Doc 1921:264

Kungl. Maj.is Proposition Er 264.

1 Nr 264.

Kungl. Maj.-ts proposition angående reglering av löneförhållanden vid statens tvångsarhetsanstalter ra. ra.; given Stockholms slott den 18 mars 1921.

Kung!. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Elmquist.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Jtegenten i statsrådet å Stockholms slott den 18 mars 1921.

■v.:: ■ ...■r. :

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Hurray, Elmquist, Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist anförde följande:

A. Lönereglering m. m. vid statens tvångsarhetsanstalter.

Statens tvångsarhetsanstalter tillhörde före år 1921 fångvårdsstaten, och voro befattningshavarna vid nämnda anstalter inordnade bland övrig

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 224 höft. (Kr 264.) 67-i 21 1

2 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 204.

Inledning.

Gällande etater m. m.

till fångvårdsstaten hörande tjänstemannapersonal. Genom tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsstaten från 1921 års ingång föranleddes icke någon ändring ifråga om befattningshavarnas vid tvångsarbetsanstalterna avlöningsställning, utan är ifrågavarande personal i sådant hänseende fortfarande fullt likställd med motsvariga tjänstemän vid fångvårdsstaten.

På framställning av statsrådet och chefen för justitiedepartementet samt i huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1902 års löneregleringskommitté i betänkande, delen LXIII, framlagt förslag har Kungl. Maj:t förut denna dag beslutat proposition till riksdagen angående regleringav löneförhållanden m. m. vid, bland annat, fångvårdsstaten.

Då det synes mig böra tagas under övervägande, huruvida ej de i nämnda proposition föreslagna grunder i fråga om vissa befattningshavares vid fångvårdsstaten tjänsteställning samt beträffande tjänstemannapersonalens vid samma stat avlöningsförhållanden höra, åtminstone i huvudsak, komma i tillämpning jämväl beträffande befattningshavare vid tvångsarbetsanstalterna, anhåller jag att nu få underställa detta spörsmål Kungl. Maj:ts prövning.

Statens tvångsarbetsanstalter tillhörde förr, såsom jag nyss nämnt, fångvårdsstaten och voro organiserade i huvudsaklig överensstämmelse med centralfängelser. Vid 1920 års riksdag beslöts emellertid tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården.

Med anledning av en utav Kungl. Maj:t i proposition (nr 246) till nämnda riksdag gjord framställning i ämnet, anmälde nämligen riksdagen i skrivelse den 11 juni 1920 (nr 333), bland annat, att riksdagen

dels medgivit, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten finge från och med år 1921 undergå vissa av tvångsarbetsanstalternas frånskiljande föranledda ändringar,

dels godkänt de i det följande återgivna ordinarie avlöningsstater för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, att tillämpas från och med‘år 1921, ävensom vissa villkor och bestämmelser för åtnjutande av de med ordinarie befattning i nämnda stater upptagna avlöningsförmånerna;

dels ock från och med år 1921 i riksstaten under femte huvudtiteln uppfört följande ordinarie anslag, nämligen:

till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö:

ett bestämt anslag å 89,100 kronor och ett förslagsanslag å 200,000 kronor, samt

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 364.

till statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona:

ett bestämt anslag å 36,400 kronor och ett förslagsanslag å 130,000 kronor.

De av riksdagen godkända ordinarie avlöningsstaterna hade följande innehåll:

Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö.

4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

Statens tvångsarbeteanstalt i Landskrona.

Bland de av riksdagen godkända avlöningsvillkoren, vilka i huvudsak överensstämma med de för fångvårdsstaten hittills gällande, torde följande särskilt böra omförmälas.

Innehavare av befattning vid tvångsarbetsanstalt skall vara skyldig att, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, låta sig förflyttas till annan dylik anstalt eller till fångvårdsanstalt; ägande han emellertid, därest förflyttningen sker till fångvårdsanstalt eller ock utan hans egen ansökning eller uttryckta önskan från en tvångsarbetsanstalt till en annan, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad.

Befattningshavare må åtnjuta fri bostad jämte nödigt bränsle eller ock ersättning därför.

Beloppet av hyresersättning och vedanslag skall bestämmas efter de i orten gällande hyror och pris å ved, dock med iakttagande, vad befattningshavare av lägre grad angår, att vedanslag må utgå för inköp av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved.

Kungl: Maj:ts Proposition Nr 264. 5

*

Bekläda adsersättning må utbetalas till en var förste förman och förman med 100 kronor samt till en var första vaktfri! och vaktfru med 50 kronor, allt för år räknat.

Kostnadsfri vård av anstaltens läkare jämte av honom föreskrivna medikamenter, enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar, lämnas åt förste förman, förman, första vaktfru och vaktfru, men ej åt deras familjer.

Därest för någon av de befattningshavare, vilka äga åtnjuta fri läkarvård, uppstår av anstaltens läkare intygat behov av vård å sjukhus eller tuberkulossanatorium, må av anstaltens medel efter styrelsens beprövande bekostas sådan vård i allmänt rum jämte den förtäring, som under vistelsen å sjukhuset eller sanatoriet av vederbörande läkare föreskrives, dock att kostnaden ej må av anstaltens medel bestridas för längre tid än sex månader årligen, ej heller under det kostnadsfri ledighet åtnjutes eller då sjukdomen är av sådan art eller befattningshavaren uppnått den ålder, att ringa utsikt finnes för att han skall komma att återinträda i tjänstgöring.

Då kostnad av anstaltens medel utgår för befattningshavares vård å sjukhus eller sanatorium, må utgifterna för hans färd dit och därifrån bestridas på enahanda sätt.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, att till tjänstemän vid tvångsarbetsanstalterna utgår tillfällig löneförbättring med följande belopp:

t ' i ■ /'. ■ \ • »11 • -i ts,i --u •* * !; • . ** it; i • : ; 4 . j

direktör ...............................

kamrerare.......,......................

pastor ..............,....................

assistent av högre grad.....

assistent av lägre grad.....

lärare ........................................

uppsyningsman ..................

förste förman ......................

förman ...................................

första vaktfru .......................

vaktfri! ...................................

med kronor 700 » » 700

». )) 700

» » 700

» 525

» » 525

» » 300

!) » 300

» » 300

» » 200

» » 200

Med anledning av Kungl. Maj;ts proposition nr 260 till 1920 års riksdag anmälde riksdagen i skrivelse den 18 juni 1920, nr 399, att den för anordnande av en ny statens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö anvisat dels på tilläggsstat för år 1920 ett förslagsanslag å 25,000 kronor, dels och å extra stat för år 1921 ett förslagsanslag å

6 Kungl. May.ts Proposition Xr 264.

Stadga för tvångsarbetsanstal terna m. m.

Löne-

reglerings-

kommitténs

förslag.

50,000 kronor, med rätt för Kungl- Maj:t att med avseende å anstaltens organisation, drift och övriga därmed sammanhängande frågor fatta de beslut, vartill förhållandena gåve anledning.

Genom beslut den 7 september 1920 förordnade Kungl. Magt, att vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö skulle anordnas en vårdanstalt för män, som enligt lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister skulle intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister.

Kungl. Magt har den 23 december 1920 utfärdat stadga för statens tvångsarbetsanstalter och för statens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö.

Enligt nämnda stadga hava statens tvångsarbetsanstalter till ändamål att mottaga personer, som, enligt vad därom är i lag stadgat, ådömts tvångsarbete, samt att genom deras hållande till arbete, genom moralisk påverkan och genom en i övrigt såvitt möjligt för varje särskilt fall lämpad behandling söka väcka deras arbetshåg och sätta dem i stånd att föra ett nyktert och ordentligt liv.

Inseendet över och högsta ledningen av varje tvångsarbetsanstalt tillkommer en av Kungl. Magt för en tid av högst fyra år i sänder förordnad styrelse. Medlemmar av anstaltsstyrelse åtnjuta icke lön eller arvode.

Statens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö har till uppgift att mottaga och vårda sådana manliga, åt dryckenskap hemfallna personer, vilka överflyttats från annan allmän alkoholistanstalt eller ock direkt intagits å nu ifrågavarande anstalt på grund därav, att de äventyra eller antagas kunna äventyra annan anstalts verksamhet eller ock äro behäftade med sjukdom, som medför smittofara eller påkallar vård å sjukhus.

Inseendet över och högsta ledningen av alkoholistanstalten vid Svartsjö tillkommer styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt därstädes.

Sistnämnda anstalts direktör tjänstgör i sådan egenskap jämväl vid alkoholistanstalten. Den i övrigt vid tvångsarbetsanstalten anställda personalen är pliktig att, i den utsträckning sådant finnes påkallat, tjänstgöra även vid alkoholistanstalten.

Efter uppdrag av Kungl. Magt bär 1902 års löneregleringskommitté utarbetat förslag till ny lönereglering för statens tvångsarbetsanstalter, vilket förslag är innefattat uti ett av kommittén den 10 mars 1921 avgivet utlåtande i ämnet.

Jag går nu att redogöra för kommitténs berörda förslag.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 264.

Efter att Lava erinrat om gällande stater för tvångsarbetsanstalterna samt vissa därmed sammanhängande, av mig nyss anförda förhållanden yttrar kommittén i. sitt nämnda utlåtande huvudsakligen följande.

»Den nuvarande organisationen av tvångsarbetsanstalterna överensstämmer — utom vad angår styrelserna för de särskilda anstalterna — i allt väsentligt med den för fångvårdsstaten gällande organisationen. Vid den nu tilltänkta regleringen av tvångsarbetsanstalterna synes kommittén en dylik överensstämmelse jämväl fortfarande böra iakttagas och sålunda vissa av kommittén beträffande fångvårdsstaten föreslagna organisatoriska förändringar komma i tillämpning jämväl i avseende å tvångsarbetsanstalterna.

I gällande stat för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö är uppförd en befattning såsom pastor. Av denne, likasom av pastorerna vid fångvårdsstaten fordras, att han ägnar sin verksamhet uteslutande åt vederbörande anstalts tjänst. Avlöningen till såväl ifrågavarande pastor som fängelsepastorerna utgår i form av arvode, och är sådan befattning sålunda icke att anse såsom ordinarie i egentlig mening.

Kommittén har av skäl, som finnas anförda å sid. 47 51 i dess

betänkande delen LXIII (angående fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten), ansett sig böra förorda, att pastorsbefattningarna vid flertalet centralfängelser måtte ombildas till ordinarie tjänster med i viss mån förändrad karaktär och benämning.

Då pastorns vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö arbetsuppgifter i allt väsentligt bör motsvara dem, som redan åligga eller enligt kommitténs förslag äro avsedda att tillkomma de nämnda fängelsepastorerna, har kommittén ansett sig böra föreslå, att jämväl pastorsbefattningen vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö må ombildas till ordinarie tjänst och att innehavaren må benämnas pastor och förste lärare.

Vid den för kvinnliga tvångsarbetare avsedda tvångsarbetsanstalten i Landskrona är anställd en prästman i predikants tjänsteställning. Befattningen är, i motsats till pastorstjänsten vid Svartsjöanstalten, avsedd att bestridas av en person, som har sin huvudsakliga sysselsättning å annat håll.

Vidkommande ifrågavarande befattningshavares tjänsteställning anser sig kommittén icke böra föreslå någon förändring.

För tvångsarbetsanstalten å Svartsjö är å staten uppförd eu manlig lärarbefattning. I likhet med lärare vid fångvårdsstaten åtnjuter han avlöning i form av arvode till samma belopp som avlöningen för fång-

Vissa ändringar beträffande tvångsarbetsan stal tern as organisation.

Pastorns

vid

Svartsjö-

anstalten

ställning.

Bibehållande

av

predikants-

befattningen

vid

tvåcgsarbetsan stal ten i Landskrona.

Lärare-

befattningen

vid

Svartsjö-

anstalten.

X Kring!. Maj.is Proposition Nr 264.

vårdsassistent i nuvarande lägre grad. Ifrågavarande lärarbefattning är emellertid icke att betrakta såsom ordinarie tjänst i egentlig mening.

I skrivelse den 8 april 1919 angående bland annat omorganisation av fångvårdsstaten, till vilken då hörde jämväl tvångsarbetsanstalterna, föreslog fångvårdsstyrelsen, på anförda skäl, att lärarbefattningarna vid fångvården måtte ombildas till ordinarie tjänster och att därvid lärarbefattningarna skulle sammansmältas med assistenttjänsterna till en enhetlig kår.

Berörda förslag, i vad det avser fängelselärarbefattningarna, har kommittén biträtt (se kommitténs betänkande delen LXIII, sid. 59—60).

Vad beträffar den nuvarande lärarbefattningen å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, hava inom kommittén framförts olika meningar.

Å ena sidan har uttalats, att med hänsyn särskilt till det vid anstalten under sommarhalvåret pågående jordbruks- och trädgårdsarbete anstaltens skola icke borde under nämnda tid hållas i gång. Under sommaren skulle då erforderlig undervisning kunna medhinnas av en befattningshavare, pastorn och förste läraren, varför då icke skulle erfordras någon lärarkraft därutöver. Under vinterhalvåret, då skolan skulle hållas i gång i full utsträckning, syntes däremot biträde åt pastorn vid undervisningen kunna lämnas av mera tillfälliga lärarkrafter, exempelvis ortens skollärare eller andra lämpliga personer, vilka mot ersättning per timme skulle hålla lektioner i den omfattning, som kunde befinnas nödig.

Å andra sidan har yrkats, att den särskilda lärarbefattningen skulle bibehållas och, på sätt föreslagits beträffande fängelselärarna, ombildas till en ordinarie assistenttjänst. Till stöd för denna uppfattning har anförts, att kravet på tvångsarbetarnas och alkoholisternas etiska fostran icke bleve i tillräcklig omfattning tillgodosett, därest den nyss antydda anordningen beträffande undervisningen tillämpades, vilken innebure en tillbakagång i förhållande till den år 1910 beslutade organisationen i nämnda hänseende. Därvid har tillika erinrats, att åtskilliga bland de internerade utgjordes av yngre personer, vilka kunde antagas vara särskilt mottagliga för etisk inverkan; samt att, enär tvångsarbete ej sällan ådömdes på jämförelsevis kort tid, vistelsen vid anstalten kunde infalla under en sådan period, då skolan ej hölles i gång; ävensom att den ändrade organisation för tvångsarbetsanstalterna, som genomförts från 1921 års början, avsett, bland annat, att åstadkomma en mera individuell behandling av tvångsarbetarna än som dittills ägt rum, och att verksamheten vid dessa anstalter särskilt skulle inriktas på uppfostran av de därstädes intagna individerna.

9 Kung!. Maj.ls Proposition Nr 264.

Då kommittén med den synnerligen begränsade tid, som stått kommittén till buds vid förevarande ärendes behandling, icke kunnat bilda sig någon bestämd mening ifråga om lärartjänsten vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, har kommittén ansett detta spörsmål böra göras till föremål för vidare utredning, vilken synes lämpligen böra uppdragas åt anstaltens styrelse.

I avvaktan på nämnda utredning torde den nuvarande innehavaren av lärartjänsten, vilken innehar konstitutorial å befattningen, böra uppföras å övergångsstat med honom nu tillkommande avlöningsförmåner.

Å staten för den för kvinnor avsedda tvångsarbetsanstalten i Landskrona finnes uppförd en ordinarie manlig assistentbefattning, vilken befattning emellertid för närvarande icke är besatt med ordinarie innehavare utan uppehälles allenast på förordnande av en förste förman. Därjämte finnes vid samma anstalt anställd en lärarinna, vilken avlönas från anstaltens förslagsanslag.

Uti skrivelse till Konungen den 22 februari 1921 har anstaltens styrelse föreslagit, att den manliga assistentbefattningen måtte utbytas mot en för kvinnlig innehavare avsedd befattning såsom första assistent och första lärarinna samt den nuvarande lärarinnebefattningen förändras till en ordinarie tjänst, vars innehavare skulle benämnas andra assistent och andra lärarinna.

Emellertid har styrelsen utgått från, att en särskild manlig eller måhända kvinnlig redogörare med anställning såsom ordinarie assistent skulle finnas vid anstalten.

För egen del får kommittén beträffande styrelsens förslag i berörda hänseenden anföra följande.

Av skäl, som finnas angivna i kommitténs förut åberopade betänkande, delen LXIII, sid. 60—62, har kommittén förordat, att den nuvarande manliga assistentbefattningen vid det för kvinnliga fångar avsedda centralfängelset i Växjö skulle utbytas mot en för kvinna avsedd assistentbefattning, likasom att lärarinnebefattningen vid samma fängelse skulle omändras till en ordinarie kvinnlig assistenttjänst, bägge i samma tjänstegrad.

