angående tillfällig höj¬ ning av postavgifterna

Kung!. Maj:ts proposition nr 186.

1 Nr 186.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillfällig höjning av postavgifterna; given Stockholms slott den ii mars 1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Walter Murray.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet a Stockholms slott den 11 mars 1921.

N ärvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Murray, följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. / samt. 156 käft. (N:r 186).

/

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Generalpost-

styrelsen.

Ny beräkning rörande postverkets inkomster och utgifter under åren 1921 och 1922.

Enligt den beräkning rörande det ekonomiska resultatet av postverkets rörelse under år 1922, som av generalpoststyrelsen avgivits den 13 november 1920, hava postverkets inkomster för år 1922, under förutsättning att nu gällande postavgifter bibehölles oförändrade, uppskattats till 76,1 miljoner, varjämte utgifterna för samma år beräknats till 78,7 miljoner. Utgifterna skulle sålunda med 2,6 miljoner komma att överstiga inkomsterna. Statskontoret däremot har i sitt förslag till inkomstberäkning för år 1922 upptagit postverkets såväl inkomster som utgifter till 76,1 miljoner.

I ämnet har föredragande departementschefen till det vid 1921 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet anfört, att han, enär den utgiftsminskning, som kunde för postverket påräknas såsom en följd av ifrågasatt förändring med avseende å beräkningen av dyrtidstilläggen, torde kunna uppskattas till 1,5 miljoner, och med hänsyn till den dåmera beslutade förhöjningen av postavgifterna för utrikes försändelser ansåge betänkligheter ej möta mot att bibehålla statskontorets beräkning, helst i någon mån ökade inkomster måhända kunde tillföras postverket genom vissa jämkningar beträffande de inrikes postavgifterna, varom pågående utredning då ännu ej blivit slutförd.

Efter det att sagda utredning blivit verkställd inom generalpoststyrelsen, har styrelsen i skrivelse den 25 februari 1921 inkommit med ett förslag innefattande höjning av vissa postavgifter samt bibehållande i övrigt av nu gällande taxor.

I sistberörda skrivelse har styrelsen till en början framhållit, att vissa förhållanden, som inträtt efter det de i förutnämnda skrivelse av den 13 november 1920 framlagda beräkningar verkställts, syntes böra föranleda eu i viss mån ändrad beräkning av postverkets ekonomiska driftresultat för åren 1921 och 1922. Härom anför styrelsen följande:

»I sin skrivelse den 13 november 1920 med förslag till inkomstberäkning beträffande postverket för år 1922 framhöll generalpoststyrelsen, hurusom med ledning av då kända förhållanden styrelsen icke kunde räkna med, att postverkets inkomster under åren 1921 och 1922 skulle komma att täcka utgifterna, utan att för båda åren underskott kunde väntas uppstå, därest icke åtgärder däremot vidtoges. Vid sina beräkningar hade styrelsen utgått från, att någon ökning av trafiken icke vore att emotse samt att i följd därav inkomsterna för båda åren skulle komma att stiga till ungefärligen lika höga belopp. Å andra sidan kunde generalpoststyrelsen icke antaga, att någon väsentlig minskning av utgifterna skulle kunna förväntas, utan förutsatte endast, att det skulle bliva styrelsen möjligt att begränsa utgifterna till i stort sett lika stora summor för båda åren.

Kungi. Maj:ts proposition nr 186.

3 Till utgångspunkt för beräkningarna lades det vid dåvarande tidpunkt beräknade resultatet av 1920 års drift, därvid inkomsterna uppskattats till 63,9 miljoner och utgifterna till 68,7 miljoner kronor. Driftförlusten beräknades sålunda till 4,8 miljoner kronor eller 1.8 miljon utöver det belopp, 3 miljoner, som 1920 års riksdag anvisat till täckande av förlusten i fråga. Enligt nu föreliggande bokslut för år 1920 hava, i avrundade tal, inkomsterna uppgått till 64,706,000 och utgifterna till 69,480,000 kronor. Förlusten utgör sålunda 4,774,000 kronor eller i det närmaste samma belopp, som av generalpoststyrelsen beräknats. Att inkomsterna överstigit den beräknade summan, är emellertid icke föranlett av att trafiken här i landet blivit större än som förutsatts och att i följd därav inkomsten av den inrikes rörelsen blivit större än den beräknade, utan är den ökade inkomsten att hänföra till den utrikes rörelsen, beroende i främsta rummet på en mycket uppdriven pakettrafik från Tyskland. Utgiftsstegringen har i huvudsak sin grund däruti, att postverket, enligt föreskrift av Kungl. Maj:t, haft att till statens järnvägar, i avvaktan på fastställandet av provisoriska tilläggsavgifter för posttransporter å sagda järnvägar, utbetala ett belopp av något över 1 miljon kronor. Att utgiftsstegringen icke blivit större, beror bland annat därpå, att utgifterna för avlöningar icke stigit till det beräknade beloppet, enär den reglering av extra personalens avlöningsförhållanden, som borde verkställas efter ikraftträdandet av det nya avlöningsreglementet för postverkets ordinarie tjänstemän, blivit undanskjuten till innevarande år.

I ovannämnda .skrivelse den 13 november 1920 beräknade generalpoststyrelsen inkomsterna för år 1921 till 75,8 miljoner och för år 1922 till 76,1 miljoner kronor. Härvid utgick generalpoststyrelsen från, att huvuddelen av postverkets inkomster — frankoteckensuppbörden — skulle, bortsett från de belopp, som äro att hänföra till vidtagna portoförhöjuingar, komma att sjunka till ungefärligen den summa, som erhölles, om man antoge, att frankoteckensuppbörden, med 1911 års uppbörd såsom utgångspunkt, kontinuerligt ökades med 5 °/o årligen. Den av trafikminskning härflytande nedgång i frankoteckensuppbörden. som kunnat konstateras under år 1920 och som, efter vad inkomstsififrorna för januari månad innevarande år giva vid handen, alltjämt fortfar, synes emellertid giva anledning att nu räkna med större relativ minskning av inkomsterna än den, vartill de vid tiden för uppgörandet av förenämnda inkomstberäkning rådande förhållandena syntes giva anledning. Vid nyssnämnda tidpunkt hade visserligen en allmän depression på näringslivets område börjat göra sig gällande, om vilken nedgången i posttrafiken varslade, men denna depression har sedermera fortskridit i en utsträckning, som omöjligt kunde förutses, och efter alla tecken att döma torde man icke böra bortse från möjligheten av att ytterligare nedgång å handelns och industriens område kan komma att inträffa. Då postverkets trafik står i det intimaste samband med näringslivets utveckling, är det klart, att en nedgång av nyssnämnda slag skulle öva eu motsvarande inverkan å poströrelsen och i följd därav å postverkets inkomster. De allt mer hotande förebuden till en både långvarig och svår lågkonjunktur mana därför till ytterligare försiktighet vid lieräknandet av postverkets inkomster. Visserligen är det givet, att en kraftig nedgång i poströrelsen även medför en minskning av verkets utgifter, men man kan därvidlag alls icke med säkerhet utgå från att utgiftsminskningen kan hålla jämna steg med nedgången i inkomsterna. Det får nämligen icke förbises, att postverkets utgifter till övervägande delen bestå av personalkostnader. Postpersonalen är icke, såsom exempelvis personalen vid en industriell anläggning, koncentrerad till en eller ett fåtal arbetsplatser, utan är spridd över hela landet med sysselsättning vid ett stort antal fasta och ambulanta postanstalter. Den föreliggande arbetsmängden inom postverket kan sålunda icke, såsom fallet

4 Kungl. Maj:ts proposition nr i86.

i allmänhet är på det industriella området, systematiskt uppdelas på det oundgängligen nödvändiga antalet personer, utan på en del platser måste viss personal, även om densamma icke skulle kunna fullt utnyttjas, finnas för utförande av det arbete, som icke kan förläggas till annan plats. För att å arbetsplats, där flera än en tjänsteman äro sysselsatta, personalindragning skall kunna vidtagas, måste posttrafiken på denna plats sjunka i sådan grad, att nedgången motsvarar en persons prestationsförmåga. Men härförutom är det givetvis ofrånkomligt, att staten i tider av lågkonjunktur och arbetslöshet bör iakttaga varsamhet vid personalindragningar.

