angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafver¬ ket, statens järnvägom och statens vattenjallsverk

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.

Nr 391.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägom och statens vattenjallsverk; given Stockholms slott den 25 april 1919.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för denna dag vill Kung!. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels — under förutsättning att nu utgående särskilda ersättningar till viss postkontorspersonal för förrättande av postsparbanks-, försäkrings-, folkpensions- med flera dylika göromål, till vissa tjänstemän hos generalpoststyrelsen för handläggning av ärenden tillhörande stämpelväsendet, till viss personal vid telegrafverket för räkningshållning av telegram och för meddelande av avskrift av telegram samt till viss personal vid statens järnvägar för handläggning av post-, postsparbanks-, försäkrings-, folkpensions- med flera dylika göromål och för försäljning av vissa fraktsedlar och varudeklarationer varda upphävda från och med den 1 juli 1920 — för tillämpning från och med sistnämnda dag godkänna det vid statsrådsprotokollet fogade förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, dock att de i 22 § 1 mom. i berörda reglemente givna föreskrifter angående semester skola träda i kraft den 1 januari 1920 samt under erforderlig övergångstid tillämpas i enlighet med därutinnan i statsrådsprotokollet lämnade anvisningar;

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angivna grunder, utfärda nödiga bestämmelser i fråga om övergång på ny stat för personal vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk;

dels besluta, att, där tjänsteman vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar eller statens vattenfallsverk med tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott, skall vid ingången av juli månad 1920 till honom på statsverkets be- Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 häjt. (Nr 391.) 9gg id 1

2 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

kostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning, han vid utgången av juni månad 1920 innehade, i förskott uppburit för juli månad 1920, om de hittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande, därvid beträffande tjänsteman, som åtnjuter fri bostad jämte fritt bränsle eller fri bostad jämte fri uppvärmning och fri belysning, skall så anses, som om han i stället uppbure kontant ersättning för bostad och bränsle respektive hyresbidrag;

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för tiden från och med år 1920 äga bestämma antalet ordinarie befattningar vid postverket av högst kontrollörs och postmästares av klass 3 grad samt vid telegrafverket av högst ingen]örsassistents, kontrollörs av 2:a lönegraden och kommissaries av 3:e lönegraden tjänsteställning, ävensom besluta, att antalet högre befattningar vid nämnda verk skall för första halvåret 1920 upptagas lika med vad för år 1919 bestämts;

dels medgiva, att, därest Kungl. Maj:t så finner erforderligt, de i ovanberörda förslag till avlöningsreglemente omförmälda bostads- och lönenämnder må träda i verksamhet redan före den 1 juli 1920;

dels ock medgiva, att avlöningen till den å postverkets övergångsstat för Ernst Vilhelm Nyberg uppförda personliga verkmästarbefattning må från och med den 1 juli 1920 utgöra 6,420 kronor för år, dock med skyldighet för Nyberg att ej mindre underkasta sig de i ovanberörda förslag till avlöningsreglemente angivna föreskrifter och villkor ävensom att vid uppnådda sextiofem levnads- och trettiofem tjänstår mot åtnjutande av pension, beräknad efter de i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, avgå från befattningen, än även att låta postverket, utan hinder av patent, tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom postväsendet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr Säl.

3 Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 25 april 1919.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner, Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde:

Med skrivelse den 20 februari 1919, vilken inkommit den 22 februari 1919, har kommunikationsverkens lönekommitté avlämnat betänkande angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Över detta betänkande hava infordrade yttranden avgivits av telegrafstyrelsen den 28 februari, av järnvägsstyrelsen den 1 mars samt av generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen den 3 mars 1919 ävensom, i visst hänseende, av styrelsen för postsparbanken den 3 mars 1919. Därjämte har tillfälle beretts för sammanslutningar av personal vid de olika verken att uttala sig i anledning av betänkandet.

På grund av detta ärendes synnerligen vittomfattande beskaffenhet har detsamma först nu kommit i skick att kunna anmälas för Kungl. Maj:t. Frågan har emellertid synts vara av den stora betydelse, att, oaktat den för propositioners avgivande till riksdagen i allmänhet stadgade tid redan tilländagått, jag av skäl, som komma att i det följande anföras, funnit mig böra hemställa om avlåtande av framställning i ämnet jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål till den nu församlade riksdagen.

4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Tidigare

lönereg-

leringar.

Inledning.

Innan jag går att anmäla innehållet av nämnda betänkande jämte däröver avgivna yttranden, anhåller jag att få i korthet redogöra för de regleringar av löneförhållandena vid de nämnda fyra verken, som genomförts under tiden närmast före år 1918, samt för de provisoriska löneregleringar för dessa verk, som sistnämnda år beslutades, ävensom för de omständigheter, som föranledde tillsättandet av ovannämnda kommitté.

För postverkets tjänstemän av lägre grad än postexpeditör genomfördes lönereglering av 1907 års riksdag. I proposition till 1908 års riksdag framlades ett av 1907 års postkommission utarbetat förslag till lönereglering för postverkets tjänstemän av postexpeditörs och högre grader, men detta förslag kom icke till behandling förrän vid 1909 års riksdag. I samband med den sistnämnda år genomförda löneregleringen för berörda tjänstemannagrupper blev även avlöningen till de hos generalpoststyrelsen anställda vaktmästarna reglerad. Vid 1912 års riksdag fastställdes avlöningen till kvinnligt biträde vid postverket i sammanhang med sådan befattnings uppförande på ordinarie stat. För postverkets tjänstemän av lägre grad än postexpeditör — dock med undantag för vaktmästare och kvinnligt biträde — fastställdes ny reglering vid 1913 års riksdag, varefter den 20 juni 1913 utfärdades nu gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket.

Den senaste allmänna regleringen av löneförhållandena vid telegrafverket beslutades vid 1907 års riksdag, och utfärdades nu gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907. Avlöningen för vaktmästare hos telegrafstyrelsen undergick reglering vid 1909 års riksdag. Efter beredning av särskilda sakkunniga framlades vid 1912 års riksdag förslag till viss nyreglering av en del befattningshavares vid telegrafverket avlöningsförhållanden, vilket förslag i allt väsentligt godkändes av riksdagen.

Lönereglering för statens järnvägar genomfördes vid 1907 års riksdag. Den 6 mars 1914 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté — här nedan benämnd 1914 års kommitté — med uppdrag att avgiva yttrande och förslag beträffande reglering av avlöningsförhållandena för tjänstemän av så kallad lägre grad vid statens järnvägar samt, beträffande tjänstemän av så kallad högre grad därstädes, i den mån sådant kunde betingas av ändringar, som kommittén funne sig böra föreslå i fråga om avlöningsförhållandena för tjänstemän av lägre grad. I anledning av

5 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 391.

vid 1914 års riksdag' väckt motion och sedan nämnda kommittés yttrande däröver inhämtats, beviljades av 1914 års riksdag vissa lönetillägg för år 1915 till tjänstemän vid statens järnvägar med högsta arvode av 1,500 kronor. Liknande lönetillägg beviljades jämväl av 1915 års riksdag att utgå under år 1916. Efter av 1914 års kommitté verkställd utredning framlades till 1916 års riksdag proposition om viss förhöjning av de sålunda utgående lönetilläggen, och beviljade riksdagen de föreslagna högre beloppen att utgå dels under senare halvåret 1916 och dels under år 1917. Vid 1917 års riksdag blev, i stället för fortsatt beviljande av dylika lönetillägg, en tillfällig löneförbättring för såväl tjänstemän av lägre grad som ock vissa tjänstemän av högre grad beslutad.

För tjänstemän vid statens vattenfallsverk utfärdades avlöningsreglemeute den 29 augusti 1913, vilket avsåg befattningshavare vid Trollhätte kanalverk, Trollhätte kraftverk och Trollhätte räkenskapsavdelning. Sedan Södertälje kanalverk förvärvats av staten, erhöllo genom kungl. kungörelse den 16 oktober 1914 vissa paragrafer av nämnda reglemente ändrad lydelse i ändamål att reglementet skulle bliva tillämpligt jämväl å befattningshavare vid sist omnämnda kanalverk. Vidare hava genom kungl. kungörelse den 18 juni 1915 företagits vissa ytterligare ändringar i reglementet på grund av tillkomsten utav Porjus och Älvkarleby kraftverk. Jämlikt beslut av 1917 års riksdag utgick under åren 1917 och 1918 tillfälliga lönetillägg till vissa lägre befattningshavare vid vattenfallsverket.

Vattenfallsstyrelsen har allt hitintills varit allenast provisoriskt organiserad och dess tjänstemän hava icke varit uppförda å ordinarie stat.

Den 17 december 1915 tillsattes en kommission med uppdrag att företaga undersökning, huruvida gällande avlöningsreglementen för tjänstemän vid statens järnvägar, postverket, telegrafverket, statens vattenfallsverk och tullverket kunde ersättas av i huvudsak gemensamma avlöningsbestämmelser för samtliga nämnda verk samt att, därest kommissionen ansåge detta vara förhållandet, avgiva de förslag till dylika bestämmelser, kommissionen funne sig höra föreslå. Någon tid efter tillsättandet av denna kommission — vilken i det följande kommer att benämnas 1915 års kommission — blev 1914 års kommitté upplöst.

I betraktande av att de gällande lönestaterna för flertalet av de verk, vilka skulle tillhöra 1915 års kommissions arbetsområde, redan besutte en relativt hög ålder, ansågs det åt kommissionen lämnade uppdraget böra omfatta jämväl åstadkommandet av en verklig lönereglering, gemensam för de nyssnämnda fem verken jämte domänstyrelsen och dess

1918 års provisoriska löneregleringar.

6 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Uttalanden angående behovet av definitiv lönereglering.

underlydande personal. I senare meddelade föreskrifter anmodades emellertid kommissionen att avgiva förslag till provisorisk löneförbättring för de ifrågavarande verkens personal, därvid dock förutsattes, att mera ingripande förändringar i de uti gällande avlöningsbestämmelser tilllämpade grundsatser för avlönings utgående med mera borde för det dåvarande undvikas.

Den 20 mars 1918 avgav kommissionen betänkande angående provisoriska löneförbättringar vid, utom andra verk, statens järnvägar, postverket, telegrafverket och statens vattenfallsverk, att tillämpas i avvaktan på avgörandet av frågan om införandet av gemensamma avlöningsbestämmelser vid ifrågavarande verk. På kommissionens förslag i huvudsak grundade framställningar rörande dessa verk (propositionerna nr 381— 384) avlätos den 29 april 1918 av Kungl. Maj:t till riksdagen, som med vissa smärre jämkningar biföll desamma. I anledning härav utfärdades den 28 juni 1918 dels kungörelser om ändring av vissa delar utav avlöhingsreglementena för tjänstemän vid post- och telegrafverken, dels ock förnyade avlöningsreglementen för tjänstemän vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet vid föredragning den 29 april 1918 av 1915 års kommissions nyssnämnda förslag till provisorisk lönereglering hade jag tillfälle framhålla vissa allmänna synpunkter rörande de då föreliggande löneförslagen för de under civildepartementet lydande affärsdrivande verken. Jag uttalade därvid, bland annat, att den lönereglering, varom då var fråga, icke vore avsedd eller kunde betraktas som en bestående lösning av kommunikationsverkens löneförhållanden, utan snarast möjligt borde efterträdas av mera stabila förhållanden, och förklarade jag mig anse nödigt att, så snart som möjligt efter det riksdagen fattat beslut i anledning av den provisoriska löneregleringen, till prövning upptoges frågan om huru, närmast vid de affärsdrivande verk, som i sin personalanskaffning hade att konkurrera med enskilda affärer av liknande art, vissa avlöningsspörsmål borde föras vidare.

Enahanda uppfattning gjorde sig ock gällande inom riksdagen vid behandling av den provisoriska löneregleringen för nu ifrågavarande verk. Sedan i ett flertal motioner föreslagits vittgående ändringar i Kungl. Maj:ts förslag, yttrade nämligen riksdagen — som med hänsyn till den kort tillmätta tiden för behandlingen av propositionerna icke 'varit i tillfälle att upptaga de i motionerna framställda förslagen till ingående prövning — i sina i ämnet avlåtna skrivelser, att dessa förslag borde tagas under omprövning vid den i utsikt ställda fortsatta utred-

7 Kungl. Muj:ts Proposition Nr 391.

ningen för åstadkommande av en definitiv lönereglering för affärsverken, vilken eldigt riksdagens mening borde äga rum, så snart sig gorå läte.

Behovet av en dylik mera ingående prövning av löneförhållandena hävdades jämväl med styrka i en till mig inkommen skrivelse från cheferna för statens tre tekniska affärsverk, statens järnvägar samt telegraf- och vattenfallsverken. 1 denna skrivelse framhölls särskilt beträffande den tekniskt utbildade personalen, att skillnaden i avlöningsförmåner i enskild tjänst och i statstjänst blivit så stor, att svårigheterna att för statstjänst förvärva eller i statstjänst behålla personer med framstående skicklighet blivit hart när oöverstigliga.

Åven generalpoststyrelsen framhöll i en till mig ställd skrivelse angelägenheten av, att en mera definitiv lönereglering för postverket komme till stånd i samband med lönereglering för de övriga kommunikations verken.

Under erinran om dessa uttalanden angående behovet av en definitiv lönereglering samt om att särskilt beträffande telegraf- och vattenfallsverken förestode avsevärda omläggningar i organisatoriskt hänseende — för det förra verket såsom följd närmast av inköpet utav det enskilda telefonnätet i Stockholm med omnejd samt för vattenfallsverket med hänsyn till att detta verk till sin organisation och personal icke varit underkastat en mera slutgillig reglering — föreslog jag Kuugl. Maj:t den 28 juni 1918 att tillsätta en särskild kommitté, som skulle hava att till förberedande behandling upptaga vissa avlönings- och organisationsspörsmål främst vid de tre ovannämnda tekniska affärsverken men även för postverkets del. Därvid borde hållas i sikte den tidigare framkastade tanken att i lämplig grad åstadkomma enhetlighet i avlöningsbestämmelserna vid de affärsdrivande verken under civildepartementet. Denna enhetlighetstankes omsättande i verkligheten vore visserligen förenad med vissa vanskligheter. Men även om skapandet av en mera fullständig enhetlighet i lönesystem vid alla de förevarande verken skulle befinnas möta svårigheter, borde dock undersökas, i vad omfattning en sådan enhetlighet kunde befinnas genomförbar och lämplig, utan att de praktiska kraven åsidosattes och de olika verkens skiljaktiga ställning och säregna uPP§j^er träddes för nära. Med avseende å allmänna villkor och bestämmelser ävensom beträffande särskilda förmåner, som tillkomme personalen, syntes enhetlighet verken emellan kunna i avsevärd utsträckning genomföras.

Jag tillät mig vid samma tillfälle även erinra om, hurusom jag i mitt förenämnda uttalande till statsrådsprotokollet den 29 april 1918 framhållit, att bland de många tjänstemannagrupperna vid affärsverken

Tillsättande av kommunikationsverkens lönekommitté.

8 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 391.

funnes sådana, vilka numera icke kunde sägas innehava den avlöningsställning i förhållande till andra befattningshavare, som betingades av en, vad förstnämnda grupper beträffade, särskilt starkt framträdande ökning av tjänstens olika krav. Frågan om de olika tjänstekategoriernas lämpliga placering å löneskalan för varje verk och i jämförelse med fullt likställbara befattningshavare inom alla de berörda verken ansåg jag därför böra vid kommitténs utredning göras till föremål för omprövning.

Vidare framhöll jag såsom en fråga av framträdande vikt, särskilt för de tekniska verken, den ställning i avlöningssystemet, som borde intagas av personal med högre eller lägre teknisk utbildning, särskilt de befattningshavare, vilka hade att följa och leda utvecklingen på teknikens olika områden. Vikten av att ifrågavarande verk tillförsäkrades möjlighet att i konkurrens med den enskilda industrin kunna förvärva och behålla en fullt kompetent teknisk personal inom olika tjänstemannakategorier, hade, såsom ovan antytts, från cheferna för dessa verk med styrka framhållits. Att detta med de nuvarande avlöningsförmånerna icke kunde ske, syntes mig emellertid uppenbart. Därest de nu berörda verken skulle vara i stånd att till sig knyta de krafter, som behövdes för ett rätt handhavande av de stora värden, vilka staten för produktiva ändamål nedlagt i dessa anläggningar, krävde denna fråga en tillfredsställande lösning.

Vid den av mig ifrågasatta utredningen i ämnet syntes vidare böra tagas under övervägande, vad som anförts i de vid 1918 års riksdag väckta motionerna i anledning av förslaget om de beslutade provisoriska löneregleringarna. Sålunda borde uppmärksammas, bland annat, frågorna om reglering av de s. k. kallortstilläggen, rörande tillgodoräknandet i lönehänseende av tjänstgöring i befattning av lägre grad efter befordran till tjänst av högre grad, angående ökad semesterledighet för befattningshavare av lägre grad, om avskaffande eller begränsande av det vid telegrafverket för närvarande tillämpade systemet med uppbördsprovision åt stationsföreståndare m. m.

Än vidare uttalade jag mig angående de vanskligheter, som mötte för finnande av en lämplig tidpunkt för levnadskostnadernas beräknande såsom utgångspunkt för löneregleringen. Huru önskvärt det än vore att finna en mera närliggande tidpunkt härför än den närmast före kriget liggande, hade jag dock måst uppgiva tanken därpå. De högt uppdrivna levnadskostnaderna syntes mig göra det omöjligt att låta det nuvarande prisläget utgöra norm för de tillärnade lönebestämmelserna. Hänsynen till statens övriga befattningshavare, vilkas löner, tillfälligt eller mera bestående, undantagslöst reglerats efter förhållandena före kriget, uteslöte

Kung1. ilIaj:ts Proposition Nr 391.

ock bestämmandet av en senare utgångspunkt i förevarande hänseende för de ifrågavarande verken. Vid antydda förhållande förutsatte jag emellertid såsom självfallet, att de efter krigets utbrott inträdda förändringarna i det allmänna prisläget skulle bliva utjämnade genom lönetillägg i form av krigstidstillägg och krigstidshjälp för alla de befattningshavare, som den förestående löneregleringen skulle omfatta.

Jag uttalade även, att den ifrågasatta utredningen borde bedrivas skyndsammast möjligt, så att förslag i ämnet, om sådant läte sig göra, kunde föreläggas 1919 års riksdag.

Slutligen anförde jag, att utredningsarbetet borde så anordnas, att den särskilda kommitté, åt vilken detta arbete anförtroddes, komme att bestå dels av en gemensam grupp av sju personer, dels ock av representanter för olika kategorier befattningshavare vid de ifrågavarande verken. Dessa sistnämnda ledamöter syntes, var för sitt verk, böra deltaga i överläggningar och beslut i vad de avsåge avlöningsbestämmelserna, men i övriga frågor i allmänhet allenast äga rätt att höras och yttrandevis göra sina meningar gällande.

I överensstämmelse med min hemställan beslöt Kungl. Magt den 28 juni 1918 tillsättandet av en kommitté med uppdrag att verkställa utredning, i enlighet med vad sålunda uttalats, beträffande löne- och organisationsförhållanden vid statens järnvägar, vid telegrafverket och vid statens vattenfallsverk ävensom vid postverket samt att skyndsammast möjligt inkomma med de förslag, som av utredningen föranleddes. Till ordförande i denna kommitté förordnades ledamoten av riksdagens första kammare G. G. Ekman och till ledamöter ledamoten av riksdagens första kammare Nils Persson, ledamöterna av riksdagens andra kammare E. G. E. Eriksson, S. E. J. Liibeck och P. B. Nilsson samt byråcheferna greve H. A. Hamilton och E. T. Sidenbladh ävensom såsom representanter för verken distriktschefen G. E. Löfmarck, förste byrådirektören A. B. Gärde och förbundssekreteraren A. Löfgren, byråingenjören J. A. Lundgren och linjeförmannen A. J. Andersson, kontorschefen A. T. Jacobson och förste maskinisten J. A. Svantesson samt numera postmästaren V. K. A. Petrelius och numera överpostiljonen J. A. Wallin.

Någon tid efter tillsättandet av nämnda kommitté blev 1915 års kommission upplöst samt dess jämte de till densamma av 1914 års kommitté överlämnade handlingar ställda till förfogande för den nya kommittén, vilken antog benämningen kommunikationsverkens lönekommitté.

I skrivelse den 2 december 1918 anmälde kommunikationsverkens Kommitténs lönekommitté, att densamma slutbehandlat den del av det åt densamma yttranden lämnade uppdrag, som avsåg de ifrågavarande verkens organisations- organ^atfons-

förhållandena.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 852 käft. (Nr 391.)

96G 19

10 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Kommittén.

Grunder för gemensamt lönesystem.

förhållanden, och avlämnade kommittén sedermera under loppet av december 1918 särskilda yttranden och förslag beträffande organisationsförhållandena vid vart och ett av de fyra verken. Det är min avsikt att senare denna dag få anmäla dessa yttranden jämte däröver infordrade utlåtanden från vederbörande verks styrelser.

Löneregleringsförslagets huvudprinciper.

I sitt den 20 februari 1919 avgivna betänkande angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk har kommunikationsverkens lönekommitté till en början påvisat olägenheterna hos de fyra verkens nuvarande lönesystem med deras mångskiftande avlöningsformer. Efter en ingående granskning av var och en utav dessa avlöningsformer har kommittén funnit nn förekommande slag av naturaförmåner och ersättningar vid sidan av den egentliga avlöningen — såsom fri bostad med bränsle eller ersättning därför, beklädnad in natura eller beklädnadsersättning, sportler och andra extra inkomster m. m. — kunna i allmänhet borttagas. Härmed kunde de principiella skiljaktigheterna mellan de olika verkens lönesystem utan olägenhet avlägsnas och ett gemensamt, till sin form förenklat men i fråga om grunderna och verkningarna mera rationellt lönesystem bliva gällande vid samtliga nämnda verk.

Grunderna för ett dylikt gemensamt lönesystem har kommittén ansett böra vara följande:

För alla de fyra verken bör fastställas en gemensam löneplan, upptagande erforderligt antal lönegrader. Inom varje lönegrad bör finnas visst antal löneklasser med särskilda, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp.

1 särskild tjänsteförteckning fastställes den lönegrad, till vilken envar befattning bör hänföras.

De orter, där tjänstemännen äro placerade, fördelas å de i löneplanen angivna ortsgrupperna med tagen hänsyn till de allmänna levnadskostnadernas storlek.

Såsom huvudregel bör gälla, att tjänsteman vid tillträdande av viss befattning erhåller lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad, till vilken tjänsten hör, samt med belopp, som i löneplanen angives för den ortsgrupp, till vilken hans stationeringsort blivit hänförd.

Med vissa tidsmellanrum sker därefter uppflyttning från lägre till högre löneklass, tills den för lönegraden högsta löneklassen uppnåtts.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

11 Utöver den sålunda till ett enda belopp för år fastställa lönen, vilken utbetalas med en tolvtedel månadsvis i efterskott, böra samtliga tjänstemän äga förmånen av fri läkarvård jämte fria läkemedel.

Därjämte böra under vissa förutsättningar särskilda ersättningar kunna utgå, såsom kallortstillägg, kallortstraktamente, ersättning för tjänsteresa, tjänstgöringstraktamente, ersättning för flyttningskostnad, felräkningspenningar in. in.

Slutligen skulle avliden tjänstemans dödsbo erhålla begravningshjälp.

Befattningshavare, som tillsättas genom förordnande på viss tid, böra avlönas medelst arvode, vartill för vissa befattningshavare vid statens vattenfallsverk bör komma tantiem.

På grundvalen av de sålunda uppgjorda riktlinjerna har kommittén utarbetat förslag till gemensamt avlöningsreglemente för tjänstemännen vid de fyra verken, jämväl innehållande löneplan och tjänsteförteckning.

Vad själva lönebeloppen angår, har kommittén funnit det genom kriget skapade, högt uppdrivna prisläget icke vara ägnat att tagas till utgångspunkt för en lönereglering. En snar återgång till de förhållanden, som voro rådande före krigsutbrottet, har kommittén dock ansett icke vara tänkbar. En succesivt fortlöpande stegring av levnadskostnaderna gjorde sig nämligen under en följd av år före krigsutbrottet gällande, och kommittén anser det kunna med visshet antagas, att prisläget icke inom överskådlig tidrymd skall sjunka lägre än till den punkt, där man skulle varit, om denna ökningstendens fått, ostörd av kriget, fortgå. Med stöd av socialstyrelsens utredningar angående levnadskostnadernas stegring från den tidpunkt, till vilken de nuvarande definitiva lönestatema för de ifrågavarande verken hänföra sig, till tiden för krigsutbrottet, har kommittén vidtagit sådan genomsnittlig höjning av de senast fastställda definitiva lönerna, som motsvaras av den procentuella stegring levnadskostnaderna dels faktiskt undergått intill tiden för krigsutbrottet och dels för ett antal år framåt därefter antagits skulle hava undergått, därest normala förhållanden varit rådande.

Kommittén framhåller, att den lönereglering, som av densamma föreslås, alltså icke utgår från de till följd av kriget vållade onormala prisstegringarna å livsförnödenheter m. m., utan att kommitténs förslag tvärtom förutsätter, att den särskilda fördyring av levnadskostnaderna, som vållats av krigsförhållandena, allt fortfarande skulle täckas genom kristidstillägg.

Utgångspunkter vid löneregleringen.

12 Yttranden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Såsom allmänt omdöme om det av kommittén föreslagna lönesystemet samt angående behovet av en lönereglering yttrar generalpoststyrelsen i sitt utlåtande följande:

»Generalpoststyrelsen, som till fullo delar kommitténs åsikt, att det nuvarande lönesystemet är i tillämpningen förenat med betydande olägenheter, finner, att dessa skulle i det stora hela undvikas genom de förändringar i systemet, som av kommittén föreslagits. I likhet med kommittén anser generalpoststyrelsen införandet av enhetliga avlöningsbestämmelser för de nu ifrågavarande verken vara av den största betydelse och ägnat att bidraga till en så vitt möjligt lugn framtida utveckling av verkens avlöningsförhållanden. Generalpoststyrelsen är ävenledes övertygad om nödvändigheten därav, att genom en omedelbar och effektiv avlöningsförbättring något göres för undanröjande av verkens nuvarande allvarliga svårigheter att på ett tillfredsställande sätt rekrytera tjänstemannakårerna av olika grader och vid verken kvarhålla dugande krafter i tillräckligt, antal. Därför och då generalpoststyrelsen — så vitt det varit möjligt att på den korta tid, som nu stått styrelsen till buds, bilda sig ett fullt tillförligt omdöme härutinnan — funnit de grundläggande principerna för kommitténs förslag riktiga samt de ifrågasatta avlöningsskalorna i allmänhet lämpade att motverka de svårigheter, som föranletts av de hittillsvarande avlöningsbeloppens otillräcklighet, vill generalpoststyrelsen i allt väsentligt tillstyrka kommitténs föreliggande förslag.»

Telegrafstyrelsen säger sig till fullo uppskatta fördelarna av att mellan statens tre tekniska affärsverk åvägabringas den av kommittén åsyftade enhetligheten i avlöningshänseende och erkänner även, att kommittén i stort sett lyckats väl lösa sin uppgift. »Den kritiklystne», fortsätter styrelsen, »kan ju alltid finna anledning till anmärkning, men det synes styrelsen, som borde man anlägga en vidare synpunkt vid bedömandet av det arbete, kommittén framlagt. Med en sådan uppfattning och med blicken fäst på det ur alla — utom avundsjukans och självöverskattningens — synpunkter önskvärda målet att giva de bestämmande statsmakterna åtminstone några års frist från förnyade framställningar om löneförhöjningar, har telegrafstyrelsen, som i likhet med de andra av kommitténs arbete berörda styrelserna fått under arbetets fortgång taga del av detsamma, nu kunnat i det stora hela ansluta sig till kommitténs föreliggande förslag. Telegrafstyrelsen anser sig också därvid böra avstå från att genom en mängd välmenta men uppenbart resultatlösa anmärkningar försvåra den avgörande prövningen av förslaget».

I järnvägsstyrelsens yttrande erinras till en början om de stora fördelarna av ett likformigt avlöningssystem för de ifrågavarande verken, särskilt önskemålet att vinna inbördes likhet mellan de olika avlönings-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391. 13

formerna inom vederbörande verk samt en förenkling av dessa former. I detta avseende anser styrelsen kommittén hava på ett lyckligt sätt löst sin uppgift att åvägabringa ett för verken gemensamt avlöningssystem.

Vidkommande de av kommittén föreslagna lönesatserna framhåller järnvägsstyrelsen, att dessa, framförallt för den lägre personalen, innebära en högst väsentlig ökning av avlöningarna, sådana desamma bestämts vid senaste definitiva löneregleringar. Ehuru styrelsen med den erfarenhet, som under de senaste åren vunnits ifråga om de alltjämt växande personalkostnadernas inverkan å statens järnvägars budget, ansåge sig icke kunna underlåta att uttala betänkligheter ifråga om möjligheten för statsbaneaffären att bära den ökade personalkostnad, som genomförandet av kommitténs förslag innebure, ville styrelsen emellertid med hänsyn till personalens berättigade krav på löneförbättring icke göra någon erinran mot de av kommittén föreslagna lönerna.

Vattenfallsstyrelsen ansluter sig i det väsentliga till de principer, som kommittén lagt till grund för sitt förslag till gemensamt lönesystem för kommunikationsverken, vilket förslag styrelsen finner hava fördelen av att vara enklare och mera rationellt än nu gällande lönesystem. Styrelsen anser det på grund av föreliggande förhållanden vara synnerligen angeläget, att kommitténs förslag till lönereglering måtte antagas av innevarande års riksdag.

I de från personalsammanslutningar inkomna yttrandena har i allmänhet uttalats tillfredsställelse med de principer, som kommit till synes i kommitténs förslag med avseende å lönesystemet, ävensom en livlig önskan att detta förslag måtte komma till behandling vid 1919 års riksdag.

Vid angivandet av min principiella ståndpunkt till kommitténs förslag vill jag, vad först angår själva lönesystemet, uttala min tillfredsställelse med att kommittén sökt gå till botten med frågorna såväl om förenkling av de nu förefintliga skiftande avlöningsformerna vid de olika kommunikationsverken som om åvägabringandet av likformighet verken emellan i avseende å lönesystemet. Kommittén har, som redan antytts, föreslagit borttagande, såvitt möjligt, av nu förekommande slag av naturaförmåner och ersättningar vid sidan av den egentliga avlöningen. Den gamla fördelningen av avlöningen i »lön», som utbetalas månadsvis i förskott, och »tjänstgöringspenningar», vilka erhållas i efterskott för varje månad,

Departe-

mentschefen.

Gemensamt

lönesystem.

14 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Ny utgångspunkt föilönernas bestämmande.

skulle enligt förslaget upphöra, och tjänstemännens hela avlöning fastställas till ett enda belopp för år, benämnt lön, som skall utbetalas med en tolvtedel i efterskott för varje månad. Särskilda tjänstledighetsavdrag hava föreslagits skola fastställas för reglerande av vad tjänsteman skall såsom regel avstå under tjänstledighet eller uppbära under vikariat å högre tjänst. Dyrortstilläggen skulle sammanföras med själva lönebeloppen i löneplanen, så att envar tjänstemans hela lön kan utan svårighet inhämtas direkt ur löneplanen. De totala årslönerna hava föreslagits till sådana belopp, att månadslönerna alltid komma att sluta på hel krona, 50 öre eller 25 öre, varigenom undvikas nu förekommande brutna öretal, som vålla besvärligheter.

Såsom synes, utmärker sig kommitténs lönesystem för klarhet och överskådlighet, och det måste även anses vara uppbyggt på rationella och tidsenliga principer. Genom införande av ett dylikt gemensamt lönesystem, för vars genomförande uttalanden även gjorts inom riksdagen, skulle också vinnas, ej endast att större rättvisa i lönehänseende skipades mellan befattningshavare i de olika verken, utan även att de nu titt och ofta återkommande löneregleringarna än för det ena och än för det andra av verken skulle undvikas. Jag anser det därför högeligen önskvärt, att ifrågavarande lönesystem snarast möjligt kommer till genomförande. Frånsett några detaljer, som jag sedermera kommer att beröra, har jag, lika litet som de hörda myndigheterna, funnit anledning till någon erinran mot detsamma.

Vidkommande härefter kommitténs förslag i avseende å lönerna, framgår av den utav mig nyss lämnade översikten, att kommittén så tillvida avvikit från vad vid kommitténs tillsättande närmast ifrågasattes, att kommittén till utgångspunkt för lönernas bestämmande icke tagit det prisläge, som var rådande vid tiden för krigsutbrottet, utan i stället utgått från det prisläge, som, att döma av stegringarna i levnadskostnaderna under åren närmast före krigets utbrott, skulle under normala förhållanden varit rådande i början av 1920-talet.

Förslaget härutinnan innebär ett viktigt avsteg från vad vid löneregleringar eller lönejämkningar för statens befattningshavare i allmänhet tillämpats, då nämligen deras löner hittills reglerats efter förhållandena före kriget och viss ersättning för levnadskostnadernas stegring därefter beviljats i form av särskilt krigstidstillägg jämte krigstidshjälp. På enahanda förutsättningar bygger jämväl det förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg och dyrtidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst m. in., som Kungl. Maj:t i proposition nr 225 förelagt innevarande års riksdag. Enligt bestämmelserna i nämnda kungörelse,

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391. 15

vilken är avsedd att tillämpas för tiden till och med den 30 juni 1920, skall dyrtidstillägget utgå i visst förhållande till ett grundtal, som, på sätt i kungörelsen närmare angives, av Kungl. Maj:t bestämmes med ledning av verkställda beräkningar rörande den efter ingången av augusti månad 1914 inträdda ökningen i levnadskostnader.

Frånsett tillsvidare förhållandet till dyrtidstillägget, synas emellertid några vägande betänkligheter ej kunna anföras mot kommitténs utgångspunkt för lönernas bestämmande. Det torde nämligen kunna med full säkerhet antagas, att en återgång till det vid krigsutbrottet rådande prisläget icke är tänkbar och att prisläget ej heller kommer att sjunka under den punkt, som bildat utgångsläget för kommittéförslaget. Vid sådana förhållanden måste det även framstå som naturligt, att, då nu är fråga om en definitiv och bestående lönereglering, hänsyn vid lönernas bestämmande tages till någon del av levnadskostnadsökningen efter krigsutbrottet samt att statstjänarna härigenom kunna beredas den mera tryggade ställning även i pensionshänseende, som härav blir en följd.

Då jag sålunda finner mig kunna tillstyrka en lönereglering för Förhållande kommunikationsverkens personal med angivna utgångspunkt, sker det tt‘tl]1,ä^rto1^' under den uttryckliga förutsättningen, att denna personal ej där- liden för igenom i lönehänseende kommer att intaga en annan eller bättre trådande ställning i förhållande till övriga statens befattningshavare, än om den vid nästlidet års lagtima riksdag antagna provisoriska löneregleringen för ifrågavarande verk fortfarande ägt tillämpning. Redan nödvändigheten att skipa rättvisa mellan olika kategorier statstjänare synes påkalla, att reallönerna för kommunikationsverkens personal ej bestämmas högre, än om nämnda provisoriska lönereglering tillämpats och dyrtidstillägg därå utgått efter i allmänhet gällande grunder. I lika grad kräves ett sådant resultat såväl ur allmän statsfinansiell synpunkt som med hänsyn till de ifrågavarande verkens egen affärsställning. Framhållas må dock, att vad nyss yttrats ej bör uppfattas såsom hinder mot, att en förbättring i lönehänseende äger rum för sådana befattningsgrupper, som av särskilda skäl anses böra placeras högre å löneskalan än tillförne varit fallet — att verkställa en dylik på större rättvisa grundad omplacering har tvärtom vid kommitténs tillsättande angivits som en av dess huvuduppgifter.

Av vad nu anförts framgår, att ett villkor för den ifrågavarande löneregleringen enligt min uppfattning är, att en reduktion av dyrtidstillägget, i förhållande till vad för statens övriga befattningshavare skulle gälla, äger rum för kommunikationsverkens personal. I förenämnda förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg m. m., som

16 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Övergången till det nya önesystemet.

Vissa följdföreskrifter.

underställts innevarande års riksdag, har även förutsatts, att särskilda bestämmelser angående dyrtidstillägg kunna meddelas i samband med lönereglering. Frågan på vad sätt nyss antydda reduktion av dyrtidstillägget lämpligast bör ske har emellertid befunnits vara av den svårlösta beskaffenhet, att den ej kan utan en ingående ytterligare utredning underställas riksdagen. Slutligt beslut i denna fråga behöver ej heller fattas av innevarande års riksdag, utan kan uppskjutas till 1920 års riksdag, om nämligen den nya löneregleringens ikraftträdande framskjutes till den 1 juli 1920, till vilken tid förenämnda kungörelse angående dyrtidstilläggs utgående skulle förbliva gällande. Med avseende å dyrtidstillägget åt ifrågavarande personal från och med sistnämnda dag är jag beredd vidtaga särskilda anordningar, för att de av mig i det föregående angivna grundsatserna må komma till ett i görligaste mån rättvist och tillfredsställande uttryck. En sådan reduktion av dyrtidstillägget torde sålunda böra ske, att summan av lön enligt de nya avlöningsbestämmelserna och dyrtidstillägg icke kommer att i stort sett överstiga summan av avlöning enligt nu gällande bestämmelser och dyrtidstillägg därå enligt de för statsförvaltningen i allmänhet gällande grunder. För huru lång tid efter den 1 juli 1920 en sålunda ändrad beräkningsgrund i fråga om dyrtidstillägget bör äga bestånd är i sin tur beroende på, i vilken ordning avskrivning av dyrtidstillägget kommer att ske samt huruvida och i vad mån vid blivande löneregleringar för andra statens befattningshavare deras löner komma att bestämmas med utgångspunkt från prisläget vid en senare tidpunkt än det vid krigsutbrottet rådande.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att med den ståndpunkt, jagintagit till löneregleringsfrågan, billigheten synts kräva, att i en för personalen betydelsefull fråga, nämligen angående anordningen vid övergång till efterskottsutbetalning av hela avlöningen, en avvikelse sker från vad kommittén föreslagit, i det att kostnaden i detta hänseende enligt min mening bör i sin helhet bestridas av statsmedel. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Åven vissa andra skäl än det förut angivna tala för det av mig förordade uppskovet till den 1 juli 1920 med tillämpandet av kommitténs förslag till avlöningsreglemente för de här ifrågavarande verken. Nämnda förslagförutsätter, att allmänna föreskrifter i ett flertal ämnen och av invecklad beskaffenhet skola, innan reglementet träder i kraft, utfärdas av Kungl. Maj:t. Sålunda skulle, bland annat, bestämmelser meddelas angående orternas fördelning å dyrortsgrupper, angående de orter, där kallortstillägg skall utgå, samt om dessa orters fördelning å kallortsklasser,

17 Ku ng i Maj:ts Proposition Nr 301.

angående grunder, enligt vilka ersättning för beklädnadsmaterialier o. d. skall av tjänstemännen erläggas, angående fri läkarvård och fria läkemedel, angående vissa slag av reseersättning och andra förmåner under vistelse på resa, angående tjänstgöringstraktamente under tjänstutövning å annan ort än stationeringsorten, angående ersättning lör flyttningskostnad, angående felräkningspenningar, angående ersättning för övertidsarbete m. in. Utarbetandet av förslag till allmänna föreskrifter i alla dessa ämnen och deras slutliga prövning taga säkerligen ganska lång tid i anspråk och skulle näppeligen kunna medhinnas i erforderlig tid före innevarande års utgång. Jämväl utarbetande av förslag till de ändringar i verkens instruktioner, som påkallas såväl av löneregleringen som av de organisationsförändringar, jag senare denna dag kommer att föreslå beträffande de förevarande verken, måste kräva en rätt rymlig tid.

Vidare är att märka, att kommitténs löneförslag innebär upphävande av den ett stort antal befattningshavare särskilt vid statens järnvägar nu tillkommande förmån av fri bostad jämte fritt bränsle. Då emellertid bostäder fortfarande skulle komma att upplåtas till tjänstemännen men mot 'ersättning, som skall bestämmas med hänsyn till de hyrespris, vilka å varje särskild ort i allmänhet gälla för liknande lägenheter, måste ganska avsevärd tidrymd åtgå för att träffa härför nödiga avtal.

Enligt vad kommittén meddelat, har densamma icke ansett lämpligt att, redan innan kommitténs förslag till lönereglering prövats av statsmakterna, utarbeta förslag till fullständigt nya pensionsbestämmelser för de ifrågavarande verkens tjänstemän. Kommittén yttrar härutinnan, att tiden icke heller medgivit att ägna dessa frågor den ingående behandling, som vore av nöden, utan hade kommittén för närvarande nödgats inskränka sig till att föreslå allenast provisoriska pensionsbestämmelser. Det vore dock, yttrar kommittén, dess avsikt att snarast möjligt utarbeta förslag till helt nya bestämmelser i nämnda hänseende, vilka skulle underställas eu kommande riksdags prövning. Då det enligt mitt förmenande måste anses lämpligt, om de nya pensionsbestämmelserna kunna träda i kraft samtidigt med det nya avlöningsreglementet, vilket torde bliva möjligt, om med reglementets tillämpande uppskjutes till mitten av år 1920, ser jag även häri en vinst av ett uppskov. För personalen torde detta uppskov medföra den fördel, att de nya pensionsbestämmelserna med sannolikhet bliva gällande ett halvt år tidigare än eljest skulle bliva fallet.

Beträffande anledningen till att jag, oaktat den ifrågavarande löneregleringen ej ansetts skäligen böra medföra en allmän ökning av levnadsstandarden för ifrågavarande personal, ändock tillstyrker förslagets Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 käft. (Nr 391.) scc ia i>

Pensions-

bestämmelser.

Skäl föiförslagets framläggande till 1919 års riksdag.

18 Kungi. Maj:ts Proposition Nr 391.

framläggande för den nu församlade riksdagen, hänvisas till den förut återgivna motiveringen för kommitténs tillsättande. Här torde vara tillfyllest peka på den ökade reda och ordning i lönesystemet, som förslagets genom förande, enligt vad redan antytts, skulle medföra, samt den större rättvisa i fråga om olika befattningshavares och särskilt den tekniskt utbildade personalens placering å löneskalan, som skulle äga rum. Vidare äro att beakta de avsevärda fördelar, såsom exempelvis beträffande ökad semestertid, riktigare dyrortsgrnppering, ersättning' för flyttningskostnad, begravningshjälp m. in., vilka, jämte sannolikt förbättrade pensionsvillkor, skulle beredas den personal, varom här är fråga. Slutligen böra genom inrättande av en utav kommittén föreslagen lönenämnd goda resultat i avseende å framtida lönefrågors bedömande vara att förvänta.

Visserligen har mot löneregleringsförslaget, särskilt från personalorganisationerna och beträffande olika befattningsgruppers ställning i lönehänseende, riktats ett antal anmärkningar, men dessa anmärkningar syfta närmast till löneförbättringar för än den ena och än den andra gruppen av befattningshavare. Då anspråken härutinnan icke kunna tillmötesgås, är intet att vinna genom ytterligare utredning av dessa förhållanden. Vid prövning av kommitténs förslag och de däremot gjorda anmärkningarna har jag i stort sett även beträffande såväl själva lönebeloppen som befattningshavarnas gruppering och placering å löneskalan funnit kommitténs förslag väl grundat, varför jag också anser mig kunna tillstyrka förslagets framläggande i väsentligen oförändrat skick.

Över huvud torde, därest ifrågavarande förslag redan nu skulle komma att antagas, låt vara med tillämpning först från en senare tidpunkt än med 1920 års ingång, det vara att förvänta, att en lättnad i kommunikationsverkens rekryteringssvårigheter omedelbart skall gorå sig gällande. Det är också hänsynen härtill, som föranlett mig att, ehuru den för propositioners avgivande i allmänhet stadgade tid redan tilländagå^, hemställa om framställning i ärendet redan till innevarande års riksdag. Förenämnda omständighet är enligt mitt förmenande av så stor vikt, att ett uppskjutande till nästkommande år med avlåtande av proposition icke kan tillrådas. Framhållas må i övrigt, att, av skäl som i det följande komma att utvecklas, ett antagande av det nya löneregleringsförslaget medför, att driftkostnadsstater för post- och telegrafverken ej vidare behöva fastställas. Därest förslaget ej i år underställes riksdagen, måste däremot sådana driftkostnadsförslag för år 1920, vilka med hänsyn till den föreliggande frågans läge ännu ej kunnat utarbetas av vederbörande verk, upprättas och avlämnas till riksdagen, vilket allt toge sådan tid, att propositionerna om dessa driftkostnadsstater först inemot den ordinarie riksdagstidens slut kunde föreligga"

Kungl. Maj ds Proposition Nr 391.

