angående tillfällig löne¬ reglering under år 1919 för vissa befattningshavare å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen ävensom angående förstärkning av de till avlönande av vissa extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till viha- riatser sättning ar m. m. anvisade medel

Kungl. Maj:ts prroposition nr 326.

1 Nr 32G.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående tillfällig lönereglering under år 1919 för vissa befattningshavare å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen ävensom angående förstärkning av de till avlönande av vissa extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vihariatser sättning ar m. m. anvisade medel; given Stockholms slott den 14 mars 1919.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels medgiva,

att tillfällig löneförbättring må under År 1919 utgå vid vissa befattningar å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen enligt bilagda »förslag rörande tillfällig löneförbättring för olika grupper av befattningshavare år 1919»; dock

att, beträffande befattningshavare å gammal stat, med undantag av den i nämnda förslag upptagna, å äldre stat kvarstående auditören vid flottans station i Karlskrona, den tillfälliga löneförbättringen må utgå med belopp, som av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmes i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angivna allmänna grunderna för ifrågavarande löneförbättring,

att avlöningstillägg till häradshövding ej må utgå med högre belopp, än att avlöningstillägget och den behållna inkomsteu å tjänsten, beräknad enligt i statsrådsprotokollet angivna grunder, uppgå till sammanlagt högst 10,000 kronor,

att avlöningstillägg till lots ej må utgå med högre belopp, än att avlöningstillägget tillsammans med inkomsten av lotspenningar, beräknade enligt i statsrådsprotokollet angivna grunder, uppgå till högst 1,000 kronor, Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 289 höft. (Nr 326.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

att avlöningstillägg till teologie professor, som innehar prebendepastorat eller eljest åtnjuter naturaförmåner eller inkomst från enskild donation, ej må utgå med högre belopp, än att hans sammanlagda inkomst av statsmedel och av prebendet, naturaförmånerna eller donationen, beräknad enligt i statsrådsprotokollet angivna grunder, uppgår till högst 9,700 kronor,

skolande, där på grund av sålunda föreskriven begränsning avlöningstillägget skall utgå med avkortat belopp, avdrag å tillägget i mån av behov göras först å den del, som är att hänföra till lönen, och därefter å den del, som är att hänföra till tjänstgöringspenningarna;

att ett provisoriskt tredje ålderstillägg å 200 kronor, varav 100 kronor skola anses motsvara lön och 100 kronor motsvara tjänstgöringspenningar, må under år 1919 utgå till kvinnliga biträden och likställda befattningshavare, som avses i bilagda förslag rörande tillfällig löneförbättring, efter femton års tjänstgöring under enahanda villkor, som gälla rörande rätt för sådana biträden till förut stadgade ålderstillägg;

att tillfällig löneförbättring må under år 1919 utgå till de lotsoch fyrväsendet tillhörande befattningshavare å övergångs- och indragningsstat, vilka Kungl. Maj:t prövar skäligt tillägga sådan förmån, med belopp som i varje särskilt fall bestämmes av Kungl. Maj:t i skäligt förhållande till den löneförbättring av ifrågavarande slag, som tillkommer övrig personal vid lots- och fyrväsendet; samt

att den extra personalen vid de förvaltningsgrenar, beträffande vilka tillfällig löneförbättring ovan föreslagits för ordinarie personal, må under år 1919 åtnjuta löneförbättring enligt vad Kungl. Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder chefen för finansdepartementet därutinnan angivit, bestämmer;

dels för ovannämnda ändamål bevilja å tilläggsstat för år 1919 såsom förslagsanslag

till tillfällig lönereglering för vissa befattningshavare å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen

å andra huvudtiteln.........kronor 515,000: —

» tredje » ......... » 24,000: —

» fjärde » ......... » 65,000: —

» femte » ......... » 240,000: —

Kungl. ÄJaj:ts proposition nr 326.

å sjätte huvudtiteln » sjunde »

» åttonde » i nionde

kronor 570,000: —

» 219,000: —

438,000: — 340,000: — samt

till förstärkning av de till avlönande av vissa extra befattningshavare inom den civila statsförvaltningen samt till vikariatsersättningar in. m. anvisade medel

å andra huvudtiteln

» tredje »

* fjärde »

» femte »

* sjätte »

» sjunde

» åttonde »

* nionde

kronor 180,000: — 4,000: — 15,000: - 100,000: —

» 350,000: —

» 230,000: —

125,000: — » 70,000:—;

dels förklara, att kostnaderna för ifrågavarande löneförbättring, i vad den avser personal, såväl ordinarie som extra, hos försäkringsinspektionen, mynt- och justerings verket, patent- och registreringsverket, folkskollärarnas pensionsinrättning, flottans pensionskassa och domänstyrelsen, skola utgå av de medel, av vilka vederbörande verks eller inrättnings omkostnader i övrigt bestridas;

dels ock medgiva, att kostnaderna för ifrågavarande löneförbättring, i vad den avser befattningshavare å allmänna indragningsstaten, må utgå av förslagsanslaget till nämnda stat.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

b

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner, Statsråden: Petersson,

ScHOTTE,

Petrén,

Nilson,

FRIHERRE PALMSTIERNA,

Rylen,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

Jag anhåller att nu ånyo få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om tillfällig lönereglering för befattningshavare å ordinarie stat vid statsdepartementen, centrala ämbetsverk, hovrätterna och andra grenar av den civila statsförvaltningen.

För denna fråga har jag, som antyddes, redan förut påkallat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, nämligen den IG september 1918. Jag yttrade då i ärendet följande.

»Nu gällande löneregleringar för befattningshavare vid den civila statsförvaltningen äro i huvudsak byggda på de grunder, som lades genom 1907 års beslut angående lönereglering för dels statskontoret och arméförvaltningen, dels ock statens järnvägar och telegrafverket.

Tillfällig lönereglering för vissa befattningshavare å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen.

Departementschefens yttran de lV»191S.

6 Kutig!. Maj:ts proposition nr 326.

I nära anslutning till de år 1907 beslutade löneregleringarna för statskontoret och arméförvaltningen hava under den följande tiden avlöningsförhållandena ordnats ej blott vid flertalet centrala statsmyndigheter utan även vid åtskilliga lokala institutioner. I ett flertal enligt denna s. k. statskontorstvp anordnade* lönestater har emellertid efter hand infogats ett större eller mindre antal kvinnliga biträdesbefattningar, tillhörande en eller flera av de tre för dylika befattningar fastställda lönegraderna, och genom beslut vid 1918 års riksdag hava vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare kommit i åtnjutande av betydande förbättringar i sina löneförmåner. I övrigt hava, såvitt angår nu ifrågavarande verk och inrättningar, de vid 1907 års löneregleringar vedertagna principerna hittills bibehållits i huvudsak orubbade.

Vad åter angår de år 1907 genomförda löneregleringarna för statens järnvägar och telegrafverket, hava dessa löneregleringar varit i väsentlig mån normgivande för dem, som senare beslutats för postverket, vattenfallsverken och postsparbanken, ävensom, ehuru i mindre mån, tjänat till förebild vid ordnande av tullverkets avlöningsförhållanden. I några av dessa löneregleringar hava under tiden till och med år 1917 en del jämkningar åvägabragts, särskilt i ändamål att bereda de lägst avlönade personalgrupperna förbättring i deras ekonomiska ställning, och år 1918 hava tillfälliga löneregleringar genomförts för samtliga nu nämnda förvaltningsgrenar, att gälla från år 1919. Beträffande flertalet av dessa tillfälliga löneregleringar har syftet med desamma angivits huvudsakligen vara »att uppbringa löneförmånerna till den nivå, som betingas av prisstegringen från tiden för de nuvarande löneregleringarnas genomförande till tiden närmast före krigsutbrottet», och det har särskilt betonats, att bär endast vore fråga om »eu provisorisk reglering, som ej får tillmätas prejudicierande innebörd i avseende å befattningshavare i statens verk i allmänhet» (riksdagens skrivelse nr 428).

Det bör erinras, att även för personal vid skogsstaten, vars löneförhållanden äro ordnade närmast efter den s. k. statskontorstypen, en provisorisk lönereglering genomförts enligt beslut vid 1918 års riksdag.

Sedermera har genom Kung!. Maj:ts beslut den 28 juni 1918 uppdrag^ åt en kommitté att verkställa utredning beträffande löne- och organisationsförhållanden vid statens järnvägar, vid telegrafverket och vid statens vattenfallsverk ävensom vid postverket. Enligt det anförande till statsrådsprotokollet, varmed chefen för civildepartementet motiverade sin hemställan om tillsättande av denna kommitté, borde den ifrågavarande löneregleringen grundas på det allmänna prisläget närmast före kriget,

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

varvid departementschefen förutsatte såsom självfallet, att de efter krigets utbrott inträdda förändringarna i prisläget bleve utjämnade genom lönetillägg i form av krigstidstillägg och krigstidshjälp för alla de befattningshavare, som löneregleringen skulle omfatta.

Frågan om löneförhållandena vid statens järnvägar, telegrafverket, statens vattenfallsverk och postverket befinner sig sålunda under vidare utredning. Vad övriga ämbetsverk Och inrättningar angår, har genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut den 1 juli 1918 uppdragits dels åt 1902 års löneregleringskommitté att verkställa utredning och avgiva förslag angående reglering av de inom statsförvaltningen anställda ordinarie kvinnliga biträdenas avlöningsförmåner ävensom därmed till äventyrs sammanhängande spörsmål, dels ock åt 1914 års tullkommission att enligt angivna grunder verkställa utredning och avgiva förslag rörande ny lönereglering för tullverkets personal. Sistberörda utredning och förslag skulle emellertid ej avse frågan om ny lönereglering för tjänstinnehavare inom gen eral tull styrel sen.

Härvid torde man dock icke kunna stanna. Ty även om de tillfälliga löneregleringar, som genom beslut vid 1918 års riksdag genomförts för i huvudsak de s. k. affärsdrivande verken, icke få anses prejudicierande i vad angår befattningshavare vid statens verk i allmänhet, och även om ett av de skäl, som åberopats för utverkande av förbättrade löneförmåner åt viss personal vid de affärsdrivande verken, nämligen konkurrensen med den enskilda företagsamheten, icke kan anses i samma utsträckning äga giltighet beträffande befattningshavare i allmänhet vid andra förvaltningsgrenar, måste likväl beaktas, att — oavsett de av nu rådande abnorma förhållanden betingade avlöningsformerna krigstidstilllägg och krigstidshjälp — stora grupper av statstjänare alltjämt kvarstå på den lönenivå, som angavs genom 1907 års löneregleringar för statskontoret och arméförvaltningen. Då nu under tiden från år 1907 eller närmast dessförinnan och intill krigsutbrottet det allmänna prisläget varit underkastat en ständigt fortgående stegring, synes det vara nödvändigt att taga i övervägande, huruvida ej skäl föreligga att bereda även dessa senare personalgrupper den tillfälliga förbättring i deras löneförmåner, som kan anses betingad av prisstegringen från år 1907 eller närmast dessförinnan och intill tiden för krigsutbrottet.

Olika vägar kunna givetvis beträdas för genomförande av den löneförbättring, som jag sålunda vill ifrågasätta. Man kan tänka sig, att för nu avsedda personalgrupper åvägabringas en provisorisk lönereglering av väsentligen samma typ, som under åtskilliga år varit gällande för statsdepartementen och vissa centrala ämbetsverk, däribland kommers-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

kollegium och statistiska centralbyrån, för vilka båda ämbetsverk dylik lönereglering allt fortfarande [1918] äger tillämpning; i sådant fall torde det krigstidstillägg, som kan komma att beviljas för år 1919, böra utgå efter i huvudsak samma regler för såväl de affärsdrivande verken som för övriga nu ifrågavarande förvaltningsgrenar. En annan utväg vore att för dessa förvaltningsgrenar låta krigstidstillägget för år 1919 utgå efter en högre procentsats än för dem, vilkas löneförhållanden genom de vid 1918 års riksdag beslutade tillfälliga löneregleringarna blivit i huvudsak uppbringade till den nivå, som betingats av det allmänna prisläget närmast före krigsutbrottet. I valet mellan dessa utvägar synes mig den förra, som torde möjliggöra en noggrannare prövning med hänsyn till olika förhållanden beträffande särskilda grupper av befattningshavare, äga ett visst företräde.

Jag anser således, att åtgärder böra vidtagas för beredande åt den personal, som här bör komma i åtanke, av en tillfällig lönereglering. Med hänsyn såväl till att den provisoriska lönereglering för kommunikationsverken, som genomfördes vid 1918 års riksdag, träder i tillämpning den 1 januari 1919 som ock särskilt till levnadskostnadernas nuvarande höjd måste det anses önskvärt, att de statstjänare, varom nu är fråga, komma i åtnjutande av löneförbättring redan från och med nästa års böljan [d. v. s. fr. o. m. 1919].

Vill man nu undersöka, vilka olika personalgrupper böra bliva delaktiga av den ifrågasatta löneregleringen, kan man knåp [jäst undgå att finna, att konsekvenserna av 1918 års beslut rörande tillfällig lönereglering för de affärsdrivande verken, därest dessa konsekvenser fullt utdragas, leda synnerligen långt. Visserligen äro de personalgrupper, vilkas avlöningar direkt fastställts efter den s. k. statskontorstypen och vilka här torde böra i främsta rummet tillgodoses, proportionsvis ej alltför talrika, men, efter vad känt är, har den år 1907 genomförda löneregleringen för statskontoret och arméförvaltningen varit i huvudsaklig mån vägledande vid det senaste årtiondets löneregleringsarbete inom så gott som alla övriga civila förvaltningsgrenar, med undantag i viss mån för de affärsdrivande verken; inom övriga områden hava de centrala ämbetsverken av statskontorstypen erbjudit eu, om icke alltid så lämplig, så dock enkel och lätt åtkomlig jämförelse. Löneregleringen för de centrala ämbetsverken av statskontorstypen kan således sägas hava tryckt sin prägel på nästan allt under det senaste årtiondet utfört löneregleringsarbete inom den civila statsförvaltningen, om man bortser från de affärsdrivande verken.

Härav skulle kunna anses följa, att 1918 års beslut om tillfällig

Kungi. Maj:ts proposition nr 326.

lönereglering för de affärsdrivande verken konsekvent borde leda till en allmän revision av löneförhållandena inom den civila statsförvaltningen i övrigt. Detta utesluter givetvis icke, att åtskilliga personalgrupper, som under den senaste tiden fått sina avlöningar reglerade, kunna befinnas redan nu vara tillräckligt tillgodosedda även med fästat avseende vid den tillfälliga löneregleringen för de affärsdrivande verken.

Efter vad jag nyss antydde, torde den personal, vars avlöningsförhållanden äro ordnade i mer eller mindre direkt anslutning till den s. k. statskontorstypen, böra i första hand här komma i åtanke. Detta är fallet med bland annat personal i statsdepartementen och flertalet centrala ämbetsverk ävensom hovrätterna. De lönesatser, som genom 1918 års tillfälliga löneregleringar för kommunikationsverken fastställdes exempelvis för byråchefer i dessa verk, torde med nödvändighet påkalla jämkning i avlöningarna för byråchefer i andra centrala ämbetsverk. Detsamma gäller i huvudsak om tjänstemän i andra och första normalgraderna ävensom beträffande åtskilliga befattningshavare, vilkas avlöningar ligga någonstädes emellan avlöningarna i de tre normalgraderna eller eljest föga avvika från dessa avlöningar.

Vad beträffar kvinnliga biträden, har, såsom jag förut omförmält, 1902 års löneregleringskommitté erhållit uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag angående reglering av de vid de centrala ä mbetsverken liksom inom statsförvaltningen i övrigt anställda ordinarie kvinnliga biträdenas avlöningsförmåner ävensom därmed tilläventyrs sammanhängande spörsmål. Därest det förslag, som av löneregleringskommittén må komma att avgivas rörande de kvinnliga biträdena, anses icke böra vinna tillämpning från och med år 1919, torde även dessa befattningshavare, intill dess eu definitiv lönereglering kan komma att för dem träda i kraft, böra komma i åtnjutande av någon löneförbättring av mera tillfällig art.

I fråga om vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare har jag redan erinrat, att dessa genom beslut vid 1918 års riksdag fått sina avlöningsförhållanden ordnade, och några omständigheter synas nu icke föreligga, som betinga höjning av de sålunda bestämda avlöningsförmånerna.

Enligt den tillfälliga löneregleringen för kommunikationsverken skulle byråchefer i dessa verk under vissa förhållanden komma i åtnjutande av högre avlöningsförmåner, än som nu tillkomma eu del chefer för centrala ämbetsverk. Detta torde nödvändiggöra, att en utredningkommer till stånd, huruvida icke någon löneförbättring bör tillerkännas ej blott de centrala ämbetsverkens chefer utan även andra befattnings-

Bihaitg till riksdagens protokoll 161!). 1 sand. 239 käft. (Nr 326.) 2

10 Kungl. Maj ds proposition nr 326.

Uppdrag åt löne-

reglerings-

kommittén.

Inkomna

framställ-

ningar.

havare, vilkas avlöningsförmåner äro fastställda till samma eller högre belopp än dem, som utgå å nämnda chefsbefattningar.

Det bör erinras, att även för de högsta beställningshavarna inom militärväsendet en löneförbättring blivit på visst sätt ställd i utsikt, i det att statsutskottet år 1918, vid behandling av väckta motioner om tillfällig löneförbättring för generalspersoner och flaggmän, förklarat sig dela »den av såväl de sakkunniga som departementschefen uttalade uppfattningen, att löneförmånerna för cheferna inom den civila förvaltningen och för generalspersoner och flaggman böra i ett sammanhang regleras» (utlåtande nr 181).

Vilka särskilda grupper av civila befattningshavare utom statsdepartementens, de centrala ämbetsverkens och hovrätternas krets som höra bliva delaktiga av den ifrågasatta tillfälliga löneregleringen, synes svårare att bedöma. Vissa personalgrupper — exempelvis universitetsprofessorer och en del tjänstemän hos länsstyrelserna — vilkas avlöningsförhållanden ordnats i full överenstämmelse med statskontorstypen, torde icke kunna här lämnas åsido. Däremot synes anledning icke föreligga att låta den tillfälliga löneförbättringen omfatta vissa andra befattningshavare, som under de senaste åren fått sina stater ny- eller omreglerade efter andra grunder än dem, som följts vid de äldre staternas fastställande. Huru gränsen här bör dragas, torde böra bliva beroende på prövning i varje särskilt fall.

Att verkställa utredning i förevarande ärende och avgiva därpå grundat förslag torde böra uppdragas åt 1902 års löneregleringskommitté.»

Med biträdande av min sålunda uttalade mening uppdrog också Kungl. Maj:t genom beslut samma dag, den 16 september 1918, åt löneregleringskommittén att verkställa utredning, i enlighet med det av mig gjorda uttalandet, beträffande tillfällig lönereglering för befattningshavare vid statsdepartementen, centrala ämbetsverk, hovrätterna och andra grenar av den civila statsförvaltningen samt att skyndsamt inkomma med det förslag, som av utredningen föranleddes.

Sedermera erhöll kommittén, såsom jag strax skall närmare omförmäla, i samma ämne ytterligare uppdrag, ehuru av inskränktare omfattning, nämligen den 20 november och den 23 december 1918 samt den 14 januari och den 7 februari 1919.

Redan innan löneregleringskommittén erhöll uppdraget av den 16 september 1918, hade till Kungl. Maj:t inkommit vissa framställningar, som rörde ämnet för nämnda uppdrag.

Kungl. Alaj:(s proposition nr 326.

11 Sålunda hade kanslern för rikets universitet med underdånig skrivelse den 15 augusti 1918 överlämnat en av det större akademiska konsistoriet i Uppsala gjord framställning om beviljande å extra stat för år 1920 av ett anslag å 1,800 kronor för tillfällig löneförhöjning åt laboratorn i experimentell fysik. Denna framställning hade till bifall förordats av kanslern, som tillika hemställt, att samma tillfälliga löneförhöjning måtte beredas innehavaren av observatorsbefattningen vid universitetets astronomiska observatorium.

Vidare hade universitetskanslern med skrivelse den 16 augusti 1918 till Kungl. Maj:t överlämnat eu framställning av det större akademiska konsistoriet i Lund angående beviljande åt observatorn i astronomi, laboratorn i kemi samt föreståndaren för den entomologiska avdelningen av zoologiska institutionen av en tillfällig löneförhöjning å 1,800 kronor att till var och en av nämnda befattningshavare utgå på extra stat för år 1920, oberoende av eventuellt krigstidstillägg och krigstidshjälp, och hade även denna framställning vunnit kanslerns förord.

Sedermera inkommo till Kung]. Maj:t ytterligare framställningar i ämnet.

I underdånig skrivelse den 19 september 1918 förmälde sig sålunda cheferna för flertalet centrala ämbetsverk vilja taga Kungl. Maj:ts uppmärksamhet i anspråk i anledning av den bekymmersamma ställning, vari statens ämbets- och tjänstemän kommit till följd av de i landet rådande ekonomiska förhållandena, och hade cheferna i sådant avseende hemställt, att Kungl. Maj:t, med behjärtande av den i hög grad allvarliga ställningen, måtte skyndsamt vidtaga åtgärder för att giva statstjänstemännen effektiv hjälp i deras svåra betryck och sålunda avvända de faror, som i följd av detta betryck hotade att förlamande inverka på statsförvaltningens behöriga bedrivande.

I särskilda, den 19 oktober 1918 dagteelmade underdåniga skrivelser framhöllo vidare de större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund önskvärdheten bland annat därav, att åtgärder omedelbart måtte vidtagas för en efter de ändrade ekonomiska förhållandena avpassad provisorisk lönereglering för universitetsstaterna, vilken lönereglering tillika kunde läggas till grund för beräkningen av det krigstidstillägg, som komme att bestämmas för år 1919.

Vetenskapsakademien anhöll i skrivelse den 23 oktober 1918, att Kung]. Maj:t måtte bereda intendenterna vid naturhistoriska riksmuseet samma löneförbättring, som kunde komma att beviljas professorerna vid universiteten i Uppsala och Lund.

Ytterligare hemställde styrelsen för skogshögskolan och statens

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

skogsförsöksanstalt i skrivelse den 11 november 1918, att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt vidtaga åtgärder för åstadkommande av provisorisk lönereglering för professorerna vid skogshögskolan och avdelningsföreståndarna vid skogsförsöksanstalten.

Samtliga nu nämnda framställningar överlämnades genom särskilda remisser till löneregleringskommittén för att tagas i övervägande vid avgivande av det genom nådiga beslutet den 16 september 1918 infordrade förslaget.

Ifrågavarande förslag avgavs av löneregleringskommittén den 20 november 1918 i delen LIX av kommitténs tryckta betänkanden.

Däri omförmäldes bland annat, vilket må i detta sammanhang nämnas, att direkt till kommittén ingivits en den 23 oktober 1918 dagtecknad skrift av lanträntmästaren i Södermanlands län F. Fristedt, som hemställt, att vid den kommittén anbefallda utredningen jämväl lanträntmästarnas avlöningsförhållanden måtte komma under omprövning.

I en den 19 november 1918 dagtecknad skrift hade läroverkslärarnas riksförbund gjort framställning i syfte, att vid den ifrågasatta provisoriska löneregleringen jämväl läroverkslärarna skulle komma i åtanke. — Denna framställning remitterades den 20 november 1918 till löneregleringskommittén, vilken i utlåtande den 17 december 1918 såsom svar å remissen åberopade sitt ovannämnda betänkande den 20 november 1918.

Vidare har lotsverkets personalförening den 31 augusti 1918 gjort framställning om tillfällig löneförbättring för lotsverkets personal. Sedan lotsstyrelsen den 1 oktober 1918 yttrat sig i ärendet, anbefalldes löneregleringskommittén genom remiss den 7 februari 1919 att däri avgiva utlåtande. — Sådant utlåtande avgav kommittén den 20 februari 1919.

Styrelsen för svenska fångvårdssällskapet gjorde den 27 september 1918 eu framställning angående provisoriskt avlöningstillägg för viss fångvårdsstatens personal. Denna framställning blev, efter det fångvårdsstyrelsen den 10 oktober 1918 däröver avgivit utlåtande, genom beslut av Kungl. Maj:t den 23 december 1918 överlämnad till löneregleringskommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommittén samtidigt meddelat uppdrag ej mindre att uppgöra förslag till ny lönereglering för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten än även att, därest förslag till definitiv dylik reglering ej kunde av kommittén avgivas i så god tid, att frågan därom hunne föreläggas 1919 års riksdag, snarast

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

möjligt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till tillfällig löneregleringför fångvårdsstaten. — Förslag i sistnämnda avseende avgavs av kommittén i utlåtande den 15 februari 1919.

I skrivelse den 3 december 1918 har styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona gjort framställning, bland annat, om beredande av provisoriska lönetillägg åt anstaltens befattningshavare efter de grunder, som kunde varda för andra med dem likställda statstjänare bestämda. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 14 januari 1919 blev denna skrivelse överlämnad till löneregleringskommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av ett kommittén samma dag beträffande befattningshavare vid ifrågavarande anstalt meddelat uppdrag av enahanda beskaffenhet som nyssnämnda uppdrag rörande fångvårdsstaten. — Med anledning härav avgav löneregleringskommittén den 15 februari 1919 utlåtande angående tillfällig lönereglering för befattningshavare vid statens uppfostringsanstalt å Bona.

Mer eller mindre omedelbart med anledning av löneregleringskommitténs betänkande den 20 november 1918 hava till Kungl. Maj:t inkommit åtskilliga framställningar.

Sålunda har läroverkslärarnas riksförbund, genom sin styrelse i eu den 12 februari 1919 dagtecknad skrift, inkommit med en ytterligare framställning i samma ämne, som avsågs i förbundets förut omnämnda skrift.

Vidare har läroverksöverstyrelsen i skrivelse den 31 december 1918 hemställt om tillfällig löneförbättring för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken och högre lärarinneseminariet i Stockholm.

Till belysning av frågan om tillfällig löneförbättring för lärarna vid de allmänna läroverken, i vad anginge övningslärarna, hava i anslutning till sistnämnda skrivelse dylika lärare vid de allmänna läroverken och seminarierna i Stockholm gjort vissa uttalanden i skrift av den 3 februari 1919.

Jämväl med hänvisning till läroverksöverstyrelsens nämnda skrivelse hava styrelserna för tekniska elementarskolorna i Härnösand, Malmö Norrköping och Örebro i särskilda skrivelser resp. den 15, 20, 27 och 31 januari 1919 gjort framställningar om likställighet för nyssnämnda skolors rektorer och lektorer vid eventuell tillfällig löneförbättring med rektorer och lektorer vid de allmänna läroverken.

J en den 27 januari 1919 dagtecknad skrift har rektorn vid skeppsgosseskolan i Karlskrona K. J. It. Segrell hemställt om delaktighet för rektorerna vid statens skeppsgosseskolor av den tillfälliga

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

löneförbättring under år 1919, som Kungl. Maj:t komme att föreslå riksdagen.

Sedermera hava i skrift av den 15 februari 1919 lärare vid nämnda skeppsgosseskola anhållit att, därest löneförbättring komme att medgivas för vissa andra lärare, även skeppsgosseskolornas lärare måtte beredas dylik löneförbättring.

Med skrivelse den 13 januari 1919 har skolöverstyrelsen med tillstyrkande överlämnat eu av svenska seminarielärarföreningens styrelses verkställande utskott gjord, den 9 januari 1919 dagtecknad framställning att, därest proposition framlades om tillfällig lönereglering för befattningshavare vid statsdepartementen m. m., även lärarpersonalen vid statens folkskoleseminarier måtte bliva delaktig av sådan tillfällig löneförbättring.

Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt har med skrivelse den 29 januari 1919 överlämnat och förordat en av lektorerna vid skogshögskolan J. A. Amilon och Gunno Kinnman gjord framställning, att vid ifrågasatt tillfällig lönereglering skogshögskolans lektorer måtte hållas i åtanke.

Ritare och gravörer vid rikets allmänna kartverk hava skriftligen anhållit att vid den ifrågasatta tillfälliga löneregleringen erhålla ett avlöningstillägg av 750 kronor, vilken skrift med tillstyrkande den 30 januari 1919 överlämnats av chefen för allmänna kartverket.

Jämväl personal vid sjökarteverket — ritarne, gravörerna och redogöraren — hava gjort framställning om enahanda avlöningstillägg, vilken framställning den 31 januari 1919 överlämnats av chefen för sjökarteverket.

Landshövdingen i Gävleborgs län R. Hagen har i en den 11 februari 1919 dagtecknad skrift gjort framställning i syfte att fögderiförvaltningarnas personal måtte komma i åtnjutande av den tillfälliga löneförbättring, som kunde ifrågakomma för andra statens tjänstemän.

Vidare har föreningen Sveriges landsfiskaler i framställning av den 22 februari 1919 anhållit att, därest tillfällig löneförbättring beviljades andra statens tjänstemän, jämväl landsfiskalerna måtte tillerkännas dylik.

I detta sammanhang torde ock böra nämnas, att landsfogden Axel Hägg in. 11. landsfogdar i skrift av den 14 december 1918 gjort framställning om förhöjning av de löneförmåner, som genom beslut av 1917 års riksdag med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fögderiförvaltningens omorganisation blivit tillagda landsfogdarna.

Såsom jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 16 september 1918 anförde, är den nu ifrågavarande löneregleringen avsedd att

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

vara endast av tillfällig karaktär. Att åstadkomma ett definitivt avgörande i förevarande avseende låter sig nämligen nu icke under några omständigheter göra, dels med hänsyn till de ingående och tidskrävande förarbeten, som oundgängligen förutsättas för eu dylik åtgärd, och dels på grund därav att de ekonomiska förhållandena i allmänhet ej än tillnärmelsevis vunnit den stadga, som därför erfordras.

Behovet av den tillfälliga lönereglering, varom nu är fråga, har, som ock antytts i mitt förenämnda yttrande, uppkommit genom den allmänna prisstegring, som ägt rum, sedan de gällande löneregleringarna eller åtminstone de bärande grunderna för dem fastställdes. Ifrågavarande lönereglering företer därför en viss likhet med krigstidslöneförbättringarna men är dock att därifrån bestämt skiljas. De senare äro nämligen avsedda att för befattningshavarna i viss mån neutralisera den omedelbart av krig stidsförhållandena orsakade dyrtiden, under det att ifrågavarande tillfälliga lönereglering skulle motsvara den normalt fortgångna prisstegringen.

Krigstidstilläggen och -hjälpen, å ena, samt den ifrågasatta tillfälliga löneregleringen, å andra sidan, äro sålunda helt skilda saker, som ock böra bedömas oberoende av varandra. Detta bör uppmärksammas särskilt om för den tillfälliga löneförbättring, varom nu är fråga, skulle väljas, icke den av mig i yttrandet den 16 september 1918 i första rummet nämnda utvägen, nämligen att åvägabringa en provisorisk lönereglering av väsentligen samma typ, som under åtskilliga år varit gällande för statsdepartementen och vissa centrala ämbetsverk, utan den andra av mig vid samma tillfälle omnämnda utvägen eller att för de förvaltningsgrenar, det nu gäller, låta krigstidstillägget utgå efter en högre procentsats än för dem, vilkas löneförhållanden genom de vid 1918 års riksdag beslutade tillfälliga löneregleringarna blivit förbättrade. I det senare fallet skulle nämligen vad som beviljades under formen av krigstidstillägg för stora grupper av befattningshavare i verkligheten innehålla två skilda moment: krigstidstillägg i egentlig bemärkelse och en av krigstidsförhållandena alldeles oberoende löneförbättring i övrigt.

Orsaken varför jag i valet mellan nämnda utvägar gav företräde åt den förra var, att denna tycktes möjliggöra en noggrannare prövning med hänsyn till olika förhållanden beträffande särskilda grupper av befattningshavare. Jag både nämligen fått ett allmänt intryck av att, ehuru den ifrågasatta löneregleringen endast kunde bliva av tillfällig natur, en ingående prövning vore nödvändig för att komma till ett något

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

så när tillfredsställande resultat, en prövning, som syntes mig krävande i synnerhet då det gällde vilka särskilda grupper av befattningshavare, som borde bliva delaktiga av löneregleringen.

Vid den beredning, förevarande fråga sedermera undergått, har det visat sig, att de med nämnda prövning förenade svårigheterna ingalunda överskattats. Avgörandet såväl i fråga om vilka tjänstemannakategorier böra komma i åtnjutande av den nu ifrågavarande tillfälliga löneregleringen som oek beträffande förhållandet mellan olika kategorier inbördes och mellan olika befattningshavare inom en och samma kategori har nämligen visat sig förenat med så pass stora vauskligheter, att behovet av en mera djupgående utredning, än tiden hittills medgivit, egentligen framträtt såsom eu förutsättning för att löneregleringen skulle kunna fylla de anspråk på riktig uppskattning i ovanberörda avseenden, man helst ville ställa på densamma.

Skulle emellertid eu dylik utredning, som väl i vissa stycken sammanfölle med den för en definitiv lönereglering erforderliga utredningen, åvägabringas, torde förslag till en sådan provisorisk lönereglering, varom nu är fråga, icke kunna så snart framläggas och i varje fall ej till nu pågående riksdag.

Då det dock torde vara av behovet i hög grad påkallat, att åtgärder snarast vidtagas för att bereda en även oavsett kristidens verkningar välbehövlig löneförbättring för de talrika befattningshavare, vilkas löneförmåner utgå enligt numera föråldrade grunder och vilka ej ännu kommit i åtnjutande av tillfällig lönereglering, synes mig annan utväg ej stå till huds än att nu efter en endast summarisk prövning framlägga ett blott schematiskt utformat förslag i ämnet.

