med förslag till förord¬ ning angående allmänning sskogar i Västerbottens och Norrbottens län

Kung!. Maj ds proposition Nr 17 C.

1 Nr 176.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till förordning angående allmänning sskogar i Västerbottens och Norrbottens län; given Stockholms slott den 14 februari 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 144 käft. (Nr 176.)

2 Kungl. Majds proposition Nr 176.

Förslag

till

förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.

§ 1.

Område, som vid avvittring inom Västerbottens eller Norrbottens län blivit utlagt till allmänningsskog, skall bibehållas oförminskat,

§ 2-

För varje allmänningsskog skall utfärdas särskilt reglemente.

Förslag till sådant reglemente uppgöres av vederbörande länsstyrelse efter delägarnas hörande samt underställes Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.

§ 3.

Delägarnas beslutanderätt i alla frågor rörande allmänningsskogen skall, där icke i reglementet är annorlunda stadgat, utövas av en av dem utsedd allmänningsstyrelse. Närmare föreskrifter angående denna styrelse, dess verksamhet m. m. meddelas i reglementet,

§ 4.

Allmänningsskog skall behandlas enligt hushållningsplan, som, där icke särskilda förhållanden annat påkalla, skall upprättas enligt samma grunder som för kronopark.

Förslag till sådan hushållningsplan uppgöres efter förordnande av domänstyrelsen och tillkommer det samma styrelse att, sedan förslaget granskats av vederbörande överjägmästare, med nödiga befunna ändringar och tillägg fastställa detsamma till ledning och efterrättelse vid skogens skötsel.

Närmare föreskrifter rörande hushållningsplanen och dess tillämpning meddelas av domänstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 3

Till dess dylik hushållningsplan upprättats och fastställts, skall lör allmänningsskogs skötsel och vård gälla vad som föreskrivits uti det rörande detta ämne för varje allmänningsskog utfärdade kungl. brev eller ock annorlunda stadgats.

Allmänningsskog står under skogsstatens uppsikt och kontroll och skall, där ej särskild förvaltare för densamma anställts i den ordning § 8 stadgar, jämväl stå under skogsstatens vård och förvaltning, därvid utsyningsförslag uppgöres i samråd med allmänningsstyrelsen och omhänderhavda medel redovisas till vederbörande länsstyrelse.

§ 6.

All avverkning å allmänningsskog skall ske efter utsyning. Därvid skola träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller mera i genomskärning, särskilt stämplas.

För utsyning och stämpling av virke å allmänningsskog, som står under skogsstatens vård och förvaltning, skall till statsverket gäldas gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t.

§ 7.

Beträffande allmänningsskog, som står under skogsstatens vård och förvaltning, äga allmänningsdelägarna med vederbörande skogstjänsteman överenskomma om utövandet av förvaltningsverksamhet beträffande skogen utöver den, som åligger honom på grund av hans tjänst. För den befattning skogstjänsteman på grund härav kan komma att taga med allmänningsskogens skötsel, skall av allmänningens medel till statsverket gäldas ersättning m§d belopp, som fastställes av Kungl. Maj:t på förslag av domänstyrelsen.

§ 8.

Besluta delägare att för skötsel och vård av allmänningsskog, för vilken reglemente och hushållningsplan blivit fastställda, anställa särskild förvaltare, ingive allmänningsstyrelsen till vederbörande länsstyrelse förslag till de avlöningsförmåner, som för viss bestämd tid skola utgå till tjänstens innehavare. Finner länsstyrelsen förslaget härutinnan lämpligt, fastställer länsstyrelsen detsamma.

För tjänstens erhållande ingivna ansökningar jämte förslag till dess besättande för den tid, avlöningsförmåner fastställts, skola av allmän-

4 Kungl. Maj ds proposition Nr 176.

ningsdelägarna överlämnas till länsstyrelsen, som förordnar om tjänstens uppehållande.

Behörig till erhållande av dylikt förordnande är endast den, vilken fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare.

Förena sig delägarna därom, må samme person kunna utses till förvaltare för två eller flera allmänningsskogar inom samma län.

Om länsstyrelses beslut i fråga om anställande för allmänningsskog av särskild förvaltare skall domänstyrelsen underrättas.

§ 9’

För allmänningsskog anställd särskild förvaltare är, på sätt i vederbörande reglemente närmare bestämmes, redovisningsskyldig inför länsstyrelsen och allmänningsstyrelsen.

Sådan allmänningsförvaltare åligger att årligen till vederbörande överjägmästare avgiva dels å tid, som bestämmes i reglementet, berättelse över allmänningens förvaltning under det sistförfluten året, dels ock, på sätt och tid, som för jägmästare är bestämt, i samråd med allmänningsstyrelsen uppgjort utsyningsförslag, som skall prövas och fastställas av domänstyrelsen.

§ 10.

Därest allmänningsdelägare icke skulle på ett tillfredsställande sätt handhava av dem med biträde av särskilt antagen förvaltare utövad vård och förvaltning av allmänningsskog, äger Kungl. Maj:t på anmälan av vederbörande länsstyrelse eller domänstyrelsen förordna, att skogen skall övergå till skogsstatens vård och förvaltning. Därefter må icke allmänningsdelägarna utan tillstånd av Kungl. Maj:t ånyo övertaga sådan vård och förvaltning.

§ 11-

Bevakare å allmänning antages, då densamma står under skogsstatens vård och förvaltning, av domänstyrelsen efter förslag av vederbörande jägmästare och överjägmästare. Står allmänningsskog under delägarnas vård och förvaltning, tillkommer det vederbörande länsstyrelse att på förslag av allmänningsförvaltaren efter överjägmästarens hörande antaga bevakare å allmänningen. Alla kostnader för bevakning bestridas städse av allmänningens medel.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 776'.

§ 12.

Försäljning av i fastställd hushållningsplan bestämd avverkning skall, sedan försäljningsvillkoren blivit efter förslag av allmänningsstyrelsen fastställda av vederbörande länsstyrelse, ske å offentlig auktion inför länsstyrelsen, som i närvaro av överjägmästaren och ombud för allmänningsdelägarna prövar avgivna anbud.

I avseende å försäljning från allmänningsskog av virke in. in. under hand äga dock jägmästare ävensom, där i reglementet ej annorlunda bestämmes, allmänningsförvaltare enahanda befogenhet, som för jägmästare är medgivet beträffande kronopark.

Under vilka förutsättningar och villkor annan försäljning eller ock upplåtelse av nyttjanderätt eller rätt till jakt eller fiske må äga rum från allmänningsskog, bestämmes i reglementet. Intill dess så skett, skola stadgandena härutinnan i för skogen utfärdat kungl. brev vinna tillämpning eller, där sådana stadganden icke finnas meddelade, vederbörande länsstyrelse därom besluta.

§ is.

Det åligger allmänningsstyrelse att årligen i samråd med vederbörande jägmästare eller allmänningsförvaltare efter delägarnas hörande uppgöra och till länsstyrelsen för prövning och fastställelse före den 1 november insända förslag till utgiftsstat för allmänningsskog för nästkommande år.

§ 14-

Avkastningen från allmänningsskog skall förvaltas enligt grunder, som angivas i reglementet.

Av skogens avkastning skola i första hand gäldas kostnader för skogsindelning och hushållningsplan jämte de årliga utgifterna för förvaltning och bevakning, för underhåll av den för allmänningsskogeu särskilt anställda personalens boställen samt för skogsodling och andra skogsvårdsarbeten ävensom för avverkning och övriga av husnållningsplanen eller särskilda föreskrifter föranledda kostnader, däruti inbegripna statsverket för visst fäll tillkommande utsyningsavgifter.

Angående användningen av vad därefter må av avkastningen återstå bestämmes i reglementet.

6 Kungl. Majis proposition Nr 176.

Genom denna förordning upphävas de i kungl. brev och reglementen angående allmänningsskogar i Norrbottens län eller eljest meddelade bestämmelser, som strida mot vad i denna förordning föreskrives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1920.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.

7 Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj it Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnek,

Statsråden: PETERSSON,

Petrén,

Nilson;

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde:

I det betänkande, som den 16 mars 1912 avgavs av den norrländska skogsvårdskommittén, framlades bland annat förslag till lag angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Detta författningsförslag har ännu icke varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning. När dåvarande departementschefen den 12 februari 1915 anmälde vissa andra i betänkandet innefattade förslag, särskilt förslaget till lag angående utsyning å enskildas skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, uttalade han, att förslaget angående allmänningsskogarna syntes för det dåvarande lämpligen böra lämnas å sido. Den på grundvalen av nyssberörda lagförslag av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade, den 18 juni 1915 utfärdade förordningen angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

flera områden utesluter också i sin 1 § allmänningsskogarna från sitt tillämplighetsområde.

Domänstyrelsen liar nu i skrivelse den 27 augusti 1918 meddelat, att styrelsen på en framställning från länsstyrelsen i Västerbottens län om yttrande angående utarbetat förslag till reglemente för den vid avvittringen ovan odlingsgränsen i Sorsele socken bildade allmänningen funnit sig nödsakad svara, att då lagbestämmelser angående hushållningen med och skötseln av dessa allmänningsskogar saknades, Båge styrelsen sig icke för närvarande i stånd att avgiva det begärda utlåtandet. Då det emellertid finge anses vara av vikt, att delägarna i de allmänningsskogar, som avsattes vid den pågående, snart slutförda avvittringen i övre delen av Västerbottens lappmark, snarast möjligt bereddes tillfälle att få disponera dessa skogar, ville domänstyrelsen anmäla ärendet för Kungl. Maj:t. Styrelsen har därvid hänvisat på norrländska skogsvårdskommitténs omförmälda förslag, vilket enligt sin ordalydelse vore avsett att gälla område, som vid avvittring inom Västerbottens eller Norrbottens län blivit eller därefter bleve utlagt till allmänning, och alltså jämväl nyssnämnda allmänningsskogar.

I detta sammanhang må erinras, att frågan om dessa allmänningsskogar under senare tid i visst avseende varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. 1 en vid 1915 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 7, yrkade herr Lindhagen, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande, huruvida, i vad mån och på vad sätt en revision erfordrades av, bland annat, författningarna rörande genom kronans försorg tillkomna allmänningsskogar i syfte, att avkastningen skulle efter rättvisa grunder komma ortsbefolkningen i sin helhet till godo samt beslutanderätten i allmänningens angelägenheter demokratiseras. Jordbruksutskottet erinrade med anledning härav i sitt utlåtande nr 42 om norrländska skogsvårdskommitténs förenämnda lagförslag och om däröver avgivna utlåtanden. Utskottet förklarade sig dela motionärens uppfattning om det otillfredsställande i den nu bestämda och i lagförslaget bibehållna ordning, som möjliggjorde för en eller ett fatal större röstägande att diktera vederbörande stämmas beslut mot den mening, som omfattades av ett kanske långt övervägande flertal mindre röstberättigade delägare. I domänstyrelsens utlåtande över förslaget hade emellertid viss begränsning av rösträtten ifrågasatts, och detta hade även varit fallet i vissa utlåtanden över ett sagda förslag närstående, av samma kommitté framlagt lagförslag angående sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län.

9 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 176.

Utskottet fann sig, i den ordning frågan då förelåg, icke böra i detalj fatta ställning till lagförslaget men ansåg sig dock kunna uttala den uppfattningen, att eu effektiv begränsning av rösträtten i fråga om dessa allmänningar borde äga rum i riktning mot större överensstämmelse med de rösträttsgrunder, som eljest gälla å kommunalstämma, samt uttryckte den förhoppningen, att Kung). Maj:t vid den slutliga prövningen av kommitténs förslag i denna del skulle skänka de sålunda uttalade synpunkterna det beaktande, dem vederborde. Vad därefter anginge avkomsten från ifrågavarande skogar erinrade utskottet om de i detta avseende i vederbörande reglementen intagna bestämmelserna och fann det i de flesta fall vara tillfredsställande sörjt för, att sagda avkastning komme alla eller åtminstone en stor del av kommunens inbyggare till godo. Utskottet fann på grund härav motionärens framställning icke böra föranleda något riksdagens uttalande. Riksdagen avslog i enlighet härmed motionen.

Vid 1919 års lagtima riksdag upprepade samme motionär sitt yrkande i nyssnämnda motion. Jordbruksutskottet refererade i sitt utlåtande nr 25 utskottets utlåtande i ämnet år 1915 samt fann motionärens förslag böra behandlas i sammanhang med det förslag, vartill förenämnda, av norrländska skogsvårdskommittén framlagda på Kling!

Maj:ts prövning ännu beroende lagförslag kunde giva anledning. Då emellertid eu snar lösning av föreliggande fråga vore av synnerlig betydelse för stora delar av vårt land, ville utskottet uttala sin förhoppning, att det förslag, vartill berörda utredning kunde giva anledning, måtte bliva snarast möjligt förelagt riksdagen. I enlighet med utskottets hemställan fann riksdagen motionen ej föranleda någon riksdagens åtgärd.