19 Ett par av kommittén framställda förslag nödgas jag emellertid ifrågasätta till tillämpande redan från 1920 års ingång. Detta gäller dels utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att bestämma antalet av vissa befattningar vid post- och telegrafverken, dels ock ordningen för fastställande av kostnadsstater för dessa verk.

Enligt de för statens järnvägar och statens vattenfallsverk gällande avlöningsreglementen äger Kungl. Maj:t befogenhet att bestämma antalet befattningshavare till och med högst förste bokhållare och stationsinspektor å 4:e klassens station A vid statens järnvägar samt driftverkmästare och instrumentmakare vid statens vattenfallsverk, således befattningshavare med begynnelseavlöning å billigaste ort av högst 3,960 kronor vid det förra och 3,240 kronor vid det senare verket. Beträffande postverket gav 1918 års lagtima riksdag Kungl. Maj:t rätt att besluta i fråga om antalet befattningshavare av överpostiljons och lägre grader, d. v. s. med lägsta avlöning å billigaste ort av 2,100 kronor och därunder. Dylik befogenhet är icke lämnad i fråga om befattningshavare vid telegrafverket.

I anledning av framställningar från vederbörande verksstyrelser om utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet i förevarande hänseende, har kommittén anfört, att det syntes uppenbart, att i den mån rörelsen vid de ifrågavarande verken växte, allt större svårighet mötte att i så god tid, som erfordrades, för att förslag i ämnet skulle kunna underställas riksdagen, förutse behovet av ökat antal tjänster, särskilt inom de lägre lönegraderna med mera talrik personal. Kommittén hade dock icke funnit sig kunna förorda, att för närvarande Kungl. Maj:ts nämnda befogenhet i någon mera avsevärd grad måtte vidgas utöver den gräns, som för statens järnvägars del nu gällde. Åt riksdagen skulle därför förbehållas beslutanderätten i fråga om antalet befattningar från och med notariegraden, vilket med hänsyn till såväl den ställning, de till denna och högre grader hörande tjänstemän intoge inom förvaltningen, som ock storleken av de för dem ifrågasatta löner syntes vara lämpligt.

Kommittén ansåge det böra framhållas, att enligt dess mening Kungl. Maj:ts befogenhet att bestämma över antalet befattningar inom vissa gränser icke finge anses innebära, att ett utbyte av tjänst utav lägre grad mot sådan av högre grad kunde ske utan att detsamma betingades av en däremot svarande förändring av göromålens art eller omfattning, liksom att ej heller Kungl. Maj:t torde böra inrätta nya tjänstegrader eller fastställa nya tjänstetitlar utöver de genom avlöningsreglementet fastställda, även om desamma skulle komma att hänföras till lägre grad än den högsta, beträffande vilken befattningshavarnas antal skulle bestämmas av Kungl. Maj: t.

Utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att fastställa antalet av vissa befattningshavare m. m.

Kommittén.

20 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

I Överensstämmelse med sina nu anförda principer har kommittén i 1 § 3 mom. och 42 § av förslaget till avlöningsreglemente upptagit bestämmelser av innebörd, att antalet befattningar skall fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen, såvitt angår befattningar, vilka tillsättas genom förordnande, samt de övriga befattningar, vilka hänförts till 13:e och högre lönegrader enligt den av kommittén uppgjorda tjänsteförteckningen. Övriga befattningar skulle däremot till antalet bestämmas av Kungl. Maj:t, nämligen alla kvinnliga tjänster samt av de manliga till och med högst: vid postverket kontrollör och postmästare av klass 3, vid telegrafverket ingen]örsassistent, kontrollör (nuvarande kontrollör av 2:a lönegraden) och telegrafkommissarie av klass 3 (nuvarande kommissarie av 3:e lönegraden), vid statens järnvägar förste styrman av klass 2, stationsinspektor av klass 3, underingenjör, underinspektör och övermaskinist av klass 1 samt vid statens vattenfallsverk kanalinspektor av klass 2, således befattningar med nuvarande begynnelseavlöning å billigaste ort av högst: vid postverket 4,300 kronor, vid telegrafverket (frånsett provisionsberättigade tjänstemän) 3,900 kronor, vid statens järnvägar 4,320 kronor och vid statens vattenfallsverk 3,600 kronor.

I sammanhang med nu omförmälda förslag har kommittén jämväl ifrågasatt en förändring med avseende å fastställandet av de specifika kostnadsstaterna för post- och telegrafverken i överensstämmelse med vad som redan tillämpas beträffande dylika stater för de övriga två verken. Den skillnad råder nämligen nu, att riksdagen prövar detaljerna av post- och telegrafverkens driftkostnadsstater, under det att denna prövning, vad statens järnvägar och statens vattenfallsverk angår, är överlåten åt Kungl. Maj:t. Det har synts kommittén, som om även de två förstnämnda verken numera nått den utveckling, att den beträffande statens järnvägar och vattenfallsverket hittills följda ordning hädanefter borde vinna tillämpning även för dem. Avsevärd tid och arbetskraft offras nu, enligt vad kommittén yttrat, inom de två verken för att söka så noggrant som möjligt beräkna de avlöningar, som skola komma att utgå under ett kalenderår, vars begynnelse ligger ett och ett halvt år framåt i tiden, samt jämväl för att på olika titlar fördela detta samma års driftkostnader. För riksdagen anser kommittén det ock böra vara av ringa värde att äga tillgång till dylika siffror, vilka givetvis i sina detaljer måste bliva avsevärt missvisande. Vissa mera överslagsvis beräknade slutsummor rörande de olika delarna av verkens kostnadsstater, vilka kunna tjäna till ledning vid uppgörandet av det kommande årets budget, hava synts kommittén vara vad för riksdagen i förevarande hänseende kan vara till gagn. Kostnadsstaternas detaljer skulle däremot

21 Kungl. Maj: t a Proposition Nr 391.

kunna närmare tiden för deras tillämpning underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.

Kommitténs förslag angående utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att bestämma antalet- befattningar innebär, vad statens järnvägar och vattenfallsverket angår, ingen annan ändring mot vad nu gäller, än att denna befogenhet skulle avse jämväl stationsinspektor å 3:e klassens station och underinspektör vid det förra samt kanalinspektor av 2:a graden vid det senare verket, men däremot icke omfatta den högre ångfärjepersonalen. Det är icke heller min avsikt att föreslå ti 11lämpning beträffande nämnda två verk av kommitténs ifrågavarande förslag tidigare än då det nya avlöningsreglementet i sin helhet skulle träda i kraft, helst härför skulle erfordras ändring av nn gällande avlöningsreglementen för dessa verk. Någon ändring för statens järnvägars och vattenfalIsverkets del i fråga om ordningen för kostnadsstaters fastställande är ej ifrågasatt.

Vad åter post- och telegrafverken angår, skulle, såsom nyss meddelats, kommitténs förevarande två förslag medföra avsevärd ändring i nu rådande förhållanden.

Anledningen till att jag ansett förslagen i fråga böra för sistnämnda båda verk bliva gällande redan från ingången av år 1920, under det att med ikraftträdandet av det nya avlöningsreglementets övriga bestämmelser skulle komma att anstå till ett halvt år senare, är den, att jag icke är beredd att för dessa verk nu framlägga förslag vare sig i fråga om erforderlig ökning av antalet befattningar inom de tjänstekategorier, beträffande vilka kommittén ansett antalet böra bestämmas av Kungl. Maj:t, eller till detaljerade driftkostnad sstater. Enligt vad jag redan antytt, hava nämligen vederbörande verksstyrelser icke föranstaltat om de vidlyftiga förarbeten, som för avgivande av förslag i berörda hänseenden äro nödiga, därvid styrelserna givetvis utgått från att kommittéförslaget skulle i sin helhet träda i tillämpning vid 1920 års ingång och således förslag till driftkostnadsstater icke behöva hänskjutas till 1919 års riksdag. I anledning härav kommer jag att hemställa om utverkande av riksdagens medgivande, att Kungl. Maj:t må från och med år 1920 bestämma antalet befattningar av högst kontrollörs och postmästares av klass 3 grad vid postverket samt högst ingenjörsassistents, kontrollörs av 2:a lönegraden och kommissaries av 3:e lönegraden tjänsteställning vid telegrafverket. Rörande de högre befattningshavarnas antal lärer för första halvåret 1920 någon förändring ej böra ifrågasättas, utan riksdagens medgivande inhämtas till att antalet av nämnda befattningshavare må för berörda tid upptagas lika med vad för år 1919 bestämts.

Departe-

ments-

chefen.

22 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Personalens rätt till semester.

Därest undantagsvis skulle befinnas nödigt att redan under första hälften av år 1920 bereda sådan ökning av arbetskraft inom de högre lönegraderna, som av riksdagen prövats böra för tiden därefter äga rum, torde Kungl. Maj:t kunna för varje särskilt fall förordna därom, gällande detta jämväl statens järnvägar och vattenfallsverket. Beträffande ordningen för kostnadsstaters fastställande i övrigt för post- och telegrafverken torde, därest riksdagen icke uttalar en motsatt önskan, få redan från och med år 1920 förfaras på sätt jag förut nämnt. Några principiella betänkligheter mot att kommittéförslaget i nu ifrågavarande delar bringas i tillämpning redan med ingången av år 1920 synas näppeligen föreligga.

Slutligen vill jag nämna, att, då det ej kan anses lämpligt och med billigheten överensstämmande, att de nya stadgandena om rätt till semester träda i kraft i mitten av ett år, jag anser kommittéförslaget med vissa modifikationer och villkor böra härutinnan tillämpas redan från och med ingången av år 1920. Härtill återkommer jag i det följande.

Jag övergår nu till en mera ingående redogörelse för det av kommunikationsverkens lönekommitté avgivna betänkandet jämte däröver avgivna yttranden, därvid jag för sammanhangets skull återkommer till vissa av de här ovan i korthet behandlade frågorna.

Tillämpning’ av gemensamt lönesystem.

Innan jag till en början upptager till behandling frågan om den närmare tillämpningen av det föreslagna gemensamma lönesystemet, ber jag få erinra, att kommitténs uppdrag, frånsett de i kommitténs särskilda yttranden behandlade organisationsspörsmålen, avsett:

dels undersökning av frågan, i vilken omfattning enhetlighet i lönesystem och avlöningsbestämmelser för tjänstemännen vid ifrågavarande fjrra verk kan befinnas genomförbar och lämplig,

dels granskning rörande olika tjänstekategoriers lämpliga placering å löneskalan vid jämförelse såväl inom vart och ett av de fyra verken som ock dem emellan, därvid särskild uppmärksamhet skulle ägnas frågan rörande den ställning i avlöningssystemet, som borde intagas av personal med teknisk utbildning,

dels ock utredning och förslag rörande definitiv lönereglering för tjänstemännen vid de ifrågavarande verken.

Kommittén yttrar härom ytterligare:

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391. 23

»Kommittén har anmodats att bedriva sina arbeten skyndsammast möjligt, så att förslag i förenämnda ämnen, om sådant läte sig göra, kunde föreläggas 1919 års riksdag. Kommittén bär ock ställt sig denna anmodan till efterrättelse, så mycket mera som kommittén själv under gången av sitt arbete kommit till den uppfattningen, att en sl<yndsam och definitiv lösning av7 de stora personalgruppers lönespörsmål, om vilka här är fråga, ur alla parters synpunkt är synnerligen önskvärd, kitt trängande behov föreligger sålunda för de berörda verken att med det snaraste få tjänstemännens avlöningsförhållanden slutgiltigt ordnade, på det att den verkligen hotande personalbristen, förorsakad av såväl den betydande avgången som ock svårigheten att rekrytera personalen, må kunna undanrödjas. Från tjänstemännens egna led har kravet på en skyndsam lönereglering gjorts starkt gällande. Slutligen torde av statsmakterna hysas livlig önskan att snarast möjligt få se de ifrågavarande spörsmålen lösta, och lösta på sådant sätt, att de under senare åren ständigt återkommande fordringarna på jämkning i kommunikationsverkens avlöningsförhållanden må för någon tid framåt utebliva.»

Efter att hava lämnat eu översikt över de vid de fyra verken nu förekommande, mångskiftande avlöningsformerna (sid. 3 — 6), påvisar kommittén olägenheterna av de nuvarande komplicerade lönesystemen (sid. 6—8). Under erinran att redan 1914 års kommitté ifrågasatt vissa förenklingar av de vid statens järnvägar förekommande avlöningsformerna anför kommittén vidare:

»Därest en liknande förenkling nu vidtages jämväl med avseende å de övriga tre verkens lönesystem, öppnas möjlighet till genomförande av^ enhetlighet mellan avlöningsformerna för de olika verken, vilket måste anses vara i hög grad eftersträvansvärt. Sådana som förhållandena nu äro, måste nästan alltid större eller mindre skiljaktigheter uppkomma mellan de totala avlöningsförmånerna även för sådana befattningshavare vid skilda verk, som eljest med fog ansetts böra vara fullt jämställda, Därigenom har framkallats en lätt förklarlig strävan hos den missgynnade befattningsgruppen att förbättra sin ställning. Då en sådan strävan rönt framgång, har det, till följd av de rådande systemens inbördes skiljaktigheter samt svårigheten att mot varandra rätt avväga de vid sidan av själva avlöningen under olika former utgående förmånernas värde, i regel icke kunnat undvikas att någon annan tjänstemannagrupp blivit eller åtminstone ansett sig bliva försatt i en relativt försämrad ekonomisk situation, vilket i sin tur föranlett denna grupp att söka få sina särskilda löneintressen beaktade, o. s. v. Härav alstras rivalitet och misshälligheter inom tjänstemannakåren med därav följande stör-

Olägenheter av nuvarande lönesystem.

24 Granskning av nuvarande avlöningsformer.

Kommittén.

Grundavlöning [och avlöningsförhöjningar.

Upp-

hävande av avlöningen 8 fördelning i lön och tjänstgöringspenningar.

Hela avlöningens utbetalande i efterskott.

Kungl- Maj:ts Proposition Nr 391.

ningar av arbetslön, tidsödande utredningar måste företagas inom verken och deras styrelser, regeringens tid tages över hövan i anspråk för lönefrågors handläggande och riksdagen nödgas att årligen ägna avsevärd tid åt dylika spörsmåls bedömande.»

Kommittén övergår härefter till en ingående behandling av varje särskild avlöningsform, varvid särskilt beaktats synpunkten att utan åsidosättande av verkens speciella förhållanden söka åstadkomma likformighet och förenkling.

Vad först angår den fasta avlöningen, uttalar kommittén (sid. 8), att alldeles samma principer utan tvivel kunna inom alla fyra verken tillämpas med avseende å grundavlöningen och förhöjningarna av densamma, så att på ett och samma plan dels grund avlöningen alltid sättes till exakt samma belopp, dels ock avlöningsförhöjiringarna bliva lika stora och lika många samt inträda med lika tidsmellanrum.

Avlöningens fördelning i »lön» och »tjänstgöringspenningar», för vilken fördelning nu tillämpas skilda principer, anser kommittén böra upphävas (sid. 8—10), varigenom vissa beaktansvärda lättnader i redovisningsväsendet skulle vinnas. I stället skulle bestämmas särskilda tjänstledighetsavdrag till reglerande av vad tjänsteman skall vid ledighet i regel avstå av sin avlöning eller under vikariat uppbära.

I sammanhang härmed föreslår kommittén en omläggning med avseende på tiden för avlöningens utbetalande (sid. 10 —11). För närvarande är förhållandet det, att »lön» och vad därmed är likställt utbetalas i förskott vid början av varje månad, under det att »tjänstgöringspenningar» och därmed likställd avlöning utbetalas i efterskott vid månadens slut.

»Denna utbetalningsordning», yttrar kommittén, »torde bero på att enligt medgivande i respektive avlöningsreglementen lön utgår, till månadens slut, även om tjänstemannen under tiden avgår från tjänsten till följd av dödsfall, entledigande eller avsked, varemot tjänstgöring spennin g ärna få uppbäras endast för tiden till och med den dag avgång sker, samt skola under vissa slag av ledigheter avstas. Genom att& innehålla tjänstgöringspenningarna till månadens slut undvikes ock i viss grad att staten erhåller fordran hos tjänsteman, som beviljats ledighet och därunder skall avstå ett mot tjänstgöringspenningarna svarande belopp. Har emellertid tjänsteman beviljats sådan ledighet, som medför förpliktelse att avstå jämväl hela eller någon del av själva lönen, kan dock återbäringsskyldighet uppkomma för honom. Om nu uppdelning i lön och tjänstgöringspenningar icke vidare skall äga rum, utan

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391. 25

vid ledighet i stället avdrag göres å avlöningen, måste, för att icke vid varje ledighet, varunder avlöningen helt eller delvis avstås, återbäringsslcyldighet för tjänstemannen av i förskott uppburen avlöning för månaden skall uppkomma, en omläggning ske med avseende på tiden för avlöningens utbetalande, sä att denna hel och hällen utbetalas i efterskott för varje mänad och i sammanhang därmed avdrag göres för vad tjänsteman under månaden eventuellt skolat avstå på grund av åtnjuten ledighet. Såsom regel erhåller då tjänstemannen vid månadens slut efter, fullgjord tjänstgöring tolftedelen av den honom tillförsäkrade årsavlöningen i ett enda belopp, och göres därvid för de undantagsfall, då ledighet mot avstående av viss del av avlöningen ägt rum, stadgat avdrag.

Mot det nuvarande systemet kan, förutom ovan nämnda tidsödande redovisningssätt, anföras jämväl, att det uppenbarligen icke kan vara riktigt, att en tjänsteman, som under loppet av eu månad lämnar sin befattning, äger möjlighet uppbära lön för den del av månaden, då han icke ägnat staten sin tjänst. Det kan icke heller vara utan sin betydelse, att tjänstemännen undfå sin avlöning först efter fullgjort arbete, i stället för att såsom nu uppbära huvudparten därav i förskott. Härigenom torde de, åtminstone sedan omläggningen successivt fått verka under någon tid, samt i allt fall de hädanefter i statens tjänst inträdande personerna erhålla den ekonomiska trygghetskänsla, som alstras av medvetandet att för sitt uppehälle icke behöva anlita förskottsvis bekomna medel utan genom fullgjort arbete verkligen förtjänta penningar.

Då redan nu avlöningen till icke-ordinarie befattningshavare utbetalas i efterskott, inträffar med nuvarande ordning, att den, som befordras från extra till ordinarie befattning, vid själva övergången erhåller såväl full betalning för sista månaden som ock förskott för den kommande månaden. Denna kumulering har måhända haft visst fog för sig med hänsyn till att utnämning till ordinarie tjänst ofta medför särskilda utgifter såsom för flyttning till annan ort samt för erläggande av stämpelavgift för konstitutorial eller fullmakt å den ordinarie tjänsten. Då kommittén emellertid anser och även kommer att framställa förslag om att skälig flyttningsersättning skall lämnas tjänsteman vid tillträdande av ordinarie befattning, när därav förorsakas flyttning till annan ort, samt, enligt vad kommittén inhämtat, proposition lärer komma att till 1919 års riksdag avlåtas angående upphävande av hittillsvarande skyldighet att erlägga stämpelavgift för konstitutorial eller fullmakt å ordinarie tjänst, förefinnes av nyss nämnda anledningar intet skäl att bibehålla förskotts- Bihcmy till riksdagens 'protokoll 1919. 1 sainl. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 4

26 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Begravningshj älp såsom vederlag för förskott sutbetalningens avskaffande.

utbetalningen av lön vid ordinarie tjänsts tillträdande. Ån vidare har anförts, att utbetalning av viss del av avlöningen i förskott skulle vara nödig för mötande av utgift i form av retroaktiv-, inträdes- eller befordringsavgift i pensionsinrättning, av vilken tjänsteman obligatoriskt skall vara delägare. Då emellertid fördelning av dylik avgift, där den är av någon större betydenhet, numera i allmänhet lär få ske på flera år, kan ej heller härav hämtas stöd för förskottsutbetalning av lönen.»

Såsom ett särskilt skäl för införande av efterskottsutbetalning av hela avlöningen anför kommittén den omständigheten, att därigenom skulle möjliggöras beredande av rättvist avvägd begravningshjälp åt avliden tjänstemans dödsbo. De närmare motiven härför utvecklas av kommittén på följande sätt:

»Enligt sammanfallande - bestämmelser i samtliga de fyra verkens avlöniugsreglementen utbetalas nu, då tjänsteman avlider till följd av olyckshändelse under tjänstutövning vid verket, en månads avlöning såsom begravningshjälp. I övrigt utgår icke enligt avlöningsreglementena någon begravningshjälp i vidare mån än så, att återbetalningav förskottsvis uppburen lön icke skall äga rum vid tjänstemans dödsfall. Inträffar dödsfallet tidigt i månaden, har dödsboet ju till sitt förfogande vad som kan vara oanvänt av det förskottsvis uppburna lönebeloppet samt de innestående tjänstgöringspenningarna för den gångna delen av månaden. Sker åter dödsfallet mot slutet av månaden, lärer väl lönen för samma månad i flertalet fall redan vara disponerad och dödsboet således ej hava till godo annat än månadens tjänstgöringspenningar till och med dagen för dödsfallet. Har så dödsfallet föregåtts av någon tids sjukdom, varunder tjänstemannen fått avstå tjänstgöringspenningarna och extra utgifter kanske jämväl uppkommit, står dödsboet, därest ingen privat förmögenhet efterlämnas, ej sällan utan medel för de nödvändigtvis i samband med dödsfallet uppkommande särskilda omkostnaderna. Den någon tid därefter utfallande pensionen är ej heller beräknad för gäldande av begravningskostnaderna utan för familjens uppehälle efter befattningshavarens död.

Det måste således medgivas, att nuvarande system medför synnerliga ojämnheter i nu förevarande hänseende. Genom införandet av efterskottsutbetalning av avlöningen i dess helhet får tjänstemans dödsbo till godo, att omedelbart efter dödsfallet från vederbörande verk utfås —- oavsett vid vilken tidpunkt i månaden dödsfallet inträffat — så mycket mera än med nuvarande anordning, som avlöningen i dess helhet för den tilländagångna delen av månaden överstiger tjänstgörings-

Kung!. May.ts Proposition Nr 391.

'21

penningarnas belopp för samma tid. Men därutöver anser kommittén skäligt att, delvis såsom kompensation för avskaffandet av förskottsutbetalning av lönen, särskild begravningshjälp bör av staten utbetalas till dödsboet efter varje under tjänstetiden avliden tjänsteman, vare sig dödsfallet härrör av olycksfall i tjänsten eller icke. Från tjänstemännens synpunkt bör det icke inverka på begravningshjälps utbetalande eller ej, om dödsfallet förorsakats av den ena eller andra anledningen, och staten har heller knappast skäl att vidare upprätthålla den nuvarande åtskillnaden, därest den förmån, som därigenom skulle beredas tjänstemans efterlevande, icke medför avsevärt ökade utgifter för statsverket.»

Storleken av begravningshjälpen föreslår kommittén till tio procent av den avlidnes årsavlöning, dock högst 500 kronor. Då den lägsta av kommittén föreslagna årsavlöningen utgör för manlig tjänsteman 1,980 och för kvinnlig tjänsteman 1,800 kronor, skulle alltså begravningshjälpen komma att utgå med ett minimibelopp av 198, respektive 180 kronor.

Att utan vidare övergå från den nuvarande ordningen, enligt vilken 60—80 procent av avlöningen utbetalas i förskott, till den sålunda ifrågasatta efterskottsutbetalningen av hela avlöningen, finner kommittén otänkbart, emedan tjänstemännen, särskilt efter de nu genomgångna krisåren, i allmänhet icke äro i den ekonomiska situation, att de icke såsom följd därav skulle nödgas skuldsätta sig, vilket givetvis måste förebyggas. Då det gällt att finna en lämplig utväg härvidlag, hava emellertid skilda synpunkter framförts inom kommittén. Härom anför kommittén följande:

»Å ena sidan har det ansetts att, då det uppenbarligen icke borde ifrågakomma att på det sätt genomföra förändringen, att densamma tillämpades allenast på hädanefter till ordinarie tjänst befordrade tjänstemän, vilket under lång tid framåt, 30—40 år, skulle medföra besvärligheter genom olika system för avlöningens utbetalande, allenast två framkomliga vägar gåves. Den ena vore, att under en övergångsperiod, som likväl icke gärna borde sättas längre än ett år, bibehålla uppdelningen i lön och tjänstgöringspenningar, men successivt framflytta dagen för själva lönens utbetalande, så att lönen för december månad komme att utbetalas vid slutet av december eller således samtidigt med tjänstgöringspenningarna för denna månad. Härigenom skulle dock vållas viss oreda för kassaförvaltningarna samt därjämte tjänstemännen beredas olägenheten av att icke erhålla avlöning vid sådana kritiska tider som kvartalsskiftena, då bland annat hyrorna skola betalas. Den andra utvägen vore att vid 1920 års ingång (den tidpunkt, kommittén föreslagit för det

Anordning vid övergång till ef terskottsutbetalning av hela avlöningen

28 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

nya aVlöningsreglementets ikraftträdande) utbetala ett belopp, motsvarande den lön å gamla staten, som, därest nytt avlöningsreglemente icke beslutats, då skulle bava utbetalats, samt sedermera under året antingen vid varje månads slut från den totala avlöning, som då enligt nya staten skulle utbetalas, avdraga ett belopp, motsvarande en tolvtedel av det vid årets ingång utbetalda beloppet, eller ock månatligen innehålla så stor del av avlöningen, som motsvarade den genom löneregleringen uppkommande lönestegringen, intill dess summan av de innehållna beloppen sammanfölle med beloppet av den vid årets början utbetalda lönen. Åven dessa anordningar skulle dock komplicera räkenskapsväsendet, men ej i så hög grad som enligt det första alternativet komma att bereda svårigheter för tjänstemännen.

Mot de nu angivna utvägarna har från annat håll inom kommittén gjorts den invändningen, att staten härigenom på en gång eller successivt under loppet av ett år återtoge det åt en var av de nuvarande tjänstemännen på grund av det vid tiden för hans tillträdande av ordinarie tjänst gällande löneavtalet en gång utbetalda och av honom givetvis också förbrukade förskottet av en månads lön och likaledes berövade tjänstemännen den dem hittills tillkommande rätt att vid avgång från tjänsten bekomma lön för hela den månad, under vilken avgången sker, samt i utbyte härför allenast medgåve utbetalande av begravningshjälp till de efterlevande efter sådana tjänstemän, som icke komme att uppnå pensionsålder utan avlede dessförinnan, en förmån, som icke hade något reellt värde för de övriga tjänstemännen, vilka väl torde utgöra flertalet. Jämväl skulle, särskilt genom den senare av de nyss angivna utvägarna, svårigheter uppkomma för de fall, då tjänsteman under år 1920 avginge ur tjänst eller avlede, i det att då allt för stort belopp skalle behöva på en gång återgäldas av honom eller hans dödsbo för att täcka den ej redan tidigare under året genom avdrag å månadsavlöningarna eller innehållande av viss del utav dem återburna delen av det vid årets början bekomna beloppet. Från nu antydda håll inom kommittén har i stället gjorts gällande, att staten skulle huvudsakligen draga fördel av den föreslagna reformen och således böra hålla tjänstemännen skadeslösa genom att vid tiden för det nya avlöningsreglementets ikraftträdande till tjänstemännen såsom vanligt utbetala i förskott lön för januari månad, beräknad efter dittills gällande lönestat, samt sedermera vid varje månads slut i efterskott inbetala en full månadsavlöning enligt nya lönestaten.

Vid första påseendet synes väl detta förslag innebära ett alldeles oskäligt gynnande av tjänstemännen på statens bekostnad, men en när-

KungL May.ts Proposition Nr 391.

mare undersökning visar att så icke skulle bliva fallet, åtminstone ej i den grad det kan förefalla. Vad då först angår frågan, på vilkendera partens sida, statens eller tjänstemännens, huvudsakliga vinsten av den ifrågasatta reformen skulle komma, så är det givetvis staten, som nästan uteslutande skulle draga ekonomisk fördel av densamma. Tjänstemännen förlora, såsom redan antytts, rätten att vid avgång från tjänst tillgodonjuta lön för hela den månad, under vilken avgången sker, i det att hädanefter ingen som helst avlöning skulle komma att utbetalas för tiden efter den dag, då avgång inträffar. Vidare skulle tjänstemännen, därest de icke, såsom förutsatts, bekomme en månads lön i förskott vid 1920 års ingång eller om de visserligen bekomme sådant förskott men skulle vara skyldiga att successivt helt återbetala detsamma, på en gång eller successivt frånhändas en förmån, som redan kommit dem till godo på grund av det löneavtal, som gällt vid deras tillträdande av ordinarie tjänst, en förmån, som redan utnyttjats så till vida, att tjänstemännen ställt sin ekonomi med hänsyn tagen till att de alltjämt skola erhålla sin lön i förskott och icke behöva återbetala detta förskott, vadan de kunnat använda förskottslönen till bestridande av utgifter för den månad, med vars ingång förskottet utlämnats. De tjänstemän åter, som icke behövt omedelbart taga förskottslönen i anspråk för sitt och familjens uppehälle, hava kunnat göra densamma, månad för månad, räntebärande redan från dagen för dess uppbärande. På tjänstemännens vinstkonto skulle komma allenast den endast i ett fåtal fall utgående förmånen för deras efterlevande att erhålla begravningshjälp.

Staten åter skulle vinna åtskilliga, delvis i penningar direkt uppskattbara fördelar. Då enligt på kommitténs föranstaltande verkställda beräkningar en månads lön till de ifrågavarande verkens nuvarande ordinarie tjänstemän redan enligt den för år 1919 gällande lönestaten belöper sig till omkring 4,500,000 kronor, ett belopp som växer genom ökning av antalet befattningshavare och genom den fortskridande stegringen av avlöningarna, skulle staten genom att uppskjuta varje utbetalning av lönen en månad, skörda en räntevinst, som efter nyss angivna belopp räknat skulle med en räntefot av 5 procent för år uppgå till 18,750 kronor per månad eller således 225,000 kronor för ett år. Då den nuvarande tjänstemannastammen — med de blivande tjänstemännen behöver ju staten i detta sammanhang icke räkna, enär dessa givetvis få finna sig i det utbetalningssystem, som är gällande vid tiden för deras tillträdande av ordinarie tjänst — i genomsnitt räknat kan anses stå vid mitten av sin tjänstemannabana, i regel uppgående till minst 35 år, skulle alltså nämnda årliga räntevinst komma staten till godo

30 Kungl. Maj. ts 'Proposition Nr 391.

under 17,5 år, d. v. s., utan hänsyn tagen till ränta på ränta, belöpa sig till nära 4,000,000 kronor. Härtill kommer den minskning i arbete för avlöningarnas uträknande, utbetalande, bokförande och redovisande, som blir en följd av avlöningens utbetalande i en i stället för två poster för varje månad, och som för staten under årens lopp torde medföra rätt avsevärda besparingar i arbetslöner och kostnader för skrivmaterialier. Staten vinner även reda och ordning beträffande tjänstemannalönerna samt visshet att ingen lön utbetalas annat än som vederlag för verkligen fullgjort arbete. På statens förlustkonto kommer endast förpliktelsen att till efterlevande efter tjänstemän, som avlida före pensionsålderns uppnående, utbetala begravningshjälp, en skyldighet, som redan nu, fast med mindre belopp, åligger staten gent emot dödsbo efter tjänstemän, som avlida till följd av olycksfall i tjänsten.

Om nu staten vid den ifrågasatta tidpunkten för det nya avlöningsreglementets ikraftträdande eller den 1 januari 1920 till samtliga tjänstemän, som redan förut innehava ordinarie befattning, skulle utbetala en månads lön enligt den förut gällande avlöningsstaten samt sedan vid varje månads slut utbetala en hel månadsavlöning enligt den nya lönestaten, skulle uppenbarligen den ovan beräknade, under de närmaste 17,5 åren uppkommande räntevinsten och någon del eller kanske hela den besparing under samma tid i utgifter, som förut antytts, behöva tagas i anspråk härför, men någon mera avsevärd ekonomisk förlust bör staten rimligen icke komma att göra liksom staten ock vinner de mera formella fördelarna av att för framtiden hava löne- och utbetalningssystemen rationellt ordnade. Visserligen kommer statsverket att i bokslutet för år 1920 behöva avföra cirka 4,500,000 kronor högre belopp för avlöningar än gällande lönestater betinga, men denna extra utgift kommer att under årens lopp åtminstone till väsentlig del täckas genom ovannämnda räntevinster och besparade utgifter.

För tjänstemännen åter skulle den föreslagna anordningen icke, såsom man skulle vara benägen att antaga, medföra någon omedelbar ekonomisk vinst. Följande exempel ådagalägger detta. Fn postexpeditör, placerad å ort, där ortstillägg icke förekommer, åtnjuter enligt nu gällande lönestat en fast avlöning pr månad av kr. 208: 33, därav tre fjärdedelar utgöra lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar. Enligt kommitténs förslag till avlöningsreglemente skulle denna tjänstemans fasta avlöning per månad från och med år 1920 utgöra kr. 287: 50 att utbetalas i ett belopp vid varje månads utgång. Vid årsskiftet 1919— 1920 skulle tjänstemannen ifråga komma att såsom vanligt uppbära tjänstgöringspenningar för december 1919 och förskottslön för januari

31 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

1920 med tillhopa förstnämnda belopp, kr. 208: 33. Vid månadsskiftet januari—februari 1920 erhåller han i stället för, såsom vanligt, tjänstgöringspenningar för januari och lön för februari med tillhopa kr. 208: 33, den honom enligt nya avlöningsreglementet tillkommande avlöning fölen månad med kr. 287: 50, vilket belopp även sedermera vid slutet av varje månad tillgodokommer honom. Häri förmärker ingen annan ökning i inkomster än den, som föranledes av att postexpeditörs månadsavlöning höjts från kr. 208: 33 till kr. 287: 50. Men under det att han tidigare alltid levat på ett månatligt förskott, som icke motsvarats av fullgjort arbete, kommer han nu att för sina utgifters bestridande kunna räkna med verkligen intjänad avlöning. Först när han efter slutad tjänstemannabana eller tidigare avgår från tjänsten, får han känning av den för januari månad år 1920 till honom utbetalda dubbla lönen, i det att lian då har till godo full avlöning, »lön» och »tjänstgöringspenningar», för tiden från den löpande månadens ingång till och med dagen för avgången, under det att han med nuvarande utbetalningssystem då skulle haft att ytterligare uppbära endast tjänstgöringspenningar för samma tidrymd. Men då, å andra sidan, tjänsteman nu är tillförsäkrad oavkortad lön för hela den sista månaden, även om avgången sker redan på månadens första dag, kan den oberättigade förmån, som tillfaller honom, icke uppskattas högre än till ett belopp, motsvarande lön (enligt nu gällande lönestat) för den del av månaden, som förflutit vid avgången från tjänsten, i genomsnitt räknat således hälften av en månads lön.

Det kan icke förnekas att de skäl, som sålunda anförts till stöd för det förevarande spörsmålets lösning i den senast angivna riktningen, äro så starka, att, därest en omläggning från förskotts- till efterskottsutbetalning av lönen skulle ifrågasättas utan samband med en genomgripande löneförbättring för personalen, man måste böja sig för desamma. Så som frågan nu ligger, synes emellertid fog finnas för en lösning genom ömsesidigt tillmötesgående. Därför har också kommittén kommit till den slutsatsen, att genomförandet av den förändrade ordningen för avlöningens utbetalande bör ske på det sätt, att visserligen en månads lön utbetalas till tjänstemännen vid ingången av det är, dä de nya avlöningsbestämmelserna träda i kraft, men att hälften av det sålunda utbetalda beloppet skall återbetalas under samma år genom avdrag å de förhöjda månadsavlöningar, som löneregleringen skulle komma att tillföra tjänstemännen, under det att andra hälften skulle efterskänkas av staten.

Den löneförbättring kommittén föreslår för tjänstemännen över lagär så avvägd, att de, trots fullgörandet av nämnda återbetalningar, ändock komma att under år 1920 uppbära högre månatliga avlöningar än

Reservation.

Yttranden.

Departements-

chefen.

32 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

förut, om ock mindre än löneregleringen från och med år 1921 kommer att tillföra dem. Under år 1920 kommer således en mjuk övergång att ske från de nuvarande lägre avlöningarna till de högre, som från och med år 1921 skulle i hela sin vidd komma tjänstemännen till del. Där emellertid avlöningen å stat under år 1920 icke skulle bliva höjd med minst det belopp, som sålunda skulle återbetalas, liksom ock då tjänsteman avlider under år 1920, torde Kungl. Maj:t böra äga att låta nämnda återbetalningsskyldi gliet helt eller delvis bortfalla.»

Samtliga verksrepresentanterna inom kommittén hava, var för sitt verk, under uttalande (sid. 301—302) av sina betänkligheter mot införande av efterskottsutbetalning av hela avlöningen, likväl biträtt förslaget härom men under den förutsättningen, att statstjänarna icke därigenom komme att förorsakas någon ekonomisk förlust vid övergången, utan att staten hölle tjänstemännen skadeslösa genom att vid tiden för det nya avlöningsreglementets ikraftträdande utbetala i förskott utan återbetalningsskyldighet lönen för en månad enligt den förut gällande avlöningsstaten.

Denna reservation har tillstyrkts av de fyra verkens styrelser samt i flertalet av de från personalsammanslutningar inkomna yttrandena.

Den ändrade anordning med avseende å avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar samt hela avlöningens utbetalande i efterskott, som av kommittén föreslagits, anser jag praktisk och tidsenlig. Den utgör också en betydelsefull förutsättning för ett rationellt ordnande av lönesystemet.

I fråga om huru övergången från den nuvarande till den föreslagna utbetalningsordningen bör ske har kommittén varit enhällig i sin uppfattning, att det icke är möjligt att vid tiden för löneregleringens genomförande under en månad innehålla den lön, som dittills plägat utbetalas i förskott, och sedermera utbetala hela avlöningen i efterskott per månad. Kommitténs samtliga ledamöter hava tvärtom varit ense om nödvändigheten av att vid berörda tidpunkt till envar tjänsteman utbetalas ett belopp, motsvarande en månads /ön, enligt dittills gällande lönestat, samt sedermera vid varje månads slut en hel månadsavlöning enligt den nya lönestaten. Under det att emellertid kommitténs av sju ledamöter bestående majoritet ansett hälften av det nyssnämnda beloppet böra genom avdrag å kommande månadsavlöningar återbetalas av tjänstemännen under loppet av ett år, hava samtliga nio verksrepresentanter

Kung!. Maj.ts Proposition Nr .'>91.

inom kommittén — liksom ock de hörda verksstyrelserna och flertalet personalföreningar — funnit dylik återbetalningsskyldighet icke böra ifrågakomma utan jämväl nämnda hälft av det omförmälda beloppet •efterskänkas av statsverket.

Kommittémajoriteten har emellertid uttalat, att de skäl, som anförts .till stöd för den av verksrepresentanterna förordade anordningen, vore så starka, att, därest en omläggning från förskotts- till efterskottsutbetalning av lönen skulle ifrågasättas utan samband med en genomgripande löneförbättring för personalen, man måste böja sig för dessa skäl. Kommittémajoriteten har även framhållit, att den av kommittén föreslagna löneförbättringen för tjänstemännen över lag vore så avvägd, att de, trots fullgörandet av nämnda återbetalningar, ändock komme att under år 1920 uppbära högre månatliga avlöningar än förut. Därest emellertid avlöningen å stat under år 1920 icke skulle bliva höjd med minst det belopp, som sålunda skulle återbetalas, liksom ock då tjänsteman avlede under år 1920, ansåg även kommittémajoriteten nämnda återbetalningsskyldighet böra helt eller delvis bortfalla.

Då jag nu, av förut anförda skäl, funnit mig böra dels förorda uppskov under ett halvt år med löneregleringens genomförande, dels ock ställa i utsikt sådan reducering efter den 30 juni 1920 av dyrtidstillägget till de ifrågavarande verkens tjänstemän, att deras totala avlöningar icke skulle bliva högre än för närvarande, har den omständighet, som föranledde kommittémajoritetens förslag om återbetalning av hälften utav det belopp, vilket vid löneregleringens ikraftträdande skulle utbetalas till tjänstemännen, bortfallit. Då jag i övrigt delar den uppfattning, för vilken kommittémajoriteten gjort sig till tolk, följer därav, att jag anser det skäligt, att berörda återbetalningsskyldighet icke nu bör komma i fråga utan att hela nämnda belopp hör efterskänkas av staten.

I sin hemställan (sid. 279—280) har kommittén i här berörda ämne föreslagit den formulering av bestämmelsen angående vad till tjänstemännen skall vid löneregleringens ikraftträdande utbetalas, att utbetalningen skulle avse ett belopp, motsvarande vad envar tjänsteman skulle hava i flen befattning, han vid nämnda tidpunkt innehade, i förskott uppburit för den första månaden, om de hittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande. I enlighet med ett av vattenfallsstyrelsen gjort påpekande bör emellertid, på det att tjänsteman, som åtnjuter bostad och bränsle in natura, icke skall bliva sämre ställd än den, som uppbär kontant ersättning för dylik förmån, i beslutet om den ifrågavarande utbetalningen angivas, att beträffande tjänsteman, som åtnjuter Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.) 96G 19 5

TJ ppbörd sprovision vid

telegraf-

verket.

34 Kung1. Maj:ts Preposition Nr 391.

nämnda förmån in natura, skall så anses, som om han i stället uppbure kontant ersättning för förmånen i fråga.

Då ett bland kommitténs motiv för ovannämnda ändrade ordning för avlöningens utbetalande varit, att förslag kunde förväntas om upphävande av skyldigheten att erlägga stämpelavgift för konstitutorial eller fullmakt å tjänst, tillåter jag mig erinra, att Kungl. Maj:t genom proposition till innevarande års riksdag (nr 381) föreslagit sådan ändring i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, att konstitutorial skall vara fritt från stämpel.

Vidkommande förslaget om beredande av begravningshjälp åt avliden befattningshavares dödsbo ställer jag mig på samma ståndpunkt som kommittén och anser mig alltså icke kunna förorda eu av telegrafverkets ingenjörsförening gjord anhållan, att begravningshjälpen alltid måtte utgå med 10 procent av lönen. Den omständigheten att i proposition till innevarande års riksdag (nr 173) föreslagits höjning från

5,000 till 9,000 kronor av den högsta årsavlöning, som någon kan innehava, för att olycksfallsförsäkringslagens stadganden skola vara å honom tillämpliga, anser jag icke heller böra — oavsett vad kommittén anfört å sid. 13 i sitt betänkande — föranleda till, att begravningshjälpen höjes utöver det av kommittén föreslagna maximibeloppet, 500 kronor.

Ifråga om uppbördsprovision till föreståndare för telegrafverkets stationer — telefon- och telegrafdirektörer samt manliga och kvinnliga telegrafkommissarier —- har kommittén på, såsom det synes mig, övertygande skäl (sid. 18—26) kommit till den åsikten, att denna avlöningsform bor avskaffas och nämnda tjänstemän avlönas i samma ordning som andra befattningshavare. Emedan stationsföreståndarna vid telegrafverket genom gällande avlöningsreglemente äro tillförsäkrade uppbördsprovision såsom vederlag för tjänstgö ringspenningar, torde de jämförelsevis få stationsföreståndare, för vilka uppbördsprovisionens bortfallande skulle medföra inkomstminskning, böra beredas ersättning i form av personligt lönetillägg.

Med hänsyn därtill, att enligt mitt förslag det nya avlöningsreglementet skulle träda i kraft den 1 juli 1920 i stället för vid nämnda års ingång, lärer det befinnas lämpligt att för fastställande av provisiönsberättigad tjänstemans avlöning å nuvarande stat i och för bestämmande av, huruvida dylikt personligt lönetillägg bör förekomma eller ej, utgå från uppbördsprovisionens storlek under kalenderåret 1919 och icke för den under skilda räkenskapsår infallande tiden 1 juli 1919 —30 juni 1920. Härför talar jämväl behovet av att redan före det nya

Kungl, Maj. ts Proposition Nr 391.

avlöningsroglomentots ikraftträdande kunna fixera erforderliga lönetillläggs storlek. Föreskrift i nu nämnt syfte torde böra inflyta i de övergångsbestämmelser, vilka skola meddelas av Kungl. Maj:t.

Då direktören vid statens kraftverksförvaltning — vilkens tjänstetitel Tantiem jag i anslutning till kommittén föreslår skola utbytas mot benämningen vva‘ft‘nfliiiöverdirektör — av 1918 års lagtima riksdag tillerkänts, utöver arvode verk. och bostadsersättning, viss tantiem å nettoavkastningen av kraftverksrö- Kommittén. relsen, samt den nuvarande innehavaren av denna befattning icke skall vara underkastad reglering av tantiemen under den tid till och med år 1924, varunder hans förordnande varar, har kommittén ansett sig icke hava anledning ingå i prövning av frågan, efter vilken grund tantiem bör tillkomma honom.