Ett sådant förslag kan enligt sakens natur ej bliva oantastligt. Detta gäller först och främst dess detaljer, såsom särskilda tjänsters värdesättning i förhållande till andra befattningar av liknande karaktär, men även förslagets mer principiella sidor, såsom särskilda förvaltningsgrenars delaktighet av eller uteslutande från löneregleringen. Nog så allvarlig och även berättigad kritik av förslaget i olika avseenden är därför att emotse, helst vid förslagets utarbetande största försiktighet måste iakttagas för att betaga detsamma prejudicerande verkan på blivande definitiv lönereglering. Hänsynen till den tryckta belägenheten hos den stora massan av statstjänare, varom här är fråga, torde dock böra gälla för mer, varför jag, då annan och bättre utväg att snart bringa den åsyftade hjälpen synes mig saknas, icke tvekat att förorda omedelbart framläggande av ett förslag, sådant omständigheterna nu kunna medgiva, om tillfällig lönereglering för befattningshavare vid statsdepartementen, cen- .

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

träla ämbetsverk, hovrätterna m. fl. grenar av den civila förvaltningen att gälla redan från och med innevarande år.

Jag övergår nu till att i ett sammanhang redogöra för frågan om tillfällig lönereglering för vissa civila befattningshavare, sådan frågan nu föreligger. Därvid vill jag som regel följa löneregleringskommitténs framställning och vid de särskilda punkterna därav göra de uttalanden, vartill anledning må förefinnas.

Löneregleringskommittén har i sitt betänkande den 20 november Särskild» 1918 först angivit, vilka särskilda grupper av befattningshavare enligt kupper kommitténs mening borde inbegripas i det förslag, som kommittén hade att avgiva, och vilka personalgrupper icke lämpligen borde i förevarande sammanhang komma i betraktande.

Innan jag meddelar vad kommittén i detta avseende anfört, torde det emellertid vara lämpligt att återgiva hithörande delar av vissa av de framställningar, som enligt vad förut meddelats förelågo till kommitténs prövning vid avgivandet av dess förut omförmälda betänkande och utlåtanden, särskilt det förstnämnda, ävensom den av läroverkslärarnas riksförbund den 19 november 1918 avgivna till kommittén sedermera remitterade framställningen. I dessa framställningar givas även uttryck för behovet överhuvud taget av löneförbättring.

I den av cheferna för flertalet av de centrala ämbetsverken den De centrala

19 september 1918 gjorda framställningen anföres sålunda följande:

ämbetsverkens chefer.

»Undertecknade, chefer för de centrala ämbetsverken, våga härmed i underdånighet taga Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet i anspråk i anledning av den bekymmersamma ställning, vari statens ämbets- och tjänstemän kommit till följd av de i landet rådande ekonomiska förhållandena.

Penningvärdets oerhörda fall har vållat, att tjänstemännens löner blivit till sitt värde högst betydligt reducerade, och den kristidsersättning, som för närvarande utgår, är ingalunda tillräcklig att ens närmelsevis utjämna skillnaden. De flesta statstjänstemännen sakna egen förmögenhet och äro ej heller i tillfälle att genom arbete utom tjänsten skaffa sig avsevärda extra inkomster. De, som sålunda äro hänvisade till sina avlöningar av staten, äro, åtminstone om de hava familj, under nuvarande förhållanden nödsakade till svåra försakelser. Ofta torde det ej vara möjligt för dem att ens med de största inknappningar draga sig fram på sina inkomster; de måste skuldsätta sig för att kunna bereda uppehälle åt sig själva och sina familjer.

Att staten ej kan med likgiltighet åse detta förhållande är uppenbart. Det är icke staten värdigt att lämna sina tjänare i en sådan belägenhet. I sta-

Bihang till riksdagens protokoll 1313. 1 sand. 283 höft. (AV 326.) 3

18 Kungl. Maj-.ts proposition nr 326.

tens intresse ligger ock, att så ej sker. Det ekonomiska tryck, som så kårt vilar på tjänstemännen, inverkar naturligen i hög grad på deras arbete. Detta lider därav att tjänstemännens omtanke måste ägnas åt att bekämpa de svårigheter de hava att skatta det nödvändiga åt sig och de sina. En följd av ställningen blir ock, att särskilt mera dugande personer i allt större omfattning draga sig från statstjänsten. För personer med den utbildning, som av tjänstemännen fordras, finnas dels i privata företag, dels ock hos de under krigstiden tillsatta talrika kommissionerna och övriga kristidsinstitutioner rikliga tillfällen till anställning med avlöningar av den storlek, som betingas av de rådande ekonomiska förhållandena. Åtskilliga fast anställda tjänstemän hava av sådan anledning under senare åren lämnat statstjänsten. Men allra tydligast visa sig följderna i fråga om de extra ordinarie tjänstemännen. Tillgången på dessa har på senaste tiden i allmänhet varit ytterst ringa, och från vissa ämbetsverk hava de nästan helt försvunnit. Detta" medför ej blott svårighet vid bedrivandet av arbetet inom verken, det föranleder ock, att ämbetsverken sakna dagliga ersättare för de tjänstemän, som avgå eller av en eller annan anledning åtnjuta tjänstledighet. Denna svårighet i avseende å rekryteringen är ägnad att ingiva de största bekymmer.

Av nu angivna förhållanden torde framgå, att, om ej ämbetsverken skola bliva ur stånd att fullgöra sina viktiga funktioner, det är alldeles nödvändigt, att tjänstemännens avlöningar höjas väsentligt utöver vad nu bestås dem. Fn sådan avlöningsförhöjning erfordras så för högre som för lägre graders tjänstemän, för ordinarie som för extra. Vad de senare angår, är det icke längre att förvänta, att den unge mannen, sedan han genomgått sin utbildningskurs, under avsevärd tid tjänstgör i statens verk huvudsakligen för att sålunda vinna utsikt att framdeles erhålla ordinarie befattning. Han gör anspråk på att omedelbart erhålla ersättning för sitt arbete. Detta är ock billigt, i den mån arbetet bär värde. Men framför allt ligger det makt uppå, att de ordinarie tjänstemännens löneförhållanden tillfredsställande ordnas. Det är dessa tjänstemän, som utföra det mest krävande arbetet. Och om deras löner ej bestämmas så, att det för dugliga personer verkligen kan vara eftersträvansvärt att erhålla en dylik anställning, uppkommer såsom nu brist på aspiranter till anställning i statens tjänst; åtminstone kan det förväntas, att de dugligare elementen söka sig annan verksamhet. Vilken fara för statsverksamhetens behöriga uppehållande detta innebär säger sig självt.

Då ingen utsikt lär finnas, att de ekonomiska förhållandena inom en överskådlig framtid skola återtaga samma gestaltning, som de hade vid krigets början, är helt visst en allmän lönereglering nödvändig. Att åtgärder för en sådan snarast vidtagas är således av omständigheterna i hög grad påkallat. Men då en lönereglering ej lär kunna omedelbart beslutas och nöden är trängande, synes ovillkorligen erforderligt, att för den närmaste tiden vidtagas provisoriska åtgärder, varigenom tjänstemännens avlöningsförmåner väsentligen höjas, så att de någorlunda komma att motsvara de stegrade levnadskostnaderna.

I känslan av det ansvar, som åligger oss såsom chefer för vederbörande ämbetsverk, hava vi ansett oss pliktiga fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på de av oss framhållna förhållandena och tillåta oss i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t, med behjärtande av den i hög grad allvarliga ställningen, måtte skyndsamt vidtaga åtgärder för att giva statstjänstemännen effektiv hjälp i deras svåra betryck och sålunda avvända de faror, som i följd av

Kungl. Maj:ts proposition nr 326. 19

detta betryck bota att förlamande inverka på statsförvaltningens behöriga bedrivande.»

I sina skrivelser den 19 oktober 1918 anföra de större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund vart för sig:

»Genom penningvärdets våldsamma fall under krigsåren hava de löner, som Större akastatens ämbets- och tjänstemän åtnjuta, blivit högst väsentligt reducerade till sittdewwftatomverkliga värd e. Enligt socialstyrelsens prisindex utgör stegringen av priset oundgängliga livsförnödenheter efter krigsutbrottet för närvarande icke mindre än Lund.

omkring 140 %, och detta indextal synes fortfarande vara i stigande. I jämförelse med denna oerhörda stegring av levnadskostnaderna har det krigstidstillägg, som under de sista åren utgått, endast utgjort en ringa ersättning. Under innevarande är 1918 har det utgjort endast 33 Va % av förutvarande avlöningsförmåner jämte grundplåten 3(15 kronor, och genom bestämmelser om maximibelopp har denna krigstid sersättning ytterligare för de högre lönegraderna väsentligen förminskats. Följden har blivit, att under dessa år statstjänstemannens ekonomiska ställning blivit i hög grad försämrad.

Att så blivit fallet även med universitetets lärare och tjänstemän, är ju självfallet och kan ej behöva särskilt betonas. Konsistorium har emellertid ansett det vara sin plikt att för Eders Maj:t i underdånighet framhålla, att det ekonomiska läge, som därigenom uppkommit för alla de universitetets tjänare, som sakna enskilda inkomster, är synnerligen behjärtansvärt. Den akademiska läraren har endast i ringa mån tillfälle till extra inkomster och är i regeln nästan uteslutande hänvisad till sina lönemedel. Hans ställning är så till vida kanske än mer prekär än andra statstiänares, att hans utbildning i allmänhet kräver längre och kostsammare studier och han senare än andra kommer till en ordinarie plats och en fast och någorlunda tillräcklig inkomst. När den platsen äntligen nås, har han ofta stora studieskulder, som skola förräntas och amorteras, vartill kommer att han för sitt arbete, trots anlitandet av offentliga bibliotek, behöver offra betydande summor årligen på anskaffande av den allra nödvändigaste litteraturen i sitt ämne.

Genom lönernas 'nedbringande till ett värde, som högst väsentligt understiger deras ursprungligen avsedda köpkraft, har under det allra sista året för dessa universitetets lärare och tjänstemän delvis uppstått ett verkligt nödläge, som konsistoriet ansett sig böra bringa till Eders Kungl. Maj:ts kännedom. Det är konsistoriets övertygelse, att dessa ekonomiska bekymmer i längden skola inverka menligt på utövandet av universitetets lärares och tjänstemäns kall. Att särskilt den vetenskapliga forskningen, i vilken varje universitetslärare bör se sin främsta uppgift, skall lida därav, att dess utövare är upptagen av svåra bekymmer för sin och sin familjs existens, är ju påtagligt.

Det kan icke vara staten likgiltigt, om dess tjänare icke öro i stånd att med arbetsglädje och under frihet från de mest tryckande näringsbekymmer förrätta sin tjänst, ej heller kan det vara staten värdigt att låta sina tjänare sakna de nödvändiga medel för sin utkomst, som staten eu gång avsett att tilldela dem och genom emottagandet av deras tjänster är moralisk förbunden att giva. Konsistoriet känner sig också förvissat därom, att statsmakterna skola behjärta universitetets ämbets- och tjänstemäns nödläge liksom övriga statstjänares och göra

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

allt vad göras kan för att under den nuvarande kristiden mildra det ekonomiska betrycket för dem alla. Konsistoriet anser sig dock icke kunna underlåta att framhålla den synnerliga önskvärdheten av att redan för innevarande år ett ytterligare av förhållandena påkallat tillägg må givas, samt att det krigstidstillägg, som statsmakterna torde komma att bestämma för år 1919, måtte i görligaste mån motsvara den verkliga ökning i levnadskostnader som kristiden föranlett. Det synes även konsistoriet vara av vikt, att icke genom maximibestämmelser eller andra särskilda föreskrifter den beviljade krigstidsersättningen blir alltför begränsad för universitetets ordinarie lärare och med dem likställda tjänstemän. Det kan icke anses berättigat, att genom dylika bestämmelser alldeles rubba det inbördes förhållande med avseende på löner och därav betingad levnadsstandard, som för olika ämbeten och tjänster varit bestämt och som måste förefinnas, om de högre platserna, som kräva större förutsättningar i omfattande förberedelser och i erfarenhet, skola kunna uppehållas av tillräckligt dugande och skolade krafter. Rättvisan av att en mot penninglönens värdefall svarande tillökning gives även dessa löntagare är uppenbar liksom ock nödvändigheten därav, för så vitt de icke skola nedpressas från den sociala ställning, som de hittills kunnat intaga och som varit frän statens sida avsedd.

Konsistoriet anser sig slutligen böra framhålla den stora önskvärdheten av, att en lönereglering, som på ett tillfredsställande sätt ordnar universitetsstatens ställning, snarast möjligt må företagas. Genom de regleringar, som vidtagits beträffande andra stora tjänstemannakårer på undervisningens område, ha universitetens lärare och tjänstemän kommit att få en i ekonomiskt hänseende jämförelsevis ofördelaktig ställning, innan en dylik reglering även av deras lönestat hinner att genomföras, ett förhållande som icke kan undgå att verka oroande på dess medlemmar och avhålla dugande yngre förmågor att egna sina krafter och studier åt universitetens tjänst. Då emellertid en definitiv reglering icke torde för närvarande kunna genomföras, synes det konsistoriet önskvärt, att åtgärder omedelbart vidtagas för en efter de ändrade ekonomiska förhållandena avpassad provisorisk lönereglering, som tillika kan läggas till grund för beräkningen av det krigstidstillägg, som för 1919 kommer att bestämmas.

I förhoppning att Eders Kungl. Maj:t vill beakta de synpunkter, som konsistoriet här framhållit, underställer konsistoriet Eders "Kungl. Maj:t de bekymmer, som universitetets tjänstemannakårs så väsentligt försämrade ekonomiska villkor och delvisa nödläge framkallat och åt vilka konsistoriet ansett sig böra på detta sätt giva ett uttryck.»

Vetenskaps- Vetenskapsakademien, som erhållit kännedom om nyss återgivna

a a ennen. framställning, anförde i sin skrivelse den 23 oktober 1918, att enär intendenterna vid naturhistoriska riksmuseet vid senaste löneregleringar städse med avseende å löneförmåner ansetts höra jämställas med professorerna vid universiteten och då dyrtiden på grund av förhållandena i huvudstaden samt tvånget för intendenterna att bo mera avlägset från sina ämbetslokaler drabbade dem ännu hårdare än lärarna vid våra universitet, tilläte sig akademien i underdånighet anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes bereda intendenterna vid naturhistoriska riksmuseet samma löneförbätt-

Kung).. Maj:ts proposition nr 326. 21

ring, som kunde komma att beviljas professorerna vid universiteten i Uppsala och Lund.

Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt anför Styrelsen för i sin skrivelse den 11 november 1918 följande: skolan °och

»I särskilda skrivelser av den 30 september 1918 har styrelsen för skogs- gkoasförhögskolan och statens skogsförsöksanstalt vid avgivande av förslag till utgiftsstat Ssksantalt. för år 1920 hemställt om vissa förbättringar i de förmåner, som för närvarande utgå till den lägre avlönade personalen vid de båda styrelsen underlydande institutionerna. I samband härmed har styrelsen tagit under övervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att jämväl de högre avlönade tjänstemännen, det vill säga professorerna och avdelningsföreståndarna måtte komma i åtnjutande av ökade löneförmåner utöver det krigstidstillägg, som kommit dessa liksom övriga statens befattningshavare till del, och får styrelsen härmed i underdånighet för Eders Kung). Maj:t framlägga sina önskemål i detta hänseende.

Oaktat de krigstidstillägg, som hittills blivit eller framdeles må bliva beviljade, föreligger verklig fara lör att även de högre avlönade befattningshavarna vid skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt skola lockas över i enskild tjänst, där vida högre ersättningar bjudas inom skogshanteringens arbetsfält.

Sedan vid 1918 års lagtima riksdag en provisorisk lönereglering genomförts beträffande skogsstaten äro till och med vissa befattningar inom denna mera lockande än de i kompetenshänseende så krävande professorsbeställningarna. Styrelsen har ansett sig böra framhålla, att domänstyielsens byråchefer, för vilkas flertal även fordras högre skoglig utbildning, uppbära -— ehuru i övrigt vad lönen beträffar likställda med professorerna vid skogshögskolan och skogsförsöksanstalten — ortstillägg och härigenom redan nu äro ekonomiskt bättre ställda än dessa.

Lönestaterna för de båda institutionerna fastställdes visserligen att gälla från respektive år 1913 och 1915, men de enligt dessa utgående lönebeloppen grundades på jämförelser med likställda befattningshavares, nämligen universitetsprofessorernas, lönestater, vilka fastställts så tidigt som år 1908.

Genom Eders Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut har en befattningshavare, som kan anses jämställd med nu ifrågavarande tjänstemän, nämligen professorn vid telegrafverket, på grund av provisorisk lönereglering från och med år 1919 tillförsäkrats löneförmåner, som med 950 kronor (därav 500 kronor utgöra lön och 450 kronor ortstillägg) överstiga vad professorerna vid skogshögskolan och skogsförsöksanstalten uppbära.

1 känslan av det ansvar, som åvilar styrelsen, har styrelsen ansett sig pliktig fasta Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på ovanberörda förhållanden och tillåter sig i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t, med behjärtande av den allvarliga ställningen, måtte skyndsamt vidtaga åtgärder för åstadkommande av en provisorisk lönereglering för dessa befattningshavare och sålunda i någon mån avvända de faror, som hota att i hög grad menligt inverka på skogsvetenskapens och skogsundervisningens framgångsrika bedrivande.»

Lotsverkets personalförening har i sin ovan omförmälda framställ- Lotsverkets ning den 31 augusti 1918 anfört, bland annat, att den oerhörda prissteg- ^ing

22 Kunal. Maj:ts proposition nr 326.

Lotsstnrel-

ftcn.

Svenska fång vårdssällskapet.

ringen på alla förnödenheter, de dryga skatterna m. m. ledde till att personalen, trots erhållen dyrtidshjälp, rent av dignade under bördan av ekonomiska bekymmer. Ett litet fåtal av lotspersonalen, vid några få lotsplatser, vore härifrån undantagna på grund av tillfällig högkonjunktur inom sjöfarten, men det stora flertalet av denna personal, liksom all personal vid fyrväsendet, hade icke därav haft någon fördel. Genom beslut av 1918 års lagtima riksdag hade flera ämbetsverks personal erhållit en löneförbättring av i genomsnitt 300 kronor, vilken förhöjning dock icke ansetts motsvara behovet. Sökandena anhölle, att Kungl. Maj:t ville gå i författning om vidtagande av åtgärder för en tillfällig förhöjning av grundlönerna för lotsverkets personal och att denna förhöjning icke måtte sättas lägre än 50 procent.

Lotsstyrelsen har i det yttrande, styrelsen avgivit i ärendet, hemställt, att lotsverkets personal måtte beredas tillfällig avlöningsförhöjning i likhet med vad som för övriga befattningshavare komme att föreslås och bestämmas.

I den av styrelsen för svenska fångvårdssällskapet den 27 september 1918 gjorda framställningen har, beträffande fångvårdsstatens tjänstemän av högre grad, anförts bland annat följande.

Fångnumerären i rikets fängelser hade under de senare åren oerhört stegrats. Det hörde numera ej till ovanligheterna, att fängelserna finge mottaga bortåt dubbla antalet fångar mot det, för vilket de ursprungligen varit avsedda. Den brist på bevakning eller åtminstone lämplig sådan, som på grund av den lägre fångvårdspersonalens tryckta avlöningsförhållanden i allt högre grad börjat göra sig gällande, åstadkomme givetvis, att vid dylika anhopningar av fångar stora krav måste ställas på vederbörande högre fångvårdsfunktionärers såväl organisatoriska som disciplinära förutsättningar. Lades så härtill de stora, vid vissa tillfällen hart när oöverkomliga svårigheterna vid anskaffning av snart sagt alla för inrättningarna erforderliga förnödenheter, kunde fullväl inses, att fångvårdstjänstemännens arbetsbörda för närvarande vore synnerligen tung. Då brottsligheten, som under senare tiden i verkligt oroväckande grad ökat, icke visade ringaste tendens till avtagande utan snarare motsatsen, kunde fångvårdstjänstemännen icke hysa förhoppning om lindring i arbetet under överskådlig tid framåt. Kungl. Maj:t torde med anledning härav säkerligen finna billigt, att något vederlag bereddes de högre fångvårdstjänstemännen för deras till följd av kristiden så ökade arbetsbörda.

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Å ordinarie stat vore, efter vad sällskapets styrelse erinrade, även uppförda arvoden till predikanter vid vissa fångvårdsinrättningar. Dessa befattningar vore avsedda att utgöra bisysslor för församlingspräster i de orter, där ifrågavarande inrättningar vore belägna. Även för dessa befattningshavare hade arbetsbördan i följd av den under kristiden ökade fångnumerären avsevärt vuxit. Det torde därför vara billigt, att även någon avlöningsförbättring bereddes denna grupp av löntagare.

Även det i ordinarie staten uppförda arvodet till en lärarinna syntes av samma skäl, som beträffande övriga fångvårdstjänster i det föregående anförts, i någon mån böra ökas.

Läroverkslärarnas riksförbund yttrar i förbundets framställning av Läroverksden 19 november 1918: riksförbund.

»Den lönereglering för läroverkslärarna, som antogs vid 1904 års riksdag, *9'" hade föregåtts av långvariga utredningar, och de däri fastställda lönesatserna voro tillmätta efter flera år förut rådande förhållanden. De voro därför redan från början antikverade och för snävt tilltagna. Tydligt och klart framstår detta faktum vid en jämförelse med de löneregleringar, som genomfördes under den närmast följande tiden, främst för tjänstemännen vid kung], statskontoret. Dessa regleringar voro avpassade efter en av den år 1902 tillsatta löneregleringskommittén uppgjord plan och fastställde lönesatser, vilka högst betydligt överskredo dem, som blott några år förut tillerkänts läroverkslärarna.

Redan 1909 sågo sig därför läroverkslärarna, som funno sig försatta i efterhand i lönehänseende, nödsakade att begära en ny lönereglering, ägnad att sätta dem på samma plats i löneskalan som övriga tjänstemän med jämförlig utbildning.

De nya utredningar, som ansågos erforderliga, fördröjde emellertid i åratal frågans lösning, och ytterligare uppskov förorsakades av det år 1914 utbrutna världskriget och dess inverkan på statsfinanserna även i vårt land. Lärarna måste nu utföra sitt för samhället så viktiga arbete under trycket av stora ekonomiska svårigheter och hänvisades till att leva på hoppet om en bättre framtid. Först vid innevarande års riksdag har antagits en av Kungl. Maj:t föreslagen ny lönereglering för läroverkslärarna; och i och med dess ikraftträdande i början av år 1919 skola dessa hava nått den lönenivå, till vilken de länge ansetts vara berättigade. Visserligen avviker denna reglering i fråga om lönesatserna något litet från den s. k. statskontorstypen, men de obetydliga avvikelserna äro mer än väl motiverade genom läroverkslärarnas högst avsevärt längre utbildningstid och mycket ringare befordringsutsikter. Läroverkslärarna hava också genom sin organisation, läroverkslärarnas riksförbund, uttalat sin tacksamma tillfredställelse med de nya lönesatserna, detta dock under den förutsättning, att de löneförbättringar av en eller annan form, som kunna komma ifråga för andra, med dem jämförliga statstjänstemän rent automatiskt och utan vidare utredningar komma även dem till del.

Sådana löneförbättringar hava under de senaste åren i främsta rummet fått formen av krigstids- eller dyrtidstillägg, motiverade genom den alltjämt fortgående sänkning av penningens köpkraft, som världskriget medfört. Men redan

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

under det decennium, som låg mellan den tid, då löneregleringskommitten offentliggjorde sin normalplan för löneregleringar, och världskrigets utbrott, hade levnadsomkostnaderna stigit så avsevärt, att de efter statskontorstypen avpassade lönesatserna med fullt fog ansetts böra höjas. På en återgång till de prislägen, som rådde omkring 1905, lära nämligen statstjänstemannen icke kunna göra sig någon som helst räkning. Frågan om en lönereglering, om ock endast en provisorisk, är därför under utredning.

För läroverkslärarna inställer sig givetvis nu den frågan, huruvida de skola inbegripas i denna förestående lönereglering. Huru naturligt det i anslutning till vad som ovan anförts kan synas, att så borde bliva förhållandet, är det alltid fara värt, att såsom skäl däremot skall anföras den omständigheten, att deras lönereglering genomförts först alldeles nyligen. Det har icke heller saknats antydningar om att denna omständighet verkligen skall bliva till hinders. Vilket uppenbart åsidosättande av läroverkslärarnas rätt detta emellertid skulle innebära, inses till fullo, om man blott besinnar sakens faktiska läge. Läroverkslärarna ha under en lång följd av år i lönehänseende stått tillbaka för övriga jämförliga statstjänstemän, vilkas löner det nu ifrågasittes att reglera. Först nu ha de fått sig löner tillförsäkrade, som äro avpassade efter dessas lönenivå. Men då denna nu skall höjas, skola eventuellt läroverkslärarnas löner icke få följa med i höjningen. Det vill med andra ord säga: läroverkslärarna skulle åter omedelbart bliva försatta i efterhandsställning i lönehänseende. Det vore den logiska konsekvensen, hur orimlig den än kan förefalla.

Då frågan synes oss vara av den allra största vikt, drista vi oss att redan nu, medan den ännu blott befinner sig på ett förberedande stadium, för Eders Kungl. Maj:t i underdånighet framhålla de faror, som hota läroverken och deras verksamhet, därest lärarkåreu ej bleve delaktig i den ifrågavarande provisoriska löneregleringen. Kungl. läroverksöverstyrelsen, som lärer besitta den största erfarenhet och sakkunskap i föreliggande hänseende, har vid flera tillfällen påpekat de svårigheter, som länge gjort sig gällande i fråga om lärarkårens goda rekrytering, särskilt i vad rör vissa ämnesgrupper, och med rätta har den i kårens missgynnade ekonomiska ställning sett främsta skälet till detta beklagliga förhållande. Den studerande ungdomen har numera i långt högre grad än förr blicken öppen för de olika levnadsbanornas ekonomiska utsikter, och den idealitet, stundom gående ända till lättsinne, som drev till studier utan all tanke på det kommande levebrödet, står numera icke längre i så hög kurs. Skola läroverken vara i stånd att draga till sig fullgoda krafter i tillräcklig omfattning, måste de också erbjuda tidlfredställande ekonomiska villkor. Men även i fråga om dem, som redan inträtt på lärarbanan, medför ett tillbakasättande av kåren i ekonomiskt hänseende stora faror för undervisningen och uppfostran. Visserligen innesluter lärarverksamheten i sig, vid sidan av det tröttande och ej så sällan otacksamma arbetet, moment av oskattbart värde för undervisaren och uppfostraren. Redan anblicken av de generationer av ungdom, som år efter år i förnyad gestalt befolka lärosalarna och som dock städse inom sig räkna flera eller färre i fråga om begåvning och karaktärsanlag utmärkta, måste verka uppfriskande och skänka arbetsglädje. Och tanken på att under sin vård och ledning hava ungdomen, som i framtiden på skilda banor skall upptaga arbete för samhällets bestånd och välfärd, frammanar ovillkorligen hos läraren, om han är rätt lämpad för sitt kall, medvetande om allvaret och högheten i hans gärning. Man läraren är icke mer

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

än människa. Umbäranden och ekonomiska bekymmer, parade med medvetandet om att hans kall är missgynnat, måste förr eller senare försvaga arbetsglädjen och alstra missmod. Och ingen makt, inga påbud om objektivitet i undervisningen, inga föreskrifter rörande uppfostran kunna hindra att detta, även mot lärarens allvarliga strävan, inverkar menligt på hans gärning.

På grund av vad ovan anförts, få vi i underdånighet hemställa:

att vid en provisorisk lönereglering för de tjänstemän, som uppbära avlöning efter den s. k. statskontorstypen, det förhållandet, att läroverkslärarna i och med nästa års början inträda på ny lönestat, icke må utgöra något hinder för dem att komma i åtnjutande av de löneförbättringar, en sådan reglering kan medföra för tjänstemän av liknande art och grad.»

I fråga om vilka särskilda grupper av befattningshavare böra inbegripas i den förevarande tillfälliga löneregleringen och vilka personalgrupper icke lämpligen böra därvid komma i betraktande anför löneregleringskommittén i sitt betänkande den 20 november 1918 för egen del följande:

»Till en början anser sig kommittén kunna utgå därifrån, att förevarande förslag endast bör avse befattningshavare å ordinarie stat. Kommittén förutsätter härvid, att i annan ordning kommer under bedömande, huruvida och i vilken omfattning den nu å bane varande löneregleringen för dylik personal må böra föranleda löneförbättring även för extra befattningshavare, vilkas avlöning utgår från anslag å ordinarie eller extra stat.

Å vissa för ämbetsverk eller andra inrättningar gällande ordinarie stater äro uppförda befattningshavare, vilkas avlöning utgår i form av arvode. Ehuru sådana befattningshavare i allmänhet torde få anses innehava en mindre fast anställning än övriga, om vilka här är fråga, har kommittén dock ansett även dessa arvodestagare i regel böra bliva delaktiga av den tillfälliga löneregleringen. På sätt av det följande närmare framgår, har emellertid kommittén därvid gjort undantag för vissa direktionsledamöter, fullmäktige m. fl., vilka kunna anses i förhållande till annan personal, varom nu är fråga, intaga en särställning.

Likaledes har kommittén funnit sig icke böra föreslå någon löneförbättring för sådana på indragning sstat uppförda befattninghavare, som icke hava någon tjänstgöringsskyldighet sig ålagd.

Vad angår statsdepartementen, de centrala ämbetsverken och hovrätterna, torde det till kommittén lämnade uppdraget få anses innebära, att — med undantag för dels personalen ^fld de centrala ämbetsverk, för vilka tillfällig lönereglering genomfördes vid 1918 års lagtima riksdag, d. v. s. styrelserna för flertalet av de affärsdrivande verken, dels och vid andra verk anställda vaktmästare och med dem jämförliga be-

1 ht tång till riksdagens protokoll 1319. 1 samt. 289 käft. (Nr 326.) 4

Löneregle-

ringskom-

mittén.

Betänkandet 20/n 1918.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

fattningshavare — all hithörande personal bör, där ej alldeles särskilda förhållanden föreligga, inbegripas i -den förevarande utredningen. Kommittén anser sålunda, att även kommerskollegiets tjänstemän, för vilka, med undantag av sådana vid avdelningen för näringsstatistik, sedan åtskilliga år provisorisk lönereglering är gällande, liksom ock befattningshavare vid statistiska centralbyrån, för vilket ämbetsverk ny lönereglering efter den s. k. statskontorstypen träder i kraft med 1919 års ingång, böra bliva delaktiga av den ifrågasatta löneförbättringen. Då vidare den tillfälliga lönereglering, som år 1918 beslutades för tullverket, icke avsåg generaltullstyrelsens personal och den samtidigt genomförda löneregleringen för skogsstaten allenast i viss mån berörde befattningshavare vid domänstyrelsen, har kommittén ansett sitt förslag böra omfatta även tjänstemän vid nämnda båda styrelser. Det bör härvid erinras, att frågan om ny lönereglering för tjänstinnehavare inom generaltullstyrelsen undantagits från det uppdrag, som, på sätt av chefen för finansdepartementet omförmälts i hans förut återgivna anförande, den 1 juli 1918 lämnades åt 1914 års tullkommission.

Enligt departementschefens berörda uttalande bör utredning åstadkommas, huruvida icke någon löneförbättring bör tillerkännas ej blott de centrala ämbetsverkens chefer utan även andra befattningshavare, vilkas avlöningsförmåner äro fastställda till samma eller högre belopp än dem som utgå å nämnda chefsbefattningar. Sådana befattningshavare äro statsråd, justitieråd, regeringsråd, landshövdingar m. fl., och kommer löneregleringskommittén att i det följande närmare yttra sig rörande den löneförbättring, som synes böra för dem ifrågakomma. Då emellertid löneregleringskommitténs uppdrag endast avser befattningshavare vid den civila statsförvaltningen, tillhör det givetvis icke kommittén att avgiva något förslag angående löneförbättring till de högsta beställningshavarna inom militärväsendet, generalspersoner och flaggmän, liksom det ej heller torde ankomma på kommittén att föreslå några avlöningstillägg för, bland andra, kommunikationsverkens chefer, vilkas avlöningar icke undergått någon ändring vid de år 1918 för dessa verk åvägabragta löneregleringarna.

Av befattningshavare utom statsdepartementens, de centrala ämbetsverkens och hovrätternas krets, vilka icke torde kunna här lämnas å sido, har chefen för finansdepartementet särskilt fäst uppmärksamheten vid universitetsprofessorer och en del tjänstemän hos länsstyrelserna. Kommittén bar funnit sig böra, med vissa särskilt omförmälda undantag, föreslå löneförbättring för samtliga befattningshavare vid såväl universiteten och jämförliga läroanstalter som ock vid länsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

27 I enlighet med departementschefens uttalande föreslår kommittén jämväl tillfällig lönereglering för kvinnliga biträden icke blott vid den centrala förvaltningen utan även vid de lokala institutioner, där dylika befattningshavare finnas anställda. Förslag till definitiv lönereglering för dessa kvinnliga biträden har emellertid, såsom nedan vidare omnämnes (jfr sid. 52 och 62) av kommittén framlagts i utlåtande den 11 november 1918, och så snart en dylik lönereglering av mera definitiv natur kan för ifrågavarande befattningshavare träda i kraft, bör den tillfälliga löneförbättringen bortfalla.