Vid nu angivna förhållanden bör, enligt generalpoststyrelsens förmenande, klok förtänksamhet bjuda, att man söker i den mån det är möjligt säkerställa, att postverkets inkomster icke sjunka lägre än utgifterna. Detta låter sig, om trafikminskningen blir mycket kraftig, givetvis icke göra, med mindre väsentligen högre taxor fastställas, men en dylik åtgärd skulle bidraga att ytterligare förvärra den allmänna situationen. Emellertid synes det generalpoststyrelsen, som om, utan nyss angivna påföljd, en något så när tillfredsställande marginal skulle kunna åstadkommas genom vissa jämkningar i taxorna, som endast utgöra en naturlig följd av de förändringar i de internationella postavgifterna, som beslutats vid den nyligen avslutade världspostkongressen i Madrid.

Med hänsyn till de oberäkneliga förhållanden, som kunna inverka på postverkets såväl inkomster som utgifter, låter det sig givetvis icke göra att med någon som helst tillförlitlighet beräkna beloppet av den inkomstminskning, som väntas, eller i vilken mån denna minskning kan komma att motsvaras av sjunkande utgifter.

Enär emellertid, om man bortser från verkningarna av portoförhöjningarna, frankoteckensuppbörden år 1920 i jämförelse med år 1919 utvisar en nedgång av cirka 7,5 °/o, torde postverkets sammanlagda inkomster för år 1921 icke böra beräknas uppgå till mera än 73 miljoner kronor. Även om man icke skulle behöva förutsätta någon ytterligare nedgång under år 1922, torde man dock försiktigtvis böra räkna med, att depressionens verkningar skola vara lika kännbara under sistnämnda år. Vid sådant förhållande torde man ej heller för år 1922 böra räkna med högre inkomstsumma än den för år t92t nyss angivna, eller 73 miljoner kronor. Härvid förutsättes givetvis, att de under år 1920 vidtagna porto förhöjningarna skola oförändrade tillämpas även under år 1922.

De mot nyssnämnda inkomstbelopp svarande utgiftssummorna hava förut för åren 1921 ocji 1922 beräknats till resp. 77,8 och 78,7 miljoner kronor. Någon minskning av dessa summor lärer — under förutsättning att rörelsen icke visar större nedgång än som motsvaras av den nu räknade inkomstminskningen — ej kunna påräknas förutom beträffande däri ingående dyrtidstillägg å personalens avlöningar samt vissa postföringskostnader. Genom under detta års första kvartal inträdd sänkning av indextalet föranledes en minskning av utgifterna för dyrtidstillägg med ungefär 700,000 kronor. Vidare har i årets statsverksproposition ställts i utsikt sådan förändring med avseende å beräkningen av dyrtidstilläggen, som för postverkets vidkommande skulle medföra en minskad utgift av 1,5 miljon kronor för år 1922. Sagda båda reduceringar skulle sålunda innebära en minskning av utgifterna för dyrtidstillägg av 1,5 miljon kronor för år 1921 och 2,2 miljoner kronor för år 1922. Utgiftsminskningen för postföringen beräknas till ungefär en miljon för vartdera året.»'

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6. 5

Enligt de av styrelsen sålunda gjorda beräkningarna skulle för såväl år 1921 som år 1922 vara att täcka en driftförlust av åtminstone 2 till 2,5 miljoner kronor. Styrelsen anser därför till en början nödvändigt, att de förhöjningar av vissa inrikes postavgifter, som jämlikt kungörelsen den 11 juni 1920 (nr 292) angående tillfällig höjning av postavgifterna m. m. och kungörelsen av samma dag (nr 293) om ändrad lydelse av 8 och 11 §§ i förordningen den 17 juni 1916 angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter blivit för tiden intill utgången av innevarande år tillfälligtvis beslutade, tillämpas jämväl efter 1922 års ingång.

Styrelsen anser emellertid icke de därav härflytande inkomsterna tillräckliga utan framhåller i fortsättningen följande:

»Men även med tillämpning av ifrågavarande taxor synas postverkets inkomster under såväl innevarande år som år 1922 icke komma att täcka utgifterna, än mindre lämna den ersättning för det nedlagda kapitalet, som enligt uttalande av riksdagen bör kunna påräknas. Härtill kommer, att, såsom ovan sagts, rörelsen under år 1920 visar en driftförlust av 1,774,000 kronor utöver det av riksdagen för täckande av dylik förlust beviljade anslaget av 3,000,000 kronor, eller tillsammans 4,774,000, samt att den nedgång i den allmänna rörelsen, i vilken någon ljusning för närvarande icke är synlig, mycket väl kan få ett sådant inflytande på postverkets inkomster, att dessa bliva lägre än man enligt generalpoststyrelsens här ovan återgivna kalkyler ansett sig kunna antaga. Vid beviljandet av nyssnämnda anslag framhöll riksdagen angelägenheten av att i god tid nödiga åtgärder vidtoges till förebyggande av, att framdeles förlust uppkomme å postverkets rörelse. Ehuru generalpoststyrelsen givetvis — särskilt i dessa tider, då den allmänna rörelsen befinner sig i nedgång — anser det synnerligen önskvärt, att postavgifterna kunnat nedsättas eller åtminstone icke vidare höjas, har dock styrelsen, på grund av riksdagens nu återgivna uttalande, ansett det såsom sin skyldighet att söka säkerställa postverket mot förlust på dess rörelse, och kommer styrelsen fördenskull att här nedan beträffande avgifterna för brevkort och korsband ävensom i fråga om rekommendationsavgiften föreslå vissa förhöjningar, vilka lämpligen bort vidtagas samtidigt med de år 1920 rörande andra försändelseslag verkställda förhöjningarna, men som styrelsen på grund av då gällande allmänt internationella taxor icke ansåg sig böra för det dåvarande ifrågasätta. De taxeändringar, som nu föreslås, äro således närmast att anse såsom konsekvenser av redan vidtagna portoförhöjningar i den internationella postutväxlingen. Generalpoststyrelsen skall emellertid icke underlåta att, så snart postverkets ekonomiska ställning sådant medgiver, föreslå nedsättning av postavgifterna, och med hänsyn härtill synes det lämpligt, att avgifterna icke fastställas för längre tid än intill utgången av år 1922.»

Till belysande av omfattningen av de taxeförhöjningar, som vidtagits vid svenska postverket under kristiden, har generalpoststyrelsen upprättat följande tablå. .

Åtgärder foi täckande av eventuell driftförlust.

Under kristiden vidtagna taxeförhöjningar.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 186. Uppgift rörande vissa inrikes postavgifter.

7 Kung!. Maj:ti proposition nr 186.

I anslutning därtill framhåller styrelsen, att, bortsett från paketavgifterna, beträffande vilka det varit nödvändigt att i någon mån följa de stegrade järnvägsfrakterna, postavgifterna i allmänhet endast hava höjts med högst 100 %>. Höjningarna motsvara således icke på långt när de prisstegringar, som under kristiden ägt rum på andra områden och vilka givetvis i hög grad inverkat även på postverkets driftkostnader. I sadant hänseende erinrar styrelsen om, att den av Kungl. Maj:t för år 1921 fastställda staten för postverkets driftkostnader företer, i jämförelse med staten för år 1914, en ökning av omkring 220 %. Styrelsen framhåller vidare, att de vid postverket vidtagna taxeförhöjningarna följaktligen måste anses mycket moderata och att desamma i allmänhet äro betydligt lägre än de höjningar, som under kristiden vidtagits i järnvägs-, telegraf- och telefontaxorna.

Styrelsen övergår därefter till att yttra sig om de olika slagen av Förslag till postavgifterna och nöjer sig därvid i allmänhet med att föreslå, att avgif- Postav&ifterterna må jämväl under år 1922 utgå med de belopp, vilka av 1920 års riksdag bestämdes för tillämpning till och med 1921 års utgång.

Beträffande befor dringsavgifterna för brev anför styrelsen: Brev.

»Befordringsavgifterna för inrikes brev skola, enligt 1 § i ovan åberopande kungörelse den 11 juni 1920 angående tillfällig höjning av postavgifterna m. m., till och med den 31

december 1921 utgå med följande belopp:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram ................................. 20 öre

om vikten överstiger 20 men icke 125 gram.............................. 40 »

» » i> 125 » » 250 » 60 »

» » » 250 » » 500 » 80 »

Någon ändring av dessa avgiftsbelopp anser sig generalpoststyrelsen icke för närvarande böra ifrågasätta, utan inskränker sig till att föreslå, att nu gällande förhöjda avgifter måtte utgå jämväl under år 1922.»