I fråga om jordägarnas i dessa trakter av riket rätt över skogen Historik m.-.n. torde först böra erinras om bestämmelserna i förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten över skogen å sådana skattehemman, som uppkomme av nybyggen, vilka därefter från kronan upplätes, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blivit behörigen fullgjorda. A dylika skattehemman skulle skattemannen ej äga annan rätt över hemmanets skog än att han därifrån finge dels utan utsyning till husbehov hämta nödigt virke och bränsle och dels, efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänstemän, fritt taga eller försälja vad därutöver kunde, med bevarande för framtiden av skogens bestånd, årligen avverkas. Dessa bestämmelser äro grundläggande för all vid avvittring skedd skogstilldelning inom Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 144 höft. (Nr. 176.) 2

A Um änniii gs ■ skogarnas uppkomst.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

nu ifrågavarande delar av landet och alltså även för allmänningarna, beträffande vilka emellertid dessutom i vissa fall särskilda regler givits.

Angående uppkomsten av allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län torde i huvudsaklig anslutning till kommitténs betänkande få erinras om följande:

I sammanhang med bestämmande genom kungl. brev den 17 mars 1876 av den ytvidd, som vid då pågående avvittring uti Pajala socken av Norrbottens län skulle tilldelas därvarande hemman, föreskrevs att, på sätt jordägarna önskat, en fjärdedel av skogsanslaget skulle avsättas till en eller flera för socknen samfällda allmänningar att förvaltas enligt grunder, som Kungl. Maj:t ville bestämma. Sedan vid avvittringen Pajala socken delats i tre församlingar, nämligen Pajala moderförsamling samt Muonionalusta och Tärendö kapellförsamlingar, fördelades den till allmänningar avsatta mark uti sex skiften, av vilka fyra äro belägna inom Pajala moderförsamling och ett inom vardera kapellförsamlingen.

Genom kungl. brev den 9 november 1877 till lantmäteristyrelsen förordnades, i anledning av uppkommen fråga om bildande av allmänningar uti de flesta lappmarkssocknarna i Norrbottens län samt Stensele socken i Västerbottens län, att, »efter det inom varje av lappmarkssocknarna av nämnda två län ägomätning för avvittring försiggått, samt undersökning i anledning av det i berörda hänseende framställda förslag av vederliörande lantmätare företagits och delägarna vid sammanträde lämnats tillfälle att ånyo sig yttra inom de socknar, där icke sådant finnes obehövligt till följd av delägarnas redan uttalade önskan om avsättande av skogsmark för gemensamt behov, Våra befallningshavande skola äga att, i enahanda ordning som beträffande övriga nödiga förberedelser för avvittring, meddela föreskrift i fråga, huruvida en fjärdedel eller, där vederbörande delägares beslut därtill giva anledning, större andel av socknens skogsanslag bör avsättas till eu eller liera allmänningar, att förvaltas efter de grunder, som Vi uppå underdånig framställning av Våra vederbörande befallningshavande komme att i nåder bestämma».

Redan samma dag, som detta kungl. brev utfärdades, förklarade Kungl. Maj:t i anledning av beslut, som Arvidsjaurs socknemän på avvittringssammanträde fattat om avsättande utav en fjärdedel av hemmanens skogsanslag till allmänning, att detta beslut skulle bringas till verkställighet.

Liknande 'beslut fattades av Gällivare socknemän och godkändes av Kungl. Maj:t den 22 juni 1883. Åven Jokkmokks, Arjeplogs, Jukkasjärvi och Enontekis (numera Karesuando) socknemän förklarade vid under

11 Kuntjl. Mufti» proposition Nr 176.

avvittringens fortgång uti dessa socknar hållna sammanträden, att de ville för bildande av allmänningar avsätta en fjärdedel utav de skogsanslag, som skulle tilldelas byar, hemman och nybyggen, och genom kungl. brev, som utfärdades, vad Jokkmokks och Arjeplogs socknar angår, den 5 april 1889, beträffande Jukkasjärvi socken den 18 augusti 1893 samt i fråga om Enontekis (Karesuando) socken den 19 oktober 1894, föreskrevs, att dessa beslut skulle bringas till verkställighet.

Vad Karesuando allmänning angår, har riksdagen år 1903 på Kung!. Maj:ts framställning medgivit, att densamma finge utbytas mot visst område av Muonio kronopark i Muonionalusta församling, och har det inom Karesuando socken till allmänning avsatta området i sammanhang härmed överlämnats till kronan och förvaltas såsom kronopark.

Alla de socknar, uti vilka enligt nu omnämnda beslut allmänningar bildats, äro belägna uti Norrbottens län. Beträffande Västerbottens län hade under pågående avvittring av de ovan odling sgränsen belägna delarna av detta län hemmansägarna i Stensele socken med Tärna kapellförsamling samt inom Sorsele socken beslutat, att av det blivande skogsanslaget skulle till allmänningar avsättas inom Stensele socken och 'färna kapellförsamling hälften samt inom Sorsele socken en tredjedel, vilka beslut godkändes av Kungl. Maj:t den 1 mars 1901.

Genom kungl. brev den 7 mars 1902 förordnades emellertid, att avvittringen inom Sorsele socken skulle tillsvidare upphöra och att avvittringsarbetet inom Stensele och Tärna socknar ej skulle fortgå längre, än till dess ägotaxering ägt rum samt därtill hörande kartor och handlingar upprättats. Härigenom blev verkställigheten av besluten om bildande av allmänningar uti de sist angivna socknarna tillsvidare uppskjuten.

I proposition nr 88 den 17 mars 1905 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen bland annat, att vid avvittringen inom de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka vederbörande länsstyrelse ännu icke meddelat avvittringsutslag, skulle iakttagas, att av skogsanslaget skulle omedelbart tilldelas de särskilda hemmanen och nybyggena endast vad som efter noggrann, av avvittringslantmätaren med biträde av skogstjänsteman för varje särskilt fall förrättad undersökning ansåges erforderligt för nödigt husbehov, med hänsyn jämväl till förefintliga odlingslägenheter, men att återstoden av skogsanslagen skulle avsättas till allmänning, att för delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet med de grunder, som av Kungl. Maj:t bestämdes. Beträffande dessa grunder anfördes i statsrådsprotokollet vid propositionen, att det borde bero på Kungl. Magt att vid fastställandet av

12 Kungl. Maj;ts proposition Nr 17&.

reglementen för allmänningarna söka tillse, att allmänning^ avkastningvunne sådan användning, att ändamålet med avvittringen och med allmänningens avsättande bleve så mycket som möjligt tillgodosett.

Enligt skrivelsen nr .124 den 10 maj 1905 förklarade sig riksdagen i denna fråga vara av samma uppfattning som Kungl. Maj:t. Riksdagen ansåg sig emellertid böra framhålla vikten av att de grunder, som komme att bestämmas för allmänningarnas förvaltning, bleve sådana, att de lämnade största möjliga trygghet för att allmänningarna komme att lända till varaktigt stöd för den jordbrukande befolkningen och att hemman, som hade del däri, ej finge sådan fördel därav, att de bleve föremål för spekulation. 1 sådant hänseende hade riksdagen, på samma gång riksdagen behjärtat vad länsstyrelsen i Norrbottens län i avgivet utlåtande yttrat angående faran av att utan nödiga inskränkningar medgiva delägarna i allmänning rätt att av inkomsterna därifrån erhålla gottgörelse för sina kommunala utskylder, funnit sig synnerligen tilltalad av vad kammarkollegium och domänstyrelsen i gemensamt utlåtande i ärendet yttrat angående lämpligheten av att låta allmänningsfondens avkastning utgå såsom bidrag till för delägare i allmänhet nödiga och gagneliga kommunala ändamål, såsom läkarvård, fattigvård, folkundervisning, jordbrukets förbättring genom utdikning eller annorledes samt för anläggning eller förbättring av utfartsvägar, ävensom att i mån av tillgång av allmänningsfondens inkomster avsätta medel till en fond för delägares understöd vid inträffande missväxtår, företrädesvis genom beredande av arbetsförtjänst vid inom kommunen anordnade allmän^ nyttiga arbeten. Vidare framhöll riksdagen, att då den återstående skogstillgåugen inom Enontekis (Karesuando) socken syntes icke i något fall överstiga ett knappt husbehov, de föreslagna bestämmelserna icke borde tillämpas på denna socken. Med denna inskränkning bifölls propositionen. — Kungörelse, innefattande de av riksdagen godkända bestämmelserna, utfärdades den 20 april 1906 (nr 36 s. 1).

Sedan ytterligare utredning ägt rum, föreläde Kungl. Maj:t 1909 års riksdag i propositionen nr 110 vissa av 1905 års beslut föranledda förslag beträffande avvittringen. Riksdagen biföll i huvudsak dessa förslag och därefter hava uti kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54), innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, bestämmelser lämnats, genom vilka frågan om allmänningars bildande uti de då ännu oavvittrade delarna av dessa län fått sin slutliga lösning. Enligt 11 § i denna kungörelse skall, sedan det utrönts, huru mycken skogsmark bör utläggas till husbehovsskog åt samtliga hemman och nybyggen inom avvittringslaget,

Kungl. Maj:t.i proposition Nr 176. 1?

förslag angående avsättande av den övriga delen av skogsanslaget till allmänning utarbetas och utmärkas å karta. Vid efterawittring inom område, där allmänning avsatts vid förutgången allmän avvittring, skall, där så lämpligen kan ske, dt^ls för de vid efteravvittringen utbrutna nybyggena avsättning äga rum till sådan allmänning efter samma grunder, efter vilka densamma bildats, samt dels särskilda, för nämnda nybyggen eller vissa av dem gemensamma allmänningar bildas av den återstående del av skogsanslaget, som icke utlägges till husbehovsskog. Enligt §§ 3 och 4 av den samma dag utfärdade lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden kan å avvittringslagets allmänningsskog i vissa fall enskild delägare erhålla utsyning, om antingen erforderlig husbehovsskog saknas å den för detta ändamål avsatta delen av skogsanslaget eller ståndskogen å samma del vindfälles eller skadas av eld.

Jämlikt av vederbörande länsstyrelse meddelade avvittringsutslag hava sådana allmänningsskogar numera blivit avsatta dels inom Västerbottens län vid avvittringen i övre delarna av Sorsele, Stensele, Vilhelmina och Dorotea socknar samt i Tärna socken och dels inom Norrbottens län vid efterawittring inom Gällivare, Jokkmokks och Arjeplogs socknar.

De för hela avvittringslagen gemensamma allmänningarna upptaga i Norrbottens län följande ytvidder:

Socken

Paj ala....................................................

Muonionalusta........................................

Tärendö ................................................

Arvidsjaurs ...........................................

Gällivare: vid allmän avvittring .

» efterawittring .......

Jokkmokks: » allmän awittring .

» efterawittring .......

Arjeplogs: » allmän avvittring

» efterawittring ......

Jukkasjärvi .........................................

Karesuando ..........................................

Hektar

......................... 48,781.9 1

.......................... 4,141.20

............................ 14,456.98

........................... 23,782.14

...... 63,015.51

...... 582.42 63,597.93

...... 67,952.7 5

...... 1,969.70 68,922.4 5

..... 21,015.3 5

...... 8,099.02 29,114.37

........45,581.74

.......................... 6,994.50

Summa 306,373.2 2

Dessutom hava vid efterawittring blivit såsom särskilda allmäuningar för nedan angivna antal nybyggen avsatta - i : ;

Allmänning»

skogarna»

omfattning.

14 Allmäuuwgg'

skogarnas

förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

inom Gällivare socken för 28 nybyggen 785.7 8 hektar » Jokkmokks » » 45 » 849.8 2 »

» Arjeplogs » » 193 » 7,122.03 »

•Summa 8,757.63 hektar. Arealen av allmänningarna i Västerbottens län uppgår till:

Socken Hektar

Sorsele .............................................. 29,061.45

Stensele med Tärna...................... 49,252.17

Vilhelmina.......................................... 47,345.7 3

Dorotea.............................................. 4,645.7 0

Summa 130,305.0 5

1 Norrbottens län äro de vid allmänna avvittringen avsatta allmänningarna fördelade i flera än ett skifte i följande socknar: i Paj ala i 4, i Gällivare i 11, i Jukkasjärvi i 2, i Jokkmokks i 19, i Arjeplogs i 6 och i Arvidsjaurs i 6 skiften. I Västerbottens län torde likaledes den till allmänningar avsatta skogsmarken hava uppdelats i ett flertal, från varandra betydligt avlägsna skiften.

Genom särskilda kungl. brev hava de allmänna grunderna fastslagits för förvaltningen av ifrågavarande skogar i Norrbottens län. Dessa kung], brev hava utfärdats för allmänningarna uti Pajala socken med tillhörande kapellförsamlingar den 21 april 1882, uti Arvidsjaurs socken den 12 september 1884, uti Gällivare socken den 24 maj 1895, uti Arjeplogs socken den 27 juni 1896, uti Jokkmokks socken den 14 augusti 1896, uti Jukkasjärvi socken den 12 juli 1900 och uti Karesuando socken den 5 oktober 1906.

För allmänningarna i Västerbottens län äro inga föreskrifter i detta hänseende givna och, såsom ovan nämnts, är det denna omständighet, som föranlett domänstyrelsens framställning i ämnet den 27 augusti 1918.

