om beviljande av vissa anslag till fångvården och statens tvångsarbetsanstalter m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

1 Nr 246.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen om beviljande av vissa anslag till fångvården och statens tvångsarbetsanstalter m. m.; given Stockholms slott den 20 februari 1920.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten må från och med är 1921 undergå följande ändringar, nämligen

ej mindre, i vad den avser tjänstemän av högre grad, så till vida, att ur nämnda stat utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater, än även, i vad nu ifrågavarande stat avser tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma minskas med 4 överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsman, 9 överkonstaplar, 48 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, till följd varav staten i sagda del komme att erhålla följande ändrade lydelse:

bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 205 käft. (Nr 246.)

2 Kungl. Maj ds proposition Nr 246.

Efter 5 år kan lönen höjas med 100 kronor och efter 10 år med ytterligare 100kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas med 50 kronor och efter 10 år med ytterligare 50 kronor.

dels sänka följande i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna ordinarie anslag, nämligen

bestämda anslaget till långars vård och underhåll från dess nuvarande belopp 1,075,300 kronor med 125,500 kronor till 949,800 kronor,

förslagsanslaget till långars vård och underhåll från dess nuvarande belopp 2,800,000 kronor med 300,000 kronor till 2,500,000 kronor samt förslagsanslaget till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från dess nuvarande belopp 96,000 kronor med 6,000 kronor till 90,000 kronor;

dels till förstärkning av ordinarie förslagsanslaget till fångars vård och underhåll på extra stat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag, högst

600,000 kronor,

dels godkänna av departementschefen framlagda förslag till ordinarie avlöningsstater för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens

3 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

tvångsarbetsanstalt i Landskrona, att tillämpas från och med år 1921, ävensom de av departementschefen föreslagna villkoren och bestämmelserna för åtnjutande av de med ordinarie befattning i nämnda stater upptagna avlöningsförmånerna;

dels förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1921 tillträder sådan ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta sig förenämnda villkor och bestämmelser;

dels medgiva,

ej mindre att såsom tillägg till de för åtnjutande av de enligt den från och med år 1911 gällande staten för fångvårdsstaten med ordinarie befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade villkor och bestämmelser må förordnas, att innehavare av dylik befattning må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens tvån gsarbetsanstalter,

än även att såsom tillägg till de för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den för statens uppfostringsanstalt å Bona från och med år 1918 gällande avlöningsstaten må förordnas, att innehavare av befattning vid sistnämnda anstalt må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens tvångsarbetsanstalter;

dels ej mindre till bestridande av kostnaderna för införande vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö av elektrisk belysning, vilka kostnader, frånsett konjunkturtillägg till vattenfallsstyrelsen, beräknats uppgå till sammanlagt 55,000 kronor, på 1920 års tilläggsstat under andra huvudtiteln bevilja ett reservationsanslag å 30,000 kronor, än även medgiva, att återstoden av nämnda kostnader må förskjutas, så länge anstalten lyder under fångvården, från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll för att därefter påföras förslagsanslaget till anstalten och, tills detta förskott blivit ersatt genom avkastningen av anstaltens gårdsbruk, i vederbörande räkenskaper redovisas å särskilt konto;

dels ock från och med år 1921 i riksstaten under femte huvudtiteln uppföra följande ordinarie anslag, nämligen

till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö ett bestämt anslag å 89,100 kronor och ett förslagsanslag å 200,000 kronor samt

till statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

ett bestämt anslag å 36,400 kronor och ett förslagsanslag å 130,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Kung!. Mai-in proposition Nr 246.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den SO februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnbr,

Statsråden: PetrÉN.

Nilson,

Löfgren.

friherre Palmstierna.

. UNDÉN,

Thorsson.

Olsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde — i vissa avseenden jämväl i egenskap av tillförordnad chef för civildepartementet

— ärende rörande avlåtande till riksdagen av proposition om tvångsarhetsanstalternas skiljande från fångvår ds förvaltningen samt bestämmande av vissa anslag för år 1921 till fångvården och trångsarhetsanstalterna m. m.

Härvid anförde föredraganden:

På min hemställan framlade Kungl. Maj: t vid 1918 års lagtima riksdag proposition (nr 388) om tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsstyrelsen och läggande under särskilda styrelser direkt under justitiedepartementet. Propositionen blev — med eu mindre jämkning

— av andra kammaren antagen, men av första kammaren med knapp röstövervikt (8 röster) avslagen.

Vid avlåtandet av innevarande års statsverksproposition anmälde

1. Tvångsarbetsanstalternas skiljande från den egentliga fångvården.

A) Lämpligheten av den ifrågasatta organisationsförändringen

1918 ars proposition i ämnet samt dess behandling vid 1918 års lagtima riksdag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

jag för Kuugl. Maj:t, att, då jag för min del alltjämt vore övertygad om att tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården vore val motiverat ur såväl principiella som praktiska synpunkter, jag ämnade — på sätt redan uttalats i Kungl. Maj:ts proposition (nr 359) till 1919 års lagtima riksdag med förslag om ny lag om statsdepartementen, vilken proposition av riksdagen lämnats utan anmärkning i denna punkt — föreslå Kungl. Magt att till innevarande års riksdag avlåta förnyad proposition om nu förevarande anstalters utbrytande ur fångvården och deras förläggande under särskilda styrelser till det nya socialdepartementet.

b örevarande organisationsfråga bär numera kommit i det skick, att jag kan underställa densamma Kungl. Maj:ts prövning. 1 sammanhang härmed anhåller jag att få till behandling upptaga några andra spörsmål, som hava avseende å tvångsarbetsanstal terna.

Själva huvudspörsmålet, frågan om tvångsarbetsanstalternas frigörande från den egentliga fångvården, blev genom inhämtande av myndigheters yttrande samt särskilda sakkunnigas tillkallande, så utförligt utredd före avlåtandet av 1918 års förutnämnda proposition i ämnet att jag ej ansett erforderligt, att nu, efter allenast så kort tids förlopp,, införskaffa förnyad utredning i förevarande avseende. Vad då gällde torde allt fortfarande i stort sett äga sin giltighet.. Det må därför nu tillåtas mig att till en början i korthet redogöra för 1918 års proposition i denna del samt för propositionens behandling vid 1918 års lagtima riksdag för att därefter tillägga ytterligare några ord till bemötande av de skäl, som under ärendets handläggning i riksdagen framförts mot organisationsförändringen samt till motivering för frågans förnyade framläggande nu.

Den närmaste anledningen till att nu föreliggande spörsmål ansågs böra underställas 1918 års riksdags avgörande var den, att detsamma i visst avseende sammanhängde med det förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar m. m., om vars antagande Kungl. Maj:t till samma riksdag avlät proposition. Detta förslag innebar nämligen en reform av det dittills rådande systemet för könssjukdomarnas bekämpande bland annat så till vida, att enligt förslaget all reglementering av prostitutionen skulle upphävas. 1 nära samband med denna reform stod emellertid frågan om, vilka åtgärder från samhällets sida skulle kunna vidtagas för att verksamt motarbeta prostitu-

7 Kungl. MajUn proposition Nr 246.

tionen och . korrektiv! ingripa mot vissa av dess yttringar. Särskilt det korrektiva förfarandet mot prostituerade kvinnor, såsom det dittills tillämpats, hade varit föremål lör åtskilliga tungt vägande anmärkningar, såväl inom reglementeringskommittén som på andra håll. Både ur allmänt sociala synpunkter och för att den föreslagna lagstiftningen angående könssjukdomars bekämpande skulle vinna önskvärd fullständighet och effektivitet, ansågs det vara erforderligt, att en omläggning av den korrektiva behandlingen av omförmälda kvinnor vidtoges. Detta innebure — framhöll jag- vid avlåtandet av propositionen i fråga — väsentligen en förändring i de bestämmelser i lösdrivarlagen, som reglerade ingripandet mot de prostituerade kvinnorna. Något positivt förslag i detta avseende förelåg icke för det dåvarande, och med hänsyn till den då pågående revisionen av lösdriverilagstiftningen i dess helhet höll jag före, att det icke kunde sättas i fråga att föregripa resultatet av denna utredning, fm väsentlig del av de anmärkningar, som riktats mot den korrektiva behandlingen av de prostituerade kvinnorna, hänförde sig emellertid till formerna för anordnande av dem ådömt tvångsarbete, och på denna punkt ansåg jag det vara möjligt att redan då genomföra vissa partiella reformer utan att avvakta en fullständig revision av lösdriverilagstiftningen. Huru denna revision än komme att utfalla, torde det kunna förutses, att åtminstone en del prostituerade alltjämt måste betraktas såsom lösdnvare och underkastas tvångsarbete. Med hänsyn härtill syntes det mig även för den framtida regleringen av hithörande förhållanden vara av betydelse, att tvångsarbetet erhölle en så tillfredsställande form som möjligt.

för att erhålla kännedom om fattigvårdslagstiftningskommitténs ståndpunkt i förevarande avseende avlät jag, med föranledande av en anhållan från dåvarande chefen för civildepartementet, den 20 december 1917 till nämnda kommitté en skrivelse, däri jag anhöll om upplysning, huruvida under den pågående revisionen av lösdriverilagstiftningen frågan om behandlingen av prostituerade kvinnor varit föremål för utredning samt huruvida något förslag, som berörde det korrektiva förfarandet emot nämnda kvinnor, blivit utarbetat eller varit föremål för övervägande. Därvid anmodade jag kommittén att särskilt meddela, huruvida kommittén under sitt arbete funnit anledning föreligga att, med hänsyn till de särskilda syften, som tvångsarbetsanstalterna i riket avsåge att fylla, ifrågasätta någon omläggning av dessa anstalters nuvarande organisation och ledning.

Fattigvårds-

lagstiftnings-

kommittén.

8 Direktörerna vid tvångsarbetsans‘alterna i Norrköping och i Landskrona.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Med anledning av denna min förfrågan meddelade fattig v ardslagstiftningskommittén i skrivelse den 16 januari 1918, att etter en första förberedande behandling av frågan om revision av lösdriverilagstiftningen inom kommittén uppgjorts ett preliminärt förslag till lag angående behandling av lösdrivare samt att nämnda lagförslag omfattade jämväl prostituerade kvinnor. Då kommittén ansett sig böra i lagförslaget medtaga ifrågavarande kategori av kvinnor, hade kommittén utgått från den förutsättningen, att den blivande lagstiftningen skulle få en starkare preventiv karaktär än för närvarande vore fallet samt att en omorganisation skulle äga ruin av tvångsarbetsanstalterna för kvinnor. Denna ändrade organisation hade kommittén tänkt sig böra bestå bland annat däri, att dessa anstalter skulle skiljas från fångvårdsförvaltningen och ställas under en direkt under justitiedepartementet ledande styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter. Åveu i fråga om tvångsarbetsanstalterna för män hade kommittén tänkt sig eu förändrad organisation i samma riktning, nämligen med eu särskild styrelse, som sorterade direkt under justitiedepartementet. Det huvudsakliga skälet för ett skiljande från tångvårdsförvaltningen hade här, liksom i fråga om kvinnorna, varit, att man så mycket som möjligt velat förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av ett straff. Gällande lösdriverilagstiftning hade ej så klart betonat behandlingens preventiva natur och då man nu sökte framhäva och utveckla denna, hade det ansetts nödigt att lösa sambandet med fångvården. Ett i samband med förutnämnda lagförslag uppgjort utkast till stadga för eu statens arbetsanstalt för män stödde sig väsentligen på de bestämmelser, som gällde för statens uppfostringsanstalt å Bona.

Fattigvårdslagstiftningskommitténs berörda yttrande remitterades till fångvårdsstyrelsen för avgivande av yttrande. Styrelsen lät i ärendet höra direktörerna vid dåvarande tvångsarbetsanstalterna för kvinnor, nämligen den i Norrköping och den i Landskrona. Dessa befattningshavare ställde sig förstående till tanken pa att skilja tvangsarbetsanstalterna från fångvården och lägga dem under särskilda styrelser. Såsom skäl till denna anordning framhölls särskilt, med den planerade omläggningen av själva tvångsarbetets natur som utgångspunkt, att man borde söka få behandlingen av den till tvångsarbete dömde alltmer inriktad på uppfostran — detta gällde i all synnerhet de unga — och alltså i möjligaste mån söka förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av straff'.

9 Kungi. Maj:ts proposition Nr 246.

I den skrivelse av den 14 februari 191S, varmed fångvårdsstyrelsen överlämnade nyssnämnda båda befattningshavares utlåtanden, yttrade styrelsen, med tanke särskilt på den kategori av de kvinnliga tvångsarbetarna, som närmast givit anledning till att frågan om tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården då uppkommit, nämligen de prostituerade, i huvudsak följande:

Med den erfarenhet styrelsen hade om en hel del av ifrågavarande kvinnors karaktär och svårleddhet, måste styrelsen bestämt framhålla, att knappast någon möjlighet funnes att mot deras vilja omhändertaga dem i skyddshem eller andra anstalter utan att dessa ägde tillgång till en kraftig tvångsmakt. Dessa kvinnor vore snart sagt de mest svårskötta bland alla dem, som stode under behandling i rikets fångvårdsanstalter. Ofta med förstörda nerver, lättretliga, obehärskade till lynnet, hetsade av sina drifter, som gärna toge sig perversa uttryck, kunde de i många fall inom en anstalt hållas till skick och ordning endast genom stränga disciplinmedel. Frånvaron av de möjligheter i nämnda avseende, som erbjödes inom en fångvårdsanstalt, skulle helt visst leda till nedslående iakttagelser.

Skulle sådan ändring göras i gällande lösdrivarlags bestämmelser, att tvångsarbete ej vidare bleve tillämpligt å kvinnor, som förde ett för allmän säkerhet och ordning vådligt liv i sedeslöshet, måste således enligt styrelsens mening för deras omhändertagande i sluten vård, där sådan erfordrades, beredas andra anstalter, som i det närmaste liknade tvångsarbetsanstaltema. Huruvida vid dylikt förhållande kunde vara skäl att frångå nuvarande, bestämmelser i föreliggande hänseende, berodde på den vikt, som iinge tillerkännas strävandet att frigöra de lösaktiga kvinnornas korrektiva behandling från »fångvården». I sak bleve skillnaden knappast någon i de fall, då anstaltsbehandling erfordrades.

Efter det fångvårdsstyrelsen därefter närmare angivit några av de riktningar, i vilka en reform av tvångsarbetsförfarandet enligt styrelsens mening borde gå, framhöll styrelsen i sin förevarande skrivelse en del svårigheter, som skulle möta den ifrågasatta organisationsförändringen. Styrelsen yttrade i deDna del:

I anledning av vad fattigvårdslagstiftningskommittén anfört därom, att eu tilltänkt omorganisation av tvångsarbetsanstaltema för kvinnor kunde bestå bland annat däri, att för dessa anstalter skulle finnas en särskild direkt under justitiedepartementet lydande styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter, tilläte styrelsen sig erinra, att, på sätt redan förut framhållits, en stark disciplinär myndighet måste göra sig gällande inom en dylik anstalt, fullt ut med samma nödvändighet som inom anstalterna för män. Kommittén hade tänkt sig ett frånskiljande från fångvårdsförvaltningen även av sistnämnda anstalter i ändamål att så mycket som möjligt förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av sträft'. Följden av denna tankes genomförande enligt den av kommittén antydda planen bleve skapandet av ett antal styrelser, sammansatta av personer i allmänhet utan förut förvärvad sakkunskap och utan erforderlig överblick. Styrelserna vore hänvisade var för sig att följa sin åskådning till det helas förvirrande.

Bihang till riksdagen? protokoll 1920. 1 somt. 205 höft. (Nr 240.) -

Fångvårdsstyrelsen i utlåtande den 14 februari 191H.

10 Kung/l. Maj:ts proposition Nr 24<>.

För att icke missbruk av eu stark disciplinär myndighet skulle behöva befaras. måste över de särskilda bestämmande myndigheterna finnas en överledning, som med samlad erfarenhet från liknande områden kunde avgöra gränserna för det behövliga ingripandet.

Vidare vore att märka, att svårigheten ett bereda ifrågavarande internerade en lämplig sysselsättning löstes på ett mera fruktbärande sätt, om det skedde i samband med straffanstalternas förseende med arbete. Den organisation, som nu för ändamålet funnes genomförd, skulle icke kunna ersättas genom några decentraliserade småstyrelsers bemödanden.

Tjänstepersonalen kunde givetvis bättre tillgodogöras, om valet stode öppet att placera en var vid den anstalt, där hans förutsättningar gjorde honom bäst passande. Ju flera anstalter, som i detta avseende lydde under samma förvaltande myndighet, desto gynnsammare ställde sig förhållandena i nämnda hänseende.

Så vore också fallet i fråga om den ekonomiska förvaltningen. Upphandlingarna kunde ske i vida större skala. Avkastningen av jordbruk och trädgårdar nyttiggjordes på ett förmånligare sätt, då ett större antal konsumenter funnes inom samma förvaltning.

Hela vinsten skulle vara att »sä mycket som möjligt förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av straff». Denna karaktär skulle således vara beroende av en namnfråga: den att centralverket benämndes »fångvårdsstyrelsen».

Direktören vid tvångtarbe! sanstalten å Svartsjö.

Som fångvårdsstyrelsen icke före avgivandet av sitt nu refererade utlåtande inhämtat yttrande från direktören vid den enda tvångsarbetsanstalt för män, som för det dåvarande var i verksamhet, nämligen tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, anmodade jag styrelsen att skyndsamt i ärendet inhämta yttrande jämväl från bemälde direktör och därefter avgiva det förnyade utlåtande, som av berörda yttrande kunde föranledas.

I det yttrande, som Svartsjödirektören i anledning därav avgav till fångvårdsstyrelsen, påpekade han inledningsvis en del brister i det nuvarande tvångsarbetsväsendet samt yttrade därefter i huvudfrågan, om tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården, i korthet följande:

Något, som vid en eventuell reformering av tvångsarbetsväsendet syntes vara av ingripande betydelse, vore att söka från de internerade och deras anhöriga borttaga den känsla av bitterhet, som vore den förhärskande hos dessa människor. Denna känsla vore delvis förklarlig. Utan att vara för brott dömda eller efter att rent av hava av domstol frikänts intoges personer i statens fångvårdsanstalter där de i stort sett behandlades lika med domfällda brottslingar. Särskilt syntes detta kännas upprörande för de för tredska mot fattigvårdslagen dömda. Dessa, som i övrigt kunde vara oförvitliga människor, förmådde i regel ej fatta, varför de blivit fångar, som skulle underkastas den vanära detta namn dock medförde. Helt annorlunda skulle saken ställa sig, om de anstalter, till vilka dessa lösdrivare och understödstagare översändes, verkligen bleve, vad de borde vara: arbetsinrättningar i statens hand med för detta ändamål lämpad yttre och inre organisation.

Tvångsarbetsväsendet syntes på grund härav höra skiljas från fångvården. Liksom instituten tvångsuppfostran och tvångsinternering organiserats utanför fång-

11 Kuuyl. Majds proposition Nr 240.

vården, syntes även tvängsarbetsväsendet höra ställas under annan ledning. Fattigvårdslagstiftningskommittén både redan upptagit denna tanke, som ävenledes länge såsom ett önskemål framstått för inom detta område socialt intresserade personer. Härigenom skulle tvångsarbetet frigöras från det, som för tvångsarbetaren framstode såsom en av samhällets stora orättvisor: detta att han gjordes till fånge och i likhet med dömda förbrytare förvarades å eu statens fångvårdsanstalt. Nu kunde naturligen invändas, att namnet ej gjorde något till saken, men tydligt vore, att just den etikett, som fångvårdsnamnet påsatte tvångsarbetet, till största delen dock vore skulden till den rådande uppfattningen, att detta arbete i själva verket ingenting annat vore än ett maskerat straffarbete. Härpå skulle en förändrad benämning av fångvårdsstyrelsen ej kunna råda bot.

Någon fara för tvängsarbetsväsendet i disciplinärt avseende skulle en eventuell skilsmässa från fångvården ej gärna kunna innebära. Disciplin och ordning rådde även inom andra områden än inom fångvårdsanstalterna, exempelvis inom sjukvårdsinrättningar och sanatorier, inom städernas arbetsinrättningar och andra institutioner.

