med förslag till för¬ ordning angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin vid andra bränner ier än sådana, där till¬ verkningen äger rum i sammanhang med pressjäst¬ beredning, m. m.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 348.

1 Nr US.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin vid andra bränner ier än sådana, där tillverkningen äger rum i sammanhang med pressjästberedning, m. m.; given Stockholms slott den 19 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över tinansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

1) förslag till förordning angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen äger rum i sammanhang med pressjästberedning,

2) förslag till förordning angående försäljning av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, och

3) förslag till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 295 höft. (Sr 348).

2 Kungl. Majds proposition Nr 348.

Förslag

till

förordning angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen äger ram i sammanhang

med pressjästberedning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen äger rum i sammanhang med pressjästberedning, må brännvin framställas allenast av potatis eller av avfallsprodukter vid tillverkning av stärkelse ur potatis samt den för brännvinstillverkning av sådan vara oundgängligen erforderliga myckenheten malt ävensom ur avfallslut vid sulfttcellulosatillverkning.

Vad förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin innehåller häremot stridande vare försatt ur gällande kraft..

2 §■

Av potatis och avfallsprodukter vid tillverkning av stärkelse ur potatis samt den för brännvinstillverkning av sådan vara oundgängligen erforderliga myckenheten malt må under vartdera av tillverkningsåren 1920—1921 och 1921—1922 tillverkas högst 10,000,000 liter brännvin av normalstyrka.

Dylik tillverkning må icke bedrivas vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen äger rum i omedelbart samband med jordbruk, som på grund av jordens beskaffenhet under en följd av år varit förbundet med större potatisodling.

Kanyl. Maj:ts proposition År -i48. 3

Fastställandet av, vid vilka brännerier ifrågavarande tillverkning, efter vad nu sagts, må äga ruin, ävensom fördelningen av tillverkningen på dem samt försändningen av det tillverkade brännvinet till den, som till avsalu äger bedriva rening av brännvin, skall ske enligt av Konungen meddelade föreskrifter.

3 §•

Bryter brännvinstillverkare mot stadgandet i 1 § eller bedriver lian tillverkning, som i 2 § omförmäles, utan därtill erhållet tillstånd eller i större omfattning än tillståndet avser, vare lag, som i 30 § förordningen angående tillverkning av brännvin sägs.

Underlåter brännvinstillverkare eljest att ställa sig till efterrättelse med stöd av denna förordning meddelade föreskrifter, straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor eller, i händelse omständigheterna äro synnerligen försvårade, med fängelse i högst sex månader.

4 §•

I övrigt skola bestämmelserna i 38, 39 samt 42—51 §§ i förordningen angående tillverkning av brännvin i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1920 samt gäller till och med den 30 september 1922.

4 Kutig i. Muj:ts proposition Kr 348.

Förslag

till

förordning angående försäljning av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning.

1 §■

Under de villkor och till den myckenhet, som Konungen bestämmer, må partihandlare, varom i förordningen angående handel med skattefri sprit förmäles, jämväl i andra fall än i 8 § samma förordning avses, till den, som till avsalu bedriver rening av brännvin, försälja ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning framställd sprit, som ej denaturerats.

2 §•

För försäljning, som i denna förordning avses, skall partihandlare påföras skatt enligt vad i 12 § 1 mom. förordningen angående tillverkning av brännvin är stadgat, och skola i fråga om skattens erläggande samt kontrollen däröver lända till efterrättelse de föreskrifter, Konungen utfärdar.

3 §•

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse enligt denna förordning stadgade villkor eller meddelade föreskrifter, straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor eller, i händelse omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader, och have tillika, där ej synnerligen mildrande omständigheter föreligga, förbrutit den sprit, förseelsen avser, jämte kärl och annat emballage, vari spriten förvaras.

Kuiu/1. Maj:ts proposition Nr 348.

4 §■

1 övrigt skola bestämmelserna uti 29, 30, 31, 32 och 33 §§ förordningen angående handel med skattefri sprit i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1920 samt gäller till och med den 30 september 1922.

6 Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 34é.

Förslag

till

förordning om ändrad lidelse av 12 § förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin i nedan angivna del skall erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

1. För brännvin — — — — alkohol.

2. Inbetalning av — — — — liter.

3. Vid utförsel----normalstyrka.

4. Restitution av----nämnda förordning.

5. Skattefrihet må åtnjutas för brännvin, som tillverkas vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom i 4 b) sägs, utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse; dock att angående beskattning för försäljning av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, gälle vad därom särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1920 samt gäller till och med den 30 september 1922.

Kungi. Maj:ta proposition Nr 34b.

i

Utdra// av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern BraNTING,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna, Statsråden: UndéN,

Thorsson.

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anförde:

X skrivelse den 6 maj 1919, nr 175, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning av de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändrade bestämmelser angående tillverkning av brännvin, som av utredningen kunde föranledas. Vid anmälan i statsrådet av ifrågavarande skrivelse den 6 juni 1919 erhöll jag, efter därom gjord hemställan, bemyndigande att tillkalla högst fem sakkunniga jämte en sekreterare för att inom finansdepartementet verkställa utredning av de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål samt avgiva förslag

Svenska Velinlosaförr ningen.

Sveriges kemiska industrikontor.

8 Kung,. Maj:ts proposition Nr 348.

till sådana ändrade bestämmelser angående tillverkning av brännvin, som av utredningen föranleddes.

Sedan jag den 29 september 1919 såsom sakkunniga för angivna ändamål tillkallat överdirektören Fredrik Zethelius, vilken tillika såsom ordförande skulle leda de sakkunnigas förhandlingar, samt ledamoten av riksdagens första kammare grosshandlaren K. A. Nilson, ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören A. Engberg, direktören V. Tham och bankdirektören Ola Persson, hava de sakkunniga med skrivelse den 6 februari 1920 överlämnat preliminärt författningsförslag och betänkande, vilket torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.

Sedan departementschefen redogjort för det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas betänkande jämte däri intaget särskilt yttrande av herr Ola Persson, fortsatte departementschefen:

Genom särskilda remisser hava kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och kontrollstyrelsen anmodats avgiva utlåtanden över ifrågavarande betänkande.

Kommerskollegium har berett svenska cellulosaföreningen och Sveriges kemiska industrikontor tillfälle att avgiva yttrande i frågan.

Svenska cellulosaföreningen har, bland annat, gjort gentemot de sakkunniga gällande, att den amortering av anläggningskostnaderna för fabrikerna, varom de sakkunniga å sid. 63 och 64 i betänkandet tala, icke har kunnat äga rum. \ idare har föreningen framhållit, att vad de sakkunniga å sid. 102 i betänkandet anfört beträffande prissättningen å sulfitsprit är felaktigt. Slutligen uttalar föreningen, att den icke har något att erinra mot den på sidan 105 under 2) uttalade principen, under förutsättning att de sakkunniga därmed avsett tillverkningen av sulfitsprit för förtäringsändamål.

Sveriges kemiska industrikontor har ansett sig böra godkänna det huvudsakliga resultatet av den föreliggande utredningen. Kontoret har emellertid icke kunnat obetingat godkänna de principer, som de sakkunniga å sid. 105 i betänkandet uttalat. Visserligen har kontoret icke för närvarande något att erinra mot punkt 1), men rörande punkt 2 har kontoret ansett sig böra varna för stadfästande av varje princip,' som kan verka hämmande på utvecklingen av sulfitspritindustrien. Den under punkt 3) uttalade principen kar kontoret icke kunnat godkänna.

I fråga om det framlagda författningsförslaget hemställer kontoret, att 1 § i detsamma erhåller en sådan lydelse, att framställning av brännvin må medgivas förutom av potatis ej allenast av avfallslut från sulfit-

Kungl. Maj ds proposition Nr 348. 9

cellulosa utan ock av andra cellulosa- och stiirkelsehaltiga avfällsprodukter samt karbid.

Kommerskollegium anför för egen del, att, då kollegium anser det önskvärt, att i avvaktan på ytterligare utredning nu gällande ordning på förevarande område tillsvidare till och med den 30 september 1921 upprätthålles oförändrad, kollegium icke bär något att i frågans nuvarande läge erinra mot den föreslagna provisoriska regleringen. Kollegium övergår därefter att uttala sig beträdande de särskilda delarna av de sakkunuigas betänkande och anför, att kollegium, med hänsyn till tendensen mot en fortgående inskränkning av sprittillverkningen av jordbruksalster, finner hinder ej böra möta för att låta sulfitspritfabrikerna leverera det råbrännvin, som erfordras för framställning av förtäringssprit. Kollegium anför vidare, att problemet om sulfitspritens användning som råvara för framställning av renat brännvin torde vara tillfredsställande utrett. Vidkommande utredningen om framställningskostnaderna för olika sla^s sprit uttalar kollegium viss tvekan rörande kalkylerna för sulfitspritframställningen men framhåller, att de invändningar, som kunna göras, icke torde vara avgörande för själva huvudfrågan. Beträffande de sakkunnigas framställning rörande tillverkningen och förbrukningen av sprit inom landet gör kollegium på anförda skäl gällande, att de sakkunniga vid beräkning av den framtida sprittillgången för olika ändamål i viss mån överskattat sulfitspritindustriens förmåga att täcka de beräknade behoven. Kollegium övergår därefter att granska de av de sakkunniga gjorda principuttalandeua (sid. 105) och anför, att några särskilda skäl icke förebragts för att redan nu antaga ifrågavarande bestämda principer. Den framlagda utredningen berättigade icke enligt kollegiets mening till. så vittgående förslag, och utredningen vore i behov av ytterligare fördjupning och överarbetniug. Kollegiet avråder därför bestämt, att statsmakterna genom ett principbeslut definitivt antager den plan för statliga åtgärder, som fått sitt uttryck i de tre punkterna. Aven andra omständigheter tydde på behovet av en förnyad omprövning med hänsyn till konsekvenserna av en dylik plans antagande. I delta avseende fäster kollegium uppmärksamheten på frågan om ersättning åt näringsidkarna och erinrar om vad kommerskollegium och socialstyrelsen tidigare anfört i ett den 3 december 1918 dagtecknat utlåtande angående vissa ersättningsfrågor i anledning av rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande. Kollegium framhåller därefter vikten av, att sulfitspritindustrien erhåller en tillräckligt lång koncessionstid, så att den kan utveckla sig till att förse landet med flytande bränsle. Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 295 höft. (Nr 348.) 2

Kommers

kollegium

Lantbruks

styrelsen.

10 Kungl. Maj ds proposition Nr 348.

Detta gäller även annan spritiudustri ocli framhåller kollegium framställning av sprit ur sågspån och karbid såsom nya metoder för spritframställning, vilka borde vinna nödigt beaktande. Kollegium fäster uppmärksamheten på, att det inom en nära framtid kan bliva önskvärt att tillåta även andra fabriker än sulfitspritfabriker att tillverka brännvin. Kollegium berör slutligen den tredje princippunkten och anser det icke vara otänkbart att anordna en på kompensation i form av högre pris å för förtäringsändamål avsedd sulfitsprit grundad prissänkning å teknisk sprit för att lättare inarbeta motorspriten. Kollegium hemställer dels om en provisorisk reglering av brännvinstillverkningen för nästkommande tillverkningsår i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, dock med de ändringar kollegium, i syfte att inskränka förfogandet till en förlängning av för innevarande år gällande ordning, föreslagit, dels att något bindande beslut rörande brännvinstillverkningens utövande efter förordningens giltighetstid icke måtte av statsmakterna fattas, förrän utredningen slutförts, dels ock slutligen att vid den fortsatta utredningen måtte tillkallas ytterligare representanter för teknisk sakkunskap.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att styrelsen icke har anledning avstyrka de sakkunnigas förslag, i vad det avser förbud mot brännvinstillverkning av sockerbetor, melass och spannmål av olika slag, men fäster uppmärksamheten på att ersättningskrav komma att resas. Beträffande begränsningen av brännvinstillverkningen av potatis under tillverkniugsåret 1920—1921 finner styrelsen ur synpunkten av de intressen, styrelsen företräder, ingen anledning föreligga att genom konstlade medel begränsa tillverkningen. Skulle ur andra synpunkter vägande skäl föreligga för tillverkningsiuskränkning, borde avgörande träffas i så god tid, att odlarna kunde avpassa sin odling efter de ändrade förhållandena. Beträffande de sakkunnigas uttalande om successivt nedläggande av brännvinsbränning av potatis finner styrelsen detta vara av synnerligen genomgripande och i viss mån även betänklig betydelse för de delar av landet, där den egentliga potatisodlingen för bränneriändamål ägt rum. Sedan styrelsen ingått på en kritisk framställning av de sakkunnigas uttalanden om brännerinäringens förhållande till jordbruket, framhåller styrelsen, att utredningen icke bildar någon säker utgångspunkt för bedömande av vådorna för jordbruket inom bränneridistrikten av ett eventuellt upphörande av brännvinstillverkningen av potatis. Härför erfordrades en agronomisk-teknisk prövning av samtliga hithörande omständigheter, helst företagen på ort och ställe. Lantbruksstyrelsen framhåller, atf starka skäl tala för, att den slutliga prövningen av de sak-

11 Kunffl. Maj:ts proposition Nr 348.

kunnigas förslug uppsk jutes till en tidpunkt, da med frågan sammanhängande omständigheter kunna överblickas med erforderlig säkerhet. Skulle emellertid ett genomförande av förslaget befinnas ur samhällelig synpunkt nödvändigt, framhåller styrelsen önskvärdheten av att avveckningen av brännvinsbränningen av potatis efter ytterligare utredning sker så småningom och med iakttagande av nödig varsamhet. Bränning av potatis torde böra sist förbjudas å orter, där svårigheterna med övergång till annan odling äro mest utpräglade.

Kontrollstyrelsen föreslår dels vissa ändringar och förtydliganden i författningsförslaget, till vilka jag längre fram skall återkomma, dels en utsträckning av giltighetstiden för förordningen till den 30 september 1922. Styrelsen motiverar detta yrkande med en hänvisning till omfattningen av det arbete, som återstår för de kommitterade att utföra. Beträffande de sakkunnigas förslag till principuttalanden har styrelsen intet att erinra, men föreslår visst förtydligande därav.

Såsom inhämtas av det i de sakkunnigas betänkande intagna utdraget av statsrådsprotokollet över finansärenden den 6 juni 1919, angav jag såsom en huvudpunkt för utredningen undersökningen av, huruvida ur olika synpunkter användande av potatis, spannmål, melass och betor samt med dem likställda råämnen fortfarande borde medgivas och, därest sådant medgivande befunnes lämpligt, i vilken omfattning det borde lämnas. Härvid skulle beaktas å ena sidan, huruvida avsättningsmöjligheter för sulfitsprit komme att förefinnas, därest brännvinstillverkning ur potatis m. fl. jordbruksprodukter framdeles bleve i större eller mindre utsträckning tillåten, och å den andra sidan, huruledes, efter ett förbud mot eller en kvantitetsbegränsning av tillverkningen ur dylika produkter, andra avsättningsmöjligheter kunde beredas för det i vissa landsdelar uppkommande överskott å potatis och andra tidigare som råvaror för brännvinstillverkning producerade jordbruksalster.

Åven om de sakkunniga i det nu föreliggande betänkandet icke ansett sig kunna framkomma med slutligt yttrande och förslag rörande ett fullständigt nedläggande av jordbruksproduktbränningen, hava dock vissa resultat av utredningsarbetet erhållits, som synas med ganska stor bestämdhet angiva de riktlinjer, vilka böra följas vid det fortsatta utredningsarbetet. Det har sålunda otvetydigt framgått, att en produktion av brännvin i samma omfattning som den tidigare vid de egentliga jordbruksproduktbrännerierna bedrivna, i förening med produktionen vid de numera utbyggda sulfitbrännerierna, skulle betydligt över-

Kontrollstyrelsen.

Departe-

mentschefen

12 Kung!. Maj:ts proposition Nr 348-

stiga det behov, som kan beräknas skola förefinnas inom landet. Med hänsyn härtill synes en inskränkning av tillverkningen i fråga om ett av de båda huvudslagen av sprit bliva av förhållandena framtvingad. De sakkunniga hava på anförda grunder ansett, att brännvinstillverkningen vid jordbruksproduktbrännerierna bör genom ingripande från statens sida begränsas. De sakkunniga hava jämväl ansett, att en fortsatt avveckling av tillverkningen vid sistberörda brännerier bör äga rum, men hava icke för närvarande kunnat framlägga eu avvecklingsplan.

Enligt min mening bör en fortsatt inskränkning av brännvinstillverkningen av jordbruksprodukter äga rum. Ur flere synpunkter synes nämligen en avveckling av nämnda tillverkning önskvärd. Såväl den nationalekonomiska betydelsen av utnyttjandet av sulfitluten som också hänsyn till det i sulfitspritindustrien nedlagda betydande kapitalet, vilket torde betjniligt överstiga värdet av jordbruksproduktbrännerierna, tala enligt min mening för, att en avveckling av sistnämnda brännerier kommer till stånd. Den väsentligt lägre produktionskostnaden för sulfitsprit i jämförelse med jordbruksproduktsprit är jämväl en omständighet, som måste beaktas. Då härtill kommer, att de sakkunnigas utredningbeträffande brännerinäringens betydelse för jordbruket giver vid handen, att en avveckling av bränningen av potatis synes kunna ske under en viss övergångstid, har jag ansett, att utredningsarbetet bör inriktas på att finna en form för avveckling, som, så långt det är möjligt, tillgodoser de av potatisbränningens upphörande berörda intressena. Denna utredning bör givetvis jämväl omfatta med avvecklingen sammanhängande spörsmål, såsom t. ex. frågan om och i vad mån ersättning bör utgå.

Eu omläggning av brännvinstillverkningen, på sätt nyss angivits, ger emellertid anledning till ett närmare övervägande, huru brännvinstillverkningen framdeles bör ordnas. I detta avseende hava de sakkunniga framhållit vissa grundsatser, vilka syfta till, att dels staten med större frihet, än hittills varit fallet, skulle kunna reglerande ingripa i fråga om tillverkningen av sprit för förtäringsändamål, dels brännvinstil Iverkarna icke få något särskilt intresse av att tillverka brännvin för nyssnämnda ändamål. De sakkunniga anse sålunda, att tillstånd att tillverka brännvin för framtiden bör beviljas sulfitspritfabrikerna endast arenom kortvarig-a koncessioner och under klart framhållande av att, om tillverknings- eller konsumtionsinskränkande åtgärder framdeles vidtagas, detta icke kommer att berättiga sulfitspritindustrien till gottgörelse, i vad form det vara må. Vid prissättningen å sulfitspriten bör vidare enligt de sakkunnigas mening samma pris bestämmas för den sprit, vilken renas till förtäring, som för annan odenaturerad sulfitsprit.

13 Kungl. Maj-.ts proposition Nr ,'148.

Jag finner jämväl dessa grundsatser för eu lagstiftning i ämnet böra beaktas. Det synes mig nämligen vara av stor betydelse, att staten vid den ifrågasatta regleringen av brännvinstillverkningen bereder sig möjlighet till rörelsefrihet beträffande lagstiftningen på förevarande område, icke minst med hänsyn till att statsmakterna böra vara i detta hänseende obundna vid prövning av de förslag om införande av rusdrycksförbud, som kunna antagas komma att föreligga inom den närmaste tiden.

1 avbidan på det definitiva resultatet av det pågående utredningsarbetet torde emellertid böra genomföras bestämmelser om en provisorisk reglering av brännvinstillverkningen. Förslag till dylika bestämmelser hava utarbetats av de sakkunniga, och finner jag mig i allt väsentligt kunna biträda detta förslag.

Ifrågavarande förslag går ut därpå, att de för tillverkning av brännvin använda råämnena skola inskränkas till potatis samt den för brännvinstillverkning av sådan vara oundgängligen erforderliga myckenheten grönmalt ävensom avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning. Kontrollstyrelsen har föreslagit, att såsom tillåtna råämnen skulle anses jämväl avfallsprodukter vid tillverkning av stärkelse ur potatis (s. k. gråmjöl och potatispulpa) ävensom torrmalt, och synes mig stjTelsens förslag i berörda hänseende väl motiverat. Vad beträffar de av Sveriges kemiska industrikontor och kommerskollegium framställda förslagen, att såsom tillåtna råämnen jämväl skulle räknas sågspån samt andra cellulosa- och stärkelsehaltiga avfallsprodukter ävensom karbid, kan jag, ehuru förslagen synas mig vara förtjänta av beaktande, icke förorda, att bestämmelser därom nu meddelas, enär någon tillverkning av dylika råämnen icke synes vara planerad inom landet.

Vidkommande därefter den av de sakkunniga föreslagna kvantiteten, LO,000,000 liter, brännvin av normalsiyrka, s<>m må tillverkas av potatis in. m., finner jag densamma väl avvägd. Visserligen understiger den något den under tillverkningsåren 1916 —1917 och 1919—1920 medgivna kvantiteten, men då bränneriernas antal enligt de sakkunnigas förslag är avsett att begränsas, torde den på de särskilda i gång varande brännerierna belöpande kvantiteten bliva större än nämnda år.

I likhet med kontrollstyrelsen anser jag med hänsyn till det vidlyftiga utredningsarbete, som förestår, den provisoriska regleringen, vilken av de sakkunniga föreslagits skola avse tillverkningsåret 1920—1921, böra utsträckas att omfatta även tillverkningsåret 1921—1922.

Beträffande de sakkunnigas förslag att giva förlängd giltighetstid åt de i förordningen den 6 juni 1919 meddelade bestämmelserna angående

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 348.

försäljning av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, synas mig goda skäl tala för att förläna sagda bestämmelser giltighet under samma tid som den provisoriska regleringen av bränn vinnstillverkningen.

Vad därefter angår avfattningen av de av det ovan anförda betingade stadgandena, hava de sakkunniga tänkt sig stadgandenas sammanförande i en enda författning. För min del anser jag emellertid lämpligare att upptaga bestämmelserna rörande regleringen av tillverkningen i en författning och stadgandena angående försäljningen av odenaturerad sulfitsprit i en annan. Jag har därför låtit inom finansdepartementet utarbeta förslagtill särskilda förordningar angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen äger rum i sammanhang med pressjästberedning, samt angående försäljningav odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning.

Vad förstnämnda författningsförslag beträffar, ansluta sig 1 och 2 §§ i detsamma till de sakkuunigas förslag med de modifikationer, som föranledas av vad jag i det föregående anfört 3 § innehåller i första stycket erforderlig straffbestämmelse för förbrytelse mot stadgandet i 1 § ävensom för av brännvinstillverkare obehörigen bedriven tillverkning av brännvin av potatis och övriga i 2 § avsedda produkter. Då dylika förbrytelser synas vara att likställa med lönnbränning, hänvisas i fråga om straff och annan påföljd för här avsedda förbrytelser till 30 § i brännvinstillverkningsförordningen. I andra stycket av 3 § stadgas straff för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrifter, som med stöd av förordningen varda meddelade. För övrigt torde brännvinstillverkningsförordningens bestämmelser böra i tillämpliga delar lända till efterrättelse, varför föreskrift härom meddelats i 4 §.

Vidkommande därefter förslaget till förordning angående försäljning av odenaturerad sulfitsprit, upptager detsamma enahanda bestämmelser som 1919 års förordning i ämnet. De sakkunniga hava. föreslagit skärpning av straffet för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse de enligt förordningen stadgade villkor eller meddelade föreskrifter. Men skälen härför synas väsentligen bortfalla, därest bestämmelserna angående den provisoriska regleringen av tillverkningen utbrytas ur förordningen.

Av den nu föreslagna förordningen angående försäljning av odenaturerad sulfitsprit betingas enahanda ändring uti 12 § 1 mom. brännvinstillverkningsförordningen som den genom förordningen den 6 juni 1919 vidtagna. Förslag härtill har ock i detta sammanhang upprättats.

Beträffande slutligen tiden för ikraftträdandet av de uti ifrågavarande tre författningsförslag upptagna bestämmelserna, torde de före-

ir>

Kungi. Majds proposition Nr 348.

slagna förordningarna angående försäljning av odenaturerad sullitsprit och om ändrad lydelse av 12 § brännvinstillverkningsförordningen böra vinna tillämpning den 1 juli 1920, från och med vilken dag de nu gällande provisoriska föreskrifterna i samma ämnen upphöra att äga giltighet. Förordningen angående provisorisk reglering av brännvinstillverkningen åter torde böra träda i kraft i och med ingången av nästa tillverkningsår, d. v. s. den 1 oktober 1920.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst förutnämnda förslag till dels förordning angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen äger rum i sammanhang med pressjästberedning, dels förordning angående försäljning av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, och dels förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, hemställde departementschefen, att berörda förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition i ämnet av den lydelse, bilaga litt. .. vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Sven Lidholm.

Bilaga

UTREDNING

AV DE MED

SÖLF IT SPRITENS

ANVÄNDANDE TILL FÖRTÄRING

SAMMANHÄNGANDE SPÖRSMÅL

ENLIGT UPPDRAG AV

STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR KUNGL. FINANSDEPARTEMENTET

VERKSTÄLLD AV

SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA

PRELIMINÄRT FÖRFATTNINGSFÖRSLAG OCH BETÄNKANDE

STOCKHOLM 1920 ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

■ •

'*■}•/1YXIA HT

t

t

/ •;-! t

■ i * R i. *

■ : '

i

f

2 i

q

i

v

k ,*

r # .** v

T*

tri

Ml

. (i /

/•/,

? /. w

;•( !’ ; ■■

! Y\

•■. P u

l t

i K

i , i : ; . . • : . ■ »'' ; t : 7 •; ? •

* » •'.'/• < ’ • ' ■ ’ • .■ / t r

• ■'/

-Kl-', f

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

SID.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för kungl. finansdepartementet 5

Författningsförslag ................................................................................................... 7

Principbetänkande 11

Kommitterades uppdrag ....................................................................................... 13

I. Historik.................................................................................................................... *

1. Använda råmaterialier ............................................................................ 16

2. Lagstiftningshistorik ................................................................................ 21

3. Sulfitsprit frågan ........................................................................................ 32

II. Möjligheten av sulfitspritens rening och användande till förtäringsändamål. .. 45

HI. Produktionskostnaderna för potatissprit och sulfitsprit....................................... 57

IV. Tillverkning och förbrukning av sprit inom landet ............................................ 69

V. Brännerinäringens betydelse för jordbruket ........................................................ 15

VI. Principuttalande ....................................................................................................

Särskilt yttrande

av herr Ola Persson................................................................................................ 106

Tabeller:

A. Använda råämnen och därav tillverkad kvantitet brännvin vid jordbruksbrännerier

och jästfabriker åren 1861—1917/18......................................................... 16

B. Avverkningen och tillverkningskvantiteten vid jästfabriker åren 1877—1918......... 20

C. Tillverkningen vid sulfitbrännerier åren 1909—1918 .......................................... 20

D. Sulfid)ränneriernas produktionskapacitet m. in................................................. 68

E. Bränneriemas, inklusive jästfabrikemas, antal och fördelning på län 1861—1911/12 76

Bilagor:

1. Yttrande av Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ............... 111

2. » » professor L. Eorsberg i Alnarp ................................................... 114

3. » » Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ............ 117

4. » » Blekinge » » » ............ 124

5. » » Skaraborgs » » » ............ 125

6. » » Sveriges bränneriidkareförening ................................................... 127

7. » » Svenska cellulosaföreningen......................................................... 130

8. » » professor H. Juhlin-Dannfelt ...................................................... 140

9. » » Södra Sveriges stärkelseproducentförenings styrelse........................ 147

10. » » agronomen L. Nanneson för Sveriges allmänna lantbrukssällskap...... 149

i *o

y.

i

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 6 juni 1919 bemyndigat herr statsrådet att tillkalla högst fem sakkunniga, jämte en sekreterare, för att inom departementet verkställa utredning av de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål samt avgiva förslag till sådana ändrade bestämmelser angående tillverkning av brännvin, som av utredningen må föranledas, har herr statsrådet den 29 september 1919 såsom sakkunniga för angivna ändamål tillkallat överdirektören Fredrik Wilhelm Zethelius, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, grosshandlaren Karl August Nilson, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Jonas Arthur Engberg, direktören Vollrath Henrik Sebastian Tkarn och bankdirektören Ola Persson i Rinkaby, varjämte aktuarien hos pensionsstyrelsen, juris kandidaten Per Emil Brusewitz den 13 oktober 1919 kallats till sekreterare.

Vid frågans behandling inom kommitterade hava byråcheferna hos kontrollstyrelsen Eina* J:son Thulin och Sam Larsson ävensom t. f. professorn i nationalekonomi vid Uppsala universitet, juris doktorn Fritz Broek biträtt kommitterade vid fullgörandet av deras uppdrag, varjämte utredningen uti jordbrukstekniska delar stöder sig på av, bland andra, agronomen L. Nanneson till kommitterade lämnade uppgifter.

För uppdragets fullgörande hava kommitterade införskaffat dels upplysningar från rikets samtliga jordbruks- och sulfitbräunerier, dels ock utlåtanden i ämnet från Malmöhus’ läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars utlåtande här efteråt intagits som bilaga 1, varjämte ett av utskottet åberopat yttrande av professor L. Forsberg intagits som bilaga 2; från Kristianstads, Blekinge och Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, bilagorna 3—5; från Sveriges bränneriidkareförening, bilaga 6; från Svenska cellulosaföreningen, bilaga 7, varjämte en av föreningen likaledes ingiven avprofessor H. Juhlin-Dannfelt vei'kställd utredning intagits som bilaga 8;

från Södra Sveriges stärkelsefabrikantförening, bilaga 9 samt från Sveriges allmänna lantbrukssällskap, vars av agronomen Nanneson författade utlåtande bifogats här efteråt såsom bilaga 10. Sedermera hava till kommitterade från finansdepartementet, för att tagas i övervägande i samband med förevarande utredning, överlämnats dels en till Konungen ställd skrivelse av den 20 december 1919 från Sveriges allmänna lantbrukssällskap, vid vilken fogats såväl Nannesons Dyss nämnda som ock en av sekreteraren V. Ekerot verkställd, uti sällskapets medlemsblad för december 1919 publicerad utredning, dels ock en skrivelse från Kristianstads lantbruksklubb av den 15 december 1919.

Då, såsom av de inkomna utlåtandena framgår, frågan om potatisbränningens betydelse för jordbruket är av ganska invecklad beskaffenhet, ha kommitterade icke ansett sig kunna, utan ingående undersökningar rörande jordmånens beskaffenhet, transportförhållandena med avseende å potatisen m. m. på varje särskild plats, framkomma med slutligt yttrande och förslag rörande ett fullständigt nedläggande av jordbruksproduktbränningen. Under sådana omständigheter, och då det förslag till allmän revision av brännvinstillverkningsförordningen, som synes önskvärt i samband med ett dylikt slutligt yttrande, likaledes kräver längre tid än som nu stått till buds, hava kommitterade ansett riktigast att för det närvarande endast inkomma med ett på preliminär utredning byggt principuttalande jämte vissa för det närmaste året avsedda förslag. Såsom resultat av sina hittillsvarande arbeten få kommitterade alltså härmed vördsamt överlämna förslag till förordning angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin vid andra brännerier än sådana, som tillverka brännvin i sammanhang med pressjästberedning, principbetänkande i ämnet ävensom här förut nämnda bilagor.

Till betänkandet är fogad en av undertecknad Persson avgiven reservation.

Stockholm den 6 februari 1920.

FREDRIK ZETHELIUS.

K. A. NILSON. ARTHUR SNÖBERG.

V. THAM. OLA PERSSON.

P. E. Brusewitz.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

v ■ V-

v

\

3 a 1

9 Förslag

till

förordning angående provisorisk reglering av tillverkningen av brännvin vid andra brännerier än sådana, som tillverka brännvin i sammanhang med pressjästberedning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Vid andra brännerier än sådana, som tillverka brännvin i sammanhang med pressjästberedning, må brännvin framställas allenast av potatis och den för brännvinstillverkning av sådan vara oundgängligen erforderliga myckenheten grönmalt ävensom ur avfallslut från sulfitcellulosatillverkning.

Vad förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin innehåller häremot stridande, vare försatt ur gällande kraft.

2 §•

Av potatis och den för brännvinstillverkning av sådan vara oundgängligen erforderliga kvantiteten grönmalt må under tillverkningsåret 1920—1921 tillverkas högst 10 000 000 liter brännvin av normalstyrka.

Dylik tillverkning må icke bedrivas vid andra brännerier än sådana, där tillverkningen ägt rum i omedelbart samband med jordbruk, som på grund av jordens beskaffenhet under en följd av år varit förbundet med större potatisodling.

Fördelningen av den till brännvinstillverkning medgivna kvantiteten på de särskilda brännerierna ävensom försändningen av sålunda tillverkat brännvin till den, som till avsalu äger bedriva rening av brännvin, skall ske enligt av Konungen meddelade föreskrifter.

Sulfitspritutredningen 2

10 I

3 §•

Under de villkor och till den myckenhet, som Konungen bestämmer, må partihandlare, varom i förordningen angående handel med skattefri sprit förmäles, jämväl i andra fall än i 8 § samma förordning avses, till den, som till avsalu bedriver rening av brännvin, försälja ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning framställd sprit, som ej denaturerats.

4 §•

För försäljning, som i 3 § avses, skall partihandlare påföras skatt enligt vad i 12 § 1 mom. förordningen angående tillverkning av brännvin är stadgat, och skola i fråga om skattens erläggande samt kontrollen däröver lända till efterrättelse de föreskrifter, Konungen utfärdar.

5 §•

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse enligt denna förordning stadgade villkor eller meddelade föreskrifter, straffes med böter från och med tvåhundra till och med fem tusen kronor eller, i händelse omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år, och have tillika, där ej synnerligen mildrande omständigheter föreligga, förbrutit den sprit, förseelsen avser, jämte kärl och annat emballage, vari spriten förvaras.

6 §•

I övrigt skola bestämmelserna uti 29, 30, 31, 32 och 33 §§ av förordningen angående handel med skattefri sprit i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1920 och gäller till och med den 30 september 1921.

PRINCIPBETÄNKANDE

:

\

t

, 'i ii H VT

i H

\

<•

Kommitterades uppdrag.

Kommitterades uppdrag- får anses framgå av följande utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 juni 1919.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

»Sedan någon tid tillbaka har frågan om sulfitspritens användande till förtäringsändamål stått på dagordningen. Från olika håll hava framställningar i frågan under den förflutna delen av året gjorts hos Kungl. Maj:t. Jag tillåter mig sålunda bringa till erinran, att verkställande direktören i aktiebolaget Stockholmssystemet, I. Bratt, genom en den 20 februari 1919 dagtecknad skrift gjorde eu framställning i berörda ämne. Kort därefter eller den 4 sistlidne mars inkom en liknande framställning från Svenska cellulosaföreningen. Over dessa båda framställningar avgav nykterhetskommittén ett den 26 mars 1919 dagtecknat infordrat utlåtande. Nästan samtidigt härmed eller den 24 mars inkom kontrollstyrelsen med betänkande i ärendet.»

Efter att hava redogjort för innehållet av berörda handlingar yttrade departementschefen vidare:

»Grenom en den 21 mars 1919 avlåten proposition, nr 365, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att antaga förslag till sådana ändrade bestämmelser, att sulfitsprit skulle kunna i beskattad form tillhandahållas för tekniska och andra särskilda ändamål. T anledning härav väcktes inom riksdagens första kammare en motion, nr 172, i syfte att sulfitsprit skulle få tillhandahållas även för förtäringsändamål. Såsom inhämtas av riksdagens skrivelse den 6 maj 1919, nr 175, har riksdagen bifallit såväl Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition som den i ämnet väckta motionen, dock med den begränsning, att giltighetstiden för de författningar, som reglerade sulfitspritens tillhandahållande i beskattad form, skulle upphöra den 1 juli 1920. I samband härmed anhöll riks-

dagen, att Kungl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning av de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändrade bestämmelser angående tillverkning av brännvin, som av utredningen kunde föranledas.

Såsom inhämtas av de av mig föredragna handlingarna, är huvudpunkten i den begärda utredningen frågan om på vad sätt framställning av brännvin framdeles skall få bedrivas. Hittills har användande av alla slags råämnen varit medgivit, och största delen av allt inom landet tillverkat brännvin har framställts ur potatis, spannmål, melass och betor. Vad som nu synes böra upptagas till undersökning är, huruvida ur olika synpunkter användande av sistnämnda och med dem likställda råämnen fortfarande bör medgivas och, därest sådant medgivande befinnes lämpligt, i vilken omfattning det bör lämnas.

Härvid bör beaktas å ena sidan, huruvida avsättningsmöjligheter för sulfitsprit komma att förefinnas, därest brännvinstillverkning ur potatis m. fl. jordbruksprodukter framdeles varder i större eller mindre utsträckning tillåten, och å den andra sidan, huruledes, efter ett förbud mot eller en kvantitetsbegränsning av tillverkningen ur dylika produkter, andra avsättningsmöjligheter må kunna beredas för det i vissa landsdelar uppkommande överskott å potatis och andra tidigare som råvaror för brännvinstillverkning producerade jordbruksalster.

En förändring av bestämmelserna i fråga om brännvinstillverkning i ovanberörda avseende torde påkalla, att frågan om den lämpligaste formen för brännvinets beskattning upptages till skärskådande. Hittills har brännvinet beskattats vid bränneriet; vid sulfitbräunerierna har emellertid skattefrihet åtnjutits, enär all sulfitsprit denaturerats. Lämpligheten av hittillsvarande tillvägagångssätt för skattens uttagande kan emellertid sättas i fråga, därest sulfitsprit i såväl beskattad som obeskattad form skulle få försäljas. Såväl med hänsyn härtill som ock ur andra synpunkter torde det böra tagas i övervägande, huruvida icke bränn vinstill verkningsa vgiften kunde upptagas vid reningsverken, genom vilka numera allt brännvin för förtäringsändamål faktiskt passerar. Detta förutsätter emellertid en centraliserad organisation av reningsverksamheten, en organisation, som, med hänsyn till att aktiebolaget Vin- och spritcentralen numera övertagit samtliga reningsverk i hela riket, jämförelsevis lätt torde kunna åvägabringas i för statsintresset fullt betryggande former. Jag erinrar härvid om att aktiebolaget Stockholmssystemet förklarat sig villigt att till statsverket överlåta samtliga stamaktier i aktiebolaget Vin- och spritcentralen.

15 Utförandet av ovanberörda utredning synes mig lämpligen böra uppdragas åt särskilt tillkallade sakkunniga.

Såsom jag förut erinrat, upphöra de författningar, som reglera sulfitspritens användning för förtäringsändamål, att gälla den 1 juli 1920. Med hänsyn härtill är den av mig nu ifrågasatta utredningen om sulfitspritens och lantbruksproduktspritens inbördes förhållande av brådskande natur. Den torde såvitt möjligt böra vara slutförd vid sådan tidpunkt, att på utredningen grundat förslag kan föreläggas nästkommande riksdag.

Därest den av mig ifrågasatta utredningen leder till någon mera djupgående förändring av nu gällande förordning om tillverkning av brännvin, lärer efter avslutande av nu berörda utredningsarbete uppkomma fråga, om ej lagstiftningen på förevarande område även i andra delar bör undergå revision. Till detta spörsmål torde emellertid Kungl. Maj:t böra taga ställning först efter det de sakkunniga slutfört den undersökning varom ovan sagts.

På grund av det anförda tillåter jag mig hemställa, att Kungl. Maj:t ville bemyndiga mig tillkalla högst fem sakkunniga jämte en sekreterare för att inom finansdepartementet verkställa utredning av de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål samt avgiva förslag till sådana ändrade bestämmelser angående tillverkning av brännvin, som av utredningen må föranledas;

Slutligen hemställer jag, måtte få offentliggöras.»

att utdrag av protokollet i detta ärende

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Birger Looström.

16 I. Historik.

Då, såsom statsrådet och chefen för finansdepartementet framhållit, huvudpunkten i den utredning, som kommitterade fått i uppdrag att utföra, är frågan om på vad sätt framställning av brännvin framdeles skall få bedrivas, torde det för bedömande av denna fråga vara av intresse att skärskåda, huruledes framställning av brännvin hittills bedrivits och fått bedrivas, med hänsyn till både de använda råmaterialierna och de former — husbehovsbränning eller fabriksbränning, lantbruksbränning eller industribränning — uti vilka bränning bedrivits. I det följande kommer därför att lämnas en kort historisk framställning ur de ovan berörda synpunkterna, varvid särskilt skall behandlas frågan om de råmaterialier, som under olika tidpunkter använts, samt frågan om de lagstiftningsåtgärder, som för reglerande av brännvinsbränningen vidtagits. Slutligen vilja kommitterade lämna en framställning om sultitspritfrågans utveckling med hänsyn till de olika förslag, som inom riksdagen och från ämbetsmyndigheters sida under det sista tiotalet år framställts.

1. Använda ramaterialier.

Ursprungligen framställdes brännvin av vin, och torde ordet brännvin betyda bränt (destillerat) vin. Snart nog, redan på 1500-talet, började brännvin tillverkas av säd. Några uppgifter angående mängden för brännvinsjframställning avverkad spannmål föreligga icke förrän på 1700-talet År 1756 uppskattades den spannmålsmängd, som årligen konsumerades i brännerierna, till flera hundra tusen tunnor. Noggrannare uppgifter angående den förbrukade mängden spannmål föreligga först från kronobränningens tid. År 1778 användes sålunda 241 168 tunnor spannmål — efter beräkningsgrunden, att 18 kannor brännvin framställdes av varje tunna, skulle brännvinstillverkningen i sin helhet då hava uppgått till omkring 4 300 000 kannor. År 1785, då brännvinstillverkningen nådde sin höjdpunkt, avverkades ända till 327 000 tunnor,

motsvarande 6 000 ööO kannor brännvin (15 700 000 liter). Först under de två första decennierna av 1800-talet började potatisen användas som råämne, och under 1800-talets förra hälft blev potatisen allt mera det viktigaste råämnet för brännvinsframställning. Från år 1861 föreligga, årligen närmare uppgifter rörande de olika slag av använda råmaterialier, och äro dessa uppgifter sammanställda i tabell A.

Såsom av tabellen inhämtas, har jämte potatis och spannmål även vitbetor, melass, samt diverse råämnen såsom prässjästavfall, renlav, gråstärkelse m. m, använts, men den dominerande platsen som råämne vid brännvinsframställning intages av potatisen, ända till dess att under kristiden nödvändigheten att hushålla med lantbruksprodukterna ställt sulfitluten som råämne i främsta rummet. Den största potatisavverkningen ägde rum tilfverkningsåret 1875 — 76, då nära 3 000 000 hektoliter förbrukades och den minsta 1917 —18, då allenast 685 000 hektoliter användes. I allmänt,et var potatisavverkningen fram till början av 1880-talet, med undantag för nödåren i slutet av 1860-talet, betydligt större än under de följande årtiondena; först i början av 1900-talet ökades potatisavverkningen om än icke till samma höjd som under 1860- och 1870talen. Jämväl förbrukningen av spannmål för bränneriändamål har minskats. Under det att avverkningen av spannmål under de första decennierna av den ifrågavarande perioden i medeltal uppgick till omkring 30 000 ton, har spannmålsavverkningen sedan början av 1880talet i allmänhet något understigit 20 000 ton. Den större delen av berörda spannm ålskvantiteter har, under de senaste årtiondena, såsom framgår av tabell B., åtgått till jästfabrikation, i samband med vilken brännvin erhålles såsom biprodukt. Övrig spannmål har i allmänhet använts såsom grpnmalt för överförandet av den i potatisen befintliga stärkelsen till järbart socker. Under de år, då spannmål använts i större kvantitetejf än vad som varit normalt, har avverkningen innefattat genom regn eller på annat sätt skadad spannmål. Så har t. ex. fallet varit årén 1894—95, 1904—05 och 1912—13 i fråga om vete.

De uti nedanstående tabeller angivna råämneskvantiteter hava, där så erfordrats, för enhetlighetens skull reducerats från primärmaterialets äldre volym- och viktenheter till motsvarande nu gällande viktenheter. Såväl på denna som på andra grunder kunna siffrorna endast anses som approximativa. Framhållas må, att tabell A utgör en sammanställning av produktionen brännvin å 50 procent vid såväl de egentliga jordbruksbrännerierna som jästfabrikerna, med uteslutande av sulfitbrännerierna, medan tabellerna B och C avse spritproduktionen vid jästfabriker och sulfit brätfperier var för sig.

Sulfttspritutredninqen. 3

J

18 Tabell A. Använda råämnen och därav tillverkad kvantitet brännvin vid jordbruksbrännerier och jästfabriker åren 18151-1917,18.

*

t

i

\

t

i

>

\

20 Tabell B. Avverkningen och tiilverkningskvantitetenMd jästfabriker

åren 1877-1918.

Tabell C. Tillverkningen vid sulfitbrännerier åren 1909—1918.

2. Lagstiftningshistorik.

Ingen del av den svenska lagstiftningens historia torde förete en så brokig bild som brännvinslagstiftningens. Sedan snart tre århundraden tillbaka kan man i de växlande bestämmelserna på detta område i stort sett finna uttryck för ofta nog motsatta intressen, nämligen dels befolkningens, enkannerligen jordbrukarnas, intresse av att på det för dem bästa sättet få tillgodogöra sig jordens produkter, dels statens intresse av att genom avgifter å brännerirörelsen skaffa sig inkomster, dels det allmänna intresset av att genom inskränkande av bränningen förbehålla jordbrukets produkter för folknäringen. Särskilt efter dåliga jordbruksår eller då eljest tillgången på sagda produkter varit otillräcklig, har det sistnämnda intresset gjort sig gällande och ofta nog föranlett allmänt förbud mot tillverkning av brännvin. Jämsides med detta intresse har naturligen ock alltmera insikten om spritdryckernas socialt och individuellt skadliga verkningar gjort sig gällande.

I den redogörelse, som nedan kommer att lämnas, har rätten till brännvinstillverkning huvudsakligen betraktats med hänsyn till förhållandena på landet och brännerinäringens samband med jordbruket.

Första gången den svenska lagstiftningen på allvar försökte sig på en reglering av brännvinstillverkningen torde hava varit år 1638. Vid den tiden var bränningen allmänt tillåten, men bestämdes i sagda års accisordning, att vissa avgifter skulle erläggas i samband med tillverkningen. Skillnad gjordes därvid genast från början mellan husbehovs- och saf »bränning, en skillnad som ju till sin natur är mycket tänjbar och egentligen förutsätter en utvecklad kontrollanordning. Denna skillnad sökte man emellertid allt mera skärpa och genomföra under de följande två århundradena. För all tillverkning av brännvin skulle enligt den nyss berörda accisordningen avgifter utgå med visst belopp för varje tunna avverkat vete, ävensom för malt, mjöl och drank. Vid husbehovsbränning utgingo dessa avgifter endast med två tredjedelar av de för salubränning stadgade beloppen.

Det vill synas, som om bränningen under hela 1600-talet huvudsakligen var koncentrerad till städerna, där den idkades av bryggareämbetena mot erläggande av vederbörlig saluaccis. Av allmogen tillverkades brännvin under förra delen av århundradet mera undantagsvis, men torde hava väsentligen tilltagit redan före sekelskiftet.

Historisk framställning rörande rätten till brännvinstillverkning i Sverige med hänsyn till förh&U andena på landsbygden.

I. 'riden före år 1854.

1638 års accisordning.

22 Inskränkningar i rätten till salubränning.

Försök att upphäva den allmänna husbehovsbränningsrätten.

Sedan på grund av dyrtid brännvinsbränning år 1696 varit i Stockholm förbjuden, förordnades genom plakatet den 18 februari 1698, »att ingen annan, eko han vara må, utom bryggareämbetet skall vara efterlåtet något brännvinsbränneri till salu att förehava och föröva». Rättigheten att till husbehov tillverka brännvin var däremot fortfarande icke på något sätt inskränkt, och synes tillverkningen liksom förbrukningen därlör hava antagit allt större dimensioner.

I den mån som brännvinsbränningen under början av 1700-talet vann allt större utbredning i landet, gjordes allvarligare försök att hämma tillverkningen. År 1709 förbjöds sålunda brännvins brännande av varjehanda spannmålssorter, ehuruväl redan året därpå samma förbud blev vilande och brännvinstillverkning av spannmål åter tillåten tills vidare. Uti kungl. brevet den 29 juli 1718 till kammarkollegium klagas över, »huru spannmålen i riket stigit till ganska högt pris och därför nödvändigheten fordrade att vara betänkt på medel och utvägar, huru sådant onödigtvis och isynnerhet av bryggare och brännare ej må uppbrukas, givandes dagliga erfarenheten ögonskenligen tillkänna, att deri härtills varjom och enom efterlåtna friheten uti bryggande och brännande givit anledning till omåttlig svalg och dryckenskap, stora och onödiga konsumtioner och änteligen till brist och dyrhet på spannmål, förutom det att städerna, vilka sådant värv och hantering egentligen tillkommer och till en del deras utskylder därför utgöra, storligen hindras uti deras näring och underhållsmedel.» I följd härav förordnades, att all tillverkning av brännvin skulle uppdragas åt vissa personer, samt att det på landet icke vidare skulle tillåtas någon att eljest utan tillstånd av kammarkollegium bränna brännvin. De, som fått dylikt uppdrag eller tillstånd, erhöllo var och en sitt område, där de öngo dels själva försälja och utskänka, dels också leverera krögarnas behov av rusdrycker. För tillsynen av efterlevnaden härav förordnades särskilda uppsyningsman, vilka åtminstone en gång i veckan skulle besiktiga alla brännerier och krogar.