Uti nyssnämnda kungl. brev, med undantag av i brevet rörande Karesuando allmänning, stadgas angående allmänning och delägarskap i densamma, att allmänning är en samfälld egendom, i vilken envar jordägare i socknen har del i förhållande till sin skatt. Rörande Karesuando allmänning uttalas i det kungl. brev, genom vilket förut omnämnda utbyte av mark inom socknen mot del av Muonio kronopark stadfästes, att det angivna området upplätes åt Enontekis (Karesuando) kommun såsom kommunens samfällda egendom.

I förenämnda kungl. brev stadgas vidare, att nu ifrågavarande allmänningsskogar i Norrbottens län skola i allt vad skogshushållningen

15 Kungl. Maj:tu proposition Nr 176.

vidkommer stå under skogsstatens vård och förvaltning. För närvarande förvaltas Gällivare och Jokkmokks socknars allmänningar av särskilt för ändamålet anställda allmänningsförvaltare med samma skogliga utbildning, som erfordras för anställning såsom jägmästare. Dessa allmänningsförvaltare äro förordnade av domänstyrelsen såsom assistenter på de revir, inom vilka allmänningsskogar finnas, och uppbära också avlöning av domänfonden för tiden 1 juni till 30 november. Styrelserna för dessa allmänningar anvisa också årligen avsevärda belopp till förvaltnings- och kulturåtgärder å allmänningarna. Allmänningarna inom Arjeplogs, Arvidsjaurs, Jukkasjärvi och Paj ala med Muonionalusta kapellförsamling socknar skötas av respektive jägmästare, vilka härför uppbära någon ersättning. Åven för dessa allmänningar anvisas växlande belopp till förvaltningsåtgärder utöver kostnaden för bevakning och utsyning. Beträffande Tärendö sockens allmänning hava enligt domänstyrelsens uppgift delägarna ej kunnat förmås anvisa några medel utöver anslag till utsyning och tillfällig extra bevakning under de år, då de ordinarie avverkningarna uttagits från allmänningen. Då sådana uttag, efter utsyning genom vederbörande jägmästare, i regel skett vart tredje år, har skogsskötseln under mellantiderna praktiskt taget legat nere å denna allmänning. Följderna härav hava ock, enligt vad domänstyrelsen meddelat, framträtt vid inspektioner, men allinänningsstyrelsen hade, oaktat länsstyrelsen begärt dess utlåtande över vederbörande överjägmästares anmälan i ärendet, icke kunnat förmås anslå några som helst medel ens till de allra mest trängande skogsvårdsåtgärderna.

Avverkning å nu ifrågavarande skogar skall ske efter afstämpling av vederbörande skogstjänsteman. Beträffande avverkningarnas omfattning äro i de särskilda kungl. breven intagna olika bestämmelser, avpassade efter skogarnas virkesförråd, dettas beskaffenhet och å de skilda trakterna rådande avsättningsförhållanden.

Sålunda har föreskrivits beträffande allmänningarna i Paj ala, att avverkningen skulle omfatta frisk och skadad, till bjälkar och timmer duglig skog, som innehölle, vad den friska skogen anginge, elva decimaltum och beträffande den skadade tio decimaltum i genomskärningfem fot från roten. För Arvidsjaurs allmänning äro motsvarande mått bestämda till respektive elva och nio decimaltum. 1 fråga om Gällivare, Arjeplogs, Jokkmocks och Jukkasjärvi allmänningar innehålla de kungl. breven grunddragen till en avverkningsplan, för vilken dock ej här torde vara erforderligt redogöra. För de särskilda allmänningarna äro skilda bestämmelser lämnade angående den minimidimension, som bör uttagas vid avverkningen. Sålunda föreskrives beträffande Gällivare allmänning,

16 KungI. Majds proposition Nr 176.

att skadade träd skola i brösthöjdsdiameter hålla minst 25 Centimeter, friska, men undertryckta träd minst 27 centimeter, frisk, icke undertryckt granskog minst 31 centimeter och dylik tallskog minst 33 centimeter. Sist angivna båda dimensioner gälla även för avverkning å Arjeplogs allmänning, men för skadad och för frisk, undertryckt skog är minimidimensionen här gemensam och satt till 24 centimeter vid brösthöjd. För Jokkmokks allmänning har sistnämnda, även där för skadad och frisk undertryckt skog gemensamma dimension höjts till 26 centimeter, men i övrigt äro bestämmelserna för frisk skog desamma som för Gällivare och Arjeplogs allmänningar. Beträffande slutligen Jukkasjärvi allmänning inskränker sig dimensionsbestämmelsen uti det rörande denna allmänning utfärdade brev till en föreskrift därom, att för frisk, »fullt utväxt» timmerskog minimidimensionen ej må understiga 31 centimeter vid brösthöjd.

De angivna breven innehålla vidare stadgande!!, huru vid försäljning av det utstämplade virket skall förfaras, huru lång avverkningstid må medgivas åt virkesköparen, att i flottleder för virkets utdrivning verkställda byggnader och dammar, till vilka virke avgiftsfritt utlämnats från allmänningen, skola efter avverkningen tillfalla denna o. s. v. Närmare bestämmelser angående tid för auktioners hållande och försäljningsvillkor meddelas av länsstyrelsen i samråd med tre av allmänningsdelägarna å kommunalstämma valda ombud och på enahanda sätt förfares även med prövning av gjorda anbud, Uti brevet rörande Jukkasjärvi allmänning föreskrives dock, att länsstyrelsen skall angående försäljningsvillkoren höra allmänningsdelägarna, och rörande Jokkmokks allmänning saknas bestämmelse, att anbuden å utbjudet virke skola prövas i samråd med ombud för delägarna. Beträffande annan virkesförsäljning än den, som sker i enlighet med de sålunda lämnade föreskrifterna, äro stadgandena även något olika, i det att, vad angår allmänningarna uti Pajala socken med kapellförsamlingarna och uti Arvidsjaurs socken, revirförvaltaren är berättigad att under hand försälja vindfällen och skadad skog av mindre dimensioner ävensom tjärvirke. För Gällivare allmänning åter innehålla motsvarande bestämmelser att, därest utom den ordinarie virkesförsäljningen någon trakt skulle visa sig i behov av avverkning, vad den skadade skogen vidkommer, eller om skog skadas av eld eller vindfälles, så skall, liksom även när fråga uppkommer om försäljning av tjärvirke, torrved eller björk till bränsle och dylikt, anmälan av vederbörande revirförvaltare göras hos länsstyrelsen, som i samråd med de tre av delägarna utsedda ombuden äger att pröva, på vilket sätt och under vilka villkor dylik försäljning må

17 Kungl. Maj ds proposition Nr 176.

ske. Beträffande Arjeplogs, Jokkmokks och Jukkasjärvi allmänningar gälla likartade föreskrifter som för Gällivare allmänning, endast med det undantag, att länsstyrelsen här beslutar uti hithörande frågor utan att behöva höra ombuden för delägarna.

Inom allmänningarna belimligt mulbete och höslåtter, som vid avvittringen ej tilldelats hemman eller nybygge, må, dör det kan ske utan men för skogsvården, utarrenderas i den ordning, som finnes föreskriven för dylika å kronopark belägna lägenheter.

De medel, som inflyta genom virk sförsäljning, utarrendering av ängar o. d., skola inlevereras till länsstyrelsen för att av denna myndighet göras fruktbärande och förvaltas. För allmänningarna uti Pajala socken med kapellförsamlingar stadgas i detta avseende, att de fonderade medlens avkastning skall auvändas i främsta rummet till gäldande av de å jordbruksfastigheterna vilande allmänna onera och därefter till andra för delägarna nyrttiga ändamål, vilka närmare skulle angivas i det reglemente för förvaltningen av fonden, som läusstyrelsen uppå framställning av delägarna komme att fastställa. Sådant reglemente fastställdes den 13 augusti 1897.

I brevet rörande Arvidsjaurs allmänning föreskrives, att länsstyrelsen vid sin medelsförvaltnmg skall biträdas av en utav delägarna å kommunalstämma vald s yrelse, bestående av två ledamöter med två snpplemter för dem, 'dika alla böra vara bosatta i Luleå eller dess närhet. På delägarnas framställning skulle länsstyrelsen fastställa reglemente för fondens förvaltning, men skulle förslag till närmare föreskrifter rörande användandet av fondens inkomster, sedan delägarna däröver yttrat sig. underställas Kungl. Plants prövning. För denna allmänning fastställdes reglemente den 14 maj 18ö7.

Beträffande övriga hithörande allmänningar hava reglementen utfärdats, för Gällivare den 21 augusti 1896, för Jokkmokks den 20 april 1897, för Arjeplogs den 14 maj samma nr och för Jukkasjärvi den 16 augusti 1901. Däremot har ännu ej något reglemente utfärdats för Karesuando allmänning

Norrländska skogsvårdskommittén har angående dessa allmänningar anfört huvudsakligen följande:

»Såsom framgår av förestående redogörelse för innehållet uti de kungl. brev, som behandla nu ifrågavarande skogar, gäller för dem i avseende på hushållningen med skogen den gemensamma bestämmelsen, att utstämpling av det till avverkning avsedda virket skall ske av vederbörande skogstjänsteman. Hushållningen å dessa betydande skogar kan emellertid ej bliva inskränkt endast till utstämplingen Bihany till riksdagens p>ot koll 1620. 1 sand. 144 kålt. (AV 176.) 3

Horrländska

skogsvdrd»-

kommittén.

18 Kung/,. Maj:ts proposition Nr 176.

av avverkningsbeloppet och dettas försäljning. Ökade avsättningsmöjligheter för virke av smärre dimensioner än dem, som omnämnas i ovan angivna nådiga brev. möjliggöra även en intensivare hushållning med därav följande ökat arbete, men även ökad avkastning. Redan nu har ä många av de trakter, uti vilka dessa allmänningar äro belägna, virke av dimension, understigande dem uti vederbörande nådiga brev såsom minimigräns för avsättning av skadad undertryckt skog angivna, erhållit avsättningsvärde, framför allt på grund av möjligheten att uti nya industrier eller med utvecklad teknik i de redan arbetande skörda ekonomisk vinst på förädling av dessa smärre dimensioner. Härtill hava även i vissa fall bidragit ändrade grunder för betalande av de med virkets framflottning förenade kostnaderna. Arbetet med att på olika vägar höja virkesvärdet kan sägas oavbrutet fortgå och även uti dessa nordliga trakter icke utan framgång bedrivas. Det torde då vara nödvändigt för de skogsägare, vilka vilja skörda vinst av detta arbete, att inrätta sig efter de nya förhållandena. 1 samma mån, som skogsegendomen är av stor omfattning, blir vikten av denna anpassning efter de nya förhållandena mera påtagligt framträdande. Då, såsom fallet är med de nu behandlade skogarna, dessa äro samfälld egendom, uti vars förvaltning de enskilda delägarna icke kunna personligen ingripa, men vars rätta omvårdnad är av så stort allmänt intresse, att den anses böra genom av statsmakterna utfärdade föreskrifter regleras, blir det av synnerlig vikt att tillse, att de former för förvaltningens handliavande, som föreskrivas, val fylla sitt dubbla ändamål att tillvarataga både delägarnas och statens intressen. En första förutsättning härför torde vara, att skogarna underkastas en ordnad hushållning i enlighet med härför upprättad plan. Den grund, varpå en dylik husliållningsplan bygges, bör givetvis vara lagd i överensstämmelse med de fordringar, som staten anser sig böra uppställa för andra likartade skogar, och dess mål bör vara detsamma, som staten uti sin skogshushållning eftersträvar. Därför har det ock synts kommittén böra höra under jordbruksdepartementet1 såväl att utfärda erforderliga föreskrifter som ock att tillse, att desamma alltfort fylla sitt ändamål. Samma myndighet bär det även tillkomma att övervaka verkställigheten av liushållningsplanernas föreskrifter i vad de röra utstämplingen av den bestämda ärsavverkningen. Om ej därutinnan annorledes bestämmes, bör detta arbete vara överlämnat åt samma statens tjänstemän, vilka fullgöra motsvarande uppdrag ä skogarna till de hemman, av vilka de nu omhandlade allmänningarna egentligen äro delar. På grund av skogarnas natur av samfälligheter kunna" emellertid, såsom redan framhållits, delägarna själva, dä det gäller de rena förvaltningsbestyren, icke ingripa uti och utföra de delar av administrationsarbetet, som å hemmansskogarna verkställas utav ägaren. 1 vissa avseenden kunna väl utav delägarna valda ombud övertaga dessa den enskilde ägarens funktioner, medan återigen uti andra så icke gärna kan ske. Till dessa senare höra framför allt handläggandet av alla skogliga arbeten eller desammas övervakande. Nödvändigheten av att å de ofta stora skogsområden, varom här är fråga, giva ett fullt planmässigt utförande åt dessa arbeten betingar ovillkorligen arbetsledningens koncentration på en hand. Och ehuru det såsom regel icke bör tillkomma skogsingenjörerna2 att å de skogar, till vilka de hava sin verksamhet för-

^Kommittén hade föreslagit inrättandet inom jordbruksdepartementet av ett skogskonto!för handläggning av ärenden angående enskilda skogar.

