Doc 1920:224

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

1 Nr 224.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 19, 20 och 21 §§ i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning m. m. : given Stockholms slott den 12 mars 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändrad lydelse av 19, 20 och 21 §§ i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning;

2:o) lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kvrkan samt hennes prästerskap och betjäning; samt

3:o) lag om ändrad lydelse av § 9 mom. ö i lagen den 31 maj 1889 angående dövstumundervisningen;

dels ock lämna medgivande därtill att, när inom någon till svenska kyrkan hörande församling medlemmar av sådan i riket befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken äger rätt till offentlig religionsövning, böra, i enlighet med vad därom i den föreslagna lagen om ändring i lagen angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning är stadgat, komma i åtnjutande av lindring- vid utgörande av de avgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som å dem belöpa för inkomst, och det avgiftsbelopp, från vilket befrielse sålunda åtnjutes, för året uppgår till sammanlagt minst femtio kronor, den till svenska kyrkan hörande församlingen må av allmänna medel undfå ersättning med motsvarande belopp.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. / samt. 186 höft. (Nr 224.)

Kungl. Haj:ts proposition Nr 224.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19, 20 och 21 §§ i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning (nr 141).

Härigenom förordnas, att 19, 20 och 21 §§ i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning skola, 19 och 20 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner jämte ersättning och arvode åt adjunkt, varom i 14 § 3 mom. sägs, skola, i den mån sådant erfordras, i nedan nämnd ordning användas :

l:o) församlingsavgifter till belopp ej överstigande tre öre för varje helt eller påbörjat tiotal av de skatteören, som skola inom pastoratet beräknas jämlikt senast fastställda taxeringslängd;

2:o) — — — — —

3:o)-----

4:o)-----

5:o) — — — — —

20 §.

I gäldandet av de enligt 19 § 1 och 5 mom. utgående församlingsavgifter skola alla de, vilka inom pastoratet utgöra avgifter, varom kyrkostämma beslutar, deltaga efter de för sådana avgifters utgörande i allmänhet stadgade grunder; och skola dessa avgifter inom varje till pastoratet hörande församling debiteras och uppbäras i samma ordning som avgifter till kyrka och skola.

Angående den — — — särskilt stadgat.

Kungk Maj:ts proposition Nr 224. ,

21 §.

Har för bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner jämte ersättning och arvode åt adjunkt, varom i 14 § 3 mom. sägs, såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större belopp, än som motsvarar sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal skatteören inom pastoratet, skall ersättning av kyrkofondens medel beredas pastoratet för det överskjutande beloppet, utom beträffande lönebelopp, som församling, enligt 9 eller 10 §, särskilt förbundit sig att utgöra.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning (nr 110).

Härigenom förordnas, att lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst endast med hälften av det belopp, som eljest bort utgå, påtöras medlemmar av sådan i riket befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken äger rätt till offentlig religionsövning, såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då debitering av avgifterna verkställes, i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen. 1

I ändamål — — — verkställer debiteringen.

Aro avgifterna till prästerskapets avlöning grundade å löneregleringsresolution, fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ordnande av prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm avlöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening, eller utgå avgifterna till kyrkobetjäningens avlöning efter andra grunder än dem, som äro stadgade för utgörande av bidrag medelst fastighetsskatt, näringsskatt och kommunal inkomstskatt, må nedsättning i dylika avgifter ej äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921; dock att dittills gällande bestämmelser skola tillämpas i fråga om debitering av avgifter, som skola utgöras under år 1921.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

5 Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse av § 9 mom. 6 i lagen den 31 maj 1889 angående dövstumundervisningeu (nr 27).

Härigenom förordnas, att § 9 mom. 6 i lagen den 31 maj 1889 angående dövstumundervisningen skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 9.

