angående anslag till lant- mäteriväsendet m. m.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

1 Nr 355.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till lantmäteriväsendet m. m.; given Stockholms slott den 11 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t bärmed föreslå riksdagen att

l:o

dels godkänna det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda förslaget till stat för den lantmäteripersonal, som sysselsattes med utförande av lantmäteri förrättningar, att tillämpas från och med år 1920;

dels förklara, att för åtnjutande av de å denna stat för distriktslantmätare uppförda avlöningar skola gälla de villkor och bestämmelser, som föreskrivits beträffande avlöning till distriktslantmätare å nu gällande stat, dock med tillägg att ortstillägg skall, där sådant förekommer, följa samma bestämmelser som lönen;

dels medgiva, att distriktslautmätare må för rätt till ålderstillägg enligt den nya staten tillgodoräknas tjänstetid såsom sådan, innan nämnda stat trätt i tillämpning;

dels ock å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra ett anslag av 769,500 kronor till lantmäteripersonal, som svsselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar, enligt följande uppställning:

avlöningar, bestämt anslag .................................................... kronor 749 500

ersättning för publik renovation, förslagsanslag............... » 20^000

Summa kronor 769,5U0;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 317 höft, (Nr 355.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

2:o

dels godkänna det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda förslaget till stat för lantmäterikontoren i länen, att tillämpas från och med år 1920, ävensom de av honom föreslagna villkor och bestämmelser för åtnjutande av å samma stat för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar; dels förklara,

att envar, som med eller efter ingången av år 1920 tillträder ordinarie befattning å lantmäterikontor, skall vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt

att förstelantmätare, som icke före viss av Kungl. Maj:t bestämd dag anmäler, att han vill övergå till den nya avlöningsstaten samt underkasta sig de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kan därtill förbindas, skall varda bibehållen vid de för honom i nu gällande stat upptagna avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat iöranledes av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt 1 ill pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit honom;

dels ock å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra ett anslag av 309,200 kronor till lantmäterikontoren i länen, enligt följande

O . '

uppställning:

avlöningar, bestämt anslag] ...................................................... kronor 305,200

renovation av kartor för lantmäterikontoren i länen,

reservationsanslag ......................................................... 4,000

Summa kronor 309,200;

3:o

vid bifall till de i punkterna l:o och 2:o framställda förslagen om uppförande i riksstat!m av särskilda ordinarie anslag dels till lantmäteripersonal, som syssclsättes med lantmäteriförrättningar, och dels till lantmäterikontoren i länen ur riksstaten utesluta det nuvarande ordinarie anslaget å 463,400 kronor till lantmäteristaten i orterna;

4:o

å extra stat för år 1920 under nionde huvudtiteln anvisa till extra arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen

ett reservationsanslag av............................................................ kronor 59,000;

Kungl. Åtaj:ts proposition Nr 355.

5:o

å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra sås^m bidragtill jordavsöndringar och ägostyckningar, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de av chefen för jordbruksdepartementet förordade grunder, ett förslagsanslag av ................................................ kronor 50,000;

Gro

å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra såsom bidrag till skiften och hemmansklyvningar, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de av chefen för jordbruksdepartementet förordade grunder, ett förslagsanslag av................................................................ kronor 150,000;

7:o

besluta, att det nuvarande ordinarie förslagsanslaget till skiften och avvittringar skall från och med år 19:10 benämnas allenast »avvittrin-

gar», ävensom minska detta anslag från........................... kronor 100,000

med............................................................................................. » 10,000

till.................................................................................................. b 90,000;

8:o

upptaga det nuvarande ordinarie förslagsanslaget till utflyttningshjälp efter skiften under förändrad benämning »bidrag till utflyttningsoch vägauläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar», att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de av chefen för jordbruksdepartementet förordade grunder, samt öka detta anslag

från .......................................................................................... kronor 50,000

med ................ » 50,000

till .............................................................................................. » 100,000;

9:o

dels godkänna det av chefen för jordbruksdepartementet framlagda förslaget till stat för lantmäteristyrelsen, att tillämpas från och med år

4 Kungl. Maj-ts preposition Nr 355.

1920, ävensom de av honom föreslagna villkor och hestämmelser för åtnjutande av å samma stat för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar;

dds förklara,

att envar, som med eller efter den 1 januari 1920 tillträder ordinarie befattning i lautmäteristyrelsen, skall vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt

att förutvarande innehavare av ordinarie befattning i nämnda styrelse, vilken icke före viss av Ivungl. Maj:t bestämd dag anmäler, att han vill övergå till den nya avlöningsstaten och underkasta sig de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kan därtill förbindas, skall varda bibehållen vid de honom enligt dittills gällande avlöningsstat tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit honom;

dels ock höja ordinarie anslaget till lantmäteristyrelsen

från ............................................................................................... kronor 73,000

med ............................................................................................... » 76,800

till................................................................................................. » 149,800;

10:o

för bestridande av utgifter vid lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt, att av Kungl. Maj:t i mån av behov användas, å extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av ........................... kronor 6,000;

ll:o

till lantmäteriundervisningens ordnande och bedrivande å extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av .................... kronor 41,500;

12:o

till inbindning av handlingar i lantmäterikontoren i länen å extra

O O

stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av ............ kronor 5,000;

Kungl. Maj.ls -proposition Nr 355.

13:o

för anskaffande för lantmäterikontoret i Karlstad av kopior av vissa kartor med tillhörande handlingar å extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av............................................................... kronor 10,000;

14:o

för anskaffande för lantmaterikontorens i länen räkning av kopior av kartor m. m. angående statens järnvägars jordområden å extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av ............... kronor 10.400;

15:o

för tilläggs avvi ttring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark å extra stat. för år 1920 anvisa ett förslagsanslag av...... kronor 30,000;

höja

från .........

med ..........

till ............

16:o

nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till ålderstillägg-

................................................................................ kronor 140,OuO

.................................................................................... » 110,000

.................................................................... » 250,000;

17:o

höja samma huvudtitels

traktamentspenningar från.........

med ..................

till ...........

ordinarie förslagsanslag till rese- och

............................................ kronor 650,000

........................................ » 200,000

........................................... » 850,000;

Kungl. May.ts proposition Nr 355.

18:o

till förstärkning av lantmäteristyrelsens arbetskrafter under senare halvåret 1919 å tillägg sstat för samma år anvisa ett förslagsanslag, högst ................................................................... kronor 6,000.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Kungl. Maj:ta proposition Nr 355.

7 Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER, Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

friherre PaLMSTIERNA,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:

. . ^ punkten 92 under nionde huvudtiteln av årets statsverkspropo-

sition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition angående de under rubriken »lantmäteriväsendet» i riksstaten ingående anslag, som Kungl. j\laj:t kunde komma att avlåta till riksdagen, tor detta ändamål beräkna anslag dels å ordinarie stat till belopp av 1,713,100 kronor och dels å extra stat för år 1920 till belopp av 156,800 kronor. ’

„ Tillika har Kungl. Maj:t i propositionen om anslag å tilläggsstat or ar 1919 i punkten 35 under nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att i. avbidan på blivande proposition angående förstärkning under senare halvaret 1919 av arbetskrafterna i lantmäterist.yrelsen för detta ändamål a dylik tilläggsstat beräkna ett anslag av 6,000 kronor.

Uppskovet med dessa frågors behandling var föranlett därav, att 1917 års lantmäterikommissions den 30 november 1918 dagtecknade betänkande först under januari innevarande år inkom till jordbruksdepartementet.

8 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 355.

Sedan numera lantmäteristyrelsen den 28 januari 1919 avgivit utlåtande över detta betänkande, anhåller jag att få anmäla de sålunda uppskjutna frågorna.

För underlättande av ärendets bedömande torde jag först få erinra, hurusom anslagen under rubriken slantmäteriväsendeto i nksstaten för år 1919 upptagas sålunda:

9 Kungl. Majds preposition AV 355.

Organisationen av lantmäteriväsendet undergick vid riksdagarna 1908 och 190!) sa genomgripande förändringar, att de nuvarande förhållandena på detta omiåde kunna anses datera sig från denna tid.

Ny stat för lantmäteristyrelsen anlöpa sålunda av 1908 åis riksdag, innefattande att siyrelsen under ledning av en överdirektör såsom chef organiserades på två byråer jämte en lanimäterifiskal och en arkivarie.

Vid samma riksdag omorganiserades förstelantmätartjänst.erna. I stället lör att dessa tjänstemän förut dels liksom övriga lantmätare ute i orterna varit sysselsatta med praktiskt lantmäteri och dels därjämte omhänderhaft skötseln av länets lantmäterikontor med där förvarat arkiv, förändrades de till chefer för lantmäteripersonalen i länet och fingo sin verksamhet nästan uteslutande förlagd till lammäterikontoren, varemot de icke skulle få utföra luntmäteriförrättningar åt enskilda. Deras löner reglerades samtidigt.

Vid 1909 års riksdag fortsattes omorganisationen av lantmäteristaten i orterna. Under det att förut den med praktiskt lantmäteri självständigt sysselsatta lantmäteripersonalen utgjorts av kommissionslantmätare och vice kommissionOantmätare, vilka icke åtnjöto statsavlöning utan erhöllo sina inkomster från vederbörande rekvirenter för arbete enligt taxa samt ägde med varandra konkurrera om dylikt arbete, indelades nu landet i distrikt, vart och ett med sin distriktslantmätare, vilken skulle äga utföra de inom distriktet förekommande förrättningar. För arbetets utjämnande inrättades jämväl ett antal extra lantmätartjänster. Såväl distriktslantmätarna som extra lantmätarna erhöllo statsavlöningar, varjämte arvoden av statsmedel anslogos till ett antal auskultanter. Dt ssa avlöningar och arvoden avsågo dock icke att bereda tjänstemännen hela den erforderliga inkomsten, utan skulle huvuddelen härav fortfarande erhållas genom arbete enligt taxa.

Till följd av de erhållna statsavlöningarna ansågs emellertid inkomsten av arbete enligt taxa kunna nedsättas, och ny lantmäteritaxa utfärdades därför den 23 december 1909 (nr 1GG). Denna taxa äger dock enligt dess 28 § icke tillämpning i fråga om ersättning till lantmätare för mätning, uträkning eller annan åtgärd, som utföres efter siffermetod.

Instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare utfärdades den 22 oktober 1909 (nr 138). Härvid stadgades emellertid i 57 §, att närmare bestämmelser angående kartors upprättande, verkställande av ägomätningar, avvägningar och areal uträkning, upprättande av beskrivningar samt utstakning av ägoskillnader m. m. skulle meddelas i särskild författning, samt i övergång-stadgande att beträffande de sålunda i 57 § bihang till riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 317 höft. (Nr 355.) ■ 2

Huvuddragen ao den nuvarande organisationen.

10 Utredninq genom 1017 års låntmäterikommission.

Kungl. Maj:ts jjroposition Nr 355.

angivna arbetena förut gällande föreskrifter skulle i tillämpliga delar komma till användning, intill dess den avsedda forfattningen blivit utfärdad. De sålunda åsyftade äldre bestämmelserna innefattas i huvudsak i artikel V i lantmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864.

Under tiden efter år 1909 hava åtskilliga ändringar vidtagits i de sålunda beslutade anordningarna samt anslag å extra stat anvisats för ett flertal olika lantmäteriändamål. Jag torde få närmare redogöra härför vid behandlingen av de särskilda avdelningarna av detta ärende.

Sedan framställningar om mera genomgripande ändringar och kompletteringar beträffande lantmäteriväsendet inkommit från olika håll, särskilt från vissa tjänstemannaföreningar samt lantmäteristvrelsen, bemyndigade Kungl. Maj:t den 3 juli 1917 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga personer att under benämning 1917 års lantmäterikommission biträda vid yiterligare utredning av vissa lantmäteriet berörande frågor samt vad med dem ägde sammanhang. På grand härav tillkallade dåvarande departementschefen hovrättsrådet O. H. Arsell såsom ordförande samt byråchefen J. Hamrin, hovrättsrådet J. Stenberg, ledamoten av riksdagens första kammare E. Vasseur, ledamöterna av riksdagens andra kammare D. Id. Pettersson i Bjälbo, S. Bengtsson i Norup och N. Olsson i Rödningsberg, förste lantmätaren S. D. Indebetou och distriktslantmätaren L. O. Bagger-Jörgensen att verkställa sagda utredning i hela dess vidd ävensom vice stadsingenjören i Stockholm O. Myrberg och andre stadsingenjören i Göteborg A. Södergren att biträda vid utredningen, såvitt densamma avsåge frågan om nv mätningsförordning.

Såsom jag redan nämnt bär denna kommission den 30 november 1918 avgivit sitt huvudbetänkande. Detta är fördelat i tre avdelningar. Av dessa innefattar del I förslag till förordning angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten in. m. (mätningsförordning) och förslag till förordning angående längdbestämning i vissa fall av redskap för mätningsarbeten (längdbestämuingsförordning). Del 11 innefattar förslag till förordning angående den gottgörelse lantmätare äger uppbära av sakägare (lantmäteritaxa) och förslag till förordning om vissa lantmätare m. fl. tillkommande resekostnads- och traktamentsersättning (rese- och traktamentsförordning). 1 del III framläggas förslag angående vissa lantmäteriväsendet rörande organisations- och löneregleringsfrågor.

Därjämte har kommissionen avgivit särskilda utlåtanden i delar av ämnet.

Kommissionens huvudbetänkande är befordrat till trycket, och jag

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

torde få hänvisa till detsamma till fullstäudigande av den redogörelse, jag nu går att lämna, varvid jag tillåter mig i huvudsak följa kommissionens uppställning av ärendet.

I. Mätningsförordningen

Ehuruväl frågan om utfärdandet av dylik förordning icke är av beskaffenhet att behöva underställas riksdagen, är det dock önskligt, att densamma nu i största korthet beröres, enär mätningsförordningen utgör grundval för åtskilliga förslag angående såväl lantmäteritaxan som personalen.

Lantmäteristyrelsen avgav med biträde av såsom sakkunniga tillkallade professorn vid generalstaben K. D. P. Rosén samt numera distriktslantmätarna E. P. O. Söderpalm och K. Rydén den 30 april 1913 förslag till förordning angående ägomätning och kartläggning, arealuträkning samt ägodelning och råskillnaders utmärkande m. m. Sedan yttranden över detta förslag avgivits av, bland andra, svenska kommunaltekniska föreningen och styrelsen för svenska stadsförbundet, återremitterades ärendet till lantmäteristyrelsen. Över ett därefter inom denna styrelse med biträde av bland andra fil. doktorn T. Rubin utarbetat preliminärt förslag lämnade styrelsen åtskilliga statsmyndigheter jämte den kommunaltekniska föreningens sakkunniga för mätnings frågan tillfälle att avgiva yttranden. Med anledning av dessa yttranden överarbetades förslaget ånyo och underkastades granskning av åtskilliga sakkunniga, varefter det av styrelsen med skrivelse den 12 december 1916 överlämnades till Kungl. Maj:t. Förslaget har därefter ytterligare omarbetats av omförmälda lantmäterikommission.

Jag vill erinra, hurusom dåvarande departementschefen den 16 april 1917 vid motiverandet av propositionen nr 275 angående tillfällig avlöningsförbättring för vissa lantmätare anförde: »Detta förslag (lantmäteristyrelsens ovanberörda förslag 1916) sammanhänger så till vida med styrelsens förslag den 14 december 1916 angående ny taxa på arvode för lantmäteri förrättningar, som i detta taxeförslag upptagas ersättningsbelopp för arbeten, vilka skulle utföras i enlighet med det i mätningsförordningen föreslagna förfarandet. Å andra sidan äro denna taxas tariffer avvägda med tagen hänsyn till de ink"mster, som skulle tillfalla lantmätarna genom förrättningar, utförda enligt mätningsförord-

12 Matning sföro ilning ens tillämpning d städerna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

ningens bestämmelser. Dessa tvä förslag stå alltså i intimt beroende av varandra.»

Lantmäterikommissionen har i sitt betänkande lämnat en beskrivning över olika mätningsmetoder, ur vilken följande torde höra här anföras:

»Den ägomätning, om vilken i 33 § av 1864 års instruktion meddelats närmare föreskrifter, säges enligt gängse språkbruk ske enligt grafisk metod. Det för denna metod karakteristiska är, att den avsi r att såsom mätningsresultat vid själva förrättningen åstadkomma avbildning i viss skala av mätningsområdet. — — —.

Under senare tider bar emellertid en annan mätningsmetod vunnit insteg i vårt land, vilken hittills vanligen benämnts triangelmätningsmetoden eller mätning efter siffermetoden eller den numeriska metoden. — — —.

Vid jämförelse mellan de båda här ovan omförmälda mätningsmetoderna, vilka hittills i vårt land varit de vanligast förekommande, framstår grundskillnaden däri, att vid den grafiska metoden hela resultatet utgör en grafisk bild av mätningsområdet, en karta, som, även om den är riktig vid upprättandet, får mindre värde allt efter som kartpapperet undergår förändringar eller slites genom användning, under det att vid den numeriska metoden mätningsresultat framkommer i form av siffror, som alltid förbliva oföränderliga. Det grafiska mätningsresultatets värde blir efter hand allt mindre, under det att det numeriska alltid bibehåller samma värde. Det törra kan endast komma till begränsad användning, medan det senare kan få en långt vidsträcktare användning, såsom för upprättande av kartor i olika skalor och för olika ändamål, för numerisk areal uträkning och även för andra syften. De alltid oundvikliga mätningsfelen kunna vid den numeriska metoden, i motsats till vid den grafiska, utjämnas och fördelas enligt systematiskt bestämda grunder. Bland den numeriska metodens företräden bör även framhållas, att genom därvid föreskrivna dubbelmätningar och andra överbestämningar grova fel undvikas och mindre sådana metodiskt utjämnas så, att de praktiskt taget försvinna.

Det torde på grund av vad nu anförts vara påtagligt, att den numeriska metoden äger ett avgjort företräde framför den grafiska.»

Spörsmålet, huruvida mätningsförordningen bör reglera även städernas mätningsväsende i tekniskt avseende, har varit föremål för rätt mycket dryftande, och strävanden till en självständig reglering härutinnan hava kommit till synes från håll, som representera städerna.

I det betänkande, som särskilda sakkunniga inom svenska kommunaltekniska föreningen på sin tid avgåvo över lantmäteristyrelsens förslag av 1913, har mot ett enhetligt reglerande av landsbygdens och städernas mätningsväsende bland annat anmärkts, att det vore en naturlig följd av stadsmarkens säregna karaktär, att städerna hos oss i mätningshänseende hittills intagit en från landsbygden skild ställning. Städerna hade därför funnit sig nödsakade anställa särskilda mätningsmän, vilka så småningom tämligen fullständigt emanciperat sig från de omständliga och tunga fo mer, som utmärkte lantmäteriet, och i stället tillägnat sig dir. kt ef,er sitt arbetes art anpassade metoder. Denna fria utveckling hade otvivelaktigt varit ej blott städerna själva utan mätningstekniken över huvud till betydande gagn. Då

13 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

det ju, vad vårt land anginge, varken vore behövligt eller önskligt, att landsbygdens mätningsförhållanden omlades så, att de fyllde stadsmätningens högre fordringar, kom me uppenbarligen städernas inrangerande under mätningsi egler, avsedda för hela riket, att sänka den nivå, på vilken städerna och i synnerhet de mera utvecklade bland dem belunne sig i detta hänseende. En särskild författning rörande stadsmätning innebure sålunda den principiellt riktiga lösningen av föreliggande fråga. Den mätningsförordning, som fö.elåge i förslag, hade alltså ej den rätta begränsningen. Förordningen borde rimligen gälla enbart landsbygden.

Gent emot vad sålunda å svenska kommunaltekniska föreningens vägnar andraga har lantmäteristyrelsen vid överlämnande av 1916 års förslag bland annat anfört, att ett försök att åstadkomma särskilda mätningsföreskrifter för stad och för land snart skulle bringa klarhet i fråga om vanskligheten av en sådan uppgift. Man behövde blott tänka sig, huru föi hål'andena skulle i framtiden ställa sig vid inkorporeringar. Beträffande mätningsförhållandena inom rikets städer förhölle det sig så, att desamma endast inom ett fåtal vore ordnade på eif tillfredsställande sätt, och att även, vad dessa beträffade, enhetlighet mellan olika städer knappast kunde anses förefinnas i önskvärd utsträckning. De städer, som anställt särskilda mätningsmän, vore lätt räknade. Såsom synnerligen betydelsefullt för bibehållande åt städerna av deras kommunala självständighet ville styrelsen erinra om, att föreliggande förslag utginge fiån, att städerna fortfarande skulle äga att utse sina funktionärer på ifrågavarande område.

I den 8 juni 1917 över lantmäteristyrelsens sistberörda förslag avgivet yttrande bär skiftesstadgekommissionen — efter att hava erinrat, att tidigare alla åtminstone mera omfattande mätningar i städerna utförts av lantmäteripersonalen — anfört bland annat, att på senare tider visserligen sådana mätningar i allt större omfattning utförts av andra mätningsteknici, men att inga legala förrättningar, däri mätning ingått, hittills med laga vitsord kunnat verkställas av andra än lantmätare. Härav följde ock, att alla sådana mätningar hittills skolat verkslällas enligt de mätningsföreskrifter, som lantmätare haft att följa. Ej heller kunde uti ifrågavarande avseende städerna anses utgöra en kategori för sig, då på landsbygden funnes ett flertal orter med sådan fastighetsindelning och i övrigt sådana fastighetsförhållanden, som förekomme i och kännetecknade stad. Och att möjlighet stode öppen för tillämpande av andra mätningsregler i städerna än i dessa senare orter, syntes icke böra ifrågakomma. För övrigt syntes önskvärdheten av att samma regler vunne tillämpning vid samtliga mätningar inom en och samma ort ligga för öppen dag. Genom den av 1917 års riksdag antagna lagen om fastighetsbildning i siad hade emellertid ändring skett i fråga om lantmätarnas uteslutande behörighet att i stad verkställa vissa legala förrättningar. Om t. ex. i stads tjänst anställd mätningsman förordnades att verkställa ett laga skifte, vore han naturligtvis pliktig att därvid följa samtliga de föreskrifter, vilka skulle vinna tilllämpning, om skilte verkställdes av lantmätare. Och då enligt gällande instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare lantmäteristyrelsen hade att utöva tillsyn över skiftesverket (den legala jorddelningen) och övriga delar av rikets lantmäteriväsen, vore han såsom skiftesförrättare underordnad lantmäteristyrelsen, ty i och med det att andra mätningsteknici än lantmätare erhölle befogenhet att verkställa vissa legala jorddelningsförrättningar. komme de uppenbarligen att sortera under lantmäteristyrelsen. Att de vid förrättningar, varom nu vore fråga, och vilka av dem

Lantmtlteri-

kommissio-

nen.

14 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

verkställdes, bleve, sedan den berörda nya lagen trätt i kraft, därest nuvarande mälningsbestämmelser då alltjämt gällde, skyldiga följa samma bestämmelser, torde jämväl få anses otvivelaktigt. Att särställa dem, då nya sådana föreskrifter meddelades, syntes därför icke böra ifrågakomma. Framhävas borde, att städernas insorterande under lantmäteristyrelsen icke ägde rum genom de föreslagna mätningsbestämmelsernas utfärdande. Sådant inordnande hade redan skett genom lagen om fastighetsbildning i stad.

Lantmäterikommissionen har yttrat:

»Kommissionen finner sig ej kunna godkänna det från stadsmannahåll negerade anspråket, att reglerandet av städernas inätningsväsen bör ske genom författning, grundad på fullständig åtskillnad mellan stad och landsbygd. Kommissionen vill ingalunda förneka, att utvecklingen å mätningsväsendets område särskilt inom de större städerna under de senaste årtiondena varit sådan, att nämnda samhällen i vissa avseenden intaga en särställning i mätningstekniskt och mätningsorganisatoriskt hänseende. Men följden härav blir enligt kommissionens uppfattning endast den. att en och annan detaljbestämmelse måste ordnas olika för stad och för landsbygd, samt att en reglering av mätningsföihållandena för städernas vidkommande måste ske med iakttagande så långt görligt är av städernas kommunala självbestämningssätt och utan mera avsevärd rubbning i gällande administrativa grunder för vården av deras hithörande angelägenheter. Eu från landsbygden skild reglering av städernas mätningsväsen kan icke anses motiverad av nu angivna förhållanden. En sådan måste ock enligt kommissionens mening ur åtskilliga synpunkter väcka betänkligheter. Kommissionen vill härutinnan särskilt betona, att gränsen mellan stad och landsbygd under samhällsutvecklingens gång synes tendera att bliva allt mera flytande.

Enligt kommissionens uppfattning är det ett statsintresse av betydande vikt, att mätningar inom städerna utföras så, att de bidraga till åstadkommande av ökad säkerhet och trygghet i äganderätten samt ordning och reda i städernas jordförhållanden. Att det åtminstone inom flertalet smärre städer varit mindre väl beställt härutinnan, kan ej förnekas, och det synes därför ligga makt uppå att, då en rättslig reglering genom lagen om fastighetsbildning i stad skett för ordnande av städernas jorddelningsförhållanden, åtgärder ock skyndsamt vidtagas för att ställa de mätningar, som däri ingå, ävensom övriga dylika, särskilt sådana, vilka äro av grundläggande natur, under vederbörlig officiell kontroll. Det har ock framstått såsom ett kännbart behov att å mätningsområdet äga system och enhetlighet i tillämpningen av gällande föreskrifter. Det berättigade kravet å en central myndighet för hela rikets mätningsväsende är ur sådan synpunkt, påtagligt, och någon annan sådan myndighet ä hithörande område med större betingelser härutinnan än lantmäteristyrelsen lärer ej förefinnas. Kommissionen har jämväl i ett den 8 augusti 1918 avgivet förslag till kungörelse med särskilda föreskrifter i avseende å vissa förrättningar, som omförmälas i lagen om fastighetsbildning i stad 1), föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte i avbidan på slutgiltig prövning av frågan om lantmäteristyrelsens förhållande till mätningsväsendet inom rikets städer upp-

>) Delta förslag har lett till kungörelsen den 16 augusti 1918 (n:r 683) med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

15 Kungl. May.ts proposition Nr 355.

draga åt styrelsen överinseendet i angivna hänseenden över tillämpningen av samma lag i fråga om vissa däri avsedda förrättningar. Då kommissionen jämväl vid nu förevarande mätningsfekniska reglering anser sig böra förorda lantmäterist.yrelsen såsom tillsynsmyndighet beträffande städerna i allmänhet (50 § mätningsförordningen), sker detta emellertid under den förutsättningen, att en omorganisation av lantmäteristyrelsen kommer att äga rum, och att denna styrelse härvid erhåller sådan gestaltning, som innefattar tillförlitliga garantier, att den mätningstekniska sakkunskapen och erfarenheten från städernas mätningsväsen därstädes varda vederbörligen representerade. För detta ändamål synes böra upprättas en särskild byrå, genom vilken det speciella stadsintresset kan på lämpligt sätt tillgodoses."

1 enlighet med vad sålunda anförts har författningsförslagets 1 § erhållit följande lydelse:

»Denna förordning avser planmätning och höjdmätning ävensom kartas upprättande, arealuträkning samt utstakning och utmärkande av ägogräns, där dylikt arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i stad eller samhälle på grund av för dessa tjänstemän gällande bestämmelser, så ock där det utföres av annan person på grund av förordnande enligt stadgande i lagen om fastighetsbildning i stad.»

Angående författningsförslagets övriga innehåll torde här icke behöva lämnas någon närmare redogörelse. Det bör endast omförmälas, att enligt detsamma planmätning skall med hänsyn till noggrannheten utföras antingen som »finmätning)) eller »vanlig mätning». Finmätning bör äga rum, då mätningens ändamål sådant kräver, och företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom i stad eller annan ort med större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är att förvänta, så ock eljest då särskilda förhållanden påkalla sådan mätning.

Beträffande tillsynen över författningens efterlevnad föreslås i 50 § följande stadgande:

»Där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda föreskrivet, gälle, att den närmare tillsynen över denna förordnings tillämpning utövas i fråga om samhälle, inom vilket eller för vars räkning i förordningen avsett arbete utförts, av byggnadsnämnd, där sådan finnes, men eljest av vederbörande förstelantmätare ävensom att överinseendet över tillämpningen utövas av lantmäteristyrelsen.

Styrelsen äger ock att i enlighet med grunderna i denna förordning utfärda de allmänna verkställighetsföreskrifter, som må finnas erforderliga, dock ej för samhälle, i fråga om vilket Konungen på därom gjord framställning meddelat särskilda bestämmelser, och ej heller där för behandling av uppkommen fråga är eller varder i lag eller författning annat föreskrivet.»

Vid kommissionens betänkande i denna del av ämnet äro sär- Reservatioskilda reservationer avgivna av dess ledamöter Hamrin, Södergren och Myrberg.

ner.

16 Lantmäteri»

styrelsen.

Kungörelsen le/s 1918.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

I herr Hamrins reservation föreslås annan tydelse av 1 och 50 §§. Till 1 § föreslås att tillägga orden »eller eljest, där arbetet skall ligga till grund för bestämmaude av ägogräns». Beträffande 50 § föreslås ändrad formulering, vilken huvudsakligen innefattar, att lantmäteristj^relsen skulle äga utfärda jämväl för särskilt fall gällande verkställighetsföreskrifter. I herr Södergrens reservation yrkas, att andra stycket i 50 § skall utgå. Herr Myrberg har i sin reservation förordat, att särskilda mätningsförordningar måtte utfärdas för landsbygden och för städerna, samt hemställt, bland annat, att nu ifrågavarande mätningsförordning måtte avse endast lantmäteripersonalen, att ny mätningsförordning för städerna måtte utur bet.-, s, att byggnadsstyrelsen måtte bliva den centrala myndigheten för överinseendet av städernas mätningsförordning och att de särskilda städerna måtte äga såsom kommunal författning utfärda allmänna verkställighetsföreskrifter.

I sitt utlåtande den 28 januari 1918 över lantmäterikommissionens förslag har även lantmäteristyrelsen vänt sig mot den föreslagna lydelsen av 1 och 50 §§. Styrelsen har gjort gällande, att av den föreslagna formuleringen av 1 § skulle följa, att om annan person än lantmätare eller mätningsman i respektive stad förordnades att verkställa nymätning av staden, förordningen icke bleve tillämplig. Detta vore enligt styrelsens mening givetvis olämpligt På grund härav och av övriga närmare angivna skäl har styrelsen framlagt förslag till ändrad lydelse av 1 §, avsedd att utsträcka förordningens giltighetsområde. Beträffande 50 § har styrelsen hävdat den uppfattning, att det jämlikt styrelsens instruktion och kungörel-en den 16 augusti 1918 tillkommer styrelsen att meddela föreskrifter jämväl för särskilda fall, samt föreslagit viss lydelse av den föreslagna 50 § i förordningen i huvudsaklig överensstämmelse med herr Hamrins reservation.

Förut omförmälda kungörelse den 16 augusti 1918 (nr 683) föranleddes av lagen om fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917 (nr 269). Kungörelsens tre första paragrafer äro av följande lydelse:

1 §•

»I avseende å den tillsyn över mätningsväsendet inom rikets städer, som åligger lantmäteristyrelsen, tillkommer det styrelsen:

att för vinnande av fullständighet, tydlighet och likformighet vid mätningsarbetens utförande utfärda erforderliga allmänna eller för särskilt fall gällande föreskrifter, modeller och formulär;

Kunyl. MW ds proposition AV" 8tu>. IT

att pa begäran meddela råd och upplysningar;

att, när aidedning därtill förekommer, förordna om inventering av till tjänsl, eller uppdrag hörande kartor och handlingar;

att i den ordning i instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare sägs förrätta inspektion samt att förordna tjänsteman vid verket eller förste lantmätare att på ort och ställe verkställa undersökningar, mätningar eller andra åtgärder för utrönande av det sätt, varpå mätningsverksamheten bedrives;

att, därest anledning till anmärkning förekommer, vidtaga åtgärder till vinnande av rättelse samt att genom lämpligt vite, högst ett hundra kronor, tillhålla i stads tjänst anställd tjänsteman eller person, som förordnats till utförande av mätningsarbete därstädes, att fullgöra sina åligganden; samt

att föra förteckning över i städernas tjänst för utförande av mätningsgöromål anställda befattningshavare.

Över ärenden, som angå stad, skola hos lantmäteristyrelsen föras särskilda diarier och registratur, och skola förrättningsakter rörande stadsjord förvaras sammanförda för varje stad och skilda från andra akter.

Den närmare tillsynen över stads mätningsväsen tillkommer byggnadsnämnden.

Av byggnadsnämnden äger lantmäteristyrelsen att äska och erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som ligga inom området för byggnadsnämndens befogenhet och som för styrelsens verksamhet erfordras.

Byggnadsnämnden åligger att till lantmäteristyrelsen insända uppgift å i stadens tjänst anställd mätningsman samt å person, som förordnats att verkställa mätningsförrättning eller mätningsförrättningar inom staden. I samband härmed skall, där fråga ej är om lantmätare, meddelas upplysning om de kunskapsprov den avlagt, som uppgiften avser, samt om den verksamhet på mätningsväsendets område, han utövat.

3 §•

1 inom. Beträffande förrättningar, varom förmäles i 6 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad, skall, där de verkställas av mätningsman i stad, vad instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare innehåller i fråga om distriktslantmätare och extra lantmätare äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Rörande andra förrättningar enligt lagen om fastighetsbildning i stad samt arealavmätningar skall enligt vid denna kungörelse fogat formulär föras diarium, varav framgår tiden, då ärendet inkommit, uppdragsgivarens eller sökandens namn, förrättningens eller åtgärdens beskaffenhet, förrättningsmannens namn samt tiden, då arbetet börjats och slutats, karta och handlingar utgivits till sakägare, akten överlämnats till myndighet och redovisning skett jämte aktens arkivnummer så ock kostnad, som skall gäldas av sakägare.

Uti diarium, som här avses, må även upptagas förrättning, som omförmäles i 1 mom.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 317 höft. (Nr 355.) it

18 Departement schefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3åö.

3 mom. Av diarium, som avses i 2 mom., skall i enlighet med de närmare föreskrifter, lantmäteristyrelsen meddelar, före den 1 mars till lantmäteristyrelsen insändas sammandrag utvisande verksamheten under nästföregående år.»

Min redogörelse för denna del av ärendet har icke åsyftat, att hemställa, att Kungl. Maj:t nu skulle taga ståndpunkt till de särskilda bestämmelserna i den föreslagna mätningsförordningen, utan endast att påvisa att genom utfärdandet av föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget fasta regler komma att givas inom detta område, vilket länge erkänts såsom i hög grad behövligt, och att därigenom arbetet blir i betydlig mån ökat för såväl de praktiserande lantmätarna som lantmäterikoutorens personal och lantmäteristyrelsen. Beträffande de skiljaktiga meningar, som framkommit angående de i författningsföislaget intagna bestämmelserna rörande författningens giltighetsområde samt i vissa andra hänseenden, torde Kungl. Maj:t framdeles träffa sitt avgörande, när författningeus utfärdande skall ske. Härvid må dock framhå las, att såsom skiftesstadgekommissionen i sitt. utlåtande den 8 juni 1917 framhållit, städernas inordnande under lautmäteristyrehen ägt rum redan genom laven om fastighetsbildning i stad. Genom kungörelsen den 16 augusti 1918 hava närmare föreskrifter givits angående de åligganden, vilka tillkomma lantmäteristyrelsen såsom tillsynsmyndighet över städernas mätningsväsen. Frågan om lantmäteristyrelsens befogenhet härutinnan torde alltså få anses avgjord genom redan fattade beslut. Nu återstår att bereda lantmäteristyrelsen erforderliga arbetskrafter för dessa uppgifters fullgörande. Åtgärder i sådant syfte hava, så.-om jag längre fram torde lä erinra, redan provisoriskt vidtagits.

Kung!. Majd* proposition Nr 355.

Ut

fl. Rese- och traktamontsförorrining samt lantmäteritaxa.

i fråga om de förhållanden, s<>m avses skola regleras genom den föreslagna rese- och traktamentsförordningen, torde jag få erinra om följande.

I taxan på arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december 1909 stadgas, att förstelantmätare äger uppbära resekostnads- och traktamentsersättuing enligt gällande re>ereglemente för förrättning, som av honom verkställes utanför residensstaden. Angående annan lantmätare, scm på eget ansvar utför lantmäteriförrättning, stadgades i nyssnämnda taxa, att han skulle erhålla reseersättning, som skulle utgå med ersättning dels för resekostnaden enligt gällande resereglemente dels ock för kost och tidsspillan efter vägens längd, efter viss beräkning för resa med skjuts och viss annan för resa på järnväg eller ångfartyg.

Tjäustemedhjälpare och tekniskt biträde åtnjuta et sättning för resa efter enahanda grunder, 'som gälla för på eget ansvar arbetande lantmätare.

Enligt taxan har traktamentsersättning. såsom ovan berörts, utgått till förstelantmätare i vissa fall. Övriga tjänstemän hava enligt taxan icke kommit i åtnjutande av någon sådan ersättning.

I förslag den 14 december 1916 till ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar hade lantmäteri-tyrelsen upptagit bestämmelser, avseende att bereda lantmätarna, deras tjänstemcdhjälpare och tekniska biträden rätt till dagtraktamente såväl vid resa som under vistelse å förrättningsstället, varemot den nuvarande obetydliga ersättningen för kost och tidspillan avsetts skola upphöra. Styrelsen ifrågasatte därvid, att såväl de föreslagna dagtraktamentena som själva reseersättningen skulle övertagas av staten.

I skrive se till Kungl. Maj:t den 10 november 1917 angående tillskott till krigstidstillägg för år 1918 åt vissa lantmätare m. m. bragte lantmäteristyrelsen ånyo på tal frågan om dagtraktamenten och reseersättning åt lantmätarna och hemställde, att Kungl. Maj t måtte vidtaga åtgärder för att den med praktisk lantmäteriverksamhet sysselsatta lantmäteripersnnalen måtte i stället för nuvarande ersättning för kost och tidspillan vid tjänsteresa erhålla dagtraktamente såväl under tjänsteresa som under vistelse å förrättningsstället.

1917 års lantmäterikommission, till vilken lantmäteristyrelsens sistnämnda framställning remitterats för yttrande, tillstyrkte densamma.

Rese- och traktamentsförordningen.

20 Lantmäteri-

kommissio-

nen.

Kung!. Maj.ts proposition Nr 355.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1918 anförde jag bland annat följande:

»Då lantmäterikommissionen vid övervägande av de många förslag beträffande lantmäteri väsendet, som den bär under utredning, funnit frågan om beredande åt de praktiserande lantmätarna av dagtraktamenten under tjänsteresor och förrättningar kunna utan olägenhet avskiljas från övriga frågor och behandlas särskilt för sig, ansluter jag mig gärna till denna mening. Jag anser nämligen i likhet med såväl lantmäteristyrelsen som nämnda kommission, att det nuvarande förhållandet, att dessa lantmätare blott erhålla en obetydlig ersättning för kost och tidspillan under själva resorna, numera är — oberoende av de tillfälliga kristidsförhållandena — synnerligen otillfredsställande och ägnat att ge anledning till befogade klagomål.

Att såsom kommissionen ifrågasatt låta staten ensam övertaga ifrågavarande, mycket avsevärda kostnader och samtidigt befria jordägarna från erläggandet av den nuvarande ersättningen för kost och tidspillan kan visserligen vara ägnat att väcka betänkligheter. Men då, såsom också framhållits, en ny lantmäteritaxa inom eu nära framtid torde komma att utfärdas och det väl icke kan undgås att i densamma upptaga höjda avgifter för verkställt arbete, vilka avgifter ju skola gäldas av rekvirenterna, framstår förändringen såsom en provisorisk anordning, som tillför jordägarna och huvudsakligen lantbrukarna eu tillfällig lindring, av vilken de just under nuvarande tider torde vara i stort behov, och som i sin mån bidrager till att främja deras näring.»

1918 års riksdag, som icke hade något att erinra mot vad jag anlört i detta ämne, godkände det framlagda förslaget om dagtraktamenten åt den med praktisk lantmäteriverksamhet sysselsatta lantmäteripersonalen.

Härefter utfärdade Kungl. Maj:t den 7 maj 1918 kungörelse angående traktamentsersättning åt vissa lantmätare med flera. Denna kungörelse trädde i kraft den 1 juni 1918. Enligt densamma åtnjuter annan på eget ansvar arbetande lantmätare än förstelantmätare så ock tjänstemedhjälpare samt sådant tekniskt biträde, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen begagnas, av allmänna medel traktamentersättning under resor och förrättningar, som äga rum på grund av gällande instruktion, annan författning eller särskilt förordnande. I fråga om villkoren för åtnjutande av traktamentsersättning skola i huvudsak bestämmelserna i gällande resereglemente tillämpas. Genom samma kungörelse upphävdes de i lantmäteritaxan förefintliga bestämmelser om lantmätares rätt till gottgörelse för kost och tidspillan under sådan resa, då traktamentsersättning erhölls, samt jämväl vad i 5 § 1 mom. samma taxa funnes stadgat om visst pris för husrum och kost.

Angående sitt förslag till rese-1 och traktamentsförordning har lantmäterikommissionen anfört, att kommissionen, som icke ifrågasatte någon

Kung/. Maj ds proposition Nr Säd. -il

ändring i gällande ordning, att gottgörelsen för det utförda lantmäteriarbetet skulle erläggas av vederbörande sakägare, samt föresloge, att resekostnads- och tiaktamentsersättning skulle ingå av allmänna medel, funnit det med hänsyn härtill lämpligt, att bestämmelserna om reseoch traktamentsersättning måtte inrymmas i särskild författning och icke vidare intagas i en förordning (lantmäteritaxan) som avsåge att reglera den gottgörelse, lantmätare ägde uppbära av sakägare.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i kommissionens förslagtorde ur motiveringen här endast böra anföras följande:

»I likhet med kungörelsen den 7 maj 1918 liar nu ifrågavarande författning ansetts höra gälla alla på eget ansvar arbetande lantmätare, deras tjänstemedhjälpare samt sådana tekniska biträden, som med tillstånd av lantmäteristyrvlsen begagnas. Det har emellertid synts kommissionen önskligt, att hos lantmätare anställd elev, som med lantmäteristyrelsens tillstånd begagnas, jämväl må komma i åtnjutande av ersättning för de resekostnader, som äro förknippade med hans deltagande i arbetena å förrättningsställena.

Knappast på någon bana måste nämligen aspiranterna för sin utbildning i den utsträckning som lantmäterieleverna deltaga i arbeten å olika platser. I samma mån som lantmätarnas verksamhet förändrats till att allt mer och mer avse förrättningar av mindre omfattning, har resekostnaden för lantmäterieleverna blivit av större betydelse. Den fortgående förändringen av verksamheten i nu angiven riktning minskar också möjligheterna för principalen att draga fördel av elevens arbete samt medför tillika med i övrigt inträffade ändrade förhållanden svårigheter att under resa och pågående förrättning anskaffa inåt och husrum för eleven till skäligt pris. Kommissionen anser, att kostnaden för elevs reseersättning ej bör drabba vederbörande jordägare. Det kan nämligen ej anses överensstämmande med billighet och rättvisa, att jordägarna åsamkas utgifter för elevens utbildning, som det snarare torde tillkomma staten att främja. För övrigt lärer det ej kunna ifrågakomma att pålägga jordägare kostnad för annan person än den, som omedelbart erfordras för det arbete, vilket av honom påkallats. Att så icke kan anses vara förhållandet i fråga om elev, som vid dylikt arbete medtagits, synes kommissionen påtagligt. Resekostnadsersättning för elev torde böra utgå efter 5 klassen i resereglemente!.»

Kommissionen har av enahanda skäl jämväl förordat, att rätt till erhållande av dagtraktamente under resor och förrättningar måtte utsträckas till elev.

I fråga om såväl resekostnads- som traktamentsersättningen innehåller förslaget ett flertal bestämmelser, avseende att medföra begränsningar i rätten till dylika ersättningar.

Kommissionen har föreslagit, att resekostnads- och traktamentsersättning, varom i förorduingen stadgades, skall utgå från nionde huvudtitelns förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar. Beträffande dagtraktamentena är detta redan nu fallet enligt 1918 års riksdags

Departements-

chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

beslut. Till stöd för förslaget att jämväl resekostnadsersättningen skall gäldas av staten har kommissionen hänvisat till att densamma i annat sammanhang framhållit, att jordägarnas kostnader för lantmäteriförrättningar borde i än vidare grad lindras.

Jag torde icke behöva längre uppehålla mig vid innehållet i kommissionens ifrågavarande förslag. Jag vill erinra, att frågan om revision av rescreglementet är under utredning av särskilda inom civild' partementet tillkallade sakkunniga. Då det ansetts önskvärt att, i den mån så finnes lämpligt, överensstämmelse vinnes mellan bestämmelserna i resereglementet och i den nu föreslagna särskilda förord ningen, har lantmäterikommissionens förslag i denna del remitterats till omförmälda sakkunniga.

Kommissionen har erinrat, att lantmäteristyrelsen i skrivelse den 24 maj 1917 beräknat lantmätarnas ersättning för resekostnader under åren 11*12 —1916 till i medeltal 95,000 kronor.

Mot denna beräkning har kommissionen icke funnit någon anledning att gorå erinran, men då kostnaderna för resor, i vad de avsåge biljettkostnader och skjutsersättning, sedan år 1916 stigit med inemot 100 procent samt någon del av denna ökning torde komma att kvarstå, även sedan normala förhållanden inträtt, ansåge sig kommissionen höra beräkna lantmätarnes ersättning för resekostnader till 125,000 kronor årligen.

Kostnaderna för traktamen*sersättning till lantmätare hade vid 1918 års riksdag beräknats till 4 0,000 kronor. Kommissionen ansåge dem böra alltjämt beräknas till detta belopp.

I sammanhang härmed har kommissionen framhållit, att vid antagande av det av kommissionen framlagda förslaget om statens övertagande av kostnaderna för lantmätarnas resor, det nu å riksstatens nionde huvudtitel uppförda extra anslaget till kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor blir överflödigt till den del detsamma avser själva resekostnaderna.

1 likhet med lantmäterikommissionen anser jag det lämpligt, att vid den reglering av lantmäteri kostnaderna, som nu bör företagas, staten åtayer sig att bestrida kostnaderna för lantmätarnas resor lika väl som dylikt åtagande enligt beslut av 1918 års riksdag redin skett beträffande deras dagtraktamenten. Likaledes anser jay mig böra tillstyrka, att jämväl den till elev utgående ersättningen för resekostnad och dagtraktamente bör gäldas av statsmedel. Beträffande detaljerna av förslaget till författning i nu förevarande ämne torde det icke vara

23 Kungl. Maj:ts proposition AV nåd.

lämpligt att nu ingå i någon närmare granskning, enär frågan därom remitterats till särskilda sakkunniga för ytterligare utredning. Jag vill emellertid framhålla, att åtskilliga begränsningar i rätten till dylika ersättningar böra stadgas, liksom skett exempelvis beträffande liknande ersättningar till skogsstatens personal.

Enär redan i fjol kostnaderna för dagtraktamentena inräknats i den då vidtagna höjningen av nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar samt kommissionen ansett någon ändring i di t härtill beräknade beloppet icke vara behövlig, återstår nu endast att vidtaga den höjning i samma anslag, som orsakas av att jämväl resekostnaderna höra utgå av statsmedel. Kommissionen har uppskattat den av sådan anledning erforderliga höjningen till 125,000 kronor. Häremot har jag icke något att erinra. Jag skall längre fram göra hemställan härom.

Gällande taxa på arvode för Inntmäteriförrättningar den 23 december 1909 tillkom såsom en följd av den vid samma års riksdag beslutade omorganisationen av lantmäteristaten i orterna. Syftemålet med den nva taxan var att åstadkomma d* Is förenkling och dels nedsättning i lantmätarnas arvoden. Enligt under förarbetena till taxan verkställd utredning belöpte sig denna nedsättning till i genomsnitt 7s. I gengäld härlör anslogog genom omorganisationen löner eller arvoden till 110 distrikslantmätare, 40 extra lantmätare och 3<> auskultanter.

Med avseende på nedsättningen bör emellertid särskilt framhållas, att densamma icke skedde med Va eller 33 procent beträffande arvodet för var;e särskilt slag av arbete utan i vissa fall uppgick ända till 39 procent (delningsarvodet) och i andra fall var mycket obetydlig.

En anmärkningsvärd nyhet i 1909 års taxa var, att så gott som all rättighet att med sakägare ingå överenskommelse om arvodet borttogs, förutom vad angår arbeten efter siffermetod, beträffande vilka taxan icke äger tillämpning.

Därjämte infördes vissa smärre nyheter, däribland bestämt arvode för jordavsöndring.

I framställning den 15 december 1915 har styrelsen för Sveriges lantmätarförening, efter att från lantmätarna hava infordrat utredning angående den inkomst, som enligt taxan kun ie erhållas, anhållit, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för åstadk'malande av en revision av lautmäteritaxan.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt lantmäteristyrelsen att avgiva utlåtande över lantmätarföreningens framställning samt bemyndigat styrelsen

Lantmäteri*

taxan.

21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

att vid utförandet av det arbete, som besvarandet av denna remiss föranledde, tillkalla sakkunniga biträden inom lantmäterikåren, bär styrelsen med biträde av förste lantmätaren i Västerbottens län Karl Grubbström, dåvarande dbtriktslantmätaren i Faluns distrikt Theodor Andersson, extra lantmätaren i Kalmar län Harald Malmberg samt dåvarande lantmäteriauskultanten friherre Axel von Offer verkstad en omfattande undersökning angående såväl gällande som äldre lantmäteritaxor.

Med stöd av den utredning, som härigenom vunnits, har lantmäteristyrelsen därefter utarbetat och i skrivelse den 14 december 1916 till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar, här nedan benämnt 1916 års förslag.

Detta förslag har sedermera överlämnats till 1917 års lantmäterikommission och ligger till grund för det av kommissionen utarbetade förslaget till förordning angående den gottgörelse, lantmätare äger uppbära av sakägare.

I lantmäteristyrelsens skrivelse den 14 december 1916 anföres bland annat följande, vilket kommissionen även vitsordat och åberopat:

»Vid de verkställda undersökningarna har till fullo ådagalagts behovet av en revision av gällande taxa, vilken måste anses icke blott i många fall lämna alltför liten ersättning särskilt med hänsyn till arbetets art, utan även vara otidsenlig, ojämn och orättvis i sina verkningar.