Efter det Svartsjödirektören därefter ingått i bemötande av en del andra av fångvårdsstyrelsen mot organisationsförändringen framförda betänkligheter, tilläde han:

Genom tvångsarbetsväsendets skiljande från fångvården skulle samtidigt den tanke bringas till utförande, som av riksdagens revisorer år 1917 framfördes med avseende å jordbruksdriftens ä Svartsjö ställande under särskild, även för sådant ändamål sammansatt styrelse.

Det av styrelsen för statens värdanstalt å Venngarn nyligen väckta förslaget om viss ändring i lagen om behandling av alkoholister, avseende att bereda möjlighet till överflyttning från statens alkoholistanstalt till tvångsarbetsanstalt av mera svårskötta individer, syntes efter ett eventuellt frånskiljande av tvångsarbetsväsendet från fångvården ävenledes lättare kunna genomföras i betraktande av arten hos de skäl, som vid tiden för lagens tillkomst anfördes mot införandet av en liknande, redan då ifrågasatt bestämmelse.

Detta Svartsjödirektörens yttrande överlämnade fångvårdsstyrelsen med skrivelse den 4 mars 1918. I denna konstaterades styrelsen till en början, att styrelsen och bemälde direktör väsentligen vore av samma mening med avseende å sättet för avhjälpandet av en del brister, som nu vidlådde tvängsarbetsväsendet. Därefter yttrade styrelsen bland annat:

Däremot avveke direktörens åsikt från styrelsens därutinnan, att han ansåge tvångsarbetsanstalternas förknippande med fångvården medföra desammas allt för stora likställande med straffanstalterna och att en namnförändring å styrelsen icke .skulle avlägsna denna olägenhet.

1 denna punkt torde få erinras, att i törhända de flesta länder tvångsarbetsanstalternas förvaltning lydde under samma ledning som straffanstalternas, att tvångsarbetet i själva verket vore en påföljd för lagöverträdelse av icke ofarlig art, ehuru det ådömdes i administrativ väg samt att gällande lösdrivarelag lämnade fattigvårdesambälle öppet afl upprätta egen tvångsarbetsanstalt för tvångsarbetes

Fångvårdsstyrelsen i utlåtande den 4 mars 191H.

Fångvårdsstyrelsen i utlåtande den 5 april 1918.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

avtjänande, men att sådana enskilda anstalter icke kommit till stånd i, nämnvärd man.

Överdirektören i styrelsen vore själv sedan ett tjugutal av år ledamot av styrelsen för åkerbrukskolonien Hall och hade således kännedom om den verksamhet, en enskild styrelse kunde utöva i fråga om ledningen av en stor anstalt för socialt undermåliga. Denna verksamhet kunde endast utövas i största allmänhet. Att följa arbetet mera ingående vore icke möjligt. Då nu Svartsjödirektören förordade tvångsarbetsanstalternas frigörande från fångvårdsstyrelsen och deras läggande under enskilda styrelser, innebure detta, att platsledningen skulle berövas den såväl i avseende å personalvården som beträffande den ekonomiska förvaltningen erfarna detaljuppsikt, som fångvårdsstyrelsen med i lantbruksgöromålen och räkenskapshänseende m. m. sakkunniga tjänstemäns biträde vore i tillfälle att utöva med större kontinuitet än en enskild styrelse av privatpersoner. Det kunde med visshet påstås, att styrelsen hade både mera tid och mera intresse att ägna åt ledningen av tvångsarbetsanstalterna än den enskilda styrelsens medlemmar, som måste taga uppdraget mera såsom en tillfällig bisysselsättning.

Efter det, såsom jag får tillfälle att utförligare omnämna längre fram, särskilt tillkallade sakkunniga avgivit yttrande rörande det närmare sättet för ett eventuellt frigörande av tvångsarbetsanstalterna från deras nuvarande samband med den egentliga fångvården, blev berörda yttrande remitterat till, bland andra myndigheter, jämväl fångvårdsstyrelsen. 1 det förnyade utlåtande i ärendet, som detta ämbetsverk i anledning därav avgav den 5 april 1918, ingick styrelsen jämväl närmare på själva huvudspörsmålet om lämpligheten överhuvudtaget av en dylik organisationsförändring samt yttrade i denna del i huvudsak följande:

Då en stor del av dem, som omliändertoges för lösdriveri, ej sällan vore farliga och mera svårskötta än Straffångar, borde krävas, att tvångsarbetsanstalterna vore så inrättade, att de erbjöde ett tillfredsställande förvar och betryggande anordningar för upprätthållande av ordning och säkerhet.

Under antydda förhållanden komme tvångsinterneringen av lösdrivare med tillhörande arbetsplikt att i väsentliga drag gestalta sig på samma sätt som den frihetsförlust, vilken drabbade fångarna i straffanstalter av viss typ. Från denna synpunkt sett vore det därför, enligt styrelsens mening, intet att erinra emot, tvångsarbetsanstalternas bibehållande under fångvårdens ledning. En sådan anordning syntes tvärtom erbjuda övervägande fördelar och innebure enligt styrelsens uppfattning icke något som helst hinder för iakttagande av de modifikationer i behandlingen, som tvångsarbetets egenart krävde.

De nu i bruk varande tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona vore båda inrättade och anordnade med hänsyn till uppgiften att vara interneringsplatser för personer berövade friheten. Väl hade under senaste åren vidtagits åtgärder för att alltmera framhäva tvångsarbetets olikhet mot fängelse och straffarbete, men det hade ännu icke kunnat bringas därhän, att icke logement, arbetesalar, gårdar m. m. fortfarande gåve i det närmaste samma intryck som vanliga straffanstalter för gemensambetsfångar. Ehuru arbetsdriften vid båda de ifråga-

13 Kung!. Maj:tv proposition Nr 246.

varande anstalterna i stor omfattning numera omlagts till friluftsgöromål, hade de internerades behandling dock icke kunnat tillräckligt frigöras i ändamål att avlyfta intrycket av tvångsarbetets alltför nära likhet med straffbehandling. För att detta önskemål skulle kunna uppnås, förefölle det styrelsen som om en djupare gående omläggning behövdes än enbart den, som innebures i de hittillsvarande anstalternas överflyttande från fångvårdsstyrelsens förvaltning.

I ett den 15 april 1918 dagtet-knat utlåtande uttalade sig överståtliållarämbetet för polisärenden i denna fråga, särskilt så vitt angick dess samband med reglementeringens upphävande. Ämbetet yttrade bland annat:

Det vore visserligen icke att antaga, att efter reglementeringens avskaffande tillämpning av lösdrivarlagen skulle komma att erfordras i mindre omfattning än därförut, men den korrektiva behandlingen av prostitutionen finge naturligtvis en annan innebörd, när den avsåge att motarbeta prostitutionen i stället för att vidmakthålla reglementeringen.

Med hänsyn till sistberörda förhållande torde emellertid bristerna i den korrektiva behandlingen, sådan den nu vore anordnad, bliva mera framträdande efter reglementeringens upphävande, och det bleve då av större betydelse att härutinnan åstadkomma ändring:

Det hade framhållits såsom ett önskemål, att tvångsarbetet anordnades så, att det så litet som möjligt finge karaktären av straff. Där reglementering förekomme, ådömdes varning och tvångsarbete beträffande prostituerade kvinnor vanligen såsom påföljd för överträdelse av reglementet och kunde då i viss mening anses som straff, men när inskridandet uteslutande avsåge att åstadkomma rättelse i den prostituerades levnadssätt och vänja henne vid arbetssamhet och ordnade levnadsvanor, kunde det icke längre vara tal om bestraffning, ehuruväl det icke kunde undvikas, att den fruktade interneringen alltid komme att för mången framstå såsom eu straffpåföljd.

Den benämning, som åsattes den korrektiva behandlingen, betydde i sak kanske mindre, och det vore väl icke heller i sådant hänseende av någon betydelse, huruvida tvångsarbetsanstalterna bibehölles under eller skildes från fångvårdsstyrelsen. Men den individualiserade behandling, som vore en nödvändig förutsättning för en mera fruktbärande anstaltsvård, och kanske i ännu högre grad den nödvändiga omvårdnaden om kvinnorna, sedan det egentliga tvångsarbetet upphört, torde medföra en sådan omläggning av hela den korrektiva behandlingen av de prostituerade. att denna icke längre hörde rätt väl tillsammans med fångvården. Det torde särskilt vara av vikt, att frågor rörande anstaltvården och vad därmed sammanhängde finge behandlas under friare former dels med hänsyn till behovet av erfarenhet och anställande av nya försök bland annat för möjliggörande av lämplig övergång från den strängare, mera tvångsbundna behandlingen till ökad frihet förde internerade och dels för befrämjande av samarbete med föreningar och enskilda personer för beredande av vård och arbete åt sådana kvinnor, som kunde från anstalterna till dem överlämnas. Det syntes därför lämpligt, att ifrågavarande anstalter skildes från fångvården samt liksom uppfostringsanstalten å Bona och vårdanstalten för alkoholister vid Yenngarn ställdes under särskild styrelse.

Vad här anförts torde i väsentliga hänseenden äga tillämpning jämväl beträffande de manliga lösdrivarna och de för dem avsedda anstalterna. Dock före-

Överståthåilar ämbete t för polisärenden.

Socialstyrelteii

14 Kanyl. Maj it s proposition Nr 246.

funnes så till vida eu bestämd skillnad- att många manliga lösdrivare vore att likställa med vanliga förbrytare, till vilken kategori borde hänföras även så kallade bondfångare, prejare m. fl., men denna omständighet torde icke utgöra något hinder för den föreslagna omläggningen, under förutsättning likväl att ledningen av anstalterna utrustades med erforderlig tvångsmakt för upprätthållande av nödig disciplin och ordning.

Socialstyrelsen avgav i ärendet infordrat utlåtande, dagtecknat den 9 april 1918. 1 detta hette det beträffande det föreliggande huvud-

spörsmålet om tvångsarbetsväsen dets skil jande från fån gvård sförvaltningen i huvudsak följande:

Beträffande lösdrivarna liksom andra grupper av sociala samhällselement framträdde numera allt starkare kraven på en omläggning av samhällets skyddsåtgärder. Erfarenheten Ange nämligen anses hava visat, att ett mycket starkt betonande av de repressiva momenten icke vore ändamålsenligt, då detsamma i allmänhet icke vore ägnat att förbättra individerna och förhindra återfall. En i verklig mening förebyggande verksamhet måste nämligen grundas på en uppfostran av individerna, genom vilken dessas karaktär stärktes och deras förmåga av ärlig självförsörjning utvecklades. Enligt denna uppfattning vore givetvis interneringen vid tvångsarbetsanstalt ingalunda den enda åtgärd, som från samhällets sida borde vidtagas, utan endast ett led i en serie av anordningar, genom vilka man sökte bereda en stödjande omvårdnad för individer, som behövde hjälpas fram till fullt självansvar. Där interneringen måste vidtagas, skedde detta visserligen delvis för att skydda samhället och andra individer för yttringar av deras samhällsfarlighet, men väsentligen för att den internerade måtte genom starkt uppfostrande inflytande under längre tid få den viljans och kroppens härdning, att han efter interneringstidens slut kunde, eventuellt med fortsatt övervakning, bliva en samhällsnyttig, lojal medborgare. En sådan uppfostran skedde visserligen under tvunget kvarhållande å anstalt men icke på uniform tvångsväg. Individernas förutsättningar i avseende a psykisk läggning, ursprung och uppfostran, vanor, yrkesutbildning, tidigare social ställning med mera vore så olika, att man endast genom långt driven individualisering av deras behandling kunde förvänta goda resultat.

Denna uppfattning torde med all säkerhet komma att prägla det förslag till lagstiftning i ämnet, som snart vore att förvänta från fattigvårdslagstiftningskommittén. Vid de mera provisoriska åtgärder i avseende å lösdrivares behandling, som i avvaktan på den hithörande lagstiftningens revision kunde ifrågakomma, hade man sålunda att hålla i sikte, att utvecklingen på området otvivelaktigt komme att gå i den nyss antydda riktningen. De likartade tendenser, som framträdde inom fångvården, torde visserligen allt mera komma att prägla även fångarnas behandling. Å andra sidan torde emellertid straffhotet här komma att ännu längre förbliva av dominerande betydelse. Det syntes därför sannolikt, att med det starkare betonande av vårdens förebyggande karaktär, som redan nu trängde sig fram beträffande lösdrivarna, denna gren av samhällets vårdverksamhet komme att mera markerat än förr skilja sig från fångvården och närma sig behandlingen av andra slag av socialt mindervärda individer, såsom alkoholister, vissa grupper understödstagare och försumliga familjeförsörjare, vanartiga minderåriga samt minderåriga förbrytare, alkoholbrottslingar, abnorma brottslingar, som icke vore i behov av hospi-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24(>. 15

talsvård, med flera. Endast för vissa av dessa kategorier vore en rationell behandling ännu genomförd, för andra förbereddes sådan, medan åter några ännu icke blivit föremål för den särskilda uppmärksamhet från det allmännas sida, att deras omhändertagande under lämpliga former tagits i närmare övervägande. Styrelsen lunne det emellertid sannolikt, att de nära beröringspunkterna mellan nu berörda grupper av socialt mindervärda samt de likartade synpunkter, som måste anläggas på deras behandling, skulle föranleda, att vården av dem komme att organiseras efter i huvudsak samma riktlinjer. Då därvid de sociala momenten måste bliva dominerande, torde också den centrala ledningen komma att tillhöra det departement, som hade att handlägga övriga sociala ärenden. I frågans nuvarande läge och i avvaktan på lösdrivarlagstiftningens reviderande torde emellertid böra anstå med det mera definitiva prövandet av dessa organisationsspörsmål, och endast sådana jämkningar härutinnan vidtagas, som i minsta mån föregrepe och bunde utvecklingen. Med hänsyn härtill torde man nu böra utgå ifrån, att frågor om lösdrivares behandling åtminstone tills vidare borde bibehållas hos justitiedepartementet.

Beträffande den närmare ledningen av tvångsarbetsanstalterna hade fattigvårdslagstiftningskommittén nu principiellt uttalat sig för deras avskiljande från fångvårdsstyrelsens förvaltningsområde. I samma riktning hade direktören vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt yttrat sig. varemot fångvårdsstyrelsen förklarat sig anse, att tvångsarbetsanstalterna allt framgent borde sortera under styrelsen.

Vid övervägande av de skäl, som anförts för vardera av dessa uppfattningar, vore, enligt socialstyrelsens förmenande, av avgörande betydelse den nyss hävdade åskådningen, att vid en reformering av lösdrivarebehandlingen huvudvikten borde läggas på uppfostran till och genom arbete, samtidigt som de oumbärliga tvångsåtgärderna i största möjliga utsträckning berövades sin repressiva karaktär, och att sålunda _ varje anordning, som förhindrade förverkligandet av detta syfte borde undvikas. Aven om den praktiska utformningen av lösdrivarbehandlingen skulle komma att gestalta sig på samma sätt under fångvårdsstyrelsens som under en annan ledning, syntes det sålunda lämpligast, att det direkta sambandet mellan tvångsarbetsanstalterna och straffverkställighetens centralmyndighet upphävdes.

Om socialstyrelsen alltså anslöte sig till fattigvårdslagstiftningskommitténs uppfattning i ämnet, förelåge emellertid icke för styrelsen fasta hållpunkter för ett bedömande av den lämpliga tiden för genomförande av den ifrågasatta förändringen. Därest med säkerhet kunde förutses, att lösdrivarlagstiftningens revision hunne genomföras under något av de närmaste åren, torde denna tidpunkt utan större olägenhet kunna inväntas. Skulle däremot längre tidsutdräkt därmed vara att befara. syntes ett ingripande redan nu mera påkallat. Det kunde nämligen icke förbises, att därest dels reglementeringen avskaffades och därmed eu ändrad hållning intoges gent emot prostitutionen, dels också fattigvårdslagstiftningen nu reviderades, starka principiella och praktiska skiil talade för samtidiga, om ock provisoriska åtgärder för en begynnande reform med avseende å behandlingen vid lösdrivaranstaltorna, till vilka eu del av de prostituerade och av fattigvårdens klienter komme att även i fortsättningen hänvisas.

Vid avlåtandet av PJES ars proposition i uu föreliggande ämne .nr ->88) gjorde jag ett sammanfattande uttalande i fråga om lämpligheten av tvånesarbetsaustal tern as utbrytning nr fångvården. Då vad ian-

Departementschefen rid avlåtan• tet av 191 Sår* proposition.

16 Kung!. Maj.is proposition Nr 246.

därvid vttrade fortfarande enligt min mening äger sin fidla giltighet, skall jag tillåta mig att ordagrant citera det huvudsakliga av vad jag då anförde. Jag yttrade bl. a. följande: :

»Av den sålunda förebragta utredningen framgår, att den ifrågasatta organisationsförändringen — tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvårdsförvaltningen — förordas av socialstyrelsen och överståthållarämbetet för polisärenden samt att förslaget om denna reform vinner understöd jämväl av direktörerna vid våra nuvarande tvångsarbetsanstalter, främst direktören vid Svartsjö anstalten. Därjämte har tattigvårdslagstiftningskommittén redan tidigare, oberoende av de särskilda förhållanden, som nu föranlett frågans upptagande, under gången av sitt utredningsarbete kommit till samma uppfattning rörande lämpligheten av dessa anstalters ställande under särskild förvaltning såsom ett led i ett reformerat förfarande vid behandlingen av lösdrivare. Fångvårdsstyrelsens ställning till förevarande spörsmål synes däremot vara den, att tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården icke bör äga rum annat än i samband med eu djupare gående omläggning av lösdriverilagstittningen.

För min egen del ansluter jag mig utan tvekan till den uppfattningen, att ett frigörande av tvångsarbetsanstalterna från dess samband med den egentliga fångvården bör komma till stånd.

Ett av de skål, som föranlett mig att intaga denna ståndpunkt är det, att, enligt vad flertalet av de hörda myndigheterna med styrka framhållit, nämnda samband visat sig olämpligt så till vida, att därigenom i det allmänna medvetandet uppkommit ett missförstånd rörande tvångsarbetets natur och ändamål, ett missförstånd, som säkerligen till stor del orsakat den motvilja, med vilken detta institut så otta betraktas. Ehuru tvångsarbetet ej innefattar straff i vanlig bemärkelse, har detsamma likväl därigenom, att det verkställts i anstalter, som lyda under fångvården och i stort sett likna straffanstalter i egentlig mening, fått sig påtryckt prägeln av ett dylikt straff. Detta har givetvis ej kunnat undgå att verka i hög grad deprimerande på många av dem, som drabbats därav, och sålunda varit ägnat att motverka syftet med deias insättande i anstalten: att genom deras hållande till ordnat arbete under längre tid uppfostra dem till arbetsvilliga och samhällsnyttiga individer. Tvångsarbetsanstalterna hava framstått, icke — såsom de bort som arbetsinrättningar i statens hand eller, om man så vill beteckna dem, statliga arbetsuppfostringsanstalter, utan som vanliga straffanstalter. Den, som utsläppts från eu tvångsarbetsanstalt har betraktats, som en vanlig f. d. 'fånge’ och fått lida den smälek, som dock alltid måste vara förbundet med ett dylikt namn.

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Väl är det sant, att en avsevärd del av de personer, som dömas till tvångsarbete, äro att anse såsom på det hela taget oförbätterliga; dessas intagande och kvarhållande å arbetsanstalt bör huvudsakligen betraktas såsom en säkerhetsåtgärd till samhällets skydd, under det att det kan synas utsiktslöst att vidtaga särskilda åtgärder för deras förbättring. Särskilt sådana individer måste underkastas en relativt långvarig vistelse på sluten anstalt, under uppsikt av den starka disciplinära myndighet, varmed nuvarande anstaltsförvaltning är utrustad och som givetvis bör bibehållas även efter de skilda anstalternas ntbrytande ur fångvården.