Samtidigt med fastställandet av nu nämnda brevavgifter upphävdes den förut befintliga bestämmelsen om ett särskilt, lägre porto för s. k. lokalbrev. Med anledning därav, att vissa korporationer inom affärsvärlden gjort framställning om återinförandet av lokalportot, vilket enligt sökandenas mening borde sättas till hälften av det vanliga brevportot, framhåller generalpoststyrelsen i detta ämne följande:

»Såsom av här ovan meddelade beräkningar framgår, är postverkets ekonomiska ställning icke för närvarande sådan, att den medgiver ett återinförande av lokalportot, vilket skulle innebära en inkomstminskning av omkring 2 Va miljoner kronor. Vidare synes den nådiga kungörelsen den 30 maj 1919, genom vilken portot sattes till 15 öre för riksbrev

8 Kungl. Maj:ts proposition nr iS6.

Inrikes

brevkort.

och io öre för lokalbrev, hava bekräftat den mening, som av generalpoststyrelsen uttalats i dess underdåniga skrivelse den ro januari 1919 i fråga om höjning av vissa inrikes postavgifter m. m., att postverket beträffande en lokalförsändelse utför ett arbete, som bör skattas högre än hälften av det arbete, en riksförsändelse kräver. Skulle ett särskilt lägre porto för lokalbrev utgå, lärer detta, när riksportot är a o öre, i alla händelser icke kunna sättas lägre än till 15 öre. Skillnaden bleve således ganska ringa. För övrigt torde, såsom generalpoststyrelsen i sin underdåniga skrivelse den 9 mars 1920 i fråga om höjning av vissa inrikes postavgifter in. m. framhöll, behandlingen av en lokalförsändelse numera i många fall ställa sig fullt lika dyr som behandlingen av en riksförsändelse. I sistnämnda underdåniga skrivelse framhöll också generalpoststyrelsen, att lokalportot vore en förmån, varav endast en mindre del av allmänheten begagnade sig, samt att lokalportots borttagande bleve till fördel för den stora allmänheten, enär därigenom andra avgifter kunde sättas lägre än vad eljest bleve fallet. Något nämnvärt antal lokalförsändelser torde icke ifrågakomma annat än i våra största städer, och i dessa åtnjuta korrespondenterna så betydande postala fördelar av andra slag, att de icke synas rättvisligen kunna göra anspråk även på ett särskilt, lägre lokalporto. Det torde föreligga starkare skäl för att, när det ekonomiska läget så medgiver, förbättra postförhållandena på landsbygden än att skänka storstäderna ytterligare fördelar. Det kan visserligen invändas, att lokalportot är av betydelse för affärsvärlden i storstäderna och att vad som blir till fördel för den indirekt kommer den stora allmänheten till godo, men den omständigheten, att man i de allra flesta länder, exempelvis Frankrike och England, icke har ett lokalporto, synes, såsom också av vederbörande departementschef anfördes vid frågans behandling i 1920 års riksdag, jäva uppfattningen därom, att ett dylikt porto skulle vara av verkligt behov. Generalpoststyrelsen anser sig således sakna skäl att föreslå något särskilt, lägre lokalporto.»

Vad angår inrikes brevkort yttrar styrelsen:

»Den ordinarie avgiften för inrikes brevkort utgör, jämlikt nådig kungörelse den 5 juli 1884, 5 öre, när fråga är om enkelt brevkort, och 10 öre, när fråga är om brevkort med betalt svar (dubbelt brevkort). Ifrågavarande avgifter blevo, jämlikt nådig kungörelse den 26 april 1918, för tiden 1 juni 1918 till och med den 30 juni 1919 förhöjda till 7 resp. 15 öre, och genom nådig kungörelse den 30 maj 1919 bestämdes ifrågavarande avgifter till 10 resp. 20 öre, vilka belopp skulle utgå till och med den 31 december 1920. Det enkla brevportot bestämdes samtidigt till 15 öre. När sistnämnda porto, jämlikt nådig kungörelse den 11 juni 1920, höjdes till 20 öre, vidtogs icke annan åtgärd beträffande brevkortsportot än att avgiftsbeloppen 10 resp. 20 öre skulle utgå till och med den 31 december 1921. Att brevkortsportot, ehuru proportionen mellan detta porto och brevportot blev en annan än vad den under närmast föregående tid varit, icke medtogs bland de år 1920 vidtagna portoförhöjningarna, berodde, såsom generalpoststyrelsen också framhöll i sin underdåniga skrivelse den 9 mars 1920, därpå, att Sverige enligt då gällande internationella bestämmelser icke ägde att för brevkort till utlandet upptaga högre avgift än 10 resp. 20 öre. Om avgiften för inrikes brevkort då ytterligare höjts, skulle denna avgift blivit högre än den internationella avgiften, ett förhållande, som enligt generalpoststyrelsens mening borde så vitt möjligt undvikas. Sedan emellertid vid den under senare delen av nästlidet år hållna världspostkongressen det internationella brevkortsportot bestämts till 30 centimes (emot förutvarande 10 centimes), upptages i Sverige, på grund av nådigt brev till generalpoststyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

den 31 december 1920, från och med den 1 innevarande februari en avgift av 25 öre för enkelt internationellt brevkort, och i utväxlingen med Danmark och Norge, till vilka länder brevkortsportot alltid förut varit detsamma som i den inrikes svenska posttjänsten, är, jämlikt nådigt brev till generalpoststyrelsen den 28 januari 1921 angående höjning av vissa avgifter i den skandinaviska postutväxlingen m. m., likaledes från och med den 1 februari innevarande år det enkla brevkortsportot bestämt till 15 öre. Genom de i den allmänt internationella och den interskandinaviska postutväxlingen sålunda vidtagna höjningarna av brevkortsportot har en avsevärd förskjutning ägt rum i förhållandet mellan brev- och brevkortsportot. I den allmänt internationella postutväxlingen utgjorde förut brevkortsportot (10 centimes) 1 2/s av brevportot (25 centimes), men utgör nu (30 centimes) 3/s av sistnämnda porto (50 centimes). I den skandinaviska utväxlingen utgör nu brevkortsportot 3/r av brevportot mot förut endast hälften. Jämväl i den inrikes posttjänsten såväl i Danmark som i Norge är brevkortsportot 15 öre och brevportot 20 öre. Att, såsom sålunda skett, höja brevkortsportot proportionsvis mer än brevportot synes också hava starka skäl för sig, i det att postverkets kostnader för behandlingen av ett brevkort näppeligen äro mindre än kostnaderna för ett brev av en viktsats. Det är därför icke ur postverkets synpunkt något önskemål, att korrespondenterna skola övergå från brev till brevkort, men det kan vara att befara, att i samma mån som skillnaden i avgifter för dessa försändelseslag blir större, brevkortens antal ökas och antalet brev minskas, varigenom postverket komme att erhålla mindre inkomster utan motsvarande minskning i arbetet. Före den senaste höjningen av inrikes brevportot utgjorde brevkortsportot 2/s av brevportot. Skulle samma proportion nu återställas, borde brevkortsportot sättas till 12 eller x 3 öre, men av praktiska skäl synes beloppet böra avrundas till 15 öre. Med hänsyn till det nu anförda och såsom en konsekvens av de såväl i den allmänt internationella som i den skandinaviska postutväxlingen vidtagna förhöjningarna av brevkortsportot anser sig generalpoststyrelsen böra föreslå, att inrikes portot sättes till 15 öre för enkelt brevkort och 30 öre för brevkort med betalt svar.»

1 fråga om avgifterna för korsbandsförsändelser har generalpoststy- Korsbaudsförrelsen anfört följande; sändeUer.

