Prop. 1920:284

Doc 1920:284

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 284.

1 Nr 284.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående höjande av andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till reseoch tr aktament spenning ar: given Stockholms slott den 5 mars 1920.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels medgiva, att för rannsakning med häktad person å urtima ting eller extra tingssammanträde, vare sig rannsakningen hålles å tingslagets vanliga tingsställe eller å annan tingsstad, må från andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar utgå rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente såväl till domhavanden som ock till domhavanden åtföljande notarie, därest med anledning av rannsakningens väntade omfattning notaries biträde därvid varit att anse som behövligt,

dels ock, under förutsättning av bifall härtill, i 1921 års riksstat höja nyssnämnda anslag »från dess nuvarande belopp 50,000 kronor med 30,000 kronor till 80,000 kronor.

GUSTAF.

Kli el Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 240 käft. (Nr 284.)

Kung1. Maj.ts proposition Nr 284.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement,särenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden Petrén.

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anhöll att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan angående höjande av andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar. Härvid anförde föredraganden:

Nu ifrågavarande förslagsanslag är för närvarande i. riksstaten uppfört med 50,000 kronor, till vilket belopp anslaget av vissa anledningar, på förslag av Kungl. Maj:t, höjdes av* 1919 års lagtima riksdag.

På sätt jag redan antydde vid anmälan den 7 januari 1920 av de frågor, som tillhörde regleringen för år 1921 av riksstatens andra huvudtitel (vid punkt 44), torde anslaget behöva i 1921 års riksstat uppföras till avsevärt högre belopp. Hur stor höjningen bör göras är väsentligen beroende av två särskilda frågor, som jag nu anhåller att få underställa Eders Kungl. Maj:ts prövning, nämligen dels spörsmålet om utsträckt rätt för domhavande till ersättning för resor föranledda av rannsakningar med häktade personer, dels spörsmålet angående resekostnadsoch trakt amentsersättning åt notarie, som. Mträder domhavande vid extra förrättning.

• >

Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.

Förslag i förstnämnda avseende har uti särskilda till Kungl. Maj:t ställda skrivelser av den 20 november 1918 och den 18 december f0r rannsaksamma år framförts av de inom civildepartementet tillkallade sakkunniga ningsretor. för revision av resereglemente!

I förevarande ämne gäller för närvarande kungl. kungörelsen den Kun9l *«»- 29 september 1863. Enligt denna skall i de fall, då flera härad hava a^scpTisek gemensam tingsstad i brottmål, vederbörande domare, som där håller rannsakning med häktad person, äga att av allmänna medel undfå ersättning beräknad efter den våglängd, varmed avståndet från hans hemvist till den gemensamma tingsstaden överstiger det till häradets eller tingslagets vanliga tingsställe. Denna bestämmelse har i praxis tolkats så, att för rannsakning å dylik gemensam tingsstad skall utgå resekostnads-

men däremot icke traktamentsersättning.

Från åtskilliga häradshövdingars sida hava till skilda myndigheter styrelsen för gjorts framställningar om rätt för domhavande till ersättning för resor ^SverigeT föranledda av rannsakningår med häktade personer. Över en dylik till Mradshöv riksdagens justitieombudsman gjord framställning har styrelsen för för- din9areningen Sveriges häradshövdingar den 17 mars 1918 avgivit yttrande.

1 nämnda yttrande anför styrelsen bland annat:

Styrelsen kunde icke tinna annat, än att under nuvarande förhållanden eu framställning i frågan hade fog för sig.o I detta avseende vore förhållandena i rikets domsagor synnerligen olikartade. Åtskilliga häradshövdingar, och icke så få, vore boende å den plats, där rannsakningarna skola hållas, andra häradshövdingar i de domsagor, som hava gemensam tingsstad i brottmål, finge från sin bostad företaga resor till tingsstaden, i vilket fall ersättning tillkomme dem enligt de i kungl. kungörelsen den 29 september 1863 stadgade grunder, och slutligen finge häradshövdingarna i de domsagor, som icke hava gemensam tingsstad i brottmål, utan ersättning resa till rannsakningar å de vanliga tingsställena. Särskilt för sist nämnda häradshövdingar, av vilka flertalet förvaltade vidsträckta domsagor i Norrland, stege resekostnaden rätt ofta till avsevärda belopp. Visserligen torde vid den för mer än 40 år sedan för häradshövdingarna gjorda lönereglering, då tjänstgöringspenningar och för åtskilliga domsagor även förvaltningskostnadsbidrag fastställdes, avseende fästats å häradshövdingarnas utgifter för tjänsteresor, men de vid löneregleringen gällande pris hade sedan länge väsentligt stegrats och dyrtiden under senaste åren hade vållat än större stegring. Styrelsen funne det därför önskvärt att justitieombudsmannen vidtoge åtgärd därhän, att den väckta frågan efter vederbörlig utredning vunne en skälig och billig lösning.

De inom civildepartementet tillkallade sakkunniga för revision av Sakkunniga resereglemente^ vilka berett bland annat häradshövdingarna i rikets f°r revision domsagor tillfälle att framlägga sina önskemål i förevarande ämne, hava °IJeregiedC huvudsakligen anfört följande: mente.

4 Kungl. Maj:ts proposition Kr 284.

De sakkunniga kunde i likhet med styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar icke finna annat än att en framställning om rätt för domhavandena till ersättning för rannsakningsresor hade fog för sig. Särskilt den åberopade omständigheten, att i förevarande hänseende förhållandena i olika domsagor vore synnerligen olikartade, i det att somliga häradshövdingar icke vore betungade med några som helst resekostnader för rannsakningar medan andra finge vidkännas avsevärda utgifter därför, syntes tala för en ändring av nu gällande bestämmelse i ämnet. Det torde nämligen icke vara med rättvisa och billighet förenligt, att sålunda en del häradshövdingar i och för domarämbetets utövning drabbades av avsevärda utgifter, från vilka häradshövdingar i andra domsagor vore alldeles fria. Därtill komme, att de sålunda med resekostnader betungade domhavandena till stor del utgjordes av häradshövdingar i ekonomiskt sett mindre givande domsagor. i Norrland. Uti ifrågavarande domsagor vore avståndet från domarens hemvist till tingsstaden ofta så betydande, att resekostnaden för honom bleve högst avsevärd.

Vid meddelande av nya bestämmelser i ämnet syntes det rättvist, att domhavandena av allmänna medel tillerkändes resekostnadsersättning i alla de fäll, då resa företoges för rannsakning med häktad utom de ordinarie tingssammanträdena, vare sig rannsakningen hölles å en för flera tingslag gemensam tingsstad eller a respektive tingslags ordinarie tingsställe. Därav följde, att reseersättning borde i bådadera fallen utgå för hela den tillryggalagda vägen. För de domhavande, som med Kungl. Maj:ts "tillstånd vore bosatta utom sin domsaga, borde dylik ersättning dock självfallet utgå allenast för den väglängd, som folie inom domsagans gränser.

Vid den för över 40 år sedan för häradshövdingarna fastställda lönereglering torde visserligen, på sätt ovannämnda förenings styrelse framhållit, vid bestämmande av tjänstgöringspenningar och — beträffande en del domsagor — tillika förvaltningsbidrag avseende hava fästats å häradshövdingarnas utgifter för tjänsteresor, men med hänsyn till de ändrade förhållanden, som numera rådde, torde berörda omständighet nu rimligen icke lägga hinder i vägen för en rättvis och skälig reglering av denna ersättningsfråga. Penningvärdets fall, de sedan 1870-talet i väl alla hänseenden väsentligt stegrade priserna samt den i stort sett väsentligt försämrade ställning, domarkåren — alldeles oavsett rådande kristidsförhållanden — i ekonomiskt hänseende numera intoge, torde fullt motivera, att ersättning uti ifrågakomna hänseende tillerkändes domarna. Vid frågans bedömande torde den synpunkten icke lämnas å sido, att en fullt oberoende ekonomisk ställning för domarkåren vore ett synnerligen viktigt och till och med oeftergivligt önskemål. Såsom bidragande att trygga domarkårens ekonomiska oberoende torde den föreslagna reformen jämväl vara ur rättsvårdens intresse önskvärd.

