angående införselmonopol å viss spannmål m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

1 Nr 1.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående införselmonopol å viss spannmål m. m.; given Stockholms slott den 2 augusti 1919.

Under åberopande av bilagda statsrådsprotokoll over jordbruksärenden för denna dag vill Ktmgl. Magt härmed föreslå riksdagen åt dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 ra att till riket införa vete och råg samt mjöl och gryn därav icke skall tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka staten överlåter sådan rätt, med undantag dock for sådan införsel, som är att hänföra till gränstrafik;

dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 ratt att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja vetemjöl icke skall tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt

vilken eller vilka staten överlåter sådan rätt;

dels bemyndiga Kung! Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, som må erfordras för upprätthållandet av nu angivna ensamratt till viss införsel och försäljning;

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 haft. (Nr 1.)

2 Kungl. Maj ds proposition Nr 1.

dels och godkänna det vid statsrådsprotokollet såsom bilaga nr 1 fogade kontrakt mellan svenska staten och Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

3 Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 augusti 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner, Statsråden: Petersson,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA,

Kydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

I den mån krigstillståndet i världen upphör och därmed den direkta anledningen till de av statsmakterna under senare år vidtagna kristidsåtgärder av skilda slag försvinner, framträder frågan om dessa åtgärders avveckling. De flesta av nämnda åtgärder äro av det slag, att ett uteblivet förnyande eller ett enkelt upphävande vid lämplig tidpunkt av de därom meddelade bestämmelserna torde vara tillräckligt. På sådant sätt hava också under senare tid ett stort antal av omförmälda bestämmelser blivit satta ur kraft. Emellertid synes i vissa fall ett sådant summariskt förfarande icke vara tillräckligt utan särskilda anstalter påkallas, för att icke i åtskilliga hänseenden ofördelaktiga konsekvenser skola inträda. Ett område, där ett sådant förhållande framför allt gör sig gällande, är den statliga spannmålsregleringen.

4 Kungl■ Maj:ts proposition Nr 1.

Denna på förfoganderättslagen vilande statliga reglering innefattar beslag för statens räkning och distributionens handhavande av särskilda organ, nämligen folkhushållningskommissionen och dess efterträdare, folkhushållningskommissionen av juni 1919, jämte lokala styrelser och nämnder. Gällande bestämmelser hava medfört ett import- och handelsmonopol för staten beträffande de sålunda reglerade varorna. — Jag vill erinra, att förfoganderättslagen numera förlängts intill den 1 mars 1920.

Av största betydelse för frågans bedömande är vidare, att Kungl. Maj:t och riksdagen garanterat vissa minimipris å spannmål. Jämlikt beslut av 1918 års riksdag har sålunda staten enligt kungörelse den 21 maj 1918 förbundit sig, bland annat, att inköpa från odlare inom landet de hos dem under åren 1918 och 1919 skördade partier vete och råg, vilka till staten hembjudas före den 1 juni 1920, till ett pris för 100 kilogram fullt marknadsgill vara av minst 39 kronor för vete och minst 38 kronor för råg, med förbindelse att verkställa uppköpen med tillämpande av en prisskala, som för vara av bästa kvalité giver ett pris 2 kronor högre eller således minst 41 kronor för vete och 40 kronor för råg. Åven beträffande korn, ärter och potatis meddelades dylik inköpsutfästelse, vilken dock ej gällde längre än till den 1 juni 1919. Dessa utfästelser från statens sida avse leverans fritt banvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation eller hamn, som är närmast odlingsorten, samt å tid, som Kungl. Maj:t äger närmare bestämma.

Vidare torde jag böra erinra, att medelst anlitande av statens prisregleringsanslag mjöl nu säljes väsentligt under självkostnadspriset, nämligen vetemjöl för 60 kronor, rågsikt för 60 kronor och rågmjöl för 45 kronor, allt för 100 kilogram.

Det bör även beaktas, att tullfrihet medgivits vid import av vissa slag av spannmål och mjöl, nämligen sedan den 28 december 1914 för råg, vete, rågmjöl och vetemjöl, sedan den 1 oktober 1916 för ärter, tjänliga till människoföda, och sedan den 1 januari 1917 för korn. Denna tullfrihet är för närvarande medgiven till utgången av år 1919. De sålunda tillsvidare suspenderade tullsatserna utgöra enligt tulltaxan den 9 juni 1911 för råg, vete och korn samt ärter, tjänliga till människoföda, 3 kronor 70 öre samt för rågmjöl och vetemjöl 6 kronor 50 öre, allt för 100 kilogram.

Redan den 17 januari 1919 anmodade jag folkhushållningskommissionen att snarast möjligt och före den 1 februari samma år verkställa utredning och avgiva yttrande angående behovet ur olika synpunkter av fortsatt utfästelse från statens sida av minimipris å spannmål och potatis.

5 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

I skrivelse den 30 januari 1919 avgav kommissionen det begärda yttrandet.

Kommissionen erinrade däri till en början, att avsikten vid fastställandet av minimipris å spannmål och potatis varit att stödja, säkerställa och uppmuntra den inhemska produktionen. Genom möjligheten till import av livsmedel hade frågan om minimipris numera kommit i ett annat läge. Den hade sålunda intresse och betydelse ingalunda enbart eller ens huvudsakligen ur folkförsörjningssynpunkt, utan främst ur lantmannaekonomiska och statsfinansiella synpunkter.

Beträffande behovet av nya minimipris sammanfattade kommissionen sin mening så, att kommissionen väl funne det önskvärt och nödvändigt, att fortsatt prisreglering vidtoges för att skydda jordbrukets berättigade intressen, men att kommissionen funne denna reglering ej böra bestå i en utfästelse för längre tid framåt av garanterade pris utan böra verkställas på annat sätt.

Kommissionen förordade emellertid av anförda skäl viss utfästelse av minimipris för korn och ärter av 1919 års skörd.

På spörsmålet om de av kommissionen åsyftade andra medel än garanterade minimipris i syfte att bereda jordbruket skydd vid ett väntat prisfall å importvaror och att härutinnan utjämna övergången till normala förhållanden förklarade sig kommissionen icke kunna eller vilja närmare ingå, men framhöll såsom ett dylikt medel särskilt någon form av ett fortsatt, tillfälligt förstatligande av spannmålshandeln. I anslutning härtill betonade kommissionen vikten av en skyndsam och allsidig utredning av hela frågan om statens regleringsåtgärder beträffande spannmåls- och mjölhandeln från och med utgången av innevarande konsumtionsår och förklarade sig anse, att denna del av övergångshushållningen borde bliva föremål för särskild beredning.

Nämnda fråga hade även gjorts till föremål för ett uttalande av Sveriges allmänna lantbrukssällskap i en till jordbruksdepartementet den 31 januari 1919 inkommen skrift. Sällskapet hade däri förklarat sig anse det antagligt, att vid en låg eller medelmåttig världsskörd av spannmål en världsransonering av brödsäd måste genomföras även för nästa konsumtionsår. Den inhemska spannmålsodlingen borde därför ökas. För vinnande av detta syfte vore en utsträckning av minimiprisutfästelsen det närmast till hands liggande medlet. Möjligen läte en dylik utfästelse ej förena sig med det såsom önskvärt avsedda upphävandet av statens direkta handhavande av spannmålshandeln. Såsom andra medel kunde då tänkas ett. statens inflytande på prisregleringen genom ensamrätt till import av spannmål eller återinförande av spannmåls-

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

tullar. Sällskapets skrift utmynnade i ett yrkande på utredning angående vad från statens sida borde vidtagas för uppehållande av brödsädsodlingen under övergången till normala förhållanden.

Samma sällskap hade tidigare gjort framställning om utredning rörande de erfarenheter av den statsreglerade livsmedelshandelns svårigheter och olägenheter, som vunnits under krigsåren, ävensom i anslutning därtill av de åtgärder, som, när denna reglering successivt upphörde, kunde påkallas för att trygga livsmedelshandelns sunda utveckling.

Vidare hade till jordbruksdepartementet inkommit flera framställningar angående avveckling av kommissionsväsendet i dess helhet, därvid bland annat särskilt påyrkats ett skyndsamt upphävande av det statliga ingripandet, åtminstone i vad det gällde handeln inom landet.

Då jag den 11 februari 1919 för Kungl. Maj:t anmälde dessa ärenden, anförde jag bland annat följande:

»Genom krigets upphörande och de därigenom uppkomna lättnaderna i tillförseln av livsmedel från främmande länder har vår folkförsörjningsfråga kommit i ett helt annat läge än förut. Av allt att döma är den tid nära, då den fria handeln kan träda i stället för det tvång, som den statliga regleringen på olika områden fört med sig. I vissa avseenden hava emellertid de statliga åtgärderna så djupt ingripit i det ekonomiska livet och staten iklätt sig sådana ekonomiska förpliktelser, att en återgång till normala förhållanden endast kan ske successivt och efter en på förhand noga genomtänkt plan. Detta gäller i främsta rummet spannmålshandeln och de extra ordinära åtgärder, staten funnit sig böra vidtaga för att främja en ökad spannmålsodling inom landet.

Staten har sålunda icke blott för egen räkning monopoliserat hela handeln och importen av spannmålen, utan också utfäst sig att till vissa minimipris inlösa inom landet odlad spannmål. Dessa utfästelser gälla delvis även för 1919 års skörd. Ett omedelbart frigivande av handeln och importen skulle sålunda, då med stor sannolikhet kan förutses, att import inom en nära framtid kan ske till betydligt lägre pris än de för inhemsk spannmål garanterade, åsamka staten mycket avsevärda förluster. Det måste redan från denna synpunkt noga övervägas, huru det bör förfaras vid det nuvarande systemets avveckling.

Men denna fråga måste prövas även ur andra synpunkter. Landets självförsörjning i största möjliga utsträckning framstår alltjämt som ett viktigt önskemål, och hänsyn måste tagas till jordbrukets ställning och följderna för dettas vidkommande av en oförmedlad och hastig övergång till ett tillstånd, där den fria konkurrensen och världsmarknadens priser bliva ensamt bestämmande. Spörsmålet huruvida särskilda övergångsåtgärder äro av nöden för att förebygga eller mildra sådana alltför skadliga verkningar måste ingående undersökas.

Jag anser detta avvecklingsproblem vara så betydelsefullt och så svårlöst, att det kräver en ingående utredning av särskilt tillkallade och för uppgiften lämpliga sakkunniga personer.

Ehuru den av mig nu ifrågasatta utredningen i främsta rummet avser frågor, som röra själva övergången från den av kriget framkallade kristidshushållningen

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

beträffande spannmålen till normal hushållning, anser jag dock lämpligt, att även andra närbesläktade frågor i det sammanhanget upptagas till behandling. Sålunda synes mig böra undersökas, huruvida, icke minst med ledning av kristidens erfarenheter, ett bättre ordnande — eventuellt genom åtgärder från det allmännas sida — kan åstadkommas av å ena sidan tillförsel av livsmedel till konsumtionsorterna och å andra sidan avsättningsförhållandena för produktionen av livsmedel. Ett närmande emellan konsumenter och producenter och ett undanträngande av en osund spekulation i livsförnödenheter blir allt fortfarande en vital angelägenhet.

Vad angår de andra delar av kristidshushållningen, som bero av handläggning inom jordbruksdepartementet, bör avvecklingen kunna genomföras vida snabbare, än vad som för spannmålsregleringen synes vara möjligt. Vissa statliga regleringar inom dessa andra områden äro redan upphävda, och jag har anledning förvänta, att dessa avvecklingar skola kunna med snaraste fortsättas.»

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställde jag, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga mig att tillkalla högst nio sakkunniga personer för att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag:

angående avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen och därmed sammanhängande förhållanden samt

angående åtgärder för en sund utveckling av livsmedelshandeln efter kristiden, avseende ett närmande mellan producenter och konsumenter av livsmedel i syfte att åstadkomma bättre avsättningsförhållanden och tillförsel.

Kungl. Maj:t behagade härtill lämna bifall, och med anledning härav tillkallade jag för uppdragets fullgörande förutvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet friherre Johan Gabriel Beck-Friis, professorerna Nils Hansson och Carl Filip Gunnar Andersson, ledamoten av riksdagens första kammare Johan Nilsson i Skottlandshus, ledamöterna av riksdagens andra kammare Axel Wilhelm Theodor von Sneidern, Gustaf Vilhelm Källman och Ernst August Hage, dåvarande docenten Emil Frithiof Knut Sommarin och direktören Gustaf Åkerlindh.

Dessa sakkunniga hava den 17 mars 1919 till mig avlåtit en framställning i fråga om minimipris under viss förutsättning å korn och ärter av 1919 års skörd.

De sakkunniga hava därefter den 30 april 1919 avgivit betänkande angående avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen, vilket betänkande torde få bifogas detta protokoll. • Utlåtanden över detta betänkande hava avgivits av folkhushållningskommissionen, lantbruksstyrelsen och generaltullstyrelsen.

Angående åtgärder för befordrande av en sund utveckling av spannmålshandeln efter kristiden hava de sakkunniga förmält sig ämna framdeles avgiva särskilt förslag.

8 De sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj ds proposition Nr 1.

Med anmälan att jag icke funnit ovanberörda framställning angående minimipris å korn och ärter av 1919 års skörd böra föranleda någon åtgärd, anhåller jag nu att få närmare redogöra för frågan om avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen.

De sakkunniga hava fördelat sitt betänkande i två avdelningar, av vilka den förra avser tiden före minimiprisens å vete och råg upphörande och den senare avdelningen tiden därefter. Detta sätt att behandla frågan är ägnat att underlätta dess bedömande. Jag vill erinra, att sagda minimipris gälla intill den 1 juni 1920.

De sakkunniga hava först verkställt en kalkyl, enligt vilken vid ingången av nästa konsumtionsår skulle kunna påräknas eu behållning av inhemsk brödsäd av äldre skörd samt av importerad brödsäd ävensom av mjöl, motsvarande tillhopa omkring 125,000 ton brödsäd. De sakkunniga hava vidare av anförda skäl ansett sig kunna räkna med normal inhemsk skörd av brödsäd under år 1919 samt uttalat, att utsikterna talade för att icke några särskilda svårigheter ur tillgångssynpunkt skulle föreligga för att under året 1919—1920 på världsmarknaden anskaffa de för vårt land behövliga kvantiteterna utländsk brödsäd. Med hänsyn till dessa förhållanden hava de funnit sig kunna draga den slutsatsen, att ett bibehållande av någon konsumtionsreglering för spannmål eller mjöl icke vore ur tillgångssynpunkt av nöden för konsumtionsåret 1919 —:1920.

De hava emellertid funnit vissa skäl tala för att definitivt beslut rörande tiden för ransoneringens upphävande icke då omedelbart fattades utan något uppskötes. Dels kunde nämligen förhoppningarna på en inhemsk normalskörd gäckas och dels vore de utländska förhallandena fortfarande synnerligen osäkra. Ehuru de sakkunniga funne övervägande skäl tala för brödransoneringens upphävande från och med nästa konsumtionsårs ingång eller någon tid dessförinnan, hava de alltså ansett försiktigheten bjuda, att beslut härom finge anstå till en tidpunkt, då läget i dess helhet kunde klarare överblickas.

De sakkunniga hava därefter övergått till en utveckling av minimiprisens följder under den återstående tiden för desammas giltighet. De hava därvid funnit det vara klart, att importen av den utländska spannmålen icke kunde helt överlämnas åt den fria handeln, så länge fixa och inför det nu förändrade marknadsläget relativt höga pris gällde å den inhemska marknaden. Ett sådant frigivande av importen skulle nämligen medföra, att därest den utländska varan kunde inköpas till sådant pris, att densamma efter införsel till Sverige kunde säljas till lägre pris än de

9 Kungl. Maj ds proposition Nr 1.

svenska minimiprisen, det bleve omöjligt att kontrollera, att icke denna billigare spannmål liembjödes staten till inlösen till minimipris, vilket skulle tillskynda statsverket förluster till oberäknelig omfattning. Härav framginge, att staten åtminstone till den 1 juni 1920 måste förbehållas ensamrätt till import av vete och råg. — Härunder bör påtagligen inbegripas även mjöl därav.

Vidare hava de sakkunniga framhållit, att om importerat vete kunde i svensk hamn kalkyleras till ett pris, som understege motsvarande pris å den svenska varan, det vore naturligast, att detta billigare pris komme till uttryck i prissättningen av det vetemjöl, som framställdes efter blandning av den svenska och den utländska varan. Emellertid skulle härav bliva följden, att rågmjölet, som komme att huvudsakligen framställas av svensk råvara, bleve dyrare än vetemjölet, och att konsumtionen av den statsinlösta svenska rågen inskränktes, så att stora rågkvantiteter oanvända hopades i magasinen. Detta missförhållande kunde avhjälpas, om det vore möjligt att använda det överskott, som den billigare veteimporten erbjöde, till prissänkning å rågmjölet. Denna utväg vore emellertid praktiskt outförbar, enär man vid eu dylik prisnedsättning snart komme till eller under den gräns, som gjorde det förmånligare för jordbrukaren att köpa sitt behov av rågmjöl i öppna marknaden och att till staten hembjuda till inlösen för minimipris även den del av rågen, som avsetts för egen konsumtion, vilket skulle vålla staten mycket stora utgifter. Det vore för övrigt omöjligt att vid en dylik prisreglering utöva erforderlig kontroll, enär rågen förmaldes vid en mängd småkvarnar. En fortsatt ransonering vore den enda säkra lösningen ur dessa svårigheter. Men de sakkunniga hava för sin del ansett, att ett bibehållande av ransoneringen icke kunde förordas allenast av hänsyn till den möjlighet till förbilligande av mjölet, som därigenom skulle erbjudas, helst som enligt deras förslag i allt fall prisen å vetemjöl och rågsikt skulle sänkas under de nuvarande och även priset å rågmjöl borde kunna sättas så nära det nuvarande, att skillnaden bleve utan egentlig praktisk betydelse.

De sakkunniga hava härav dragit den slutsatsen, att sedan konsumtionsregleringen upphävts minimiprisens fortsatta giltighet måste göra det nödvändigt att å ena sidan upprätthålla statens ensamrätt till import av utländsk spannmål samt å andra sidan avstå från sådan prisreglering å mjölet, som skulle sänka dettas pris under en mot de svenska spannmålsprisen svarande nivå. För den händelse däremot importprisen bleve högre än nu gällande minimipris, borde genom bidrag av statsmedel Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919■ 1 samt. 1 höft. (Nr 1.) 2

10 Kung!. Maj;ts proposition Nr 1.

mjölpriset nedbringas till en mot minimiprisen svarande nivå, vilket icke behövde medföra några tekniska svårigheter.

Spannmålshandeln under konsumtionsåret 1919—1920 kunde emellertid icke lämnas utan reglering genom statens medverkan. Sådan reglering nödvändiggjordes dels av importmonopolet dels av statens inköpsskyldighet. Härvid kunde två utvägar tänkas: antingen fortsatt uppehållande av statsdriften under vissa förenklade former och under ledning av ett centralorgan, förslagsvis benämnt spannmålsstyrelsen, eller ock uppgiftens överlämnande åt den enskilda förvärvsverksamheten under statens kontroll. Dessa bägge utvägar skärskådas närmare i betänkandet. De sakkunniga hava ansett den senare utvägen, som mera tillmötesgår kravet på det nuvarande statsingripandets avveckling samt befriar statsverket från finansieringen av denna vittomfattande affärsverksamhet, innebära vissa fördelar, dock allenast under förutsättning att ett fullt tillfredsställande avtal härom kunde träffas. De hava härom fört förhandlingar med den nu existerande kvarnföreningen och framlagt ett förslag till kontrakt mellan svenska staten och en till bildande ifrågasatt organisation, benämnd föreningen Sveriges kvarnintressenter u. p. a., i vilken varje kvarnföretag i riket, som så önskade och kunde ställa vederbörliga garantier, skulle äga rätt att inom viss tid inträda. Åven de kvarnar, som stannade utanför den föreslagna nya föreningen, skulle tillförsäkras viss försäljningsrätt. Detta kontrakt skulle gälla från och med den 1 augusti 1919 till och med den 31 augusti 1920, dock med förbehåll om upphörande eller uppsägningsrätt under vissa förutsättningar. Enligt detsamma skulle staten tillförsäkra föreningen att med vissa undantag icke någon annan än föreningen skulle under kontraktstiden äga laglig rätt vare sig att till riket införa vete och råg eller mjöl därav eller att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja vetemjöl. Det bör observeras, att denna ensamrätt skulle gälla under tre månader även efter tiden för minimiprisens upphörande, vilket från kvarnindustriens sida fordrats för att bereda tillfälle till avsättning av inköpta lager. Åvenså är att märka, att försäljningsmonopolet inom landet icke skulle omfatta rågmjöl, vilket befunnits dels omöjligt, enär de till den nuvarande kvarnföreningen anslutna, i regel större kvarnarna blott förmala omkring 1U av landets rågmäld, och dels ej heller önskvärt, enär småkvarnarnas konkurrensförmåga synts ur flera synpunkter fördelaktig. Angående de närmare bestämmelserna i kontraktsförslaget samt de sakkunnigas motivering därför torde jag få hänvisa till betänkandet och vill endast framhålla, att enligt de vid kontraktsförslaget fogade normalkalkyler, vilka grunda sig på ett medelinköpspris för vete, såväl svenskt som utländskt, av

11 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 1.

40 kronor 40 öre och för råg av 39 kronor 40 öre, priset skulle bliva å bagerivetemjöl 58 kronor 68 öre, å flormjöl av vete 55 kronor 68 öre, å rågsikt 57 kronor 34 öre och å rågmjöl 49 kronor 99 öre, allt per 100 kilogram. För det finaste mjölet skulle ej visst pris fixeras. De sakkunniga hava emellertid meddelat, att vid förhandlingar med representanter för den ifrågasatta föreningen enighet icke kunnat vinnas angående detta kontraktsförslag. Från föreningens sida hade sålunda, såsom framgår av betänkandet, påyrkats vissa ändringar beträffande dels eventuell rätt att förbinda försäljning av vetemjöl med försäljning av viss kvantitet rågmjöl, dels storleken av det reservlager föreningen skulle hålla tillgängligt vid kontraktstidens utgång och dels angående statens rätt att uppsäga avtalet. Å andra sidan hade de sakkunniga funnit det nödvändigt, att priset å sammanmalet rågmjöl bleve sänkt under det, som från föreningens sida dittills erbjudits, nämligen enligt normalkalkylen 49 kronor 99 öre för 100 kilogram, vilket vore nära 5 kronor högre än det nuvarande efter prisreglering bestämda salupriset av 45 kronor. De sakkunniga hava emellertid förklarat, att de icke kunnat avvakta auktoritativa utfästelser i dessa hänseenden från kvarnföreningens representanter, och hava hänskjuta frågan till Kungl. Maj:ts beprövande.

De sakkunniga hava sammanfattat sin mening i detta ämne sålunda, att därest med föreningen sådan överenskommelse kunde träffas, enligt vilken i de hänseenden, om vilka meningsskiljaktighet yppats med representanterna för föreningen, vederbörlig hänsyn toges till de sakkunnigas förslag, det ifrågasatta avtalet innebure sådana f ördelar för det allmänna, att det borde komma till stånd. Skulle däremot dylik överenskommelse icke kunna åvägabringas, syntes den föreliggande uppgiften böra lösas genom fortsatt statsdrift.

Vad därefter beträffar tiden efter minimiprisens upphörande eller alltså från och med den 1 juni 1920 — varvid dock bör beaktas förenämnda förslag om import- och försäljningsmonopol för föreningen Sveriges kvarnintressenter ända till den 1 september 1920 — hava de sakkunniga ansett åtgärder påkallade för att söka även efter dylikt upphörande motverka allt för starka differenser mellan de inhemska produktionskostnaderna för brödsäd och prisen å den importerade varan. De hava nämligen funnit klokheten bjuda att tillse, att den inhemska brödsädsodlingen, i varje fall under de närmaste åren, upprätthålles i sådan omfattning, att den kan fylla landets minimibehov, och framhållit faran av att genom ett våldsamt prisfall å brödsäd under år 1920 en jordbrukskris skulle uppstå, genom vilken årtiondens ansträngningar för jord-

12 Kungl. Maj:is proposition Nr 1.

brukets förkovran kunde äventyras och som omedelbart skulle försämra läget även för andra grupper av vårt folk och skada hela landets ekonomi.

I avseende å de åtgärder, som kunde härtill komma i fråga, hava de först avvisat tanken på fortsatt tillämpning av minimipris. De hava ej heller ansett sig kunna för denna tid tillstyrka former för statens eget utövande av spannm ålshandeln eller en statlig kontroll över densamma i anslutning till vad som såsom en av minimiprisen nödvändiggjord tillfällig anordning föreslagits för den sista delen av minimipristiden. Eu tillfredsställande prövning av frågan om ett dylikt förstatligande krävde nämligen utredningar och förarbeten av sjmnerligen ingående och tidskrävande art och för övrigt erbjöde statsdrift på detta det vidsträcktaste området av vårt ekonomiska liv med dess synnerligen stora antal av små och medelstora producenter de största svårigheter samt vore icke genomförbart under den relativt korta tid, vars förhållanden nu närmast skulle regleras.

Enligt de sakkunnigas mening borde däremot det skydd, som jordbruket tarvade under den ifrågavarande övergångstiden, avpassas så, att det beredde den inhemska brödsädsodlingen ungefär samma förutsättningar som under årtiondet närmast före krigets utbrott. De hölle emellertid före, att icke ens de, som vore övertygade om nödvändigheten och nyttan av tullskydd för vårt jordbruk, kunde vilja föreslå en övergång till fasta tullsatser omedelbart efter minimiprisens upphörande. Dylika tullsatser skulle nämligen under de osäkra förhållanden, som syntes möta, antingen kunna bli allt för låga för att ge den inhemska odlingen det avsedda skjMdet eller ock, vid eu motsatt utveckling av världsmarknadsläget, högre än omständigheterna krävde. Åtgärderna borde syfta på att garantera ett skydd för det fall, att prisfallet å importerad spannmål bleve osedvanligt starkt. Detta hava de sakkunniga funnit kunna ske medelst ett system av glidtullar för tiden 1 juni 1920 —31 maj 1922. Det hela finge betraktas som ett provisorium i avvaktan på definitiv reglering med anledning av blivande förslag.från 1919 års tull- och traktatkommitté.

Mot ett system av detta slag kunde visserligen anföras vägande invändningar. Då de sakkunniga likväl funnit sig böra förorda ett system av denna art till genomförande, hade det skett, emedan de ansett, att glidtullarna, trots ovedersägliga brister, likväl under de nu mötande alldeles säregna förhållandena, tack vare en betydande smidighet, bjöde möjlighet att åstadkomma eu utjämning av läget, som icke syntes kunna vinnas på annan framkomlig väg. Genom att på särskilt sätt modifiera

13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

systemet hade de sakkunniga emellertid sökt att i möjligaste man förelägga verkningarna av de med glidtullarna förenade olägenheterna.

Glidtullarna skulle variera på det sätt, att desamma höjdes, när importprisen folie, och sänktes när importprisen stege. Härför förutsattes dels en metod för någorlunda riktig och likformig beräkning av de inhemska produktionskostnaderna för brödsäd och dels bestämmelser om importprisens fastställande. I förra hänseendet hava de sakkunniga framlagt en av agronomen L. Nanneson utarbetad kalkyl, varigenom normalpris beräknats för vete och råg under tioårsperioden 1904—1913. Genom att i denna kalkyl i stället insätta nya, enligt vissa av de sakkunniga angivna grunder konstaterade pris å mänskligt arbete, dragararbete och gödsling finge man enligt deras mening ett relationstal å produktionspriset för det år, som vore i fråga, i jämförelse med nämnda tioårsperiod. På grund av att konjunkturerna vore i fallande borde ett avdrag av 5 procent å de kalkylerade prisen ske. Denna beräkning borde årligen verkställas av lantbruksstyrelsen.

Importprisen borde enligt vissa angivna riktlinjer fastställas av kommerskollegiet för tre månader åt gången.

I avseende å glidtullarnas storlek hava de sakkunniga anfört, att de syntes kunna utmätas enligt i huvudsak tre olika system. Antingen kunde de fixeras så, att de jämnt täckte skillnaden mellan normalpriset å den inhemska och priset å den importerade varan, d. v. s. avse att förhindra, att den svenska spannmålen saluhölles till lägre pris än det beräknade normalpriset. Eller ock kunde dessa tilläggssatser bestämmas så stora, att de vore högre än denna skillnad, varigenom de skulle möjliggöra för den svenska lantbrukaren att för sin brödsäd utfå ett högre pris än normalpriset, d. v. s. den inhemska odlingen skulle särskilt premieras. Eller slutligen kunde tillägget fastställas på sådant sätt, att det täckte allenast en del av prisskillnaden, varvid det inhemska jordbruket således icke kunde tillgodogöra sig hela normalpriset utan måste bära någon del av den med prisfallet å världsmarknaden förenade risken, vilken sålunda i viss mån skulle delas mellan producenten och konsumenten.

Vid valet mellan de nu angivna metoderna hade de sakkunniga utgått från att vi för närvarande befunne oss i ett topprisläge, från vilket vi småningom måste pressas ned. En dylik nedstigning till ett lägre prisläge krävde icke minst en sänkning av varuprisen, utan vilken ett nedbringande av prisen å arbete näppeligen syntes kunna genomföras. En dylik reduktion av varuprisnivån måste givetvis avse såväl industriens som jordbrukets produkter. Av sådan anledning vore det

Folkhuahåll-

ningakommis-

aionen.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

oundgängligen nödvändigt, att en återgång skedde till rimligare och för vårt land lyckligare förhållanden i detta för utvecklingen av vårt ekonomiska liv under de närmaste åren avgörande hänseende. Utövarna av jordbruksnäringen måste härvid vara beredda att påtaga sig sin del av den gemensamma börda, som en allmän prisnedgång komme att innebära för vårt folks flertal.

De sakkunniga hava med hänsyn härtill förordat, att ett eventuellt underskott i produktionskostnaden för brödsäd må bäras till så lika delar som möjligt av producenter och konsumenter, d. v. s. att tilläggssatsen (tullen) för importerat vete skulle utgå med ett belopp, motsvarande halva skillnaden mellan det inhemska normalpriset och det för en viss period beräknade importpriset. Dock borde ingen tilläggssats utgå, då sagda skillnad ej uppginge till minst 1 krona per 100 kilogram.

Då under tiden före kriget skyddet för råg och korn varit avpassat enligt samma grunder som för vete, hava de sakkunniga funnit förhållandena jämväl för de här avsedda åren motivera ett tillämpande av det för vete föreslagna skyddssystemet även för råg och korn och sålunda föreslagit, att tilläggssatsen (tullen) för till riket införd råg och korn må utgå med det belopp, som för motsvarande period fastställts att gälla för vete.

De sakkunniga föreslå slutligen, att tilläggssatserna på mjöl eller gryn av vete, råg och korn må beräknas efter samma proportion som enligt gällande tulltaxa och alltså med belopp, som med 75 procent överstiga den samtidigt gällande tilläggssatsen å motsvarande spännin ålsslag.

De sakkunniga hava givetvis förutsatt, att de nuvarande, sedan länge suspenderade tullsatserna å ifrågavarande slag av spannmål, mjöl och gryn skola under glidtullarnas tillämpningstid fortfarande vara sätta ur kraft.

Vid de sakkunnigas betänkande äro fogade särskilda yttranden av herrar Källman och Hage.

Folkhushållningskommissionens utlåtande, dagtecknat den 9 maj 1919, är av följande lydelse:

»Innan kommissionen ingår i den sakliga diskussionen av det föreliggande ämnet, anser sig kommissionen vara nödsakad betona, hurusom det i detta fall förelegat särskilda svårigheter för åstadkommande av ett samlat, på enhetliga grundtankar uppbyggt kommissionsutlåtande. På grund av den synnerligen knappa tid, som stått till kommissionens förfogande för prövning av sakkunnigbetänkandet, har

15 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 1.

det nämligen icke varit görligt, att vid de tvenne sammanträden, vid vilka kommissionen i plenum fått sig ärendet föredraget utan att derå av kommissionens ledamöter haft tillfälle att på förhand av förslaget taga del, så genomdebattera det på vitt skilda områden djupt ingripande spörsmålet, att de olika intressegrupper, som finnas representerade inom kommissionen, kunnat förena sig på någon samlad linje. Vid denna debatt mellan kommissionens ledamöter ävensom vid ärendets fortsatta behandling inom förstärkt arbetsutskott liava framförts så väsentligt skiljaktiga synpunkter och så olikartade uppslag rörande flera punkter i sakkunnigbetänkandet, att man näppeligen kunnat med ledning härav beträffande flera av principfrågorna framlägga annat än ett, med förbigående av detaljer, i huvudsakligen diskuterande form hållet utlåtande.

De sakkunniga liava i sitt betänkande uppdelat det föreliggande spörsmålet i två skilda problem: det ena omfattande erforderliga åtgöranden på spannmålsmarknaden för tiden före minimiprisens upphörande, det andra berörande tiden därefter. Kommissionen har ansett sig nu hava mindre anledning att taga befattning med betänkandets senare kapitel, vilket ju knappast berör de rena kristidsföreteelserna utan huvudsakligen åsyftar åtgöranden under en framtid, då, enligt vad man bör hava skäl antaga, mera normala förhållanden hava inträtt. Kommissionen bar därför ägnat huvudparten av sitt intresse åt betänkandets förra kapitel.

Kommissionen kan i stort sett ansluta sig till de sakkunnigas uttalanden i betänkandets tre första avdelningar, således även till vad de sakkunniga här yttra om önskvärdheten av brödransoneringens avveckling och tiden för ett beslut härom.

I nästa avdelning, »minimiprisens följder», upptaga de sakkunniga till diskussion — sedan det konstaterats, att ininimiprisen nödvändiggöra upprätthållande av statens ensamrätt till import av spannmål och mjöl — frågan om mjölpriset samt eventuella statliga prisregleringar under nästa förbrukningsår. Enligt kommissionens mening utgör detta spörsmål tyngdpunkten i hela den föreliggande frågan. Kommissionen vill här med särskild betoning taga fasta på sakkunnigas uttalande om »önskvärdheten av att snarast möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i Sverige för närvarande högre än i de flesta andra härmed jämförliga länder uppressade prisnivån för livsmedel» samt »behovet av en nedgång i prisen å mjöl och bröd» (sid. 17). Med hänsyn till landets ekonomiska konkurrenskraft gent emot utlandet, för att minska vår exportindustris svårigheter, för att möjliggöra för de industrier, som arbeta för hemmamarknaden, att icke allt för våldsamt distanseras i konkurrensen med den utländska industriens billiga hel- och halvfabrikat och för att förebygga den hotande arbetslöshet, som kan vara en följd av de befarade svårigheterna för vår industri, är det av oerhörd betydelse, att den allmänna prisnivån snarast möjligt sänkes och levnadsomkostnaderna minskas, på det att även industriens kostnader för arbetskraft må kunna reduceras. Även ur rent samhälleliga synpunkter är det av största vikt, att de i vårt land abnormt uppdrivna livsmedelsprisen snart nog kraftigt nedbringas. Varje åtgärd att hindra en eljest naturlig prissänkning, måste därför framstå såsom synnerligen betänklig. Framför allt synes detta vara fallet, då det gäller en sådan standardartikel som mjöl. Enligt kommissionens uppfattning bör därför med alldeles särskild omsorg tillses, icke blott att åtgärder undvikas, som leda till fördyring av mjölets pris i förhållande till de pris, vartill

Ransoneringens upphörande.

Mjölprisets

reglering.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

spannmål och mjöl kunna anskaffas, utan jämväl att vad som lämpligen göras kan för ett direkt nedbringande av mjölpriset även bliver verkställt.

Det har från liera av kommissionens ledamöter med styrka även gjorts gällande, att de sakkunniga i det här föreliggande betänkandet icke tillräckligt beaktat dessa synpunkter och att sakkunniga icke nog ingående prövat frågan om nödvändigheten och möjligheten av ytterligare reducering av mjölpriset. I anslutning härtill hava representanter för den nu åsyftade åskådningen framhållit, att möjlighet dock borde förefinnas för en sådan prisreglering å mjölet under nästa förbrukningsår, som skulle sänka dettas pris under en mot de svenska spannmålsprisen svarande nivå, ehuruväl dylik reglering dels krävde en fortsatt statsdrift i större eller mindre omfattning ävensom — åtminstone om importpriset ej nämnvärt sjönke — erfordrade direkt statsanslag, dels ock i visst fall — nämligen vid kraftig prisreduktion — kunde befaras leda till, att spannmålsproducenter avyttrade all sin brödsäd och i stället inköpte av staten prisreglerat mjöl för tillgodoseendet av det egna behovet. — I förbigående må här påpekas, att sakkunnigas uttalande å sid. 17, att fortsatt ransonering skulle vara ägnad att effektivt förhindra ett dylikt förfarande, icke torde vara riktigt. Minimiprisutfästelsen innebär nämligen en uttrycklig rätt för producenten att, om han så önskar, få all sin brödsäd inlöst av staten, och att därefter förvägra utlämnande av mjöl till den odlare — jämte hans familj och underlydande — som begagnat sig av denna rätt, torde därför nu vara uteslutet. — Givetvis har det icke varit möjligt, att det från visst håll inom kommissionen vid debatten framkomna uppslaget om fortsatt statlig prisreglering jämväl under avvecklingstiden kunnat omedelbart framställas i utarbetat skick. Ett utkast till frågans lösning har dock framlagts, och skulle systemet enligt detta förslag i sina huvuddrag te sig på följande sätt.

Den nuvarande upphandlingsorganisationen för spannmål skulle i sina huvuddrag bibehållas, dock med iakttagande därav att, i och med uppgiftens begränsning, åtskilliga väsentliga inskränkningar och indragningar skulle kunna äga rum, särskilt beträffande rikets norra delar, där utbuden till statsinlösen av brödsäd (råg och vete) torde bliva försvinnande små och där sålunda behovet av såväl spannmålsbyråer som uppköpskommissionärer lärer bliva ytterst begränsat. Spannmålsorganisationen skulle nämligen endast hava till uppgift att inköpa de partier vete och råg, som av brukare anmälas till inlösen, att efter ungefärligen samma principer som för närvarande ombesörja lagring och vård av den spannmål, som icke omedelbart kan överlåtas till kvarnarna för förmalning, samt att till av staten bestämda priser till kvarnarna försälja de inköpta myckenheterna spannmål.

Kvarnarna skulle berättigas att såsom sin egen affär bedriva förmalning av den av dem inköpta spannmålen och försäljning av mjölet. Beroende på tillgång och andra synpunkter skulle det eventuellt kunna ifrågakomma, att staten föreskriver, vilka mjölkvaliteter, som få förekomma. Däremot torde det vara önskvärt, att åtminstone ett försök göres att låta den fria konkurrensen kvarnarna emellan bestämma utförsäljningspriset å mjöl. För att åstadkomma en sådan konkurrens synes det vara önskvärt, att så många som möjligt av de kvarnar, som tidigare varit verksamma som handelskvarnar (såväl större som mindre), sättas i tillfälle att deltaga i den här ifrågavarande verksamheten. Särskilt om antalet kvarnar skulle bliva någorlunda stort, är det uppenbart, att en tämligen noggrann kontroll

IT

Kungl. Maj ds proposition Nr 1.

över deras verksamhet måste bliva erforderlig, åtminstone för det fall, att staten finner sig böra verkställa en prisreglering av den inköpta spannmålen (genom utnyttjande av eventuellt billigare pris på importspannmål eller genom direkt tillskott av statsmedel), i vilket fall det eljes lätt kunde befaras, att kvarnarna genom fingerade köp skulle komma att erbjuda staten samma partier till inlösen mera än en gång. Ett dylikt förfaringssätt från kvarnarnas sida torde dock kunna förhindras dels därigenom, att kvarnarna få avgiva en sådan förbindelse för erhållande av spannmål ur statens förråd, att ett sådant förfarande, som ovan antytts, otvetydigt hänföres till med allvarliga straff belagda handlingar, dels att kvarnarna åläggas att som villkor för köp ställa en viss garantisumma, som i händelse av oredligt förfarande hemfaller till staten, dels slutligen att statsorganen beredas tillfälle att taga del av vederbörande kvarnföretags bokföring.

Från representanter för den åskådning inom kommissionen, för vilken nu redogjorts, har gentemot sakkunnigas syn på prisregleringsfrågan och vad härmed sammanhänger jämväl påpekats, att uppgiften i betänkandet om den vida större betydelse för befolkningen i städer och industrisamhällen vetemjölet och rågsiktmjölet äger framför rågmjölet torde vara i viss mån missvisande, i det att man här tydligen alldeles lämnat ur räkningen, att det hårda brödet, som ju tillverkas av rågmjöl och vars pris är beroende av rågmjölets, spelar en synnerligen stor roll i befolkningens konsumtion av mjöl och produkter härav.

Sakkunnigas yttrande om brödransoneringen såsom en svår tunga för befolkningen har även föranlett gensagor inom kommissionen. Besvärligheterna för konsumenterna av en förbrukningsreglering bliva ju mindre betydande och framträdande i samma mån tillgången å varan varder relativt riklig. Att slopandet av kortransoneringen, vilken dock medför påtagliga fördelar särskilt i besparingshänseende, och vilken det därför efter ett slopande kan bliva nödvändigt att återinföra, skulle vara ett önskemål, som bör ställas före önskemålet om mjölets förbilligande, har man från nu åsyftade håll inom kommissionen velat starkt betvivla.

Gent emot de vägar för prisreglering, som nu antytts, hava emellertid anmärkningar framställts från annat håll inom kommissionen. Man har sålunda framhållit, att en dylik prisreglering, därest den gjordes så djupgående, att odlarne lockades att inköpa det prisreglerade mjölet, skulle medföra, förutom väsentligt ökade utgifter för statskassan, även den konsekvensen, att praktiskt taget all brödsäd måste omhändertagas av regleringsorganisationen, enär givetvis under sådana omständigheter ingen avsättning kunde ernås för oreglerat mjöl, vilket i sin tur beräknades medföra betydande olägenheter. Med exempelvis det skisserade förslag, som i det föregående relaterats, skulle — vid dylik kraftig prisreducering — all brödsäd, innan den ginge till förmalning, bliva föremål för de kontrollåtgärder, som prisregleringen krävde, bland annat för att man skulle få fastställt, till vilket belopp regleringskostnaderna uppginge i varje särskilt fall. och detta skulle, då som sagt hela skörden automatiskt inpressades i prisregleringsapparaten, nödvändiggöra kontrollanordningar vid hart när varje kvarn i riket eller ock, om de mindre kvarnarna utestängdes från rätten att erhålla den prisnedsatta spannmålen, till inställande av driften vid alla dessa senare kvarnar. Därjämte skulle ett förhindrande av, att sådan spannmål, som en gång prisreglerats, ånyo hembjödes staten för inlösning till minimipris, jämväl vara mycket vanskligt. Även ur sociala synpunkter vore det icke välbetänkt att genomföra en anordning med utlämnandet till producenterna

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 höft. (Nr 1.) 3

Spannmålshai. iolns organisation 1919—1920

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

av mjöl, förbilligat tack vare stora bidrag av allmänna medel, under eu tid, då de garanterade minimiprisen gällde.

Det framhålles vidare från dem inom kommissionen, som hysa betänkligheter mot den fortsatta statliga prisregleringen av mjöl, att en prisreglering, som gjordes så måttlig, att odlarna icke lockades att inköpa sitt mjölbehov, icke skulle mycket betyda för konsumenterna, på grund av den i sådant fall oväsentliga reducering, som kunde erbjudas i förhållande till de mjölpriser, som man under nästa år borde kunna påräkna vid den friare form av spannmåls- och mjölhandeln, som de sakkunniga ifrågasätta. Den åskådning, som nu senast relaterats, har för övrigt i prisregleringsfrågan i stort sett anslutit sig till sakkunnigas uttalanden härutinnan.

I intimt samband med frågan om prisreglering eller icke prisreglering å mjöl står det i betänkandets femte avdelning behandlade stora spörsmålet om spannmålshandelns organisation under konsumtionsåret 1919—1920. Här hava de sakkunniga tänkt sig två olika vägar, antingen fortsatt statsdrift i någon form eller verksamhetens överlåtande under statskontroll till en kvarnsammanslutning. I betänkandet utvecklas vilka fördelar och nackdelar, som äro förenade med de olika systemen.

Vid diskussionen inom kommissionen om dessa utvägar har å ena sidan betonats, hurusom frågan om behovet av att kraftigt prisförbilliga mjölet är den allt behärskande och organisationsfrågan den underordnade, samt hurusom man därför obetingat bör hålla den väg till lösning öppen, som innebär möjlighet att lösa prisregleringsfrågan, även om den därmed förenade organisationsformen eljes ej skulle vara att tillråda. Från detta håll har man, såsom tidigare angivits, ansett, att, enligt vad hittills kunnat påvisas, en fortsatt statsdrift i en eller annan form är den enda väg, som håller möjligheten öppen för väsentligare prisreducering av mjölet. Då man genom att gå den andra vägen, driftens överflyttande till enskild organisation, synes bliva avstängd från nyssnämnda möjlighet — genom ett nedsättande av priset å inneliggande spannmålslager vid övergången till nästa förbrukningsår torde dock en mindre sänkning av priset å det mjöl, den enskilda organisationen tillhandahölle, kunna ernås — så har denna nu åsyftade riktning inom kommissionen icke kunnat förorda sakkunnigas förslag om uppgörelse med kvarnintresset. Från denna sida har man även velat framhålla, att synnerligen stor ovisshet ännu är rådande huru förhållandena under övergångsåren komma att utveckla sig samt att det ingalunda är uteslutet, att ställningen kan bliva så allvarlig, att, trots alla därmed förenade olägenheter och svårigheter av ekonomisk och annan art, statsmakterna dock med alla till buds stående medel måste ingripa för levnadskostnadernas nedbringande. Att i händelse sådana eventualiteter inträffa, statsmakterna icke genom organisatoriska eller andra förhandsåtgärder böra hava bundit sin handlingsfrihet, har synts representanterna för denna mening uppenbart, och hava de häri sett ytterligare skäl mot det föreslagna alternativet med. kvarnuppgörelse. Härtill kommer ock, att man icke funnit de sakkunniga hava på ett övertygande sätt påvisat den enskilda driftens fördelar framför statsdriften, och att särskilt de synpunkter av allmänt nationalekonomisk natur, som de sakkunniga anlagt på frågan, ansetts lämna rum för befogade invändningar.

Även en annan åskådning än den ovan relaterade har gjort sig gällande inom kommissionen i fråga om statsdrift eller verksamhetens överlåtande till en kvarnsammanslutning under minimiprisåret. Sålunda har framhållits den stora be-

19 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

tydelsen av, att statsdriften frånginges och friare former uppbyggdes för handeln och industrien på området, varjämte betonats, hurusom vägen med s. k. prisreglering bleve praktiskt tagen okontrollerbar och kanske ogenomförbar även med det ovan skisserade utkastet till frågans lösning. Genom en lösning av frågan i enlighet med sakkunnigas förslag vore det även möjligt att återinföra en behövlig och gagnelig konkurrens de enskilda företagen emellan, varjämte man borde hava skäl räkna med, att de förenklade anordningar av handels- eller industriteknisk art, som åtfölja den enskilda driften, skulle medföra ett förbilligande av omkostnader, som näppeligen vore att påräkna vid statsdrift. De nationalekonomiska synpunkter, sakkunniga framföra, särskilt vikten av, att från statsverket avlyftes den betydande finansbörda, som nu åvilar detsamma för spannmålshandelns bedrivande, samt inverkan härav på penningmarknaden samt på prisnivån i allmänhet, hava därjämte ansetts vara av avgörande betydelse för frågans bedömande. De ledamöter av kommissionen, som omfattat förslaget om en uppgörelse med kvarnintresset, hava därför, under anslutning till de sakkunnigas betänkande och under åberopande av däri anförda skäl, funnit så stora fördelar för det allmänna förenade med en dylik uppgörelse, därest vid densamma bleve beaktade vissa synpunkter, att man icke kunnat tillråda någon annan väg än i huvudsak densamma, som de sakkunniga i denna fråga föreslå.

