angående partiell löne¬ förbättring för häradshövdingarna m m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

I

Nr 334.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna m m.; given Stockholms slott den 5 mars 1920.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels för möjliggörande av delning ej mindre av Gästriklands domsaga sålunda, att domsagans östra tingslag jämte Österfärnebo socken av västra tingslaget bildar en domsaga, benämnd Gästriklands östra domsaga, och västra tingslaget utom nyssnämnda socken bildar eu domsaga, kallad Gästriklands västra domsaga, än även av Västerbottens södra domsaga sålunda, att Umeå tingslag med undantag av den del av Hörnefors socken, som nu hör till detta tingslag, bildar en domsaga, benämnd Umeå domsaga, samt återstående delen av domsagan bildar en domsaga med bibehållande av den nuvarande domsagans namn, i 1921 års riksstat höja det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslaget till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess nuvarande belopp 947,087 kronor med 10,100 kronor till 957,187 kronor, därav bestämt anslag 952,187 kronor och förslagsanslag 5,000 kronor,

dels ock fastställa avlöningsförmånerna för en var av häradshövdingarna i de föreslagna fyra nya domsagorna sålunda:

lön.....................kronor 4,500

tjänstgöringspenningar............. » 1,500 6,000,

dels bestämma, att från och med år 1921 tjänstgöringspenningarna skola utgå i Marks domsaga med 2,500 kronor och i Borås domsaga med

1,800 kronor för år,

dels medgiva, att under tiden från och med den 1 juli 1920 till Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 283 käft. (Nr 334.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

och med år 1923 må från det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter utgå till tillförordnad brottmålsdomare i Norrbottens län ersättning för rannsakningar med häktade i enlighet med, där särskilda omständigheter ej föranleda annat, följande grunder, nämligen dels ett årligt arvode av 3,000 kronor, dels 50 kronor för varje av brottmålsdomaren för sådan rannsakning hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente eller enligt den klass, som i blivande resereglemente kan komma att bestämmas för häradshövding, dock med iakttagande att dagtraktamente ej må beräknas för dygn, varunder förrättning ägt rum, dels ock för varje av brottmålsdomaren handlagt rannsakningsmål traktamente för två expeditionsdagar efter 25 kronor för varje dag.

dels bestämma, att såsom pensionsunderlag för häradshövding skall från och med den 1 januari 1921 gälla ett belopp av 5,600 kronor,

dels ock under andra huvudtiteln bevilja

a) till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas

förvaltning, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som finnas upptagna i en av Kungl. Maj:t utfärdad stadga i ämnet med de ändringar i samma stadga, som kunna föranledas av vissa av chefen för justitiedepartementet i ärendet väckta förslag, å extra stat för år 1921 ett förslagsanslag å..................kronor 440,000,

b) för möjliggörande av tillämpning i vissa delar redan från

och med den 1 juli 1920 av nyssnämnda ändringar i berörda stadga på 1920 års tillägg sstat till förstärkning av det å extra stat för år 1920 beviljade förslagsanslaget till nyss omförmälda ändamål ett förslagsanslag, högst.......................kronor 75,000,

c) till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och bestridande

av vissa resekostnadsbidrag till sådana befattningshavare, allt i enlighet med av departementschefen förordade grunder, på extra stat för år 1921

ett förslagsanslag, högst...............kronor 350,400

samt

d) till samma ändamål på 1920 års tilläggsstat ett förslagsanslag,

högst.......................kronor 336,100.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Kung!. Maj:ts proposition nr 334.

3 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner, Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Unijén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, anhöll att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om partiell löneförbättring för häradshövdingarna m. m. Därvid anförde föredraganden:

Uti skrivelse den 31 maj 1919 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande lämpligheten och omfattningen av en partiell löneförbättring för häradshövdingarna samt till riksdagen inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Därefter bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 21 augusti 1919 chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst fyra personer för att såsom sakkunniga inom departementet biträda vid verkställande av den av riksdagen begärda utredningen samt till behandling upptaga i samband därmed stående frågor om säkerställande av tillgången på nödiga arbetskrafter för rättsskipningens behöriga gång ävensom andra med utredningen sammanhängande spörsmål angående domsagornas förvaltning. Sedan jag med stöd av berörda bemyndigande såsom sakkunniga tillkallat häradshövdingarna C. H. G. Cederschiöld och Carl Arhusiander ävensom ledamöterna av riksdagens första kammare, häradshövdingen A. E. Åkerman

Inledande

anmärk-

ningar.

4 Kungl. Majits proposition nr 334.

I. Löneförbättring' åt häradshöv- (lingfiriiii.

Riksdagens skrivelse den 31 maj 1919.

och redaktören And. Pers, hava de sakkunniga den 9 januari 1920 i berörda ärende avgivit betänkande.

Härjämte har riksdagens justitieombudsman uti en den 20 december 1919 till Kungl. Maj:t avlåten framställning angående åtgärder för uppehållande av en hög nivå hos rättsskipningen vid häradsrätterna bland annat framhållit nödvändigheten av att avsevärt förbättrade avlöningsförmåner bereddes såväl häradshövdingarna som de i domsagorna anställda juridiskt bildade biträdena.

Över de sakkunnigas betänkande eller delar av detsamma hava utlåtanden infordrats från hovrätterna, processkommissionen och statskontoret ävensom från samtliga häradshövdingar i riket. Därjämte har tillfälle lämnats justitieombudsmannen ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar och Extra lantdomare att avgiva utlåtande över betänkandet. Sedan sistnämnda förening i sitt utlåtande gjort framställning bland annat om vice häradshövdingarnas uppförande å ordinarie stat samt tillerkännande åt dem av rätt till pension, har statskontoret anbefallts att avgiva utlåtande jämväl över sistberörda framställning.

I sammanhang med de frågor, som innehållas i de sakkunnigas betänkande, skall jag tillåta mig att underställa Kungl. Maj:ts prövning en del andra spörsmål, som hava avseende å domsagornas förvaltning, främst uppkomna frågor om delning av tvänne domsagor samt återupprättandet av den indragna brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län.

Jag vill nu först till behandling upptaga frågan om löneförbättring åt häradshövdingarna.

Enligt nu gällande, år 1874 fastställda lönereglering för häradshövdingarna utgöras deras inkomster av lön, vilken alltid utgår med 4,500 kronor., tjänstgöringspenningar och — beträffande en del domsagor — förvaltningsbidrag med växlande belopp ävensom sportler. Det bortses härvid från stämpelprovision samt på sista tiden beviljade dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring. A andra sidan åligger det häradshövdingarna att själva vidkännas utgifterna för förvaltningen av dem anförtrodda domsagor. Vid 1874 års lönereglering avsågs, att häradshövdingarnas behållna inkomster skulle komma att växla mellan lägst 5,500 Rdr och högst 8,000 Rdr.

Riksdagen har uti sin omförmälda skrivelse av den 31 maj 1919 anfört bland annat:

En särskild svårighet vid reglering av häradshövdingarnas löner åge i den synnerligen störa ojämnhet i fråga om inkomster, domhavandena i de olika domsagorna åtnjöte. Enligt en utgiven kalender över

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

rikets domsagor, innehållande uppgifter om häradshövdingarnas inkomster för åren 1915—1917, skulle för åtskilliga häradshövdingar inkomsten, utöver med tjänsteutövningen förbundna utgifter, årligen under nämnda år uppgått till mellan 12,000 och (högst) 17,600 kronor — inkomster, som torde få anses tämligen höga. För flertalet andra häradshövdingar åter läge motsvarande inkomst mellan 9,000 och 12,000 kronor, under det att ett icke ringa antal angåves åtnjuta ett mindre inkomstbelopp, ända ned till 4,543 kronor. Uppenbart vore, att jämväl efter det under år 1919 beviljade provisoriska lönetillägget sistnämnda löneinkomster måste anses för befattningshavare med en domhavandes verksamhet och ställning alltför ringa. Ett avvaktande av den omorganisation av domstolsväsendet, som förväntades bli ett resultat av processkommissionens arbete, syntes med hänsyn till de svagast avlönade häradshövdingarna icke vara tillrådligt. I betraktande av att en dylik omorganisation likväl vore under övervägande, torde emellertid en nu ifrågasatt lönereglering böra begränsas till en partiell sådan, så anordnad, att icke blivande bestämmelser om vare sig löner eller jurisdiktionsområden därigenom föregrepes. Den borde alltså, enligt riksdagens förmenande, på samma gång den lämnade häradshövdingar i bättre löneställning oberörda, gå ut på en utjämning tillsvidare genom en förbättring av löneförmånerna för befattningshavarna i de ekonomiskt mindre gynnsamma domsagorna. Var gränsen för en sådan lönereglering skäligen borde sättas och under vilken form samt med vilka belopp löneförbättringen lämpligen borde utgå, läte sig givetvis lättast bedömas på grundval av en därom verkställd allsidig utredning.

Av de sakkunniga hava företagits detaljerade beräkningar rörande den behållna inkomst, som med nu gällande avlöningsbestämmelser kan under den närmaste framtiden vara att förvänta från de särskilda domsagorna. Enligt dessa beräkningar skulle — frånsett tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg — de behållna inkomsterna komma att uppgå i en domsaga till ett belopp under 5,000 kronor, i två domsagor till 5,000 men icke till 6,000 kronor, i tio domsagor till 6,000 men icke till 7,000 kronor, i sjutton domsagor till 7,000 men icke till 8,000 kronor samt i tjugutre domsagor till 8,000 men icke till 9,000 kronor. Även om mot omförmälda beräkningar anmärkningar kunna göras, torde dock genom desamma behovet av en lönereglering för häradshövdingarna vara till fullo ådagalagt.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

De sakkunniga.

a) Angående den ifrågasatta löneförbättringens allmänna karaktär.

(Sid. 12.) <

Anledningarna till att särskilt för häradshövdingarnas del en lönereglering nu måste komma till stånd äro, enligt de sakkunniga, framför allt att söka dels däri, att sportelinkomsterna utfallit i hög grad ojämnt i de särskilda domsagorna samt dels i den av dyrtiden föranledda väsentliga stegringen av förvaltningskostnaderna.

I fråga om det sätt, på vilket enligt de sakkunnigas förslag berörda löneförbättring skulle åvägabringas, må framhållas, att det förutsatts, att även efter den föreslagna löneförbättringens genomförande dyrtidstillägg skulle komma att beredas häradshövdingarna, varemot den för år 1919 utgående tillfälliga löneförbättringen ej skulle komma att utgå för tid efter nämnda års slut, att det ansetts för närvarande icke böra ifrågakomma att avskaffa sportelsystemet, att såsom skälig minimiinkomst för en häradshövding — bortsett från dyrtidstillägg och stämpelprovision — antagits ett belopp av 11,000 kronor utom för häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län, för vilka minimiinkomsten ansetts böra beräknas till 11,500 kronor, att den erforderliga höjningen av häradshövdingarnas avlöningsförmåner ansetts böra åstadkommas genom kontant lönefyllnad av statsmedel efter en fallande skala, därvid i fråga om domsagor, där den behållna inkomsten beräknats uppgå till eller överstiga 15,000 kronor, någon lönefyllnad icke skulle ifrågakomma, samt att dessutom i vissa domsagor skulle utgå resekostnadsbidrag enligt närmare angivna grunder.

Efter att hava framhållit, att verkningarna av den nuvarande dyrtiden till viss grad äro gemensamma för de flesta befattningshavare i statens tjänst samt att följaktligen för deras mildrande krävas generella åtgärder, anföra de sakkunniga rörande den ifrågasatta löneförbättringens allmänna karaktär följande:

»Vid den utredning, som de sakkunniga hava att verkställa, torde emellertid icke böra komma i betraktande sådana verkningar av dyrtiden, vilka icke beröra häradshövdingarna på annat sätt än andra befattningshavare i statens tjänst. Detta gäller sålunda, såvitt den allmänna prisförhöjningen givit sig tillkänna genom ökning av levnadskostnaderna för häradshövdingarna och deras familjer. Åtgärderna för mildrandet av sådana följder av dyrtiden synas nämligen fortfarande böra bliva gemensamma för statens befattningshavare i allmänhet. De sakkunniga hava följaktligen ansett sig hava att söka åvägabringa sådana bestämmelser angående häradshövdingarnas löneförmåner, att dessa komma att

1 Hänvisningen här liksom motsvarande i marginalen gjorda hänvisningar i det följande till vissa sidor avser »Betänkande med förslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna m. m.s, avgivet av förut omnämnda sakkunniga.

Kungl. Majits proposition nr 334.

uppgå till skäligt belopp med hänsyn till den prisnivå, som var gällande under tiden närmast före världskrigets utbrott. Det har sålunda förutsatts, att även efter de nya bestämmelsernas genomförande dyrtidstillägg kommer att beredas häradshövdingarna i likhet med övriga statens ämbetsmän. Däremot torde den tillfälliga löneförbättringen, med vilken åsyftats att tillförsäkra vederbörande ämbetsmän eu med hänsyn till 1914 års prisnivå skälig inkomst, ej vidare böra utgå efter det de nya lönebestämmelserna trätt i tillämpning.

Det är emellertid att märka, att för häradshövdingarnas del föreligger ett särskilt förhållande beträffande verkningarna av dyrtiden. Då nämligen de löneförmåner, som tillförsäkrats häradshövdingarna, äro avsedda att lämna tillgång icke blott till bestridande av deras levnadskostnader utan även till täckande av utgifterna för domsagornas förvaltning, hava häradshövdingarna, som i fråga om sistnämnda utgifter uppenbarligen icke kunnat undgå att drabbas av den allmänna prisstegringen, i själva verket fått i dubbel måtto vidkännas dyrtidens tryck. Det lärer emellertid otvivelaktigt få anses åligga staten att tillse, att den av dyrtiden föranledda stegringen av kostnaderna för domsagornas förvaltning icke kommer att utan vederlag drabba häradshövdingarna. Till den del berörda stegring har sin grund i ökade arvoden till av häradshövdingarna avlönade biträden utgör den tydligen en direkt motsvarighet till de dyrtidstillägg, som staten beviljat befattningshavare i dess tjänst.»

Angående frågan om sportelsystemets bibehållande hava de sakkunniga anfört:

»Innan redogörelse lämnas för de åtgärder, som för avhjälpande av nu rådande missförhållanden synas böra ifrågakomma, vilja de sakkunniga anmärka, att de icke funnit lämpligt att föreslå några alltför genomgripande förändringar av det nu tillämpade avlöningssystemet. Yäl synas åtskilliga skäl tala för en lösning av hithörande spörsmål genom sportelsystemets avskaffande samt övertagande från statsverkets sida av kostnaderna för domsagornas förvaltning. En så genomgripande reform, i samband varmed det bland annat lärer bliva nödigt att bereda statsanställning med pensionsrätt åt för kansliarbetets utförande erforderliga icke rättsbildade biträden, torde dock icke böra ifrågakomma annat än i samband med den omgestaltning av vårt rättegångsväsen, för vars genomförande förarbeten för närvarande verkställas av processkommissionen. Man torde under sådana förhållanden för närvarande närmast böra söka att genomföra vissa modifikationer av de grunder, efter vilka häradshövdingarnas avlöningsförmåner nu utgå.»

b) Angående frågan om sportelsystemets bibehållande.

(Sid. 15.1

o.) Angående häradshövdingarnas stämpel provision.

(Sid. 23.)

d) Ang. beräknandet av den behållna inkomsten i de särskilda domsagorna.

(Sid. 16—23.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Såsom förut antytts hava de sakkunniga ansett, att vid bestämmandet av häradshövdingarnas avlöningsförmåner icke bör komma i betraktande häradshövdingarna tillkommande stämpelprovision. Därom yttras i de sakkunnigas betänkande följande:

»Emellertid bör anmärkas, att häradshövdingarna hava tillfälle till ännu en inkomst utöver de hittills omförmälda, nämligen provision för försålda stämplar. Även om det icke kan bortses från att för häradshövdingarna förefinnes möjlighet till denna inkomst, torde man dock enligt de sakkunniges förmenande vid bestämmande av de avlöningsförmåner, som böra tillförsäkras häradshövdingarna bland annat i jämförelse med andra statens ämbetsmän, icke böra taga stämpelprovisionen i betraktande. Av de kommitterade, som hade att uppgöra förslag till den år 1874 genomförda löneregleringen, uttalades också tydligen, att såsom inkomst för häradshövdingarna icke borde räknas 'provision för sålt stämpelpapper och inkomster av hypoteksvärderingar eller sådant, som ej tillfaller häradshövdingen såsom sportel för honom åliggande ämbetsåtgärd utan såsom ersättning för frivilligt åtagna bestyr’.

1 detta sammanhang kan ytterligare anföras ett uttalande i det av 1902 års löneregleringskommitté år 1917 avgivna betänkandet beträffande reglering av löneförhållanden m. m. vid statsdepartementen. Beträffande en ifrågasatt indragning av sportlerna för registratorerna i statsdepartementen yttras nämligen i detta betänkande (å sid. 397) följande: 'Kommittén vill emellertid genast i denna sak framhålla, att under sportler torde här endast böra inbegripas sådana inkomster, som i anledning av Kungl. Maj:ts förordning angående expeditionslösen tillkomma registratorerna, och att härunder icke torde ingå inkomst av stämpelprovision, vilken synes vara att betrakta såsom ersättning för ett särskilt åtagande, som icke med nödvändighet är förenat med registratorstjänsten.’»

Under den av de sakkunniga antagna förutsättningen att sportelsystemet komme att bibehållas har det givetvis varit nödigt att verkställa beräkningar angående storleken av de inkomster, som därvid kunna påräknas från de särskilda domsagorna. Till grund för dessa av de sakkunniga utförda beräkningar hava legat de av häradshövdingarna lämnade statistiska uppgifterna för åren 1915—18 rörande sportelinkomster av domsagorna och utgifter för deras förvaltning. Därjämte hava från häradshövdingarna infordrats ytterligare uppgifter angående deras utgifter till skrivbiträden samt resekostnader. De sakkunniga hava vid sina beräkningar tagit hänsyn till å ena sidan inverkan av de under åren 1918 och 1919 genomförda förhöjningarna av vissa i 1883 års förordning angående expeditionslösen bestämda lösensatser samt å andra sidan den av

Kun (fl. Maj:!» proposition nr 334. 9

dyrtiden framkallade stegringen av lorvaltningsutgifterna. Vidare har tagits i betraktande den inverkan å sportelinkomsterna, som kan föranledas av vissa domsagors delning ävensom eljest vidtagna förändringar av domsagors områden.

1 fråga om de beräknade sportelinkomsterna hava de sakkunniga emellertid ansett sig höra göra eu viss reduktion. Därom yttras i betänkandet följande:

»De vid omförmälda beräkningar av sportelinkomsterna framkomna beloppen torde emellertid ieke böra utan vidare läggas till grund för de följande undersökningarna angående häradshövdingarnas löneförmåner. Man måste nämligen taga hänsyn till de växlingar, som sportelinkomsterna äro underkastade bland annat på grund av skiftande konjunkturer. Mj heller får det förbises, att genom åtgärder i lagstiftningsväg sportelinkomsternas .storlek kan komma att minskas. 1 sådant avseende må exempelvis erinras om bestämmelserna i lagen den 28 juni 1918 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, vilka bestämmelser givetvis medfört eu åtminstone tillfällig nedgång i antalet lagfarter. På grund av berörda förhållanden kan det lätt komma att inträffa, att sportelinkomsterna sjunka under de beräknade beloppen. För vinnande av något större säkerhet för att häradshövdingarna skola komma i åtnjutande av löneförmåner av den storlek, som man avser att tillförsäkra dem, lärer det därför bliva nödvändigt att underkasta de beräknade beloppen av sportelinkomsterna någon reduktion. Denna reduktion anse de sakkunniga lämpligen kunna bestämmas till 5 procent av de vid beräkningarna erhållna beloppen.»

Vid beräkningarna av utgifterna hava icke tagits i betraktande kostnader för resor, föranledda av rannsakningar med häktade personer. De sakkunniga hava nämligen utgått från att rätt till ersättning för sådana kostnadér komme att i annan ordning beredas häradshövdingarna.

I fråga om storleken av de avlöningsförmåner, som böra tillförsäkras häradshövdingarna, hava de sakkunniga yttrat:

»Det har synts de sakkunniga lämpligt att vid de avlöningsbestämmelser, som nu skola genomföras, utgå från att häradshövdingarna i de ekonomiskt svagaste domsagorna böra beredas en inkomst — bortsett från dyrtidstillägg och stämpelprovision — av 11,000 kronor årligen. Avlöningsbestämmelserna torde emellertid böra vara så avvägda, att i domsagor med större arbetsbörda häradshövdingarna komma i åtnjutande av motsvarande större inkomst. I motsatt fall komme givetvis i regel varje motiv att saknas för att vid sökande av häradshövdingämbete föredraga eu besvärligare domsaga framför eu mindre arbetsam. Det

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 283 höft. (Nr 334). 2

c) Ang. stor leken av de avlöningsför måner, som böra tillförsäkras häradshövdingarna. (Sid. 28 och 24.)

10 Kungi. Maj:ts proposition nr 334.

måste dock erkännas vara ett önskemål, att de arbetsammaste domsagorna komma att tilldelas personer med den största kompetens. Därmed är givetvis icke förnekat, att en utjämning i viss mån av inkomsterna de särskilda domsagorna emellan bör eftersträvas. Enligt de sakkunnigas mening böra några åtgärder icke vidtagas för att bereda en förhöjd inkomst åt häradshövdingar i domsagor, där den behållna inkomsten lieräknats komma att uppgå till eller överstiga 15,000 kronor.»

De sakkunniga hava påpekat, att därest dessa åsikter komme att godtagas, häradshövdingarna skulle i avlöningshänseende komma i bättre ställning än hovrättsråden och revisionssekreterarna. Till stöd för det berättigade i eu sådan anordning hava de sakkunniga hänvisat till vissa uttalanden i det till grund för nu gällande lönereglering för häradshövdingarna liggande kommittébetänkandet, i vilka uttalanden framhålles den synnerliga vikten och ansvarsfullheten av de häradshövdingarna åliggande göromål. Vidare hava de sakkunniga erinrat om häradshövdingarnas högre befordringsålder ävensom därom att häradshövdingämbetena i icke ringa omfattning besättas med personer, vilka förut varit hovrättsråd eller revisionssekreterare. Vid bibehållande av sportelsystemet vore tillika alt märka den växling i inkomsternas årliga belopp med därav beroende osäkerhet, som med nödvändighet måste bliva en följd av att inkomsterna till stor del utgjordes av sportler.

f) Ang. sättet Den erforderliga ökningen av häradshövdingarnas avlöningsförmåner

bättringens skall enligt de sakkunnigas förslag åvägabringas genom kontant lönefvllgenomföran- nad av statsmedel. Däremot hava de sakkunniga icke föreslagit någon ,le' ytterligare lösenförhöjning. Beträffande de grunder, efter vilka lönefyllgrtK naden skulle utgå, yttras i betänkandet följande:

26.) »I fråga om domsagor, där behållna inkomsten beräknats uppgå till

högst 9,000 kronor, bör lönefyllnaden utgå med det belopp, som erfordras för att höja den beräknade inkomsten till 11,000 kronor. Beträffande domsagor, där den behållna inkomsten beräknats överstiga 9,000 kronor, bör lönefyllnaden utgå med successivt minskade belopp allt efter ökningen av den beräknade inkomsten. De sakkunniga föreslå i sådant hänseende, att i fråga om beräknade inkomster intill 13,000 kronor för varje till 400 kronor uppgående ökning i inkomsterna vidtages minskning i lönefyllnaden med 100 kronor, samt att beträffande inkomster utöver 13,000 kronor lönefyllnaden minskas med 100 kronor för varje till 200 kronor uppgående ökning i inkomsterna. De belopp, med vilka lönefyllnaden sålunda skulle utgå vid inkomster av olika storlek, framgå av följande uppställning.

Kanyl. Majds proposition nr 334.

11 Uträknat iukomstbelupi>. Kronor.

it,000— 9,800 . .

9.400— 9,700 . .

9.800— 10,100 . .

10.200- 10,500 . .

10.000— 10,900 . .

11.000— 11,300 .

11.400— 11,700 .

11.800— 12,100 .

12.200- 12,500 .

12.000— 12,900 .

13.000— 13,100 .

13.200- 13,300 .

13.400— 13,500 .

13.600— 13,700 .

13.800- 13,900 .

14.000— 14,100 .

14.200- 14,300 .

14.400— 14,500 .

14.600- 14,700 .

14.800— 14,900 .

Lönefylluad.

Kronur.

. 2,000 . 1,900 . 1,800 . 1,700 . 1,000 . 1,500 . 1,400 . 1,300 . 1,200 . . 1,100 . . 1,000 . . 900

. . 800

. . 700

. . 000

. . 500

. . 400

. . 300

. . 200

. . 100»

De sakkunniga liava framhållit såsom eu fördel, förenad med den föreslagna anordningen med lönefyllnadsbelopp efter eu fallande skala, att eventuella fel vid beräkningen av den behållna inkomsten i domsagorna komme att beträffande utgående lönefyllnad medföra eu verkan motsvarande allenast en bråkdel av det begångna felets storlek. Därigenom bleve olägenheterna av eventuella misstag vid beräkningarna i väsentlig man reducerade.

Beträffande den gynnsammare ställning i avlöningsbänseende, som Högre miniansetts böra tillkomma häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbot- ^ra'h^

tens län, anföra de sakkunniga: _ f västerbX

»Enligt de sakkunniges mening föreligger emellertid i fråga om härads- teng och Norr_ hövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län anledning att så till vida bottens län. bereda dessa en något gynnsammare ställning, att för deras del minimi- 1 1 ' inkomsten bör sättas till ett belopp av 11,500 kronor. Såsom skäl för denna förmån må endast i allmänhet åberopas de olägenheter, vilka äro förenade med en längre tids vistelse i dessa avlägsna trakter. "V idare må framhållas, att häradshövdingarna i dessa län hava större svårighet att er-

12 Kesekostnadsbidrag. (Sid. Sfi ocli 27.)

Kung!. Majits proposition nr 334.

halla biträden, varför de i allmänhet måste personligen utföra eu större del av ämbetsgöromålen än häradshövdingar i sydligare trakter. Väl bruka häradshövdingarna i omförmälda län efter eu tids förlopp beviljas transport till sydligare domsagor, men denna omständighet synes icke böra föranleda till, att de skola undandragas en gottgörelse, som eljes finnes väl motiverad.»

De sakkunniga hava ytterligare, såsom förut nämnts, ansett bidrag till täckande av resekostnaderna böra utgå i vissa domsagor. Därvid är tydligen icke fråga om rannsakningsresor. Angående nu åsyftade bidragyttras i betänkandet följande:

»Beträffande de domsagor, där häradshövdingarna hava att vidkännas resekostnader, torde emellertid erfordras särskilda åtgärder till förebyggande av dessa häradshövdingars oskäliga betungande i ekonomiskt avseende. Ifrågavarande kostnader, vilka icke såsom exempelvis utskriftskostnaderna stå i något som helst förhållande till sportelinkomsterna, hava såsom förut nämts på senaste tiden avsevärt ökats. Visserligen hava resekostnaderna vid de beräkningar, för vilka förut redogjorts, tagits i betraktande såsom utgifter för domsagornas förvaltning, och de föranleda således beträffande de domsagor, där de förekomma, en minskning i behållningen med därav eventuellt betingad ökning av utgående lönefyllnad. Med hänsyn till den påpekade omständigheten, att en minskning av den behållna inkomsten föranleder ökning av lönefyllnaden med allenast en bråkdel av minskniugens belopp, måste emellertid den nämnda stegringen av resekostnaderna medföra, att de häradshövdingar, som hava att vidkännas sådana kostnader, bliva missgynnade i jämförelse med andra häradshövdingar. Detta förhållande är så mycket mera betänkligt, som ett tämligen stort antal domsagor med höga resekostnader, företrädesvis i Norrland, äro i ekonomiskt avseende jämförelsevis mindre givande. I ändamål att mildra dylika verkningar av resekostnadernas stegring föreslå de sakkunniga, att resekostnadsbidrag tilldelas de häradshövdingar, som hava att vidkännas sådana kostnader. Dessa bidrag synas lämpligen kunna lastställas till V3 av resekostnadernas beräknade belopp. I fråga om domsagor, där den beräknade behållningen understiger 9,000 kronor eller i fråga om domsagor i Norrbottens och Västerbottens län 9,500 kronor och lönefyllnaden således skall utgå med högre belopp än 2,000 kronor, måste det emellertid anses, att genom den del av lönefyllnaden, som överstiger 2,000 kronor, beretts gottgörelse för de ökade förvaltningskostnaderna med motsvarande belopp. I ör sådana domsagors del bör därför resekostnaden i nu förevarande avseende anses minskad med det belopp, varmed lönefyllnaden överstiger 2,000 kronor, samt bidraget sålunda endast utgå med Vs av

Kanyl. Majdi proposition nr 334.. 18

del därefter återstående beloppet av berörda kostnader. Ej heller bör i något fall resekostnadsbidraget utgå med sådant belopp, att därigenom behållningen i domsagan kommer att överstiga 15,000 kronor.»

Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle lönefyllnad till häradshövdingarna komma att utgå med tillhopa 270,700 kronor samt resekostnadsbidrag med tillhopa 12,100 kronor eller sålunda sammanlagt

291,800 kronor. Närmare upplysningar angående dessa beräkningar inhämtas av den vid betänkandet fogade tabell III.

De sakkunniga liava föreslagit, att lönefyllnad oeh resekostnadsbidrag skulle från och med början av år 1920 utgå med oförändrade belopp till och med år 1923 samt att därefter periodvis, exempelvis vart femte år, nya belopp i sådant hänseende fastställas med ledning av statistiken över inkomster och utgifter i de särskilda domsagorna under närmast föregående period. Särskilt hava de sakkunniga framhållit, att vid förnyat fastställande av de belopp, som i nu nämnda ordning skulle utgå till häradshövdingarna, kunde tagas i övervägande, huruvida möjligen, med anledning av eventuellt inträffad nedgång av resekostnaderna, bidrag till dessa kostnaders täckande icke vidare borde ifrågakomma.

Såsom skäl för att lönefyllnaderna och resekostnadsbidragen borde utgå redan från början av år 1920 hava de sakkunniga särskilt anfört, att de grunder, enligt vilka den tillfälliga löneförbättringen beräknats, icke kunde, vad häradshövdingarnas inkomster angår, tillämpas i fråga om annan tid än helt kalenderår. Berörda löneförbättring, vilken icke vidare borde utgå efter de nya lönebestämmelsernas ikraftträdande, borde sålunda lämpligen upphöra vid slutet av ett kalenderår.

Statskontoret har angående betänkandet, i vad detsamma avser löneförbättring åt häradshövdingarna, yttrat följande:

Med hänsyn till de i handlingarna lämnade uppgifterna angående häradshövdingarnas behållna inkomster av tjänsten samt med avseende på vad för övrigt i ärendet blivit upplyst, torde de sakkunniga hava förebragt goda skäl för beviljande av de i tabell III av betänkandet föreslagna lönefyllnadsbeloppen. Mot förslaget i vad det avsåge anvisande av statsmedel till bestridande av resekostnader för häradshövdingarna funnes från statskontorets sida icke heller något att erinra. Genom tilllägg till nuvarande genomsnittliga inkomster av dessa båda nu nämnda avlöningsfyllnadsbelopp skulle var och eu av landets häradshövdingar tillförsäkras en årlig inkomst av minst 11,000 kronor, ett belopp som i förhållande till det ansträngande och ansvarsfulla arbete, som påvilade domsagornas innehavare, ingalunda syntes vara för högt tilltaget. En

Kostnadsberäkning. (Sid. 55 och 56.)

Beloppens periodvisa fastställande. (Sid. 27 ock 28.)

Tiden för löneförbättringens genomförande. (Sid. 57.)

Statskontoret.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Svea och Göta hovrätter.

Vrocesskuniniiasioncn.

Juslileombuds-

tnannen.

sammanfattning av beloppen i kolumnen 27 av förutnämnda tabell 111 visade, att 73 av rikets 123 häradshövdingar enligt de sakkunnigas förslag skulle erhålla eu behållen inkomst av tjänsten till lägre belopp än 12,000 kronor samt att endast 6 skulle nå eu inkomstsiffra av 15,000 kronor eller däröver.

Statskontoret har vidare anfört, att då något bestämt hinder icke torde kunde resas mot förslaget att lönefyllnad och resekostnadsbidrag skulle utgå redan från och med början av år 1920, statskontoret icke velat motsätta sig detta förslag.

Både Svea hovrätt och Göta hovrätt liava i sina utlåtanden framhållit, att det för avhjälpande av nu rådande svårigheter beträffande rekryteringen å domarbanan måste vara av huvudsaklig betydelse, att häradshövdingarnas avlöningsförmåner bliva tillfredsställande, så att det kan innebära en lockelse för den unge juristen att i framtiden uppnå eu dylik ställning. Svea hovrätt har vidare erinrat, hurusom det vore av synnerlig betydelse, att jämväl i framtiden komme att finnas ett antal domsagor med jämförelsevis mera rikligt tilltagna löneförmåner.

Processkommissionen bär uttalat, att det utan allt tvivel vore eu oavvislig nödvändighet, att åtgärder snarast vidtoges för att om möjligt avvända de allvarliga faror, som hotade rättsskipningen vid häradsrätterna både på grund av den av liera samverkande omständigheter framkallade försämringen av häradshövdingarnas löneförhållanden och i följd av de under de senare åren allt mera framträdande svårigheterna för häradshövdingarna att erhålla den för domsagornas behöriga skötsel erforderliga arbetshjälpen av rättsbildade biträden.

I förut nämnda den 20 december 1919 till Kungl. Maj:t gjorda framställning har justitieombudsmannen beträffande frågan om sportelsystemets bibehållande gjort gällande eu liknande, mening som de sakkunniga. Justitieombudsmannen yttrar nämligen där beträffande nödvändigheten av en avsevärd löneförbättring för häradshövdingarna bl. a. följande:

»Det gäller i förevarande fall att ingripa hastigt. Att då tänka pa eu sä grundlig reform, som att spoitelväsendet avskaffades och att staten helt och hållet övertoge häradshövdingars och biträdens avlöning samt i stället uppbure inkomsten av domsagorna, synes mig fordra en så lång förberedande utredning, att resultatet skulle komma för sent. Vad som nu skall göras, bör väl byggas på det gamlas grund och få karaktären av ett provisorium i avbidan på processreformens genomförande.»

I sitt över de sakkunnigas betänkande angivna utlåtande har justitieombudsmannen ifrågasatt, huruvida de sakkunnigas förslag vore tillräck-

Kungi. Maj-Jk proposition nr 334. l-r>

list vittgående. Visserligen skulle, om förslaget vunne bifall, eu stor del av häradshövdingarna och särskilt de svagast avlönade erhålla eu förbättrad ekonomisk ställning. Den förslagna inkomstökningen jämte redan genomförd provisorisk höjning av vissa lösen belopp torde dock icke motsvara de senare årens stegring av utgifterna för domsagornas förvaltning och levnadskostnaden — detta även under förutsättning att häradshövdingarna erhölle dyrtidstillägg i likhet med andra statstjänare. Vidare skulle det säkerligen vara välbetänkt, om inkomstförbättring för innehavarna av de mera givande domsagorna genomfördes i större utsträckning än som föreslagits. Tillgången av ett ej allt för ringa antal väl avlönade häradshövdingämbeten vore av betydelse för eu god rekrytering av hovrätterna och nedre justitierevisionen, varifrån häradshövdingarna i de stora domsagorna ofta toges. Såsom det enklaste och för staten billigaste sättet att öka häradshövdingarnas inkomster utöver vad de sakkunniga hemställt har justitieombudsmannen föreslagit en höjning av expeditionslösen.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit, hurusom omständigheter, vilka tillkommit efter riksdagens skrivelse den 31 maj 1919, syntes väl motivera såväl en löneförbättring jämväl för häradshövdingarna i de mest givande domsagorna som ock eu höjning av den i betänkandet angivna minimiinkomsten för en häradshövding. Dessa omständigheter voro dels den inträffade ytterligare stegringen i förvaltningsutgifterna, vilken drabbat alla domsagor utan undantag, och dels den på senare tid allt mera framträdande strävan tran statstjänarnas sida att komma upp till en lönenivå, som med hänsyn till penningens nuvarande låga köpkraft mera motsvarade de före kristiden gällande lönerna, samt den resonans berörda strävan funnit hos allmänheten. Av justitieombudsmannen både framhållits, att för bibehållande av rättsskipningen vid en hög nivå blott funnes ett medel,- nämligen att domarämbetet avlönades rikligt. Det kunde icke antagas, att de avlöningsförmåner, som enligt betänkandet bjödes häradshövdingarna, skulle vara ägnade att i konkurrensen med clen enskilda företagsamheten locka de bästa krafterna till lantdomarbanan. Det allmännas intresse krävde, att ytterligare en förbättring i häradshövdingarnas löneförmåner vidtoges utöver den i betänkandet föreslagna. Särskilt har styrelsen anmärkt, att den i betänkandet med hänsyn till skiftande konjunkturer verkställda, till 5 procent bestämda reduktionen av de för åren 1915—1918 beräknade sportelinkomsterna vore allt för obetydlig samt att reduktionen borde bestämmas till minst 10 procent. Enligt vad många häradshövdingar meddelat hade nämligen på grund av lagfartsförelägganden, som affär-

Föreningen

Sveriges

häradshöv-

dingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

dats i sammanhang med .jordregisterarbetet, ävensom till följd av andra omständigheter sportelinkomsterna i deras domsagor under vissa av nämnda år varit osedvanligt höga. Denna högre procentsats för reduktionen borde enligt styrelsens mening föranleda en ökning av utgående lönefyllnad.

