekomma medel. Då emellertid meddelat domslut gjort syssloman betalningsskyldig för medel, som inbetalts å kontor till bokhållare och som av denne förskingrats, vore sådant ock ägnat att än mera binda sysslomannen vid kontoret. En delning av ansvaret för hospitalens medel på två personer skulle ock givetvis bidraga till ökad kontroll.

I likhet med medicinalstyrelsen anser kommittén, att nämnda rörelse bör anförtros åt en kassörska.

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Medicinalstyrelsens förslag att uppdela bokhållarbefattningarna i två uppdelning grader, av vilka den lägst avlönade vore avsedd att kunna innehavas aiaX°efMav kvinna, anser kommittén vara ändamålsenligt. ningar.

Under erinran om vad kommittén anfört angående vikten av att Avlöningen till sysslomän erhålla väl kvalificerade personer samt under åberopande hUs,Jssloman' av vad medicinalstyrelsen i ärendet anfört, tillstyrker kommittén för sin del bifall till den av styrelsen nu föreslagna förhöjningen i de ordinarie sysslomännens avlöning, med 200 kronor för sysslomän i högsta lönegraden och 100 kronor för övriga, jämte ett ytterligare ålderstillägg å 500 kronor, att utgå efter fem år.

Vad styrelsen anfört för att avlöningen till sysslomannen vid Östersunds hospital måtte bestämmas till samma belopp som för sysslomännen vid de något större anstalterna synes kommittén hava goda skäl för sig.

Vad angår medicinalstyrelsens förslag att avlöningen till sysslomannen vid Visby hospital skall utgå i form av arvode å 2,000 kronor för år, tillstyrker kommittén detta förslag, under anförande av, bland annat, följande.

Nämnda hospital hade intill 1903 års utgång varit förenat med Gottlands läns lasarett, som intill nämnda tidpunkt var förlagt i nuvarande hospitalets kvinnoavdelning. Under den tid, de båda sjukvårdsinrättningarna voro förenade, hade de stått under gemensam direktion, och lasarettsförvaltningen och staten hade bidragit var med en del av avlöningarna åt de gemensamma befattningshavarna.

Sedan landstinget uppfört nytt lasarett, inköptes den forna lasarettsbyggnaden och apterades till en avdelning vid hospitalet. Antalet platser hade sedan dess ökats till 62.

Avlöningen till hospitalets syssloman fastställdes genom kungl. brev den 17 juni 1904 till 1,800 kronor, vilken avlöning genom den av 1910 års riksdag vidtagna löneregleringen höjdes till 2,000 kronor, fördelade i lön och tjänstgöringspenningar; någon rätt till naturaförmåner medgavs ej.

Sedan denna tjänst med 1905 års ingång uppfördes på ordinarie stat, hade den varit besatt av icke mindre än fyra innehavare, vilka alla tjänstgjort som bokhållare vid hospital. Tid efter annan hade dessa tjänsteinnehavare sökt och fått mottaga tillfälliga förordnanden på bättre avlönade sysslomansbefattningar vid rikets hospital, med vikarie å egen tjänst. Komme så därtill, att tjänsten under de många vakanserna upprätthållits med vikarie, så hade en omsättning av tjänstinnehavare uppstått, som icke kunnat vara till fromma för hospitalets ekonomi.

Det syntes kommittén därför önskvärt, att åtgärder vidtoges, som motverkade en så hastig omsättning. Sysslomansbefattningen vid Yisby hospital med platsantal till omkring 60 syntes kunna jämnställas med motsvarande befattning vid ett mindre lasarett; sådan befattning innehades i allmänhet av person med annat arbete. En dylik kombination syntes medicinalstyrelsen ock hava avsett, då styrelsen i den underdåniga skrivelse, som låg till grund för 1904 års riksdags beslut i ämnet, föreslog avlöningen till endast 1,800 kronor.

Vederbörande petitionärers förslag, att avlöningeft skulle utgå med lägst 2,100 högst 3,000 kronor jämte en hyresersättning av 800 kronor, kunde kommit-

54 I fråga om titeländring för sysslomän.

Sättet för sysslomans tillsättning.

Avlöning till bokhållare, kassörskor och skrivbiträden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

tén för sin del icke tillstyrka. De sålunda föreslagna avlöningsförmånerna vore alldeles för höga i förhållande till det arbete tjänsten krävde.

I fråga om sysslomans rätt till boställsrum hade medicinalstyrelsen föreslagit, att syssloman, som på grund av sjukdom av sådan art, att han funnes för framtiden till tjänstgöring oförmögen, åtnjutit tjänstledighet under längre tid än ett år i följd, skulle vara skyldig att efter styrelsens beprövande avstå från naturaförmåner. Kommittén hade icke något att erinra häremot och åberopade i detta avseende vad kommittén anfört beträffande samma skyldighet för läkare; det föreslagna ersättningsbeloppet 800 kronor syntes vara skäligt.

Vad anginge medicinalstyrelsens yttrande, att en bestämmelse om beloppet av ersättning för bostad skulle hava eu avgörande betydelse för beräkning av pensionsunderlag, erinrar kommittén om ett fall, där hänsyn tagits till fastställd hyresersättning.

Enligt förut gällande avlöningsstat för Nyköpings hospital, fastställd genom kungl. brev den 14 juni 1901, vore överläkaren vid nämnda anstalt tillförsäkrad rätt att, så länge boställsvåning inom hospitalets område icke kunde honom beredas, såsom ersättning för boställsvåning och ved uppbära 1,000 kronor. När en innehavare av tjänsten den 18 september 1908 erhöll avsked, bestämdes pensionen, i enlighet med statskontorets förslag, med hänsyn tagen till det ovannämnda värdet av naturaförmånerna.

Kommittén har emellertid för sin del ansett, att för såväl vederbörande läkare som syssloman och övriga ordinarie befattningshavare, om vilka nu vore fråga, pensionsunderlaget skulle vara den kontanta lönen med därtill hörande ålderstilläggsbelopp, därest ej, såsom för överläkaren vid Stockholms hospital, särskild bestämmelse meddelats.

I likhet med medicinalstyrelsen anser kommittén, att rätt till felräkning spenning ar icke bör tillerkännas vare sig syssloman eller kassörska.

Några bärande skäl att förändra sysslomans titel till intendent anser kommittén ej vara anförda, utan finner, att titeln syssloman bör bibehållas.

I detta sammanhang framhåller kommittén — under hänvisning till vad kommittén anfört beträffande sättet för hospitals- och asylläkares tillsättning — att sysslomännen böra tilldelas konstitutorial å sina tjänster.

Mot medicinalstyrelsens förslag, att bokhållare, kassörskor och skrivbiträden böra uppföras å ordinarie stat och efter viss prövotid erhålla konstitutorial å sin tjänst hade kommittén på av styrelsen anförda skäl intet att erinra.

Däremot anser kommittén, att avlöningsbeloppen böra bestämmas annorledes än medicinalstyrelsen tänkt sig.

55 Kung!. Maj:t Nåd. Proposition Nr 409.

Vad då först beträffade bokhållare av första graden (enligt medicinalstyrelsens förslag 2,100 kronor begynnelseavlöning och 3,400 kronor slutavlöning), anser kommittén, med hänsyn till fordringar på utbildning och tjänsteverksamhet, det kunna anses till fyllest, om de avlönades med samma belopp som assistenter vid straffängelser, vilkas kontanta avlöning utgjordes av 2,100 kronor med två ålderstillägg å 400 kronor efter 5 och 10 år. Slutliga avlöningen skulle alltså uppgå till 2,900 kronor i stället för av medicinalstyrelsen föreslagna 3,400 kronor.

Beträffande de övriga kontorsbefattningarna, vilka vore avsedda att innebavas av kvinnor, finner kommittén dessa vara närmast jämförbara med kvinnliga befattningshavare i centrala ämbetsverk. Kassörskor, av medicinalstyrelsen föreslagna till en begynnelseavlöning av 1,800 kronor och eu slutavlöning av 2,700 kronor, borde därvid jämnställas med kvinnliga biträden i 3:dje graden med hänsyn till det med tjänsten förenade ansvaret för anstaltens kassa. De borde således, med frånräknande av ortstillägg, erhålla en begynnelseavlöning av 1,850 kronor jämte två ålderstillägg å 200 kronor. De båda övriga befattningarna (bokhållare av lägre graden och skrivbiträden, av medicinalstyrelsen föreslagna till begynnelseavlöning av resp. 1,500 och 1,260 och slutavlöning av 2,100 och 1,800 kronor) borde jämställas med kvinnliga biträden i 2:dra graden; de borde alltså, med frånräknande av ortstillägg, erhålla en begynnelseavlöning av 1,450 kronor jämte enahanda ålderstillägg som kassörskorna.

Kommittén erinrar, att bland naturaförmåner, som för närvarande tillkomme bokhållare och skrivbiträden, inginge bostad med möbler, sängkläder, bränsle, lyse och tvätt. Medicinalstyrelsen hade härutinnan icke föreslagit ändring.

Hospitalens belägenhet på ett relativt långt avstånd från tätt bebyggd plats nödvändiggjorde ock en anordning med bostad inom hospitalets område och medförde skyldighet för befattningshavare, om ej annorlunda förordnades, att vara bosatt å hospitalet. Då rätten till fri bostad alltså vore förbunden med skyldighet för befattningshavare att vara bosatt å hospitalet, stode följaktligen fritt val av bostad med därmed sammanhängande anordningar för mat o. d. ej till buds.

Det hade ifrågasatts, att bokhållare av högre grad skulle kunna erhålla familjebostad inom hospitalets område eller, där sådan ej kunde beredas, en årlig ersättning av 500 kronor. Detta förslag syntes kommittén böra vinna bifall.

Medicinalstyrelsens förslag till kompetensfordringar för nu ifrågavarande befattningar hade icke givit anledning till något yttrande från kommitténs sida; kommittén anser lämpligt, att, som styrelsen föreslagit, en viss prövotid föregå erhållandet av konstitutorial.

Kompetensfor drill tj ar för bokhållare, kassörskor och skrivbiträden.

56 Avlöning under prövotid.

Semesterför-

mån.

Avlöningarnas upptagande i stat.

Övergångs-

bestämmelser.

Kung1. Maj.t Nåd. Proposition Nr 409.

Under sådan prövotid, då förordnande alltså lämnades endast för viss tid, syntes avlöningen böra utgå i form av arvode och med belopp, motsvarande den för ordinarie befattningshavare fastställda begynnelseavlöningen, minskad med ett pensionsavgift motsvarande avrundat belopp, som syntes kunna beräknas till 100 kronor för bokhållare av första grad och 50 kronor för övriga befattningshavare, allt per år räknat.

Rätt till semester anser kommittén böra medgivas nu ifrågavarande befattningshavare under vanliga förutsättningar.

Därest vikarie icke kunde erhållas bland ordinarie befattningshavare vid hospitalet, utan förordnande måste tilldelas person, som ej innehade sådan befattning, finner kommittén vikarien böra ersättas med arvode, motsvarande, i vad på vikariatstiden belöpte, högst det belopp, som kunde tillerkännas befattningshavare av ifrågavarande slag med förordnande å viss tid. Enahanda ersättning borde under motsvarande förhållande utgå till vikarie vid tjänstledighet för sjukdom.

I sammanhang härmed borde, i likhet med vad som med hänsyn till kontroll nu gällde för syssloman, föreskrivas, att kassörska vore skyldig att begagna sig av semester å tid, som av hospitalsdirektionen bestämdes.

Då, enligt vad kommittén föreslagit, ifrågavarande befattningshavare komme att i avlöningshänseende vara närmast jämnställda med förutvarande tjänstemän, nämligen läkare och sysslomän, vid hospitalen, ansåge kommittén lämpligast, att de icke, såsom de sakkunniga föreslagit, inpassades i den avlöningsskala, som föreslagits för sjukvårdsoch ekonomipersonal, utan att deras avlöningar upptoges i den för läkare och sysslomän gällande staten; även av andra skäl syntes en sådan anordning lämplig.

Beträffande övergångsbestämmelser anför kommittén följande:

Det syntes vara med billighet överensstämmande att, såsom petitionärerna hemställt och på sätt medicinalstyrelsen tillstyrkt, de nuvarande innehavarna av bokliållarbefattning lämnades dispens från de föreslagna kompetensfordringarna beträffande såväl utbildning som tre års tjänstgöring vid hospital samt att de medgåves rätt att för löneförhöjning genom ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från deras tillträde till befattningen, dock med undantag av tre år, motsvarande den tid, varunder vederbörande enligt de avsedda nya bestämmelserna skulle hava att tjänstgöra på prov.

Vad i övrigt av medicinalstyrelsen föreslagits beträffande övergångsbestämmelser syntes i vissa avseenden böra kompletteras och förändras.

Genom att den nuvarande organisationen med bokhållare med lika avlöning förändrades till bokhållare av 2:ne grader, kunde icke alla nuvarande bokhållare komma i åtnjutande av den bättre avlöningen, och vid hospital med två bokhållartjiinster kunde man ej låta tävlan till bokliållartjänster av högre grad stå en-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

dast mellan de två där nu anställda bokhållarna; därigenom skulle nämligen bokhållare, visserligen mindre meriterad än sin kamrat vid ett och samma hospital, dock mera meriterad än någon av de två vid ett annat, kunna bliva helt utesluten från möjligheten att få den bättre avlöningen. Att låta organisationen med bokhållare av två grader komma i tillämpning först i den mån de nuvarande tjänsterna bleve lediga, skulle åter fördröja organisationens genomförande och på så sätt medföra olägenheter. Det hade på grund härav varit för kommittén angeläget att söka utfinna ett sätt att förekomma dessa olägenheter, och ville kommittén i detta avseende föreslå följande.

Samtliga nuvarande manliga innehavare av bokhållartjänster skulle beredas tillfälle att anmäla sig till de nya bokhållartjänsterna av l:a (högre) graden. De, som icke kunde vinna befordran till dessa högre avlönade tjänster, skulle förordnas till bokhållare av 2:a (lägre) grad, dock med rätt för dem att åtnjuta avlöning, motsvarande avlöningen enligt nu gällande stat. Detta skulle i verkligheten komma att gälla endast ett fåtal, enär några bokhållartjänster för närvarande innehades av kvinnor, vilka icke skulle vara kompetenta till tjänster av l:a grad.

Att, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit såsom övergångsanordning, de nuvarande kvinnliga bokhållarna skulle uppå därom gjord ansökan kunna konstitueras till kassörskor med rätt att för ålderstillägg tillgodoräkna sig den tjänstgöring utöver tre år, som de fullgjort såsom bokhållare, kunde kommittén ej förorda Det vore av synnerlig vikt, att till kassörskebefattningarna erhölles fullt kompetenta och lämpliga befattningshavare, vadan dessa befattningar borde kungöras till ansökning lediga. De nuvarande kvinnliga bokhållarna borde alltså i likhet med icke befordrade manliga bokhållare förordnas till bokhållare av andra graden, dock med rätt för dem att åtnjuta avlöning motsvarande avlöningen enligt nu gällande stat.

Kommittén erinrar slutligen, hurusom för närvarande bokhållarnas arvoden utginge av det belopp, som av riksdagen beviljats till arvoden åt tjänstemän, vilka icke vore upptagna i hospitalens och asylernas lönestater.

Medicinalstyrelsen hade hemställt om minskning av nämnda belopp med 20,000 kronor, motsvarande nu utgående begynnelsearvoden till 20 bokhållare.

Vid reglering av beloppet borde emellertid hänsyn tagas till de, på grund av förändringen i avseende å kosten, med 500 kronor höjda årliga arvodena till två amanuenser, en vid vartdera hospitalet i Stockholm och Lund.

Anslaget, som enligt kung], brev den 30 juni 1916 utginge med

54.400 kronor, skulle alltså kunna minskas med 19,000 kronor till

35.400 kronor.

C. Departementschefens yttrande och förslag.

Löneregleringskommittén har i allt väsentligt förordat de förslag beträffande läkare och kontorspersonal, som framlagts av medicinalstyrelsen. Vad kommittén i nu berörda hänseenden tillstyrkt och föreslagit synes mig vara ägnat tillgodose berättigade krav på en mera

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 369 höft. (Nr 409.) 8

Anslaget till tjänstemän, vilka icke är o upptagna i hospitalens lönestater.

58 Kungi. ~M.ay.ts Nåd. Proposition Nr 409.

ändamålsenlig organisation av personalförhållandena vid hospitalen, och anser jag mig i allo böra uttala min anslutning härtill.

Vad först hospitalsläkarkåren beträffar, hade, på sätt av den lämnade redogörelsen framgår, redan för ett flertal år sedan svårigheter yppats att besörja rekryteringen inom denna kår. Förhållandena härutinnan hava sedermera ingalunda visat tendenser att förbättras, utan tvärtom allt mer försämrats; så stå, efter vad jag inhämtat, för närvarande 1 hospitalsläkartjänst och ej mindre än 15 biträdande läkartjänster vakanta. Att en av de mest bidragande orsakerna härtill varit ätt söka i de mindre tillfredsställande avlöningsförhållanden, som hittills stått till buds, har vid olika tillfällen framhållits och torde ävenledes hava sin riktighet. Det är uppenbart, att de större ekonomiska förmåner, andra grenar av läkarverksamheten erbjuda framför hospitalsläkarbanan, varit ägnade att försätta hospitalen i en mindre gynnsam ställning. En förändring i nu berörda förhållanden är påtagligen av behovet påkallad och torde vara så mycket mer nödvändig, som de åtgärder, vilka från statens sida de senare åren vidtagits i avseende å uppförande av nya hospitalsbyggnader och sinnessjukvårdens tillgodoseende i övrigt å sin sida kräva en god rekrytering av läkarkåren vid ifrågavarande anstalter.

De anspråk, som beträffande läkarkåren framställts, kunna ingalunda betecknas såsom stora. Till belysande härav tillåter jag mig i korthet erinra om innebörden av det föreliggande förslaget i dess väsentligaste punkter.

Överläkarna skulle komma i åtnjutande av till dem nu utgående ålderstillägg å 600 kronor efter 5 i stället för 10 år. Hospitalsläkarna, vilka för närvarande åtnjuta en kontant avlöning av 5,000 kronor jämte ett ålderstillägg å 500 kronor, skulle erhålla 6,000 kronor jämte två ålderstillägg å 500 kronor. En biträdande läkartjänst vid var och en av anstalterna vid Västervik, Vänersborg, Kristinehamn och Säter skulle förändras till hospitalsläkartjänst, av vilka tjänster emellertid de vid Västervik och Kristinehamn skulle besättas först sedan familjebostäder för dessa läkare kunnat beredas. Vid Vadstena hospital och asyl skulle en ny hospitalsläkartjänst inrättas. Förslaget innebär vidare en reglering av läkartjänsterna vid Nyköpings hospital (ökning av den kontanta begynnelseavlöningen för överläkaren från 6,000 till 7,500 kronor samtidigt med indragning av en biträdande läkartjänst) samt reglering av avlöningsförhållandena för läkaren vid Visby hospital (höjning av begynnelseavlöningen från 4,500 till 5,500 kronor) och för överläkaren vid Uppsala hospital och asyl.

Frågan om kvinnliga läkares tillträde till hospitalsläkarbanan är icke berörd i kommittébetänkandet. Hittills har för kvinnlig läkare allenast stått öppet att efter dispens bliva biträdande läkare på viss tid.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

59 Enligt min mening bör emellertid rätt beredas kvinna att kunna bliva både biträdande läkare utan tidsbegränsning och hospitalsläkare. I nu förevarande sammanhang har jag emellertid icke ansett mig böra härom framlägga förslag, då frågan om storleken av avlöningar och pensioner för dylika kvinnliga läkare icke är utredd. Den i år framlagda löneregleringen för de allmänna läroverken upptager ett systematiskt ordnande av kvinnliga lärares avlönings- och pensionsförhållanden, och det synes mig jämväl av denna anledning önskvärt att avvakta riksdagens prövning av detta system, som i flera avseenden kan bliva grundläggande jämväl å nu förevarande område. Jag hoppas emellertid kunna till nästa års riksdag hänskjuta frågan om ett definitivt ordnande av kvinnliga läkares tillträde till ordinarie befattningar å hospitalsläkarbanan.

Vad vidare beträffar kontorspersonalen, innebär förslaget en höjning av sysslomännens avlöningar samt en fullständig omorganisation av denna personal i övrigt. Olika å ordinarie stat uppförda befattningar, fördelade i olika klasser och grader allt efter vikten och omfattningen av de med dem förenade göromål, skulle ersätta de hittillsvarande med arvoden ersatta tjänsterna.

Sysslomansbefattningarnas betydelse för hospitalens ekonomiska drift har med styrka framhållits, och jag är ense med vederbörande myndigheter därutinnan, att avlöningarna böra sättas så, att kvalificerade och fullt kompetenta personer kunna för dessa tjänster erhållas. Mot förslaget i denna del har jag intet att erinra. I fråga om avlöningarna till bokhållare, kassörskor och skrivbiträden har löneregleringskommittén framlagt en från medicinalstyrelsens förslag avvikande löneskala. Kommitténs avlöningsbelopp överensstämma mer med de för motsvarande befattningar vid andra allmänna verk och inrättningar i allmänhet vedertagna avlöningstyper; jag finner mig böra förorda kommitténs förslag härutinnan liksom även vad kommittén i övrigt beträffande kontorspersonalen hemställt.

I likhet med löneregleringskommittén anser jag, att pensionsunderlaget för såväl läkare som övriga ordinarie befattningshavare, varom nu är fråga, bör utgöras av den kontanta lönen med därtill hörande ålderstilläggsbelopp, därest ej, såsom för överläkaren vid Stockholms hospital, särskild bestämmelse meddelats.

Slutligen anser jag mig böra framhålla, att det nu föreliggande förslaget — såsom ock löneregleringskommittén uttryckligen angiver — förutsätter, att utöver nu förordade avlöningsförmåner eventuellt krigstidstillägg och krigstidshjälp utgå till ifrågavarande befattningshavare.

Till do av förslaget betingado kostnader återkommer jag i det följande.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Hemställan.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att

dels i fråga om kontanta avlöningsförmåner till nedan nämnda befattningshavare vid följande hospital och asyler godkänna följande avlöningsstat att tilllämpas från och med år 1919:

*) Befattningen avsedd för kvinna.

2) > » » att i regel inneliavas av kvinna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409. 61

) Befattningen avsedd för kvinna.

) > » » atb i regel innohavna av kvinna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

) Befattningen avsedd för kvinna.

) » » t> att i regel innehavas av kvinna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409. 63

) Befattningen avsedd för kvinna.

) » » » att i regel inneliavas av kvinna.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Anm. I. Avlöningen kan höjas:

för överläkare och läkaren vid Visby hospital efter 5 år med 600 kronor, varav 400 kronor skola anses utgöra lön och 200 kronor tjänstgöringspenningar;

för hospitalsläkare och sysslomän, med undantag av sysslomannen vid Visby hospital, efter 5 år med 500 kronor och efter ytterligare 5 år med 500 kronor; skolande av vartdera ålderstillägget 300 kronor anses utgöra lön och 200 kronor tjänstgöringspenningar;

för bokhållare av första grad efter 5 år med 400 kronor och efter ytterligare 5 år med 400 kronor; skolande dessa ålderstillägg tillhöra lönen;

för kassörskor, bokhållare av andra grad och skrivbiträden efter 5 år med 200 kronor och efter ytterligare 5 år med 200 kronor; skolande jämväl dessa ålderstillägg tillhöra lönen.

Anm. II. Är biträdande läkare förordnad för viss tid, utgår den kontanta avlöningen med allenast 4 500 kronor, därav 3 000 kronor skola anses utgöra lön och 1 500 kronor tjänstgöringspenningar.

Anm. III. Är bokhållare av första grad, kassörska, bokhållare av andra grad eller skrivbiträde förordnad på viss tid, utgår avlöningen i form av arvode med följande belopp:

bokhållare av första grad 2 000 kronor, varav 900 kronor skola anses motsvara tjänstgöringspenningar;

kassörska 1 800 kronor, varav 750 kronor skola anses motsvara tjänstgöringspenningar ;

bokhållare av andra grad 1 400 kronor, varav 560 kronor skola anses motsvara tjänstgöringspenningar;

skrivbiträde 1 400 kronor, varav 550 kronor skola anses motsvara tj äns tgöringspenningar.

dels för de i staten upptagna befattningshavarna medgiva följande naturaförmåner,

överläkare, hospitalsläkare, biträdande läkare och sysslomän boställsvåning med bränsle ävensom elektrisk belysning, där sådan anordnats, med skyldighet emellertid att själva bekosta armatur och lampor; ägande dock vid Visby hospital sysslomannen likasom läkaren icke rätt till några naturaförmåner;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

bokhållare av första grad, kassörskor, bokhållare av andra grad och skrivbiträden bostad med möbler och sängkläder, bränsle, lyse och tvätt;

ävensom föreskriva,

att biträdande läkare, åt vilken boställsvåning

inom anstalten icke anordnats, skall erhålla bostad med möbler och sängkläder, bränsle, lyse och tvätt;

att hospitalsläkare och biträdande läkare, som medgivas att bo utom anstaltens område, skola för , mistad bostadslägenhet med bränsle och elektrisk belysning erhålla 800 kronor för år;

att bokhållare av första grad, åt vilken familjebostad inom hospitals eller asyls område upplåtits, skall, med avstående från eljest medgiven förmån av möbler, sängkläder och tvätt, till bostaden erhålla

bränsle samt elektrisk belysning, där sådan anordnats, med skyldighet emellertid att själv bekosta armatur och lampor; samt

att bokhållare av första grad, som medgivits att bo utom anstaltens område, icke skall erhålla några naturaförmåner, men i kontant ersättning därför äga att uppbära 500 kronor för år;

dels föreskriva, att överläkare, hospitalsläkare, biträdande läkare och syssloman, som på grund av sjukdom av sådan art, att han finnes för framtiden till

tjänstgöring oförmögen, åtnjutit tjänstledighet under längre tid än ett år i följd, skall vara skyldig att, efter medicinalstyrelsens omprövning, avstå från den honom tillkommande bostad och övriga naturaförmåner mot en kontant ersättning av, överläkare 1,500 kronor samt hospitalsläkare, biträdande läkare och syssloman 800 kronor för år;

dels föreskriva, att i fråga om vikariatsersättning till läkare vid statens hospital och asyler skola, där det för befattningens behöriga uppehållande finnes erforderligt, följande bestämmelser tillämpas:

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. ii<>9 höft. (Nr 409.)