Vad nu angår tvångsarbetsanstalten i Landskrona, synes kommittén liknande anordning böra träffas och sålunda därstädes inrättas två kvinnliga med varandra jämnställaa assistentbefattningar. Den ena av ifrågavarande assistenter bör då ock handhava redogörarsysslorna, vilka enligt kommitténs mening icke äro av större omfattning, än att de väl kunna förenas med övriga assistentgöromål, helst om för utförande av de egent- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 224 Imf t. (Nr 264J eu 21 2

Kvinnliga

assistenter.

10 Trädgårds-

mästare.

Ordinarie uppsyningsmansbefattningar.

Förändring av vissa förmansbefattningar till förste förmanstjänster.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

liga bokhållerigöromålen något biträde kan påräknas av en första vaktfru eller vaktfru. Kommittén tillåter sig erinra, att icke heller vid centralfängelset i Växjö någon särskild redogörare upptagits i kommitténs förslag.

Vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö finnes anställd en trädgårdsmästare, vilken för närvarande åtnjuter avlöning såsom extra uppsyningsman. Yrkande bär framställts, att denne befattningshavare måtte, i sammanhang med uppförande å ordinarie stat, tilldelas en högre tjänsteställning, och har till stöd härför anförts, bland annat, följande.

Ifrågavarande befattningshavare förestode och ledde trädgårdsbruket vid anstaltens trädgårdar, vilka omfattade en areal av omkring 20 hektar och av vilka under år 1920 erhållits produkter med en försäljningssumma av cirka 45,000 kronor. För befattningen, som vore av mycket krävande och ansvarsfull natur, fordrades en väl meriterad person med vittgående kunskaper och flerårig vana i trädgårdsskötsel samt i uppgörande av leveranser och försäljningar. Sådana ägde nämligen rum till såväl andra statsförvaltningar som kommunala inrättningar och enskilda.

Kommittén, som icke haft något att erinra mot ifrågavarande befattnings uppförande å ordinarie stat, har jämväl ansett innehavaren av densamma böra med hänsyn till de kvalifikationer, som måste ställas på honom, icke minst i merkantilt hänseende, tilldelas en högre tjänsteställning än såsom uppsyningsman, och har kommittén därvid funnit nämnda tjänsteman lämpligen böra likställas med trädgårdsmästare vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Uppsyningsmansbefattningarna vid tvångsarbetsanstalterna, likasom vid fångvårdsstaten, tillsättas enligt för närvarande gällande bestämmelser allenast med förordnande tills vidare mot åtnjutande för befattningarnas innehavare av visst arvode såsom tillskott till avlöning såsom förste förman (överkonstapel).

Av enahanda skäl, som av kommittén i betänkandet delen LXIII (sid. 62—63) anförts till stöd för förändring av uppsyningsmansbefattningarna vid fångvården till ordinarie tjänster, anser sig kommittén böra förorda, att jämväl beträffande uppsyningsmansbefattningar vid tvångsarbetsanstalt motsvarande åtgärd vidtages vid nu avsedd lönereglering..

Vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hänföras till förmansgraden för närvarande, bland andra, ett expeditionsbiträde å direktörsexpeditionen, en smed vid gårdsbruket, tillika hovslagare, en ladugårdsförman

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 264.

•och en »förste trädgårdsförman». För dessa fyra befattningshavare har föreslagits förste förmans tjänsteställning.

Beträffande expeditionsbiträdet å direktörsexpeditionen har meddelats, att denne befattningshavare hade att i första hand ansvara för förandet av rullor och journaler och andra föreskrivna förteckningar, i vilket hänseende av honom måste fordras viss kännedom om författningar och andra föreskrifter, som röra anstaltens verksamhetsområde.

Med hänsyn till det anförda och då de manliga befattningshavare, •som vid de större centralfängelserna bestrida motsvarande åligganden, innehava högre tjänsteställning än såsom vaktkonstapel, synes kommittén skäligt, att ifrågavarande expeaitionsbiträde erhåller förste förmans tjänstegrad.

Vidkommande de övriga tre befattningshavarna har meddelats följ ande.

Den förenämnde smeden förestode gårdsbrukets smedja, med där skeende tillverknings- och reparationsarbeten; honom ålåge att tillse redskap och maskinella anordningar för jordbruket; han hade att själv verkställa hovbeslag å anstaltens omkring 40 hästar.

Ladugårdsförmannen hade ansvaret för skötseln av den i ladugårdarna inrymda kreatursbesättningen, vilken omfattade ett antal av omkring 200 djur; han hade närmaste befäl över de tvångsarbetare, som sysselsattes därstädes. Utbytet av ladugårdsskötseln vid anstalten vore till ej ringa del beroende på ladugårdsförmannens skicklighet, intresse och uthållighet.

»Förste' trädgårdsförmannen», av vilken måste fordras trädgårdsutbildning, biträdde trädgårdsmästaren vid trädgårdarnas skötsel och hade att i trädgårdsmästarens frånvaro ansvara för trädgårdsarbetet. Honom tillkomme att utöva närmaste befäl över de i trädgårdarna sysselsatta, till ett tjugutal uppgående tvångsarbetarna samt dem åtföljande förmän, samt att hava tillsyn över den vid trädgårdarna förlagda kolonien av tvångsarbetare.

Då dessa befattningshavare synas kommittén hava väsentligt mera krävande och ansvarsfulla uppgifter än övriga förmän, har kommittén ansett sig böra tillstyrka, att jämväl de för dem avsedda befattningarna må förändras till förste förmanstjänster.

För tvångsarbetsanstalten i Landskrona äro i gällande ordinarie stat upptagna, bland andra, 1 förste förman med uppsyningsmansförordnande, 2 förste förmän utan sådant förordnande samt 7 förmän.

Minskning av manlig bevakningspersonal vid anstalten i Landskrona.

12 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

Beredande av ökad sabbatsvila åt vissa befattningshavare.

Då emellertid, efter nedläggande av kronohäktesavdelningen vid nämnda anstalt, därstädes endast förvaras kvinnliga tvångsarbetare, synes en väsentlig reduktion av antalet manliga befattningshavare kunna företagas.

För de kvinnliga lösdrivarnas personliga bevakning och handledning vid arbetet böra nämligen, enligt kommitténs mening, icke användas andra än kvinnliga befattningshavare. Manliga tjänstemän — frånsett direktören — torde fördenskull endast erfordras för yttre bevakning av själva anstalten och andra dylika sysslor. För nämnda ändamål bär kommittén beräknat ett antal av 4 förmän vara tillfyllest. Övriga ifrågavarande manliga tjänstemän, såväl i förmansgrad som i förste förmans och uppsyningsmans tjänsteställning, hava däremot synts kommittén kunna undvaras. Vid nu angivna förhållande torde å övergångsstat böra uppföras 1 befattning såsom förste förman med uppsyningsmansförordnande, samt 2 förste förmans- och 3 förmanstjänster. Kommittén förutsätter emellertid, att åtgärder vidtagas för att sålunda å övergångsstat uppförd befattningshavare må snarast möjligt beredas anställning å annan ordinarie tjänst. I sådant hänseende må erinras om den tjänsteman vid tvångsarbetsanstalt enligt nu gällande avlöningsvillkor åliggande skyldighet att låta sig förflyttas till annan dylik anstalt eller till fångvårdsanstalt.

I detta sammanhang tillåter sig kommittén framhålla, hurusom genom en sådan bortflyttning av vissa manliga befattningshavare en del bostadslägenheter vid anstalten skulle bliva lediga. Härigenom torde då möjlighet uppstå att kunna bereda vid anstalten boende vaktfruar utvidgade och förbättrade bostadsutrymmen, något som lärer vara särdeles av behovet påkallat.

Enligt vad för kommittén uppgiviis, har vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona sabbatsvila endast i mycket ringa omfattning kunnat beredas de vaktfruar, som tilldelats egentlig bevakningstjänst, medan däremot de vaktfruar, som avsetts för arbetsledning eller andra särskilda göromål, så gott som undantagslöst varit befriade från söndagstjänstgöring. Då emellertid, enligt kommitténs bestämda uppfattning, en var vaktfru, även om hon eljest icke sysselsättes med egentlig bevakningstjänst, har skyldighet att vid behov jämväl fullgöra dylik tjänstgöring, synes en rättvisare fördelning av vaktfruarnas sabbatsvila kunna genomföras, och torde anstaltens styrelse böra hava sin uppmärksamhet fästad å nämnda förhållande.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

13 Likasom i fråga om tjänstemän vid fångvårdsstaten anser kommittén det numera av riksdagen antagna avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra äga tillämpning å tjänstemän vid tvångsarbetsanstaltema.

Vid placering av nu ifrågavarande ordinarie tjänster i lönegrader enligt den i avlöningsreglementet intagna löneplanen böra ock enligt kommitténs uppfattning i allt väsentligt tillämpas enahanda grunder, som kommit till uttryck i kommitténs förslag beträffande fångvårdstjänstemännen, vilken kår de nu ifrågavarande befattningshavarna ju tillhörde intill 1921 års ingång.

I enlighet härmed och under iakttagande av de förändringar i tvångsarbetsanstalternas organisation, som kommittén i det föregående föreslagit, har kommittén tänkt sig tjänsternas placering i lönegrader böra ske på sätt nedan angives, varvid tillika upptages antalet befattningar inom varje särskild tjänstegrad.

Direktören vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö är för närvarande i avlöningshänseende likställd med direktören vid centralfängelset å Långholmen. Då nämnda likställighet torde böra bibehållas, har kommittén hänfört direktören vid Svartsjöanstalten till 17:e lönegraden under avdelning B i löneplanen eller till samma grad, i vilken kommittén upptagit direktören vid Långholmsfängelset.

Direktören vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona är för närvarande likställd med direktör vid straffängelse likasom med direktören vid centralfängelset för kvinnor i Växjö.

Kommittén, som funnit sig sakna anledning att härutinnan föreslå någon ändring, har fördenskull upptagit direktören vid Landskronaanstalten i 15:e lönegraden eller i samma grad som de nämnda fängelsedirektörerna.

Pastorn vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö åtnjuter nu avlöning i likhet med andre pastor vid centralfängelset å Långholmen.

För sistnämnde befattningshavare, vilken skulle benämnas pastor och förste lärare, har kommittén föreslagit placering i 15:e lönegraden, och torde i anslutning härtill nu ifrågavarande befattningshavare vid Svartsjöanstalten i egenskap av pastor och förste lärare böra hänföras till samma grad.

Kamreraren vid Svartsjöanstalten är för närvarande jämnställd med kamreraren vid Långholmsfängelset.

De ordinarie tjänsternas placering i avlöningsgrader.

Manliga

tjänstemän.

Direktörer.

Pastorn och förste läraren.

Kamreraren.

14 Kungl. Mqj:ts Proposition Nr 264.

Assistenter.

Trädgårds-

mästaren.

TJppsynings-

män.

Förste

förmän.

I likhet med denne senare torde kamreraren vid Svartsjö böra upptagas i 14:e lönegraden.

Av de bägge assistenterna vid Svartsjöanstalten är den ene jämnställd med fångvårdsassistenter av nuvarande högre grad. Erinras må emellertid, att denne assistent tillsammans med assistenterna vid centralfängelset å Långholmen före år 1919 bildade en särskild grupp, högre än övriga assistenter vid centrala fångvårdsanstalter. Den andre assistenten vid Svartsjöanstalten (jordbruksassistenten) är likställd med fångvårdsassistenter av nuvarande lägre grad.

Vad den högre av de nämnda båda assistenterna å Svartsjö beträffar, har kommittén, med särskilt avseende fästat å hans åligganden beträffande alkoholistanstalten vid Svartsjö, funnit sig, om än med någon tvekan, böra föreslå, att han placeras i samma lönegrad, som kommittén tänkt sig för assistenterna vid Långholmsfängelset eller i 12:e lönegraden.

Den för jordbruket avsedda assistenten torde böra hänföras till 9:e lönegraden eller till samma lönegrad, som kommittén föreslagit exempelvis för jordbruksassistenten vid centralfängelset i Mariestad.

Den nuvarande manliga assistentbefattningen vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona skulle, enligt vad förut är nämnt, ersättas av kvinnlig assistenttjänst.

På sätt av det föregående framgår, har kommittén tänkt sig, att för trädgårdsmästaren vid Svartsjöanstalten skulle inrättas en ordinarie tjänst med högre ställning än såsom uppsyningsman; och har kommittén därvid jämfört honom med trädgårdsmästare vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk. Under erinran att dessa senare tillhöra 6:e lönegraden anser sig kommittén böra föreslå, att den nu ifrågavarande befattningshavaren under tjänstetiteln trädgårdsmästare upptages i samma lönegrad.

I det föregående har föreslagits, att uppsyningsmansbefattningarna skulle förändras till ordinarie tjänster. Antalet uppsyningsmansbefattningar utgör enligt gällande avlöningsstater 4, därav 3 vid Svartsjöanstalten och 1 vid Landskronaanstalten. Då enligt kommitténs i det föregående framlagda förslag den sistnämnda befattningen skulle överföras till övergångsstat, skulle å den nya ordinarie staten uppföras 3 uppsy ningsmanstjänster, vilka, i likhet med motsvarande tjänster vid fångvården, torde böra hänföras till 5:e lönegraden.

I gällande avlöningsstater äro uppförda 9 förste förmän utan uppsyningsmansförordnande, därav 7 vid Svartsjöanstalten och 2 vid Landskronaanstalten. Enligt vad förut är nämnt, har kommittén föreslagit,

15 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

att 4 förmanstjänster vid Svartsjöanstalten skulle förändras till förste förmansbefattningar och att de nämnda 2 förste förmanstjänsterna vid Landskronaanstalten skulle upptagas å övergångsstat, till följd varav antalet förste förmän å den nya ordinarie staten skulle bliva 11. Ifrågavarande befattningshavare, som för närvarande äro likställda med överkonstaplar vid fångvården, torde böra hänföras till samma lönegrad som dessa eller enligt kommitténs förslag till 4:e lönegraden.

Nu gällande avlöningsstater upptaga ett antal av 48 förmän, därav Förmån. 41 vid Svartsjöanstalten och 7 vid Landskronaanstalten. Till följd av föreslaget uppflyttande av 4 förmanstjänster vid Svartsjöanstalten till högre tjänsteställning och överförande av 3 förmansbefattningar vid Landskronaanstalten till övergångsstat, bör hela antalet förmän kunna minskas till 41. Då förmännen för närvarande i avlöningshänseende äro jämnställda med vaktkonstaplar vid fångvården, torde de böra sättas i 2:a lönegraden eller i samma grad, som kommittén föreslagit beträffande vaktkonstaplar.

Enligt kommitténs i det föregående framlagda förslag skulle den Kvinnliga manliga assistentbefattningen vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona tiänstemänförändras till en kvinnlig assistenttjänst, varjämte för undervisningen ^sYstenur. därstädes skulle inrättas likaledes en kvinnlig assistentbefattning. Bägge de ifrågavarande tjänsterna, vilka kommittén ansett böra likställas med motsvarande, av kommittén föreslagna befattningar vid centralfängelset i Växjö, torde likasom dessa böra uppföras i 6:e lönegraden under avdelning C i löneplanen.

I gällande avlöningsstat för Landskronaanstalten äro uppförda 3 Första vaktförsta vaktfruar och 13 vaktfruar. Dessa torde böra, med bibehållande fruaf'rua7akt av nuvarande antal, hänföras, första vaktfruar till 3:e lönegraden samt vaktfruar till l:a lönegraden under avdelning C eller till samma lönegrader, som av kommittén föreslagits för likabenämnda befattningshavare vid fångvården.

I gällande ordinarie avlöningsstat för tvångsarbetsanstalten i Landskrona finnes uppfört ett arvode till en predikant därstädes.

I anslutning till vad kommittén föreslagit beträffande arvoden till predikanter vid fångvården, anser kommittén ifrågavarande arvodesbelopp icke böra specifikt upptagas i stat utan i likhet med avlöningar till andra icke-ordinarie befattningshavare utgå från vederbörande gemensamma anslag till avlöning åt icke-ordinarie befattningshavare och enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj:t.

Avlöning till icke-ordinarie befattningshavare.

16 Särskilda avlöningsbestämmelscr m. m.

Kungl. Majds Proposition Nr 264.

Enligt vad som framgår av 2 § av det nya avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skola jämte avlöningsreglementets stadganden kunna för tjänstemän vid vissa verk gälla särskilda, av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade avlöningsbestämmelser.