2 Kommittén hade föreslagit, att tillsynen över enskilda skogar i Västerbottens och Norrbottens län, både i lappmarken och kustlandet, skulle utövas av en särskild kår av skogsingenjörer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 1!)

lagd, övertaga rena förvaltningsbestyr, om de lin rörande dylika kunna liimna råd och anvisningar, så synes dock i detta fall ett undantag från denna regel kunna böra medgivas, och sådana arbeten för dessa skogars vidkommande åt dem över- I lim nas. Härför talar ej minst statens intresse av att dessa samfällighetsskogar komma i åtnjutande utav den bästa möjliga vård och sålunda bliva till möjligast största gagn för de avlägsna landsdelar, vilkas förnämsta ekonomiska stiid de utgöra, eu sak som än ytterligare befordras, därest omkostnaderna för deras förvaltning kunna hållas vid en ej alltför hög siffra.

Genom det medgivande beträffande skogsingenjörernas tjänstgöring, som sålunda föreslås för dessa skogars vidkommande, bör det ej anses vara uttalat, att liknande utvidgning av dessa tjänstemäns uppdrag må kunna ifrågakomma även för andra skogar. Detta skulle förrycka deras verksamhet och leda därhän, att enskilda skogsägare kunde på staten vältra över de mest primära konsekvenserna av sin äganderätt.

Emellertid torde det ej kunna undgås att, om den skogsingenjör, inom vilkens tjänstgöringsområde en allmänningsskog är belägen, skall hava till åliggande att fullgöra alla de förvaltnings- och andra dylika arbeten, som tarvas å skogen, han av sina övriga arbeten kan hindras att åt allmänningen ägna all den tid, som skogens omfattning eller möjlighet till ökad intensitet uti hushållningen kan komma att kräva, Ett sådant förhållande skulle dock å andra sidan även kunna anses utgöra ett bevis för att skogens förmåga att uppbära ökade förvaltningskostnader vuxit, och att det statens understöd, vilket, rättigheten att för förvaltningen anlita skogsingenjören innebar, icke blott icke är behövligt utan till och med kan genom den stagnation i arhetena, som blir en följd av skogsingenjörens bristande tid, verka hämmande på utvecklingen av skogshushållningen. För att råda bot för ett dylikt missförhållande vill kommittén föreslå, att allmänningsdelägare, som sådant önska, må kunna få en särskild skogsförvaltare anställd för skogens skötsel och vård. Då bland dennes uppdrag även skulle ingå att verkställa utsyning av årsavverkningarna från skogen, så torde från det allmännas synpunkt sett vissa villkor böra vara fastade vid en sådan rättighet att erhålla egen skogsförvaltare. Först och främst bör dennes tjänstutövning vara förbunden med ansvar, så att han vid fel eller försummelse må kunna från tjänsten för viss tid eller alltid skiljas. Detta torde kunna åstadkommas, om till efterrättelse för hans tjänstutöving gäller en av Konungen utfärdad instruktion. Förslag till en dylik bör alltså av allmänningsdelägama för granskning ingivas, innan tillstånd att erhålla egen skogsförvaltare meddelas dem. Det måste vidare för staten vara av betydelse, att den tilltänkte skogsförvaltaren kommer att innehava sin tjänst under sådana villkor, att han bör kunna anses vara ekonomiskt självständig. För att Kungl. Maj:t, vilkens avgörande förslaget om anställande av egen skogsförvaltare bör vara underkastat, skall erhålla förvissning om att rimliga anspråk i detta avseende kunna anses vara tillgodosedda, böra delägarna vid sin ansökan om egen skogsförvaltare foga laga kraft vunnet beslut om de aflöningsförmåner under viss bestämd tid, som de vilja för ändamålet anvisa.

Sedan nu angivna förslag blivit av Kungl. Maj:t godkända, må tjänsten såsom skogsförvaltare anslås till ansökan ledig, varefter ansökningshandlingarna jämte förslag till tjänstens besättande av allmänningsstyrelsen insändas till Kungl. Maj:t, som bör äga att utnämna innehavare av befattningen. Härvid torde ej uteslutande s. k.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

tjänstemeriter böra vara avgörande, utan jämväl sökandens lämplighet för den ifrågavarande anställningen tagas i betraktande.

Kompetensfordringarna för sådan särskild skogsförvaltare böra enligt kommitténs förmenande vara desamma, som föreslagits gälla i fråga om behörighet att vinna anställning såsom skogsingenjör.

Otvivelaktigt kommer anställandet av egen skogsförvaltare att medföra större kostnader för allmänningens skötsel, än om skogsingenjör härför anlitades. Den ökade kostnaden torde dock bliva mera skenbar än verklig, ty den omständigheten, att en person får uteslutande ägna sig åt tillvaratagande av allmänningsdelägarnas intressen i vad de beröras av hushållningen med deras samfällda skog, skall givetvis resultera uti att detta sker på ett mera noggrant och ingående sätt, än då arbetet skall utföras av en person, vilkens tjänstebefattning ålägger honom utförande av en mångfald andra göromål. Såsom en följd av att allmänningsdelägarna avlöna egen skogsförvaltare bör utsyningsavgift till staten icke vidare utgå, ett förslag, vartill kommittén får återkomma i sammanhang med behandling av frågan om utsyningsavgifter i övrigt.

Kommittén vill hålla före, att utvecklingen skall visa sig gå i den riktning, att allmänningarnas ägare skola eftersträva att ernå den förmån, som anställandet av egen skogsförvaltare otvivelaktigt medför. Eu sådan utveckling vore även ett glädjande vittnesbörd om äganias ökade intresse för allmänningens skötsel. För att befordra en dylik utveckling och göra det möjligt även för ägare av mindre allmänningar, vilkas avkastning ej medgiver anställande av en egen skogsförvaltare, att dock bliva i möjligaste mån delaktiga av de antydda fördelarna, vill kommittén föreslå, att delägare må, där Kungl. Maj:t så prövar skäligt, förena sig om anställande av gemensam skogsförvaltare för två eller flera allmänningar.

Yare sig allmänningsskogs förvaltning handhaves av skogsingenjör eller särskild skogsförvaltare, bör det tillkomma vederbörande skogsinspektör1 att övervaka, att densamma handhaves i enlighet med gällande hushållningsplan eller eljest utfärdade föreskrifter.

Handhavandet av medel, som inflyta på grund av virkesförsäljning från eller arrendeupplåtelser å nu ifrågavarande allmänningsskogar, ombesörjes för närvarande av Konungens befallningshavande, och i vissa fall är, såsom av förestående redogörelse för de rörande allmänningarna utfärdade nådiga breven framgår, stadgat, att Konungens befallningshavande vid fullgörande av detta sitt uppdrag skall inhämta vissa av delägarna utsedda förtroendemäns mening. Ett bibehållande av Konungens befallningshavande vid detta bestyr synes stå i full överensstämmelse med de för andra likartade fall utfärdade stadganden.

Säkert är även, att Konungens befallningshavande, som torde äga en ingående kännedom om kommunernas olika behov och förhållanden, är den lämpligaste att ombesörja förvaltningen av ifrågavarande medel.

I Konungens befallningshavandes uppdrag har även ingått att å auktion försälja det utstämplade virket. Att det är med en viss tvekan, som kommittén föreslår, att detta allt fortfarande skall bliva förhållandet, torde framgå av kommitténsyttrande och förslag i fråga om virkesförsäljning från kronans skogar. Vid ut-

1 Kommittén hade föreslagit, att överinseendet över skogsingenjörernas verksamhet skull# utövas av särskilda skogsinspektörer i stället för av överjägmästare.

21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

förande av detta uppdrag, vilket — — — — ligger utanför Konungens befallningshavandes egentliga uppgift, synes därför, förutom ombudens för delägarna mening, även skogsinspektörens böra inhämtas. Från domänstyrelsens affärsbyrå 1 torde denne kunna erhålla samma uppgifter rörande marknadspris o. s. v., som lämnas åt distriktsstyrelserna 3, och sålunda bliva i tillfälle att i sin tur lämna vederbörande förvaltare för allmänningarna ledning för virkets värdering samt att även underkasta denna värdering en sakkunnig granskning.

De närmare bestämmelserna angående förvaltning av medel, som inflyta genom försäljning av virke eller annorledes, såsom genom utarrendering av slåtter och dylikt, meddelas nu av Kungl. Maj:t på förslag av Konungens befallningshavande och sedan delägarna däröver yttrat sig. Denna anordning torde vara lämplig och böra bibehållas.

Ovanstående allmänna huvudgrunder, på vilka skogarnas i fråga av staten reglerade vård och förvaltning enligt kommitténs mening böra uppbyggas, kunna sammanfattas uti följande punkter:

avverkningsbeloppets storlek bestämmes genom en av jordbruksdepartementets skogskontor såsom övervakare av skogshushållningen å dessa allmänningar fastställd hushållningsplan eller av samma myndighet i annan ordning givna föreskrifter;

utstämplingen av det sålunda bestämda avverkningsbeloppet sker genom eu av Kungl. Maj:t antagen skogsförvaltare eller, där sådan icke finnes anställd, av vederbörande skogsingenjör; dessa arbeten övervakas av skogsinspektör:

under Konungens befallningshavandes överinseende handhaves förvaltningen i övrigt av allmänningen utav en allmänningsstyrelse; detaljerade bestämmelser angående förvaltningen innehållas uti reglemente, som fastställes av Kungl. Maj:t;

förvaltningen av de genom virkesförsäljning eller annorledes influtna medlen handhaves av Konungens befallningshavande i enlighet med närmare bestämmelser, som utfärdas av Kungl. Maj:t.»

I anslutning till ovan angivna grunder har kommittén uppgjort följande:

»Förslag

till

Lag angående allmänning sskog ar i Västerbottens och Norrbottens lån.

§ 1.

Område, som vid avvittring inom Västerbottens eller Norrbottens län blivit eller hädanefter bliver till allmänning utlagt, skall bibehållas oförminskat.

Delägare i sådan allmänning äro, där ej för särskilt fall är annorlunda bestämt, jordägarna inom socknen eller avvittringslaget efter deras mantal.

1 Kommittén hade föreslagit inrättande av en dylik byrå.

3 Kommittén hade föreslagit inrättande av dylika styrelser för kronans skogar i stället för överjägmästare.

22 Kung!. Maj:ts proposition Nr 176.

§ 2.

Årligen å tid, som av Konungens befäl [ni ngshavande utsattes, äga delägarna att efter omröstning enligt de grunder, som utav delägarskapet bestämmas, utse en allmänningsstyrelse. som i alla frågor rörande allmänningen utövar delägarnas beslutanderätt. där icke i reglemente för allmänningen är annorlunda stadgat.

Förslag till sådant reglemente uppgöres av Konungens befallningshavande och fastställes av Konungen, sedan delägarna beretts tillfälle att yttra sig däröver.

§ 3.

Allmänningsskogarna skola behandlas enligt sadana efter skogstilistandet och rådande olika ortsförhällanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna avkastning.

Sådan hushållningsplan upprättas i enlighet med de närmare föreskrifter, som av jordbruksdepartementets skogskontor utfärdas, och efter förordnande av detsamma.

Jordbruksdepartementets skogskontor tillkommer det även att, efter det förslaget till hushållningsplan ä marken granskats av vederbörande skogsinspektör, med nödiga befunna ändringar och tillägg fastställa detsamma till ledning vid skogens skötsel.

Till dess dylik hushållningsplan upprättats och fastställts, skall för allmänningsskogs skötsel och värd gälla vad som föreskrivits uti det rörande detta ärna*' för varje allmänningsskog utfärdade nådiga brev eller ock annorlunda stadgats.

Det tillkommer jordbruksdepartementets skogskontor att meddela de närmare föreskrifter, vilka skola lända till efterrättelse vid skogens skötsel, utöver vad som i sådant avseende innehålles uti nådiga brev och fastställda hushållningsplaner.

§ 4-

All avverkning å allmänningsskog skall ske efter utsyning och afstämpling.

Där ej för allmänningsskog, i den ordning nedan stadgas, anställts särskild skogsförvaltare, skall utsyning och stämpling ombesörjas av vederbörande skogsstat stj änstem an.

§ 3.

Önska delägare att för allmänningsskogs skötsel och vård anställa särskild skogsförvaltare, ingive till Konungen ej mindre förslag till instruktion att gälla för skogsförvaltarens tjänstutövning, än även uppgift å de löneförmåner, som för viss i förslaget utsatt tid skola till tjänstens innehavare utgå. Sedan förslagen prövats och godkänts, skola för tjänstens erhållande ingivna ansökningar jämte förslag om dess besättande för den tid, löneförmåner fastställts, överlämnas till Konungen, som om tjänstens uppehållande förordnar.

Behörig till erhållande av dylikt förordnande är endast skogligt bildad mans vilken bör hava fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom skogsingenjör.

Förena sig delägarna därom, må samme person kunna utses till förvaltare förv två eller flera skogar.

Kungl. Majds proposition Nr tfa. 2'>

Utsyningsförslag, som skall vara grundat på faststillld hushållningsplan eller, om sådan ej finnes, rörande allmänningsskogen ifråga utfärdade nådiga brev, skall uppgöras av den, under vilkens förvaltning skogen står, efter samråd med allmänningsstyrelsen samt fastställas av jordbruksdepartementets skogskonto!'.