I händelse man emellertid för året 1919—20 komme att genomföra fortsatt statsdrift, vore det enligt kommissionens samstämmiga mening önskvärt, att det allmännas intresse bleve starkare företrätt i en eventuell »spannmålsstyrelse», än vad sakkunniga synas ifrågasätta. I detta sammanhang vill kommissionen dessutom framhålla, att det, i händelse det skulle befinnas erforderligt att under övergångsåren bibehålla ett särskilt statens organ för reglering av livsmedelsexporten och vissa andra med folkhushållningen sammanhängande frågor, synes lämpligast att — i stället för att upprätta en särskild »spannmålsstyrelse» — åt nämnda organ överlämna jämväl det med en fortsatt spannmålsreglering sammanhängande arbetet. Även i det fall, att driften skulle överlämnas till ett enskilt konsortium, torde här ifrågasatta statsorgan lämpligen böra å statens vägnar övervaka dettas verksamhet, deltaga i utarbetandet av prisskalor samt emottaga rapporter angående inneliggande respektive inköpta spannmålskvantiteter m. in.

Kommissionen har även därom varit enig, att, om uppgiften i fråga skall lösas genom överlämnande av driften till ett enskilt konsortium, måste de synpunkter rörande förbättringar i villkoren, som av de sakkunniga på sid. 38 sammanfattningsvis omnämnas, komma till stånd. Men kommissionen har dessutom funnit anledning att i väsentliga punkter påyrka justeringar i sakkunnigas förslag till kontrakt med en kvarnsammanslutning. Här nedan vill kommissionen behandla detta kontraktsförslag paragraf för paragraf och framlägga de särskilda anmärkningar, vartill granskningen föranlett. Vid ärendets ytterst skyndsamma behandling har dock kommissonen tyvärr ej heller kunnat ägna denna del av förslaget den ingående prövning, som eljest varit ensidig.

Det synes kommissionen vara ganska olägligt, att i betänkandet icke kunnat framläggas någon närmare ' redogörelse för, huru det tillämpande konsortiet, *Föreningen Sveriges kvarnintressenter u. p. a.», skulle vara organiserat, dess statuter och särskilt huru de mindre kvarnarnas intressen skulle bevakas i föreningen ävensom

Detalj kritik av sakkunnigas förslag till uppgörelse med kvarnarna.

20 Kungl. ftlaj-.ts proposition Nr 1.

föreningens ställning till och mellanliavanden med sådana stora intressegrupper som spannmålshandlarkåren, mjölgrossisterna och övriga handlande. Genom bestämmelserna om ensamrätt till vetemjölshandeln torde ju, för att taga ett exempel, antagligen alla handelskvarnar med vetemjölsförmalning för försäljning direkt tvingas in under föreningsorganisationen eller göras i hög grad beroende av densamma, vadan det är av stor vikt, att organisationen bliver sådan, att de större medlemmarna icke kunna otillbörligt dominera över de mindre.

§ 2. Här bör givetvis en sådan omformulering ske, .att föreningens åtagande att inlösa statens spannmåls- och mjöllager jämväl kommer att omfatta de partier utländsk vara, som den 1 augusti 1919 äro inköpta av folkhushållningskommissionen, men då ännu icke inkommit till riket. Övertagandet av dessa partier torde lämpligen böra ske eif svensk importhamn och på samma prisvillkor, som nedan angivas. Jämväl torde erfordras en bestämmelse om övertagande av kommissionens förråd av säckar.

Under det att kommissionen i stort sett ej har någon erinran mot de grunder, enligt vilka priset för det av staten överlämnade mjölet skulle beräknas, har kommissionen ingalunda kunnat finna kontraktsförslaget tillfredsställande rörande fixerandet av priset å den spannmål, som från staten skulle överlämnas den 1 augusti 1919. Enligt förslaget skulle föreningen för dylik spannmål betala det spannmålspris, som lägges till grund för mjölpriset enligt normalkalkyler i g 9. d. v. s. ett pris, som ju för exempelvis svensk spannmål avser leverans vid odlarens station. Till detta grundpris å spannmål få ju kvarnarna vid kalkylerandet av mjölpriset beräkna, bland annat, frakt- och inköpskostnad samt för utländsk spannmål lossningskostnad, allt utgiftsposter, vilka i regel icke komma att påvila kvarnarna beträffande den spannmål, staten den 1 augusti 1919 kan överlåta, enär densamma till huvudsaklig del redan är placerad i kvarnarna. Det vore därför att giva föreningen en icke befogad vinst, om densamma finge, på sätt sakkunniga föreslå, inlösa statens spannmålslager till normalkalkylens grundpris, exclusive de i kalkylen angivna kostnaderna för lossning, frakt och inköp. Inlösningspriset för spannmålen bör därför, enligt kommissionens förmenande, vara det pris för spannmålen, som staten bestämmer skola läggas till grund för det enligt § 9 beräknade försäljningspriset å det av spannmålen tillverkade mjöl med tillägg för i kalkylen upptagna kostnader för lossning, spannmälsfrakt och inköp i den mån dessa kostnader redan förut äro av staten täckta.

f d. Det kan ifrågasättas, huruvida icke sådan justering här borde göras, att även sådan kvarn, som visserligen icke till försäljning förmalt vete före den 1 januari 1915 men som under ransoneringsåren godtagits som statens kvarnkommissionär för veteförmalning, borde erhålla den i paragrafen omförmälda rätten. Beträffande uttrycket å rad 3 i denna paragraf »medeltalet per år» vill kommissionen föreslå sådan omfornmlering, att det tydligt framgår, att medeltalet skall uträknas endast på de år, varunder kvarn varit i verksamhet.

§ 4. Då tvekan lätt kan uppstå om vad som här avses med »de i kungl. förordningen angående minimipris å brödsäd av deri 21 maj 1918 omförmälda prisskalorna för vete och råg» — i författningen talas närmast om pris å fullt marknad.sgill vara och vara av bästa kvalitet —, synes det kommissionen vara önskligt, om föreningen redan vid avtalets ingående bleve fastare bunden rörande skyldigheten att tillämpa prisskala av viss på förhand bestämd typ (värdena insättas, sedan

21 Kungl Maj.ts proposition Nr 1.

skörden kunnat bedömas m. m.). Anmärkas må även, att i de hittills uppgjorda officiella prisskaloma för spannmålens inlösning är det huvudsakligen hektolitervikten, som kommit till uttryck, men synes det vara lämpligt, att skalorna hädanefter kompletteras med mera detaljerade och mångsidiga kvalitetsbestämmelser.

För den händelse den i paragrafen omförmälda niomannanämnden ej bleve enig (tänkas kan ju, att jordbrukets fyra representanter vilja gå på eu linje och övriga på en annan), lärer det vara nödvändigt, att prisskalorna fixeras av Kungl. Maj:t, och föreslår kommissionen, att Kungl. Maj.t förbehåller sig rätt att under alla förhållanden granska och definitivt fastställa prisskalorna.

£ 7. Det i första stycket förekommande uttrycket »den verkliga importkostnaden» torde böra utbytas mot »det verkliga importpriset, eif svensk hamn», på det att tvekan ej må uppstå rörande grunderna för beräkning av det i paragrafen omförmälda skillnadsbeloppet. — Anmärkas må vidare, att varje bestämmelse om eventuellt importerat mjöl här saknas, exempelvis om någon inbetalning av prisskillnadsbelopp skall ske, därest billigt mjöl importeras av föreningen. Såsom kontraktsförslaget nu är formulerat, äga kvarnarna rätt att själva behålla hela importvinsten å mjölet, även om detta skulle av dem kunna införas till priser, som ligga väsentligt under pris, som motsvara de svenska minimiprisen. Detta synes kommissionen nödvändiggöra omformulering av paragrafen.

§ 8. Det är högeligen erforderligt, att en fylligare statlig representation i föreningen ernås än vad här av sakkunniga blivit föreslaget. Näppeligen torde eu man — även om en suppleant finnes — kunna mäkta tillvarataga alla de olika intressen för det allmänna, för konsumenterna, jordbrukarna etc., som statens representant otvivelaktigt har skyldighet att i viss mån bevaka inom föreningen. Åvägabringandet av kontroll över att föreningen handlar i överensstämmelse med kontraktet och icke missbrukar sin ställning, torde icke vara ett sådant krav från statens sida, att kvarnarna rimligen böra motsätta sig införandet av en fylligare statlig representation inom styrelsen. Därjämte torde ock ett särskilt övervakande organ vara av nöden, dit allmänheten — producenter, konsumenter och mellanhänder vid handeln med spannmål och mjöl — kunde hänvända sig, därest dess intressen sådant krävde. För den händelse en sådan organisation för fortsatt reglering av vissa uppgifter på folkliushållningsområdet, som omförmäles här ovan, kommer till stånd, torde emellertid behov icke förefinnas för inrättandet av något annat övervakande organ vid föreningsstyrelsens sida än nyssnämnda organisation.

§ 9. Kommissionen vill betona, att någon allmän ransonering av spannmål, mjöl och bröd icke är möjlig genomföra, därest spannmålshandeln, på sätt i kontraktsförslaget angives, överflyttas till en enskild organisation, bland annat av den orsak, att icke hela befolkningen förses med varor från detta konsortium. Ungefär 75 procent av rågen beräknas ju gå utanför föreningens verksamhetskrets, och redan av denna anledning måste man — om ransonering skall upprätthållas — skapa eu annan organisation. Kan det vara tal om ett bibehållande av ransoneringen, som ju i så fall även bör innefatta konsumtionskontroll för producenterna, så lärer staten icke heller kunna släppa ur sin hand arbetet med anskaffandet av de erforderliga förråden. Kommissionen hyser emellertid en varm önskan, att ransonering ej skall behöva upprätthållas under nästa förbrukningsår.

Stora betänkligheter hyser kommissionen mot, att den finaste av de tre föreslagna vetemjölskvaliteterna skulle få av föreningen försäljas till fritt pris. 1 nder

22 Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 1.

det att kommissionen varit enig om att föreslå bestämmelser om högsta pris för samtliga de vetemjölstyper, som kunna bliva medgivna, har inom kommissionen någon meningsskiljaktighet rått om antalet dylika typer, i det att frän enstaka håll inom kommissionen påyrkats, att endast eu, respektive två vetemjölskvaliteter skulle få förekomma.

Formuleringen av paragrafens allra sista stycke — angående prismaximering — torde icke vara nog tydlig. Kvarnarna skola här förbinda sig att icke hålla högre pris ab kvarn än som framgår av »uträkning» enligt en bifogad normalkalkyl. Det bör i kontraktet uttryckligen angivas, vilka poster i normalkalkylen, som icke få ändras, samt vilka poster, som under vissa betingelser få tindras, ävensom reglerna för dylik eventuell ändring. De faktorer, som kunna få vara i kalkylen rörliga, torde endast vara spannmålspriset, klipriset samt procenttalet mellan inblandningen av utländsk och svensk vara.

Kommissionen vill i detta sammanhang anmärkningsvis erinra om, att den i sakkunnigbetänkandet angivna priskalkylen å mjöl näppeligen torde komma att i verkligheten gestalta sig på angivet sätt beträffande priset å kli, utan torde man hava grundad anledning räkna med lägre klipris, vilket då skulle innebära, att mjölprisen bleve i motsvarande grad högre än de i kalkylerna angivna.

Anmärkas kan dessutom i fråga om den åsyftade normalkalkylen, att en avgångsprocent av 5 kilogram per 100 kilogram spannmål här medgivits, under det att statens krigsberedskapskommission i sitt betänkande om folknäringen vid krig uppgiver, att enligt anmälan från industrikvarnarna skulle avgången vid förmalning vid dessa endast vara 2 procent för vete och 3 procent för råg (jämför sid. 21 i nämnda betänkande).

Vidare vill kommissionen ifrågasätta, huruvida det ej är av nöden, att, liksom nu sker, genom en sakkunnig nämnd fastställa standardtyper rörande mjölets beskaffenhet, vilka kvarnarna vid ansvarspåföljd måste vid förmalningen följa. Allmänheten bör kunna ha rätt att — liksom nu — påfordra att få kontrollerat, att det i handeln utsläppta mjölet verkligen är av den kvalitet och den sammansättning, som kontraktet och priskalkylen ange. Körande de nu gällande föreskrifterna om standardprov, avsedda att utgöra norm för mjöltyper m. in., hänvisas till vad som anföres å sid. 283 i K. Hildebrands handbok i folkhushållningsfrågor år 1917.

I fråga om sättet för bestämmandet i visst fall, att vetemjölsförsäljning skall förbindas med rågmjölsförsäljning, ansluter sig kommissionen helt till de sakkunnigas uppfattning. Kommissionen har emellertid ej funnit sig övertygad om, att en dylik »ransonering» med någon grad av effektivitet kan av kvarnsammanslutningen genomföras, detta redan på den grund att endast en obetydlig del av rågmjölsförmalningen faller under dess verksamhet.

§ 10. Den här angivna formen för skiljenämnd synes kommissionen mindre tillfredsställande, enär enligt förslaget endast köparen skulle få välja, huruvida frågan skall hänskjutas till Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderänmeshandeln — som i viss grad torde vara inrättad för spannmålshandlarna — eller till en särskild tremannanämnd. Då det emellertid icke lärer vara möjligt, att i ett kontrakt mellan staten och föreningen stadga föreskrifter, vilka hindra »tredje man», en enskild jordbrukare, som säljer spannmål, att vid uppkommen tvist anlita den utväg, gällande lag anvisar, torde bestämmelsen i denna paragraf om skiljenämnd endast kunna hava betydelse såsom en slags anvisning, huru vederbörande kunna förfara.

23 Kungl. Maj:ts proposition AV 1.

§ 12. Önskligt vore, om den här angivna skyldighet för föreningen att — om staten så fordrar — införa intill 40,000 ton utländsk spannmål, kunde så ändras, att staten även erhölle rätt påfordra, att mjöl importeras i stället för spannmål. Tänkas kan ju dels att det utländska mjölet kan komma att betinga ett förmånligt pris, dels även att läget kan bliva sådant, att svårigheter kunna råda för import av spannmål och vi sålunda bliva hänvisade till att täcka den huvudsakliga delen av vårt importbehov i form av mjöl. Från visst håll inom kommissionen ha också anförts betänkligheter mot att staten skulle frånsåga sig rätten att reglerande ingripa vid ifrågavarande import framför allt med hänsyn därtill att en import av spannmål ur föreningens egen synpunkt torde komma att framstå som fördelaktigare än motsvarande import av mjöl.

Innan kommissionen lämnar granskningen av kontraktförslaget, bör erinras om, att särskilda anordningar möjligen torde böra vidtagas just vid över gång stillfället, den 1 augusti 1919, särskilt därest mjölpriset då hastigt nedsättes eller därest ransoneringen vid denna tid slopas. Vid tidpunkten för en prissänkning å mjölet önska nämligen handlandena givetvis ligga inne med så små mjöllager som möjligt, eller också har man att räkna medo krav från handelsvärlden på ersättning vid dylikt prisfall å inneliggande lager. Å andra sidan är det av stor vikt, att riklig tillgång på mjöl finnes i marknaden vid ransoneringens upphörande. Allt nog. särskilda åtgöranden för möjliggörande av en ostörd övergång torde säkerligen erfordras, därest avtal med föreningen ingås. I denna fråga är kommissionen beredd att inkomma med särskilda förslag, därest läget därtill föranleder.

Som tidigare antytts, har kommissionen ansett sig icke kunna djupare ingå på förslagets senare del, som avser eventuellt erforderliga förfoganden för tiden närmast efter minimiprisens upphörande. Även beträffande detta kapitel hava emellertid vitt skiljaktiga meningar rått inom kommissionen.

Flera av kommissionens ledamöter hava sålunda funnit sig absolut förhindrade att tillstyrka de sakkunnigas förslag om glidtullar eller ock åtminstone för närvarande ställt sig mer eller mindre bestämt avvisande mot denna del av förslaget.

Vad först beträffar de av kommissionens ledamöter, som utan att intaga en principiellt avvikande hållning mot förslaget, dock ansett sig icke kunna för närvarande tillstyrka detsamma, har från deras sida i huvudsak anförts följande. Med den utredning, som i frågans nuvarande läge kunnat av de sakkunniga presteras, och den knappa tid, som stått till förfogande för avgivande av kommissionens yttrande, har det icke varit möjligt att tillräckligt grundligt sätta sig in i frågans alla detaljer. Icke heller har det synts vara absolut nödvändigt att redan nu träffa ett definitivt avgörande om och i så fall vilka särskilda åtgärder kunna behöva vidtagas för att för jordbruket göra övergången till normala förhållanden så mjuk som möjligt. I så fall torde emellertid även böra undersökas, huruvida icke någon form av blandad stats- och enskild drift — något som ju redan tillämpats under kristidens första år — vore att föredraga, exempelvis att statsmonopolet å import av spannmål och mjöl fortsättes jämväl efter 1 juni 1920, under det att inrikeshandeln lämnas mer eller mindre fri, varvid staten, tack vare sin möjlighet att helt reglera tillförseln av utländsk vara och bestämma dennas pris, torde kunna i mån av behov

Tiden efter minimiprisens upphörande.

24 Lantbruksstyrelsen.

Kung}.. Maj:ts proposition Nr 1.

ingripa reglerande på den inhemska spannmålsmarknaden, vare sig för förhindrande av prisnivåns uppskruvande eller — genom att inställa eller minska utlämningen av utländsk vara — för åstadkommande av att jordbrukarna erhålla ett i förhållande till produktionskostnaderna skäligt pris å sin spannmål. Rörande eventuella anordningar på spannmålsmarknaden för tiden efter minimiprisens upphörande torde det dock, som nämnt, vara varken behövligt eller möjligt att nu taga slutgiltig ståndpunkt, utan har denna fråga först till nästa års riksdag synts böra upptagas till prövning, efter ytterligare utredning och sedan närmare kännedom vunnits om på frågans avgörande inverkande faktorer, vilka nu äro osäkra och okända. Emellertid förutsättes från denna åskådning, att de synpunkter, kommissionen anfört i sitt yttrande den 30 januari 1919 angående frågan om fortsatta minimipris, under alla omständigheter bliva beaktade, nämligen att spannmålsproduktionen under övergångsåren beredes det skydd, som kan visa sig bliva erforderligt för att göra övergången till normala förhållanden så mjuk som möjligt. För den inhemska brödsädsodlingens upprätthållande i önskvärd omfattning även för tiden efter de garanterade minimiprisens upphörande torde ock ett principuttalande redan nu i anslutning till denna åskådning vara att förorda.

De av kommissionens ledamöter åter, som ställt sig absolut avvisande till de sakkunnigas förslag i denna del, hava, i anslutning till herr Källmans vid sakkunnigbetänkandet fogade reservation, hävdat, att, med hänsyn till det synnerligen ovissa ekonomiska läget och den osäkerhet, som ännu råder om den riktning, vårt lands tull- och handelspolitik för framtiden bör följa, samt då dessa frågor äro hänvisade till grundlig och allsidig utredning, något beslut eller uttalande nu icke bör ske från statsmakternas sida i denna fråga.

A andra sidån hava, förutom de meningar, för vilka nu redogjorts, andra ledamöter av kommissionen starkt betonat vikten ur folkförsörjningssynpunkt av, att den inhemska brödsädsodlingen redan nu bestämdare tryggas för de vanskliga övergångsåren, och anslutit sig till sakkunnigmajoritetens förslag i fråga om åtgöranden för tiden efter minimiprisens upphörande. Representanterna för denna åskådning hava som stöd för sin uppfattning framfört de synpunkter, vilka kommit till uttryck i denna del av sakkunnigbetänkandet.»

Lantbruksstyrelsen har i sitt den 9 maj 1919 avgivna utlåtande i frågan anfört följande:

»I anledning av erhållen remiss anser sig lantbruksstyrelsen till en början böra framhålla, att styrelsen i likhet med de sakkunniga finner det synnerligen önskvärt, att den av kristiden framtvingade ransoneringen av brödsäd och mjöl med det snaraste upphör. Då här är fråga om ett av våra viktigaste och med hänsyn till näringsvärdet billigaste livsmedel, är det givetvis för allmänheten av stor betydelse att snarast möjligt bli satt i tillfälle att utan hämmande band kunna anskaffa för den enskildes hushållning erforderliga kvantiteter därav.

Den utav de sakkunniga förebrakta utredningen rörande förhållandena å världsmarknaden ifråga om brödsäd synes ock giva vid handen att, även om den allmänna tillgången därå måste förväntas bliva tillsvidare knapp, ett vidmakthållande av den hittillsvarande ransoneringen av ifrågavarande vara dock icke kan anses påkallat. Ransoneringens avveckling blir emellertid under alla förhållanden

25 Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

i viss män beroende på de åtgärder, som vidtagas för betryggande av den inhemska produktionen, i det att denna avveckling alltid bliver förenad med mindre risk ju större den produktion blir, som inom landet kan påräknas.

Med kravet på bröd- och mjölransoneringens upphävande bör därvid förbindas fordran på statliga åtgärder för brödsädsproduktionens bibehållande i största möjliga utsträckning. I sådant syfte hava gällande minimipriser på vete och råg tillkommit. Ifrågavarande åtgärder måste emellertid inställas på längre sikt och avse tid jämväl efter de nuvarande minimiprisernas upphörande den 31 maj 1920. De sakkunniga hava ock i senare delen av sitt betänkande framlagt förslag till åtgärder för den inhemska brödsädsodlingens tryggande, avseende tiden efter nyss omförmälda dag.

Med ransoneringens upphörande bliver frågan, huru den av ransoneringsmyndigheterna nu handhavda spannmålshandeln skall ordnas under tiden för minimiprisernas giltighet, jämväl aktuell.

De sakkunniga hava i den första delen av betänkandet närmare behandlat sistnämnda fråga och därvid undersökt tvänne alternativa sätt att lösa det i flera avseenden svårlösta problemet, det ena genom överlåtande på vissa villkor till en för ändamålet bildad sammanslutning av de större kvarnarna av såväl den staten åliggande skyldigheten att intill den 1 juni 1920 uppköpa inom landet odlat vete och råg samt importen av dessa spannmålsslag som ock förädlingen av spannmålen och distribueringen av de olika kvarnprodukterna, det andra genom anordnandet av en fortsatt statlig verksamhet för tillgodoseende av åtminstone större delen av dessa olika uppgifter.

De sakkunniga hava på angivna grunder funnit sig höra förorda det först nämnda av dessa båda alternativ.

Med hänsyn till den korta tid, som stått lantbruksstyrelsen till buds för granskning av de olika förslagens detaljer samt förutsättningarna för och de eventuella följderna av ett genomförande av det ena eller andra alternativet, har det knappast varit möjligt för lantbruksstyrelsen att fatta ställning till den föreliggande frågan och bedöma, åt vilket av de båda förslagen ett mera avgjort företräde bör givas.

Med avseende härå må emellertid framhållas, att lantbruksstyrelsen knappast funnit anledning att i likhet med de sakkunniga tillmäta upphörandet av varje direkt statsingripande på här ifrågavarande område någon mera avgörande betydelse. Det synes sålunda lantbruksstyrelsen, att ett enskilt monopol, låt vara statskontrollerat, kan för den därav beroende komma att visa sig måhända än mera tryckande och besvärligt än ett statsmonopol. Därjämte anser sig lantbruksstyrelsen särskilt höra anmärka, hurusom vid bedömande av den föreliggande frågan hänsyn även synes styrelsen böra tagas därtill att, om ett fortsatt statsingripande med hänsyn till importen av någon anledning skulle bliva erforderlig, dess fortsatta handhavande av. en enskild sammanslutning knappast kan anses önskvärd.

De utav de sakkunniga framhållna, med statsdriften förbundna olägenheterna, särskilt av statsfinansiell art, synas emellertid lantbruksstyrelsen, såvitt styrelsen kan bedöma, vara av sådan beskaffenhet, att styrelsen tinner övervägande skäl tala för överlåtandet till enskild företagsamhet av här ifrågavarande mycket omfattande affärs- och förädlingsverksamhet, dock endast under den bestämda förutsättningen, att överlåtandet kan ske under sådana former, att dels staten alltjämt kan öva fullt effektiv kontroll över denna ur allmän synpunkt så betydelsefulla verksamhet och

Bihang till urtima riksdage?is protokoll 1919. 1 samt. 1 käft- (Nr 1.) 4

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

dels spannmålens odlare tillförsäkras de gjorda prisutfästelsernas fulla och redobogna infriande samtidigt som konsumenternas krav på bästa möjliga varor till billigast möjliga pris bliva vederbörligen tillgodosedda.

För att det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till kontrakt mellan å ena sidan staten och å andra sidan den inom kvarnindustrien bildade sammanslutningen skall kunna skänka nödig trygghet i angivna hänseenden synes det lantbruksstyrelsen nödvändigt dels att de utav de sakkunniga föreslagna ändringar, om vilka enighet icke kunnat träffas, komma till utförande, dels ock att dessutom vissa här nedan närmare omförmälda jämkningar, vilka synas lantbruksstyrelsen vara av behovet påkallade, vidtagas i kontraktsförslaget.

Lantbruksstyrelsen finner sålunda önskvärt, att § 2, sista punkten, i kontraktet gives en något förändrad formulering, som tydligare angiver, att föreningen åtager sig ej endast den staten åliggande skyldigheten »till inköp» av vete och råg enligt kungl. förordningen den 21 maj 1918 utan ock att vid fullgörande av nämnda skyldighet noggrant följa härför föreskrivna villkor.

I sammanhang härmed vill lantbruksstyrelsen erinra därom, att statens skyldighet enligt nyssnämnda förordnings ordalydelse endast omfattar »fullt marknadsgill» vara av vete eller råg. Vid förut rådande kännbara knapphet på ifrågavarande spannmålsslag, då det framför allt gällt att till statens förråd insamla största möjliga kvantitet därav, har staten givetvis funnit med sitt intresse förenligt att inköpa hembjudna partier vete och råg — till i vissa fall reducerat pris —, även om de ej kunnat anses vara av »fullt marknadsgill» beskaffenhet. Då nu förhållandena i detta hänseende kunna förväntas bliva annorlunda och den situationen kan tänkas komma att inträffa, att det ställer sig mindre fördelaktigt för föreningen att inköpa av odlare erbjuden inhemsk spannmål, vilken, exempelvis på grund av dålig bärgning, kan betecknas såsom icke fullt marknadsgill, samtidigt som till förmalning lämpligare vara med direkt förtjänst — enligt förslagets § 7 — kan från utlandet erhållas, synes hänsynen till den inhemska produktionen och dess utövare med nödvändighet kräva ett tillägg i kontraktet, varigenom den svenska odlaren tillförsäkras avsättning till kvarnföreningen, om ock till nedsatt pris, av även sådan brödsäd, som enligt en sträng tillämpning icke kan betraktas såsom fullt marknadsgill men som dock är av sådan beskaffenhet att efter lämplig behandling och eventuellt inblandning av bättre vara ett brukbart mjöl därav kan framställas. Angelägenheten av att iakttaga nödig sparsamhet och hushålla med den inhemska brödsädstillgången synes jämväl påkalla en förändring av kontraktsförslaget i nu angiven riktning.

De i § 3 föreslagna bestämmelser, varigenom vissa kvarnar, vilka icke varit handelskvamar i vetemjöl före den 1 januari 1915, skulle betagas möjligheten deltaga i ifrågavarande verksamhet, synas åtminstone ur allmän synpunkt onödigt stränga. Därigenom skulle exempelvis en i övrigt fullt lämplig kvarn, belägen inom ett veteodlande distrikt, utestängas endast därför, att den tillkommit under senare tid, ett förhållande, som synes innebära en obillighet mot de nytillkomna kvarnarna och som jämväl kan vålla i sådan kvarns grannskap boende jordbrukare kännbara svårigheter.

Enligt § 5 i kontraktsförslaget skulle kvarnföreningen vara skyldig att av odlares spannmål mottaga endast en sjättedel av den beräknade skörden per månad. Ett hänsynslöst tillämpande av denna bestämmelse kan emellertid i speciella fall

27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

tänkas föranleda stora svårigheter för en del odlare, vilka på grund av bristande förvaringslokaler eller trängande utgifter måste avtröska och försälja sm höstsädsskörd vid eller omedelbart efter bärgningen. Möjlighet synes därför böra tillförsäkras dylika odlare att på en gång försälja någon större del av höstsädsskörden.

Lantbruksstyrelsen har ovan framhållit såsom ett oeftergivligt villkor för överlämnande åt den enskilda företagsamheten av här ifrågavarande verksamhet, att åt det allmänna inrymmes en fullt effektiv kontroll av verksamhetens ledning, viss, men enligt lantbruksstyrelsens förmenande otillräcklig grad är detta villkor tillgodosett i kontraktsförslagets § 8. Med hänsyn till ej mindre denna verksamhets högst betydande omfattning, rent kvantitativt, och dess krav på ledningens sakkunskap inom flera olika områden — såväl merkantila som tekniska än även nödvändigheten av att den stora allmänheten, såväl den producerande som den konsumerande, må kunna hysa fullt förtroende för föreningens verksamhet, finner lantbruksstyrelsen det oundgängligen erforderligt, att åt det allmänna må i föreningens styrelse beredas plats för åtminstone tre ledamöter, representerande olika intressen samt sakkunskap inom skilda områden, jämte nödigt antal suppleanter för dem.

I sammanhang härmed vill lantbruksstyrelsen anmärka, att det vant önskligt, att instruktionen för den föreslagne statsrepresentantens arbetsuppgift nu förelegat i förslag. Mycket beror nämligen därpå, att denna instruktion giver det allmännas ombud tillräckligt vidsträckta befogenheter. ...

I fråga om de i § 10 för vissa fall av meningsskiljaktigheter mellan saljaie och köpare föreslagna skiljemannaförfaranden finner lantbruksstyrelsen anledning uttala, att endast den i paragrafen sist angivna skiljenämnden synes ägnad att bereda nödig trygghet åt odlaren. „

Det är jämväl svårt att inse, varför köparen skall förbehållas rätt att etter

behag välja mellan två olika fora. .

Slutligen vill lantbruksstyrelsen, därest ett avtal med kvarnföremngen bennnes höra komma till stånd, framhålla såsom önskvärt, att kontraktsförslaget i vissa delar överarbetas, så att mindre tydliga bestämmelser givas en klarare och fullständigare formulering. Då kontraktet kommer att i hög grad beröra tredje mans rätt, är det nämligen nödvändigt, att detsamma bliver så tydligt och lättfattligt som möjligt.

Vad den senare delen av de sakkunnigas betänkande beträffar, så finner lantbruksstyrelsen i likhet med de sakkunnigas majoritet önskvärt, att åt den svenska brödsädsodlingen, då densamma mister stödet av nu stipulerade minimipriser, beredes under viss övergångstid åtminstone någon trygghet mot inflytelserna av allt för hastigt fallande spannmålspriser å den utländska marknaden. Erfarenheterna frän de gångna krisåren hava med all önskvärd tydlighet ådagalagt den för hela varf nationella liv stora betydelsen av en åtminstone mot vissa minimibehov av brödsäd svarande spannmålsproduktion inom landet. Störa uppoffringar hava också under senare tid gjorts av statsmakterna för att i görligaste mån säkerställa denna produktion. ... i .,

För uppnående av ovan antydda önskemål hava de sakkunniga föreslagit vissa provisoriska åtgärder och bestämmelser beträffande brödsädsimporten, \ lika äro avsedda att gälla under de två närmaste åren efter upphörandet av statens utfästelse angående minimipris å höstsäd. Giltighetstiden för detta provisorium synes

28 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1.

lantbruksstyrelsen icke behöva eller böra utsträckas utöver denna av de sakkunniga föreslagna, då inom nämnda tid de närmare utredningar böra kunna föreligga, vilka äro att förvänta från den av Kung!. Maj:t tillsatta tull- och traktatkommittén, och som äro oundgängligen nödvändiga för att kunna bedöma lämpligaste sättet för den slutgiltiga lösningen av förevarande för vårt lands samtliga samhällslager synnerligen viktiga fråga.

Beträffande de sakkunnigas förslag i denna del vill lantbruksstyrelsen särskilt framhålla vikten av att beslut rörande statliga åtgärder för brödsädsodlingens tryggande efter minimiprisens upphörande av statsmakterna fattas i samband med spannmålshandelns reglerande under närmaste framtid, då dessa priser ännu äro gällande. Ett uppskov med beslut härutinnan till nästa år måste givetvis bland landets jordbrukare förorsaka ovisshet rörande räntabiliteten av fortsatt brödsädsodling, en ovisshet, som tvivelsutan kan komma ätt förorsaka en under rådande förhållanden betänklig tillbakagång i denna odling redan till år 1920. Medan å ena sidan världsmarknadens tillgång på brödsäd, såsom av de sakkunnigas utredning framgår, synes jämförelsevis god och en sänkning i prisen å varan sålunda kan förväntas, föreligger å andra sidan ej endast i vårt land utan i hela Europa en så påtaglig brist såväl på avels- och bruksdjur av olika slag som ock på animaliska livsmedel i allmänhet, särskilt kött och ladugårdsprodukter, att grundad anledning finnes antaga, att prisen å dessa jordbruksprodukter under de närmaste åren komma att väl täcka även högt beräknade produktionskostnader. En utsträckt odling av fodersäd på bekostnad av brödsädsodlingen kan sålunda, om den senare ej blir på något sätt betryggad, förväntas medföra minsta risk och giva säkraste vinst.

En på antydda sätt omlagd jordbruksdrift kan därför komma att vinna en anslutning, vilken under förutsättning av nu rådande ovissa handelspolitiska förhållandens fortvara under någon längre tid kan i avsevärd grad försvåra landets förseende med brödsäd.

Det är denna fara, som de sakkunniga genom sitt förslag till den inhemska brödsädsodlingens betryggande efter minimiprisens upphörande vilja söka förebygga, och det synes lantbruksstyrelsen, som om förslagets förverkligande skulle hava goda utsikter att leda till det därmed åsyftade målets uppnående.

Den mest vägande invändning, som kan riktas mot det av de sakkunniga förordade systemet med glidande tullar, torde vara svårigheten att fixera de medelpris, särskilt det så kallade normalpriset å den inhemska spannmålen, med stöd varav tullen skall beräknas. Denna svårighet synas de sakkunniga hava övervunnit på ett tillfredsställande sätt, i det att den för beräkningen av nämnda normalpris föreslagna formeln, enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna, i sig innesluter de viktigaste produktionsfaktorerna, vilka jämväl beräknats på ett sätt, som så nära som möjligt torde motsvara de faktiska förhållandena.

Vid bestämmandet av glidtullarnas storlek hava de sakkunniga utgått därifrån att, därest normalpriset å inhemsk brödsäd blir större än importpriset å den utländska spannmålen, denna merkostnad skulle till hälften bäras av producenter och konsumenter. Mot ifrågavarande förslag har lantbruksstyrelsen intet att erinra. Styrelsen kan dock icke underlåta att i detta sammanhang anmärka, att det av de sakkunniga föreslagna avdraget av 5 procent från det beräknade normalpriset i v/ss mån synes vara mindre berättigat, i det att detsamma enligt den till de sakkunniga a betänkande fogade bilagan C i sig innesluter jämväl fraktkostnad till avsättnings-

Kung!. Maj.ts proposition Nr 1.

orten, vilken kostnad, då den i regel erlägges av odlaren, sålunda synes komma att dubbelräknas.

Då emellertid de sakkunnigas här framlagda förslag ifråga om glidtullar i sina stora huvuddrag synes väl avvägt, så att det, enligt styrelsens mening, innebär förutsättningar för att kunna fylla därmed avsett ändamål, anser sig lantbruksstyrelsen böra oförändrat tillstyrka detsammas godkännande av statsmakterna. Det har, enligt styrelsens mening, lyckats de sakkunniga att åt den föreslagna tullen giva en anpassningsförmåga efter olika tänkbara förhållanden, som förefaller synnerligen lämplig och efter det rådande tidslägets krav väl funnen, då därigenom vid ett högt importpris å den utländska spannmålen en ytterligare fördyring av densamma genom tull förhindras samtidigt som vid fallande importpris tullskyddet i viss mån blir effektivt och mera effektivt ju mer importpriset sjunker.»

Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande, avgivet den 12 maj 1919, yttrat sig allenast angående det tulltekniska utförandet av det i betänkandet framlagda förslaget om glidtullar för viss spannmål och härvid anfört följande:

»Berörda förslag påkallar, på sätt härjämte närlagt förslag till ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan utvisar, viss uppdelning av tulltaxerubrikerna nr 74 och 79 b jämte annan omarbetning av dessa ävensom möjligen förändring avrubriken nr 76. Vid det förhållande att den sålunda uppkomna ändrade lydelsen av vissa paragrafer i tulltaxan, vilka helt eller delvis blivit enligt traktat fastställda, icke komme att träda i kraft förrän efter utgången av innevarande år, då vederbörande traktat upphört att gälla, lärer internationellt hinder för vidtagande av antydda omarbetningar ej förefinnas.

Vid omarbetningarnas verkställande har styrelsen utgått från den förutsättning, att det exakta beloppet av tullsatserna för råg, vete och korn samt för gryn och mjöl av sådan spannmål kommer att av Kungl. Maj:t angivas genom för varje tremånadersperiod utfärdad kungörelse och att således tulltaxan bör i fråga om tullsatserna för nämnda varuslag innehålla endast allmänna uppgifter om beräkningsgrunderna.

Vidare har styrelsen tagit för givet, att tullsatserna för saväl den omalna som den malna spannmålen äro av praktiska skäl avsedda att uttryckas i jämna femtal öre och att således, när vid uträknandet av tullsatsen för sistberörda varuslag uppkomme helt öretal, som utgjorde belopp, vilket ej kunde jämnt delas med fem, talet borde avrundas till närliggande, förslagsvis närmast högre femtal öre. Huru tullsatserna i sådant fall skulle komma att te sig, framgår av den härvid fogade, hos styrelsen upprättade tabell.

Slutligen har det beträffande tullsatsen på malt synts styrelsen kunna antagas, särskilt med avseende å vad på sin tid blivit anfört i samband med dess fastställande (1910 års riksdags bevillningsutskotts betänkande nr 23, sid. 31 o. f ), att någon förändring i nuvarande överensstämmelse mellan denna tullsats och tullsatsen å gryn och mjöl av råg, vete och korn icke varit avsedd att åvägabringas genom det av de sakkunniga framlagda förslaget- Enahanda torde förhållandet vara i fråga om till tulltaxerubriken nr 149 hänförligt bröd av dessa mjölsorter. I följd härav hava de i tulltaxan för närvarande angivna fasta tullsatser, för malt

Generaltullsty rcl»en.

30 Kung],. Maj:ts proposition Nr 1.

6 kronor 50 öre för 100 kilogram och för bröd 6.5 öre för kilogram, blivit i föreliggande förslag till tulltaxeändringar ersatta med glidande tullsatser, sammanfallande med den för nämnda slag av gryn och mjöl ifrågasatta. Beträffande den av styrelsen föreslagna avfattningen av tulltaxerubriken för bröd må nämnas, att därigenom visserligen även bröd, tillverkat av annat mjöl än av ifrågavarande spannmålsslag, komme att därunder inbegripas. Denna ur tullbeskattningssynpunkt oväsentliga förändring i nu gällande grunder för tullbeloppets fixerande torde emellertid vara påkallad av tulltekniska skäl.

Under förutsättning att de sakkunnigas förslag om täta förändringar i tullsatserna för vissa slag av spannmål varder godkänt, lärer icke kunna undvikas införande i § 13 gällande tulltaxeförordning av bestämmelser, avseende att förebygga utbekommande av för högt tullrestitutionsbelopp vid utförsel av förädlad sådan vara. I mom. 3 av nämnda paragraf är nämligen föreskrivet, att idkare av kvarnrörelse medgives vid utförsel sjöledes från tullplats av vid kvarnen framställt mjöl av råg eller vete restitution av den tull, som av honom blivit erlagd för en motsvarande kvantitet direkt från utlandet införd omalen spannmål av samma slag, under villkor, bland andra, att avsikten att av den införda spannmålen förmala mjöl för export emot åtnjutande av restitution anmäles av kvarnidkaren redan i sammanhang med spannmålens angivning till förtullning och intages i ett av vederbörande tullkammare fört avräkningsdiarium samt att den omalna spannmål, för vilken restitution av tullmedlen beviljas, blivit inom de näst före utförseln förflutna sex månaderna till riket införd.

Krav på identitet mellan den införda och den under anspråk på tullrestitution utförda varan förefinnes således icke. Det torde följaktligen få anses ej osannolikt, att utförselvaran ofta kan komma att härröra av ett inom de sex månaderna infört parti spannmål med lägre tullsats än den, som belöpt å det parti, vilket avföres i avräkningsdiariet såsom vid tillfället utfört och restitutionsberättigat. Att statsverket härigenom skulle tillskyndas en mången gång ej oväsentlig förlust, är uppenbart.

Till förebyggande av denna oegentlighet har det synts styrelsen tillrådligt att, på sätt framgår av härhos närlagt förslag till ändrad lydelse av förevarande § 13 mom. 3 tulltaxeförordningen, i fråga om restitutionsrätten göra den inskränkning, att restitutionen ej finge tillgodonjutas efter högre belopp, än som motsvarade den lägsta tullsats, vilken varit gällande under de näst före varans utförsel förflutna sex månaderna. Genom en ordalydelse sådan som den föreslagna skulle tydligen också, där omalen spannmål under viss tid varit tullfri, utförsel mot tullrestitution av malen sådan vara icke kunna förekomma, förrän sex månader tilländalupit, efter det tullfriheten upphört. Någon kännbar olägenhet för kvarnindustrien lärer denna senare omständighet knappast behöva innebära. I viss mån motsvarande inskränkningar återfinnas i § 9 av förordningen den 13 december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara.

Den föreslagna förändringen i tullsatsen för bröd påkallar givetvis omredigering av mom. 1 i förenämnda § 13, i vad momentet avser rätt till dråback för bröd. Denna omredigering lärer emellertid, med hänsyn till det ytterst sällan och i mycket ringa utsträckning förekommande utnyttjandet av berörda rätt, utan olägenhet kunna ske sålunda, att bestämmelserna för bröd i nämnda moment helt uteslutas.»

31 Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

De vid generaltullstyrelsen^ utlåtande fogade bilagorna äro av följande lydelse:

Förslag

till ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan.

74 a

74 b

79 a 79 b

Kvantitet för tullberäkningen

79 c

149 A. Spannmål m. m.

Spannmål: omalen:

råg, vete och korn: tullsatsen utgör ett av Konungen för fasta tremånadersintervaller angivet belopp, motsvarande halva skillnaden mellan det inhemska normalpriset och importpriset för sådan vara; dock att, där denna skillnad ej uppgår till^ minst en krona för 100 kilogram, tull icke skall för varan utgå;

årter och bönor, tjänliga till människoföda...........................

havre; ävensom vicker, sojabönor samt andra ärter och bönor,

ej till nästföregående rubrik hänförliga.............................

malt, även krossat: tullsatsen är lika med den för gryn av råg, vete eller korn gällande;

majs .............................................................................

andra slag........................................................................

malen:

gryn av havre ................................................................j

gryn av råg, vete eller korn samt mjöl av råg, vete eller korn: tullsatsen utgör ett av Konungen för fasta tremånadersintervaller angivet, i jämnt femtal öre uttryckt belopp, som med 75 procent överstiger den för motsvarande slag av omalen spannmål samtidigt gällande tullsats; gryn, andra slag; mjöl, andra slag; ävensom mjöl av arrowrot

och andra vegetabilier, ej till annan rubrik hänförligt......... 100 kg.

Tullsats

Kronor ö.

Ris

Bröd, alla slag, ej särskilt nämnt: tullsatsen är lika med den för mjöl av råg, vete eller korn gällande.

■

6 50

32 Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

Tabell,

utvisande storleken av den tall, som vid förändring av tallen för 100 kilogram till tulltexerubriken 74 hänförlig o in a 1 e n spannmål bör nttagas för 100 kilogram till tnlltaxerubriken 79 b hänförlig malen spannmål, därest nuvarande förhållande mellan berörda båda

tallsatser skall bibehållas. *)

*) Siffrorna i marginalen avse tullsatser å omalen spannmål, de övriga tullsatser å malen sådan. Tullsatsen å malen spannmål har beräknats för närvarande vara 75 procent högre än för omalen spannmål. Där, vid uträknandet av tullsatserna uppkommet helt öretal utgjort belopp, som icke kunnat jämnt delas med fem, har talet avrundats till närmast högre femtal öre.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

33 Förslag

till ändrad lydelse ar § 13 mom. 3 i förordningen den 9 jnni 1911 med talltaxa för

inkommande varor.

§ 13.

3. Förutom den tullrestitution, varom här ovan förmäles, medgives ock åt idkare av kvarnrörelse vid utförsel sjöledes från tullplats av vid kvarnen framställt mjöl av råg eller vete restitution av den tull, som av honom blivit erlagd för en motsvarande kvantitet direkt från utlandet införd omalen spannmål av samma slag med iakttagande dock därav, att sådan restitution ej må tillgodonjutas efter högre belopp än som motsvarar den lägsta tullsats, vilken varit gällande under de näst före varans utförsel förflutna sex månaderna; och skola för restitutionens åtnjutande iakttagas följande villkor, nämligen:

a) att utförselvaran — — — — — — —--— spannmålskvantiteter.

Den 16 maj 1919 redogjorde jag för Kungl. Maj:t för frågans läge och anförde därefter följande:

»Då jag ansett övervägande skäl tala för ett upphörande av statsdriften efter innevarande konsumtionsårs slut, därest det skulle visa sig möjligt att på tillfredsställande villkor åt den enskilda verksamheten överlåta spannmåls- och mjölhandeln, har jag berett mig tillfälle till nya förhandlingar i frågan med representanter för den ifrågasatta kvarnföreningen. Det har därvid visat sig, att sådana skiljaktiga meningar och yrkanden gjort sig gällande, att det hitintills icke lyckats att komma till enighet. Jag anser det emellertid icke vara uteslutet, att genom fortsatta förhandlingar ett tillfredsställande resultat skulle kunnat uppnås, därest tiden icke varit så knappt tillmätt. Nu har det på den korta tid, som stått till buds, icke varit möjligt.

Att redan nu och emot de sakkunnigas förslag bestämma sig för fortsatt statsdrift även för nästa konsumtionsår anser jag icke tillrådligt, men även för det fall, att denna senare väg måste anlitas, kräves ytterligare utredning, innan beslut därom fattas.

Beträffande det i betänkandets senare del innefattade förslaget, avseende åtgärder för brödsädsodlingens tryggande under tiden närmast efter minimiprisens upphörande, hava motsatta åskådningar gjort sig gällande, särskilt inom folkhus-

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 höft. (Nr 1.) 5

Statir&dtprotokollet 16 maj 1919.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

hållningskommissionen, och yrkanden hava framkommit om uppskov med beslut i denna del till 1920 års riksdag. Med hänsyn till frågans vikt och syftemålet med de ifrågasatta åtgärderna kan jag icke ansluta mig till detta yrkande, men då frågan är av ömtålig natur och i visst avseende innebär en nyhet, är noggrannare övervägande av nöden än det, som kunnat ske inom den nu tillmätta tiden.