Kommittén har i sådant hänseende beträffande tjänstemän vid fångvårdsstaten föreslagit följande särskilda bestämmelser, nämligen:

tjänsteman skall, om han därtill förordnas, vara skjddig att såsom vikarie bestrida befattning i samma eller lägre lönegrad;

tjänsteman, tillhörande någon av 1—5 lönegraderna enligt avlöningsreglementets 9 §, avdelningarna B eller C, må även i andra fall än vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel på fångvårdens bekostnad, dock att vård å sjukhus, sanatorium eller annan dylik vårdanstalt icke må vid sådant sjukdomsfall bestridas av fångvårdens medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter oavkortad lön.

Med det förra av dessa stadganden avsågs särskilt, att beträffande sådana befattningshavare, vilka vid eventuella förändringar inom fångvårdsstatens organisation skulle kunna umbäras å sina innehavande befattningar, deras arbetskraft måtte kunna i annan ordning tillgodogöras.

Det senare av de nämnda stadgandena har ansetts betingat därav, att vissa befattningshavare vid fångvårdsstaten för närvarande äro tillförsäkrade fri läkarvård i större omfattning, än som enligt det nya avlöningsregieinentet i allmänhet skulle tillkomma befattningshavare.

Motsvarande stadganden torde ock böra meddelas beträffande befattningshavare vid tvångsarbetsanstalterna, varvid emellertid bör iakttagas, att dylik vidsträcktare rätt till läkarvård jämväl må tillkomma den i 6:e lönegraden under avdelningen B i löneplanen uppförda trädgårdsmästaren.

Enligt gällande avlöningsvillkor för tvångsarbetsanstalterna är innehavare av befattning vid sådan anstalt skyldig att, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, låta sig förflyttas till fångvård sanstalt; och äger han vid förflyttning till fångvårdsanstalt åtnjuta ersättning för flyttningskostnad, även om förflyttningen sker efter hans egen ansökning eller uttryckta önskan.

Åven i sammanhang med den nu föreslagna regleringen torde böra stadgas skyldighet för befattningshavare vid tvångsarbetsanstalt att låta sig förflyttas till fångvårdsanstalt, varvid emellertid i fråga om avlöning och flyttningsersättning synas böra gälla de allmänna föreskrifterna 13 och 27 §§ i det nya avlöningsreglementet.

IT

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

Enligt stadgan för statens tvångsarbetsanstalter och för statens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö den 23 december 1920 är direktören vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö skyldig att i sådan egenskap tjänstgöra jämväl vid alkoholistanstalten därstädes likasom.den i övrigt vid nämnda tvångsarbetsanstalt anställda personalen är pliktig att, ' den utsträckning sådant finnes påkallat, tjänstgöra även vid alkoholistanstalten.

h ör att någon tvekan beträffande befattningshavarnas skyldigheter i berörda hänseende icke må kunna uppstå, synes det lämpligt, att bland de nämnda särskilda bestämmelserna införes en föreskrift i sådant hänseende.

De nu föreslagna särskilda bestämmelserna torde böra inrymmas i den kungörelse som angiver de veide, å vilkas befattningshavare det nya avlöningsreglementet skall äga tillämpning.

I fråga om anordning vid övergång till efterskottsutbetalning av hela avlöningen samt beträffande särskilda övergångsbestämmelser i övrigt vid tillämpningen av det nya avlöningsreglementet böra i avseende a personal vid tvångsarbetsanstalterna givetvis gälla enahanda grunder som beträffande befattningshavare vid andra verk, exempelvis vid fång-vårdsstaten (jfr betänkandet delen LXIII, sid. 90—91).

Enligt vad av det. föregående framgår, skulle det bliva erforderligt att uppgöra en särskild övergångsstat för tvångsarbetsanstalterna. Å denna skulle då uppföras läraren vid Svartsjöanstalten ävensom vid Landskronaanstalten nu placerade 1 förste förman med uppsvningsmansförordnande, 2 förste förmän samt 3 förmän.

För statens tvångsarbetsanstalter äro uppförda följande ordinarie anslag, nämligen:

dels ett bestämt anslag för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö samt ett motsvarande anslag för tvångsarbetsanstalten i Landskrona, från vilka anslag bestridas avlöningar — frånsett ålderstillägg — till de vid vederbörande anstalt anställda ordinarie tjänstemän samt pastor och lärare ävensom predikant,

dels ock två särskilda förslagsanslag, ett för vardera anstalten, från vilka anslag bestridas ersättningar till vikarier för förenämnda ordinarie tjänstemän samt för pastor och lärare, avlöningar till icke-ordinarie personal i allmänhet samt andra dylika kostnader ävensom egentliga driftkostnader vid anstalterna, såsom förplägning, beklädnad, uppvärmning, reparationer å anstaltsbyggnaderna m. m., varjämte från samma anslag bestridas rese- och traktamentsersättningar till, bland andra, medlemmarna i vederbörande anstalts styrelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 224 haft. (Nr 264.)

Stater.

674 21 3

18 Kungl. May.ts Proposition Nr 264.

Ålderstillägg utgå från femte huvudtitelns gemensamma anslag till ålderstillägg.

Det torde ock böra erinras, att å extra stat för år 1921 är för ståtens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö anvisat ett särskilt förslagsanslag.

Därest nu det nya avlöningsreglementet skall tillämpas å statens tvångsarbetsanstalter, betingas därav förändrad uppställning av staterna för dessa anstalter. Därvid böra, vad avlöningsstaterna beträlfar, enligt kommitténs mening i huvudsak tillämpas de allmänna grunder, som finnas åberopade och närmare angivna i kommitténs betänkande, delen LXIII, sid. 95—99.

I anslutning härtill skulle kostnaderna för avlöningar till de ordinarie tjänstemännen angivas i en anslagspost för vardera anstalten, från vilka särskilda anslag jämväl skulle bestridas de i lönerna ingående belopp, som motsvara nuvarande ålderstillägg. Dessa bägge anslagsposter skalle erhålla förslagsanslags natur, och hava av kommittén beräknats till 176,000 kronor för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och till 60,000 kronor för tvångsarbetsanstalten i Landskrona.

Vidare torde böra för vardera anstalten uppföras särskilda anslagsposter till vikariatsersättningar åt vikarier å ordinarie befattningar. Dessa anslagsposter, vilka likaledes måste hava förslagsanslags natur, hava av kommittén upptagits till 5,000 kronor för Svartsjöanstalten och

2,000 kronor för Landskronaanstalten.

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare bestridas för närvarande, såsom förut är antytt, från vederbörande anstalts förslagsanslag. Enligt kommitténs mening torde det vara lämpligt att å de nya staterna uppföras särskilda anslagsposter för avlöningar till ickeordinarie befattningshavare m. m.

Vid beräkningen av sistnämnda anslagsposter, vilken beräkning åtminstone för närvarande måste bliva synnerligen approximativ, har kommittén för vardera anstalten tagit till utgångspunkt sammanlagda beloppet av avlöningar till sådana icke-ordinarie befattningshavare, som avlönas från vederbörande förslagsanslag, dock, vad anstalten i Landskrona beträffar, med inräknande av avlöningen till den å bestämt anslag uppförda predikanten, men med avdrag av ersättningen till lärarinnan vid anstalten, vilken senare befattningshavare föreslagits skola uppföras å ordinarie stat såsom assistent. Då de icke-ordinarie befattningshavarna i allmänhet torde hava åtnjutit tillfällig löneförbättring från särskilt anslag, synes redan av denna anledning någon höjning av de för år 1921 beräknade avlöningsbeloppen bliva nödig. Kommittén har

19 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

approximativt beräknat anslagsposterna i fråga till 18,000 kronor för Svartsjöanstalten och 15,000 kronor för Landskronaanstalten.

Under rubriken omkostnadsstat synes lämpligen böra för vardera anstalten uppföras en anslagspost för bestridande av övriga kostnader för driften av vederbörande anstalt, i den mån de ej täckas av inkomster av jordbruk, trädgårdsskötsel m. m.»

De lörslag i olika hänseenden beträffande statens tvångsarbetsanstalter, som sålunda framlagts av löneregleringskommittén, anser jag mig kunna till alla delar biträda.

Vad till en början beträflar de förslag i berörda avseende, som äro av mera organisatorisk natur, innebära vissa av dem allenast eu tilllämpning av de principer, som kommit till uttryck uti det i förberörda proposition innefattade förslag beträffande fångvårdsstaten. Detta gäller sålunda dels ombildningen av pastorsbefattningen vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö till en ordinarie tjänst såsom pastor och förste lärare, dels förändringen av manlig assistentbefattning vid den för kvinnliga lösdrivare avsedda tvångsarbetsanstalten i Landskrona till kvinnlig assistenttjänst, dels uppförandet av lärarinnebefattningen vid sistnämnda anstalt såsom ordinarie kvinnlig tjänst i assistentgrad och dels uppsyningsmansbefattningarnas förändring till ordinarie tjänster.

Vidkommande den nuvarande lärarbefattningen vid Svartsjöanstalten hava av kommittén omförmälts två skiljaktiga förslag, avseende det ena lärarbefattningens indragning och ersättande med tillfälliga undervisare, och det andra befattningens ombildning till ordinarie tjänst. Då jag, lika litet som kommittén, varit i tillfälle att bilda mig någon bestämd uppfattning beträffande förevarande spörsmål, synes mig den lämpligaste utvägen för närvarande vara att, såsom kommittén föreslagit, i avvaktan på vidare utredning uppföra lärarbefattningen på övergångsstat.

Förslaget att å ordinarie stat uppföra eu för Svartsjöanstalten avsedd trädgårdsmästarbefattning synes mig vara fullt befogat, och torde den för befattningen föreslagna tjänsteställningen kunna anses lämpligt avvägd. Likaledes synes mig en uppflyttning till förste förmans tjänsteställning av de fyra, för närvarande i förmansgrad stående, i det föregående närmare angivna befattningshavare vid Svartsjöanstalten, vilka hava särskilt krävande arbetsuppgifter, vara fullt motiverad.

Sedan kronohäktesavdelningen vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona blivit indragen, torde behovet av manlig bevakningspersonal vid anstalten hava blivit väsentligt minskat, varför jag anser mig kunna tillstyrka, att, såsom kommittén föreslagit, nämnda personal nedbringas

Departe-

ments-

chefens

yttrande.

20 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 2C4.

till allenast fyra förmän och att övriga manliga bevakningstjänstemän uppföras å övergångsstat, intill dess plats kan beredas dem på annat båll.

Vad kommittén uttalat i fråga om vidtagande av åtgärder för dels beredande av ökad sabbatsvila för vissa vaktfruar vid Landskronaanstalten samt dels förbättring av bostadsförhållandena därstädes, synes mig böra beaktas.

1 likhet med kommittén anser jag det nya avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra tillämpas beträffande statens tvångsarbetsanstalter. Den av kommittén föreslagna placeringen av de olika tjänsterna i lönegrader enligt den i reglementet innefattade löneplanen, vilken placering i stort sett motsvarar den, som föreslagits beträffande tjänster vid fångvårdsstaten, har jag funnit vara lämpligt avvägd. Vid sådant förhållande har jag icke kunnat biträda det yrkande om högre löneställning för uppsyningsmän, förste förmän, förmän och vaktfruar, som i särskilt, vid kommitténs utlåtande fogat yttrande framställts av särskilda sakkunniga, vilka biträtt kommittén vid behandlingen av förevarande ärende.

Vad kommittén i övrigt föreslagit beträffande särskilda avlöningsbestämmelser ävensom i fråga om förändrad uppställning av staterna, har jag ansett mig böra i sak förorda, och har jag icke någon anmärkning att framställa mot de av kommittén förslagsvis beräknade beloppen till avlöningar till ordinarie tjänstemän, till vikariatsersättningar samt till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare in. m.

Enligt kommitténs förslag skulle vidare under rubriken omkostnadsstat för vardera anstalten uppföras eu anslagspost för bestridande av övriga kostnader för driften av vederbörande anstalt, i den mån de ej täckas av inkomster av jordbruk, trädgårdsskötsel m. m.

De å riksstaten för år 1921 uppförda förslagsanslagen för statens tvångsarbetsanstalter utgöra för Svartsjöanstalten 200,000 kronor och för Landskronaanstalten 130,000 kronor eller tillhopa 330,000 kronor. Vid beräknande av den nya omkostnadsstaten skulle från dessa anslagssummor avdragas de belopp, som avsetts för bestridande av utgifter för sådana ändamål, vilka, enligt vad förut är sagt, skulle utgå av de till den nya avlöningsstaten hörande anslagsposterna. Med iakttagande härav och med någon utjämning mellan de för de särskilda anstalterna avsedda beloppen har jag beräknat, att under rubriken omkostnadsstat skulle erfordras förslagsvis 150,000 kronor för Svartsjöanstalten och 130,000 kronor för Landskronaanstalten.

Kung1. Mcij:ts Proposition Nr 264.

21 Härvid torde böra uppmärksammas, hurusom av nämnda belopp icke skulle bestridas de särskilda omkostnader, som kunna föranledas av vården av alkoholister vid den med tvångsarbetsanstalten å Svartsjö förenade alkoholistanstalten eller vid en tilltänkt ny alkoholistanstalt i sammanhang med tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Dessa särskilda kostnader anser jag nämligen böra täckas av särskilda för nämnda alkoholistanstalter anvisade anslag, varom jag i det följande kommer att framlägga förslag.

De ordinarie staterna för statens tvångsarbetsanstalter skulle i enlighet med det förut sagda få följande utseende:

Ordinarie stat.

A. Avlöningsstat

Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag...

Vi kariatsersättningar, förslagsanslag.................................

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare in. in., förslagsanslag ................................................................

Tvångsarbetsanstalten i Landskrona.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag...

Vikariatsersättningar, förslagsanslag.............................

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., förslagsanslag................................................................

kronor 176,000: — » 5,000: —

» 18,000: —

kronor 60,000: — » 2,000: —

» 15,000: —

B. Omkostnadsstat.

Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

Övriga kostnader för driften, förslagsanslag.................. kronor 150,000: —

Tvångsarbetsanstalten i Landskrona.

Övriga kostnader för driften, förslagsanslag................. kronor 130,000: —

Summa förslagsanslag kronor 556,000: —

22 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

Kostnads-

beräkning.

Övergångsstat.

*) Efter 5 år kan den del av arvodet, som motsvarar lön, höjas med 400 kronor och efter 10 år med ytterligare 400 kronor.

2) Efter 5 år kan lönen höjas med 100 kronor och efter 10 år med ytterligare 100 kronor.

Till ledning- vid bedömandet av den kostnadsökning, som en tilllämpning av föreliggande förslag till lönereglering m. m. beträffande statens tvångsarbetsanstalter skulle medföra, torde få anföras nedanstående uppgifter.

För år 1921 äro för tvångsarbetsau stal terna i stat uppförda, bland andra, följande ordinarie anslag:

Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö:

bestämt anslag....................................... kronor 89,100: —

förslagsanslag.......................................... » 200,000: —

23 Kungl. Maj.is Proposition Nr 264.

Tvångsarbetsanstalten i Landskrona:

bestämt anslag ...................................... kronor 36,400: —

förslagsanslag........................................ :» 130,000: — 455 ;-()().

Läggas härtill av andra anslag utgående kostnader för tillfällig löneförbättring till ordinarie tjänstemän, beräknade efter förhållandena år 1920, omkring ... 21,600: —

samt

för ålderstillägg, likaledes beräknade efter förhållandena år 1920, omkring .................................... 9,400: —

erhålles en totalsumma av kronor 486,500: —

De av mig framlagda nya staterna, övergångsstaten däri

inräknad, sluta å ett sammanlagt belopp av kronor 571,000: —

\ id en jämförelse mellan den näst förut återgivna totalsumman och det sist angivna beloppet är emellertid att märka följande.

I den för de nuvarande kostnaderna upptagna summan ingår icke värdet av bostad och bränsle, som åtnjutes in natura, samt icke heller till vissa icke-ordinarie befattningshavare utgående tillfällig löneförbättring.

Beträffande de föreslagna nya staterna bör uppmärksammas, att däri upptagna avlöningsbelopp komma att i viss mån minskas på grund av skyldigheten att erlägga ersättning för tjänstebostad.

Likaså må framhållas, hurusom särskilt de för vikariatsersättningar och avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare av kommittén beräknade anslag måste betraktas såsom synnerligen approximativa.

Vidare må erinras, att genom den av kommittén förutsatta anordningen vid övergång till efterskottsutbetalning av hela avlöningen en kostnadsökning föranledes första året, då de nya staterna böra tilllämpas.