Däremot har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar icke ansett, att den begärda ytterligare ökningen i häradshövdingarnas inkomster borde i vidare mån åvägabringas genom höjda bidrag av statsmedel, utan har styrelsen i likhet med justitieombudsmannen i stället ansett lämpligt, att för vinnande av ifrågavarande syfte en höjning av vissa lösensatser bleve genomförd.

Häradshth- Ett stort antal häradshövdingar hava i sina utlåtanden hemställt

(Ungar- orn en längre gående höjning av avlöningsförmånerna. Särskilt har därvid framhållits, att nivelleringen av inkomsterna för häradshövdingarna i de särskilda domsagorna gjorts väl stark samt att tillbörlig hänsyn icke tagits till den olika arbetsbördan i skilda domsagor.

Av flera häradshövdingar har anmärkts, att det särskilda avlöningstillägg, som föreslagits för häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län, vore för obetydligt samt att motsvarande förmån borde beredas jämväl häradshövdingar i avsides belägna domsagor inom åtskilliga andra delar av riket.

Dessutom hava i många fall av häradshövdingarna framställts anmärkningar mot de i betänkandet verkställda beräkningarna angående inkomster och förvaltningsutgifter i domsagorna. Särskilt hava anmärkningar gjorts därom, att utgifterna för kanslilokaler, skrivbiträdens avlöning samt skrivmaterialier blivit för lågt beräknade.

Departe- Mot de sakkunnigas ståndpunkt beträffande den nu ifrågasatta

mentschefen.]öneförbättringens allmänna karaktär torde intet vara att erinra. Innan prisnivån hunnit bliva mera stabiliserad än för närvarande är fallet, bör det lika litet beträffande häradshövdingarna som beträffande övriga tjänstemän ifrågakomma att med avskaffande av dyrtidstilläggen genomföra någon definitiv lönereglering. A andra sidan är det tydligt, att i fråga om förvaltningsutgifterna i domsagorna måste tagas full hänsyn till den inträdda prisstegringen.

I likhet med de sakkunniga och justitieombudsmannen är jag vidare av den mening, att frågan om löneförbättring för häradshövdingarna är av den trängande natur, att den icke kan anstå i avbidan på en utredning av den omfattning, som skulle erfordras för sportelsystemets avskaffande. Man torde alltså vara hänvisad till att genomföra vissa modifikationer i det nu tillämpade avlöningssystemet.

Kungl. May.ta proposition nr 334.

17 De sakkunniga hava, på sätt förut omnämnts, vid utarbetandet av sitt förslag icke tagit hänsyn till den inkomst, häradshövdingarna kunna hava i dem tillkommande provision för försålda stämplar. Mot denna ståndpunkt har jag icke anledning att göra någon erinran. Av nu gällande förordning angående stämpelavgiften den 19 november 1914 framgår, att häradshövdingarnas befattning med stämpelförsäljningen är att anse såsom ett frivilligt åtaget bestyr. Häradshövdingarna äro nämligen pliktiga att försälja stämplar endast under förutsättning att de därom gjort anmälan hos generalpoststyrelsen. Därest sådan anmälan ej skett, åligger det generalpoststyrelsen att tillhandahålla allmänheten stämplar. Att märka är, att denna stämpelprovisionens karaktär att utgöra ersättning för ett särskilt åtagande utom tjänsten, på sätt de sakkunniga påpekat, framhållits av 1902 års löneregleringskommitté i ett av denna i annat ärende avgivet betänkande, samt att samma ståndpunkt också intogs av de kommitterade, som uppgjorde det förslag, som låg till grund för 1874 års lönereglering för häradshövdingarna.

Vad därefter beträffar graden av den löneförbättring, som bör tillerkännas häradshövdingarna, måste givetvis, på sätt de sakkunniga framhållit, vid bedömandet av detta spörsmål behörig hänsyn tagas till beskaffenheten och omfattningen av det arbete, som häradshövdingarna hava att utföra. I detta avseende anser jag mig kunna i huvudsak instämma i vissa av de sakkunniga citerade uttalanden i det till grund för 1874 års lönereglering liggande kommittébetänkandet. Beträffande frågan om beloppet av den avlöning, häradshövdingarna borde för egen räkning uppbära, yttras i nämnda betänkande bland annat:

»Vid övervägande av denna fråga hava kommitterade bort taga hänsyn till, ej allenast de löneförmåner som andra av staten lönade domare åtnjuta, utan även de för vårt land egendomliga förhållanden, vilka göra det till en viktig samhällsangelägenhet, att lantdomarna avlönas så, att män med framstående duglighet finna sin uträkning vid att eftersträva dessa befattningar, de mest besvärliga av alla domaresysslor.

Om ordföranden i underdomstolen på landet gäller ej blott vad som gäller om domare i allmänhet, eller att man fåfängt söker bygga land med lag, om icke de, som äro satta att tillämpa lagen, äro självständiga och oberoende även i ekonomiskt hänseende. Den okontrollerade ställning lantdomaren intager, ej endast såsom den ende lagfarne i rätten och således så gott som ensam beslutande, utan även såsom protokollsförande och expeditionshavande, gör det av ytterligare vikt, att hans ekonomiska villkor så tillgodoses, att han ej utsättes för frestelsen att, genom lycksökeri eller ännu sämre medel, söka förbättra sin ställning. Även den Bihang till riksdagens protokoll 11)20. 1 samt 283 höft. (Nr 334.) 3

18 Kur/t/l. Maj:ts proposition nr 334.

omständighet, att den första praktiska övning, som den nyblivne juristen skall förvärva sig, nästan uteslutande står att vinna vid häradsrätterna, gör det angeläget, att dessas ordförande icke, i följd av alltför knapp avlöning, nödgas stänga sin skola för de juridiska lärjungarna, vilka under början av sin bana sällan kunna göra något gagn, motsvarande kostnaden för deras underhåll.

Men även om man lämnar utan avseende denna sida av saken, fordrar den regel, att ämbetsmannens lön bör stå i förhållande till hans ansvar och möda, att ifrågavarande ämbetsmän väl avlönas. Det ansvar, ledamoten av den kollegiala domstolen delar med flera kamrater, får häradsrättens ordförande ensam uppbära. Detta ansvar är desto tyngre, som göromålen även i de minsta domsagor äro så många och mångartade, att häradshövdingen själv ej medhinner dem alla. Han måste således använda oansvariga biträden, av vilkas noggrannhet och ordentlighet hela hans välfärd kan bero, enär det är för honom hart när omöjligt att kontrollera allt. Den omständigheten att han dömer i första instans minskar ej det anspråk på lagkunskap och skarpsinne, som man äger att ställa på alla domare utan undantag. Snarare är anspråket på honom större, eftersom det åligger honom att avgöra sakerna i första hand, utan ledning av föregående domslut och utan tillfälle att samråda med insiktsfulla ämbetsbröder. Han har därjämte ett åliggande, varifrån ej blott ledamöterna i överrätterna utan även de flesta ledamöter av underdomstolarna i städerna äro befriade och på vars samvetsgranna fullgörande ofta nog målens utgång beror, nämligen desammas utredande från början till slut; vartill kommer den särskilta förpliktelsen att själv vara protokollsförande och expeditionshavande, i sistnämda egenskap även i viss mån statens uppbördsman, enär det åligger honom, vid ämbetsmannaansvar, att kontrollera, det statens inkomst av stämpelpapper ej olagligen förringas eller undansnillas. Utöver sina ämbetsplikter är häradshövdingen därjämte mångenstädes, där tillfälle att rådfråga andra jurister saknas, ofta nödsakad att gå allmänheten tillhanda med råd och dåd, ett lika lönlöst som tidsödande besvär, vilket dock en välvillig man ej gärna undandrager sig.»

De sålunda framhållna synpunkterna, vilka i huvudsak fortfarande äga sin giltighet, ävensom häradshövdingarnas höga befordringsålder motivera enligt mitt förmenande, att åt häradshövdingarna tillerkännas löneförmåner något överstigande hovrättsrådens och revisionssekreterarnas. En viss hänsyn torde härvid även böra tagas till att största delen av de nuvarande häradshövdingarna under tiden före sin befordran fått åtnöja sig med synnerligen obetydliga avlöningsförmåner. Statskontorets yttrande, att den av de sakkunniga föreslagna minimiinkomsten för häradshövdingarna

19 Kungl. Maj:ta proposition nr 334.

av 11,()()() kronor ingalunda syntes vara för högt tilltagen, måste givetvis tillmätas stor betydelse. På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra i huvudsak biträda de sakkunnigas förslag beträffande storleken av de avlöningsförmåner, som böra tillförsäkras häradshövdingarna. Lj heller finner jag något att erinra mot det föreslagna sättet för löneförbättringens genomförande medelst kontant lönefyllnad samt resekostnadsbidrag av statsmedel. Likaså är jag ense med de sakkunniga därutinnan, att lönefyllnader och resekostnadsbidrag böra utgå från och med början av innevarande år samt för de särskilda domsagornas del till beloppet fastställas vart femte år. Med hänsyn till den osäkerhet, som givetvis måste prägla ett första försök till löneförbättring efter de i det föregående uppdragna linjerna, torde dock första perioden bestämmas till allenast tre år och således komma att omfatta åren 1920 1922.

Att häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län, såsom de sakkunniga föreslagit, tillförsäkras en minimiinkomst av 11,500 kronor, anser jag vara skäligt, och enligt mitt förmenande böra samma synpunkter, som därvid anförts, föranleda till att nämnda förmån beredes även häradshövdingen i Härjedalens domsaga. Till att, på sätt från vissa håll påyrkats, tillförsäkra berörda förmån åt innehavarna av’ jämväl andra mera avsides belägna domsagor anser jag däremot icke föreligga tillräckliga skäl.

Med anledning av anmärkningar från åtskilliga häradshövdingar beträffande de sakkunnigas beräkningar angående inkomster och utgifter i domsagorna har det befunnits nödigt att vidtaga vissa jämkningar i de belopp, med vilka lönefyllnad och resekostnadsbidrag av de sakkunniga föreslagits skola utgå. Dessutom påkallas eu del jämkningar i berörda belopp av ändringar, som jag ärnar föreslå i de sakkunnigas betänkande av den innebörd, att häradshövdingarnas bidrag till rättsbildade biträden kommer att i alla domsagor utgå med lika stort belopp. I fråga om samtliga nu nämnda jämkningar hänvisar jag till en inom justitiedepartementet upprättad tabell, som torde få såsom bilaga (A) fogas vid protokollet i detta ärende.1 Medan enligt de sakkunnigas förslag lönefyllnadsbeloppen till häradshövdingarna skulle utgöra tillhopa 279,700 kronor och resekostnadsbidragen tillhopa 12,100 kronor, skola efter de vidtagna jämkningarna lönefyllnadsbeloppen uppgå till sammanlagt 342,100 kronor och resekostnadsbidragen till sammanlagt 8,300 kronor. Hänsyn är emellertid då tagen jämväl till den inverkan å lönefyllnadernas och resekostnadsbidragens belopp, som föranledes av förslag, vilka jag ämnar i det följande framställa rörande delning av två domsagor.

Av häradshövdingarnas utlåtanden över de sakkunnigas betänkan-

1 I tabellen hava med kursiverad stil utmärkts de siffror, som undergått ändring i förhållande till motsvarande siffror i tabell III vid de sakkunnigas betänkande.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

den synes framgå, att en avsevärd stegring av förvaltningsutgifterna, särskilt avlöningen åt skrivbiträden, inträtt, sedan häradshövdingarna avlämnade de uppgifter i nämnda hänseende, som legat till grund för de sakkunnigas beräkningar, och från åtskilliga häradshövdingar har därjämte framhållits såsom sannolikt, att eu ytterligare stegring vore att motse inom den närmaste framtiden. Till den sålunda redan inträdda kostnadsökningen har väl en viss hänsyn tagits vid den jämkning i lönefyllnadernas och resekostnadsbidragens belopp, som jag nyss omnämnt. Möjligt är dock, att denna jämkning ej varit tillfyllest för att helt neutralisera denna stegring. Därest det skulle visa sig, att förvaltningsutgifterna i domsagorna skulle komma att i mera avsevärd mån överstiga vad vid nu ifrågavarande beräkningar antagits, synes gottgörelse lämpligen kunna utan statsverkets betungande beredas häradshövdingarna genom beträdandet av den utav bl. a. justitieombudsmannen och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar förordade utvägen av en förhöjning av nu stadgad lösen. Ett ytterligare motiv för en sådan lösenförhöjning kan anses ligga däri, att den förut omförmälda av de sakkunniga vidtagna reduktionen av sportelinkomsterna i domsagorna med 5 procent möjligen, på sätt styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anmärkt, är väl knappt tilltagen. Om en lösenförhöjning genomföres beträffande domboksexpeditioner och gravationsbevis, skulle därmed även i viss mån förtagas den mot de sakkunnigas förslag framställda anmärkningen, att tillbörlig hänsyn icke tagits till den olika arbetsbördan i skilda domsagor.

'It luirads? Oe sakkunniga hava vidare föreslagit en höjning av den härads-

liövdiiigar- hövdingarna tillkommande pensionen, vilken för närvarande enligt kunmspension.göreigen (jen 7 juni 137g Uppgår till 5,000 kronor. De sakkunniga hava '"sa Sr härvid framhållit, att nämnda belopp efter förhållandena vid tiden för dess fastställande utan tvivel var ganska betydande. Emellertid torde det ligga i sakens natur, att med hänsyn till penningvärdets fall pensionsbeloppet numera icke kunde anses tillfredsställande. I betraktande komme därvid särskilt häradshövdingarnas höga befordringsålder, vilken både till följd, att dessa ämbetsmän under jämförelsevis kort tid av sitt liv komme i åtnjutande av en betryggande inkomst. De sakkunniga föresloge därför, att pensionen måtte höjas till 6,000 kronor eller det belopp, vartill pensionsunderlaget enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension finge högst beräknas.

Statskontoret har beträffande denna fråga yttrat följande:

Statskontoret ansåge visserligen icke, att det föreslagna pensionsbeloppet i och för sig vore för högt, men det torde knappast med skäl kunna göras gällande,

21 Kungl. Maj:ts proposition nr

att häradshövdingarna i tjänstehänseende intoge en ställning fullt jämförlig med dem, för vilka den högsta pensionen vore i pensionslagen bestämd, vadan, intill dess en allmän pensionsreglering kunde komma till stånd, häradshövdingarnas pension syntes böra något understiga det nuvarande maximibeloppet. Dessutom torde böra tagas i betraktande, att den av de sakkunniga föreslagna löneförbättringen icke i någon mån vore avsedd att höja den till häradshövdingarna utgående egentliga lönen. Då statskontoret emellertid, i likhet med de sakkunniga, icke funne det nuvarande pensionsbeloppet tillfredsställande, ifrågasatte statskontoret, huruvida icke ett särskilt pensionsunderlag för häradshövdingar å 5,600 kronor, motsvarande vad som i pension högst tillkom me revisionssekreterare, skulle kunna anses vara tills vidare lämpligen avvägt.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit, Föreningen att det i betänkandet angivna pensionsbeloppet 6,000 kronor stode i tyd- hämdsligt missförhållande till vad som från början ansetts utgöra eu tillräcklig hövdingar. pension för häradshövding samt uppenbarligen vore allt för ringa för att med nuvarande höga levnadskostnader bereda häradshövdingarna en bekymmerfri ålderdom. Styrelsen funne sig likväl icke kunna ifrågasätta en ytterligare höjning av pensionen annat än i samband med höjning av pensionerna för andra likställda ämbetsmän.

Jag finner mig böra biträda vad statskontoret anfört i denna fråga och anser förty, att för häradshövdingarna bör fastställas ett pensionsunderlag av 5,600 kronor.

Departe-

mentschefen.

Jag övergår härefter till den jämväl till de sakkunnigas behandling överlämnade frågan om säkerställande av nödiga arbetskrafter för rättsskipningens behöriga gång.

Till utredning angående den omfattning, vari sådana arbetskrafter på sista tiden stått till buds, hava de sakkunniga infordrat vissa uppgifter från hovrätterna och häradshövdingarna.

Såsom sammanfattning av de sakkunnigas redogörelse för de sålunda infordrade uppgifternas innehåll må anföras, att i hovrätterna på grund av bristande arbetskrafter det i flera fall inträffat, att vissa befattningar under längre tider fått stå obesatta samt att det måst uppdragas åt samma person att samtidigt förvalta två tjänstebefattningar, att ansökningar om tjänstledighet från underdomare i upprepade fall måst avslås på grund av bristande tillgång å vikarier, varjämte i åtskilliga domsagor icke kunnat anställas förste notarier i anledning av brist på kompetenta aspiranter, att i ett synnerligen stort antal domsagor antalet rättsbildade biträden understiger vad för normala fall anses erforderligt, att i många, däribland ett flertal tämligen svårskötta domsagor, häradshövdingarna äro helt och hållet i saknad av sådana biträden samt att av de i domsagorna tjänstgörande rättsbildade biträdena endast jämförelsevis få synas vara betänkta på att fortsätta på domarbanan, under det däremot

III. Säkerställande ar tillgängen på nödiga arbetskrafter.

De sakkunnigas utredning angående den nuvarande bruten på arbetskrafter.

(Sid. 29—33.)

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

ett jämförelsevis betydande antal uppgives hava för avsikt att ägna sig åt advokatyrket eller annan enskild verksamhet.

De sakkunniga hava vidare anmärkt, att de yngre årsklasserna av de lantdomaraspiranter, som vunnit sin huvudsakliga utbildning genom tjänstgöring i domsagorna, på senare tiden utvisa en synnerligen stark nedgång i antal.

I detta sammanhang anföra de sakkunniga vidare:

»Resultatet av den sålunda verkställda utredningen i fråga om rekryteringsförhållandena på domarbauan är förvisso ägnat att väcka allvarliga farhågor. Redan tidigare hava yppats klagomål över att mera framstående förmågor, särskilt bland de yngre juristerna, i allt för stor utsträckning föredragit privat verksamhet framför arbete i det allmännas tjänst. Denna tendens till statstjänstens övergivande har under de senaste åren fortgått i allt mer ökad utsträckning. Uppenbart är emellertid, att olägenheterna av ett sådant förhållande, vilka redan nu i hög grad framträtt, komma att visa sig synnerligen allvarliga, om förhållandet får fortfara under någon längre tid. Hittills har väl domstolarnas verksamhet, trots den betydande bristen på arbetskrafter, kunnat i det stora hela vederbörligen upprätthållas. Givet är dock, att den avtagande tillströmningen av unga jurister till domstolarna i längden måste leda till hinder och uppehåll i arbetet. Framför allt äger emellertid det påtalade missförhållandet betydelse från den synpunkten, att under angivna omstäiidigheter något urval av de bättre arbetskrafterna svårligen kan ske i önskvärd utsträckning, i det att även de aspiranter, som endast med tvekan anses fylla måttet, i brist på tävlan med dem överlägsna kandidater måste tagas för goda. Olägenheten härav visar sig icke blott i fråga om tillsättande av underdomare utan kommer säkerligen att i lika eller ännu högre grad göra sig gällande jämväl i fråga om besättande av hovrättsråds- och revisionssekreterarämbetena, bland vilkas innehavare högsta instansens domare med få undantag hämtas.

En fara för nedgång av kvaliteten hos rikets domarekår måste givetvis under alla förhållanden framkalla allvarliga bekymmer. Emellertid måste det ligga särskild vikt på att vid övergången till en ny rättegångsordning goda krafter äro att finna inom domarekåren med hänsyn till de stora krav, som därvid komma att ställas på densamma. Vidare må erinras om det arbete med uppläggande av nya fastighetsböcker, som snart lär förestå, och det behov av ökade arbetskrafter, som därvid kommer att göra sig gällande.

Redan förut är antytt, hurusom i vårt land någon tids tjänstgöring å lantdomarekansli ofta fått tjäna som förberedelse för annat ar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

2H

bete i statens tjänst samt även för enskild juridisk verksamhet. Nyttan av eu sådan förberedelse synes icke kunna ifrågasättas. Den inblick i det praktiska rättslivet, som därvid vinnes under handlande på eget ansvar, torde svårligen kunna till fullo ersättas vare sig genom de numera vid universiteten införda praktiska kurserna eller genom praktisk verksamhet inom andra områden av rättstillämpningen. De sakkunniga vilja emellertid särskilt framhålla, att tjänstgöringen å domarekansli för de jurister, som sedan övergå till annan statstjänst, ofta representerar så gott som den enda tid, under vilken de genom sitt arbete komma i beröring med personer av de mest skilda samhällsklasser. Och betydelsen även därav torde svårligen kunna överskattas.»

Enligt de sakkunnigas förmenande har man att i ekonomiska för- De saJckunhållanden söka huvudorsaken till den minskade tillströmningen av unga ”slag till jurister till lantdomstolarna och hovrätterna. För avhjälpande av omförmälda missförhållande hava de sakkunniga i huvudsak föreslagit dels på arbetsanställande i domsagorna av statsavlönade andre notarier, dels vissa för- krafter. höjningar av de för närvarande enligt domsagostadgan utgående arvodena till förste notarier, till vikarier för häradshövdingar samt till vice häradshövdingar. Förhöjningarna av berörda enligt domsagostadgan utgående arvoden hava emellertid av de sakkunniga motiverats huvudsakligen därmed, att den tillfälliga löneförbättringen icke vidare borde uppbäras särskilt, utan i stället ingå i själva arvodesbeloppen.

Jag vill först till behandling upptaga frågorna rörande de egentliga domsagobiträdenä, förste och andre notarierna.

Såsom skäl för anställande av statsavlönade andre notarier hava de sakkunniga huvudsakligen anfört följande:

Befattning som förste notarie kunde ernås först efter minst ett års tjänstgöring i domsaga, och ofta kom me ännu längre tid från tjänstgöringens början att förflyta, innan anställning som förste notarie vunnes. Under tiden före sådan anställning vore domsagobiträdet icke i lag tillförsäkrad någon som helst avlöning. Det torde icke heller kunna förutsättas, att häradshövdingarna annat än i undantagsfall skulle komma att bereda yngre biträden ersättning till något avsevärt belopp. Med hänsyn till den senaste tidens starka stegring av levnadskostnaderna med därav följande ökning av studieutgifterna måste emellertid saknaden av inkomster under tiden före anställningen som förste notarie verka i hög grad avskräckande för andra än sådana, för vilka ekonomiska hänsyn icke spelade någon större roll. Detta gällde i så mycket högre grad som de unga juristerna vid val av annan verksamhet vore i tillfälle att så gott

A. Förste och andre notarier.

a. Behovet av statsavlönade andre notarier m. m.

De sakkunniga.

(Sid. 34—37.)

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

som omedelbart efter avlagd akademisk examen erhålla avlöningsförmåner av jämförelsevis betydande storlek. I betraktande av dessa omständigheter hade de sakkunniga trott ett huvudsakligt medel för avhjälpande av de trängande svårigheterna beträffande rekryteringen böra sökas i anställande uti domsagorna av andre notarier med bestämd, av statsmedel utgående avlöning.

De sakkunniga hava i denna fråga vidare yttrat:

»Givet är emellertid, att andre notarier icke böra anställas i större omfattning än som betingas av behovet av dylik arbetskraft. Man bör sålunda icke göra anställandet av andre notarie beroende enbart på anmälan av vederbörande häradshövding, på sätt i domsagostadgan föreskrivits beträffande förste notarie. Sådan anmälan bör dock utgöra en förutsättning även för förordnande av andre notarie. I fråga om domsagor av viss storlek kan det utan vidare antagas, att konstant behov av andre notarie skall föreligga. För sådana domsagors del synes det därför icke möta betänkligheter att meddela föreskrift därom, att under ovan angivna förutsättning andre notarie skall finnas anställd. Beträffande mindre domsagor, där det icke utan vidare kan förutsättas, att behov av andre notarie ständigt skall förefinnas, torde det böra ankomma på vederbörande hovrätt att efter anmälan av häradshövdingen, därest behov kan anses föreligga, meddela föreskrift om anställande av andre notarie antingen för viss tid eller tills vidare. För att undvika allt för stora avbrott beträffande rekryteringen av rättsbildade biträden synes det emellertid i allmänhet vara lämpligt, att i dylika mindre domsagor andre notarie förordnas i så god tid före förste notaries förmodade avgång, att biträde med behörighet att erhålla förordnande som förste notarie såvitt möjligt alltid må finnas att tillgå. Därest hovrätterna erhålla prövningsrätt beträffande andre notaries anställande i de mindre domsagorna, ligger det tydligen icke allt för stor vikt på, hur gränsen i detta fall dragés mellan de större domsagorna, där konstant behov av andre notarie skall anses föreligga, samt de övriga domsagorna. De sakkunniga hava vid sådant förhållande ansett sig kunna föreslå, att vid bestämmandet av denna gräns folkmängdens storlek i de särskilda domsagorna tages till ledning, så att i domsagor med ett invånareantal uppgående till eller överstigande 30,000 andre notarie bör finnas anställd, såvida framställning därom gjorts av häradshövdingen. Emellertid torde för anställande av andre notarie i domsaga böra uppställas ytterligare det villkor, att från domsagan gjorts föreskriven anmälan om anställande av förste notarie. Därest sådan anmälan skett, torde dock hinder icke böra möta för anställande av andre notarie för tid, under vilken medgivits anstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr it! 14.

med förordnande av förste notarie. Genom en bestämmelse av sist angivna innehåll beredes möjlighet att under tid, då förste notarie ej kan erhållas eller måhända icke kan anses erforderlig, anställa andre notarie i syfte att denne sedermera må kunna förordnas till förste notarie i domsagan.»

För erhållande av förordnande som andre notarie skulle enligt de sakkunnigas förslag icke erfordras andra kvalifikationer än att hava avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

De sakkunniga hava beräknat, att enligt de sålunda angivna grunderna andre notarier koinme att samtidigt vara förordnade i omkring 100 av rikets 123 domsagor.

Statskontoret har icke haft något att erinra mot inrättande av statsavlönade andre notarier.

Svea hovrätt har i denna fråga huvudsakligen anfört:

Hovrätten ansåge, att avlöning av statsmedel borde utgå till andre notarie lika väl som till förste notarie. Att så icke skett hittills liksom att staten först för helt kort tid sedan börjat lämna bidrag till förste notaries avlöning hade berott på att häradshövdingarnas löneförmåner enligt 1874 års reglering beräknats med hänsyn därtill, att samtliga förvaltningskostnader i domsagorna skulle bäras av deras innehavare. Enligt den av de sakkunniga föreslagna regleringen av häradshövdingarnas löneförmåner hade ställningen, frånsett några få domsagor, blivit den helt motsatta. Vid beräknandet av lönefyllnaden hade nämligen de sakkunniga utgått från, att domsagornas innehavare icke skulle hava att vidkännas andra utgifter för juridiskt bildade biträden än de stadgade bidragen till förste notaries avlöning. Det kunde icke antagas annat, än att den föreslagna statsavlöningen till andre notarie skulle bereda möjlighet för många häradshövdingar att anställa yngre biträden. Icke minst för häradshövdingar i sådana domsagor, i vilka det visat sig omöjligt att erhålla förste notarie, torde frågan vara av betydelse. I allmänhet hade väl städse rått det förhållandet, att den, som efter avlagd examen erhållit anställning i viss domsaga, fortsatt att tjänstgöra i samma domsaga, intill dess han vunnit meriter i den omfattning, som han eftersträvat. Givetvis borde staten icke avlöna andre notarier i vidare mån än som visade sig behövligt med hänsyn till arbetsförhållandena i de olika domsagorna. Mot de sakkunnigas antagande att ständigt behov av andre notarie förelåge i domsaga med minst 30,000 invånare hade hovrätten intet att erinra. Beträffande övriga domsagor torde nog i många fall uppstå svårighet för hovrätterna att avgöra, om och när andre notarie erfordrades för en domsagas behöriga skötsel, men det syntes icke lämpligen kunna uppdragas åt annan myndighet än hovrätterna att träffa avgörande härutinnan. I fråga om de av de sakkunniga för andre notaries anställande i övrigt föreslagna villknr och bestämmelser ävensom de angående andre notaries åligganden av de sakkunniga gjorda uttalanden hade hovrätten intet att invända. Hovrätten ville dessutom framhålla, att de principer, som av de sakkunniga följts vid förslaget till reglering av häradshövdingarnas löner, rätteligen krävde, att staten beredde avlöning åt icke blott ett utan

Bihang till riksdagens protokoll 11)20. 1 saml. 283 käft. {Nr 334.) 4

(Std. 56.)

Statskontoret

Svea hovrätt.

26 Kung}. May.ts proposition nr 334.

jämväl det ytterligare antal yngre biträden, som i varje domsaga erfordrades för domsagans behöriga skötsel.

Oota hovrätt. Göta hovrätt bär ansett förslaget att i domsagorna anställa avlö-

nade andre notarier vara ägnat att underlätta rekryteringen å domarbanan. Ej heller syntes något vara att erinra mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga om den utsträckning, i vilken andre notarier skulle förordnas, eller beträffande andre notariers kvalifikationer, skyldigheter och befogenheter.

IhvrätteHäver Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förslaget att

Blekinge, genom anställande av statsavlönade andre notarier redan på ett tidigt stadium bereda de unga juristerna vissa löneförmåner otvivelaktigt verkade i riktning att undanröja svårigheterna med avseende å rekryteringen av landets domarekår.

1’roctukom- Processkommissionen har funnit förslaget om inrättande av stats-

mtsnonen. av]öna(ie andrenotarietjänster väl motiverat med hänsyn såväl till behovet av ökade arbetskrafter å domsagokanslierna som till vikten av rekryteringens främjande.

justitieom- Justitieombudsmannen har ansett förslaget om anställande av stats-

bndsmanneu. aviönacle andre notarier riktigt, men emellertid framhållit, att rätt borde stadgas för häradshövdingarna i samtliga domsagor att efter framställning få andre notarie anställd.

tövmingen Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, som delar denna

häradÅZ- justieombudsmannens uppfattning, anför till stöd härför följande:

'hngar. Förslaget om anställande av statsavlönade andre notarier i domsagorna

vore värt synnerligt beaktande. Det vore emellertid ett särdeles viktigt önskemål, att rätt stadgades för häradshövdingarna i samtliga rikets domsagor att få stat-avlönad andre notarie hos sig anställd. För rekryteringens behöriga upprätthållande vore detta ett oavvisligt behov. Det kunde icke anses rättvist, att häradshövdingarna i de minsta domsagorna skulle nödgas att med egna medel avlöna sina andre notarier. Om ej både förste och andre notarie funnes anslälid i en domsaga, kunde häradshövdingen bliva tvungen att under ett par år själv hålla alla allmänna tingssam man träden, något som uppenbarligen, särskilt för häradshövdingar i högre levnadsålder, bleve allt för betungande. Det vore att märka, att arbetet i domsagorna till följd av nytillkomna göromål vore i ständigt stigande, vadan det icke kunde betvivlas, att två juridiskt bildade biträden även i mindre domsagor erhölle full sysselsättning.

Föreningen Slutligen har föreningen Extra lantdomare gjort gällande, att hov-

eXZmlrT ratterna borde utan någon inskränkning erhålla frihet att bestämma, i vilka domsagor andre notarie skulle anställas, samt att följaktligen den föreslagna åtskillnaden mellan domsagorna efter invånarantalet borde bortfalla.

Kungl. Maj:tx proposition nr

27 Avlöningsbeloppet för andre notarierna har av de sakkunniga före- b. Andre slagits att utgå lika för alla domsagor med 1,200 kronor årligen, vartill ytterligare skulle komma dyrtidstillägg. De sakkunniga hava därvid an-^mkkunnirj(f märkt, hurusom det tydligen icke kunde ifrågakomma att bestämma av- (Sid ;5(i 0 ;17 ) löningsförmånerna för andre notarierna till belopp motsvarande vad som i allmänhet erbjudes de unga juristerna inom advokatyrket eller annan enskild verksamhet. Det vore emellertid att antaga, att fördelarna av någon tids tjänstgöring å domarkansli efter fullbordade universitetsstudier skulle visa sig så påtagliga, att ett avsevärt antal unga jurister komme att ägna sig åt sådan tjänstgöring, om man blott tillsåge, att de därunder erhölle en lön tillräcklig för levnadskostnadernas täckande.

De sakkunniga hava vidare rörande detta ämne anfört:

»Det skulle kunna invändas, att genom anställande av statsavlönade andre notarier även i de största domsagorna man komme att bereda häradshövdingarna i sådana domsagor en ekonomisk förmån, som icke kan anses påkallad och jämväl skulle stå i strid med vad riksdagen uti sin förut omnämnda skrivelse av den 31 maj 1919 uttalat. Därvid bör emellertid erinras, att i händelse de största domsagorna undantagas från nu ifrågavarande bestämmelser, man tydligen riskerar, att dessa domsagor bliva ogynnsammare ställda i fråga om tillgång på arbetskrafter, ehuru de framför andra äro därav i behov. De från häradshövdingarna infordrade uppgifterna synas därjämte giva vid handen, att just i några av de största domsagorna behållningen kommit att uppgå till jämförelsevis betydande belopp till stor del i följd därav, att det hittills varit möjligt att erhålla juridiskt bildade biträden för ganska ringa kostnad. Det lärer emellertid knappast kunna förväntas, att ett sådant förhållande jämväl i framtiden kommer att bestå.»

Hovrätterna samt processkommissionen hava anmärkt, att det för Hovrätte™« andre notariernas del föreslagna arvodet 1,200 kronor, även med därå belöpande dyrtidstillägg, vore för lågt. Det har sålunda framhållits, att ett så ringa arvode uppenbarligen icke, på sätt de sakkunniga synas hava förutsatt, vore tillräckligt för levnadskostnadernas täckande samt i varje fall icke kunde verka lockande under nu rådande konkurrens om de ungas arbetskraft. Svea hovrätt har föreslagit en höjning av arvodet till 1,800 kronor och Göta hovrätt har ansett 2,0o0 kronor vara det minsta årliga arvode, som kunde komma i fråga. Vidare har Svea hovrätt ansett det böra tagas i övervägande, huruvida icke, då andre notarie vunnit behörighet att mottaga förordnande som förste notarie, arvodet borde ytterligare höjas till det belopp, som uppbures av förste notarie.

28 Kuvgl. Maj:ts proposition nr 334.

c. Förste notariernas avlöning.

Nu gällande bestämmelser.

lie sakkunniga

statskontoret.

Svea hovrätt.

Beträffande de avlöningsförmåner, som för närvarande tillkomma förste notarierna, är att märka följande. Enligt domsagostadgan äro domsagorna indelade i tre klasser allt efter storleken av den behållna inkomst, varav häradshövdingarna beräknas komma i åtnjutande. Vid behållningens uppskattande har emellertid icke tagits hänsyn till häradshövdingarnas utgifter till vikarier och rättsbildade biträden. Till första klassen hava hänförts domsagor, där den årliga inkomsten, efter avdrag av andra utgifter än arvoden till vikarier och rättsbildade biträden, beräknats skola understiga 9,81)0 kronor, till andra klassen domsagor, där den årliga inkomsten beräknats skola uppgå till 9,800 kronor men ej till 13,200 kronor, samt till tredje klassen övriga domsagor. Förste notariernas arvoden utgöra i domsagor av första klassen 1,800 kronor, därav 400 kronor bestridas av häradshövdingen och 1,400 kronor av statsmedel, i domsagor av andra klassen 2,000 kronor, därav 800 kronor bestridas av häradshövdingen och 1,200 kronor av statsmedel samt i domsagor av tredje klassen 2,200 kronor, därav 1,200 kronor bestridas av häradshövdingen och 1,000 kronor av statsmedel. Vidare har under år 1919 av statsmedel till förste notarierna utgått tillfällig löneförbättring i domsagor av första klassen med 350 kronor, i domsagor av andra klassen med 300 kronor och i domsagor av tredje klassen med 250 kronor.

De sakkunniga hava föreslagit, att i stället för den tillfälliga löneförbättringen arvodena till förste notarierna skulle höjas i domsagorna av första klassen med 200 kronor, i domsagor av andra klassen med 300 kronor och i domsagor av tredje klassen med 400 kronor, så att arvodena till förste notarier i domsagor av de särskilda klasserna skulle komma att utgöra respektive 2,000 kronor, 2,300 kronor och 2,600 kronor. Höjningen av arvodena borde statsverket vidkännas.