Vad man genom nu nämnda påbud velat träffa, var framför allt den allt mer överhandtagande husbehovsbränningen och den i samband därmed stående smyghandeln. Åven om tillverkningen av brännvin för avsalu på landet nu till någon del fråugick bönderna, florerade dock alltjämt husbehovsbränningen, som man velat förbjuda. Tillståndet i landet skildras i ingressen till kungl. förordningen den 21 juli 1731, däri Kungl. Maj:t yttrar, »att han av den dagliga erfarenheten helt ogärna måste förnimma, huruledes ett skadligt och syndigt överflöd med

brännvins konsumerande här i riket, så i städer som på landet, allt för mycket överhanden tagit».

Uti nämnda förordning den 21 juli 1731 nödgades man alltså, vad landsbygden beträffar, åter giva lagligt stöd åt hnsbehovsbränningen, men sökte mun åstadkomma en begränsning. Endast ägare av i mantal satt jord skulle äga frihet att till eget husbehov bränna brännvin och detta mot vissa måttliga avgifter till kronan dels för varje helt hemman och dels för varje brännvinspanna, och utan rätt att hålla brännvin till salu. De åter, som på förut nämnt' sätt redan erhållit tillstånd och privilegium att få for avsalu tillverka och försälja brännvin, d. v. s. i allmänhet s. k. gästgiverier och krogar på landet, skulle av landshövdingen i närvaro av vissa deputerade från varje socken taxeras till en förhöjd brännvinssnluaccis efter varje krogs och gästgiveris belägenhet och därav följande konsumtion.

Utan att närmare ingå på de då och då i anledning av dåliga skördar och spannmålsbrist utfärdade förbuden mot brännvinstillverkningen, må här framhållas, att dylika förbud redan under ett mycket tidigt skede mötte starkt motstånd från lantbefolkningens sida. Det argument, som av bönderna med förkärlek användes, var redan då drankens förträfflighet såsom fodermedel. Sålunda hemställde ständerna efter ett år 1740 utfärdat brännings förbud om upphävande av detsamma just på grund av den stora foderbrist, som då var rådande över hela riket, och då bönderna genom förbudet att bränna brännvin ginge miste om det understöd till kreaturens utfodring, som eljest kunnat erhållas av draoken. I anledning härav modifierades också förbudet påföljande år därhän, att alla hemmansbrukare åter fingo rätt att till eget behov under en månad varje år bränna »brännvin av »slö» säd, dock ej med mer än en brännvinspanna, detta antingen hemmanet var till mantalet större eller mindre. Ad försäljning av dylikt brännvin på landet till privata personer förbjöds, likaså all införsel av sådant brännvin till städerna.

Husbehovsbränningen blev åter fri genom förordningen den 10 november 1747, i samband med att en förhöjd konsumtionsavgift fastställdes. Härvid infördes den grundsatsen, att avgiften skulle erläggas av alla hemmansbrukare i proportion till hemmanets storlek och antingen de verkligen tillverkade brännvin eller ej, dock med förbud att sälja, emot varor förbyta eller under namn av gåva eller eljest föryttra något brännvin. Gästgivare och krögare, som ägde frihet att sälja brännvin, till-

Begränsningon av husbehovsbränningen till hemmansbrukare.

24 Kronbränneriema under Gustav ITT.

L)en s. k. arrendebränningen.

lätos icke att tillverka brännvin till husbehov utan endast till avsalu emot viss avgift för varje tunna.

Dessa bestämmelser kvarstodo i allt väsentligt oförändrade fram till ar 1772, då genom kungörelsen den 11 september 1772 förbud mot brännvinstillverkning och försäljning infördes. Detta förbud upphävdes genom kungörelsen den 14 september 1775, enligt vilken brännvinsbränningen såsom regal rättighet förbehölls kronan. Då de förhållanden, som därigenom uppkommo, äro utan intresse ur de synpunkter, varur ämnet i den förevarande framställningen behandlas, förbigås här bestämmelserna i den sistberörda kungörelsen.

Inom kort reste sig ett starkt motstånd mot kronobränningen icke minst från böndernas sida. Särskilt framträdde oppositionen i bondeståndet vid 1786 års riksdag, där man gjorde gällande nödvändigheten av husbehovsbränningens införande såsom förutsättning för en god skötsel av jordbruket. Den nöd, som rådde i landet, ansåg man väsentligen vara förorsakad av kronobrännerierna, som droge mycken arbetskraft från jordbruket och genom sina betydande avstånd från varandra gjorde det omöjligt för andra än det närmast boende fåtalet att förse sig med den enligt böndernas mening oundgängliga dranken. Bland andra olägenheter framhölls, dels att skogarna föröddes genom att förse de stora brännerierna med bränsle, dels att den stridaste spannmålen där förbrändes, medan däremot, då bonden brände till husbehov, det gemenligen skedde av slösäd samt med ris och kvistar till bränsle.

På grund av det allmänna missnöjet med kronobränningen fann konungen sig föranlåten att genom förordningen den 20 december 1787 upphäva den regala brännvinsbränningen 'samt förordna om dess utarrenderande till enskilda personer. I andra delar av riket än i Stockholm samt Göteborgs och Bohus’ län kunde varje jordbrukare genom ett med regeringen upprättat kontrakt om husbehovsbränning på tio år förvärva rätt att bränna och destillera brännvin. Arrendeavgiften utgick i spannmål, och rymden av de brännvinspannor, som fingo användas, bestämdes i förhållande till hemmanets storlek. Hemmansägare och jordbrukare på landet, som sålunda ingått kontrakt om husbehovsbränningen, ägde jämväl att sälja brännvin till torpare, bönder med flere, som bodde eller vistades på hemmanets ägor, efter det pris, varom de kunde överenskomma.

Då emellertid även andra, såsom gästgivare, krögare och värdshusidkare på landet, ägde efter vederbörlig taxering bränna för avsalu, kan den s. k. arrendebränningen anses innebära en bland-

uiug av husbehovs- och salubränning. Ursprungligen införd på tio års tid, varade arrendebränningen med åtskilliga jämkningar och förändringar i arrendebestämmelserna till den 1 oktober 1801, då Kungl. .Maj:ts stadga och förordning den 15 juni 1800 trädde i kraft.

Genom denna förordning, som tillkom huvudsakligen i syfte att hämma bränningen, återinfördes bestämmelserna om att all brännvinsbränning på landet skulle vara bunden vid jorden, så att ingen annan än den, som ägde eller brukade hemman eller hemmansdel, hade rättighet att där framställa brännvin. Pannornas tillåtna rymd berodde på hemmanslottens taxeringsvärde.

Brännvinsbränningen utvecklade sig under den följande tiden allt mer och mer till eu binäring för jordbruket. Ehuru brännvinet fann en stark avsättning, utan att utgöra någon nödvändighetsvara, mötte det stor svårighet att underkasta detsamma en mera avsevärd beskattning, och detta just därför att dess tillverkning blivit så förenad med landets modernäring, att varje dylikt beskattningsförslag fick utseende av ett försök att på jordbruket lägga nya pålagor. Så blev brännvinstillverkningen på landsbygden till en i stor skala både lagligen och olagligen bedriven husslöjd.

Genom kungörelsen den 30 juni 1810 fortsatte man på den inslagna vägen och gick till ytterlighet i fråga om brännvinsbränningens frihet på landet. Tillverkningen fick utövas alla tider av året utan inskränkning eller undantag och med vad slags redskap som helst, på landet av hemmansägare, hemmansbrukare, ägare och brukare av varjehanda slags lägenheter samt med jordägarens tillstånd jämväl av andra på landet boende personer samt i städerna av alla inom staden eller dess område boende husägande invånare och med husägarens tillstånd av hyresman.

Det dröjde emellertid ej länge förrän man såg sig nödsakad att något inskränka den obegränsade bränningsrätten. Genom kungörelsen den 9 oktober 1812 inskränktes från och med år 1813 tillverkningen till en fri husbehovsbränning, och tiden därför bestämdes till 8 månader. Å landet skulle rätten till denna husbehovsbränning endast åtfölja hemman och hemmansdelar med åsatt mantal efter jordaboken. Dock fick ägaren upplåta rättigheten odelad åt annan å hans ägor boende person, som icke själv var berättigad att bränna brännvin.

Under de följande årtiondena utkommo efter varandra en mängd författningar, som i allmänhet i inskränkande riktning sökte reglera husbehovsbränningen.

SulfUspritutredningen. 4

Återinförandet av den fria husbehovsbränningen för hemmansbrukama.

26 Bestämmelser, som gynnade utvecklingen till stordrift (på småpannomas bekostnad.)

XI. 1854 års riksdagsbeslut.

Tillståndet i landet.

Detta skedde t. ex. genom införande av visst minimivärde på hemman för rätt till brännvinstillverkning, genom begränsning av den tid av året, då bränningen fick lörsiggå, samt framför allt genom detaljerade bestämmelser rörande pannor och övriga tillverkningsredskap, vilka allt efter sin beskaffenhet indelades i klasser med olika avgifier för varje klass. Till följd av förbättrade tillverkningsmetoder, genom vilka det blev möjligt att med lika pannerymd åstadkomma en allt större produktion, måste snart sagt vid varje riksdag förändringar göras beträffande tillverkningsavgifterna. För de små enkla pannorna var exempelvis tillverkningsavgiften, beräknad efter pannerymden, år 1848 omkring 5 gånger så stor som år 1824; och för de större mera sammansatta ångbrännerierna både under samma tid nämnda avgift blivit nära 50 gånger förstorad.. Dessa successiva förhöjningar i skatten föranleddes förnämligast därav, att redskapens avverkningsförmåga allt mer och mer uppdrevs, så att utan en dylik förhöjning statsinkomsten skulle hava allt mer och mer nedgått. Genom de högre avgifterna på de möra sammansatta eller så kallade koustbränuerierna sökte man nog även att hindra dessa från att alldeles uttränga småpannorna, vilka företrädesvis användes för den egentliga husbehovsbränningen.

Utvecklingen gick detta oaktat allt mer i riktning mot ökning av bränneriernas storlek, och statistiken visar oss, hurusom pannornas antal på landet minskades från omkring 172 000 år 1829 till omkring 33 000 år 1853.

Härmed var emellertid grunden, kan man säga, lagd till brännerirörelsens övergång till en mera självständig industri, om ock ännu i visst samband med jordbruket.

Allt efter som bränneriernas antal minskades men de kvarvarandes storlek och produktionsförmåga vart för sig ökades, tilltog brännvinsproduktionen över huvud taget. Denna omständighet i törening med en försäljningslag, vilken gjorde all handel till belopp av en kanna och därutöver fullkomligt fri samt dessutom medgav jordbrukarna rätt att till underhavande och personer, som hos dem förrättade arbete, försälja så ringa kvantum brännvin åt gången som en fjärdedels kanna, framkallade ett oroväckande missbruk av rusdrycker. Tillståndet inom landet led härav, moraliskt, fysiskt och ekonomiskt, till en grad, som uppväckte de allvarligaste bekymmer hos de styrande.

En avgörande vändning i förhållandena inträffade genom 1854 års riksdagsbeslut.

Stämningen i landet vid sagda tid avspeglar sig uti det utlåtande,

27 Horn till riksdagen avgavs av det för den viktiga frågans behandling tillsatta särskilda utskottet, soin bland annat yttrado:

»Sällan, om någonsin, har väl eu övertygelse så allmänt och obetydligt rf£r®jcl'd!‘8“b uttalat sig, som i de senare åren här i Sverige om nödvändigheten av kraftiga °ordarkrafåtgärder mot det fysiska, ekonomiska och sedliga fördärv, varmed det omåttliga tiga åtgärder, bruket av starka drycker hotar nationen. Man kunde såga, att ett ångestrop gått ur folkets hjärtan, ett vädjande till alla, som hava något inflytande på landets öden, en bön om förskoning från ett plågoris, som föregående lagstiftningar planterat och vårdat.

Sålunda förberedd var den stora frågan, då rikets ständer sammanträdde; och Konungen, lydande sitt ädla hjärtas maning och sin höga plikt, skyndade att till ständernas behjärtande framställa nödvändigheten att med allvar påtänka eu genomgripande förändring i hrännvinsförfattningarna. Kungl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet, given den 9 sistlidna november, utgår från den länge misskända sanningen, att brännvinsbränningen icke är nödvändig, icke ens nyttig för jordbrukets fullkomligare utveckling till varaktig vinst, att intet land med högt uppdriven boskapsskötsel och lönande åkerbruk finnes, som för en sådan lycklig ställning har att tacka brännvinsbränningen, och att tron på dennas nödvändighet för jordbruket saknar allt stöd av den erfarenhet, som vunnits, så väl inom, som utom fäderneslandet; och den s. k. husbehovsbränningen har varit den, som minst givit, vinst åt sina idkare. De ekonomiska förlusterna äro emellertid, enligt den i Kungl. propositionen yttrade åsikt, icke de fördärvligaste verkningarna av den överflödiga brännvinstillgången; förfärligare är den moraliska förnedringen och den förstörda hälsan hos människorna. Det är en vid rikets domstolar lika allmän som sorglig erfarenhet, att de flesta dråp och självmord och största delen av de grövre brott, som där äro föremål för åtal, förövats under överlastat tillstånd. För drinkaren är under rusdryckens inflytande ingenting heligt; och sedan han slitit mänsklighetens starkaste band, slutar han ofta sitt brottsliga liv antingen igenom lagens arm, eller träffad av naturens lika hämnande hand, som äntligen berövar honom det förnuft han länge sökt tillintetgöra och låter honom sluta sitt liv i ett tillstånd av fullkomligt förstörda både kropps- och själsförmögenheter.»

Vid omnämnandet av de i frågan väckta motionerna, varav icke mindre än 40 kommit från bondeståndet, anförde utskottet bland annat, att det botemedel, som i första rummet ansetts böra ifrågakomma, var eu avsevärt förhöjd tillverkningsbeskattning å brännvin, varefter utskottet fortsätter:

»Om grunden för beskattningen, likasom för själva hanteringen, råder en tvist, som icke synes kunna jämkas eller biläggas, utan måste slitas med stark hand, om icke en för en förbättring gynnsam tidpunkt och sinnesstämning, som kanske icke på mansåldrar återkommer, skall tillåtas gå obegagnad förbi. Medan bedrövelsen över det elände, som brännvinets nästan ohejdade tillverkning och förtäring förorsaka, ännu är livlig, kan något genomgripande göras; då äntligen en gång nationen har vaknat till känsla av fördärvet och bönfaller, besvärjer sina ombud, så tillhör det, efter utskottets övertygelse, folkets ombud att lyssna till dess röst. Vad endast få förr insågo, hava de flesta nu insett, eller att folkets välstånd

28 Vådorna av bränneriindustriens sammankopplingmed jordbruket.

och kraft äro i fara; och sä vitt det onda kan botas med lagstiftningsåtgärder, åligger det folkets ombud att icke bäva för botemedels sökande, ehuru bittra de än må vara. De böra dock icke bestå i planer, som motarbeta villkoren för bildning och industriens fria utveckling; eu dylik strävan kan sluta med trötthet, försoffning och slutligen återgång till något värre, än det man velat bota.»

Utskottets yttrande beträffande vådorna av bränneri industriens sammankoppling med jordbruket förtjäna här särskilt beaktande. Utskottet anför:

»Förvirringen kom till stor del diirav, att brännvinstillverkningen vanligen betraktades, icke såsom en fristående och efter samma regler med andra näringar sig utvecklande och rörande hantering, utan blott såsom ett bihang åt, snart sagt en beståndsdel av en annan. Den allmänna finansiella grundsatsen, att en fabrikation, vars alster finna stark avsättning, utan att vara nödvändighetsvaror, kan strängare beskattas än andra, och även bör det, på det hon icke må växa utöver sitt tillbörliga förhållande till folkmängd och till andra näringar, har i Sverige aldrig kunnat tillämpas på brännvinstillverkningen, emedan denna varit fästad vid en annan industri och således icke kunnat med beskattning åtkommas, utan att det sett ut, som om det varit den senare, som man velat betunga; och då denna varit på andra vägar i allmänhet beskattad, så mycket hon tält, och dessutom huvudsakligen varit representerad av m medborgareklass, så har den i sig själv rent finansiella frågan fått anstrykning av stånds- och partifråga inom lagstiftningen. Detta behövde hon icke att vara, mera än frågan om någon annan tillverkning, vars råämnen äro jordbrukets alster, men har blivit det genom en förvillad utgångspunkt:»

Med avseende it svårigheterna att inställa eu tillverkning, varm i nå stora grupper av befolkningen voro intresserade, yttrar utskottet:

»Fristående och med ingen annan näring, inte!, annat intresse sammanbundna fabriker kunna förkovras eller falla, efter som smaken för deras tillverkningar eller övertygelsen om dessas nytta förändras; :’ — — ■: - — — — — .

om dessa tillverkare då vore endast några fabriker, så hände dem blott, vad dylika ofta äro, genom sakernas vanliga gång, underkastade. Men är hela landets viktigaste och mest spridda näring, modemäringen, såsom hon med skäl kallas, sammanväxt med fabrikationen, så finnes ett alltför mäktigt intresse, som måste önska motarbeta, vad förnuftet och sedligheten sträva att befordra .

Utskottet kora till den slutsatsen, att det ur nykterhet snyt) punkt vore så långt ifrån lämpligt, att. bränneri!)anteringeu vore fästad vid jordbruket, att detta tvärtom voro eu stor olycka. Utskottet autor härom:

»I brännvinstillverkningens fästande vid jorden har man velat se ett medel att inskränka hanteringen; men man har däri utan tvivel misstagit sig; den jordegendom. vilken därtill erfordrats, har varit så ringa, att var och en. som ägt tillräckligt kapital till själva hanteringens anläggning och drift, även lätt förmått förskaffa sig erforderlig egendom för behörighets vinnande. — —- — — — _ — _

2!)

Den tanke, varpå brännvinsbränningens fästande vid yrke (iller egendom skulle vila, är ej heller grundad i sakens natur: all förarbetning eller förädling av råämnen till en avsättligare och för förbrukning närmare lämplig vara är fabrikation. I fråga om all annan sådan har den grundsats gjort sig gällande, att frambringaren eller ägaren av råämne har varken större eller mindre rätt än någon annan att förarbeta det».

I överensstämmelse med de åsikter, som sålunda odört sig- gällande. 18°,5 irii tju'

• oj o v^rkniiin nias

stadgades nu i den år 1855 utfärdade nya tillverkningslagen, att behörigheten att tillverka brännvin icke längre skulle å landet så att säga åtfölja jorden, utan att rättighet till brännvinsbränning såväl i stad som ä landsbygden skulle tillkomma envar, som antingen vore berättigad att idka fäbriksrörelse eller ock ägde eller innehade i mantal satt eller särskilt skattlagd jord. Från denna allmänna regel gjordes dock två undantag. Först och främst ansåg man, att vissa personer på grund av sina befattningar och sin ställning i samhället borde vara förhindrade att befatta sig med näringen.1 Vidare gjordes det undantag, att å kronans jord, som ej med stadgad åborätt hestittes, brännvinstillverkning icke finge äga rum.

I avseende å sättet för tillverkningens utövande och omfång et av densamma stadgade 1855 års förordning, att brännvin skulle efter vederbörlig anmälan och erhållet tillstånd få tillverkas antingen i större bränneri, där redskap av vilken storlek och beskaffenhet som helst finge användas, eller i mindre bränneri med enkel panna med eller utan mäskvärmare, därvid pannans rymd ej finge understiga ett visst bestämt mått. Husbehovsbränningen var således ännu i lag tillåten, enär man aipäåg, att det skulle vara att alltför mycket ingripa i gamla antagna hushållsmaximer och vanor att påbjuda upphörandet av brännvinstillverkning med de allmänna enkla redskapen.

För de större brännerierna var tillverkningen enligt 1855 års förordning med avseende å produktionen per dygn begränsad så väl uppåt som nedåt.

Beträffande därefter tiden, varunder tillverkning av brännvin skulle få äga rum, gjordes en väsentlig inskränkning däri genom 1855 års förordning, emot vad förut ägt rum. Enligt 1855 års tillverkningslag blev nämligen tiden inskränkt till två månader årligen.

Angående beskattningen å tillverkningen vidtogos i 1855 års lagstiftning väsentliga förändringar både i själva beskattuingsgrunden och skattens belopp; och det var i brännvinets högre beskattning och fördyrande man sökte eti huvudsakligt medel till den överflödiga tillverkningens och förbrukningens hämmande. Enligt den före år 1855 gällande lag i ämnet utgjordes skatten endast efter pannerymden med

30 Den nya lagens konsekvenser på landsbygden

HL Tiden efter 1855.

De mindre lantbruksbrännerieinas fullständiga slopande.

olika avgifter allt efter redskapens beräknade större eller mindre avverkningsförmåga. I den nya lagstiftningen kunde visserligen denna grund icke övergivas för de mindre brännerierna, enär ingen tillräcklig kontroll å avverkningen kunde utfinnas, men i avseende å de större brännerierna bestämdes, att avgiften skulle beräknas efter det tillverkade kannetalet.

I avseende å tillverkningsavgiftens erläggande intogs i 1855 års lagstiftning för betryggande av kronans rätt, att skatten skulle erläggas förskottsvis och för viss tid i sänder.

I sammanhang med införande av den direkta produktbeskattningen vid de större brännerierna, erfordrades särskilda föreskrifter i avseende å kontrollen å tillverkningen. I sådant hänseende innehöll 1855 års förordning, vad huvudsakligen ännu är gällande, nämligen att tillsynen vid brännerierna skulle utövas av en vid varje sådant bränneri av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnad kontrollör, som hade att uppmäta det tillverkade brännvinet.

1855 års förordning innebar i själva verket på nytt ett steg i riktning mot husbehovsbränningens avskrivning samt brännvinstillverkningens industrialisering och skiljande från jordbruket. Förordningen betraktades också som ett hårt slag för bönderna. Medan år 1853 räknades icke mindre än 33 342 taxerade brännvinspannor, förblevo däremot år 1855 icke mer än 391 större och 3 090 mindre bräunerier i verksamhet.

De sålunda ökade statsinkomsterna liksom önskan att helt och hållet utplåna de små okontrollerade brännerierna lockade till de första förändringarna i 1855 års lagar. Man ansåg också, att den allmänna grundsatsen om likformighet i fabriksnäringarnas utövning borde tilllämpas även på brännvinslagstiftningens område. Trots livliga protester från bondeståndets sida fattades sålunda vid 1859—1860 års riksdag det avgörande beslutet, att all inom landet utövad brännvinstillverkningskulle stå under omedelbar tillsyn och kontroll. Härmed voro de s. k. mindre brännerierna, vilka tillskapats för att utgöra en ersättning för den gamla husbehovsbränningen, bragta ur världen och brännvinsbränningen därmed i Sverige undantagslöst förvandlad till en fabriksnäring. Samtidigt utsträcktes tillverkningsterminen.

Efter detta upphävande av de särskilda reglerna för de mindre brännerierna har den direkta produktbeskattningen varit tillämpad för allt inom riket tillverkat brännvin.

Under senare hälften av 1800-talet samt början av 1900-talet har

bränuvinstillverkningslagstiftningen alltjämt i huvudsak byggt på 1855 års förordning. Detta gäller även om den ännu i sina huvuddrag gällande förordningen av den 11 oktober 1907.

I illverkningen är sålunda fortfarande principiellt tillåten för envar, som överhuvud tagel, är berättigad att idka fabriks rörelse. Undantag göres, förutom beträffande »ecklesiastika och andra boställen, så ock å annan kronans jord, som ej med stadgad åborätt besittes» (§ 1 mom. 3), endast för personer i vissa offentliga ställningar eller »i allmänhet äinbets- och tjänsteman, som till 1 Öljd av sin befattning kan komma att deltaga i beslut om brännvinstillverkning eller kontroll därå» ävensom bolag, däri någon dylik person är delägare (§ 1 mom. 2.).

Stadgandet i 1 § 1 mom. att jämväl »envar välfrejdad person, vilken äger eller innehar i mantal satt eller särskilt skattlagd jord», äger tillverka. brännvin, är i själva verket ett minne från den tid, då brännerihanteringen var fästad vid jordbruket. Detta stadgande har emellertid numera ingen reell betydelse, då enligt näringsfrihetsförordningen envar svensk man eller kvinna — med undantag för vissa av nyss berörda personer i offentlig ställning — äger driva vanlig fabriksrörelse.

Användningen av alla slags råämnen är medgiven. I fråga om användningen av majs och utländsk potatis gäller dock, att tillverkaren skall tre dagar före den första inmäskningen göra skriftlig anmälan därom hos konto»Hören och lörete bevis, att Lian inbetalt en särskild avgift av 8 öre per liter för minst 10 000 liter (bränvinstillverkningsförordningens 3 § 1 mom., 8 § 1 mom. och 13 § 4 mom.). Samma bestämmelser som i fråga om majs och utländsk potatis gälla beträffande maniokarot och andra väsentligen lika stärkelserika, utländska ämnen samt brännvin, som tillverkas vid bränneri under tid, då maniokarot eller andra ämnen av omförmalda slag där användas (förordningen den 28 juni 1911). Beträffande användningen av malen spannmål är slutligen föreskrivet, att i bränneri, där tillverkare icke anmält sig ämna använda majs, må malen spannmål icke införas, utan skall, därest tillverkaren vill inmäska spannmål i malen form, förmalningen ske i bränneriet (12 § orduingsstadgan, jämförd med 3 § 1 mom. brännvinstillverkningsförordningen).

De nu anförda undantagsbestämmelserna hava tillkommit för att skydda inhemska jordbruksprodukter i konkurrensen mot utländska råmaterial i er.

Såsom i det följande skall visas, föreligger numera jämväl ett skydd och faktiskt monopol för jordbroksbranningen gent emot viss

annan brännvinstillverkning deruti att tillverknings tiden fortfarande, — vad angår för förtäring inom landet avsedd sprit framställd på annat sätt än i samband med pressjästberedning, — är begränsad till sju månader av året (1 oktober—1 maj; 2 § brännvinstillverkningsförordningen). Genom denna bestämmelse, vartill kommitterade under VI återkomma, utestängas taktiskt alla de brännerier, vilka av teKinska skäl måste bedriva tillverkningen året om, från konkurrensmöjlighet, då det gäller framställning av förtäringssprit. Till sistnämnda slag av brännerier höra samtliga de s. k. sulfitbrännerierna, och hava kommitterade ansett sig böra här lämna en kort framställning av sulfitspritfrågans hittillsvarande utveckling.

3. Sulfltspritfrägan.

Under det första årtiondet av 1900-talet började tekniken inrikta sin på att utfinna medel för tillgodogörandet av den avfallslut, som uppstår vid sulfitcellulosafabrikerna. Man fann snart, att med god ekonomi kunde framställas brännvin ur denna avfallslut. Praktiska försök i stor skala ägde rum under loppet av år 1909 vid den Störa Kopparbergs bergslags aktiebolag tillhöriga sulfitcellulosafabriken vid Skutskär och erhöllo' ett gynnsamt förlopp. Rätten till uppfinningen förvärvades av aktiebolaget E t h y 1, som i en till Kungl. Maj:t ställd skrift meddelade, att det vore bolagets mening att till Sveriges olika sulfitfabriker försälja rätten att vid deras respektive anläggningar tillgodogöra sig uppfinningen. På grund av de särskilda förhållanden, under vilka tillverkningen och försäljningen av den enligt berörda uppfinning framställda spriten vore avsedda att äga rum, voro emellertid de dåvarande bestämmelserna angående tillverkning av brännvin otillräckliga och delvis olämpliga. Bolaget gjorde därför framställning om vissa ändringar i gällande bräunvinslagstiftning och anförde till stöd härför följande:

Med hänsyn till gällande restriktioner för brännvinstillverkningen och de intressen, som vore knutna vid denna tillverkning och måhända kunde äventyras genom den överproduktion, som uppstode, om den av Sveriges samtliga sulfitfabriker tillverkade spriten — beräknad till 30 000 000 liter å 90 procent alkohol — kastades ut på den inhemska marknaden, hade det synts bolaget nödigt att tills vidare göra anordningar för export av den vid sulfitfabrikerna tillverkade spriten, som ej lämpligen borde denatureras eller användas för tekniska ändamål inom landet. I sådant avseende hade bolaget för avsikt att vid överlåtandet av tillverkningslicenser till de särskilda fabrikerna uppställa som villkor, att fabriken

skulle förbinda sig att till ett tillämna! bolag, aktiebolaget Spritexport, överlåta försäljningen av hela dess tillverkning enligt sagda metod. Genom ett sådant gemensamt försäljningsbolag, i vilket det vore meningen, att de sammanslutna tillverkarna ensamma skulle vara aktieägare, vunnes en viss möjlighet att reglera marknaden. Beträffande grunderna för försäljningsbolagets verksamhet, vore det meningen, att varje fabrik skulle en gång i veckan till bolaget insända rapport angående storleken av sin inneliggande tillverkning destillerad sprit, varefter bolaget, då tillräckligt stor kvantitet samlats och förhållandena i övrigt det tilläte, skulle försälja spriten för export i närmast belägna svenska hamn.

Sedan kontroll styrelsen avgivit utlåtande över aktiebolaget Ethyls framställning, avlät Kungl. Maj:t till 1910 års riksdag proposition (nr 140', med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2, 12, 13 och 21 §§ i förordningen angående tillverkning av brännvin den 11 oktober 1907. Enligt nämnda förslag skulle, bland annat, vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet gjordes till förtäring obrukbart (denaturerades) eller utfördes ur riket, brännvinstillverkning få äga rum jämväl under den del av året, då brännvinstillverkning i allmänhet icke vore tillåten. Sedan riksdagen antagit det framlagda förslaget, utfärdades den 12 september 1910 författning i ämnet.

Emellertid uppfylldes icke de högt ställda förväntningarna på eu snabb utveckling av sulfitspritindustrien. Den år 1909 igångsatta sulfitspritfabriken vid Skutskär efterföljdes tvenne år senare av fabriker vid Kvarnsveden och Bergvik, men därmed upphörde för åtskilliga år anläggningen av uya fabriker för ifrågavarande ändamål. De tre nämnda fabrikerna hade tillsammans en årlig tillverkningskapacitet på omkring 5 miljoner liter brännvin å 50 procent.

Det förhållandet, att tillverkningen av sulfitsprit icke fick den omfattning man hade förväntat, berördes i två vid 1914 års förra riksdag inom andra kammaren väckta motioner. I den ena motionen, nr 71, förklarades uteblivandet av det väntade uppsvinget bero, bland annat, på de för sulfitspritindustrien mindre väl lämpade föreskrifter i brännvinstillverkningsförordningen, vilka förbjöde tillverkningen av sprit hela året om, såframt ej hela tillverkningen denaturerades eller exporterades. I anslutning härtill ifrågasatte motionären, att sulfitspritfabrikerna skalle få rätt att tillverka en begränsad mängd brännvin för förtäringsändamål för att genom det härför erhållna högre priset kunna erhålla möjlighet att till verkligt konkurrenskraftiga priser sälja sprit avsedd att användas som motorbränsle. Denna motion utmynnade i en hemställan, att riksdagen ville i eu skrivelse till Sulfitspritutreäningen. 5

34 Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och under vilka villkor de hinder, som förefunnes i gällande brännvinslagstiftning och övriga dithörande bestämmelser mot ett vidsträcktare tillgodogörande av sulfitindustriens avfallsprodukter för sprittillverkning, kunde undanröjas eller mildras. I den andra motionen, II: 52, anfördes i huvudsak 'liknande synpunkter som i den förstnämnda motionen. Det framhölls sålunda, att det komme an på lagstiftningen att medgiva sulfitspritindustrien rätt att tillverka beskattningsbart brännvin, utan att därför tillverkningen skulle behöva begränsas till sju månader av året. Å andra sidan erinrade motionären, att mot ett sådant lössläppande av sulfitsprittillverkningen reste sig jordbruksintresset. Det gällde därför att undersöka, huru potatisskörden för framtiden skulle tillgodogöras. Efter att hava angivit några riktlinjer i detta avseende uttalade motionären, att lika nationalekonomiskt riktigt som det syntes vara, att sprittillverkningen baserades för framtiden på sulfitlutens användning, lika rättvist förefölle det att, innan omläggningen skedde i större omfång, undersöka och vidtaga åtgärder, så^att icke odlarna av den hittills brukade råvaran lede något avbräck. På sådana grunder hemställde motionären, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allsidig utredning, huruvida och under vilka villkor de hinder, som förefunnes i brännvinslagstiftningen mot ett vidsträcktare tillgodogörande av sulfitindustriens avfallsprodukter för sprittillverkning, kunde borttagas eller mildras, och i sammanhang därmed vilka åtgärder staten borde vidtaga för att underlätta avsättningen och förbrukningen av de näringsmedel, som icke vidare komme till användning vid sprittillverkningen. Ingendera motionen hann slutbehandlas vid 1914 ars tidigare riksdag. Bada motionerna förnyades vid den senare riksdagen samma år.

I sitt över nämnda motioner avgivna betänkande (nr 5) anförde bevillningsutskottet, att det ifrågavarande spörsmålet otvivelaktigt vore av stor nationalekonomisk räckvidd och förtjänt av en tillfredsställande och snar lösning. Emellertid hade utskottet inhämtat, att åtgärder för fiagans utredning redan blivit a vederbörligt håll vidtagna. Kommerskollegium, som tagit initiativ härutinnan, hade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 april 1914 anmält sin avsikt att verkställa en utredning rörande de åtgärder, som lämpligen kunde från statens sida vidtagas för främjande av sulfitspritindustrien, samt begärt bemyndigande att tillkalla sakkunniga för frågans utredning. Det begärda bemyndigandet hade lämnats och sakkunniga i enlighet därmed tillkallats. Av kollega berörda skrivelse framginge, att kollegium åsyftade en allsidig och ingående undersökning, som motsvarade vad motionärerna i sådant avseende

syntes liava önskat. Utskottet funne under dessa förhållanden motionärernas syfte redan vara tillgodosett, varför en ytterligare framställning i ämnet vore obehövlig.

1 enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Den utredning, som på grund av det ovannämnda bemyndigandet verkställdes av kommerskollegium, avlämnades med skrivelse den 21 april 1915 till Kungl. Magt. 1 denna utredning ställde sig kollegium avvisande till det i de förut nämnda motionerna vid 1914 års förra riksdag framställda förslaget, att sulfitspritfabrikerna, för att bliva konkurrenskraftiga på motorspritens område, skulle beredas möjlighet att utan avbrott i fabrikationen tillverka och försälja brännvin för förtäringsändamål. Vid övervägande av de åtgärder, som kunde vidtagas för att skänka nödig stadga åt sulfitspritindustriens utvecklingssträvanden, utgick kollegium nämligen från den principen, att tillverkningen och försäljningen av denaturerad sprit för motordrift och andra tekniska ändamål borde, så långt detta vore möjligt, reserveras åt sulfitspritfabrikerna, under det förtäringssprittillverkningen borde förbehållas potatisbrännerierna. De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas, skulle i huvudsak gå ut på att förekomma konkurrens mellan dessa båda grupper av tillverkare.

I enlighet med vad sålunda antytts utformade kollegium sitt förslag till ändringar i hithörande författningar. Vid andra brännerier än sulfitbrännerier skulle tillstånd till denaturering sökas hos Kungl. Maj:t, som ägde fastställa den mängd, som för varje år med skattefrihet finge vid bränneriet denatureras. Detta skulle jämväl äga motsvarande tillämpning ifråga om rätten att mot återbekommande av tillverkningsskatten vid reningsverk denaturera brännvin.

Grundsatsen, att sulfitspriten bör komma till användning endast för tekniska ändamål i skattefri form samt att jordbruksproduktspriten bör avses dels för förtäring och dels för de tekniska ändamål, till vilka skattefri sprit ej kan användas, dels ock i begränsad myckenhet i skattefri form för tekniska ändamål, har upprätthållits i alla senare förslag beträffande reglering av sulfitspritens användning. Denna grundsats återfinnes sålunda i nykterhetskommitténs den 31 januari 1916 dagtecknade betänkande med förslag till förordning angående tillhandahållande av skattefri sprit samt alkoholhaltiga varor för andra ändamål än förtäring m. m. samt i kontrollstyrelsens den 5 mars 1917 dagtecknade utlåtande med förslag till förordningar angående skattefri sprit samt vissa alkoholhaltiga preparat m. m. Genom förordningen den 25 sep-

terribel- 1917 (nr 669) infördes i huvudsak den ifrågavarande grundsatsen uti förordningen den 10 oktober 1890 angående denaturering av brännvin.

Jämväl det förslag till förordning angående handel med skattefri sprit, som antogs av 1918 års riksdag, och som av Kungl. Maj:t utfärdades genom förordningen den 1 juli 1918 (nr 508), fasthöll vid denna grundsats.. Så äger enligt 5 § av sagda förordning partihandlare med skattefri sprit till obegränsad myckenhet inköpa brännvin, som framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, under det att sådan partihandlare må inköpa annat brännvin för försäljning till skattefri användning allenast i den utsträckning, Konungen för varje år bestämmer.

SuifUspritf råg an år 1919.

Under kristiden hade framställning av sprit för användning i skattelagd form genom föreskrifter, som meddelats av Kungl. Maj:t i enlighet med 2 § 4 mom. i brännvinstillverkningsforordningen, alltmer inskränkts och från och med ingången av tillverkningsåret 1917—1918 helt och hållet förbjudits, utom vad angår bränning i samband med pressjästberedning. Den på sistnämnda sätt framställda spriten hade emellertid av flera omständigheter, varå här ej synes nödigt ingå, kommit att ställa sig både dyr och till kvaliteten dålig, varför särskilda åtgärder syntes böra vidtagas för att bereda de institutioner och företag, som v<>ro i behov av beskattad sprit för tekniska och därmed jämförliga ändamål, tillgång till en såvitt möjligt billig sprit av god beskaffenhet. En dylik sprit syntes sulfitspritfabrikationen kunna erbjuda.

I berörda syfte ingav kontrollstyrelsen den 11 mars 1919 ett underdånigt utlåtande, vari styrelsen framhöll, att frågan om sulfitspritens rening och användning i renad form för tekniska ändamål numera vore pi-aktiskt löst. För att emellertid dylik renad sulfitsprit skulle kunna tillhandahållas för sådana ändamål, vartill endast beskattad sprit finge användas, måste en ändring av lagstiftningen i ämnet äga rum.

I detta avseende anförde kontrollstyrelsen följande:

»Enligt brännvinstillverkningsförordningen (12 § 5 mom.) åtnjutes skattefrihet för brännvin, som tillverkas vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare med skattefri sprit, utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse. Allt brännvin, som tillverkas vid sulfitspritfabrikerna, är skattefritt. Enligt 6 § av förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit (nr 508) må partihandlare med skattefri sprit, förutom till annan partihandlare eller till detaljhandlare, inom riket försälja dylik sprit allenast till avnämare, vilken av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd att av partihandlare inköpa sådan sprit.

Då det gäller att möjliggöra, att sulfitsprit tillhandahålles i beskattad form,

liar man att välja mellan antingen att beskatta sulfitspriten redan vid sulfitbränneriet eller att uttaga skatten för sagda sprit, när spriten tillhandahålles av partihandlaren. Med hänsyn därtill att kontrollen vid sulfitbrännerierna betydligt skulle invecklas, om det vid dessa fabriker bredvid den skattefria spriten skulle Unnas sprit, som påfördes skatt, har kontrollstyrelsen ansett det lämpligaste tillvägagångssättet vara, att sådan ändring vidtoges i förordningen angående handel med skattefri sprit, att partihandlare berättigades att försälja skattefri sprit till den, som till avsalu ägde bedriva rening av brännvin, i samband med vilken försäljning tillverkningsskatten uttoges. Det skulle därjämte stadgas, dels att Kung!. Maj:t ägde bestämma den myckenhet, som Unge av partihandlaren försäljas, ävensom de villkor, under vilka försäljningen finge äga rum, dels att den i enlighet härmed försålda spriten skulle tillhandahållas för vetenskapliga, medicinska, farmaceutiska, tekniska, industriella eller likartade ändamål. Ifrågavarande stadganden böra lämpligen införas såsom ett nytt andra moment till 6 § i förordningen angående handel med skattefri sprit. Detta tillägg påkallar några smärre ändringar i nyssnämnda § och i 7 § 1 mom.»

Vid behandlingen i statsrådet av kontrollstyrelsens utlåtande och förslag anförde statsrådet och chefen för finansdepartementet i huvudsak följande:

»I likhet med kontrollstyrelsen anser även jag det önskvärt, att tillgång beredes till billig sprit av beskaffenhet att kunna användas för tekniska och därmed jämförliga ändamål. Ur sådan synpunkt har ju ock, på sätt i det föregående framhållits, lagts i kontrollstyrelsens hand att under vissa förutsättningar medgiva försäljning av skattefri sprit, som antingen icke alls eller ock ej på eljest föreskrivet sätt denaturerats. Emellertid vill jag icke motsätta mig, att möjlighet öppnas att även för fall, där antydda förutsättningar icke föreligga, tillgodose ifrågavarande önskemål. Då det nu, enligt vad styrelsen upplyst och de vid dess yttrande fogade handlingar bestyrka, låter sig göra att ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning framställa för angivna ändamål lämplig sprit, anser jag mig fördenskull böra tillstyrka sådan ändring i den på hithörande område gällande lagstiftningen, som möjliggör tillhandahållande av dylik sprit i beskattad form. Beträffande ordningen för sådan sprits beskattande ansluter jag mig till styrelsens härutinnan uttalade uppfattning. De i ämnet erforderliga bestämmelserna synas mig lämpligast böra meddelas i form av en särskild förordning, nära anslutande sig till förordningen angående handel med skattefri sprit, varjämte uti 12 § 5 mom. förordningen angående tillverkning av brännvin torde böra inryckas hänvisning till nämnda bestämmelser.»

I enlighet med departementschefens hemställan framlade Kungl. Maj:t genom propositionen nr 365 förslag till dels förordning angående försäljning för vissa ändamål av odenaturer ad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, dels ock förordning om ändrad lydelse av 12 § i brännvinstillverkningsförordningen.

Innan redogörelse lämnas beträffande behandlingen av dessa förslag i riksdagen, torde det förtjäna att erinras om de olika fram-

ställningar och utlåtanden, som till Kungl. Magt inkommit under våren 1919.

Den alltsedan slutet av år 1916 rådande knappa tillgången å förtäringsbrännvin hade framkallat ett utbrett missnöje, och röster höjdes i början av år 1919 för att skapa en större tillgång på brännvin dels genom att medgiva bränning av vissa jordbruksprodukter, dels genom sulfitspritens lösgörande för förtäringsändamål.

På nykterhetshåll ansåg man emellertid, att ett upphävande av den dittills tillämpade stränga ransoneringen skulle medföra ogynnsamma verkningar i nykterhetsavseende. I en den 19 februari 1919"dagtecknad till Konungen ställd skrivelse hemställde därför Sveriges Nykterhetssällskaps representantförsamling, att rusdrycksförsäljningen icke måtte ökas, att livsmedel icke måtte få användas för tillverkning av brännvin eller starkare maltdrycker och att sulfitsprit icke måtte få försäljas till förtäring.

Eu motsatt mening kom emellertid till synes från andra håll. Stockholms- Den under kristiden knappa tillgången på rusdrycker ansågs nämligen systemet. vara åtminstone en av anledningarna till den under kristiden florerande lönnbränningen och missbruket av denaturerad sprit. På grund härav gjordes gällande, att ifrågavarande missförhållanden borde kunna undanröjas eller motverkas genom att något lätta på spritrestriktionerna. 1 en till statsrådet och chefen för finansdepartementet ställd skrivelse den 20 februari 1919 hemställde sålunda direktören i aktiebolaget Stockholmssystemet, doktor Ivan Bratt, om utsträckta möjligheter att tillverka sprit för förtäringsändamål, varvid det, bland annat, borde medgivas partihandlare med skattefri sprit att »försälja dylik sprit jämväl till partihandlare med rusdrycker, som idkar rening av brännvin och som på ansökan erhållit Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd härtill, mot villkor att den sålunda försålda spriten överfördes å allmänt nederlag eller tillverkningsavgift av köparen omedelbart erlades.»

Sistnämnda förslag skulle givetvis innebära möjlighet för användande av sulfitspriten till förtäringsändamål.

Svenska Sulfitspritindustriens intressen betonades i en av Svenska cellu-

Cltg-för' losaföreningen till statsrådet och chefen för finansdepartementet ingiven skrivelse av den 3 mars 1919, vari framhölls det önskemålet, att helst definitivt och på obegränsad tid sulfitspritens användning för förtäringsändamål möjliggjordes. För den händelse en dylik definitiv anordning icke skulle kunna vidtagas, hemställde föreningen om »genomförande av sådan anordning för viss tid, åtminstone till den 1 maj 1920, varigenom sulfitspritindustrien skulle beredas en synnerligen behövlig

hjälp . att komma över den särskilt kritiska tid, som det närmaste året säkerligen komme att utgöra för densamma med dels alltjämt ytterligt uppdrivna kolpriser och därav följande höga tillverkningskostnader, dels ock genom de politiska förhållandena skapade svårigheter och hinder lör eu export, som måhända eljest skulle kunna upparbetas och lämna goda resultat».

Nykterhetskommittén, som den 26 mars 1919 avgav infordrat yttrande över ovanberörda av Sveriges Nykterhetssällskaps representantförsamling, direktören i aktiebolaget Stockbolmssystemet samt Svenska cellulosaföreningen ingivna skrivelser, fann det ur nykterhetssynpunkt »icke nödvändigt att inom den närmaste framtiden öka kvantiteten utminuterat brännvin.» Däremot var det enligt kommitténs mening »alldeles nödvändigt, att alla tillgängliga näringsmedel toges i anspiak för livsmedelsmarknadens förbättring. Denna nödvändighet medförde den alldeles naturliga konsekvensen, att inga för människor eller djur användbara födoämnen nyttjas som råvaror för brännvinsbränning.»

Kommittén erinrade om den nationalekonomiska betydelsen av att den eljest otjänliga sulfitluten i stället för näringsmedel användes till spritfabrikationen samt om att »de sydsvenska jordbrukare, som före kriget delvis giundat sitt jordbruk på produktion av till brännvinsbränning avsedd potatis, under inflytande av kristidens förhållanden övergått till att i stället odla för livsmedel avsedda produkter», vid vilket förhållande det »icke torde möta nagra större svårigheter att, när denna förändring nu faktiskt skett, lata det nya produktionssättet bli bestående för framtiden», och anförde kommittén därefter bland annat följande:

. cellulosaföreningen anser det möjligt itt genom de priser, som kunna

betingas för den till förtäringsändamål eller tekniskt bruk försålda sulfitspriten, kunna till lägre priser upptaga en annars omöjlig konkurrens med de utländska brännoljor, är denna tankegång icke ny. Redan i en vid 1914 års riksdag väckt motion ifrågasattes, att sulfitspritfabrikerna skulle få rätt att tillverka en begränsad mängd brännvin för förtäringsändamål för att med tillhjälp av det härigenom erhållna högre priset bli i stånd att försälja motorsprit till verkligt konkurrenskraftiga pris. I den av kommerskollegium föranstaltade, den 21 april 1915 dagtecknade utredningen angående sulfitspritindustrien ställde sig kollegium emellertid mycket tvekande gent emot ifrågavarande förslag och yttrade bland annat: ’Det

torde sålunda väl icke kunna anses lämpligt eller förenligt med de nuvarande nykterhetssträyandena att basera utvecklingen och den ekonomiska bärigheten hos ep ny industrigren å försäljningen av dricksprit, detta så mycket mindre som samtidigt spritfabriker redan finnas i landet av fullt tillräcklig kapacitet för att fylla behovet av denna vara’.

I det läge, vari frågan om tillverkning av sprit nu befinner sig, anser

Nykterhets-

kommittén.