Men andra kategorier av tvångsarbetare, särskilt i de yngre årsklasserna, äro däremot otvivelaktigt mottagliga för rättelse genom eu metodiskt ledd, efter vart särskilt fall rättad uppfostran. För dessa kan en relativt kort vistelse å anstalt med strängt genomförd disciplin och avskildhet från yttervärlden vara tillfyllest. Fn allt större frihet må kunna givas den å anstalten intagna, efter hand som han visar sig vara mottaglig för fostran. Som en övergångsform till full frihet må det finnas lämpligt att förflytta dessa tvångsarbetare till skyddsanstalter eller enskilda hem, till det yttre under fullständig frihet, men likväl under tillsyn och ledning från huvudanstalten.

Att tvångsarbetet med hänsyn till en dylik utveckling av dess syfte icke för närvarande är ordnat på tillfredsställande sätt, torde vara allmänt erkänt. Önskvärdheten av dess omläggning i olika avseenden har framhållits av alla hörda myndigheter, icke minst av fångvårdsstyrelsen. De närmare linjer, efter vilka denna omläggning bör ske, äro visserligen ej ännu definitivt uppdragna, men så mycket torde dock framstå som visst, att vid en blivande reform av tvångsarbetet man kommer att vid detsammas närmare utformande taga mera hänsyn till dess nyss framhållna egenskap av uppfostringsmedel än för närvarande är fallet. Fn följd härav blir, att anstaltsvården säkerligen i långt större utsträckning än nu måste inriktas på att bliva individualiserad. Detta kräver, såsom jag nyss antytt, avsevärt friare förmer med avseende å behandlingen än de, som nu komma till tillämpning. Eu nödvändig förutsättning för att med en omläggning efter nu angivna riktlinjer av tvångsarbetet skall kunna vinnas vad man därmed vill uppnå är emellertid enligt min mening, att det hinder härför undanröjes, som, på sätt nyss sagts, ligger i tvångsarbetsväsendets sammankoppling med fångvårdsförvaltniugen. Anstaltsbehandlingens likställande med straff måste i möjligaste mån undvikas och åt anstalterna måste givas en ledning, Bihang till riksdagens protokoll 1220. 1 ;aml. 205 höft. (Sr 246.) 3

*8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

sammansatt med särskild hänsyn till de friare former, Under vilka dessa måste verka för att rätt fylla sin uppgift.

En särskild, från fångvården skild administration av tvångsarbetsanstalterna syn< s vidare önskvärd med hänsyn till den omvårdnad offer tvångsarbetets verkställande, som bör komma särskilt de yngre av dessa till del i syfte att om möjligt på ett bestående sätt vinna dem för ett nyttigt och ordentligt liv. Härför erfordras intresserad ledning och övervakning av de skilda individerna, i likhet med vad nu är fallet beträffande t. ex. de elever från statens uppfostringsanstalt å Bona, som vistas utom anstalten. Det övervakningssystem, som sålunda torde böra ingå som ett betydelsefullt led i denna tvångsarbetarnas efterbehandling — främst kanske deras, som äro att hänföra till de prostituerades kategori —, kan icke bliva anordnat på fullt ändamålsenligt och för det allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande sätt, så länge tvångsarbetet inordnas under den allmänna fångvården, vars egentliga uppgift är att utöva vård över till straff dömda personer. Ett ordnat och intimt samarbete mellan å ena sidan ledningen av vederbörande tvångsarbetsanstalt och å andra sidan anstalter för arbetsförmedling ävensom enskilda föreningar och institutioner, vilka hava till sin uppgift att befrämja det sociala välfärdsarbetet, måste uppenbarligen åstadkommas, om icke det intresse och den kostnad, som nedlagts på själva tvångsarbetets verkställande, skola vara förspillda. Alen det torde vara lika uppenbart, att ett dylikt samarbete låter sig lättare, än vad nu är fallet, anordnas, ifall de särskilda tvångsarbetsanstalterna, på sätt jag kommer att föreslå, ställas under vård av särskilda styrelser, sammansatta av, bland andra, personer, som intaga en framträdande plats på skilda sociala arbetsområden och som erhålla till uppgift att leda och befrämja räddningsarbetet med avseende å de å respektive arbetsanstalt intagna, ej blott så länge dessa vistas å anstalten, utan även under någon tid efter det tvångsbehandlingen upphört. Liknande anordning med särskild anstaltsstyrelse är redan träffad för tillvaratagandet av andra, närbesläktade kategorier av samhällets förkomna eller försummade element, såsom alkoholister och minderåriga förbrytare, och har på dessa områden fallit synnerligen väl ut.

Särskilda styrelser för de skilda slagen av ivångsarbetsanstalter synas även i ett annat viktigt avseende kunna bliva av största betydelse. Deras arbetsuppgift torde nämligen böra bestämmas så vidsträckt, att de bliva verksamma för att, under samverkan med vederbörande statliga och kommunala myndigheter ävensom föreningar och enskilda, i allmänhet häinma och begränsa de företeelser, vilka vålla

19 Kungl. May.ts proposition Nr 246.

rekryteringen av våra tvångsarbetsanstalter. I främsta rummet tänker jag mig, att eu blivande styrelse för den kvinnliga anstalten skall kunna fylla eu väsentlig uppgift i det arbete, som med kraft bör upptagas för att med lämpliga och humana medel motverka prostitutionen, en uppgift, som icke framstår såsom mindre nödvändig därför att reglementeringen avskaffas.

Rörande tiden för nu ifrågavarande organisationsförändrings genomförande har ifrågasatts, att därmed möjligen skulle kunna anstå, till dess fattigvårdslagstiftningskommittén, vilken, såsom förut om förmälts, fått sig anförtrodd uppgiften att utarbeta ny lösdrivarlagstiftning, avgivit sitt betänkande i ämnet. Med avseende å detta spörsmål vill jag till en början nämna, att, enligt vad jag inhämtat, det på grund av andra kommittén åliggande arbeten av brådskande natur torde dröja avsevärt länge, innan kommittén hinner slutföra sitt berörda uppdrag. Den nya lösdrivarlagstiftningen kommer därför säkerligen att låta vänta på sig ännu några år. Att under sådana förhållanden dröja med genomförandet av nu ifrågavarande, i och för sig önskvärda reform, till dess nyssnämnda lagstiftning blir mogen för sin lösning, torde så mycket mindre vara att förorda, som enligt min mening beaktansvärda fördelar måste anses vara förknippade därmed, att organisationsförändringen till tiden går före den nya lösdrivarlagens tillkomst. På detta sätt skulle nämligen tvångsarbetsanstalternas nva ledning bliva satt i tillfälle att vid de försök att inom ramen av den nuvarande lagstiftningen reformera anstaltsbehandlingen, som denna nya ledning säkerligen kommer att göra, samla en tids erfarenhet med avseende å samma lagstiftnings brister, en erfarenhet, som sedan skulle, vid sidan av den av fångvårdsstyrelsen redan förvärvade, komma väl till pass vid den nya lösdrivarlagstiftningens slutliga behandling.

Härtill kommer, att för organisationsförändringens genomförande redan med nästkommande års ingång tala även ett par andra betydelsefulla omständigheter: att vid nämnda tidpunkt dels reglementeringen väntas bliva upphävd och andra slag av åtgärder för motverkande av prostitutionen därmed erforderliga samt dels den nya fattigvårdslagen skulle komma att träda i kraft.

Beträffande organisationsförändringens samband med den situation, som blir en följd av reglementeringens upphävande, hänvisar jag till vad jag förut yttrat samt till de uttalanden, som i detta avseende gjorts av socialstyrelsen och överståthållarämbetet för polisärenden och vari jag instämmer.

Vad åter angår den betydelse, det till riksdagens prövning hän-

20 Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

skjutna förslaget till ny hittig vård slag liar för nu förevarande spörsmål, vill jag till en början påminna om de bestämmelser detta förslag innehåller om upprättande, vid sidan av de egentliga fattigvårdsanst.-dterna, av särskilda arbetshem, merendels ett för varje län. Dessa arbetshem skulle hava till uppgilt att mottaga dels försörjningspliktiga, som försumma att fullgöra sin försörjningsplikt, dels ock vissa uuderstödstagare, vilka ej lämpligen kunna bibehållas å de egentliga fattigvårdsanstalterna. Arbetshemmen skulle således bliva, även de, allmänna arbetsanstalter, ehuru av väsentligen annan karaktär än statens tvångsarbetsanstalter. Dessa hem skulle visserligen komma att hysa en del personer, som på grund av lättja eller liknöjdhet underlåta att genom arbete skaffa sig medel till fullgörande av sin försörjningsplikt, men även försörjare, vilka på det hela taget föra ett arbetsamt liv, ehuru de likväl underlåta att försörja sin familj. Emellertid meddelas i lagförslaget tillika föreskrift därom, att såväl fångvårdsstyrelse, sa vitt angår å vanlig fattigvårdsanstalt intagen, som ock styrelse för arbetshem, beträffande å dylikt hem intagen, kan under vissa i lagförslaget angivna förutsättningar hos Kungl. Maj:ts befallningshavande göra framställning om den felandes dömande till tvångsarbete. Tvångsarbetet skulle alltså, i nära anslutningtill dess nuvarande egenskap av yttersta tvångsmedel mot dem, som stå under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, bliva anordnat såsom en påbyggnad på den kommunala arbetsskyldigheten. Vid nu nämnda förhållande synes det mig vara av vikt, att skiljaktigheten mellan dessa arbetsanstalter — de kommunala arbetsliemmen och statens arbetsanstalter — ej göres större, än som motiveras av nödvändigheten att utrusta dessa senare med större tvångsmakt. Det är alltså jämväl från denna synpunkt sett av betydelse, att föreställningen om tvångsarbetsanstalternas karaktär av straffanstalt undanröjes genom dessa anstalters fullständiga skiljande från fångvårdsförvaltniugen.

En skilsmässa mellan tvångsarbetsanstalterna och fångvården är alltså enligt min mening från flera synpunkter synnerligen önskvärd och bör också utan större dröjsmål komma till stånd, därest icke med densamma äro förbundna praktiska olägenheter av beskaffenhet att uppväga därmed förenade fördelar. Detta är emellertid, enligt min uppfattning ej händelsen, något som torde framgå av den prövning av detta spörsmål, varpå jag nu vill ingå.

De nackdelar, som skulle vara förknippade med en utbrytning- av tvångsarbetsanstalterna från fångvården, hava utförligt skildrats av fångvårdsstyrelsen. Nyssnämnda prövning torde därför lämpligen kunna

21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

antaga formen av en granskning av de skäl, fångvårdsstyrelsen anfört mot den ifrågavarande organisationsförändringen.

Såsom eu av fångvårdens huvudinvändningar mot reformen torde få betraktas den, att vid anstalter av ifrågavarande art, dit starkt indisciplinära individer sammanföras, tillgång måste finnas till en stark tvångsmakt samt att möjligheten av en dylik tvångsmakt ej längre skulle förefinnas, därest anstalternas samband med fångvården upphörde.

Gentemot detta skäl vill jag framhålla, att, på sätt jag redan i annat sammanhang antytt, tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsförvaltningen givetvis icke i och för sig utesluter, att tillgång till lika stark tvångsmakt över tvångsarbetare, som den fångvårdsstyrelsen och dess organ nu äga, fortfarande kommer att vara tillfinnandes. Tvångsmakten är, på sätt fångvårdsstyrelsen själv också framhåller med avseende å anstaltsbehandlingen över huvud taget, ej beroende av ledningens förläggning till den ena eller den andra centralmyndigheten, utan å lagens bestämmelser och Kungl. Maj:ts instruktioner. Lagen säger, att den dömde skall hållas till tvångsarbete å allmän arbetsanstalt; det ligger då i sakens natur att vederbörande anstaltsledning, av vilken art denna än må vara, måste utrustas med den tvångsmakt gentemot den å anstalten insatte, som är nödvändig, för att ej denna lagens bestämmelse skall bliva en död bokstav. Tillgång till erforderlig tvångsmakt i nu nämnt avseende kommer alltså givetvis att finnas jämväl efter ett eventuellt frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna frän fångvården.

Fångvårdsstyrelsen ger även uttryck för sin farhåga, att den ledning över de särskilda tvångsarbetsanstalterna, som skulle sättas i fångvårdsstyrelsens ställe, komme att sakna sakkunskap samt den överblick över vården å andra anstalter av nu ifrågavarande slag, som måste anses vara önskvärd för vinnande av enhetlighet med avseende å tvångsarbetets ordnande.

Denna farhåga synes mig icke äga tillräcklig grund. Visserligen är det tydligt, att den nya ledningen, när den först tillträder sitt värv, måste antagas komma att stå den nuvarande efter i erfarenhet i hithörande ting. Denna olägenhet torde dock få betraktas som övergående. Om, på sätt jag tänkt, i den nya anstaltsledningen komma att sitta personer, representerande juridisk insikt, socialt intresse samt praktisk erfarenhet å de huvudsakliga områden, på vilka anstalternas arbetsdrift kommer att röra sig-, lärer det icke dröja länge, innan den nya ledningen så vuxit sig in i sin uppgift, att den kommer att tillfredsställa även högt ställda anspråk. Vad som möjligen här kommer att brista i ämbetsmannarutin,

1918 dra lag tima riktdag.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

kommer säkerligen att mer än väl uppvägas av allsidigheten i sakkunskapen. Den erfarenhet, som är att hämta från närliggande områden, bestyrker denna miu uppfattning.»

Längre fram i samma anförande fortsatte jag:

»Vad fångvårdsstyrelsen i övrigt anfört mot den föreslagna organisationsförändringen — främst de svårigheter denna skulle medföra för tvångsarbetarnas sysselsättande och anstalternas ekonomiska förvaltning — synes mig icke vara av beskaffenhet att verka avskräckande. Även i detta hänseende torde t. ex. Bonaanstalten kunna tjäna som ett talande exempel.

De skäl, fångvårdsstyrelsen anfört för sin ståndpunkt till det föreliggande spörsmålet, hava sålunda icke kunnat rubba mig ur min uppfattning, att en utbrytning från fångvården av tvångsarbetsanstalterna bör komma till stånd och det redan med ingången av nästkommande år.»

Den till 1918 års lagtima riksdag avlåtna propositionen om tvångsurbetsanstalternas skiljande från fångvården och läggande under särskilda styrelser, lydande direkt under justitiedepartementet, tillstyrktes av statsutskottet, som därvid i huvudsak yttrade:

Det syfte, som läge till grund för det av Kungl. Maj:t föreslagna avskiljandet av tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona från fångvården, vore närmast att från anstalterna i fråga avlägsna deras hittillsvarande karaktär av fångvårdsanstalter och därigenom underlätta och befrämja deras huvuduppgift: att hos arbetsovilliga och sköteslösa individer inskärpa nödvändigheten av arbetsamhet och skötsamhet. I berörda avseende anslöte sig också den föreslagna åtgärden principiellt och praktiskt till de riktlinjer, som vid riksdagen funnit uttryck såväl i den av riksdagen antagna nya fattigvårdslagstiftningen som den likaledes av riksdagen godkända lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar m. m. Till berörda strävande även i dess föreliggande form hade utskottet också funnit sig böra giva sin anslutning. Och detta så mycket hellre som ett partiellt reformarbete i den riktning, propositionen anvisade, icke syntes innebära ett föregripande av det pågående arbetet med revisionen av lösdrivarelagstiftningen utan tvärtom torde vara ägnat att ingå såsom ett dels förberedande, dels kompletterande led i detta lagstiftningsarbete. Ett stöd för denna uppfattning hade utskottet funnit icke blott i den av departementschefen lämnade motiveringen för förslagets framläggande, utan jämväl i ce uttalanden till förmån för anstalternas särskiljande från fångvården, som blivit gjorda såväl av fattigvårdslagstiftningskommittén som av socialstyrelsen och överståthållarämbetet för polisärenden ävensom av direktörerna vid anstalterna i fråga. Den emot förslaget anförda omständigheten att bland de å anstalterna intagna inginge en jämförelsevis hög procent förut straffarbete ådömda syntes icke verka övertygande i därmed avsedd riktning. Tvärtom torde med mera skäl kunna sägas, att nödvändigheten av deras förnyade omhändertagande ådagalagt, att för deras vidkommande en behandling med karaktär av fångvård icke visat sig leda till det

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

därmed avsedda målet. Den behandling, som enligt Kungl. Maj:ts förslag vore avsedd att tillämpas vid anstalterna, syntes icke genom dessas avskiljande från fångvårdsstyrelsen vare sig höra eller behöva förlora i avseende på allvar och förmåga till disciplinär fostran. Utskottet funne sig sålunda böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag om frigörande av nämnda anstalter från fångvården.

En minoritet inom utskottet höll däremot före, att förslaget om nu ifrågavarande organisationsförändring borde avstyrkas, samt anförde till grund härför följande.

Vidkommande Kungl. Maj:ts förslag i vad detsamma avsåge tvångsarbetsanstalternas å Svartjö och i Landskrona skiljande från fångvårdsförvaltningen hade denna organisationsförändring, som måste anses föregripa det pågående lagstiftningsarbetet i fråga om de personer, för vilka tvångsarbetsanstaltema vore avsedda, eller lösdrivarna, synts utskottet icke tillrådlig och under alla förhållanden icke nödvändig. Särskilt i fråga om de manliga lösdrivarna eller de å Svartsjöanstalten intagna måste, enligt utskottets förmenande, organisationsförändringen betecknas såsom mycket äventyrlig, i vilket hänseende utskottet ville hänvisa till bl. a. den omständigheten, att — såsom departementschefen jämväl medgivit — en avsevärd del av lösdrivarna vore att betrakta såsom på det hela taget oförbätterliga. Vad åter beträffade de till tvångsarbete dömda kvinnorna, utgjorde visserligen flertalet prostituerade, men hade, enligt uppgift, ungefär en tredjedel av desamma förut undergått straffarbete. Även i fråga om ett skiljande från fångvårdsförvaltningen av anstalten i Landskrona, vilket, såsom ett led i en åsyftad reformering av förfarandet mot de prostituerade kvinnorna, syntes hava varit huvudsyftet med hela den föreslagna omläggningen, torde det ej kunna anses tillrådligt att för närvarande, under avvaktan på lösdrivarelagens omarbetning samt den närmare utredningen om de yrkesprostituerades omhändertagande och korrektiva behandling, företaga någon mera genomgripande omorganisation. Uppenbart vore visserligen, att tvångsarbetet såsom sådant borde erhålla en så tillfredsställande form som möjligt, men lika tydligt vore, att dess effektivitet ej finge ensidigt åsidosättas och den statliga kontrollen med nödig kontinuitet ej förminskas. Dessa krav kunde åtminstone tillsvidare väl tillgodoses inom fångvården. Därtill komme, att, såvitt utskottet kunnat finna, genomförandet av Kungl. Maj:ts förslag förutsatte vissa ändringar i lagen om straffregister, varom likväl förslag ej förelagts riksdagen.

Vid frågans behandling i andra kammaren höjdes ingen röst mot utskottets tillstyrkande förslag. Detta blev också utan votering bifallet av kammaren.

I första kammaren uppstod däremot en längre diskussion, därvid förslagets motståndare i huvudsak åberopade de betänkligheter fångvårdsstyrelsen samt minoriteten inom statsutskottet framfört. Huvudskälet för dessa personers ståndpunkt att ej för det dåvarande vilja gå med på en skilsmässa emellan tvångsarbetsanstaltema och fångvården synes hava varit det, att man ansåg, att därigenom skulle före-

24 Departe-

mentschefen.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 246.

gripas arbetet å den nya lösdrivarlag, som vore avsedd att komma till stånd. Härtill kommo farhågor tia dels för att den nödiga disciplinen ej skulle kunna upprätthållas å nu ifrågavarande anstalter efter deras skiljande från fångvården dels oek för att de styrelser, som skulle sättas i spetsen för anstalterna, ej skulle inom sig rymma erforderlig kompetens.

Resultatet av frågans behandling i första kammaren blev att statsutskottets tillstyrkande förslag avslogs av kammaren med 49 röster mot 41. På grund härav och då vid senare uppkommen fråga om ärendets avgörande genom gemensam votering första kammaren avvisade denna utväg, fick det ifrågavarande organisationsspörsmålet för det dåvarande förfalla.