Statskontoret har icke haft något att erinra mot beloppen av de föreslagna tillskotten till förste notariernas arvoden samt har ansett riktigt, att dessa tillskott utginge av statmedel.

Svea hovrätt har i fråga om avlöningsförmånerna för första notarierna huvudsakligen anfört följande:

Det måste leda till orättvisa, att förste notariernas arvoden bestämdes till olika belopp beroende på inkomsternas storlek i de olika domsagorna. De sakkunnigas förslag, enligt vilket skillnaden mellan de i de olika klasserna av dom sagor till förste notarier utgående arvoden skulle ytterligare ökas, funne hovrätten olämpligt; och detta desto mera som under år 1919 försiggått en utjämning mellan de olika klasserna beroende på de grunder, efter vilka den tillfälliga löneförbättringen bestämts skola utgå. Med det av de sakkunniga för förste notarie i domsaga av första klassen föreslagna arvodet skulle dessa förste notarier till och med få vidkännas minskning i nu utgående löneförmåner. Hovrätten före

29 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

sloge, att arvodet bestämdes lika för förste notarierna i alla domsagor. Arvodet borde lämpligen sättas till 2,500 kronor för år oavsett dyrtidstillägg eller samma belopp, som med inräknande av extra lönetillägg utginge till de i hovrätten tjänstgörande fiskalsaspiranterna. Att ökningen av arvodesbeloppen borde utgå av statsmedel följde av de av de sakkunniga vid regleringen av häradshövdingarnas löner följda principerna.

Ett särskilt lönetillägg borde utfästas att utgå till domsagobiträdena i Västerbottens och Norrbottens län ävensom i avsides belägna domsagor i Västernorrlands, Jämtlands och Kopparbergs län. Häradshövdingarna i de nordliga delarna av landet hade nämligen redan innan biträdesbristen antagit sin nuvarande omfattning haft en viss svårighet att erhålla dugliga biträden, och numera lyckades häradshövdingarna därstädes nära nog endast undantagsvis att an ställa biträden.

Göta hovrätt har i denna del yttrat:

Den av de sakkunniga föreslagna höjningen av arvodet till förste notarierna syntes vara för tåg. Skillnaden mellan förste notariernas arvoden i de olika klasserna av domsagor borde icke överstiga 200 kronor. Hovrätten hemställde på grund därav, att arvodet till förste notarie sattes till åtminstone 2,600 kronor i domsaga av första klassen, 2,800 kronor i domsaga av andra klassen och 6,000 kronor i domsaga av tredje klassen. Vidnre ansåge hovrätten, att förste notarie, som uppnått kompetens att hålla allmänt tingssammanträde eller hållit ett visst mindre antal dylika sammanträden, borde erhålla någon förhöjning av sitt arvode, förslagsvis med 400 kronor om året.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett en löneförbättringför förste notarierna vara nödvändig. Det vore därvid ett önskemål, att förste notariernas avlöning i dess helhet komme att bestridas av statsmedel och utgå med samma belopp i alla domsagor Titan åtskillnad av klasser.

Justitieombudsmannen har framhållit såsom önskvärt, att förste notariernas arvoden sattes lika i alla domsagor. Olika avlöningsförhållanden i olika domsagor försatte häradshövdingarna i de mindre domsagorna i en sämre ställning i konkurrensen om arbetskrafter och en mindre domsaga hade icke alltid mindre arbetsbörda än en större. Ett arvode av 2,800 kronor till alla förste notarier borde icke anses för högt. Principiellt borde emellertid avlöningen till såväl förste som andre notarier helt och hållet bestridas av statsmedel. Den dubbelställning biträdena erhölle såsom dels statsavlönade och dels betalda ur häradshövdingens kassa vore icke lycklig.

Även föreningen' Extra lantdomare har ansett, att arvodena till förste notarier borde fastställas till samma belopp i alla domsagor utan avseende på den beträffande domsagorna gällande klassindelningen, samt

Gitta hovrätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Justitieom-

budsmannen.

Fören ing ev extra låntdomare

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

bär därjämte gjort gällande, att en något gynnsammare ställning i ekonomiskt avseende borde beredas domsagobiträdena i Västerbottens och Norrbottens län.

I likhet med justitieombudsmannen och styrelsen för föreningen ' Sveriges häradshövdingar finner jag önskvärt, att rätt stadgas för häradshövdingarna i alla domsagor att efter framställning få anställd jämväl andre notarie. I de allra flesta domsagor torde, enligt vad som framgår av inkomna yttranden, ett mera stadigvarande anställande av andre notarie vara en nödvändig förutsättning för arbetets jämna gång. Utsikten för en häradshövding att erhålla stadigvarande hjälp av förste notarie minskas givetvis i hög grad, därest ej tillfälle beredes häradshövdingen att genom anställande i domsagan av andre notarie få sig tillförsäkrad tillgång i behörig tid av en för förstenotariebefattning kompetent person. För vederbörande hovrätt skulle det ock, på sätt framhållits, bliva synnerligen vanskligt att avgöra, om och när andre notarie erfordrades för en domsagas behöriga skötsel. Även om således de domsagor torde vara rätt få, där ett mera permanent behov av andre notarie icke kan anses föreligga, synes det emellertid icke böra ifrågakomma att medgiva rätt till andre notaries anställande i alla domsagor utan att — i stället för vederbörande hovrätts prövningsrätt — annan garanti skapas för att andre notarie ej kommer att anställas i andra fall än då sådant erfordras. En sådan garanti torde kunna vinnas, därest häradshövdingarna förpliktas att själva bestrida viss del av andre notariernas avlöning. Att ålägga häradshövdingarna en dylik bidragsskyldighet jämsides med den dem nu åliggande förpliktelsen att delvis bestrida förste notariernas avlöning torde emellertid icke kunna komma i fråga. Det synes därför lämpligt, att i domsagostadgans bestämmelser vidtages den förändring, att förste notarierna koinme att avlönas helt av statsmedel och att häradshövdingarnas bidragsskyldighet sålunda bestämmes att gälla endast andre notarierna. Då behovet av förste notarier i domsagorna uppenbarligen är det, som främst bör tillfredsställas, torde det även ur principiell' synpunkt vara riktigast, att dessa i första hand göras till helt statsavlönade.

På skäl, som jag får tillfälle närmare utveckla längre fram, kommer jag att förorda ett upphävande av nu gällande bestämmelser om domsagornas indelning i klasser alltefter den behållna inkomsten. Men även frånsett detta spörsmål finner jag, i likhet med vad som framhållits i flera av utlåtandena, det riktigast, att arvodena till förste notarierna bestämmas till lika belopp alldeles oavsett till vilken klass domsagorna skulle komma att hänföras. Därest nämligen en skillnad i be-

Ktingl. Maj:ts proposition nr 334.

:U

rörda hänseende skulle anses motiverad, skulle densamma väl hava sin grund i olikheten av den arbetsbörda, som åvilar förste notarierna i skilda domsagor. Emellertid kan det icke med skäl påstås, att den omständigheten att en domsaga lämnar större behållen inkomst i och för sig utvisar, att jämväl arbetsbördan i domsagan är av större omfattning. Och därav att arbetsbördan i en domsaga är tyngre följer vidare icke, att arbetsbördan kommer att i större utsträckning åvila förste notarien. I allmänhet måste nämligen häradshövdingarna i mera arbetstyngda domsagor tillse, att annan arbetshjälp i större utsträckning står till förfogande, och såsom regel gäller otvivelaktigt, att, vare sig förste notarierna tjänstgöra i större eller mindre domsagor, deras arbetskraft fullt tages i anspråk.

Enligt min mening bör alltså förste notariernas arvode i regel sättas till samma belopp i alla domsagor. Storleken av detta enhetliga arvode synes mig lämpligen kunna bestämmas till 2,400 kronor förutom dyrtidstillägg. Härigenom skulle visserligen — frånsett dyrtidstillägget — förste notarierna i de nuvarande relativt fåtaliga tredje klassens domsagor (21 domsagor) få något mindre avlöning än såväl den, som de, inberäknat tillfällig löneförbättring, uppburit under år 1919, eller 2,450 kronor, som den de sakkunniga föreslagit eller 2,600 kronor, men å andra sidan skulle förste notarierna i de till antalet alldeles övervägande första och andra klassernas domsagor (för närvarande resp. 56 och 46 domsagor) få sina avlöningar förbättrade såväl i förhållande till vad de uppburit under år 1919, resp. 2,150 och 2,300 kronor, som i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit, resp. 2,000 och 2,300 kronor. Att en dylik förbättring kommer till stånd har ju, med hänsyn till rekryteringssvårigheterna och förste notariernas krävande arbete, med styrka påfordrats i flera av de avgivna utlåtandena.

Mot den av mig sålunda förordade anordningen torde icke kunna med fog anmärkas, att därigenom skulle uppstå fara för att häradshövdingarna i de större domsagorna, som få antagas vara mest i behov av juridiskt utbildad arbetshjälp, skulle få svårare att erhålla detta behov fyllt. Det torde nämligen, alldeles frånsett den omständigheten att i nu förevarande avseende domsagokansliernas belägenhet ävensom mera personliga förhållanden torde spela en betydelsefull roll, icke vara underkastat något tvivel att, under i övrigt likartade förhållanden, dessa större domsagor allt framgent såsom hittills skola verka mest lockande på de unga juristerna på grund av den mera allsidiga utbildning och den utsikt till hastigare meritförvärv de hava att erbjuda.

Jämväl i fråga om arvodena till andre notarierna torde, om utsikt skall förefinnas för domsagokanslierna att erhålla nödiga arbetskrafter,

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

erfordras en höjning utöver vad de sakkunniga föreslagit. Dessa arvoden synas mig icke kunna sättas under 1,800 — mot det av de sakkunniga föreslagna 1,200 kronor — förutom dyrtidstillägg. Den del av andrenotariearvodet, som i enlighet med vad förut sagts häradshövdingarna skulle förpliktas att bestrida, torde skäligen kunna bestämmas till 800 kronor. Återstoden 1,000 kronor ävensom dyrtidstillägget — beräknat, såsom nu är fallet med förstenotariearvodena, på hela arvodet — skulle åter gäldas av statsmedel.

Nu föreslagna anordning bör givetvis föranleda, att i den vid de sakkunnigas betänkande fogade tabell III vidtages den ändring, att såsom utgift för häradshövdingarna, i stället för de stadgade bidragen till arvode åt förste notarie, upptagas de föreslagna årliga bidragen till avlönande av andre notarier eller sålunda 800 kronor för alla domsagor. (Se bil. A).

I likhet med vad som föreslagits beträffande häradshövdingarna i domsagorna inom Västerbottens och Norrbottens län samt i Härjedalens domsaga torde, i nära överensstämmelse med vad Svea hovrätt och föreningen Extra lantdomare hemställt, även åt de i nämnda domsagor anställda biträden böra beredas en något förmånligare ställning i ekonomiskt avseende. Jag anser sålunda, att i fråga om dessa domsagor arvodena böra — bortsett från dyrtidstillägg — bestämmas för förste notarier till 2,700 kronor och för andre notarier till 2,000 kronor. Den sålunda föreslagna höjningen torde böra helt bestridas av statsmedel.

Att på sätt från hovrättshåll ifrågasatts medgiva särskild arvodesförhöjning åt förste notarie, som vunnit kompetens att förrätta allmänt tingssammanträde eller hållit visst antal dylika sammanträden, eller åt andre notarie, som vunnit kompetens att mottaga förordnande som förste notarie, synes mig icke påkallat. Under förutsättning, att det förslag om anställande i de mest arbetstyngda domsagorna av, förutom förste och andre notarie, även ett mera kvalificerat, statsavlönat biträde (biträdande domare), som jag i det följande kommer att förorda, vinner gillande, torde man ej heller, på sätt som Svea hovrätt ifrågasatt, behöva bereda möjlighet för anställande i dylika domsagor av mera än en andre notarie.

De nya bestämmelserna om förste och andre notarier torde, i enlighet med vad de sakkunniga hemställt, böra träda i kraft den 1 juli 1920.

B. Belöp- Jag övergår härefter till frågan angående beloppet av t. f. dom-

pet av t f. havande till kommande vikariatsersättning.

'de^illkoni ^ sådant avseende gäller för närvarande, att vikariatsersättning

mande utgår, då förste notarie förordnas att med bibehållande av egen be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

fattning helt eller delvis förvalta häradshövdingeämbetet i domsagan. Då kariatserannan än förste notarie förordnas att förvalta häradshövdingeämbete, sättning: skall i allmänhet enligt 29 § domsagostadgan utgå vikariatsarvode i dom- a) enligt sagor av första klassen med 2,800 kronor, i domsagor av andra klassen JtZigan. med 3,200 kronor och i domsagor av tredje klassen med 3,600 kronor Nu gäuande om året. Dessa arvoden bestridas i regel av vederbörande häradshöv- bestämmelser. dingar. Till dessa arvoden har enligt kungörelsen den 21 november 1919 (nr 847) under nämnda är kommit en tillfällig löneförbättring efter 300 kronor för år. — Vikarie, som förvaltar ledig domsaga eller förestår domsaga under ledighet för häradshövding, vilken på grund av gällande bestämmelser under ledigheten ej äger uppbära någon del av till tjänsten hörande avlöningsförmåner, äger emellertid, där ej för särskilt fall av Kungl. Maj:t annorlunda förordnas, enligt föreskrift i 34 § domsagostadgan att, intill dess ämbetet bliver tillsatt eller häradshövdingen återinträder i tjänstgöring, uppbära tjänstgöringspenningar, förvaltningskostnadsbidrag, sportler och stämpelprovision ävensom arvode med belopp, motsvarande hälften av häradshövdinglönen, eller 2,250 kronor efter år räknat.

De sakkunniga hava föreslagit en förhöjning av de enligt 29 § av De sakkunniga. omförmälda stadga utgående vikariatsarvoden i domsagor av första klassen med 200 kronor, i domsagor av andra klassen med 300 kronor och i domsagor av tredje klassen med 400 kronor. Arvodena skulle sålunda i domsagor av de olika klasserna komma att utgöra respektive 3,000 kronor, 3,500 kronor och 4,000 kronor, allt för år räknat. De sakkunniga hava därvid framhållit, att det med hänsyn till de föreslagna förbättringarna av häradshövdingarnas löneförmåner icke kunde anses obilligt, att häradshövdingarna finge vidkännas något högre ersättning till sina vikarier. Även med avseende på ifrågavarande vikariatsarvoden hava de sakkunniga uppenbarligen förutsatt, att den tillfälliga löneförbättringen skulle komma att upphöra.

Statskontoret har funnit riktigt, att häradshövdingarna under tjänst- statskontoret. ledighet finge vidkännas något högre ersättning åt sina vikarier än för närvarande vore fallet, och har statskontoret icke haft något att erinra mot den föreslagna höjningen av vikariatsarvodena.

Svea hovrätt har i denna del anfört:

Beträffande enligt 29 § domsagostadgan utgående arvode till vikarie för Svea hovrätt. häradshövding torde väl icke kunna ifrågakomma att verkställa utjämning i överensstämmelse med vad av hovrätten föreslagits med avseende å förste notaries arvode, även om en utjämning givetvis vore från vikariernas sida mycket eftersträvansvärd. Det vore ju dock i främsta rummet häradshövdingarna, som skulle utbetala dessa arvoden, och domsagorna inbringade även efter den nu föreslagna

Bihang till riksdagms protokoll 1320. 1 saml. 283 käft. (JVr 334.) 5

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

iiöta hovrätt.

Föreningen Extra lantdomare.

regleringen avsevärt olika belopp. Att staten skulle åtaga sig de kostnader, som en utjämning av arvodena måste medföra, syntes icke heller kunna ifrågasättas. Hovrätten funne däremot mindre lämpligt, att skillnaden mellan de för de olika klasserna av domsagor utgående arvodena, såsom de sakkunniga föreslagit, ytterligare ökades. Genom den föreslagna regleringen av häradshövdingarnas inkomster hade de mindre domsagorna gynnats avsevärt mera än de större, och ansåge hovrätten därför, att häradshövdingarna i de mindre domsagorna skulle kunna bära samma förhöjning av vikariatsarvodena som häradshövdingarna i domsagor av tredje klassen. Med hänsyn därtill ville hovrätten föreslå, att samtliga ifrågavarande vikariatsarvoden höjdes med 400 kronor för år, oberäknat dyrtidstillägg. — Hovrätten har vidare anmärkt, hurusom de sakkunniga icke gjort något uttalande beträffande frågan, om de vikarier, till vilka utginge arvode jämlikt 34 § domsagostadgan, skulle helt eller delvis äga uppbära de lönefyllnadsbelopp, varmed häradshövdingarnas löneförmåner enligt den föreslagna regleringen skulle ökas. Med hänsyn till lönefyllnadens karaktär hade hovrätten emellertid antagit, att de sakkunniga avsett, att lönefyllnadsbeloppen skulle oavkortade tillfalla vikarierna.

Göta hovrätt bär yttrat följande:

De av de sakkundiga föreslagna vikariatsarvodena syntes tillräckliga,. såvitt de skulle uppbäras av vice häradshövdingar och av sådana vikarier, som icke innehaft förordnande såsom ledamot eller fiskal i hovrätt. Däremot syntes vikariatsarvodena, såvitt de skulle uppbäras av personer, som innehaft sådant förordnande men ännu icke vunnit utnämning till vice häradshövdingar, vara väl knappt tilltagna. Da dessa personer under sin hovrättstjänstgöring uppburfi avlöning överstigande de föreslagna vikariatsarvodena och därtill icke kunde, då de återvände till domsagotjänstgöring, beräkna att erhålla förordnanden, under alla tider av året, skulle enligt de sakkunnigas förslag dessa domsagoaspiranters inkomster åtminstone i många fall i avsevärd grad nedbringas. Dessa aspiranter kunde därför väl tänkas bliva benägna att övergiva domarbanan för att ägna sig åt annan verksamhet, där de med de meriter, som de förvärvat, utan större svårighet skulle kunna erhålla avsevärt högre inkomster. Hovrätten ifrågasatte därför, huruvida icke åt vikarier av nu berörda kategori borde av statsmedel beredas någon höjning av vikariatsarvodet.

Föreningen Extra lantdomare har ansett skäl icke föreligga för bibehållande av den skillnad i vikariatsarvodenas belopp, vilken för närvarande förefunnes, beroende på den beräknade större eller mindre behållningen i de domsagor, som vikarien hade att förestå. Förutom den omständigheten, att i eu domsaga med större behållning arbetsbördan för vikarien icke alltid behövde vara mera tyngande än i en mindre givande domsaga, har föreningen därvid åberopat, att för vikariens del endast sällan förefunnes frihet att välja, om han ville tjänstgöra i eu besvärligare domsaga eller i en mindre arbetsam. Han finge i regel finna sig i att mottaga de förordnanden, som yppade sig. Om än detta förhållande stundom kunde medföra någon växling i den honom åvilande arbetsbördan, syntes det dock oegentligt, att hans inkomster skulle vara beroende

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

därav. Föreningen har därför ifrågasatt, att därest de vikariatsarvoden, som av häradshövdingarna skalle gäldas, bestämdes till olika belopp med hänsyn till domsagornas ekonomiska bärkraft, staten borde i fråga om de mindre givande domsagorna bidraga med så stort belopp, att skillnaden mellan berörda arvoden utjämnades.

Såsom jag redan förut nämnt, ämnar jag på skäl, som jag får De/af^%n tillfälle att närmare utveckla i annat sammanhang, förorda ett upphä-men 8C * ” vande av den nu gällande klassindelningen av domsagorna. Sker detta, måste givetvis de enligt 29 § domsagostadgan utgående vikariatsarvodena bestämmas till lika belopp i alla domsagor. Att en sådan anordning måste anses för vikarierna fördelaktig, har med styrka framhållits av föreningen Extra lantdomare och även påpekats från hovrättshåll. Härutöver vill jag endast tillägga, att fastställandet av ett enhetligt vikariatsarvode komme att medföra en mycket beaktansvärd fördel även såtillvida, att efter denna anordnings genomförande komme att saknas skäl för en vikarie att söka förordnande i en annan domsaga i syfte att erhålla högre vikariatsarvode samt följaktligen i många fall skulle kunna undvikas de nu ofta förekommande, för rättsskipningen synnerligen menliga ombytena av vikarier.

Med hänsyn till de svagast avlönade häradshövdingarna torde det av mig sålunda förordade enhetliga vikariatsarvodet icke höra sättas högre än det, som de sakkunniga föreslagit beträffande domsagor av första klassen eller 3,000 kronor. Det torde måhända invändas, att med ett enhetligt vikariatsarvode av detta belopp häradshövdingarna i de mera givande domsagorna komme att bliva otillbörligt gynnade. Gentemot ett sådant förhållande vill jag emellertid erinra, att häradshövdingarna i de större domsagorna givetvis på grund av den drygare arbetsbördan oftare bliva i behov av ledighet och därigenom även kunna bliva nödsakade att utgiva vikariatsersättning i större utsträckning än häradshövdingarna i mera lättskötta domsagor.

Emellertid är det tydligt att, om det av häradshövdingarna bestridda vikariatsarvodet bestämmes till nu angivna belopp, det måste tillses, att vikarierna på annat sätt beredas tillräckliga löneförmåner.

Detta bör enligt min mening i främsta rummet ske därigenom att vicehäradshövdingarvodena höjas. Till denna fråga får jag tillfälle att återkomma längre fram. En höjning av vice häradshövdingarvodena är dock ej tillfyllest för nu ifrågavarande syfte. Av de skäl, som Göta hovrätt anfört, synes det nämligen erforderligt att tillförsäkra ökade avlöningsförmåner jämväl åt sådana vikarier, vilka innehaft förordnande så-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

som ledamot eller fiskal i hovrätt, men ännu icke vunnit utnämning till vice häradshövding. Det kunde möjligen ifrågasättas att tilldela sådana personer något fast årligt arvode i likhet med vad som skett beträffande vice häradshövdingarna. Då det emellertid synes möta stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt bestämma de grunder, efter vilka ett sådant arvode skulle tilldelas de i domsagorna tjänstgörande juristerna, lärer denna anordning icke vara att förorda. Det torde då endast återstå att bereda sådana vikarier, om vilka nu är fråga, ett avlöningstillägg att gäldas av statsmedel. Detta tillägg, som sålunda skulle utgå allenast under de tider vederbörande innehade vikariatsförordnande, anser jag böra bestämmas till 1,500 kronor för år räknat. Vikariens sammanlagda vikariatsavlöning skulle alltså — frånsett dyrtidstillägg — uppgå till 4,500 kronor per år. Med tanke därpå, att det här är fråga om personer med så långvarig tjänstgöring på domarbanan, att de innehaft förordnande såsom ledamot eller fiskal i hovrätt, torde en dylik ersättning ingalunda kunna anses för hög. Till jämförelse må nämnas, att en t. f. fiskal i hovrätt enligt nu gällande bestämmelser uppbär — oberäknat dyrtidstillägg, men inberäknat tillfällig löneförbättring — en årlig avlöning av 5,300 kronor.

Beträffande sådana vikariatsarvoden, som utgå jämlikt 34 § domsagostadgan, delar jag den av Svea hovrätt uttalade mening att de såsom ökning av häradshövdingarnas löneförmåner föreslagna lönefyllnader och resekostnadsbidrag i dessa fall böra oavkortade tillfalla vikarierna.

Även de nya stadgandena om vikariatsersättning torde i enlighet med de sakkunnigas förslag böra tillämpas från och med den 1 juli 1920.

b) vid vik ariat för hd ■radshöv ding som åtnjuter långvarig ledighet för fullgörande av offentligt uppdrag.

De sakkunnig a.

(Sid. 51—53.)

De sakkunniga hava vidare tagit i övervägande vissa spörsmål beträffande uppehållandet av häradshövdingämbetet i domsagor, där häradshövdingarna på grund av offentliga uppdrag åtnjuta långvarig ledighet från sina ämbeten. Därvid hava de sakkunniga omnämnt en hos Kungl. Maj:t gjord framställning, berörande förhållandena i en domsaga under Svea hovrätt, där häradshövdingen för fullgörande av allmänt uppdrag åtnjutit flerårig ledighet från häradshövdingämbetet, ävensom ett med anledning av ifrågavarande framställning av Svea hovrätt avgivet underdånigt utlåtande. I berörda framställning hade särskilt framhållits de olägenheter för rättsskipningen, som varit en följd därav, att vikarier för häradshövdingen ofta ombytts. Hovrätten hade i sitt utlåtanke gjort gällande, att för vinnande av stadga i förhållandena bättre avlöningsförmåner borde tillförsäkras vikarien. I sådant hänseende hade hovrätten hemställt, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att under den tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

sagde häradshövding vore av offentligt uppdrag hindrad att utöva sitt häradshövdingämbete, vikarien skulle äga uppbära samtliga med häradshövdingämbetet förenade avlöningsförmåner med undantag av halva lönen, varemot, om vikarien vore vice häradshövding, honom tillkommande arvode såsom vice häradshövding skulle innehållas.

De sakkunniga hava, under framhållande att Kungl. Maj:t med avseende på häradshövding, som åtnjuter ledighet på grund av offentligt uppdrag, torde vara oförhindrad att föreskriva, att han skall avsta från de med ämbetet förenade inkomsterna i sin helhet eller till större eller mindre del, förklarat sig anse någon ändring i domsagostadgan icke vara påkallad med hänsyn till förevarande fall. Däremot vore det enligt de sakkunnigas förmenande lämpligt, att Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, då häradshövding av Kungl. Maj:t förordnades att fullgöra offentligt uppdrag, som kunde förväntas under längre tid förhindra honom från utövningen av sitt ämbete, toge i övervägande, huruvida anledning till avvikelse från domsagostadgans bestämmelser rörande vikariatsarvode kunde anses föreligga, samt i sådant fall meddelade de föreskrifter i berörda hänseende, vilka syntes påkallade.

Svea hovrätt har med hänvisning till nyss omförmälda av hovrätten avgivna utlåtande uttalat, att i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört det syntes hovrätten lämpligt, att i de fall, då häradshövding förordnats att fullgöra offentligt uppdrag, som kunde förväntas under längre tid förhindra honom från utövningen av häradshövdingämbetet, vikarien finge uppbära arvode enligt bestämmelserna i 34 § domsagostadgan.

Föreningen Extra lantdomare ställer sig pa en liknande ståndpunkt samt framhåller vikten av att vid nu åsyftade ledigheter för häradshövding tillräckliga förmåner i ekonomiskt avseende beredas vikarien.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att, då Kungl. Maj:t meddelar häradshövding uppdrag, som kan förväntas under någon längre tid förhindra honom från utövningen av hans ämbete, det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, huruvida och i vilken utsträckning^ häradshövdingens vikarie skall komma i åtnjutande av avlöningsförmåner enligt andra grunder än de i 29 § domsagostadgan angivna. Vid sådant förhållande finner jag icke anledning att nu vidare ingå på denna fråga.

Enligt domsagostadgan skola vid varje hovrätt finnas av Kungl. Maj:t förordnade vice häradshövdingar till så stort antal, som erfordras för att hovrätten må äga tillgång till lämpliga personer att, när häradshövdingämbete är obesatt eller häradshövding åtnjuter långvarig tjänst-

Svea hovrätt.

Föreningen Extra lantdomare.

Departe-

mentschefen,

G. Vice häradshövdingar.

Nuvarande

avlönings-

förmåner.

38 Kungl. Maj :ts proposition nr 334.

ledighet, mottaga förordnande att förvalta ämbetet. Till vice häradshövding förordnas ej annan än den, som hållit ting eller allmänna tingssammanträden med sammanlagt minst tjugu rättegångsdagar samt tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt minst ett år eller såsom revisionssekreterare.

Vice häradshövding äger enligt föreskrift i domsagostadgan, så länge han vid förordnandet bibehålies, att av statsmedel uppbära ett fast arvode efter 2,400 kronor om året. För tid, under vilken vice häradshövding uppehåller revisionssekreterarämbete eller är förordnad att under minst en månad tjänstgöra såsom adjungerad ledamot i hovrätt eller förvaltar ledig domsaga av tredje klassen, innehålles hela arvodet. Då vice häradshövding förvaltar ledig domsaga av första eller andra klassen, innehålles halva arvodet. Då vice häradshövding förestår domsaga såsom vikarie för häradshövding, som på grund av gällande bestämmelser under ledighet ej äger uppbära någon del av de till tjänsten hörande avlöningsförmåner, skall i fråga om vikariens rätt till arvode såsom vice häradshövding gälla vad som är stadgat om sådant arvode till vice häradshövding, vilken förvaltar ledig domsaga.

Under år 1919 har till vice häradshövdingarna utgått tillfällig löneförbättring med 600 kronor.

Desaicknnniga De sakkunniga hava föreslagit dels en höjning av vice häradshöv-

1 • • dingarvodet, dels att vice häradshövdingarna måtte berättigas att erhålla

semester, en förmån som för närvarande icke tillkommer dem.

I båda nu nämnda avseenden har föreningen Extra lantdomare tidigare till Kungl. Maj:t ingivit framställningar, vilka varit överlämnade till de sakkunniga. I fråga om semesterledighetens längd hade föreningen hemställt, att denna måtte bestämmas till IV2 månad årligen, vicehärlds- . ^ fr%a om höjningen av vice häradshövdingarvodet hava de sak-

hövdingarvo- kunniga ansett densamma böra ske med ett belopp motsvarande den till— det- fälliga löneförbättringen, vilken även för vice häradshövdingarnas del förutsatts skola upphöra. Berörda arvode skulle sålunda enligt de sakkunnigas förslag uppgå till 3,000 kronor.

Semester. Semestertiden för vice häradshövding har av de sakkunniga före-

slagits till en månad årligen. I betänkandet yttras i denna del, att det icke syntes påkallat, att vice häradshövdings semester utsträcktes till IV2 månad eller samma tid, varunder enligt domsagostadgans bestämmelser semester finge ordinarie häradshövding högst beviljas. En semester av en månad syntes skälig jämväl med hänsyn till den semesterledighet, som tillförsäkrats åtskilliga andra med vice häradshövdingar någorlunda jämförliga icke ordinarie befattningshavare i statens tjänst. Att särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr ■'t-14.

assessorer och extra ordinarie assessorer i hovrätt åtnjöte längre semester vore tydligen med nödvändighet betingat av själva hovrättsarbetets organisation.

De sakkunniga hava vidare i fråga om semesterledigheten gjort gällande, att vice häradshövdings rätt till semesterledighet icke borde vara ovillkorlig utan beroende därav, huruvida tillgång funnes å vikarier för häradshövdingar, som önskade åtnjuta semester eller eljest vore i behov av ledighet. De ordinarie befattningshavarnes intressen därutinnan borde i främsta rummet tillgodoses. Hovrätten borde ock äga bestämma tiden, då vice häradshövding skulle åtnjuta ledighet. Ersättning till vice häradshövding för mistning av löneinkomster under semesterledigheten borde utgå av statsmedel, och semesterarvodet syntes lämpligen kunna bestämmas till ett generellt belopp motsvarande det i domsaga av andra klassen bestämda vikariatsarvodet. I de fall, då vice häradshövding icke åtnjöte vikariatsarvode utan i stället ägde uppbära sporti erna i den domsaga, som av honom förvaltades, borde det icke ifrågasättas, att särskilt semesterarvode skulle utgå. Däremot borde vidkommande själva rätten till arbetsvila vice häradshövding, som ägde uppbära sportlerna i domsagan, vara likställd med annan vice häradshövding.

Beträffande vice häradshövdingarna hava de sakkunniga slutligen Pensiousratt. anfört följande:

»De sakkunniga hava vidare ansett sig böra i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att vice häradshövdingarna i någon form beredas pensionsrätt. Det behjärtansvärda häri framträder i särskilt hög grad i betraktande av den exceptionellt höga ålder, vid vilken vice häradshövding i allmänhet tidigast kan påräkna befordran till ordinarie anställning. Då emellertid för närvarande inom finansdepartementet pågår utredning om en allmän omläggning av pensionsväsendet samt därvid enligt vad de sakkunniga inhämtat även lärer komma att upptagas frågan om pensionsrätt för extra ordinarie personal, hava de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag i omförmälda hänseende.»

Föreningen Extra lantdomare har i sitt utlåtande över de sakkun- Förmögen nigas betänkande hemställt, att avlöningsförmånerna för vice häradshöv- ExZmlr? dingarna icke måtte sättas till lägre belopp än 8,000 kronor årligen, bortsett från dyrtidstillägg. För den händelse vikariatsarvodet bestämdes till det högsta belopp, som av de sakkunniga i sådant hänseende föreslagits eller 4,000 kronor, borde sålunda det fasta vicehäradshövdingarvodet sättas till likaledes 4,000 kronor. Emellertid borde ytterligare någon förbättring i avlöningsförmånerna beredas de äldre vice häradshövdingarna.

Detta syntes kunna ske antingen genom införande av ett ålderstillägg

40 Kungl. Maj ds proposition nr 334.

Statskontoret.

eller därigenom, att ett högre arvode tillförsäkrades åt ett visst bestämt antal av vice häradshövdingarna. Omförmälda förhöjning i avlöningen borde icke sättas lägre än till 1,000 kronor. Föreningen har särskilt fäst uppmärksamheten på vice häradshövdingarnas i allmänhet jämförelsevis höga ålder ävensom påpekat, att vice häradshövdingarna hade att vidkännas de betydande kostnader och andra olägenheter, som särskilt under nu rådande förhållanden vore förenade med upprepade förflyttningar från en ort till en annan. — Semesterledigheten för vice häradshövding borde enligt föreningens mening icke sättas kortare än IV2 månad. I berörda hänseende har föreningen framhållit, att särskilt i betraktande av nu rådande brist på arbetskrafter det måhända icke sällan komme att inträffa, att vice häradshövding finge ställa sig till förfogande även under tid, då han eljest bort komma i åtnjutande av semester. Vid sådant förhållande vore det så mycket mindre påkallat att i fall, då semester utan men för rättsskipningens uppehållande kunde beviljas vice häradshövding, inskränka ledigheten på sätt de sakkunniga föreslagit. Enligt föreningens åsikt borde vidare de vice häradshövdingar, som vid förvaltning av domsaga ägde uppbäi’a inflytande sportler, vara likställda med ordinarie häradshövdingar i fråga om rätten att utan kostnad komma i åtnjutande av semester. — Slutligen har föreningen förklarat sig understryka de sakkunnigas uttalande rörande önskvärdheten av att pensionsrätt i någon form bereddes vice häradshövdingarna. Då det naturligaste sättet för beredande av pensionsrätt syntes vara att vice häradshövdingarna gjordes till ordinarie ämbetsmän, hemställde föreningen, att bestämmelse därom måtte meddelas. Om det icke ansåges böra ifrågakomma att göra samtliga vice häradshövdingar till ordinarie ämbetsmän, syntes dock så böra ske med något visst antal av dem.

Statskontoret har icke haft något att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna höjningen av vice häradshövdingarnas arvoden. Vidare har statskontoret anslutit sig till de sakkunnigas mening att semesterledighet åt vice häradshövdingarna under en månad torde vara tillfyllest. — Beträffande den av föreningen Extra lantdomare gjorda framställningen om vice häradshövdingarnas uppförande å ordinarie stat samt tillerkännande åt dem av rätt till pension har statskontoret gjort gällande, att med hänsyn till vice häradshövdingarnas anställning och tjänstgöring, sådan den i allmänhet med nödvändighet måste ordnas, det knappast kunde ifrågakomma att bereda ordinarie tjänstinnehavares ställning åt dem alla. I likhet med de sakkunniga hölle statskontoret före, att pensionsrätten för vice häradshövdingarna borde ordnas i sammanhang med anordnande av dylik rätt för övrig i statens tjänst anställd extra ordi-

Kung!. Majits proposition nr 334.

narie personal. Emellertid ansåge statskontoret, att om möjligt någon åtgärd borde vidtagas för minskande av den uppenbara olägenheten av den i regel mycket sena åldern för tillträde av tjänst såsom ordinarie häradshövding. Statskontoret har därför ifrågasatt, att de biträdande domare, vilka, såsom längre fram kommer att vidare omnämnas, enligt de sakkunnigas förslag skulle anställas i de mest arbetstyngda domsagorna, borde uppföras på ordinarie stat.

Svea hovrätt har huvudsakligen anfört följande. svea hovrätt.