Med hänsyn till dessa olika omständigheter och då ytterligare förhandlingar och utredningar visat sig nödvändiga, har det icke för mig varit möjligt att förelägga Kungl. Maj:t utarbetade förslag i dessa ämnen å sådan tid, att propositioner skulle kunna avlåtas till den nu samlade riksdagen, utan att därav skulle följa en icke oväsentlig förlängning av riksdagens samvaro efter pingst, vilket, enligt vad för mig uppgivits, icke eljest torde bliva av nöden. I betraktande av berörda ärendens vikt skulle visserligen en sådan förlängning kunnat finnas befogad, ifall icke annan utväg stode till buds. Men då jag från hans excellens utrikesministern inhämtat, att anledning finnes att antaga, att inbjudning kommer att måhända inom kort till Sverige utfärdas om ingående i ett ifrågasatt folkens förbund, samt sistnämnda fråga icke lärer kunna avgöras utan riksdagens medverkan, torde man kunna förutsätta, att det i allt fall blir nödvändigt att inom jämförelsevis kort tid inkalla antingen den lagtima riksdagen till nytt sammanträde eller ock en urtima riksdag. Det är min bestämda förhoppning, att då även de nu av mig berörda frågorna skola kunna föreligga i sådant skick, att de kunna göras till föremål för proposition.

Då det är önskvärt, att statsmakternas beslut i nu förevarande ämnen icke fattas allt för sent på året, enär dels, även om kvarnkontraktet icke skulle träda i tillämpning förrän med början av september, kvarnarna behöva viss tid för att ordna sig för de nya förhållandena, och dels jordbrukarna hava intresse av att redan före höstsådden i år erhålla visshet, huruvida och i vad mån statsmakterna komma att ingripa reglerande i avseende å prisbildningen å spannmål av 1920 års skörd, lärer den möjligheten icke få anses utesluten, att, om nyssnämnda ärende angående folkens förbund icke inom den närmaste tiden kräver sammankallande av riksdagen, de nu av mig berörda frågorna i och för sig skola göra en sådan åtgärd nödvändig.»

Statsrådsprotokollet i detta ärende har blivit offentliggjort.

Vid den fortsatta beredning av ärendet, som ägt rum inom jordbruksdepartementet, har jag berett mig tillfälle till överläggning med ledamöterna av riksdagens andra kammare Gustaf Vilhelm Källman och Olof Nilsson i Tånga samt professorn Nils Hansson och agronomen Ludvig Nanneson, särskilt angående förslaget om glidtullar och den i samband därmed föreslagna metoden för produktionskostnadsberäkningen.

35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

Såsom framgår av mina ovan refererade yttranden till statsråds- Departement»protokollen den 11 februari och den 16 maj 1919, anser jag det nöd- c efen' vändigt, att särskilda åtgärder vidtagas från statens sida för att förmedla övergången från det nuvarande tillståndet pa spannmalshandelns område till mera normala förhållanden.

I likhet med de sakkunniga finner jag dessa åtgärder böra bliva av väsentligen olika slag, allteftersom de avse den återstående tiden för de nuvarande minimiprisens å vete och råg giltighet eller den efterföljande tiden.

De sakkunniga hava, som nämnt, beräknat tillgången å brödsäd i statens förråd vid ingången av nästa konsumtionsår till 125,000 ton.

Såvitt nu kan bedömas, kommer denna tillgång att den 1 instundande september bliva något större, nämligen omkring 137,000 ton.

Sedan de sakkunnigas betänkande avgavs, hava efter avslutandet av fred mellan vissa av de i världskriget deltagande makterna förhållandena på den internationella handelns område ljusnat, och man torde numera kunna räkna på, att den spannmålsimport, som må bliva erforderlig under nästa konsumtionsår, skall utan större svårighet kunna äga rum, helst stora spannmålslager finnas i vissa transoceanska länder.

Vad årets inhemska skörd av vete och råg angår, synes densamma kunna för landet i sin helhet beräknas komma att bliva medelgod.

Med hänsyn till dessa förhållanden finner jag mig kunna instämma i de sakkunnigas uttalande, att ur tillgångssynpunkt någon konsumtionsreglering för spannmål och mjöl icke synes bliva av nöden under nästa konsumtionsår.

De sakkunniga hava även ansett, att enbart ur sparsamhetssynpunkt en dylik reglering med åtföljande brödransonering icke bör bibehållas längre än som eljest är nödvändigt. Jag delar denna åsikt.

De sakkunniga hava vidare berört frågan, huruvida icke i allt fall ur synpunkten av att åstadkomma billigare mjölpris ransoneringens bibehållande vore oundvikligt. De hava därvid — som mig synes med full rätt — framhållit, hurusom starka skäl tala för önskvärdheten av att snarast möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i Sverige för närvarande högre än i de flesta andra jämförliga länder uppdrivna prisnivån för livsmedel, särskilt å mjöl och bröd. De hava tillika uttalat att, med hänsyn till de på förhand fastställda prisen å den svenska brödsäden, man praktiskt taget icke b^n, efter upphävande av konsumtionsreglering för mjöl och bröd, genomföra en sådan prisreglering å mjölet, som skulle sänka dettas pris under en mot de svenska spann-

36 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1.

målsprisen svarande nivå. Konsumtionsregleringens upphävande skulle alltså omintetgöra möjligheten av att låta ett eventuellt lägre pris å importerat vete än det enligt minimiprisen för svenskt vete gällande komma den svenska allmänheten till godo i form av lägre mjölpris. De skäl, de sakkunniga anfört till stöd för sitt ovannämnda uttalande, hänföra sig huvudsakligen till förhållandet mellan vete och råg. Jag vill erinra, att minimiprisen äro för vete 39 kronor och för råg 38 kr(> nor för 100 kilogram — för vara av bättre kvalitet intill 2 kronor högre efter viss prisskala — alltså i varje fall endast en kronas skillnad mellan de bägge sädesslagen. De sakkunniga framhålla, att en direkt prissänkning av vetemjölet givetvis skulle öka vetekonsumtionen på rågkonsumtionens bekostnad och att den svenska rågen, statsinlöst men oanvänd, skulle hopas i magasinen, samt att detta säkerligen skulle nödvändiggöra särskilda tvångsåtgärder för stimulerande av rågkonsumtionen, d. v. s. en ny ransonering. Ej heller ett mera indirekt utnyttjande av det billigare priset å importerat vete genom att använda det därigenom vunna överskottet till prissänkning å rågmjölet vore enligt de sakkunnigas mening möjligt, enär detta skulle, om prissänkningen å rågmjölet bleve av någon avsevärd betydelse, kunna leda till, att rågproducenterna hembjöde till staten mot minimipris även den del av sin rågskörd, som varit avsedd till deras egen konsumtion, och i stället inköpte det. billiga rågmjölet, varigenom staten skulle förorsakas mycket stor och icke avsedd utgift. De sakkunniga hava även framhållit, att en på sistnämnda sätt anordnad prisreglering skulle nödvändiggöra att i fråga om det mycket stora antalet småkvarnars rågförmalning tillämpa eu kontroll, som för såväl kvarnar som jordbrukare skulle bliva synnerligen omfattande och betungande men likväl ur garantisynpunkt praktiskt taget värdelös. De sakkunniga hava emellertid hållit "före, att en utväg ur nyssnämnda svårigheter skulle bestå i fortsatt ransonering, vid vilken jordbrukaren förhindrades att i öppna marknaden inköpa sitt behov av rågmjöl. Vid övervägande av nu anförda omständigheter hava de sakkunniga under framhållande att enligt deras senare i betänkandet framlagda förslag prisen å vetemjöl och rågsikt skulle bliva lägre än de nu med tillämpning av statens prisregleringsanslag tillämpade och att priset å rågmjöl (sammanmalet) borde kunna nedpressas till inemot det nu gällande — uttalat, att även om en ytterligare sänkning av mjölets prisnivå skulle kunna erhållas genom bidrag av statsmedel, de icke funno sig allenast av hänsyn härtill kunna förorda ett bibehållande av ransoneringen, vilken för befolkningen kändes som en svår tunga.

I folkhushållningskommissionens utlåtande anföres, att från visst

37 Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

håll inom kommissionen nttalats tvekan, huruvida brödransoneringens upphörande vore ett önskemål av så stor betydelse, att det borde ställas före önskemålet om mjölets förbilligande. Detta uttalande torde böra betraktas såsom grundat på de i de sakkunnigas betänkande kalkylerade mjölprisen.

För egen del finner jag de sakkunniga hava på ett övertygande sätt ådagalagt, att, därest ransoneringen bortfaller, en prisreglering å mjöl till följd av import av billigt vete icke kan utan stora olägenheter ske, så länge minimiprisen gälla. Det torde vara påtagligt, att även en direkt medelst statsanslag åstadkommen prisreglering, varigenom priset skulle nedbringas under det pris, som motsvarar de svenska minimiprisen, kräver ransonering. Jag vill emellertid i anslutning till ett yttrande av folkhushållningskommissionen framhålla, att icke ens ransonering torde kunna framdeles förebygga möjligheten av att — om mjölpriset genom prisreglering sänkes under det, som motsvarar de svenska minimiprisen — inhemska spannmålsproducenter avyttra all sin brödsäd och i stället inköpa av staten prisreglerat mjöl för det egna behovet. Då statens minimiprisutfästelse gäller all inhemsk brödsäd, kan staten icke vägra mottaga vad som bjudes, och att därefter förvägra utlämnande av mjöl till den odlare — jämte hans familj och underlydande —, som begagnat sin försäljningsrätt, torde, såsom kommissionen anfört, vara uteslutet. Det antydda missförhållandet skulle sålunda komma att kvarstå oaktat ransonering.

Då det alltså gäller att välja mellan att upphäva brödransoneringen eller att bibehålla denna och därmed bevara möjligheten till statlig prisreglering, även med nyssnämnda oegentliga följdverkan, är det givet, att olika åsikter kunna göra sig gällande. I och för sig framstår det för mig som önskvärt, att det hittillsvarande statliga ingripandet på detta vidsträckta område av folkhushållningen med därav föranledd vidlyftig organisation och statlig kontroll på många skilda områden av näringslivet samt dess tvång på produktion, distribution och konsumtion måtte så snart som möjligt upphöra. Det synes mig ej heller vara med sunda ekonomiska principer väl överensstämmande, att staten längre än kristidens förhållanden göra sådant oundvikligen nödvändigt lämnar särskilt tillskott till förbilligande av viktiga livsförnödenheter. Vi måste så snart som möjligt åter komma in på normala banor. Härmed är ingalunda sagt, att jag icke tillfullo inser och erkänner den såväl av de sakkunniga som ock med särskild styrka av folkhushållningskommissionen framhållna betydelsen av att den allmänna prisnivån inom landet sänkes och att även brödprisen därvid inbegripas. Icke heller underskattar jag de svårigheter

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

härvidlag, som vållas av minimiprisen. Men i betraktande av att de mjölpris, som framgå enligt det förslag jag nu kommer att framlägga, äro kalkylerade så, att de beträffande vetemjöl (flormjöl, vilket motsvarar det nuvarande vetemjölet) och rågsikt äro väsentligt lägre än de nu genom statlig prisreglering å 14 resp. 13 procent gällande och att rågmjölspriset kommer att faktiskt bliva oförändrat, oaktat den nuvarande prisregleringen på icke mindre än drygt 20 procent skulle bortfalla, samt därjämte sannolikhet förefinnes för att de verkliga prisen, isynnerhet på rågmjöl, skola bliva ännu lägre, anser jag, att prisförhållandena även efter ransoneringens upphörande skola bliva så pass tillfredsställande, att jag icke kan finna sagda ransonerings bibehållande motiverat ur den synpunkten, att möjlighet till prisreglering medelst tillskott av statsmedel skulle därigenom hållas öppen.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört har jag för avsikt att inom den närmaste tiden förelägga Kungl. Maj:t förslag om upphävande av ransoneringen å mjöl och bröd från och med nästkommande september månad eller tidigare.

Jag vill framhålla, att vad ovan anförts angående svårigheten av en prisreglering gäller endast, ifall utländsk spannmål kan importeras till billigare pris än den svenska betingar. Om däremot priset å utländsk brödsäd är högre än det svenska priset, är en prisreglering vid importen givetvis praktiskt möjlig, och det bör då tagas under övervägande, huruvida sådan prisreglering skall äga rum med anlitande av det av riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande ställda prisregieringsanslaget.

I likhet med de sakkunniga finner jag det uppenbart, att minimiprisens fortsatta giltighet gör det nödvändigt att upprätthålla införselmonopol å vete och råg samt mjöl — ävensom gryn — därav för staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka staten må överlåta importrättens utövande. Med stöd av förfoganderättslagen kan emellertid dylikt monopol i varje fall icke vidmakthållas längre än till utgången av februari månad 1920, och det framstår redan därav såsom angeläget att erhålla riksdagens bemyndigande till dylikt monopol.

Såsom de sakkunniga framhållit, förutsätter givetvis nödvändigheten av fortsatt ensamrätt till import av utländsk brödsäd ävensom statens åtagna förpliktelse till inlösen av den svenska brödsäden en fortsatt medverkan från statens sida vid spannmålsregleringens genomförande under nästa konsumtionsår. De sakkunniga hava härvid upptagit till skärskådande två alternativ: fortsatt statsdrift i lämplig form eller uppgiftens överlämnande åt den enskilda förvärvsverksamheten under statlig kontroll.

39 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1,

De sakkunniga hava därvid funnit det icke kunna förnekas, att det sistnämnda systemet, därest det kan så anordnas, att det lämnar vederbörliga garantier för ett rättmätigt tillgodoseende av såväl statens som de enskildas, både producenters och konsumenters, intressen, synes innebära vissa fördelar ur den synpunkten, att det tillmötesgår kravet på det nuvarande statsingripandets avveckling och beredandet av tillfälle för produktion och handel att på detta område kunna återgå till ett friare utövande av sin verksamhet. De hava vidare beträffande ett i sådant avseende från kvarnföreningen i Stockholm, som representerar i huvudsak de stora och medelstora kvarnarna i riket, framlagt förslag uttalat, att statsverket därigenom skulle befrias dels från större delen av den avsevärda förlustrisk, som minimiprisgarantien innebär, dels ock från hela den under nuvarande penningförhållanden dubbelt betungande bördan av brödsädsimportens och den inrikes spannmålsupphandlingens finansiering, som krävde minst 100 miljoner kronor och ytterst ogynnsamt inverkade på penningmarknaden och prisnivån i allmänhet. Dessa fördelar synas även mig vara av så stor betydelse, att jag, såsom jag redan den 16 maj 1919 anförde, finner systemet med statskontrollerad enskild drift böra i främsta rummet komma i betraktande, därest detsamma kan anordnas på ett tillfredsställande sätt.

I betraktande av den centrala ställning, som frågan om mjölprisen måste intaga vid den nu förevarande frågans bedömande, torde jag få särskilt redogöra därför och därvid först ur de sakkunnigas betänkande meddela följande jämförelse mellan de pris å mjöl, som dels för närvarande gälla såväi utan prisreglering (= folkhushållningskommissionens självkostnad) som ock med dylik prisreglering (— folkhushållningskommissionens salupris), dels ock kunna beräknas efter ransoneringens upphörande bliva gällande vid ett fortsättande av statsdriften.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

De i c angivna prisen äro beräknade inom folkhushållningskommissionens spannmålsavdelning och utvisa de pris, till vilka mjölet under nästinstundande konsumtionsår ansetts kunna av nämnda avdelning försäljas, varvid till grund lagts samma utgångspunkter i fråga om pris å spannmål och kli samt samma siffror för försäljningskostnader, som använts i de av kvarnarna framlagda, i de sakkunnigas betänkande sid. 27—28 intagna kalkylerna. Prisen i c äro, som synes, överallt vida lägre än den nuvarande självkostnaden. Beträffande vetemjöl och rågsikt äro de även lägre än de nuvarande medelst prisreglering reducerade prisen å dessa mjölsorter, varemot priset å rågmjöl (sammanmalet) utvisar en rätt stor prisökning i jämförelse med det nu starkt nedpressade priset å detta mjölslag. Sistnämnda förhållande är desto mer betänkligt, som just detta rågmjöl, varav bland annat det allmänt använda hårda brödet fram ställes, torde få anses vara den för landet i dess helhet betydelsefullaste mjölsorten.

Gent emot dessa priser kunde vid tiden för avgivandet av de sakkunnigas betänkande såsom jämförelse uppställas allenast de från kvarnarnas sida i de nyss omförmälda kalkylerna upptagna prisen. En sådan jämförelse utfaller på följande sätt, varvid bör erinras, att beträffande vetemjölet jämförelsen bör ske med det i kalkylen upptagna flormjölet, som motsvarar den kvalitet vetemjöl, som avses i folkhushållningskommissionens beräkning.

Beräknat pris efter ransoneringens upphörande, kronor per 100 kilogram.

Om än således prisen å vetemjöl och rågsikt skulle sänkas vid \ enskild drift, skulle i stället rågmjölspriset ytterligare stegras. De sak- j kunniga hava också uttalat, att dessa skillnader mellan prisen vid stats- I drift och enskild drift vore relativt obetydliga och icke tillräckliga för ett godkännande från statens sida av den punkt i det föreslagna avtalet, söm berörde mjölprisen. |

41 Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

Vid de förhandlingar, som därefter förts med representanter lör kvarnarna, har ernåtts, att priset å rågmjöl nedbringats till 46 kronor för 100 kilogram brutto för netto, inklusive säck. Då det nuvarande priset är 45 kronor för 100 kilogram, inberäknat säckens vikt (brutto),, men säcken betalas särskilt med 1 krona, blir det nya priset fullständigt sammanfallande med det nuvarande.

Uppställes en jämförelse mellan de nuvarande prisreglerade mjölprisen å ena sidan samt de blivande prisen vid statsdrift, resp. enskild drift å andra sidan, allt i kronor per 100 kilogram, framgår följande resultat.

Av jämförelse mellan a och c framgår, att vid den enskilda driften prisen å 'vetemjöl och rågsikt skulle bliva ganska väsentligt lägre än de nuvarande, oaktat dessa äro nedbringade medelst betydande tillskott av statsmedel, samt att priset å rågmjöl blir oförändrat, ehuru prisregleringen bortfaller. Vid jämförelse mellan statsdrift enligt inom folk— hushållningskommissionen verkställd prisberäkning och enskild drift (b och c) visar sig beträffande alla mjölsorter det senare systemets fördelar i prisavseende, synnerligast i fråga om det viktiga rågmjölet. >Jag vill för övrigt ånyo betona, att sannolikhet föreligger för att de vid enskild drift kalkylerade prisen, särskilt å rågmjöl, skola i verkligheten komma att ställa sig ännu lägre än ovan angivits.

Med hänsyn till dessa nu anförda beräkningar finner jag för mm del prisförhållandena avgjort tala till förmån för systemet med en av staten kontrollerad enskild drift på förevarande område av näringslivet.

Vad angår de övriga omständigheter, som böra tagas i betraktande vid avgörandet av frågan om fortsatt statsdrift eller enskild drift, torde de lämpligast behandlas i sammanhang med en redogörelse för det kontraktsförslag, som efter vidlyftiga underhandlingar blivit överenskommet mellan regeringen och en organisation benämnd Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.

Det bör framhållas, att nämnda kontraktsförslag är resultatet av Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 1 höft. (Nr 1.) 6

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

ömsesidiga tillmötesgåenden, än på en punkt än på eu annan. Ur det allmännas synpunkt hade det visserligen varit önskligt, att vissa bestämmelser erhållit ett något förändrat innehåll, men då från motsidan även uppställdes starka krav på ändringar, har jag ansett mig kunna tillstyrka vissa medgivanden, om därigenom fördelar i andra avseenden kunnat vinnas och hela överenskommelsen skulle kunna bringas till stånd, hör min del finner jag kontraktsförslaget såsom helhet betraktat vara från statens sida fullt antagiint.

Detta kontraktsförslag jämte vid detsamma fogade normalkalkyler torde böra såsom bilaga nr L fogas vid detta protokoll.

Med anledning av ett uttalande av folkhushållniugskommissionen, att det vore ganska olägligt, att i de sakkunnigas betänkande icke kunnat framläggas någon närmare redogörelse för, huru det då tillämnade konsortiet skulle vara organiserat, torde jag få meddela, att förenämnda organisation, »Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.», numera bildats, antagit stadgar och utsett styrelse samt registrerats.

Därjämte har jag att anmäla, att sagda förenings styrelse å föreningens vägnar ingivit följande skriftliga förbindelse:

»Till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet.

Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a., får härmed, i enlighet med av herr statsrådet uttalad önskan, avgiva den förklaring, att varje utom föreningen stående kvarn, som bevisligen varit handelskvarn i vetemjöl före den 1 januari 1915 och fortfarande driver samma rörelse, skall äga rätt att före den 1 september 1919 inträda såsom medlem av föreningen på enahanda villkor, som gälla för övriga till föreningen anslutna kvarnar.

Stockholm den 28 juli 1919.

Sveriges kvarnintressenter Förening u. p. a.

E. Wehtje.

F. Malmros.

Ghist. Åkerlindh.

Ryno Bohman. Ricin. Sandberg.»

43 Katigt. Maj:ts proposition Nr 1.

Vid den motivering för vissa bestämmelser i ovannämnda kontraktsförslag, jag nu går att lämna, torde jag få förbigå sådana jämkningar, i förhållande till de sakkunnigas kontraktsförslag, som endast äro av redaktionell natur eller eljest av mindre betydelse.

§ I-

I denna paragraf hava i de sakkunnigas kontraktsförslag gjorts de ändringar, att dels bland undantagen hänvisats även till § 2 på grund av att där i sista stycket stadgats eventuell försäljningsrätt för folkhushållningskommissionen beträffande från kvarn utlevererat mjöl, dels införselmonopolet utsträckts även till gryn av vete eller råg, dels ock undantag gjorts för sådan införsel, som är att hänföra till gränstrafik. Dessa ändringar synas icke tarva särskild motivering.

Det torde böra anmärkas, att med »folkhushållningskommissionen» överallt i kontraktet avses folkhushållningskommissionen av juni 1919.

Det bör uppmärksammas, att försäljningsmonopolet inom landet — själva förmalningen är icke monopoliserad, om den än faktiskt torde i viss mån bliva det — omfattar allenast vetemjöl och alltså icke mjöl av råg eller gryn av vete eller råg och naturligtvis ej heller själva spannmålen. Härigenom bibehålies möjligheten av konkurrens, vilket särskilt i fråga om mjöl av råg är ytterst viktigt.

Uppenbart är att sådan utlämning av vetemjöl, som äger rum såsom naturaförmån exempelvis till statare på grund av tjänsteavtal eller till undantagstagare, icke är att anse som försäljning utan fortfarande är tillåten.

Vidare bör beaktas, att staten endast tillförsäkrar föreningen, att ej annan skall äga laglig rätt till ifrågavarande införsel eller försäljning. Därav framgår, att staten ej åtager sig någon garanti i avseende å förbudets efterlevnad utöver vad som blir en följd därav, att överträdelser beläggas med straff och bliva föremål för åtal. Någon civilrättslig påföljd på grund av skedd överträdelse av förbudet kan icke från föreningens sida göras gällande mot staten, utan får föreningen såsom målsägare föra den talan mot överträdaren, vartill den må finna sig befogad.

§ 2-

Denna paragraf har blivit fullständigt omformulerad.

Först och främst har övertagningstiden måst framskjutas till den 1 september 1919, enär, såsom jag den 16 maj 1919 anförde, ärendet icke kunde hinna framläggas för årets lagtima riksdag.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

Det första i de sakkunnigas kontraktsförslag med »dels» börjande stycket motsvaras nu av de tre första styckena i denna paragraf, vartill som en specialbestämmelse sluter sig det sista stycket i samma paragraf.

I det första av dessa stycken bestämmes närmare vad som skall övertagas av föreningen från folkhuskållningskommissionen. Därvid har på yrkande från kvarnarnas sida undantagits sådant eftermjöl, som uppstått vid veteförmalningen, och vilket med den nu tillämpade höga utmalningsprocenten har karaktär av kli. Däremot har inlösningsskyldigheten utsträckts även till sådant före den 1 juli 1919 inköpt utländskt vete, som vid övertagandet ännu ej anlänt till riket. Jag kan nämna, att dylikt inköp icke ägt rum etter den i paragrafen angivna tiden 1 juli och ej heller kommer att ske under den återstående tiden före 1 september.

I andra stycket behandlas frågan om priset å den övertagna spannmålen. I anslutning till ett av folkhushållningskommiBsionen i dess utlåtande framställt yrkande har här gjorts den förändring, att till själva spannmålspriset enligt normalkalkylen skall läggas dels för utländsk spannmål, som vid övertagandet finnes lagrad i föreningsmedlem tillhörande eller i § 3 omförmäld kvarn, de i normalkalkylen beräknade kostnader för lossning av utländsk spannmål, dels ock för svensk spannmål, som vid övertagandet finnes på angivna sätt lagrad, de i samma kalkyl beräknade frakt- och inköpskostnader för svensk spannmål. Därest icke dessa ändringar skett, skulle staten hava utlagt berörda kostnader utan att få dem ersatta och likväl skulle kvarnföreningen, då varan redan funnes i till föreningen hörande eller i § 3 omförmäld kvarn, icke behövt i annan ordning vidkännas dem. Beträffande spannmål, som tilläventyrs icke vid övertagandet finnes lagrad i dylik kvarn, har däremot betalningsskyldighet till staten för sagda kostnader ansetts icke kunna avfordras föreningen, enär föreningen i sin tur måste vidkännas kostnader för varans transport till sådan kvarn, för vilken kontraktet gäller.

I tredje stycket bestämmes övertagningspriset för statens mjöl. I sak innehåller stycket icke annan förändring gent emot vad som torde hava vant avsett med de sakkunnigas motsvarande förslag, än att då, såsom jag redan nämnt, priset å rågmjöl (sammanmalet) numera bestämts till 46 kronor för 100 kilogram brutto för netto inklusive säck, men detta pris icke framgår av normalkalkylen, formuleringen måst på grund härav ändras. Vidare har, då kalkylen upptager endast bagerivetemjöl med 70 % utmålning, uttryckligen angivits, att kalkylen bör omräknas

45 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

efter 77 % utmålning, vilket motsvarar beskaffenheten av statens vetemjölslager. Dessutom har avdragsbestämmelsen förtydligats.

Det sista stycket i förslagets § 2 är nytt och innebär en förmån för staten, som härigenom får ersättning för vissa kostnader för mjölets förflyttning närmare konsumenterna. Bestämmelsen har särskild betydelse för till Norrland transporterat mjöl.

Det stycke i de sakkunnigas kontraktsförslag, som avhandlar föreningens övertagande av statens inköpsskyldighet beträffande den svenska skörden av vete och råg, är oförändrat bibehållet. Lantbruksstyrelsens erinran att föreningen borde särskilt tillförbindas att vid inköpen noggrant följa härför föreskrivna villkor har synts ej böra föranleda någon jämkning i ordalydelsen, då ju författningen uttryckligen åberopas. Ej heller samma styrelses förslag att föreningen skulle åläggas inköpsskyldighet, om ock till nedsatt pris, för inhemsk brödsäd, som ej vore fullt marknadsgill, har ansetts kunna införas i paragrafen, enär det ju är fråga allenast om att övertaga en staten nu åliggande skyldighet. Beträffande icke marknadsgill vara torde man icke kunna fordra, att föreningen skall vara förbunden i högre grad än staten skulle varit, om statsdriften fortsatts.

Dessutom hava i paragrafen iuförts ett av ett påpekande i folkhushållningskommissionens utlåtande föranlett stadgande angående inlösen av säckar samt en bestämmelse om fortsatt skyldighet intill den 1 november 1919 att lagra, vårda och utlasta kommissionen tillhörigt i föreningskvarn inneliggande eftermjöl och kli.

Jag vill icke underlåta att framhålla, att jag anser det genom bestämmelserna i denna paragraf reglerade realiserandet av statens den 1 september 1919 inneliggande lager av spannmål och mjöl innebära en stor fördel för staten så till vida, som staten undgår vidare risk därför samt slipper ombesörja dess lagring, skötsel och distribution. Genom detta övertagande underlättas i hög grad avvecklingen av folkhushållningskommissionen med underlydande kristidsorganisationer.

§ 3.

Denna paragraf reglerar det viktiga förhållandet mellan de kvarnar, som ingå i föreningen, och övriga kvarnar. Redan de sakkunniga hava i sitt betänkande framhållit, att det är ett allmänt intresse att tillse, att icke det genom kontraktet överlåtna monopolet missbrukas till förmån för de stora och medelstora kvarnarna utan att även de mindre handelskvarnarna må finna den sysselsättning, som är möjlig. För

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

detta ändamål dels föreslogo de sakkunniga i motiven till denna paragraf sådan inträdesrätt i föreningen, som kvarnintressentföreningen enligt förut omförmälda förbindelse nu medgivit, dels ock formulerade de § 2 på sätt framgår av deras kontraktsförslag. Det kan anmärkas, att en sådan möjlighet för de mindre kvarnarna till fortsatt verksamhet även torde vara i den stora allmänhetens välförstådda intresse och därför bör tillgodoses.

I paragrafens första stycke har med anledning av ett påpekande av folkhushållningskommissionen uttryckligen angivits, att med utomstående kvarns vetemjölsleveranser under åren 1912, 1913 och 1914 avses blott leveranserna under de av dessa år, då kvarnen varit i verksamhet. Om kvarnen icke varit i verksamhet ett eller två av dessa år, skall alltså denna tid icke medräknas och minska årsmedeltalet för kvarnen.

Någon ovillkorlig rätt för en efter den 1 januari 1915 tillkommen vetemjölskvarn att, såsom såväl folkhushållningskommissionen som lantbruksstj^relsen i olikhet mot de sakkunniga ifrågasatt, ingå i föreningen eller intaga den ställning, som i § 3 tillförsäkras vissa kvarnar, har icke kunnat beredas, varemot naturligtvis föreningen är oförhindrad till medgivande härvidlag.

I slutet av paragrafens första stycke hava, med anledning av yrkanden från kvarnföreningen, införts bestämmelser om befogenhet för föreningen att av sådan utomstående kvarn, varom paragrafen handlar, fordra deltagande i vissa föreningen åliggande skyldigheter, nämligen dels i övertagandet av den 1 september 1919 inneliggande lager av vete och råg samt mjöl därav och dels i den risk föreningen kan komma att löpa jämlikt § 12 för vid kontraktstidens utgång inneliggande lager av råg och mjöl därav. Till bestämmelserna i § 12 torde jag senare få återkomma. Den grund, efter vilken sådant deltagande i risken, som nu nämnts, bör ske, har bestämts till den proportion, vari kvarnen berättigas deltaga i vetemjÖlsförsäljningen under kontraktstiden. Då den fördel, dessa kvarnar skulle erhålla, består i viss rätt till vetemjölsförsäljning, har sagda delaktighet i risken synts böra utmätas därefter och icke efter någon grund, som kunnat medföra relativt större riskandel.

§ 4.

Med anledning av förslag av folkhushållningskommissionen har prisskalornas fastställande förbehållits Kungl. Maj:t, som även skall äga angiva huvudgrunder för upprättandet av förslag til] dylika skalor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

§ 5-

Enligt de sakkunnigas kontraktsförslag skulle kvarnarna vara skyldiga att mottaga den svenska spannmålen — både vete och råg — till minst så stor kvantitet per månad, som motsvarar en sjättedel av beräknad skörd. Häremot anmärkte lantbruksstyrelsen, att en sådan begränsning kunde, om den hänsynslöst tillämpades, vålla stora svårigheter för sådana odlare, vilka på grund av bristande förvaringslokaler eller trängande utgifter måste avtröska och sälja sin brödsädsskörd omedelbart efter bärgningen. Möjlighet syntes därför böra tillförsäkras dylika odlare att på en gång försälja någon större de] av höstsädsskörden.

Från kvarnföreningens sida hava däremot med stor styrka framförts betänkligheter mot den föreslagna mottagningsskyldigheten av en sjättedel per månad och anförts, att kvarnarna saknade nödiga lagerlokaler härför, synnerligast som utrymmet vore redan vid skördeårets början i hög grad upptaget av statens lager, vilket kvarnarna skulle övertaga och som vore vida större än som eljest vid den årstiden vore vanligt.

Uenna punkt är en av dem, om vilka det varit svårast att vinna enighet. Från regeringens sida bär det ansetts i hög grad angeläget att härvid skydda jordbrukarnas intresse av att få leverera sin skörd utan obehörigt dröjsmål. Resultatet framgår av paragrafens nuvarande ordalydelse.

Frågan om sjättedelen har lösts så, att därest det skulle ifrågasättas att inställa mottagandet innan denna månadskvantitet blivit uppnådd, det beror på föreningen att inför Kungl. Maj:t styrka, huruvida för ändamålet på respektive orter tillgängliga och lämpligt belägna spannmålsmagasinsutrymmen äro otillräckliga för mottagandet av sagda kvantitet. Såsom dylika utrymmen få icke betraktas allenast kvarnarnas egna lokaler, utan även andra lämpliga lagerutrymmen böra tagas i beräkning. Åven statens spannmålslagerhus komma härvid i betraktande och det har, med hänsyn särskilt till de avsevärt stora lager av spannmål, som föreningen skall övertaga den 1 september 1919, befunnits skäligt medgiva föreningen att utan hyresavgift disponera dessa lagerhus under kontraktstiden. Det bör vidare framhållas, att ordet »orter» i förevarande sammanhang icke får tolkas för snävt utan avse större sammanhängande landsdelar. Om inom sådan landsdel lagringsmöjligheterna för en kvarn äro fullt utnyttjade under det att en annan kvarn ännu disponerar utrymme, kan tillgången på lagringslokaler för »orten»

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

icke anses uttömd, även om hittills den senare kvarnen icke plägat tillföras spannmål från det område inom orten, som nu önskar leverera spannmål. Frågan när dylik otillräcklighet i tillgången på lagringsutrymme föreligger, kan visserligen bliva ganska svår att i särskilda fall avgöra, men det är givet, att Kungl. Maj:t icke kan komma att därvid gent emot kvarnarna uppställa orimliga krav.

I ett tillägg i slutet av andra stycket stadgas, att all före den 1 juni 1920 erbjuden inhemsk vete och råg skall vara mottagen nämnda dag, då ju statens inköpsskyldighet upphör.

§ 6.

I första stycket av denna paragraf har införts en bestämmelse, som utgör en naturlig följd av hela kontraktet i övrigt.

Det senare stycket behandlar frågan om sättet för erläggandet av likvid till staten för det lager, föreningen övertager. De sakkunniga hade i motsvarande paragraf hänskjuta denna fråga till särskild överenskommelse mellan staten och föreningen före den dag övertagandet skulle ske. Det har emellertid från såväl regeringens som kvarnrepresentanternas sida ansetts nödvändigt att redan i kontraktet reglera denna fråga, enär eljest möjlighet förelåge, att alltsammans skulle i sista stund stranda på oförenlighet i yrkanden härvidlag. Det har också under överläggningarna härom visat sig svårigheter att komma överens. Kvarnarna hava yrkat på lång, räntefri likvid under framhållande att de hade att samtidigt med ifrågavarande betalning likvidera den nya svenska skörden samt skulle bestrida kostnaderna för lagring, skötsel och assurans m. m. Slutligen har överenskommelse vunnits att fördela betalningen med en sjättedel i början av en var av de sex första månaderna. Då emellertid det totalbelopp, som skall erläggas, icke torde kunna vara känt redan den 1 september 1919, eftersom detta belopp måste grunda sig på inventering av de lager, som finnas vid ingången av sagda dag, och denna inventering — även om den tager sin början redan långt tidigare — icke kan avslutas förrän nämnda dag, varefter någon eller några dagar åtgå, tills alla rapporter hinna inkomma och sammanräkningen kan verkställas, har viss jämkning måst göras i fråga om den första likvidpostens erläggande.

§ 7.

Bestämmelserna i denna paragraf äro i de fyra första styckena allenast med vissa redaktionsförändringar likalydande med de sakkunnigas

49 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 1.

motsvarande paragraf. Beträffande dennas motivering anhåller jag att få hänvisa till betänkandet sid. 32 »Importvinstens disposition)) och sid. 34.

Sista stycket i paragrafen är insatt med föranledande av en erinran i folkhushållningskommissionens utlåtande.

§ 8.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om den kontroll, som må från statens sida utövas över föreningens verksamhet och som är av särdeles stor vikt till betryggande av att de överlåtna monopolrättigheterna handhavas på ett tillfredsställnnde sätt. De i de sakkunnigas förslag intagna bestämmelserna om en av staten utsedd och avlönad ledamot i föreningens styrelse jämte suppleant för denne ävensom om viss rapportskyldighet för föreningen äro i kontraktet bibehållna. Såväl från folkhushållningskommissionens som lantbruksstyrelsens sida hava emellertid yrkanden framställts på väsentligt utvidgad kontroll, varvid ifrågasatts ökad statlig representation i styrelsen. Jämte det jag fullt instämmer i åsikten om behovet av starkare statskontroll har jag emellertid ansett denna kunna på det lämpligaste sättet vinnas genom att utanför styrelsen inrättas en särskild av staten avlönad kontrollnämnd av tre personer jämte suppleanter, vilken nämnd bör äga de i paragrafens andra stycke angivna befogenheter. Dessutom har även annorstädes i kontraktet vissa uppgifter anförtrotts denna nämnd. När nämnden därtill finner anledning, bör den göra anmälan till Kungl. Maj:t, som då äger pröva, huruvida föreningen åsidosatt sina skyldigheter, och eventuellt förfara enligt § 14.

Avlöningen till statens styrelseledamot jämte kontrollnämnden ävensom andra möjligen uppstående kostnader för staten på grund av kontraktet torde antingen kunna bestridas av de för folkhushållningskommissionen tillgängliga medel eller göras till föremål för särskild framställning till riksdagen.

§ 9.

Denna paragraf innefattar bestämmelser angående kvalitet och pris å de genom föreningeu saluliållna produkterna. I huvudsak hava dessa bestämmelser redan blivit berörda vid frågan om mjölprisens inverkan vid valet mellan statsdrift och enskild drift.

Det första stycket avhandlar prissättningen under tid, då ransonering fortfarande äger rum. Eftersom enligt min mening ransoneringen Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 höft. (Nr 1.) 7

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

bör upphävas senast från och med september månad, torde dessa bestämmelser komma att sakna praktisk betydelse. Jag vill emellertid framhålla, att ordet »kvantiteter» i texten till de sakkunnigas kontraktsförslag uppenbarligen är feltryck och nu utbytts mot »kvaliteter» samt att ett fixerat högsta pris nu åsatts rågmjöl.

Bestämmelserna i paragrafen i övrigt hava blivit omformulerade, varjämte vissa tillägg gjorts. Sålunda har skyldighet ålagts föreningen att tillhandahålla allmänheten även bageri vetemjöl i mån av behov. Rätten för föreningen att under vissa förutsättningar förbinda vetemjölsförsäljning med försäljning av mjöl av råg har bibehållits såsom varande av stor betydelse för såväl föreningen som staten i syfte att nedbringa det utgående lager av råg och mjöl därav, varom § 12 handlar. Sagda rätt har emellertid i enlighet med de sakkunnigas yrkande gjorts beroende av Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd. Därjämte har här tillagts, att utövningen av dylik rätt skall ske enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter.

Vidare har i överensstämmelse med yrkande från folkhushållningskoinmissionen införts stadgande om standardtyper i överensstämmelse med normalkalkylerna. Det åligger givetvis den ovan omförmälda kontrollnämnden att granska standardtyperna samt att tillse, att de efterlevas.

Bestämmelserna om prisen äro beträffande bagerivetemjöl, flormjöl och rågsikt i sak överensstämmande med de sakkunnigas förslag. I anslutning till ett uttalande i folkhushållningskommissionens utlåtande har visst högsta pris åsatts även det finaste vetemjölsslaget. Rågmjölspriset har sänkts på förut angivet sätt.

I paragrafen hava vidare införts viktiga bestämmelser till ledning för uträkningen, närmast föranledda av påpekande i folkhushållningskommissionens utlåtande. Det utsäges här, att allenast prisen å spannmål, eftermjöl och kli ävensom procenttalen av inblandad svensk och utländsk vara samt frakten kunna växla, under det att övriga poster i kalkylen äro fasta. Vad spannmålsprisen angår, skall det tillkomma staten att bestämma de pris, som skola läggas till grund för mjölprisens uträkning enligt normalkalkylerna, varvid dock dessa pris för av föreningen inköpt svensk spannmål icke må sättas lägre än kronor 39.4 0 för råg och kronor 40.4 0 för vete, allt per 100 kilogram. Dessa pris hava sin orsak i skyldigheten att för vara av högre kvalitet betala visst överpris enligt prisskala samt grunda sig på erfarenhet från folkhushållningskommissionens inköp. De hava också använts som utgångspunkt i de sakkunnigas normalkalkyler. Prisen å eftermjöl och kli be-

51 Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

stämmas av marknadsprisen inom landet och skola givetvis grundas på dessa varors fodervärde i förhållande till andra fodervaror N åd trakten angår avses härmed, att ändring i denna post i kalkylen skall kunna ske allenast under förutsättning av en ändring i de före den 1 augusti lJlJ gällande iärnvägstarifferna, så att exempelvis 20 procents höjning eller sänkning skall medföra ändring av siffran kronor 1.7 5 till kronor _.i o respektive kronor 1.4 0. Då posten frakt avser en beraknad medelkostnad för hela riket för järnvägstransport av svensk brödsäd tran odlaren till kvarnen, kan alltså icke ändring i våglängden öva inverkan på kalkylen

I sista stycket har bestämts, att ändring i mjölprisen pa grund av ändringar i värdena å sådana faktorer, som få växla, skall, innan den får tillämpas, kontrolleras av kontrollnämnden.

Vad de bifogade normalkalkylerna angår, bär den ändring vidtagits, att frakten för svensk spannmål utbrutits från posten frakt och inköpskostnad, enär den förra ju kan växla, under det att den senare

är konstant. ^ , . , c ,

I detta sammanhang vill jag beträftande ragmjolspriset framhålla,

att då fullständig frihet till konkurrens i avseende å r&gförmalmngen och rågförsäljningen skall förefinnas, den stora mängden av småkvarnar, vilka hava möjlighet till besparingar i fråga om frakter och provisioner m. m. samt även torde kunna beräkna billigare mallön, sannolikt kommer att kunna bjuda allmänheten billigare rågmjöl än till 46 kronor för 1UU kilogram, inklusive säck, och att härigenom det faktiska rågmjöl spriset i landet kommer att i allmänhet ställa sig lägre än det medgivna högsta priset. Det är givet, att härigenom konsumtionen av rågmjöl bor komma att befordras, och härigenom minskas risken enligt § 12 för såväl kvarnföreningen som staten av förlust å råglagret vid avtalstidens slut,

§ io.

I denna paragraf har den ändring gjorts, att hänskjutandet av uppkommen tvist angående kvalitet eller pris till avgörande genom skiljemannaförfarande nu är beroende av säljarens medgivande.

§ Il-

Här har tillagts, att reservlagret vid kontraktstidens slut vilket i enlighet med de sakkunnigas förslag bestämts att motsvara 40,000 ton spannmål — skall ingå vete eller vetemjöl, motsvarande minst 25,000 ton vete.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

§ 12-

Denna paragraf är ny och har sin grund i ett bestämt yrkande från kvarntöreningen att icke ensam behöva vidkännas risken vid kontraktstidens utgång för inneliggande råglager, vilket inköpts till höga pris under minimipristiden men tilläventyrs icke sedermera skulle kunna säljas utan betydande förlust. Då även staten, ifall den fortsatte med stålsdrift, skulle löpa dylik risk, har det ansetts rimligt att i någon mån tillmötesgå detta krav och efter vidlyftiga förhandlingar bär enighet uppnåtts om den lydelse, paragrafen nu har. För statens del är risken begränsad till hälften av prisskillnaden för lika stor kvantitet råg och mjöl därav, som föreningen den 1 september 1919 övertager av staten. Denna begränsning är från statens synpunkt av stor betydelse. Kvarnföreningen bär ensam risken för 1919 års skörd. Både staten och föreningen hava emellertid gemensamt intresse av att det utgående råglagret icke blir alltför stort. Därjämte har angivits, att i det utgående lagret får inräknas allenast 1919 års skörd, enär staten icke bär inlös- -ningsskyldighet för vad som kan hava den 31 augusti 1920 redan inkommit av samma års skörd.

Då ovisshet kan tänkas uppstå angående vad som vid kontraktstidens slut utgör marknadspriset å råg, har i det senare stycket av paiagrafen lämnats föreskrift, huru frågan skall avgöras, därest överenskommelse ej kan vinnas.

§ 13-

I denna paragraf, som motsvarar § 12 i de sakkunnigas kontraktsförslag, har dels tillagts eventuell importskyldighet beträffande mjöl och dels lagringsavgiften nedbringats från 45 till 30 öre.

§ 14-

Denna paragraf, som är en av de viktigaste i kontraktet, har undergått genomgripande förändringar.

Det forsta stycket motsvarar första stycket av de sakkunnigas § 13. Ersättningsskyldigheten har nu bestämts att avse statens kostnader samt av underlåtenheten orsakad skada och därjämte har undantag gjorts för fall, då force majeure föreligger.

Då storleken av det lager, som föreningen skall övertaga av staten, först i början av september blir känt, men det ansetts nödvändigt att

53 Kungl. Maj.is proposition Nr 1.

redan före avlåtandet till riksdagen av proposition i ämnet hava säkerhet för föreningens fullgörande av dess förbindelser, har bestämmelse införts om avlämnande senast den 1 augusti av garantiförbindelser å ntt belopp av 55 miljoner kronor, vilket anses approximativt motsvara sagda lagers värde. När lagervärdet hunnit definitivt fastställas, kunna dessa förbindelser, såsom paragrafen ock angiver, utbytas mot nya till belopp, sammanlagt uppgående till den verkliga köpeskillingen. Ett sådant ombyte kan måhända bliva föranlett även därav, att under mellantiden nya medlemmar inträtt i föreningen.

Innebörden av ändringarna i sista stycket, som motsvaras av sista stycket i § 13 i de sakkunnigas förslag, är bland annat, att det skall bero av föreningen att anmäla, att förseelse mot kontraktet är att tillskriva viss föreningsmedlem, i vilket fall staten skall i första hand vända sig mot denne. Har sådan anmälan icke skett, har staten, liksom för vad hos dylik anmäld föreningsmedlem kan brista, rätt att begagna sig av vilken garantiförbindelse som helst. Dessa äro nämligen utfärdade såsom för egen skuld, tills full betalning sker.

§ 15.

Beträffande denna paragraf torde endast böra erinras, att i § 3 inryckts, att föreningen skall vid medgivande åt utomstående kvarn av rätt till vetemjölsförsäljning stadga skyldighet för dylik kvarn att underkasta sig bestämmelserna i § 15 angående skiljedom.

§ 16.

Denna paragraf är avfattad i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, med tillägg att, därest staten på grund av nödig befunnen statlig reglering av mjöl eller bröd uppsäger kontraktet under år 1920, regleringen ej må införas förrän efter uppsägningstidens utgång.