6. Sedan genom sammanstämmande beslut av vederbörande landsting och stadsfullmäktige eller genom beslut av nämnden utgiftsstaten för skoldistriktet blivit fastställd, har skolstyrelsen att därom göra anmälan hos vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande med uppgift på vad som enligt den i mom. o angivna grund belöper på varje landstingsområde eller stad; och åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande att, därest erforderliga medel icke blivit av landsting eller stadsfullmäktige för ändamålet anvisade, låta verkställa uträkning å vad som belöper, för landstingsområdet på varje etthundra kronor till landstingsskatt beskattningsbart belopp och för stad å varje skattekrona samt debitera och indriva medlen i sammanhang med kronoskatterna under benämning: bidrag till dövstumundervisningeu, varefter medlen tillhandahållas skolstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

/

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Bränning,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna, Statsråden: UndéN,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson,

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Olsson:

Det förslag till kommunalskattelag, om vars framläggande för riksdagen Kungl. Maj:t förut denna dag fattat beslut, påkallar vissa författningsändringar, av vilka jag nu anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning dem, som angå lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning (Svensk författningssamling, nr 141 sid. 27), lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning (nr 110) samt lagen den 31 maj 1889 angående dövstumundervisningen (nr 27).

7 Kungl. Mnj:ts proposition Nr 224.

Innan jag närmare ingår på frågan om de ändringar, som erfordras i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning, torde jag få erinra om de bestämmelser,'som gälla med avseende å anskaffandet av de för kyrkoherdars och komministrars samt ständiga adjunkters avlöning erforderliga medlen, och vilka återfinnas i 19 och 21 §§ nämnda lag. Den förra paragrafen stadgar huvudsakligen följande. Till bestridande av nämnda avlöningar skola, i den män sådant erfordras, i nedan nämnd ordning användas: 1) församlingsavgifter till belopp ej överstigande tre öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av hela inkomstbeloppet inom pastoratet, 2) arrenden av de inom pastoratet belägna löneboställen med vissa angivna undantag, 3) avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från boställen, som nyss sagts, ränta å medel, som vid försäljning eller avstående för allmänt behov erhållits för sådant boställe eller del därav, ävensom övriga till avlöning av prästerskapet i pastoratet avsedda medel med undantag av sådana, vilka skola tillgodokomma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller ingå till kyrkofonden, 4) skogsförsäl jningsmedel, utgående med ett efter vissa grunder fastställt belopp, samt 5) ytterligare församlingsavgifter till erforderligt belopp. Beträffande kyrkofondens bidragsskyldighet är i 21 § föreskrivet, att, om för om förmälda ändamål såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större belopp än som motsvarar 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, ersättning skall av kyrkofondens medel beredas pastoratet för det överskjutande beloppet utom beträffande lönebelopp, som församling särskilt förbundit sig att utgöra. Den inkomst, som sålunda ligger till grund för församlingsavgifternas bestämmande, skall enligt 19 § beräknas för jordbruksfastighet till sex kronor och för annan fastighet till fem kronor för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd, samt i fråga om inkomst av kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för vilket bevillning till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Därjämte torde få erinras, att enligt 3 § 4 och 5 mom. lagen den 9 december 1910 om kyrkofond (nr 141 sid. 37) skola till kyrkofonden ingå dels överskott, som a de i 19 § 2 och 3 mom. löneregleriugslagen avsedda, årligen inflytande avlöningsmedel kan i ett pastorat uppkomma, sedan vad därav för året erfordrats till gäldande av de för prästerskapet därstädes fastställda löner tagits i anspråk, dels ock skogsförsäl jningsmedlen från prästerskapet anslagna löneboställen — med vissa undantag, vilka icke torde vara av betydelse för den föreliggande frågan. I rån kyrkofonden skall emellertid jämlikt 19 § 4 mom. lönereglerings-

Lagen om reglering av prästerekapets avlöning.

Gällande bestämmelser.

Föl slag till ändrade bestämmelser.

8 Kungl Maj:ts proposition Nr 224.

lagen i män av behov till pastoratet för prästerskapets avlöning utbetalas ett belopp, motsvarande skogens beräknade årliga avkastning.

Stadgandet i 19 § 1 mom. löneregleringslagen avser sålunda att bestämma storleken av det belopp, som inom ett pastorat skall utdebiteras genom församlingsavgifter, innan de i samma paragrafs 2—4 mom. angivna lönemedel få tagas i anspråk. På beloppets storlek är alltså beroende, huruvida och till huru stor del avlöningsmedlen enligt 2 och 3 mom. skola i förekommande fall inlevereras till kyrkofonden samt huruvida och till huru stor del skogsförsäljningsmedel skola utbetalas ur samma fond. Genom den i 21 § löneregleringslagen gjorda hänvisningen till 19 § 1 mom. kommer vidare stadgandet i sistnämnda moment att hava betydelse för reglerandet av storleken av det ersättningsbelopp, som pastorat kan komma att i vissa fall få uppbära av kyrkofondens medel på grund därav, att utdebiteringen av församlingsavgifter inom pastoratet överskridit det högsta mått, som ansetts skäligt.