Med de av de sakkunniga föreslagna arvodesbeloppen skulle vice häradshövding, vilken såsom vikarie förestode domsaga av tredje klassen, icke kunna uppnå högre avlöningsförmåner än 7,000 kronor om året, förutom dyrtid stil lägg, och den som förestode en mindre domsaga ännu lägre belopp. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit syntes alldeles otillräckligt, särskilt i fråga om de äldre vice häradshövdingarna. Hovrätten ville erinra om att vice häradshövding i regeln först vid omkring 45 års ålder kunde påräkna befordran till ordinarie häradshövding. Med hänsyn därtill ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke arvodet till vice häradshövdingarna borde utgå med olika belopp, ett högre till dem, som under förslagsvis fem år tjänstgjort som vice häradshövdingar. Såsom lämpliga arvodesbelopp ville hovrätten föreslå för de yngre vice häradshövdingarna 4,000 kronor och för de äldre 4,500 kronor, allt för år, oavsett dyrtidstillägg. Hovrätten ansåge, att semestertidens längd för vice häradshövding borde bestämmas till H/a månad. Ett särskilt skäl därför vore, att det med de uppställda inskränkningarna i vice häradshövdingens rätt att uttaga semestern syntes skäligen ovisst, om vice häradshövdingen varje år skulle komma i åtnjutande av någon arbetsvila. Hovrätten kunde icke gilla de sakkunnigas förslag att ersättning för under semestertiden mistade löneförmåner icke skulle lämnas vice häradshövding, som förestode domsaga, i vilken vikariatsarvode utginge enligt andra grunder än jämlikt 29 § domsagostadgan. Genom en dylik bestämmelse skulle vice häradshövding i sådana fall berövas möjligheten att bliva delaktig av den utlovade arbetsvilan. Och dock vore det i förevarande fall fråga om de mest meriterade och sålunda också i regeln till levnadsåren äldste vice häradshövdingarna. Hovrätten ville för sin del föreslå, att vid semester för vice häradshövding med vikariat av ifrågavarande art skulle utgå ersättning av statsmedel till vice häradshövdingens vikarie enligt samma grunder, som funnes stadgade i fråga om statsavlöning till vikarie för häradshövding. — Av större vikt än pensionsrätt för vice häradshövdingen själv vore enligt hovrättens mening att möjlighet bereddes honom att bliva delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, då ju vice häradshövding först jämförelsevis sent kunde erhålla befordran till ordinarie häradshövding.

Göta -hovrätt har ansett de av de sakkunniga föreslagna vicehä- osta hovrätt. radshövdingarvodena vara tillräckliga. Hovrätten, som avgivit utlåtande med anledning av förut omförmälda framställning från föreningen Extra lantdomare om rätt för vice häradshövding till semester och därvid tillstyrkt, att vice häradshövding berättigades att, därest förhållandena sådant medgåve, årligen åtnjuta kostnadsfri ledighet under högst IV2

Bihang till riksdagens ‘protokoll 1920. 1 sand. 283 höft. (Nr 334.) G

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

månad, har åberopat vad av hovrätten i nämnda utlåtande yttrats. Mot vad de sakkunniga i övrigt därutinnan anfört hade hovrätten icke något att erinra.

Hovrätten över Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att det syntes *mekinge. billigt, att avlöningsförmånerna åtminstone för de äldre vice häradshövdingarna bringades i närmare överensstämmelse med samma förmåner för äldre assessor i hovrätt. Anledning syntes hovrätten icke föreligga att bestämma den tid, under vilken vice häradshövding skulle kunna beredas semesterledighet, till mindre än sex veckor, där förhållandena sådant medgåve.

justitieom- Justitieombudsmannen har ansett den föreslagna höjningen av vice

“ annen' häradshövdingarnas arvoden vara allt för ringa. Ett arvode till vice häradshövding av 3,600 kronor för år vore icke för högt.

mentschefen Beträffande det vice häradshövdingarna tillkommande arvode er-

fordras enligt min mening otvivelaktigt en höjning utöver vad de sakkunniga föreslagit. Det synes mig icke böra ifrågakomma att bestämma avlöningsförmånerna för de äldre vice häradshövdingar, som äro tillförordnade domhavande, till lägre belopp än för de äldre assessorerna i hovrätterna, vilka från och med innevarande år torde komma att, den tillfälliga löneförbättringen inberäknad, uppbära en avlöning av 8,000 kronor jämte dyrtidstillägg. Jag vill erinra om, att de äldre vice häradshövdingarna i allmänhet innehava en ålder icke obetydligt överstigande de äldre hovrättsassessorernas, ävensom därom, att vice häradshövdingarna hava att vidkännas betydande kostnader och olägenheter beroende på de ofta ganska täta förflyttningar från en ort till en annan, som de måste underkasta sig. För de yngre vice häradshövdingarna, som äro tillförordnade domhavande, torde emellertid avlöningsförmånerna kunna sättas något lägre än för de äldre hovrättsassessorerna, och synes mig därvid ett belopp av 7,500 kronor kunna anses såsom skäligt. Då det till vice häradshövding enligt 29 § domsagostadgan utgående vikariatsarvode av mig föreslagits skola för alla domsagor uppgå till 3,000 kronor, bör sålunda med hänsyn till vad jag nu anfört vicehäradshövdingarvodet bestämmas till 4,500 kronor samt därjämte stadgas ett ålderstillägg av 500 kronor. Ålderstillägget torde böra utgå till vice häradshövding efter det fem år förflutit från det han erhållit förordnande till nämnda befattning. I övrigt lära i fråga om rätten till berörda ålderstilllägg höra föreskrivas i huvudsak enahanda villkor, som i allmänhet gälla för åtnjutande av sådan förmån. Beträffande de vice häradshövdingar, som utnämndes under år 1918, då domsagostadgan i denna del trädde i kraft, torde dessutom böra meddelas särskilda bestämmelser för rätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

till ålderstillägg. Då det nämligen kan förutsättas, att eu stoj- de! av dessa befattningshavare redan tidigare skulle blivit utnämnda till vice häradshövdingar, diirest vicehäradsinstitutionen förut funnits inrättad, vore det obilligt om för deras del ålderstil lägget icke skulle kunna utgå tidigare än fem år efter utnämningen. Det synes mig därför, som om beträffande dem skäligen skulle kunna som villkor för att de skola komma i åtnjutande av denna förmån stadgas, att de tjänstgjort såsom domhavande, fiskal eller ledamot i hovrätt eller revisionssekreterare i sammanlagt minst åtta år. Emellertid torde i fråga om rätten att uppbära vicehäradshövdingarvode böra vidtagas den ändring i domsagostadgan, att nämnda arvode ävensom eventuellt tillkommande ålderstillägg i sin helhet innehålles, då vice häradshövding förvaltar ledig domsaga eller förestår domsaga såsom vikarie för häradshövding, som under ledighet ej äger uppbära någon del av de till tjänsten hörande avlöningsförmåner. Då den, som under nu avsedda förhållanden såsom vikarie förestår domsaga, skall äga uppbära i fråga om domsagan utgående lönefyllnad samt resekostnadsbidrag, kan det nämligen icke vidare anses påkallat, att, på sätt för närvarande i 'domsagostadgan föreskrives, vice häradshövding vid vikariat i domsaga av första eller andra klassen skall äga uppbära halva viceliäradshövdingarvodet.

Att vice häradshövdingarna tillerkännes rätt att, då förhållandena sådant medgiva, erhålla semester, anser jag icke vara annat än i överensstämmelse med billighet, och ansluter jag mig till de sakkunnigas av statskontoret biträdda mening, att semesterledigheten bör få åtnjutas under eu månad årligen å tid, som av vederbörande hovrätt bestämmes. Då enligt vad jag förut anfört vikariatsarvode, som utgår till vice häradshövding enligt 29 § domsagostadgan, bör sättas till samma belopp i alla domsagor eller till 3,000 kronor ärligen, bör följaktligen vice häradshövding, vilken äger uppbära sålunda föreskrivet arvode, för att under semester undgå minskning i sina inkomster, av statsmedel tillerkännas vad å semestertiden belöper av omförmälda arvodesbelopp. Enligt min mening böra emellertid, på sätt framhållits av Svea hovrätt samt föreningen Extra lantdomare, även sådana vice häradshövdingar, till vilka vikariatsarvode utgår enligt andra grunder än jämlikt 29 § domsagostadgan, komma i åtnjutande av kostnadsfri semester. Det kan ej anses skäligt, att dessa vice häradshövdingar, som kunna antagas i regel vai-a de mest meriterade, i detta avseende tillerkännes en sämre ställning än sina yngre kamrater. I sådana fall, då vice häradshövding under olika tider av samma år innehar vikariatsförordnanden, med vilka följer rätt till arvode dels enligt 29 § domsagostadgan och dels efter andra grunder, skulle det

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

dessutom med de sakkunnigas ståndpunkt möta svårigheter att avgöra, i vad mån semesterarvode rätteligen borde utgå. Vid semester för vice häradshövding med vikariat, för vilket uppbäres arvode enligt andra grunder än de i 29 § domsagostadgan angivna, bör därför enligt min mening vice häradshövdingen sitta med orubbade avlöningsförmåner och ersättning av statsmedel utgå till vice häradshövdingens vikarie som t. f. domhavande.

Såsom jag redan förut antytt, kommer jag att i annat sammanhang föreslå upphävandet av den nuvarande klassindelningen av domsagor. En av följderna härav blir den, att ordinarie häradshövding även i domsaga av tredje klassen kommer att berättigas att erhålla kostnadsfri semester. Vid sådant förhållande föreligger tydligen icke heller något skäl att i fråga om vice häradshövdingarna göra någon skillnad i fråga om rätten till kostnadsfri semester allt efter de olika domsagor, i vilka de tjänstgöra.

Med statskontoret är jag ense såväl därutinnan, att åt vice häradshövdingarna ej kan givas ordinarie tjänstinnehavares ställning, som ock därutinnan, att pensionsrätt för dem bör beredas först i sammanhang med anordnande av dylik rätt för annan extra ordinarie personal i statens tjänst. Vad särskilt beträffar den av statskontoret ifrågasatta åtgärden att uppföra vissa av vice häradshövdingarna, nämligen dem, som vunnit anställning som biträdande domare, på ordinarie stat sammanhänger denna fråga tydligen på det närmaste med vad de sakkunniga föreslagit rörande anställande av sådana domare i vissa domsagor, till vilken fråga jag strax skall övergå.

Mot att de nya stadgandena rörande vice häradshövdingarna, på sätt de sakkunniga föreslagit, träda i kraft den 1 juli 1920 har jag intet att erinra.

D. Ord- De sakkunniga hava ansett det vara av största betydelse, att gynn-

ande av sammare betingelser skapades för handhavandet av rättskipningen i de ämbetsgö- mest svår skötta domsagorna. Häradshövdingarna i sådana domsagor vore särskilPar- otvivelak%t icke i stånd att själva förvalta sina ämbeten i en utsträckbetstyngda 11'nS någorlunda motsvarande vad som enligt föreskrift i domsagostadgan domsagor, för normala fall borde ske. De sakkunniga hava antytt möjligheten att av- De sakkunniga, kjälpa omförmälda missförhållanden genom en delning av vissa av de sid. 53—55. största domsagorna. Emellertid hava de sakkunniga ansett sig icke böra framställa något förslag i sådan riktning. En delning kunde enligt de sakkunnigas mening icke lämpligen genomföras beträffande alla domsagor, där göromålen vore för omfattande, då nämligen dels de domsagor,

Kungl. Maj.ts proposition nr 334.

som i så fall skulle uppkomma, kunde bliva för små, dels svårigheter kunde föreligga att finna eu lämplig gräns att följa vid delningen. Vidare syntes eu nu företagen delning av vissa domsagor kunna komma i strid med de principer, som komme att göra sig gällande vid eu blivande reform av vårt rättegångsväsen. Det kunde icke anses lämpligt att genomföra eu sådan delning utan säkerhet för att densamma komme att för framtiden upprätthållas. I synnerhet gjorde sig olämpligheten därav gällande i sådana fall, där av delningen komme att föranledas särskilda kostnader, exempelvis för uppförande av nya tingshus.

De sakkunniga hava i denna fråga vidare anfört följande:

»Man synes då vara hänvisad till att söka bereda bättre tillgång på arbetskrafter i de mest svårskötta domsagorna. Med hänsyn till de bestämmelser, som nu gälla bland annat angående ersättning till vikarie för häradshövding, måste det tydligen möta stora svårigheter att i sådana domsagor erhålla mera erfarna domsagoaspiranter till vikarier för den ordinarie häradshövdingen under de jämförelsevis kortvariga förordnanden, som i allmänhet komma i fråga. På grund av göromålens beskaffenhet och omfattning är det emellertid i hög grad önskligt, att i nu ifrågavarande domsagor i allmänhet tjänstgör någon äldre domsagoaspirant. För att detta önskemål må kunna vinnas, anse sig de sakkunniga böra föreslå, att i åtskilliga av de största domsagorna inrättas befattningar, vilkas innehavare skola hava att på ett mera självständigt sätt deltaga i domargöromålens handläggning. Dessa personer synas lämpligen kunna benämnas biträdande domare. Med hänsyn därtill, att inrättandet av dylika befattningar till väsentlig del är betingat av det allmännas intresse av rättsskipningens behöriga handhavande, lärer det icke böra göras beroende på vederbörande häradshövding, huruvida i viss domsaga biträdande domare skall finnas anställd. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter vederbörande hovrätts och häradshövdings hörande meddela föreskrift i nämnda avseende. Detta förhållande lärer emellertid medföra, att vederbörande häradshövdingar icke kunna förpliktas att vidkännas någon ersättning till följd av anställandet av biträdande domare. Till biträdande domare torde endast vice häradshövding böra förordnas. För erhållande av förordnande som vikarie för biträdande domare torde dock ej böra fordras andra kvalifikationer än behörighet att förrätta allmänt tingssammanträde. I övrigt lärer vad i domsagostadgan finnes föreskrivet rörande förordnande av förste notarie kunna i tillämpliga delar utsträckas att gälla även beträffande biträdande domare. Vid valet av person torde dock hovrätten böra erhålla en något större frihet att avvika från häradshövdingens förslag. Det synes icke

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Statskontoret.

Svea hovrätt.

höra ifrågakomma att meddela allmänna föreskrifter angående arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och den biträdande domaren. Det lämpligaste torde vara, att hovrätten efter vederbörande häradshövdings hörande meddelar erforderliga bestämmelser i berörda hänseende särskilt för varje domsaga. I de fall, då en domsaga består av flera tingslag, lärer en uppdelning av göromålen efter de särskilda tingslagen ofta visa sig ändamålsenlig. Med hänsyn till det uppenbarligen mycket krävande arbete, som kommer att åligga de biträdande domarne, anse sig de sakkunniga böra föreslå arvodet för ifrågavarande befattning till ett belopp av 5 000 kronor årligen, därtill vidare bliver att lägga arvodet såsom vice häradshövding. En förutsättning för att den nu ifrågasatta anordningen skall kunna genomföras är tydligen, att tjänstgöring såsom biträdande domare i merithänseende tillbörligen värdesättes. Det synes lämpligt, att av hovrätterna därutinnan göras tydliga uttalanden.»

Längre fram yttra de sakkunniga vidare:

»Anordningen med biträdande domare förutsätter enligt de sakkunnigas förslag dels beslut av Kungl. Maj:t i fråga om de domsagor, där sådan domare skall finnas anställd, dels vederbörande hovrätts bestämmande av arbetsfördelningen mellan häradshövdingar och den biträdande domaren. Med hänsyn härtill synas de blivande bestämmelserna angående biträdande domare icke böra träda i tillämpning tidigare än den 1 januari 1921.»

Statskontoret, som icke framställt någon erinran mot de sakkunnigas förslag om anställande av biträdande domare i de mest arbetstyngda domsagorna, har, på sätt jag redan omnämnt, i anledning av förut omförmälda, av föreningen Extra lantdomare uttalade önskemål om vice häradshövdingebefattningarnas förvandlande till ordinarie tjänster, ifrågasatt, att de biträdande domarne skulle uppföras på ordinarie stat. Statskontoret ansåge i så fall skäligt, att de biträdande domarne tillförsäkrades lön med 5,000 kronor och tjänstgöringspenningar med 2,000 kronor med rätt för dem att efter fem år åtnjuta ålderstillägg till lönen med 500 kronor. Såsom särskilt pensionsunderlag syntes för deras del i den blivande staten böra fastställas ett belopp av 5,000 kronor. De biträdande domarne torde, även om de bleve ordinarie befattningshavare, böra vara underkastade flyttningsskyldighet till annan domsaga.

Svea hovrätt har i nu förevarande del yttrat följande:

Ifrågavarande av de sakkunnniga till behandling upptagna spörsmål vore otvivelaktigt mycket viktigt. Med nu gällande bestämmelser och meritberäkning vore det givetvis uteslutet för en häradshövding, som själv förestode sin domsaga, att till hjälp vid skötseln av denna kunna anställa något av de mera erfarna

Kungl. Maj:ts proposition nr

domsagobiträdena. Vall de sakkunniga därutinnan anfört hade emellertid icke övertygat hovrätten om lämpligheten av den föreslagna åtgärden. Hovrätten trodde fastmera, att rättsskipningens krav bleve bättre tillgodosedda därigenom, att uppdelning skedde av sådan domsaga, i vilken häradshövdingen icke förmådde att med hjälp av tillgängliga arbetskrafter nöjaktigt utföra arbetet inom domsagan. Icke heller tillbörlig hänsyn till den blivande processlagstiftningen ansåge hovrätten giva stöd åt förslaget. Jämlikt kungl. kungörelsen den 20 juni 1919 vore häradshövding, som numera utnämndes, skyldig att vid allmän omorganisation av underrätterna övergå till annan tjänst vid sådan domstol; och torde antalet domsagor, som under den närmaste framtiden kunde komma att uppdelas, icke bliva sa stort, att det kunde medföra nämnvärd svårighet att efter omorganisationen bereda lämplig verksamhet åt det ökade antal häradshövdingar, som på grund av domsagors delning bleve utnämnda. Yad beträffade de ifrågasatta kostnaderna för uppförande av nya tingshus torde dylika kostnader kunna undvikas därigenom, att de uppdelade domsagorna tillsvidare finge begagna sig av samma tingshus. Ett särskilt skäl, som ytterligare talade mot införande av biträdande domare, ansåge hovrätten ligga däri, att det säkerligen skulle bliva för hovrätterna så gott som omöjligt att verkställa sådan uppdelning av arbetsbördan inom domsagorna, att därigenom förebyggdes slitningar mellan häradshövdingen och den biträdande domaren.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har hovrätten avstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande del.

Göta hovrätt har tillstyrkt de sakkunnigas förslag om förordnande av biträdande domare i mera svårskötta domsagor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig behjärta önskemålet att kunna underlätta arbetet i de mera svårskötta domsagorna, men förklarar sig dock icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag att i vissa domsagor anställdes biträdande domare. Detta förslag skulle bland annat medföra, att vården om domsaga med förste notarie kunde komma att påvila tre skilda personer. I de fall, där omständigheterna sådant påkallade, torde en häradshövding tack vare bestämmelserna i 19 § domsagostadgan kunna påräkna erforderlig lindring i sin arbetsbörda, exempelvis genom förordnande av vikarie för längre tid i ena tingslaget i domsagor med två tingslag.

Processkommissionen har yttrat:

Med fullt fog hade de sakkunniga avvisat den utväg för lättande av arbetsbördan i de mest svårskötta domsagorna, som skulle ligga i en delning av dylika domsagor, en åtgärd som ju för övrigt allenast kunde vidtagas, när häradshövdingeämbete vore vakant. Den blivande rättegångsreformen komme med stor sannolikhet att i väsentlig omfattning sträva efter en sådan ordning vid underdomstolarna, att i spetsen för varje underrätt ställdes en högt kvalificerad domare, som allenast hade de viktigaste domaruppgifterna, samt att vid sidan av honom anställdes en eller flera biträdande domare för handhavande av inskrivningsväsendet

Göta hovrätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Processkom-

missionen.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

och andra mindre krävande domstolsgöromål. För en sådan anordning förutsattes emellertid uppenbarligen, att domsagorna erhölle en viss mera betydande omfattning ungefär i överensstämmelse med våra nuvarande största domsagor. Varje delning av de större domsagorna skulle därför komma att försvåra genomförandet av en dylik ordning. Men även bortsett från vad som kunde te sig önskvärt ur rättegångsreformens synpunkt förefölle det kommissionen, som om det redan med hänsyn till nu rådande förhållanden måste vara mest rationellt att bygga vidare på den i 1918 års domsagostadga genomförda principen, enligt vilken häradshövdingarnas allt för stora arbetsbörda skulle lättas genom en arbetsfördelning mellan dem och av staten väsentligen bekostade biträden. Medan de egentliga notariegöromålen vore till sin natur sådana, att de lämpligen kunde handhavas av yngre arbetskrafter, som för sin utbildning tjänstgjorde å domsagokanslierna, borde däremot såsom biträdande domare allenast anstäLlas domsagoaspiranter med långvarig erfarenhet på domarbanan. De sakkunniga hade också föreslagit, att endast vice häradshövdingar skulle kunna erhålla dylikt förordnande. Enligt kommissionens mening måste förr eller senare det spörsmålet uppkomma, huruvida ej åt dessa ständigt behövliga biträden borde beredas en fastare ställning än nu vore ifrågasatt och tjänsterna i viss omfattning göras ordinarie. Dock ansåge kommissionen den nu ifrågasatta mera provisoriska anordningen först böra på försök användas, innan fråga väcktes om inrättande av ordinarie biträdestjänster. Emellertid ville kommissionen mot de sakkunnigas förslag att hovrätten skulle meddela föreskrifter för varje särskild domsaga angående arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och den biträdande domaren erinra, att dylika föreskrifter, i analogi med de för de särskilda rådhusrätterna fastställda arbetsordningarna, syntes böra meddelas av Kungl. Maj:t.

StfZe.Z {T Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har gjort gäl-

Sver?g9e7 lande, att de sakkunnigas förslag om anställande av biträdande domare hädiZZ?V~ 1 nflgra av de mest arbetstyngda domsagorna möjligen kunde giva antaga?*. ledning till vissa betänkligheter, i det svårighet torde kunna uppstå att uppdela göromålen mellan häradshövdingen och den biträdande domaren på ett tillfredsställande sätt, samt det kunde synas mindre tilltalande, att biträdande domare skulle kunna anställas emot häradshövdingens önskan. För det allmänna intresse, som fordrade ett bättre ordnande av arbetet i de mest arbetstyngda domsagorna, anser dock föreningen, att berörda betänkligheter borde ge vika.

Föreningen Föreningen Extra lantdomare har icke haft något att erinra mot de

domare, sakkunnigas förslag rörande anställandet av biträdande domare i vissa domsagor. Emellertid har föreningen framhållit vikten av att vid meddelandet av de bestämmelser, som av hovrätterna komme att stadgas angående fördelningen av arbetet mellan den ordinarie häradshövdingen och den biträdande domaren, det tillsåges, att den senare erhölle en tillräckligt självständig ställning samt icke finge sig ålagt att utföra företrädesvis sådana göromål, som vore av särskilt tyngande beskaffenhet. Vidare har föreningen gjort gällande, att inrättandet av befattningar som biträdande

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

domare i vissa domsagor icke borde föranleda till ett undanskjutande av domsagors delning i fall, då sådan åtgärd eljest tunnes lämpligen böra rum.

Av de häradshövdingar, som yttrat sig angående de sakkunnigas förslag om anställande av biträdande domare, hava fem tillstyrkt detsamma, under det tre avstyrkt förslaget eller däremot framställt en del erinringar. Särskilt har det anmärkts, att biträdande domare icke borde kunna förordnas mot vederbörande häradshövdings önskan.

Det torde få betraktas som ett ostridigt förhållande, att i åtskilliga domsagor arbetsmängden är långt större än vad som kan anses skäligt och lämpligt. De missförhållanden, som därav föranledas, äro för visso betydande. I sådant avseende må särskilt erinras om, att i dylika domsagor göromålen i stor utsträckning måste handhavas av yngre biträden samt att det ofta nog är så gott som omöjligt att inom föreskriven tid tillhandahålla de rättssökande dem tillkommande expeditioner i handlagda mål och ärenden. Behovet av åtgärder för avhjälpande av omförmälda missförhållanden har icke heller från något håll förnekats.

Redan den omständigheten, att i de avgivna utlåtandena uttalats så olika meningar rörande de sakkunnigas förslag i denna del, måste emellertid giva anledning till tvekan, huruvida samma förslag är lämpligt för det åsyftade ändamålets vinnande. Tanken att i en domsaga vid sidan av häradshövdingen anställa en äldre häradshövdingaspirant, som skulle hava att »på ett mera självständigt sätt deltaga i domargöromålens handläggning», innebär ett stort avsteg från den för lantdomstolarna sedan gammalt gällande organisationen, enligt vilken det är häradshövdingen, som leder och i främsta rummet bär ansvaret för domsagans förvaltning. Med den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle för domsagans skötsel menliga slitningar lätt kunna uppkomma mellan häradshövdingen och den biträdande domaren. Alldeles bortsett från mera personliga anledningar skulle det nämligen, på sätt från hovrättshåll anförts, komma att möta stora svårigheter att verkställa uppdelning av domsagoarbetet mellan häradshövdingen och den biträdande domaren så, att en var av dem finge sitt lämpligen avgränsade, självständiga arbetsområde. Även frågan om rätten att taga i anspråk å domsagokansliet anställda notarier samt av häradshövdingen avlönade skrivbiträden kan tänkas giva anledning till konflikter. Givet är, att nu påvisade olägenheter skulle än mera skärpas, om, såsom de sakkunniga föreslagit, biträdande domare skulle kunna förordnas i domsaga även mot vederbörande häradshövdings vilja.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 283 höft. (Ar 331.)

Häradshöv-

dingar.

Departe-

ments-

chefen.

50 Kung!,. Maj:ts proposition nr 334.

Mot en anordning, sådan som de sakkunniga föreslagit, talar ännu en omständighet. Även om man fullt ut erkänner vikten av att tillräckliga arbetskrafter stå till förfogande i de mest svårskötta domsagorna, måste dock ur rättsskipningens synpunkt anses mest rationellt, att åt de äldre och mera erfarna domsagoaspiranterna i främsta rummet anförtros att i förekommande fall på egen hand självständigt förvalta häradshövdingeämbete i dess helhet. Det skulle därför icke vara riktigt att, såsom de sakkunniga föreslagit, låta avlöningen till biträdande domare utgå med väsentligt högre belopp än som tillkomme vice häradshövding, som förestode domsaga med rätt till arvode jämlikt 29 § domsagostadgan. Anmärkas kan därjämte att, även om befattningarna som biträdande domare ordnas i enlighet med de sakkunnigas förslag, någon större utsikt likväl ej torde förefinnas att dessa tjänstemän skola under någon längre tid kvarstå i sina befattningar. De torde nämligen ej komma att draga i betänkande att mottaga fördelaktigare förordnanden, så snart tillfälle därtill yppades.

På grund av de avsevärda olägenheter, med vilka den av de sakkunniga i nu förevarande avseende föreslagna anordningen således är förbunden, bör, enligt min mening, denna anordning icke tillgripas under annan förutsättning än att syftemålet med densamma icke kan uppnås på andra lämpligare sätt. I detta avseende vill jag nämna följande.

Med förut angivna princip, att ledningen av och ansvaret för en domsagas förvaltning bör ligga hos häradshövdingen, kunde det synas mest överensstämmande att söka åvägabringa delning eller — genom omreglering av två eller flera till varandra gränsande domsagor — i allt fall minskning av sådana domsagor, där göromålen äro för omfattande att kunna ombesörjas av en person med sedvanligt biträde av notarier. Emellertid bava särskilt från processkommissionens sida vissa invändningar anförts mot domsagors delning, och även om jag icke kan tillerkänna dessa skäl avgörande giltighet i särskilda fall — en fråga till vilken jag senare återkommer — synes det mig icke lämpligt att under nuvarande förhållanden föreslå sådan delning i någon större utsträckning. Härvid bör jämväl bemärkas, en delning i allmänhet icke lämpligen kan genomföras annat än då domsaga är vakant, vilket är händelsen med de två domsagor, om vilkas delning jag, som nämnt, senare kommer att väcka förslag.

I de fall, då delning av dylika arbetstyngda domsagor icke genomföres, måste annat medel anlitas för avhjälpande av de nuvarande svåra förhållandena. Därvid torde man — frånsett den hjälp, som kan erhållas genom ett återupprättande av viss brottmålsdomarbefattning, vilket

Kanyl. Maj.ts proposition nr 334.

spörsmål jag i annat samband vill beröra — vara hänvisad till att beträda en utväg i den huvudsakliga riktning de sakkunniga förordat: förstärkning av de för domsagornas skötsel avsedda arbetskrafterna. Med avseende å det närmare sättet för denna förstärknings genomförande hyser jag dock en i förhållande till de sakkunniga avvikande mening.

Enligt min åsikt bör den eftersträvade bättre tillgången på arbetskrafter för skötandet av nu ifrågavarande domsagor skapas på det sätt, att å dessa domsagors kanslier anställes ytterligare ett juridiskt bildat biträde med högre kompetens än de i domsagorna tjänstgörande förste och andre notarierna. Åt dessa nya biträden torde visserligen lämpligen kunna givas den av de sakkunniga föreslagna benämningen biträdande domare, men de ifrågavarande befattningarnas karaktär torde böra bliva väsentligen en annan än den av de sakkunniga tillämnade. Det synes mig nämligen, som om man skulle kunna undgå de olägenheter, som blivit anmärkta beträffande de sakkunnigas förslag i detta ämne, och ändock i huvudsak vinna de med samma förslag åsyftade fördelar, om man undveke att giva de biträdande domarna den av de sakkunniga förordade självständiga ställningen. De skulle i stället även de bliva verkliga biträden åt häradshövdingen, ehuru med större kvalifikationer och bättre förmåner än förste och andre notarierna. Att beträffande dessa biträdande domare uppställa så höga krav, som de sakkunniga funnit påkallade, skulle,- om man ger dessa befattningshavare den av mig förordade mera underordnade ställningen, dock icke vara erforderligt eller ens tillrådligt. Under förutsättning att avlöningsförmånerna bliva lämpligen avvägda torde anledning föreligga att antaga, att befattningarna som biträdande domare av den av mig föreslagna typen skulle komma att företrädesvis besättas med personer, som efter fullgjord första tingstjänstgöring vunnit ytterligare utbildning som domare genom att uppehålla befattning såsom ledamot eller fiskal i hovrätt, men som ännu icke förvärvat meriter av den omfattning, att de kunna påräkna mera stadigvarande förordnanden såsom vikarier för häradshövdingar. Med den sålunda av mig föreslagna anordningen torde faran för slitningar mellan häradshövdingen och den biträdande domaren bliva i väsentlig mån reducerad, helst som det bör falla sig lättare för ett yngre biti'äde än för en mera erfaren domsagoaspirant att i förekommande fall rätta sig efter häradshövdingens önskningar. Processkommissionen har såsom förut nämnts, gjort gällande, att det vid val av medel till avhjälpande av de ifrågavarande missförhållandena vore mest rationellt att bygga vidare på den i 1918 års domsagostadga genomförda principen, enligt vilken häradshövdingarnas allt för stora ar-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

betsbörda skulle lättas genom en arbetsfördelning mellan dem och av staten väsentligen bekostade biträden. Det förefaller mig, som om detta skulle ske i högre grad, om åt de ifrågasatta biträdande domarne gåves den karaktär jag föreslagit, än om åt dem tillerkändes den gentemot häradshövdingen självständiga ställning de sakkunniga tänkt sig.

I likhet med de sakkunniga håller jag före, att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att efter vederbörande hovrätts och häradshövdings hörande bestämma, i vilka domsagor biträdande domare skall finnas anställd. Därvid torde även böra tagas i betraktande den omständigheten, att "wederbörande häradshövdings arbetsförmåga kan vara nedsatt på grund av högre ålder eller av annan orsak. Innan förordnande meddelas om anställande av biträdande domare i viss domsaga, bör givetvis föreligga utredning angående arbetsmängdens storlek, så att därav kan bedömas, huruvida göromålen kunna förväntas lämna full sysselsättning åt häradshövdingen, den biträdande domaren och yngre rättsbildade biträden. Vidare bör Kungl. Maj:t äga att vid inträdd ändring i förhållandena förordna, att i domsaga, där biträdande domare finnes anställd, denna befattning skall indragas. Förordnande för biträdande domare torde däremot böra meddelas av vederbörande hovrätt, och synes mot vad de sakkunniga därutinnan anfört icke något vara att erinra.

Några särskilda bestämmelser angående fördelningen av arbetet mellan häradshövdingen och den biträdande domaren torde icke böra meddelas vare sig av hovrätten eller av Kungl. Maj:t. Det bör givetvis utan särskilt förordnande tillkomma den biträdande domaren att vidtaga vissa enklare på domhavanden ankommande åtgärder i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller beträffande förste notarie och böra bestämmelser därom införas i domsagostadgan. I övrigt synes det böra ankomma på hovrätten att med anledning av vederbörande häradshövdings ansökning om tjänstledighet för varje särskilt fall uppdraga utövningen av häradshövdingämbetet i större eller mindre omfattning åt den biträdande domaren, åt förste notarien eller eventuellt åt annan person. Skyldighet att mottaga sådant förordnande i domsagan bör givetvis åligga biträdande domaren. Det torde ligga i öppen dag, att, om åt befattningarna som biträdande domare gives den karaktär, som av mig nu skisserats, och man sålunda undviker att på förhand i detalj reglera dessa befattningshavares åligganden, större möjlighet vinnes för vederbörande att ordna arbetsfördelningen inom domsagan på det sätt, som med hänsyn till de vid varje tillfälle föreliggande omständigheterna kan befinnas lämpligast.

För att kunna erhålla förordnande såsom biträdande domare bör

Kvngl. Maj.ts proposition nr 334.

5a

enligt vad jag förut antytt fordras att hava uppehållit tjänst såsom ledamot eller fiskal i hovrätt. Av mina förut gjorda uttalanden följer vidare, att arvodet till de biträdande domarne bör bestämmas till något lägre belopp än det vikariatsarvode, som föreslagits skola i regel utgå till vikarier, vilka icke vunnit utnämning till vice häradshövdingar, eller 4,500 kronor. Arvodet till de biträdande domarne torde skäligen kunna sättas till 4,000 kronor årligen. Därest det i något fall skulle inträffa, att vice häradshövding bliver förordnad till biträdande domare, torde dock endast hälften av det för sistnämnda befattning bestämda arvodet böra utgå. Det synes nämligen tillbörligt, att vice häradshövding under tjänstgöring som biträdande domare får åtnöja sig med något lägre avlöningsförmåner, än då han självständigt förvaltar häradshövdingämbete. I likhet med vad som för närvarande gäller beträffande förste notarie torde icke heller biträdande domare böra erhålla särskild ersättning, då han såsom vikarie förestår domsagan.

Då, såsom de sakkunniga framhållit, anställandet av biträdande domare väsentligen är betingat av ett allmänt intresse, och biträdande domare sålunda böra förordnas i varje fall, då på grund av göromålens omfattning i någon domsaga behov därav föreligger, synes för vederbörande häradshövding icke böra stadgas förpliktelse att med något belopp bidraga till den biträdande domarens avlöning. Arvodet till den senare bör sålunda i sin helhet utgå av statsmedel. Jag vill i detta sammanhang framhålla att, då den biträdande domarens årsarvode som nämnt i regel skulle komma att bliva allenast 4,000 kronor mot av de sakkunniga föreslagna 8,000 kronor, den av mig förordade anordningen är att föredraga jämväl från ekonomisk synpunkt.

I likhet med de sakkunniga finner jag det önskvärt, att av hovrätterna göras uttalanden rörande den grund, efter vilken tjänstgöring som biträdande domare kommer att i merithänseende värdesättas. Dä det med hänsyn till det omfattande arbetet i de domsagor, varom här är fråga, torde kunna förutsättas, att en biträdande domare komme att i huvudsak bliva stadigvarande sysselsatt med mera självständigt domararbete — förvaltandet av domarämbetet i domsagan samt hållandet av ting eller tingsammanträden med allt därav följande arbete — torde den unga juristens anställning som biträdande domare kunna åtminstone i det närmaste likställas i merithänseende med förvaltandet av domarämbete.

Med den ställning de biträdande domarne, enligt vad jag nu föreslagit, skulle komma att erhålla, är det tydligt, att jag icke kan förorda deras uppförande å ordinarie stat. Att sålunda icke, såsom fallet skulle bliva enligt statskontorets förutnämnda förslag i detta avseende, en del äldre

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

vice häradshövdingar förvandlas till ordinarie tjänstemän, torde ej få betraktas som någon större olägenhet. Den, praktiskt taget, enda fördel, som skulle vara förenad med en sådan åtgärd, skulle väl vara den, att därigenom skulle beredas möjlighet för vederbörande att bliva delägare i civilstatens änke- och pupillkassa. Stor sannolikhet torde emellertid förefinnas för att den utredning, som, på sätt de sakkunniga omnämnt, redan är igångsatt för beredandet av pension åt extra ordinarie personal i allmänhet, kommer att utmynna i förslag, varigenom möjlighet skapas även för nu ifrågavarande personal att erhålla delägarskap i nyssnämnda kassa.

I likhet med de sakkunniga finner jag det lämpligast, att bestämmelserna angående biträdande domare träda i kraft först den 1 januari 1921.