De sakkunniga hade till behandling förehaft frågan om utsträckt rätt till dagtraktamente för extra förrättningar i statens ärenden beträffande tjänstemän, som enligt särskilda författningar för närvarande icke åtnjöte traktan!entsersättning för sådana förrättningar. Den tjänstemannakår, som därvid i främsta rummet kommit i betraktande hade varit landsfiskalerna. Sålunda hade de sakkunniga avlåtit särskild framställning därom, att med ändring av gällande bestämmelser, landsfiskalerna måtte tillerkännas traktamentsersättning för de av deras polisverksamhet föranledda resor. I motsats till vad som enligt Kungl. kungörelsen den 31 december 1908 gällt beträffande kronofogdarna, hade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 14 december 1917 förordnat, att landsfogde må för tjänsteresor åtnjuta dagtraktamente

Kung!. Maj:ts proposition Nr 284. 5

under såväl resa som därmed sammanhängande förrättning, därest Kungl. Maj:ts befallningshavande funne resan hava varit av omständigheterna påkallad. Likaledes hade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 25 oktober 1918 föreskrivit, att landsfiskal, som förordnats att i häradsskrivares ställe förrätta mantalsskrivning, skall vara berättigad att för uppdragets fullgörande åtnjuta dagtraktamente, även om resa för uppdraget icke företagits. Såsom icke berättigade till dagtraktamente för extra förrättningar kvarstode i huvudsak endast ecklesiastika ämbets- och tjänstemän, då de i egenskap av tillförordnade ombud närvore vid förrättningar, som anginge ecklesiastika boställshemmans och lägenheters rätt, samt häradsskrivare för resor till och från markegångsnämnds sammanträden.

Enligt kungörelsen den 17 september 1851 och nådiga brevet den 23 mars 1877 vore landsfiskaler och nämndemän berättigade till såväl resekostnads- som traktamentsersättning av statsmedel för inställelser vid rannsakning å en för flera härad gemensam tingsstad i brottmål under förutsättning, beträffande landsfiskal, att den gemensamma tingsstaden vore belägen utom hans distrikt, samt beträffande nämndeman, att gärningen, varom rannsakades, blivit begången inom annat härad eller tingslag än det, till vilket nämndemannen hörer.

Vid ovan angivna förhållanden funne de sakkunniga det befogat, att jämväl traktamentsersättning tillerkändes domhavande för resor, föranledda av rannsakning med häktad person å urtima ting eller extra tingssammanträde. Dylik rannsakning vore sådan extra förrättning, som omförmäles i 1 och 3 §§ i gällande resereglemente, och därest bestämmelserna i detta skulle lända till efterrättelse, skulle domhavandena för ifrågavarande resor åtnjuta dagtraktamente. Det syntes de sakkunniga icke föreligga tillräckligt vägande skäl att beträffande dessa tjänsteresor stadga undantag från de allmänna bestämmelserna i resereglementet. Särskilt med hänsyn till domarkårens till följd av ökade förvaltningsutgifter m. m. i ekonomiskt hänseende väsentligt försämrade ställning och till den numera rådande svårigheten för domarna att erhålla vikarier eller biträden syntes det nu mer än förut befogat, att domhavandena komme i åtnjutande av dagtraktamente för resor, föranledda av rannsakningar. Då domhavande under resa för dylik extra förrättning nödgades vidkännas utgifter för sitt uppehälle, torde det i och för sig vara med rätt och billighet överensstämmande, att traktamente till täckande av sådana utgifter utginge. Huruvida rannsakningen hölles å det vanliga tingsstället eller å tingsstad utom tingslaget eller domsagan, syntes de sakkunniga därvidlag vara utan betydelse. Däremot borde i enlighet med stadgandet i 20 g i resereglementet traktamente ej åtnjutas för hållande av rannsakning å domarens bostadsort.