Orsaken till att jag nu åter till behandling upptagit frågan om tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården är, såsom jag redan förut framhållit, den, att jag alltjämt är fast övertygad om lämpligheten av denna skilsmässas genomförande utan dröjsmål. Med avseeude å motiven till denna min ståndpunkt skulle det möjligen vara tillfyllest att hänvisa till det yttrande i ämnet, som jag hade vid avlåtandet av 1918 års förutnämnda proposition och som jag nyss i huvudsak citerat. Med anledning av de särskilda skäl mot organisationsförändringen, som vid frågans riksdagsbehandling år 1918 framfördes av förslagets motståndare, må det emellertid tillåtas mig att tillägga några ord även med risk att jag därvid kommer att i vi>s mån göra mig skyldig till upprepning av förut framhållna synpunkter.

Tdl en början vill jag förutskicka den anmärkningen att, enligt vad jag inhämtat, fattigvårdslagstiftningskommittén, som fått sig anförtrodd utredningen av frågau om en ny lösdrivarlag, på grund av andra vidlyftiga och brådskande uppgifter ej ännu sett sig i stånd att återupptaga detta arbete, för vilket kommittén, på sätt redan förut antytts, för några år sedan undangjort en del förarbeten, samt att det följaktligen kommer att dröja avsevärd tid, innan ett förslag i denna riktning kan underställas Kungl. Maj:ts och riksdagens provning.

Såsom motståndarnas huvudskäl mot förslaget om tvångsarbetsanstalternas utbrytande ur fångvården har nu, på sätt nyss nämndes, anförts, att denna organisationsförändring skulle vara ägnad att föregripa nyssnämnda utredning av fattigvårdslagstiftningskommittéu rörande ny lösdrivarlag. Denna ståndpunkt är enligt min mening icke hållbar. Dess förutsättning är, att man skulle kunna tänka sig, att kommitténs utredning i nu förevarande del skulle komma att utmynna i förslag,

25 Kungl. Maj ds proposition Nr 246.

vilkas genomförande skulle omöjliggöras eller försvåras genom nu ifrågasatta organisationsförändring. Nu är det emellertid enligt min mening så långt ifrån att detta är händelsen, att tvärtom ett motsatt förhållande får anses föreligga. Vilket innehåll kommitténs förslag än må få med avseende å detaljerna, så torde dock icke föreligga någon som helst tvekan om det blivande förslagets innebörd i de avseenden, som äro av betydelse för nu förevarande spörsmåls avgörande. Aven om, på sätt ifrågasatts, lösdriveriet skulle komma att underkastas judiciell behandling, är det dock ej underkastat tvivel, vare sig att tvångsarbete kommer att i en eller annan form ingå såsom ett huvudsakligt led i den statliga behandling av nu ifrågavarande kategorier socialt mindervärdiga element, varom kommittén väntas framlägga förslag, eller därom, att för detta tvångsarbetes verkställande komma att erfordras anstalter, i huvudsak utrustade på samma sätt som de nuvarande tvångsarbetsaustalterna. Den omläggning av tvångsarbetet och de övriga förslag, som kommittén väntas komma att avgiva, torde i stort sett komma att gå ut på dels stadgandet av en förlängd behandlingstid, dels tvångsarbetets närmare ordnande även eljest i syfte att bättre vinna det därmed avsedda resultatet: vederbörandes uppfostran till ordnat arbete, dels ock slutligen bestämmelser, avsedda att underlätta preventiva åtgärder på nu ifrågavarande område före tvångsarbetets tillgripande ävensom tvångsarbetarnas övervakande och omhändertagande efter detsammas fullgörande. Att nu ifrågavarande organisationsförändring skulle vara ägnad att i någon mån försvåra genomförandet av dessa reformer torde val ingen vilja på allvar påstå. Tvärtom kan det, såsom jag redan tidigare framhållit, ej gärna vara annat än till nytta för det ifrågavarande reformarbetet att, när detsamma åter upptages, det kan grundas ej blott på den sakkunskap, varmed fångvårdsstyrelsen sitter inne på nu ifrågavarande område, utan även på en tids erfarenhet, förvärvad av de planerade nya, allsidigt sammansatta anstaltsstyrelserna.

Beträffande de i övrigt mot organisationsförändringen framförda skälen torde intet vara att tillägga till vad jag redan tidigare yttrat. Jag vill endast än en gång poängtera, dels att vid tvångsarbetsanstalterna givetvis både måste och kan upprätthållas lika god disciplin, vare sig de låggas under särskilda styrelser eller fortfarande lyda under fångvårdsstyrelsen, dels ock att erfarenheten från närliggande områden — bl. a. Bona- och Venngarnsanstalterna — visar, att det är så långt ifrån att någon fara kan anses förefinnas för att de blivande anstalts- Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 205 höft. (Nr 246.) 4

26 Kungl. Maj:ts proposition AV 246.

styrelserna ej skola .bliva tillräckligt kompetent:!, att det tvärtom, därest de bliva sammansatta efter de riktlinjer jag förut antytt och får tillfälle att närmare utveckla längre fram, torde vara att antaga, att de på grund av sin allsidiga sammansättning skola bliva, ej minst med avseende å kraftig ledning och initiativrikedom, synnerligen väl skickade för sin ansvarsfulla uppgift.

En särskild anledning till att en utbrytning från fångvården av tvångsarbetsanstalterna bör utan dröjsmål komma till stånd är den, att spörsmålet intimt sammanhänger med den nya departementsindelning, som skall träda i kraft den 1 juli i år och vars genomförande i detalj redan underställts riksdagens prövning (prop. nr 3) samt varit föremål för dess beslut. Då gränserna för de olika departementens arbetsområden uppdragits samt medel äskats till avlönande av de för de särskilda departementen erforderliga arbetskrafterna, har man givetvis ansett angeläget att, för undvikande av snara förändringar, få arbetsfördelningen mellan departementen ordnad på så lång sikt som möjligt. Tidigare har icke varit ifrågasatt annat, än att tvångsarbetsanstalterna, ehuru skilda från fångvården, skulle under sina respektive styrelser kvarbliva under justitiedepartementet. Efter inrättandet av ett särskilt socialdepartement ställer sig emellertid frågan på annat sätt. Det måste då anses vara mest ändamålsenligt att förlägga dessa anstalter under sistnämnda departement, som skall äga ledningen av de sociala ärendena i allmänhet och speciellt av fattig- och alkoholistvården, varmed behandlingen av lösdrivare, på sätt redan i motiveringen till 1918 års proposition utvecklats, har åtskilliga beröringspunkter. De betänkligheter, som framkommit gent emot förslaget om ,tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården med hänsyn därtill, att bristande enhetlighet och kontroll i dessas ledning därigenom kunde befaras uppstå, kunna icke heller med samma styrka upprätthållas, därest anstalterna i fråga läggas under socialdepartementet, som, enligt vad jag i ett senare samband vill påvisa, inom sig kommer att äga lämpliga organ för central ledning och tillsyn över desamma. — Riksdagen får också numera, genom sitt beslut i fråga om departementsindelningen, anses ha godkänt den anordning att berörda anstalter, efter skilsmässan från fångvården, böra läggas under socialdepart ementet.

B) De nu- Vid tiden för avlåtande av 1918 års förutnämnda proposition voro

tvåiiylar * fångvårdens stat uppförda fyra tvångsarbetsanstalter, de å Svartsjö och betsanstal- i Karlskrona för män och de i Norrköping och i Landskrona för kvinnor. temas tamp- Av dessa voro dock endast .två i verksamhet såsom tvångsarbetsanstalter,

27 Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

nämligen de å Svartsjö och i Landskrona. Av de båda övriga både lig*rfoc* den i Norrköping på grund av bristande platsutryrome för straffångar het för sitt måst tagas i anspråk som straffanstalt och av samma skäl hade Kungl. ändamål Maj:t kort före propositionens avlåtande sett sig nödsakad besluta, att tvångsarbetsanstalten i Karlskrona, om vars nedläggande tillsvidare Kungl.

Maj:t tidigare fattat beslut, åter skulle tagas i anspråk för. fångvårdens räkning, nu såsom straffanstalt. Omförmälda proposition gick ut på att det föreslagna frånskiljandet från fångvården skulle omfatta endast tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona samt att de båda övriga, de i Karlskrona och i Norrköping, skulle tillsvidare upptagas i fångvårdens stat under beteckningarna centralfängelset i Karlskrona och centralfängelset i Norrköping. Detta sista blev också riksdagens beslut, och följaktligen finnas för närvarande allenast två tvångsarbetsanstalter, den för män å Svartsjö och den för kvinnor i Landskrona. Det är alltså om dessa båda anstalters utbrytande ur fångvården nu är fråga.

Då vid sakens tidigare behandling från visst håll ifrågasatts dessa I9l8års^ anstalters tillräcklighet och — åtminstone så vitt angår den ena av p dem — järn väl lämplighet för sitt ändamål, torde det tillåtas mig att i korthet redogöra för den utredning i detta avseende, som förelåg i 1918 års proposition, ävensom att härtill göra de kompletterande tillägg, som kunna vara av betydelse för detta spörsmåls avgörande.

1 den utredning förutnämnda sakkunniga förebragte hette det Sakkunniga.

bland annat:

Till stöd för Svartsjö- och Landskronaanstaltemas tillräcklighet tillsvidare för ändamålet ville de sakkunniga anföra, att antalet tvångsarbetare vid slutet av vart och ett av åren 1900—1917 utgjort:

kvinnor

»

»

»

»

»

»

»

»

»

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

År 1915 » 1916... » 1917...

358 män 175 kvinnor 233 » 142 »

157 » 113 »

Antalet tvångsarbetare den 28 mars 1918 utgjorde vid Svartsjö 156 och i Landskrona 112. Huruvida detta antal under den närmaste framtiden korame att stiga eller än ytterligare lalla vore omöjligt att förutsäga. En så småningom skeende ökning i de manliga tvångsarbetarnas antal syntes sannolikast med återgång till förutvarande medeltal. Beträffande kvinnorna åter torde den konstaterade nedgången bero på förhallanden, vilka icke vore sammanhörande med kristiden, vadan en ökning av dessa i motsvarande grad som i fråga om männen icke torde vara att befara. Det ifrågasatta upphävandet av reglementeringen torde icke komma att hava någon nämnvärd inverkan på antalet till tvångsarbete dömda, emedan sagda förfarande i verkligheten tillämpades endast i huvudstaden och lösdrivarlagen dessförutom gåva möjlighet till internering av skörlevande kvinnor i ungefär samma utsträckning som hittills.

Anstalten å Svartsjö kunde i sitt nuvarande skick mottaga 330 män. Arbete kunde vid anstalten beredas för omkring 370 män, och syntes möjlighet till inlogering av skillnaden eller 40 män kunna utan större kostnad beredas genom vidtagandet av provisoriska åtgärder. Skulle antalet manliga tvångsarbetare komma att närma sig nyssnämnda antal, borde en eller flera kontingenter avskiljas till utförande av odlingsarbeten å lämpliga platser. Uppstode ändock överskott, syntes antingen huvudanstalten å Svartsjö kunna ytterligare utvidgas genom uppförandet av nya logements- och arbetslokaler eller ock filialer anordnas i anstaltens omedelbara närhet.

Någon ny tvångsarbetsanstalt för män torde på detta sätt ej behöva anordnas under överskådlig tid framåt, även med beräkning av ett avsevärt högt antal till tvångsarbete dömda personer.

Anstalten i Landskrona inrymde i sitt nuvarande skick 140 dag- och nattceller — kronohäktesavdelningen inberäknad. Härutöver kunde genom provisorisk inredning av andra utrymmen en tillfällig ökning mötas. Med den tendens till minskning av de kvinnliga tvångsarbetarnas antal, som förut anförda siffror tydligen påvisade, borde alltså anstalten redan i sitt nuvarande skick kunna tillfredsställa behovet av förläggningsutrymme. Skulle en ytterligare ökning i antalet av någon anledning inträda, torde den så kallade »norra längan» utan större kostnader kunna inredas till förläggningsplats för cirka 120 kvinnor. De sakkunniga förutsatte därvid, att motsvarande utrymme för där befintliga bostäder m. in. bereddes inom andra å fästningsområdet befintliga byggnader. Även den så kallade »östra längan» skulle vid än ytterligare behov kunna omändras och påbyggas till logementsbyggnad. Men framför dessa senare förslag syntes en utvidgning böra gå i den riktning, som tänkts i fråga om Svartsjö, nämligen anordnandet av filialer å landet i anstaltens närhet. Genom denna anordning vunnes möjlighet att dels uppdela kvinnorna i smärre grupper efter läggning och moralisk halt och dels bereda en lämplig övergångsreform mellan det större tvånget i den slutna anstalten och friheten.

På så sätt utbyggd bleve Landskronaanstalten tillräcklig för ett obegränsat antal kvinnliga skyddslingar. Behovet av en ny anstalt kunde därför, även i fråga om kvinnorna, anses inom överskådlig framtid uteslutet. Fördelarna av sammanförandet till en enda anstalt både ur behandlings- och ekonomisk synpunkt vore

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

förut så ofta och utförligt framhållna, att de syntes icke behöva ytterligare upprepas. Landskronaanstaltens lämplighet för det avsedda ändamålet hade också, utom av Kungl. Magt, blivit av såväl riksdagens revisorer som statsutskottet vid upprepade tillfällen fastslagen.

Sysselsättandet av de intagna kvinnorna syntes vara fullt betryggat genom tillgängliga arbetssalar och de arbetsmöjligheter, som bereddes genom redan överlämnade och framdeles förvärvbara odlingsmarker. Den hittills bedrivna medicinalväxtodlingen hade visat sig ur alla synpunkter överträffa de därpå ställda förväntningarna.

I nu förevarande ämne yttrade sig ifrågavarande anstalters direktörer jämväl i sina förutnämnda till fångvårdsstyrelsen avgivna utlåtanden. Så anförde Svartsjödirektören i denna del bland annat följande:

Beträffande de manliga tvångsarbetarna vore anstalten å Svartsjö efter dess under de senare åren skedda omorganisation särdeles lämplig. Där funnes möjlighet att avskilja de bättre elementen såväl i smärre kolonier i anstaltens omedelbara närhet, såsom försöksvis redan skedde, som i större kontingenter till mera avlägset belägna trakter, där avsevärdare odlingsarbeten kunde erbjudas.

Anstaltsbyggnadema å Svartsjö vore så gott som fullständigt oanvändbara för annat ändamål än det, varför de uppförts, och skulle denna anstalt ej utan vidlyftiga nybyggnads- och omändringsarbeten kunna apteras till straffanstalt.

Beträffande Landskronaanstaltens lämplighet för sitt ändamål yttrade direktören därstädes i sin ifrågavarande skrivelse följande:

Tvångsanstalten i Landskrona hade enligt direktörens mening utan tvivel de bästa betingelserna för att efter erforderlig omändring bliva en idealanstalt för sådant ändamål. Särskilt om hela det av fångvårdsstyrelsen begärda området bleve för anstalten tillgängligt, skulle någon bättre lämpad plats i vårt land icke kunna uppletas. Framför allt medgåve terrängens beskaffenhet den stora fördelen att kunna isolera särskilda arbetsgrupper så, att de icke på minsta vis kunde inverka på varandra ens under utearbetet. Anstalten bleve efter en dylik utvidgning med sannolikhet tillräcklig för det antal kvinnor, som kunde beräknas komma under behandling. I detta sammanhang ville direktören meddela, att utsikt förefunnes för att inom den närmaste tiden skulle kunna på enskild väg åstadkommas ett hem, å vilket tvångsarbeterskorna skulle kunna vistas under en övergångstid, efter det de lämnat anstalten och till dess de fullständigt återvunne friheten.

Fångvårdsstyrelsen, gjorde i nu förevarande fråga gällande eu uppfattning, som ej oväsentligt avvek från den, åt vilken de sakkunniga givit uttryck. 1 sitt förutnämnda utlåtande av den 5 april 1918 ingick styrelsen på spörsmålet, huruvida Svartsjö- och Landskronaanstalterna borde bibehållas för sina nuvarande ändamål eller båda eller möjligen den ena eller andra hellre omläggas till straffanstalt, i vilken senare händelse helt nya anstalter eller någon ny sådan skulle inrättas för tvångsarbetets verkställande. Styrelsen kom därvid efter en utförlig

Svartsjö-

direktören.

Landskrona-

direktören.

Fångvårds-

styrelsen.

30 Kungi. Majds proposition Nr 246.

redogörelse för den egentliga fångvårdeus utrymmesbehov, de riktlinjer, efter vilka tvångsarbetet borde reformeras, samt de nuvarande tvångsarbetsanstalternas större eller mindre lämplighet för det ena eller andra ändamålet, till föl jande huvudsakliga resultat. Efter tvångsarbetsanstalternas frigörande från fångvården skulle, med den förändrade behandling av tvångsarbetarna, som ansågés bliva förbunden med en dylik skilsmässa, den nuvarande tvångsarbetsanstalten å Svartsjö — där tvångsarbetarna sammanfördes huvudsakligen inom en enda bostadsbyggnad, omgiven av murar och stängsel, samt de s. k. nattcellerna utgjordes av små hytter, försedda med spjäldörrar men utan egna fönster — bliva föga lämplig som tvångsarbetsanstalt. I stället borde för manliga tvångsarbetare inrättas en helt ny, åtskilligt mindre huvudanstalt än den nuvarande å Svartsjö. Denna nya anstalt, vid vilken de pålitligare arbetarna borde vara förlagda till smärre logement av hemkaraktär under särskilda ledare, skulle tjäna som central. Från densamma skulle kunna Utsändas lämpligä grupper till olika delar av landet till utförande av nyodlingsarbeten. Detta slags arbete borde om möjligt bliva huvuduppgiften för de manliga tvångsarbetarna. Härigenom skulle på en gång tvångsarbetet bliva löst från de sedan gammalt vidhängande resterna av fångbehandling och ett verkligt metodiskt system skulle kunna uppbyggas från grunden. Svartsjöanstalten skulle i stället upplåtas till straffanstalt och bli jordbruksfängélse för vuxna straffångar. Vad därefter anginge de kvinnliga tvångsarbetarna, vore Landskronaanstaltens lokala förhållanden för närvarande icke i allt lämpliga som anstalt för dylika arbetare. Kunde emellertid hela fästningsområdet, på sätt styrelsen begärt, få inläggas till anstalten och avlägsnades i samband därmed den militära förläggningen, skulle anstalten tydligtvis vinna mycket i användbarhet. Ett fördel, som erbjödes, vore befintligheten av åtskillig för trädgårdsbruk tjänlig mark, huvudsakligen inom skyddande vallar och vattengravar. Det kunde visserligen låta sig göra att bibehålla Landskronaanstalten, exempelvis för de yngre kvinnliga tvångsarbetarna, och anlägga en ny anstalt å landsbygden för de äldre, men helt säkert skulle, isynnerhet om ej nyssnämnda utvidgning och friläggning komme till stånd, det lända till gagn för saken, om i stället en ny anstalt anordnades för samtliga arbeterskor, men så inrättad, att de yngre och de äldre hölles från varandra skilda inom helt olika områden av en gemensam lantgård. Till straffängelse för män vore Landskronaanstalten användbar, men om de hittillsvarande anstalterna i Norrköping och å Svartsjö ställdes till fångvårdens fortsatta disposition, torde Landskronaanstalten icke behövas till fångförvar med undantag tills vidare av kronohäktet och dess celler.

Kiuigl. proposptipp Nr 24$. 3J

Socialstyrelsen framförde i sitt förutnämnda utlåtande efter en utförlig motivering som sin åsikt, att de sakkunnigas beräkningar med avseende å de två ifrågavarande tvångsarbetsanstalternas tillräcklighet för sitt ändamål måste betecknas såsom något för optimistiska med .tanke såväl på den närmaste framtiden som ock på det sannolika läget efter en väntad revision av nu gällande lagstiftning på hithörande område. Styrelsen ställde sig också betänksam mot storleken av de anstalter, till vilka lösdrivarebehandliugen vore avsedd att förläggas, och än mer till en ytterligare utvidgning av desamma. Då det emellertid av ekonomiska skäl svårligen kunde ifrågasättas att ersätta dessa anstalter med nya, torde med snaraste böra övervägas, huruvida icke åtminstone den större av anstalterna borde uppdelas i mindre, från vårdteknisk synpunkt fullt självständiga, men i fråga om den ekonomiska förvaltningen samhöriga avdelningar.