IV. Delning av domsagor ni. in.

På sätt jag redan förut nämnt vill jag i detta ärende underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om delning av tvenne nu vakanta domsagor. Dessa äro Gästriklands domsaga och Västerbottens södra domsaga.

A) Delning Gästriklands domsaga omfattar Gästrikland samt består av två Tiklands tin&slag> Gästriklands västra tingslag och Gästriklands östra tingslag. domsaga. Domsagan är med avseende å folkmängden rikets största. Den

hade vid 1919 års ingång 70,581 invånare. Det västra tingslaget, med tingsställe i Storvik, består av Ockelbo, Järbo, Ovansjö, Torsåkers och Österfärnebo socknar och hade vid nyssnämnda tidpunkt 33,515 invånare; det östra tingslaget, med tingsställe i Gävle, där ock domhavanden bor och har kansli, innefattar Hedesunda, Årsunda, Högbo, Valbo, Hille och Hamrånge socknar och hade vid samma tidpunkt 37,066 invånare.

Västra tingslaget genomlöpes av norra stambanan samt östra tingslaget av Uppsala—Gävle järnväg, Ockelbo—Gävle järnväg och Sala— Gysinge—Gävle järnväg.

På grund av stadgandet i 3 § i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting hållas årligen fem allmänna tingssammanträden i vartdera tingslaget. Därjämte hållas i östra tingslaget fem tingssammanträden med tremansnämnd.

Kbe7i!a fett Gå häradshövdingämbetet i domsagan blev vakant, bestämde juli i9i9. Kungl. Maj:t genom beslut den 4 juli 1919, att med åtgärder för återbesättande av häradshövdingämbetet i domsagan skulle anstå tillsvidare och intill dess Kungl. Maj:t annorledes förordnade, varjämte Kungl. Maj:t anbefallde Svea hovrätt att efter verkställd utredning till Kungl. Maj:t inkomma med förslag angående domsagans omreglering.

I anledning härav har hovrätten låtit höra vederbörande tingslags-

Kun/jl. Maj:ts proposition nr .‘1.14.

bor och häradsrätter, t. f. domhavanden i domsagan, landsfogden i Gävleborgs län och länsstyrelsen i samma län.

De flesta ombuden för tingslagsborna i västra tingslaget förenade Tingsiagssig om ett uttalande, däri tillstyrktes domsagans delning, så att varje häraZrättL i tingslag skulle bilda en domsaga, den domsaga, som utgjordes av västra Gästrikland> tingslaget, med bibehållet tingsställe i Storvik. Emellertid borde i sam- ™"r“ ting‘' manhang med domsagans delning Österfärnebo socken, som hade 3,110 invånare, överflyttas från västra tingslaget till det östra. Större delen av berörda socken hade nämligen bättre kommunikationer med Gävle än med Storvik, varjämte socknen tillsammans med den till östra tingslaget hörande Hedesunda socken utgjorde ett landsfiskalsdistrikt. Ombudet för Ockelbo socken förmenade, att en delning av domsagan på föreslaget sätt skulle komma att medföra skyldighet för västra tingslaget att bygga expeditionslokaler och häradshäkte i Storvik och höll på grund härav före, att någon delning ej borde komma till stånd.

Västra tingslagets häradsrätt instämde med de flesta ombuden för tingslagsborna såväl i fråga om domsagans delning som om Österfärnebo sockens samtidiga överförande till den domsaga, som skulle bildas av östra tingslaget, samt uttalade lämpligheten av, att häradshövdingen i den domsaga, som skulle utgöras av västra tingslaget utom Österfärnebo socken, skulle åläggas att hålla expedition samt vara bosatt å tingsstället i Storvik.

Tingslagsborna och häradsrätten i östra tingslaget yrkade sam- i ».Sammanstämmande, att med hänsyn såväl till kommunikationsförhållandena häradsrätt en ,• som till en jämn fördelning av folkmängden domsagan måtte delas i Gästriklands ' två domsagor på det sätt, att vartdera tingslaget bildade en domsaga.öatra tinf>slan- Däremot bestreds det väckta förslaget att samtidigt överföra Österfärnebo socken till östra tingslaget, därvid särskilt framhölls, att som socknen för närvarande tillhörde Gästriklands västra tingslags väghållningsdistrikt, ett överförande av socknen till det östra tingslagets väghållningsdistrikt skulle för sistnämnda distrikt, som redan vore hårt betungat med kostnader för underhåll av färja vid Dalälven, medföra ökade kostnader för underhåll av vägar samt landsvägsbroarna över Dalälven.

Landsfogden i Gävleborgs län tillstyrkte delning av domsagan i Landsfogden i två domsagor, innefattande den ena nuvarande östra tingslaget jämte G^irb°rgs Österfärnebo socken av nuvarande västra tingslaget och den andra nuvarande västra tingslaget utom Österfärnebo socken.

T. f. domhavanden i domsagan anförde: t. j. domha-

Under en följd av år hade det visat sig, att ordinarie innehavaren av häradshövdingämbetet uti Gästriklands domsaga på grund av de omfattande göro-

56 Kungl. Matris proposition nr 334.

målen endast i undantagsfall varit i tillfälle att själv hålla tingen mer än i ett av de båda tingslagen. Med hänsyn härtill syntes en omreglering av domsagan till två domsagor vara att förorda. Enär den nuvarande tingslagsindelningen skett med hänsyn till de rättssökandes bekvämaste förbindelser med sina lingsställen, föresloge t. f. domhavanden en delning av domsagan efter nuvarande tingslag med bibehållande av tingsställena i Gävle och Storvik. En sådan delning skulle även vara ändamålsenlig i fråga om ett praktiskt ordnande av arkivhandlingarna för de nya domsagorna. Erån Österfärnebo socken onh västra tingslaget i övrigt hade framställts krav pa nämnda sockens förläggande till den domsaga, som skulle få sitt tingsställe i Gävle. Efter tingslagsregleringen hade nämligen största delen av befolkningen uti österfärnebo socken i och med Sala — Gysinge—Gävle järnvägs tillkomst otvivelaktigt erhållit bättre förbindelse med Gävle än med Storvik, varför det kunde ifrågasättas, om icke vid en blivande omreglering av domsagan Österfärnebo socken borde förläggas till den domsaga, som skulle få sitt tingsställe i Gävle.

Länsstyrelsen i I utlåtande, som länsstyrelsen i Gävleborgs län avgivit över försla-

Gavj?or9' get om domsagans delning, yttrar länsstyrelsen följande:

Länsstyrelsen förordade en uppdelning av domsagan i tvenne domsagor i huvudsaklig övereusstämmelse med de nuvarande tingslagen men med den ändringen, att österfärnebo socken, som nu tillhörde det västra tingslaget, i enlighet med en allmän önskan inom kommunen borde överföras till den domsaga, som komme att utgöras av det nuvarande östra tingslaget, och att från detta Högbo socken överfördes till det nuvarande västra tingslaget. För denna senare överföring hade länsstyrelsen det särskilda skäl, att under behandlingen av Sandvikens, på länsstyrelsens prövning beroende samhällsfråga, gjorts framställning om att, förutom själva brukssamhället, hela Högbo socken eller delar av densamma tillhopa med delar av den till västra tingslaget hörande Ovansjö socken skulle få bilda stad under landsrätt, samt proceduren för detta stadsblivande, som otvivelaktigt, om även med municipalsamhällsformen som övergång, inom en ej avlägsen framtid måste bliva verklighet, komme att väsentligt underlättas och förenklas, därest Högbo och Ovansjö socknar tillhörde samma domsaga. Hen olägenhet av en dylik överföring, som kunde anses uppkomma därigenom, att Högbo landsfiskalsdistrikt, som bestode av Högbo och Arsunda socknar, bleve delat på två domsagor, torde icke böra tillmätas så synnerlig stor betydelse och komme att alldeles försvinna, därest Högbo socken med Sandviken på sätt ovan angivits bleve stad. Den inverkan, som en omreglering av nu förordat slag komme att fä för de olika väghållningsdistriktens ekonomi, måste tydligen bliva föremål för särskild utredning och likvidation dem emellan, men torde även härvidlag eventuella olägenheter bliva av endast övergående art, då väl inom kort vore att förvänta en lagstiftning, varigenom landstingsområdena gjordes till vägbållningsdistrikt.

Svea hovrätt. Svea hovrätt har i avgivet utlåtande anfört:

Ifrågavarande domsaga vore den till folkmängden största i riket. Göromålen vore ock av den omfattning, att de skäligen icke kunde besörjas av en person, även om han erhölle sedvanligt biträde. På grund härav ansåge hovrätten en delning av domsagan vara i hög grad av omständigheterna påkallad.

Yad anginge sättet för verkställande av en sådan delning, läge närmast till hands, att de två tingslag, av vilka domsagan nu bestode, komme att bilda

Hungl. Maj ds proposition nr 2U4.

f>7

var sill domsaga, den östra och den västra. Hovrätten anslöte sig härjämte till den under ärendets utredning framställda åsikten, att österfärnebo socken måtte överflyttas till den blivande östra domsagan. Genom en sådan omreglering skulle emellertid den ojämnhet emellan invånarantalet i de bägge domsagorna, som skulle förefinnas redan vid en delning efter de nuvarande tingslagen, ytterligare ökas, så att den västra domsagan, efter ställningen vid slutet av år 1918 räknat, komme att få 80,405 invånare och den östra 40,176. Skillnaden vore dock icke alltför betydande. Enligt den senaste tillgängliga rättsstatistiken hade antalet avgjorda mål och ärenden i västra tingslaget är 1913 endast obetydligt understigit och år 1914 överstigit antalet sådana mål och ärenden i östra tingslaget. Vad som mot den ifrågasatta jämkningen anförts med hänsyn till väghållningen, funne hovrätten icke böra utgöra hinder däremot. Vid dessa förhållanden ansåge hovrätten, att jämkningen i indelningen kunde förordas. ^ Att, såsom länsstyrelsen hemställt, tillika överflytta Högbo socken med ett invanarantal vid 1918 års slut av ej mindre än 9,708 till västra domsagan, funne hovrätten däremot icke lämpligt.

Hovrätten avslutar sitt utlåtande med att på grund av vad sålunda anförts tillstyrka, att åtgärder måtte vidtagas för delning av ifrågavarande domsaga i två domsagor, innefattande den ena nuvarande östra tingslaget jämte Österfärnebo socken av nuvarande västra tingslaget och den andra nuvarande västra tingslaget utom Österfärnebo socken.

Framställningen liar härefter remitterats till förutnämnda häradshövdingsavlöningssakkunniga. Dessa yttra:

Såsom Svea hovrätt uti ett i ärendet avgivet utlåtande anfört, vore göromålen i ovannämnda domsaga av den omfattning, att de skäligen ej kunde besörjas av en person, även om han erhölle sedvanligt biträde. För den händelse domsagans delning innebure den enda utvägen för avhjälpande av de allvarliga olägenheter, som därav måste uppstå, vore det utan tvivel nödvändigt att dela domsagan. Emellertid hade de sakkunniga — i vilkas uppdrag jämväl inginge att verkställa utredning rörande åtgärder för säkerställande av tillgången på nödiga arbetskrafter för rättsskipningens behöriga gång inom domsagorna — vid utxörande av denna del av sitt uppdrag haft anledning att rikta sin uppmärksamhet därå, att även i åtskilliga andra domsagor den å häradshövdingarna vilande arbetsbördan vore så betydande, att göromåien icke kunde inom behörig tid medhinnas. Beträffande en del av ifrågavarande domsagor kunde en delning icke tillgripas såsom en utväg att lindra häradshövdingens arbetsbörda, av den anledning att de nya domsagor, som genom delningen skulle bildas, bleve för små att utgöra självständiga domskretsar eller en lämplig skillnadslinje, efter vilken delningen skulle genomföras, vore svår att finna. Dylika skäl kunde ej åberopas såsom hinder för en delning av Gästriklands domsaga, men även en annan viktig omständighet förelåge, som borde tagas i betraktande vid bedömande av frågan om domsagors delning och som ägde giltighet jämväl beträffande nämnda domsaga. Med hänsyn till det pågående arbetet för rättegångsväsendets ombildning borde det nämligen iakttagas, att icke sådana förändringar i bestående förhållanden genomfördes, som kunde komma att verka i motsatt riktning mot de vån-

11 Utäng till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 28-3 käft. {Nr 2-14.) 8

]färadshövdingavlöning ss a J: kunnig a,

58 Kung!. Maj:ts proposition nr

tade reformerna. Det syntes icke osannolikt, att den nya processlagstiftningen komme att förutsätta anordnande av jämförelsevis stora domskretsar. Utan att nu ingå på frågan, huruvida en utvidgning av gränserna för underrätternas domvärjo utöver den nu för landet gällande indelningen i allmänhet kunde vara lämplig, hölle därför de sakkunniga före, att det icke borde ifrågasättas, att, innan processkommissionens förslag framlagts och blivit föremål för vederbörlig prövning, stycka domsagor, som måhända sedermera befunnes höra utgöra eu domskrets. Olämpligheten av en dylik åtgärd trädde särskilt i dagen i sådana fall, där delningen skulle medföra påföljder av ekonomisk art, vilka ägde berättigande allenast under den förutsättninger, att de genom delningen inträffade förhållandena komme att bestå för en längre tid framåt, såsom uppförande av nya tingshus. De nu anlagda synpunkterna ha fe föranlett de sakkunniga att för minskande av häradshövdingarnas arbetsbörda i de största domsagorna söka en annan utväg än klyvning av domsagorna, och eu sådan hade de sakkunniga trott sig finna i förutnämnda, av dem förordade anordning, enligt vilken uti ifrågavarande domsagor finge anställas en biträdande domare med avlöning av statsmedel.

Processkom-

missionen.

Under förutsättning att de sakkunnigas förslag om biträdande vunne vederbörligt beaktande hava de sakkunniga funnit sig böra avstyrka den ifrågasatta delningen av domsagan. Skulle i allt fall en delning av domsagan anses böra äga rum, syntes delningen böra genomföras på sätt Svea hovrätt i sitt utlåtande förordat.

Processkommissionen, vars utlåtande i ärendet jämväl infordrats,

anför:

I det av nyssnämnda sakkunniga avgivna betänkandet hade de sakkunniga, enär häradshövdingarna i de mest svårskötta domsagorna icke vore i stånd att själva förvalta sina, ämbeten i en utsträckning någorlunda motsvarande vad enligt 1918 års domsagestadga för normala fall föreskrivits, föreslagit, att i åtskilliga av de största domsagorna inrättades befattningar, vilkas innehavare — av de sakkunniga kallade biträdande domare — skulle hava att på ett mera självständigt sätt deltaga i domargöromålens handläggning. Detta förslag hade av processkommissionen i särskilt avgivet utlåtande i huvudsak tillstyrkts. I likhet med de sakkunniga ansåge kommissionen en dylik förstärkning av arbetskrafterna i de mest svårskötta domsagorna principiellt vara att föredraga framför en delning av dem. Emellertid torde införandet av biträdande domartjänster i vår underrättsorganisation på landet icke behöva medföra, att varje tanke på delningav domsagor hädanefter skulle vara utesluten. En förutsättning för att domsagas delning skulle vara att föredraga framför tillsättandet av en biträdande domare torde emellertid vara, att på grund av domsagans stora omfång det befunnes vara av trängande behov påkallat, att ett särskilt domsagekansli upprättades i den del av domsagan, som ifrågasatts för utbrytning. Såvitt av handlingarna kunnat inhämtas, förelåge icke nämnda förutsättning beträffande Gästriklands domsaga. Icke blott de sydligaste delarna utan även norra delen av domsagans västra tingslag hade lika bra järnvägsförbindelse med Gävle som med Storvik eller t. o. m. bättre; och även mellan Storvik och Gävle vore kommunikationerna så goda, att tingslagets i Storvik bosatta invånare icke kunde anses hava något trängande behov av att erhålla domsagekansliet flyttat från Gävle till Storvik.

Kungl. Maj:ls proposition nr 3H4,

59 Under sådana förhållanden torde det såväl nr kostnadssynpunkt som med hänsyn till rådande svårighet att anskaffa erforderlig biträdeshjälp vara att föredraga, att i Gävle behölles ett för båda tingslagen gemensamt kansli.

På grund av det anförda har processkommissionen avstyrkt den ifrågasatta delningen av domsagan och hemställt att, sedan hos riksdagen äskats anslag till arvoden åt biträdande domare i rikets större domsagor, eu dylik domare måtte anställas i domsagan med de arbetsuppgifter Kungl. Majt finner skäligt föreskriva.

Dessutom hava de sakkunniga, som tillkallats för fortsatt utredning av frågan om ny lagstiftning beträffande de nuvarande iigostyckningsoch jordavsöndringsinstituten och vad därmed äger samband, anmodats avgiva yttrande rörande den betydelse de ifrågasatta delningarna av Gästriklands domsaga samt Västerbottens södra domsaga kunde hava för spörsmålet om organisationen av ägodelningsrätterna.

Med anledning därav hava de sakkunniga i avgivet utlåtande anfört huvudsakligen följande:

Det uppdrag, som anförtrotts de sakkunniga, avsåge i främsta rummet utarbetandet av bestämmelser till förekommande av planlös och eljest olämplig delning av jord. Den erforderliga kontrollen å jorddelningen borde enligt de sakkunnigas åsikt överlämnas åt skiftesdomstolarna. Därvid hade det synts de sakkunniga angeläget att tillse, dels att dessa domstolar i första instans erhölle en för ändamålet mera lämpad sammansättning än de nuvarande ägodelningsrätterna dels ock att varje sådan domstol erhölle större jurisdiktionsområde än ett tingslag, så att ej blott mera erfarenhet i hithörande ärenden kunde vinnas hos domstolen än även och framför allt rättstillämpningen bleve enhetlig för större områden. Ur dessa synpunkter ämnade de sakkunniga föreslå, att en ägodelningsrätt tillsattes för varje län; att i regel en av häradshövdingarna i länet förordnades till rättens ordförande; att förste lantmätaren i länet skulle vara självskriven ledamot; samt att i rätten i övrigt skulle såsom ledamöter sitta tre därtill valda, i lanthushållning kunniga män. En sådan organisation kunde vad särskilt beträffande ordföranden, emellertid icke bliva annat ä" ett provisorium i avbidan på genomförandet av eu allmän omorganisation av nnderdomstoWoa och då vidare icke synts lämpligt att rättens ordförande uteslutande sys-d ide med mål, som anginge delning av jord, hade de sakkunniga trott det böra bliva re^el, att häradshövding, som förordnades till ordförande i ägodelningsrätt, kvarstode såsom domhavande i den honom anförtrodda domsagan samt begagnade sig av ledighet från de vanliga domargöromålen, när sådant påkallades av förekommande skiftesärenden. Ett dylikt sambruk vore givetvis uteslutet, om redan de vanliga domargöromålen vore av sådan omfattning, att på grund därav en delning av vederbörande domsaga kunde ifrågakomma.

De sakkunniga hölle fördenskull före, att en delning av förutnämnda två domsagor skulle underlätta genomförandet av den organisation av ägodelningsrätterna, som de sakkunniga hade för avsikt att föreslå.

Jordstyck-

nings-

kommissioiien.

60 Kungl. Maj:Is proposition nr 334.

Av de i ärendet hörda har enstämmigt vitsordats, att göromålen uti ifrågavarande domsaga, den till invånarantalet största i riket, äro för omfattande att kunna nöjaktigt ombesörjas av en person med sedvanligt biträde. Att med anledning härav särskilda åtgärder nu måste vidtagas har också allmänt erkänts. Angående beskaffenheten av dessa åtgärder hava emellertid olika åsikter gjorts gällande. Sålunda hava Svea hovrätt, de lokala myndigheterna och ortsin vån ärna förordat eu delning av domsagan, då däremot omförmälda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga ävensom processkommissionen ansett, att domsagan borde bibehållas odelad och lättnad i domhavandens arbetsbörda beredas genom den av de sakkunniga föreslagna anordningen med anställande av biträdande domare.

Om till en början alldeles bortses från de inom nu ifrågavarande domsaga rådande särskilda förhållanden och de sålunda ifrågasatta olika alternativen bedömas efter de möjligheter, som de var för sig erbjuda för ett tillfredsställande ordnande av rättsskipningen i särskilt arbetstyngda domsagor överhuvudtaget, synes det mig uppenbart, att det alternativ, som går ut på delning av en dylik domsaga, förtjänar företräde. Def innebär i och för sig en mycket beaktansvärd fördel, att domargöromålei. i största möjliga utsträckning komma att handhavas av en ordinarie häradshövding. I dennes större erfarenhet ligger tydligen en stark garanti för att rättsskipningens krav bliva väl tillgodosedda. Särskilt torde kontinuiteten i arbetet icke kunna tillbörligen upprätthållas, såvida icke häradshövdingen är i tillfälle att personligen utföra eu mera betydande del av göromålen inom domsagan. Om däremot domsagoarbetet i för stor utsträckning skall ombesörjas av biträden, som i allmänhet icke länge kvarstanna i samma domsaga, måste arbetets jämna gång bliva lidande. I synnerhet beträffande handläggningen av rättegångsmålen kunna täta ombyten av ordförande i samma häradsrätt inverka i hög grad meidigt. Det är även uppenbart, att en såsom nödvändig erkänd lindring i häradshövdingens arbetsbörda vinnes i högre grad, om åt honom anförtros eu mindre domsaga, än om han, låt vara med hjälp av biträdande domare och övriga biträden, dock skall i sista hand själv bära ansvaret för eu större domsagas förvaltning. Att denna lättnad i de häradshövdingen åliggande göromålen kommer att inverka förmånligt även på beskaffenheten av det utav honom utförda arbetet, bör tydligen kunna förväntas. Genom en delning av domsagor, bestående av flera tingslag, vinnes därjämte den fördelen, att på grund av minskning i tingslagens antal i de nya domsagorna rättegångstillfällena inom varje tingslag bliva talrikare och därigenom rättsskipningen snabbare.

Kungl. Maj:ta proposition nr 3.14.

fil

.Tåg vill vidare erinra om, att de sakkunniga för utredning om ny lagstiftning beträffande ägostyekning och jordavsöndringsinstituten uttalat, att eu delning' av de större domsagorna, bland annat den nu ifrågavarande, skulle underlätta genomförandet av den organisation av ägodelningsrätterna, som de sakkunniga funnit lämplig.

Mot eu delning av domsagor bär av de för den partiella löneregleringen tillkallade sakkunniga samt processkommissionen framställts den principiella anmärkningen, att nämnda åtgärd kunde tänkas komma i strid med grunderna för den blivande rättegängsreformen. Det vore nämligen sannolikt, att berörda reform komme att förutsätta domskretsar ungefär av den storlek som våra nuvarande största domsagor, och varje delning av domsagor skulle därför vara ägnad att försvåra reformens genomförande. Gentemot denna anmärkning vill jag erinra, att den närmare karaktären av ifrågavarande reform ännu icke med någon grad av visshet kan förutses samt att det än mindre kan bedömas, när reformen kan komma i tillämpning. Vid sådant förhållande synes det mig icke böra ifrågakomma att för närvarande i avbidan på rättegångsreformen underlåta att för rättsskipningens ordnande vidtaga de åtgärder, som befinnas mest lämpliga med hänsyn till nu föreliggande omständigheter. Såsom justitieombudsmannen framhållit i förutnämnda den 20 december 1919 till Kungl. Maj:t avlåtna framställning, bleve processreformen ej till sin rätta nytta, om den kastade en skugga framför sig, som förlamade viljan till under väntetiden nödvändiga förändringar. Processkommissionen har ansett eu delning av domsagor berättigad endast under den förutsättningen, att med hänsyn till viss domsagas stora omfång ett särskilt domsagokansli behövde upprättas för en del av domsagan. Med nuvarande kommunikationer torde detta skäl för’ en domsagas delning äga sin tillämplighet endast i ett ringa antal fall. Av större vikt vid avgörande av spörsmål av nu förevarande art måste i allmänhet den synpunkten vara, att göromålen i vederbörande domsaga bliva, där så erfordras, nedbringade till den omfattning, som med hänsyn till rättsskipningens behöriga handhavande kan anses lämplig.

Det må emellertid vidare betonas — och detta är för mig av avgörande betydelse —, att på grund av eu den 20 juni 1919 utfärdad förordning (nr 355) eu delning av domsagor i allmänhet icke kan antagas komma att medföra några nämnvärda olägenheter med avseende på genomförandet av rättegångsreformen, även om denna komme att förutsätta domskretsar av den omfattning, som processkommissionen angivit. Såsom Svea hovrätt i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande framhållit,

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

är nämligen häradshövding, som numera utnämnes, skyldig att vid allmän omorganisation av underrätterna övergå till annan tjänst vid sådan domstol. Framhållas må därjämte, att det i allmänhet torde vara möjligt att genom lämpliga anordningar undvika större kostnader i följd av domsagodelningar, främst då uppförande av nya tingshus.

Av vad jag sålunda yttrat torde framstå såsom klart, att jag vid valet av medel till lättande av den arbetsbörda, som för närvarande åvilar domhavanden i Gästriklands domsaga, ej tvekar att förorda det alternativ, som går ut på denna domsagas uppdelning i två domsagor. Förhållandena inom domsagan äro sådana, att en delning av densamma synes kunna lämpligen och med lätthet genomföras, och även olägenheterna därav vid eu framtida övergång till större domskretsar torde bliva mycket obetydliga. Den sedan gammalt bestående tingslagsindelningen kan i huvudsak följas vid en delning av domsagan. De nya domsagor, som därvid skulle uppkomma, bliva med hänsyn till folkmängden jämförliga med våra nuvarande medelstora domsagor och även göromålen torde i båda domsagorna bliva av en lämplig omfattning. Då var och en av de nya domsagorna skulle komma att bestå av ett tingslag, komme därigenom de allmänna tingssammanträdenas antal vid häradsrätterna att ökas från fem till tio årligen. Inom båda tingslagen äro tingshus uppförda, för östra tingslaget i Gävle och för västra tingslaget i Storvik. Den omständigheten, att de hörda ombuden för tingslagsborna i båda tingslagen på ett undantag när uttalat sig för en delning av domsagan, torde ytterligare giva vid handen, att några nämnvärda olägenheter i följd av delningen icke äro att förvänta. Av det ombud, som ansett eu delning av domsagan icke böra komma till stånd, har såsom skäl mot nämnda åtgärd anförts, att därigenom skulle nödvändiggöras anskaffande av expeditionslokaler och häradshäkte i Storvik, men även om så skulle vara fallet, torde denna omständighet givetvis icke böra tillmätas någon avgörande betydelse.

Beträffande sättet för delningens genomförande bör, såsom redan antytts, den nu bestående tingslagsindelningen i huvudsak läggas till grund. Med hänsyn till i ärendet upplysta förhållanden, särskilt i fråga om kommunikationernas beskaffenhet, torde emellertid den för närvarande till västra tingslaget hörande Österfärnebo socken böra överflyttas till den blivande östra domsagan. Fn sådan överflyttning har förordats bland annat av ombudet för nämnda socken samt av länsstyrelsen och hovrätten, och vad däremot anförts med hänsyn till väghållningen bör, såsom hovrätten framhållit, icke utgöra hinder för ifrågavarande jämkning. Det av länsstyrelsen väckta förslaget om överförande av Högbo socken

Kung!. Maj:is proposition nr (13

från östra tingslaget till den blivande västra domsagan kan jag däremot icke biträda.

Den domsaga, som komme att bildas av det nuvarande östra tingslaget jämte Österfärnebo socken, torde lämpligen kunna benämnas Gästriklands östra domsaga, och den domsaga, som komme att utgöras av det nuvarande västra tingslaget utom nyssnämnda socken, kan lämpligen benämnas Gästriklands västra domsaga.

Med ledning av tillgängligt statistiskt material samt särskilt infordrad uppgift från t. f. dom havanden i domsagan synas de årliga sportelinkomsterna från Gästriklands östra domsaga kunna beräknas till 7,100 kronor samt de årliga förvaltningsutgifterna därstädes till ett belopp av 5,800 kronor och skulle sålunda sportelinkomsterna utvisa ett överskott över berörda utgifter av 1,300 kronor. För Gästriklands västra domsaga torde sportelinkomsterna kunna beräknas till likaledes 7,100 kronor och förvaltningsutgifterna till 6,600 kronor, vadan sportelinkomsterna skulle överstiga nämnda utgifter med 500 kronor. De häradshövdingen i Gästriklands domsaga för närvarande tillkommande tjänstgöringspenningar, 3,000 kronor årligen, torde skäligen kunna fördelas sålunda att 1,500 kronor tillfalla häradshövdingarna i en var av de blivande domsagorna. Med inberäknande av den kontanta häradshövdinglönen 4,500 kronor skulle sålunda den beräknade behållna inkomsten utgöra för häradshövdingen i den östra domsagan 7,300 kronor och för häradshövdingen i den västra domsagan 6,500 kronor. Enligt av mig förut angivna grunder skulle följaktligen lönefyllnaden för närvarande bestämmas för häradshövdingen i Gästriklands östra domsaga till 3,700 kronor och för häradshövdingen i Gästriklands västra domsaga till 4,500 kronor.

Jag övergår härefter till frågan om delning av den andra av nu ifrågavarande domsagor, Västerbottens södra domsaga.

Västerbottens södra domsaga omfattar tre tingslag, nämligen Nordmalings och Bjurholms tingslag med tingsställe i Nyåker, Umeå tingslag med tingsställe i Umeå och Degerfors tingslag med tingsställe i Degerfors. I vartdera av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag hållas årligen tre lagtima ting enligt 1734 års tingsordning. I Umeå tingslag hållas enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 oktober 1918, med tillämpning av Kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting, årligen från och med 1919 fem allmänna tingssammanträden, därav tre under vårtinget och två under hösttinget.

Västerbottens västra domsaga, som genom Kungl. Maj:ts beslut

B) Delning av Västerbottens södra domsaga.

Historik in. m.

It ungt. Maj: is proposition nr 3M,

f>4

den 29 juni 1883 utbröts ur Västerbottens södra domsaga, består för närvarande av två tingslag, Lycksele lappmarks tingslag med tingsställe i Lycksele och Åsele lappmarks tingslag med tingsställe i Åsele. I vartdera tingslaget hållas årligen tre lagtima ting enligt 1734 års tingsordning.

De inom nu nämnda domsagor varande långa avstånden till vederbörande tingsställen, långsamheten i rättsskipningen samt den under årens lopp allt mer ökade arbetsbördan för vederbörande domhavande hava vid upj. repade tillfällen föranlett framställningar till Kungl. Maj:t om omreglering av domsagorna eller ändring av där tillämpad tingsordning.

I en den 17 maj 1902 avlåten framställning hemställde dåvarande justitieombudsmannen Berger, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida åtgärder borde vidtagas för åstadkommande av en delningav Västerbottens södra, domsaga,vilken delning syntes lämpligast kunna verkställas på det sätt, att den ena domsagan komme att omfatta Umeå tingslag, vars folkmängd den 31 december 1900 utgjorde 25,034 personer, samt den andra domsagan komme att bestå av Degerfors samt Nordmalings och Bjurholms tingslag, vilka två tingslag den 31 december 1900 hade eu folkmängd, det förra av 7,392 samt det senare av 13,955 personer.

Genom beslut den 6 mars 1903 fann Kungl. Maj:t ej skäl bifalla framställningen om delning av domsagan, men förordnade, att i vart och ett av domsagans tre tingslag skulle från och med år 1904 årligen hållas tre lagtima ting.

I en den 31 december 1917 avlåten framställning väckte dåvarande justitieombudsmannen Petrén, med framhållande av bland annat, att frågan om södra domsagans samt västra domsagans uppdelning i tre domsagor vore förtjänt av att framdeles komma under omprövning och bliva föremål för närmare utredning, förslag, att med tillämpning av stadgandet i 11 § i 1872 års förordning i Umeå tingslag skulle införas tingsordning med fem allmänna tingssammanträden om året. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 25 oktober 1918 blev, på sätt förut angivits, framställningen bifallen.

Beträffande Västerbottens västra domsaga föreslogs i en den 6 december 1912 avlåten framställning av då vande justitieombudsmannen Berger att åtgärder borde vidtagas för åstadkommande av en delning av domsagan i två domsagor, därav den ena domsagan skulle bestå av två tingslag, omfattande det ena Vilhelmina och Dorotea socknar och det andra Åsele och Fredrika socknar, samt den andra domsagan skulle utgöras av tre tingslag, omfattande ett Lycksele och Örträsks socknar, ett Stensele och Tärna socknar samt det tredje Sorsele socken. Alternativt hemställ-

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,14.

G5

de justitieombudsmannen, att Kungl. Maj:t måtte upphäva vad den 29 juni 1883 blivit bestämt därom, att med tillämpning av 1872 ärs förordning skulle i Västerbottens västra domsaga tills vidare anstå.

I avgivet utlåtande framhöll Svea hovrätt, att, i avvaktan på avgörande i frågan, huruvida och i vilken utsträckning inlandsbanan komme att fortsättas, omregleringen av domsagan för det dåvarande borde inskränkas till den del av domsagan, för vilken nämnda järnvägs sträckning redan vore bestämd, samt att förty tills vidare borde anstå med delningen, men hemställde hovrätten, att Kungl. Maj:t matte besluta, att Åsele lappmarks tingslag skulle uppdelas i två tingslag och att i vart och ett av domsagans tre tingslag skulle årligen hållas tre lagtima ting.

Genom beslut den 9 september 1915 fann Kungl. Maj:t åtgärd för delning av domsagan icke böra för det dåvarande vidtagas men förordnade, att i vartdera av de båda tingslag, av vilka domsagan bestode, skulle från och med år 1916 tillsvidare årligen hållas tre lagtima ting. Härjämte anbefalldes länstyrelsen i Västerbottens län att över hovrättens förslag om domsagans indelning i tre tingslag inhämta yttranden. I häröver avgivet utlåtande förnyade länsstyrelsen sin i tidigare avgivet yttrande gjorda hemställan om bifall till justitieombudsmannens framställning om delning av domsagan' samt hemställde, att regleringen skulle träda i tillämpning samtidigt med att inlandsbanan färdigbyggts till Sorsele. Uti därefter avgivet utlåtande erinrade Svea hovrätt, att, da inlandsbanan icke beräknades kunna öppnas för trafik förrän år 1922, lösningen av frågan om delning av domsagan borde anstå. I avvaktan å frågans avgörande borde emellertid Åsele lappmarks tingslag uppdelas i två tingslag i enlighet med vad hovrätten förut föreslagit och i vartdera tingslaget årligen hållas tre ting.

I en den 7 december 1916 avlåten skrivelse förklarade sig justitieombudsmannen ansluta sig till hovrättens sålunda gjorda hemställan samt föreslog, att, då avgörande i frågan om domsagans delning skullé träffas, de nya domsagorna måtte uppdelas vardera i två tingslag, därav Lyckseledomsagans ena tingslag borde omfatta Stensele, Tärna och Sorsele socknar.

Kungl. Maj:t meddelade därefter den 2 mars 1917 det beslut i frågan, att västra domsagan skulle indelas i tre tingslag sålunda, att Lycksele lappmarks tingslag skulle bibehållas såsom särskilt tingslag under benämningen Lycksele tingslag med tingsställe i Lycksele kyrkby och Åsele lappmarks tingslag skulle uppdelas i två tingslag, nämligen Asele tingslag, bestående av Åsele och Fredrika socknar, med tingsställe i Asele kyrkby, samt Vilhelmina tingslag, omfattande Vilhelmina och Dorotea socknar, med tingsställe i Vilhelmina kyrkby.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 283 käft. (År 334.)

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Västerbottens södra domsaga gränsar i norr till Bygdeå och Burträsks socknar, vilka jämte Nysätra och Lövångers socknar bilda Västerbottens mellersta domsaga. Sistnämnda domsaga består av två tingslag, Nysätra tingslag, omfattande Bygdeå, Nysätra och Lövångers socknar med tingsställe i Nysätra, samt Burträsks tingslag, omfattande Burträsks socken, med tingsställe i Burträsk. I vartdera tingslaget hållas tingsammanträden i enlighet med 1872 års förordning.

Av den av statistiska centralbyrån utgivna årsboken för Sveriges kommuner första årgången 1918 inhämtas, att folkmängden den 1 januari 1918 utgjorde: i Nordmalings och Bjurholms tingslag 13,135, i Umeå tingslag 30,740, i Degerfors tingslag 8,442, i Åsele lappmarks tingslag 20,072, i Lycksele lappmarks tingslag 19,346, i Burträsks tingslag 9,444 och i Nysätra tingslag 15,611 personer. Folkmängden uppgick sålunda till: i Västerbottens södra domsaga 52,317, i Västerbottens västra domsaga 39,418 och i Västerbottens mellersta domsaga 25,055 personer.

I de särskilda domsagorna utgjorde det sammanlagda antalet mål, konkurser och ärenden under 1918: i Västerbottens södra domsaga 3,418, i Västerbottens västra domsaga 2,376 och i Västerbottens mellersta domsaga 1,750.