Även för vissa andra grupper av befattningshavare, som avses i förevarande betänkande, torde en definitiv lönereglering vara att under den närmaste tiden motse. Kommittén anser sig kunna förutsätta, att åtminstone beträffande flertalet dylika grupper den definitiva löneregleringen kommer att så anordnas, att vid dess ikraftträdande de tillfälliga avlöningstilläggen kunna upphöra att utgå.

Såsom av departementschefen framhållits i hans ovan återgivna yttrande, torde anledning icke föreligga att låta den tillfälliga löneförbättring, varom nu är fråga, omfatta vissa grupper av befattningshavare, som under de senaste åren fått sina stater ny- eller omreglerade efter andra grunder än dem, som följts vid de äldre staternas fastställande.

Till de personalgrupper, som av denna anledning icke torde böra nu föreslås till erhållande av löneförbättring, synes i första rummet vara att hänföra den talrika lärarpersonal, för vilken en ingripande lönereglering genomfördes vid 1918 års riksdag, således lärarna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna, vissa tekniska läroanstalter och skeppsgosseskolorna.

Vidare bör personalen vid rikets hospital och asyler, vars avlöningsförhållanden likaledes omlagts genom beslut vid 1918 års riksdag, i regel icke nu ifrågakomma till erhållande av löneförbättring; undantag i detta hänseende göres allenast för vid nämnda inrättningar anställda kassörskor, bokhållare av andra graden och skrivbiträden, vilkas kontanta avlöning bestämts efter förebild av de för kvinnliga biträden inom de två högre normalgraderna fastställda avlöningarna.

Ej heller har kommittén funnit sig böra nu föreslå någon löneförbättring för fögderiförvaltningarnas personal, vars avlöningsförhållanden, i samband med en ingripande omorganisation, ordnades enligt nya grunder så sent som vid 1917 års riksdag.

Vad beträffar den vid bankinspektionen anställda personalen, vars avlöning utgår direkt av bidrag till bankinspektionen, må erinras därom, att genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 november 1917 (se sjunde huvud-

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

titeln år 1918, punkten 15) en väsentlig förbättring i denna personals löneförmåner kommit till stånd. Något ytterligare avlöningstillägg torde sålunda i nu förevarande sammanhang icke böra ifrågakomma.

Från kommitténs nu förevarande förslag torde vidare åtskilliga grupper av befattningshavare böra undantagas av den anledningen, att tillfällig lönereglering av ungefär enahanda art, som detta förslag innebär, redan är gällande för ifrågavarande personalgrupper.

Sålunda äro på extra stat för år 1919 under femte huvudtiteln uppförda särskilda anslag till tillfällig löneförbättring åt dels personalen vid nautisk-meteorologiska byrån, dels ock lärarpersonal vid sjökrigsskolan och navigationsskolorna.

Till provisorisk förbättring av vissa provinsialläkares avlöningsförmåner äro under sjätte huvudtiteln medel likaledes uppförda på extra stat för år 1919. På grund av särskilt uppdrag kommer emellertid kommittén att i annat sammanhang yttra sig om provinsialläkarnas löneförmåner.

Under sjunde huvudtiteln är på extra stat för år 1919 anslag uppfört till provisorisk lönereglering för bergmästarna.

På liknande sätt har tillfällig löneförbättring beretts ett flertal grupper av befattningshavare, vilka åtnjuta avlöning från anslag under åttonde huvudtiteln; på extra stat för år 1919 äro medel uppförda dels till tillfällig löneförbättring åt tjänstemän vid de ecklesiastika konsistorierna, dels till tillfällig löneförbättring åt gymnastikläraren och biträdande gymnastikläraren vid Uppsala universitet, dels till tillfällig löneförbättring åt folkskolinspektörer, dels till tillfällig löneförbättring åt rektorer och lärare vid blindundervisningsanstalter, dels till provisorisk lönereglering vid tekniska skolan i Stockholm, dels till tillfällig löneförbättring vid tekniska skolan i Eskilstuna, dels ock till tillfällig avlöningsförbättring vid gymnastiska centralinstitutet m. m.

Vidare förekommer under nionde huvudtiteln på extra stat för år 1919 ett anslag till tillfälligt lönetillägg åt skogsrättare.

Samtliga nämnda personalgrupper har kommittén, på sätt redan är antytt, funnit sig böra nu lämna å sido. Därest för någon eller några av dessa grupper ytterligare löneförbättring, utöver vad som redan beviljats, skulle anses önskvärd, torde frågan därom böra i annan ordning komma under omprövning.

Vad angår fångvårdsstaten — jämte uppfostringsanstalten å Bona — samt befattningshavare vid lots- och fyrinrättningarna, torde den löneförbättring, som för denna personal till äventyrs kan befinnas erforder-

Kungl. Majds 'proposition nr 326.

lig, böra åvägabringas efter särskild prövning, vadan något förslag beträffande nämnda personal nu icke av kommittén framlägges.

Ännu en personalgrupp, som synts kommittén, ehuru av väsentligen annan anledning än de förut nämnda, icke böra komma i betraktande vid nu förevarande tillfälliga lönereglering, är befattningshavarna vid beskickningar och konsulat. En huvudsaklig del av denna personals avlöningsförmåner utgöres av ortstillägg, som motiverats av de förhållanden, under vilka vederbörande har att å främmande ort fullgöra sin verksamhet. På grund härav och då de särskilda omständigheter, till vilka hänsyn här bör tagas, undandraga sig kommitténs bedömande, har kommittén, som nämnt, ansett sig icke böra framlägga något förslag rörande tillfällig förbättring av denna personals avlöningsförmåner.»

I detta sammanhang torde även böra nämnas, att löneregleringskommittén i sitt betänkande den 20 november 1918, under annan avdelning än den nu närmast ifrågavarande, beträffande vissa särskilda befattningar, som egentligen tillhöra i kommitténs förslag avsedda grupper, dock av olika skäl ifrågasatt deras uteslutande från delaktighet i förevarande lönereglering.

Sålunda har kommittén erinrat, att å marinförvaltningens stat, artilleriavdelningen, funnes uppförda två civila befattningshavare, nämligen en kemist och en andre kemist. Enär dessa befattningshavare blivit delaktiga i den tillfälliga löneförbättring, som genom beslut vid 1918 års riksdag medgivits för viss personal vid marinen (skrivelse nr 355), borde de givetvis ej nu komma i betraktande.

Beträffande patent- och registreringsverket, vars avlöningsförhållanden äro ordnade i nära anslutning till statskontorstvpen, har kommittén fäst sin uppmärksamhet därvid, att en av de å ämbetsverkets stat uppförda första-gradstjänsterna, nämligen befattningen såsom föreståndare för granskning av varumärken, för närvarande innehaves av kvinna. Kommittén, som funnit det principiella spörsmålet, huruvida och under vilka förutsättningar befattningar av ifrågavarande slag skulle kunna överlämnas åt kvinnliga innehavare och huru i dylika fall avlöningsförhållandena skulle ordnas, böra komma under särskild prövning, har ansett sig böra i förevarande sammanhang hemställa, att tillfällig löneförbättring å befattningen såsom föreståndare för granskning av varumärken icke må utgå, därest befattningen innehaves av kvinna.

Vidare har kommittén erinrat, att avlöningarna vid vissa befattningar vid universiteten, nämligen e. o. professuren i praktisk teologi i Uppsala ävensom ritmästarbefattningarna därsammastädes och i Lund,

30 Kung!. Maj-.ts proposition nr 326.

disponerades för andra ändamål, och har kommittén fördenskull ansett någon löneförbättring för dessa befattningar icke nu böra ifrågakomma.

För professor Skytteanus i Uppsala, vars avlöningsförmåner till väsentlig del utgå från enskild donation, har kommittén, enär denne befattningshavares inkomster å tjänsten torde väsentligt överstiga beloppet av den professor i allmänhet tillkommande avlöningen, ansett sig icke böra i förevarande sammanhang föreslå något avlöningstillägg.

Ej heller har kommittén funnit sig böra ifrågasätta någon löneförbättring för den genom beslut vid 1918 års riksdag inrättade befattningen såsom biträde åt fogden vid Uppsala universitet.

Då vidare nämnda universitets skogvaktare fått sina löneförmåner reglerade genom beslut vid 1918 års riksdag, har kommittén ansett sig nu icke böra för dem föreslå någon ytterligare löneförbättring.

Beträffande tre vid universitetet i Lund anställda uppasserskor — en vid anatomisk-histologiska institutionen, en vid musikkapellet och en vid inrättningen för gymnastik och fäktkonst — har kommittén erinrat, hurusom kommittén i betänkande delen LI, angående reglering av löneförhållanden m. in. för vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare, anfört, att dessa uppasserskor och vissa andra befattningshavare icke synts falla inom ramen för den undersökning, kommittén anbefallts att i då förevarande sammanhang verkställa. Ehuruväl det syntes sannolikt, att jämväl beträffande en eller annan av de befattningshavare, som sålunda lämnats å sido, skäl till avlöningsförhöjning kunde föreligga, hade kommittén ansett sig icke hava att härom då framlägga några förslag, utan syntes det få ankomma på vederbörande myndigheter att därutinnan göra de framställningar, till vilka fog kunde förefinnas. — I anslutning till detta uttalande, som icke, såvitt kommittén hade sig bekant, föranlett någon erinran, hade kommittén ansett sig icke böra i förevarande sammanhang avgiva förslag rörande tillfällig löneförbättring för de tre ovannämnda uppasserskorna.

Vad vidare angår den under räntekammaren vid universitetet i Lund hörande byggnadskonduktören, som åtnjuter ett arvode å 600 kronor, har kommittén funnit denna befattning icke vara av den art, att löneförbättring för densamma bör nu ifrågakomma.

Vid karolinska institutet förekommer en under namn av Oscar Ekmans professur inrättad professur i ortopedi, för vilken avlöningen utgår av donationsmedel. Då dessa medel syntes lämna tillgång att bereda professurens innehavare erforderlig löneförbättring, har kommittén ansett sådan ej böra bestridas av statsmedel.

Med framhållande, att för sekreteraren, bibliotekarien, biblioteks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

amanuensen och kamreraren vid tekniska högskolan arvodesförhöfning nyligen beviljats, till en del medelst anslag å extra stat, har kommittén anfört, att det vid sådant förhållande icke syntes ankomma på kommittén att i detta avseende nu framlägga något förslag.

Vidare har kommittén funnit sig icke böra i förevarande sammanhang föreslå någon arvodesförhöjning för lantbruks- ochfiskeristipendiaterna.

I fråga om den till lantmäteristaten i orterna hörande personalen har kommittén erinrat därom, att genom beslut av 1918 års riksdag medel ställts till förfogande för reglering av arvoden åt lantmäteriauskultanter. Vid sådant förhållande funne sig kommittén icke böra framställa något förslag rörande dylika befattningshavares löneförmåner.

Slutligen har kommittén i förevarande avseende anfört, att då de å domänstyrelsens stat upptagna avlöningarna till tre jägmästare givetvis borde avpassas efter de avlöningar, som gällde för jägmästare vid skogsstaten i övrigt, någon jämkning i nämnda tre befattningshavares avlöning nu icke syntes böra föreslås.

Samtliga befattningar, vilkas innehavare enligt löneregleringskommitténs uti ifrågavarande betänkande framställda förslag skulle komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, finnas upptagna i en vid betänkandet fogad tabellbilaga.

Vid löneregleringskommitténs ifrågavarande betänkande finnes ock fogad en av herr A. Nilsson i Kabbarp avgiven reservation, som huvudsakligen hänför sig till förevarande avdelning av betänkandet. Reservanten anför följande:

»Då läroverkslärarnas löner omreglerades vid 1918 års lagtima riksdag, utgjorde dessa lärare en av de tjänstemannakårer, som senare än de flesta andra fingo sina löner bestämda enligt de efter år 1907 tillämpade löneregleringsprinciperna. Därvid sattes adjunkterna i löneavseende något över första gradens tjänstemän och lektorerna likställdes i fråga om avlöningsbeloppen med andra gradens tjänstemän i de centrala ämbetsverken. De manliga adjunkternas avlöning sattes till lägst 4,300 kronor och högst 5,800, lektorernas till lägst 5,800 och högst 6,800 kronor.

Härigenom gottgjordes en förut rådande dubbel orätt, i det att lärarna dels blevo delaktiga av den sedan 1907 pågående allmänna löneregleringen och dels placerades i en relation till andra tjänstemannakårer, som bättre motsvarar lärarkallets betydelse och den därför erforderliga långa utbildningen.

Om billigheten av denna förbättring i deras ställning voro lärår-

Reservation.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

lönenämnden och löneregleringskommittén ense. Och av den kungl. propositionen och riksdagens beslut framgår det, att statsmakterna intogo samma ståndpunkt.

Under sådana förhållanden kan jag ej finna det försvarligt att genom lärarnas utestängande från den nu ifrågasatta provisoriska löneförbättringen återföra förhållandena till det förutvarande ogynnsamma läget. Det har erkänts, att lektorn är väl så mycket värd som tjänstemannen i andra normalgraden och likaledes att adjunkten är väl så mycket värd som tjänstemannen i första graden. Nu skulle dessa lärare åter bliva tillbakasätta och avlönas sämre än de tjänstemän, med vilka de blivit på det sättet jämförda. Visserligen är det sant, att lektorsoch adjunktstjänsterna vid 1918 års lagtima riksdag nyreglerades efter andra grunder än dem, som följts vid de äldre staternas fastställande. Men detsamma kan sägas om åtskilliga andra tjänster — t. ex. expeditionssekreterare och vissa tjänstemän i statistiska centralbyrån, kartverken, kontrollstyrelsen och fiskeriadministrationen, statskonsulenter o. s. v. — och dock hava dessa medtagits i kommitténs förslag. Och än en gång må jag betona, att de nya grunder, efter vilka läroverkslärarna nyss fingo sina avlöningsförhållanden reglerade, voro de gamla från år 1907. Och ej heller kan väl den omständigheten, att läroverkslärarna fått vänta längre än t. ex. universitetslärarna på en lönereglering enligt 1907 års principer, motivera, att de senare upptagas men de förra kvarlåtas.

Också lär det inom lärarkåren ha ansetts såsom den betydelsefullaste fördelen av den nya löneregleringen, att lärarnas löner blivit ställda i rättvist förhållande till andra tjänstemäns, och man har därvid hängivit sig åt den trygga förhoppningen, att eu höjning av de senares löneförmåner skulle såsom en ofrånkomlig konsekvens medföra en motsvarande förbättring i deras egna. Följaktligen kan man taga för givet, att ett upphävande av nämnda fördel skulle framkalla allmän besvikelse inom lärarkåren.

Vad slutligen beträffar dessa lärares behov av den nu ifrågasatta löneförbättringen, råder därom ingen ovisshet. Det har tidigare framhållits, att dessa tjänstemän vanligen äro djupt skuldsatta. Under de senare svåra åren torde skuldsättningen ytterligare ha ökats. Och den avlöningsförbättring, som de — frånsett krigstidstillägg men med inräknande av den tillfälliga löneförbättringen under 1918 — erhålla genom den från och med år 1919 inträdande nya löneregleringen, räcker näppeligen att i önskvärd utsträckning avhjälpa detta missförhållande. Den löneförbättringen uppgår nändigen för det stora flertalet adjunkter till 600 kronor, för lektorer i högsta lönegraden till 400 kronor och för

Kungl. May.ts proposition nr 326.

adjunkter i högsta lönegraden till endast 200 kr. Och för vissa övningslärare ställa sig förhållandena ännu ofördelaktigare, i det att rent av förlust uppstår för dem genom den nya löneregleringen.

På grund härav finner jag det påkallat och rättvist att låta läroverkslärarna i likhet med andra statens befattningshavare, till vilka lärarna av löneregleringskommittén och statsmakterna blivit i avlöningshänseende ställda i viss relation, och i konsekvens därmed givetvis även lärarna vid seminarierna komma i åtnjutande av ifrågavarande provisoriska löneförbättring.»

Slutligen har reservanten gjort hemställan om den sålunda ifrågasatta löneförbättringens belopp.

I sitt nyssberörda betänkande anförde löneregleringskommittén, såsom av det förut sagda framgår, att, vad anginge fångvårdsstaten — jämte uppfostringsanstalten å Bona — samt befattningshavare vid lotsoch fyrinrättningarna, den löneförbättring, som för denna personal till äventyrs kunde befinnas erforderlig, syntes böra åvägabringas efter särskild prövning, vadan något förslag beträffande nämnda personal icke av kommittén framlades i betänkandet av den 20 november 1918.

I sina omförmälda utlåtanden av den 15 och 20 februari 1919 har kommittén emellertid avgivit förslag i berörda avseenden. I

I fråga om tillfällig lönereglering för fångvårdsstaten har kommittén i utlåtande den 15 februari 1919 anfört bland annat följande.

Efter framställning till 1910 års riksdag hade nämnda år genomförts en ingripande lönereglering för fångvårdsstatens personal. Såvitt anginge tjänstemän av högre grad, hade denna lönereglering sedan dess bibehållits i huvudsak orubbad. Eu del smärre jämkningar i dessa befattningshavares löneförhållanden hade dock under tiden efter år 1910 kommit till stånd, särskilt genom beslut vid 1918 års lagtima riksdag, då vissa assistenter hade uppflyttats i högre lönegrad samt gynnsammare regler fastställts rörande ålderstillägg till vissa vid fångvårdsanstalterna anställda pastorer och lärare.

Vad åter beträffade tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal), ställde sig förhållandena i viss mån annorlunda, i det att för denna personal en ny lönereglering åvägabragts enligt beslut vid 1914 års förra riksdag och därigenom en ej oväsentlig förbättring kommit till stånd i de för berörda befattningshavare år 1910 bestämda löneförmånerna.

Härefter åberopar kommittén förberörda av svenska fångvårdssällskapet gjorda framställning och uttalar, att kommittén, i vissa avse-

1J Utäng till riksdagens protokoll 1319. 1 sund. 239 höft. (AV 326.) 5

Utldtandn 16/8 491».

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Utlåtandet 20/2 1919.

enden i anslutning till nämnda framställning, funne sig böra hemställa, att, i avvaktan på förestående definitiv lönereglering för fångvårdsstatens personal, provisoriskt avlöningstillägg måtte beredas fångvårdsstatens tjänstemän i allmänhet av såväl högre som lägre grad.

Beträffande de å ordinarie stat uppförda predikantarvodena — anför kommittén emellertid — hade chefen för justitiedepartementet i anförande till statsrådsprotokollet den 9 januari 1919 (andra huvudtiteln, punkten 31), uttalat sig för att de med dessa arvoden avlönade predikanterna — liksom ock de predikanter, vilkas avlöning utginge från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll — måtte efter 1919 års utgång, på grund av ökat arbete under nämnda år, komma i åtnjutande av vissa tilläggsarvoden. Då fråga sålunda förelåge om beredande i annan ordning av förbättrade avlöningsförmåner för predikanterna, hade kommittén ansett sig icke böra i denna punkt avgiva något yttrande.

Slutligen erinrar kommittén, att å övergångsstat funnes uppförd — förutom en predikant, beträffande vilken kommittén hänvisade till sitt nyss återgivna yttrande — en bevakningsbefälhavare. Även till denne befattningshavare ansåge kommittén tillfälligt avlöningstillägg böra utgå.

I fråga härefter om statens uppfostringsanstalt å Bona har löneregleringskommittén i utlåtande den 15 februari 1919 bland annat erinrat, hurusom genom beslut vid 1918 års lagtima riksdag godkänts förändrad avlöningsstat för anstalten, att tillämpas från och med år 1919. Enligt denna stat vore flertalet befattningshavare vid anstalten i avlöningshänseende väsentligen likställda med vissa befattningshavare vid fångvårdsinrättningarna. Med hänvisning till sitt förslag till tillfällig löneregleringför fångvårdsstaten, förklarade sig kommittén anse löneförbättring böra enligt enahanda regler beredas motsvarande personal vid Bonaanstalten. I

I utlåtandet av den 20 februari 1919 angående tillfällig lönereglering för personal vid lots- och fyrväsendet — vilket utlåtande kommittén, som förut nämnts, avgav med anledning av remiss den 7 februari 1919 å lotsverkets personalförenings framställning den 31 augusti 1918 och å lotsstyrelsens däröver den 1 oktober 1918 avgivna yttrande — har löneregleringskommittén bland annat erinrat, hurusom enligt beslut vid 1914 års senare riksdag nämnda år genomfördes för lots- och fyrinrättningens personal en ingripande lönereglering, vilken sedan dess bibehållits orubbad. Vidare har kommittén, med hänvisning till sitt uttalande i betänkandet den 20 november 1918, att den löneförbättring, som tilläventyrs kunde befinnas erforderlig för befattningshavare vid lots- och fyrinrättningen, borde åvägabringas efter särskild prövning, förklarat, att

35 Kttngl. Majtis proposition nr 326.

kommittén ansett sig böra i förevarande sammanhang taga berörda spörsmål i närmare övervägande såvitt anginge ej blott den i remisshandlingarna närmast avsedda personalen utan även övrig personal a de särskilda avlöningsstaterna för befälet vid lotsverket, för lotspersonalen, för fyrpersonalen och för personalen å lotsverkets ångfartyg, ävensom a lots- "och fyrinrättningens övergångs- och indragningsstat; och har kommittén föreslagit, att all personal av nämnda slag skulle bliva delaktig av den tillfälliga löneförbättringen, dock att beträffande personal å övergångs- och indragningsstat syntes böra bliva på Kungl. Maj:ts prövning beroende, huruvida och till vilket belopp dylik personal, som fortfarande vore tjänstgöringsskyldig, finge komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring.

Jämväl vid löneregleringskommitténs nu omförmälda utlåtanden av den 15 och 20 februari 1919 finnas som bilagor fogade tabeller, upptagande de tjänster — med undantag av nyssberörda tjänster å övergångs- och indragningsstat vid lots- och fyrväsendet — vilka avses i de förslag, som uti ifrågavarande utlåtanden framställts.

Såsom jag förut nämnt har med anledning av löneregleringskommitténs betänkande den 20 november 1918 inkommit åtskilliga framställningar, av vilka flertalet avser läroverkslärarnas och andra med dem jämförliga lärares förhållande till den ifrågasatta tillfälliga löneregleringen. Av ifrågavarande framställningar torde vissa lämpligen i detta sammanhang böra återgivas.

Sålunda anför läroverksöverstyrelsen i sin skrivelse den 31 december 1918, efter att hava erinrat om vissa delar av mitt förut återgivna yttrande till statsrådsprotokollet den 16 september 1918, löneregleringskommitténs nyssnämnda betänkande och den vid betänkandet fogade reservationen, vidare följande:

»Därest löneregleringskommittén jämväl till läroverks lärarna utsträckt den utredning som blivit densamn.a anbefalld, torde det i själva verket hava visat sig att den uppfattning, som i nyss anförda särskilda yttrande» — nämligen reservationen vid kommitténs betänkande — »göres gällande, bättre överensstämmer med riksdagens avsikter an den summariska behandling, som i förevarande fall ko in mit lärarna till del. Sålunda beter det i riksdagens skrivelse med anledning av löne- och pensionsregleringen för ifrågavarande lärarpersonal (sid. 11): Den

allmänna utgångspunkten i fråga om avlöningsbeloppens beräknande som Eders

Kung). Maj:ts förslag intager, är den, att beträffande de statsanställda befattningshavare, om vilka nu ar fråga, avlöningsbelopp föreslås, som äro ställda i

Läroverks-

översty-

relsen.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

visst förhållande till vad för närvarande i ordinarie avlöningar utgår till statstjänstemän i allmänhet, varvid förutsättes, att de förra ävenledes må komma i åtnjutande av den ytterligare löneförbättring, vilken i form av krigstid stillägg eller krigstidshjälp eventuellt kan komma statens tjänstinneh ,vare till del, samt att beträdande de kommunalt anställda befattningshavarna hänsyn tagits till å ena sidan, att krigstidstillägg eller krigstidshjälp ej utgar till dem. å audra sidan att en väsentlig och allmän höjning av deras nuvarande avlöningar synes erforderlig. — Jämväl riksdagen finner den nu angivna allmänna utgångspunkten vara den riktiga, enär genom densamma möjlighet vinnes för ett rättvist tillgodoseende av de olika Järarkarer, om vilka här är fråga.’

Liksom 1918 ars riksdag sä lunda ställt läroverkslärarnas avlöning i bestämd relation till andra med dem jämförliga siatstj ans temäns dåvarande löner samt uttalat sin avsikt att på det sätt, som då närmast var i fråga, bevara denna relation. hade jämväl föreliggande förslag bort taga nödig hänsyn till det sålunda fastslagna sambandet mellan läroverkslärarna och de övriga statstjänstemannen. Om kommittén i sitt tidigare avgivna löi.eregleriugsiörslag funnit lärarelöuenämndens jämförelse mellan läroverkslärarna och andra angivna statstjänstemän i viss män haltande, sä beror detta närmast därpå, att de förra på grund av bestämda omständigheter synts kommittén böra ställas på ett högre plan än tjänstemännen av bär ifrågakommaode normalgrader. Da sålunda, för att här anföra läroverkslektorerna såsom exempel, kommittén för dessas vidkommande förordade en avlöning, som med 400 kronor överstiger vad — frånräkna! ortstillägg — för närvarande utgår till en andragradstjänsteman, sä innebär detta ingalunda, att med hänsyn till tidsomständigheterna en högre löneskala än den dittills gällande i sagda fäll tillämpas, utan förslaget grundar sig, enligt vad i motiveringen meddelas, på det förhållandet, att löneregleringskommittén i likhet med lärarlönenämnden hyser den uppfattningen, att lektorerna böra ställas framom andragrudstjänsiemännen, 'särskilt med hänsyn till den langa utbildningstid, som förvärvande av Jekiorskompetens visat sig kräva’. Yad sålunda 191* ärs lönereglering skänkt lärarna, är i korthet sagt en rättvist anvisad plats i det för statstjänstemannen dä tillämpade lönesystemet — systemet av år 1907 — och det ligger i sakens natur, att samma plats likafullt tillkommer dem, därest, såsom nu ifrågasatts, detta allmänna lönesystem undergår en efter tids i erhållande na i viss män avpassad förändring

Av det anförda framgår, att omregleringen av läroverkslärarnas löner icke skett efter andra grunder än dem. som löljts vid de äldre staternas fastställande, samt att uteslutandet av lärarna från delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen följaktligen saknar allt berättigande. Belysande för åtgärdens halt är för övrigt den omständigheten, att en hei rad av tjänstemannagrupper, vilken liksom läroverkslärarna fatt sina löner omreglerade år 1918, nu inbegripes i den tillfälliga löneförbättringen, ehuiu vissa bland dem, t. ex. fiske) iintendenterna, tidigare uttryckligen satis i paritet med lektorerna. Än skarpare framträder denna brist på likformighet, då man av betänkandet finner, att läroverkslärarna i Jönehänseende ställas efter grupper av tidigare reglerade statstjänstemän, vilka icke blott icke framför dem äga något företräde, utan tvärtom i visst hänseende stå bestämt efter dem. Sålunda komme enligt föreliggande förslag lektorerna Htt i fråga om avlöning ställas långt efter t. ex. arkivarierna i riksarkivet, antikvarierna i vitterhets-, historie-och antikvitetsakademien, förste bibliotekarierna vid kungl. biblio-

37 Kungl. Maj:U proposition nr 326.

teket, meteorologerna vid meteorologiska centralanstalten, tjänstemännen vid Sveriges geologiska undersökning, samtliga föreslagna till en avlöning av (i.800 kronor, varav 500 kronor ortstillägg, samt förste bibliotekarierna vid universitetsbiblioteken, ehuru, såsom tidigaie med fullt fog framhållits, en väsentligt lägre kompetens — filosofie licentiatexamen — än den för lektorerna föreskrivna är för vissa av dessa grupper fastställd.

Tydligt är för övrigt, att ett dylikt tillbaka«ättande av nu ifrågavarande tjänstemannaklass ej endast innebär en brist på rättvisa, utan jämväl komine att medföra en fara för hela den gren av den allmänna undervisningen, varom här närmast är fråga. Och att detsamma likaledes gäller seminarieundervisningen, kommer tvivelsntan att av vederbörande myndighet framhållas.

Vid upprepade tillfällen har överstyrelsen nödgats betona, att undanskjutandet av lärarnas berättigade krav på eu efter deras levnadsställning avpassad gottgörelse för arbetet med nödvändighet måste medföra betänkliga följder för undervisningen, icke minst på grund av den alltjämt vaxande svårigheten att på tillfredsställande sätt rekrytera de för densamma nödiga lärarkrafterna. För den myndighet, som steg för steg varit i tillfälle att följa utvecklingen på detta område, är det uppenbart, att, därest icke åtgärder vidtagas för att hälla lärarnas ekonomiska ställning fullt i nivå med andra tjänstemäns, lärarbristen i en näraliggande tid i fråga om vissa grupper av lärartjän-ter torde bliva oöverkomlig. Hedan nu är sagda blåst synnerligen betänklig för urvalet och gör sig särskilt starkt gällande i fråga om Järarposter å läroverkens överstadium, men den kan likaledes befaras i fråga om beställningar å realskolestadiet inom ämnesgrupper, vilka förskaffa sin företrädare möjlighet att å andra banor vinna ett levebröd, som är mindre knappt tilltaget än det, som lärarbanan har att bjuda.

Grundad förhoppning fanns, att 1918 ars lönereglering såväl härutinnan som uti andra här icke uttryckligen omnämnda avseenden skulle verka höjande Och stärkande på den allmänna undervisningen, dels genom den avsevärda ökning av begynnelselönerna, som densamma innebär, dels och icke minst på grund av det löfte om jämställdhet med andra statstjänstemän, som löneregleringen hittills ansetts innebära. Det må nämligen klart utsägas, att läroverkslärarna under trycket av de ihållande strävandena för eu förbättrad ställning och de kännbara umbäranden, deras levnadskall för dem medfört, icke kunnat annat än betrakta sig såsom en tillbakasatt tjänstemannaklass, vars prövande arbete allt för länge blivit av staten undervärderat. Därför har ock det i löneregleringen innefattade löftet om bättre tider i samgående med övriga statstjänstemän av dem hälsats såsom en befrielse ur en mindervärdig ställning. Härvid bör avseende icke uteslutande fästas vid den direkta materiella vinsten, vilken för olika lärarkategorier utfallit ganska olika. För lärarkåren i dess helhet och med hänsyn till det arbete den har att utföra måste det särskilt heti aktas såsom ett betydelsefullt framsteg, att lärarna vunnit en i förhållande till övriga statens tjänstemän rättvisare ställning inom statens lönesystem, och att detta kan väntas i sin män bidraga till att i det allmänna medvetandet bereda rum för en riktigare uppskattning av lärarnas arbete. Brytes no åter detta lönesystem sönder, lär det ej kunna undgås, att 1918 års lönereglering till sina verkningar bliver i väsentliga avseenden förfelad.

Med stöd av vad sålunda i denna för lärarna viktiga fråga anförts får överstyrelsen i underdånighet hemställa, att därest Eders Kungl. Maj:t finner för

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

gott till 1919 års riksdag ingå med nådig proposition om tillfällig löneförbättring för befattningshavare vid statsdepartementen, de centrala ämbetsverken, hovrätterna och andra grenar av den civila förvaltningen, det täcktes Eders Kungl. Maj:t i överensstämmelse med det särskilda yttrande, som i ärendet avgivits av ledamoten av löneregleringskommittén A. Nilsson i Kabbarp, uti denna tillfälliga löneförbättring inbegripa lärarna vid rikets allmänna läroverk och statens högre lärarinneseminarium.»

Läroverks- Under hänvisning till ett till trycket befordrat »uttalande av Sve-

riksförbund riges läroverkslärare med anledning av 1902 års löneregleringskommittés ,2/s 1919. förslag till tillfällig löneglering för befattningshavare vid statsdepartementen, centrala ämbetsverk m. m, från och med år 1919», om vilket uttalande läroverkslärarnas riksförbund enat sig, har förbundets styrelse i dess framställning den 12 februari 1919 hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes i den proposition angående tillfällig lönereglering fr. o. m. år 1919 för befattningshavare vid statsdepartementen, centrala ämbetsverk m. m., som vore att förvänta under loppet av pågående riksdag, föreslå sådan löneförbättring även för lärarna vid de allmänna läroverken i överensstämmelse med den vid löneregleringskommitténs betänkande den 20 november 1918 fogade reservationen och med läroverksöverstyrelsens framställning i ärendet.

Uti berörda uttalande av läroverkslärarna erinras till en början om kommitténs och reservantens ställning till frågan om tillfällig lönereglering för nämnda lärare, varpå följande anföres:

»Huru ofrånkomligt riktig reservantens ståndpunkt är och vilken, uppenbar inkonsekvens och orättvisa mot lärarna kommitténs majoritet gjort sig skyldig till. framgår omedelbart vid en blick i samma löneregleringskommittés betänkande LY och den på detsamma grundade kungl. propositionen n:r 260 till 1918 ars riksdag rörande lärarnas löne- och pensionsreglering. Så heter det i sistnämnda betänkande sid. 2:

Det bär ej synts kommittén möjligt att vid de löneregleringar, som måste under nu rådande förhållanden äga ruin, taga hänsyn till penningvärdets nuvarande ställning eller till förhandeuvarande exreptionella läge, än mindre att anpassa avlöningar efter förhållanden, vilka kunna antagas i en framtid inträffa men vilka för närvarande undandraga sig varje bedömande. Den säkraste utgångspunkten i fråga om de statstjänare, vilkas lönefrågor i detta ärende äro föremål för kommitténs prövning, anser kommittén fördenskull vara den att ställa de avlöningsförmåner, som må böra förordas, i viss relation till de avlöningar, som nu enligt stat äro fastställda för andra statens befattningshavare av olika kategorier.