1 det yttrande till statsrådsprotokollet, i vilket jag tog ställning till nu förevarande spörsmål, gjorde jag till en början gällande, att, dä utredningen gåve vid handen, att Svartsjö- och Landskronaanstalterna vore tillräckliga att tillfredsställa det dåvarande behovet av platsutrymme för tvångsarbetare samt även i sig innefattade möjligheter till den utvidgning, som kunde påkallas av en eventuell ökning av dessas antal under den närmaste framtiden, det frånskiljande av tvångsarbetsväsendet från fångvårdsförvaltningen, varom vore fråga, åtminstone tills vidare borde inskränkas till nyssnämnda två anstalter. Därefter ingick jag på en prövning av anstalternas lämplighet för sitt ändamål samt yttrade i sådant avseende följande:

»Väl har fångvårdsstyrelsen ifrågasatt dessa anstalters lämplighet i vissa avseenden som tvångsarbetsanstalter samt framkastat tanken att i stället för åtminstone den ena av dem — Svartsjöanstalten — borde uppföras en helt ny tvångsarbetsanstalt samt Svartsjöanstalten apteras som jordbruksfängelse. Att i detta sammanhang till prövning upptaga dessa vittomfattande spörsmål torde emellertid icke kunna komma i fråga. Ett ståndpunkttagande till dem skulle givetvis icke kunna undgå att verka föregripande på den utredning rörande själva tvångsarbetsförfarandets omläggning i väsentliga avseenden, som fattigvårdslagstiftningskommittcn väntas komma att förebringa. Dock vill jag här ej lämna osagt, att det enligt min uppfattning säkerligen kommer att visa sig, ej minst från ekonomisk synpunkt, lämpligare att jämväl framdeles bibehålla Svartsjöanstalten för det ändamål, för vilket den allt sedan sin tillkomst varit avsedd, än att förändra densamma till jordbruksfängelse med alla de om-

Soci alstyrelsen.

Departementschefen vid avlåtandet av 191S års proposition.

Departe-

mentschefen

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

byggnadsarbeten, som därav måste bliva en följd. Å andra sidan är att märka, att genomförandet av den nu föreslagna organisationsförändringen naturligtvis på intet sätt kan lägga hinder i vägen för att den av fångvårdsstyrelsen framkastade tanken på uppförande av nya moderna tvångsarbetsanstalter och de äldre anstalternas förändrande till straffanstalter framdeles realiseras, därest detta efter verkställd allsidig prövning befinnes lämpligt. Tvärtom synes det mig, som om det även med hänsyn härtill vore, på sätt jag redan förut gjort gällande, en fördel, att organisationsförändringen genomföres på förband. På detta sätt skulle nämligen de nya anstaltsledningarna bliva satta i tillfälle att framföra sina speciella synpunkter vid det framtida lösandet jämväl av dessa viktiga spörsmål.»

Vad jag sålunda yttrade äger enligt min mening fortfarande sin fulla giltighet.

Till komplettering av nyss anförda statistiska siffror må här anföras att tvångsarbetarnas antal utgjort:

vid slutet av............ 1918 136 män och 137 kvinnor

» » » ............ 1919 167 » » 131 »

samt den 11 februari 1920 159 » » 139 »

De uttalade farhågorna för att de nuvarande tvångsarbetsanstalterna inom kort antagligen skulle bliva otillräckliga för sitt ändamål hava sålunda icke besannat sig. De torde fortfarande få anses fullt tillfyllest för sitt ändamål, helst i betraktande av de utvecklingsmöjligheter, som de, på sätt förut nämnts, hava att uppvisa. Vad särskilt Landskronaanstalten angår vill jag i detta sammanhang erinra dels därom att, efter det enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 april 1919 kronohäktet i Landskrona nedlagts såsom sådant, Landskronaanstalten fått sitt utrymme utvidgat med den sålunda frigjorda kronohäkfesbyggnaden, dels ock om den till samma anstalt anslutna filial, som inrättats å den utanför Landskrona belägna egendomen Ilildero eller Via mantal nr 1 Råga Hörstad i Asmundtorps socken av Malmöhus län, vilken egendom inköpts för enskilda medel och för ändamålet ställts till fångvårdens disposition. Denna donation handhaves numera av en stiftelse, benämnd »Frigivna tvångsarbeteiskors värn.» Verksamheten å denna filial har bedrivits sedan juli månad 1918. Där hava, enligt mig meddelad upplysning, intagits alla de kvinnor, som för första gången dömts till tvångsarbete samt dessutom sådana förut å huvudanstalten förvarade, som ingivit förhoppning om framtida välförhållande och därför ansetts kunna före frigivningen en tid hållas under de mera fria former, som filialen

33 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

erbjuder. I enlighet med en av donatorerna uttalad önskan har dessT utom beretts möjlighet för dem som frigivits att, därest de så önska, tillsvidare kvarstanna å en särskild avdelning av filialen, intill dess de kunnat erhålla lämpliga platser för att förtjäna sitt uppehälle. Enligt vad jag förvissat mig om skulle tvångsarbetsanstalternas utbrytning ur fångvården ej verka rubbning i filialens verksamhet, utan Landskronaanstalten jämväl efter denna organisationsförändrings genomförande hava att påräkna dess värdefulla stöd i minst lika stor utsträckning som hittills.

Rörande spörsmålet, huru den närmaste ledningen av tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona borde ordnas efter dessa anstalters frånskiljande från fångvårdsförvaltningen, yttrade förut omnämnda sakkunniga:

Efter tvångsarbetsanstalternas å Svartsjö och i Landskrona skiljande från fångvården syntes en styrelse höra tillsättas för var och en av dessa anstalter, organiserad i huvudsaklig överensstämmelse med vad fallet vore vid Bona- och Venngarnsanstalterna. En gemensam styrelse för de båda tvångsarbetsanstalterna skulle säkerligen innebära en avsevärd försämring i organisationen med hänsyn dels till det betydande avståndet mellan de båda anstalterna, dels till den djupgående skillnaden i behandlingssättet mellan de i anstalterna intagna männen och kvinnorna, för vilka sistnämndas vård vederbörande anstalts styrelse borde äga även en kvinnlig ledamot. I dessa styrelser borde i övrigt insättas män med juridisk kunskap och erfarenhet, med socialt intresse och anseende samt i vardera styrelsen en i jordbruksfrågor kunnig person med praktisk läggning och insikt i handhavandet av jordbrukets ekonomiska uppgifter. Styrelseledamöterna borde vara oavlönade och endast erhålla ersättning för i tjänsten gjorda utlägg. Kostnaden för styrelsen vid statens uppfostringsanstalt å Bona hade belöpt sig under åren 1906—1915 till i medeltal omkring 1,270 kronor för år.

Fångvårdsstyrelsen å sin sida betonade i ett av sina utlåtanden nödvändigheten därav, att de särskilda styrelser, som komme att utses för de båda anstalterna, bleve utrustade med den kompetens och myndighet, som erfordrades för ledningen ej blott av ekonomien utan kanske i främsta rummet av personalvården, samt angelägenheten av att styrelserna i anledning härav sammansattes av självständiga personer med nog insikt och no g tid till förfogande för att utöva en verklig kontroll och aldrig slappad ledning. För att vinna detta syfte borde styrelseledamöterna tillerkännas tillräckliga arvoden.

Socialstyrelsen gjorde gällande att, redan med hänsyn till de båda anstalternas läge, det lämpligaste vore, att värjo anstalt försåges med eu särskild styrelse. Härigenom skulle hänsyn kunna tagas även till Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 205 käft. (Nr 246.) 5

C) Tvångsarbetsan stalternas närmaste ledning efter deras från skiljande från fångvårdsförvaltningen.

1918 års proposition

Sakkunniga.

Fångvårds-

styrelsen

Social-

styrelsen.

Departementschefen vid avlåtandet av 1918 års proposition.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

den olikhet i arbetsuppgifter, som bleve eu följd av de internerades olika kön och vilken måste taga sig uttryck i fråga om såväl de inre anordningarna å anstalten som arbetsanskaffning och övervakning efter utskrivningen. Vid sammansättningen av styrelsen för den kvinnliga lösdrivareanstalten borde sålunda nödigt utrymme beredas för kvinnlig erfarenhet och intresse.

Med avseende å denna fråga kan jag i allo hänvisa till vad jag därom yttrade vid avlåtandet av 1918 års proposition. Jag anförde därvid i denna del följande:

»Med avseende å ordnandet av den närmaste ledningen av tvangsarbetsanstalterna efter deras skiljande från fångvården råder, som synes, i huvudsak enighet mellan de myndigheter och andra, som därom yttrat sig. De särskilda anstalterna böra, enligt de avgivna yttrandena, erhålla en var sin styrelse, sammansatt med hänsyn till sin särskilda uppgift. Åven jag är av den åsikt, att denna lösning av det föreliggande spörsmålet är den lyckligaste. Alldeles frånsett den tyngd i organisationen, som skulle vara oskiljaktigt förbunden därmed, att en gemensam styrelse inrättades för tvenne anstalter, belägna på så vitt skilda platser som Svartsjö och Landskrona, synes mig den obestridliga olikheten i anstalternas arbetsuppgifter vara för denna fråga avgörande.

Styrelserna böra, såsom jag redan förut antytt, få sådan sammansättning, att inom dem bliva representerade icke blott juridisk insikt och socialt intresse, utan även erfarenhet å de arbetsområden, å vilka anstalternas arbetsdrift huvudsakligen kommer att röra sig. Från sistnämnda synpunkt torde sålunda åtminstone i styrelsen för Svartsjöanstalten böra insättas en i jordbruk sakkunnig och praktiskt erfaren man. Med avseende å Landskronaanstalten torde motsvarande ledamot böra vara förfaren särskilt på trädgårdsskötselns, område. 1 styrelsen för sistnämnda anstalt bör det ock insättas eu eller liera kvinnor.

Rörande styrelsernas organisation och ställning i övrigt torde, på sätt också fattigvårdslagstiftningskommittén framhållit i sitt förut refererade yttrande, bestämmelserna rörande styrelsen för statens uppfostringsanstalt* å Bona i de flesta avseenden kunna tjäna som föredöme. Detta gäller jämväl så till vida, att styrelseledamöterna icke böra såsom sådana åtnjuta något särskilt arvode, utan allenast gottgörelse för de med uppdraget förenade utgifter. Fångvårdsstyrelsens farhåga för, att med en sådan anordning icke skulle kunna erhållas tillräckligt självständiga och för sin uppgift fullt lämpliga personer, kan jag icke dela, då den av erfarenheten från närgränsande förvaltningsområden visats ej vara grundad.»

35 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 246.

Inom justiedepartementet hade vid nu förevarande ärendes förberedande behandling fråga blivit vackt, huruvida icke, för den händelse tvångsarbetsanstalterna upphörde att lyda under fångvårdsstyrelsen och i stället, efter mönster av statens uppfostringsanstalt å Bona, förlädes under särskilda styrelser, det borde tillika inrättas en direkt under justitiedepartementet lydande inspektörsbefattning, vars innehavare skulle övertaga eu del av de funktioner med avseende å tvångsarbetsanstalterna, som nu tillkomme fångvårdsstyrelsen. Då förutnämnda sakkunniga tillkallades, anmodades de att vid fullgörandet av sitt uppdrag till behandling upptaga även detta spörsmål, därvid jämväl borde övervägas, huruvida icke den ifrågavarande inspektörens ämbetsområde möjligen borde utsträckas att omfatta jämväl under departementet lydande uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare.

De sakkunniga förordade i sitt yttrande inrättandet av en inspektörsbefattning med dylikt vidsträckt ämbetsområde. De menade, att inrättandet av en sådan befattning skulle avlägsna de olägenheter, som eljest kunde bliva en följd av anstaltsstyrelsernas uppdelning. På detta sätt skulle nämligen eu i viss mån enhetlig ledning av dessa anstalter åstadkommas. Alla framställningar från anstalterna skulle enligt de sakkunnigas åsikt passera denne inspektör. Han borde, i likhet med vad skulle bliva fallet med ledamöterna i anstalternas styrelser, vara oavlönad med ersättning endast för i tjänsten havda kostnader.

Fångvårdsstyrelsen framhöll i sitt utlåtande den 5 april 1918, att de olägenheter, som enligt dess mening vore förbundna med tvångsarbetsanstalternas lösgörande från fångvårdsförvaltningen och deras förläggande under särskilda styrelser av den beskaffenhet, som förut nämnts, skulle i väsentlig mån minskas, om en inspektör över anstalterna tillsattes. Men denna borde enligt fångvårdsstyrelsens mening ej betros med ett enbart honnörsuppdrag, utan för sitt uppdrag erhålla skälig gottgörelse.

Vid behandlingen av nu föreliggande spörsmål framhöll socialstyrelsen inledningsvis, bland annat, att statens centrala ingripande på ett område av nu ifrågavarande art borde begränsas till — förutom fastställandet genom lagstiftning och på annat sätt av de ledande principerna — eu kontrollerande verksamhet, med huvudsakligt syfte att övervaka dels användningen av anvisade statsmedel, dels anstaltsbehand-

D) Frågan om inrättande av en inspektörsbefattning.

Sakkunniga.

Fångvårds-

styrelsen.

Social-

styrelsen.

36 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 246.

lingens enhetlighet och rationella bedrivande. Därefter fortsatte socialstyrelsen i sitt utlåtande:

Beträffande det lämpligaste sättet för anordnandet av det centrala övervakande av tvångsarbetsanstalterna, som vore erforderligt, kunde det ifrågasättas, huruvida icke detsamma borde lämpligast överlämnas till alkoholistvårdens centralmyndighet, socialstyrelsen. Såsom under förberedelserna för alkoholfstlagen från alla håll framhållits, förelåge nämligen ett särskilt nära sammanhang mellan ifrågavarande båda områden. Emellertid syntes det socialstyrelsen lämpligare, att vid det nu ifrågasatta ordnandet av frågan, vilket enligt styrelsens mening alltid måste betraktas såsom mera provisoriskt i avbidan på ny lagstiftning i ämnet och därav föranledda mera genomgripande organisatoriska förändringar, kraven på central statlig tillsyn tillgodosåges genom en direkt till justitiedepartementet anknuten inspektionsverksamhet..

Inspektörens uppgift gent emot anstalterna skulle speciellt vara begränsad till vården och vad med detsamma närmare sammanhängde. Han skulle i hithörande frågor vara dels ett stöd för anstaltsledningarna, dels en garanti för de vårdade, dels slutligen en informationskälla för departementet i fråga om såväl vårdens och anstalternas beskaffenhet som önskemål och riktlinjer för deras utvecklande. Därjämte kunde hans medverkan inom departementet tagas i anspråk jämväl vid behandlingen av organisations- och ekonomiska frågor, enär sådana i regel vore av stor betydelse för vårdens rätta anordnande samt inspektören under sina besök å anstalterna borde bliva i tillfälle att förskaffa sig närmare kännedom om deras förhållanden även i dessa avseenden. §jg r ä

överståt- Overståthållarämbetet för polisärende!! gjorde i sitt förut omför-

mälda utlåtande gällande, att det för åstadkommande av enhetlig konärendcn. troll å all hithörande verksamhet samt för tillgodogörande på bästa sätt av den samlade erfarenheten skulle vara särdeles lämpligt, att eu gemensam under justitiedepartementet omedelbart lydande inspektör anställdes för de för behandling av lösdrivare avsedda institutionerna.

Bonasiytei- I anledning av att fråga uppstått därom, att jämväl de under

äiakoni^tu- justitiedepartementet lydande uppfostringsanstalterna för minderåriga *kapeis stp- förbrytare skulle ställas under nu ifrågasatta inspektörs överinseende, \iinLtyrei- ^ade yttranden inhämtats från styrelsen för statens uppfostringsanstalt sema t öster- å Bona, Svenska diakonissällskapet, som förbundit sig att å sitt hem g‘j!inkttpmgs a Viebäck mottaga till tvångsuppfostran dömda minderåriga kvinnian. liga förbrytare, samt länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län, under vilkas överinseende dessa uppfostringsanstalter för närvarande stå.

Alla nu nämnda myndigheter ställde sig mer eller mindre avvisande mot tanken på inrättandet av en för samtliga nu ifrågavarande anstalter gemensam inspektörsbefattning. Huvudskälen för denna stånd-

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

punkt synas Lava varit dels att ingen berättigad anmärkning anförts mot den nuvarande anordningen med vederbörande länsstyrelser som inspekterande myndigheter, dels ock uppfostringsanstalternas skiljaktiga karaktär i förhållande till tvångsarbetsanstalterna.

Vid avlåtande av 1918 års proposition uttalade jag min anslutning till tanken att vid tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården skulle inrättas en direkt under justitiedepartementet lydande inspektörsbefattning, vars innehavare skulle hava visst överinseende över dessa anstalter. Härigenom skulle enligt min mening, på sätt också fångvårdsstyrelsen framhållit, i väsentlig mån minskas de olägenheter, som kunde anses förbundna med anstalternas skiljande från fångvården och deras läggande under särskilda styrelser av den art, som förut nämnts.

Med avseende å denna inspektörs ställning och åligganden gjorde jaggällande, att han icke borde, på sätt de sakkunniga föreslagit och även fångvårdsstyrelsen syntes förutsätta, bliva en mellaninstans i vanlig mening mellan anstaltstyrelserna och Kungl. Maj:t, genom vilken instans alla styrelsernas framställningar skulle passera, av vad slag dessa än vore. Hans ställning torde fastmera böra bliva i huvudsak den, som socialstyrelsen skisserat. Hans åligganden skulle på detta sätt bliva av dels granskande dels biträdande art. Såsom granskare skulle det tillkomma honom att tid efter annan verkställa inspektioner av anstalterna samt däröver avlägga rapport till justitiedepartementet. Y7id dessa inspektioner skulle det åligga honom att tillse, ej blott att den austaltsvård, som komme tvångsarbetarna till del, vore av avsedd beskaffenhet, utan även att för anstalterna i övrigt gällande bestämmelser efterlevdes. Inspektörens biträdande funktion åter skulle bestå däri, att han skulle varu skyldig att på begäran biträda departementschefen vid beredandet av alla de ärenden rörande tvångsarbetsväsendet, i vilka denne ausåge sig böra tillgodogöra sig hans sakkunskap och erfarenhet på området.

Beträffande det väckta förslaget, att nu ifrågavarande inspektör skulle få sitt verksamhetsområde utvidgat så tillvrida, och jämväl uppfostringsanstalterna för minderåriga förbrytare skulle komma att lyda under hans överinseende, höll jag, på huvudsakligen de skäl, som framförts av dem, som för närvarande hava ledningen av dessa anstalter, före, att eu dylik utsträckning icke borde ifrågasättas.

I fråga slutligen om spörsmålet, huruvida den av mig sålunda förordade inspektörsbefattningens innehavare skall vara oavlönad eller för sitt besvär åtnjuta särskilt arvode, anslöt jag mig utan tvekan till

Departementschefen vid avidtandet vid 1918 års proposition.

Departe-

mentschefen.

38 Kungl. Maj.ts proposition Nr 246-

den senare uppfattningen. Skulle man hava utsikt att med inrättandet av denna befattning verkligen kunna uppnå vad man med densamma avsett att vinna, ansåge jag det nödvändigt att göra den till en avlönad tjänst.