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

1) Legitimerad läkare, vilken förordnas att uppehålla överläkartjänst vid statens hospital under vakans eller under överläkaren på grund av sjukdom eller för fullgörandet av offentligt uppdrag eller förordnande på annan tjänst beviljad tjänstledighet, må äga åtnjuta dagarvode vid förordnande som överläkare vid Göteborgs eller Härnösands hospital eller Piteå hospital och asyl av 18 kronor och vid annat hospital av 20 kronor jämte i samtliga fall den bostad, som kan beredas honom inom hospitalet, ävensom resekostnadsersättning enligt gällande resereglemente, men med skyldighet, därest han innehar tjänst vid statens hospital och asyler, att under tiden för förordnandet avstå sina med denna tjänst förenade avlöningsförmåner.

2) Legitimerad läkare, vilken förordnas att förestå läkartjänsten vid Visby hospital, hospitalsläkartjänst eller biträdande läkartjänst vid statens hospital och asyler antingen under vakans eller under innehavare av någon av dessa tjänster på grund av sjukdom eller för fullgörandet av offentligt uppdrag eller förordnande på annan tjänst beviljad tjänstledighet eller som förordnas såsom vikarie under semester för läkare vid statens hospital och asyler, må äga åtnjuta dagarvode vid förordnande som läkare vid Visby hospital eller som hospitalsläkare av 16 kronor och vid förordnande som biträdande läkare av 13 kronor jämte i samtliga fallen sådana naturaförmåner, som tillkomma biträdande läkare vid hospital, samt resekostnadsersättning enligt gällande resereglemente, men med skyldighet, därest han innehar tjänst vid statens hospital och asyler, att under tiden för förordnandet avstå sina med denna tjänst förenade avlöningsförmåner.

3) Medicine kandidat, vilken förordnas att såsom extra läkare biträda vid sjukvården å något av statens hospital eller asyler, vare sig under vakans å någon av ovannämnda tjänster eller under semester eller tjänstledighet på grund av sjukdom eller förordnande på annan tjänst för innehavare av sådan tjänst, må tillerkännas samma förmåner, som, enligt vad

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

i punkt 2) sägs, utgå vid förordnande som biträdande läkare.

4) Därest vikarie uti fall, där ersättning är fastställd till 13 kronor, icke kan erhållas för denna ersättning, må dagarvodet av Kungl. Maj:t höjas till högst 16 kronor.

5) Legitimerad läkare, som av medicinalstyrelsen utses att vid semester eller tillfälligt förfall för överläkaren vid Nyköpings hospital mottaga förordnande å nämnda tjänst, må utöver för sådant förordnande fastställd ersättning uppbära ett årligt arvode av 300 kronor.

dels föreskriva, att i fråga om överläkartjänsten vid Nyköpings hospital lönestaten skall äga tillämpning först efter indragning av nuvarande biträdande läkartjänst vid nämnda hospital, vilken indragning skall äga rum vid nuvarande innehavares avgång, skolande intill dess avlöningen till såväl överläkare som biträdande läkare samt arvode till vikarie för nämnda befattningshavare utgå enligt hittills gällande bestämmelser;

dels ock medgiva, att, därest under bokhållare av första grad, kassörska, bokhållare av andra grad eller skrivbiträde beviljad tjänstledighet för sjukdom eller under semester för sådan befattningshavare vikarie icke kan erhållas bland vederbörande hospitals eller asyls befattningshavare, vikarie må äga att åtnjuta arvode, motsvarande högst det belopp, som utgår till befattningshavare av samma slag med förordnande på viss tid.

Tillika tillåter jag mig framlägga förslag till villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i staten för ordinarie befattningshavare stadgade avlöningsförmåner nämligen:

i fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning till annan tjänst, förening av tjänster in. in.:

att befattningshavare skall, därest vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden kan varda honom i behörig ordning ålagd, vara pliktig att, med bibehållande av den tjänstegrad och den

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

avlöning lian innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de göromål, som honom anförtros;

att befattningshavare vidare skall, likaledes med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, vara pliktig att, när helst så av Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom förvaltningen på ifrågavarande område, dock vid förflyttning till annan ort mot skälig ersättning för flyttningskostnad;

att med ordinarie befattning icke må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat och med sysslomansbefattning icke heller anställning såsom sekreterare hos vederbörande hospitalsdirektion;

att med ordinarie befattning ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj ds oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej, vad angår överläkare, Kungl. Maj:t och, vad angår hospitalsläkare, biträdande läkare och syssloman, medicinalstyrelsen samt, vad angår annan befattningshavare, vederbörande hospitalsdirektion, uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifråvarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen vid anstalten, finner uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att överläkare icke må utom hospital och asyl samt läkaren vid Visby hospital icke utom Visby stad utöva enskild praktik mot betalning, utom vad rör nerv- eller sinnessjukdomar;

i fråga om avlöningsförmåners uppbärande m. m.: att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet, såsom för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos riksdagen,

69 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag, eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller av annan anledning är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten, utöver sina tjänstgöringspenningar, avstå så mycket av lönen, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke av medicinalstyrelsen prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej medicinalstyrelsen finner skäligt låta honom uppbära något därav;

att, därest emellertid befattningshavare i följd av kroppsskada, ådragen under tjänstutövning, blivit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen å stat må, såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna, efter medicinalstyrelsens beprövande, till honom utgå oavkortad under högst sex månader; ankommande det på Kungl. Maj:ts prövning, till huru stor del avlöning kan böra till den skadade utgå efter omförmälda tid av sex månader;

att vid tjänstledighet för sjukdom eller när det erfordras för beredande av semester annan befattningshavare än läkare skall vara skyldig att, om förordnande å högre befattning gives, bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagt tre månader under ett och samma kalenderår; ägande befattningshavare därvid att, i stället för egna tjänstgöringspenningar, åtnjuta vid sjukdomsförfall de till befattningens begynnelseavlöning hörande tjänstgöringspenningarna, men eljest däremot svarande belopp;

att vid läkares tjänstledighet för sjukdom eller för fullgörande av offentligt uppdrag eller vid förordnande för honom å annan tjänst eller när det erfordras för beredande av semester läkare av lägre

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

grad skall vara skyldig att, om han erhåller förordnande å högre läkarbefattning vid anstalten, bestrida densamma vid semester utan särskild ersättning men eljest mot åtnjutande av ersättning, varom i det föregående förmäles;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande eller dödsfall själva lönen utgår till månadens slut;

i fråga om älderstiUägg:

att, därest förhöjning av avlöning efter viss tids fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad är i staten medgiven, tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehavaren under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet för fullgörande av värnplikt, och

för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter ytterligare fem år, på samma villkor,

under iakttagande att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd;

att därvid befattningshavare må tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen, dock att bokhållare av första grad och bokhållare av andra grad allenast må tillgodoräknas den tid utöver tre år, de tjänstgjort som bokhållare;

att, därest kvinnligt skrivbiträde, som befordras till ordinarie befattning från och med tiden för den nya statens ikraftträdande, omedelbart före nämnda ikraftträdande mot fast arvode utfört arbete av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet vid anstalt för sinnessjuka, biträdet må för åtnjutande av avlöningsförhöjning räknas till godo nämnda tjänstgöring;

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 409.

att likväl löntagare, som, då lian intjänat stadgad tid för erhållande av avlöningsförhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma förhöjning;

i fråga om semester, skyldighet att avgå från tjänsten och pensionär ätt:

att semester årligen må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjutas av överläkare och hospitalsläkare under en och en halv månad samt biträdande läkare, syssloman, bokhållare av första grad, kassörska, bokhållare av andra grad och skrivbiträde under en månad;

att syssloman och kassörska äro pliktiga att å tider av året, som av vederbörande hospitalsdirektion bestämmas, begagna sig av semester;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid tiden för den nya avlöningsstatens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat; skolande pensionsunderlaget utgöra den kontanta lönen jämte därtill hörande ålderstilläggsbelopp, därest ej för särskilt fall annan bestämmelse meddelats;

i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattningshavare:

att beträffande de kvinnliga befattningshavarna skola i övrigt lända till efterrättelse de föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar.

Slutligen får jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels föreskriva,

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

att det belopp av högst 54,400 kronor, som av riksdagen beviljats till arvoden åt tjänstemän, vilka icke äro i hospitalens och asylernas lönestater upptagna, skall utgå med ett till 35,400 kronor nedsatt belopp; skolande av detta belopp arvoden utgå till en var av amanuenserna vid Stockholms hospital och Lunds hospital och asyl med 2,500 kronor, varjämte sagda amanuenser må äga rätt till bostad med möbler och sängkläder, lyse, bränsle och tvätt; dels ock förklara,

att en var, som med eller efter ingången av år 1919 tillträder befattning å den föreslagna nya avlöningsstaten, skall vara pliktig underkasta sig ovannämnda villkor och bestämmelser; samt

att de förutvarande befattningshavare, vilka icke före den 1 november 1918 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya avlöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem enligt nu gällande bestämmelser tillkommande avlöningsförmåner.

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 409.

73 II. Uppförande på ordinarie stat av viss personal vid statens anstalter för sinnessjuka m. m.

A. Inledning.

För närvarande — liksom fallet varit alltifrån det hospitalsväsendet med år 1877 förlädes under medicinalstyrelsen — tillkommer det denna styrelse i dess egenskap av överstyrelse för statens anstalter för sinnessjuka såväl att bestämma de avlöningsförmåner, som skola tillkomma de särskilda befattningshavarna bland här avsedda personal, som ock att avgöra, huruvida och till vilket belopp understöd eller årligt underhåll efter avskeds erhållande skall utgå till dem.

Vad åter angår formen för dessa befattningshavares anställande och de särskilda anställningarnas beskaffenhet, torde bestämmanderätten därutinnan få sägas enligt gällande hospitalsstadga (Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadga angående sinnessjuka den 14 juni 1901) vara delad mellan medicinalstyrelsen samt de särskilda direktionerna för hospitalen och dessa sistnämndas chefsläkare.

Den personal, om vilken här är fråga, fördelar sig i två huvudkategorier, nämligen dels sjukvårdspersonal, d. v. s. den icke läkarutbildade, huvudsakligen med de sjukas vård sysselsatta personalen, och dels ekonomipersonal, d. v. s. den för respektive anstalts förvaltning anställda personal, som icke har tjäustgöring å sysslomanskontoret.

Den förra av dessa grupper, sjukvårdspersonalen, sammansättes av elever, skötare och sköterskor, översköterskor (skolade sköterskor), förestånderskor och biträdande förestånderskor samt uppsyningsmän och biträdande uppsyningsmän.

Översikt av ekonomipersonalen kan lämpligen vinnas genom dess gruppering efter de väsentliga arbetsuppgifterna för densamma. Sålunda bruka upptagas följande fem huvudgrupper:

en maskinteknisk för uppvärmning, belysning, vattentillförsel, luftväxling och drivkraft i övrigt, t. ex. för den huvudsakliga födoämnestillredningen: maskinister, eldare, elektriker, reparatörer o. dyl.;

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 369 käft. (Nr 409.)

74 Framställning år 1911 från personal vid rikets hospital och asyler.

Uttalande av departementschefen 29/e

1912.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

en byggnadsteknisk för underhåll av byggnader, för tillverkning och underhåll av metall- och träinventarier m. m.: smeder, snickare, murare, målare, tapetserare, glasmästare m. fl.;

en för linne-, gång- och sängklädesförrådets komplettering och underhåll: arbetsförestånderskor (vid de sjukas arbeten), väverskor, sömmerskor, skräddare, skomakare, tvättavdelningarnas personal o. s. v.;

en för mathållningen: hushållerskor samt kökets och bageriets manliga och kvinnliga personal m. fl.; samt

en för jordbruk, trädgård, handräckning, renhållning, transporter o. dyl.: de för jordbruk, ladugård samt häst- och svinstall anställda, trädgårdsmästare med biträden, städerskor, renhållningsdrängar, post- och stadsbud, chaufför, nattvakt, portvakt o. s. v.

I skrivelse till Konungen av december 1911 gjorde personal vid rikets hospital och asyler framställning om företagande av utredning, huruvida och på vad sätt ett uppförande av den lägre hospitalspersonalen på ordinarie stat kunde ske. över denna framställning avgav medicinalstyrelsen den 12 april 1912 infordrat utlåtande, sedan densamma hört hospitalens direktioner. Utav dessa direktioner förordade det vida övervägande flertalet en utredning i det med framställningen avsedda syfte. Medicinalstyrelsen däremot avstyrkte i huvudsakliga delar bifall till framställningen.

Då det sålunda väckta och beredda ärendet anmäldes inför Kungl. Maj:t den 29 juni 1912, erinrade föredragande departementschefen till en början, hurusom, jämlikt gällande hospitalsstadga, det tillkomme medicinalstyrelsen såsom överstyrelse för statens anstalter för sinnessjuka att för uppsyningsmän, förestånderskor och övrig betjäning vid nämnda anstalter bestämma dels avlöningsförmåner, dels ock det understöd eller årliga underhåll, som kunde tilläggas dem vid avskeds erhållande. I anslutning härtill framhölls, att tid efter annan under de senare åren löneregleringar och jämkningar i avlöningsförhållandena till den ifrågavarande personalens förmån genomförts, samt att grunder för beräkning av det årliga underhållet åt betjäning, som erhållit avsked, blivit fastställda. I följd av dylika åtgärder hade ock hospitalspersonalen erhållit en i ekonomiskt hänseende mycket förbättrad ställning.

Enligt vad departementschefen vidare, bland annat, uttalade, syntes likväl, i betraktande av vad en del hospitalsdirektioner anfört samt av vad framginge vid en granskning av gällande avlönings- och understöds-

75 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 409.

villkor för den lägre betjäningen, en närmare utredning av nämnda personals ställning och förmåner i allmänhet äga visst fog för sig. Det viktigaste skälet för en dylik utredning läge enligt departementsschefens mening i det förhållandet, att fastställande av avlöningsförmåner och pensionor (understöd) för denna statstj än arkår ägde rum utan att Kungl. Maj:t och riksdagen hade någon befattning därmed. Antalet vid rikets anstalter för sinnessjuka anställda befattningshavare uppginge till bortåt 2,200, och statens kostnader för denna personal kunde antagas icke understiga 2,000,000 kronor.

Det huvudsakliga skäl, som anfördes för att ifrågavarande betydande personal icke lämpligen borde likställas med flertalet andra statstjänare i anställning, vore angelägenheten att kunna genast avskeda personer, som icke visade sig lämpliga för hospitalssjukvården. Detta skäl hade sin obestridliga vikt, men syntes knappast kunna tillerkännas avgörande betydelse, då olägenheterna i förberörda avseende av en fastare anställning väl kunde genom lämpliga bestämmelser väsentligt reduceras. I varje fall syntes en utredning därutinnan vara påkallad i syfte att undersöka, om och i vilken omfattning avlöningsförmånerna för personalen vid statens sinnessjukanstalter lämpligen kunde göras till föremål för Kungl. Maj:ts och riksdagens omprövning. Därmed kunde denna personals anställning och pensionsrätt bliva enhetligt ordnade i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gällde beträffande andra statstjänarkårer. Personalen kunde därmed också få den ökade trygghet, som ordinarie anställning i statens tjänst medförde, något som måste gynnsamt inverka både på kårens rekryterande och på dess förmåga att tillfredsställande fullgöra de densamma tillkommande arbetsuppgifter. Genom dylik anställning vunnes också säkerhet mot arbetsnedläggelser från personalens sida.

Då departementschefen således funne, att viss del av hospitalens och asylernas såväl sjukvårds- som ekonomipersonal, manlig som kvinnlig, borde kunna få sina anställnings- och lönevillkor reglerade genom Kungl. Maj:t och riksdagen samt uppföras på ordinarie stat, vore det å andra sidan för departementschefen tydligt, att bland denna personal ock funnes befattningshavare, för vilka en dylik anställning näppeligen borde ifrågasättas. En utredning finge antagas kunna ådagalägga, var gränsen emellan de antydda bägge slagen av befattningshavare lämpligast borde dragas.

Efter hemställan vid föredragningen bemyndigades departementschefen samma den 29 juni 1912 att inom departementet såsom sak-

Särskilda

sakkunniga.

76 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

kunniga tillkalla fyra personer med uppdrag dels att utreda, huruvida och i vilken utsträckning den vid statens anstalter för sinnessjuka anställda personal, såväl sjukvårds- som ekonomipersonal, manlig som kvinnlig, vars löner icke dittills reglerats genom Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut, borde uppföras på ordinarie stat, dels ock att utreda och avgiva förslag till förutnämnda personals kompetensvillkor, utbildning och anställande, dess avlönande kontant och in natura, ersättning vid sjukdom, semester och pensionsrätt m. m. samt till bestämmelser om dess allmänna tjänstgöringsskyldigheter, bestraffning och entledigande.

I kraft av detta bemyndigande tillkallades för de omförmälda uppdragens fullgörande överläkaren vid Uppsala hospital och asyl professorn F. H. Svenson, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren O. A. Berg, kontrollanten av hospitalens ekonomiska förvaltning E. H. Burman samt sjukskötaren vid Uppsala hospital och asyl P. A. Söderman. Med skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet den 29 september 1913 avgåvo de sålunda tillkallade sitt betänkande.

Ärendets vi- Sedan därpå medicinalstyrelsen genom kungl. remiss den 17 ok-

iiare^behanä- tober 1913 anbefallts att efter vederbörande hospitalsdirektioners hörande inkomma med utlåtande över nämnda betänkande, avgavs sådant utlåtande den 25 februari 1914. Vid utlåtandets avgivande hade styrelsen haft att taga under övervägande en av majoriteten inom styrelsen för hospitalspersonalens förbund avlåten, den 13 december 1913 dagtecknad skrivelse med anmärkningar och förslag i anledning av de sakkunnigas betänkande; och voro vid utlåtandet fogade dels de till medicinalstyrelsen inkomna yttrandena från hospitalsdirektionerna över det ifrågavarande betänkandet och dels utdrag av protokoll vid styrelsens sammanträde för här avsedda ärendes behandling nämnda den 25 februari 1914, upptagande ett av överinspektören för sinnessjukvården A. Petrén, vilken anmodats biträda styrelsen vid ärendets handläggning, därvid avgivet särskilt yttrande.

Genom kungl. remiss den 24 april 1914 överlämnades till löneregleringskommittén det förutnämnda sakkunnigbetänkandet och medicinalstyrelsens utlåtande, vid vilket sistnämnda var fogat ovannämnda skrivelse från hospitalspersonalens förbundsstyrelses majoritet; och skulle det enligt remissen åligga kommittén att avgiva yttrande i ärendet, i vad detsamma avsåge avlöningsförmåner och därmed sammanhängande organisation sfrågor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

77 Sedermera hava, för att tagas i övervägande vid avgivandet av det från kommittén infordrade yttrandet, till löneregleringskommittén från Kungl. Maj:t den 29 mars 1917 överlämnats följande handlingar, nämligen :

l:o. Medicinalstyrelsens skrivelse den 17 januari 1917 till Kungl. Maj:t angående ändringar i det av styrelsen uti dess förutberörda utlåtande den 25 februari 1914 (sid. 44—47) föreslagna antal ordinarie tjänstemän vid statens anstalter för sinnessjuka. Vid denna skrivelse voro fogade tre särskilda inom styrelsen upprättade handlingar, närmare angivande och belysande de i skrivelsen ifrågasatta ändringarna.

2:o. Hospitalsdirektionernas yttranden i anledning av medicinalstyrelsens cirkulär den 3 juni 1914 med infordrande av uttalande, huruvida ändring i styrelsens förslag å sid 44—47 i dess utlåtande den 25 februari 1914 vore önskvärd, samt samma direktioners förnyade yttranden i anledning av medicinalstyrelsens cirkulär den 17 maj 1916, däri styrelsen — med föranledande därav att under tiden efter utfärdandet av cirkuläret den 3 juni 1914 en del nya befattningar vid hospitalen måst av styrelsen inrättas och upptagits i de för hospitalen gällande utgiftsstaterna — begärt uttalande, huruvida några ytterligare ändringar i eller tillägg till det i styrelsens utlåtande den 25 februari 1914 beräknade antalet tjänstebefattningar vore önskvärda.

Ytterligare hava i det förevarande ärendet till löneregleringskommittén direkt ingivits eller från Kungl. Maj:t överlämnats nedannämnda handlingar:

svenska hospitalens ekonomipersonals förbunds skrivelser till kommittén den 10 december 1916 och september 1917;

svenska hospitalspersonalens förbunds skrivelser till kommittén den 14 december 1916 och den 4 september 1917;

samtliga andre-maskinisters vid statens hospital skrivelse till Konungen den 18 december 1916;

förstnämnda förbunds skrivelse till Konungen den 28 april 1917;

ekonomipersonalens vid Uppsala hospital och asyl skrivelse den 29 juni 1917 till svenska hospitalens ekonomipersonals förbund jämte en den 2 juli 1917 dagtecknad skrift från de vid Uppsala hospital och asyl anställda bagare till samma förbund;

styrelsens för svenska hospitalens ekonomipersonals förbund skrivelse till kommittén den 19 november 1917 samt

två av Signe Dahlström jämte två andra förestånderskor vid hospital å egna och övriga förestånderskors vägnar undertecknade skrivelser, den ena till statsrådet och chefen för civildepartementet av den 23 november 1917, och den andra till löneregleringskommitténs ordförande, dagtecknad den 26 i samma månad.

Efter det, på sätt ovan omförmälts, ärendet blivit remitterat till löneregleringskommittén, har kommittén i sitt i det föregående omförmälda betänkande den 24 april 1918 avgivit utlåtande och förslag i ämnet.

1 sitt betänkande erinrar kommittén, hurusom, efter det vederbörligt bemyndigande i erforderliga avseenden på kommitténs hemställan

Ytterligare i ärendet till Kungl. Maj.t inkomna eller annorledes gjorda framställningar.

Löneregler

ringskom-

mittén.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

givits, kommittén varit i tillfälle att vid sammanträden under tiden 3—7 juli 1917 med delegerade från svenska hospitalspersonalens förbund och svenska hospitalens ekonomipersonals förbund, två från vartdera förbundet, i ärendet inhämta upplysningar av de delegerade och i övrigt samråda med dem.

Kommittén meddelar vidare, att för inhämtande av närmare kännedom om och personlig iakttagelse av olika förhållanden berörande hospitalspersonalen ledamöter av kommittén, likaledes efter erhållet medgivande, besökt Säters och Kristinehamns hospital samt Vänersborgs hospital och asyl. Under dessa besök, vilka företagits under tiden 18—28 oktober 1917, hade personalen å de särskilda anstalterna på olika sätt satts i tillfälle att till kommittéledamöterna framföra sin uppfattning i olika frågor inom det förevarande ärendet.

o o

o

Uti sitt omförmälda betänkande den 29 september 1913 meddela de tillkallade sakkunniga till en början under avdelning I en historisk överblick [över hospitalsväsendets i vårt land utveckling intill närvarande tid beträffande såväl sinnessjukvården som personalens vid sinnessjukanstalterna (hospitalen) avlönings- och andra densamma berörande förhållanden. Under avdelning II i betänkandet lämnas därefter en framställning rörande hospitalspersonalens, såväl sjukvårds- som den s. k. ekonomipersonalens, nuvarande organisation, tjänsteförhållanden, avlöningsförmåner m. m.

Återstoden av ifrågavarande betänkande — frånsett däri ingående dels särskilt formulerade förslag till författningsändringar o. d. jämte speciell motivering för sådana ändringsförslag m. m , dels efter vissa grunder beräknade avlöningsstater och en av de sakkunniga gjord sammanfattning av åtgärder, vartill den av dem verkställda utredningen kunde komma att föranleda, dels ock slutligen reservationer till betänkandet samt vid detsamma fogade tabell- och andra bilagor — behandlar under följande särskilda avdelningar nedannämnda delar av ämnet, nämligen:

III: hospitalspersonalens uppförande på ordinarie stat;

IV: hospitalspersonalens antagande, utbildning, befordran, bestraffning m. in.;

V: avlöningsförhållanden;

VI: övergång från det gamla systemet till det föreslagna.

Vidkommande de ämnen, som, på sätt nyss omförmälts, av de sakkunniga behandlats under avdelningarna I och II i deras betänkande, har jag ansett dessa ämnen icke påkalla något särskilt yttrande från

79 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 409.

min sida och tillåter mig i övrigt hänvisa till de av de sakkunniga härutinnan gjorda utredningar och redogörelser.

Beträffande övriga delar av ärendet har jag funnit lämpligt att vid framläggande av mitt förslag rörande dem i huvudsak följa den uppdelning, som av de sakkunniga gjorts genom grupperingen i de särskilda avdelningarna III—VI.

B. Sjukvårds- och ekonomipersonalens uppförande på ordinarie stat.

En ändring av hospitalspersonalens ovan angivna ställning därhän, att denna personal i likhet med andra statstjänarkårer finge sina befattningar uppförda på stat, fastställd av Konung och riksdag, har för samma personal länge framstått såsom eftersträvansvärd. Också har en sådan ändring utgjort det närmaste och främsta mål, mot vilket personalen, sedan den för gemensamma intressens bevakande organiserat sig i föreningar, riktat sitt föreningsarbete.

Ett uttryck för detta arbete utgjorde den underdåniga skrivelse av december 1911, varuti kommitterade för svenska hospitalspersonalens förbund å dess vägnar hos Kungl. Maj:t hemställde om företagande av utredning, huruvida och på vad sätt ett uppförande av den lägre hospitalspersonalen på ordinarie stat lämpligen kunde ske. Nämnda förbund var då den gemensamma organisationen för sjukvårds- och ekonomipersonalen. Efter det sedermera ett för ekonomipersonalen avsett särskilt förbund bildats under benämning svenska hospitalens ekonomipersonals förbund, samt jämväl större delen av den ekonomipersonal, som tillhörde det äldre förbundet, med utträdande därur ingått i det nybildade, har detta med iver upptagit kravet på ordinarie anställning såvitt angår hospitalens ekonomipersonal.

Den nyssberörda skrivelsen föranledde, såsom tidigare omnämnts, infordrande av medicinalstyrelsens yttrande. I sitt utlåtande, avgivet efter hospitalsdirektionernas hörande, ställde sig styrelsen i huvudsakliga delar avvisande mot den i skrivelsen gjorda hemställan.

Vid ärendets behandling inför Kungl. Maj:t uttalade emellertid, såsom i det föregående anförts, föredragande departementschefen, att han funne sannolikt, att en viss del av ifrågavarande såväl sjukvårds- som ekonomipersonal, manlig som kvinnlig, borde kunna uppföras på ordinarie stat, men ock ansåge det tydligt, att bland denna personal funnes befattningshavare, för vilka dylik anställning näppeligen borde ifrågasättas. En utredning syntes departementschefen skola kunna ådagalägga, var gränsen emellan de antydda bägge slagen av befattnings-

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

havare lämpligast borde dragas. Sedan denna utredning verkställts genom tillkallade, här ovan omnämnda sakkunniga, framlades utredningens resultat uti ifrågakomna betänkande av den 29 september 1913.

De sakkunniga.

Sjukvårds-

personalen.