I sin förutberörda framställning den 17 maj 1902 om delning av Västerbottens södra domsaga framhöll dåvarande justitieombudsmannen, att det i följd av Norrlands starka utveckling med hänsyn till folkmängd, industri, handel och annan affärsverksamhet skulle med all sannolikhet framdeles såsom dittills befinnas nödigt, att domsagor därstädes bleve delade. Därigenom skulle med tillämpning av 1872 års förordning en snabbare rättskipning kunna införas. Såsom särskilda skäl för en delning av Västerbottens södra domsaga anförde justitieombudsmannen, att den vidsträckta bygd, som Västerbottens södra domsaga omfattade, vore stadd i en kraftig ekonomisk utveckling. Folkmängden tillväxte årligen i betydlig grad och utgjorde den 31 december 1900 46,381 personer. Domargöromålen inom domsagan vore synnerligen betydliga och måste anses vara vidlyftigare, än att de fortfarande lämpligen borde av eu enda domare besörjas.

justieombuds- CJti underdånig skrivelse den 4 oktober 1919 har nuvarande ju-

shdveise den stitieombudsmannen, efter att hava redogjort för föreliggande frågas för- 4 oktober 1919. historia samt under åberopande av att Västerbottens södra domsaga vore vakant, anfört:

Sedan justitieombudsmannens förutnämnda framställning gjordes den 17 maj 1902, hade någon minskning i domsagans omfattning ej ägt rum, och hade till förbättring av rättsskipningen i domsagan ej annan förändring införts, än att

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

(»7

i Umeå tingslag skulle hållas tingssammanträden enligt 1872 års förordning och i vartdera av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag skulle årligen hallas tre lagtima ting. Kravet på snabbare rättsskipning hade därmed blivit tillgodosett i domsagans folkrikaste tingslag. I återstående tingslag, vilka såsom framginge av förutberörda uppgifter inneslöte en icke obetydlig folkmängd, måste tingsordningen allt fortfarande anses otillfredsställande.

Någon åtgärd för avhjälpande av det av justitieombudsmannen framhållna missförhållandet ifråga om domargöromålens omfattning hade däremot icke blivit vidtagen. De norrländska bygden.a hade, såsom förutsetts, genomgått en rik utveckling, och antalet invånare hade betydligt ökats. Från det att folkmängden i Västerbottens södra domsaga den 81 december 1900 utgjort 40,381 personer, hade den till den 1 januari 1918 stigit till 52,317 personer. Arbetsbördan för domhavanden hade till följd härav högst väsentligt ökats. De siffror, som kunde hämtas ur arbetsredogörelserna från domsagan, ådagalade till fullo, vilken omfattning domargöromålen nått. Redan i framställningen 1902 hade framhållits, att dessa vore vidlyftigare, än att de fortfarande lämpligen borde av en enda domare besörjas. I så mycket högre glad måste detta omdöme nu anses äga giltighet. Åtgärder för denna arbetsbördas lindrande torde icke utan men för rättsskipningen längre kunna uppskjutas.

Angående ifrågasatt uppdelning av de södra och västra domsagorna i tre domsagor samt överflyttning av Degerfors tingslag till den mellersta domsagan anför justitieombudsmannen:

Då, såsom framginge av förutnämnda redogörelse, vid upprepande tillfällen gjorts gällande, att Västerbottens västra domsaga lämpligen borde uppdelas, läge den tanken nära, att lösningen av föreliggande frågor vore att finna i en uppdelning av den södra och den västra domsagan i tre domsagor. Denna uppdelning skulle kunna genomföras sålunda, att Degerfors tingslag och Lycksele lappmarks tingslag förenades till en domsaga, be-tående av antingen två eller tre tingslag. Väster-bottens södra domsaga skulle därefter utgöras av återstående två tingslag, i vilka 1872 års förordning kunde komma till tillämpning, och Västerbottens västra domsaga bestå av de två tingslag, vari Åsele lappmarks tingslag enligt beslutet den 2 mars 1917 skulle uppdelas.

Emot föreningen av Degerfors tingslag och Lycksele lappmarks tingslag syntes emellertid erinringar kunna göras. Då frågan om delning av Västerbottens västra domsaga tidigare varit under prövning, hade den synpunkten gjort sig gällande, att med delningen lämpligen borde anstå, till dess att inlandsbanan blivit färdigbyggd och öppnad för trafik till Sorsele, vilket beräknades kunna ske tidigast under ar 1922. Det hade framhållits, att inlandsbanans framdragning kunde föranleda en fullständig omläggning av de stora trafiklederna inom domsagan och därmed bliva av stor betydelse för tingslagsindelningen. Det torde ock för närvarande vara omöjligt att överskåda, vilken inverkan inlandsbanans tillkomst kunde hava å utvecklingen inom Västerbottens västra domsaga samt ökningen av domsagans folkmängd, varmed måste beräknas följa förändrade krav å rättsordningens handhavande. Då bärande skäl ansetts föreligga för domsagans delning i två domsagor, utan att något område från en annan domsaga tillädes, kunde det med skäl ifrågasättas, huruvida, sedan sådana förutsättningar för en

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

rik utveckling, som en järnvägslinjes framdragande innefattade, tillkommit, eu tredelning av Västerbottens södra och västra domsagor kunde anses till fyllest.

Det syntes även som om en av de erinringar, som blivit gjorda mot rättsordningen i Västerbottens västra domsaga, med fullt fog kunde göras mot en förening av Lycksele lappmarks tingslag och Degerfors tingslag till en domsaga. Denna domsaga skulle komma att omfatta en areal av icke mindre än 2,497,185 hektar. Skulle denna areal uppdelas i allenast två tingslag, hade detta till följd, att någon minskning i de långa avstånden till vederbörande tingsställe, vilka för närvarande förefunnes inom stora delar av Lycksele lappmarks tingslag, icke skulle vinnas. Om till avhjälpande härav domsagan skulle indelas i tre tingslag, skulle åtminstone i ett eller två av tingslagen icke kunna hällas mer än tre ting enligt 1734 års tingsordning. Rättsskipningen i vissa delar av domsagan skulle härigenom bliva långsam.

Lösningen av den flaga, som vore föremål för denna framställning, kunde måhända vara att finna i en överföring av Degerfors tingslag till den andra domsaga, till vilken tingslaget gränsade, Västerbottens mellersta domsaga. I och för sig borde folkmängden och arbetsbördan i nämnda domsaga icke lägga hinder i vägen för en sådan anordning. Folkmängden utgjorde den 1 januari 1918 25,055 personer och skulle med tillägg av invånarantalet i Degerfors tingslag hava uppgått till 33,497 personer. Antalet mål, konkurser och konkursäienden ävensom slutligt handlagda andra ärenden utgjorde under 1918 1,750. Motsvarande summa för Degerfors tingslag utgjorde 707. Domargöromålen borde sålunda icke bliva av sådan omfattning, att de icke lämpligen kunde besörjas av en enda domare.

Angående tingslagsindelningen i sålunda utökade mellersta domsagan torde emellertid svårigheter uppstå. A ena sidan borde rättsskipningen i de nuvarande tingslagen i domsagan genom dess utökning icke bliva sämre än vad förhållandet för närvarande vore, men å andra sidan vore det angeläget att inom Degerfors tingslag ordna rättsskipningen på bästa möjliga sätt. Skulle en sammanslagning av detta tingslag med Burträsks tingslag äga rum, vilket med hänsyn till folkmängden icke borde möta hinder, skulle 1872 års tingsordning kunna komma att tillämpas i hela domsagan. Därvid bleve likväl svårt att utvälja lämplig plats för ett tingsställe. Med den stora areal, tingslagen innehölle, syntes hinder härutinnan möta, särskilt då avseende måste fästas vid, att vartdera tingslaget hitintills haft ett centralt beläget tingsställe, till vilket avståndet från yttersta delarna av tingslagen icke varit alltför avsevärt. Det skulle vid sådant förhållande vara lämpligast, att tingslagen bibehölles i sin nuvarande omfattning. Som 1872 års tingsordning för närvarande tillämpades i Nysätra tingslag och Burträsks tingslag, borde någon förändiing härutinnan icke äga rum. Däremot skulle i Degerfors tingslag allt fortfarande hållas tre lagtima ting enligt 1734 års tingsordning. Men detta komme att innebära, att inom den sålunda utvidgade domsagan skulle under året hållas ej mindre än tio allmänna sammanträden och tre ting förutom slutsammanträdena. Med hänsyn till de dåliga kommunikationerna i denna del av länet bleve detta, såvitt justitieombudsmannen kunnat finna, ogörligt. Dessutom skulle de ofta förekommande tingsresorna, som till allra största delen måste företagas å landsvägen, för domhavanden medföra en så väsentlig ökning af kostnaderna, att densamma säkerligen överstege den höjning av inkomsterna, som det nytillkomna tingslaget skulle kunna innebära. Västerbottens mellersta domsaga vore redan en av de svagaste vad den behållna inkomsten beträffade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 334.

69 Under framhållande av att de möjligheter, som synts kunna ifrågakomma att överflytta eu del av Västerbottens södra domsaga till någondera av granndomsagorna, befunnits medföra svårigheter, uttalar justitieombudsmannen i sin skrivelse, att den mest framkomliga vägen vore en uppdelning av domsagan i tvenne, varav den ena skulle bestå av Umea tingslag och den andra av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag. Härom heter det i skrivelsen:

Emot en tudelning av domsagan skulle kunna erinras, att delningen komme att i visst avseende föregripa den omdelning av domsagan, som vid genomförande av den nya rättegångsreformen kunde komma att äga rum, I sin den 31 december 1917 avlåtna framställning hade nämligen justitieombudsmannen framhållit såsom lämpligt, att vid en dylik omdelning en del av Umeå tingslag, nämligen Vännäs socken, skulle sammanföras med domsagans två andra tingslag till en domsaga med gemensamt tingsställe i Vännäs och att den övriga delen av Umeå tingslag skulle jämte Umeå stad, som skulle komma att förläggas under landsrätt, bilda en domsaga. Som ett lättande av arbetsbördan inom domsagan snabbt måste företagas, funne justitieombudsmannen vad hans företrädare sålunda anfört icke behöva lägga hinder i vägen för en delning av domsagan redan nu. Innan en ny rättegångs reform blivit genomförd, torde ännu en avsevärd tid hava förgått, och intet syntes hindra, att, om till följd av Umeå städs införlivande med Umeå tingslag en mindre reglering av en Umeådomsagas jurisdiktionsområde bleve önskvärd, en sådan framdeles kunde företagas.

En delning av Västerbottens södra domsaga på det föreslagna sättet skulle enligt justitieombudsmannens förmenande kunna genomföras. Umeådomsagan skulle enligt de ovan åberopade statistiska uppgiiterna komma att äga omkring 31.000 invånare med under 1918 1/88 mål och ärenden, och den andra domsagan, inom vilken Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag borde bibehållas vartdera för sig, skulle omfatta omkring 21,500 personer och hade utvisat för år 1918 1,530 mål och ärenden. Med den hastiga utvecklingen i de nu ifrågavarande trakterna komine säkerligen såväl invånarnas antal som arbetet inom domsagan att snart nog ökas. Ehuru de båda tingslagen tillsammans icke bildade ett geografiskt slutet område, vore de dock förenade genom norra stambanan, så att man lätt kunde förflytta sig från tingsstället i Nyåker till tingsstället i Degerfors. Vare sig domhavanden bleve bosatt i Degel fors, Nyåker eller eljest exempelvis i Nordmalings socken, bleve han relativt lätt tillgänglig-för den rättsökande allmänheten och kunde själv utan alltför stora kostnader resa från det ena tingslaget till det andra. I ' båda tingslagen skulle en tingsordning enligt 1X72 års förordning kunna genomföras. Då Umeå tingslag komme att ensaint bilda eu domsaga, borde de allmänna sammanträdenas antal därstädes ökas till sex under vårtinget och fyra under hösttinget.

Emellertid syntes den tanken icke böra vara främmande, att en sådan tudelning av Västerbottens södra domsaga, som nu satts i fråga, skulle med hänsyn till grunderna för den blivande processreformen befinnas oläglig. Komme framdeles de principer att följas, som varit ledande vid utarbetandet av kungl. stadgan den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning, borde någon minskning av de nuvarande domsagornas omfattning icke vara

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

ensidigt. Snarare skulle tendensen då gå i motsatt riktning. Under sådana förhållanden vore det måhända opraktiskt och förenat med alltför mycken omgång utan motsvarande nytta att företaga en delning av den ifrågavarande domsagan, om dess tingslag framdeles skulle finnas åter böra sammanslås med varandra eller sammanslutas med andra områden. Då behovet av arbetsbördans lättande för domhavanden likväl icke torde längre kunna lämnas utan beaktande, syntes åtminstone möjlighet böra beredas till anställande i Västerbottens södra domsaga — efter anmälan av häradshövdingen i Svea hnvrätt — av två förste not rier, mellan vilka på lämpligt sätt fördelades de uppgifter, som enligt domsagestadgan kunde dem anförtros.

Efter denna utredning av de huvudsakliga fakta, som inverkade på frågans lösning, har justitieombudsmannen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida åtgärder borde vidtagas för åstadkommande av en delning av Västerbottens södra domsaga, på sätt förut utvecklats, i två domsagor, eller, därest en delning av Västerbottens södra domsaga skulle befinnas för närvarande ej böra äga rum, huruvida möjlighet borde beredas till anställande i domsagan av två förste notarier.

Över justitieombudsmannens framställning hava blivit hörda tingslagsborna i Västerbottens södra och Västerbottens västra domsagor samt häradsrätter och domhavanden i samma domsagor, länsstyrelsen i Västerbottens län, Svea hovrätt och processkommissionen. borna^och Tingslagsborna och häradsrätterna i Lycksele och Åsele tingslag

häradsrätterna hava sammanstämmande uttalat, att de i likhet med justitieombudsrAmannen funne det mindre välbetänkt, att Degerfors socken förenades med . « c tm<jS äg. Lycksele tingslag. Tillika gjordes gällande, att, sedan den s. k. Inlandsbanan blivit färdigbyggd till Sorsele, Västerbottens västra domsaga borde delas i två domsagor, en utgörande Lycksele tingslag och en Äsele och Vilhelmina tingslag.

Domhavanden Domhavanden i Västerbottens västra domsaga har instämt med

västra dom- tingslagsborna och häradsrätterna.

saga- . Vid sammanträde inför domhavanden förklarade samtliga tillstädesbJ«a3fumeå varancle ombud för tingslagsborna i Umeå, Nordmaling och Bjurholms XordmaUngg1 samt Degerfors tingslag, att de ej hade något att erinra emot den före- TanuDegerfmls^aSna delningen av Västerbottens södra domsaga.

tingslag?™ Ombudet för Hörnefors socken, vilken delvis hör till Umeå tingslag och delvis till Nordmalings och Bjurholms tingslag och har 3700 invånare, framställde dock det yrkande, att socknen i sin helhet måtte läggas till endera av de blivande domsagorna.

Vid sistberörda sammanträde företeddes därjämte utdrag av protokoll vid kommunalstämma med Bjurholms kommun, utvisande att stäm-

Kungl. Maj:ts proposition ni 334.

man beslutat uttala sig emot delningen, enär en dylik skulle komma att åsamka det allmänna ytterligare utgifter samt arbetsmängden visat tendens att gä ned.

En var av häradsrätterna i Umeå, Nordmalings och Bjurholms samt Degerfors tingslag bär förklarat sig sakna anledning motsätta sig den föreslagna delningen av domsagan.

T. f. domhavanden i Västerbottens södra domsaga har i avgivet T. f. domyttrande anfört: havanden.

I likhet med justitieombudsmannen funne t. f. domhavanden väl, att domsagogöromålen inom domsagan vore vidlyftigare än att de lämpligen kunde av en enda domare ombesörjas, men ställde sig dock med hänseende till den ringa behållna inkomsten, som kunde beräknas av den domsaga, som skulle bildas av Degerfors tingslag samt Nordmalings och Bjurholms tingslag, tveksam till lämpligheten av den föivslagna delningen. Skulle den ekonomiska sidan av saken kunna på tillfredsställande sätt lösas, ansåge t. f. domhavanden sig däremot böra på det livligaste tillstyrka bifall till justitieombudsmannens förslag om delning, så mycket mer som tingslagsborna icke torde genom delningen förorsakas några nämnvärda kostnader, då såväl inom Degerfors tingslag som inom Nordmalings och Bjurholms tingslag funnes tidsenliga tingshus. Önskligt vore dock, att HörneVors socken, av vilken för närvarande en del tillhörde Umeå tingslag samt eu annan del Nordmalings och Bjurholms tingslag, i- sin helhet tillfördes sistnämnda tingslag. Tingslagsbornas gemensamma intresse krävde förläggning av bägge domsagornas kansli till Umeå stad.

Vidkommande justitieombudsmannens förslag, att, därest en delning av domsagan skul e befinnas för närvarande ej böra äga rum, möjlighet, borde beredas till anställande i domsagan av två förste notarier, syntes visserligen i någon mån arbetsbördan för domhavanden härigenom kunna lättas, men med hänseende till den ringa tillgängen på arbetskrafter förefunnes sannolikt ingen möjlighet för planens realiserande. Förutvarande häradshövdingen inom domsagan hade under ett hälft ärs tid trots energiska ansträngningar icke lyckats erhålla en förste notarie. Denna syssla vore inom domsagan alltjämt obesatt.

I det utlåtande, som länsstyrelsen i Västerbottens län avgivit över Länsstyrelsen

justitieombudsmannens framställning, anför länsstyrelsen:

Enligt länsstyrelsens mening förelåge i av justitieombudsmannen anförda omständigheter fullgiltiga skäl för en delning snarast möjligt av Västerbottens södra domsaga. Alla de kommuner, varav domsagan bestode, befunne sig i kraftig tillväxt i av eende å folkmängd och utveckling i övrigt. Jordbruket och industrien hade under senare åren gått mycket framåt och allt varslade om, att denna utveckling ännu blott befunne sig vid början. Några speciella siffror i detta avseende för nu ifrågavarande del av länet vore länsstyrelsen ej i tillfälle meddela, men ett par uppgifter rörande näringarnas utveckling under de senare åren i hela Västerbottens län torde vara i någon mån belysande för bedömande av de spörsmål, som i nu förevarande ärend ■ förelåge, enär utvecklingen i länet icke n eslutande eller ens företrädesvis varit inskränkt till vissa delar, utan över allt gjort sig gällande. Den odlade jorden i Västerbottens län hade från 1882,

Västerbottens län.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

då den utgjorde 31,700 hektar, stigit till 90,500 hektar år 1915, kreatursstocken hade ökats från 75,000 kreatursenheter år 1885 till 137,400 sådana enheter år 1915. Industriens tillverkningsvärde hade från är 1896, d.i den utgjorde 11,600,000 kronor, stigit till 31,500,000 ar 1915. Importen till Västerbottens län hade är 1915 ett värde av sammanlagt 3,857,000 kronor samt exporten samma år ett värde av 26,767,000 kronor. Då länets folkmängd frän 106,400 invånare år 1880 stigit till 177,049 år 1918, framginge av dessa uppgifter, att utvecklingen inom länei vore i rask tillväxt och att denna utveckling också krävde, att rättsskipningen inom länet ordnades med hänsyn till denna utveckling och de förändrade krav på rättsordningens handhavande, som därav följde. Fn tillfredss ällande domsagoindelning i de södra och västra delarna av länet kunde enligt länsstyrelsens mening icke vinnas, utan att det redan längesedan framlagda förslaget om delning av Västerbottens västra domsaga i tvänne domsagor och nu ifragasatt delning av Västerbottens södra domsaga i likaledes tvänne domsagor snarast möjligt komme till stånd. Länsstyrelsen avstyrkte sålunda bestämt tanken på att uppdela nu berörda tvänne domsagor i trenne. Vad justitieombudsmannen härutinnan anfört syntes länsstyrelsen utgöra fullgiltiga skäl mot denna tankes förverkligande. Särskilt olämpligt vore utan tvivel att av riegerfors och Lycksele lappmarks tingslag skapa eu domsaga. Belägenheten och storleken av en sålunda bildad domsaga talade häremot, liksom också svårigheterna ait vinna en lämplig tingslagsindelning. Finge Lycksele lappmarks tingslag däremot, såsom tidigare ifrågasatts, bilda en egen domsaga, befunnes det sannolikt efter inlandsbanans och tvärbanans Hällnäs-Stensele tillkomst möjligt att låta hela denna domsaga utgöra ett enda tingslag med tingsställe i Lycksele. Jämväl ett förläggande av Degerfors tingslag till »västra» domsagan skulle medföra svårigheter och olägenheter av den art, att en sådan anordning icke borde ifrågasättas.

Mot en delning av Västerbottens södra domsaga i två domsagor hade t. f. domhavanden uttalat vissa betänkligheter med hänsyn till den ringa behållna inkomst, som kunde påräknas inom den nya domsagan, som skulle bildas av Degerfors tingslag samt Nordmalings och Bjurholms tingslag. Denna synpunkt torde emellertid icke kunna tillerkän as någon avgörande betydelse och bleve i allt fall väsentligen förringad i och med en förväntad reglering av bäradshövdingelönerna.

T. f. domhavanden hade vitsordat, att domargöromälen i den nuvarande södra domsagan vore vidlyftigare än att de lämpligen kunna av en enda domare ombesörjas; och då någon uppdelning av domsagan icke lämpligen kunde ske på annat sätt än genom dess klyvning i två domsagor, borde en sådan åtgärd också vara den enda rationella. Med avseende å sättet för denna klyvning syntes den enda möjliga och lämpliga anordningen vara, att en domsaga bildades av Degerfors tingslag samt Nordmalings och Bjurholms tingslag och en domsaga av Umeå tingslag.

Det skulle enligt länsstyrelsens mening vara att beklaga, om hänsynen till grunderna för den blivande processreformen skulle anses förhindra den delning av Västerbottens södra domsaga, varom här vore fråga. Den av justitieombudsmannen alterna ivt föreslagna anordningen att i domsagan anställa tva förste notarier kunde så mvcket mindre anses innebära en tillfredsställande lösning, som, på sätt också t. f. domhavanden erinrat, tillgången på arbetskrafter inom domsagorna vore så knapp, att möjlighet näppeligen förefunnes till anställande i domsagan av två förste notarier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

71 Länsstyrelsen vidi öl le därför sin vid föregående tillfälle uttalade mening, att Västerbottens västra domsaga borde i sammanhang med inlandsbanans framdragande Till Sorsele delas i två domsagor, den ena omfattande Äsele och Vilhelmina tingslag och den andra Lycksele lappmarks tingslag.

Länstyrelsen avslutar sitt utlåtande med att hemställa, att Västerbottens södra domsaga måtte uppdelas i tvä domsager, omfattande den ena Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag och den andra Umeå tingslag.

Svea hovrätt yttrar i ärendet:

Av vad i ärendet förekommit Iramginge, att göromålen uti ifrågavarande domsaga vore av den omfattning, att de icke lämpligen kunde av en domare ombesörjas. Och då tillika blivit upplyst, att de kommuner, av vilka domsagan bestode, befunne sig i kraftig tillväxt i avseende å folkmängd och utveckling i övrigt, läge häri en ytterligare maning att vidtaga åtgärd för avhjälpande av de olägenheter, som måste följa av den nu gällande "indelningen. Den i sådant hänseende av justitieombudsmannen alternativt föreslagna utvägen att bereda anställande i domsagan av två förste notarier syntes så mycket mindre böra tillgripas, som tillgången^ på aspiranter till sådana platser, särskilt i de norrländska domsagorna, vore sa begränsad, att de flesta häradshövdingarna i dessa domsagor mäste undvara biträde av förste notarie. Den förutvarande häradshövdingen i förevarande domsaga hade i ett till justitieombudsmannen avgivet yttrande, som återf un nes i dennes ämbetsberättelse till innevarande års riksdag, givit eu bjärt skildring av svårigheterna härutinnan. I det av särskilda sakkunniga den 9 januari 1920 avgivna betänkandet angående partiell löneförbättring för häradshövdinoarna töresloges, att i de mera arbetstyngda domsagorna skulle anställas biträdande domare, vaka skulle hava att på ett mera självständigt sätt deltaga i domargöromålens handläggning. Under nuvarande förhållanden vore det synnerligen 0V1S?m, °-mj tillräckilSt ant:al aspiranter till sådana befattningar skulle förefinnas särskilt i de norrländska domsagorna. Och i allt fäll måste vid valet emellan en sådan anordning och delning av en domsaga, som vore för stor att skötas av en person, den senare utvägen uppenbarligen anses hava ett bestämt företräde. Att uppskjuta en såsom nödig befunnen delning i avvaktan på en ny rättegångsoi aning, om vars blivande innehåll man intet visste och som icke ännu på länge kunde förväntas bliva verklighet, syntes alldeles olämpligt. Den vidlyftiga utredning, som i ärendet förebragts angående sättet för en förändrad indelning, gåve vid handen, att en sådan lämpligast verkställdes så som justitieombudsmannen föreslagit, d. v. s. att domsagan delades i två, den ena bestående av Umeå tingslag och den andra innefattande Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degeriors tingslag; dock att Hörnefors socken, som vore delad mellan Umeå tingslag samt Nordmalings och Bjurholms tingslag, syntes böra i sin helhet tilläggas sist namnda tingslag. Den tillförordnade domhavanden i domsagan hade med hänsyn till den ringa behållna inkomst, som kunde beräknas av den domsaga, som skulle bildas av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag, ställt si jr tveksam till delmngsförslaget. En förutsättning för eu delning av domsagan maste emellertid vara. att åt häradshövdingarna i de nya domsagorna anvisades sadana inkomster att de kunde få en god bärgning. I annat fall kunde dugliga sökande till beställningarna icke förväntas anmäla sig.

Bihang till riksdagens protokoll 11)20. 1 samt. 283 käft. {Nr 334.) 10

Svea hovrätt.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

På grund av vad sålunda anförts har hovrätten tillstyrkt, att åtgärd måtte av Kungl. Maj:t vidtagas för delning av ifrågavarande domsaga i två domsagor enligt det därom av justitieombudsmannen framställda förslaget med förut nämnda jämkning.

Processkom- Processkommissionen, som jämväl yttrat sig i ärendet, har därvid

mtswnen. med avseetlt}e ^ frågan om delning av ifrågavarande domsaga gjort gällande samma synpunkter som dem kommissionen framfört i sitt utlåtande över förslaget om Gästriklands domsagas delning (se sid. 58). Såvitt av handlingarna kunnat inhämtas, förelåge icke beträffande Västebotteus södra domsaga vad i nämnda utlåtande angivits såsom förutsättning för att eu domsaga lämpligen borde delas: att på grund av domsagans stora omfång det befunnes vara av trängande behov påkallat, att ett särskilt domarkansli upprättades i den del av domsagan, som ifrågasatts för utbrytning. Tvärtom hade t. f. domhavanden i avgivet utlåtande uttalat, att tingslagsbornas gemensamma intresse krävde förläggning av båda de ifrågasatta domsagornas kanslier till Umeå stad. Under sådana förhållanden torde det såväl ur kostnadssynpunkt som med hänsyn till rådande svårighet att anskaffa erforderlig biträdeshjälp vara att föredraga, att i Umeå behölles ett för alla de tre nuvarande tingslagen gemensamt kansli.

På grund av vad sålunda anförts har processkommissionen avstyrkt den ifrågasatta delningen av Västerbottens södra domsaga och hemställt att, sedan hos riksdagen äskats anslag till arvoden åt biträdande domare i rikets större domsagor, en dylik domare måtte anställas i Västerbottens södra domsaga med de arbetsuppgifter Kungl. Maj:t funne skäligt föreskriva.

Departe- Västerbottens södra domsaga är visserligen i anseende till sin folk-

mentschefen. marigd _ för närvarande något över 52,000 personer — avsevärt mindre än Gästriklands domsaga, men den överträffas dock i berörda hänseende endast av sju domsagor i riket. Att Västerbottens södra domsaga är eu av de mest svårskötta är känt. Jämväl av utredningen i förevarande ärende framstår enligt min mening som otvivelaktigt, att göromålen i domsagan äro av den omfattning, att de icke lämpligen kunna besörjas av en domare. Detta förhållande har allmänt vitsordats av de i ärendet hörda. Även beträffande nu ifrågavavarande domsaga hava för avhjälpande av de olägenheter, som äro eu följd av den alltför stora arbetsbördan, framställts olika förslag, vilka avse dels en delning av domsagan eller på annat sätt åvägahragt minskning i dess område, dels att, med bibehållande av domsagans nuvarande omfattning, i domsagan skulle anställas en biträdande domare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

75 Att man, då de praktiska skälen i särskilda fall synas tala för eu delning, icke av principiella betänkligheter med hänsyn till framtiden bör avhålla sig från utvägen att genom en delning bereda häradshövdingarna lättnad i arbetet och därmed även tillgodose rättsskipningen, framgår av vad jag tidigare yttrat. Sådana skäl för delning anser jag föreligga jämväl i nu ifrågavarande fall. Vad jag härutinnan antört i fråga om Gästrikslands domsaga synes mig här hava motsvarande tillämpning, och vill jag endast påpeka en ytterligare omständighet. Såsom jag förut framhållit, har under de senare åren rått en kännbar brist på rättsbildade biträden i domsagorna, och denna brist har i särskilt hög grad gjort sig gällande i de nordligare delarna av riket. Det torde också knappast kunna förväntas, att det under den närmaste tiden kommer att förefinnas någon större tillgång på personer, som lämpligen kunna ifrågakomma att erhålla förordnande som biträdande domare. Vid sådant förhållande kan det emellertid medföra uppenbara vådor att särskilt i fråga om de nordligare domsagorna för rättsskipningens handhavande i alltför hög grad lita till biträdande domare eller andra biträden. I allt fall måste det med hänsyn till möjligheten att behörigen upprätthålla rättsskipningen innebära en mycket avsevärd fördel, att domsagorna icke bliva större, än att den ordinarie häradshövdingen personligen kan utföra en betydande del av de förefallande göromålen.

Även i fråga om Västerbottens södra domsaga hava de sakkunniga för utredning om ny lagstiftning beträffande ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten förordat en delning med hänsyn till den lättnad, som därigenom skulle vinnas vid genomförandet av en ny organisation av ägodelningsrätterna (se sid. 59).

På sätt jag förut antytt har, förutom en delning av Västerbottens södra domsaga i två nya domsagor, det även blivit ifrågasatt att företaga en minskning av dess område. Denna minskning har tänkts genomförd sålunda, att det till domsagan nu hörande Degerfors tingslag avskildes från densamma och förenades med någon angränsande domsaga. Huru man än i sistnämnda fall gånge till väga — vare sig Degerfors tingslag överfördes till Västerbottens mellersta domsaga eller i samband med delning av Västerbottens västra domsaga förenades med Lycksele lappmarks tingslag till en domsaga — synes det emellertid av utredningen framgå, att åtskilliga olägenheter icke skulle kunna undvikas. Och särskilt skulle därvid den fördel, som vid delning av domsagor står att vinna genom tätare tingssammanträden och snabbare rättsskipning, i väsentlig mån gå förlorad. Det är därför enligt min mening tydligt, att den enda lämpliga lösningen av förevarande fråga vinnes genom en del-

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

ning av domsagan i två domsagor. Denna ståndpunkt har även intagits av samtliga i ärendet hörda med undantag av processbommissionen ävensom en i Bjurholms kommun hållen kommunalstämma, vilken avstyrkt en delning av domsagan huvudsakligen med hänsyn till de utgifter, som därigenom skulle åsamkas det allmänna.

Såsom i ärendet föreslagits, torde en delning av domsagan lämpligast böra verkställas på sådant sätt, att Umeå tingslag kommer att bilda en domsaga samt Nordmalings och Bjurholms tingslag ävensom Degerfors tingslag en domsaga med iakttagande därav, att den för närvarande till Umeå tingslag hörande delen av Hörnefors socken överföres till Nordmalings och Bjurholms tingslag.

Den domsaga, som kommer att utgöras av Umeå tingslag, skulle komma att omfatta eu folkmängd av omkring 27,000 invånare och den domsaga, som kommer att bestå av de båda övriga tingslagen, skulle komma att rymma en folkmängd av omkring 25,000 invånare. Det lär med hänsyn härtill ävensom till det kända förhållandet, att domsagan i sin nuvarande storlek är eu av de mest arbetstyngda i riket, kunna med säkerhet antagas, att en var av de nybildade domsagorna kommer att erbjuda göromål fullt ut av den omfattning, som kan anses lämplig. Jag vill i detta sammanhang jämväl erinra om den hastiga utveckling i olika hänseenden, som, enligt vad länstyrelsen framhållit; försiggår i dessa trakter.

I fråga om delningens betydelse för befrämjandet av rättsskipningens snabbhet är att märka, att därigenom i Umeå tingslag antalet allmänna tingssammanträden komme att ökas från fem till tio årligen ävensom att i vart och ett av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag i stället för tre lagtima ting komme att hållas fem allmänna tingssammanträden årligen.

Då vart och ett av tingslagen även efter delningens genomförande kan begagna sitt nuvarande tingshus, torde några särskilda kostnader icke komma att förorsakas tingslagen genom delningen.

Den domsaga, som komme att bestå av det nuvarande Umea tingslag utom den nu dit hörande delen av Hörnefors socken, synes lämpligen kunna benämnas Umeå domsaga. För den domsaga, som komme att bildas av Nordmalings och Bjurholms tingslag jämte nyss nämnda del av Hörnefors socken samt av Degerfors tingslag, torde kunna bibehållas benämningen Västerbottens södra domsaga.

Med ledning av tillgängliga uppgifter hava ifråga om Umeå domsaga sportelinkomsterna beräknats till 8,100 kronor och förvaltningsutgifterna till 6,300 kronor årligen. Omförmälda inkomster skulle således överstiga förvaltningsutgifterna med 1,800 kronor. Med avseende på

Kungl. Maj:ts proposition nr

deri blivande Västerbottens södra domsaga hava sportelinkomsterna uppskattats till 5,100 kronor och förvaltningskostnaderna till 5,700 kronor, vadan sportelinkomsterna kunna beräknas komma att i domsagan understiga kostnaderna med 600 kronor. Tjänstgöringspenningarna i en var av de blivande domsagorna synas kunna bestämmas till ett belopp av 1,500 kronor årligen. Då för närvarande tjänstgöringspenningarna i Västerbottens södra domsaga uppgå till 1,900 kronor, skulle sålunda till tjänstgöringspenningar erfordras ett förhöjt anslag av 1,100 kronor. Med inberäknande av den kontanta häradshövdinglönen 4,500 kronor skulle den beräknade behållna inkomsten utgöra för häradshövdingen i Västerbottens södra domsaga 5,400 kronor och för häradshövdingen i Umeå domsaga 7,800 kronor årligen. På grund därav skulle lönefyllnad utgå till häradshövdingen i Västerbottens södra domsaga med 6,100 kronor och för häradshövdingen i Umeå domsaga med 3,700 kronor.

1 samband med av mig nu föreslagna domsagodelningar vill jag C) Fördelberöra ett särskilt spörsmål, som föranledes av en nyligen verkställd om- a?

reglering av Marks, Vedens och Bollebygds domsaga samt Ås och Gäsene ^^nsi9öhärads domsaga, nämligen bestämmandet av tjänstgöringspenningarna i de ningarna i därigenom uppkomna nya domsagorna, Marks och Borås domsagor. denybilda-

Kungl. Maj:t har genom beslut den 20 juni 1919 förordnat, att de Marks förstnämnda två domsagor skulle från och med år 1920 vara indelade00^ Borås sålunda, att Vedens och Bollebygds härad överfördes till Ås och Gäsene d°msa90rhärads domsaga, ävensom att efter den beslutade regleringens genomförande sistnämnda domsaga skulle benämnas Borås domsaga och Marks härads tingslag benämnas Marks domsaga.

I berörda ärende har utlåtande avgivits bland annat av Göta hov- Gåta hovrätt. rätt, som därvid föreslagit en omreglering av de till häradshövdingarna i de båda gamla domsagorna utgående tjänstgöringspenningarna utgörande i Marks, Vedens och Bollebygds härads domsaga 3,500 kronor om året samt i Ås och Gäsene härads domsaga 800 kronor om året. Med hänsyn till att behållna sportelinkomsten i den nybildade Borås domsaga syntes komma att avsevärt överstiga den i Marks domsaga funne hovrätten tjänstgöringspenningarna lämpligen kunna bestämmas i Borås domsaga till 1,800 kronor och i Marks domsaga till 2,500 kronor.

I följd av nådig remiss hava förutnämnda sakkunniga avgivit särskilt Bäradshövyttrande angående fördelningen av tjänstgöringspenningarna i de båda nybil- ning’iakLndade domsagorna. De sakkunniga hava därvid beräknat beloppen av netto- nisainkomsterna i de båda nybildade domsagorna något annorlunda än hovrätten, men emellertid ansett med billighet överensstämmande att för-

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

delningen av tjänstgöringspenningarna verkställdes i enlighet med hovrättens förslag. De sakkunniga hava även vid sina bei’äkningar av lönefyllnad och resekostnadsbidrag utgått från, att tjänstgöringspenningarna till häradshövdingarna i nu ifrågavarande domsagor komme att bestämmas till av hovrätten föreslagna belopp.