Slutligen är att märka, hurusom vid ovanstående kostnadsberäkningar hänsyn icke blivit tagen till dyrtidstillägg, vare sig de som nu utgå, eller de som efter regleringens genomförande kunna antagas komma att utgå.

24-

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 2(14.

Statens vårdanstalt för alkoholister å Svartsjö.

B. Statens vårdanstalter för alkoholister å Svartsjö och

i Landskrona.

Vid behandling i statsutskottet av Kungl. Maj:ts till föregående års riksdag avlåtna, den 27 februari 1920 dagtecknade proposition, n:r 2(10, angående anordnande av en ny statens vårdanstalt för alkoholister uttalade statsutskottet (utlåtande n:r 216) ifråga om behandlingen av svårhanterliga alkoholister följande:

Genom att statens tvångsarbetsanstalt i Svartsjö enligt riksdagens beslut icke längre komme att äga fångvårdsanstalts karaktär, hade en tidigare dryftad plan att dit förlägga en s. k. bottenanstalt för alkoholistvården kunnat med större framgång än tidigare upptagas till övervägande. Enligt vad utskottet genom överläggning med sistnämnda anstalts direktör inhämtat, hade också därstädes en sådan minskning i antalet omhändertagna tvångsarbetare ägt rum, att både lokaler och större delen av den erforderliga personalen skulle kunna avskiljas från tvångsarbetsanstalten för en där anordnad alkoholistanstalt. Därigenom komme kostnaderna för en sådan därstädes anordnad vårdverksamhet att kunna nedbringas till ett mycket lågt belopp. Denna anordning, som omedelbart läte sig åvägabringas, behövde ej heller i något avseende föregripa en större och mera definitiv lösning av anstaltsorganisationen för alkoholistvården.

En anordning av nu nämnd beskaffenhet skulle dessutom på ett särskilt lämpligt sätt kunna anknytas till vårdverksamheten vid statens vårdanstalt för alkoholister å Salbohed. Erfarenheten hade visat, att svårigheterna att därstädes med nämnda anstalts bristfälliga lokala förhållanden kunna nöjaktigt övervaka särskilt de mest svårdisciplinerbara internerade vore synnerligen stora. Härav hade följt, att alkoholistvården i dess helhet vid statens vårdanstalt för alkoholister å Salbohed icke vore i allo tillfredsställande. Därpå vore, bland annat, de talrika rymningarna därifrån med därav härflytande, på hela klientelet demoraliserande verkningar, ett talande bevis. Upprättades nu en kompletterande anstalt vid Svartsjö, borde dit remitteras de mest svårhanterliga alkoholisterna och i första hand sådana med kriminell förtid. Finge ett dylikt urskiljande ske vid Salbohed, skulle detta, på samma gång därmed ökad tillgång på vårdplatser bereddes, säkerligen på anstaltsvården därstädes utöva en i hög grad god inverkan. Att anstaltsvården vid Svartsjö, ställd under ledning av nuvarande direktören för tvångs-

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 264.

arbetsanstalten, skulle ur disciplinär synpunkt hava lättare att komma till rätta med dessa svårhanterliga element än vad fallet vore vid Salbohed, funnes det enligt utskottets mening all anledning att antaga.

Statsutskottet hemställde om beviljande av medel till en alkoholistanstalt å Svartsjö.

Riksdagen anvisade, såsom redan nämnts, dels å tilläggsstat för år 1920 ett belopp av 25,000 kronor dels ock å 1921 års stat ett förslagsanslag av 50,000 kronor för uppehållande av en statens alkoholistanstalt vid Svartsjö.

Genom beslut den 7 september 1920 har Kungl. Maj:t, på sätt jag i det föregående omförmält, förordnat, att vid tvångsanstalten å Svartsjö skulle anordnas en dylik vårdanstalt för manliga alkoholister och har Kungl. Maj:t den 23 december 1920 utfärdat stadga för bland annat nämnda vårdanstalt. Utöver den i det föregående lämnade redogörelsen för huvuddragen av nämnda anstalts organisation, tillåter jag mig hänvisa till vad nämnda stadga därom innehåller.

Då för uppehållande av alkoholistanstalten vid Svartsjö för år 1922 synes erfordras samma belopp som för år 1921, torde för år 1922 böra äskas ett anslag å 50,000 kronor.

Jag beder nu att få övergå till väckt fråga om inrättande av en dylik alkoholistanstalt jämväl i Landskrona.

Uti skrivelse den 20 december 1920 har socialstyrelsen upptagit till behandling frågan, huruvida icke kvinnliga alkoholister av samma kategorier som de, vilka intagas å Svartsjö, borde beredas vård å statens tvångsarbetsanstalt för kvinnor i Landskrona.

Socialstyrelsen anför härutinnan bland annat: Beträffande svårhanterliga kvinnliga alkoholister vore frågan om dessas behandling alltjämt olöst. Starka skäl talade för, att spörsmålet härom omedelbart toges under övervägande. Till en början framhölles i detta avseende, att behovet av vårdmöjligheter för kvinnliga alkoholister icke vore tillgodosett ens i samma mån som för manliga alkoholister. Statsanstalt för kvinnor saknades, och endast en erkänd anstalt för kvinnliga alkoholister vore i verksamhet, nämligen hemmet Gunnarskog. Denna anstalt hade ett platsantal av för närvarande 10, vilket alltsedan april månad 1920 i allmänhet varit fullt taget i anspråk och tidvis överbelagt. Den obetydliga kapaciteten hos denna enda verksamma alkoholistanstalt för kvinnor Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 224 käft. (Nr 264.) 674 21 4

Departements-

chefen.

Statens vårdanstalt för alkoholister Landskrona.

Social-

styrelsen.

26 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

medförde icke blott fara för, att anstalten icke skulle motsvara behovet av vårdplatser utan omöjliggjorde även praktiskt taget ett särskiljande av olika kategorier av intagna. Djupt sjunkna och svårhanterliga recidivister hade sålunda icke kunnat hållas effektivt avskilda från unga och relativt ofördärvade personer. Därtill komme, att riksdagen i skrivelse den 16 april 1918 anhållit om utredning, huruvida icke lagen om behandling av alkoholister lämpligen kunde utsträckas att omfatta jämväl den, som vore hemfallen åt dryckenskap och upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri, samt framläggande av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I anledning av särskilda remisser häröver komme socialstyrelsen och styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister vid Salbohed att inom den närmaste tiden avgiva gemensamt utlåtande i ärendet. Av den härvid förebragta utredningen framginge, att särskilda åtgärder krävdes med anledning av den ökning i antalet tvångsinternerade kvinnor, som måste bli en följd av eventuell lagutvidgning på denna punkt. Det ovan anförda gåve sålunda vid handen, att förefintliga anstaltsresurser för kvinnliga alkoholister, särskilt med hänsyn till de bristande sorteringsmöjligheterna, redan med nuvarande lagstiftning måste betecknas såsom otillräckliga samt att vid ett genomförande av den ifrågasatta utvidgningen av alkoholistlagen dessa brister komme att skärpas i synnerligen hög grad. Det torde icke med någon större grad av sannolikhet kunna förväntas, att nya erkända alkoholistanstalter för kvinnor skulle uppstå inom de närmaste åren för att möta de genom lagutvidgningen stegrade kraven på vårdplatser. Det skulle sålunda i främsta rummet komma att påvila staten att åstadkomma erforderligt antal nya vårdplatser.

Det läge då närmast till hands att för lösningen av denna fråga följa den anvisning, som statsmakterna givit genom ovanberörda beslut om inrättande av en statens alkoholistanstalt å Svartsjö i samband med därvarande tvångsarbetsanstalt, och träffa motsvarande anordning vid tvångsarbetsanstalten för kvinnor. Betänkligheterna häremot syntes vara så mycket mindre som ifråga om kvinnorna sambandet mellan alkoholism — ej minst den form därav, som ovanberörda lagutvidning avsåge träffa — och lösdriveri torde vara ännu starkare än hos männen.

Styrelsen hade därför ansett sig böra preliminärt undersöka möjligheten av att i samband med tvångsarbetsanstalten för kvinnor anordna en statsanstalt för kvinnliga alkoholister. Av vad därvid utrönts syntes framgå, att hinder icke mötte för sådan anordning, vare sig Landskrona eller Norrköping utsåges till förläggningsort för ifrågavarande tvångsarbetsanstalt. Närmare utredning och förslag ifråga om upprättandet

27 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

och bedrivandet av en sådan statens alkoholistanstalt hade styrelsen emellertid icke ansett sig böra åvägabringa. Erforderliga förberedelser i sådant syfte torde kunna vidtagas med sådan skyndsamhet, att anstalten kunde tagas i anspråk från och med den 1 juli 1921.

För det fall att den nu framförda tanken ansåges böra vinna beaktande, syntes åtgärder böra vidtagas för tillhandahållande av medel såväl till vidtagande av eventuellt behövliga anordningar som ock till bestridande av driftkostnader. Då platsantalet åtminstone till en början torde kunna begränsas till tio, borde dessa kostnader icke bliva stora. Styrelsen ansåge sig slutligen böra erinra, att de i stadgan för tvångsarbetsanstalterna intagna särskilda bestämmelserna för med sådan anstalt förenad alkoholistanstalt avsåge endast anstalten å Svartsjö. Skulle i anledning av förevarande framställning alkoholistanstalt inrättas även vid tvångsarbetsanstalten för kvinnor, torde sålunda vissa jämkningar böra vidtagas i nämnda bestämmelser.

Med anledning av det anförda har socialstyrelsen hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för anordnande av en statens vårdanstalt för kvinnliga alkoholister i samband med statens tvångsarbetsanstalt för kvinnor.

I infordrat utlåtande över socialstyrelsens framställning anför styrelsen för Landskronaanstalten:

De lokala förhållandena i Landskrona medgåve mycket väl, att där anordnades en alkoholistanstalt för kvinnor. Om beslut meddelades om en alkoholistanstalts inrättande i Landskrona, torde en avdelning av anstaltens nattcellbyggnad kunna användas för alkoholistanstalten. Denna avdelning vore så belägen, att man utan större svårigheter där kunde hålla alkoholisterna avskilda från tvångsarbeterskorna. Möjligen erfordrades några mindre förändringar, vilka kunde utföras utan någon större kostnad. Kostnaderna för en alkoholistanstalts uppehållande torde för år räknat komma att uppgå till i runt tal 10,000 kronor eller från och med den 1 juli 1921 räknat till samma års slut 5,000 kronor. Den nu befintliga bevakningspersonalen vid tvångsarbetsanstalten torde vara tillräcklig även för alkoholistanstalten, dock att möjligen någon extra personal på en eller två personer kunde behöva förordnas för att bestrida vakthållning och expedition.

Styrelsen föreslog, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att bestämmelserna i kap. 2 i stadgan för statens tvångsarbetsanstalter och för statens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö skulle tills vidare gälla jämväl för statens alkoholistanstalt för kvinnor.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona.

28 Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

Lika med socialstyrelsen anser jag det lämpligt att snarast möjligt en vårdanstalt för kvinnliga alkoholister anordnas i samband med tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Då enligt anstaltsstyrelsens uppfattning de lokala förhållandena ej lägga binder i vägen för en dylik anordning, anser jag mig böra tillstyrka, att en statens vårdanstalt för kvinnliga alkoholister från och med den 1 juli 1921 anordnas i Landskrona, vilken anstalt bör sta under inseende och ledning av styrelsen för därvarande tvångsarbetsanstalt.

Emot de för åren 1921 och 1922 äskade anslagens storlek torde ej vara något att erinra.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört, får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skall från och med den 1 januari 1922 äga tillämpning å befattningshavare vid statens tvångsarbetsanstalter;

dels besluta, att uti den till samma reglemente hörande tjänsteförteckningen må under femte huvudtiteln införas följande:

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 264.

dels godkänna följande särskilda bestämmelser att från och med den 1 januari 1922 lända till efterrättelse beträffande tjänstemän vid statens tvångsarbetsanstalter, nämligen:

tjänsteman vid statens tvångsarbetsanstalter är skyldig att tjänstgöra jämväl vid alkoholistanstalt, som är förenad med tvångsarbetsanstalt;

tjänsteman vid statens tvångsarbetsanstalter är skyldig att underkasta sig den förflyttning till fångvårdsanstalt, som kan bliva honom i behörig ordningålagd, ägande emellertid sålunda förflyttad tjänsteman att åtnjuta avlöning och ersättning för flyttningskostnad i överensstämmelse med stadgandena i 13 § 3 mom. samt 27 § i avlöningsreglementet;

tjänsteman vid statens tvångsarbetsanstalter skall, om han därtill förordnas, vara skyldig att såsom vikarie bestrida befattning i samma eller lägre lönegrad;

tjänsteman vid statens tvångsarbetsanstalter, tillhörande någon av 1—6 lönegraderna under avdelning B eller 1—3 lönegraderna under avdelning C enligt avlöningsreglementets 9 §, må även i andra fall än vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel på vederbörande tvångsarbetsanstalts bekostnad, dock att vård å sjukhus, sanatorium eller annan dylik vårdanstalt icke må vid sådant sjukdomsfall bestridas av tvångsarbetsanstalts medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter oavkortad lön;

dels godkänna det av mig framlagda förslag till stater för statens tvångsarbetsanstalter;

dels under riksstatens femte huvudtitel, med uteslutande av de i samma stat under rubriken statens tvångsarbetsanstalter uppförda särskilda ordinarie anslag, uppföra under rubriken statens tvångsarbetsanstalter ett ordinarie förslagsanslag av 556,000 kronor samt under rubriken statens tvångsarbetsanstalter: övergångsstat ett ordinarie förslagsanslag av 15,000 kronor;

dels till driftkostnader för statens vårdanstalt för alkoholister vid Svartsjö å extra stat för år 1922 anvisa ett förslagsanslag å 50,000 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 224 höft. (Nr 264.)

674 21 5

30 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 264.

dels ock för anordnande och drivande av en ny statens vårdanstalt för alkoholister i Landskrona anvisa ej mindre på tilläggsstat för ar 1921 ett förslagsanslag å 5,000 kronor, än även a extra stat för år 1922 ett förslagsanslag å 10,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att med avseende å anstaltens organisation, drift och övriga därmed sammanhängande frågor fatta de beslut, vartill förhållandena giva anledning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall; och skulle proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen

Ur protokollet: Herman Hultkrantz.

Stockholm, K. L. Beckmana Boktr., 1921.

UNDERDÅNIG']' BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902 TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

ING AV STATENS ÄMBETSVERKS OCH MYNDIGHE

• i ll o

LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

LXIII.

REGLERING AV LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M. VID FÅNGVÅRDSSTYRELSEN OCH FÅNGVÅRDSSTATEN.

STOCKHOLM 1921

KUNG!/. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNEK 202804

Fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten.

INNEHÅLL.

Sid.

Skrivelse till Konungen.....................I—in

I- Inledning............................ i

II. Organisationsfrågor...................... 7

Fångvårdsstyrelsen........................ 7

Huvuddragen av fångvårdsstyrelsens nuvarande organisation ... 7

Frågan om omorganisation av fångvårdsstyrelsen........ 9

Uttalanden och framställningar................ 9

Uttalanden av chefen för justitiedepartementet ... 9

Förslag av fångvårdsstyrelsen............ 14

Inrättande av en byrå för sociala ärenden....... 15

Straffregistrets organisation............. 18

Arbetskontorets organisation............. 18

Förändrade arbetsuppgifter för vissa tjänstemän m. m. . 20

Biträdet i byggnadsärenden............. 22

Ytterligare biträdande ordinarie personal....... 23

Ifrågasatt inverkan av vissa förhållanden å omorganisationen 24

Fullmäktige................... 24

Kommitténs yttrande angående omorganisation av fångvårdsstyrelsen . 25

Avdelning för sociala ärenden............ 24

Avdelning för straffregistret............. 27

Kanslibyrån................\ . . 28

Arbetskontoret.................. 28

Kommitténs förslag beträffande nya avdelningar inom

styrelsen.................... 31

Biträdande ordinarie personal............ 31

Befattningshavare hos styrelsen enligt kommitténs

förslag..................... 36

j*—202804 Lönerealeringskommitténs bet. LXIIf.

Sid.