I enlighet med ett av vattenfallsstyrelsen framställt förslag har kommittén i sitt yttrande beträffande vissa organisation sförhållanden vid statens vattenfallsverk tillstyrkt, att Trollhätte, Älvkarleby och Motala kraftverk med tillhörande generatorsstationer, ledningsnät och understationer skulle bilda var sin särskilda förvaltningsenhet, var och en under ledning av en kraftverksdirektör. Vidkommande formen för kraftverksdirektörernas anställande samt beträffande sättet för deras avlönande har kommittén med biträdande av en från vattenfallsstyrelsens sida inom kommittén gjord framställning ansett, att befattningarna i fråga borde, i likhet med vad förhållandet tidigare varit beträffande överingenjörstjänsten *vid Trollhätte kraftverk, tillsättas medelst förordnande på viss tid, exempelvis sex år, samt att kraftverksdirektörerna, på sätt jämväl medgivits beträffande nyssnämnda överingenjör, skulle erhålla avlöning i form av dels arvode och dels tantiem på vederbörande kraftverks nettoinkomst.

Jag tillåter mig hänvisa till kommitténs utförliga motivering (sid.

27—32) för anlitande av avlöningsformen tantiem för ifrågavarande tre befattningshavare. Två av kommitténs ledamöter hava emellertid i en vid kommitténs yttrande beträffande organisationsförhållandena vid statens vattenfallsverk fogad reservation ur principiell synpunkt uttalat sig mnot medgivande av tantiem för kraftverksdirektörerna.

För egen del biträder jag kommitténs förslag, att cheferna för de Departementsstora kraftverken skola under benämningen kraftverksdirektörer tillsättas chePn. medelst förordnande på viss tid. Under denna förutsättning anser jag mig även böra förorda den av kommittén för dessa befattningshavare föreslagna avlöningsformen, arvode och tantiem. Rörande arvodets stor-

Fri bostad med bränsle eller

ersättning därför. Kommittén•

36 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

lek och grunderna för tantiemens beräknande kommer jag att längre fram yttra mig.

I enlighet med den uppfattning, som gjorde sig gällande inom 1914 års kommitté, har kommunikationsverkens lönekommitté (sid. 32—36) uttalat sig för att de nuvarande stadgandena om rätt för vissa tjänstemän vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk till fri bostad jämte fritt bränsle eller ersättning därför samt för vissa tjänstemän vid telegrafverket till fri bostad jämte uppvärmning och belysning eller hyresbidrag skola upphöra att gälla, samt att en mot den sålunda borttagna förmånen svarande höjning av avlöningen bör vidtagas, ävensom att, då åt tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras av vederbörande verk, ersättning därför skall av tjänstemannen erläggas. I fråga om tillämpningen härav på nuvarande befattningshavare har kommittén gjort följande uttalande:

»Kommittén vill i detta .sammanhang framhålla, hurusom till följd av rådande hyrespris rätten till fri bostad in natura kommit att för vissabefattningshavare innebära en väsentligt större förmån än som motsvarasav de nu utgående kontanta ersättningarna för fri bostad och bränsle. Då vid löneregleringen givetvis icke kunnat tagas hänsyn till de faktiska värden, berörda naturaförmån i varje särskilt fall motsvarar, utan allenast till de fastställda kontanta ersättningarna till dem, som icke åtnjuta förmånen in natura, skulle ett omedelbart tillämpande av en föreskrift om,, att full hyra skall erläggas för upplåten tjänstebostad, i åtskilliga fall komma att medföra, att de befattningshavare, vilka nu åtnjuta bostadsförmån in natura, genom löneregleringen knappast skulle tillföras någon: ökad inkomst eller åtminstone en procentiskt sett mycket mindre av~ lönii^gs förbättring än övriga tjänstemän. Kommittén vill därför göra det uttalandet, att i nu åsyftade fall skälig hänsyn till berörda omständighet bör tagas vid hyresbeloppens fastställande för nuvarande befattningshavare.»

Några generella föreskrifter angående i vilken utsträckning tjänstebostäder fortfarande skola kunna anvisas tjänstemännen har kommittén icke funnit nödiga (sid. 36—37). Däremot har kommittén ansett en var tjänsteman böra åläggas att bebo lägenhet, som anvisas honom såsom bostad i vederbörande verks egen eller av verket förhyrd fastighet (sid. 37). Kommittén förutsätter dock, att verken härvid skola iakttaga nödig hänsyn till sina tjänstemän och således icke utan särskilda skäl ålägga någon att taga i besittning en bostad, som han med hänsyn till belä-

37 Kung!. May.ts Proposition Nr 391.

genhet, rumsantal eller dylikt har giltiga skäl att avböja. Ej heller bör det enligt kommitténs mening få förekomma, att någon påtvingas en bostad, för vilken ersättningen bestämts till högre belopp, än han finnes vara i stånd att erlägga.

I fråga om bostäders uppvärmning (sid. 37—41) ansluter sig kommittén till vad två reservanter inom 1914 års kommitté därom anförde och skall föreslår alltså, att upplåtelse av bostad icke bör vara förenad med tillhandahållande av bränsle, men att i sådan upplåtelse bör ingå nyttjandet av centraluppvärmning, där sådan finnes anordnad. Däremot anser kommittén hinder icke böra möta, att vederbörande verk tillhandahåller tjänstemännen bränsle till självkostnadspris, vare sig de erhållit bostad åt sig anvisad eller ej; företrädesvis skulle sådant dock ske å orter, där den enskilde har särskilt svårt att'till rimligt pris anskaffa bränsle. På grund av att bränsleperioderna icke sammanfalla med kalenderåren, förutsätter kommittén, att under år 1920 förhållandena skola regleras mellan verken och nuvarande boställshavare på ett sätt, som icke nödvändigtvis behöver innebära en omedelbar tillämpning av det nya systemet i hela dess vidd.

Den ersättning, tjänsteman skall erlägga för upplåten tjänstebostad jämte i förekommande fall centraluppvärmning bör enligt kommitténs mening (sid. 45—46), bestämmas med hänsyn till det hyrespris, som å varje särskild ort i allmänhet gäller för liknande lägenhet. I detta avseende anför kommittén:

»Kommittén förutsätter emellertid icke en allt för långt i detalj gående individuell värdering av bostäderna, vilken skulle nödvändiggöra besiktning av varje lägenhet, utan tänker sig att lägenheter av en och samma storlek på en och samma ort och med i huvudsak lika bekvämligheter kunna lika värdesättas, därest icke särskilda omständigheter påkalla avvikelse. Den omständigheten att en tjänsteman anvisas bostad i en dyrare stadsdel än han skulle välja, därest han själv skulle söka sig bostad, får dock icke inverka på bestämmandet av ersättningens storlek, liksom ej heller den omständigheten, att verket exempelvis uppfört ett bostadshus under exceptionellt dyra tider, bör föraideda att för däri upplåtna bostäder skall betalas högre ersättning, än liknande lägenheter å orten i allmänhet betinga. Vid bestämmandet av ersättningens storlek måste man nämligen hålla för ögonen, att det icke är fråga om ingående av ett fullt frivilligt avtal, utan att tjänstemannen är pliktig att, där ej giltiga hinder föreligga, bebo lägenheten.»

38 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 391.

Vidkommande sättet för fastställande av den ersättning, som av tjänsteman skall erläggas för åt honom anvisad bostad (sid. 46—47), har kommittén ansett sig kunna utgå från, att såsom regel överenskommelse härutinnan skall kunna träffas mellan vederbörande tjänsteman och verket. För de fall åter, då så ej blir fallet, föreslår kommittén prisfrågans hänskjutande till en särskild bostadsnämnd, vilken, för att enhetliga principer skola tillämpas, bör vara gemensam för alla fyra verken och skall hava att slutligt bestämma liyresersättningen. Angående bostadsnämndens sammansättning anför kommittén följande:

»Antalet medlemmar i nämnden har lämpligen synts kunna begränsas till tre, nämligen en av sociala frågor intresserad person, vilken står helt opartisk gent emot såväl vederbörande verk som personalen, samt en representant för personalintressena och en för förvaltningsintressena. Genom denna sammansättning av nämnden torde såväl personalen vinna trygghet, att dess rättmätiga intressen komma att genom nämnden tillgodoses, som ock statens och särskilt vederbörande verks synpunkter kunna komma till sin rätt. Att den opartiske ledamoten av nämnden, vilken tillika bör vara dess ordförande, samt representanten för förvaltningarna böra utses av Kungl. Maj:t, synes klart, men även den tredje ledamoten torde böra förordnas på samma sätt, enär det icke lärer vara möjligt att utfinna någon praktiskt genomförbar ordning för hans utseende genom val av alla fyra verkens stora tjänstemannagrupper. Att Kungl. Maj:t vid utnämnandet av denna ledamot dock kommer att taga hänsyn till de av bostadsinnehavarna vid respektive verk uttalade önskningar i fråga om personvalet, finner kommittén naturligt. För varje ledamot i nämnden bör en suppleant av Kungl. Maj:t förordnas, och bör varje suppleant företräda samma art av intressen, som den han skall ersätta; lämpligen bör dock suppleant, som skall representera personal- eller förvaltningsintressena, utses från annat verk än det, den ordinarie ledamoten tillhör. Förordnande till ledamot eller suppleant i nämnden synes böra ske för en tid av fem år åt gången. Kostnaderna för nämndens verksamhet torde icke behöva bliva avsevärda, enär till ledamöter i nämnden i regel lära utses personer i Stockholm, där nämnden skulle sammanträda. Resor för besiktning av vissa bostadslägenheter böra endast i undantagsfall behöva förekomma, enär alla önskliga uppgifter om bostäderna kunna på annat sätt införskaffas. De kostnader, som icke kunna undvikas, symas böra fördelas å de fyra verken i förhållande till omfattningen av det arbete, som förrättas för varje verks räkning, där ej gemensamma kostnader, såsom för uppgörande av vissa riktlinjer för bostadsvärd eringen in. m., uppkomma och därför anses böra fördelas efter andra grunder, exempelvis efter antalet tjänstebostäder vid varje

Kungl. Maj:ts Proposition Nr .5.92. 39

verk. Härutinnan som ock i fråga om instruktion för nämnden torde Kungl. Maj:t böra besluta».

Kommittén uttalar sig vidare angående formen för bostadsupplåtelser (sid. 48—49) — i sammanhang varmed kommittén påpekar, att det torde bliva nödvändigt att bringa bostadsnämnden i funktion redan någon tid före det nya lönesystemets ikraftträdande — ävensom angående ordningen för hyresersättnings erläggande (sid. 49) samt angående tid för avflyttning från tjänstebostad (sid. 49—50) och om upplåtande av nödigt utrymme i dylik bostad för tjänstemans vikarie eller efterträdare (sid. 50—51).

Någon principiell erinran mot kommitténs förslag med avseende å borttagandet av förmånen utav fri bostad jämte bränsle har icke i de avgivna yttrandena framförts. Jag finner mig också böra biträda förslaget såsom principiellt riktigt och medförande en utjämning av nu rådande ojämnheter i lönehänseende.

Järnvägsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida det icke vore nödvändigt att åtminstone till en början inrätta flera bostadsnämnder eller på lämpligt sätt förstärka den av kommittén föreslagna nämnden, så att den samtidigt kunde arbeta på flera platser. Då jag delar kommitténs förmodan, att antalet hänvändelser till bostadsnämnden icke torde komma att bliva allt för stort, och då i kommitténs förslag till avlöningsreglemente under 23 § 1 mom. införts föreskrift angående förfarandet intill dess hyresbeloppet blivit vederbörligen fastställt, lärer det, särskilt om de nyaavlöningsbestämmelsernas ikraftträdande uppskjutes till mitten av år 1920, icke bliva erforderligt att tillsätta flera bostadsnämnder, vilket också skulle ur synpunkten av enhetlighet bliva olämpligt. För den händelse likväl förhållandena skulle gestalta sig så, att nämnden kan befaras icke inom rimlig tid medhinna prövningen av de till densamma hänskjutna frågor, torde det kunna bliva nödvändigt att något öka antalet ledamöter i nämnden, varigenom också i fall av behov det förberedande arbetet skulle kunna uppdelas å olika avdelningar. Jag finner mig därför böra ifrågasätta den ändring i kommitténs förslag, att antalet ledamöter i bostadsnämnden må bestämmas till »högst fem» i stället för av kommittén ifrågasatta tre. Vid en dylik förstärkning av ledamöternas antal torde de två ytterligare ledamöterna i nämnden höra representera, den ena personalintressena och den andra förvaltnin gsintressena.

I överensstämmelse med vad järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen uttalat samt även statens järnvägars ban- och maskiningenjörsförening yrkat, anser jag nödigt, att i de blivande övergångsbestämmel-

Departements• chefen.

40 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

gerna, vilka enligt kommitténs förslag skola utfärdas av Kungl. Maj:t, intages en uttrycklig föreskrift av den här ovan från kommitténs betänkande återgivna innebörd i fråga om hyresbeloppens bestämmande för nuvarande boställshavare. Särskilt påkallas en sådan föreskrift, om, såsom jag förordat, någon verklig löneförbättring för tjänstemännen icke nu kommer att äga rum. Om de nuvarande innehavarna av fri bostad jämte fritt bränsle nödgades erlägga full hyra för sina tjänstebostäder ■och mista förmånen av fritt bränsle, skulle nämligen löneregleringen för dem i realiteten resultera i en ofta nog rätt betydande inkomstminskning. Det kan icke undvikas, att härigenom den eftersträvade likvärdigheten av jämställda befattningshavares förmåner av tjänsten för någon tid framåt icke kan i hela sin omfattning komma till stånd.

I övergångsbestämmelserna torde jämväl böra, såsom vattenfallsstyrelsen erinrat, framhållas, att, där förhållandevis stor tjänstebostad anvisats på grund av att densamma icke kunnat disponeras för annat ändamål, hänsyn därtill må kunna tagas vid bestämmandet antingen av hyres- eller bränsleersättningen.

En av kvinnliga telegrafpersonalens förening uttalad farhåga för att befattningshavare, som bebor egen lägenhet eller på grund av familjeförhållanden är nödsakad att hyra lägenhet av viss storlek, skulle kunna komma att mot sin önskan åläggas inflytta i tjänstebostad eller anvisas tjänstebostad, som är för liten i förhållande till hans behov, synes mig icke hava skäl för sig.

I fråga om den av kommittén förutsatta rätt för verkens styrelser att tillhandahålla bränsle till självkostnadspris åt befattningshavare uttalar svenska järnvägsmannaförbundet sin förhoppning, att järnvägsstyrelsen skall finna angeläget vara att begagna sig av denna rätt. Järnvägsstyrelsen å sin sida förklarar sig icke hava något att erinra mot att bränsle tillhandahålles personalen å sådana orter, där särskilt stora svårigheter föreligga för den enskilde att till rimligt pris anskaffa sådant, men betonar, att denna anordning icke får leda till att fri befordran tiller kännes personalen för ved, som av personalen själv anskaffas. I anledning härav anser jag mig böra framhålla, att jag biträder kommitténs {sid. 41) uttalade åsikt, att i självkostnadspriset för bränsle skall inräknas även kostnaden för detsammas tillhandahållande på platsen, i följd varav ock av personalen själv anskaffad ved icke bör fraktas kostnadsfritt, samt att det icke bör vara verken betaget att, där vederbörande styrelse så finner lämpligt, tillhandahålla bränsle även på andra orter än de av j ärnvägsstyrelsen antydda.

Vad kommittén yttrat angående erforderliga anordningar beträffande ersättning för bränsle under själva övergångsåret såsom följd av att

41 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

bränsleperioderna icke sammanfalla med kalenderåren, blir givetvis av mindre betydelse, därest löneregleringen träder i kraft vid mitten av år 1920. Nödiga anvisningar härutinnan torde emellertid böra inflyta i de av Kungl. Magt utfärdade övergångsbestämmmelserna.

Att i vårt land, där varu- och hyresprisen å olika orter äro, särskilt under normala förhållanden, så betydligt växlande, behov föreligger att bestämma totalavlöningarna för statens tjänstemän olika för olika orter för att därigenom söka utjämna nämnda växlingar i de allmänna levnadskostnaderna, har synts kommittén vara så allmänt erkänt, att någon utförlig motivering därutinnan icke funnits erforderlig. Efter omnämnande av hurusom, efter borttagandet av nu förekommande bostadsförmån in natura eller bostadsersättning, behovet av ortstillägg framträder skarpare än hittills, lämnar kommittén (sid. 51—52 och därstädes åberopad bilaga nr 3, som finnes införd å sid. 297—300) redogörelse för vissa av socialstyrelsen och 1915 års kommission verkställda utredningar rörande levnadskostnadernas storlek å skilda orter. Vid granskning av det sålunda föreliggande materialet har kommittén funnit en fördelning av samtliga orter, där de ifrågavarande verkens tjänstemän äro stationerade, på sju ortsgrupper vara åtminstone för närvarande tillfredsställande samt väl ägnad att läggas till grund för dyrortstilläggens reglerande, och kommittén antager, att socialstyrelsen bör erhålla uppdrag att utarbeta förslag i ämnet, vilket sedermera för enhetlighetens skull ansetts böra underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.

Efter ingående undersökningar, angående vilka orter böra anses såsom dyrorter, rörande ortstilläggens storlek för manliga och kvinnliga tjänstemän, rörande den form, under vilken tilläggen böra utgå, in. m. säger sig kommittén hava kommit till det resultat: att endast de orter, där inga särskilda fördyrande omständigheter kunna påvisas eller vad som plägar betecknas såsom »rena landsbygden», böra hänföras till den billigaste ortsgruppen, under det att dyrortstillägg bör utgå på alla övriga platser, att ortstilläggen lämpligen böra utgå med fixa, i förhållande till lönen stigande belopp, att å den lägsta avlöningen för manliga tjänstemän ortstillägget bör utgöra 90 kronor för den näst billigaste ortsgruppen med tillägg av ytterligare 90 kronor för varje ny ortsgrupp, så att å dyraste ort tillägget kommer att utgå med 540 kronor, att ortstilläggets maximibelopp för manliga tjänstemän bör utgöra 240 kronor för näst billigaste ortsgruppen med tillägg av ytterligare 240 kronor för varje ny ortsgrupp, så att detsamma å dyraste ort kommer att uppgå till 1,440 kronor, samt att för kvinnliga tjänstemän, vilka i allmänhet Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 6

Dy rortstillägg. Kommittén.

42 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

ej hava att försörja familj, nämnda minimi- och maximibelopp böra bliva 60 respektive 120 kronor för näst billigaste ortsgruppen samt 360 respektive 720 kronor å dyraste ort.

För vinnande av större överskådlighet över de å skilda orter utgående totalavlöningarna har kommittén ansett ortstillägget böra sammanslås med lönen till ett belopp. De olika ortsgrupperna betecknar kommittén med stora bokstäverna A—G, därvid A utmärker billigaste ort,, varest ortstillägg ej utgår, samt G dyraste ort. Ett par tablåer över de i lönen ingående ortstillägg, som enligt kommitténs förslag skulle komma att utgå för de olika lönesatser kommittén föreslår för manliga respektive kvinnliga befattningshavare, meddelas å sid. 53—54 i kommitténs betänkande, ävensom en del förklarande upplysningar till dessa tablåer. Slutligen fäster kommittén uppmärksamheten (sid. 55) jämväl vid, att generell omgruppering av orterna inom de olika ortsgrupperna bör äga rum allenast i samband med reglering av lönerna, vilket kommittén förordar skola ske periodvis. Partiella omgrupperingar, som endast beröra orter, vilkas levnadskostnader undergått mera avsevärd förändring, anser kommittén likväl böra kunna företagas även under löpande löneperiod.

Departements- Mot kommitténs förslag beträffande dyrortstillägg har jag, lika litet chefen. gom de hörda myndigheterna, funnit något att erinra. Jag förutsätter, i likhet med kommittén, att en ingående utredning i ämnet skall verkställas av socialstyrelsen samt att, innan dess förslag underställes Kungl. Maj:ts prövning, yttrande skall inhämtas av den gemensamma lönenämnd, som enligt kommitténs förslag skulle hava att verka för upprätthållandet av enhetliga avlöningsgrunder verken emellan.

Jag delar visserligen kommitténs mening, att allmän omgruppering av orterna inom de olika grupperna bör ske endast i samband med lönereglering. Men då svårigheter torde visa sig möta att för närvarande verkställa en ortsgruppering, som förblir rättvis även sedan mera normala förhållanden inträtt, anser jag mig böra förutsätta möjligheten av att den ortsgruppering, som nu närmast skulle komma till stånd, kan inom kort behöva undergå vissa jämkningar.

Kaliorts- Under åberopande av de ingående undersökningar, som utförts av

6Kommitté f 1914 års kommitté och 1915 års kommission angående den nu endast vid statens järnvägar förekommande avlöningsformen kallortstillägg (sid. 55—60), har kommittén, med hänsyn till de betydande olägenheter i kroppsligt och psykiskt hänseende, som vistelsen i övre Norrlands kalla och ödsliga trakter medför, funnit sig böra föreslå denna avlöningsforms

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

tillämpande vid samtliga de fyra verken. En skarpare gräns än hittills har emellertid synts kommittén böra iippdragas mellan dyrorts- och kallortstilläggens skiljaktiga ändamål. »Sålunda bör», yttrar kommittén, »kallortstiilägget endast utgöra kompensation för de ökade svårigheter av skilda slag, som bosättning i de nordligaste landsdelarna medför, under det att den särskilda utgiftsökning, som föranledes av att vissa poster å levnadsbudgeten — såsom för större bränsleförbrukning, varmare beklädnad samt rikligare näring -—• till följd av klimatiska förhållanden stiga till högre belopp än i blidare trakter av landet, bör liksom annan ökning i levnadskostnaderna täckas genom dyrortstillägg. Anledningen till att kommittén funnit en sådan utvidgning av dyrortstilläggets och begränsning av kallortstilläggets karaktär erforderlig är den, att det i annat fall skulle bliva nödigt bestämma kallortstilläggen till högre belopp än ur löneteknisk synpunkt är önskligt. Åven med denna begränsning inträda, såsom längre fram skall påvisas, vissa svårigheter vid fastställandet av kallortstilläggens storlek, svårigheter som skulle bliva än större, därest dessa tillägg måste beräknas med hänsyn även till viss ökning i levnadskostnader.»

Kommittén påpekar vidare, att, då kallortstillägg hädanefter skulle komma att utgå jämväl till andra befattningshavare än statens järnvägars, en zonindelning, som rättar sig efter järnvägssträckor, icke vidare kan, såsom hittills vid statens järnvägar, tillämpas för olika orters klassificering med hänsyn till kallortstilläggets storlek. Kommittén har icke heller medhunnit, att införskaffa alla de uppgifter, som för en dylik klassificering äro nödiga, utan förutsätter att verkställandet av särskild utredning härutinnan kommer att antingen uppdragas åt den av kommittén föreslagna lönenämnd eller ock utföras i annan ordning, och utredningens resultat därefter underställas Kungl. Maj:ts fastställelse.

Rörande kallortstilläggets storlek yttrar kommittén följande:

»Emellertid har kommittén av det redan föreliggande materialet funnit stöd för ett bestämmande av antalet kallortsklasser, till vilka orterna skulle hänföras, samt av storleken av det kallortstillägg, som bör utgå för varje sådan klass. Då kallortstillägget enligt kommitténs mening rätteligen borde hava karaktären av ett ödemarks- eller enslighetstillägg, skulle detta tillägg för framtiden bliva behövligt i vida mindre utsträckning än 1914 års kommitté, vilken därmed velat täcka även vissa slag av levnadskostnader, tänkt sig, och följaktligen skulle kallortsklasserna kunna inskränkas till helt få. Men då å andra sidan tillägget, där det verkligen erfordras, icke bör utgå med ett alltför lågt belopp, skulle, därest kallortsklasserna bleve så få, följden bliva, att en alltför stor

44 Kungl. Maj:is Proposition Nr 391.

skillnad i totalavlöningar uppkomme mellan befattningshavare, som vore stationerade i relativ närhet av varandra. Huru än orternas klassificering utföres, måste nämligen alltid gränsfall inträffa, så att av två eller flera närbelägna orter någon eller några erhålla men den eller de övriga icke erhålla kallortstillägg, eller att för den eller de förra bestämmes högre kallortstillägg än för den eller de senare. För att undvika nu antydda olägenheter, har det blivit nödvändigt att låta kallortstilläggen börja med ett lågt belopp på mera sydligt belägna orter än såsom följd av tilläggens ovan angivna ändamål strängt taget skulle vara nödigt, dock efter vad det synes icke så långt ned som nu, samt att därefter låta dem successivt ökas. Med beaktande härav och av de övriga synpunkter, som böra vara bestämmande för kallortstilläggens storlek, har kommittén funnit sig böra föreslå sex kallortsklasser, vilka betecknats med romerska siffrorna I—VI, samt att tillägget för de till dessa klasser hänförda orterna skulle utgöra för år räknat: i klass I 60, i klass II 120, i klass III 195, i klass IV 300, i klass V 450 och i klass VI 600 kronor. Till de lägsta klasserna böra hänföras de mera sydligt belägna orter, där såsom nyss nämnts de för kallortstillägget konstitutiva förhållandena endast i ringa grad göra sig kännbara, samt till högsta klassen endast de mest avskilt belägna orterna.»

Utöver själva kallortstillägget har kommittén ansett ett särskilt kallortstraktamente böra utgå såsom vederlag för tjänstgöring under sådana omständigheter, att tjänstemannen i alldeles särskilt hög grad röner inverkan av de oblida klimatiska förhållandena å sin ort. Kommittén erinrar, att en motsvarighet härtill redan finnes i det nu vid statens järnvägar till tjänstemän vid banavdelningen och till maskinavdelningens ledningspersonal å banlinjen Abisko—Riksgränsen utgående särskilda kallortstillägget av 10 kronor högre belopp per månad än till annan där stationerad personal. »Det är också kommitténs mening», anföres vidare, »att nämnda kallortstraktamente skall ifrågakomma allenast vid tjänstgöring å ort, som hänförts till den högsta kallortsklassen, och även där endast under förutsättning att de klimatiska förhållandena å orten äro särskilt svåra och att tjänstgöringen är av den art, att tjänstemannen nödgas i särskilt hög grad utsätta sig för inverkan av dem. Ivallortstraktamentets belopp har synts lämpligen kunna bestämmas till 50 öre för varje tjänstgöringsdag. Sammanlagt skulle alltså kallortstillägg och kallortstraktamente komma att för 30 tjänstgöringsdagar uppgå till 65 kronor eller till 15 kronor högre belopp än det till ovannämnda personal å banlinjen Abisko—Riksgränsen nu utgående kallortstillägget. Härvid liksom vid jämförelse i övriga fall mellan de nuvarande och de av kom-

Kungl. May.ts Proposition Nr 391.

mittén föreslagna kallortsersättningarnas storlek bör dock hållas för ögonen, att den i penningar direkt uppskattbara utgiftsökning, som det nuvarande kallortstillägget avser att kompensera, enligt kommitténs förslag skulle komma att täckas genom dyrortstillägg.»

Ifråga om andra ifrågasatta anordningar med hänsyn till kallortsförhållandena anför kommittén följande:

»Emellertid vill kommittén icke förneka, att vid sidan av dyrortstillägg och kallortstillägg även andra anordningar kunna vara av nöden för att med den raskt fortskridande utvecklingen av statens verksamhet inom övre Norrland bereda de statsinstitutioner, vilka handhava denna verksamhet, möjlighet att rekrytera sin personal där uppe med dugande arbetskrafter från de sydligare landsdelarna och jämväl under någon längre tid behålla dem där. Särskilt från järnvägshåll har för kommittén påpekats de nuvarande vanskligheterna härutinnan. Kommittén har även varit i tillfälle att taga del av vissa utredningar, som på järnvägsstyrelsens föranstaltande utförts angående åtgärder till tryggande av ban- och maskinavdelningarnas underbefälsrekryteringar inom de nordligaste distrikten och till förekommande av de nu mycket vanliga förflyttningarna av personal söderut. Bland de förslag, som därvid framkommit, må nämnas beredande av ökade löneförmåner under skilda former, längre kostnadsfri ledighet, minskad tjänstgöringstid, förmånligare tjänstårsberäkning, tidigare pensionering m. m. Av 1914 års kommitté har även i sammanhang med behandlingen av kallortsspörsmålen berörts önskvärdheten av att medel kunde ställas till förfogande för beredande av möjlighet för de i övre Norrland stationerade tjänstemännens familjemedlemmar till rekreationsresor söderut samt att åtgärder bleve vidtagna till underlättande av barnens skolgång och förbättring av skolväsendet.

Åtskilliga av de sålunda framkomna förslagen torde vara väl värda beaktande och en del av dem torde kunna i administrativ väg realiseras. Då emellertid dessa spörsmål säkerligen hava intresse icke blott för järnvägsstyrelsen, som för övrigt icke lärer hava tagit ståndpunkt till dem, och för de övriga av kommitténs arbete berörda verken utan även för andra grenar av statsförvaltningen, har kommittén, vilken icke hunnit ägna förevarande frågor den ingående undersökning, som är erforderlig, funnit riktigast att desamma, i den män så prövas skäligt, göras till föremål för särskild utredning, så mycket hellre som den allmänna löneregleringen för de nu ifrågavarande verken icke påverkas därav.»

De fem tjänstemän, som närmast varit att anse såsom representanter inom kommittén för de högre avlönade tjänstemannagrupperna, hava,

Reservation.

46 Yttranden.

Departements-

chefen.

Beklädnad in natura och beklädnadsersättning.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

var för sitt verk, i avgiven reservation (sid. 304—305) uttalat sig för en gradering av kallortstillägget i syfte att därigenom underlätta rekryteringen av dessa personalgrupper i övre Norrland. De föreslå därför, att kallortstillägget måtte utgå med de av kommitténs majoritet ifrågasatta beloppen inom de olika kallortsklasserna för befattningshavare tillhörande de sju lägsta lönegraderna enligt kommitténs löneplan, men att kallortstillägget måtte förhöjas med 50 procent för 8 —14 lönegraderna samt med 100 procent för de sju högsta lönegraderna.

Vad i berörda reservation yrkats angående graderat kallortstillägg har biträtts av de fyra verken styrelser ävensom av posttjänstemännens förening, svenska telegraftjänstemännens förening, telegrafverkets ingenjörsförening, föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar, statens järnvägars ban och maskiningenjörsförening och trafiktjänstemännens riksförbund, varjämte järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen tillstyrkt kommitténs uttalande angående åvägabringande av en allsidig utredning rörande vissa ifrågasatta åtgärder i syfte att underlätta rekryteringen av statstjänstemän inom övre Norrland samt att möjliggöra deras behållande därstädes.

För egen del har jag, med avseende jämväl å vad kommittén å sid. 62—63 anfört emot reservanternas yrkande, icke funnit anledning frångå kommittémajoritetens förslag beträffande kallortstillägg, men synes mig den nyss antydda utredningen rörande andra anordningar till personalens fromma i de norra landsdelarna böra snarast möjligt komma till stånd.

Ifråga om den för samtliga fyra verkens lägre personal gemensamma avlöningsformen beklädnad in natura eller beklädnadsersättning har kommittén (sid. 63 — 65) kommit till det resultat, att denna avlöningsform bör indragas och uppgå i den egentliga avlöningen, men att den personal, som allt fortfarande tilldelas uniformspersedlar, skall vidkännas lämpligt avdrag å avlöningen. Kommittén — som finner det böra tagas i övervägande av verkens styrelser, huruvida icke skyldigheten att bära uniform under tjänstgöring skulle kunna inskränkas exempelvis för i rent kontorsarbete sysselsatt personal, som icke heller kommer i direkt beröring med allmänheten — säger sig emellertid inse, att beträffande vissa tjänstemannakategorier föreskrift om bärandet av särskild tjänstedräkt kommer att allt fortfarande vara erforderlig, liksom ock att för viss art av tjänstgöring särskild beklädnad kan vara nödvändig, såsom pälsar, överdragskläder för maskinpersonal, oljekläder för ångfärjornas

Kung]. Maj.ts Proposition Nr 391.

bcsättningspersonal m. m. Dylika för visst yrke speciella persedlar, som icke äro att hänföra till vad man i allmänhet avser med bekliidnad eller uniform, liksom ock alla smärre tjänstetecken samt tillbehör till uniform, såsom mössmärken, knappar etc., anser kommittén böra av vederbörande verk utlämnas åt personalen såsom lån utan ersättning. Övriga löreskrivna klädespersedlar eller materialier till sådana åter böra, där vederbörande verk prövar lämpligt tillhandahålla dem åt personalen, ersättas av denna genom avdrag å avlöningen. I allmänhet skulle såsom grund för ersättningens bestämmande läggas vederbörande verks eget självkostnadspris.

»Emellertid», fortsätter kommittén, »får icke förbises, att vissa grupper av tjänstemän hava sådan tjänstgöring, att det ligger i verkets intresse, att de därvid alltid uppträda i väl vårdad uniform — kommittén tänker härvid särskilt på viss tågpersonal vid statens järnvägar — liksom ock att vissa andra tjänstemannagrupper hava sådant arbete, att beklädnaden i särskilt hög grad utsattes för slitning eller för inverkan av väder och vind. Då det skulle onödigt försvåra placeringen av dylika tjänstemannagrupper å avlöningsskalan, om därvid måste tagas hänsyn till att de av sin tjänstgöring skulle vara nödgade vidkännas större avdrag å avlöningen än andra befattningshavare, med vilka de eljest böra vara jämställda, har kommittén funnit sig böra förorda, att vederlag i stället lämnas dem genom fastställandet av särskild, lägre beräkningsgrund för den ersättning de skola hava att utgiva för inköp från verket av klädespersedlarna eller materialier till desamma. Såväl med hänsyn härtill som i syfte att över hela linjen uppehålla enhetlighet verken emellan i avseende å uniformspliktig personals utgifter för persedlars och materialiers förvärv från verken, har kommittén ansett nödigt att generella grunder för ersättningen meddelas av Kungl. Maj:t.»

De fyra kommittéledamöter, vilka närmast företrätt de personalgrupper, som hittills åtnjutit beklädnadsförmån, hava, var för sitt verk, i avgivna reservationer påyrkat bibehållande av denna förmån (sid. 305—306).

Reservanternas yrkanden hava vunnit anslutning från en del av de hörda tjänstemannaföreningarna, nämligen svenska postmannaförbundet, telegraf- och telefonmannaförbundet, telegrafverkets trafikpersonalförbund, svenska järnvägsmannaförbundet, Sveriges statsbanors befälsförbund av tjänstemän av lägre grad, svenska statsbanornas lokomotivförare förening, statens vattenfallsverks tjänstemannaförening i Trollhättan och Älvkarleby kraftverks maskinistförening.

Reserv aktioner.

Yttranden.

48 Departements-

chefen.

Kostnadsfri läkarvård m. m.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Å andra sidan har järnvägsstyrelsen mot kommitténs förslag i fråga om utlånande av vissa, till beklädnad ej direkt hänförliga persedlar anfört, att dylikt icke borde förekomma ifråga om pälsar och regnrockar.

Då det icke skulle vara förenligt med det lönesystem, som ligger till grund för kommitténs förslag till avlöningsreglemente, att låta viss personal fortfarande komma i åtnjutande av förmånen av fri uniformsbeklädnad eller ersättning därför, kan jag icke ansluta mig till reservanternas mening. Det bör ock ihågkommas, att de föreslagna lönerna äro beräknade med hänsyn till att nämnda förmån icke vidare skall förekomma.

Vidkommande järnvägsstyrelsens nyssnämnda uttalande erinrar jag, att kommitténs avfattning av 25 § i förslaget till avlöningsreglemente förutsätter en prövning av vederbörande verk ifråga om utlämnande av klädespersedlar eller materialier såsom lån. Om därvid skulle framgå, att av järnvägsstyrelsen omnämnda plagg icke böra utlämnas såsom lån på grund av att, såsom styrelsen uppgivit, vanvård och missbruk av dylika persedlar inträffat, utgör givetvis den omständigheten, att kommittén i sitt betänkande (sid. 64) särskilt omnämnt visst plagg såsom sådant, vilket synts böra utlämnas såsom lån, icke hinder för verkets styrelse att begränsa utlåningen av dylika plagg. Med hänsyn till den stora kostnad, det skulle medföra för personalen att själv anskaffa exempelvis pälsar, synes dock just detta plagg, där det är oundgängligen behövligt i tjänsten, böra om möjligt tillhandahållas såsom lån.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att det, med hänsyn till att enligt nu gällande avlöningsreglementen vederbörande verks styrelser äga bestämma beklädnadsersättningens storlek, kan visa sig nödvändigt, att Kungl. Maj:t i sammanhang med utfärdande av särskilda bestämmelser angående övergång på nya staten fastställer beloppet av den kontanta beklädnadsersättning, som må läggas till grund vid beräknande av tjänstemännens nuvarande totala avlöning i och för bestämmande av, huruvida personligt lönetillägg till förekommande av minskad inkomst bör meddelas eller ej. Enligt vad jag inhämtat, utgår nu beklädnadsersättningen med olika belopp inom de fyra verken. Huruvida det belopp av 120 kronor för år, med vilket kommittén i sina jämförande avlöningstablåer (sid. 281 och följande) räknat, må anses lämpligt, är jag nu icke i tillfälle att yttra mig om.

Av skäl, som anföras å sid. 65—66, har kommittén funnit sig icke böra föreslå borttagande av den nu vid alla fyra verken i viss ut-

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.

sträckning förekommande förmånen för tjänstemännen att erhålla läkarvård och medikamenter på vederbörande verks bekostnad. Då alltså denna förmån skulle komma att bibehållas, har kommittén funnit 1 ikställighetskravet påfordra, att förmånen ifråga utsträckes till all personal, såväl vid lokalförvaltningarna som hos styrelserna samt både lägre och högre avlönad.

På grund av riksdagens vid upprepade tillfällen gjorda bestämda uttalanden emot beredande av kostnadsfri läkarvård för befattningshavares familjemedlemmar, vilken uppfattning kommitténs majoritet säger sig principiellt dela, föreslås, att den förmån av kostnadsfri läkarvård m. m., som nu tillkommer lägre distriktstjänstemäns vid statens järnvägar och en del från enskild verksamhet övertagna befattningshavares vid statens vattenfallsverk familjemedlemmar, skall upphävas samt vid bestämmandet av nämnda tjänstemäns avlöning i stället tagas hänsyn till förlusten av förmånen ifråga. »Emellertid måste det medgivas», anför kommittén, »att fall kunna förekomma, då av billighetsskäl en tjänstemans familj bör på verkets bekostnad undfå läkarvård och medikamenter. En del befattningshavare, särskilt vid statens järnvägar, äro nämligen stationerade å orter, som äro så avlägset belägna från plats, där läkare finnes, att det torde vara nödvändigt, att staten träder emellan för att ej sådan tjänstemans familjemedlemmar skola till följd av svårigheten och kostnaderna för anskaffande av erforderlig läkarhjälp bliva oförskylt lidande. Till förekommande av att ett dylikt medgivande skall resultera i en återgång till den vid statens järnvägar nu medgivna vidsträcktare rätten till fri läkarvård för familjemedlemmar, torde dock redan på förhand böra av vederbörande verks styrelse prövas, å vilka orter den nu avsedda förmånen bör beredas, liksom ock densamma synes böra begränsas till att avse tjänstemans hustru eller husföreståndarinna och oförsörjda barn.»

Samma ledamöter av kommittén, som reserverat sig mot borttagandet av beklädnadsförmånen, ävensom ytterligare en kommittéledamot hava uttalat sig för bibehållande av förmånen av fri läkarvård och fria läkemedel för de lägre befattningshavarnas familjemedlemmar (sid. 306—809).

Till dessa reservationer hava svenska postmannaförbundet, telegrafoch telefonmannaförbundet, telegrafverkets trafikpersonalförbund, svenska järnvägsmannaförbundet, Sveriges lokomotivmannaförbund, Sveriges Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 höft. (Nr 391.) 966 19 7

Reserva-

tioner.

Yttranden.

50 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.

Departements-

chefen.

Fel-

räknings-

penningar.

Kommittén.

statsbanors befälsförbund av tjänstemän av lägre grad, svenska statsbanornas lokomotivförareförening och statens vattenfallsverks tjänstemannaförening i Trollhättan anslutit sig.

Järnvägs- och vattenfallsstyrelserna hava ansett fria medikamenter icke under några omständigheter böra medgivas befattningshavares familjemedlemmar, och järnvägsstyrelsen har även uttalat sig emot beviljandet åt dem av fri läkarvård.

Vad angår kommitténs förslag rörande rätt för alla tjänstemän att erhålla kostnadsfri läkarvård jämte läkemedel, anser jag mig böra biträda detsamma, då detta ur likställighetssynpunkt måste anses riktigt och då därmed icke skulle vållas verken någon mera avsevärd utgift.

De skäl, som av reservanterna anförts till stöd för ett frångående av den principiellt riktiga och av riksdagen vid flera tillfällen hävdade ståndpunkten, att läkarvård för befattningshavares familjemedlemmar icke bör bekostas av statsmedel, anser jag däremot icke vara tillfyllest. Att nämnda förmån vid ett par av verken sedan längre tid tillbaka tillkommit vissa befattningshavares familjemedlemmar bör icke nödvändigtvis påkalla att, då nu en omläggning av lönesystemet i dess helhet äger rum, denna förmån allt fortfarande skall bestå och därjämte utvidgas till att omfatta även nya stora tjänstemannagrupper. Tvärtom anser jag i likhet med järnvägsstyrelsen, att förmånen i fråga bör helt avskaffas och således icke heller förekomma i de av kommittén avsedda fall. De nämnda reservanterna hava själva påvisat, hurusom en fri prövning angående de fall, då familjeläkarvård skulle bestridas av verkens medel, med sannolikhet komme att vålla förvecklingar och svårigheter samt bliva en källa till missnöje från den del av personalens sida, vars familjer icke beretts motsvarande förmån. Stora praktiska svårigheter synas ock föreligga att på ett tillfredsställande sätt avgränsa de fall, där fri läkarvård skulle beredas familjemedlemmar. Jag anser således, att kommitténs förslag härutinnan, vilket införts såsom ett andra moment i 26 § av kommitténs förslag till avlöningsreglemente, icke bör biträdas.

Kommittén anser felräkningspenningar (sid. 67—68) fortfarande böra förekomma, men uttalar sig för en revision av bestämmelserna därom enligt av kommittén antydda grunder. Jämte det kommittén finner dessa grunder icke vidare böra fastställas av riksdagen utan av Kungl. Maj:t, föreslår kommittén ett maximibelopp av 600 kronor, över vilket envar tjänsteman för år tillkommande felräkningspenningar icke få stiga.

Kungl. May.ts Proposition Nr 391. 51

Vad kommittén anfört beträffande felräkningspenningar föranleder icke någon erinran från min sida. Jag anser mig alltså icke böra biträda en framställning från Sveriges statsbanors befälsförbund av tjänstemän av lägre grad om beredande av särskilda felräkningspenningar i vissa fall i’ör handhavaude av kontrollräkning och ansvarande för trafikuppbörd å stationer och expeditioner. Förutom det att dylikt tjänsteuppdrag väl i regel sammanfaller med handhavaude av uppbörd och således redan med kommitténs förslag berättigar till erhållande av felräkningspenningar, synas felräkningspenningar icke böra utgå såsom gottgörelse för eventuell felaktig tillämpning av gällande taxe- eller andra föreskrifter, utan böra förekomma allenast till täckande av förlust genom direkt felräkning 'vid utbetalande eller mottagande av penningar.

Med undantag av en reservant, uttalar sig kommittén för avskaffande av anmärkningsarvode (sid. 68—69), men med hänsyn till att frågan om anmärkningsarvode inom statsförvaltningen i gemen vore föremål för särskild utredning, har kommittén i sitt förslag till avlöningsreglemente allenast upptagit ett stadgande, som lämnar möjlighet för Kungl. Maj:t att medgiva utbetalande av anmärkningsarvode med, såsom hitintills, högst 15 procent å belopp eller värde, som avses i fastställd anmärkning.

Då berörda utredning, som verkställts av inom finansdepartementet tillkallade s. k. revisionskommitterade, ännu icke varit föremål för slutlig prövning, synes det av kommittén föreslagna stadgandet vara lämpligt.

Bland nu förekommande särskilda tilläggsarvoden föreslår kommittén, att sådant arvode, ehuru med förhöjda belopp, bibehålies för byråchef hos generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen, vilken förordnats såsom generaldirektörs ställföreträdare (sid. 69), och för tågledare vid statens järnvägar (sid. 70), men att däremot föreskrifterna om dylikt arvode upphävas dels för vissa postmästare, vilka i stället skulle hänföras till en högre postmästargrad (sid. 69), dels för tjänsteman vid statens järnvägars distrikt, som handhar underkassörsgöromål, för vilka göromåls förrättande i stället skulle utgå felräkningspenningar (sid. 70), dels för kontorsbiträde, som tjänstgör såsom förman å järnvägsstyrelsens biljetttryckeri, vilken befattning skulle utbytas mot en förste kontorsbiträdestjänst (sid. 70), dels för förste vaktmästare vid verkens styrelser, vilka

Departements-

chefen.