Vad angår förhållandet mellan den nuvarande taxan och den förut gällande framgår av historiken, att 18ö7 års taxa är den, som utgjort stommen och grunden för alla därefter följande och alltså även för den gällande. Då 1867 års taxa upprättades särskilt med hänsyn till norrlandsförhållanden och vid en tid, då mindre förrättningar voro sällsynta och de stora laga skiftena de vanligast förekommande förrättningarna, förklaras härav, att nu gällande taxa är otidsenlig och för särskilt smärre förrättningar verkar ojämnt och orättvist. Av historiken inhämtas vidare, att genom 1873 års kungörelse 1867 års taxa blev höjd med 25 procent, men det framgår dessutom, att 1881 års taxa icke innebar någon höjning av 1873 års taxa utan i stället en sänkning med i runt tal 10 procent. Då nu gällande taxa utgör en nedsättning i 1881 års med 33.34 procent, i ersättning varför till en del tjänstemän löner och arvoden erhållits, som skola motsvara den skedda nedsättningen i lantmätarnas inkomst efter 1881 års taxa, framgår det alltså, att lantmätarna arbeta efter en taxa, vars arvodessatser äro lägre än vad som 1873 ansågs skäligt, Det må betonas, att, ehuru så påtagligen erfordrats, A id tillkomsten av 1909 års taxa någon vidare revision med hänsyn till efter år 1881 ändrade förhållanden ej skedde. I stort sett kan sägas, att 1909 års taxa endast blev en omskrivning av 1881 års, varvid arvodessatserna sänktes i ovan angiven utsträckning. Det torde slutligen böra nämnas, a't vid 1881 års och tidigare taxerevisioner liera önskemål från lantmätarnas sida uttalats, som därvid icke tillgodosetts och därför nu upprepats med ökad styrka.»

Kungl. Maj.ts proposition Nr 355. 25

Beträffande huvudprinciperna i lantinäterikoimnissionens nu framlagda taxeförslag har kommissionen anfört:

»Ett av de viktigaste syftemålen med en ny taxa måste vara att i högre grad än hittills bereda jämna och rättvisa arvoden. Till en början må dock framhållas, att åtskilliga lantmäteriarbeten äro av den art, att detta syfte icke kan nås genom detaljarvode, varmed förstås arvode, som beräknas efter figurantal, längd, ytmått eller dylikt. Det har därför varit nödvändigt icke blott att bibehålla dagarvode för vissa åtgärder utan även att i viss mån utsträcka användningen därav. Sålunda föreslår kommissionen exempelvis, liksom 1916 års förslag, att alla sammanträden, utredningar och undersökningar skola ersättas särskilt genom dagarvoden. 1 motsats härtill har enligt gällande taxa i flera detaljarvoden inbegripits ersättning även i nämnda hänseende.

Från lantmätarhåll har emellertid framställts krav på ännu vidsträcktare användning av dagarvoden, bland annat i så måtto, att lantmätaren alltid skulle vara berättigad att välja mellan dagarvode och detaljarvode. Faran för missbruk av en sådan bestämmelse torde dock vara mycket stor och kontroll omöjlig att anordna. Kommissionen har därför i likhet med 1916 års förslag ansett sig icke kunna i princip medgiva en dylik allmän valfrihet.

Det har synts kommissionen ofrånkomligt att, på sätt lantmäteristyrelsen i sitt nämnda förslag hemställt, höja dagarvodet från 10 till 12 kronor.

För uppnående av en jämn och rättvis gottgörelse har en ganska långt driven specialisering av bestämmelserna om detaljarvode varit nödvändig. — ----.

Med avseende å tariffer och andra grunder för detaljarvodets utgående har i regel följts de av lantmäteristyrelsen i 1916 års förslag framställda teorier och principer. I åtskilliga fall har det dock ansetts nödvändigt att höja arvodet för vissa arbeten. De av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelser om detaljarvode synas nämligen vara sådana, att, därest arvodet beräknas enligt dessa, inkomsten per dag icke kan komma att uppgå till 12 kronor, med mindre arbetstid eller arbetsintensitet drives över det normala. Enligt kommissionens åsikt är detta icke blott oräitvist utan även olämpligt såsom icke ägnat att tillgodose vare sig lantmätarnas eller jordägarnas intressen. Det måste nämligen anses såsom en orättvisa, om en lantmätare, ehuru han presterat en större arbetsprodukt, måhända likväl icke skulle erhålla en större ersättning än en annan, som föredragit ett makligare arbetssätt men begagnat sig av den i gällande taxa såväl som i både 1916 års och kommissionens förslag medgivna frihet att debitera arvodet för förrättning i dess helhet efter dagberäkning. Följden härav skulle givetvis bliva, att arvodet för förrättning i dess helhet snarare som regel än såsom undantag komme att debiteras efter nämnda grund. Men detta vore givetvis icke till jordägarens fördel, ty i hans intresse ligger uppenbarligen, att förrättningen bedrives och avslutas så snabbt som möjligt. Därigenom minskas helt säkert såväl arvodet för förrättning som övriga med densammas utförande förbundna kostnader.

Kommissionen har därför sökt att avväga bestämmelserna om detaljarvoden på sådant sätt, att med normal arbetstid och arbetsintensitet inkomsten per dag blir minst lika med dagarvodet, 12 kronor. Vid sina beräkningar har kommissionen utgått från, att en arbetstid om 8 limmar bör anses såsom normal.

Av vad ovan anförts framgår, att storleken av dagarvodet är av grundläggande betydelse för hela taxan. Detta arvode blir nämligen i stort sett bestäm- Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 317 höft. (Nr 355.) 4

Iriintinäten

kommissio

nen

26 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

mande för den inkomst av arbete, som taxan avser att bereda. Och denna inkomst åter bör uppenbarligen avvägas med hänsyn till storleken av den ersättning av statsmedel i form av lön eller arvode, lantmätaren skall erhålla. Med förhållandet mellan dessa faktorer inkommer man emellertid på frågan om fördelningen av kostnaderna för lantmäteriförrättningar mellan statsverket och jordägarna, vilken fråga

kommission upptagit till behandling i annat sammanhang.

Alla beräkningar hänföra sig till de förhållanden, som gällde år 1914.

Slutligen vill kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen framhålla, att den föreslagna förordningen angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordningen) inverkat såsom en mycket viktig faktor vid bestämmandet av arvodessatsernas storlek. Antagandet av föreliggande förslag till förordning får sålunda anses förutsätta, att även mätningsförordningen utfärdas.»

Beträffande den speciella motiveringen till förslaget till lantmäteritaxa torde jag få hänvisa till kommissionens betänkande.

Huvudreglerna innefattas i förslagets bägge första paragrafer, vilka innehålla att utöver löneförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning, som gäldas av statsmedel, lantmätare äger att för förrättning eller åtgärd, som han på grund av gällande instruktion eller annan författning är skyldig att utföra, bekomma gottgörelse av sakägare. Denna gottgörelse utgår antingen enligt taxa eller enligt överenskommelse, dock att densamma i vissa fall bestämmes av lantmäteristyrelsen. Gottgörelse enligt taxa är dels arvode för verkställt arbete och dels lösen för karta och handlingar. Arvode utgår antingen som detaljarvode eller ock som dngarvode efter dagberäkning.

Beträffande detaljarvodet innehåller förslaget utförliga bestämmelser. Användandet av dagarvode- är i vissa avseenden utvidgat i jämförelse med för närvarande. Dagarvodet är, som nämnt, föreslaget till 12 kronor, varvid kommissionen framhållit, att då den stannat vid detta, jämväl av lantmäteristyrelsen föreslagna belopp, ehuru från åtskilliga håll högre arvode påyrkats, hade det skett under förutsättning att löner och arvoden komme att bestämmas i enlighet med vad kommissionen därom särskilt föresloge. För närvarande äger frihet till överenskommelse rum endast bett äflande mätningar efter siffermetod samt vissa förrättningar, som kunna verkställas utan myndighets förordnande. Det nu framlagda förslaget har i stort sett upptagit bestämmelser av

enahanda innehåll. .

För att visa resultatet av den föreslagna taxans verkningar har kommissionen låtit verk<-tälla beräkning av arvodena för 148 laga skiften och hemmansklyvningar samt 72 ägostyckningar eller tillhopa 220 förrättningar. Dessutom har kommissionen haft tillgång till handlingar rörande 29 rägångsförrättningar från skilda delar av landet. Resultatet

27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

av de verkställda utredningarna bär sammanförts i vid betänkandet fogade tabeller. Kommi.-sionen anför härom:

»Av dessa tabeller inhämtas bland annat, att ökningen i avseende å gottgörelsen för laga skiften och hemmansklyvningar utgör 42.3 procent. Härav belöpa 18.6 procent på arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens bestämmelser, under det att 23.7 procent utgöra verklig förbättring av den lantmätarna tillkommande ersättning.

Tabellen € utvisar ökningen med avseende å lielårsverksamhet. Därav inhämtas, att den totala ökningen utgör 40.o procent, varav 18.6 procent belöpa på arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens bestämmelser, och 21.4 procent utgöra verklig förbättring av den lantmätarna tillkommande ersättning. Lantmätarnas inkomst i form av gottgörelse för utfört arbete kommer sålunda att ökas med i runt tal 20 procent eller samma procenttal, varmed dagarvodet höjts.»

I anslutning härtill har kommissionen erinrat därom, att jag vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1918 av fråga om statens övertagande av kostnaderna för traktamenten åt lantmätare uttalat den åsikten, att det icke torde kunna undgås att i lantmäteri axan upptaga höjda avgifter.

Lantmäteristyrelsen hade i skrivelsen den 24 maj 1917 beräknat, att lantmäteriverksamheten för närvarande lämnar rikets lantmätare en sammanlagd taxeinkomst av 1,000,000 kronor brutto årligen. Utginge man från denna beräkning, mot vilken kommissionen icke funnit något att erinra, skulle således den av kommissionen nu föreslagna taxan komma att giva rikets lantmätare en årlig bruttoinkomst av 1,400,000 kronor.

I sitt utlåtande den 28 januari 1919 har lantmäteristyrelsen fullständigt anslutit sig till de grundläggande principerna i kommissionens taxeförslag och endast i vissa detaljer föreslagit jämkningar. Av dessa ändringsförslag torde här endast böra omförmälas följande.

1 49 § av taxeförslaget har kommissionen föreslagit, att lösen för kopia eller utdrag av fullständigt uträknad geometrisk karta skulle, när kopian eller utdraget åstadkommits för hand, utgå med vissa i en i paragrafen intagen tariff angivna belopp samt, när det skett genom fotomekanisk reproduktion, med allenast viss del av den sålunda beräknade lösen, nämligen 80 procent för ett exemplar, 7o procent för varje av två exemplar, 60 procent för varje av tre exemplar och 50 procent för varje av fyra eller flera exemplar. Kommissionen har till stöd härför framhållit, att de flesta äldre kartor vore av sådan beskaffenhet, att den fotomekaniska metoden icke kunde användas beträffande dem och att det syntes obilligt, ifall kopieringen för hand av dylika kartor skulle verkställas mot nedsatt lösen. Fördelarna av fotomekanisk reproduktion vore så påtagliga, att denna metod säkerligen komme att användas i allt större utsträckning, även om lösen därigenom bleve något lägre.

Lantmätonst,yreisen.

28 Kungl. Maj:ts proposition iVV 355.

Lantmäteristyrelsen har häremot till en början erinrat, att för kopiering av äldre kartor i arkiven ersättning borde utgå genom åsättande av stämpel — icke genom lösen — och att kopiering av äldre kartor hos jordägarna förekomme nästan endast vid upprättande av konceptkartor, varom särskilda regler gåves. Styrelsen har vidare framhållit, att det allmänt såsom önskvärt erkända användandet av den fotomekaniska metoden skulle motverkas, om man genom en högre ersättning premierade handritade kartor. På grund härav och med hänsyn till de stora fördelar, som skulle komma rikets lantmätare till godo genom antagande av kommissionens förslag i dess helhet, ansåge styrelsen det vara skäligt, att dessa, i de fall då de icke ville eller lämpligen kunde använda sig av fotomekanisk reproduktion, finge finna sig i en mindre nedsättning för handritad karta. Ändamålet med inrättande av lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt hade i främsta rummet varit att nedbringa jordägarnas kostnader och befrämja kartornas spridning bland allmänheten. Först därigenom komme denna så småningom till en rätt uppfattning om kartans betydelse för såväl den ena som andra uppgiften. Styrelsen föresloge därför, att lösen måtte beräknas på samma sätt, vare sig kopieringen skett för hand eller genom fotomekanisk reproduktion och i båda fallen efter de grunder, som kommissionen föreslagit för kopia, som framställts genom fotomekanisk reproduktion. Under det kommissionens förslag i fråga om lösen innebure en ökning med 7.2 procent, skulle enligt styrelsens förslag en minskning uppkomma, som kunde beräknas till 18.4 procent. På det hela taget kunde om styrelsens förslag i nu berörda del sägas, att, även om detsamma ej beredde en ersättning av 12 kronor för 8 timmars arbetsdag, vilket villkor i detta fall syntes kunna eftergivas med hänsyn till att arbetet bolde utföras företrädesvis av icke examinerad arbetskraft, tvivel ej kunde råda därom, att lantmätaren under sistberörda förutsättning alltid kunde beräkna någon behållning å arbetet. Till ytterligare stöd för styrelsens ståndpunkt borde framhållas det olämpliga för att icke säga oberättigade i att jordägaren skulle vara skyldig gälda lösen till olika belopp beroende på om lantmätare i det särskilda fallet ritat kartan för hand eller använt fotomekanisk reproduktion.

Lantmäteristyrelsen har därför föreslagit endast en tariff, vari avgifterna upptagits till 80 procent av avgiften i kommissionens tariff för handritad karta.

Departement s» thefen.

Mot den av lantmäterikommissionen tillämpade principen att lantmätarna skola, utöver löneförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning av statsmedel, erhålla liksom hittills gottgörelse av sakägare lör infört arbete och att denna gottgörelse skall i regel utgå efter taxa, synes mig icke något vara att invända. Kommissionens taxeförslag är byggt på den förutsättning, att lantmätarna skola kunna därigenom erhålla en dagsinkomst av 12 kronor för 8 timmars arbete. Denna utgångspunkt synes mig höra godkännas. Kommissionen har längre fram i sitt utlåtande verkställt åtskilliga beiäkningar angående den bruttooch nettoinkomst, som må antagas härigenom tillgodokomma lanimätarna, samt därefter beräknat storleken av den statsavlöning, som bör medgivas för att lantmätarna skola erhålla lämplig totalinkomst. I likhet med kommissionen anser jag detta tillvägagångssätt vid behandlingen

29 Katigt, Maj.ts proposition Nr $55.

av förevarande fråga lämpligt Då jag anser kommissionens taxelörslagböra i allt väsentligt vinna godkännande, bör alltså, därest någon jämkning må finnas böra ske i kommissionens förslag beträffande lantmätarnas sammanlagda tjänsteinkomster, detta ske genom minskning av den föreslagna statsavlöningen.

Vad beträffar de särskilda bestämmelserna i taxeförslaget synas desamma icke giva anledning till några väsentliga anmärkningar utöver vad lantmäteristyrelsen i vissa hänseenden framhållit. Vad särskilt frågan om lösen för kartkopia ankommer synes mig lantmäteristyrelsen hava givit goda skäl för sitt ändringsförslag. För övrigt torde jag framdeles vid anmälan för Kung!. Rlaj:t av frågan om utfärdande av ny taxa få närmare ingå på de speciella bestämmelserna.

Såsom kommissionen framhållit skulle genom den föreslagna taxan gottgörelsen till lantmätarna komma att ökas med ungefär 40 procent, varav dock nära hälften beror av arbeten, som tillkomma på grund av mätningsförordningens bestämmelser och därför motsvaras av ökat arbete och kostnader. Den verkliga inkomstökningen har uppskattats till omkring 20 procent. I betraktande av alt de totala kostnaderna för lantmäteri- 'göromålen bliva så väsentligt ökade måste denna ökning i jordägarnas kostnader anses såsom särdeles måttlig. Genom att staten övertager kostnaderna för rese- och traktamentse]sättningarna till lantmätarna samt jämväl, på sätt jag längre fram kommer att i huvudsaklig anslutning till lantmäterikommissionens förslag tillstyrka, i andra hänseenden bidrager till lantmäterikostnadernas bestridande, överflyttas på staten så stor del av dessa kostnader, att statens andel i desamma blir proportionsvis mycket större än förut varit fallet. Frågan om förhållandet mellan statens och jordägarnas kostnader i avseende å lantmäteri har närmare berörts av kommissionen i åtskilliga i slutet av dess betänkande införda sammanställningar, vilka jag längre fram torde få omförmäla. Jag kan emellertid redan nu nämna, att de nu ifrågasatta ökningarna kon ima att nästan uteslutande drabba statsverket. Därest även fjolårets beslut om statens övertagande av dagtraktamentena nu tages i beräkning, bliva jordägarnas fördelar av förändringarna ännu mera framträdande.

Jag har därför för avsikt att, därest de förslag beträffande avlöningåt den lantmäteripersonal, vilken sysselsättes med utlånande av lantmäteriförrättningar, som Kungl. Maj:t nu torde komma att förelägga riksdagen, bliva av riksdagen bifallna, tillstyrka Kungl. Maj:t att utfärda lantmätcritaxa i huvudsaklig överensstämmelse med lantmäteri kommissionens förslag och med beaktande av lantmäteristyrelsens erinringar, vilken taxa bör träda i tillämpning från och med år 1920.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

Lantmäteri-

verksamhetens

omfattning.

III. Lantmäteripersonal, som sysselsattes med utförande av lantmäteri-

förrättningar.

I delen III av sitt betänkande har lantmäterikommissionen behandlat vissa lantmäteriväsendet rörande organisations- och löneregleringsfrågor. Bland dessa möter först frågan angående den med praktisk lantmäteriverksamhet sysselsatta personalen.

De förslag med avseende å personalen å distrikten, som framställts av lantmäteristyrelsen och kommissionen, torde böra ses mot bakgrunden av lantmäteriverksamhetens omfattning och utveckling.

I fråga härom har lantmäteristyrelsen i skrivelsen den 24 maj 1917 angående ändring i gällande stat för lantmäteristaten i orterna anfört bland annat följande:

»Till belysande av lantmäteriverksamhetens omfattning från och med år 1864 må meddelas efterföljande tablå: _

Att åren 1910 -1911 sammanförts till en period beror därpå, att desamma äro att anse såsom övergångsår mellan äldre och nu gällande organisation.

Av ovanstående tablå synes, att laga skiftena pa det hela taget varit i ned-

31 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

gående vad angår såväl antal som omfattning, dock med undantag för perioden 1890 — 1899, då medelarealen för avslutade laga skiften närmat sig medelarealen för åren 1864—1868, beroende på den stora skiftesverksamhet, som under den förra perioden förekom inom Jämtlands samt Västerbottens och Norrbottens län. Andra förrättningar än laga skiften hava vad antalet angår varit i stigande med undantag för perioden 1879- 1889, då en nedgång synes hava ägt rum. Den hastiga ökningen i fråga om antalet av dessa förlåt t ningar, som enligt tablån inträtt från och med år 1900 och som böljades redan under åren 1898 och 1899, har till stor del föranletts av tillkomsten av ägosiyckningsinstitutet. Synnerligen anmälkningsvärd är emellertid den ökning beträffande antalet andra förrättningar, som utmärker tiden efter år 1909, och detta gäller i synnerhet medeltalet för åren 1912—1916 särskilt som åren 1914 och 1915 av kända anledningar visa en nedgång i förhållande till åren 1912 och 1913 samt 1916. Andra förrättningar än laga skiften uppnådde med avseende å årlig medelareal maximum under perioden 1900—1909, beroende på den stora areal som under samma period var föremål för ägostyckning i synnerhet inom de norrländska länen. Sistberörda förhållande återverkar även på den totala verksamheten därhän, att uppgifterna rörande den skiftade medelarealen för sistberörda period utvisar ett maximum. Att samma medelareal såväl som medelarealen för andra förrättningar, oaktat ökningen i fråga om antal förrättningar, visar nedgång måste betraktas såsom en helt naturlig sak.

Statistiska uppgifter rörande det arvode, som till lantmätarna utgått för verkställda förrättningar, finnas icke för tiden före år 1903. För tiden från och med samma år finnas sådana beträffande förrättningar, som utförts efter myndighets förordnande. Rörande den verksamhet, som utövats utan dylikt förordnande, finnas arvodesuppgifter endast för tiden från och med år 1910.

Beträffande arvodet för avslutade förrättningar må lämnas följande uppgifter:

32 Totalantalet

praktierande

lantmätare.

Kunyl. Majds proposition Nr 355.

Aven dessa uppgifter bestyrka nedgången under åren 1914 och 1915. Uti uppgifterna för åren 1910 och 1911 ingå åtskilliga förrättningar, för vilka arvodet till större eller mindre del beräknats efter 1881 års väsentligt högre taxa på arvode för lantmäteri förrätt ningar. I någon mån torde detta vara fallet även beträffande uppgifterna för år 1912 och måhända även för år 1913.

Den sålunda lämnade utredningen synes visa, att lantmäteriverksamheten, som enligt förut gängse uppfattning nått sin kulmen på 1860-talet, visat nedgång under 1870- och 1880-talen, men att densamma därefter ökats och under de senaste åren i fråga om omfattningen närmar sig verksamheten under förstnämnda period. Som verksamheten därunder emellertid bestod till jämförelsevis stor del av laga skiften, vilket slag av förrättningar under senare åren i avsevärt mindre utsträckning ingått i lantmätarnas verksamhet, kan jämförelsen emellertid icke bliva alltför säker, ett förhållande, som beror även på andra förändringar, som verksamheten undergått. Härutinnan bör i främsta rummet erinras om den inträdda ökningen beträffande antalet förrättningar och nedgången i fråga om förrättningarnas omfång, vilket förhållande för med sig, att för närvarande en långt större del av tjänstemännens tid åtgår till förberedelser till förrättningarna, expeditionsgöromål o. d. Med ledning av ovanstående uppgifter synes man emellertid kunna utgå ifrån, att lantmäteriverksamheten för närvarande lämnar rikets lantmätare en årlig bruttoinkomst av 1.000,000 kronor.»

Lantmäterikommissionen bär först upptagit till utredning frågan om det erforderliga totalantalet tjänster för med praktiskt lantmäteri sysselsatta befattningshavare.

Gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna, vilken fastställts av Kungl. Maj:t den 22 oktober 1909, omfattar 110 distriktslantmätare, 40 extra lantmätare och 30 lantmäteriauskultanter. Hela antalet auskultanter var emellertid vid tiden för nya organisationens genomförande betydligt större eller omkring 140. Dessutom hade 2 kommissionslantmätare och 5 vice kommissionslantmätare, vilka ej vunnit anställning å nya lönestaten, anmält sig önska komma i åtanke till förordnanden att verkställa lantmäteriförrättningar.

Under förarbetena till den nuvarande organisationen hade framhållits behovet av auskultantarvoden dels såsom en ersättning för den minskning, som den i samband med omorganisationen genomförda nedsättningen av taxan korame att medföra för auskultanterna, dels ur synpunkten av kårens lämpliga rekrytering; och hade härvid föreslagits, att antalet arvoden borde bestämmas till 60. Med de beviljade 30 arvodena avsågs emellertid huvudsakligen att bereda en något tryggare ekonomisk ställning åt en del äldre auskultanter, som det, med hänsyn till den då vidtagna begränsningen av antalet självständigt arbetande lantmätare,

Kurujl. Maj:ta proposition Nr 355. 38

antogs bliva erforderligt att anlita för utförande av förrättningar på egen hand.

Uti skrivelse den 26 november 1913 hemställde styrelsen för lantmäterianskultanternas förening om vidtagande av åtgärder för bland annat beredande av bättre ekonomisk ställning för de obefordiade lantmäteritjänstemännen och framställde därvid såsom önskemål i detta hänseende, att arvode måtte beredas åt varje såsom tjänstemedbjälpare verksam auskultant med minst fem års tjänstetid.

Uti skiivelse den 20 april 1916 hemställde därefter samma styrelse, att för ernående av tillfällig förbättring av auskultanternas ekonomiska ställning arvoden av 500 kronor måtte beredas åt alla såsom tjänstemedhjälpare verksamma auskultanter.

Över sist berörda framställning avgav lantmäteristyrelsen utlåtande den 20 maj 1916. Styrelsen framhöll därvid, att den erforderliga arbetsstyrkan torde böra beräknas till omkring 300 tjänstemän, samt hemställde, att Kung!. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för anvisande Irån och med år 1916 av 90 arvoden, vart och ett till belopp av 600 kronor, att fördelas bland de äldsta i tjänst varande lantmäteriauskultanterna.

Någon framställning till 1916 års riksdag kunde emellertid på grund av den sena tidpunkten icke medhinnas.

1 statsverkspropositionen till 1917 års riksdag beräknades ett belopp av 100,000 kronor för beredande av provisorisk förbättring i vissa lantmätares avlöning, varefter lantmäteristyrelsen i enlighet med erhållet uppdrag d^n 2 mars 1917 inkom med förslag rörande fördelningen av dessa medel. Styrelsen räknade med att ny lantmäteritaxa omedelbart borde utfärdas och föreslog på grund därav, att några arvoden åt auskultanter icke skulle utgå av det beräknade anslaget.

Med anledning härav ingav styrelsen för lantmäteriauskultanternas förening en framställning den 31 mars 1917, varvid föreningsstyrelsen hävdade en motsatt åsikt och ånyo anhöll, att tillfälliga arvoden måtte beredas åt auskultanter, som sysselsattes med lantmäterifnrrättningar.

1 proposition den 16 april 1917 (nr 275) 1 öreslog därefter Kungl. Maj:t riksdagen, bland annat, att för såväl tiden från den 1 juli 1917 till årets slut som för år 1918 arvoden å 600 kronor måtte utbetalas till 40 lantmäteriauskultanter, vilka icke åtnjöte arvoden från medel å staten för lantmäteristaten i orterna.

Med anledning av denna proposition framfördes emellertid genom motion vid samma riksdag krav på dylika arvoden åt ytterligare 56 Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 317 käft. (Nr 355.) 5

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

auskultanter, på det att alla, som utexaminerats till och med år 1914, måtte komma i åtnjutande av sådant arvode.

Riksdagen biföll såväl propositionen som motionen och anvisade sålunda medel till arvoden åt 96 auskultanter.

I skrivelse den 24 maj 1917 föreslog lantmäteristyrelsen, att i avlöningsstaten för lantmäteristaten i länen skulle för verksamheten å distrikten uppföras sammanlagt 280 befattningar.

Såsom motiv för detta förslag anförde lantmäteristyrelsen bland annat följande:

»Före genomförandet av den nya organisationen av lantmäteristaten i länen funnos åtskilliga personer, som endast delvis sysselsatte sig med lantmäteri och vid sidan därav utövade annan verksamhet. I anledning därav och för att utröna det antal tjänsteman, som erfordrats och kan komma att erfordras för verksamheten, har styrelsen låtit verkställa särskild undersökning för åren 1881—1916 med undantag av år 1909, vilket sistnämnda år utelämnats av den anledning att organisationen delvis genomfördes samma år. Till grund för denna undersökning hava lagts lantmätarnas dagböcker, varvid 275 arbetsdagar, oberäknat sön- och helgdagar, ansetts utgöra helt år. Från och med år 1909 hava emellertid på eget ansvar arbetande lantmätare varit frikallade från skyldigheten att föra dagbok, vadan man för åren 1910—1916 vid ifrågavarande undersökningar utgått ifrån, att desamma varit fullt upptagna av tjänsten, vilket även får anses hava varit fallet

Denna undersökning visar följande resultat:

Den sålunda gjorda undersökningen av det erforderliga antalet lantmätare — vilket icke sammanfaller med det faktiskt befintliga — ansåg lantmäteristyrelsen otvetydigt gåva vid handen, att totala behovet av tjänstemän uppgått minst till 250. Med hänsyn till att lantmätarnas arbete med säkerhet komme att för framtiden ökas med 20 procent

35 Kungl. Majtts propositibn Nr 355.

och då det borde räknas med eu i motsvarande grad ökad personal för verksamhetens utövande, beräknade styrelsen det för framtiden erforderliga antalet tjänstemän för den praktiska lantmäteriverksamheten till 300. Lautmäteri-tyrelsen förklarade sig emellertid övertygad om, att detta antal bleve tillräckligt endast under förutsättning, att oexaminerad personal eller personal med lägre utbildning i större utsträckning än dittills varit fallet komme att anlitas jämväl för en del enklare fältarbeten.

Att lantmäteristyrelsen likväl stannat vid att föreslå upptagande i avlöningsstaten av endast 280 befattningar, synes hava berott därpå, att styrelsen å ena sidan icke ani-åg möjligt för det dåvarande erhålla flera än 180 ordinarie befattningar och å andra sidan med hänsyn till att antalet auskultanter varierade och att det, såvitt då kunde bedömas, borde betraktas som ett önskemål att nedbringa detta antal, ansåg, att antalet auskultantarvoden borde begränsas till 100.

Sedan lautmäteristyrelsen och lantmäteriauskultanternas förening gjort framställningar om äskande av 1018 års riksdag av anslag till auskultantarvoden, föreslog lantmäterikommissionen i utlåtande den 14 december 1917, att av riksdagen måtte för dylikt ändamål begäras ett anslag av 105,000 kronor. Enligt kommissionens beräkningar borde detta anslag enligt vissa grunder utgå till 140 auskultanter, varvid kommissionen emellertid framhöll att det vid utfärdandet av närmare föreskrifter i ämnet syntes kunna ifrågakomma att göra fördelningen på annat sätt. Kungl. Maj:t föreslog i statsverkspropositionen att till arvoden under år 1919 åt vissa lantmäteriauskultanter anvisa ett förslagsauslag, högst 105,000 kronor och riksdagen biföll denna framställning.

Sedermera har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 18 september 1918 föreskrivit, att de av riksdagen sålunda anvisade medel skola fördelas på 150 auskultanter.

I skrivelse den 7 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen därefter förordat sådan ändring i styrelsens år 1917 avgivna förslag till stat för lantmäteristaten i länen, att antalet distriktslantmätarbefattningar måtte ökas från förut föreslagna 180 till 220 och i anledning därav lämplig minskning vidtagas i antalet arvoden till auskultanter. Efter anteckning att under år 1917 antalet på eget ansvar arbetande lantmätare och tjänstemedhjälpare utgjort sammanlagt 284, har lantmäteristyrelsen yttrat:

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

»Uti sitt ovanberörda förslag (år 1917) räknade lantmäteristyrelsen med en ökning av lantmäteriverksamheten med 20 procent, beroende dels på tillkomsten av den väntade nya mätningsförordningen och dels på den med 1918 års ingång ikraftträdande ändring beträffande förfarandet vid jordavsöndring.

Rörande avsöndringsförrättningarna beräknade lantmäteristyrelsen till följd av den .ändrade lagstiftningen en ökning av sådana av lantmätare verkställda förrättningar till ett antal av omkring 4.000. Något antal kan visserligen ej för närvarande uppgivas, men från skilda håll meddelade upplysningar giva vid handen, att ökningen är högst avsevärd. Vid avgivande av ovan berörda förslag uttalade lantmäteristyrelsen den mening, att den blivande mätningsförordningen tillika med den lagstiftning angående fastighetsbildning i stad, som då väntades, skulle komma att öka intresset för att förse våra städer och stadsliknande samhällen med ett bättre kartmaterial, samt att, därest så bleve fallet, det vore sannolikt, att här öppnade sig ett ganska stort arbetsfält för rikets lantmätare. Den möjlighet till ökning i lantmätarnas verksamhet, som i denna del kunde anses föreligga, lämnade styrelsen emellertid åsido vid förslagets avgivande. Emellertid visar erfarenheten numera ej endast att intresset för modernare mätningar av städer och stadsliknande samhällen är i stigande utan även att sistberörda lagstiftning kommer att tillföra rikets lantmätare en ansenlig arbetsuppgift. Förhållandena synas gestalta sig så, att endast de större städerna kunna hålla sig med särskilda tjänstemän för ombesörjande av lantmäterigöromålen inom desamma. Inom flertalet städer och stadsliknande samhällen synes behov av anlitande av lantmätare göra sig gällande.

I anslutning till lagstiftningen angående fastighetsbildning i stad utfärdades den 13 juli 1917 kungörelse med bestämmelser för vissa fåll angående mantalssättning eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ indelning. Enligt denna kungörelse skola ifrågakommande åtgärder verkställas av vederbörligen förordnad lantmätare, och uppkommer härigenom alltså ökning i lantmäterigöromålen. Sådan ökning har även tillkommit genom lagen den 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. Enligt denna lag skall nämligen frågan om nyttjanderättshavares lösningsrätt samt om löseskillingen för området med vad därtill hör avgöras vid förrättning, varvid bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Under senaste åren har lantmätare även kommit till användning för utredningar rörande ifrågasatta vattenregleringar. För närvarande pågå sådana utredningar beträffande sjöarna Vänern, Siljan med Orsasjön samt sjön Amungen med tillopp.

Inom statens järnvägar äro för närvarande sex lantmätare sysselsatta, och även inom andra grenar av förvaltningen synes man på senare åren kommit till insikt om nyttan av att anlita lantmätare. Sådana äro för närvarande verksamma inom kammarkollegium, vattenfallsstyrelsen och hydrografiska byrån.

Under senare åren hava tid efter annan lagar tillkommit, som medfört nya slag av förrättningar för rikets lantmätare. Det finnes ingen anledning antaga, att denna utveckling skall avstanna. Tvärt om torde man kunna räkna med atf, i den mån man kommer till insikt om lantmätarnas användbarhet, göromålen skola ökas och att allt flera uppdrag komma att anförtros dem såväl av statsmakterna som av allmänheten.

Den ökning i göromålen, som kan bliva en följd av den väntade nya skiftes-

3 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 855.

lagstiftningen, liar lantmiiteristyrolsen icke heller tagit i beräkning vid avgivande av 1917 års förslag. Givet är emellertid, att vilken utgång, som revisionen av skifteslagstiftningen än kommer att få, densamma måste antagas i ingalunda ringa män komma att föra med sig ökad livaktighet inom lantmäteriväsendet. Detta torde i synnerhet bliva fallet, om jordägarnas kostnader för lantmäteriförrättningarna reduceras.

Man kan redan spåra, att den förmån, som innevarande år beretts rikets lantmätare genom traktamenten av statsmedel under resor och förrättningar, verkat stimulerande på verksamheten. Och skulle till följd av riksdagens skrivelse i ämnet innevarande år kostnaderna för lantmäteri förrättningar i någon större utsträckning komma att övertagas av statsverket, är det givet, att verksamheten härigenom ytterligare kommer att stegras.

Lantmäteristyrelsens ifrågavarande förslag är, såsom av detsamma torde framgå, byggt på minimiberäkningar såväl vad angår verksamhetens omfattning som erforderlig personal. Av vad ovan anförts torde emellertid få anses ådagalagt, att redan nu inträtt en avsevärd ökning utöver vad som i förslaget förutsatts samt att det är så långt ifrån att denna ökning kan anses vara av tillfällig natur, att fast hellre ytterligare ökning är att förutse. Härav föranledes givetvis även behov av ökning av personalen.»

Lantmäterikommissionen har i detta ämne yttrat:

»Genom den av lantmäteristyrelsen förebragta utredningen har, enligt kommissionens mening, blivit till fullo ådagalagt, att lantmäteriverksamheten redan för närvarande har sådan omfattning, att det erfordras en personal på öOO tjänstemän. Genom kungörelsen den 18 september 1918 har detta ock blivit av Kungl. Maj:t erkänt därigenom, att Kungl. Maj:t medgivit arvoden åt 150 auskultanter, ty dessa jämte 110 distriktslantmätare och 40 extra lantmätare utgöra just 300 personer. Om det oaktat på sina håll förspörjes klagomål över långsamhet och dröjsmål i fråga om lantmäteriförrättningarna samt dessutom en icke obetydlig utvidgning av lantmätarnas verksamhet kan för framtiden med säkerhet emotses i vissa av lantmäteristyrelsen närmare angivna riktningar, synes uppenbart, att, därest allmänhetens berättigade krav på skyndsamhet med förrättningarnas handläggning skall bliva tillgodosett, personalbehovet för framtiden icke under några omständigheter kan beräknas bliva mindre än 300 tjänstemän.

Detta innebär, såsom nyss blivit sagt, icke någon ökning av det behov, som på senare tid faktiskt förefunnits. Av den personal, som sålunda varit erforderlig för verksamhetens behöriga uppehållande, har emellertid intill år 1917 endast cirka */3 åtnjutit löner eller arvoden av statsmedel. Att detta inneburit en orättvisa mot dem, som icke blivit delaktiga av denna förmån, ehuru de haft samma arbete och åligganden som en del av de övriga, synes kommissionen uppenbart, och torde även få anses vara av Kungl. Maj:t och riksdagen erkänt och beaktat genom de anslag till arvoden åt auskultanter, som beviljats av 1917 och 1918 års riksdagar samt genom utfärdandet av kungörelsen den 18 september 1918.

Kommissionen anser sålunda, att hela den personal, som erfordras för uppehållande av den genom staten reglerade lantmäteriverksamheten, bör erhålla åtmin-

Lantinäteri-

kommissio-

nen.

Personalens

sammansätt-

ning.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

stone någon avlöning av statsmedel; och hemställer kommissionen alltså, att den med verkställande av lantmäteriförrättningar sysselsatta lantmäteripersonalen varder i stat beräknad till sammanlagt 300 tjänstemän.»

Beträffande sammansättningen av den såsom erforderlig ansedda praktiserande lantmäteripersonalen är följande att märka.

Styrelsen för lantmäteriansknltanternas förening framhöll i sin ovanberörda skrivelse den 26 november 1913 såsom önskemål dels inrättande av 30 nya distriktslantmätartjänster, dels förändrande av extralantmätarbefattningarna till distriktslantmätartjänster.

Lantmäteristyrelsen har i sitt utlåtande häröver den 24 maj 1917 föreslagit, att ur avlöningsstaten skulle uteslutas de nuvarande 40 extra lantmätarna samt att antalet i staten upptagna distriktslantmätarbefattningar och arvoden åt auskultanter skulle ökas, de förra till 180 och de senare till 100. Därjämte har styrelsen föreslagit, att titeln auskultant skulle förändras till extra lantmätare. Såsom motiv för förslaget i dessa delar har lantmäteristyrelsen meddelat en utredning, ur vilken här må meddelas följande tablå angående antalet av den personal inom lantmäteristaten i länen, som varit sysselsatt vid skiftesverket, samt fördelningen av denna personal mellan på eget ansvar arbetande lantmätare och medhjälpare m. m.

I sistnämnda utlåtande har lantmäteristyrelsen även medd<-lat förut återgivna tablå över den lautmäteripersonal som vid fullt arbete för var och en hade varit behövlig under åren 1881—1916.

Kutujl. Maj.ts proposition Nr 355. 39

1 skrivelse den 19 september 1917 liar styrelsen för Sveriges distriktslantrnätarförening framställt vissa invändningar mot lantmätvristyrelsens förslag i vad det ledde till ytterligare delning av lantmäteridistrikten.

Såsom ovan nämnts har lantmäteristyrelsen i skrivelse den 7 oktober 1918 fästat Kung]. Maj:ts uppmärksamhet på angelägenheten, att distriktslantmätarnas antal ökas ända till 220.

Lantmäterikommissionens yttrande i fråga om personalens sammansättning är av följande lydelse:

»Vad till en början angår förslaget att förändra de nuvarande 40 extralantmätarbefattningarna till ordinarie distriktslantmätartjänster, så kommer bifall till detta förslag icke i realiteten att medföra någon förändring i hittillsvarande förhållanden med avseende å själva verksamheten, enär nästan alla dessa tjänstemän redan nu hava bestämda verksamhetsområden och alla hava på det hela taget samma åligganden som distriktslantmätarna.

Styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening har ej heller haft något att erinra mot denna del av lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäte, istyrelsen har emellertid ansett, att samma förslag icke ensamt förmår fylla ens det nuvarande behovet av distriktslantmätare, och har därför i ovan åberopade skrivelse den 24 maj 1917 framställt förslag om inrättande av ytterligare 30 distriktslantmätartjänster samt har i en senare skrivelse av den 7 oktober 1918 framhållit angelägenheten av att ytterligare 40 sådana tjänster inrättas. Styrelsen föreslår sålunda sammanlagt 220 distriktslantmätartjänster. Såsom motiv för förslaget har lantmäteristyrelsen åberopat dels lantmäteriverksamhetens omfattning och den utveckling därav, som är att påräkna, dels ock nödvändigheten att förbättra befordringsmöjligheterna inom kåren.

När kommissionen nu går att närmare skärskåda de skäl, som anförts för den sålunda föreslagna ökningen, må till en början erinras därom, att vid omorganisationen år 1909 antalet på eget ansvar arbetande lantmätare i staten nedsattes, varigenom torde hava uppstått en viss fara för fördröjande av arbetet i högre grad än förut. Av den förebragta utredningen framgår även, att antalet balanserade förrättningar under åren närmast efter 1910 stigit förhållandevis något mera än antalet tillkomna förrättningar.

I sammanhang härmed må emellertid även framhållas, att anledningen till att antalet balanserade förrättningar kunnat hållas nere i den grad som skett, torde till en del hava sin grund däri, att, på sätt nedan närmare omförmäles, ett stort antal förrättningar handlagts av auskultanter i egenskap av vikarier, varigenom antalet på eget ansvar arbetande lantmätare i själva verket varit större än vad staten utvisar. I allt fall måste dock antalet balanserade förrättningar anses större än 6om är överensstämmande med god ordning och förenligt med jordägarnas intressen. Kommissionen finner även uppenbart, att en förbättring härutinnan kan vinnas genom ökninu av antalet på eget ansvar arbetande lantmätare.

Av lantmäteristyrelsens utredning inhämtas, att under perioden 1881—1908 antalet på eget ansvar arbetande lantmätare, som kunde anses hava varit fullt upp-

Lantmiiteri-

kommissio-

nen.

40 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 355.

tagna av lantmäteriverksamhet, utgjorde i medeltal årligen 180. Under åren

1910 och 1911 bär samma antal utgjort 165 och under åren 1912 —1916 153. Då emellertid, såsom av utredningen även framgår, lantmäteriverksamheten, som enligt förut gängse uppfattning nått sitt kulmen på 1860-talet och visat nedgång under 1870- och 1880-talen, därefter åter ökats, så att densamma under senare år i fråga om omfattningen närmat sig verksamheten under förstnämnda period, bär lantmäteristyrelsen med hänsyn till det efter omorganisationen jämförelsevis ringa antalet på eget ansvar arbetande lantmätare föranletts att i stor utsträckning begagna den rätt, gällande instruktion inrymt åt styrelsen att förordna auskultant till utövande av självständig verksamhet i egenskap av vikarie beträffande vissa åt vederbörande distrikt-lantmätare eller extra lantmätare uppdragna förrättningar. Antalet auskultanter, som helt varit upptagna av dylik verksamhet, har under åren 1910 och

1911 utgjort i medeltal årligen 24 och under åren 1912 — 1916 31. På grund härav hava i själva verket under den förra perioden tjänstgjort 189 på eget ansvar arbetande lantmätare och under den senare 184.

Nu skulle ju möjligen kunna invändas, att den omständigheten, att en del förrättningar handlagts av auskultanter på vikariat, närmast berör biträdesfrågan och därför icke kan anföras såsom motiv för inrättande av flera tjänster. Kommissionen delar emellertid i detta avseende lantmäteristyrelsens uppfattning och anser, att berörda förhållande utgör ett synnerligen vägande bevis för att lantmäteriverksamheten allt sedan omorganisationens genomförande varit av sådan omfattning, att därav betingats en ökning av antalet på eget ansvar arbetande lantmätare till 180. Det synes nämligen påtagligt, att det icke varit med uppoffrande av egna intressen, som principalerna överlämnat vissa förrättningar på vikariat åt sina medhjälpare, utan att orsaken i stället åtminstone i regel torde vara att söka däri, att arbetenas behöriga fortgång i annat fall äventyrats. Kommissionen vill dessutom framhålla, att ifrågavarande anordning nära berör ett allmänhetens intresse. Som det nu är, händer det nämligen ofta, att en och samma förrättning kommer att handläggas av flera olika personer, vilket givetvis medför icke blott, tidsutdräkt utan även andra olägenheter för jordägarna. — — —.

I detta sammanhang torde även höra framhållas, att förrättningarna under senare åren minskats i omfattning på samma' gång antalet av dem ökats, och det torde ligga i sakens natur, att utvecklingen för framtiden kan väntas komma att fortgå i denna riktning. Med en sådan omläggning av verksamheten följer emellertid ett ökat behov av på eget ansvar arbetande lantmätare. Det förhåller sig nämligen så, att å ena sidan en liten förrättning kräver jämförelsevis längre tid för handläggningen än en större och att man å andra sidan vid små förrättningar icke kan använda biträden i samma utsträckning som vid stora.

Kommissionen övergår nu till frågan, om och i vad mån en ökning i lantmäteriverksamhetens omfattning är att motse.

Först och främst kommer sådan enligt kommissionens mening att förorsakas av mätningsförordningen. Även om storleken av denna ökning icke för närvarande kan exakt bedömas, finner kommissionen dock, att en åtminstone något så när tillförlitlig beräkning av denna ökning icke blott kan, utan även måste göras. Beräkningen kan grundas därpå, att denna ökning lärer böra följas av en motsvarande höjning av lantmäteriarvodena. Kommissionen har i sammanhang med utarbetandet av förslag till nv lantmäteritaxa verkställt särskild undersökning angående stor-

Kung!. Maj.is proposition Nr 355.

leken av denna höjning; ocli resultatet framgår närmare av de i del II, sid. 111 — 121 intagna tabeller, vilka giva vid handen, att för helårsverksamhet och för hela landet räknat den höjning, varom nu är fråga, uppgår till i runt tal 20 procent. av det enligt gamla taxan utgående arvode. Givet är, att detta även måste anses utgöra ett mått på storleken av arbetsökningen.

Lantmäteristyrelsen har vidare i sin framställning den 24 maj 1917 framhållit, att en omedelbart inträdande ökning i verksamheten är att motse till följd av den ändring av 21 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring, som företagils i .sammanhang med lagen om fastighetsbildning i stad. Enligt denna ändring skall jordområde, som avsöndras för alltid, av lantmätare eller annan i ägomätning kunnig person vara avfattat å karta, upptagande jämte den avsöndrade jorden sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt bestämt. Därjämte innebär ifrågavarande ändring, att sökande, som önskar återfå för fastställelse av avsöndring ingiven karta, vartill ej enligt de av Kungl. Maj:t om redovisning av lantmäteriförrättningar meddelade föreskrifter koncept skall överlämnas i offentlig myndighets förvar, skall vara skyldig gälda kostnaden för kopia av kartan.

Även om inga stadganden finnas rörande kompetensvillkor för att få anses vara i ägomätning kunnig och även om vederbörande Konungens befallningshavande kommer att godkänna personer utan lantmäteriutbildning såsom i ägomätning kunniga, torde väl dock kunna förväntas, att på grund av ifrågavarande bestämmelser en rätt så väsentlig gallring bland de personer, som hittills sysslat med avsöndringsmätningar, blir nödvändig. Att mätningsmän i städerna framdeles i större utsträckning än hittills skulle kunna hinna med arbeten utom städernas områden, synes väl föga antagligt. Snarare är en motsatt utveckling trolig, enär de lantmäteriarbeten, som förekomma inom städerna, på grund av tillkomsten av lagen om fastighetsbildning i stad och än mer sedan mätningsförordning utfärdats, komma att kräva betydligt mera tid än förut. Härtill må hven erinras, att det med sannolikhet kan antagas, att särskild mätningsman icke kommer att anställas i en del mindre städer och småsamhällen. Beträffande dessa har man därför att räkna med, att vederbörande distriktslantmätare i regel kommer att anlitas. •

Av i tillämpliga delar enahanda orsaker finner kommissionen sannolikt, att någon ökad konkurrens från privata mätningsbyråer ej är att förvänta.

Kommissionen finner sig alltså kunna räkna med, att en ökning av lantmäteriverksamheten är att förvänta.

Det gäller härefter att fatta ståndpunkt till frågan, huru många distriktslantmätarbefattningar i anledning därav böra nyuppföras utöver de 180, som betingas redan av verksamhetens nuvarande omfattning. Härvid anser kommissionen vara av stor betydelse, att befordringsförhållandena bliva sådana, att kårens rekrytering icke äventyras. Av lantmäteristyrelsens framställning den 7 oktober 1918 inhämtas, att under åren 1916, 1917 och 1918 konstituerats endast respektive 8, 5 och 3 auskultanter samt att det finnes utsikt att under 1919 kunna konstituera 6 auskultanter men under vart och ett av åren 1920 och 1921 endast 3. Tydligt är, att, därest en förbättring i detta förhållande ej kan åstadkommas, den för verksamhetens bedrivande erforderliga numerären av lantmäteripersonalen ej kan uppehållas. Det torde vara uppenbart, att den dåliga rekryteringen främst har sin grund i de nuvarande befordringsförhållandena. Av den verkställda utredningen framgår näm- Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 317 höft. (Nr 355.) 6

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

ligen, att med nuvarande organisation exempelvis årsklasserna 1914—1917 skulle komma att btfordras till extra lantmätare först vid 22 å 23 tjänstår och 45—53 levnadsår. Då befordran till distriktslantmätare skulle kunna ske först 6 å 7 år senare, och 15 tjänstår fordras för distriktslantmätare för att uppnå högsta lönegraden och bliva' berättigad till högsta pension, visar alltså den gjorda undersökningen, att fall kunna inträffa, då befordran kommer att ske så sent, att vederbörande icke kommer i åtnjutande av berörda förmåner.

Av lantmäteristyrelsens utredning inhämtas vidare, att därest distriktslantmätarnas antal ökas till 220 samt under förutsättning att vid beräkning av utsikterna ti 1 befordran även tages hänsyn till vissa tjänster i lantmäteristyrelsen och å lantmäterikontoren ävensom vid l ikets allmänna kartverk och i järnvägsstyrelsen, skulle vid befordran år 1920 tjänståldern nedbringas till 8—10 år och levnadsåldern till 32 — 37 år för att sedan successivt stiga till respektive 13 samt 36—44 år för årsklasserna 1916 och 1917. Med hänsyn till beskaffenheten av lantmätarnas verksamhet synes även denna ålder väl hög; och.vill kommissionen i sammanhang härmed erinra därom, att chefen för jordbruksdepartementet uti yttrande till statsrådsprotokollet den 12 februari 1909 förklarat sig anse, att en ålder av omkring 40 år vid befordran till tjänster av ifrågavarande slag vore väl hög.