Jag övergår nu att till en början i korthet återgiva vad de sakkunniga anfört i fråga om förevarande hospitalspersonals uppförande på ordinarie stat, varvid jag endast anser mig böra erinra om vissa huvudpunkter och i övrigt tillåter mig hänvisa till den utförligare framställning, som återfinnes dels i de sakkunnigas betänkande dels ock i sammanträngd form i löneregleringskommitténs betänkande i ämnet. I samband härmed vill jag i korthet redogöra för de uttalanden, som i denna fråga gjorts av såväl medicinalstyrelsen som löneregleringskommittén, ävensom omnämna de önskemål, som från vederbörande föreningars sida gjorts gällande.

Det förevarande ämnet behandlas av de sakkunniga särskilt för sjukvårds- och särskilt för ekonomipersonalen.

Vad angår den för sjukvården avsedda personalen finna de sakkunniga det vara skäl att först till övervägande upptaga de betänkligheter, som anförts och, enligt de sakkunnigas mening, med visst fog kunna anföras mot ordinarie anställning för denna personal.

Visade sig nämligen dessa betänkligheter — vilka väl ytterst grunda sig på fruktan för menlig inverkan på själva sjukvårdens handhavande av personalens ordinarie anställning — vara av den art, att de fordrade ett ovillkorligt hänsynstagande, så vore de sakkunnigas ställning till förslaget om ordinarie stat avgjord — det måste av dem avstyrkas. Endast de mest tvingande omständigheter kunde föranleda tillstyrkande av ett för sinnessjukvården ofördelaktigt förslag, men sådana tvingande omständigheter förelåge enligt de sakkunnigas mening icke.

De huvudsakligaste invändningarna mot den ordinarie anställningen rikta sig, enligt de sakkunniga, mot den innebörd därav, som finner uttryck i utfärdande av konstitutorial å befattningen.

Då nu den konstituerande och följaktligen också den avskedande myndigheten antages skola vara överstyrelsen för sinnessjukanstalterna, medicinalstyrelsen, så skulle den särskilda anstaltens direktion, respektive överläkare, förlora dem för närvarande tillkommande rätt att antaga och från tjänsten skilja anstaltens lägre personal; och ett entledigande skulle förutsätta ett straffprocessuellt förfarande, vilket på grund av den därmed förbundna tidsutdräkt intill påföljdens (entledigandets) fastställande och verkställande, kraven på bevisning m. m. skulle verka menligt för sinnessjukanstalternas verksamhet och i andra hänseenden. De sålunda åberopade menliga verkningarna sammanfattas i betänkandet i första rummet på följande sätt:

den genom ordinariesystemet tillkommande straffproceduren skulle medföra mångskriveri och ökad arbetsbörda för överstyrelsen samt framför allt betänkliga följder för disciplinen (inom anstalternas sjukvårdspersonal), helst en effektiv av-

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.9. 81

stängning från tjänstgöringen under tiden från en förseelses begående till straffets effektuering bleve svår att genomföra.

Beträffande till en början mångskriveri och ökad arbetsbörda för överstyrelsen såsom följder av den huvudsakliga administrativa bestraffningsrättens förläggande till densamma hålla de sakkunniga före, att knappast någondera skulle bliva överväldigande. Under inga förhållanden kunde för övrigt en ökning i arbetet och i skriftväxlingen av härvidlag tänkbar omfattning få hindra genomförandet av en eljest nyttig reform.

Det bleve alltså frågan om den ofördelaktiga inverkan på disciplinen inom anstaltspersonalen, som i förevarande sammanhang bleve avgörande.

Yad då först beträffar det framförda påståendet, att av bestraffningsrättens förläggande till det centrala ämbetsverket skulle, åtminstone i vissa fall och särskilt vid olydnad mot överordnad eller övervåld mot patient, följa en för anstaltsdisciplinen skadlig tidsutdräkt med bestraffningsärendets avgörande, så synas de sakkunniga anse, att påståendet väsentligen saknade fog, därest, såsom nödvändigt vore, överläkaren tillädes rätt och plikt att vid tjänstefel av viss allvarligare karaktär omedelbart försätta den felande ur tjänst.

Medicinalstyrelsen hade i ärendet anfört, att en avstängning från tjänstgöring under tiden mellan en grövre förseelses begående och det därav föranledda bestraffningsärendets slutliga handläggning skulle möta stora svårigheter, särskilt beträffande sjukvårdare, som hade sin bostad inom en sjukavdelning. Det kunde nämligen icke undvikas, att denne under den relativt långa tid hans fel vore föremål för prövning komme i livlig kontakt med de sjuka, såväl på avdelningen som å anstaltsområdet. Skulle han under denna tid kvarbo och erhålla föda i sin bostad, kunde det befaras, att han uppträdde stojande eller på annat sätt störde sjukvården.

Att framhålla de av styrelsen sålunda påpekade svårigheterna ägde ju, anföra de sakkunniga, sitt berättigande, ifall avstängningen skulle gälla tjänsten (tjänstgöringen) ensam. Det syntes doclj kunna påstås, att efter ett omsorgsfullt urval av (bland) den väl utbildade extra personalen det säkert skulle bliva rätt få tillfällen att observera de yttringar av oarter medicinalstyrelsen anfört. Det vore ju här fråga om förseelser, som icke nödvändigtvis förutsatte dålig karaktär, utan mestadels beginges i överilning eller av bekvämlighet eller annan dylik orsak.

En annan väsentlig invändning mot sjukvårdspersonalens uppförande på ordinarie stat återgives av de sakkunniga sålunda:

fara för försämring av sjukvårdspersonalens medelnivå skulle uppstå därigenom, att ordinarie vårdare, som ej begått tjänstefel, men dock blivit för tjänsten olämplig, icke skulle kunna från tjänsten avlägsnas.

Emellertid borde påpekas, att genom tillräckligt lång provtid (före antagande å ordinarie tjänst), genom en solid och omsorgsfull utbildning, genom skapandet av eu högtstående överskötarkår, som verkligen känner sig stå i förmansställning i förhållande till de övriga skötarna och äger både förmåga och vilja att biträda vid urvalet av dem, som skola stanna på banan, samt genom eu bestämmelse, liknande den i instruktionen för fångvårdsstaten förekommande, kunde tvingande fall sådana som det nyss antydda säkert nedbringas till ett minimum. Vidare torde genom rätt till förflyttning av personal, på sätt medgivet vore inom fångvården och järnvägsstaten, helt visst inverkan av de mindre goda element, vilka man Bihang till riksdagens protokoll 1918. I sand. 369 käft. (Nr 409.) 11

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

i allt fall icke med några bestämmelser kunde träffa, i det allra närmaste neutraliseras. Man finge ihågkomma, att sinnessjukvården ur här inspelande synpunkter vore bättre ställd än fångvården därutinnan, att tjänstgöringen inom sinnessjukvården vore långt mindre enformig, att inom densamma en verklig utbildning ägde rum och att de många avdelningarna tilläte en vida större nyansering av arbetet. De underrättelser, som vunnits från anstalter i utlandet med fast anställning av personalen, gåve icke heller anledning till farhåga i här förevarande avseende.

En ytterligare betänklighet mot sjukvårdspersonalens anställande såsom ordinarie befattningshavare angives i betänkandet sålunda:

därigenom att tjänsternas antal skulle av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämmas, skulle en för sjukvården (skadlig) minskad rörlighet i kåren uppstå.

Häremot framhålles nu i betänkandet, att det redan för närvarande vore omöjligt att annat än undantagsvis fylla uppkomna luckor med utbildat folk; man måste nöja sig med ökning av elevantalet. Ingen ville väl föreslå, att inom sinnessjukvården elevernas och de extra ordinarie befattningshavarnas antal skulle bestämmas av Kungl. Maj:t och riksdagen; detta måste tillkomma i fråga om eleverna överläkaren och i fråga om de extra ordinäre överstyrelsen. Hedan därigenom vunnes garanti mot för stor orörlighet i kåren.

Slutligen hade i anledning av förslaget om sjukvårdspersonalens anställande såsom ordinarie av medicinalstyrelsen anförts, att den därvid föreslagna ökningen av elevtiden till 3—4 år skulle försvåra denna personals rekrytering. »

Efter erinran att tjänstetiden före ordinarie anställnings ernående i de allra flesta verk vore längre än fyra år, uttalas i betänkandet, att det knappast vore att förorda och icke heller av någon förordats, att hela tjänstetiden före ordinarie anställning skulle betraktas såsom elevtid. Én lämplig uppdelning av provtiden på dels elev- och dels extraordinarietid och ett lämpligt avvägande av avlöningen under dessa tider i förhållande till de ordinaries avlöning skulle säkerligen minska rekryteringssvårigheten.

Efter det de sakkunniga, på sätt nu i korthet återgivits, uttalat sig om samtliga de invändningar mot särskilt sjukvårdspersonalens uppförande på ordinarie stat, vilka enligt deras mening vore av väsentlig beskaffenhet, anföra de sakkunniga vidare, att de verkliga svårigheterna alltså visat sig möta egentligen på två punkter: dels i fråga om avstängande från tjänsten av den, som tilltalats för förseelse, vilken kunde hava avsked till följd, och dels i fråga om nödvändigheten att från tjänsten skilja den, som, utan att hava begått till avsked ledande tjänstefel, dock undergått sådan sinnesförändring, att han blivit olämplig för

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 409.

sinnessjukvården. Av vad de sakkunniga anfört syntes dem emellertid framgå, att ej keller dessa svårigheter vore oövervinneliga, även om det icke kunde förnekas, att de vore ganska stora.

I nära anslutning härtill framhålla de sakkunniga, att ordinarie anställning skulle medföra vissa förmäner för sjukvårdspersonalen.

Därmed skulle följa rätt till pension, hel eller avkortad, enligt den allmänna civila pensionslagen; delaktighet i civilstatens änke- och pupillkassa; en större trygghet och garanti mot tänkbart godtycke från överordnades sida.

Vad angår spörsmålet om möjlig inverkan i fördelaktig riktning för själva sinnesjukvården av ett uppförande på ordinarie stat av den för denna vård avsedda personal betona de sakkunniga, att det ej lede något tvivel, att direkta fördelar för nämnda vård skulle därav följa.

I sådant hänseende framhålles, hurusom det vore antagligt, att i följd av den »fasta» (ordinarie) anställningen samhörigheten med verket skulle ökas, intresset för dess uppgift bliva livligare och utbildningen, praktisk som teoretisk, villigare tillägnas. Och med det ökade intresset och den bättre utbildningen skulle följa ökad humanitet mot och ökad uppoffring för de sjuka.

När vidare genom den fasta anställningen full parallellitet mellan sinnessjukvården och andra statens verk kommit till stånd, skulle därmed följa icke allenast ökad självkänsla hos kåren — något som kunde hava sin nytta — utan också större anseende utåt, varav åter ökad tillströmning av fullt kvalificerade element skulle bliva en följd.

Det torde kunna påstås, anföra de sakkunniga, att sinnessjukvården — sådana förhållandena nu vore — icke hade tillfälle att göra sitt urval bland så många och så kvalificerade aspiranter som exempelvis järnvägs-, post- och telegrafförvaltningarna, medan dock sinnessjukvården i själva verket behövde i vissa avseenden »långt överlägsnare folk». Karaktärsdaningen vore ju av stor betydelse överallt, men särskilt dock inom sinnessjukvården, där personalen, bildade den miljö, i vilken den sjuke i och för rationell behandling bringades. Även för den vanliga sjukvården stode sinnessjukvården tillbaka beträffande rekryteringen av den kvinnliga personalen — en verkan av de fördomar, med vilka sinnessjukvården väl ännu länge komme att kämpa. Av dessa skäl måste sinnessjukvården, i stället för att intaga en ofördelaktig ställning, vara alldeles särskilt gynnad, om den skulle kunna vederbörligen bestå i konkurrensen om personal med andra verk.

Att även den disciplin, som å en sjukvårdsanstalt vore önskvärd, skulle komma att räkna fördel av den ökade självkänslan hos sjukvårdarkåren, det ökade intresset för sjukvårdsuppgiften och ansvarigheten inför en högre myndighet syntes, såsom i det föregående också antytts, kunna förutsättas.

Till stöd för att de av de sakkunniga antagna fördelarna av ett system med ordinarie anställning ej vore allenast »teoretiska funderingar» utan visat sig äga mQtsvarigket i verkligheten, lämnas i betänkandet en redogörelse för vissa uttalanden rörande verkningarna av

84 Ekonomi-

personalen.

Kutigl. May.ts Nåd. Proposition Nr 409.

systemet med ordinarie anställd personal; som på begäran meddelats de sakkunniga från tyska sinnessjukanstalter, där ett dylikt system vunnit tillämpning.

I Seinedepartementet i Frankrike, i Italien och strängt taget också i Storbritannien och Irland ägde vederbörande läkare icke befogenheten att antaga och entlediga personalen, utan tillkomme denna andra (högre) myndigheter.

Vidare meddelas en sammanfattning av, huru enligt ett flertal (21) fängelsedirektörers uppfattning bevakningspersonalens vid fångvården uppförande på ordinarie stat inverkat i anseende å disciplinen bland denna personal m. m.

Slutligen anföras av de sakkunniga en del av kommitterade för telegrafverkets omorganisation m. m. i betänkande av år 1907 gjorda uttalanden i fråga om vissa tjänstemäns av lägre grad (underbefäls och reparatörers) uppförande på ordinarie stat; och framhålles i anslutning därtill särskilt, att vad dessa uttalanden innehålla angående den ordinarie anställningens inflytande i rekryteringsavseende säkerligen ägde allmän giltighet.

De sakkunniga hålla jämväl före, att statseJconomiska och statsorganisatoriska skäl tala för hospitalspersonalens överförande på ordinarie stat. Nära nog samtliga civila tjänstemannakårer av någon omfattning vore uppförda på sådan stat. Framförallt i fråga om tjänarna i verk med så ömtålig organisation som sinnessjukvården vore det, framhålla de sakkunniga, för staten av allra största vikt, att dessa komme i en fullt klar ställning till närvarande och framtida arbetarlagstiftning; och en sådan ställning beträffande här ifrågavarande personal syntes kunna ernås allenast genom dess anställande å ordinarie befattningar.

Till sist betona de sakkunniga, att den kvinnliga sjukvårdspersonalen hade att fylla enahanda uppgifter och bära samma ansvar som den manliga, samt att allt, som talade för den ifrågavarande förändringens genomförande, gällde i åtminstone lika hög grad för den kvinnliga som för den manliga personalen.

På grund av sålunda åberopade skäl anse de sakkunniga, att både den manliga och den kvinnliga sjukvårdspersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka bör uppföras på ordinarie stat.

De sakkunniga övergå härefter till frågan om ordinarie anställning för sinnessjukanstalternas ekonomipersonal.

De anse härvid uppenbart, att denna, personals uppförande på ordinarie stat skulle medföra alla de fördelar, som ordinarieskap över huvud

«

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409. 85

kan tänkas medföra, under det åter de nackdelar, vilka kunde anses förknippade med sjukvårdspersonalens ordinarieblivande alldeles icke eller allenast i högst förminskad grad skulle följa av motsvarande förändring beträffande ekonomipersonalen.

Emellertid finna de sakkunniga tydligt, att knappast alla ekonomitjänsterna kunde vara ägnade att uppföras såsom ordinarie. Enligt de sakkunnigas mening borde endast de ekonomitjänster uppföras på ordinarie stat, vilka gåve sina innehavare full sysselsättning och tillika kunde betraktas såsom stadigvarande i den mening, att de beredde dem ett levnadskall.

Vid denna princips tillämpning borde någon skillnad mellan manliga och kvinnliga befattningshavare lika litet ifrågakomma som beträffande sjukvårdspersonalen.

Med tillämpning av angivna princip ansågo de sakkunniga följande ekonomitjänster böra upptagas å ordinarie stat, nämligen: maskinister, elektriker, reparatörer, förste eldare, post- och stadsbud, hantverksföreståndare, trädgårdsmästare, förestånderskor för kök, tvätt och bageri, bageriverkmästare och förste bagare (vid Uppsala hospital och asyl), arbetsförestånderskor, väverskor, sömmerskor, befallningsmän, stall- och ladugårdsförmän samt fördrängar.

Jämte de sålunda föreslagna tjänsterna funnes emellertid inom sinnessjukvårdens ekonomiska förvaltning en del befattningar, vilka såväl kunde betraktas såsom »fasta» i den mening, att behov av dem förefunnes, som ock vore av den beskaffenhet, att de gåve sina innehavare full sysselsättning och alltså kunde anses avsedda att fylla en »ordinarie uppgift» inom sinnessjuk vården.

Den ställning, dessa befattningars innehavare, liksom alla sinnessjukvårdens lägre funktionärer, för närvarande intoge, vore ungefärligen den, som av löneregleringskommittén föreslagits för s. k. »fasta biträden» i dess betänkande den 31 oktober 1907 angående fastare anställning för vissa biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter. De ägde sålunda rätt till bestämd lön och ålderstillägg samt till sjukdoms- och ålderdomsunderstöd. De antoges emellertid ej av central myndighet utan av anstalternas överläkare efter samråd med sysslomannen och kunde av den förre entledigas utan angivande av skäl.

Då nu dessa befattningar väl knappast vore avsedda att utgöra sina innehavares definitiva levnadskall; då vidare deras tjänsteuppgifter, om än i och för sig av allra största vikt, dock mera motsvarade »ett biträdes än en tjänstemans», och då slutligen det, såsom tidigare anförts, icke vore lämpligt att binda ordinariesystemets mera invecklade former vid tjänster, där en stor växling av innehavarna vore att förutse — så hade de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå befattningar av ifrågavarande art till upptagande på ordinarie stat.

De sakkunniga hölle å andra sidan före, att avsedda befattningshavare allt fortfarande borde intaga samma ställning som för närvarande, dock med modifika-

86 Medicinal-

styrelsen.

Sjukvårds-

personalen.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 409.

tion till närmaste överensstämmelse med vad löneregleringskommittén i dess nyssnämnda betänkande föreslagit för fasta biträden. De borde alltså tillförsäkras lön med bestämda ålderstillägg samt rätt till understöd vid sjukdom och till ålderdomsunderstöd efter viss tids oförvitlig tjänst. De borde liksom förut antagas av överläkaren efter sysslomannens hörande, men deras anställning borde doek i så måtto göras fastare än förut, att efter fyra års tjänstgöring »extraordinära entlediganden» gjordes beroende av hospitalsdirektionens godkännande.

På grund av de nu anförda skälen föresloge de sakkunniga, att den nyss angivna ställningen bestämdes för innehavarna av följande befattningar och med dessa likvärdiga, som i framtiden kunde komma att inrättas, nämligen hantverksbiträde, trädgårdsmästarbiträde, andra och tredje eldare, renhållnings-, ekonomi-, trädgårds-, stall- och jordbruksdrängar, svinskötare, yttre nattvakter, kollämpare och en del bageriarbetare, hushållerskebiträde, första klass kokerska, övriga kvinnliga biträden i kök, tvätt och bageri, sömmerskebiträde, städerska och inre portvakt.

De sålunda förordade fasta biträdesbefattningarna hava av de sakkunniga efter olika storlek å föreslagen avlöning fördelats i tillhopa sex grupper, därav tre för manliga fasta biträden och tré för kvinnliga.

För de manliga ekonomibiträdena äro grupperna eller avlöningsgraderna, ordnade efter fallande storlek hos avlöningen, följande:

Pa graden: hantverksbiträden, trädgårdsmästarbiträden och en del eldare;

2:a graden: renhållningsdrängar, ekonomidrängar, vissa trädgårds-, stall och jordbruksdrängar, svinskötare, nattvakter (yttre), bageriarbetare samt en del eldare och kollämpare;

3:e graden: vissa trädgårds- och jordbruksdrängar, vilka på grund av befattningens underordnade beskaffenhet ej kunnat hänföras till en högre avlöningsgrad.

Motsvarande grader för de kvinnliga ekonomibiträdena äro:

Pa graden: hushållerskebiträden och s. k. första klass kokerskor:

2:a graden: de biträden i tvätt och bageri, vilka stå vederbörande föreståndarinna närmast, samt sömmerskebiträden och vissa köksbiträden;

3:e graden: alla övriga biträden i kök, tvätt och bageri ävensom städerskor och inre portvakter.

I förevarande sammanhang anmärka de sakkunniga särskilt, att för de yttre portvakterna — vilka med sin tjänst kunde förena utövandet av ett yrke — för »spritsaren» — endast förekommande vid Uppsala hospital och asyl — samt för »kontorsgossen» — sådan funnes anställd blott vid Vänersborgs hospital och asyl —- ej borde avses befattningar med karaktär av fasta biträdestjänster. De syntes i stället böra bibehållas vid innehavande ställning och avlönas med arvode, vilket dock borde kunna efter bestämda tidsmellanrum förhöjas; ålderdomsunderstöd till dem borde av överstyrelsen i varje särskilt fall bestämmas.

I sitt tidigare omförmälda utlåtande den 12 april 1912 hade medicinalstyrelsen i huvudsakliga delar avstyrkt den av hospitalspersonalens förbund genom kommitterade i skrivelse av december 1911 gjorda fram-

87 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 409.

ställningen rörande samma personals uppförande på ordinarie stat. I utlåtandet hade dock styrelsen tillika förmält sig icke vilja förneka, att antalet vid rikets anstalter för sinnessjuka anställda befattningshavare vore så stort och summan av hospitalens lönestater så betydlig, att dessas prövning av Kungl. Maj:t och riksdagen från denna synpunkt med fog kunde ifrågasättas.

Då nu styrelsen hade att yttra sig över de sakkunnigas betänkande, anför styrelsen i utlåtande den 25 februari 1914, att densamma ville, liksom i sitt nyssberörda tidigare utlåtande, vitsorda lämpligheten ur statsekonomisk och statsorganisatorisk synpunkt av hospitalspersonalens överförande på ordinarie stat. Vore icke olägenheter ur sjukvårdens synpunkt att befara av ett fullt genomförande av den ordinarie anställningen, skulle styrelsen utan tvekan hava tillstyrkt hela personalens överförande på ordinarie stat.

Då nu de skäl, som i de sakkunigas betänkande andragits till bemötande av de utav styrelsen i dess förra utlåtande framhållna betänkligheterna och anmärkningarna, icke i allo vore för styrelsen övertygande, ville styrelsen till en början upptaga till skärskådande vad de sakkunniga i ämnet anfört.

Styrelsen erinrar härutinnan först, hurusom den första anmärkningen mot personalens ordinarieblivande innefattade en hänvisning till olika följder av den genom ordinariesystemet tillkommande straffproceduren: mångskriveri och ökad arbetsbörda för överstyrelsen samt framför allt betänklig inverkan på disciplinen. Styrelsen trodde nu visserligen ej att olägenheterna i angivna hänseenden kunde helt undanröjas på sätt de sakkunniga angivit.

Därest emellertid sättet för personalens anställande och entledigande kunde ordnas så, att vederbörande hospitalsdirektion bleve den myndighet, som hade att fullgöra funktionerna därutinnan, så hölle styrelsen dock före, att svårigheterna med disciplinförfarandet (straffproceduren) skulle kunna i det stora hela och i den män det över huvud taget vore möjligt undvikas. Rätten att överklaga direktionernas beslut i disciplinfrågor, vilken rätt alltid borde föreligga, syntes ej skola föranleda alltför stor ökning av medicinalstyrelsens arbetsbörda. En ökning därutinnan syntes för övrigt lätt kunna motvägas genom anställande av ytterligare arbetskraft hos styrelsen.

Vidkommande den anmärkta svårigheten att avlägsna personal, som, utan att hava gjort sig skyldig till tjänstefel, dock på ett eller annat sätt blivit olämplig för tjänsten, kunde medicinalstyrelsen ej heller nu frångå sin mening, att dylik svårighet skulle åtfölja ordinarie anställning. Redan vid nuvarande sätt för personalens anställande förelåge sådan svårighet, och intet system erbjöde, såsom de sakkunniga ock påpekat, full garanti däremot. Men det föreslagna anställandet såsom ordinarie befattningshavare medförde, att avlägsnandet av olämplig person på grund av erlagda pensionsavgifter i högre grad försvårades. Dock syntes ett noggrant urval under elev- och extra ordinarietiden i sin mån bidraga att minska ifrågavarande svårighet. Och en bestämmelse, liknande den i instruktionen för fångvårdsstaten inrymda angående rätt att entlediga olämplig personal, borde onekligen vara till stort gagn.

88 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Invändningen om en genom ordinariesystemet minskad rörlighet i kåren syntes, därest det lades i överstyrelsens hand att reglera tillströmningen till kåren genom ökande av antalet extra ordinarie och, genom överläkarens försorg, av antalet elever, icke vara av så stor vikt, att densamma borde hindra den här ifrågavarande förändringen.

Yad av de sakkunniga anförts i anledning av medicinalstyrelsens påpekande, att en utsträckning av elevtiden skulle försvåra rekryteringen av ifrågavarande personal, saknade naturligtvis icke fog. Det syntes styrelsen likväl icke kunna undvikas, att vid tider av livlig verksamhet å de industriella och övriga praktiska områden, från vilka hospitalen i regel rekryterade sin personal, dessa statsinstitutioner icke skulle kunna fullt följa de då raskt stigande arbetspriserna. Fördelen av lagstadgad pension och den trygghet en ordinarie statsanställning skulle skänka hospitalsbetjäningen, syntes dock i sin mån utgöra ett vederlag, vari denna betjäning såväl som statens övriga tjänstinnehavare finge se en ersättning för de förmåner i ett eller annat avseende, varifrån de måste avstå.

Då nu styrelsen härefter vägde skälen för och emot förslaget om hospitalspersonalens uppförande på ordinarie stat, ville styrelsen, i trots av att den fortfarande ansåge en sådan åtgärd icke skola i alla avseenden vara till gagn för sinnessjukvården, icke längre motsätta sig detta förslag, helst som detsamma i huvudsak vunnit erkännande av ett flertal hospitalsdirektioner. Ordinarie anställning medförde för övrigt från statens sida sett den fördelen, att vederbörande personal bleve fast bunden vid sin tjänst och sålunda icke kunde lämna densamma, förr än behörig statsmyndighet därtill lämnat sitt bifall.

Vid upptagande härpå av frågan, i vilken omfattning hospitalspersonalen borde uppföras på ordinarie stat, anför medicinalstyrelsen till en början, att den icke delade de sakkunnigas uppfattning om kvinnornas likställighet med männen i förevarande avseende. De med ordinarie anställning följande förmånerna för männen vore, förutom anställandet genom en statsmyndighet i stället för av en enda person, rätten till pension för sig och eventuellt för änka och barn. Sistnämnda förmån hade kvinnorna intet gagn av, och rätt till egen pension hade kvinnorna redan med hittillsvarande anställningssätt. Den enda fördel de vunne vore således den trygghet, som det nya anställningssättet innebure.