Att kommittén därefter, när det gällt att i enlighet med denna grundsats sätta lärarnas löner i angiven relation, haft just sådana befattningshavare i sikte, som fått sina löner reglerade 1907 eller i varje fall efter 1907 års norm, framgår

39 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 326.

till full evidens såväl av kommitténs hela argumentering som särskilt av de ord, med vilka den beledsagar fastställandet av lönesatserna för olika lärarkategorier. Sa he;er det i fråga om läroverksadjunkterna sid. 54:

Beträffande åter ett jämställande i allmänhet av läroverksadjunkterna med vissa befattningshavare i de centrala verken, närmast med första gradens tjänstemän, skulle eu dylik åtgärd kunna synas äga visst fog för sig. Tager man emellertid i betraktande den olika utbildning, de olikartade arbetsuppgifter och de skiljaktiga befordringsmöjligheter, vilka äro kännetecknande för bemälda kategorier befattningshavare, anser kommittén en dylik jämförelse ej innebära den rättvisa man i detta fall vill söka ernå.

Och rörande lektorerna heter det sid. 57:

Även jämförelsen mellan lektorer och andra gradens tjänstemän måste kommittén beteckna såsom mindre lycklig; nämnden har också på anförda skäl kommit till den uppfattningen, att lektorer rätteligen borde åtnjuta något högre avlöning än den, som är bestämd för tjänstemän av andra graden. Med utgångspunkt från denna nämndens uppfattning, vilken kommittén även delar, och särskilt med hänsyn till den långa utbildningstid, som förvärvande av lektorskompetens visat sig kräva, har kommittén förordat för lektorer en avlöning, som med 400 kronor överstiger vad — frånräknat ortstillägg — för närvarande utgår till en andra gradens tjänsteman —--

På ett fullkomligt oomtvistligt sätt har kommittén genom dessa uttalanden, vilka också utan förbehåll godiagits av k. m:t och riksdagen, fastslagit, att de lönesatser, som kommittén i sitt betänkande och därefter k. m:t i sin proposition föreslogo och som av riksdagen beslutades för lärarna, tillmätts i relation till de lönebelopp, som genom 1907 års normalisering bestämts för tjänster av respektive första och andra normalgraden. Genom samma uttalanden har också fastslagits, att rättvisan kräver, att ämneslärarna i lönehänseende intaga en ställning något över respektive första och andra normalgradens tjänstemän. Av allt detta följer även med logisk nödvändighet, att kommittén och statsmakterna erkänt, dels att lärarna från år 1907 intill år 1919 i lönehänseende varit i avsevärd grad tillbakasätta i förhållande till nämnda tjänstemän — i första lönegraden var skillnaden före år 1918 resp. 700 kr. och 1400 kr. — dels ock att lärarna för framtiden böra åtnjuta högre lön än dessa. Under sådana förhållanden hade, synes det, den enklaste rättvisa fordrat, att löneregleringskommittén, i överensstämmelse med sin i februari samma år intagna ståndpunkt, vid avgivandet av sitt förslag till tillfällig löneförbättring hemställt om sådan för läroverkslärarna lika fullt som för tjänstemännen av första och andra normalgraden. Att lärarnas lönereglering är av så sent datum, att den trätt i kraft först med ingången av år 1919, borde desto mindre fatt utgöra ett hinder härför, som de tjänstemän i verken, vilka först vid samma tid, d. v. s. vid ingången av 1919, inrangerats som noi malgradstjänstemän, såsom t. ex tjänstemännen i statistiska centralbyrån, av kommittén utan nagra som helst hänsyn till deras sena (med lärarnas samtidiga) lönereglering föreslagits till erhållande av tillfällig löneförbättring.

Om kommitténs ståndpunkt skulle godkännas även av statsmakterna, komma lärarna, vilka nyss genom riksdagens beslut äntligen blivit placerade på 1907 års lönenivå, att få sta kvar på denna — krigstidstil lägget naturligtvis oberäknat

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

— medan övriga jämförliga tjänstemän, som redan från början eller i varje fall tidigare än lärarna erhållit förmånen att intaga denna ställning, rycka upp till eu lönenivå, som anpassats efter levnadskostnaderna 1914, och ehuru ämneslärarna uttryckligt och offentligt erkänts vara berättigade till åtnjutande av högre lön än de tvä första normalgradernas tjänstemän, komma de t. o. m. att efter ett genomförande av löneregleringskommitténs förslag åtnjuta respektive 250 kr. och 5(>0 kr. mindre lön än dessa. En adjunkt skulle nämligen framdeles erhålla i Lm från 4,3(J0 till 5,3U0 kr., en förstagradstjänsteman däremot, som icke har ortstillägg, från 4,550 till (5,050 kr. (tillfälligt lönetillägg 350 kr.); en lektor från

5.300 till (5,800 kr., eu andragradstjänsteman åter utan ortstillägg från (5.300 till

7.300 kr. (tillf, lönetillägg 900 kr.). 1 Stockholm och på andra platser, där i

normalgradstjänstetnännens avlöning även ingår ortstil lägg, skulle skillnaden bliva ännu mycket större, nämligen resp. 600 kr. och 1,000 kr. Till adjunkts 4,300 intill 5,8<i(J kr. skulle här svara första normalgradens 4,9(>0 (d. v. s. 4.O00 + 9O0) intill 6,400 kr.; till lektors 5,800 kr. intill 6.300 kr. skulle svara andra normalgradens 6,800 (d. v. s. 5,8o0+l,000) intill 7,800 kr.

Det säger sig självt, att den behandling av lärarekåren, som här ställts i sikte, är ägnad att inom densamma framkalla allmän besvikelse, ja indignation. Lärarna ha fört en lång och synnerligen härd kamp för den rätt, som äntligen genom 1918 års riksdagsbeslut tillerkändes dem. Som den värdefullaste bukten av denna kamp har kären betraktat just den ställning på löneskalan, som lärarna genom den nya löneregleringen erhållit och som ansags garantera en automatisk anpassning av deras löneförhållanden efter andra närstående tjänstemannagruppers. Och nu visar det sig vid första tillfälle, då denna frukt skulle njuta-, att man icke skyr att söka rycka den ur lärarnas händer och försätta lärarna i en efterhandsställning, som, om alla omständigheter medräknas, i intet avseende skulle bliva gynnsammare än den, under vilken de i årtionden lidit.

Lmot ett sådant förfaringssätt anser sig kären, med hänsyn icke blott till sig själv utan även till den viktiga uppgift, som den bar att fylla, böra inlägga en ö| pen och oför behållsam protest. Och kåren fritar sig från allt ansvar för de menliga följder för vart undervisnings- och uppfostringsväsen, som samma förfaringssätt helt säkert kan förväntas få, såväl i fråga om lärarkårens rekrytering som icke minst genom det för läraregärningen fördärvliga missmod, som varje lärare med förnyad styrka måste erfara och framgent hysa i känslan av en styvmoderlig behandling och under trycket av de ekonomiska svårigheter, som en oavbruten underavlöning, en obeveklig dyrtid och vanligen även tyngande studieskulder måste vålla.

Pa det allra varmaste och i djupt känd tacksamhet vill kåren däremot instämma i den reservation, som riksdagsman A. Nilsson i Kabbarp inlagt emot majoritetens av löneregleringskommittén förslag, och samtidigt vädja till k. m:t och 1919 års riksdag att, med behjärtande av lärarnas klara och i ättvisa anspråk och med hänsyn till undervisningens och ungdomens bästa, vidtaga åtgärder och fatta beslut i full överensstämmelse med denna reservation. Den kostnad, dess förverkligande kan komma att förorsaka statsverket, skall helt visst mer än uppvägas av den stora fördel, det skulle medföra för vårt skolväsen, och i varje fåll vara väl anbragt i betraktande av den skada, som eljes hotar att drabba detta.»

41 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

I den framställning om delaktighet för folkskoleseminariernas lärår- Svenska personal av ifrågavarande tillfälliga lönereglering, som av svenska semi- 8e,\^ra^*~ narielärarföreningens styrelses verkställande utskott avgavs den 9 januari föreningen. 1919 och av skolöverstyrelsen med skrivelse den 13 januari 1919 överlämnades till Kungl. Maj:t, framhåller föreningen såsom skäl för framställningen, att om löneregleringskommitténs förslag, däri nämnda personal icke upptagits, bifölles, något av det betydelsefullaste, som vunnits för samma personal genom 1918 års lönereglering, nämligen en rättvis relation i löneavseende till andra tjänstemannakårer, skulle gå förlorat.

Skolöverstyrelsen har, såsom förut nämnts, i sin skrivelse den 13 Skolöverjanuari 1919 förordat seminarielärarföreningens framställning och i så- styrelsen. dant avseende anfört, bland annat, följande:

»Såsom i förevarande framställning från svenska seminarielärarföreningens styrelses verkställande utskott fram hålles, måste det av förutnämnda reservant inom löneregleringdmmmittén gjorda yrkandet anses äga synnerligen starka skäl för sig. Den löuereg ering för olika lärarkårer, som genomfördes vid 1918 års lagtima riksdag, åsyftade att bereda sagda karer avlöniugsvdlkor, som voro jämförliga med dem, vilka genom de från och med år 19X>7 för olika grupper av tjänstemän inom den civila förvaltningen m. fl. genomförda löneregleringarna fastslagits såsom svarande mot befattningshavarnas arbetsup gifter och utbildningskostnader samt radande priser för livsuppehälle. Då det i u anses — tvivelsutan med all rätt — att grunden för sistnämnda löneregleringar genom penningvärdets redan före världskrigets inträde alhjämt fortgående fall blivit förskjuten därhän, att en förhöjning av lönebeloppen är oundgänglig, torde det vara ofrånkomligt, att rättvisa och billighet fordra, att också sagda lärarpersonal göres delaktig av ifrågavarande löneförbättring.

Överstyrelsen anser sig därför böra på det livligaste understödja förevarande framställning och hemställa, att därest förslag föreläggas riksdagen om tillfällig lönereglering för befattningshavare vid statsdepartementen, de centrala ämbetsverken, hovrätterna och andra grenar av den civila förvaltningen, jämväl lärarna vid de allmänna läroverken och folkskolesemmarierna måtte inbegripas däri.»

Härefter yttrar sig skolöverstyrelsen angående storleken av den , löneförbättring, som borde tillkomma lärarna, därvid särskilt i fråga om övningslärarna vissa synpunkter göras gällande, samt meddelar eu översikt av kostnaderna för löneförbättringen.

Vidare framhåller styrelsen, att, om de ordinarie lärarna skulle komma att inbegripas i den ifrågasatta tillfälliga löneregleringen, även de extra ordinarie lärarnas arvoden böra höjas, samt betonar slutligen med styrka det samband, som råder mellan löneregleringen för seminariernas och de allmänna läroverkens lärare och de löneregleringar för lärarpersonalen

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 289 höft. (AV 32b.') (5

42 Landshöv-

dingen

Hagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

vid övriga till folkundervisningen hörande läroanstalter, folk- och småskolor samt högre folkskolor, vilka beslutades av 1918 års lagtima riksdag.

»Som bekant har» — anför styrelsen i sistnämnda avseende — »lönereo-leringen för samtliga nämnda lärargrupper varit föremål för gemensam utredning saväl inom Järarlönenämnden som inom löneregleringskommittén, och lönereglering' för deri. har sedan i ett sammanhang blivit av Eders Kungl. Makt för riksdagen ioreslagna och av riksdagen beslutad. Det är tydligt, att lönerna för de olika grupperna därvid blivit föreslagna och bestämda efter enhetliga synpunkter Det synes därtor vara en nödvändig konsekvens av en tillfällig löneförbättring för seminariernas och de allmänna läroverkens lärare, att lärare vid folkskolor m. tf bär ovan nämnda läroanstalter få sina löner i motsvarande grad förhöjda. Man har ingen anledning att antaga, att lönerna för de senare blivit mera frikostigt tillmätta, sa att de skulle lättare än civila befattningshavare i statens tjänst kunna med de nu utgående lönerna reda sig under nu rådande svåra ekonomiska förhållande!.i. Tvärtom finner sig överstyrelsen, med den kännedom den äger om namni a befattningshavares ekonomiska förhållanden, böra framhålla, att behovet av tillfällig löneförbättring är fullt ut lika trängande som för Övriga här berörda befattningshavare.

överstyrelsen anser sig icke i förevarande sammanhang böra framkomma med förslag om bestämda belopp såsom löneförbättring för de (dika lärargrupper som ovan berörts, men har icke ansett sig kunna underlåta att fästa uppmärksamheten pa, och starkt betona det organiska sammanhang, som jämväl da det gäller avlöningsförhållanden förefinnes och bör upprätthallas mellan de olika grupper av lärarkrafter, som äro verksamma inom landets undervisningsväsen

Slutligen vill överstyrelsen här erinra om att i det underdåniga förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid blindundervisningsanstalter, sou. av över styl elsen den 28 november 1918 avgivits, lönebeloppen äro beräknade med utgangspunkt från de för vissa lärare vid folkskoleseminarierna bestämda avlöningsförmånerna. En löneförbättring för sistnämnda lärare förutsätter alltså en motsvarande förhöjning av de för blindlärarpersonalen föreslagna lönesatserna.»

I förevarande avseende är vidare att märka den av landshövdingen Hagen gjorda framställningen om delaktighet för fögderiförvaltningarnas personal av den ifiagasatta tillfälliga löneregleringen, ävensom föreningens Sveriges landsfiskaler framställning i samma ämne vad landsfiskalerna angår.

■n a ^ ^dshövdmgen Hagens till chefen för civildepartementet ställda, till finansdepartementet överlämnade skrift anföres följande:

»Enligt sitt den 20 november 1918 avgivna betänkande angående tillfällig lönereglering för befattningshavare vid statsdepartementen, centrala ämbetsverk, hovratterna in. m har löneregleringskommittén (sid. It!) icke funnit sig böra föreslå lingon löneförbättring för fögdenförvaltningens personal.

..., -Då det måhända skulle kunna befaras, att om gensaga icke reses mot kommitténs sålunda intagna position, behövligheten och befogenheten av tillfällig löne-

43 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

förbättring jämväl för fögderiförvaltningens personal kan komma att undgå erforderlig uppmärksamhet, har jag ansett mig böra vördsamt härutinnan anföra följande.

Löneregleringskommittén synes grunda sin avvisande hållning beträffande fögderiförvaltningens personal på det förhållande, att denna personals avlöningsförhållanden, i samband med en ingripande omorganisation, skulle hava så sent som år 1917 ordnats enligt för landsstaten nya grunder. Till stöd för sin ståndpunkt härutinnan åberopar kommittén herr statsrådets och chefens för finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 16 september 1918 i ämnet, i vilket anföres, att anledning icke torde föreligga, att låta den tillfälliga löneförbättring, varom nu är fråga, omfatta vissa grupper av befattningshavare, som under de senaste åren fått sina stater ny- eller omreglerade efter andra grunder än dem, som följts vid de äldre staternas fastställande. Kommittén uppräknar förutom fögderiförvaltningens personal åtskilliga personalgrupper, vilka ansatts böra undantagas från tillfällig löneförbättring. Vad sistnämnda grupper angar (lärarna vid de allmänna läroverken m. fl. samt personalen vid rikets hospital och asyler), för vilka lönt reglering genomfördes år 1918, synas förhållandena vara i viss mån annorlunda än för fögderiförvaltningens personal.

Löneregleringen för lärarepersonalen m. fl. skedde år 1918 för hela personalen i ett sammanhang, vadan tillfälle förelåg att fritt efter föreliggande omständigheter ordna dess löneförhållanden. För landsstaten lönereglerades år 1917 endast för vissa grupper, bl. a. för fögderiförvaltningen. Vid sadant förhållande kunde nya rationella grunder icke användas vid denna lönereglering utan endast vissa jämkningar i lönesatserna för landsstaten vidtagas. Lönerna för såväl fögderi person a len som för de grupper av tjänstemän inom länsstyrelsen, för villfa lönereglering ägde rum år 1917, måste sålunda hållas inom ramen för 1907 års lönereglering för länsstyrelserna och avvägas i förhållande till de löner, som enligt densamma gällde för bl. a. landssekreteraren och landskamreraren.

Att så skedde framgår bl. a. av vederbörande riksdagsutskottets uttalande, att utskottet »lunnit de för tjänstemännen föreslagna avlöningsförmånerna såväl i och för sig som ock med hänsyn till förhållandet mellan de olika tjänstemannagrupperna (inom landsstaten) vara lämpligt avvägda.» I detta sammanhang torde höra jämväl erinras om vederbörande departementschefs uttalande till statsrådsprotokollet vid den kungl. propositionen (n:r 211 år 1917 sid. 142), att vid lönebeloppens avvägande icke beräknats den av nuvarande kristiden föranledda exceptionella] prisförhöjningen, vars påföljder ansågos böra i möjligaste mån i annan ordning avhjälpas.

Let är visserligen riktigt såsom löneregleringskommittén anför, att omorganisationen av fögderiförvaltningen år 1917 var genomgripande Sa torde emellertid icke kunna sägas om den samtidigt skedda löneregleringen. Omorganisationen med därav följande förändrade arbetsuppgifter, ökade kompetensfordringar och i vissa fall minskade befordringsutsikter krävde i och för sig iä" kade lönevillkor för tjänstemännen i den nya organisationen, men en på skäliga nya grunder byggd lönereglering förhindrades, såsom förut framhållits, bl. a. av nödvändigheten att taga hänsyn till de för länsstyrelsernas tjänstemän förut gällande löner och måhända även av svårigheten alt komma förbi en föraldrad uppfattning om särskilt länsmännens (landsfiskalernas) ställning inom förvaltningen.

lieelit grundad anledning att utesluta fögderiförvaltningens personal från

44 Kung!. Maj: ta proposition nr 326.

den tillfälliga löneförbättring, som kan tillgodokomma andra statens tjänstemän, synes därför näppeligen kunna anses föreligga.

Landsfogdarnas begynnelseavlöning utgår med 5,000 kronor. För kronofogdarna föreslog redan 100!) års fögderiförvaltnings kommitté (sid. 431 i nämnda kommittés betänkande) samma begynnelsebin, varjämte kronofogdarna fortfarande skulle få åtnjuta vissa sportelinkomster, vilka som bekant sedermera utrönts uppgå till ganska avsevärda belopp, under det att landsfogdarna i regel icke kunna påräkna dylik extra inkomst. För landsfogden har stadgats ganska hög kompetens, vida högre än den, som uppställdes för kronofogden, och landsfondens ställning inom förvaltningen torde fä anses betydelsefullare och förnämligare än kronofogdens. Den meningen gjorde sig också — enligt vad jag pa grund av min befattning med förarbetena till iögderiförvaltningens lönereglering m. m. ar i tillfälle betyga — starkt gällande såväl inom vederbörande riksdagsutskott som från andra kompetenta granskare, att landsfogdens skäliga avlöning bort sättas högre än som sedermera skedde. Dä nu med goda skål ifrågasättes förbättring av avlöningen för länsstyrelsernas tjänstemän, synes icke längre vara hinder ur synpunkten av lämplig avvägning av avlöningarna för de olika tjänst ögrupperna inom landsstaten att bereda jämväl landsfogden löneförbättring, helst förhallandena ådagalagt, att den för honom år 1917 bestämda avlöningen är för knapp med hänsyn till såväl hans tjänsteställning som den för honom fordrade kompetensen. Landsfogden har visserligen av en tillfällighet kommit att i avlöningsavseende hänföras till fögderiförvaltningspersona en, men han är organisatoriskt inordnad i länsstyrelsen (sid. 36—37 i prop. nr 211 år 1917 och vederbörande instruktion). I vissa fall är han, efter förordnande, föredragande i länsstyrelsen. Med tillämpning av löneregleringskommitténs förlag skulle landsfogden bliva den ende av länsstyrelsens tjänstemän, som icke skulle komma i åtnjutande av den ifrågasatta löneförbättringen, då. även de tjänstemannagrupper, som samtidigt fingo sina löner jämkade (assessorer, länsnotarier och kanslister m. fl.), skulle erhålla sådan.

Att härvid utesluta landsfogden synes sålunda icke vara befogat och torde därjämte vara ägnat att förhindra en tillfredsställande rekrytering av de viktiga landsfogdetjänsterna.

Vad ovan anförts om landsfogdarna gäller i stort sett även häradsskrivarna och landsfiskalerna.

Härå ds skri varnas begynnelselön reglerades år 1917 till 3,600 kronor, under det att redan 1909 fögderiförvaltningskommittén föreslog nämnda avlöning till 3,400 kronor. Således en förhöjning av blott 200 kronor. Jämväl denna avlöning har gi\ etvis påvei käfs av de för länsstyrelsernas tjänstemän gällande lönebelopp, ehuruväl kravet på förhöjning häri mindre allmänt gjort sig gällande, i följd av häradsskrivarnes på senare tiden stigande spoitelinkomsfer. Denna iöimån har dock väsentligen motvägts av de stegrade kostnaderna i tjänsten.

Beträffande landsfiskalerna hava deras avlöningslörmäner obehöripen hållits nere på grund av ne oskäligt låga löner, som gällde före senaste löneregleringen. Deras förutvarande löner inverkade givetvis vid bestämmandet av lönerna för dem vid löneregle)ingen år 1917 och ansagos då omöjliggöra att i ett slag fa upp lönerna till den niå, vartill tjänsternas betydelse i förvaltningen eljest skulle berättigat.

Därjämte måste även för dem hänsyn tagas till gällande löneförhållanden vid länsstyrelserna, varest de lägre tjänstemännen alltid hållits på en avsevärt

45 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

läo-re standard än motsvarande tjänstemän inom civilförvaltningen. Att nu lämna landsfiskalerna utom den tillfälliga löneförbättringen, som kan nllerkännas flertalet andra s atens tjänstemän, vore att under en svår tid bibehålla eu för staten oerhört viktig tjänstemannagrupp i en undantagsställning i lön ep än seende, som måste verka i hög grad menligt på den förbättring i rekryteringen av denna tjänstemannagrupp, som är så nödvändig och som man på senaste tiden börjat kunna hoppas på. Landsfiskalernas • egynnelselön är nu 3,uu0 kronor, en avlöning, som en nvhliven amanuens i ämbetsverken säkerligen numera anser skäligen blygsam. Landsfiskalerna kunna visserligen i allmänhet påräkna någon extrainkomst i tjänsten, men denna tages säkerligen i stort sett i anspråk för de resor och andra utgifter i tjänsten, för vilka särskild gottgörelse icke erhalles

Pa grund av det anförda tillåter jag mig vördsamt hemställa, att Herr Statsrådet matte finna skäligt att hos Kungl. Maj:t utverka, att jämväl fögderiförvaltningarnas personal, särskilt landsfogdar och land-fiskaler men även harartsskrivare. må komma i åtnjutande av den tillfälliga löneförbättring, som kan ifrågakomma för andra statens tjänstemän.»

Föreningen Sveriges landsfiskaler anhåller i sin förenämnda flarnställning, att jämväl landsfiskalerna måtte erhålla tillfällig löneförbättring, landsfiskal".

»Som skäl härför» —anföres vidare uti ifrågavarande framställning—»tilllåta vi oss framhålla den synnerligen låga och otillräckliga lön, landsfiskalerna åtnjuta och vilken icke på många ar blivit ordentligt reglerad, höre 1.117 både landsfiskal i lön och tjänstgör ingspenningar 2.600 kronor vilket i sammanhang med omorganisationen av fögderiförvaltningen höjdes till 3,000 kronor, en böjning som ej kan anses såsom annat än en liten tillfällig löneförbättring. .Någon lönereglering för landsstaten har ej på många år ägt rum. Att nu utesluta landsfiskalerna vid beviljande av tillfällig löneförbättring åt statens tjänstemän pa den grund tf de år 11*17 erhöllo en förhöjning i lön med 4< 0 kronor, vore ej rättvis*. Landsfiskalens lön och tjänstgörings],enmngar uppgå för närvarande till 3,UUU kronor, vartill kommer förvaltnmgsbidrag, 300 kronor. Utgifterna i och for tjänsten äro:

Hyra för kontor . ■.......

Skrivmaterialier m. m. dylikt ......

Lön åt ett biträde...........

Pensionsavgift och del av telefonavgifter . Tjänsteresor, för vilka ersättning ej utgår

... kr. 400: —

. . . » 3< !0: —

. . . . » 1/00: —

. . . . » 100: —

. . . . » 200: —

Summa kr. 2,800: —

Med den ofantligt ökade arbetsbörda, som pålagts landsfiskalerna, måste de nästan undantagslöst hålla biträde. Huru mycket som återstår av lönen, tramgar av utgifterna, av vilka endast de största upptagits och dessa med belopp, som vidkommande många landsfiskalers, äro för lågt beräknade. a .

Extra inkomsterna i tjänsten äro numera mycket små och synas av i riksdagen väckta motioner om borttagande av bötesandelar samt hela lndrtvnmgsprovisionens överlämnande åt fjärdiugsmännen bliva ännu mindre.

46 Kungl. Maj ds proposition nr 326.

j^ÄÄÄsi

s?r.

större SÄ»rt^k"»™J?ri,£tlS”S äw.1^**-*'? **?&•**«1

= a ö°m axemP,pf Pa tillbakagången i kompetens må anföras att för tincmfem ar sedan av kronolänsmännen i Kristianstads Jän mer än häliten avlagt student examen fem kameralexamen och två examen till rikets rättegångsverk Av do ett nTJ® )a®P]ran'eina har. ingen så hög examen som studentexamen och endast

snarr att ståktinf-XaHen' kan 3n 'cke gärna sjunka lägre, men vi komma

1 lnf,01. den situation, som redan är ett faktum inom Jönkönin-s län

den nämligen, att ingå aspiranter kunna erhållas. P ö 1 ’

Utra 0rsaken 11,1 detta beklagliga förhållande är huvudsakligen den oskäligt str ds :,rVng’ TeIp kestas landsfiskalerna, 3,300 kronor med skyldighet att bestrida a la förvaltningskostnader - eu abnormt låg summa, då man betänker att

h d ll i n ®J.«ns y^flftrd, för närvarande har högre lön för sitt arbete och detta utan att behöva vidkännas några avdrag

oklokt avlöna landsfiskalerna lägre än 6,000' kronor är lika orättvist som densamma SanÄ^a1^.®' ^ ^ med

töT-t EteuS Kungl-1MaJ:t torde vara övertygad om riktigheten av vad vi an

anse vi Xt e^nödVratT^öf^1'1'11" 1 främsta ™mmft åt landsfiskalerna,

Såsom jag redan förut framhållit kan den tillfälliga lönereglering arom nu ar fråga, svårligen, åtminstone i stort sett, anordnas annat än

47 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

efter mycket schematiskt uppdragna linjer. Med hänsyn härtill och då den beredning, ärendet undergått i löneregleringskommittén, uppenbarligen varit så ingående och noggrann som den visserligen knappa tiden medgivit,^ har jag funnit mig i allmänhet icke böra ifrågasätta några avvikelser från kommitténs förslag.

Vad säl skilt angar nu förevarande fråga — löneregleringens omfattning - tilltror jag mig icke att föreslå någon ändring av vad kommittén hemställt annat än i ett avseende, nämligen beträffande vissa befattningshavare vid rikets hospital och asyler. Emellertid torde jag böra göra vissa uttalanden jämväl i ett par andra avseenden, främst med anledning av de framställningar i frågan, som inkommit och för vilka jag förut redogjort.

Vid uppdragandet av gränsen mellan de befattningshavare, vilka böra inbegripas i den tillfälliga löneregleringen, och dem, som böra lämnas därutanför, har för löneregleringskommittén, såsom ju naturligt är, i första, rummet varit avgörande, huruvida befattningshavarna nyligen kommit i åtnjutande av lönereglering och vilken verkan dylik reglering borde hava i nämnda avseende. Detta har haft till följd, att av nyreglerade personalgrupper vissa upptagits i kommitténs förslag men vissa andra däremot icke.

I regel hava sålunda uteslutits dels befattningshavare, vilka av huvudsakligen samma skäl, pa grund varav den nu förevarande löneregleringen ifrågasättes, kommit eller i annan ordning föreslagits att komma i åtnjutande av lönereglering, vare sig provisorisk eller — såsom t. ex. beträffande vaktmästare och därmed jämförliga befattningshavare eller, för tiden från och med år 1920, kvinnliga biträden — definitiv lönereglering, och dels personalgrupper, t. ex. fögderiförvaltningarnas personal, läroverkslärarna och därmed jämförlig personal, personalen vid rikets hospital och asyler m. fl., vilka nyligen fått sina avlöningsförhållanden reglerade efter andra grunder än dem, som gällde före regleringen, och vid vilkas fastställande hänsynen till den normala prisstegringen intill krigsutbrottet därför icke torde kunna frånkännas all inverkan; dock att personalen medtagits hos sådana verk och myndigheter, t. ex. statistiska centralbyrån, som visserligen nyiegleiats men därvid ovedersägligen reglerats i full överensstämmelse med jämförliga verk och myndigheter, vilkas lönestater vila å äldre giunder och därför självfallet böra inbegripas i den lönereglering, varom nu äi fråga. Till sistnämnda kategori statstjänare torde också, såvitt angåi tiden från och med år 1920, bliva att räkna, t. ex. personalen i kommerskollegium, hovrätterna m. fl. verk, för vilka förslag om mer eller mindre omfattande löneregleringar, grundade på den s. k. statskontorstypen, förelagts eller komma att föreläggas innevarande riksdag.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Den huvudregel, som sålunda angivits för den nu ifrågavarande löneregleringens omfattning, finner jag, med den uppfattning i frågan, jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 16 september 1918 på sätt och vis givit uttryck för, riktig. Emellertid torde, såsom jag inledningsvis framhållit, löneregleringen icke kunna göras oantastlig, och gensagor mot kommitténs förslag hava också redan framställts från olika håll.

Först äro härvid att märka reservationen vid löneregleringskommitténs ifrågavarande förslag ävensom de från läroverks- och skolöverstyrelserna samt lärarhåll inkomna framställningarna, vari göres gällande, att den för läroverkslärarna in. fl. från och med innevarande år gällande löneregleringen utförts i omedelbar anslutning till statskontorstvpen och att därför även nämnda befattningshavare borde inbegripas i förevarande tillfälliga lönereglering.

Vad i berörda uttalanden anförts finner jag synnerligen beaktansvärt. Det synes mig dock som om riktigheten av den förfäktade meningen ej fullt ådagalagts utan att uttalandena snarare lämna ett ganska starkt intryck av, huru invecklad lärarelönefrågan i själva verket är, ett förhållande som givetvis måste mana till största försiktighet vid avgörandet av nu förevarande spörsmål.

Den uppfattning, som gjorts gällande uti ifrågavarande framställningar, att 1918 års lönereglering för läroverkslärarna skulle innebära, att en revidering av löneregleringarna av statskontorstypen ovillkorligen bör medföra även revidering av förstnämnda lönereglering, kan jag icke utan vidare godtaga. Sambandet mellan dessa regleringar synes mig nämligen icke vara alldeles ovillkorligt.

Det är visserligen riktigt, att vid löneregleringen för läroverkslärarna avlöningen för adjunkt och lektor bestämdes i visst förhållande till avlöningen vid befattningar av första resp. andra normalgraderna. Men därvid avsågs, enligt vad som tydligt framgår av såväl löneregleringskommitténs som Kungl. Maj:ts och riksdagens uttalanden, de dåvarande ordinarie avlöningarna, varjämte förutsattes, att lärarna ävenledes skulle komma i åtnjutande av den ytterligare krigstidsYönerörbMtnng, som kunde komma statstjänare i allmänhet till del. Frågan om förhållandet mellan läroverkslärarnas avlöningar enligt 1918 års reglering å ena och avlöningarna i ovannämnda normalgrader efter en redan då omdebatterad och av krigstidsförhållandena oberoende nvreglering å andra sidan har däremot, såvitt jag har mig bekant, icke varit föremål för något uttalande i sammanhang med lärarlöneregleringen. Den möjligheten synes mig därför icke kunna på förevarande frågas nuvarande stadium anses utan vidare utesluten, att, efter en definitiv omreglering av normalgraderna,

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

avlöningarna i de närmast jämförliga av dessa komme att ställa sig något högre än avlöningarna vid lärartjänsterna.

Detta synes mig icke heller i och för sig behöva strida mot den, efter vad som uppgivits, erkända uppfattningen, »att lektorn är väl så mycket värd som tjänstemannen i andra normalgraden och likaledes att adjunkten är väl så mycket värd som tjänstemannen i första graden». Avlöningsbeloppen böra nämligen stå i viss relation ej endast till vederbörande befattningshavares kompetens och arten av det utförda arbetet utan även till arbetsmängden och tjänstgöringsförhållandena, varför svårigheterna äro synnerligen stora att göra en jämförelse mellan lärarna och övriga tjänstemän i allmänhet, icke minst med hänsyn till den, i jämförelse med den administrative tjänstemannens semester, längre ledighet skolmannen förfogar över.