40 Kontroll-

styrelsen.

kommittén skäl förefinnas, att demia fråga upptages till en snar, allsidig och ingående behandling. Därvid framstår emellertid som en nödvändighet, att en sådan prövning förbindes med utarbetandet av en ny fullständig tillverkningslagstiftning. Ett eventuellt beviljande av rätt för sulfitspritfabrikerna att tillverka och avyttra förtäringssprit synes nämligen böra ske endast i samband med en sådan regleringav rätten att tillverka jordbruksproduktsprit, att två jämsides med varandra fortlöpande, konkurrerande produktionsgrenar på detta område icke komme att uppstå. En sådan utveckling måste nämligen anses stå i strid med varje målmedvetet strävande att höja och förbättra nykterhetstillståndet hos vårt folk. Däremot måste det från nykterhetssynpunkt betraktas som en avsevärd vinst, om det jordbrukarintresse, som hittills varit knutet vid bränneriindustrien, kunde därifrån elimineras. Och till förebyggande av ett fortsatt och svårupplösligt ekonomiskt intresse från sulfitspritindustriens sida för tillverkningen och försäljningen av sprit till förtäringsändamål finner kommittén det böra för en ifrågasatt sådan rätt åt denna industri uppställas såsom ett oeftergivligt villkor, att densamma icke beviljas för obestämd tid eller för all framtid utan endast för kortare perioder och under sådana former, att några ersättningsanspråk från industriens sida icke kunde väckas, därest den nykterhetspolitiska utvecklingen skulle medföra minskade eller fullständigt upphävda behov och sålunda ävenledes medföra minskad eller totalt förbjuden tillverkning av sprit för förtäringsändamål. •

Till dess förslag till en ny tillverkningslagstiftning kan föreläggas riksdagen synes emellertid fullgilltiga skäl föreligga att icke bevilja vare sig sulfitspritindustrien den begärda rätten att få tillverka och avyttra sprit för förtäringsändamål eller att återupptaga tillverkningen av jordbruksproduktsprit i annan och större omfattning ån för närvarande är fallet.»

Mot kommitténs mening reserverade sig doktor Bratt, som vidhöll sina i ovan omförmälda skrivelse den 20 februari 1919 anförda synpunkter.

Kontrollstyrelsen, som vid avgivande av sitt förut berörda utlåtande icke ansett sig kunna yttra sig i frågan om sulfitspritens användningtill förtäringsändamål, förrän vissa undersökningar, bland annat i fråga om möjligheten att fullständigt befria sulfitspriten från vissa giftiga ämnen, blivit slutförda, avgav den 21 mars 1919 ett till Kungl. Maj:t ställt utlåtande i ämnet. Styrelsen framhöll däri, att det med hänsyn till resultatet av de verkställda undersökningarna numera finge anses »klarlagt att sulfitspriten kan erhålla en sådan renhet, att den kan användas för förtäringsändamål. Då det emellertid icke vore uteslutet, att vissa, särskilt tidigare och senare, fraktioner vid reningen av sulfitsprit innehålla föroreningar, syntes det vara nödvändigt, att, om reningav sulfitsprit för förtäringsändamål komme till stånd, denna rening tillsvidare ställdes under en särskild kontroll och den renade sulfitspriten före dess försäljning för förtäringsändamål underkastades särskild undersökning.»

41 Sedan styrelsen vidare framhållit nödvändigheten av ändringar i de författningar, som beröra sultitspritens tillverkning och försäljning, samt önskvärdheten av att i samband härmed brännvinstillverkningsförordningen jämväl i övrigt med hänsyn till vunna erfarenheter översåges och förbättrades, uttalade styrelsen såsom sin mening, att särskilda sakkunniga borde tillkallas »för granskning och revision av gällande brännvinstillverkningsförordning särskilt med hänsyn till möjliggörande av sulfitbrännvins användande till förtäringsändamål.»

Då det emellertid enligt kontrollstyrelsens mening, med hänsyn till den förmodade knappheten under de närmaste åren å för brännvinstillverkning nödiga näringsmedel, dylik tillverkning icke kunde medgivas, åtminstone i någon större omfattning, samt med hänsyn till att en betydlig import av utländskt brännvin redan kommit till stånd och av allt att döma komme att eljest ytterligare ökas, föreslog styrelsen vidare, att, »sedan behovet av sprit för tekniska ändamål och motorsprit blivit täckt, överskottet av sulfitsprit måtte kunna användas för förtäringsändamål». Styrelsen anförde härom vidare följande: »En provisorisk lagstiftning i detta syfte torde kunna åstadkommas, därigenom att Kungl. Maj:t tillerkännes befogenhet att bestämma den myckenhet sulfitsprit, som får tillhandahållas för förtäringsändamål, ävensom de villkor i övrigt, som äro erforderliga för att betrygga att sulfitspriten tillhandahålles utan föroreningar samt på sådant sätt, att statens fiskaliska intressen bliva tillgodosedda. Med hänsyn till att det ur kontrollsynpunkt är mindre lämpligt, att tillverkaren försäljer sulfitspriten direkt till den, som till avsalu äger bedriva rening av brännvin, torde den provisoriska lagstiftningen böra innehålla bestämmelse därom att partihandlare med skattefri sprit äger till den myckenhet och under de villkor, Kungl. Maj:t bestämmer, försälja ur avfallslut från sulfitcellulosatillverkning framställt brännvin till den, som till avsalu äger bedriva rening av brännvin. I samband med berörda försäljning bör tillverkningsskatt uttagas enligt vad i brännvinstillverkningsförordningen är stadgat.»

Till kontrollstyrelsens förut berörda utlåtande voro såsom bilagor bland annat fogade utlåtanden av laboratorn fil. doktor Otto Holmberg, laboratorn med lic. Einar Hammarsten och professor Peter Klason angående möjligheterna för reningen av sulfitspriten.

I anledning av den förberörda propositionen, nr 365, väckte herr Tham en motion, nr 172, i första kammaren, däri han påyrkade sådan ändring av det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till förordning angående försäljning för vissa ändamål av odenaturerad sprit m. in., att

Sulfitspritut redningen. ”

möjligheter bereddes för sulfitspritens användande jämväl för förtäringsändamål.

Bevillningsutskottet anförde i sitt i anledning av propositionen nr 365 och den förberörda motionen den 29 april 1919 avgivna betänkande i huvudsak följande:

»På grund av uppmuntran från statens sida har ett större antal sulfitbrännerier anlagts med en betydande tillverkningskapacitet. Sedan brännerierna blivit färdiga eller i det närmaste utbyggda, har statsbeslaget å sulfitsprit upphävts och prisbildningen å detta område blivit fri. I följd härav har sulfitspriten utsatts för konkurrens från de utländska brännoljorna, varvid efterfrågan å motorsprit blivit ytterst ringa,. Det kan således förväntas, att det kommer att uppstå ett överskott av sulfitsprit, vilket, därest det icke kan exporteras, skulle förbliva liggande i fabrikerna Samtidigt härmed äro planer å bane att från utlandet importera betydande kvantiteter brännvin för förtäringsändamål. Det har därför till förekommande av importen av utländskt brännvin synts lämpligt, att den inom landet tillverkade sulfitsprit, som icke kan finna avsättning för tekniska ändamål, beskattas och renas för förtäringsändamål.

Bevillningsutskottet har icke kunnat undgå att finna det genom motionen framställda förslaget eftef numera inträdda förhållanden förtjänt av beaktande. Aven om man enligt utskottets mening måste ställa sig tveksam till tanken att genom möjliggörande av sulfitspritens användande till förtäringsändamål mot förhållandevis högre priser bereda sulfitspritindustrien ett stöd i konkurrensen med de utländska brännoljorna, anser utskottet, att ett inom riket förefintligt överskott av brännvin hellre bör finna användning än att importvägan, vilken numera är öppen, anlitas för att skaffa brännvin för förtäringsändamål. Jämväl synes det utskottet lämpligare och ur nationalekonomisk synpunkt bättre, att den annars värdelösa sulfitluten utnyttjas, än att för folknäringen användbara jordbruksprodukter skola förbrukas för bränningsändamål.

Enligt utskottets mening är emellertid den av motionären väckta frågan förenad med flera svårigheter, vilka det gäller att lösa. Nykterhetskommittén har i sitt ovan åberopade utlåtande erinrat, dels att beviljande av rätt för sulfitspritlabrikerna att tillverka och avyttra förtäringssprit borde ske endast i samband med en sådan reglering av rätten att tillverka jordbruksproduktsprit, att två jämsides med varandra fortlöpande, konkurrerande produktionsgrenar på detta område icke komme att uppstå, dels att det borde uppställas som oeftergivligt villkor, att sulfitspritindustrien icke erhölle tillverkningsrätt för obestämd tid eller för all framtid utan endast för kortare perioder och under sådana former, att några ersättningsanspråk från industriens sida icke kunde väckas. Såväl nykterhetskommittén som kontrollstyrelsen har erinrat om, att den nuvarande brännvinstillverkningsförordningen måste omarbetas, om sulfitspriten för framtiden skall få användas för förtäringsändamål.

Vad sålunda av nykterhetskommittén och kontrollstyrelsen anförts utgör efter utskottets mening beaktansvärda invändningar mot att nu lämna ett permanent medgivande till sulfitspritens användande för förtäringsändamål. Med hänsyn härtill har utskottet i likhet med kontrollstyrelsen ansett, att tillhandahållande av be-

skattad sulfitsprit i renad form för sistnämnda ändamål bör begränsas till en kortare tid och att därunder den av kontrollstyrelsen och nykterhetskommittén påyrkade omarbetningen av brännvinstillverkningsförordningen samt utredningen av därmed sammanhängande frågor böra pågå. Med dylik anordning synas de anmärkningar, som kommerskollegium och nykterhetskommittén riktat mot att sulfitspritfabrikerna beviljades rätt att tillverka och avyttra förtäringssprit, icke kunna vidhållas. Livsmedels- och fodertillgången inom landet lär under de närmaste åren icke bliva sådan, att brännvinstillverkning av ämnen, som äro användbara för folknäringen, kan medgivas, åtminstone icke i någon avsevärd omfattning. Någon konkurrens mellan sulfitbrännerier och lantbruksbrännerier kan vid dylikt förhållande ej komma ifråga. Erinras må ock, att enligt kontrollstyrelsens förslag, som i detta avseende sammanfaller med motionärens, sulfitspriten skall avyttras av partihandlare med skattefri sprit och icke av innehavare av sulfitbränneri. Härutinnan torde ligga åtminstone en viss garanti för, att det icke skall uppstå ett direkt ekonomiskt intresse hos sulfitspritindustrien att försälja brännvin för förtäringsändamål.

Då utskottet begränsar giltighetstiden för den föreslagna förordningen till utgången av juni 1920 — ifrågavarande begränsning har utskottet funnit böra drabba ej blott användande av sulfitsprit för förtäringsändamål utan även användande av dylik sprit i beskattad form för tekniska ändamål — har utskottet ansett sig samtidigt böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål ävensom om utarbetande och framläggande av förslag till ny brännvinstillverkningsförordning.

Vidkommande de föreslagna bestämmelserna om befogenhet för Kungl. Maj:t att föreskriva villkor för den beskattade och renade sulfitspritens användande för andra ändamål än som avses i förordningen angående handel med skattefri sprit ävensom att bestämma den mängd, som skulle få disponeras, förutsätter utskottet, att vid utövningen av dessa befogenheter tillses, dels att sulfitspriten tillhandahålles utan föroreningar, dels att icke större mängd disponeras än vad som kan anses utgöra överskott utöver vad som erfordras för de i förordningen angående handel med skattefri sprit avsedda ändamål.»

Mot utskottets betänkande anförde åtskilliga ledamöter reservation, gående ut på bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Frågan föredrogs i riksdagens båda kamrar den 3 maj 1919, varvid anföranden höllos dels mot utskottets förslag antingen på principiella skäl mot sulfitspritens användning till förtäring, eller endast på den grund att utredningen angående sulfitspritens användning till förtäringsändamål och därmed sammanhängande lagändringsfrågor ännu icke blivit slutförd, nämligen i första kammaren av herrar Carl Gustaf Ekman, Johan Nilsson, Karl August Nilson, Karl Johan Ekman, Eliasson och Johannes Åkesson samt i andra kammaren av herrar Jönsson i Boa, Jonsson i Hökhult, Jönsson i Fridhill, Carlström, Karlsson i Sandviken och Räf.

Riksdagen.

44 Förordningarna den 6 juni 1919.

dels och om bifall till utskottets hemställan, nämligen i första kammaren av herrar Tham, Forssman, Bäckström och Wijk samt i andra kammaren av herrar Källman, Engberg och Rune, vilka i sina anföranden förklarade sig antingen principiellt förorda sulfitspritens användning till förtäringsändamål eller i varje fall anse den föreslagna provisoriska anordningen lämplig.

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades kungl. förordningarna av den 6 juni 1919 nr 309 och 310, varjämte närmare föreskrifter om kontroll, skattens uttagande m. m. meddelades i en kungl. kungörelse nr 311 samma dag.

Den kvantitet sulfitsprit, som genom Kungl. Maj:ts beslut i enlighet med nu nämnda bestämmelser får tillsvidare försäljas till reningsverk och användas för, bland annat, förtäringsändamål, utgör 5 000 000 liter å 95 procent. Till jämförelse kan nämnas, att under år 1919 omkring 5 200 000 liter egentligt brännvin å 50 procent importerats, varjämte genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 oktober 1919 jordbruksbrännerierna erhållit tillstånd att av potatis bränna tillhopa 10 000 000 liter å 50 procent samt genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 och 22 december 1919 ytterligare 2 550 000 liter.

45 LI. Möjligheten av sulfitspritens rening och användning för

förtäringsändamål.

Redan kort tid efter det sulfitspriten började framställas fabriksmässigt, uppkom frågan om möjligheten av sulfitspritens rening. Möjligheten av denna rening förnekades sålunda i en av dr. G. Foth i Zeitschrift fiir Spiritusindustrie, 23 årg. 1910 nr. 48, publicerad uppsats. Dr. Foth gjorde gällande, att sulfitspriten innehölle en ansenlig mängd metylalkohol, som svårligen kunde avskiljas genom destination. Dessutom innehölle sulfitspriten också andra föroreningar, vilka uteslöte användning av dylik sprit till framställning av dricksprit. Sulfitspriten kunde därför göras användbar blott som denaturerad sprit.

Fn annan uppfattning framfördes av sulfitspritfabrikationens förespråkare.

I ett föredrag, som disponenten E. J. Ljungberg höll i nationalekonomiska föreningen den 24 januari 1912, åberopades sålunda bland annat ett den 27 maj 1911 avgivet intyg av professorn i medicinsk och fysiologisk kemi vid Uppsala universitet Carl Th. Mörner. Enligt detta intyg hade professor Mörner analyserat prov å råsprit, tillverkat av sulfitcell ulosaavfallslut från Skutskärs spritfabrik, varvid han till jämförelsematerial haft från spritfabriken i Uppsala anskaffade prov på råsprit och finsprit, tillverkade enbart av säd. Som slutomdöme uttalade professor •Mörner att, frånsett föroreuingar med fri svavelsyra i tydlig, om ock ringa mängd, sulfitråspriten visade sig i andra avseenden vara renare än den till jämförelse använda sädesråspriten och i renhetsgrad närma sig finspriten.

I ett föredrag, som den ene uppfinnaren av den använda metoden att utvinna sprit ur sulfitluten, ingenjör Gösta Ekström höll i Göteborg vid tredje allmänna svenska kemistmötet den 7 juni 1913, uttalade han, att sulfitspriten kunde renas och bliva lika ren och välsmakande som potatissprit.

Sedan förslag framställts vid 1914 års riksdag om tillhandahållande av sulfitsprit för förtäringsändamål, blev frågan om sulfitspritens rening

Teoretiska undersökningar och uttalanden.

mera aktuell. I tidskrift för svensk stärkelse- och spritfabrikation (årg. 1914 häftet 2) upptogs sålunda i två olika artiklar frågan till diskussion. I den ena av dessa artiklar, undertecknad C. v. S., anfördes, att motionärerna i riksdagen liksom uppfinnaren, ingenjör Ekström, syntes taga för avgjort, att den renade sulfitspriten vore lämplig för konsumtionsändamål. Denna sida av saken ansåg emellertid artikelförfattaren ingalunda vara självklar. Sulfitråspriten innehölle nämligen, utom andra föroreningar, metylalkohol i så avsevärd mängd, att det kunde starkt ifrågasättas, huruvida det kunde vara lämpligt, att ett med dylikt starkt gtftämne förorenat råmaterial komme till användning vid framställning av en konsumtionsvara. Författaren framhöll emellertid, att meningarna i denna punkt kunde vara delade: man kunde ju göra gällande, att, därest det visade sig, att sulfitspriten kunde befrias från metylalkoholen, utgångsmaterialets giftighet ej behövde lägga något hinder i vägen för detsammas användning för det ifrågavarande ändamålet. Med avseende härpå borde emellertid framhållas, att svårigheterna att från vanlig alkohol avskilja metylalkoholen vore vida större än att befria alkoholen från andra föroreningar. Under förutsättning att detta avskiljande vore överhuvudtaget genomförbart i tekniskt och ekonomiskt avseende, samt att dylik rening för konsumtionsändamål medgåves, borde följaktligen från allmänhetens sida det villkor uppställas, att tillverkningen ställdes under en kontroll, som uteslöte möjligheten av att metylalkoholiskt brännvin utlämnades till konsumtion. Säkert vore, att under alla förhållanden kostnaderna för sulfitspritens rening komme att bliva högst betydliga och att följaktligen vinst vid försäljning av densamma bleve avsevärt mindre än man tänkt sig.

I en annan j ovan åberopade tidskrift införd artikel av ingenjör S. Barring upptogs frågan angående de i sulfitråspriten ingående föroreningarna till närmare behandling. Barring framhöll sålunda, att den vid sultitspritbrännerierna utvunna spritens beskaffenhet ansenligt avveke från den sprit, som erhölles ur potatis och andra rotfrukter. Sulfitspriten vore nämligen i hög grad förorenad av metylalkohol, aceton, furfurol, finkelolja och svavelväte. Den ansenliga föroreningen med metylalkohol vore något specifikt för sulfitspriten. Enligt gjorda undersökningar uppstode vid sulfitcellulosametoden 10 kilogram metylalkohol per ton cellulosa. Denna starkt giftiga alkohol vore delvis befintlig i luten före jäsningen, men uppstode också under själva jäsningsprocessen. Ur glykokoll, som också funnes i luten, uppstode vid jäsningen med jäst och socker metylalkohol. Dessutom bildades svavelväte, vilket ävenledes vore mycket giftigt och gåve spriten dålig lukt, Man borde således

ej, som ingenjör Ekström gjort, bedöma denna sprit endast nr kemisk synpunkt utan även från fysiologisk. Metylalkoholen vore alltså en oundviklig beståndsdel och kunde antagas utgöra 10 procent. Sulfitspriten hade eu särskilt dålig lukt, som berodde på närvaron av störa mängder acetaldehyd och spår av furfurol och aceton samt vätesvavla. Då metylalkoholen kokade vid 66.5° C. och aceton vid 56° C. samt kokpunkten för vanlig sprit är 78.4° C., insåges lätt, att det vore nästan omöjligt att rektificera spriten. Tyska auktoriteter hade också yttrat sig därom, att det med nuvarande tekniska medel ej lyckats att avlägsna dessa beståndsdelar, och att sulfitspritens kvalitet vore lika med denaturerad sprits. Att söka åstadkomma en blott någorlunda antaglig kvalitet av drickbrännvin ur sulfitspriten, vore därför eu fåfäng möda. Detta vederläde fullständigt ingenjör Ekströms påstående, att sulfitspriten skulle kunna bliva lika ren och välsmakande som potatissprit. Metylalkoholen vore i högsta grad giftig för den mänskliga organismen, enär den icke, som etylalkoholen, förbrändes i kroppen, utan kvarstannade hos de särskilda organen, så att genom anhopningen av metylalkoholen döden framkallades. Härav framginge, att sulfitspriten vore i högsta grad hälsofarlig och oduglig till rening för drickändamål. Följaktligen hävdade ingenjör Barring bestämt, att något välsmakande brännvin ej kunde fås ur sulfitråspriten, samt att, även om den underkastades en rektifikation, den icke desto mindre bleve hälsofarlig, illaluktande och illasmakande.

I en i Svensk Papperstidning 1914 nr 10 införd artikel har ingenjör Hilding Bergström upptagit den föreliggande frågan till behandling. Han erinrade därom, att vid framställning av sulfitcellulosa ur ved bildades metylalkohol, vilken sålunda funnes i den från kokaren avtappade luten. Efter dennas jäsning och destination på etylalkohol erhölles ett totaldestillat, som jämte etylalkohol även innehölle metylalkohol. Enligt en vid en sulfitspritfabrik utförd analys bildades per ton cellulosa 7 kilogram metylalkohol. Lutmängden i kokaren vid kokets slut vore 10 kubikmeter per ton cellulosa. Då 10 liter etylalkohol bildades vid jäsning av en kubikmeter lut, samt vidare på en kubikmeter lut vid avslutat kok funnes 0.7 kilogram eller 0.8 7 liter metylalkohol, skulle sålunda råspriten hålla 8.7 liter metylalkohol på 100 liter etylalkohol, om inga förluster av metylalkoholen skedde under sulfitspritfabrikationens gång. Nu ägde emellertid sådana förluster rum, varför halten av metylalkohol i råspriten i verkligheten bleve lägre. Tillvaratoges samtidigt metylalkoholen i avgasningskondensatet, sjönke ju metyl alkoholens mängd ytterligare. Ingenjör Bergström framställde nu den frågan, huruvida

dessa förluster av metylalkohol, t. ex. genom lutens lutning, genom ett ofullständigare avdrivande av metylalkohol än av etylalkohol vid den kontinuerliga avspritningen o. s. v., vore så stora, att den i råspriten erhållna metylalkoholmängden bleve försvinnande. Med kännedom om lågprocentiga metylalkohollösningars destillationsförhållanden samt förloppet vid sulfitspritfabrikationen, sådan denna vid det dåvarande bedreves, ansåg sig författaren med bestämdhet kunna säga, att en stor del av den vid sulfitkokningen bildade metylalkobolen återfunnes i den råa sulfitspriten.

Nu gällde frågan, om denna råsprit genom rening kunde nog fullständigt befrias från metylalkohol. Enligt vad författaren både sig bekant, förelåge icke några verkliga resultat från försök att genom destillation skilja etylalkohol och metylalkohol från varandra. Författaren hade gjort dylika försök, vilka kunde giva ett bestämt svar på frågan, om ett fullständigt skiljande av de båda alkoholerna genom destination teoretiskt vore möjligt. Det vore även åtminstone teoretiskt möjligt, att genom avspritning befria avfallsluten från metylalkoholen före jäsningen, i vilket fall en från metylalkohol fri sulfitsprit kunde erhållas. Som resultat av sina undersökningar i ämnet uttalade ingenjör Bergström, att det vore teoretiskt möjligt att genom destination befria et}7lalkohol från metylalkohol, därest blandningen icke understege 0.15 procent och icke överstege 95 procent metylalkohol.

I ett arbete, betitlat »die Sulfitablauge und ihre Verarbeitung ant' Alkohol» har doktor Erik Idägglund anfört eu analys på sulfitråspriten, enligt vilken etylalkoholen inginge med 91 viktsprocent, vatten med 5.2 viktsprocent, metylalkohol med 3.2 viktsprocent, aldeh}7d med 0.3 5 viktsprocent, finkelolja med 0.24 viktsprocent; spår av aceton och syror inginge dessutom.

Under erinran om det teoretiska resultatet, till vilket Bergström i sin nyss åberopade uppsats kommit, nämligen att sulfitråspriten skulle hålla 8.7 liter metylalkohol på 100 liter etylalkohol, framhöll Hägglund, att då metylalkoholhalten enligt analys blott vore 3.2 viktsprocent, skulle således ungefär hälften av den metylalkohol, som uppstode vid sulfitkokning, hava avlägsnats under lutens neutralisering, respektive lutning.

Enligt ett av ingenjör Ekström till kontrollstyrelsen ingivet analysintyg från den schweiziska alkoholförvaltningen i Bern, funnos i ett prov å sulfitråsprit från januari 1919 från cellulosafabriken Attisholz A. G. tydligt påvisbara spår av metylalkohol. Enligt ett annat från Gebriider Avenarius i Tyskland lämnat meddelande har en officiell

■analys givit vid handen, att eu kvantitativ bestämning av motylaikoholeu i sulfitråspriten, på grund av allt för ringa mängd av detta ämne, icke vore möjlig.

Praktiska försök i fabriksmässig skala med rening av sulfitsprit hava redan utförts så tidigt som år 11314. Genom Kung]. Maj:ts resolution den 21 november 1913 erhöll nämligen Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag tillstånd att för experiment mot erläggande av tillverkningsskatt från någotdera av Skutskärs eller Kvarnsvedens sulfitbrännerier uttaga intill 55 00(3 liter brännvin å 50 procents alkohol halt. Reningav 12 198 liter sulfitbrännvin å 50 procent av nyssnämnda kvantitet verkställdes därefter å bolagets reningsverk å Reymersholm den 18 och 19 mars 1914, varefter destillationsprodukterna från den första destillationen renades den 13 och 14 juli samma år. Enligt det vid första destillationen förda protokollet erhölls i utbyte i förhållande till råvaran 50.4 procent absolut ren sprit, 29.6 procent försprit, 18 procent eftersprit samt 1.4 procent lank. Samtliga de kemiska prov på syror, träsprit, furfurol, aldehyd och finkel, vilka prov bruka förekomma vid undersökningar av rektificerad sprit ur andra råämnen, gåvo negativt resultat beträffande den absolut rena sulfitspriten. Någon finkelolja kunde icke observeras vid destillationen. l)et vid destillationen förda protokollet upplyser, att sulfitspriten verkade mera lättkokt och flyktig än annan råsprit. Vid den senare destillationen av desti lationspro- -dukterna erhölls absolut ren sprit med 57.8 procent, förspritl med 29.5 procent samt eftersprit och lank med 11.6 procent. Enligt protokollet över denna destination förmärktes ej heller nu någon finkelolja. Den absoluta sprit, som erhölls, visade sig dock vara av sådan beskaffenhet, att den ej kunde användas enbart utan uppblandning med annan sprit.

Sammanställas resultaten av bägge destillationerna, visar det sig, att utbytet absolut ren sprit i förhållande till råvaran utgjorde 78.6 procent, förspriten 14.4 procent samt efterspriten och länken 5.7 procent. Den absolut rena spritens kvantitet uppgick till 9 588.5 liter å 5(3 procent.

Till jämförelse kan i detta sammanhang nämnas, att vid rening av vanlig potatissprit utbytet absolut ren sprit i allmänhet är 90 procent, samt att vid rening av jästsprit utbytet ren sprit i allmänhet är 80 procent.

I början av år 1919 blev emellertid, på grund av olika förhållanden, frågan om rening av sulfitråsprit åter aktuell.

.JSulfUspritutredningen. 7

Praktiska

försök i fabriksmässiff skala.

50 Undersökningar av den fabrik smässigt

Å aktiebolaget Vin & spritcentralens reningsverk å Reymersholni verkställdes för aktiebolaget Skattefri sprits räkning den 21 och 22 februari samt den 12 och 13 mars 1919 rening av 22 781.1 liter sulfitråsprit av norm afstyrka. Vid den första destillationen, omfattande 11 377.9 liter, erhölls 2 593 liter exportsprit (22.s procent utbyte i förhållande till råvaran), 4 053.8 liter absolut sprit (35.6 procent), 3 338.4 liter försprit (29.3 procent), 1012.7 liter eftersprit (8.9 procent) samt 343 liter 50 procentig lank (3 procent). Såväl exportspriten som den absoluta spriten voro av samma renhetsgrad som motsvarande sprita erhållen vid den försöksdestillation, som omförmälts å sid. 49. Ytterligare eu destination med samma utbytesresultat verkställdes därefter. Vid destillationen den 12 och 13 mars 1919 av för- och efterprodukterna från de två föregående destillationerna, vilken omfattade sammanlagt 8 587 liter, erhölls i utbyte 3 812 liter absolut sprit (44.4 procent), 3 797 liter försprit (44.2 procent), 697 liter eftersprit (8.1 procent) samt 232 liter lank (2.7 procent). Totalresultatet av de ifrågavarande två destillationerna å 22 781.1 liter 50-procentig sprit samt destillationen av den erhållna för- och efterspriten blev 5 190.3 liter exportsprit (22.8 procent), 11 742.8 liter absolut sprit (51.6 procent),

4 492.4 liter för- och eftersprit (19.7 procent) samt 1 159.8 liter lank (5 procent).

En ny destination ägde rum den 29 och 30 september 1919 å 23 060 liter 50-procentig sulfitråsprit. Härvid erhölls i utbyte 5 626 liter exportsprit och 7 954 liter absolut sprit, eller sammanlagt 58.9 procent exportsprit och absolut sprit, samt vidare 7 901 liter för- och eftersprit och 1 436 liter lank. Vid destination av ifrågavarande föroch efterprodukter (7 901 liter) erhölls ytterligare 3 094 liter absolut sprit, vartill kom 4 440 liter för- och eftersprit samt 310 liter lunk. Det totala utbytesresultatet av nu ifrågavarande destillationer blev alltså

5 626 liter exportsprit (24.4 procent i utbyte i förhållande till råvaran), 11 048 liter absolut sprit (47.9 procent), 4 440 liter för- och eftersprit 19.3 procent) samt 1 746 liter lank (7.6 procent). Det totala utbytesresultatet i förhållande till råvaran blev alltså för finspriten 72.3 procent samt för för- och efterprodukterna 26.8 procent.

Samtliga de i förestående båda stycken angivna kvantiteter sprit och lank äro reducerade till normalstyrka (50 procent).

Omedelbart efter det resultatet av den ovannämnda destillationen den 21 och 22 februari 1919 kommit till kontrollstyrelsens kännedom, lät

kontrollstyrelsen å sitt laboratorium verkställa undersökning rörande* beskaffenheten av den erhållna linspriten. Ett preliminärt resultat av ifrågavarande undersökning meddelades i ett den 19 mars 1919 dagtecknat intyg av laboratorn Otto Holmberg. Enligt intyget hade undersökningen beträffande den som exportsprit betecknade fraktionen givit vid handen, att det vore praktiskt möjligt att genom destination befria sulfitspriten från metylalkohol och övriga i sulfitråspriten ingående föroreningar. Eeg. läkaren och laboratorn vid Karolinska Institutet Einar Hammarsten, vilken såsom sakkunnig biträtt inom kontrollstyrelsen i -denatureringsfrågor, avgav vidare den 17 mars 1919 ett intyg beträffande den fraktion av den renade sulfitspriten, som betecknades såsom exportsprit, och innehöll berörda intyg, att alla av honom anställda kvalitativa prov givit negativt utslag på metylalkohol, vadan han på grund härav avgav det utlåtandet, att ovannämnda fraktion av sulfitspriten ej innehölle metylalkohol i påvisbar mängd. Professor Peter Klason avgav slutligen till aktiebolaget Vin- & spritcentralen ett den .20 mars 1919 dagtecknat utlåtande av följande lydelse:

»Ombedd att yttra mig över möjligheten att av sulfitråsprit framställa en från metyalkohol så fri finsprit, att den kan användas till beredande av konsumvara, får jag meddela, att jag anser detta böra kunna utan svårighet ske. Differensen i kokpunkt emellan metylalkohol och vanlig alkohol är så betydande, 12 °, och metylalkoholens egenskaper i övrigt är för ett skiljande genom destination i kolonnapparat mycket godartad, så att jag anser, att det ej bör vålla väsentligt större svårigheter att erhålla finsprit ur sulfitråsprit än ur potatisråsprit, helst den metylalkoholhaltiga sulfitspriten är mycket användbar till denaturering, spritfårnissa in. in. Mig företedda prov av finsprit framställt av sulfitråsprit vid spritcentralen bär ock vad lukt och smak beträffar ej varit underlägsen finsprit av potatisråsprit. Huruvida ett svagt spår av metylalkohol kan vidlåda densamma är, med de prövningsmetoder man har, svårt att avgöra. Det synes emellertid vara uppenbart, att svaga spår av metylalkohol måste anses vara fullständigt betydelselösa ur hygienisk synpunkt.»

Samtliga de ovanberörda intygen voro bifogade det utlåtande, som kontrollstyrelsen den 21 mars 1919 ingav till Kungl. Magt beträffande användning av renad sulfitsprit för förtäringsändamål. De hava sålunda legat till grund för det beslut, som 1919 års riksdag fattat i fråga om medgivande av sulfitspriten för förtäringsändamål. Kontrollstyrelsen ansåg emellertid, att ytterligare undersökningar borde äga rum rörande den renade sulfitspritens lämplighet, och avlät därför eu den 8 april 1919 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t, vari framhölls, att det vore önskvärt, att de hittills utförda undersökningarna, vilka endast avsett att utröna möjligheten att rena sulfitsprit från metyl-

renade sul/itspriten.

Kemiska uudersökiiin<r» r.

52 Medicinska

undersök-

ningar.

alkoholen, måtte kompletteras med vissa å djur och människor utfördar jämförande undersökningar mellan giftighetsgraden hos den renade sulfitspriten och annan sprit. 1 dylikt syftemål anmodade kontrollstyrelsen leg. läkaren och laboratorn vid Karolinska institutet E. Hammarsten att inkomma med kostnadsförslag till eu sådan undersökning, avsedd att omfatta ögonundersökningar å människor samt patologiskt-anatomiska undersökningar av ögonen och nerverna å djur. Kontrollstyrelsen, som ansåg den ifrågavarande undersökningen vara av största betydelse för bedömande av frågan om sulfitspritens användning för förtäringsändamål, hemställde om anvisande av erforderligt belopp för undersökningens utförande. Sedan Kungl. Maj:t bifallit kontrollstyrelsens framställning, igångsattes ifrågavarande undersökning, vilken till eu början avsåg den finaste fraktionen av sulfitspriten, nämligen exportspriten (denna fraktion omfattade, som förut nämnts, 22.8 procent av råvaran). Uti ett den 21 juni 1919 dagtecknat utlåtande anförde Hammarsten samt leg. läkaren och föreståndaren för statens rättskemiska laboratorium 15. Lindberger, vilka tillsammans verkställt ifrågavarande undersökningar, följande:

»På uppdrag av Kungl. kontrollstyrelsen ha undertecknade verkställt utredning över användbarheten till förtäringsändamål av en viss fraktion renad sulfitsprit.

De i detta syfte anställda undersökningarna ha omfattat dels djurförsök dels försök pa människa.

Bland tillgängliga försöksdjur befunnos endast kaniner fullt lämpliga. Bortlöpande försök ha därför endast utförts å nämnda djur. Försöksanordningen har därvid i huvudsak varit den, att djur av sa vitt möjligt lika storlek och utvecklingsgrad i parallellförsök behandlats med lika doser av ä ena sidan ren handelssprit (s. k. exportsprit), å andra sidan den till prövning tillhandahållna sulfitspritfraktionen. f vissa försöksserier ha även rå sulfitsprit samt metylalkohol (träsprit) av olika renhetsgrad tagits till jämförelse. Doserna ha alltid beräknats per kilogram djurvikt och ha preparaten införlivats i 20 procentig lösning genom sondmätning.

Försöken ha i de olika serierna varierats med hänsyn till såväl dagsdos som försökstid.

Vid en lägsta prövad dos av 4.3 gram per kilogram kunde frånsett ett kortvarigt akut bedövningsstadium inga bestående giftverkningar konstateras efter något av de använda preparaten, särskilt visade samtliga djur eu konstant stigande viktkurva.

Vid närmast högre dos — 6.7 gram per kilogram iakttogs utom starkare och långvarigare akut förgiftningsstadium även stark oregelbundenhet hos viktkurvorna men med tydlig tendens till viktminskning, Någon olikhet i verkningsgraden beträffande den rena etylalkoholen och d:o sulfitspriten kunde emellertid ej konstateras.

Några av djuren i dessa försöksserier avledo under försökens gång, men visadesig dödsorsaken i samtliga fall vara akut pneumoni (i ett fall av tuberkulos natur): alltså utan direkt samband med det införlivade giftet.

Efter försökens avslutande avlivades djuren och obducerades omedelbart. De (mikroskopisk! iakttagbara förändringarna inskränkte sig till blödningar i magslemhinnan i ett antal fall, regellöst fördelad mellan dt; olika försöksgrupperna. Material för mikroskopisk undersökning togs från hjärtmuskulaturen, lever, njurar, och synnerver. Den mikroskopiska granskningen av preparat frän dessa visade i intet fall några patologiska förändringar, som kunde ställas i samband med de undersökta preparatens giftverkningar.

I en sista försöksserie ökades dosen till 8.9 gram per kilogram djur, vilket enligt tidigare erfarenhet beträffande etylalkohol är dödlig förgiftningsdos. De behandlade djuren avledo också efter ett comastadium, som varade mellan 1 och 2 dygn. Ej heller vid denna dos framträdde någon skillnad i verkningarna av den rena etyl- och d:o sulfitspriten.

i)e makroskopiskt iakttagbara organförändringarna inskränkte sig även i dessa fall till blödningar i magslemhinnan — och ej heller detta konstant. Den mikroskopiska undersökningen visade eu hos bägge försöksserierna i samma grad förefintlig märgskidsdegeneration i synnerverna; frän övriga undersökta organ inga påvisbara patologiska förändringar.

Av de övriga sprit-preparat, som underkastats jämförande prov visade endast den råa metylalkoholen starkare avvikelser från de med ren sprit erhållna verkningarna. För nämnda preparat visade sig såväl den enkla förgiftningsdosen som dödsdosen betydligt lägre än för de övriga, varjämte den mikroskopiska granskningen av organen efter de högre doserna därav utom utbredda degenerativa förändringar i synnerven även visade kraftig fettdegeneration i njurarna.

Sedan djurförsöken framskridit så långt, att vi ansägo ej behöva befaras någon häftigare giftverkan av den rena sulfitspriten, igångsattes jämsides med de ovan refererede experimentella undersökningarna även försök med denna ä människor. Försökspersonerna ha utgjorts av friska män i åldern 27—35 ar och ha de givitvis på förhand hatt kännedom om försökens innebörd och möjliga risker.

1 början ingåvos endast smärre doser — 30 kubikcentimeter per dag av den 98-procentiga spriten — vilken dos småningom stegrades, då kontrollundersökningarna ådagalade, att så utan risk kunde ske. Av praktiska skäl utsträcktes dagsdosen ej utöver 100 kubikcentimeter, vilken kvantitet försökspersonerna tagit under perioder, varierande mellan 1 till 7 veckor. 1 eu del fall ha samma försökspersoner deltagit i olika perioder med längre eller kortare mellantid. \ id enstaka tillfällen, när yttre förhållanden gjort det möjligt, har även större dagsdos, upp till 200 kubikcentimeter tagits.

För bedömande av eventuell giftighet har utom till den subjektiva uppfattningen, särskild hänsyn tagits till eventuell återverkan å kroppsvikt, hjärta, njurar, blodtryck. Alkoholers och särskilt träspritens elektiva giftverkan å synorganen är ju känd, och ha vi därför särskilt haft, vår uppmärksamhet riktad på möjligen uppträdande symtom från nämnda organ. Utom kontroll av synskärpa och ögonbottnen ha synfälten och särskilt färgfältens förhållande kontrollerats, då det är känt att färgskotom höra till de tidigast iakttagbara tecknen till en börjande neurit av hithörande slag.

Det resultat, vartill dessa försök lett, har varit, att inga som helst organiska förändringar kunnat konstateras hos försökspersonerna samt att beträffande verkningarna i övrigt ej iakttagits någon avvikelse från dem, som bruka följa av motsvarande kvantiteter förtäringssprit.

Som resultat av de ovan refererade försöken anse vi oss kunna betyga, att den från olycksfall och missbruk kända stora giftighetsgraden hos den ■orena träspriten bekräftas av våra djurförsök,

att under de anförda försöksbetingelserna varken vid djurexperimenten eller försöken å människor kunnat spåras någon skillnad i verkningarna mellan å ena sidan ren sprit i form av exportsprit eller’ annan förtäringssprit och å andra sidan den oss tillhandahållna renade sulfitspriten samt

att sålunda någon olägenhet ej torde vara att förvänta av utsläppande till förtäringsändamål av sulfitsprit av sådan renhetsgrad, som den av oss undersökta.»

På grund av innehållet i berörda utlåtande förelädes detsamma för de inom kontrollstyrelsen tillkallade sakkunniga i denatureringsfrågor, vilka tillstyrkte, att den ifrågavarande fraktionen av den renade •sulfitspriten utlämnades till förtäringsändamål.

Kontrollstyrelsen uppdrog härefter åt Hammarsten och Lindbergen att fortsätta undersökningarna å en större fraktion av den renade sulfitspriten. Sedan dessa undersökningar slutförts avgåvo de ett den 3 oktober 1919 dagtecknat utlåtande av följande innehåll:

»I förut avgiven berättelse och utlåtande ha undertecknade redogjort för resultatet av våra på uppdrag av Kung]. Kontrollstyrelsen utförda undersökningar rörande användbarheten av ur sulfitsprit framställd s. k. exportsprit för förtäringsändamål. Då det för det praktiska utnyttjandet visat sig önskvärt, att en vida större fraktion av sulfitspriten skulle kunna tillgodogöras för förtäringsändamål, lia vi på givet uppdrag fullföljt undersökningarna med de närmast den s. k. exportspriten liggande fraktionerna med beteckningen »absolut sprit». De ha utgjorts av dels en förfraktion enligt uppgift omfattande 27.8 4 procent av råspriten dels eu efterfraktion på 7.7» procent alltså inklusive den till 22.4» procent uppgående exportspriten 58.12 procent av totalmängden alkohol. Beträffande undersökningsmaterialets allmänna egenskaper är att märka, att den med »för» betecknade fraktionen företedde en ganska utpräglad främmande lukt huvudsakligen aldehydartad men därjämte något syrlig och en aning empyreumatisk. För den händelse det ej har varit en rent tillfällig företelse, torde spritblandningar, vari denna fraktion ingår, endast i form av tämligen starkt kryddade drycker kunna nyttjas för förtäring. Våra undersökningar, som i detta fall endast omfattat försök på människa ha anordnats i full överensstämmelse med de förut meddelade motsvarande försöken med »exportsprit»-fraktionen. För att giva proven största möjliga skärpa utan att tillgripa övermåttan stora spritdoser ha vi vid försöken endast medtagit de båda ytterfraktionerna blandade i proportion till deras procentiska andelar i råspriten. Dels hade våra föregående försök ådagalagt exportspritfraktionens oskadlighet, dels torde det vara berättigat antaga, att en eventuellt förefintlig främmande beståndsdel med skadliga verkningar företrädesvis skulle vara att söka i ytterfraktionerna. Vid bedömandet av de följande siffrorna är därför att att beakta, att (exportspritfraktionens oskadlighet postulerad) i 100 delar av »prov»-spriten innehållas eventuella skadliga beståndsdelar från 163 delar av de 58.12 procenten.

Försöken ha omfattat en tid av en månad och ha försökspersonerna, till antalet 4 i åldern 27—35 år — därunder dagligen förtärt försöksspriten i mängder

växlande mellan 100—225 kubikeentimeter (96 procent). Den genomsnittliga dagsdosen har för resp. försökspersoner varit 100, 100, 112 och 123 kubikcentimeter.

För ornerande av eventuella skadliga verkningar ha i allo samma metoder tillämpats som vid föregående undersökning, för vilka utförlig redogörelse lämnades i vår föregående inlaga.

Resultatet av undersökningarne har även i detta fall varit, att under de givna försöksbetingelserna inga som helst objektivt påvisbara skador uppstått,

samt ej heller i övrigt några främmande verkningar av den förtärda spriten: kunnat förmärkas.»

Slutligen avgåvo Hammarsten och Lindberger ett den 21 november 1919 dagtecknat utlåtande angående slutresultaten av sina undersökningar rörande den medicinska verkan av deu största möjliga fraktionen av den renade sulfitspriten. Utlåtandet var av följande innehåll:

»Efter avslutade undersökningar av användbarheten för förtäringsändamålav ur sulfitsprit framställt brännvin, enligt meddelande innefattande 72.3 procent av råspriten, få vi över detsamma avgiva följande redogörelse.

Försöksanordningen har i allo varit densamma som vid våra föregående undersökningar av andra sulfitspritfraktioner såväl i fråga om dosering som beträffande kontrollen av verkningarna. Försökstiden har denna gång varit en månad.

Som resultat av försöken få vi härmed betyga, att inga som helst skadliga eller i övrigt främmande verkningar av den undersökta spriten kunnat iakttagas, vare sig under försökens gång eller vid den efter dessas avslutande företagna undersökningan av försökspersonerna.

Med dessa nu avslutade försök har beträffande tre av försökspersonerna, som deltagit i samtliga våra undersökningsserier, förtäringen av ur sulfitavfall framställd spirituösa sträckt sig över en tid av åtta månader, varvid under inemot halva denna tid intagits i genomsnitt 100 kubikcentimeter3 sprit (96 procent) dagligen.

Såsom av de vid de särskilda försöken avgivna utlåtanden framgår, ha skadliga eller främmande verkningar ej yppat sig i något fall.

Dessa försök i förening med de av oss utförda jämförande djurförsöken med toxiska och letala doser av dels sulfitsprit dels handelns exportsprit lämna en mycket god säkerhet för att särskilda olägenheter icke äro att förvänta av att för förtäringsändamål utlämna ur sulfitlut framställd spirituösa, som beträffande renhetsgraden är likvärdig med den av oss undersökta.»

Även om det ännu icke kan anses föreligga fullt avslutade resultat av de kemiska undersökningarna i fråga om beståndsdelarna i sulfitspriten, hava de praktiska reningsförsöken i fabriksmässig skala till fullo ådagalagt möjligheten av att på ett tillfredställande sätt rena sulfitråsprit. De numera avslutade medicinska undersökningarna

Slutsatser-

beträffande den renade sulfitspritens verkningar på organismen hava oomtvistligt ådagalagt, att den vid förtäring icke medför annan eller större skada än konsumtion av annan sprit kan medföra. Striden om sulfitspritens praktiska användbarhet till nyssnämnda ändamål kan därför nu sägas vara avslutad.

Vid sådant förhållande och då brännvin av renad sulfitsprit även med avseende å lukt och smak befunnits fullt likvärdig med rent potatisbrännvin, finna kommitterade det sannolikt, att allmänheten, som möjligen till en början på grund av vissa fördomar föredrager potatisbrännvinet, snart nog skall inse, att sulfitbrännvinet är fullt likvärdigt därmed, varför nämnda förhållande icke torde kunna tillmätas någon avgörande betydelse, när det gäller att fatta beslut rörande en så småningom skeende avveckling av brännvinsbränning ur jordbruksprodukter.

Förutsättningen för godkännandet i förevarande avseende av den renade sulfitspritens användande till förtäringsändamål kan alltså enligt kommitterades mening endast vara den, att nu gällande föreskrifter om eu fullt effektiv kontroll över sulfitspritens rening icke rubbas.

57 III. Produktionskostnaderna för potatissprit och sulfitsprit.

1 det föregående har förutsättningen för att den ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning framställda spriten över huvud taget skall kunna medgivas till förtäringsändamål behandlats. Innan man emellertid tager ståndpunkt till frågan om sulfitspriten bör få användas för sagda ändamål, torde det böra klarläggas,

dels vilken framställningsmetod, tillverkning av jordbruksprodukter eller av avfallslut, som ställer sig ekonomiskt fördelaktigast (denna avdelning),

dels huruvida med anlitande av den senare metoden tillräckliga kvantiteter sprit även för förtäringsändamål kunna anskaffas (avd. IV), dels slutligen huruvida några mera betydande olägenheter för andra näringar (jordbruket) skulle förorsakas av brännvinshanteringens ifrågasatta omläggning (avd. V).

Intill den av kriget förorsakade dyrtiden voro tillverkningskostnaderna för brännvin synnerligen låga. Några särskilda kalkyler rörande dessa kostnader föreligga visserligen icke, men i det strax före kriget noterade marknadspriset torde förefinnas en mätare å dessa kostnaders storlek för de olika spritsorterna. På grund av det mellan Sveriges bränneriidkareförening u. p. a. å ena samt reningsverken å andra sidan träffade avtal fastställdes priset å råbrännvin från lantbruksbrännerierna av en särskild delegation. Denna delegation hade för tillverkningsåret 1913—1914 fastställt råbrännvinspriset till 87 öre för liter å 50 procent, inklusive skatt, fritt ombord eller vid reningsverk; detta pris motsvarar 44 öre för liter å 100 procent, exklusive skatt. Samtidigt betalade Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag, enligt ett mellan aktiebolaget och dåvarande tre sulfitspritfabriker träffat avtal, 25 öre för liter 100-procentig sulfitsprit. Erinras må, att jmofessor Hubendick i sin till kommerskollegii år 1915 avgivna utlåtande angående åtgärder för främjande av sulfitspritindustrien fogade utredning beräknat sulfitspritens tillverkningskostnader vid återgång till normala förhållanden till 18.5 öre för liter å 100 procent, ävensom att han något senare uti en till kommerskollegii SulfUspritutrednmgen. 8

Inledning.

Potatisspritens tillverkningskostnader.

utlåtande den 27 augusti 1917 bilagd skrivelse beräknat sagda kostnader under liknande förutsättning till 15 öre för liter å 100 procent.