Det torde slutligen böra erinras därom, att de nuvarande bestämmelserna i 19 § 1 mom. och 21 § blivit meddelade först efter ingående undersökningar rörande kyrkofondens bärighet.

Då nu i samband med den nya kommunalbeskattningens genomförandebevillningen är avsedd att upphöra, kan grunden för bestämmande av pastoratets bidrag till prästerskapets avlöning — i det följande för korthetens skull kallade pastoratets ansvarssummor — icke längre hämtas från bevillningstaxeringen utan torde i stället böra sökas i det nya kommunala beskattningssystemet. Inom finansdepartementet har utarbetats ett förslag till lag om ändring i, bland annat, 19 § prästlöneregleringslagen, enligt vilket förslag pastoratets ansvarssummor ställdes i samma förhållande till det inom pastoratet till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomstbeloppet som nu till den på ovan angivet sätt med utgångspunkt från bevillningstaxeringen bestämda inkomsten.

Ännu en ändring behöver emellertid vidtagas i prästlöneregleringslagen. Enligt 20 § nämnda lag skola i gäldandet av församlingsavgifterna deltaga alla de, vilka inom pastoratet erlägga kommunalutskylder, efter de för sådana utskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Med den nu föreslagna nya ordningen för dylika utskylders utgörande har, med utgångspunkt från nyssberörda förslag till ändrad lydelse av 19 §, ifrågasatts två skilda sätt för utgörande av församlingsavgifterna, nämligen antingen så, att de utgöras allenast i förhållande till beskattningsbar inkomst, efter vilken kommunal inkomstskatt utgöres (alternativ I), eller ock så, att de utgå efter samma grunder som övriga

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

avgifter, varom kyrkostämma beslutar, i vilket senare fall jämväl fastighetsskatt och näringsskatt skulle för ändamålet tagas i anspråk (alternativ II). Förslag till erforderliga ändringar i prästlöneregleringslagen i enlighet med berörda två alternativ hava utarbetats inom finansdepartementet.

Över dessa förslag har kammarkollegium den 11 december 1919 inkommit med infordrat utlåtande.

Kollegium har därvid först upptagit till behandling frågan om skyldigheten att bidraga till prästerskapets avlöning och därmed den erforderliga ändringen i 20 § prästlöneregleringslagen. I sådant avseende anför kollegium följande:

»Därest en omläggning äger rum av det kommunala beskattningsväsendet, lärer uppenbarligen skyldigheten att bidraga till prästerskapets avlöning, vilken skyldighet enligt 20 § prästlöneregleringslagen är lagd på den nuvarande kommunala skattskyldighetens grund, böra lämpas efter den nya kommunala skattskyldigheten. I följd härav blir nödigt att göra ändring i vissa paragrafer i löneregleringslagen och därvid främst i 20 §.

Såvitt kollegium kan bedöma av den redogörelse kollegium fått mottaga rörande den nu tilltänkta kommunala skattereformen — beträffande vilkens behövlighet eller lämplighet kollegii yttrande ej påkallats

— anser kollegium obetingat företräde böra lämnas åt det senare alternativet av ovannämnda förslag-till ändring i 20 §, enligt vilket förslag avgifterna till prästerskapets avlöning skola utgöras efter samma grunder som övriga avgifter, varom kyrkostämma beslutar. Den i detta alternativ angivna beskattningsgrunden, varigenom samtliga beskattningsföremål skulle komma att deltaga i prästerskapets avlöning — och icke, såsom enligt alternativ I ifrågasatts, allenast vissa beskattningsföremål

— synes stå i full överensstämmelse med grunderna för de nya präster-

liga lönelagarna. Den år 1910 genomförda reformen i avseende å prästerskapets avlönande avsåg, bland annat, den ändringen, att samtliga skattskyldiga skulle efter gemensam och lika grund deltaga i utgörandet av bidragen till prästerskapets avlöning. I motsats härtill hade dessförinnan åtskilliga beskattningsföremål — i olika omfattning i olika pastorat — varit fritagna från sådant deltagande, likasom de beskattningsföremål, som deltogo i prästlöneavgifternas utgörande, voro väsentligt olika belastade. Vid den omläggning av den kommunala skattskyldigheten, som nu är ifrågasatt, synes det därför saknas anledning att från bidragsskyldigheten undantaga vissa beskattningsföremål, nämligen de, som skulle beskattas efter intresse, och detta desto mindre Bihang till riksdagms protokoll 1920. 1 samt. 186 käft. (Nr 224.) 2

Kammarkollegium.