Det är emellertid ej endast lärarnas förhållande till övriga tjänstemän i allmänhet, som gör det vanskligt att träffa ett avgörande i frågan om deras delaktighet av den ifrågavarande tillfälliga löneregleringen. Att döma av vissa i ärendet gjorda uttalanden synes det även möta svårigheter att uppdraga en riktig jämförelse i lönehänseende mellan skol- och seminarielärarna och en annan stor kår på undervisningens område, vilken skulle inbegripas i förevarande lönereglering, nämligen universitetslärarna. Reservanten inom löneregleringskommittén synes sålunda anse att, för att ett riktigt avlöningsförhållande skall råda mellan universitets- och läroverkslärarna, de senare böra inbegripas i löneregleringen om de förra göra det, under det att de större akademiska konsistorierna vid universiteten hålla före, att. för samma ändamål, just den nyligen skedda löneregleringen för läroverkslärarna m. fl. nödvändiggör en reglering av universitetslärarnas löneförhållanden.

Innan jag lämnar förevarande spörsmål vill jag slutligen erinra, hurusom riksdagen i sin skrivelse den 19 juni 1918, nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löne- och pensionsreglering för lärarpersonalerna vid de allmänna läroverken m. m. såsom allmän erinran inledningsvis anfört, att de förslag, som i omförmälda proposition förelagts riksdagens prövning, innebure en genomgripande löne- och pensionsreglering för nästan samtliga lärarkårer vid de allmänna undervisningsanstalterna i riket. Spörsmålet om en lönereglering lör nämnda lärarkårers vidkommande hade sedan ett flertal år stått på dagordningen, och behovet av eu ändring i då gällande avlöningsförhållanden hade jämväl vid olika tillfällen och från ett flertal håll med styrka betonats. Riksdagen hade också genom den tillfälliga löneförbättring, som de senare

Bihang till riksdagens protokoll 1313. 1 sand. 283 höft. (År 326.) 1

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

åren beviljats vissa lärarkårer och för år 1918 jämväl samtliga de kårer, för vilka en definitiv reglering då ifrågasattes, visat sig behjärta det läge, i vilket lärarna befunne sig. Då nu efter en grundlig och omfattande utredning ett förslag till definitiv lönereglering förelåge, hade riksdagen ansett, att denna fråga borde bringas till ett slutligt avgörande.

Då således riksdagen, under uttalande att lärarlönefrågan borde bringas till slutligt avgörande, fastställt ny, en föregående provisorisk löneförbättring avlösande definitiv lönereglering för läroverks- och seminarielärarna m. fl. från och med innevarande år, samt frågan om förhållandet mellan lärarnas och övriga statstjänstemäns avlöningsförmåner, såsom jag sökt visa, är av mycket invecklad natur, har jag ej ansett mig höra ifrågasätta, att en ny provisorisk löneförbättring omedelbart anordnas för ifrågavarande lärarpersonaler.

Vad härefter beträffar frågan om fögderiförvaltningarnas inbegripande i eller uteslutande från den tillfälliga löneregleringen, så företer densamma otvivelaktigt i vissa avseenden frändskap med frågan om lärarnas ställning till regleringen. Dock ligger här jämförelsen med övriga tjänstemannakategorier i allmänhet närmare. Även i detta fall finner jag emellertid tillräckliga skäl ej föreligga att nu avvika från löneregleringskommitténs förslag.

Ej heller den förut omförmälda av åtskilliga landsfogdar gjorda framställningen, i vad den asyftar en jämkning till dessa tjänstemäns förmån av den år 1917 genomförda löneregleringen för fögderiförvaltningarna, torde i detta sammanhang böra föranleda någon åtgärd.

Förut har jag nämnt, att jag ämnade föreslå ändring i löneregleringskommitténs förslag beträffande vissa befattningshavare vid rikets hospital och asyler. Jag åsyftade därvid bokhållarna av första graden vid sagda anstalter. Därest nämligen, såsom kommittén föreslagit, endast de vid anstalterna anställda kvinnliga biträdena — kassörskor, bokhållare av andra graden och skrivbiträden — inbegrepes i den tillfälliga löneregleringen, komme redan under innevarande år begynnelseavlöningen för bokhållarna av första graden, som för närvarande med 250 kronor överstiger kassörskornas, att bliva 50 kronor lägre än begynnelseavlöningen för sistnämnda befattningshavare. Och denna skillnad skulle, sedan den tillfälliga löneförbättringen för de kvinnliga biträdena från och med år 1920 avlösts av den redan beslutade definitiva löneregleringen för dem, ökas med ytterligare 50 kronor. För att utjämna detta missförhållande

Kungl. Maj:ts proposition nr 326. 51

torde även bokhållarna av första graden vid hospital och asyler böra bliva delaktiga av den tillfälliga löneförbättringen.

Yad slutligen beträffar kommitténs förslag om undantagande från delaktighet i den tillfälliga löneregleringen av vissa särskilda befattningshavare, som tillhöra däri i övrigt inbegripna personalgrupper, är det ej utan eu viss tvekan jag biträtt kommitténs mening i avseende å den skytteanska professuren vid universitetet i Uppsala. Den omständigheten, att vid vissa befattningar av eu eller annan orsak bestämts högre avlöning än vid andra liknande befattningar, synes mig nämligen icke i och för sig böra medföra, att förstnämnda befattningar sättas i efterhand vid en allmän löneförbättring, som ej rubbar grunderna för gällande lönesystem. Då det emellertid är av vikt, att vid en förberedande lönereglering icke några åtgärder vidtagas, som kunna verka prej minerande å den blivande definitiva regleringen, samt vid definitiva regleringar stundom vidtages utjämning av förefintliga olikheter i lönehänseende mellan särskilda i övrigt jämställda befattningar, har jag likväl ej ansett mig böra frångå kommitténs förslag.

Till spörsmålet om lots- och fyrpersonalens å övergångs- och indragningsstat delaktighet av den tillfälliga löneförbättringen återkommer jag i annat sammanhang (jfr sid. 77).

Efter att hava angivit sin ställning till frågan om vilka personalgrupper skulle avses vid den tillfälliga löneregleringen, yttrar sig löneregleringskommittén i betänkandet den 20 november 1918 angående de allmänna riktlinjer, som vid regleringen borde följas. I detta avseende anför kommittén:

»Då kommittén haft att taga under övervägande, huru den tillfälliga lönereglering, till vilken det åligger kommittén att skyndsamt avgiva förslag, borde i sina huvvuddrag anordnas, har det för kommittén stått klart, att denna lönereglering, som ansetts böra omfatta befattningshavare vid ett 90-tal ämbetsverk och andra inrättningar, måste läggas efter såvitt möjligt enkla riktlinjer. Det kan sålunda icke ifrågakomma, att kommittén nu skulle ingå på ett bedömande, huruvida den ena eller andra befattningen i förhållande till andra intager den rätta platsen i avlöningsskalan eller vilka jämkningar i dylika fall tilläventyrs borde åvägabringas. Ej heller har kommittén kunnat inlåta sig på eu utredning om de ändringar i nuvarande avlöningsstater, som skulle kunna ur mera formellt-tekniska synpunkter befinnas erforderliga.

I sistnämnda hänseende torde en granskning av gällande avlönings-

Allmänna

riktlinjer.

Lönercgleringslcommitté.n so/'u 1918.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Departe-

mentschefen

Extra inkomster i tjänsten m. m.

stater giva vid handen, att åtskilliga anmärkningar skulle kunna med fog framställas mot desamma. Detta gäller exempelvis sådana frågor som förekomsten av ortstillägg och storleken av denna förmån, där densamma är medgiven, förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar, ålderstilläggens antal och storlek, avdrag för fri bostad och andra naturaförmåner in. m. Den bristande överensstämmelse, som i dessa och andra hänseenden förefinnes såväl mellan olika stater som ock mellan vissa avlöningar å eu och samma stat, kräver givetvis rättelse, men då härför skulle fordras en vida mera tidsödande utredning, än som nu kunnat åstadkommas, har kommittén icke annat än i förbigående kunnat ägna berörda frågor någon uppmärksamhet.

Under dessa förhållanden har kommittén icke kunnat låta sin framställning taga formen av förslag till ändring i gällande ordinarie stater, utan hemställer kommittén om anvisande av särskilda avlöningstillägg att utgå vid sidan av de å ordinarie stat uppförda avlöningarna. För beredande av medel till dessa avlöningstillägg torde erforderliga anslag böra äskas på tilläggsstat för år 1919 samt, i den mån den tillfälliga löneförbättringen icke kan komma att från och med år 1920 avlösas av en definitiv lönereglering, jämväl på extra stat för sistnämnda år.

Kommittén anser sig emellertid böra här framhålla, att den tillfälliga löneförbättring, som nu av kommittén föreslås, icke får vare sig i allmänhet eller i fråga om särskilda grupper av befattningar anses prejinficierande för en blivande definitiv lönereglering. En dylik definitiv reglering måste föregås av en omfattande detaljutredning, och det torde få antagas som sannolikt, att denna detalj utredning i åtskilliga hänseenden kommer att leda till mer eller mindre genomgripande förändringar i det bestående avlöningssystemet. I sammanhang därmed kan det givetvis inträffa, att för åtskilliga befattningar komma att vid definitiv lönereglering fastställas lägre lönesatser än de, till vilka avlöningen skulle genom den nu ifrågasatta löneförbättringen uppbringas.»

Vad löneregleringskommittén sålunda anfört står i överensstämmelse med vad jag i början av min redogörelse för detta ärende yttrade. Andra riktlinjer för ifrågavarande tillfälliga lönereglering än kommittén i sitt nyssnämnda anförande framställt torde under för handen varande förhållanden näppeligen kunna följas.

Innan löneregleringskommittén ingår på behandling av den ifrågasatta löneförbättringens belopp, behandlar kommittén i betänkandet den 20 november 1918 översiktsvis ett par speciella spörsmål av mer allmän betydelse för förevarande löneregleringsärende, nämligen om extra inkom-

53 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

ster i tjänsten m. m. och om löneförbättringens fördelning på avlöningstitlar. I det förra avseendet anför kommittén följande:

»Om än kommittén, såsom av det föregående torde framgå, icke Lön er egt ekunnat i sitt föreliggande förslag gå allt för långt i detalj, bär dock kommittén icke kunnat underlåta att i förevarande sammanhang till be- mitt. handling upptaga det spörsmålet, huruvida och i vilken utsträckning avlöningstillägg höra tillkomma sådana befattningshavare, som utöver den å stat uppförda avlöningen åtnjuta extra inkomster i tjänsten eller vilka eljest, såsom exempelvis vissa prebendarier, åtnjuta högre inkomster i tjänsten, än som i allmänhet tillkomma jämförliga befattningshavare.

Beträffande de provisoriska löneregleringar, som under åtskilliga år varit gällande för befattningshavare i statsdepartement^!, har i detta avseende sålunda förfarits, att vissa till beloppet bestämda avdrag å avlöningstilläggen gjorts för sportelberättigade tjänstemän (registratorer).

Ett annat förfarande har förekommit i fråga om den tillfälliga löneförbättring, som för år 1918 medgivits lärare vid de allmänna läroverken och vissa andra läroanstalter. För rektorer och ordinarie ämneslärare vid de allmänna läroverken skulle denna löneförbättring utgå med lägst 400 och högst 700 kronor. I sammanhang därmed stadgades, att där lärare vid allmänt läroverk på grund av från städer, prebenden eller donationer enligt gällande stat härflytande förmåner åtnjöte högre inkomster å tjänsten än den avlöning, som eljest i allmänhet tillkomme motsvarande befattningshavare, den tillfälliga löneförbättringen icke finge utgå med högre belopp, än att densamma jämte vad som, på sätt nyss är sagt, tillkomme vederbörande utöver norm alavlöningen uppginge till sammanlagt högst 1,000 kronor; och skulle vid avgörande av fråga om tillfällig löneförbättring för dessa lärare storleken av vederbörandes löneinkomst utöver normalavlöningen beräknas till ett belopp, utgörande medeltalet för åren 1912—1916 av den med vederbörande tjänst på grund av omförmälda förmåner förenade löneinkomst utöver normalavlöningen.

Slutligen bör erinras om ett motsvarande stadgande med avseende å den för åren 1918 och 1919 medgivna tillfälliga löneförbättringen åt tjänstemän vid de ecklesiastika konsistorierna. Denna löneförbättring utgör för konsistorienotarier i olika fall 500, 600 och 700 kronor, varvid dock föreskrivits, att löneförbättringen icke må utgå med högre belopp än att densamma jämte den inkomst, vederbörande på grund av gällande lönereglering åtnjöte av sportler, uppginge till sammanlagt högst 1,000 kronor.

Det synes kommittén, att ett förfarande likartat med det, som så-

54 Katigt. Maj:ts proposition nr 326.

lunda tillämpats beträffande lärare vid de allmänna läroverken och notarier vid de ecklesiastika konsistorierna, skulle kunna i förekommande fall komma till användning även vid den tillfälliga lönereglering, till vilken kommittén har att avgiva förslag.

På grund av nu rådande krisförhållanden hava utan tvivel de inkomster av sportler m. in., som tillkomma vissa grupper av befattningshavare, stundom undergått någon stegring. Där denna stegring icke varit alltför betydande, torde densamma kunna betraktas såsom ett slags av förhållandena väl motiverat krigstidstillägg till berörda extra inkomster och fördenskull icke böra öva något inflytande vid förevarande tillfälliga lönereglering. I de fall åter, då dylika extra inkomster stigit till särskilt höga belopp, torde hänsyn därtill böra tagas vid bestämmande av de tillfälliga avlöningstilläggen. Kommittén kommer i det följande, såvitt angår vissa grupper av befattningshavare, att vidare yttra sig om detta spörsmål.»

Departe- Vad löneregleringskommittén i förevarande avseende anfört giver

merit schefen. mig endast anledning till ett uttalande i samma riktning som i fråga om skytteanska professurens vid Uppsala universitet uteslutande från löneregleringen.

Principiellt torde det vara tvivelaktigt, huruvida extra inkomster i tjänsten eller sådana vid vissa tjänster förekommande intäkter, som öka tjänsteinkomsterna utöver vad i allmänhet utgår vid jämförliga befattningar, böra öva någon särskild inverkan vid nu förevarande lönereglering. I den mån dessa extra inkomster in. m. direkt härflyta ur rådande kristidsförhållanden, synes det nämligen ligga närmast till hands att låta dem vinna vederbörligt beaktande i sammanhang med bestämmandet av krigstidstillägg vid respektive befattningar. Och i den mån de äro att betrakta såsom normala företeelser torde knappast skäl finnas att låta dem få annan inverkan å förevarande, uteslutande på den normala prisstegringen grundade löneförbättring än som anses böra i allmänhet följa av växlingarna i löneskalan.

Då emellertid vid löneregleringar ofta förekomma utjämningar av företeelser av ifrågavarande slag och det, såsom jag förut framhållit, är av synnerlig vikt, att vid nu ifrågavarande tillfälliga lönereglering icke något vidtages, som kan verka bindande på den blivande definitiva regleringen, har jag funnit mig ej heller i förevarande avseende böra ifrågasätta avvikelse från det förslag, som nu föreligger, helst givetvis behovet av lönereglering i förhållandevis ringare grad gör sig kännbart för de befattningshavare, som på grund av ovanberörda orsaker åtnjuta högre inkomster i tjänsten än jämförliga befattningshavare i allmänhet.

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

I fråga om avlöningsförbättringens fördelning på avlöningstitlar har löneregleringskommittén i sitt betänkande den 20 november 1918 an- fördelning på

fört fejande: „ a“gs‘

»Då kommittén haft att närmare angiva de regler, som böra fast- Lfln ställas för den ifrågasatta löneförbättringen, har kommittén funnit sig ringskomböra till en början taga under övervägande, huruvida denna löne- nattlin förbättring bör, där rätt till ålderstillägg är förenad med viss befattning, läggas uteslutande på begynnelseavlöningen eller huruvida någon jämkning även bör göras i ålderstilläggen.

På denna punkt har kommittén stannat vid att någon ändring i gällande ålderstillägg icke torde böra åvägabringas förr än i sammanhang med en mera definitiv omläggning av det bestående avlöningssystemet och att fördenskull den tillfälliga löneregleringen bör avse en höjning endast av den för olika grupper av befattningshavare bestämda begynnelseavlöningen. I enlighet härmed har oek såsom regel förfarits i fråga om de provisoriska löneregleringar, som under åtskilliga år varit gällande för befattningshavare vid statsdepartementen och vissa centrala ämbetsverk.

I det utlåtande rörande definitiv lönereglering för inom statsför-

valtningen anställda ordinarie kvinnliga biträden, som av kommittén avgivits den 11 november 1918, har emellertid av kommittén föreslagits, att för en var av de tre lönegrader, som nu äro fastställda för dylika biträden, antalet ålderstillägg måtte ökas från två till tre. I enlighet härmed har kommittén ansett sig böra så avpassa sitt förslag angående tillfällig lönereglering för dessa befattningshavare, att ett provisoriskt tredje ålderstillägg kommer dem till godo i de fall, där förutsättningarna för ett sådant tillägg skulle enligt reglerna för den definitiva löneregleringen vara för handen.

Nästa spörsmål är det, huruvida den ifrågasatta löneförbättringen bör för de befattningshavare, vilkas avlöning utgår såsom lön och tjänstgöringspenningar eller såsom lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg, utslås på de olika avlöningstitlarna eller läggas endast på någon eller

vissa av dem.

I sådant avseende har kommittén velat erinra, att vid omförmälda provisoriska löneregleringar för statsdepartementen m. 11. de avlöningstillägg, som då medgåvos, ansågos böra med angivna belopp fördelas på de olika avlöningstitlarna, men att i andra fall ett motsatt förfarande vunnit tillämpning, exempelvis beträffande den tillfälliga löneförbättring, som för år 1918 medgavs för lärarpersonalen vid de allmänna lärover-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

ken och vissa andra läroanstalter; enligt därom gällande regler skulle nämligen löneförbättringen utgå till befattningshavaren i samma ordning som lönen vid tjänsten, där denna avlöningsform förekomme.

Med avseende å storleken av de avlöningstillägg, som kommittén funnit sig böra nu föreslå, bar det synts kommittén riktigast, att dessa avlöningstillägg i förekommande fall uppdelas på de olika avlöningstitlarna lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg efter i regel ungefär samma proportion som den, enligt vilken de under dessa avlöningstitlar uppförda beloppen för närvarande ingå i den samfällda begynnelseavlöningen.

Där arvode jämte andra avlöningstitlar ingår i begynnelseavlöningen, torde något tillägg till arvodet icke böra ifrågakomma utan avlöningstillägget böra fördelas på övriga titlar; där avlöningen utgår endast i form av arvode, bör löneförbättringen givetvis anses tillhöra arvodet; varjämte bör iakttagas, att, där viss del av arvodet anses motsvara lön eller tjänstgöringspenningar, enahanda fördelning bör ske även i fråga om arvodestillägget.

I vissa fall ingå i avlöningen andra avlöningstitlar än de ovan nämnda, exempelvis missräkningspenningar, förvaltningskostnadsbidrag, hyresersättning m. in. Någon höjning under dessa rubriker torde nu icke böra beräknas, utan synes den löneförbättring, som anses böra tillkomma sådana befattningshavare, i vilkas avlöning dylika förmåner ingå, lämpligen böra införas under övriga titlar.

Till några befattningshavare utgå enligt riksdagens beslut personliga lönetillägg med för varje fall bestämda belopp. Kommittén har under nu givna förhållanden ansett dessa lönetillägg icke böra öva inflytande på beloppet av den tillfälliga löneförbättring, som eljest bör tillkomma ifrågavarande befattningshavare, och i enlighet därmed såsom regel för dem föreslagit samma löneförbättring, som skulle hava utgått, därest något personligt lönetillägg icke varit vederbörande tillerkänt.»

Jag har icke något att invända mot vad kommittén ifrågasatt i Departt- detta avseende. Beträffande den tillfälliga löneförbättringen för kvinnliga mentoc efen. biträden, vilken skulle avpassas så, att ett provisoriskt tredje ålderstillägg komme dem till godo, vill jag erinra, att den av kommittén omförmälda definitiva löneregleringen för dessa befattningshavare numera av riksdagen beslutats, vadan de från och med år 1920 enligt ordinarie stat kunna komma i åtnjutande av berörda ålderstillägg, 200 kronor, varav hälften bestämts skola tillhöra lönen och hälften tjänstgöringspenningarna.

Kungl. Majds proposition nr 326.

57 Beträffande beloppet av löneförbättringen vid de olika befattnin- LSneförbättgarna föreligga utom löneregleringskommitténs meranämnda betänkande belopp* och utlåtanden vissa andra framställningar, vilkas innehåll, i vad det ej tillräckligt framgår av det redan anförda, torde böra i detta sammanhang närmare meddelas, såvitt det ej angår personalgrupper vilka, enligt vad förut sagts, synts böra vid ifrågavarande lönereglering lämnas å sido.

Först torde jag härvid få erinra om de till löneregleringskommittén remitterade framställningarna, i vad de röra nu förevarande spörsmål.

Av dessa äro att märka universitetskanslerns framställningar av den Universitets- 15 och 16 augusti 1918 om tillfällig löneförhöjning till belopp av kanslein- 1,800 kronor för en var av laboratorn i experimentell fysik vid universitetet i Uppsala och observatorn vid samma universitets astronomiska observatorium ävensom observatorn i astronomi, laboratorn i kemi och föreståndaren för den entomologiska avdelningen av zoologiska institutionen vid Lunds universitet. Till stöd för dessa äskanden hava åberopats framställningar av vederbörande akademiska myndigheter.

Vidare har styrelsen för svenska fångvårdssällskapet i den förut i hu- Svenska vudsak refererade framställningen av den 27 september 1918 anhållit, att^stiUskapet Kungl. Maj:t måtte föreslå 1919 års riksdag, bland annat, att dels bevilja samtliga å ordinarie stat uppförda fångvårdstjänstemän av högre grad ett provisoriskt avlöningstillägg å 700 kronor, av vilket belopp 400 kronor borde betraktas som lön och återstoden 300 kronor som tjänstgöringspenningar, dels ock medgiva en provisorisk förhöjning av samtliga å ordinarie stat uppförda predikantarvoden ävensom det i samma stat uppförda lärarinnearvodet med 400 kronor.

Från det förut anförda må i detta sammanhang ock erinras, att Lotsverkets lotsverkets personalförening i framställning av den 31 augusti 1918 hem- Yörndng ställt om tillfällig förhöjning med minst 50 procent av grundlönerna för lotsverkets personal.

I nu förevarande avseende har löneregleringskommittén i betän- Lönereglekandet den 20 november 1918 meddelat ett sammanfattande principiellt rivgdwmyttrande av följande lvdelse: J

»Da det uppdrag, som i förevarande ärende lämnats lönereglerings- *°/n ^/s. kommittén, ställts i nära samband med de vid 1918 års riksdag beslutade tillfälliga löneregleringarna för de affärsdrivande verken m. fl., har kommittén vid övervägande av frågan om vilka belopp nu borde av kommittén föreslås att utgå såsom avlöningstillägg till olika grupper av befattningshavare, givetvis haft att taga hänsyn till storleken av den löneförbättring, som genom nyssnämnda beslut vid 1918 års riksdag bereddes då

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 289 höft. (Nr 326.) 8

58 Kung!. Maj:ts proposition nr 326.

ifrågavarande personal. Större delen av de befattningshavare, å vilka kommitténs förevarande förslag har avseende, kvarstår ännu år 1918 på den lönenivå, som angavs genom 1907 års löneregleringar, och intill dess ny lönereglering med 1919 års början träder i kraft vid de affärsdrivande verken, torde detsamma kunna sägas i stort sett gälla även om de befattningshavare vid dessa verk, som här närmast kunna ifrågakomma till jämförelse. Vid sådant förhållande synes billigheten fordra, att ungefär enahanda löneförbättring, som från sistnämnda tidpunkt medgivits personal vid de affärsdrivande verken, får tillgodokomma motsvarande befattningshavare inom andra områden av statsförvaltningen.

Till en början torde kommittén, med sålunda givna utgångspunkter, få undersöka, vilken löneförbättring bör beredas de vid central förvaltningen anställda befattningshavarna inom de tre normalgraderna för manliga tjänstemän.

Vad först angår den tredje normalgraden, omfattande huvudsakligen råds- och byråchefsbefattningar, torde få erinras, hurusom byråchefer i järnvägsstyrelsen enligt de intill innevarande års utgång gällande bestämmelser äga — oavsett ett av 1917 års riksdag beviljat tillfälligt tilllägg till ersättningen för bostad och bränsle — i begynnelseavlöning uppbära 7,800 kronor, vilket belopp genom 1918 års riksdags beslut höjts med 1,200 kronor till 9,000 kronor, motsvarande en ökning av 15,4 procent. Såväl enligt de äldre som de nyare bestämmelserna skola till begynnelseavlöningen komma arvodesförhöjningar (ålderstillägg) å tillhopa 900 kronor. — För byråchefer i generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen höjdes vid 1918 års riksdag begynnelseavlöningen, som dittills utgjort

8,000 kronor, med 950 kronor (ortstillägg inberäknat) till 8,950 kronor, motsvarande eu ökning av 11,9 procent. Avlöningsförhöjningarna (ålderstiIläggen) skola fortfarande utgå med oförändrade belopp, tillhopa 1,000 kronor.

För tredje gradens 'tjänstemän inom den centrala förvaltningen anser sig kommittén böra föreslå en höjning av begynnelseavlöningen, 8,100 kronor, med 1,000 kronor till 9,100 kronor, vilket motsvarar en ökning av 12,3 procent. Att det nuvarande ålderstillägget, 600 kronor, skulle kvarstå orubbat, framgår av vad i det föregående är nämnt.

Om den sålunda föreslagna avlöningsförhöjningen, 1,000 kronor, på sätt förut är sagt utslås på lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg i ungefär samma proportion som den, enligt vilken dessa avlöningstitlar nu ingå i den samfällda begynnelseavlöningen, finner man, att, efter någon avrundning, 600 kronor böra anses tillhöra lönen, 300 ki'onor tjänstgöringspenningarna och 100 kronor ortstillägget.

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Beträffande därefter den andra normalgraden, torde jämförelse i första hand böra göras med vissa befattningshavare i järnvägs- och generalpoststyrelserna; vad åter angar telegrafstyrelsen, erbjuder det inom detta ämbetsverk tillämpade systemet med byrå tjänstemän av l:a och 2:a lönegraderna icke några fullt lämpliga jämförelsepunkter.

Den grupp av befattningshavare i järnvägsstyrelsen, som här bör komma i betraktande, utgöres av kamrer och föreståndare för kammarkontoret, förste aktuarie och föreståndare för statistiska kontoret, milkontrollör och föreståndare för milkontoret, revisor och föreståndare för revisionskontoret, intendent och föreståndare för biljett- och blankettkontoret, förste kontrollör, byråingenjör av l:a klass, lantmätare och förrådskontrollör. För dessa befattningshavare utgör — oavsett ett av 1917 års riksdag beviljat tillfälligt tillägg till ersättningen för bostad och bränsle — begynnelseavlöningen enligt nu gällande bestämmelser 5,700 kronor, och genom 1918 ars riksdags beslut har detta belopp höjts med 1,020 'kronor till 6,720 kronor, motsvarande en ökning av 17,9 procent. Arvodesförhöjningarna (ålderstilläggen) utgöra nu tillhopa 900 kronor och skola enligt de nya bestämmelserna utgå med sammanlagt 1,260 kronor. — Inom generalpoststyrelsen förekomma tva grupper av befattningsha vare, som kunna anses någorlunda jämnställda med tjänstemän av andra normalgraden inom flertalet övriga centrala ämbetsverk, nämligen dels kamrerare och sekreterare, dels ock förste aktuarie, intendent och ombudsman. Genom beslut av 1918 års riksdag har för den förra gruppen begynnelseavlöningen, 6,000 kronor, höjts till 6,950 kronor (ortstillägg inberäknat) eller med 950 kronor, motsvarande lo,8 procent, och för den senare gruppen dess begynnelseavlöning, nu utgörande 5,000 kronor, höjts till 5,950 kronor (ortstillägg inberäknat) eller med likaledes 950 kronor, motsvarande 19,o procent. Avlöningsförhöjningarna (ålderstilläggen), utgörande för den förra gruppen tillhopa 1,000 kronor och för den senare gruppen tillhopa 1,500 kronor, hava icke undergått någon förändring.

Kommittén föreslår för de vid central förvaltningen anställda befattningshavarna av andra normalgraden eu höjning av begynnelseavlöningen, 5,800 kronor, med samma belopp, som ifrågasatts för befattningshavare av tredje normalgraden, eller 1,000 kronor, vilket motsvara en ökning av 17,2 procent. Begynnelseavlöningen skulle sålunda utgöra 6,800°kronor, vartill komma ålderstillägg till samma belopp som för närvarande, eller tillhopa 1,000 kronor. Även för denna grupp torde löneförbättringen böra fördelas med 600 kronor på lönen, 300 kronor på tjänstgöringspenningarna och 100 kronor på ortstillägget.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

I fråga slutligen om första normalgraden torde jämförelser likaledes böra i främsta rummet sökas inom järnvägs- och generalpoststyrelserna.

För följande inom järnvägsstyrelsen anställda befattningshavare, nämligen kassör, registrator, notarie, aktuarie, byråingenjör av 2:a klass och kontrollör har begynnelseavlöningen, som för närvarande uppgår till 4,620 kronor, genom 1918 års riksdags beslut höjts till 5,460 kronor eller med 840 kronor, motsvarande 18,2 procent. Arvodesförhöjningarna (ålderstilläggen), som nu utgöra — oavsett ett av 1917 års riksdag beviljat tillfälligt tillägg till ersättningen för bostad och bränsle — tillhopa 1,080 kronor, hava enligt de nya bestämmelserna minskats till sammanlagt 940 kronor. -—- Inom generalpoststyrelsen har för aktuarie, förrådsförvaltare, notarie, registrator, revisor samt revisor och bokhållare den stadgade begynnelseavlöningen, 4,200 kronor, genom 1918 års riksdags beslut höjts till 5,150 kronor (ortstillägg inberäknat) eller med 950 kronor, motsvarande 22,6 procent; enligt såväl de äldre som de nyare bestämmelserna skola avlöningsförhöjningarna (ålderstilläggen) utgå med sammanlagt 1,300 kronor.

Beträffande de vid den centrala förvaltningen anställda befattningshavarna av första normalgraden anser sig kommittén böra föreslå en höjning av begynnelseavlöningen, 4,000 kronor, till 4,900 kronor eller med 900 kronor, motsvarande 22,5 procent.. Härtill skulle komma nuvarande ålderstillägg å tillhopa 1,500 kronor. Av tilläggsbeloppet torde 500 kronor böra anses tillhöra lönen, 300 kronor tjänstgöringspenningarna och 100 kronor ortstillägget.

Vad beträffar befattningshavare med högre avlöning än den för tredje normalgraden gällande, kunde visserligen starka skäl anses föreligga att för åtskilliga av dessa befattningshavare föreslå avlöningsreglering efter helt andra grunder än dem kommittén eljest funnit sig böra tillämpa i sitt föreliggande utlåtande. Under nu givna förutsättningar måste emellertid kommittén inskränka sig till att för samtliga ifrågavarande befattningshavare föreslå en löneförbättring att utgå med procentuellt ungefär enahanda belopp, som ifrågasatts för tredje normalgraden. I sådana fall, då avlöningen för dylika högre befattningshavare icke överstiger 10,000 kronor, torde sålunda löneförbättringen böra bestämmas till 1,200 kronor; där avlöningen utgör 11,000—13,000 kronor, synes löneförbättringen böra utgå med 1,500 kronor, och för högre avlöningar än 13,000 kronor torde löneförbättringsbeloppet böra sättas till 2,000 kronor. Till frågan om huru dessa tilläggsbelopp skola i förekommande fall fördelas på olika avlöningstitlar återkommer kommittén i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

61 Enligt vad sålunda anförts, skulle den löneförbättring, som av kommittén anses böra tillkomma de vid centralförvaltningen anställda befattningshavarna med avlöning i någon av de tre normalgraderna eller med högre avlöning än den för tredje normalgraden bestämda, i nedan angivna fall utgå med följande belopp:

Emellertid förekomma ej så få befattningshavare, som i avlöningshänseende intaga eu mellanställning mellan de till centralförvaltuingen hörande befattningshavarna i tredje och andra normalgraderna eller i andra och första normalgraderna. För den förra gruppen bör löneförförbättringen givetvis utgå med 1,000 kronor; för den senare gruppen åter torde närmast ifrågakomma att föreslå samma belopp som för första normalgraden, således 900 kronor. Med hänsyn till vissa befattningshavare, särskilt vid en och annan av de lokala staterna, torde emellertid här kunna lämpligen inskjutas ett belopp av 950 kronor att utgå till befattningshavare med en begynnelseavlöning av 5,600 kronor; löneförbättringen skulle i detta fall motsvara 17,o procent av begynnelseavlöningen. För de fall, då begynnelseavlöningen icke uppgår till 5,600 kronor, men överstiger 4,000 kronor, föreslås samma avlöningstillägg som för de till centralförvaltningen hörande befattningshavarna i första normalgraden, således 900 kronor.

För manliga befattningshavare med lägre avlöning än den för första normalgraden vid centralförvaltningen gällande torde löneförbättringen böra sättas procentuellt lika med eller något högre än som föreslås för nämnda normalgrad. På liknande sätt har ock i stort sett förfarits vid de år 1918 beslutade tillfälliga löneregleringarna för befattningshavare vid de affärsdrivande verken. Kommittén skall i det följande närmare yttra sig härom vid avgivande av förslag till löneförbättring för olika hithörande personalgrupper.