Det torde böra framhållas, att kontraktet skall gälla ända till utgången av augusti månad 1920, oaktat minimiprisen och statens inköpsskyldighet upphöra med den 31 maj 1920. Det har nämligen ansetts nödvändigt för föreningen att hava de tre efterföljande månaderna att tillgå för realiserandet av vad som måst inköpas under den föregående tiden.

54 Kungl. Majds proposition Nr 1.

Tiden efter minimiprisens upphörande.

§ 17-

Här omförmäles förutsättningen av riksdagens godkännande före den 23 augusti 1919. Visserligen hade det varit önskligt, att icke någon viss dag här hade behövt fixeras, men att så skett har sin grund däruti, att det är nödvändigt, att kvarnarna — även om de i förväg kunna vidtaga åtskilliga förberedelser — hava någon tid på sig för att slutföra organisationen, så att de kunna övertaga hela denna mycket vidlyftiga rörelse vid september månads ingång.

Såsom slutresultat av den nu lämnade utredningen finner jag för min del framgå, att ett system med enskild, statskontrollerad drift i enlighet med förevarande kontraktsförslag innebär sådana fördelar, att det bör bringas i verkställighet. Kungl. Maj:t har redan för sin del gillat denna uppfattning genom benryndigande åt mig den 16 juli 1919 att underteckna kontraktet. Proposition i ämnet torde nu böra avlåtas till den urtima riksdag, vartill kallelse utfärdats.

Vad därefter vidkommer tiden efter minimiprisens upphörande med den 31 maj 1920 hava de sakkunniga, enligt min mening, framlagt övertygande skäl för att den inhemska brödsädsodlingen icke bör under den närmaste tiden efter sagda dag lämnas utan visst skydd mot de rubbningar, som eljest kunna inträffa och i sådant fall skulle icke blott allvarligt skada jordbruksnäringen och äventyra de framsteg denna näring under de senaste årtiondena gjort utan även under vissa omständigheter medföra menliga följder för vår folkförsörjning. De sakkunniga hava omförmält åtskilliga förhållanden, som synts ägnade att å hithörande områden göra framtiden synnerligen oviss. Sedan betänkandets avgivande hava icke de internationella förhållandena på det handelspolitiska området ännu så stadgat sig, att man kan någorlunda säkert förutse, hur den framtida utvecklingen kommer att gestalta sig. I varje fall föreligger den möjligheten, att övergångsåren bliva särskilt brydsamma, och redan denna risk synes mig påkalla förebyggande åtgärder från statsmakternas sida. Det får ej heller förbises, såsom ock de sakkunniga framhållit, att det med hänsyn till folkförsörjningen kan bliva av synnerlig vikt, att brödsädsodlingen uppehälles åtminstone i den omfattning, denna od-

55 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

Krig hade före kriget. Att under denna övergångstid i allt för hög grad lita till den utländska importen och åsidosätta främjandet av den inhemska produktionen kan jag icke anse tillrådligt.

Jag vill emellertid samtidigt framhålla, att härmed icke lastslås någon viss uppfattning rörande vårt lands framtida politik på detta område. De åtgärder, som nu må ifrågakomma, avse endast ett provisorium för övergångsåren närmast efter världskriget och böra på intet sätt utöva prejudicerande verkan för framtiden och detta desto mindre, som hithörande frågor blivit hänskjuta till noggrann och allsidig utredning av den nu arbetande tull- och traktatkommitten.

Såsom jag redan den 16 maj 1919 anförde anser jag det vara nödvändigt, att åtgärder för främjandet av brödsädsproduktionen redan nu beslutas av statsmakterna. Då jordbrukarna under eftersommaren och hösten år 1919 utså den höstsäd, som skall skördas år 1920 och vilken avses till förbrukning under konsumtionsåret 1920—1921, är det nämligen önskligt för tryggande av en tillfredsställande inhemsk brödsädsodling, att jordbrukarna snarast möjligt få veta, vilken hjälp från statens sida denna odling kan under den allra närmaste tiden påräkna i händelse av ett starkt prisfall och vad de sålunda hava att rätta sig efter. Att, såsom ifrågasatts i reservationen vid de sakkunnigas betänkande, uppskjuta frågan till 1920 års lagtima riksdag har jag därför icke kunnat tillstyrka och vill framhålla, att vid sagda, riksdag icke någon åtgärd kan beslutas, som nämnvärt inverkar på den inhemska skörden av vete och råg samma år. Kungl. Maj:t har också delat denna uppfattning genom att besluta sammankallandet av urtima riksdag bland annat för avgörande av den nu förevarande frågan.

Med hänsyn till att de nu rådande osäkra förhållandena på världsmarknaden med all sannolikhet icke så snart övervinnas anser jag det högeligen önskvärt, att övergångstiden icke sättes alltför kort. Jag ansluter mig därför till de sakkunnigas förslag om en tvåårig övergångsperiod och finner av samma anledning angeläget, att statsmakternas beslut angående åtgärder för hela denna period nu blir fattat i ett sammanhang.

Vad därefter angår naturen av de åtgärder, som nu böra beslutas för tiden 1 juni 1920—31 maj 1922, hava de sakkunniga till prövningupptagit olika möjligheter.

I likhet med de sakkunniga finner jag fortsatt tillämpning av minimiprissystemet för nu ifrågavarande tid icke vara att tillråda. Redan den omständigheten, att systemet kräver fastställande på förhand och för viss tid av ett fixerat pris, har påtagliga olägenheter. Det ligger i

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

öppen dag, att detta måste medföra nästan oöverstigliga svårigheter, då meningarna av naturliga skäl äro så olika beträffande vilket pris, som under förhandenvarande förhållanden kan vara skäligt. Härtill kommer emellertid, att utfästelse av minimipris medför förpliktelser för staten, som kunna bliva ganska betungande. Antingen måste staten själv, såsom nu är fallet, genom egna organ övertaga hela spannmålshandeln beträffande brödsäd eller ock träffa överenskommelse med enskilda sammanslutningar, som lämna garanti för att den statliga utfästelsen blir infriad.

Ett återupptagande av ett system med statligt utövande av spannmålshandeln synes mig icke böra ifrågakomma, desto mindre som jag redan har för det nu instundande konsumtionsåret tillstyrkt detta systems utbytande mot ett annat, som innebär en övergång till friare former på detta område av näringslivet. Lika litet synes mig ett system med statskontrollerad drift vara för nu ifrågavarande tid att tillstyrka. Att ett system av dylik typ förordats för det nu instundande året, har haft sin grund i statens inköpsutfästelse till vissa minimipris, vilken utfästelse ej gäller längre än till den 1 juni 1920. Att fortsätta ett dylikt system i syftemålet att därigenom främja de inhemska jordbrukarnas brödsädsodling synes mig icke lämpligt, synnerligast som de nyss nämnda svårigheterna, då staten skall fastställa priset, vidlåda även detta system.

Vid avgivandet av sitt förslag till åstadkommande av det erforderliga stödet för brödsädsodlingen under övergångstiden hava de sakkunniga funnit sig böra utgå från att sagda odling borde beredas ungefär samma förutsättningar, som den ägde under årtiondet närmast före krigets utbrott, och de hava med denna utgångspunkt sökt finna garanti för ett relativt skydd för brödsädsodlingen för det fall, att prisfallet på importerad spannmål skulle bliva osedvanligt starkt. Jag anser detta grepp på frågan vara synnerligen väl funnet.

De sakkunnigas åsikt, att rådande ovisshet rörande spannmålstillgång och spannmålspris bör utan vidare medföra, att frågan om fasta tullsatser avföres från diskussionen angående åtgärder för den nu förevarande tiden, delar jag till fullo och vill uttryckligen framhålla, att en förutsättning för genomförandet av ett sådant system, soin de sakkunniga föreslagit, är, att de nu i tulltaxan upptagna tullsatserna å de varor, om vilka här är fråga, under övergångstiden icke tillämpas.

Jag finner det av de sakkunniga föreslagna systemet med glidtullar, organiserade så att de höjas, när importprisen falla, och sänkas, när importprisen stiga, samt i övrigt avpassade så att de å ena sidan vid behov giva den

57 Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 1.

inhemska odlingen önskvärt skydd men å andra sidan vid höga pris å världsmarknaden ej i onödan betunga landets konsumtion, hava mycket, som talar för sig. Om dessa glidtullar kunna avvägas på ett rättvist och tillika smidigt sätt, synes mig detta system vara användbart, särskilt för en övergångstid, där förhållandena äro så osäkra och prisläget under den närmaste tiden så oberäkneligt som för närvarande. Givetvis kunna, som de sakkunniga ock framhållit, vissa anmärkningar göras mot ett dylikt system, men jag anser icke, att de invändningar, som kunna göras mot själva systemet som sådant, äro så tungt vägande, att de nu få tillmätas avgörande betydelse.

Glidtullarna förutsätta en jämförelse mellan ett visst normalpris, som hänför sig till produktionskostnaderna å den inhemska spannmålen, och det pris, vartill motsvarande utländsk vara kan importeras. På grundvalen av dessa bägge faktorer skall sedermera tullsatsen bestämmas.

Innan jag ingår på att närmare uttala mig rörande de sakkunnigas förslag i dessa avseenden, vill jag framhålla, att uppgiften, sådan de sakkunniga uppställt densamma, är att bereda brödsädsodlingen inom landet ungefär samma ekonomiska förutsättningar, som den ägde under tioårsperioden 1904—1913. Det är alltså fråga om att finna relationstal mellan sagda tioårsperiod och den tid, varom nu är fråga. Utgår man från den förutsättning, att brödsädsodlingen under sagda tioårsperiod arbetade under förhållanden, som för dess ekonomiska bedrivande kunde anses åtminstone icke gynnsammare än normala — de sakkunniga och herr Nanneson synas hava givit fullt giltiga skäl för antagandet av en dylik förutsättning — gäller det därefter att utröna, vilka pris å brödsäd, som under de för den nu ifrågavarande tiden existerande produktionsbetingelserna giva odlaren samma villkor, som han hade att arbeta med under tiden närmast före kriget. Sedan man funnit dessa pris och därjämte äger kännedom om importpriset, kan man utmäta tullen, vars syfte är att återställa läget till vad det var under sagda tioårsperiod. Detta kan också uttryckas så, att man önskar behålla möjlighet till lönande brödsädsodling i den omfattning, den bedrevs under sagda period men utan hänsyn till de av kristidsåtgärderna förorsakade utvidgningarna under de senaste åren. Naturligtvis kan man vid tullsatsens bestämmande göra sagda återställande mer eller mindre fullständigt.

De sakkunniga hava i avseende å sättet att beräkna ett normalpris å spannmålen under nuvarande produktionsbetingelser förordat ett system, som närmare utvecklas i den vid betänkandet fogade bilagan av agronomen L. Nanneson. För att ytterligare belysa detta sjstem, dess an- Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 käft. (Nr 1\ 8

58 Kungl. Maj:ts proposition Sr 1.

vändning och verkningar liar bemälde Nanneson på min anmodan utarbetat en P. M. i ämnet, vilken torde få som bilaga nr 2 fogas till detta protokoll.

Under hänvisning till de sakkunnigas betänkande och herr Nannesons bägge bilagor torde jag beträffande detta system få framhålla följande.

Av stor vikt är uppenbarligen, att produktionskostnadsberäkningen göres så enkel som möjligt. Det är önskligt, att man därvid endast behöver räkna med ^vissa huvudfaktorer, vilkas kvantitet och pris lätt kunna bestämmas. A andra sidan får förenklingen uppenbarligen icke drivas så långt, att resultatet blir otillförlitligt. Vid den undersökning jag ägnat den av de sakkunniga i detta hänseende föreslagna kalkylen, har jag funnit den ur de nu angivna synpunkterna fullt användbar och ägnad att fylla alla rimliga anspråk samt giva ett pålitligt resultat, vilket i hög grad underlättas av att det här icke är .fråga om att vinna ett uttryck för den absoluta produktionskostnaden utan blott att undersöka de relativa växlingarna i densamma mellan två tidsperioder.

Herr Nannesons kalkyler hava uträknats såväl för vete som råg. I sin hemställan hava de sakkunniga föreslagit, att allenast vetekalkylen skall läggas till grund för den blivande tullen och att rågen — samt ävenledes kornet — måtte liksom eldigt nuvarande tulltaxan draga samma tull som vetet. Då jag finner denna hemställan väl grundad, kan undersökningen nu inskränkas till vetekalkylen. Rågkalkvlen är emellertid av nytta för att ytterligare belysa systemets verkningssätt.

Beräkningen rör sig med allenast de fyra förnämsta produktionsfaktorerna: mänsklig arbetskraft, dragararbete, gödsling samt ränta å jordvärde och driftkapital. Enligt de sakkunnigas förslag skulle värdena å de tre första faktorerna växla i mån av dessas pris under olika tider, varemot värdet av ränteposten skulle bibehållas oförändrat från tioårsperioden till den tid, varom nu är fråga. Ett sådant bibehållande av samma räntevärde är visserligen teoretiskt taget knappast riktigt, eftersom såväl kapitalvärdet av jord och inventarier som ock räntefoten numera äro högst väsentligt stegrade från förenämnda tioårsperiod, men då ett dylikt förfaringssätt — som ju verkar i prissänkande riktning — väsentligen underlättar kalkylen, vill jag för min del icke göra någon invändning däremot. Mot beräknandet av denna räntekostnad till 4 kronor per decitou för vete har jag ingen erinran.

På grund av förefintligt material från bokföringsföreningar m. m. har i veteodlingskalkylen antalet mansdagsverken upptagits till 31 samt antalet hästdagsverken till 24, allt jaer hektar räknat. Dessa medeltal

59 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

stämma även med de av produktionskostnadskommittén på sill tid vid beräkningen över de antagliga produktionskostnaderna å spannmål m. m. år 1918 angivna, under iakttagande att vid medeltalets beräknande lika hänsyn tages till skånska och mellansvenska förhållanden samt att de arbeten av mera allmän natur, som icke kunnat direkt debiteras viss produktionsgren, medräknas med visst belopp per hektar. Enär det emellertid synts kunna ifrågasättas, om icke särskilt antalet mansdagsverken blivit väl högt upptaget, bär herr Nanneson på min anmodan verkställt uträkning med ett till 25 nedsatt antal mansdagsverken per hektar veteodling. Enär priset på mansdagsverken hittills stigit mindre än övriga i beräkningen ingående faktorer, särskilt priset på konstgödsel, bär emellertid denna beräkning givit till resultat ett något högre produktionspris för närvarande å vetet än med användandet av det större dagsverksantalet. Vid sådant förhållande har det beräknade dagsverksantalet synts mig kunna godkännas.

Såsom gödselkvantitet liar endast räknats med konstgödsel, varvid denna kvantitet nedsatts till en tredjedel av beräknad normal giva. Såsom normal giva har antagits 100 kilogram cliilesalpeter, 200 kilogram 20 % superfosfat och 100 kilogram 37 % kali per hektar. Herr

Nanneson har på min begäran beräknat resultatet även under förutsättningav dels allenast eu fjärdedel, dels ock ända till hälften av sagd ar norm algiva, varvid i förra fallet produktionskostnaden nedgått endast helt obetydligt (från kr. 36.32 till kr. 36.0 1 per dec-iton vete) men i senare fallet rätt avsevärt höjts. Orsaken till att i beräkningen medtagits endast en tredjedel av normal giva är att man även i delta fall utgått från den genomsnittliga användningen av konstgödsel till brödsädsodling. Vid övervägande av dessa omständigheter har jag funnit mig icke böra s-öra natron erinran mot den beräknade gödselkvantiteten.

Nu angivna kvantitetstal skola i kalkylen vara fasta. Variationerna åstadkommas genom prisen å dessa produktionsmedel. Såsom pris å mänsklig arbetskraft har använts priset å ett mansdagsverke i egen kost enligt socialstyrelsens arbetskostnadsstatistik. Häremot torde ej något vara att erinra.

Såsom mått å kostnaden för ett hästdagsverke har tagits den totala utfodringskostnaden men förvandlad till endast havre, vars pris därefter bestämts enligt markegångstaxa!). Havre är nämligen det enda mera betydelsefulla foderslag för häststallet, som upptages i denna taxa. Måttet är 3,000 foderenheter eller 3,600 kilogram havre per häst per år, som fördelats på 180 arbetsdagar, motsvarande i medeltal 20 kilogram havre per arbetsdag. Ehuruväl sagda antal arbetsdagar visat

60 Kungl. Maj. ts proposition Nr 1.

Big enligt erfarenhet från jordbruksbokföringsföreningar in. in. vara det högata, som i medeltal kan påräknas — avdrag- måste nämligen göras för sön- och helgdagar, sjukdagar m. in., varjämte arbetena icke påfordra hästdagsverken i lika mått under alla årstider —, har det synts böra undersökas, vad verkan beräknandet av ett något större antal hästdagsverken per år skulle medföra. Enligt av herr Nanneson i sådant avseende verkställd beräkning skulle vid antagandet av 220 arbetsdagar i medeltal per år foder kostnaden per arbetsdag nedbringas till 16.4 kilogram havre, men eftersom prisstegringen å havre mellan tioårsperioden 1904 — 1913 och nuvarande pris nästan jämnt motsvarar medeltalet av prisstegringen å de särskilda i beräkningen ingående produktionsfaktorerna, blir slutresultatet nästan oförändrat. (Det kalkylerade vetepriset skulle till och med höjas men allenast från kr. 36.3 2 per deciton till kr. 36.3 5 per deciton vete.) Vid detta förhållande synes mig beräkningsgrunden för prissättningen av hästdagsverkena kunna godtagas.

Prisen å konstgödsel upptagas efter notering, för superfosfat och kali noteringarna i juli—september och för chilesalpeter noteringarna i februari—april.

De nu angivna talen hänföra sig till hektar. För produktionskostnadernas förvandling till att avse deciton kräves en multiplikationsfaktor, vilken utrönts genom en i herr Nannesons bilaga vid sakkunnigbetänkandet intagen formel. Härvid har sagda faktor, vilken skall vara konstant, befunnits utgöra vid veteodling 0.0 8 5. Nämnda faktor underlättar i hög grad formulerandat av de regler, som böra givas för produktionskostnadsberäkningen, vars ändamål, som sagt, är fastställandet av ett normalpris, å inhemskt vete. Sagda beräkning skall nämligen utföras så, att värdesumman av 31 mansdagsverken i egen kost enligt socialstyrelsens arbetskostnadsstatistik + 24 hästdagsverke^ varje beräknat till värdet av 20 kilogram havre enligt gällande årspris enligt markegång + tredjedelen av priset enligt notering å 100 kilogram chilesalpeter, 200 kilogram 20 % superfosfat och 100 kilogram 37 % kalisalt multipliceras med 0.0 8 5, varefter 4 kronor tilläggas för räntekostnad.

Den nu angivna beräkningsgrunden tillstyrker jag. Genom att i kalkylen insättas de värden å mansdagsverken, hästdagsverken och konstgödsel, som under det ifrågavarande året gälla, får man fram det normalpris, som då motsvarar medelpriset å vete under tioårsperioden 1904— 1913. Sedan återstår att tillse, hur sagda normalpris ställer sig till det för samma tid gällande medelpriset å importerad vara. År sistnämnda pris lägre, är jordbrukets ställning i fråga om veteodlingen i motsvarande mån försämrad, och produktionen blir i samma mån förlustbringande.

61 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

Av närmare anförda skäl hava de sakkunniga emellertid törordat, att från det på ovan angivna sätt erhållna normalpriset måtte göras ett avdrag av 5 procent. Jag ansluter mig till denna mening. Det sålunda erhållna priset kan lämpligen benämnas grundpris.

I likhet med de sakkunniga anser jag uträknandet av ifrågavarande normalpris, vilket bör ske på eu gång för ett helt år av den tid, då glidtullarna skola gälla, böra i enlighet med de grunder, för vilka nu redogjorts, verkställas av lantbruksstyrelsen, och torde Kungl. Maj:t böra äga meddela närmare bestämmelser härför.

I avseende å priset å importerat vete, vilket pris bör beräknas fritt banvagu i svensk importhamn, hava de sakkunniga tillstyrkt, att åt kommerskollegium måtte lämnas i uppdrag att för perioder av tre månader beräkna detta på grundval av prisen i vissa, exportländer med tillägg av kostnader för transport, assurans och lossning. Detta system synes mig lämpligt och torde periodernas korthet vara ägnad att låta tullarna sä nära som möjligt foga sig efter marknadens växlingar. Kungl. Maj:t torde i sinom tid böra meddela vissa bestämmelser att läggas till grund för denna beräkning.

Sedan man på nu angivna sätt funnit värden å de faktorer, som böra lägga8 till grund för utmätandet av tullsatsen, återstår att giva regler för detta utmätande.

Att sätta tullen högre än skillnaden mellan det funna grundpriset å den svenska spannmålen och priset å den importerade, genom vilket förfarande den svenska odlingen skulle särskilt premieras, vore icke förenligt med syftet med det nu avsedda stödet åt denna odling och kan icke ifrågakomma.

Ej heller kan jag tillstyrka, att tullsatsen så utmätes, att den jämnt motsvarar sagda skillnad. En sådan anordning vore visserligen riktig, därest det uppställda syftemålet att bereda brödsädsodlingen samma ekonomiska förutsättningar, som denna odling ägde före kriget, skulle tillfullo ernås. Av hänsyn till andra viktiga intressen än jordbrukets och brödsädsodliagens måste emellertid eitergifter göras på detta eljest från jordbrukssynpunkt berättigade krav. Såsom de sakkunniga framhållit är det av största vikt för landet i dess helhet att snarast åstadkomma en sänkning av varuprisen. Detta måste medföra ekonomiska olägenheter för de olika näringarna, och det är ej mer än rimligt, att även jordbruket får bära en del av bördan därav.

I likhet med de sakkunniga anser jag därför, att tullsatserna böra så anordnas, att producenterna lika väl som konsumenterna deltaga i gäldandet av det underskott i de beräknade produktionskostnaderna för

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

inhemsk brödsäd, som må uppstå. De sakkunniga hava föreslagit en delning i lika delar, d. v. s. tullen skulle utgå med halva skillnaden mellan grundpriset å den inhemska spannmålen och importpriset, dock att ingen tull skulle utgå, då importpriset med mindre än 1 krona per deciton understiger det inhemska grundpriset. Jag finner mig kunna ansluta mig härtill, dock med en viktig modifikation. Jag håller nämligen före, att det ifrågasatta tullskyddet icke bör inom den angivna ramen få stiga obegränsat, utan att en maximitullsats bör föreskrivas. Denna synes lämpligen kunna sättas till den i tulltaxan föreskrivna men nu suspenderade tullsatsen för vete, råg och korn av 3 kronor 70 öre per deciton. Genom detta förfaringssätt åstadkommes, att icke i något fall högre tull skall utgå, än om suspensionen upphävdes och förhållandena återfördes till de förutvarande.

Jag torde böra i ett exempel närmare belysa verkningarna av det nu förordade systemet.

A sidan 51 i de sakkunnigas betänkande finnes intaget ett dylikt exempel, varvid man utgått från ett antaget normalpris av 36 kronor per deciton vete, alltså den i herr Nannesons bilaga vid betänkandet angivna summan i nedåt avrundat tal. Det bör emellertid bemärkas, att herr Nanneson utgått från de värden å dagsverken, havre och konstgödsel, som befunnits gälla för åren 1918 —1919. Såsom även de sakkunniga framhållit, äro dessa tal, åtminstone vad havre och konstgödsel angår, säkerligen avsevärt högre än de pris å nämnda produkter, med vilka man bör kunna räkna för tiden 1 juni 1920-31 maj 1922. De sakkunniga hava själva å sid. 46—47 i betänkandet verkställt eu beräkning med utgångspunkt från att priset på mansdagsverken blir oförändrat, att havrens markegångspris sjunker från 28 till 24 kronor per deciton och att prisen å konstgödsel sjunka med en tredjedel. De hava då kommit till ett normalpris av kronor 32.7 0 för deciton vete. Om man utgår från de av de sakkunniga sålunda gjorda förutsättningarna, bör exemplet uppställas med begagnande av sistnämnda produktionskostnadstal såsom normalpris. Från detta tal bör emellertid, såsom ovan nämnts, dragas 5 procent med kronor 1.6 3, varefter det grundpris, man bör räkna med, blir kronor 31.07, som bär avjämnas till 31 kronor.

Tabellen kan då uppställas sålunda:

Kungl. Maj:ts proposition Nr l. 63

Såsom jag förut nämnt, anser jag de sakkunnigas förslag, att tullsatserna å råg och korn böra — liksom i nuvarande tulltaxa är fallet — bestämmas till samma belopp som för vete, vara grundat på goda skäl. Någon särskild produktionskostnadsberäkning för dessa sädesslag blir alltså icke av nöden. Ehuruväl detta givetvis läte sig göra — för råg föreligger ju redan dylik kalkyl — medför uteslutandet av särskild beräkning beträffande dessa sädesslag eu stor fördel därutinnan, att importpris för desamma icke behöva fastställas. Detta skulle nämligen medföra vissa svårigheter, enär råg och korn icke tillnärmelsevis i likhet med vetet äro världsartiklar, för vilka liestämda noteringar kunna angivas. Importen av dessa spannmålsslag har också varit mycket ojämn och vida understigande veteimporten, valjämte det synes ganska ovisst, huruvida från de under normala förhållanden rågexporterande länderna någon dylik export i avsevärd omfattning kan beräknas skola komma till stånd under nu ifrågavarande tid.

I de sakkunnigas förslag, att tullsatserna för mjöl eller gryn av vete, råg eller korn må bestämmas till belopp, som med 75 procent överstiger den samtidigt gällande tullen å motsvarande spannmålsslag, får jag instämma och vill allenast framhålla, att orden »motsvarande spannmålsslag» lämpligen böra utbytas mot »vete», eftersom kalkylen gäller endast detta.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

I överensstämmelse med vad generaltullstyrelsen anfört anser jag det lämpligt, att de tullsatser, som sålunda på grund av lantbruksstyrelsens och kommerskollegiets uträkningar skola bliva gällande, genom kungörelse fastställas av Kungl. Maj:t för fasta tremånadersintervaller.

Generaltullstyrelsen bar i sitt utlåtande framhållit, att förslaget om glidtullar nödvändiggjorde ändring av vissa rubriker i tulltaxan, vilka helt eller delvis blivit fastställda enligt traktat, men ansett, att då ändringarna icke skulle träda i kraft förrän efter utgången av innevarande år, då vederbörande traktat upphört att gälla, internationellt hinder för omarbetningarna ej förefunnes. Jag vill nu framhålla, att med den av mig tillstyrkta begränsningen av glidtullarnas satser till högst de nuvarande tullsatserna dylikt binder icke lärer kunna förefinnas, även om vederbörande traktat bliver förlängd.

Samma ämbetsverks påpekande, att även tullsatserna å malt samt till tulltaxerubriken nr 149 hänförligt bröd böra förändras till glidande och utmätas lika med tullsatserna för mjöl och gryn av vete, råg eller korn, synes mig riktigt och böra iakttagas.

Vad generaltullstyrelsen i övrigt anfört och föreslagit föranleder inga andra erinringar från min sida än att i tulltaxan bör vid rubriken 74 a tilläggas »samt att tullen icke må överstiga 3 kronor 70 öre för 100 kilogram», ävensom att vid samma rubrik ordet »normalpriset» bör utbytas mot »grundpriset för vete» och vid rubriken 79 b orden »motsvarande slag av omalen spannmål» böra utbytas mot »omalet vete».

Jag finner alltså styrelsens förslag i sin helhet böra med sagda tillägg vinna bifall. Den vid styrelsens utlåtande fogade förvandlingstabellen bör stanna vid en tullsats av 3 kronor 70 öre för deciton för omalen spannmål.

1 fråga om anordnandet av glidtullar under den därför avsedda tidsperioden torde särskild proposition böra avlåtas till riksdagen, och jag skall efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet senare i dag göra hemställan därom. Jag har emellertid på grund av det inbördes sammanhanget i de nu avhandlade ärendena rörande spannmålsregleringens avveckling och brödsädsproduktionens tryggande under den närmaste övergångstiden ansett lämpligast att i min redogörelse och mitt yttrande beröra bägge ärendena.

65 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

Jag hemställer nu, att Eders Kungl. Maj:t måtte i proposition till den snart sammanträdande urtima riksdagen föreslå riksdagen att dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 rätt att till riket införa vete och råg samt mjöl och gryn därav icke skall tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka staten överlåter sådan rätt, med undantag dock för sådan införsel, som är att hänföra till gränstrafik;

dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 rätt att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja vetemjöl icke skall tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka staten överlåter sådan rätt;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, som må erfordras för upprätthållandet av nu angivna ensamrätt till viss införsel och försäljning;

dels ock godkänna härvid såsom bilaga nr 1 fogade kontrakt mellan svenska staten och Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.

Vad departementschefen sålunda hemställt behagade på tillstyrkan av statsrådets övriga ledamöter Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla samt förordnade, att proposition i ämnet skulle avlåtas till riksdagen med den lydelse bil. vid detta protokoll utvisar.

Vid protokollet: Sven Nordeberg.

9 Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 käft. (Nr 1.)

Kungl. Maj.is Proposition Nr 1.

67 Bilaga 1.

KONTRAKT

mellan svenska staten och Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.

Mellan svenska staten samt Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a., i det följande benämnd föreningen, är följande överenskommelse träffad.

§ 1.

Staten tillförsäkrar föreningen för den tid detta kontrakt gäller och med de undantag, som omförmälas i § 2, § 3 och § 9 första stycket här nedan, att annan än föreningen ej skall äga laglig rätt vare sig

att till riket införa vete och råg samt mjöl och gryn därav, med undantag dock för sådan införsel, som är att hänföra till gränstrafik, eller

att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja vetemjöl.

§ 2.

Föreningen förbinder sig att den 1 september 1919 övertaga dels den kvantitet in- och utländsk god och oskadad vete och råg samt mjöl därav (dock ej sådant eftermjöl, som uppstått vid veteförmalningen), vilken folkliushållningskommissionen sagda dag enligt inventering innehar, dels ock, under förutsättning av lycklig framkomst i gott och oskadat skick och reglering efter utlossad vikt, det utländska vete, som kommissionen inköpt före den 1 juli 1919 men som den 1 september 1919 ännu ej ankommit till riket.

Övertagandet av spannmålen sker till det pris, som staten bestämmer skola läggas till grund för det enligt de i § 9 omförmälda normalkalkylerna beräknade försäljningspriset å det av spannmålen tillverkade mjöl, med tillägg för utländsk spannmål, som vid övertagandet finnes lagrad i föreningsmedlem tillhörande eller i § 3 omförmäld kvarn, av de i normalkalkylema beräknade kostnader för lossning av utländsk spannmål samt för svensk spannmål, som vid övertagandet finnes på angivna sätt lagrad, av de i samma kalkyler beräknade frakt och inköpskostnader för svensk spannmål.

Övertagandet av mjölet sker för vetemjöl och rågsikt till det pris, som framgår av nyssnämnda normalkalkyler, för vetemjöl uträknade med 77 % utbyte, och med utgående från ovan angivna spannmålspris med i nästföregående stycke angivna tillägg men utan medräknande av i normalkalkylerna upptagna kostnader för grossist- och kassarabatt, körsel, hamnpenningar och lastning, samt för rågmjöl till 46 kronor per 100 kilogram brutto för netto inclusive säck med avdrag av samma kostnader för grossist- och kassarabatt, körsel, hamnpenningar och lastning.

Vidare förbinder sig föreningen att,

dels övertaga folkhushållningskommissionens förråd den 1 september 1919 Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 käft. (Nr 1.) 10

68 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 1.

av ej mindre nya säckar till ett pris av kronor 1: 25 per st. än även begagnade säckar efter värdering,

dels utan annan ersättning än den i gällande kontrakt mellan folkhushållningskommissionen och kvarnarna bestämda, även efter det samma kontrakt eljest upphört att gälla, intill den 1 november 1919 fortsätta med vården och lagringen samt utlastningen av hos föreningskvarnarna den 1 september 1919 inneliggande eftermjöl och kli,

dels ock övertaga den jämlikt kungörelsen den 21 maj 1918 angående minimipris å brödsäd m. m. staten åliggande skyldighet till inköp av vete och råg.

För folkhushållningskonnnissionen tillhörigt mjöl, som den 1 september 1919 är utleverera! från kvarn, äger kommissionen, utöver det enligt ovan angivna grunder beräknade priset, fordra ersättning för de kostnader för frakt och sjöförsäkring för mjölet, vilka uppkommit efter dettas leverans ab kvarn. Kan överenskommelse om dylik ersättning ej träffas, äger kommissionen, utan hinder av bestämmelsen i § 1, rätt att till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja detsamma.

§ 3.

Föreningen förbinder sig att medgiva varje utom föreningen stående kvarn, som bevisligen varit handelskvarn i vetemjöl före den 1 januari 1915, dels rätt att av egen förmalning försälja så stor kvantitet vetemjöl, som motsvarar medeltalet för år av dess vetemjölsleveranser av egen förmalning under de av åren 1912, 1913 och 1914, då kvarnen varit i verksamhet, dels ock rätt att till föreningens självkostnad av föreningen inköpa eller, sedan det av föreningen jämlikt § 2 övertagna lager av utländsk spannmål förbrukats, genom föreningen till riket införa vete i sådan omfattning, som, i förhållande till den kvarnen medgivna försäljningsrätten för vetemjöl, motsvarar omfattningen av föreningsmedlemmarnas beräknade användning av dylik importerad spannmål i förhållande till deras beräknade totala förmalning av vete. För lämnande av sådant medgivande äger föreningen fordra, att dylik kvarn dels redan den 1 september 1919 övertager hela det lager av vete och råg samt mjöl därav, som kvarnen då innehar, skolande vad sålunda av vete och vetemjöl övertages inräknas i de kvantiteter, som kvarnen enligt medgivandet skall hava rätt att försälja, resp. inköpa eller importera, dels och avgiver med av föreningen godkänd bankgaranti eller borgen försedd förbindelse att efter den proportion, vari kvarnen berättigas deltaga i vetemjölsförsäljningen under kontraktstiden, taga del i den risk, föreningen jämlikt § 12 löper för vid kontraktstidens utgång inneliggande lager av råg och mjöl därav.

I fall, som i denna paragraf sägs, skall föreningen såsom villkor för försäljnings- respektive inköpsrätten fordra en likaledes med av föreningen godkänd bankgaranti eller borgen försedd utfästelse av kvarnen att ställa sig till efterrättelse de enligt detta avtal i fråga om föreningens egna försäljningar av spannmål och mjöl gällande bestämmelser ävensom bestämmelserna i § 15 angående skiljedom. För kvarn, som brutit mot sådan utfästelse, må dessutom inköpsrespektive försäljningsrätt av föreningen indragas, och åligger det föreningen att

69 Kungl. May.ts Proposition Nr 1.

ofördröjligen till jordbruksdepartementet lämna underrättelse om sådan kvarn jämte uppgift om den myckenhet vete och vetemjöl kvarnen beräknas innehava.

Andra villkor för inköps- eller försäljningsrätt än som i denna paragraf sägs må föreningen ej föreskriva eller fordra.

§ 4.

Förslag till de i kungörelsen den 21 maj 1918 angående minimipris å brödsäd m. m. omförmälda prisskalorna för vete och råg skall enligt av Kungl. Maj:t angivna huvudgrunder upprättas av en delegation, bestående av en av chefen för jordbruksdepartementet utsedd ordförande samt åtta ledamöter, av vilka fyra utses av föreningen och fyra av lantbruksstyrelsen efter hörande av förvaltningsutskotten hos de hushållningssällskap, som styrelsen finner lämpligt. Prisskalorna fastställas därefter av Kungl. Maj:t.

§ 5.

De partier inhemsk spannmål, som föreningen på grund av den i sådant avseende förekommande bestämmelsen i § 2 här ovan är skyldig övertaga i enlighet med kungörelsen den 21 maj 1918 angående minimipris å brödsäd m. m., skola i vanlig ordning successivt i mån av utrymme av föreningen mottagas å lämpligt belägna platser inom varje län, vilka bestämmas av föreningen. I den mån spannmålens transport till dessa platser drager större kostnad än till sådan leveransort, som omförmäles i sista stycket av nyssnämnda kungörelse, skall dylik kostnad gäldas av föreningen.

För så vitt icke det kan för Kungl. Maj:t styrkas, att för ändamålet på respektive orter tillgängliga och lämpligt belägna spannmålsmagasinsutrymmen äro därtill otillräckliga, skall så stor kvantitet spannmål, som motsvarar Vg av beräknad skörd av vete och råg, av kvarnarna mottagas per månad, dock att all inhemsk vete och råg, som erbjudits före den 1 juni 1920, skall sagda dag vara mottagen.

Om spannmål erbjudes till leverans i större myckenhet än föreningen vid varje tillfälle är skyldig emottaga, skall föreningen söka att så rättvist som möjligt fördela leveranserna, varvid särskild hänsyn bör tagas till olika jordbrukares lagringsmöjligheter eller av andra skäl föranledda olika behov av tidig leverans.

§ 6-

Från och med den 1 september 1919 övertager föreningen allt ansvar för den spannmål och det mjöl, som enligt kontraktet skola övertagas av föreningen.

Likvid för vad sålunda övertages erlägges till folkhushållningskommissionen med Ve vardera av dagarna den 1 september, 1 oktober, 1 november och 1 december 1919 samt den 1 januari och 1 februari 1920. Därest värdet av det lager, som föreningen enligt § 2 skall övertaga, ej hunnit fastställas till den 1 september 1919, skall föreningen likväl denna dag inbetala 8 miljoner kronor, varemot med inbetalandet av återstoden av första sjättedelen må anstå till den dag under september månad, då värdet av det övertagna lagret fastställts.

70 Kungi. Maj:ts Proposition Nr 1.

§ T.

Skulle staten bestämma, att till grund för i § 9 omtalad normalkalkyl skall i avseende å av föreningen importerad spannmål läggas det av staten fastställda grundpriset å av föreningen inköpt svensk spanmål i stället för det verkliga importpriset, eif svensk hamn, åligger det föreningen att i de fall, då importpriset är lägre än sagda grundpris, inbetala skillnaden till staten, under det att det åligger staten att i de fall, då importpriset är högre än grundpriset, erlägga skillnaden till föreningen. Redovisning och likvid av här ifrågavarande belopp verkställas månaden efter kalenderkvartal för den på kvartalet belöpande summan.

I den mån ifrågavarande grundprisbestämmelse av staten göres gällande gent emot föreningen, skall densamma jämväl av föreningen, på sätt i § 3 andra stycket sägs, göras gällande gent emot utomstående kvarn vid medgivandet av importrätt åt kvarnen; och skall i så fall dylik kvarn vara skyldig till föreningen erlägga, respektive berättigad av föreningen erhålla ovan omtalade skillnadsbetalning.

I fråga om de partier importerad spanmål, för vilka det verkliga importpriset, beräknat eif svensk hamn, understiger det fastställda grundpriset, äger föreningen tillgodoräkna sig 5 % å skillnaden mellan sagda pris.

Senast den 1 juni 1920 skall staten meddela föreningen, dels om nu omförmälda grundprisbestämmelse skall gälla även för tiden efter sagda dag, dels ock i så fall den maximikvantitet, å vilken bestämmelsen skall vara tillämplig; och må denna maximikvantitet icke överstiga den kvantitet, som då kan beräknas åtgå för förmalning tillsammans med den svenska spannmålen av för täckande av. konsumtionen intill den 1 september 1920 erforderlig mängd mjöl.

Skulle under kontraktstiden föreningen på grund av förbindelsen i § 9 att tillhandahålla allmänheten mjöl i mån av behov eller av annan anledning vara nödsakad importera mjöl, skall särskilt tillstånd därtill inhämtas hos Kungl. Maj:t, som i händelse import tillstånd lämnas bestämmer villkoren för importen och försäljningen av det importerade.

§ 8.

Staten äger tillsätta en ledamot av föreningens styrelse jämte suppleant för denne. Sådan ledamot skall avlönas av staten; och skall hans arbetsuppgift närmare angivas i av staten för honom utfärdad instruktion.

Dessutom äger staten tillsätta en av staten avlönad kontrollnämnd av tre personer jämte suppleanter för dem, vilken nämnd skall utöva tillsyn över föreningens verksamhet samt äga tillgång till alla föreningen tillhörande handlingar och räkenskaper jämte rätt att inspektera alla kvarnars arbets- och lagerlokaler. Instruktion för nämnden fastställes av Kungl. Maj:t.

före den 15 i varje månad skall föreningen till jordbruksdepartementet avgiva uppgift om den myckenhet spannmål och mjöl, föreningen den sista i föregående månad innehar samt för import inköpt och befraktat.

71 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 1.

§ 9.

Under tid, då ransonering av vete- och rågmjöl samt bröd därav äger rum, garanterar föreningen, att till densamma anslutna kvarnar skola förmala allenast de kvaliteter, som från statens sida föreskrivas, samt förbinder sig att försälja allt sitt mjöl av såväl vete som råg till den myndighet, som handhar ransoneringen, till pris, som fastställas jämlikt härvid fogade normalkalkyler, dock för rågmjöl högst 46 kronor för 100 kilogram brutto för netto inclusive säck, skolande staten ålägga jämväl alla utom föreningen stående kvarnar enahanda skyldighet. Då ransonering icke äger rum, förbinder sig föreningen: att ej föra i marknaden flera än tre kvaliteter vetemjöl, att, med reservation för eventuell omöjlighet att verkställa erforderlig import, tillhandahålla allmänheten bagerivetemjöl samt den billigaste kvaliteten av såväl övriga vetemjölsslag som rågsikts- och rågmjölsslag i mån av behov, dock med rätt för föreningen att, om och i den mån det kan av föreningen visas vara nödvändigt för åvägabringande av förbrukning under konsumtion såret av den för föreningen tillgängliga svenska rågen, efter i så fall på föreningens ansökan av Kungl. Maj:t lämnat tillstånd och i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter förbinda vetemjölsförsäljningen med rågmjölsförsäljniug,

att samtliga slag av vetemjöl samt det billigaste slaget av rågsikt och rågmjöl ej må hålla lägre kvalitet än standardtyper, fastställda i överensstämmelse med normalkalkylerna, samt

att vid utförsäljning av mjöl hålla

för bagerivetemjöl samt det billigaste slaget av rågsikt ab kvarn ej högre pris än som framgår av uträkning enligt den bifogade ovan omförmälda normalkalkylen, för högsta kvaliteten vetemjöl ej högre pris än 5 kronor över bagerivetemjölpriset,

för lägsta kvaliteten vetemjöl ej högre pris än 3 kronor under bagerivetemj ölpriset och

för det billigaste rågmjölet ej högre pris än 46 kronor för 100 kilogram brutto för netto inclusive säck.

Vid uträkning, som nyss nämnts, skola allenast prisen å spannmål, eftermjöl och kli ävensom procenttalen av inblandad svensk och utländsk vara samt frakten kunna växla, under det att övriga poster i kalkylen äro fasta. Procenttalen av inblandad svensk och utländsk vara beräknas genomsnittligt för hela landet.

De spannmålspris, som skola läggas till grund för normalkalkylerna, bestämmas av staten, dock med iakttagande av att sagda pris för av föreningen inköpt svensk spannmål icke må sättas lägre än kronor 39: 40 för 100 kilogram för råg och kronor 40: 40 för 100 kilogram för vete samt att grundpriset för av föreningen importerad spannmål skall sättas antingen till det verkliga importpriset eif svensk hamn eller också till samma pris som för den av föreningen inköpta svenska spannmålen. För spannmål, som av föreningen den 1 september 1919 övertages från folkhushållningskommissionen, må staten däremot fritt bestämma priset.

Ändring i prisen å mjöl på grund av ändringar i värdena å sådana i normalkalkylerna ingående faktorer, vilka enligt vad ovan sagts kunna växla, skall, innan den får tillämpas, kontrolleras av den i § 8 omförmälda kontrollnämnden.

72 Kungl. Maj ds Proposition Nr 1.

§ io.

Det åligger föreningen att vid utlossning av sådan vara, som oinförmäles i § 5, verkställa kontroll av densamma. Därest icke såväl representant för föreningen som säljaren eller ombud för honom äro närvarande vid utlossningen, skall kontroll av kvantiteten ske genom opartiska kontrollanter. Eventuell anmärkning, beträffande vare sig kvantitet eller kvalitet, skall av mottagaren, till vilken utlossningen ägt rum, göras per telegram eller brev, som avsändes inom 24 timmar efter utlossningen. Skulle anmärkning göras mot varans kvalitet och enighet med säljaren i detta avseende resp. angående priset icke kunna vinnas, skall avgörandet, om säljaren så medgiver, hänskjutas antingen till en nämnd, bestående av tre ledamöter, av vilka en utses av förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i det län, där utlossningen ägt rum, eu av föreningen samt den tredje av dessa två eller — om de icke kunna enas — av länsstyrelsen i nyssnämnda län, eller ock, om parterna därom äro ense, till Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln.

§ 11.

Föreningen garanterar, att vid utgången av kontraktstiden medlemmarna skola hava lager av vete, råg eller mjöl därav till en sammanlagd myckenhet motsvarande minst 40,000 ton spannmål, därav minst 25,000 ton vete. Detta lager förblir^ medlemmarnas egendom. Skulle sådan skillnadsbetalning, som omförmäles i § 7 första stycket, hava verkställts för i lagren ingående importerad spannmål, skall densamma återgå.

§ 12.

Skulle vid tiden för kontraktets upphörande den 31 augusti 1920 marknadspriset å råg vara lägre än kronor 39: 40 per 100 kilogram god och oskadad vara, skall staten vara skyldig att till föreningen erlägga ersättning motsvarande hälften av skillnaden mellan å ena sidan sagda marknadspris och å andra sidan kronor 39: 40 per 100 kilogram eller det högre pris, till vilket föreningens övertagande av råg och mjöl därav den 1 september 1919 eventuellt må hava skett, för det den 31 augusti 1920 befintliga lager av råg av 1919 års skörd och mjöl därav, dock högst för lika stor kvantitet råg respektive mjöl därav, som föreningen den 1 september 1919 övertagit.

Kan överenskommelse angående omförmälda marknadspris icke träffas mellan staten och föreningen, skall detsamma fastställas av en delegation, bestående av en utav Kungl. Maj:t utsedd ordförande samt fyra ledamöter, av vilka två utses av kommerskollegiet och två av föreningen. Vid fastställandet skall hänsyn tagas till såväl inhemsk som importvara.

§ 13.

Skulle staten så fordra, åligger det föreningen att för statens räkning och på dess bekostnad inköpa och till riket införa intill 40,000 ton utländsk spannmål

73 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 1.

eller, om spannmål ej kan erhållas, mjöl samt att lagra och sköta densamma kostnadsfritt intill kontraktstidens utgång samt därefter, dock längst till den 1 februari 1921, mot en ersättning för varje hel tiodagsperiod av 30 öre per 1,000 kilogram.

§ 14.

Skulle föreningen underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt detta kontrakt, äger staten ombesörja, att vad som underlåtits utföres eller rättas; och är föreningen, för så vitt icke underlåtenheten varit en följd av sådana strejker eller andra omständigheter, som föreningen icke skäligen kunnat avvända, skyldig såväl bära de kostnader, vilka härigenom åsamkas staten, som även till staten utgiva ersättning för av underlåtenheten orsakad skada.