Frågan om inrättande, i händelse av tvångsarbetsanstalternas utbrytande ur fångvården, av en särskild inspektörsbefattning beträffande dessa anstalter bär genom förslaget om tvångsa-rbetsan stal tern a hänförande till socialdepartementet i stället för justitiedepartementet kommit i ett annat läge än det, vari samma spörsmål befann sig vid avlåtandet av 1918 års proposition. Så länge fråga var om att tvångsarbetsanstalterna fortfarande skulle lyda under justitiedepartementet, förelåg på förut omförmälda skäl ett verkligt behov av att detta departement utrustades med eu dylik inspektörsbefattning till sitt biträde vid handläggandet av de tvångsarbetsanstalterna rörande ärendena. Annorlunda blir förhållandet, då nu ifrågavarande anstalter läggas under socialdepartementet. Enligt vad chefen för civildepartementet meddelat, torde socialdepartement komma att, även utan inrättande av en särskild tjänst för ändamålet, inom sig rymma arbetskrafter, som åtminstone i huvudsak skulle kunna övertaga den verksamhet av granskande och biträdande art, som på sätt förut nämnts, tillämnats den i 1918 års proposition föreslagna inspektörsbefattninsren. Först och främst skall härinom linnas chefen för sociala byrån, som enligt den i propositionen (nr 3) till innevarande års riksdag angående ändrad organisation av statsdepartementen framlagda, av riksdagen numera godtagna planen skulle få sig anförtrodd uppgiften att närmast förbereda ärendena angående tvångsarbetsanstalterna och som skulle hava att taga befattning med vissa grupper närbesläktade ärenden, såsom rörande alkolistvården. Därjämte skall ju till socialdepartementet komma att såsom en ny ordinarie byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden hänföras den nuvarande extra byrån för fattigvård särenden inom civildepartementet, vilken byrås chef tillika är statens fattigvårdsinspektör. Jämväl i denne befattningshavare erhåller vederbörande departementschef ett kompetent biträde vid behandling av en del tvångsarbetsanstalterna rörande ärenden. Jag vill i detta avseende endast påminna därom, att bland fattigvårdsinspektörens åligganden ingår bland annat skyldigheten att öva uppsikt över de i 33 § av den nya fattigvårdslagen omförmälda, av landstingen upprättade arbetshemmen, å vilka ju är avsedd att bedrivas en med tvångsarbetet i viss mån besläktad verksamhet. Mellan dessa arbetshem och de statliga tvångsarbetsanstalterna föreligger även ett direkt samband så tillvida att, om någon på ett

39 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

arbetshem intagen undandrager . sig att fullgöra honom anvisat arbete eller eljest, på sätt fattigvårdslagen närmare beskriver, brister i uppförande å hemmet samt ej låter sig rätta av honom meddelad varning, han kan på vederbörandes hemställan dömas till tvångsarbete, vilket arbete i regel skall fullgöras i allmän tvångsarbetsanstalt.

I detta sammanhang vill jag nämna, att, enligt vad chefen för civildepartementet för mig uppgivit, det torde kunna ifrågasättas om icke ärendena angående tvångsarbetsanstaltema, liksom i så fall även de rörande alkoholistvården, lämpligen borde hänföras till fattigvårdsbyrån i stället för sociala byrån. Frågan härom får icke anses hava blivit slutligen avgjord genom det i förutnämnda proposition (nr 3) framlagda, numera godtagna förslaget i sådant avseende, utan lärer det definitiva ordnandet av detta spörsmål få bero på den erfarenhet rörande den, bland annat från arbetsmängdens synpunkt, lämpligaste arbetsfördelningen, som den närmaste tiden kan väntas komma att skänka.

På grund av vad nu sagts är jag av den åsikten att, då tvångsarbetsanstalterna komma att läggas under socialdepartementet, någon särskild inspektörsbefattning för dessa anstalter ej bör upprättas. En annan sak är att, enligt vad från civildepartementet uppgivits, erfarenheten möjligen kan komma att giva vid handen, att vederbörande inom departementet skola bliva i behov av att vid handläggning av nu ifrågavarande ärenden i vissa fall anlita sakkunning hjälp, särskilt på det psykiatriska området. Att nu begära ett särskilt anslag härför torde dock ej böra komma ifråga.

I sammanhang med frågan om tvångsarbetsanstalternas frånskiljande irån fångvårdsförvaltningen uppstod tanken på att giva dessa anstalter en förändrad benämning.

De sakkunniga förordade en dylik namnförändring. Liksom »tvångsuppfostringsanstalten å Bona» av humanitära skäl ändrades till »statens uppfostringsanstalt å Bona», syntes av liknande orsaker de båda tvångsarbetsanstalter, som fortfarande skulle (innas, böra benämnas: »statens arbetsanstalt å Svartsjö» och »statens arbetsanstalt i Landskrona».

Fångvårdsstyrelsen förklarade i sitt den 5 april 1918 avgivna utlåtande, att den funne det sålunda föreslagna ombytet å benämning av tvångsarbetanstalterna tämligen omotiverat, så länge lösdrivarlagen bibohölle benämningen tvångsarbete. Styrelsen upprepade sin förut gjorda

E) Tvångsarbetsanstalternas benämning.

1918 års proposition.

Sakkunniga.

Fångvårds-

styrelsen.

Departementschefen vid avlåtandet av 1918 års proposition.

Stats-

utskottet.

Departe-

mentschefen

F) Vissa med tvångsarbetsam stalternas frånskiljande från fångvården sammanhängande, organisationsspörsmål.

19 W års proposition

a) Krön ohäktet å. Svartsjö.

Sakkunniga.

40 Kungl. Maj ds proposition Nr 246.

erinran, att det icke vore på namnet en social reform borde vara beroende.

Vid avlåtandet av 1918 års proposition anslöt jag mig till de sakkunnigas förslag och fattade Kungl. Maj:t också sitt beslut i överensstämmelse härmed.

Statsutskottet åter höll före, att med hänsyn därtill, att benämningen »tvångsarbetsanstalter» funnes bland annat i lagen angående lösdrivares behandling den 12 juni 1885, denua benämning å anstalterna borde åtminstone tillsvidare bibehållas.

Vad statsutskottet sålunda anfört mot genomförande av en namnförändring redan nu synes mig hava skäl för sig och böra alltså enligt min mening tvångsarbetsanstalterna även efter frånskiljandet från fångvården tillsvidare kallas »tvångsarbetsanstalter» samt alltså i vederbörande stater upptagas under benämningen »statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö» och »statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona».

1 1918 års proposition npptogos till behandling även några spörsmål av organisatorisk art, som ansågos sammanhänga med frånskiljandet av tvångsarbetsanstalterna från fångvårdsförvaltningen. Ett av dessa spörsmål hade avseende å det till tvångsarbetsanstalten i Landskrona då anslutna kronohäktet därstädes. Enligt vad jag redan förut haft tillfälle att omnämna är detta kronohäkte numera nedlagt såsom sådant samt tvångsarbetsanstalten utvidgad med den förutvarande kronohäktesbyggnaden. Denna fråga har alltså redan fått sin lösning och kan alltså nu helt lämnas å sido. Övriga nyssnämnda spörsmål föreligga emellertid till besvarande även nn.

I fråga om dem kan jag helt inskränka mig till en redogörelse för den utredning som därom förebragtes i förut berörda proposition.

Det första av dessa spörsmål bar avseende å det kronohäkte, som för närvarande är förenat med tvångsarbetsanstalten å Svartsjö. Beträffande detta yttrade de sakkunniga, att detsamma enligt deras mening borde tillsvidare vid anstalten bibehållas, dock i minsta möjliga utsträckning. Administrationen av häktet borde betridas av vid arbetsanstalterna anställd personal med vederbörande direktör såsom tillsyningsman. Som ersättning härför torde anstalterna böra tillerkännas rätt att utnyttja fångarnas arbetskraft. Därjämte torde fångvården, så-

41 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

som skedde beträffande i Stockholms stads rannsakningsfängelse förvarade kronoarrestanter, böra ersätta arbetsanstalten kostnaden för fångarnas utspisning, dock ej till högre belopp än anstaltens självkostnadspris.

Fångvårdsstyrelsen var i denna fråga av annan åsikt. Styrelsen Fångvård»yttrade: ” ‘ styreUen'

Om tvängsarbetsanstalten å Svartsjö hibehölles för sitt nuvarande ändamål, men frigjordes från fångvården, syntes härvarande kronohäkte icke vidare böra tagas i användning såsom sådant utan brukas för anstaltens ändamål. Detta häkte fyllde nämligen icke något föreliggande utrymmesbehov och hade ej heller uppförts för att tjäna som kronohäkte. De använda lokalerna hade nämligen avsetts för avtjänande av tvångsarbetarna ådömda extra judiciella bestraffningar, därtill de ännu användes. Då det emellertid hände, att tvångsarbetare, som före intagandet å anstalten ådömts böter, men icke betalat dessa, av de exekutiva myndigheterna uttoges ur anstalten för att med tillfälligt avbrytande av tvångsarbetet på annat håll undergå förvandlingsstraff för böterna, vållades härav flyttningar fram och åter med därav orsakade olägenheter. Till undvikande härav utverkades rätt att låta tvångsarbetarna avtjäna sina böter å Svartsjö och förklarades för detta ändamål arrestbyggnaden för kronohäkte. Då det icke kunde vara någon som helst nödvändighet att uttaga tvångsarbetarna från statens anstalt i och för avtjänande av bötesstraff under tvångsarbetstiden utan med avtjänandet därav väl kunde anstå till dess nämnda tid gått till ända, torde vid anstaltens avskiljande från fångvården kronohäktet å Svartsjö böra nedläggas.

Beträffande detta spörsmål hyser jag nu, liksom vid avlåtandet av Departements- 1918 års proposition, samma uppfattning som fångvårdsstyrelsen och etlPfenär alltså av den åsikten att, i händelse av tvångsarbetsanstaiternas frånskiljande från fångvården, kronohäktet vid Svartsjö bör upphöra såsom sådant samt dess lokaler ställas till tvångsarbetsanstaltens förfogande.

Det andra av förutnämnda spörsmål av organisatorisk art gäller b) Ordnandet ordnandet efter tvångsarbetsanstaiternas skiljande från fångvården av ^^“ängstransporter av till tvångsarbete dömda personer. arbetarna.

I det utlåtande, som fångvårdsstyrelsen avgav över de sakkunnigas yttrande, berörde styrelsen även denna fråga. Styrelsen höll i detta avseende före, att efter ifrågavarande organisationsförändrings genomförande transporten av dylika personer ej längre borde ske på nu brukligt sätt. Då tvångsarbetarna icke längre skulle komma att behandlas i likhet med »fångar», borde de icke heller få sändas tillsammans med sådana. Fångvårdens tjänstemän borde icke med dem hava någon befattning. Under antagande, att för den till tvångsarbete dömdes för- B Utäng till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 205 höft. (Nr 246.) G

Departements-

chefen.

c) Arbetspremierna och besparingskassan.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

varande efter anhållandet och under besvärstiden särskilda åtgärder komme att vidtagas utan fångvårdens anlitande, förmodade styrelsen, att den dömde skulle komma att omedelbart efter utslagets ikraftträdande försändas till arbetsanstalten under tillsyn av särskild övervakare. Styrelsen beräknade, att, därest transporten av tvångsarbetare sålunda komme att ordnas för sig, kostnaderna härför skulle belöpa sig till omkring 20,000 kronor om året. Dessa kostnader borde icke utgå av fångvårdsmedel, utan för ändamålet erforderliga medel borde ställas till anstaltsförvaltningarnas förfogande.

beträffande detta spörsmål yttrade jag vid avlåtandet av 1918 års proposition följande, som fortfarande enligt min mening äger sin fulla giltighet:

»Den förändrade anordning av transporten av de till tvångsarbete dömda, som fångvårdsstyrelsen ifrågasätter, torde, åtminstone tillsvidare, icke böra komma i fråga. Den omständigheten, att själva tvångsarbetsanstalterna nu skulle komma att ställas utanför fångvårdsförvaltningen, torde icke i och för sig vara av beskaffenhet att behöva föranleda eu dylik förändring. Den, som skall transporteras, är ju enligt lösdrivar lagen »häktad», och torde han då också få Unna sig i att jämväl under själva transporten till arbetsanstalten behandlas såsom vanlig fånge. Det mest praktiska och, på sätt fångvårdsstyrelsen även framhåller, det från ekonomisk synpunkt utan fråga fördelaktigaste är också, att transporten av tvångsarbetarna tillsvidare i huvudsak sker såsom hittills genom fångvårdens försorg. Den enda ändring i forslingssättet för de till tvångsarbete dömda, som möjligen skulle behöva göras, vore den, att vederbörande arbetsanstalt ålades att låta vid den straffanstalt, som läge arbetsanstalten närmast, avhämta de tvångsarbetare, som vore till arbetsanstalten destinerade.

Kostnaderna för fångvårdens befattning med transporten böra fortfarande bestridas av fångvårdsmedel. Häri torde icke ligga något oegentligt. I detta avseende vill jag erinra därom, att kostnaden för transport av minderårig, som skall insättas i allmän uppfostringsanstalt, skall enligt nådig kungörelse den 12 september 1910 gäldas av förslagsanslaget till fångars vård och underhåll.»

De återstående av förutnämnda spörsmål av organisatorisk art hava avseende å fångarnas arbetspremier och fångvårdens besparingskassa.

Genom reglemente angående arbetspremier vid de centrala straffoch tvångsarbetsanstalterna i riket den 24 oktober 1890 jämte kungö-

43 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

relsen deu 22 juni 1900 äro bestämmelser givna om insättande i postsparbanken av såväl straffångars som tvångsarbetares besparade arbetspremier. Vid fångvården finnes vidare en besparingskassa, som bildats av de vid statens fångvård sanstalter samlade besparingskassor. För nämnda besparingskassa har Kungl. Magt den 10 juni 1912 utfärdat reglemente.

I sitt utlåtande den 5 april 1918 påpekade fångvårdsstyrelsen, att en skilsmässa mellan fångvården och tvångsarbetsanstalterna borde föranleda vissa ändringar i de sålunda rörande arbetspremierna och fångvårdens besparingskassa gällande bestämmelser. Beträffande fångvårdens besparingskassa erinrade styrelsen därom, att denna bestode delvis av bidrag, som influtit från tvångsarbetsanstalterna samt att från kassan dels i mindre omfattning lämnats understöd även åt frigivna tvångsarbetare dels ock i större poster lämnats bidrag till vissa enskilda institutioner, som omhändertagit särskilt kvinnliga tvångsarbetare efter frigivningen. Efter tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården borde givetvis inbetalningarna till kassan från tvångsarbetsanstalterna upphöra, men å andra sidan borde från kassan icke vidare lämnas något understöd till dem, som frigåves från desSa anstalter.

Aven beträffande dessa spörsmål torde fortfarande gälla vad jag därom anförde vid avlåtandet av 1918 års proposition. Jag yttrade därvid i denna del följande:

»På de ändringar i bestämmelserna rörande arbetspremier, som en skilsmässa mellan fångvården och tvångsarbetsanstalterna må påkalla, finner jag ej anledning att nu närmare ingå. Det torde vara tids nog att upptaga detta spörsmål, sedan en dylik skilsmässa kan hava kommit till stånd.

Detsamma gäller i viss mån stadgandena om fångvårdens besparingskassa. Med avseende å donna vill jag dock nämna, att det mest praktiska och även från andra synpunkter lämpligaste synes mig vara, att fångvården även efter tvångsarbetsanstalternas utbrytning får behålla denna kassa odelad att användas till understödjande av dem, som frigivas från de under fångvården fortfarande lydande straffanstalterna. För understödjandet av dem, som frigivas från tvångsarbetsanstalterna, torde i stället böra, i likhet med vad fallet är med avseende å statens uppfostringsanstalt å Bona, beräknas vissa belopp å de förslagsanslag, som höra beviljas till uppehållande av verksamheten å dessa anstalter.»

Fångvårds-

styrelsen.

Departements-

chefen.

!I Hithörande anslags beräknande m. m.

A) Bestämda anslaget till fångars värd och underhåll.

1918 års proposition.

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Ett frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna från fångvården skulle givetvis komma att medföra, utom de förändringar i skilda avseenden, som i det föregående berörts, jämväl avsevärda förskjutningar i de belopp, varmed anslagen till fångvården böra äskas. Till uppehållande av verksamheten å tvångsarbetsanstalterna måste dessutom naturligtvis begäras särskilda anslag.

Vad först angår bestämda anslaget till långars vård och underhåll, kan givetvis en avsevärd minskning ske i detta anslag, därest tvångsarbetsanstalterna utbrytas ur fångvården. Vid besvarandet av frågan, med vilket belopp denna minskning kan ske, torde det tillåtas mig att till utgångspunkt taga den utredning, som i sådant avseende förebragtes i 1918 års proposition.

Förutnämnda sakkunnige yttrade härom följande:

Enligt från och med år 1911 gällande ordinarie stat beträffande avlöningar för tjänstemän av högre grad samt den fördelning av i fångvårdens stat upptagna avlöningar för tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal), som fångvårdsstyrelsen genom särskilda beslut fastställt, vore för det dåvarande till tvångsarbetsanstalterna

45 Kunof. Maj:ts proposition Nr 246.

Tvångsarbetsanstalternas frigörande från fångvården skulle alltså föranleda en minskning av bestämda anslaget till fångars vård och underhåll med förenämnda belopp 128.100 kronor.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas utredning kom fångvårdsstyrelsen vid behandlingen av nu förevarande anslag in på frågan, huruvida jämväl efter genomförandet av den föreslagna organisationsförändringen med avseende å tvångsarbetsanstalterna den å Svartsjö och i Landskrona sålunda anställda personalen skulle behöva bibehållas vid sin dåvarande numerär. Efter det styrelsen framhållit, att enligt dess uppfattning innebörden av det föreliggande organisationsförslaget vore den, att med avseende å tvångsarbetarnas framtida behandling den humanitära sidan skulle komma att tillerkännas en avgörande vikt samt eu verklig och ej blott skenbar skillnad införas mellan tvångsarbetare och straffångar, gjorde styrelsen gällande, att denna omläggning av tvångsarbetets karaktär syntes kunna föranleda en betydande minskning i den nuvarande bevakningen vid tvångsarbetsanstalterna. Detta gällde särskilt Svartsjöanstalten. Härom yttrade styrelsen:

Även om anstalten skulle hållas fullbesatt — vilket svårligen kunde förutses, innan en ny lösdriverilag komme till stånd och kristidsförhållandena upphört — torde icke där kunna användas mera än högst 8 överförmän och 36 förmän, emot för det dåvarande anställda 10 överkonstaplar och 42 vaktkonstaplar, avlönade från ordinarie anslaget, samt 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar, avlönade från förslaganslaget till fångars vård och underhåll.

Beträffande kronohäktet i Landskrona gjorde styrelsen, som, på sätt förut nämnts, utgick ifrån att kronohäktet i Landskrona skulle tillsvidare bibehållas som sådant, gällande, att den dåvarande personalen, som bestod av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som uppsyningsman, 8 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, skulle efter kronohäktets frånskiljande kunna minskas med 1 överkonstapel med förordnande såsom uppsyningsman, 5 vaktkonstaplar och 1 vaktfri!.

Vid avlåtandet av 1918 års proposition förklararade jag, att jag ej hade något att erinra mot de sakkunnigas beräkning rörande nu förevarande anslags minskande i anledning av den föreslagna organisationsförändringen, så vitt donna beräkning grundade sig på frånskiljandet från fågvården av befattningshavare av högre grad. Beträffande samma beräkning, i vad den avsåg frånskiljandet från fångvården av tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonall, yttrade jag åter bl. a.:

Fångvårds-

styrtisen.

Departementschefen vid avlåt andel av 1918 års

proposition.

46 Kungl. Maj:ts proposition. Nr 246.

»Fångvårdsstyrelsens förslag till minskning av Svartsjöpersonalen bär, såsom synes av styrelsens nyss refererade utlåtande, sin grund i den uppfattningen, att efter tvångsarbetsväsendets skiljande från fångvården tvångsarbetet skulle komma att omläggas i humanitär riktning och på sådant sätt en betydande minskning i bevakningen kunna komma till stånd. Att en reformering av tvångsarbetet i antydd riktning kan hava eu sådan följd, synes mig dock vara underkastat tvivel. Snarare synes det vara att antaga, att en omläggning av tvångsarbetet framför allt så tillvida, att tvångsarbetarna i allt större utsträckning hållas till arbete ute i det fria, skall ställa allt högre krav på bevakningens effektivitet. Eu så kraftig nedsättning av bevakningsstyrkan å Svartsjö, som den fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, torde därför icke vara tillrådlig. Emellertid har jag efter inhämtande av upplysningar i frågan från nuvarande Svartsjödirektören kommit till den uppfattningen, att till följd av anstaltens nuvarande relativt fåtaliga beläggning en minskning i såväl den ordinarie som den extra bevakningspersonalens numerär skulle kunna tills vidare ske med sammanlagt 1 överkonstapel och 8 vaktkonstaplar. Att låta bevakningspersonalen undergå en än kraftigare reducering förbjuder nödig hänsyn till angelägenheten av att bland bevakningspersonalen kunna räkna erforderligt antal yrkesmän. Den sammanlagda bevakningspersonalen, såväl ordinarie som extra, skulle sålunda komma att uppgå till 10 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsman, och 40 vaktkonstaplar. Av dessa torde ett mindretal, exempelvis 1 överkonstapel och 4 vaktkonstaplar, ej böra uppföras på ordinarie stat, utan avlönas från det förslagsanslag, som blir erforderligt att äska för anstalten. Å anstaltens ordinarie stat skulle således uppföras 9 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän, och 36 vaktkonstaplar. Den ordinäre bevakningspersonal, som sålunda skulle bli disponibel — 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar — torde komma väl till pass som förstärkning av bevakningspersonalen vid de nu i hög grad överbelagda straffanstalterna. Skulle genom tvångsarbetarnas ökning behov uppstå av ökad bevakning torde sådan kunna åtminstone tillsvidare tillföras anstalten med anlitande i ökad utsträckning av anstaltens förslagsanslag.»