Departe- Mot Göta hovrätts av de sakkunniga biträdda förslag till fördel-

J ning av tjänstgöringspenningarna i omtormalda domsagor synes mig icke något vara att erinra. Jag anser sålunda, att tjänstgöringspenningarna böra fastställas för häradshövdingen i Marks domsaga till 2,500 kronor och för häradshövdingen i Borås domsaga till 1,800 kronor. Då emellertid tjänstgöringspenningarna för närvarande utgå i Marks domsaga med 3,500 kronor och i Borås domsaga med 800 kronor, torde de av mig i sådant hänseende föreslagna beloppen böra utgå först från och med år 1921. Vid sådant förhållande synes emellertid för undvikande av oegentlighet den av mig beträffande Marks domsaga föreslagna lönefyllnaden 3,400 kronor böra under innevarande år minskas med 1,000 kronor och detta belopp i stället tilläggas den för Borås domsaga föreslagna lönefyllnaden 1,800 kronor. Lönefyllnadsbeloppen skulle sålunda under år 1920 utgöra för Marks domsaga 2,400 kronor och för Borås domsaga

2,800 kronor.

V. Åter- i detta sammanhang vill jag till behandling upptaga ett väckt förde av brott 0111 fjevii.lanGe av ett särskilt anslag till en tillförordnad brottmåls-

mftlsdomar- domare i Norrbottens län. Beträffande detta spörsmål vill jag inledningsbefattnin- vis nämna följande.

gen i Norrbottens län.

K\i Friidmw ° Genom kungl. förordningen den 10 april 1810 bemyndigades Svea "p,> ' hovrätt samt Göta hovrätt att i vissa domsagor förordna särskilda per-

soner att, när ordinarie domaren vore hindrad, hålla urtima ting i brottmål, om den anklagade vore häktad. Detta gällde bland annat de norra domsagorna i dåvarande Västerbotten, Ångermanland och Jämtland.

Angående brottmålsdomarnas avlöningsförhållanden hava tid efter annan utfärdats särskilda författningar, på vilka det emellertid icke torde vara nödigt att i detta sammanhang närmare ingå. marbejattnin I enlighet med 1810 års förordning hava alltintill senaste tid brott-

garnas in* målsdomare varit förordnade i Jämtlands och Norrbottens län. Båda dragning, befattningarna äro emellertid numera indragna, den i Norrbottens län från och med år 1916. Omförmälda förordning har emellertid ej blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

■70

upphävd och i § 50 av domsago,stadgan förutsattes dess fortfarande giltighet.

Redan under åren 1907 och 1912 hade justitieombudsmannen uti två särskilda framställningar till Kungl. Maj:t ifrågasatt indragning av brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län. Dessa framställningar ledde emellertid icke till någon åtgärd i angivna riktning.

Då omförmälda befattning sedermera indrogs, vilket skedde genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 november 1915, hade Svea hovrätt, länsstyrelsen samt häradshövdingarna i Piteå och Kalix domsagor ansett hinder icke möta mot indragningen. Däremot hade häradshövdingarna i Luleå,

Torneå och Gällivare domsagor ansett befattningen böra bibehållas.

Såsom skäl för befattningens indragning anfördes i senast omnämnda ärende huvudsakligen följande:

Den egentliga anledningen till att brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län på sin tid inrättats hade säkerligen icke varit att domhavandena därstädes varit mera överhopade av brottmål än andra lantdomare. Huvudorsaken till åtgärden hade säkerligen vant att söka i de långa avstånden och de dåliga kommunikationerna, som medfört, att ofta för en enda rannsaknings skull många dagar behövt sättas bort på långa och tröttande resor. I detta avseende både emellertid på senare tid inträtt väsentliga förändringar särskilt genom de fullbordade järnvägsanläggningarna mellan Piteå och Alvsbyn samt mellan Haparanda och 'Matarengi. Med hänsyn därtill kunde en icke obetydlig del av det arbete, som förut måst överlämnas åt brottmålsdomaren, numera förväntas bliva utfört av domhavanden själv. Emellertid kunde domhavanden tydligen icke i större utsträckning förrätta de mer tidsödande rannsakningarna å de från järnväg avlägset liggande tingsställena, utan måste sådana rannsakningar alltjämt överlämnas till ställföreträdare för honom. Under senare tid hade dock brottmålsdomarens biträde för sådana mera tidsödande rannsakningar anlitats i jämförelsevis få fall. Att för dessas besörjande bibehålla en särskild tjänsteman vore icke behövligt eller lämpligt. Frågan om de rättsbildade domarbiträdenas ställning hade visserligen ännu icke så ordnats, att tillgången till vikarier för häradshövdingarna på denna väg blivit säkerställd. Emellertid kunde tillfälliga vikarier säkerligen erhållas frän annat håll, särskilt från länsstyrelsen, där ju alltid tjänstgjorde åtskilliga unga män med domarkompetens.

A andra sidan åberopades såsom skäl för brottmålsdomarbefattningens bibehållande huvudsakligen de långa och besvärliga resorna till åtskilliga tingsställen, där .rannsakningar ifrågakomme, ävensom svårigheten för häradshövdingarna att erhålla rättsbildade biträden.

Uti sitt utlåtande över förutnämnda sakkunnigas betänkande har Svea hovrätt. Svea hovrätt framställt förslag om medels beviljande till återupplivande av brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län. Till stöd härför har hovrätten anfört, att det visat sig, att domhavandena i nämnda län under nu rådande förhållanden icke kunde medhinna rannsakningarna med häktade

Justitieom-

budsmannen.

Häradshöv-

dingar.

Departe-

mentschefen.

i

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

personel-, vilka rannsakningar ofta krävde resor av avsevärd omfattning. Därest icke en vid statens järnvägar anställd, juridiskt utbildad tjänsteman och jämväl annan på lantdomarbanan eljest icke verksam person ställt sig till disposition, skulle ställningen vid många tillfällen varit synnerligen brydsam.

Jämväl justitieombudsmannen har i sin förut nämnda den 20 december 1919 till Kungl. Maj:t avlåtna framställning ifrågasatt ett särskilt anslag till eu t. f. brottmålsdomare i omförmälda län.

Av de fyra häradshövdingar i länet, som yttrat sig över de sakkunnigas betänkande, hava två ansett nödigt, att eu särskild brottmålsdomare förordnades, nämligen häradshövdingarna i Kalix oeh Gällivare domsagor. Av dessa häradshövdingar har särskilt framhållits, att den i nämnda län särskilt svåra bristen på rättsbildade biträden icke kunde förväntas bliva omedelbart avhjälpt samt att särskilt de långa och tidsödande resor, som för rannsakningarna måste företagas, vållade domhavandena synnerligen stora svårigheter.

Beträffande nu föreliggande fråga anser jag mig till eu början böra lämna upplysning angående avstånden från vederbörande domhavandes bostadsort till de tingsställen, för vilkas uppnående måste anlitas annat fortskaffningsmedel än järnväg. Inom Piteå domsaga måste resor med landsväg företagas till tingsställena i Arvidsjaur och Arjeplog och utgör landsvägsresans längd till Arvidsjaur 6,8 nymil samt till Arjeplog 15,6 nymil. Därtill kommer ytterligare i båda fallen färd med järnväg mellan Piteå och Långträsk. Sommartid kan emellertid landsvägsresan till Arjeplog förkortas med 5,7 nymil genom ångbåtsfärd över sjöarna Uppjaur och Hornavan. Inom Luleå domsaga förekommer landsvägsresa till tingsstället i Jockmock, som ligger 6,3 nymil från Murjeks järnvägsstation. Inom Kalix domsaga förekomma landsvägsresor till tingsstället i Råneå, dit avståndet från domhavandens bostad i Nederkalix utgör 5 nymil, samt till tingsstället i Överkalix, dit avståndet är 7,5 nymil. Genom kungl. brevet den 12 mars 1915 har emellertid förordnats, att Kalix domsaga skall utgöra ett tingslag med tingsställe i eller invid Morjärv. I fråga om den tid, då den sålunda beslutade regleringen skall träda i tillämpning, har någon bestämmelse ännu icke meddelats. Inom Torneå domsaga förekomma landsvägsresor till tingsställena i Korpilombolo och Paj ala till en längd av respektive 6,3 nymil och 10,9 nymil. Härjämte tillkommer i båda fallen färd med järnväg mellan Haparanda och Matarengi, ett avstånd av 7,4 nymil. Inom Gällivare domsaga förekomma resor för rannsakningar annorledes än med järnväg till

Kuncjl. Maj;ts proposition nr 334.

tingsstället i Karesuando, dit avståndet från domhavandens bostad i Gällivare utgör 21,5 nymil.

De resor, som i domsagorna inom Norrbottens län föranledas av rannsakningar med häktade personer, äro sålunda delvis mycket långa och tidsödande. Denna omständighet torde väl icke i och för sig nödvändiggöra anställandet av en särskild brottmålsdomare, såvida häradshövdingarna i erforderlig utsträckning hade tillgång till rättsbildade biträden. Vid brotttmålsdomarbefattningens indragning utgick man tydligen från att, om i något fall sådant biträde icke stode häradshövding till buds, det likväl icke skulle möta svårighet att från annat håll, särskilt från länsstyrelsen, anskaffa vikarie för hållande av rannsakning. Med den numera inträdda bristen på arbetskrafter inom statstjänsten i allmänhet samt särskilt på rättsbildade biträden i domsagorna har emellertid frågan om brottmålsdomarbefattningens behövlighet kommit i ett nytt läge. Väl har det under de senast gångna åren lyckats att upprätthålla rättsskipningen i domsagorna inom länet, men enligt vad i ärendet blivit upplyst har detta kunnat ske till stor del tack vare den omständigheten att vederbörande domhavande lyckats förmå vissa personer, som icke tjänstgjorde i domsagorna, att tillfälligtvis vid förefallande behov biträda med hållande av rannsakningar. Enligt vad från Svea hovrätt meddelats hava sålunda under tiden från och med 1916 års början till och med februari 1920 av personer, som icke ägna sig åt lantdomarbanan, förrättats inom Piteå domsaga 29 rannsakningar, inom Luleå domsaga 24 rannsakningar, inom Kalix domsaga 18 rannsakningar, inom Torneå domsaga 24 rannsakningar och inom Gällivare domsaga 21 rannsakningar. Sammanlagda antalet av dessa under berörda tid inför häradsrätterna i Norrbottens län förrättade rannsakningar uppgår alltså till 116 eller i medeltal inemot 30 årligen. Emellertid lärer det kunna antagas, att därest särskild brottmålsdomare varit förordnad, åt honom skulle till vinnande av välbehövlig lättnad i vederbörande domhavandes arbetsbörda hava överlämnats ett ännu större antal rannsakningar.

Med åtskilliga av de åtgärder, som förut i detta ärende av mig föreslagits, har åsyftats att bereda bättre tillgång på arbetskrafter vid lantdomstolarna. Tydligt är emellertid, att dessa åtgärder icke kunna verka omedelbart. Även för framtiden torde man dessutom — oavsett den i viss mån förmånligare ställning i ekonomiskt avseende som skulle beredas domsagobiträdena i de nordligaste delarna av riket — hava att räkna med att för häradshövdingarna i Norrbottens län skola uppstå särskilda svårigheter att erhålla juridiskt bildade biträden till erforderligt antal. Enligt min mening är det därför av verkligt behov påkallat, att

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 283 käft. (Nr 334.) 11

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

dessa häradshövdingar erhålla tillfälle att komma i åtnjutande av en särskild lättnad i ämbetsgöromålen. En sådan synes lämpligen kunna vinnas därigenom, att de i största möjliga omfattning befrias från de med hänsyn till de långa avstånden och besvärliga kommunikationerna i denna del av riket särskilt tidsödande rannsakningarna. Även under de år, som förflutit efter indragningen av brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län, hava ju häradshövdingarna i detta län vunnit lindring i sina göromål till stor del därigenom, att förrättandet av rannsakningar uppdragits åt andra personer. Rannsakningarna stå icke heller i sådant samband med domsagoarbetet i övrigt, att det ur denna synpunkt kan anses olämpligt, att de ombesörjas av person, som icke tjänstgör i domsagan. Emellertid torde vara uppenbart att, om man utgår från att förrättandet av rannsakningar måste i avsevärd utsträckning av domhavande överlämnas till annan person, biträde därmed säkrast och lämpligast erhålles genom återinförande av brottmålsdomarbefattningen. Under nu rådande förhållanden synes man nämligen icke kunna med någon säkerhet påräkna, att utan en sådan anordning personer, åt vilka förrättandet av rannsakningar lämpligen kan anförtros, skola vid tillfälle, då sådant erfordras, vara tillgängliga samt befinnas villiga att åtaga sig ifrågavarande uppdrag. Och det bör icke rimligtvis ifrågakomma att göra rättsskipningens uppehållande i nämnvärd grad beroende på en tillfällig medverkan av personer, som icke i sådant hänseende hava någon som helst förpliktelse. Emellertid bör enligt min mening brottmålsdomare varje gång förordnas allenast på viss kortare tid, exempelvis ett år, varigenom det bliver möjligt att åter indraga befattningen, därest det sedermera skulle visa sig att behov av densamma icke vidare föreligger. Riksdagens medgivande till erforderliga medels utbetalande torde dock lämpligen utverkas för tiden intill 1923 års utgång.

Under de senaste åren före indragningen av brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län ägde dess innehavare enligt kungl. brevet den 30 juni 1913 uppbära dels ett fast årligt arvode av 1,200 kronor, dels 25 kronor för varje av honom för sådan rannsakning hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente, dock med iakttagande att dagtraktamente ej finge beräknas för dygn, varunder förrättning ägt rum, dels ock traktamente av 16 kronor för var och en av två expeditionsdagar för varje hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima ting. Denna ersättning utgick från det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter. I fråga om det brottmålsdom aren tillkommande fasta arvodet

Kung!,. Maj:ts proposition nr 334.

har vid tidigare behandling av denna fråga särskilt framhållits, att detta vore att anse såsom gottgörelse för det brottmål sdomaren ständigt måste hålla sig beredd att mottaga uppdrag alt hålla rannsakningar och för sålunda förorsakad inskränkning i möjligheterna till förvärv.

Det synes mig lämpligt att ersättningen till brottmålsdomaren nu, i likhet med vad därutinnan senast varit gällande, fastställes att utgå dels med ett fast arvode och dels i form av gottgörelse för av honom verkställda förrättningar. En höjning av de i nyss nämnda kungl. brev bestämda avlöningsförmånerna är emellertid uppenbarligen nödvändig. Enligt min mening bör det brottmålsdomaren tillkommande fasta arvodet bestämmas till 3,000 kronor årligen förutom dyrtidstilläg. I övrigt torde brottmålsdomare böra erhålla ersättning med dels 50 kronor för varje av honom för rannsakning med häktad person hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente eller enligt den klass, som i blivande resereglemente kan komma att bestämmas för häradshövding, dels ock för varje av honom handlagt rannsakningsmål traktamente för två expeditionsdagar efter 25 kronor för varje dag. I likhet med vad som föreskrivits i kungl. brevet den 30 juni 1913 torde emellertid dagtraktamente icke få beräknas för dygn, varunder förrättning ägt rum. Vidare torde, i överensstämmelse med vad som för närvarande beträffande ett motsvarande fall gäller enligt. 30 § domsagostadgan, hovrätten böra äga att, där i något fall ett rannsakningsmål varit av särskilt vidlyftig beskaffenhet, bestämma annan grund än som nu angivits beträffande den brottmålsdomaren tillkommande ersättning för expeditionsgöromål.

Förordnande å nu ifrågavarande brottmålsdomarbefattning torde böra meddelas redan från och med den 1 juli 1920, och torde den till honom utgående ersättningen böra bestridas från förutnämnda förslagsanslag till ersättning åt domare, vittnen och parter. Någon höjning av ifrågavarande anslag synes emellertid icke i följd härav vara erforderlig.

I syfte att avhjälpa rekryteringssvårigheterna hava såväl i de sakkunnigas betänkande som i de över samma betänkande avgivna utlåtanden föreslagits vissa ändringar i de bestämmelser, som i domsag o stadgan meddelats rörande tjänstgöringsförhållandena vid lantdomstolarna. De bestämmelser, som därvid komma i fråga, äro i huvudsak av följande innebörd.

Enligt domsagostadgan må tjänstledighet årligen beviljas häradshövding för åtnjutande av semester och för enskilda angelägenheter under

VI. Ändringar i domsagostadgan.

För avhjälpande av rekryteringssvårigheterna.

Nu gällande bestämmelser.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

De sakkunniga.

sammanlagt högst tre månader, dock ej å sådan tid, att häradshövdingen därigenom vinner befrielse från mera än högst tre allmänna tingssammanträden om året. Häradshövding må vidare befrias från att å sammanlagt högst halva antalet allmänna tingssammanträden i domsagan handlägga sådana mål och ärenden, som enligt lagen den 7 maj 1918 må förekomma å tingssammanträden med tremansnämnd, ävensom från att å andra sammanträden än allmänna tingssammanträden handlägga sådana mål och ärenden. Den som uppnått 25 års ålder samt efter avlagd juridisk examen under V/2 år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding, ävensom den, som uppnått 24 års ålder och efter avlagd juridisk examen tjänstgjort såsom sådant biträde två år, må enligt 20 § domsagostadgan förordnas att förvalta häradshövdingämbete, dock med den begränsning att den förordnade icke äger att vare sig såsom ordförande i häradsrätt handlägga andra mål och ärenden än sådana, som få förekomma å tingssammanträde med tremansnämnd, eller tjänstgöra såsom ordförande i synerätt eller vid sammanträde med ägodelningsrätt. Förordnande att med vidsträcktare befogenhet förvalta häradshövdingämbete kan enligt 21 § av nämnda stadga meddelas den unge juristen, sedan han fyllt 25 år och antingen IV2 år efter avlagd juridisk examen tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding och under sex månader uppehållit befattning såsom ledamot i rådhusrätt med viss sammansättning eller två år efter examen tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding och under åtta rättegångsdagar eller fyra allmänna tingssammanträden handlagt mål och ärenden, som få förekomma å tingssammanträde med tremansnämnd. Den, som icke tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt, må emellertid, bortsett från vissa undantag, icke, innan han fullgjort sådan tjänstgöring, förordnas att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden. Utan hinder av nu nämnda villkor för erhållande av förordnande att förvalta häradshövdingämbete må emellertid jämlikt 47 § domsagostadgan den, som antingen före den 1 januari 1919 förestått sådant ämbete eller ock före den 1 januari 1920 fyllt 25 år och minst U/2 år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding, förordnas att förvalta häradshövdingämbete, dock icke för tid efter 1921 års utgång.

Tillika må nämnas, att enligt föreskrift i nu gällande arbetsordningar för de särskilda hovrätterna till assessor i hovrätt må, där ej särskilda förhållanden annat föranleda, föreslås allenast den, som tjänstgjort såsom ledamot i hovrätten och tillika hållit minst fem allmänna tingssammanträden eller, såvitt angår tingslag, där ting ej hållas enligt förordningen den 17 maj 1872, motsvarande antal lagtima ting.

De sakkunniga hava i detta sammanhang allenast berört den i

Kungl. May.ts proposition nr 334.

domsagostadgan givna bestämmelsen därom, att förordnande att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden i allmänhet icke må meddelas annan än den, som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt. De hava erinrat om, att denna bestämmelse, jämförd med nyss nämnda föreskrift i arbetsordningarna för hovrätterna, måste medföra, att personer, som ämna gå den så kallade hovrättsvägen, hava att efter en första tjänstgöring å domarkansli arbeta i hovrätt, till dess de komma i tillfälle att fullgöra fiskalstjänstgöring, samt därefter skola hålla minst två allmänna tingssammanträden eller lagtima ting, innan de vidare fortsätta h ovrätt st j än stgörin gen.

De sakkunniga hava vidare anfört:

»Med ifrågavarande bestämmelse i domsagostadgan torde huvudsakligen hava åsyftats, att de unga juristerna på ett tidigt stadium av sin utbildning skola få en inblick jämväl i hovrättsarbetet samt att de med de vidgade synpunkter, som därigenom erhållits, skola bliva bättre i tillfälle att tillgodogöra sig de lärdomar, som genom dom sago tjänstgöringen äro att inhämta. Då av nämnda bestämmelse i allmänhet torde bliva en följd, att de unga juristernas tingstjänstgöring kommer att bliva förlagd till flera domsagor, böra de härigenom vinna ökad erfarenhet i fråga om rättstillämpningen i underinstansen. Vidare komma hovrätterna med ifrågavarande anordning givetvis i tillfälle att bland de unga juristerna tidigt verkställa en gallring och från vidare förordnande utesluta dem, som finnas därtill olämpliga.

Emellertid synas med omförmälda bestämmelse i domsagostadgan vissa betydande olägenheter vara förbundna. För rättsskipningens behöriga handhavande vid häradsrätterna kunna givetvis svårigheter uppkomma därigenom, att domsagobiträdena tvingas lämna sina befattningar just när de börjat vinna erforderlig mognad för att kunna mera självständigt utföra de med domarämbetet förenade göromålen och tillika erhållit en viss förtrogenhet med de lokala förhållandena i den domsaga, där de tjänstgöra. Också hava åtskilliga häradshövdingar vid meddelandet av de utav de sakkunniga infordrade uppgifterna beträffande biträdesförhållandena i domsagorna tillika såsom sin mening uttalat, att ifrågavarande bestämmelse lade hinder i vägen för rekryteringen av rättsbildade biträden. Vidare har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt förut omförmälda yttrande över vissa av föreningen Extra lantdomare gjorda framställningar anfört, hurusom ej få häradshövdingar vore av den mening, att tilloppet av tingsbiträden skulle ökas, därest biträdena bleve i tillfälle att utan föregående tjänstgöring i hov-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

rätt hålla flera allmänna tingssammanträden än vad från ingången av år 1919 vore medgivet.

Jämväl för hovrättsarbetets vidkommande torde vissa nackdelar vara förknippade med omförmälda bestämmelse i domsagostadgan. Det måste sålunda för hovrätterna vara mindre förmånligt, att de nödgas meddela fiskalsförordnande åt personer med avsevärt kortare tjänstgöring såsom domhavande än förut varit fallet. Att därigenom arbetet för hovrätternas ledamöter kommer att ej obetydligt förtyngas torde ligga i sakens natur.

Slutligen har det beträffande Svea hovrätt meddelats, att de yngre juristerna skulle hysa motvilja mot att underkasta sig den i domsagostadgan föreskrivna nya ordningen, särskilt den upprepade förflyttningen mellan underrätt och hovrätt. En dylik obenägenhet från de yngre juristernas sida får, särskilt med hänsyn till den nu rådande bristen på arbetskrafter vid domstolarna, anses icke sakna betydelse.

Det kan måhända förefalla i viss mån olämpligt att vidtaga ändring i domsagostadgans bestämmelser om de unga juristernas utbildning så kort tid efter det samma stadga trätt i tillämpning. De skäl, som kunna anföras mot berörda bestämmelse angående inskränkning av den första tingstjänstgöringen, äro emellertid enligt de sakkunniges förmenande så talande, att nämnda bestämmelse bör upphävas. Då härmed bland annat åsyftas att undvika den förut omnämnda tvångsvis fram kallade förflyttningen av de unga juristerna mellan underrätt och hovrätt, bör vid en ny bestämmelse i ämnet tydligen medgivas, att den första tingstjänstgöringen får omfatta åtminstone det antal ting eller tingssammanträden, som förutsättes för erhållande av assessorsförordnande, eller sålunda fem ting eller tingssammanträden. Emellertid torde det ofta vara förmånligt, att de unga juristernas tjänstgöring i hovrätten tager sin början vid någon viss tidpunkt exempelvis vid början av ny hovrättssession, och ur domsagoarbetets synpunkt kan det vara olämpligt, att ett biträde avbryter sin tingstjänstgöring under pågående tingsperiod. För att lämna de unga juristerna tillfälle att i någon mån anpassa sig efter vad i det särskilda fallet kan visa sig lämpligt, torde det därför böra medgivas, att den första tingstjänstgöringen får utsträckas något utöver vad som erfordras för erhållande av assessorsförordnande. Med hänsyn härtill anse de sakkunnige, att den första tingstjänstgöringen lämpligen kan begränsas till hållande av högst sex ting eller allmänna tingssammanträden. Emellertid vilja de sakkunnige i detta sammanhang framhålla, att enligt deras mening en tingstjänstgöring av den längd, som förutsättes för erhållande

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

av förordnande såsom assessor i hovrätt, icke alltid bör anses erforderlig såsom förberedelse för verksamhet inom andra områden av rättslivet än domarbanan. Såsom förberedelse för annan sådan verksamhet torde en tingstjänstgöring, därunder tre å fyra ting eller tingssammanträden förrättas, i många fall vara tillräcklig.»

De sakkunnigas ordförande häradshövdingen Cederschiöld har i denna del avgivit följande särskilda yttrande.

»Beträffande den av de sakkunnige behandlade frågan om lämpligheten av den genom domsagostadgan verkställda regleringen av tjänstgöringsförhållandena vid domstolarna anser jag i motsats mot övriga sakkunnige, att de i betänkandet omförmäla fördelar, som vinnas genom ifrågakomna bestämmelser, åsyftande växelverkan mellan arbetet i de båda underinstanserna, mer än uppväga de i betänkandet jämväl berörda olägenheterna. För min del anser jag sålunda bestämmelserna böra i princip bibehållas. För bestämmelsernas genomförande i åsyftad utsträckning förutsättes emellertid, att god tillgång på arbetskrafter förefinnes såväl vid häradsrätterna som hos hovrätterna. Då den nu föreliggande utredningen giver vid handen, att nämnda förutsättning för närvarande saknas och att bristen på arbetskrafter icke kan antagas bliva avhjälpt inom de närmaste åren, anser jag mig böra förorda, att de i betänkandet föreslagna bestämmelserna i ämnet antagas att gälla till och med år 1923.»

Svea hovrätt har tillstyrkt omförmälda av de sakkunniga föreslagna ändring i domsagostadgan. Till stöd härför anför hovrätten i huvudsak följande:

Den erfarenhet, som vunnfis efter det stadgan tillkommit, både ådagalagt, att ifrågavarande. nu gällande föreskrift, ehuru den ännu i.-ke kunnat komma i full tillämpning, inverkat menligt på rekryteringen av biträdena. Stadgandet komme även att inverka synnerligen ofördelaktigt på hovrättens eget arbete. Jämväl uti andra hänseenden borde domsagostadgan emellertid enligt hovrättens förmenande underkastas ändringar. De i siadgan uppställda fordringarna för erhållande av förordnande att med vidsträcktare befogenhet förvalta häradshövdingämbete medförde, att andre nolarien i en domsaga först avsevärd tid — ett till ett och ett halvt år — efter det ett äldre biträde med fulla tingsineriter avgätt från domsagan kunde ha vunnit behörighet att mottaga förordnande med vidsträcktare befogenhet, något som i regeln hade till följd, att häradshövdingen under i gynnsammaste fall vartannat år måste själv halla samtliga allmänna tingssammanträden i domsagan. Stadganden, som medförde dylik verkan, vore uppenbarligen mindre lämpliga. Med den ifrågasatta ändringen av det antal allmänna tingssammanträden, som skulle få hållas av ett biträde under den första tingstjänstgöringen, skulle visserligen komma till stånd en utjämning i nyssberörda hänseende, i det att för hållande av sex allmänna tingssammanträden med nuvarande bestämmelser i övrigt i allmänhet torde komma att åtgå en tid av omkring två

Särskilt yttrande ao häradshövdingen Cederschiöld.

Svea hovrätt.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Gåta hovrätt.

år. Tingstiden i dess helhet skulle emellertid därmed utsträckas till minst fyra år, ej minst därför att densamma torde verka avskräckande för det stora flertalet yngre jurister, som icke på förhand bestämt sig för domarbanan. Enligt hovrättens förmenande skulle det lämpligaste vara. om tingstiden kunde nedbringas till tre år eller samma tid, som före domsagostadgans utfärdande i allmänhet torde hava tagits i anspråk för erhållande av tingsmeriter i önskad omfattning. Hovrätten hölle också före, att å ena sidan en av häradshövding väl vitsordad tjänstgöring i domsaga under en tid av l1/2 år kunde anses tillfyllest för erhållande av oinskränkt förordnande att upprätthålla häradshövdingämbete och att å andra sidan häradshövding kunde utan olägenhet befrias från högst fyra allmänna tingssammanträden årligen, varigenom vunnes, att ett biträde kunde under en tid av likaledes l1/2 år medhinna förordnande å sex allmänna tingssammanträden. De föreslagna åtgärderna måste tydligen hava till följd, att stadgan ändrades jämväl i andra delar, såsom att de åligganden, som i 2 § stadgades för förste notarie, komme att åvila jämväl andre notarie med viss tids, exempelvis ett halvt års, domsagotjänstgöring, att förordnanden enligt 20 § Ange meddelas förste notarie utan annan inskränkning än i fråga om viss uppnådd ålder och att den för behörighet att mottaga oinskränkt förordnande stadgade skyldigheten att under angivet antal rättegångsdagar eller tingssammanträden hava handlagt vissa mål och ärenden måste inskränkas. En inskränkning i sistnämnda hänseende torde för övrigt vara av nöden jämväl med nuvarande bestämmelse i ämnet, dä tiden för erhållande i föreskriven omfattning av förordnanden av ifrågavarande art visat sig uppgå till mellan tre fjärdedels och ett helt år, under det att stadgan uppenbarligen förutsatte, att en tid av endast ett halvt år skulle vara erforderlig i förevarande hänseende.

Göta hovrätt har likaledes tillstyrkt de sakkunnigas förslag till ändring i domsagostadgan. Härom yttrar hovrätten:

Ifrågavarande bestämmelse i stadgan medförde olägenheter, särskilt vad anginge hovrättsarbetet. Samma bestämmelse syntes vidare, såsom de sakkunniga jämväl anfört, vara motbjudande för de unga juristerna och således direkt medverka till brist på arbetskrafter i hovrätterna och i domsagorna. Genom den föreslagna ändringen i domsagostadgan skulle dessutom kunna avhjälpas en olägenhet, som säkerligen bleve ytterst kännbar för häradshövdingarna i de domsagor, som erfordrade minst två biträden, nämligen, att häradshövdingarna i dessa domsagor, i följd av domsagostadgans bestämmelser, under vissa perioder komme att sakna domsagobiträden med den utbildning, att de kunde hålla allmänna tingssammanträden. Den tid, som åtginge för denna utbildning, torde nämligen med nu gällande bestämmelser i allmänhet bliva två och ett halvt år. Sedan förste notarien under det därpå följande året hållit sina tre allmänna tingssaonmanträden, lämnade han givetvis domsagan, då domsagostadga i lade hinder i vägen för honom att där förvärva ytterligare meriter. Förste-notarie-befattningen övertoges då av det domsagobiträde, som förut i ett års tid tjänstgjort såsom andre notarie. Men denne nye förste notarie hade då ännu kvar ett och ett halvt år. innan han hunnit den utbildning, som erfordrades för att få hålla allmänt tingssammanträde. Häradshövdingen måste således under denna tid själv halla alla allmänna tingssammanträden, såvida vikarie ej kunde erhållas från annat håll. Genom att ut -

Kung1. Maj:ts proposition nr 334.

öka antalet av de allmänna sammanträden, domsagobiträdet kunde få hålla före hovrättstjänstgöring, från tre till sex, skulle den tid, häradshövdingen vore utan tingsmyndigt biträde inskränkas till ett halvt år vart tredje år. Den längre tid av omkring ett år, som den unge juristen sålunda linge tillbringa i domsaga före hovrättstjänstgöringen, bleve honom till fullo ersatt därigenom, att han ej behövde återvända till domsagotjänstgöringen för att kunna erhålla assessorsförordnande i hovrätt. Genom att inskränka antalet av de sammanträden respektive rättegångsdagar med tremansnäinnd, som biträde skulle hava hållit, innan han kunde få förordnande att hålla allmänt tingssammanträde, till tre respektive sex torde vidare den möjligheten kunna vinnas, att en andre notarie förvärvade befogenhet att hålla allmänt tingssammanträde så tidigt, att han vid förste notariens avgång kunde i allo ersätta denne. På grund därav hemställde hovrätten om ändring i domsagostadgan i sistberörda avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hyser i nu förevarande del en Hovrätten över från de övriga hovrätterna väsentligen avvikande uppfattning. Hovrätten yttrar:

Det vore enligt hovrättens mening, icke motiverat att redan nu, innan domsagostadgans verkningar — med hänsyn till gällande övergångsbestämmelse i denna del — kunde hava hunnit visa sig, företaga en så genomgripande ändring i stadgans bestämmelser som den av de sakkunniga föreslagna. Hovrätten kunde så mycket mindre tillstyrka denna ändring, som densamma enligt hovrättens mening ej syntes ägnad att medföra ökad tillströmning av unga jurister till domsagorna utan fastmera måste väntas verka i motsatt riktning. Att vissa jämkningar i de i 21 § domsagostadgan uppställda kompetenskrav vore med hänsyn till arbetets jämna gång i domsagorna önskliga, syntes emellertid hovrätten otvivelaktigt.

Processkommissionen har anfört: Processkom-

missionen.

I Kungl. Maj:ts till 1918 års riksdag avlatna proposition rörande domsagoförvaltningen avvisades de farhågor, som blivit framställda mot förslaget till domsagostadga beträffande verkningarna av de föreslagna bestämmelserna angående regleringen av tjänstgöringsförhållandena vid häradsrätterna. Därjämte framhölls emellertid, att det för att minska nämnda farhågor läge synnerlig vikt uppå, att frågan om avlöningsförhållandena för biträdena komine att ordnas på ett för dem tillfredsställande sätt. Då andra av de sakkunniga föreslagna åtgärder åsyftade en betydande förbättring därutinnan och de kritiserade bestämmelserna i domsagostadgan eftersträvade en för domarutbildningen synnerligen värdefull växelverkan mellan underrätterna och hovrätterna, hemställde kommissionen i anslutning till det av häradshövdingen Cederschiöld avgivna särskilda yttrandet att, för vinnande av erfarenhet rörande verkan av de sålunda föreslagna åtgärderna utan ändring av domsagostadgan på ifrågavarande punkter, sagda bestämmelsers tillämpande för viss tid suspenderades. Under samma tid torde ock på försök kunna jämkas något på bestämmelserna om den tidslängd, varunder en ung jurist skulle hava tjänstgjort hos häradshövding för att kunna erhålla vikariatsförordnande. Sålunda borde exempelvis förordnande, som avsåges i 20 §, kunna meddelas den, som uppnått 24 års ålder samt under ett år efter avlagd

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 283 käft. (Nr 334.) 12

90 Kungl. Maj :ts proposition nr 334.

Justitieom-

budsmannen.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar.

Föreningen Extra lantdomare.

examen tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding, och förordnande, som avsåges i 21 §, kunna meddelas den, som fyllt 25 år och 1 V* år efter examen tjänstgjort såsom biträde hos häradshövding samt därunder på föreskrivet sätt handlagt mål och ärenden som avsåges i lagen den 7 maj 1918.

Justitieombudsmannen har ansett de sakkunnigas förslag i fråga om en lättnad av bestämmelserna i domsagostadgan vara ägnat att vinna bifall. Åtminstone för den närmaste framtiden syntes emellertid ytterligare lättnader vara nödvändiga. Erforderliga föreskrifter i denna del torde måhända med hänsyn till rådande förhållanden böra utfärdas omedelbart, därest sådant befunnes möjligt.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har i sitt i ärendet avgivna yttrande förklarat sig skänka sitt livligaste gillande åt de sakkunnigas förslag om utsträckning av antalet allmänna tingssammanträden, som de unga juristerna ägde hålla före tjänstgöring i hovrätt. Härom liksom om några andra enligt styrelsens mening erforderliga jämkningar i domsagostadgan anför styrelsen bl. a.:

Helt visst hade domsagostadgans nuvarande bestämmelser i förevarande ämne varit en av de viktigaste anledningarna till den nu rådande svårigheten för häradshövdingarna att erhålla biträden. Emellertid vore det högeligen önskligt, att i samband därmed vidtoges den ytterligare ändring i domsagostadgan, att biträdena berättigades att efter 1 V2 års väl vitsordad domsagotjänstgöring hålla allmänna tingssammanträden och förvalta häradshövdingeämbete utan inskränkning. Därigenom skulle eu häradshövding, som hos sig hade anställda två juridiskt bildade biträden, erhålla utsikt att alltid vid behov hava tillgång till vikarie. Någon våda för rättsskipningen av en nedsättning i utbildningstiden till vad före domsagostadgans tillkomst varit gällande torde icke vara att förutsätta. Därjämte borde biträde efter ett års tjänstgöring hos häradshövding erhållaosådan kompetens, som enligt domsagostadgan förutsatte 1 V2 års tjänstgöring. Åtskilliga häradshövdingar, som nyligen fått hos sig förordnad förste notarie, vilken enligt nu gällande bestämmelser ännu ej på ett år erhölle kompetens att hålla allmänt tingssammanträde, hade klagat över att de icke ägde utsikt att under det närmaste året erhålla vikarie att förrätta dylikt sammanträde och därför torde nödgas själva hålla årets alla allmänna sammanträden jämte en mängd syner och andra extra förrättningar, som kunde ifrågakomma. Det vore fördenskull särdeles önskvärt, att en ändring i domsagostadgan, varigenom kompetens att hålla allmänt tingssammanträde vunnes efter endast 1 Va års tjänstgöring, komme till stånd omedelbart och utan avvaktande av den prövning från riksdagens sida, som erfordrades i fråga om vissa delar av de sakkunnigas förslag. Av liknande skäl vore ett omedelbart genomförande av den av de sakkunniga föreslagna utsträckningen av antalet tingssammanträden, som finge hållas före tjänstgöring i hovrätt, synnerligen påkallat.