10 Kungl. Majds proposition Nr 224.

som prästerskapets avlöning knappast kan anses såsom ett främmande ändamål för en s. k. intresseskatt.))

Beträffande därefter den föreslagna ändringen i 19 § tiar kollegium, efter en erinran om de olika, ofta synnerligen betydande utgifter, som ålagts kyrkofonden, anfört huvudsakligen följande.

På grund av de förpliktelser, som sålunda ålagts kyrkofonden, och då fondens inkomster vore genom kyrkofondslagen begränsade till vissa där angivna intäkter, vore det uppenbarligen av högsta vikt att tillse, att kyrkofondens förmåga att fullgöra dessa förbindelser icke rubbades. Fondens förmåga i angivna hänseende vore i väsentlig man beroende av grunderna för bestämmandet av de bidragssummor, som pastoratet dels enligt 19 § 1 mom. löneregleringslagen skulle i törsta hand bestrida, dels enligt 21 § samma lag skulle vidkännas, innan pastoratet bleve berättigat till ersättning från1 kyrkofonden. I följd, härav läge det mycken makt uppå, att, om de grunder härutinnan, vilka nu vore genom lagen stadgade och vilka sammanhängde med bevillningstaxeringen, icke vidare skalle bliva tillämpliga till följd av bevillningstaxeringens upphörande, de nya grunderna bestämdes på sådant sätt, att pastoratets ansvarssummor — under eljest lika förhållanden — framdeles bleve desamma, som fallet skulle blivit med bibehållande av den nuvarande beräkningsgrunden. Visserligen skulle härvid kunna erinras om den starka tillväxt, kyrkofonden undergått från den 1 januari 1914, då den trädde i verksamhet, nämligen från omkring 8 miljoner kronor till omkring 21 miljoner kronor vid 1918 års slut. Men härvid borde beaktas, att denna tillväxt till väsentlig del varit beroende på de abnormt höga virkespriser, som krigstiden medfört, samt att det för närvarande torde vara omöjligt att beräkna, huru avkastningen av skogsbruket kunde komma att i framtiden ställa sig. Vidare borde uppmärksammas, att, samtidigt som fondens inkomster ökats, även kraven på fondens mellankomst stegrats. Dyrtidstillägg till betydande belopp vore prästerskapet anvisade, och, efter vad kollegium hade sig bekant, hade kyrkofondskommittén nyligen föreslagit beviljande även av s. k. tillfällig löneförbättring åt prästerna. För övrigt måste anmärkas, att fondens tillväxt i själva verket vore illusorisk, i det att fondens nuvarande kapital till följd av penningvärdets fäll icke i köpkraft uppginge till fondens värde vid 1914 års början. Ej heller borde förbises, att man vid de nya lönelagarnas antagande räknade med en framtida utvecklingsförmåga hos fonden, beroende på en av välståndets ökning föranledd stegring i församlingsavgilternas belopp.

Kollegium har vidare framhållit, att, för att riktigt kunna bedöma

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

lämpligheten av den föreslagna ändringen i 19 § 1 inom. prästlöneregleringslagen, en ingående undersökning av huru ändringen komme att verka vore erforderlig, men att det för kollegium varit fullständigt omöjligt att verkställa en sådan undersökning.

I ärendets så beskaffade skick har kollegium inskränkt sig till huvudsakligen följande erinringar och uttalanden, därvid kollegium utgått från den förutsättningen, att man genom den föreslagna ändringen i 19 § icke velat genomföra någon ändring i sak.