1 9 § av lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden vore stadgat, att domare för inställelse vid sammanträde, som avsåges i nämnda lag, åtnjöte resekostnadsersättning enligt resereglementet, men ej dagtraktamente. Berörda stadgande borde emellertid enligt de sakkunnigas mening ej anses prejudicerande vid prövning av nu föreliggande ersättningsfråga. Det vore nämligen att märka, att de tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, som avsåges i omförmälda lag, icke kunde anses som extra förrättningar, varom förmäldes i resereglementet. Med hänsyn till bestämmelserna i samma lag och i kungörelsen den 25 oktober 1918 angående tingssammanträden med tremansnämnd måste hållandet av ifrågavarande, å bestämda tider utsatta sammanträden utan minsta tvivel anses såsom ordinarie förrättning

Stats-

kontoret.

6 Kunyl. Maj:ts proposition AV 284.

för domaren. Det foreläge oek den skillnaden, att sådana sammanträden i regel skulle hållas å vederbörande tingslags vanliga tingsställe; endast beträffande 5 domsagor skulle de hållas å annan ort. i fråga om 3 av dessa domsagor emellertid å domarens bostadsort, varför i sistnämnda fall resa icke av sammanträdena föranleddes. Den domaren enligt åberopade lag tillerkända rätten till resekostnadsersättning torde vara att anse såsom en särskild förmån, som med hänsyn till den ökade arbetsbördan och av andra anledningar tillerkänts domaren för ifrågavarande icke extra förrättning. Berörda stadgande torde således sakna betydelse för bedömande av nu föreliggande fråga.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande att, med upphävande av kungörelsen den 29 september 1863, meddela bestämmelser dels rörande resekostnadsersättning åt domhavande för resor föranledda av rannsakning med häktad person, dels rörande traktamentsersättning åt domhavande för resor, föranledda av rannsakning med häktad person å urtima ting eller extra tingssammanträde, vare sig rannsakningen hölles å respektive tingslags vanliga tingsställe eller å en för flera tingslag gemensam tingsstad, ävensom för förrättandet av sådan rannsakning i de fall, då förrättningsdag med hänsyn till förefintliga kommunikationsmöjligheter icke kunde till någon del användas till resa.

Över omförmälda framställning från de inom civildepartementet tillkallade sakkunniga hava utlåtanden avgivits dels av statskontoret samt dels av de sakkunniga, som varit tillkallade att inom justitiedepartementet biträda vid verkställande av utredning angående en partiell löneförbättring för häradshövdingarna jämte vissa andra i samband därmed stående frågor.

Statskontoret bar i sitt utlåtande anfört:

Visserligen torde, såsom förut i ärendet framhållits, enligt den för häradshövdingarna gällande lönereglering vid bestämmande av tjänstgöringspenningar och — beträffande en del domsagor — förvaltningsbidrag hänsyn hava tagits till häradshövdingarnas utgifter för tjänsteresor; och på grund härav skulle ju kunna synas, som om ifrågavarande rannsakningsresor icke borde likställas med vanliga extra förrättningar i statens ärenden. Med hänsyn emellertid till de ändrade förhållanden, som även i nu ifrågavarande avseende inträtt, sedan nämnda lönereglering för mer än 40 år sedan fastställdes, och på de skäl i övrigt, som i förevarande underdåniga skrivelser anförts, ansåge även statskontoret ändrade bestämmelser rörande domhavandes rätt till resekostnads- och traktamentsersättning vid rannsakningsresor vara av billighet påkallade; och syntes föreliggande förslag kunna i huvudsak lämnas utan erinran. Då det likväl icke syntes lämpligt, att ersättning såsom för extra förrättning skulle utgå, där med hänsyn till avståndet mellan domhavandes bostad och rannsakningsstället resekostnad icke skäligen behövt förekomma eller där på grund