Föreningen Extra lantdomare har anmärkt, att det syntes oegentligt att i fråga om den första tingstjänstgöringens största tillåtna längd uteslutande taga hänsyn till antalet ting eller tingssammanträden utan

Kung!.. Maj.t.s proposition nr .3,34.

Öl

avseende å det större eller mindre arbete, som varit förenat med deras hållande. Det syntes då riktigare att låta det bestämmande vara antalet av de rättegångsdagar, som tingen eller tingssammanträdena tagit i anspråk. Föreningen bar vidare i allmänhet framhållit önskvärdheten av att domsagostadgans strängt genomförda reglementerande av tjänstgöringsförhållandena i någon mån mildrades. Särskilt finge det anses olämpligt att under nu rådande brist på arbetskrafter för behörighet att förrätta allmänt tingssammanträde uppställa fordran på tjänstgöring som biträde hos häradshövding under så läng tid som två år.

Den genom domsagostadgan införda skärpningen av kompetensvillkoren för erhållande av förordnande att förvalta häradshövdingämbete ävensom bestämmelsen om begränsning av den första tingstjänstgöringens längd äro tydligen byggda på den förutsättningen, att tämligen god tillgång förefinnes på arbetskrafter såväl vid häradsrätterna som i hovrätterna. Om denna förutsättning brister, måste ifrågavarande bestämmelser väsentligen förfela sitt ändamål. Att bestämmelserna i och för sig skulle vara olämpliga, föreligger emellertid enligt min mening icke tillräcklig anledning att antaga. Jag anser mig därför icke böra föreslå någon definitiv ändring i domsagostadgan i nu förevarande hänseenden. En sådan ändring torde dessutom vara opåkallad jämväl av den anledningen, att berörda bestämmelser ännu icke i sin helhet trätt i tillämpning, och man sålunda icke varit i tillfälle att i erforderlig mån pröva deras verkningar. Av de sakkunnigas utredning samt i övrigt vunna upplysningar framgår emellertid, att tillgången på arbetskrafter vid häradsrätterna och i hovrätterna för närvarande långt ifrån motsvarar behovet. Det torde icke heller med någon säkerhet kunna förväntas, att tillräckliga arbetskrafter skola stå till buds under de närmaste åren. Med hänsyn härtill och då från flera håll betonats angelägenheten av en omedelbar lättnad i domsagostadgans berörda föreskrifter, kommer jag senare denna dag att föreslå Kungl. Maj:t att i anslutning till de i 47 § av nämnda stadga intagna övergångsbestämmelser förordna om förlängd övergångstid för ikraftträdandet av nu åsyftade föreskrifter angående inskränkningar i fråga om meddelande av förordnande att förvalta häradshövdingämbete.

Jag upptager härefter till behandling den av mig redan förut berörda frågan om upphävande av den i domsagostadgan genomförda klassindelningen av domsagorna. Vid bedömande av denna fråga är att märka, att genom den nu föreslagna löneregleringen för häradshövdingarna grunderna för samma indelning komma att undergå väsentliga modifikationer. Det visar

Departe-

ments-

chefen.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 334.

sig sålunda, att i åtskilliga domsagor, vilka för närvarande hänföras till första klassen, behållningen efter den föreslagna löneförbättringen beräknats komina att överstiga behållningen i flera domsagor av andra klassen, samt att likaledes åtskilliga domsagor av andra klassen beräknats lämna större behållning än vissa domsagor av tredje klassen. Det bör sålunda icke kunna ifrågakomma att bibehålla klassindelningen utan åtskilliga förändringar. Emellertid torde det vara tydligt, att ett upphävande av klassindelningen ur åtskilliga synpunkter vore att föredraga framför genomförandet av vissa förändringar i densamma. Särskilt förtjänar det framhållas, att det givetvis måste medföra eu avsevärd förenkling i domsagostadgans bestämmelser, om enhetliga föreskrifter komme att gälla för alla domsagor utan avseende på den större eller mindre behållning, som de beräknas lämna. Syftet med den nu gällande klassindelningen av domsagorna har ju till stor de! varit att ålägga häradshövdingarna i de mera givande domsagorna vissa längre gående förpliktelser i ekonomiskt avseende än häradshövdingarna i domsagor med mindre behållning. Med den nu föreslagna löneförbättringen, vilken företrädesvis kommer häradshövdingarna i de mindre givande domsagorna till del, har emellertid denna synpunkt förlorat en stor del av sitt berättigande. Då mot ifrågavarande lönereglering måhända icke utan ett visst fog blivit anmärkt, att mellan de olika domsagorna ägt rum en väl stark nivelering i ekonomiskt avseende, måste ett upphävande av klassindelningen fastmera anses befogat såsom ägnat att i någon mån mildra denna nivelering.

I de av mig här förut berörda frågor, angående vilka domsagostadgan innehåller särskilda föreskrifter beträffande domsagor av de olika klasserna, har jag föreslagit enhetliga bestämmelser för domsagorna utan avseende å den beräknade behållningens storlek. Härutöver återfinnas bestämmelser, för vilka klassindelningen är av betydelse, allenast i 30 och 32 §§ av domsagostadgan.

Enligt förstnämnda bestämmelse gäller, att då i domsaga av första eller andra klassen annan än förste notarien förordnas att såsom extra domare hålla rannsakning med häktad person under häradshövdingen beviljad semester eller då rannsakningen ej kan utan häradshövdingens oskäliga betungande utföras samtidigt med övriga ämbetsåligganden, skall av statsmedel utgå resekostnadsersättning och dagtraktamente till lika belopp, som i gällande resereglemente är stadgat för häradshövding. Därvid skall iakttagas, att för varje handlagt mål traktamente beräknas för två expeditionsdagar, där ej hovrätten med hänsyn till målets vidlyftighet bestämmer annan beräkningsgrund. De beträffande vikariatsarvode i 29 § domsagostadgan meddelade föreskrifterna skola sålunda i nu åsyftade fall

Kungl. Maj.ts proposition nr

icke tillämpas. Enligt vad tillika stadgats, ankommer det emellertid på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida och i vad mån i andra fall än sålunda angivits ersättning av statsmedel skall utgå till vikarie, som förordnats att utföra tillfälligt göromål av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet, vilket ej kan utan häradshövdingens oskäliga betungande utföras samtidigt med övriga ämbetsäligganden.

Den sålunda i fråga om domsagor av första och andra klasserna medgivna förmånen att ersättning av statsmedel utgår, då annan än förste notarien förordnas att såsom extra domare hålla rannsakning med häktad person, finner jag icke böra bibehållas. Förutom det påpekade förhållandet, att den föreslagna löneförbättringen företrädesvis kommer häradshövdingarna i de ekonomiskt svagaste domsagorna till godo, vill jag tillika erinra om, att med de arbetskrafter, som avses bliva tillförda domsagokanslierna, det endast i undantagsfall torde komma att inträffa, att hållandet av rannsakning behöver uppdragas åt person, som ej är anställd såsom biträde å domsagokansliet. Och om i något fall särskilda skäl tala för att ersättning av statsmedel bör utgå, då annan än i domsagan tjänstgörande person förordnas att hålla rannsakning, kan Kungl. Maj:t meddela beslut i sådant hänseende på grund av förut anförda för alla domsagor gällande föreskrift angående beviljande av ersättning för utförande av tillfälligt göromål av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet. Beträffande de nordligaste domsagorna är dessutom att märka den lättnad på nu ifrågavarande område, som skulle bli en följd av det av mig förut i dag föreslagna återupprättandet av en brottmålsdomarbefattning för Norrbottens län.

I § 32 av domsagostadgan föreskrives, att, då arvode åt vikarie under semester för häradshövding i domsaga av första eller andra klassen bestämmes enligt 29 §, arvodet skall utgå av statsmedel intill ett belopp, för varje kalenderår motsvarande IV2 månads vikariatsarvode i domsagan. Motsvarande förmån tillkommer däremot icke häradshövding i domsaga av tredje klassen, vilken sålunda har att själv betala arvode, där sådant enligt 29 § domsagostadgan bör utgå, till den, som under hans semester förordnas till vikarie.

Av vissa häradshövdingar har anmärkts, att förmånen av kostnadsfri semester rättvisligen borde tillkomma även häradshövdingar i domsagor av tredje klassen. Därvid har särskilt framhållits, att, om häradshövding i sådan domsaga bliver nödsakad att utgiva arvode till vikarie under sin semester, behållningen i domsagan kan komma att nedbringas under vad som vid klassindelningens genomförande varit förutsatt.

På grund av de nu föreslagna åtgärderna i syfte att åstadkomma

94 Eungl. Maj:ts proposition nr 334.

Kostnads-

beräkning.

bättre tillgång på arbetskrafter vid lantdomstolarna — därvid särskilt för de största domsagornas del anställandet av biträdande domare kommer i betraktande — torde man kunna utgå från, att det jämförelsevis sällan skall bliva nödigt att till vikarie under häradshövdingens semester förordna någon i domsagan icke anställd person. Särskilt vikariatsarvode vid semester för häradshövdingen bör därför endast i undantagsfall ifrågakomma. Men då i något fall sådant arvode skall utgå, synes det mig riktigt att staten ikläder sig kostnaden därför, även då det gäller häradshövdingar i domsagor av tredje klassen. Jag vill därutinnan framhålla, att rätt till semesterledighet i domsagostadgan tillförsäkrats samtliga häradshövdingar, att vid de till grund för den föreslagna löneregleringen verkställda beräkningarna angående behållningen i de särskilda domsagorna icke medtagits några utgifter för vikarier åt häradshövdingarna samt att löneförbättringen i betydligt mindre mån kommit häradshövdingarna i de mest givande domsagorna till del.

Därest de av mig nu föreslagna åtgärderna komma att genomföras, blir därav givetvis en följd, att domsagostadgan måste i åtskilliga delar underkastas omarbetning. I samband därmed torde lämpligen kunna tagas i övervägande, huruvida mindre ändringar i nämnda stadga kunna anses påkallade även i andra avseenden än de hittills av mig berörda. Härpå behöver jag dock ej närmare ingå i detta sammanhang.

Jag har slutligen att lämna redogörelse för de kostnader, som de nu föreslagna åtgärderna enligt min mening kunna beräknas medföra. Därvid bortser jag emellertid — utom vad angår erforderlig lönefyllnad — från de kostnader, som följa av de föreslagna delningarna av Gästriklands och Västerbottens södra domsagor ävensom från kostnaderna för förordnandet av brottmålsdomare i Norrbottens län. Beträffande berörda kostnader har jag nämligen i det föregående gjort erforderliga uttalanden.

Av förenämnda inom justitiedepartementet upprättade, såsom bilaga A till protokollet i detta ärende fogade tabell framgår, att för förbättring av häradshövdingarnas avlöningsförmåner skulle — under förutsättning att delning av Gästriklands och Västerbottens södra domsagor kommer till stånd från och med den 1 januari 1921 — för nämnda år erfordras såsom lönefyllnad tillhopa 342,100 kronor och såsom resekostnadsbidrag tillhopa 8,300 kronor eller sammanlagt 350,400 kronor. För innevararande år, under vilket nyssnämnda domsagor skulle förbli odelade, skulle för ändamålet erfordras ett något mindre belopp eller tillhopa 336,100

Kungl. Maj.ts proposition nr

kronor. 1 statsverksproportionen till årets riksdag hava ifrågavarande anslag beräknats ett vart till 290,000 kronor. Den ökning, som sålunda skett, motväges dock i viss mån därav att, på sätt jag strax får tillfälle att närmare omnämna, anslaget till bidrag till domsagornas förvaltning, enligt min mening, kan för år 1921 äskas med ett belopp, som med

10.000 kronor understiger vad i statsverkspropositionen därför beräknats.

Det torde kunna anses föreligga behov av förste notarier i rikets

samtliga domsagor, uppgående efter de av mig föreslagna delningarna till ett antal av 125. Då arvodet till förste notarie föreslagits till 2,400 kronor årligen, skulle följaktligen kostnaderna för förste notariernas avlöning uppgå till 300,000 kronor. Därtill kommer ytterligare det för förste notarierna i de tio domsagorna inom Västerbottens och Norrbottens län ävensom i Härjedalens domsaga föreslagna tillägget av 300 kronor för varje förste notarie eller tillhopa 3,300 kronor.

För normala fall synes kunna förutsättas, att andre notarier komma att vara anställda i omkring 110 domsagor samtidigt. Då arvodet till andre notarie föreslagits, i den mån detsamma skall utgå av statsmedel, till 1,000 kronor, skulle sålunda statsverkets utgifter för andre notariernas avlöning uppgå till 110,000 kronor årligen. Under antagande, att andre notarier bleve i medeltal året om anställda i åtta av de elva domsagor, i vilka, på sätt förut nämnts, särskilt tillägg till arvodet föreslagits skola utgå, koinme nämnda tillägg, som beträffande andre notarie blivit satt till 200 kronor, att medföra en utgift för statsverket av 1,600 kronor.

De sålunda i fråga om förste och andre notarier upptagna beloppen torde emellertid få betraktas såsom maximisiffror.

De kostnader, som för statsverket uppkomma därigenom, att det vikarie för häradshövding tillkommande arvode till ett årligt belopp av

3.000 kronor i vissa fall skall utgå av statsmedel, anser jag kunna beräknas till sammanlagt 10,000 kronor för år. Jag vill erinra om, att det härvid huvudsakligen är fråga om arvode till vikarier under semester för häradshövding samt att särskilt vikariatsarvode icke skall ifrågakomma, då i domsagan anställd förste notarie eller biträdande domare förordnas att förvalta häradshövdingämbetet. Det särskilda till 1,500 kronor uppgående årliga tillägget till vikariatsarvodet, vilket skulle utgå, då till vikarie förordnas någon, som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt men icke vunnit utnämning till vice häradshövding, synes kunna beräknas komma att för statsverket medföra en sammanlagd årlig utgift av 6,000 kronor.

Med ledning ar vice häradshövdingarnas nuvarande tjänstgöringsförhållanden anser jag det kunna antagas, att årligen komme att utgå

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

15 vicehäradshövdingarvoden till det av mig föreslagna beloppet 4,500 kronor. Sammanlagda årliga kostnaden skulle härför sålunda utgöra 67,500 kronor. Det är att märka, att med de av mig föreslagna ändringarna i domsagostadgan det icke vidare i något fall skulle förekomma, att arvode till vice häradshövding komme att utgå med halva beolppet. Det föreslagna ålderstillägget av 500 kronor synes kunna antagas komma att utgå till 6 vice häradshövdingar, och utgifterna därför skulle således belöpa sig till 3,000 kronor. Beredandet av semester åt vice häradshövdingarna torde kunna beräknas medföra en utgift för staten av 5,000 kronor.

Med anledning av den föreslagna delningen av två utav de mest svårskötta domsagorna anser jag det kunna antagas, att antalet av de domsagor, där biträdande domare komma att förordnas, skall uppgå till omkring 8 i stället för 10, såsom av de sakkunniga beräknats. Då arvodet till biträdande domare av mig föreslagits till 4,000 kronor årligen, skulle statsverkets utgifter för de biträdande domarnas avlöning komma att uppgå till omkring 32,000 kronor årligen.

Statsverkets sammanlagda årliga utgifter till förut nämnda extra ordinarie befattningshavare skulle sålunda kunna beräknas till omkring 538,400 kronor.

Med anledning av den nuvarande bristen på rättsbildade biträden i domsagorna torde det emellertid kunna förutsättas, att förste och andre notarier under de år, varom nu närmast är fråga, eller 1920 (senare hälvten) och 1921 icke komma att vara förordnade i fullt så stor omfattning, som här förut angivits. Kostnaderna för förste och andre notariernas avlöning synas därför kunna för dessa år beräknas till något lägre belopp än här förut skett. Jag anser mig därvid kunna utgå från, att förste notarier komma att vara samtidigt förordnade i medeltal i omkring 100 domsagor och andre notarier i omkring 80 domsagor. Under denna förutsättning skulle arvodena till förste notarier uppgå till sammanlagt 240,000 kronor och arvodena till andre notarier till sammanlagt

80,000 kronor årligen. Därtill komma ytterligare de i de nordligaste domsagorna utgående särskilda tilläggen till arvodena, vilka tillägg må beräknas för förste notariernas vidkommande till 2,100 kronor och beträfande andre notarierna till 1,000 kronor. Statsverkets utgifter till förste och andre notarier skulle enligt nu senast angivna grunder uppgå till sammanlagt 323,100 kronor och sålunda komma att med 91,800 kronor understiga de utgifter, som här förut för normala fall beräknats ifrågakomma.

För den närmaste tiden skulle följaktligen efter den nu omförmäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 334. 97

da reduktionen statsverkets utgifter till samtliga ifrågavarande extra ordinarie befattningshavare kunna beräknas uppgå till 440,(100 kronor årligen. Då emellertid, iiven med iakttagande av nämnda reduktion, berörda kostnader torde få anses vara upptagna snarare för högt än för lågt, lärer sistnämnda belopp skäligen kunna minskas till i runt tal

440.000 kronor. Nu ifrågavarande utgifter till de extra ordinarie befattningshavarna torde böra utgå från det under riksstatens andra huvudtitel uppförda förslagsanslaget till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning, vilket anslag sålunda bör för år 1921 äskas med ett belopp av 440,000 kronor. I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag är ifrågavarande anslag beräknat till något högre belopp eller 450,000 kronor.

De av mig för de extra ordinarie befattningshavarnas del föreslagna åtgärderna skulle emellertid, enligt vad jag i det föregående förordat, träda i kraft redan den 1 juli 1920, dock med det undantag, att biträdande domare icke skulle förordnas tidigare än från och med början av år 1921. De under senare hälften av år 1920 uppkommande utgifterna för ifrågavarande ändamål torde med ledning av förut angivna grunder kunna beräknas till 207,300 kronor. Med hänsyn till att nyss nämnda förslagsanslag, som för närvarande är i riksstaten uppfört med

200.000 kronor, torde vara satt något högre än som är behövligt för de ändamål, för vilka det hittills varit avsett, lärer dock, på sätt jag framhållit redan vid avlåtandet av innevarande års statsverksproposition, det anslag, som erfordras till förstärkning av berörda i 1920 års stat upptagna förslagsanslag, kunna begränsas till 75,000 kronor.

Under åberopande av vad jag sålunda i detta ärende anfört, tilllåter jag mig hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels för möjliggörande av delning ej mindre av Gästriklands domsaga sålunda, att domsagans östra tingslag jämte Österfärnebo socken av västra tingslaget bildar en domsaga, benämnd Gästriklands östra domsaga, och västra tingslaget utom nyssnämnda socken bildar en domsaga, kallad Gästriklands västra domsaga, än även av Västerbottens södra domsaga sålunda, att Umeå tingslag med undantag av den del av Hörnefors socken, som nu hör till detta tingslag, bildar en domsaga, benämnd Umeå domsaga, samt återstående delen av domsagan bildar en domsaga med bibehållande av

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 283 höft. (Nr 334.) 13

Departementschefens statliga hemställan.

98 Kungl. Maj :ts proposition ar 334.

den nuvarande domsagans namn, i 1921 års riksstat höja det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslaget till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess nuvarande belopp 947,087 kronor med 10,100 kronor till 957,187 kronor, därav bestämt anslag 952,187 kronor och förslagsanslag 5,000 kronor, dels och fastställa avlöningsförmånerna för en var av häradshövdingarna i de föreslagna fyra nya domsagorna sålunda:

lön.............kronor 4,500

tjänstgöringspenningar..... » 1,500 6,000,

dels bestämma, att från och med år 1921 tjänstgöringspenningama skola utgå i Marks domsaga med 2,500 kronor och i Borås domsaga med 1,800 kronor för år,

dels medgiva, att under tiden från och med den 1 juli 1920 till och med år 1923 må från det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter utgå till tillförordnad brottmålsdomare i Norrbottens län ersätta ig för rannsakningar med häktade i enlighet med, där särskilda omständigheter ej föranleda annat, följande grunder, nämligen dels ett årligt arvode av 3,000 kronor, dels 50 kronor för varje av brottmålsdomaren för sådan rannsakning hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente eller enligt den klass, som i blivande resereglemente kan komma att bestämmas för häradshövding, dock med iakttagande att dagtraktamente ej må beräknas för dygn, varunder förrättning ägt rum, dels ock för varje av brottmålsdomaren handlagt rannsakningsmål traktamente för två expeditionsdagar efter 25 kronor för varje dag,

dels bestämma, att såsom pensionsunderlag för häradshövding skall från och med den 1 januari 1921 gälla ett belopp av 5,600 kronor,

dels och under andra huvudtiteln bevilja

a) till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna

Kungt. Maj:ts proposition nr

för domsagornas förvaltning, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som finnas upptagna i en av Knngl. Maj:t utfärdad stadga i ämnet med de ändringar i samma stadga, som kunna föranledas av vissa av mig i detta ärende väckta förslag, å extra stat för år 1921 ett förslagsanslag å . . . . kronor 440,000,

b) för möjliggörande av tillämpning i vissa delar

redan från och med den 1 juli 1920 av nyssnämnda ändringar i berörda stadga på 1920 års tilläggsstat till förstärkning av det å extra stat för ar 1920 beviljade förslagsanslaget till nyss omförmälda ändamål ett förslagsanslag, högst.........kronor 75,000

c) till partiell löneförbättring för häradshöv-

dingarna och bestridande av vissa resekostnadsbidrag till sådana befattningshavare, allt i enlighet med av mig förordade grunder, på extra stat för år 1921 ett

förslagsanslag, högst........kronor 350,400

samt

d) till samma ändamål på 1920 års tilläggsstat

ett förslagsanslag, högst......kronor 336,100.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtasproposition i ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

100 Kung!. Maj:ts proposition nr 334.

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 334.

101 Bilaga A.

*) Denna kolnmn motsvarar kolumnerna 17 och 18 i betänkandet.

Knngl. Maj:ts proposition nr 334.

1Ö2

Kumjl. Alaj:ts proposition', mr 114- \

loa

3 | 14 | 16 1 16 | 17 och 18 1 19 | 20 ] 21 )

22 Beräknade utgifter

ev

CD JU

P ^ 2. O

CD P-

Skriv-

biträdens

avlöning

tö

VT VT O C3 in p

g^

S-w

td

® pr Ef B 12. p -3 ^

B °

p pr

i

-'g ;• p-

^ cl

pt?.

jo: N <-*- CD '

cn P CD M **

P o Cn W

<2.P

ro

p

B

B

p

p

28 P

<n 2, 5 CD ^ p

-i p-

cn

CD

P

2-« w pr

B °

5 £.

cd' p ^ Cb

er

03 CD

er

pr

o

27 W

5?

e 5

Eg:

p. p-

p‘ JU oq cd P C3 ►4 /

El

P- r-K

O p

** cn

« I

3.500 no, 4,000 joll,

3,800 jod

5.500 <kh M00 0O 2,700 (K/

1.3,200 4,600 00 3,400 till 3,900 («>. t 4,800 U 1 3,400 .o r 3£00 ;,X 4,000 joo

700 800 ,i 800

It 100 3001, .it 700

:<< w,

,9 500 . 1,400

jeeo,

,9

,9 Hrt ,

.9 200

500 600 500 .1 600 rI 300, 500. t 600, 600 500.: vs m.

i 600

.1 700 500

1,500 .4. 800 16 100 ;1,000 ,1,400 l i-sr ,4 200

3,200

' |

6,000 6,900

7.100 5,300

6,400

7,600

8,100

7,700

7,500

4,600 11,600

U 500 4 900 t 900

,1 I*

j

t 300

9.300 6,000 8,100

10,100

4,600

13,500

10,300

10,900

11,600

1,700,

i. 1,600

1,400 5,800 6,100 4*900

4,100

4,600

3.400 2,900 3*300 3,500

1.400 ,1,800

6,m

loft TT(» /ni

.Vill

Vill t

munn. vill I

^InuTtn

.va i ('

§ii«Tn 7(11 rl

11,000

;'d,a|

11,000

it.Ct

11,000

»9,36

11,000

i 6,00

11,000

'.(!,! 6

19,93

1Ö.88

100,

I öfT7T|

VIII I

.200

.Vill l

.7111

,UiflOO

.nir.iJTI .Vill C.

Vill i

12,000

)18,14

i 02 j 03 j 13

| ?):

45)

i 13,

11,000

.'1,33

14,500

*1,0T

12H00

B,13

,12,800

13 It Kl,

:ti,u:

4! ()(

i ar,

n.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Kungl. May.ts proposition nr 331)..

105 Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 283 höft. (Nr 334.) 14

106 Kung!. Majds proposition nr 334.

Kung!. Mai:tk proposition nr 33-i.

108 Kungl. Maj:is proposition nr 384.

Kvngl. Maj:ts proposition nr 33h. 109

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

Kungl. Maj ds pvoposition nr 33h.

112 Kungl. Majrts proposition nr 88b.

KungI. May.U proposition nr 334.

113 Bihang till riksdagens protokoll 1320. 1 sand. 283 käft. (Nr 334). .15

114 Kungl. Maj:t.s proposition nr 334.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Kungl. Maj;ls proposition nr 334.

,116

Kungl. Mujd.i proposition nr 'f '14. 117

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

I) I händelse av Gästriklands domsagas delning i enlighet med propositionen beräknas inkomster, utgifter och lönefyllnad i de särskilda domsagorna sålunda:

Gästriklands östra domsaga.

Inkomster: lön 4,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor, beräknad expeditionslösen 7,100 kronor. Summa 13,100 kronor.

Utgifter: bidrag till arvode åt andre notarie 800 kronor, skrivbiträdens avlöning 4,500 kronor, skrivmaterialier 500 kronor. Summa

5,800 kronor.

Inkomster efter avdrag av utgifter 7,300 kronor.

Lönefyllnad 3,700 kronor, behållen inkomst 11,000 kronor.

Kungl. Maj-.tx proposition nr 334

119 Gästriklands västra domsaga.

Inkomster: lön 4,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor, beräknad expeditionslösen 7,100 kronor. Summa 13,100 kronor.

Utgifter: bidrag till arvode åt andre notarie 800 kronor, skrivbiträdens avlöning 4,500 kronor, kanslikostnad 800 kronor, skrivmaterialier 500 kronor. Summa 6,600 kronor.

Inkomster efter avdrag av utgifter 6,500 kronor.

Lönefyllnad 4,500 kronor, behållen inkomst 11,000 kronor.

Omregleringen medför således en ökning av lönefyllnaden med 6,900 kronor, varemot resekostnadsbidraget 500 kronor bortfaller.

120 Kungl. Mdj:ts proposition nr 334.

II) I händelse av Västerbottens södra domsagas delning i enlighet med propositionen beräknas inkomster, utgifter och lönefyllnad i de särskilda domsagorna sålunda:

Umeå domsaga.

Inkomster: lön 4,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor, beräknad expeditionslösen 8,100 kronor. Summa 14,100 kronor.

Utgifter: bidrag till arvode åt andre notarie 800 kronor, skrivbiträdens avlöning 4,800 kronor, kanslikostnad 200 kronor och skrivmaterialier 500 kronor. Summa 6,300 kronor.

Inkomster efter avdrag av utgifter 7,800 kronor.

Lönefyllnad 3,700 kronor, behållen inkomst 11,500 kronor.

Västerbottens södra domsaga.

Inkomster: lön 4,500 kronor, tj änstgöringspenningar 1,500 kronor, beräknad expeditionslösen 5,100 kronor. Summa 11,100 kronor.

Utgifter: bidrag till arvode åt andre notarie 800 kronor, skrivbiträdens avlöning 2,400 kronor, kanslikostnad 1,000 kronor, skrivmaterialier 500 kronor, resekostnader 1,000 kronor. Summa 5,700 kronor.

Inkomster efter avdrag av utgifter 5,400 kronor.

Lönefyllnad 6,100 kronor, behållen inkomst 11,500 kronor.

Omregleringen medför således en ökning av lönefvllnaden med 8,200 kronor, varemot resekostnadsbidraget 300 kronor bortfaller.

Anmärkningar.

’) I anledning av städerna Östhammars och Öregrnnds införlivning med domsagan fr. o. m. 1920 har sportelbiuttot ansetts böra ökas med 400 kronor.

2) I anledning av visst områdes införlivning med staden Norrtälje fr. o. m. 1918 har sportelbrnttot minskats med 500 kronor.

3) Uppgift från häradshövdingen ang. beräknad avlöning till skrivbiträden saknas.

4) Före år 1916 hava jämväl Sollentuna och Färentnna härad tillhört domsagan, vadan år 1915 lämnats å sido vid beräkningarna enligt kol. 7—10.

") Som domsagan är nybildad fr. o. m. 1916, grunda sig beräkningarna enligt kol. 7-—10 endast på tiden därefter. — Uppgift från häradshövdingen ang. beräknad avlöning till skrivbiträden saknas

^ “) På grund av ofullständig uppgift bär år 1915 ieke kunnat medtagas vid beräkningen enligt

k 1 9 ^ ^rnn^ av "“dig uppgift har år 1915 icke kunnat medtagas vid beräkningen enligt

s) På grund av ofullständig uppgift har år 1917 icke kunnat medtagas vid beräkningen enligt

®) 1 anledning av införlivning med staden Västerås fr. o. m. 1918 av Lnndby socken jämte visst område av St. Ilians socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 700 kronor.

10) I anledning av införlivning med Köpings stad fr. o. m. 1919 av Köpings socken jämte visst område av Kungs Barkarö socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 600 kronor.

”) I anledning av införlivning med staden Västerås fr. o. m. 1918 av visst område av St Bians socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 100 kronor.

12) På grund av ofullständig uppgift har år 1915 icke knnnat medtagas vid beräkningen enligt-

121 Kungl. Maj:ts proposition nr 004.

’*) 1 anledning av ofullständiga uppgifter bär vid beräkningarna enligt kol. 7 och 3 år 1915 icke kunnat medtagas samt beräkningen i kol. 9 hänfört sig endast till åren 1917 och 1918.

'*) Uppgift å sportelinkoinster för 1915 saknas, vadan nämnda år icke kunnat vid beräkningen medtagas. — I anledning av införlivning med staden Östersund fr. o. m. 1918 av vissa områden av Brunflo socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 1,000 kronor.

16) Som uppgift saknas för år 1915 har nämnda år icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

l6) På grund av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid beräkningen enligt kol. 9 medtagas.

*7) I anledning av införlivning med Skellefteå stad dels fr. o. m. 1916 av vissa områden från Skellefteå socken och dels fr. o. m. 1917 av Ytterursviks by har sportelbruttot ansetts böra minskas med 300 kronor.

'») I anledning av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid beräkning enligt kol. 9 medtagas

">) I anledning av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid beräkningen enligt kol. 9 medtagas.

2(l) I anledning av ofullständiga uppgifter har år 1917 icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

21) I anledning av ofullständiga uppgifter har år 1918 icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

22) 1 anledning av överflyttande fr. o. in. 1920 till Lysings och Göstrings domsaga av den till Ydre härad hörande delen av Malexanders socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 100 kronor.

23) I anledning av den under 22) omförmälda överflyttningen har sportelbruttot ansetts böra ökas med 100 kronor.

24) På grund av ofullständiga uppgifter hava beräkningarna enligt kol. 7 och 9 skett approximativt. — I anledning av införlivning med Motala stad fr. o. m. 1917 av vissa områden från Motala socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 500 kronor.

25) I anledning av införlivning med staden Norrköping dels fr. o. m. 1916 av Östra Eneby socken

och dels fr. o. m. 1918 av St. Johannes kommun har sportelbruttot ansetts böra minskas med 1,500

kronor.

26) 1 anledning av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid beräkningen enligt kol. 9 medtagas. — På grund av införlivning med staden Söderköping dels fr. o. m. 1918 av visst område från Drothems socken och dels fr. o. m. 1920 av visst område från Skönberga socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 200 kronor.

27) I anledning av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid b räkningen enligt kol. 9 medtagas.

28) På grund av ofullständiga uppgifter hava beräkningarna skett approximativt.

29) I anledning av införlivning med staden Oskarshamn fr. o. m. 1919 av visst område från Döderhnlts socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 300 kronor.

30) På grund av ofullständiga uppgifter har år 1918 icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

31) Uppgift å extra inkomster för år 1918 saknas,

32) Som fullständiga uppgifter saknas för år 1916 har nämnda år icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

35) På grund av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid beräkningen enligt kol. 9 medtagas.

S4) Sportelbruttot i Marks m. fl. härads domsaga har fördelats emellan Marks härad å ena samt

Vedens och Bollebvgds härad å andra sidan med ledning av uppgifter från t. f. domhavanden. Dombokslösen har fördelats efter samma grund. Tjänstgöringspengarna hava upptagits enligt Göta hovrätts förslag i ämnet.

36) På grund av ofullständiga uppgifter har beträffande As och Gäsene härad år 1915 icke kunnat medtagas. Sportelbruttot från Vedens och Bollebygds härad jämte dombokslösen för dessa härad har upptagits i enlighet med vad under 31) angivits. I anledning av införlivning av Torpa socken med staden Borås fr. o. m. 1920 har det beräknade sportelbruttot ansetts böra minskas med 1,500 kronor. Tjänstgöringspengarna hava upptagits enligt Göta hovrätts förslag i ämnet.

S6) På grund av ofullständiga uppgifter har beräkningen av dombokslösen skett approximativt.

37) Som vederbörliga uppgifter för år 1918 saknas, har nämnda år icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

38) För åren 1915—1917 har fördelningen av sportlerna emellan Villands och Östra Göinge nybildade domsagor skett efter folkmängden.

39) Se ant. under 88).

*°) På grund av ofullständiga uppgifter har år 1918 icke kunnat vid beräkningen enligt kol. 9 medtagas.

41) Som vederbörliga uppgifter saknas för år 1915, har nämnda år icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

42) Dombokslösen har vid saknad av vederbörliga uppgifter beräknats approximativt. — I anledning av Eslövs stads överflyttning till domsagan fr. o. m. 1916 har sportelbruttot ansetts böra höjas med 800 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1.920. 1 samt. 280 höft. (Nr 004).

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

1S) I anledning av Eslövs stads överflyttning till annan domsaga fr. o. m. 1916 har sportelhinttot ansetts böra minskas med 800 kronor.

44) I anledning av införlivning med staden Hälsingborg dels fr. o. m. 1918 av Haas kommun samt vissa områden från Hälsingborgs och Allerums socknar och dels fr. o. m. 1919 av återstoden av Hälsingborgs landskommun, har sportelbruttot ansetts böra minskas mad 4,300 kronor.

“) I anledning av anmärkning från domhavandcn har jämkning vidtagits i fråga om beräkningen av expeditionslösen.

4li) I betänkandet, tab. II, har stämpelprovisionen för 1918 upptagits till 1,784 kr. i stället för 683 kr.

47) I betänkandet, tab. I, hava inkomsterna av expeditionslösen och behållen inkomst unntaeits till 18,978 kr. och 15,023 kr. i st. för 8,978 kr. och 5,023 kr.

Kungl. Matris proposition nr 334.

12.H

INNEHÅLLSREGISTER.

Sid.

Inledande anmärkningar .

3 I. Löneförbättring åt häradshövdingarna................... 4

11. Höjning av häradshövdingarnas pension...................20

III. Säkerställande av tillgången på nödiga arbetskrafter.............21

A. Förste och andre notarier......................23

B. Beloppet av t. f. domhavande tillkommande vikariatsersättning......32

C. Vice häradshövdingar.......................37

D. Ordnande av ämbetsgöromålen i särskilt arbetstyngda domsagor (biträdande

domare).............. 44

IV. Delning av domsagor rn. m.......................54

A. Delning av Gästriklands domsaga.......... 54

B. Delning av Västerbottens södra domsaga...............63

C. Tjänstgöringspenningama i Marks och Borås domsagor.........77

V. Brottmålsdomarbefattning i Norrbottens län............... 78

VI. Ändringar i domsagostadgan......................83

Kostnadsberäkning.............................94

Departementschefens slutliga hemställan