I anslutning till vad sålunda blivit utrett vill kommissionen framhålla, att hänsynen till befordringsförhållandena och säkerställande av kårens nöjaktiga rekrytering synes berättiga en ökning av antalet på eget ansvar arbetande lantmätare till 220. Även vill kommissionen betona, att den utveckling av lantmäteriverksamheten, som, enligt vad ovan blivit utrett kan påräknas, synes giva stöd för en utökning till detta antal. Med hänsyn därtill, att beräkningarna om den framtida omfattningen av lantmäteriverksamheten givetvis icke kunna vara alltför säkra, anser kommissionen sig emellertid icke böra för närvarande tillstyrka stöire antal än 200 på eget ansvar arbetande lantmätare.

Beträffande frågan huruvida en del av dessa alltjämt bör uppföras såsom extra lantmätare, må till en början framhållas, att extra lantmätarbefattningaina, sådana dessa från början tänkts, bröto den allmänna principen för 1909 års omorganisation, nämligen att de på eget ansvar arbetande lantmätarna skulle hava sina bestämda verksamhetsområden. Syftet var emellertid att på detta sätt uppehålla smidighet i organisationen. Såsom ovan framhållits, hava emellertid under den tid, organisationen varit gällande, förhållandena utvecklat sig därhän, att så gott som alla extra lantmätare tilldelats bestämda områden. Smidigheten i organisationen uppehälles lämpligare genom auskultanterna. På grund härav och d.å det antal på eget ansvar arbetande lantmätare, kommissionen tillstyrkt, torde motsvara ett fullt 'konstant behov och än mer med hänsyn till nödvändigheten att så långt görligt är åstadkomma bättre befordringsförhållanden, får kommissionen tillstyrka, att nuvarande extra lantmätarbefattningar helt uteslutas ur avlöningsstaten. De 200 befattningar för på eget ansvar arbetande lantmätare, vilka kommissionen funnit erforderliga, böra således enligt kommissionens mening samtliga uppföras såsom distriktslantmätare.

Detta nödvändigaör ny dislriktsindelning. Härigenom kommer uppenbarligen i många fall att inträffa, att en nuvarande distriktslantmätare får sitt distrikt förminskat.

Styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening har i anledning härav gjort gällande, att en nuvarande distriktslantmätare äger laglig rätt att bibehållas vid

43 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 355.

sina nuvarande löneförmåner, däribland jämväl vid de av arbetet inom hela hans nuvarande distrikt härflytande inkomster.

Kommissionen vill då till eu början erinra, att såsom villkor för åtnjutande av de i gällande stat för distriktslantmätare upptagna avlöningsförmåner stadgas, bland annat, att distriktslantmätare skall vara underkastad den jämkning i åligganden och den reglering av tjänstgöringsområde eder förflyttning till annat tjänstgöringsområde, som kan varda föreskriven, vare sig vid en möjligen inträdande förändrad organisation av lantmäteristaten eller särskilda delar därav eller eljest, samt i sådant hänseende särskilt vara pliktig att med bibehållande av den lön, han innehar, fullgöra de nya eller förändrade tjänstegöromål, som efter en dylik omorganisation kunna varda honom ålagda.

En minskning av distriktet torde dessutom icke alltid med säkerhet medföra minskning av distriktlantmätarens inkomster. I varje fall kommer den lön, kommissionen i fortsättningen ämnar föreslå, att i förening med den höjning av lantmäteritaxan, kommissionen i del II av sitt betänkande redan föreslagit, att medföra en icke oansenlig förbättring av distriktslantmätarnas ekonomiska ställning. Om dessa tjänstemän därjämte, såsom kommissionen, likaledes i del II, redan föreslagit, tillerkännes rätt till traktamentsersättning under förrättning, som föranleder frånvaro från bostadsorten, torde av allt detta sammanlagt framgå, att den omorganisation, som innefattas i kommissionens förslag, är sådan, att distriktslantmätarna enligt lönevillkoren måste anses skyldiga att underkasta sig en med densamma förenad minskning av distrikten, även om minskningen skulle bliva ganska väsentlig. Det kan för övrigt näppeligen antagas, att någon av dem skulle vägra att ingå på de nya löneförhållandena och således frivilligt kvarstå på de nuvarande.

Kommissionen har i det föregående föreslagit, att antalet av den lantmäteripersonal, som sysselsättes med verkställande av lantmäteriförrättningar, måtte beräknas till 300. Därest 200 distriktslantmätarbefattningar inrättas, återstår således att angiva normerna för återstående 100 av nämnda personal..

Dessa böra enligt kommissionens mening icke uppföras såsom tjänster med lön utan böra i stort sett likställas med nuvarande auskultanterna. Kommissionen finner dock intet att erinra mot, att, på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit, benämningen auskultant eller lantmäteriauskultant utbytes mot extra lantmätare.

I anslutning till vad sålunda anförts får kommissionen föreslå, att de i stat nu upptagna 40 extra lantmätarbefattningarna uteslutas; att auskultant hädanefter benämnes extra lantmätare; samt att i stället för nuvarande 110 i staten uppföras 200 distriktslantmätartjänster samt i stället för nuvarande 30 auskultantarvoden uppföras 100 extra lantmätararvoden».

I sitt utlåtande över kommissionens betänkande bär lantmäteristyrelsen i nu förevarande hänseende anfört huvudsasakligen följande.

I anledning av kommissionens egna uttalanden och då kommissionen uttryckligen godtagit lantm äter istyrelsens utredning angående behovet av 180 på eget ansvar arbetande lantmätare redan för den nuvarande verksamheten, hade man kunnat vänta sig, att kommissionen icke skulle hava haft något att erinra mot lantmäteristyrel-

Lantmäteri-

Ktyrelsen.

44 DistriktsLantmcltares avlöninus förminer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

sens förslag om inrättande av 220 distriktslantmätartjänster, och detta sä mycket hellre, som kommissionen särskilt framhållit, att hänsynen till befordringsförhållandena och säkerställande av kårens rekrytering syntes berättiga en ökning till detta antal av på eget ansvar arbetande lantmätare, samt vidare betonat, att den utveckling av lantmäteriverksamheten, som enligt vad i ärendet blivit utrett kunde påräknas, syntes giva stöd för en utökning till samma antal. Kommissionen hade emellertid ansett sig icke böra för närvarande tillstyrka större antal än 200 på eget ansvar arbetande lantmätare.

I denna del hade lantmäteristyrelsen svårt att instämma med kommissionen. Uppenbart vore, att kommissionen vid intagande av denna ståndpunkt tagit avgörande hänsyn till lämpliglietssynpunkter och särskilt därtill, att kommissionens förslag i allt fall innebure en ökning av antalet på eget ansvar arbetande lantmätare med 50 samt av distriktslantmätarnas antal med 90. Den förebragta utredningen såväl i fråga om verksamhetens omfattning som befordringsförhållandena syntes oförtydbart giva vid handen, att 220 distriktslantmätartjänster vore det minsta antal, som erfordrades för att åstadkomma lämpliga arbets- och befordringsförhållanden. Ännu mer bleve så förhållandet, om man toge i betraktande, att verksamheten allt mer och mer överginge att bestå av mindre förrättningar, varigenom den etfektiva arbetstiden bleve mindre samt möjligheten att utnyttja tjänstemedhjälpare även mindre. Vad särskilt befordringsförhållandena anginge borde med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet målet vara att kunna bereda befordran vid omkring HO års ålder.

Antagande av kommissionens förslag i denna del skulle sannolikt komma att leda till att lantmäteristyrelsen även efter den nya organisationens genomförande’skulle se sig nödsakad att medverka till att jämförelsevis unga extra tjänstemän användes till självständig verksamhet och att därigenom åtskilliga olägenheter komme att framträda tämligen snart efter den nya organisationens genomförande.

I anledning av vad sålunda anförts och särskilt med hänsyn till angelägenheten av att vederbörande jordägare måtte kunna påräkna, att distriktslantmätaren själv bleve den, som i regel utförde förekommande förrättningar, kunde styrelsen icke underlåta att uttala önskvärdheten av att distriktslantmätarnas antal bestämdes till 220 samt att till följd därav antalet extra lantmätararvoden minskades med 20 till 80.

Härefter följer att behandla frågan angående de avlöningsförmåner, som må böra tillerkännas distriktslantmätare.

Enligt gällande stat åtnjuter distriktslantmätare en lön av 2,000 kronor med rätt till tre ålderstillägg å 400 kronor efter respektive 5, 10 och 15 års tjänst. Ortstillägg utgå för närvarande icke. Lönen jämte ålderstillägg utgör pensionsunderlag.

I en den 14 december 1916 dagtecknad framställning angående förbättring av den ekonomiska ställningen för lantmätare, som sysselsättas med verkställande av lantmäteriförrättningar, har lantmäteristy-

45 Katigt. Maj:ts proposition Nr 355.

relsen framhållit, att en genomgripande omreglering av nämnda personals ställning vore av behovet påkallad, vare sig man Båge frågan ur jordägarnas eller lantmätarnas synpunkt.

Uti ovanberörda skrivelse den 24 maj 1917 har lantmäteristyrelsen framställt förslag, att distriktslantmätares lön skulle höjas med 1,000 kronor till 3,000 kronor med rätt till tre ålderstillägg å 400 kronor efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring. Beträffande sammanlagda nettoinkomsten för distriktslantmätare har lantmäteristyrelseti beräknat att varje distriktslantmätare måste för verksamhetens bedrivande hava ett rit- och skrivbiträde, att ersättningen till sådant icke finge beräknas lägre än till 1,400 kronor, att kostnaderna för kontorshyra, värme, lyse, telefon, rit- och skrivmaterialier, instrument och annan utrustning icke kunde beräknas lägre än till 600 kronor årligen, samt att under förutsättning att distriktslantmätarens inkomst av taxa uppginge till 5,100 kronor och lönen bleve 3,000 kronor, hans behållna inkomst alltså komme att oberäknat ålderstillägg stiga till 6,100 kronor.

Styrelsen för Sveriges distriktslantmätarförening har i skrivelsen den 19 september 1917 framhållit nödvändigheten av den föreslagna löneförhöjningen,

Lantmäterikommissionen har anfört:

»Kommissionen vill till en början framhålla, att det icke ifrågasatts någon ändring i den nuvarande grundprincipen för lantmätarnas avlöning, nämligen att en del av denna utgår av statsmedel och en del i form av arvoden, vilka erläggas av vederbörande sakägare. Däremot bär, såsom kommissionen i annat sammanhang kommer att visa, motionsvis inom riksdagens andra kammare framförts krav på, att staten skulle övertaga en större del av kostnaderna för lantmäteriväsendet. Detta krav har i princip vunnit riksdagens gillande. För tillgodoseende av detsamma kunde det synas ligga närmast till hands, att vid den omorganisation av lantmäteristaten och revision av lantmäteritaxan, varom kommissionen har att avgiva förslag, fullfölja grundprincipen i 1909 års organisation därhän, att lantmätarnas inkomster till större delen komme att utgå direkt av statsmedel. En dylik lösning synes emellertid komma att medföra stora olägenheter. Givet är nämligen, att, om lantmätarens lön tilltoges så hög, att densamma utgjorde i det närmaste full bärgning, hade lantmätaren endast föga intresse av att åstadkomma en så stor arbetsprodukt som möjligt. Härmed vore dock icke sagt. att man i allmänhet behövde befara en mindre arbetsintensitet, men arbetsprodukten komme i allt fall helt säkert av andra anledningar att minskas. Såsom exempel på vad kommissionen i detta hänseende åsyftar må framhållas följande. Vid utarbetande av förslag till lantmäteritaxa har kommissionen utgått ifrån, att i fråga om sådana arbeten, för vilka ersättning utgår enligt bestämmelserna om detaljarvoden, varmed förstås arvode, som utgår efter figur, längd, ytmått eller dylikt, det för hela taxan grundläggande dagarvodet skall kunna intjänas på en arbetstid om 8 timmar. Ut-

LautmSteri-

kommissio-

nen.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

sträckes arbetstiden längre, vilket åtminstone vid arbeten på förrättningsstället oftast blir fallet, ökas även inkomsten, såsom rimligt är. Men samtidigt blir också arbetsprodukten per dag större till fördel för allmänheten. Vore förhållandena nu i stället ordnade så, att lantmätaren icke kunde påräkna en mot den utsträckta arbetstiden svarande höjd ersättning, torde det vara förklarligt, om han i regel icke funne sig föranlåten att verkställa »övertidsarbete». En annan omständighet är den, att flertalet arbeten och i synnerhet fältarbeten kunna planeras på olika sätt. Noggrannheten kan bliva densamma, men den tid, som erfordras, kan på grund av bättre eller sämre planläggning bliva mycket olika. Även må betonas, att vid fältarbeten jordägarna hava skyldighet att hålla hantlangning och att jordägarna alltså i sådana fall hava ett synnerligt intresse av, att arbetet går undan. En alltför lågt beräknad taxa synes emellertid icke ägnad att befordra detta intresse. En minskning av arbetsprodukten måste givetvis också medföra behov av flera tjänstemän.

Vid prövning av förevarande fråga torde även böra beaktas den synpunkten, att för lantmäteriverksamhetens behöriga uppehållande erfordras icke blott lantmätare utan även biträden av varjehanda slag, vilka lantmätarna hava att själva ersätta. Därest den enligt taxa utgående gottgörelsen bleve alltför låg, komme säkerligen att krävas även statsavlönade biträden.

Av det anförda torde framgå, att en höjning av lönen på sådant sätt, att densamma komme att utgöra huvuddelen av lantmätarnas inkomst, icke är tillrådlig; och kommissionen kan i anledning härav icke tillstyrka, att lönen bestämmes till högre belopp än ungefär hälften av distriktslantmätarens sammanlagda behållning av tjänsten.

Innan kommissionen går att avgiva förslag angående lönebeloppet, gäller det sålunda i första hand att fatta ställning till frågan, huru stor distriktslantmätarens sammanlagda nettoinkomst bör vara. Med avseende härå vill kommissionen då framhålla, att en distriktslantmätare gentemot den allmänhet, som tager hans tjänster i anspåk, slår i en ställning, som åtminstone i fråga om skiftes- och rågångsförrättningar i viss mån närmar sig en domares, samt att arbetet kräver en på samma gång mångsidig och i vissa avseenden speciell utbildning. Kommissionen finner på grund härav skäligt, att, även om inkomstnivån icke föres fram längre än till 1914, distriktslantmätarna bör beredas en nettoinkomst av minst 6,50<i kronor. Kommissionen har sålunda i detta hänseende gått något längre än lantmäteristyrelsens förslag, som stannat vid 6,100 kronor. D'‘t må dock erinras, att Kungl. Maj t och riksdagen vid beräkning av de tillskott till krigstidstillägg, som av 1917 och 1918 års riksdagar beviljats för distriktslantmätare, uppenbarligan utgått ifrån att dessas sammanlagda behållning av tjänsten, grundad på år 1909 fastställd lön och taxa, uppgått till 6,000 kronor. Om man därför torde få utgå ifrån, att med 1909 års omorganisation avsetts att bereda distriktslantmätarna en nettoinkomst av detta belopp, skulle sålunda genom antagande av ovan framställda förslag beredas dem en förhöjning med 500 kronor för tiden fram till 1914, en förhöjning, vilken synes väl berättigad.

För fixerande av det belopp, som bör utgå i form av lön, har det därnäst gällt att beräkna nettoinkomsten enligt taxa.

För detta ändamål hava dels statistiska uppgifter hämtats ur distriktslant-

47 Kunjl. Majds proposition Nr 355.

mätarnas till lantmäterifiskalen avgivna årsredogörelser och dels uppgifter införskaffats direkt från distriktslantmätarna genom utsändande av frågeformulär.

Uppgifterna avse treårsperioden närmast före kristiden, således åren 1912 —1914.»

Kommissionen har därefter meddelat utförliga beräkningar angående lantmätarnas taxeinkomst under nämnda trea) speriod. Jag torde här böra nämna, att bruttoinkomsten angivits till 5,454 kronor och nettoinkomsten till 3,G55 kronor.

Enligt inkomna uppgifter hade arbetstiden i medeltal utgjort per dag 9.6 timmar och per år 294 dagar. Kommissionen hade emellertid vid uppgörande av sitt förslag till lantmäteritaxa utgått ifrån, att av lantmätarna icke borde krävas mera än normal arbetstid per dag, och såsom sådan ansett 8 timmar. Ej heller syntes rimligen böra fordras, att lantmätarna för vinnande av erforderlig inkomst skulle behöva arbeta varje söckendag under året. Andra jämnställda tjänstemän åtnjöte 1 Va månads semester. Med hänsyn till, att lantmätarnas verksamhet vore rörlig och omväxlande, hade kommissionen emellertid ansett, att för dessa tjänstemän kunde räknas med en kortare ledighet. I det följande hade därför räknats med 275 dagar per år (300 söckendagar minskade med 25 dagars semester). Vad lantmätare intjänade på tid, som översköte denna, syntes icke rimligtvis böra medtagas i denna beräkning. Varje uppgiven nettoinkomst hade därför reducerats med hänsyn till en reduktion av arbetstiden på sätt nyss angivits. De sålunda reducerade nettoinkomsterna utgjorde i medeltal 2,846 kronor.

Genom den avsevärda ökuing av antalet distrikt, som kommissionen föresloge, och den därigenom uppkommande minskningen av distriktens storlek samt även på grund därav, att vid antagande av kommissionens förslag medhjälparnas antal komme att bliva endast 100 under det att distriktslantmätarna bleve 200, skulle varje distriktslantmätare få mindre möjlighet att sysselsätta medhjälpare och andra biträden. Man syntes kunna beräkna, att varje distrikslantmätare härigenom skulle gå miste om vinst å medhjälpare till belopp av 175 kronor. Droges detta belopp från nyss angivna nettoinkomst, återstode 2,671 kronor, vartill således en distriktslantmätares nettoinkomst s\ntes kunna beräknas enligt nuvarande taxa under förutsättning att han arbetade endast ovannämnda normala tid per dag och år samt att distriktet vore minskat genom antagande av kommissionens förslag om ökning av distriktens antal.

Kommissionen har härefter fortsatt sålunda:

48 Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 355.

»På sätt framgår av del II av detta betänkande (sid. 122) kommer emellertid kommissionens förslag till ny lantmäteritaxa att medföra en ökning av taxeinkomsten, en ökning som statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet förklarat oundviklig, redan när han till statsrådsprotokollet den 14 januari 1918 föredrog frågan om statens övertagande av kostnaderna för traktamenten åt lantmätare. På sätt förut omförmälts kommer denna ökning att uppgå till omkring 20 procent (— ökningen på grund av mätnings förordningens bestämmelser motsvaras av ökat arbete —), varför en distriktslantmätares neltoinkomst av taxa efter genomförande av kommissionens förslag kan beräknas till 2,671 kronor + 20 procent därav eller 3,205 kronor, som avrundas till 3,200 kronor.

Härtill bör anmärkas, att ökning givetvis även uppstår å den del av taxeinkomsten, som borträknats för omkostnader, men denna ökning torde kompenseras av samma omkostnaders ökning.

Dessa beräkningar giva sålunda vid handen att distriktslantmätares lön bör utgå med 3,300 kronor, för att hans sammanlagda behållning av tjänsten skall kunna uppgå till 6,500 kronor.

Till samma resultat kommer man även, om man räknar med det av kommissionen förordade dagarvode, 12 kronor. Detta ger nämligen under 275 arbetsdagar en inkomst av 3,300 kronor. Härvid är emellertid att märka, att betydligt mera än åtta dagar åtgå för redovisningsgöromål samt uppsättande av arbetsredogörelse och rapporter. Härför torde sålunda böra avräknas minst 100 kronor, och det återstår dä i’.,200 kronor. Någon avräkning har härvid icke gjoits för omkostnader såsom kontorshyra, telefon, blanketter och instrument m. m , för vilka ändamål icke torde böra beräknas åtgå mindre än 600 kronor. Distrikts!antmätare måste emellertid i regel komma att använda biträde och man torde kunna anse, att sådant biträde skall kunna intjäna vad som åtgår förutom till dess egen avlöning även 1 ill berörda omkostnader för verksamhetens bedrivande, på grund varav nettobehållningen skulle komma att bliva just 3,200 kronor.

Lantmäteristyrelsen föreslår, att distriktslantmätare, liksom för närvarande är fallet, berättigas till tre ålderstillägg efter 5, 10 och 15 års tjänstgöring vartdera till belopp av 400 kronor. Med hänsyn till att lantmäteriverksamheten är av den art, att tjänstemannens förmåga att genom arbete skaffa sig erforderliga inkomster väsentligt minskas med tilltagande ålder, synes det kommissionen väl motiverat, att ålderstilläggen bestämmas till tre eller samma antal som för närvarande. Samma omständighet torde emelleriid motivera även någon höjning av beloppet. Särskilt med hänsyn till vad som gäller för lantbruksingenjörerna torde beloppet skäligen böra sättas till 500 kronor. I anslutning härtill må framhållas, att kommissionen förutsätter, att distriktslantmätare skall äga tillgodoräkna sig den tid han innehaft tjänsten, innan den nya staten trätt i tillämpning.

Såsom ovan nämnts åtnjuta distriktslantmätare för närvarande ingå ortstilllägg. Då distriktslantmätarna hava bestämda stationsorter och således icke kunna bosätta sig var de vilja, synes det emellertid påtagligt, att samma skäl, som föranleda, att andra tjänstemän på vissa platser erhålla ortstillägg, borde berättiga även förstnämnda tjänstemän till sådan förmån. Det synes ligga närmast till hands att i detta hänseende jämnställa distriktslantmätare med förstelantmätare. Dessa senare åtnjuta ortstillägg i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Beträffande de båda förstnämnda länen finner

49 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

kommissionen emellertid påtagligt, att endast de distriktslantmätare, som bliva bosatta i Stockholm och Göteborg, böra tillerkännas ortstillägg. Vad åter angår Malmöhus län torde visserligen å ena sidan levnadskostnaderna på någon plats ställa sig högre än medeltalet för landet i dess helhet, men å andra sidan arbeta lantmätarna i vissa avseenden där under gynnsammare förhållanden än i övriga delar av landet. Kommissionen finner sig därför icke kunna föreslå ortstillägg för distriktslantmätare i detta län. Vad slutligen angår de tre norrländska länen finner kommissionen däremot, att distriktslantmätarna även å andra platser än residensstäderna bör tillerkännas ortstillägg. Beloppet av ortstillägget torde böra för Stockholm bestämmas till 400 kronor och för övriga platser till 200 kionor.

För distriktslantmätare gäller nu, att lönen jämte ålderstillägg utgör pensionsunderlag, och det synes lämpligt och rättvist, att denna ordning bibehålies.

Några nya villkor och bestämmelser för åtnjutande av de av kommissionen föreslagna löneförmåner för distriktslantmätare har kommissionen icke funnit erforderliga. Dock torde, därest ortstillägg på sätt kommis-ionen föreslagit tillerkännes vissa aistiiktslantmätare, ett förtydligande böra göras av det innehåll, att ortstillläggen skola följa samma bestämmelser som lönen.

Under framhållande att bland kompetensvillkoren för distriktslantmätare bör stadgas sex månaders tjänstgöring i lantmäteristyrelsen eller å lantmäterikontor, föreslår kommissionen alltså,

att distriktslantmätares lön i staten beräknas till 3,300 kronor;

att distriktslantmätare berättigas att tillgodonjuta tre ålderstillägg efter 5, 10 och 15 års tjänstgöring, vartdera å 500 kronor;

att ortstillägg uppföras för distriktslantmätare i Stockholm till belopp av 400 kronor samt för distriktslantmätare i Göteborg ävensom i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län till belopp av 200 kronor;

att distriktslantmätare må för rätt till ålderstillägg enligt nya staten tillgodoräknas den tid han eventuellt innehaft tjänsten, innan den nya staten trätt i tillämpning; samt

att till nu gällande lönevillkor göres det förtydligande, att ortstillägg i förekommande fall skall följa samma bestämmelser som lönen.»

Lantmäteristyrelsen har i sitt utlåtande anfört, att under någon tid efter den nya organisationens ikraftträdande, exempelvis två år, undantag borde kunna medgivas från den för befordran till distriktslantmätartjänst föreslagna kompetensfordringen om sex månaders tjänstgöring i styrelsen eller å lantmäterikontor. För dylik befordran borde emellertid även krävas prakiisk tjänstgöring under minst fem år, vilket nu krävdes för utnämning till extra lantmätare. I avseende å de föreslagna avlöningarna har lantmäteristyrelsen allenast hemställt, att ortstilllägg å 200 kronor måtte tillerkännas jämväl distriktslantmätarna i Västernorrlands län, och har styrelsen till stöd för denna framställning erinrat, att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen den 9 januari i år före.-lagit ortstillägg till tjänstemän och betjänte vid landsstaten i nämnda län.

Lantmäteri-

styrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 317 käft. (Nr 355.)

50 JHstriktsindcl* ning.

Kungl. Maj ts proposition Nr 355.

Lantmäteristyrelsen hade i sitt den 24 maj 1917 avgivna förslag till ändring i gällande stat för lantmäteristaten i länen föreslagit landets indelning i 180 lantmäteridistrikt enligt ett i detalj utarbetat förslag till distriktsindelning. Vid utarbetandet av sistberörda förslag hade enligt styrelsens utsago kommit i betraktande folkmängd, antal brukningsdelar, areal odlad jord, medeltal arvoden för under åren 1912 —1916 avslutade förrättningar såväl efter förordnande som utan förordnande samt antal avsöndringar, som verkställts av andra än lantmätare.

Lantmäterikommissionen har härom yttrat:

»Då kommissonen, på sätt ovan inhämtas, föreslagit uppförande i stat av 200 distriktslantmätai befattningar, följer därav, att därest kommissionens förslag i denna del antages, riket kommer att indelas i ett lika stort antal distrikt. Något detaljerat förslag i denna del har kommissionen emellertid ansett sig icke böra utarbeta. Vid uppgörande av dylikt förslag böra, såsom även lantmäteristyrelsen synes hava förutsatt, utnyttjas statistik och erfarenhet så nära som möjligt intill tidpunkten för förslagets tillämpning. I någon mån har kommissionen dock ansett sig böra undersöka frågan. Denna undersökning har i första rummet avsett antalet distrikt inom de särskilda länen. Resultatet av denna undersökning, varvid kommissionen på det hela taget utgått ifrån samma förutsättningar som lantmäteristyrelsen, framgår av nedanstående uppgift, varvid inom parentes angives det antal distrikt, styrelsens förslag upptager:

Icke heller detta förslag till antal distrikt inom de olika länen avser emellertid att vara definitivt, utan böra jämkningar kunna vidtagas. Kommissionen har endast åsyftat att angiva grunderna för bestämmandet av antalet ortstillägg för de särskilda orterna. Undersökningarna hava givit vid handen, att enligt kommissionens beräkningar fem distrikt slantmätare skulle bliva stationerade i Stockholm och en i Göteborg samt att Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län tillhopa skulle indelas i fyrtiett distrikt.

Kommissionen hemställer alltså, att förut omförmälda ortstillägg må beräknas för fem distriktslantmätare, stationerade i Stockholm, en distriktslantmätare, stationerad i Göteborg, och 41 distriktslantmätare i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.»

51 Kungi. MajUs proposition Nr 355-

Lantmäteristyrelsen har i förenämnda utlåtande dels, såsom nyss nämnts, föreslagit beviljande av ortstillägg även åt de här ovan beräknade 15 distriktslantmätarna i Västernorrlands län, dels ock framhållit att, därest styrelsens förslag om ökning av distriktslantmätarnas antal till 220 bifölles, antalet ortstillägg borde ökas. Styrelsen hade beräknat att ortstillägg då borde utgå till sex distriktslantmätare i Stockholm, en i Göteborg samt 60 i de fyra nordligaste länen.

Beträffande de blivande extra lantmätarnas (lika med de nuvarande auskultanternas) avlöningsförmåner må först erinras, att i gällande stat upptagas 30 auskultantarvoden å 600 kronor samt att, sedan 1918 års riksdag anvisat ett anslag å 105,000 kronor å extra stat för år 1919 till dylika arvoden, Kungl. Maj:t genom kungörelse den 18 september 1918 förordnat, att lantmäteristyrelsen äger under år 1919 av sagda anslag utbetala dels till en var av nyssnämnda 30 auskultanter ytterligare arvoden å 600 kronor, så att deras arvoden inalles uppgå till 1,200 kronor, dels till'övriga auskultanter arvoden med 900 kronor till 50 och med 600 kronor till 70.

I den skrivelse den 26 november 1913, vari styrelsen för lantmäteriauskultanternas förening första gången framkom med krav på omorganisation av kåren, framställdes med avseende å auskultanternas avlöningsförmåner det önskemål, att arvode måtte beredas varje såsom tjänstemedhjälpare verksam auskultant, utgående efter 5 tjänstår med 800 kronor och efter 10 tjänstår med 1,200 kronor.

Lantmäteristyrelsen har i sitt förslag till omorganisation av lantmäteristaten i orterna den 24 maj 1917 föreslagit, att medel för arvoden åt auskultanter måtte beräknas sålunda, att 30 erhölle vardera ett belopp av 1,800 kronor och 70 vardera ett belopp av 900 kronor. Därjämte har styrelsen föreslagit, att de blivande tjänstemännen med arvode å 900 kronor måtte få uppbära samma arvode, vare sig de tjänstgjorde i styrelsen, i lantmäterikontor eller såsom tjänstemedhjälpare hos distriktslantmätare.

Lantmäterikommissionens yttrande i detta ämne är av följande lydelse:

»Det av styrelsen för auskultanternas förening framställda önskemålet, att arvodesbeloppen måtte lämpas efter tjänståldern, har såsom förut anmärkts, redan provisoriskt vunnit bifall vid 1918 års riksdag. Denna anordning torde böra för framtiden bibehållas. Aven om antalet distriktslantmätartjänster ökas på sätt

Extra tant' mätarnaa avlöning 8 fö: mån er.

52 Kungl. Maj ts preposition Nr 355.

kommissionen ovan föreslagit, blir nämligen auskultanttiden ganska lång, enär befordran i allt fall icke kan väntas förrän vid en ålder av omkring 40 år. Det måste givetvis kännas hårt att vid så hög ålder, då säkerligen åtskilliga av auskultanterna eller, såsom de enligt kommissionens förslag framdeles skulle benämnas extra lantmätarna äro familjeförsörjare, ännu befinna sig på biträdesstadiet, och detta så mycket mera, om inkomsterna ej vuxit. Därtill kommer, att med den ökning av lantmäteriverksamheten, som är att förvänta, det torde bliva nödvändigt, att de äldsta auskultanterna eller extra lantmätarna i mån av behov tagas i anspråk för att på eget ansvar verkställa förrättningar. Det lärer sålunda även för framtiden erfordras en grupp tjänstemän med samma ställning, som nuvarande organisation avsett för auskultanter med arvode på stat. Antalet av dessa tjänstemän torde böra bibehållas vid detsamma som nu eller 30. Då hela antalet extra lantmätare beräknats till 100, återstår således 70. Det synes lämpligt, att även dessa i fråga om arvodet uppdelas i tvenne klasser. Antalet i vardera klassen bör sättas till 35.

Av hänsyn till det lönebelopp för distriktslantmätare, som kommissionen ovan föreslagit, torde arvodet för extra lantmätare i lägsta klassen böra bestämmas till 1,000 kronor. För var och eu av de båda högre klasserna synes en höjning av 500 kronor lämplig. Extra lantmätare i högsta klassen skulle da erhålla ett arvode av 2,000 kronor, vilket torde få anses erforderligt, enär dessa tjänstemän komma att åtminstone delvis utöva verksamhet av enahanda art som de på eget ansvar arbetande lantmätarna och sålunda böra beredas en sådan inkomst, att deras ekonomiska ställning icke medför fara för osjälvständighet.

Rörande samtliga nu omförmälda arvoden bör givetvis gälla, att de få åtnjutas efter förtjänst och skicklighet samt att lantmäteristyrelsen bör äga att betaga vederbörande rätten till arvode till följd av försummelse o. d.

Utbetalningen av arvoden torde böra ske månadsvis av lantmäteristyrelsen och icke bliva beroende av, huruvida extra lantmätare under månaden tjänstgjort i styrelsen eller å lantmäterikontor eller hos distriktslantmätare.

I likhet med lantmäteristyrelsen finner kommissionen, att uppförande i stat av ovanberörda arvoden bör föranleda, att tjänstemännens indelning till tjänstgöring på länen och hos de särskilda distriktslantmätarna lägges i styrelsens hand på annat sätt än hittills. Något förslag angående de bestämmelser, som i sådant hänseende krävas, torde emellertid icke erfordras i detta sammanhang. _ Fråga huruvida dessa tjänstemän böra tillerkännas rese- och traktamentsersättning vid förflyttning, torde böra upptagas till prövning samtidigt med förslag om bestämmelser rörande tjänstgöringens ordnande.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommissionen, att av de 100 extra lantmätararvoden, som enligt vad kommissionen förut hemställt skulle i stat upptagas, 30 må uppföras till belopp av 2,000 kronor, 35 till belopp av 1,500 kronor och 35 till belopp av 1,000 kronor;

att samtliga arvoden må av lantmäteristyrelsen utdelas bland extra lantmätarna efter förtjänst och skicklighet; samt

att utbetalningen må ske månadsvis och oberoende av, huruvida extra lantmätaren under månaden tjänstgjort i lantmäteristyrelsen eller å lantmäterikontor eller såsom medhjälpare hos distriktslantmätare.»

Lantmäteristyrelsen tiar i utlåtandet den 28 januari 1919 förmält sig icke hava annat att erinra beträffande förslaget om arvoden till de

53 Kung!. Maj:ts proposition Nr 355.

nya extralantmätarna än att, för flen händelse distriktslantmätarnas antal korn me att bestämmas till 220, såsom styrelsen föreslagit, och till följd härav befordran kunde ske tidigare än enligt kommissionens iörslag, arvi>desklasserna syntes kunna nedbringas till två. I sadant avseende syntes lämpligen böra bestämmas 50 arvoden å 1,200 kronor och 30 arvoden å 2,000 kronor.

Vid styrelsens utlåtande hava fogats statförslag, alternativt upptagande 200 och 220 distriktslantmätarbefattningar.

En fråga som nära berör frågan om lantmätarnas inkomster och utgifter av tjänsten, gäller skyldigheten att avlämna och bekosta publik renovation.

Intill år 1865, då 1864 års lantmäteriinstruktion trädde i kraft, voro rikets lantmätare skyldiga att till lantmäteristyrelseus arkiv utan särskild ersättning översända renovationer av kartor, protokoll och beskrivningar rörande alla förrättningar. Genom sistnämnda instruktion inskränktes denna renovationsskyldighet att omfatta endast vissa slag av förrättningar nämligen laga skilten, rågångsförrättningar och ägoutbytes förrättningar, varjämte medgavs, att blott karta med delningsbeskrivning och därtill hörande sammandrag skulle renoveras. I samband med tillkomsten av ägostyekningsinstitutet föreskrevs, att publik reuovation skulle äga rum beträffande vissa slag av styckningar av såväl karta som beskrivning samt med avseende å vissa andra endast av beskrivning över styckningen.

Vid utfärdandet av 1908 och 1909 års instruktioner har denna ordning bibehållits endast med den ändring att beträdande laga skifte renovation skall ske även av summarisk beräkning.

I skrivelse den 14 december 1916 har lantmäteristyrelsen föreslagit, dels att renovationsskyldigheten utsträckes, dels ock att staten i sammanhang därmed bereder de arbetande lantmätarna gottgörelse för de utgifter, renovationsskyldigheten medför för dem. Föreningen Sveriges för.-telantmätare har däremot i skrivelse den 27 mars 1917 ifrågasatt lämpligheten att nu utvidga renovationsskyldigheten.

Lantmäterikommissionen har funnit vad i föreningens skrivelse anförts vara av den beskaffenhet, att det åtminstone icke för ^närvarande borde ifrågakomma att utsträcka renovationsskyldigheten. Kommissionen hade föranletts att intaga denna ståndpunkt jämväl med hänsyn därtill, att det syntes möta svårigheter att uti de lokaler, som för

Publik

renovation.

54 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 355.

närvarande vore upplåtna till lantmäteristyrelsens arkiv, bereda utrymme för den ökade tillströmning av arkivalier, som bleve en följd av bifall till lantmäteristyrelsens framställning.

Däremot funne kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen rättvisa och billighet kräva, att staten gottgjorde de arbetande lantmätarna för med renovationsskyldigheten förenade utgifter. Detta läte sig även lätteligen genomföras på så sätt, att lantmäteristyrelsen för varje dit inlevererad renovationsakt läte tillställa lantmätaren gottgörelse enligt grunderna för de i lantmäteritaxan upptagna bestämmelser om lösen för karta och handlingar. I fråga om kopia av karta npptoge emellertid kommissionens förslag till taxa olika bestämmelser, allteftersom kopian åstadkommits för hand eller på fotomekanisk väg, och det gällde därför avgöra, vilken av dessa bestämmelser, som borde lända till efterrättelse. Eftersom staten uti ifrågavarande avseende skulle övertaga eu skyldighet, som förut icke påvilat densamma, ansage kommissionen, att staten rimligen kunde göra anspråk på att få betala enligt bestämmelsen för den billigaste kopieringsmetoden, den fotomekaniska.

Med ledning av det antal regalark renovationer, som årligen överlämnades till lantmäteristyrelsens arkiv, och de grunder för ersättningens beräkning, som sålunda angivits, höl le kommissionen före, att blivande anslag för ifrågavarande ändamål borde beräknas till 20,000 kronor.

Under erinran, att ett anslag för ifrågavarande ändamål uppenbarligen borde vara av förslagsanslags natur, har kommissionen således föreslagit, att bland de ordinarie anslagen måtte beräknas 20,000 kronor årligen till publik renovation och att detta belopp måtte upptagas såsom förslagsanslag.

Lantmäteristyrelsen har fäst uppmärksamheten på att, ifall det endast bestämdes, att ersättning skulle utgå för publik renovation, som inlevererades etter den 1 januari 1920, man syntes kunna räkna med att lantmätarna Lomme att i så stor utsträckning som möjligt underlåta alt redovisa förrättningar under innevarande år och uppskjuta därmed till nästkommande år. Styrelsen liölle före, att berörda möjlighet att bereda ersättning för publik renovation genom uppskov med redovisning borde förebyggas, och ansåge därför att ersättning ej borde utgå för publik renovation till förrättning, som enligt gällande bestämmelser skolat redovisas före den 1 mars 1920.

Styrelsen har vidare framhållit att, då publik renovation skulle ske av karta, jordägarna vore skyldiga att lösa ett exemplar av densamma och att såsom följd härav ersättningen för publik renovation

55 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

komme att utgå med den nedsatta lösen, som vore bestämd för fall, då lösen samtidigt utginge för två exemplar. Ersättningen till lantmätarna för publik renovation komme på detta sätt även jordägarna till godo genom nedsatt lösen.

För underlättande av de nu omförmälda frågornas bedömande tilllåter jag mig här återgiva lantmäterikommissionens förslag till stat för den lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar:

Anm. Distriktslantmätare åtnjuter tre ålderstillägg tiU lönen å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år.

Jag vill först erinra, att statsmedel nu utgå till avlöning åt 3C0 med praktiskt lantmäteri sysselsatta personer, därav 110 distriktslantmätare, 40 extra lantmätare och 150 auskultanter. Av de sistnämnda åtnjuta 30 arvoden dels från medel å den ordinarie staten och dels från anslag å extra stat under det att övriga 120 auskultanters arvoden i sin helhet gäldas av anslaget å extra stat.

Lantmäterikommissionen har nu förordat, att totalantalet praktiserande lantmätare fortfarande måtte upptagas till 300. Av närmare angivna anledningar har det ansetts kunna antagas, att en ganska stark ökning av lantmäteriverksamheten vore att förvänta. De viktigaste av

Lantmäterikommissionen s statfö slag.

Lupartemen t sehefen.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

dessa anledningar äro tillkomsten av den nya mätningsförordningen samt ändrade bestämmelser angående handläggningen av avsöndringsförrättniugar ävensom den nya lagstiftningen om fastighetsbildning i stad. En omständighet, vars inverkan i stimulerande riktning icke torde böra underskattas, är även statens övertagande av en vida större andel i lantmäterikostuaderna än förut. Jag finner det därför i likhet med kommissionen tydligt, att mindre personalautal än 300 icke bör ifrågakomma. För att sagda personal må kunna medhinna ökad arbetsmängd, är det emellertid nödvändigt, att antalet självständigt praktiserande lantmätare proportionsvis ökas. Detta är för övrigt önskvärt även för att förbättra befordringsmöjligheterna inom lantmäterikåren och främja dennas rekrytering. Att, såsom nu är fallet, halva antalet examinerade lantmätare äro extra tjänstemän, är påtagligen ett missförhållande och detta har ej heller undgått att ogynnsamt inveika på tillgången å lantmäterielever, vilken under de senaste åren i hög grad minskat.

I avseende å förslaget att förändra de nuvarande 40 extralantmätarhefattningarna till distriktslantmätartjänster har icke någon meningsskiljaktighet rått. Jag biträder för min del detta förslag.

Härigenom erhålles emellertid, såsom också framhållits, knappast någon mer betydande tillökning i arbetskraft eller arbetsprodukt, enär sagda ex träl an t mät are redan nu faktiskt haft särskilda verksamhetsområden, varest de fullgjort distriktslantmätares uppgifter. En mer genomgripande förändring är därför nödvändig. Då utredningen visar, att redan för närvarande ett antal av 180 distriktslantmätare varit behövligt för arbetenas nöjaktiga fullgörande inom rimlig tid, samt av angivna anledningar en ökning av lantmäteriverksamheten ansetts vara att motse, vilken beräknats skola uppgå till minst 20 procent — en ökning som dock är ganska oviss —, skulle, såsom ock såväl kommissionen som lantmäteristyrelsen påvisat, en ökning av distriktslantmätarnas antal till 220 kunna ifrågasättas. 1 likhet med kommissionen anser jag emellertid, att man tillsvidare och i avvaktan på närmare erfarenhet bör kunna stanna vid ett antal av 200 distriktslantmätare. Återstående 100 av det behövliga antalet lantmätare böra alltså vara extra tjänstemän. Såsom kommissionen tillstyrkt anser jag dessa böra benämnas extra lantmätare.

Frågan om de avlöningsförmåner, som böra tilleikännas distriktslantmätarna, är ganska vansklig att avgöra. Såsom kommissionen framhållit, torde det lämpligaste förfaringssättet härvidlag vara att bestämma det belopp, vartill man ansur dessa lantmätares behållna tjänsteinkomst böra uppgå, samt därefter fråndraga vad som kan anses tillflyta dem såsom betalning enligt taxa eller överenskommelse för utfört arbete,

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

varefter återstoden bör tilldelas dem såsom lön. Jag vill erinra, att tjänstgöringspenningar givetvis icke ifrågakomma, enär dessa motsvaras av arbetsinkomsten.

Lantmäterikommissionen bär ansett skäligt, att distriktslantmätarna böra, även om förhållandena endast till år 1914 tagas i betraktande, beredas en nettoinkomst av tjänsten å minst 6,500 kronor, samt anfört, att Kungl. Maj:t och riksdagen vid beräkning av de tillskott till krigstidstillägg åt lantmätare, som beviljats vid 1917 och 1918 års riksdagar, torde utgått från, att dessa lantmätares sammanlagda behållning av tjänsten uppginge till 6,000 kronor. Att nu höja detta belopp med 500 kronor har synts kommissionen fullt befogat.

1 fråga om dessa beräkningar torde jag få erinra om följande omständigheter. Då jag den 5 februari 1909 motiverade föislaget om inrättande av distriktslantmäturbefuttningar, meddelade jag, att lantmäteristyrelsen beräknat årliga nettoinkomsten för lantmätare för åren 1898—1902 till i medeltal 3,053 kronor 66 öre. Av närmare angivna skäl ansåg jag emellertid, att för det antal lantmätare, som ungefär erfordrades för att kunna med önskvärd skyndsamhet handlägga förekommande lantmäterigöromål, medeltalssiffran lorden årliga nettoinkomsten borde beräknas till något mer än 3,500 kronur och jag fann detta belopp då böra taga3 till utgångspunkt för beräkningarna. Inkomstminskningen genom den samtidiga taxenedsättningen med en tredjedel skulle, enligt vad jag då anförde, bliva omkring 1,200 kronor. Jag uttalade emellertid, att det vid bestämmandet av statsavlöningen åt dessa lantmätare icke torde vara möjligt att låta lönen endast utgöra vederlag för eu dylik inkomstminskning, och fann det uppenbart, att en förbättring i dessa tjänstemäns ställning, ungefärligen motsvarande den, som genom då nyligen genomförda löneregleringar beretts stora grupper av andra statstjänare, vore av förhållandena oundgängligen påkallad. På grund härav och under framhållande, att det vore i detta fall lämpligt att låta eu något väsentligare del av avlöningen utgå i form av ålderstillägg, tillstvrkte jag, att grundlönen måtte bestämmas till 2,000 kronor samt ålderstilläygren till tre, vart och ett å 400 kronor. Slutlöuen komme då att bliva 3,200 kronor. Jag uttalade, att enligt mm mening en lämpligt avvägd avlöningsförbättring komme att härigenom beredas distriktslantmätarna. Jag avstyrkte ett framställt förslag, att ortstillägg skulle medgivas, varvid jag framhöll, att i de norrländska länen inkomsten av arbeten enligt taxa kunde antagas bliva större än i landets sydligare delar.

Enligt denna beräkning skulle alltså distriktslanimätarnas nettoinkomst av arbete enligt taxa uppgå till 3,500—1,200 = -,300 kronor Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 317 höft. (Nr 355.) 8

58 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 355.

och deras sammanlagda inkomst av tjänsten till 2,300 + 2,000 = 4,300 kronor, älderstilläggen oberäknade.

Riksdagen, som godkände den sålunda föreslagna statsavlöningen, lämnade ovan refererade beräkning utan erinran.

Då vid 1917 års riksdag proposition (nr 275) avläts om tillskott till krigstidstillägg åt lantmätare, grundades beräkningen av tillskottsbeloppet för distriktslantmätare på en antagen inkomst av arbete enligt taxa å 4,000 kronor. Enahanda inkomsti'dopp lades till grund för de av 1918 års lagtima riksdag med anledning av Kungl. Maj:ts förslag i punkten 22 av propositionen om anslag å tilläggsstat för samma år beviljade tillskotten. Dessa beräkningar upptogo alltså väsentligt högre taxeinkomst än som låg till grand för 1909 års' beslut. Vid dessa sistnämnda beräkningar har emellertid icke angivits, att den beräknade taxeinkomsten vore nettoinkomst. Att, även om förhållandet härvidlag icke blivit tydligt klarlagt, sagda summa av 4,000 kronor i verkligheten även inneslutit åtminstone en del av det belopp, varmed bruttoinkomsten överskjutit nettoinkomsten, framgår bland annat därav, att lantmäteri styrelsen i den skrivelse den 10 november 1917, vari styrelsen hemställde om äskande av dylikt tillskott, anförde, att enligt förhållandena år 1914 en distriktslantmätares bruttoinkomster borde beräknas till 4,500 kronor, hans omkostnader för verksamhetens bedrivande till 1,300 kronor och hans nettoinkomster till 3,200 kronor. Nettoinkomsten upptogs alltså nu 900 kronor högre äu som beräknats år 1909. Utgår man emellertid från lantmäteristyrelsens sistnämnda uppgift å nettoinkomsten, skulle med tillägg av lönen å 2,000 kronor en distriktslantmätares tjänsteinkomst år 1914 uppgått till 5,200 kronor.

LantmäterikommRsionen har nu efter inkomna svar å frågeformulär beräknat nettoinkomsten för arbete enligt taxa i medeltal för treårsperioden 1912—1914 till 3,055 kronor. Såsom kommissionen framhållit har emellertid denna inkomst erhållist genom en längre utsträckt arbetstid såväl i fråga om antalet arbetsdagar som arbetstimmar per dag, än som nu torde böra tagas i beräkning. Efter reduktioner med hänsyn härtill har kommissionen kommit till en medelinkomst av 2,846 kronor. Lägges lönen härtill, erhålles eu behållen tjänsteinkomst av 4,846 kronor.

Dessa beräkningar äro som synes ganska växlande. Enligt alla beräkningarna skulle emellertid distriktslantmätarnas inkomster falla mellan de för första och andra gradens tjänster bestämda avlöningsbeloppen.

Jag vill vidare erinra, att löneregleringskommittén i sitt betänkande nr LIX den 20 november 1918 angående tillfällig lönereglering för vissa

59 Kungl. Mai:ts proposition Nr 355.

befattningshavare föreslagit för distriktslantmätare avlöningstillägg å 500 kronor. Med inräknande härav skulle totalnettoinkomsten uppgå enligt Jantmäteristyrelsens uppgifter år 1917 till 5,700 kronor och enligt kommissionens uppgifter etter angivna reduktioner till 5,346 kronor.