De genom världskriget inträdda förhållandena hava emellertid högst betydligt stegrat brännvinets tillverkningskostnader. Särskilt hava härtill medverkat de oerhört ökade bränslekostnaderna. De under senare år gällande prisen torde emellertid icke kunna läggas till grund för ett bedömande av tillverkningskostnadernas verkliga storlek, enär dessa pris ej sällan innefattat kompensationer eller ersättningar av olika slag såsom för minskad tillverkning (potatisbräunerierna), för anläggning av nya brännerier (sulfitspritfabrikerna) och för lägre jästpris (jästfabrikerna). Erinras må allenast, att jästråbrännvinet betingade från den 1 november 1918 ett pris av 3 kronor 6 öre för liter å 100 procent exklusive skatt och sulfitspriten 1 krona. 25 öre för liter å 95 procent likaså exklusive skatt.

1 syfte att utröna framställningskostnaderna för de olika slagen av sprit hava kommitterade till alla inom riket befintliga jordbruksbrännerier och sulfitbrännerier utsänt frågeformulär rörande storleken av ifrågavarande kostnader.

Av samtliga 114 jordbruksbrännerier hava 70 brännerier lämnat fullständiga svar med hänsyn till tillverkningskostnaden för 1 liter brännvin av normalstyrka (50 procent) under förutsättning av olika pris å potatis och kol. Resultaten av de lämnade uppgifterna äro sammanfattade i nedanstående sammanställning, där de uppgiftslämnande brännerierna sammanfattats i grupper.

Produktionskostnaden för 1 liter 50-proeentigt brännvin exklusive skatt.

59 Såsom av samman ställ nin gen framgår ligger framställniugskostnadeu enligt nu gällande kolpriser och ett potatispris av 5 kronor för hektoliter vid omkring 70 öre. De brännerier, från vilka endast ofullständiga uppgifter inkommit, torde icke, enligt vad en granskning av nämnda uppgifter givit vid handen, i någon nämnvärd grad förskjuta ifrågavarande medeltal.

Genom bränneri idkarefö reningens försorg hava kommitterade erhållit eu fullständig utredning, huru produktionskostnaderna vid ett visst uppgivet bränneri beräknats. För bränningen har antagits dagligen åtgå 150 hektoliter potatis och 700 kilogram mältad säd.

Utbytet härav har beräknats sålunda:

150 hektoliter potatis = 10 500 kilogram innehållande 16 procent stärkelse.............................................................. = 1 680 kilogram stärkelse

200 kilogram 6-radigt korn innehållande

50 procent stärkelse............................... — 100 » »

500 kilogram blandsäd innehållande 45 procent stärkelse............................................. = 225 » »

2 005 kilogram stärkelse.

Då genomsnittsutbytet är 1.15 liter brännvin å 50 procent per kilogram stärkelse, erhålles härav 2 305 liter 50-procentigt brännvin per dag, vilket på 50 dagar gör 115 250 liter eller den kvantitet, som ligger till grund för nedanstående kostnadsberäkning.

Kostnader:

Råprodukter

Summa för 50 dagar kronor

öre per liter

Potatis (7 500 hektoliter å 6 kronor) .....................

Sexradigt korn (10 000 kilogram å 35 kronor)......

Blandsäd (25 000 kilogram å 30 kronor) ...............

Frakter, körslor och lagring av potatis å 17 öre

per hektoliter ..........................................................

7 procent svinn å potatis.............................................

Ränta å anläggningen (värde 60 000 kronor) å 6 procent .........................................................................

Avskrivning å anläggningen 3 procent å byggnadernas värde (40 000 kronor) 7 » » maskinernas )) (20 000 » )

45 000 3 500 7 500

2 600

60 Sulfitspritens

tillverknings-

kostnader.

Råprodukter

Kostnader:

Administrations- och fabrikskostnader

Föreningskostnader (avgift)......................

Arbetslöner...................................................

Försäkringar och skatter .........................

Reparationer och utensilier......................

Stenkol (1 250 hektoliter ä 14 kronor).

Summa för 50 dagar kronor

I utbyte erhåltes:

115 250 liter 50 procents brännvin. 750 000 » drank ä 1 öre ............

öre per liter

Det pris å brännvin, 75.S2 öre för liter, vartill den förestående kalkylen kommit med ett potatispris av 6 kronor för hektoliter och nuvarande kolpris, sammanfaller mycket nära med det medelpris, som i den ovanstående sammanställningen erhållits från 36 brännerier under förutsättning av liknande potatispris (76.2 7 öre).

Med hänsyn till de sålunda lämnade uppgifterna torde enligt de kommitterades mening ett pris av ungefär 75 öre för liter brännvin å 50 procent exklusive skatt under förutsättning av ett potatispris av 6 kronor för hektoliter och nu gällande kolpris få anses vara det pris, till vilket brännvin av potatis för närvarande kan framställas. Vid lägre potatis- eller kolpris torde då också tillverkningskostnaden få antagas uppgå till ungefärligen vad den ovan intagna sammanställningen utvisar för de 36 respektive 42 däri angivna brännerierna; vid ett potatispris av 5 kronor per hektoliter alltså ungefär 70 öre för liter.

För bedömande av tillverkningskostnaderna för närvarande vid sulfitspritfabrikationen hava kommitterade haft under övervägande dels inkomna svar å de till samtliga i riket befintliga sulfitspritfabriker utsända frågeformulär, dels ock infordrade beräkningar i berörda hänseende, från Svenska cellulosaföreningen, beträffande de fjorton i gång varande fabrikerna (efter bilaga 7).

En jämförelse mellan de siffror, som insänts från fabrikerna själva direkt till kommitterade, och de ur cellulosaföreningens sammanställning

o o

framkomna utvisar, att de uppgivna sammanlagda tillverkningskostnaderna variera i mycket hög grad, nämligen från 46.2 8 upp till 89.10 öre per liter 100-procentig sprit. Då uppgifterna lämnats från fabriker, som varit i gång under högst olika tid — några endast under ett fåtal månader och andra under eu följd av år — och som arbeta med olika råmaterials- och bränslekostnader, hava kommitterade ansett erforderligt att i fråga om de olika i kalkylen ingående tillverkningskostnaderna verkställa en granskning och söka finna ett någorlunda riktigt medelpris.

Cellulosaföreningens uppgifter upptaga en specificering av följande särskilda kostnader: arbetslöner; olika slag av råmaterial; reparationer; bränsle- och kraftförbrukning; ränta å anläggningskostnader; ränta å driftkostnader; skatt; amortering; samt jämförelsevis betydande belopp såsom »allmänna kostnader». 1 de senare torde få anses ingå poster sådana som ersättning till sulfitfabriken för lutens uttagande (i fråga om ett sulfitbränneri), kostnad för lyse och vatten, ersättning till kontrollör, administrations- och bruksomkostnader, brandförsäkringar, licens för patentet ävensom vinst.1

Arbetslöner. I fabrikerna växlar arbetsstyrkan från 5 till 10 man. Den är såsom regel något, men obetydligt större i eu fabrik med stor produktionskapacitet än i en fabrik med mindre dylik. Någon extra förvaltningspersonal torde icke erfordras, enär sulfitspritfabrikerna på ett enda undantag när ägas och drivas av ägaren till den sulfitfabrik, varifrån luten ■erhålles, och sagda personal torde behöva använda så ringa tid till spritfabrikens angelägenheter, att praktiskt taget inga ökade kostnader härav kunna anses uppstå. Kommitterade hava, efter division av å sammanställningen upptagna arbetslönerna med produktionen å respektive fabriker, ansett ett belopp av 3 öre per liter såsom en skälig genomsnittssiffra.

Poster för olika slag av råmaterial variera högst betydligt i cellulosaföreningens beräkningar. Då emellertid sulfitluten vid de olika fabrikerna är av ungefärligen enahanda sammansättning, bero variationerna huvudsakligen av mer eller mindre fördelaktiga tillverkningsmetoder.

En granskning av posterna var för sig giver följande resultat:

Kalk eller mesa användes till neutralisering av sulfitluten. Av kalken — kalksten eller släckt kalk — erfordras 5—10 kilogram per kubikmeter sulfitlut, beroende på graden av dennas surhet, och då kost-

1 Uti eu för industrikommissionen i april 1919 verkställd, på konfidentiella uppgifter från 10 sulfitspritfabriker grundad utredning både i stället för “allmänna kostnader11 upptagits jämväl samtliga dessa poster, därav “vinst11 med ett jämförelsevis betydande belopp.

naden, vid icke alltför ofördelaktiga transportförhållanden, uppgår till högst 3 öre per kilogram, motsvarar detta 1.5—3 öre per liter tillverkad sprit. Åtskilliga sulfitbrännerier äro så väl belägna, att de kunna från en i närheten liggande sulfatfabrik så gott som kostnadsfritt erhålla ett fullt användbart neutraliseringsmed el, nämligen mesan. Andra fabriker åter få mycket stora fraktkostnader för kalken. Kostnaderna för neutraliseringsmedlet variera sålunda, kan man säga, från bråkdelen av 1 öre upp till 6 öre.

Såsom näring för jästen tillsättes ammoniumsulfat, fosforsyra ellersuperfosfat till en myckenhet om 0.2—0.3 procent och till kostnader, som i allmänhet variera mellan 1 och 3 öre per liter. Då man lärer hava lyckats alltmer tillvarataga näringen av den redan begagnade jästen för upprepad användning, torde 1.5 å 2 öre per liter böra beräknas på denna post.

Jäst användes i olika kvantiteter beroende på jäskraften ävensom på huru hastig jäsningsprocess man önskar. Soda användes i helt obetydliga kvantiteter för neutralisering efter avspritningen. I allmänhet variera kostnaderna från 0.2 upp till 3.8 öre för liter. De lägsta siffrorna torde bero därpå att avfallsjäst från närliggande bryggerier kunnat erhållas för ytterst billigt pris. Med undantag för dylika särskilt gynnsamma förhållanden, torde ett belopp av omkring 1.5 öre få anses motiverat för denna post.

Såsom av det anförda framgår, varierar den sammanlagda kostnaden för råmaterial högst betydligt. Om man tager medeltalet av de beräknade kostnaderna för råmaterial för de fem fabriker \ som enligt kommitterades uppfattning kunna anses hava den största erfarenheten att bygga på, blir medeltalskostnaden 6.8 4 öre för liter å 100 procent.

Reparationer. Då de apparater, som användas vid sulfitsprittillverkningen, äro av relativt stabil beskaffenhet och en post för amortering längre ned skall upptagas, varmed nyanskaffnings- och nybyggnadskostnader få anses täckta, torde något mera betydande belopp för reparationer knappast böra beräknas. Ett belopp av 0.7 öre per liter tillverkad sprita, motsvarande i genomsnitt 1 procent av i rörelsen nedlagt kapital, torde få anses tillräckligt.

Bränslekostnader. I intet avseende förekomma så stora variationer som beträffande bränslekostnaderna. Då denna kostnad utgör den ojämförligt mest betydande posten i beräkningarna, har densamma största inflytande på kalkylerna. Variationerna bero till stor del därpå,

1 Fabrikerna nr 1, 9, 10, 11 och 12 i bil. 7.

2 Såsom för fabriken nr 13 i sammanställningen.

att, några labriker använda stenkol som bränsle, under det andra huvudsakligen använda ved eller avfallsträ, något som i allmänhet och särskilt på vissa orter ställer sig mycket billigare.

Enligt cellulosaföreningens uppgifter utgjorde medelkostnaderna för bränsle för liter 100-procentig vara vid nedanstående tre grupper

av fabriker följande belopp:

5 fabriker med enbart kolbränsle.................. 30 öre

4 » » blandat kol- och vedbränsle 28.4:» »

5 » » enbart vedbränsle............... 20.12 »

Att märka är, att kolbränslet vid tre av de äldre fabrikerna uppgivits till mellan 25 och 27 öre ävensom att vid en äldre fabrik vedbränslet beräknats till endast 14.9 6 öre. En av de äldre fabrikerna, som köper ånga, beräknar bränslekostnaden till 37 öre.

På grundvalen av ingående beräkningar hava också kommitterade kommit till det resultatet, att kolkostnaden med ett kolpris av 150 kronor för ton bör beräknas till 30 öre för liter å 100 procent, ävensom att bränslekostnaden med användande av annat bränsle än kol kan beräknas till högst 20 öre och nedgå ända till 15 öre för liter å 100 procent.

Ränta ä anläggningskapital. Posterna för de olika fabrikerna variera i detta avseende från 3.64 öre upp till 13.70 öre. Vid jämförelse med fabrikernas produktionskapacitet och anläggningskapital finner man, att räntan beräknats ända upp till 12 procent men i medeltal till 7.5 procent av detta kapital. För en fabrik1 med en anläggningskostnad av 900 000 kronor och en produktionskapacitet av 1100000 liter 100-procentig sprit har denna post upptagits med 5.7 öre, motsvarande 7 procent. Då anledning knappast synes föreligga att räkna med de särskilt dyra anläggningskostnaderna för fabriker anlagda under kristiden2 3, torde sistnämnda siffra här kunna godtagas såsom skälig.

Ränta åt driftkapital. Även denna post varierar betydligt, nämligen från 0.18 öre upp till 3 öre. Något större kapital för inköp av råmaterial in. m. för fabrikens drift kan icke vara erforderligt — räntan å det årligen för inköp av råmaterial för exempelvis fabriken nr 13 i bil. 7 nödiga beloppet kan, oberäknat träavfallet, beräknas utgöra endast 0.2 4 öre per liter. Kan det emellertid antagas, att likvid för den leveransfärdiga spriten icke erhålles förr än efter någon tid, förorsakar detta givetvis

1 Nr 13 å bilagan, vilken fabrik tillämpar jämförelsevis moderna metoder och har att

uppvisa siffror som enligt kommitterades mening i allmänhet synas väl avvägda.

3 Dessa kostnader torde med hänsyn till de högt tilltagna maximiprisen å sulfitsprit under denna tid böra anses till väsentlig del amorterade.

64 Sammanfatt-

ning.

ränteförlust å hela den inneliggande spritkvantiteten. Ett belopp av 1.5 öre å denna post torde därför kunna anses rimligt.

Skatter. De betydande belopp, som äro upptagna under denna post (ända upp till 7.2 7 öre per liter för en fabrik) torde till stor del vara beräknade med hänsyn till fabrikernas stora vinster under krisåren och alltså knappast erbjuda någon hållpunkt för framtida beräkningar. För några fabriker har icke skatt upptagits. Kommunalskatterna jämte en del av inkomst- och förmögenhetsskatterna torde kunna här upptagas med ett skäligt belopp av tillhopa l.ö öre.

Amortering. Denna post växlar i sammanställningen från 3.7 7 upp till 13.0 5 öre per liter. Vid jämförelse med fabrikernas anläggningskostnad och produktionskapacitet finner man, att en amortering å från 4 procent upp till 16.2 6 procent beräknats. I allmänhet taget har amorteringsprocenten upptagits till 7—10 procent, vilket måste anses alltför högt. Fn sådan beräkning förefaller desto orimligare, som det av industrikommissionen å sulfitspriten under krisåren satta höga maximipris, 1.2 5 kronor per liter, just tillkommit i avsikt att fabrikernas anläggningskostnader skulle kunna väsentligt amorteras redan under dessa år. Då det emellertid måste anses vara nationalekonomiskt riktigt att inräkna eu viss amortering, torde man åtminstone kunna härutgå från den beräkningsgrund, som användes inom skatteväsendet. Medan vid taxeringar i allmänhet medgives avdrag med endast V2 procent av brandförsäkringsvärdet å stenhus och 2 procent av samma värde å viss annan egendom, tiar Kungl. Magt uti utslag den 8 maj 1914 medgivit ett avdrag av 4 procent i fråga om sulfitfabrik. Med denna utgångspunkt kommer man beträffande fabriken nr 13 till ett belopp på denna post av 3.3 öre, medan 5.7 öre upptagits i cellulosaföreningens sammanställning. Genomsnittssiffran enligt sammanställningen för de fem fabriker, som1 hava jämförelsevis stor praktisk erfarenhet, är 3.6 öre.

Allmänna kostnader. Denna post har på cellulosaföreningens sammanställning icke närmare specificerats. Med ledning av särskilt för denna post gjorda beräkningar hava kommitterade funnit, att de allmänna kostnaderna kunna uppskattas till 3.5 5 öre per liter. Då för de fem fabriker, som hava relativt stor praktisk erfarenhet, genomsnittssiffran är 3.6 öre, torde denna uppgift kunna godtagas.

Framställningskostnaden i öre per • liter 100-procentig sprit torde alltså enligt kommitterades mening för närvarande kunna beräknas på följande sätt:

1 Se noten sid. 62.

öre

Summa lägst 41.44, högst 56.44 öre.

Vid jämförelse mellan de uppgivna sammanlagda kostnaderna för de här förut nämnda fem fabrikerna med den relativt största praktiska erfarenheten finner man, att sagda kostnader, som å cellulosaföreningens sammanställning uppgivits till i medeltal 53.6 öre per liter 100-procentig sprit, i det närmaste överensstämma med ovanstående beräkningar.

Sammanställas de sålunda erhållna uppgifterna beträffande nuvarande tillverkningskostnader å potatissprit och sulfitsprit, framgår det, att potatisspritens pris blir omkring 1 krona 50 öre för liter å 100 procent, under det motsvarande pris för sulfitspriten är högst 56 öre. Skulle de båda spritsorterna få tillhandahållas under lika betingelser, får alltså sulfitspriten anses betydligt konkurrenskraftigare än potatisspriten. I fråga om tillhandahållande av sprit för förtäringsändamål är emellertid sulfitspritens ställning något svagare i det avseendet, att vid rening förlusten, såsom under It uppvisats, är större för sulfitsprit (endast omkring 70 procent kunna renas) än för potatissprit (omkring 90 procent kunna renas). Denna omständighet kan emellertid icke väsentligen förrycka den ställning, som sulfitspriten intager såsom en i jämförelse med potatisspriten prisbilligare vara.

Vidare är emellertid att märka, att till grund för förestående beräkningar legat tillverkningen under de senast förflutna åren med deras rent abnorma förhållanden, då anläggnings- och råämneskostnaderna varit större och kolprisen mångdubbelt högre än under normala tider, varjämte tillverkningen under senaste året blivit i hög grad begränsad. Allt eftersom normala förhållanden inträda, kan beräknas, att tillverkningskostnaderna för såväl potatis- som sulfitspriten nedgå. Delvis kommer sänkningen av kostnaderna därvid att ske parallellt för båda slagen av sprit, nämligen vid inträdande lägre priser å bränsle och arbetskraft. Naturligen kommer även ett lägre potatispris att i någon mån medverka

Sulfitspritutredningen 9

till sänkning av potatisspritens tillverkningskostnader, men kan detta under inga förhållanden medföra, att potatisspriten blir ens tillnärmelsevis lika billig som sulfitspriten. Däremot är väl möjligt, såsom här förut framhållits, att sulfitspriten, då fabrikernas fulla produktionskapacitet kan utnyttjas, kommer att kunna framställas till väsentligt lägre pris än för närvarande.

I detta sammanhang anse sig kommitterade även böra meddela, att nya metoder sannolikt inom en icke alltför långt avlägsen framtid torde komma att medföra en ytterligare sänkning av tillverkningskostnaden för sulfitspriten.

Kommitterade hava sålunda erfarit, att man under den allra sista tiden bland annat lyckats att genom tillvaratagandet av ytterligare beståndsdelar uti sulfitluten framställa ett för fabriksdriften användbart bränsle, så kallade sulfitkol.1 Det har beräknats, att genom dylik tillverkning skulle kunna framställas mellan 600 000 och 800 000 ton sulfitkol, varigenom bland annat sulfitspritfabrikernas hela bränslebehov skulle kunna fyllas. Det är sålunda troligt, att sulfitkoltillverkningen kommer att väsentligt nedbringa sulfitspritfabrikernas bränslekostnader. En annan uppfinning, som lovar betydande besparing av dessa kostnader, är baserad på principen att sänka kokpunkten genom att ställa en av de vid spritframställningen använda kolonnapparaterna under vacuum.

1 Se ingenjören R. W. Strehlenerts uppsats i Teknisk tidskrifts veckoupplaga 1920

t>7

IV. Tillverkning och förbrukning av sprit inom landet.

Den totala produktionen av brännvin växlade, såsom framgår av tabellerna A och C (sid. 18 och 20), under 10-årsperioden närmast före kriget 1905—1914 mellan omkring 35 000 000 liter (produktionsåret 1909 —1910) upp till omkring 47 000 000 liter (produktionsåret 1913—1914), allt räknat i normalstyrka, d. v. s. 50-procentig sprit.

Av den årliga spritproduktionen inom landet framställes eu viss, jämförelsevis konstant, del av pressjästfabrikerna såsom en biprodukt vid jästfabrikationen. Sålunda producerades under tillverkuingsåren

1911— 1912...................... 4 063 377 liter å 50 procent

1912— 1913....................... 3 843 895 » » 50 »

1913— 1914 (året närmast

för kriget).................... 4 079 328 » » 50 »

Under kristiden har brännvinsproduktionen vid ifrågavarande fabriker endast mycket obetydligt nedgått och har under den allra sista tiden haft tendens att åter ökas. För framtiden torde man därför böra räkna med att jästfabrikernas årliga produktion kommer att uppgå till minst 4 000 000 liter brännvin av normalstyrka, motsvarande 2 000 000 liter å 100 procent.

Om man från den totala brännvinsproduktionen drager dels den vid pressjästfabrikerna tillverkade kvantiteten, dels ock tillverkningen av sulfitsprit, erhåller man jord bniksbränneriernas produktion, vilken närmast före kriget stannat mellan 30 och 40 miljoner liter brännvin av normalstyrka, eller ett medeltal av 35 miljoner liter normalstyrka, motsvarande 17 500 000 liter å 100 procent.

Under krisåren, då tillverkningen varit mer eller mindre inskränkt, har tillverkningen av jordbruksproduktsprit uppgått till

1914— 1915............................. 14 850 006 å 50 procent

1915— 1916.............................. 24 816 843 » 50 »

1916— 1917............................. 11 542 927 » 50 »

Spritproduktionen vid jästfabrileema.

Spritproduktionen vid de egentliga jordbruksbrännericrna

68 Sulfitspritpro-

duktionens

omfattning.

Under tillverkningsåren 1917—18 och 1918—19 har tillverkningen av iordbruksproduktsprit varit på grund av till verknings förbud inställd.

Under innevarande tillverkningsår har Kungl. Magt hittills medgivit, att av potatis och den härför oundgängliga kvantiteten spannmål må tillverkas sammanlagt högst 12 550 000 liter brännvin av normalstyrka.

Såsom inhämtas av de i tabell C (sid. 20) lämnade uppgifterna har sulfitspritfabrikationen först under de allra sista åren nått någon större omfattning. Detta Sammanhänger med att först från år 1918 ett större antal fabriker kommit i gång.

I nedanstående tabell D lämnas uppgifter angående de olika fabrikernas produktionskapacitet, den tid, då de började sin tillverkning, och den under tillverkuingsåret 1918—19 tillverkade kvantiteten.

Tabell D. Sulfitbränneriernas produktionskapacitet m. m.

Såsom av tabellen framgår, funnos i slutet av januari 1920 17 sulfitbrännerier i gång med en sammanlagd tillverkningskapacitet av nära 10 miljoner liter å 95 procent, motsvarande ungefär 15 miljoner liter ;\ 100 procent. Ifrågavarande tillverkningskapacitet har emellertid under tillverkningsåret 1918 —19 ingenstädes till fullo utnyttjats. Detta beror, bland annat, dels därpå att tdlverkningen av sulfitmassa på grund av minskade avsättningsmöjligheter nedgått, varigenom tillgången å sulfitlut blivit mindre, dels ock därpå att minskade möjligheter att avsätta sulfitspriten framtvungit en betydande minskning i tillverkningen. Trots att driftsinskränkningar företagits, hava emellertid sulfitspritfabrikerna betydande lager inneliggande. Såväl dessa driftsinskränkningar som ock de inneliggande lagren och de härav följande försvårade avsättningsmöjligheterna hava givetvis haft ett ogynnsamt inflytande på de prisberäkuingar, vilka cellulosaföreningen, såsom i föregående avdelning återgivits, för kommitterades räkning utarbetat.

Enligt vad som framgår av de till bevillningsutskottets betänkande nr 34 vid 1919 års riksdag fogade uppgifter äro fyra fabriker under anläggning — vid Vifstavarv, Billerud, Slottsbron och Sund — med en sammanlagd tillverkningskapacitet av 4 275 000 liter å 95 procent. I samma betänkande uppgives, att tre sulfitbrännerier — vid Hammarby, Domsjö och Utansjö — äro planerade med eu sammanlagd tillverkningskapacitet av 3 100 000 liter å 95 procent.

Om man bortser från sistnämnda fabriker, vilka ännu icke kommit till utförande, har man för framtiden att räkna med 21 fabriker med en sammanlagd tillverkningskapacitet av omkring 20 000 000 liter å 95 procent, svarande mot ungefär 19 000 000 liter å 100 procent.

I detta sammanhang kan erinras, att en betydligt större sulfitsprdtillverkning inom landet är möjlig. Därest sulfitsprittillverkning ur avfallsluten komme till stånd vid samtliga de sulfitfabriker, där dylik tillverkning kunde tänkas bliva lönande, har det beräknats, att för år 1915 den högsta möjliga sulfitsprittillverkningen skulle hava uppgått till 39 000 000 liter å 100 procent. Därest produktionen av sulfitmassa ökas utöver siffran för år 1915, vilken i anledning av krDtidsförhållandena till och med var lägre än för normala år före kriget, är det givet, att jämväl möjligheterna för en än mera omfattande spritfabrikation bliva större. Docenten Broek beräknade uti sin av nykterhetskommittén (X) år 1916 publicerade utredning att. därest 650 000 ton sulfitmassa, som år 1915 tillverkats, (av sammanlagt 742 000 ton), kunde anses hava framställts vid fabriker, där sulfitsprittillverkning kunde tänkas bliva lönande, och därest man kunde beräkna en produktion av 60 liter sprit per 1 000

70 Avsättningsmöjligheterna för förtäringsändamål.

liter sulfitmassa, den sammanlagt möjliga spritproduktionen sagda år skulle uppgått till 39 000 000 liter 100 procents sprit. Under de senare åren har visserligen den producerade sulfitmassan betydligt nedgått. Den lägsta siffran nåddes år 1918. Emellertid finns det knappast anledning antaga, att produktionen under normala år, sedan kristiden väl en gång är över, skall komma att understiga den normala produktionen före kriget, vilken var 850 000 ton. Man torde därför nu kunna höja Broeks slutsiffra 850 000—742 000 „

med----74~> 00Ö------- eller ungefär h och beräkna en möjlig sulfit-

spritsproduktion till 44.5 miljoner liter å 100 procent.

Såsom inhämtas av den nu lämnade framställningen, skulle, om man räknar med att tillverkningen av sprit vid jordbruksbrännerier ägde rum till en myckenhet svarande mot tidigare medelproduktion, samt att sulfitspritfabrikerna ginge upp till samtliga nu i gång och under anläggning varande fabrikers produktionskapacitet, den årliga sprittillgången inom landet bliva följande:

sprit av lantbruksprodukter........................ 17 500 000 liter å 100 procent

» vid jästfabriker................................... 2 0* *0 000 » » 100 »

sulfitsprit ...................................................... 19 000 000 » » 100 »

Summa 38 500 000 liter å 100 procent

eller 77 miljoner liter av normalstyrka, Denna sprittillgång överstiger betydligt, såsom av tabell A (sid. 18) inhämtas, den årliga sprittillgången alltsedan statistiska uppgifter om densamma sedan år 1861 finnas tillgängliga. Den frågan framställer sig därför ovillkorligen till besvarande, vilka avsättningsmöjligheterna för denna sprittillgång äro.

Den omläggning, som under de senare åren ägt rum i fråga om försäljnings lagstiftningen, gör det svårt att med någon säkerhet beräkna storleken av den framtida förbrukningen av spritdrycker för förtäringsändamål. Därest den nya rusdrycksförsäljningslagstiftningen erhåller avsedd effekt, torde man emellertid få räkna med att förbrukningen åtminstone kommer att understiga förbrukningen under de år, som föregiugo det fullständiga genomförandet av det individuella kontrollsystemet med 1916 års ingång. Försäljningen av olika slags spritdrycker uppgick till nedan angivna liter i försäljning sfär digt skick under

ar 1913 » 1914 » 1915 » 1910

12 391 989

37 574 418

38 319 101 32 082 809.

Att märka är, att under senare hälften av november och hela december månad 1910 rådde de av kristiden föranledda restriktionerna, enligt vilka, bland annat, högst två liter för månad fick till eu och samma person utminuteras. Med hänsyn härtill och då ej heller i förenämnda siffror försäljningen å vissa från dåvarande bolag fristående utskänkningsställen är inbegripen, torde det vara motiverat att räkna med en total spritdrycksförsäljning för tiden efter rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande av högst 35 000 000 liter i försäljningsfärdigt skick.

För att erhålla ett jämförbart tal med förut lämnade uppgifter om tillgången måste ifrågavarande siffra reduceras till 50 procent. Jämväl måste, i den mån det låter sig göra, de från utlandet importerade spritdryck skvantiteterna fråndragas. För att kunna verkställa ifrågavarande beräkningar får man utgå från, att fördelningen av försäljningen på olika slag av spritdrycker framdeles kommer att ställa sig på ungefär samma sätt som år 1910, ävensom att importen av spritdrycker blir ungefär så stor som under åren 1915 och 1916. Beräkningarna giva till resultat, att förbrukningen av inhemska spritdrycker icke skulle överstiga 25 000 000 liter å 50 procent eller 12 500 000 liter å 100 procent.

För andra ändamål än förtäring har det i kontrollstyrelsens statistik beräknats, att under nedan angivna tillverkningsår följande antal liter å 50 procent förbrukades, nämligen:

för år 1913—14 .............................................. 6 084 858

» » 1914—15 ................................................ 6 405 607

» » 1915 --16 ................................................ 6 499 867

Förbrukningen torde emellertid hava varit något högre, vilket, bland annat, framgår därav, att under år 1916 uppmättes till skattefri användning 7 031 401 liter denaturerat brännvin å 50 procent; vid statens ammunitionsfabriker användes 416 302 liter skattefritt brännvin å 50 procent. Sammanlagt utgjorde alltså enligt denna beräkning tillgången på denaturerat och annat skattefritt brännvin under år 1916 7 447 703 liter å 50 procent.

För andra ändamål.

72 Enär enligt vad som framgår av verksamheten vid aktiebolaget Skattefri sprit — detta bolag har övertagit all partihandel med skattefri sprit efter ikraftträdandet av förordningen om handel med skattefri sprit — förbrukningen av dylik sprit utvisar en icke obetydlig stegring, torde man för framtiden böra räkna med en förbrukning av omkring 8 000 000 liter å 50 procent eller 4 000 000 liter å 100 procent.

Såsom framgår av vad nyss sagts, kan förbrukningen av inhemsk sprit för de ändamål, som för närvarande äro kända, för framtiden uppskattas till högst 12 500 000 + 4 000 000 = 16 500 000 liter a 100 procent. Denna förbrukning täckes mer än väl av produktionen vid jästfabrikerna (2 000 000 liter å 100 procent) och de redan i gång varande sulfitbrännerierna (produktionskapacitet 15 820 000 liter å 95 procent). Efter igångsättandet av de under anläggning varande sultitbrännerierna skulle det sålunda finnas överskott å sprit, även om man helt och hållet bortser från den kvantitet, som kan komma från lantbruksbrännerierna.

Den sålunda påvisade överproduktionen av sprit i förhållande till behovet eller snarare den alltför stora produktionskapaciteten hos brännerierna i förhållande till den med hänsyn till nuvarande förbrukning sannolika framtida efterfrågan å sprit föranleder i första rummet en undersökning, huruvida nya avsättningsmöjligheter kunna skapas för det förefintliga spritöverskottet.

I detta avseende må det först erinras om, att sprit under kristiden använts som motorbränsle och att från vissa håll gjorts gällande, att sulfitbränneriernas framtid läge i spritens användning för motordrift. Flera utredningar i detta ämne hava redan verkställts; i främsta rummet må omnämnas den av kommerskollegium med utlåtande den 21 april 1915 till Kungl. Maj:t överlämnade. Enligt vad kommitterade inhämtat, fortgå alltjämt utredningar inom kollegium.

Att den begynnande användningen av sprit som motorbränsle upphörde, beror otvivelaktigt i huvudsak därpå, att då bensin under förra hälften av år 1919 ånyo började bliva tillgänglig i marknaden, bensinen utbjöds till priser, som betydligt unfierstego vad motorspriten kostade. Användningen av motorsprit ndnskades hastigt för varje månad; och det, oaktat skärpta försäljningsbestämmelser, florerande missbruket av dylik sprit till förtäringsändamål föranledde slutligen, att kontrollstyrelsen fann sig föranlåten att inskränka försäljningen av motorsprit allenast till förbrukare, som därtill av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd.

Frågan om sulfitspriten för framtiden kan finna användning som

7:!

motorbränsle beror pa Mera faktorer. Ku grundförutsättning är, att spriten bliver så prisbillig, att den kan upptaga en konkurrens med bensinen och övervinna de föreställningar om bensinens överlägsenhet i jämförelse med spriten, som motormännen i allmänhet synas hysa. Därest härtill komme, att efterfrågan å bensin bleve större än tillgången å densamma — såsom framgår av cellulosaföreningens till detta betänkande fogade utlåtande, anser man skäl föreligga för antagandet, att produktionen av bensin icke skall kunna hålla jämna steg med efterfrågan — skulle otvivelaktigt sulfitspriten kunna erhålla god avsättning för motordrift. Utan att här ingå på några mera utförliga kostnadsberäkningar1 * angående det högsta pris, som sprit lår betinga för att kunna konkurrera med bensin till nuvarande prisläge, vilja kommitterade framhålla, att, om förbättrade tillverkningsmetoder och bättre tillgodogörande av de i sulfitluten ingående beståndsdelarna komma till ståud, förutsättningar finnas för att ernå ett spritpris, som vore konkurrenskraftigt med bensinpriset. Emellertid ligga ovanberörda förhållanden i framtiden; och när spriten kan tillhandahållas till billiga pris och brist på bensin samtidigt kan uppstå, är mycket ovisst.

Till ovanberörda hinder för sulfitspritens utnyttjande för motorbränsle kommer den omständigheten, att stora svårigheter möta att finna ett för motorspriten lämpligt denatureringsmedel, som utan att skada motorn eller minska spritens effekt är fullt betryggande mot missbruk.

1 Med stöd av professor Hubendicks förut utförda beräkningar och med hänsyn, tagen dill att grosshandelspriset på bensinen för närvarande utgör lägst 42 öre högst 60 öre per liter samt för medelgod vara, som icke nämnvärt sotar motorerna och därför i allmänhet användes till a utomobiler, 50 öre per liter, skulle konkurrensmöjligheterna för spriten i förhållande till bensinen nu ställa sig ungefär på följande sätt:

a) Odenaturerad sprit till vanliga bensinmotorer. Kör att uppnå samma effektivitet vid användning av sprit som bensin åtgår enligt professor Hubendick i volym räknat 53 procent mera 95 procents sprit än bensin. Grossli ande Ispriserna å spriten få alltså för att konkurrens ännu skall vara möjlig stiga till 27.4 öre per liter, vilket för 100 procents sprit motsvarar ett pris av 28.8 öre per liter.

b) Odenaturerad sprit till så kallade verkliga spritmotorer. Professor HubeDdiek påvisar, att spriten har den egenskapen att tåla väsentl gt högre kompression i cylindrarna än bensinen

och att kompressionsgraden, vilken för bensin är högst omkring 4.4, för sprit kan höjas till 7 å 9, varvid verkningsgraden hos motorn kommer att höjas i förhållandet 1 :1.2 respektive 1:1.8.

Spritkostnaderna kunna då vid användning av dylika motorer och ett kompressionsförhållande

av 9 i cylindern höjas med 3 * * * * * * */.o med bibehållen möjlighet till konkurrens med bensinen. Gross-

handelspriserna å 100 procents sprit skulle sålunda enligt nuvarande prisförhållanden få stiga

till 28.8 x 1.8 = 37.4 öre per liter. För vanliga automobilmotorer, som till undvikande av moto-

rernas sotning nu drivas med medelgod bensin å 50 öre, skulle det högsta konkurrenskraftiga

spritpriset i partihandel komma upp i 43 öre per liter.

SulfUspritutredningen. 11

74 Till uppvärmningsändamål kan sulfitspriten endast beräknas få avsättning å avlägsna orter, där tillgång till den endast hälften så dyrbara lysgasen icke finnes. För vidsträcktare användning av sprit för sagda ändamål erfordras en så väsentlig omkastning i prisförhållandena, att kommitterade anse densamma, åtminstone för överskådlig framtid, utesluten.

Sammalunda är ock förhållandet i fråga om sprit för belysningsändamål. Spritpriset skulle nämligen, för att konkurrens skulle bliva möjlig med fotogen, vid partiköp icke få överstiga 12 öre för liter enligt nu gällande fotogenpris.

Några andra nya områden för användning i större skala av sprit för tekniska och därmed jämförliga ändamål känna kommitterade icke.

Det återstår att undersöka, vilka möjligheter kunna förefinnas för export av sulfitsprit. Denna utväg har under år 1919 försökts men ,endast med jämförelsevis ringa framgång. Enligt vad som inhämtas av svenska cellulosaföreningens till detta betänkande fogade skrivelse1, har av den under tiden 1 januari—1 november 1919 tillverkade kvantiteten av 4 233 208.8 kilogram endast 1 959 176.6 kilogram kuunat försäljas inom landet samt 230 321 kilogram exporterats. Resten har måst lagras med resultat, att betydande driftinskränkningar ägt rum. Huruvida man för framtiden kan räkna med export av mera avsevärda kvantiteter sulfitsprit, torde för närvarande icke med säkerhet kunna bedömas. Enligt vad kommitterade inhämtat, skulle utsikter just nu förefinnas för en betydande export, men det torde vara omöjligt att förutsäga, dels om de sålunda förefintliga löftena bliva infriade, dels och framför allt huruvida liknande goda exportmöjligheter kunna tänkas för en längre framtid.

Oavsett huru härmed kan komma att bliva fallet, torde man dock enligt de kommitterades mening såsom eu slutsats av det ovanstående kunna säga, att det behov av sprit för förtäringsändamål, som kommer att förefinnas, med största säkerhet kan erhållas av sulfitspriten. Detta skulle emellertid leda till ett undanträngande av jordbruksproduktspriten, och innan de kommitterade intaga ståndpunkt i detta avseende torde det vara nödvändigt att närmare undersöka i vad mån brännvinsbränningen är av betydelse för jordbruket i de trakter, där odling av jordbruksprodukter äger rum för bränneriändamål.

■ Se bil. 7.

75 V. Brännerinåringens betydelse för jordbruket.

Under I har framhållits, att brännerinäringen i Sverige sedan långtid tillbaka väsentligen varit att anse som en binäring till jordbruket, samt att statsmakterna tid efter annan kraftigt ingripit mot densamma. Oaktat det motstånd, som från bränneriintresserat häll rests mot statsingripandet, har denna näring allt mera trängts tillbaka, så att den no huvudsakligen bedrives inom jämförelsevis små områden i sydligaste Sverige. Till belysning härav må tjäna å nästa sida upptagna sammanställning beträffande antalet brännerier, fördelade på varje län, det första året i varje tioårsperiod från och med år 1861. I föreuämnda antal äro jämväl inbegripna jästbrännerierna, vilkas antal och fördelning på län i den av kontrollstyrelsen publicerade statistiken icke särskilt angivits.

De för Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus’ län under de sista årtiondena angivna brännerierna äro jästbrännerier. Med hänsyn härtill var den egentliga brännerinäringen, som år 1861 fanns representerad i samtliga län utom Kopparbergs och Västernorrlands, år 1911/12 tillbakaträngd till Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Ålvsborgs och Skaraborgs län. Under tillverkningsåret 1919/20 utövas brännvinsbränningav jordbruksprodukter vid 2 brännerier inom Östergötlands, 1 bränneri inom validera Kronobergs och Kalmar, 7 brännerier i Blekinge, 68 i Kristianstads, 19 i Malmöhus, samt 4 i Skaraborgs län.

Jordbrukarna inom de områden, där brännerirörelse fortfarande idkas, anse alltjämt, att denna näring är oumbärlig för jordbruket. Vid olika tillfällen, då frågor av för brännerinäringen vital betydelse varit före, hava de med styrka gjort detta gällande. I de utlåtanden, som till kommitterade inkommit från hushållningssällskapen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges bränneriidkareförening in. fl., har jordbruksbränningens betydelse för jordbruket ånyo framhävts. Då kommitterade såsom bilagor till sitt betänkande fogat samtliga dessa utlåtanden, anse de ej erforderligt att här referera de andragna skälen.

76 Tabell E. Bränneriernas, inklusive jästfabrikernas, antal och fördelning på

län åren 1861-1911/12.

Såsom framgår av ifrågavarande utlåtanden, kan man i fråga om lantbruksbrännerierna skilja mellan två olika huvudgrupper, nämligen å ena sidan de brännerier, som avverka potatis, och som vid potatisavverkning använda en mindre myckenhet spannmål (grönmalt) för att till jäsbart socker överföra den i potatisen befintliga stärkelsen, och å

den andra, sidan brännerier, vilka såsom imniiskningsmaterial använda betor, melass, spannmål eller andra jordbruksprodukter.

Kommitterade vilja först till behandling' upptaga sistnämnda slag Bränningen av brännerier och erinra i detta avseende om att från jordbruksintres- ^^produkserat håll (Malmöhus’ länshushållningssällskaps förvaltningsutskott 1912) ter än potatis. gjorts gällande, att annan avsättning av de för bränneriändamål odlade betorna icke vore möjlig.

I sitt nu ingivna yttrande1 synes emellertid sagda förvaltningsutskott i viss mån hava frångått denna uppfattning, i det utskottet ansett, att vid sockerfabrikerna numera kan erhållas avsättning jämväl för de nu till bränneriändamål odlade betorna. Utskottet erinrar allenast om att vid leverans till sockerfabriker odling och transport komme att »kräva betydligt mera arbete än vid bränning å eget bränneri eller leverans till i närheten beläget bränneri».

Då för närvarande och väl även för någon tid framåt sockerbetsodlingen icke synes komma att täcka det inhemska behovet av socker, synes medgivande av betornas användning till brännvinsbränning, åtminstone för närvarande, icke vara motiverat. Och vad melassen angår, har den enligt professor Hansson 2 mycket stor betydelse som fodermedel, och torde den kunna såsom sådant med fördel ersätta den nu importerade majsen.

Då vidare icke från något håll påståtts, att den jord, där sockerbetorna nu odlas, skulle vara otjänlig till annan odling, och ej heller spannmål numera vid något lantbruksbränneri kommer i fråga såsom huvudsakligt inmäskningsmaterial, hava kommitterade ansett sig kunna utgå från att någon nödvändighet att bränna här ifrågavarande jordbruksprodukter icke kan anses föreligga. Denna kommit terades åsikt bestyrkes för övrigt av följande uttalande av agronomen Nanneson uti den för Sveriges allmänna lantbrukssällskap verkställda utredningen:

»Nedläggning av lantbruksbrännerierna är av större betydelse endast för det på potatisodling för bränneriändamål inriktade jordbruket.

Övriga genom bränneriindustrien avsatta jordbruksprodukter, såsom spannmål, betor och melass, torde nämligen utan större svårighet eller avsevärdare prisförlust kunna avsättas på annat sätt.»

Kommitterade finna sålunda icke skäl tillmäta svårigheterna för jordbruket med avseende å andra jordbruksprodukter än potatis någon betydelse för här ifrågavarande omläggning av bränvinstillverkningen.

1 Av den 14 november 1919, se bil. 1.

2 Handbok i ntfodringslära s. 324 ff.

bränningens Kommitterade vilja härefter övergå till en undersökning av potatis-

betyde/se för bränningens betydelse för jordbruket; svårigheterna att vinna avsättning jordbruket, på annat sätt för potatisen, drankens ekonomiska värde ävensom möjligheterna av en partiell övergång till annan odling:

Potatisskörden utgjorde år 1912, då den var snarare över än under medelmåttan, enligt statistisk årsbok för hela riket 1 259 590 ton, varav inom Kristianstads län omkring 290 000 ton. Under bränningsåret 1912—13 förbrukades enligt kontrollstyrelsens statistik i hela riket omkring 1 800 000 hektoliter eller 120 000 ton och inom Kristianstads län omkring 1 200 000 hektoliter eller 84 000 ton, d. v. s. omkring 70 procent därav och 29 procent av länets potatisskörd, till bränneriändamål.

Möjligheten Efterfrågan på matpotatis motsvarar inom riket i allmänhet produk-

avsättningmi tionen på varje ort. Underskottsområden utgöra för närvarande huvudmänniskoföda. sakligen Stockholms stad samt Stockholms, Göteborgs och Bohus’, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län.1 Då dessa underskottsområden, ' utom beträffande Norrbotten, för närvarande äro omgivna av överskottsområden,2 och då järnvägs fr akter na exempelvis från Skåne till Stockholm uppgå till lägst 4 kronor 46 öre per deciton, har det i allmänhet ansetts omöjligt för de skånska potatisodlarna att för närvarande räkna med någon mera betydande avsättning av potatisen till annan ort. Detta förhållande torde emellertid knappast kunna antagas komma att bestå för framtiden. I vanliga fall odlar nämligen varje ort icke mer potatis än vad som motsvarar det rent lokala behovet, medan underskottsområdena få sina behov av potatis täckta genom sjötransporter, enär denna vara är svårtransportabel landvägen. Före kriget importerades sålunda omkring 20 000 ton potatis årligen från Tj^skland. I den mån förhållandena åter bliva normala, och om potatisbränningen upphör, vill det synas, som om man skulle kunna räkna med möjligheten att för framtiden hämta åtminstone en del av den potatis, som förut tagits från Tyskland, från bränneriområdena.

Det är visserligen, såsom nyss framhållits, sant, att för avsättning landvägen av den skånska överskottspotatisen skulle fordras så dryga transportkostnader ävensom kostnader för mellanhänder, att de skånska jordbrukarna med de nuvarande frakterna skulle få ett alltför reducerat pris för potatisen.3 Åven eu så betydande fraktnedsättuing som

1 Se den av sekreterare V. Ekerot verkställda uti Sveriges allmänna lantbrukssällskaps medlemsblad för december 1919 intagna utredning.

- Se Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts bilagda utlåtande (bil. 3).

3 Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott (bil. 1).

på 50 procent skulle möjliggöra en lönande avsättning endast för en bråkdel av potatisövorskottet.1 Kommitterado hava emellertid i likhet med proiessor Juhlin-Dannfelt icke funnit något skal, varför icke potatisen lika väl skulle kunna säudas från skånska som från tyska hamnar med i regelbunden trafik gående ångare eller med särskilt potatisbefraktade fartyg. Vid sjöfrakt undgås ju även den vid j ärn vägs frakt hotande skadan av frost.

Man torde även kunna förvänta eu snar nedgång i potatisodlingen i de trakter, där jorden icke är särdeles bekväm för denna odling, varvid ett ökat behov av potatis i de gamla underskottsdistrikten och proportionsvis större skillnad mellan potatisprisen på olika marknader skulle uppkomma. Möjligheten att avsätta skånsk potatis i främsta rummet i Stockholm och i andra hand i nordligare belägna orter kommer då att bero av handelsorganisationen och eu ändamålsenlig sortering av varan ävensom av fraktsatserna.

Då medelimportöverskottet för de båda åren närmast före kriget (1912—13) å potatis uppgick till 19 205 ton,2 synes man i likhet med Juhlin-Dannfelt kunna utgå från, att även framdeles under normala tider en betydande avsättning till matpotatis skulle kunna beredas. Om man antager, att halva berörda import från Tyskland utgjorts av tidig potatis, som ej kan produceras i Sverige, skulle man dock kunna anse troligt, att omkring 10 000 ton potatis årligen av den nu till bränneriändamål använda potatisen skulle på detta sätt kunna vinna avsättning. En förutsättning härför är likväl, dels att sjöfrakterna åter bliva billigare och transporterna lika väl ordnade, som de varit från Tyskland, dels att järnvägs frakterna från produktionsorterna till närmaste hamnar i Skåne och Blekinge regleras på ett för potatisodlarna lämpligt sätt, dels slutligen att de potatisodlare, som sålunda söka avsätta sin potatis på annan ort, sammansluta sig för en ändamålsenlig organisation av handeln.

Klart är vidare, att den potatis, som sålunda skall avsättas på annan ort, endast kan tagas från de bränneridistrikt (t. ex. i Blekinge och vissa delar av Skåne), som ligga väl till i hamnavseende. Många produktionsorter ligga nämligen på så långa avstånd från lämpliga kommunikationsmedel, att det vore eu ren omöjlighet i ekonomiskt avseende att därifrån utforsla potatisen i oförädlat skick.3

I detta sammanhang torde även böra omnämnas ett från vissa håll framkommet påstående därom, att avbränningar för potatisodlarna

1 Se agronom L. Nannesons bilagda yttrande (bil. 10).

s Se Krigsberedskapskommissionen del IV, sid. 17.