Med hänsyn emellertid därtill, att på andra områden kvinnor vunnit den fasta anställning i statens tjänst, som medföljde ordinariesystemet, hade styrelsen ansett skäl tala för att även kvinnor, anställda vid statens sinnessjukvård, uppfördes på ordinarie stat.

I likhet med de sakkunniga föresloge fördenskull medicinalstyrelsen beträffande den för sjukvården anställda personalen, att såväl den manliga. som den kvinnliga — naturligen med 'undantag för elever och extra ordinarie skötare och sköterskor — måtte upptagas på ordinarie stat.

89 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Bland den manliga och kvinnliga ekonomipersonalens befattningar funnes enligt medicinalstyrelsens mening vissa av den vikt, att de med samma fog som sjukvårdspersonalens borde upptagas på ordinarie stat. Denna styrelsens mening hade delats av de sakkunniga, då ju endast en del av ekonomitjänsterna föreslagits till ordinarie.

Den av de sakkunniga givna definitionen för, vilka tjänster borde förenas med nämnda förmån, kunde styrelsen dock icke godkänna. Skulle denna definition hava tillämpats konsekvent, skulle endast ett fåtal tjänster hava uteslutits från ordinarie stat. Erfarenheten hade nämligen visat, att i åtskilliga fall även lägre ekonomitjänster bibehållits av sina innehavare ända till dess ålderdomsunderstöd kunnat erhållas. Beträffande en del ekonomitjänster syntes för övrigt deras särställning till den enskilda arbetsmarknaden och dennas avlöningsförhållanden bjuda, att man framginge med försiktighet vid samma tjänsters uppförande såsom ordinarie.

Efter noggrant övervägande av de särskilda befattningarnas art och betydelse hade styrelsen ansett sig böra stanna vid att till uppförande på ordinarie stat föreslå endast de tjänster, vilkas innehavare hade förmans ställning eller vore hantverkare, dock så att av de sistberörda högst en för varje slag av hantverk komme på samma anstalt. Dylika tjänster vore: maskinmästare, maskinister, trädgårdsmästare, befallningsmän, föreståndarinnor för köks-, tvätt- och bageriavdelningar samt arbetsföreståndarinnor (högst en för varje anstalt) samt hantverkare, till vilka sistnämnda även elektriker och reparatörer räknades.

Beträffande de sakkunnigas förslag i avseende å de s. k. fasta biträdena synes medicinalstyrelsen icke uttala någon från de sakkunnigas avvikande mening i vidare mån än som följer därav, att styrelsen förordat en annan bestämning av gränsen för de ordinarie ekonomitjänsterna. De, vilka ej erhölle ordinarie dylik tjänst och ej heller vore blott elever eller extra ordinarie i vanlig mening, skulle således komma att anställas såsom fasta biträden.

Med hänsyn därtill att styrelsen förordat en annan gräns mellan de ordinarie ekonomi- och fasta biträdesbefattningarna, ansåg styrelsen emellertid skäligt, att de för dylika biträden av de sakkunniga föreslagna gruppernas eller avlöningsgradernas antal ökades, beträffande manliga ekonomibiträden med två grader, båda ovanför den föreslagna första graden, och beträffande kvinnliga ekonomibiträden med en grad, likaledes med högre avlöning än någon av de föreslagna tre graderna.

Antalet fasta biträdesbefattningar i varje avlöningsgrad borde det tillkomma styrelsen att bestämma.

I samband härmed omförmäler styrelsen, att den vid Uppsala hospital och asyl anställda bageripersonal, bestående av en föreståndare och dennes (sex) medhjälpare (bagare), saknade motsvarighet vid övriga hospital. Anledningen därtill vore, att bakugnarna vid de övriga hospitalen vore av sådan konstruktion, att kvinnlig arbetskraft vore utan svårighet tillräcklig för deras skötsel. Vid angivna Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 869 käft. (Nr 409.) 12

Ekonomipersonalen.

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

förhållande syntes styrelsen skäl föreligga, att ifrågavarande bageripersonal ställdes på sidan om hospitalens ekonomipersonal i övrigt och erhölle avlöning på sätt hittills skett i avvaktan på, att bakugnssystemet vid Uppsala hospital förändrades till likhet med det vid de andra hospitalen förekommande.

Styrelsen anför vidare, att vid Stockholms hospital funnes ett tryckeri, förlagt uti ett äldre, förfallet trähus, vilket snart måste anses obrukbart, varefter tryckerirörelsen möjligen bleve nedlagd. Den vid hospitalet anställde boktryckaren syntes fördenskull böra avlönas liksom hittills.

Av nu angivna skäl hade styrelsen ur sitt förslag till stat för hospitalspersonalen uteslutit omförmälda bageripersonal och boktryckare.

Styrelsen framhåller slutligen, att ej heller för framtiden extra personal inom hospitalens ekonomiavdelningar torde kunna undvaras.

Nödvändigheten därav hade de sakkunniga jämväl medgivit, då de beträffande yttre portvakter och kontorsgossen vid Yänesborgs hospital och asyl föreslagit, att de ej borde upptagas såsom fasta biträden.

Styrelsen hemställer om bemyndigande för sig att låta vid hospitalen efter behov anställa extra biträden och att för sådana bestämma arvoden och övriga avlöningsförmåner.

Beträffande medicinalstyrelsens förslag i fråga om gränsen mellan den ekonomipersonal, vilken borde uppföras å ordinarie stat, och den, som borde allenast anställas såsom fasta biträden, uttalades till styrelsens protokoll skiljaktig mening av överinspektören för sinnessjukvården i riket.

Under förutsättning att »prö vo tiden» (för kompetens till ordinarie tjänst) bleve, möjligen med vissa angivna undantag, bestämd till densamma, som i de sakkunnigas betänkande föreslagits för sjukvårdspersonalens vidkommande (d. v. s. i allmänhet fyra år), förklarade sig nämligen överinspektören icke kunna finna annat, än att det skulle vara till fördel för sinnessjukanstalterna, om ordinarie anställning kunde erhållas av all sådan ekonomipersonal, som hade att handleda patienter i arbete eller eljest hade en sådan uppgift, att täta ombyten å befattningen måste anses menliga.

Ordinarie anställning, efter viss tids erforderlig meriterande tjänstgöring, borde därför tillkomma — förutom dem som innehade förmansställning eller vore förmansbiträden — alla dem, vilkas befattningar krävde särskild yrkes- eller fackutbildning, ävensom dem, som innehade mera ansvarsfulla befattningar, såsom vaktmästare (stads- och postbud) och yttre nattvakter. En tillämpning av denna uppfattning skulle medföra, att å ordinarie stat uppfördes ej endast de befattningshavare, som därtill föreslagits av de sakkunniga, utan även en del av dem, vilka av de sakkunniga hänförts till fasta biträden, nämligen första gradens och vissa av andra gradens ekonomibiträden.

91 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Uti de förut omnämnda skrivelserna från den här ifrågavarande personalens båda förbund (resp. förbundsstyrelse m. m.) bar givits uttryck åt de uppfattningar beträffande frågan om överflyttande å ordinarie stat, vilka gjort sig gällande inom samma personal själv.

I fråga först om sjukvårdspersonalen synes någon från de sakkunnigas förslag avvikande mening icke förefinnas. Att de till denna personal hörande befattningshavare, kvinnliga som manliga, böra få sina tjänster uppförda på ordinarie stat tillstyrkes allmänt.

Vidkommande åter ekonomipersonalen bar varken de sakkunnigas eller medicinalstyrelsens förslag vunnit instämmande från personalens sida.

Redan tidigt framhölls sålunda, att en alltför ringa del av denna personal enligt förslagen skulle få sina befattningar på ordinarie stat. Den övervägande delen, och däribland även sådana som »hava en självständig sysselsättning eller äro yrkesutbildade», skulle bliva hänvisad allenast till ställningen såsom fasta biträden.

I ekonomipersonalens förbunds skrivelse den 10 december 1916 påyrkades också, att de befattningar, som i de sakkunnigas förslag avsetts för manliga fasta biträden av l:a och 2:a graderna samt kvinnliga fasta biträden av l:a graden, måtte upptagas på ordinarie stat. Mot uppförande på ordinarie stat av l:a och 2:a gradens manliga fasta biträden hade, säges det i skrivelsen, intet vägande skäl anförts av de sakkunniga. De här åsyftade biträdena vore i regel utbildade i sitt yrke samt stannade i hospitalets tjänst och bildade familj, så snart förhållandena det medgåve. Med fullt fog kunde framhållas, att dessa befattningar — och för övrigt alla som gåve sina innehavare full och stadigvarande sysselsättning — borde uppföras såsom ordinarie.

I nyssnämnda förbunds skrivelse av den 28 april 1917 går man längre. Däri uttalas ekonomipersonalens varmaste förhoppning om en ändring i förhållandena till vad de sakkunniga föreslagit därhän, att fasta biträden, vilka hade full och stadigvarande sysselsättning och vilkas tjänster hospitalen oundgängligen behövde, måtte bliva uppförda på ordinarie stat. I anslutning härtill hemställes också till Kung]. Maj:t »att borttaga den av kommitterade (de sakkunniga) föreslagna klassificeringen och benämningen fasta biträden och uppföra även denna personal på ordinarie stat under sina respektive yrkesbenämningar».

Vad först angår sjukvårdspersonalen, anför kommittén ifråga om denna personals uppförande på ordinarie stat i huvudsak följande.

Såsom resultat av den starka strävan till reformering, som under senare tider utmärkt vårt hospitalsväsen, syntes med fog kunna uttalas, att sinnessjukvården i vårt land ingalunda tedde sig såsom efterbliven i förhållande till de krav, som överensstämde med den allmänna utvecklingen och som under de givna förhållandena varit möjliga att genomföra. Det föreliggande förslaget i förevarande del kunde nu sägas avse, att genom ändring av sjukvårdspersonalens ställning vinna, att denna personal bättre inpassades i sinnessjukvårdens organisation och till följd därav kunde fullständigare fylla sin uppgift under den fort-

Särskilda skrivelser från olika föreningar.

Löneregle-

ringskom-

mittén.

Sjukvårds-

personalen.

92 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

satta utvecklingen mot en såvitt möjligt tillfredsställande och rationell sinnessjukvård.

Såge man med detta syfte för ögonen på sjukvårdspersonalens uppgift inom sinnessjukvården, torde det befinnas, att någon nämndvärd tvekan i fråga om samma uppgift svårligen kunde råda. Insatsen av denna personals arbete vore .uppenbart nödvändig. Karaktären och omfattningen av detta arbete för de särskilda kategorierna av befattningshavare syntes genom förhållandenas natur och erfarenheten vara fullt bestämda eller lätt bestämbara. Arbetet toge vederbörandes arbetskraft stadigvarande och efter normala mått fullt ut i anspråk. Från organisatorisk synpunkt sett syntes alltså de förutsättningar vara beträffande ifrågavarande personal tillfinnandes, vilka i allmänhet uppställdes för en befattnings uppförande såsom ordinarie.

Jämväl av statsfinansiella hänsyn syntes det önskvärt, att ett upptagande på ordinarie stat komme till stånd. Storieken av de anslag, som redan utginge och, än mer, framdeles komme att utgå på riksstaten för sinnessjukvårdens behov, syntes göra det naturligt, att de anslagsbeviljande myndigheterna mera fullständigt, än för närvarande skedde, övade inflytande på dispositionen av den betydande del av berörda anslag, som erfordrades till avlöningar vid de särskilda befattningarna inom sinnessjukvården.

I fråga om de direkta fördelar för själva sinnessjukvården, som personalens anställande å ordinarie stat skulle medföra, yttrar kommittén bland annat.

Kommittén funne sig benägen att tillmäta den härutinnan angivna uppfattningen mycken vikt. För dess riktighet i allmänhet syntes erfarenheten från andra likartade fall tala, liksom också, bland andra, den omständigheten, att personalen, alltifrån det dess föreningsväsen började vinna stadga, så enstämmigt och ivrigt påyrkat den ifrågavarande förändringen såsom ägnad att undanrödja en del med det hittillsvarande anställningssättet förenade förhållanden, vilka uppfattats såsom ofördelaktiga för själva arbetet och tvevnaden däri.

Emellertid ville kommittén icke underlåta att redan i detta sammanhang framhålla, hurusom de nyss antydda fördelarna icke syntes vara att förvänta såsom följder redan av den nuvarande anställningens förändrande till ordinarie. Det vore tydligt, att i förevarande hänseende de blivande, med den ordinarie anställningen förenade avlöningsförmånernas storlek och beskaffenhet i övrigt vore av väsentligaste betydelse. Särskilt hade härutinnan vikten av ett tillfredsställande ordnande av sjukvårdspersonalens bostadsförhållanden framhållits.

Kommittén hade under ärendets utredning inhämtat, hurusom man under senare tid alltmera strävat att bereda sjukvårdspersonalen så belägna och i övrigt så beskaffade bostäder, att den under sin fritid kunde där känna sig undandragen från det tryck och den spänning, som tjänstearbetet bland de sjuka naturligen medförde, samt bleve i stånd att vinna den rekreation, som vilan från arbetet avsåge att giva, En betydelsefull åtgärd i denna riktning vore beredande vid de särskilda vårdanstalterna av familjebostäder för dem bland personalen, vilka önskade bilda familj.

Kommittén hade icke kunnat undgå det intryck av vad den iakttagit och annorledes inhämtat i det föreliggande ärendet, att nyssberörda strävan beteck-

93 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

Både ett viktigt framsteg. I överensstämmelse därmed liölle kommittén före, att allt framgent omsorg borde ägnas åt ett behovet vid de särskilda anstalterna motsvarande och i övrigt nöjaktigt ordnande av personalens bostadsförhållanden.

Kommittén redogör därefter för de nackdelar, vilka ansetts skola bliva en följd av sjukvårdspersonalens uppförande å ordinarie stat, samt säger sig vid övervägande av de anmärkningar, som gjorts mot sjukvårdspersonalens överförande på stat, fastställd av Konung och riksdag, samt av vad därutinnan förekommit under detta ärendes utredning icke kunnat finna dessa anmärkningar vara av beskaffenhet att böra utgöra hinder för nämnda överförande.

Kommittén hade emellertid härvid kommit till den uppfattningen, såväl att den av medicinalstyrelsen förordade ordningen beträffande handhavande av frå-

for om antagande och avsked samt av disciplinärenden i huvudsak borde godännas, som ock att de sakkunnigas förslag ej mindre om befogenhet för anstalts överläkare — eller annan anstaltsmyndigliet — att i avvaktan på avgörandet av ärende angående svårare tjänstefel avstänga den felande från tjänsten och eventuellt jämväl bostadsförmån och anstaltsområde, än även beträffande rätt för vederbörande myndighet att från tjänsten entlediga personal, för vilken myndigheten på grund av förekomna omständigheter funne sig icke vidare kunna hysa förtroende, likaledes borde vinna godkännande.

Beträffande slutligen frågan i hela dess vidd om upptagande av sjukvårdspersonalens befattningar på ordinarie stat hade medicinalstyrelsen, efter övervägande av skälen för och emot förslaget därom, förklarat, att den icke längre ville motsätta sig samma förslag. Och såsom den förekomna utredningen i övrigt gåve vid handen tillstyrktes detta förslag av den långt övervägande meningen bland dem, som yttrat sig i ämnet. Till denna mening anslöte sig jämväl kommittén.

Lika med de sakkunniga och medicinalstyrelsen ville kommittén vidare tillstyrka, att i förevarande avseende skillnad icke gjordes mellan manlig och kvinnlig befattningshavare.

Kommittén förordar alltså, att sjukvårdspersonalens befattningar, såväl de för kvinnor som de för män avsedda, måtte till erforderligt antal upptagas på ordinarie stat.

I fråga därefter om ekonomipersonalen erinrar kommittén, hurusom tvekan syntes förefinnas blott därom, var gränsen rätteligen skulle dragas mellan de befattningar, som borde, och de som icke borde upptagas på den ordinarie staten.

För egen del anser kommittén, att jämväl i detta fall den grundsats borde tillämpas, som sedan länge i regel av statsmakterna gjorts gällande vid bedömandet av frågor om tjänsters uppförande på ordinarie stat, den nämligen, att, därest tjänsten toge sin innehavares arbets-

Ekonomipersonalen.

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

kraft stadigvarande och efter normala mått fullt ut i anspråk, tjänsten borde upptagas såsom ordinarie.

Tillämpligheten av denna grundsats vore emellertid givetvis bunden även till andra förutsättningar än dem, som omedelbart uttalades i densamma.

Så vore det en påtaglig fordran, att de tjänsteprestationer, som vore tilllagda en ifrågakommande befattning, måste vara ej blott för det närvarande utan ock under överskådlig framtid erforderliga. Rådde därutinnan om ock blott tvekan, borde befattningen icke uppföras såsom ordinarie. Redan av sådan hänsyn funne kommittén medicinalstyrelsen hava förfarit riktigt, då den ur förslaget till stat för hospitalspersonalen uteslutit den vid Uppsala hospital och asyl anställde bageriföreståndaren och hans medhjälpare samt boktryckaren vid Stockholms hospital. Från samma synpunkt borde ej heller ifrågasättas, att hospitalens renhållningsdrängar upptoges på ordinarie stat; den väsentliga delen av deras göromål skulle bortfalla med anordnandet av vattenklosettsystem, varom fråga enligt uppgift syntes vid olika hospital förevara.

Vidare måste en befattning för att kunna ifrågakomma till uppförande såsom ordinarie vara sådan, att den kunde anses lämpa sig för kvarstannande å densamma till pensionsåldern med skyldighet att vidkännas pensions- och dylika avgifter. Sådana göromål ägnade sig icke till sammanförande såsom grundval för en ordinarie befattning, vilka under rådande förhållanden, enligt vad erfarenhet och allmän uppfattning gåve vid handen, övertoges väsentligen för vinnande av insikt eller utbildning i en eller annan yrkesgren eller i avvaktan på erhållande av annan verksamhet; och befattningar, å vilka på grund av deras beskaffenhet och förhållandena i övrigt en starkare växling av innehavare vore att motse, borde ej givas natur av ordinarie. Ur nu antydda synpunkter vore ej blott platser såsom elever, lärlingar, springgossar o. dyl. uteslutna från ordinarieskap, utan detsamma borde också i allmänhet gälla anställningar, till sin beskaffenhet närmast motsvarande tjänarinne- och tjänareplatser hos enskilda eller eljest förnämligast avsedda för och antagna av jämförelsevis yngre personer, som trädde ut till arbetet för sin självständiga försörjning och oftast kunde antagas ännu ej hava gjort sitt val av levnadsbana. Vad sålunda senast anförts syntes enligt kommitténs mening gälla största delen av de vid hospitalen anställda biträdena i kök, tvätt och bageri, vid jordbruks- och trädgårdsarbetet m. fl.

Bruste nu ej förutsättningarna i nyss berörda båda riktningar eller annat väsentligt avseende i fråga om en viss ekonomitjänst, ansåge kommittén, att tjänsten borde med tillämpning av angivna allmänna grundsats upptagas på ordinarie stat.

Å andra sidan håller kommittén före, att tjänst, vilken icke kunde sålunda uppföras såsom ordinarie, bör, där den dock verkligen vore behövlig, betecknas såsom extra -anställning på sätt i allmänhet inom statsförvaltningen i motsvariga fall ägde rum. Kommittén finner sig alltså icke kunna biträda den i de sakkunnigas betänkande förordade utväg, att beteckna vissa av de icke ordinarie anställda såsom fasta biträden med en mellanställning mellan de ordinarie och de allenast extra befattningshavarna.

95 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.9.

Det, på sätt i betänkandet erinras, av kommittén tidigare (år 1907) under dåvarande förhållanden framförda förslaget om inrättande av s. k. fasta biträdesbefattningar hade icke upptagits av statsmakterna, vadan någon dylik befattning ej heller funnes vid något statens ämbetsverk, myndighet eller institution.

De skäl, som av de sakkunniga i betänkandet åberopats för att vid en reform av sättet för hospitalspersonalens anställning införa ifrågavarande anställningsform, hade icke av kommittén funnits så tvingande eller övertygande, att kommittén ansett sig böra förorda en ändring av statsmakternas hittills intagna ställning gentemot samma anställningsform.

Medicinalstyrelsen, som från de sakkunnigas betänkande upptagit fasta biträdes formen, hade dock icke i sitt utlåtande uttalat sig i den riktning, att denna form vore för hospitalen särskilt påkallad eller att föredraga. Och hospitalens ekonomipersonal själv hade genom sina delegerade och annorledes framhållit, att den avgjort ansåge anställning såsom fast biträde icke lämplig eller eljest önskvärd, utan funne riktigt, att den för hospitalens rationella skötsel erforderliga personal, för vilken ordinarie tjänst icke funnes, anställdes såsom extra i likhet med vad eljest inom statsförvaltningen skedde. Samma uppfattning hade enstämmigt bestyrkts vid de besök å hospital, som ledamöter av kommittén i ärendet företagit.

Jämväl kommittén vore sålunda av den mening, att den för hospitalen utöver den ordinarie erforderliga ekonomipersonalen borde anställas såsom extra i vanlig mening.

Med stöd av nu framhållna överväganden hemställer kommittén, att ovan anförda allmänna grundsats måtte vinna tillämpning vid avgörande av spörsmålet, vilka ekonomitjänster vid hospitalen skola uppföras på ordinarie stat.

En tillämpning av samma grundsats skulle enligt kommitténs mening medföra, att — förutom de befattningar, vilka av de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagits till upptagande såsom ordinarie, dock med undantag för »bageriverkmästare» och »l:ste bagare» (vid Uppsala hospital och asyl) -— ytterligare följande bland de i de sakkunnigas betänkande till anställning såsom fasta biträden föreslagna skulle få sina befattningar uppförda på den ordinarie staten, nämligen:

hantverksbiträden, eldare, vissa ekonomidrängar, svinskötare, yttre nattvakt, vissa kvinnliga biträden i kök, tvätt och bageri samt vissa manliga biträden i trädgård och jordbruk.

Vad först angår sju/cvärdsj>e7'sonalen är, såsom förut framhållits, förhållandet för närvarande det, att bestämmanderätten i fråga om formen för denna personals anställande och de särskilda anställningarnas närmare beskaffenhet tillkommer medicinalstyrelsen, respektive hospitalsdirektionerna och vederbörande chefsläkare, medan samma rätt i fråga om avlöningsförmåner och ålderdomsunderstöd tillhör medicinalstyrelsen.

Departements-

chefen.

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

En ändring av detta förhållande i det avseende och på det sätt, som skulle påkallas av sjukvårdspersonalens uppförande på ordinarie stat, är nu ifrågasatt.

Beträffande lämpligheten av en dylik ändring hava, på sätt som framgår av den förut lämnade redogörelsen för ärendets hittillsvarande behandling, skäl blivit anförda såväl för som emot. Hänvisande härtill, anser jag mig endast böra erinra därom, att såväl de sakkunniga som medicinalstyrelsen och löneregleringskommittén, efter framhållande av de fördelar och nackdelar, som kunna anses vara förenade med åtgärd av ifrågavarande beskaffenhet, och efter prövning av härutinnan föreliggande omständigheter, samtliga kommit till den uppfattningen, att sjukvårdspersonalens befattningar, såväl de för kvinnor som de för män avsedda, borde till erforderligt antal uppföras på ordinarie stat.

För egen del har jag ej kunnat undgå finna en anordning av nu ifrågasatt art vara ägnad att medföra påtagliga fördelar för själva sinnessjukvården, på samma gång jag anser de anmärkningar, som anförts mot sjukvårdspersonalens uppförande på ordinarie stat, ej vara av beskaffenhet att böra utgöra hinder för nämnda överförande.

Vad därefter beträffar ekonomipersonalen, tillkommer det, såsom förut omförmälts, för närvarande hospitalens direktioner, respektive vederbörande chefsläkare, att bestämma såväl formen för anställandet som de olika befattningshavarnas göromål och anställningarnas beskaffenhet i övrigt. Fastställandet av avlöningsförmåner för befattningarna liksom ock förekommande ålderdomsunderstöd tillhör medicinalstyrelsen.

Beträffande det lämpliga och befogade i en ändring av nu rådande förhållanden på det sätt, att ekonomipersonaleus befattningar uppföras på ordinarie stat, har, såsom den föregående redogörelsen givit vid handen, enighet rått så till vida, att en väsentlig del av dessa befattningar allmänt ansetts böra överföras till ordinarie stat. Däremot synas olika uppfattningar hava gjorts gällande, var gränsen rätteligen borde dragas mellan de befattningar, som borde, och de, som icke borde uppföras på den ordinarie staten.

Löneregleringskommittén har vid uppgörande av sitt förslag utgått ifrån den grundsatsen, att, därest tjänsten tager sin innehavares arbetskraft stadigvarande och efter normala mått fullt ut i anspråk, tjänsten bör uppföras såsom ordinarie. Denna grundsats har sedan länge i regel av statsmakterna gjorts gällande vid bedömandet av frågor av motsvarande art, och jag anser, att densamma även i föreliggande fall bör komma till tillämpning.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

97 Beträffande utförandet av nämnda grundsats har löneregleringskommittén ansett, att — förutom de befattningar, vilka av de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagits till upptagande såsom ordinarie, dock med vissa närmare angivna undantag — ytterligare åtskilliga bland de i de sakkunnigas betänkande till anställning såsom fasta biträden föreslagna skulle få sina befattningar uppförda på den ordinarie staten. Kommittén hänvisar i detta avseende till ett av densamma uppgjort förslag beträffande de kontanta avlöningsförmånerna vid de särskilda ekonomitjänster, som skulle uppföras på ordinarie stat.

Vid övervägande av förevarande spörsmål har jag ansett mig böra ansluta mig till kommitténs förslag i nu nämnda hänseende.

C. Hospitalspersonalens antagande, utbildning m. m.

I avdelning IV av sitt betänkande hava de sakkunniga, enligt vad De saUuni betänkandet anföres, sökt framlägga »en i största möjliga mån full- mga" ständig plan till organisation av personalens förhållanden». I sådant syfte behandlas närmare ett flertal spörsmål, såsom, vad angår sjukvårdspersonalen, frågor om elev- och provtid, undervisning och fortsatt utbildning, kompetensfordringar, antagande till elev samt extra och ordinarie tjänst, ordnande av den speciella sjukvårdstjänsten, tjänstgöringstid m. fl., samt, vad angår särskilt ekonomipersonalen, frågorna om anställande och avskedande av fasta biträden, konstituerande å ordinarie tjänst m. fl. Jag tillåter mig att i dessa stycken hänvisa till berörda avdelning av de sakkunnigas betänkande.