Lantmäterikommissionens nu framlagda förslag innebär, att distriktslantmätarna skola erhålla en lön av 3,300 kronor jämte tre ålderstillägg å 500 kronor. Då deras nettoinkomster av tjänsten efter utfärdandet av den nya taxan beräknats skola för 275 arbetsdagar och 8 arbetstimmar för dag uppgå till 3,200 kronor, bliva deras begynnelseinkomster 6,500 kronor, som efter de tre ålderstilläggens intjänande stiga till

8,000 kronor. Lägges härtill avlöningstillägg enligt nyssnämnda tillfälliga lönereglering, skulle dessa belopp höjas till resp. 7,000 och 8,500 kronor. Dessa belopp synas mig större än att de kunna av mig tillstyrkas, synnerlijjast vid jämförelse med de avlöningar, som må kunna bestämmas för förste lantmätare och vissa befattningshavare i lantmäteristyrelsen. Till dessa tjänster torde böra förvärvas de mest framstående av distriktslantmätarkårens medlemmar, men om distriktslantmätarna beredas inkomster till så högt belopp, som nyss angivits, skulle antagligen en dylik förflyttning icke innebära någon förbättring i ekonomiskt avseende — mången gång troligen en ekonomisk uppoffring, synnerligast som distriktslantmätarna torde kunna genom utsträckning i arbetstiden icke oväseutligt öka sina nettoinkomster. Det synes mig emellertid av stor vikt, att en sådan anordning av de olika tjänsternas inkomstförhållanden undvikes.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden och till den omständigheten att, såsom jag år 1909 framhöll, en väsentlig del av distriktslantmätarnas avlöning bör utgöras av ålderstillägg, anser jag mig icke kunna tillstyrka, att den sammanlagda nettoinkomsten beräknas högre än till 6,200 kronor, därvid jag förutsätter, att det förut nämnda avlöningstillägget genom tillfällig lönereglering icke skall utgå. Om härtill, såsom jag vill tihstyrka, läggas tre ålderstillägg å 500 kronor, blir den slutliga nettoinkomsten 7,700 kronor. Det är icke utan tvekan, som jag anser inkomsten böra upptagas ens så högt som till detta belopp, just med hänsyn till de svårigheter, som kunna uppstå att till andra befattningar inom lantmäteriet i mer ansvarsfull eller ledande ställning erhålla sökande med den skicklighet och duglighet, som sistnämnda befattningar kräva. Eu begynnelseiukomst av 6,200 kronor understiger nämligen — med bortseende från ortstillägg med endast 100 kronor den avlöning, som tillkommer a nära grad stjänst med inräknande av avlöningstillägg genom tillfällig lönereglering enligt löneregleringskommitténs nyss omförmälda förslag.

60 Kungl. Muj.ts proposition Nr 355.

Vid bedömandet av det av mig nu beräknade inkomstbeloppet bör även bemärkas, att fördelar i åtskilliga andra hänseenden, exempelvis genom erhållande av betalning för publik renovation, nu föreslås skola beredas lantmätarna.

Vad därefter angår den nettoinkomst, som bör enligt den nu föreslagna lantmäteritaxan beräknas tillkomma distriktlantmätarna, har den efter vissa reduktioner av kommissionen upptagits till 3,200 kronor. Mot denna beräkning har jag icke något att erinra.

Med de utgångspunkter, jag förut angivit, bör avlöningen av statsmedel sålunda enligt min mening utgöra 3,000 kronor. Ifall härav viss del, förslagsvis 500 kronor, skulle utgå i form av avlöningstillägg enligt tillfällig lönereglering, skulle den avlöning, som upptages i staten och å vilken pensionen grundas, minskas med samma belopp eller till allenast 2.500 kronor. Detta synes mig emellertid icke innebära tillräcklig förbättring i distrikt slantmätarnas villkor. Jag anser därför lönen böra i staten upptagas till 3,000 kronor, men Häremot, såsom nyss nämnts, sådant avlöningstillägg icke utgå till distriktslantmätarna. Distriktslantmätarna bliva då i detta avseende satta i samma ställning som ett flertal andra statstjänstemän, för vilka lönerna reglerats under de senaste åren exempelvis lärår- och hospitaispersonalen. Med dyrtidstilläggen har denna anordning ingenting att göra.

Med inräknande av tre ålderstillägg å 500 kronor blir högsta pensionsunderläget 4,500 kronor.

Vad ortstillägg angår, synes det mig icke behövligt att tillerkänna dylikt åt andra distriktslant mätare än dem, som äro stationerade i Stockholm. Jag vill erinra, att av lantbruksingenjörerna, vilka i avseende å inkomst av taxa äro jämförliga med lantmätarna, allenast den i Stockholm stationerade åtnjuter ortstillägg.

För erhållande av ålderstillägg å den nya staten bör distriktslantmätare äga tillgodoräkna sig föregående tjänstetid såsom sådan.

Det av kommissionen framlagda förslaget till distriktsindelning har icke angivits som definitivt. Närmare utredning härom lärer böla verkställas av lantmäteristyrelsen.

Vad därefter angår de föreslagna nya extralautmätarnas arvoden biträder jag kommissionens förslag. I dessa arvoden är icke beräknat något belopp, motsvarande tillfällig lönereglering för ordinarie tjänstemän, utan bör arvodestillskott tillkomma enligt de regler, som i sådant avseende må bliva bestämda.

61 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

Vad kommissionen i övrigt hemställt angående de extra lantmätarna föranleder ingen erinran från min sida.

Kommissionens förslag i fråga om statens övertagande av kostnaden för publika renovationer biträdes av mig med tillägg av den utav lantmäteristyrelsen föreslagna övergångsbestämmelsen.

I enlighet med vad jag nu anfört framlägger jag- följande förslagtill stat för den lautmäteripersonal, som sysselsattes med utförande av lantmäteri förrättningar:

Anm. Distriktslantm ätare åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år.

I jämförelse med kommissionens förslag innebär mitt förslag en utgiftsminskning för statsverket å 68,400 kronor, oberäknat att enligt mitt förslag avlöningstillägg genom tillfällig lönereglering icke skall utgå till distriktslautmätare.

Beträffande avlöningsvillkoreu finner jag lika med kommissionen ett tillägg påkallat därom, att ortstillägg skall följa samma bestämmelser som lönen. Därjämte torde böra stadgas, att föreskriften, att med distriktslantmätartjänst icke må förenas tjänst å kommuns stat, icke må utgöra hinder för distriktslautmätare att innehava befattning som mätningsman i stad eller i samhälle på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. Då andra ändringar i avlöningsvillkoren icke synas erforderliga, torde någon särskild förklaring om övergång å ny lönestat icke behöva avgivas av den nuvarande personalen.

På grund av vad jag anfört under denna avdelning hemställer jag,'alt Eders Kung]. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

dels godkänna det av mig framlagda förslaget till stat för den lantmäteripersonal, som sysselsattes med utförande av lantmäteriförrättningar, att tillämpas från och med år 1920;

dels förklara, att för åtnjutande av de å denna stat för distriktslantmätare uppförda avlöningar skola gälla de villkor och bestämmelser, som föreskrivits beträffande avlöning till distriktslantmätare å nu gällande stat, dock med tillägg att ortstillägg skall, där sådant förekommer, följa samma bestämmelser som lönen;

dels medgiva, att distriktslantmätare må för rätt till ålderstillägg enligt den nya staten tillgodoräknas tjänstetid såsom sådan, innan nämnda stat trätt i tilllämpning;

dels ock å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra ett anslag av 769,500 kronor till lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar, enligt följande uppställning:

avlöningar, bestämt anslag .................... kronor 749,500

ersättning för publik renovation, förslagsanslag ..................................................» 20,000

Summa kronor 769,500.

IV. Lantmäterikontoren i länen.

a. Underhåll av arkivalier och registratur å lantmäterikontoren i länen.

Med bifall till särskilda av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar har riksdagen till reparation och renovation av kartor i lantmäterikontoren i länen på extra stat auvisat för år 1912 30,000 kronor, för vart och ett av åren 1913, 1914 och 1915 20,000 kronor samt för vartdera av åren 1917, 1918 och 1919 15,000 kronor eller tillhopa

135.000 kronor. Dessa anslog hava genom särskilda beslut ställts till lantmäteristyrelsens förfogande, i samband varmed föreskrivits, att högst

47.000 kronor finge användas till renovation av kartor, därav högst

10.000 kronor till renovation av i enskild ägo befintliga kartor av särskild betydelse, men av vilka kopior saknades i lantmäterikontoren. 1 ill reparation har av de hittills anvisade medlen alltså avsetts ett belopp av minst 88,000 kronor. Till huvudsaklig grund för besluten om medlens anvisande hava legat särskilda av lantmäteristyrelsen på olika tider

63 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

gjorda beräkningar. Dessa visade till eu början lian på eu totalkostnad av 106,000 kronor, som dock sedermera successivt böjts till 128,000, 138,000, 140,000 och slutligen till 165,000 kronor. Under sådana omständigheter skulle återstå att för berörda ändamål anvisa ytterligare

30,000 kronor.

I anledning av särskilda av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar har därjämte riksdagen på extra stat årligen alltsedan år 1913 anvisat medel till uppläggande av nya registratur och arkivens ordnande i lantmäterikontoren i länen, nämligen med 24,0<)0 kronor för år 1913, 18,000 kronor för år 1914, 10,<>00 kronor för år 1915, 15,000 kronor för år 1916, 20,000 kronor för år 1917, 15,000 kronor för år 1918 och 8,000 kronor för år 1919 eller således tillhopa 110,000 kronor. I statsverkspropositionen till 1918 års riksdag anmäldes, att ordnandet av ifrågavarande registratur och arkiv först beräknats komma att draga en totalkostnad av 60,000 kronor och sedermera upptagits till 107,000 kronor men att enligt lautmäteristyrelsens beräkningar denna kostnadssumma måste ökas till 113,000 kronor. Till följd härav skulle ännu återstå att för berörda ändamål anvisa 3,000 kronor.

Uti skrivelse den 30 oktober 1916 gjorde lantmäteristyrelsen gällande, att reparation av kontorens kartor icke kunde utföras på ett sådant sätt, att arbetet kunde anses slutfört vid någon viss tidpunkt, utan måste detta arbete fortgå, även sedan en grundlig reparation av kartorna på en gång blivit slutförd. Även renovation av kartorna måste alltjämt fortgå, i det man ständigt hade att räkna med att kartor bleve alldeles utsbtua och behövde ersättas med nya ävensom att det då och då kunde hända, att i orterna påträffades kartor, som icke funnes i lantmäterikontoret men som vore av betydelse att böra införlivas med kontorets arkiv. Här förelåge alltså ett stadigvarande behov, som därför ock lämpligen borde tillgodoses med anslag på ordinarie stat. Något belopp komme även att erfordras årligen för registraturens komplettering. Styrelsen beräknade, att 6,000 knmor årligen skulle behövas för omförmälda reparation och renovation av kartor samt 2,000 kronor årligen i fråga om registraturen, samt föreslog alltså, att i staten för lantmäteristaten i orterna måtte upptagas ett reservationsanslag till underhåll av kontorens i länen arkivalier till belopp av 8,000 kronor.

Uti särskilda skrivelser den 20 september 1918 har lantmäteristyrelsen hemställt, att å extra stat för år 1920 måtte såsom reservationsanslag anvisas dels 15,000 kronor till reparation och renovation av kartor dels ock 4,000 kronor till uppläggande av nya registratur och arkivens ordnande å lantmäterikontoren i länen.

64 Ltmbiaäteri-

kommissio-

Kungl. Maj.is proposition Nr 355-

Slutligen tiar lantmäteristyrelsen i skrivelse den 17 oktober 1918 på grund av vunnen ytterligare erfarenhet förklarat sig anse, att det stadigvarande anslagsbehovet till nya registratur och arkivens ordnande å lantmäteri k ont oren i länen samt till reparation och renovation av kartor i samma kontor borde beräknas till sammanlagt 14,000 kronor.

Lantmäterikommissionen har i detta ämne yttrat:

»Vissa förhållanden---göra det tvivelaktigt, om överhuvudtaget några

som helst medel böra på vare sig ordinarie eller extra stat anvisas särskilt för reparation av kartor.

De härmed förenade arbeten hava hittills plägat utföras av vid lantmäterikontoren tillfälligt anställda biträden. Denna anställning av tillfälliga biträden har huvudsakligen möjliggjorts genom ett å extra stat beviljat anslag till skrivhjälp a lantmäterikontoren i länen. Biträdena hava således avlönats med medel från detta anslag men i någon mån med medel, som anvisats till reparation av kartor. För den skull hava detaljerade anteckningar måst föras om den tid, som använts till lagning av karter. En sådan anordning lärer icke kunna betecknas annorledes än såsom synnerligen opraktisk.

Nu har lantmäteristyrelsen visserligen framhållit, att framdeles det årliga anslaget skulle tagas i anspråk endast till den del lagningsarbetet ej kan utföras av den på kontoren anställda personal. Detta yttrande lärer böra så tolkas, att förutsättningen för anslagets användning skulle inträda, när berörda personal icke kvantitativt räcker till. Ytterligare extra biträden skola anställas i sådant fall. Men under dessa omständigheter synes det kommissionen vara enklast, att nu nämnda eventualitet tages med i beräkningen, när det gäller angiva totalbehovet av samlliga extra biträden.

Vad nu sagts om reparation av kartor gäller i tillämpliga delar även arbetet med lantmäterikontorens registratur. Icke heller för detta arbete bör enligt kommissionens mening särkilda medel anvisas, utan hänsyn till detsamma bör tagas vid beräknande av behovet av extra biträden å kontoren.

Med den i hittillsvarande extra anslag avsedda renovation förhåller sig i viss mån annorlunda. Såsom lantmäteristyrelsen anfört, kan det hända, dels att en karta blir så sliten, att den prövas böra ersättas med en ny d. v. s. renoveras, dels ock att utanför kontorens arkiv påträffas en karta av den betydelse, att den prövas böra bliva representerad i samma arkiv. Någon gång förekommer väl att vederbörande förstelantmätare anförtros nu nämnd prövning i ena eller andra avseendet; kartan renoveras då vid kontoret och i sådana fall äger den kritik till-

lämpmng, som ovan riktats mot anvisande av särskilda medel till repaiation av kartor. I de ojämförligt flesta fall plägar lantmäteristyrelsen dock förbehålla sig själv nyss angivna prövning och förordnar därför om kartans insändande till styrelsen. Utfaller prövningen i jakande riktning, låter då styrelsen även omedelbart renovera kartan i Stockholm, men icke genom något av de i styrelsen anställda biträden utan genom personer, som arbeta mot ackordsbetalning.

Då detta förhållande lärer alltjämt komma att tillämpas, finner kommissionen det vara i sin ordning, att särskilda medel å ordinarie stat anvisas för den

renovation av kartor, vilken lantmäteristyrelsen utför för lantmäterikontorens rälc-

65 Kungl. Maj:ts proposition AV 355.

ning. Beloppet av dessa medel torde skäligen kunna sättas till 4,000 kronor. Ans aget bör uppföras såsom reservationsanslag.

I anslutning till vad som anförts får kommissionen i detta sammanhang inskränka sig till att föreslå, att bland ordinarie anslagen måtte såsom reservationsanslag beräknas 4,0u0 kronor årligen till renovation av kartor för lantinäterikontoren i länen.»

Mot kommissionens hemställan i detta avseende har reservation Reservation, avgivits av herr Idamrin, vilken i anslutning till lantmäteristyrelsens förslag uttalat sig för att

antingen på ordinarie stat måtte uppföras ett reservationsanslag å

14,000 kronor till »underhåll av lantmiiterikontoreus i länen arkivalier», samt desslikes för vartdera av de två närmaste åren måtte på extra stat såsom reservationsanslag anvisas 15,000 kronor till »reparation och renovation av kartor i lantmäterikontoren i länen»,

eller ock till »underhåll av lantmäterikontorens i länen arkivalier» måtte på extra stat för år 1920 anvisas såsom reservationsanslag 29,000 (14,000 + 15,000) kronor.

I sitt utlåtande den 28 januari 1919 har lantmäteristyrelsen i Lantmätenhuvudsakliga delar anslutit sig till de synpunkter, som framförts i re- styrelsen servationen. Emellertid funne sig styrelsen med hänsyn till frågans nuvarande läge böra, med avstående från förut framställda anspråk på anslag å extra stat till belopp av 15,000 kronor för varf och ett av åren 1920 och 1921 till reparation och renovation av kartor, hemställa, att anslaget å 4,000 kronor å ordinarie stat till renovation av kartor för lantmäterikontoren i länen måtte utgå och att till detta ändamål samt till reparation av kartor i samma kontor jämte fortsatt omläggning av kontorens registratur och arkivaliernas ordnande måtte på extra stat uppföras ett reservationsanslag under benämning till »underhåll av arkivalier i lantmäterikontoren i länen m. m.».

Vad beloppet av detta anslag anginge beräknade styrelsen detsamma till 14,000 kronor, vilket belopp emellertid, med hänsyn till de löneförbättringar, som antoges komma att beviljas och som givetvis skulle komma att öka kraven även från- de arbetskrafter, som erfordrades för ifrågavarande ändamål, skäligen borde höjas med 25 procent till 17,500 kronor.

Vad lantmäterikommissionen anfört synes mig ådagalägga olämp- Departementsligheten av att särskilda medel längre anvisas till reparation av kartor. <*</«"•

Det behov av tillfälligtvis ökat reparationsarbete, som förelegat för att Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 317 käft. (AV 355.) 9

66 Kungl. Majäs proposition Nr 355.

de viktiga kartsamlingarna å länens lantmäterikontor må skyddas för förstörelse, har redan blivit till allra största delen tillgodosett medelst extra anslag och det arbeie av dylik art, som ännu återstår, synes utan olägenhet kunna utföras av den personal, som synes böra anställas vid dessa kontor medelst avlöning från ett allmänt anslag till extra biträden. Även beträffande registraturens uppläggande m. m. gör sig samma betraktelsesätt gällande. De medel, som beräknats behövliga för detta arbetes slutförande, hava för övrigt blivit nästan fullständigt anvisade, vilket bör innebära att endast helt obetydligt av detta arbete återstår.

Kommissionens förslag, att bland ordinarie anslagen må beräknas

4,000 kronor till renovation för lantmäterikontoren i länen, biträder jag.

b. Biträden å lantmäterikontoren i länen.

Såsom allmän bakgrund för de förslag, som i detta avseende framställts, har lantmäteristyrelsen i skrivelse den 30 oktober 1916 lämnat en redogörelse för de ämbetsgöromål, som påvila förste lantmätarna, samt lämnat en utredning angående beskaffenheten och omfattningen av arbetena å lantmäterikontoren m. rn. Beträffande denna redogörelse är referat intaget i lantmäterikommissions betänkande. Såsom slutsats av utredningen har lantmäteristyrelsen anfört, att styrelsen hölle före, att arbetena å dessa kontor kunde uppdelas i dels sådana, som tarvade fullständig fackutbildning, dels sådana som kunde utföras av icke fackutbildade bitiäden, dels ock vaktmästargöromål, samt att för tillgodoseende på ett fullt tillfredsställande sätt av fö rstelan t mätarnas behov av arbetsbiträde åtminstone inom de större länen erfordrades särskilda biträden för ovannämnda tre slag av göromål.

Examinerade Uti gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna, vilken vad biträden, angår personalen å lantmäterikontoren i länen fastställts av Kungl.

Betådanaa0 ^en ^ juni 1908, finnas uppförda arvoden till sex amanuenser.

biträden. Dessa amanuenser äro anställda å lantmäterikontoren i Värmlands län och i de fem norrländska länen.

Sedan svårighet yppats för eu del förstelantmätare att medhinna sina göromål, hemställde lantmäteristyrelsen i skrivelse den 27 november 1911 om anslag för åren 1912 och 1913 till påskyndande av arbetena vid länens lantmäterikontor. Till statsrådsprotokollet den 13 januari 1912 anförde jag med anledning härav, att, om än behovet, av ytterligare biträden flerstädes gjorde sig starkt gällande, kostnaden för "dylika biträden lämpligen kunde, intill dess större erfarenhet om det stadig-

67 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

varande behovet vunnits, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall bestridas frän nionde huvudtitelns expensanslag. Detta mitt uttalande, lämnades av riksdagen utan erinran, och i anslutning härtill har Kungl Maj:t för anställande av examinerade biträden å vissa lantmäteri kontor under nedannämnda år anvisat följande belopp:

Det för år 1917 anvisade beloppet blev något mindre än lantmäterisiyrelsen begärt nämligen 40,000 kronor.

I skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen hemställt, att ovan nämnda sex amanuensbefattningar måtte uteslutas ur staten samt att i stället måtte å ordinarie stat uppföras 12 examinerade biträden, av styrelsen förslagsvis benämnda byråingenjörer, ävensom att därutöver måtte anvisas erforderliga medel, 28,000 kronor, för anställande av extra biträden under sammanlagt 80 månader. Häri har emellertid inräknats även 24 månader, då förstelantmätarna åtnjuta semester och vikarier för dem sålunda erfordras.

Lantmäteristyrelsen har därefter i ett utlåtande den 26 juni 1917 framhållit, att det ökade behov av arbetskrafter å lantmäterikontoien i länen, som föranleddes av tillkomsten av jordregistret, blivit i lantmäteristyrelsens förslag tillgodosett genom skrivbiträden och icke genom examinerade biträden, vilka sistnämnda krävdes så gott som uteslutande för andra ändamål.

Lantmäteristyrelsen bär i förnyad framställning i ämnet den 17 oktober 1918 åberopat, att styrelsen för anställande under år 1919 av examinerade biträden begärt anvisande av 66,500 kronor, ävensom beräknat, att för samma ändamål under år 1920 komme att erfordras 70,000 kronor, därest biträdesfrågan ej dessförinnan blivit löst. I samma skrivelse har lantmäteristyrelsen hemställt, att antalet å ordinarie stat uppförda examinerade biträden måtte ökas till 16 samt att dessutom måtte å extra stat anvisas 20,000 kronor för anställande av tillfälliga examinerade bibäden å lantmäterikontoren under 80 månader, oavsett behovet av vikarier under förstelantmätarnas semester.

Lantmäteriknmmissionen har anfört:

»Att ett synnerligen staikt behov av examinerade biträden å lantmäterikontoren föreligger, har redan blivit av Kungl. Maj:t erkänt genom de anvisningar

Lantmäterikommissionen

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

av medel till ganska betydande belopp, som Kungl, Maj:t under de senare åren funnit erforderliga för detta ändamål. Det är också uppenbarligen av stor vikt, att biträde beredes förste lantmätarna i sådan utsträckning, att den tekniska granskning av lantmäteriföi rättningar, som åligger förstelantmätarna, kan medhinnas utan dröjsmål. Detta arbete är redan nu mycket omfattande och kommer att väsentligen ökas genom tillkomsten av lagen om fastighetsbildning i stad och särskilt kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Det är allmänhetens intresse, som det här gäller. För mången är det en betydlig olägenhet att nödgas vänta på lagfarts erhållande blott till följd av ofrivilligt dröjsmål från förstelantmätarens sida. Och allmänheten bör beredas tillfälle att i större utsträckning än hittills varit fallet kunna erhålla sakkunnigt biträde vid forskningar å lantmäterikontor.

Slutligen är det även av vikt, att å kontoret finnes tillgänglig eu ställföreträdare för förstelantmätaren, när denne för inspektioner eller i andra tjänsteärenden är frånvarande från kontoret.

Kommissionen finner emellertid konstaterat icke blott, att det föreligger behov av examinerade biträden å lantmäterikontoren, utan även att detta behov till mycket stor del redan nu måste anses konstant och således av beskaffenhet att böra tillgodoses genom befattningar å ordinarie stat.

Till närmare utredning härom ävensom angående omfattningen av ifrågavarande behov har kommissionen efter ingående undersökningar låtit uppgöra följande tablå.

Assistenter

69 Kungl. Maj:is proposition Nr 355.

Av denna tablå framgår, att det erfordras 16 ordinarie examinerade biträden och därutöver extra sådana biträden under sammanlagt 80 månader, och härvid har hänsyn icke tagits till behovet av vikarier under förstelantmätarnas semester. Tablån ger även vid handen, att det för extra examinerade biträden erforderliga beloppet utgör sammanlagt 16,0<>0 kronor.

Det resultat, vartill kommissionen kommit, överensstämmer således med vad lantmäteristyrelsen anfört i sin skrivelse den 17 oktober 1918, utom vad angår beloppet för examinerade biträden.

Detta belopp torde böra tillsvidare årligen beräknas såsom reservationsanslag å extra ordinarie stat.

De till extra biträden av ifrågavarande slag utgående arvoden böra enligt kommissionens mening beräknas till högst 200 kronor för månad. Då sådant biträde dessutom, enligt vad förut blivit föreslaget, skall få behålla sitt arvode såsom extra lantmätare, i vanligaste fall 1,000 kronor och understundom mera, skulle således dylikt biträde erhålla ersättning efter omkring 3,400 kronor för år.

I anslutning till vad kommis.-ionen här ovan anfört föreslår kommissionen, som anser de ordinarie examinerade biträdena lämpligen böra benämnas assistenter:

att å ordinarie stat uppföras 16 assistentbefattningar;

att i sammanhang härmed uteslutas de nu i gällande stat upptagna sex amanuensbefattningarna; samt

att bland extra anslagen måtte tillsvidare årligen såsom reservationsanslag beräknas 16,000 kronor för anställande'av extra assistenter.»

Enligt gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna åtnjuta de i staten upptagna sex amanuenserna arvoden med 2,000 kronor. För erhållande av dylik befattning erfordras endast att vara konstituerad till lantmäteriauskultant.

I skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen föreslagit, att för erhållande av befattning som ordinarie examinerat biträde å lantmäterikontor skulle fordras samma kompetens, som jämlikt § 28 tredje stycket gällande instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare gäller för befordran till extra lantmätare eller att efter konstituerandet till auskultant under fem års tid hava med flit och skicklighet utövat lantmäteriverksamhet av sådan art och omfattning, att sökande därigenom kan antagas hava förvärvat säkra och pålitliga insikter i allt, vad som hör till lantmäteriets praktiska utövning samt under sammanlagt minst tre månader tjänstgjort i lantmäteristyrelsen eller i länslant mäteri kontor.

Med avseende å de avlöningsförmåner, som böra förenas med ifrågavarande befattningar, har lantmäteristyrelsen i samma skrivelse föreslagit, att sagda befattningar måtte uppföras såsom första gradens tjänster med lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor samt ortstillägg för befattuingen i Stockholms län 300 kronor och för en var av be-

Kompetem ojh löneförmåner för ordinarie examinerade biträden.

Lantmäteri-

kommissio-

nen.

Tillsättning och lönevillkor i vidsträckt bemärkelse.

70 Kungl. ilagts proposition Nr 355.

fattningarna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 150 kronor. Härtill borde komma tre ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5, 10 å 15 års tjänstgöring.

Såsom motiv för de föreslagna löneförmånerna har lantmäteristyrelsen framhållit, att det givetvis vore av stor betydelse att kunna påräkna särskilt dugliga och lämpliga tjänstemän, varjämte styrelsen framhållit, att det, med de nuvarande amanuensarvodena, visat sig omöjligt att erhålla tjänstemän med erforderliga kvalifikationer. Följden av det låga arvodet hade blivit täta ombyten och att valet många gånger stått endast mellan mindre lämpliga sökande liksom att det inträffat, att amanuensbefattningarna tidvis icke kunnat uppehållas.

Kommissionen har anfört:

»De examinerade biträden, som redan nu äro anställda å lantmäterikontoren, sysselsättas till stor del med teknisk granskning av lantmätarnas arbeten samt med ärenden rörande jordavsöndringar, som av Konungens befallningshavande översändas till förstelantmätaren för yttrande. Såsom ovan framhållits komma förstnämnda arbeten framdeles att ytterligare ökas och det kan därför förutses, att nu föreslagna assistenter huvudsakligen komma att sysselsättas med sådan granskning. Visserligen är förstelantmätaren direkt ansvarig för arbetet å kontoret, men mängden av sagda göromål medger icke, att han kan medhinna någon mera ingående granskning av det av assistenten i nämnda hänseende utförda arbetet. Att den tekniska granskningen är av stor betydelse, har ovan framhållits, ävensom vikten av att densamma företages utan dröjsmål.

Med hänsyn härtill och då det torde få anses lämpligt, att assistenten är kvalificerad att under förstelantmätarens frånvaro fullgöra samtliga dennes åligganden, finner kommissionen ingen anledning till erinran mot de av lantmäteristyrelsen angivna kompetensfordringarna för de föreslagna assistentbefattningarna.

De av styrelsen föreslagna avlöningsförmånerna, däri inberäknat jämväl ortstillägg, torde med hänsyn till dessa kompetensfordringar vara att anse såsom minimum.

Kommissionen föreslår alltså,

att i fråga om assistentbefattning å lantmäterikontor uppställes samma kompetensfordran, som kommer att gälla för befordran till distriktslantmätare,

att nämnda assistentbefattningar uppföras såsom tjänster i första lönegraden; samt

att ortstillägg uppföras med 300 kronor för assistent i Stockholms län samt 150 kronor för en var av assistenterna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.»

De i avlöningsstateu för lantmäteristnten i orterna nu upptagna sex amanuensbefattningarna tillsättas av lantmäteristyrelsen. För åtnjutande av de med samma befattningar förenade arvoden äro inga särskilda villkor stadgade.

71 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

I skrivelse den 30 oktober IDIG yttrade sig lantmäteristyrelsen i detta .ärende, varefter en skrift inkom från styrelsen för föreningen Sveriges förstelantmäiare. I anledning av denna skrift yttrade sig lantmäteristyrelseu ånyo, varefter styrelsen ytterligare berört ämnet i skrivelse den 17 oktober 1918.

Lantmäterikommissionen har av närmare anförda skäl hemställt, att för åtnjutande av de med assistentbefattning å lantmäteri kontor förenade löneförmåner de i den vid betänkandet fogade bilagan E föreslagna villkor och bestämmelser i tillämpliga delar måtte lända till efterrättelse.

Uti gällande avlöningsstat för lantmäteristaten i orterna upptagas inga skrivbiträden å lantmäterikontoren.

På sätt förut blivit anfört yppade sig emellertid snart svårighet för en del förstelantmätare att medhinna sina göromål. Lantmäteristyrelsen hemställde därför om anslag å extra stat för år 1913 till påskyndande av arbetena vid länens lantmäterikontor. Vid statsverkspropositionen till 1912 års riksdag uttalade jag emellertid, att, intill dess större erfarenhet om det stadigvarande behovet vunnits, Kungl. Majt efter prövning, i varje särskilt fall kunde anvisa medel att bestridas från nionde huvudtitelns expensanslag. Då detta yitrande av riksdagen lämnades utan erinran, anvisade Kungl. Maj:t från nämnda anslag för år 1913 4.050 kronor och för år 1914 11,200 kronor.

Sedan lantmäteristyrelsen ånyo inkommit med framställning om anslag för förstärkning av arbetskrafterna å lantmäterikontoren, anförde jag till statsrådsprotokollet den 14 januari 1914 bland annat, att vissa av de behov, vilka legat till grund lör framställningen, otvivelaktigt kunde anses hava stadigvarande egenskap och skulle komma att oförminskade förefinnas oberoende av jordregistrets fortgång och avslutande. Detta syntes vara fallet med åtminstone en del av det behov av skrivhjälp, som anmälts från samtliga lantmäterikontor. Jag fann det vara ett oekonomiskt slöseri med förstelantmätarens för viktigare värv avsedda arbetskraft att låta honom personligen verkställa en så stor mängd enkla och till avsevärd del rent mekaniska göromål, som utredningen utvisade vara händelsen. Att fortfarande anvisa från expensmedlen anslag till detta i nästan alla län förefintliga behov av skrivhjälp syntes icke lämpligt, utan borde särskilt anslag begäras av riksdagen. Dock syntes det vara tillräckligt att tillsvidare uppföra detsamma å extra stat. Anslagsbeloppet för år 1915 föreslogs till 12,000 kronor. I enlighet härmed gjorde Kungl.

Rit- och skrivbiträden.

Behovet av sådana biträden.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

Maj:t framställning till riksdagen, som biföll densamma och å extra stat för år 1915 anvisade 12,000 kronor.

Riksdagen beviljade sedermera 18,000 kronor för år 1916, 25,000 kronor för år 1917 och 30,000 kronor för år 1918.

Inberäknat de medel, som Kungl. Maj:t anvisat från exponsanslnget, har för ifrågavarande ändamål under nedannämnda år ställts till lantmäteristyrelsens förfogande sammanlagt följande belopp:

I skrivelse den 30 oktober 1916 har lantmäteristyrelsen hemställt, att å ordinarie stat måtte uppföras 24 skrivbiträden, ett för varje län, ävensom att därutöver måtte anvisas erforderliga medel, av styrelsen beräknade till 12,400 kronor, för anställande av extra skrivbiträden. Såsom motiv för framställningen i vad den avsåge de 24 ordinarie biträ lena har lantmäteristyrelsen anfört, att det behov av arbetshjälp, som förefunnes för rikets förstelantmätare, borde i största möjliga utsträckning tillgodoses genom skrivbiträden och att dessa borde såvitt möjligt och i mån av erhållen vana i allt större utsträckning utnyttjas förutom för rena skrivgöromål samt aktuarie-, registrator- och arkivariegöromål eller dem, som omförmäldes i § 38 i instruktionen, jämväl för övriga förekommande göromål särskilt för jordregistrets förande. Ehuru detta arbete vore av stor vikt och fordrade stor noggrannhet, syntes det emellertid vara av sådan art, att detsamma kunde anförtros åt ett'övat skrivbiträde, dock givetvis under överinseende av förs telantmätaren. Vunnen erfarenhet och verkställd utredning visade enligt lantmäteristyrelsens mening oförtydbart hän på behovet av minst ett fast skrivbiträde för varje kontor.

Under tiden, sedan lantmäteristyrelsen avgivit sistnämnda förslag, har emellertid behovet av sådana biträden ytterligare ökats. I förnyad framställning i ämnet den 17 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen erinrat, att riksdagen för år 1919 anvisat 40,000 kronor till skrivhjälp å lantmäterikontoren. Förstelantmätarna hade emellertid anmält ett behov av

48,000 kronor. För år 1920 hade styrelsen beräknat, att 50,000 kronor komme att erfordras för samma ändamål, därest biträdesfrågan ej dessförinnan blivit löst. Lantmäteristyrelsen har därför hemställt, att antalet ordinarie skrivbiträden måtte ökas till 37 samt att därutöver måtte anvisas 16,000 kronor för anställande av extra sådana biträden.

för år 1915.....

» » 1916.....

» » 1917...

» » 1918.....

kronor 13,650

j> 23,000 » 31,650

» 38,500

Kungl. Maj ds proposition Nr 355. 73

Lantmäterikormmssionens yttrande i detta ämne är av följande lydelse:

»Genom do betydande medelsanvisningar, som Kungl. Maj:t och riksdagen under de senare åren funnit erforderliga för anställande av skrivbiträden å lantmäterikontoren i länen, torde redan vara erkänt, att ett synnerligen starkt behov av sådana biträden föreligger.

De göromål, som hittills uppdragits åt skrivbiträden, hava huvudsakligen varit förutom rena skrivgöromål aktuarie-, registrators- och arkivariegöromål samt i den mån jordregistret blivit upplagt även till en del jordregistrets förande. Såsom ovan anförts framhöll vederbörande departementschef redan till statsrådsprotokollet den 14 januari 1914, att det vore ett synnerligen oekonomiskt slöseri med förstelantmätarens för viktigare värv avsedda arbetskraft att låta honom personligen verkställa de enkla och till avsevärd del rent mekaniska göromål, som enligt vad utredningen visat redan då i stor mängd förekomme å lantmäterikontoren. Givetvis vore det ej heller förenligt med god ekonomi att uppdraga dessa göromål åt de examinerade biträden, som komma att anställas å lantmäterikontoren. Härtill kommer även, att, med den utveckling verksamheten å lantmäterikontoren undergått, det skulle bliva omöjligt för förstelantmätaren eller examinerade biträden, därest sådana biträden ej anställas till större antal än kommissionen ovan föreslagit, att medhinna ifrågavarande göromål, utan att arbetets behöriga gång äventyras. Kommissionen vill i detta sammanhang även framhålla, att vissa av de göromål, som böra åligga skrivbiträdena, äro av den art, att de icke kunna fördröjas utan olägenhet för allmänheten. Så är exempelvis mången gång fallet med arbeten, som föranledas av inkomna rekvisitioner, ävensom i regel med införande i jordregistret av avsöndrade lägenheter, beträffande vilka fastställelseresolution, sedan jordregistret förklarats upplagt, icke må utlämnas till sökanden, förrän sådant införande skett.

Kommissionen finner emellertid ådagalagt, icke blott att det föreligger ett synnerligen starkt behov av skrivbiträden å lantmäterikontoren i länen, utan även att detta behov till mycket stor del är konstant. I detta sammanhang vill kommissionen åberopa, att vederbörande departementschef redan år 1914 fann detta vara fallet med en del av det behov av skrivhjälp, som då anmälts från samtliga lantmäterikontor. Till den del behovet är konstant, bör detsamma givetvis tillgodoses genom befattningar å ordinarie stat.

Efter ingående undersökningar, varvid kommissionen även haft tillgängliga de av lantmäteristyrelsen från förstelantmätarna senast infordrade yttranden angående behovet av skrivbiträden, har kommissionen visserligen funnit, att någon avprutning icke kan göras på det av lantmäteristyrelsen beräknade totala behovet av sådana biträden; och har kommissionen därvid liksom lantmäteristyrelsen utgått ifrån, att förstelantmätarna icke skola äga att uppbära lösen för kopior av kartor eller avskrifter och utdrag av handlingar samt att således även dessa arbeten skola utföras av de å kontoren anställda biträden. Däremot har kommissionen ansett, att antalet biträdesbefattningar, som för närvarande bör uppföras å stat, kan något minskas. Med hänsyn till det förefintliga behovet måste dock till gengäld så mycket rikligare medel anvisas till tillfällig hjälp.

För att närmare utvisa ifrågavarande behov har kommissionen låtit uppgöra efterföljande tablå:

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. '317 käft. (Nr 355.)

Lantmäteri kommissionen.

74 Kungl. Maj:ts prodosition Nr 355.

Av denna tablå framgår, att det erfordras 30 ordinarie skrivbiträden samt att det för extra biträden erforderliga beloppet utgör sammanlagt 26,375 kronor. Detta motsvarar en anställningstid av 215 månader.

Vid denna beräkning har emellertid icke tagits någon hänsyn till det behov av extra biträden för kartlagning till följd av den årliga slitningen av kartorna i lantmäterikontoren eller för underhåll av registraturen därstädes, vilket behov allt framgent kommer att förefinnas och varom kommissionen förut yttrat sig. För nämnda ändamål erfordras 10,000 kronor, varmed sålunda beloppet för extra biträden bör ökas.

Nu nämnda 26,375 -f- 10,000 = 36,375 eller i runt tal 37,000 kronor torde böra tillsvidare årligen beräknas såsom reservationsanslag å extra ordinarie stat. I anslutning till vad här ovan anförts får kommissionen sålunda hemställa, att å ordinarie stat uppföras 30 kvinnliga biträden samt att bland extra anslagen måtte tillsvidare årligen såsom reservationsanslag beräknas 37,000 kronor för anställande av extra rit- och skrivbiträden.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 35ö. 75

Angående de framställningar från lantmäteri styrelsen in. 11., som avsett kompetens och löneförmåner för ordinarie rit- och skrivbiträden, innehåller lantmäterikommissionens betänkande en utförlig redogörelse. Kommissionens eget yttrande är av följande lydelse:

»Att för nöjaktigt utförande av de göromål, som åligga skrivbiträdena å lantmäterikontoren, en viss grad av allmänbildning är önskvärd, lärer icke kunna bestridas. Det är emellertid ä ena sidan alldeles icke säkert, att föreskrivandet av någon viss examen såsom kompetensfordran kommer att garantera skicklighet hos en sökande i sådana speciella avseenden som exempelvis kartritning, under det att å andra sidan den för dessa biträden nödvändiga färdigheten i renskrivning, maskinskrivning och kartritning kan förvärvas och styrkas på annat sätt än genom viss examen. Med hänsyn härtill har kommissionen icke funnit något att i princip erinra mot det av lantmäteristyrelsen i ovanberörda avseende framställda förslag. Det synes dock rimligt, att dessa fordringar icke alltför strängt göras gällande vid befattningarnas första tillsättande, utan torde lantmäteristyrelsen då böra tillerkännas någon dispensrätt.

Beträffande frågan, huruvida ifrågavarande befattningar böra förbehållas åt kvinnor, vill kommissionen framhålla, att befattningar av det slag, varom här är fråga, hava avsetts för kvinnor, och kommissionen kan icke finna, att det i nu förevarande fall finnes någon anledning att avvika från denna regel. Den omständigheten, att — — — vissa s. k. vaktmästargöromål eventuellt komma att uppdragas åt ifrågavarande biträden, kan i allt fall icke föranleda därtill. De göromål, som avses, äro nämligen dels icke av någon större omfattning och dels icke av annan art, än att de utan olägenhet kunna utföras av kvinnor. Ehuru kommissionen sålunda finner, att ifrågavarande biträdesbefattningar böra förbehållas åt kvinnor, anser kommissionen dock, i likhet med lantmäteristyrelsen och på grund av de av styrelsen anförda skäl, att undantag från denna regel bör tillåtas vid första tillsättandet.

Kommissionen finner sig därför kunna förorda, att möjlighet att erhålla biträdesbefattning vid lantmäterikontor bör oavsett de allmänna bestämmelserna hållas öppen för sökande, som sedan 1917 års början oavbrutet tjänstgjort å lantmäterikontor. För sådant ändamål torde lantmäteristyrelsen böra medgivas rätt att meddela dispens.

Lantmäteristyrelsen har i skrivelsen den 17 oktober 1918 hemställt, att ett visst antal av skrivbiträdena skulle uppföras i tredje lönegraden. De förhållanden, styrelsen anfört såsom motiv härför, kunna emellertid av kommissionen icke anses berättiga en sådan uppflyttning. Inom kommissionen har även framhållits, att man troligen icke kan räkna på att få behålla vissa nuvarande mycket förtjänta biträden, därest ej löneförmånerna bliva de av lantmäteristyrelsen föreslagna. Kommissionen anser emellertid påtagligt, att lönerna måste bestämmas efter vad tjänsten i och för sig kräver i jämförelse med andra likartade tjänster. Med hänsyn härtill och då de åligganden, som komma att tillhöra dessa skrivbiträden, till största delen icke torde vara av den art, som förutsatts för biträdesbefattningar av tredje lönegraden, har kommissionen icke kunnat tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag i denna del.

Kommissionen har emellertid ej heller kunnat tillstyrka, att alla de föreslagna biträdena uppföras i andra lönegraden. Det är nämligen tydligt, att, även

Kompetent ( c.h Inne förmåner för ordinarie ritoch skrivbiträden.

76 Tillsättning av rit- och skrivbiträden samt lönevillkor.

Kungl. Maj:ts proposition AV 355.

om en stor del av det arbete, som skall utföras av skrivbiträdena, är av mera krävande beskaffenhet, likväl en del icke är annat än rena skrivgöromål, för vilka icke erfordras biträden av högre grad än den första. Kommissionen anser på denna grund, att på sådana kontor, där mer än ett ordinarie biträde kommer att anställas, det ena kan vara av första lönegraden. I följd härav och då emellertid för Kopparbergs län på grund av arbetets art och omfattning krävas tvenne biträden av andra lönegraden, skulle 25 biträden bliva av andra lönegraden och 5 av första graden.

Mot vad lantmäteristyrelsen anfört i fråga om rätt för skrivbiträden att erhålla ålderstillägg och ortstillägg har kommissionen icke funnit anledning till erinran.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommissionen,

att biträdesbefattningarna å lantmäterikontoren i länen förbehållas åt kvinnor och att såsom kompetensfordran i övrigt stadgas, förutom vanlig folkskolebildning, skicklighet i renskrivning, maskinskrivning och kartritning; dock att lantmäteristyrelsen må äga rätt att vid första tillsättandet meddela dispens från dessa allmänna bestämmelser beträffande sökande, som sedan 1917 års början oavbrutet tjänstgjort å lantmäterikontor;

att av biträdena 25 uppföras i andra och 5 i första lönegraden; samt

att ortstillägg uppföras med 150 kronor för biträde i Stockholms län och 75 kronor för ett vart av biträdena i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.»

Efter redogörelse för vad i ingivna skrifter förekommit beträffande tillsättning av rit- och skrivbiträden samt lönevillkor anför kommissionen:

»De av lantmäteristyrelsen föreslagna allmänna villkor och bestämmelser för åtnjutande av de med biträdesbefattning å lantmäterikontor förenade löneförmåner äro i huvudsak lika med de bestämmelser, som enligt kungörelse den 10 juni 1912 stadgats för biträdesbefattningar, uppförda å vissa domstolars, ämbetsverks- och myndigheters stater. En förändring har dock föreslagits i följande hänseende. 1 nämnda kungörelse stadgas bland aunat, att, då till innehavare av biträdesbefattning befordras person, som omedelbart före sin befordran inom vederbörande ämbetsverk utfört samma arbete som det till befattningen hörande mot fast arvode under föregående år till belopp överstigande vad enligt staten skall utgå till befattningens innehavare, ämbetsverket skall äga bereda fyllnad i avlöningen för dess uppbringande till nämnda arvodesbelopp, dock att biträdet genom dylik avlöningsfyllnad ej må i något fall tillgodoföras avlöning till högre belopp, än som motsvarar beloppet av den med befattningen ifråga förenade slutavlöningen, tjänstgöringspenningar och ortstillägg däri inräknade.

Nu är förhållandet, att åtskilliga av de skrivbiträden, som arbetat å lantmäterikontoren, hava haft inkomster, som icke obetydligt överstigit grundåvlöningeu enligt det nu framställda förslaget, men icke något av dessa biträden har åtnjutit fast arvode, utan ersättningen har utgått efter timpenning. Med anledning härar har lantmäteristyrelsen framhållit, att tillämpning av nyssberörda bestämmelse icke kan ifrågakomma, men styrelsen har ansett, att biträde bör för erhållande av ålderstillägg få tillgodoräkna sig den tid, biträdet före konstituerandet innehaft sta-

77 Kung!. Muj.ts proposition Nr H55.

dåvarande anställning å lantmftterikontor. Då kommissionen linner detta förslag med rättvisa och billighet överensstämmande, får kommissionen tillstyrka bifall till detsamma. — — - —»

Angående det sätt, på vilket behovet av vaktmästare å lantmäterikontoren nu är tillgodosett, ävensom i fråga om det framtida behovet, har lantmäteristyrelsen i skrivelsen den Hö oktober 1916 anfört huvudsakligen följande:

»Länsstyrelsernas vaktmästare äro skyldiga att såsom tjänståligganden fullgöra uppassning ej allenast åt länsstyrelserna utan även å lantmäterikontoren. Det förtjänar emellertid uppmärksammas, att denna ordning fastslagits på en tid, då förstelantmätarna endast hade skyldighet att hålla lantmäterikontoren tillgängliga för allmänheten två dagar i månaden. Sedan numera stadgats, att allmänheten skall äga tillträde till kontoren tre dagar i veckan samt den dagliga expeditionstiden å dessa kontor, där ofta liera personer äro och även för framtiden komma att bliva sysselsatta, utsträckts till minst sex timmar under största delen av året, har förstelantmätarnas behov av vaktmästarbiträde genom den fullständiga förändring, som sålunda skett, blivit mycket mer omfattande än förut. Förhållandena hava utvecklat sig därhän, att länsstyrelsernas vaktmästare ombesörja hämtning och bortskaffning av post och inom en del kontor även biträda med inslagning av kartor och handlingar, men att i övrigt förste lantmätarna i allmänhet icke erhålla någon hjälp av nämnda vaktmästare.

Den gemensamhet ifråga om vaktmästare, som sålunda förefinnes mellan länsstyrelserna och lantmäterikontoren, härleder sig därav, att allt sedan år 1725 lantmäterikontoren beretts lokaler i samband med länsstyrelserna. Sedan emellertid behov av ökat utrymme för lantmäterikontoren gjort sig gällande och till följd härav lokaler måst förhyras för åtskilliga kontor, har det visat sig omöjligt för länsstyrelsernas vaktmästare att medhinna ombesörjande av några göromål för lantmäterikontorens del. Till följd härav har Eders Kungl. Maj t anvisat särskilda medel till

erforderligt vaktmästarbiträde för vissa kontor-----—. I samtliga nu angivna fall hava

medlen ställts till förfogande under uttryckligt villkor, att icke någon av de ordinarie vaktmästarna vid länsstyrelsen kunde fullgöra vaktmästaruppassningen å lantmäterikontoret, och vad varaktigheten av besluten angår är denna gjord beroende av den tid, under vilken den förhyrda lokalen Lomme att av respektive kontor användas, dock att vad angår lantmäterikontoren i Kristianstads och Västernorrlands län ytterligare begränsning i tiden har skett intill utgången av år 1917.

Lantmäteristyrelsen håller före, att beträffande en del kontor full sysselsättning kan beredas en vaktmästare. Så kan däremot enligt styrelsens mening under lång tid framåt icke antagas bliva fallet vad angår flertalet länslantmälerikontor. På grund härav och då enhetlighet synes böra så vitt möjligt åstadkommas samt utan större olägenhet en del vaktmästargöromål kunna uppdragas åt skrivbiträden men det däremot möter svårigheter att anskaffa vaktmästare, som kunna uppövas att utföra göromål, vilka tillkomma skrivbiträden, anser lantmäteristyrelsen åtminstone tillsvidare ekonomiskt fördelaktigt, att förhållandena ordnas på sådant sätt, att uppassningen inom kontoren i allmänhet uppdrages åt skrivbiträden och att

Vaktmästar-

biträde.

Lantmåteristyr elsen.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

förste!antmätarna beredes vaktmästarbiträde huvudsakligen endast för uppassningen utom kontoren samt till den del sådant lämpligen låter ordna sig till inslagning av större försändelser. Och innebär detta förslag alltså ingen ändring i fråga om den skyldighet att ombesörja en del uppassning för lantmäterikontorens del, som för närvarande åligger länsstyrelsernas vaktmästare. — — —.

För ändamålet lämpligt belopp vill styrelsen föreslå till upptagande under det reservationsanslag till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning, som styrelsen här nedan kommer att föreslå till upptagande i staten. För ändamålet anser styrelsen, att ett belopp av 4,000 kronor bör beräknas.»

Behovet av vaktmästarbiträde har sedermera beträffande vissa kontor ökats. Lantmäteristyrelsen har med anledning härav i merberörda skrivelse den 17 oktober 1918 anfört, att med anledning av meddelade upplysningar om lokalförhållandena samt med hänsyn därtill, att till följd av ökat behov av utrymme för länsstyrelserna man hade att räkna med, att flera lantmäterikontor komme att nödgas flytta till lokal utan omedelbart samband med respektive länsstyrelses lokaler, behovet av medel till vaktmästarbiträde borde beräknas till 6,000 kronor.

Lantmäterikommissionen har för egen del icke funnit anledningtill erinran mot vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört. Kommissionen har emellertid icke ansett det behövliga beloppet böra upptagas i staten utan hemställt, att bland extra anslagen måtte såsom reservationsanslagberäknas 6,000 kronor för vaktmästarbiträde å lantmäterikontoren i länen.