Till säkerhet för det behöriga fullgörandet av föreningen enligt detta kontrakt åvilande betalningsskyldighet och övriga förpliktelser gentemot staten överlämnar föreningen senast den 1 augusti 1919 till staten av medlemmarna var för sig utfärdade garantiförbindelser såsom för egen skuld tills full betalning sker, lydande å så stor del av ett belopp av 55,000,000 kronor, som enligt föreningens beräkning svarar emot respektive medlems andel i föreningens totala förmalning, försedda med av staten godkänd borgen såsom för egen skuld tills full betalning sker av bankinrättning eller privata personer. Sedan det jämlikt § 2 övertagna lagrets värde hunnit fastställas, skola dessa förbindelser, om staten eller föreningen så påfordrar, utbytas mot nya, lydande å belopp, som i enahanda ordning fastställts på basis av sagda värde i stället för på basis av 55,000,000 kronor, likaledes försedda med borgen av nyss angiven beskaffenhet.

Föreningen garanterar, att sådana förbindelser, som nu sagts, avlämnas av samtliga medlemmar, så att det sammanlagda beloppet av förbindelserna kommer att uppgå till 55,000,000 kronor resp. till det övertagna lagrets hela värde.

Skulle behörigt fullgörande av föreningen åliggande betalningsskyldighet hava försummats eller annan föreningen enligt detta kontrakt åvilande förpliktelse hava åsidosatts och detta enligt av föreningen till staten gjord anmälan är att tillskriva viss föreningsmedlem, må staten icke för utbekommande av den betalning eller ersättning, till vilken staten till följd av sagda försummelse eller åsidosättande må vara berättigad, göra bruk av garantiförbindelse, som av annan medlem utfärdats, annat än i den mån betalningen eller ersättningen icke kunnat av staten uttagas med användande av den garantiförbindelse, som utfärdats av den av föreningen sålunda anmälde medlemmen.

§ 15-

Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen eller mellan föreningen och utomstående kvarn rörande rätta tolkningen eller tillämpningen av detta kontrakt, skall dylik tvist avgöras av skiljenämnd enligt gällande lag om skiljemän; dock att till ordförande i dylik nämnd skall, där dess dom gäller tvist mellan staten och föreningen, utses den till tjänståren yngste ledamoten av högsta domstolen eller, om denne finner sig förhindrad att åtaga sig uppdraget, sagda domstols näst yngste ledamot o. s. v.

74 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 1.

§ 16.

Detta kontrakt gäller från och med den 1 september 1919 till och med den 31 augusti 1920.

Skulle förhållandena påkräva fortsatt ransonering och prismaximering av vete- och rågmjöl samt bröd därav jämväl efter den 31 december 1919, upphör detta kontrakt att gälla med sistnämnda dag. Därest särskilda omständigheter skulle göra ett förnyat införande av någon form av statlig reglering i fråga om mjöl eller bröd under år 1920 nödvändigt, skall staten äga rätt uppsäga kontraktet till upphörande tidigast en månad efter uppsägningen; och må regleringens införande icke äga rum förr än efter uppsägningstidens utgång.

Vid upphörd giltighet av detta kontrakt enligt i nästföregående stycke givna föreskrifter skall staten vara skyldig till föreningens självkostnadspris inlösa de hos föreningens medlemmar vid kontraktets upphörande inneliggande lager av vete och råg samt mjöl därav.

§ 17.

Detta avtal är för kontrahenterna bindande från dess undertecknande, dock under förutsättning av riksdagens godkännande senast den 23 augusti 1919.

Stockholm den 28 juli 1919.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande Alfred Petersson.

Sveriges Kvarnintressenter Förening u. p. a.

E. Wehtje. Gust. Åkerlindh. Ernst Eriksson. F. Malmros. Byno Bohman. Pick. Sandberg.

Kungl. Maj ds Proposition Nr 1.

75 Kalkyl å bagerivetemjöl.

Utländskt vete.................................................

lossning..........................................................

Svenskt vete ...

frakt...............

inköpskostnader

Mallön .........................

7 kg. eftermjöl ä 45 öre 18 » kli å 25 »

3 procent grossist- och kassarabatt

säck .........................................

körsel, hamnpenningar och lastning

Kalkyl å rågsikt.

Råg .........................................................

frakt .........................................................

inköpskostnader ..........................................

Mallön ......................................................

20 kg. kli å 25 öre.......................................

75 kg. = ........................

100 » = ........................

3 procent grossist- och kassarabatt..................

säck .........................................................

körsel, hamnpenningar och lastning ...............

............ 40: 40

............ 0: 40

40: 80

30 kg. - 12: 24

40: 40

1: 75

0: 75 2: 50

42: 90

70 kg. = 30: 03

1: 25 0: 50

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 käft. (Nr 1.) 11

76 Kungl. Majts Proposition N:r 1. Kalkyl å rågmjöl.

Råg ................................................ 39: 40

frakt .......................................................................... 1; 75

inköpskostnader ........................................................... 0: 75 2: 50

41: 90

Hallon ............ 2: 50

95 kg. =............................................................ 44: 40

100 » =............................................................ 46: 74

3 procent grossist- och kassarabatt.................................... 1: 50

säck .......... 1: 25

körsel, hamnpenningar och lastning.................................... 0: 50

Kronor 49: 99

Kungl. Maj.is Proposition Nr 1.

77 Bilaga 2.

P. M.

till produlctionsJcostnadsformlerna för vete och väg.

Ifrågavarande formler avse att lämna svar på frågan: Vilket pris erfordas per dt. spannmål, för att vete- och rågodling skall bli lika lönande vid nuvarande priser på produktionsfaktorerna mänsklig arbetskraft, dragararbete och konstgödsel, som dessa odlingar voro under 1 O-årsperioden 1904—1913 med de då rådande priserna på samma produktionsfaktorer.

Förutsättningarna för att de genom formeln beräknade priserna skola sammanfalla med de verkliga produktionskostnaderna äro:

1) att marknadspriset på vete och råg under perioden 1904—1913 verkligen täckte de dåvarande produktionskostnaderna för dessa sädesslag;

2) att det låter sig göra att någorlunda säkert fastställa prisstegringen å ifrågavarande 3 faktorer och den verkan de var för sig och tillsammans utöva på produktionskostnaderna per dt. spannmål;

3) att övriga i produktionskostnadsformeln ej intagna faktorer i genomsnitt utöva samma prisstegrande verkan som de i formeln medtagna.

I det följande skall den framlagda produktionskostnadsformelns användbarhet och riktighet sett från synpunkten av ovannämnda trenne förutsättningar i tur och ordning i korthet diskuteras.

1) Produktionskostnaderna för brödsäd under 1 O-årsperioden 1904—1913 ha naturligtvis i hög grad varierat under olika år och på olika egendomar. Säkerligen har brödsädsodlingen vid de erhållna försäljningsprisen på många egendomar givit ett betydande netto, på andra återigen eu avsevärd förlust. Sä växlande, som förutsättningarna för brödsädsodlingen äro inom landets olika delar med hänsyn till klimat och jordmånsförhållanden, så växlande sortmaterial och odlingsteknik som komma till användning, för att icke nämna jordbrukarnas större eller mindre duglighet, måste produktionskostnaderna helt naturligt variera betydligt från den ena trakten till den andra, från den ena egendomen till den andra. I det förhållandet, att brödsädsodlingens omfattning — både absolut ooh ännu ■mera i förhållande till arealen odlad jord under ifrågavarande 10-årsperiod gått tillbaka, torde dock ligga ett ganska starkt bevis för sannolikheten av, att brödsädsodlingen ej varit fullt så lönande som med densamma konkurrerande odlingar. Jämförelseperiodens brödsädspriser kunna sålunda icke heller anses vara en för jordbruket särskilt gynnsam utgångspunkt för beräkning av de närmaste årens produktionskostnadspriser.

2) Angående den föreslagna beräkningen av prisstegringen å ett mansdagsverke torde det vara tillräckligt att hänvisa till den utförliga redogörelse doktor

78 Kungi. May.ts Proposition N:r 1.

B. Nyström härför lämnat i bilaga C vid de sakkunnigas betänkande. Beträffande antalet mansdagsverken, som införts i produktionskostnadsformeln — 31 per bar veteodling och 30 per har rågodling — torde en kort diskussion däremot vara behövlig.

De anförda siffrorna vila på material, som insamlats i och för produktionskommitténs produktionslrostnadsberäkningar och äro hämtade från landets bokföringsföreningar. Enligt dessa beräkningar utgjorde antalet mansdagsverken per hektar

Vid veteodling

Direkt för odlingen Andel i diverse arbeten

Vid rågodling.

Direkt för odlingen Andel i diverse arbeten

Skåne Mellan-Sverige.

Ovannämnda »andel i diverse arbeten» anger odlingarnes andel i sådana dagsverken, som ej direkt kunna debiteras odlingarna, såsom arbete för underhåll av grundförbättringar, väglagning, renhållning, magasinsarbete m. m. Dylikt arbete, som naturligtvis även i sista hand måste betalas av de olika odlingarna, har fördelats mellan dessa lika per hektar.

Såsom av ovanstående sammanställning framgår har antalet erforderliga mansdagsverken per hektar i genomsnitt för de båda produktionsområdena utgjort 30,5 vid vete och 29,5 vid rågodling, vilka siffror i formeln avrundats uppåt till resp. 31 och 30.

Skulle någon vilja göra gällande, att dessa i formeln införda siffror äro något för höga resp. för låga, och härför anföra bevismaterial från en eller annan egendom i praktiken — en sak som ej borde vara omöjlig, enär antalet per hektar brödsädsodling använda dagsverken naturligtvis inom praktiken växlar inom mycket vida gränser — så torde det emellertid böra observeras, att om man blott räknar med samma antal dagsverken nu och under jämförelseperioden, så inverkar det föga på slutresultatet, om man i formeln inför ett något större eller mindre antal. Räknar man såsom i de sakkunnigas betänkande med 31 mansdagsverken per hektar veteodling, blir produktionskostnaden per dt. vete 36: 32 kr.; räknar man i stället med t. ex. 25 mansdagsverken per hektar, blir kostnaden 36: 93 kr. per dt. alltså en ökning med ej fullt 2 %.

Att produktionskostnaden per dt. något stiger, när man räknar med ett färre antal dagsverken per hektar, sammanhänger givetvis med att prisstegringen för mänsklig arbetskraft är något lägre sedan 1904—1913 än den samtidiga prisstegringen å dragararbete och konstgödsel. Ju färre mansdagsverken man räknar med, desto större inflytande komma därför de övriga produktionskostnadsfaktorerna att utöva på slutresultatet.

Vad här sagts angående antalet mansdagsverken gäller naturligtvis även om antalet hästdagsverken. Räkna vi blott med samma antal dagsverken nu och

79 Kungl. Maj.ts Proposition N:r 1

under jämförelseperioden, så kommer det, såsom man genom kontrollräkning lätt kan övertyga sig om, att spela eu mycket obetydlig roll (mindre t. o. m. än när det gällde antalet mansdagsverken), om man i formeln inför några dragardagsverken mer eller mindre.

Däremot kan man fråga sig, om ej den i formeln införda foderkvantiteten av 20 kg. havre per arbetsdag är alldeles för högt tilltagen.

Det bör då först erinras om att hästens hela foderbehov omräknats i havre. Detta har skett därför, att havren är det enda av häststallets viktigare fodermedel, för vilket en tillfredsställande prisnotering kan anskaffas. Förfaringssättet ifråga kan annars knappast sägas göra full rättvisa åt jordbrukaren, enär prisstegringen å häststallets övriga fodermedel genomsnittligt är mycket större än å havre. Den beräknade foderkvantiteten av 3,600 kg. havre per häst och år motsvarar 3,000 fe per år eller 8,2 foderenheter per dag. En foderstat av 8,2 foderenheter per dag erhålles genom t. ex. följande foderranson:

6.00 kg. hö = 2,4 fe

5.00 » halm =1,0 »

5,7 » havre = 4,8 »

Summa 8,2 »

För eu medelstor arbetshäst motsvarar en dylik foderstat ungefär näringsbehovet vid måttligt ansträngande arbete.

Den till synes stora havrekvantiteten av 20 kg. per arbetsdag beror sålunda icke på att det räknats med en oskäligt riklig utfodring. Hästarna kunna ej arbeta 365 dagar per år, men de måste ha foder varje dag, och när det nu såsom i formeln räknas med endast 180 arbetsdagar per häst och år, blir foder-

mängden per arbetsdag skenbart något hög.

1 formeln har antalet hästdagsverken per år antagits vara endast 180, därför att de egendomar, vilkas bokföring ligger till grund för beräkningarna av dagsverlcsbehovet för de olika odlingarna, ej i genomsnitt kunnat redovisa flera effektiva dagsverken per häst och år. På de slättbyggder, där huvudparten av vår brödsädsproduktion äger rum, är möjligheten att utnyttja hästarna genom skogskörslor och dylikt arbete under vintermånaderna ganska begränsad och antalet dagsverken per år blir därför relativt ringa. Särskilt är detta fallet på mindre egendomar, som ju ofta ha en i förhållande till arealen stor häststyrka.

Taga vi däremot hänsyn till de jordbruk, som ha möjlighet att genom

körslor utanför det rena jordbruket bättre utnyttja befintliga dragare, så kan naturligtvis antalet dagsverken per år bli vida högre än 180. Räkna vi med t. ex. 220 effektiva dagsverken per häst och år, så blir med ett årsbehov såsom förut av 3,000 fe foderförbrukningen per arbetsdag uttryckt i havre lägre, endast 16,4 kg. i stället för 20 kg. Införa vi värdet av 16,4 kg. havre i formeln i stället för 20 kg., förändras emellertid den beräknade produktionskostnaden endast obetydligt eller från 36: 32 kr. per dt. vete till 36: 35 kr. Detta exempel torde tillräckligt tydligt visa, att, om man blott räknar med samma kvantitet båda gångerna, några procent högre eller lägre havremängd per dag ej utöva något nämn-

80 Kung!. Maj-.ts Proposition Nr 1.

värt inflytande på slutresultatet. Det avgörande är prisstegringen per kg. liavre, under det att havrekvantitetens storlek utövar mindre inflytande.

Vi skola slutligen även undersöka, vilket inflytande en något högre eller lägre konstgödselkvantitet per hektar utövar på den beräknade produktionskostnaden. I formeln räknas med »normal» konstgödselgiva av 100 kg. chilesalt, 200 kg. superfosfat och 100 kg. kalisalt per hektar, men att i genomsnitt endast 7» av denna konstgödselmängd användes. Med Vs av den anförda konstgödselsatsen beräknas produktionskostnaden vid innevarande års gödselpriser att bli 36: 32 kr. per dt vete. Räkna vi i stället med 1/i av samma konstgödselgiva, skulle kostnaden bli 36: 01 kr. och med 1/s konstgödselgiva 37: 23 kr. Även på denna punkt utöva sålunda några procents avvikelser från den i formeln anförda mängdsiffran blott ringa inflytande på slutresultatet. När man tager hänsyn till den mindre mängd kreatursgödsel av dessutom betydligt försämrad kvalitet, som för tillfället står till förfogande, torde den i formeln angivna gödselkvantiteten emellertid snarare vara för lågt än för högt uppskattad, såvida nämligen jordens bördighet skall kunna upprätthållas och medelskörd uppnås.

Av den gjorda utredningen torde det sålunda framgå, att även rätt avsevärda — 10 å 20 % — avvikelser uppåt eller nedåt från de i produktionskostuadsformeln anförda mängderna av mans- och hästdagsverken samt konstgödsel endast utöva obetydligt inflytande på den beräknade produktionskostnaden, för så vitt nämligen man blott inför samma mängdsiffvor vid beräkning av de nuvarande produktionskostnaderna som under jämförelseperioden. Konstanten (k) i formeln kommer att förändras något, men slutresultatet blir ungefär detsamma. Om, såsom det kan antagas, prisstegringen å de tre i kalkylen införda varierande faktorerna framdeles kommer att något utjämnas — arbetskostnaderna något ökas, konstgödsel- och havreprisen däremot något minskas — så kommer detta att medföra, att förskjutningar beträffande den mängd, varmed den ena eller andra produktionsfaktorn ingår i formeln, komma att utöva ännu mindre inflytande på slutresultatet.

3) Prisstegringen å de tre i produktionskostnadsformeln medräknade variabla faktorerna utgör i medeltal 158 %. Man kan nu fråga sig, om prisstegringen å övriga ej i formeln direkt inräknade produktionskostnadsfaktorer är lika stor, större eller mindre än detta medeltal? De viktigaste av de övriga produktionsfaktorerna äro utsädeskostnad och underhåll av döda inventarier, vartill i de flesta fall även komma kostnader för bindgarn och bränsle till tröskmotor. Med det nuvarande prisläget har utsädeskostnaden ökats med 150 å 200 %

Priserna å ved ha från 1914 till i början av innevarande år enligt socialstyrelsens prisstatistik stigit omkring 220 %, kolpriserna ha enligt Svensk Handelstidnings prisindex ökats med omkring 650 %. Priset på bindgarn torde i år ej komma att understiga 3: 00 kr. per kg. mot c:a 0: 85 innan kriget, d. v. s. prisstegringen är åtminstone 250 %.

Pör tillfället torde man sålunda kunna säga, att prisstegringen å övriga i formeln ej direkt inräknade produktionskostnadsfaktorer är t. o. in. avsevärt större än genomsnittsökningen å de i formeln intagna. Det torde väl heller knappast kunna antagas, att detta förhållande under de närmaste två åren kom-

81 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 1.

mer att något avsevärt förändras till det bättre. Även om dessa »övriga faktorer» tillsammans utgöra blott en ringa del av hela produktionskostnaden vid brödsädsodling, så torde dock av det anförda förhållandet framgå, att de totala produktionskostnaderna ökats något starkare än vad produktionskostnadsformeln anger.

Att man vid användningen av den föreslagna produktionskostnadsformeln kommer till resultat, som snarare ligga i »underkanten» än i »överkanten» av de verkliga produktionskostnaderna, blir ännu mera fallet, om, såsom de sakkunniga påyrkat, ingen hänsyn tages till att räntekostnaderna i jordbruket under kristiden avsevärt ökats. Detta betyder nämligen, att ingen hänsyn tages till det faktiskt ökade fastighetsvärdet (med åtföljande högre skatter och högre arrendeavgifter), och att jordbrukaren ej heller tillerkännes rätt att få någon som helst ränta på den betydliga stegringen å det för driftens normala bedrivande behövliga rörelsekapitalet. Först om, såsom undertecknad i bilagan C vid de sakkunnigas betänkande föreslagit, nödig hänsyn tages även till dessa ökade räntekostnader, kan det emellertid förväntas, att ett marknadspris, som fullt uppgår till det genom produktionskostnadsformeln beräknade, också gör brödsädsodlingen lika lönande som under jämförelseperioden.

Det bör slutligen även framhållas, att en förutsättning för att produktionskostnadsformeln skall ge ett riktigt resultat naturligtvis även är, att den för brödsädsodling använda åkerjordens bördighet är minst lika god som under jämförelseperioden, så att under likartade väderleksförhållanden och med samma gödsling och brukning som då även lika höga hektarskördar kunna uppnås. Denna förutsättning torde emellertid på grund av kristidens gödselbrist och »rovdrift» i många fall ej förefinnas. Sjunker hektarskörden, så stiger emellertid produktionskostnaden per dt. hastigare än kostnaderna per hektar och under dylika förhållanden kommer produktionskostnadsformeln att ge ett för lågt resultat.

Av de här anförda skälen torde sålunda framgå, att den föreslagna formeln för beräkning av produktionskostnadsstegringen vid brödsädsodling ger resultatsom — särskilt om, såsom de sakkunniga påyrkat, räntekostnaden antages vara konstant — långt ifrån kunna sägas vara oskäligt fördelaktiga ur jordbrukar, synpunkt utan snarare måste betecknas såsom något ogynnsamma.

Stockholm den 16 juli 1919.

Ludvig Nanneson.

DEN STATLIGA SPANNMÅLSREGLERINGENS AVVECKLING

BETÄNKANDE

AVGIVET AV

INOM JORDBRUKSDEPARTEMENTET

UTSEDDA SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1919 ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

■ * >.

m

Till herr statsrådet och chefen för kungl. .jordbruksdepartementet.

JDen 11 februari 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t herr statsrådet att tillkalla högst nio sakkunniga personer för att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag angående avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen och därmed sammanhängande iörhallanden samt angående åtgärder för ren sund utveckling av livsmedelshandeln etter kristiden, avseende ett närmande mellan producenter och konsumenter av livsmedel i syfte att åstadkomma bättre avsättningsförhållanden och tillförsel.

Vid underdånig föredragning av detta ärende yttrade herr statsrådet bland annat följande:

»Genom krigets upphörande och de därigenom uppkomna lättnaderna i tillförseln av livsmedel från främmande länder har vår folkförsörjningsfråga kommit i ett helt annat läge än förut. Av allt att döma är den tid nära, då den fria handeln kan träda i stället för det tvång, som den statliga regleringen på olika områden fört med sig. I vissa inseenden hava emellertid de statliga åtgärderna så djupt ingripit i det ekonomiska livet och staten iklätt sig sådana ekonomiska förpliktelser, att en återgång- till normala förhållanden endast kan ske successivt och efter en på förhand noga genomtänkt plan. Detta gäller i främsta rummet spannmålshandeln och de extra ordinära åtgärder, staten funnit sig böra vidtaga för att främja en ökad spannmålsodling inom landet.

Staten har sålunda icke blott för egen räkning monopoliserat hela handeln och importen av spannmålen, utan också utfäst sig att till vissa minimipris inlösa inom landet odlad spannmål. Dessa utfästelser gälla delvis även för 1919 års skörd. Ett omedelbart frigivande av handeln och importen skulle sålunda, då med stor sannolikhet kan förutses, att import inom en nära framtid kan sko till betydligt lägre pris än de för inhemsk spannmål garanterade, åsamka staten mycket avsevärda förluster. Det måsto redan från denna synpunkt noga övervägas, huru det bör förfaras vid det nuvarande systemets avveckling.

4 Men denna fråga måste prövas även ur andra synpunkter. Landets självförsörjning i största möjliga utsträckning framstår alltjämt som ett viktigt önskemål och hänsyn måste tagas till jordbrukets ställning och följderna för dettas vidkommande av en oförmedlad och hastig övergång till ett tillstånd, där den fria konkurrensen och världsmarknadens priser bliva ensamt bestämmande. Spörsmålet huruvida särskilda övergångsåtgärder äro av nöden för att förebygga eller mildra sådana allt för skadliga verkningar måste ingående undersökas.

Jag anser detta avvecklingsproblem vara så betydelsefullt och så svårlöst, att det kräver en ingående utredning av särskilt tillkallade och för uppgiften lämpliga sakkunniga personer.

Ehuru den av mig nu ifrågasatta utredningen i främsta rummet avser frågor, som röra själva övergången från den av kriget framkallade kristidshushållningen beträffande spannmålen till normal hushållning, anser jag dock lämpligt att även andra närbesläktade frågor i det sammanhanget upptagas till behandling. Sålunda synes mig böra undersökas, huruvida, icke minst med ledning av kristidens erfarenheter, ett bättre ordnande — eventuellt genom åtgärder från det allmännas sida — kan åstadkommas av å ena sidan tillförsel av livsmedel till konsumtionsorterna och å andra sidan avsättningsförhållandena för produktionen av livsmedel. Ett närmande emellan konsumenter och producenter och ett undanträngande av en osund spekulation i livsförnödenheter blir allt fortfarande en vital angelägenhet.»

I anslutning till ovannämnda bemyndigande utsåg herr statsrådet den 13 februari 1919 till sakkunniga för verkställande av dylik utredning och avgivande av förslag i ovan angivna avseende undertecknade Beek- Friis, Hansson, Andersson, Nilsson, von Sneidern, Källman, Hage och Sommarin samt ledamoten av folkhushållningskommissionen, ingenjören B. Almgren, varvid undertecknad Beck-Friis förordnades till de sakkunnigas ordförande. Sedan ingenjören Almgren hos herr statsrådet anhållit om entledigande från det honom sålunda meddelade uppdraget har herr statsrådet den 21 februari 1919 anmodat undertecknad Åkerlindh att i Almgrens ställe inträda såsom sakkunnig.

.De sakkunniga utsågo till sekreterare aktuarie!! C. Mannerfelt och till biträdande sekreterare amanuensen J. W. Gibson. Sedan aktuarien Mannerfelt på därom gjord framställning erhållit entledigande från honom sålunda meddelat uppdrag, har herr statsrådet efter framställning från de sakkunniga den 22 mars 1919 förordnat filosofie doktorn M. Marcus till sekreterare hos de sakkunniga.

Vid verkställande av vissa utredningar och beräkningar hava de sakkunniga haft biträde av förste aktuarien B. Nyström och agronomen L. Nanneson.

Rörande trågan om utfästelse från statens sida av minimipris å korn och ärter av 1919 års svenska skörd ha de sakkunniga den 17 mars 1919 avlåtit skrivelse till herr statsrådet.

5 Det betänkande de sakkunniga härmed avgiva avser fullgörande av sakkunnigas uppdrag i vad det gällt utredning och förslag angående avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen och därmed sammanhängande förhållanden. I de delar där föreliggande betänkande behandlar ett under vissa förutsättningar ifrågasatt avtal mellan staten och en sammanslutning av vissa kvarnar har undertecknad Åkerlindh deltagit i överläggningarna men ej i besluten.

Särskilda yttranden av undertecknade Källman och Hage bifogas betänkandet.

Stockholm den 30 april 1919.

JOHAN BECK-FR1IS.

NILS HANSSON. GUNNAR ANDERSSON. JOHAN NILSSON.

AXEL von SNEIDERN. G. V. KÄLLMAN. E. A. HAGE.

EMIL SOMMARIN. GUST. ÅKERLINDH.

M. Harem.

.

*r.v- ••

'4

Innehållsförteckning.

Kaj. 1.

Sid.

Tiden före minlmiprisens upphörande.

1. Behållning av brödsäd vid början av konsumtionsåret 1919 - 20....... 9

2. Tillgång på brödsäd under konsumtionsåret 1919—20. Brödransoneringens

avveckling......................................... H

3. Tiden för beslut om brödransoneringens avveckling................ 12

4. Minimiprisens följder................................... '4

5. Spannmålshandelns organisation under konsumtiomsåret 1919—20...... 19

a. Fortsatt statsdrift........ 19

b. Enskild drift under stutskonlroll........................... 21

c. Förslag till kontrakt mellan staten och föreningen Sveriges kvarnintres

senter u. p. a................................. ...

d. Frågan om fortsatt statsdrifl eller avtal med föreningen Sveriges kvarnin

tressenler .......................................

Kaj». 11 Tiden efter minimiprisens upphörande.

1. Vikten av den inhemska brödsädesodlingens tryggande

2. Olika vägar för jordbrukets skyddande.............

3. Grunderna för det föreslagna skyddets beräknande.....

a. Beräkning av normalpris på den inhemska brödsiiden .

b. Beräkning av medelpris på den importerade brödsäden . .

c. Glidtullurnas storlek .......................

Särskilda yttranden.

Hr Källman................................

Hr Hage...................................

Bilagor.

A. Skrivelse från föreningen Sveriges spannmalsintressenter

B. » » kvarnföreningen.................

C. Produktionskostnadsformler för vete och råg ........

39 It

45 48

>' 5V ‘

.

v- -

‘.i

.

9 KAP. I.

liden före minimiprisens upphörande.

1. Behållning av brödsäd vid början av konsumtionsåret 1919—20.

Vid den undersökning av förutsättningarna och vägen för en avveckling av den statliga spannmålsregleringen i vårt land, som det här gäller att närmare utföra, uppställer sig till eu början behovet av ett klargörande av, huru den nuvarande situationen på spannmålsmarknaden inom och utom riket gestaltar sig.

Vad då först den inhemska marknaden beträffar, så inhämtas av föreliggande rapporter, att de den 31 mars 1919 i statens ägo befintliga lager av brödsäd utgjorde:

91 600 ton vete och JL24 427 » råg

eller tillsammans 216 027 ton brödsäd, vartill komma 43 289 » mjöl.

Omräknas hela det sålunda angivna lagret till mjöl, erhålles en kvantitet av 224 609 ton. Antages dagsk<>nsumtionen av mjöl vid nuvarande ransonering — i enlighet med folkhushållningskom missionens beräkningsgrunder — utgöra 1 250 ton framgår, att den angivna lagerkvantiteten är tillräcklig att fylla landets behov av brödsäd fram till slutet av september månad 1919.

Dessa siffror visa således, att redan de nu i statens hand befintliga lagren fullt trygga konsumtionen av vart viktigaste livsmedel, tills dess vår nästa skörd kommer i marknaden. Härav följer i första hund, att varje kvantitet brödsäd, som hädanelter tillföres de statliga förråden, är att räkna såsom reserv eller såsom en tillgång för nästa skördeårs konsumtion. I detta avseende nar man att räkna med tillförseln dels av inhemsk, dels av utländsk spannmål.

Ben statliija spannmålsregl. avveckling.

10 Vad då först den inhemska brödsäd beträffar, som under innevarande skördeår ytterligare kan komma att inflyta till staten, så må här erinras om de uppgifter, som äro tillgängliga rörande det hittillsvarande resultatet av leveranspliktsystemets genomförande. Enligt de siffror, som i detta hänseende meddelats av folkhusliållningskommissioneu, hade under tiden intill den 1 april 1919 till staten inlevererats spannmål motsvarande 511 512 ton rågvärde. Denna kvantitet utgjorde visserligen allenast 63’8 proc. av den enligt uppskattningslängderna upptagna effektiva leveransplikten, men uppgick till 89'1 proc. av den av jordbruksråden beräknade sannol ka leveransförmågan. Denna sistnämnda siffra, vilken närmare torde motsvara de faktiska förhållandena, har för riket i dess helhet angivits motsvara 574 017 ton rågvärde. Skillnaden mellan detta tal och den nyss uppgivna siffran för verkställda inleveranser, vilken utgör 62 475 ton rågvärde, motsvarar emellertid icke den kvantitet, spannmål, som ytterligare under detta konsiimtionsår är att påräkna för inleverans till staten från leveranspliktiga jordbrukare. Då nämligen dels leveransplikten jämlikt gällande föreskrifter i viss utsträckning kan fullgöras annorledes än genom direkt statsleverans (bl.

a. genom försäljning av utsädesspannmål eller leverans mot assignationer) och dylikt fullgörande icke kommit till uttryck i förestående siffror, dels ock ännu icke verkställda inleveranser, sedan numera fiskals\äsendet upphört och indrivandet av utstående synnerligen talrika små poster försvårats, näppeligen torde vara att mer än till någon del påräkna, så torde icke nu böra kalkyleras med en ytterligare leveranskvantitet om mera än omkring 25 000 ton brödspannmål, vilken sålunda kau antagas stå till förfogande vid nästa skördeårs ingång.

På grund av inköp, verkställda enligt handelsavtalet med de associerade makterna, hade till riket under avtalsperioden före den 1 april 1919 importerats 86 300 ton vete och vetemjöl. Vid sistnämnda tidpunkt var dessutom inköpt och befraktad en total kvantitet vete av 96 500 ton, vilken kan beräknas inkomma till landet successivt under månaderna april till augusti 1919. Huruvida därutöver några avsevärda kvantiteter brödsäd kunna införväntas före detta konsumtionsårs utgång är det f. n. icke möjligt att klart bedöma. Vid en försiktig beräkning torde därför den mängd utländskt veto, som vid tiden för det nya skördeårets början kan beräknas vara tillgänglig inom landet — såvitt inga nu oförutsebara svårigheter inträffa och under förutsättning av de he useglande fartygens lyckliga ankomst — icke böra angivas till mera än omkr. 100 0O0 ton.

11 Av det sagda följer, att vid ingången till nästa konsumtionsår kan såsom tillgång i statens förråd räknas med följande kvantiteter brödsäd, nämligen:

25 000 ton inhemsk 100 000 » utländsk

eller tillsammans 125 000 ton brödsäd.

2. Tillgång' på brödsäd under konsumtionsåret 1919—1920.

Brödransoneringens avveckling.

Vid bedömandet av den fråga, som därnäst uppställer sig till besvarande, eller spörsmålet om, huru tillgången på brödsäd kan tänkas komma att i övrigt gestalta sig under nästa skördeår, måste man g;ivetvis i stor utsträckning åtnöjas med antaganden. l'å det emellertid är av vikt för föreliggande ämnes utledning att icke lämna denna sida helt obeaktad, torde följande erinringar likväl vara på sin plats.

De uppgifter, vilka kunna inhämtas för en ungefärlig uppskattningav den inhemska skörden av vintersäd under år 1919, giva vid handen, att visserligen den med vete besådda arealen på grund av den under september månad 1918 rådande, för sådden ytterst otjänliga väderleken kan befaras hava något minskats mot föregående år, men att däremot icke samma ogynnsamma inverkan gjort sig gällande ifråga om rågarealen. Då därtill kommer, att väderleken sedermera torde hava varit i stort sett gynnsam lor broddens utveckling samt att tillgången på kvävegödselmedel för övergödslingen numera är synnerligen riklig, synas goda skäl tala för antagandet att, såvida icke otjänliga väderleksförhållanden bli rådande under de för sädens utveckling och bärgning avgörande månaderna, vi för år 1919 kunna räkna med normal skörd av brödsäd.

Världsmarknaden för vete är givetvis icke minst på grund av de genom kriget framkal ade förhållandena ytterligt vansklig att ens någorlunda klart bedöma. Ryssland och Tyskland, de båda länder, från vilka vi under normala år plägat hemföra det väsentliga av vår importerade brödsäd, kunna sannolikt icke i någon nämnvärd mån komma i betraktande såsom exportländer för denna vara under år 1919—20. Europas övriga spannmålsproducenter, Ungern, Rumänien och Bulgarien, torde av samma skäl sakna betydelse. Av de övriga världsdelarnas förnämsta

ordinarie veteexportörer framträda i främsta rummet Förenta staterna, där man på grund av regeringens med stora uppoffringar för det allmänna förenade produktionspolitik lyckats utöka vetearealen med 15 proc. och såsom en följd härav, under förutsättning av normal övervintring och skördeutveckling, räknar med den största veteskörd, som hittills förekommit, och således en däremot svarande exportsiffra. I Argentina, där man de båda senaste åren haft goda skördar, måste man visserligen räkna med möjligheten av en försämring för år 1919, det tredje året, men en betydande export är likväl säkerligen att påräkna jämväl för denna marknad. Därtill komma Australien, där vetearealen sannolikt för detta år kommer att ökas utöver omfattningen för sista året, då exportsvårigheterna åstadkommo minskning, Indien, som visserligen nu köper från Australien, men för nästa konsumtionsår åter kan komma i betraktande såsom exportör, samt slutligen Kanada, varifrån tillsvidare inga säkra uppgifter föreligga, men vars skörd säkerligen också får betydelse för världsmarknaden.

Utsikterna, sådana do för närvarande med den största reservation kunna bedömas, tala sålunda för, att icke några särskilda svårigheter ur tillgångssynpunkt skola erbjudas för att under år 1919—1920 på världsmarknaden anskaffa de för vårt land behövliga kvantiteterna utländsk brödsäd.

Av den redogörelse de sakkunniga sålunda sökt lämna rörande våra möjligheter att under nästa skördeår kunna tillförsäkra konsumtionen dess behov av brödspannmål synes det näppeligen vara förhastat att draga den slutsatsen, att med hänsyn dels till den icke obetydliga lagerbehållningen, med vilken vi skola gå in i det nya året, dels ock de utsikter, som föreligga för att genom import täcka föreliggande behov, ett bibehållande ur tillgångssynpunkt av någon konsumtionsreglering för spannmål eller mjöl under år 1919—20 icke vore av nöden.

3. Tiden för beslut om brödransoneringens avveckling.

Vid diskussionen av frågan om ransoneringens upphörande har den uppfattningen understundom framförts, att en dylik åtgärd icke borde vidtagas, förrän läget i världen i ekonomiskt och annat hänseende ånyo återgått till en i stort sett normalare gestaltning. De sakkunniga finna visserligen denna mening värd stort beaktande, enär den besparing i konsumtionen av det viktigaste livsmedlet, som en ransonering av bröd och mjöl även vid relativt riklig tilldelning medför, obestridligen innebär ett betydelsefullt moment av sund sparsamhet i

folkhushållningen, vilken icke minst under de brydsamma är, som nu närmast torde följa, skulle vara av största vikt. Sålunda förbrukas — mot en normal konsumtion av brödsäd, vilken på grundval av importoch skördestatistiken ansetts uppgå till omkring 1 000 000 ton per år — under den nuvarande ransoneringen omkring 750 000 ton brödspannmål, d. v. s. eu besparing av 250 000 ton per år. Under ransoneringens tidigare skede, då man räknade med huvudsakligen den inhemska tillgången, förbrukades allenast omkring 570 000 t«»n eller icke mer än 57 proc. av normal komsumtion. Emellertid vilja de sakkunniga i det nuvarande läget, med dess eniga opinion för snarast möjliga avveckling av kristidsbegränsningarna, icke förorda, att ransoneringen enbart ur sparsamhetssynpunkt bibehålies, där eljest dess upphörande synes möjlig och lämplig att genomföra.

Vissa skäl synas emellertid tala för, att det definitiva beslutet rörande tiden för ransoneringens upphävande ännu något uppskjutes.

Visserligen har i det föregående rörande utsikterna för årets skörd av vintersäd uttalats, att dessa synas tyda på en normal skörd. Erfarenheten lär emellertid, att man i detta avseende har att räkna med synnerligen osäkra faktorer och att det därför ingalunda får betraktas såsom uteslutet, att den faktiska utvecklingen kan komma de framställda förhoppningarna på skam. Vad eu missväxt kan betyda för vårt lands tillgång på brödsäd illustreras på ett talande sätt av det näraliggande exemplet från år 1917 och belyses av följande siffror, där medelskörden angivits såsom genomsnitt av skörden för de båda relativt normala åren 1912 och 1913:

Medelskörd 1912—13 ton

Vete .................. 212 486

Råg.................... 511 463

Skörden

ton

167 459 311 401

Minskning 1917 mot 1912—13 ton %

45 027 200 062

21-2

39-i

Missväxten år 1917 representerade sålunda i förhållande till normalskörd ett underskott, som för vete uppgick till omkr. V5 och för rågtill icke mindre än nära 2/s av medelskörden. Skulle behovet ha fyllts i fullt samma utsträckning som under ett vanligt år, hade sålunda år 1917—18 erfordrats eu import av icke blott den normala införselkvantiteten, som kan beräkuas till omkr. 300 000 ton, utan därutöver ytterligare av 250 000 ton, d. v. s. importen hade nära nog måst fördubblas.

Nu synes dock den utländska marknadens tillgång för år 1919 — 20 bliva sådan, att, även om vi skulle behöva påkräva eu väsentligt större import än nu bör beräknas, denna likväl skulle kunna äga rum, såvida

tonnagetrågan eller andra oförutsebara förhållanden icke erbjuda oöverstigliga svårigheter.

Liksom emellertid det nu anförda förhållandet synes tyda på lämpligheten av att uppskjuta den föreliggande frågans avgörande ännu någon tid, tills dess sädens utveckling kan med någon större säkerhet bedömas, så talar härför även den omständigheten, att det vid nuvarande tidpunkt icke kan betraktas såsom klar t, huruvida de på spannmålshandelns område ledande makterna eller i övrigt andra större stater ämna söka reglerande ingripa i världskonsumtionens gestaltning på detta område under närmast följande år. Ehuru mycket synes antyda, att ett dylikt ingripande näppeligen är att förvänta, bland annat med hänsyn till det för den störste spannmålsproducenten, Förenta staterna, under år 1919—20 sannolikt trängande exportbehovet, så är det likväl icke helt otänkbart, att — alldeles bortsett från den inverkan, som eu ännu oförutsebar utveckling av den världspolitiska situationen kan utöva — en motsatt ståndpunkt skulle kunna hävdas från sådana länders sida, där vissa svårigheter möjligen komma att uppstå för ett fullt täckande av konsumtionens behov. En riktig uppfattning av dessa spörsmål torde icke stå att vinna, förrän de i samband med fredsförhandlingarna bliva föremål för prövning. Åven av denna anledning torde därför ett dröjsmål med det definitiva ställningstagandet till frågan om tidpunkten för brödransoneringens avskrivande vara befogat.

Av det nu anförda framgår, att ehuru de sakkunniga finna övervägande skäl tala för brödransoner ing eris upphävande från och med nästa konsumtionsårs ingång, eller någon tid dessförinnan, så synes likväl försiktigheten bjuda, att det beslut, som Kungl. Maj:t skall härom fatta, uppskjutes till en tidpunkt, då läget i dess helhet kan klarare överblickas.

4. Minimiprisens följder.

Därest de av 1918 års riksdag beslutade minimiprisen å vete och råg, i likhet med vad fallet är för de samtidigt fastställda minimiprisen å korn, ärter, potatis m. m., endast hade avsett vara av 1918 års skörd, skulle spanumålsregleringen i dess helhet kunnat avvecklas i början av nästinstundande konsumtionsår, sedan någon konsumtionsreglei ing dä icke visat sig vara av nöden. Då dessa minimipris emellertid gälla jämväl 1919 års skörd, är det uppenbart, att särskilda åtgärder måste vidtagas för ett tillfredsställande ordnande av den därigenom uppkomna situationen.

15 Till en början inses lätt, att importen av den utländska spannmålen icke kan helt överlämnas åt den fria handeln, så länge tixa och inför det nu förändrade marknadsläget relativt höga pris gälla å den inhemska brödsäden.

Huru prisläget för den importerade brödsäden kan komma att gestalta sig under år 1919 — 20 kan tills vidare givetvis endast gissningsvis angivas. Det förtjänar emellertid framhållas, att Förenta staterna garanterat landets jordbrukare ett pris av i svenskt mynt (enligt normal kurs) omkr. 31 kr. per 1«>0 kg. även för vele av 1919 års skörd, varav en väsentlig del torde komma till export under senare hälften av innevarande år. Åven om den amerikanska staten skulle kunna uppnå detta pris på exportmarknaden, torde dylikt vete i svensk hamn kunna kalkyleras under 40 kr. Därest emellertid, såsom i fackpressen ofta antagits, Förenta staterna vid försäljning av sitt veteöverskott vore bereit att taga en viss förlust, är det icke omöjligt, att det nordamerikanska vetet kan komma att köpas till ett pris, som avsevärt understiger det svenska minimipriset. Såsom exempel på vad en dylik prissänkning innebär, må anlöras, att en skillnad i importvetets pris av 5 kr. per 100 kg för en import av 100 000 ton representerar ett belopp av 5 miljoner kr. England, som jämväl garanterat sina jordbrukare ett minimipris och där det inhemska vetet under senaste år upphandlats till ett pris ungefärligen motsvarande det amerikanska minimipriset, kontrollerar den australiska veteexporten och har även berett sig visst inflytande över prissättningen å det argentinska vetet. Det ligger sannolikt i detta lands liksom i Förenta staternas intresse att veteprisen å världsmarknaden under år 1919—20 icke dala för lågt. Om det sålunda kan antagas, att dessa pris medgiva import till billigare värden än som svara mot det svenska minimipriset, så böra dock icke förväntningarna törande pri-ens nedtryckning ställas alltför höga. \ ärldeus båda förnämsta handelsmakters intressen rörande en av världshandelns viktigaste stapelartiklar synas gå i motsatt riktning mot dylika förhoppningar.

I detta sammanhang bör jämväl uppmärksamheten fästas därpå, att de betydande lager av utländsk spannmål, över vilka den svenska staten kommer att förfoga vid ingången av konsumtionsåret 1919—20, betinga ett genomsnittspris, som snarare torde ligga något över än under 40 kr. per 100 kg. Priset å de kvantiteter vete, som komma att införas under nyssnämnda konsumtionsår, måste således ställa sig väsentligt billigare än 40 kr. för att genomsnittskostnaden för allt det

under året disponibla importvetet skall bli avsevärt lägre än det svenska minim ipriset.

Det är emellertid klart, att ett frigivande av importen av utländsk brödsäd skulle medföra, ait, därest den utländska varan kan komma att inköpas til! ett pris understigande de svenska minimiprisen, det bleve omöjligt att kontrollera, att icke denna billigare spannmål hembjödes staten till inlösen till minimipris och statsverket sålunda tillskyndades otillbörliga förluster av oberäknelig omfattning. Det fiamgår härav, att staten åtminstone intill den 1 juni 1920 måste förbehållas ensamrätt till import av vete och råg, varvid utövandet av denna rätt må överlämnas antingen till ett statens eget organ eller till enskilda enligt statens uppdrag och under dess kontroll.

En ytterligare följd av det på förhand fastställda priset för den svenska brödsäden är, att man vid prissättningen av mjölet icke kan fritt tillgodoföra konsumtionen den fördel, som ett eventuellt fallande pris å den utländska spannmålen eljest skulle möjliggöra. Det är, såsom redan antytts, ingalunda osannolikt, att det under år 1919—20 importerade vetet — råg torde näppeligen förekomma till import i avsevärdare kvantiteter — kan i svensk hamn kalkyleras till ett pris, som understiger motsvarande pris å den svenska varan. Naturligast vore då givetvis, att i priset för det vetemjöl, som framställdes efter blandning av den utländska och den inhemska spannmålen, den förras billigare pris komme till direkt uttryck. En följd härav skulle emellertid bliva, att rågmjölet, vdket såsom nyss sagts, sannolikt i huvudsak torde komma att framställas av svensk råvara, dyrare än den för vetemjölet använda blandade utländska och svenska varan, måste tillhandahållas till högre pris än vetemjölet. Konsekvensen av eu dylik prissättningbleve åter, att konsumtionen av vetemjöl stegrades och den svenska rågen, statsinlöst. men oanvänd, hopades i magasinen. Ett såöant läge framtvingade antingen en ur nationalekonomisk synpunkt förkastlig överimport av vete eller ock tvångsåtgärder från det allmännas sida, d. v. s. en ny konsumtionsreglering eller ransonering.

En utväg ur denna svårighet kunde beredas, därest det vore möjligt att, sedan vetemjölspriset h> It beräknats på basis av det svenska minimipriset, använda det överskott, som en billigare veteimport kan erbjuda, för prissänkning å rågmjölet. Men därvid möter den svårigheten, att man vid en dylik prisnedsättning snart komme ned till eller under den gräns, som gör det förmånligare för jordbrukaren att köpa sitt behov av rågmjöl i öppna marknaden och till staten hembjuda även den del av sin råg, som avsetts för egen konsumtion, än att själv låta för-

mala densamma. På detta sätt komme måhända större delen av den svenska rågskörden att hembjudas till inlösen, och statsverkets börda och risk bleve högst väsentligt mycket större än som avsetts vid minimiprisens fastställande. Därtill kommer att det vid en dylik prisreglering bleve nödvändigt att i fråga om det mycket stora antalet småkvarnars rågförmalning tillämpa en kontroll, som för såväl kvarnar som jordbrukare bleve synnerligen omfattande och betungande, men likväl ur garantisynpunkt vore praktiskt taget värdelös. Åven ur dessa svårigheter vore en fortsatt ransonering, under vilken jordbrukaren förhindras att i öppna marknaden inköpa rågmjöl, den enda säkra lösningen.

De nu påpekade svårigheterna för en prisreglering gälla, såsom av det anförda framgår, enbart under förutsättning, att utlandspriset för brödsäden ställer sig billigare än det svenska priset. Skulle däremot importspannmålen betinga högre pris än den inhemska, är det givetvis möjligt att tekniskt genomföra en prisreglering på samma sätt, som för närvarande sker. De sakkunniga vilja emellertid för sin del förorda, att under dylik förutsättning (högre importpris än nu gällande minimipris) genom bidrag av statsmedel mjölpriset nedbringas till en mot minimiprisen svarande nivå, enär den ytterligare stegring av priset å mjöl, som eljest bleve en följd, icke synes böra ifrågakomma.