Anmärk-

nings-

arvode.

Kommittén.

Departements-

chefen.

Tilläggs-

arvoden.

Kommittén.

52 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Departements-

chefen.

Särskilda ersättningar och förmåner för verkens resande personal.

Kommittén.

Departements-

chefen.

befattningar skulle uppföras å ordinarie stat såsom förste expeditionsvaktsbefattningar (sid. 70), dels och för vakt vid administrationsbyggnaden i Trollhättan samt för telefon- eller portvakt vid statens vattenfallsverks kraftverk för förrättande av mera maktpåliggande arbete, vilka sistnämnda två slag av arvoden icke vidare synts vara behövliga (sid. 70—71). Därjämte föreslår kommittén, att särskilda arvoden skola utgå för driftchef vid Porjus kraftverk (sid. 152) samt till kvinnlig befattningshavare, som bestrider göromål såsom stenograf, och för rikstelefonist vid telegrafverket, som förordnats att förestå växeltelefonstation (sid. 71).

Jag finner mig i allo kanna biträda vad’ kommittén sålunda föreslagit i fråga om tilläggsarvoden för verkens tjänstemän. Till frågan om arvode för tågledare och stenograf återkommer jag emellertid senare.

Efter att hava redogjort för nu gällande bestämmelser angående reseersättning m. m. till verkens resande personal (sid. 71—74), uttalar sig kommittén för bibehållande i huvudsak av gällande föreskrifter härutinnan, dock att desamma hädanefter alltid skola utfärdas av Kungl. Maj:t. Rörande de speciella former av ersättning eller annan förmån, som utgår till personal vid statens järnvägar, har kommittén ingen erinran att göra mot grunderna för milpenningars utbetalande, men anser en omläggning eventuellt böra ske i fråga om s. k. seglingspenningars beräknande för den högre ångfärjepersonalen. Beträffande förmånen av fri kost eller kostpenningar till ångfärjepersonal hänför sig kommittén till en undersökning av 1914 års kommitté (sid. 74 — 76) samt uttalar sig för att nämnda förmän icke skall utgå under fridagar utan allenast under tjänstgöring å färja samt då färja befinner sig utom hemorten. Kommittén stryker också under vad 1914 års kommitté anfört i fråga om de otillfredsställande serveringsförhållandena å färjorna för den lägre personalen.

Vad kommittén sålunda yttrat rörande ersättning eller annan förmån till verkens resande personal föranleder ingen erinran från min sida. Jag uttalar min förvissning, att järnvägsstyrelsen kommer att söka råda bot för sådana påtalade olägenheter med avseende å den lägre ångfarjepersonalens matanordningar, vilka vid en undersökning kunna visa sig förekomma.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391.

53 Rörande generalpostdirektörens nuvarande arvode såsom ordförande i styrelsen för postsparbanken anför kommittén (sid. 7(5), att den utgått från att sådant arvode allt fortfarande skall förekomma.

Däremot föreslår kommittén (sid. 7 7—7!)), att nu utgående arvoden till postkontorspersonal för förrättande av vissa postsparbanks-, riksförsäkrings-, folkpensions- med flera dylika göromål skola bortfalla. Till postmästare, vars sammanlagda avlöning å nya staten skulle genom bortfallandet av nämnda arvoden komma att understiga lians sammanlagda inkomst i tjänsten under år 1919, bar kommittén ansett personligt lönetillägg böra utgå, varom föreskrift borde meddelas i de övergångsbestämmelser, Kungl. Maj:t skulle Lava att utfärda.

I fråga om postpersonalen yttrar kommittén även den meningen {sid. 79—80), att särskilda arvoden icke vidare böra utgå till vissa befattningshavare hos generalpoststyrelsen för handläggande av ärenden rörande stämpelväsendet.

Generalpoststyrelsen har, under erinran att en av de ledande principerna i kommitténs förslag varit, att alla extra inkomster av mera rörlig beskaffenhet skulle omsättas till fast lön, uttalat sin anslutning till denna princip och därför icke ansett sig böra göra någon erinran mot indragning av nuvarande postsparbanksersättning. Styrelsen har vidare, i likhet med posttjänstemännens förening, påpekat, att sådant personligt lönetillägg till kompenserande av mistad inkomst från postsparbanken, som kommittén föreslagit för vissa postmästare, jämväl kunde erfordras för en eller annan redogörare vid postverket, vilken ej vore postmästare.

Åven i fråga om indragning av de särskilda stämpelarvodena delar generalpoststyrelsen principiellt kommitténs uppfattning, men har dock ifrågasatt, att en nuvarande sekreterare hos styrelsen, vilken uppbär ett arvode å 500 kronor för år från anslaget till stämpelomkostnader, borde tills vidare få åtnjuta nämnda arvode ävensom att kassaintendenten hos styrelsen under viss förutsättning även skulle tills vidare få bibehålla sådant arvode.

Styrelsen för postsparbanken har funnit kommitténs ståndpunkt i fråga om borttagande av förekommande extra inkomster för postpersonalen helt naturlig och överensstämmande med de reformsträvanden, som gjort sig gällande inom andra delar av statsförvaltningen. Under erinran emellertid om betydelsen för postsparbanken själv av att särskilda ersättningar utgå till postkontorens tjänstemän för handläggning av rena postsparbanksärenden, har styrelsen hemställt, att, även om övriga extra inkomster för nämnda personal komme att indragas, undantag måtte göras för sådan ersättning, som avser handläggning av postsparbanksgöromål.

Extra inkomster för personal vid postverket.

Kommittén.

Yttranden.

54 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391.

Departements-

chefen.

Frågan om arvodet till generalpostdirektören i hans egenskap av ordförande i styrelsen för postsparbanken torde i detta sammanhang icke böra komma under övervägande. Jag vill allenast nämna, att kommittén grundat sitt förslag i fråga om beloppet av general postdirektörens arvode såsom chef för postverket på den förutsättningen, att nämnda postsparbanksarvode allt fortfarande skulle utgå till honom.

Vidkommande åter de särskilda ersättningarna från postsparbanken till postkontorspersonal för förrättande av vissa postsparbanks-, riksförsäkrings-, folkpensions- och andra dylika göromål samt nu förekommande arvoden till vissa befattningshavare hos generalpoststyrelsen för handläggning av stämpelärenden, skulle bibehållande av dylika särskilda ersättningar och arvoden i betänklig mån rubba de principer, på vilka hela det av kommittén uppbyggda och av mig förordade lönesystemet vilar. Åven om det ur andra synpunkter må anses lämpligt att, såsom styrelsen för postsparbanken anfört i fråga om ersättning för bestyr med postsparbanksärenden, låta postpersonalen uppbära dylik ersättning, synas mig dessa synpunkter få vika. Jag giver således min anslutning till kommitténs förslag även härutinnan.

I den till innevarande års riksdag avlåtna statsverkspropositionen,, sjätte huvudtiteln, har Kungl. Maj:t gjort framställning om anvisande för år 1920 av särskilda anslag att användas till ersättning åt postsparbanken för dess bestyr dels med uppbörd och utbetalningar m. m. för riksförsäkringsanstalten (punkten 70), dels ock med pensionsutbetalningar samt biträde med den frivilliga försäkringens genomförande m. m. (punkten 101). I fråga om in- och utbetalningar för riksförsäkringsanstalten och för den frivilliga pensionsförsäkringen utgår av dessa anslag ersättning enligt vissa av riksdagen prövade grunder åt postanstalternas tjänstemän — förutom till personalen vid postkontor jämväl till föreståndare för poststationer och brevsamlingsställen. Vid bifall till vad nyss föreslagits beträffande borttagande av denna ersättning för postkontorspersonalen —- varmed i förevarande sammanhang givetvis höra likställas sådana stationsmästare, som uppföras å ordinarie stat — böra ändrade grunder för ersättning till postsparbanken för omförmälda bestyr fastställas, varjämte i samband härmed bör upptagas den av kommittén (sid. 79) berörda frågan, i vad mån postverket självt skall åtnjuta gottgörelse för dessa bestyr. Nu berörda frågor torde emellertid, då de ändrade grunderna skulle träda i tillämpning först den 1 juli 1920, kunna underställas 1920 års riksdag. Enär den gottgörelse, som från nämnda anslag utgår till postkontorens tjänstemän, endast motsvarar en mindre del av de äskade medlen, torde, då anslagen

55 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

skulle hava förslagsanslags natur, anledning oj förofinnas att för år 1 '*20 ifrågasätta ändring beträffande anslagsbeloppen. Erinras må härvid, att jag, i sammanhang med det under punkten 101 gjorda anslagsäskandet, anmälde en av pensionsstyrelsen gjord framställning om ersättning till posttjänstemännen lör utlämnande av nya försäkringsböcker, därvid jag förklarade mig hava för avsikt att, därest riksdagen ej framställde erinran mot förslaget, tillstyrka Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser i antydd riktning. Därest emellertid särskilda ersättningar till postkontorens tjänstemän icke vidare skulle utgå, synes pensionsstyrelsens förslag icke böra föranleda åtgärd.

Det i inkomna yttranden gjorda påpekandet, att personligt lönetillägg till förekommande av inkomstminskning såsom följd av ifrågavarande särskilda ersättningars och arvodens avskaffande kan komma att erfordras även beträffande andra än postmästare, är givetvis riktigt, och torde i dessa liksom i andra liknande hänseenden föreskrift böra införas i de av Kungl. Maj:t utfärdade övergångsbestämmelserna. På sätt jag yttrat i fråga om beräknande av personligt lönetillägg för tjänstemän vid telegrafverket, vilka förlora rätten till uppbördsprovision, torde jämväl i fråga om posttjänsteman, som mister rätten till ovannämnda ersättning från postsparbanken, böra tagas hänsyn till beloppet av ersättningen under år 1919 och icke under tiden 1 juli 1919—30 juni 1920.

Enligt kommitténs i annat sammanhang (sid. 153) utalade åsikt skulle till vissa tjänstemän hos generalpoststyrelsen kunna fortfarande utgå ersättning från postsparbanken för arbetsbiträde åt sistnämnda verk. Häremot har jag för närvarande intet att erinra, men torde denna fråga, som icke äger direkt sammanhang med spörsmålet om lönereglering för postverket, böra komma under förnyat övervägande vid eventuell lönereglering för postsparbanken.

Kommittén erinrar (sid. 80—86), att på grund av särskilda kungl. Extra inbrev föreståndare för telegrafverkets telegrafstationer — telegrafdirek- kom8ter för törel- samt manliga och kvinnliga telegrafkommissarier — äga såsom vuTtTieersättning för räkningshållning av telegram samt kredits lämnande för elverket, telegramavgifter debitera telegramavsändare viss avgift. Dessa sportler Kommittén. hava under senare tider på sina håll stigit till avsevärda belopp. I de fall, då sportlerna för år överstiga 2,500 kronor, sker fördelning av dem mellan stationsföreståndaren och viss biträdande personal enligt av telegrafstyrelsen fastställda grunder.

Kommittén föreslår, att denna inkomst måtte indragas till telegrafverkets kassa samt att, pa sätt vid tidigare skedd indragning till post-

56 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

verkets kassa av där förekommande sportelinkomst av liknande slagförfors, en successivt bortfallande ersättning för den förlorade sportelinkomsten måtte beredas tjänstemännen. På anförda skäl bar kommittén emellertid ansett sig icke kunna förorda lika gynnsamma ersättningsvillkor för ifrågavarande telegrafpersonal som tidigare för postpersonalen. Under det att den senare fick sina sportler avskrivna under loppet av nio år, föreslår kommittén, att den telegrafverkets personal, som åtnjuter sportler, skall under år 1920 erhålla personligt lönetillägg motsvarande skillnaden mellan sammanlagda avlöningen jämte sportler under år 1919, å ena sidan, och 1920 års lön, å andra sidan, samt sedermera få detta lönetillägg minskat med en femtedel för varje år, så att detsamma vid utgången av år 1924 skall alldeles bortfalla. 1 den män avlöningen å nya staten ökas, skall lönetillägget i motsvarande grad minskas. Slutligen har hven, med hänsyn till att i ett fall sportlerna stigit till synnerligen högt belopp, uttalats, att redan från början en reduktion bör ske, så till vida att sportelinkomst, som under år 1919 överstiger 10,000 kronor, icke får medräknas vid bestämmande av det personliga lönetillläggets storlek. Enligt kommitténs beräkningar skulle de ifrågavarande personliga lönetilläggen uppgå under år 1920 till omkring 48,000 kronor, varemot telegrafverket genom sportlernas indragning till verkets kassa skulle tillföras en ökad inkomst, som, efter förhållandena under år 1917 räknat, kan anslås till omkring 175,000 kronor.

Vidare har kommittén föreslagit upphävande av rätt för telegrafpersonal att tillgodogöra sig lösen för utfärdande av telegramavskrift.

Yttranden. Svenska telegraftjänstemännens förening har i sitt yttrande över

kommitténs betänkande hemställt, att indragningen av den vissa telegraftjänstemän tillkommande ersättning för telegramräkningshållning måtte ske utan sammanblandning med den egentliga avlöningen och under en tidrymd av 10 år. I liknande riktning uttalar sig jämväl kvinnliga telegrafpersonalens förening.

Departements- Då sportler för statstjänstemän i allmänhet borttagits redan för chefen. längre tid tillbaka, kan jag icke finna det riktigt, att telegrafverkets ifrågavarande tjänstemän, som fått tillgodonjuta sportler —- och i vissa fall ganska betydande sådana — ända till närvarande tid, till följd därav skola vid nu skeende lönereglering ställas allt för gynnsamt i förhållande till befattningshavare inom samma eller andra verk, med vilka de funnits böra vara i avlöningshänseende likställda. Med hänsyn likväl till det av mig förordade sättet för löneregleringens genomförande synes fog föreligga att medgiva ifrågavarande personal en något förmån-

57 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Ägare form för telegramprovisionens avskrivning än kommittén satt i fråga. Jag intager därvid icke någon väsentligt olika ståndpunkt gent emot kommittén, vars huvudsakliga skäl för det snävare förfarandet gent emot telegrafpersonalen än för ett tiotal år tillbaka gent emot postpersonalen varit, att en förhållandevis större löneförbättring nu skulle komma att beredas telegraftjänstemännen än den, som skedde i samband med borttagandet av postpersonalens sportler. Därest emellertid någon verklig löneökning nu icke skulle komma till stånd, skulle till följd av sportlernas bortfallande flertalet nu sportelberättigade tjänstemän visserligen under det första året efter löneregleringens ikraftträdande . erhålla personligt lönetillägg till sådant belopp, att någon minskad inkomst under det året icke uppkomme, men under vart av de fyra närmaste åren efter löneregleringens genomförande skulle de genom den av kommittén föreslagna årliga avskrivningen med en femtedel av det personliga lönetillägget få vidkännas en successivt inträdande, stark minskning av sina inkomster gent emot nu. För att i någon mån mildra den särskilt i dessa tider synnerligen kännbara inverkan av en direkt inkomstminskning synes det mig vara rimligt, att tiden för avskrivning av det personliga lönetillägget utsträckes att omfatta — liksom tidigare vid postverket — nio år och att således avskrivningen sker med en niondel årligen, till följd varav det personliga lönetillägget skulle komma att helt upphöra med utgången av juni månad 1929. Givetvis skulle dock härvid, såsom kommittén hemställt, det personliga lönetilllägget även minskas eller helt bortfalla, i den mån avlöningen å ny stat ökas. Jag anser så mycket större fog finnas för detta tillmötesgående av personalens intressen, som det här icke är fråga om en statsutgift i egentlig mening, alldenstund telegrafverket hädanefter skulle komma att tillgodogöra sig sportelinkomsten, vilken enligt kommitténs uppgift under år 1917 belöpte sig till omkring 175,000 kronor.

Därest tiden för avskrivning av det personliga lönetillägget för den sportelberättigade telegrafpersonalen utsträckes i enlighet med vad jag nu föreslagit, synes emellertid skäl föreligga att redan från början begränsa maximibeloppet av den nuvarande sportelinkomst, som må läggas till grund vid det personliga lönetilläggets beräknande, till något över hälften av vad kommittén härutinnan föreslagit. Då kommittén ifrågasatt ett maximibelopp av 10,000 kronor, synes det alltså böra, för att erhålla ett med nio jämnt delbart tal, sättas till 5,400 kronor.

Slutligen torde av samma skäl, som av mig anförts i fråga om uppbördsprovisionens bortfallande, böra i övergångsbestämmelserna stadgas, att vid beräknande av sportelberättigad tjänstemans inkomst av sin Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 8

Extra inkomster för personal vid statens järnvägar. Kommittén.

Departements-

chefen.

Extra inkomster för personal vid statens vätte n fallsverk.

58 Kungl. Maj-is Proposition Nr 391.

befattning hänsyn skall tagas till sportlernas belopp under år 1919 och icke under tiden 1 juli 1919 — 30 juni 1920.

Kommittén föreslår (sid. 87), att det reglerade postarvodet å 120 kronor för år, som utgår till föreståndare för förenade järnvägs- och poststationer, skall bortfalla och i stället vid fastställandet av grunder för felräkningspenningar åt järnvägspersonal tagas hänsyn till den ökade risk för felräkning, som handhavandet av postgöromål kan anses medföra för stationsföreståndarna. Jämväl skulle, liksom i fråga om postverkets personal föreslagits, nu förekommande ersättningar till poststationsföreståndare vid statens järnvägar för förrättande av postsparbanksm. fl. dylika göromål upphöra att utgå (sid. 88). Åven den järnvägstjänstemän tillkommande provision vid försäljning av vissa fraktsedlar och varudeklarationer har kommittén ansett böra bortfalla (sid. 88—89).

Enligt medgivande i avlöningsreglementet för statens järnvägar må premier enligt av Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser tilldelas tjänstemän av s. k. lägre grad, till följd av vilkas hushållning med materialier avsevärda besparingar i utgifterna för trafiken åstadkommits. Kommittén har föreslagit, att ett häremot svarande stadgande skall bliva gällande för samtliga de fyra verken (sid. 88).

Slutligen har kommittén ansett den ersättning, som nu utgår till personal vid statens järnvägar för viss beredskapstjänst, böra omnämnas i avlöningsreglementet (sid. 88).

Vad kommittén sålunda föreslagit i fråga om järn vägspersonalens extra inkomster har icke föranlett någon erinran i de avgivna yttrandena över kommitténs förslag och tillstyrkes av mig. Jag förutsätter emellertid i likhet med generalpoststyrelsen, att borttagandet av det reglerade postarvodet icke kommer att medföra, att den nuvarande ur flera synpunkter fördelaktiga anordningen med gemensam skötsel av vissa post- och järnvägsstationer skall upphöra.

Den provision — vid kofferdiflottan kallad kapplake — å inkomsten av bogsering, som tillfaller personal å statens vattenfallsverks kanalverk tillhörig bogserbåt, har kommittén ansett böra bibehållas, om ock grunderna för provisionens fördelning synts tarva revidering. Dessa nya grunder har kommittén ansett böra fastställas av Kungl. Maj:t.

Häremot har jag intet att erinra.

Knngl. Maj:ts Proposition Nr 391.

59 Special motivering till avlöningsregleinentet.

Den av kommittén verkställda undersökningen angående de ^varande formerna för tjänstemännens avlöning har, såsom jag redan omnämnt, bibringat kommittén den uppfattningen, att ett gemensamt lönesystem skulle kunna bliva gällande för alla de fyra verken. Efter att hava redogjort för de av mig tidigare berörda grunder, på vilka ett dylikt lönesystem borde uppbyggas (sid. 90—91), har kommittén tagit till sin närmaste uppgift att granska de särskilda föreskrifter och villkor, som innehållas i avlöningsreglementena för de fyra verkens tjänstemän, i syfte bland annat att även därutinnan kunna vinna likformighet verken emellan. Denna granskning har utfallit så, att kommittén funnit det möjligt att i ett för de fyra verken gemensamt avlöningsreglemente sammanföra alla de allmänna villkor och bestämmelser, vilka synts böra bliva gällande för dessa verks tjänstemän. Redogörelsen för sitt arbete på detta område har kommittén anknutit till en motivering för det förslag till gemensamt avlöningsreglemente, som uppgjorts av kommittén.

Då jag i stort sett icke funnit anledning till erinran mot de reglementsföreskrifter, kommittén föreslagit, tillåter jag mig att hänvisa till kommitténs motiv härför, vilka återfinnas å sid. 92—161. Vissa stadgande i förslaget till avlöningsreglemente komma dock att i det följande av mig beröras, varjämte några få, huvudsakligen formella mindre ändringar, för vilka icke torde behöva särskilt redogöras, vidtagits i förslaget.

Förut har jag omnämnt kommitténs förslag (sid. 93—95) i fråga i om Kungl. Maj:ts vidgade befogenhet att bestämma antalet befattningshavare vid verken, varigenom Kimgl. Maj:ts och riksdagens gemensamma beslutanderätt i förevarande avseende skulle omfatta endast antalet genom förordnande tillsatta befattningshavare samt konstituerade tjänstemän inom lönegraderna över den 12:e. Jag har även berört kommitténs uttalande (sid. 95) angående överlåtande på Kungl. Maj:t att fastställa kostnadsstater för post- och telegrafverken, på samma sätt som redan nu sker beträffande statens järnvägar och de på ordinarie stat uppförda lokalförvaltningarna vid vattenfallsverken.

Vad kommittén sålunda föreslagit i fråga om stater för post- och telegrafverken, torde böra gälla även för den på ordinarie stat hittills icke uppförda vattenfallsstyrelsen, för vilken styrelse riksdagen fastställt särskild stat, upptagande anslag för avlöningar åt ledamöter och två

60 Kungi. Maj:ts Proposition Nr 391.

tjänstemän hos styrelsen samt för expenser m. m. Det är nämligen min avsikt att senare denna dag föreslå fast organisation jämväl för denna styrelse och densammas uppförande å ordinarie stat. Vid bestämmandet av nämnda anslag för expenser m. m. förutsattes, att reseersättningar till de i vattenfallsstyrelsens stat uppförda befattningshavarna skulle utgå av det under vederbörande huvudtitel uppförda förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar. Då på grund av vattenfallsverkets egenskap av affärsdrivande verk samtliga kostnader för detsamma torde böra utgå av verkets medel, lära jämväl ifrågavarande reseersättningar hädanefter böra inberäknas i staten för vattenfallsverket.

Därest nu innevarande års riksdag dels fastställer nytt, gemensamt avlöningsreglemente för de fyra verken, innefattande jämväl en »tjänsteförteckning» över de olika befattningarna vid varje verk och de lönegrader, till vilka befattningarna skola hänföras, dels ock, såsom jag vidare kommer att föreslå, särskilt för vart och ett av verken bestämmer antalet av de befattningar, beträffande vilka enligt avlöningsreglementet nämnda antal skall bestämmas av Kungl. Maj:t och riksdagen, skulle för framtiden den normala gången för samtliga de fyra verkens del bliva följande:

1) För beräkning av inkomsterna i statsverkspropositionen skulle varje verk lämna motiverad beräkning av inkomster och driftkostnader samt överskott under det år, statsregleringen avser.

2) Då ändring erfordras av antalet befattningar inom omnämnda tjänstekategorier — något som till följd av verkens utveckling väl nästan årligen kommer att för samtliga verken bliva fallet — skulle avlåtas särskilda propositioner till riksdagen beträffande varje verk.

3) När mera undantagsvis inrättande av ny tjänstekategori — vare sig densamma tillhör lägre eller högre lönegrad —■ erfordras vid ett eller flera av verken, skulle avlåtas (gemensam) proposition om ändring av den vid avlöningsreglementet fogade »tjänsteförteckningen)).

4) Förslag till detaljerad driftkostnadsstat för varje verk skulle av verkets styrelse ingivas till Kungl. Maj:t för prövning och fastställelse mot slutet av året närmast före det, under vilket staten skall tillämpas, och skulle därvid jämväl bestämmas antalet befattningar inom de lönegrader, där riksdagens beslut icke vidare skulle vara erforderligt (l:a— 12:e lönegraderna).

I anledning av ett utav svenska postmannaförbundet framställt yrkande om åtgärders vidtagande i syfte att bereda postpersonal viss portofrihet, får jag meddela, att framställning i sådan riktning, avseende matvaror för posttjänstemäns hushåll, redan under år 1918 gjorts av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

generalpoststyrelsen men ännu icke föranlett något Kungl. Maj:ts beslut. Därest den av kommittén föreslagna formuleringen av 2 § 4 mom., varemot jag icke finner anledning till erinran, fastställes, lärer berörda framställning icke böra vinna bifall.

Under 9 § fiunes införd den av mig förut omnämnda löneplanen, angivande de av kommittén föreslagna lönebeloppen. Till dessa återkommer jag längre fram.

Kommitténs förslag (sid. 103—104) om avskaffande av de nuvarande beteckningarna »tjänstemän av lägre grad» och »tjänstemän av högre grad» vid statens järnvägar anser jag tidsenligt, och några olägenheter av detta förslag behöva, av skäl som kommittén anfört, icke befaras.

De skäl, som tidigare föranlett statsmakterna att ställa sig avvisande mot frågan om avlöningsförhöjnings inträdande vid ingången av kalender&rarfato — i stället för kalenderår^ — näst efter det, under vilket stadgad tid för uppflyttning uppnåtts, hava väsentligen bortfallit genom den betydande förenkling av lönesystemet, som föreslås av kommittén. Då därjämte den ifrågasatta omläggningen onekligen är rättvis och inga principiella skäl däremot lära kunna anföras, har jag funnit mig böra förorda densamma. Däremot anser jag, i likhet med kommittén, att uppflyttning till högre löneklass vid ingången av den kalendermånad, då den stadgade tjänstetiden uppnåtts, varom yrkande framförts från kvinnliga telegrafpersonalens och telegrafverkets kvinnliga kontorspersonals föreningar samt statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening, icke bör ifrågakomma.

I fråga om villkoren för uppflyttning i högre löneklass samt angående återställande av lönetur, ansluter jag mig för närvarande till kommitténs förslag, men vill dock framhålla ått, därest den åt 1902 års löneregleringskommitté anförtrodda utredningen för statsförvaltningen i dess helhet angående det i de flesta avlöningsbestämmelser förekommande kravet på »gott vitsord» såsom villkor för avlönings förhöj ning skulle komma att resultera i beslut om andra föreskrifter i förevarande ämne, torde enahanda föreskrifter böra bliva gällande jämväl för de här ifrågavarande verken.

Vid bifall till förslaget, att uppflyttning i högre löneklass skulle komma att ske vid ingången av vederbörande kalenderkvartal, synes mig ingen anledning ftmeligga att biträda svenska telegraftjänstemännens förenings yrkande, att vid beräknande av tid för uppflyttning i löneklass

62 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

tjänsteman ej skall föras till last den tid, han, med avstående av viss del av avlöningen, åtnjutit ledighet på grund av behörigen styrkt sjukdom. Åven kommittén har ansett (sid. 105—106), att berörda ändring i avseende å tiden för uppflyttning i högre löneklass innebär tillbörligt tillgodoseende av tjänstemännens befogade anspråk härutinnan.

Då i 10 § 3 mom., punkten b), liksom i vissa andra stadganden i reglementet, förutsättes en prövning utan att samtidigt angivits, på vem sådan prövning ankommer, anser jag mig böra framhålla, att i dylika fall prövningsrätten avsetts skola — i den mån Kungl. Maj:t ej annorlunda beslutar — tillkomma vederbörande verks styrelse eller den underordnade myndighet, åt vilken styrelsen uppdrager att verkställa prövningen.

ii §. Vidkommande stadgandet i 11 § att viss tjänstetid såsom icke-ordinarie

befattningshavare får tillgodoräknas vederbörande vid konstituerande till ordinarie tjänsteman, kan väl, såsom i ett vid kommitténs betänkande fogat yttrande av en kommittéledamot påpekats, formuleringen av nämnda paragraf synas väl tänjbar, men det torde dock icke behöva befaras, att tilllämpningen skall komma att möta svårigheter. Den tolkning, kommittén (sid. 111) för vissa mera svårtillämpliga fall vid telegrafverket anfört, synes mig vara riktig och kunna tjäna till vägledning även i andra fall.

I anledning av ett utav järnvägsstyrelsen gjort påpekande att tillgodoräknande av tjänstetid i de i 11 § avsedda fall icke bör omfatta tjänstetid före det vederbörande fyllt 18 år, anser jag mig böra föreslå inskjutande i paragrafen av en bestämmelse i nämnda syfte.

Den av kommittén under 11 § berörda frågan angående rätt för befattningshavare av manskapsgrad att tillgodoräkna sig tjänstetid vid tillträdande av civil ordinarie anställning har varit föremål för utredning av en särskild kommission, vilken nyligen avlämnat sittbetänkande. Någon framställning till riksdagen lärer emellertid kommissionens betänkande, såvitt angår nyssnämnda rätt, icke under innevarande år kunna föranleda.

Ej heller lärer den av kommittén omnämnda utredning angående tillgodoräknande av tid för uppehållande av tjänst på förordnande vid befordran till samma tjänst hava fortskridit så långt, att densamma nu kan bliva föremål för slutlig behandling.

12 § 3 mom. Den i 12 § 3 mom. omnämnda förmån för tjänsteman att vid befordran från tjänst av lägre grad till vissa befattningar av högre grad tillgodoräkna sig föregående tjänstetid var en bland de frågor, som motionsvis framfördes till 1918 års lagtima riksdag; den omnämndes också särskilt av mig i yttrandet till statsrådsprotokollet vid tillsättan-

03 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

det av kommunikationsverkens lönekommitté. Jag finner kommitténs förslag innebära en åtminstone för det närvarande lämplig lösning av denna fråga.

Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar har framhållit, att stadgandet i 12 § 3 mom. icke bör tillämpas, då befordran till den högre tjänsten skett i sammanhang med beviljande av dispens; häremot hava stationsskrivare i Stockholm inlagt gensaga. Svenska postmannaförbnndet har framhållit kravet på enhetlig lösning av dispensförfarandet för samtliga verkens del.

Vad den förstnämnda av dessa frågor angår, vill jag erinra, att paragrafens formulering lämnar rum för prövning i varje fall, huruvida tjänsteman bör tillgodoräknas viss tjänstetid i den lägre tjänsten. Det av postmannaförbundet framställda yrkandet torde icke i detta sammanhang böra komma under prövning.

Det i 13 § införda stadgandet ansluter sig till nuvarande bestämmelser i tre av verkens avlöningsreglementen. Järnvägsstyrelsen har emellertid ifrågasatt bibehållande av viss rätt för styrelsen att kunna tillerkänna tjänsteman, tillhörande 1 —12 lönegraderna, lön enligt högre löneklass än avlöningsreglementet förutsätter. På de av kommittén (sid. 110 och 119) anförda skäl finner jag mig dock principiellt icke kunna biträda detta förslag. De fall, då efter tillkomsten av föreskriften i 11 § det kan anses nödigt tillerkänna tjänsteman högre lön än reglementet angiver, torde icke komma att bliva talrikare, än att desamma utan olägenhet kunna underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Maj:t på framställning av telegrafstyrelsen den 13 december 1918 medgivit, att fem extra ritare vid telegrafverket, vilka av styrelsen föreslagits till ordinarie anställning, finge, då de redan såsom extra uppburit en avlöning, som överstigit begynnelseavlöningen för ordinarie ritare, efter befordran till dylik anställning uppbära avlöning efter högre löneklass än den, vartill de eljest enligt reglementet skulle varit berättigade.

Järnvägsstyrelsen har föreslagit ett tillägg till 16 § av följande lydelse: »I fråga om rätt till åtnjutande av oavkortad lön under semester förutsattes dock, att tiden för semestern samt för åtnjuten sjukledighet med oavkortad lön sammanlagt icke får överstiga 45 dagar». Styrelsen förmenar ett sådant stadgande vara erforderligt till förekommande av att tjänsteman, som redan åtnjutit 45 dagars kostnadsfri ledighet för sjukdom, skulle kunna under samma år tilldelas jämväl semester. Då

13 5.

16 §.

17 S.

18 §.

20 5.

64 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391.

emellertid i 17 § 1 mom. stadgas, att kostnadsfri ledighet för sjukdom tillika med semester icke får överstiga 45 dagar under ett och samma kalenderår, har det icke synts mig behövligt att införa det av järnvägsstyrelsen föreslagna tillägget, vilket synes hava tillkommit under intrycket av att i nuvarande avlöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar icke tillbörligen hållits i sär begreppen semester och tjänstledighet.

Mot de regler, som av kommittén föreslagits i fråga om avlöning under sjukdom och vid skada till följd av olycksfall i tjänsten samt vid förbud att tjänstgöra till förekommande av smittofara, har jag icke funnit anledning till erinran. Jag anser mig icke böra biträda vare sig vattenfallsstyrelsens och posttjänstemännens förenings hemställan om utsträckning av den sammanlagda tid, varunder tjänsteman, som skulle erhålla rätt till viss längre semester, må komma i åtnjutande av kostnadsfri sjukledighet jämte semester, eller nyssnämnda förenings och trafiktjänstemännens riksförbunds yrkanden om rätt till kostnadsfri ledighet för svag hälsas vårdande.

Beträffande ett av järnvägsstyrelsen framlagt förslag till ändring av 17 § 2 mom. föreligger så mycket mindre anledning för mig att förorda detsamma, som kommitténs avfattning av momentet direkt ansluter sig till gällande olycksfallsförsäkringslag.

I anledning av kommitténs förslag under 18 § rörande avstående av viss del av avlöningen under annan tjänstledighet än för sjukdom m. m. har svenska postmannaförbundet framhållit, att inom postverket tillämpas den ordningen, att vid dylik ledighet den tjänstledige skall bekosta jämväl vikaries resa till och från tjänstgöringsorten, då vikarie måste tagas från annan ort. Inom de övriga tre verken åter lärer, åtminstone såsom regel, dylik kostnad bestridas av verket, vilket ock synes mig vara riktigt, på det att icke uppenbara orättvisor och ojämnheter skola uppstå. Ett uttryckligt stadgande i ämnet har dock synts vara obehövligt.

I avseende å stadgandena i 20 § angående ersättning till den, som på grund av förordnande bestrider högre tjänst, har järnvägsstyrelsen föreslagit ett tillägg, enligt vilket Kungl. Maj:t skulle kunna tilldela den, som under längre tid än tre månader i följd vikarierar å annans befattning, särskild högre vikariatsersättning. I enahanda riktning har även vattenfallsstyrelsen uttalat sig.

På grund av vad kommittén å sid. 134—135 i betänkandet anfört härom och då avfattningen av 40 § obestridligen, såsom kommittén ock

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391. 65

avsett, lämnar Kungl. Magt möjlighet att i de undantagsfall, då nu åsyftade särskilda ersiittning kan böra utgå, låta utbetala sådan, torde det föreslagna tillägget till paragrafen, vilket säkerligen skulle i oträngda tall frammana krav på högre ersättning, icke vara behövligt.

Sveriges lokomotivmannaförbunds framställning om beviljande av vikariatsersättning även under kortare tids vikariat än sju dagar har jag, på grund av vad kommittén (sid. 135—13G) anfört till stöd för sittförslag i ämnet, icke funnit mig kunna förorda. Erinras må emellertid, att enligt 38 § 2 inom. lokomotivförare, som förordnats att bestrida tjänst såsom lokomotivmästare, äger att även för kortvarigare förordnanden uppbära särskild gottgörelse av eu krona om dagen såsom ersättning för mistade lokomotivtjänstpenningar.

Ett betydelsefullt spörsmål, som genom motioner framfördes till 1918 års lagtima riksdag och som särskilt uppdrogs åt kommittén att söka besvara, avsåg ökad semesterledighet för de lägre avlönade tjänstemännen. Kommittén föreslår nu, att semestern för alla tjänstemän, med undantag blott för dem, som tillhöra de tre högsta lönegraderna, skall utgå med olika antal dagar före och efter fyllda 40 år. Sålunda skulle semestern före fyrtioarsaldern komma att omfatta 25 dagar för tjänstemännen i de fjorton lägsta lönegraderna och 35 dagar för 15—18 lönegiaderna samt från och med fyrtionde levnadsåret 30 dagar för de fem lägsta manliga lönegraderna, 35 dagar för alla kvinnliga befattningshavare och för manliga tjänstemän inom 6—14 lönegraderna samt 45 dagar för 15—18 lönegraderna.

Kommittén har tillika i nära anslutning till de på grund av särskilda kungl. brev för tre av verken gällande föreskrifter infört stadgande angående sabbatsvila i viss utsträckning, avseende samtliga verkens tjänstemän. Enligt förslaget skulle sålunda, där driftens behöriga skötsel kräver tjänstgöring . jämväl under sön- och helgdag, tjänsteman, i den mån så utan avsevärda svårigheter kan ske, beredas tjänstfrihet minst varannan sådan dag.

Dessa kommitténs förslag hava framkallat en del erinringar från verkens styrelser. Generalpoststyrelsen anför:

. .. »Ehuru generalpoststyrelsen icke finner anledning till någon principiell

invändning mot kommitténs förslag i fråga om semester och sabbatsledighet, tror generalpoststyrelsen sig dock böra göra följande erinringar. Redan med de för det stora flertalet av postpersonalen mindre förmånliga bestämmelserna i fråga om semester i det nu gällande avlöningsreglementet har det icke varit möjligt att tilldela alla tjänstemän den ledighet av nämnda slag, vartill de varit berättigade. Bristen på reservpersonal har därför rest oöverstigliga hinder. Yisserligen Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. {Nr 391.) »661» 9

22 §.

66 Kungl. Maj.is Proposition Nr 391.

torde man kunna förutse, att de föreslagna förbättrade avlöningsförhållandena skola bereda möjlighet att så småningom avhjälpa vikariebristen, men det lärer dock knappast kunna undvikas, att, i allt fall under en längre eller kortare övergångstid, postpersonalen icke kan beredas semester i den utsträckning, som de nya bestämmelserna innefatta. Därest icke en oproportionerligt stor reservpersonal skall behöva anställas, torde ock, särskilt vid järnvägsposten, där fackutbildade vikarier erfordras, någon inskränkning i den föreslagna rätten till sabbatsledighet icke kunna undvikas. Beträffande vissa orter, där reservpersonal i allmänhet icke erfordras, kan sådan personal ej heller rimligtvis endast för beredande av sabbatsledighet där stationeras eller med oproportionerligt stora kostnader dit transporteras. Yad angår järnvägsposten äro förhållandena stundom sådana, att behov av regelbunden sabbatsledighet varannan sabbatsdag knappast kan anses föreligga. Exempelvis äro för vissa tjänstemän tjänstgöringsturerna så ordnade, att regelbunden hel fridag återkommer var tredje eller var fjärde dag.»

Järnvägsstyrelsen bär å sin sida yttrat följande:

»Den i detta stadgande tillämpade principen om ökning av antalet semesterdagar vid högre levnadsålder finner styrelsen vara riktig. Likaledes anser styrelsen det vara billigt, att den nu stadgade semestertiden för befattningshavare, tillhörande gruppen tjänstemän av lägre grad, i lämplig mån utsträckes. Särskilt vill styrelsen framhålla lämpligheten därav att befattningshavare, tillhörande de högre graderna inom nämnda grupp, likställas i förevarande avseende med de lägre befattningshavarna inom den nuvarande gruppen tjänstemän av högre grad. Däremot håller styrelsen före, att den av kommittén föreslagna ökningen av semestertiden för befattningshavare, tillhörande grupperna 1—5, är allt för kraftigt tilltagen. Att på eu gång öka semestertiden med 100 procent för dem, som äro över 40 år gamla, och med över 60 procent för de övriga anser styrelsen vara att gå för långt. Om styrelsen, ehuru med tvekan, kan biträda förslaget i fråga om de 40-åriga, vill styrelsen bestämt motsätta sig eu ökning utöver 20 dagar för de övriga. Om det också kan anses behövligt att bereda de äldre den av kommittén förordade utsträckta ledigheten, lärer enligt styrelsens mening icke något verkligt behov föreligga att för de yngre, för att icke tala om de allra yngsta, bestämma så lång ledighet som 25 dagar. Yid sådant förhållande låter det sig icke göra att bortse från den ekonomiska synpunkten. Enligt av styrelsen verkställda beräkningar medför kommitténs förslag i fråga om semester i sin helhet en kostnadsökning för statens järnvägar av omkring 2,170,000 kronor per år, förutom kostnaden för bostäder åt ersättningspersonal, därav omkring 1,700,000 kronor komma på tjänstemän, tillhörande 1—5 lönegraderna.

Om styrelsen alltså principiellt sett kan gå med på en ökning av semestertiden för tjänstemän, tillhörande 1—5 lönegraderna, till högst 20 resp. 30 dagar, anser styrelsen det emellertid praktiskt omöjligt att redan nu genomföra även en dylik utsträckning av semestertiden av brist på erforderligt antal utbildad ersättningspersonal. Det vore enligt styrelsens mening olämpligt och ägnat att uppväcka stort missnöje bland personalen, om i avlöningsreglementet nu infördes bestämmelser i ovan angivna riktning, då de faktiska förhållandena skulle göra det nödigt att avsevärt reducera de angivna semestertiderna. Styrelsen håller alltså före, att man härvidlag bör gå successivt tillväga; och föreslår styrelsen därför, att tjänstemän, tillhörande 1—5 lönegraderna med undantag av kvinnliga

07 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 891.

tjänstemän, må intill det år, under vilket tjänstemannen fyllt 40 år, liksom nu åtnjuta semester under högst 15 dagar samt från och med det år, under vilket tjänstemannen fyller 40 år, åtnjuta semester av högst 25 dagar. Först efter några år, sedan vederbörliga anordningar kommit till stånd för möjliggörande av eu utsträckning av semestern till 20 resp. 30 dagar, bör en ändring i sådan riktning i avlöningsreglementet komma till stånd.»

Åven vattenfallsstyrelsen bär yttrat sig i denna fråga och därvid anfört följande:

»Mot kommitténs förslag till utökning av semestertiderna har man, synes det vattenfallsstyrelsen, anledning att ställa sig betänksam. Det är härvidlag förlängningen av semestern för de tjänstemän, vilka för närvarande ha 15 dagars semester, som betyder mest i ekonomiskt avseende, beroende på dessa tjänstemäns stora antal. Dylika tjänstemän återfinnas såväl i 1—5 som i 6—9 lönegraderna, vadan kommittén beträffande en del av dem föreslagit en ökning av semestern med upp till 20 dagar.

Den föreslagna utsträckningen av semestertiden för de tjänstemän, som för närvarande ha 15 dagars semester, motiveras av kommittén huvudsakligen därmed, att flertalet av ifrågavarande personal har regelbunden tjänstgöring under minst halva antalet sön- och helgdagar och icke kan beredas däremot svarande ersättning _ i form av fridagar. Det finnes dock bland denna personal en hel del befattningshavare, som icke ha regelbunden tjänstgöring under sön- och helgdagar, och vilkas arbetsförhållanden i övrigt icke heller äro av den art, att de synas motivera längre semester. En ökning av semestertiden för dessa, på sätt kommittén föreslagit, skulle sannolikt föranleda motsvarande fordringar från de stora extra tjänstemanna- och arbetargrupperna vid ifrågavarande verk och möjligen även medföra vissa konsekvenser i fråga om arbetsförhållandena inom den enskilda industrin och byggnadsverksamheten. Man bör följaktligen på denna fråga anlägga jämväl nationalekonomiska synpunkter.

Med hänsyn härtill måste vattenfallsstyrelsen på det bestämdaste avstyrka, att semestern ökas utöver 15 dagar för de tjänstemannagrupper, som för närvarande ha nämnda semestertid, och som icke ha regelbunden tjänstgöring under sön- och helgdagar. Till denna kategori böra jämväl hänföras de montörer vid statens vattenfallsverk, som för närvarande ha 30 dagars semester, men som icke ha regelbunden tjänstgöring under sön- och helgdagar. För dessa bör således en förkortning av semestern äga rum. Dock torde det vara befogat att vidtaga eu mindre ökning av semestern för viss hithörande underbefälspersonal, som förut icke haft längre semester än 15 dagar.

"V attenfallsstyrelsen är däremot gärna villig att medgiva det berättigade i att semestertiden utökas för den personal, som har regelbunden tjänstgöring under sönoch helgdagar, ehuru styrelsen är tveksam, om man i detta avseende bör gå fullt så långt som av kommittén föreslagits. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra därom, att kommittén å sid. 145 framhållit såsom önskvärt, att verken måtte inrikta sina strävanden på att framdeles nå det målet, att de tjänstemän, som icke kunna erhålla tjänstfrihet under alla sön- och helgdagar, i stället beredas däremot svarande ledighet under annan dag vare sig i samma eller någon påföljande vecka. Om och i den mån detta mål uppnås, försvinner ju huvudanledningen till den starka ökningen av semestern för ifrågavarande personalgrupper. Styrelsen anser

68 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Departe-

mentschefen.

det även kunna ifrågasättas, om 45 dagars semester bör förekomma i fullt så stor omfattning, som kommittén föreslagit.