7 Kungl. Majds proposition Nr 284.

av den jämförelsevis korta tid, förrättningen tagit i anspråk, kostnad för uppehälle utom hemmet icke skäligen behövt utgivas, syntes det böra tagas i övervägande, huruvida icke i likhet med vad som i andra snarlika fall gällde, exempelvis enligt nådiga kungörelsen den 28 augusti 1917 angående resekostnads- och traktamentsersättning åt befattningshavare vid skogsstaten och statens skogsskolor, vissa inskränkande bestämmelser vore på sin plats även i fråga om domhavandes ersättning för rannsakningsresor; och skulle därvid kunna ifrågasättas, att resekostnadsersättning finge utgå endast, då våglängden mellan bostaden och förrättningsstället överstege tre kilometer, samt att traktamentsersättning, som borde få åtnjutas endast i fall, där reseersättning åtnjötes, skulle utgå med fullt belopp enligt resereglemente^ då resa och förrättning tillsammans räckt minst 12 timmar eller förrättningsmannen nödgats anlita nattkvarter utom bostadsorten, men eljest med hälften av det i resereglementet för en resdag stadgade belopp, med iakttagande att vid rannsakningsresa, för vilken fullt traktamente finge utgå, dylikt traktamente skulle beräknas endast för den tid, varunder förrättningsmannen varit frånvarande från bostadsorten, sålunda att frånvaro, som räckt högst 24 timmar, räknat från tiden för resans anträdande, ersattes med ett traktamente, frånvaro, som räckt mer än 24 timmar men högst 48 timmar, med två traktamenten och så vidare.

Slutligen ville statskontoret fästa uppmärksamheten därå, att förenämnda nådiga kungörelse den 29 september 1863 gällde ersättning förutom till domare jämväl åt målsägare i de fall, då flera härad hade gemensam tingsstad i brottmål, vadan kungörelsen torde böra upphävas endast beträffande däri meddelade bestämmelser om ersättning till domhavande.

De inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga hava yttrat: Häradshev-

De sakkunniga ansåge handlingarna i ärendet till fullo ådagalägga, att ifråga- m„g7såkhin. varande framställningar vore synnerligen befogade. Särskilt finge de sakkunniga niga. fästa uppmärksamheten därå, att de föreslagna bestämmelserna skulle i någon män avhjälpa det missförhållande, att i de särskilda domsagorna förvaltningskostnaderna verkade helt olika betungande. I ett flertal mindre inkomstgivande domsagor, särskilt i Norrland, hade sålunda häradshövdingarna att för ifrågakomna resor vidkännas betydande kostnader, till vilka motsvarighet icke förekomme i andra domsagor. Såsom en oegentlighet måste ock anses, att i en och samma domsaga häradshövdingens behållna inkomst vore i avsevärd mån underkastad växlingar, beroende på en så tillfällig faktor som rannsakningarnas mer eller mindre täta förekomst.

Då, enligt vad de sakkunniga inhämtat, den pågående revisionen av resereglementet torde inom den närmaste tiden bliva avslutad samt de bestämmelser, som vid utfärdande av nytt sådant reglemente komrne att meddelas bland annat beträffande villkoren för ersättningens åtnjutande och omfånget av densamma, givetvis borde gälla jämväl de nu föreslagna stadgandena beträffande rannsakningsresor, torde det icke vara nödigt att, såsom statskontoret ifrågasatt, meddela särskilda inskränkande föreskrifter rörande rätten till ersättning för dylika resor.

De sakkunniga för revision av resereglemente! hava vidare uti en till Kungl. Maj:t avlåten framställning av den 28 februari 1920 väckt förslag om resekostnads- och traktamenten! satin ing åt notarie, som biträder domhavande vid extra förrättning.

Ersättning till protokolllärare för resa föranledd av extra förrättning.

8 Kanyl. Maj-.ts proposition Nr 284.

I berörda framställning hava de sakkunniga till eu början omförmält, hurusom åtskilliga häradshövdingar hemställt därom, att notarie, vilken vid syn, ägodelningsrättssammanträde, rannsakning eller annan extra förrättning såsom protokollförare medföljde domhavande måtte berättigas till resekostnads- och traktamentsersättning enligt resereglementet. Efter att hava redogjort för åtskilliga sådana av vissa häradshövdingar gjorda framställningar hava de sakkunniga vidare anfört huvudsakligen följande:

Vad från häradshövdingarnas sida i denna del påyrkats vore enligt de sakkunnigas mening i huvudsak befogat. Notarierna i domsagorna hade tidigare vant att anse närmast såsom privata biträden åt vederbörande häradshövding och hade i varje fall icke uppburit någon avlöning av staten. Genom domsagostadgan hade emellertid skett en genomgripande förändring härvidlag. Förste notarie och vikarie för honom förordnades sålunda numera av hovrätt samt åtnjöte lagbestämt arvode, delvis utgående av statsmedel. Frånsett detta måste det emellertid med hänsyn till den i ekonomiskt avseende väsentligt förändrade ställning, som häradshövdingarna främst till följd av penningvärdets fall numera intoge, anses med rätt och billighet överensstämmande, att å domsagas kansli anställd notarie, vilken domhavande funne nödigt medtaga såsom protokollförare vid extra förrättning, därför tillerkändes ersättning enligt resereglementet. I fråga om förste notarie syntes det tämligen självfallet, att denne såsom andra statstjänstemän berättigades till ersättning enligt resereglementet för extra förrättningar, vid vilka han tjänstgjorde, och att härvidlag skilja mellan förste och andre notarie syntes icke vara av förhållandena påkallat. De extra förrättningar, som därvid konune i fråga, vore närmast rannsakningar med häktad person, vilka icke hölles vid allmänna sammanträden under lagtima ting, syneförrättningar av olika slag och ägodelningrättssammanträden. Dit borde emellertid vidare hänföras de mera sällan förekommande urtima tingssam man träden, som omförmäldes i 4 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken, 7 och 73 §§ i konkurslagen, 7 § i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad, 11 § i kungl. förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription med mera och 20 § i kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, ävensom sammanträden med ägoskillnadsrätt enligt 22 och 23 §§ i kungl. stadgan den 30 maj 1873 om avvittring med mera. Emellertid borde ersättning icke utgå i andra fall, än då det för förrättningens behöriga fortgång funnes nödigt, att notarie tjänstgjorde såsom protokollförare vid förrättningen. I de fall, då domhavande läte notarie för egen information medfölja till sådan förrättning, varom nu vore fråga, utan att detta för förrättningens behöriga hållande kunde anses erforderligt, borde ersättning till notarien däremot icke utgå, utan bleve resekostnaden i sådana fall vederbörandes ensak. Beträffande formen för ersättningens utgående hade ifrågasatts, att vederbörande häradshövding skulle tillerkännas gottgörelse motsvarande utgifterna för notaries resekostnad och uppehälle. En sådan anordning syntes emellertid blott föranleda omgång och onödigtvis inveckla saken. Enklast torde vara att låta notarie för dylik extra förrättning hos vederbörande länsstyrelse uppbära ersättning efter resereglementet enligt räkning, som skulle vara av den vid förrättningen tjänstgörande domhavanden attesterad. För att ersättning skulle utunordnas borde dom-

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.

havandens attestering tillika innehålla betygande att notariens närvaro såsom protokollförare vid förrättningen varit behövlig. I många fall skulle ersättning, varom nu vore fråga, icke utgå av statsmedel utan gäldas av enskild sökande eller part.

Endast i fråga om rannsakningar med häktad, som hölles å urtima eller extra tingssammanträde, torde kostnaderna för ifrågakomna ersättning komma att drabba statsverket. Bestämmelse om ersättning åt protokollförare vid extra förrättning hade icke sin plats i resereglementet, utan borde bestämmelse i ämnet inrymmas i särskild författning. Då ersättning, varom nu vore fråga, skulle utgå av statsmedel, borde ersättningen rekvireras hos och utbetalas av vederbörande länsstyrelse, som borde tillse, att ingiven reseräkning vore behörigen attesterad av den domhavande, som hållit ifrågakomna extra förrättning. Ersättningen borde i dessa fall utgå av samma anslag, av vilket ersättning avsåges skola utgå till domare för resor, föranledda av rannsakningar med häktad person. Då notarie vore hänförd till fjärde klassen i nu gällande resereglemente, borde tydligen ersättningen utgå enligt denna klass i reglementet.