»Befordringsavgiften för annat inrikes korsband än utgivarkorsband eller sådant kors-

band, som innehåller uteslutande blindskrift, skall, jämlikt 3 § i förut åberopade nådiga kungörelse den 11 juni 1920 angående tillfällig höjning av postavgifterna m. m., intill utgången av innevarande år utgå med 5 öre pr 100 gram eller del därav. Samma avgiftsbelopp stadgades även i nådiga kungörelsen den 30 maj 1919. Förut utgjorde avgiften 4 öre pr 50 gram. Såsom av den vid denna skrivelse fogade, förut åberopade tablå över hittills under kristiden vidtagna portoförhöjningar framgår, innebär den vidtagna ändringen av korsbandsportot huvudsakligen en taxereglering, varigenom avgiften i vissa viktlägen sänkts med ända till 37 %. Korsbandsportot kan således icke anses hava följt med vid de allmänna portoförhöjningarna. Generalpoststyrelsen berörde frågan i sin ovannämnda underdåniga skrivelse den 9 mars 1920, men ansåg av liknande skäl, som anförts beträffande brevkortsportot, att förhöjning då icke borde företagas. Det internationella korsbandsportot var nämligen då 5 centimes pr 50 gram och upptogs i Sverige med 5 öre, vadan, om förhöjning av inrikes korsbandsportot vidtagits, detta skulle för de lättaste korsbanden blivit högre än den internationella avgiften. Nu utgör emellertid den internationella avgiften

10 Kungl. Majits proposition nr 186.

10 centimes pr 50 gram och upptages i Sverige, på grund av förut åberopade nådiga brev den 31 december 1920, med 10 öre. Under de senaste åren har en avsevärd förskjutning ägt rum mellan inrikes korsbands- och brevporton. Lägsta avgiften för korsband och för brev, vilken förut utgjorde 4 resp. 10 öre, är nu 5 resp. 20 öre, och i fråga om de högre viktgruppema blir förskjutningen ännu mera i ögonen fallande. Så var förut avgiften för en försändelse med 150 grams vikt 12 öre, om försändelsen befordrades såsom korsband, och 30 öre, om försändelsen utgjordes av ett brev, under det att motsvarande avgifter nu äro 10 resp. 60 öre. Den nuvarande inrikes korsbandsavgiften måste därför anses relativt allt för låg. I den inrikes danska liksom ock i den inrikes norska posttjänsten är lägsta korsbandsavgiften ro öre, således 100 °/o högre än för närvarande här i Sverige. Från postbehandlingens synpunkt är givetvis ett korsband minst lika besvärligt och kostsamt som ett brev.

På grund av det anförda anser generalpoststyrelsen en förhöjning av korsbandsportot väl motiverad. För att emellertid försändandet av tyngre trycksaker, till exempel böcker, icke må nämnvärt fördyras, har generalpoststyrelsen tänkt sig, att avgiften för ett korsband av högst 100 grams vikt skulle sättas till ro öre, men att meravgiften för varje ytterligare 100 gram eller del därav fortfarande skulle utgöra 5 öre. Genom en sådan förändring komme i allt fall det inrikes svenska korsbandsportot att beträffande de flesta viktgrupper bliva lägre än exempelvis det inrikes norska korsbandsportot.

Förhållandet mellan de förutvarande, de för närvarande utgående och de nu föreslagna svenska avgifterna framgår av nedanstående tablå, varav bland annat inhämtas, att försändningen av ett korsband om 500 grams vikt även med de nu föreslagna avgifterna blir 2 5°/o billigare än före den 1 juli 1919.

11 Kungl. Majits proposition nr 186.

Den nu föreslagna höjningen av det allmänna korsbandsportot skulle icke föranleda någon ändring av den uti 3 § i meranämnda nådiga kungörelse den 11 juni 1920 bestämda minsta avgift för korsband, innehållande affärshandling. Vad däremot angår minsta avgiften för korsband, innehållande varuprov — vilken avgift enligt nyssnämnda författningsrum för närvarande är 1 o öre — så har denna avgift alltid såväl 1 den inrikes som i den internationella postutväxlingen utgått med samma belopp som det allmänna korsbandsportot för en försändelse av två viktsatser. I överensstämmelse härmed bör, om allmänna korsbandsportot bestämmes på sätt, av generalpoststyrelsen nu föreslagits, minimiavgiften för inrikes korsband, innehållande varuprov, sättas till 15 öre. Vidkommande däremot den i samma författningsrum stadgade avgiften för korsband, innehållande blindskrift, så har generalpoststyrelsen tänkt sig, att denna avgift skulle även efter innevarande år utgå oförändrad.»

Beträffande ett särskilt, lägre lokalporto för korsbandsförsändelser anser generalpoststyrelsen av samma skäl, som av styrelsen anförts beträffande ett särskilt, lägre porto för lokalbrev, att något särskilt lokalporto för korsband icke bör återinföras.

Avgiften för inrikes postanvisning eller postförskott samt assuransavgiften för inrikes försändelse utgå för närvarande, enligt 4 resp. 5 § i kungörelsen den 11 juni 1920, med i viss mån förhöjda belopp. I avseende på dessa avgifter gör generalpoststyrelsen icke annat uttalande än att nu gällande avgiftsbelopp anses böra bibehållas även efter innevarande års utgång.

Generalpoststyrelsen övergår därefter till behandling av frågan om befordringsavgifterna för paket och anför följande:

»Vad paketportot beträffar, har generalpoststyrelsen vid upprepade tillfällen under kristiden och senast i sin ovannämnda underdåniga skrivelse den 9 mars 1920 framhållit olägenheten av den förskjutning, som ägt rum mellan järnvägs- och postavgifterna därigenom att de förra avgifterna höjts procentuellt mera än de senare. Järnvägsfrakterna hava nämligen höjts med 250 å 300 procent, då däremot den högsta vidtagna höjningen av postverkets paketporto stannar vid 166 procent. Det är emellertid, såsom också generalpoststyrelsen i sin nyssnämnda underdåniga skrivelse framhöll, icke möjligt att genomföra likformighet i järnvägens och postverkets avgifter, så länge järnvägsavgifterna beräknas efter zontabellsystem, men postavgifterna utgå med enhetliga belopp för befordran inom hela riket. Oaktat postverket på grund av sina, särskilt vid befordran å längre sträckor lägre avgifter än järnvägen får till sig överflyttat eu del gods, som på grund av omfång och beskaffenhet i övrigt rätteligen borde tillhöra järnvägstrafiken, anser sig generalpoststyrelsen endast böra hemställa, att de nuvarande befordringsavgifterna för inrikes postpaket måtte få upptagas även efter innevarande års utgång.»

Lokalporto för korsbandsförsändelser.

Postanvisnings-, postförskotts- och assuransavgifter.

Paket.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Skrymmande

paket.

Avgiften för ilpaket.

Rekommen-

dationsav-

giften.

Styrelsen gör därefter följande uttalande i fråga om villkoren för postbefordran av skrymmande paket;

»Såsom generalpoststyrelsen förut vid upprepade tillfällen framhållit, vålla ofta de skrymmande paketen postverket stora svårigheter, och det har till och med förekommit, att dörröppningarna i postkupéer, med vilka till postbehandling mottagna paket skola befordras, icke medgivit paketens inlastning i kupéerna. Postverket har i dylika fall liksom eljest, när paket varit allt för skrymmande i förhållande till kupéutrymmet, nödgats sända godset med järnväg och därvid till järnvägen erlägga högre avgift än postverket uppburit för behandlingen. Att ett dylikt förhållande innebär en oformlighet, är uppenbart, och det vore i många fall önskvärt, att postverket ägde frånsåga sig viss pakettrafik eller att den särskilda avgiften för skrymmande paket, vilken nu, jämlikt 6 § av nådiga kungörelsen den 11 juni 1920, utgör 50 procent av viktportot, finge upptagas med högre belopp. Förutom att en höjning av avgiften för sådant gods, varom nu är fråga, skulle bättre täcka postverkets kostnader, skulle en dylik höjning sannolikt medföra, att en del gods, som nu inlämnas till postbehandling, i stället avlämnades till järn vägsbefordran, vilket för dylikt gods är det naturligaste befordringssättet. I Danmark och Norge finnas fastställda maximimått för paket, varigenom från postbefordran utestänges gods, som icke lämpar sig för postbehandling, men trots dessa inskränkande bestämmelser har man i nämnda länder möjlighet att för skrymmande paket upptaga en tilläggsavgift av högst 100 procent på den ordinarie pakettaxan. I Danmark fastställer ministern för de offentliga arbetena reglerna för denna avgifts uttagande, och i Norge, där konungen bestämmer paketavgifterna, utgår ifrågavarande tilläggsavgift med lägst 25 och högst 100 procent. Generalpoststyrelsen, som åtminstone för närvarande icke anser sig böra ifrågasätta, att vissa paket på grund av sitt omfång skulle förvägras postbefordran, finner det dock synnerligen önskvärt, att Kungl. Maj:t, som nu äger rätt att meddela särskilda föreskrifter om vad som inom svenska postverket skall förstås med skrymmande paket, jämväl finge bemyndigande att för vissa slag av skrymmande paket bestämma en tilläggsavgift av mer än 50, men högst 100 procent. Fn sådan högre avgift skulle då uttagas för paket, vilkas postbehandling skulle kräva extra kostnader eller över huvud taget bereda postverket särskilda svårigheter. Med anledning av vad nu anförts, anser sig generalpoststyrelsen böra föreslå sådan ändring av de i 6 § av nådiga kungörelsen den 11 juni 1920 meddelade bestämmelserna om skrymmande paket, att tilläggsavgiften för dylikt paket må utgå med högst 100 procent i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade närmare föreskrifter. Ett liknande, ännu vidsträcktare bemyndigande än som nu ifrågasättes, har av 1919 års lagtima riksdag lämnats Kungl. Maj:t beträffande avgifterna för s. k. masskorsband.»