Beträffande 2 mom. i denna paragraf må anmärkas, att det är förenat med särskilda svårigheter att vid indelning av turer för ifrågavarande personal taga hänsyn icke blott till söndagar utan även till oregelbundet infallande helgdagar, varför bestämmelsen borde ändras så, att tjänsteman skall, i den mån så utan avsevärda svårigheter kan ske, beredas tjänstfrihet minst varannan söndag.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att det för viss personal vid statens vattenfallsverk, anställd vid kontinuerlig vakthållning eller kontinuerlig drift, icke är möjligt att bereda, tjänstfrihet ens varannan söndag, enär därtill skulle erfordras allt för oproportionerligt stor reservpersonal. I viss mån torde dock denna personal kunna beredas ersättning härför genom tjänstfrihet under annan veckodag.

Kommittén har vidare å sid. 145 uttalat, att, intill dess för tjänstgöring å sön- och helgdagar kan beredas full ersättning genom tjänstfrihet å andra veckodagar, synes vid bestämmandet av den dagliga arbetstidens längd kunna åtminstone i viss mån tagas hänsyn till att den personal, det här gäller, icke åtnjuter förmånen av tjänstfrihet under mera än hälften eller fjärdedelen av årets till omkring 60 uppgående sön- och helgdagar. Vattenfallsstyrelsen vill förmoda, att kommittén härmed icke avsett, att vid ett eventuellt införande av s. k. normalarbetsdag för kroppsarbetare ifrågavarande personalgrupper borde erhålla ännu kortare daglig arbetstid än dessa; och vill styrelsen särskilt betona, att det för befattningshavare, vilkas göromål till huvudsaklig del bestå i vakttjänstgöring, är fullt befogat med en längre arbetsvecka än för personal med mera ansträngande kroppsligt eller andligt arbete».

Från personalorganisationernas sida har kommitténs förslag i fråga om semester och sabbatsvila icke föranlett annat yttrande, än att dels svenska postmannaförbundet ansett semestertidens längd höra för samtliga de 14 lägsta lönegraderna fastställas till 30 dagar samt att respektive verks styrelser borde genast gå i författning om nyantagning av personal i den utsträckning, som erfordrades för den fulla tillämpningen av kommitténs semesterplan, dels Älvkarleby kraftverks maskinistförening påyrkat 30—35 dagars semester för driftpersonal vid kraftverk, dels ock posttjänstemännens förening jämte trafiktjänstemännens riksförbund velat få tjänstemännens rätt till årlig semester uttryckligt fastslagen.

Kommitténs förslag i fråga om semester innebär främst den förändringen, att semestertidens längd gjorts beroende av levnadsåldern, i det att längre semester föreslagits för dem, som uppnått 40 år, än för de yngre. Undantag har gjorts endast beträffande vissa högre befattningshavare, vilka dock i allmänhet torde hava uppnått nyssnämnda levnadsålder. Vidare innebär förslaget förlängning av semestertiden för såväl de lägre befattningshavare, vilka nu åtnjuta endast 15 dagars semester, som ock för ett fåtal innehavare av chefsbefattningar vid lokal-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391. 69

förvaltningarna. För vissa mellangrader av tjänstemän medför förslaget någon avknappning av semestern före 40-års åldern men i flertalet fall en motsvarande förlängning efter uppnående av nämnda ålder.

De erinringar, som från verksstyrelsernas sida gjorts mot förslaget, hava huvudsakligen gått ut på, att ökningen av semestertiden för befattningshavarna inom de fem lägsta manliga lönegraderna skulle tilltagits för kraftig, då den föreslagits till 25 dagar före och 30 dagar efter 40 års ålder. Sålunda har vattenfallsstyrelsen på det bestämdaste avstyrkt längre semester för de ifrågavarande befattningshavare, som icke hava regelbunden sön- och helgdagstjänstgöring, än 15 dagar, men för personal med dylik tjänstgöring ansett någon, om ock icke så stor ökning av semestertiden, som kommittén föreslagit, kunna ifrågasättas. Järnvägsstyrelsen finner sig principiellt kunna förorda en semestertid för befattningshavare inom nyssnämnda lönegrader av 20 dagar före och 30 dagar efter 40 års ålder. Då det emellertid skulle vara praktiskt omöjligt att omedelbart genomföra dylik utsträckning av semestertiden, håller styrelsen före, att tills vidare semestern bör bibehållas vid 15 dagar före 40-års åldern och därefter utgöra 25 dagar, men att, sedan vederbörliga anordningar för möjliggörande av en utsträckning av semestern till 20, respektive 30, dagar hunnit vidtagas, en ändring i sådan riktning i avlöningsreglementet bör komma till stånd. Telegrafstyrelsen har icke särskilt berört semesterfrågan. Generalpoststyrelsen anser det icke under en viss övergångsperiod möjligt att bereda postverkets personal semester i den av kommittén föreslagna utsträckning.

Inför dessa uttalanden av verkens styrelser anser jag mig icke kunna obetingat tillstyrka kommitténs förslag angående de fem lägsta manliga lönegradernas semestertid. Jag delar visserligen icke vattenfallsstyrelsens mening, att 15 dagars semester skulle vara tillfyllest för den från sabbatstjänstgöring befriade personalen, men ansluter mig däremot till järnvägsstyrelsens principiella uppfattning, att för de yngre befattningshavarna semestern bör kunna begränsas till 20 dagar samt utgöra 30 dagar från och med det år vederbörande fyller 40 år.

I fråga om de för befattningshavare inom övriga lönegrader av kommittén föreslagna semestertider har jag icke funnit anledning till erinran.

Såsom av innehållet i 22 § av avlöningsreglementet framgår, är en förutsättning för åtnjutande av semester under angivna tider, att detta kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång. De föreslagna semestertiderna äro sålunda att anse som maximitider, vari en inskränkning kan och måste äga rum, om vederbörande verks styrelser med

70 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

hänsyn till svårigheten att uppbringa övad reservpersonal eller djdikt finner sådant nödvändigt. Detta är av särskild betydelse med avseende å förhållandena under den närmaste tiden efter reglementets ikraftträdande, något som jag strax får tillfälle att närmare beröra.

Enligt vad jag tidigare föreslagit, skulle det nya avlöningsreglementet träda i kraft vid mitten av år 1920. Emellertid lärer det icke vara lämpligt att under loppet av ett och samma kalenderår tillämpa olika bestämmelser angående semestertidens längd. Härigenom skulle nämligen antingen befattningshavare, vilkas semester blivit förlagd till den tidigare delen av året, komma att erhålla kortare semester än de övriga, eller ock skulle arbetets normala gång komma att betänkligt störas genom att de förra måste under senare delen av året beredas ytterligare någon tids semester. Av denna anledning och då de skäl, som föranlett mitt förslag om uppskov med löneregleringens genomförande till den 1 juli 1920, icke kunna göras gällande i fråga om tiden för ikraftträdandet av de nya semesterbestämmelserna, har jag funnit mig böra föreslå, att dessa — givetvis med de inskränkningar, som av nyss anförda stadgande föranledas — må bliva gällande redan från ingången av år 1920.

Av verksstyrelsernas yttranden framgår, att, åtminstone vad statens järnvägar och postverket angår, på grund särskilt av bristen på övad reservpersonal semester i den av mig förordade utsträckningen icke under närmaste tiden kan meddelas all personal. Det bör visserligen åligga verken att vidtaga erforderliga mått och steg för tillämpning av de nya semesterbestämmelserna i hela deras vidd så snart som förhållandena det medgiva, men intill dess anstalter härför hunnit vidtagas, måste en avknappning av semestertiden för vissa grupper av personalen ske. Det torde till och med kunna förutses, att i åtskilliga fall det icke kan bliva möjligt att under denna övergångstid bevilja semester i större utsträckning än för närvarande är stadgat. Verkens ledningar torde därför, på det att de icke må komma i en skev ställning till sin personal, böra erhålla uttrycklig föreskrift att under erforderlig övergångstid vidtaga den reduktion av semestertiden, som nödvändiggöres av bristen på övad reservpersonal eller andra omständigheter, därvid tillika — i överensstämmelse med den av kommittén föreslagna och enligt mitt förmenande riktiga principen angående medgivande av utsträckt semester för de till levnadsåren äldre befattningshavarna — torde böra stadgas, att vid uppgörande av plan för semester bör tillses, att den äldre delen av personalen erhåller längre semester än yngre kamrater.

Kung!. May.ts Proposition Nr 391.

I anledning av generalpoststyrelsens och vattenfallsstyrelsens yttranden rörande svårigheterna att i den av kommittén avsedda utsträckning bereda sabbatsledighet för vissa personalgrupper får jag erinra, att det föreslagna stadgandet i ämnet innehåller en begränsning i avseende å rätten till dylik ledighet, i det att däri förutsättes, att »avsevärda svårigheter» icke möta för tjänstfrihets beredande. Svårighet av här avsedd art har kommittén ansett särskilt föreligga i avseende å verkens resande personal, men kan naturligen förefinnas även på andra områden.

Under erinran om vad jag tidigare yttrat angående kommitténs 26 § förslag i fråga om kostnadsfri läkarvård för tjänstemän, får jag här allenast tillägga, att jag icke funnit anledning biträda ett av telegrafocb telefonmannaförbundet gjort yrkande, att fri sjukhus- och sanatorievård måtte, samtidigt med det tjänsteman åtnjuter oavkortad avlöning, tillkomma honom jämväl i det fall, att sjukdomen icke vållats av olycksfall i tjänsten.

Då jag biträder järnvägsstyrelsens åsikt att sådan ersättning, som 27 § avses i 2 mom. av 27 §, bör kunna utgå jämväl vid tjänstgöring å ångfartyg, som ersätter ångfärja, och vid viss tjänstgöring å bogserbåt, föreslår jag, att i nämnda moment orden »lokomotiv eller ångfärja» utbytas mot »lokomotiv, ångfärja eller ångfartyg».

Av svenska telegraftjänstemännens förening framställt yrkande om 28 § rätt för myndighet att medgiva tjänsteman ersättning för flyttningskostnad vid förflyttning efter egen ansökan inom samma tjänstegrad har jag icke ansett mig böra förorda.

Kommittén har i sin avfattning av 34 § föreslagit uteslutandet av 34 § den järnvägsstyrelsen nu tillkommande rätt att enligt Kungl. Maj:ts medgivande avlöna manlig lcontorsskrivare — som av kommittén hänförts till 8:e lönegraden — efter beting samt bibehållit rätt till betings- eller ackordsavlöning endast för de sju lägsta lönegraderna. Anledningen till detta uteslutande uppgiver kommittén (sid. 150) vara den, att nämnda avlöningsform icke skulle numera tillämpas beträffande manlig kontorsskrivare. Järnvägsstyrelsen har icke motsagt denna uppgift men ansett möjligheten för styrelsen att tillämpa betingsavlöning för manliga kontorsskrivare böra hållas öppen, därvid styrelsen även funnit avgörandet böra överflyttas på styrelsen. Då det således torde vara riktigt, att betingsav-

72 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

löning av manliga kontorsskrivare icke numera äger rum, synes mig ingen anledning föreligga till ändring av kommitténs förslag.

35 §. Generalpoststyrelsens hemställan om sådant tillägg till 35 §, att däri

skulle inrymmas bestämmelse om att, i händelse såväl generaldirektör som dennes ställföreträdare är frånvarande, särskild ersättning skall utgå till annan tjänsteman, som utövar den sistnämndes åligganden, synes mig icke böra biträdas. Det bör nämligen i största utsträckning undvikas, att båda nämnda befattningshavare på en gång äro frånvarande. Dä så likväl någon gång kan inträffa, torde antingen det vara fråga allenast om en eller annan dag, varunder särskild ersättning till ställföreträdarens vikarie icke torde böra förekomma, eller ock, på sätt 35 § förutsätter, Kungl. Maj:t böra förordna särskild ställföreträdare, som då undfår den ersättning, Kungl. Maj:t för varje fall bestämmer.

36 §. Med anledning av det utav järnvägsstyrelsen påpekade förhållandet,

att kontorsskrivare, som erhåller högsta föreslagna stenografarvode, 240 kronor, skulle vid befordran till bokhållare lida avlöningsminskning, har jag ansett en jämkning med avseende å nämnda arvodes maximibelopp böra ske, så att detsamma bestämmes till högst 180 kronor för år. Jag anser mig även böra uttala, att högsta medgivna arvodesbeloppet icke bör ifrågakomma annat än i verkliga undantagsfall, såsom på grund av särskilt framstående skicklighet hos befattningshavaren eller då denna i mycket stor utsträckning tages i anspråk för stenografarbete.

38 § 1 mom. I en vid betänkandet fogad reservation hava två av kommitténs

ledamöter föreslagit, att arvode till tågdirigent, vilket av kommitténs majoritet ansetts böra höjas från högst 300 kronor till högst 360 kronor för år, måtte bestämmas till 480 kronor om året. Denna reservation biträdes av järnvägsstyrelsen och av föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar. Jag har emellertid icke funnit anledning frångå kommitténs förslag i avseende å ifrågavarande arvodes belopp.

39 § 2 mom. Järnvägsstyrelsen har ansett den särskilda form av provision, som

benämnes kapplake, böra tillerkännas jämväl personal å den statens järnvägar tillhöriga bogserbåt i de fall, då denna båt anlitas för verklig bogsering. Då emellertid syftet med kapplake i främsta rummet är att verka uppmuntrande för personalen, på det att denna i största utsträckning må tillhandagå med bogseringshjälp, men anledning icke föreligger att för sådant ändamål tilldela statens järnvägars bogserbåtspersonal någon provision å bogseringsinkomsterna, torde järnvägsstyrelsens berörda förslag icke böra vinna beaktande.

Kung!. Maj:is Proposition Nr 301.

<:s

Befattningarnas gruppering i lönegrader.

På sätt jag förut nämnt, har kommittén såsom bilaga till förslaget till avlöningsreglemente fogat en »tjänsteförteckning», angivande de skilda lönegrader inom den under 9 § i reglementet införda löneplan, till vilka befattningarna vid de fyra verken skola vara att hänföra. 1 sina motiv för denna befattningarnas gruppering i lönegrader (sid. 162 —208) har kommittén till en början framhållit, hurusom det uppenbarligen utgjorde ett mycket viktigt led i utredningen för en definitiv lönereglering — särskilt då den såsom den förevarande omfattade flera jämställda verk med ett betydande antal tjänstebefattningar av skilda slag — att verkställa ett med hänsyn till arbetsuppgifternas växlande art och ansvar riktigt värdesättande av de olika befattningarna. Endast därigenom kunde man vinna en fast utgångspunkt vid lönernas bestämmande och för framtiden undvika sådana jämkningar i avseende å tjänstekategoriernas ställning å löneskalan, som icke betingades av inträffade förändringar beträffande befattningarnas vikt och betydelse.

Kommittén säger sig också hava ägnat förevarande spörsmål möjligast sorgfälliga prövning. »Till en början», anföres det, »uppdrogs sålunda åt verksrepresentanterna inom kommittén, vilka såväl själva besutto som ock genom sina förbindelser med verkens styrelser samt med personalorganisationerna inom verken kunde ytterligare förskaffa sig noggrann kännedom om varje särskild tjänstebefattnings uppgifter, att uppgöra förslag, var för sitt verk, till befattningarnas inbördes gruppering, likvisst utan hänsyn till huru de blivande lönerna kunde komma att gestalta sig. Nästa steg innebar, att verksrepresentanterna gemensamt sökte inrangera alla befattningar vid de fyra verken i grupper, allt efter som de borde placeras lägre eller högre å den tänkta gemensamma löneskalan. De resultat, till vilka nämnda ledamöter av kommittén kommit, hava sedermera varit föremål för ingående överläggningar inom den samlade kommittén, vilken även funnit sig böra företaga en del studiebesök vid olika inrättningar för att bilda sig en rätt uppfattning om, huru personalgrupperingen i vissa fall borde ske. Efter det kommittén i huvudsak enat sig i fråga om grupperingen av befattningarna, skred man till upprättande av förslag i avseende å lönerna, varefter slutbehandling av såväl grupperingsfrågan som löneförslaget samtidigt företogs.»

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 Käft. (Nr 391.)

9C6 19 10

74 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 391.

Postverket.

Kommittén.

Genom det nu beskrivna tillvägagångssättet har kommittén trott sig i det förslag till tjänstebefattningarnas vid de fyra verken gruppindelning, vilket återfinnes i den såsom bilaga till kommitténs förslag till avlöningsreglemente fogade tjänsteförteckning, hava emått ett i huvudsak riktigt värdesättande av befattningarna med hänsyn till de omständigheter, vilka böra vara avgörande vid fastställandet av lönerna för desamma.

Kommittén har vidare lämnat kortfattad motivering beträffande varje särskild i tjänsteför teckningen upptagen befattning, för vilken föreslås ändrad ställning å löneplanen eller ändrad benämning eller som föreslås till nyinrättande m. m. Då jag i sammanhang med anmälan av kommitténs yttranden och förslag beträffande de fyra verkens organisationsförhållanden kommer att mera utförligt omnämna vissa av förslagen till nyinrättande av tjänster, skall jag, under hänvisning till kommitténs motiveringar, här allenast angiva de förändringar i nuvarande förhållanden, som kommittén föreslagit, i sammanhang varmed jag även kommer att beröra de erinringar mot kommitténs förslag, vilka framställts i reservationer till betänkandet eller i vederbörande verksstyrelsers yttranden över detsamma. Vad angår av personalsammanslutningar och grupper av befattningshavare i inkomna skrifter påyrkade ändringar uti kommitténs grupperingsförslag, torde en förteckning däröver få såsom bilaga fogas till detta protokoll (bil. 2). Jag vill emellertid förutskicka, att jag endast i ett par punkter funnit anledning frångå kommitténs förslag, vilket i övrigt synes mig vara uppgjort på sorgfälligt och omdömesgillt sätt.

Beträffande postverket föreslår kommittén:

att postiljon av klass 2 skall, allt efter göromålens art, benämnas brevbärare eller expeditionsvakt,

att vaktmästare hos generalpoststyrelsen skall benämnas expeditionsvakt, varmed skulle följa förändrade arbetsuppgifter,

att postiljon av klass 1 skall benämnas postiljon,

att vissa postiljoner av klass 1 skola under benämningen brevbärarförmän eller värdebrevbärare hänföras till en mellangrad mellan postiljoner och förste postiljoner,

att förste vaktmästare hos generalpoststyrelsen skola under benämningen förste expeditionsvakter uppföras å ordinarie stat i nyssnämnda mellangrad,

att befattningarna såsom förmän å postverkets bokbinderi och tryckeri skola uppföras å ordinarie stat i samma lönegrad som överpostiljon,

Kung/. Maj:ts Proposition Nr 391.

att i graden närmast högre än överpostiljon skola uppföras två nya befattningar, stationsmästare och transportmästare, vilken hirra befattning skulle avses till föreståndare för såväl större poststationer som mindre postkontor,

att den å postverkets boktryckeri anställda faktor skall uppföras å ordinarie stat i lönegraden närmast över de två nyssnämnda befattningarna,

att de manliga postmästarna skola sammanföras till fem klasser, postmästare av klass 4, klass 3, klass 2 och klass 1 samt överpostmästare, vilka skulle placeras i respektive ll:e, 12:e, 14:e, 15:e och 16:e lönegraderna; till graden överpostmästare skulle för närvarande hänföras allenast postmästarna vid rikets tre största postkontor; även i övrigt skulle omklassificering av postmästarbefattningarna vidtagas och underställas Kungl. Maj:ts prövning,

att för de till 13:e lönegraden hänförda administrativa befattningarna vid samtliga verken i regel icke skall krävas högskoleutbildning,

att ombudsmannen hos generalpoststyrelsen åtminstone för närvarande bör placeras i lönegraden närmast över sekreterare,

att hos alla fyra verkens styrelser skall inrättas en ny, högre sekreterargrad, benämnd förste sekreterare, avsedd, såsom regel, för befattningshavare med högre examen på det juridiskt-administrativa området eller därmed jämförlig kompetens, vilka tillika intaga ställningen såsom byråchefs närmaste män och ställföreträdare,

att en nuvarande sekreterare hos generalpoststyrelsen, vilken handhar postverkets frimärksförråd och självständigt avgör eller ock föredrager stämpelärenden, skall under benämningen förste intendent uppföras i samma grad som förste sekreterare,

att befattningen byrådirektör skall n37inrättas för den nuvarande kamreraren hos generalpoststyrelsen samt hänföras till lönegraden närmast över förste sekreterare,

att den kvinnliga kontorspersonalen hos samtliga verken skall utgöras av dels kontorsbiträden (endast folkskolebildMng, l:a lönegraden), dels kanslibiträden (i regel endast folkskolebildning, 2:a lönegraden), dels postexpeditörer vid postverket, kontorsskrivare, ritare och telegratister vid telegrafverket samt kontorsskrivare och ritare vid statens järnvägar och vattenfallsverket (såsom regel realskolexamen eller avgångsexamen från åttaklassigt läroverk för flickor, 4:e lönegraden) dels ock förste postexpeditörer vid postverket (för närvarande dock ej hos generalpoststyrelsen), förste telegratister vid telegrafverket, bokhållare vid statens järnvägar

76 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

ävensom bokhållare samt »kassör och bokhållare» vid vattenfallsverket (nyssnämnda kompetenskrav, 5:e lönegraden).

Reservationer. I reservationer till betänkandet har ifrågasatts, dels att den intendent, som förestår postverkets huvudkassa, måtte uppföras i högre lönegrad än den 15:e, dels att till överpostmästargraden borde hänföras jämväl föreståndare för vissa andra postkontor än Stockholm 1, Göteborg 1 och Malmö 1, dels att förste sekreterarbefattningarna icke borde uteslutande förbehållas tjänstemän med högre akademisk examen, dels ock att postdirektör borde hänföras till 20:e i stället för 19:e lönegraden.

Generalpost- Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande — under framhållande av

styrelsen. mängden av olikartade rörelsegrenar, som tillförts postverket, bidragit

till att göra postarbetet allt mera kvalificerat, ett förhållande, som icke finge lämnas ur sikte då det gällde att värdesätta de olika tjänsterna — vidare anfört, att styrelsen funne kommitténs förslag i fråga om befattningarnas vid postverket placering inom de olika lönegraderna på det hela taget rättvist avvägt såväl med hänsyn till befattningarnas inbördes vikt och betydelse som ock, så vitt styrelsen kunnat finna, vid jämförelse med den av kommittén föreslagna fördelning av befattningarna inom de andra verken. Styrelsen hade dock funnit sig böra påyrka följande ändringar i kommitténs förslag till befattningarnas gruppering, nämligen:

att bokbinderiförmannen måtte uppflyttas till 6:e lönegraden, att de såsom redogörare vid vissa postdirektioner placerade manliga förste postexpeditörerna måtte tilldelas kontrollörs ställning, eller ock för dem inrättas en ny befattning, distriktskassör, med placering i ll:e lönegraden,

att den i förenämnda reservation omförmälda intendentsbefattning måtte, under benämningen stämpelkamrer och kassaintendent, uppflyttas i 16:e eller, därest hans nuvarande stämpelarvode bortfölle, i 17:e lönegraden, att överkontrollfflF måtte uppflyttas till 16:e lönegraden, att ombudsmannen måtte uppflyttas till 17:e lönegraden, att, såsom i nyssberörda reservation hemställts, vissa nuvarande postmästare av klass 1 A, utöver de vid rikets tre största postkontor, måtte kunna hänföras till överpostmästargraden,

att till förste sekreterare måtte kunna befordras jämväl tjänsteman, som icke innehar den kompetens, kommittén föreslagit, samt att, därest en föreslagen ny byråchefsbefattning icke inrättades, båda sekreterarna å styrelsens första byrå måtte uppflyttas i förste sekreterargraden,

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.

att postdirektör måtte hänföras till 20:c lönegraden, samt

att även hos generalpoststyrelsen måtte inrättas kvinnliga förste postexpeditöi’stj klister.

Vad rörande postverket förekommit föranleder endast följande uttalanden från min sida.

Rörande kommitténs förslag, att innehavare av den nyinrättade befattningen såsom stationsmästare skulle kunna göras till föreståndare även för mindre postkontor, kommer jag att särskilt yttra mig vid behandlingen senare denna dag av postverkets organisationsfrågor.

Av skäl, som jag i nämnda sammanhang kommer att meddela, har jag icke funnit mig böra förorda generalpoststyrelsens yrkanden med avseende å redogörarbefattningarna vid postdirektioner och placeringen å löneskalan av den s. k. kassaintendenten hos styrelsen.

Även förslaget om ökning av antalet överpostmästare, utöver vad kommittén ansett för närvarande böra ifrågakomma, kommer jag att beröra i samband med redogörelsen för vissa organisationsförhållanden vid postverket, men kommer jag dock i denna fråga till samma slut som kommittén.

Enligt kommitténs förslag skulle hos generalpoststyrelsen kunna förekomma vissa högre befattningar med benämningen förste sekreterare. De fordringar, som enligt kommitténs mening skulle principiellt upprätthållas i avseende å kvalifikationerna för dylik befattning, äro ej mindre avlagd högre examen på det juridiskt-administrativa området eller därmed jämförlig kompetens än även att befattningens innehavare skall intaga ställning såsom byråchefs närmaste man och ställföreträdare.

Då emellertid gällande instruktion icke beträffande någon sekreterare hos generalpoststyrelsen uppställer krav på dylik högre examen samt de befattningar hos styrelsen, vilka i främsta rummet skulle kunna tänkas ifrågakomma såsom förste sekreterare, i verkligheten också tidvis bestritts av personer utan sådan högre utbildning, synes mig redan på grund härav kunna ifrågasättas, huruvida över huvud taget någon förste sekreterarbefattning erfordras hos generalpoststyrelsen. Icke heller har jag funnit mig övertygad om, att andra synpunkter böra föranleda, att nu hos styrelsen inrättas dylika befattningar. Ävenledes har jag icke kunnat undgå att uppmärksamma de konsekvenser, som inrättandet av förste sekreterare’änster hos generalpoststyrelsen med dess övervägande administrativa karaktär skulle kunna medföra inom andra delar av statsförvaltningen. Intill dess frågan om behovet av befatt-

Departements-

chefen.

78 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

ningar av nu ifrågavarande art hos andra jämförliga administrativa verk allsidigt utretts, synes mig därför förslaget om inrättande av förste sekreterarbefattningar hos generalpoststyrelsen icke böra föranleda avseende.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att jag för de tre övriga här ifrågavarande verkens del kommer att tillstyrka, att förste sekreterartjänster inrättas, om ock icke i samma utsträckning som kommittén avsett, men att detta sker endast beträffande sådana befattningar, vilkas innehavare icke intaga den ställning, vilken i allmänhet tillkommer en sekreterare, utan vilkas uppgifter komma dem att intaga en mellanställning mellan sekreterare och byrådirektör. Genom inrättandet av denna nya tjänstegrad torde man kunna åtminstone i vissa fall undvika att inrätta byrådirektörsbefattningar, något som eljest med visst fog skulle kunnat påyrkas. Benämningen förste sekreterare giver måhända icke ett riktigt uttryck för befattningens egentliga innebörd, men har jag i brist på annan lämplig tjänstetitel funnit kommitténs förslag härutinnan kunna godtagas.

Mot kommitténs förslag att till förste sekreterargraden hänföra den sekreterare hos generalpoststyrelsen, vilken tillika benämnes förste intendent och vilken, utom handhavandet av postverkets frimärksförråd, därjämte självständigt avgör eller inför styrelsen föredrager ärenden rörande stämpelbeläggning av aktier m. m., har jag emellertid intet att erinra. Till denna fråga återkommer jag senare vid behandlingen av organisationsförhållandena vid postverket. I berörda sammanhang blir jag även i tillfälle att beröra frågan om inrättande av kvinnliga förste postexpeditörsbefattningar hos generalpoststyrelsen.

Då jag här nedan kommer att uttala mig för ett sammanslående av 19:e och 20:e lönegraderna i kommitténs förslag till löneplan, tarvar generalpoststyrelsens yrkande med avseende å postdirektörs placering för närvarande intet vidare yttrande.

I detta sammanhang får jag nämna, att å postverkets övergångsstat finnes sedan år 1914 uppförd en personlig verkmästarbefattning för E. V. Nyberg, för vilken avlöningen ursprungligen bestämdes till 4,200 kronor jämte ålderstillägg efter tre år å 400 kronor. Vid 1918 års lagtima riksdag höjdes Nybergs avlöning till 4,700 kronor, vartill kom det av Nyberg redan då intjänade ålderstillägget å 400 kronor.

Generalpoststyrelsen framhåller nu, att Nybergs avlöning således för närvarande uppgår till sammanlagt 5,100 kronor eller ungefär samma belopp, 5,150 kronor, som uppbäres av en i Stockholm stationerad förste postexpeditör i högsta löneklassen. Med anledning härav har styrelsen

7i>

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 391.

ansett skäligt, att även efter den nu förestående löneregleringen Nybergs sammanlagda avlöning bleve densamma som för å G-ort stationerad förste postexpeditör i högsta löneklassen, nämligen G,420 kronor.

Häremot har jag intet att erinra. Såsom villkor för tillgodonjutande av nu utgående avlöning har riksdagen föreskrivit, att Nyberg skall vara skyldig att ej mindre underkasta sig de för posttjänstemän gällande allmänna bestämmelser för åtnjutande av avlöning och förhöjning därav ävensom att vid uppnådda sextiofem levnads- och trettiofem tjänstår mot åtnjutande av pension, beräknad efter de i pensionslagen stadgade grunder, avgå från befattningen, än även att låta postverket, utan hinder av patent, tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom postväsendet. Dessa villkor torde böra i huvudsak gälla även för åtnjutande av den förhöjda avlöning, Nyberg nu skulle tillerkännas.

I fråga om telegrafverket innebär kommitténs förslag följande förändringar :

Hos telegrafstyrelsen anställda vaktmästare skola, liksom hos övriga styrelser, benämnas expeditionsvakter och erhålla vidgad sysselsättning.

Stationsbiträdesbefattningarna uppdelas i två klasser, av vilka förste stationsbiträde hänföres till lönegraden närmast över de övriga stationsbiträdena.

Förste vaktmästarbefattning hos telegrafstyrelsen uppföres å ordinarie stat och benämnes förste expeditionsvakt.

Stationsförman uppflyttas i lönegraden närmast över reparatör, vilken senare befattning motsvarar nuvarande reparatör av 2:a lönegraden.

Nuvarande reparatör av l:a lönegraden benämnes förste reparatör.

För linjeförman, som tjänstgör i telegrafverkets förråd, inrättas en ny befattning, benämnd förrådsmästare, som likställes med linjeförman.

Radiotelegrafist bibehålies i samma grad som linjeförman, men förutsättes, att sådan befattning på grund av inträffade förhållanden må framdeles efter utredning av telegrafstyrelsen kunna uppflyttas i högre lönegrad.

Assistent av 2:a lönegraden benämnes telegrafassistent. Till samma grad som sådan befattning hänföras förråd sbokhållare, vilkas befattningar successivt skola indragas, ävensom materialförvaltaren vid telegrafverkets verkstad.

Linjemästare uppföres i samma lönegrad som verkmästare.

Assistent av l:a lönegraden benämnes förste telegrafassistent.

De manliga telegrafkommissarierna uppdelas i fem klasser, telegrafkommissarie av klass 4, klass 3, klass 2, klass 1 B och klass 1 A, till

Telegraf-

verket.

Kommittén.

80 Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 391.

vilken sista grad hänföras några av de största stationerna. Telegrafkommissarierna placeras, liksom postmästarna, i respektive ll:e, 12:e, 14:e, 15:e och 16:e lönegraderna. Omklassificering av stationerna förutsättes skola ske och fastställas av Kungl. Maj:t.

Kontrollör av 2:a lönegraden benämnes kontrollör.

Byråtjänstemännen av 2:a lönegraden uppdelas å befattningar såsom aktuarier, huvudkassör, notarier och revisorer, av vilka befattningars innehavare såsom regel icke skall krävas högskoleutbildning.

Såsom föreståndare för telegrafverkets förråd anställas förrådsförvaltare, vilka hänföras till samma grad som notarier m. fl.

Kontrollör av l:a lönegraden benämnes förste kontrollör. Denna befattning jämte de nu likställda radiokommissarierna och inköpschefen vid telegrafverkets verkstad uppflyttas till en lönegrad över de nuvarande byråtjänstemännen av 2:a lönegraden. Till samma lönegrad hänföras även två nyinrättade befattningar, avdelningsingenjör och konstruktör, för vilka befattningar skall krävas avgångsexamen från teknisk elementarskola.

De nu till en gemensam grupp, benämnd byråtjänstemän av l:a lönegraden, hänförda befattningarna upptagas under särskilda tjänstetitlar och hänföras till sins emellan skilda lönegrader. Den till nämnda grupp hörande förrådsintendentstjänsten. indrages.

I samband med inrättandet av en förrådsbyrå hos telegrafstyrelsen anställes därstädes en förrådskamrer, vilken tjänst likställes med sekreterares.

Vid Stockholms och Göteborgs telefonstationer anställas överkontrollörer, vilka likaledes placeras i sekreterargraden.

Ingen]örspersonalen med högskolekompetens vid telegrafverket uppdelas i linjeingenjörer och förste linjeingenjörer samt byråingenjörer och förste byråingenjörer, vilka sistnämnda två befattningskategorier skola vara placerade hos telegrafstyrelsen. Linje-, och byråingenjörer uppflyttas till 16:e lönegraden samt förste linjeingenjörer och förste byråingenjörer till 17:e lönegraden. Till sistnämnda lönegrad hänföras även verkstadsingenj örer.

Kamreraren hos telegrafstyrelsen uppflyttas, under benämningen kameralintendent, i 16:e lönegraden.

Till den nya förste sekreterargraden hänföras den sekreterare och den byråkontrollör, som äro närmaste män och ställföreträdare för cheferna för administrativa och trafikbyråerna, ävensom den sekreterare och aktuarie, som är chef för utrikesavdelningen hos telegrafstyrelsen.

I 18:e lönegraden nyuppföras byrådirektörsbefattningar, avsedda för föreståndarna för linjeavdelningen, stationsbyggnads- och konstruk-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

tionsavdelningen, provningsanstalten och undervisningsanstalten. I samband härmed indrages professorstjänsten.

I stället för do nuvarande telegrafinspektörerna, vilka förordnas för tre år åt gången, uppföras å ordinarie stat trafikdirektörstjänster. De placeras i 19:e lönegraden.

Till 20:e lönegraden uppflyttas linjedirektörer, och placeras i samma lönegrad jämväl telefondirektörer och telegrafdirektörer, vilka sistnämnda för närvarande' äro uppdelade i två skilda klasser.

Rörande förändringarna med avseende å den kvinnliga kontorspersonalen vid telegrafverket är redogjort i det föregående.

Till samma grad som kanslibiträde uppflyttas rikstelefonist.

Kassör av 2:a lönegraden benämnes kassör och uppföres i en mellangrad mellan kanslibiträde och kontorsskrivare.

Vaktföreståndarna uppdelas i två klasser, av vilka förste vaktföreståndare hänföres till samma lönegrad som förste telegrafist.

Kassör av l:a lönegraden, som nu är jämställd med telegrafist, namnförändras till förste kassör och uppflyttas till samma lönegrad som förste telegrafist.

De två lägsta kvinnliga telegrafkommissariebefattningarna sammanslås till en klass, telegrafkommissarie av klass 6.

Katalogredaktör uppflyttas i samma lönegrad som telegrafkommissarie av klass 5.

Telegrafstyrelsen har beträffande befattningshavarnas gruppering Teiegrafallenast framhållit, att trafikdirektör, som placerats i 19:de lönegraden, st’Jrelsenlämpligen hade bort hänföras till 20:e lönegraden, men styrelsen avstår för närvarande från yrkande om ändring, särskilt med hänsyn till att denna tjänst icke tidigare varit uppförd på ordinarie stat.

Av de tre förste sekreterare, som kommittén ansett böra upptagas Departementså telegrafstyrelsens stat, synes den för trafikbyrån avsedda icke böra chefen. hänföras till nämnda tjänstekategori. Visserligen intager han ställning såsom byråchefs närmaste man och ställföreträdare, men lärer för befattningens innehavare icke erfordras de teoretiska kompetenskrav, som uppställts å förste sekreterare. Det synes mig icke heller ur rekryteringssynpunkt nödvändigt att bereda trafikbyråns sekreterare, vilken nu benämnes byråkontrollör, den avsedda högre tjänsteställningen, utan synes han böra under benämningen sekreterare tillhöra 15:e lönegraden.

Vidkommande chefen för telegrafstyrelsens utrikesavdelning, närmar sig hans ställning i viss mån byrådirektörs. Därjämte måste han be- Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.) 9sc 19 11

Statens

järnvägar.

Kommittén.

82 Kungl. Maj ds Proposition Nr 39i.

sitta genom högskoleexamen eller på annat sätt styrkt, omfattande utbildning, särskilt i avseende å främmande språk. Det synes mig därför uppenbart, att denna befattningshavare intager en helt annan och högre ställning än som motsvarar eu sekreterares, vadan jag anser honom böra ställas i första sekreterargraden.

Den nuvarande sekreteraren å administrativa byrån, vilken enligt kommitténs mening likaledes bör uppföras i förste sekreterargraden, är närmaste man och ställföreträdare till byråns chef, och fordras av honom högre juridiskt-administrativ utbildning. Förutom att han därjämte förestår det för telegrafstyrelsens samtliga byråer gemensamma kansliet, skulle han, enligt vad jag vid behandlingen av organisationsfrågor beträffande telegrafverket ämnar föreslå, hädanefter övertaga jämväl ombiidsmannens åligganden. Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då ifrågavarande tjänst även ur rent organisatorisk synpunkt sett icke bör vara lägre ställd än den förenämnde chefen för utrikesavdelningen, anser jag kommitténs förslag om denna befattnings hänförande till förste sekreterargraden böra godtagas.

I kommitténs förslag beträffande telegrafverket har jag i övrigt icke funnit anledning till annan ändring än den, som föranledes av den av mig förut antydda sammanslagningen av 19:e och 20:e lönegraderna.

Vidkommande statens järnvägar hava i huvudsak följande ändringar föreslagits av kommittén:

Vaktmästare hos järnvägsstyrelsen och vid distriktsförvaltningarna benämnas expeditionsvakter och erhålla vidgade uppgifter.

Ångfärjepersonalen inrangeras i samma löneplan som övriga befattningshavare. Därvid likställas eldare och matros, vilket innebär uppflyttning för den senare.

Förhandseldare å ångfärja, vilken benämnes maskinvakt, samt rorgängare och timmerman å ångfärja hänföras till 2:a lönegraden.

Portvakter, såväl å l:a klassens station som vid verkstad, likställas med vagnskötare och hänföras till 2:a lönegraden.

Stationskarlsgruppen uppdelas i två klasser, av vilka den högre benämnes trafikbiträde och placeras i 2:a lönegraden.

Ban-, förråds- och trädgårdsförmän införas i en mellangrad, 3:e lönegraden, mellan vagnskötare, med vilka de nu äro jämställda, och stationsförmän. Till denna lönegrad uppflyttas jämväl lokomotiveldare och underreparatörer, vilka sistnämnda benämnas reparatörer.

Under benämningen förste expeditionsvakt uppföras nuvarande förste vaktmästare å ordinarie stat i 3:e lönegraden.

Kung1. Maj.is Proposition Nr :>!) 1.

83 Till 4:e lönegraden hava sammanförts dels konduktör, manligt kontorsbiträde och stationsförman, dels oek stallförman, stationsmästare av klass 7 och vagnförman. Till denna lönegrad har även hänförts maskinskötare å ångfärja.

Till 5:e lönegraden hava uppflyttats dels banmästare av 2:a klass under benämningen banmästare och dels reparatörer, som benämnas förste reparatörer.

Till samma lönegrad som lokomotivförare och maskinist, den 6:e graden, hava uppflyttats förrådsmästare, banmästare av l:a klass, vilka benämnas förste banmästare, stationsmästare av klass 6 och trädgårdsmästare. Dit hava även hänförts tredje styrman och tredje maskinist å ångfärja.

I samma 6:e lönegrad hava införts två nya befattningar, stallgårdsmästare och vagngårdsmästare.

Telegrafistbefattningen har ansetts icke vidare böra upptagas såsom särskild tjänst.

Lednings-, vagn- och verkstadsmästare hava uppflyttats till samma lönegrad som kontors- och stationsskrivare samt ritare eller den 8:e graden.

Till 9:e lönegraden hava uppflyttats lokomotivmästare, stationsmästare av klass 5 och överbanmästare. Stationsinspektor av klass 4 B har hänförts till samma lönegrad som stationsmästare av klass 5.

I 9:e lönegraden hava ock upptagits andre styrman och andre maskinist å ångfärja.

Stationsföreståndarna — utom stationsmästare och stationsinspektor av klass 4 B — hava såsom hittills upptagits i fem klasser, vilka placerats: stationsinspektor av klass 4 A i ll:e lönegraden, klass 3 i 12:e, klass 2 i 14:e och klass 1 i 15:e samt överinspektör i 16:e lönegraden. Åven stationsföreståndarbefattningarna vid statens järnvägar förutsättas skola omklassificeras och denna klassificering fastställas av Kung! Maj:t.

I samma grad som stationsinspektor av klass 4 A hava upptagits förste bokhållare och förste telegrafist.

Den högre ångfärjepersonalen har uppdelats i klasser, allt efter som den är placerad å Trälleborg—Sassnitzrouten eller Malmö—Köpenhamnsrouten. Sålunda skola befälhavare av klass 2, förste styrman av klass 2 och övermaskinist av klass 2 tillhöra Malmörouten samt motsvarande befattningshavare av klass 1 tillhöra Trälleborgsrouten. Åtskillnad har gjorts mellan övermaskinist- och förste styrmansbefattningarna, i det att övermaskinistbefattningarna placerats eu grad lägre än motsvarande förste styrmansbefattningar, nämligen i ll:e respektive 12:e lönegraden samt förste styrmännen i 12:e respektive 13:e lönegraden. Befälhavare

84 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

av klass 2 har hänförts till 15:e och befälhavare av klass 1 till 16:e lönegraden.

Underingenjör, för vilken befattning kräves examen från tekniskt elementarläroverk, har uppflyttats till samma lönegrad som underinspektör.

Expeditionsföreståndare har uppflyttats 'till samma grad som notarier m. fl. I denna lönegrad har nyuppförts befattningen revisor.

Ban- och maskininspektorer samt elektroingenjören hava uppflyttats till samma grad som stationsinspektor av klass 2. För distriktskamrerarna samt förrådsförvaltaren och verkstadskamreraren vid huvudverkstaden i Örebro innebär placeringen i nu nämnda grad en nedflyttning.

Befattningen konstruktör, för vilken skall krävas examen från tekniskt elementarläroverk, har nyuppförts och ansetts böra placeras i samma grad som ban- och maskininspektorer.

För kontorsföreståndare hos järnvägsstyrelsen har tilläggsbeteckningen, utvisande föreståndarskap för visst kontor, uteslutits. Föreståndaren för revisionskontoret benämnes förste revisor.

Till 16:e lönegraden hava uppflyttats dels byråingenjörer av 2:a klass hos järnvägsstyrelsen under benämningen byråingenjörer, dels banoch maskiningenjörer samt trafikinspektörer av 2:a klass, i vilkas titel klassbeteckningen uteslutits, samt signal- och telegrafingenjörer, dels ock chefen för järnvägsstyrelsens statistiska kontor, vilken nu benämnes förste aktuarie.

Förste sekreterare skulle finnas dels å administrativa och kameralbyråerna, för vilka befattningar kräves högre examen från högskola, dels ock å trafikbyråerna. Med dem skulle jämställas distriktssekreterare.

Byråingenjör samt ban- och maskiningenjör och trafikinspektör av l:a klass, i vilkas titel klassbeteckningen utelämnats och ordet »förste» i stället inlagts i titeln, ävensom förrådsintendent, lantmätare och överinspektör hava hänförts till samma grad som förste sekreterare.

Ban-, maskin- och trafikdirektörer hava placerats i lönegraden närmast under byråchef och förste byrådirektör.

Kommittén har vidare föreslagit, att distriktschef icke vidare skulle tillsättas genom konstitutorial titan medelst förordnande på viss tid. Chefsposterna vid statens järnvägars distrikt hava nämligen synts kommittén vara så viktiga och krävande, att på dem borde anläggas väsentligen samma synpunkter, som föranlett generaldirektörs- och överdirektörsbefattningarnas tillsättande på förordnande, varom stadgas i 1 § 1 mom. av kommitténs förslag till avlöningsreglemente. Rörande denna anordning anför kommittén vidare:

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.