Kompetensfordringar................ 38

Fullmäktige...............• . . . . 40

Sakkunniga biträden inom styrelsen......... 40

Fång vårdsstaten.................... 42

Huvuddragen av fångvårdsstatens nuvarande organisation .... 42

Vissa ändringar beträffande fångvårdsstatens organisation .... 45

Särskilda sakkunniga för omorganisation av fångvdrdsanstalterna . . 45

Av kommittén behandlade frågor rörande ändringar i fångvårdsstatens organisation................... 47

Fängelsepastorernas ställning............ 47

Förändring av predikantsbefattningen vid centralfängelset

i Växjö................... 53

Fråga om vissa kamrerarbefattningars förändring till assistenttjänster ................. 54

Ifrågasatt inrättande av bokhållar- och kassörsbefattningar 55

Lärarbefattningarnas omändring till assistenttjänster ... 57

Kvinnlig assistent............ 60

Lärarinnebefattningens omändring till kvinnlig assistenttjänst ................... 61

Ordinarie uppsyningsmansbefattningar......... 62

Arbetsledare................... 63

Kokerskornas tjänsteställning............ 66

III. Tjänsternas placering på avlöningsskalan samt antalet

befattningshavare i de olika tjänstegraderna....... 68

Huvudgrunderna för det nya avlöningssystemet.......... 68

Allmänna synpunkter vid fångvårdspersonalens placering på den

nya avlöningsskalan..................... 69

Grunder för bestämmande av antalet ordinarie befattningar .... 70

Tjänsternas placering i lönegrader m. m.............. 72

Fångvårdsstyrelsen...................... 72

Chefen.......................... 12

Övriga manliga tjänstemän hos styrelsen............ 72

Kvinnliga tjänstemän hos styrelsen...... 72

Fångvårdsstaten........................ 74

Manliga tjänstemän..................... 74

Vaktkonstaplar..................... 74

Sid.

Överkonstaplar. Yrkesmästare av 2:a klass......... 75

Uppsyningsman. Yrkesmästare av l:a klass........ 75

Kronohäktesföreståndare................. 76

Assistenter...................... 77

Kamrerare...................... 80

Pastorer och förste lärare................ 80

Förste pastor och överlärare............... 81

Direktörer...................... 81

Kvinnliga tjänstemän.................... 88

Vaktfruar....................... 83

Första vaktfruar.................... 84

Kvinnliga assistenter.................. 84

IV. Avlöning till icke-ordinarie befattningshavare m. m. 85

V. Avlöningsreglementet m. m................. 87

VI. Övergångsanordningar samt pensionsförhållanden ... 90

Anordning vid övergång till efterskottsutbetalning av hela avlöningen 90

Särskilda övergångsbestämmelser................ 91

Befattningshavare å övergångsstat............... 91

Pensionsförhållanden..................... 93

VII. Stater............................. 95

VIII. Kostnadsberäkning 102

IX. Kommitténs hemställan..................104

Bilaga 1. Förteckning över till kommittén inkomna framställningar rörande fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten.................106

Bilaga 2. Löneplan enligt kommitténs förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen....................... 10S

Särskilda yttranden m

Till KONUNGEN.

Genom beslut den 31 december 1919 uppdrog Kung!. Maj:t åt 1902 års löneregleringskommitté att verkställa utredning, i enlighet med vissa angivna grunder, beträffande ny definitiv lönereglering för befatt-

TI

ningshavare vid statsdepartementen, centrala ämbetsverk och fångvårdsstaten samt att inkomma med det förslag, som av utredningen föranleddes.

På grund av berörda uppdrag överlämnade kommittén med skrivelse den 3 november 1920 delen LXII av sina tryckta betänkanden, innefattande utredning och förslag beträffande ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk.

Efter avlämnandet av nyssberörda betänkande har kommittén under den återstående delen av år 1920 avgivit följande skriftliga utlåtanden, nämligen

den 20 november angående definitiv lönereglering för statsrådets ledamöter (nr 200);

samma dag angående ålderstilläggsberäkning för kammarrättsrådet J. Erici (nr 201); samt

den 2 december i fråga om arbetsförhållandena inom de centrala ämbetsverken med avseende å städnings- och rengöringsarbete m. m. (nr 202).

Under erinran att kommittén i sitt förenämnda betänkande delen LXII icke berört de mera speciella bestämmelserna rörande lönereglering för befattningshavare vid fångvårdsstyrelsen ävensom att till kommittén från vederbörande statsdepartement eller fångvårdsstyrelsen överlämnats eller ock direkt inkommit åtskilliga framställningar, avseende såväl lönereglering som vissa organisatoriska förändringar beträffande fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, får kommittén härmed till Kungl. Maj:t överlämna delen LXIII av sina tryckta betänkanden, innefattande utredning och förslag beträffande reglering av löneförhållanden m. m. vid fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten.

Nyssberörda^ framställningar i ämnet, vilka av kommittén tagits i övervägande vid uppdragets fullgörande, finnas förtecknade i bilaga 1 till detta betänkande.

På grund av särskilda Kungl. Maj:ts förordnanden hava undertecknade Malmroth och Sidenbladh såsom särskilda ledamöter deltagit i förevarande ärendes behandling hos kommittén, och har undertecknad Sidenbladh därjämte bestritt sekreterargöromålen i ärendet. Tillika hava jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande följande personer såsom sakkunniga

III

biträtt kommittén vid fullgörande av ifrågavarande uppdrag, nämligen: direktören vid centralfängelset å Härlanda O. L. W. F. Almén, numera assistenten vid centralfängelset å Långholmen S. P. Wigk, uppsyningsmannen vid centralfängelset å Härlanda E. G. Hellgren och vaktkonstapeln vid centralfängelset å Långholmen E. M. Persson Lönndahl, ävensom, med begränsning till vissa frågor, förste pastorn vid centralfängelset å Långholmen K. H. Ernberg beträffande frågor rörande präster och lärare vid fångvården, föreståndaren för kronohäktet i Hudiksvall P. Kristenssou beträffande frågor rörande kronohäktesföreståndare samt uppsyningsmannen vid centralfängelset å Långholmen G. Gustafsson Strömberg beträffande frågor rörande vid fångvården anställda arbetsledare och yrkeskunniga vaktkonstaplar.

Till kommitténs protokoll avgivna särskilda yttranden i ärendet finnas återgivna i ett vid betänkandet fogat protokollsutdrag.

Stockholm den 24 januari 1921.

1 I. Inledning.

Nu gällande organisation av fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten beslutades i huvudsak vid 1910 års riksdag, och bestämdes i sammanhang därmed de avlöningar jämte avlöningsvillkor, som — med frånseende av dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring — i stort sett fortfarande tilllämpas för styrelsens personal och för tjänstemän av högre grad vid fångvårdsstaten (se 1910 års statsverksproposition, andra huvudtiteln, samt riksdagens skrivelse n :r 2 år 1910). För tjänstemän av lägre grad vid fångvårdsstaten (bevaltningspersonat) fastställdes vid 1914 års förra riksdag nya avlöningsbestämmelser, och äro dessa — likaledes med frånseende av dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring — ännu gällande (se statsverkspropositionen, andra huvudtiteln, vid 1914 års förra riksdag samt riksdagens skrivelse n:r 2 vid samma riksdag).

Till grund för 1910 och 1914 års berörda beslut lågo särskilda av löneregleringskommittén i ämnet avgivna förslag, vilka voro innefattade uti delarna XVII och XXXIX av kommitténs tryckta betänkanden.

Vidkommande tidigare organisations- och avlöningsförhållanden vid fångvården inskränker sig kommittén till att hänvisa till de i nyssnämnda betänkanden lämnade redogörelser i berörda hänseenden.

Efter det 1910 års beslut trätt i tillämpning i avseende k fångvårdsstyrelsen, hava emellertid vidtagits en del jämkningar beträffande styrelsens organisations- och avlöningsförhållanden, och får kommittén här i korthet redogöra för berörda jämkningar.

Med anledning av straffregistrets överflyttande till fångvårdsstyrelsen från och med år 1915 beslöts sålunda vid 1914 års senare riksdag, att i staten för styrelsen skulle uppföras avlöningar för ytterligare en andra gradens tjänsteman (förste aktuarie å avdelningen för straff registret), en första gradens tjänsteman (aktuarie å samma avdelning) samt ett skriv-

1—202804. Löneregleringskommittén, Bet. LXIII.

biträde i första lönegraden, varjämte viss höjning vidtogs beträffande det i samma stat upptagna anslaget till arvoden och flitpenningar åt extra biträden, vikariatsersättningar in. m. (se riksdagens skrivelse n:r 2 vid 1914 års senare riksdag).

Enligt beslut vid 1917 års riksdag uppflyttades nyssnämnda skrivbiträdesbefattning från första till andra graden. Tillika företogs en ytterligare höjning av berörda anslag till arvoden och flitpenningar m. m. för att bereda tillgång till avlönande av ett biträde för jordbrukstekniska ärenden. (Se riksdagens skrivelse n:r 25 år 1917.)

Genom den allmänna lönereglering för vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare, som beslutades vid 1918 års lagtima riksdag, höjdes avlöningarna jämväl för fångvårdsstyrelsens vaktmästare (se riksdagens skrivelse n:r 415 år 1918).

Enligt anmälan vid sistnämnda riksdag uti det vid statsverkspropositionen, andra huvudtiteln, fogade utdrag av statsrådsprotokollet hade Kungl. Maj :t ansett sig oförhindrad att från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll under titeln arbetens bedrivande anvisa erforderliga medel till förstärkning av arbetskrafterna å styrelsens arbetskontor i vissa hänseenden, varför kostnaden förut bestritts av det å styrelsens stat upptagna anslaget till arvoden och flitpenningar åt extra biträden, vikariatsersättningar m. m.

Vid 1919 års lagtima riksdag uppfördes å styrelsens stat ytterligare tre skrivbiträdesbefattningar, därav en i andra graden och de bägge övriga i första graden, varjämte avlöningarna för samtliga skrivbiträden inom styrelsen reglerades i enlighet med antagna allmänna grunder. Tillika förhöjdes anslaget till arvoden och flitpenningar åt extra biträden, vikariatsersättningar m. m., bland annat för beredande av avlöning åt en amanuens å straffregisteravdelningen. Därjämte beviljades anslag å extra stat för år 1920 till avlönande av en extra aktuarie å sistnämnda avdelning av styrelsen.

Anslag å extra stat för sistberörda ändamål har vid 1920 års riksdag beviljats jämväl för år 1921.

I avseende å fångvårdsstaten hava efter år 1910 — förutom den vid 1914 års förra riksdag företagna löneregleringen för bevakningspersonalen

— vidtagits följande viktigare ändringar beträffande organisations- och avlöningsförhållandena.

Genom beslut vid 1912 års riksdag godkändes sådant tillägg till de år 1910 antagna avlöningsvillkoren för tjänstemän vid fångvårdsstaten, att innehavare av ordinarie befattning vid nämnda stat finge i fråga om rätt till ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid statens uppfostringsanstalt å Bona (se riksdagens skrivelse n:r 2 år 1912).

Vid 1913 års riksdag uppfördes i staten en för centralfängelset i Härnösand avsedd skollärarbefattning. Vidare bestämdes vid samma riksdag, att dittillsvarande straffängelset i Växjö skulle i staten upptagas under den ändrade benämningen centralfängelse och att till detta fängelse skulle överflyttas en för straffängelset i Stockholm avsedd lärarinnebefattning, varjämte arvodet till predikant vid fängelset i Växjö blev till sitt belopp förhöjt. Slutligen beslöts vid nämnda riksdag viss jämkning av antalet tjänstemän av lägre grad. (Se riksdagens skrivelse n:r 2 år 1913.)

Vid 1914 års förra riksdag beslutades, såsom redan är nämnt, allmän lönereglering för tjänstemän av lägre grad. Härjämte blevo, med indragning av de för tjänstemän av högre grad vid kronans äldre fängelser i Malmö anvisade avlöningar, i staten för fångvårdsstaten upptagna avlöningar för tjänstemän av nämnda grad vid det nya centralfängelset i Malmö. Slutligen uppfördes i staten för straffängelset i Uppsala en skollärarbefattning. (Se riksdagens skrivelse n:r 2 vid 1914 års förra riksdag.)

I statsverkspropositionen vid 1915 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t, att avlöningen till direktören vid dåvarande tvångsarbetsanstalten i Karlskrona skulle höjas med 500 kronor. Nämnda löneförhöjning blev emellertid av riksdagen beviljad endast å extra stat för år 1916. Vid samma riksdag uppfördes a staten ett ytterligare antal tjänstemän av lägre grad. (Se riksdagens skrivelse n:r 2 år 1915.)

Vid 1916 års riksdag beviljades löneförhöjning till nyssnämnda belopp åt bemälde direktör a extra stat för ar 1917. (Enahanda belopp hava beviljats för åren 1919 1921, men kommer enligt Kungl. Maj :ts beslut nämnda löneförhöjning icke att utgå för år 1921.)

Genom beslut vid 1917 års riksdag höjdes de kontanta avlöningarna

till direktören och assistenten vid dåvarande straffängelset i Mariestad, direktörens från lägsta gradens till mellangradens avlöning samt assistentens från lägsta gradens till dåvarande mellangradens avlöning, varjämte för samma, fängelse i staten uppfördes ännu en assistentbefattning (för jordbruket) med avlöning i lägsta graden. Vid samma riksdag medgavs vidare, att direktören vid straffängelset i Uppsala finge förordnas att tillika vara predikant vid sannna anstalt mot åtnjutande av så stor del av predikantsarvodet, som Kungl. Maj :t bestämde, och godkändes därjämte sådan ändring i staten, att, med uteslutande av en överkonstapel med förordnande såsom uppsyningsman, i samma stat uppfördes för straffängelset i Uppsala en assistentbefattning med avlöning i lägsta grad. (Se riksdagens skrivelser n:r 2 och 25 år 1917.)

Vid 1918 års lagtima riksdag medgavs efter framställning av Kungl. Maj :t (se riksdagens skrivelser n:r 2 A och 457):

att tvångsarbetsanstalterna i Karlskrona och i Norrköping skulle tills vidare i staten för fångvårdsstaten upptagas under beteckningarna centralfängelset i Karlskrona och centralfängelset i Norrköping,

att straffängelset i Mariestad skulle i samma stat upptagas under beteckningen centralfängelset i Mariestad,

att de i avlöningsstaterna uppförda skollärare skulle upptagas under beteckningen lärare samt den i staten uppförda skollärarinnan upptagas under beteckningen lärarinna,

att avlöningen till samtliga assistenter i mellangrad skulle höjas till samma belopp, som bestämts för assistenter i högsta grad,

att för en var av förste pastor och andre pastor vid centralfängelset å Långholmen samt pastorer vid centralfängelserna i Malmö, å Härianda, i Härnösand, Karlskrona och Norrköping skulle upptagas ett andra ålderstillägg å 500 kronor, att utgå efter tio års fortsatt innehavande av pastorstjänst i samma lönegrad, samt

att de en var lärare tillkommande två ålderstillägg skulle upptagas ett vart till ett från 200 till 400 kronor förhöjt belopp.

Vid 1919 års lagtima riksdag uppfördes i staten en assistentbefattning för vart och ett av sträf fängelserna i Karlstad, Västerås och Falun, och har avlöningen för dessa tre assistenter satts i den lägre lönegraden.

0 Vidare uppfördes i staten ökat antal tjänstemän av lägre grad.

Därjämte beslutades vid samma riksdag viss ändring av villkoren för tillerkännande av hyresersättning och vedanslag åt tjänstemän av lägre grad, varigenom stadgandet uti ifrågavarande hänseende bland avlöningsvillkoren skulle erhålla följande lydelse:

»att beloppet av hyresersättning och vedanslag skall för ordinarie befattningshavare vid fångvården bestämmas efter de i orten gällande hyror och pris å ved, dock med iakttagande, vad tjänstemännen av lägre grad angår, att vedanslag må utgå för inköp av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved.»

För anordnande vid Singeshult i Vrå socken av Kronobergs län av eu koloni för straffångar beviljades vid samma års riksdag ett anslag att användas till bestridande av vissa kostnader för fastighetsköp och byggnadsarbeten in. m.

Därjämte medgav riksdagen att, efter det Fårösunds fästning på Gottland blivit nedlagd, densamma finge ställas till fångvårdens disposition för upprättande därstädes av en fångvårdsanstalt.

(Jfr riksdagens skrivelse n:r 2 A och 2 B.)

I proposition n :r 246 vid 1920 års riksdag framlade Kung! Maj :t förslag, avseende tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården.

Kungl. Maj :t föreslog i sådant hänseende, bland annat, att riksdagen måtte medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten finge från och med år 1921 undergå följande ändringar, nämligen ej mindre, i vad avsåge tjänstemän av högre grad, så till vida, att ur nämnda stat skulle utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater, än även, i vad ifrågavarande stat avsåge tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma skulle minskas med visst antal sådana tjänstemän, till följd varav staten i sagda del skulle erhålla ändrad lydelse, upptagande följande bevakningspersonal:

15 överkonstaplar (med förordnande såsom uppsyningsmän),

69 överkonstaplar (utan dylikt förordnande),

402 vaktkonstaplar,

4 första vaktfruar,

36 vaktfruar och

13 kokerskor.