Beträffande storleken av den vid Landskronaanstalten erforderliga bevakningsstyrkan gjorde jag, i motsats mot fångvårdsstyrelsen, gällande att, även om, på sätt jag då i överensstämmelse med fångvårdsstyrelsens förslag förordade, kronohäktet tillsvidare skildes från anstalten och utrustades med särskild personal, detta dock ej kunde medföra eu motsvarande minskning i anstaltens bevakningspersonal. Detta förbjödes av nödig

47 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

hänsyn till lämplig arbetsfördelning inom anstalten. Enligt vad anstaltsdirektören meddelat, skulle dock, under förutsättning att extra personal finge vara anställd i minst samma utsträckning som för det dåvarande, den ordinarie vaktpersonalen kunde minskas med 1 vaktkonstapel.

Enligt det av mig sålunda förordade förslaget skulle fångvårdens ordinarie bevakningspersonal komma att minskas genom Svartsjöanstaltens frånskiljande med 9 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän, och 36 vaktkonstaplar samt genom Lanskronaanstaltens frånskiljande med 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som uppsyningsman, 7 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar.

Vad jag sålunda i denna del yttrade vid avlåtandet av 1918 års Ueparteproposition torde, så vitt angår frånskiljandet från fångvården av be- mentsehef*>fattningshavare av högre grad, fortfarande äga sin giltighet.

Vad åter angår tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonaleuj vill jag till en början nämna, att dessa för närvarande å Svartsjö utgöras av följande ordinarie befattningshavare, nämligen 10 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden såsom uppsyningsmän, samt 41 vaktkonstaplar. Dessutom äro där anställda 1 överkonstapel med förordnande såsom uppsyningsman (trädgårdsmästare) och 7 vaktkonstaplar, avlönade från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll.

1 en till justitiedepatementet ingiven promemoria gör direktören vid anstalten gällande att, trots det att de å anstalten intagna tvångsarbetarnas antal ej är större än det för närvarande är (159 mot det antal av 330, som anstalten är beräknad att kunna mottaga), någon minskning i den nuvarande bevakningspersonalen ej kan ske. Till stöd för denna sin åsikt anför direktören, att under den senaste tiden tjänstgöringsförhållandena måst helt och hållet omläggas för möjliggörande av ett nedbringande av varje konstapels tjänstgöringstid från omkring 70 till omkring 60 timmar per vecka. Skulle antalet i anstalten intagna tvångsarbetare komma att ökas till 230 eller därutöver, skulle det för tjänstgöringstidens begränsning till nyss angivna tid, bliva erforderligt att än mera utöka bevakningspersonalen.

På grund av vad Svartsjödirektören sålunda anfört och då jämväl i den promemoria rörande nu ifrågavarande organisationsförändrings inverkan på de särskilda fångvårdsanslagen, som på begäran tillställts justitiedepartementet från fångvårdsstyrelsen, bevakningspersonalen å Svartsjö tydligen förutsatts behöva även efter denna organisationsförändrings genomförande bibehållas vid sin nuvarande styrka, anser jag mig böra biträda Svartsjödirektörens förslag i denna del.

48 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 246.

Vid Landskronaanstalten utgöres den ordinarie bevakningspersonalen för närvarande av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som uppsyningsman, 9 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar eller således av 2 vaktkonstaplar mera än den bevakningspersonal, som i 1918 års proposition föreslogs att uppföras å anstaltens ordinarie stat. Härtill kommer följande från förslagsanslaget avlönade extra personal — till stor del föranledd av den å filialen vid Hildero bedrivna verksamheten — nämligen 1 vaktkonstapel, 1 första vaktfri! och 8 vaktfruar.

I en till justitiedepartementet avlämnad promemoria har direktören för Landskronaanstalten gjort gällande, att den ordinarie bevakningspersonalen utan olägenhet skulle kunna begränsas till den i 1918 års proposition föreslagna. Vid sådant förhållande saknar jag tillräcklig anledning att frångå det förslag, som då framställdes.

Storleken av den minskning, som nu förevarande anslag sålunda enligt min mening skulle kunna undergå på grund av organisationsförändringen, framgår av följande sammanställning:

Avlöningar till tjänstemän av högre grad: vid Svartsjöanstalten:

1 direktör ..................................

1 kamrerare ...............................

1 pastor ....................................

1 assistent ..................................

1 assistent (vid jordbruket).....

1 skollärare ................................

vid Landskronaanstalten:

1 direktör ..................................

1 assistent .................................

1 predikant ................................

kronor 5,000 » 4,000

» 3,5o0

» 3,000

» 2,100

T> 2,100 kronor 19,700

. kronor 4,000

» 2,100

f>___jfiöOO kronor 7,600

Avlöningar till tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal):

4 överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsman å 1,750

kronor ............................................ kronor 7,000

9 överkonstaplar å 1,550 kronor f> 13,950

48 vaktkonstaplar å 1,300 kronor » 62,400

3 första vaktfruar å 1,050 kronor » 3,150

13 vaktfruar å 900 kronor ............ » 11,700

kronor

Summa kronor

98,200

125,500.

49 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Bestämda anslaget till fångars vård och underhåll, som för

närvarande är i riksstaten upptaget med........................ kronor 1,075,300,

skulle alltså, vid bifall till den föreslagna organisationsförändringen, kunna minskas med................................ » 125,500

och alltså kunna i 1921 års riksstat uppföras med kronor 949,800.

Till fångars vård och underhåll är för närvarande i riksstaten upptagna, förutom förutnämnda bestämda anslag, dels ett ordinarie förslagsanslag och dels på extra stat ett förstärkningsanslag till sistberörda anslag. Beträffande frågan med vilka belopp dessa båda anslag böra, under förutsättning av tvångsanstalternas skiljande från fångvården, äskas för år 1921 torde det vara tillräckligt att hänvisa till den utredning, som i sådant avseende finnes återgiven i det till årets statsverk sproposition fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden (sid. 56—62), med vilken utredning torde böra jämföras vad jag yttrade vid motsvarande frågas behandling vid avlåtandet av 1918 års proposition i ämnet (prop. nr 388 sid. 57—61). Nu må endast erinras dels därom, att jag, på sätt nyssnämnda statsrådsprotokoll utvisar, i samband med frågan om nu förevarande anslags belopp till prövning upptagit spörsmålet om ett årligt understöd till »Nordisk Tidsskrift for Strafferet», dels ock därom, att resultatet av de ifrågavarande anslagens beräkning utmynnade däri, att desamma skulle, under förutsättning av tvångsarbetsanstalternas utbrytande ur fångvården, kunna begränsas, det ordinarie förslagsanslaget till 2,500,000 kronor (nu

2.800.000 kronor) och förstärkningsanslaget till 600,000 kronor (nu

1.200.000 kronor).

Jämväl med avseende å den inverkan tvångsarbetsanstalternas utbrytning ur fångvården skulle komma att hava på storleken av förslagsanslaget till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän torde det tilllåtas mig att hänvisa till vad jag därom yttrat till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden (sid. 62—63). Enligt den åsikt, som där gjorts gällande, skulle detta anslag, som i årets riksstat är upptaget med 96,000 kronor, kunna, under förutsättning att nämnda utbrytning kommer till stånd, nedsättas till 90,000 kronor. De befattningshavare vid tvångsarbetsanstalterna tillkommande ålderstillägg skulle givetvis, efter dessa anstalters läggande under socialdepartementet, komma att bestridas från detta departements allmänna förslagsanslag till ålderstillägg. Till att på Bikung till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 205 höft. (Nr 246.) 7

B) Ordinarie förslagsanslaget till fångars vård och underhåll samt förstärkningsanslaget till samma anslag

C) Fångvårdens förslagsanslag till ålderstillägg.

Dj Anslag till statens arbetsanstalt d Svartsjö.

a) Bestämt anslag till Svartsjö anstalten.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

grund härav äska detta anslag med högre belopp än det, varmed det begärts i årets statsverksproposition, eller 500,000 kronor, torde dock ej föreligga tillräcklig anledning.

Till en var av statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona torde böra för år 1921 under femte huvudtiteln (socialdepartementet) äskas två ordinarie anslag: ett bestämt anslag till bestridande av de i anstaltens stat upptagna avlöningar och ett förslagsanslag till bestridande av övriga driftkostnader vid anstalten.

Vad först angår det bestämda anslaget till Svartsjöanstalten, bör detta sättas till slutsumman av nämnda anstalts ordinarie avlöningsstat. Spörsmålet om vilka befattningshavare böra upptagas i denna stat har jag, så vitt angår tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonalen), redan förut haft tillfälle att dryfta vid behandlingen av bestämda anslaget till fångars vård och underhåll. Det resultat, vartill jag därvid kom, var, att den nuvarande ordinarie bevakningspersonalen vid Svartsjöanstalten skulle bibehållas vid sin nuvarande styrka eller 10 överkonstaplar, därav 3 med förordnande som uppsyningsmän, samt 41 vaktkonstaplar. Övrig erforderlig personal skulle avlönas från förslagsanslaget.

Vid avlåtandet av 1918 års proposition gjorde jag gällande, att efter tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården dessa anstalters skillnad från straffanstalterna torde böra markeras även så till vida, att beteckningarna »överkonstapel» och »vaktkonstapel» utbyttes mot andra benämningar. I detta avseende hade fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, att dessa befattningshavare skulle kallas »överförmän» och »förmän». Benämningen »förmän» för de nuvarande vaktkonstaplarna syntes mig synnerligen lämplig. För de hittillsvarande överkonstaplarna syntes mig däremot beteckningen »förste förmän» bättre än »överförmän». Med sålunda förordade benämningar uppfördes också bevakningspersonalen i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till avlöningsstat. Någon anledning att frångå förslaget om denna namnförändring synes mig ej föreligga.

Vad därefter angår tjänstemännen av högre grad vid Svartsjöanstalten, torde icke nu böra göras några andra ändringar i den för samma anstalt gällande avlöningsstaten, än att den däri upptagne skolläraren dels uppföres under beteckningen »lärare», dels ock får ett vart av sina båda ålderstillägg höjt från 200 kronor till 400 kronor. Med avseende härå är att uppmärksamma, att i överensstämmelse med ett av fångvårdsstyrelsen framlagt och av 1902 årslöneregleringskommitté

51 Kurir)l. Maj:ts proposition Nr 246.

tillstjrrkt förslag hemställan om liknande förändringar framfördes i 1918 års förutnämnda proposition (nr 388, sid. 43—48) ej blott, uti särskild punkt, beträffande sådana skollärare, vilka voro anställda vid de fångvårdsanstalter, som efter tvångsarbetsanstalternas utbrytande skulle kvarbliva under fångvården, utan även, genom avfattningen av det framlagda förslaget till ny stat för Svartsjöanstalten, beträffande den vid denna anstalt anställde skolläraren. I fråga om de förra bifölls propositionen. Dessa äro alltså från och med år 1919 i vederbörande stater uppförda under beteckningen »lärare» och hava fått sina ålderstillägg höjda från 200 till 400 kronor. Då däremot beträffande Svartsjöanstalten bifölls förutnämnda inom statsutskottet avgivna reservation, enligt vilken anstaltens kvarblivande under fångvården påyrkades utan att samtidigt därmed erforderlig hemställan gjordes om ändring av Svartsjöskollärarens benämning samt höjande av hans ålderstillägg, kom denne befattningshavare — tydligen utan att detta var avsett — att fortfarande i staten upptagas under sin gamla benämning av »skollärare» ävensom att få sina ålderstillägg bibehållna vid deras dittillsvarande belopp av 200 kronor. Denna oegentlighet bör nu undanröjas.

I anslutning till vad jag sålunda anfört får jag framlägga följande

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

b) Förslagsanslag till Svartsjöanstalten.

Förslag till avlöningsstat för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö.

1 direktör...............

1 kamrerare............

1 pastor, arvode...........

1 assistent.............

1 assistent vid jordbruket

1 lärare, arvode.

1 förste förman (med för-

ordnande såsom uppsyningsman) ............

2 förste förmän (med för-

ordnanden såsom uppsyningsman) .............

1 förste förman.............

6 förste förmän ............

1 förman.....................

40 förmän...................

Summa

Det bestämda anslaget till Svartsjöanstalten skulle alltså behöva begäras med ett belopp av 89,100 kronor.

Till Sv artsjö an staltens driftkostnader i övrigt bör äskas ett förslagsanslag. Med ledning dels av den utredning, som beträffande detta anslags storlek förebragtes vid avlåtandet av 1918 års proposition, dels ock av uppgifter, som lämnats i en från fångvårdsstyrelsen avläm-

53 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

nåd promemoria, torde anslaget kunna för år 1921 lämpligen sättas till

200,000 kronor. Därvid har hänsyn tagits jämväl till det krav på detta anslag, som skulle uppstå därigenom, att från detsamma skulle komma att bestridas utgifter, till vilkas gäldande nu användes eu del av avkastningen av fångvårdens besparingskassa, såsom för tvångsarbetarnas utrustning vid frigivningen, deras transporterande till hemorten o. s. v.

Jämväl till statens tvångsarbetsan stalt i Landskrona böra, som nämnt, under femte huvudtiteln (socialdepartementet) äskas dels ett bestämt anslag till bestridande av de i anstaltens stat upptagna avlöningar, dels ock ett förslagsanslag till bestridande av övriga driftkostnader för anstalten.

Med avseende å det bestämda anslaget till Landskronaanstalten är till en början att märka, att de sakkunniga ej hemställde om någon ändring i denna anstalts högre tjänstemannapersonals vare sig antal eller avlöningsförmåner. Härom yttrade jag vid avlåtandet av 1918 års proposition: »Att så ej skett har emellertid, enligt vad de sakkunniga upplyst, ej berott därpå, att de ej ansett en förändring i dessa båda hänseenden erforderlig, utan har haft sin grund däri, att de ansett med prövningen av detta spörsmål bör anstå tills organisationsförändringen blivit genomförd och anstaltens nya ledning sålunda kan bliva i tillfälle att i detta avseende framföra sina önskemål. Åven jag ansluter mig till denna uppfattning. Därmed vill jag dock uttryckligen som min åsikt framhålla, att, om Landskronaanstalten skall bibehållas som enda statlig arbetsanstalt för kvinnor samt de till tvångsarbete dömda arbeterskornas antal, såsom är att vänta, kommer att stiga utöver deras nuvarande exceptionellt låga numerär, anstaltens behöriga skötsel givetvis kommer att nödvändiggöra en förstärkning av dess mera kvalificerade arbetskrafter.»

Beträffande Landskronaanstaltens högre tjänstemannapersonal har nu anstaltens direktör i en till justitiedepartementet avlåten promemoria framställt en del önskemål. Dessa gå ut på höjning av direktörens och assistentens avlöningsförmåner, predikantsbefattningens omändring till en pastorsbefattning samt anställande vid anstalten av en väl kvalificerad lärarinna, vilken skulle kunna samtidigt tjänstgöra som ett slags direktörsassistent.

Beträffande dessa spörsmål ställer jag mig på samma ståndpunkt som den av mig 1918 intagna. För att redan nu upptaga dem till

E) Anslag till statens tvdngsarbetsanstalt i Landskrona.

a) Bestämt anslag till LandskronaanstalteD.

54 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 246.

avgörande torde föreligga så mycket mindre skäl, som frågan om en mera definitiv lönereglering för fångvården i dess helhet och sålunda även tvångsarbetsanstalterna för närvarande är hänskjuten till utredning av 1902 års löneregleringskommitté.

Vad därefter angår de ordinarie tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonalen) vid Landskrona anstalten, har jag redan förut omnämnt, att denna bör, efter anstaltens frånskiljande från fångvården, utgöras av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som uppsyningsman, 7 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar.

I nyssnämnda promemoria har anstaltens direktör ifrågasatt, om icke överkonstaplarna och vaktkonstaplarna borde även efter anstaltens utbrytning ur fångvården bibehållas vid dessa benämningar. Som skäl härför har direktören anfört, att med undantag av två vaktkonstaplar, av vilka den ene bör vara maskinist och den andra trädgårdsmästare, den manliga bevakningspersonalen i sin helhet numera efter kronohäktets nedläggande såsom sådant, bestrider allenast vakttjänst.

Vad direktören sålunda anfört synes mig ej utgöra tillräckligt skäl för att man skulle beträffande denna anstalt avvika från den ståndpunkt, som i detta avseende intogs i 1918 års proposition. Överkonstaplarna och vaktkonstaplarna synas mig därför böra, såsom redan förordats beträffande Svartsjöanstalten, jämväl i Landskronaanstaltens stat upptagas under benämningarna »förste förmän» och »förmän».

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört får jag framlägga följande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

55 Förslag till avlöningsstat iör statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona.

Bestämda anslaget till Landskronaanstalten bör alltså äskas med 36,400 kronor.

Till täckande av sådana kostnader för verksamheten åLandskronaanstalten, som ej skola bestridas från nyssnämnda bestämda anslag, bör, som nämnt, äskas ett förslagsanslag.

Med beaktande av samma synpunkter som de, vilka legat till grund för bestämmandet av förslagsanslaget till Svartsjöanstalten, torde Landskronaanstaltens förslagsanslag lämpligen böra för år 1921 sättas till

130,000 kronor.

b) Förslagsanslag till Landskronaanstalten.

56 F) Avlöningsvillkor.

Statsutskottet vid 1918 års riksdag.

Departements-

chefen.

Kungl. Maj ds proposition Nr 246.

Slutligen vill jag upptaga frågan om avlöningsvillkoren beträffande befattningshavarna vid tvångsarbetsanstalterna m. m.

Härom yttrade jag vid avlåtandet av 1918 års proposition bl. a. följande:

»Att de befattningshavare, som vid tiden för organisationsförändringens trädande i kraft, d. v. s. med ingången av år 1919, innehava konstitutorial antingen — såsom fallet är med direktörerna — å viss befattning vid någon av nu ifrågavarande anstalter eller ock — såsom förhållandet är med avseende å övriga befattningshavare vid samma anstalter — å befattning av visst slag inom fångvården med tjänstgöringsskyldighet tills vidare vid någon av dessa anstalter, äro skyldiga att, därest annat ej bestämmes, kvarbliva i sin befattning vid vederbörande anstalt jämväl efter omorganisationens genomförande, torde utan vidare vara klart. Befattningen blir icke en annan, därför att den anstalt, varom fråga är, lägges under annan ledning än den hittillsvarande. En annan sak är, att billigheten synes fordra, att den möjlighet till förflyttning till annan, jämställd eller högre, befattning inom fångvården, som ju för närvarande förefinnes för dem, vilka äro anställda vid dessa anstalter, ej berövas dessa befattningshavare genom dessa anstalters utbrytning ur fångvården. För denna möjlighets bevarande torde annan särskild åtgärd knappast vara erforderlig än möjligen ett. anbefallande åt fångvårdsstyrelsen att vid tillsättande av ledigblivna befattningar inom fångvården jämväl beakta den sålunda framhållna synpunkten.»

I denna fråga yttrade statsutskottet vid 1918 års lagtima riksdag, att den beträffande tvångsarbetsanstalternas ordinarie personal ansåg »dess ställning med avseende å transport, befordrings- och pensionsförhållanden inom fångvårdsstaten böra lämnas orubbad».

Beträffande detta statsutskottets uttalande vill jag till en början nämna, att vederbörandes nuvarande rätt till pension givetvis kommer att tillförsäkras dem genom den ändring av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, varom chefen för finansdepartementet kommer att, i sammanhang med andra erforderliga ändringar i nämnda lag, föreslå Kungl. Maj:t att till riksdagen avlåta särskild proposition.