3 Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts bilagda yttrande (bil. 5).

BO

Möjligheterna till avsättning av potatis såsom

kreatursfoder.

För hästar.

skulle uppstå på grund av matpotatisarternas lägre avkastning än bränneripotatisen, vissa skördenedsättande sjukdomar, kostsam vinterförvaring m. m.1 Då emellertid dessa påståenden motsägas av yttranden från annat håll2 och då flera av de till bränneriändamål nu använda potatissorterna veterligen även äro lämpliga som matpotatis, hava kommitterade icke funnit anledning tillmäta nu berörda svårigheter avsevärd betydelse. Likaså torde med hänsyn till möjligheterna inom övriga delar av riket att övergå från potatisodling till odling av andra jordbruksprodukter skäl knappast finnas för antagandet, att det iran vissa hall ökade utbudet på .maipotatis skulle föranleda, att priset på denna vara komme att över hela landet sjunka3 i avsevärd mån.

Under senare tid hava flera auktoriteter på jordbrukets område, bland andra professorn Nils Hansson, påvisat, hurusom potatis kan i stor utsträckning finna användning som foder åt hästar, svin och nötkreatur. Professor Hansson yttrar uti sin såsom Meddelande nr 194 från Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet tryckta broschvr i detta ämne bl. a. (å sid. 5) följande:

»Den största betydelsen av en vidgad potatisodling hos oss ligger dock säkerligen däri, att potatisen även har högt värde som fodermedel och att den härvid i stor utsträckning kan ersätta spannmål och annat kraftfoder. Kännedomen härom har emellertid först så småningom arbetat sig fram, och ännu har potatisen i detta hänseende långt ifrån vunnit det erkännande, den förtjänar.»

Vad först hästar angår, visa de ekonomiska beräkningarna mycket gynnsamma resultat. Av professor Hanssons försök, verkställda under de strängaste arbetsperioderna4, framgår, att 3.6 kilogram kokt potatis hava samma fodervärde som 1 kilogram korn, vilket vid ett kornpris av 30 kronor per deciton betyder ett värde för potatisen vid utfordring av 8 V3 kronör per deciton. Åven om härifrån avdragas kokningsknstnaderna, vilka där kokningen kan ske vid närbeläget mejeri bliva skäligen obetydliga, framgår härav, att potatisen är ett i ekonomiskt avseende fördelaktigt fodermedel. Då nu potatis med fördel kan utfodras åt hästar i mängder motsvarande Va—Vs av den

1 Professor L. ‘Forsberg uppger i detta avseende en skillnad på 20 procent (bil. 2).

2 Professor Juhlin-Dannfelt (bil. 8).

3 Se professor Forsbergs yttrande.

4 Resultaten publicerade uti Centralanstaltens för jordbruksförsök meddelande nr 126, sid. 47 -50.

Hl

eljest erforderliga kraft! cd er mängden, har Juhliu-Dauufelt beräknat, att en utfodring av hästar med potatis skulle betyda en förbrukning av lågt räknat 1 000 kilogram potatis per år och vuxen häst, något mindre per unghäst. Då i de sex potatisrikaste häradena Ingelstads, Albo, Gärds, Yillands samt östra och västra Göinge, samtliga inom Kristianstads län, år 1918 funnos över 24 000 vuxna och nära 12 000 unghästar, vilka hittills alldeles icke eller åtminstone icke i någon avsevärd utsträckning utfodra! s med potatis, skulle detta betyda en möjlig konsumtion av den nuvarande bränneripotatisen just inom de egentliga bränneridistrikten av närmare 30 000 ton. l)å emellertid odlingen av bränneripotatis även inom nu nämnda delar av Kristianstads län i viss mån är koncentrerad, är icke säkert, att hela det nu nämnda hästfoderbehovet kan tagas av den hittillsvarande bränneripotatisen. Enär dock Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — ehuru under erinran att en större foderrot fruktodling torde lämna hästarna ett »bekvämare» foder — räknat med en utfodring av 10 kilogram potatis per häst och dag till halva antalet hästar inom länet över 4 år och därvid funnit, att enbart inom Kristianstads län 33 102 ton potatis årligen kunna få användning såsom hästfoder, torde i förevarande avseende siffran 30 000 ton potatis knappast kunna anses orimlig för hela länet. Detta hindrar naturligen ej, att även denna siffra i praktiken kan befinnas för hög, samt att, såsom i det följande skall visas, vid enskilda gårdar och uti vissa socknar, -där potatisöverskottet för närvarande är synnerligen stort och hästarnas antal ringa, en relativt mindre del av potatisen kan vinna avsättning på ■detta sätt. På dylika orter föreligger emellertid då möjligheten av potatisens vidare borttransporterande, eller, där detta ej låter sig göra, en relativt större successiv utökning av svinaveln än som här nedan skisseras.

Klart är, att en övergång till potatisfodring av hästar måste, såsom av professor Hansson betonats, ske med största försiktighet. Det påståendet har bland annat framkommit, att potatisen skulle hava benägenhet .att fastna i tänderna på hästarna och sålunda vålla vissa obehag. Vare därmed huru som helst, torde dessa olägenheter, med hänsyn till vad av auktoriteter på boskapsskötselns område anförts rörande potatisfodringen, icke kunna antagas vara oöverkomliga.

Såväl av professor Hanssons nämnda broschyr som av Centralanstaltens för jordbruksförsök flygblad nr 71 framgår, att kokt potatis måste »både på grund av sin synnerligen gynnsamma effekt och på grund av sin stora användbarhet anses som ett utmärkt gödfoder för svin» (se broschyren sid. 19), samt att den kan med lika stor ekono- SulfUspriUitrednintjen. 11

För svin.

mist fördel som i fråga om hästar utfodra*, till svin, och detta i mängder av 6—8 kilogram per svin och dag. Därest svinutfodringen börjar vid 3 månaders ålder och pågår 4 månader, gör detta 840 kilogram per svin. Juhlin-Dannfelt uppgiver emellertid i sitt senaste utlåtande, att stark potatisfodring med största fördel kan användas blott under den

egentliga gödningstiden, och har han bland annat av detta skäl icke ansett sig med säkerhet kunna beräkna större förbrukning än 500 kilogram potatis per gödsvin.

Beträffande möjligheterna att sålunda använda potatisöverskottet till svinutfodring har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott utfört eu beräkning, vartill kommitterade tillåta sig hänvisa. Utskottet, som med avseende å potatisöverskottet inom länet efter förra årets osedvanligt stora skörd kommer till ungefär samma resultat som. sekreteraren Ekerot, i dennes utlåtande, beräknar, att för konsumtionen av hela det slutliga överskottet, 151 685 ten potatis, skulle med en beräkning av 600 kilogram potatis per gödsvin erfordras 252 800 svin.

Mot de av utskottet verkställda beräkningar kan anmärkas, att svinen lämpligen kunna utfodras med potatis året om, med undantag' möjligen för fyra månader på sommaren, under vilken årstid det möter svårighet att konservera potatisen. Med hänsyn härtill och med beräkning av en medellivslängd per gödsvin av 7 månader,

8 12

kunna utgå från en förbrukning per årssvin av x =1 gäng-

torde man

i

vad ett gödsvin förbrukar, alltså omkring 700 kilogram- Länets svinstock, som enligt utskottet år 1917 uppgick till omkring 130 000, skulle alltså ha förmått förbruka 91 000 ton av det av utskottet till omkring 152 000 ton beräknade till svinutfodring disponibla potatisöverskottet, vadan en utökning av svinens antal med endast omkring 67 procent, d. v. s. 87 000 årssvin skulle erfordras.

Då Kristianstads län omfattar 2 500 kvadratkilometer odlad jord, finner man, att under år 1917 i medeltal 52 svin uppföddes per 100 hektar inom länet.1 En ökning av svinstocken med 67 procent skulle höja detta medeltal till 87.

Nanneson, vilken i likhet med utskottet räknat med eu konsumtion av 600 kilogram potatis per gödsvin, beräknar det för hela riket erforderliga tillskottet i svinstammen för konsumering av den under nor-

1 Det kan i detta sammanhang nämnas, att av den av V. Hanson och L. Nanneson utgivna husdjursläran framgår, att England har i medeltal 40 svin per 100 hektar odlad jord. Danmark, som i detta avseende innehar världsrekordet, kommer såsom medeltal för hela landet till siffran 95.

mala ar före kriget i brärmerierna förbrukade potatisrnängden, omkring' 130 miljoner kilogram, till 200 000 gödsvin, motsvarande ungefär eu •tredjedel av Sveriges hela nuvarande svinstock. Med hänsyn till att bränn eriområdena äro till arealen jämförelsevis begränsade, finner Nanneson endast möjligt att, huvudsakligen genom utökad svinavel, konsumera Va av potatisöverskottet.

Då överskottet inom Kristianstads län förut antagits uppgå till 84 000 ton, skulle tredjedelen därav utgöra £<8 000 ton. För att detta skulle vinna avsättning som svinfoder, skulle erfordras en utökning av

svinstocken inom länet med

>8 000 000 600

= 46 666 ffödsvin

eller, — med

en beräkning av 1 „ potatiskonsumerande gödsvin per år — ungefär

40 000 årssvin, motsvarande alltså en genomsnittsökning av svinstocken per kvadratkilometer av endast omkring 16, d. v. s., fortfarande med utgångspunkt från 1917 års svinstock, (den största hittills), från 52 till 68 svin per kvadratkilometer. Ehuru det icke förefaller orimligt, att svinstocken skulle kunna utökas ännu mera, finna kommitterade för närvarande skäligt stanna vid dessa siffror.

Kommitterade anse emellertid troligt, att en dylik mera koncentrerad svinavel inom vissa socknar, där det största potatisöverskottet finnes, komrne att till en början stöta på avsevärda svårigheter och därför måste genomföras med stor försiktighet. Till de av utskottet anförda siffrorna rörande Vittskövle kan dock med fog anmärkas, att svinstammen den 1 juni 1918 var alldeles exceptionellt låg, varför en utgångspunkt från förhållandena vid sagda tidpunkt måste bliva vilseledande.

Uppfödandet av ett större antal svin har för närvarande ansetts betyda eu ökad efterfrågan på skummjölk. Av professor Hanssons handbok i utfodringslära (sid. 651) synes emellertid framgå, att grisar med ganska goda resultat kunna uppfödas nästan utan skummjölk eller mejeriavfall, om blott i stället gives ärtgröpe eller blodmjöl, varav produktion finnes inom landet. Enligt en uppsats av agronomen Ivar Johansson i Skånsk jordbrukstidskrift ställa gjorda försök i utsikt, att skummjölken framdeles skulle kunna ersättas med kondenserad och därför lättransportabel vassle. Under sådana förhållanden skulle i själva verket hela potatisproblemet kunna anses löst. Ty svinavel med potatis är otvivelaktigt mycket lönande, i vissa fall åtminstone lika lönande som att leverera potatis till bränning. Man kunde enligt uppgift av Nanneson med under hösten 1919 gällande fläskpriser räkna med ett fodervärde hos potatisen för svinen av omkring 10 kronor per deciton eller långt mer än brännerierna hittills

84 För nötkreatur.

betalat. Med den sedermera under januari 1920 inträdda väsentliga sänkningen av fläskpriserna skulle sagda fodervärde nu vara 7 å 8 kronor per deciton. Nödiga svinstallar kunna ju med tiden uppföras.

Då emellertid även professor Hansson frami)aller svårigheterna att helt undvara skummjölken under tiden närmast efter grisens avvänjning, hava kommitterade utgått från följande: sedan spädgrisen under de första 4-—(> veckorna icke krävt annan eller åtminstone föga annan mjölk än modersmjölken, komma ytterligare 6 veckor, då grisen i allmänhet konsumerar 3 liter skummjölk per dag. Först därefter bör utfodringen med potatis vidtaga. Den sålunda nödiga mjölkkvantiteten, vilken torde kunna räknas till 3 liter per dag och gris under 60 dagar, eller 180 liter per spädgris, skulle kunna erhållas genom en ökning av antalet kor, förutsatt att från värjo

ko erhölles 2 000 liter skummjölk per år, av 200 x = 6 000 koiv

3 2 000 r

varav på Kristianstads län skulle komma 4,200. Enligt statistisk årsbok utgjorde antalet kokreatur inom sagda län år 1918 icke mindre än 73,300, vadan ökningen endast skulle uppgå till något över 5 procent. Då emellertid för genomförandet av eu dylik utökning av kreatursstocken skulle på många håll krävas ytterligare tillförsel av äggvitehaltiga fodermedel till avsevärda belopp, torde, åminstone i trakter, där ej baljväxter gå särskilt bra, ifrågavarande behov av ytterligare 5 procent skummjölk för svinfoder lättare kunna erhållas på den vägen, att en något bättre fördelning sker av den till den nuvarande svinstocken använda skummjölken eller motsvarande inskränkning göres uti övrig användning av dylik mjölk. ö

Potatisen har i fråga om nötkreatur ett avsevärt lägre värde såsom fodermedel. Professor Hansson yttra;- härom bl. a. följande (se broschyren sid. 23 och 30):

»Av flera skäl använder man den potatis, som kan avsättas till foder, företrädesvis till gödsvin och arbetshästar. Härvid kan potatisen användas direkt såsom ersättning för de i regel dyra kraftfodermedlen, under det den potatis, som användes åt mjölkkorna, väsentligen kommer att ersätta de vanliga saftfodermedlen, såsom foderrotfrukter, betmassa, drank och pulpa. Då flertalet av dessa under normala förhållanden betinga avsevärt lägre pris pr foderenhet än kraftfodermedlen, blir den på detta sätt använda potatisen betydligt sämre betald än flen, som

gives åt de förstnämnda djurslagen. — — — — — — — — _ _

— — — — — — — — — Någon nämnvärd skillnad i kornas förmåga att tillgodogöra rå och kokt potatis har) icke kunnat konstateras.

sr>

Av på förhand väl rengjord potatis har ut fodrats med ända till 17 kg. såväl rå som kokt dylik pr ko och dag, utan att detta medfört någon olägenhet med hänsyn till kornas välbefinnande eller avkastning. Av rå potatis har vid utfodringen av mjölkkor i medeltal 1 kg. torrsubstans, av medelgod vara alltså 4 kg., motsvarat en foderenhet i foderbetor eller lagrad betmassa.»

Drankens företräde som fodermedel åt, nötkreaturen har utförligt betonats uti flera av de till kommitterade ingivna utlåtandena.

1 franken anses sålunda såsom fodermedel vara synnerligen näringsrik. Det göres gällande, att drankframställningen innebär »eu koncentrering av råmaterialens halt av äggvita och fett», något som för utfordringsändamål anses vara av synnerligen stor betydelse,1 samt vidare, att i dranken ingå alla ur jorden hämtade växtnäringsämnen.

I sammanhang härmed har anförts, att jorden genom bränningen av potatisen endast skulle förlora sådana ämnen, som potatisplantan hämtar ur luften d. v. s. kol, väte och syre.2 Därest icke de i dranken ingående näringsämnena genom kreatursgödsel återföras till jorden, skulle potatisodling därför icke kunna fortfara.3

Kommitterade vilja i detta avseende framhålla, att i dranken kvarstannar blott eu ringa bråkdel av potatisens huvudsakliga näringsämne, stärkelsen. \rad åter drankens relativt höga halt av smältbar äggvita angår, torde numera de uti professor Hanssons fodermedelstabeller upptagna siffror kunna anses allmänt godtagna. Hansson uppger en halt av smältbara äggviteämnen av för potatisdrank i medeltal 0.5 5 procent, motsvarande för potatis blott 0.4 procent. Då varje viktenhet potatis vid bränning giver 1 V* gång så mycket drank, förefaller det som om äggvitemäugden genom bränningsproceduren betydligt ökats, nämligen

Dranken som fodermedel.

till

0.5 5 0.40

1.5 == 2.0fi av vad som funnits i potatisen. Förklaringen

härtill synes visserligen delvis ligga uti att till varje deciton potatis sättas omkring 3 kilogram spann mål. Om dennas äggvitehalt inräknas (med 7 procent smältbar äggvita), skulle drankens ur råämnena häm-

, 3x7 0.4 o

tade äggvitehalt egentligen komma att uppgå till . , -f .— = 0.41

öö & & i rtD 100-1.5 1.5

procent, eu siffra, som ju kommer avsevärt under drankens verkliga äggvitehalt. Detta förhållande förklaras med att genom den vid brännerierna försiggående jäsningsprocessen äggviteämnen bildas eller att åtminstone

1 Sveriges bränneriidkareförening u. p. a. (bil. 6).

2 Professor Forsberg (bil. 2).

3 Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott (bil. 5).

de mindre värdefulla så kallade amiderna överföras till verkliga äggviteämnen. Gjorda försök1 lära nämligen hava visat, att jästsvamparnas verksamhet i gynnsamma fall kunna öka potatisens halt av smältbar äggvita med ända till omkring 30 procent.

Av vad nu sagts framgår, att viss hänsyn till drankens relativa rikedom på smältbar äggvita måste tagas vid övervägande av möjligheterna till lanthushållningens omläggande i anledning av potatisbränningens upphörande.

Det har vidare framhållits, att dranken är ett synnerligen lättsmält fodermedel,2 3 som icke utan nackdelar med avseende å djurens matsmältning skulle kunna utbytas mot potatis.8

Detta motsäges emellertid därav att just kokningsproceduren vid brännvinstillverkningen framhållits såsom orsak till drankens lättsmälthet, vid vilket förhållande vanlig kokad potatis borde vara lika tjänlig som dranken till foder. Professor H. Juhlin-Dannfelt har också anfört, 4 * * att dranken (även vid stark halmfodring) kan ersättas av andra billiga saftiga fodermedel, såsom rotfrukter och potatis, jämte behövligt tillskott av kraftfoder, samt att det numera får anses fastslaget, att potatis i kokt form kan med fördel utfodras åt både hästar och nötkreatur. De av professor Nils Hansson verkställda praktiska utfodringsförsöken bekräfta ju ock, att så är förhållandet.

Aven i fråga om utfodring av kor ha, såsom redan anförts, de av professor Hansson verkställda försöken utfallit till full belåtenhet, ehuru potatisens fodervärde därvid befunnits vara minst 10 procent lägre.

Att märka är, att de av professor Hansson verkställda försöken utförts med stor försiktighet, så att djuren så småningom vant sig vid potatisutfcdring, innan full ranson därav givits, varför man icke torde kunna tänka på en hastig övergång från drank- till potatisutfodring över hela linjen. En sådan övergång måste säkerligen noggrant förberedas.

Dranken saknar emellertid ej heller olägenheter såsom fodermedel. Den surnar nämligen mycket hastigt och blir då direkt skadlig i foder- -smältningsavseende. Det möter också stora svårigheter att utfodra den i tillräckligt färskt tillstånd, utan att överskrida lämplig kvantitet per

1 Se O. Kellner, Die Ernähring der Landwirtschaftlichen Jfutztiere, s. 361.

2 Sveriges bränneriidkareförening u. p. a. (bil. tij.

3 Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott (bil. 3).

4 Se årsberättelsen, nr 2 av kungl. lantbruksakademiens handlingar och tidskrift av år

1915, återgivet uti här bilagda yttrande av Svenska cellulosaföreningen (bil. 7), iivensom Juhlin-

Dannfelts likaledes bilagda yttrande i samma ämne den 10 december 1919 (bil. 8).

djur och dag. Alltför stark drankutfodring medför 1 nämligen likaledes lätt rubbningar i fodersmältningen, såsom magkatarr, kolik, utsot och slapphet. Drankutfodrade djur angripas stundom av mugg, vilket är ett tecken på att givorna varit för stora eller renligheten för svag.

Av det nu sagda torde framgå, att dranken, efter en med viss försiktighet företagen övergång, kan såsom nötkreatursfoder ersättas med potatis jämte tillskott av mera äggvitehaltigt kraftfoder, vilket naturligen ej hindrar, att lantmannen, där så låter sig göra, torde föredraga att övergå från potatisodlingen till odling av mera äggviterika foderväxter. Då sålunda någon inskränkning i kreatursskötseln på grund. av bränningens upphörande icke med nödvändighet behöver ifrågakomma, förfalla givetvis påståendena om, att jorden i denna händelse skulle behöva förlora nödiga näringsämnen.

Drankens betydelse såsom fodermedel består icke endast i, nu nämnda göda egenskaper utan framför allt i dess prisbillighet i jämförelse med den råa eller kokta potatisen jämte nödigt tillskott av äggvitehaltigt foder. För klargörande av den förlust, de nuvarande odlarna av bränneri potatis bl. a. på denna grund anse sig riskera, tillåta sig kommitterade hänvisa till agronomen Nannesons uti Sveriges allmänna lantbrukssällskaps medlemsblad för januari månad; 1920 publicerade utlåtande (bilaga 10).

På 100 hektar odlad jord inom Gärds härad (det mest typiska bränneridistriktet) i Kristianstads län komma enligt Nanneson i medeltal 15 hektar potatisodling.

Om av ifrågavarande 15 hektar 10 hittills varit avsedda för bränningen 2, autager Nanneson, att dessa 10 hektar utbytas 8 mot havre- och 2 mot rovodling. De 10 hektaren potatisåker, som sålunda skola utbytas, producera enligt Nanneson för närvarande 1 200 deciton potatis, förutom utsädet, vilket vid bränning giver omkring 1 800 deciton drank (1 hektoliter potatis giver ungefär 1 hektoliter drank). Ifrågavarande drankmängd representerar enligt Nanneson ett fodervärde av 12 000 foderenheter och 1 080 kilogram smältbar äggvita. I jämförelse med havrehalm och rovor har drank en relativt hög äggvitehalt, varför, om samma avkastning skulle uppnås från djurstallarna, komplettering av dessa äggvite-

1 X". Hansson, Handbok i utfodringslära, s. 330.

2 Då förut framhållits, att av 1912 års potatisskörd inom Kristianstads län endast omkring 29 procent brändes, och resten torde — även inom de egentliga potatisdistrikten — ha använts till stärkelsefabrikatiou, människotöda, in. m., kan Nannesons exempel med 67 procent till bränneriändamål icke anses tillämpligt annat än i rena undantagsfall. För försiktighetens skull vilja, kommitterade dock räkna med Nannesons proportioner i detta avseende.

fattiga fodermedel måste äga rum genom inköp av oljekakor eller annat äggviterikt kraftfoder. Efter ganska vidlyftiga beräkningar i fråga om de olika fodermedlens näringshalt och rörande jordens olika behov av gödsel vid havre- och rovodling och den större arbetskostnaden vid potatisodling, kommer Nanneson till det resultat, att potatisodlingen ger 4 555 kronor 20 öre högre nettoavkastning på den areal (10 hektar), varifrån de 1 200 deciton potatis tagits. Nanneson kommer härefter till följande märkliga slutsats:

»Räkna vi med ett nuvarande egendomsvärde av 1 200 kronor per har och eu normal förräntning av 5 procent = 60 kronor per har skulle alltså under nuvarande förhållanden den ifrågasatta drifts förändringen medföra en förlust motsvarande en minskning av jordvärdet med omkring 75 procent, sålunda ett relativt ännu ogynnsammare resultat än före kriget.»

I fråga om ovanstående vilja kommitterade endast anmärka, att beräkningarna grunda sig allenast på en viss driftsform, samt att värdeminskningen, sådan den under nuvarande konjunkturer framstår uti Nannesons exempel, knappast kan i sin helhet antagas träffa »jordvärdet».

För egen del vilja kommitterade anföra följande:

Av skäl, som dels redan berörts, dels längre fram komma att beröras, synes det kommitterade av vikt, att kreatursbesättningarna hållas vid makt just i de distrikt, där bränneripotatisen nu odlas. Det torde därför vara lämpligt att, såsom Nanneson, beräkna kostnaderna för drankens ersättande med annat dyrare fodermedel till en lika stor kreatursbesättning som den med dranken nu utfodrade.

Utan att med det följande vilja på något sätt föregripa den mera ingående utredning, som på detta område torde få anses nödvändig, vilja kommitterade här till en början göra ett överslag angående möjligheterna i ekonomiskt avseende i det fall att dranken veiddigen skulle såsom fodermedel för kreaturen ersättas av potatis i oförädlad form jämte nödig tillsats av kraftfoder.

Med stöd av professor Hanssons fodermedeltabeller torde man kunna räkna med att 100 kilogram drank hålla i medeltal 5.5 foderenheter och 0.5 5 kilogram smältbar äggvita, medan 100 kilogram potatis hålla 26 foderenheter och 0.4 kilogram smältbar äggvita, samt 100 kilogram oljekakor (jordnöts-) 125.3 foderenheter och 39.6 kilogram smältbar äggvita.

Med denna utgångspunkt skulle utbytet kunna beräknas sålunda:

ISO ooo kg. drank............

9!)()() i'

li 9 i) O kg. smältbar ii

medan såsom ersättning härför skulle erlordras:

27 000 » potatis .......................

7 020 » i> 108 "

2 sia » » Sill »

noll 2 In0 » jordnötkakor

Summa 9 $3H f.e. och 999 kg. smältbar ägg v i ta.

Alä märka är härvid, att till värjo deeiton potatis vid bränningen åtgå omkring 0 kilogram spannmål, vadan alltså vid bränningens upphörande 3 x 1 200 —-8 600 kilogram spannmål bliva fria. att användas till annat ändamål.

Nanneson bär uti sina kalkyler uppskattat potatispriset så högt som till 8 kronor per deeiton. Eu dylik uppskattning, som enligt uppgift grundar sig på vissa beräkningar av potatisens produktionskostnader, synes jämväl hava godtagits vid prissättniugsdelegationens bestämmande av potatisspritpriset, varför oek brännerierna, på brännvinskonsumentemas bekostnad, väl äro i stånd att betala, och jämväl i verkligheten till sina egna delägare erlägga ett dylikt högt, pris på potatisen. Då emellertid potatisen i den fria marknaden säljes vida billigare, för närvarande på grund av den rika potatisskörden ända ned till ungefär 3 kronor 50 öre per deeiton {motsvarande 2 kronor 50 öre per hektoliter), och det högsta pris, vartill potatis under förliden höst sålts i Skåne1, är 7 kronor per deeiton, kan det ju sättas i fråga, huruvida verkligen ett så pass högt pris som 8 kronor per deeiton bär läggas till grund vid här förevarande beräkningar.

Kommitterade anse visserligen klart, att de för närvarande inom b rån neri distrikten gällande abnormt låga marknadspriserna å potatis, som bero på fjolårets ovanligt rika avkastning och på det förhållandet att lantbrukarna räknat med en mera omfattande avsättning av potatis för bränneriändamål äu statsmakterna för närvarande medgivit, icke kan läggas till grund för några som helst framtida beräkningar. Potatisens fodervärde för hästar och svin är också — såsom redan visats — ganska högt och torde, måhända även efter avdrag för kokningskostnaden, försvara en uppskattning av ända till 8 kronor per deeiton. 1 den man emellertid potatisen icke kan vinna avsättning såsom häst- och svinfoder, utan endast skulle kunna utfodra» åt nötkreatur, är dess fodervärde, som förut nämnts, i och för sig minst 10 procent lägre, och torde med hänsyn tagen till de ökade omkostnader för anskaffande av äggviterikt kraftfoder,

1 Professor Juhiio-1 Järn* u*[t s utlåtoiule (ten 10 december IBIS ‘ bil. 8).

Sulfit spriMwäningtu.

som därvid äro nödvändiga, knappast kunna sättas högre än till 7 kronor per decitou.

Då några exakta beräkningar av potatisens produktionskostnader för närvarande icke finnas tillgängliga eller nu kunnat av kommitterade verkställas, och för övrigt potatisen, med hänsyn just till växelbruket, torde i alla händelser — i längden med ekonomisk fördel — både odlas och säljas jämväl till priser understigande de beräknade produktionskostnaderna, lärer icke något visst potatispris kunna här fastställas. Som det emellertid icke heller är möjligt att vid framtida beräkningar tillämpa de proportiouer mellan olika värden, som gällde före krisåren, och då de uti Nannesons kalkyler rörande potatisbränningens ekonomiska betydelse för jordbruket under nu rådande förhållandena ingående poster i övrigt synas hava konsekvent upptagit de nuvarande marknadsprisen, hava kommitterade ansett av intresse att i förevarande överslag för jämförelses skull även se till, huru kalkylerna skulle ställa sig, därest man, exempelvis, skulle utgå från ett potatispris vid själva brännerierna av 7 kronor per deeiton, motsvarande icke fullt 5 kronor per hektoliter. Efter det hänsyn också tagits till frakten av potatisen till brännerierna, vilken får betalas av producenterna, skulle man då hava att räkna med ett genomsnittsvärde av ungefär 6 kronor 50 öre per deeiton för potatisen på produktionsplatserna, där ju också kreaturen utfodras. Vid ett potatispris av 8 kronor vid brännerierna skulle man kunna räkna med ett värde av 7 kronor 50 öre på produktionsorterna.

Drankpriset är av Nanneson räknat till 1 krona per deeiton, likaledes enligt för närvarande gällande kontrakt. Drankens fodervärde är i själva verket betydligt högre, nämligen för 100 kilogram å 5.5 foderenheter, — beräknade såsom saftfoder till ett pris av 26 öre, — 1 krona 43 öre. Dranken säljes emellertid av praktiska skäl billigt vid själva brännerierna, för att de dryga transportkostnaderna för dranktunnorna skola kunna betala sig, varför kommitterade icke ansett sig kunna jämka på det av Nanneson beräknade drankpriset. Uti jordbrukarens kostnader måste dock även transportkostnaderna inräknas, varför totalkostnaderna för dranken naturligen på längre avstånd från brännerierna i själva verket komma att närma sig fodervärdet. Här nedan skall emellertid till en början räknas endast med det för potatisbrännarna gynnsammast tänkbara läget alldeles intill bränneriet, och alltså med ett drankpris av 1 krona per hektoliter.

Medan 180 000 kilogram drank alltså kosta .................. kronor 1 800: —,

betingar ersättningen härför (sid. 89) alltså följande:

potatisfodret .......................................... '6.5x270= » 1 755: —

samt jordnötskakorna ........................ 2 250x0.55 = » 1 237: 50

eller sammanlagt kronor 2 992: 50.

Kn merkostnad alltså för potatislodringen av ............... kronor 1 l‘J2: rot.

Vid ett potatispris av 8 kronor vid brännerierna skulle merkostnaden bliva 1 4(!2 kronor.

Kn del av de dyrbara jordnötskakorna torde emellertid i allmänhet kunna ersättas genom eu ökad odling av baljväxter, där sådan odling låter sig genomföras. Raps- och linfröodlingen inom riket har också de senare åren gjort avsevärda framsteg, och förhoppning torde finnas om att denna odling kan ytterligare utvidgas, åled hänsyn härtill torde man för framtiden kunna hoppas på något billigare ersättningsfoder än olj ekakorna.

Emellertid framgår, att uti de anförda exemplen drankens bortlånande i händelse av oförändrad potatisodling skulle betyda en minskad avkastning av omkring 1 200 respektive 1 500 kronor per 10 hektar odling av för bränning använd potatis eller 100 hektar samfälld odling.

Klart är nu, att ovanstående överslagsberäkning endast gäller i bränneriernas omedelbara närhet, och att resultatet i själva verket till största delen beror på att dranken där för närvarande erhålles till lägre pris än som motsvarar dess värde såsom saftfoder. Tv räknar man med detta värde, 1 krona 43 öre i stället för 1 krona per hektoliter, betyder detta en fördyring av kostnaderna vid drankfodringen av icke mindre än 0.4 3 x 1 800 = 774 kronor på den valda ytenheten, i vilket fall alltså förlusten vid bränningens upphörande skulle reduceras till omkring eu tredjedel.

Därest nu dranken skulle i sin helhet ersättas med potatisloder jämte oljekakor, skulle härtill tydligen på den valda ytenheten åtgå

27 000

120Ö00 “ lmSettl'

procent av det för bränningen hittills använda

potatisöverskottet. Om detta för hela Kristianstads län, såsom förut, antages vara 84 000 ton, skulle alltså åtgå 22.5 procent av 84 000 ton = 18 900 ton. Såsom redan framhållits, torde emellertid lantbrukarna i regel komma att föredraga eu partiell övergång till odling av loderrotfrukter, vartill kommitterade återkomma i det följande.

Då samtliga inkomna utlåtanden ävensom för kommitterade tillgängliga upplysningar i övrigt giva vid handen, att utsikterna för stärkelse- och potatisflingefabrikationen för närvarande äro synnerligen ovissa, och fasta hållpunkter för frågans bedömande saknas, finna kommitterade icke skäl ingå på eu närmare undersökning av dessa förhållanden.

Avsättningsmöjligheterna till stärkelsefabriker och potatistorkerier.

Export.

Sammanfatt-

ning.

Icke heller torde man under nu rådande förhållanden kunna räkna med några möjligheter av potatisexport.

Såvitt kommitterade kunnat tärna, stå i allmänhet flera möjligheter till buds att på annat sätt avsätta den hitintills för bränneriändamål odlade potatisen. Till och med i Kristianstads län, där en dylik omläggning i anledning av potatisodlingens koncentrering måste antagas bliva svårast att genomföra, skulle nämligen, under den angivna förutsättningen, att inom länet hittills för bränneriändamål använts 84 000 ton potatis ( - ungefär 70 procent av hela rikets), avsättning härför kunna beredas på ungefär följande sätt:

Till människoföda 70 procent av för hela riket beräknade

10 000 lort ............ ............................................................. 7 000 ten

>’ utfodring av hästar................................................................ 30 000 »

y> » » svin .................................................................. 28 000 >

» drankens ersättande med potatis som föder åt nötkreatur 18 900 »

Summa 83 900 ton.

Ilen omläggning av kreatursfodringen, som här skisserats, skulle, såsom redau nämnts, helt naturligt icke kunna genomföras utan ganska noggranna förberedelser. Någon säkerhet för att en sådan omläggningkan fullt genomföras inom de mest typiska potatisdistrikten firmes icke heller, varjämte såsom framhållits, drankens bortfallande på platser intill brännerierna kommer att betyda eu avsevärt minskad vinst av boskapsskötseln. Med säkerhet torde dock kunna påstås, att vanskligheterna i detta avseende komma att inskränka sig till relativt obetydliga områden; enkannerligen sådana, där de största hindren för potatisens transporterande föreligga, och där jordmånen icke tillåter eu ökad baljväxtodling för erhållande av lämpligt, potatisen kompletterande kofoder1.

1 Rörande de särskilt svåra förhållandena inom (förds härad av Kristianstads län liar Nanneson, på kommitterades anmodan, verkställt följande kompletterande beräkningar om möjligheterna att vinna avsättning för potatisöverskottet till foder åt hästar och svin:

Den officiella statistiken rörande jordbruk och boskapsskötsel för år 1915 (det År då häradet loka lund ersöktes) utvisar följande siffror:

Odlad jord .................................... 28 201 bär

Potatisodling ................................ 3 69(1 »

Äldre hästar ................................. 4 540 st.

Unghästar................................ ...... 1398 »

Svin ............................................. 15 628 »

9;;

I sistuiunuda fall bliver det emellertid, såsom redan fram hållits, i praktiken förenat med mindre förluster för lantmännen att i någon män inskränka potatisodlingen och övergå till odling av de mera åggvitehaltiga foderrotfrukterna, grönfoder, havre in. in. för kokreaturens utfodring. För bedömandet av frågan, huru en dylik partiell övergång till annan odling lämpligen kan genomföras, synas de av Nanneson i hans utlåtande utstakade linjerna kunna tjäna till ledning. Utan att i övrigt ingå i detal(granskning av Nannesons sill ror, må här blott erinras, att Nanneson upptagit ett potatispris å produktionsorterna av 8 kronor per deciton, medan kommitterade i sitt å sid. 88 anförda exempel räknat med ö kronor 50 ört1. Redan detta gör eu skillnad av 1.5 e kronor per

Antager man att potatisskörden. från 10 procent av åkerarealen, alltså från 2 800 hektar, förut använts för b rån urriii lida mål. motsvarar detta vid en skörd av 12 ton per hektar (utsädet frånräkna^) en kvantitet av 33 000 ton bränneripotatis. Ilesten av potatisarealen, d. v. s. 896 hektar eller 3.2 procent av åkerarealen motsvarar ungefär potatisodlingens omfattning i de delar av : landet, som ej odla'potatis till fabriksän damål, och.torde sålunda fylla behovet av mat- och foderpotatis.

Per äldre häst torde man kunna beräkna en dagsutfodring av potatis om i medeltal högst 10 kilogram per dag under 200 dagar av året. alltså, per är 2 ton samt per vinghäst halva mängden eller per år 1 ton.

Om man utgår från en lika stor svinstock i förhållande til! koantalet söm Danmarks ar 1915, eller 220 svin per 100 kor, skulle man i Gärds härad kunna beräkna 2.20 x 9 628 eller ungefär 21 000 svin (= 75 per 100 hektar). Om per år och svin beräknas en potatisutfodring av i medeltal högst 600 kilogram, skulle till svinutfodring per år förbrukas 12 600 ton. Det är emellertid att märka att potatis även tidigare använts till svinfoder i stor utsträckning i dessa potatisodlande bygder. Beräknas denna potatisutfodring under normala förhållanden till 300 kilogram per svin utgör detta för 1915 en potatiskvantitet av 15 600 x 300 = 4 680 ton, vadan den verkliga ökningen i potatisförbrukning i svinstallama kan beräknas till 7 920 ton.

Av potatisöverskottet 33 600 ton skulle alltså kunna förbrukas högst till hästar (4 546 x 2 -f- 1 398 x 1)= 10 490 ton = 31.2 %

» svin (12 600 — 4 680) = 7 920 » =23.6%

Samma 18 410 ton = 54.8 %

Det är emellertid att märka, att även inom Gärds härad odlingen av bränneripotatis icke tii- likformigt utbredd, utan finnas där områden med eu procentiskt betydligt större potatisodling än häradsmcdeltalet, liksom där finnas områden med relativt ringa, eller ingen odling av bränneripotafis, vilka senare områden icke utan vidare kunna betraktas som köpare av överskottepotatis från de förra.

För att belysa, huru problemet ställer sig inom ett dylikt särdeles utpräglat bräoneriområde, torde några siffror från Evcröds socken inom Gärds härad vara av intresse.

Odlad jord....................................... 1 792 har

Potatisodling.........................-.......... 339 »

Äldre hästar .................................... -13 st.

Yngre » Ilo »

Svin................................................. 461 » , ■

ÖifCnjamj tiil annan od/In//.

deciton, d. v. s. sammanlagt 1.5 x 1 200 = 1 800 kronor till den nya hushållsplanens favör. Den av Nauneson beräknade nettoförlusten, 4 555kronor, på den valda ytenheten, reduceras härmed till 2 755 kronor.

Nannesons exempel skulle helt schematiskt gälla vid ett utbyte av hela arealen bränneripotatis mot annan odling. Då emellertid naturligt är,, att en så pass stor procentuell förminskning av potatisarealen med hänsyn till växtföljden är svår att genomföra, och av vad förut sagts framgår, att större delen av den nuvarande bränneripotatisen kan — sannolikt rent av med ekonomisk fördel — användas till utfodring av hästar och svin, kan här givetvis endast bliva frågan om återstoden, som på vissa orter icke kan transporteras bort och icke heller lämpligen anseskunna användas till kofoder. Räknar man nu med att de 22.5 procent av bränneripotatisen, som enligt vad förut sagts skulle ersätta dranken, utbytas mot produkter av annan odling, skulle alltså förlusten inskränka sig till 22.5 procent av 2 755 kronor eller 620 kronor på den valda ytenheten av 100 hektar (sid. 87). Med ett potatispris av 8 kronor per deciton vid brännerierna eller 7 kronor 50 öre på produktionsorterna skulle förlusten bliva 890 kronor.

Om man med Nanneson räknar med ett nuvarande egendomsvärde av 120 000 kronor per 100 hektar och en normal förräntning av 5 procent, d. v. s. på den valda ytenheten 6 000 kronor, skulle alltså den av kommitterade här för de typiska bränneridistrikten skisserade driftsförändringen kunna beräknas medföra eu årlig förlust, motsvarande en minskad avkastning under nuvarande konjunkturer av något mer än

Potatis har här odlats på 19 procent av åkerarealen. Beräkna vi att under normala förhållanden bränneripotatis levererats från 15 procent av denna, motsvarar detta 270 x 12 = 3 340 ton bränneripotatis. Av denna potatis skulle — om vi räkna efter samma grunder som förut — kunna förbrukas

till hästar ( 213 x 2 + 110 x 1 ): 536 ton = 16.1 %

» svin (1200 X O.fi — 400 X 0.8)= 600 » =17.9%'

Summa 1136 ton = 34.0 %

Av det beräknade potatisöverskottet skulle sålunda inom Gärds härad 54.8 och inom Everöds socken 34 procent kunna avsättas genom utfodring i häst- och svinstallar.

Med avseende å dessa beräkningar må, förutom en hänvisning till noten å sid. 87, endast framhållas, att potatiskonsumtionen per svin och år, såsom i texten sid. 82 angivits, torde kunna räknas till 700 i stället för 600 kilogram, art förhållandet mellan antalet kor och svin i Danmark, där svinaveln i stor utsträckning just bygger på mejerirörelsen, icke kan anses vara normgivande för trakter med andra förutsättningar (jämför sid. 84), att Nannesons beräkningar blott avse förbrukning av potatis såsom foder för hästar och svin, varemot kommitterade räknat med möjligheten att avsätta en betydande del (tillhopa 32 procent, so sid. 92) till mäniskoföda genom transportertill annan ort ävensom till nötkreatursfoder. I betraktande härav förefalla de resultat, vartill Nanneson här kommit, icke alltför nedslående.

10 procent, varemot, vid ett beräknat potatispris vid brännerierna av 8 kronor per deciton, förlusten skulle kunna beräknas uppgå till 14 procent. "Räknat per hektar och år skulle samma förlust uppgå till 6.2 0 respektive 8.9 0 kronor.

De här mera som exempel utförda överslagsberäkningarna hava blott avsett att lämna någon ledning vid bedömandet av möjligheterna överhuvudtaget för jordbruket inom potatisdistrikten att bära eu inskränkning av brännerirörelsen. Härmed är alltså icke sagt, att icke förlusterna på de allra magraste potatisorterna, där potatisöverskottet för närvarande är synnerligen stort i förhållande till kreatursstocken, sannolikt måste bliva större. Någon närmare utredning rörande ifrågavarande områdens utsträckning och i vad mån förhållandena på varje särskild ort med avseende å jordmån, transportförhållanden m. m. möjligen medgiva en reglering i den ena eller andra riktningen i framtiden, ha kommitterade ännu icke ansett sig kunna förebringa.

Av det här förut anförda anse kommitterade emellertid framgå, att även potatisbränningen, som redan under det senaste halvseklet till omfattningen allt mera reducerats, kan utan mera betydande svårigheter för jordbruket ytterligare inskränkas. Inom stora områden, där potatisen helt och hållet eller till största delen kan när som helst vinna avsättning på annat sätt eller jordmånen icke är sämre än att, där så är nödigt, en övergång till annan odling med lätthet låter sig genomföra, kan säkerligen brännerirörelsen utan större olägenheter redan nu nedläggas. Inom de typiska bränneridistrikten åter — där odlingen delvis är beroende av att potatisodlarna på grund av bränningen kunna erhålla ett högre pris på potatisen än som eljest med hänsyn bl. a. till transportförhållandena varit möjligt eller få dranken till lägre pris än som motsvarar fodervärdet — där kan sannolikt ett nedläggande av brännerirörelsen icke ske utan minskad avkastning för enskilda jordbrukare. Antagligt är dock, att svårigheterna i detta avseende på många håll kunna övervinnas -eller väsentligen reduceras genom att en tillräcklig övergångstid anordnas.

Slutsatser.

VI. Principuttalande.

Såsom inhämtas av den föregående framställningen, är det möjligt att vid rening av sulfitspriten erhålla en sådan renhetsgrad, att denna sprit för förtäringsändamål måste anses likvärdig med jordbruksproduktspriten. Kommitterade hava jämväl visat, att kostnaderna för framställning av sprit ur jordbruksprodukter för närvarande måste beräknas till 1 krona 40 öre, respektive 1 krona 50 öre, beroende på potatispriset, medan tillverkningskostnaderna för sulfitspriten endast uppgå till cirka 54 öre, allt för liter å 100 procent. Då därtill kommer, att sulfitspriten, framställes ur ett material, som hittills i regel såsom en värdelös avfallsprodukt fått bortrinna, men jordbruksproduktsprit nästan utan undantag framställes ur för folkhushållningen värdefulla råmaterial, kan enligt kommitterades mening intet tvivel råda därom, att, så länge spritframställning för förtäringsändamål är medgiven, sulfitspriten ur nationalekonomisk synpunkt är vida att föredraga framför jordbruksproduktspriten. ' Denna omständighet får sin stora betydelse inför det förhållandet att, såsom under IV visats, vid användande av såväl jordbruks- som sulfitbränning långt större spritkvantiteter skulle kunna framställas än som motsvara behovet, samt att sulfitspritfabrikerna i förening med jästfabrikerna redan nu måste anses i stånd att täcka rikets hela spritbehov.

Lantbruksbrännerierna hava emellertid ända till mitten av år 1919 haft ensamrätt att tillverka brännvin för ändamål, till vilka sådan vara. i beskattad form måste användas. Detta förhållande sammanhänger med tillkomsten av gällande lagstiftningsbestämmelser och därmed att sulfitsprit först under de senaste åren börjat framställas i större skala.

Införande av likställighet mellan sulfitsprit och lantbruksproduktsprit skulle alltså i första rummet förutsätta upphävande av de bestämmelser, varigenom det senare slaget av sprit erhållit ett försteg. Kommitterade vilja därför här något närmare belysa, huru dessa bestämmelser tillkommit och vilken betydelse de fö]- närvarande hava.

De föreskrifter i brännvinstillverkningsförordningen, som verka

särskilt hindrande för suliitbränncrierna, äro, såsom förut av kommitterade framhållits, bränningstidens begränsning till viss tid under året samt bestämmelserna om högre skatt vid övertillverkning.

Nu nämnda anordningar hava sill grund i 1855 års lagstiftning. Redan i den proposition, som Kungl. Magt framlade för 1853—54 årens riksdag, voro huvudsakligen två utviigar föreslagna »för att uppnå den förminskning av brännvinstillverkningen, Kungl. Maj:t, ansett nödvändig, nämligen inskränkning till tiden och en högre beskattning å tillverkningen och försäljningen.»1)

Efter åtskilliga jämkningar och ändringar infördes slutligen genom 1871 års förordning den ännu gällande bestämmelsen, att brännvinstillverkning utan samband med pressjästberedning endast skulle få bedrivas under tiden från och med den 1 oktober till och med den 1 maj.

Denna bestämmelse, som sålunda ursprungligen var införd såsom eu anordning för att i viss grad hindra brännvinsbränning och därmed indirekt utgöra ett inskränkande moment uti jordbrukarnas fria avsättning av lantbruksprodukter för bränneriändamål, bär nu blivit ett skydd för lantbrukarna och lantbruksbrännerierna, när sådana brännerier uppkommit, vilka, såsom sulfitbrännerierna, på grund av råmaterialets beskaffenhet äro tvungna att bedriva tillverkningen under hela året.

x) Beträffande inskränkningen till tiden föreslog det särskilda utskott, till vars behandling brännvinslagstiftningen vid den nyssnämnda riksdagen var hänskjliten, att brännvinstillverkning endast skulle få utövas under två månader av året. Till stöd för sitt förslag anförde särskilda utskottet följande:

»I och för sig själv och under vanliga förhållanden torde väl inskränkning till tiden varken vara ett tillförlitligt medel för ändamålets vinnande, eller det i industriellt och ekonomiskt hänseende fördelaktigaste, emedan en hantering, som får drivas endast tidtals, icke kan framkalla eller bibehålla arbetares största möjliga konstfärdighet, emedan arbetets företagande hindras under den tidpunkt, då det, efter olika orters olika natur- eller handelsförhållanden, kan vara bekvämast och fördelaktigast, emedan det kapital, som ligger uti den oftast ganska dyra redskapen/1 måste under en stor del av året vara dött och utan avkastning, och emedan varans tillverkning måste ske på en gång och hastigt, utan möjlighet att förutse, huru pris och efterfrågan kunna komma att visa sig, då hon skall av låtas — en omständighet, som kan, innan nästa tillverkning inträffar, framkalla brist och oskäliga pris, med därav följande överdrivna spekulationer och ett vingleri, som icke inträffade, i fall tillverkning kunde få ske, när helst stark efterfrågan visade sig, eller ock underpris, med därav härledda bemödanden att med alla medel utprångla varan — men oaktat den verkliga vikten av dessa skäl, har utskottet icke kunnat undgå att finna eu tidsinskränkning nödvändig, i anseende till de faror, som oinskränkt, eller till och med lång, bränningstid kunde medföra, under de i Sverige genom vanor och föregående författningar framkallade förhållanden.