Beträffande tilläggsavgiften för ilpaket, om vilken finnes stadgat i 7 § av kungl. kungörelsen den 11 juni 1920, föreslår generalpoststyrelsen nu icke någon ändring.

I fråga om rekommendationsavgiften framhöll generalpoststyrelsen i skrivelse den 22 december 1920, hurusom denna avgift på den under år 1920 hållna världspostkongressen i Madrid bestämts att i den allmänt internationella

Kung/. Maj:ts proposition nr 1S6.

postutväxlingen utgå med högst 50 centimes (i stället för förutvarande 25 centimes), men att styrelsen, enär denna avgift hittills i Sverige upptagits med samma belopp som i den inrikes posttjänsten — för närvarande 20 öre — icke ansåg sig böra ifrågasätta ändring härutinnan samtidigt med att andra av världspostkongressens beslut påkallade taxeändringar vidtogos, utan att frågan om rekommendationsavgiften syntes böra upptagas till behandling i samband med en blivande framställning om vissa inrikes avgifter.

, Härom yttrar sig nu generalpoststyrelsen sålunda:

»Sedermera har generalpoststyrelsen, efter bemyndigande genom nådigt brev den 28 januari 1921, med danska och norska postförvaltningarna överenskommit därom, att rekommendationsavgiften skulle från och med den 1 februari 1921 i den skandinaviska * postutväxlingen utgöra 30 öre, och har generalpoststyrelsen för avsikt att hos Kungl. Maj:t

föreslå rekommendationsavgiften i den allmänt internationella utväxlingen till likaledes 30 öre. Enär postbehandlingen givetvis förenklas därigenom, att rekommendationsavgiften upptages med samma belopp för inrikes försändelse som för försändelse till utlandet, anser sig generalpoststyrelsen böra föreslå, att denna avgift — vilken, enligt 8 § i nådiga kungörelsen den 11 juni 1920, för tiden intill utgången av år 1921 bestämts Ull 20 öre —må i inrikes utväxlingen sättas till 30 öre.»

Till sist upptager generalpoststyrelsen till behandling frågan om avgiften för utgivarkorsband och postavgiften för postabonnemang ä tidning och framhåller i detta ämne följande:

»Vad slutligen angår avgiften för utgivarkorsband och postavgiften för postabonnemang å tidning, så hava dessa avgifter genom den ändrade lydelse, som 8 och 11 §§ i förordningen den 17 juni 1916, angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter, erhållit genom nådiga kungörelsen den 11 juni 1920, bestämts att till utgången av år 1921 utgå med en tillfällig förhöjning av 100 procent. De skäl, som föranledde denna förhöjning och vilka anfördes i generalpoststyrelsens förutnämnda underdåniga skrivelse den 9 mars 1920, gälla i lika hög grad fortfarande, och förhöjningen i fråga är i allt fall alldeles för ringa för att avgifterna skola kunna täcka postverkets kostnader för tidningsrörelsen. Vid denna frågas behandling år 1920 framhölls av såväl vederbörande departementschef som riksdagen önskvärdheten av eu utredning beträffande postverkets kostnader för tidningsrörelsen och rörande de grunder, efter vilka postavgiften för tidningsabonnemang bör sammansättas. Samma mening uttalades av generalpoststyrelsen, som också numera igångsatt en sådan utredning. Innan frågan om ändring av de grunder, efter vilka avgiften för postabonnemang å tidningar beräknas, upptages till närmare prövning, har det emellertid ansetts nödvändigt att, i den mån så låter sig göra, undersöka icke blott postverkets kostnader för tidningarna, utan också huru dessa kostnader fördela sig å de olika prestationer, som postverket för tidningarna utför, såsom arbetet med tidningarnas förskrivning, redovisning av avgifterna, tidningarnas befordran och utdelning m. m. Enär vidare de särskilda grenarna av postverkets verksamhet gripa så in i varan-

Tidningsav-

gifter.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Ekonomisk

innebörd.

dra, att det i de flesta fall icke är möjligt att beräkna kostnaden för en viss rörelsegren, med mindre denna kostnad sättes i relation till kostnaden för andra rörelsegrenar, har det blivit nödvändigt att kombinera undersökningen om postverkets kostnader för tidningsrörelsen med en utredning rörande fördelningen av postverkets driftkostnader på samtliga de olika rörelsegrenarna. Denna utredning har givetvis blivit betydligt omfattande, icke minst därför att postalt arbete av ett och samma slag kräver olika kostnader på olika platser, och slutresultatet av utredningen föreligger ännu icke. Så mycket kan emellertid redan på undersökningens nuvarande stadium sägas, att postverkets kostnad för tidningsrörelsen icke på långt när täckes av de nuvarande ordinarie avgifterna med därå tillfälligtvis utgående ioo procent. Då ett bibehållande av de sålunda ‘utgående tillfälliga avgifterna för post- *

abonnemang å tidning och för utgivarkorsband icke på något sätt kan föregripa den pågående utredningen, anser sig generalpoststyrelsen böra föreslå, att 8 och 11 §§ i förordningen den 17 juni 1916, angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter, må jämväl efter utgången av innevarande år hava den lydelse, varom ,

förordnats i nådiga kungörelsen den 11 juni 1920. Sistnämnda kungörelse gäller till och

med den 31 december 1921, dock att stadgandena om avgift för postabonnemang icke skola tillämpas beträffande sådana abonnemang för år 1922, som verkställas under år 1921.

Denna inskränkande bestämmelse bör, därest generalpoststyrelsens förslag om fortsatt tillämpning av kungörelsens föreskrifter vinner bifall, givetvis bortfalla.»

Det av generalpoststyrelsen nu framlagda förslaget innebär sålunda i huvudsak bibehållande av nu utgående avgifter samt förhöjning endast i avseende på brevkorts- och korsbandsportot samt rekommendationsavgiften. Styrelsen har beräknat, att den merinkomst, som genom dessa höjningar komme att tillföras postverket, skulle belöpa sig till omkring 4,700,000 kronor per år, med fördelning på följande sätt:

brevkort ................................. 1,850,000 kronor

korsband................................. 1,950,000 »

rekommendationsavgift ............... 900,000 »

Summa 4,700,000 kronor

Vid denna beräkning har styrelsen begagnat sig av redan befintliga statistiska siffror rörande postförsändelsernas antal. Skulle en nedgång i detta antal inträffa, kommer, såsom styrelsen särskilt framhållit, givetvis även den nu beräknade merinkomsten att minskas. I detta sammanhang påpekar styrelsen ånyo, vad den förut i sin skrivelse anfört, nämligen att det under nuvarande förhållanden vore synnerligen vanskligt att beräkna blivande postala inkomster.