Lantmäteristyrelsen har i sitt utlåtande över kommissionens betänkande yttrat bland annat följande:

Med anledning av styrelsens framställning om anställande av examinerade biträden å lantmäterikontoren år 1919 hade Kungl. Maj:t den 31 december 1918 för detta ändamål anvisat 61,750 kronor, i samband varmed Kungl. Maj:t föreskrivit, att ersättningen finge utgå med högst 325 kronor för månad. De anvisade medlen möjliggjorde alltså anställande av biträden under 190 månader. Detta Kungl. Maj ts beslut syntes hava tillkommit under förutsättning, att ifrågavarande examinerade biträden skulle komma i åtnjutande av den tillfälliga löneförbättring, som redan för innevarande år ifrågasatts för vissa extra befattningshavare inom den civila statsförvaltningen.

Kommissionens förslag rörande examinerade biträden å lantmäterikontoren i länen skilde sig från lantmäteristyrelsens i ämnet senast framställda förslag, utom i fråga om benämningen och sättet för anslagets anvisande, endast däruti, att kommissionen beräknat ersättningen till tillfälliga eller extra examinerade biträden till 200 kronor i månaden, under det styrelsen utgått från en genomsnittsersättning av 250 kronor i månaden. I någon mån syntes denna skillnad bero på, att kommissionens förslag upptoge högre arvoden till extra lantmätarna än vad styrelsen tidigare föreslagit, och detta bleve givetvis av betydelse vid det förhållande, att extra lantmätare även enligt kommissionens förslag skulle äga att uppbära arvodet i sådan egenskap vid tjänstgöring å lantmäterikontor. Emellertid funne sig styrelsen böra

79 Kung!. Maj:ts proposition Nr HÖ5.

framhålla, att styrelsen med lilinsyn till den ersättning, som redan under år 1919 konime att utgå till ifrågavarande biträden, kunde godtaga kommissionens förslag endast under förutsättning att samma biträden även för framtiden komme i åtnjutande av den löneförbättring, som ifrågakomme för övriga likställda befattningshavare. Härför erforderligt belopp syntes lämpligen kunna beräknas till 25 procent eller 4,000 kronor, varmed anslaget alltså borde böjas. Anslaget till extra assistenter beräknade styrelsen alltså till 20,000 kronor.

Uppenbart vore, att ersättare för assistent icke kunde erhållas enbart för med sådan befattning förenade tjänstgöringspenningar eller 125 kronor för månad. I ill fö r oi dnad assistent, som berättigades uppbära tjänstgöringspenningar, borde därför av anslaget till extra assistenter tilldelas erforderlig fyllnad i ersättningen.

Kommissionen både utbytt den av lantinäteristyrelsen föreslagna benämningen byråingenjör mot assistent. Denna förändring innebure enligt styrelsens mening icke någon förbättring. Å andra sidan ville styrelsen gärna medgiva, att benämningen byråingenjör i detta fäll ej heller vore vidare lämplig. Såsom sådan tilläte sig styrelsen emellertid föreslå »lantmätare».

Da man syntes kunna antaga, att person, som hade utsikt att inom en närliggande tid befordras till di.strikts lånt in ätare, icke skulle söka en assistentbefattning, men det vore önskvärt, att byråtjänstgöring inginge såsom ett led i utbildningen och att denna utsträcktes väsentligt utöver sex månader, vilket syftemål skulle befrämjas, om assistentbefattningarna anordnades såsom övergångstjänster, ville lantmäteristyrelsen föreslå, att villkoret om tjänstgöring i lantmäteristyrelsen eller i lantmäterikontor måtte eftergivas beträffande assistentbefattning.

Ortstiilägg borde tillkomma även assistenterna i Västernorrlands län.

Den egentliga skillnaden mellan lantmäteristyrelsens och kommissionens förslag beträffande rit- och skrivbiträden bestode däri, att kommissionen minskat antalet ordinarie befattningar med 7 från av styrelsen föreslagna 37 till 30 och i motsvarande grad ökat anslaget till extra rit- och skrivbiträden.

Lantmäteristyrelsen hade vid avgivande av sitt senaste förslag i ämnet utgått ifrån den förutsättningen, att statsmakterna icke tvekat att uppföra biträdesbefattningar på ordinarie stat, så snart behovet visat sig konstant. Kommissionen syntes hava avvikit ifrån denna norm närmast med hänsyn till det stora antal befattningar, varom här vore fråga, och syntes icke hava tillfullo beaktat, att behovet av ordinarie biträdesbefattningar å lantmäterikontoren i länen erkänts sedan flera år tillbaka. Lantmäteristyrelsen funne sig emellertid även i denna del böra framhålla angelägenheten av att steget toges fullt ut och alltså ytterligare sju biträden i första graden uppfördes i stat att anställas å lantmäterikontoren i Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Att härigenom en större och bättre arbetsprodukt skulle vinnas, vore otvivelaktigt. Och vad kostnaden vidkomme skulle densamma, om man bortsåge från ålderstillägg och kostnaderna för pensioneringen, bliva 2,900 kronor förmånligare för statsverket.

Ortstiilägg borde utgå till biträdena i Västernorrlands län.

Av statsrådsprotokollet över finansärenden den 9 januari 1919 inhämtades, att Kungl. Maj t förelagt riksdagen förslag om reglering av de inom statsförvaltningen anställda kvinnliga biträdenas avlöningsförmåner m. m. Genom aritagandet av berörda förslag komme avlöningen för biträde i andra lönegraden att höjas med omkring 28 procent, Detta förslag vore emellertid framställt under förutsättning

Departement s* ehefen.

80 Kuugl. Maj:ts proposition Nr 355.

att biträdena skulle i likhet med andra befattningshavare komma i åtnjutande av krigstidstillägg och krigstidshjälp eller andra dylika extra ordinära åtgärder. Vidare hade förutsatts, att löneförbättring i motsvarande mån skulle komma de extra kvinnliga biträdena till del samt att ersättning till vikarie för biträde av andra graden, då därtill ej kunde förordnas ordinarie innehavare av biträdesbefattning av lägre lönegrad, beräknades komma att höjas från för närvarande vanliga 125 kronor i månaden till 150 kronor.

Av kommissionens beräkning av medelsbehovet till extra biträden fram ginge emellertid, att det beräknade beloppet vad flertalet län anginge icke försloge till anställande av stadigvarande biträde. Till följd härav kunde man icke räkna med att åt dessa helt och hållet tillfälliga biträden kunde beredas krigstidstillägg, och givet vore. att med anledning härav ersättningen till dessa biträden måste i motsvarande grad ökas. Lantmäteristyrelsen beräknade till följd av vad sålunda anförts den erforderliga totala ökningen till 30 procent av det för ifrågavarande ändamål beräknade beloppet av 27,000 kronor eller i avrundat tal till 8,000 kronor, vadan för anställande av extra rit- och skrivbiträden skulle behövas 35,000 kronor.

Därest i staten i enlighet med styrelsens förslag uppfördes sju biträdesbefattningar utöver vad kommissionens förslag upptoge, kunde ifrågavarande anslag nedsättas till 22,000 kronor.

Jag vill till en början framhålla, att de avlöningar, jag nu kommer att tillstyrka för personal å lantmäterikontoren och jämväl i lantmäteristyrelsen, äro — frånsett kvinnliga biträden och ordinarie vaktmästare — avvägda i förhållande till de nuvarande avlöningarna och alltså utan hänsyn till den tillfälliga lönereglering, som må bliva beslutad med anledning av löneregleringskommitténs betänkande nr LAX. Lantmäterikommissionens förslag har av naturliga skäl icke kunnat taga hänsyn till dylik lönereglering. Jag anser det icke lämpligt att nu söka genom vissa ökningar och jämkningar av avlöningsbeloppen föregripa fastställandet av blivande normala avlöningstyper. Till de avlöningar, som alltså komma att för nämnda personal av mig föreslås å ordinarie stat eller beräknas såsom grund för extra anslag, böra därför komma tillägg genom, tillfällig lönereglering eller arvodestillskott till extra befattningshavare.

Vad angår frågan om examinerade biträden å länslantmäterikontoren biträder jag förslaget att med uteslutande av de nu i staten uppförda 6 amanuensbefattningarna måtte såsom ordinarie tjänster upptagas 16 befattningar med avlöning enligt första normalgraden. Ortstillägg bör medgivas dessa befattningshavare med 3U0 kronor i Stockholms län samt med 150 kronor i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Däremot avstyrker jag förslaget om ortstillägg till ifrågavarande tjänster inom Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län

81 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

och vill erinra, att ortstillägg icko utgår till personalen vid länsstyrelserna i dessa bä tro’0 län.

I avseende å benämningen synes mig »assistent» visserligen icke vara fullt lämpligt men dock bättre än de av lantmäteristyrelsen föreslagna »byråingeujör» eller »lantmätare».

Till extra assistenter bör i enlighet med kommissionens förslaganvisas ett extra anslag av 16,000 kronor.

I fråga om de kvinnliga biträdena anser jag det för närvarande tillfyllest, därest i enlighet med kommissionens förslag 30 dylika ordinarie tjänster inrättas, därav 25 enligt andra och 5 enligt första graden. Ortstillägg bör utgå med 150 kronor i Stockholms län och 75 kronor i de fyra nordligaste länen. Avlöningarna böra emellertid ökas till likhet med vad Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit för dylika biträden, vilket för varje biträde gör 400 kronor.

För extra rit- och skrivbiträden bör anvisas å extra stat ett anslag med det av kommissionen föreslagna beloppet av 37,000 kronor.

Kommissionens förslag i fråga om ordnandet av vaktmästarsysslorna vid länens lantmäterikontor biträder jag och anser ett anslag av 6,000 kronor böra, såsom kommissionen hemställt, anvisas härtill å extra stat.

Kommissionen har under den avdelning av betänkandet, som bär överskriften »riksstaten och kommissionens förslag», föreslagit, att de sålunda ifrågasatta anslagen å extra stat, nämligen

till extra assistenter......................................... kronor 16,000

» » biträden å lantmäterikontoren » 37,000

» vaktmästarbiträde....................................... » 6.000

tillhopa kronor 50,000,

skulle sammanföras till ett anslag benämnt »extra arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen, reservationsanslag». Jag biträder detta förslag.

c. Förstelantmcitarna.

Då lantmäterikommissionen upptagit till behandling frågan om förs tel a ntm ät ar tj än stern a, har kommissionen till en början undersökt frågan om dessa tjänstemäns sportelinkomster.

I avseende å denna fråga anförde jag år 1908 vid organisationsfrågans hänskjutande till riksdagen, att lösen för avskrifter och kopior Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 317 höft. (Nr 355.) 11

Angående eportelinko ratt er.

82 Kungl. Maj.ts proposition Nr Säd.

av de i lantmäterikontoren förvarade handlingar och kartor redan då tillkom förstelantmätarna, men att denna lösen antogs lämna endast ringa överskott. Ett borttagande av denna lösen förutsatte, att staten själv skulle bekosta verkställandet av ifrågavarande avskrifter och kopior. Då emellertid en sådan anordning säkerligen skulle ådraga statsverket större utgift än som motsvarade den vinst för allmänheten, vilken kunde beräknas uppstå genom lösens borttagande, ansåg jag, att dylik lösen fortfarande borde tillkomma förstelantmätarna. Vad däremot anginge utfärdandet av bevis föreslogs, att med genomförandet av den nya organisationen lösen därlör ej vidare skulle utgå.

Förslaget i nu berörda delar vann statsmakternas gillande och har föranlett upptagande i 15 § i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 av bestämmelse om frihet från lösen beträffande dels bevis av förstelantmätare om sådana förhållanden, varom i länets lantmäterikontor förvarade kartor, handlingar och register omedelbart lämna upplysning, dels utdrag av jordregister. Bekräftande sistberörda utdrag har emellertid genom förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften staten berett sig ersättning för kostnaden genom bestämmande, att stämpel i regel skall utgå för sådant utdrag, utom då sådant jämlikt § 28 i förordningen angående jordregister rekvireras av lantmätare eller rekvisition sker under sådana förhållanden, att frihet från stämpel i allmänhet äger rum.

Enligt från förstelantmätarna infordrade uppgifter har av lantmäteristyrelsen upprättats eu i lantmäterikommissionens betänkande intagen tablå över förstelantmätarnas behållna inkomst, beräknad i medeltal för åren 1911—1915, å lösen för kopior av kartor samt avskrifter av handlingar efter avdrag av utgifter för sådana kopior och avskrifter, varför lösen icke utgått. Enligt denna tablå kunna förstelantmätarnas sportelinkomst i medeltal för län beräknas till 700 kronor. Denna inkomst fördelar sig emellertid synnerligen ojämnt mellan de särskilda länen och uppgår för Västernorrlands och Kopparbergs län till omkring respektive 1,900 och 1,700 kronor, för Västerbottens län till omkring 250 kronor samt för vartdera av Kronobergs, Gottlands och Blekinge län till omkring 300 kronor.

I skrivelse den 13 juni 1917 har lantmäteristyrelsen ifrågasatt, att förstelantmätarna icke vidare skola åtnjuta inkomst av lösen för kopior av kartor och avskrifter av handlingar, vilka rekvireras av enskilda.

Såsom motiv härför har styrelsen anfört, att sportelinkomsternas ojämna fördelning mellan de skilda länen framstode såsom en i ögonen fallande orättvisa, som emellertid i någon mån utjämnades därigenom, att sportlerna vore högre i län, där

Kunyl. Majds proposition Nr 355. 8H

arbetet vore jämförelsevis mera betungande. En förändring borde emellertid icke ske därhän, att allmänheten fritoges från skyldighet att gälda ersättning, utan vidtagas på så sätt, att lösen överfördes till statsverket genom påläggande av en mot lösen svarande stämpelavgift på sätt som skedde vid utgivande av kartkopior eller utdrag av kartor från lantmäteristyrelsens arkiv. Sedan numera för arbetet lämpliga biträden torde finnas å alla länens läntmäterikontor och anslag av statsmedel vore tillgängliga för ersättande av dessa biträden, borde några större hinder icke finnas för införande av nu angiven ordning. Som emellertid kopior samt avskrifter och utdrag kunde utföras för väsentligt lägre kostnad än lösen, syntes statsverkets bruttoinkomster av lösen böra innebära en behållning för statsverket av omkring

15,000 kronor.

Styrelsen för föreningen Sveriges förstelantmätare har med anledning av detta förslag fäst uppmärksamheten på, att ifrågavarande kopior och avskrifter icke utfördes å tjänstetid och sålunda icke inkräktade på förstelantmätarnas arbete i tjänsten. Den inkomst, förstelantmätarna hade av dessa arbeten, borde därför få anses utgöra en skälig ersättning för det extra arbete, som förorsakades dem i olika utsträckning på olika län. Vidare skulle en sådan förändring medföra ett behov av ökning i lantmäterikontorens personal. Den ekonomiska vinst, lantmäteristyrelsen räknat med vid denna inkomsts överförande tdl statsverket, syntes därför i hög grad överskattad.

Lantmäterikommissionen har anfört:

»I den organisation, som kommissionen i det föregående föreslagit i fråga om lantmäterikontoren i länen, har hänsyn tagits därtill, att staten själv skulle ombesörja och bekosta de avskrifter och kopior, av vilka förstelantmätarna för närvarande åtnjuta inkomster. Då sportelinkomst torde vara av beskaffenhet att så vitt möjligt böra uteslutas ur nyare löneregleringar, ansluter kommissionen sig till lantmäteristyrelsens förslag, att nu angiven inkomst icke vidare bör få av förstelantmätarna åtnjutas. Detta uppställes såsom förutsättning för en blivande lönereglering för dessa tjänstemäns vidkommande, men bör icke gottgöras genom samma reglering. I fråga om den, som nekar att ingå på den nya lönestaten. torde böra införas en anordning liknande den, som föreslagits beträffande vissa tjänster vid hovrätterna, eller att han från tillgängliga medel tillerkännes ersättning för sportlerna med belopp, som motsvarar hans medelinkomst av sportlerna under åren 1914—1918.

Kommissionen föreslår alltså, att förstelantmätare icke vidare må åtnjuta inkomst av lösen för kopior och avskrifter; samt att förstelantmätare, som kommer att kvarstå på nu gällande lönestat, varder tillerkänd ersättning för nämnda sportler med belopp, som motsvarar medeltalet av hans sportelinkomst under åren 1914—1918.»

Enligt den av riksdagen år 1908 godkända avlöningsstaten utgöres förstelantmätares avlöning av lön 4,000 kronor och tjänstgöringspenningar 2,000 kronor med etr ålderstillägg till lönen till belopp av 500 kronor. Härtill kommer ortstillägg för förstelantmätaren i Stockholms län till

Avlöninysföt wiåner.

84 Kungl. Maj:t8 proposition Nr 355.

belopp av 400 kronor samt för vardera av förstelantmätarna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län till belopp av 200 kronor. Förstelantmätares pension utgår vid 67 levnads- och 35 tjänstår med 4,500 kronor.

Sedan föreningen Sveriges förstelantmätare den 28 oktober 1916 begärt tillfällig löneförbättring i anledning av dyrtiden, ingav föreningsstyrelsen den 20 maj 1917 till Kungl. Maj:t framställning att genom en definitiv lönereglering erhålla samma löneförmåner som tillkomma landskam rerarna.

I sistberörda framställning anförde styrelsen, att vid genomförandet av 1908 års organisation löneförmånerna rimligtvis hade bort tillmätas sådana, att förstelantmätarnas ekonomiska ställning icke bleve sämre, än vad den förut varit, synnerligast som förstelantmätartjänsterna gjordes till verkliga chefsbefattningar, på vilka efter omorganisationen ställdes i hög grad stegrade fordringar icke blott med hänsyn till innehavarnas duglighet och arbetsförmåga utan även i andra avseenden. Rättvisa syntes därjämte hava krävt, att dessa tjänstemän tillerkänts löneförmåner, vilka stode i överensstämmelse med dem, som vore förenade med andra chefsbefattningar, med vilka förstelantmätartjänsterna kunde anses likställda. Intetdera av dessa krav hade emellertid blivit uppfyllt vid förstelantmätartjänsternas omorganisation. Förstelantmätarnas ekonomiska ställning hade nämligen blivit i icke oväsentlig grad sämre genom omorganisationen, än vad den förut varit, och de löneförmåner, som tillmätts dem vid densamma, hade blivit lägre, än vad med förstelantmätarna likställda tjänstemän åtnjöte.

Under den tid, som förflutit, sedan ifrågavarande omorganisation genomfördes, hade behovet av en förbättring i förstelantmätarnas löneförhållanden gjort sig allt mer och mer gällande.

Av vad chefen för jordbruksdepartementet anfört vid föredragning av omorganisationen av förstelantmätartjänsterna framginge, att förstelantmätarna borde åtnjuta minst lika löneförmåner med överjägmästarna.

Jämförde man förstelantmätarnas inkomster med övriga lantmätares, funne man, att en stor del av rikets på eget ansvar arbetande lantmätare åtnjöte inkomster, vilka betydligt överstege förstelantmätarnas.

De tjänstemän, med vilka förstelantmätarna emellertid, enligt föreningsstyrelsens mening, närmast syntes böra likställas, vore landskamrerarna.

Slutligen syntes särskilt böra understrykas, att lönerna för förstelantmätarna icke borde sättas så låga, att de dugligaste lantmätarna avstängdes från att söka förstelantmätartjänst.

I yttrande, som över berörda framställning avgivits av lantmäteristyrelsen den 13 juni 1917, har denua styrelse anfört, att, därest sport lerna borttoges, styrelsen hölle före, att goda skäl funnes för att förstelantmätarna i stort sett i avlöningshänseend' likställdes med landskamrerarna. Som emellertid arbetet inom de särskilda länen såväl kvantitativt som kvalitativt företedde ganska stora skiljaktigheter, borde, i likhet

85 Kungl. Afaj:tu proposition Nr 355.

med vad även ägde rum beträffande landskamrerarna, tjänstgöringspenningarna avpassas härefter. Styrelsen har framlagt förslag till avlöningar i enlighet med dessa principer.

Lantmäterikommissionens yttrande i denna fråga är av följande huvudsakliga innehåll:

»Det förstelantmätarna numera påvilande arbete är enligt kommissionens åsikt både kvalitativt och kvantitativt av den beskaffenhet, att dessa befattningar höra uppföras såsom tredjegradstjänster. Kommissionen finner därför i princip intet att erinra mot lantmäteristyrelsens förslag i detta ämne. Därest tredjegradstjänster i allmänhet komma i åtnjutande av någon provisorisk reglering oavsett kristiden, böra naturligtvis även förstelantmätartjänsterna därvid komma i åtnjutande därav. —--.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär en avvikelse från nu i allmänhet gällande normer för tredjegradstjänst så till vida, som tjänstgöringspenningarna skulle graderas. Det lärer icke kunna bestridas, att vissa skäl tala för en dylik gradering, men kommissionen finner sig dock icke böra förorda ett avsteg från eljest mera allmänt gällande regler i detta avseende. Enligt kommissionens mening bör således förstelantmätare tillerkännas i lön 5,000 kronor och i tjänstgöringspenningar 2,500 kronor. Med hänsyn till den alldeles enastående arbetsbörda, som påvilar förstelantmätarna i Kopparbergs och Västernorrlands län, torde dock tjänstgöringspenningarna för dessa befattningshavare böra bestämmas till 400 kronor högre belopp.

I fråga om det till tredjegradstjänst hörande ålderstillägg å 600 kronor efter fem års tjänstgöring bör uppenbarligen nuvarande befattningshavare såsom även lantmäteristyrelsen torde hava avsett äga att för rätt till åtnjutande av sådant tillägg tillgodoräkna sig den tid, han före den nya löneregleringen innehaft tjänsten.

--—■ Enligt kommissionens mening böra de förstelantmätartjänster,

som nu äro förenade med ortstillägg, alltjämt få åtnjuta denna förmån.

Beloppet av ortstilläggen torde höra sättas till 600 kronor för förstelantmätaren i Stockholms län och till 300 kronor för förstelantmätarna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Pensionsunderlaget för förstelantmätare kommer då enligt lagen om civila tjänstinnehavares rätt till pension att utgöra 5,600 kronor.

Kommissionen föreslår alltså,

att förstelantmätartjänsterna uppföras såsom tredjegradstjänster, dock att tjänstgöringspenningarna för förstelantmätarna i Kopparbergs och Västernorrlands län bestämmas till 2,900 kronor;

att ortstillägg uppföras med 600 kronor för förstelantmätaren i Stockholms län samt 300 kronor för en var av förstelantmätarna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län;

att förstelantmätare, som övergår till ny lönestat, må för rätt till ålderstillägg få tillgodoräkna sig den tid, han innehaft tjänsten, innan den nya löneregleringen trätt i kraft; samt

att i övrigt för åtnjutande av de med förstelantmätartjänst förenade löneförmåner de i förutnämnda bilaga E föreslagna villkor och bestämmelser skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.»

86 Semester.

Benämningen.

Kungl. May.ts proposition Nr 355.

Enligt gällande bestämmelser bär förstelantmätare rätt till eu månads semester. I staten finnes upptaget ett belopp av 4,000 kronor till vikariatspenningar för förstelantmätartjänst under semester.

Styrelsen för föreningen Sveriges förstelantmätare har nu gjort framställning om, att förstelantmätare måtte beredas en och en halv månads semester.

Lantmäterikommissionen har yttrat, att mot föreningsstyrelsens begäran om rätt till utsträckt semester någon invändning av bärande betydelse näppeligen syntes kunna anföras. Den svårighet, som hittills tilläventyrs kunnat förekomma i fråga om erhållande av vikarie, kunde förväntas upphöra genom den av kommissionen föreslagna ökning av distriktslantmätarnas antal och organisation av lantmäterikontorens i länen personal. Om förstelantmätarna erhölle rätt till ytterligare en halv månads semester, måste emellertid posten till vikariatspenningar ökas med 3,500 kronor. Dessutom kunde särskilt för län, där assistent ej funnes, komma att erfordras vikarie för förstelantmätaren under tid, då denne vore upptagen av till tjänsten hörande åligganden utom kontoret, eller vid partiell ledighet i andra fall för förstelantmätaren. För att möta detta behov borde beräknas ett belopp av 2,500 kronor.

Kommissionen har föreslagit, att förstelantmätarna måtte under vanliga villkor tillerkännas rätt till 1 ya månads semester årligen samt att den i gällande stat upptagna posten vikariatspenningar för förstelantmätares tjänst under semester måtte ökas med 6,0o0 kronor till

10,000 kronor.

I en till kommissionen ställd skrivelse den 1 augusti 1918 har föreningen Sveriges förstelantmätare anfört bland annat följande:

»Titeln förstelantmätare torde numera ur flera synpunkter få anses vara otidsenlig och olämplig. Otidsenlig är den därför, att den icke ger uttryck åt den ställning, förstelantmätaren intager gent emot honom underlydande lantmätare. Förut, då förstelantmätaren, på samma gång han intog en viss förmansställning till övriga lantmätare på länet, dock i likhet med dessa hade till sin huvudsakliga uppgift att utföra lantmäteriförrättningar, förelåg ju full överensstämmelse mellan titel och tjänst. Nu däremot, sedan förstelantmätartjänsten övergått till att vara en verklig chefsbefattning, med vilken något utövande av praktiskt lantmäteri icke är förenat, är förhållandet tydligen ett annat. Olämplig är titeln därför, att den så föga passar såsom tilltalstitel och därför i allmänhet förvanskas.

Med anledning av ovan berörda förhållanden har allmänt bland förstelantmätarna den uppfattningen gjort sig gällande, att en förändring borde komma till stånd med avseende på titeln förstelantmätare, och har detta lämpligen synts kunna

Kungl. Maj ts proposition Nr 355. 87

ske i sammanhang med den omorganisation av lantmäteristaten, som för närvarande är under genomförande.

Vid val av annan titel synas tvenne sådana ligga närmast till liands, nämligen överlantmätare och lantmäteridirektör.---.»

Lantmäterikommissionen har funnit vad föreningsstyrelsen anfört såsom skäl för en titelförändring icke sakna fog och då titeln överlantmätare måhända bättre än förstelantmätare återgåve ifrågavarande befattningshavares ställning, ville kommissionen föreslå, att förstelantmätare framdeles måtte benämnas överlantmätare.

Lantmäteristyrelsen bär i sitt yttrande över kommissionens betänkande ansett, att tjänstgöringspenningarna även för förstelantmätaren i Malmöhus län borde med hänsyn till denne tjänstemans stora arbetsbörda, bestämmas till 2,900 kronor, samt framhållit, att ortstillägg borde tillkomma jämväl förste lantmätaren i Västernorrlands län.

Lantmäterikommissionens förslag till stat för lantmäterikontoren i länen är efter viss rättelse av följande utseende:

Lantmäterikommissionens stat för-

88 Kungl. Maj.-ts 'proposition Nr 355.

Departements-

chefen.

Anm. 1. Överlantmätare åtnjuter ett ålders tillägg till lönen å 600 kronor efter 5 år.

Anm. 2. Assistent åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år. Anm. 3. Kvinnligt biträde åtnjuter två ålderstillägg till lönen å 200 kronor efter respektive 5 och 10 år.

I avseende å borttagandet av förstelantmätarnas rätt att uppbära lösen för kopior och avskrifter instämmer jag i vad lantmäterikommissionen föreslagit.

I likhet med kommissionen anser jag förstelantmätarnas befattningar böra uppföras såsom tredjegradstjänster. Jag anser emellertid lämpligt, att deras avlöning anordnas i närmare överensstämmelse med vad som gäller för bmdskamrerarna. I enlighet härmed böra icke ortstillägg utgå till de i Malmö och Göteborg placerade förstelantmätarna.

89 Kungl. Maj ds proposition Nr 355.

Ortstillägg böra däremot utgå till först el an t mätarn a i Stockholms län och de lyra nordligaste länen. Den föreslagna höjningen i fjänstgöringspenningarna biträder jag vad beträffar förstelantmätaren i Kopparbeigs län, varest jorddelningslörhållandena äro i hög grad invecklade och vålla särskilt mycket aibete. I flaga om Malmöhus och Västernorrlands län synes mig däremot en sådan ökning icke vara av omständigheti rna påkallad. Beträffande Malmöhus län har dylik ökning icke ilrågasatts av kommissionen utan av lanlmäleristyrelsen i dess tillåtande, och vad angår Västernorrlands län må framhållas, att viss förmån kommer att i allt fall beredas genom ortstillägg.

Vad kommissionen föreslagit beträffande förstelantmätares övergång å ny stat samt rätt till semester ger mig ej anledning till erinran. Jag instämmer även i förslaget om uppförande i staten av ett anslag å 10,00l) kronor till vikariatsersättninff.

Med hänsyn till de anförda skälen anser jag benämningen å dessa tjänstemän böra ändras till överlantmätare.

På grund av vad jag anfört och föreslagit beträffande personalen å länens lautmäterikontor får jag nu framlägga följande förslag till stat för lantmäterikontoren i länen:

Bihang till riksdagens protokoll 1319. 1 samt. 317 höft. (Nr 355.)

90 Kung!. Maj ts proposition Nr 355.

Anm. 1. Överlantmätare åtnjuter ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor efter 5 år.

Anm. 2. Assistent åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år. Anm. 3. Kvinnligt biträde åtnjuter tre ålderstillägg å 200 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år, skolande av varje ålderstillägg 100 kronor utgöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar.

Beträffande avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare får jag i huvudsaklig överensstämmelse med vad lantmäterikommissionen föreslagit framlägga följande förslag:

I fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning till annan tjänst, förening av tjänster m. in.:

att innehavare av ordinarie befattning å staten för lantmäterikontoren i länen skall, därest vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden vid en möjligen inträdande förändrad organisation av lantmäteristaten eller särskilda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3ö5. '.<1

delar därav eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, eller därest viss personal tillhörande göromål överflyttas till annan institution, vara pliktig att, med bibohållando av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de göromål, som honom anförtros, eller, efter Kungl. Majits förordnande, tjänstgöra inom den institution, till vilken göromålen överlämnas;

att ordinarie befattningshavare vidare skall, likaledes med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, vara pliktig att, när helst så av Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom förvaltningen med liknande arbetsuppgifter, i sådant hänseende även till annan ort, dock i sistnämnda fall mot ersättning för flyttningskostnad;

att med ordinarie befattning ä lantmäterikontor icke må förenas annan tjänst ä rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning å lantmäterikontor ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag det vara må, såframt ej, vad angår överlantmätare Kungl. Maj:t och, vad angår innehavare av annan befattning, lantmäteristyrelsen uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen å lantmäterikontoret, linner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;

att innehavare av ordinarie befattning å lantmäterikontor icke äger utföra lantmäteriförrättningar åt enskilda;

i fråga om avlöningsförmåners uppbärande m. rn.:

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget, där sådant utgår, men att den, som eljest undfår ledighet, såsom för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag, eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller av annan anledning är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar avstå så mycket av lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, den del av hans avlöning, som icke prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej prövas skäligt låta honom uppbära något därav;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande av semester eller när förordnande av vikarie under tjänsteresa anses böra äga rum. manlig befattningshavare av lägre grad skall vara skyldig att, om han lörordnas till högre befattning å lantmäterikontor, bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagt tre månader

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

under ett och samma kalenderår; ägande han därvid att, i stället för egna tjänstgöringspenningar, åtnjuta vid sjukdomsförfall de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men eljest däremot svarande belopp;

att emellertid, därest överlantmätare till följd av tjänsteresa eller under erhållen ledighet för handläggning av särskilda ärenden under allenast några få, högst sex dagar är hindrad att i övrigt sköta sin befattning, assistent skall vara pliktig att utan särskild ersättning fullgöra de till överlantmätarbefattningen hörande göromålen;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägget, där sådant förekommer, utgå till månadens slut;

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed;

i fråga om ålder stil! tigg:

att tidpunkten för i iönestaten medgiven förhöjning av avlöningen efter viss tids fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad bestämmes att inträda,

första förhöjningen efter fem år, under villkor att innehavaren under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att därvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet för fullgörande av värnplikt, och

för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, där sådan äger rum, efter än ytterligare fem år ävenledes på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda förhöjningar angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd;

att befattningshavare må för åtnjutande av löneförhöjning tillgodoräknas den tid, han inom samma lönegrad innehaft annan ordinarie statstjänst, och överlantmätare tillika tjänstetid såsom förstelantmätare;

att kvinnligt biträde, som vid den nya statens ikraftträdande är anställt ä lantmäterikontor och antages till ordinarie biträde från nämnda tidpunkt, må för åtnjutande av löneförhöjning räknas till godo den tid, biträdet därförinnan haft stadigvarande sysselsättning av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet å lantmäterikontor;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att avgå från tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning;

i fråga om semester, skyldighet att angå från tjänsten och pensionsrätt:

att semester årligen må, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjutas av överlantmätare under en och en halv månad samt av assistenter och kvinnliga biträden under en månad;

93 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid tiden för den nya statens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat;

i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattningshavare:

att beträffande de i staten upptagna kvinnliga befattningshavare de föreskrifter i övrigt skola lända till efterrättelse, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar.

På grund av vad jag nu anfört beträffande lantmäterikontoren i länen hemställer jag, att Eders Kungl. IN 1 aj:t måtte föreslå rikdagen att

dels godkänna det av mig framlagda förslaget till stat för lantmäterikontoren i länen, att tillämpas från och med år 1920, ävensom de av mig föreslagna villkor och bestämmelser för åtnjutande av å samma stat för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar ;

dels förklara,

att envar, som med eller efter ingången av år 1920 tillträder ordinarie befattning å lantmäteri kon tor, •skall vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt

att förstelantmätare, som icke före viss av Kungl. Maj:t bestämd dag anmäler, att han vill övergå till den nya avlöningsstaten samt underkasta sig de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kan därtill förbindas, skall varda bibehållen vid de för honom i nu gällande stat upptagna avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat (öranledes av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit honom;

dels å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra ett anslag av 309,200 kronor till lantmäterikontoren i länen, enligt följande uppställning:

avlöningar, bestämt anslag ..................... kronor 305,200

renovation av kartor för lantmäterikontoren i länen, reservationsanslag » 4,000

Summa kronor 309,200;

94 Analog till lantmätares tjänsteresor och visso avsöndringsförrättningar.

Anslag till skiften o h avvittrinyar.

Kungl. Maj:ts 'promotion Nr 355.

dels ock å extra stat för år 1920 under nionde huvudtiteln anvisa till extra arbetskrafter å lantmäterikontoren i länen ett reservationsanslag av kronor 59,000.

Tillika hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att vid bifall till förslagen om uppförande i riksstaten av särskilda ordinarie anslag dels till lantmäteripersonal, som sysselsattes med lant.mäteriförrättningar, och dels till lantmäterikontoren i länen, ur riksstaten utesluta dt't nuvarande ordinarie anslaget å 463,400 kronor till lantmäteristaten i orterna.

V. Statsbidrag.

1909 års riksdag beviljade å extra stat ett förslagsanslag å 30,000 kronor till bestridande av kostnaderna för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor. Enahanda belopp har uppförts å extra stat för de följande åren till och med år 1917.

Närmare föreskrifter angående användningen av detta anslag meddelades i kungörelse den 18 juli 1910. Då emellertid det beviljade anslaget på grund av vissa omständigheter visade sig icke hava blivit utnytt jat i avsedd grad, beslöts vid 1914 års förra riksdag en väsentlig utvidgning beträffande anslagets användning. De närmare föreskrifterna om anslagets användning återfinnas numera i kungörelsen den 23 december 1914. Enligt nu gällande bestämmelser skall statsverket gälda hela resekostnaden, vilket förut ieke varit fallet. Sakägare, som styrker sig vara obemedlad eller mindre, bemedlad och förvärvat ägolott, som icke överstiger viss angiven areal, kan av statsverket erhålla understöd till gäldande även av arvodet till lantmätare jämte lösen för karta och handlingar.

Från 1918 års ingång har anslaget blivit nedsatt till 20,000 kronor.

Uti riksstaten finnes å ordinarie stat upptaget ett anslag till skiften och avvittringar. Ifrågavarande anslag hade intdl år 1910 karaktär av reservationsanslag. Med bifall till av Kungl. Maj:t i ämnet framställt förslag beslöt 1909 års riksdag, att anslaget i fråga därefter skulle i riksstaten uppföras såsom förslagsanslag, varjämte riksdagen medgav, att från detta anslag finge enligt vissa angivna grunder av Kungl.

95 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

Maj:t beviljas bidrag till gäldande av kostnaderna för sådana laga skiften inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar i Norrbottens län, vilka därefter kunde varda avslutade och fastställda. Sedermera har riksdagen medgivit, att även till redan avslutade laga skiften inom ovannämnda båda socknar liksom till vissa laga skilten å andra orter liknande understöd må utgå från samma an>lag. Det belopp, som härför årligen har tagits i anspråk, har beräknats uppgå till omkring 10,000 kronor i medeltal årligen.

Vid 1917 års riksdag höjdes anslaget i fråga från 63,000 kronor till 100,000 kronor och anfördes såsom skäl härför de väsentligt höjda kostnaderna för avvittringsväsendet.

Uti riksstaten finnes å ordinarie stat under nionde huvudtiteln jämväl uppfört ett förslagsanslag till utflyttningshjälp efter skiften till belopp av 50,000 kronor.

De närmare bestämmelserna för åtnjutande av sådan utflyttningshjälp finnas angivna i förordningen den 8 juni 1906 angående understöd av allmänna medel till utflyttningar i följd av latra skiften. Enligt dessa bestämmelser utgår sådan utflyttningshjälp endast vid laga skiften och till hälften av den kostnad, vartill utflyttningen blivit enligt 97 § skiftesstadgan uppskattad och värderad.

Under senare år har det belopp, som tagits i anspråk av detta anslag uppgått till i medeltal 75,000 kronor om året. Med hänsyn till att de större laga skiftena numera i stor utsträckning äro slutförda, torde man kunna antaga, att anslaget i fråga, därest ändring i bestämmelserna för dess användning ej vidtagas, för framtiden kommer att i mindre mån tagas i bruk. Givet är emellertid, att de ökade arbetskostnaderna komma att verka i motsatt riktning.

I en inom andra kammaren vid 1914 års senare riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån och under vilka villkor staten borde bidraga i kostnaderna för lantmäteriförrättningar, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen kunde föranledas.

I sitt över denna motion avgivna utlåtande fann majoriteten av jordbruksutskottet för sin del den ifrågavarande framställningen vara förtjänt av synnerligt beaktande. Enligt dennas mening torde kostnaderna för lantmäteriförrättningar i allmänhet fortfarande i allt för hög grad betunga de däri deltagande jordägarna, och billighetsskäl talade

Anslag till utflyttningshjälp

Tidigare förslag om utvutgad bidragsplikt för staten.

Lantmäteri-

kommissio-

nen.

96 Kung t. Maj:ts proposition Nr 355-

för ett fortskridande på den år 1909 inslagna vägen av en genom statens mellankomst möjliggjord, efter hand genomförd avlösning av jordbrukets utgifter för sådana förrättningar. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte avlåta skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Andra kammaren biföll utskottets hemställan, under det första kammaren avslog densamma, varför frågan vid sagda riksdag förföll.

Sedermera upptogs samma fråga uti förnyade motioner vid riksdagarna åren 1915—1917, utan att de gjorda framställningarna emellertid föranlett någon riksdagens åtgärd.

I anledning av vid 1918 års riksdag åter väckt motion i samma fråga hänvisade jordbruksutskottet till att sakkunniga tillkallats för att under benämning 1917 års lantmäterikommission biträda inom jordbruksdepartementet vid utredning av vissa lantmäteriväsendet berörande frågor samt anförde, att de åt denna kommission lämnade uppdrag helt visst skulle föranleda granskning av gällande taxa på arvode för lantmäteriförrättningar samt bestämmande av grunderna för arvodets utgående, varför det syntes utskottet lämpligt, att i samband med behandlingen av dessa ärenden jämväl verkställdes utredning och prövning av de spörsmål om ökade statsbidrag till kostnaderna för ifrågavarande förrättningar, som i motionen avsåges. I anledning härav har riksdagen

i skrivelse nr 95 den 6 april 1918 anhållit, det täcktes Kungl. Maj:t

i samband med pågående utredning av vissa lantmäteriväsendet berörande frågor samt vad därmed ägde sammanhang jämväl låta utreda, i

vad mån och på vad sätt ökade statsbidrag till kostnaderna för lant-

mäteri förrättningar borde utgå.

Redan dessförinnan har emellertid lantmäteristyrelsen i skrivelse den 14 december 1916 ifrågasatt, att staten skulle för mindre bemedlade och obemedlade övertaga förrättningskostnaden. Kostnaderna härför har styrelsen beräknat till 30,000 kronor.

Lantmäterikommissionen har i detta ämne haft följande yttrande:

»Kommissionen har redan förut på anförda skäl förklarat, att de arbetande lantmätarnas inkomster allt fortfarande måste till väsentlig del härledas från ersättning enligt lantmäteritaxa. Att nedsätta denna ersättning skulle enligt kommissionens uppfattning icke heller på ett rationellt sätt lösa de önskemål, som i upprepade riksdagsmotioner kommit till synes. Därigenom skulle nämligen staten ofta nog komma att indirekt deltaga i kostnaderna för förrättningar, som staten icke har någon som helst anledning att gynna. Kommissionen vill i stället på det livligaste förorda, att statsmakterna fortsätta på den redan inslagna samt av jordbruksutskottet upprepade gånger förordade vägen och att således, på sätt jämväl lantmäteristyrelsen antytt, understöd eller statsbidrag lämnas till sådana förrättningar, vilkas utförande kan anses representera ett allmänt intresse.

Kungl. Maj ds proposition Nr ilo,>.

97 Jordavsöndringar och ägostyckningar. Såsom redan meddelats kan mindre bemedlad och obemedlad erhålla understöd även till förrättningskostnaden vid jordavsöndring från anslaget till distriktslantmätarnas tjänsteresor.

Det synes kommissionen uppenbart, att vad riksdagen i detta fall avsett med understödet till vissa jordavsöndringar eller att minska kostnaderna för beredande av egna hem och småbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade personer, i lika grad gäller en del ägostyckningsförrättningar, som hava samma ändamål. Kommissionen håller således före, att icke blott vissa jordavsöndringar utan även en del ägostyckningar böra erhålla statsunderstöd. För detta ändamål torde därför särskilda medel böra anvisas.

På sätt kommissionen i annat sammanhang (del II sid. 108) anfört, blir anslaget till kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor överflödigt till den del det avser annat än understöd till jordavsöndringar. Även till sistnämnda del anser kommissionen nu detta anslag böra upphöra. I stället torde i riksstaten böra införas ett nytt ordinarie anslag, benämnt bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar. Av naturliga skäl bör detta nya anslag vara av förslagsanslags natur.

Blir nu fråga om understöd även åt ägostyckningar, är det givetvis ett önskemål att så vitt möjligt uppställa samma regler för sistnämnda understöd som för bidraget till jordavsöndringar. En närmare undersökning torde giva vid handen, att en sådan likställighet i allo låter sig genomföra.

Såväl beträffande jordavsöndringar som ägostyckningar bör först och främst understödet avse den på viss sakägares ägolott belöpande del av den ersättning, som enligt lantmäteritaxan tillkommer lantmätare för förrättningens utförande, däri inbegripet jämväl lösen för karta och handlingar. Enligt kommissionens mening bör nu nämnda del genom understödet täckas, men endast så vitt den är för sakägaren verkligen ekonomiskt betungande.

I övrigt torde såväl i fråga om jordavsöndringar som i fråga om ägostyckningar lämpligen böra uppställas följande villkor:

a) att förrättningen avsett skapande av småbruk eller eget hem;

b) att förrättningen icke skett i uppenbart spekulationssyfte;

e) att upplåtelseavtal föreligger och inför Konungens befallningshavande vid ärendets prövning företes eller genom bevis styrkes;

d) att, då fråga är om ägostyckning, denna alltså måste hava företagits i enlighet med 3 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896;

e) att arealen av den ägolott, som sakägare förvärvat, icke överstiger i Norrbottens och Västerbottens lappmarker 75 hektar, inom annan del av dessa län samt inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län 40 hektar samt inom övriga län 20 hektar;

f) att sakägare med intyg styrker, att honom åliggande kostnader måste anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning; samt

g) att bidrag ej utgår till bolag.

Det anslagsbelopp, som för en på detta sätt anordnad understödsverksamhet erfordras, är givetvis svårt att beräkna. De taxebelopp, som skola ersättas, äro emellertid i allmänhet relativt små och med erfarenhet om beloppet av de understöd, som hittills utbetalts till jordavsöndringar, anser kommissionen, att det nya Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 317 höft. (Nr 355.) 13

98 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

förslagsanslaget till bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar icke bör upptagas till högre belopp än 50, !00 kronor.

Då Konungens befallningshavande hittills haft befattning med understöden till jordavsöndringar och denna myndighet i vissa län därjämte har att pröva och giva tillstånd till utförande av ägostyckning, synes det kommissionen lämpligast, att Konungens befallningshavande blir den, som kommer att disponera det nya anslaget.

I enlighet med vad nu blivit anfört hemställer kommissionen,

att i riksstaten uppföres ett nytt ordinarie anslag, benämnt »bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar, förslagsanslag,» och att detta anslag beräknas till 50,0(10 kronor; samt

att dels i sammanhang härmed och dels med hänsyn till det av kommissionen framlagda förslaget till förordning angående rese- hell traktamentsersättning åt vissa lantmätare ur riksstaten uteslutes det där för närvarande på extra stat upptagna anslaget till kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor.

Andra jorddelningsförrättningar än jordavsöndringar «ch ägos'gcknmgar. En närmare undersökning av de förhållanden, varom här är fråga, giver emellertid vid handen, att statens understödjande verksamhet icke bör inskränkas till jordavsöndringar och ägostyckningar. Även i fråga om andra jorddelningsförrättningar föreligger ofta ett allmänt intresse, som förpliktar till uppoffringar från statens sida. Så är särskilt förhållandet med skiften och hemmansklyvningar. Om dessa torde i allmänhet kunna sägas, att de avse dels att befordra bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk, varigenom produktionen kan ökas, dels bildande av nya brukningsdelar och eventuellt småbruk, dels erhållande av reda uti fastighetsväsendet, dels ock ökad rättssäkerhet. Vid dessa förrättningar, som i allmänhet föregås av och grundas på fullständig nymätning, erhålles slutligen tillgång till ett värdefullt kartmaterial, som sedermera kan användas och bearbetas jämväl för andra statsändamål.

Kommissionen anser därför, att jämväl nämnda jorddelningsförrättningar böra komma i åtnjutande av statsunderstöd, en uppfattning, som, enligt vad förut blivit anfört, redan uttalats av såväl jordbruksutskottet som lantmäteristyrelsen. Understöd, som här avses, torde dock med hänsyn till önskan att beglänsa statens utgifter icke i något fall böra uppgå till mera än hälften av den lantmätare för förrättningen tillkommande ersättning enligt lantmäteritaxan.

För att möjliggöra dylika understöd skulle ju kunna tänkas en höjning av det i riksstaten för närvarande upptagna förslagsanslaget till skiften och avvittringar. Från detta anslag hava såsom ovan meddelats omkring 10,000 kronor årligen utgått till understöd i fråga om vissa laga skiften. Då det emellertid synes bidraga till reda och överskådlighet att särskilja skiftesverket från avvittringsverket, vill kommissionen förorda, att vad som angår skiftesverket utbrytes från berörda anslag, att detta anslag i sammanhang därmed nedsättes med 10,000 till

90,000 kronor och undergår lämplig förändring i fråga om benämning, samt att i stället uppföres eif nytt anslag i riksstaten. benämnt bidrag till skiften och hemmansklyvningar. Även detta anslag bör vara förslagsanslag.

Vad härefter angår de närmare bestämmelserna för anslagets användning, böra dessa så avfattas, att understöd kommer endast sådan förrättning till del, där det allmännas intresse är av någon större betydelse. Vid beviljande av understöd torde därför framdeles böra krävas.

•Ktingl■ Maj.ts proposition Nr 355. 99

a) att förrättningen avsett Åstadkommande av bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk, uppdelning i liera brukningsdelar, småbruk eller beredande av ökade odlingsmöjligheter;

b) att förrättningen icke tillkommit i uppenbart spekulationssyfte;

c) att förrättningen utförts efter nymätning skedd i enlighet med mätningsförordningens föreskrifter;

d) att utgifterna för förrättningen anses för sökande av understöd betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning; samt

ej att sökande av understöd är mantalsskriven i den socken, där fastigheten är belägen, och icke utgöres av bolag.

Det anslagsbelopp, som skulle erfordras för nu frågasatta bidrag, har kommissionen beräknat till 180,000 kronor.

Detta anslag torde böra disponeras av Kungl. Maj:t. Kommissionen tänker sig väl närmast, att Kungl. Maj:t pa därom gjord ansökan och efter prövning i varje sådant fall skulle avgöra, huruvida och till vilket belopp inom den angivna maximigränsen understöd, som här avses, skulle kunna medgivas. Merendels lärer väl dock Kungl. Maj:t, innan beslut fattas, finna nödigt höra lantmäteristyrelsen i dylikt ärende. Det skulle därför kunna ifrågasättas, att Kungl. Maj:t till lantmäteristyrelsen överlämnade beslutanderätt i nu angivna avseende. Härom lärer det dock icke tillkomma kommissionen att göra något uttalande. Vilkendera anordningen som än väljes, kommer lantmäteristyrelsens arbetsbörda att därigenom högst betydligt ökas.

I anledning av vad nu blivit anfört, vill kommissionen föreslå,

att i riksstaten uppföres ett nytt ordinarie anslag benämnt »bidrag till skiften och hemmansklyvningar, förslagsanslag», och att detta anslag beräknas till 180,000 kronor;

samt att i sammanhang härmed det nuvarande anslaget till skiften och avvittringar benämnes endast »avvittringar» samt nedsättes med 10,000 kronor till

90,000 kronor.

Bidrag till utflyttningar och vägnnläggningar i sammanhang med vissa lavtmäteriförrättningar--—. Såsom ovan meddelats gäller för närvarande förord-

ningen den 8 juni 1906 angående understöd av allmänna medel till utflyttningar i följd "v laga skiften, och såsom förut jämväl meddelats erhålles enligt denna förordning understöd av allmänna medel utan återbetalningsskyldighet med belopp, som motsvarar hälften av den kostnad, vartill utflyttningen blivit uppskattad och värderad enligt 97 § skiftesstadgan. För ändamålet finnes i riksstaten uppfört ovan omförmälda ordinarie förslagsanslag till utflyttningshjälp efter skiften å 50,000 kronor.