Försäljning av i utsyningsförslaget ingående virke skall, sedan betalningsvillkoren blivit efter allmänningsstyrelsens förslag fastställda av Konungens befallningshavande, ske å offentlig auktion. Prövning av de vid auktionen gjorda anbuden verkställes av Konungens befallningshavande i närvaro av vederbörande skogs* inspektör och ombud för delägarna. .

Under vilka förutsättningar och villkor annan försäljning må äga ruin från skog, varom nu är fråga, må i reglemente bestämmas; intill dess så skett, skola stadgandena härutinnan uti för skogen utfärdade nådiga brev vinna tillämpning.

§ 7.

Konungens befallningshavande tillkommer att pröva och fastställa av alimänningsstyrelse i samråd med skogsförvaltaren uppgjort förslag till kommande års utgiftsstat.

Avkastningen från skog, varom nu är fråga, skall förvaltas av Konungens befallningshavande enligt grunder, som angivas uti reglemente, vilket, efter förslag av Konungens befallningshavande och sedan delägarna däröver yttrat sig, av Konungen fastställes.

Av denna avkastning skola i första hand gäldas de med skogens vård och’ .förvaltning ävensom med upprättande och revision av hushållningsplan förenade kostnader.

Denna lag träder i kraft den —,

Vid detta författningsförslag har kommittén fogat speciell motivering rörande bestämmelserna i de särskilda paragraferna.

I avgivna utlåtanden över betänkandet bava skilda meningar uttalats angående förslagen om inrättande av befattningar såsom skogs* ingenjörer och skogsinspektörer samt beträffande distriktsstyrelser ävensom av affärsbyrå i domänstyrelsen och ett skogskonto!- i jordbruksdepartementet. Jämväl beträffande de i törsta stycket av § 3 i kommitténs förslag innefattade principer för skogsskötseln hava skiljaktiga åsikter yppats. Då dessa frågor blivit behandlade redan i de tidigare framställningar till riksdagen, som föranletts av andra delar avkommitténs betänkande, torde nu kunna förbigås vad utlåtandena därom innehålla. Det må endast framhållas, att i dessa hänseenden icke nu torde böra beträffande ifrågavarande allmänningsskogar vidtagas någon ändring i sålunda för närvarande fastslagna grundsatser. an-jJJou-noH

Utlåtanden över kommitténs förstat/.

24 Kungl. Maj:tf; proposition Nr 176.

I övrigt må ur utlåtandena anföras följande beträffande allmänningsskogarna:

Norrbottens läns landsting utsåg en särskild kommitté för avgivande av yttrande över betänkandet. Denna kommitté har icke haft något att erinra mot nu förevarande förslag.

Ej heller Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har haft något att anmärka mot förslaget.

En av delägarna i Pajala allmänning utsedd kommitté har förordat förslaget, att allmäuningsdHiägarna måtle kunna anställa särskild skogsförvaltare och bestämma hans avlöning. IMen att skogsinspektör alltid skulle på marken granska upprättad hushållningsplan syntes obehövligt, då väl endast skogligt bildad man kunde erhålla förordnande att upprätta dylik plan. Endast ifall allmänningsdelägarna särskilt anhölle därom, borde dylik granskning av skogsinspektör ske. Den behållna avkastningen av allmänningsskog borde först användas, förutom till förvaltningskostnader, till gäldande av de ntskylder och onera, som vilade på jorderf. Vad som sedan återstode borde få användas till utg fter, som vederbörande kommunal- och kyrkostämma beslutade, utan avseende på om hela utskyldsbeloppet bleve därigenom täckt eller ej, och därvid borde de icke jordägande medlemmarna i kommunen få lika stor utdelning per fyrk som de jordägande. Utsyningsavgifterna borde borttagas, vare sig allmänningen stode under särskild skogsförvaltare eller ej, men om sagda avgifter ovillkorligen skulle bibehållas borde de användas till skogsarbeten å allmänningsskogarna.

Tärendö, Arvidsjaurs och Gällivare allmänningsdelägare hava lämnat förslaget utan anmärkning.

Av Jokkmokks allmänningsdelägare utsedda kommitterade hava allenast beträffande sista stycket av § 7 anfört, att stadgandet borde tydligt utmärka, att allmänuingsskogens vård och förvaltning skulle under alla förhållanden bestridas av skogsavkastningen och icke av fondens räntemedel, vilket eljest kunde inträffa, därest utsyuingarna skedde för tre år i sänder.

Arjeplogs allmänningsdelägare hava mot § 7 anmärkt, att därav borde tydligt framgå, att fonderade medels räntor finge användas till täckande av däri om förmälda kostnader endast i den mån dessa kostnader något år överstege intäkterna från skogen.

Jukkasjärvi allmänningsdelägare hava väsentligen anfört, att de nya bestämmelserna borde medföra minsta möjliga umgå och kostnad för den enskilde skogsägaren.

Norrbottens länsstyrelse har anfört, bland annat:

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

I § 4 syntes hava bort intagas eu bestämmelse, som tillförsäkrade delägare i allmänningsskog, för vilken särskild skogsförvaltare ej blivit anställd, rätt att genom vederbörande skogsstatstjänstemans föranstaltande även få nödiga skogsvårdsarbeten såsom hyggesrensning, bäckrensning, dikning, markberedning, skogsodling m. m. ä allmänningsskogen utförda pa allmänningsdelägarnas bekostnad mot skälig ersättning för tjänstemannens arbete för sådant ändamål.

Det vore givetvis av vikt, att skogsförvaltare, vilken anställdes för allmänningsskog och som vid utövning av sin befattning hade att icke allenast tillgodose allmänningsdelägarnas anspråk på en god avkastning utan även tillvarataga statens intresse av en rationell skogsvård, sutte inne med nödiga förutsättningar att rätt kunna fylla sin uppgift. Det vore sålunda av betydelse, att förvaltaren ägde, förutom goda teoretiska insikter i skogsskötsel, jämväl praktisk erfarenhet och särskilt ingående kännedom om de skogar, som ställdes under hans vård. Täta ombyten avförvaltare vore sålunda till skada för allmänningsskogarnas skötsel. Han måste även i avseende å sina åtgöranden kunna handla utan sidoinflytelser. Sådan skogsförvaltare syntes därför böra tillförsäkras en mera oberoende och tryggad ställning än kommitténs förslag i § 5, upphöjt till lag, skulle bereda, och härutinnan — jämväl i fråga om rätten till pension — likställas med revirförvaltare eller statens skogsingenjör.

Domänstyrelsen bär i iitlåtande den 7 juli 1913 yttrat:

Styrelsen ville uttala sin anslutning till den omfattning lagen angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län skulle komma att enligt det föreliggande förslaget erhålla. Härvid skildes nämligen ej mellan de skogar, som vore belägna inom lappmarken, och dem, som läge inom kustlandet. Dessa senare utgjordes uteslutande av allmänningarna i Pajala socken med tillhörande kapellförsamlingar, vilka skogar enligt Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegiet den 21 april 1882 hade häradsallmännings natur och uti allt vad skogshushållningen vid-komme stode under skogsstatens vård och förvaltning. Bestämmelserna angående dessa allmänningar vore ingalunda friare än dem, som gällde i fråga om de inom lappmarkerna belägna allmänningsskogarna. med vilka de sålunda lämpligen kunde erhålla gemensam lagstiftning. Pajala socken med sina kapellförsamlingar intoge ock ett så avlägset läge från kusten, att dess skogar ägde lappmarksskogarnas allmänna karaktär. Jämväl förhållandena i övrigt vore analoga med lappmarkernas. De ledande principerna hos ifrågavarande lagförslag syntes giva vid handen, att kommitterade rätt uppfattat allmänningarnas i fråga karaktär och lokala förhållanden.

Beträffande § 2 av det föreliggande lagförslaget ville styrelsen hemställa, att däri måtte göras ett tillägg av innehåll, att delägarnas beslutanderätt i ärenden, som icke anförtrotts åt allmänningsstyrelsen, skulle utövas å kommunalstämma, därvid röstvärdet skulle beräknas efter reducerat mantal, dock så att delägare icke finge utöva rösträtt för mer än en femtedel av de vid stämman närvarande delägarnas sammanlagda röstetal. Såsom motiv för denna begränsning av rösträtten ville styrelsen åberopa vad styrelsen i sådant avseende anfört i fråga om 2 § av skogsvårdskommitténs förslag till lag angående värd och förvaltning av sockenallmänningar och besparingsskogar inom Kopparbergs och Gävleborgs län. Delägarnas beslutanderätt vore större rörande sistnämnda skogar än beträffande allmännings- Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 144 höft. (Nr 176.) 4

26 Kungl. Majds proposition Nr 176.

skogarna i Västerbottens och Norrbottens län. Dessa senares angelägenheter kunde fördenskull lämpligen, såsom av kommitténs förslag framginge, i regel anförtros åt allmänningsstyrelsen. Detta vore ock att förorda med hänsyn till de stora avstånden inom de båda nordligaste länens lappmarkskommuner, i följd varav det bleve betungande för delägarna i allmänningarna att ofta samlas för behandling av ärenden rörande skogarna.

Enligt § 4 skulle all avverkning å allmänning ske efter utsyning och stämpling. Härav bleve en följd, att träd intill minsta dimension, som komme att avverkas, skulle dessförinnan stämplas. I fråga särskilt om smärre träd (gallringsvirke) skulle detta förorsaka mycket arbete, som alldeles ej medförde motsvarande nytta. Ett så utsträckt stämplingstvång skulle tvärt om försvåra skogsvården, bland annat därigenom att sådana efterarbeten för att komplettera en gallring, vilka i regeln måste utföras genom borttagande av enstaka smärre träd, skulle kräva en stämpling även av dessa. Det syntes ej föreligga någon anledning att i detta fäll avvika från den allmänna bestämmelse, som angående kronoparker med flera skogar meddelats i 46 § skogsordningen, nämligen att allenast träd, som vid roten hölle 15 centimeter i genomskärning eller däröver, skulle, förrän de avverkades, stämplas med kronomärke.

Enligt andra stycket av samma paragraf skulle, där ej för allmänningsskog anställts särskild skogsförvaltare, utsyning och stämpling ombesörjas av vederbörande skogsstatstjänsteman. Däremot saknades för sådant fall bestämmelse angående utförande av övriga hushållningsåtgärder, som vore nödiga för eu god skogsvård, såsom hyggesrensning och markberedning, bäckrensning, avdikning, avverkning m. m., vilket i de fall, då skogsförvaltare anställts, tillhörde dennes åligganden. Närmast till hands läge givetvis att, då skogsförvaltare ej anställts, allt sådant, som skulle tillkommit denne, borde utföras av vederbörande skogsstatstjänsteman. Härför syntes självfallet någon ersättning böra beredas kronan, i överensstämmelse med vad som gällde eller i detta avseende kunde komma att gälla beträffande häradsallmänningar under skogsstatens förvaltning i södra och mellersta delarna av landet. Angående utsyningsavgifter komme styrelsen att avgiva särskilt utlåtande.

I § 5 lämnades föreskrifter angående anställande av skogsförvaltare a allmänningsskog. Denne skulle förordnas av Kungl. Maj:t för den tid. varunder löneförmåner för honom bestämts. För kompetens skulle gälla samma bestämmelser som för skogsingenjör. För närvarande antoges skogsförvaltama för allmänningsskogarna i Norrbottens län av domänstyrelsen, vilket visat sig vara lämpligt, särskilt med hänsyn därtill, att dessa förvaltare efter hand vunne anställning såsom revirförvaltare. Domänstyrelsen hölle före att, då anställningen innebure ett förordnande för vissa år och befattningen alltså närmast kunde likställas med assistentbefattningar med flera extra ordinarie befattningar, vilkas innehavare förordnades av styrelsen, samma förfarande jämväl lämpligen borde kunna tillämpas beträffande allmänningsskogarna Västerbottens och Norrbottens län. Endast därest skogsförvaltare bereddes eu fastare ställning med rätt till pension vid avskedstagandet och i övrigt på villkor, som närmade sig en ordinarie jägmästares, syntes han böra förordnas av Kungl. Maj:t, som under sådan förutsättning även borde pröva förslag till instruktion och löneförmåner för skogsförvaltaren. Under de i lagförslaget ifrågasatta förhållanden syntes detta böra tillkomma domänstyrelsen.

Det kunde slutligen ifrågasättas, huruvida ej påföljder borde vara i lagen

27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

angivna för skogsförvaltaren och allmänningsstyrelsen, i händelse de ej fullgjorde sina åligganden eller överskrede sin befogenhet. Att sådana bestämmelser av kommitterade icke föreslagits, berodde möjligen därpå, att allmänningsstyrelsens befogen bet vore mycket begränsad och att dessutom möjlighet funnes att i reglementet för sådan styrelse inrymma härvidlag erforderliga bestämmelser ävensom att, vad skogsförvaltaren anginge, kommitterade syntes hava utgått ifrån att nödiga ansvarsbestämmelser skulle kunna intagas i den instruktion, som bleve fastställd för honom, i händelse av bifall till domänstyrelsens förslag vid 5 § skulle det måhända finnas ousk ligt att på lämpligt ställe i lagen ett stadgande gjordes av innehåll, att sådan särskild skogsförvaltare skulle vara skyldig ställa sig till efterrättelse förevarande lag samt vad fastställd instruktion ålade honom ävensom jämväl vara underkastad de ansvarsbestämmelser, som enligt gällande instruktion för skogsstaten funnes föreskrivna för extra jägmästare och assistent.