»De övriga i nämnda stadgande omförmälda befattningshavarna bliva, när förordnandet upphör, berättigade till åtnjutande av pension, oavsett den levnadsålder, do då innehava. Eu sådan anordning synes dock icke vara påkallad i fråga om tjänsteman vid statens järnvägar, vilken förordnas till distriktschef. Därest dylikt förordnande utlöper utan att nytt sådant finnes böra lämnas honom, lärer han i stället kunna användas i annan befattning vid statens järnvägar, tills pensionsåldern uppnås. För att utsikt skall finnas att till distriktschefer förvärva de mest dugande tjänstemännen vid statens järnvägar, måste därför tjänsteman, som förordnas till distriktschef, vara garanterad rätt att efter förordnandets upphörande återfå ordinarie tjänst inom den grad han förut innehade och jämväl att därvid i lönehänseende ej bliva sämre ställd, än om han hela tiden uppehållit sin förra befattning. Då den tjänst, som en till distriktschef förordnad tjänsteman förut innehade, icke under tiden för distriktchefsförordnandet lämpligen bör hållas vakant, och då det icke kan förutsättas att i samband med ombyte av distriktschef alltid skall bliva någon lämplig tjänst ledig, måste alltså en ny tjänst för sådant fall kunna inrättas. Av denna anledning och då de tjänster, om vilka här kan bliva fråga, till antalet bestämmas av Kungl. Maj:t och riksdagen, men hinder kan möta att omedelbart utverka riksdagens beslut i dylikt ämne, har det synts nödigt tillägga Kungl. Maj:t befogenhet att för nu avsedda fall inrätta ordinarie tjänster. Stadganden i angivna hänseenden hava införts i 14 § 2 mom. av förslaget till avlöningsreglemente.

Därest i ovan förutsatta fall distriktschef samtidigt med förordnandets upphörande skulle uppnått pensionsåldern för sin förra tjänstegrad, följer av det nyssnämnda stadgandets avfattning, att han kommer i åtnjutande av pension enligt de för hans förra tjänst gällande grunder.

Skulle fråga uppkomma att till distriktschef förordna någon utom statens järnvägar stående person, exempelvis befattningshavare vid enskilt järnvägsföretag, lärer det vara tillfälle att med riksdagens medverkan träffa anordning i fråga om hans ställning efter tiden för förordnandets upphörande.))

Av kommittén föreslagna förändringar med avseende å den kvinnliga personalen vid statens järnvägar äro förut omnämnda.

I särskilda vid kommitténs betänkande fogade reservationer har yr- Reservationer. kats: att tudelningen av stationskarlsgruppen icke borde ske utan särskild ersättning av 50 öre per tj botgöringsdag beredas sådan befattningshavare inom l:a lönegraden, vilken förrättade mera kvalificerat eller särskilt sko- och klädesslitande arbete; att stallgårdsmästare borde placeras

86 Kung], Maj.ts Proposition Nr 391.

Järnvägssttj'

relsen.

i 7:e lönegraden; att i 18:e lönegraden borde uppföras överinspektör samt avdelningsföreståndares vid statens järnvägars distrikt närmaste män under benämningarna ban-, maskin- respektive trafikdirektörsassistenter; att av förste sekreterare icke skulle krävas den av kommittén föreslagna kompetens samt dylika befattningshavare kunna förekomma även å järnvägsstyrelsens taxebyråer; samt att kommittén bort uttala sig för att vissa specialingenjörer hos järnvägsstyrelsen skulle hänföras till byrådirektörsgraden.

Järnvägsstyrelsen erinrar till en början om de störa svårigheterna att på ett rättvist sätt inpassa de olika verkens befattningshavare i förhållande till varandra i den gemensamma löneskalan. Styrelsen uttalar vidare, att den funnit sig urståndsatt att bedöma, huruvida kommittén, särskilt i fråga om befattningshavarnas vid statens järnvägar placering

1 löneskalan, värdesatt tjänsterna riktigt och därvid bland annat tagit full hänsyn till de särskilda förhållandena vid statens järnvägar såväl beträffande den med tjänstgöringen ofta förenade risken till liv och lem som ock det högst betydande ansvar, som påvilar befattningshavarna även i de lägsta graderna. Styrelsen nödgas därför, under uttalande av sin reservation i fråga om det berättigade i de yrkanden, som nu eller framdeles kunna framkomma från skilda befattningsgrupper angående ändrad placering i den gemensamma löneskalan, inskränka sig till att granska densamma, i vad den avser befattningshavarnas vid statens järnvägar ställning till varandra samt skäligheten av de föreslagna lönesatserna över huvud.

Följande erinringar framställas av järnvägsstyrelsen mot kommitténs förslag till gruppering av befattningarna:

Portvakt å l:a klassens station bör under benämningen stationsportvakt uppföras i 3:e lönegraden.

Styrelsen biträder reservationen angående stallgårdsmästares placering i 7:e lönegraden och föreslår i samband därmed att denna befattning benämnes lokomotivförman.

Overmaskinisterna anser styrelsen böra placeras i samma grad som förste styrmännen av motsvarande klass och således övermaskinist av klass

2 uppflyttas till 12:e samt övermaskinist av klass 1 till 13:e lönegraden.

Reservationen angående kompetenskravet å förste sekreterare samt om anställande av sådana befattningshavare jämväl å taxebyråerna biträdes av styrelsen, som anser en förste sekreterare böra finnas även å förrådsbyrån.

Jämväl reservationerna i fråga om överinspektörers och vissa specialingenjörers hos styrelsen uppflyttande i 18:e lönegraden tillstyrkas av

K7

tfungl. Maj:te Proposition Nr 3.91.

styrelsen, som i sistnämnda hänseende föreslår, att åtta nuvarande förste byråingenjörer måtte erhålla byrådirektörs ställning.

Slutligen har styrelsen, som icke haft något att erinra mot förslaget om distriktschels tillsättande medelst förordnande, uttalat sig angående beredande av särskild pension åt sådan befattningshavare och om dennes rätt att, under det han innehar lörordnande såsom distriktschef, kunna söka och erhålla högre ordinarie tjänst, än den han förut innehar.

Under åberopande av vad jag inledningsvis till denna avdelning i kommitténs betänkande yttrat, får jag nu beträffande de av reservanterna och av järnvägsstyrelsen framförda yrkandena allenast anföra följande.

Kommitténs förslag om inrättande av trafikbiträdestjänster har godtagits av järnvägsstyrelsen i en särskild den 1 mars 1919 avgiven skrivelse, och har jag jämväl härav fått anledning förorda berörda förslag.

Då järnvägsstyrelsen biträtt kommitténs förslag om inrättande av stallgårdsmästarbefattningar, har det skett under förutsättning att desamma bleve placerade i en lönegrad över lokomotivförarna, och har styrelsen nu framställt yrkande om att dessa befattningar, under benämningen lokomotivförmän, måtte uppflyttas i 7:e lönegraden. Härigenom skulle emellertid dessa befattningar komma att erhålla en helt annan ställning än kommittén vid sitt förslag om inrättande av stallgårdsmästare torde hava avsett. Svenska statsbanornas lokomotivmästareförening och Sveriges lokomotivmannaförbund hava i stället förordat ett av järnvägsstyrelsen tidigare framfört förslag om tudelning av lokomotivmästarbefattningen, varvid yrkats, att den högre klassen lokomotivmästare måtte uppflyttas i 10:e lönegraden.

Genom det av kommittén framställda förslaget skulle, så vitt jag kan finna, maskinavdelningens underbefäls fråga icke bliva slutgiltigt löst, en mening, som kommittén i sitt yttrande rörande organisationsförhållandena vid statens järnvägar jämväl synes dela, i det att den yttrar, att det åtminstone tills vidare synes böra anstå med inrättandet av särskild lokomotivförmansbefattning i avvaktan på de erfarenheter, som kunna vinnas genom inrättande av stallgårdsmästarbefattningen. Då jag, med hänsyn till de skiftande förslag till frågans lösning, som framställts från olika håll, icke heller för egen del kunnat bilda mig en uppfattning om, i vilken riktning denna fråga slutligen bör lösas, har jag ansett stallgårdsmästarbefattningen icke böra för närvarande inrättas, utan torde frågan om ändrad organisation av underbefälet vid maskinavdelningen böra i sinom tid bliva föremål för ytterligare utredning.

Järnvägsstyrelsens åsikt, att övermaskinisterna å ångfärjorna fortfarande böra vara jämställda med förste styrmännen av motsvarande

Departe-

mentschefen.

88 Kungl. Maj.is Proposition Nr 391.

klass, synes mig hava visst fog för sig. Med hänsyn emellertid till att förste styrman intager ställningen såsom reservbefälhavare och då en omplacering av övermaskinisterna torde kunna medföra vissa konsekvenser iiven med avseende å den ställning å löneskalan, som hör tillkomma andre maskinister å ångfärja samt vattenfallsvcrkets maskinpersonal, har jag ansett mig icke böra ifrågasätta någon ändring i denna punkt av kommitténs förslag.

En av järnvägsstyrelsen föreslagen kalkylators- och förste aktuariebefattning, vars inrättande jag i enlighet med kommitténs tillstyrkan kommer att förorda vid organisationsfrågans framläggande, torde böra under benämningen förste aktuarie upptagas bland de till 15:e lönegraden hänförda befattningarna.

I fråga om anställandet av förste sekreterare hos järnvägsstyrelsen ställer jag mig helt på samma ståndpunkt som kommittén och biträder således icke järnvägsstyrelsens hemställan om dylika befattningars inrättande jämväl å taxe- och förrådsbyråerna.

Vidkommande de av kommittén tillstyrkta förste sekreterarbefattningarna å järnvägsstyrelsens trafikbyråer, vilkas innehavare visserligen icke behöva innehava högre teoretisk utbildning men tjänstgöra såsom byråchefernas närmaste män och ställföreträdare, anser jag mig böra framhålla, att de måste rekryteras från trafikinspektörernas och förste trafikinspektörernas led samt att det jämväl med hänsyn till arten av deras ansvarsfulla poster synes väl motiverat att tillerkänna dem ställningen såsom förste sekreterare.

De övriga två av kommittén till erhållande av förste sekreterares grad föreslagna befattningshavarna å järnvägsstyrelsens administrativa och kamerala byråer fylla de fordringar såväl i fråga om tjänsteställning som teoretisk utbildning, vilka jag tidigare framhållit såsom förutsättningför befattnings hänförande till förste sekreterargraden. Ävenledes torde böra framhållas, att dessa tjänster icke böra sättas i lägre grad än distriktssekreterartjänst, enär, såsom även skett, övergång från den senare till den förra befattningen bör kunna äga rum.

Det i reservation till kommitténs betänkande framförda yrkandet om högre tjänsteställning för avdelningsföreståndarnas vid statens järnvägars distrikt närmaste män och ställföreträdare har järnvägsstyrelsen förklarat sig för det närvarande icke biträda. Vid sådant förhållande har jag icke funnit reservationen föranleda något vidare yttrande från min sida.

Ej heller har jag ansett mig böra för närvarande tillstyrka de vittgående förslag, järnvägsstyrelsen framfört om uppflyttning av ej mindre än åtta förste byråingenjörer i byrådirektörs tjänsteställning, ett förslag som kommittén visserligen omnämnt i sitt betänkande men icke varit i tillfälle att pröva, enär detsamma icke tidigare utvecklats av järnvägsstyrelsen.

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 391. 89

Den av mig förut antydda sammanslagningen av 19:e och 20:e lönegraderna, vartill jag senare återkommer, övar inverkan jämväl beträffande statens järnvägar.

Vad järnvägsstjn-elsen anfört i fråga om pension för distriktschef torde böra tagas under övervägande i sammanhang med den utredning för delinitiv reglering av pensionsförhållandena vid de fyra verken, som kommittén har att verkställa. Någon ändring i den av kommittén föreslagna formuleringen av 14 § 2 mom. i avlöningsreglementet, enligt vilket stadgande distrikschef vid upphörandet av honom meddelat förordnande skall återgå till ordinarie befattning i den tjänstegrad, han tillhörde vid tillträdandet av befattningen såsom distriktschef, har jag icke ansett lämpligen böra vidtagas.

Beträffande vattenfallsstyrelsen, som hittills icke varit slutgiltigt reglerad, kommer jag att senare denna dag framlägga förslag till definitiv organisation i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, i sammanhang varmed styrelsens personal föreslås skola uppföras på ordinarie stat. Aven beträffande de lokala förvaltningarna vid vattenfallsverket har kommittén föreslagit rätt betydande organisationsförändringar.

Beträffande de befattningar vid vattenfallsverket, vilka skulle tillsättas medelst förordnande på viss tid, kommer jag i annat sammanhang att yttra mig. Här torde jag däremot få redogöra för kommitténs ändringsförslag i övrigt.

Hos vattenfallsstyrelsen inrättas liksom vid de övriga verkens styrelser expeditionsvaktstjklister, vilka befattningar skola finnas även vid de lokala förvaltningarna.

Förrådsförmän anställas för vårdande av de lokala förråden vid de särskilda kraftverken och likställas med motsvarande befattningshavare vid statens järnvägar.

Vid de mindre kanalstationerna nyinrättas kanalförmanstjänster.

Nuvarande förmän av 3:e graden vid kanalverk utgöras allenast av skogvaktare, vilken tjänstetitel nu i stället upptagits.

Förste expeditionsvaktstjänst nyinrättas hos vattenfallsstyrelsen i överensstämmelse med vad förhållandet skulle bliva vid de övriga verkens styrelser.

Befattningen såsom manligt kontorsbiträde nyinrättas och placeras i samma lönegrad som dylik befattning vid statens järnvägar.

Tjänsten såsom maskinist av 2:a lönegraden vid kraftverk och den nu till gruppen förmän av 2:a lönegraden hörande befattningen såsom maskinist å bogserbåt benämnas maskinister.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 1 2

Statens

vattenfalls-

verk.

Kommittén.

90 Kungl. May.ts Proposition Nr 391.

I stället för nuvarande förmän av l:a graden vid kanalverk kava upptagits dels fyrmästare och slussmästare, vilka sins emellan likställts, dels i närmast högre lönegrad än dessa förrådsmästare, schaktmästare och trädgårdsmästare, dels ock i därpå följande lönegrad byggmästare och verkstadsmästare.

I samma lönegrad som fyr- och slussmästare har uppförts en ny befattning, muddermästare.

Med förråds-, schakt- och trädgårdsmästare vid kanal verk hava jämställts befälhavare å bogserbåt vid kanalverk samt förrådsmästare vid kraftverk, vilken sistnämnda befattning nyinrättats, ävensom likaledes nyinrättade befattningar såsom förste montörer, vilkas innehavare skulle biträda stationsmästare å sekundärstation.

Benämningen maskinist av l:a graden vid kraftverk har utbytts mot förste maskinist.

Reparationsmästare vid Trollhätte kanalverk har kommittén ansett böra vid lämplig tidpunkt ersättas av förste montör.

De nuvarande bokhållarna av 2:a graden, vilka i regel torde utföra arbete jämförligt med det, som exempelvis vid statens järnvägar är anförtrott åt manliga kontorsskrivare, hava benämnts med sistnämnda tjänstetitel.

Befattning såsom ritare har nyinrättats.

Vissa maskinister av l:a graden med mera krävande arbetsuppgifter inom kraftverkens ställverk och maskinstationer hava under benämningen stationsmästare respektive maskinmästare uppförts i samma lönegrad som stationsmästare vid sekundärstation och övermontörer.

Å extra stat nu uppförda befattningarna såsom mätaretekniker hava upptagits å ordinarie stat och likställts med instrumentmakare.

Bokhållarna av l:a graden hava benämnts bokhållare.

Driftverkmästare hava uppflyttats i en lönegrad närmast över instrumentmakare, med vilka de nu äro jämställda.

Notarie-, registrators- och revisorstjänster hos vattenfallsstyrelsen hava nyinrättats. Den nuvarande befattningen såsom revisor och kontrollinspektor har däremot uteslutits ur staten.

Kontorschefen vid Trollhätte räkenskapsavdelning har, med hänsyn till att nämnda avdelning icke vidare skulle hava karaktär av ett centralt förvaltningsorgan vid statens vattenfallsverk, hänförts till en lägre tjänstegrad än som motsvarar hans nuvarande.

Befattningarna såsom kamrer och sekreterare hos vattenfallsstyrelsen hava nyinrättats.

Likaledes har hos styrelsen inrättats nya befattningar såsom byråingenjörer.

Den nuvarande kanalingenjören i Trollhättan har benämnts direktörs-

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 391. 91

assistent vid kanalverk samt jämställts med det lägre sektionsbefälet vid statens järnvägar.

Befattningarna såsom förste byråingenjör och förste sekreterare hos vattenfallsstyrelsen hava nyinrättats.

Benämningen överingenjörsassistent har utbytts mot direktörsassistent vid kraftverk, och har denna befattning hänförts till lönegraden närmast över den, i vilken direktörsassistenten vid kanalverk upptagits. I samma lönegrad som förstnämnda direktörsassistent hava placerats distriktsiugenjörerna.

Byrådirektörstjänst hos vattenfallsstyrelsen har nyinrättats.

Nuvarande driftingenjörstjänster i Trollhättan, Älvkarleby, Porjus och Västerås skola indragas. Däremot skola nyinrättas befattningar såsom driftchefer, vilkas innehavare skola fungera såsom chefer för Porjusoch Västeråsverken samt såsom föreståndare för generatorsstationerna i Trollhättan och Älvkarleby. Driftchefen vid Porjus kraftverk skall åtnjuta särskilt arvode å 1,000 kronor utöver lönen.

Överingenjören vid Trollhätte kanal verk har benämnts kanaldirektör.

Hos vattenfallsstyrelsen hava nyinrättats byråchefs- och förste byrådirektörstj änster.

Förändringarna i fråga om den kvinnliga personalen vid vatten fallsverket äro förut omnämnda.

I reservationer till kommittébetänkandet har uttalats, dels att högre löneställning än kommittén föreslagit borde beredas förste maskinist,maskinmästare och stationsmästare vid kraftverk, dels att av kommittén ifrågasatt framtida utbyte av reparationsmästaren vid Trollhätte kanalverk mot en förste montör icke borde ske, dels att en förändrad klassificering av kanalinspektorsbefattningarna borde äga rum, dels att kontorschefen vid Trollhätte räkenskapsavdelning borde uppflyttas från 14:e till 15:e lönegraden, dels ock att kanaldirektören i Trollhättan borde placeras i 20:e i stället för i 19:e lönegraden.

Vattenfallsstyrelsen anför angående befattningshavarnas gruppering i lönegrader, att det syntes uppenbart, att kommittén under den tid, som den haft till sitt förfogande för slutförande av sin betydliga arbetsuppgift, icke kunnat så grundligt sätta sig in i tjänstgöringsförhållandena för alla olika slags befattningshavare inom de stora verk det här gällde, att det resultat, vartill kommittén kommit i den synnerligen svåra frågan om befattningarnas gruppering i lönegrader, skulle kunna anses i alla avseenden slutgiltigt och anmärkningsfritt. Det vore tydligen icke heller möjligt för vattenfallsstyrelsen att för närvarande inlåta sig på en mera ingående undersökning, huruvida tjänstemännen vid statens vattenfallsverk överallt blivit rätt placerade å löneskalan i förhållande till tjänste-

Reservationer.

Vattenfalls-

styrelsen.

92 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

männen vid de övriga verken. Styrelsen hade därför måst inskränka sig till att påyrka ändring endast i de fall, där det enligt styrelsens mening vore mera påtagligt, att vederbörande befattningar vid statens vattenfallsverk icke blivit av kommittén rätt värdesatta i lönehänseende. Styrelsen ville emellertid betona, att den placering av befattningarna i respektive lönegrader, som bleve fastställd, av nyss anförda skäl icke borde få anses prejudicierande för framtiden, utan att de omflyttningar, som efter ytterligare jämförande undersökningar kunde visas vara befogade, även framdeles borde verkställas.

Beträffande särskilt placeringen i lönehänseende av maskinpersonalen vid kraftverk och maskinisterna å vattenfallsverkets bogserbåtar, syntes en utredning snarast böra komma till stånd.

De fyra kanalinspektorerna, vilka kommittén uppdelat i två klasser, klass 2 i 11 :e lönegraden och klass 1 i 13:e lönegraden, har vattenfallsstyrelsen ansett böra — därest icke båda kanalinspektorerna av klass 2 kunde uppflyttas till 12:e lönegraden — fördelas i tre klasser, nämligen kanalinspektor av klass 2 B i Brinkebergskulle med placering i ll:e lönegraden, av klass 2 A i Ström med placering i 12:e lönegraden och av klass 1 i Trollhättan och Södertälje med placering i 13:e lönegraden.

Kontorschefen vid Trollhätte räkenskapsavdelning har synts vattenfallsstyrelsen böra hänföras till åtminstone 15:e lönegraden.

Slutligen har styrelsen yrkat, att kanaldirektör borde uppflyttas från 19:e till 20:e lönegraden.

I en senare avgiven promemoria har vattenfallsstyrelsen, under erinran att kommittén i enlighet med förslag av styrelsen uttalat sig för anställandet av förste montörer såsom biträden åt stationsmästare å sekundärstationer, meddelat, att styrelsen sedermera funnit, att vid vissa sekundärstationsområden, där kraftdistributionen vore av mindre omfattning, någon förste montör icke borde vara behövlig, och att dylika befattningshavare följaktligen borde finnas endast vid de större sekundärstationsområdena. Men därutöver borde enligt den uppfattning, till vilken vattenfallsstyrelsen numera kommit, varje övermontör i regel hava till sitt förfogande en förste montör. Härutinnan yttrar styrelsen vidare: »Ett distrikt vid statens kraftverk omfattar för närvarande 3 till 5 sekundärstationsområden, och vid varje distrikt finnes en övermontör. Denne och den honom underställda personalen ha att utföra alla större anläggnings- och utvidgningsarbeten inom distriktet samt att fungera såsom en för hela distriktet gemensam reserv, vilken skall ingripa överallt, där den lokala personalen icke räcker till för verkställande av förekommande drifts- och reparationsarbeten in. m. På grund av dessa göromåls ökade omfattning har det åtminstone på vissa distrikt visat

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391. 93

sig behövligt, att övermontören erhåller eu mera kvalificerad person till biträde och ställföreträdare, och att därför på sådana distrikt placeras eu förste montör utöver dem, som tillhöra vissa sekundärstationsområden.»

Mot vad vattenfallsstyrelsen i nyssnämnda promemoria anfört har jag icke anledning till någon erinran. Då antalet förste montörer enligt förslaget skulle bestämmas av Kungl. Maj:t, torde hänsyn härtill böra tagas vid det framtida fastställandet av stat för vattenfallsverket.

Av vattenfallsstyrelsen hade ursprungligen föreslagits två förste sekreterarbefattningar. Kommittén har emellertid av anförda skäl ansett allenast den ena av dem böra uppföras å styrelsens stat, varemot den andra befattningen skulle kunna tills vidare bestridas av eu tjänsteman å extra stat, vilken anordning sedermera av vattenfallsstyrelsen godtagits. Det är således numera fråga endast om inrättandet av en förste sekreterarbefattning hos vattenfallsstyrelsen, nämligen för den tjänsteman, som skulle komma att vara närmaste man och ställföreträdare till administrativa byråns chef. Då denna befattningshavare för handläggningen av de mångskiftande och invecklade juridiska spörsmål, som förekomma inom vattenfallsverkets arbetsområde, bör besitta såväl teoretisk som praktisk juridisk utbildning, synes det icke böra råda tvekan om att för honom bör beredas förste sekreterares tjänsteställning.

Till följd av sammanslagningen av 19:e och 20:e lönegraderna i kommitténs förslag till löneplan, förfaller vattenfallsstyrelsens yrkande om ändrad löneställning för kanaldirektören.

I övrigt har jag i enlighet med vad jag tidigare anfört icke funnit mig böra nu förorda någon ändring i kommitténs gruppering av vattenfallsverkets befattningar.

Utgångspunkter vid löneregleringen samt lönebelopp.

Då jag förut omnämnt den hänsyn, kommittén vid sitt förslag till lönereglering tagit till levnadskostnadernas stegring, ävensom angivit min egen ståndpunkt till samma fråga, kan jag nu förbigå, vad komittén härutinnan under rubriken »utgångspunkter vid löneregleringen» yttrat, samt allenast redogöra för de övriga under samma rubrik anförda synpunkterna.

Kommittén säger sig icke haft anledning att för kommunikationsverkens del ifrågasätta tillämpning av behovsprincipen i dess mera omfattande form eller av ett avlöningssystem med lönetillägg åt familjeförsörjare.

Uepartcmcntschrfen.

Kommittén.

94 KungI. Maj:ts Proposition Nr 391.

Beträffande förhållandet mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare yttrar kommittén, efter en erinran om de grundsatser, som kommit till uttryck vid 1918 års reglering av lönerna för lärarpersonalema, följande:

»En direkt jämförelse mellan manliga och kvinnliga befattningshavares ställning gent emot varandra erbjuder, vad kommunikationsverken angår, större svårigheter än beträffande lärarpersonalen, enär inom nämnda verk de arbetsområden, där samma eller likartat arbete utföres av såväl manliga som kvinnliga befattningshavare, äro relativt få. Frågan om ett rätt inbördes värdesättande av den manliga och den kvinnliga arbetskraften torde också tillhöra kretsen av de spörsmål, som böra lösas likformigt för statsförvaltningen i dess helhet. Kommittén anser sig ej heller sakna anledning antaga, att denna fråga och den därav följande angående förhållandet mellan männens och kvinnornas löner komma att inom en nära framtid tagas upp till enhetlig behandling. Kommittén har därför icke vidtagit några principiella ändringar i avseende å förhållandet mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare vid de nu ifrågavarande verken, men har dock genom viss förskjutning i lönerna till förmån för de kvinnliga tjänstemännen sökt att förbättra dessas ställning, i den mån det på närvarande stadium synts kommittén möjligt, varjämte de även i semesterhänseende blivit i viss grad bättre tillgodosedda än de med dem i lönehänseende närmast jämförliga manliga tjänstemännen.»

Den automatiska löneregleringen eller systemet med »glidande löneskalor» har kommittén funnit vara i så pass outrett skick, att det icke skulle vara möjligt att utan vidare tillämpa ett dylikt system vid en nu omedelbart förestående lönereglering för de stora verk, varom här är fråga. Huvudsyftet med berörda system har dock synts kommittén kunna vinnas genom att tjänstemännens löneförhållanden vid vissa regelbundet återkommande tidpunkter gjordes till föremål för reglering, och ett lämpligt organ för förberedande av dessa regleringar har kommittén trott kunna erhållas i den permanenta lönenämnd, om vars inrättande förslag framlägges.

Förutom hänsynen till förändringarna i levnadskostnadernas storlek, hava även andra synpunkter vunnit beaktande vid kommitténs utredning för den definitiva löneregleringen, varutinnan anföres följande:

»Härvid kommer främst i betraktande, hurusom de verk, varom här är fråga, under de år, som förflutit från den senaste allmänna löneregleringen, nått en då knappast anad utveckling, vilken för tjänstemännen i alla grader medfört ett mera intensivt arbete och särskilt för dem,

Kung1. Maj.ts Proposition Kr 391.

som intaga en mera ledande ställning, ett betydligt större ansvar än tidigare, ett ansvar av såväl ekonomisk som ock, vad särskilt tre av verken angår, teknisk art.

Det måste anses utgöra ett obestridligt socialt intresse att staten avlönar sina tjänstemän så, att de kunna successivt höja sina levnadsvillkor. Att en allmän sänkning av tjänstemannakårens levnadsstandard under senare åren inträtt, torde vara allmänt erkänt, liksom ock att detta varit f örhållandet ej blott beträffande de lägst på avlöningsskalan stående befattningshavarna utan hela avlöningsskalan igenom. Vid en lönereglering kan man icke bortse härifrån, utan bör det tillses, att tjänstemännen icke blott lämnas möjlighet att återfå sin förutvarande ställning i samhället Titan även sättas i tillfälle att än vidare förbättra sina levnadsvillkor.

För alla de fyra verk, med vilka kommittén haft att syssla, är det utmärkande, att de i hög grad måste konkurrera med den privata företagsamheten om erforderliga arbetskrafter. Givetvis gör . sig denna konkurrens mest gällande på de arbetsområden, där särskild yrkeskunskap eller speciell förutbildning måste krävas, och således främst inom de tekniska verken. Kommittén har, i överensstämmelse med de direktiv den erhållit, beaktat de nuvarande ytterligt stora rekryteringssvårigheterna såväl i allmänhet som ock i fråga om personal, av vilken kräves lägre eller högre teknisk utbildning eller högskoleutbildning på det juridiskt-administrativa området eller annan därmed jämförlig speciell utbildning. Härav hava föranletts ganska betydande omgrupperingar av vissa tjänstebefattningar, för vilka i det föregående redogjorts, innebärande en allmän uppflyttning på avlöningsskalan av såväl personal med teknisk elementarskolebildning som ock tjänstemän med högskolekompetens på skilda områden. Det kan icke undvikas, att härigenom inom de tekniska verken högre avlöningar i allmänhet blivit tillmätta åt nu omförmäld personal än åt trafik- och kontorspersonalerna, av vilka senare icke kräves särskild förutbildning, som de måste förskaffa sig på egen bekostnad, eller speciell yrkeskunskap utöver den, som förvärvas vid undervisningskurser inom verken eller eljest inhämtas i tjänsten. Staten kan icke i längden vara betjänt av att i likställighetens intresse hålla samma löner för den inom den privata verksamheten högt betalda fackutbildade arbetskraften som för den icke specialutbildade, vilken betalas lägre. För att kunna i sin tjänst förvärva och behålla personer med de kvalifikationer, som på de mera krävande posterna erfordras, måste staten tillse att lönerna för dem åtminstone närma sig vad som bjudes å andra håll. Detta, att de specialutbildade tjänstemännen komma till högre löner än de övriga, får ingalunda upp-

96 Kung!. Maj.ts Proposition Nr 391.

fattas såsom en undervärdering av det arbete de senare utföra. Kommittén vågar också göra gällande, att den sökt så rättvist som möjligt väga de olika personalgruppernas inbördes intressen emot varandra.»

Vidkommande avlöningen för de högre befattningshavare, vilka tillsättas medelst förordnande på viss tid, erinrar kommittén, att andra synpunkter därvid måste göra sig gällande än vid tillmätandet av avlöningar åt de konstituerade tjänstemännen. Då kommittén funnit sig böra för de förra föreslå betydande höjningar av de nu utgående arvodesbeloppen, vilka lämnades orubbade vid den provisoriska löneregleringen år 1918, har detta förestavats av nödvändigheten för staten att för de högsta ledande posterna inom de ifrågavarande krävande verken kunna erhålla verkligt dugande män. Till de avlöningar, som betalas inom den privata verksamheten, nå de föreslagna arvodesbeloppen i allt fall ej på långt när upp.

Till närmare motivering av de för ifrågavarande befattningshavare föreslagna arvodesbeloppen anför kommittén följande:

»Genom att för statens järnvägars chef föreslagits väsentligt högre arvode än för de båda andra tekniska verkens chefer, vilka senare nu synts böra sins emellan jämställas, har hänsyn tagits till att statens järnvägsförvaltning är ett vida större affärsföretag. För postverkets chef, vilken jämväl åtnjuter särskilt arvode i egenskap av ordförande i styrelsen för postsparbanken, har i betraktande av detta verks administrativa natur ett lägre arvode än för de tekniska verkens chefer synts böra fastställas.

Efter samråd med chefen för statens järnvägar har kommittén funnit sig böra föreslå, att endast en av de nuvarande två överdirektörerna i järnvägsstyrelsen skall fungera såsom souschef och att arvodet för denne skall utgå med ett något högre belopp än för överdirektör, med vars befattning dylikt chefskap icke är förenat, och för överingenjör i järnvägsstyrelsen.

Med hänsyn till distriktschefsbefattningarnas vid statens järnvägar ökade betydelse och i anledning av den på annat ställe omnämnda förändring, kommittén föreslagit med avseende å dylika befattningshavares ställning, har deras arvode funnits böra undergå förhållandevis större höjning än de fortfarande genom konstitutorial tillsatta tjänstemännens.

Höjningen av arvodet för verkstadsdirektör vid telegrafverket innebär intet avsteg från de grundsatser, som följts med avseende å lönerna till tjänstemännen i allmänhet.

Vidkommande arvodet till chefen för statens kraftverksförvaltning har av förut anförda skäl ingen annan ändring vidtagits än att det-

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391. 97

samma höjts med beloppet av den honom nu tillkommande kontanta bostadsersättningen.»

Såsom jag förut omförmält har kommittén föreslagit, att avlöningen till kraftverksdirektör vid Trollhätte, Älvkarleby och Motala kraftverk skulle utgå dels i form av fast arvode och dels såsom tantiem å nettoinkomsten av vederbörande kraftverk. I nu förevarande sammanhang yttrar sig kommittén angående arvodets storlek samt om den procent av nettoinkomsten, efter vilken tantiemen skall beräknas (sid. 215—217).

Slutligen har kommittén jämväl avgivit förslag i fråga om arvoden för fullmäktige och överrevisorer, därvid kommittén, vad vattenfallsstyrelsen angår, utgått från sitt i fråga om styrelsens organisation framställda förslag angående den kollegiala styrelseformens utbytande mot den vid telegraf- och järnvägsstyrelserna förekommande formen med fullmäktiginstitution.

I reservationer till betänkandet har i fråga om lönerna för de kon- Reservationer. stituerade tjänstemännen yrkats dels (sid. 323—330) av eu ledamot med instämmande av fyra representanter från de olika verken, att lönerna enligt de elva lägsta löneklasserna •— berörande de åtta lägsta lönegraderna — borde höjas med belopp från 120 till 30 kronor, dels ock (sid. 331—332) av en ledamot, att en procentisk minskning borde ske beträffande lönerna särskilt för de nio lägsta manliga lönegraderna samt för alla de kvinnliga lönegraderna men i mindre mån för 10:de—14:de manliga lönegraderna, varemot lönerna inom de högre manliga lönegraderna ävensom arvodesbeloppen för tjänstemän, som tillsättas medelst förordnande, av reservanten ansetts lämpligt avvägda.

Vidare har reservationsvis av en ledamot yrkats viss höjning av arvodet för chefen för vattenfallsverket samt av representanterna från postverket föreslagits ökning av arvodet för detta verks chef, varjämte i två reservationer hemställts, att tantiem till kraftverksdirektör måtte utgå enligt en fast procentsats i stället för, såsom av kommittén föreslagits, enligt fallande skala.

Generalpoststyrelsen har uttalat sig till förmån för en ytterligare Yttranden. höjning av de kvinnliga tjänstemännens avlöningsförmåner samt ifrågasätter i sådant hänseende, om icke löneklassernas antal inom l:a—5:e lönegraderna skulle kunna ökas från 4 till 5. Jämväl yrkar styrelsen bifall till ovanberörda reservation angående höjning av generalpostdirektörens arvode.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 352 höft. (Nr 391.)

966 19 13

98 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Beträffande det föreslagna arvodesbeloppet för verkstadsdirektören vid telegrafverket framhåller telegrafstyrelsen behovet av att, då den betydliga utvidgning av telegrafverkets verkstadsrörelse, som inom den närmaste framtiden tvingar sig fram, skall planeras och genomföras, en väsentligt högre avlöning än kommittén föreslagit avses för chefen för ett blivande verkstadskomplex.

Järnvägsstyrelsen har ansett sig böra ifrågasätta höjning av lönesatserna beträffande o:e lönegraden för de kvinnliga befattningshavarna, därvid styrelsen föreslår, att såväl begynnelse- som slutlönen måtte höjas med en löneklass.

Styrelsen uttalar sig vidare emot den i reservationen till betänkandet påyrkade ytterligare höjningen av lönerna i de lägsta löneklasserna, varutinnan anföres följande:

»Frånsett den ekonomiska innebörden i detta förslag, anser styrelsen detsamma vara ägnat att medföra skadliga verkningar från förvaltningssynpunkt. Förslaget går ut på eu ytterligare sammanpressning, utöver vad som redan i betänklig grad skett genom den provisoriska löneregleringen, av löneskalan inom den nuvarande gruppen tjänstemän av lägre grad eller med andra ord att minska avståndet i lönehänseende mellan i främsta rummet de minst kvalificerade befattningshavarna, å ena sidan, och befattningshavare med större utbildning och högre ansvar, å den andra. En dylik anordning anser styrelsen vara ägnad att motverka de eljest naturliga och från tjänstens synpunkt nyttiga strävandena att nå en bättre ställning hos befattningshavare, tillhörande de lägre lönegrupperna, och göra dem mindre benägna att förskaffa sig den utbildning, som utgör förutsättning för befordran till högre befattning. Då reservanterna såsom stöd för sitt förslag framhållit, att särskilt befattningshavare, tillhörande de två lägsta lönegraderna, enligt kommitténs förslag erhållit eu jämförelseyis lägre löneökning än de flesta andra, hava de tagit till utgångspunkt lönerna enligt 1918 års provisoriska lönereglering. Med hänsyn emellertid därtill att vid denna lönereglering de lägst avlönade befattningshavarna erhållit en i procentuellt avseende betydligt större löneökning än flertalet högre lönegrupper, kan styrelsen icke finna "annat än att den av reservanterna gjorda jämförelsen är vilseledande. Om man, såsom styrelsen finner vara riktigare, utgår från 1907 års lönereglering för statens järnvägars personal, så finner man, att beträffande denna personal de lägst avlönades procentuella löneförhöjning är avsevärt större än de flesta andra lönegruppers, om man bortser från de grupper, som på grund av för låg värdesättning av tjänsten lyftats upp i själva löneskalan.»

Vattenfallsstyrelsen biträder förenämnda särskilda uttalanden vid kommitténs betänkande i fråga om dels höjning av arvodet för chefen för vattenfallsverket och dels bestämmande av en fast procentsats för tantiem till kraftverksdirektör.

Kungl. Mnj:ts Proposition Nr .991.

09 Anmärkningarna mot förslaget från personalorganisationernas sida rikta sig huvudsakligen mot den förut av mig omnämnda grupperingen av befattningarna, men särskilt från verkens ingenjörs- och trafikpersonal och från den kvinnliga personalens sida hava erinringar gjorts mot själva lönebeloppen — merendels åsyftande ökning av löneförhöjningarnas storlek eller av antalet löneklasser inom vissa lönegrader — varjämte den lägre personalens föreningar funnit sina löneintressen icke vara i nöjaktig grad tillgodosedda genom kommittémajoritetens förslag.

Sålunda hava svenska postmannaförbundet, telegraf- och telefonmannaförbundet, telegrafverkets trafikpersonalförbund, svenska järnvägsmannaförbundet, Sveriges statsbanors befälsförbund av tjänstemän av lägre grad och statens vattenfallsverks tjänstemannaförening i Trollhättan yrkat bifall till den förut omförmälda reservationen till betänkandet angående höjning av lönerna inom de lägsta löneklasserna.

Posttjänstemännens förening, postmästarföreningen och trafiktjänstemännens riksförbund uttala sig för tillfogande av ytterligare en löneklass inom de fjorton högsta lönegraderna.

Svenska telegraftjänstemännens förening hemställer, att ytterligare en löneklass måtte tilläggas i varje av 8:e—18:e lönegraderna samt 19:e lönegraden till följd därav utgå och nuvarande 20:e och 21:a lönegraderna med förändrade nummer omfatta samma löneklasser, som kommittén upptagit.

Telegrafverkets ingenjörsförening samt statens järnvägars b an- och maskiningenjörsförening uttala sig för en höjning av lönerna för tjänstemän med teknisk kompetens.

Kvinnliga postföreningen, posttjänstemännens förening, kvinnliga telegrafpersonalens förening, telegrafverkets kvinnliga kontorspersonals förening och statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening föreslå mer eller mindre vittgående höjningar av lönerna inom samtliga lönegrader för kvinnliga befattningshavare, varvid särskilt framhålles behovet av ökad begynnelse- och slutlön inom 5:e lönegraden. Kvinnliga telegrafpersonalens förening yrkar därjämte, att en ny 8:e lönegrad måtte införas för kvinnliga telegrafkommissarier av en nybildad klass 5 A.

Såsom framgår av vad jag inledningsvis redan uttalat, har jag i huvudsak intet att erinra mot den allmänna lönenivå, som kommit till uttryck i kommitténs förslag till löneplan för konstituerade tjänstemän. Dock har jag, med hänsyn jämväl till konsekvenserna i avseende å avlöningarna för närmast motsvariga befattningshavare inom andra delar

Departements-

chefen.

100 Kungi. Maj:ts Proposition Nr 391.

av statsförvaltningen, funnit en reduktion av de utav kommittén föreslagna lönerna för de högre tjänstemannagrupperna vid kommunikationsverken böra vidtagas. I sammanhang därmed anser jag, att de av kommittén på 19:de och 20:de lönegraderna fördelade befattningarna lämpligen böra, såsom från åtskilliga håll med visst fog yrkats, inordnas under en och samma lönegrad.

För genomförande härav torde följande ändringar i den av kommittén uppgjorda löneplanen böra vidtagas, nämligen att 16:e lönegraden kommer att omfatta löneklasserna 21—24 i stället för 22 — 25, 17:e lönegraden löneklasserna 22—25 i stället för 23—26, 18:e lönegraden löneklasserna 23—26 i stället för 24—27, 19:e lönegraden löneklasserna 24—27 i stället för 25'—28 och 20:e lönegraden löneklasserna 25—28 i stället för 26—29, varjämte 21:a lönegraden, som i kommitténs förslag omfattar löneklasserna 27 — 30, helt bör utgå ur planen. Därjämte skulle i kommitténs förslag till tjänsteförteckning företagas de ändringar, att till 19:e lönegraden komme att hänföras — förutom, såsom enligt kommitténs förslag, postdirektör vid postverket, trafikdirektör vid telegrafverket och kanaldirektör vid statens vattenfallsverk — jämväl linje-, telefon- och telegrafdirektör vid telegrafverket samt ban-, maskin- och trafikdirektör vid statens järnvägar, ävensom till 20:e lönegraden nedflyttas de av kommittén till 21:a lönegraden hänförda befattningarna såsom byråchef och förste byrådirektör.

Liksom jag sålunda funnit mig böra föreslå en avknappning i kommitténs förslag beträffande de högre tjänstemännen, har det icke varit mig möjligt att förorda i reservation till betänkandet framförda och jämväl från personalhåll understödda yrkanden om en än större löneförbättring för de lägre personalgrupperna än kommittémajoritetens förslag innebär. Lönerna för de nämnda grupperna förefalla mig vara skäligt avvägda, och ur statsfinansiell synpunkt synas betänkligheter möta att för dessa till antalet stora tjänstemannagrupper vidtaga en höjning utöver kommittémajoritetens förslag. Jag vill ock framhålla, att ifrågavarande tjänstemannagrupper blivit, därest man utgår från senaste definitiva löneregleringar, förhållandevis väsentligt bättre tillgodosedda än de högre på löneskalan stående. Åven måste jag giva järnvägsstyrelsen rätt i, att den i reservationen åsyftade ytterligare sammanpressningen av löneskalan för de lägre tjänstemannagrupperna skulle komma att medfölja skadliga verkningar ur förvaltningssynpunkt, i det att härigenom skulle minskas intresset hos de allra lägsta lönegruppernas personal att förskaffa sig den utbildning, som utgör förutsättning för befordran till högre befattning.

101 Kungl. Muj.is Proposition Nr 391.

Å andra Bidan anser jag mig icke köra, i enlighet med inom kommittén reservationsvis gjort yrkande, förorda eu sänkning av lönenivån beträffande de lägre eller på mellanplanet stående personalgrupperna under vad kommittémajoritetens förslag innebär.

I fråga om de övriga yrkanden, som från styrelsernas eller personalens sida framförts angående ökning, utöver vad kommittén avsett, av lönerna för vissa kategorier befattningshavare, såsom för ingenjörs- och trafikpersonal samt för kvinnliga befattningshavare i allmänhet, har jag heller icke funnit skäl till avvikelse från kommitténs förslag. Jag vill särskilt framhålla, att den tekniskt utbildade personalen synes hava blivit så tillgodosedd, att nuvarande svårigheter att för statstjänsten förvärva och behålla sådan personal torde bliva undanröjda, samt att kommittéförslaget innebär eu avsevärd höjning av de kvinnliga befattningshavarnas löner.