Såsom i det föregående är antytt, har kommittén i sitt den 11 november 1918 avgivna utlåtande angående definitiv lönereglering för

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 326

kvinnliga biträden hemställt, att, jämte det antalet ålderstillägg inom en var av de tre lönegraderna skulle ökas från två till tre, begynnelseavlöningen för de vid centralförvaltningen anställda biträdena skulle för varje lönegrad höjas med 400 kronor, således inom första lönegraden från 1,200 till 1,600 kronor, inom andra lönegraden från 1,600 till

2,000 kronor och inom tredje lönegraden från 2,000 till 2,400 kronor Närmast skulle då ifrågakomma, att tillägget till begynnelseavlöningen för dylika vid den centrala förvaltningen anställda biträden finge för tiden, intill dess ny lönereglering för dem kan träda i kraft, utgå med 400 kronor. Med avseende å den nu förevarande löneförbättringens rent tillfälliga beskaffenhet och då i allt fall ifrågavarande kvinnliga biträden, därest den av kommittén föreslagna definitiva löneregleringen kommer att förverkligas, därvid skulle få vidkännas någon, om än ringa ökning i avgifter för den egna pensioneringen, synes det emellertid kommittén riktigast, att berörda avlöningstillägg begränsas till 350 kronor. Av detta belopp torde 200 kronor böra anses tillhöra lönen, 100 kronor tjänstgöringspenningarna och 50 kronor ortstillägget.

De nuvarande två ålderstilläggen för de kvinnliga biträdena utgå med vartdera 200 kronor efter resp. fem och tio år. Vid bifall till kommitténs förslag till definitiv lönereglering för dessa befattningshavare skulle dessa ålderstillägg bibehållas och därtill läggas ett tredje ålderstillägg å likaledes 200 kronor, att utgå efter femton år. I enlighet härmed hemställer kommittén, att, utöver höjningen i begynnelseavlöningen, ett tillfälligt ålderstillägg å 200 kronor måtte tillerkännas kvinnligt biträde inom första, andra eller tredje lönegraden, att under eljest vanliga villkor utgå efter femton år; börande därvid befattningshavare, som enligt nu gällande regler ägt för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig föregående tjänstetid, jämväl vara berättigad att, därest vid dylik beräkning överskott uppkommit, tillgodoräkna sig den överskjutande tiden för erhållande av det tillfälliga tredje ålderstillägget.

För vinnande av bästa möjliga överensstämmelse med det förslagrörande definitiv lönereglering för de kvinnliga biträdena, som av kommittén framlagts, torde av nyssnämnda tillfälliga ålderstillägg å 200 kronor 100 kronor böra föras till lönen och 100 kronor till tjänstgöringspenningarna.

Den av kommittén ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen för kvinnliga biträden vid centralförvaltningen innebär eu höjning av begynnelseavlöningen med 29,2 procent i första graden, 21,9 procent i andra graden och 17,5 procent i tredje graden samt en höjning av slutavlöningen med resp. 34,4, 27,5 och 22,9 procent inom de olika graderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

63 Kommittén anser sig böra i detta sammanhang omförmäla, att enligt en av socialstyrelsen verkställd utredning, av vilken kommittén haft tillfälle att taga kännedom, stegringen av de allmänna levnadskostnaderna i landet (livsmedel, lyse och bränsle, hyra och vissa skatter) under åren 1905 —1914, således från tiden före genomförandet av 1907 års löneregleringar och intill krigsutbrottet, kan antagas hava uppgått till omkring 16 procent. Ett bifall till kommitténs förevarande förslag skulle sålunda medföra en löneförbättring, som för manliga befattningshavare med avlöning i tredje normalgraden eller därutöver skulle i någon mån understiga men för övrig personal överstiga nyss angivna stegringsprocent.»

I förut omförmälda vid ifrågavarande betänkande och utlåtanden fogade tabellbilagor1 upptagas, vid sidan av nu utgående avlöningar, beloppen av de avlöningstillägg, som kommittén funnit sig böra, med tilllämpning av de förut angivna grundlinjerna, föreslå för befattningshavare vid olika verk och inrättningar. I den mån enskildheterna i det sålunda i nämnda tabeller innefattade förslaget ansetts tarva någon belysning utöver vad som framgår av det redan sagda, har löneregleringskommittén i sina berörda framställningar meddelat närmare redogörelse därför.

Därutur vill jag, till utfyllande av den nyss meddelade översikten av de för olika tjänstemannakategorier föreslagna löneförbättringsbeloppen, särskilt framhålla, att kommittén dels för vissa befattningshavare, t. ex. landshövdingar och myntdirektören, uppenbarligen på grund av deras tjänsteställning ifrågasatt belopp, överstigande vad som enligt de angivna reglerna egentligen skolat tillkomma dem, dels och för manliga befattningshavare med lägre avlöning än i första normalgraden i regel föreslagit belopp, motsvarande 25 procent av den kontanta begynnelseavlöningen, dock stundom av olika anledningar avrundade.

I avseende å vad kommittén i övrigt anfört tillåter jag mig att i allmänhet hänvisa till själva betänkandet (sid. 27 o. följ.) och utlåtandena. Endast å vissa särskilda punkter synes mig med hänsyn till andra föreliggande framställningar eller av annan anledning nödigt att utförligare meddela vad kommittén anfört. Därvid synes kommitténs yttrande beträffande olika verk och myndigheter lämpligen böra återgivas i den dem emellan vedertagna ordningen och oberoende av om kommitténs uttalanden hämtats från dess betänkande den 20 november 1918 eller från något av kommitténs utlåtanden den 15 och 20 februari 1919.

1 I huvudsak överensstämmande med tabellbilagan vid denna proposition.

Vissa särskilda personalgrupper eller särskilda befattningshavare.

64 Kungl. Maj-.ts proposition nr 326.

Betänkandet 20/u 1918. Häradshövdingarna.

Kommittén anför sålunda:

Vad därefter angår justitiestaten under Svea hovrätt åtnjuta samtliga häradshövdingar lön å 4,500 kronor — eller samma belopp som hovrättsråds begynnelselön — varemot tjänstgöringspenningarna äro i hög grad växlande, högst 3,400 kronor och lägst 200 kronor. Härtill komma enligt gällande stater i några fall förvaltningskostnadsbidrag med högst 1,000 kronor och lägst 100 kronor. Det bör vidare erinras, att riksdagen år 1918 (skrivelse nr 406) dels å extra stat för år 1919 dels ock å tilläggsstat för år 1918 anvisat medel till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med angivna grunder (se stadga med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning den 20 juni 1918, Sv. Ffs. nr 412).

Det synes kommittén, att häradshövdingarna böra komma i åtnjutande av löneförbättring med samma belopp, som föreslagits för tredje gradens tjänstemän, hovrättsråd och andra gradens tjänstemän, eller

1,000 kronor, och med den fördelningen, att 700 kronor föras till lönen och 300 kronor till tjänstgöringspenningarna.

Utöver sin å stat uppförda avlöning äga emellertid häradshövdingarna åtnjuta avsevärda inkomster i form av sportler.

I sammanhang med den år 1874 genomförda löneregleringen för häradshövdingarna meddelades jämväl ändrade bestämmelser rörande sportelsatserna, och lärer därvid hava varit avsett, att sportlerna skulle så nära som möjligt täcka kostnaderna för domsagornas förvaltning; överskott eller brist, som därvid beräknades uppstå, föranledde minskning av tjänstgöringspenningarnas belopp eller anvisande av förvaltningskostnadsbidrag.

I den till 1905 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen, andra huvudtiteln, punkten 4, framlades förslag till ny stat för häradshövdingarna i riket. 1 ärendet anförde föredragande departementschefen, hurusom känt vore, att för åtskilliga häradshövdingar den avlöning, som tillkomme dem från statsverket, sammanlagd med beloppet av dem tillfallande sportler, efter avdrag av förvaltningskostnaderna uppginge till belopp, vilka måste anses mer än tillräckliga för deras bärgning och i vissa fall överstiga vad som kunde betraktas såsom skäligt, under det att andra häradshövdingar åtnjöte en behållen inkomst, som med fästat avseende å det ifrågavarande ämbetets maktpåliggande beskaffenhet syntes vara alltför ringa; det framlagda förslaget till ny stat för häradshövdingarna — vilket förslag emellertid icke vann riksdagens bifall — åsyftade ock att åvägabringa en utjämning i nu berörda hänseende.

Klint/i. Alaj:ts proposition nr 826.

65 Enligt vad för kommittén tillgängliga uppgifter utvisa, hava efter ar 1905 häradshövdingarnas sportelinkomster på det hela taget ökats, om ock denna ökning i stort sett ej kan anses alltför betydande.

Såsom kommittén i det föregående uttalat, synes det kommittén, att, där inkomsterna å en tjänst genom sportler eller på grund av andra dylika förhållanden stigit över en viss gräns, hänsyn därtill bör tagas vid den tillfälliga löneregleringen. För det förslag, som kommittén har för avsikt att i sådant avseende framställa beträffande häradshövdingarna, har kommittén funnit eu ledning i ovannämnda stadga den 20 juni 191K angående domsagornas förvaltning.

Enligt 25 § i nämnda stadga skall Kungl. Maj:t för ändamål, som i stadgan omförmälas, vart femte år indela rikets domsagor i tre klasser för nästföljande fem år. Domsaga, där häradshövdingens av tjänsten härflytande inkomst efter avdrag av andra utgifter för tjänsten än arvoden till vikarier och rättsbildade biträden beräknas årligen skola understiga 9,800 kronor, hänföres till första klassen, domsaga, där årliga inkomsten efter sagda avdrag beräknas skola uppgå till 9,800 kronor men ej till 13,200 kronor, hänföres till andra klassen samt övriga domsagor till tredje klassen.

Till ledning vid nämnda indelning skola i främsta rummet tjäna över häradshövdingarnas inkomster och utgifter avgivna statistiska uppgifter för de senaste fem åren med den jämkning, vartill fog må anses föreligga på grund av motsedd förändring i domsagas område eller av annan orsak.

Jämlikt 46 § i samma stadga skall indelning, som i 25 § sägs, ske första gången år 1918 med hänsyn tagen till de statistiska uppgifterna för åren 1915, 1916 och 1917.

I anslutning till vad sålunda blivit stadgat finner sig kommittén böra förorda, att i fråga om häradshövdings rätt till löneförbättring hänsyn må tagas till storleken av hans av tjänsten härflytande inkomst efter avdrag av utgifter för tjänsten och att i sådant hänseende må föreskrivas, att löneförbättringen icke skall utgå med högre belopp, än att densamma jämte den sålunda beräknade inkomsten av tjänsten uppgår till sammanlagt högst 10,000 kronor; där avlöningstillägget på grund härav kommer att understiga 1,000 kronor, bör avdraget göras först å den del, som skall anses motsvara lönen, och därefter i mån av behov å den till tjänstgöringspenningarna hänförliga delen.

Vid beräkning av den behållna inkomsten av tjänsten böra givetvis avdragas även arvoden till vikarier och rättsbildade biträden; och bör till ledning vid nämnda beräkning, liksom vid den förut omförmälda

Bihang till riksdagens protokoll 1919. / sand. 289 höft. (AV 826.) 0

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

klassindelningen beträffande domsagorna, i främsta rummet tjäna över häradshövdingarnas inkomster och utgifter avgivna statistiska uppgifter för åren 1915, 1916 och 1917 med den jämkning, vartill fog må anses föreligga på grund av motsedd förändring i domsagas område eller av annan orsak.

I fråga slutligen om justitiestaterna under Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge torde kommittén få inskränka sig till att i huvudsak åberopa vad i det föregående anförts angående den till Svea hovrätt hörande justitiestaten.

,l4%t16' »I anslutning till denna framställning av styrelsen för svenska fång-

Ffcmrvftrtwti.t™ vårdssällskapet (jfr sid. 57) finner sig löneregleringskommittén böra hemställa, att, i avvaktan på den förestående definitiva löneregleringen för fångvårdsstatens personal, ett avlöningstillägg å 700 kronor för är må beredas de tjänstemän av högre grad, vilkas begynnelseavlöning uppgår till minst 3,000 kronor, d. v. s. direktörer, kamrerare, förste pastor, pastorer, andre pastor och assistenter (assistent och arbetsföreståndare) i den högre av de nuvarande båda lönegraderna. Av detta avlöningstil] lägg, 700 kronor, torde lämpligen 450 kronor böra hänföras till lönen och 250 kronor till tjänstgöringspenningarna.

Sådant avlöningstillägg, som nu är nämnt, torde böra tillkomma även direktören vid centralfängelset i Karlskrona, utan hinder därav att denne från anslag å extra stat åtnjuter särskild avlöningsförhöjning till belopp av 500 kr. (jfr statsverkspropositionen till 1919 års riksdag, andra huvudtiteln, punkten 35).

Vad däremot angår de tjänstemän av högre grad, vilkas begynnelseavlöning understiger 3,000 kronor, har löneregleringskommittén funnit en viss begränsning böra ske i avlöningstilläggets belopp. T förut omförmälda betänkande (delen L7X) har kommittén för sådana vid andra grenar av den civila förvaltningen anställda befattningshavare, vilkas begynnelseavlöning icke uppgår till 3,000 kronor, föreslagit avlöningstillägg att utgå med i allmänhet 25 procent av begynnelseavlöningen, och synes kommittén denna beräkningsgrund vara tillämplig även i nu förevarande fall.

Löneregleringskommittén övergår härefter till att yttra sig rörande den löneförbättring, som må böra tillerkännas fångvårdens tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal). Vid bedömande av denna fråga har kommittén haft att söka ledning i de löneregleringar, som enligt beslut vid 1918 års lagtima riksdag genomförts för vissa, med fångvårdens be-

Kung!. Maj:ta proposition nr 326. (57

vakniugspersonal någorlunda jämförliga befattningshavare vid de affärsdrivande verken, tullverket m. fl. förvaltningsgrenar. T detta avseende har kommittén beaktat, att genom dessa löneregleringar begynnelseavlöningen höjts exempelvis för lokomotivförare vid statens järnvägar (å billigaste ort) från 1,660 till 1,980 kronor, för konduktör och stationsförman (å billgaste ort) från 1,380 till 1,620 kronor samt för banvakt och stationskarl (å billigaste ort) från 1,308 till 1,530 kronor; samtidigt beviljades för ordinarie befattningshavare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning — däribland uppsyningsman, vaktmästare m. fl. — tillfälliga lönetillägg för år 1919 å 300 kronor.

Med avseende härå har kommittén stannat vid att föreslå, att den manliga bevakningspersonalen vid fångvården måtte, i avvaktan å den stundande definitiva löneregleringen, komma i åtnjutande av avlöningstillägg å 300 kronor, varav 200 kronor torde böra föras till lönen och 100 kronor till tjänstgöringspenningarna; och synas i relation härtill avlöningstilläggen till den kvinnliga bevakningspersonalen böra fastställas till 200 kronor, därav 125 kronor att hänföras till lönen och 75 kronor att tilläggas tjänstgöringspeningarna. — — — — — “

Å övergångsstat finnes uppförd — förutom en predikant, beträffande vilken kommittén torde få hänvisa till vad i det föregående (jfr sid. 34) anförts — en bevakningsbefälhavare med begynnelseavlöning av 1,800 kronor. Även till denne befattningshavare torde böra utgå avlöningstillägg efter 25 procent å begynnelseavlöningen, — — —--•»

»Kommittén, som i särskilt underdånigt utlåtande denna dag (den 15 februari 1919) framlägger förslag till tillfällig lönereglering för fångvårdsstaten, anser löneförbättring böra enligt enahanda regler beredas motsvarande personal vid Bonaanstalten.»

För den civila personalen vid sjökarteverket har ny avlöningsstat fastställts enligt beslut vid 1918 års riksdag, och tvekan kunde därför uppstå, huruvida någon löneförbättring nu borde beredas denna personal. Med hänsyn därtill, att avlöningarna enligt den nya staten äro helt eller nära avpassade efter den s. k. statskontorstypen, kar emellertid kommittén ansett tillräcklig anledning icke föreligga att utesluta ifrågavarande personal från delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen. För några befattningshavare torde dock, såsom kommittén nedan får tillfälle närmare angiva, löneförbättringen böra utgå med reducerade belopp.

('flätande 15 s

4949.

Uppfostringsanstalten a Bona.

de länkande t SO/11 1948.

SjökarteYerkrt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

ti*

För manlig ritare eller gravör utgör begynnelseavlöningen 3,000 kronor, vartill komma tre ålderstillägg å tillhopa 1,200 kronor. 1 anledning av en till kommittén remitterad framställning från chefen för sjökarteverket har kommittén funnit sig böra tillstyrka, att dessa befattningshavare, i likhet med vad som redan medgivits motsvarande personal vid allmänna kartverket, måtte för åtnjutande av ålderstillägg tillgodoräknas den tid de före den 1 januari 1919 innehaft sina befattningar. Vid en jämförelse mellan den avlöning, som sålunda genom den nya löneregleringen beretts de vid sjökarteverket anställda manliga ritare och gravörer, och de löneförmåner, som tillkomma vissa andra personalgrupper, exempelvis underofficerare, har det synts kommittén nödvändigt att i viss mån begränsa avlöningstillägget för ifrågavarande personal vid sjökarteverket; kommittén föreslår i sådant avseende ett belopp av 300 kronor, därav 200 kronor att tilläggas lönen och 100 kronor att tillföras tjänstgöringspenningarna. Med manliga ritare och gravörer bör i förevarande hänseende likställas innehavaren av den nyinrättade redogörarbefattningen.

Ut bitande t 2b/«

4919 Lots* och fyrvH«u»ndot.

»Beträffande först befälet vid lotsverket anser kommittén, att avlöningstillägg bör beredas dithörande personal enligt samma regler, som av kommittén i dess förenämnda betänkande den 20 november 1918 angivits beträffande där avsedd personal.

Vad därefter angår den egentliga lotspersonalen torde lönereglerings-

kommittén få erinra, hurusom — —-----denna personal äger utöver

den fasta avlöningen — däri inräknat lönetillägg till mästerlots, ortstillägg till personal i Stockholm samt förmansarvoden — tillgodonjuta viss andel i lotspenningar. Av de enligt bestämmelser för lotsverket vederbörande lotsplats tillfallande lotspenningar skall nämligen den å platsen anställda lotspersonalen äga ånjuta 40 procent; och skall personalens andel i lotspenningarna i lika lotter fördelas mellan överlots eller lotsförman och en var av de vid lotsplatsen anställda ordinarie lotsar ävensom de extra lotsar, som på eget ansvar efter uppgjord tur lotsa.

Löneregleringskommittén bär haft tillfälle att taga kännedom om specificerade uppgifter å beloppen av invänta lotspenningar under år 1917 och därav funnit, att den andel i lotspenningar, som under nämnda år tillfallit lotspersonal, för flertalet befattningshavare uppgått till betydande, i vissa fall synnerligen höga belopp.

I sitt ovannämnda betänkande (delen LIX) har kommittén erinrat, hurusom på grund av rådande krisförhållanden utan tvivel de inkomster av

Kung!. Maj:ts propositibn nr 326. 69

sportler m. in., som tillkomme vissa grupper av i betänkandet avsedda befattningshavare, stundom undergått någon stegring. Där denna stegring icke varit alltför betydande, kunde densamma enligt kommitténs mening betraktas såsom ett slags av förhållandena väl motiverat krigstidstillägg till berörda extra inkomster och borde fördenskull icke öva något inflytande vid ifrågavarande tillfälliga lönereglering. 1 de fall åter, då dylika extra inkomster stigit till särskilt höga belopp, ansåge kommittén hänsyn därtill böra tagas vid bestämmande av de tillfälliga avlöningstilläggen. För några grupper av befattningshavare, som i tjänsten äga åtnjuta dylika extra inkomster, har kommittén fördenskull föreslagit vissa restriktiva bestämmelser i fråga om rätt att åtnjuta avlöningstillägg.

I enlighet härmed torde böra förfaras även beträffande lotspersonalen. Kommittén anser sålunda, att även denna personal bör komma i åtnjutande av vissa till siffran angivna avlöningstillägg, som emellertid skola minskas eller helt bortfalla i de fall, då inkomsten av lotspenningar överstiger viss maximigräns.

Då kommittén sålunda haft att avgiva förslag rörande beloppet av de avlöningstillägg, som må böra tillerkännas lotspersonalen, har kommittén ansett sig böra söka ledning i de löneregleringar, som enligt beslut vid 1918 års lagtima riksdag genomförts för vissa, med lotspersonalen någorlunda jämförliga befattningshavare vid de affärsdrivande verken, tullverket m. fl. förvaltningsgrenar. I detta avseende har kommittén beaktat att för ordinarie befattningshavare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning — däribland uppsyningsman, vaktmästare m. fl. — beviljats tillfälliga lönetillägg för år 1919 å 300 kronor.

Kommittén har i utlåtande den 15 innevarande februari hemställt, att avlöningstillägg å 300 kronor måtte beredas jämväl den manliga bevaka ingspersonalen vid fångvården.

I anslutning härtill finner sig kommittén böra föreslå, att även den ordinarie lotspersonalen måtte komma i åtnjutande av avlöningstillägg till belopp av 300 kronor, varav 200 kronor torde böra föras till lönen och 100 kronor till tjänstgöringspenningarna.

Såsom redan är nämnt, bör enligt kommitténs mening detta avlöningstillägg minskas eller helt bortfalla i de fall, då inkomsten av lotspenningar överstiger visst belopp. Denna maximigräns bör enligt kommitténs mening bestämmas till 700 kronor, för år räknat. Avlöningstillägget torde sålunda icke böra till någon befattningshavare utgå med högre belopp, än att nämnda tillägg tillsammans med inkomsten av lotspenningar uppgår till högst 1,000 kronor. Där på grund av sålunda föreskriven begränsning avlöningstillägget skall utgå med avkortat be-

70 Kungl. Maj:ls proposition nr 326.

Uttalt känd* t 50/ii 1918.

överstttthålhir-

lopp, torde i mån av behov avdrag ä tillägget böra göras först å den del, som är att hänföra till lönen, och därefter å den del, som är att hänföra till tjänstgöringspenningar.

Till grund för den beräkning rörande inkomsten av lotspenningar, som i dessa fall bör ske, torde kunna läggas förhållandena under en treårsperiod, vilken — på det att avlöningstillägget må kunna utbetalas före 1919 års utgång — synes lämpligen böra bestämmas till tiden den 1 oktober 1916—den 30 september 1919. Vid beräkningen torde vidare böra iakttagas, att för en var befattningshavare räknas med den andel i lotspenningar, som tillkommit honom vare sig å ordinarie eller å extra befattning, samt att, vare sig befattningshavaren haft andel i lotspenningar under hela treårsperioden eller endast någon del därav, det beräknade årsbeloppet skall i förevarande hänseende vara bestämmande.

Enligt gällande bestämmelser äger personal vid lotsverket under tjänstgöring vid flottan åtnjuta, jämte övriga förmåner, ersättning för mistad andel i lotspenningar. Vid beräkning, på sätt nyss är nämnt, av befattningshavares andel i lotspenningar bör givetvis hänsyn tagas även till dylik ersättning.

Den ordinarie fyrpersonalen torde böra komma i åtnjutande av samma avlöningstillägg, som föreslagits för lotspersonalen, eller 300 kronor, varav 200 kronor såsom lön och 100 kronor såsom tjänstgöringspenningar. Lika litet som beträffande lotspersonalen torde någon åtskillnad här böra göras mellan olika grupper av befattningshavare.

Då fyrpersonalen icke åtnjuter några inkomster i tjänsten, jämförliga med lotsarnas andel i lotspenningar, synes någon begränsning i fråga om rätten till avlöningstillägg, i likhet med vad som nyss föreslagits för lotspersonalen, icke kunna här ifrågakomma.

Vad slutligen angår personalen å lotsverkets ångfartyg, torde befälhavaren å lotsverkets ångfartyg Vega böra med tillämpning av de grunder, som av kommittén följts i dess ovannämnda betänkande (delen LIX), erhålla löneförbätiring med 750 kronor, därav 450 kronor såsom lön och 300 kronor såsom tjänstgöringspenningar; till maskinist och uppbördsman synes löneförbättring böra utgå med samma belopp, som föreslagits för lots- och fyrpersonalen, eller 300 kronor, därav 200 kronor såsom lön och 100 kronor såsom tjänstgöringspenningar.»

»— — — —- Beträffande den till överståthållarämbetet hörande personal, vars avlöning helt eller delvis utgår av statsmedel, må erinras därom, att fråga om lönereglering för denna personal i annan ordning föreligger till kommitténs behandling. Under nuvarande omständigheter torde emellertid någon tillfällig löneförbättring böra beredas denna personal.

Kung!. Maj:t» proposition nr 32H.

71 Dä överståthållarens kontanta avlöning utgör 18,000 kronor, därav

9.000 kronor av statsmedel och lika stort belopp från Stockholms stad, torde för honom böra beräknas ett avlöningstillägg av sammanlagt 2,000 kronor, varav hälften att utgå av statsmedel. På enahanda sätt torde för underståthållaren, vars kontanta avlöning utgör 9,250 kronor, därav

7.000 kronor av statsmedel och återstoden av Stockholms stad, böra beräknas ett avlöningstillägg av tillhopa 1,200 kronor, varav i runt tal 900 kronor skulle motsvara den andel, som borde utgå av statsmedel.

Kommittén föreslår sålunda, att avlönings tillägget bestämmes för överståthållaren till 1,000 kronor att tillföras lönen och för underståthållaren till 900 kronor, varav 600 kronor såsom lön och 300 kronor såsom tjänstgöringspenningar.

Vad därefter särskilt angår universitetet i Uppsala torde först böra uppmärksammas, att flertalet professorer inom teologiska fakulteten, utöver de i gällande stat under rubriken »allmänna medel» uppförda avlöningsbeiopp, äga åtnjuta vissa andra löneförmåner, huvudsakligen inkomster från prebendepastorat. För några av dessa prebendepastorat hava nya löneregleringar enligt lagen den 9 december 1910 genomförts med ingången av ecklesiastikåret 1917—1918; från de övriga pastoraten utgår prästerskapets avlöning enligt äldre grunder.

Beträffande till en början förste teologie professorn, tillika domprost, åtnjuter denne enligt den för universitetet gällande staten avlöning med 2,180 kronor, varav 180 kronor utgöra det beräknade värdet å 12 famnar ved; därjämte är han enligt staten innehavare av Uppsala stads och Vaksamt prebendepastorat, för vilka ny lönereglering trätt i kraft den 1 maj 1917.

Inkomsten frän övriga ifrågavarande prebendepastorat äro i staten uppförda med vissa belopp, vilka emellertid i regel torde under den senare tiden, och särskilt där ny lönereglering trätt i kraft, hava ej obetydligt överskridits. Detta förhållande synes böra så till vida beaktas, att föreskrift meddelas därom, att avlöningstillägg till teologie professor, som innehar prebendepastorat, ej må utgå med högre belopp, än att hans sammanlagda inkomst å professuren och av prebende!, ålderstil lägg och krigstidstil lägg oberäknat, högst uppgår till ett av kommittén såsom skäligt ansett belopp av 9,700 kronor. Till grund för den beräkningrörande inkomsten av prebende!, som i dessa fall bör ske, torde kunna läggas förhållandena under ecklesiastikåren 1916—1917, 1917—1918 och 1918—1919, så att medeltalet av den behållna inkomsten för dessa tre år kommer att i förevarande avseende bliva bestämmande.

Universitet* u

7‘2

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Till laboratorn i experimentell fysik och observatorn i astronomi bör enligt förut angivna allmänna regler löneförbättringen utgå med 900 kronor, därav 600 kronor att hänföras till lönen och 300 kronor att tilläggas tj änstgöringspenningarna.

Vid universitetet i Lund äro, liksom i Uppsala, de llesta professorer inom teologiska fakulteten innehavare av prebendepastorat. I den för Lunds universitet gnällande staten äro emellertid några vissa belopp icke uppförda såsom inkomst av dessa prebendepastorat, och intet av dem har ännu lönereglerats enligt lagen den 9 december 1910. Man torde kunna antaga, att den inkomst de särskilda professorerna åtnjuta å sina befattningar, om däri inräknas inkomsten från prebendepastoraten, avsevärt överstiger den eljest vanliga professorsavlöningen.

På sätt kommittén föreslagit vid behandling av frågan om löneförbättring för motsvarande befattningshavare vid universitetet i Uppsala, torde föreskrift böra meddelas därom, att avlöningstillägg till teologie professor, som innehar prebendepastorat, ej må utgå med högre belopp, än att hans sammanlagda inkomst å professuren och av prebendet, ålderstillägg och krigstidstillägg oberäknat, högst uppgår till ett belopp av 9,700 kronor; beräkningen av den behållna inkomsten från prebendet torde kunna grundas på förhållandena under ecklesiastikåren 1916—1917, 1917 1918 och 1918—1919.

Laboratorn i kemi, observatorn i astronomi och föreståndaren för den zoologiska institutionens entomologiska avdelning synas böra i likhet med jämnställda befattningshavare i Uppsala komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring till belopp av 900 kronor, därav 600 kronor föras till lönen och 300 kronor till tjänstgöringspenningarna.

Anmana kan- För manliga ritare och gravörer, vilkas begynnelseavlöning vid

1918 års riksdag blivit bestämd till 3,000 kronor, synes avlöningstillägget böra begränsas till 300 kronor, därav 200 kronor såsom lön och 100 kronor såsom tjänstgöringspenningar. Kommittén torde i detta hänseende få åberopa vad i det föregående (jfr sid. 68) yttrats rörande motsvarande befattningshavare vid sjökarteverket.

Såsom jag redan förut meddelat hava med anledning av löneregleringskommitténs meranämnda betänkande den 20 november 1918 åtskilliga framställningar inkommit. Vissa av dessa beröra jämväl frågan om

Kungl. Alaj:ts proposition nr 326.

den tillfälliga löneförbättringens belopp, i vad angår särskilda befattningar eller grupper av befattningar. Av dessa framställningar torde i detta sammanhang böra omförmälas den av chefen för rikets allmänna kartverk med tillstyrkande den 30 januari 1919 överlämnade framställningen av ritare och gravörer vid nämnda verk ävensom den av chefen för sj ökarteverket den 31 i samma månad överlämnade framställningen från ritarna och gravörerna samt redogöraren vid sj ökarte verket.

Nämnda personal vid allmänna kartverket har anfört huvudsakligen följande:

Den princip, som löneregleringskommittén vid sitt ifrågavarande förslag uppställt — procentuellt högre löneförbättring vid lägre begynnelseavlöning — både kommittén också vid utformningen av förslaget i huvudsak följt. Sålunda hade lönetillägget till befattningshavare med 3,000 kronors begynnelselön i allmän het föreslagits till 750 kr. eller 25 procent. Endast beträifande ritare och gravörer vid rikets allmänna kartverk och vid sjökarteverket — för vilka tjänstemannagrupper begynnelseavlöningen likaledes utgjorde 3,000 kronor — både en rakt motsatt princip blivit tillämpad. För dessa befattningshavare både nämligen kommittén föreslagit en löneförbättring av allenast 300 kr. eller 10 procent, alltså icke blott avsevärt lägre, än vad som föreslagits för första normalgraden, utan till och med lägre än den procentsats, som föreslagits för de högst avlönade befattningshavarna.

Gent emot den jämförelse med vissa andra personalgrupper, exempelvis underofficerare, som kommittén gjort och vilken jämförelse innebure det huvudsakliga motivet till den ifrågasatta reduktionen av löneförbättringen för nu ifrågavarande befattningshavare, syntes med skal kunna framhållas, att den vore i Mera avseenden olämplig då befattningarna i fråga vore av helt skilda slag. Skulle dock över huvud taget en jämförelse med underofficerare äga rum, syntes denna böra företagas med de underofficerare, som vore sysselsatta med kartarbeten, t. ex. de som tjänstgjorde såsom ritare vid rikets allmänna kartverk. Av en sådan jämförelse skulle dock framgå, att dessa underofficerare vore mera gynnsamt ställda i fråga om avlöningen än de civila ritarna och gravörerna, vartill ytterligare skulle kunna tilläggas, att de förstnämnda både en daglig arbetstid av endast fem timmar, under det att de .senare finge tjänstgöra sju timmar per dag.

Närmare till hands syntes däremot ligga att göra jämförelsen mellan a ena sidan ritare och gravörer och å andra sidan övriga civila befattningshavare vid samma verk. 1 sitt för ungefär ett år sedan avgivna skriftliga betänkande med anledning av senast föreslagen lönereglering för den civila personalen vid rikets allmänna kartverk därvid för samtliga manliga befättningsh ivare förhöjningar av begynnelseavlöningen begärdes — hade löneregleringskommittén uttalat sig beträffande ritare och gravörer på följande sätt: »Kommittén finner billigt, att, såsom för närvarande, en viss relation förefinnes mellan avlöningsförmånerna för å ena sidan manliga ritare och gravörer och å den andra geodeter och kartografer, och anser sig icke böra göra någon erinran mot den föreslagna begynnelseavlöningen.» Detta förslag till lönereglering hade också på Kungl. Mapts proposition av 1918 års riksdag antagits. Härigenom syntes få anses fast-

Bi. hårig till riksdagens protokoll 16/It. / sand. 28.‘t höft. (AV 326.) 10

Hit art m.Jl. vidallmänna kartverket

74 Kung!: MajUs proposition nr 326.

slaget, att den relation mellan avlöningsförmånerna för olika civila befattningshavare vid kartverket, som på så sätt uppstått, skulle vara rättvist avvägd. Ett bifall tlil löneregleringskommitténs nu föreliggande förslag angående tillfällig lönereglering i vad det rörde ritare och gravörer, skulle emellertid alldeles förrycka detta förhållande.