I det av domänstyrelsen den 7 juli 1913 avgivna utlåtandet över det uti norrländska skogsvårdskommitténs betänkande innefattade förslaget angående sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län har styrelsen i nu åberopade hänseendet beträffande delägarnas rösträtt anfört följande.

Enligt förslaget skulle eu större skogsägare kunna bliva i tillfälle att diktera stämmans beslut mot den mening, som därvid omfattades av ett flertal smärre delägare i allmänningen. Då ett sådant förhållande icke syntes vara ägnat att främja flertalets tillfredsställelse och bästa och då det ej heller torde kunna visas vara till gagn för skogsvården, funne sig styrelsen böra föreslå, att delägare ej skulle äga rösta för mer än en femtedel av de vid stämman närvarande delägarnas sammanlagda röstetal. En sådan begränsning av rösträtten skulle visserligen ej hindra, att en större skogsägare kunde under vissa förhållanden bliva å kommunalstämma bestämmande rörande frågor angående allmänningarna gent emot ett flertal smärre skogsägares mening. I ärenden rörande allmänningarna skulle dock genom den nu föreslagna begränsningen av rösträtten de smärre skogsägarna erhålla ökade utsikter att kunna göra sin mening gällande. Det syntes ock med avseende därpå, att de smärre allmänningsdelägarna ej utan svårighet kunde tillräckligt mangrant infinna sig å kommunalstämma för att bevaka sina intressen, vara lämpligt att genom de reglementen, som komme att upprättas för ifrågavarande skogar, tillägga allmänningsstyrelserna lämplig befogenhet.

Såsom i början av denna redogörelse anfördes har domänstyrelsen i sin skrivelse den 27 augusti 1918 omförmält en till styrelsen gjord framställning från länsstyrelsen i Västerbottens län om yttrande angående utarbetat förslag till reglemente för den vid avvittringen ovan odlingsgränsen i Sorsele socken bildade allmänningen, vilken framställning styrelsen emellertid funnit sig icke kuuna tillmötesgå, enär lagbestämmelser angående hushållningen med och skötseln av sådana allmänningslänsskogar saknades. Med skrivelse den 18 januari 1919 har omförmälda

Ang mkamu förslag till reglementen för särskilda^ allmänning ar.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

länsstyrelse numera, sedan allmänningsdelägarna hörts i ämnet, till Kungl. Maj:t ingivit förslag till dylikt reglemente. Utlåtande däröver har avgivits av domänstyrelsen den 7 februari 1919, varefter länsstyrelsen den 22 mars 1919 utlåtit sig med anledning av vad domänstyrelsen anfört. Därefter har länsstyrelsen i skrivelse den 13 september 1919 framställt visst tilläggsförslag.

Detta reglementsförslag sönderfaller i tre avdelningar: »Om allmän ningen och dem, som i den hava del», »Om allmänningens förvaltning» och »Om avkomstmedlen och deras förvaltning». Enligt förslaget skulle skogsstatens tjänstemän och länsstyrelsen äga vissa befogenheter i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande allmänningarna i Norrbottens län. Häremot hava Sorsele allmänningsdelägare, under framhållande att allmänningen vore deras egendom, gjort invändningar och yrkat väsentligt utvidgad befogenhet för delägarna i fråga om allmänningens och avkomstmedlens förvaltning, virkesförsäljning m. m. Under åberopande av de allmänna bestämmelser, som gälla angående dispositionen av skogsanslag, som vid avvittring i lappmarken tilldelas enskilda, och av i övrigt närmare anförda skäl har länsstyrelsen icke kunnat biträda delägarnas yrkanden i dessa hänseenden.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att i avdelningen om allmänningens förvaltning funnes i anslutning till norrländska skogsvårdskommitténs förslag till lag om allmänningsskogar intagna bestämmelser, som rätteligen syntes höra hemma i eu lag och icke i ett reglemente. Under åberopande av sin framställning till Kungl. Maj:t i förberörda skrivelse den 27 augusti 1918 om utfärdande av en dylik lag har domänstyrelsen förklarat sig anse, att nästan hela nyssnämnda avdelning borde utgå ur reglementet, samt hemställt, att reglementsförslaget icke måtte fastställas utan att, sedan lag i berörda avseende utfärdats, länsstyrelsen måtte anbefallas inkomma med nytt förslag till reglemente.

Länsstyrelsen har i sitt förnyade yttrande erinrat, att Kungl. Maj:t medgivit utsyning från allmänningen för åren 1916—1918, under villkor att inflytande medel — uppgående netto till över 40,000 kronor — omhändertoges av länsstyrelsen, som skulle efter delägarnas hörande underställa frågan om deras användning Kungl. Maj:ts prövning. Denna bestämmelse, som vållade stor omgång och tidsutdräkt på grund av delägarnas bostadsförhållanden i en avlägsen fjälltrakt, finge anses som en tillfälligketsanordning, vilken snarast möjligt borde avlösas av andra, efter förhållandena bättre avpassade och mer utformade föreskrifter. Länsstyrelsen hade för avsikt att begära ny utsyning för åren 1919-— 1921. Reglementsförslaget syntes icke innehålla något, som vore stridande

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

mot do grundläggande principerna för vården av enskilda lappmarksskogar. Den nuvarande fullständiga frånvaron av reglementariska bestämmelser för allmänningens vård vore i hög grad otillfredsställande och för densamma menlig. Även om hushållningsplan för allmänningen icke skulle kunna upprättas inom den närmaste tiden, borde avverkningav rå skog allt fortfarande ske enligt av Kungl. Magt för varje gångsärskilt lämnat medgivande och därigenom inkomst beredas delägarna, vilket för dem vore av stor betydelse. Länsstyrelsen hemställer fördenskull, att reglementsförslaget måtte fastställas till efterrättelse tillsvidare.

Med skrivelse den 28 december 1918 har länsstyrelsen i Västerbottens län överlämnat förslag till reglemente angående förvaltningen av Dorotea övre sockendels allmänning och dess avkomstmedel. Därefter har länsstyrelsen i skrivelse den 13 september 1919 framlagt visst tilläggsförslag. Utlåtande i ärendet har avgivits av domänstyrelsen den 31 oktober 1919.

Länsstyrelsens reglementsförslag är i huvudsak lika med det för Sorsele övre sockendels allmänning avgivna. Domänstyrelsen har åberopat sitt utlåtande den 7 februari 1919 angående Sorsele-allmänningen och hemställt, att reglementsförslaget icke måtte fastställas.

Vidare har länsstyrelsen i Norrbottens län i skrivelse den 18 oktober 1919 framlagt förslag till reglemente för de allmänningar, som bildats vid efteravvittring inom Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar. Dessa allmänningar utgöras inom varje socken dels av sådana, som enligt de vid den föregående allmänna avvittringen tillämpade regler nu avsatts för de vid efteravvittringen nytillkomna nybyggenas del, på det att dessa nybyggen måtte bliva likställda med övriga hemmansdelar inom socknen, dels ock av sådana, som enligt de numera gällande reglerna därutöver avsatts och vilka äro gemensamma blott för de nybyggen, som berörts av efteravvittringen. Enligt såväl länsstyrelsens som allmänningsdelägarnas mening borde det förra slaget av de nya allmänningarna självfallet förvaltas efter samma grunder som de äldre allmänningar, av vilka de skulle utgöra integrerande delar. Angående det senare slagets allmänningar yttrar länsstyrelsen, att då de vore avsatta efter andra grunder än de äldre al l in än ni n garn a och fullföljde andra syften än dessa, särskilt reglemente borde för dem utfärdas. Förslag härtill hade uppgjorts och tillfälle hade beretts delägarna att yttra sig däröver. Det hade ansetts nödigt att, så länge nybyggarna ej genom utförda byggnader och odlingar å nybygget och genom förvärvad skatte-

30 Kung!. Maj:ts proposition Nr 176.

mannarätt stadgat sin rätt till nybygget, erhålla särskilda garantier för att allmänningen förvaltades på ändamålsenligt sätt. Olikheten gent emot reglementena för de äldre allmänningarna gällde för övrigt huvudsakligen frågan om avkastningens användning. Det syntes ligga närmast till hands, att länsstyrelsen förvaltade avkastningen. Såsom grundsats i fråga om de äldre allmänningarnas avkastning gällde, att denna ej borde tillgodokomma delägarna genom direkta utdelningar; den hade i stället fonderats och allenast använts till utgörandet av vissa, delägarna åliggande skatter och onera, i sista hand till vissa allmänna, för delägarna gagneliga ändamål. Då emellertid ifrågavarande nybyggare genom lämnade tillskott vore lika med övriga delägare delaktiga i de äldre allmänningarna och det nu vore fråga om skogsmark, som därutöver avdelats till särskild allmänning för dem, syntes det såväl följdriktigt som överensstämmande med billighetens fordringar, att nybyggarna erhölle mera direkt nytta av den särskilda allmänningens avkastning.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 28 november 1919 förklarat sig icke hava något att erinra mot länsstyrelsens förslag i vad det avsåge mark, som tillagts de vid den allmänna avvittringen avsatta allmänningarna. Däremot har styrelsen, under åberopande av sina utlåtanden angående allmänningarna i Sorsele och Dorotea socknar, hemställt, att länsstyrelsens framställning i övrigt icke måtte bifallas.

Departement*- Såsom i den nu lämnade redogörelsen meddelas, hava de bestäm-

ehefen- meker, som för närvarande gälla för allmänningsskogarna i Norrbottens län, utfärdats i form av särskilda kungl. brev för varje skog. För de under ‘bildning varande allmänningsskogarna i Västerbottens län samt för de allmänningar, som tillkommit vid efteravvittring inom Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar av Norrbottens län, saknas ännu bestämmelser. Norrländska skogsvårdskommittén har funnit det önskvärt, att förhållandena beträffande samtliga dessa skogar regleras genom en särskild, för alla gällande författning. Häremot har icke Irån något håll erinran framställts. Även delägarna i de redan bildade norrbottniska allmänningarna hava i från dem infordrade yttranden anslutit sig till denna uppfattning och torde alltså hava för sin del funnit, att befintliga skiljaktigheter mellan bestämmelserna i de för de olika allmänningarna utfärdade kungl. breven icke äro så väsentliga, att de icke lämpligen kunna ersättas med en gemensam formulering. Då en sådan gemensam författning givetvis bör vara ägnad att medföra reda och enkelhet samt

Kungl. May.ts proposition Nr 176. 31

underlätta tillämpningen av gällande föreskrifter cell då de i de kungl. breven meddelade bestämmelserna synas såväl med hänsyn till den utveckling ^ skogsskötsel i dessa trakter på sista tiden tagit vara i åtskilliga hänseenden föråldrade som ock i vissa andra avseenden böra förändras samt i värjo tall de detalj bestämmelser, som må vara påkallade, böra inflyta i de särskilda reglementena, synes förslaget om utfärdande av en sådan författning välgrundat. De i nyssnämnda kungl. brev meddelade bestämmelserna böra i samband med utfärdandet av eu allmän författning upphöra att gälla, i den män de strida mot densamma.

Beträffande innebörden av en sådan författning är att märka, att norrländska skogsvårdskommitténs författningsförslag så till vida går utöver området för en ren skogsförfattning, som det innefattar bestämmelser om grunderna för omröstning å sammanträde med delägarna m. m. De reglementsförslag, som nu äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning, innehålla bestämmelser såväl i dessa som andra hänseenden, vilka icke tillhöra skogslagstiftningen i egentlig mening. Det bör också erinras, att den motion, vilken föranledde jordbruksutskottet vid 1919 års lagtima riksdag att framhålla behovet av att förslag- angående allmänningsskogarna snart förelädes riksdagen, gällde ändring i grunderna för avkastningens användning och en demokratisering av beslutanderätten i allmänningens angelägenheter. Jag anser emellertid, att författningen bör för närvarande inskränkas till att reglera själva skogsskötsel å allmän ningen och därmed oskiljaktigt sammanhängande förhållanden samt att bestämmelser i övriga ämnen böra tillsvidare liksom hittills meddelas av Kungl. Maj.t genom särskilda beslut beträffande de olika allmänningarna. Orsaken härtill är icke, att jag icke anser det önskvärt, att bestämmelser i. sist antydda hänseenden utfärdas med delvis annat och efter nuvarande tidsförhållanden bättre lämpat innehåll än de nu gällande, utan allenast att en allmän författning, upptagande bestämmelser även i sistnämnda avseenden, kräver ytterligare och mera omständlig beredning samt att nya föreskrifter i fråga om allmän nin garn as skogsskötsel synas mig så angelägna, att deras åvägabringande icke bör uppskjutas.