Förutsättningen för att pastoratets ansvarssummor enligt 19 § 1 mom. och 21 § löneregleringslagen skulle — under eljest lika förhållanden — bliva av enahanda storlek med tillämpning av den nu gällande och av den föreslagna bestämmelsen syntes vara den, att inom pastoratet antalet bevillningskronor för samtliga beskattnings föremål enligt nuvarande bevillningstaxeringsförfarande skulle var lika stort med antalet skattekronor för inkomst av alla slag (kapital, arbete och fastighet) enligt det föreslagna förfarandet vid taxering till kommunal beskattning. Emellertid syntes uppenbart, att antalet skattekronor för inkomst måste bliva väsentligt lägre. Detta torde framgå av följande omständigheter. Vid taxering till kommunal skatt för inkomst av kapital och arbete •syntes komma att medgivas åtskilliga avdrag, vilka nu ej tillätes vid taxering till bevillning för inkomst av motsvarande slag. I följd härav måste tagas för givet, att antalet skattekronor för inkomst av kapital och arbete bleve icke oväsentligt mindre än antalet bevillningskronor av motsvarande beskaffenhet. Den inkomst av fast egendom, som nu beräknades, stode i fixt förhållande till bevil Iningstaxeringsvärdet för den fästa egendomen, i det den ansåges utgöra för jordbruksfastighet sex kronor och för annan fastighet fem kronor för varje fulla etthundra kronor av sagda värde. Det syntes icke kunna rimligtvis antagas annat, än att den från fastigheten härflytande verkliga inkomsten, som framginge ur den föreslagna taxeringen till kommunal inkomstskatt, komme att åtminstone i regel bliva lägre, stundom avsevärt lägre än den enligt bevillningstaxeringsförfarandet beräknade inkomsten. Särskilt torde detta bliva förhållandet i de många fall, då vid den fasta egendomen häftade intecknad gäld, för vilkens räntor avdrag torde få ske vid den förra men icke vid den senare taxeringen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge kollegium — så vitt det varit för kollegium möjligt att bedöma frågan — synnerligen betänkligt att i avseende å 19 § 1 mom. löneregleringslagen genomföra den ändring, som det föreliggande förslaget avsåge, och vilken, på sätt förut erinrats, skulle sträcka sina verkningar även till 21 § samma lag.

12 Kungl. Majds proposition Nr 224.

I avseende å det innehåll, som i stället för det föreslagna borde givas åt 19 § 1 inom., bär kollegium yttrat följande:

»I det föregående har kollegium angivit såsom sin mening, att samtliga beskattningsföremål skola deltaga i utgörandet av prästerskapets avlöning. Huruvida det kan vara lämpligt att i anslutning härtill bestämma pastoratens ansvarssummor till belopp uträknade i förhållande till pastoratets hela antal skattekronor — således enligt 19 § 1 mom. till belopp ej överstigande tre öre och enligt 21 § till belopp, som motsvarar sex öre för varje tiondels skattekrona inom pastoratet

— är kollegium på förut angivna grunder icke i tillfälle att bedöma. Detta så mycket mindre som man ännu icke ens i någon mån känner repartitionsgrunderna för fastighets- och näringsskatterna eller, med andra ord, huru skattekronan för fastighetsvärde och näringsskattekapital skall beräknas. Till förmån för nämnda ordning tala emellertid onekligen principiella skäl. Det synes nämligen naturligt att normeringeu av pastoratets ansvarssummor skall ske i förhållande till samma antal skattekronor, som skola bära utgiften i fråga, i förevarande fall således skattekronornas hela antal. Detta överensstämmer också med vad som nu är gällande. Emot ordningen kunde åter anses tala att pastoratets ansvarssummor torde få antagas enligt densamma bliva större än vartill de nuvarande bestämmelserna giva anledning. Kollegium tager nämligen för visst att inom varje pastorat antalet skattekronor av samtliga slag komme att — under eljest lika förhållanden — efter det föreslagna kommunalskattesystemet bliva större än antalet bevillningskronor enligt nuvarande system. Liksom det ur kyrkofondens synpunkt icke bör ifrågakomma, att den kommunala skattereformens genomförande skall föranleda en minskning av pastoratens ansvarssummor, kan det å andra sidan med visst fog göras gällande, att samma reform ej bör medföra en ökning i ansvarssummorna (fortfarande frånsett verkningarna av det nya taxeringsförfarandets tilläventyrs större effektivitet).

Därest man vill tillse, att pastoratens ansvarssummor enligt 19 § 1 mom. och 21 § löneregleringslagen efter kommunalskattereformens genomförande så nära som möjligt måtte — under eljest lika förhållanden

— motsvara de ansvarssummor, som beräknas med tillämpning av nuvarande bestämmelser, synes möjligen kunna vidtagas den förändring i det nu ifrågavarande ändringsförslaget, att ansvarsbeloppet enligt 19 § 1 mom. bestämmes till tre öre och ansvarsbeloppet enligt 21 § till sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal skatteören, som inom hela pastoratet påförts dels i fastighetsskatt och dels för annan inkomst än inkomst av fastighet. Åven här möter emellertid den ovan antydda omständigheten,.