Den omständigheten, som kommittén i förbigående anförde, att ritare och gravörer så sent som år 1918 erhållit sina avlöningar reglerade, syntes i och för sig icke utgöra något skäl, varför av Ilning:-tillägget till dem skulle utgå med ett så avsevärt reducerat belopp. Samma skäl förefunnes nämligen också beträffande övriga civila tjänstemän vid kartverket, ty under det att ritare och gravörer då erhållit sin begynnelseavlöning höjd från 2,400 till 3,000 kronor, hade geodeter och kartografer samtidigt fått sin begynnelseavlöning ökad från 3,000 tilL 4,000 kronor. För dessa sistnämnda tjänstemän hade kommittén dock utan tvekan föreslagit samma löneförbättring som för befattningshavare inom motsvarande normalgrad.

På grund av vad sålunda anförts anhölles, att ritare och gravörer vid rikets allmänna kartverk måtte erhålla ett avlöningstiliägg av 750 kronor.

hatare m Ji. vid sjökort»verket.

1 den av ritarna, gravörerna och redogöraren vid sjökarteverket avlåtna framställningen göras så väl i huvudsak samma invändningar mot löneregleringskommitténs förslag till löneförbättring för nämnda personal, vilka framställts av motsvarande personal vid allmänna kartverket, som ock enahanda hemställan, som sistnämnda' personal gjort.

I hepartememtschefen.

Beloppen av de av löneregleringskommittén vid de olika befattningarna ifrågasatta löneförbättringarna äro i stort lämpade efter de provisoriska avlöningstiliägg, som nyligen beviljats jämförlig personal vid andra stora förvaltningsgrenar. Jag har därför i allmänhet intet att invända mot kommitténs förslag i förevarande avseende.

Beträffande löneförbättringen för de kvinnliga befattningshavarna torde jag i detta sammanhang böra erinra, att den förutsättning, varpå kommittén byggt sitt förslag härutinnan, nämligen att definitiv lönereglering för dessa befattningshavare bleve genomförd i enlighet med av kommittén i detta ämne framställt förslag, numera genom pågående riksdags beslut i frågan inträffat.

För tre grupper befattningshavare, nämligen häradshövdingarna, lotsarna och teologie professorerna vid universiteten, har löneregleringskommittén ifrågasatt viss reduktion av avlöningstilläggen på grund av extra inkomster i tjänsten in. in., varav sådana befattningshavare kunde; komma i åtnjutande. Min ställning till denna fråga i allmänhet har jag redan angivit (jfr sid. 54). Nu vill jag därför endast uttala min anslutning till kommitténs förslag beträffande grunderna för ifrågavarande inskränkningar i rätt till provisorisk löneförbättring (jfr sid. 65, 66; 69, 70 och 71,72).

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

75 Universitetskanslern bär, såsom förut nämnts, ifrågasatt, att en var av laboratorn i experimentell fysik vid Uppsala universitet samt laboratorn i kemi och föreståndaren för den enlomologiska avdelningen av zoologiska institutionen vid Lunds universitet ävensom observatörerna i astronomi vid universiteten skulle beredas tillfällig löneförhöjning å 1,800 kronor. Den av löneregleringskommittén för dessa befattningshavare, som alla åtnjuta eu begynnelseavlöning av 4,500 kronor, föreslagna avlöningsförbättringen belöper sig för vardera till 900 kronor. Att gå därutöver skulle förrycka avlöningsförhållandet mellan, å ena sidan, dem och. å andra sidan, laboratorerna av den högre avlöningsgraden och med dessa likställda tjänstinnehavare, vilkas begynnelseavlöning uppgår till 5,600 kronor och vilkas avlöningstil lägg följaktligen, enligt den allmänna regeln för ifrågavarande löneregleringsförslag, skulle belöpa sig till 950 kronor. Jag finner det därför lämpligt att stanna vid kommitténs förslag. Skulle ifrågavarande befattningshavare möjligen anses böra flyttas upp i annan lönegrad än de nu innehava, är detta en fråga som torde böra prövas i annat sammanhang.

Förut (jfr sid. 50, 51) har jag av anförda orsaker ifrågasatt, att bokhållarna av första graden vid statens hospital och asyler skulle bliva delaktiga av den tillfälliga löneregleringen. Ifrågavarande tjänstemän åtnjuta enahanda kontanta avlöning, som assistenterna av lägre grad i fångvårdsstaten och torde därför böra tilläggas samma löneföj bättring som dessa.

Vad slutligen angår de manliga ritarna och gravörerna vid rikets allmänna kartverk och sjökarteverket samt redogöraren vid sistnämnda verk, vilka samtliga åtnjuta begynnelseavlöning av 3,000 kronor, med tre ålderstillägg å tillhopa 1,200 kronor, och följaktligen enligt den föreslagna allmänna regeln för löneregleringen skulle erhålla ett lönetillägg av 750 kronor, har löneregleringskommittén för dessa tjänstemän förordat avlöningsförbättring till belopp av endast 300 kronor. Skälet härtill synes kommittén förnämligast hava hämtat från eu jämförelse mellan ifrågavarande befattningshavares avlöningar och do löneförmåner, som tillkomma underofficerare.

Enligt vad jag inhämtat uppgår den sammanlagda avlöningen — inbegripet tillfällig löneförbättring — för sergeanter och fanjunkare i Stockholm till lägst respektive 2,270 kronor och 2,842 kronor 50 öre samt högst respektive 3,070 kronor och 3,642 kronor 50 öre. I en samtidigt med förut omförmälda framställning av ritare och gravörer vid allmänna kartverket överlämnad uppgift meddelas, att underofficerare, som tjänstgöra vid allmänna kart-

76 Befattningshavare å gamma) stat.

Kung!. Maj:ts proposition nr J26.

verkets byråarbeten, åtnjuta i avlöning- frän anslag å fjärde och nionde huvudtitlarna sammanlagt, sergeant lägst 4,055 kronor och högst 4,855 kronor samt fanjunkare lägst 4,893 kronor 75 öre och högst 5,693 kronor 75 öre.

Enligt dessa uppgifter äro nu ifrågavarande personals avlöningsförhållanden väsentligt fördelaktigare än underofficerares i allmänhet men däremot betydligt lägre än i kartverket tjänstgörande underofficerares.

Bortsett Irån jämförelsen med underofficerarna är det emellertid uppenbart, att ifrågavarande befattningshavares avlöningar fastställts i visst bestämt förhållande till avlöningarna vid övriga manliga tjänster vid samma verk. För dessa sistnämnda har någon reduktion av lönetilläggen ej ifrågasatts. Vid sådant förhållande finner jag ej tillräckliga skäl föreligga att för de manliga ritarnas och gravörernas vid kartverken samt den med dem jämställda redogörarens vid sjökareverket vidkommande avvika från huvudregeln för bestämmandet av den tillfälliga löneförbättring, varom nu är fråga.

Av en på mitt uppdrag utarbetad tabellarisk sammanställning med rubrik: »Förslag rörande tillfällig löneförbättring för olika grupper av befattningshavare år 1919» framgår såväl vilka särskilda befattningar å ordinarie stat — med undantag dock för lots- och fyrpersonal å övergångsoch indragningsstat, till vilka jag strax återkommer — enligt min mening böra inbegripas i den tillfälliga lönereglering, varom nu är fråga, som ock det avlöningstillägg, jag anser böra vid varje befattning utgå, tillläggens fördelning på avlöningstitlar ävensom vissa närma!e bestämmelser för särskilda tilläggs åtnjutande.

Härefter uppläste föredragande departementschefen nämnda sammanställning*) samt anförde därpå vidare:

Löneregleringskommitténs förevarande förslag, sådant det framlagts i de förut omförmälda vid kommitténs betänkande den 20 november 1918 och utlåtanden den 15 och 20 februari 1919 fogade bilagorna och i kommitténs berörda yttranden närmare utvecklats, avser befattningshavare å nu gällande stat eller, där sådant särskilt angivits, å övergångsstat samt i ett fall, nämligen beträffande en auditör vid flottans station i Karlskrona, å äldre stat.

* Tabellbilagan vid denna proposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

77 Vid vissa ämbetsverk och inrättningar funnes emellertid — an- ^imeregleför kommittén i sitt nämnda betänkande — en del befattningshavare, mittfm. som icke ingått på den nu gällande staten, utan uppbure avlöning en- Betänka^ ligt gammal stat. Då en utredning rörande dessa särskilda fall icke kunnat verkställas under den korta tid, som stått kommittén till buds, hade det synts kommittén lämpligast, att frågan om beloppet av den tillfälliga löneförbättring, som borde tillkomma dylika befattningshavare, finge bliva beroende på Kung], Maj:ts prövning, med iakttagande att de allmänna grunder, som eljest skulle bliva bestämmande för den tillfälliga löneförbättringen, även i dessa fall borde tjäna till ledning. Kommittén hemställde därför, att tillfällig löneförbättring finge, i huvudsaklig överensstämmelse med de i förevarande betänkande angivna allmänna grunder, utgå till befattningshavare å gammal stat med belopp, som av Kungl.

Maj:t i varje särskilt fall bestämdes.

Förevarande ämne beröres av kommittén jämväl i ovannämnda ut- i8/S, 20/2 Ull!/. låtanden.

För några befattningshavare vid fångvården och vid lots- och fyrinrättningen — anför kommittén sålunda i utlåtanden den 15 och* 20 februari 1919—vilka kvarstode å gammal stat, syntes, i likhet med vad kommittén i omförmälda betänkande hemställt beträffande där avsedd personal, böra gälla, att tillfällig löneförbättring finge, i huvudsaklig överensstämmelse med de i ifrågavarande utlåtanden angivna allmänna grunder, till dessa befattningshavare utgå med belopp, som av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämdes.

I fråga om personalen vid lots- och fyrväsendet torde i detta sammanhang böra erinras, hurusom kommittén, enligt vad jag förut (jfr sid.

35) meddelat, beträffande sådan personal å övergångs- och indragningsstat uttalat, att det syntes böra bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och till vilket belopp dylik personal, som fortfarande vore tjänstgöringsskyldig, finge komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring.

1 likhet med löneregleringskommittén finner jag storleken av löne- Drpartcförbättringen åt å gammal stat kvarstående befattningshavare böra i varje ment8che^n särskilt fall prövas efter föreliggande omständigheter. Avgörandet härutinnan torde därför lämpligast böra överlämnas till Kungl. Maj:t.

Samma bemyndigande torde Kungl. Maj:t ock böra erhålla beträffande personalen å lots- och fyrinrättningens övergångs- och indragningsstat., dock att, på grund av nämnda personals tjänstgöringsförhållanden, bemyndigandet härutinnan jämväl torde böra omfatta prövning, huruvida löneförbättring överhuvud må utgå till denna personal.

78 Kvngl. Maj:U proposition nr 326.

Avlönings-

villkor.

Lönereglering »kommittén.

Uttänkandet *«'I i 1&18.

('Hatandet 2

1919.

1 fråga slutligen om villkoren för åtnjutande av den tillfälliga löneförbättringen har löneregleringskonnnittén i betänkandet den 20 november 1918 anfört, att några särskilda avlöningsvillkor utöver de eljest gällande icke syntes böra uppställas annat än såvitt anginge dels det för kvinnliga biträden och likställda befattningshavare föreslagna, tillfälliga tredje ålderstillägget, dels ock rätt till avlöningstillägg för vissa häradshövdingar och teologie professorer.

Under åberopande av vad därom blivit av kommittén anfört, har kommittén hemställt,

att det för kvinnliga biträden och likställda befattningshavare föreslagna tredje ålderstillägget å 200 kronor, varav 100 kronor skulle anses motsvara lön och 100 kronor motsvara tjänstgöringspenningar, finge utgå efter femton års tjänstgöring under enahanda villkor, som gällde rörande rätt för sådana biträden till förut stadgade ålderstillägg,

att avlöningstillägg till häradshövding ej finge utgå med högre belopp, än att avlöningstillägget och den behållna inkomsten å tjänsten, beräknad enligt förut (jfr sid. 65, 66) angivna grunder, uppginge till sammanlagt högst 10,000 kronor,

att avlöningstillägg till teologie professor, som innehade prebendepastorat eller eljest åtnjöte naturaförmåner eller inkomst från enskild donation, ej finge utgå med högre belopp, än att hans sammanlagda inkomst av statsmedel och av prebende!, naturaförmånerna eller donationen, beräknad enligt förut (jfr sid. 71, 72) angivna grunder, uppginge till högst 9,700 kronor, samt

att, där på grund av sålunda föreskriven begränsning avlöningstil I- 1 ägget skulle utgå med avkortat belopp, avdrag å tillägget skulle i mån av behov göras först å den del, som vore att hänföra till lönen, och därefter å den del, som vore att hänföra till tjänstgöringspenningarna.

Villkor, liknande dem som sålunda ifrågasatts för vissa häradshövdingar och professorer, har löneregleringskommittén i sitt utlåtande den 20 februari 1919 föreslagit jämväl beträffande lotsarna, eller således

att avlöningstillägg till lots ej finge utgå med högre belopp, än att avlöningstillägget tillsammans med inkomsten av lotspenningar, beräknade enlig tförut (jfr sid. 69, 70) angivna grunder, uppginge till högst 1,000 kronor, samt

att, där på grund av sålunda föreskriven begränsning avlöningstilllägget skulle utgå med avkortat belopp, avdrag å tillägget skulle i mån av behov göras först å den del, som vore att hänföra till lönen, och därefter å den de!, som vore att hänföra till tjänstgöringspenningar.

79 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Vad löneregleringskommittén sålunda föreslagit angående villkoren för åtnjutande av den tillfälliga löneförbättringen är en given följd av kommitténs av mig biträdda förslag i övrigt. Jag har därför intet att i förevarande avseende erinra.

Innan jag lämnar frågan om tillfällig lönereglering för befattningshavare å ordinarie stat, anser jag mig böra med instämmande meddela ringens förett par uttalanden av löneregleringskommittén i fråga om regleringens förhållande till krigstidstillägg och pension. lägg och pen-

Kommittén yttrar sålunda: s10"'

»Då med den tillfälliga löneförbättring, till vilken kommittén nu jämlikt erhållet uppdrag avgivit förslag, endast avsetts att uppbringa personalens avlöningsförhållanden till en nivå, ungefär motsvarande läget före krigsutbrottet, är det tydligt, att det krigstidstillägg, som anses böra tillkomma nu ifrågavarande liksom andra befattningshavare i statens tjänst, bör beräknas även å den tillfälliga löneförbättringen. Kommittén tillåter sig i detta avseende erinra, att enligt nu gällande bestämmelser om krigstidstillägg jämväl tillfällig löneförbättring upptages bland de kontanta förmåner, å vilka krigstidstillägg skall beräknas.

Kommittén anser sig böra framhålla, att den nu ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen givetvis icke skulle utan vidare medföra någon rätt för befattningshavare, som blivit delaktig av densamma, att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av förhöjning i den för honom stadgade pensionen. Därest emellertid sådan förhöjning anses skäligen böra ifrågakomma, torde spörsmålet därom böra göras till föremål för särskild utredning.»

* * *

Den tillfälliga lönereglering, varom jag hittills talat, har, såsom redan förut angivits, avsett endast befattningshavare å ordinarie stat, för extn, d. v. s. dels ordinarie befattningshavare i egentlig mening och dels så- Personaldana icke ordinarie befattningshavare, vilka innehava å ordinarie stat med specifik avlöning uppförda tjänster, vanligen arvodesbefattningar.

Det finnes emellertid en talrik extra personal, som, därest ifrågavarande befattningshavare å ordinarie stat beviljas tillfällig lönereglering, rättvisligen jämväl borde komma i åtnjutande av någon löneförbättring.

so

Kung1. Maj ds proposition nr 326.

ljöneregle-

ringskom-

mrttf.n.

Härom anför löneregleringskommittén i betänkandet den 20 november 19 L8, att genomförandet av tillfällig löneförbättring för ordinarie, i betänkandet avsedd personal syntes kunna föranleda någon höjning i de ersättningar, som tillkomme vissa extra befattningshavare. Av dessa extra befattningshavare antoges flertalet åtnjuta ersättning från vissa ordinarie anslag, huvudsakligen de å staterna för verk och inrättningar allmänt förekommande anslagen till amanuenser, vikariatsersättning in. m., under det att andra avlönades från särskilda, å riksstaten uppförda extra anslag. Någon förstärkning av dessa anslag, jämväl för beredande av ökade vikariatsersättningar, syntes fördenskull vara erforderlig.

Även i utlåtandena den 15 och 20 februari 1919 har kommittén berört frågan om löneförbättring för den extra personalen, i det kommittén uttalat, att, därest kommitténs i dessa utlåtanden framställda förslag om tillfällig lönereglering för befattningshavare å ordinarie stat vunne avseende, motsvarande löneförbättring syntes böra beredas även den till fångvården hörande personal, vars avlöning utginge från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, den till statens uppfostringsanstalt å Bona hörande personal, vars avlöning utginge från det för anstalten uppförda förslagsanslaget, samt den extra personal, som vore anställd vid lots- och fyrinrättningen.

Departe-

mentschefen.

Att den ifrågasatta löneregleringen för ordinarie personal i angiven utsträckning bör såsom omedelbar följd medföra löneförbättring även för extra personal, synes ligga i sakens natur. Däremot är det ingalunda utan vidare klart, i vilken utsträckning den extra personalen i förevarande avseende bör vinna beaktande. Tvärtom synas stora vanskligheter möta vid träffandet av ett avgörande härutinnan.

Uppenbart synes dock vara, att den extra personal, som må böra i detta sammanhang ifrågakomma till erhållande av löneförbättring, måste begränsas i olika hänseenden.

Sålunda torde först och främst endast den extra personal nu böra komma i fråga, vilken tillhör de ämbetsverk, myndigheter, inrättningar, institutioner eller stater, som avses med den tillfälliga löneregleringen för ordinarie personal, eller vilken är närmast samhörig med någon viss personalgrupp, som därvid vunnit beaktande. Sålunda torde böra lämnas åsido den extra personal, som tillhör exempelvis fögderiförvaltningen, hospital och asyler, dock eventuellt med vissa undantag, tullstaten, de allmänna läroverken in. fl. Uteslutas torde också sådan extra personal böra, som må anses jämförlig med de innehavare av arvodesbefattningar å ordinarie stat, vilka vid den tillfälliga löneregleringen för ordinarie

Kung1. Maj:ts proposition nr 326.

personal lämnats åsido, d. v. s. de vilka kunna anses i förhållande till annan personal, varom nu är fråga, intaga en särställning.

Vidare torde nu endast den personal böra komma i betraktande, som är anställd mot fast arvode. Således böra uteslutas t. ex. alla de, som mot räkning utföra arbete hos verk och myndigheter, arkitekterna utom stat hos byggnadsstyrelsen, vilka av styrelsen anlitas för fullgörande av särskilda uppdrag mot ersättning, beräknad för varje uppdrag, ni. fl.

Än ytterligare begränsningar torde kunna komma i fråga, synnerligast i sådana fall, där särskilda omständigheter föreligga, vartill hänsyn kan anses böra tagas vid avgörandet, huruvida löneförbättring i nu förevarande avseende skäligen må medgivas, t. ex. om redan vid bestämmandet av den nuvarande fasta avlöningen vederbörlig hänsyn tagits till den allmänna prisstegringen m. m. Att härutinnan angiva några regler torde emellertid förutsätta en mycket ingående undersökning, vartill tillfälle icke nu givits. Det synes därför lämpligen böra få bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning, huru gränsen i de särskilda fallen bör dragas.

Beträffande storleken av den löneförbättring, som bör tillkomma den extra personalen, vill jag erinra, att vid den tillfälliga löneregleringen för ordinarie personal löneförbättringen för befattningshavare med lägre avlöning än första normalgradens föreslagits till i allmänhet 25 procent av nuvarande kontanta begynnelseavlöning. Då den övervägande delen av den extra personal, varom nu är fråga, torde åtnjuta avlöning, som väsentligt understiger begynnelseavlöningen i första normalgraden, synes det skäligt, att löneförbättringen för den extra personalen tillmiites efter samma grund, således med 25 procent av den kontanta avlöningens belopp.

Detta torde emellertid endast kunna gälla som huvudregel. Även beträffande löneförbättringens belopp synas nämligen vissa begränsningar vara nödvändiga. Härvid torde skillnad böra göras mellan å ena sidan de extra befattningshavare, som avlönas från särskilda extra anslag, och å andra sidan de, som åtnjuta ersättning från vissa ordinarie anslag och vissa en grupp samhörande ändamål avseende extra anslag.

Vidkommande de förstnämnda, extra notarier, extra byråchefer m. fl., skulle den nyss angivna huvudregeln, om den tillämpades utan begränsning, kunna leda till rena absurditeter. Enligt regeln skulle sålunda t. ex en extra byråchef, som vanligen åtnjuter en avlöning motsvarande ordinarie byråchefs begynnelseavlöning med s. k. pensionsavdrag, uppnå ett avlöningsbelopp av närmare 10,000 kronor, under det en ordinarie byråchef enligt den föreslagna tillfälliga löneregleringen skulle erhålla

Bikung till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 269 käft. (AV 326). 11

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

sill begynnelseavlöning höjd till endast något över 9,000 kronor. Fall finnas även, då regelns oinskränkta tillämpning, ehuru ej medförande att extra befattningshavare komme i åtnjutande av högre avlöning än motsvarande ordinarie befattningshavare, dock skulle leda till en viss oegentlighet, såsom t. ex. beträffande revisorerna i kammarrätten. Ordinarie sådan revisor, som intager en mellanställning mellan första och andra normalgraderna, åtnjuter i begynnelseavlöning 4,500 kronor, medan extra revisor, varav för närvarande tio stycken äro anställda hos ämbetsverket, avlönas med 3,900 kronor. För ordinarie revisor har föreslagits ett lönetillägg av 900 kronor. För extra revisor skulle däremot löneföibättringen, beräknad efter 25 procent av avlöningen, belöpa sig till 975 kronor.

Det torde därför vara nödvändigt att för den extra personal, som avlönas från särskilda extra anslag, begränsa löneförbättringen så, att en hit hänförlig extra befattningshavare icke erhåller löneförbättring till högre belopp än innehavare av motsvarande befattning å ordinarie stat skulle tillföras genom den föreslagna löneregleringen.

Beträffande härefter den extra personal, som åtnjuter ersättning från vissa ordinarie och andra extra anslag än de nyss avsedda — t. ex. de å staterna för ämbetsverken i allmänhet förekommande anslagen till amanuenser, extra biträden, vikariatsersättning m. m., anslaget till arvoden åt extra länsnotarie^ extra länsbokhållare och (ivriga extra biträden vid länsstyrelserna m. m., det extra anslaget till upprätthållande av pensionsstyrelsens verksamhet m. m., omkostnadsanslaget å försäkringsinspektionens stat, det å musikaliska akademiens stat upptagna anslaget till arvoden åt biträdande lärare m. m., anslaget å farmaceutiska institutets stat för bestridande av sekreterar- och kamrerargöromål, de av löneregleringskommittén i dess nyssberörda utlåtanden omförmälda anslagen m. fl. — torde avlöningarna för den allra största delen av denna personal väsentligt understiga de begynnelseavlöningar, som, bortsett från några enstaka tjänster, tillkomma de lägsta med den ifrågasatta tillfälliga löneregleringen avsedda ordinarie manliga befattningshavarna. Det torde därför i allmänhet vara skäligt att löneförbättringen för nu ifrågavarande extra personal tillmätes fullt ut enligt den föreslagna huvudregeln, nämligen 25 procent av avlöningens belopp.

Emellertid förekomma även fall, ehuru de torde vara tämligen sällsynta, då ersättningen till extra personal av den kategori, det nu gäller, uppgår till, ja överstiger avlöningen i första normalgraden. Med hänsyn till dessa fall synes det påkallat att för ifrågavarande extra personal fastställa ett maximibelopp för löneförbättringen. Detta synes lämpligen böra sättas något lägre än löneförbättringen vid befattningarna av första

Kung1. Maj:ts proposition nr 326.

normalgraden. 800 kronor synes mig i sådant avseende vara ett skäligt belopp.

Som det stundom inträffar, att en person innehar två, någon gång kanske än flera extra befattningar av förevarande slag, torde nämnda maximum böra avse sammanlagda beloppen av löneförbättringarna vid samtliga av en och samma person sålunda innehavda befattningar. Med eu sådan anordning komme, för att taga ett exempel från den centrala statsförvaltningen, löneförbättringen för amanuenserna att bliva i huvudsak riktigt avvägd i förhållande till löneförbättringen för befattningshavare av första normalgraden. Det händer ej så sällan, att en person innehar två amanuensbefattningar, praktiskt taget dock ej mer krävande sådana än som avlönas med högst 2,000 kronor. Sammanlagda årsavlöningen, löneförbättring inberäknad, vid två sådana befattningar skulle belöpa sig till enligt huvudregeln, tillämpad utan inskränkning, högst 5,000 kronor men med nyssberörda inskränkning högst 4,800 kronor. Till sistnämnda belopp skulle, enligt vad förut sagts, avlöningen, inklusive löneförbättring, vid en extra befattning av första normalgraden uppgå, medan vid en ordinarie dylik befattning begynnelseavlöningen enligt flen ifrågasatta tillfälliga löneregleringen skulle belöpa sig till 4,900 kronor.

Emellertid torde även andra grunder än de nu nämnda för inskränkning till beloppet av den löneförbättring, som må tillkomma extra personal, kunna tänkas, t. ex., såsom stundom lärer inträffa, att innehavaren av en extra befattning jämväl innehar en å ordinarie stat uppförd tjänst. Då även i detta avseende några tillfredsställande regler ej torde kunna utformas utan en grundlig undersökning, som nu ej kan åstadkommas, synes det lämpligt, att jämväl avgörandet om löneförbättringens storlek i de särskilda fallen överlämnas till Kungl. Maj:t.

Likaså torde också löneförbättrings fördelning på avlöningstitlar, där sådan fördelning må förekomma, böra ankomma på Kungl Maj:t.

Ett spörsmål, som nära sammanhänger med frågan om löneförbättring för extra personal och som i detta sammanhang bör upptagas till behandling, är det om förhöjd ersättning, där sådan förekommer, för semestervikariat å befattningar, ordinarie eller extra, vid vilka avlöningarna genom den ifrågasatta löneförbättringen skulle komma att höjas. Beträffande de tjänster, vid vilka avlöningstiteln tjänstgöringspenningar eller särskild däremot svarande del av avlöningen förekommer, är vikariatsersättningarnas storlek given. Vad åter angår andra befattningar är jag

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

givetvis ej i tillfälle att nu angiva, vare sig huru stora vikariatsersättningarna böra vara eller ens om vikariatsersättning över huvud bör beräknas. Vid befattningar å ordinarie stat torde emellertid eventuell vikariatsersättningsförhöjning böra bestämmas enligt samma regler, som gälla för nu utgående vikariatsersättning. Vid extra befattningar av förevarande slag torde däremot någon allmän regel svårligen kunna uppställas.

Då jag emellertid ifrågasatt, att till Kungl. Maj:t skulle överlämnas att pröva, såväl huruvida som, i jakande fall, till vilket belopp löneförbättring för extra personal finge utgå, finner jag mig böra föreslå, att till Kungl. Maj:t jämväl måtte hänskjutas avgörandet i frågan om förhöjning av semestervikariatsersättningar vid extra befattningar.

aXäZae" Den i förevarande ärende ifrågasatta löneförbättring, som må varda

löneförbätt- beviljad, torde beträffande såväl ordinarie som extra personal böra utberbetalandetalas i samma ordning som den avlöning av olika slag, densamma är avsedd att förstärka. Vad av löneförbättringen må belöpa å tid, innan riksdagens beslut i ärendet meddelats, synes böra få utbetalas på en gång och på sätt, varom Kungl. Maj:t närmare förordnar.

*

*

*

Kostnadsbe-

räkning.

Såsom av det förut sagda framgår avser den tillfälliga lönereglering för vissa befattningshavare å ordinarie stat och den löneförbättring för viss extra personal, som jag i det föregående ifrågasatt, åren 1919 och 1920. De kostnader, som bärav föranledas, torde, i den mån de ej böra utgå av vissa bestämda medel, böra bestridas från särskilda anslag,, beträffande det förra året å tilläggsstat för samma år och beträffande det senare året å extra stat.

Vad år 1920 angår, torde någon beräkning av de erforderliga anslagens belopp emellertid icke nu kunna göras, då dessa äro omedelbart beroende på ett stort antal statsregleringsfrågor, som föreligga till riksdagens prövning. Först sedan riksdagen fattat beslut i nämnda frågor, torde Kungl. Maj:t därför kunna för riksdagen framlägga slutligt förslag angående den tillfälliga löneregleringen i vad den avser år 1920.

Nu har jag således endast att-yttra mig angående kostnaderna för år 1919.

I vad dessa kostnader föranledas av den tillfälliga löneregleringen för befattningshavare å ordinarie stat — med undantag för den lots- och

Kungl. Maj:ta proposition nr 326.

fyrinrättningen tillhörande personalen å övergångs- och indragningsstat, beträffande vilken personal icke kunnat på förhand bedömas, i vad mån den borde inbegripas i löneregleringen — äro kostnadernas beräknande i det stora hela endast en aritmetisk uppgift och skulle, bortsett från vissa omständigheter, varom jag strax skall erinra, som resultat giva följande belopp, nämligen

Emellertid verka, såsom nyss antyddes, vissa omständigheter, att berörda kostnader ej kunna så bestämt angivas. Sålunda är det ovisst, huru mycket eventuell lönereglering för nyssnämnda personal vid lotsoch fyrinrättningen skulle kosta. Okänt är även, vilken utgift det föreslagna tredje ålderstillägget för kvinnliga biträden skulle medföra. Vidare är att märka, att de angivna beloppen i verkligheten komme att jämkas även av den grund, att de beräknats efter nu gällande stater, medan i Kungl. Maj:ts hand skulle lämnas att beträffande befattningshavare å gammal stat i de särskilda fallen bestämma storleken av till dem utgående löneförbättring. Jämkning komme också att förorsakas av för vissa häradshövdingar, lotsar och professorer ifrågasatt inskränkning i rätt till avlöningstillägg ävensom därav, att beräknad förhöjning av ortstillägg i ett eller annat fall möjligen ej komme att utgå. Slutligen bör beaktas, att ifrågasatt omorganisation av utrikesdepartementet, varom förslag torde komma att föreläggas innevarande riksdag och vilken omorganisation lärer vara ämnad att träda i kraft den 1 oktober 1919, kan väntas medföra, att löneförbättring av förevarande slag ej bör efter nämnda dag utgå vid åtminstone en del av de nuvarande befattningarna i berörda departement.

Vid bestämmandet av de anslag, som erfordras för beredande av tillfällig lönereglering för ifrågavarande befattningshavare å ordinarie stat, torde emellertid nyssberörda förhållanden i allmänhet ej behöva öva annan inverkan, än att anslagen erhålla karaktär av förslagsanslag.

86 Kungl. Maj:fs proposition nr 326.

Endast den ifrågasatta inskränkningen i lotsarnas och häradshövdingarnas rätt till avlöningstillägg torde därjämte böra medföra inverkan å veder^ börande anslagsbelopp.

Löneregleringskommittén, som i sitt utlåtande den 20 februari 1919 beräknat kostnaden för lotspersonalens löneförbättring utan avseende å inskränkande bestämmelser till 175,800 kronor, har i samma utlåtande anfört, att vad nämnda personal anginge kostnadssumman komme att högst väsentligt reduceras genom den föreslagna begränsningen i fråga om rätt till avlöningstillägg; och föreställde sig kommittén, att den för lotspersonalen erforderliga anslagssumman icke behövde beräknas högre än till 75,000 kronor. Således skulle med hänsyn till denna uppskattning, mot vilken jag för min del ej bar något att invända, förutnämnda å femte huvudtiteln beräknade kostnadsbelopp kunna nedsättas med omkring 100,000 kronor. — Yad inskränkningen i häradshövdingarnas rätt till avlöningstillägg beträffar skulle denna enligt verkställda beräkningar komma att medföra ett minskat anslagsbehov av omkring 50,000 kronor.

Även av annan anledning motsvara de beräknade utgiftssummorna icke beträffande alla ifrågakommande huvudtitlar de erforderliga särskilda anslagens storlek. Kostnaderna för tillfällig löneförbättring åt befattningshavare vid försäkringsinspektionen, 4,450 kronor, vid mynt- och justerings verket, 7,425 kronor, vid patent- och registreringsverket, 46,100 kronor, vid folkskollärarnas pensionsinrättning, 5,850 kronor, vid flottans pensionskassa, 3,950 kronor, och vid domänstyrelsen, 23,300 kronor, böra nämligen, såsom löneregleringskommittén påpekat, i likhet med vad som gäller beträffande krigstidstillägg och krigstidshjälp, utgå av de medel, av vilka verkets eller inrättningens omkostnader i övrigt bestridas. Och vad avlöningsförbättringen vid tjänsterna å allmänna indragningsstaten angår, torde kostnaden härför böra utgå från förslagsanslaget till nämnda stat. De särskilda anslagen för den tillfälliga löneregleringens genomförande, där sådana äro å olika huvudtitlar erforderliga, torde därför kunna beräknas i motsvarande mån lägre.

Med iakttagande härav skulle anslagen för tillfällig lönereglering för ifrågavarande befattningshavare å ordinarie stat kunna beräknas till följande, med hänsyn till anslagens egenskap av förslagsanslag avrundade belopp, nämligen

å andra huvudtiteln

» tredje »

kr. 515,000: — > 24,000: —

KungI. Maj:ts proposition nr 326.