Det här ovan intagna, av kommittén framlagda författningsförslaget har emellertid funnits böra även i vissa andra hänseenden omarbetas, varvid hänsyn tagits såväl till riksdagens beslut år 1915 angående de enskilda lappmarkskogarna och övriga efter kommittébetänkandets framläggande inträffade omständigheter som ock till de över förslaget avgivna yttrandena och till vad som förekommit i förut omförmälda ärenden angående reglementen för allmänningarna i Sorsele och Dorotea övre

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

sockendelar samt för de vid efteravvittring i vissa norrbottenssocknar avsatta allmänningarna. Denna omarbetning har verkställts inom jordbruksdepartementet i samråd med domänstyrelsen. Sedan yttranden överett sålunda uppgjort författnings förslag inhämtats Irån länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, har detsamma undergått ytterligare

omarbetning. „

Jag vill erinra, att riksdagens förut omlörmalda beslut ar 19U5

innefattade, att allmänningarna skulle förvaltas i enlighet med de grunder, som bestämdes av Kungl. Maj:t. Emellertid torde författnmgsförslaget böra föreläggas riksdagen.

Det omarbetade förslaget har i överensstämmelse med författningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden betecknats som

förordning. _ c

§ 1. Denna paragraf motsvarar första stycket av kommitténs § i,

vilket endast undergått redaktionsförändringar.

Andra stycket av kommitténs § 1 har uteslutits av förut antydda

§2. 1 denna paragraf stadgas, att särskilt reglemente skall finnas

för varje allmänning, och regler givas för reglementes åstadkommande. 1 kommittéförslaget innefattades föreskrifter härom i § 2. Det har nu ansetts lämpligt, att delägarnas hörande sker innan länsstyrelsen avgiver förslag till Kungl. Maj:t.

§ 3. Motsvarar de stadganden i kommittéförslagets § 2, vaka ansetts nu böra medtagas och ej redan ersatts med bestämmelse!’ i § 2. Bestämmelser om den tid, då allmänningsstyrelse skall väljas, samt hur ofta sådant val skall ske, torde böra meddelas i reglementet.

§ 4. Denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets § 3, innehåller föreskrifter angående hushållningsplan.

Såsom motivering till bestämmelserna i första och andra styckena torde få återgivas följande ur en från domänstyrelsen på begäran avgiven P. M.

Då allmänningarna bildats av det skogsanslag, som vid avvittringen tillerkänts fastigheter med allenast inskränkt dispositionsrätt till skogen, syntes det fullt logiskt, att dessa allraänningsskogar skulle skötas enligt samma grunder, som vore gällande för den övriga del av fastighetens skogsanslag, som tillagts själva fastigheten, med undantag likväl för sådana detaljer i skogsskötseln, som föranleddes därav, att allmänningsskogarna utgjorde större komplex än de särskilda fastigheternas skogsskiften.

k mull. Maj ds 'proposition Nr 176. 33

Beträffande principerna för .skogshushållningen stadgades i 5 g av förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med liera områden, att avverkningsplan »skall sä upprättas, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga». Vid utformandet av dessa föreskrifter syntes man hava tagit sikte på den omständigheten, att det i regel rörde sig om förhållandevis ganska små skogsarealer i varje särskilt fall, och för övrigt hoppats på att »yxan skulle visa sig vara det bästa kulturredskapet» eller att ett gott resultat av skogsskötsel skulle i huvudsak stil att vinna genom väl placerade och utförda avverkningar, varigenom markägaren skulle besparas direkta utgifter för skogsvärdsarbeten; alltså en i viss mån extensiv hushållning, då mark- eller skogsägaren ej kunde tvingas uttaga mindre dimensioner än han själv önskade.

Då emellertid allmänningsskogarna inom samtliga ifrågavarande socknar hade eu omfattning, som gjorde, att en intensivare skogsskötsel där borde kunna med gott resultat införas, syntes också principerna för skogshushållningens planläggande därå kunna utformas inom en rymligare ram än beträffande förenämnda enskilda tillhöriga skogar och därjämte framhävas betydelsen av att skogens avkastning i främsta rummet uppdreves till den högsta möjliga.

Norrländska skogsvårdskommittén hade i detta avseende i § 3 av sitt lagförslag beträffande allmänningsskogarna uttalat, att desamma »skola behandlas enligt sådana efter skogstillståndet och rådande olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna avkastning».

Beträffande en annan kategori av skogar, som stode dessa allmänningar ganska nära eller häradsallmänningarna, stadgade 1894 års skogsordning, att om dessa gällde vad i § 1 vore stadgat om kronoparker. Denna paragraf hade följande lydelse: »Kronoparkerna skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning». Norrländska skogsvårdskommitténs förslag skilde sig sålunda egentligen endast däruti från skogsordningens föreskrifter beträffande häradsallmänningarna, att det krävde en möjligast jämn avkastning.

Domänstyrelsen ville hålla före, att det beträffande allmänningarna icke vore nödvändigt att vid uppgörande av skogshushållningsplaner för desamma uppställa krav på möjligast jämn avkastning, enär det för delägarna icke kunde såsom för den enskilde hemmansägaren inom socknen vara av samma för ekonomien avgörande betydelse, att skogen årligen lämnade ungefär samma avkastning.

I detta sammanhang ville styrelsen erinra om det förslag till ny skogsordning, som styrelsen den 24 april 1917 avgivit, vari föreslagits följande lydelse av § 1: »Kronoparkerna skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter hushållningsplaner, vid vilkas upprättande, där icke särskilda förhållanden annat påkalla, bör såsom allmänt mål eftersträvas den högsta möjliga avkastning, som kan erhållas med skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet. Domänstyrelsen tillkommer att fastställa hushållningsplaner samt att meddela de särskilda före- Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 144 höft. (Nr 176.) 5

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

skrifter, som i avseende å hushållningen med dessa skogar kunna finnas erforderliga.» Dessa bestämmelser skulle äga tillämpning även beträffande häradsallmänningarna.

I anledning av vad som sålunda anförts, ville domänstyrelsen framhålla, att det syntes, som om skogshushållningen å sockenallmänningarna borde ordnas och planläggas enligt samma grunder, som vore eller bleve bestämda för kronoparkerna. Hushållningsplaner borde alltså i överensstämmelse härmed upprättas och av domänstyrelsen fastställas.

I fråga om sådan hushållningsplans tillämpning och kontrollen därå syntes böra tillämpas samma föreskrifter som i fråga om de skogar, som avsåges i förenämnda förordning den 18 juni 1915, eller att sådan kontroll skulle utövas av vederbörande skogstjänstemän.

Tredje stycket av § 4 är hämtat från 5 § av förenämnda förordning den 18 juni 1915 och ansluter sig till sista stycket av § 3 i kommitténs lagförslag.

Fjärde stycket motsvarar fjärde stycket i kommitténs förslag till § 3.

§ 5. Beträffande denna paragraf, som innehåller de grundläggande bestämmelserna rörande allmänningsskogs förvaltning, torde ur domänstyrelsens förut omförmälda P. M. få återgivas följande:

»Beträffande allmänningsskogamas förvaltning och utförandet av i hushållningsplanen eller eljes bestämda förvaltningsåtgärder synas tvenne olika förfaringssätt kunna ifrågakomma, antingen att skogarna skola stå under skogsstatens vård och förvaltning, eller också att för sagda ändamål anställes särskild förvaltare. I förra fallet torde det böra åligga jägmästaren att för allmänningsskogen avgiva samma förslag, redogörelser och rapporter som för övriga under hans förvaltning ställda allmänna skogar, därvid dock förvaltningsförslaget, som liksom utsyningsförslaget bör fastställas av domänstyrelsen, bör upprättas i samråd med allmänningsstyrelsen. Redovisning av omhänderhavda förvaltningsmedel ingives till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande, som också tillhandahåller desamma enligt det fastställda förvaltningsförslaget. —--.

Skulle däremot allmänningsdelägarna vilja anställa särskild förvaltare för skogen, vilken då synes böra vara skogligt bildad och som bör hava fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, bör givetvis en viss frihet lämnas i fråga om skogens förvaltning.»

Bestämmelserna i denna paragraf torde stå i överensstämmelse med de principer, som ligga till grund för kommittéförslaget, särskilt dess § 4. Med hänsyn till det sätt, varpå dessa allmänningar uppkommit vid avvittringen, och den inskränkta dispositionsrätt över skogen, som är medgiven skogsägare i dessa trakter av landet, är det givet, att under alla förhållanden dessa allmänningsskogar böra vara underkastade skogsstatens uppsikt och kontroll. Därest icke särskild skogsförvaltare blivit under de i förordningen närmare angivna förutsättningar och på där föreskrivet sätt anställd för dylik skog, bör densamma

35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

även stå under skogsstatens vård och förvaltning. Finnes däremot sådan allmänningsförvaltare anställd, synes man kunna i enlighet med kommitténs av domän styrel sen biträdda förslag eftergiva sistnämnda krav.

Domän styrelsen har i förenämnda P. M. ifrågasatt, att jägmästare skall för allmänningsskog under skogsstatens vård och förvaltning avgiva samma förslag, redogörelse och rapporter, som för övriga under hans förvaltning ställda allmänna skogar. Detta synes riktigt så till vida, som utsyningsförslaget bör i för skogsstaten bestämd ordning prövas och fastställas av domänstyrelsen, vilken naturligtvis även bör mottaga redogörelser och rapporter. Utsyningsförslaget bör emellertid, såsom kommittén föreslagit i sin § 6, uppgöras i samråd med allmänning-styrelsen. Vad däremot beträffar förvaltningsförslag torde beträffande dessa allmänningsskogar icke något annat dylikt påfordras än förslaget till utgiftsstat för nästföljande år. Då emellertid utgiftsstaten torde komma att upptaga åtskilliga förhållanden, som icke äro av enbart skogsteknisk natur, synes densamma böra prövas och fastställas av den myndighet, som har inseendet över allmänningens ekonomiska angelägenheter, och detta inseende torde såsom såväl kommittén som domänstyrelsen föreslagit böra tillkomma vederbörande länsstyrelse. Kommittén har också i sin § 7 velat tillerkänna länsstyrelsen rätt att pröva och fastställa förslag till utgiftsstat. Bestämmelse av motsvarande innehåll har nu införts i det omarbetade förslagets § 13. Det har upplysts, att från domänstyrelsens sida ingen erinran göres mot denna anordning.

§ 6. Första stycket i denna paragraf motsvarar första stycket av § 4 i kommittéförslaget med eu av domänstyrelsens utlåtande den 7 juli 1913 föranledd jämkning, avseende att stämpling erfordras allenast av träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller mera i genomskärning.

Det är självklart, att å skog, som står under skogsstatens vård och förvaltning, utsyning och stämpling skola ske genom vederbörande skogstjänsteman men eljest genom den särskilt antagne allmänningsförvaltaren.

I andra stycket av denna paragraf har införts bestämmelse om gäldande till statsverket av avgift för utsyning och stämpling av virke å skog, som står under skogsstatens vård och förvaltning. I avseende å beloppet av sådan avgift återkommer jag vid § 11.

§ 7. Denna paragraf handlar om sådant av statens skogstjänsteman utfört arbete å under hans förvaltning stående allmänningsskog, vilket icke åligger honom på grund av hans statstjänst. Paragrafen har insatts på grund av uttalanden såväl av kommittén i dess speciella

36 Kunyl. Maj;ts proposition Nr 176.

motivering som av domänstyrelsen i utlåtandet den 7 juli 1913. I förberörda på Kungl. Alaj:ts prövning beroende förslag till reglementen förvissa allmänningar i Västerbottens och Norrbottens län upptages även stadgande!! om dylik ersättning. Enär tjänstemannen åtnjuter full avlöning av statsmedel, bör givetvis nu ifrågavarande ersättning i likhet med utsyningsavgifterna ingå till statsverket. Ersättningens belopp bör, liksom sagda utsyningsavgifter, bestämmas av Kungl. Maj:t.

I den mån gottgörelse från allmänningsmedel nu utgår till av staten avlönad skogstjänsteman, bör sådan gottgörelse icke längre tillkomma honom.

§ 8. Denna paragraf motsvarar § 5 i kommittéförslaget, men har undergått åtskilliga förändringar.

Det har i enlighet med yrkande från domänstyrelsen ansetts böra föreskrivas, att för rätt att anställa särskild allmänningsförvaltare kräves, att reglemente och hushållningsplan fastställts för allmänningsskogen.

Domänstyrelsen har i utlåtandet den 7 juli 1913 ifrågasatt, att dylik förvaltare skulle förordnas av styrelsen. Nu har styrelsen i ovan omförmälda P. M. härom anfört följande:

»Att såsom norrländska skogsvårdskommittén ifrågasatt en för viss eller vissa allmänningsskogar antagen förvaltare skulle förordnas av Kungl. Maj:t, anser styrelsen icke nödvändigt, utan torde det vara tillfyllest om denne förordnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande, sedan allmänningsstyrelsen lämnats tillfälle att yttra sig. Ej heller torde det vara erforderligt att såsom sagda kommitté jämväl föreslagit vid tillsättande av dylik tjänst särskild instruktion för innehavaren i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t fastställes. Med de bestämmelser, som här förut ifrågasatts att intagas i en lag angående allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län, torde sådan instruktion bliva överflödig, dock synes det böra tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande att, där så erfordras, meddelas särskilda föreskrifter angående redovisning och uppbörd av de förvaltnings- jämte övriga medel, som en av Kungl. Maj:ts befallningshavande antagen allmänningsförvaltare får omhänder.»