Då jag nu övergår till frågan om de föreslagna arvodena för befattningshavare, som tillsättas genom förordnande på viss tid, vill jag först omnämna vissa organisatoriska förändringar, som av kommittén föreslagits och vilka jag anser mig böra tillstyrka. Således skulle, vad statens järnvägar beträffar, den ändring genomföras, att allenast den ena av överdirektörerna hos järnvägsstyrelsen skall fungera såsom souschef, varjämte, i enlighet med vad jag tidigare nämnt, distriktschef icke vidare skall fast anställas utan förordnas på viss tid. Vidare skulle vattenfallsstyrelsen, som nu utgöres av en ordförande och fyra från andra verksamhetsområden tillkallade, inedbeslutande ledamöter, av skäl, jag i annat sammanhang skall utveckla, komma att bestå av en för viss tid förordnad generaldirektör såsom ensam beslutande, en likaledes för viss tid förordnad överdirektör samt genom konstitutorial tillsatta byråchefer ävensom för viss tid förordnade fullmäktige i likhet med vad förhållandet nu är inom telegraf- och järnvägsstyrelserna, varjämte på extra stat skulle finnas en överingenjör. De två revisorer, som hava att granska vattenfallsstyrelsens förvaltning, skulle benämnas överrevisorer. Tillika skulle, såsom jag förut omförmält, cheferna för vissa till statens vattenfallsverk hörande kraftverk under benämningen kraftverksdirektörer tillsättas medelst förordnande för viss tid.

Med avseende å sättet för betecknandet av några av ifrågavarande tjänstemän bär jag, då chefsbeteckningarna synas böra förbehållas de egentliga verkscheferna, ansett den förenkling böra äga rum, att överingenjören och chefen för statens järnvägsbyggnader samt överingenjö-

Befattningshavare tillsatta på förordnande.

102 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

ren och chefen för statens järnvägars huvudverkstäder benämnas allenast överingenjöi', liksom ock, enligt vad jag tidigare nämnt, den av kommittén föreslagna benämningen överdirektör och chef för statens kraftverksförvaltning skulle förkortas till överdirektör.

De av kommittén för ordinarie befattningshavare, som tillsättas genom förordnande, föreslagna arvodesbeloppen utgöra för:

generaldirektör och chef för statens järnvägar..................... 40,000 kronor

generaldirektör och chef för telegrafverket ........................... 30,000 »

generaldirektör och chef för statens vattenfallsverk............ 30,000 »

generaldirektör och chef för postverket (förutom arvode

såsom ordförande i styrelsen för postsparbanken)...... 20,000 »

överdirektör och souschef vid statens järnvägar.................. 20,000 »

överdirektör vid statens järnvägar samt överingenjör vid

statens järnvägar (3 st.) ...................................................... 18,000 »

distriktschef vid statens järnvägar (5 st.) .............................. 16,000 »

verkstadsdirektör vid telegrafverket.......................................... 15,000 »

överdirektör vid statens vattenfallsverk, förutom tantiem... 10,500 »

kraftverksdirektör vid statens vattenfallsverk (3 st.), förutom tantiem ........................................................................... 10,000 »

För överdirektören vid statens vattenfallsverk skulle tillkomma vid 1918 års lagtima riksdag beslutad tantiem med 0,5 procent för år räknat å nettovinsten av rörelsen vid de statens kraftverk, som under året lämnat överskott. Kraftverk sdirektörs tantiem å nettovinsten av rörelsen vid det kraftverk, han förestår, har föreslagits skola utgå efter en från 0,5 till 0,3 procent fallande skala, dock med minst 2,500 kronor för år. De totala avlöningarna för kraftverksdirektörerna skulle härigenom, enligt av kommittén meddelade beräkningar, komma att under de närmaste åren utgöra:

vid Trollhätte kraftverk

» Älvkarleby kraftverk

» Motala kraftverk ...

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 3.01. 103

Nu utgående avlöningar till här ifrågavarande befattningshavare torde, med hänsyn tagen till vad inom den enskilda verksamheten i allmänhet betalas till innehavare av chefsposter även vid väsenligt mindre företag än det här gäller, icke kunna anses på långt när motsvara, vad som erfordras för att staten i sin affärsdrivande verksamhet skall kunna till de högsta ledande posterna förskaffa sig män med sådana kvalifikationer, att nämnda verksamhet må kunna uppehållas på ett för staten fördelaktigt sätt. Vad de högre av kommittén ifrågasatta arvodesbeloppen angår, har jag emellertid ansett en reduktion skäligen böra vidtagas, nämligen till 35,000 kronor för chefen för statens järnvägar, till 25,000 kronor för chefen för telegrafverket och för chefen för vattenfallsverket, till 18,000 kronor (av postmedlen) för chefen för postverket, till likaledes 18,000 kronor för överdirektören och souschefen vid statens järnvägar samt till 17,000 kronor för överdirektör och överingenjör vid statens järnvägar. De för distriktschef vid statens järnvägar, verkstadsdirektör vid telegrafverket och kraftverksdirektör vid vattenfallsverket av kommittén föreslagna arvodena liksom ock grunderna för tantiem till sistnämnda befatlninghavare hava icke föranlett erinran från min sida. Vad slutligen beträffar överdirektören vid vattenfallsverket, har kommittén icke föreslagit annan ändring i de honom genom beslut av 1918 års lagtima riksdag tillerkända avlöningsförmåner, än att beloppet av honom tillkommande bostadsersättning sammanförts med arvodet till ett beloPP-

Då jag föreslagit nu angivna nedsättningar i de av kommittén föreslagna arvodesbeloppen, har det emellertid skett under den förutsättning från min sida, att dyrtidstillägg skall tillkomma jämväl ordinarie befattningshavare, vars avlöning utgår uteslutande i form av arvode. Huruvida eller i vad mån jämväl tantiemberättigad tjänsteman bör komma i åtnjutande av dyrtidstillägg, synes mig dock vara en fråga, som det lärer bliva tillfälle att närmare överväga i sammanhang med prövning av spörsmålet om dyrtidstillägg efter den 30 juni 1920 för all personal vid här ifrågavarande verk.

I fråga om kommitténs förslag till höjda arvoden för fullmäktige hos telegraf-, järnvägs- och vattenfallsstyrelserna samt överrevisorerna vid statens järnvägar och vattenfallsverk har jag, då dyrtidstillägg icke tillkommit innehavarna av dessa uppdrag, intet att erinra.

104 Kungl. Muj:ts Proposition Nr 391.

Kommittén.

Lönenämnd.

Den tidigare vid flera tillfällen framkomna tanken på inrättande av en särskild institution för viss handläggning av lönespörsmål rörande statens tjänstemän i allmänhet har av kommittén upptagits, i det att under 3 avd. i förslaget till avlöningsreglemente införts bestämmelser om en lönenämnd, vilken skulle hava att avgiva yttranden rörande sådana allmänna föreskrifter, som enligt reglementet skola utfärdas av Kungl. Maj:t, samt jämväl att i enlighet med av Kungl. Maj:t fastställd instruktion bereda andra ärenden av huvudsakligen lönetekuisk natur. Till stöd för detta förslag anför kommittén till en början följande:

»Utöver de bestämmelser avlöningsreglementet innehåller krävas en mängd föreskrifter av ofta särdeles detaljerad natur, vilka icke lämpligen kunna göras till föremål för riksdagens prövning. Dylika föreskrifter utfärdas nu antingen av Kungl. Maj:t efter förslag av verkens styrelser eller ock av dessa sistnämnda, vare sig med eller utan särskilt bemyndigande. Härigenom har emellertid följden blivit, att mycket kommit att brista i den enhetliga behandling av dessa ämnen, som måste förutsättas, därest ändamålet med gemensamma avlöningsbestämmelser för de fyra verken skall vinnas. Kommittén har, i syfte att uppnå ändring härutinnan, i sitt förslag till avlöningsreglemente ansett överflyttande från verkens styrelser till Kungl. Maj:t av beslutanderätten rörande en del hithörande ämnen böra äga rum, där sådant synts kunna ske utan att medföra olägenheter vid verkens skötsel. Härigenom skulle så många och vidlyftiga samt speciella detaljer berörande frågor komma att hänskjutas till Kungl. Maj ds prövning, att det näppeligen kan förutsättas att desamma, därest enhetlighetstanken skall tillbörligen beaktas, skola kunna av Kung!. Maj:t avgöras utan att särskilda sakkunniga eller kommitterade tillkallas för avgivande av yttrande. Det är emellertid uppenbart att, om för dylika ändamål varje gång tillkallas olika personer, dessa måste offra lång tid på att. sätta sig in icke blott i de dem direkt förelagda frågorna, utan även i de fyra verkens övriga förhållanden, som kunna inverka på de föreliggande spörsmålens avgörande, utan att ändock trygghet vinne3 för eu önskvärd följdriktighet vid frågornas bedömande. Finnes däremot en särskild, på lämpligt sätt sammansatt institution för berörda ända-

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 301.

mål, uppnås den erforderliga kontinuiteten, och ärendena kunna snabbare komma till avgörande, vilket särskilt för sådana verk som kommunikationsverken är av betydande vikt, varförutom de olika spörsmålen torde bliva tillförsäkrade en mera sakkunnig behandling.»

Efter uppräknande (sid. 220— 221) av å ena sidan ett antal frågor, vilka synts böra göras till föremål för lönenämndens yttrande, innan desamma prövas av Kungl. Maj:t, samt å andra sidan vissa frågor, som ansetts vara av den natur, att de icke borde komma under nämndens behandling, fortsätter kommittén sin motivering för lönenämndens inrättande sålunda:

»Kommittén bar hittills uteslutande uppehållit sig vid en sida av lönenämndens åligganden. Emellertid åsyftar kommittén, att ett måhända än betydelsefullare verksamhetsfält skulle lämnas nämnden, i det att densamma skulle dels i allmänhet följa verkens utveckling, såvitt densamma kan öva inverkan på löneförhållandena, samt hos Kungl. Maj:t föreslå därav påkallade ändringar i gällande bestämmelser ävensom bereda kommande löneregleringar för verkens tjänstemän. I sistnämnda hänseende torde vara att förvänta ett fruktbringande arbete av nämnden. De former, under vilka hittills de här ifrågavarande verkens lönefrågor kommit till behandling, kunna icke anses tillfredsställande. Så hava exempelvis icke mindre än tre kommittéer och kommissioner allt sedan år 1914 varit sysselsatta med förberedandet av lönereglering för statens järnvägar. En var av dessa sakkunnigberedningar har fått taga upp arbetet nära nog från början, varigenom ett ur alla parters synpunkt olämpligt dröjsmål med en mera definitiv lösning av lönespörsmålen icke kunnat undvikas.

Då den permanenta lönenämnd, kommittén föreslår till inrättande, kunde bliva i tillfälle att successivt bereda lönefrågorna, skulle, när en omreglering av löneförhållandena påkallades, en dylik reglering kunna utan tidsutdräkt försiggå. Om därjämte från statsmakternas sida anvisning lämnades om, att kommunikationsverkens avlöningsförhållanden, däri inbegripen jämväl dyrort sgrupperingen, på vissa regelbundet återkommande tidpunkter, exempelvis vart femte år, skulle av nämnden göras till föremål för en allmän granskning i syfte att undersöka, huruvida en nyreglering vore av behovet påkallad, komme dessa stora verks hela lönepolitik att utvecklas på ett mera smidigt och ur såväl verkens som personalens synpunkter tillfredsställande sätt. Man skulle under tiden mellan löneregleringarna i viss mån undgå de nuvarande lönerörel- Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 14

106 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

serna bland personalen, vilka vålla oro i arbetet och taga tjänstemännens intresse allt för mycket i anspråk. Förhållandet mellan verkens ledande och underlydande personal skulle förbättras genom att det nuvarande motsatsförhållandet dem emellan med avseende å lönefrågorna skulle bortfalla. Verkens styrelser bleve därmed också befriade från en del arbete, som nu tager en högst betydlig del av dess tid i anspråk.»

Vid behandlingen av förslaget angående inrättande av en lönenämnd för de ifrågavarande verken har kommittén även ägnat uppmärksamhet åt frågan om en förhandlingsordning mellan verkens ledning och personalen, varigenom denna senare skulle erhålla ökad möjlighet att göra sina synpunkter och önskemål gällande i fråga om dess anställnings-, arbets- och löneförhållanden. Då emellertid särskild utredning av detta spörsmål enligt Kungl. Maj:ts uppdrag påbörjats inom socialstyrelsen, har kommittén icke ansett sig böra göra annat uttalande i ämnet, än att det syntes önskligt, att denna fråga snarast komme till sin lösning. Kommittén förmenar, att den tilltänkta lönenämnden skulle kunna anförtros den vidare utredningen av frågan om förhandlingsordning för här omhandlade verk, och att nämnden, måhända med viss ändring av den sammansättning kommittén tänkt sig, skulle kunna bliva det organ, som tillkomsten av en förhandlingsordning måste förutsätta.

Kommittén säger sig icke hava avsett, att lönenämnden skulle givas någon som helst beslutanderätt i lönefrågor. Ej heller borde den taga någon befattning med rena förvaltningsfrågor. En tydlig avgränsning av nämndens verksamhetsområde syntes därför böra vidtagas genom den instruktion, som Kungl. Maj:t borde utfärda för nämnden. I annat fall skulle, enligt kommitténs mening, nämnden kunna komma att verka tyngande på ledningen av de ifrågavarande verken, vilken naturligen alltjämt borde uteslutande ligga hos vederbörande verks styrelser.

Sättet för lönenämndens sammansättning har kommittén ansett vara av mycket stor betydelse, för att den skall kunna rätt fylla sina uppgifter. »Å ena sidan», yttrar kommittén, »böra befattningshavarna vara representerade inom nämnden, på det att denna skall vinna förtroende från tjänstemännens sida och dessa äga visshet, att deras önskemål och synpunkter beträffande lönespörsmålen bliva framförda inom nämnden. Av lika vikt torde det vara, att även förvaltningssynpunkterna bliva företrädda inom nämnden. Visserligen antager kommittén, att nämnden skall finna lämpligt att till förhandling inkalla speciella representanter för de olika verken, liksom ock för

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 391.

personalen, för att sakkunskapen skall komma till sin rätt. Men då dessa inkallade personer icke torde böra tillkomma att öva något direkt inflytande på nämndens yttranden och förslag, lära bland nämndens ordinarie ledamöter även böra finnas personer, som bevaka förvaltningarnas intressen. Slutligen synas även vissa allmänna intressen böra få tillfälle att göra sig gällande inom nämnden, förslagsvis genom att i nämnden ingå utom verken stående, opartiska, med statens synpunkter och övriga hithörande förhållanden förtrogna personer.»

Efter övervägande av nu nämnda önskningsmål har kommittén ansett sig böra föreslå, att antalet ledamöter i nämnden skall utgöra sju, därav tre skulle representera personalen inom olika grader, tre de allmänna intressena och en förvaltningsintresset; den bland personalrepresentanterna, som utsåges bland de högre tjänstemännen, syntes kunna förutsättas jämväl skola i viss mån företräda förvaltningarna, varigenom dessa i realiteten komme att erhålla två företrädare inom nämnden. Suppleant för envar av nämndens ledamöter syntes böra finnas, och borde valet av suppleant ske under beaktande av det önskvärda i att samtliga verken, såvitt lämpligen kunde ske, skulle bliva företrädda inom nämnden antingen genom ordinarie ledamot eller genom ersättare för sådan ledamot.

Av enahanda skäl, som föranlett kommittén att uttala sig för att ledamöterna i bostadsnämnden skola utses av Kungl. Maj:t, har kommittén funnit jämväl lönenämndens ledamöter böra på samma sätt tillsättas. Personalsammanslutningar och enskilda tjänstemannagrupper borde dock äga att hos Kungl. Maj:t framföra sina önskemål i avseende å valet av personalrepresentanter. Tiden för mandatens varaktighet syntes böra begränsas till tre år, på det att de sålunda utsedda måtte kunna sägas på ett tillförlitligt sätt representera förhärskande uppfattningar inom de områden, de företrädde. För aft den erforderliga kontinuiteten i nämndens arbeten skulle upprätthållas, syntes samtliga ledamöter icke böra på en gång ombytas. Omval skulle givetvis också kunna ske.

Rörande ersättning till nämndens ledamöter samt fördelningen mellan de olika verken av kostnaderna för nämndens verksamhet har kommittén ansett erforderliga föreskrifter böra meddelas av Kungl. Maj:t, på sätt även föreslagits i fråga om bostadsnämnden.

Generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen förklara sig icke hava något att erinra mot förslaget om inrättande av en gemensam lönenämnd för de ifrågavarande fyra verken med av kommittén skisserat arbetsområde och befogenhet, därvid dock dels generalpoststyrelsen ansett förvaltnings-

Yttranden.

108 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

intresset bliva väl svagt företrätt inom nämnden, dels ock vattenfallsstyrelsen, som funnit anordningen i fråga vara en konsekvens av tilllämpandet av gemensamt lönesystem för verken, betonat, att nämndens uppgifter måste begränsas till dem, som enligt kommitténs förslag närmast skulle tillkomma densamma.

I viss motsats härtill har järnvägsstyrelsen avstyrkt inrättandet av en lönenämnd med den inskränkta befogenhet, som kommittén ifrågasatt, men däremot förordat, att en lönenämnd med vidsträcktare arbetsuppgift komme till stånd. Till stöd härför anför styrelsen följande:

»För att en lönenämnd skall bliva till verkligt gagn böra enligt styrelsens mening tre huvudsyften därmed tillgodoses, nämligen:

1) åvägabringande av enhetlighet i behandling av vissa ärenden vid de olika verken;

2) verksledningarnas avlastande från en del tyngande, mera på sidan om deras egentliga arbetsuppgifter liggande arbete; samt

3) avlägsnande av det motsatsförhållande mellan verksledning och personal, som uppkommer genom de ständiga mellanhavandena i lönefrågor o. d.

Förslaget, sådant det nu föreligger, tillgodoser dessa syften endast i viss inskränkt mån.

Sålunda åvägabringas visserligen viss likformighet i löneärendenas behandling, men detta sker icke för alla och icke ens. för de kanske viktigaste av de ärenden, beträffande vilka det är angeläget att så äger rum, vartill kommer, att nämndens insats härutinnan, såsom kommittén tänkt sig saken, göres på bekostnad av ärendenas snabba behandling. Nämnden skulle nämligen icke helt övertaga något av verkens respektive Kungl. Maj:ts arbete eller befogenhet i berörda frågor, utan tillkommer densamma blott såsom en ytterligare instans och skapar ny omgång.

Verkens olika uppgifter i hithörande ärendens behandling kvarstå ungefär lika, och verkens arbetsbörda minskas ej. Särskilt blir detta fallet därför att de många bestämmelserna rörande arbetare och extra personal samt uppgörelserna med dem — ofta för övrigt grundläggande för den ordinarie eller extra ordinarie personalens villkor — allt fortfarande skulle komma att såsom kommittén formulerat sitt förslag skötas av verken ensamt.

Givetvis kommer också motsatsförhållandet mellan verksledning och personal såsom arbetsgivare och anställda icke att förbättras. Verken bliva fortfarande första instans för framställningar från personalens sida och deras ställning kommer nog.också i praktiken att oftast bliva den för den vidare behandlingen och för utgången av frågorna grundläggande. Detta kan alltså komma att motverka likformighetssträvandena, då olika verk kunna bedöma frågorna olika.

Det synes alltså, som borde nämnden organiseras för en betydligt vidare arbetsuppgift. Den bör i viss utsträckning kunna övertaga verkens nuvarande både befogenheter och skyldigheter i ärenden rörande all personals anställningsoch lönevillkor.

Vilka ärenden, som sålunda böra överlämnas till nämndens handläggning, bör tydligt angivas i nämndens instruktion och i dess arbetsordning, så att nämn-

Kungl. Maj ds Proposition Nr 391. 109

dens förhållande till verken klarlägges; och bör därför särskild utredning härutinnan företagas.

Till nämndens instruktion bör också höra en hänvändelseordning, vari bestämmes i vilka frågor personalen bör göra hänvändelse till nämnden i stället för som nu till styrelsen, liksom på vilket sätt dylik hänvändelse bör ske.

En synnerligen viktig fråga är givetvis, huru verkens intressen skola få göra sig gällande i nämndens arbete och dess beslut. Yerkens direkta befattning med en del frågor, där de nu äga beslutanderätt, respektive rätt och skyldighet att föra fram egna initiativ till högre ort, skulle ju upphöra. Av vikt är också att ett intimt samarbete med verken äger rum redan vid ärendenas behandling i nämnden för undvikande av arbetskrävande remisser till verken.

Till nämndens instruktion bör vidare höra eu förhandlingsordning, vilken angiver, huru nämnden skall gå till väga, då underhandlingar skola föras med intresserade personalgrupper, vid vilka underhandlingar givetvis även de i varje fall berörda verken böra vara representerade.

Om en dylik förliandlingsuppgift tillägges nämnden, synes den gamla frågan om förhandlingsordning vid statens verk vara lyckligt löst för nu berörda verk, för vilka för övrigt denna fråga i främsta rummet är av betydelse. Den nu ifrågasatta anordningen innebär också fördelen, att staten till ett dylikt förhandlingsorgan kan knyta den sakkunskap och erfarenhet i förhandlingsmetoder m. m., som är absolut nödvändig för att ej statens intressen skola komma att ligga under i tvekampen med de på detta område synnerligen väl tränade och utrustade större personal- och arbetarorganisationerna.»

Från järnvägsstyrelsens nu återgivna yttrande har emellertid järnvägsfullmäktigen Strömberg, med vilken överingenjören Fogelmarck förenat sig, uttalat avvikande mening och därvid yttrat, bland annat, följande:

»Om jag än i likhet med järnvägsstyrelsen anser, att inrättande av en lämpligt sammansatt lönenämnd skulle kunna medföra mycket beaktansvärda fördelar, och därvidjsärskilt finner vara av vikt, att i samband därmed föreskrift utfärdas i syfte att alla inom respektive verk uppkommande lönefrågor, rörande såväl ordinarie som extra personal, samt andra frågor, som direkt eller genom sina följder kunna anses hava inverkan på förhållandena inom övriga verk, skola före avgörandet hänskjutas till lönenämnden i och för yttrande, kan jag dock ej känna mig övertygad om, att det vore lyckligt, att nämnden utrustades med så stor befogenhet, att den övertoge verkens nuvarande beslutanderätt i dylika frågor. Förutsättas måste visserligen, att respektive verk bliva inom nämnden på lämpligaste sätt representerade, men, om ock mycket beror på den blivande sammansättningen av en sådan nämnd, kan jag ej finna annat än att, om den blir utrustad med så stor befogenhet, som styrelsen föreslår, verkens styrelser måste bliva alltför mycket bundna, då det gäller frågor av så stor och genomgripande betydelse, som här är fallet.

De bliva visserligen befriade från en mängd tidsödande och ofta obehagliga tvister och förhandlingar med personalen om lönefrågor o. d., men på samma gång också från ansvaret för följderna av beslutens inverkan på verkens ekonomi och drift, något som ej kan vara till gagn, och detta utan att, såvitt jag kan bedöma, den avsedda fördelen av ett bättre förhållande mellan verksledning och

no

Kungl. Maj.is Proposition Nr 391.

Departements-

chefen.

personal i någon större grad skulle vinnas, ty givetvis skulle vid eventuellt miss nöje från personalens sida med ett beslut, som ej gått i av denna önskad riktning, detta icke komma att gå ut över någon annan än verket självt, vare sig den beslutande varit verkets styrelse eller en lönenämnd.

Jag anser mig därför icke kunna ansluta mig till järnvägsstyrelsens förslag, att till lönenämnden bör överflyttas respektive verks fulla beslutande- och initiativrätt i löne- och dylika frågor.»

Från personalhåll uttalas såsom regel tillstyrkande till kommitténs förslag om lönenämnd, dock under framhållande av önskvärdheten av ökat antal ledamöter, på det att skilda personalgruppers intressen må bliva däri representerade, därvid särskilt från föreningarna av kvinnliga befattningshavare anhållits om representantskap i nämnden för de kvinnliga tjänstemännen. Uttalanden hava ock gjorts angående önskvärdheten av att personalrepresentanterna i nämnden måtte få utses direkt av personalen.

Frågan om en permanent institution för viss behandling av lönespörsmål har redan tidigare varit väckt, och starka sympatier för inrättandet av en dylik institution hava även uttalats inom riksdagen. Att kommittén nu för de här ifrågavarande verkens vidkommande upptagit denna tanke, får därför anses vara helt naturligt och synes mig vara ett steg i rätt riktning.

Tvekan kan emellertid föreligga om den befogenhet, som lämpligen bör tilläggas den föreslagna lönenämnden. I sådant hänseende har från järnvägsstyrelsen uttalats, att nämnden i viss utsträckning borde övertaga verkens nuvarande både befogenheter och skyldigheter i ärenden rörande all personals anställnings- och lönevillkor, under det att kommittén ansett nämnden icke böra givas någon som helst beslutanderätt i lönefrågor samt ej heller taga någon befattning med rena förvaltningsärenden, en uppfattning, som biträtts av vattenfallsstyrelsen.

Ehuru jag för min del finner åtskilliga skäl tala för en utsträckningav lönenämdens befogenhet, måste jag dock finna det klokt att, då här ändock är fråga om en nyhet inom svensk statsförvaltning, framgå med en viss försiktighet och således icke från början tillerkänna lönenämnden större eller andra befogenheter, än som under alla förhållanden torde kunna utan invändningar från något håll anförtros åt densamma. Sedan lönenämnden under någon tid varit i verksamhet, torde böra tagas under övervägande, huruvida enligt då vunna erfarenheter en utvidgning av nämndens befogenhet bör äga rum. Jag finner mig således böra för det närvarande föreslå den begränsning av lönenämndens arbetsuppgifter, som kommitténs förslag innebär.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr il Hl.

111 Jag tillåter mig för min del även åberopa vad kommittén yttrat i fråga om möjligheten av att åt lönenämnden skulle kunna anförtros den vidare utredningen av frågan om en förhandlingsordning mellan verkens ledning och personalen samt även att nämnden skulle kunna utvecklas till det organ, som tillkomsten av en förhandlingsordning måste förutsätta.

Vidkommande lönenämndens sammansättning anser jag kommitténs förslag innebära möjlighet att i tillbörlig grad tillgodose såväl förvaltnings- och personalintressena som ock de allmänna synpunkter, som böra få tillfälle att inom nämnden göra sig gällande. Jag finner därför icke nödigt att, åtminstone till en början och innan någon erfarenhet av nämndens verksamhet vunnits, föreslå någon från vad kommittén tänkt sig avvikande sammansättning av nämnden. 1 likhet med kommittén anser jag mig icke kunna förorda att låta personalrepresentanterna i nämnden utses direkt av personalen eller av sammanslutningar inom densamma. Givetvis kommer ändock att tillses, att personalrepresentanterna bliva personer, som åtnjuta sina kamraters förtroende och tillit.

övergångsbestämmelser.

På sätt ägt rum såväl vid de år 1918 beslutade provisoriska löneregleringarna för samtliga ifrågavarande verk som ock vid föregående löneregleringar vid statens järnvägar, har kommittén ansett det böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga föreskrifter rörande övergången till de nya avlöningsbestämmelserna, dock att riksdagens beslut torde vara påkallat beträffande den utbetalning av lön vid tiden för löneregleringens ikraftträdande, som, enligt vad jag tidigare omnämnt, skulle ifrågakomma för förmedling av övergången till efterskottsutbetalning av hela avlöningen. Beträffande de allmänna grunder, som i övrigt borde tillämpas i avseende å övergången till ny stat, har kommittén anfört följande:

»Såsom huvudregel torde, i anslutning till vad i nämnda avseende tidigare plägat stadgas, böra iakttagas, att de nya avlöningsbestämmelserna skola omedelbart efter deras trädande i kraft varda i sin helhet gällande för samtliga ordinarie befattningshavare, såsom om bestämmelserna varit tillämpade under vars och ens hela tjänstetid.

Emellertid torde nämnda huvudregel icke böra tillämpas utan vidare. Detta gäller sålunda beträffande de uti reglementsförslagets 12 § 1 mom.

Kommittén.

112 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.

intagna stadganden, vilka innebära, att tjänsteman vid befordran till tjänst i högre lönegrad alltid skall tillträda lön enligt högre löneklass, än den han vid befordringstillfället tillhörde eller från tiden för den högre tjänstens tillträdande skulle hava tillhört, ävensom att, under vissa i paragrafen angivna förutsättningar, sålunda befordrad tjänsteman skall äga att därutöver för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass i den nya tjänsten räkna sig tillgodo viss tjänstetid i den lägre tjänsten. Därest nn enligt huvudregeln nyss angivna stadganden skulle i hela deras vidd tillämpas i avseende å tjänstemannens föregående tjänstetid, kunde detta leda därhän, att vissa tjänstemän, på grund av upprepade tidigare befordringar, vid övergången till den nya avlöningsstaten på en gång komme i åtnjutande av oproportionerligt stor löneförhöjning.

Kommittén har med fästat avseende härå ansett tjänstemännens berättigade anspråk bliva skäligt tillgodosedda, därest tillämpningen av nyssberörda stadganden vid övergången inskränktes att avse allenast vederbörande tjänstemans senaste befordran före de nya avlöningsbestämmelsernas ikraftträdande.

Därjämte finner kommittén ett kompletterande stadgande erforderligt, för att ej vissa tjänstemän skola bliva ställda på en ogynnsammare plats å löneskalan, än den de intogo å den gamla staten. I anslutning till ett stadgande i övergångsbestämmelserna till 1919 års stat för statens järnvägar torde fördenskull böra meddelas en bestämmelse av ungefär följande innehåll:

Därest eu tjänsteman vid övergången till den nya lönestaten på grund av ovan antydda stadganden beträflande övergången till 1920 års stat skulle hänföras till eu löneklass iuom lönegraden, som motsvarar ett lägre antal tjänstår i innehavande befattning än vad hans ställning på den gamla staten vid övergången utvisat, må han i stället, såväl i fråga om lönen vid ingången av år 1920 som beträffande framtida uppflyttning till högre löneklass, tilldelas den plats å den nya staten, vilken motsvarar det högre antalet tjänstår enligt nyss nämnda beräkningsgrund.

Vidare bör, i likhet med vad vid upprepade tillfällen plägat medgivas, tjänsteman å den nya avlöningsstaten tillgodoräknas den tid, som före nämnda stats ikraftträdande förflutit från hans tillträde till samma eller motsvarande befattning, vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial eller ock, beträffande de i staten nyuppförda befattningarna, på grund av förordnande.

Såsom eu ytterligare huvudregel bör givetvis stadgas, att icke någon må genom tillämpningen av det nya avlöningsreglementet vid över-

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391.

gången till den nya staten lida minskning i den sammanlagda löneinkomst, som han enligt vederbörande nu gällande avlöningsreglemente samt för övergången till 1911) års stat gällande bestämmelser skalle hava uppburit vid tiden för den nya statens ikraftträdande. Gottgörelse för minskad löneinkomst torde därvid böra utgå i form av personligt lönetillägg, att åtnjutas av tjänstemannen intill dess hans löneinkomst genom löneförhöjning vare sig i samma tjänst eller efter förflyttning till annan befattning erhåller eu löneinkomst, som minst uppgår till den han enligt nuvarande avlöningsbestämmelser skulle hava innehaft vid övergången. Beträffande dylikt lönetillägg för viss provisionsberättigad personal vid telegrafverket, har redan i det föregående talats.»

Kommittén erinrar vidare om att i övergångsbestämmelserna borde meddelas stadganden angående gottgörelse till en del tjänstemän vid post- och telegrafverken för indragning av förut omnämnda ersättningar och sportler.

Genom den föreslagna förändrade bestämmelsen i fråga om semester skulle semestertiden för vissa grupper av tjänstemän intill det år, under vilket vederbörande fyller 40 år, något nedsättas. I anslutning till vad tidigare medgivits under liknande förhållanden föreslår kommittén att, så länge nuvarande befattningshavare kvarstår i den tjänst, han innehade vid tiden för löneregleringens ikraftträdande, han må personligen varda bibehållen vid den större förmån i nämnda hänseende, som enligt nu gällande avlöningsreglemente varit honom tillerkänd.

Slutligen påpekar kommittén, att utöver de sålunda berörda huvudstadgandena i avseende å övergången till de nya avlöningsbestämmelserna krävas vissa detalj föreskrifter för sådana speciella fall, vilka nu svårligen kunna utan särskilda utredningar överblickas.

Svenska telegraftjänstemännens förening och föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar hava i sina yttranden hemställt, att den begränsning, kommittén föreslagit med avseende å tillämpningen vid övergången till ny stat av bestämmelsen i 12 § 1 mom. angående s. k. sneddning, icke måtte äga rum.

Posttjänstemännens förening och trafiktjänstemännens riksförbund yrka, att, »om i den fastställda nya löneplanen för någon tjänst antalet löneklasser blir större än antalet avlöningssatser för samma tjänst enligt nu gällande bestämmelser, bör vid övergången till den nya löneplanen för beräknande av den löneklass, som skall tillgodokomma vederbörande tjänstinnehavare, borträknas så många löneklasser från och med den lägsta för graden, att antalet löneklasser enligt nya löneplanen blir lika med antalet avlöningssatser enligt nuvarande avlöningsstat.»

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.) 96619 15

Yttranden.

114 Ktmgl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Departements-

chefen.

Svenska telegraftjänstemännens förening yrkar jämväl, att den av kommittén föreslagna rätten för tjänsteman, vilken på grund av förordnande uppehållit i staten nyuppförd befattning, att tillgodoräkna sig tjänstetid före den nya statens ikraftträdande, måtte tillerkännas, förutom telegraf inspektör, vilken tillträder nyinrättad tjänst såsom trafikdirektör, jämväl de telegrafverkets tjänstemän, som uppehållit tjänst i succession efter till telegraf inspektör förordnad tjänsteman.

Posttjänstemännens förening har yrkat, att, för bestämmande av huruvida tjänsteman genom tillämpningen av det nya avlöningsreglementet skulle komma att få minskad löneinkomst, hänsyn icke bör tagas till dyrortstillägg vare sig enligt nuvarande eller enligt de nya avlöningsbestäm melserna.

Av postmästarföreningen framhålles, att dyrortstillägg icke bör tagas med i beräkningen vid jämförande av nuvarande och blivande avlöning i och för bestämmande av, huruvida personligt lönetillägg skall utgå på grund av bortfallandet av ersättning till vissa posttjänstemän från postsparbanken.

Generalpoststyrelsen liksom ock vissa av personalens föreningar anse, att den av kommittén föreslagna rätt för nuvarande tjänsteman att varda bibehållen vid den större förmån i semesterhänseende, som enligt gällande avlöningsreglemente varit honom tillerkänd, måtte gälla även vid befordran till annan tjänst, än den han vid löneregleringens ikraftträdande innehade. Berörda rätt hava vattenfallsstyrelsen och centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar ansett böra tillkomma även sådan innehavare av i staten nyuppförd befattning, som förut innehaft samma eller motsvarande befattning på grund av förordnande.

Mot kommitténs förslag i avseende å övergångsbestämmelser att meddelas av Kungl. Maj:t har jag i huvudsak intet att invända. Jag erinrar dock om mina tidigare uttalanden angående meddelande av föreskrifter beträffande fastställandet av hyresbeloppen för tjänstebostäder för nuvarande befattningshavare samt av hyres- eller bränsleersättning i vissa fall ävensom angående den nuvarande beklädnadsersättningens fixerande till lika belopp inom samtliga verken. Jämväl tillåter jag mig erinra om de övergångsbestämmelser, som jag förut antytt vid behandling av frågorna om borttagande av uppbördsprovision och sportler för viss telegrafpersonal samt av extra inkomster för viss postpersonal.

De här ovan nämnda yrkandena med avseende å semester torde böra i viss mån beaktas. Det lärer nämligen få anses skäligt, att en tjänsteman icke till följd av befordran skall erhålla kortare semester än han förut varit tillerkänd, liksom ock att exempelvis tjänstemännen hos vattenfallsstyrelsen, vilka icke varit uppförda på ordinarie stat men ändock

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

varit berättigade till viss tids semester, skola få tillgodonjuta denna rätt oavkortad, då deras befattningar nu uppföras på ordinarie stat.

Yrkandena med avseende å tillämpningen vid själva övergången av bestämmelsen i 12 § 1 mom. angående sneddning synas mig hava visst fog för sig redan av den orsak, att vad kommittén härutinnan föreslagit skulle i många fall medföra, att tidigare befordrad tjänsteman skulle komma i ogynnsammare löneställning än en senare befordrad, samt att jämväl tjänstemännen vid telegrafverket, statens järnvägar och vattenfallsverket, för vilka bestämmelsen om sneddning icke tidigare varit gällande, skulle komma i ofördelaktigare läge än postverkets tjänstemän, vilka redan sedan lång tid tillbaka fått åtnjuta förmånen av sneddning. Ett ytterligare skäl att ifrågasätta tillämpning i större utsträckning än kommittén föreslagit av stadgandet i 12 § 1 mom. vid övergången till den nya staten utgör den omständigheten, att, i motsats till vad kommittén avsett, jag föreslagit en sådan form för löneregleringens genomförande, att någon avlönings förbättring icke skulle uppkomma för tjänstemännen. Ur nu angivna synpunkter torde ett ytterligare övervägande av den föreliggande frågan böra äga rum i samband med övergångsbestämmelsernas utfärdande.

Vidkommande svenska telegraftjänstemännens förenings yrkande i avseende å tillgodoräknande av viss föregående tjänstgöringstid, torde det visserligen vara uppenbart, att sådant tillgodoräknande bör få ske beträffande telegraf inspektör, som tillträder den mot dylik befattning svarande ordinarie tjänsten såsom tralikdirektör. På de tjänstemän, som uppehållit telegrafinspektörs ordinarie tjänst eller annan tjänst i succession därefter, torde däremot vara tillämpligt vad 1918 års lagtima riksdag i skrivelse den 28 maj 1918, nr 245, anförde i fråga om av Kungl. Maj:t föreslaget tillstånd för två befattningshavare i civildepartementet att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. Riksdagen biföll icke denna framställning utan uttalade önskvärdheten av en allmän utredning i fråga om rätt för befattningshavare att tillgodoräkna sig viss tjänstgöring för tillgodonjutande av ålderstillägg. Vid sådant förhållande har jag icke kunnat biträda yrkandet i fråga.

Den i vissa av de inkomna yttrandena berörda frågan, huruvida vid jämförelse mellan avlöning å gamla och nya staten hänsyn bör tagas till dyrortstillägg eller ej, synes mig åtminstone i allmänhet böra så besvaras, att det är de totala avlöningarna, som, oavsett tjänstemans placeringsort, böra ställas emot varandra.

Enligt vad kommittén föreslagit och jag förut tillstyrkt, skulle personligt lönetillägg kunna tillerkännas tjänsteman, som med tillämpning av de nya avlöningsbestämmelserna eller genom bortfallande av vissa ersättningar och sportler skulle lida minskning i inkomster av sin tjänst. Däremot har icke lämnats föreskrift om, huruvida eller i vad mån dy-

116 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.

Kommittén.

Yttranden.

likt lönetillägg må tillgodonjutas under sådan ledighet, som omförmäles i 17 §. Avfattningen av denna paragraf skulle kunna föranleda, att dylik tjänsteman under sådan ledighet skulle avstå hela det personliga lönetillägget. Då detta emellertid icke lärer vara avsett, men å andra sidan lönetillägget icke alltid torde böra oavkortat tillgodonjutas under nyss nämnda slag av ledighet, synas i övergångsbestämmelserna böra meddelas erforderliga föreskrifter i detta ämne.

Pensionsförliål landeri.

Såsom jag tidigare anfört, har kommittén nu föreslagit allenast provisoriska pensionsbestämmelser för de fyra verkens tjänstemän, att gälla intill dess definitivt förslag till pensionsreglering hunnit av kommittén utarbetas samt detta blivit vederbörligen prövat och fastställt. Till följd av det uppskov med löneregleringens ikraftträdande till den 1 juli 1920, som av mig satts i fråga, hyser jag förhoppning, att definitivt ordnande av personalens pensionsförhållanden skall, efter det förslag därtill utarbetats och förelagts 1920 års riksdag, kunna bliva gällande från samma tidpunkt som själva löneregleringen.

Med anledning härav anser jag någon prövning av kommitténs förslag till provisoriska pensionsbestämmelser nu icke böra äga rum, och förbigår jag därför vad kommittén i detta ämne anfört och föreslagit.

Ekonomisk innebörd av löneregleringen.

I bilaga till betänkandet (sid. 281—293) meddelar kommittén jämförande tablåer över nuvarande och av kommittén föreslagna avlöningsbelopp för konstituerade tjänstemän, till vilka tablåer jag tillåter mig hänvisa. Vidare har å sid. 278 lämnats av verkens styrelser gjorda approximativa beräkningar angående de kostnadsökningar, som en tilllämpning av kommitténs förslag till lönereglering skulle medföra.

Angående denna del av kommitténs betänkande yttrar generalpoststyrelsen, att den förhöjning av lönenivån för kommunikationsverkens tjänstemän över hela linjen, vilken av kommittén föreslagits och som, på sätt förhållandena utvecklat sig, nu syntes oundviklig, givetvis komme att få eu omfattande ekonomisk innebörd, därvid, såsom läge i sakens natur, verkningarna bleve mest märkbara med avseende å de tjänstemannagrupper, som innefattade det största antalet befattningshavare. Generalpoststyrelsen hyste dock den förhoppning, att det jämväl framgent skulle visa sig möjligt att genom efter förhållandena lämpade åtgärder så handhava postverkets skötsel, att verket skulle kunna, såsom ett affärsföretag, av inflytande medel såväl täcka driftkostnader och för-

117 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391.

ranta det i verket nedlagda kapitalet som ock lämna skäligt överskott, utan att den ur det allmännas synpunkt nödvändiga, kontinuerliga utvecklingen och förbättringen av postkommunikationerna behövde stå tillbaka.

Järnvägsstyrelsen, som erinrat om att ökningen av den ordinarie personalens avlöning medförde en ökning även av lönerna för stora grupper av den icke ordinarie personalen, har tillika beträffande den i kommitténs betänkande meddelade uppgiften från järnvägsstyrelsen om den approximativa kostnadsökningen för statens järnvägar upplyst, att den noggrannare kostnadsberäkning styrelsen numera låtit verkställa utvisade, att nyssberörda uppgift vore för låg. Från styrelsen har dock sedermera lämnats utredning jämväl om en del kostnadsminskningar, som borttagandet av vissa personalen nu tillkommande naturaförmåner kunde beräknas medföra, och ansåge styrelsen den verkliga ökningen för statens järnvägars del kunna anslås till omkring 13,000,000 kronor.

Kommitténs löneregleringsförslag rör sig om en kostnadsökning Departements för helt år räknat av omkring 20,620,000 kronor för de fyra verken chefen. sammanlagt. Därest emellertid de synpunkter, jag tidigare framhållit med avseende å en mot den föreslagna höjningen av lönerna svarande reduktion av dyrtidstillägget, vinna beaktande, lärer för den närmaste tiden någon mera avsevärd ökning av verkens driftkostnadsutgifter icke med förslagets genomförande nu uppkomma.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Kungl. Magt måtte föreslå riksdagen att

dels — under förutsättning att nu utgående särskilda ersättningar till viss postkontorspersonal för förrättande av postsparbanks-, försäkrings-, folkpensions- med flera dylika göromål, till vissa tjänstemän hos generalpoststyrelsen för handläggning av ärenden tillhörande stämpelväsendet, till viss personal vid telegrafverket för räkningshållning av telegram och för meddelande av avskrift av telegram samt till viss personal vid statens järnvägar för handläggning av post-, postsparbanks-, försäkrings-, folkpensions- med flera dylika göromål och för försäljning av vissa fraktsedlar och varudeklarationer varda upphävda från och med den 1 juli 1920 — för tillämpning från och med sistnämnda dag godkänna det vid detta protokoll (bil. 1) fogade förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, dock att de i 22 § 1 mom. i berörda reglemente givna föreskrifter angående semester skola träda i kraft den 1 januari 1920 samt under erforderlig övergångstid tillämpas i enlighet med därutinnan i protokollet lämnade anvisningar;

118 Kungl. Maj ds Proposition Nr 391.

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig här ovan angivna grunder, utfärda nödiga bestämmelser i fråga om övergång på nj stat för personal vid postverk^, telegrafverket, statens järnvägar och statens vatten fallsverk;

dels besluta, att, där tjänsteman vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar eller statens vattenfallsverk med tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott, skall vid ingången av juli månad 1920 till honom på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning, han vid utgången av juni månad 1920 innehade, i förskott uppburit för juli månad 1920, om de hittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande, därvid beträffande tjänsteman, som åtnjuter fri bostad jämte fritt bränsle eller fri bostad jämte fri uppvärmning och fri belysning, skall så anses, som om han i stället uppbure kontant ersättning för bostad och bränsle respektive hyresbidrag;

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för tiden från och med år 1920 äga bestämma antalet ordinarie befattningar vid postverket av högst kontrollörs och postmästares av klass 3 grad samt vid telegrafverket av högst ingenjörsassistents, kontrollörs av 2:a lönegraden och kommissaries av 3:e lönegraden tjänsteställning, ävensom besluta, att antalet högre befattningar vid nämnda verk skall för första halvåret 1920 upptagas lika med vad för år 1919 bestämts;

dels medgiva, att, därest Kungl. Maj:t så finner erforderligt, de i ovanberörda förslag till avlöningsreglemente omförmälda bostads- och lönenämnder må träda i verksamhet redan före den 1 juli 1920;

dels ock medgiva, att avlöningen till den å postverkets övergångsstat för Ernst Vilhelm Nyberg uppförda personliga verkmästarbefattning må från och med den 1 juli 1920 utgöra 6,420 kronor för år, dock med skyldighet för Nyberg att ej mindre underkasta sig de i ovanberörda förslag till avlöningsreglemente angivna föreskrifter och villkor ävensom att vid uppnådda sextiofem levnads- och trettiofem tjänstår mot åtnjutande av pension, beräknad efter de i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, avgå från befattningen, än även att låta postverket, utan hinder av patent, tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom postväsendet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall; och skulle proposition i ämnet avlåtas till riksdagen av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Eduj. Wetterling.