Av det ovan sagda draga de sakkunniga den slutsatsen, att, sedan konsumtionsregleringen för bröd och mjöl upphävts, minimiprisens fortsatta giltighet gör det nödvändigt att d ena sidan upprätthålla statens ensamrätt till import av utländsk spannmål samt å andra sidan avstå från sådan prisreglering å mjölet, som skulle sänka dettas pris under en mot de svenska spannmålsprisen svarande nivå.

Omöjligheten för en fortsatt prisreglering av mjölet utan samtidig ransonering kan givetvis framkalla åtskillig tveksamhet om, huruvida ransoneringen överhuvud bör upphävas, så länge miuimiprisen äga giltighet. Starka skäl tala nämligen för önskvärdheten av att snarast möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i Sverige för närvarande högre än i de flesta andra härmed jämförliga länder uppressade prisnivån för livsmedel. Därvid framträder icke miust behovet av en nedgång i prisen på mjöl och bröd, befolkningens förnämsta näringsmedel och i viss utsträckning normgivande för det allmänna föreställningssättet rörande dyrtidens inverkan på prisnivåns läge.

De sakkunniga, som till fullo inse den betydelse en sänkning av mjölprisen äger för konsumenternas stora massa, ha också låtit sig angeläget vara att tillse, huruvida icke enligt de förslag till avvecklingens genomförande, som det ålegat dem att framställa, även utan prisregle-

Den statliga spannmålsregl. avveckling. 3

ring ett förbilligande av mjölet kunnat genomföras. Här nedan meddelas en jämförelse mellan de pris å mjöl, som dels för närvarande gälla såväl utau som med prisreglering, dels oek kunna beräknas efter ransoneringens upphörande bli gällande vid ett fortsättande av statsdriften.

a. b. c.

Beräknat pris

K. H. K:s F. H. K:s eller ransnne- Skillnad mellan

Av dessa siffror framgår, att det efter ransoneringens upphörande beräknade priset för såväl vetemjöl som rågsikt icke blott väsentligt understiger den av folkhushållningskommissionen för närvarande kalkylerade självkostnaden— baserad på högre importpris och på ransoneringens större kostnader — utan jämväl .är åtskilligt lägre än det pris, till vilket dessa mjölslag nu, tack vare mycket betydande bidrag av statsmedel, kunna saluhållas. I fråga om rågmjölet är förhållandet, att det nya priset visserligen även här mycket avsevärt understiger den nuvarande självkostnaden, men, enär den statliga prisregleringen för detta mjölslag uppnår eu prissänkning, som är icke mindre än omkring 20 procent och ungefärligen dubbelt så stor som för övriga mjölsorter, stannar dt*t efter ransoneringens upphörande beräknade priset något över det för närvarande gällande, på antytt sätt synnerligen starkt nedpressade priset. Skulle den av de sakkunnig ifrågasätta, här nedan närmare behaudlade överenskommelsen med vissa kvarnar befinnas lämplig till genomförande och därvid, såsom de sakkunniga förutsatt, de nya mjölprisen bli ännu lägre än här ovan angivits, bleve följden härav ett ytterligare förbilligande av de nu gällande, med statsbidrag reducerade prisen å vetemjöl och rågsikt samt ett sådant närmande av det nya priset å rågmjöl till det nu gällande, att skillnaden bleve utan egentlig praktisk betydelse.

I sådant sammanhang förtjänar särskilt påpekas, att för större delen av den mjölköpande befolkningen, särskilt i städerna och industrisamhällena, vetemjöl och rågsikt äro av vida större betydelse än rågmjölet, vadan det är prisen å de båda förra mjölslagen, som närmast äro avgörande för kostnaderna å dessa befolkningsgruppers mjölkonsumtion.

Även om en ytterligare sänkning av mjölets prisnivå genom bidragav statsmedel kunde ernås, finna sig de sakkunniga emellertid icke allenast

av hänsyn härtill kunna förorda ett bibehållande av ransoneringen. Denna, som genomförts ej i prisreglerande syfte utan för att möta de svårigheter, vilka knappheten å de för landet tillgängliga spanumålslori åden vållade under de tyngsta krisåren, måste otvivelaktigt räknas såsom en sådan tunga för befolkningen, att den icke med log kan eller får fortsättas längre än läget oundgängligen kräver. Såsom i det föregående närmare utvecklats, 1orde det numera kunna givas grundade skäl för uttalande av den förhoppningen, att spaunmålstillgången vid utgången av detta konsumtionsår skall fullt täcka föreliggande behov. Under sådana omständigheter ha de sakkunniga, såsom ock tidigare uttalats, funnit sig höra förorda ransoneringens upphävande senast vid nämnda tidpunkt och vilja icke föreslå någon' modifikation i detta avseende med hänsyn till frågans här påpekade samband med prissättningen å mjöl under år 1919—20.

Det bör i detta sammanhang icke heller lämnats oanmärkt, att upphävandet av brödransoneringen möjliggör för konsumenterna att av detta det trots relativt höga pris likväl ur näringssynpunkt billigaste av alla livsmedel inköpa hela den kvantitet, som kan påfordras och sålunda icke nödgas er sätta bristen i brödtillgången med andra, ofta väsentligt dyrare livsmedel.

5. Spannmälshandelns organisation under konsumtionsäret 1919—20.

Nödvändigheten av den fortsatta ensamrätten till import av utländsk spannmål ävensom statens åtagna förpliktelse till inlösen av den svenska brödsäden förutsätta givetvis en fortsatt medverkan från statens sida vid spannmålsregleringens genomförande för nästa skördeår. Under sådana förhållanden uppstår frågan, huru denna medverkan lämpligen bör ordnas.

I detta avseende kunna väsentligen tvänne olika vägar tänkas — den ena: fortsatt upprätthållande i lämplig form av den nu tillämpade fulla statsdriften och den andra: uppgiftens överlämnande åt deu enskilda förvärvsverksamheten under statens kontroll. Här skola dessa båda olika lösningar var för sig upptagas till närmare prövning.

a Fortsatt statsdrift.

Närmast till hands synes ligga ett fortsatt bibehållande av den statliga verksamhet, som av folkhushållningskommissionen utövats på spannmålsomsättningens område med de väsentliga inskränkningar och modifikationer, som föranledas av ransoneringens avskrivande. Det statens organ, som då skulle omhändertaga detta ai'bete, finge, med nyssnämnda undantag, i allt väsentligt uppgifter, vilka till innehåll och omfattning bleve

analoga med dem, som under hela den tid regleringen av brödkonsumtionen varat, ålegat folkhushållningskommissionens spanumålsavdelning och spannmålsimportbyrå. Staten, som liksom nu måste förbehållas ensamrätt till såväl import som inrikeshandel med spannmål och mjöl, skulle överlämna utförandet av allt därmed sammanhängande arbete åt nämnda organ, vilket sålunda dels för statens räkning komme att importera den erforderliga utländska spannmålen, dels ock inlösa den svenska varan till stadgade pris, dels slutligen ombesörja den inköpta spannmålens lagring och förmalning till mjöl samt mjölets prissättning och försäljning.

Ett dylikt bibehållande under ännu ett år av i huvudsak oförändrade anordningar för de föreliggande uppgifternas lösning skulle innebära den fördelen, att man fortfarande kunde använda ett system, om vars verkningar och tillämpning en ingående kännedom vunnits. Ehuru det i stort sett torde hava fungerat väl och ändamålsenligt, skulle det kunna tänkas, att den gångna tidens rika erfarenhet gåve anvisningar till förbättringar eller förenklingar av systemet, som kunde befinnas av behovet påkallade. Härvid torde böra beaktas, att eu högst väsentlig begränsning av särskilt den lokala men också den centrala förvaltningens uppgifter ernås redan genom leveranspliktsystemets upphörande och den därmed förenade synnerligen arbets- och kostnadskrävande registreringen och kontrollen av rikets jordbrukare.

Huruvida den statsmyndighet, om vilken här är fråga, bör organiseras såsom eu direkt fortsättning av folkhushållningskommissionens nuvarande hithörande avdelningar eller om för ändamålet ett nytt organ bör tillskapas, torde närmast vara en lämplighetsfråga. Då det emellertid kan antagas, att folkhushållningskommissimens övriga verksamhet med utgången av detta konsumtionsår kan hava i huvudsak avvecklats, och ledningen av det eventuellt fortsatta arbetet för spannmålens vidkommande icke synes påfordra en kommission med så stort antal medlemmar som den nuvarande folkhushållningskommissionen, vill det förefalla de sakkunniga lämpligast, att visserligen denna kommissions spannmålsavdelning och spannmålsimportbyrå med därunder sorterande lokala spannmålsbyråer i orterna bibehållas i en mot de i omfattning minskade uppgifterna svarande förenklad organisation, men att de inordnades under eu ny gemensam ledning eller styrelse, förslagsvis benämnd Spannmålsstyrelsen, bestående av lämpligt antal av Kungl. Maj:t utsedda medlemmar, representerande resp. producenternas, konsumenternas, spannmålshandelns och kvarnindustriens intressen samt med en opartisk ordförande.

b. Enskild drift under statskontroll.

Innan man beslutar sig för en anordning av denna art, synes det emellertid, såsom ovan sagts, de sakkunniga nödvändigt att till prövning upptaga frågan, huruvida den föreliggande uppgiften icke kan med större fördel för det allmänna lösas på grundval av ett annat system, vid vars genomförande statens medverkan inskränkes till eu mera passiv roll, och där arbetet under friare former överlämnas åt den enskilda företagsamheten. Det bör icke förnekas, att därest ett dylikt system kan så anordnas, att det lämnar vederbörliga garantier för ett rättmätigt tillgodoseende av såväl statens som de enskildas, både producenters och konsumenters, intressen, det synes innebära vissa fördelar ur den synpunkten, att det tillmötesgår kravet på det nuvarande statsingripandets avveckling och beredandet av tillfälle tör produktion och handel att på detta område kunna återgå till ett friare fullföljande av sin verksamhet. Klart är emellertid, att ett dylikt frigivande måste vara förenat med verkliga fördelar lör det allmänna, lör att det under de intill tiden för minimiprisens upphörande rådande förhållandena skulle kunna förordas till genomförande.

Till de sakkunniga ha inlämnats två lörslag till spannmålsregleringens avveckling på grundval av nu antydda grundsatser, det ena från Kvarnföreningen, Stockholm, vilken representerar i huvudsak de stora och medelstora kvarnarna i riket, och det andra från Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, Stockholm, vilken förening utgör eu sammanslutning för tillvaratagande av spannmålshandlarnas och de mindre handelskvarnarnas intressen.

Enligt sistnämnda förenings förslag (bil. A) skulle importen av brödsäd och mjöl lämnas fri, men kontrolleras av staten på så sätt, att den, som önskade importera nämnda varor, skulle förelägga köpvillkoren för ett statens organ, som efter granskning av inköpspris och övriga villkor ägde meddela tillstånd till importens verkställande. Vidare skulle upphandlingen av brödsäd inom landet och distributionen till kvarnarna överlåtas till »spannmålshandlarkåren» mot en viss bestämd handelsavans utöver det stadgade minimipriset. All handel med mjöl inom landet skulle frigivas, liksom all handel med annan spannmål än vete och råg.

Vid de förhandlingar mellan representanter för de sakkunniga och föreningen, som med anledning av detta anbud förts, bär framgått, alt föreningens huvudsakliga intresse vore, att de mindre kvarnarna tillförsäkrades lämplig del av importerad vara och att spannmålshandlarna

i möjligaste män sysselsattes såsom agenter vid spannmålshandeln. Då föreningens anbud emellertid icke innebär något erbjudande om övertagande varken av importen, vilken, enligt vad tidigare anförts, så länge minimiprisen gälla måste ordnas på grundval av statens ensamrätt, ej häller av statens förpliktelser mot jordbrukarna med anledning av minimiprisutfästelseu, representerar detta förslag icke sådana fördelar för det allmänna och är överhuvud icke någon så rationell lösning av den föreliggande uppgiften, att det synes kunna förordas till genomförande. Vederbörlig hänsyn till de av föreningen framställda huvudönskemålen torde emellertid böra tagas vid uppgörande av förslag till avveckling enligt det nu diskuterade friare systemet.

Det av kvarnföreningen avgivna anbudet (Bil. B) innebär erbjudande att dels till statens självkostnadspris övertaga det i statens ägo vid innevarande konsumtionsårs slut befintliga lager av vete och råg, dels ock att under år 1919—20 till minimipris inlösa all till staten hembjuden svensk brödsäd. Statens ensamrätt till import av vete och råg skulle överlåtas till föreningen, som jämväl erhölle rätt att inom landet ensam försälja vetemjöl, dock att samma rätt skulle tillerkännas vissa utom föreningen stående vetekvarnar. Föreningens prissättning å mjöl skulle av staten kontrolleras.

Det av kvarn föreningen sålunda framställda förslaget innebär i sina huvudpunkter onekligen en lösning av den föreliggande uppgiften, som synes de sakkunniga värd ett ingående beaktande. Dess förnämsta fördel för det allmänna torde ligga däri, att statsverket befriades dels från större delen av den avsevärda förlustrisk, som minimiprisgarantien innebär, dels ock från hela den under nuvarande pänningförhållanden dubbelt betungande bördan av brödsädesimportens och den inrikes spannmålsnpphandlingens finansiering. Ett avförande av det härför erforderliga kapitalet, vilket med ledning av folkhushållningskommissionens hittillsvarande motsvarande verksamhet torde kunna beräknas till minst 100 miljoner kr., från de för bedrivande av statens verksamhet erforderliga rörelsemedel, innebär säkerligen fördelar ur nationalekonomisk synpunkt. Då staten behöver kapital för att likvidera sina inköp, måste den, därest tillräckliga medel icke finnas tillgängliga, bereda sig krediter, som, i vilken form de än upptagas, i sista hand lära komma att medföra placering i säkerheter i riksbanken samt ökad sedelutgivning. Sedelstockens ökande har penningvärdets sjunkande till följd. Ett enskilt företag kan däremot icke lika lätt snm staten bereda sig ökade krediter och är hänvisat till att på ett återhållsammare sätt använda disponibla betalningsmedel. Ett överlåtande, på sätt kvarnföreningens förslag inne-

bär, av spaunmålshaudeln till enskilda synes sålunda äga viss betydelse för strävandet att närma penningvärdet till dess läge före kristiden.

Redan den nu berörda omständigheten, att ett antagande av kvarnföreningens förslag skulle befria statsverket från en eljest oundviklig tinansieringsbörda, har synts de sakkunniga vara av den vikt, att de upptagit förslaget till ingående prövning och här velat framställa detsamma i den form, som enligt de sakkunnigas mening bör kunna godkännas såsom en framkomlig väg till lösning av den föreliggande uppgiften på annat sätt än genom den lulla statsdriftens bibehållande. Den gestaltning förslaget efter denna omprövning och överarbetning erhållit framgår av följande.

e. Förslag till kontrakt mellan svenska staten och föreningen Sveriges kvarnintressenter u. p. a.

Mellan svenska staten samt föreningen Sveriges kvarnintressenter u. p. a., i det följande benämnd föreningen, är följande överenskommelse träffad.

§ I-

Staten tillförsäkrar föreningen för den tid detta kontrakt gäller och med de undantag, som omförmälas i § 3 och § 9 första stycket här nedan, att annan än föreningen ej skall äga laglig rätt vare sig

att till riket införa vete och råg samt mjöl därav, eller

att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja vetemjöl.

§ 2.

Föreningen förbinder sig att

dels den 1 augusti 1919 övertaga den kvantitet in- och utländsk god och oskadad vete och råg samt mjöl därav, som folkhushållningskommissionen enligt inventering sagda dag innehar, till det pris för spannmålen, som staten bestämmer skola läggas till grund för det enligt § 9 beräknade försäljningspriset å det av spannmålen tillverkade mjöl samt till det pris för mjölet, som framgår av samma kalkyl, varvid nyssnämnda spannmålspris skall utgöra det i kalkylen förekommande pris å spannmål samt den däri upptagna försäljningskostnaden skall frånräknas mjölprisets slutsumma,

dels ock övertaga den jämlikt kungl. förordningen den 21 maj 1918 angående minimipris å brödsäd staten åliggande skyldighet, till inköp av vete och råg.

§ 8. X

Föreningen förbinder sig att medgiva varje utom föreningen stående kvarn, som bevisligen varit handelskvarn i vetemjöl före den 1 januari 1915, dels rätt att av egen förmalning försälja så stor kvantitet vetemjöl, som motsvarar medeltalet för år av dess vetemjölsleveranser av egen förmalning under åren 1912, 1913 och 1914, dels pek rätt att till föreningens självkostnad av föreningen inköpa eller, sedan det av föreningen jämlikt § 2 övertagna lager av utländsk spannmål förbrukats, genom föreningen

till riket införa vete i sådan omfattning, som, i förhållande till den kvarnen medgivna försäljningsrätten för vetemjöl, motsvarar omfattningen av föreningsmedlemmarnas beräknade användning av dylik importerad spannmål i förhållande till deras beräknade totala förmalning av vete.

I fall, som i denna paragraf sägs, skall föreningen såsom villkor för försäljningsrespektive inköpsrätten fordra utfästelse av kvarnen vid vitespåföljd ätt ställa sig till efterrättelse de enligt detta avtal i fråga om föreningens egna försäljningar av spannmål och mjöl gällande bestämmelser. Till kvarn, som brutit mot sådan utfästelse, må inköpsrespektive försäljningsrätt ej vidare medgivas, och åligger det föreningen att ofördröjligen till kungl. jordbruksdepartementet lämna underrättelse om sådan kvarn jämte uppgift om den myckenhet vete och vetemjöl kvarnen beräknas innehava.

Andra villkor för inköps- eller försäljningsrätt än som i föregående stycke sägs må föreningen ej föreskriva eller fordra.

§ 4.

De i kungl. förordningen angående minimipris å brödsäd av den 21 maj 1918 omförmälda prisskalorna för vete och råg skola upprättas av en delegation, bestående av en av chefen för kungl. jordbruksdepartementet utsedd ordförande samt åtta ledamöter, av vilka fyra utses av föreningen och fyra av kungl. lantbruksstyrelsen efter hörande av förvaltningsutskotten hos de hushållningssällskap, som styrelsen finner lämpligt.

§ 5.

De partier inhemsk spannmål, som föreningen på grund av den i sådant avseende förekommande bestämmelsen i § 2 här ovan är skyldig övertaga i enlighet med kungl. förordningen angående minimipris å brödsäd av den 21 maj 1918, skola i vanlig ordning successivt i mån av utrymme, dock minst till så stor kvantitet per månad, som motsvarar 1/fi av beräknad skörd, av föreningen mottagas fi platser inom varje län, vilka bestämmas av föreningen.

§ 6-

För den spannmål och det mjöl, föreningen övertager av staten, erlägger föreningen betalningen å tider och med belopp, som mellan staten och föreningen överenskommas före den 1 augusti 1919.

§ 7-

Staten äger rätt att bestämma, att minimipriset å svensk spannmål skall, i stället för den verkliga importkostnaden, vid beräknandet av mjölpriset utgöra grundpris jämväl för av föreningen importerad spannmål. Därest staten begagnar sig av denna rätt, åligger det föreningen att i de fall, då importkostnaden är lägre än sagda minimipris, inbetala skillnaden till staten, under det att det åligger staten att i de fall, då importkostnaden är högre än minimipriset, erlägga skillnaden till föreningen. Redovisning och likvid av här ifrågavarande belopp verkställes månaden efter kalenderkvartal för den på kvartalet belöpande summan.

I den män ifrågavarande grundprisbestämmelse av staten göres gällande gent emot föreningen, skall densamma jämväl av föreningen, på sätt i § 3 andra stycket sägs, göras gällande gent emot utomstående kvarn vid medgivandet av importrätt åt kvarnen; och skall i så fall kvarnen vara skyldig till staten erlägga, respektive berättigad av staten erhålla ovan omtalade skillnadsbetalning.

25 För ombesörjande av importen av de spannmålspartier, beträffande vilka omhandlade grundprisbestämmelse skall gälla, erhåller föreningen av staten en ersättning, utgörande 5 proc. å det belopp varmed det fastställda grundpriset för utländsk spannmål överstiger det verkliga importpriset, beräknat eif svensk hamn.

Senast den 1 juni 1920 skall staten meddela föreningen, dels om nu omförmälda grundprisbestämmelse skall gälla även för tiden efter sagda dag, dels ock, i så fall, den maximikvantitet, å vilken bestämmelsen skall vara tillämplig; och må denna maximikvantitet icke överstiga den kvantitet, som då kan beräknas åtgå för förmalning tillsammans med den svenska spannmålen av för täckande av konsumtionen intill den 1 september 1920 erforderlig mängd mjöl.

§ «■

Staten äger att för utövandet av tillsyn över föreningens verksamhet tillsätt* en ledamot av föreningens styrelse jämte suppleant för denne. Sådan ledamot skall avlönas av staten; och skall hans arbetsuppgift närmare angivas i av staten för honom utfärdad instruktion.

Före den 15 i varje månad skall föreningen till kung!, jordbruksdepartementet avgiva uppgift om den myckenhet spannmål och mjöl, föreningen innehar, för import inköpt och befraktat.

8 9.

Under tid, då ransonering av vete- och rågmjöl samt bröd därav äger mm garanterar föreningen, att till densamma anslutna kvarnar skola förmala allenast de kvantiteter, som från statens sida föreskrivas, samt förbinder sig att försälja allt sitt mjöl av såväl vete som råg till den myndighet, som handhar ransoneringen till pris, som fastställas jämlikt härvid fogade kalkyl, skolande staten ålägga jämväl alla utom föreningen stående kvarnar enahanda skyldighet.

Då ransonering icke äger rum, förbinder sig föreningen

att ej föra i marknaden flera än tre kvaliteter vetemjöl,

att, med reservation för eventuell omöjlighet att verkställa erforderlig import, tillhandahålla allmänheten den billigaste kvaliteten av samtliga vete-, rågsikts- och rågmjölsslag i mån av behov, dock med rätt för föreningen att, om och i den mån det kan av föreningen visas vara nödvändigt för åvägabringande av förbrukning under konsumtionsåret av den för föreningen tillgängliga svenska rågen, efter i så fall på föreningens ansökan av Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, förbinda vetemjölsförsäljningen med rågmjölsförsäljning, samt

att vid utförsäljning av mjöl ej hålla högre pris för de båda billigaste kvaliteterna av vetemjöl samt de billigaste slagen av rågsikt eller rågmjöl ab kvarn än som framgår av uträkning enligt den bifogade ovan omförmälda normalkalkylen.

§ 10.

Det åligger föreningen att vid utlossning av sådan vara, som omförmäles i § 5, verkställa kontroll av densamma. Därest icke såväl representant för föreningen som säljaren eller ombud för honom äro närvarande vid utlossningen, skall kontroll av kvantiteten ske genom opartiska kontrollanter. Eventuell anmärkning, beträffande vare sig kvantitet eller kvalitet, skall av föreningen eller medlem därav, till vilken utlossningen

Den statliga spannmålsregl. avveckling. 4

ägt rum, göras per telegram eller brev, som avsändes inom 24 timmar efter utlossningen. Skulle anmärkning göras mot varans kvalitet och enighet med säljaren i detta avseende resp. angående priset icko kunna vinnas, skall avgörandet hänskjutas enligt köparens val antingen till Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln eller ock till en nämnd, bestående av tre ledamöter, av vilka en utses av förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i det län, där utlossningen ägt rum, en av föreningen samt den tredje av dessa två eller — om de' icke kunna, enas — av länsstyrelsen i nyssnämnda län.

§ 11.

Föreningen garanterar att vid utgången av kontraktstiden medlemmarna skola hava lager av vete, råg och / eller mjöl därav till en sammanlagd myckenhet, motsvarande minst 40 000 ton spannmål. Detta lager förblir medlemmarnas 'egendom. Skulle sådan skillnadsbetalning, som omförmäles i § 7, första stycket, hava verkställts för i lagren ingående importerad spannmål, skall densamma återgå.

§ 12.

Skulle staten så fordra, åligger det föreningen att för statens räkning och på dess bekostnad inköpa och till riket införa intill 40 000 ton utländsk spannmål samt att lagra och sköta densamma kostnadsfritt intill kontraktstidens utgång samt därefter, dock längst till den 1 februari 1921, mot en ersättning för varje hel tiodagarsperiod av 45 öre per 1 000 kg.

§ 13.

Skulle föreningen åsidosätta sina förpliktelser enligt detta kontrakt, äger staten på föreningens bekostnad ombesörja att vad som försummas utföres eller rättas och är föreningen skyldig till staten utgiva det skadestånd, som skadans storlek, eller, om skadan är obetydlig eller ej kan styrkas, kontraktsbrottets art och beskaffenhet i förhållande till de intressen, som den åsidosatta bestämmelsen i kontraktet avsett att skydda, kunna anses föranleda.

Till säkerhet för det behöriga fullgörandet av föreningen enligt förestående kontrakt åvilande betalningsskyldighet och övriga förpliktelser gent emot staten överlämnar föreningen senast den 1 augusti 1919 till staten av medlemmarna i förhållande till på dem belöpande andelar i föreningens totala förmalning utfärdade garantiförbindelser, lydande å så stor del av det jämlikt § 2 övertagna lagrets värde, som svarar mot sagda andelar, försedda med av staten godkänd borgen av bankinrättning eller privata personer.

Har viss föreningsmedlem brustit i honom åliggande skyldighet, skall av honom utfärdad garantiförbindelse i första hand tillgripas, men skola i övrigt samtliga förbindelserna gemensamt ansvara för varje föreliggande förpliktelse.

§ 14.

Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen rörande rätta tolkningen av detta kontrakt eller mellan föreningen och utomstående kvarn rörande storleken av den

kvantitet vetemjöl, kvarnen äger försälja, eller av den kvantitet spannmål, kvarnen äger importera, skall dylik tvist avvgöras av skiljenämnd enligt gällande lag om skiljemän; dock att till ordförande i dylik nämnd skall, där dess dom gäller tvist mellan staten och föreningen, utses den till tjänsteåren yngste ledamoten av högsta domstolen eller, vid förfall för denne, sagda domstols näst yngste ledamot o. s. v.

Detta kontrakt gäller från och med den 1 augusti 1919 till och med den 3] augusti 1920.

Skulle förhållandena påkräva fortsatt ransonering och prismaximering av veteoch rågmjöl samt bröd därav jämväl efter den 1 januari 1920, upphör detta kontrakt att gälla sistnämnda dag. Därest särskilda omständigheter skulle göra ett förnyat införande av någon form av statlig reglering i fråga om mjöl eller bröd under år 1920 nödvändigt, skall staten äga rätt uppsäga kontraktet och skall dylik uppsägning ske senast en månad före den dag, från vilken den skall gälla.

Vid upphörd giltighet av detta kontrakt enligt i föregående stycke givna föreskrifter skall staten vara skyldig till föreningens självkostnadspris inlösa de hos föreningens medlemmar vid kontraktets upphörande inneliggande lager av vete och råg samt mjöl därav.

§ 15.

Normalkalkyler enligt § 9.

Kalkyl å bagerivetemjöl.

Utländskt väte Lossning ......

40-40

—•40

40-80

7 kg. eftermjöl å 45 öre =

18 » kli » 25 » =

7 3*15

4-'50 7-«ä

70 kg. = 38-62 00 » — 55-17

30 kg. = 12-24

100 »

Svenskt vete.................

Frakt och inköpskostnad

40-4 0 2'60 42-90

3 proc. grossist- och kassarabatt Säck ......................................

1-76 1-26 — •60

70 kg. == 30-oa

Körsel och hamnpengar

Mallön

42-2 7 4-

46-2 7

Kr. 58-68

per 100 kg.

Kalkyl å flormjöl

(motsvarande nu salufört mjöl med 77 proc. utmålning.) 3 kr. per 100 kg. lägre än för bageri vetemjöl = kr. 55-6 s.

28 Kalkyl å rågsikt

Rftg ............................................... 39 40

Frakt och inköpskostnad .................. 2-50

41-90

Mallön............................................. 3-60

45*40

20 kg. kli å 25 öre........................... 5-—

75 kg. = 40-40 100 » = 53-8 7

3 proc. grossist- och kassarabatt ...... 1-7-2

Säck............................................... 1-25

Körsel, hamnpengar och lastning ...... —-so

Kr. 57-84

per 100 kg.

Kalkyl å rågmjöl.

Råg ................................. 39-40

Frakt och inköpskostnad.................. 2-so

41-90

Mallön .......................................... 2-50

95 kg. = 44 40 100 > = 46-74

3 proc. grossist- och kassarabatt ...... 1"50

Säck ............................................. 1-2 5

Körsel, hamnpengar och lastning ...... 'So

Kr. 49-o#

per 100 kg

Till innebörden av vissa bestämmelser i detta förslag vilja de sakkunniga foga några anmärkningar.

Statskontrollen.

Det är tydligt, att staten rörande genomförandet av den ifrågasatta uppgörelsen har de viktigaste intressen att bevaka. Härav följer, att staten måste tillerkännas medinflytande vid avgörandet av vissa frågor och överhuvud utöva en fortlöpande kontroll över verksamheten i dess helhet. För sådant ändamål måste staten förbehålla sig rätt att tillsätta eu ledamot av föreningens styrelse jämte suppleant såsom sin egen representant. Denne skulle äga till uppgift att icke allenast inom styrelsen bevaka statens intressen utan att dessutom deltaga i det dagliga arbetet inom verksamhetens olika grenar och därunder beredas tillgång till alla för ett bedömande av de planerade eller beslutade åtgärderna nödiga handlingar m. m. Ett huvudsakligt intresse skulle denne statsrepresentant ägna bl. a. importverksamheten, förhållandet till utom föreningen stående kvarnar samt mjölets kvalitet och prissättning. Arbetet inom föreningens styrelse och dess dagliga förvaltning måste så anordnas, att statens ombud beredes tillfälle till yttrande i alla angelägenheter av nu nämnda eller därmed i betydelse jämförlig art, varjämte han, såvida hans åsikt i visst ämne icke vinner gehör, eller hans erinringar icke lända till påföljd, skall hava att hos Kungl. Maj:t anmäla ärendet för den åtgärd, som därav synes böra föranledas. Möjligen kan i visst avseende den ställning, som intages av den av statsintressenterna i Aktiebolaget svenska tobaksmonopolets styrelse utsedde och såsom jourhavande direktör fungerande ledamoten tjäna till ledning vid utarbetande

av närmare bestämmelser rörande den här avsedda statskontrollantens uppgift och befogenhet.

Den av staten utsedde styrelsesuppleanten torde böra med yttranderätt närvara vid styrelsens alla sammanträdeu, dit han sålunda skall obligatoriskt kallas. Åven skall han i den utsträckning så befinnes lämpligt äga deltaga i den dagliga förvaltningen. Vid förfall för den ordinarie statsledamoten inträder han i dennes fulla rättigheter och skyldigheter.

Föreningen och de mindre kvarnarna.

Av stor vikt synes vara, att icke det enskilda monopol på spnnnmålshandelns område, som kvarnföreningens förslag i viss mån innebär, av föreningen otillbörligen missbrukas till förmån för de stora och medelstora kvarnarna, till vilkas krets förslagsställarna närmast höra. Det är ett allmänt intresse, och detta har särskilt betonats av föreningen Sveriges spannmålsintressenter, att tillse, att även de mindre kandelskvarnarna finna den sysselsättning, som inom förslagets ram är möjlig. Av sådan anledning bör av föreningen före kontraktets underskrivande avgivas uttrycklig förbindelse därom, att föreningen skall vara skyldig att inom viss tid efter föreningens bildande erbjuda varje kvarnföretag i riket, som så önskar och som kan ställa vederbörliga garantier för fullgörandet av sina förbindelser till föreningen, rätt att ingå såsom ledamot av föreningen med de rättigheter och skyldigheter, som därav kunna bljva en följd. Vidare har i kontraktsförslaget inrymts stadgande, enligt vilket det åligger föreningen att till sådan utom föreningen stående kvarn, som bevisligen före år 1915 till avsalu tillverkat vetemjöl, leverera en mot dess genomsnittliga veteförmalning åren 1912 —14 svarande mängd utländskt vete, varjämte sådan kvarn skall erhålla rätt till försäljning av en i förhållande till sin nämnda veteförmalning stående vetemj disk vantitet. Det vill synas de sakkunniga, att genom dessa bestämmelser nödig hänsyn tagits till de nuvarande handelskvarnarnas berättigade intressen, och bör det, såsom redan tidigare antj^tts, särskilt åligga statskontrollanten att tillse, att de nämnda föreskrifterna tillämpas i en för dessa kvarnar gynnsam anda.

Föreningen och de svenska spannmålsprisen.

Liksom nu antydda bestämmelser avse att verka utjämnande mellan föreningen och utom densamma stående kvarnar, så är det jämväl av synnerlig vikt att sörja för. att från föreningens förhållande till jordbrukarna friktionsanledningar i möjligaste mån undanrödjas. Av sådan anledning

BO

har det synts de sakkunniga angeläget, att i förslaget införas tydliga bestämmelser, varigenom jordbrukarna verkligen tillförsäkras erhållande av de av staten garanterade mini mi prisen. De nu gällande föreskrifterna hava visserligen på grund av ett uppköpsväsen med olämpligt avvägt provisionssystem verkat därhän, att då minimipriset enligt lagen fastställts till för torrt och välbärgat vete 39 kr. och för prima vara 41 kr. per 100 kg., allt vete likväl betalats med i genomsnitt 40 50 kr. De sakkunniga anse givetvis eu återgång från detta av lagen ingalunda avsedda förhållande önskvärd, men ha å andra sidan, såsom antytts, velat skydda jordbrukarna mot en undervärdering från föreningens sida av den till inlösen hembjudna brödsäden. Det är de sakkunnigas förhoppning att det i sådant avseende framställda förslaget, enligt vilket de för prisen å vete och råg gällande skalor skola fastställas av en för ändamålet särskilt tillsatt delegation, skall visa sig fylla det angivna syftet.

Mjölpriset.

En av de viktigaste förutsättningarna för godkännande av ett avtal av här ifrågavarande art är givetvis, att det pris, till vilket föreningen kan tillförbindas att salubjuda det av dess medlemmar tillverkade mjölet, är för konsumenterna så gynnsamt som överhuvud är möjligt att uppnå. Det har av det föregående framgått att, sedan mjöloch brödransoneringen upphört, det under mi ni mi prisåret icke är möjligt att genom bidrag av statsmedel nedbringa mjölets pris under den idvå, som betingas av minimipriset eller med andra ord att såväl den utländska som den inhemska spannmålen måste i mjölkalkylen ingå med ett mot det genomsnittliga minimipriset svarande belopp. Detta har på grundval av erfarenheter från år 1918—19 beräknats utgöra för vete 40'40 och för råg 39 40 kr., per 100 kg. Enligt det erbjudande, som av föreningen gjorts, förklarar sig denna beredd att vid beräkning av mjölprisen — med utgångspunkt från nyssnämnda spannmålspris och ett klipris av 25 kr. per 100 kg. — lägga till grund en kalkyl, med vissa särskilt angivna detaljposter, vars slutsumma icke finge överskridas, såvida icke bevisligen priset å spannmål bleve högre och å kli lägre än ovan sagts. Denna kalkyl, som avser prisen per 100 kg. inkl. säck »ab kvarn», slutar på följande pris för nedanstående varuslag:

Kr.

Vetemjöl, s. k. bagerimjöl, 70 proc. utmålning ............... 58-68

» , » flormjöl motsvarande nu salufört mjöl

med 77 proc. utmålning ..................................................... 55-6 8

Rågsikt, 75 proc. utmålning ................................................. 57'34

Rågmjöl, sammalet ................................................................... 49.9 9

ai

Eu motsvarande kalkyl, uppgjord inom folkhushållningskommissionens spannmålsavdelning och utvisande de pris, till vilka mjölet under nästinstundande konsumtionsår av densamma torde kunna försäljas, varvid till grund lagts samma utgångspunkter ifråga om pris å spannmål och kli samt samma siffror för försäljningskostnader, som använts vid föreningens kalkyl, ter sig på följande sätt:

Kr.

Vetemjöl, 77 proc. utmålning .............................................. 5G‘9 6

Rågsikt, 75 proc. utmålning .................................................. oS'08

Rågmjöl, sammalet ............................................................... 49’4 r>

En jämförelse mellan dessa båda kalkyler giver vid handen, att föreningen skulle kunna saluhålla sitt billigaste vetemjöl — för den högre kvaliteten kan ingen motsvarande beräkning tillhandahållas från kommissionen — till ett pris, som understiger kommissionens med 1'2 8 kr. per 100 kg. och sin rågsikt till ett 0 7 4 kr. per 100 kg. billigare pris, medan föreningens pris för sammalet rågmjöl bleve 0-5 0 kr. per 100 kg. dyrare än kommissionens motsvarande pris. Dessa skillnader äro relativt obetydliga och, såsom de sakkunniga här nedan närmare beröra, icke tillräckliga för ett, godkännande från statens sida av denna punkt i det med föreningen föreslagna avtalet.

Reservlager.

Det synes de sakkunniga icke kunna vara tal om uppläggandet under alla förhållanden av ett reservlager tillräckligt stort att täcka vårt behov i händelse av utebliven import och dålig skörd. De kvantiteter, om vilka det för sådant syfte bleve fråga, äro så stora, att dels tillgängliga lagerutrymmen icke skulle förslå för deras hysande, dels ock det för deras anskaffande, omsättning och vård erforderliga kapitalet bleve allt för enormt för att utan utomordentligt trängande skäl kunna fastlåsas för detta ändamål. Däremot torde det vara av behovet påkallat att trygga en reserv, som ungefärligen motsvarar den normala handelsomsättuingens behov ävensom därutöver det eventuella konsumtionsbehovet vid tidpunkten för upphörandet av avtalets giltighet. Enär den senare tidpunkten enligt förslaget fastställts till den 1 september 1920, då den under bärgning varande svenska skörden torde verka som en god reservtillgång, ha de sakkunniga funnit tillräckligt bestämma storleken av det lager, som skall vara tillgängligt hos föreningens kvarnar vid kontraktets upphörande, till 40 000 ton eller drygt en

månads behov. För att nu emellertid skydda mot oförutsedda händelsers inverkan har tillika föreslagits, att föreningen på anfordran skulle vara skyldig att för statens räkning införa och lagra en extra reserv av ytterligare 40 000 ton.

I detta sammanhang bör ock framhållas, att de sakkunniga funnit önskvärt att i kontrakt giva direkt uttryck åt den för systemet grundläggande skyldigheten för föreningen att under hela avtalstiden garantera landets förseende med dess normala behov av brödsäd i den man denna garantis uppfyllande icke förhindras av utrikespolitiska förhållanden, som ligga utanför föreningens kontroll.

Importvin stens dispositon.

Det är av det föregående klart, att även om spannmål importeras till billigare pris än minimipriset, den likväl i mjölkalkylen måste upptagas till ungefärligen samma pris som detta. På liknande sätt kommer kalkylen att läggas även vid ett dyrare utlandspris än miniminormen. Härav följer, att i ena fallet en vinst, i andra fallet en förlust å kalkylen uppkommer. Denna differens skall enligt förslaget gottgöras eller belastas statsverket.

Så som utsikterna nu kunna bedömas, torde det vara sannolikast, att den ifrågavarande differensen blir positiv, d. v. s. att staten bär att påräkna vinst ur denna källa. Rörande dennas användande finna de sakkunniga sig icke böra framställa förslag utan hålla före, att det bör tillkomma Kungl. Maj:t att efter omständigherna pröva, huruvida den exempelvis bör tillföras det s. k. dyrtidsanslaget eller liknande fond eller ock på annat lämpligt sätt förbrukas. Då det emellertid onekligen torde förhålla sig så, att föreningen icke har något intresse av att importen gestaltar sig på ett för statsverket så gynnsamt sätt som möjligt, såvida den icke göres direkt delaktig i den eventuella vinsten å denna rörelse, ha de sakkunniga i förslaget upptagit en bestämmelse, avsedd att verka i nyssnämnda syfte och innebärande rätt för föreningen att av denna vinst tillgodogöra sig viss mindre andel.

Visst antal mjöltyper.

Bland övriga viktigare bestämmelser i avtalsförslaget skall här slutligen fästas uppmärksamheten allenast vid föreskriften om, att föreningens kvarnar äga salubjuda endast visst antal olika typer av vetemjöl och anordna distributionen på sådant sätt, att i minuthandeln den billigaste sorten av vardera slaget av vetemjöl, rågsikt eller rågmjöl alltid må finnas i en mot konsumtionens krav svarande mängd. Denna bestämmelse

är dels föranledd av hänsyn till möjligheten av eu någorlunda effektiv kontroll över kvarnarnas tillverkning, vilken försvåras i samma mån, som antalet mjöltyper ökas, dels ock överhuvud tillkommen till skyddande av konsumtionens intressen och dess berättigade krav på att alltid kunna äga tillgång till det billigaste mjölet.

Speciell motivering.

Sedan de sakkunniga sålunda i korthet redogjort för några av de viktigaste grundsatserna och bestämmelserna i det framlagda avtalsförslaget, vilja de sakkunniga övergå till en detalj motivering av förslagets särskilda punkter.

§ 1. Denna innehåller statens väsentligaste utfästelser gent emot föreningen — överlåtandet av ensamrätten till import av vete och råg samt inrikes försäljning av vetemjöl — och ha i det föregående utförligt motiverats. § 3, till vilken här hänvisas, innehåller bestämmelser om de mindre kvarnarnas rätt till import och vetem jölsförsäljning.

Den förutsatta överlåtelsen av ensamrätten till spannmåls- och mjölimport torde nödvändiggöra särskilda, av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser liksom ock ensamrätten till mjölförsäljning förutsätter utfärdande av förbud mot försäljning i annan ordning.

Med avseende på skyldigheten från statens sida att övervaka denna §:s efterlevnad av andra än dem, till vilkas förmån den gäller, må framhållas, att detta icke kan ske i annan mån eller i större utsträckning än den ordinarie åklagarmyndigheten förmår.

§ 2. Enligt vad tidigare visats, måste så länge minimiprisgarantien består mjölpriset baseras på ett pris å den in- och utländska spannmålen, som icke understiger minimipriset. Då det är sannolikt, att staten vill genomföra en sådan prisberäkning å mjölet, som för såväl in- som utländsk spannmål grundas på det fastställda minimipriset, torde vid försäljning av de vid kontraktets ikraftträdande inneliggande statslagren, vilkas genomsnittspris då, såvitt nu kan beräknas, komma att ligga högre än minimipriset, en viss förlust uppstå för statsverket. Denna torde emellertid icke i sin helhet komma att belasta bokslutet för här ifrågavarande affärer får år 1919, enär de lager, som föreiunnos vid utgången av år 1918 och varav åtskilligt ännu torde kvarligga oförbrukat vid slutet av år 1919, vid inventeringen för 1918 års bokslut icke upptagits högre än minimipriset.

§ 3. Det har synts de sakkunniga rimligt, att av de utom föreningen stående kvarnar, vilka önska komma i åtnjutande av rätt till Deri statliga spannmålsregl. avveckling. 5

import eller inköp av utländsk spannmål samt till vetemjölsförsäljning, kräva någon bevisning rörande omfattningen av deras rörelse före kriget ävensom att från här omförmälda rättigheter utesluta sådana kvarnföretag, vilka till äventyrs upptagit driften först under kriget.

Genom särskild förbindelse, som av föreningen avlämnas samtidigt med kontraktets underskrivande, skall varje kvarn, tillhörande den i förevarande § omförmälda kategori, tillförsäkras rätt att före den 1 augusti 1919 inträda såsom med övriga kvarnar likaberättigad medlem av föreningen.

§ 4. Denna innehåller tidigare berörda bestämmelser om den särskilda ordning, enligt vilken de i minimiprisförfattningen förutsatta prisskalorna å brödsäden skola fastställas.

§ 5. Denna § avser att reglera förhållandet mellan jordbrukarna och föreningen med avseende på leveranskvantiteten och leverausort. De sistnämnda skola visserligen bestämmas av föreningen men torde därvid komma att fixeras till ungefärligen samma platser, å vilka leverans under vanliga år i regel plägar ske. Denna omständighet må givetvis icke tolkas så, att jordbrukarna i de fall, då dessa orter icke äro dennes närmaste station, skola gälda fraktkostnaderna i annan ordning än som föreskrives i minimiprisförfattningen. Dess bestämmelser om priskondition gälla jämväl mot föreningen och dess medlemmar.

Det bör även framhållas, att det förutsatts, att den mellanhandel i spannmål, som under vanliga år plägar förmedla förbindelsen mellan jordbrukarna och kvarnarna, skall beredas möjlighet att i normal omfattning fungera.

§ 7. Första stycket i denna § är till sin innebörd i det föregående närmare belyst.

Bestämmelserna i tredje stycket avse utgivandet av den ersättning till föreningen, som ansetts dels vara skälig för importverksamhetens bedrivande, dels ock kunna tjäna till sporre för dess verkställande till billigast möjliga pris.

Vad §:s sista stycke beträffar, så medgiva här förekommande bestämmelser rätt för staten att före den 1 juni 1920, således före minimiprisens upphörande, besluta huruvida en då möjlig prisreduktion å mjölet bör omedelbart genomföras eller ej. Vid nämnda tidpunkt, då staten resp. föreningen icke längre har skyldighet att inlösa den svenska spannmålen till minimipris, utan dennas pris måste rätta sig efter världsmarknaden och det skydd, som då i någon form kan företinnas, är det möjligt för föreningen att dels exakt angiva genomsnittspriset å inom landet hos föreningen förefintliga lager av

spannmål, dels ock någorlunda riktigt beräkna, till vilket pris importen under den återstående delen av kontraktstiden (1 juni—1 september) kan verkställas. Skulle därvid befinnas, att det mjöl, vars tillverkningskostnad baserades på de sålunda kalkylerade prisen, skulle betinga ett billigare pris än det då i den svenska marknaden gällande, bereder föreskriften i detta stycke möjlighet för det allmänna att låta denna prissänkning komma konsumtionen omedelbart till godo. Skulle en dylik prissättning icke befinnas lämplig utan det anses riktigare, att jämväl för de tre återstående månaderna av kontraktstiden fasthålla vid de på grundval av minimiprisen beräknade mjölprisen, kan även en dylik anordning genomföras, varvid det skall åligga föreningen tillse, att tillräcklig kvantitet utländsk spannmål importeras för att tillsammans med tillgänglig svensk brödsäd fylla konsumtionens behov intill kontraktstidens utgång.

§ 8. Lämpligast torde vara, att staten utser eu representant i föreningens styrelse, vilken det skall åligga att utöva daglig tjänstgöring inom föreningens förvaltning. Vid lörlall för denne torde suppleanten böra inträda i samma funktion. (Jfr sid. 29.) Instruktion för statsrepresentantens verksamhet torde böra utfärdas av Knngl. Maj:t.

§ 9. Därest ransoneringen skulle vidmakthållas under någon del av kontraktstiden, måste de särskilda förbehåll rörande statens rätt göras som i första stycket av förevarande § finnas anförda.

Andra stycket stadgar uttrycklig skyldighet för föreningen att dels efter ransoneringens upphörande icke saluföra flera än tre slag av vetemjöl, dels ock försälja de båda billigaste slagen av vetemjöl (bagerimjöl och flormjöl) samt av rågsikt och rågmjöl till pris, som icke få överstiga den tidigare omförmälda kalkylen, dels ock slutligen, med reservation för eventuell omöjlighet att verkställa import, under kontraktstiden förse konsumtionen med dess behov av billigaste sort av saluförda vete- och rågmjölskvaliteter.