15 Knngl. Maj:ts proposition nr 186.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt 1920 års riksdag höjningar av de inrikes postavgifterna (se skrivelse den 2 juni 1920, n:r 317). Vid tidpunkten för avgivande av nämnda förslag hade man anledning antaga, att den av taxeförhöjningen härflytande inkomstökningen skulle bliva tillräcklig att för åren 1920 och 1921 i stort sett motverka den av prisnivåns höjning förorsakade kraftiga stegringen av postverkets utgifter. Visserligen förutsåg man, att, då taxeförhöjningarna icke kunde träda i tillämpning förrän den 1 juli 1920, inkomstökningen för detta år icke skulle bliva stor nog att uppväga utgiftsstegringen, men å andra sidan syntes man hava anledning antaga, att under år 1921, då portoförhöjningarna finge öva inverkan under hela året, ett så stort överskott skulle uppkomma, att detsamma kompenserade den eventuella förlusten under år 1920. Såsom förhållandena sedermera utvecklat sig, lärer denna beräkning icke komma att hålla streck. Till täckande av den väntade driftförlusten för år 1920 anvisade riksdagen 3 miljoner. Den verkliga förlusten har emellertid uppgått till ungefär 4,770,000 kronor. Anledningen härtill är, att den inrikes posttrafiken nedgått i större grad än man trott sig behöva förutsätta, vilket medfört, att portoförhöjningarna givit mindre utbyte än det beräknade. Då man nog beklagligtvis måste räkna med, att den depression inom landets handel och industri, som föranlett nedgången i posttrafiken, icke blott kommer att fortfara ännu en tid framåt utan även möjligen kommer att ytterligare förvärras, kan det förut påräknade gynnsamma resultatet av 1921 års drift icke antagas bliva verklighet. När generalpoststyrelsen i början av år 1920 beräknade inkomsterna för år 1921, utgick styrelsen från, att dessa inkomster, bortsett från verkningarna av portoförhöjningarna, visserligen skulle komma att sjunka under motsvarande summa för år 1920, men dock icke i någon mera avsevärd mån. Med hänsyn till den konstaterade nedgången i posttrafiken under år 1920 och i betraktande av de på sista tiden allt mer hotande förebuden till en långvarig och svår lågkonjunktur anser jag, i likhet med generalpoststyrelsen, nödvändigt att för år 1921 beräkna postverkets inkomster till lägre belopp än tillförene skett. Och även beträffande år 1922 torde man böra utgå från, att lågkonjunkturens verkningar skola bliva kännbara.

I sin nu föreliggande beräkning har generalpoststyrelsen uppskattat postverkets inkomster för vart och ett av åren 1921 och 1922 till cirka 73 miljoner. Enligt vad jag inhämtat, har styrelsen därvid räknat med, att frankoteckensuppbörden för år 1921, bortsett från portoförhöjningarnas verkningar, skulle utvisa minst lika stor nedgång som under år 1920

Departementschef e?i.

Bibehållande av nu gällande tillfälliga taxeförhöjningar med vissa ytterligare ökningar.

16 Kung!. Maj:ts proposition nr 186.

jämfört med år 1919. Till det belopp, som på nämnda sätt erhållits, cirka 60,5 miljoner, har lagts en summa av 2 miljoner utgörande beräknad inkomst av det från ingången av februari månad 1921 höjda internationella portot. För tidnings- och diverse övriga avgifter ävensom i ersättning för verkets bestyr med stämpel- och kronouppbörd m. m. har beräknats inflyta ungefär 6,8 miljoner. Skäligen hava inkomsterna av utrikes rörelsen kunnat beräknas så högt som 3,8 miljoner, detta på grund av de för Sveriges vidkommande förmånliga beslut, som i avseende å kursen för likvidering av ersättning för transitbeforclran av post fattats av den nyligen avslutade världspostkongressen i Madrid. Såsom följd därav hava redan tillhopa 2,7 miljoner kommit postkassan tillhanda. För år 1922 har man räknat med ungefär enahanda belopp, dock med viss förskjutning mellan inkomsterna av den inrikes och den utrikes rörelsen; de sistnämnda kunna nämligen icke beräknas stiga till så höga belopp, sedan Sveriges fordringar för under krigsåren verkställd transitbefordring av post likviderats.

jag saknar för närvarande anledning att icke godtaga generalpoststyrelsens beräkningsgrunder, men givetvis är det långt ifrån uteslutet, att desamma icke komma att visa sig hållbara. Fn mycket kraftig depression på näringslivets område kan uppenbarligen medföra betydliga reduceringar av de beräknare inkomsterna.

I detta sammanhang bör man givetvis också undersöka, i vad män nedgången i trafik och inkomster även följes av minskning av utgifterna. Vid bedömandet av denna fråga måste man taga i betraktande arten av postverkets olika utgifter och i vad mån sänkning av desamma kan väntas komma att ske i samband med en hastigt inträdande trafikminskning. Huvuddelen av dessa utgifter, eller ej mindre än cirka 69 °/o, utgöres för närvarande av avlöningar jämte dyrtidstillägg samt utgifter av avlönings karaktär, d. v. s. tjänstgörings- och resetraktamenten, felräknings penningar, härbärgesersättning, sjukvårdskostnader o. d. Därefter komma utgifterna för postföring, utgörande ungefär 25 °/o av driftkostnadsstaten, samt slutligen rena omkostnader — d. v. s. utgifter för blankettryck, hyror, uppvärmning av lokaler o. d. — cirka 6 %. Den del av avlöningskostnaderna, som utgöres av dyrtidstillägg, kommer givetvis att i samband med trafikminskning sjunka, för den händelse att de omständigheter, som förorsaka nedgång i trafiken, i motsvarande mån medföra en sänkning i den allmänna prisnivån. Fn bestämd tendens i sådan riktning har tillsvidare kommit tillsynes. I annat avseende kan man icke emotse att,

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

jämsides med en hastig nedgång i trafiken, någon mera avsevärd minskning av avlöningskostnaderna låter sig genomföra. Enligt vad jag gjort mig underrättad om, hava redan en del indragningar av personal ägt rum, och undersökningar pågå, i vilken utsträckning ytterligare personalminskning kan vara genomförbar. Den övervägande delen av postverkets tjänstemannapersonal har emellertid ordinarie anställning, vadan med avseende å densamma man under alla förhållanden icke torde kunna räkna med några mera betydande besparingar. Man får i detta sammanhang ej heller bortse från att särskilt under tider, då arbetstillgången är knapp, stor varsamhet även måste iakttagas vid avskedande av den i statens tjänst anlitade extrapersonalen. Större indragningar och ändringar av postförbindelser få givetvis endast äga rum, då förhållandena så oundgängligen påkalla, och därvid måste noga tillses, att allmänhetens berättigade krav å regelbunden postföring icke åsidosättas. Fördenskull kunna ej heller i avseende å postföringskostnaderna några större minskningar vara möjliga att genomföra åtminstone omedelbart. De enda utgiftsposter, som röna en direkt inverkan av fallande priser, äro de rena omkostnaderna, men dessa utgöra, som nyss nämnts, endast en obetydlig procent av utgifterna i dess helhet. Jag ser mig av angivna skäl icke nu i stånd till att framlägga någon annan beräkning av utgifterna, än den generalpoststyrelsen meddelat.

Med hänsyn till vad nu anförts beträffande postverkets såväl inkomster som utgifter synes det mig uppenbart, att man för de närmaste båda åren har att räkna med möjligheten av, att postverkets inkomster kunna komma att avsevärt sjunka, utan att denna sänkning kan omedelbart kompenseras av motsvarande utgiftsminskning. Jag anser det därför ofrånkomligt att nu tillse, att postverkets taxor, i den mån så är möjligt, bliva avpassade med hänsyn därtill.

lag övergår härefter till att behandla vissa detaljer i styrelsens föreliggande förslag.

Generalpoststyrelsen har icke ansett sig böra föreslå återinförande av ett särskilt, lägre porto för lokalbrev. Framställningar om ett dylikt porto hava till Kungl. Maj:t inkommit från handelskammaren i Gävle, Skåne- Hallands Fngrosförening, Hälsingborgs Köpmannaförening, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare ävensom — i två skrivelser — från Föreningen representanter för handel och industri.

Det särskilda lokalportot upphörde från och med den i juli 1920. Närmast dessförinnan var lokalportot för brev 10 öre, under det att riks-

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. ip6 haft. (N:r 186.) 2

Återinförande av särskilt lokalporto.