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 391.

119 Bil. 1.

Förslag- till avlöningsreglemente

för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och

statens vattenfallsverk.

1 avd. Ordinarie tjänstemän.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §■

1. Befattning såsom generaldirektör, överdirektör, överingenjör, distriktschef, verkstadsdirektör eller kraftverksdirektör tillsättes genom förordnande på viss tid.

2. Övriga ordinarie befattningar tillsättas genom konstitutorial, vilket skall anses innebära, att tjänsteman kan i administrativ väg avsättas från sin befattning på grund av fel eller försummelse i tjänsten.

3. Antalet ordinarie befattningar vid vart och ett av ifrågavarande verk fastställes av Kungl. Maj:t och riksdagen, såvitt angår de i 1 mom. här ovan nämnda befattningar samt de uti den vid detta reglemente fogade tjänsteförteckning under avd. A uppförda befattningar, som hänförts till 13—20 lönegraderna, dock med det i 14 § 2 mom., andra stycket, angivna undantag. Antalet övriga ordinarie befattningar bestämmes av Kungl. Maj:t.

2 §•

1. Ordinarie tjänsteman äger uppbära avlöning enligt de i detta reglemente givna föreskrifter och under de i detsamma stadgade villkor.

2. Avlöning utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med den dag, tjänsten tillträdes, till och med den dag, tjänstemannen avgår på grund av avsked, entledigande eller dödsfall.

3. Utbetalning av avlöning, som icke utgöres av tantiem, sker månadsvis i efterskott.

120 Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 391.

4. De förmåner av mindre värde, vilka hittills plägat tillkomma tjänstemännen i vederbörande verk, såsom nedsatt avgift för abonnemang å rikstelefon, fria resor och fria varutransporter å järnväg, fri elektrisk belysning i bostad för tjänsteman vid statens vattenfallsverk eller annan dylik förmån, anses icke såsom avlöningsförmåner och föranleda icke avdrag å avlöningen.

5. Angående tjänstemans rätt till pension samt skyldighet att avgå från tjänsten är särskilt stadgat.

3 §•

Med ordinarie befattning må icke förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat.

Ej heller må med ordinarie befattning förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Majtts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag det vara må, så framt ej Kungl. Maj:t eller, vad angår tjänsteman tillhörande någon av 1 19 lönegraderna,

styrelsen för det statens verk, han tillhör, efter prövning att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för utövande av statstjänsten, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas.

4 §■

Gift kvinna må kunna erhålla ordinarie anställning allenast efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall lämnade_ medgivande. _

Därest kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår äktenskap, skall hon icke vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, så framt icke verkets styrelse med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt.

2 kap. Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom förordnande.

5 §■

1. För befattning, som enligt vad i 1 § 1 mom. sägs tillsättes genom förordnande, utgår arvode med följande belopp för år räknat:

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

generaldirektör och chef för statens järnvägar...................

generaldirektör och chef för telegrafverket...........................

generaldirektör och chef för statens vattenfallsverk..............

generaldirektör och chef för postverket, av postmedlen......

överdirektör och souschef vid statens järnvägar ...................

överdirektör vid statens järnvägar samt överingenjör vid

statens järnvägar ...............................................................

distriktschef vid statens järnvägar.............................................

verkstadsdirektör vid telegrafverket.........................................

överdirektör vid statens vattenfallsverk, förutom tantiem

enligt stadgandet i 2 mom................................................

kraftverksdirektör vid statens vattenfallsverk, förutom tantiem enligt stadgandet i 2 mom.....................................

35.000 kronor

25.000 »

25.000 d

18.000 »

18,000 »

17.000 »

16.000 ))

15.000 i)

10,500 »

10.000 » .

2. Överdirektör vid statens vattenfallsverk åtnjuter, utöver arvodet, tantiem med 0,5 procent för år räknat å nettovinsten av rörelsen vid de statens kraftverk, som under året lämnat överskott.

Kraftverksdirektör äger, likaledes utöver arvodet, uppbära tantiem å nettovinsten av rörelsen vid det kraftverk, han förestår, med 2,500 kronor, därest nämnda vinst icke överstiger 500,000 kronor, samt ytterligare med 0,5 procent av den del av vinsten, som överstiger 500,000 men ej 1,000,000 kronor, med 0,4 procent av den del av vinsten, som överstiger 1,000,000 men ej 1,500,000 kronor, och med 0,3 procent av den del av vinsten, som överstiger 1,500,000 kronor, allt för år räknat.

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av nettovinst meddelas av Kungl. Maj:t. Tantiem utgår för året på eu gång, sedan årets bokslut blivit godkänt av vattenfallsstyrelsen, och anses, där fördelning mellan olika tjänstförrättare skall ske, falla med lika belopp på lika delar av året.

6 §•

1. I detta kapitel avsedd tjänsteman äger årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtn juta semester under 45 dagar.

2. Har sådan tjänsteman erhållit annan ledighet och särskild vikarie för honom förordnats, beror på prövning av Kungl. Maj:t, i vad mån avlöningen må för den tid tillgodonjutas.

Angående ersättning till vikarie i nämnda fall ävensom till den, som förordnats att uppehålla ledig tjänst, varom nu är fråga, bestämmer Kungl. Maj:t.

7 >

Avlider tjänsteman, som avses i detta kapitel, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp av 500 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.)

9C6 19 16

122 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

3 kap. Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom konstitutorial.

8 §.

1. För befattning, soxn jämlikt 1 § 2 mom. tillsättes genom konstitutorial, utgår lön enligt den under 9 § införda löneplan, vilken för varje lönegrad upptager vissa löneklasser med särskilda, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp.

I den vid detta reglemente fogade tjänsteförteckning angives, till vilken lönegrad varje särskild befattning är att hänföra.

Fördelningen av de orter, där tjänstemännen äro stationerade, å de uti löneplanen upptagna sju ortsgrupper fastställes av Kungl. Maj:t på grundval av utredning rörande de för orterna gällande allmänna levnadskostnaderna.

Den löneklass inom lönegraden, enligt vilken tjänstemannens lön skall utgå, fastställes i enlighet med föreskrifterna i 10—14 §§, och bestämmes lönebeloppet inom klassen efter den ortsgrupp, till vilken tjänstemannens stationeringsort blivit hänförd.

2. Förutom lön kunna utgå kallortstillägg enligt stadgandet i 15 § samt de särskilda förmåner och ersättningar, som omförmälas i 26—39 §§.

9 §.

Löneplan.

A. För manliga tjänstemän.

Kung!. May.ts Proposition Nr 391.

124 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.

Kuntji. Maj:ts Proposition Nr 391.

126 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

B. För Kvinnliga tjänstemän.

Kungl. Majrts Proposition Nr 391.

10 §.

1. Vid tillträdandet av ordinarie tjänst erhåller tjänsteman, vare sig han förut innehade sådan tjänst eller ej, lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad, till vilken tjänsten hör, där ej föreskrifterna i 11, 12 ellerj 14 § giva anledning till avvikelse härutinnan eller Kungl. JVlajrt med tillämpning av stadgandet i 13 § bestämt högre lön.

2. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas tjänstemannen till närmast högre löneklass samt efter ytterligare tre år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess den för lönegraden fastställda högsta löneklassen uppnåtts, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i 11—14 §§.

3. Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tjänstetiden i den lägre löneklassen tilländagått.

I övrigt gäller såsom villkor för tjänstemans uppflyttning till högre löneklass:

a) att han under minst fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för vinnande av uppflyttning, skall hava bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke skall föras honom till last den tid han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet med oavkortad lön eller ledighet för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring,

b) att uppskov med uppflyttningen icke prövats böra äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid, tjänstemannen tillhört den lägre löneklassen, dock att i tjänsten begången förseelse, för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats, härvid icke må i och för sig räknas honom till last, samt

c) att tjänstemannen icke redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han, enligt vad därom särskilt är stadgat, skall vara skyldig att avgå från tjänsten.

Beslut om uppskov av anledning, som i punkten b), sägs, må icke fattas utan att tjänstemannen lämnats tillfälle att förklara sig, och skall sådant beslut avse viss tid, minst ett kalenderkvartal samt högst ett år. Vid uppskovstidens utgång skall uppflyttning ske, om ej tjänstgöringen under nämnda tid givit anledning till förnyat uppskov därmed.

4. Har tjänsteman med tillämpning av föreskriften i 3 mom. punkten b) först efter viss tids uppskov blivit uppflyttad till högre löneklass, må verkets styrelse sedermera, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill, kunna förordna, att han för uppflyttning till än högre

128 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

löneklass skall äga såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat.

11 §•

Om den, som konstitueras till ordinarie tjänst, inneliar anställning i sådan icke-ordinarie befattning vid verket, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med den ifrågavarande ordinarie tjänsten, må för bestämmandet av hans begynnelselön i denna tjänst och sedermera för hans uppflyttning till högre löneklass tillgodoräknas honom den tid utöver tre år, under vilken han efter fyllda 18 år i eu följd innehaft nämnda anställning.

Vid sådant tillgodoräknande tages icke hänsyn till del av kalenderkvartal.

12 §.

1. Därest ordinarie tjänsteman vid befordran till tjänst inom högre lönegrad åtnjöt eller från tiden för den högre tjänstens tillträdande skulle i den lägre tjänsten hava kommit i åtnjutande av lön enligt sådan löneklass, som är gällande jämväl för den högre lönegraden, skall han vara berättigad att omedelbart erhålla lön enligt närmast högre löneklass.

Ordinarie tjänsteman, som före tillträdandet av högre tjänst åtnjöt lön enligt löneklass, som är närmast lägre än den, till vilken han på grund av nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 10 § 1 mom. bör vid befordran hänföras, äger att, lör omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass i den nya tjänsten, räkna sig till godo den tid intill tre år, varunder han tillhört berörda lägre löneklass; dock att vad sålunda stadgats icke skall gälla, då befordran till tjänst inom högre lönegrad inträffar före det tre år förflutit från tiden för en föregående befordran, som medfört dylikt tillgodoräknande.

2. Såsom undantag från vad i 10 § 1 mom. samt 1 mom. av förevarande paragraf stadgats gäller, att lokomotivförare, som vid befordran till lokomotivmästare åtnjöt eller från tiden för lokomotivmästartjänstens tillträdande skulle såsom lokomotivförare hava kommit i åtnjutande av lön enligt den näst högsta eller den högsta för lokomotivförare gällande löneklassen, äger tillträda lön enligt den löneklass, som är närmast högre än den, till vilken han eljest skolat hänföras, samt i förekommande fall tillgodonjuta den i 1 inom., andra stycket, av förevarande paragraf medgivna förmån.

3. Befordras manlig ordinarie tjänsteman från tjänst inom lägre

129 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

lönegrad till någon av nedan angivna tjänster inom högre lönegrad vid samma verk, nämligen:

vid postverket: till postexpeditör,

» telegrafverket: » telegrafassistent,

» statens järnvägar: » kontors- eller stationsskrivare,

» statens vattenfallsverk: » kontorsskrivare,

må, i den mån så prövas skäligt, för bestämmandet av hans begynnelselön i den nya tjänsten och sedermera för hans uppflyttning till högre löneklass kunna honom tillgodoföras intill hälften av den tjänstetid han innehaft ordinarie anställning vid verket; dock må härvid icke samtidigt tillämpas 1 mom. av förevarande paragraf samt ej heller i något fall tillgodoräknas honom mera än sex år.

Uppstår vid sådant tillgodoräknande del av kalenderkvartal, tages icke hänsyn därtill.

4. Tjänsteman, som efter egen ansökning förflyttas från tjänst inom högre till tjänst inom lägre lönegrad, åtnjuter lön enligt den lönegrad han vid förflyttningen tillhörde; dock må lönen därvid icke i något fall utgå enligt högre löneklass än den högsta för den lägre tjänsten gällande.

13 §.

Undantagsvis och så framt vederbörande verks intressen sådant oundgängligen fordra, må Kungl. Maj:t, för förvärvande av särskilt kvalificerad person till viss tjänst inom verket eller för sådan persons bibehållande i tjänst, kunna tilldela honom lön enligt högre löneklass än den, till vilken han enligt de i 10—12 §§ angivna grunder eljest skolat hänföras; dock må lönen icke i något fall utgå enligt högre löneklass än den högsta för tjänsten fastställda.

14 §.

1. Tjänsteman skall vara underkastad såväl föreskrifterna i den för verket gällande instruktion som ock den utvidgade eller förändrade tjänstgöring eller den förflyttning till annan tjänstgöringsort eller till annan befattning vid verket, vilken kan bliva honom i behörig ordning ålagd. Varder tjänsteman utan något sitt förvållande sålunda förflyttad till tjänst inom lägre lönegrad, skall han likväl åtnjuta lön enligt den lönegrad han vid förflyttningen tillhörde. Har förflyttning till tjänst inom lägre lönegrad däremot föranletts av något tjänstemannens förfarande i tjän- Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 17

130 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

sten, skall lön till honom utgå enligt de för den lägre tjänsten stadgade grunder, dock med iakttagande att, om tjänstemannen i den högre befattningen åtnjöt lön enligt högre löneklass än som finnes fastställd för den lägre tjänsten, han skall bibehållas vid den löneklass han förut tillhörde.

Därjämte skall tjänsteman, om vissa honom åliggande göromål överflyttas från det verk han tillhör till annat, vara pliktig att, med bibehållande av innehavande lönegrad, efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen överflyttas.

Nedflyttas befattning till lägre lönegrad, äger den, som då innehar tjänsten, uppbära lön i den lönegrad befattningen förut tillhörde, intill dess han avgår från befattningen i fråga.

2. Tjänsteman, som förordnats såsom distriktschef vid statens järnvägar men vilkens förordnande upphör, återgår till ordinarie befattning i den tjänstegrad, han tillhörde vid tillträdandet av befattning såsom distriktschef; och äger han för uppflyttning till högre löneklass tillgodoräkna sig jämväl den tid, han innehaft förordnande såsom distriktschef.

Där så erfordras för beredande i nu avsett fall av ordinarie tjänst åt dylik befattningshavare, äger Kungl. Maj:t besluta därav betingad tillfällig ökning av det fastställda antalet ordinarie befattningar.

15 §.

Till tjänsteman, som är bosatt å sådan ort inom de norra delarna av landet, där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden kan, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra avsevärda olägenheter, utgår kallortstillägg med nedanstående, för sex olika kallortsklasser bestämda belopp för år räknat, nämligen:

för kallortsklass 1...... 60 kronor, för kallortsklass IV...... 300 kronor,

» b II...... 120 b b b V...... 450 B

b b III...... 195 b b b VI... 600 b .

Det ankommer på Kungl. Maj:t att bestämma de orter, där kallortstillägg må utgå, samt dessa orters fördelning å nämnda sex kallortsklasser.

Angående särskilt kallortstraktamente är stadgat i 29 §.

16 §.

Tjänsteman äger uppbära oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg icke blott för den tid han tjänstgjort å egen eller annan

131 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

befattning inom verket eller tjänstgjort såsom lärare vid eller deltagit såsom elev i utbildningskurs vid verket, utan även för den tid, under vilken lian enligt bestämmelserna i 22 § åtnjutit semester eller tjänstfrihet, eller vilken han med vederbörligt medgivande använt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser eller idka studier, som kunna tjäna verkets intressen, eller för tid, som åtgått för fullgörande av de skyldigheter, vilka ålegat honom såsom styrelsemedlem, fullmäktig eller revisor i civilstatens änke- och pupillkassa eller statsunderstödd pensionsanstalt, däri tjänstemannen uti denna sin egenskap är delägare.

17 §.

1. Därest tjänsteman av behörigen styrkt sjukdom hindras att tjänstgöra, äger han åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg under högst så lång tid av ett och samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester icke överstiger 45 dagar, men skall, så framt ej Kungl. Maj:t för särskilt fall finner skäl annorlunda medgiva, för tid därutöver å lönen vidkännas ett tjänstledig hetsavdrag till belopp för dag räknat, som framgår av nedanstående tabell:

A. För manliga tjänstemän.

132 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391

B. För kvinnliga tjänstemän.

2. Har tjänsteman skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra å egen eller annan befattning, skall han:

a) om olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg, så länge sjukdomen varar, samt

b) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan, under tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg, dock högst intill dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet, men skall tjänstemannen för tid därutöver av sin lön avstå ett belopp, motsvarande det i 1 mom. angivna tjänstledighetsavdrag, så framt ej Kungl. Maj:t eller, vad angår tjänsteman tillhörande någon av 1—7 lönegraderna, vederbörande verks styrelse, finner skäl medgiva, att sådant avdrag icke skall äga rum eller skall ske med lägre belopp än nyss sagts.

3. Oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg må ock utgå till tjänsteman, som förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara.

4. Föreskrifterna i denna paragraf gälla endast för tid, intill dess, enligt vad därom är särskilt stadgat, skyldighet att avgå från tjänsten inträder.

18 §.

Tjänsteman, vilken beviljats ledighet av annan anledning än i 16 och 17 §§ omförmäles eller är hindrad att bestrida sin tjänst på grund av giltigt förfall, skall för sådan tid av sin lön avstå ett belopp, motsvarande det i 17 § 1 mom. angivna tjänstledighetsavdrag, samt kan

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 391.

förpliktas att av avlöningen ytterligare avstå, vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

19 §.

Har tjänsteman erhållit befrielse från viss del av tjänstgöringen, äger verkets styrelse bestämma, om och i vad mån avdrag å avlöningen för sådan tid må äga rum.

20 §.

1. Tjänsteman skall, om han därtill förordnas, vara skyldig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom vikarie bestrida högre befattning. Omfattar vikariatet längre tid i oavbruten följd än sju dagar, äger han för den tid vikariatet varar uppbära särskild vikariatsersättning med ett belopp för dag räknat, motsvarande skillnaden mellan det i 17 § 1 mom. angivna tjänstledighetsavdraget i lägsta löneklassen för, å ena sidan, den högre befattningen och, å andra sidan, den vikarierandes egen tjänst, dock med minst 50 öre om dagen.

Angående särskild gottgörelse till lokomotivförare, som på grund av förordnande bestrider tjänst såsom lokomotivmästare, är stadgat i 38 § 2 mom.

2. Ersättning till vikarie för tjänsteman, som meddelats i 19 § omförmäld befrielse från viss del av tjänstgöringen, må, där ej verkets styrelse undantagsvis finner vikariatsersättning böra utgå enligt de i 1 mom. av förevarande paragraf angivna grunder, bestämmas till det lägre belopp, som prövas skäligt.

3. Vad i 1 mom. stadgats, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tjänsteman, som uppehåller ledig tjänst eller erhållit uppdrag att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på tjänsteman inom högre lönegrad.

21 §.

1. Varder tjänsteman avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, skall hans avlöning under tiden innehållas, så framt ej verkets styrelse finner skäligt låta honom uppbära något därav.

2. Avhåller sig tjänsteman från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall, må han för den tid icke åtnjuta någon avlöning.

22 §.

1. Tjänsteman äger årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under nedan angivna antal dagar:

134 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.

Tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att begagna sig av semester å tid, som bestämmes av vederbörande överordnad myndighet.

2. Där driftens behöriga skötsel kräver tjänstgöring jämväl under sön- och helgdag, skall tjänsteman, i den mån så utan avsevärda svårigheter kan ske, beredas tjänstfrihet minst varannan sådan dag.

23 §.

1. Därest åt tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras av vederbörande verk, skall han vara skyldig att bebo densamma.

För begagnande av sålunda anvisad tjänstebostad skall tjänsteman månadsvis i förskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen för näst föregående månad. År bostadsinnehavaren på grund av tjänstledighet eller av annan anledning icke berättigad att uppbära någon avlöning för föregående månad eller förslår ej utgående avlöningsbelopp, skall nämnda ersättning eller vad däri brister i stället kontant inbetalas. Intill dess ersättningens storlek blivit bestämd, på sätt i 2 mom. sägs, skall densamma utgå med det av verket fordrade beloppet, med rätt för bostadsinnehavaren att, därest beloppet sedermera nedsättes, återbekomma vad han erlagt för mycket.

2. Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärmning, om sådan finnes anordnad, bestämmes med hänsyn till det hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och fastställes genom överenskommelse mellan verket och tjänstemannen. Kan sådan överenskommelse icke träffas, skall frågan hänskjutas till en för de ifrågavarande verken gemensam bostadsnämnd.

Denna nämnd skall bestå av högst fem medlemmar: en opartisk ordförande samt representanter för personal- och förvaltningsintressena. Nämn-

135 Kungl. Maj.is Proposition Nr 391.

dens medlemmar jämte lika antal suppleanter för dem tillsättas av Kungl. Maj:t, varje gång för en tid av fem år. Instruktion för nämnden utfärdas av Kungl. Maj:t, som jämväl meddelar bestämmelser rörande ersättning till medlemmarna samt om fördelningen mellan de olika verken av kostnaderna för nämndens verksamhet. Över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till densammas avgörande, må klagan ej föras.

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas, förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.

3. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo, skall, därest annan överenskommelse icke träffats, avträda bostaden å den faidag, som infaller näst efter tre månader från det uppsägning skett, dock skall, såvida ej annorlunda överenskommes, avflyttning ske:

därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas till tjänst, i vilken ny tjänstebostad anvisas honom, inom skälig tid därefter, men då sådan bostad ej anvisas honom, å den fardag, som inträffar näst efter tre månader från det han erhöll kännedom om beslutet rörande befordringen eller förflyttningen,

därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst på grund av uppnådd pensionsålder, nästa fardag därefter, samt

därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid den löpande månadens utgång.

4. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo skall i den omfattning, som kan finnas lämplig, och mot skälig gottgörelse upplåta nödigt utrymme i bostaden för tjänstemannens vikarie eller efterträdare.

24 §.

I de fall, då på grund av särskilda omständigheter vederbörande verks styrelse prövar skäligt tillhandahålla tjänsteman för hans bostad eiforderligt bränsle, skall ersättning därför, beräknad efter verkets självkostnadspris, erläggas i den ordning styrelsen bestämmer.

25 §.

Är tjänsteman enligt av styrelsen för vederbörande verk meddelade föreskrifter pliktig att under tjänstutövning vara iförd tjänstedräkt eller bära tjänstetecken, eller påkallar tjänstgöringens art nyttjandet av särskild beklädnad, ma för ändamalet erforderliga klädespersedlar eller materialier, som anses icke böra utlämnas såsom lån, kunna tillhandahållas av verket mot ersättning enligt grunder, som meddelas av Kungl. Maj:t.

136 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

26 §.

Tjänsteman erhåller på vederbörande verks bekostnad erforderlig läkarvård jämte läkemedel samt vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, som medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, allt enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar.

Vård å sjukhus, sanatorium eller annan dylik vårdanstalt må dock icke bestridas av verkets medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter oavkortad lön, så framt ej sjukdomen förorsakats av skada till följd av olycksfall i tjänsten.

27 §.

1. För tjänsteresa inom riket, vilken är att hänföra till extra förrättning, kan för sådana fall, då Kungl. Maj:t prövar omständigheterna böra föranleda därtill, utgå lägre ersättning än enligt gällande resereglemente.

2. För sådana regelbundet eller ofta återkommande resor, som innefattas i tjänstemans vanliga tjänstutövning, ävensom under viss tjänstgöring å lokomotiv, ångfärja eller ångfartyg, som icke infaller under resa, må tjänsteman åtnjuta ersättning eller annan förmån enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

3. Under tjänstutövning å annan ort än stationeringsorten ma tjänsteman kunna komma i åtnjutande av tjänstg öring straktamente enligt av Kungl. Maj it utfärdade grunder, dock icke i något tall till högre belopp än den för tjänstemannen enligt resereglementet bestämda traktamentsersättning.

28 §.

Då tjänsteman utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttats från en tjänstgöringsort till eu annan, eller då tjänsteman till följd av befordran eller förordnande att uppehålla högre tjänst nödgats flytta till annan ort än den förutvarande tjänstgöringsorten, skall han vara berättigad att av vederbörande verks medel erhålla skälig ersättning för flyttningskostnad samt för den ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom att han måst vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten, allt enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

29 §.

Den, som bestrider tjänst å ort tillhörande den i 15 § omförmälda kallortsklassen VI, må, därest tjänstgöringen är av beskaffenhet att i särskilt hög grad utsätta honom för inverkan av ortens klimatiska förhållanden, kunna enligt av Kungl. Magt meddelade bestämmelser tilldelas kallortslraktamente med 50 öre för varje tjänstgöringsdag.

30 §.

Tjänsteman, som å tjänstens vägnar handhar kontant uppbörd eller verkställer kontant utbetalning av medel, må kunna enligt av Kungl. Magt fastställda grunder erhålla felräkningspenningar till belopp, som bestämmes med hänsyn till de omständigheter, under vilka uppbörd eller utbetalning sker, och i förhållande till den större eller mindre omfattningen därav. Felräkningspenningar må icke i något fall till en och samma tjänsteman utgå med sammanlagt högre belopp för år räknat än 600 kronor.

För tid, varunder här avsedd tjänsteman åtnjuter semester eller eljest icke tjänstgör, uppbäras de med tjänsten förenade felräkningspenningar av vikarien.

31 §.

Anmärkning sarvode må utgå till vissa tjänstemän enligt av Kungl. Maj:t meddelade grunder, dock med högst femton procent å belopp eller värde, som avses i fastställd anmärkning.

32 §.

Premier kunna enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser tilldelas sådan tjänsteman tillhörande någon av 1—7 lönegraderna, som finnes hava i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier eller förbrukningsartiklar.

33 §.

För tjänstgöring utöver fastställd arbetstid må till tjänsteman tillhörande någon av 1—12 lönegraderna ersättning för övertidsarbete, där sådant arbete undantagsvis måste äga rum, kunna utbetalas enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t.

34 §.

Tjänsteman tillhörande någon av 1—7 lönegraderna må för utförande av visst arbete kunna i stället för avlöning undfå ersättning Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 höft. (Nr 391.) 966 19 18

138 Kungl. Mcij:ts Proposition Nr 391.

efter ackord eller beting, där styrelsen för vederbörande verk anser sådant lämpligt för tillgodoseende av verkets intressen.

35 §.

Där tjänsteman, som i detta kapitel avses, förordnas att bestrida befattning såsom generaldirektörs ställföreträdare, utgår till honom arvode med 2,000 kronor för år. Har generaldirektörs ställföreträdare erhållit annan ledighet än semester och vikarie för honom förordnats, beror på prövning av Kungl. Maj:t, i vad mån arvodet må för den tid tillgodonjutas.

36 §.

Kvinnlig befattningshavare, tillhörande någon av 1—4 lönegraderna, må för bestridande av göromål såsom stenograf kunna tillerkännas särskilt arvode med högst 180 kronor för år räknat.

37 §.

Till rikstelefonist, som förordnats såsom föreståndare för växeltelefonstation, kan utgå särskilt arvode med högst 360 kronor för år.

38 §.

1. Tjänsteman vid statens järnvägar, vilken på grund av förordnande bestrider göromål såsom tågdirigent, erhåller särskilt arvode, beräknat efter högst 360 kronor för år.

2. Lokomotivförare, som på grund av förordnande bestrider tjänst såsom lokomotivmästare, äger utöver förekommande vikariatsersättning uppbära särskild gottgörelse med en krona för dag.

3. Tjänsteman vid statens järnvägar, vilken bestrider beredskapstjänst, kan tilldelas särskild ersättning med högst 50 öre för helt dygn.

39 §.

1. Driftchef vid Porjus kraftverk äger att för tid, varunder han åtnjuter oavkortad lön, utöver avlöningen uppbära särskilt arvode, beräknat efter 1,000 kronor för år.

2. Till personal, som tjänstgör å bogserbåt vid statens vattenfallsverk, må utgå provision å den för bogseringen inflytande bruttoinkomst enligt av Kung!. Maj:t meddelade grunder.

40 §.

Ersättning till tjänsteman för tjänstgöring vid vederbörande verk må icke — annorledes än såsom gratifikation eller belöning från anslag,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

som anvisats för sådant ändamål — utbetalas utöver vad i detta reglemente förutsattes eller eljest enligt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen må utgå, så framt ej för fullgörande av visst uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänstutövning, anvisats särskilda medel eller Kungl. Maj:t finner skäl medgiva särskild gottgörelse.

41 §.

Avlider tjänsteman, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön vid tiden för dödsfallet, dock högst 500 kronor. I nämnda belopp skall den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbetet enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälp anses inbegripen.

2 avd. Icke-ordinarie befattningshavare.

42 §.

Järnvägsfullmäktige, telegraffullmäktige, vattenfallsfullmäktige och överrevisorer, vilkas antal fastställes av Kungl. Maj:t och riksdagen, förordnas på viss tid och åtnjuta arvode till följande belopp för år räknat:

järn vägs fullmäktig ..................................

telegrafiiiUrnaktig .....................................

vattenfaI!sfullmiiktig ...............................

överrevisor vid statens järnvägar........

överrevisor vid statens vattenfallsverk

6.000 kronor

4.000 »

4,000 »

3.500 »

2.500 » .

43 §.

1. Övriga icke-ordinarie befattningshavare antagas tills vidare eller för viss tid.

2. Avlöningsförmånerna för de i 1 mom. avsedda befattningshavare fastställas av vederbörande verk, så framt ej Kungl. Maj:t finner sig böra meddela bestämmelser i sådant hänseende.

3 avd. Löneiiämnd.

44 §.

Där det enligt detta reglemente ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda allmänna föreskrifter i ämne, som omhandlas i reglementet, bör, innan

140 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

sådant ärende till avgörande företages, yttrande inhämtas från en för verken gemensam lönenämnd, som jämväl har att bereda andra ärenden av huvudsakligen löneteknisk natur, vilka Kungl. Maj:t kan finna lämpligt hänskjuta till densamma.

Denna nämnd, i vilken löntagar-, förvaltnings- och de allmänna intressena böra vara representerade, skall bestå av sju medlemmar, vilka jämte lika antal suppleanter för dem tillsättas av Kungl. Maj:t, varje gång för en tid av tre år.

Instruktion för nämnden utfärdas av Kungl. Maj:t, som jämväl meddelar bestämmelser rörande ersättning till nämndens medlemmar samt om fördelningen mellan de olika verken av kostnaderna för nämndens verksamhet.

4 avel. Reglementets tillämplighet m. m.

45 §.

Tjänsteman, som vid utgången av juni månad 1920 innehar befattning å då gällande stat för postverket, telegrafverket, statens järnvägar eller statens vattenfallsverk och som icke vill underkasta sig detta reglementes villkor och bestämmelser, skall därom göra anmälan till styrelsen för vederbörande verk före viss av Kungl. Maj:t bestämd dag. Till tjänsteman, som före sistberörda tidpunkt gjort dylik anmälan, skola genom vederbörande avlöningsreglemente honom tillförsäkrade avlöningsocb pensionsförmåner fortfarande utgå enligt då gällande grunder.

En var annan, som, utan att tillhöra äldre lönestat, den 1 juli 1920 innehar ordinarie befattning vid något av nämnda verk, eller som senare tillträder sådan befattning, är pliktig att underkasta sig detta reglementes föreskrifter och villkor samt minskning i eller upphörande av de förmåner och ersättningar, som omförmälas i 2 § 4 mom. och 26—39 §§ ävensom de ändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda utfärdade.

Detta reglemente skall lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1920.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr Bill.

141 Bilaga.

Tj iinsteförteckning

angivande de skilda lönegrader inom den under 9 § i reglementet införda löneplan, till vilka befattningarna vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk äro att hänföra,

A. För manliga tjänstemän avsedda befattningar.

142 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

144 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

Kungt. May.ts Proposition Nr 39i 145

146 Kungl. Maj:ts Proposition Kr 39i.

B. För kvinnliga tjänstemän avsedda befattningar.

Kung]. Maj.is Proposition Nr 391.

nu. ti.

Förteckning över de av personalsammanslutningar och grupper av befattningshavare i inkomna skrifter påyrkade ändringar i lönekommitténs förslag rörande befattningarnas gruppering i lönegrader.

A. Rörande de manliga befattningarnas gruppering i lönegrader.

Stationsbiträde vid telegrafverket flyttas från l:a till 2:a lönegraden (Telegrafverkets trafikpersonalförbund).

»Expeditionsvakt» ändras till »expeditionsbiträde» (Centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar).

Yissa vakter vid vattenfallsverket flyttas till en högre lönegrad (l):o).

Vakter vid vattenfallsverket flyttas från l:a till 3:e lönegraden (Älvkarleby kraftverks maskinistförening).

Förste stationsbiträde vid telegrafverket flyttas från 2:a till 3:e lönegraden (Telegrafverkets trafikpersonalförbund).

Malmtågsskötare, som blivit såsom vagnskötare placerade i 2:a lönegraden, uppflyttas till 4:e lönegraden (Malmtågsskötare i Luleå och Kiruna).

Vagnskötare flyttas från 2:a till åtminstone 3:e lönegraden (Fem vagnskötare i Östersund och två vagnskötare i Göteborg).

Reparatör vid telegrafverket flyttas från 3:e till 4:e lönegraden (Telegraf- och telefonmannaförbundet).

Banförman flyttas från 3:e till 4:e lönegraden (Sveriges järnvägars banmästareförening).

Lokomotiveldare flyttas från 3:e till 4:e lönegraden (Sveriges lokomotivmannaförbund, representanter för ett möte av alla förbundets avdelningar inom III distriktet samt II distriktets vid statens järnvägar lokomotivpersonals samorganisation) resp. till 5:e lönegraden (Representanter för ett möte i Örebro av lokomotivpersonal).

»Förste expeditionsvakt» ändras till »förste expeditionsbiträde» (Centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar).

Stationsförman vid telegrafverket flyttas från 4:e till 5:e lönegraden (Telegrafverkets trafikpersonalförbund).

Samtliga stationsföreståndare vid statens järnvägar benämnas stationsinspektorer (Sveriges statsbanors befälsförbund av tjänstemän av lägre grad).

Stationsmästare av klass 7 flyttas från 4:e till 5:e lönegraden (Sveriges statsbanors stationsmästareförening).

Maskinist vid kraftverk och å bogserbåt vid statens vattenfallsverk flyttas från 4:e till 5:e lönegraden (Vattenfallsverkets tjänstemannaförening i Trollhättan samt representanter för nämnda personalgrupper).

l:ci

lönegraden.

2: a

lönegraden.

3:c

lönegraden.

4: c

lönegraden.

148 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.

5:e

lönegraden.

6:e

lönegraden.

7:e

lönegraden.

8:e

lönegraden.

9:e

lönegraden.

10 :e

lönegraden.

Maskinist och montör flyttas till 6:e lönegraden (Driftpersonal vid Västerås ångkraftstation och Älvkarleby kraftverks maskinistförening).

Maskinister i kontrollrum vid statens vattenfallsverks kraftverk utbytas mot förste montörer (Vattenfallsverkets tjänstemannaförening i Trollhättan).

Banmästare flyttas från 5:e till 6:e lönegraden (Sveriges järnvägars banmästareförening).

Bangårdsmästare, förste kontorsbiträde och tågmästare flyttas från 5:e till 6:e lönegraden (Sveriges statsbanors befälsförbund av tjänstemän av lägre grad).

Ledningsförmän flyttas under benämningen ledningsmästare av klass 2 från 5:e till 6:e lönegraden (Fyra ledningsförmän).

Förste banmästare flyttas från 6:e till 8:e lönegraden (Sveriges järnvägars banmästareförening).

Lokomotivförare flyttas från 6:e till 7:e lönegraden (Sveriges lokomotivmannaförbund, representanter för ett möte av alla förbundets avdelningar inom III distriktet vid statens järnvägar, II distriktets lokomotivpersonals samorganisation samt Svenska statsbanornas lokomotivförareförening) resp. till 8:e lönegraden (Bepresentanter för ett möte i Örebro av lokomotivpersonal).

Stationsmästare av klass 6 flyttas från 6:e till 7:e lönegraden (Sveriges statsbanors befälsförbund av tjänstemän aAr lägre grad).

Befälhavare å bogserbåt vid statens vattenfallsverk flyttas från 6:e till 7:e lönegraden (Yattenfallsverkets tjänstemannaförening i Trollhättan).

Förste maskinist vid kraftverk flyttas från 7:e till 8:e lönegraden (Centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar, Yattenfallsverkets tjänstemannaförening i Trollhättan och Älvkarleby kraftverks maskinistförening) resp. till 9:e lönegraden (Driftpersonal vid Yästerås ångkraftstation).

Beparationsmästare flyttas från 7 :e till 8:e lönegraden (Älvkarleby kraftverks maskinistförening).

Maskinmästare och stationsmästare vid kraftverk flyttas från 8:e till 9:e lönegraden (Centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar och Yattenfallsverkets tjänstemannaförening i Trollhättan).

Yerkmästare vid telegrafverket flyttas från 9:e till ll:e lönegraden (Verkmästare vid telegrafverkets verkstad).

Lokomotivmästarbefattningen uppdelas i två klasser, av vilka den högre uppföres i 10:e lönegraden (Sveriges lokomotivmannaförbund och Svenska statsbanornas lokomotivmästareförening).

Andre maskinist å ångfärja flyttas från 9:e lönegraden till graden närmast under övermaskinist av klass 2 (Maskinister av 2:a graden å ångfärjorna).

Instrumentmakare vid statens vattenfallsverk flyttas från 9:e till 10:e lönegraden (Två instrumentmakare i Trollhättan och Älvkarleby).

Driftverkmästare flyttas från 10:e till 12:e lönegraden (Driftpersonal vid ångkraftstationen i Yästerås).

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 391.

141»

Telegrafkommissarie av klass 4 flyttas från 11 :e till 13n lönegraden (Svenska telegraftjänstemännens förening).

Förste bokhållare å förrådsintendentskontor vid statens järnvägar flyttas under benämningen underintendent från ll:e till 14:e lönegraden (Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar).

Övermaskinist av klass 2 placeras i samma lönegrad som förste styrman av klass 2 (Befälhavare och förste styrmän å ångfärjorna).

Övermaskinist av klass 2 flyttas från ll:e till 13:e lönegraden (Övermaskinisterna å ångfärjorna).

Befattning såsom förste bokhållare vid vattenfallsverket nyinrättas och införes under ll:e lönegraden (Centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar).

Kontrollör och telegrafkommissarie av klass 3 vid telegrafverket flyttas från 12:e till 14:e lönegraden (Svenska telegraftjänstemännens förening).

Underinspektör vid statens järnvägar flyttas från 12:e till 13:e lönegraden (Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar) resp. till en lönegrad över expedition sföreståndare (Stationsinspektorsföreningen vid Sveriges statsbanor).

Förste styrman av klass 2 flyttas från 12:e till 13:e lönegraden (Befälhavare och förste styrmän å ångfärjorna).

Övermaskinist av klass 1 flyttas till samma lönegrad som förste styrman av klass 1 (Befälhavare och förste styrmän å ångfärjorna).

Övermaskinist av klass 1 flyttas från 12:e till 14:e lönegraden (övermaskinisterna å ångfärjorna).

Aktuarie, byråassistent, distriktskassör, förste styrman av klass 1, kassör, kontrollör och notarie flyttas från 13:e till 14:e lönegraden (Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar).

Förste styrman av klass 1 flyttas från 13:e till 14:e lönegraden (Befälhavare och förste styrmän å ångfärjorna).

Kontrollör vid vattenfallsverket utbytes mot kontorschef och hänföres till 14:e lönegraden (Centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar).

Förste kontrollör, radiokommissarie och telegrafkommissarie av Idass 2 flyttas från 14:e till 15:e lönegraden (Svenska telegraftjänstemännens förening).

Distriktskamrerare vid statens järnvägar samt verkstadskamrern och förrådsförvaltaren vid statens järnvägars huvudverkstäder flyttas från 14:e till lämplig högre lönegrad (Nämnda befattningshavare).

Kontorschefen vid Trollhätte räkenskapsavdelning flyttas under benämningen kamrer från 14:e till 15:e lönegraden (Centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar).

Överkontrollör vid postverket flyttas från lön till 17:e lönegraden (Posttjänstemännens förening).

Telegrafkommissarie av klass 1 B och överkontrollör vid telegrafverket flyttas från lön till 16:e lönegraden (Svenska telegraftjänstemännens förening).

Föreståndare för järnvägsstyrelsens kamrers-, revisions- och milkontor flyttas från lön till lägst lön lönegraden (Nämnda befattningshavare).

lie

linie graden.

12:c

lönegraden.

13:e

lönegraden.

14:c

lönegraden.

15 :e

lönegraden.

150 Kungl. Maj:ts Proposition Nr Si)i.

16 :e

lönegraden.

17:e

lönegraden.

19 :e

lönegraden.

2:a

lönegraden.

4:c

lönegraden.

5:e

lönegraden.

7:t

lönegraden.

Befälhavare av klass 2 å ångfärja flyttas från 15:e till 16:é lönegraden (Befälhavare och förste styrmän å ångfärjorna).

Ombudsmannen hos generalpoststyrelsen flyttas från 16:e till 18:e lönegraden (Posttjänstemännens förening).

Till överpostmästargraden böra hänföras även andra nuvarande postmästare av klass 1 A än de vid postkontoren Stockholm 1, Göteborg 1 och Malmö 1 (Postmästareföreningen).

Telegrafkommissarie av klass 1 A flyttas från 16:e till 17:e lönegraden (Svenska telegraftjänstemännens förening).

Befälhavare av klass 1 å ångfärja flyttas från 16:e till 17:e lönegraden (Befälhavare och förste styrmän å ångfärjorna).

En ny befattning, postinspektor, bör inrättas vid postverkets distrikt såsom postdirektörs närmaste man och placeras i 17:e lönegraden (Posttjänstemännens förening).

Kravet på avlagd högre akademisk examen eller motsvarande kompetens hos förste sekreterare bör bortfalla och förste sekreterare anställas jämväl å järnvägsstyrelsens taxebyråer (Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar).

Yissa specialingenjörer hos järnvägsstyrelsen flyttas från 17:e till 18:e lönegraden (Statens järnvägars ban- och maskiningenjörsförening).

Avdelningsföreståndarnas vid statens järnvägars distriktsförvaltningar närmaste män böra under benämningen ban-, maskin- respektive trafikdirektörsassistenter flyttas från 17:e till 18:e lönegraden (Bepresentanter för nämnda befattningshavare).

Postdirektör flyttas från 19:de till 20:e lönegraden (Posttjänstemännens förening).

Trafikdirektör vid telegrafverket flyttas från 19:e till 20:e lönegraden (Svenska telegraftjänstemännens förening).

B. Rörande de kvinnliga befattningarnas gruppering i lönegrader.

Kompetensfordringarna för kanslibiträde böra skärpas och befattningen hänföras till 3:e i stället för till 2:a lönegraden (Kvinnliga postföreningen. Kvinnliga telegrafpersonalens förening, Telegrafverkets kvinnliga kontorspersonals förening, Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening och Posttjänstemännens förening).

Benämningen telegrafist utbytes mot assistent (Kvinnliga telegrafpersonalens förening).

Benämningen förste telegrafist utbytes mot förste assistent (Kvinnliga telegrafpersonalens förening).

Bokhållare flyttas från 5:e till 6:e lönegraden (Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar).

En nybildad grupp befattningshavare, telegrafkommissarier av klass 5 A, flyttas från 7:e till en ny 8:e lönegrad (Kvinnliga telegrafpersonalens förening).

Kungi. May.ts Proposition Nr Hf)l. 151

REGISTER.

Inledning .................................................................................................... 4_

Förslagets huvudprinciper .................................................................................... 10

Tillämpning av gemensamt lönesystem .......................................................... 22.

Specialmotivering till avlöningsreglementet ........................................................... 59.

Befattningarnas gtuppering i lönegrader.................................................................. 73.

Utgångspunkter vid löneregleringen samt lönebelopp............................................ 93.

Lönenämnd ............................................................................................................. 104.

Övergångsbestämmelser.............................. 111.

Pensionsförhållanden ............................................................................................ 110.

Ekonomisk innebörd av löneregleringen ............................................... H6.

Departementschefens hemställan........................................................................... 117.

Bil. 1. Förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk .............................. 119.

Bil. 2. Förteckning över de av personalsammanslutningar och grupper av befattningshavare i inkomna skrifter påyrkade ändringar i lönekommitténs förslag rörande befattningarnas gruppering i lönegrader ....................... 147.