I anledning av vad statsutskottet yttrat därom, att tvångsarbetsanstalternas personals ställning jämväl med avseende å transport- och befordringsförhållanden inom fångvårdsstaten borde bibehållas orubbad, är jag givetvis, på sätt också framgår av mitt nyss citerade yttrande,

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

av den åsikten, att all möjlig hänsyn bör i nu ifrågavarande avseende tagas till vederbörandes berättigade intresse. Jag vill dock icke underlåta att framhålla — något som för övrigt torde ligga i sakens natur — att ju längre tid, som förflyter från tidpunkten för tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården, och ju mera den blivande behandlingen av tvångsarbetarna kommer att, efter dennas omläggning i förut omnämnd riktning, skilja sig från fångbehandlingen, desto större betänkligheter måste en dylik överflyttning av befattningshavare väcka från fångvårdssynpunkt. Det måste därför framstå som önskvärt, att de befattningshavare, som efter organisationsförändringens genomförande vilja förflyttas till fångvårdsanstalt, få denna sin önskan uppfylld så snart omständigheterna det medgiva. Därefter torde det naturligaste vara att, där ej i visst fall särskilda förhållanden påkalla annat, tvångsarbetsanstalterna, liksom fallet är med våra tvångsuppfostringsanstalter, framstå såsom, även i nu ifrågavarande avseende, från fångvården fullt fristående anstalter.

För åtnjutande av avlöningsförmåner enligt de nya avlöningsstaterna för tvångsarbetsanstalterna torde böra fastställas i huvudsak samma villkor och bestämmelse^ som äro stadgade för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt nu gällande ordinarie stater för fångvårdsstaten och statens uppfostringsanstalt å Bona. Dock skall jag tillåta mig föreslå eu utvidgad rätt till flyttningsersättning för visst fäll, då en befattningshavare blir förflyttad till annan anstalt. För närvarande gäller, att befattningshavare vid fångvården, som transporteras till annan liknande befattning vid annan fångvårdsanstalt, äger rätt till ersättning för flyttningskostnad, endast därest förflyttningen sker utan hans egen ansökning eller uttryckta önskan. Att upprätthålla detta villkor även för den, som efter tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården söker bliva återförflyttad till fångvårdstjänst, skulle enligt min mening vara obilligt. Dylik befattningshavare bör erhålla rätt till ersättning för flyttningskostnad, även för den händelse förflyttningen skett på hans egen ansökning eller uttryckta önskan. Skulle riksdagens beslut komma att gå i denna riktning, torde Kungl. Maj:t vara oförhindrad att tillerkänna dylik ersättning även åt befattningshavare, som på egen önskan erhåller sådan transport under tiden intill organisationsförändringens genomförande.

1 överensstämmelse härmed torde för åtnjutande av de med ordinarie befattning ä avlöningsstat vid statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona förenade avlöningsförmåner böra — i huvud- I>ikring till riksdagens protokoll 1920. / samt. 205 höft. {Nr 216.) 8

Tvångs-

ttrbete-

anatalteraa.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

saklig överensstämmelse med vad som föreslogs i 1918 års proposition — stadgas följande villkor och bestämmelser, nämligen:

att innehavare av befattning vid tvångsarbetsanstalt av ifrågavarande slag skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid möjligen inträdande förändrad organisation av anstalten eller eljest kan varda stadgad;

att innehavare av befattning vid tvångsarbetsanstalt jämväl skall vara skyldig att, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, låta sig förflyttas till annan dylik anstalt eller till fångvårdsanstalt; ägande han emellertid, därest förflyttningen sker till fångvårdsanstalt eller ock utan hans egen ansökning eller uttryckta önskan från en tvångsarbetsanstalt till en annan, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad ;

att med befattning vid tvångsarbetsanstalt icke må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med befattning vid tvångsarbetsanstalt ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt ej, så vitt angår direktör, Kungl. Maj:t samt i fråga om annan befattningshavare anstaltens styrelse på därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka binderligt för tjänstgöringen vid anstalten, finner uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att, om kvinnlig befattningshavare ingår äktenskap, bon icke skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke styrelsen för anstalten med hänsyn till befattningens behöriga uppehållande finner det nödigt;

att tjänstgöringspenningar må uppbäras endast för den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester eller annan kostnadsfri ledighet, men för tid, han eljest varit befriad från tjänstgöring, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen eller i de fall, där avlöningen utgöres av arvode, den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring bos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas

59 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

att under ledigheten, utöver sina tjänstgöringspenningar, avstå så mycket av lönen eller arvodet, som erfordras för befattningens uppehållande eller eljest prövas skäligt;

att, därest befattningshavare i följd av kroppsskada, ådragen under tjänsteutövning, blivit tillsvidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen å stat må, såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna, efter anstaltsstyrelsens beprövande, oavkortad utgå till honom under högst sex månader; ankommande på prövning av Kungl. Maj:t, till huru stor del avlöning kan böra utgå till den skadade efter omförmälda tid av sex månader;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke av anstaltsstyrelsen prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej styrelsen finner skäligt låta honom uppbära något därav;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande av semester eller annan kostnadsfri ledighet, innehavare av lägre tjänst skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning vid anstalten, densamma mot åtnjutande av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar eller däremot svarande belopp, i stället för egna tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än sammanlagt tre månader under ett och samma kalenderår;

att i avseende å arvode till förste förman med förordnande såsom uppsyningsman skall i alla hänseenden gälla vad som stadgats angående tjänstgöringspenningar.;

att beträffande förhöjning av avlöningen efter viss tids fortsatt innehavande av tjänst i samma lönegrad tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor, att befattningshavare under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller annan kostnadsfri ledighet eller ledighet för fullgörande av värnplikt, och

för andra förhöjningen, efter ytterligare fem år, på samma villkor, under iakttagande, vad var och en av omförmälda förhöjningar angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd;

att befattningshavare äger att i fråga om rätt till ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han varit innehavare av motsvarande eller jämförlig befattning vid fån g vård sstaten eller statens uppfostringsanstalt å Bona, dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande av fastställda avlöningsförmåner för fångvårdsstaten eller sistnämnda anstalt;

att direktör eller kamrerare vid tvångsarbetsanstalt även må för tillgodonjutande av avlöningsförhöjning räkna sig till godo tid, varunder han varit ordinarie tjänsteman i första lönegraden hos fångvårdsstyrelsen, dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande av fastställda avlöningsförmåner för nämnda styrelse;

att, därest befattninghavare, som befordras till annan befattningvid tvångsarbetsanstalt eller fångvårdsstaten än den han dittills innehaft, redan intjänat högre avlöning än begynnelseavlöningen för den befattning, till vilken han befordras, honom skall omedelbart tillgodoföras det eller de ålderstillägg i den sistnämnda befattningen, som måste tilläggas honom för att hans avlöning i densamma icke skall bliva lägre än den avlöning, han senast åtnjöt före befordringen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av ävlöningsförhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma förhöjning;

att semester må årligen, då sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, utan avdrag å avlöningsförmånerna åtnjutas av direktör, kamrerare, pastor, assistent och lärare en var under en månad samt av övriga befattningshavare en var under femton dagar;

att därjämte förste förman, förman, första vaktfru och vaktfru må vid tjänstledighet för sjukdom under loppet av ett och samma kalenderår åtnjuta full avlöning under högst trettio dagar;

att befattningshavare, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som bestämmes av anstaltens styrelse, begagna sig av semester;

att befattningshavare må åtnjuta fri bostad jämte nödigt bränsle eller ock ersättning därför;

att beloppet av hyresersättning och vedanslag skall bestämmas efter de i orten gällande hyror och pris å ved, dock med iakttagande,

61 Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

vad befattningshavare av lägre grad angår, att vedanslag må utgå för inköp av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved;

att hyresersättning och vedanslag skola utgå i enahanda ordning som lön;

att beklädnadsersättning må i överensstämmelse med vad som gäller beträffande tjänstgöringspenningar eller ersättning för sådana vid vikariat utbetalas till en var förste förman och förman med 100 kronor samt till en var första vaktfri! och vaktfri! med 50 kronor, allt för år räknat;

att kostnadsfri vård av anstaltens läkare jämte av honom föreskrivna medikamenter enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar, lämnas åt förste förman, förman, första vaktfri! och vaktfru, men ej åt deras familjer;

att, därest för någon av de befattningshavare, vilka äga åtnjuta fri läkarvård, uppstår av anstaltens läkare intygat behov av vård å sjukhus eller tuberkulossanatorium, av anstaltens medel må efter styrelsens beprövande bekostas sådan vård i allmänt rum jämte den förtäring, som under vistelsen å sjukhuset eller sanatoriet av vederbörande läkare föreskrives, dock att kostnaden ej må av anstaltens medel bestridas för längre tid än sex månader årligen, ej heller under det kostnadsfri ledighet åtnjutes eller då sjukdomen är av sådan art eller befattningshavaren uppnått den ålder, att ringa utsikt finnes för att lian skall komma att återinträda i tjänstgöring;

att, då kostnad av anstaltens medel utgår för befattningshavares vård å sjukhus eller sanatorium, utgifterna för hans färd dit och därifrån må på enahanda sätt bestridas;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande eller dödsfall själva lönen eller, där avlöningen utgöres av arvode, den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar, ävensom, i förekommande fall, hyresersättning och vedanslag utgå till månadens slut;

ätt, då befattningshavare, som åtnjuter fri bostad, avlider, styrelsen för anstalten må, efter prövning av förekommande omständigheter, medgiva hans änka eller efterlevande familj att bibehålla den befattningshavaren anvisade bostadslägenheten intill den dag, styrelsen finner lämpligt bestämma för lägenhetens frånträdande;

att, därest befattningshavare avlider i följd av olyckshändelse, timad under tjänsteutövning, ett belopp, motsvarande den avlidnes avlöning för en månad, må såsom begravningshjälp tilldelas hans dödsbo;

att i fråga om befattningshavares skyldighet att avgå från tjänsten

62 Fångvårds staten.

Statens uppfostringsanstalt & Bona.

Ändringar i pensionslagen och lagen om straffregister.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid tiden för den nya avlöningsstatens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat; samt

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

I likhet med vad i kungörelse den 10 juni 1912 angående vissa fångvårdstjänstemäns rätt till ålderstillägg stadgats rörande dylik tjänstemans rätt att för tillgodoräknande av ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han tjänstgjort vid statens uppfostringsanstalt å Bona, torde i sammanhang med tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården böra — på sätt också föreslogs i 1918 års proposition — såsom tillägg till de enligt kungörelse den 30 september 1910 stadgade villkor och bestämmelser för åtnjutande av de enligt ny stat för fångvårdsstaten med ordinarie befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner förordnas:

att innehavare av dylik befattning må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens tvångsarbetsanstalter.

Ett liknande tillägg torde böra — på sätt likaledes hemställdes i 1918 års proposition — göras till de avlöningsvillkor, som finnas stadgade för åtnjutande av de med ordinarie befattning vid statens uppfostringsanstalt å Bona förenade avlöningsförmåner.

I detta sammanhang bör nämnas, att tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården givetvis måste föranleda vissa ändringar i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Härom liksom om andra erforderliga ändringar i nämnda lag kommer, på sätt jag redan förut omnämnt, chefen för finansdepartementet att längre fram föreslå Kungl. Maj it att till riksdagen avlåta särskild proposition.

Likaledes synes det lämpligt, att lagen om straffregister undergår en av nämnda skiljsmessa motiverad omredigering. Härom kommer jag senare hemställa att särskild proposition avlåtes till riksdagen.

Rungl. Maj:ts proposition Nr 246. 63

Innan jag avslutar min framställning rörande tvångsarbetsanstalterna, torde det tillatas mig att underställa Kungl. Maj:ts prövning en anslagsfråga, som har avseende å en av tvångsarbetsanstalterna, nämligen den å Svartsjö. Spörsmålet gäller införandet av elektrisk belysning vid tvångs ar betsanstalten å Svartsjö.

Redan i skrivelse den 24 augusti 1918 angående anslag till fångvården att äskas av 1919 års lagtima riksdag anmälde fångvårdsstyrelsen önskvärdheten, att vid Svartsjöanstalten bleve anordnad elektrisk belysning, så snart förhållandena det medgåve och detta utan allt för stora kostnader kunde ske.

Vid styrelsens berörda skrivelse var fogad en av sakkunnig person, ingenjören Karl Jungholm, verkställd utredning, varav inhämtades att själva anläggningskostnaden då beräknades till 90,000 kronor. Härtill skulle komma ett kontant bidrag till vattenfallsstyrelsen i form av ett så kallat konjunkturtillägg.

Beträffande kostnaderna hemställde styrelsen, att desamma till viss del skulle bestridas av medel, som inflöte vid anstaltens gårdsbruk, samt att fy lin ad sbelopp et skulle anvisas att utgå å extra stat för år 1919.

h ramställningen föranledde icke för det dåvarande någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Att jag icke ansåg mig böra hemställa om sådan åtgärd hade ingalunda sin grund i ett underskattande av angelägenheten därav, att Svartsjöanstalten utan onödigt dröjsmål bleve elektrifierad, utan berodde därpå, att förhoppning syntes mig föreligga för att, därest med den föreslagna anordningen finge anstå ännu något år, kostnaderna för densamma skulle kunna avsevärt nedbringas.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har nu fångvårdsstyrelsen anfört:

Direktören vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hade i en till styrelsen den 18 augusti 1919 inkommen framställning överlämnat en av förutnämnde Jungholm reviderad kostnadsberäkning efter nu gällande priser. Av denna inhämtades, att kostnaden för anstaltens förseende med elektrisk belysning enligt det år 1918 uppgjorda förslaget skulle betinga en till 55,000 kronor reducerad kostnad förutom till vattenfallsstyrelsen eventuellt utgående så kallat konjunkturtillägg.

Fångvårdsstyrelsen, som fortfarande ansåge önskvärt, att elektrifiering av Svartsjö tvångsarbetsanstalt snarast möjligt komme till stånd, finge, då kostnaderna härför nu syntes styrelsen skäliga, föreslå att nödiga medel för anstaltens elektrifiering ställdes till styrelsens disposition. Då uppgift å storleken av det vattenfallsstyrelsen möjligen tillkommande så kallade konjunkturtillägget icke ännu tillställts styrelsen, kunde visserligen anläggningskostnaden icke för det dåvarande till exakta siffran angivas. Men saken kunde enligt styrelsens mening så ordnas, att ett belopp av exempelvis 30,000 kronor anvisades att utgå av särskilt för ändamålet beviljat anslag, under det att återstoden av kostnaden lämpligen syntes böra bestridas av

G) Anslag till Svartsjöanstaltens elektrifiering.

Fångvårds-

styrelsen.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

gårdsbruket vid Svartsjö. Den å gårdsbruket belöpande andelen syntes kunna förskjutas från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll för att sedermera ersättas genom gårdsbrukets avkastning samt, intill dess så kunnat ske, i fångvårdsstyrelsens huvudbok redovisas å konto »förskott för fångvårdens övertagande av Svartsjö kungsladugård».

Under åberopande av vad styrelsen sålunda anfört hemställde styrelsen, att av riksdagen måtte såsom bidrag till kostnaden för anordnande av elektrisk belysning vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö äskas ett anslag å tilläggsstat för år 1920 av 30,000 kronor.

Departements- Olägenheterna därav, att en inrättning av Svartsjöanstaltens om-

chefen. fattning är i saknad av elektriskt ljus och således måste nöja sig med mera primitiva belysningsanordniugar, torde ligga i öppen dag. Då kostnaderna på nu ifrågavarande område numera nedgått så avsevärt, att genom ytterligare uppskov ej något torde stå att vinna från ekonomisk synpunkt, är jag beredd att tillstyrka, att för ändamålet erforderliga medel äskas av riksdagen och detta — för att anordningen skall kunna komma anstalten till godo redan under belysningsåret 1920—1921 — å 1920 års tilläggsstat.

Med avseende å anslagets belopp, 30,000 kronor, är jag ense med fångvårdsstyrelsen. Återstoden av den beräknade kostnaden eller således, frånsett konjunkturtillägg till vattenfallsstyrelsen, 25,000 kronor, torde kunna förskjutas, så länge Svartsjöanstalten lyder under fångvården, från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll och därefter från förslagsanslaget till anstalten, för att sedermera ersättas genom jordbrukets avkastning. Till nyssberörda anslagskrav å 30,000 kronor har väl ej hänsyn tagits vid upprättande av det förslag till tilläggsstat för år 1920, som Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen. Denna omständighet torde dock icke, då här ej är fråga om något mera ansenligt belopp, uppväcka några betänkligheter från budgetssynpunkt.

Departe- Under åberopande av vad jag sålunda i detta ärende anfört får

mentschefens jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att hemstäUan. & dels medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten må från och med år 1921 undergå följande ändringar, nämligen .

ej mindre, i vad den avser tjänstemän av högre grad, så till vida, att ur nämnda stat utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater, än även, i vad nu ifrågavarande stat avser tjänstemän av lägre

65 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma minskas med 4 överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsman, 9 överkonstaplar, 48 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, till följd varav staten i sagda del komme att erhålla följande ändrade lydelse:

i

1 överkonstapel (med förordnande såsom uppsyningsman) ..................

14 överkonstaplar med förordnande såsom uppsyningsman) ..................

1 överkonstapel...............

68 överkonstaplar ............

1 vaktkonstapel...............

401 vaktkonstaplar ............

1 första vaktfru...............

3 första vaktfruar............

1 vaktfri!........................

35 vaktfruar.....................

1 kokerska .....................

12 kokerskor.....................

Summa

dels sänka följande i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna ordinarie anslag, nämligen

bestämda anslaget till fångars vård och underhåll från dess nuvarande belopp 1,075,300 kronor med 125,500 kronor till 949,800 kronor,

förslagsanslaget till fångars vård och underhåll från dess nuvarande belopp 2,800,000 kronor med 300,000 kronor till 2,500,000 kronor samt förslagsanslaget till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från dess nuvarande belopp 96,000 kronor med 6,000 kronor till 90,000 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 20ö höft. (Nr. 240). 9

66 Kungl. Majds proposition Nr 246.

dels till förstärkning av ordinarie förslagsanslaget till fångars vård och underhåll på extra stat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag, högst,

600,000 kronor;

dels godkänna de av mig framlagda förslagen till ordinarie avlöningsstater för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, att tillämpas från och med år 1921, ävensom de av mig föreslagna villkoren och bestämmelserna för åtnjutande av de med ordinarie befattning i nämnda stater upptagna avlöningsförmånerna ;

dels förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1921 tillträder sådan ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta sig förenämnda villkor och bestämmelser;

dels medgiva,

ej mindre att såsom tillägg till de för åtnjutande av de enligt den från och med år 1911 gällande staten för fångvårdsstaten med ordinarie befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade villkor och bestämmelser må förordnas, att innehavare av dylik befattning må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens tvångsarbetsanstalter,

än även att såsom tillägg till de för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den för statens uppfostringsanstalt å Bona från och med år 1918 gällande avlöningsstaten må förordnas, att innehavare av befattning vid sistnämnda anstalt må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens tvångsarbetsanstalter;

dels ej mindre till bestridande av kostnaderna för införande vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö av elektrisk belysning, vilka kostnader, frånsett konjunkturtillägg till vattenfallsstyrelsen, beräknats uppgå till sammanlagt 55,000 kronor, på 1920 års tilläggsstat under andra huvudtiteln bevilja ett reservationsanslag å 30,000 kronor, än även medgiva, att återstoden av nämnda kostnader må förskjutas, så länge anstalten lyder under fångvården, från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll för att därefter påföras förslagsanslaget till anstalten och, tills detta förskott blivit ersatt genom avkastningen av anstaltens gårdsbruk, i vederbörande räkenskaper redovisas å särskilt konto;

dels ock från och med år 1921 i riksstaten under femte huvudtiteln uppföra följande ordinarie anslag, nämligen

till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö

67 Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

ett bestämt anslag å 89,100 kronor och ett förslagsanslag å 200,000 kronor samt till statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona ett bestämt anslag å 36,400 kronor och ett förslagsanslag å 130,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

t

'