Löneregleringskommittén säger sig sakna anledning att till ytt- Löneregierande upptaga alla de i betänkandets ifrågavarande avdelning berörda ämnen. Vissa av dem hava emellertid, på sätt av det föregående framgår, av kommittén berörts, i den mån sådant synts påkallat av kommitténs uppdrag; så exempelvis i fråga om antagande myndighet, det disciplinära förfarandet m. m. Beträffande de behandlade ämnena i övrigt säger sig kommittén finna sig av sitt uppdrag föranledd allenast till följande uttalanden.

I samband med framläggande av sitt program rörande elevtid och provtid för sjukvårdspersonalen hade de sakkunniga uttalat, att enligt deras mening ingen, tillhörande nämnda personal, borde kunna erhålla ordinarie tjänst, förrän han varit anställd vid statsanstalt för sinnessjuka minst fyra år, elevtiden (å två Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 369 käft. (Nr 409.) 13

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

år) inräknad. Utan att inlåta sig närmare härå hade medicinalstyrelsen i sitt utlåtande den 25 februari 1914 allenast uttryckt den mening, att det vore självfallet, att uppförande av sjukvårdspersonalen å ordinarie stat förutsatte en viss elevtid och prövotid före konstituerandet å ordinarie tjänst. Detta spörsmål syntes i sinom tid bliva föremål för styrelsens vidare behandling och föranledde nu ej något särskilt vidare yttrande från kommitténs sida.

Beträffande motsvarande spörsmål i fråga om ekonomipersonalen, såväl den ordinarie som de föreslagna fasta biträdena, hade i betänkandet till en början framhållits, att befattningshavarna bland denna personal, i motsats till dem inom sjukvårdspersonalen, icke kunde få sin egentliga yrkesutbildning inom sinnessjukvården, utan måste redan då de tillträdde sina befattningar vara fullt rustade att sköta desamma.

De bland ekonomipersonalen, vilka komme i närmare beröring med de sjuka, behövde emellertid utan tvivel tillägna sig en viss förmåga att på ett lämpligt sätt umgås med de sjuka och locka dem till sysselsättning och utveckling av kvarbliven förmåga till nyttig verksamhet. Detta vore händelsen framför allt med liantverksföreståndare, sömmerskor och väverskor, trädgårds- och lantbrukspersonal. Beröringen med de sjuka inträdde dock först, då dessa befunne sig i ett mindre ömtåligt stadium, och det syntes vara möjligt att på jämförelsevis kort tid bilda sig ett omdöme om befattningshavarnas förmåga i förevarande avseende. Då det otvivelaktigt skulle försvåra erhållandet av verkligt kompetent folk, om en längre obligatorisk provtid fastställdes, ansåge de sakkunniga tillräckligt med en bestämmelse om minst ett års tjänst såsom villkor för erhållande av ordinarie tjänst.

Beträffande den ekonomipersonal, vilken enligt de sakkunnigas förslag skulle genom kontrakt av överläkaren eller sysslomannen anställas såsom fasta biträden, erinrade kommittén, att de sakkunniga hölle före, att denna personals ställning borde efter fyra års tjänst förändras till större fasthet så till vida, som avskedande skulle kunna ske endast efter hospitalsdirektionens hörande och den avskedade äga rätt till klagan hos högre myndighet.

Spörsmålet om en prövotid och dennas längd för vinnande av ordinarie befattning inom ekonomitjänsten funne kommittén böra ägnas noggrann uppmärksamhet. Under omförmälda besök vid olika hospital ävensom annorledes hade kommittéledamöterna sökt vinna upplysning rörande erfarenheter och meningar i förevarande avseende, som förefunnes inom personalen själv samt bland syssloman, läkare och hospitalsdirektioner.

Vid övervägande av vad kommittén inhämtat hade kommittén trott sig finna skäl för, att den prövotid, om vars behövlighet över huvud enstämmighet synts tämligen allmänt råda, bestämdes olika för två huvudkategorier inom ekonomipersonalen.

Beträffande sådana befattningshavare, vilkas antagande i tjänst vid hospitalen måste anses förutsätta en förutgången bestämd yrkesutbildning, såsom maskinister, hantverkare (skräddare, smeder m. fl.), syntes en prövotid ej understigande ett år för att kunna vinna anställning såsom ordinarie vara erforderlig.

I fråga åter om dem bland ekonomipersonalen, vilkas göromål icke i samma grad, som nyss avsågs, krävde en redan förvärvad avslutad yrkesutbildning, t. ex. vissa biträden i kök, tvätt och bageri samt för trädgård och jordbruk, magasinspersonal m. fl., syntes böra fordras en längre prövotid, som kommittén ansett böra sättas till minst tre år.

99 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

I sammanhang med nu behandlade spörsmål ansåge sig kommittén vidare böra förorda, att för befordran till ordinarie befattning vare sig inom sjukvården eller ekonomitjänsten skulle fordras en uppnådd levnadsålder, ej understigande tj ugufyra år.

Jag anser mig sakna anledning att i detta sammanhang närmare ingå å de frågor, som blivit i berörda hänseenden av de sakkunniga och löneregleringskommittén dryftade. De spörsmål, som här avhandlats, äro icke av den art, att någon framställning till riksdagen härutinnan är erforderlig. Det är min avsikt att, sedan de organisationsoch löneregleringsfrågor, till vilkas lösning riksdagens medverkan är av nöden, blivit avgjorda, till närmare prövning upptaga ovan omförmälda spörsmål ifråga om hospitalspersonalens antagande, utbildning m. m.

D. Avlöningsförhållanden.

I avdelningarna I och II av sitt betänkande hava, såsom förut är antytt, de sakkunniga givit en framställning av hospitalspersonalens avlöningsförhållanden under föregående skeden av sinnessjukvårdens utveckling i vårt land.

Ett för dessa förhållandens gestaltning under senare tider bestämmande moment utgöres av den i 1901 års hospitalsstadga innehållna bestämmelsen, att det tillkomme medicinalstyrelsen att bestämma avlöningsförmåner för uppsjmingsmän, förestånderskor och övrig betjäning vid statens anstalter för sinnessjuka. I kraft av denna bestämmelse har styrelsen vid olika tillfällen och sist för tiden från och med år 1908 vidtagit allmänna och genomgripande löneregleringar för personalen i fråga. Och under tiden efter nämnda år hava gång efter annan ytterligare förändringar till personalens förmån blivit genomförda.

De sakkunnigas framställning beträffande förevarande ämne sträcker sig till och med en redogörelse för avlöningsförhållandena vid tiden för betänkandets avgivande. Denna redogörelse är, såvitt angår den kontanta avlöningen, utförd i detalj och sammanställningsvis tydliggjord i en å sid. 224 och följande i de sakkunnigas betänkande införd översikt, över kontanta avlöningsförmåner enligt 1913 års utgiftsstat. De i denna översikt innehållna uppgifter återgiva emellertid icke längre de exakta förhållandena. Efter år 1913 inträdda omständigheter hava påkallat förändringar i olika avseenden, såsom beträffande avlöningsbelopp, antal befattningar in. m. Vad avlöningsbeloppen angår, hava

Departements-

chefen.

De sakkunniga-

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

sålunda de för år 1913 gällande blivit förhöjda för år 1917 med 10 procent och för år 1918 med ytterligare 10 procent.

Till upplysning om vad för närvarande gäller tillåter jag mig hänvisa till en vid löneregleringskommitténs betänkande såsom bilaga 1 fogad översikt, motsvarande den ovannämnda, men hämtad från den för år 1918 gällande utgiftsstaten.

Mot bakgrunden av redogörelsen för då rådande avlöningsförhållanden framläggas i de sakkunnigas betänkande deras förslag till lönereglering. Dessa eftersträva en reglering i överensstämmelse med de modernare principer, som lagts till grund för de senast förut genomförda löneregleringarna för en del statens verk. Såsom förebild har tjänat särskilt den reglering, som vid 1907 års riksdag fastställdes för telegrafverket.

Jag vill i korthet redogöra för innebörden i de sakkunnigas förslag och tillåter mig i övrigt hänvisa till avdelningen V av deras betänkande, där avlöningsförhållandena för ifrågavarande personal äro närmare behandlade.

Vid en redogörelse för förslagens innehåll är att till en början uppmärksamma i vad mån naturaförmåner skulle ingå i avlöningarna.

Förmånen av fri bostad med värme och belysning eller, ifråga om s. k. familjebostad, ersättning därför (s. k. hyresbidrag) finna de sakkunniga fortfarande såsom förut böra tillkomma samtliga ifrågavarande befattningshavare.

Vid den lönereglering, som av medicinalstyrelsen fastställdes att gälla från och med år 1908, utgick man därifrån, att i regel all personal skulle erhålla sin kost från anstaltens kök. De kontanta avlöningarna, arvodena, bestämdes därefter till de belopp, som under sådan förutsättning funnos böra och kunna utgå. Efter förebild av lönestater från senare tid vid olika statens institutioner ävensom vid Stockholms stads verk hava de sakkunniga föreslagit övergång till ett annat system. Beloppet av den kontanta avlöningen skulle nämligen bestämmas med utgående från, att personalen själv finge sörja för sitt kosthåll. Därest på grund av förhållandena kost in natura måste tillhandahållas befattningshavare, skulle ett mot kostens värde svarande avdrag från den kontanta avlöningen ske. De utav de sakkunniga föreslagna kontanta avlöningarna hava i enlighet härmed bestämts utan hänsyn till vederbörandes kosthåll, men samtidigt hava vissa fixa avdragsbelopp föreslagits för fall av åtnjuten kost.

Det skulle enligt de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente för de ordinarie befattningshavarna tillkomma anstaltsdirektionen att bestämma, huruvida

101 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 409.

befattningshavare vore skyldig att mottaga kost in natura, dock att den, som tilldelats familjebostad eller ersättning därför, skulle äga själv bestämma över sitt kosthåll. Härvid torde emellertid de sakkunniga hava utgått från, att intagande av kost å anstalten skulle vara obligatoriskt för ogifta befattningshavare.

De sakkunniga hava ansett förmånen av fri tjänstebeklädnad fortfarande böra förekomma. Sådan borde tillkomma såväl ordinarie som extra sjukvårdspersonal samt ordinarie ekonomipersonal.

Vidare hava de sakkuniga ansett, att befattningshavare, varom här är fråga, ävensom sådan befattningshavares hustru och oförsörjda barn borde äga åtnjuta kostnadsfri läkarvård av anstaltens läkare och kostnadsfri medicin från anstaltens apotek, såvitt den förordnats av anstaltsläkare. Jämväl förordas, att rätt till avgiftsfri vård å sjukhus och lungsotssanatorium måtte tillkomma ifrågavarande personal, -—- uppsyningsoch överskötarpersonal i halvenskilt samt övrig personal på allmänt rum.

Beträffande härefter de kontanta avlöningarna borde dessa för personal å ordinarie tjänst fördelas å lön och tjänstgöringspenningar. För de fasta biträdena borde arvodesformen bibehållas, men arvodet anses till viss del motsvara lön och till återstoden tjänstgöringspenningar. Till extra personal och elever borde likaledes utgå arvode, men utan uppdelning på nyssnämnt sätt.

Med avseende därå, att befattningar (ordinarie) av samma slag kunde vid skilda anstalter vara förenade med större eller mindre ansvar och svårare eller lättare arbete, hade olika avlöningsgradel' måst införas för vissa befattningar av samma slag.

Begynnelseavlöningen borde med tillämpning av en i allmänhet gällande grundsats sättas relativt låg, men kunna höjas medelst flera, efter kortare perioder inträffade tillägg. Dessa tillägg i avlöningsförhöjningar förordades för manlig personal skola bliva fem och inträda efter resp. 2, 4, 6, 9 och 12 års väl vitsordad tjänstgöring samt för kvinnlig personal fyra, inträdande efter resp. 3, 6, 9 och 12 års sådan tjänstgöring. Vad sålunda föreslagits skulle gälla såväl ordinarie befattningshavare som fasta biträden.

Jämväl extra befattningshavare och elev skulle kunna erhålla förhöjning av sitt arvode, ehuru blott en gång, att inträda för extra befattningshavare efter 2 års väl vitsordad tjänstgöring och för elev efter genomgången teoretisk examen.

Intjänad avlöningsförhöjning borde utgå från och med månaden näst efter den, under vilken stadgad tjänstålder uppnåtts. Denna av hospitalsöverstyrelsen dittills tillämpade regel syntes de sakkunniga mera rättvis än avlöningsförhöjningarnas inträdande kalenderårsvis.

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Vidare föreslå de sakkunniga, att till innehavare av befattningar vid de s. k. fasta paviljongerna vid Västerviks och Säters hospital, vilka befattningar vore särdeles ansvarsfulla och fordrade mycket pålitlig personal, borde utgå ett vid tjänsten bundet tillägg sarv o de av 10 kronor för månad.

Slutligen förordas upptagande av det för en del av statens verk gällande särskilda stadgandet, att Kung]. Maj:t skulle kunna tilldela en befattningshavare avlöning i högre klass inom avlöningsskalan än den, till vilken hans befattning hörde, dock icke i något fall högre än den för befattningen bestämda slutavlöning.

Med tillämpning av nu i korthet angivna huvudgrunder skulle enligt de sakkunnigas förslag den kontanta avlöningen komma att utgå till vederbörande personal med följande belopp:

I. Tjänstemän (ordinarie befattningshavare).

Uppsyningsman av 3:e graden motsvara vad avlöningsförmånerna beträffar även de nuvarande »biträdande uppsyningsmännen», vilka fortfarande komma att intaga samma ställning som hittills.

» maskinmästare av l:a graden..................................................................... 1800 3 000

» » » 2:a » ..................................................................... 1500 2 400

Den nuvarande benämningen på dessa befattningshavare, l:e maskinist, har synts de sakkunniga höra utbytas mot maskinmästare, enär de hava överinseende över anstaltens hela maskinella anläggning jämte därtill hörande personal.

» bageriföreståndare (manlig)............................. 1380 2100

» föreståndarinna av Da graden .................................................................. 1500 2100

» » » 2:a » ................................................................. 1380 1950

» » 3:e » 1260 1800

Föreståndarinnor av 3:e graden motsvara nuvarande »biträdande föreståndarinnor».

Till överskötare av l:a graden ....................................................................... 1 260 1 950

» » » 2:a » 1140 1800

» maskinist » l:a » ........................................................................ 1260 1950

» .. » 2:a » ........................................................................ 1 140 1800

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409. 103

Lägst. Högst.

Till köks föreståndarinna av l:a graden ............................................................. 1 260 1 800

» » » 2:a » .............................................................. 1 140 1650

» » » 3:e » 960 1380

» hantverks föreståndare, trädgårdsmästare, befallningsman, elektrikcr, bagare, reparatör ............................................................................................. 1140 1 800

» skötare.................................................................................................. 1 020 1 650

» översköterska av l:a graden...................................................................... 1020 1500

,, „ », 2:a » 900 1260

» eldareförman .......................................................................................... 960 1500

» tvättföreståndarinna av l:a graden ........................................................... 960 1380

» » » 2:a » 900 1 260

>» bag er i föreståndarinna av l:a graden ......................................................... 960 1 380

» » » 2:a » ......................................................... 900 1 260

» vaktmästare, stall- och ladugårds förman, fördräng.......................................... 900 1 380

Vaktmästare motsvaras av den nuvarande befattningen »post- och stadsbud», vilken benämning emellertid synts de sakkunniga böra utbytas mot den föreslagna, enär de med befattningen förenade göromålen närmast kunna jämföras med en vaktmästares åligganden. Med stallförmannens befattning äro förenade de göromål, som nu utföras av »kusken».

» arbets föreståndarinna................................................................................ 900 1 260

» sköterska, sömmerska, väverska ................................................... 780 1 020

II. Fasta biträden.

Till manligt ekonomibiträde av l:a graden........................................................ 840 1 260

,) » » » 2:a » 780 1140

* » » » 3:e » 060 960

o kvinnligt » » l:a » 660 900

» » » » 2:a » 600 840

» » » »» 3:e » 510 780

III. Extra ordinarie tjänstemän och elever.

Till e. o. skötare ............... 900 960

» manlig elev ......................... 720 780

» e. o. sköterska ..................................................................... 060 720

» kvinnlig elev........................................................................................ 540 600

Beträffande avlöningsförmåner, villkor för sådana förmåners åtnjutande m. m. hava de sakkunniga sammanfattat sina förslag i särskilda förslag till avlöningsreglementen, avseende ett ordinarie befattningshavare, ett annat fasta biträden och ett tredje extra befattningshavare och elever.

104 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 409.

Medicinal-

styrelsen.

Beträffande de kontanta avlöningarna hava desamma i det förstnämnda av dessa reglemente förslag inordnats efter storlek i en avlöningsskala av ett antal numrerade avlöningsklasser. Denna avlöningsskala fullständigas genom en särskild tabell, utvisande begynnelseavlöning och avlöningsförhöjningar efter angivet antal tj än står.

Då de sakkunnigas förslag avsåge avlöningsreglering endast för »betjäningen» vid sinnessjukanstalterna och således icke för läkar- och kontorspersonal därstädes, både såsom ifrågavarande avlöningsskalas första (högsta) klass upptagits klass 14. De sakkunniga hade nämligen velat bereda tillfälle att vid eventuell framtida lönereglering, omfattande avlöningsförmånerna för samtliga vid statens anstalter för sinnessjuka anställda befattningshavare, använda »analog klassindelning och förelöpande numrering». Löneskalan omfattar avlöningsklasserna 14—29.

I eu särskild paragraf av ifrågavarande reglementsförslag bar beträffande vissa uppräknade kategorier av ordinarie befattningar angivits, huru många särskilda befattningar skulle finnas inom varje kategori. Antalet övriga ordinarie befattningar föreslås skola för varje år bestämmas av Kungl. Maj:t.

I utlåtande den 25 februari 1914 bar medicinalstyrelsen till yttrande upptagit de särskilda utav de sakkunniga framställda förslagen beträffande avlöningsförhållandena för personalen.

Vidkommande först dessa förslag, i vad de avse naturaförmåner, bar styrelsen, med instämmande i övrigt i vad de sakkunniga på sätt ovan omförmälts föreslagit, i följande hänseenden uttalat en från de sakkunnigas avvikande mening.

Det nya system beträffande förhållandet emellan den kontanta avlöningen och personalens kost, som av de sakkunniga förordats, ville styrelsen icke motsätta sig. Men i fråga om bestämmandet av avdrag å avlöningen för åtnjuten kost ansåge styrelsen, att dessa avdrag ej borde fixeras till vissa belopp, såsom de sakkunniga föreslagit, utan beräknas efter den verkliga kostnaden för portion enligt gällande utspisningsstat, avrundad, därest bråkdel av öre skulle förekomma, till närmast högre hela öretal, och den uppkomna summan ökas med 10 öre, motsvarande anrättningskostnaden.

Fri tjänstebeklädnad funne medicinalstyrelsen lika med de sakkunniga böra framgent som nu tillkomma sjukvårdspersonalen.

Beträffande ekonomipersonalen innehölle gällande föreskrifter, att väverskor och sömmerskor åtnjöte fastställd tjänstebeklädnad samt köks-, bageri- och tvättpersonalen förkläden av linne eller vaxduk ävensom, i mån av behov, linnemössa. Dessa bestämmelser ansåge styrelsen böra bibehållas, varförutom även kuskar

105 Kung.I. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

samt post- och stadsbud (vaktmästare) borde tilldelas tjänstebeklädnad; den övriga ekonomipersonalens förseende med tjänstedräkt syntes i varje fall mindre av behovet påkallat.

i oi *^e befattningshavare, som därav vore i behov, borde skyddskläder tillhandahållas från anstalten.

I fråga om förmånen av fri läkarvård hyste styrelsen en från de sakkunnigas förslag så till vida avvikande mening, som styrelsen ansåge all till anstalten hörande personal böra åtnjuta fri personlig läkarvård av anstaltens läkare samt den personal, som vore boende i anstaltens hus, jämväl fri läkarvård för hustru och minderåriga barn. För personalen kunde vidare efter anstaltsläkarens förordnande medgivas fri vard å allmän sal å sanatorium eller å länets eller stadens sjukhus. Prövade överläkaren konsultation med annan än anstaltens läkare erforderlig, borde sådan bekostas med anstaltens medel. I sakens natur syntes ligga, att konstgjord arm eller konstgjort ben, kirurgiskt bandage med mera dylikt, som nödvändiggjorts av kroppsskada under tjänstgöring, borde bekostas av anstalten.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande rätt till fri medicin hade styrelsen på tillika anförda skäl ansett sig böra avstyrka.

Medicinalstyrelsen anser vidare, att bland medgivna naturaförmåner borde, i anslutning till vad hittills förekommit, upptagas fri tvätt för ogift befattningshavare, dock med undantag för strykning av stärkpersedlar.

Vidkommande härefter personalens kontanta avlöning förklarar medicinalstyrelsen först, att den utav de sakkunniga föreslagna löneskalan syntes väl lämpa sig efter de sinsemellan ganska olika tjänsteförhållandena inom sinnessjukvården. Ej heller vore något att erinra mot uppdelningen av avlöningen i lön och tjänstgöringspenningar eller mot avlöningsförhöjningarna vare sig till antal eller storlek. Vad begynnelseavlöningen anginge, syntes densamma vara av de sakkunniga i princip rätt beräknad; dock hade styrelsen i ett par fall funnit densamma något för låg. Den föreslagna indelningen av personalen i särskilda kategorier eller grupper och vissa sådana gruppers uppdelning i skilda lönegrader hade däremot styrelsen icke kunnat godkänna i oförändrat skick.

Beträffande uppsyningspersonalen ville styrelsen ej föreslå annan ändring, än att, på jämväl anförda skäl, benämningarna uppsyningsman och föreståndarinna utbyttes mot överskötare och översköterska.

Mect anledning härav ville styrelsen vidare förorda, att de utav de sakkunniga föreslagna grupperna överskötare och översköterskor benämndes förste skötare och förste sköterskor. Mot dessa gruppers fördelning, på sätt av de

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt., 369 haft. (Nr 409.) 14

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

sakkunniga föreslagits, i två avlöningsgrader vardera hade anmärkningar framställts av flera hospitalsdirektioner. Med hänsyn härtill och på i övrigt anförda skäl ville styrelsen med anslutning till det redan brukliga systemet med särskilda ansvarsarvoden för översköterskor föreslå, att dylika ansvarsarvoden från 50 intill 150 kronor för år måtte bibehållas och fästas vid de avdelningar, där avdelningens art, patienternas antal och storleken av de förråd, för vilka vederbörande översköterska hade att ansvara, gjorde sådant särskilt arvode berättigat. Med en sådan anordning borde självfallet endast en avlöningsgrad förefinnas för ifrågavarande personalgrupp. För förste skötare, respektive första sköterska, som uppbure ansvarsarvode, föresloges titeln avdelningsskötare, respektive avdelningssköterska.

I nära samband med frågan om avdelningsskötare och avdelningssköterskor stode en annan, för sinnessjuk vården och särskilt för den kvinnliga sjukvårdspersonalens rekrytering särdeles viktig angelägenhet. Det hade nämligen ofta förut och även i förevarande ärende av hospitalsmyndigheterna med kraft gjorts gällande, huru nödvändigt det vore att erhålla bildade och sjukvärdsskolade elever vid hospitalen.

Särskilt vore eu föregående god utbildning i allmän sjukvård av det största gagn, enär många sinnessjuka i lika hög grad krävde kroppslig som själslig sjukvård. Med fullt berättigande, enligt medicinalstyrelsens mening, hade överläkaren vid Stockholms hospital i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag uttalat, bland annat, att den skolade sjuksköterskekåren varit av utomordentlig betydelse för Stockholms hospitals utveckling genom den insats, denna kår gjort till sinnessjukvårdens höjande och humanisering.

Skulle man kunna, anför medicinalstyrelsen vidare, tillföra hospitalen bildat och sjukvårdsskolat elevmaterial, borde dels utbildningen i sinnessjukvård för dessa sjuksköterskor anordnas något annorlunda än för hospitalens egna elever, dels erhållandet av ordinarie tjänst för samma sjuksköterskor underlättas, dels ock lönen för dem icke tilltagas alltför låg. Och skulle man kunna få de bildade kvinnorna att söka anställning vid hospitalen, måste möjlighet givas att såväl under elev- och extra ordinarietiden som under anställningen såsom ordinarie sköterska tillförsäkra dem en ersättning, som satte dem i stånd att utan anlitande av större delen av avlöningen komma i åtnjutande av personalkost av I klass — en förmån på vilken de antoges sätta det allra största värde. Medicinalstyrelsen hade ansett detta lämpligast kunna ske genom att tillerkänna i sinnessjukvård anställd kvinna, som genomgått minst sex klasser i elementarskola eller företedde intyg om däremot svarande utbildning, dels rätt att bekomma personalkost av I klass, dels ock ett kontant tillägg till avlöningen, motsvarande skillnaden mellan portionspriset för personalkost av I och av II klass, dock endast under förutsättning att hon begagnade sig av nämnda rätt.

Medicinalstyrelsen yttrar sig härefter rörande de utav de sakkunniga föreslagna avlöning ssatserna.

Beträffande särskilt de befattningshavare, för vilka styrelsen förordat benämningarna förste skötare och första sköterskor, hade styrelsen tagit hänsyn

107 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 409.

dels till gällande avlöningar för motsvarande befattningshavare och dels till de ansvarsarvoden, som vore ämnade att tilldelas avdelningsskötare och avdelningssköterskor. Styrelsen hade därvid stannat vid att för förste skötare föreslå avlöningsklass 24 (= de sakkunnigas överskötare av andra graden) med begynnelseavlöning å 1,140 kronor och slutavlöning å 1,800 kronor samt för första sköterskor avlöningsklass 25 (= de sakkunnigas översköterskor av första graden) med begynnelseavlöning å 1,020 kronor och slutavlöning å 1,500 kronor.

Den utav de sakkunniga för sköterskor föreslagna avlöningen enligt klass 29 (begynnelseavlöning 780 kronor och slutavlöning 1,020 kronör) hade synts styrelsen allt för knappt tilltagen, och hade styrelsen fördenskull upptagit sköterskegruppen i klass 28 med begynnelseavlöning å 840 kronor och slutavlöning å 1,140 kronor.

Arbetsföreståndarinnorna hade medicinalstyrelsen ansett böra uppflyttas från den utav de sakkunniga föreslagna klass 27 (begynnelseavlöning 900 kronor, slutavlöning 1,260 kronor) till klass 26 med 960 kronor i begynnelseavlöning och 1,380 kronor i slutavlöning.

Mot övriga i de sakkunnigas förslag för den ordinarie personalen upptagna avlöningssatser förklarade sig medicinalstyrelsen icke hava något att erinra. I samband därmed ville emellertid styrelsen anmärka, att den upptoge elektriker och reparatörer bland hantverkare (hantverksföreståndare).

Med tillämpning av vad styrelsen i fråga om de kontanta avlöningsförmånerna anfört har styrelsen i sitt vid dess yttrande fogade förslag till avlöningsreglemente för (ordinarie) tjänstemän framlagt en avlöningsskala, motsvarande den utav de sakkunniga föreslagna. Denna styrelsens avlöningsskala omfattar klasserna 14—28.