å sjätte huvudtiteln........kr. 570,000: —

» sjunde » » 219,000: —

» åttonde » » 438,000: —

» nionde > » 340,000: —.

Beträffande de förut nämnda verk och institutioner, vilkas kostnader för den tillfälliga löneförbättringen böra utgå av de medel, av vilka verkets eller institutionens omkostnader i övrigt bestridas, torde någon särskild budgetär anordning i sådant syfte ej vara erforderlig.

Yad härefter vidkommer den extra personal, som i nu förevarande sammanhang skulle beredas löneförbättring, torde av det förut anförda framgå, att kostnaderna för löneförbättringen icke kunna beräknas annat än approximativt. Detsamma torde ock gälla angående kostnaderna för den höjning av vissa vikariat sersättning ar, som må bliva en följd av den ifrågasatta löneförbättringen för såväl ordinarie som extra personal.

I den mån ifrågavarande kostnader belöpa å de förut nämnda verk och inrättningar, vilkas omkostnader i allmänhet bestridas av särskilda medel, torde därmed i budgetärt avseende böra förfaras på sätt förut sagts om utgifterna för tillfällig lönereglering för ordinarie personal vid samma verk och inrättningar. I övrigt böra ifrågavarande kostnader täckas medelst särskilda anslag å vederbörande huvudtitlar. Dessa anslag torde, med tillämpning, vad löneförbättringen för extra personal beträffar, av de av mig i detta avseende angivna grunderna, kunna beräknas till följande belopp, nämligen I

I propositionen angående tilläggsstat för år 1919 har för nu ifrågavarande ändamål under andra huvudtiteln beräknats allenast 100,000 kronor. Anledningen till den nu ifrågasatta höjningen till 180,000 kronor är, att den från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll avlönade extra personalen, vars avlöningstillägg vid avlåtandet av propositionen om 1919 års tilläggsstat ansetts böra bestridas från samma anslag som den ordinarie personalens, nu likställts med annan extra personal. Eu

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Departementschefens hemställan.

följd härav har blivit, att andra huvudtitelns anslag till tillfällig lönereglering för vissa befattningshavare å ordinarie stat kunnat undergå en motsvarande minskning. Detta anslag, som i propositionen om 1919 års tilläggsstat beräknats till 700,000 kronor, har såväl på grund härav som av annan anledning — på sätt nyss nämnts — ansetts kunna begränsas till 515,000 kronor.

Under åberopande av vad jag i ärendet anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva,

att tillfällig löneförbättring må under år 1919 utgå vid vissa befattningar å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen enligt förut omförmälda på mitt föranstaltande utarbetade förslag i ämnet; dock

att beträffande befattningshavare å gammal stat, med undantag av den i nämnda förslag upptagna, å äldre stat kvarstående auditören vid flottans station i Karlskrona, den tillfälliga löneförbättringen må utgå med belopp, som av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmes i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig angivna allmänna grunderna för ifrågavarande löneförbättring,

att avlöningstillägg till häradshövding ej må utgå med högre belopp, än att avlöningstillägget och den behållna inkomsten å tjänsten, beräknad enligt av mig angivna grunder, uppgå till sammanlagt högst 10,000 kronor,

att avlöningstillägg till lots ej må utgå med högre belopp, än att avlöningstillägget tillsammans med inkomsten av lotspenningar, beräknade enligt av mig angivna grunder, uppgå till högst 1,000 kronor,

att avlöningstillägg till teologie professor, som innehar prebendepastorat eller eljest åtnjuter naturaförmåner eller inkomst från enskild donation, ej må utgå med högre belopp, än att hans sammanlagda inkomst av statsmedel och av prebendet, naturaförmånerna eller donationen, beräknad enligt av mig angivna grunder, uppgår till högst 9,700 kronor, skolande, där på grund av sålunda föreskriven begränsning avlöningstillägget skall utgå med avkortat belopp, avdrag å tillägget i män av behov göras först å den del, som är att hänföra till lönen, och därefter å den del, som är att hänföra till tjänstgöringspenningarna;

att ett provisoriskt tredje ålderstillägg å 200 kronor, varav 100 kronor skola anses motsvara lön och 100 kronor motsvara tjänstgöringspenningar, må under år 1919 utgå till kvinnliga biträden och likställda befattningshavare, som avses i omförmälda förslag rörande tillfällig löne-

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

förbättring, efter femton års tjänstgöring under enahanda villkor, som gälla rörande rätt för sådana biträden till förut stadgade ålderstillägg;

att tillfällig löneförbättring må under år 1919 utgå till de lotsoch fyrväsendet tillhörande befattningshavare å övergångs- och indragningsstat, vilka Kungl. Maj:t prövar skäligt tillägga sådan förmån, med belopp, som i varje särskilt fall bestämmes av Kungl. Maj:t i skäligt förhållande till den löneförbättring av ifrågavarande slag, som tillkommer övrig personal vid lots- och fyrväsendet; samt

att den extra personalen vid de förvaltningsgrenar, beträffande vilka tillfällig löneförbättring nu föreslagits för ordinarie personal, må under år 1919 åtnjuta löneförbättring enligt vad Kungl. Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder jag därutinnan angivit, bestämmer;

dels för nyssnämnda ändamål bevilja å tilläggsstat för år 1919 såsom förslagsanslag

till tillfällig lönereglering för vissa befattningshavare å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen

å andra huvudtiteln » tredj e »

» fjärde »

» femte »

* sjätte »

» sjunde »

» åttonde >

» nionde »

kronor 515,000: —

» 24,000: —

» 65,000: —

» 240,000: —

» 570,000: —

» 219,000: —

» 438,000: —

» 340,000: — samt

till förstärkning av de till avlönande av vissa extra befattningshavare inom den civila statsförvaltningen samt till vikariatsersättningar m. m. anvisade medel

å andra huvudtiteln

» tredje * .....

» fjärde » ......

» femte » .....

> sjätte » .....

> sjunde » .....

» åttonde » .....

» nionde » .....

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

. . kronor 180,000: —

. . > 4,000: —

. . » 15,000: —

. . » 100,000: —

. . > 350,000: —

. . » 230,000: —

. . » 125,000: —

. . » 70,000:—;

1 samt. 289 höft. (Nr 326.)

90 Kungl. Alaj:ts proposition nr 326.

dels förklara, att kostnaderna för ifrågavarande löneförbättring, i vad den avser personal, såväl ordinarie som extra, hos försäkringsinspektionen, mynt- och justeringsverket, patent- oeh registreringsverket, folkskollärarnas pensionsinrättning, flottans pensionskassa och domänstyrelsen, skola utgå av de medel, av vilka vederbörande verks eller inrättnings omkostnader i övrigt bestridas;

dels ock medgiva, att kostnaderna för ifrågavarande löneförbättring, i vad den avser befattningshavare å allmänna indragningsstaten, må utgå av förslagsanslaget till nämnda stat.

Särskilda

yttranden.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte yttrade:

»Fögderiförvaltningarnas uteslutande från den tillfälliga löneregleringen synes mig icke av förhallandena påkallad. Jämförelsen med övriga under samma lönereglering inbegripna tjänstemannakatégorier ligger här så nära, att enligt min mening fögderiförvaltningarna jämväl bort komma i åtanke vid den tillfälliga lönereglering, varom här är fråga.»

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Rydén yttrade:

»I anslutning till de förutsättningar, under vilka löneregleringen för lärare vid högre lärarinneseminariet, de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna samt de tekniska elementarskolorna, fackskolornä och gymnasierna, fattades av 1918 års lagtima riksdag, anser jag, ätt tillfällig löneförbättring bör beredas jämväl dessa läraregruppér.»

Statsrådets övriga ledamöter instämde med föredragande departementschefen; och

behagade Hans Maj:t Konungen gilla vad denne anfört och hemställt samt förordnade, att proposition I ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

tTr protokollet:

Birger Looström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

1 Bilaga.

Förslag

rörande

tillfällig löneförbättring

för olika grupper av befattningshavare

år 1919.

2 Kungl. May.ts proposition nr 326.

Andra huvudtiteln.

Justitiedepartementet.

Departementschefen..............

Kansliavdelningen:

1 statssekreterare och expeditionschef......

-

1 kansliråd..................

1 dito ..................

1 fSrste kanslisekreterare ...........

1 registrator.................

1 andre kanslisekreterare............

1 dito med tjänstgöring även å lagavdelningen . .

Lagavdelningen.

1 chef för lagavdelningen ..........

1 ledamot å lagavdelningen...........

1 förste kanslisekreterare med tjänstgöring även å kansliavdelningen............ . .

1 kvinnligt biträde av andra graden......

1 kvinnligt biträde av första graden......

1 dito .....

Summa

Justitiekanslersexpeditionen.

Juslitiekanslern................

Expeditionssekreteraren...........

Registratorn..................

Summa * *)

Föreslaget avlöningstillägg.

*) Därav 400 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar.

*) Därav 300 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar.

Kvvgl. Maj:ts pr oposition nr 326.

i) Av arvodestillägget anses 700 kronor motsvara lön och 300 kronor motsvara tjänstgöringsponuingar.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Svea hovrätt (forts.).

1 Bverkrigsfiskal...............

1 aktuarie.................

t dito ..................

1 arkivarie..................

1 notarie...................

7 notarier..................

1 fiskal...................

5 fiskaler..................

1 skrivbiträde................

10 skrivbiträden................

Summa

Justitiestaten nnder Svea hovrätt.

1 häradshövding...............

59 häradshövdingar..............

Summa

Göta hovrätt.

1 president..............

1 hovrättsråd.................

19 dito ................

1 sekreterare.................

1 advokatfiskal................

i 1 aktuarie..................

1 arkivarie..................

| 1 notarie...................

| 3 notarier..................

1 fiskal...................

| 3 fiskaler..................

! 1 skrivbiträde................

| 6 skrivbiträden..........

i

Summa

Föreslaget avlöningstillägg.

Kun.pl. Maj:ts proposition nr 326. j

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

') Därav 700 kronor motsvarande lön och 300 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar. s) Av arvodestil.ägget anses 450 kronor motsvara lön och 250 kronor motsvara tjänstgöringspenningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

7 Fångvårdsstaten (forts.).

1 assistent ..................

6 assistenter .................

1 assistent och arbetsföreståndare.......

1 assistent ..................

14 assistenter.................

1 assistent och arbetsföreståndare.......

1 lärare ....................

6 dito ...................

1 lärarinna..................

1 föreståndare för kronohäkte.........

8 dito .........

1 dito .........

5 dito .........

Täjnstemän av lägre grad (bevakningspersonal).

1 överkonstapel (med förordnande såsom uppsysyningsman)................

13 överkonstaplar (med förordnanden såsom uppsyningsman) .................

1 överkonstapel................

(SO överkonstaplar...............

1 vaktkonstapel...............

410 vaktkonstaplar (därav 20 jämväl jordbrnksförmän)...................

1 första vaktfru . ,.............

6 första vaktfruar..............

1 vaktfru.................. *)

*) Av arvodestillägget anses 300 kronor motsvara lön och 225 kronor motsvara tjänstgöringspenningar.

s) Av arvodestillägget anses 250 kronor motsvara lön och 125 kronor motsvara tjänstgöringspenniugar.

Bihang till riksdagens protokoll 1319. 1 sand. 289 käft. (Nr 326.) 13

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

i) Därav anses 450 kronor motsvara lön och 250 kronor motsvara tjänstgöringspenningar. *) Därav anses 400 kronor motsvara lön och 250 kronor motsvara tjänstgöringspenningar. *) Därav anses 300 kronor motsvara lön och 225 kronor motsvara tjänstgöringspenningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

‘) Därav 400 kronor motsvarande tjänstgöringspenningnr.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

*) Därav 400 kronor motsvarande tjänstgörirespenningar. a) Därav 300 kronor motsvarande tjänstgöring-penningar.

*) Härjämte en andre kanslisekreterarebefattning, som hålles vakant, så länge eu kanslisekreterare kvarstår å övergångsstat.

Kungl. May.ts proposition nr 326.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Femte huvudtiteln.

Sjöförsvarsdepartementet. Departementschefen ..............

1 statssekreterare och expeditionschef......

1 kansliråd..................

1 dito ..................

1 förste kanslisekreterare............

1 dito ............

1 registrator ..................

1 andre kanslisekreterare............

1 dito ............

1 kvinnligt biträde av andra graden.......

1 dito av första graden......

Summa

Marinförvaltningen.

Civilavdelningen.

Chef: marinöverkommissarien..........

1 amiralitetsråd................

1 tjänsteman i andra lönegraden........

4 tjänstemän i dito ........

1 tjänsteman i första lönegraden........

8 tjänstemän i dito ........

1 tjänsteman i dito, marinkassör . . .

1 advokatfiskal, som tillika förrättar advokatfiskalsgöromålen vid Stockholms station......

1 skrivbiträde.................

3 skrivbiträden................

Summa *)

Föreslaget avlöningstillägg.

*) Därav 400 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 326.

') Utgår endast under förutsättning, att befattningshavaren icke är militär i flottans stam eller reserv (med pension) eller å reservstat, i vilket fall han endast äger uppbära arvodestillägg till belopp, som kan varda medgivet, allt eftersom flan är militär i flottans stam eller reserv (med pension) eller å reservstat.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Lotsstyrelsen (forts.).

Första gradens tjänstemän:

1 registrator............

1 revisor och bokhållare......

1 dito dito ......

1 kassör och bokhållare......

1 skrivbiträde...........

1 dito ...........

Fyringenjörlcontoret.

Andra gradens tjänstemän:

1 fyringenjör...........

1 dito ...........

Första gradens tjänstemän:

1 verkmästare...........

1 dito ...........

1 materialförvaltare........

Summa

Lots- och fyrinrättningen.

Befälet vid lotsverk^.

1 lotskapten (Stockholm)...........

1 dito (Malmö).............

4 lotskaptener (Göteborg, Umeå, Gävle och Kalmar)

1 lotslöjtnant (Stockholm)...........

1 dito (Umeå).............

5 lotslöjtnanter (Gävle, Visby, Kalmar, Malmö

och Göteborg) ...............

Föreslaget avlöningstillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

15 Lots- och fyrinriittniiigeii (forts.).

Lotspersonalen.

1 överlots..................

17 överlotsar.................

1 lots ....................

567 lotsar...................

Fyrpersonalen.

1 fyrmästare å ilig- eller motorfyrskepp .... 11 dito å dito ....

1 fyrmästare å större fast fyr.........

16 dito å dito .........

1 fyrmästare eller reservfyrmästare å, fyrskepp . 6 dito dito

1 fyrmästare å mindre fast fyr........

53 dito å dito ........

1 fyrvaktare och befälhavare ä fyrskepp eller reservfyrvaktare............ ....

3 fyrvaktare och befälhavare å dito......

1 uppbördsfyrvaktare å fast fyr........

14 dito å dito ........

1 fyrvaktare .................

97 dito .................

1 fyrbiträde.................

97 dito .................

Personalen å lotsverkets ångfartyg.

1 befälhavare å lotsverkets ångfartyg Vega . . .

1 maskinist och uppbördsman.........

6 maskinister och uppbördmän ........

Summa

Bihang till riksdagens protokoll 1313. 1 samt. 233 käft. (Nr 326.) 14

16 Kungl. Majds proposition nr 326.

*) Därav 400 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar.

2) Därav 300 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar.

3) Härjämte tre andre kanslisekreterarbefattningar som hållas vakanta, så länge motsvarande anta kanslisekreterare kvarstå å Övergångsstat.

Kungl. \laj:ts proposition nr 326. 17

18 Kungl. May.ts proposition nr 326.

Länsstyrelserna (forts.).

] 1 tjänsteman (övriga residensstäder)......

| 89 tjänstemän dito ......

Länsassessorer, 46 tjänstemän.

1 tjänsteman (Stockholm)...........

! 1 tjänsteman dito ...........

| 1 tjänsteman (Östersund, Umeå och Luleå) . . .

J 5 tjänstemän dito . . .

1 tjänsteman (övriga residensstäder)......

j 37 tjänstemän dito ......

Länsnotarier och länsbokhållare av första lönegraden, 44 tjänstemän.

1 tjänsteman (Stockholm, Östersund, Umeå och Luleå)..................

6 tjänstemän dito...............

1 tjänsteman (övriga residensstäder)......

36 tjänstemän dito ......

Länsnotarier och länsbokhållare av andra lönegraden, 6 tjänstemän.

1 tjänsteman (Stockholm)...........

1 tjänsteman (övriga residensstäder)......

4 tjänstemän dito ......

Landskanslister och landskontorister, 167 tjänstemän.

1 tjänsteman (Stockholm)...........

9 tjänstemän dito ...........

1 tjänsteman (Östersund, Umeå och Luleå) . . .

Föreslaget avlöningstillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326. Ii)

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelscn (forts.).

1 registrator, tillika aktuarie..........

1 revisor och bokhållare............

1 kvinnligt biträde .............

4 kvinnliga biträden..............

1 distriktschef.................

5 distriktschefer................

1 distriktsingenjör...............

7 distriktsingenjörer..............

Summa

Medicinalstyrelsen.

Ordinarie stat.

1 generaldirektör................

1 medicinalråd och byråchef..........

4 medicinalråd och byråchefer.........

1 kameralbyråchef...............

1 statsinspektör över köttkontrollen i riket . . .

1 ombudsman.................

1 byråveterinär................

1 sekreterare .................

2 sekreterare.................

1 kamrerare..................

1 kontrollant av hospitalens ekonomiska förvaltning 1 tjänsteman i första lönegraden (notarie) ....

5 tjänstemän i första lönegraden (3 notarier, 1 bok-

hållare, tillika kassör, 1 bokhållare, tillika notarie) ..................

1 kvinnligt biträde i tredje lönegraden (registrator)

1 kvinnligt biträde i andra lönegraden.....

2 kvinnliga biträden i dito .....

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

22 Kuntjl. Maj:ts proposition nr 326.

Riksförsäkringsa nstalten.

j 1 generaldirektör...............

I 1 byråchef ..................

! 2 byråchefer.................

! 1 överläkare..................

I 1 tjänsteman i andra lönegraden (sekreterare) . .

I 1 dito i första lönegraden (notarie) ....

5 dito i dito (notarier, aktuarie,

registrator) ................

i 1 kvinnligt biträde i tredje lönegraden.....

1 kvinnligt biträde i andra lönegraden.....

| 8 kvinnliga biträden i dito .....

■ 1 kvinnligt biträde i första lönegraden.....

I 7 kvinnliga biträden i dito .....

Summa

Försiikringsrädet.

| 1 president..................

| 1 försäkringsråd................

1 dito ................

1 tjänsteman i andra lönegraden (sekreterare) . .

1 tjänsteman i första lönegraden (notarie) ....

1 kvinnligt biträde i tredje lönegraden (registrator, tillika bibliotekarie)............

1 kvinnligt biträde i första lönegraden.....

Summa

Socialstyrelsen.

1 generaldirektör och chef...........

1 byråchef ..................

4 byråchefer..................

Kung!. Maj:ts proposition nr 326.

23 Socialstyrelsen (forts.).

1 sekreterare .................

5 tjänstemän av andra graden (1 sekreterare, 1 sekreterare och inspektörsassistent, 3 förste aktuarier)................

1 byråingenjör (teknisk assistent).......

5 tjänstemän av första graden (4 aktnarier, därav

en tillika registrator och kassör, samt en bibliotekarie och tillika registrator)......

1 kvinnligt skrivbiträde av tredje graden .... 3 kvinnliga skrivbiträden av tredje graden . . .

1 kvinnligt biträde av andra graden......

7 kvinnliga biträden av andra graden.....

1 kvinnligt biträde av första graden......

11 kvinnliga biträden av forsta graden.....

Summa

Yrkesinspektionen.

1 yrkesinspektör...............

1 dito ...............

1 dito ...............

6 yrkesinspektörer..............

1 yrkesinspektris...............

1 assistent ..................

1 dito ..................

1 dito ..................

G assistenter.................

1 underinspektör...............

3 underinspektörer..............

1 underinspektör...............

13 underinspektörer..............

Summa * *)

Föreslaget avlöningstillägg.

*) Ortstillägg utgår till yrkesinspektör, som är stationerad i Stockholm. a) Ortstillägg utgår till assistent under den tid, han är stationerad i Stockholm.

*) Ortstillägg utgår till underinspektör under den tid, han är stationerad i Stockholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1319. 1 sand. 289 käft. (Nr 326.) 15

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Pensionsstyrelsen.

1 generaldirektör och chef...........

1 byråchef ..................

5 byråchefer % ................

1 tjänsteman i andra lönegraden (sekreterare) . . 5 tjänstemän i dito (sekreterare, förste aktnarier) 1 tjänsteman i första lönegraden (notarie, aktuarie) 23 tjänstemän i första lönegraden (notarier, aktnarier)

1 kvinnligt biträde i tredje lönegraden (registrator och kassör)................

1 dito i dito (dito)

1 dito i dito (dito) *

1 kvinnligt biträde i andra lönegraden.....

19 kvinnliga biträden i dito .....

1 kvinnligt biträde i första lönegraden.....

68 kvinnliga biträden i dito .....

Summa

Försäkringsinspektionen.

Överdirektören och chefen...........

1 ledamot och sekreterare...........

1 förste aktuarie...............

1 registrator ..................

1 kvinnligt biträde..............

Summa

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

*) Därav 400 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar. 2) Därav 300 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Statskontoret.

1 generaldirektör...............

1 statskommissarie och byråchef........

3 statskommissarier och byråchefer.......

1 andra gradens tjänsteman, sekreterare ....

1 dito, räntmästare..............

1 dito, kamrerare och kassakontrollant.....

1 dito, förste revisor .............

1 dito, kamrerare...............

1 dito, ombudsman..............

1 första gradens tjänsteman, revisor och bokhållare ...................

10 dito. revisorer och bokhållare, registrator . . .

1 kvinnligt biträde av högre avlöningsgrad . . .

2 kvinnliga biträden av dito .........

1 kvinnligt biträde av lägre avlöningsgrad . . . 1 dito av dito . . .

Summa

Mynt- och justeringsverket.

1 myntdirektör................

1 förste ingenjör...............

1 dito ...............

1 kamrerare.................

1 ingenjör..................

1 dito ....................

1 kassör...................

1 myntgravör.................

Summa

Föreslaget avlöningstillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

28 Kungl. Maj-.ts proposition nr 326.

Kammarriitten.

1 president ..................

1 kammarrättsråd...............

9 dito ...............

1 revisionskommissarie............

1 dito ............

1 sekreterare .................

1 advokatfiskal ................

1 revisor (förste revisor) ............

1 dito dito ............

1 revisor ...................

19 revisorer ..................

1 tjänsteman i första lönegraden (notarie) . . . .

5 tjänstemän i dito (notarier, aktuarie och registrator) .....'............

1 kvinnligt skrivbiträde av högre avlöningsgrad (räknebiträde)..............

3 kvinnliga skrivbiträden av dito (räknebiträden) 1 kvinnligt skrivbiträde av lägre avlöningsgrad . 3 kvinnliga skrivbiträden av dito

Summa

Statistiska centralbyrån.

1 överdirektör och chef............

1 byråchef ..................

2 byråchefer.................

1 förste aktuarie...............

3 förste aktuarier (därav 1 bibliotekarie) . . . .

1 aktuarie..................

4 aktuarier (därav 1 registrator)........

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

29 Statistiska centralbyrån (forts.).

1 krinnligt biträde av tredje graden......

3 kvinnliga biträden av dito ......

1 kvinnligt biträde av andra graden......

14 kvinnliga biträden av dito ......

1 kvinnligt biträde av första graden......

19 kvinnliga biträden av dito ......

Summa

Byggnadsstyrelsen.

Generaldirektören och chefen .........

1 byggnadsråd................

3 dito ................

1 byråchef..................

1 intendent ..................

5 intendenter ... ..............

1 sekreterare.................

1 kassör och bokhållare, tillika notarie.....

1 assistent..................

2 assistenter.................

1 statistiker.................

1 kvinnligt biträde..............

3 kvinnliga biträden.............

Summa

Föreslaget avlöningstillägg.

‘) Av arvodestillägget till assistent eller statistiker anses 600 kronor motsvara lön och 300 kronor motsvara tjänstgöringspenuingar.

30 Kungl. May.ts proposition nr 326.

Patent- och registreringsverket.

1 generaldirektör...............

1 byråchef ..................

5 byråchefer.................

1 byrådirektör................

16 byrådirektörer...............

1 förste byråingenjör.............

4 förste byråingenjörer............

1 bibliotekarie................

1 sekreterare.................

1 byråingenjör................

4 byråingenjörer...............

1 kassör och räkenskapsförare.........

1 registrator .................

1 föreståndare för granskning av varumärken . .

1 notarie...................

1 dito...................

1 kvinnligt biträde av andra avlöningsgraden . . 4 kvinnliga biträden av dito . .

1 kvinnligt biträde av första avlöningsgraden . . 10 kvinnliga biträden av dito . .

Summa

Generaltullstyrelsen.

1 generaltulldirektör.............

1 byråchef ..................

3 byråchefer.................

Kansliet.

1 sekreterare .................

1 dito ................. l

l) Utgår icke, därest befattningen innehaves av kvinna.

Kungl. Maj;ts proposition nr 328.

31 Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 289 höft. (Nr 326.) 16

32 Kungl. May.ts proposition nr 326.

Kontrollstyrelsen.

1 överdirektör och chef............

1 överingenjör.................

1 dito .................

1 ledamot och sekreterare............

Avdelningen för rusdrycksförsäljningsärenden.

1 ledamot och avdelningschef..........

1 sekreterare .................

1 inspektör ..................

1 förste aktuarie................

1 aktuarie...................

1 kvinnligt biträde i andra lönegraden (registrator)

1 kvinnligt biträde i dito .....

1 kvinnligt biträde i första lönegraden.....

4 kvinnliga biträden i dito .....

Summa

Föreslaget avlöningstillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

x) Därav 400 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar.

2) Därav 300 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar.

8) Härjämte två andre-kanslisekreterarebefattningar, vilka hållas vakanta, så länge de å övergångsstaten uppförda kanslisekreterarna å kansliavdelningen kvarstå därstädes.

4) Härjämte en aktuariebefattning, som hålles vakant, så länge kanslisekreteraren C. H. Gustafsson kvarstår å övergångsstaten.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

37 Akademien för de fria konsterna (forts.).

1 lärare i perspektiv ..............

1 dito i konsthistoria............

1 dito i dekorativ konst...........

1 dito i etsning...............

Summa

Musikaliska akademien.

Sekreteraren..................

Kamreraren..................

Bitdiotekaricn.................

Direktören för musikkonservatorium.......

1 lärare i pianospelning............

1 dito i pianospelning i orgelklassen.....

1 dito i orgelspelning........... .

1 dito i harmonilära.............

1 dito i elementar-, kyrko- och körsång ....

1 dito i solosång..............

1 dito i violinspelning............

1 dito i kontrapunkt, komposition och instrumentation ...............

1 dito i musikens historia och ästetik.....

i dito i spelning å blåsinstrument av mässing .

1 dito i violoncellspelning..........

1 dito i klarinettspclning ..........

1 dito i pianostämning . ............

1 dito i kontrabasspelning..........

1 dito i flöjtspelning.............

Orkesteranföraren...............

Summa

Ilniversiteiskanslersexpeditionen.

1 kanslerssekreterare..............

38 Kuiigl. Ma1 'ts proposition nr 326.

Uppsala universitet.

Professorer m. fl.

Teologiska fakulteten:

1 förste teologie professor, tillika domprost . . .

1 professor ..................

5 professorer .................

1 assistent vid den praktiska avdelningen inom fakulteten.................

Juridiska fakulteten:

1 professor ..................

7 professorer .................

Medicinska fakulteten:

1 professor ..................

11 professorer .................

1 professor i psykiatri (befattningen förenad med överläkarbeställningen vid Uppsala hospital).............

1 e. o. professor i medicinsk och fysiologisk kemi

1 laborator i experimentell patologi och patologisk anatomi.............

1 dito i experimentell fysiologi och medicinsk fysik..............

1 prosektor .................

Filosofiska fakulteten, humanistiska sektionen:

1 professor..................

19 professorer.................

1 professor i vältalighet och statskunskap, Skytteanus....................

Föreslaget avlöningstillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

*) Dessa arvodesbelopp utgå till amanuenserna under villkor, vad var och en av dem angår, att ett lika stort belopp tilldelas honom från akademiska sjukhusets stat.

Bihang till riksdagens protokoll 1319. 1 samt. 289 käft. (Nr 326.) 17

40 Kungl. Alaj:ts proposition nr 326.

Uppsala universitet (forts.).

Oftalmiatriska kliniken:

1 amannens, tillika amanuens vid oftalmiatriska polikliniken.................

Kliniken för bröstsjuka:

1 amanuens..................

Medicinska poliklinikerna:

1 amanuens..................

1 dito ..................

Anatomiska institntioncn:

1 amanuens..................

1 dito ..................

Patologiska institutionen:

1 assistent..................

1 amanuens..................

Fysiologiska institutionen:

1 amanuens..................

Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi: 1 amanuens..................

Farmakologiska institutionen:

1 amanuens..................

Institutionen för allmän och analytisk kemi:

1 amanuens..................

4 amanuenser.................

') Dessa arvodesbelopp ntgä till amanuenserna under villkor, vad var och en av dem angär, att ett lika stort belopp tilldelas honom från akademiska sjukhusets stat.

Kungl Maj:ts proposition nr 326.

42 Kungi. Maj:ls proposition nr 326.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

44 Kungl. May.ts proposition nr 326.

Lunds universitet (forts.).

Tjänstemän och betjänte vid universitetets samlingar och inrättningar m. m.

Biblioteket:

1 överbibliotekarie..............

1 förste bibliotekarie.............

2 förste bibliotekarier.............

1 andre bibliotekarie.............

4 andre bibliotekarier.............

Anatomisk-histologiska institutionen:

1 amanuens på anatomiska avdelningen ; . . . .

1 dito på histologiska avdelningen . . . .

Fysiologiska institutionen:

. 1 amanuens ...............

Medicinsk-kemiska institutionen:

1 amanuens.................

Patologisk-anatomiska institutionen:

1 assistent..................

1 amanuens vid patologiska avdelningen . . . .

1 dito vid bakteriologiska avdelningen . . .

Kirurgiska kliniken:

1 amanuens.................

Medicinska kliniken:

1 amanuens.................

Oftalmiatriska kliniken:

1 amanuens.................

Pediatriska kliniken:

1 amanuens.................

Föreslaget avlöningstillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Kungl. Maj:U proposition nr 326.

47 Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 289 hå/t. (Nr 326). 18

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 326..

Kungl. Maj:ts proposition nr 326. 49

50 Kung!. Majds proposition nr 326.

Kung!. Maj:t» proposition nr 326. Öl

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

*) Därav 400 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar. ’) Därav 300 kronor motsvarande tjänstgöringspenningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

53 Lantbruksstyrelsen (forts.).

1 kvinnligt biträde i tredje lönegraden.....

2 kvinnliga biträden i dito .....

1 kvinnligt biträde i andra lönegraden.....

5 kvinnliga biträden i dito .....

1 kvinnligt biträde i första lönegraden.....

1 dito i dito .....

Summa

Lantbruksakademiens sekreterare,

tillika ledamot och sekreterare i styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet samt ordförande i anstaltens nämnd . .

Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

1 avdelningsföreståndare............

5 dito ............

1 överassistent.................

1 dito .................

1 assistent ..................

5 assistenter..................

Summa

Lantbruksingenjörer.

1 lantbruksingenjör i Stockholms län......

1 lantbruksingenjör ..............

21 lantbruksingenjörer.............

1 extra lantbruksingenjör...........

8 extra lantbruksingenjörer..........

Föreslaget avlöningstillägg.

Summa

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

l) Utgår endast i det fall, att statskonsulents bostadsort är Stockholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

*j Till liskcriintcndcnten i övre norra distriktet.

Bihang till riksdagens protokoll 11)19. 1 samt. 239 käft. (Nr 326.) 19

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32H.

') Till förste lantmätaren i Stockholms län.

2) Emot ortstillägg svarande tillfälligt avlöningstillägg tillkommer en var av förste lantmätarna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

*) Utgår endast under förutsättning, att befattningshavaren icke är militär i aktiv tjänst, i vilket fall han endast äger uppbära arvodestillägg å 250 kronor.

58 KungI. Maj:ts proposition nr 326.

*) Av arvodestillägget anses 300 kronor motsvara tjänstgöringspenningar.

Ktingl. Maj:ts proposition nr 326.

59 I Statens nieteorologisk-Iiydrografiskii anstalt

(forts.).

1 kvinnligt biträde av tredje graden.......

1 kvinnligt biträde av andra graden.......

! 4 kvinnliga biträden av dito .......

1 kvinnligt biträde av första graden.......

j 8 k\innliga biträden av dito .......

Summa

V eter i liärliögskol an.

1 professor ..................

6 professorer..................

1 lärare i hovbeslag och läran om hovens sjukdomar, til lika föreständare för hovbeslagssmedjan och hovslagarskolan ............

1 prosektor ..................

1 laborator i kemi...............

1 klinisk laborator...............

2 kliniska laboratorer.............

1 assistent ..................

3 assistenter .................

1 lärare i kött- och mjölkkontroll........

1 kvinnligt biträde..............

Summa

Veterinär inrättningen i Skara.

1 föreståndare, lektor..............

1 instruktionssmcd..............

Summa

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Kun yl. Maj:ts proposition nr 326.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 326.

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.