Då det är möjligt, att föreningen vid viss tid under konsumtionsåret kan komma att förfoga över så stora kvantiteter svensk råg, att lisk förefinnes för att denna vara icke i rimlig mängd förbrukas, har rätt inrymts för föreningen att, efter motiverad framställning hos Kungl. Maj:t och efter erhållande av vederbörligt tillstånd, söka ordna sin försäljning på sådant sätt, att rågen i tillräcklig utsträckning kommer till konsumtion.

§§ 11 och 12. Dessa §§ föreskriva dels skyldighet för föreningen att vid utgången av kontraktsåret disponera minst 40 000 ton spannmål eller mjöl såsom eu säkert tillgänglig reserv, dels förbindelse från för-

eningens sida att, därest staten så skulle påfordra, utöver denna reserv för statens räkning upplägga ytterligare 40 000 ton av utländsk spannmål.

§ 13. Den säkerhet, som det ansetts lämpligt att avfordra föreningen för fullgörande av dess förbindelser, har för större trygghets skull enligt denna § givits formen av garantiförbindelser från samtliga föreningsmedlemmar, utgivna på belopp i förhållande till medlems andel i föreningens totala förmalning och svarande mot en efter nämnda andel beräknad anpart av det den 1 augusti övertagna lagret, vars sammanlagda värde torde komma att belöpa sig till omkr. 80 miljoner kronor.

Skiljaktigheter mellan de sakkunnigas ovanstående förslag och föreningens avtals förslag.

Det ovan återgivna förslaget till avtal med föreningen är sådant som det av de sakkunniga i huvudsak förordas, därest detta alternativ för den föreliggande frågans lösning väljes.

Emellertid ha de sakkunniga vid de förhandlingar med representant för den ifrågasatta föreningen, som i sådant syfte förts, icke kommit till enighet med denna rörande alla punkter i det sålunda föreslagna avtalet och har den knappa tiden icke medgivit ett fortsatt förhandlande, utan ha de sakkunniga ansett lämpligast att i denna form anmäla, vari de väsentligaste av dessa skiljaktigheter bestå.

Den viktigaste olikheten mellan föreningens och sakkunnigas förslag — utom i mjölprisfrågan, vartill sakkunniga återkomma i det följande — består däri, att den förra påyrkat sådan formulering av den i § 9 omförmälda rätt för föreningen att under viss förutsättning förbinda försäljningen av vetemjöl med rågmjölsförsäljningen, att dylik rätt ovillkorligen skulle tillerkännas föreningen, därest den förebragt en i dess mening tillfredsställande bevisningför nödvändigheten härav. De sakkunniga ha icke ansett sig under några omständigheter kunna godkänna detta krav, vilket skulle innebära, att ett enskilt företag erhölle rätt att ensamt besluta i en fråga av utomordentlig vikt för den inhemska mjölkonsumtionen utan ha i stället velat ordna frågan så, att den efter motiverad anmälan från föreningen underställdes Kungl. Maj:ts prövning och beslut.

Vidare äro föreningen och sakkunniga skiljaktiga beträffande frågan om storleken av det reservlager, som det skall åligga föreningen att hålla tillgängligt vid kontraktstidens utgång, i det att föreningen i detta avseende icke velat binda sig för större kvantitet än 30 000 ton,

medan sakkunniga hålla före, att 40 000 ton, motsvarande föga mer än en månads behov, bör för ändamålet fixeras såsom minimum.

Slutligen har föreningen icke velat tillerkänna staten uppsägningsrätt under annan förutsättning än den, att ransonering av mjöl och bröd anses böra ånyo införas, medan sakkunniga anse att, inför de tillsvidare i allmänhet mycket osäkra utrikespolitiska och ekonomiska framtidsutsikterna, en vidsträcktare handlingsfrihet bör förbehållas staten och därför formulerat sitt förslag till uppsägningsbestämmelser i enlighet med det i § 15 angivna innehåll.

d. Frågan om fortsatt statsdrift eller avtal med föreningen Sveriges

kvarnintressenter.

Vid eu jämförande prövning av de båda vägar för eu lösniug av frågan om den lämpligaste formen för spannmålshandelns organisation under nästinstundande konsumtionsår, vilka i det föregående alternativt angivits, ha de sakkunniga kommit till den slutliga uppfattningen, att det vore högeligen önskvärt, om en avveckling av den statliga verksamheten på detta område snarast kunde äga rum. De sakkunniga hade ock hoppats att kunna framlägga eu preliminär sådan överenskommelse med kvarnindustriens representanter. Detta har emellertid ej kunnat ske, alldenstund frågans avgörande så måst forceras, att de sakkunniga ansett riktigast överlämna densamma i här ovan framlagt skick.

De sakkunniga anse sig emellertid på ett ställe böra sammanfatta dels de allmänna fördelar, som ett avtal av den art som det nu ifrågavarande mellan staten och kvarnindustrien kan anses medföra för det allmänna, dels också de krav, som synas berättigade att ställa på industrien under övergångstiden från krisårens inskränkningar och tvång till den tid, då näringslivet ånyo kan komma i normala former.

Redan förut har framhållits vikten av att från statsverket avlyftes den betydande finansieringsbörda, som nu åligger detsamma med hänsyn till landets spannmålsbehov. En ytterligare förmån av vikt är att kvarnindustrien förpliktigar sig att tillhandahålla den svenska marknaden dess behov av skilda mjölslag till ett garanterat pris, vilket under ovan angivna förhållanden väl får under- men icke överskridas. Övertager staten själv spannmålsskörden enligt minimiprisförfattningen, kan törst, efter omfattande detaljavtal med uppköpare, kvarnar m. fl. en säkert gällande kalkyl upprättas, något som för ögonblicket icke är möjligt.

38 Staten befrias ock från vissa allmänna förpliktelser gent emot ett antal näringsidkare av olika kategorier.

De förmåner kvarnindustrien har att tillgodoräkna sig är i första rummet att den vida tidigare än annars kan bliva fallet i avsevärd grad återfår sin rörelsefrihet. Denna får emellertid icke bli så betydande, att mera än skälig vinst uppstår under en tid, då staten kämpar med de största svårigheter att under hårda konjunkturer hålla näringslivet vid makt. En ej obetydlig marginal torde enligt de sakkunnigas mening förefinnas, där industrien bör kunna tillmötesgå det allmännas krav just på de punkter, som nyss ovan omtalats och där det hittills icke lyckats åvägabringa enighet mellan de sakkunniga och kvarnindustrieus företrädare.

Här må särskilt betonas nödvändigheten av en sänkning av rågmjölspriset under det, som hittills erbjudits. Ett bevis för att en sänkning av verklig betydelse med hänsyn till detta bör kunna ske, ligger däri, att vid de förda underhandlingarna framgått, att ett lägre rågmjölspris än det erbjudna med säkerhet är att förvänta på grund av den fria konkurrensen mellan de större och de mindre kvarnarna. Någon större risk att redan nu ikläda sig ett dylikt lägre pris synes därför ej förefinnas.

Det synes vidare icke vara möjligt att godkänna ett avtal med ett enskilt företag, enligt vilket detta, såsom av föreningen föreslagits, skulle äga att utan Kungl. Maj:ts prövning och tillstånd bestämma i en för konsumtionen så viktig angelägenhet som den, vilken gäller förhållandet mellan förbrukningen av vete- och rågmjöl. Industrien bör kunna förlita sig därpå att, om klara och öppna skäl framläggas, som visa, att ett abnormt överskott av råg komme att föreligga, det är ett lika stort intresse för staten som för industrien, att konsumtionen länkas i sådana banor, att vår inhemska produktion blir på lämpligt sätt konsumerad.

Det är således de sakkunnigas mening, att därest med föreningen sådan överenskommelse kan träffas, enligt vilken i nu nämnda hänseenden vederbörlig hänsyn tages till de av de sakkunniga här ovan angivna förslag, det ifrågasatta avtalet innebär sådana fördelar för det allmänna, att det bör komma till stånd. Skulle dylik överenskommelse icke kunna åvägabringas, torde den föreliggande uppgiften böra lösas genom fortsatt statsdrift i huvudsaklig överensstämmelse med det i det föregående härom framställda förslag.

39 KAP. II.

Tiden efter minimiprisens upphörande.

1. Vikten av den inhemska brödsädesodlingens tryggande.

Under det att uppgifterna för det allmännas åtgöranden på spannmålsmarknaden intill den 1 juni 1920 eller den tidpunkt, dä minimiprisen å brödsäd förlora gällande kraft, erhålla sin karaktär av de förhållanden, som skapats genom minimiprisutfästelsen, så måste spannmålspolitiken efter denna tid inriktas på strävandet att, i den omfattning, samhällets intresse i dess helhet så påfordrar, trygga landets minimibehov av brödsäd även under de närmast följande, säkerligen vanskliga övergångsåren. Om den inhemska brödsädesodliugen, som under krigsåren i väsenligt mån fyllt denna uppgift, även i framtiden skall kunna täcka motsvarande behov, bör den icke utsättas för rubbningar, ägnade att medföra en återgång, varigenom årtiondens framsteg och betydande uppoffringar jämväl från det allmännas sida skulle äventyras.

De antydningar, som i det föregående gjorts rörande den sannolika tillgången på brödsäd å världsmarknaden under nästinstundande konsumtionsår, ha visat, med vilken mängd av ovissa faktorer man därvid måste räkna och huru osäkra överhuvud alla kalkyler av detta slag måste bli, enkannerligen i det nuvarande världspolitiska läget. Om sålunda stora svårigheter mött redan vid beräknandet av det närmaste årets världsskörd av vete, så ökas givetvis dessa svårigheter i än högre grad, när det gäller att bedöma motsvarande förhållanden för åren därefter. Ehuru man på många håll i fackpressen f. n. synes räkna med ett så stort överskott av vele under år 1919—20, att det skulle förslå för täckande av en avsevärd del av jämväl 1920—21 års konsumtion, så bjuder likväl försiktigheten — med hänsyn till omöjligheten att nu kunna beräkna vare sig areal och skördeutbyte hos de stora veteproducenterna eller konsumtionens behov i Europa, där bl. a. tiden för Rysslands återinträde såsom spannmålsexportör ännu är en öppen fråga —

att nu kalkylera även med den andra eventualiteten eller att det beräknade veteöverflödet för 1919—20 under de närmaste åren kan komma att följas av eu period med relativ knapphet.

Redan en dylik eventualitet talar för fortsatta strävanden att söka trygga vår brödsädesodling i dess nuvarande gestaltning. Denna bereder nämligen, enligt vad de gångna krigsårens erfarenhet visat, möjlighet att genom vissa särskilda anordningar, såsom hög utmålning, begagnande av en del av kornskörden som brödsäd och användande av sträng ransonering, fylla befolkningens mest oundgängliga behov. De gångna åren ha emellertid också visat, att en svag skörd kan bringa tillgången under detta minimibehov. Det är ur dessa synpunkter en angelägenhet av vikt för vår folkhushållning, att brödsädesodlingen tillsvidare vidmakthålles ungefärligen i dess nuvarande omfattning.

Vid bedömandet av de åtgärder, som för detta syftes vinnande kunna bli av nöden, måste till en början uppmärksammas, att brödsädesodlingen inom vårt land icke har så goda ekonomiska betingelser som i de länder, från vilka den importerade varan tillföres oss. I Norrland upptager den egentliga brödsäden, råg och vete, endast omkring 1*7 proc. av åkerarealen, under det motsvarande siffra för Svealands landskap år 1914 var 12-9 proc. och för landskapen inom Götaland 16-3 proc. Endast i rikets sydligare del kan brödsädesodlingen anses ha goda betingelser att upptaga tävlan med foderväxtodling, medan i det övriga Sverige denna är utbredd på brödsädens bekostnad. Sistnämnda odling befinner sig redan i rikets mellersta delar vid sin ekonomiska nordgräns. Under det att produktionen i Norrland huvudsakligen måste inriktas på framställning av animala livsmedel, skulle denna produktion jämväl i mellersta Sverige lätt komma att bli förhärskande, därest prisförhållandet mellan brödsäd och animala produkter hastigt förskötes i en för de senare gynnsammare riktning.

Dessa jämförelsevis svaga naturliga betingelser för en utvidgad odling av brödsäd i avsevärda delar av vårt land medföra, att denna icke med fördel kan upptaga direkt tävlan med motsvarande produktion i av naturen mera gynnade länder. Under sådana omständigheter skulle viktiga skäl kunua sägas tala för att låta varje lands produktion inrikta sig på den odling, för vilken de bästa inhemska betingelserna förefunnes. Emellertid vill det synas de sakkunniga, som om det med nuvarande i hög grad ovissa utrikespolitiska och ekonomiska framtidsutsikter icke vore lämpligt att låta denna för landet så viktiga fråga ordnas utan varje' ingripande. I stället torde, såsom redan nämnts, klokheten bjuda att tillse, att den inhemska brödsädesodlingen, i varje fall under de närmaste åren,

upprätthålles i sådan omfattning, att den kan fylla landets minimibehov.

Landets jordbrukare ha under de sista åren fått åtnjuta relativt höga spannmålspris. Om dessa under en kort tid på grund av världsmarknadsläget under våren och sommaren 1920 och den därpå baserade importen bragtes i starkt sjunkande, föreligger sannolikhet för, att landets brödsädesodling snabbt skulle hämmas eller minskas, och det är ingalunda omöjligt, att detta komme att ske utöver det mått, som själva prisläget gjorde rimligt. Bortsett från den fara för den inhemska konsumtionen, som härav kunde bli en följd, skulle ett dylikt prisfall också onödigt skärpa den ekonomiska lågkonjunktur, vilken synes oundviklig efter kristidens häftiga rubbningar och varav även vårt jordbruk måste röna kännbar inverkan. Ehuru det bör framhållas, att här icke räknas med de svårigheter, som kunna uppstå för sådana lantmän, vilka till starkt uppdrivna pris under de senaste årens högkonjunktur köpt eller arrenderat egendomar, så må icke förglömmas att, enär landets ekonomiska liv starkt påverkas av ställningen hos de breda befolkningslager, som sysselsättas inom jordbruket, verkningarna av en försvårad jordbrukskris omedelbart skulle försämra läget även för andra grupper av vårt folk.

Under hänsynstagande till här påpekade förhållanden, varav framgår å ena sidan risken av eu tillbakagång i brödsädesodlingen i vårt land, å andra sidan sambandet mellan prisbildningen å den utländska och inhemska brödsäden och en dylik nedgång, finna de sakkunniga åtgärder påkallade för att söka även efter minimiprisens upphörande motverka allt för starka differenser mellan de inhemska produktionskostnaderna för brödsäd och prisen å den importerade varan.

2. Olika vägar för jordbrukets skyddande.

I skrivelse till herr statsrådet den 30 januari 1919 i här berörda ämne har folkhushållningskommissionen framhållit liknande synpunkter, varvid kommissionen såsom medel i syfte att bereda jordbruket skydd mot prisfall under övergångsåren förslagsvis omnämnt garanterade minimipris, tullar eller någon form av fortsatt förstatligande av spannmålshandeln.

I likhet med folkhushållningskommissionen finna de sakkuuniga minimipris icke vara lämpliga för det ifrågavarande syftets vinnande. Rikligt tillmätta pris av denna art, täckande såväl produktionskostnaderna som en avsevärd vinst därutöver, äro ett effektivt hjälpmedel ^ Den statliga spannmålsmal. avveckling. 6

då det gäller att på förhand uppmuntra till odling av viset växtslag. Vid fallande konjunkturer, som den nu emotsedda, under vilka det knappast är tänkbart, att andra minimipris skulle kunna ifrågakomma än sådana, som vore låga i förhållande till det allmänna prisläget, då de utlovades, skulle dylika pris näppeligen vara ägnade att pådriva odlingen. Likväl innebära de en väsentlig risk för statsverket.

Eu annan väg för beredande av den åsyftade tryggheten för jordbruket erbjuda de former för statens eget utövande av spannmålshandeln eller eu statlig kontroll över densamma, vilka de sakkunniga i det förer gående diskuterat såsom lämpliga för den tid redan garanterade minimipris på brödsäden ännu äro gällande. Visserligen skulle ett fortskridande på denna väg jämväl efter minimiprisårets slut kunna innebära en lösning av de svårigheter för jordbruket, vilka det skulle gälla att mildra eller undanröja. De sakkunniga ha emellertid tagit del av vissa förslag till generellt förstatligande av handeln med spannmål och mjöl samt av kvarnrörelsen, som framställts i olika länder, bl. a. under senaste tiden i vårt grannland Norge, och ha såväl härav som ock överhuvud vid närmare behandling av detta spörsmål kommit till den uppfattningen, att dels en tillfredsställande prövning av frågan erfordrar utredningar och förarbeten av synnerligen ingående och tidskrävande art, dels ock statsdrift på detta det vidsträcktaste området av vårt ekonomiska liv, med dess synnerligen stora antal av små och medelstora producenter, erbjuder de största svårigheter och i varje fall icke torde vara genomförbart under den relativt korta tid, vars förhållanden det enligt sakkunnigas uppdrag gäller att närmast reglera. Det bör ock ihågkommas, att de sakkunniga funnit sig böra förorda den fortsatta statskontrollen över spannmålshandeln under år 1919—20 uteslutande av den anledning, att en dylik anordning synts de sakkunniga oundgängligen nödvändig såsom en konsekvens av statens prisutfästelse för brödsäd under motsvarande tid. Liksom de sakkunniga emellertid sökt giva detta sitt förslag en sådan form, att det kan erbjuda en någorlunda mjuk övergång till återinförande av fri verksamhet på hithörande områden och det sålunda även ur denna synpunkt måste betraktas såsom en allenast tillfällig anordning, så finna de sakkunniga ett utöver minimiprisåret fortsatt, för övergångsåren avsett tilllämpande av det föreslagna eller något likartat system för spannmålshandelns ordnande icke nu böra ifrågakomma.

Enligt de sakkunnigas mening bör det skydd, som kräves för jordbruket under övergångsåren efter minimiprisens upphörande och som förnämligast avser att trygga landets minimibehov av brödsäd, avpassas så, att det bereder den inhemska brödsädesodlingen ungefärligen

4*

samma förutsättningar, som deu ägde under årtiondet närmast före krigets utbrott. Under denna tid hade nämligen vår odling av vete och rå»- den omfattning, som under krisåren visat sig någorlunda motsvara det minimum, vilket under avspärrning är behövligt för att möjliggöra vår självförsörjning. Visserligen gick under detta årtionde brödsädesodlingen, särskilt rågodlingen, något tillbaka, men i stort sett har den dock visat sig vid normalskörd kunna i det närmaste fylla landets minimibehov. Det ligger således nära tillhands att undersöka möjligheten av att även för här ifrågavarande övergångstid garantera ett relativt skydd för brödsädesodlingen för det fall, att prisfallet på importerad spannmål skulle bli osedvanligt starkt.

Ovissheten rörande spannmålstillgång och spannmålspris redan vid 1920 års skörd torde medföra, att icke ens den, som är övertygad om nyttan och nödvändigheten av tullskydd för vårt jordbruk, omedelbart efter minimiprisens upphörande torde vilja föreslå direkt övergång till fasta tullsatser. Dessa skulle nämligen under de osäkra förhållanden, som synas möta, antingen kunna bli allt för låga för att ge den inhemska odlingen det avsedda skyddet eller ock, vid en motsatt utveckling av världsmarknadsläget, högre än omständigheterna krävde. De sakkunniga ha därför tänkt sig en reglering av importprisen i förhållande till gällande produktionskostnader för den inhemska brödsäden enligt ett system, som vore så avpassat, att det å ena sidan vid behov gåve den inhemska odlingen önskvärt skydd, å andra sidan vid höga priser på världsmarknaden ej onödigt betungade landets konsumtion.

Mot ett system av detta slag — vilket i litteraturen plägar benämnas glidtull ‘ eller glidande tullskala — kunna visserligen anföras vägande invändningar. Så möter det alltid svårighet att finna såväl lämpliga medelpris för landets egen skörd som en allmängiltig fixering av importprisen. Något fog har ock påståendet, att den glidande tullskalan kan medföra ett störande moment i prisbildningen inom landet, vilken, om den blir allt för växlande, blir oroande såväl för jordbruket som för den lojala handeln, meu lätt alltför inbringande för skickliga spekulanter. Då de sakkunniga likväl funnit sig böra förorda ett system av denna art till genomförande, har det skett, emedan de ansett, att glidtullarna, trots ovedersägliga brister, likväl under de nu mötande alldeles säregna förhållandena, tack vare en betydande smidighet bjuda möjlighet att åstadkomma en utjämning av läget, som icke torde kunna finnas på annan framkomlig väg. Genom att på särskilt sätt modifiera systemet ha de sakkunniga emellertid sökt att i möjligaste mån förebygga verkningarna av de med glidtullarna förenade olägenheter.

44 De sakkunniga ha ock uttryckligen utgått från förutsättningen, att det av dem föreslagna systemet icke skulle utan förnyad ingående prövning fastlåsas för tillämpning under längre tid än de båda åren 1920—21 och 1921 22 eller högst den period, under vilken synes kunna förutses, att

en avsevärd oro och osäkerhet på spannmålsmarknaden och överhuvud inom det ekonomiska livet kommer att förefinnas. Genom denna tillfälliga anordning hävdas' icke i något avseende någon viss uppfattning rörande vårt lands framtida handelspolitik på detta område. Det hela är ett provisorium, avsett för och använt under sällsynt brydsamma och till sin gestaltning svårberäkneliga år, och bör alltså upptagas och prövas allenast ur denna synpunkt.

Frågan om den framtida utvecklingen i övrigt inom denna gren av vår ekonomiska politik torde det närmast tillkomma den av Kungl. Maj:t nyligen tillsatta 1919 års tull- och traktatkommittén att upptaga till vidai'e prövning.

3. Grunderna för det föreslagna skyddets beräknande.

Världsmarknadspriset på vete har före världskriget utövat ett avgörande inflytande på prisförändringarna för den inom landet odlade brödsäden, visserligen i första hand och omedelbart endast på det inhemska vetepriset, men medelbart och i andra hand även på rågpriset, emedan priset på världsmarknadens förnämsta spannmålsslag, vetet, alltid influerar jämväl på rågpriset. 1 samma mån som importen till vårt land av vete under år 1920 blir fri, kommer priset på importerat veté och importerad råg att ånyo bli normerande för marknadsprisen på den inom landet producerade brödsäden, och kunna dessa sistnämnda pris då komma att tryckas ned långt under produktionskostnaderna, Syftet med det här av de sakkunniga föreslagna systemet är att i görligaste mån söka förhindra en dylik utveckling genom en reglering av importprisen på vete och råg, så att prisfallet på den inhemska brödsäden icke blir hastigare och svårare, än som kan anses förenligt med vårt inhemska jordbruks ekonomiska bärkraft och med landets intresse av att upprätthålla den inhemska brödsädesodlingen i dess nuvarande omfattning.

Den sålunda föreslagna regleringen av importprisen innebär ett system med pristillägg (glidtullar) å den importerade varan, vilka variera på det sätt, att tilläggen höjas, när importprisen falla, och sänkas, när importprisen stiga. En dylik anordning förutsätter:

dels en metod för någorlunda riktig och likformig årlig beräkning av

de inhemska produktionskostnaderua för brödsäd, huru än de avgörande faktorerna därför — arbetspris, kostnad för dragare, gödselmedel m. fl. — variera,

dels ock bestämmelser om, huru de importpris för vete och råg böra beräknas, vara förutnämnda tilläggssatser skola falla.

a. Beräkning av normalpris på den inhemska brödsäden.

På de sakkunnigas uppdrag och enligt deras anvisningar har agronomen Ludvig Nanneson utarbetat en metod för att beräkna det pris å brödsäd som nu motsvarar det före kristiden gällande, vilken metod synes i allt väsentligt vara tillräckligt tillförlitlig och användbar för det här ifrågasatta syftet. l)e närmare detaljerna framgå av hr Nannesons här bilagda framställning i ämnet (bil. C), och skola här metodens huvudpunkter med några ord beröras.

Till utgångspunkt har tagits medelpriset å vete och råg för tioårsperioden 1904—1913, ett årtionde med avsevärda växlingar både i skördarnas storlek och i de allmänna ekonomiska konjunkturerna. Enligt Stockholms handelskammares börsnotering var medelpriset under angivna år 16 kr. 50 öre per 100 kg. vete och 13 kr. 80 öre per 100 kg. råg. Dessa pris ge ett visst uttryck för det skydd, som då lämnades spannmålsodlingen av gällande tullsatser.

Med nämnda medelpris som utgångspunkt beräknas det motsvasvarande normalpriset på vartdera sädesslaget under nu rådande prisläge på så sätt, att man vid beräkningen insatt nu gällande pris på de viktigaste produktionsfaktorerna: mänsklig arbetskraft, dragarearbete, gödsling samt ränta å jordvärde och driftkapital. Om dessa faktorer må några upplysningar lämnas.

Väsentligen genom de skånska bokföringsföreningarna äger man någon kännedom om det antal mans- och hästdagsverken, som i medeltal åtgår för varje hektar vid odling av de olika slagen av brödsäd. Kan nu för varje tidsperiod ett riktigt uttryck finnas för kostnaderna per mans- och hästdagsverke, är det sålunda relativt lätt att beräkna detta led i brödsädens produktionskostnad. För man sdagsverken a har medelpriset beräknats på grundval av det av socialstyrelsen årligen insamlade materialet, på sätt som närmare angives i förste aktuarien Bertil Nyströms redogörelse (bil. C app. II). Av denna framgår, att medelpriset per mansdagsverke under perioden 1904—1913 kan uppskattas till 2 kr. 60 öre samt för år 1918 till 5 kr. 90 öre. Motsvarande siffror för åren 1919 och 1920 kunna enligt samma grunder lätt beräknas på

grundval av det framdeles insamlade materialet. Priset per hästdagsverke har beräknats på grundval av havrens markegångspris. Av hästens fodermedel är havren det enda, för vilket någon ordnad prissättningförekommer och markegångssättningen har härvid ansetts som den säkraste och mest användbara, då den ännu flerstädes användes som mått på lantmännens utskylder. Havrens markegångspris för tioårsperioden 1904—1913 var 10 kr. 55 öre och för år 1918 28 kr. 75 öre per 100 kg.

Vissa anmärkningar kunna obestridligen göras från exakt vetenskaplig ståndpunkt mot fullständigheten m. m. i det material, som för nu omtalade beräkningar använts, men dels torde detsamma vara det bästa, som för närvarande kan åvägabringas, dels utöva eventuella mindre ojämnheter i detsamma icke något större inflytande på priset.

Vid beräkningen av gödselkostnaden har räknats med noteringen å de olika gödselmedlen för de skilda tidsperioderna, men med utgångspunkt därifrån, att full gödsling med artificiella gödselämnen endast gives åt en tredjedel av brödsädesarealen årligen. Kostnaderna bli då för 1904—1913 i.5 kr. 20 öre och för år 1918 59 kr. 33 öre per hektar.

Räntan å jord värde och driftkapital har av hr Nanneson för den i allmänhet mera dyrbara åkerjorden i landets vetedistrikt beräknats till i medeltal 4 kronor per 100 kilogram skördad säd samt för de i regel magrare och mindre värdefulla rågjordarna till 2 kr. 70 öre per 100 kilogram. Man har vid dessa beräkningar icke ansett sig böra räkna med någon stegring i räntan å jord värdet eller driftkapitalet, vadan de nämnda siffrorna ingå oförändrade i normerna för tiden såväl före som efter kristiden, och böra också bibehållas oförändrade vid liknande prisberäkningar framdeles.

Med dessa utgångspunkter (jfr. bil. C) uppnås mot ett medelpris av 16 kr. 50 öre per 100 kg. vete under tioårsperioden 1904—1913 ett med den ovan beskrivna metoden beräknat medelpris av 36 kr. 32 öre per 100 kg. för år 1919. Samma kalkyler visa jämväl, att ett rågpris av 13 kr. 80 öre per 100 kg. för perioden 1904—1913 motsvaras av 31 kr. 61 öre per 100 kg. år 1919.

Så snart medelprisen för mansdagsverken samt markegångspriset för havre för innevarande år bli kända samt noteringarna för de olika gödselmedlen föreligga, kunna på liknande sätt normalprisen för inhemsk brödsäd av 1920 års skörd beräknas. Under förutsättning att priset per mansdagsverke blir oförändrat, att havrens markegångspris sjunker exempelvis från 28 till 24 kr. per 100 kg. samt att de nu högt uppdrivna priserna å de artificiella gödselmedlen sjunka med förslagsvis

en tredjedel, kunna sistnämnda normalpris approximativt beräknas till 32 kr. 70 öre per 100 kg. vete och 28 kr. 42 öre per 100 kg. råg.

En slutgiltig beräkning av normalpriserna för vete och råg av 1920 års skörd kan givetvis först göras, sedan man i början av sagda år genom socialstyrelsen erhållit bestämda uppgifter å medelpriset å mansdagsverke och medelmarkegångspris å havre samt dessutom medelnoteringen är känd på de olika i kalkylen medtagna gödselmedlen för hösten 1919 och vårmånaderna 1920. Härvid torde medelpriset på de fosforsyre- och kalihaltiga gödselmedlen, vilka i detta fall användas på hösten, kunna beräknas på grundval av noteringarna i juli—september, under det att medelpriset å de kvävehaltiga gödselmedlen, vilka användas på våren, lämpligast beräknas på grundval av noteringen under februari—april.

I fråga om de här beräknade produktionsprisen torde möjligen kunna anmärkas, att de väsentligen understiga dem, vilka framgingo såsom resultat av en verkställd liknande utredning av samma person på uppdrag av fjolårets produktionskommitté. Därvid bör dock uppmäi-ksammas, att uppgiften vid de båda tillfällena var väsentligen olika. För produktionskommittén gällde det att klargöra, vilket pris jordbrukaren borde få beräkna för att spannmålsproduktionen skulle vara så givande även under mindre goda produktionsförhållanden, att han, med övergivande av andra direkt eller indirekt gynnsamma odlingar, i stor omfattning skulle övergå till brödsädesodling. 1 föreliggande fall åter har beräkningen till uppgift att klarlägga jordbrukarnas oundgängliga utgifter för en odling, på vilken han redan slagit in, men som det för landet för närvarande är önskvärt att han bibehåller.

Genom att sålunda vid beräkningen av brödsädens inhemska normalpris utgå från de viktigasle produktionsfaktorerna och låta priset å dessa bestämmas av lätt utförbara statistiska kalkyler synes en metod ha vunnits, som äger den grad av enkelhet och tillförlitlighet, som kan anses göra den användbar för här avsedda ändamål. Det skall emellertid beträffande enskildheterna i den här tillämpade kalkylen anmärkas att i huvudsak föregående års siffror läggas till grund för det för ett visst år beräknade normalpriset å brödsäd. Sålunda bör erinras om att de betydande kostnaderna för den del av arbetet med 1920 års skörd, som berör sädens inbärgning och tröskning, utgivas under år 1920 men beräknas på grundval av prisen å mänskligt arbete och dragararbete för år 1919. Det beräknade normalpriset måste av denna anledning vid en fallande konjunktur sådan den med all sannolikhet under tiden närmast efter år 1919 kan förutses bli något högre än

som skulle blivit fallet, om det vid kalkylens verkställande varit möjligt att basera priset på de siffror, som avse motsvarande värden för det brukningsår, under vilket odlingen och skörden verkligen bedrives och för vars prisgestaltning det egentligen gäller att med det nu ifrågasatta systemet bereda jordbrukaren skydd. Av hänsyn till denna omständighet och då det synes de sakkunniga angeläget att låta här ifrågavarande kalkyl så nära som möjligt motsvara de faktiska förhållandena sådana dessa f. n. över huvud kunna förutses, finna sig de sakkunniga böra föreslå att från det enligt normen beräknade normalpriset per 100 kg. i varje fall dragés ett belopp av 5 proc. innan sagda pris användes som grundpris för beräkning av glidtullarnas storlek.

Verkställandet av den beräkning av normalpriset, som här föreslagits synes böra anförtros åt en med jordbrukets förhållanden förtrogen offentlig myndighet, exempelvis lantbruksstyrelsen.

b. Beräkning av medelpris å den importerade brödsäden

Såsom förut nämnts, är det andra ledet i det här föreslagna systemet byggt på vissa tilläggssatser till den importerade brödsädens pris. Det gäller då här att bestämma grunderna jämväl för priset på utländsk brödsäd. Vid dessa kalkyler torde man böra utgå från, att priset på importerat vete fritt banvagn i svensk importhamn, d. v. s. med tillkomna lossningskostnader i importhamnen, utgör det pris, som närmast blir bestämmande för marknadsprisen på den inom landet producerade brödspannmålen. Under våren 1920, exempelvis inom utgången av april månad, bör med någorlunda säkerhet kunna avgöras, huru stora dessa lossningskostnader komma att bli per 100 kg. vete och råg i hamnstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö under skeppningsåret 1920. Vid samma tid, d. v. s. i april 1920, torde jämväl frakt- och försäkringskostnaderna per 100 kg. vete och råg från Newyork och Buenos Ayres till resp. Göteborg, Malmö och Stockholm kunna med tillräcklig säkerhet beräknas för den stundande tremånadersperioden juni—augusti 1920. Med fasta tillräkningstal för nyssnämnda poster (lossningskostnaderna i svensk hamn och fraktkostnaderna från de förnämsta utskeppningsorterna) böra sedan börsnoteringarna på vete och råg i Newyork och Buenos Ayres kunna läggas till grund för beräkningarna av de importpris, på vilka tilläggssatserna skola fälla. Noteringen i Newyork offentliggöres f. n. dagligen — med en försening av omkring 3 å 4 dagar — i Svensk Handelstidning och noteringen i Buenos Ayres i den danska affärstidningen Börsen. De

noteringar, som komma att läggas till grund för den bär föreslagna prissättningen å importspannmål, böra dock tillställas vederbörande svenska myndighet direkt och telegrafiskt.

Prisregleringen kan givetvis icke komma att noggrant dag för dag hänföra sig till dagskurserna. De sakkunniga ha tänkt sig, att vederbörande myndighet i april med ledning av kurserna under månaderna januari—mars skulle fastställa beräknade importpris på vete och råg för månaderna juni—augusti, under juli för månaderna septembernovember o. s. v. i fasta tremånadersintervaller. Dollarkursen bör därvid räknas efter riksbankens senaste säljkurs och omräkningen av det argentinska myntet ske på basis av den i Newyork noterade dollarkursen.

Uppdrag att fastställa här ifrågavarande pris synes böra meddelas kommerskollegium.

c. Glidtullarnas storlek.

De tilläggssatser till importspannmälens pris, vilkas storlek bli bestämmande för den här ifrågavarande skalans yttre gestaltning, kunna utmätas enligt i huvudsak tre olika system. Antingen kunna de fixeras så, att de jämnt täcka skillnaden mellan normalpriset å den inhemska och priset å den importerade varan, d. v. s. avse att förhindra, att den svenska spannmålen saluhålles till lägre pris än det beräknade normalpriset. Eller ock kunna dessa tilläggssatser bestämmas så stora,^ att de äro högre än denna skillnad, varigenom de skulle möjliggöra för den svenske lantbrukaren att för sin brödsäd utfå ett högre pris än normalpriset, d. v. s. den inhemska odlingen skulle särskilt premieras. Eller slutligen kan tillägget fastställas på sådant sätt, att det täcker allenast eu del av prisskillnaden, varvid det inhemska jordbruket således icke kan tillgodogöra sig hela normalpriset utan måste bära någon del av den med prisfallet å världsmarknaden förenade risken, vilken sålunda, liksom vid ett system med fasta tullsatser kan vara fallet, i viss mån delas mellan producenten och konsumenten.

Vid avgörandet av vilken av de nu angivna metoderna för tillläggssatsernas beräkning, som synes böra väljas, ha de sakkunniga utgått från det obestridda faktum, att vi f. n. befinna oss i ett topprisläge, från vilket vi småningom måste pressas ned. En dylik nedstigning till ett lägre prisläge kräver icke minst en sänkning av varuprisen, utan vilken ett nedbringande av prisen å arbete näppeligen torde kunna genomföras. En dylik reduktion av varuprisnivån måste givetvis avse Deri statliga spannmålsregl avveckling. 7

såväl industriens som jordbrukets produkter. Av sådan anledning är det oundgängligen nödvändigt, att en återgång sker till rimligare och för vårt land lyckligare förhållanden i detta för utvecklingen av vårt ekonomiska liv under de närmaste åren avgörande hänseende. Utövarna av jordbruksnäringen måste härvid vara beredda att påtaga sig sin del av den gemensamma börda, som en allmän prisnedgång torde innebära för vårt folks flertal.

De sakkunniga vilja sålunda för ett land som vårt, där de bägge stora folkförsörjande näringarna äro jordbruk och industri, förorda ett sådant anordnande av de föreslagna tilläggssatserna, att ett eventuellt underskott i produktionskostnaden för brödsäd må bäras till så lika delar som möjligt av producenter och konsumenter, d. v. s. att satserna, där importpriset är lägre än normalpriset å inhemsk spannmål, bestämmas till halva skillnaden mellan dessa pris.

De sakkunniga ha ingalunda förbisett, att en viss farhåga hos landets jordbrukare skulle kunna göra sig gällande med hänsyn därtill att det utländska spannmålspriset kan tänkas nedgå så mycket att med användande av här ovan föreslagna skydd för den inhemska odlingen denna kunde komma att ställa sig i hög grad förlustbringande. Inga tecken synas emellertid de sakkunniga tyda på någon så betydande nedgång i priserna under den tid som här varit föremål för behandling. Det torde därför knappast vara behövligt att redan nu uppgöra förslag för konstruerade, osannolika förhållanden. Skulle sådana inträda, torde statsmakterna inför desamma, vilka då till sina orsaker och verkningar kunna åtminstone någorlunda överskådas, söka vidtaga de åtgärder, som visa sig mest ändamålsenliga.

Med de i det föregående angivna utgångspunkter kan en skala för här ifrågavarande til läggssatser, baserad på ett beräknat svenskt normalpris av exempelvis 36 kr. per 100 kg., från vilket dragits ovan angivna 5 proc., vilket avdrag här avrundats till 2 kr., uppställas enligt något av de i tabellen här nedan angivna förslagen:

51 Enligt dessa förslagsvis angivna alternativ skulle jordbruket efter skala A kära halva skillnaden mellan det beräknade produktionspriset för svenska spannmål och importpriset, enligt skala B endast en fjärdedel av samma skillnad, medan enligt skala C lantmännen vid mindre prisskillnad finge bära halva differensen, men satserna i övrigt beräknas så, att det inhemska priset icke kunde sjunka under ett visst läge, i förevarande fall 31 kr.

Vilken av dessa skalor som än väljes torde skäl föreligga att icke beräkna något tillägg å importpriset, då detta med mindre än 1 kr. per 100 kg. understiger det inhemska normalpriset å vete eller råg.

Vid prövning av de i tablån här ovan angivna olika systemens lämplighet för nu ifrågavarande syfte ha de sakkunniga, såsom tidigare nämnts, funnit sig böra förorda det med A betecknade alternativet, vilket torde kunna uttryckas så att tilläggssatsen (tullen) för importerat vete utgår med ett belopp, motsvarande halva skillnaden mellan det inhemska normalpriset och det för en viss period beräknade importpriset, dock att ingen tillägg ssats utgår, då sagda skillnad ej uppgår till minst 1 kr. per 100 kg.

Då under tiden före kriget skyddet för råg och korn varit avpassat enligt samma grunder som för vete, finna de sakkunniga förhållandena jämväl för de här avsedda åren motivera ett tillämpande av det för vete föreslagna skyddssystemet även för råg och korn och vilja sålunda föreslå, att tilläggssatsen (tullen) för till riket införd råg och korn må

utgå med det belopp, som för motsvarande period fastställts att gälla för vete.

När ett prisfall på spannmålen gör det av sakkunniga föreslagna systemet med tullsatser för importerat vete, ävensom för råg och korn, tillämpligt, krävas givetvis motsvarande tullsatser beträffande mjöl av dessa sädesslag samt i fråga om vissa slag av gryn för att förekomma, att mjöl eller gryn importeras i stället for spannmål.

Med hänsyn till de omalda och förmalda varornas inbördes värde har proportionen mellan tullen på spannmål och tullen på mjöl tidigare i vårt land reglerats i förhållandet 3’70:6'50, d. v. s. 100:175. En förändring i denna proportion hava sakkunniga — med hänsyn till nu rådande förhållanden och i betraktande av att en fullt uttömmande utredning av denna synnerligen invecklade fråga på grund av den begränsade tid, som stått till sakkunnigas förfogande, ej varit möjlig — icke funnit sig böra föreslå under de här avsedda övergångsåren.

Vid mindre betydande skillnader mellan normalpriset för den inom landet odlade spannmålen och den importerade torde visserligen de i sådan proportion avvägda tilläggssatserna för förmalda produkter bli för låga för att i och för sig ge den inhemska odlingen tillräckligt skydd. Sakkunniga ha emellertid räknat med, att konkurrensfaran praktiskt taget är mindre under de närmaste åren än före världskriget, särskilt med hänsyn till kvarnindustriens läge i Tyskland.

De sakkunniga föreslå därför, att tilläggssatserna på mjöl eller gryn av vete, tåg och korn beräknas med belopp, som med 75 % överstiga den samtidigt gällande tilläggssatsen å motsvarande spannmålsslag.

53 Särskilda yttranden.

Särskilt yttrande av herr Källman, ifråga om åtgärder avseende

tiden efter den 1 juni 1920:

Beträffande de sakkunnigas förslag till skydd för jordbruket efter den 1 juni 1920, eller en anordning med s. k. glidtullar, måste jag för min del därå yrka avslag. Dels torde nämligen övergången till en lägre prisnivå för jordbrukets vidkommande ske under de mest betryggande förhållanden genom av staten garanterade minimipris även för 1919 års brödsädesskörd, och dels torde de abnormt höga prisen å andra jordbruksprodukter än spannmål under de senaste åren ha tillfört jordbrukets ägare en sådan ekonomisk stabilitet, att dessa utan några som helst svårigheter kunna bära en övergång med ett häftigare prisfall efter 1 juni 1920.

Skulle mot förmodan någon åtgärd i den riktning, de sakkunniga förordat, visa sig erforderlig, torde en anordning med statsmonopol å spannmålsimporten vara en även ur konsumenternas synpunkt möjlig utväg.

I varje fall lära eventuellt erforderliga åtgärder från statens sida. efter det de statsgaranterade minimiprisen upphört att gälla, kunna när mare övervägas och i fall av behov föreläggas 1920 års riksdag.

Särskilt yttrande av herr -Hage:

För min del kan jag ej vara med om att förorda en övergånq till ett tull skydd ssystem för spannmålsodlingen från och med den 1 juni 1U20, då bestämmelserna om minimipris för spannmål upphöra, och vill jag som skäl härför och med anledning av vad sakkunniga i övrigt föreslagit anföra följande.

54 Tiden intill den 1 juni 1920.

De sakkunnigas första uppgift har varit att avgiva förslag till de slatsåtgärder, som kunna anses behövliga med avseende på spannmål shandeln under perioden intill den 1 juni 1920, då tiden utgår för de miniinipris, som av riksdagen garanterats landets spannmålsproducenter. Sakkunniga ha i sitt betänkande uttalat, att det är antagligt, att dessa minimipris komma att ställa sig högre än priset å den importerade spannmål n. Skulle detta vara riktigt, torde följden av minimiprisernas tillvaro bliva, att landets konsumenter — bland annat även de i de allra lägsta inkomstlagren — komma att tvingas betala ett högre pris för sin brödföda, än vad de antagligen skulle få betala utan tillvaro av sådana minimipris.

Enligt mitt förmenande måste det anses principiellt ganska betänkligt, om dessa ökade utgifter för konsumenterna — vilka utgifter under ifrågavarande period, sådan situationen nu utvecklat sig, mindre motiveras med hänsyn till behovet att öka spannmålsproduktionen eller hålla uppe densamma vid en viss nivå utan fastmera utgöra ett prisskydd för spannmålsproducenterna — uttagas Dper munn, alltså med större belopp för större familjer än för mindre samt utan hänsyn till konsumenternas ekonomiska bärkraft. Konsekvensen av en sådan anordning torde nämligen bliva, att nämnda merutzifter för konsumentf-rna, vilka utgifter verka som elt ekonomiskt skydd för producenter, som till stor utsträckning äro någorlunda välsituerade, få betalas av konsumenter, som till stor del äro i ekonomiskt sämre ställning än de producenter, som man avser att skydda.

Så torde åtminstone bli fallet, om spannmåls- och brödpriset kommer att bestämmas på sätt sakkunnigas majoritet föreslagit och under förutsättning i övrigt att någon större prisdifferens uppstår mellan minimipris och importpris å spannmål, samt om samtidigt inga åtgärder vidtagas, som kunna leda till att konsumenternas nu nämnda merutgifter på ett eller annat sätt helt och hållet eller delvis komma tillbaka till dem.

Enligt mitt förmenande skulle det vara synnerligen önskligt, om man kunde utfinna eu utväg, varigenom ovannämnda misslörhållande i största möjliga mån kunde undvikas. Man måste därvidlag utgå från minimiprisets beslående intill den 1 juni 1920 såsom något oundvikligt,

d. v. s. såsom en utfästelse från statsmakterna till jordbrukarna, vilken, då den en gång ingåtts, ej kan brytas. Frågan blir då: huru bör den ökade prisutgift uttagas, som kommer att påläggas konsumtionen, om minimipriserna komma att ställa sig högre än importpriserna? Sakkunnigas majoritet tänka sig härvidlag en anordning, vars väsentligaste innebörd är den, att priset för spannmålsprodukterna vid utförsäljningen

till konsumtion skulle bestämmas med hänsyn endast till minimipriserna — alltså skulle ingen prisreduktion ske med hänsyn därtill, att vid förmalning av nämnda produkter använts — åtminstone med avseende på vetet — importspannmål, inköpt till billigare pris än minimipriset (en del av denna spannmål, nämligen den i statens hand nu befintliga torde dock vara inköpt till ganska högt genomsnittspris). Visserligen ifrågasätter sakkunnigas majoritet, att av den vinst, som erhölles på detta sätt, Kungl. Maj:t bör efter omständigheterna pröva, huruvida den exempelvis bör tillföras det s. k. dvrtidsanslaget eller liknande fond eller ock på annat lämpligt sätt förbrukas. Men härvidlag bör även anmärkas, att en del av denna vinst skulle — vilket synes mig mindre tilltalande — tillfalla kearnföreningen, vilken enligt sakkunnigas majoritet skulle övertaga statens importmonopol och statens inköpsskyldighet med avseende på inländskt spannmål, dock under förutsättning att föreningen giuge med på vissa jämkningar i det föreliggande förslaget till kontrakt.

Inom sakkunniga har undertecknad framfört den uppfattningen, att skäl finnas för att till övervägande upptaga frågan om ej andra vägar för ordnande av denna prisfråga böra prövas än denna, som vunnit majoritet inom sakkunniga.