Det är nämligen att befara, att, om brännvinstillverkningen gåves fri till tiden, skulle vid första försöket med ett nytt beskattningssystem dettas följder icke kunna av mängden be-

SulfUspritutredningen. 13

98 Då frågan första gången uppkom att tillverka brännvin av råmaterial, som krävde en kontinuerlig drift, gällde det att skaffa tillgångpå ett billigare denaturerat brännvin än det dittills i handeln förekommande. Enligt ett till propositionen nr 124 av den 7 april L905 fogat utdragur statsrådsprotokollet över finansärenden anförde föredragande departementschefen, att enligt vad till hans kännedom kommit planer vore ä bane att anlägga en fabrik för tillverkning av brännvin ur torv. Dä det vore angeläget, att dylikt brännvin tillhandahölles utom för andra denatureringsändamål även såsom bränsle, borde lagstiftningen inrättas så, att om möjligt tillverkning av dylikt brännvin kunde uppstå och på ett lönande sätt bedrivas. Ville man möjliggöra drivandet i stor skala av en sådan industri, som här vore i fråga, vore det nödvändigt att medgiva, att vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet denaturerades, tillverkningen finge bedrivas även under den del av året, då brännvinstillverkning i allmänhet icke finge äga rum. I enlighet härmed framlades förslag till ändrad lydelse av bränn vins tillverkningisförordningen i det av departementschefen angivna syftet. Ifrågavarande förslag blev antaget av riksdagen.

Någon tillverkning sådan som den av departementschefen ifrågasatta kom emellertid ej till stånd, förrän då sulfitluten började använda» såsom råämne lor brännvinsframställnmg. Under avd. Ii o ;sid. ooj har redogörelse lämnats för frågans behandling vid 1910 års riksdag och det därvid fattade beslutet, att icke blott brännerier, som' denaturerade hela sin brännvinstillverkning, utan även de, som exporterade densamma, skulle äga att under hela året bedriva tillverkningen. Redan då synes man hava haft blicken öppen för den kommande konkurrensen mellan lantbruksbrännerierna och sulfitbrännerierna samt den möjlighet, som bestämmelsen om den beskattade brännvinstillverkningens tidsinskränkning innebar. 1 ett den 28 januari 1910 avgivet utlåtande i ämnet framhöll nämligen kontrollstyrelsen, efter att hava erinrat om de tidi-

räknas, utan en överdådig tillverkning för ögonblicket uppstå, som slutade med stora enskilda förluster ocli missnöje. Från denna oförmåga att beräkna följder härleder sig det inkast, som ofta förspörjes mot utsträckning av rättigheten att tillverka brännvin: det heter, att landet kommer att värre än någonsin översvämmas av denna vara. Man tyckes föreställa sig — och den föreställningen är även i motioner uttalad — att lika mycket som nu skulle framgent, med ett annat skattesystem och skattebelopp, i alla fall förbrukas; och det är då givet, att den tron även vidhålles, att tillverkningen bliver så stor, hon får bliva, eller att flera skola tillverka, eftersom flera äga tillverka. Från denna tro är steget icke långt till en önskan att även vara med i den väntade stora rörelsen. Misstaget skall väl slutligen bliva insett; men under tiden, och innan allmänheten hinner vänja sig vid den nya tingens ordning i denna näringsgren, är det fara värt. att det fullkomliga frigivandet i avseende på tiden skulle åstadkomma betydliga olägenheter.»

garn av riksdagen företagna ändringarna i fråga om tillverkningstiden» längd, att, utom skälet att inskränkningen av sagda tid medförde minskning i brännvinsproduktionen, det även anförts, att en dylik inskränkning vore nödvändig för näringens bibehållande vid jordbruket oeli för att hindra dess övergång till fäbriksrörelse.

Den andra för en i stort bedriven brännvinstillverkning hindrande bestämmelsen i brännvinstillverkningsförordningen är stadgandet om övertill verk ning. Enligt 13 § 2 inom. av nyssnämnda förordning skall nämligen, utöver stadgad skatt, eu särskild avgift av fem öre erläggas för varje liter, varmed tillverkningen överstiger (100,000 normalliter under liden från och med den 1 oktober till den 1 därpa följande maj och 435,000 under tiden från och med den 1 maj till den 1 oktober. Denna bestämmelse träffar särskilt sulfitbrännerierna, därest de skulle övergå till skattepliktig tillverkning. .Jämväl det nu berörda stadgandet torde ursprungligen hav a tillkommit för att utgöra en hämsko pa eu alltför omfattande brännvinstillverkning, men har väsentligen liksom inskränkningen i bränningstiden gynnat brännvinsbränningens knytande till lantbruket därigenom, att den hindrat uppkomsten av en i stort bedriven, från lantbruket skild fabriksbränning.

Den omständigheten, att lagstiftningen uppställt vissa bestämmelser, torn ursprungligen vore avsedda att hindra en alltför omfattande brännvinsbränning, men under utvecklingens gång kommit att utgöra ett starkt skydd för en viss form av brännerirörelse, föranleder onekligen uppställande av den frågan, huruvida det längre kan anses påkallat, att ifrågavarande bestämmelser vidhållas. Svaret på denna fråga måste bliva nekande, därest det förhåller sig så, att det ursprungligen avsedda ändamålet, en inskränkning i brännvinskonsumtionen, icke realiseras genom dessa bestämmelser. 1 detta avseende må följande framhållas.

Redan då särskilda utskottet vid 1853—54 årens riksdag framlade sitt förslag om inskränkning av bränningstiden, rådde inom utskottet delade meningar om ändamålsenligheten av sagda inskränkning. Herr Aue'. von Hartm an sd orff jämte andra framhöll sålunda, att utskottets förslag i förberörda avseende vilade på den missuppfattningen, att en varas förbrukning rättar sig efter hennes tillverkning. Och utskottet självt var ju, såsom inhämtas av dess i noten sid. 97—98 citerade yttrande, tveksamt, om bränningstidens inskränkning skulle hava någon mera betydande effekt.

Koinmitterade vilja såsom sin uppfattning uttala, att det enbart genom vissa restriktioner med avseende å produktionen utan samband med inskränkning i fråga om införseln icke torde vara möjligt att

hämma förbrukningen av eu vara. Särskilt gäller detta omdöme om eu sådan anordning som en begränsning av till verkningstid en. Det torde nämligen vara uppenbart, att, om efterfrågan å brännvin skulle överstiga den genom en begränsad bränningstid minskade tillgången, underskottet lätt kan täckas både genom införsel och genom produktionens utsträckande till flera brännerier. Enligt kommitterades mening böra de förbrukningshämmande åtgärderna förläggas till ett annat område, nämligen försäljningslagstiftningens. I detta avseende må erinras, att denna lagstiftning numera i Sverige undergått sådana förändringar, att försäljarna i allmänhet icke hava samma ekonomiska intresse som förr av försäljningens storlek, samt att all försäljning utminu terings vis är underkastad en individuell kontroll genom motbokssystemet. Med hänsyn härtill finna kommitterade, att några berättigade invändningar icke numera kunna ur nvkterhetssynpunkt resas mot att statsmakterna, med begagnande av sin på månghundraårig hävd grundade rätt att reglerande ingripa på brännvinshanteringens område, fatta beslut om upphävande av inskränkningarna i bränningstiden och bestämmelsen om övertillverkning.

Om emellertid de ifrågavarande inskränkningarna avskaffas och det samtidigt medgives, att vid sulfitfabriker brännerier få anläggas för tillverkning av brännvin för förtäringsändamål, komme det givetvis att uppstå en konkurrens mellan de båda huvudslagen av sprit, där under i övrigt likartade förhållanden den sprit, som kunde framställas till de billigaste produktionskostnaderna, i längden skulle komma att avgå med segern. Ifrågavarande konkurrens bleve givetvis mindre hård. därest andra avsättningsmöjligheter till fördelaktiga priser funnes för sulfitbränneriernas produkter antingen inom landet, t. ex. i form av motorbränsle, eller i utlandet. Då emellertid, såsom kommitterade förut uppvisat (sid. 73), eu dylik avsättning, såvitt nu kan bedömas, under den närmaste framtiden är föga sannolik och export icke kan beräknas vara möjlig annat än under en jämförelsevis kort tid, innan ordnade förhållanden inträtt på världsmarknaden, synes det vara allt skäl att räkna med, att en genomförd likställighet mellan sprit från lantbruksoch sulfitbrännerier komme att medföra en skarp konkurrens mellan de olika slagen av brännerier.

Uppkomsten av en dylik konkurrens har emellertid ansetts föga önskvärd. Såsom förut erinrats, har nykterhetskommittén uti sitt den 2f! mars 1919 avgivna underdåniga utlåtande i ämnet framhållit, att ett beviljande av rätt för sulfitspritfabrikerna att tillverka och avyttra förtäriDgssprit synes böra ske endast i samband med en sådan reglering

av rätten att tillverka jordbruksproduktsprit, att två jämsides med varandra fortlöpande konkurrerande produktionsgrenar på detta område icke komma att uppstå. Såsom skäl härför angav nykterhetskommittén, att öppnandet av fri konkurrens på detta område måste anses stå i strå 1 med varje målmedvetet strävande att höja och förbättra nykterlietstillståndet hos vårt folk, under det att däremot det från nykterhetssynpunkt måste betraktas såsom eu avsevärd fördel, om det jordbrukareintresse, som hittills varit knutet vid bränneriindustrien, kunde därifrån elimineras.

Med nu gällande försäljningslagstiftning synes man emellertid enligt kommitterades mening icke behöva befara, att eu konkurrens mellan de tvenne tillverkningsmetoderna skall utöva nämnvärt inflytande på konsumtionen av förtäringssprit inom landet. Ur andra synpunkter kan det dock sättas i fråga, huruvida öppnandet av eu konkurrens kan anses försvarbar. Därest, såsom kommitterade antagit, sulfitspriten på grund av större prisbillighet inom kort vid eu dylik konkurrens komrne att uttränga jordbruksproduktspriten ur marknaden, skulle ett upphävande av nu gällande bestämmelser, som givit sistnämnda slags sprit ett bestämt företräde, onekligen föra med sig vissa svårigheter för den hittills utövade brännerirörelsen i de sydliga delarna av landet och jordbruket inom vissa distrikt av dessa landsdelar.

Dessa svårigheter skulle väsentligen uppstå i de lantbruksdistrikt, som hade ett större överskott av potatis, och som hittills huvudsakligen varit hänvisade att på grund av jordens beskaffenhet odla potatis. Såsom inhämtas av avd. V, kan avsättning på annat sätt för andra till bränning använda jordbruksalster utan svårighet beredas. Utan förlust för jordbruket skulle jämväl avsättning för större delen av bränneripotatisen efter hand kunna beredas dels genom ^fodrande av hästar och svin med potatis, dels genom transport av potatisen till trakter, där underskott å matpotatis föreligger. Inom några av de mest typiska bränneridistrikten, där full avsättning på ovanberörda sätt icke kunde vinnas, torde emellertid en partiell övergång till odling av andra jordbruksprodukter få åvägabringas, därest all potatisbränning upphörde. Det är visserligen troligt, att detta icke skulle kunna ske utan minskad avkastning och andra svårigheter för eu del enskilda jordbrukare. Da emellertid nationen i dess helhet gör eu stor besparing genom övergången till den billigare tillverkningsmetoden, är det klart, att sagda svårigheter ur nationalekonomisk synpunkt måste anses mer än uppvägda.

Aled hänsyn till att en alltför hastig nedläggning av jordbruksbränningen sålunda skulle bereda lantbruket vissa svårigheter, och enär staten

vid en reglering av tillverkningsrätten torde böra fästa ett visst avseende vid den ställning, lantbruksbränningen hittills intagit, synes det vara motiverat att, samtidigt som möjlighet öppnas för sulfitspriten att försäljas för förtäringsändamål, en reglering företages av tillverkningen av jordbruksproduktsprit, i syfte att denna tillverkning under ännu någon tid i viss utsträckning säkerställes, men begränsas i riktning mot en småningom skeende avveckling.

Den ståndpunkt, kommitterade funnit sig redan nu kunna intaga, är alltså, att statsingripandet för närvarande bör erhålla den formen, att, samtidigt som sulfitspriten i viss omfattning jämställes med jordbruksproduktspriten i konkurrensavseende, tillverkningen av sistnämnda slags sprit regleras och begränsas i syfte att möjliggöra en fortsatt avveckling i framtiden. Kommitterade vilja vidare framhålla, att, sedan bränning av andra lantbruksprodukter än potatis omedelbart avvecklats, ordningen och tidsutdräkten för den fortsatta avvecklingen böra bestämmas med hänsyn till det för brännerierna producerande jordbrukets skiftande möjligheter att omlägga sin drift. Om och i vad mån i samband med en dylik avveckling ersättning bör utgå, torde böra bliva föremål för vidare undersökning, men har inom kommitterade den uppfattningen redan nu gjort sig gällande, att ersättning i varje fall icke bör ifrågakomma till andra än bränneriägarna.

Kommitterade vilja i detta sammanhang framhålla såsom sin mening, att tillstånd till framställning av brännvin för förtäringsändamål vid sulfitspritfabrikerna i framtiden bor meddelas genom kortvariga koncessioner, och att statsmakterna, innan dylika koncessioner meddelas, böra bestämma, att därest framdeles åtgärder skulle vidtagas, vilka skulle medföra en inskränkning i konsumtionen eller tillverkningen av sprit, detta icke skulle berättiga sulfitspritindustrien till gottgörelse i vad form det vara må.

Vad prissättningen å den till förtäring avsedda sulfitspriten angår, är att märka, att inköpen av densamma från sulfitspritfabrikerna och försäljningen till reningsverken jämlikt nu gällande och av kommitterade föreslagna provisoriska förordningar sker genom partihandelsbolag, som omförmäles i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit (för närvarande aktiebolaget Skattefri sprit). Då nu det pris, sulfitspritfabrikerna erhålla, enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter bestämmes av samma prissättningsnämnd, som fastställer priset på den sprit, nämnda bolag för andra ändamål inköper, torde prissättningsnämnden sakna varje anledning att bestämma priset för den till förtäring aAsedda spritkvantiteten efter andra grunder än för annan

sprit av samma kvalitet. Enligt kommitterades uppfattning bör, därest framdeles fråga uppkommer om ändring av de bestämmelser, varav prissättningen beror, tillses, att sulfitspritfabrikerna alltjämt erhålla samma pris för den sprit, som sedermera renas för förtäring, som för övrig sulfitsprit, Då förslag kunna tänkas framkomma att vid partihandel genom åsättande av högre pris på förtäringsspriten bereda möjlighet till försäljning av sprit för andra ändamål till underpris, och då det ur olika synpunkter icke kan anses önskvärt, att bibehållandet av ett lågt pris på sprit för nödvändiga behov göres beroende av att eu viss spritkvantitet samtidigt användes till förtäring, hava kommitterade velat från början framhålla det betänkliga i ett sådant förfarande.

Den här förut skisserade avvecklingen av brännvinsbränningen och nedläggandet av lantbruksbrännerierna kräva omfattande förändringar i tillverkningsförordningen. Skulle där jämte, dels såsom redan nykterhetskommittén antytt, en förändring av upplåtelsevillkoren för brännvinsbränning i riktning mot korttidskoncessioner, dels eu omläggning av beskattningen av den natur, som statsrådet och chefen för finansdepartementet angivit till statsrådsprotokollet för den (i juni 1019, genomföras, torde knappast någon av tillverkningsförordningens föreskrifter komma att kvarstå orubbad. Med hänsyn härtill och då, såsom i nyssberörda statsrådsprotokoll framhållits, det är nödvändigt att, enär de författningar, som reglera sulfitspritens användande till förtäringsändamål, upphöra den 1 juli 1920, förslag i ämnet förelägges innevarande års riksdag, hava kommitterade för närvarande allenast funnit sig i tillfälle att framlägga förslag till ett provisoriskt ordnande av den föreliggande frågan. Därvid har bland annat den av statsrådet framförda frågan om en omläggningav beskattningen uppskjutits, och tillåta sig kommitterade i detta avseende för närvarande endast betona, att den av departementschefen berörda centraliserade organisationen av reningsverksamheten i statens hand måste anses som en nödvändig förutsättning för ett rationellt ordnande av beskattningen.

Det provisorium, som kommitterade nu föreslå, är eu förlängningav bestämmelserna i förordningen den 6 juni 1919 angående försäljning för vissa ändamål av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning. Därjämte har ett första steg till begränsning och avveckling av lantbruksprodukters användning till bränningen föreslagits, dels genom vidmakthållande av det sedan den 1 oktober 1916 gällande förbud mot bränning av spannmål, betor och melass, dels genom fastställande av eu största kvantitet, som må brännas av potatis, och den för dylik bränning oundgängligen erforderliga grönmalten, dels

slutligen genom potatisbränningens begränsande till sådana brännerier, där brännerirörelsen utövats i omedelbart samband med jordbruk, som under en följd av år för bränneriändamål drivit potatisodling.

I sistnämnda avseende tillåta sig kommitterade erinra därom, att bränning av potatis å olika orter ägt rum under synnerligen olikartade förhållanden. Under det att många brännerier varit direkt och omedelbart förbundna med jordbruk, som väsentligen baserats på potatisodling, hava några brännerier utövat sin rörelse utan dylikt omedelbart samband. Det synes kommitterade vara klart, att sistnämnda slags brännerier väsentligen äro att jämställa med brännerier, som tillverka brännvin av andra jordbruksprodukter än potatis. Framhållas må ock att, när Kungl. Maj:t genom nådiga brevet den 22 december 1919 medgav Sveriges bränneriidkareförening genom sina medlemmar rätt att, utöver förut medgivna 10 000 000 liter brännvin av normalstyrka, bränna ytterligare 2 500 000 liter, det uttryckligen angavs, att denna kvantitet icke skulle få brännas vid andra brännerier än sådana, som utöva brännvinsbränning i omedelbart samband med jordbruk, vilket under eu följd av år på grund av jordens beskaffenhet varit förbundet med större potatisodling och under år 1919 lämnat mera betydande potatisöverskott. Enligt vad kommitterade inhämtat, har kontrollstyrelsen vid fördelningen av den sålunda medgivna kvantiteten, i samråd med bränneriidkareföreningen funnit, att 6 brännerier icke uppfyllde det ovan angivna villkoret.

Enligt kommitterades mening bör det ovan återgivna, av Kungl. Maj:t uppställda villkoret äga fortsatt tillämpning såsom förutsättning för ett vidare bedrivande av brännérirörelsen. Dels på grund härav, dels genom förbjudandet av bränning vid melass- och betbrännerierna bliva ett visst antal brännerier hänvisade till att omedelbart helt och hållet inställa sin brännvinstillverkning.

Då de ovan angivna provisoriska bestämmelserna om reglering av bränningen av lantbruksprodukter synas böra fastställas under medverkan av riksdagen och i samband med det provisoriska medgivandet av tillhandahållande av renad sulfitsprit i beskattad form, hava kommitterade utarbetat förslag till författning i ämnet avsedd att gälla till och med den 30 september 1921. Kommitterade förutsätta nämligen, att fullständiga förslag i ämnet kunna utarbetas och föreläggas 1921 års riksdag.

De uti ifrågavarande författningsförslag intagna bestämmelserna innebära i avseende å 1 och 2 §§ väsentligen samma föreskrifter, som enligt Kungl. Maj:ts brev den 31 oktober och den 22 december 1919 blivit meddelade angående bränning under innevarande tillverkningsår.

105 Någon särskild motivering i fråga om sagda bestämmelser torde därför ej vara erforderlig. Ej heller torde övriga föreskrifter, som samtliga återfinnas i den redan gällande förordningen den G juni 1919 angående försäl jning för vissa ändamål av odenaturerad sprit, framställd ur avtal Isbit vid sulfiteellnlosati 11 verkning, nu kräva vidare motivering.

Slutligen anse sig kommitterade böra såsom sin mening framhålla, att ett provisoriskt författningsförslag av den innebörd här angivits icke bör föreläggas riksdagen och av statsmakterna antagas utan ett samtidigt godkännande av de principer, som enligt kommitterades mening utgöra de nödvändiga förutsättningarna för detsamma, nämligen

l:o att brännvinstillverkningen av jordbruksprodukter successivt inskränkes i riktning mot en framtida fullständig avveckling av densamma;

2:o att tillstånd att tillverka bränn vin i framtiden beviljas sulfit spritfabrikerna endast genom kortvariga koncessioner och under klart framhållande av att, därest sedermera åtgärder skulle vidtagas, vilka medförde en inskränkning i konsumtionen eller tillverkningen av sprit, detta icke komme att berättiga sulfitspritindustrien till gottgörelse i vad form det vara må; samt

3:o att vid prissättningen å sulfitspriten bör tillses, att alltjämt samma pris bestämmes för den sprit, som sedermera renas till förtäring, som för annan odenaturerad sulfitsprit.

Sulfitspritutredningen

Särskilt yttrande

av herr Ola Persson.

V id avfattandet av föreliggande förslag till förordning angående provisorisk reglering av brännvinstillverkningen ävensom det av kommitterades flertal gjorda principuttalande har undertecknad varit av eu från de övriga kommitterade avvikande mening.

Det framlagda förslaget åsyfta]' i första rummet att bortelimiuera brännvinstillverkningen från jordbruket. För att komma till insikt i frågan, huru detta skulle komma att verka för de orter, där brännerinäringen av ålder varit förenad med jordbruket, hava kommitterade infordrat utlåtanden från vederbörande hushållningssällskap ävensom från andra sakkunniga på detta område. Av samtliga dessa utlåtanden framgår med all önskvärd tydlighet, att ett nedläggande eller endast eu ytterligare inskränkning av brännvinstillverkningen av potatis skulle för stora områden av vårt land komma att få mycket ödesdigra följder. Dessa uttalanden, vilka härröra från insiktsfulla och med jordbruket på dessa orter fullt förtrogna lantmän, hava ej i den gjorda utredningen vederbörligen beaktats. Då sålunda kommitterade göra gällande, att av bränneripotatisen 7,000 ton kunna avsättas till människoföda, bör erinras om att Kristianstads läns hushållningssällskap med styrka framhållit, att någon avsättning till matpotatis under år med normal skörd i landet icke kan påräknas, och att även avsevärda fraktlindringar i detta avseende äro utan nämnvärd betydelse.

Till utfodring av hästar och svin hava kommitterade beräknat, att i Kristianstads län tillsammans 58,000 ton bränneripotatis skulle kunna avsättas. Till denna siffra har man kommit på så sätt, att man med utgående från de av professor Hansson vid utfodringsförsök gjorda erfarenheterna beräknat den potatismängd, som årligen skulle kunna konsumeras av inom hela länet befintliga häst- och svinkreatur. Det är påtagligt, att en dylik beräkningsmetod ej kan tillerkännas någon

praktisk betydelse, utan endast kan äga intresse som eu rent teoretisk <> vers! ags k al kyl. Då bränneriområdena nämligen äro mycket begränsade och den ifrågavarande potatisen följaktligen till allra största delen skulle behöva avsättas på helt andra orter än där den odlats, komma såväl transportkostnader som åtskilliga andra omständigheter att lägga helt enkelt oöverstigliga hinder i vägen för den föreslagna utfodringsplanen. För var och en med det praktiska jordbruket förtrogen torde det nämligen vara självklart, att lantbrukare å andra orter med annan odling än potatis ej komma att från bränneridistrikt.en köpa potatis för att därmed utfodra sina hästar och svin, och detta så mycket mindre som potatisutfodringen kräver särskilda omkostnader för kokningen.

Men även på själva produktionsorterna torde betydande svårigheter gorå sig gällande för en potatisutfodring i den av kommitterade föreslagna utsträckningen. 1 det av Kristianstads läns hushållningssällskap lämnade utlåtandet framhålles sålunda svårigheten att anskaffa tillräckliga stallar ävensom övrigt behövligt foder, varjämte på grund av produktionsöverskottet av fläsk den stora risken i affären betonas.

Omöjligheten att inom bränneridistrikten själva finna avsättning för mer än en mindre del av det därstädes producerade potatisöverskottet framgår för övrigt med all tydlighet av den av Nannesson på kommitterades begäran för Gärds härad gjorda beräkningen. Trots att till grund för beräkningen legat en ökning av svinantalet, som i praktiken säkerligen ej kan genomföras, visar nämligen denna utredning, att ej mer än 54.8 procent av potatisöverskottet kan avsättas inom häradet. — För särskilda orter, såsom Everöds och Wittskövle socknar, ställa sig siffrorna ännu ogynnsammare.

Sedan enligt kommitterades beräkningar på ovan angivet sätt till människoföda samt till hästar och svin beretts avsättning för tillsammans 65,000 ten, återstå ytterligare 19,000 ton av det inom Kristianstads län befintliga potatisöverskottet. För denna kvantitet föreslås utfodring till nötkreatur. Frånsett att denna utfodring endast kan genomföras med en förlust uppgående till omkring 12 kronor per hektar, beroende på inköp av oljekakor som ersättning för dranken, synes den emellertid kommitterade även ur andra synpunkter tvivelaktig. Den av Sveriges allmänna lantbrukssällskaps driftbyrå beräknade omläggningen (Bil. 10) av jordbruket vid nedläggning av potatisbrännerierna skulle då eventuellt komma till användning beträffande denna potatisodling. Då densamma emellertid utgör endast 22.5 procent av hela överskottet, reduceras på detta sätt den av driftsbyrån beräknade nettoförlusten, 45.55 kronor per hektar, till 10.25 kronor. Med användning

av kommitterades potatispris 6.00 kronor per deciton, i stället för driftsbyråns 8 kronor per deciton, ändras ovanstående siffror till 27.5 5 kronor, respektive 6.20 kronor. Den minskning av jordvärdet, som inträffar vid en eventuell nedläggning av jordbruksbrännerierna, och som enligt den av driftsbyrån gjorda bei'äkningen uppgår till 75 procent, minskas härigenom till cirka 10 procent.

Värdet av denna senare siffra är naturligen i första hand beroende på riktigheten av de förutsättningar, med tillhjälp av vilka kommitterade kunnat nedbringa den areal potatisodling, som möjligen behövde omläggas enligt den av driftsbyrån kalkylerade planen, till endast 22.5 procent. Då en orubbad potatisodling även med kommitterades beräkningar måste medföra eu ännu större • förlust för jordbruket än en omläggning av detsamma till minskad odling av potatis, är det emellertid påtagligt, att omläggningen på denna areal är ofrånkomlig, och att man följaktligen, även med accepterande av kommitterades utvägar för potatisens placering, måste vid bränneriernas nedläggning räkna med eu minskad potatisodling av denna omfattning. Minskningen av bränneripotatisodlingen med 22.5 procent av den nuvarande och den därmed sammanhängande siffran för jordvärdeminskningen, 10 procent, är sålunda även med kommitterades beräkningar ett rent minimum. Da emellertid enligt vad undertecknad ovan framhållit, dessa beräkningar äro av rent teoretisk art och i varje fall, för att kunna läggas till grund för så vittgående slutsatser, behövde göras vida mera ingående än nu har varit fallet, kan den av kommitterade funna siffran för jordvärdeminskningen endast betraktas som en teoretisk ininimisiffra. Förutsättningen för densamma är att av det inom Kristianstads län befintliga potatisöverskottet 65,000 ton kan avsättas till människoföda och utfodring. Då detta, såsom undertecknad ovan framhållit och kommitterade själva för vissa bränneriområden funnit, ej är praktiskt möjligt, följer härav, att denna siffra måste vara betydligt lägre än den verkliga.

Sveriges allmänna lantbrukssällskaps driftsbyrå har beräknat den kapitalförlust, som bränneriernas nedläggning skulle medföra för det svenska jordbruket, till 63 miljoner kronor, vilken siffra med kommitterades potatispris men med för övrigt samma förutsättningar skulle minskas till 38 miljoner kronor. Med den av kommitterade funna jordvärdeminskningen av endast 10 procent skulle hela kapitalförlusten belöpa sig till 14 miljoner kronor. På grund av de praktiska skäl, som undertecknad ovan åberopat, vartill även bör läggas, att såsom Kristianstads läns hushållningssällskap framhållit, odlingen å ej obetydliga arealer måste helt och hållet nedläggas, synes mig otvetydigt, att jord-

brukets verkliga kapitalförlusts måste ligga vida närmare den förra än den senare siffran.

Att brännerirörelsens nedläggande skulle för värt land innebära eu avsevärd nationalekonomisk förlust, synes mig sålunda påtagligt. Härtill kommer att, såvida ej kreatursstocken inom landet skall minskas, en ökad import av äggvitehaltiga foderkakor måste äga rum för att bereda ersättning för det nu inom landet producerade drankfodret. Att, såsom kommitterade i sitt principuttalande framhållit, dessa förluster skulle kunna motvägas av sulfitspritindustrius samtidigt inträffande vinstökning, torde följaktligen få anses minst sagt tvivelaktigt eller åtminstone ej ådagalagt.

Sveriges bränneriidkareförening bär i sitt till kommitterade lämnade utlåtande påpekat, att problemet om sulfitlutens rationella utnyttjande ännu ej kan anses löst, ävensom att det på grund härav höga produktionspriset lägger hinder i vägen för sulfitspritens användning i den utsträckning, som industrin tidigare beräknat. Detta bekräftas även av den föreliggande utredningen, vari därjämte framhålles, att de nya metoder för snlfitspritens framställning, som redan nu äro under utarbetande, med säkerhet komma att väsentligt nedbringa priset å densamma.

Men även sulfitspritens avsättning synes ingalunda vara klarlagd. Då tillverkningskapaciteten hos de redan nu installerade sulfitspritfabrikerna uppgår till 39 miljoner liter å 100 procent, vilken kapacitet emellertid vid fullständig utbyggnad bör kunna höjas till 44 miljoner liter å 100 procent, medan lida förbrukningen inom landet kan uppskattas till 16,500,000 liter å 100 procent (varav likväl 2 miljoner liter även framdeles måste beräknas från jästfabrikerna), så framgår härav, att även om potatisbrännerierna nedläggas icke ens hälften av sulfitspritfabrikernas tillverkning kan placeras inom landet. Då export för närvarande ej är möjlig och ökad avsättning ej är tänkbar, såvida ej framställningskostnaderna avsevärt nedbringas, är det påtagligt, att sulfitspritproblemet i sin nuvarande form ej är löst även om potatisbrännerierna för dess skull uppoffras.

Kommitterades förslag innebär ett tillgodoseende av ett huvudsakligen norrländskt industriintresse på bekostnad av en näringsgren, som enligt samtliga auktoriteters utsago för det sydsvenska, speciellt det skånska, jordbruket och dess potatisodling på grund av dettas säregna förhållanden är av den allra största betydelse. Att medan denna norrländska industri ännu befinner sig på experimentstadiet och avsättningsaknas för eu avsevärd del av dess tillverkning, vidtaga åtgärder varigenom, såsom erfarenheten under de gångna krisåren visat, den för hela

no

iandet viktiga skånska potatisodlingen bringas till nedläggning eller inskränkning och kännbara ekonomiska uppoffringar tillfogas odlarna härav, kan ej vara billigt eller ens välbetänkt.

Den i principuttalandet framställda önskvärdheten av potatisbränneriernas avveckling kan jag på grund härav ej biträda.

Beträffande det framlagda lagförslaget tillåter jag mig i enlighet med mitt inom kommitterade gjorda yttrande och i överensstämmelse med den av Sveriges bränneriidkareförening under innevarande år gjorda framställningen hemställa, att den i 2 § angivna kvantiten av 10,000,000 liter brännvin av normalstyrka ändras till 18,000,000 liter brännvin av normalstyrka.

Bilagor.

Bilaga 1.

'Till sakkunniga för utredning angående med sulfitspritens användning till förtäringsändamål sammanhängande spörsmål.

Såsom svar å sakkunnigas skrivelse av den 20 oktober 1919 får Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott härigenom anföra följande.

1. Angående sättet för jordbrukets omläggning under förutsättning att lantbruksbrannoriemas näring bleve förbjuden.

Utskottet vill angående denna punkt först åberopa bifogade av professorn L. Forsberg, Alnarp avgivna yttrande angående brännerinäringens och den i samband därmed stående potatisodlingens betydelse för jordbruksnäringen. Vidare hänvisas till jämväl bilagda av hushållningssällskapets kommitterade utarbetade och på sin tid till kungl. kommerskollegium överlämnade utredning i saken.

Dessutom önskar utskottet med anledning av i sakkunnigas nu föreliggande skrivelse gjorda uttalanden särskilt framhålla vissa omständigheter.

Den fördel, som med bränneriidkande förbundet jordbruk har i tillgång till det värdefulla fodermedlet drank, kan ej ersättas. En för den statistiska jämvikten inom lanthushållningen så fördelaktig odling som potatis till bränneriändamål mot återbekommande av drank är näppeligen tänkbar.

Brännerinäringens nedläggande finge . genomgripande betydelse för potatisodlingen inom här ifrågavarande distrikt. Någon annan avsättning för genom bränneriernas nedläggande uppstående potatisöverskott kan nämligen ej skönjas. Mera omfattande och stadigvarande export torde nämligen ej vara att påräkna. Avsättning som matpotatis kan ej erhållas, då alla de trakter inom vårt land. varest större efterfrågan å dylik potatis finnes, kunna få sina behov täckta från mera närliggande områden än bränneridistrikten. Potatistorkning synes ej heller med inom vårt land rådande förhållanden kunna göras så lönande, att genom den en mera betydande avsättning av potatis kan erhållas. Vad åter stärkelseframställningen beträffar, kan densamma lika litet utvidgas så att den i nämnvärd mån kan konsumera genom bränningens förbjudande uppstående potatisöverskott. Att använda dessa potatiskvantiteter till utfodring är omöjligt, på den grund att den väldiga ökning av kreaturs-, närmast svinstocken, detta skulle förutsätta uteslutes till följd av bristande tillgång, inom de områden här är ifråga, på för eu så omfattande kreatursskötsel nödvändiga övriga fodermedel, byggnader och andra förutsättningar.

En oundviklig följd av bränneriernas nedläggande bleve alltså stark inskränkning av potatisodlingen. Denna inskränkning åter komme ovedersägligen att med-

föra en snabb och omfattande tillbakagång för jordbruket inom de magra tråkighet här gäller. Svårigheten, att utan potatisodling åstadkomma rationell växtföljd tinge utan tvivel till följd störa arealers utläggande till betesmark och i sinom tid till skog. Värdet av den jord, som behölles under plog, bleve jämväl genom nödvändigheten av allt för ofta återkommande stråsädesgrödor starkt reducerat.

För de jordbruk åter, som äro baserade på betodling för bränning, bleve verkningarna ej mindre ödesdigra. Visserligen kan numera vid sockerfabrikerna avsättning erhållas jämväl för dessa odlares betor. Men vid leverans till sockerfabriker komme odling och transport att kräva betydligt mera arbete än vid bränning ä eget bränneri eller leverans till i närheten beläget bränneri. Åven här komme sålunda bränningens förbjudande att medföra åtminstone halva betarealens ersättande med ren träda med ty åtföljande minskning i avkastning och jordvärde.

Foder sådana förhållanden kan utskottet ej annat än giva uttryck åt den meningen, att de åtgärder, som eventuellt skulle kunna vidtagas för att göra det ifrågasatta förbudet så toga förlustbringande som möjligt, endast kunna få i förhållande till skadans vidd försvinnande betydelse, samt att eventuell längre övergångstid visserligen är i så måtto önskvärd, att densamma uppskjuter de skadliga verkningarnas inträdande, men endast i ringa man kan väntas förebygga dem.

Vad särskilt beträffar verkan av en eventuell fraktlindring vill utskottet främst anmärka, att denna för att fä någon verkan måste bliva högst avsevärd, samt därutöver understryka, dels att, därest denna fraktlindring ej utsträckes att omfatta alla potatistransporter, andra distrikt berövas sina naturliga avsättningsområden. dels ock att under alla omständigheter de producenter, som bo närmast avsättningsorten, komma att behålla det avgörande företräde, som ligger i möjlighet att utan mellanhand avsätta sina produkter.

2. Angående omfattningen av de förluster, vilka anses oundgängligen och under alla omständigheter komma att drabba jordbrukare och brånneriidkare vid den ifrågasatta reformens genomförande.

Förlusterna för jordbrukare komma att, såsom av det under punkt 1 anförda framgår, bestå i för all framtid sänkt jordvärde. Att ens tillnärmelsevis uppskatta dessa förluster synes utskottet förenat med oerhörda svårigheter. Någon ledning torde härvid kunna hämtas ur de kalkyler angående förhållandet mellan olika grödors räntabilitet, som finnas intagna i ovan omförmälda, bär bifogade utredning. Dessa beräkningar grunda sig visserligen på förhållandet före kriget, men prisnivåns höjningtorde icke vid de avsättningsvillkor, som under nu inträdda fredliga förhållanden kunna väntas, förrycka den beräknade relationen mellan de olika växtslagen. Potatisodlingens betydliga inskränkande kommer med all säkerhet att i stort sett medföra, att inkomsten av denna gröda bortfaller utan att ersättas med någon annan inkomst. I de fall då potatisskiftet ej utbytes mot ren träda, torde nämligen avkastningen av övriga grödor i motsvarande grad nedgå. Som ovan sagts blir förhållandet likartat beträffande betodling för bränneriänd a mål

Den begränsade tid, som stått till utskottets förfogande för detta svars avgivande, har ej tillåtit utskottet i pålitliga siffror angiva efter denna grund beräknade förluster. De experter på lantbruksbokföringens område, som äro verksamma inom landet, och som bland annat bearbeta Malmöhus läns bokföringstörenings räkenskapsresultat, torde i denna punkt kunna verkställa den mest tillfredsställande uppskattning, som överhuvud kan skaffas.

Utöver den förlust, som består i nedsättning av deri fortfarande odlade jordens brukbarhet och värde, kommer såsom påpekats stora arealer att utläggas till bete och skog samt vid denna användning på grund av olämpliga fuktighetsförhållanden lämna endast obetydlig avkastning.

Vidkommande åter de förluster, som komma att drabba bränneriidkarne, bestå dessa i att bränneriernas byggnader bliva nära nog fullständigt värdelösa, att maskinerna endast få skrotvärde, samt att företagarevinsten går förlorad. Ej heller här kan utskottet i siffror angiva dessa förluster, men vill såsom ledning för sakkunniga anföra, att, enligt vad utskottet inhämtat, nybyggnads- och anskaffningsvärdet för betbrännerier varit cirka 200 000 kronor samt för övriga brännerier 50 000 å 150 000 kronor. Då inom länet finnas 3 betbrännerier och 22 andra, skulle dessa representera ett kapital av cirka 2.8 miljoner kronor. På grund av bränneriernas läge torde endast i ytterst få fall byggnaderna kunna på annat ändamålsenligt sätt finna användning. Angående storleken av bränneriidkarnes affärsintresse torde sakkunniga på andra vägar kunna erhålla långt mera tillförlitliga uppgifter än av utskottet.

3. Angående tillverkningskostnaderna för en liter råsprit.

Enligt vad utskottet inhämtat utgjorde dessa före kriget cirka 28 öre, och för närvarande uppgå de till 75.82 öre.

Beträffande i senare delen av sakkunnigas skrivelse framställda spörsmål vill utskottet beträffande under mom. 1 och 3 upptagna hänvisa till nedanstående uppskattning.

År 1918 inom Malmöhus lön För bränneriändamål använd

totalareal total skörd areal sköidemängd

hektar. ton. hektar, ton.

Potatis 14 065

Betor 21 123

Korn och blandsäd 79 424

167 430 561 175 143 774

c:a 2 000 » 250

» 800

c:a 28 000 » 6 000 » 1440.

Härvid är att märka, att odlingen för bränneriändamål är lokaliserad till vissa mindre områden inom länet, samt att den där dominerar på ett sätt, varom slutsatser ur anförda siffror ej kunna dragas.

Beträffande frågan under moment 2, vill utskottet anföra följande: Den jord, varå potatis odlas till bränneriändamål, är såsom förut framhållits av dålig beskaffenhet, olämplig till annan jordbruksproduktion, samt på grund av brist på fuktighet mindervärdig såsom betes- och skogsmark.

Angående under mom. 4 berörda förhållanden vill utskottet framhålla, att betydligt större svårigheter hädanefter komma att möta avsättningen av potatis än under den tid brännvinsbränningen var förbjuden. Allbekant torde vara att under den svåra livsmedelsbrist, som under kriget inom vårt land rätt, potatiskonsumtionen oerhört stegrats. Så snart kristidens tryck lättat, sjönk denna konsumtion, och det har redan visat sig förenat med stora vanskligheter att finna avsättning för senaste årets potatisskörd.

Malmö den 14 november 1919.

Å Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

Malte Bamel.

Bengt Lonke-

Sulfitspritutredniwjen

114 Bilaga 2.

Avskrift.

Yttrande

med anledning av ifrågasatt förbud mot användning av potatis till sprittillverkning.

De trakter inom Skåne, där odlingen av fabrikspotatis bedrives i större omfattning, äro som bekant sådana, där jordmånen är av den natur, att den ej lämpar sig för odling av sockerbetor, mogna baljväxter pcb överhuvudtaget sådana växter, som ställa större krav på jordens naturliga beskaffenhet och bördighet. Dylika områden med närings- och mullfattig sand- och grusjord, d. v. s. magra jordar med dålig vattenbehållande förmåga, förekomma i stor utsträckning inom Skåne, ja, upptaga den avgjort största delen av Kristianstads län. För dessa områden är potatisen en av de värdefullaste kulturväxterna och detta dels på grund av dess relativt små fordringar på, fuktighet stil Igång dels på grund av sättet för dess näringsupptagande — potatisen upptager nämligen sina näringsämnen mycket jämnt och likformigt under hela växtperioden, och den äger därför större förmåga än flertalet andra växtslag att utnyttja mindre lättlösliga växtnäringsämnen. Dessa nu anförda egenskaper göra potatisen till en av de mest tacksamma och räntabla växter, som kunna odlas på sand- och grusjordar. Potatisodlingen spelar för Skånes magrare jordbruksdistrikt samma betydelsefulla roll som sockerbetsodlingen för de bördigare områdena.

Potatisodlingen har emellertid för sand- och grusjordarna sin stora betydelse även ur synpunkten att å dessa jordar kunna ordna rationella växtföljder. - Att på lämplig plats i växtföljden kunna till omväxling med den dominerande stråsädes- °cb vallodlingen inskjuta en gröda, som i egenskap av s. k. hackfrukt erbjuder möjlighet att på intensivt och effektivt sätt under växttiden bekämpa ogräset, har sin mycket störa vikt. På jordar, som ej lämpa sig för odling av sockerbeior eller ärter till mogen skörd, är potatisen den utan gensägelse förnämsta hackfrukten, och då tillfälle gives till att utöver den i allmänhet relativt obetydliga areal, som behöver tagas i anspråk för odling av foderrotfrukter, odla potatis i den omfatining, att ett helt skifte upptages av haekfrukter, är en stor fördel vunnen ur ren växtföljdssynpunkt. Potatisen har sålunda för en rationell växtföljds ordnande å sandoch grusjord ar samma betydelse som sockerbetor å lerjordar.

Odlingen av bränneripotatis har även för ett annat område av lanthushållningen, nämligen för husdj ursskötselns bedrivande, sin stora be lydelse. Uti dranken erhålles ett billigt och högst värdefullt foder, och rik på äggvita och med aptitietande

egenskaper kan drank i väsentlig män ersätta både kraftfoder och rotfrukter, varför ock vid tillgång på drank relativt stora mängder stråfoder och särskilt halm kunna uppfodras. Då därtill för potatisens förarbetning till sprit endast sådana ämnen, som potatisplantan hämtat ur luften, d. v. s. kol, väte och syre, tagas i anspråk, under det alla ur jorden hämtade växtnäringsämnen kvarstanna i dranken och återföras vid dennas utfordring till huvudsaklig del med gödseln till jorden, har odling av potatis för bränneriändamål i förening med drankens återhämtande sin mycket stora betydelse för jordbruket, alldenstund denna odling ej midför någon rubbning i den statistiska jämnvikten på egendomen.

På trakter med potatisbrännerier hållas också städse å de potatislevrerande egendomarna relativt stora kreatursbesättningar, och detta är självfallet av största betydelse, då för sand- och grusjordarnas uppdrivande till ökad bördighet en riklig användning av ladugårdsgödsel är eu huvudbetingelse. Potatisbrännerierna spela alltnog en utomordentlig viktig roll för lanthushållningen inom sand- och grusjordsdistrikten, och detta därför att de dels möjliggöra bedrivandet av en omfattande potatisodling och därmed ordnandet av en rationell växtföljd, dels uti dranken lämna ett fodermedel, som möjliggör hållandet av stora nötkreatursbesättningar och därmed vinnandet av stora mängder ladugårdsgödsel. Brännerihanteringen kan kort och gott betecknas som en nödvändig förutsättning för ernående av rik vegetabilisk och animalisk produktion samt nöjaktig räntabilitet av lanthushållningen inom sand- och grusjordsdistrikten. Det är också brännerihanteringens många och stora fördelar för jordbruket, som utgöra grundvalen för, att de stora, magra områdena inom Skåne kunnat uppdrivas till den kultur och produktionskraft, vari de nu befinna sig.

Vad beträffar möjligheten att i stället för fabrikspotatis odla matpotatis, ligger det i sakens natur, att den jord. som lämpar sig för odling av fabrikspotatis, också passar för odling av matpotatis. Men härvid är att märka, att matpotatissorterna dels äga vida lägre avkastningsförmåga dels äro mera hemsökta av skördenedsättande sjukdomar än fabrikspotatissorterna. Man torde böra räkna med, att även de mest odlingsvärda matpotatissorterna lämna minst 20 procent lägre skördeutbyte än de mera allmänt odlade, mera värdefulla fabrikspotatissorterna. Då produktionskostnaderna äro mest desamma vare sig mat- eller fabrikspotatissorter odlas, är det lätt att inse, vilken sämre räntabilitet matpotatisodlingen medför i jämförelse med fabrikspotatisodlingen. Att matpotaiis plägar betinga ett obetydligt högre pris per 100 kilogram än fabrikspotatis är visserligen sant, men tages hänsyn till, att matpotatis i regel ej kan i samma omfattning som fabrikspotatis finna avsättning på hösten utan måste nedläggas till vinterförvaring, något som ej blott kräver arbete och kostnad utan ock medför ej obetydligt lagringssvinn förutom åtskilliga andra olägenheter, kan det något högre priset på matpotatis ej sägas stå i rätt förhållande till priset på fabrikspotatis.

Skulle för övrigt en starkt utökad produktion av matpotatis på bekostnad av fabrikspotatisodlingen komma till stånd, skulle detta medföra ett stort överskott på matpotatis utan avsättning och användning och därmed skulle inträffa en stark nedgång i priset på varan. För övrigt torde redan den huvudsakliga delen av den matpotatis, som konsumeras inom de större samhällena odlas i närheten av dessa, så att för mera avlägsna produktionsorter det ej torde vara möjligt att på grund av potatisens skrymmande beskaffenhet och dyra transport finna avsättning för

matpotatis till ett för odlingens räntabilitet nöjaktigt pris. Ett utbyte av bränneripotatisodling mot potatisodling skulle även hava till följd förlust av den till foder värdefulla och billiga dranken och därmed tvinga till stark reducering av uötkreatursbesättningama med ty åtföljande minskad produktion av ladugårdsgödsel. Omfattande försäljning' av matpotatis skulle ock medföra en stark rubbning av den statiska jämvikten på egendomarna genom att stora mängder växtnäringsämnen blevo bortförda och detta vore liktydigt med utarmande av jorden och stark nedsättning av dess produktionskraft. Att Skåne skulle kunna ifråga om potatis uppträda som exportkonkurrent till våra grannländer i söder och väster, kan väl ingen med sakkännedom på området väga gorå sig till tolk för.

Vad åter beträffar fabrikspotatisodlingens ersättande med sträsädesodling, bär denna senare kultur nog i allmänhet redan fått sig tilldelad den areal, som med hänsyn till en lyckligt ordnad växtföljd och en god arbetsfördelning kan vara lämplig. En ytterligare utökning av den stråsädesbärande arealen skulle medföra, att den ensidiga stråsädesodlingens yanskligheter skulle komma att göra sig gällande ännu starkare än vad redan är fallet, och ökat uppträdande av ogräs och parasiter •— först och främst nejnatoder — skulle bliva den direkta följden. Att åter ersätta fabrikspotatisodlingen med utökad odling av foderrotfrukter låter sig ej göra i någon större utsträckning. Den foderrotfrukt, som på sand- och lerjordar huvudsakligen kan komma ifråga, är rovan, men denna bar ju relativt ringa hållbarhet vid vinterförvaring förutom att den bär en nog så begränsad användning i ladugården. Rovan kräver därjämte avsevärt drygare odlingskostnad och fram för allt. arbetskostnad, och i dessa tider med knapp tillgång på mänsklig arbetskraft pcb höga arbetslöner spelar detta förhållande en ingalunda oväsentlig roll uti jordbrukets ekonomi.