Understöd, varom nu är fråga, utgår således för närvarande endast vid laga skiften och avser ej hemmansklyvningar. Denna begränsning synes kommissionen icke vara befogad. Skillnaden emellan laga skifte och hemmansklyvning är mången

gång svår att fastslå.---—. Emellertid kan vid en klyvning i lika grad som vid

skifte befrämjas uppkomst av småbruk och nya brukningsdelar samt marks uppodling. Å andra sidan äro lotterna vid hemmansklyvning ofta av mindre areal. Deras ägare kunna därför antagas hava mindre bärkraft att själva bekosta utgifterna för förrättningen. Kommissionen finner således billighet och rättvisa tala för att understöd må av statsmedel utgå jämväl till utflyttningar i följd av hemmansklyvningar på samma sätt och i samma omfattning, som hittills varit fallet i fråga om laga skiften. I följd härav erfordras givetvis en avsevärd höjning av anslaget.

100 JBrtättniny till godt man.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 355.

De villkor och bestämmelser, som i gällande förordning i ämnet finnas föreskrivna för åtnjutande av statsunderstöd till utflyttningar vid laga skiften, torde lämpa sig även för sådant understöd vid hemmansklyvningar.

Ovanberörda kungörelse den 8 juni 1906 avser endast utflyttningskostnader i inskränkt bemärkelse, d. v. s. sådana kostnader, som hänföras till flyttning av ^byggnader, till iordningställande av tomtplats och trädgård samt till brunnsgrävning. Något understöd utgår däremot icke till väganläggningar, som föranledas av skiftet. Detta förhållande har visat sig ofördelaktigt påverka skiftesläggningarna på sådant sätt, att utflyttningar ofta icke komma till stånd till platser, dit vägar saknas, även om dessa eljest äro för ändamålet lämpliga. Beviljande av statsbidrag till väganläggningar vid laga skiften vore därför enligt kommissionens mening ett kraftigt medel till befrämjande av ändamålsenliga skiftesläggningar och odlingsarbetets fortskridande. Vad sålunda sagts om väganläggningar vid laga skiften gäller i någon mån även hemmansklyvningar beroende givetvis på ägornas beskaffenhet och inbördes belägenhet. Kommissionen anser därför starka skål tala för, att staten även lämnar understöd till bärande av nu omförmälda väganläggningskostnader. Omfattningen av detta understöd torde böra bestämmas till 50 procent av den kostnad, vartill väganläggning, i avseende å vilken understöd begäres, blivit vid förrättningen uppskattad och värderad, allt i analogi med vad i kungörelsen den 8 juni 1906 redan finnes stadgat i fråga om utfiyttningskostnadema.

Att för understöd till väganläggningskostnader uppföra ett särskilt anslag i riksstaten torde icke vara nödvändigt, utan synes för ändamålet lämpligast, att anslaget till utflyttningshjälp efter skiften förändras och ökas.

I enlighet med vad nu anförts skulle alltså hädanefter frän det sålunda förändrade anslaget till utflyttningshjälp efter skifien utgå jämväl dels understöd till flyttningshjälp efter hemmansklyvningar, dels ock understöd till väganläggningar efter skiften och hemmansklyvningar. Det belopp, med vilket anslaget härför bör ökas, undandrar sig exakta beräkningar. Det torde dock på goda skäl kunna antagas, att ökningen icke behöver överstiga 50,000 kronor.

Kommissionen föreslår,

att det nu till 50.00o kronor uppförda ordinarie förslagsanslaget till utflyttningshjälp efter skiften ökas med 50.000 kronor till 100,000 kronor; samt

att anslaget hädanefter benämnes »bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar, förslagsanslag.»

Lantmäterikommissionen har vidare yttrat sig angående den ersättning', som utgår till gode män vid lantmäteriförrättningar, och erinrat, att det städse ankommit på sakägarna vid dessa förrättningar att gälda sådan ersättning. Enligt kungörelse den 27 maj 1909 utgår denna ersättning såsom resekostnads- och traktamentseisättning enligt femte klassen i gällande reglemente.

Uti sitt år 1917 avgivna förslag till ändring i gällande stat för lantmäteristaten i länen beräknade lantmäteristyrelsen, att den årliga ersättningen till gode män vid lantmäteriförrättningar uppgick till 150,000

101 Kung!. M«j:ts proposition Nr 355.

kronor. Med hänsyn till att skiftesstadgekomrnittén föreslagit väsentligbegränsning i fråga om gode mäns användning uttalade styrelsen emellertid den mening, att ifrågavarande ersättning för framtiden borde beräknas endast till 100,000 kronor ärligen.

Lantmäterikommissionen bär anfört:

»Till följd av den ökade rese- och traktamentskostnad, som man numera har att räkna med, håller kommissionen före, att ifrågavarande kostnad bör upptagas till 200,000 kronor, och har kommissionen vid denna beräkning icke ansett sig kunna taga någon nämnvärd hänsyn till framdeles ändrade bestämmelser rörande gode mäns anlitande.

A landet skall för varje socken linnés två inom häradet eller tingslaget boende gode män. Där detta antal för lantmäteriförrättningarnas obehindrade gång är otillräckligt, må detsamma efter behov ökas. Landsfiskal åligger att, så snart god man avgår eller behov av ökat antal gode män uppstår, föranstalta om val därav. Även om man finge förutsätta, att till följd av dessa bestämmelser gode män utsåges med hänsyn till att sådana skulle finnas någorlunda jämnt fördelade inom de särskilda orterna — något som erfarenheten visar icke vara fallet — inträffar emellertid ofta, att till följd av förfall för närboende god man, sådan från mer eller mindre avlägset belägen ort måste anlitas. Om i det särskilda fallet det är fråga om en större förrättning, bär saken givetvis för den enskilde jordägaren ej någon större betydelse, men sedan numera det långt övervägande antalet förrättningar är av jämförelsevis obetydlig omfattning, verkar ersättningen till gode männen ofta betungande. Så mycket kännbarare blir då, att storleken av vederbörande sakägares utgift för gode män av ovan angiven anledning ofta blir grundad på tillfälliga omständigheter oberoende av den enskilda jordägarens göranden och låtanden.

Gode männens biträde anlitas till största delen vid graderingar och värderingar av skilda slag. Att personer, som utöva en sådan rent dömande verksamhet, skola uppbära sin ersättning direkt av parterna, måste anses otillfredsställande, och detta har även ofta framhållits från gode männens sida. Då härtill kommer, att de förrättninyar, vid vilka biträde av gode män i största utsträckning förekommer, äro laga skiften och hemmansklyvningar, vilka på sätt förut framhållits äro av särskild betydelse för befrämjande av jordbruket och odlingsarbetet, torde goda skäl tala för att statsverket för framtiden övertar ersättningen åt gode män. Ifrågavarande utgiftspost låter sig ock lätt avskiljas, och dess övertagande av staten medför alltså icke någon svårighet i administrativt avseende.

Några särskilda bestämmelser röjande eisättningens beräkning torde icke bliva erforderliga, utan resereglementets bestämmelser böra allt fortfarande i alla delar tillämpas. Ersättningen torde böla utbetalas av Konungens befallningshavande efter avgivande av räkning samt företeende av bevis av vederbörande lantmätare om lämnat biträde. Enligt kommissionens mening bör. för ifrågavarande ändamål anlitas nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar, och bör detta anslag under denna förutsättning höjas.

Med anledning av vad sålunda anföits, finner sig kommissionen böra föreslå,

att statsverket för framtiden övertager kostnaderna för gode mäns biträde vid lantmäteriförrättningar och att för detta ändamål det under nionde huvudtiteln

Lantmäteri-

styrelsen.

102 Kungi. Maj. ts proposition Nr 355.

upptagna förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar höjes med 200,000 kronor.»

1 sitt utlåtande över kommissionens betänkande har lantmäteristyxelsen yttrat sig sålunda i frågan om statsbidrag.

»Under de två senaste årtiondena hava från statsmakternas sida eu mängd åtgärder vidtagits till främjande av småbruks- och egnahemsrörelsen i vårt land. Dessa åtgärder hava dock företrädesvis avsett att understödja uppkomsten av nya hem, och de hava till största delen gått ut på beredande av lån för förvärv av egnahemslägenheter. Jorddelningsväsendets och lantmäteriets betydelse för egnahemsrörelsen och nyodlingsarbetet synes man däremot icke haft en klar uppfattning om.

Kommissionens förslag angående statsbidrag i skilda hänseenden till jorddelningsväsendet och statens övertagande av ersättningen till gode män bebåda emellertid en ändring i uppfattningen på ifrågavarande område. Lantmäteristyrelsen finner sig icke blott böra uttala sin tillfredsställelse i ansning av dessa förslag utan även giva uttryck åt sin övertygelse, att de uppoffringar, som statsverket genom bifall till samma förslag kommer att göra, säkerligen skola visa sig vara mycket gagneliga för en sund utveckling. Detta uttalande gäller visserligen samtliga kommissionens förslag på ifrågavarande område, men styrelsen vill emellertid särskilt fästa uppmärksamheten på att det sundaste och för framtiden bärkraftigaste egnahemsbildande, som sedan århundraden tillbaka ägt rum i vårt land och som kraftigast befrämjat tillkomsten av nyodlingar, skett genom laga skiften och hemmansklyvningar samt i anslutning härtill stående utflyttningar. Och styrelsen kan icke underlåta att framhålla, att, därest man från början av den senaste tidens egnahemsrörelse genom att understödja sistnämnda åtgärder mera tänkt på att främja en organisk utveckling av de hem, som redan funnits, hade enligt styrelsens mening säkerligen nåtts bättre resultat än som för närvarande föreligger.

De villkor, som kommissionen uppställt för erhållande av anslag till jordavsöndringar och ägostyckningar samt till andra jorddelningsförrättningar, synas emellertid väl rigorösa, och det torde böra tagas i övervägande, huruvida icke eftergifter böra kunna ske.

Till belysande av denna fråga förtjänar att återgivas vad förste lantmätaren i Kopparbergs län uti avgiven P. M. framhållit beträffande de föreslagna villkoren för anslag till jordavsöndringar och ägostgckivngnr. Han har däruti anfört följande:

'Beträffande villkoret under b): Just de förrättningar, som tillkommit i spekulationssyfte, hava ofta visat sig från statsekonomi synpunkt vara mest önskvärda. Uppkomsten av egnahems- och industrisamhällen leda exempelvis sin upprinnelse från spekulationer, därvid lämpligt läge och utrymme av företagsamma och sakkunniga personer uppsökts och grunden lagts till samhäliena, varigenom utkomstmöjlighet beretts åt tusentals familjer. Visserligen torde härvid någon gång möjligen oskälig vinst hava tillfallit grundarna av företagen, men torde denna omständighet likväl icke böra undanskymma vare sig nyttan av de lantmäteriförrättningar, varigenom lägenheterna inom samhällena blivit utbrutna och ordnade, eller det statsintresse, som är förenat med dessa förrättningar. I varje fall torde, där oskälig vinst ifrågakommit, denna vinst icke i någon nämnvärd grad kunna regleras genom ifrågavarande understöd.

Kungl. Maj fn proposition Nr .155,

lön

Beträffande villkoret under c) och d): Jämväl förrättningar, som utföras enligt 2 § i lagen om ägostyckning in. nr, redovisas till statens arkiv, därvid utbrutna fastigheter intagas i fastighetsböcker. Något större intresse från statens sida att understödja förrättningar, som utförts enligt •'! § i samma lag, förefinnes icke. Förrättningar enligt denna pararaf bliva ofta sämre reglerade än förrättningar enligt 2 §, därigenom att regleringen i förra fallet är bunden vid en redan skedd, kanske mindre lämplig överenskommelse.

Vid villkoret under f): Understödet måste numera i anseende till penningvalutans försämring anses så relativt ringa, att detsamma icke i avsevärd grad kan hava betydelse för sakägarnas ekonomi. I varje fall synes detsamma icke kunna komma att i nämnvärd grad influera till befrämjande av egnahems- eller småbruksfrågans lösning, då understödet i förhållande till kostnaderna för exempelvis ett eget hem kommer att bliva en ren nullitet. Besväret endast för sökanden med ansökning, anskaffande av bevis m. m. torde ofta komma att motväga hela understödet. — — — —. Under dessa förhållanden kommer någon omständlig procedur från sakägarnas sida icke att företagas eller löna sig för erhållande av ett så ringa understöd som det ifrågavarande, — — ■— —.

Vid villkoren under g): Såsom ovan nämnts måste uteslutandet av bolag, exempelvis egnahemsbolag, givetvis verka i en från statsekonomisk synpunkt ofördelaktig riktning.’

I någon män synas de sålunda framhållna synpunkterna förtjäna beaktande.

För egen del får lantmäteristyrelsen vad angår de ifrågasatta villkoren för erhållande av bidrag till lai/a skiften och hemmunsktyvningar anföra följande:

Beträffande villkoret under a) torde i enlighet med kommissionens eget uttalande överst på sid. 131 böra upptagas 'befrämjande av reda i fastighetsväsendet’.

Villkoret under c) att förrättningen utförts efter nymätning i enlighet med mätningsförordningens föreskrifter synes leda till att alla förrättningar, som börjats före den tidpunkt, då nämnda förordning trätt i kraft, utestängas från understöd. Detta verkar därhän, att det understöd, som anslaget är avsett att bereda, för de största förrättningarna eller laga skiftena icke blir effektivt under åtskilliga år framåt. Enligt lantmäteristyrelsens mening bör ifrågavarande bestämmelse icke tillämpas på laga skiften, som påbörjats före utfärdandet av blivande bestämmelser i ämnet, och i allt fall bör möjlighet till undantag beredas dels helt och hållet dels särskilt vad angår större skogsområden.

Genom kungörelse den 7 september 1917 har beträffande Jukkasjärvi och Karesuando socknar bestämts, att hälften av statsbidraget får utbetalas, då viss i kungörelsen närmare angiven del av skiftet verkställts. Samma medgivande torde här böra lämnas för laga skiften, som omfatta mer än 1,000 hektar.

Enligt hittills gällande lagstiftning utgör fastställt laga skifte i regel förutsättning för tillämpning av ägostyckningsinstitutet. Till följd härav har detta institut hittills i endast ringa utsträckning kommit till användning i Ko/iparbregs län. Detta förhållande har icke oväsentligt bidragit till den oreda beträffande fastighetsförhållandena, som råder inom stora delar av länet. Behovet av annat sätt för jorddelning än hemmansklyvning och jordavsöndring har nämligen där gjort sig kännbart minst med samma styrka som annorstädes, och följden har blivit, att behovet sökt sig utvägar vid sidan av lagstiftningen. Detta förhållande ger ett ytterligare stöd

104 Kungl. Maj:tss proposition Kr 355.

åt den uppfattning, styrelsen vid behandling av frågan om skifteslagsindelningen uttalat, eller att den utveckling förhållandena inom länet tagit icke enbart borde tillskrivas inrotad sedvänja och säregna egenskaper hos befolkningen utan även berodde på den undantagsställning, som Dalarna från äldre tider intagit i fråga om villkoren för jordens delning, den osäkerhet, som rått i fråga om de bestämmelser, vilka under särskilda tider gällt, samt bristande uppsikt över bestämmelsernas efterlevnad jämte samma bestämmelsers bristande ändamålsenlighet.

Det är emellertid klart, att liera tiotal år komma att gå åt, innan, efter det skifteslagsindelning blivit genomförd, laga skiften allmänt komma att utföras inom länet. Intill dess är det emellertid angeläget, att man successivt, i den mån anledning förekommer, söker att undanröja de svåraste missförhållandena. Sådana förekomma emellertid även inom trakter, som icke komma att indelas i skifteslag. Intill dess i samband med en ny jorddelningslagstiftning ägostyckningsinstitutet möjligen kan bliva tillämpligt inom de storskiftade trakterna i Kopparbergs län, torde reda i fråga om jordförhållandena där kunna befrämjas utom genom användning av avsöndrings- och hemmansklyvningsförfarandena genom mantalssättning eller däremot svarande fördelning av jordatalet eller inägojordens uppskattningAnnehåll. Åtminstone kan så ske i fall, då upplåtelse ägt rum före den 1 januari lo97. En sådan mantalssättning eller fördelning av jordatalet eller inägojordens uppskattningsinnehåll utgör emellertid i en del fall förutsättning för genomförande av den föreslagna skifteslagsindelningen.

Förhållandena inom vissa orter av länet åskådliggöras bäst därigenom, att en jordägare, som ämnar söka förordnande för en lantmätare att verkställa utbrytning av sina ägor, ofta är ur stånd att avgöra, genom vilken förrättning detta bör ske. Emellertid torde vara klart, att i en och samma förrättning ofta kunna ingå olika slag av åtgärder Förrättningen består emellertid till huvudsaklig del av utredning, och uppgiften på det hela taget är att skapa en rättslig grundval för de bestående besittningsförhållandena. Det framstår härvid uppenbart såsom oegentligt, att understöd i ena delen lämnas till hela förrättningskostnaden men i den andra endast till hälften.

I anledning av vad sålunda anförts tillåter sig lantmäteristyrelsen hemställa, att beträffande Kopparbergs län i fråga om förrättning, som avser högst ett hemmanseller besutenhetsnummer eller vid storskifte särskilt utbruten åbolott och som har till huvudsaklig uppgift att åstadkomma reda i fastighetsföihållandena, må utgå understöd i huvudsaklig enlighet med de bestämmelser, som kunna komma att gälla i fråga om understöd till jordavsöndringar och ägostyckningar.

Det statsbidrag, som enligt kungörelsen den 25 november 1910 medgivits för laga skiften inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar, har bestämts under beräkning, att detsamma skulle utgöra omkring hälften av jordägarnas utgifter till förrättningsmannen. Dessa utgifter äro emellertid beräknade efter nu gällande taxa. Föreliggande förslag till ny taxa har emellertid beräknats medföra en merkostnad av 40 procent. Till följd härav bör antingen understödet till nu ifrågavarande skiften höjas med 40 procent eller ock förutvarande bestämmelser upphävas, varav torde följa, att blivande allmänna föreskrifter skola gälla även dessa skiften. I vilketdera fallet som helst är det tydligen kommissionens mening, att kostnaderna för framtiden skola utgå från det nya anslaget, och erfordras givetvis föreskrift härom.»

105 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 355.

Byråchefen Eriksson liar i reservalion vid lantmiiteristyrelscns utlåtande lorordat, att statsbidrag måtte lämnas i större utsträckning och på delvis andra villkor än styrelsen tillstyrkt.

I likhet med kommissionen och lantmäteristyrelsen anser jag det Vepariement* vara fullt befogat, att staten i högre grad än nu deltager i bestridandet chefe»av . kostnaderna för lantmäteriförrättningar och vissa i samband därmed föreskrivna åtgärder. Detta är, särskilt vad de mindre bemedlade angår, motiverat av ett betydelsefullt socialt intresse. Jordens lämpliga delning är för övrigt för samhällslivet av stor vikt i skilda hänseenden, icke minst på den grund att därigenom dess ändamålsenliga brukning underlättas och produktionen främjas. Det är även av stor betydelse, att reda och ordning råda i avseende å jordbesittningen, varigenom det ekonomiska livet erhåller fasthet och tvister förebyggas. Jag finuer mig därför böra livligt instämma i syftet med de nu föreslagna statsåtgärderna.

Vad de särskilda av dessa åtgärder beträffar har jag ej något att erinra mot att, i samband med att det nuvarande anslaget till vissa av lantmätare företagna tjänsteresor uteslutes ur riksstaten, där uppföres elt förslagsanslag å 50,000 kronor såsom bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar. I fråga om de villkor, som föreslagits för åtnjutande av bidrag från detta anslag, må visserligen de av förste lantmätaren i Kopparbergs län framhållna, i lantmäteristyrelsens utlåtande refererade synpunkterna vara förtjänta av visst beaktande. Jag anser mig dock icke böra frångå kommissionens förslag. Det skulle exempelvis enligt min mening icke kunna försvaras, att, då statens bidrag tydligtvis bör utgå endast där behov därav kan anses föreligga, sådant bidrag skulle lämnas till en förrättning, som uppenbarligen tillkommit i spekulationssyfte och som alltså åsyftar att tillföra sakägarna affärsvinst. Vad villkoret under f) beträffar, må det visserligen vara sant, att utgiften merendels för den enskilde jordägaren icke stiger till särdeles högt belopp och att sökandet av statsunderstöd därtill är förenat med visst besvär, som kanske ofta icke anses motsvara resultatet, men det torde likväl icke vara möjligt att eftergiva fordran på sådant intyg som bär avses, enär detta skulle praktiskt taget medföra, att statsbidrag komme att utgå i snart sagt obegränsad omfattning.

Lantmäteristyrelsens förslag att från det nya anslaget till jordavsöndriögar och ägost}Tckningar må kunna utgå bidrag även till vissa angivna förrättningar i Kopparbergs län biträder jag till alla delar.

Vad angår kommissionens förslag om statsbidrag till andra jorddelnings lörrättuingar än de nyss nämnda eller alltså till laga skiften och Bihang till riksdagens protokol 1919. 1 sand. 317 käft. (Nr 355J 14

106 Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 355.

bemmansklyvningar instämmer jag med kommissionen i att för detta ändamål ett förslagsanslag bör upptagas i riksstaten.

För att icke dylikt statsbidrag må utgå även i sådana fall, där detsamma icke är av behovet påkallat eller iöranledes av något mer framträiande statsintresse, anser jag det emellcrt d nödvän digt, att anslagets användning blir något snävare och isynnerhet mer bestämt begränsat, fn de av ko emissionen föreslagna villkoren innebära, helst bidraget skalle enligt förslaget kunna bestämmas ända till hälften av den lantmätare för förrättningen tillkommande ersättning enligt lantmäteritaxan. Jag finner mig sålunda först och främst icke kunna tillstyrka de utvidgningar av bidragsmöjligheterna, som lantmäteri--tyrelsen i sitt utlåtande ifrågasatt. Vidare anser jag, att bland villkoren under a) bör uteslutas »åstadkommande av bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk», enär denna bestämmelse synes vara ganska svävande och medgiva < n synnerligen vidsträckt tolkning. Förrättning, för vilken statsbiurag må utgå, bör alltså hava avsett jordens uppdelning i flera brukningsdelar, åstadkommande av småbruk eller beredande av ökade odlingsmöjligheter. Slutligen anser jag, att även i detta fall bör, likasom beträffande statsbidrag till jordavsöudringar och ägostyckningar, föreskrivas viss maximiareal av sökandeus ägolott, för att st.tsbidrag må erhållas, och synas mig de i nyssnämnda hänseende föreslagna arealerna vara även i nu förevarande fall lämpliga. De böra avse den lott, sökanden fått sig tilllagd genom förrättningen. En bestämmelse av nu angivet innehåll synes mig innefatta en ganska effektiv begränsning.

Kommissionen har hemknut det erforderliga beloppet till 180,000 kronor. Då emellertid dessa beräkningar givetvis äro ganska osäkra samt med hänsyn till de av mig föreslagna skärpningarna i villkoren anser jag anslagsbeloppet kunna i avvaktan på närmare erfarenhet begränsas till 150,0()0 kronor. Lånt in äteri^tyre Isens förslag, att i vissa fall en del av understödet må utbetalas i förskott, biträder jag. I övrigt synes mig kommissionens förslag kunna godkännas.

I samband med uppförandet av sistnämnda nya anslag i riksstaten bör det nuvarande anslaget till skiften och avvittringar endast gälla avvittringar samt nedsättas till 90,(t00 kronor. De nu från detta anslag utgående under stöden till laga skiften i Jukkasjärvt och Karesuando socknar ävensom till \issa andra skiften enligt särskilda beslut av riksdagen böra nämligen framdeles utgå från det njm anslaget och enligt de för bidrag ur detsamma gällande regler, i den man dessa äro för delägarna fördelaktigare än de nu för dylika bidrag meddelade särskilda bestämmelserna.

107 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 355.

Vad kommissionen föreslagit i fråga om bidrag till utflyttningar och väganläggningar i sammanhang med vissa Jantmiiteriförrättningar finner jng synnerligen välbetänkt. Genom dessa bidrag* underlättas säkerligen en ändamålsenlig skifteslägi.ning, och jordens uppodling främ jas genom att man icke i lika män som förr behöver taga hänsyn till svårigheter i koininunikatioushänseende beträdande vissa skiften eller fastighetsdelar. Mot det nuvarande anslagsbeloppets höjning till 100,000 kronor har jag ej något att erinra.

1 anseende å själva avfattandet av villkoren för statsbidrag vare sig till jordavsöndringar m. m., skiften m. m. eller utflyttning in. m., torde Kungl. ålagt böra hava befogenhet att vidtaga de jämkningar, som vid närmare prövning mä finnas erforderliga.

l>å genom bifall till vad jag nu föreslagit i fråga om höjd avlöning till lantmäteri personalen, resekostnadscrsättning åt densamma och* särskilda statsbidrag i olika avseenden m. fl. åtgärder staten skulle åtaga sig eu väsentligt ökad del av lantmäte'ikostnaderna, anser jag mig icke böra biträda förslaget att staten därutöver även skulle övertaga kostnaderna för gode män. Dessa kostnader förekomma fur övrigt huvudsakligen vid förrättningar, där föremålet är av jämförelsevis större värde. Vad kommissionen anfört om att i enstaka fall gode män måste anlitas ifrån avlägset belägna orter torde icke böra tillmätas någon större betydelse på frågans avgörande.

På grund av vad sålunda anförts i fråga om statsbidrag hemställer jag, att Eders Kungl. Muj:t måtte föreslå liksdagen att

dels å ordinarie stat under nionde huvudtiteln uppföra såsom bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig förordade grunder, ett förslagsanslag

av............................................................... kronor 50,000;

dels å ordinarie stat neder samma huvudtitel uppföra såsom bidrag till skiften och hemmansklyvningar, att utgå i huvudsaklig övereusstämme'ee med de av mig förordade grunder, ett förslagsanslag

av............................................................ kronor 150,000;

dels besluta, att det nuvarande ordinarie förslagsanslaget till skiften och avvittringar skall från och

108 Byr&indcl-

ningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

med år 1920 benämnas allenast »avvittringar», ävensom minska detta anslag från ............ kronor 100,000

med............................................................... » 10,000

till ......................................................... » 90,000;

dels ock upptaga det nuvarande ordinarie förslagsanslaget till utflyttningshjälp efter skiften under förändrad benämning »bidrag till utflyttnngs- och väga nläggnings kostnad er i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar», att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig förordade grunder, samt

öka detta anslag från ......................... kronor 50,000

m'd............................................................ » 50,000

till .............................................................. » 100,000.

VI. Lantmäteristyrelsen.

a. Styrelsens ordinarie stat.

I enlighet med 1908 års omorganisation arbetar lantmäteristyrelsen för närvarande på två byråer, lantmäteri byrån och administrativa byrän.

Antalet mål och ärenden har i medeltal utgjort, lantmäteribyrån:

åren 1909—1913 ............................ 144

» 1914—1915........................... 172

» 1916—1917....................................................... 140

administrativa byrån:

åren 1909—1913 ....................................................... j glO

» 1914—1915................. 2^05

» 1916—1917..........................r.r.rzzrz'.'. 2,307.

Den ordinarie b vråpersonalen på vardera byrån utgöres av eu tredjegrads tjänsteman i egenskap av byråchef och eu förstagrads tjänsteman, som benämnes bvråingenjör.

Alltsedan ar 1909, då arbetet med jord registrets uppläggande började, har för styrelsens andel i samma arbeten funnits en särskild avdelning inom styrelsen, bestående av föredragande med biträden. Under de sista åren hava å denna avdelning tjänstgjort en och tidvis två föredragande samt tre å fyra biträden. Kostnaderna härför hava bestritts

109 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

av det 1 ill uppläggande av ett jordregister för rikets landsbygd under audra huvudtiteln anvisade anslag å extra stat.

I skrivelse den 20 november IDIG förklarade lantmäteristyrelsen sig behöva ytterligare två byråer. Till stöd härför gjorde styrelsen till eu början gällande, att vid genomförande av 1D08 åts organisation icke tagits hänsyn till det ökade arbete, som föranleddes av den samma år förändrade organisationen av lantmäteiistaten i länen och ej heller av jordregistrets tillkomst. Vidare framhöll styrelsen, att ledningen av lantmäteriverksamheten i landet måst till stor del skjutas åsido till följd av mängden av övriga göromål; alt än mindre någon tid blivit övrig för väte sig verkets chef eller ledamöter att följa företeelsenia inom området lör styrelsens förvaltning och taga initiativ till nödiga reformers genomförande; att följden hade blivit, att åtskilliga grenar av lantmäteriverksamheten befunne sig på eu otidsenlig o< h efterbliven ståndpunkt; samt att detta i all synnerhet gällde det tekniska förfarandet vid ägomätning och kartors upprättande samt ägoskillnaders bestämning och utmärkande. Slutligen påpekade styrelsen, att den mätningsh»rördning, som komme att utfärdas, naturligtvis icke kuude innehålla alla detaljbestämmelser utan måste huvudsakligen bliva av normerande och grundläggande art. Detaljföreskrifterna på området måste helt säkert överlämnas åt lantmäteristyrelsen. För att blivande bestämmelser verkligen skulle medföra det gagn, som med dom avsågs, måste även en verklig ledning av göromålen komma till stånd och en effektiv kontroll utövas.

Sedan lantmäteristyrelsen sålunda uttalat sin önskan om inrättande av två nya byråer, slutade den emellertid med att begära inrättande av tre nya ordinarie tjänster, nämligen två byrådirektörs- och en inspektörsbelattning.

Föreningen Sveriges förstelantmätare riktade därefter vissa anmärkniugar mot lantmätei istyrelsens förslag, huvudsakligen därutinnan att detsamma icke upptoge eu särskild byrå för tekniska frågor och beträffande den kontroll, som skulle utövas av den föreslagne inspektören. 1 sistnämnda avseende ålåge redan nu viss granskningsskyldighet förstelantmätarna och denna skyldighet kunde utsträckas, varigenom kontrollen bleve lämpligare och mer ekonomiskt anordnad.

Med anledning av dessa framställningar avlät Kungl. Maj t förslag till 1917 års riksdag om inrättande å extra stat av en byrådirektörsbefattning med arvode, som till beloppet motsvarade kvalificerad andragradstjänst. Denna anordning, som ansågs icke böra utgöra hinder för en y.terligare utvidgning i vare sig den ena eller andra riktningen, förordades av vederbörande departementschef i ett till statsrådsprotokollet

Lan tm äter:kommissio-

nen.

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

gjort uttalande, däri denne förklarade, att han visserligen funne utredningen giva vid handen, att lantmäteristyrelsen vore i behov av ökade arbetskrafter, men att han däremot icke kunde Unna det på ett tillräckligt övertygande sätt framgå, att denna ökning i allo borde vinnas på det av styrelsen föreslagna sättet, även med beaktande att ökningen endast skulle ske medelst anslag å extra stat. Ett annat förslag, som syntes departementschefen förtjänt att tagas neder övervägande, vore det av styrelsen för föreningen Sveriges förstelanimätare framlagda, åsyftande dels inrättande hos styrelsen av en' tredje byrå i stället för de bägge ifrågasatta byrådirektörsbefattningarna, dels ock utvidgad befogenhet lör förstelantmätarna att kontrollera luntmäteriförrättningar samt ersättning till dem för resor i dylikt ändamål, varigenom den föreslagne inspektören torde bliva obehövlig. Dessa frågor ansåg emellertid departementschefen böra bliva föremål för ytterligare utredning. — Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag bifölls av riksdagen.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 12 oktober 1917 blev därefter bestämt, att innehavaren av den nyinrättade extra byrådirektörsbefattningen skulle åligga att med enahanda befogenhet och skyldighet som byråchef bereda och föredraga mål och ärenden företrädesvis av mätuingstekniskt innehåll samt i övrigt biträda vid arbetet inom lantmäteristyrelsen, allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelades av stvielsens chef.

Lantmäteristyrelsen har därefter i skrivelse den 7 oktober 1918 gjort ny framställning i ämnet och därvid framhållit, dels att de nuvarande byråerna för närvarande vore överhopade med arbete, men att genom anställande av en byrådirektör å vardera arbetsförhållandena å dessa byråer skulle vinna en ändamålsenlig reglering utom i vad avsåge ledningen av jorddelningsväsendet och i samband därmed förekommande arbeten, dels ock att för ledningen av jorddelningsväsendet, för tillsyn å lantmäteriverksamheten ävensom för de uppgifter, som den vid 1917 års riksdag antagna fastighetsbildningslagen komme att medföra för styrelsen, styrelsen måste utvidgas med två nya byråer, vardera bestående av en chef, en byrådirektör och en byråingenjör. Styrelsen har tillika uttalat, att det näppeligen kunde komma att dröja länge, förrän ytterligare en byrå, den femte, komme att erfordras för till jordregistret hörande ärenden och med dem sammanhängande.

Lantmäterikommissionen vttrar för egen del huvudsakligen följande:

»Beträffande administrativa hyrån har kommissionen inhämtat, dels att antalet på byrån handlagda ärenden utgjort år 1916 2,194 och år 1917 2.421, dels ock att härav i medeltal 29 årligen varit sådana, som ett vart tagit mera är en veckas arbete i anspråk, samt i medeltal 236 årligen sådana, som ett vart tagit mindre

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 355. 111

iin en veckas men mera iin en dags arbete i anspråk. Med hänsyn härtill och på grund av den kännedom, som kommissionen redan förut har om hithörande förhållanden, finner kommissionen uppenbart, att denna byrå icke blott icke kan påläggas något ytterligare slag av uppgifter utan tvärtom för att rätt fylla sina hittillsvarande »liooändön och den kvantitativa ökning i denna, som följer av organisationens i detta betänkande föreslagna utveckling, är i oundgängligt behov av sådan öknin" i arbetskrafterna, som kan vinnas genom den av lantmäteristyrelsen föreslagna andragradstjänsien, benämnd byrådirektör.

Lantmäteribyrån bär. enligt vad kommissionen inhämtat, handlagt under är 1916 Ilo och under år 1917 135 ärenden. Av dessa hava i medeltal 50 årligen varit sådana, som ett vart tagit mera än eu veckas arbete i anspråk, och i medeltal ol årligen vant sädana, som ett vart tagit mindre än en veckas men mera än en dags arbete i anspråk. För närvarande har byrån två huvudsakliga uppgifter nämligen dels att vara eu teknisk byrå och dels att vara en utredningsbyrå. Den förra uppgiften har byrån endast i ytterst begränsad mån kunnat fylla. Nästan hela de-s strävan har varit koncentrerad på att verkställa utredningar och avfatta utlåtanden, som Kungl. Maj:t samt de högsta dömande och förvaltande organen begärt av lantmäteristyrelsen — — —. Mången av dessa utredningar är, såsom redan lönereglenngskommittén på sin tid framhållit, av den beskaffenhet, att den under veckor, ja månader lägger beslag på byråchefens hela arbetskraft. För att utredningarna skola kunna medhinnas, har arbetet på byrån redan nu måst så ordnas, att den där anställde byråingenjören övertagit en del av föredragningsskyldigheten och i övligt förrättar så pass maktpåliggande arbete, som näppeligen kan anses påvila en tjänsteman i blott första lönegraden. Och för framtiden lära utredningarna icke komma att avsevärt minskas. Fn nickning vore icke ens önsklig ur°synpunkten av det allmännas intresse, då ju dessa utredningar till mycket stor del kunna sägas vara ett uttryck för samhällslivets egen utveckling och fördjupning. Under sådana omständigheter lärer för kommissionen intet annat återstå än att böja sig för de faktiska förhållandena och för framtiden helt reservera en särskild byrå för samtliga utredmngsärendena. Praktiska skäl tala för att i så fall ordna saken sålunda, att den nuvarande lantmäteribyrån förvandlas till vad den i allt fall hittills faktiskt varit nämligen en utredningsbyrå, samt att dess uppgifter i tekniskt avseende således utbrytas och anförtros åt nya tjänstemän. Detta innebär dock icke, att den byrå, varom nu är fråga, skulle bliva alldeles oförändrad. Eftersom byråchefens medhjälpare å byrån redan nu så att säga materiellt deltar i utredningsarbetet och detta utan tvivel måste fortfara även framdeles, förefaller det kommissionen, som om rättvisan kräver, att byråingenjöi stjänsten utbytes mot en byrådirektörsbefattning. J

. Häietter gäller det att finna organ för lantmäteristyrelsens uppgifter i tekniskt avseende, uppgifter som med styrelsens hittillsvarande organisation blivit betänkligt eftersatta, ehuru de måste anses vara just de speciella för en dylik styrelse Till dessa uppgifter måste först och främst räknas, att styrelsen bär meddefa underiydande tjänstemän sådana allmänt eller för särskilt fall gällande föreskrifter, som erfordras för utövning av dem åliggande göromål i tekniskt avseende •blodigt ar också, att lantmätarna i orterna beredes tillfälle att hos centralstyrelsen nar som helst och således jämväl under arbetets gång kunna erhålla råd och upplysningar i lantmäteritekniska frågor. 1

112 Kung1. Maj-.ts proposition Nr 355.

Enligt gällande lantmäteriinstruktion tillkommer det visserligen vederbörande förstelnatmätare att övervaka, att lantmäteritjänstemännen på föreskrivet sätt med noggrannhet och flit fullgöra sina åligganden, och förstelautmätaren kan av lantmäteristyrelsen förordnas att på ort och ställe verkställa undersökningar i detta hänseende. Denna tillsyn genom förstelantmätarna, vilken kommissionen i sitt förslag till omorganisation av personalen å lantmäterikontoren tagit hänsyn till och velat bereda förstelantmätarna större möjligheter att fullgöra, utesluter dock ingalunda det stora behovet av tillsyn från lantmäteristyrelsens sida.

Förstelantmätarnas tillsyn och inspektion är av största betydelse, för att dessa tjänstemän skola på rätt sätt kunna fullgöra sina viktiga och maktpåliggande uppgifter. Därigenom få de möjlighet att lära känna lokala förhållanden och utvecklingens gång samt bliva bättre i stånd att bedöma, huruvida lantmäteriarbetena bedrivas på lämpligt sätt och särskilt att fältarbetena bliva på föreskrivet sätt utförda. I sakens natur ligger dock, att deras inspektioner oftast måste inriktas på speciella fall, där särskild anledning till undersökning föreligger. Den tillsyn och inspektion, som måste anses erforderlig från lantmäteristyrelsens sida, avser bland annat att utöva kontroll över att gällande bestämmelser efterlevas på ett över hela riket ensartat sätt, som överensstämmer med bestämmelsernas inneboende syfte — — — —; därigenom förskaffar lantmäteristyrelsen sig kännedom om lokala förhållanden och behov samt kan tillvarataga och för hela lantmäteriet nyttiggöra upp-lag och metoder, som må hava framkommit i olika landsändar. Lantmäteristyrelsens och förstelantmätarnas tillsyn och inspektioner äro således båda nödvändiga samt måste givetvis anordnas så, att de stödja och komplettera varandra. Från lantmäteristyrelsen kan ju under alla förhållanden endast eu del av erforderlig inspektion medhinnas.

Nyss har talats om »gällande bestämmelser». Dessa äro emellertid liksom allt mänskligt underkastade ödet att åldras, att behöva ersättas. De inom lantmäteriet nu tillämpade metoder och förfaringssätt stamma exempelvis i mångt och mycket från 1860-talet och motsvarar på intet sätt vad nutiden fordrar. Här borde lantmäteristyrelsen haft möjlighet att följa med utvecklingen, att taga initiativ, slå in på nya banor och i ordets fulla bemärkelse leda lantmäteriet i vårt land. Enligt kommissionens uppfattning hade dessa styrelsens utomordentligt viktiga uppgifter att utöva tillsyn över lantmäteriet och att leda detsamma jämte styrelsens däri inbegripna befattning med jordregleringsverksamheten (skiftesverksamheten m. m.) bort redan år 1917 föranleda skapandet av en ny byrå inom styrelsen, en verkligt teknisk byrå. — -— —.

Sedon de** har emellertid utfärdats lagen om fastighetsbildning i stad, som för lantmäteristyrelsen medfört nya uppgifter; och i anslutning härtill har utfärdats kungörelsen den 16 augusti 1918, varigenom fixerats lantmäteristyrelsens tillsyn över mätningsväsendet inom rikets städer och stadsliknande samhällen. — — —. Om man tar i betraktande, att det i värt land finnes 102 städer och 167 stadsliknande samhällen samt att ett icke obetydligt antal av dem, som syssla med mätmngsarbeten inom dessa städer och samhällen, i mer eller mindre grad sakna erforderliga kvalifikationer för verkställande av de förrättningar, lagen uppdrager åt dem att utföra, torde vara klart, att det för styrelsen måste medföra högst avsevärt arbete att på ett tillfredsställande sätt fylla den styrelsen genom kungörelsen den It» augusti 1918 tillagda uppgiften. Och detta arbete är ingalunda

Kung/,. Maj:ts proposition Nr 355.

av övergående natur. — — —. På grund av omfånget och beskaffenheten av den nya uppgift, som ålagts lantmäteristyrelsen genom kungörelsen den 16 augusti 1918, finner kommissionen det icke numera vara tillräckligt att skapa blott eu ny byrå inom styrelsen. Två nya byråer anser kommissionen vara ett ovillkorligt minimum.

Denna åsikt kan naturligtvis endast vinna i styrka, om, såsom sig bör. hänsyn jämväl tages till den ytteiligare arbetsbörda, som styrelsen ständigt skulle erhålla, i fall en mätningsförordning utfärdas och statsmakterna bifalla vad kommissionen här förut föreslagit i fråga om statsbidrag. Mätningsförordningen kommer icke blott att nödvändiggöra utfärdandet av tillämpningsföreskrifter utan även att för all framtid fördjupa och skärpa den tillsyn, som styrelsen redan enligt nu gällande bestämmelser har över mätningsarbetena såväl på land som i stad. Och antalet ärenden, som röra statsbidrag, beräknar kommissionen komma att för lantmäteristyrelsen uppgå till över halva tusentalet.---

Godtages en sådan utvidgning, bör styrelsens uppgift att leda lantmäteriet och öva tillsyn över detsamma fördelas mellan de två nya byråerna, allt eftersom fråga är om land eller stad. Denna uppdelning är icke blott rationell och praktisk: den är även historiskt berättigad, — - —. Kommissionen tillåter sig i detta sammanhang erinra, att kommissionens förslag till mätningsförordning i stort sett tänkt sig olika mätningsmetoder för landsbygd och för stadsliknande samhälle, i förra fallet vanlig mätning i senare fallet finmätning.

Till den ena byrån, som lämpligen torde kunna kallas landsbyrån, skulle emellertid förläggas icke blott styrelsens befattning med vanlig mätning och jorddelningsverksamheti n i övrigt t. ex. tillsyn över skiftesläggning och gradering o s. v. utan även de på lantmäteristyrelsen beroende åtgärder i fråga om de av kommissionen föreslagna statsbidrag. Än vidare torde till samma byrå böra förläggas styrelsens befallning med jordregistret. Jämväl sedan detta register blivit fullbordat, kommer nämligen styrelsen utan tvivel att få åtskilligt arbete med tillsynen över registrets förande.

Den andra byrån, som lämpligen torde kallas stadsbyrän, skulle enligt kommissionens mening utöva ledning av och tillsyn över mätningsväsendet i städer och stadsliknande samhällen, övervaka finmätning i allmänhet samt vidtaga alla på styrelsen ankommande åtgärder, som sammanhänga med fastighetsbildningslagen och kungörelsen den 16 augusti 1918. Hit hör ock en fortgående komplettering av registerkarl orna för rikets städer och stadsliknande samhällen.

Kommissionen anser nödigt, att såväl landsbyrån som stadsbyrån består av följande byråpersonal nämligen: en chef, en byrådirektör och en byråingenjör. 1 fråga om stadsbyrån böra åtminstone två av tjänstemännen hava erfarenhet beträffande mätningsväsendet i stad.

Det är en högst betydande ökning av lantmäteristyrelsens byråpersonal, som kommissionen på så sätt förordar. Denna personal består för närvarande av fyra tjänstemän på ordinarie stat och en person på extra ordinarie stat; enligt kommissionens förslag skulle samma personal komma att bestå av 11 tjänstemän på ordinarie stat. Kommissionen anser sig därför böra särskilt framhålla, att flera än en av dess ledamöter till en början s: allt sig tveksamma i denna fråga och först efter en ytterst omsorgsfull och noggrann undersökning av förhållandena låtit övertyga sig av de förebragta. sakskälen. Skulle förklaringen till den betydliga utökningen i korta ord angivas, så är det denna, att lantmäteristyrelsen hittills

Bihang till. riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 917 höft. (Nr 355.)

114 Kungl. .1 laj:ts proposition Nr 355.

varit organiserad blott för de löpande förvaltningsärendena men icke för styrelsens gamla och naturligtvis än mindre för dess nytillkomna uppgifter i tekniskt avseende.

Det torde måhända även böra anmärkas, att lokiilerna i lantmäteristyrelsens ämbetshus lämna utrymme för den personalökning, som kommissionen här sett sig nödsakad förorda.

Vad angår de nya tjänstemännens löneförmåner böra tydligtvis, likasom för närvarande är fallet, byråcheferna hava tredjegrads och byråingenjörerna förstagrads löneförmåner. Någon byrådirektör finnes icke nu på ordinarie stat, men, på sätt av det förut anförda framgår, har en sådan blivit anställd lör medel, som anvisats på extra ordinarie stat. Denne har enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut kommit i åtnjutande av arvode, som till beloppet anses motsvara kvalificerad andragrads tjänst (lön 4.200 kronor, tjänstgöringspenningar 2,000 kronor och ortstillägg 600 kronor eller således tillhopa 6.800 kronor jämte ett ålderstillägg å 600 kronor efter fem år). Med hänsyn härtill och i övrigt av lantmäteristyrelsen den 20 november 1916 anförda skäl torde samtliga de nya byrådirektörerna böra i staten upptagas såsom kvalificerade andragrads tjänstemän.

Kommissionen har tänkt sig, att byråcheferna, särskilt de, som placeras på lands- och stadsbyråerna, skulle i ganska hög grad ägna sig åt inspektionsverksamhet i orterna och för den skull nödgas tidvis vara frånvarande från huvudstaden, men att byrådirektör till gengäld skulle vara skyldig att under tiden utan särskild ersättning bestrida närmast högre tjänst jämte sin egen. Samma torde böra vara förhållandet, då byråchef har semester. Byrådirektörerna, vilka lära böra berättigas till en och en halv månads semester, komma naturligtvis i övrigt att vara underkastade bestämmelserna i kungörelsen den 23 oktober 1908 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och med 1909 års början fastställda avlöningsförmånerna för lantmäteristyrelsen. Dessa bestämmelser gälla redan för övriga tjänstemän i styrelsen, och kommissionen saknar anledning att däri ifrågasätta annan ändring än att på sätt, som förut föreslagits beträffande å lantmäterikontoren i länen anställda assistenter, dessa och byråingenjör böra tillerkännas reciprok rätt till tjänstårsberäkning för ålderstillägg och byråingenjör således berättigas att för rätt till åtnjutande av sådant tillägg tillgodoräkna sig den tid, han innehaft assistentbefattning ä lantmäterikontor.

I enlighet med vad sålunda blivit anfört föreslår kommissionen, att lantmäteristyrelsen hädanefter organiseras på fyra byråer; att styrelsens å stat upptagna byråpersonal ökas med två byråchefer, fyra byrådirektörer och (2—1 =) en byråingenjör:

att byrådirektörsbefattningarna uppföras såsom kvalificerade andragradstjänster på sätt nyss angivits;

att byrådirektör förklaras berättigad åtnjuta semester under en och en halv månad och att beträffande honom i övrigt skola gälla bestämmelserna i berörda kungörelse den 23 oktober 1908 med den förändring allenast, att byrådirektör skall vara skyldig att. när byråchef åtnjuter semester eller är stadd på inspektionsresa. utan särskild ersättning förvalta närmast högre tjänst jämte sin egen;

samt att till nämnda bestämmelser den 23 oktober 1908 i övrigt göres det tillägg, att byråingenjör må för åtnjutande av rätt till ålderstillägg tillgodoräkna sig icke blott den tid, han innehaft sin egen tjänst, utan även den tid. han innehaft befattning såsom assistent å lantmäterikontor.»

115 Kungl. Maj:ts proposition Nr 855.

Mot lantmäterikommissionens förslag i fråga om bvråpersonalen ne»crvationer Lava reservationer avgivits av kommissionens ledamöter Bengtsson och Stenberg.

Herr Bengtsson har ansett det tillräckligt, om ä en var av de föreslagna fyra byråerna anställes jämte byråchefen allenast en ordinarie tjänsteman. Antalet byråtjänstemän bör därför enligt hans mening begränsas till åtta. Det syntes icke föreligga tillräckliga skäl att beträffande de sålunda vid byråchefernas sida ställda tjänstemännen bereda kvalificerad undragrads-tällning åt andra än åt den på stadsbyrån placerade. Av denne borde nämligen krävas speciell mätningsteknisk utbildning och erfarenhet i städernas mätningsväsende. De övriga borde uppföras i andra normalgraden. Om dessa förslag bifölles, behövde i stället anslaget till extra biträden ökas, varemot det till vikariatsersättning avsedda beloppet kuude minskas.

Herr Stenberg har instämt med herr Bengtsson, dock med den avvikelse, att han ansett, att å stadsbyrån komme att redan från början erfordras tre ordinarie tjänstemän, vadan byråtjänstemännens antal borde bliva nio.

Lantmäterist3rrelsens stat upptager för närvarande en lantmäterifiskal Lantmäterimed lön 3,000 kronor, tjänstgöringspenningar 1,<S00 kronor, ortstillägg faktum. 400 kronor och två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5 och 10 är.

Tjänsten är således uppförd såsom en vanlig nndragradstjänst.

Enligt instruktionen åligger det lantmäterifiskalen, bland annat, att utöva den närmare och speciella efters}ruen, huru de till lantmäteristaten i länen hörande tjänstemän uppfylla sina tjänsteåligganden, att för sådant ändamål hos hintmäteristyrelsen och vederlförande domstolar anställa de åtal, som anses påkallade, att granska av lantmätare avgivna arvodesräkningar, att i vissa fall granska förrätta i ngsakter, samt att bevaka det allmännas bästa gentemot vederbörande lantmätare. Under åren 1909—i 91G har antalet av de lantmäterifiskalen tillhörande ärenden utgjort i medeltal 708 och antalet expeditioner 748.

Uti skrivel-e den 30 maj 1917 har lantmäterifiskalen av närmare anförda skäl anhållit, att hans löneförmåner måtte bestämmas till 7,GO0 krouor med ett ålderstillägg efter fem år av 000 kronor.