Tillika föreslog Kung! Maj :t riksdagen medgiva, att såsom tillägg till avlöningsvillkoren för fångvårdsstaten måtte förordnas, att innehavare av dylik befattning finge i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens tvångsarbetsanstalter.

Enligt vad riksdagens skrivelse n:r 333 år 1920 utvisar, biföll riksdagen vad i nämnda proposition föreslagits.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, att Kung! Maj :t genom beslut den 19 mars 1920 förordnat, att kolonien för straffångar vid Singeshult tills vidare skall i administrativt och ekonomiskt hänseende läggas såsom en filial under centralfängelset å Härianda.

Vidare har Kung! Maj :t genom brev den 11 juni 1920 i anledning av sjunkande fångantal förordnat, att centralfängelsets i Norrköping gemensamhetsavdelning tills vidare må nedläggas och fängelsets tjänstepersonal, i den mån lämpligen kan ske, till antalet nedbringas till vad kronohäktesavdelningens skötsel betingar.

Fråga har emellertid uppstått, att centralfängelset i Norrköping skulle användas till tvångsarbetsanstalt för kvinnor och att i stället den nuvarande tvångsarbetsanstalten i Landskrona skulle överlämnas till fångvården. Denna fråga har dock ännu ej varit föremål för Kungi. Maj :ts prövning.

Enligt vad kommittén inhämtat, har fångvårdsstyrelsen ansett sig för kostnadernas nedbringande tills vidare icke böra taga centralfängelset i Karlskrona i anspråk för fångförvar.

Tillika må omnämnas, att Fårösunds fästning icke behövt tagas i bruk för fångförvar.

Slutligen torde böra omförmälas, att med anledning av nedgången i fångantal utförandet av vissa tillbyggnadsarbeten vid kronohäktet i Luleå i och för detta häktes utvidgning till straffängelse, för vilket ändamål 1919 års lagtima riksdag anvisat medel, skall jämlikt Kungl. Maj :ts beslut tills vidare anstå.

7 II. Organisationsfrågor.

Fångvårdsstyrelsen.

Huvuddragen av fångvårdsstyrelsens nuvarande organisation.

Fångvårdsstyrelsens ämbetsbefattning angives i 4 § av gällande instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten sålunda: »Fångvårdsstyrelsen tillkommer att i enlighet med denna instruktion och i övrigt gällande föreskrifter leda och hava inseende över fångvården i riket. I följd härav har styrelsen att förordna om vad till en rätt fångvård och fångbehandling samt till god ordning och hushållning hör vid statens fångvårdsanstalter ävensom vid fångtransporter. Hos fångvårdsstyrelsen föres tilllika straffregistret.»

Styrelsens uppgifter äro således dels personalvårdande, vartill även är att hänföra dess befattning med straffregistret, och dels ekonomiska.

För fullgörande av dessa sina uppgifter är fångvårdsstyrelsen för närvarande så organiserad, att densamma utgöres av en överdirektör såsom chef och två byråchefer såsom ledamöter. Byråcheferna förestå, den ene styrelsens kanslibyrå, till vilken höra de personalvårdande ärendena, och den andre dess kameralbyrå, vilken har att ombesörja styrelsens ekonomiska åligganden.

Inom kanslibyrån finnes en särskild avdelning för straffregistret under närmaste ledning av en förste aktuarie.

För behandling av ärenden rörande arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna är inom kameralbyrån tills vidare inrättat ett arbetskontor, med en arbetsintendent såsom föreståndare. Arbetsintendenten förordnas för viss tid.

8 Förutom de nämnda tjänstemännen finnas hos styrelsen anställda biträdande ordinarie personal ävensom icke-ordinarie befattningshavare.

Vidkommande styrelsens personal och densammas fördelning å de särskilda byråerna och avdelningarna inom styrelsen får kommittén åberopa nedanstående tablå.

Överdirektören och chefen.

Kanslibyrån:

1 byråchef (3:e normalgraden).

Kansliavdelningen:

2 sekreterare (2:a normalgraden),

1 registrator, tillika aktuarie (l:a normalgraden),

1 amanuens (arvode),

1 kvinnligt skrivbiträde (l:a lönegraden);

Avdelningen för straffregistret:

1 förste aktuarie, föreståndare för avdelningen (2:a normalgraden), 1 aktuarie (l:a normalgraden),

1 extra aktuarie (motsvarande 1 :a normalgraden, avlöning från särskilt extra anslag),

1 amanuens (arvode),

1 kvinnligt biträde (2:a lönegraden),

1 kvinnligt skrivbiträde (l:a lönegraden);

Kameralbyrån:

1 byråchef (3:e normalgraden),

Kameralavdelningen: *

1 kamrerare (2:a normalgraden),

1 kassör, tillika bokhållare (l:a normalgraden),

2 revisorer (l:a normalgraden),

1 amanuens (arvode),

1 kvinnligt biträde (2:a lönegraden),

1 kvinnligt skrivbiträde (l:a lönegraden);

9 Arbetskontoret:

1 arbetsintendent, föreståndare för kontoret (i stat uppfört arvode), 1 manligt extra biträde (motsvarande l:a normalgraden, avlöning från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll),

1 kvinnligt extra biträde (motsvarande skrivbiträde i l:a lönegraden, avlöning från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll) ;

1 förste vaktmästare,

2 vaktmästare;

1 biträde i hälsovårdsärenden (arvode),

1 biträde i byggnadsärenden (arvode),

1 biträde i jordbrukstekniska ärenden (arvode).

Anmärkning. Där ej annorlunda blivit här ovan särskilt angivet, utgå arvodena från det å staten för styrelsen uppförda anslaget »till arvoden och flitpenningar åt extra biträden, vikariatersättningar m. m.».

I fråga om de särskilda befattningshavarnas åligganden får kommittén hänvisa till vad gällande instruktion och arbetsordning därom innehålla.

Frågan om omorganisation av fångvårdsstyrelsen.

Uttalanden och framställningar.

Till det statsrådsprotokoll över justitiedepartementsärenden för den Uttalanden

• • civ chefen

9 januari 1919, varav utdrag finnes bifogat 1919 års statsverksproposition, f6r justitieandra huvudtiteln, har vederbörande departementschef gjort vissa uttalan- mentet' den av mera principiell innebörd beträffande fångvårdsväsendet.

I sådant hänseende framhöll departementschefen såsom sin mening, att då för fångvården förelåge ett program, som krävde dels utvidgning ocli dels nydaning inom en nära framtid av verksamheten för brottslighetens motarbetande, ock följde nödvändigheten att giva ledningen av dessa uppgifter en därefter lämpad konstruktion och ställning.

I samband med fråga om definitiv lönereglering för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten ansåg departementschefen fördenskull också böra

2—202804. Lönereglering skommittén. Bet. LXIII.

upptagas spörsmålet rörande en omorganisation av verket, som syntes fullt motiverad redan med hänsyn till det nuvarande fångvårdsarbetet och än mera skulle påkrävas genom en blivande utvidgning av dess uppgifter.

I sistnämnda hänseende erinrade departementschefen, att bland medlen för brottslighetens bekämpande särskild vikt borde fästas vid de förebyggande åtgärder, som kunde vidtagas bland annat medelst en mera noggrann tillsyn och fostran framför allt av det unga släktet. I detta sammanhang vore det speciellt av intresse att söka åvägabringa enhetlig ledning och effektiv kontroll i fråga om såväl den förundersökning, vilken numera borde föregå den villkorliga domens tillämpning, som den övervakande verksamhet, vilken dels vanligen förutsattes följa å villkorlig dom och dels vore stadgad rörande villkorligt frigivna personer. Beträffande förundersökningen och övervakningen, när det gällde villkorligt dömda, hade inom justitiedepartementet tills vidare anställts en sakkunnig för organiserandet av detta arbete. Men det syntes departementschefen värt övervägande, huruvida icke denna verksamhet borde på ett mera stadigvarande sätt ordnas och då anknytas till fångvårdsstyrelsen, varigenom skulle vinnas, förutom en önskvärd samverkan mellan berörda uppgift och den egentliga fångvården, en lättare tillgång till straffregistret, fångförteckningar och andra behövliga upplysningskällor.

Finge fångvårdsstyrelsen särskilda arbetskrafter för fyllande av nyssnämnda ändamål kunde dessa enligt departementschefens mening också omhändertaga den närmare ledningen och den fortsatta utvecklingen av såväl en mera ordnad inspektion av fångvårdsanstalterna, speciellt beträffande fångarnas personliga vård och etiska fostran, som ock den hjälpverksamhet beträffande frigivna fångar, som numera bedreves av fångvårdsstyrelsen i samverkan med enskilda föreningar, särskilt Skyddsvärnet och Centralföreningen för frigivna fångars vård. En dylik anordning syntes departementschefen böra så läggas, att den frivilliga verksamheten icke hämmades i sin utveckling, men fastmera ytterligare stöddes i sina fortsatta strävanden.

En annan huvuduppgift för en omorganiserad fångvårdsstyrelse borde vara att ordna fängelsearbetet, som huvudsakligen skedde för hand, efter mer moderna arbetsförhållanden, så att dels ett tillfredsställande resultat

•därur utvunnes och dels fångarna erhölle den yrkesskicklighet och vana med nyare metoder, som erfordrades för att göra dem fullt skickade att •efter vunnen frihet förtjäna sitt uppehälle. Allt syntes redan vara gjort, som under nuvarande förhållanden kunde göras för att påverka utvecklingen i denna riktning, men för att fullt ernå önskat resultat torde både en •omläggning av hela driften och erhållandet av en särskild arbetsledning, som helt kunde ägna sig åt fängelsearbetets anskaffning och utförande, erfordras. Därvid erinrade departementschefen, att, enligt vad han inhämtat, de s. k. upphandlingssakkunniga antoges komma att förorda, att staten måtte i större utsträckning än hitintills tillgodogöra sig arbetet inom fängelserna, i vilket fall tillgång på arbete säkerligen icke skulle saknas. Men därför syntes det ock behövligt att ställa fångvårdsstyrelsens arbetskontor, som nu hörde under dess kameralbyrå, under särskild ledning.

Bland övriga önskemål, som yppade sig vid en eventuell omorganisation, framhöll departementschefen, att genom införande av lika lönetyper inom styrelsen och fångvårdsstaten samt på annat sätt borde sörjas för, att ett önskvärt utbyte av arbetskraft mellan dem befrämjades. Därigenom skulle en tillfredsställande rekrytering för besättande av viktigare poster underlättas.

Efter berörda allmänna erinringar övergick departementschefen till behandling av väckt fråga om omorganisation av styrelsens avdelning för straffregistret.

Uti nämnda hänseende anförde departementschefen till en början följande:

»Då genom lagen den 17 oktober 1900 inrättades ett straffregister med ändamål att lämna upplysningar angående tilltalade personer, förlädes detta till justitiedepartementet och ställdes under ledning av chefen för departementets statistiska byrå. Utom denne byråchef utgjordes personalen å berörda byrå av en registrator, varjämte för arbetet där anlitades extra biträde samt erforderlig skrivhjälp. På grund av den mera inskränkta omfattning, som 1900 års lag gav åt straff registret, visade sig denna personal till en början fullt tillräcklig.

Genom lagen den 24 juli 1914 överflyttades registret från och med år 1915 till fångvårdsstyrelsen. Samtidigt erhöll registret en väsentlig utvidgning, i det att detsamma kom att omfatta ett stort antal ytterligare uppgifter. Vid överflyttningen av registret till fångvårdsstyrelsen blev arbetet med detsamma organiserat på det sätt, att för dettas ledning och skötsel anställdes en förste aktuarie med andra gradens -avlöning samt en aktuarie med första gradens avlöning ävensom ett skrivbiträde, ur-

sprungligen av första graden, men från och med år 1918 uppflyttat i andra graden.. Härjämte och för att kunna möta behov i förekommande fall av vikarie bereddes genom ett mindre arvode tillgång till ett extra biträde med allenast kort daglig tjänstgöring.

Emellertid ökades ärendenas antal icke obetydligt under åren 1915 och 1916..

-------Under år 1917 tog tillväxten ytterligare fart.-----

--Då under år 1918 ökningen fortsatte än starkare,-------nödgades

styrelsen i underdånig skrivelse den 2 maj 1918 anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t för erhållande av ökade arbetskrafter å straffregisteravdelningen.

Enligt nådigt brev den 10 maj 1918 ställde i följd härav Kungl. Maj:t till styrelsens disposition ett belopp av 3,000 kronor att för årets återstående del användas för tillfällig förstärkning av arbetskrafterna å avdelningen för straffregistret. Medlen anvisades från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll. För dessa medel har tills vidare i stället för det förut mera tillfälliga biträdet anställts en tjänsteman med längre tjänstgöringstid. Därjämte hava extra skrivbiträden anlitats.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 augusti 1918 angående anslagsbehovet för fångvården för år 1920 hade fångvårdsstyrelsen begärt ytterligare förstärkning av arbetskrafterna å straffregisteravdelningen samt därvid framlagt ett förslag till ny organisation av registrets personal. Styrelsen yttrar härom följande:

Genom den utökning av arbetskrafterna, som tillförts styrelsens straffregisteravdelning i anledning av nådiga brevet den 10 maj 1918, hade helt visst vunnits en lättnad i arbetet därstädes. Allt fortfarande måste dock förste aktuarien så helt tagas i anspråk för de vanliga och direkta expeditionsgöromålen, att den honom åliggande granskningen av inkomna uppgifter och tillsynen över arbetet i dess helhet måste i viss mån bliva lidande.

Vidare vore att märka, att, i samband med borttagande ur strafflagen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende och dennas ersättande med obehörighet till vissa politiska och kommunala rättigheter eller förmåner, genom lag, som vid 1918 års riksdag antagits, straffregisteravdelningens åligganden ytterligare utvidgats, i det att uppgifter från straffregistret i en hel del fall trädde i stället för meddelanden i prästbetygen. Tydligt vore, att straffregisteravdelningen måste i avseende å arbetskraft stå rustat att möta dessa nya krav.

Detta visade ovillkorligen hän på behövligheten av ytterligare arbetskrafter i straffregisteravdelningen utöver de nu tillgängliga. Vid den omorganisation av straffregistrets personal, som i samband därmed borde äga rum, torde enligt styrelsens mening främst böra uppmärksammas önskvärdheten att åt registrets föreståndare gåves en tjänsteställning, som motsvarade hans mycket viktiga och ansvarsfulla åligganden samt gåva honom den behövliga auktoriteten.

Föreståndaren måste kontrollera varje inkommen straffuppgift för att tillse, att den vore avfattad i enlighet med utslag och gällande föreskrifter, samt, då detta icke vore eller i allt falLsyntes icke vara fallet, genom skriftväxling med domare och andra myndigheter söka åstadkomma rättelse. Vidare hade föreståndaren att, då det yppades anledning antaga, att i visst fall uppgift icke inkommit, infordra sådan. Han måste själv verkställa eller övervaka införandet å inkomna uppgifter av anteckningar om straffverkställighet etc. Han vore nämligen personligen ansvarig för riktigheten av anteckningarna likasom för utdragens överensstämmelse med registret.

13 Med hänsyn till den mycket ingripande betydelsen för tilltalade personer och framdeles även för allmänheten av registerutdragens absoluta tillförlitlighet vore det enligt styrelsens mening angeläget, att föreståndarens befattning vore sådan, att verkligt dugande person kunde påräknas för densamma, samt att såväl avlöningen som tjänstegraden avpassades därefter.

Styrelsen ansåge därför, att föreståndaren borde intaga byråchefs ställning. Hans självständighet i arbetet måste enligt sakens natur vara sådan, att fångvårdsstyrelsen icke kunde ingripa i detaljerna av arbetet inom registret, utan finge inskränka sig till en ledning i huvudsak. Även häri funnes ett skäl att ställa straffregistret såsom självständig byrå under egen byråchef vid sidan av styrelsens kanslioch kameralbyråer. Straffregistret sorterade för närvarande under kanslibyrån, vars chef dock icke vore i tillfälle att deltaga i arbetet inom straffregistret.