Ej heller låter det sig gorå att i större utsträckning ersätta fabrikspotatisodlingen med odfingen av någon egentlig handelsväxt. För sand- och grusjordar är valet ifråga om odlingsmöjliga växtslag mycket begränsat, och för dessa jordslag är och förblir fabrjkspotatisodlingen vid sidan av och i omväxling med en lämplig areal av råg, vårsäd och vallar den kultur, på vars inrymmande i växtodlingsplanen i erforderlig omfattning lanthushållningens nöjaktiga räntabilitet inom sand- och grusjordsdistrikten ytterst beror.

På grund av ovan anförda skäl vilja vi till sist såsom yår absoluta uppfattning i den fråga det bär rör sig om uttala, att hinder av varje slag, som kunna komma att resas mot fabrikspotatisodlingens bedrivande i dess nuvarande omfattning, komma att få mycket ödesdigra, ja, helt lamslående följder för jordbiukshanteringen inom Skånes sand- och grusjordsdistrikt. Förbud mot, ja, redan eu ganska ringa inskränkning av potatisens användning till sprittillverkning vore ett fullständigt dråpslag för jordbruket i Skånes sandjordsdistrikt, och det finnes i sanning intet fog för, att de skånska potatisodlarna och brännerierna skola offras på de uppsvenska, stora och rika trävarubolagen.

Alnarp don 26 oktober It)Ib.

Rätt avskrivet intyga:

L. For?berg.

iJ. A. Leufvén. K. .Tönssoti.

Bilag» 3.

Till sakkunniga för sulfitspritens användning.

Med anledning av Eder skrivelse dep 20 sistlidne oktober, vari antites att Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ville uttala sig:

1) angående sättet för jordbrukets omläggning under förutsättning att lantbruksbränneriernas rörelse bleve förbjuden;

2) angående omfattningen av de förluster, vilka anses oundgängliga och som under alla omständigheter måste drabba jordbrukare och bränneriägare vid deri ifrågasatta reformens genomförande; och

3) angående tillverkningskostnaderna för en liter råsprit, tillåter sig utskottet med anledning härav anföra följande synpunkter.

Den i första punkten framställda frågan angående jordbruk! ts omläggning under förutsättningen att lantbruk skrän ner i er »as rökelse bleve förbjuden måste ses mot bakgrunden av länets jordmåns- och jordbruksförhållanden. Kristianstads läns åkerjord är till övervägande del av mycket lätt beskaffenhet och i stor utsträckning stenbunden och svårbrukad. Endast å Simrishamnsslätten i södra delen av länet, Ängelholmsslätten i västra delen samt Kristianstadsslätten i mellersta delen av länet tinnes en del bättre jord, valk sockerbetor och vete kunna odlas. Kristianstadsslätten består emellertid till övervägande del av lätt sandjord, som stundom är av mycket dålig beskaffenhet. Dylik svag jord förekommer i mycket stor utsträckning inom Gärds och Villande härader men även inom en del av Albo härad, i Ingelstads härad i trakten av TomeUlla, i Järrestads härad inom Vemmerlövs och angränsande socknar, i vissa delar av östra och västra Göinge hålåder (Broby, Hässleholm- och Finjatrakten) och i Norra Åsbo härad, i trakten av Klippan. A dessa sandjordar äro de flesta bränneriema belägna, k varje jordbruk inom dessa områden finnes i regel en mindre del s. k. god jord, varest rotfrukter och andra mera krävande växter odlas, även potatis, samt mycket stora arealer lätt sandjord, som dels bär råg och potatis, dels ligger till betesmark. En del av denna sandjord är planterad med skog men lämnar i regel dåligt resultat som skogsmark på grund av sin torra beskaffenhet. Tack vare bränneriema har eu stor del av den dåliga sandjorden så småningom förvandlats till medelgod åker, som nu bär göda grödor, Där bränneri funnits på egendomen eller andel däri innehafts, har nämligen en stor mängd drank erhållits, som möjliggjort hållandet av en relativt stor kreatursbesättning, vars gödsel så småningom ökat åkerjordens mylla och förändrat jorden till det bättre. Alla näringsämnen, som växterna bortfört, hava återkommit med gödseln, varjämte ep del säd ocli potatis, särskilt för en del år sedan, då bränningen var mera omfattande, inköpts från andra orter och tillfört jorden ytterligare näringsoch gödselmedel. Ett faktum är, att om denna källa till foder berövas jordbruken, deras bördighet snabbt går tillbaka, och jorden torde ånyo bli av samma beskaffenhet som före bränneriernas tillkomst. Under förutsättning åter att systemet Ange fortsätta, skulle alltmera av dep lätta sandjorden konnna under kultur, erhålla gödsel och bli brukbar åker. Potatisen är den enda växt, som utom råg kan med fördel

odlas pa denna jord, detta beroende därav, att försommaren med dess förråd av vinterfuktighet och eftersom marens vanligen rikare nederbörd kan tillgodogöras, den förra av rågen, den senare av potatisen, medan vårsäd och baljväxter knappt löna sig att odla på grund av den vanliga försommartorkan.

Det torde böra tilläggas, att råg och potatisodling stå i ett viss sammanhang med varandra i dessa trakter. Det är nämligen regel, att efter potatisen sås råg, som i allmänhet ger bättre skörd än råg odlad efter annan förfrukt.

Utskottet vill med hänvisning till förestående fastslå, att potatisodlingen för de bygder, varom här är fråga, är av sådan betydelse, att det torde vara omöjligt att ersätta denna växt med någon annan. En försvårad eller omöjliggjord avsättning av potatis är därför ett av de allvarligaste slag, som kan tilldelas jordbruket i dessa bygder.

I den uppställda frågan begäres upplysning om utskottets uppfattning angående sättet för jordbrukets omläggning, därest lantbruksbränneriernas rörelse bleve förbjuden. Då utskottet i det föregående framhållit, att potatisen ej kan på de jordar, varom här är fråga, ersättas av någon annan växt, återstå endast två alternativ för omläggningen av jordbruket, antingen en omläggning med en lika omfattande potatisodling som hittills eller ock en omläggning med minskad potatisodling.

Potatisodlingen har under de sista årtiondena i icke obetydlig mån utvecklats, och ypperliga förutsättningar för eu ännu kraftigare utveckling förefinnas. Om lönande avsättning kunde erhållas, skulle genom odling av lupiner såsom gröngödslingsväxt och råg och potatis såsom kulturväxter en allt större del av den lätta sandjorden kunna komma under kultur. Flera tusen tunnland jord skulle under dessa förutsättningar kunna giva goda grödor. Potatisodlingen har så långt ifrån nått den utveckling, som den på grund av naturbetingelser skulle kunna nå inom området, att man rent av kan säga, att eu ökning av 50 procent eller mer avpotatisodlingen är både möjlig och säker, om blott avsättning kan beredas.

Frågan är därför: finnes avsättning för potatisen, och är denna avsättning sådan, att den bjuder tillräcklig säkerhet för odlingens fortvaro och utveckling? Om vi i detta sammanhang bortse från den hittillsvarande förnämsta avsättningen, brännerihanteringen, finnes följande tänkbara nämligen till matpotatis, till stärkelsefabrikation, till torkerier och till foder.

Av en undersökning om möjligheten att avsätta årets potatisskörd har framgått, att vårt lands olika orter kunna odla matpotatis för eget behov. Mindre underskottsområden finnas visserligen i Stockholm, Göteborg och Norrbotten, men dessa underskottsområden äro, utom beträffande Norrbotten, omgivna av överskottsområden. De län, som gränsa intill underskottsområdena kunna med största lätthet fylla bristen. Skåne och Blekinge hava inga utsikter varken nu eller framdeles att tillkämpa sig en marknad för mai potatis annat än inom eget område. Den koloniodling, som igångsatts under kristiden, har dock icke medräknats vid undersökningen, men den samlade skörden ä dessa kolonier är och torde även framdeles bli så betydlig, att matpotatismarknaden inom hela landet kan fyllas rent lokalt. Någon avsättning till matpotatis under år med normal skörd i landet kan sålunda icke påräknas, och fraktnedsättning har i detta fall ingen nämnvärd betydelse, försåvitt icke frakten blir så låg, att den skånska potatisen kan avsättas på den mellansvenska marknaden och uttränga den lokala odlingen därstädes, men detta torde icke vara möjligt och ej heller önskvärt.

119 Till stärkolseberedning kan normalt beräknas åtgå 84 000—90 000 ton potatis. Stärkelsefabriker och brännerier finnas nu inom olika och ganska skarpt markerade områden. Endast i gränstrakterna finnas båda delarna om varandra varjämte här och där finnes ett bränneri i stärkelsedistrikten och tvärtom. Stärkelsefabrikerna åro emellertid inom sitt område så talrika, att om de fullt utnyttjas, blir produktionen av stärkelse minst dubbelt sä stor, som landets behov kräver. Att under sådana förhållanden anlägga nya stärkelsefabriker i de nedlagda brännerierna eller i bränneridistrikten kommer att leda därtill, att hela stärkelseindustrien förstöres, varigenom potatisodlingen även inom stärkelsedistrikten skulle lida ett kännbart avbräck. En avsättning till stärkelseberedning är därför ur ekonomisk synpunkt omöjlig och, om den det oaktat äger rum, för denna industri ödeläggande.

Potatistorkerier finnas nu genom statens försorg anlagda huvudsakligen i bränneridistrikten, men alla tecken tyda på, att någon tillverkning ej kan komma till stånd. Den första förutsättningen för denna industri är billigt bränsle, men sådant står ej till förfogande, utan få stenkol och inköpt ved användas. Båda delarna torde under överskådlig tid bli för dyra. Därtill kommer, att avsättningen är alltför osäker. De. av staten under sista vintern tillverkade flingorna hava huvudsakligen exporterats till Tyskland, oaktat ett stort behov av foder förelegat inom vårt eget land. Gynnsammare förutsättningar för avsättning inom landet än vad som förefunnits detta år äro icke tänkbara, och då staten ändock föredragit export framför den inhemska marknaden, måste detta tydas som det bästa beviset, att flingor ej kunna avsättas inom landet. De exportpriser, som enligt, uppgift uppnåtts av staten, äro därtill så låga, att de ej ens torde betäcka bränslekostnaden vid tillverkningen.

Export av potatis och potatisprodukter, till priser som betäcka odlings- och tillverkningskostnader, torde praktiskt taget ej vara att räkna med.

Nu återstår endast avsättningen av potatis till utfodringsändamål. Redan nu utfodras avsevärda kvantiteter potatis till svin och i någon mån även till hästar. En utvecklad potatisodling måste ovillkorligen bygga på utfodring av potatis. Potatis i kokad form kan användas även till utfodring av hästar, fastän praktiska lantmän funnit, att hästarna lätt utsättas för digestionsfel, stundom med dödlig utgång. Potatis kan icke med samma fördel användas till foder åt nötkreatur.

Vi skola här nedan söka att med tillgängliga siffror betäkna, huruvida en konsumtion av ortens potatis till mat och foder är möjlig.

Skörden av potatis inom länet beräknas under innevarande år utgöra 318 787 ton med en medelskörd per hektar av 13 581 kilogram eller cirka 193 hektoliter per hektar. Om vi beräkna, att till matpotatis för länets befolkning åt går 200 kilogram per person — den verkliga siffran torde ej överstiga 150 kilogram — och ändock räknar icke utskottet med alla smärre odlingar å kolonier samt hos arbetare och husmän, varav många skörda potatis till egen familj — så åtgår härför 46 999 ton eller i runt tal 47,000 ton. Till utsäde efter 2 000 kilogram per hektar åtgår 46 946 ton eller likaledes här cirka 47 000 ton. Till stärkelseberedning torde kunna beräknas högst 40 000 ton, vilket utgör material till ungefär hälften av all inom landet behövlig stärkelse. Om vidare beräknas, att vi använda 1 800 kilogram kokad potatis (10 kilogram per dag och häst under 180 dagar) till halva antalet hästar över 4 år — denna siffra kan dock icke nås, emedan rotfrukter numera odlas i sä stor utsträckning, att hästarna på ett vida bekvämare sätt kan få saftigt foder härigenom — så skulle härför åtgå -~xl 800 = 33 102 ton sålunda till 4

120 Utsäde .. Stärkelse Hästar

Mät

47 000 ton 47 000 » 40 000 » 33 102 »

Summa 167 102 ton.

Sedan förutnämnda behov blivit fyllda, återstå 151 685 ton till svinfoder, Om per svin beräknas åtgå 600 kilogram, vilket är maximum, skulle för konsumtionen av ovannämnda kvantum åtgå 252 800 svin. Då svinen emellertid i regel äro slaktfärdiga vid 7 månaders ålder och under sommaren med fördel utfodras med diverse grönfoder och under vintern i de trakter, där potatisodlingen är mindre utvecklad med rotfrukter och mejeriavfall m. m., så skulle praktiskt taget dubbla mängden svin erfordras för att utnyttja potatisöverskottet, d. v. s. 505 600 svin. Länets svinstam utgjorde den 1 juni 1918 71 388 stycken och den 1 juli 1917 130 192 stycken. Svinstammen år 1917 var den största, som förekommit inom länet.

Om vi göra samma beräkning för en enda socken i potatisdistriktet och välja Vittskövle såsom representativt för området, skulle efter samma beräkningsgrund som i föregående men med den ändring, att till varje häst användes 1 800 kilogram, få hållas en svinstam uppgående till 5 612 stycken endast för potatisens konsumtion, men ungefär av samma skäl som i det föregående anförts den dubbla per år räknat. Svinstammen i socknen utgjorde vid husdjursräkningen den 1 juni 1918 647 stycken.

Av dessa siffror torde framgå, att det är praktiskt taget omöjligt att på denna väg konsumera potatisöverskottet i de starkast producerade trakterna. Ett av hindren är att tillräckliga stalla/' ej kunna åstadkommas, och en så omfattande svinskötsel skulle, även om den vore genomförbar, vilket är högst tvivelaktigt, bli mycket osäker, då ett oerhört produktionsöverskott av svin skulle uppstå, vartill kommer svårigheten för att ej säga omöjligheten att anskaffa annat behövligt foder nämligen spannmål och mjölk. Även om brännerihanteringen får fortfara, kvarstår dock ett överskott av potatis, som blir ganska svårt att avyttra, och en i mycket hög grad utvecklad svinskötsel kan i alla fall bedrivas.

Enligt utskottets uppfattning kan den ifrågasatta reformen sålunda icke utan mycket stora förluster för jordbruket och produktionen genomföras, då icke den nuvarande potatisodlingen kan upprätthållas, och detta är liktydigt med att en avsevärd del av den odlade jorden måste utläggas till betesmarker, vartill den föga lämpar sig.

2) Omfattningen av de förluster, vilka oundgängligen och under alla förhållanden måste drabba jordbrukare och bränner iägare vid den ifrågasatta reformens genomförande.

Med det material, som står till utskottets förfogande, är det icke blott svårt utan så gott som omöjligt att avgiva ett fullt uttömmande svar på den uppställda frågan. Utskottet vill dock i den mån det är möjligt söka att närmare ingå härpå och i varje fall lämna några antydningar.

I det föregående har framhållits, att länets potatisodling redan med nuvarande produktion kan fylla behovet av potatis till mat, utsäde, stärkelseberedning och utfodring och därjämte lämna material till den brännvinsbränning, som hittills under normala förhållanden bedrivits. Vad som ej framdeles kan avsättas till brännerihanteringen, måste följaktligen betraktas som minskad avsättning.

121 Under aren 190.5—1014 tillverkades i medeltal inom länet 20 977 915 liter 50-procentigt brännvin. Om i runt tal 5 kilogram potatis beräknas åtgå till 1 liter brännvin — siffran synes kanske vara något för hög, men om lagringsförlusten å potatis inberäknas, torde den i stället bli något för låg — 104 899 ton potatis. Denna potatis kan med fråndraget utsäde skördas på cirka 9,057 hektar. Skördesiffran per hektar har beräknats till årsmedeltalet 13 581 kilogram med 2 000 kilogram fråndragna som utsäde. Då det gäller den svagast avkastande jorden och potatisskörden i medeltal för hela länet ligger till grund för beräkningen, kan arealsiffran icke anses för hög utan tvärtom för låg. Om bränningen på grund av minskad spritkonsumtion blir mindre, kommer givetvis en häremot svarande areal att få avräknas.

Vad innebär en minskning av bränneriområdets potatisareal med 9,057 hektar? För det första torde man kunna utgå ifrån, att minskningen i själva verket blir ännu större, emedan alla, som hava del i brännerier, eller som pläga sälja potatis till brännerier, i allmänhet odla större areal än de kunna avsätta till detta ändamål, men odlingen företages ändock i hopp att försäljning skall kunna äga rum. Sedan visshet vunnits, att all avsättning av potatis till bränneriändamål är utesluten, blir misstämningen stor och lusten att odla potatis går ännu mer tillbaka än vad som motsvarar avsättningen till brännerierna. Emellertid skola vi endast räkna med

Denna beräkning beträffande direkt förlust å minskad skörd gör ju icke anspråk på att vara fullt riktig, men den kan dock tjäna som ett slags överslagsberäkning. Man torde emellertid även lägga märke till, att en minskad arbetsförtjänst dels på mindre jordbruk för det egna folket, dels och framförallt för legd arbetskraft uppstår, som ensamt uppgår till över 2 miljoner kronor.

Men dessa förluster äro icke de enda. Den drank, som erhålles vid brännerierna, kan anses utgöra cirka 19 000 kilogram per hektar. Omräknad i foderenheter å 15 kilogram blir antalet foderenheter per hektar 1 266 eller på 9 057 hektar 11 4661 62 foderenheter. Om per djur och dag användes 45 kilogram eller 3 foderenheter och utfodringstiden beräknas till 6 månader, ger dranken ett gott saftigt foder till i runt tal 21 230 nötkreatur. Vad dessa nötkreatur har för inflytande dels på kött-, dels på mjölkproduktionen är lätt att förstå. Genom brist på detta foder, som ej på den torra jorden kan ersättas med rotfrukter, kommer kreatursstammen att minskas, gödselproduktionen likaså, halmen kan ej fullt utnyttjas Std fit8priMrednin gen. 16

till foder, då saftigt foder saknas, och jordens bördighet går tillbaka. Om varje foderenhet beräknas efter nuvarande pris kosta 20 öre, skulle ensamt härigenom en förlust, som på visst sätt är oersättlig, uppgående till kronor 2 293 230 uppstå. Aven om dranken kräver kostnad för transport, utfodring, djurens skötsel m. m., så är denna kostnad jämförelsevis obetydlig, om man utgår ifrån, att arbetet utföres av den personal och de dragare, som ändock finnas på egendomen.

De anförda siffrorna beröra ej den vinst, som kan räknas uppstå vid själva brännerihanteringen. Denna vinst kan svårligen av utskottet beräknas, men torde dock ej understiga minst 200 000 kronor. De indirekta förlusterna såsom fallande egendomsvärde, svårigheten att hålla egendomens kultur vid samma nivå som hittills, outnyttjade byggnader genom reducerade kreatursbesättningar och minskade skördar, outnyttjade redskap och maskiner för odlingen m. m. äro vida allvarligare och beröra icke blott den enskilde utan även det allmänna. Man kan nämligen utgå ifrån, att det icke blott är ett enskilt utan även ett allmänt intresse, att jorden utnyttjas på bästa sätt, och att arbetstillfällen även skapas på landsbygden

o. s. v. Att exakt angiva den förlust, som jordbruket lider genom dessa sistnämnda förhållanden, är omöjligt. I många fall skulle exempelvis jordbrukets taxeringsvärden sjunka med 25—50 procent, vilket utskottet med rent praktiska utgångspunkter ansett sig kunna bedöma, och denna siffra gäller icke blott bränneriegendomarna utan även de jordbruk, som försälja sin potatis till brännerierna men vid ett bränningstorbud skulle se sin avsättning av potatis omöjliggjord.

Beträffande nuvarande genomsnittsvärdet av länets brännerier kan utskottet ej uttala något säkert omdöme därom, och utskottet finner det icke heller vara behövligt, då enligt eder skrivelse särskilda frågoformulär blivit utsända till varje bränneri.

3. Tillverkningskostnodm för 1 liter råsprit.

Då utskottet saknar erfarenhet om alla de faktorer, man har att räkna med vid tillverkningen av sprit, och utskottet för utredning härav måste anlita praktiska utövare av brännerihanteringen utan att kunna närmare kontrollera uppgifterna, anser utskottet att de sakkunniga med större säkerhet kunna genom experter på området erhålla mera tillförlitligt svar beträffande denna fråga.

Utskottet vill som svar å övriga frågor hänvisa till sina förut lämnade uppgifter beträffande för bränneriändamål odlad potatis samt i övrigt framhålla, att den spannmål, som åtgår för brännerihanteringen, odlas på cirka 2 200—2 500 hektar. Denna spannmål odlas dels på respektive bränneriegendomar och dels inköpes den i den allmänna marknaden och är särskilt för kornodlingen av betydelse. Såvitt det är utskottet bekant, tillverkas ej brännvin av melass eller sockerbetor inom länet. Länets hela åkerareal utgör enligt jordbruksstatistiken 250 017 hektar.

Beträffande avsättningen vill utskottet framhålla, att under kristiden alla lantbruksprodukter och icke minst säd och potatis, som vissa tider varit under statsbeslag, varit mycket lätta att avsätta. Nu däremot saknas såsom förut antytts avsättningsmöjligheter för en stor del av potatisen. Inom de bygder, där brännerihanteringen plägat vara avnämare av potatisen, äro jordbrukarne, både bränneriägare och de, som pläga försälja potatis till brännerier, i en mycket svår ställning, emedan den mindre kvantitet brännvin, som i år får tillverkas, ej ens förslår för avsättningen av bränneriägarnas egen potatis. Då inom stora områden potatisen är den största inkomstkällan, icke minst för ett stort antal medelstora och mindre

jordbruk, och stora kostnader för gödsel ocli arbete blivit nedlagda i skörden utan utsikt att motsvarande inkomst erhålles, förspörjes från många håll, att jordbrukarna hava svårt att ordna sin ekonomi och betala de på hösten vanligen förfallna räkningarna.

Utskottet tillåter sig till slut framhålla ännu en synpunkt. Under kristiden har den jord, varom här är fråga, på ett synnerligen kraftigt sätt utnyttjats för produktion av livsmedel. Avsevärda kvantiteter råg och potatis ha odlats å dessa jordar och i sin mån bidragit till fyllandet av de livsmedelsbehov, som funnits inom landet. Under våren 1916, då potatistillgången i hela landet var ringa, kunde dock från detta läns bränneridistrikt uppbringas avsevärda kvantiteter potatis, som ställdes till statens potatisbyrås förfogande och avsattes framförallt i Stockholm och i Norrland till de priser, som av staten blevo fastställda, vilket utskottet, som i sin mån medverkade vid uppköpen, anser sig böra erinra om. Under åren 1917 och 1918 lämnade det distrikt, varom nu är fråga, stora mängder potatis till Norrland och mellersta Sverige. Ett bränneriförbud skulle drabba just dessa bygder på ett så kännbart sätt, att jordbruket skulle lida stort avbräck, och den livsmedelsreserv. som ligger uti den potatis, som odlas för bränneriernas behov, för att ej räkna med ett högre avkastande jordbruk, skulle upphöra att finnas till. Nu är visserligen kristiden med dess livsmedelssvårigheter för denna gång slut, men vi hava ingen som helst garanti för att de ej kunna ånyo förr eller senare återkomma. Ett förbud för potatisens utnyttjande till bränneriändamål skulle vara en allvarlig fara för denna livsmedelsreserv, som icke minst för Norrland är av stor betydelse. Utskottet anser sig ha goda skäl att inför det ifrågasatta förbudet för lantbruksbrännerierna till förmån för Norrlands sulfitspritintressen erinra härom.

Kristianstad den 14 november 1919.

På Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

Louis De Geer.

V. Ekerot.

124 Till sulfitspritkommittén.

Bilaga 4.

fn fr ^edan .f^spntkomnuttén för sin utredning rörande sulfitspritens användningtill förtänngsandamål samt ändrade bestämmelser angående tillverkning av brännvin anmodat utskottet inkomma med yttrande jämte utredning i vissa avseenden, får utskottet härmed anföra följande:

, , , T;0) Angående sättet för jordbrukets omläggning under förutsättning, att lant-

bruksbranneneraas rörelse bleve förbjuden. J

Ett nedläggande av lantbruksbränneriema skulle omöjliggöra potatisodlingen på jordar, varå odlas potatis i och för leverans till brännerierna. Att utbyta potatisodling mot annan odling å förenämnda jordar vore omöjligt av det skäl att potatisodling företrädesvis bednves å mager jord, där potatis jämte råg är det enda

ViSYrCmO1 c*om mnn ArrAnl-lin> 1-___ Jl__ ir • i . . .

växtslag,^ som med egentlig fördel kan odlas. Kan icke annan avsättning"för po-

s, bliver givetvis följden, att jordägarne

. ' ' O "‘"O VSVCXUId.

tatisen efter bränneriernas nedläggning vinnas. _______ o_________

asamkas betydliga förluster. Potatisen finge då avyttras var sig bäst gorå Tåter förnämligast till stärkelsefabrikerna. Att förbruka all odlad potatis såsom »matpotatis» låter sig icke göra enbart av det enkla skälet, att behovet av dylika produkter över nästan hela landet vid normalskörd täckes av den lokala tillgången därav. Någon omläggning av jordbruket inom provinsen kan således icke ifrågakomma, och anse vi blotta tanken därpå förkastlig såväl ur praktisk som nationalekonoimsk synpunkt. Under de gångna krisåren har det stora potatisöverskottet i södra Sverige visat sig vara till ovärderligt gagn för folkförsörjningen

Vidkommande eventuell nedsättning av fraktsatserna för potatis å statens jarnvagar vill utskottet framhålla nödvändigheten av att nedsättning sker för så vitt brist pa matpotatis under svagår i det övre Sverige skall kunna täckas från södra delarne av landet.

Att exportera potatisen skulle nog vara fördelaktigt, om det funnes något larn,, som vore i behov därav och kunde erlägga skäliga priser därför Potatisexporten har emellertid under normala tider var mycket liten, och anse vi föga troligt, att lönande export för framtiden kan vinnas.

2:o) Angående omfattningen av de förluster, vilka Ni anser oundgängligen °.^h under alla omständigheter måste drabba jordbrukare och bränneri ägare vid den ifrågasätta reformens genomförande.

Inom Blekinge finnes för närvarande 7 stycken brännerier, vars tillverkning öre kriget uppgick till 2 314 000 liter vartill åtgår 160 000 hektoliter potatis0 Efter en medelskord av 160 hektoliter per hektar erfordras till framställning av ovannamnda kvantitet brännvin potatisodling å 1 000 hektar. Skulle nu potatisodlarna åi denna jord, som mestadels består av sandjord — Blekingebrännerierna aro nämligen belagna i trakter, där övervägande sandjord finnes — icke finna avsättning for sm potatis vid brännerierna, måste de helt naturligt se si°- om efter annan köpare. Stärkelsefabrikerna komma nog i ovannämnda fallet att konsumera den mesta potatisen men dessa fabriker hava redan svårt att bliva av med sin stärkelse da överflöd härav på grund av överproduktion inom landet finnes i marknaden. »kulle brännerierna helt stoppas, förorsakade detta givetvis ett kraftigt prisfall å ifrågavarande växtslag, vilket därefter icke skulle kunna odlas med någon

vinst. De höga arbets- och konstgödningsprisen skulle absolut verka därhän, att potatisodling i länet bleve förlustbringande. I detta län skulle även en massa hemman falla i värde. Vidare måste kreatursbesättningarna minskas, då ingen drank längre stode att erhålla. Att detta i sin tur högst menligt komme att inverka på jordbruket, ligger i öppen dag. Dessutom skulle bränneriägarne ovillkorligen komma att göra förlust på sina bränneribyggnader. Här i länet uppskattas byggnaderna vid varje bränneri till cirka 50 000 kronor, men vid nedläggandet av rörelsen bleve dessa så gott som värdelösa. För de dyrbara maskinerna och andra anläggningar kunde endast erhållas skrotvärde.

3:o) Angående tillverkningskostnaderna för en liter råsprit.

I denna fråga hänvisas till inhämtande av yttrande frän experter på området, då dessa givetvis äro i stånd att avgiva mera tillförlitligt svar än vad vi kunna lämna.

Vidare ber utskottet få meddela att potatis odlas å 10 604 hektar utav länets hela areal 63 205 hektar.

På grund av vad vi sålunda anfört få vi på det livligaste tillstyrka, att brännvinsbränning av lantbruksprodukter måtte få ske i samma utsträckning och på samma sätt som hittills.

Karlskrona den 24 november 1919.

För Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

A. Wachtmeister.

Gerhard Leijonliielm.

Bilaga 5.

Till herr överdirektören Fredrik Zethelius.

Med anledning av utav sakkunniga infordrat yttrande angående bränuerihanteringen inom länet, får Skaraborgs läns förvaltningsutskott med hänvisande till sitt yttrande i nämnda fråga av den 31 augusti 1912, intaget i nykterhetskommitténs betänkande IV, vidhålla däri lämnade uppgifter.

Bränneriernas antal har dock nu förminskats till 7 stycken, alla förlagda till .större egendomar, som helt eller till huvudsaklig del själva odla den potatis samt den spannmål, som åtgår till framställning av brännvin, varjämte de till största delen själva framställa det bränsle av torv eller ved, som erfordras, och i övrigt hava långa avstånd, 10—20 kilometer, till kommunikationsmedel och alltså härigenom hava stora svårigheter att utforsla dessa egendomarnas tyngre produkter, potatis, säd och vedbrand, i oförädlat skick.

Till detta kommer, att en utsträckt odling av potatis å den därför använda svagare jorden i fortsättningen ej kan äga rum, om ej avfallet vid tillverkningen kvarstannar på egendomen och bereder en betydande ökning i den för växtlighetens uppehållande nödvändiga kreatursgödseln.

Beträffande de framställda frågorna får förvaltningsutskottet anföra:

1. att en omläggning av jordbruket ej kan ske på annat sätt än genom

L-26

övergång till odling av säd eller foderväxter, där jordmånen sådant medgiver, och den svagaste jordens användning för skogskultur samt att övergångstiden ej bär så stort inflytande, då minskningen av potatisodlingen snart kommer att göra sig gällande, liksom bränneriernas igångsättning för kortare perioder och minskad tillverkning blir för dyrbar.

Angående billigare järnvägsfrakter och dylikt synes dessa ej vara av vidare betydelse, då redan nu arbetspriserna förhindra potatisens landsvägstransport på uppgivna avstånd;

2. att omfattningen av de förluster, som skulle uppstå vid brännerinäringens nedläggande vid jordbruket, av förvaltningsutskottet med instämmande i tidigare till nykterhetskommittén ingångna beräkningar uppskattas till 25 å 30 procent av egendomarnas värde, såväl med hänsyn till priserna före krigstiderna som de nuvarande, samt stöder detta sitt yttrande än mera på de egendomar i liknande förhållande, som av 1880—90 talets ruinerande brännvinspriser nödgades nedlägga sin tillverkning, och vars störa areal, goda byggnader sedan äldre tid lockat köpare, som dock snart nog insett nödvändigheten av att åter försälja dessa egendomar, vilka under de senare åren gått ur hand i hand. Vad värdet på bränneriernas apparater och maskiner vidkommer, är detta ju nu med de höga anskaffningsvärdena betydande, då de däremot vid nedläggandet av driften till stor del endast hava skrotvärde, blott användbart för denna hantering liksom byggnaderna inrättade för detta ändamål näppeligen kunna finna annan användning för jordbruksändamål utan måste rivas, vadan förvaltningsutskottet för sin del anser de å egendomarna befintliga bränneriernas värdeminskning vid ett eventuellt nedläggande av rörelsen förorsakar varje egendom en förlust av 50 000—75 000 kronor:

3. vad tillverkningskostnaderna angår synes dessa såvitt förvaltningsutskottet kunnat utröna stått i ett direkt förhållande till de under de senaste tillverkningsåren gällande priser, samt att årets höjda pris torde vara berättigat genom de ökade odlingskostnadema, fördyrat bränsle och arbetskostnader samt

1) att arealen av den jord, som odlats för potates till bränneriändamål, under de sista åren, då brännvinstillverkning ägt rum, utgjorts av omkring 700 hektar, eller alltså omkring 12 procent av den för potatis inom länet använda arealen.

2) beskaffenheten av den härför använda jorden är förut omnämnd,

3) att de för brännerinäringen odlade produkterna endast torde utgöra omkring 9 procent av hela produktionsbeloppet inom länet,

4) att avsättningen av potatis, sedan nu normala förhållanden inträtt, för bränneriegendomarna naturligen ställer sig synnerligen oförmånligt, då priserna nedgått med 50 procent men arbetslöner och transportkostnader m. m. ställa sig än dyrare, varjämte skördarna inom en kort tid genom minskningen av naturlig gödsel komma att så väsentligt nedgå, att odlingen ej kan uppehållas.

Under de år brännvinsbränningen varit nedlagd, hava från länets bränneriegendomar betydande mängder potatis försålts till folknäring, som under denna tid även mottagit den för bränning odlade »fabrikspotatisen».

Blomberg den 19 november 1919.

På förvaltningsutskottets vägnar:

Gilb. Hamilton,

ordförande.

Fr. Mannerfelt.

127 Bilaga 6.

Till ordföranden för sakkunniga vid utredning av sulfitspritfrågan herr överdirektören m. m. F. Zethelius, kungl. kontrollstyrelsen, Stockholm.

Sedan Sveriges bränneriidkareförening genom skrivelse av den 20 oktober 1919 anmodats avgiva yttrande med anledning av den utredning av de med sulfitspritens användande för förtäringsändamål sammanhängande spörsmål, som uppdragits åt särskilda sakkunniga, får föreningen härmed framhålla följande:

De från jordbruket härrörande produkter, som i vårt land användas till framställning av brännvin, utgöras till huvudsaklig del av potatis och endast till mindre del av spannmål, sockerbetor och melass. Då brännvinsframställning av spannmål alltid ställer sig ogynnsammare ur ekonomisk synpunkt än av potatis, användes spannmål endast till så stor mängd, som är erforderlig för maltframställning. Den för detta ändamål använda spannmålen utgöres uteslutande av korn eller blandsäd (korn och havre). Brännvinstillverkningen av potatis försiggår såsom bekant genom försockring av potatisens stärkelse och förjäsning av den erhållna sockerlösningen, varvid även den i den inmäskade spannmålen befintliga stärkelsen övergår till alkohol.

Potatisens och spannmålens övriga beståndsdelar, nämligen äggvita, fett och ej jäsbara kolhydrater kvarstanna däremot i den efter alkoholens avdestillation erhållna återstoden eller dranken. Drankframställningen innebär följaktligen en koncentrering av råmaterialens halt av äggvita och fett, vilken för utfordringsändamål är av synnerligen stor betydelse, på samma gång som dessa och övriga i dranken ingående ämnen genom kokningen bringas i lättsmält form. Dels på grund härav och "dels därigenom att dranken i regel kan utfodras i varmt tillstånd utgör densamma ett fodermedel, som för såväl kött- som mjölkproduktion i prisbillighet och näringsvärde överträffar övriga inom landet producerade foderämnen och endast kan ersättas med importerade kraftfoder. I framställningen av detta fodermedel ligger även brännerinäringens stora betydelse för jordbruket. Endast genom tillgången till drank har det varit möjligt för lantmännen i de magra trakter av Skåne, Blekinge och Skaraborgs län, där brännerinäringen fortfarande bedrives, att hålla de betydande kreatursbesättningar, som därstädes funnos före världskrigets utbrott. Dessa stora kreatursbesättningar hava i sin ordning medfört en rik tillgång av naturlig gödsel, varigenom en kultur av dessa jordar åstadkommits, som man tidigare ej skulle trott vara möjlig. Erinras bör i detta sammanhang särskilt om de avsevärda flygsandsfält i Kristianstads län, som uteslutande genom bränneridriften förvandlats till bördig åkerjord med ett betydande jordvärde.

En av de invändningar, som oftast göres mot jordbruksbränneriernas verksamhet, ligger däri, att härigenom näringsmedel förstöras. Detta är visserligen så till vida sant, som den i potatisen och spannmålen ingående stärkelsen överföres till alkohol och härigenom går förlorad för utfodringsändamål. Framhållas bör emellertid, att vid det i vårt land numera allt mer intensivt bedrivna jordbruket det är av vida större betydelse att i stället för kolhydrater, varav det under normala förhållanden alltid finnes tillräckligt rikliga förråd, äga tillgång till ett äggviterikt foder såsom dranken. Endast genom utfodring med fodermedel med hög halt av äggvita kan i vårt land en rationell ladugårdsskötsel bedrivas.

Eu inskränkning eller helt nedläggande av bränneridriften skulle följaktligen för de trakter av värt land, som beröras härav, medföra obotlig skada för jordbruket. Bristen på naturlig gödsel, som å dessa jordar ej kan ersättas med konstgjorda gödningsämnen, skulle hava till följd minskade skördar, och avsevärda arealer bördig åkerjord skulle härigenom återgå till sin ursprungliga karaktär av mer eller mindie \ärdelösa sandfält med ett som följd härav betydligt sjunkande jordvärde.

Brännerinäringens stora betydelse för jordbruket har vid'upprepade tillfällen betonats av vederbörande hushållningssällskap. Särskilt bör framhållas den omsorgsfulla utredning, som år 1912 verkställdes av Malmöhus läns hushållningssällskap, och som finnes intagen i nykterhetskommitténs betänkande nr 5. På grund av noggranna beräkningar påvisades häri att, därest brännerinäringen skulle upphöra och 'de därigenom vunna fördelarne med potatisodling och drankutfodring bortfalla, en minskning i nettoutbytet per hektar av 40 procent skulle uppstå inom de områden där nu fabrikspotatis odlas.

Sveriges bränneriidkareförening, som funnit dessa av Malmöhus läns hushållningssällskap gjorda beräkningar på sin tid fullt riktiga och betraktar desamma såsom avgörande, då det gäller att bedöma brännerinäringens betydelse för jordbruket, får i sammanhang härmed betona den underordnade roll, det i brännerierna nedlagda kapitalet spelar i jämförelse med den betydelse brännerirörelsen har för de trakter, som härav beröras. Aid ett eventuellt nedläggande av brännerinäringen genom åtgärder från statsmakternas sida torde denna omständighet böra beaktas, och ersättning följaktligen beredas bränneriägarne ej blott för bränneriernas utan även för den värdeminskning, den av dem odlade jorden härigenom undergår.

Att sålunda ett viktigt jordbruksintresse är bundet vid brännerinäringen är obestridligt, och torde denna omständighet ej kunna lämnas helt och hållet å sido.

( l-ei^ avgöra, huruvida framdeles sprit av jordbruksprodukter eller av

sulfit-lut skall komma till användning för förtäringsändamål. 1 motsatt förhållande till detta jordbruksintresse står det intresse, som är knutet till sulfitcellulosaindustrien. Att dot för denna industri och för landet i sin helhet bör vara eu angelägenhet av största vikt att de i sulfitavfallsluten befintliga sockerarterna tillvaratagas, är obestridligt. Enligt de uppgifter, föreningen kunnat förskaffa sig om denna industri, synes det emellertid, som om densamma ännu ej vore fullt utexperimenterad. Det synes sålunda, som om rationellare metoder borde kunna utarbetas i och för tillgodogörande av spriten ur affällslutame, än framställning av densamma ur så starkt utspädda lösningar, som nu är fallet. Enligt vad föreningen erfarit, pågår även eller hai under den senare tiden pågått försök att före alkoholdestillationen koncentrera avfällslutarne, för att härigenom gorå metoden mera ekonomisk. Att ansträngningar i denna riktning torde vara av behovet påkallade, synes framgå därav, att enligt kontrollstyrelsens uppgift i mars innevarande år priset å renad sulfitsprit då beräknades till kronor 1.5 5 per liter normalstyrka eller högre än nuvarande pris å renad potatissprit.

Ej heller torde problemet om tillvaratagande av sulfitavfallslutens övriga beståndsdelar vara tillfredsställande löst. Att under sådana förhållanden framställmngskostnadema för sulfitspriten ställa sig så högt. att möjlighet ej finnes för framgångsrik konkurrens från dess sida med importerade brännoljor, synes förklarligt, och undei trycket av dessa omständigheter torde de strävanden framkommit, som avse att genom framställning av förtäringssprit med högre pris bereda stöd åt

industrien än don denaturerade spriten. Dessa strävanden äro ingalunda nya. Redan vid 1914 ars riksdag fram korn in o desamma i form av tvenne motioner av herrar Kronltmd och Linders, vilka emellertid på den grund, att kommerskollegium redan påbörjat en utförlig utredning rörande denna fråga ej föranledde till någon åtgärd från riksdagens sida. i dessa motioner, vari i stort sett samma yrkanden gjordes, föreslogs att sulfitspritfabrikerna skulle äga rättighet att även tillverka och försälja dricksprit. Genom den härå uppkomna vinsten skulle den denaturerade spriten kunna försäljas till sä lågt pris, att densamma skulle kunna konkurrera med bensin stom motorbränsle.

Kommerskollegium ställde sig emellertid i sin till Kung!. Magt ar 1915 avlämnade utredning mycket tveksam mot detta förslag. Man ansåg, det nämligen ej lämpligt eller förenligt med nykterhetsintresset att basera utvecklingen och deri ekonomiska bärigheten "hos en ny industrigren på försäljningen av dricksprit, dä samtidigt spritfabriker funnos i landet med tillräcklig kapacitet att fylla detta behov. Även ansåg kollegium, att med hänsyn till jordbruksnäringen i vissa delar av landet gjorde en sådan lösning av frågan mindre önskvärd. — På samma ståndpunkt ställde sig nykterhetskommittén i sitt betänkande nr 7 med förslag till förordning angående tillhandahållande av skattefri sprit (av Öl januari 1916). T ett den 26 mars innevarande är avgivit utlåtande intager emellertid nykterhetskommittén en annan ståndpunkt. Kommittén framhåller nämligen, att utvecklingen, sedan det tidigare utlåtandet avlämnades, är ägnad ställa frågan i annan belysning, i det att de sydsvenska jordbrukare, som före kriget grundade sitt jordbruk på av till brännvinsbränning avsedd potatis, ha under kristiden övergått till att i stället odla för livsmedel avsedda produkter, ävensom att det för dessa ej torde möta några svårigheter att låta det nya produktionssättet bliva bestående även för framtiden. Härigenom skulle utan svårighet driekspritframställningen ur jordbruksprodukter kunna utbytas mot sådan framställning ur sulfitsprit och den ur nykterhetssynpunkt betydelsefulla vinsten kunna göras, att jordbruksintresset eliminerades från bränneriindustrien.

I frågan om förhållandet mellan jordbrukssprit och sulfitsprit ställer sig föreningen helt och hållet på den av kommerskollegium år 1915 och nykterhetskommittén år 1916 intagna ståndpunkten, nämligen att särskilda avsättningsområden böra anvisas dessa tillverkningar. .Tordbruksspriten bör sålunda reserveras för förtäringsändamål och sulfitspriten för alla övriga ändamål. Det bör ligga i sulfitspritindustriens intresse att så fullkomna framställningsmetoderna för sin vara, att densamma med framgång kan konkurrera med utländska brännoljor. När detta mål är nått, erbjudes för densamma en marknad, som säkerligen gör den oberoende av det avsättningsområde, som nu innehaves av jordbruksspriten.

Beträffande nykterhetskommitténs utlåtande av den 29 mars 1919 tillåter sig föreningen framhålla, att de däri gjorda uttalandena i åtskilliga avseenden ej äro med verkliga förhållandet överensstämmande. De sydsvenska jordbrukare, som tidigare odlat fabrikspotatis för bränneriändamål, hava nämligen ingalunda övergått till någon annan odling utan även under krisåren fortsatt härmed och särskilt under sista året till och med ökat denna odling. Skillnaden ligger endast däri, att fabrikspotatisen, som under normala år ej kunnat avyttras som matpotatis, på grund av kristidens livsmedelsbrist fått avsättning såsom sådan. De omständigheter, som Sulfitspritutredningen. “

motiverade nykterhetskommitténs ståndpunkt år 1916, kvarstå följaktligen fortfarande utan ändring.

Ej heller har föreningen kunnat finna, att det för nykterhetssträvandena kan innebära någon vinst, att jordbruksintresset elimineras från spritframställningen, om detta ersättes med ett annat sådant, nämligen industriintresset.

Yad föreningen här ovan framhållit beträffande jordbrukssprit, avser huvudsakligen framställning härav ur potatis.

I anslutning till här ovan angivna synpunkter får föreningen följaktligen framhålla att, såsom även framgår av utlåtanden från såväl kommerskollegium som vederbörande hushållningssällskap, brännerinäringen utgör eu synnerligen viktig binäring till jordbruket och i hög grad bidragit, till ökande av jordens kultur i de trakter, dår densamma utövas, varjämte densamma för lantmännen möjliggjort ökod kött- och mjölkproduktion. EU nedläggande härav skulle följaktligen för störa områden ar vårt land hava till följd tillbakagång för jordbruket med därmed sammanhängande sjunkande jordvärde, vilket särskilt i dessa tider, då lantbruket står inför väsentligt stegrade driftskostnader, skulle medföra obotliga skador.

Ur nationalekonomisk synpunkt bör därför brännerinäringen tillerkännas berättigande i samma mån som sidfitspritindustrien. Några skäl torde följaktligen ej föreligga att uppoffra den ena av dessa industrier för den andra, och får föreningen på grund härav framhålla vikten av att framställningen av förtäringssprit framdeles som hittills förbehåUes jordbruksbrännerierna.

Kristianstad den 8 november 1919.

Enligt uppdrag, för Sveriges bränneriidkareförening utan personlig ansvarighet:

Nils Andersson.

Bilaga 7.

Överdirektören herr Fredrik Zethelius, kung!, kontrollstyrelsen, Stockholm.

Med anledning av eder skrivelse av den 20 oktober 1919 på de sulfitspritkommitterades vägnar får Svenska cellulosaföreningen härmed avgiva följande yttrandeom de med sulfitspritens användande till förtäringsändamål sammanhängande spörsmålen.

Historik:

Då Cellulosaföreningen anser det vara av intresse för belysande av hithörandefrågor, att en kort historik över sulfitspritindustrien lämnas, får föreningen härmed meddela följande data om sulfitspritindustriens utveckling.

Den första sulfitspritfabriken anlades som bekant vid Skutskär av Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, och igångsattes driften den 24 maj 1909. Denna fabrik

följdes 191 1 av fabrikerna vid Kvarnsveden och Bergvik, vilka påbörjade driften sommaren respektive hösten 1911. På grund av befarade svårigheter lör spritens avsättning samt speciellt av fruktan för prisstrid med de fört rustade, potatisspritintressena, representerade av Reymersholms spritförädlingsaktiebolag, dröjde det till år 1915, innan planerna ä nya fabriker togo fastare form. Detta sammanhänger med det av kommerskollegium 1915 framlagda förslaget till vissa lagändringar med lättnader för sulfitsprittillverkningen. Fn del nya spritfabriker planlades, men endast fabriken vid Göta hann påbörja byggandet, innan nya svårigheter restes i sulfitspritindustriens väg, nämligen genom nykterhetskommitténs förslag 191B om monopol på den skattefria spriten. Monopolet skulle som bekant utövas av kungl. kontrollstyrelsen. Detta verkade synnerligen avskräckande pa byggnad sintresset i synnerhet sedan kung!, kontrollstyrelsen i mars 1917 framlagt sitt förslag till lag angående handeln med skattefri sprit. Först sedan Kungl. Maj:t i förordningarna av den 25 september 1917 frångått monopoltanken, samt statsmakterna dessutom direkt anhållit, att .-ulfitspritfabrikerna skulle bygga spritfabriker för att avhjälpa bränslebristen, blev intresset för anläggandet av nya sulfitspritfabriker livligare, i det att under åren 1917— 1919 18 nya fabriker planlades. Genom det i Kungl. Maj:ts proposition till 1918 ,-trs riksdag framlagda förslaget om statsmonopol på handeln med skattefri sprit, vilket förslag dock avvisades av riksdagen, blev emellertid färdigbyggandet av fabrikerna fördröjt, varför för närvarande inalles 15 fabriker kunnat igångsätta tillverkningen med eu beräknad årlig produktion under normala förhållanden av 10 miljoner kilogram 95-procentig sprit. Återstående 7 fabriker kunna emellertid igångsätta tillverkningen i början av kommande år, förusatt att avsättning kan erhållas för spriten, och skulle därefter dessa sulfitspritfabriker vara istånd att vid normal drift, producera cirka 17 miljoner kilogram 95-procentig sprit årligen.

Produktionsförhållanden och produktionskostnader:

Angående sulfitspritindustriens produktionsförhållanden och produktionskostnader hänvisar cellulosaföreningen dels till de uppgifter, som på anmodan av de sulfitspritkommitterade insänts av sulfitspritfabrikerna, dels till den uppställning över produktionskostnaderna, som inlämnats av direktör V. Tham jr. De igång varande 14 fabrikerna, som inlämnat uppgifter om arbetsförhållanden genom direktör Tham, sysselsätta inalles, förutom förvaltningspersonalen, 108 st. arbetare med en årslön per arbetare av i medeltal 3 445 kronor. Anläggningskostnaderna för de 14 fabriker, som avgivit dylik uppgift, belöpa sig till 11 050 167 kronor 97 öre.