Vad domänstyrelsen sålunda anfört har synts ägnat att läggas till grund för bestämmelser i detta ämne. Därigenom utmärkes förvaltarens egenskap av allmänningsdelägarnas enskilda befattningshavare, ehuru hans verksamhet är i flera hänseenden reglerad och underkastad kontroll från det allmännas sida.

§ .9. I denna paragraf givas vissa regler för allmänningsförvaltares skyldigheter. Bestämmelserna äro avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med domänstyrelsens uttalanden i merberörda P. 11. Beträffande utsyningsförslaget innehåller kommitténs § 6 motsvarande bestämmelser. Närmare föreskrifter angående förvaltarens skyldigheter kunna meddelas i reglementet.

37 Kungl. Maj:ts proposition AV 176.

8 IV- I anslutning till stadgande!! i reglementsförslagen beträffande försele och Dorotea övre sockendelar bär bär upptagits föreskrift, bur förfaras skall, för den händelse allmänningsdelägarna icke skulle på ett tillfredsställande sätt handhava av dem med biträde av särskild förvaltare utövad vård och förvaltning av allmänningsskog.

§ 11. I enlighet med förslag av domänstyrelsen i omförmälda I’. M. hava här införts vissa bestämmelser angående sättet för antagande av bevakare.

I fråga om bestridandet av kostnaderna för bevakares anställande är följande ärende att beakta.

I en till Kungl. Magt den 21 februari 1919 inkommen skrift hava delägarna i Jokkmokks och Gällivare allmänningar anhållit, att staten måtte genom domäntonden bidraga till avlöningarna åt ordinarie bevakare å nämnda bägge allmänningar med halva beloppet av de till ordinarie kronojägare å revir inom samma socknar utgående fästa löneförmåner ävensom med traktamentsersättning enligt sjätte klassen i resereglemente! för resor och förrättningar avseende utsynings- och kontrollåtgärder å allmänningsskogarna. Sökandena hava framhållit, att de i likhet med andra skogsägare, som vore underkastade utsyningstvång, finge till statsverket utgöra utsyningsavgifter, avsedda att utgöra ersättning för de kostnader, som vore förenade med statens skogstjänstemäns utsynings- och kontrollåtgärder, men att de därutöver, i olikhet med andra skogsägare, finge helt och hållet avlöna den för dessa åtgärder erforderliga bevakningspersonalen. Detta hade under senare år blivit allt mer betungande till följd av att bevakarnas avlöning måst höjas, förutom tillfälligtvis anställd extra bevakningspersonal funnes anställda å Jokkmokks allmänning fyra och å Gällivare allmänning tre ordinarie bevakare.

Det bör anmärkas, att enligt Kungl. Maj:ts brev angående dessa allmänningar den 24 maj 1895 och den 14 augusti 1896 är bestämt, att dessa allmänningar skola uti allt vad skogshushållningen vidkommer stå under skogsstatens vård och förvaltning samt att å desamma belöpande syne- och stämplingskostnader — för vilka ersättning skall utgå till statsverket — ävensom kostnaderna för bevakning och tillsyn skola betalas av allmänningens medel. I vederbörande reglementen talas om att av allmänningsmedlen skall bekostas »den bevakning, som utöver den, vilken staten genom sina tjänstemän bestrider, erfordras,» resp. »kan vara nödig».

I gemensamt yttrande hava överjägmästarna i övre och nedre Norrbottens distrikt erinrat om bestämmelserna i nyssnämnda kungl.

3g Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.

brev samt framhållit, att bevakarna i varje fall måste närvara vid utsyningsförrättningarna och att utsyningsavgifterna icke på långt när täckte statens motsvarande kostnader. Överjägmästarna hava avstyrkt framställningen.

Norrbottens länsstyrelse har instämt häri.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 3 mars 1919 anfört, att om än sökandenas skäl vid första påseendet syntes äga visst fog, borde man vid djupare inträngande i frågan finna, att de icke för sig klargjort frågans reella innebörd. Det vore nämligen påtagligt, att det vore i fråga om skogsskötseln i alla avseenden ofantligt mera förmånligt att få viss skogsmark sammanförd i ett färre antal block, vart och ett utgörande av lämplig förvaltningsenhet inom lämpligt avpassade gränser, än att, såsom fallet vore med den under byar och hemman bibehållna delen av skogsauslaget, erhålla densamma uppdelad i kanske mer än ett hundratal vitt kringspridda parceller med olämpliga ägofigurer. . Förvaltningskostnaderna bleve uppenbarligen i förra fallet vida mindre. Ifrågavarande socken^!Imänningar tillfördes också årligen allt större inkomster genom ökad skogsavkastning och borde därför väl kunna som hittills gälda bevakningskostnaderna.

I avgivna påminnelser hava allmänningsdelägarna förklarat, att de aldrig bestritt att vidkännas kostnader för skötsel och bevakning men däremot för kontrollåtgärder, som måste åligga staten och för vilka staten uppbure utsyningsavgifter. Att dessa avgifter icke täckte statens kostnader, inverkade icke på det förhållandet, att allmänningsdelägarna måste i jämförelse med andra skogsägare utgöra dubbelbetalning genom att därjämte själva avlöna bevakarna. Att allmänningarnas förvaltning underlättades genom deras storlek och lämpliga form bestredes icke, men även trävarubolag hade lika stora och välbelägna skogar, å vilka likväl statens kronojägare utövade den nu ifrågavarande verksamheten. Icke blott allmäaningarna utan även andra skogar hade på grund av konjunkturerna lämnat ökade inkomster under sista tiden, men för ifrågavarande socknar hade något bidrag för lindring av de höga kommunalutskylderna (9 kronor 70 öre per bevillningskrona) icke under senaste år kunnat lämnas från allmänningarna.

Domänstyrelsen har i förnyat utlåtande den 5 juli 1919 anfört bland annat, att jämförelsen med stora enskilda skogskomplexer vore mindre befogad, enär dessa vore mera tillfälliga och kunde när som helst upplösas, under det att en allmännings skogsanslag vore vid avvittringen så gott som oupplösligt förenat. Vidare har styrelsen efter en utredning angående omfattningen av den befattning med allmän-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. fly

ningarna, som vid tiden för reglementenas för ifrågavarande allmänningar fastställande tillkommit skogsstatspersonalen, uttalat, att förberörda bestämmelse i reglementena, att delägarna skulle bekosta bevakning utöver den, som bestredes av statens tjänstemän, ingalunda kunde anses innebära en utfästelse om bidrag från statens sida till bevakningskostnaderna.

I förnyade påminnelser hava allmänningsdelägarna anfört, bland annat, att intet skäl kunnat påvisas, varlör allmänningarna icke i detta fall rättvisligen borde vara jämställda med hemmansskogarna, samt att det icke kunde anses annat än orimligt, om den enskilde skulle vidkännas kostnaderna för utövande av kontroll på att statens författningar och föreskrifter av honom själv efterlevdes.

Statskontoret har i utlåtande den 27 september 1919 yttrat följande:

»De grundläggande bestämmelserna angående bestridandet av kostnaderna för utsyning och bevakning å ifrågavarande allmänningsskogar återfinnas i uti handlingarna åberopade finansdepartementets ämbetsskrivelse av den 24 maj 1895 och nådiga brevet av den 14 augusti 1896 angående vården och förvaltningen av Gällivare, respektive Jokkmokks sockenallmänningar. Beträffande dessa allmänningar skall enligt berörda föreskrifter gälla, att syne- och utstämplingskostnaden ävensom kostnaden för bevakning och tillsyn skola betalas av de genom försäljning av skog från allmänningarna bildade fonderna. De uti vederbörande reglemente för ifrågavarande skogsmedelsfonder förekommande bestämmelserna, att från fondema skola bestridas kostnaderna för den bevakning, som, utöver den, vilken staten genom sina tjänstemän bestrider, »erfordras», respektive »kan vara nödig», giva enligt statskontorets uppfattning icke någon grund för påstående från allmänningsdelägamas sida om rätt för fondema att bliva befriade frän viss del av bevakningskostnadema. Att märka är ock att, såvitt statskontoret kunnat finna, ifrågavarande allmänningsskogar icke kunna, såsom sökanden velat göra gällande, anses jämställda med enskilda tillhöriga skogar i lappmarken, enär enligt nådiga förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker in. fl. områden, l § 1 mom., allmänningsskogar äro undantagna från bestämmelserna i denna förordning.

Huruvida det, med hänsyn till att för utsyning å ifrågavarande allmänningsskogar avgifter erläggas till statsverket, kan anses skäligt, att allmänningsfondema befrias från viss kostnad för bevakningspersonalen, därom kan statskontoret givetvis icke uttala något omdöme. Det vill dock synas statskontoret, att därest eu sådan anordning anses höra träffas, ifrågavarande bevakningspersonal bör anställas av statens domäner, eventuellt med anlitande av samma förfaringssätt, som nu tillämpas beträffande allmänningsförvaltare, d. v. s. att anställningen i statens tjänst endast omfattar halva året».

Statskontoret har hemställt, att framställningen måtte upptagas till behandling i samband med den nu förevarande frågan om lagstiftning angående allmänningsskogarna.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Nåo-ot statsbidrag till avlönande av allmänningsbevakare torde icke höra utgå utan synes den speciella ställning, som ifrågavarande allmänningar i detta hänseende nu intaga, böra bibehållas. Av en då skogen står under skogsstatens vård och förvaltning, böra alltså, bevakarna anställas uteslutande på allmänningens bekostnad. De hava givetvis sin långt övervägande uppgift såsom skogsägarens organ vid förvaltningens utövande. Huruvida det förhållandet, att de beträffande allmänningarna även till någon del äro upptagna av göromål, som i fråga om hemmansskogar under lappmarkslagen tillkomma den statsavlönade kronojägarkåren, skäligen bör medföra, att någon särskild förmån beredes allmänningsdelägarna genom reducerat beräkningssätt för utsyningsavgifterna, torde lämpligen kunna, sedan riksdagens beslut i förevarande författningsfråga blivit fattat, tagas under övervägande av Kungl. Maj:t, som ju enligt § 6 av förslaget äger bestämma grunderna för dylika avgifters gäldande.

,§ 12. Denna paragraf motsvarar andra och tredje styckena av kommittéförslagets § 6, dock med jämkningar huvudsakligen enligt förslag av domänstyrelsen i förenämnda P. M.

Under de upplåtelser, som omförmälas i tredje stycket, böra även falla frågan om upplåtande av jordägarandel i mineralfyndigheter å all-

männingsområdet samt dylika ärenden.

§ 13. I överensstämmelse med kommitténs förslag i första stycket av dess § 7 har här stadgats, att förslag till utgiftsstat städse skall prövas och fastställas av länsstyrelsen. I denna utgiftsstat böra upptagas kostnaderna även för de arbeten för skogsodling, markberedning, hyggesrensning, dikning m. ro., vilka anses nödiga för skogsvårdens främjande å allmänningen. Ofta torde dylika arbete]?, vara föreskrivna i den av domänstyrelsen fastställda hushållningsplanen. Länsstyrelsen bör ägna uppmärksamhet åt att hushållningsplanens bestämmelser i angivna häuseenden må komma till utförande genom att kostnaden för de erforderliga arbetena upptages i utgiftsstaten och bör äga frihet att vid fastställandet göra de ändringar i det ingivna statförslaget, som må finnas påkallade, varvid länsstyrelsen icke lärer underlåta att, där så erfordras, inhämta yttranden av vederbörande skogs-

tjänstemän, särskilt överjägmästaren.

§ 14. I denna paragraf, vilken motsvarar § 7 andra och tredje styckena i kommittéförslaget, hava meddelats grundläggande bestämmelser angående förvaltningen och dispositionen av avkastningen från allmänningsskog. I enlighet med förslag av domänstyrelsen hava kost-

Kxintjl. Majits proposition Nr 176. 41

naderna för skogens vård och förvaltning blivit något närmare specificerade än i kommitténs förslag.

I det betydelsefulla ämnet om användandet av uppstående överskottsmedel och av de fonder, som därav må bildas, hava av förut angivna skäl och i överensstämmelse med kommitténs uppfattning icke några bestämmelser ansetts böra meddelas i denna författning, som ju har avseende å själva allmänningss&o#e» och de frågor, som direkt sammanhänga med skogens skötsel. Bestämmelser i nyss antydda ämne, vilka påtagligen kunna vara olika för olika allmänningar, synas böra tillsvidare liksom hittills meddelas i de särskilda reglementen.

Departementschefen hemställde härefter, att Kungl. Maj:t måtte töreslå riksdagen att antaga förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län i överensstämmelse med det av honom upplästa förslaget,

och behagade Hans Magt Konungen på tillstyrkan av statsrådets övriga ledamöter härtill lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet skulle avlåtas till riksdagen med den lydelse, bil. till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Rune Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 144 höft. (Nr 176.)