På grund av vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, att å domsagas kansli anställd notarie måtte berättigas att såsom protokollförare vid rannsakning med häktad person å urtima eller extra tingssammanträde samt vid syn, ägodeluingsrättssammanträde eller annan extra förrättning, som icke hölles å allmänt sammanträde under lagtima ting, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen i gällande resereglemente, dock endast i de fall, då behov av särskild protokollförare vid föiTättningen förelegat, samt att berörda ersättning i de fall, då densamma skulle utgå av statsmedel, skulle rekvireras hos vederbörande länsstyrelse samt av densamma utbetalas efter granskning och godkännande av företedd räkning, vilken skulle vara attesterad av den domhavaride, som hållit ifrågakomna förrättning, med angivande tillika, att det varit behövligt att tillgå särskild protokollförare vid förrättningen.

Omförmälda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga hava JDepartementsnumera avlämnat betänkande i de frågor, som de haft att upptaga till behandling, och nämnda betänkande har, i vad detsamma avser löneförbättring åt häradshövdingarna, i huvudsak lagts till grund för den proposition, som Kungl. Maj:t denna dag beslutat därutinnan avlåta till riksdagen. A id de i betänkandet gjorda beräkningarna angående inkomster och förvaltningsutgifter i domsagorna har emellertid icke tagits någon hänsyn till utgifter för resor föranledda av rannsakningar med häktade personer. De sakkunniga hava nämligen utgått från att gottgörelse för dylika utgifter komme att beredas häradshövdingarna.

Då med ifrågavarande löneförbättring avses att tillförsäkra häradshövdingarna en med hänsyn till arbetsbördan i de särskilda domsagorna Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 240 höft. (Nr 284.) 2

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.

skalig inkomst, vilken i varje fall icke borde understiga ett visst minimibelopp, måste det ur denna synpunkt vara önskvärt, att häradshövdingarna befrias från kostnaderna för rannsakningsresor, vilka kostnader på grund av rannsakningarnas växlande antal tydligen undandraga sig varje tillförlitlig beräkning. De för närvarande gällande bestämmelserna angående domhavandes rätt till ersättning lör rannsakningsresor och de särskilda därutinnan stadgade inskränkningarna synas icke vara överensstämmande med rättvisa och billighet. Ett starkt skäl för beviljande av full ersättning för rannsakningsresor föreligger uti den i ärendet påpekade omständigheten, att sådana resekostnader drabba häradshövdingar i olika domsagor synnerligen ojämnt, i det att eu del häradshövdingar, nämligen de som äro bosatta å den ort, där rannsakningar med häktade i domsagan hållas, äro alldeles fria från dylika kostnader, under det att andra häradshövdingar kunna vara hårt betungade därav, vartill kommer att kostnader för dylika resor till jämförelsevis betydande belopp drabba just häradshövdingarna i åtskilliga ekonomiskt mindre fördelaktiga domsagor, företrädesvis i Norrland. På grund av den under sista tiden inträdda avsevärda stegringen av resekostnader har i förut nämnda proposition föreslagits, att häradshövdingarna i vissa domsagor skola få sig tillerkända till beloppet bestämda bidrag till täckande av kostnaderna för andra resor till ting eller tingssammanträden än rannsakningsresor. Med hänsyn till den nyss påpekade växlingen i rannsakningsresornas antal synes det icke lämpligen böra ifrågakomma att lämna dylika fixa bidrag till täckande av därmed förenade kostnader. Fastmera synes det riktiga vara att, där lör rannsakning med häktad person resa måste företagas, resekostnads- och traktamentsersättning medgivas för berörda förrättning i enlighet med vad i allmänhet gäller beträffande extra förrättningar i statens ärenden. Jag anser mig följaktligen böra förorda bifall till de av förenänmda inom civildepartementet tillkallade sakkunniga gjorda framställningarna om rätt för domhavande till ersättning för resor föranledda av rannsakningar med häktade personer. Enligt min mening föreligger icke skäl att vid beviljande av nu ifrågavarande rätt till ersättning meddela särskilda inskränkande bestämmelser därutinnan utöver vad i det allmänna resereglemente! är eller kan varda förordnat. Det är nämligen att märka, att nämnda sakkunniga i det av dem framlagda förslaget till nytt resereglemente i de av statskontoret angivna hänseendena föreslagit vissa inskränkande bestämmelser för befattningshavare i allmänhet, vilka bestämmelser emellertid äro av annat innehåll än de av statskontoret ifrågasatta. Det kan icke vara lämpligt att genom meddelande av så-

11 Kungl. Mqj:ts proposition Nr 284.

lunda avvikande bestämmelser föregripa prövningen av föreliggande förslag till nytt resereglemente. Vad statskontoret i denna del anfört kan jag sålunda icke biträda.