Produktionskostnader uppgå för närvarande i medeltal vid dessa fabriker till B2.1& per liter 100-procentig sprit. Tillverkningskostnaderna äro emellertid synnerligen beroende på kol- och vedprisen samt arbetslönerna, och är det givet, att vid varje mera avsevärd höjning eller sänkning av någon av dessa faktorer tillverkningspriset förändras i den ena eller andra riktningen.

Stdfitspritindustrims nationalekonomiska betydelse:

Gellulosaföreningen ber härefter få övergå till sulfitspritindustriens uationalekonomiska betydelse för landet, och får föreningen först framhålla, att sulfitspritindustrien är ett. första steg att tillgodogöra de 47 procent av skogens organiska beståndsdelar, som med luten gå förlorade. Den vid sulfitkokningen erhållna cellulosan utgör nämligen cirka 50 procent, av den använda veden, under det att resten

av veden förut gick förlorad, till största delen i form av organiska ämnen i avfallsluten. Genom sprittillverkningen reduceras denna förlust, i det att 8 procent av de organiska ämnena i luten tillvaratagas i form av sprit. Hur framställe» däremot den övriga i landet tillverkade spriten? .Jo, genom offrandet av betydande mängder spannmål, betor och potatatis, av den senare under femårsperioden närmast, före världskrigets utbrott upp till V10 av landets hela skörd. Om därför genom sulfitspritindustrien erforderlig kvantitet sprit kunde produceras, måste det ur rent nationalekonomisk synpunkt vara mindre lämpligt, att tillverka sprit av potatis och. spannmål, så mycket mer som under normala förhållanden vårt lands hela potatisskörd ej är tillräcklig för den inhemska förbrukningen, utan en import måste ske. uppgående till omkring 25—30 miljoner kilogram årligen. Importen av spannmål överstiger ju många gänger den i brännerierna, förbrukade spannmålskvantiteten.

Dessutom måste tagas i beaktande, att sulfitspritens tillverkningspris högst väsentligt understiger tillverkningskostnaden för potatisspriten. Tillverkningspriset för den förra spriten uppgår nämligen för närvarande till omkring 62 öre per liter 100-procent, under det att tillverkningspriset för den senare torde uppgå till över 120 öre per liter 100-procent, med nuvarande kol- och potatispriser.

Under tillverkningsåret 1912—1913 tillverkades i landet av spannmål, potatis, stärkelse, melass och betor 20.5 miljoner liter 100-procentig sprit, vartill åtgick 23 516 ton säd, 126 584 ton potatis, 354 ton stärkelse, 7 050 ton betor och 2 7.48 ton melass. Sulfitspritindustrien är emellertid, såsom tidigare framhållits, redan i stånd att producera nämnda spritkvantitet vid normal drift, och kan således sulfitspritindustrien ensam tillgodose landets behov av sprit. Att sulfitspriten är fullt användbar även till fortäringssprit ha de på uppdrag av kung!, kontrollstyrelsen gjorda undersökningarna nogsamt visat, ävensom de praktiska försöken vid iteymersholm Genom övergång till sulfitsprit skulle betydande mängder potatis och spannmål bliva tillgängliga för människoföda och kreatursfoder. Sedd ur nationalekonomisk synpunkt kan det därför endast vara till gagn för landet, ifall sulfitspriten får ersätta den av potatis och andra jordbruksprodukter framställda spriten.

Svårigheter vid övergång från _potatissprit till sulfitsprit :

Givetvis kommer en dylik övergång att medföra svårigheter för de nuvarande producenterna av potatissprit, enär i normala fall ett överskott av cirka 1.4 miljon hektoliter potatis måste finna avsättning, om potatisodlingen skall fortgå i samma utsträckning som hittills, men att genom förbjudande av potatisbränningen »trakter av Skåne och Blekinge skulle läggas öde», såsom framhållits i mötesprotester, vederlägges klart av följande utdrag av professor H. Juhlin-Dannfelts årsberättels*i nr 2 av kung!, lantbruksakademiens handlingar och tidskrift år 1915.

Professor H. Juhlin-Dannfelt skriver:

»Att ej brännvinslagstiftningen ändras sä, att sulfftluten kan helt tillgodogöras till spritberedning, varigenom en motsvarande mängd spannmål och potatis bleve tillgänglig till människoföda och kreatursfoder, beror helt och hållet av hänsyn till jordbrukets intressen, i det att brännvinsbränning sedan gammalt betraktats Slem; en viktig binäring för jordbruket, vilket bereder en lönande avsättning av. potatis och tillgång på drank till kreaturens utfodring.

Denna uppfattning, som förr tillämpades på jordbruket i hela vårt land och

var det förnämsta skälet i motståndet mot liusbehovsbräuningens avskaffande, göre» numera gällande blott för några mindre landsdelar, huvudsakligen de trakter av Kristianstads län och Blekinge, där den sandiga jordmånen anses företrädesvis passa för odling av råg och potatis. Då regeringen den 7 sistlidne december månad av omsorg att bevara tillgängliga förråd av potatis och spannmål utfärdade förbud mot brännvinsbränning annat än för pressjästberedning, denaturering eller utförsel under innevarande års förra bränningsperiod, väckte det stor missbelåtenhet i nämnda landsdelar och gjordes gällande att brännvinsbränningen vore en nödvändig förutsättning för ett lönande jordbruk i dessa magra trakter.

Jorden passade huvudsakligen för odling av råg och potatis och kunde lämna rika grödor blott av dessa växter, potatisskörden kunde till stor del finna lönande avsättning endast genom brännvinsbränningen, synnerligen som de därtill odlade rikt givande sorterna ej vore lämpade till mäniskoföda, genom bränningens upphörande förlorades också tillgång på drank, som vore ett fodermedel, vilket svårligen kunde ersättas, särdeles som knappt något annat fodermedel så som dranken kunde möjliggöra utfodring av halm: förlusten av drankfodret skulle därför medföra nedgång i nötkreatursskötseln och därmed även i gödseltillgång och minskade skördar.

De skäl, som anförts för dessa klagomål, äro i huvudsak desamma, som i förra hälften av 1800-talet anfördes mot husbehovsbränningens avskaffande; denna reform infördes emellertid, och ett lönande jordbruk har dock kunnat bedrivas i värt, land utan stöd av brännvinsbränning även i trakter med lika mager och sandig jord som i de landsdelar, där brännvinsbränningen nu sägen vara en oundgänglig förutsättning för ett lönande jordbruk.

Det lärer ej kunna förnekas, att foderrotfrukter och grönfoder höra kunna upptaga en del av den nu till potatis använda åkervidden, utan att den viktiga rägsädesodlingen inskränka, och lämna ersättning i foder för en minskad eller upphörd tillgång på drank, så att ej kreatursskötseln och därmed deri för jordens fortfarande fruktbarhet behövliga gödseln minskas. Snarare torde en övergång från odling av brännvinspotatis till odling av andra fodermedel medföra eu mera jämnt fördelad gödseltillgång, i det att i förra fallet visserligen de gårdar, som ligga sa nära till, att de kunna hämta drank, kunna hålla en större kreatursbesättning och få jorden starkt uppgödslad, men detta på de gårdars bekostnad, vilka icke kunna använda drankfodring.

Det ofta hörda påståendet om drankens stora värde, ja, oumbärlighet som kreatursfoder är ju visserligen riktigt, så till vida att frisk spritfri drank är ett gott fodermedel för såväl gödkreatur som mjölkkor, och att dranken gör halm begärlig för kreaturen, men dranken innehåller blott en mindre del av råmaterialets näringsvärde och kan även vid stark lialmfodring ersättas av andra billiga saftiga fodermedel, såsom rotfrukter och potatis jämte behövligt tillskott av kraftfoder.

Tekniska svårigheter torde således icke möta varken att hålla den magra sandjorden i odling, även om potatisodlingen måste inskränkas, eller att vid utfodring ersätta dranken med rotfrukter, potatis eller andra saftiga fodermedel. Men en ekonomisk svårighet ligger däri, att de potatisleverantörer, som taga drank från bränneriema, få denna till avsevärt lägre pris än som motsvarar dess fodervärde, och få därigenom ett högre pris för sin levererade potatis än det angivna inköpspriset och möjligen högre än det, vartill potatis under vanliga förhållanden på annat sätt kan avsättas. Detta gäller emellertid ej alla potatisleverantörema.

då såsom redan nämts, endast de till bränneriet närboende delägarna erhålla drank, och vid eu ekonomisk lagstiftning kan hänsyn knappt bära tagas till några fås fordel på hela landets bekostnad.

Dessutom må erinras därom, att om kreatursskötsel utan tillgång till drank skulle anses mindre lönande, så finnes i kreaturssvagt jordbruk med gröngödsling en utväg till drivande av intensivt jordbruk, vilken på Skånes magra jordbrukstrakter borde kunna beträdas med lika god framgång som i norra Tyskland. Gröngödslingen har ju också redan med framgång prövats i de ifrågavarande landsdelarna. »

Professor H. Juhlin-Dannfelt framhåller vidare, att överskottet av potatis i södra Sverige borde kunna fylla den brist, som finnes i norra och mellersta Sverige, men framhåller han, att svårigheten för avsättningen ligger i de höga fraktkostnaderna, varigenom det blir svårt att konkurrera med den tyska potatisen. Denna skeppas nämligen till billigare frakter, t. ex. från Stettin till Stockholm och i synnerhet till Norrland, än den svenska potatisen kan fraktas. Någon konkurrens från detta håll är väl knappast att vänta under de närmaste åren, och till dess Tyskland åter uppträder som säljare, torde handeln med potatis hinna bättre organiseras, så att potatisen .skall kunna fraktas sjövägen till Norrland från Skåne lika billigt, ja, billigare, än från Tyskland.

Då emellertid underskottet ä potatis i norra och mellersta Sverige endast motsvarar en del av den nu till bränning använda kvantiteten, måste återstoden placeras som kreatursföda. och framvisar professor .Tuhlin-Dannfelt, att utfodring med potatis i otorkat skick ställer sig gynnsamt.

Professor Juhlin-Dannfelt slutar sin utredning med följande uttalande:

»Av den här lämnade översikten framgår, att den potatis, som icke kan avsättas till människoföda, med största fördel kan användas till kreatursfoder, framför allt till svin-, göd- och dragdjur, och att svingödning under normala förhållanden bör kunna betala potatisen med ungefär samma pris som brännvinstillverkningen.»

Sidfitspriten som motorbränsle:

Ännu en annan sida av sulfitspritfrägan ber cellulosaföreningen få belysa, nämligen sulfitspritens betydelse som motorbränsle. Under krigsåren var värt land hänvisat till sufitspriten som bränsle, och visade det sig, att spriten uppfyllde de förhoppningar, som man ställt på densamma. Bensinmotorerna gingo — efter smärre ändringar nödvändiggjorda på grund av spritens lägre bränslevärde - utmärkt med den bensoldenaturerade motorspriten, samt utan att man kunnat konstatera någon skada å motorerna förutsatt att motorerna voro riktigt justerade för spritdrift. På grund härav inarbetade sig motorspriten hos allmänheten, men tyvärr utsände kung!, kontrollstyrelsen mycket stränga bestämmelser för inköp av varan, beroende på missbruk, och när därför efter vapenstilleståndet bensin åter kom in i landet och försåldes till billigare priser, kunde ej sulfitspritindustrien hålla stånd i konkurrensen, hindrad som industrien var av de betungande inköpsbestämmelserna samt av höga tillverkningskostnader ä spriten. Dessa senare höllo sig nämligen fortfarande höga. Slutligen förbjöd kungl. kontrollstyrelsen all försäljning av motorsprit.

Det kan således tyckas, som om motorspriten för alltid vore avförd fråu

brännämnena, men av allt att döma kommer förr eller .senare landet åter att behöva detta bränsle. Över allt i världen se vederbörande med bekymmer på bensinfrågan. På grund av den kolossala ökningen av motordrivna fordon av alla slag i Amerika, lågland. Frankrike in. il. länder är förbrukningen av bensin enormt stor, under det att produktionen, trots bearbetandet av nya fyndigheter, ej ökat i samma män. Såväl i England. Frankrike som i Amerika och andra länder har man därför börjat, undersöka nya bränslen, och är det dä speciellt spriten, som kommit i åtanke, och spritindustrien uppmuntras på allt sätt. Den tid kan därför komma, dä vi återigen måste vända oss till vårt inhemska bränsle, och borde det därför ligga i statsmakternas intresse att på allt sätt understödja sulfitspritindustrien och dess utveckling, sä att sprit kunde linnas tillgänglig, när behov av motorsprit åter uppstår, och då cellulosaindustrien ännu en gång måste träda hjälpande emellan.

Avsättningsmöjligheten för sulfitsprite.n:

Slutligen får cellulosaföreningen avgiva följande redogörelse för, huru avsättningsmöjligheterna komma att gestalta sig, ifall brännvinstillverkning av potatis m. tl. jordbruksprodukter i större eller mindre utsträckning blir tillåten.

För att belysa frågan angående förhållandet emellan tillverkning och avsättning under den gångna delen av året hänvisar föreningen till bilagda uppställning per den 1 november 1919 (Bil. A), utvisande dels fabrikernas tillverkning, dels de partier, som försålts såväl till partihandelsorganet som till export.. Såsom framgår av uppställningen, har av den totala tillverkningen 4 233 208.s kilogram 95-procentig sprit endast 2 189 495.6 kilogram 95-procentig levererats från fabrikerna. Av nämnda parti utgör exporten till utlandet 230 321 kilogram 95-procentig sprit, varför inalles 1 959 174.6 kilogram levererats inom landet. Denna senare leverans fördelar sig som följer:

å motorsprit ........................................ med 467 356 kilogram

» sprit till reningsverk .................... » 245 228.2 »

» industri- och hushållssprit ............ » 1 246 590.4 »

Av arets tillverkning av sulfitsprit har således endast 46.28 procent kunnat placeras inom landet, 5.4 4 procent sålts till utlandet, och resten, 48.2 8 procent, kvarligger således osåld hos fabrikerna, förutom lagerbehållningen från föregående år.

Det är emellertid att märka, att dessa siffror ställa sig gynnsammare än i verkligheten, beroende på att fabrikernas tillverkning ej på långt när uppgått till den normala. Vid landets igång varande 15 fabriker har nämligen tillverkningen under året uppgått till hälften eller ijärdeöelen av den normala, och sedan början av juli månad har driften varit helt inställd vid 13 fabriker oftats under många veckor. Så t. ex. har tillverkningen varit inställd

vid Skoghall ............... under 7 veckor,

» Skutskär................ » 7 »

» Svartvik........_......» 6 »

> Svans.................. » 18 »

» Vall vik .................... » 12 »

Kade tillverkningen kunnat pågå med full drift, skulle totala tillverkningssumman intill den t november uppgått till cirka 8 300 000 kilogram 95-procentig sprit. Den totala leveranssumman utgör endast 26.3 8 procent av denna beräknade tillverkning.

Orsaken till att fabrikerna ej kunnat upprätthålla driften är ju som bekant, att lagringsutrymmen ej funnits disponibla, beroende på den ringa avsättningen.

Dessutom är att märka, att under årets första del leverans av motorsprit ägt rum med 467 356 kilogram eller 23.9 procent av hela försäljningen inom landet, men är ju numera denna försäljning förbjuden av kungl. kontrollstyrelsen, varför under ett kommande år, ifall leverans till reningsverken ej kommer att äga runt, förhållandet emellan tillverkning och försäljning blir ännu ogynnsammare.

Intill den 1 november innevarande år har någon större fabrikation av potatissprit ej ägt rum, varför sulfitspritindustrien ej haft någon konkurrens med den sekunda sprit, som faller vid brännvinsfabrikationen, men — oaktat att dessutom ett parti sulfitsprit levererats till förtäringsändamål — ha fabrikerna endast kunnat placera 46.2 8 procent av sin verkliga och 23.6 procent av sin beräknade tillverkning inom landet. Om leverans av motorsprit och sprit till reningsverken frånräknas, uppgår leveransen av industri- och hushållssprit till 29.4 procent av den verkliga och 15 procent av den beräknade normala tillverkningen. Skulle därför brännvinstillverkningen av potatis bliva tillåten, i större eller mindre utsträckning, och förtäringsspriten uteslutande tagas från denna sprit, komma fabrikerna i ett ytterst prekärt läge, hänvisade som de så gott som uteslutande bliva till utlandet. Vad denna avsättning beträffar får föreningen framhålla, att det är i det närmaste omöjligt att försälja råspriten för export. Då fabrikerna ej förfoga över reningsverk, så att sulfitsprit kan exporteras, bliva därför fabrikerna nödsakade att helt nedlägga driften. Industrien kan ju som visats ej leva på den ringa avsättningen inom landet till industri- och hushållsbruk. Vad detta skulle betyda ur nationalekonomisk synpunkt framgår av föregående delar av redogörelsen. Dessutom skulle cellulosaindustrien tillfogas en synnerligen kännbar förlust genom nedläggandet av fabrikerna, vilka till största delen byggts under krigsåren med höga material- och arbetskostnader, i synnerhet som spritfabrikerna ej kunna apteras för annan nyttig användning, utan att ytterligare stora kostnader måste nedläggas för omändringsarbeten. Spritfabrikernas maskiner och apparater kunna vid nedläggning av driften och försäljning endast betinga gällande skrotpris.

Cellulosaföreningen får därför som sammanfattning framhålla,

1. att det ur nationalekonomisk synpunkt är synnerligen önskligt, att eu övergång sker från användandet av födoämnen (potatis-, spannmål- betor etc.) vid spritframställningen till användandet av sockret i cellulosaavfallsluten.

2. att cellulosaspriten framställes till lägre kostnader än potatis- och annan sprit, varför det ur ekonomisk synpunkt måste vara mindre välbetänkt, att staten

1B7

genom konstlade medel upprätthåller en industri, som vid fri konkurrens ej skulle hava någon existensmöjlighet,

3. att staten dessutom ej bör hindra konsumenterna av sprit att använda det billigaste råmaterialet.

i. att några oöverstigliga svårigheter oj tinnas för överskottspotatisens placering, ifall under mom. 1 omnämnda övergång äger rum, liksom ej heller för omläggning av odlingen, om detta är erforderligt,

5. att cellulosaspritindustrien däremot ej kan vinna avsättning för sin tillverkning, varken inom landet eller till utlandet, om ej spriten kan få användas till förtäriugssprit,

6. att om dylik användning ej blir tillåten, hela cellulosaspritindustrien måste nedläggas.

Stockholm den 29 november 1919.

Svenska cellulosaföreningen.

V. Tham.

K. Nyström

Bilaga A till bilaga 7.

Översikt över tillverkning vid och expediering från nedannämnda fabriker tiden 1 januari -1 november 1919.

Summa kilogram I 4 933 208.8 j 230 321.0 | 1 959 174.6

SulfUspritutrcdningen

m

Sammandrag av tillverkningskostnader a sulfit-

i

3 600!—! 3 2001—j 4 000;—: 3 425j— 3 750 —

Arbetarnas årliga inkomst vid normal drift ............................. Kronor

im

inlaga B till bilaga 7.

sprit enligt Svenska Cellulosaföreningens uppgifter.

140 Bilaga 8.

Till Svenska Cellulosaföreningen.

I en skrivelse till överdirektören och chefen för Kungl. kontrollstyrelsen, vilken 1 enligt en mig tillhandahållen avskrift, avlåtit den 29 innevarande november månad han I intagit ett av mig i Kungl. lantbruksakademiens årsberättelse år 1915 gjort uttalande om följderna för lantbruket av en allt mer sannolik fortsatt inskränkning i eller fullständigt förbud för brännvinsbränning av potatis. Med anledning härav, och dä Ni hemställt, att jag måtte göra ett uttalande i denna nu aktuella fråga, tillåter jag mig, särskilt i betraktande därav att på frågan inverkande omständigheter under senare år i avsevärd mån ändrat sig, härmed överlämna ett något utförligare uttalande rörande detta ämne.

Frågan om brännvinsberedning av som människoföda värdefulla lantbruksprodukter. spannmål och potatis, har sedan gammalt varit föremål för skiljaktig*! meningar. Redan under striderna för husbehovsbränningens avskaffande under 1800talets förra hälft framhölls å ena sidan det orätta att för brännvinsberedning förbruka viktiga näringsmedel och å den andra att brännvinsbränningen vore av så stor betydelse för lantbruket, att dess upphörande skulle snart sagt medföra detta.' ruin. De olycksbådande förutsägelserna om lantbrukets tillbakagång som en följd av bränningens upphörande eller starka inskränkning besannades ej, utan jord brukets och kreatursskötselns utveckling fortskred till synes oberört av bränningens avlysande som binäring till jordbruket och därmed dess fullständiga upphörande i större delen av landet.

Då under innevarande tid denna fråga åter blivit aktuell och de gamla påståendena om bränningens grundväsentliga betydelse för jordbruket åter framföras som skäl för fortsatt bränning av spannmål och potatis, så ligga förhållandena i två avseenden annorlunda än vid striden om liusbehovsbränningen.

Det gäller nu för det första ej närmast ett avlysande av en som skadlig betraktad handling, utan huruvida den behövliga sprittillverkningen skall till större eller mindre del förbehållas den industri, vilken som råmaterial använder jordbruksprodukter, med tillbakahållande av den konkurrerande industri, som bereder sprit av ett avfall, som åtminstone ännu ej kan på annat sätt med ekonomisk fördel tillgodogöras.

Och för det andra kan ej nu som skäl för skydd för jordbrukets brännerihantering anföras denna hanterings vikt för landets jordbruk i dess helhet, utan endast dess betydelse för jordbruket i en mindre del av riket, där en genom brännvinsbränningen uppammad, mycket utsträckt potatisodling anses behöva avsättningen av potatis till brännerierna, för att ej potatisodlingen skall behöva inskränkas och jordbruket till följd därav gå starkt tillbaka i räntabilitet och utnyttjande av jordens alstringskraft.

Under dessa förhållanden synes det vara synnerligen viktigt, att de skäl. som kunna anföras till förmån för den ena eller andra uppfattningen, granskas och vägas mot varandra.

Det torde till en början ej kunna bestridas, att det är ett frän nationalekonomisk synpunkt sdrgligt slöseri med landets tillgångar, att såsom hittills skeft;

låta < Lt avfall, som representerar ett. värde av tiotals miljoner, årligen rinna bort utan gagn. Genom repressiva åtgärder från .statens sida och från övermäktigt industriellt affärsintresse hade under tiden före världskriget anläggningen av mer än ;> brännerier för tillgodogörande av sulfitlut hindrats, ocli sedan den under nämnda tid rådande bristen på motorbränsle föranlett anläggningen av ytterligare ett antal sulfitbrännerier, är fara för att dessa ej skulle kunna hållas i verksamhet, i det att åtgärder där vidtagits och ytterligare ifrågasättas, vilka hindra avsättningen av deras produkt.

Så länge sprittillverkning är det enda ekonomiskt bäriga sättet att tillgodogöra sulfitlutens innehåll av kolhydrat, synes denna industri höra få utvecklas i full utsträckning och genom tillgodogörande av sitt avfall få draga full nytta av sitt råmaterial och därigenom bereda sig en inkomst, som kan bliva av väsentlig betydelse för industriens vidare utveckling och förmåga att betala sitt råmaterial, samt därmed bereda landets befolkning inkomst. Endast avgjort övervägande statsintressen borde få ställa sig hindrande i vägen och föranleda en avvikelse från den sedan över 50 år i vårt land i princip godtagna näringsfriheten.

Vid ett övervägande, huruvida ett sådant hämmande av suliitsprittillverkningen, som hittills ägt ruin. och som nu ifrågasättes, hör fortfara, kan jag ej undertrycka den meningen, att om statsmyndigheterna gjort, vad göras kunnat för en uppmuntran av användning av sprit till hushålls- och motorbränsle samt tekniskt bruk, så skulle dessa användningar, ej minst under kristidens tryck, vuxit så, att de kunnat förbruka all den sulfitsprit, som i landet tillverkas, eller sä stor de! därav, att konkurrens med lantbruksbrännerierna ej behövt uppstå eller vant långt mindre svår än för närvarande. Den i Tyskland sedan länge genomförda pnsnedsättningen å hushålls-, motor- och teknisk sprit med hjälp av höjning av dryckesspritens pris har anvisat en verksam utväg till det ifrågavarande syftets ernående.

För besvarande av frågan, sådan den nu ställer sig. om sulfitspritindustriens inskränkning till förmån för lantbruksbrännerinäringens fortvara, torde först höra klargöras. vilken betydelse brännvinsbränning av potatis har för lantbruket.

Det har redan framhållits, att denna näring numera saknar all betydelse för jordbruket i allra största delen av landet, även i sådana trakter, t. ex. de småländska länen, där den karga jordmånen förr ansågs göra potatisbränning till en nödvändig förutsättning för ett lönande jordbruk. Det är huvudsakligen ett jämförelsevis litet område, Kristiansstads läns sydvästra del, där flertalet brännerier nu finnas, som anses vara så beroende av brännerihanteringen, att dennas inskränkning eller upphörande skulle medföra jordbrukets starka tillbakagång.

Att bränneriema verkligen varit en synnerligen förmånlig binäring för dessa trakters jordbruk, antydes redan därav, att potatisodlingen, som i övrigt i Sverige, där den huvudsakligen drives blott för att fylla ortens behov av människoföda, intager omkring 4 procent av åkerjorden i de 6 härad, varom bär är fråga, ökats sä, att den på senare år intagit 9—15 procent och på enskilda egendomar ända till >/4 å 3 .. av åkerjorden. En sä utsträckt plats i odlingen med därmed följande stora risker, giver man endast en synnerligen fördelaktig gröda. Och dock syne» det pris, som bränneriindustrien betalat för potatisen vara ganska måttligt. Enligt den officiella statistikens uppgifter har detta pris under de fem åren 1907/08 1911/12 växlat mellan 2.15 och 3.15 och utgjort i medetal 2.56 kronor per hektoliter (motsvarande 3.07—4.50, samt 3.66 per deri ton). Men bränneriema hava

berett jordbrukarna en mycket bekväm avsättning av potatisen, i det att denna i allmänhet utan avsevärda transporter mottages direkt från åkern utan stort avseende på, om den varit angripen av sjuka eller frostskada, vilket senare de flesta är ej kan undgås, då de stora potatisskördarna sällan hinna upptagas, innan starkare frost tillstött. Brännerierna mottaga också potatis osorterad, stort med smått, och bemängd med jord, som den kan vara vid upptagning i fuktigt väder. Utöver priset, som betalas för potatisen har jordbrukaren, oavsett den vinst, han som delägare i fabriken kunnat hava. haft den förmånen att han fått köpa drank, i mängd motsvarande den levererade potatisen, till pris, som avsevärt understigit dess fodervärde. en skillnad som vid det vanliga drankpriset, 40 öre per hektoliter, motsvarat ö —4 öre per foderenhet eller omkring 20 öre per hektoliter potatis. Förmånen att tå drank skattas därför högt och detta med desto större skäl, som det oftast skulle vara svårt, åtminstone där potatisodling drives i större utsträckning, att skaffa nödig arbetskraft för skötseln av foderrotfruktsfålt. som gav mot dranken svarande mängd saftigt foder, och dessutom dranken är ett gott foder för såväl mjölk- som göddjur •samt möjliggör att till foder använda större mängd halm. där sådan linnés att tillgå. 1 bränneriernas närhet idkas därför oftast en utsträckt kreatursskötsel, varmed följer stor tillgång på gödsel och rika skördar. Denna fördel tillkommer dock blott de odlare, som bo så nära bränneriet, att de kunna hämta drank.

Det är således helt naturligt, att jordbrukarna tillmäta brännvinsbränningen en stor vikt och med all makt söka motverka dess inskränkning. Den stora ensidighet i lantbruket, som brännerihanteringen medfört, dä ända till lj, V . av åkern använts til! potatisodling, kan ej ändras utan rubbningar i lanthushållningen, vilka, lantmannen naturligtvis motser med stora farhågor för en försämrad ekonomi.

Fråga är dock. om dessa rubbningar verkligen i allmänhet behöva bliva sä störa, som det påstås. Detta beror i närmaste hand därpå, om den hittills till bränning använda potatisen kan fä annan, lika lönande avsättning.

Som skäl för yrkanden på potatisbränningens upphörande har vanligen anförts, att det är orätt att till sprittillverkning använda eu som människoföda värdefull råvara, d. v. s. man har tänkt sig bränneripotatisen använd till människoföda. Det i bränneritrakterna förefintliga lokala överskottet på potatis har dock hittills blott i mycket ringa grad kunnat avsättas som matpotatis till annan ort. Detta beror, trots allt vad därom talats, ej på någon sortskillnad mellan brännerioeh matpotatis, och den förras olämplighet till människoföda. Vissa allmänt odlade och som bränneripotatis val ansedda sorter såsom Wohltman och Up to date äro göda matsorter, och även de i smaken något grövre sorterna, såsom Imperator och Marcker ga bra att sälja, särdeles till förbrukning i restaurator och allmänna inrättningar, där man för skalningens skull föredrager stora sorter. Då dessa senare sorter icke överträffa de förra i skördeavkastning i rymdmått, vilket vid försäljning till matpotatis är det för skördens värde avgörande, är intet hinder att övergå till dessa eller andra likvärdiga till matpotatis bättre sorter. Det som huvudsakligen gör bränneripotatis mindre begärlig till människoföda är att knölarna hava benägenhet att bliva mycket stora, men då, såsom nedan skall visas, större delen av potatisöverskottet måste användas till kreatursföda och matpotatis alltid bör sorteras, så kunna de genom sin storlek till det senare ändamålet mindre begärliga avskiljas till föder och knölar av lämplig storlek utbjudas till matpotatis.

Vad som legat emot potatisens avsättning till matpotatis, liar huvudsakligen varit fraktkostnaden och avsaknaden av en ordnad handelsorganisation samt i viss mån hven handelns fordran att få en sorterad och torr. jordfri vara. en fordran som brännerierna ej ställt pa sin råvara.

Närmaste avsevärda underskottsområde eller Stockholm har hittills fått sitt behov av avlägsen tillförsel fyllt huvudsakligen från Tyskland och, med undantag för kristiden, mycket litet från södra Sveriges överskott som råden. Som orsak härtill har framför allt anförts de höga järnvägsfraktema, vilka avsevärt överskridit sjöfrakten från de tyska hamnarna. Men om blott företagsamhet funnits, borde potatis lika väl och billigt kunna sändas från skånska som från tyska hamnar med de i regelbunden trafik gående ängarna eller särskilt befraktade potatisbåtar. Vid sjöfrakt undgås den vid järavägsfrakt hotande skadan av frost, och de vid potatistransporter i skeppsrum under kristiden gjorda ledsamma erfarenheterna om potatisens förstöring genom självupphettning, böra ej behöva upprepas, då de* tyska transporterna tack vare ändamålsenliga anordningar alltid skett utan dylik skada.

I avseende på försäljning till orter norr om Stockholm har Tyskland haft den ytterliga fördel framför Sydsverige, att potatisen frän det förra landet kunnat sändas med direkt gående båtar, delvis även som returlast i malm- och träängare. lägenheter som Sydsverige saknat.

Huru möjligheten att från Skånes bränneridistrikt avsätta potatis till Stockholm och eventuellt orter norr därom för framtiden kau komma att ställa sig, är synnerligen ovisst. Den ökning i potatisodlingen, som kristiden framkallat i landets flesta delar, bär minskat behovet av tillförsel och ökat utbudet från närmare håll. Emellertid synes det antagligt, att den inträdda starka höjningen i arbetsprisen och folkets ovillighet att för ett så otrevligt arbete som potatisupptagning i ruskigt höstväder, skall medföra eu snar nedgång i potatisodlingen i de trakter, där jorden icke är särdeles bekväm för denna odling, d. v. s. särskilt på lerjord. Man torde i sådant fall snart åter kunna räkna på ökat behov av potatis i de gamla underskottsdistrikten och proportionsvis större skillnad mellan potatisprisen pa olika marknader. Blir så förhållandet, så kommer möjligheten att avsätta skånsk potatis i främsta rummet i Stockholm och i andra hand i nordligare belägna orter, att bero av handelsorganisationen med sortering av varan samt på fraktsatserna. De mängder det här kommer i fråga att transportera äro dock ej större, än att statens ekonomi borde kunna medgiva ett sådant avpassande av järvägsfraktema. att en utjämning av tillgäng och efterfrågan inom landet kan bliva möjlig.

Denna avsättning av potatis från bränneritrakterna är dock oviss och beroende på för närvarande oberäkneliga faktorer, och om den kommer till stånd, torde den icke komma att omfatta mer än obetydlig del av den hittillsvarande förbrukningen till brännvinsbränningen. Hela den hittills varande bristen, som täckts genom import, har uppgått blott till omkring 20 000 ton i årligt medeltal, under det att bränneriernas potatisförbrukning under goda skördeår uppgått till 7 gånger större mängd.

På stärkelsefabrikerna som avnämare av ökade mängder potatis är ej att räkna. Denna industri, som torde hava haft en årlig medelförbrukning av 100 000 ton potatis till 14 000 ton potatismjöl, har hittills visat mycket liten expansionsförmåga. Då tillverkningen något år ökats över det vanliga, har marknaden snart överfyllts och tillverkningen blivit mycket dåligt räntabel.

Potatistorkeriindustrien. för vilken anläggningsunderstöd först föreslogs för att bereda hjälp åt bränneridistriktens potatisodlare vid en antaglig inskränkning i brännvinsbränningen, och som man sedan hoppats skulle komma till stort gagn under kristidens livsmedelsbrist, och vilkens produkter, sedan de därigenom inarbetats i marknaden, borde bliva allmänt brukade hushållsartiklar, — denna industri hann under kristiden blott komma i vanrykte som kristidsanstalt, och ingen förhoppning finnes, att den åter skall komma i gång, förr än bränsleprisen åter nedgått till motsvarighet mot råvarans och produktens prisnivå.

Det återstår ytterligare knappt mer än en utväg för avsättning av potatisöverskottet, vilken dock bör kunna brukas i långt större utsträckning än hittills, nämligen utfodring till husdjuren. Potatis har jämte mejeriavfall varit de billiga fodermedel, på vilka svingödning hittills kunnat baseras för att bliva så lönande som möjligt. Hur mycket potatis på detta sätt använts, är i saknad av pålitliga uppgifter omöjligt att ens tillnärmelsevis angiva, och därför saknas även grund för eu beräkning av hur stor del av bränneripotatisen, som skulle kunna finna avsättning för svingödning. Det må blott erinras därom, att enligt professor Nils Hanssons på praktiska utfodringsförsök grundade uttalanden, vilka icke mött någon gensaga, svinen under gödningen kunna väl tillgodogöra sig kokt potatis i mängder uppgående ända till inemot 70 procent av hela fodrets värde. Till varje gödsvin åtgår omkring 500 foderenheter, motsvarande omkring 2 000 kilogram potatis, men då gödningen under väl J/s av året äger rum på tid, då potatis icke kan komma i fråga till utfodring, och da stark potatisutfodring kan användas blott under den egentliga gödningstiden, torde ej kunna beräknas större förbrukningsmöjlighet än 500 kilogram potatis per gödsvin. Antagligen har hittills långt mindre än hälften av denna mängd använts till svinen, varför en betydlig ökning i användningen av potatis till svinfoder bör kunna påräknas. Hur stor denna förbrukning skulle kunna bliva, om svinstocken ökades till den mängd, som övrig erforderlig foderf illgang samt husutrymme tillåta, är emellertid omöjligt att beräkna.

Åt övriga husdjur har potatis hittills mycket litet använts till foder. Emellertid hava professor Nils Hanssons försök otvetydigt visat, att kokt potatis med fördel kan utfordras åt hästar i mängder motsvarande 7S—72 av den eljest erforderliga kraftfodermängden, utan att deras arbetsförmåga nedsättes, och i Skåne kunde åtskilliga jordbrukare våren 1918 med hjälp av potatisutfodring få det tunga vårbruket utfört, vilket vid den nästan totala kraft foderbristen eljest varit omöjligt. 1 Tyskland har man till och med ersatt hela kraftfodermängden med potatis åt hästar i tungt arbete. En förbrukning av 6—7 kilogram per djur och dag, motsvarande lågt beräknat 1 000 kilogram potatis per år åt en vuxen häst samt en mindre men dock avsevärd mängd även åt unghästarna bör sålunda vara möjlig. De 6 potatisrikaste häraderna, Ingelstads, Albo, Gärds, Villands samt östra och västra Göinge, hade år 1918 över 24 000 vuxna och nära 12 000 unghästar, och dessa borde uppenbarligen kunna förbruka en betydande del av bränneripotatisen. Då vidare enligt professor Hansson åt nötkreatur med fördel kan utfordras 10—15 kilogram, ja till gödkreatur ända till 20 kilogram per dag, så bör, främst för gödkreatur, samma häraders 50 000 vuxna nötkreatur och 34 000 ungnöt kunna använda potatis som ersättning för en mycket stor del av foderrotfrukterna, varav häradernas skörd plägar uppgå till omkring 300 000 ton.

Dessa siffror leda uppenbarligen till den slutsatsen, att det skulle vara

möjligt att inom Kristianstads läns bränneridistrikt, och naturligtvis än lättare inom övriga mindre starkt potatisodlande områden, utfordra hela den mängd potatis, som där plägar avverkas vid brännerierna, vilken mängd för hela länet på grund av bränneriernas antal, ungefär "/, av hela antalet, torde kunna uppskattas till högst 100 000 ton, särdeles som här likasom i övriga delar av landet de stegrade arbetskostnaderna torde komma att minska den starkt arbetskrävande odlingen av foderrotfrukter och dessas ersättning med potatis, vars odling fordrar mindre arbetsåtgång.

Det torde emellertid ej kunna betvivlas, att det möjliga ej, åtminstone ej med det första, kommer att motsvaras av verkligheten. Man måste räkna med jordbrukarnes konservatism likasom ock därmed, att många av bränneriernas leverantörer, särskilt sådana, som icke hämtat drank, ej hava och ej omedelbart kunna skaffa tillräckligt med djur för att förbruka hela den mängd potatis, som de hittills plägat lämna till brännerierna. Det torde därför kunna tagas för givet, att brännerinäringens upphörande skulle komma att medföra en avsevärd inskränkning av de ifrågavarande trakternas potatisodling.

Men finnes då möjlighet att genomföra en sådan omläggning av jordbruket utan en betydlig nedgång i dess produktion och räntabilitet?

Man talar om den starkt potatisodlande delen av Kristianstads län, där flertalet av potatisbrännerierna finnas, som en landsdel, vars lätta grusiga eller sandiga jord så övervägande passar för potatis- och rågodling, att den förra svårligen kan ersättas av annan odling. Detta innebär en starkt missvisande generalisering. Större delen av jorden i de 6 härad, i vilka den mest omfattande potatisodlingen och flertalet potatisbrännerier finnas, har en jord, som efter vad den officiella statistikens siffror över jordens användning och skördar visa, kunna bära och lämna goda skördar av flertalet i Skåne odlade grödor. De allra flesta socknar på slätten hava en avsevärd veteodling, och denna har i Ingelstads härad plägat upptaga till och med större jordsådd än potatis, de norra delarna av länet hava en jordmån och en odling, som i huvudsak nära överensstämmer med angränsande smålandstrakter, där varken brännerier eller stärkelsefabriker bereda avsättning för potatis, vilken också där odlas i en omfattning, som blott motsvarar det lokala behovet.

Några i jordmånens beskaffenhet grundade svårigheter att inskränka potatisodlingen till förmån för andra växtslag, såsom havre, blandsäd, grönfoder, rotfrukter och vallväxter torde sålunda i allmänhet ej finnas. Men undantag göra dock vissa områden i länets östra kusttrakter, särdeles några socknar i Gärds härad, där jorden till stor del utgöres av en lös sand, på vilken övriga växtslag, som kunna komma att intaga den genom potatisodlingens inskränkning lediga jorden, avgjort komma att lämna mindre avkastning.

En beräkning av det ekonomiska resultatet av en sådan förändring måste under nuvarande ovissa prisförhållande i avseende på såväl arbete som jordbrukets övriga produktionsmedel och dess alster, bliva så opålitlig, att den skulle sakna all beviskraft, varför här ej skall göras någon sådan.

Det må blott framhållas, att om man utgår från de produktionskostnadsberäkningar, som under senaste åren gjorts för potatis i Skåne, vilka givit till resultat en odlingskostnad av lägst omkring 1 000 kronor per hektar eller 8—9 kronor per deciton, siffror som ännu torde ha beviskraft, då den sedan inträdda betydliga stegringen i arbetslön mer än uppväger nedgången i konstgödselkostnaden.

SirffitspriMredningen. I9

så synas de pris, vartill potatis under innevarande höst uppgivas hava sålts i Skåne, eller 5 kronor per hektoliter omkring 7 kronor per deciton, icke göra denna till en lönande gröda, såvida ej brännerierna sättas i tillfälle att betala ett högre potatispris än det i allmänna marknaden gällande. Däremot äro de rådande prisen på såväl kraftfoder som animala livsmedel så höga, att de kunna betala de ovan angivna beräknade produktionskostnaderna för potatis. (Se centralanstaltens flygblad nr 70!)

En inskränkning i potatisodlingen synes sålunda av ekonomiska skäl vara fördelaktig, om ej potatisen användes till utfodring.

Huruvida och i vilken riktning förhållandet kommer att ändra sig i framtiden, undandrager sig fullständigt alla beräkningar, men en allmän uppfattning bland jordbrukare synes vara, att en nedgång i produktprisen är mycket antagligare än en sänkning av arbetskostnaden, och en dylik nedgång torde väl ej minst komma att drabba den vara, som i vissa trakter alstras över behovet, och som är svår att avsätta åt annat håll.

En inskränkning av potatisodlingen synes sålunda i allmänhet kunna ske utan tekniska svårigheter och antagligen även i stor utsträckning utan ekonomisk förlust, ja till och med oavsett brännvinsbränningens fortvaro eller upphörande, vara befogad på grund av rådande prisförhållanden. Där en sådan förändring dock till följd av jordens för flertalet andra medgivande grödor mindre lämpliga beskaffenhet skulle medföra en ekonomisk tillbakagång, så är detta endast en vanlig företeelse, som inträffar då ett genom statsåtgärder eller andra omständigheter åstadkommet skydd eller privilegium bortfaller, och i det nu ifrågavarande fallet torde det ej rimligen kunna fordras, att en stor, för landet viktig industri skall hindras att fullt tillgodogöra sig sina råvaror för att skaffa en liten landsdel tillfälle att avsätta en sin produkt till högre värde än de naturliga förhållandena föranleda.

Men om, såsom rimligt är, den fria konkurrensen här som inom andra områden av landets näringsliv får göra sig gällande och lantbruksbrännerihanteringen måste vika för den billigare arbetande sulfitindustrien, så är det uppenbarligen önskvärt att tvära övergångar undvikas. Tid bör lämnas att såvitt möjligt är finna annan användning för bränneribyggnadema och annat i denna näring nedlagt kapital, likasom även övergångstid bör beredas de leverantörer av bränneripotatis, vilka icke hava eller genast kunna skaffa djur, vilka kunna förbruka den överskottspotatis, de på grund av sin jords beskaffenhet måste odla, om ej jordens avkastning och räntabilitet skall nedgå.

Därjämte synes det vara en billig fordran, att beslut om potatisbränning skall få äga rum och i vilken utsträckning detta kommer att medgivas, fattas och kungöras så tidigt på året, att jordbrukaren kan avpassa sin potatisodling efter den avsättning, som på grund av brännvinsbränningens följande år blivande omfattning kan påräknas.

Stockholm den 10 december 1919.

$

H. Juhlin-Dannfelt.

Bilaga 9.

Till sulfitspritsakkunnige, Stockholm.

Med anledning av Eder skrivelse den 20 oktober innevarande år med anhållan att Södra Sveriges stärkelseproducentförening ville dels meddela uppgifter angående storleken av de kvantiteter potatis, som för vart och ett av åren 1909 — 1918 inköpts av till denna förening anslutna fabriker för tillverkning av stärkelse och potatismjöl, dels besvara andra i skrivelsen närmare angivna frågor, tillåter sig föreningens styrelse med anledning härav framhålla följande.

Södra Sveriges stärkelseproducentförening, som bildades år 1916, har visserligen till ändamål att söka tillvarataga medlemmarnas gemensamma intressen men utgör ingen ekonomisk sammanslutning i vanlig mening. Föreningen kan följaktligen icke besvara Eder förfrågan angående till stärkelseproduktion inköpt potatiskvantitet. Men då föreningen genom erfarenhet känner det ungefärliga behovet av potatisstärkelse eller potatismjöl, skall föreningen söka närmare utreda behovet av potatis till beredning härav.

Potatismjölstillverkningen i vårt land har ursprungligen bedrivits vid vanligen mindre men stundom även större fabriker, anlagda i samband med potatisodlande jordbruk. Sedermera hava s. k. andelsfabriker tillkommit, därigenom att flere jordbrukare i en trakt gemensamt uppfört en fabrik. Under senare åren hava en del industrier såsom prässjästfabriker och glykosfabriker in. fl. anlagt egna s. k. industrifabriker, som tillverka potatismjöl i ännu större skala. Sålunda finnas numera enskilda mindre fabriker, större andels- och enskilda fabriker samt stora industrifabriker. Antalet fabriker utgjorde år 1918 enligt uppgift från F. H. K:s handels-

Härtill kommer en eller annan industrifabrik, som föreningen ej känner till.

Årliga behovet av potatismjöl inom landet torde utgöra cirka 12 500 ton. Åren närmast före kristiden var potatismjölstillverkningen så omfattande, att ett mycket stort överskott ständigt fanns på lager, varför priset vanligen var mycket lågt. Under kristiden blev tillverkningen på grund av större behov av matpotatis reglerad genom statsingripande. Då vissa industrier vid ransoneringen av potatismjöl hade svårt att erhålla tillräckligt härav, anlade de egna industrifabriker, varför under detta år, då tillverkningen är fri, stora svårigheter torde uppstå att avsätta hela tillverkningen vid enskilda och andelsfabriker. Ett produktionsöverskott torde sålunda redan i år uppstå härigenom, varför potatismjölsfabrikationen torde framdeles, d. v. s. redan till nästa år. få svårigheter på grund av tryckta priser.

148 Om till 1 kilogram potatismjöl bei’äknas åtgå högst 7 kilogram potatis — verkliga siffran ligger mellan 6 och 7 — kan till potatismjöl beräknas åtgå omkring 85 000 —90 000 ton potatis. Härav torde ungefär halva kvantiteten få beräknas för Blekinge, medan den andra hälften torde få beräknas för övriga län. Då en stor mängd odlare hava egna eller äro delägare i andelsfabriker, är den mesta potatisen odlad av fabrikanterna. Industrifabrikerna inköpa dock all potatis.

Behovet av potatismjöl är tämligen konstant, och en prissänkning av varan medför näppeligen någon avsevärt ökad konsumtion i annan mån än att den förebygger import av majs- och potatisstärkelse. Knapp tillgång på socker och sirap kan möjligen öka konsumtionen av glykos, varigenom en ökad avsättning av potatismjöl i samma mån erhålles. Denna ökade avsättning är dock icke så stor, att den nämnvärt kommer att öva inflytande på potatismjölstillverkningen. Export av potatismjöl eller produkter härav torde man näppeligen kunna räkna med, då Norge och Danmark snarare äro exporterande, medan Tyskland samt Östersjöprovinserna under normala förhållanden hava ett mycket stort potatisöverskott och produkter härav att avyttra.

De nuvarande fabrikerna kunna med största lätthet producera 20 000—30 000 ton potatismjöl årligen. Om, såsom blivit ifrågasatt, brännvinstillverkning vid jordbruksbrännerierna skulle förbjudas, kommer potatisöverskottet från de jordbrukare, som förse bränneriema inom potatismjölsdistrikten med potatis, att i stället avsätta den till potatismjöl, medan i bränneridistrikten nya potatismjölsfabriker komma att anläggas. Följden blir en ytterligare överproduktion av potatismjöl, och hela potatismjölstillverkningen kommer i en sådan ställning, att endast de fabriker, som hava mycket fördelaktigt läge, kunna fortsätta sin verksamhet. Ett bränningsförbud är följaktligen en mycket stor fara för de potatismjölsfabriker, som ägas av potatisodlande jordbrukare, vilka även utan den ytterligare konkurrens, som följer av bränningsförbudet, torde få ytterst svårt att avsätta hela sin tillverkning av potatismjöl. Detta kommer att i sin ordning medföra en minskad potatisodling även inom det nuvarande stärkelsedistriktet, varför till slut jordbruket och potatisodlingen blir idande.

Kristianstad den 17 november 1919.

På Södra Sveriges Stärkelseproducentförenings styrelses vägnar:

Nils A. Larsson,

v. ordf. *

»