Kungl. Mapis proposition Nr 224. 13

att man icke känner grunden för skattekronans beräkning i förhållande till fastighetsvärdet.

En annan tänkbar utväg vore att väl räkna med samtliga skatteören men nedsätta det öretal, varmed antalet skatteören skall multipliceras för att giva ansvarssummorna, så mycket — exempelvis till 2 V* eller 2 öre — som erfordras för att ansvarssummorna skola bliva till beloppen lika med ansvarssummorna, uträknade med tillämpning av nuvarande bestämmelser. För en ändring i sådan riktning skulle dock erfordras vidlyftiga och noggranna beräkningar angående ändringens återverkan på kyrkofonden och dess bärighet.

Skulle pastoratens ansvarssummor bestämmas i förhållande till pastoratets hela antal skattekronor efter den ifrågasatta nya ordningen, blir, på sätt av det ovan sagda torde framgå, nödigt att vidtaga ändring även i 21 § löneregleringslagen.»

Lika med kammarkollegium anser jag skyldigheten att bidraga till prästerskapets avlöning böra fullgöras efter samma grunder, som enligt det nya kommunalskattesystemet äro avsedda att tillämpas förandra utgifter, varom kyrkostämma beslutar. Såsom kammarkollegium framhållit, avsåg den år 1910 genomförda reformen i avseende å prästerskapets avlönande, bland annat, den ändringen, att samtliga kommunalt skattskyldiga skulle efter gemensam och lika grund deltaga i utgörandet av bidragen till prästerskapets avlöning, eller, med andra ord, prästerskapets avlönande jämställdes med övriga kommunala uppgifter. Om nu den allmänna kommunala beskattningen, som avser täckande av kommunens kostnader jämväl för uppgifter, vilkas tillgodoseende kan betecknas såsom ett statsintresse, vad kyrkoförsamlingen beträffar kommer att fullgöras medelst fastighetsskatt, näringsskatt och kommunal inkomstskatt, synes det mig endast stå i full överensstämmelse med grunderna för 1910 års lagstiftning i ämnet, att skattskyldigheten till prästerskapet fullgöres medelst samma skatteformer.

Vidkommande därefter grunden för bestämmande av vad jag ovan kallat för pastoratets ansvarssummor vill jag till en början erinra, att man i detta sammanhang icke åsyftar någon ändring i sak, utan att det här endast gäller att i det nya kommunala beskattningssystemet finna en beräkningsgrund, som ger till resultat ansvarssummor av möjligast samma storlek som den nuvarande beräkningsgrunden.

Enligt den nuvarande ordningen bestämmas dessa summor i visst förhållande till förekomsten av sådana beskatta ngsföremål, som deltaga i utgörandet av bidrag till prästerskapets avlöning. Detta synes mig

Departementschefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

också vara lämpligast. Då man genom bestämmandet av vissa begränsade ansvarssummor skall hålla det av bidragen till prästerskapets avlöning förorsakade skattetrycket inom vissa gränser, lärer nämligen också skattetrycket böra mätas i uttaxerad skatt per visst mått av just de beskattningsföremål, som taga del i utgörandet av nämnda bidrag. Därest man nu, på sätt jag förordat, låter samtliga de beskattningsföremål, som deltaga i utgörandet av övriga bidrag till kyrkoförsamlingen, bära utgifterna jämväl för prästerskapets avlöning, böra, i enlighet med det anförda, ansvarssummorna också bestämmas i förhållande till hela antalet skattekronor inom pastoratet, vare sig de belöpa på fastighet, näring eller inkomst.

Vad därefter angår frågan om det belopp per skattekrona, vartill pastoratens ansvarssummor böra begränsas, så vill jag erinra därom, att den nuvarande gränsen är sätt till en utdebitering av 30, respektive 60 öre per bevillningskrona. Väl kan det förväntas, att vid en tillämpning av förslaget till kommunalskattelag antalet skattekronor inom pastoraten i regel kommer att bliva högre än det nuvarande antalet bevillningskronor, varför ur denna synpunkt det även kan synas befogat, att ansvarssummorna begränsas till en något lägre utdebitering per skattekrona än 30, respektive 60 öre. Innan det nya skatteförslaget tillämpats i praktiken, saknar man emellertid tillförlitlig grund för bedömande av frågan, vid vilken utdebitering per skattekrona gränsen bör dragas. På grund härav och med hänsyn jämväl till vad kammarkollegium anfört rörande kyrkofonden och de krav, som ställas på densamma, anser jag mig böra föreslå, att ansvarssummorna, åtminstone för det närvarande, bestämmas till tre, respektive sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal skatteören inom pastoratet.