De maktpåliggande arbetena påkallade, att chefens å straffregistret närmaste man och ställföreträdare uppflyttades till tjänsteman av andra graden. Det extra ordinarie biträde, som anställts för de av Kungl. Maj:t genom nådiga brevet den 10 maj 1918 anvisade medel, borde utbytas mot ordinarie tjänsteman, inträdande å den genom nyssnämnda förflyttning ledigblivna befattningen i första graden. I sagda biträdes ställe borde så komma en amanuens. Slutligen borde utöver det nuvarande anställda skrivbiträdet av andra graden vid straffregisterarbetet anställas ännu ett dylikt biträde, ehuru av första graden, vilket biträde skulle ersätta ett av de nu i straffregisteravdelningen anställda extra skrivbiträdena.»

För egen del yttrade departementschefen beträffande den föreliggande frågan bland annat följande:

»De av fångvårdsstyrelsen anförda statistiska siffrorna rörande arbetet å fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret giva vid handen, att de viktigare straffregisterärendenas sammanlagda antal i hög grad ökats under de senaste åren. Från att under år 1914 hava belöpt sig till ej fullt 13,000 har antalet under åren 1915— 1917 stigit till i medeltal drygt 22,000 och under år 1918, för vilket år styrelsen beräknat motsvarande antal till minst 41,000, har, enligt av mig inhämtade upplysningar, det verkliga antalet utgjort ej mindre än 42,251. Ifrågavarande ärenden hava alltså sedan år 1914 mer än tredubblats och i förhållande till medeltalet för åren 1915—1917 i det närmaste fördubblats i antal.

Denna starka stegring i arbetsmängden å fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret gör det enligt min mening till en oavvislig nödvändighet, att de nuvarande arbetskrafterna å avdelningen erhålla en avsevärd förstärkning.

I fråga om sättet för denna förstärknings tillförande åt avdelningen kan jag dock ej helt ansluta mig till fångvårdsstyrelsens förslag. Såsom redan förut påpekats, utgöres — efter den utökning av arbetskrafterna, som ägt rum efter avlåtandet av förutnämnda nadiga brev den 10 maj 1918 — den å straffregisteravdelningen anställda personalen avyn förste aktuarie såsom föreståndare för avdelningen, en aktuarie och ett skrivbiträde i andra lönegraden, samtliga på ordinarie stat, samt ett manligt biträde och tva extra skrivbiträden, de tre sistnämnda avlönade av särskilda medel, som ställts till fångvårdsstyrelsens förfogande. Styrelsens förslag går nu ut på att avdelningen skulle omändras till en självständig byrå. I spetsen för denna skulle ställas en byråchef. I övrigt skulle personalen bliva i stort sett densamma, som den för närvarande å avdelningen anställda. Endast de förändringar skulle vidtagas, att

det nuvarande extra manliga ibiträdet skulle ersättas med en amanuens samt att ett av de extra skrivbiträdena skulle uppflyttas på ordinarie stat.

Vad först angår förslaget om straffregisteravdelningens omändring. till eu självständig byrå samt dennas ställande under en byråchefs ledning, finner jag val,, i likhet med fångvårdsstyrelsen, att åtskilliga skäl kunna anföras till stöd för eu dylik anordning. Såväl det krav på juridisk insikt och omdöme, som arbetet med straffregistret — främst kanske granskningen av inkommande straffuppgifters riktighet -— ställer på detta arbetes främste ledare, som ock den omfattning, straffregisterarbetet numera erhållit, samt vikten därav, att arbetet å registret föres med sådan noggrannhet, att utrymme ej lämnas för det minsta tvivel om dess absoluta tillförlitlighet, göra, att det med skäl kan ifrågasättas, om icke för vinnande av ökad möjlighet att till ledare av registerarbetet förvärva och behålla härför fullt lämplig person chefsbefattningen vid registerarbetet borde omändras till en tredje gradens tjänst. Till denna fråga anser jag mig dock icke höra nu intaga en bestämd ståndpunkt. Då det ej torde kunna med säkerhet avgöras, i vad mån den starka tillväxten av arbetet å straff registret är att tillskriva omständigheter av mera tillfällig art, torde nämligen med avgörandet av förevarande organisationsspörsmål lämpligen böra. tills vidare anstå. Detsamma torde lämpligen böra upptagas till behandling i sammanhang med den lönereglering för fångvårdsstyrelsen, som, enligt vad jag förut nämnt, är att förvänta inom den närmaste framtiden.

Ehuru jag således ej anser mig kunna förorda fångvårdsstyrelsens förslag om inrättande redan nu av en ny byråchefsbefattning, avsedd för straff registret, är jag dock av den meningen, att en förstärkning av arbetskrafterna å straffregisteravdelningen bör ske i den huvudsakliga omfattning, styrelsen föreslagit. I stället för den ifrågasatta byråchefsbefattningen bör dock enligt min mening för närvarande inrättas en ny aktuarie! jänst utom den redan befintliga. På grund av förut framhållen ovisshet, i vad mån den starka ökningen av arbetsmängden på avdelningen kan vara beroende på omständigheter av mera övergående natur, samt vikten av, att genom denna nya befattnings inrättande ej föregripes förut berörda fråga om avdelningens mera genomgripande omorganisation, torde medel till den sålunda föreslagna nya aktuariebefattningen böra begäras på extra stat. Mot fångvårdsstyrelsens förslag om det nuvarande extra biträdets ersättande med en amanuens samt om uppflyttande av det ena av de två vid registerarbetet anställda extra skrivbiträdena på ordinarie stat har jag intet att erinra.»

I överensstämmelse med departementschefens berörda förslag gjorde ock Kungl. Maj :t framställning i ämnet till 1919 års lagtima riksdag, och blev densamma, på sätt redan förut är antytt, av riksdagen bifallen.

Förslag av Fångvårdsstyrelsen bar därefter, i huvudsaklig anslutning till vad

^styrelsen departementschefen i förenämnda hänseenden yttrat, uti skrivelse till Kungl.

Maj :t den 8 april 1919 framlagt förslag angående, bland annat, viss omorganisation av styrelsen.

15 Styrelsen har därvid — under erinran att dess uppgifter vore dels personalvårdande och dels ekonomiska och att åliggandena i förstnämnda del ombesörjdes genom kanslibyrån och i senare delen genom kameralbyran framhållit, att bägge byråernas arbete tyngdes i hög grad av rent administrativa göromål^ till övervägande grad av löpande art, vilka ock toge överdirektörens mesta tid i anspråk. Under det att kameralbyrån för sin ekonomiska verksamhet hade biträde av ett särskilt arbetskontor för behandling av ärenden rörande arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna, av en revisionsavdelning för räkenskap sväsendet, en biträdande arkitekt för byggnadstekniska frågor samt en sakkunnig rådgivare i avseende å ledningen av fångvårdens jordbruk, saknade kanslibyrån för sin personalvårdande uppgift annat biträde än för

hälsovården. _ . „ .

Styrelsens kanske allra viktigaste åliggande, socialt sett, maste enligt styrelsens uppfattning därigenom bliva lidande. Tillsynen därå, att vid fangvardsanstalterna »en rätt fångvård» iakttoges, utövades från styrelsens sida genom årliga inspektioner, fördelade mellan istyrelsens chef och bägge byråchefer, vilkas iakttagelse lades till grund för de ingripanden, som funnes påkallade från det ledande hållet. Men det vore ej möjligt att vid dessa inspektioner, som på grund av det stora antalet anstalter måste göras tämligen kortvariga på vart ställe, grundligt skärskåda förhållandena i avseende å fångarnas behandling såväl ur straffrättslig synpunkt som. med hänsyn till deras moraliska höjande, yrkesutbildning, skolundervisning, kroppsliga stärkande med mera. Huru stort förtroendet än vore till de särskilda anstalternas tjänstemän, måste det dock kännas såsom en brist, att icke oentralledningen kunde i enhetlighetens intresse och till höjande av de samfällda strävandena i nöjaktig omfattning personligt inverka.

Fångvårdens arbete vore icke inriktat allenast på fångarnas vård under det de vistades vid anstalterna, utan också å deras stödjande efter frigivningen. Till hjälp därutinnan hade styrelsen att lita dels till fångvårdsanstalternas befattningshavare och dels till enskilda sammanslutningur, Centralföreningen till stöd för frigivna, föreningen Skyddsvärnet med flera. Även i denna del av sin verksamhet vore styrelsens förmåga kringskuren i brist på krafter.

Genom den tillökning i antalet villkorliga frigivningar, som inträtt i följd av ny lagstiftning, trängde sig allt mera fram ett behov att inom styrelsen äga ett organ för att tillhandagå de utsedda tillsyningsmännen med de upplysningar och den direkta hjälp, som de kunde kräva för ett rätt fullgörande av uppdraget. Det gällde platsanskaffning, pekuniärt understöd och annat sakkunnigt bistånd till de villkorligt frigivnas bästa. Inom styrelsen sammanfattades de från tillsyningsmännen inkomna rapporterna, vilka utgjorde källan för kännedomen om ifrågavarande rättsinstituts verkningar samt kunde påkalla vägledande erinringar. Till fördel vore att sammanföra dessa styrelsens åliggande hos en i dithörande frågor erfaren person, som tillika kunde tillhandagå fängelsernas tjänstemän vid deras ofta nog omfattande förarbeten för beredandet av ansökningarna om villkorlig frigivning.

Till dessa uppgifter syntes, på sätt av departementschefen framhållits i hans förberörda yttrande, ytterligare böra komma ledningen av den mot brottsligheten riktade förebyggande verksamhet, som kunde å styrelsen överlåtas i anslutning till den nya lagstiftningen om villkorlig dom. I detta avseende borde såväl organiserandet av och kontrollen å den numera föreskrivna förundersökningen jämte därvid anlitade krafter samt av övervakningsarbete med fördel kunna överlåtas åt styrelsen, som borde

Inrättande av en byrå för sociala ärenden.

sitta inne med de största möjligheterna härutinnan på grand av sim ställning till fångvårdsanstalternas tjänstemän, skyddsföreningarna och andra sociala institutioner, ävensom på grund av sin lättare tillgång till personaluppgifterna i straff registret och fängelsernas förteckningar med mera.

För att förundersökningsarbetet, vilket vore av en grundläggande vikt för en rätt tillämpning av den villkorliga domen, icke skulle på ett eller annat håll nedsjunka till en ofruktbar slentrian, för att icke övervakningspliktens fullgörande skulle övergå till en intresselös polisuppsikt, mera till skada än gagn, för att icke det hela skulle gömmas undan och resultaten bliva okända, måste en officiell myndighet äga uppdraget att sammanhålla och granska det hela samt bearbeta det material, som från skilda håll inlöpte.

Om nu detta uppdrag anförtroddes åt fångvårdsstyrelsen, skulle detta jämte förut nämnda uppgifter i fråga om fångarnas personvård inom anstalterna, deras villkorliga frigivning jämte vad därtill hörde och hjälpverksamheten beträffande frigivna fångar i allmänhet kunna förenas under en särskild avdelning med egen byråchef.

Den lättnad, som genom en dylik befattnings inrättande skulle vinnas i kanslibyråchefens jämte underlydande avdelnings förpliktelser, vore särdeles välbehövlig för att kanslibyrån skulle kunna uppbära den starka tillväxten, som i ärendenas antal inträtt i följd av den nya verkställighetslagen och än ytterligare vore att förvänta på grand av lagstiftningens utveckling i övrigt, likasom ock i följd av en genom påyrkad inskränkning i arbetstiden förutsedd tillökning i bevakningskårens antal med mera. Men då den nya byråns åligganden huvudsakligen bleve sådana, som hittills icke tillhört styrelsen eller som på grund av sin obestämda art ägnats blott så mycken uppmärksamhet, som omständigheterna medgivit, komme säkerligen den antydda lättnaden icke att bliva särdeles märkbar.

Om än åt den nya befattningens innehavare överlätes att i enlighet med uppgiftens krav nedlägga avsevärd tid å inspektioner vid fångvårdsanstaltema, kunde icke därigenom styrelsens chef och övriga ledamöter undgå att också de besöka anstalterna för deras inspekterande även i andra hänseenden än som närmast anginge personalvården. Det vore för dem nödvändigt att på sådant sätt bibehålla kontakten med tjänstemännen på platsen, lära känna fångarna, tillse ibyggnadsbehoven och kontrollera räkenskapsväsendet med mera. Ej heller kunde å den nye ledamoten, för vilken andra egenskaper än besittningen av juridisk utbildning borde vara, huvudsakliga förutsättningar, överflyttas skyldigheten att för yttranden till Kungl. Maj :t föredraga frågor om nåd och villkorlig frigivning, huru nära dessa frågor än lågo hans verksamhetsområde. Han borde däremot deltaga i dessa ärendens handläggning och förberedande. Frågor om undervisning och religionsvård borde tydligen falla under den nya byrån såsom en huvuduppgift. Följaktligen komme fångvårdens för skolundervisning använda tjänstemän så väl som dess prästmän att närmast lyda under denna byrå. Med särskilt avseende fästat därå, att på grand av redan genomförd lagstiftning de unga fångarnas behandling borde inriktas på ett sätt, som tillgodosåge deras behov av fostran och som sålunda med straffet förenade så mycket som möjligt av vad den allmänna uppfostringsanstalten kunde giva, bleve den nya byråns uppgift att leda undervisningen vid fängelserna både omfattande och maktpåliggande. För det dåvarande vore fyra fängelser nästan helt anvisade att tjäna såsom ungdomsfängelser, varjämte, på grund av utrymmesbrist vid dessa, unga fångar funnes intagna även vid andra fångvårdsanstalter. Sammanlagda antalet av de unga kunde för det dåvarande beräknas till

åtminstone 400 samtidigt intagna. Om, på sätt med ganska stor visshet kunde emotses, behandlingstiden, i följd av redan igångsatt ny lagstiftning, komme att åtskilligt förlängas, måste detta antal, även om en nedgång i den för det dåvarande så vitt utbredda ungdomsbrottsligheten inträdde, proportionsvis stiga. Likaledes kunde motses, att de unga efter frigivningen skulle underkastas en övervältande uppsikt, vilken i sådant fall borde ledas av den ifrågavarande byrån inom fångvårdsstyrelsen. Det syntes icke behöva vidare betonas, hurusom dessa ungdomsanstalter, jämte vad därmed kunde komma att förenas, skulle erbjuda ett stort och viktigt arbetsfält, helst som ett rätt handhavande av uppgiften krävde jämväl ett verksamt ingripande i ändamål att söka påverka de sociala krafterna till ungdomsbrottslighetens förebyggande genom åtgärder vid sidan av de straffrättsliga.

Även uppgiften att tillse och leda den andliga vården vid övriga fångvårdsanstalter krävde ett vaket och icke obetydligt arbete. Det fyrtiotal prästmän, som vore anställda vid fångvården, behövde ett intresserat stöd av en i dithörande frågor insiktsfull förman, som kunde giva anvisningar och råd samt uppliva till förnyade bemödanden, där verksamheten emellanåt syntes hopplös och därför kunde locka till liknöjdhet.

Det vore styrelsens tro, att genom den nya avdelningen, om rätt person anställdes såsom dess chef, skulle kunna åt fångvården vinnas vidgade möjligheter för det framför allt viktiga, men på grund av bristande krafter hitintills ej i önskvärd utsträckning tillgodosedda humanitära räddningsarbetet bland de till straff dömda.

Vid sidan av vad enligt 25 § i gällande instruktion ålåge byråchef i allmänhet, ansåg styrelsen den nye byråchefens åligganden i övrigt kunna sammanfattas sålunda:

att övervaka själavården och undervisningen vid fångvårdsanstalterna med särskild uppmärksamhet fäst vid ungdomsfängelsernas fostrande uppgift;

att med noggrannhet följa förundersöknings- och övervakningsarbetet i fråga om villkorligt dömda, ävensom tillsynen över villkorligt frigivna eller eljest från straffanstalterna utgångna personer i vad fångvårdsstyrelsen hade att därmed taga befattning;

att hava inseende över fångvårdens och av densamma understödda institutioners verksamhet till -stöd för frigivna;

att till styrelsen anmäla, vad i förenämnda avseenden funnes anmärkningsvärt eller av beskaffenhet att påkalla styrelsens åtgärd.

Ur instruktionens hittillsvarande bestämmelser beträffande kanslibyråchefens åligganden skulle. i följd därav uteslutas skyldigheten att ägna synnerlig uppmärksamhet åt religionsvården inom fångvårdsanstalterna samt att till styrelsen anmäla vad därutinnan förekomme anmärkningsvärt. I övrigt skulle samtliga kanslibyråchefens förpliktelser kvarstå. Ytterligare en ansåg styrelsen böra tillkomma.