18 Porlot för inrikes brevkort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6.

portot var 15 öre. Lokalportot var således 2h av riksportot. Dä sistnämnda porto nu är 20 öre, skulle, om ett lokalporto återinfördes och den förutvarande proportionen mellan riks- och lokalportot bibehölles, lokalportot böra sättas till 13 å 14 öre, vilket belopp väl borde avrundas till 15 öre. Skillnaden mellan lokalportot och riksportot bleve således jämförelsevis liten. Såsom skäl för ett särskilt, lägre porto för lokalbrev skulle kunna anföras, att ett dylikt brev i förhållande till ett riksbrev befordras kortare våglängd och drager mindre kostnad. Häremot kan emellertid invändas, att, om befordringsvägens längd vore avgörande för avgiftens bestämmande, kunde full rättvisa icke vinnas, med mindre ett särskilt zontabellsystem tillämpades, vilket givetvis icke kan ifrågasättas. Vad kostnaden beträffar torde, såsom generalpoststyrelsen framhållit, behandlingen av eu lokalförsändelse numera i många fall ställa sig fullt lika dyr som behandlingen av en riksförsändelse. Det lärer väl heller näppeligen kunna förnekas, att de korrespondenter, som i någon nämnvärd mån skulle hava nytta av ett lokalporto, nämligen affärsvärlden i storstäderna, genom täta brevbäringsturer, god tillgång till postanstalter och brevlådor m. m. hava ganska stora postala fördelar framför övriga korrespondenter. Det är dessutom ett önskemål att, i den mån de ekonomiska förhållandena så medgiva, söka förbättra postförhållandena på landsbygden. I de flesta främmande länder finnes icke något lokalporto, och det vill synas, som om i detta hänseende behovet icke borde vara större här i landet än i andra länder. På nu anförda skäl och med hänsyn till att postverkets ekonomiska ställning nu icke medgiver några avgiftssänkningar, anser jag mig icke kunna biträda de gjorda framställningarna angående ett särskilt lokalporto, utan delar jag den av generalpoststyrelsen i ämnet uttalade meningen. Jag tillstyrker fördenskull styrelsens förslag, att nuvarande brevporto skall utgå oförändrat.

1 fråga om portot för inrikes brevkort har generalpoststyrelsen ansett sig böra föreslå en justering, som närmast är att anse såsom en konsekvens av vidtagna ändringar i den allmänt internationella och den skandinaviska postutväxlingen. Det internationella brevkortsportot har vid världspostkongressen i Madrid höjts med 200 %, under det att brevportot höjts med endast 100 %. Man har därmed övergivit den förutvarande proportionen mellan avgifterna för dessa försändelseslag. Det säger sig ju också självt, att, enär postbehandlingen av . ett brevkort och ett brev av enkelt porto är ungefär så gott som densamma, det icke finnes något skäl, varför

Kungl. Maj:ts proposition n r r 86.

brevkortsportot skall utgöra endast hälften av brevportot. Här i Sverige upptages nu i den allmänt internationella postutväxlingen 40 öre för ett brev och 2 5 öre för ett brevkort. Motsvarande avgifter i den skandinaviska utväxlingen äro resp. 20 och 15 öre. Att i den inrikes posttjänsten bibehålla nuvarande brevkortsporto 10 öre, under det att brevportot är 20 öre, vore under sådana förhållanden en inkonsekvens. I den inrikes posttjänsten såväl i Danmark som i Norge är brevkortsportot 15 öre. Enligt vad av den föregående redogörelsen framgår, vidtogs icke vid 1920 års riksdag, då brevportot och flera andra avgifter höjdes, någon höjning beträffande brevkortsportot. Skälet härtill var, att man icke ansåg det lämpligt, att det inrikes portot vore högre än det internationella, vilket skulle blivit fallet, om höjning av inrikes brevkortsportot då vidtagits. Såsom av det föregående framgår, skulle sistnämnda porto, om det nu sättes till 15 öre, bliva 1 o öre lägre än motsvarande internationella porto. På grund av det nu anförda anser jag mig böra biträda generalpoststyrelsens förslag angående inrikes brevkortsportot.

Såsom den förut meddelade tablån över vidtagna portoförhöjningar utvisar, har beträffande befordringsavgifterna för andra inrikes korsband än utgivarkorsband icke under kristiden vidtagits någon genomgående förhöjning. Tvärtom har avgiften nedsatts för alla viktgrupper utom den lägsta. Skälet till att korsbandsportot således i det stora hela icke förhöjts, ehuru så gott som allt annat stigit i pris, är dels att avgifterna i de högre viktgrupperna, särskilt efter borttagandet av det s. k. vanliga tidningskorsbandsportot, ansågos jämförelsevis höga, dels ock att lägsta inrikes korsbandsavgiften (4 öre) låg så nära motsvarande internationella avgift (5 öre), att någon nämnvärd höjning av inrikes avgiften icke kunde vidtagas, med mindre denna bleve högre än den internationella. Förhållandet är således i detta fall liknande det beträffande brevkortsportot redan anförda. Nu har emellertid det internationella korsbandsportot höjts och upptages i Sverige med 10 öre pr 50 gram. I såväl Danmark som Norge är lägsta inrikes korsbandsavgiften 10 öre. Det synes under sådana förhållanden väl motiverat att höja jämväl den inrikes svenska korsbandsavgiften. Skulle postverket få taga ersättning för sina prestationer i förhållande till kostnaden och det utförda arbetet, borde givetvis korsbandsförsändelserna, vilka kräva samma eller mera arbete och kostnad än breven, icke draga billigare porto än sistnämnda försändelseslag. Även med den nu av generalpoststyrelsen föreslagna taxeskalan kom-

Korsband

portot.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Postanvisnings-, postförskotts- och assuransavgifter.

Paketportot.

mer emellertid avgiften för ett korsband av t. ex. 500 grams vikt att bliva 30 öre — för övrigt 25 % lägre än vad avgiften var före den 1 juli 1919 — under det att ett brev av samma vikt kostar 80 öre. Då de av generalpoststyrelsen föreslagna avgifterna synas mig väl avvägda, biträder jag styrelsens förslag härutinnan. Icke heller mot vad styrelsen i övrigt föreslagit beträffande avgifterna för andra inrikes korsband än utgivarkorsband synes mig vara något att erinra. Jag finner mig således icke heller böra tillstyrka återinförandet av särskilt, lägre lokalporto för korsband.

Beträffande avgiften för inrikes postanvisning eller postförskott och i fråga om assuransavgiften för inrikes försändelse föreslår generalpoststyrelsen endast, att nu gällande avgiftsbelopp måtte utgå även under år 1922. Detta förslag finner jag mig böra biträda.

I fråga om portot för paket har järnvägsstyrelsen i en den 9 innevarande mars till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse i samband med framställning angående tilläggsersättning för posttransporter å statens järnvägar ifrågasatt, huruvida icke postverket borde av allmänheten upptaga högre ersättning än den nu utgående för befordran av postpaket, varjämte styrelsen hemställt om återinförande av förbud för befordran såsom postpaket av vissa slags tyngre försändelser.

Under erinran om den olikhet, som är rådande med avseende å taxorna för befordran av paket såsom järnvägsgods och såsom postpaket, har järnvägsstyrelsen i sin skrivelse framhållit önskvärdheten av att postverkets paketavgifter icke måtte sättas lägre än järnvägens motsvarande avgifter. Vid bedömande av denna fråga är att märka, att järnvägens paket-

tariffer äro baserade på zonsystem. Så är däremot icke förhållandet beträdande avgifterna för postpaket. För länge sedan tillämpades visserligen zonsystem vid postverket, men svenska postverket har, liksom de främmande postverken i allmänhet, sedermera funnit sig föranlåtet att övergiva detta

system, såsom varande otidsenligt och olämpligt. De fördelar för såväl

allmänheten som postverket, vilka äro förbundna med ett enhetligt post-

paketporto och med det förenklade expeditions- och redovisningsförfarande, som därav är en följd, torde ligga i så öppen dag, att de här icke behöva närmare utvecklas. Härtill kommer, att svenska postverket enligt internationella bestämmelser har skyldighet att mot jämförelsevis låga avgifter, i fråga om vilka det är uteslutet att kunna tillämpa zonsystem, till samtliga orter i landet befordra paket från utlandet. Vid fastställande av

Kung;!. Maj:ts proposition nr 186.

inrikes paketavgifter ävensom vid utfärdandet av andra bestämmelser angående den inrikes pakettrafiken måste man därför noga tillse, att de svenska affärsmännen i fråga om transportkostnader och befordringsmöjligheter m. m. icke bliva ogynnsammare ställda än de utländska konkurrenterna. Då av bland annat nu angivna skäl postens och järnvägens taxor icke äro byggda enligt ensartade system, lära också vissa olikheter i fråga om avgifternas storlek vara ofrånkomliga.

Med hänsyn till vad nu anförts och då jag i allt fall anser någon allmän förhöjning i avgifterna för postpaket under nuvarande förhållanden icke ^ böra ifrågakomma, torde järnvägsstyrelsens förevarande skrivelse, i vad den avser förhöjning av postpakettaxorna, icke i detta sammanhang böra föranleda åtgärd. Jag föreslår alltså, att nu utgående paketporto — med det undantag beträffande skrymmande paket, som jag i det följande skall angiva — bibehålies oförändrat jämväl under år 1922.