Styrelsen har jämväl i sitt nämnda reglementsförslag angivit, huru många särskilda befattningar enligt dess mening borde finnas inom vissa uppräknade kategorier bland den ordinarie personalen, Antalet av övriga ordinarie tjänster skulle även enligt styrelsens förslag bestämmas av Kungl. Maj:t för varje år.

I de skrivelser, som av hospitalspersonalens olika förbund eller av grupper av befattningshavare inom samma personal i förevarande ärende avgivits, hava givetvis de utav de sakkunniga eller medicinalstyrelsen föreslagna avlöningsförmånerna v^arit föremål för uttalanden och framställningar. Motsvarande meningsyttringar från personalens sida hava vidare, efter vad löneregleringskommittén i sitt betänkande meddelar, framförts såväl vid kommitténs förhandlingar i juli 1917 med delegerade från personalförbunden som och under förutnämnda besök av kommittéledamöter vid vissa av statens sinnessjukanstalter.

Jag tillåter mig i korthet omnämna framförda huvudsynpunkter beträffande vissa viktigare frågor, avseende personalens avlöningsförhållanden.

Sålunda har beträffande förmånen av fri bostad med värme och lyse eller i visst fall ersättning därför, hyresbidrag, framhållits, att det ej mindre ur allmänt samhällelig än även särskilt från sinnessjukanstalternas och deras personalkårers

Särskilda skrivelser från olika föreningar in. fl.

f 08

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

synpunkt vore önskvärt, att familjebostad och ersättning därför beräknades med utgående från två rum och kök såsom den normala grundtypen. Dylik bostad borde ej vara uteslutande förbehållen gift befattningshavare, utan borde också, på sätt inspektören för sinnessjukvården uttalat, kunna tilldelas ogift befattningshavare i fall, då särskilda skäl talade därför. Bostadsersättningen, hyresbidraget, borde rättas efter å vederbörande ort gällande pris inom gränser, som skäligen syntes kunna bestämmas till 300—500 kronor.

I fråga om förhållandet mellan de kontanta avlöningarna och personalens kost har det utav de sakkunniga förordade nya systemet med däruti av medicinalstyrelsen föreslagen modifikation synts i övervägande grad mottagas med gillande. Dock har härvid framhållits såsom önskvärt, att personalen i så stor om fattning, som utan bestämd olägenhet kunde ske, medgåves rätt att välja mellan att mottaga kost in natura från anstaltens kök och att själv sörja för sitt kosthåll. I sådant hänseende har särskilt uttalats, att frihet att själv ordna kosthållet borde i vad angår den ogifta personalen kunna undantagsvis medgivas ej endast, såsom av medicinalstyrelsen föreslagits, befattningshavare tillhörande ekonomipersonalen utan ock befattningshavare bland sjukvårdspersonalen; och har därvid hänvisats till vad inspektören för sinnessjukvården anfört i denna fråga uti sitt särskilda yttrande till medicinalstyrelsens protokoll den 25 februari 1914.

Beträffande förmånen av fri tjänstebeJclädnad har från ekonomipersonalens sida framställts anspråk på full likställighet med sjukvårdspersonalen, eller således att även all ekonomipersonal borde komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån eller ock erhålla motsvarande kontant ersättning. Tillika har gjorts gällande, att särskilda skyddskläder borde tillhandahållas alla dem bland ekonomipersonalen, vilkas arbete vore av beskaffenhet att medföra behov därav. Bestämmanderätten därutinnan syntes böra tillkomma medicinalstyrelsen.

Beträffande spörsmålet om kostnadsfri läkarvård och kostnadsfria medikamenter har från personalens sida särskilt framhållits såsom önskvärt, att sådana medikamenter, som ordinerats vid anlitande av medgiven kostnadsfri läkarvård samt funnes i vederbörande anstalts förråd och lämpligen kunde därifrån tillhandahållas den sjuke, också kostnadsfritt komme honom till del. Härvid erinrades tillika, dels att anstalternas medicinförråd i viss omfattning stode under direkt vård av befattningshavare, varom här vore fråga, och dels att enligt för närvarande tillämpad praxis medikamenter från hospitalens förråd utan avgift tillgodokomme sjuk befattningshavare.

Med anledning därav att medicinalstyrelsen föreslagit fri tvätt för ogift personal, dock med iakttagande att strykning av stärksaker ej skulle vara avgiftsfri, har från personalen dels hemställts, huruvida ej undantaget beträffande strykning kunde bortfalla såsom varande av mindre betydelse, dels ock ifrågasatts, huruvida ej enahanda rätt i förevarande avseende, som medgåves den ogifte, kunde få bibehållas för honom även efter det han trätt i gifte.

Yad härefter angår de kontant utgående avlöningsförmånerna synas de huvudgrunder, på vilka — såvitt fråga är om personal i ordinarie befattning — såväl de sakkunnigas som medicinalstyrelsens förslag äro fotade, hava från personalens sida i huvudsak mötts med gillande. Vid detta förhållande hava ej heller anordningen av de avlöningsskalor, i vilka dessa huvudgrunder funnit ett mera detaljerat uttryck, eller de olika befattningshavargruppernas hänförande till skilda klasser inom samma avlöningsskalor föranlett någon väsentligare gensaga.

109 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Att däremot själva de föreslagna avlöningssatserna givit anledning till ändringsyrkanden från personalens sida, genomgående i riktning av avsevärd förhöjning, torde finnas väl förklarligt, liksom ock att dessa yrkanden gått olika långt vid skilda tidpunkter och under inflytande av olika uppfattningar rörande den betydelse vid förevarande lönereglering, som borde tillmätas de innevarande dyrtidsförhållandena. Någon närmare redogörelse för nämnda ändringsyrkanden torde icke behöva här meddelas.

I fråga om naturaförmåner, som böra ingå i avlöningarna, har, vad först angår bostadsfrågan, jämväl löneregleringskommittén utgått från, att all personal, varom här är fråga, skall framgent som hittills tillhanhållas fri bostad eller, vad angår familjebostad, ersättning därför.

Kommittén hade förut framhållit den stora vikt för ett framgångsrikt handhavande av sinnessjukvården och dennas fortsatta utveckling, som enligt kommitténs mening borde fästas därvid, att personalens bostadsförhållanden vore verkligt tillfredsställande.

Ett uppslag till främjande av deuna bostadsfrågas gynnsamma lösning hade de sakkunniga, på sätt i deras betänkande närmare omförmäles, trott sig finna i en »egnahemsrörelse» bland personalen, avseende egna hem å eller i omedelbar närhet av anstaltsområdet. De sakkunniga framförde vissa riktlinier för en dylik rörelses befrämjande, men hänvisade slutligen på, att en noggrann utredning syntes vara erforderlig, därest saken skulle tillmätas sådan vikt, att dess genomförande ifrågakomme.

Medicinalstyrelsen hade i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande på tillika anförda skäl funnit sig icke kunna annat än ställa sig bestämt avvisande mot en lösning genom statens medverkan av hospitalspersonalens egnahemsfråga, sådan densamma framträtt i de sakkunnigas betänkande,

Jämväl från personalens sida hade man funnit nämnda fråga icke kunna i här förevarande sammanhang upptagas till avgörande.

Under hänvisning till vad sålunda förekommit hade kommittén ansett sig icke böra närmare ingå på spörsmålet om främjande av hospitalspersonalens egnahemsbildning eller att vid avgivande av sitt yttrande rörande ordnandet av samma personals avlöningsförhållanden taga vidare hänsyn till nämnda spörsmål.

Vad angår dispositionen av förefintliga bostadslägenheter erinrar kommittén, hurusom medicinalstyrelsen ansett, att så kallad familjebostad — 1 å 2 rum och kök — skulle kunna tilldelas allenast befattningshavare, som vore gift.

Kommittén hade för sin del ej kunnat finna sig övertygad om nödvändigheten av donna begränsning. Därest särskilda skäl i något fall

Löneregle-

ringskom-

mittén.

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

talade därför och särskilt om tillgången på familjebostäder det medgåve, syntes förmånen i fråga böra kanna komma jämväl ogift befattningshavare till godo. Möjlighet därtill syntes alltså böra hållas öppen.

Hade familjebostad i anstaltens hus icke kunnat beredas den, som bort komma i åtnjutande därav, hade i män av tillgång å medel i anstaltens utgiftsstat honom tilldelats s. k. hyresbidrag. Sådant hyresbidrag, som utgått med belopp växlande mellan 120 och 300 kronor, hade av de sakkunniga föreslagits till lägst 250 och högst 400 kronor med förordande tillika, att det skulle tillkomma medicinalstyrelsen att inom dessa gränser träffa avgörande för varje anstalt för sig. Mot detta förslag hade medicinalstyrelsen icke haft något att erinra. Kommittén för sin del hölle före, att inträdda förhållanden på bostadsmarknaden gjorde en höjning av den övre gränsen för hyresbidragets belopp till 500 kronor befogad.

Med familjebostad borde som hittills följa kostnadsfri uppvärmning och belysning; dock att, i överensstämmelse med vad av riksdagen i flera föregående fall föreskrivits, boställshavaren syntes böra själv bekosta elektrisk armatur och lampor.

Sedan 1918 års början hade det för familjebostäder avsedda bränslet utgått enligt av medicinalstyrelsen fastställda grunder. Då familjebostad ej åtnjutits, hade ersättning för bränsle och lyse utgått. Denna ersättning hade vid fall av s. k. hyresbidrag tidigare beräknats lika med kostnaden för 15 famnar björkved vid de norrländska hospitalen och för 12 famnar dylik ved vid de övriga anstalterna, men från och med år 1918 utgått enligt av medicinalstyrelsen fastställda grunder.

Det syntes kommittén vara att förorda, att bränsle till familjebostäder och ersättning för sådant bränsle fortfarande borde utgå enligt grunder, som fastställdes av medicinalstyrelsen.

Till de lägenheter, som äro avsedda allenast för ogifta befattningshavare, höra möbler med sängkläder samt bränsle och lyse. Kommittén säger sig sakna anledning att föreslå ändring i vad sålunda gäller.

Beträffande frågan om personalens kost ansluter sig jämväl kommittén till det utav de sakkunniga förordade nya systemet, i vad det avser att personalen skall hava att vidkännas gottgörelse för åtnjuten kost från hospitalets kök.

Beträffande beräkningen av denna gottgörelses storlek hölle kommittén före, att vad medicinalstyrelsen därutinnan föreslagit borde föredragas framför gottgörelsens fixerande, på sätt de sakkunniga förordat, till visst belopp för dag. Den

m

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

ersättning för mottagen kost, som personalen hade att vidkännas, syntes kommittén emellertid kunna skäligen begränsas till att motsvara den verkliga kostnaden för själva portionen, med frånseende av vad som skulle kunna anses utgöra kostnad för dess anrättande. Det utav medicinalstyrelsen ifrågasatta beloppet av 10 öre, betingat av kostnaden för portionens anrättande, skulle alltså, enligt vad kommittén ville förorda, uteslutas vid beräknandet av gottgörelsen för åtnjuten kost. Tillfyllestgörande skäl för denna kommitténs mening syntes föreligga i olika nära till hands liggande omständigheter: själva tvånget, i de flesta fall, att emottaga anstaltens kost, de brister, som vid en masstillagning och massservering sådan som den vid anstalten förekommande understundom ej syntes kunna undvikas, en'i viss mån lika oundviklig enformighet och ett däremot svarande, för dem varom här är fråga, naturligt behov av omväxling m. fl.

Vidkommande metoden för den verkliga portionskostnadens bestämmande ansåge kommittén eu antaglig utväg vara, att den ersättning, som vederbörande hade att vidkännas för kost under ett visst, t. ex. årets tredje kvartal, bestämdes att motsvara verkliga portionskostnaden för hospitalet under det andra av de närmast förflutna kvartalen eller således i nämnda exempel årets första kvartal. Under det mellanliggande kvartalet borde nämligen det närmast föregående kvartalets verkliga portionskostnad hava hunnit bliva känd. Den växling uti ifrågavarande ersättnings belopp, som med angivna utväg kunde förekomma, syntes ej bliva av den betydenhet eller beskaffenhet i övrigt, att densamma borde anses utesluta nämnda utvägs antaglighet.

Mot att ersättningen i fråga, på sätt föreslaget blivit, uttoges genom avdrag å den kontanta avlöningen, syntes någon invändning icke vara att göra.

Beträffande spörsmålet, i vilken omfattning skyldighet att mottaga anstaltens kost borde förekomma, hade kommittén under detta ärendes utredning funnit, att skäl förefunnes för en bestämd skillnad mellan gift och ogift personal.

För den gifte syntes böra gälla, att han skulle själv handhava sitt kosthåll, dock att honom måtte medgivas, på sätt närmare kunde bestämmas, att erhålla vissa måltider från hospitalets kök.' För den ogifte åter, vare sig han tillhörde sjukvårds- eller ekonomipersonalen, syntes regeln böra vara, att han hade att intaga anstaltens kost, men att det dock enligt medicinalstyrelsens närmare bestämmande måtte medgivas honom att själv sörja för sin kost.

Beträffande den omfattning, i vilken tjänstedräkt och skyddskläder borde tilldelas personalen, hade kommittén ej ansett sig äga tillräckliga skäl att i vidare mån frångå vad medicinalstjurelsen därutinnan i sitt utlåtande föreslagit än att den enligt inhämtad upplysning under senare tid tillämpade praxis, att personalen i kök, tvätt och bageri erhållit ej blott erforderliga skyddskläder utan fullständig arbetsdräkt (ej skodon samt under- och ytterkläder) måtte vinna uttryckligt godkännande.

Beträffande medgivande av kostnadsfri läkarvård och kostnadsfria medikamenter åt ifrågavarande personal funne sig kommittén benägen att i huvudsak ansluta sig till vad medicinalstyrelsen förordat. Kommittén hölle sålunda före, att samtliga befattningshavare borde äga

112 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

kostnadsfritt åtnjuta den sjukvård, som lämpligen kunde beredas dem av anstaltens läkare, samt de befattningshavare, vilka hade bostad i anstaltens hus, sådan läkarvård jämväl för hustru och hemmavarande oförsörjda barn.

Utav de sinsemellan något avvikande förslag, som framförts av de sakkunniga och av medicinalstyrelsen i fråga om rätt för hospitalspersonalen att erhålla kostnadsfri vård å offentligt sjukhus och sanatorium, syntes — därest över huvud taget dylik rätt skulle medgivas — det av medicinalstyrelsen framställda förslaget böra givas företräde. Kommittén hade sålunda, om än icke utan tvekan, ansett sig böra förorda, att kostnaden för befattningshavares vård å offentligt sjukhus eller sanatorium måtte efter anstaltsläkares beprövande bestridas av vederbörande anstalts medel, dock ej i vidare mån än som vore förenad med vård å allmän sal.

Rörande slutligen förmånen av fri tvätt hade kommittén icke funnit sig hava tillräckliga skäl för att tillstyrka en utsträckning av denna förmån utöver vad medcinalstyrelsen därutinnan funnit lämpligt. Kommittén hade emellertid härvid utgått ifrån, att anstalternas tvättinrättningar i fråga om verkställande av tvätt och strykning mot ersättning skola, i lika mån mot samtliga vid anstalten anställda befattningshavare, högre som lägre, ställa sig så tillmötesgående, som med inrättningarnas behöriga skötsel främst i anstaltens intresse vore förenligt.

Vad härefter angår den avlöning i kontant, som skulle ingå i vederbörandes avlöningsförmåner, erinrar kommittén till en början, att jämväl kommittén för sin del anslöte sig till det av de sakkunniga föreslagna och av medicinalstyrelsen förordade nya system, enligt vilket ifrågavarande personal hade att själv bestrida kostnaderna för sin kost och således att, i händelse kost in natura erhållits, därför utgiva ersättning till anstalten.

Lika med de sakkunniga och medicinalstyrelsen säger sig kommittén vidare finna det riktigt, att den begynnelseavlöning, som kunde finnas böra fästas vid en viss befattning, skulle kunna efter viss tids fortsatt innehavande av befattningen vinna tillökning genom avlöningsförhöjning.

Beträffande dessa avlöningsförhöjningar erinrade kommittén, hurusom av de sakkunniga förordats för manliga befattningshavare fem dylika förhöjningar att inträda efter respektive 2, 4, 6, 9 och 12 års väl vitsordad tjänstgöring samt för kvinnliga befattningshavare fyra sådana förhöjningar efter respektive 3, 6, 9

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 409. 1]3

och 12 års tjänst. Mot detta förslag hade medicinalstyrelsen förklarat sig intet hava att erinra.

Kommittén hade för sin del icke kunnat undgå att hysa betänkligheter mot vad sålunda föreslagits, i vad det innebure, att för de manliga befattningshavarna tidsperioderna för intjänande av de olika avlöningsförhojningarna skulle vara i viss omfattning inbördes olika — 2 år för de första tre förhöjningarna mot 3 år för de två senare — och därmed till en del jämväl olika mot dem, som skulle gälla för de kvinnliga befattningshavarna. Kommittén vore nämligen, såsom ock av densamma i tidigare löneregleringsförslag uttalats, av den mening, att perioder av olika längd för intjänande av avlöningsförhöjningar inom samma tjänstegrad icke kunde anses lämpliga.

Om än såsom skäl för den föreslagna olikheten skulle kunna, på sätt i de sakkunnigas betänkande skett, anföras olika omständigheter, syntes vad uti ifrågavarande hänseende åberopats varken vara gällande uteslutande för hospitalspersonalen ifråga eller böra tillmätas sådan betydelse, att tillräcklig anledning för kommittén förelåge att här frångå sin nyssnämnda uppfattning.

Kommittén förordar, att ifrågavarande tidsperioders längd lika för manliga och kvinnliga befattningshavare bestämmas till tre år.

I fråga om det föreslagna antalet avlöningsförhöjningar hade kommittén ansett sig ej böra framställa erinran i vidare mån, än att samma förhöjningar för maskinmästare av l:a graden, med hänsyn till den förhållandevis höga begynnelseavlöning, som förordades för sådan befattningshavare, syntes skäligen kunna begränsas till fyra.

Avlöningsförhöjning skulle alltså, enligt vad kommittén förordar, inträda för maskinmästare av l:a graden efter 3, 6, 9 och 12 år, för annan manlig befattningshavare efter 3, 6, 9, 12 och 15 år samt för kvinnliga befattningshavare efter 3, 6, 9 och 12 år.

Kommittén säger sig vidare icke kunna biträda förslaget, att avlöningsförhöjning skall utgå från och med månaden näst efter den, varunder den för förhöjningens intjänande stadgade tidsperioden gått till ända. I likhet med vad eljest i allmänhet gällde, syntes avlöningsförhöjning böra inträda först från och med nästföljande kalenderår.

Mot att, på sätt föreslaget blivit, den en befattningshavare vid varje tid tillkommande kontanta avlöning skulle vara fördelad i lön och tjänstgöring spenningar, hade kommittén intet att erinra.

Då till följd av de jämförelsevis talrika avlöningsförhojningarna och det störa antal avlöningsgrader, som nödvändiggjordes av de många befattningarnas inbördes olikhet, ett flertal olika avlöningsbelopp måste förekomma, syntes det lämpligt, att en särskild skala av förekommande avlöningsklasser uppställdes, på sätt eljest i likartade fall förekomme, och att samtliga stadganden rörande avlöningsförmåner samt bestämmelser och villkor för deras åtnjutande sammanfördes i ett avlöningsreglemente.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 369 käft. (Nr 409.)

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Den skala av förekommande avlöningsklasser, som upptagits i § 1 av de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente för de ordinarie befattningshavarna bland den personal, varom här vore fråga, började med klass 14. Anledningen härtill vore den, att de sakkunniga tänkt sig såväl läkar- och kontorspersonal som den nu ifrågavarande personalen inordnad i en fortlöpande skala, i vilken klasserna 1—13 skulle upptagas av förstnämnda personal. Denna de sakkunnigas avsikt hade kommittén funnit icke lämpligen låta sig genomföras. Olägenheter av skilda slag skulle nämligen föranledas av ett medtagande särskilt av läkarpersonalen i den avsedda klassindelningen; och något särskilt intresse eller bestämd fördel av att så skedde syntes icke vara påvisad. Yid dessa förhållanden hade, på sätt som skett, läkar- och kontorspersonalens avlöningsförhållanden behandlats för sig. I följd härav förelåge icke anledning att låta skalan över den här ifrågavarande personalens avlöningsklasser börja med en klass nummer 14, utan hade den högsta av dessa klasser betecknats såsom klass 1 i den skala, som upptoges i kommitténs förslag till avlöningsreglemente.

Beträffande storleken av de avlöning ssatser för de särskilda klasserna, som upptagits i sistnämnda förslag, säger kommittén, att vad därutinnan förordats utgjorde de resultat, till vilka kommitténs överväganden i ämnet lett, efter det vederbörandes inom medicinalstyrelsen mening vid förnyade tillfällen inhämtats, efter hörande av ifrågavarande personals uppfattningar och under aktgivande på löneförhållandena för andra grupper av statstjänare, vilkas ställning synts i större eller mindre mån berättiga ett jämförande. Att söka närmare framställa dessa överväganden för varje befattningsgrupp eller särskild befattning för sig hade synts kommittén icke vara påkallat, helst som de huvudsakligen bestämmande synpunkterna återfunnes i den föregående framställningen, särskilt i vad den behandlade frågan om personalens överförande på ordinarie stat.

Särskilt ville emellertid kommittén påpeka en avvikelse beträffande avlöningen till hantverksföreståndarna, som kommitténs förslag innebure i jämförelse med vad de sakkunniga och medicinalstyrelsen därutinnan föreslagit. Under det att enligt sistberörda förslag samtliga hantverksföreståndare skulle erhålla lika begynnelseavlöning, hava dessa föreståndare av kommittén ansetts böra med avseende å begynnelseavlöningens storlek fördelas på två avlöningsgrader. En dylik fördelning hade kommittén ansett skäligen påkallad av den betydande olikhet i omfattningen av det till befattningarna i fråga hörande arbete och ansvar, som de större och de mindre sinnessjukanstalterna företedde.

Generellt ville kommittén vidare framhålla, att kommittén funnit fog föreligga för en allmän höjning av avlöningsbeloppen utöver vad som föreslagits i de sakkunnigas betänkande och medicinalstyrelsens utlåtande däröver.

115 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 409.

Detta framginge närmast vid aktgivande därpå, att klassen 1 i kommitténs förslag till avlöningsskala upptoge högre avlöningsbelopp än klass 14 i de sakkunnigas förslag samt att övriga klasser enligt det förra förslaget, nr 2—15, motsvarade klasserna 14—27 av det senare förslagets samtliga klasser, 14—29.

Beträffande den föreslagna avlöningsskalans allmänna karaktär framhåller kommittén vidare, att de däri angivna avlöningssatserna föreslagits — såvitt sådant över huvud taget läte sig göra — utan hänsyn till nu rådande dyrtid. En följd härav vore att, därest kommitténs förslag beträffande dessa avlöningssatser vunne godkännande, avlöningsförbättringar, motsvarande nu utgående krigstidstillägg och krigstidshjälp, vilka kunde komma att för tid efter den nya regleringens trädande i kraft utgå, borde tillgodokomma här ifrågavarande befattningshavare.

Skalan utmärkte jämväl de särskilda avlöningsbeloppens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar.

Huruledes de särskilda befattningarna skulle inpassas i avlöningsskalans särskilda klasser, utvisades av det förslag till reglering därutinnan, som upptagits i särskild paragraf av kommitténs reglementsförslag. Denna reglering utmärkte jämväl det detaljerade utförandet av kommitténs förut framställda förslag beträffande spörsmålet, i vilken omfattning ifrågavarande personal borde uppföras på ordinarie stat.

I detta sammanhang tillkännagiver kommittén, att den funnit sig i ej ringa mån tveksam gent emot medicinalstyrelsens ovan omförmälda hemställan, att i sinnessjukvården anställd kvinna, som genomgått minst sex klasser av elementarskola eller företedde intyg om däremot svarande utbildning, måtte tillerkännas dels rätt att bekomma personalkost av förekommande högre klass, dels ock kontant avlöningstillägg, motsvarande skillnaden mellan portionspriset för personalkost av nämnda klass och portionspriset för personalkost av lägre klass under förutsättning, att hon begagnat sig av berörda rättighet. Då emellertid vikten för sinnessjukvårdens utveckling av det syftemål, som samma hemställan vore avsedd att närmast fränka, blivit med stöd av vunnen erfarenhet starkt framhållet såväl av medicinalstyrelsen som av andra sinnessjukvårdens målsmän, hade kommittén ansett sig icke böra motsätta sig ett bifall till nämnda hemställan.

Däremot hölle kommittén före, att tillfyllestgörande skäl näppeligen kunde anses föreligga för meddelanden, på sätt av de sakkunniga föreslagits, av bestämmelse i syfte, att befattningshavare undantagsvis skulle kunna, med viss begränsning, tilldelas avlöning efter högre klass än den, till vilken hans befattning enligt gällande reglering vore hänförd. Kommittén ansåge sig sålunda icke böra biträda detta förslag.

I särskild paragraf av förslaget till avlöningsreglemente hade angivits, i fråga om vilka befattningsgrupper antalet särskilda befattningar borde fastställas genom beslut av Konung och riksdag gemensamt samt i fråga om vilka befattningar antalet skulle för varje år bestämmas av Kungl. Maj:t.

Beträffande de förordade avlöningsförhöjningarnas belopp i varje fall och tidsperioderna för dessa förhöjningars inträdande, under förutsättning att i öv-

116 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

rigt föreskrivna villkor därför uppfyllts, både kommittén upprättat särskild tabellarisk sammanställning.

I fråga om bestämmelser och villkor för åtnjutande av de kontant utgående avlöningsförmåner, som kunde varda fastställda för personal, varom nu är fråga, ville kommittén, utöver vad därutinnan redan anförts, hänvisa till kommittén g förslag till avlöningsreglemente.

_ Ytterligare ville kommittén allenast framhålla, hurusom kommittén lika med medicinalstyrelsen utgått från, att med genomförandet av förevarande lönereglering nu utgående personliga avlöningstillägg till vissa befattningshavare borde försvinna.

I övrigt hänvisar kommittén till ett av kommittén uppgjort förslag till avlöningsreglemente för ifrågavarande hospitalspersonal. Kommittén anmärker härvid, att den i detta förslag beträffande uppsyningspersonalen bibehållit de hittills brukliga, i de sakkunnigas betänkande upptagna benämningarna för de särskilda befattningarnas innehavare.