Lagen om lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning

Beträffande lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning gälla enligt lagen den 16 oktober 1908 i huvudsak följande. Avgifter av ifrågavarande art, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst av kapital eller arbete endast med hälften av det belopp, som eljest skolat utgå, påföras medlemmar av sådan i riket befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken äger rätt till offentlig religionsövning, såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då debitering av avgifterna verkställes, i laga ordning övergått till eller eljest rätteligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen. Aro avgifterna till prästerskapets avlöning grundade å löneregleringsresolution, fastställd enligt förord-

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

ningen angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ordnande av prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm avlöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening, eller utgå avgifterna till kyrkobetjäningens avlöning efter andra grunder än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, må nedsättning i dylika avgifter dock ej äga rum.

Uppgår något år inom en församling det avgiftsbelopp, från vilket befrielse åtnjutes, till sammanlagt minst femtio kronor, äger församlingen av allmänna medel undfå ersättning med motsvarande belopp, på sätt närmare angives i kungörelse den 16 oktober 1908 (nr 110 sid. 7). Till täckande av kostnaderna härför finnes å riksstaten under åttonde huvudtiteln anvisat ett ordinarie förslagsanslag å 25,000 kronor.

Den ifrågavarande lindringen torde efter införande i samband med kommunalskattereformen av nya grunder för utgörande av avgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning böra bibehållas i huvudsakligen enahanda omfattning som hittills. Lindringen torde sålunda böra begränsas till sådana avgifter, som påföras för inkomst. Då emellertid i allt fall oavkortade avgifter komma att utgå för fast egendom och för näring, torde det få anses skäligt, att lindringen utsträckes till all inkomst. Med hänsyn till en dylik utvidgning av skattelindringen, vilken kan föra med sig ökade anspråk på ersättning av allmänna medel till vederbörande församlingar, synes särskilt medgivande till dylik ersättning av riksdagen böra inhämtas. Jag vill i detta sammanhang erinra, att för det närvarande grund saknas för ett bedömande av huru mycket de till olika församlingar utgående ersättningsbelopp komma att ökas. Innan erfarenhet härom vunnits, torde någon höjning av det för ändamålet beviljade anslaget icke böra föreslås.

Såsom motsvarighet till vad nu gäller i fråga om avgifterna till kyrkobetjäningens avlöning torde böra stadgas, att den ifrågavarande nedsättningen icke må äga rum, då dylika avgifter utgå efter andra grunder än dem, som äro stadgade för utgörande av bidrag medelst fastighetsskatt, näringsskatt och kommunal inkomstskatt.

I lagen angående dömstumundervisningen den 31 maj 1889 erfordras en ändring, vilken icke torde behöva särskilt motiveras.

Departementschefen uppläste härefter inom gjorda förslag till

Departements-

chefen.

Lagen angående dövstumundervisnirtgen.

departementet upp-

16 Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 224.

l:o) lag om ändrad lydelse av 19, 20 och 21 §§ i lag-en den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning;

2:o) lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning; samt

3:o) lag om ändrad lydelse av § 9 mom. 6 i lagen den 31 maj 1889 angående dövstumundervisningen;

samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att

dels antaga ifrågavarande lagförslag,

dels ock lämna medgivande därtill att, när inom någon till svenska kyrkan börande församling medlemmar av sådan i riket befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken äger rätt till offentlig religionsövning, böra, i enlighet med vad därom i den föreslagna lagen om ändring i lagen angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning är stadgat, komma i åtnjutande av lindring vid utgörande av de avgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som å dem belöpa för inkomst, och det avgiftsbelopp, från vilket befrielse sålunda åtnjutes, för året uppgår till sammanlagt minst femtio kronor, den till svenska kyrkan börande församlingen må av allmänna medel undfå ersättning med motsvarande belopp.

V ad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gustaf Florén.

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.