Den enligt mitt förmenande närmast till hands liggande utvägen, som erbjuder sig härvidlag, är att man fastställer utförsäljningspriset för spannmålsproduktionen med hänsyn till importpriset (givetvis med tillägg av omkostnader för förvaring m. m.) — dock naturligtvis under den förutsättningen, att importpriset ställer sig någorlunda lägre än minimipriset. De förluster, som med en sådan anordning skulle åstadkommas för statsverket, kunna antingen täckas genom upptagande av lån — om kreditmöjligheterna tillåta detta, varom sakkunniga givetvis ej ha att yttra sig — att amorteras på vissa år framåt eller också direkt uttagas genom statsbeskattning. I förra fallet torde man vinna, att de ökade kostnader, som äro ett resultat av minimiprisbestämmelserna, ej falla direkt prisfördyrande på den nuvarande konsumtionen med sin redan förut högt uppdrivna belastning (med därmed följande konsekvenser i form av utgiftsökning å all annan produktion samt å statens och enskild verksamhet). Sakkunnigas majoritet har också med avseende på detta spörsmål erkänt, att »starka skäl tala (nämligen) för önskvärdheten av att snarast möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i Sverige för närvarande högre än i de flesta andra härmed jämförliga läuder uppressade prisnivån för livsmedel».

Åven om rörande effekten i allmänhet av ett sådant inslående på lånevägen råder olika meningar, kan man dock våga påvisa, att med

en sådan låneanordning' en del av den belastning på stadsbudgeten, som genast skulle uppstå vid användande av undra vägar än lånevägen, däremot vid lånevägens anlitande överföres till de kommande årens budget, då den givetvis skulle göra sig påmind i form av amorteringar och räntebetalning. Men detta skulle i så fall ske vid en tidpunkt, då statsbudgeten eventuellt kunde tänkas ej vara i så hög grad belastad av utgifter, föranledda av kristiden och då nämnda budget i övrigt möjligen kunde tiinkas vara mindre nedtryckt av utgifter för militära ändamål.

Rörande den nationalekonomiska innebörden av anordningar av det slag, som här ovan berörts, finnas givetvis olika meningar. Däremot kan ej råda mer än en mening därom, att ett läggande av merkostnaderna med anledning av minimipriserna på den konsumerade varan medför, att dessa merkostnader uttagas »per mun» — visserligen förmildras i någon mån verkningarna härav på så sätt, att ett återförande av en del av dessa kostnader komme att ske till konsumenterna genom den anordning, som sakkunnigas majoritet ifrågasatt, då man antytt, att vinsten, uppstående genom den billigare spannmålens (importspannmålens) användande borde läggas till dyrtidsanslaget. Eu sådan prispolitik för spannmålsprodukter, som av sakkunnigas majoritet föreslagits — vars innebörd alltså är, att utförsäljningspriset skall sättas med hänsyn ej till det lägre priset (vilket antagligen blir importpriset) utan till det högre (minimipriset å inländskt spannmål), varefter vinsten, som härigenom uppstår, ifrågasattes böra till viss del överföras till statens dyrtidsanslag, — kan jag ej vara med om att tillstyrka under alla förhållanden och detta med hänsyn därtill, att merkostnaden — som jag förut påpekat — uttages per konsumerad kvantitet, alltså med större belopp för större familjer och utan hänsyn till konsumentens ekonomiska ställning. Förutsättningen för att jag skall kunna tillstyrka eu sådan anordning är, att det sättes som ett villkor att nyssnämnda vinst användes för förbilligande av livsmedel — speciellt brödfödan för mindre bemedlade och särskilt för sådana med större familjer. I denna punkt har emellertid sakkunnigas majoritet ej ansett sig böra göra ett bestämt förslag utan inskränkt sig till att anföra följande: »Körande dennas (vinstens) användande finna de sakkunniga sig icke böra framställa förslag utan hålla före, att det bör tillkomma Kungl. Maj:t. att efter omständigheterna pröva, huruvida den exempelvis bör tillföras det s. k. dyrtidsanslaget eller liknande fond eller ock på annat lämpligt sätt förbrukas.»

Skulle det emellertid visa sig, att skillnaden mellan importpris och minimipris blir synnerligen stor, håller jag före —.med hänsyn till deD

förut anförda och av sakkunnigas majoritet understrukna synpunkten, att det är synnerligen önskvärt, att den allmänna prisnivån å livsmedeln nedpressas — att det är lämpligare att bestämma, att här omnämnda utförsäljningspriser fastställas med hänsyn till det lägre priset (importpriset) särskilt med avseende å vetet, under det att det givetvis med avseende på rågen kan diskuteras, om en sådan anordning bör vidtagas med hänsyn till det förhållandet, att råg, enligt vad det antages, ej torde komma att förekomma till import i avsevärdare kvantiteter. Härvid skulle de utgifter, som härav bli en följd för staten antingen — under förutsättningar, som förut nämnts — upplånas eller också uttaxeras genom statsbeskattning, alltså i ingendera fallet uttaxeras per konsumerad kvantitet utan genom en beskattning, som toge hänsyn till vederbörandes ekonomiska bärkraft. Givetvis vore riksdagen oförhindrad, om den funne anledning därtill, att i så fall, utöver den allmänna prissänkningen, anslå medel för särskild prissänkning för mindre bemedlade. Efter dylika linjer — syftande både till eu allmän nedsättning och en sådan för mindre bemedlade — gick den nu sittande regeringen, då den vid 1918 års urtima riksdag föreslog vissa åtgärder i samband med realiserandet av bränslekommissionens ved.

Säkerligen kommer det att invändas mot anordningar av sådan art, som här ifrågasatts, att de utgöra ett understödssystem, som under normala förhållanden ej bör komma i fråga. Men häremot kan invändas, att den period, som det här gäller att åstadkomma bestämmelser för, ej torde kunna anses som en normal tid — på sin höjd som en övergångstid till en normal tid, som antagligen kommer att dröja länge, innan den infinner sig.

Emellertid ha sakkunnigas majoritet i sitt yttrande avstyrkt, att man skulle vidtaga alla åtgärder, varigenom importspannmålens billigare pris skulle få komma till synes vid utförsäljningsprisets bestämmande

— alltså har naturligtvis i ännu högre grad avstyrkts eu sådan tanke som den av mig under vissa förutsättningar ifrågasatta, nämligen, att importprisen skulle uteslutande bli bestämmande för utförsäljningsprisen. De skäl, som härvidlag anförts, återfinnas å sidd. 16 och 17 (»En ytterligare följd av det på förhand fastställda priset — — — — den enda säkra lösningen.»)

Mot denna argumentering kan dock invändas, att, om staten behåller i sin hand att bestämma såväl importen som utförsäljningen och utsläppandet i marknanden av de olika spannmåls- och mjölsorterna

— jag skall här nedan deklarera vilken uppfattning jag har i denna

fråga — så torde det säkerligen ligga inom det möjligas område att Den statliga spannmålsregl■ avveckling. 8

utan allt för vidlyftiga ransoneringsåtgärder förhindra sådana konsekvenser, som de av sakkunnigas majoritet omnämnda. I det sammanhanget vill jag i övrigt göra det uttalandet, att huru önskvärt det än må vara, att brödransoneringen upphör, så torde det ej vara så mycket att säga mot dess bibehållande, om det kan konstateras, att detta är enda vägen för att förhindra synnerligen höga priser å bröd lödan speciellt för de mindre bemedlade. Men skulle ett sådant bibehållande ske ur de.-sa synpunkter eller av andra skål, så måste det absolut fordras, att ransonerna utökas på sådant sätt, att till och med de mest brödkonsumerande kroppsarbetande samhällskategorierna erhålla så stor tilldelning, att de ej tvingas av den bristande brödtilldelningen inköpa andra livsmedel, som betinga högre pris.

Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas, att de skäl, som av sakkunnigas majoritet anför.ts mot den tanken, att importpriset skulle få komma tillsynes vid bestämmande av utförsäljningspriset, icke torde äga giltighet, om utförsäljningspriset för både vete och råg fastställdes uteslutande med hänsyn till impurtpriset.

Med hänvisning till vad här anförts hemställes alltså att vid den slutliga prövningen av denna fråga skälig hänsyn även måtte tagas till de synpunkter, som här ovan framförts.

Med avseende på frågan om spannmål shandeln bör överlämnas till kvarnw na eller fortfarande handläggas av fblkhushållningskommissionens spannmålsbyrå och importbyrå (eventuellt annat statsorgan), har jag inom sakkunnige hållit före, att det sistnämnda alternativet definitivt bör förordas av sakkunniga. Som skäl för min uppfattning vill jag bland annat peka på den tvekan, som kommit till synes från sakkunnigas majoritet med avseende på projektet att överlämna spannmålshandeln till kvarnarna, fastän majoriteten tänker sig den möjligheten, att genom fortsatta underhandlingar för staten bättre villkor skola kunna åstadkommas i det föreliggande förslaget till överenskommelse.

Som skäl för avstyrkande av förslaget kan i övrigt även anföras de svårigheter att tekniskt ordna det ekonomiska mellanliavandet och andra fö’hållanden mellan staten och kvarnfi»reningen, vilket sammanhänger med det förhållandet, att spannmålshandeln allt fortfarande under denna period kommer att vara bunden av vissa bestämmelser. Särskilt bör det bemärkas, att sakkunnigas majoritet nödgas gå med på, att kvarnföreningen skall erhålla en viss del av den vinst, som antages uppstå genom skillnaden mellan import- och minimipriserna. Skulle däremot handeln fortfarande ligga i statens hand, torde väl hela denna vinst stanna hos det allmänna.

59 Slutligen kan anmärkas, att synpunkten att statens kreditbelastning lättas, om sakkunnigemajoritetens förslag på denna punkt vinner bilall, visserligen bör tillmätas en viss betydelse. Men samtidigt torde kunna anmärkas, att landets kreditgivning som helhet betraktad ej kan i alla fall undgå att bli belastad, om den enskilda företagsamheten skall övertaga spannmålshandeln.

Åven med avseende på frågan om vilka åtgärder, som frän statens sida böra vidtagas med avseende på spannmålshandeln samt spannmalsoch mjölproduktionen efter den 1 juni 1920, då de av staten garanterade minimipriserna upphöra att gälla, har jag som redan antytts en från majoriteten avvikande mening. Sakkunnigas majoritet har på denna punkt föreslagit, att från och med nämnda tid tillsvidare tullar med glidande skala sk-»la införas för att bereda spannmålsproduktionen ett skydd mot i landet inträngande spannmål med lägre pris. Ett sådant inträngande skulle enligt majoritetens uppfattning kunna tänkas resultera i att den inhemska spannmålen måste säljas till ett billigare pris än produktionskostnaden betingar, vilket förhållande i sin tur skulle åstadkomma en nedgång i värdet på de svenska jordbruksegendomarna samt en allmän depression inom det svenska jordbruket med därmed följande minskad jordbruksproduktion i de fall, där det ej medförde, att den mindre bäriga spannmålsproduktionen i någon utsträckning omlades till foderodling för ladugårdsprodaktion — eu utveckling, som dock med hänsyn till den nuvarande bristande tillgången på ladugårdsprodakter (mjölk, smör, ost in. m.) påståtts vara i viss mån önskvärd — det torde val även kunna antagas, att avsättningsmöjligheterna och transportmöjligheterna till utlandet för dessa varor så småningom ökas.

För min del kan jag trots de synpunkter, som av sakkunnigas majoritet anföits, ej vara med om att tillstyrka en återgång till ett skyddstullssysfem för spannmålsproduktionen, icke ens i den form av glidtullar med halvt tullskvdd, som av sakkunnigas majoritet föreslagits, bland annat av den anledningen, att varje slag av tullsystem lägger merkostnaden direkt på konsumtionen, d. v. s. merkostnaden uttaxeras med större belopp på större familjer och utan hänsyn till konsumenternas ekonomiska bärkraft.

Åven andra skäl tala mot eu anslutning till tanken på glidtullar. Så t. ex. kan man ej komma ifrån den uppfattniugen, att de beräkningar angående den svenska spannmålsproduktionens normalkostnader, som ligga till grund för tullskyddet ifråga, alltid bliva — huru noga de än uppgöras — i mer eller mindre grad färgade av producentsynpunkter, vadan man kan antaga, att i många fall det mål, som sak-

Tiden efter den 1 juni 1920

kunnigas majoritet säger sig vilja nå, nämligen att producenterna och konsumenterna skola vardeia bära halva bördan, ej blir en verklighet.

Jag anser mig även kunna ha anledning avstyrka de föreslagna tullarnas införande med hänvisning till det förhållandet, att den kommitté, som i Norge varit tillsatt för att behandla detta spörsmål, med stor majoritet (7 mot 2) avstyrkt tillgripandet av tullsystem och hänvisat till andra utvägar för lösande av denna fråga (statsmonopol och spannmålsreserv), varvid bl. a. den motiveringen anförts, att den övervägande meningen inom folkflertalet är mot tullarna — ett påpekande, som nog även torde gälla för vårt land.

Jag har inom sakkunniga framhållit, att det åtminstone ej tinnes anledning att redan nu föreslå och besluta rörande de statsåtgärder, som skola vidtagas i detta avseende de närmaste åren efter den 1 juni 1920, alldenstund man nu har mycket svårt att bedöma, huru förhållandena komma att under nämnda år utveckla sig på detta område. Åtminstone ha de upplysningar, som inom sakkunniga lämnats angående minskad konkurrenskraft på spannmålsproduktionens område från Rysslands och Tysklands sida m. m. icke övertygat mig om att anledning finnes att nu binda sig för det tullskydd, som här ifrågasatts och som kan vara mycket betänkligt med hänsyn till, att hela tullfrågan nu ligger under utredning. Spannmålsproducenternas krav på att redan nu få vissa skyddsåtgärder för sin näring garanterade, kan dock mötas med det motpåstående!, att staten under kristiden bundit sig för mycket långt gående åtgärder till fördel för dem och att staten alltjämt giver spannmålsproduktionen understöd i form av minimipris ända till den 1 juni 1920. Man torde ock kunna säga, att dessa producenter, till viss del åtminstone, gå in i den nedgångsperiod — som möjligen kan inträffa och som val då torde gå ut över alla samhällskategorier — med en viss ekonomisk behållning åstadkommen under kristiden. Jag vidhåller alltså den uppfattningen, att något beslut i denna fråga ej nu bör fattas och att sakkunnigemajoritetens förslag om åstadkommande av s. k. glidtullar ej bör bifallas.

Öl

Bilaga A.

Skrivelse från föreningen Sveriges spannmålsintressenter.

Förslag till avveckling av spannmålsregleringen.

Importen av brödsäd och mjöl.

1) Importen av brödsäd och mjöl lämnas fri, men kontrolleras av staten på så sätt, att firma, som önskar importera brödsäd eller mjöl, skall förelägga köpevillkoren för ett statens organ, förslagsvis benämnt regleringskontoret, som efter granskning av inköpspris och övriga villkor äger meddela tillstånd till importens verkställande.

2) I samband med importmedgivandet skall Regleringskontoret fastställa det pris, till vilket varan skall till förbrukning inom landet överlämnas. Detta pris bör fastställas med hänsyn till den importerade varans kvalitet i förhållande till den inhemska, och så att tillbörlig förmalnings- och handelsvinst å den inhemska varan kan erhållas.

3) Skillnaden mellan importpriset och det av Regleringskontoret fastställda försäljningspriset skall av importören inlevereras till regleringskontoret i enlighet med de närmare bestämmelser, som komma att fastställas.

4) Den vinst, som staten får, genom det i mom. 3 föreslagna förfarandet, bör användas på följande sätt:

a. Regleringskontorets administrationskostnader täckas.

b. Lämpligt belopp reserveras för reglering av de förluster å inneliggande lager, som kunna uppstå vid konsumtionsårets slut, därigenom att all prisreglering kan komma att upphöra i och med ingången av nytt konsumtionsår.

c. Återstående vinst användes till att förbilliga mjöl- och brödpriserna för de mindre inkomsttagarna under konsumtionsåret.

Handeln med inhemsk brödsäd.

1) Upphandling av brödsäd inom landet och distribution till kvarnarna överlåtes till spannmålshandlarekåren mot en viss bestämd handelsavans utöver det stadgade minim ipriset.

2) Lämpligt torde vara, att regleringskontoret, sedan uppgifter om skördens ungefärliga beskaffenhet hunnit inhämtas, fastställer viss norm för kvalitetsbedömningen av den inhemska brödsäden, så att intet missförstånd behöver uppstå vid fastställande av vad, som avses med uttrycket i förordningen »marknads gill vara».

3) Regleringskontoret bör fastställa vissa leveransterminer för brödsäden till förekommande av, dels onödiga ränteförluster, dels den med lagring av för stora kvanti-

• teter förbundna risken, samt så att tillförseln av brödsäd må komma att motsvara kvarnarnas förbrukning.

62 Handeln med mjöl.

All handel med mjöl inom landet lämnas fri.

Handeln med fader säd.

All handel med annan spannmål än vete och råg lämnas fri.

Handeln genom mäklare.

Vid affärer i utländsk eller inhemsk spannmål och mjöl, som avslutas genom mäklare, äger köparen att utöver det fastställda priset betala 1/i proc. courtage å försäljningssumman.

Stockholm den 19 mars 1919.

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter. Ombudsmannaexpeditionen

Gr. Holmstedt.

Motivering1.

Importen av brödsäd och mjöl.

1) Regleringskontorets verksamhet avser att reglera kvantiteten av den vara, som importeras, i förhållande till tillgången å inhemsk brödsäd, varvid nödig hänsyn bör tagas till att de medelstora och mindre kvarnarna få sitt behov av utländsk spannmål fyllt genom egna importorgan. Genom att lämna öppet för vem som hälst att importera, visserligen under statens kontroll, beredes importörerna möjlighet att återknyta förbindelserna med tidigare leverantörer och därigenom bereda väg för den fria handeln.

2) Då kvalitén på den utländska spannmålen och mjölet i regel är den svenska varan överlägsen, är det nödvändigt att å den importerade sättes så högt pris, att förbrukningen av den inhemska icke äventyras utan endast prisregleras.

4) b. För köpmän och kvarnar är det nödvändigt, att vid konsumtionsårets slut ev. inneliggande lager av spannmål och mjöl prisreglei-as av staten, för den händelse att till ett kommande konsumtionsår minimiprisen slopas eller nedsättas, eller andra bestämmelser framkomma, som borttaga de garantier, på vilka köpmän och kvarnar grundat sina inköp. Om köpmän och kvarnar icke hava möjlighet att undvika ovanberörda förlust, föreligger den risken, att tillgången på mjöl under konsumtionsårets senare del äventyras.

c. Då det för större inkomsttagare ej spelar någon roll att betala det högre mjölpriset, synes det rättvist, att den vinst, som erhålles å den importerade varan . efter avdrag av i mom. a och b anförda utgifter, helt tillfaller de lägre inkomsttagarna.

63 Handeln med inhemsk brödsäd.

1) Spannmålshandlarnas funktion, som mellanhand mellan producenter och kvarnar, torde vara tillräckligt motiverad såväl av förhållandena före kriget som genom det arbete, de utfört såsom uppköpskommissionärer under kristiden. För kvarnarna torde det även vara fördelaktigt att erhålla de jämnare och bättre kvalitéer, som spannmålshandlarna leverera, framför den ofta mindre torra och mindre välrensade vara, som framkommer direkt från lantbrukaren.

3) Om inga bestämda leveransterminer fastställas, måste man räkna med att lantbrukarna forcera leveransen av brödsäd redan i början av säsongen, varigenom störa olägenheter komma att uppstå.

Handeln med mjöl.

Såframt importprisen å utländsk brödsäd och mjöl regleras av staten med hänsyn till förmalnings- och försäljningskostnader å inhemskt mjöl bör handeln med mjöl inom landet kunna lämnas fri.

Handeln med fodersåd.

Enär minimipris för kommande konsumtionsår endast åro fastställda för vete och råg, bör handeln med all annan spannmål kunna lämnas fri.

Handeln genom mäklare.

Då spannmålsmäklarna under de senaste krigsåren varit fullständigt avstängda från varje möjlighet till arbete inom denna bransch, torde det icke vara mer än rättvist, att tillfälle nu beredes dem att återupptaga sin verksamhet.

Stockholm den 19 mars 1919.

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter. Ombudsmannaexpeditionen

G. Holmstedt.

64 Bilaga B.

Skrivelse från kvarnföreningen.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

I samband med att Herr Statsrådet begärt Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag angående bl. a. avveckling av den statliga spannmålsregleringen och därmed sammanhängande förhållanden, har herr statsrådet i yttrande till statsrådsprotokollet framhållit, hurusom denna fråga vore särskilt svårlöst med hänsyn till de minimipriser, som staten garanterat för inhemsk spannmål intill den 1 juli 1920, i det att ett omedelbart frigivande av spannmålshandeln och importen av utländsk spannmål, som förväntas kunna inom en nära framtid verkställas till betydligt lägre priser än de sagda minimipriserna, med stor sannolikhet skulle åsamka staten mycket avsevärda förluster. Kvarnföreningen, som å ena sidan till fullo inser den obestridliga svårighet, som föreligger i berörda avseende, men å andra sidan är livligt övertygad om önskvärdheten av att regleringens avveckling snarast genomföres och att allt tvång inom branschen upphäves, har härav föranletts att taga under övervägande, huruvida icke omhandlade avveckling till äventyrs skulle kunna från kvarnindustriens sida underlättas. Kesultatet av detta övervägande har blivit, att det ansetts möjligt, att kvarnindustrien skulle vara i stånd att medverka till avvecklingen i den ordning och under de förutsättningar, som nedan angivas, nämligen:

l:o) De till kvarnföreningen anslutna kvarnarna bilda eu särskild sammanslutning under form av konsortium eller aktiebolag, som dels den 1 augusti 1919 till statens självkostnadspris för respektive inköp övertager i statens ägo befintliga lager avvete och råg, med undantag av så stor kvantitet, som staten anser bör utgöra ett städse förefintligt reservlager, dels ock åtager sig att från och med nämnda dag till gällande minipriser uppköpa och emottaga all torr och välbärgad vete och råg, som erbjudes sammanslutningen å vissa bestämda platser inom varje län, med rätt för sammanslutningen att i vanlig ordning bestämma leveranstiderna.

Staten bestämmer själv till olika tider det omtalade reservlagrets storlek samt finansierar och lagrar detsamma, men med skyldighet för sammanslutningen att bekosta lagrets vård och ombesörja lämplig cirkulation av detsamma.

2:o) Sammanslutningen erhåller ensamrätt att importera vete och råg samt mjöl därav, staten dock obetaget att, medan ännu på grund av överenskommelse med andra stater fri och obegränsad import av vete och råg icke kan äga rum, själv ombesörja import därav och försälja spannmålen till sammanslutningen i den ordning, som tilllämpats gent emot kvarnföreningen under åren 1915 och 1916.

3:o) Sammanslutningen erhåller ensam rätt att försälja vetemjöl, direkt till förbrukare eller genom mellanhänder, dock med den inskränkning, att varje utom sammanslutningen stående kvarn, som bevisligen varit handelskvarn i vetemjöl före den 1 januari 1915, skall av sammanslutningen medgivas rätt att försälja så stor kvantitet vetemjöl, som motsvarar medeltalet av dess leveranser av egen förmalning under respektive tids-

period åren 1912, 1913 och 1914. Eventuell tvist i detta avseende mellan sammanslutningen och den utomst&eende kvarnen skall avgöras genom skiljedom enligt gällande lag.

Så länge ransonering av mjöl och bröd äger rum, skall sammanslutningen vara skyldig försälja allt sitt mjöl, av såväl vete som råg, till den myndighet, som handhar ransoneringen, till tid efter annan överenskomna priser, som inrymma skälig ersättning åt sammanslutningen. Enahanda skyldighet skall från statens sida åläggas jämväl alla utomstående kvarnar.

4ro) I moment 2 och 3 omtalade ensamrätt för sammanslutningen till import av vete, råg och mjöl därav samt till försäljning av vetemjöl gäller, så länge statens minimiprisgaranti kvarstår och under så lång tid därefter, som skäligen kan erfordras för avveckling av till sammanslutningen hörande kvarnars lager.

5:o) Med de undantag, som må kunna göras i överensstämmelse med innehållet i andra stycket av mom. 3 här ovan, skall staten icke åsätta mjöl eller bröd maximipris, men skall staten äga genom särskild representant kontrollera sammanslutningens prissättningar.

6:o) Så länge ransonering av mjöl och bröd äger rum, skola till sammanslutningen hörande kvarnar förmala allenast de kvaliteter, som från statens sida föreskrivas; och skola kvarnarna avlämna rapporter om inköp och förmalning till ransoneringsmyndigheten. Sedan ransoneringen upphört, skola kvarnarna äga anordna förmalningen efter gottfinnande.

Genom förverkligandet av här ovan skisserade plan skulle staten till fullo säkerställas gent emot alla förluster på grund av de garanterade minimipriserna, och den statliga spannmålsregleringens avveckling skulle utan uppskov kunna taga sin början. Under förutsättning av tillräcklig tillgång i marknaden skulle handeln med all foderspannmål och produkter därav samt med rågmjöl och svensk råg omedelbart kunna helt och hållet frigivas, och endast i avseende å importen av vete och råg samt handeln med vetemjöl skulle någon inskränkning i den allmänna affärsfriheten, pa sätt ovan angivits, behöva uppprätthållas, intill en kortare tid efter det statens minimiprisgaranti upphört, då även denna inskränkning skulle bortfalla och full frihet återvinnas. Men staten skulle, så snart tillräcklig tillgång i marknaden förelåge, bliva fullständigt fritagen från all sin reglerande verksamhet på området utom i sa måtto, att staten ägde genom en sin representant kontrollera sammanslutningens prissättningar, sa länge sammanslutningens undantagsställning såsom ensam importör av vete, råg och mjöl därav samt ensam försäljare av vetemjöl kvarstode.

Det har synts kvarnföreningen, som om dessa förhållanden skulle för statens vidkommande innebära sådana fördelar, utan några motsvarande olägenheter, att den ifrågavarande planen skulle kunna av staten befinnas antaglig såsom grund för en överenskommelse med de till föreningen anslutna kvarnarna. Om detta är riktigt, äro sagda kvarnar för sin del beredda att träda i förhandling med staten om de närmare detaljerna i en dylik överenskommelse.

Stockholm den 25 februari 1919.

För Kvarnföreningen E. Wehtje.

Den statliga spanntnålsregl■ avveckling

66 Bilaga C.

Produktionskostnadsformler för vete och råg.

Den föreliggande uppgiften är att söka fastställa det inflytande, som förskjutningar i prisläget å de viktigaste produktionsfaktorerna vid brödsädsodling kunna antagas utöva på de genomsnittliga produktionskostnaderna per dt. vete och råg under de närmaste produktionsåren, samt att i en produktionskostnadsformel ge ett så enkelt uttryck som möjligt för dylika prisförskjutningars inverkan på dessa produktionskostnader.

Med varje förändring av enhetspriset å de olika produktionsfaktorer, som erfordras för frambringandet av 1 dt. spannmål, förändras ock produktionskostnadssumman för denna spannmålskvantitet. Produktionsfaktorernas stora antal och möjligheten att inom rätt vida gränser utbyta den ena mot den andra medför emellertid, att ett exakt fastställande av produktionskostnaderna för spannmål såväl som andra jordbruksprodukter erbjuder synnerligen stora vanskligheter och förutsätter som underlag en mycket noggrann och detaljerad driftsbokföring. Gäller det återigen att mera approximativt uppskatta i vad mån produktionskostnaderna för spannmål förskjutas genom förändringar i prisläget å de erforderliga produktionsfaktorerna, kan man utan att göra sig skyldig till större felslut bortse från mindre viktiga produktionsfaktorer och härigenom förenkla problemet. Sålunda torde man kunna få ett praktiskt taget fullt tillfredsställande uttryck för produktionskostnadernas förskjutning genom att fastställa prislägets inflytande på följande 4 produktionsfaktorer:

1) mänsklig arbetskraft,

2) dragarearbete,

3) gödsling,

4) ränta å jordvärde och driftkapital.

Ovannämnda fyra faktorer representera nämligen tillsammans omkring 80 proc. av den totala produktionskostnaden vid brödsädesodling. Även om prisutvecklingen beträffande en eller flera av de återstående faktorerna ganska avsevärt avviker från medeltalet för ovannämnda fyra, kommer därför en dylik avvikelse att utöva ett ganska ringa inflytancle på den totala produktionskostnadens höjd. Genom att utgå från variationerna i prisläget å anförda fyra faktorer samt införa dessa i en väl avvägd produktionsformel bör man därför kunna få ett ganska gott uttryck för konjunkturförändringarnas inflytande på brödsädens produktionskostnad.

I nedanstående försök att forma en dylik produktionskostnadsformel har som utgångspunkt valts det genomsnittliga marknadsläget under 1 O-årsperioden 1904—1913. Såsom av bilaga I närmare framgår utgjorde marknadspriset för vete och råg under denna 10-årsperiod i medeltal resp. 16-50 och 13-80 per dt. enligt Stockholms handelskammares börsnotering. Föreliggande prissammanställningar från Malmö (jämför appendix I) ge i det närmaste samma medelsiffror.

67 Ifrågavarande medelpris avse närmast priset vid avsättningsorten och innesluta sålunda även fraktkostnader och väl även i regel någon mellanhandsprovision.

Inför frågan, huruvida det under 1 O-årsperioden uppnådda brödsädspriset täckte jordbrukets genomsnittliga pi-oduktionskostnader vid brödsädsodling under samma period, bör det observeras, att brödsädsodlingen under 1 O-årsperioden något avtog i omfattning. Totalarealen av brödsäd minskades sålunda från 478 079 har år 1905 till 470 7 71 har år 1918, under det att hela åkerarealen under samma tid ökades med omkring 91 000 har. Brödsädsodlingen (särskilt rågodlingen) torde därför vid ovan anförda priser knappast ha varit fullt så lönande som med denna odling konkurrerande produktionsgrenar, varför de under perioden uppnådda priserna å brödsäd ej heller torde mer än nätt och jämnt täckt jordbrukets genomsnittliga produktionskostnader vid brödsädsodlingen.

Taga vi sålunda medelpriset å spannmål under 1 O-årsperioden före kriget som utgångspunkt, blir vår närmaste uppgift att undersöka, vilket pris å brödsäden, som med nu rådande prisläge å mänsklig arbetskraft, dragarearbete, konstgödsel, jord- och driftkapital motsvarar dessa utgångspriser.

För detta ändamål utgå vi från följande förhållanden såsom konstanta.

Per hektar erfordras vid veteodling i medeltal 31 mansdagsverken och 24 hästdagsverken, vid rågodling 30 mansdagsverken och 21 hästdagsverken. Dessa siffror äro hämtade från för 1918 års produktionskommitté utförda undersökningar över arbetsbehovet för olika grödor,1 varvid hela behovet av mänsklig arbetskraft omräknats i mansdagsverken.

Av konstgödsel beräknas såsom normal giva per har: 100 kg. chilesalpeter, 200 kg. 20 proc. superfosfat och 100 kg. 37 proc. kali, varvid dock antages att endast V3 av hela brödsädsarealen erhåller denna gödsling. På många egendomar gives visserligen ingen konstgödsel alls till brödsäden, men måste då så mycket mera kreatursgödsel tagas i anspråk för brödsädsodlingen, om jordens bördighet skall kunna upprätthållas, varför man icke torde kunna räkna med mindre konstgödselkvantitet i medeltal än den anförda.

De variabla faktorerna återigen äro priserna å dessa produktionsmedel. Härvid använda vi såsom mått på kostnaden för mänsklig arbetskraft priset på ett mansdagsverke i egen kost enligt socialstyrelsens arbetskostnadsstatistik. Enligt den utförligt motiverade utredning angående arbetskostnadernas beräkning, som föreligger i bifogade appendixII, uppgick sommardagsverkspriset i egen kost 1904—1913 till 2-60 kr. Om, såsom i ovannämnda utredning närmare utvecklats, det nuvarande medelpriset beräknas genom att taga medeltalet av den procentiska ökningen av priset å dagsverken dels i egen dels i arbetsgivarens kost, erhålla vi för 1918 ett motsvarande dagsverkspris av 5*90 kr.

Såsom mått på kostnaden för ett hästdagsverke använda vi priset på foderhavre enligt markegångstaxan. Med ett beräknat foderbehov av 3 000 fe per häst och år samt 180 arbetsdagar per år blir foderbehovet per arbetsdag uttryckt i havre

— 3 000 * 1 ? __ , ]lavre_ Foderkostnaden för ett hästdagsverke blir alltså =

värdet av 0*2 dt. havre. Enligt appendix II utgjorde medelpriset per 100 kg. havre enligt markegångstaxan 1904—1913 10*55 kr., år 1918—1919 28*7 5 kr. Dessa rnarke-

Beräkningar över de antagliga produktionskostnaderna & spannmål och potatis år 1918 sid. 6.

gångspris ligga visserligen något under marknadspriset, men då endast relationen emellan priset under de olika perioderna är av betydelse för produktionskostnadskalkylen, torde de vara fullt användbara.

Vid beräkningen av såväl priset å dagsverke som havrepriset ha endast uppgifter från länen söder om Dalarne lagts till grund.

Konstgödselpriserna uppgingo enligt föreliggande noteringar till följande belopp.'

Enligt dessa priser och med ovan angivna gödselmängd per har blir konstgödselkostnaden år 1904 — 1913 == 15-20 kr. och år 1919 = 59-33 kr.

Med stöd av dels räkenskapsresultat från 259 egendomar1 2 dels en av lantbruksakademien företagen undersökning över saluvärdet av svensk åkerjord i olika delar av landet före kriget kan kostnaden för normal förräntning — 5 proc. å jordvärde och driftskapital — approximativt uppskattas till 4 kr. per dt vete och 2-"o kr. per dt råg. Utgår man från medelskörd — 19 dt vete och 17 dt råg per har3 — motsvarar denna räntekostnad ett fastighetskapital av 1 270 kr. per har vetejord och 700 kr. per har rågjord, om driftskapitalets storlek samtidigt med stöd av ovannämnda bokföringsresultat uppskattas till resp. 250 och 220 kr. per har. Skillnaden i jordvärde vid vete och rågodling kan synas hög, men det bör härvid observeras, dels att vetet kräver betydligt bättre jord än rågen, dels att omkring hälften av landets veteskörd produceras å den skanska slättbygden med dess jämfört med Mellan-Sverige ofantligt högre jordpris.

På grundval av ovan nämnda förutsättningar uppställa vi nu följande produktionskostnadsformler för vete och råg:

För vete.

p = k (31 a 4- 24 b 4- c) + r.

För råg.

p = k (30 a + 21 b + c) fr.

I dessa formler äro

p = produktionspriset per dt spannmål.

k = en konstant faktor, som reducerar de inom parentesen upptagna produktionskostnaderna per har jämte övriga i kalkylen ej medtagna kostnader till kostnad per dt.

a = medelpriset per mansdagsverke.

b = » » hästdagsverke = medelpriset per 0.2 dt havre.

c = konstgödselkostnaden per har.

r = räntekostnaden per dt spannmål.

Pör att finna värdet av k införa vi de kända faktorerna i produktionskostnadsformeln för 10-årsperioden före kriget och erhålla då följande resultat:

1904-1913

65- — kr.

100 kg. chile ........................

100 „ 20 proc. superfosfat 100 „ 37 proc. kalisalt ....

20-30 kr. 65- -

6-85 „ 43--

11-40 „ 27:-

1 Räntabilitetsresultat från Svenska jordbruk I sid. 10.

2 Anförda arbete sid. 17 ff.

3 Årsväxten 1917 sid. 11.

69 Vid veteodling:

p —r

k =

1 6-50 — 4'00

31 a + 24 b + c 31 • 2-60 + 24 • 2n + 15-20

= 0-085.

13-80 — 2-70

Vid rågodling:

]. = _P r___= ----- "v — ” —----- = 0-081

30 a + 21 b + c 30 • 2-60 + 21 ‘ 2-n + 15-20

Införa vi erhållna värdena å k samt nu gällande priser å a, b och c i produktionskostnadsformeln erhålla vi följande beräknade produktionskostnader för 1919.

per dt vete:

0-085 (31 • 5-00 + 24 ' 5-75 + 59‘33) + 4-00 = 36 32 pr åt råg:

0-081 (30 -.5-90 + 21 • 5-75 + 59-33) + 2’70 = 31'61.

Under den förutsättningen, att prisstegringen å övriga produktionsfaktorer ej avsevärt avviker från medeltalet av prisstegringen å de i formeln upptagna (med undantag av räntan) samt under förutsättning av medelskörd, skulle alltså ett pris av omkring 36 kr pr dt vete och 32 kr. pr dt råg stå i samma förhållande till de nuvarande produktionskostnaderna vid brödsädsodling, som priserna 16-50 resp. 13-80 intogo till produktionskostnaderna före kriget.

Det bör anmärkas, att de beräknade priserna i likhet med vad förut anförts om grundpriserna avse grosshandelspris och alltså innesluta utom de direkta pioduktionskostnaderna även fraktkostnad till avsättningsort och normal försäljningsprov ision.

Såsom av de anförda beräkningarna närmare framgår, hava ovanstående produktionskostnadspriser, 36-32 för vete och 31 • 61 för råg, erhållits under antagande ai samma räntekostnad per dt spannmål vid nuvarande tidpunkt som före kriget. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det är riktigt att räkna med konstant

räntekostnad. ...

Egendomsvärdet och icke minst värdet av det för jordbruksdriften nödiga driltskapitalet har under krigsåren stegrats ofantligt, vilka stegringar liksom varuprisstegringen överhuvudtaget i avsevärd grad sammanhänga med ett försämrat penningvärde. Då nu sannolikhet väl knappast föreligger för ett återställande av penningvärdet inom rimlig tid till dess höjd före kriget, skulle införandet av oförändrad räntekostnad i produktionskostnadsformeln i verkligheten betyda en nedskrivning av realräntan på fastigheten och driftskapitalet med kanske 50 proc.

En höjning av räntekostnaden per dt med exempelvis 25 proc. utöver den för tiden före världskriget beräknade skulle emellertid stegra produktionskostnaderna från de förut beräknade till 37-3 2 per dt vete och 32-2 9 per dt råg.

Genom att i de anförda produktionskostnadsformlerna införa de för året ifråga gällande priserna, å mansdagsverken enligt socialstyrelsens arbetsstatistik, å havre enligt markegångstaxan och å konstgödselämnen enligt marknadsnoteringarna för dessa samt ett konstant värde å räntekostnaderna per dt, torde man sålunda kunna få ett approximativt uttryck för årets produktionskostnader, fullt användbart såsom underlag för statens prispolitik.

70 För att belysa huru en eventuell nedgång i priset å de i formeln intagna produktionsfaktorerna skulle inverka på de beräknade produktionskostnaderna skola vi till slut göra ett par beräkningar. Antaga vi t. ex., att vid prissättningen av 1920 års brödsädesskörd arbetskostnaderna stå på samma höjd som 1918, men att havrepriset sjunkit till 24 kr. per dt och konstgödselpriserna minskats med 33 proc., bli de beräknade produktionskostnaderna enligt formeln:

per dt vete: 0-085 (31 • 5-90 + 24 ■ 4 80 + 39-64) + 4-00 = 32-70 kr.

» » råg: 0-081 (30 • 5-90 + 21 ; 4-80 + 39-64) + 2-70 = 28-42 »

Skulle samtidigt dagsverkspriset sjunka 10 proc. under det för år 1918 beräknade, sänkes härigenom priset ytterligare eller till 31-16 för vete och 26'98 för råg.

Stockholm den 10 april 1919.

Ludvig Nanneson.

Appendix I.

Marknadspriserna å' vete och råg 1904-1913. Kronor pr 100 kg.

Amu. Priserna för 1904—1912 äro hämtade ur: Nils Wohlin, Det svenska jordbrukets avsättningsförhållanden, sid. 145, 149; priserna för 1913 äro beräknade ur de i Tidskrift för Dantmän offentliggjorda noteringarna,

Appendix II.

P. M. angående beräkning av jordbrukets arbetskostnader.

Vad priset på produktionsfaktorn arbete beträffar, torde detta med största möjliga tillförlitlighet kunna beräknas på grundval av de av socialstyrelsen sedan 1911 årligen publicerade, på uppgifter från landskommunernas kommunalstämmoordförande

grundade uppgifterna rörande gällande arbetslöner inom jordbruket. Dessa avse avlöningarna såväl i kontant som i naturaförmåner för samtliga viktigare lantarbetarkategorier, nämligen årslöner för manliga och kvinnliga tjänare och statare (körkarlar och kreatursskötare) samt sommar- och vinterdaglöner för manliga och kvinnliga fasta och tillfälliga daglönare i egen och i arbetsgivarens kost. Det trognaste uttrycket för den ett visst år rådande genomsnittliga arbetskostnaden torde erhållas genom ett efter resp. arbetarkategoriers (f. n. visserligen blott approximativt beräkningsbara) numeriska antal “vägt“ medeltal (per dag) av samtliga ifrågavarande avlöningar.

Ett dylikt tillvägagångssätt synes dock för här ifrågavarande ändamål knappast vara möjligt att tillämpa, bl. a. av det skäl, att den definitiva bearbetningen av ifrågavarande, strax efter tjänsteflyttningen i november månad varje år insamlade uppgifter icke plägar föreligga förrän cirka ett år senare, vilken väntetid — på grund av det tidsödande arbetet med införskaffande av uppgifter från om möjligt samtliga socknar samt med löneuppgifternas kontrollering och naturaförmånernas värdering — blott med stora svårigheter torde kunna nedbringas. Då emellertid, särskilt under rådande kristid, ett starkt behov gjort sig gällande att snarast möjligt hava tillgång till åtminstone de viktigaste resultaten av ifrågavarande lönestatistik, har socialstyrelsen från och med 1917 gått i författning om att i december månad varje år verkställa en preliminär sammanräkning av då inkomna uppgifter rörande de kontanta lönerna för vissa viktigare lantarbetarkategorier. Ifrågavarande preliminära statistik — vars resultat emellertid, såsom grundade på bearbetning av cirka två tredjedelar (1918 1681 sockenuppgifter) av totalmaterialet, endast föga plägar avvika från de definitiva siffrorna — brukar föreligga omkring årsskiftet och offentliggöras i första häftet av “Sociala Meddelanden" för varje år. Den avser manliga och kvinnliga tjänare, statare samt tillfälliga manliga och kvinnliga daglönare i. egen och arbetsgivarens kost, men återger, som nämnt, för tjänare, statare och daglönare “i maten" blott den kontanta genomsnittslönen, icke, såsom den definitiva statistiken, jämväl total avlöningen i kontant och in natura.

Med hänsyn till att, särskilt under nu rådande livsmedelsförhållanden, kontantlönen för sistnämnda tre arbetarkategorier knappast torde giva uttryck för deras faktiska totalavlöning, synes, därest ifrågavarande preliminära statistik skall läggas till grund för bestämmande av arbetspriset vid produktionskostnadsberäkningen, huvudvikten böra läggas på betalningen till den helt kontantavlönade kategorien, daglönare i egen kost. Härvid måste emellertid vissa korrektiv sökas, särskilt med hänsyn till, att man då uteslutande tager hänsyn till jordbrukets väl merendels dyraste arbetskraft. Den daglön, som bör användas, är givetvis sommardaglönen, då vinterdaglönen endast föga torde tillämpas vid den egentliga spannmålsproduktionen. Vidare synes man icke böra taga hänsyn till genomsnittslönen för hela landet, utan blott för de i större utsträckning spannmålsproducerande delarna därav, sålunda södra och mellersta Sverige men icke Dalarna och Norrland med deras av särskilda faktorer bestämda höga arbetspris.

Sedan på detta sätt det vid produktionsberäkningen utslagsgivande arbetspriset definierats, gäller det att bestämma dels dess storlek under normala förhållanden före kristiden, dels dess stegring under densammas förlopp.

Såsom förut angivits, går socialstyrelsens lönestatistik icke längre tillbaka än till 1911, varför alltså blott tre årgångar av densamma falla inom den “normala" perioden före kriget. En sammanställning av ifrågavarande uppgifter (varvid för jämförelsens skull även daglöner i arbetsgivarens kost medtagits) för södra och mellersta Sverige meddelas i följande tabell:

72 Sommardaglön (i kr.) för tillfällig manlig daglönare.

Uträknas på grundval härav, såsom vid den förenämnda preliminära statistiken sker, ett efter antalet socknar i resp. län vägt medeltal för hela området, blir detta 2 73 kr. för arbetare i egen kost och 1-8 7 kr. för sådan i arbetsgivarens kost.

Enär emellertid vid övriga led i produktionskostnadsberäkningen grundtalen hänförts till tioårsperioden 1904—13, synes det vara lämpligt att söka reducera även arbetspriset med hänsyn härtill. För tiden före 1911 har man emellertid i huvudsak inga andra uppgifter att tillgå än jordbruksstatistikens, på meddelanden från hushållningssällskapens sekreterare baserade sommardagsverkspris för samtliga arbetare. En sammanställning av dessa för angivna tidsperiod inom länen i södra och mellersta Sverige meddelas här nedan:

Sommardagsverkspris för män (i kr.).

73 Uträknas på sätt förut angivits för hela området ett vägt tioårsmed eltal, befinnes detta utgöra 2'49 kr. Såsom en jämförelse mellan arbetsprisen för åren 1911 13 en-

ligt jordbruksstatistiken och enligt socialstatistiken utvisar, torde emellertid denna förstnämndas uppgifter vara något för låga av den anledning, att densamma nog i vissa fall torde redovisa fasta daglönare (vid bruksegendomar o. d.) i stället för tillfälliga, dagsverkspris i arbetsgivarens kost i stället för i egen m. m.

Vidtages med hänsyn till nu anförda faktorer nödiga korrektioner i socialstatistikens treårsmedeltal i syfte att erhålla sannolika medeltal för tioårsperioden 1904—13, erhålles genomsnittspriset 2'60 kr. för arbete i egen kost och 1*80 kr. i arbetsgivarens kost, vilka siffror alltså skulle representera de sökta grundtalen.

ArbetskostnadsstegriwgreM under åren 1914—18 erhålles genom att beräkna grundtalens procentiska ökning i förhållande till den genom den årliga lantarbetarstatistiken konstaterade lönenivån i södra och mellersta Sverige, såsom nedanstående tabell utvisar, vilken för åren 1914—17 vilar på definitiva, för år 1918 på preliminära tal:

Tillfällig daglönare, sommardaglön

1904—1913 1914

, . i kr. 2-60 2-84

i egen kost ' indextal 100 109

i arbetsgi- / kr. 1'aO 1*94

varens kost I indextal 100 108

den beräknade genomsnittslönen för perioden 1904 -13.

Med hänsyn till att ifrågavarande höga arbetspris knappast kan anses vara indicerande för jordbrukets hela lönenivå och då stegringen för daglönen i arbetsgivarens kost — vilken, såsom i viss mån eliminerande den “handels"- eller “mellanhandsvinst", som implicite ligger i den helt kontantavlönade arbetarens lön, synes böra tillmätas ganska stor betydelse vid lönebestämningen — varit avsevärt mindre eller 1^0 %, torde emellertid med hänsyn härtill en viss korrektion nedåt böra göras, vilken förslagsvis bör sättas till halva differensen mellan ifrågavarande stegringsprocenter, man erhåller då ett dagsverkspris 1918 överstigande grundpriset med 128 % och uppgående till 5’93 kr. Denna siffra, förslagsvis avrundad nedåt till 5 90 /»'■, synes alltså böra användas såsom lämpligaste mått på arbetspriset vid den ifrågasatta produktionskostnadsberäkningen för år 1919.

Stockholm den 5 april 1919.

Bertil Nvström.

Ben statliga spannmålsregl■ avveckling.

Markegångspris på 1 hl. havre,

Medeltal 1904—1913 5*09, vilket med en hl-vikt av 48*3 är = 10'55 pr dt. » 1918 14 08, » » » » » 49'0 » = 98'75 » » .