Järnvägsstyrelsen har, såsom nyss antytts, vidare ifrågasatt återinförande av det förut gällande förbudet mot befordran såsom postpaket mellan orter, som äro förbundna medelst järnväg, av försändelser, vägande över 10 kilogram. I detta avseende ber jag få hänvisa därtill, att på grund av en del olägenheter, som detta förbud — vilket infördes enligt beslut av 1919 års riksdag och vilket även innefattade alla skrymmande paket, oavsett vikten — visat sig medföra, detsamma blev av 1920 års riksdag upphävt. Jag anser mig vid sådant förhållande icke böra nu återupptaga detta spörsmål.

I sin skrivelse har generalpoststyrelsen föreslagit, att den tilläggsavgift av femtio procent å de ordinarie befordringsavgifterna, som för närvarande upptages för skrymmande paket, må, enligt av Kungl. Maj:t utfärdade närmare föreskrifter, kunna utgå med högst 100 procent. De skäl, som generalpoststyrelsen anfört för den föreslagna åtgärden att lämna möjligheten öppen till en sådan förhöjning, i den mån en dylik skulle visa sig av omständigheterna påkallad, synas mig övertygande, och då liknande bestämmelse finnes såväl i Danmark som i Norge, anser jag mig böra biträda styrelsens förslag härutinnan.

Av generalpoststyrelsen har vitsordats, att de skrymmande paketen vålla postverket betydande svårigheter. Det vill ock förefalla, som om rätten att med post befordra dylika paket understundom missbrukats. 1 själva verket kan det väl knappast vara en postverkets uppgift att ombesörja transporten, vare sig å järnvägslinjer eller annorledes, av sådana effekter

22 Kungl Maj:ts proposition nr 186.

Rekommen-

dationsav-

giften.

Tidnings-

avgiftema.

Ekonomisk

innebörd.

som exempelvis korgstolar, velocipeder, metspön om 5—6 meters längd och dylikt. Det vill därför synas angeläget, att en utredning snarast möjligt kommer till stånd, huru postverkets skyldighet att till befordran mottaga dylika paket lämpligen må kunna begränsas. Närmare bestämmelser i detta hänseende torde, på sätt nu gäller i fråga om vad med skrymmande paket skall förstås, böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Den av styrelsen föreslagna höjningen av rekommendationsavgiften synes mig väl motiverad, varför jag anser mig böra biträda förslaget.

Vad slutligen angår tidningsavgifterna, så delar jag även härutinnan generalpoststyrelsens mening, att de av 1920 års riksdag beslutade tillfälliga höjningarna i avgiften för utgivarkorsband och i postavgiften för abonnemang å tidning böra gälla jämväl under år 1922. Vid detta ärendes behandling år 1920 framhölls från flera håll önskvärdheten av en utredning beträffande postverkets kostnader för tidningsrörelsen och rörande de grunder, efter vilka postavgiften för tidningsabonnemang är sammansatt. Generalpoststyrelsen meddelar nu, att inom postverket pågår en utredning angående postverkets kostnader för tidningsrörelsen, men att denna utredning blivit betydligt omfattande och ännu ej hunnit avslutas. Ej minst med hänsyn därtill, att postverkets olika rörelsegrenar i regel gripa in i varandra och att endast i ett fåtal fall särskild personal anlitas för en viss rörelsegren, är det tydligt, att eu sådan utredning som den, varom nu är fråga, måste kräva mycket vidlyftiga undersökningar. Vad åter beträffar frågan angående de grunder, efter vilka postavgiften för tidningsabonnemang är sammansatt, så sammanhänger denna nära med frågan om postverkets kostnader för dess olika arbete — förskrivning, försändning, utdelning in. m. — med tidningarna. Det hade visserligen varit önskvärt, att slutresultatet av utredningen nu förelegat, men det synes näppeligen kunna råda någon tvekan därom, att de nu utgående avgifterna äro synnerligen moderata, och säkerligen föregripes icke den pågående utredningen genom att under ännu ett år tillämpa de tillfälligt utgående avgifterna.

Enligt generalpoststyrelsens förut omnämnda beräkningar skulle, med bibehållande av de nu gällande posttaxorna oförändrade under innevarande och nästpåföljande år, uppstå en brist å postverkets rörelse, som av styrelsen uppskattats till 2 å 2,5 miljoner för vartdera året. De föreslagna jämkningarna i vissa slag av postavgifter skulle, enligt styrelsens utredning, giva en merinkomst av sammanlagt 4,7 miljoner för år. Om — såsom synes nöd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6.

vändigt med hänsyn till det beräknade mindre gynnsamma resultatet av 1921 års drift — dessa jämkningar vidtagas från och med den 1 juli 1921 och desamma skulle komma att giva det beräknade resultatet, skulle därav härflytande inkomstökning ungefärligen motsvara den för detta år beräknade förlusten. För år 1922 skulle taxeändringarna medföra, att det emotsedda underskottet bleve förbytt i en ungefärligen lika stor vinst. Jag har emellertid förut haft anledning påpeka och måste ännu en gång betona, att under nuvarande förhållanden, då lågkonjunkturens omfattning, varaktighet och inverkan på posttrafiken är omöjlig att förutse, några tillförlitliga beräkningar av det ekonomiska resultatet av postverkets rörelse icke kunna utföras. Under nu föreliggande omständigheter, då postverkets inkomster och utgifter balansera med så stora och varandra så närliggande belopp som 73 å 75 miljoner, är det uppenbart, att relativt små förskjutningar i ena eller andra riktningen giva avsevärt stora utslag. En nedgång i trafiken utöver den beräknade av exempelvis endast 3 °/o — och en sådan kan under den närmaste tiden givetvis vara både möjlig och trolig — innebär genast en inkomstminskning av över 2 miljoner.

I betraktande av den rådande depressionen å handelns och näringarnas områden hade det uppenbarligen varit synnerligen önskvärt att icke nu behöva vidtaga några förhöjningar i avseende ä posttaxorna. Med beaktande emellertid av att postverket i sin egenskap av affärsdrivande verk bör, i den mån så låter sig göra, lämna ett såsom skäligt ansett överskott, har jag likväl funnit nödvändigt att, med hänsyn till vad förut anförts rörande postverkets ekonomiska ställning, föreslå förhöjning av vissa slag av postavgifter. Jag har så mycket hellre ansett mig kunna förorda de nu föreslagna ändringarna, som dessa endast utgöra sådana justeringar av taxorna, som rätteligen redan bort hava vidtagits i sammanhang med föregående taxeändringar, därest detta icke hindrats av hänsyn till de då utgående internationella postavgifterna. Jag vill dock i detta sammanhang uttryckligen betona, att jag vid avgivande av mitt förslag utgått från att Kungl. Maj:t, så snart postverkets ekonomi det tillåter, icke skall underlåta att föreslå riksdagen vidtaga den sänkning av postavgifterna, som kan vara lämplig och möjlig att genomföra.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen besluta,

att de av riksdagen enligt skrivelse den 2 juni 1920, n;r 317, för tiden till 1921 års utgång beslutade postavgifterna med nedan angivna undantag skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6.

äga fortsatt tillämpning till och med den 31 december 1922, dock att de förhöjda avgifterna för postabonnemang å tidning icke skola tillämpas beträffande sådana abonnemang för år 1923, som verkställas under år 1922, samt att för tiden från och med den 1 juli 1921 till och med den 31 december 1922 skall gälla,

att befordringsavgiften för inrikes brevkort skall

utgöra:

för enkelt brevkort................................. 15 öre,

» dubbelt » ................................. 30 » ;

att befordringsavgiften för annat inrikes korsband än utgivarkorsband eller sådant korsband, som innehåller uteslutande blindskrift, skall utgå med 10 öre för en vikt av högst 100 gram och 5 öre för var överskjutande vikt av 100 gram eller del därav, dock att minsta avgiften skall utgöra för korsband, innehållande affärshandling, 20 öre och för korsband, innehållande varuprov, 15 öre;

att för skrymmande paket det inrikes viktportot för paket skall, enligt av Kungl. Maj:t utfärdade närmare föreskrifter, ökas med högst 100 procent;

att det må ankomma på Kungl. Maj:t att beträffande postbefordran av skrymmande paket meddela de närmare bestämmelser, som efter verkställd utredning må befinnas erforderliga; samt

att den avgift, som vederbörande avsändare har att, utöver belöpande befordringsavgift, erlägga för inrikes försändelses rekommendation, skall utgöra 30 öre.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Edvard Söderberg.

Stockholm Postverkets tryckeri