Jag vill till en början allenast erinra därom, att de av löneregleringskommittén föreslagna avlöningssatsernä äro beräknade utan hänsyn till nu rådande dyrtid. Kommittén bar också uttryckligen tillkännagivit, att i följd härav vid bifall till dess förslag avlöningsförbättringar, motsvarande nu utgående krigstidstillägg och krigstidshjälp, vilka kunde komma att för tid efter den nya regleringens trädande i kraft utgå, borde tillgodokomma ifrågavarande befattningshavare. Jag är ense med kommittén härutinnan. Vid nu anförda förhållande ävensom vid övervägande i övrigt av de avlöningsbelopp, som kommittén förordat för de särskilda befattningshavarna och vilka synas mig väl avvägda, bar jag funnit mig böra ansluta mig till kommitténs förslag i denna del.

1 avseende å de naturaförmåner, som böra ingå i avlöningarna, hava i vissa smärre punkter olika meningar gjort sig gällande. Jag tillåter mig i detta hänseende hänvisa till den förut lämnade redogörelsen. Vid skärskådande av de skiljaktigheter, som i berörda stycken varit tillfinnandes, har jag funnit mig sakna anledning frångå den uppfattning, åt vilken löneregleringskommittén givit uttryck.

Såsom jag förut erinrat, bar kommittén framlagt särskilt förslag till avlöningsreglemente för ifrågavarande hospitalspersonal. Då jag till alla delar ansluter mig till vad kommittén härutinnan föreslagit, tillåter jag mig framlägga detta förslag såsom mitt eget. Beträffande det antal befattningshavare, som är beräknat för de olika anstalterna, må hänvisas till en vid kommitténs betänkande såsom bilaga 2 fogad sammanställning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att antaga följande

Förslag

till

Avlöningsreglemente

för sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka.

§ l.

Till ordinarie sjukvårds- och ekonomipersonal vid statens anstalter för sinnessjuka utgår fast avlöning, fördelad i lön och tjänstgöringspenningar, jämlikt följande avlöningsskala med däri angivna årliga belopp för de särskilda avlöningsklasserna:

§ 2.

Avlöningen utgår till nedannämnda befattningshavare enligt följande reglering:

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Kungl. May.t Nåd. Proposition Nr 409.

§ 3.

Antalet av nedanstående befattningar utgör:

Sj ukvårdsp ersonal.

Ekonomipersonal-

Antalet övriga i § 2 omförmälda befattningar bestämmes för varje år av Kungl.

Maj:t.

§ 4.

Befattningshavare, för vilken den fasta avlöningen i § 2 finnes bestämd till ett lägsta och ett högsta belopp, erhåller förhöjning av denna avlöning enligt de bestämmelser, vilka finnas sammanförda i den vid detta reglemente fogade avlöningstabell, under iakttagande:

att befattningshavare under mera än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna uppflyttning i högre klass, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet, som i fråga om rätt att uppbära avlöning likställts med semester, eller ock ledighet för fullgörande av värnplikt;

att uppflyttning i högre klass ej må ske förrän vid början av kalenderåret näst

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

efter det, varunder den stadgade tjänståldern uppnåtts, börande befattningshavare därvid tillgodoräknas den tid, som före detta avlöningsreglementes trädande i kraft förflutit från hans tillträde till motsvarande eller jämförlig befattning;

att befattningshavare, som vid tillträdande av den nya avlöningsstaten skulle erhålla lägre avlöning än den han dittills uppburit, äger såsom personligt tillägg till lönen uppbära skillnaden, intill dess hans avlöning stigit till samma belopp;

att befattningshavare, som befordras eller i annan ordning förflyttas från en befattning till annan, å vilken den fasta begynnelseavlöningen är lika med eller lägre än den fasta avlöning, som han vid tiden för förflyttningen uppbär, kvarstår i innehavande klass och äger för uppflyttning i närmast högre klass tillgodoräkna sig hela den tid han innehaft avlöning efter den klass han vid förflyttningen tillhör; dock att den, som efter egen ansökning eller uttryckt önskan förflyttas till befattning med lägre slutavlöning, ej må bekomma högre avlöning än den för sistnämnda befattning bestämda slutavlöning;

att likväl befattningshavare, som, då han intjänat stadgad tid för uppflyttning i högre klass, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att från tjänsten avgå, icke må uppflyttas i högre klass.

§ 5.

För åtnjutande av avlöning enligt detta reglemente gälla följande allmänna bestämmelser:

l:o. Befattningshavare skall vara underkastad den utvidgade eller förändrade tjänstgöring eller den förflyttning till annan tjänstgöringsort eller annan befattning, som kan varda honom i behörig ordning ålagd, dock utan minskning i honom vid förflyttningen enligt detta reglemente tillkommande fast avlöning eller pensionsrätt samt, vid förflyttning till annan ort, mot skälig ersättning för flyttningskostnad.

2:o. Med ordinarie befattning må icke förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat.

Ej heller må med sådan befattning förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot av styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag det vara må, så framt ej vederbörande hospitalsdirektion, uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen vid anstalten, finner uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas och bibehållas.

3:o. Till kvinnlig befattning må gift kvinna befordras allenast efter av Kungl. Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande.

Där innehavare av kvinnlig befattning ingår äktenskap, skall hon icke vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke medicinalstyrelsen med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt.

4:o. Befattningshavare äger tillgodonjuta oavkortad avlöning icke blott för den tid han verkligen tjänstgjort å sin befattning utan även under den tid, han åtnjutit semester eller för beredande av semester bestritt högre befattning.

5:o. Den, som av sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, må likaledes åtnjuta oavkortad avlöning under högst så lång tid av ett och samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester icke överstiger fyrtiofem dagar, men äger

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

därefter åtnjuta allenast de till lön hörande förmåner, dock att befattningshavare, som åtnjuter familjebostad, skall vara skyldig frånträda denna mot erhållande av sådant hyresbidrag, som finnes omförmält i § 9.

6:o. Befattningshavare, som, av annan anledning än i mom. 4:o och 5:o omförmäles, åtnjuter ledighet eller är hindrad att bestrida sin befattning, kan av medicinalstyrelsen förpliktas att utöver tjänstgöringäpenningarna avstå av de till lön hörande förmåner så mycket, som erfordras för befattningens uppehållande eller eljest prövas skäligt.

7:o. Avhåller sig befattningshavare från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall, må han under tiden ej åtnjuta någon avlöning. Varder befattningshavare avstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, skall under tiden den del av hans avlöning, som icke av medicinalstyrelsen prövas böra användas till befattningens uppehållande, innehållas, såvida ej medicinalstyrelsen finner skäligt låta honom uppbära något därav.

8:o. Därest befattningshavare i följd av kroppsskada, ådragen under tjänstutövning, blivit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, må avlöningen kunna, efter medicinalstyrelsens beprövande, till honom utgå oavkortad under högst sex månader; ankommande däremot på prövning av Kungl. Maj:t, till huru stor del avlöning kan böra till den skadade utgå efter omförmälda tid av sex månader.

9:o. Befattningshavare skall, om han därtill förordnas, vara skyldig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom vikarie bestrida högre befattning.

Erfordras vikarie för befattningshavare, då denne åtnjuter semester eller undfått sådan kostnadsfri ledighet, som avses i mom. 5:o, äger den vikarierande liksom ock annan i succession efter honom såsom fast avlöning åtnjuta allenast vad som tillkommer honom å hans egen tjänst. >

Erfordras vikarie för befattningshavare av annan anledning, äger den vikarierande utöver egen fast avlöning uppbära ett belopp, motsvarande skillnaden mellan de till den fasta avlöningen hänförliga tjänstgöringspenningarna i lägsta avlöningsklassen för, å ena sidan, den högre befattning, som uppehälles, och, å andra sidan, den vikarierandes egen befattning, dock med iakttagande, därest vikariatsförordnandet är avsett att fortgå under längre tid än tre månader, att den vikarierandes sammanlagda avlöningsförmåner ej må överstiga, vad han såsom ordinarie å befattningen skulle äga uppbära.

10:o. Vad i mom. 9:o tredje stycket stadgas skall gälla jämväl beträffande befattningshavare, som på förordnande förvaltar ledig tjänst, liksom ock beträffande vikarie i succession efter honom.

§ 6.

Befattningshavare äger årligen, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester, uppsyningsman, maskinmästare, förestånderska i sjukvården och köksförestånderska under högst 30 dagar, övriga förestånderskor samt förste skötare och första sköterskor under högst 21 dagar, ävensom personalen i övrigt under högst 15 dagar.

§ 7.

Vid avgång från tjänst till följd av avskedstagande, entledigande eller dödsfall utgå de till lön hörande förmåner till månadens slut; dock att då befattninghavare, Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 869 höft. (Nr 409.) 16

122 Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 409.

som åtnjuter fri bostad, avlider, medicinalstyrelsen må, efter prövning av förekommande omständigheter, medgiva hans änka eller efterlevande familj att för avflyttning från bostaden njuta lämplig fardag.

Avlider befattningshavare i följd av olyckshändelse, timad under tjänstutövning eller arbete för anstaltens räkning, må ett belopp motsvarande den avlidnes fasta avlöning för en månad såsom begravningshjälp tilldelas hans dödsbo.

§ 8.

Vid tjänsteresa inom riket utgår resekostnads- och traktamentsersättning för befattningshavare vid statens anstalter för sinnessjuka enligt bestämmelserna i gällande resereglemente, dock att vid långvariga uppdrag, förenade med resa från boningsorten, vid ofta återkommande tjänsteresor eller eljest i särskilda fall, då omständigheterna därtill föranleda, medicinalstyrelsen äger bestämma lägre resekostnadsoch traktamentsersättning.

§ 9.

Befattningshavare äger åtnjuta fri bostad med möbler och sängkläder; dock att befattningshavave må, med hänsyn till anstaltens tillgång och andra omständigheter, kunna tilldelas — gift befattningshavare av hospitalsdirektionen och ogift befattningshavare efter medicinalstyrelsens beprövande — bostadslägenhet, avsedd för familj, eller, om sådan lägenhet saknas, hyresbidrag beräknat till lägst 250 kronor och högst 500 kronor för år, allt efter tjänsteställning och hyresprisen å den ort, där befattningshavaren är placerad. Storleken av sådant hyresbidrag bestämmes av medicinalstyrelsen.

Åtnjutes familjebostad eller hyresbidrag, är rätt till möbler och sängkläder utesluten.

Med fri bostad in natura är förenad förmånen av fritt bränsle och fri elektrisk belysning, där sådan anordnats; dock att innehavare av familjebostad är skyldig att själv bekosta armatur och lampor.

Åtnjuter befattningshavare hyresbidrag, utgår till honom ersättning för bränsle och lyse enligt grunder, som av medicinalstyrelsen bestämmas.

Förmånen av fri bostad med bränsle och lyse eller hyresbidrag samt ersättning för bränsle och lyse anses tillhöra lönen.

§ io.

Ogift befattningshavare är pliktig att från anstalten mottaga kost in natura; dock äger direktionen, när skäl därtill föreligga, medgiva honom att själv sörja för sitt kosthåll.

Gift befattningshavare, som åtnjuter familjebostad eller hyresbidrag för sådan bostad, må själv handhava sitt kosthåll, dock att, där hyresbidrag utgår, befattningshavaren är skyldig att mottaga kost in natura från anstalten i fall, då sådant enligt direktionens beprövande finnes av omständigheterna påkallat.

För mottagen kost har befattningshavaren att utgiva gottgörelse medelst avdrag å den kontanta avlöningen i enlighet med de närmare bestämmelser, som fastställas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 409.

§ 11.

Tjänstebeklädnad in natura må tilldelas befattningshavare enligt reglemente, som av Kungl. Majt fastställes.

Förmånen av fri tvätt må tillkomma befattningshavare i enlighet med grunder, som medicinalstyrelsen äger bestämma.

§ 12.

Befattningshavare äger kostnadsfritt åtnjuta den läkarvård, som lämpligen kan beredas honom av anstaltens läkare. Har befattningshavare bostad i anstaltens hus, tillkommer sådan vård jämväl hans hustru och hemmavarande oförsörjda barn.

Finner anstaltens läkare vård å offentligt sjukhus för befattningshavare erforderlig, må kostnaden för sådan vård å allmän sal bestridas utav de för anstalten anvisade medel.

§ 13.

*

Befattningshavare bland sjukvårdspersonalen, åt vilken ombetrotts att särskilt ansvara för handhavandet av sjukvård, förråd m. m. inom viss avdelning, må tilldelas särskilt ansvarsarvode, som bestämmes av medicinalstyrelsen, dock högst 200 kronor för år.

För tjänstgöring å s. k. fast avdelning utgår särskilt arvode, beräknat efter 120 kronor för år.

Här omförmälda arvoden skola anses vara av enahanda beskaffenhet som tjänstgöringspenningar.

§ 14.

För befattningshavare skall i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå ävensom i fråga om rätt till pension gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid tiden för den nya a.vlöningsstatens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat; dock att den, som med eller under år 1919 utnämnes till ordinarie befattning, skall vara underkastad de förändrade bestämmelser i berörda hänseenden, som under nämnda år kunna varda meddelade.

För de i detta reglemente avsedda ordinarie befattningshavare skall pensionsunderlag beräknas till följande belopp:

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Uppsyningsman av 3:e grad ...........

Förestånderska » l:a » ..........

Hantverksföreståndare av l:a grad

Trädgårdsmästare.............................

Befallningsman..............................

Förestånderska av 2:a grad ............

Förste skötare..................................

Maskinist av l:a grad ..........................................................

Hantverksföreståndare av 2:a grad ......................................

Förestånderska av 3:e grad ..................................................

Maskinist av 2:a grad ............................................................

Köksförestånderska av l:a grad.............................................

Skötare ..................................................................................

Köksförestånderska av 2:a grad............................................

Hantverkare..........................................................................

Chaufför ................................................................................

Eldare av l:a grad................................................................

Tvättförestånderska av l:a grad...........................................

Magasinsf öreståndare............................................................

Första sköterska .....................................................................

Köksförestånderska av 3:e grad...........................................

Tvättförestånderska » 2:a » ............................................

Bageriförestånderska» l:a » ............................................

Arbetsförestånderska ..............................................................,

Eldare ak 2:a grad.................................................................

Föreståndare i stall, ladugård och svinstall ........................

Post- och stadsbud, nattvakt samt manligt biträde i trädgård

och jordbruk.............................................. ,

Bageriförestånderska av 2:a grad ..........................................

Eldare av 3:e grad..................................................................

Sköterska ...............................................................................

Köksförestånderskans närmaste biträde ...............................

Tvättförestånderskans » » .................................

Bageriförestånderskans » » ................................

Sömmerska och väverska......................................................,

1,800 kronor

1,600 »

1,400 »

1,300 »

1,200 »

1,100 »

1,000 »

900 »

§*15.

Befattningshavare tillsättes genom konstitutorial.

Börande tillsättningen i övrigt, kompetensfordringar, ordningen för meddelande av tjänstledighet och avsked samt för åtal och disciplinär bestraffning och dylikt skola gälla de närmare stadganden, som må varda av Kungl. Maj:t givna.

§ 16.

En var, som med eller efter 1919 års ingång tillträder ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta sig de i detta avlöningsreglemente innefattade villkor och bestämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

§ 17.

Grunderna för avlöning till extra befattningshavare vid statens anstalter för sinnessjuka fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen.

Detta avlöningsreglemente skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1§19.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Avlönings

utvisande begynnelseavlöning och avlönings-

Begynnelseavlöning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

tabell,

förhöjning efter angivet antal år.

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

E. Den ordinarie personalens pensionering,

De saktom- Beträffande pensionering av hospitalens sjukvårds- och ekonomimga. personal hava de sakkunniga räknat med att den ordinarie personalen skulle bliva underkastad lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

De sakkunniga hava emellertid ansett, att på grund av det synnerligen utslitande sjukvårdsarbetet de i berörda lag förefintliga bestämmelser angående pensionsåldern icke borde äga tillämpning rörande nämnda personal, utan syntes ändring därutinnan bliva nödvändig. De av medicinalstyrelsen därom utfärdade och då tillämpade bestämmelserna ansåge de sakkunniga vara väl avvägda och svarande mot billighetens krav. De vore likväl mindre liberala än motsvarande bestämmelser i utlandet.

Pensionsåldern skulle enligt de sakkunnigas mening inträda för uppsyningsman och förestånderskor vid resp. 60 och 55 levnadsår samt 30 och 25 tjänstår, för skötarpersonal vid 55 levnads- och 25 tjänstår samt för sköterskepersonal vid 53 levnads- och 25 tjänstår. För övriga manliga befattningshavare skulle pensionsåldern föreligga vid 62 levnads- och 30 tjänstår, samt för övriga kvinnliga befattningshavare vid 55 levnads- och 25 tjänstår.

Åven för dem, som icke direkt deltoge i sjukvårdsarbetet, torde — framhålla de sakkunniga — denna minskning i pensionsåldern vara behövlig, enär ej heller dessa befattningshavare undginge beröringen med patienterna, varförutom anstaltslivets enformighet helt säkert så småningom inverkade nedsättande på arbetsförmågan och nödvändiggjorde en tidigare avgång från tjänsten än från liknande befattning i allmänna livet.

I enlighet med den sålunda uttalade uppfattningen hava de sakkunniga uppgjort ett förslag till ändrad lydelse av 5 § av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

Angående pensionsbeloppens storlek hava de sakkunniga föreslagit fixerade pensionsunderlag i överensstämmelse med vissa förut genomförda löneregleringar. Då proportionen mellan lön och tjänstgöringspenningar växlade för olika befattningar, hade såsom pensionsunderlag beräknats två tredjedelar av det med befattningen förenade högsta avlöningsbelopp. De sålunda erhållna summorna, vilka avrundats, syntes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

de sakkunniga kunna närmast jämföras med de pensionsunderlag, som i pensionslagen avsåges.

I sitt utlåtande den 25 februari 1914 framhåller medicinalstyrelsen, att de sakkunnigas förslag så till vida innebure en ändring av de av medicinalstyrelsen fastställda bestämmelserna angående pensionsåldern, att tjänståldern för såväl manlig som kvinnlig föreståndare bland ekonomipersonalen höjts med 5 år eller från resp. 25 och 20 till resp. 30 och 25 år.

Nämnda befattningshavare — och detta gällde särskilt de kvinnliga — hade emellertid högst undantagsvis fått sin utbildning i statstjänst, utan i allmänhet innehaft privat tjänst, innan de kommo i hospitalens tjänst. Då de sålunda först vid mera mogen ålder tillträdde sådana föreståndarbefattningar, syntes det styrelsen kunna inträffa, att de vid pensionsåldern icke kunnat förvärva tillräckligt antal tjänstår för erhållande av full pension. För likformighetens skull ansåg dock styrelsen icke lämpligt, att en särskild tjänstetid fastställdes för dem, och sade styrelsen sig således ej hava något att erinra mot de sakkunnigas förslag i detta hänseende.

LöueregleriDgskommittén har intet att erinra beträffande den civila pensionslagens tillämplighet på nu ifrågavarande personal.

Däremot ställer sig kommittén i vissa hänseenden mycket tveksam beträffande den av de sakkunniga föreslagna pensionsåldern.

Kommittén erinrar, hurusom den lägsta levnadsåldern för rätt till hel pension utgör enligt gällande pensionslag för kvinna 55 år och för man 60 år. Ett godkännande av de sakkunnigas förslag skulle alltså innebära en sänkning av den lägsta åldersgränsen med 2 år för vissa kvinnor och ända till och med 5 år för vissa män. Aven om det dessa befattningshavare åliggande arbete måste, såsom de sakkunniga framhållit, anses synnerligen utslitande, anser kommittén dock med skäl kunna erinras, att enahanda förhållande nog även gäller beträffande andra befattningshavare, för vilka i pensionslagen ovannämnda lägsta levnadsålder fastställts.

Det syntes därför kommittén icke erforderligt, att för befattningshavare tillhörande den nu ifrågavarande hospitalspersonalen bestämma pensionsåldern lägre än den enligt pensionslagen lägsta. I fråga om levnadsåldern syntes alltså böra för pensionsrätt fordras 55 år för Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 369 käft. (Nr 409.) 17

Medicinal-

styrelsen.

Lönereglering skommittén.

Departements-

chefen.

130 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

kvinnlig befattningshavare, tillhörande vare sig sjukvårds- eller ekonomipersonalen, 60 år för manlig befattningshavare, tillhörande sjukvården, och 62 år för manlig befattningshavare, tillhörande ekonomipersonalen.

I anslutning härtill anser kommittén tjänståldern för skötarpersonal böra höjas med 5 år eller således till 30 år. I övrigt syntes de sakkunnigas förslag angående tjänstålder böra vinna godkännande.

Emellertid har kommittén antagit, att förslag i ämnet ej skulle hinna föreläggas nu samlade riksdag, och har fördenskull i sitt förslag till avlöningsreglemente för sjukvårds- och ekonomipersonalen § 14 intagit en bestämmelse av innehåll, att den, som före eller under år 1910 utnämnes till ordinarie befattning, är skyldig att underkasta sig de förändringar i pensionslagen, som kunna varda under nämnda år beslutade. Vid bifall härtill skulle ett beslut om ifrågavarande personals uppförande på ordinarie stat redan under innevarande års riksdag medföra, att under år 1919 pensionsåldern och skyldigheten att avgå från tjänst inträdde först vid 67 år för män och vid 60 år för kvinnor. Därigenom skulle åter underlättas, att för dem bland personalen, som vid den nya statens ikraftträdande väl icke uppnått nyssnämnda ålder, men däremot överskridit den lägre pensions- och avgångsålder kommittén ovan förordat, kunde medgivas att övergå till tjänst å den nya staten, därvid de emellertid naturligtvis bleve underkastade nyss åberopade bestämmelser i § 14 av förslag till avlöningsreglemente.

Löneregleringskommittén har i sitt betänkande utgått från att förslag i fråga om ändring av den civila pensionslagen i avseende å nu förevarande befattningshavare icke skulle hinna föreläggas innevarande års riksdag och intagit en med hänsyn härtill avfattad bestämmelse i förslaget till avlöningsreglemente. Jag finner mig böra så mycket mer ansluta mig till denna kommitténs uppfattning, som, därest ändring i pensionslagen nu skulle ifrågasättas och eventuellt vinna godkännande, vissa övergångsbestämmelser torde bliva erforderliga för det efter vad jag inhämtat avsevärda antal befattningshavare, vilka för närvarande väl icke uppnått den i pensionslagen stadgade åldersgränsen men däremot överskridit den lägre ålder kommittén för dem förordat. Till undvikande av dylika övergångsbestämmelser, vilkas närmare preciserande torde stöta på åtskilliga svårigheter, och med hänsyn till de fördelar för personalen kommitténs ståndpunkt innebär, har jag följaktligen ansett mig böra godtaga densamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

131 F. Vissa förhållanden i sammanhang med övergång å ordinarie stat.

Innehavarna av de sjukvårds- och ekonomibefattningar, vilka genom Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut må varda uppförda på ordinarie stat, bliva underkastade lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 och alltså under de i denna lag stadgade förutsättningar berättigade till egen pension.

Uppförande på ordinarie, av Konung och riksdag fastställd stat medför vidare för de manliga bland nyss avsedda befattningshavare enligt regeln förpliktelse till delaktighet i civilstatens änke- och pupillkassa i enlighet med de bestämmelser, som innehållas i §§ 2 och 3 av det för kassan den 15 december 1916 utfärdade reglemente. Med delaktigheten följer, jämlikt §§ 13—15 av reglementet, skyldighet att till kassan erlägga årsavgift och befordringsavgift.

Från nämnda regel är ett undantag stadgat genom den i § 5 av reglementet givna bestämmelsen att, därest tjänst, med vilken delaktighet i kassan icke följt, bleve upptagen till sådan delaktighet, den sålunda inträdda ändringen icke ägde tillämpning å den, som vore innehavare av tjänsten, när ändringen trädde i kraft, men att sådan tjänstinnehavare kunde under de i § 16 av reglementet stadgade villkor bereda sig den delägarrätt, som ändringen eljest medförde. Berörda § 16 innehåller, att, om tjänstinnehavare, som nämnts i § 5, ville begagna den honom enligt sistnämnda paragraf tillkommande rätt, han vore skyldig att erlägga ej blott års- och befordringsavgift, som ovan nämnts, utan jämväl det tillägg till befordringsavgiften, som med hänsyn till hans samt hans hustrus och barns ålder kunde böra efter försäkringstekniska grunder utgå.

Här ovan omförmälda paragrafer av 1916 års reglemente för civilstatens änke- och pupillkassa äro, så vitt i detta sammanhang är av betydelse, av samma innehåll som motsvarande paragrafer av det vid tiden för avgivandet av de sakkunnigas betänkande ännu gällande reglementet för kassan av den 21 december 1907.

De sakkunniga hava nu enligt sitt betänkande utgått från, att de De sakpersoner, vilka vid tiden för den föreslagna ordinarie statens trädande kunm9a i kraft voro innehavare av befattningar, motsvarande de i samma stat upptagna, skulle (utan ansökning) överflyttas å respektive befattningar å den nya staten; och hava de sakkunniga ansett, att undantagsstad-

132 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Medicinal-

styrelsen.

Löneregle-

ringskom-

mittén.

gandet i § 5 av 1907 års reglemente för civilstatens änke- och pupillkassa ägde tillämpning å de sålunda överflyttade. För innehavare av tjänst i de avlöningsklasser, varom fråga vore, bleve emellertid — anföra de sakkunniga — års-, befordrings- och tilläggsavgifterna så höga i förhållande till den årliga inkomsten av arbetet, att desamma, utom i undantagsfall, lade oövervinnerliga hinder i vägen för befattningshavares önskan att bereda sig delaktighet i kassan. Skulle således bestämmelsen om rätt till vinnande av delaktighet bliva något annat än ett tomt ord, måste, anse de sakkunniga, det allmänna träda hjälpande emellan och inbetala (till kassan) tilläggsavgifterna och den befordringsavgift, som icke vore beroende på befattningshavarens senare inträde på banan än vid den i kassans reglemente angivna ålder (24 år enligt 1907 års reglemente och 25 år enligt 1916 års).

I sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande har medicinalstyrelsen, så vitt utlåtandet utvisar, icke funnit anledning till erinran vare sig mot de sakkunnigas ovanberörda utgångspunkt eller mot vad av dem i det förevarande ämnet föreslagits. Vad de sakkunniga, på sätt nyss nämnts, förordat i fråga om statens mellankomst anser styrelsen otvivelaktigt hava goda skäl för sig; dock förklarar styrelsen, att den icke hade sig bekant, att liknande förmån förut medgivits andra statens befattningshavare än vissa till statens vattenfallsverk hörande arbetare.

Löneregleringskommittén meddelar, att redan då förevarande ärende hos kommittén förekom till förberedande behandling, det syntes kommittén, som om tvekan skulle kunna råda, huruvida omförmälda undantagsstadgande i § 5 av reglementet för kassan ägde tillämplighet med avseende å de personer, vilka omedelbart före ikraftträdandet av ny, utav Konung och riksdag fastställd stat vore innehavare av befattningar, som funnes uppförda å den nya staten, och vilka personer i samma egenskap överginge å denna stat.