Lantmäteristyrelsen har i yttrande den 12 juni 1917 över denna framställning förklarat sig icke kunna medgiva, att lantmäterifiskalstjänsten borde vara en alu (tjänst eller att denne befattningshavare skulle intaga en högre tjänsteställning än de föreslagna byrådirektörerna. På grund av numera vunnen erfarenhet samt med hänsyn till de ökade

Arkivet och regent ratorsgöromnltn m. m.

116 Kungi. Moj.ts proposition Nr 355.

utkomstmöjligheter, som syntes komma att stå rikets lantmätare till buds för framtiden, har lantmäteristyr* Isen emellertid hemställt, att lantmäterifiskalens avlöningsförmåner måtte bestämmas i likhet med byrådirektörernas till 6,800 kronor med ett ålderstillägg till lönen till belopp av 600 kronor.

Uti skrivelse den 30 juni 1917 bär lantmäterifiskalen vidhållit sin tidigare gjorda framställning men tillika eventuellt anhållit att i löneavseende bliva likställd med förstelantmätaren i Stockholms län.

Lantmäterikommissionen bär funnit sig icke kunna förorda, att Iantmäterifiskalstjänsten skulle förvandlas till en tredjegradstjänst. Med hänsyn till vad kommissionen föreslagit i fråga om övrig lantmäteripers"nal syntes det emellertid icke kunna bestridas, att lmtmätorifiskalens löneförmåner borde något ökas, så att man till tjänstens innehavare kunde påräkna person med tillräcklig erfarenhet och omdöme för ett rätt handhavande av de med tjänsten förenade, ej sällan ganska grannlaga skyldigheter. Och syntes lantmäteristyrelsens förslag, att ifrågavarande tjänst skulle från att vara av normal andragrad förvandlas till sådan av kvalificerad andragrad, kunna anses vara rätt avvägt. Kommissionen har därför tillstyrkt, att Iantmäterifiskalstjänsten måtte uppföras såsom kvalificerad andragradstjänst.

På sätt förut framhållits åligger det den Jantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar, att till lantmäteristyrelsen i vissa fall ingiva renovation av karta oc h beskrivning. Dessa innovationer samlas i styrelsens arkiv och utgöra den ojämförligt största delen av detta. Den årliga tillökningen i arkivet består uteslutande av djlika innovationer.

För vården av detta mycket dyrbara arkiv blev vid 1908 års omorganisation i staten upptagen en arkivarie. Dennes löneförmåner bestämdes till andra normalgraden, i likhet med vad förhållandet var med föreståndaren för kammararkivet och arkivarierna i riksarkivet. Arkivarien i lantmäteiistyrelsen skulle emellertid icke blott vara arkivarie utan även aktuarie och registrator samt kassör. I instruktionen hava ock hans skyldigheter uppdelats i dem, som tillkomma honom såsom arkivarie, och dem, som tillkomma honom såsom registrator. Till biträde för fullgörande av dessa skyldigheter har arkivarien dels en amanuens, som närmast sköter styielsens diarium, dels ock ett kvinnligt biträde av första graden, vilket sj^sslar med kassabokföringen. Å aikivet har därjämte den nuvarande förste vaktmästaren ständig sysselsättning.

Uti skrivelse den 20 november 1916 anmälde lantmäteristyrelsen.

117 Kling!. Maj.ts proposition Nr 355.

att vissa olägenheter uppkommit genom den skedda sammanslagningen av arkivarieskyldigheterna med registratorsgöromålen, ait arkivarien personligen knappast medluinue mer än att verkställa utbetalningar och mottaga allmänheten, att den synnerligen omfattande bokföringen verkställdes av skrivbiträdet, som härmed både i det närmaste full sysselsättning, att arkivarien icke kunde ägna mycken tid åt registreringen i arkivet, samt att denna till icke ringa de! ombesörjdes av förste vaktmästaren. Styrelsen föreslag därför, att arkivarien skulle befrias från registratorsgöromålen, att dessa skulle uppdragas åt ett nytt kvinnligt biträde, samt att en byråingenjörstjänst skulle inrättas vid arkivarieus sida. Styrelsen framhöll, att härigenom kunde även den amanuens, som nu upptoges av registratnrsarbetet, utnyttjas ior arkivgöromnlen. För denna anordning talade jämväl det förhållande, att registratorsgöromålen knappast toge en persons hela tid i anspråk, och vid sådant förhållande hade det synts, som om den tillävutyrs lediga tiden för blivande innehavare av den ifrågasatta biträdesbelättningen lämpligast kunde utnyttjas för renskrivnings-, kollationerings- och därmed likställda göromål. Såsom ytterligare stöd för sitt berörda förslag åberopade styrelsen, dels det av st}7relsen f.amhållna behovet av renovationsskyldighetens utsträckning, dels ock en av styrelsen planerad omläggning av sättet för arkivaliernas förvaring.

Uti skrivelse den 7 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen i viss mån ändrat sit.t förslag av den 20 november 1916. Enligt det senast avgivna förslaget skulle registratorsgöromålen omhänderhavas icke avett kvinnligt biträde utan av en för-tagrads tjänsteman. Med registratorsgöromålen skulle alltjämt kassörsgöromalen vara förenade; men till registrator^ biträde i fråga om dessa göromål har styrelsen föreslagit upptagande av eu ny kvinnlig biträdesbefattning av andra graden. De rena arkivgöromålen skulle alltjämt även enligt styrelsens förslag påvila arkivarien, men styrelsen har icke vidhållit sitt tidigare förslag om inrättande av en särskild byråingenjörstjänst till arkivariens biträde; under framhållande av att anslag å extra stat bör framdeles anvisas för en blivande omläggning av sättet för arkivaliernas förvaring m. m., bär styrelsen nu nöjt sig med en assistentbefattning vid arkivariens sida.

Lantmäterikommissionen har anfört:

»Att registratorn samtidigt är icke blott aktuarie utan även arkivarie torde icke vara alltför sällsynt i den svenska statsförvaltningen. Men det arkiv, varom då är fråga, utgöres i allmänhet blott av handlingar till av verket avgjorda ärenden. och arkivet kräver arkivariens uppmärksamhet endast någon gång. när en äldre

Lantmäteri

kommissio

nen

118 Kungl. Maj:'s proposition Nr 355.

akt beliöves för avgörande av ett nyinkommet ärende. Efter vissa år avbördas för övrigt ett dylikt arkivs innehåll ofta till riksarkivet, så att det i allmänhet är endast de senare årens akter, som det förvaltande ämbetsverket har kvar i sitt eget arkiv. Ett dylikt arkiv har jämväl lantmäteristyrelsen, men det är icke det, varom här är fråga. När man talar om lantmäteristyrelsens arkiv, menas därmed en unik och mycket dyrbar samling av äldre och nyare kartor med därtill hörande beskrivningar och protokoll. Detta arkiv avbördar aldrig något av sitt innehåll utan växer ständigt genom nytillkommande renovationer. Det är av utomordentlig betydelse för vissa civilrättsliga frågors avgörande och har just fördenskull ådragit sig allmänhetens uppmätksamhet på ett sätt, som snarare likställer det med ett bibliotek än med ett arkiv.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden och med den kännedom, kommissionen har om arbetet på lantmäteristyrelsens arkiv, kan kommissionen icke finna det rimligt, att vården av arkivet alltjämt förenas med registratorsgöromålen. Praktiskt taget har en sådan förening icke heller ägt rum under de senare åren.

Enligt kommissionens uppfattning böla registratorsgöromålen med tillhörande uppgifter i fråga om lantmäteristyrelsens ekonomi och vården av akterna till ärenden, som styrelsen avgjort, handhavas av en särskild tjänsteman; och kommissionen bär intet att erinra mot att denne registrator, som bör äga någon insikt på lantmäteriväsendets specialområde, tilldelas löneförmåner, som tillhöra första normalgraden. Denne tjänsteman, som i ungefär samma omfattning som registratorer i vissa departement eller andra ämbetsverk blir upptagen av de rena registratorsgöromålen, bör till sin hjälp hava ett kvinnligt biträde för den ekonomiska bokföi ingen. I lantmäteristyrelsen är denna nämligen åtskilligt vidlyfiigare, än som eljest plägar vara fallet under liknande förhållanden. — — —. Med hänsyn till nämnda omständigheter och då det ifrågasatta kvinnliga biträdets uppgifter förutsätta specialutbildning, anser kommissionen ock i sin ordning, att detta biträdes löneförmåner bestämmas till andra normalgraden för dylika biträden.

Etter sådan utbrytning av registratorsgöromålen, däri inbegripet vården av akterna till styrelsens egen verksamhet samt styrelsens kassarörelse och ekonomi, skulle för arkivarien återslå i första rummet vården av kartarkivet, som innehåller kartor med därtill hörande handlingar, som alltsedan förra hälften av 16U0-talet samlats dit.

Kommissionen delar den redan av löneregleringskommit.tén på sin tid uttalade uppfattningen, att ifrågavarande samling kartor och handlingar för närvarande icke är ordnad på ett lämpligt sätt. Såväl med hänsyn till angelägenheten av att förekomma onödig slitning av materialet som att underlätta dess begagnande och säkerställa resultatet av de undersökningar, som bedrivas uti ifrågavarande arkiv, synet det vara av stor betydelse, att en omläggning av åtkivaliernas förvaring och förteckning äger rum. Det ligger emellertid i sakens natur att, även om detta i någon mån kan betraktas såsom ett arbete av tillfällig natur, övervakandet samt i synnerhet fullföljandet och vidmakthållandet av de nya anordningarna alltjämt kräva ett icke obetydligt arbete. Lantmäteristyrelsen har ansett, att extra arbetskrafter bliva erforderliga för nu berörda arbete. Kommissionen lämnar frågan härom därhän och har blott velat framhålla, att arkivarien måste leda arbetet i fråga, som enligt vad kommissionen inhämtat beräknas komma att taga ett eller annat tiotal år i anspråk.

Kumjl. Maj-Ja proposition Nr 355. 119

Oavsett nu berörda uppgift åligger det emellertid arkivarien att tillhandagå sökande med förevisande av arkivets kartor och handlingar jämte meddelande av äskade upplysningar röjande desamma. Fullgörande av denna uppgift, som kräver goda kunskaper om lantmäteriföi^'hållanden i allmänhet och därtill ingående kännedom om aikivet, tar en ansenlig tid i anspråk. -- —. Inom arkivet skola vidare

de publika renovationer och övriga handlingar, som dit överlämnas, granskas och registreras. Under åren 1908—1917 hava — — — till aikivet av lantmätare i medeltal årligen redovisats 1,447 regalark kartor utan beskrivning, 202 regalark kartor med beskrivning samt 2,307 regalark beskrivningar. Ifrågavarande åliggande representerar tydligen ett ingalunda obetydligt arbete. I arkivet skola vidare mottagas och ombesörjas utförande av rekvisitioner å kopior eller utdrag av arkivets kartor och handlingar. Dessa skola kollationeras och bestyrkas samt vad angår flertalet stämpelbeläggas. Under senaste årtiondet hava i medeltal årligen utlämnats 26tj kopior eller utdrag av kartor samt 154 avskrifter eller utdrag av handlingar — — —. Från arkivet har under sista årtiondet i medeltal årligen till offentliga myndigheter utlämnats 796 lån av kartor och handlingar. Aven detta arbete kräver tid

Med hänsyn till vad kommissionen sålunda anfört, finner kommissionen jämväl oundgängligen nödigt, att arkivarien erhåller en medhjälpare vid bestridande av arkivariegöromålen — — —. Vad angår den närmare karaktären av denna medhjälpartjänst finner kommissionen intet att erinra mot de av lantmäteristyrelsen den 7 oktober 1918 föreslagna löneförmånerna — lön 1,600 kronor, tjänstgörilöspenningar 900 kronor och ortstillägg 300 kronor eller tillhopa 2.800 kronor jämte tre ålderstillägg om vartdera 300 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år. Däremot anser sig kommissionen icke kunna för den nya befattningen tillstyrka benämningen assistent, som av kommissionen använts för förstagrads tjänst å lantmäterikontoren i länen. I stället synes lämpligt, att den nya befattningens innehavare benämnes underingenjör.

Såväl denne som registratorn torde böra berättigas till en månads semester årligen. — — —.

— -— — föreslår kommissionen, att arkivarien i lantmäteristyrelsen befrias från registratorsgöiomålen;

att i staten uppföres dels en registrator med löneförmåner, som tillkomma förstagiadstjänst, dels ock en underingenjör med lön 1,600 kronor, tjänstgöringspenningar 900 kronor och ortstillägg 300 kronor eller således tillhopa 2,800 kronor järnte tre ålderstillägg å 300 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år; samt

att såväl registratorn som underingenjören förklaras berättigade till en månads semester årligen, och att beträffande dem i övrigt skola gälla bestämmelserna i nyss berörda kungörelse den 23 oktober 1903.»

I gällande stat finnas upptagna två kvinnliga biträden av första graden och ett av andra graden. Det sistnämnda biträdet tjänstgör såsom ritbiträde huvudsakligen på arkivet; av de två övriga är det ena biträdet sysselsatt med den ekonomiska bokföringen och det andra tjänstgör såsom ronskriverska för styrelsens expedition. Ytterligare finnes ett extra kvinnligt biträde, som är sysselsatt såsom renskriverska.

Kvinnliga

biträden

120 Vaktmästare.

Kuitgl. Maj:ts proposition Nr 355.

1 skrivelsen den 20 november IDIG föreslog lnntmäteristyrelseu, att det kvinnliga biträde, som vore sysselsatt med den ekonomiska bokföringen, skulle uppflyttas från törsta till tredje graden. Sedermera bär styrelsen i skrivelsen den 7 oktober 1918 hemställt, att utöver nu befintliga kvinnliga biträden måtte uppföras ytterligare två sådana av andra graden.

Lantmäterikommissionen har, under erinran att kommissionen redan förut förklarat, att ett kvinnligt biträde av andra graden erfordrades för det dagliga arbetet med styrelsens ekonomiska bokföring, anfört, att en ytterligare sådan biträdesbefattning krävdes för ritgöromålen å de nya lands- och stadsbyråerna. Inberäknat det nuvarande ritbiträdet skulle således finnas tre kvinnliga biträden av andra graden. I fråga om antalet kvinnliga biträden av första graden både styrelsen icke påyrkat någon ändring; och även kommissionen ansåge, att skrivgöromålen vid eu utökning av byråindelningen kunde på goda grunder förutsättas bliva av den omfattning, att de loge två renskrivcrskors ti l i anspråk. Kommissionen har alltså föreslagit, att i stat måtte upptagas ytterligare två kvinnliga biträden av andra graden.

För närvarande finnas i stat upptagna en förste vaktmästare och eu vaktmästare. Dessutom finues hos bintmäteristyrelsen en extra vaktmästare.

I skrivelsen den 20 november 1916 hemställde lantmäteristyrelsen, att ytterligare en vaktmä-tarbefattning måtte uppföras i stat, samt anförde i detta avseende följande:

»Uti det förslag till stat för lantmäteristyrelsen, som Eders Kungl. Maj:t föreläde 1908 års riksdag, funnos upptagna, förutom en förste vaktmästare, tvenne vaktmästarsysslor med normal avlöning. Riksdagen ansåg emellertid behovet av den tredje vaktmästaren väsentligen vara föranlett av den otjänliga belägenheten av verkets lokaler och uteslöt därför denna befattning. Lantmäteristyrelsen finner sig emellertid böra erinra, att vilken anordning, som än träffas beträffande arkivlokalen eller arkivaliernas förvaring, det icke är tänkbart, att arkivet kan avvara en egen vaktmästare. Erfarenheten har under senare åren visat, att arkivels vaktmästare ej sällan behöver hjälp, och att behovet härav framdeles kommer att ökas är enligt styrelsens mening otvivelaktigt. Det behov av vaktmästarbiträde, som gör sig gällande i arkivet, är för övrigt av en helt och hållet annan art än det, som finnen för styrelsen i övrigt.

Dessa förhållanden föranleda, att arkivets och lantmäteristyrelsens behov i övrigt av vaktmästarbiträde böra regleras fristående från varandra. Erfarenheten har visat, att oavsett arkivet styrelsen har stadigvarande behov av minst två vaktmästare, och bör den ene av dessa vara förste vaktmästare. Ehuru allt från ingången av år 1909 en extra vaktmästare varit anställd hos styrelsen, har likväl anlitande av extra vaktmästarbiträde årligen visat sig nödvändigt.»

12]

Kungi. Maj.ts proposition Nr 355.

Samma hemställan har lantmäteristyrelsen vidhållit i skrivelsen den 7 oktober 1918.

Då lantmäterikommissionen icke funnit något att häremot erinra, har kommissionen föreslagit, att i stat måtte upptagas ytterligare en vaktmästarbefattning.

1 gällande stat tinnes upptagen eu post å 20,500 kronor till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning. Enligt de förutsättningar, som förelegat vid besluts fattande om denna anslagspost, kunna däri anses ingå följande poster:

till ersättning åt fyra amanuenser med fast arvode ............ kronor 10,800

» flitpeuningar åt extra tjänstemän i övrigt .................... » 1,500

» extra biträden......................................................................... » 4,700

t) biträde vid vaktmästargöromålen..................................... » 900

» vikariatsersättning.............................................................. » 2.600

Summa kronor 20,500.

Angående användningen av ifrågavarande anslagspost, i vad densamma är avsedd till avlöning åt amanuenser och extra tjänstemän, har Kung!. Maj:t den 26 mars 1909 förordnat, att under förutsättning att föreskrift av lantmäteristyrelsen meddelades därom, att arbetstiden å tjänsterummet för fast anställd amanuens skulle i allmänhet utgöra sex timmar varje söckendag, arvode för dylik amanuens skulle utgöra minst 2,400 kronor och högst 3,000 kronor.

Uti skrivelse den 29 mars 1917 föreslog lantmäteristyrelsen, att ersättningen till amanuenserna måtte utjrå till fyra med lägst 3,000 kronor och högst 3,600 kronor eller i medeltal 3,300 kronor samt till tre med lägst 2,700 kronor och högst 3,300 kronor eller i medeltal

3,000 kronor. Denna beräkning, som för amanuenser visade ett med*-lbehov av 22,200 kronor, lades till grund för Kungl. Maj:ts framställning till 1917 års riksdag om anvisande å extra stat för år 1918 av 11,700 kronor till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning. Berörda framställning bifölls av riksdagen, som även bifallit enahanda framställning för år 1919.

Från 1909 års början voro i regel hos lantmäteristyrelsen anställda fem amanuenser, därav fyra med s. k. fast anställning. Av dessa amanuenser tjänstgjorde två å administrativa byrån samt en å lantmäteribyrån, en hos lantmäterifiskalen och en hos arkivarien. Denna fördelning följes fortfarande, varjämte numera en amanuens sysselsattes Bihang till riksdagens protokoll 1919. t samt. 317 höft. (Nr 355.) 16

Extra tjänsteni fin och biträda n samt vikariatsersättning.

122 Kunyl. Maj;ts proposition Nr 355.

hos extra byrådirektören och en är avsedd att alternera på de ordinarie byråerna.

Lantmäterikommissionen har yttrat huvudsakligen följande:

»Beträffande byrån för utredningar eller den nuvarande lantmäteribyrån innebär kommissionens förslag i fråga om den ordinarie personalen, att å samma byrå skola finnas en byråchef och en byrådirektör. Var och en av dessa befattningshavare anser kommissionen vara i behov av ett biträde, som bör anställas som amanuens. Även å administrativa byrån håller kommissionen före, att behov förefinnes av tvenne amanuenser. De uppgifter av skilda slag, som av denna byrå skola samlas och tillhandahållas, motivera detta behov. Ä var och en av återstående båda byråer liksom dels å lantmäterifiskalsexpeditionen och dels i arkivet synes behov av en amanuens göra sig gällande. Härförutom har kommissionen funnit, att två amanuenser böra beräknas för att fylla uppkomna ledigheter och övriga ständigt återkommande behov. Kommissionen finner alltså, att medel böra beräknas för sammanlagt tio amanuenser.

Vid behandlingen av frågan om extra lantmätare har kommissionen anslutit sig till lantmäteristyrelsens förslag om att extra lantmätare bör under byråförordnande bibehållas vid ho:.om tillkommande arvode såsom extra lantmätare. Detta har till följd, att kommissionen i fråga om ersättningen till amanuenserna i styrelsen måste taga hänsyn till de arvoden, de under amanuenstjänstgöi ingen äga att uppbära såsom extra lantmätare. Kommissionen utgår ifrån att till amanuenser icke komma att anlitas andra extra lantmätare än de, som enligt kommissionens förslag komma att uppbära arvode till belopp av antingen 1,000 kronor eller 1,500 kronor. Vid sådant förhållande anser kommissionen, att den ytterligare ersättning, som bör ifrågakomma för amanuenserna i styrelsen, bör kunna i genomsnitt begränsas till 2,600 kronor om året. Det erforderliga anslagsbehovet till amanuenser beräknar kommissionen alltså till 26.000 kronor. Denna beräkning lian skett under förutsättning, att något belopp till flitpenningar ej vidare blir erforderligt.»

Utöver de i det å styrelsens ordinarie stat upptagna anslaget till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning ingående belopp av 4,7o0 kronor till extra biträden samt 900 kronor till extra vaktmästare har genom ovanberörda för åren 1918 och 1919 å extra stat beviljade tilläggsanslag å 11,700 kronor medeltillgången för sistnämnda båda ändamål ökats med 1,400 kronor, så att för närvarande alltså för dessa ändamål står till stj^relsens disposition ett årligt belopp av 7,000 kronor.

Lantmäterikommissionen har uttalat, att med hänsyn till den jämförelsevis stora omfattning, som utgivandet av kopior, avskrifter och utdrag i arkivet hade, samt den utveckling ämbetsverket skulle få genom godtagande av kommissionens förslag, varigenom behovet av extra hjälp för skriv- och vaktmästargöromålen givetvis måste anses bliva avsevärt, i samma mån som antalet skrivbiträden och vaktmästare på

123 Kungl. Maj:ts proposition Nr iJ55.

ordinarie stat vore rätt begränsat, någon nedsättning i detta belopp icke borde ifrågakomma.

IT i i ovati omformälda anslag å ordinarie stat ingår även ett belopp av 2,600 kronor till vikariatsersältuing. För detta ändamål står för åren 1918 ocli 1919 ytterligare ett belopp av 400 kronor till lantmäteristyrelsens disposition av ovan omformälda anslag å extra stat.

Lantmäteri kommissionen bar vid beräkningen av det belopp, som för framtiden blir erforderligt för ändamålet, i fråga, utgått från, att, vid förfall för verkets chef, byråchef' bör inträda i utövningen av chefens åligganden, att byrådirektör utan särskild ersättning är skyldig att uppehålla byråchefsämbete, när byråchef .är stadd på inspektionsresa eller åtnjuter semester, samt att vikarie för de fasta biträdena liksom lör vaktmästarna icke kan fås end st mot tjänstgöringspenningarna eller däremot svarande belopp. Emellertid borde man vid ifrågavarande beräkning även taga hänsyn till förhållanden, som icke kunde förutses. Under dessa förutsättningar hade kommissionen beräknat, att till vikariatsersättning skulle erfordras ett belopp av 4,500 kjonor.

Enligt kommissionens beräkning skulle således erfordras 26,000 kronor till amanuenser, 7,000 kronor till extra biträden och extra vaktmästare samt 4,500 kronor till vikariatspeuniugar. Dessa belopp, tillhopa 37,500 kronor, har kommissionen ansett böra i sin helhet upptagas å ordinarie stat.

Lantmäteriets chef upptages i nuvarande staten såsom överdirektör med löneförmåner till sammanlagt belopp av 10,000 kronor.

1 skrivelsen den 7 oktober 1918 har lantmäteristyrelsen anfört, att om styrelsen utvidgades på sätt nu vore i fråga, detta måste anses innebära ett erkännande av, att lantmäteriet har en väsentligt större betydelse än under de senare årtiondena i vårt land kommit till synes. I samma mån som detta vore fallet, i samma mån framträdde också betydelsen av att till högste ledare och chef för lantmäteriet kunna förvärva person av erkänd förmåga. För att öka utsikterna härtill syntes böra tagas i övervägande, huruvida icke verkets chef borde beredas en bättre ställning, äu gällande stat utvisade. Den jämförelsevis talrika personal, som lydde under lantmäteristyrelsen, gjorde även eu ändring uti nu berörda del påkallad.

Lantmäterikommissionen har anfört:

»Till en början vill kommissionen erinra, att verkets chef i äldre tider vid olika tillfällen benämnts generaldirektör, samt att år 1864 dåvarande chefen Falkman erhöll värdighet av generaldirektör. Från början av 1880-talet till omorganisationen 1908 kallades chefen lantmäteridirektör.

Chefen e ställning.

124 Lantmäterikommissionens stat förslag.

Kunyl. Maj ta proposition Nr 35ö.

En jämförelse med andra centrala ämbetsverk ger vid handen, de's att såväl chefen för lotsstyrelsen som chefen för riksförsäkringsanstalten med vardera endast tre ordinarie ledamöter intar ställning av gener*Idirektör med en avlöning av ll,0u0 kronor, dels ock att i de centrala ämbetsverk, vilkas chef har överdirektörs ställning, ledamöternas antal är två eller tre. S ilunda utgöres väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, försäkringsinspektionen och kontrollstyrelsen av jämte överdirektören, tre ledamöter; i fångvårdsstyrelsen uppgår ledamöternas antal till allenast två.

Enligt det av kommissionen ffam'agda förslaget skulle lantmäteristyrelsens ordinarie personal komma att bestå av förutom chefen och ledamöterna sex andragrads och fyra tredjegrads tjänstemän.__ Härtill kommer, att under lantmäteristyrelsen skulle komma att sortera jämväl 24 överlantmätare med ställning av tredjegrads tjänstemän och föreståndare var och en för sitt lantmäterikontor i länet.

Av det ovan sagda torde framgå, att lantmäteristyrelsens chef skulle efter den nya organisationens genomförande, därest han bibehölles såsom överdirektör, komma att intaga en ställning, som icke vore fullt jämförlig med den, som tillkommer cheferna för vissa andra med lantmäteristyrelsen i nu ifrågavarande avseende jämförliga centrala ämbetsverk. Särskilt tänker kommissionen härvid på de nyligen omorganiserade riksförsäkringsanstalten och lantbruksstyrelsen. Redan av nu antydd anledning synas sålunda starka skäl tala för, att lantmäteristyrelsens chef beredes en förbättr ad ämbetsställning.

Härtill kommer, att i beaktande av lantmäteristyrelsens betydelsefulla uppgift att dels genom de olika jorddelningsinstituten främja och stödja utvecklingen av landets modernäring dels ock leda och åstadkomma reda i landets mätningsväsende, det är av synnerlig vikt att till ämbetsverkets chef förvärva en framstående och för posten väl kvalificerad person.

Kommissionen anser därför angeläget, att åt lantmäteristyrelsens chef gives ställning av generaldirektör.

Beträffande storleken av det arvode, som i denna egenskap bör tillkomma honom, torde detta, i likhet med vad senast skett beträffande arvodet till generaldirektören och chefen för den år 1917 inrättade byggnadsstyrelsen, bestämmas till

11,000 kronor eller till det för generaldirektör i gällande normalstat bestämda beloppet.

Kommissionen föreslår alltså, att chefen för lantmäteristyrelsen uppföres såsom generaldirektör med sådan tillkommande normala löneförmåner.»

Lnntmäterikommissionens förslag till stat för lantmäteristyrelsen är av följande lydelse:

Kun<jl. Maj.ts proposition Nr\ 35ö.

125 Anm, 1. Byråchef, byrådirektör och lantmäterifiskal åtnjuta ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor eller 5 år.

Anm. 2. Arkivarie åtnjuter två ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive 5 och 10 år

Anm. 3. Byråingenjör och registrator åtnjuta tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år.

Anm. 4. Underingenjör åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 300 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år.

Anm. 5. Kvinnligt biträde åtnjuter två ålderstillägg till lönen å 200 kronor efter respektive 5 och 10 år.

Anm. 6. Förste vaktmästare åtnjuter ett ålderstillägg till lönen å 100 kronor efter 5 år.

Anm. 7. Vaktmästare åtnjuter två ålderstillägg till lönen å 100 kronor efter respektive 5 och 10 är.

Anm. S. Förste vaktmästare och vaktmästare åtnjuta utöver ovan angivna avlöningsförmåne1-, avlöningsförbättring enligt kung!, kungörelsen den 1 november 1918 samt äro underkastade däri stadgade villkor och övriga bestämmelser.

Beträffande lantmäteristyrelsens organisation har denna styrelse uti sitt utlåtande över betänkandet till en början erinrat, hurusom Kungl. Maj:t den 31 december 1918 för ökat arbetsbiträde hos styrelsen under förra halvåret 1919 anvisat 5,100 ktonor. Jag har redogjort för detta ärende i punkten 35 i propositionen om anslag å tilläggsstat för år 1019, uti vilken punkt Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på blivande proposition beräkna ett anslag av 6,000 kronor för enahanda ändamål under senare halvåret 1919. Lantmäteristyrelsen har vidare anfört huvudsakligen följande:

Lantmäteri.

styrelsen

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

»Kommissionens förslag beträffande byråindelningen, antalet ordinarie tjänstemän och byråtjänstemännens löneförmåner skiljer sig från lantmäteristyrelsens förslag endast därutinnan, att kommissionen vad utredningsbyrån angår ansett den föreslagne byråingenjören kunna avvaras. Den obetydliga besparing, som vinnes genom att på sätt kommissionens förslag innebär utbyta en första gradens tjänst mot en amanuens, motväges givetvis mer än i motsvarande grad av den minskning i fråga om arbetsprodukt i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende, som av förslagets genomförande är att förvänta.

I avseende å denna fråga samt styrelsens organisation och arbetskrafter på det hela taget torde kunna sägas, att, ehuru den föreslagna utökningen är högst ansenlig och kostnaderna därför även avsevärda, dessa dock äro av jämförelsevis mindre betydelse i jämförelse med kostnaderna för övriga av kommissionen framställda förslag. Då emellertid utsikterna att genom dessa sistberörda förslag vinna den nytta, som med dem avses, givetvis till icke obetydlig del är beroende av det sätt, varpå styrelsen kan lösa sin uppgift, synes det icke förenligt med klok hushållning att begränsa tillgången på arbetskrafter för styrelsen till ett minimum utan ■skälig hänsyn till den utveckling, som kommissionens förslag i andra delar givetvis kommer att medföra på lantmäteriets område och som måste återverka även på styrelsens arbetsuppgifter.

Styrelsen finner sig i detta sammanhang särskilt h ira erinra om, att styrelsen, utan att styrelsen förses med de arbetskrafter, styrelsen begärt, icke ser sig i stånd att på ett tillfredsställande sätt i jordägarnas och det allmännas intresse leda och övervaka lantmäteriverksamheten inom landet och förekomma mindre tilltalanda yttringar så i ett som annat avseende. Det torde vara förtjänt av särskilt beaktande vad styrelsen förut i denna del av ämnet anfört och som återfinnes å sid. 142 i kommissionens betänkande. Här berörda uppgifter kunna icke fyllas utan tillfälle till inspektioner i rätt stor utsträckning. Utan tillgång på tillräckliga arbetskrafter kommer styrelsen även att sakna möjlighet att på sätt som bör ske på det hela taget följa med utvecklingen inom styrelsens förvaltningsområde.

Vad administrativa byrån angår har kommissionen räknat med den kvantitativa ökning i dess åligganden, som följer av den av kommissionen föreslagna utökningen av organisationen. Denna synpunkt bör särskilt understrykas. I anslutning till densamma torde emellertid böra särskilt erinras om följande förhållanden. Hänsyn bör tagas till den ökning i arbetet, som blir en följd av alt arvodena till auskultanterna, som hittills utbetalts halvårsvis, enligt kommissionens förslag skola utgå månadsvis. För att, såsom önskvärt är, bättre än hittills kunna uppehålla och befrämja smidigheten i organisationen vad angår den personal, som sysselsättes med utförande av lanlmäteriförrättningar, tarvas en ständig kontakt med berörda personal. Enbart kommissionens förslag om Bisättning till lantmätarna för publika renovationer kan med ledning av tillgänglig statistik beräknas komma att öka antalet ärenden å byrån med minst iSOö årligen.

Det torde böra särskilt framhållas, att det ligger i sakens natur, att fyra byråer i regel icke medhinna fyra gånger så mycket som en byrå. Vid behandlingen av en del ärenden böra nämligen två och i vissa fall alla byråcheferna deltaga. Denna synpunkt är av särskild betydelse beträffande administrativa byrån. Chefen å denna byrå, på vilken det ankommer att bereda och föredraga flertalet lagstiftningsfrågor, bör nämligen hava till uppgift att jämte verkets chef vaka över

127 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

kontinuiteten och bör därför hava till åliggande att ingående granska alla förslag från övriga byråer till föreskrifter och cirkulär.

Kommissionens föreslag innebär, att till landsbyrån skall läggas icke blott styrelsens befattning med vanlig mätning och jorddelningsverksamhet i övrigt såsom tillsyn över skiftesläggning och gradering o. s. v. utan även dels de på styrelsen beroende åtgärder i fråga om de av kommissionen föreslagna statsbidrag dels ock styrelsens befattning med jordregistret. Till ärenden rörande statsbidrag räknar kommissionen tydligen endast sådana, som föranledas av kommissionens förslag angående statsbidrag till skiften och hemmansklyvningar. Antalet av dessa ärenden beräknar kommissionen till halva tusentalet. Lantmäteristyrelsen har emellertid ovan föreslagit, att bidrag beträffande större laga skiften skall kunna lämnas även under pågående förrättning. Kommissionens beräkning av antalet ärenden av ifrågavarande slag är för övrigt byggd på förutsättning, att alla delägare i en förrättning på en gång göra framställning om statsbidrag. Det är emellertid långt ifrån säkert att så kommer att ske. Nu berörda förhållanden torde visa, att antalet ärenden blir större än kommissionen beräknat. Man har dessutom att räkna med en hel del ärenden rörande besvär över beslut, som angående bidrag eller understöd av statsmedel meddelats av annan myndighet än Eders Kungl. Maj:t.

Enligt lantmäteristyrelsens mening innebär ledningen av mätnings- och jorddelningsväsendet på landet med allt vad därtill hör en fullt tillräcklig uppgift fölen byrå. Att denna byrå desslikes skulle kunna medhinna både ärenden rörande statsbidrag i av kommissionen avsedd del samt jordregisterärenden, anser styrelsen icke möjligt. Man torde böra räkna med att det framdeles kan visa sig nödvändigt att företrädesvis för handläggning av dessa ärenden inrätta en ytterligare byrå. Tillsvidare torde sistberörda ärenden eller större delen av dem böla fördelas på de andra byråerna. Huruvida någon del av samma äreden kan tilldelas stadsbyrån, blir givetvis beroende på, huru befattningarna på denna byrå komma att besättas. Det torde i allt fall komma att visa sig ofrånkomligt att fördela en stor del av ifrågavarande ärenden mellan administrativa byrån och utredningsbyi ån.

Vad administrativa byrån vidkommer har på senare åren å densamma varit anställda förutom byråchefen och byi åingenjören hela året två amanuenser samt under halva året ytterligare en amanuens. Att personalen såsom förslaget innebär utökas med en person, är säkerligen mer än väl påkallat. Beträffande landsbyrån erfordras enligt styrelsens mening personal till enahanda antal. Styrelsen är övertygad, att arbetet skall bliva fullt tillräckligt för samtliga byråerna, men i all synnerhet kommer arbetsbördan att bliva stor för administrativa byrån och landsbyrån. Det är för övrigt alldeles särskilt angeläget, att dessa byråer erhålla tillräcklig personal bland annat av den anledningen, att en hel del ärenden å dessa byråer äro av sådan art, att uppskov ej får ifrågakomma.

Arbetenas omfattning å sistnämnda båda byråer måste föranleda till, att byråchefens närmaste man i stor utsträckning måste anlitas att självständigt bereda och föredraga ärenden. Att utgå ifrån att detta endast skulle komma att gälla löpande ärenden eller ärenden av mindre omfattning är oriktigt. För övrigt ingår redan i kommissionens förslag, att berörda tjänstemän, när byråcheferna äro frånvarande till följd av inspektionsresor eller semester, skola inträda i utövandet av byråchefsämbetet, och man måste räkna med att vid sådana tillfällen ofta förekomma ärenden av svårare natur, där stora enskilda och även allmänna intressen

128 Kunyl. Maj. ts proposition År 355.

stå på spel och som emellertid kräva omedelbart avgörande. Vad nu sagts om ärendenas beskaffenhet är givetvis ofta fallet med ärenden, som förekomma å utredningsbyrån, där byråchefens närmaste man enligt kommissionens förslag i regel bör självständigt ombesörja utredning och föredragning av ärenden, som överlämnas till honom.

Det är på grund av nu anförda skäl enligt lantmäteristyrelsens mening synnerligen angeläget, att byråchefens närmaste man ej allenast å stadsbyrån utan även å övriga byråer är väl kvalificerad, och i avseende å frågan vad som bör tarvas för att kunna anses väl kvalificerad, är det givet, att i denna del en långt mångsidigare utbildning och erfarenhet måste krävas å övriga byråer än å stadsbyrån.

Kommissionen har beräknat en distriktslantmätares inkomster till 6 500 kronor. Det är emellertid att märka, att detta är en genomsnittssiffra, som för övrigt är beräknad under förutsättning av åtta timmars arbetsdag. Förhållandena med avseende å en distriktslantmätares verksamhet äro emellertid sådana, att han genom att utsträcka arbetstiden även kan vinna ökning i inkomsten. Flertalet tager vid jämförelse med en byråbeställning säkerligen hänsyn till detta förhållande. Man torde för övrigt kunna räkna med att de driftigare och dugligare distriktslantmätarna kunna även för åtta timmars arbete icke oväsentligt öka ovan angivna medeltalssiffra. Till följd härav anser styrelsen, jämväl med tagen hänsyn till den väntade tillfälliga löneregleringen för vissa ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen, det oundgängligen nödvändigt, att byråchefernas närmaste män å samtliga byråer beredas löneförmåner såsom kvalificerade andragradstjänstemän. Därest så icke sker, kunna åtminstone dugligare distriktslantmätare icke påräknas såsom sökande till ifrågavarande befattningar, utan jämförelsevis unga och oerfarna eller mindre dugliga tjänstemän komma att tävla om desamma. Resultatet kommer att bliva ett upprepande av vad som skett eller att styrelsen nödgas anlita personer med otillräcklig praktisk erfarenhet eller eljest mindre väl kvalificerade. Efter några års tjänstgöring göra dessa emellertid anspråk på befordran, som skäligen ej kan förvägras, och följden härav i sin ordning blir den, att särskilt förstelantmätartjänsterna komma att besättas med personer, som icke i alla delar hava tillfredsställande kvalifikationer. — — —.

I anledning av framställning av lantmäteristyrelsen, däri styrelsen framhållit angelägenheten av att arvodet till hos styrelsen fast anställd amanuens finge utgå med högre belopp än som bestämts genom nådiga brevet den 12 oktober 1917, har Eders Kungl Maj:t den 31 december 1918 funnit gott förordna, att styrelsen skall för år 1919 under det i förstberörda nådiga brev föreskrivna villkor i övrigt anställa sex amanuenser med fast arvode av lägst 3,300 kronor och högst 3.900 kronor. Detta beslut synes emellertid icke, så vitt för närvarande kan bedömas, böra föranleda ökning i den av kommissionen föreslagna ersättningen till styrelsens amanuenser.

Vad däremot angår det för vikariatsersättning beräknade beloppet synes detta väl knappt och torde böra höjas till 5,000 kronor, varjämte någon höjning även torde böra ske i fråga om det för extra biträden beräknade beloppet. Med hänsyn till den tillfälliga lönereglering, som är ifrågasatt inom vissa delar av statsförvaltningen, torde det belopp, som av kommissionen beräknats till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättning (26,009 + 7,000+4,500) 37,500 kronor böra höjas med 25 procent eller 9,375 kronor. På grund av nu anförda omständigheter torde

12'.)

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 355.

ifrågavarande anslag böra bestämmas till 48,000 kronor, varigenom slutsumman av staten för lantmäteristyrelsen ökas med 10,500 kronor till 101,100 kronor.

Vad angår byrådirektörernas skyldighet att inträda i utövning av byråchefsämbete torde denna skyldighet böra utsträckas även till fall, då byråchef åtnjuter partiell ledighet utan att vara upptagen av inspektionsresa.»

Jag bör vidare omförmäla, att i en till mig ställd skrivelse den 4 februari 1919 lanlmäterikoinmissionen anfört:

»Vad angår den av lantmäteristyrelsen föreslagna reciprociteten i fråga om tjänstårsberäkning, har kommissionen uti sitt betänkande behandlat detta ämne endast vad angår förhållandet mellan byråingenjörstjänst i lantmäteristyrelsen och assistentbefattning å lantmäterikontor. I denna del har kommissionen ansett, att några hinder av principiell natur mot bifall till styrelsens förslag ej förefinnas, och därför framstälit förslag i ämnet.

Med avseende däremot å frågorna om reciprok rätt till tjänstårsberäkning dels mellan å ena sidan assistent å lantmäterikontor och byråingenjör i lantmäteristyrelsen samt å andra sidan distriktslantmätare dels ock mellan sistnämnda befattningshavare och byrådirektör i styrelsen, hava dessa synts kommissionen vara av beskaffenhet att böra ses i samband med andra dylika frågor inom statsförvaltningen, vilka enligt vad kommissionen inhämtat för närvarande äro beroende på utredning av löneregleringskommittén.»

Denna kommissionens skrivelse har överlämnats till löneregleringskommittén.

Angående nödvändigheten av att lantmäteristyrelsen med hänsyn till mängd'*n av det arbete, som åvilar detta ämbetsverk, och de ökade arbetsuppgifter, som nu skulle tillkomma detsamma, organiseras å fyra byråer, har icke rått någon meningsskiljaktighet i kommissionen. Även lauimäteristyrelsen har understött detta förslag, dock under fiamhållande att enligt styrelsens mening ytterligare en byrå komme att inom kort bliva erforderlig. Med avseende å den av kommissionen förebragta utredningen tinnar jag mig böra tillstyrka förslaget om inrättande av två nya byråer i styrelsen. Jag finner även den föreslagna fördelningen av ärendena på de fyra byråerna vara i huvudsak lämplig. Beträffande detaljerna torde närmare bestämmelser böra träffas i blivande instruktion. I huvudsak kunna de fyra byråerna betecknas såsom administrativa byrån, utredningsbyrån, landsbyrån och stadsbyrån.

Kommissionens majoritet har föreslagit, att å en var av dessa byråer måtte placeras en byråchef och en byrådirektör i kvalificerad andragrads ställning samt att dessutom å administrativa byrån, landsbyrån och stadsbyrän måtte anställas en förstagrads tjänsteman med benämning byråingenjör. Reservanten herr Bengtsson har velat utesluta de tre bvrå- Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 317 höft. (Nr 355.) 17

Departements-

chefen.

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

ingenjörerna samt ansett, att av byrådirektörerna endast den å stadsbyrån placerade borde hava kvalificerad andragrads ställning under det att de tre övriga bordo åtnjuta avlöning i andra normalgrahen. Reservanten herr Stenberg har instämt med herr Bengtsson med den avvikelse, att lian ansett jämväl en byråingenjör behövlig å stadsbyrån. Lantmäteristyrelsen har instämt med kommissionens majoritet, varvid styrelsen emellertid framhållit såsom önskvärt, att även utredningsbyrån måtte erhålla en byråingenjör.

För egen del finner jag utredningen angående de olika byråernas ärenden vad dessas såväl mängd som beskaffenhet angår ådagalägga nödvändigheten av att å varje byrå ställes vid byråchefens sida en skicklig och erfaren tjänsteman i byrådirektörs ställning för biträde med föredragning, utredningar och andra mera arbetskrävande uppgifter. Någon meningsskiljaktighet härutinnan har icke kommit till synes och icke heller därom, att åt den tjänsteman, som sålunda skulle placeras å stadsbyrån, bör beredas kvalificerad andragrads ställning med begynnelseavlöning av G,800 kronor. Vad sålunda föreslagits biträder jag. Huruvida de övriga tre byrådirektörerna böra erhålla samma avlöning eller allenast i andra normalgraden är mera ovisst. Vid bedömandet av frågan om den lämpliga avlöningen för dem torde hänsyn böra tagas till utsikterna att till befattningarna förvärva så skickliga och dugande personer, som dessa platser kräva. Det bör därför tillses, att avlöningarna tillmätas så, att hven de mera framstående distriktslantinätarna kunna antagas söka dylika tjänster. Såsom förut framhållits liar jag ansett distriktslant niätarnas sammanlagda nettoinkomster av tjänsten böra beräknas, oavsett orts tillägg, till i medeltal 6,'200 kronor, varav 3,000 kronor lön och 3,200 kronor såsom inkomst av arbete. Med inräknande av de tre ålderstilläggen å 500 kronor skulle nettoinkomsten uppgå till 7,700 kronor. Det bör dock ej förbises, att i ett stort antal distrikt lantmätarna torde kunna genom arbete enligt taxa förvärva sig större inkomster än som sålunda beräknats. Emellertid synes det, även med hänsyn härtill och till de dyrare levnadskostnaderna i huvudstaden, tillräckligt, ifall åt byrådirektörerna å administrativa byrån, utredningsbyrån och landsbyrån beredes avlöning efter andra normalgraden, nämligen 5,800 kronor jämte två ålderstillägg å 500 kronor, enär därvid tillika bör tagas i beräkning .tillskott å 1,000 kronor genom tillfällig lönereglering. Begynnelseavlöningen blir då 6,800 kronor och slutavlöningen 7,800 kronor. Denna avlöning överstiger med 600 kronor distriktslantmätares beräknade inkomst utom efter det dylik lantmätare intjänat alla tre ålderstilläggen, då skillnaden endast är 100 kronor. Men då byrådirektörstjänst icke

13]

Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

torde böra betraktas såsom sluttjänst utan meritera för befordran till överlantmätar- eller byråchefstjäust, lärer sistnämnda förhållande icke böra tillmätas större betydelse.

blåjon olika benämning för dessa andragradstjänster synes icke behöva föranledas av att avlöningen blir olika. Jag vill erinra, att av byrådirektörerna i l.intbrnksstyrelsen don ene har avlöning i andra normalgraden och deri andre i kvalificerad andra grad.

I likhet med kommissionens majoritet anser jag, att å samtliga byråer utom utredningsbyrån bör placeras jämväl en förstagrads tjänsteman. Vad administrativa byrån beträffar finner jag denna byrås mycket stora arbetsbörda och mängden av löpande ärenden, vilka kiäva snabb handläggning och expediering, göra eii dylik åtgärd ofrånkomlig. Vad angår de bägge nya byråerna, skulle dessa ägna sig åt uppgifter, vilka i själva verket till avsevärd del äro för styrelsen rå gott som nya. Delvis beror detta av tillkomsten av åtskilliga ärenden angående städerna men till stor del genom att fåtaligheten i styrelsens arbetskrafter hittills utgjort ett oöverstigligt hinder för styrelsen att på det sätt, som obestridligen måste anses vara i hög grad behövligt, intaga en ledande ställning beträffande lantmäteriets praktiska utövning, särskilt i tekniskt avseende, samt i sådant syfte öva tillsyn och kontroll bland annat genom inspektioner Då dessa arbetsuppgifter säkerligen bliva för bägge de nya byråerna i hög grad krävande, synnerligast till följd av den nya mätningsförordningen, anser jag mig böra ansluta mig till kommissionsmajoritetens förslag, att även å vardera av dessa byråer måtte anställas en byråingenjör.

Vad lantmäterikommissionen och lantmäteristy^relsen föreslagit i fråga om byrådirektörs semester och skyldighet att bestrida byråchefstjänst föranleder ingen erinran från min sida.

Med anledning av vad kommissionen anfört angående reciprok tjänstårsberäkning för byråingenjörer och assistenter å lantmäterikontor vill jag framhålla, att rätt till tjänstårsberäkning bör i enlighet med numera tillämpade principer medgivas vid varje förflyttning inom samma lönegrad. Frågan om dylik rätt vid annan förflyttning — vilket särskilt kan vara av betydelse, när distiktslantmätare efter intjänande av ålderstil 1 ägg förflyttas till byrådirektörsbefattning — är som jag nämnt överlämnad till utredning genom löneregleringskommittén.

Vad jag nyss anfört angående avlöningen åt byrådirektörerna i andra normalgraden har i huvudsak sin tillämpning även å lantmäterifiskalen. Under erinran att advokatfiskal^^! i rikets hovrätter, kammarkollegiet och kammarrätten samt domänfiskalen åtnjuta avlöning enligt andra normalgraden och då högre avlöning än åt nämnda tjänste-

132 Kungl. Maj ris proposition Nr 355.

män icke synes mig kunna tillerkännas lantmäterifiskalen, kan jag icke biträda förslaget om höjd avlöning åt denne.

I likhet med kommissionen anser jag det vara synnerligen behövligt, att arkivarien befrias från registratorsgöromålen och får till fälle att odelat ägna sig åt arkivets ordnande, vård och tillhandahållande åt allmänheten. Såsom kommissionen framhållit är detta arkiv synnerligen dyrbart och i olika avseenden av oersättligt värde. Det är också mycket omfattande och växer årligen genom dit levererade renovationer.

Kommissionen har tillstyi'kt, att till biträde åt arkivarien måtte i staten uppföras en befattningshavare, benämnd underingenjör, med 2,800 kronors begynnelseavlöning jämte ire ålderstillägg å 300 kronor. Detta förslag grundar sig på en framställning av lantmäteristyrelsen, vilken anfört, att sedan lång tid tillbaka den i styrelsens arkiv sysselsatte vaktmästaren, som å styrelsens stat vore uppförd såsom förste vaktmästare, intagit en ställning mellan vaktmästare och tjänsteman samt att dennes arbete varit synnerligen förtjänstfullt och för arkivet av största bet}rdelse. Aven jag tinner det lämpligt att eu dylik befattning inrättas, avsedd för person med färdighet vid kartors hanöhavande, kartlagning m. fl. arkivgöromål. Mot de av lantmäteristyrelsen och kommissionen för honom föreslagna avlöningsförmånerna, vilka motsvara vad som nu utgår till underinspektörerna vid yrkesinspektionen, har jag icke något att erinra. Vad benamningen angår synes mig varken assistent eller underingenjör lämpligt. För min del föreslår jag: arkivbiträde.

»lag instämmer i förslaget om uppförande i staten av en registratorsbefattning med avlöning i första normalgraden.