I huvudsak samma skäl, som åberopats i fråga om domhavandes rätt till ersättning för resor föranledda av rannsakningar med häktade personer, tala även för att ersättning bör tillkomma notarie, som vid dylika förrättningar åtföljer domhavande såsom biträde. Om man nämligen utgår från, att domhavanden icke bör vidkännas kostnaderna för sin inställelse vid rannsakningen, bör det ej heller ifrågasättas, att han skall bestrida sådana kostnader för det biträde, som kan åtfölja honom. Och de avlöningsförmåner, som tillkomma i domsagorna anställda notarier, äro, även om de lastställas till de belopp, som av Kungl. Maj.t i annan denna dag beslutad proposition föreslagits, uppenbarligen icke av sådan storlek, att det kan påfordras, att notarierna skola själva vidkännas de kostnader, om vilka nu är fråga. Skälen för att ersättning bör tillkomma notarie i nu berörda fall äro emellertid av vidsträcktare giltighet och böra, såsom de sakkunniga för revision av resereglementet anse, föranleda till att i allmänhet resekostnads- och traktan) entsersättning skall utgå till notarie, som åtföljer domhavande vid extra förrättning, för vilken domhavanden själv äger uppbära dylik gottgörelse. Givetvis bör emellertid ersättning icke utgå till notarie i sådana fall, då det icke skäligen varit att antaga, att biträde av notarie vid förrättningen skulle bliva erforderligt. Annan anordning torde dock icke kunna ifrågasättas, än att det skall ankomma på domhavanden att medtaga notarie, då han anser dennes biträde behövligt. För vinnande av en mera effektiv garanti för att ersättning icke skall komma att drabba staten eller vederbörande parter till följd av att notarier onödigtvis medtagas till extra förrättningar, synes emellertid lämpligen böra meddelas föreskrift att, därest notarie skall äga uppbära sådan ersättning, i protokollet över ifrågavarande förrättning skall hava antecknats, att i anledning av förrättningens väntade omfattning notarie anmodats medfölja vid densamma. Mot vad de sakkunniga i övrigt anfört beträffande notaries rätt till ersättning samt sättet för ersättningens utbetalande synes mig icke något vara att erinra. Då ersättning, som skall utgå av statsmedel, rekvireras lios länsstyrelsen, torde emellertid vid rekvisitionen böra fogas transumt av protokollet över den åsyftade förrättningen, utvisande att däri gjorts sådan anteckning, som nyss angivits. Därest i enlighet med vad jag nu förordat rätt till resekostnads- och traktamentsersättning tillerkännes notarie, vilken såsom protokollförare

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.

biträder vid extra förrättning, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att i ämnet meddela de närmare föreskrifter, som må anses erforderliga.

Den domhavande enligt förutnämnda kungörelse den 29 september 1863 tillkommande ersättning utgår från andra huvudtitelns förslagsanslag till domare, vittnen och parter. I händelse av bifall till de “av mig nu förordade förslagen torde emellertid böra bestämmas, att all ersättning för rannsakningsresor såväl till domhavande som till honom åtföljande notarie skall, såsom fallet är med den resekostuadsersättning, som tillkommer domhavande för inställelse vid sammanträde med tremansnämnd, bestridas från andra huvudtitelns förslagsanslag till reseoch traktamentspenningar.

Den höjning av detta anslag, som härav skulle motiveras, torde kunna anslås till 30,000 kronor.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört tillåter jag mig hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels ock, under förutsättning av bifall härtill, i 1921 års riksstat höja nyssnämnda anslag från dess nuvarande belopp 50,000 kronor med 30,000 kronor till 80,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott lämna bifall; och skulle proposition i ämnet av den lydelse bilaga . . . vid detta protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Gästa Stenlund.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.