Med hänsyn härtill anhöll kommittén i skrivelse den 6 juli 1917 till dåvarande chefen för civildepartementet om åtgärders vidtagande för att kommittén om möjligt måtte erhålla upplysning om, huruvida undantagsstadgandet i reglementets § 5 eller huvudstadgandena i dess §§ 2 och 3 skulle beträffande delaktighet i kassan äga tillämpning för ifrågavarande personer.

I anledning av denna anhållan anbefalldes kassans styrelse att, efter det kassans fullmäktige beretts tillfälle att uttala sig i ämnet eller däri

133 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

vidtaga annan åtgärd, som kunde ankomma på fullmäktige, avgiva underdånigt utlåtande över kommitténs nämnda skrivelse.

Med föranledande därav hade kassans fullmäktige och dess styrelse, enligt den senares utlåtande den 21 september 1917, sammanstämmande uttalat den meningen, att med uttrycket »tjänst, varmed delaktighet i kassan icke följt» i § 5 av kassans reglemente måste avses ordinarie tjänst, eller tjänst, vars innehavare åtnjöte avlöning å ordinarie stat, och att följaktligen bestämmelserna i samma paragraf icke vore tilllämpliga å de personer, om vilka i kommitténs nämnda skrivelse vore fråga, utan att å dem borde tillämpas de enligt reglementets §§ 2 och 3 gällande huvudstadgandena angående delaktighet i kassan.

På grund av vad fullmäktige och styrelsen sålunda uttalat, anser kommittén, att man under föreliggande förhållanden borde utgå från, att jämväl för dem, som avsåges i kommitténs berörda skrivelse till chefen för civildepartementet, ovillkorlig förpliktelse till delaktighet i civilstatens änke- och pupillkassa komme att inträda i och med deras övergång till ordinarie tjänst å den stat för hospitalspersonalen, som kunde varda fastställd av Konung och riksdag.

Med sådan delaktighet —- framhåller kommittén vidare — följer naturligen skyldighet att gälda de i kassareglementet föreskrivna årsoch befordringsavgifterna. Sistberörda avgift — vilken skall betalas för en var, som inträder såsom delägare i kassan efter det han fyllt 25 år — beräknas å delaktighetsbeloppet och utgår med viss procent därav, olika allt efter lägre och högre inträdesålder (efter uppnådda 25 och intill 60 år) i enlighet med en vid kassans reglemente fogad tabell.

Kommittén omförmäler, att undersökning till viss omfattning företagits för utrönande av, huru stor befordringsavgiften skulle bliva för dem bland ifrågavarande personal, vilka vid tiden för den nya ordinarie statens trädande i tillämpning överginge från sin dittillsvarande anställning till motsvarande eller jämförlig befattning å den nya staten. Därvid hade framgått, att befordringsavgiften ej sällan skulle komma att stiga till så avsevärt belopp, att befattningshavare i sådan avlöningsställning, som här ifrågakomme, svårligen och i särskilda fall ■— vid högre levnadsålder — säkerligen alldeles icke skulle kunna övergå till tjänst å den nya staten. Å andra sidan syntes det ingalunda önskvärt, att av hänsyn till dem, vilka sålunda ej mäktade övertaga en tjänst å den nya staten, söka i någon form — såsom medelst anordnande av särskild övergångsstat eller möjligen annorledes — bibehålla rätten för medicinalstyrelsen att träffa avgörande i fråga om understöd eller årligt underhåll efter avskeds erhållande. Och genom en sådan anord-

134 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 409.

ning bleve ju tillika spörsmålet om pensionering av änka och barn efter här särskilt avsedd befattningshavare lämnat lika oreglerat som hittills.

Vidare anser kommittén böra i avseende å nu omhandlade fråga beaktas, dels att avskedad befattningshavare tilldelat understöd eller årligt underhåll utgått utan att ens för denna förmån befattningshavaren haft att erlägga någon som helst avgift, dels ock hurusom efter särskild framställning årligt understöd till avliden befattningshavares änka och barn vid mer än ett tillfälle beviljats av statsmakterna.

Med hänsyn till anförda omständigheter har kommittén, lika med de sakkunniga och medicinalstyrelsen, funnit det böra anses av förhållandena motiverat, att staten träder hjälpande emellan till underlättande av övergången till tjänst å den ordinarie staten för dittillsvarande befattningshavare bland här ifrågavarande personal.

Beträffande den omfattning, i vilken statshjälp till befordringsavgiftens gäldande borde lämnas, har det synts kommittén, att nedannämnda grunder i sådant avseende kunde anses ägnade att tagas till ledning, nämligen:

att dylik hjälp icke behövde ifrågasättas för annan än den, som vid övergången å den ordinarie staten överskridit viss levnadsålder, exempelvis lägst 32 år;

att staten icke skäligen torde kunna anses böra åtaga sig att ansvara för mer än viss del — om än en avsevärd del — av befordringsavgiften;

att den andel av avgiften i fråga, för vars gäldande staten skulle hava att ansvara, borde ställas i beroende utav dels storleken av vederbörandes delaktighetsbelopp och dels levnadsåldern vid övergången å den nya staten på det sätt, att statsandelen bleve relativt större vid lägre delaktighetsbelopp och vid högre levnadsålder.

Kommittén fäster slutligen uppmärksamheten därå, att, därest befattningshavare, som överginge å den ordinarie staten, därvid uppnått en levnadsålder av 60 år, han icke med sitt tillträde av den ordinarie tjänsten vunne delaktighet i civilstatens änke- och pupillkassa och ej heller kunde i annan ordning förvärva sådan delaktighet.

Beträffande frågan, vilka åtgärder skäligen kunde anses från statsmakternas sida böra vidtagas i ändamål att bereda understöd, motsvarande änke- och pupillpension,' åt dylik befattningshavares änka och barn, hade kommittén icke funnit sig böra framlägga särskilt förslag. Det hade nämligen, i anslutning till vad medicinalstyrelsen i sitt utlå-

135 Kung1. Maj.is Nåd. Proposition Nr 409.

tande över de sakkunnigas betänkande uttalat, synts kommittén vara lämpligast, att förevarande spörsmål efter prövning, som kunde i första hand ankomma på medicinalstyrelsen, antingen i varje förekommande fall för sig föranledde framställning till Konungen och riksdagen eller ock efter förutgången särskild utredning gjordes till föremål för generell sådan framställning.

I betraktande av de omständigheter, vilka av löneregleringskommittén anförts, vill det synas billigt, att staten träder hjälpande emellan till underlättande av övergången till tjänst å den ordinarie staten för hittillsvarande befattningshavare bland nu ifrågavarande hospitalspcrsonal. Det torde visserligen icke kunna förnekas, att en åtgärd av nu angiven art skulle kunna anses möta vissa betänkligheter med hänsyn till de konsekvenser, ett bifall härtill möjligen kan föranleda. Ett påkallande av statens mellankomst i så måtto, att av statsmedel skulle utgå samtliga befordringsavgifter, som icke vore beroende på befattningshavarnas senare inträde på banan än vid de i reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa angivna ålder, anser jag mig ej heller böra förorda. Därest åtgärder från statens sida i förevarande avseende böra vidtagas, synes sålunda en viss begränsning böra ske. Löneregleringskommittén har angivit vissa grunder i avseende å den omfattning, i vilken statshjälp till befordringsavgifternas gäldande borde lämnas, och dessa grunder synas vara av beskaffenhet att böra godtagas. I anslutning härtill har jag uppdragit åt byråchefen i pensionsstyrelsen K. Dickman att med ledning av omförmälda grunder uppgöra en tabellarisk översikt beträffande en närmare tillämpning av desamma ävensom att beräkna de kostnader för statsverket, som härav skulle betingas.

Jag tillåter mig i detta avseende återgiva den utredning i ämnet, som av Dickman åvägabragts, ävensom i övrigt hänvisa till två av Dickman utarbetade tabeller, vilka som bilagor torde få åtfölja detta protokoll, den ena avseende befordringsavgifter till civilstatens änkeoch pupillkassa och den andra föreslagen uppdelning av befordringsavgiften för den, som anställts i tjänst senast vid 32 års ålder.

I sin utredning erinrar Dickman därom, att delaktighetsbeloppet i civilstatens änke- och pupillkassa utgör en fjärdedel av pensionsunderlaget, dock att detta belopp, om det faller mellan två hela tiotal kronor, avjämnas till närmast högre tiotal.

Vidare påpekar Dickman, hurusom av tabell 1 (Bil. 1) framgår, att redan vid 35 års ålder befordringsavgiften uppgår till mer än delaktighetsbeloppet och att den med högre ålder hastigt ökas. För eu man mellan 59 och 60 år skulle

Departements-

chefen.

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

den utgöra omkring 4 gånger delaktighctsbeloppet, d. v. s. uppgå till ungefär samma belopp som pensionsunderlaget, vilket är något mer än begynnelseavlöningen för ett år. För 32 års ålder, den lägsta som löneregleringskommittén ansett böra bilda gränsen för statsbidrags erhållande, utgör befordringsavgiften 70 %. Då statsandelen enligt tredje punkten i kommitténs förslag bör bliva relativt större för högre levnadsålder, d. v. s. utgöra en större del av hela befordringsavgiften, skulle detta på ett enkelt sätt kunna uppnås genom att befattningshavaren erlägger en viss procent, P, av den del av befordringsavgiften, som överskjuter 70 % av delaktighetsbeloppet (befordringsavgiften för en 32-åring) och staten återstoden av denna del, (100-P) procent. Då kommittén vidare föreslagit, att statsandelen borde bliva relativt större vid lägre delaktiglietsbelopp, har Dickman antagit att procentsatsen, P, stiger med delaktighetsbeloppet och för enkelhets skull proportionellt med detta. Beräkningarna hava utförts under förutsättning, att P belöper sig till 0,4 % för varje tiotal kronor av delaktighetsbeloppet. För det lägsta delaktighetsbeloppet, 250 kronor, blir alltså P = 25 X 0,4 — 10 % och för det högsta, 550 kronor, P = 55 X 0,4 = 22 %. Statens bidrag skulle alltså bliva högst 90 % och lägst 78 % av den del av befordringsavgiften, som överstiger 70 % av delaktighetsbeloppet. För de olika delaktiglietsbeloppen angives procentsatsen P i kolumnhuvudena till tabell 2 (Bil. 2).

Uträkningen av statsbidraget, t. ex. för eu 40-åring med delaktighetsbeloppet 500 kronor, tillgår alltså på följande sätt. Hela befordringsavgiften för en 40-åring är 166 % och för en 32-åring 70 % av delaktighetsbeloppet eller resp. 830 och 350 kronor, vilka belopp man även direkt finner av tabell 1. Å skillnaden 480 kronor skall befattningshavaren själv erlägga 20 % och staten 80 % eller resp. 96 och 384 kronor. Befattningshavarens hela bidrag blir sålunda 350 + 96 = 446 kronor. Man återfinner dessa tal, 446 och 384 kronor på vederbörlig plats i tabell 2 (Bil. 2), vilken tabell för vissa åldrar över 32 år angiver

befordringsavgiftens uppdelning på befattningshavaren och staten. Av denna tabell finner man, dels huru statsbidraget med åldern hastigt stiger i förhållande till befattningshavarens bidrag, dels att det för lika ålder är relativt något större för de lägre delaktiglietsbeloppen, särskilt vid högre ålder, exempelvis för en 50åring, icke fullt ll/2 gånger så stort som befattningshavarens bidrag, då delaktighetsbeloppet är 550 kronor, men mer än två gånger så stort, då delaktighetsbeloppet är 250 kronor.

Emellertid bör en viktig modifikation för vissa fall göras vid beräkningen av statsbidragets storlek. Om exempelvis en 45-årig man överflyttas till ordinarie stat från motsvarande extra befattning, som han antagen hava innehaft allt

från sin anställning vid 40 års ålder, skulle han, om delaktighetsbeloppet anta-

ges vara 500 kronor, själv endast hava att erlägga 506 kronor av hela befordringsavgiften, som är 1,130 kronor. Uppenbarligen bör han själv erlägga minst så mycket som befordringsavgiften för en 40-åring eller 830 kronor. Av återstoden, 300 kronor, av befordringsavgiften synes han rimligen, i analogi med förfarandet, om han hade anställts vid eller före 32 års ålder, själv böra erlägga 20 % eller 60 kronor, således inalles 890 kronor och staten återstoden, 240 kronor.

Den allmänna regeln för en befattningshavare över 32 år skulle alltså bliva den, att han, förutom den befordringsavgift, som svarar mot 32 års ålder eller, i händelse han anställts senare än vid 32 år, mot anställningsåldern, skulle av återstående del av befordringsavgiften erlägga 0,4 % för varje tiotal kronor av ■delaktighetsbeloppet.

137 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Med skäl kan ifrågasättas, huruvida man icke borde taga hänsyn även till befordran under den föregående anställningstiden. Förfarandet vid befordringsavgifternas bestämmande skulle dock i så fall bliva mera invecklat, särskilt med hänsyn till den särskilda procentsats, som skall gälla för varje delaktighetsbelopp. Förmodligen skulle det också möta svårighet att alltid avgöra, vilka föregående befattningar skulle anses svara mot de nuvarande delaktighetsbeloppen. Dickman hade därför i beräkningarna hållit sig till ovan uppställda allmänna regel.

För beräkningarnas utförande hava uppgifter införskaffats över befattningshavarnas födelse-, och anställningsår, varefter Dickman säger sig hava av ledamoten i löneregleringskommittén beträffande förevarande ärende, medicinalrådet K. Stenbeck erhållit uppgift om vilka kunde antagas ifrågakomma till de olika befattningarna.

Uppdelat efter delaktighetsbelopp och åldersgrupper, var antalet ifrågavarande befattningshavare följande:

Befattningshavare, som vid slutet av sitt anställningsår icke voro över 32 år.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 369 käft. (Nr 409.)

138 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Befattningshavare, som vid slutet av sitt anställningsår voro över 32 år.

Enär för sjukskötarebefattningarna icke kunnat uppgivas, vilka personer kunde tänkas ifrågakomma till befattning såsom förste skötare, hava dit hänförts de äldste bland dem, som tillhöra kategorien för de vid yngre år anställda.

Jämföres antalet ifrågavarande befattningshavare med det antal befattningar, som enligt meddelande från kommittén antagligen skulle motsvara, de olika delaktighetsbeloppen, finner man för de olika delaktighetsbeloppen följande resultat:

139 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

För de 1,131 befattningshavarna hava de totala befordringsavgifterna approximativt beräknats bliva följande:

Vid beräkning av statsbidragets storlek komma endast de 762 befattningshavare, som äro över 32 år, i betraktande. Deras befordringsavgifter och statens bidrag enligt ovan angivna förslag framgå av följande sammanställning.

Befordringsavgifter för befattningshavare över 32 år.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Bland de 68 befattningar, som bilda överskottet över antalet ovan angivna befattningshavare, ingå alla de 22 biträdesbefattningarna vid trädgård och jordbruk. Enär dessa tänkas tillsatta med förutvarande befattningshavare, skulle statsbidrag komma att utgå för dessa, varför en uppskattning av deras befordringsavgifter måste göras. Då delaktighetsbeloppet är 280 kronor och antalet övriga befattningshavare med detta delaktighetsbeloppet är 98, hava befordringsavgifter och statsbidrag för biträdena i trädgård och jordbruk inalles antagits till — av de förut funna värdena för 280 kronors delaktighetsbelopp. Beträffande dessa 22 befattningshavare kommer man sålunda till följande approximativa resultat.

Befordringsavgifter för biträden i trädgård och jordbruk

1) under 32 år ........................................................................... 460: —

2) över 32 år

a) anställda före 32 år

eget bidrag......................................... 3,077: —

statens bidrag........................ ........... 4,160:— 7 237:_

b) anställda efter 32 år

eget bidrag......................................... 371: —

statens bidrag.................................... 89: — 460:_ 7 697._

Summa 8,157: —

De återstående 46 befattningshavarna hava uppgivits sannolikt icke komma att besättas med förutvarande befattningshavare, varför statsbidrag icke skulle behöva beräknas för dem.

Sammanslås befordringsavgifterna för biträdena i trädgård och jordbruk med de övriga, kommer man till följande slutresultat:

Befordringsavgifter för samtliga befattningshavare.

Den av Dickman åvägabragta utredningen utgår med avseende på frågan om statsbidrag till befordringsavgifterna från den regeln, att en befattnigshavare över 32 år skulle, förutom den befordringsavgift, som svarar mot 32 års ålder eller, i händelse han anställts senare än vid

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

32 år, mot anställningsåldern, av återstående del av befordringsavgiften erlägga 0,4 % för värjo tiotal kronor av delaktighetsbeloppet. Återstoden av befordringsavgiften skulle,fyllas genom statsbidrag. Detta sätt för statsbidragets utgående synes stå i god överensstämmelse med de allmänna reglerna för statsbidrag, vilka av mig nyss förordats.

Såsom resultat av utredningen framgår, att det erforderliga statsbidraget skulle uppgå till 223,480 kronor, vilket belopp med hänsyn därtill, att resultatet endast kan vara approximativt, lämpligen kan avrundas till 230,000 kronor.

Enär enligt gällande bestämmelser befordringsavgifterna till civilstatens änke- och pupillkassa kunna erläggas under loppet av fem år, torde omförmälda belopp av statsmedel lämpligen böra förclelas likaledes på en tidrymd av fem år. För år 1919 torde beloppet böra bestämmas till något mer än en femtedel eller 50,000 kronor, varemot det för de senare åren på grund av dödsfall och avgång ur tjänst torde bliva något mindre än en femtedel.

Jag får följaktligen hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att såsom bidrag till de befordringsavgifter, vilka befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens hospital och asyler, hava att, därest de från och med år 1919 tillträda befattning å ordinarie stat, enligt reglementet för civilstatens änkeoch pupillkassa till nämnda kassa erlägga, bevilja ett anslag av 230,000 kronor och därav på extra stat för år 1919 såsom förslagsanslag högst anvisa ett belppp av 50,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att med tillämpning av de av mig angivna grunder utfärda de närmare bestämmelser, vilka i ifrågavarande avseende kunna anses erforderliga.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

III. Kostnadsberäkning.

Beträffande kostnaden för de av mig i det föregående föreslagna förändrade avlöningar till läkar- och kontorspersonal anhåller jag få hänvisa till nedanstående översikt.

*) Inklusive kostersättning beräknad till 500 kronor.

2) Avlöning för närvarande fastställd av medicinalstyrelsen.

143 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

I den nu återgivna översikten har emellertid hänsyn icke tagits till åldertilläggen, vilka, i vad de angå överläkare, hospitals- och asylläkare samt sysslomän, utgå från sjätte huvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg. Jag förutsätter, att någon ändring därutinnan icke kommer att ske, samt att ålderstilläggen även till bokhållare av båda graderna, kassörskor och skrivbiträden skola föras på nämnda anslag, därest dessa befattningars avlöning bliver, på sätt ovan föreslagits, fastställd av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Om man också nu ej kan beräkna den ökade belastning av nämnda anslag, som må bliva följden av det föreliggande förslaget, torde dock med fog kunna antagas, att anslaget bliver i någon mån mer anlitat än förut. Någon höjning av anslaget torde dock icke för närvarande behöva ifrågasättas.

Beträffande kostnaden för de av mig förordade avlöningarna till sjukvårds- och ekonomipersonal tillåter jag mig anföra följande.

De sakkunniga hava å sid. 197 och följande i sitt betänkande upptagit förslagsvis beräknade avlöningsstater för det antal ordinarie befattningshavare och fasta biträden, som antogs vara år 1915 behövligt vid statens anstalter för sinnessjuka.

Därvid hade de i avlöningsstaterna förekommande beloppen beräknats efter medelavlöningarna under 25 år för all kvinnlig personal och manlig sjukvårdspersonal utom uppsyningsmän samt under 30 år för all övrig manlig personal. Hänsyn hade ej tagits till hyresbidrag samt ersättning för bränsle och lyse, ej heller till statens kostnader för personalens pensionering.

Vid beräknandet av antalet befattningar hade hänsyn ej tagits till befattningar vid Östersunds hospital, vilket vid tiden för betänkandet icke ännu tagits i bruk.

Den av de sakkunniga gjorda beräkningen gav följande resultat:

Avlöningsstat, överslagsvis beräknad med de av sakkunniga föreslagna avlöningarna kronor 2,427,959: 20

Avlöningsstat, överslagsvis beräknad med tillämpande av de år 1913 gällande avavlöningarna ............................ kronor 1,884,039: 98

Skillnad............................. » 543,919: 22

2,427,959: 20

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Löneregleringskommittén har låtit göra en beräkning enligt samma grunder med tillämpande av de utav kommittén föreslagna och de för år 1918 gällande avlöningar, varvid det numera i bruk tagna Östersunds hospital medtagits. Jag har i det föregående uttalat min anslutning till kommitténs förslag, vadan följaktligen den av kommittén gjorda beräkningen äger giltighet i avseende å den framställning, som i ämnet bör göras till riksdagen.

Resultatet av denna beräkning är följande:

Avlöningsstat, förslagsvis beräknad med de

av kommittén föreslagna avlöningarna ....................

Avlöningsstat, överslagsvis beräknad med tillämpande av de år 1918 gällande avlöningarna................................... kronor 2,901,158: 25

Skillnad .............................. :» 701,660: 15

kronor 3,602,818: —

» 3,602,818:40

Jag anser mig härvid böra erinra, att den nu gjorda kostnadsberäkningen innebär, att avlöningsförhöjningarna till den till uppförande å ordinarie stat föreslagna sjukvårds- och ekonomipersonalen skola utgå ur det ordinarie förslagsanslaget till hospitals underhåll.

145 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Den utav omförmälda löneregleringar betingade kostnaden skulle alltså, frånsett inträdande merutgifter till ålderstillägg, uppgå till sammanlagt i runt tal 760,000 kronor. I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag beräknades en höjning från och med år 1919 av det ordinarie förslagsanslaget till hospitals underhåll med 3,500,000 kronor. Av sistnämnda belopp hade 1,500,000 kronor beräknats utgöra den ökning av sagda förslagsanslag, som skulle bliva eu följd av ett bifall till föreliggande löneregleringsförslag.

I övrigt framhöll jag vid anmälan den 14 januari 1918 av de anslagskrav, vilka syntes böra under sjätte huvudtiteln föreläggas nu samlade riksdag, att den till följd av stegrade priser å livsförnödenheter, bränsle m. m. under senaste åren väsentligt ökade belastningen av omförmälda förslagsanslag syntes nödvändiggöra, att vid avlåtande av det nu föreliggande löneregleringsförslaget toges i övervägande, om ej en ytterligare höjning av anslaget borde komma till stånd eller om särskilt förstärkningsanslag för ändamålet skulle äskas. Jag ansåg emellertid vid nämnda tillfälle, att av sistberörda anledning en höjning av det ordinarie anslaget borde beräknas med 2,000,000 kronor.

Till belysning av den ökade belastningen av anslaget tillåter jag mig nämna, att år 1916, då anslaget var bestämt till 3,850,000 kronor, detsamma överskridits med omkring 2,600,000 kronor samt år 1917, då anslaget utgick med 4,350,000 kronor, överskridande ägde rum med omkring 4,700,000 kronor. Ehuru anslaget för år 1918 höjts till 4,700,000 kronor, lärer alltså en betydande ytterligare ökning av anslaget av nu ifrågavarande anledning vara påkallad. Med hänsyn till de delvis tillfälliga förhållanden, som föranlett överskridande av anslaget, samt för jämnande av detsammas slutsumma torde ökningen av ifrågavarande anledning lämpligen kunna bestämmas till 2,540,000 kronor. Anslaget skulle alltså i sin helhet, medräknat kostnaderna för löneregleringen, från och med år 1919 bestämmas till 8,000,000 kronor.

Jag tillåter mig alltså hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att från och med år 1919 höja det i riksstaten under sjätte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till hospitals underhåll från dess nuvarande belopp, 4,700,000 kronor, med 3,300,000 kronor till 8,000,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 369 käft. .(Nr 409.)

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Vad föredragande departementschefen här ovan föreslagit och hemställt biträddes av statsrådets övriga ledamöter; och behagade Hans Maj:t Konungen härtill lämna bifall samt förordna, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Herman Hultkrantz.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 409.

147 Tabell 1.

Bilaga 1.

Befordringsavgift till civilstatens änke- och pupillkassa.

oo

Bilaga 2.

Tabell 2.

Föreslagen uppdelning ay befordringsavgiften för den, sena anställts senast vid 32 års ålder. • P = den procent av hela befordringsavgiftens överskott över avgiften för en 32-åring, som befattningshavaren själv har att erlägga.

A = befattningshavarens bidrag, B = statens bidrag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 409.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 409.

149 REGISTER.

Sid.

I. Lönereglering för läkare, syssloman, bokhållare och vissa andra tjänstemän vid statens hospital och asyler ...........................................•............................ 5

A. Historik ................................................................................................. 5

B. Till Kungl. Maj:t inkomna framställningar och förslag .................................. 8

1) Läkare ................................................................................... 9

Nuvarande organisation och avlöningsförmåner................................................. 9

Medicinalstyrelsen d. -7h< 1916........................................................................ 10

» d. »Va 1917........................................................................ 20

» d. ‘Vn 1917....................................................................... 23

Löneregleringskommittén................................................................................. 26

2) Syssloman, bokhållare och vissa andra tjänstemän .......................................... 35

Nuvarande organisation ................................................................................. 35

Medicinalstyrelsen d. 28/e 1917 ........................................................................ 38

Löneregleringskommittén................................................................................. 51

C. Departementschefens yttrande och förslag..................................................... 57

II. Uppförande på ordinarie stat av viss personal vid statens anstalter för sinnessjuka m. m................................................................................................. 73

A. Inledning....................................................................................................... 73

B. Sjukvårds- ooh ekonomipersonalens uppförande på ordinarie stat................. 79

De sakkunniga................................................................................................... 80

Medicinalstyrelsen ............................................................................................. 86

Särskilda skrivelser från olika föreningar............................................................. 91

Löneregleringskommittén .................................................................................... 91

Departementschefen .......................................................................................... 95

C. Hospitalspersonalens antagande, utbildning m m......................................... 97

D. Avlöningsförhållanden .................................................................................... 99

De sakkunniga................................................................................................... 100

Medicinalstyrelsen............................................................................................. 104

Särskilda skrivelser från olika föreningar m. fl.................................................... 107

Löneregleringskommittén .................................................................................... 109

Departementschefen ........................................................................................... 116

E. Den ordinarie personalens pensionering......................................................... 128

F. Vissa förhållanden i sammanhang med övergång å ordinarie stut ................ 131

III. Kostnadsberäkning ............................................................................................. 142