Vad kommissionen föreslagit i fråga om kvinnliga biträden och vaktmästare biträder jag likaledes. Avlöningarna för dessa höra emellertid jämkas till likhet med vad fjolårets lagtima riksdag bestämde för vaktmästare och Kungl. Maj:t i år föreslagit för kvinnliga biträden.

Ej heller kommissionens förslag om uppförande i styrelsens stat av en anslagspost å 37,500 kronor till extra tjänstemän och biträden samt vikariatsersättuing ger mig anledning till erinran.

I likhet med kommissionen anser jag slutligen, att den utökning av såväl lantmäteristyrelsens personal som lantmäteri personalen ute i orterna, vilken nu föreslås, samt den mera omfattande och beträffande lantmäteriet i vidsträckt bemärkelse ledande och reglerande verksamhet, som är avsedd att i högre grad än hittills utövas av lantmäteristyrelsen, följdriktigt bör leda till, att styrelsens chef erhåller generaldirektörs ställning och avlöning.

Enligt de sålunda av mig framställda förslagen skulle staten för lantmäteristyrelsen erhålla följande utseende:

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 355.

133 Anm. 1. Byråchef och byrådirektör å stadsbyrån åtnjuta ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor efter 5 år.

Anm. 2. Annan byrådirektör, lantmäterifiskal och arkivarie åtnjuta två ålderstillägg till lönen fi 500 kronor efter resp. 5 och 10 år.

Anm. 3. Byråingenjör och registrator åtnjuta tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år.

Anm. 4. Arkivbiträde åtnjuter tre ålderstillägg till lönen å 300 kronor efter resp. 5 10 och 15 år.

Anm. 5. Kvinnligt biträder åtnjuter tre ålderstillägg å 200 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år, skolande av varje åld.rstillägg 100 kronor tillhöra lönen och 100 kronor tjänstgöringspenningarna.

Anm. 6. Förste vaktmästare och vaktmästare åtnjuta tre ålderstillägg till lönen å 100 kronor efter resp. 3, 6 och 9 år.

Anm. 7. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas förste vaktmästaren eller vaktmästaren, skall av lönen avstås för bostad med bränsle 300 kronor för åi samt för lyse 25 kronor om året. Därest befattningshavare, som nyss nämnts, åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom då bostadsförmån är av sådan beskaffenhet åt', den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för dylik förmån skall äga rum. Förmånen av lvse innebär allenast rätt till en årlig maximiförbrukning av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Åtnjutes lyse, skall befattningshavaren själv bekosta armatur och lampor. — I övrigt skola i fråga om förmån av bostad in. m. i tillämpliga delar lända till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungörelsen den 1 november 1918 angående avlöningsförbättring från och med år 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare (Svensk författningsamling 1918 nr 836).

134 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

För åtnjutande av de å denna stat för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar får jag föreslå följande villkor och bestämmelser.

/ fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning till annan tjänst, förening av tjänster m. m. :

att innehavare av ordinarie befattning å staten för lantmäteristyrelsen skall, därest vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden vid en möjligen inträdande förändrad organisation av ämbetsverket eller särskilda delar därav eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, eller därest viss personal tillhörande göromål överflyttas till annan institution, vara pliktig att, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de. göromål, som honom anförtros, eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, tjänstgöra inom den institution, till vilken göromålen överlämnas;

att ordinarie befattningshavare vidare skall, likaledes med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, vara pliktig att, när helst så av Kung!. Maj;t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom förvaltningen med liknande arbetsuppgifter;

att med ordinarie befattning i lantmäteristyrelsen icke må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag det vara må, såframt ej, vad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, vad angår, innehavare av annan befattning, lantmäteristyrelsen uppå därom gjord framställning och. efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;

att innehavare av ordinarie befattning å lantmäterikontor icke äger, byråchef, byrådirektör, lantmäterifiskal och arkivarie utan Kungl. Maj:ts och annan tjänsteman utan styrelsens efter särskild prövning i varje fall lämnade tillstånd utföra lantmäteriförrättningar i orterna;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra uti den särskilda befattning inom graden, där lantmäteristyrelsen, till befordrande av arbetets oavbrutna gång, finner honom lämplig och behövlig;

i fråga om avlöningsförmåners upplärande m. m.:

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget, men alt den, som eljest undfår ledighet, såsom för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag, eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller av annan anledning är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar

135 Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 355.

avstå så mycket av lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, den del av hans avlöning, som icke prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej prövas skäligt låta honom uppbära något därav;

att byrådirektör skulle vara skyldig att, när byråchef åtnjuter semester eller är stadd på tjänsteresa, utan särskild ersättning förvalta närmast högre tjänst jämte sin egen;

att när det eljest erfordras för beredande av semester eller när förordnande av vikarie under tjänsteresa anses böra äga rum, ävensom vid sjukdomsförfall manlig befattningshavare av lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning i lantmäteristyrelsen, bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagt tre månader under ett och samma kalenderår; ägande han därvid att, i stället för egna tjänstgöringspenningar, åtnjuta vid sjukdomsfall de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men eljest däremot svarande belopp;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägget utgå till månadens slut;

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed;

ifråga om ålderstillägg :

att tidpunkten för i lönestaten medgiven förhöjning av lönen efter viss tid fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad bestämmes att inträda,

första förhöjningen efter, vad angår förste vaktmästaren och vaktmästare, tre år men beträffande annan befattningshavare fem år, under villkor att innehavaren under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att därvid icke mä föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller ledighet för fullgörande av värnplikt, och

för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter ytterligare tre respektive fem år på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, där sådan äger rum, efter än ytterligare tre respektive fem år ävenledes på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varande den stadgade tjänståldern blivit uppnådd;

att befattningshavare må för löneförhöjning genom ålderstillägg tillgodoräknas den tid, han inom samma lönegrad innehaft annan ordinarie statstjänst;

att kvinnligt biträde, som vid den nya statens ikraftträdande är anställt hos lantmäteristyrelsen och antages till ordinarie biträde hos styrelsen från nämnda tid-

136 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

punkt, må för åtnjutande av löneförhöjning räknas till godo den tid, hon omedelbart därförinnan mot fäst arvode utfört arbete av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet hos ämbetsverket;

att likväl löntagare, som, då stadgad tid för erhållande av löneförhöjning intjänats, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att avgå från tjänsten, icke må tillträda samma förhöjning;

1 fråga om semester, skyldighet a't avgå från tjänsten och pensionsrätt:

att semester årligen må, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjutas av generaldirektören, byråchefer, byrådirektör, lantmäti rifskål och arkivarie under en och en halv månad, av byråingenjör, registrator, arkivbiträde och kvinnligt biträde under en månad samt av vaktmästare under femton dagar;

att befattningshavare, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som av generaldirektören bestämmes, begagna sig av semester;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid tiden för den nya statens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat;

i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattningshavare:

att beträffande de i staten upptagna kvinnliga befattningshavare de föreskrifter i övrigt skola lända till efterrättelse, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda bitr ädesbefattningar.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört beträffande lantmäteristyrelsen hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna det av mig framlagda förslaget till stat för lantmäteristyrelsen, att tillämpas från och med år 1920, ävensom de av mig förslagna villkor och bestämmelser för åtnjutande av å samma stat för ordinarie befattningshavare upptagna avlöningar; dels förklara,

att envar, som med eller efter den 1 januari 1920 tillträder ordinarie befattning i lantmäteristyrelsen, skall vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt

att förutvarande innehavare av ordinarie befattning i nämnda styrelse, vilken icke före viss av Kungl. Maj:t bestämd dag anmäler, att han vill övergå till den nya avlöningsst iten och underkasta sig de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmel-

137 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

ser, och som icke lagligen kan därtill förbindan, skall varda bibehållen vid de honom enligt dittills gällande avlöningsstat tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit honom;

dels ock höja ordinarie anslaget till lantmäteris< yreisen

från................................................................ kronor 73,000

med ............................................................... » 76,800

till ............................................................... » 149,800

b. Förstärkning av lan trnäter istyre Is e n s arbetskrafter år 1919.

I punkten 35 under nionde huvudtiteln av propositionen om anslag å 1919 års tilläggsstat har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på blivande proposition angående förstärkning under senare halvåret 1919 av arbetskrafterna i Jantmäteristyrelsen för detta ändamål beräkna å tilläggsstat för samma år ett anslag av 6,000 kronor. Jag meddelade i statsrådsprotokollet vid nämnda proposition, att lantmäteristyrelsen i skrivelse den 7 september 1918 under åberopande av de ökade arbetsuppgifter, som tillkommit för styrelsen genom kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätniugsväsendet inom rikets städer m. m., hemställt, att Kungl. Maj:t måtte förberedande av ökat arbetsbiträde hos styrelsen dels ställa medel till styrelsens förfogande för förra halvåret 1919 dels ock av riksdagen äska ett för senare halvåret 1919 avsett anslag av 10,000 kronor ävensom anslag för år 1920. Jag erinrade, att Kungl. Maj:t i enlighet med lantmäterikommissionens tillstyrkan anvisat 5,100 kronor för ändamålet för förra halvåret 1919. Då frågan om det för senare halvåret 1919 behövliga anslagsbeloppet i viss mån sammanhängde med frågan, hur lantmäteristyrelsen skulle organiseras efter 1920 års ingång, borde enligt min mening dessa frågor upptagas i ett sammanhang.

Lantmäteristyrelsens förslag i fråga om senare halvåret 1919 avser anslag dels till en extra byrådirektör med 3,300 kronor, dels till två amanuenser med tillhopa 3,900 kroma', dels till extra biträden och extra vaktmästare med 2,4( '0 kronor och dels till vikariatsersättning med 400 kronor eller tillhopa 10,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 317 höft. (Nr 355.)

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

I utlåtande häröver den 11 december 1918 har lantmäterikommissionen tillstyrkt, att medel måtte anvisas dels för byrådirektörens anställande med begärda 3,300 kronor, dels till en amanuens med 1,800 krouor och dels till de övriga av lantmäteristyrelsen avsedda ändamålen med de i sådant hänseende begärda beloppen, dock att vikariatsersättningen för byrådirektören ej borde beräknas högre än till 250 kronor.

Då jag förut i dag tillstyrkt, att från och med år 1920 måtte i lantmäteristyrelsen inrättas två nya byråer med var sin byråchef, har jag icke något att erinra mot att för senare halvåret 1919 i styrelsen anställes ytterligare en extra byrådirektör utöver den, till vilken avlöning uta:år från ett av riksdagen å extra stat för innevarande år anvisat anslag av 18,300 kronor. Mot förslaget, att avlöningen skall beräknas till 3,300 kronor för halvår, har jag under sådana förhållanden ej heller någon invändning. Åven det för amanuensen avsedda beloppet synes mig böra beviljas. Ifall därjämte till extra biträden och vikariatsersättning beräknas tillhopa 900 kronor, synes mig detta böra få vara tillräckligt. Det behövliga anslaget skulle då uppgå till det i förenämnda proposition preliminärt beräknade beloppet av 6,000 kronor.

Jag får på grund härav hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till förstärkning av lantmäteristyrelsens arbetskrafter under senare halvåret 1919 å Ulläggsslat för samma år anvisa ett förslagsanslag, högst kronor 6,000.

VII. Nionde huvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg samt reseoch traktamentspeuniugar.

Lantmäterikommissionen har framhållit, att dess förslag påverkade även andra anslag å riksstaten än dem, som upptagas under rubriken »lantmäteriväsendet», nämligen dels förslagsanslaget till ålderstillägg och dels förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar.

Förstnämnda anslag är i riksstaten för år 1919 upptaget till ett belopp av 140,000 kronor. Kommissionen har beräknat, att bifall till dess förslag skulle medföra en ökning av utgifterna från detta anslag med 107,250 kronor. På grund härav har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att i avbidan på blivande proposition beräkna en höjning i detta anslag med i avrundat tal ilo,000 kronor. De förändringar i lautmäterikommissionens förslag, jag funnit

Kungl. Maj.ts proposition Nr 355. 139

mig böra tillstyrka, äro utan avsevärd betydelse i avseende å utgifterna för ålderstillägg. Anslaget synes därför böra höjas med 110,000 kronor till 250,000 kronor. ’

Anslaget till rese- och traktamentspenningar är nu upptaget i rik sstaten med 050,000 kronor. Lantmäterikommissionen har beräknat höjning däld dels med 125,000 kronor för staicns övertagande av ersättning för resekostnaderna till lantmätare m. fl., dels ock med 200,000 kronor, för den händelse staten övertoge kostnaden för gode män. Med hänsyn härtill ävensom till ett i årets siatsverksproposition omförmält förslag, att. staten skulle övertaga kostnaden för dagtraktamenten åt lantan k singenjörer in. fl., vilket antogs skola medföra en merutgift av

60.000 kronor, bär Kungl. Maj t föreslagit riksdagen att i avbidan å blivande proposition beräkna en förhöjning i detta anslag med ett till

350.000 kronor förslagsvis upptaget belopp. Jag har nu funnit mig icke böra biträda omförmäldn förslag om statens övertagande av kostnaderna för godemännen. Med hänsyn till de stegrade utgifterna från detta anslag torde emellertid höjningen i detsamma ieke böra göras mindre än med 200,000 kronor, och anslaget alltså inalles bestämmas till 850,000 kronor.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels höja nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till ålderstillägg från.................. kronor 140,000

med........................................................... » 110,000

t,U..........................:...................................... 3) 250,000,

dels ock höja samma huvudtitels ordinarie förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar

............................................................. kronor 650.000

med............................................................... )) 200,000

tdl.................................................................. » 850,000.

VIII. Kostnadernas fördelning mellan staten och jordägarna.

. Fdlj att visa lantmäterikostnadernas fördelning mellan statsverket Lantmätenoch jordägarna har kommissionen verkställt vissa sammanställningar och kommissi°beräkningar. På samma sätt som i kommissionens förslag i övrigt hava nen' samtliga kostnadsbelopp hänförts till prisläget före kristiden.

Då olika meningar kunde finnas, huruvida härvid även borde

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

medtagas kostnaderna för lantmäterikontoren och lautmäteristyrelsen, både tre alternativ beräknats. I alt. I hade icke några av nämnda kostnader medtagits, i alt. II både därav medtagits kostnaderna för lantmäterikontoren och i alt. III både medtagits samtliga nämnda kostnader.

Då genom beslut, som fattats under åren 1917 och 1918, statsverkets kostnader för lantmäteriväsendet ej oväsentligt ökats,, hade det ansetts lämpligt att låta beräkningarna omfatta dels töie 1911 utgående kostnader, dels nu utgående kostnader och dels av kommissionen föreslagna kostnader.

Av dessa beräkningar torde jag bär få återgiva den, som galler kostnaderna enligt alt. 1 — d. v. s. med bortseende fiån lantmäterikontoren och lantmäteristyrelsen — och som utvisar förhållandet mellan de nu efter 1917 och 1.918 års riksdagsbeslut angående arvoden till lantmäteriauskultanter och dagtraktamenten åt lantmätare utgående kostnaderna samt motsvarande kostnader enligt kommissionens förslag.

Nu utgående kostnader.

1) Löner och arvoden till den lantmäteriper-

soual, som sysselsättes med utförande av lantmäteriförrättningar................................

2) Ålderstillägg ......................................................

3) Arvoden enligt taxa .......................................

4) Reseersättning ................................................

5) Kostnader för utflyttning och väganlägg-

ningar vid laga skiften och hemmansklyvningar .............................................................

6) Ersättning till godemän.................................

7) Kostnader för hantlangning...........................

8) Traktamentsersättning ....................................

Summa

400.000 —

948.000 1,800,000.

Genom anslaget till skiften och avvittringar, varav för skiften tagits i anspråk omkring kr. 10,000, och anslaget till kostnader för vissa av lantmätare företagna tjänsteresor, varav tagits i anspråk omkring kr. 17,000,

förändras dessa summor med........^......... + 27,000 27,000

Summa 975,000

1,773,000.

141 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

Totalsumman utgör kr. 2,748.000, varav statsverkets kostnader utgöra 35.5 procent och jordägarnas 04.5 procent.

Statsverket Jordilgarna

Kronor Kronor

Av lantmäterikommissionen föreslagna kostnader.

1) Löner och arvoden till den lantmäteriper-

sonal, som sysselsattes med utförande av lantmäteriförrättuingar, jämte ersättning för publik renovation.................................... 837,900

2) Ålderstillägg ...................................................... ISO 000

3) Arvoden enligt taxa.......................................... — 1,400,000

4) Reseersättning .................................................. 125,000

5) Kostnader för utflyttningar och väganlägg-

niugar vid laga skiften och hemmansklyv-

n in gar .............................................................. 100,000 100,000

6) Ersättning till godemän ................................ 200,000

7) Kostnader för hantlangning........................... — 350,000

8) Traktamentsersättning ................. u............. 400,000 __

Summa 1,812,900 1,850,000.

Genom statsbidrag till jordavsöndringnr och ägostyckningar, kr. 50,000, samt till skiften och hemmausklyvningar, kr. 180,000,

förändras dessa summor med................... + 230,000 — 230,000

Summa 2,042,900 1,620,000.

Totalsumman utgör kr. 3,662,900, varav statsverkets kostnader utgöra 55.8 procent och jordägarnas 44.2 procent.

Med iakttagande av de av mig nu tillstyrkta ändringar i lantmäterikommissionens förslag får en tablå över de föreslagna kostnaderna enligt samma alternativ följande utseende:

Statsverket Jordägarna Kronor Kronor

1) Löner och arvoden till den lantmäteripersonal, som sysselsattes med utförande av lantmäteriförrättningar, jämte ersättning för publik renovation .............................................. 769,500

Dcparlementt-

chiftn.

142 Kungl. Maj. ts proposition Nr 355.

Slntsverket Jordägarna

Krunor Kronor

2) Ålderstillägg ............................................................ 150,000 —

3) Arvoden enligt taxa................................................ — 1,400,000

4) Reseersättning ........................................................ 125,000 _

5) Kostnader för utflyttningar och väganlägg-

nir.gar vid laga skiften och hemmansklyv-

ningar ..................................................................... 100,000 100,000

6) Ersättning till godemän ...................................... — 200,000

7) Kostnader för hantlangning................................. — 350,000

8) TraktamentsersättniDg .......................................... 400,000 _

Summa 1,544,500 2,050,000,.

Genom statsbidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar, kr. 50,000, samt till skiften och hemmansklyvuiugur, kr. ISO,000, förändras dessa summor med ............................. + 200.000 — 200.000

Summa 1,744,600 1,850,000.

Totalsumman utgör 3,594,500 kronor, varav statsverkets kostnader

utgöra 48.5 procent och jordägarnas 51.5 procent.

Denna tablå utvisar, att av den sammanlagda kostnadsökningen gent emot nuvarande förhållanden. nämligen 846,500 kronor, jordägarna behöva bidraga med allenast 77,000 kronor, under det att. statens kostnad ökas med icke mindre än 769,500 kronor. Statsverket kommer framdeles att bestrida nära halva kostnaden eller 48.5 procent emot 35.5 procent för närvarande.

Jag kan nämna, att före 1917 och 1918 års beslut om ökade auskultantarvoden och om statens övertagande av kostnader för dagtraktamenten statens utgifter av nu ifrågavarande slag hava av kommissionen beräknats till allenast 470,000 kronor, motsvarande 21.3 procent av dåvarande totalkostnaderna. Statens kostnader hava alltså absolut taget nära på fyrdubblats. Jordägarnas kostnader, som då uppskattades till till 1,731,000 kronor, hava däremot ej ökats med mer än 119,000 kronor eller ej tillit 7 procent.

Det torde med hänsyn härtill kunna med fog sägas, att staten kommer att vid bifall till de nu framställda förslagen fullt ut ikläda sig så stor andel av kostnaden, som med hänsjm till statsintresset kan anses skälig, samt bereda jordägarna all den lindring i dessa kostnader, varå de skäligen må kunna göra anspråk.

Kung/,. Maj-ts proposition Nr 355.

143 IX. Lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt.

Sedan riksdagen under åtskilliga år anvisat anslag å extra stat till fotomekanisk reproduktion av lantmäterikartor, vilken verksamhet bedrives vid en hos lanimäteristyrelsen inrättad reproduktionsanstalt, framlade nämnda styrelse i skrivelse den 11 november 1910 förslag till ordinarie stat för anstalten. Emellertid ansågs frågan om reproduftionsanstaltens framtida ställning och om stat för densamma böra hänskjutas till ytterligare utredning i samband med den utredning angående vissa andra lantmäteriväsendet berörande frågor, som visat sig erforderlig.

Då det vore osäkert, huruvida anstaltens egna inkomster under år 1918 komme att fullt räcka till dess utgifter, äskade Kungl. Maj:t år 1917 av riksdagen å extra stat för år 1918 för bestridande av dylika utgifter ett reservationsanslag av 6,000 kronor att av Kungl. Maj:t i män av behov användas. Denna proposition bifölls av riksdagen.

Då det ej heller beträffande år 1919 syntes kunna med säkerhet antagas, att anstaltens egna inkomster komme att fullt räcka till dess utgifter, samt då förslag om anstaltens uppförande å ordinarie stat icke kunde föreläggas 1918 års riksdag, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att jämväl för år 1919 anvisa för bestridande av utgifter vid anstalten ett reservationsanslag av 0,000 kronor att i mån av behov användas. Riksdagen beviljade detta anslag.

Nu har lantmäteristyrelsen i skrivelse den 16 november 1918 anmält frågan om anstaltens medelsbehov för år 1919. Styrelsen har meddelat, att under de bägge senaste åren anstalten av olika anledningar, delvis beroende av kiistiden, icke företett någon egentlig utveckling utom att arbetstillgången vuxit, men att styrelseu ansåge sig kunna redan under år 1919 för anstaltens del räkna med en avsevärd utveckling. Oberoende av huruvida förslaget om anstaltens uppförande å ordinarie stat komme att föreläggas 1919 års riksdag, ansåge lantmäteristyrelsen att liksom för de senaste åren ett anslag av 0,000 kronor borde äskas av riksdagen för att stå till Kungl. Maj;ts förfogande i mån av behov.

Lantmäterikommissionen har i utlåtande den 6 december 1918 tillstyrkt lantmäteristyrelsens ifrågavarande hemställan och framhållit, att anslflget skulle komma till användning endast i mån av behov.

I frågan om reproduktionsanstaltens uppförande å ordinarie stat Departementshar lantmäterikommissionen ännu icke avgivit yttrande. Huru man än ehele>>-

144 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

må ställa sig till denna fråga, kan densamma således i varje fall icke göras till föremål för proposition till den nu samlade riksdagen.

Vid sådant förhållande och då det synes ömkligt, att det nu begärda anslagsbelopp<‘t må stå till förfogande i fall av behov, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för bestridande av utgifter vid lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt, att av Kungl. Mnj:t i mån av behov användas, å extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av.................. kronor 6,000.

X. Lantmäteriundervisningen.

Med bifall till av Kungl. Mnj:t i ämnet gjorda framställningar liar riksdagen för vart och ett av åren 1911 —1919 ställt medel till Kungl. Maj:ts förfogande att användas till lautmäteriundervisningens ordnande och bedrivande i huvudsaklig överensstämmelse med ett av lantmäteristyrelseu den 6 november 1909 framställt, i statsrådsprotokollet över jordbruksärunden den 8 april 1910 närmare angivet förslag. För år 1919 har för ändamålet anvisats ett reservationsanslag av 39,800 kronor.

Lantmäteristvrelsen har i skrivelse den 18 september 1918 hemställt om anslag härtill "lör år 1920. Styrelsen har därvid anfört bland annat:

»Enligt ovan omförmälda plan bedrives ifrågavarande undervisning på tvenne kurser eller en tvåårig geodetiskt-rättslig kurs för avläggande av lantmäteriexamen och en ettårig kulturteknisk kurs, som vanligen genomgås två å tre år efter avläggandet av ovannämnda examen. Uti förstnämnda kurs ingå fältövningar under 3 månader och uti sistnämnda kurs dylika övningar under sammanlagt 20 dagar. Vad särskilt angår fältövningarna vid den geodetiskt-rättsliga kursen har det, för att få lämpliga områden att bearbeta, visat sig allt mer och mer angeläget att kunna förlägga desamma till platser på längre avstånd från Stockholm. Så hava största delen av dessa fältövningar varit förlagda år 1916 till samhället Kristinelund i närheten av Gävle, år 1917 till Töreboda köping och år 1918 till Sandvikens bruk i Högbo socken i Gävleborgs län.

Uti de anslag, som anvisats för ordnande och bedrivande av ifrågavarande undervisning, har städse ingått ett belopp för bestridande av kostnaderna för lärares och elevers resor i sammanhang med undervisningen samt till anskaffande av övningsfält. Enligt för läsåren U17- 1918 och 19L8-1919 meddelade föreskrifter har härför förslagsvis faställts ett belopp av 1,500 kronor. .

Genom fältövningarnas förläggande på längre avstånd från Stockholm måste man emellertid räkna med, att särskilda utgifter förorsakas lärare, assistenter och elever för deras uppehälle, och härigenom uppkommer fråga om gottgörelse härför till dem.

145 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

De lärare ocli assistenter, som leda fältövningarna vid den geodetiskt-rättsliga kursen, äro och måste i regel vara lantmätare. Jämlikt kungörelse den 7 maj 1913 äga numera lantmätare samt lantmätares tjänstemedhjälpare och sådant tekniskt biträde, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen begagnas, att av allmänna medel åtnjuta traktamentsersättning under resor och förrättningar, som äga rum på grund av gällande instruktion, annan författning eller särskilt förordnande. Därest icke samma förmån beivdes dem under uppdrag vid undervisningen, komma lämpliga lurarkrafter icke att stå till buds, så mycket mindre som någon däremot svarande gottgörelse icke ingår uti den ersättning, som eljest av dem åtnjutes för dylikt uppdrag.

Om man beräknar tiden till tre månader för en lärare och en assistent samt varje månad till 30 dagar, skulle, under förutsättning att dagtraktamentet, enligt fjärde klassen i resereglementet icke konune att höjas utöver nu bestämt belopp av 11 kronor samt att till följd av att längre tids vistelse å samma plats betingar en nedsättning till tre fjärdedelar av dagtraktamentets belopp, för ifrågavarande ändamål erfordras ett belopp av 1,485 kronor. Det förhåller sig emellertid så, att under övningar med upprättande av huvudnät såväl lärare som elever icke alltid kunna hava sitt logi på samma ställe utan att från en huvudstation utflykter måste företagas, som nödvändiggöra bortovaro från stationen mer än en dag. Det är givet, att kostnaderna för mat och husrum vid sådana tillfällen i regel bliva särskilt kostsamma. På grund av detta förhållande torde ovanstående summa å 1,485 kronor böra höjas till l,7u0 kronor. — — —.»

Styrelsen har vidare föreslagit inrättandet vid ifrågavarande lantmäteriundervisning av 20 stipendier å 400 kronor, vartill skulle krävas anslag å 8,000 kronor. Syftet med denna anordning skulle förnämligast vara att främja kårens rekrytering. Inalles borde anslaget sålunda höjas med 9,700 kronor till 49,500 kronor.

I skrivelse den 9 oktober 19'20 har därefter lantmäteristyrelsen gjort framställning om höjning från 2,000 till 3,000 kronor av de medel från ifrågavarande anslag, som vore avsedda till lärare i stadsplaneanordningar m. fl. ämnen. Styrelsen har framhållit, att svårighet mötte att anskaffa lärarkrafter för den nu till 10 kronor för f mebäsningstimma beräknade ersättningen, helst något krigstidstillägg ej kunde påräknas. Anslaget borde därför bestämmas till 50,500 kronor.

Lantmäterikommissionen har i utlåtande den 20 december 1918 funnit det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att gottgörelse måtte beredas ifrågavarande lärare och assistenter för de särskilda utgifter, som vore förenade med uppehållet å annan plats än hemorten under här avsedda övningar. Liknande ersättning hade ock av 1918 års lagtima riksdag tillerkänts lärare vid skogshögskolan under analoga förhållanden. På grund härav och då intet syntes vara att erinra mot det av lantmäteristyrelsen härutinnan äskade belopp, har kommissionen tillstyrkt bifall till styrelsens hemställan i denna del.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 317 höft. (Nr 355.) 19

146 Departements-

chefen.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 355.

Kommissionen bär däremot funnit sig icke kunna tillstyrka bifall till styrelsens förslag om stipendier. Det syntes nämligen kommissionen, som om stipendiefrågan icke borde utan verkligt vägande skäl upptagas förr, än spörsmålet om lantmäteriundervisningens ordnande slutgiltigt löstes. Kommissionen vore ej övertygad därom, att tillkomsten av de föreslagna stipendierna skulle i någon avsevärd grad verka stimulerande på tillströmningen till lantmäteribanan. För övrigt hölie kommissionen före, att detta syfte bättre skulle kunna tillgodoses på andra vägar.

Icke heller framställningen om ökade arvoden till vissa lärare ansåge sig kommissionen kunna tillstyrka. Det anslag, som redan nu utginge till undervisningen i fråga,* syntes kommissionen icke stå i tillfredsställande proportion till det antal elever, sura för närvarande åtnjöte undervisning, vilket antal uppginge till 14. Under alla förhållanden syntes behovet att nu företaga den av styrelsen föreslagna förhöjningen ej vara tillförlitligen ådagalagt.

Mot kommissionens avstyrkande uttalande i stipendiefrågan har herr Hamrin reserverat sig.

Därefter har lantmäteristyrelsen i skrivelse den 16 december 1918 anfört, att förhållanden inträffat, som syntes påkalla åtgärder för att mer allmänt och redan från nästkommande läsårs början möjliggöra förhöjning i ersättningen till lärarna vid ifrågavarande undervisning. Denna förhöjning sjmtes lämpligen böra beräknas med vissa procent för vartdera året 1919 och 1920.

Anslag till lantmäteriundervisningen är behövligt även för nästa år. Mot den av lantmäterikommissionen tillstyrkta förhöjningen med 1,700 kronor för att bereda lärare och assistenten dagtraktamenten vid på längre avstånd från huvudstaden bedrivna fältövningar under den ge<>detiskt-rättsliga kursen har jag icke något att erinra. Däremot anser jag i likhet med nämnda kommission förslagen om stipendier och om höjning av anslaget för beredande av ökade arvoden till vissa lärare icke böra bifallas.

Vad lantmäteristyrelsen anfört i sin skrivelse den 16 december 1918 och som lär grunda sig på förslagen om tillfällig löneregleringför vissa civila befattningshavare och ökade anslag till vissa extra tjänstemän synes icke böra föranleda någon särskild åtgärd, utan lärer frågan, huruvida och i vad mån förbättrade avlöningsvillkor böra i samband med nämnda frågors lösning beredas nu ifrågavarande lärare, böra bedömas efter de grunder, som eljest bliva gällande.

Kungl. Maj.is proposition Nr 355. 147

.Ilig hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till lantmäteriundervisningens ordnande och bedrivande å extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av.......................................... kronor 41,500.

XL Inbindning av handlingar i lantmäterikontoren 1 liiuen.

Med bifall till av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar har riksdagen till inbindning av handlingar i lantmäterikontoren i länen på extra stat anvisat för vartdera av åren 1914 och 1915 ett anslag av

5,000 kronor samt för vart och ett av åren 1917, 1918 och 1919 ett anslag av 3,500 kronor eller tillhopa 20,500 kronor.

Till huvudsaklig grund för dessa beslut har legat eu av lantmäteristyrelsen den 15 mars 1912 avlåten skrivelse, däri styrelsen på grundvalen av verkställd utredning beräknade, att för ifrågavarande ändamål erfordrades ett sammanlagt belopp av 33,500 kronor utöver vad som för samma ändamål kunde bliva tillgängligt av det årliga belopp av det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till skiivmaterialier och expenser, ved m. m., som genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 januari 1910 bestämts för vart och elt av lantmäterikontoren i länen.

Uti framställning den 15 oktober 1915 angående anslag för ifrågavarande ändamål för år 1917 beräknade lantmäteristyrelsen totalkostnaden till 29,000 kronor eller 4,500 kronor mindre än vid den ursprungliga kalkylen. Vid ärendets föredragning den 14 januari 1916 förklarade dåvarande departementschefen av närmare angivna skäl, att han ansåge tillräckligt, att ett belopp av 3,500 kronor gjordes tillgängligt för år 1917, helst någon mer överhängande brådska med arbetets slutförande icke syntes föreligga.

För år 1918 fann samme min företrädare i ämbetet icke skäl tillstyrka högre belopp, än som beviljats för nästföregående år eller 3,500 kronor.

Då jag den 14 januari 1918 för Eders Kungl. Maj:t anmälde frågan om anslag för ifrågavarande ändamål för år 1919, fann jag mig ej heller kunna tillstyrka högre anslag än 3,500 kronor. Såsom skäl härför framhöll jag, att under de tre åren 1914—1916 av anslaget använts i medeltal årligen blott 2,935 kronor 88 öre. I fall för år 1919 anvisades samma belopp som för de två åren 1917 och 1918 eller 3,500 kronor, bleve med inräknande av befintlig behållning vid 1917 års ingång ett belopp av 11,692 kronor 37 öre tillgängligt för de tre åren 1917—1919 eller i medeltal 3,897 kronor 46 öre för år.

148 Departements

chefen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

Uti skrivelse don 21 september 1918 har nu lantmäteristyrelsen hemställt, att medel för arbetets fortsättande under år 1920 måtte begäras hos riksdagen, och har därvid anfört i huvudsak följande.

Den 1 september 1918 hade inbundits eller häftats 38,570 akter för en kostnad av 14,184 kronor 70 öre eller närmast 37 öre för akt.

Lantmäteristyrelsen hade upprepade gånger under de senaste åren hemställt, att anslaget måtte höjas, men styrelsens framställningar i denna del hade icke krönts med framgång.

Av yttranden, som nyligen infordrats från förste lantmätarna, framginge, att i allmänhet för framtiden några medel icke kunde bliva tillgängliga för inbindning från det årliga belopp av nionde huvudtitelns anslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.. som för vart och ett län ställts till förfogande genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 januari 1910, att för arbetets utförande erforderliga materialier ökats i pris med omkring 100 procent, att arbetskostnaden även ökats högst avsevärt samt att kostnaden för slutförande av det inbindningsarbete, som återstode vid årsskiftet 1918 — 1919, av dem beräknats till i runt tal a0,500 kronor. Om härifrån avdroges 1919 års anslag eller 3,500 kronor, återstode ett medelsbehov av 27,000 kionor.

Lantmäteristyrelsen ansåge emellertid, att förste lantmätarnas beräkningar vore för låga och att till följd därav sistnämnda summa borde höjas med minst

5,000 kronor till 32,0o0 kronor.

Om detta resultat jämfördes med tidigare gjorda beräkningar, visade det sig, att läget vore ungefär detsamma, som då anslag för ifrågavarande ändamål började anvisas, eller med andra ord att den balans, som då förefanns. åtminstone vad kostnaderna för dess undanröjande anginge fortfarande vore ungefär lika stor. Detta visade enligt styrelsens mening oförtydbart på att anslagets belopp under förhandenvarande omständigheter vore otillräckligt. Och i samma mån som det kunde antagas, att kulmen i fråga om prisstegring ännu icke uppnåtts, bleve ställningen ännu ofördelaktigare. Det borde även mer än vad hittills syntes hava skett tagas i betraktande, att till länens lantmäterikontor under de senaste tio åren redovisats i medeltal årligen 5.692 akter och att jämväl en del av dessa tarvade inbindning eller häftning samt att totala antalet akter i länens lantmäterikontor för närvarande uppginge till över 330,090.

Lantmäteristyrelsen har icke begärt något bestämt belopp för detta ändamål för år 1920. Av styrelsens framställning framgår emellertid, att styrelsen anser anslaget böra höjas utöver vad som beviljats för de senaste åren.

Styrelsens skrivelse utvisar även att totalkostnaden för arbetet numera av styrelsen beräknats till 52,500 kronor, varav 20,500 kronor hittills anvisats.

Med hänsyn till vad styrelsen anfört och då en stark prisstegring inträtt för arbeten av nu ifrågavarande slag, finner jag mig böra tillstyrka, att för år 1920 anslaget bestämmes till 5,000 kronor.

149 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

.lag hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till inbindning av handlingar i lantmäterikontoren i länen å extra stut för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av kronor .............................. 5,000.

XII. Anskaffande för lantmäterikontoret i Karlstad av kopior av vissa

kartor in. m.

Sedan anslag tidigare anvisats för anskaffande till lantmäterikontoret i Umeå av kopior utav vissa kartor och handlingar, av vilka de förut i kontoret förvarade exemplaren förstörts genom brand, medgav 1917 års riksdag, på Kungl. Maj:ts förslag, att den behållning, som, efter det nämnda arbete slutförts, kunde komma att uppstå a, härtill anvisade anslag, finge användas för att till lantmäterikontoret i Karlstad anskaffa kopior av vissa kartor med tillhörande handlingar, vilka förstörts vid en år 1865 i staden inträffad eldsvåda. Därjämte anvisade riksdagen för sistnämnda ändamål å extra stat för år 1918 ett reservationsanslag av 10,000 kronor.

Vid anmälan av frågan om anslag för ifrågavarande ändamål för år 1919 upplyste lantmäteristyrelsen, att å de för nyanskaffningsarbetet i Umeå tidigare anvisade medel en slutlig behållning av omkring 2,000 kronor syntes komma att uppstå, och anförde vidare, att till följd av de högst betydligt ökade arbetsprisen det belopp av 52,000 kronor, vartill kostnaderna för arbetet i Karlstad förut beräknats uppgå, sannolikt komme att visa sig otillräckligt, men att styrelsen, som icke då, innan aibetet ens påbörjats, ansåge sig kunna bedöma, i vilken utsträckning de ökade omkostnaderna skulle komma att medföra höjning i de tidigare gjorda beräkningarna, icke ansåge någon ökning i anslaget för år 1919 höra ske. Riksdagen anvisade ock för sistnämnda år i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag ett reservationsanslag av 10,000 kronor.

Lantmäteristyrelsen har nu i skrivelse den 21 september 1918 hemställt, att för ifrågavarande ändamål ett anslag av 10,000 kronor måtte beredas jämväl för år 1920, och har styrelsen därvid anfört i huvudsak följande.

Ifrågavarande arbete börjades under februari månad 1918 och utfördes dels av för ändamålet mot bestämd ersättning anställda biträden dels av tillfälliga biträden mot ersättning, som beräknades med vissa procent av stadgad lösen. Kollationeringsarbetena ombesörjdes företrädesvis av ett hos styrelsen anställt manligt extra biträde, som åtnjöte ersättning efter 250 kronor i månaden. Detta biträde, som även ledde och övervakade arbetet, ansåges emellertid för framtiden icke vara

Departements-

chefen.

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

att påräkna, och syntes det för att finna ersättare åt honom bliva nödvändigt att öka ersättningen.

Intill utgången av augusti månad 1918 hade av årets anslag endast 2,311 kronor 69 öre förbrukats, beroende bland annat på inträffat sjukdomsfall och de svårigheter, som mött att anskaffa lämpliga biträden mot den jämförelsevis låga ersättning, som dittills ifrågakommit. I mån som styrelsen beslöte att öka ersättningen ansåges personalbristen komma att upphöra.

Nu angivna förhållanden hade även föranlett, att arbetet för Umeåkontorets räkning då ännu icke avslutats, och till följd därav kunde icke heller uppgivas, huru stor behållningen kunde komma att bliva å därför anslagna medel.

På grund av vad sålunda anförts syntes det vara tydligt, att styrelsen för närvarande icke kunde med någon grad av säkerhet uttala sig i vad mån den för arbetet till kontoret i Karlstad förut gjorda kostnadsberäkningen kunde komma att visa sig för låg. Styrelsen funne sig emellertid icke hava någon anledning att frångå den uppgjorda planen för arbetets utförande.

I enlighet med vad lantmäteristyrelsen hemställt tillstyrker jag, att medel till ifrågavarande arbetes fortsättande måtte med oförändrat belopp beredas för år 1920.

Jag hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för anskaffande för lantmäterikontoret i Karlstad av kopior av vissa kartor med tillhörande handlingar å extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av kronor .................................................. 10,000.

XIII. Anskaffande för lantmäterikontoren i länen av kopior av kartor in. ni. angående statens järnvägars jordområden.

Med bifall till av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar har riksdagen för anskaffande för låntmäterikoutörens i länen räkning av kopior av kartor m. m. angående statens järnvägars jordområden anvisat anslag å extra stat med 7,000 kronor för vartdera av åren 1917 och 1918 samt med 8,500 kronor för år 1919.

Till huvudsaklig grund för dessa beslut har legat en av lantmäteristyrelsen den 5 november 1913 gjord framställning. Vad angick kostnaderna för arbetet framhöll styrelsen däri, att de givetvis vore svåra att beräkna. De berodde i mångt och mycket på omfattningen av de brister, vilka kunde vidlåda de kartor och handlingar, som funnes rörande ifrågavarande områden. För arbetets utförande ansåge styrelsen böra anställas eu yngre lantmätare med erfarenhet rörande fastighetsförhållanden. Desslikes erfordrades rit- och skrivbiträden. Styrelsen hölle

151 Kungl. Maj.ts proposition Nr 355.

före, att arbetet bordo medhinnas på fem år. Totala kostnaden syntes ieke behöva beräknas högre än till 40,000 kronor.

Enär arbetet icke kunde påbörjas redan vid ingången av år 1917, uppstod å detta års anslag besparing, som möjliggjorde anställande av ett tredje skriv- och ritbiiräde intill utgången av år 1918. För att denna personal skulle kunna bibehållas även under år 1919 höjdes anslaget till 8,500 kronor, vilket enligt lantmäteristyrelsens beräkning icke skulle medföra ökning i nyssnämnda totalkostnad.

Nu har lantmäteristyrelsen i skrivelse den 26 september 1918 gjort framställning om anslag för detta ändamål för år 1920 och därvid huvudsakligen anfört följande.

Under år 1918 hade arbetet fortgått med en lantmätare samt tre rit- och skrivbiträden. Lantmätarens avlöning hade utgått efter 4,000 kronor för år och ersättningen till rit- och skrivbiträdena efter 1,500 kronor för år. För år 1919 borde emellertid ersättningen till de sistnämnda höjas till 1,800 kronor. Medel härtill funnes genom besparing, som uppstått å 1917 års anslag genom att arbetet ej sattes i gång vid årets början.

Beträffande Östergötlands län hade arbetet slutförts, och förelåge kartor med därtill hörande avskrifter och utdrag av handlingar samt liggare i komplett skick att överlämnas till lantmäterikontoret. Beträffande Södermanlands och Jönköpings län. för vilka kopieringen av expropriationskartorna fullbordades under år 1917, hade utredningen fortskridit så långt, att endast den nödvändiga kompletteringen å respektive lantmäterikontor återstode, och beräknades denna vad anginge det förstnämnda länet komma att medhinnas före utgången av år 1918. Härförutom hade under året kopierats expropriationskai torna för Örebro, Värmlands, Skaraborgs och Alvsborgs län och i sammanhang därmed utredning verkställts för de tre förstnämnda länen i den mån sådant kunnat ske utan tillgång till de å lantmäterikontoren förvarade kartor och handlingar.

Vad anginge de avlöningar, som borde utgå under år 1920, hölle styrelsen före, att medel borde göras tillgängliga för tilläventyrs erforderlig förhöjning i ersättningen till den lantmätare, som vore anställd för arbetets utförande. Därest åt honom icke bereddes högre ersättning, kunde man, till följd av att hans jämnåriga vid denna tid hade att motse betydligt förbättrade villkor, befara, att han ej bleve att påräkna för ifrågavarande arbete, varigenom dess slutförande inom den beräknade tiden skulle äventyras. Den sålunda ifrågasatta förhöjningen ansåge styrelsen höra beräknas till 1.0o0 kronor. På grund härav och under förutsättning, att ersättningen till rit- och skrivbiträdena komme att utgå med 1,8<>0 kronor till vart och ett av dem, komme utgifterna under året att uppgå till 10.400 kronor. Under år 1921 skulle antagligen endast två rit- och skrivbiträden bliva erforderliga, varför kostnaderna för detta år borde beräknas till 8,000 kronor. Som arbetet under samma år antoges kunna bringas till slut, komme totalkostnaden, om dessa beräkningar visade sig riktiga, att uppgå till högst 41,500 kronor.

Då anslag för ifrågavarande ändamål bör beredas även för år 1920, Departementssamt det föreslagna ökade årsbeloppet enligt lantmäteristyrelsens beräk- chtf^n.

152 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

ning icke kommer att i någon väsentlig mån förhöja totalkostnaden för°arbetet, tillstyrker jag styrelsens förslag och hemställer, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för anskaffande för lantmäterikontorens i länen räkning av kopior av kartor m. m. angående statens järnvägars jordområden å extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag av kronor ........ 10,400.

XIV. Tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark.

1 proposition nr IT,6 till 1916 års riksdag framlade Kungl. Maj:t vissa förslag i fråga om avvittringen inom feorsele, Dorotea, \ ilhelmina, Stensele och Tärna socknar av Västerbottens län samt inhämtade riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark. För genomförande av dylik tilläggsavvittring skulle, såsom av dåvaiande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet inhämtas, krävas kostnader av statsmedel.

Kungl. Maj:ts förslag i ämnet biföllos av riksdagen, som mot kungöreFetörslaget framställde allenast vissa detaljerinringar.

° Den 30 december 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående tilläggsavvitiringen och hava vissa ändringar häri skett genom kungörelse den 7 februari 1919.

För tillä^gsavvittringens genom för ande har riksdagen a extra stat för vartdera av åren 1918 och 1919 anvisat ett förslagsanslag av 30,000 kronor.

Samma belopp torde böra anvisas för år 1920 och jag får därför hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark å extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag av................................. kronor 30,000.

XV. Anslagens uppställning i riksstateu.

Lantmäterikommissionen har förordat, att anslagen under rubriken lantmäteriväsendet måtte upptagas med viss ändrad uppställning. _ Jagfinner för.-laget lämpligt och får i anslutning därtill framlägga följande sammanfattning av de nu utav mig under nämnda huvudavdelning av

153 Kurigl. Maj:11 proposition Nr 355.

nionde huvudtiteln tillstyrkta anslag å ordinarie stat samt ä extra stat lör år 1920. Jag vill emellertid framhålla, att i blivande riksstat uppställningen bör kompletteras med det särskilt begärda anslaget till skifteslagsindelning i Kopparbergs län, vilket anslag torde böra införas efter nr 12.

1. Lantmäteristyrelsen ...........................

2. Lantmäteristyrelsens reproduktionsan-

slalt, reservationsanslag..................

3. Lantmäteriundei visningen, reservat läns-

anslag ..........................................

Lantmälerikontoren i länen 4a. Avlöningar, bestämt anslag 305,200

4b. Renovation av kartor för lantmäterikontoren i länen, reservationsanslag ......... 4,000

5. Extra arbetskrafter å lantmälerikontoren

i länen, reservationsanslag ............

6. Inbindning av handlingar i lantmäteri-

kontoren i länen, reservationsanslag

7. Anskaffande för lantmäterikontoret i

Karlstad av kopior utav vissa kartor m. in., reservationsanslag...............

8. Kopior av kartor m. m. angående statens

järnvägars jordområden, reservationsanslag ..........................................

Lantmäteripersonal, som sysselsattes med utförande av lantmäteriförrfittningar,

9a. Avlöningar, bestämt anslag 749,500

9b. Ersättning för publik renovation,

förslugsansl ag.............. 20,000

10. Bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar, förslagsanslag ............

Bidrag till skiften och hemmansklyvningar, förslagsanslag.....................

Bidrag till utflyttnings- och väganläggninaskoslnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar, förslagsanslag ....................................

Avvittringar, förslagsanslag ..............

Tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark, förslagsanslag .........

11.

12.

13.

14.

Säger ior lammaienvusenuci

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 317 käft. (Nr 355.)

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 355

Inalles uppgå dessa anslag till 1,780,400 eller 89,500 kronor lägre än det belopp av 1,869,900 kronor, vartill motsvarande anslag beräknades i årets statsverksproposition.

I jämförelse med riksstaten för år 1919, varest anslagen till lantmäteriväsendet upptagas med 686,400 kronor å ordinarie och 304,100 kronor å extra stat, tillhopa 990,500 kronor, förete de ordinarie anslagen eu ökning av 932,100 kronor under det att de extra anslagen minskats med 142,200 kronor. Inalles uppstår en ökning med 789,900 kronor.

Härtill komma ökningarna i anslagen till ålderstillägg samt till rese- och traktamentspenningar ävensom anslaget å tilläggsstat för år 1919 till förstärkning av lantmäteristyrelsens arbetskrafter.

Statsrådets övriga ledamöter instämde i vad föredragande departementschefen anfört och hemställt uti de särskilda härovan upptagna punkterna

och behagade Hans Maj:t Konungen bifalla vad sålunda hemställts samt förordnade, att proposition i ämnet skulle avlåtas till riksdagen av den lydelse, bil. . . . till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jolv.s Tliycjesen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 355.

155 INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning ............................................................................................................ 7

I. Mätningsförordningen ....................................................................................... 11

II. Rese- och traktamentsförordning samt lantmäteritaxa................................ 19

Rese- och traktamentsförordning ............................................................... 19

Lantmäteritaxa.............................................................................................. 23

HI. Lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriför-

rättningar ....................................................................................................... 30

IV. Lantmäterikontoren i länen ........................................................................... 62

a) Underhåll av arkivarier och registratur å lantmäterikontoren i länen 62

b) Biträden å lantmäterikontoren i länen ................................................ 66

c) Föistelantmätarna ................................................................................... 81

V. Statsbidrag ....................................................................................................... 94

VI. Lantmäteristyrelsen............................................................................................ 108

a) Styrelsens ordinarie stat ............................................. 108

b) Förstärkning av lantmäteristyrelsens arbetskrafter år 1919 ............ 137

VII. Nionde huvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg samt rese- och traktan! entspenningar ........................................................................................... 138

VIII. Kostnadernas fördelning mellan staten och jordägarna............................... 139

IX. Lantmäteristyrelsens reproduktionsanstalt .................................................... 143

X. Lantmäteriundervisningen ................................................................................ 144

XI. Inbindning av handlingar i lantmäterikontoren i länen............................... 147

XII. Anskaffande för lantmäterikontoret i Karlstad av kopior av vissa kartor

m. m................................................................................................................ 149

XIII. Anskaffande för lantmäterikontoren i länen av kopior av kartor m. m.

angående statens järnvägars jordområden ................................................ 150

XIV. Tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark........................................ 152

XV. Anslagens uppställning i riksstaten ................................................................ 152