Genom brev den 16 maj 1918 hade Kungl. Maj:t bemyndigat styrelsen att för-söksvis anordna en teoretisk kurs för utbildande av fångvårdstjänstemän av högre grad. Avsikten vore^ att dylika kurser skulle tidvis äga rum allt fortfarande. Med avseende å kanslibyråchefens befattning med frågor om tjänstemännens befordran, rekrytering med mera syntes åliggandet inom styrelsen att ordna och övervaka dessa kurser närmast böra tillkomma honom. Till hans byrå vore redan förlagda ärenden rörande de kurser, som sedan ett flertal år varit anordnade för tjänstemän av lägre grad. Något angivande därav förekomme dock icke i instruktionen. Denna borde lämpligen kompletteras i nu omnämnda hänseenden.

3—202804. Löneregleringskommiitén. Bet. LXII1.

18 Straffregistrets organisation.

Arbetskontorets organisation.

Styrelsen erinrade därefter, hurusom — på sätt förut omförmälts — vederbörande departementschef vid föredragning den 9 januari 1919 inför Kungl. Maj:t av styrelsens skrivelse den 24 augusti 1918 med förslag bland annat till omändring av avdelningen för straffregistret till en självständig byrå under en byråchefs ledning förklarat, att han icke ansett sig för det dåvarande böra intaga en bestämd ståndpunkt till frågan. Då det ej syntes kunna med säkerhet avgöras, i vad mån den starka tillväxten av arbetet å straff registret vore att tillskriva omständigheter av. mera. tillfällig art, hade nämligen departementschefen ansett lämpligare att låta tills vidare anstå med avgörandet av förevarande organisationsspörsmål.

I anledning därav yttrade styrelsen i sin förevarande skrivelse, att det visserligen ännu syntes vara för tidigt att kunna med någon säkerhet förutsäga, huru arbetsmängden å nämnda avdelning i framtiden komme att ställa sig; men redan den av departementschefen vitsordade vikten av arbetets fullkomliga noggrannhet, så att utrymme ej lämnades för det minsta tvivel om dess absoluta tillförlitlighet, ansåge styrelsen, på sätt ock av departementschefen framhållits, innefatta skäl att ifrågasätta, om icke, för vinnande av ökad möjlighet att till ledare av registerarbetet förvärva och behålla därför fullt lämplig, person, chefsbefattningen vid registerarbetet borde omändras till en tredje gradens tjänst.

Under åberopande såväl härav som av vad styrelsen i sin nyssberörda skrivelse den 24 augusti 1918 anfört till stöd för förslaget, hemställde nu styrelsen, att detsamma måtte i samband med den allmänna löneregleringen av verket upptagas till förnyad prövning. Därvid ville dock styrelsen anföra, att, om det skulle finnas önskvärt undvika upprättandet av ytterligare en byråchefsbefattning, samma ändamål möjligen kunde vinnas genom att åt straffregistrets föreståndare gåves sådan ställning, som i en del andra verk intoges av byrådirektör.

För dylik åtgärd ansåge styrelsen tala den överensstämmelse,, som sålunda skulle vinnas med den av styrelsen i det kommande föreslagna omorganisation av styrelsens arbetskontor. o .

Vare sig åt straffregistrets chef gåves byråchefs eller byrådirektörs ställning, kvarstode det av styrelsen i dess förenämnda framställning angivna kravet att få chefens å straffregistret närmaste man och ställföreträdare uppflyttad till tjänsteman av andra graden, något som helt visst måste giva ökad trygghet för befintligheten av nödiga förutsättningar hos den tjänsteman, som närmast chefen för straffregistret eller vid hans förfall i främsta rummet hade att uppbära ansvaret för registrets ordentliga skötsel. Om detta förslag vunne gillande och sålunda en ny andra grads tjänst inrättades, skulle i stället aktuariebefattningen på extra .stat bortfalla.

I 7 § av instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten omnämndes, att inom kameralbyrån vore för behandling av ärenden rörande arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna »tills vidare» inrättat ett arbetskontor med en arbetsintendent såsom föreståndare. Arbetsintendenten förordnades, efter styrelsens förslag, av Kungl. Maj :t på viss tid. . . . ... .

Anledningen till att anbetsbyrån givits denna mera tillfälliga organisation hade enligt löneregleringskommitténs den 23 mars 1909 framlagda betänkande varit huvudsakligen den, att man tänkt sig, att arbetskontorets göromål småningom skulle minskas, i den mån arbetsdriften vid de olika fångvårdsinrättningarna hunnit ordnas,.varefter centralledningens ingripande i detaljerna .skulle bliva mindre behövligt. Tillika hade ansetts, att, i den mån arbetskontorets göromål sålunda minskades, kontorets förestån-

dåre törhända icke behövde fylla de högre kvalifikationer, som för arbetsdriftens nyorganisation erfordrades. Det hade därför synts lämpligt att lämna förordnande å arbetsintendentsbefattningen för vissa år, exempelvis fem, varigenom även vunnes tillfälle att omlägga eller möjligen indraga befattningen, när tiden därför syntes inne.

Under de tio år, som gått efter detta förslags framläggande — yttrade styrelsen vidare — hade det visat sig, hurusom arbetsdriften vid fångvårdsanstaltema redan under hittills rådande förhållanden tagit sådan omfattning att någon tanke icke vidare kunde finnas på en indragning av arbetsintendentens befattning. Sedan den nya verkställighetslagen medfört betydande ökning av gemensamhetsfångarnas antal, hade ett behov framträtt att vid de större anstalterna åstadkomma mera fabriksmässiga. industrier med maskinella anordningar för produktion i vidgad skala. Lätt insåges, att för den ekonomiska och administrativa centralledningen av en så vitt omfattande arbetsdrift, som den, varom här vore fråga och vilken torde bliva en av de större i landet under samma hand, med nödvändighet skulle krävas en tjänsteman i ledarställning utan annan uppgift. Den i kommittébetänkandet framburna, under dåvarande förhållanden helt naturliga åsikten, att ett ombyte efter vissa år av intendentsbefattningens innehavare kunde vara till fördel, ansåge styrelsen numera och än hellre i framtiden icke äga sin giltighet. Hans åligganden hade nämligen fått en sådan omfattning och ett så mångsidigt innehåll, att svårighet måste möta för en ny innehavare att nog hastigt sätta sig in i förhållandena och förvärva erforderlig erfarenhet i arbetsdriftens skiftande yrkesgrenar. Tvärtom visade sig fördelaktigt, att möjligaste kontinuitet i ledningen bibehölles med bevarande av den vunna kännedomen om varuleverantörer, avnämare, priser med mera.

Därav ansåge styrelsen följa, att föreståndarbefattningen vid istyrelsens arbetskontor borde uppföras å ordinarie stat. Tillräckliga skäl syntes dock knappast kunna anföras för arbetskontoret» omskapande till en självständig byrå med egen byråchef. Kontoret borde kunna bibehållas såsom en avdelning under kameralbyrån, med vilken den hade ett nära samband, på samma sätt som det måhända läte sig göra att bibehålla _ straffregistret under kanslibyrån. Föreståndaren för arbetskontoret syntes lämpligen kunna givas ställningen av byrådirektör.

Om den uppfattningen befunnes riktig, att arbetskontoret borde givas en stadigvarande karaktär, syntes även övriga för dess skötsel nödvändiga arbetskrafter böra erhålla ordinarie ställning.

Under en följd av år hade vid kontoret varit stadigvarande anlitat ett manligt biträde med daglig tjänstgöring under minst sex timmar. Detta biträde hade haft att ombesörja viktiga delar av byråns tekniska arbete, räkenskapsföring, kostnadsförslag uppgörande, prisberäkningar med mera, allt göromål, som icke kunde medhinnas av intendenten ensam eller den tjänsteman, tillhörande kanslibyrån, som omhänderhaft expeditionsbestyren inom kontoret. Till nämnda biträde utginge arvode motsvarande begynnelseavlöningen till första gradens tjänsteman, dock med avdrag av 100 kronor i stället för pensionsavgift. _ Vid styrelsens omorganisation syntes denna befattning böra uppföras såsom ordinarie med löneförmåner som första grads tjänst.

Även det a arbetskontoret anställda kvinnliga skrivbiträdet borde givas ordinarie ställning.

Utöver dessa ordinarie krafter syntes emellertid ytterligare en tjänsteman i ordinarie ställning bliva behövlig, om genom den sociala byråns inrättande det arbete för arbetskontoret, som utfördes av den ene av styrelsens sekreterare, ej längre kunde av honom ägnas kontoret.

20 Förändrade arbetsuppgifter för vissa tjänstemän m. m.

För expeditionsgöroinål inom anbetskontoret måste, såsom nyss antytts, anlitas tjänsteman tillhörande kanslibyrån. Därstädes vore anställda tvenne sekreterare. Den ene av dessa hade sin huvudsakliga sysselsättning med arbetskontorets. ärenden. Honom ålåge jämväl uppsättning av styrelsens protokoll, skrivelser i revisionsmål med mera, och han hade därjämte ansvaret för expediering av styrelsens utgående skrivelser med dithörande bokföring. Själva expedieringen hade huvudsakligen verkställts av kvinnligt skrivbiträde.

Vid den omorganisation, som skulle företagas, borde visserligen en därav föranledd omläggning av sekreterarnas göromål ske genom ändrad fördelning av desamma. Men om styrelsen på föreslaget sätt utbyggdes med en ny byrå, bleve tydligtvis behovet av de två sekreterarna nu ytterligare understruket, även om för den nya byrån anvisades till byråchefens biträde en särskild tjänsteman på sätt styrelsen i det följande komme att föreslå.

Sekreterarna tjänstgjorde i själva verket icke endast för den byrå, varunder de formellt vore uppförda, utan för samtliga byråer och avdelningar. Dem ålåge uppsättningen av protokoll och skrivelser, matrikel för ing med mera utan avseende å ärendets art. Det vore en styrelsens uppgift att fördela detta^ arbete på de två sekreterarna efter lämplighet och arbetsmängd, och det borde således överlåtas åt en blivande arbetsordning att därom träffa bestämmelser.

Jämte de bägge sekreterarna funnes vid kanslibyrån anställd ytterligare en ordinarie tjänsteman, nämligen en registrator, tillhörande första lönegraden.

Det hade visat sig att, på grund av det ofta uppkommande behovet att använda registratorn såsom vikarie för någondera av sekreterarna under deras, semestrar och förordnanden å annan 'befattning, ett för göromålens gång oförmånligt ombyte av registratorsbefattningens handhavande ofta nog för avsevärda tider måst äga rum. Arten av registratorsgöromålen vore sådan, att utan kontinuitet en stor del av gagnet ginge förlorad. Registratorn måste äga en överblick över de ärenden, som under tidens lopp förekommit, för att kunna riktigt rubricera och sammanföra inlöpande handlingar ävensom för att kunna med större lätthet och säkrare återfinna och giva anvisning å de akter, som anginge en viss sak. Arbetet förutsatte stor ordning och noggrannhet i detalj samt ett intresse, som i möjligaste män odelat vore inriktat å göromålen i tjänsten.

Dessa i visst avseende krävande förutsättningar tillförsäkrades .icke genom avlagd juridisk examen, som för det närvarande fordrades för befattningen. Det kunde snarare befaras, att den högre kompetensen i examensväg bidroge att förtaga intresset för den mera mekaniska delen av arbetet och ingåve en känsla av befattningens betydelselöshet.

Styrelsen hade under sådana förhållanden måst vid flera tillfällen låta registratorsgöromålen under hand och utan förordnande bestridas av något av styrelsens kvinnliga skrivbiträden, medan tjänsten formellt uppehållits av manlig befattningshavare. Det hade därvid visat sig, att göromålen kunnat väl bestridas, av det kvinnliga biträdet.

Sysslans natur gåve ock vid handen, att de erforderliga egenskaperna för dess goda handhavande snarare skulle vara att finna hos en kvinnlig befattningshavare utan juridiska examensmeriter, vilken gjort sig känd för gott förstånd, stort ordningssinne och odelat intresse för tjänsteuppgifterna. Om en sådan kvinnlig kraft såsom ordinarie innehavare finge registratorsgöromålen sig anförtrodda, skulle desamma kunna mera oavbrutet få förbliva under samma händer och handhavas med den punktlighet, som ändamålet krävde.

21 Registrator!! kunde sålunda frigöras för annan uppgift. Därutinnan borde främst bemärkas, att om en ny byrå inrättades för de sociala uppgifterna, denna byrå med nödvändighet krävde någon ytterligare tjänsteman för den expeditionella skötseln av byråns arbeten, vilka måste förutsätta en omfattande skriftväxling med de olika fängelseförvaltningarna, arbetsgivare med flera. Detta arbete kunde lämpligen överflyttas å den förutvarande registratorn under ändrad benämning, till exempel notarie.

Det hade visat sig synnerligen svårt, under senare åren omöjligt, att för kanslibyrån vinna behövliga amanuenser, som kunnat åt verket ägna vederbörlig tid. Utbildade jurister hade funnit såväl avlönings- som befordringsförhållandena allt för litet lockande för en anställning, vilken icke låtit sig förena med full tjänstgöring inom ett fördelaktigare verk.

Stj^relsen tänkte sig för den skull en möjlighet böra sökas att på annat sätt fylla behovet av ökade tjänstemannakrafter. Detta kunde dock icke ske utan ett eftergivande av de högre examensmeriter, som enligt gällande instruktion fordrades för anställning inom styrelsens kanslibyrå. Om sålunda de juridiska kvalifikationerna måste offras, borde i stället andra för tjänstgöringen gagnande förutsättningar finnas hos ifrågavarande befattningshavare. I sådant hänseende ansåg styrelsen det vara av verklig nytta, om tjänstemannen tillförde styrelsen inhämtad erfarenhet från arbetet ute vid fångvårdsanstalterna.

Styrelsen föresloge fördenskull, att tjänstemän, som fyllde kompetensfordringarna för anställning såsom assistent vid nämnda anstalter, måtte kunna, efter tillfyllestgörande tjänstgöring vid sådana och erhållet gott vitsord därom, anställas hos styrelsen å särskilt inrättade befattningar, vilka ju kunde för betecknande av samhörigheten med arbetet vid fångvårdsanstalterna benämnas assistenter även de.

En dylik assistenttjänst borde inrättas å kanslibyrån. För kameralbyrån syntes erfordras två. Den ene av dessa .sistnämnda borde huvudsakligen inträda såsom tjänsteman å arbetskontoret i anledning av den kraftminskning, som där uppstode genom att den förut anlitade sekreterarens biträde ej vidare kunde i samma omfattning påräknas.

Å kameralbyrån hade bristen å amanuenser gjort sig gällande, detta närmast på den grund att förordnanden eller ordinarie anställning såsom assistenter vid fångvårdsanstaltema medfört större avlöning och snabbare befordran än fortsatt tjänstgöring i styrelsen. Det vore därför nödigt att även inom kameralbyrån skapa fast anställning med tillräckligt lockande inkomster för åtminstone en del av de arbetskrafter, som visade sig nödvändiga vid sidan av nuvarande ordinarie tjänster. Därför erfordrades den andre av de två assistenterna å byrån.

Den växelverkan, som genom de föreslagna assistentbefattningarna skulle åstadkommas mellan styrelsens och fångvårdsanstalternas tjänstemannapersonal, måste enligt styrelsens mening på bägge hållen medföra fördelar. Såsom exempel på liknande anordningar hänvisade styrelsen till postverket och domänstyrelsen, där postexpeditörer och jägmästare kunde knytas vid centralstyrelserna såsom tjänstemän på ungefär samma sätt, som nyss föreslagits för fångvårdsstyrelsen.

Givetvis måste i allt fall förutsättas, att styrelsen såsom dittills finge i mån av behov och möjlighet anställa även mera tillfälliga arbetskrafter mot arvoden och flitpenningar.

Beträffande kameralbyrån syntes ytterligare en del organisationsändringar vara att förorda.

22 Biträdet i byggnadsärenden.

Den förstärkning, som skulle vinnas genom den föreslagna assistentbefattningen inom kameralbyrån, vore huvudsakligen behövlig för revisionsgöromålen, vilka i följd av fångvårdens fortskridande utveckling med ökad arbetsdrift och nya verksamhetsarter ■— jordbruksfängelser, odlingsf öretag m. m. — ökats i den grad, att styrelsens tvenne revisorer icke medhunne all förekommande grauskningsskyldighet jämte det utredningsarbete, som måste på grundval av räkenskaperna äskas av dessa tjänstemän. Under en föregående tid, då extra tjänstemän i snart sagt vilken omfattning som helst kunde för en ringa gottgörelse erhållas, hade i allmänhet en ganska talrik skara biträden stått till revisionens förfogande. Nu vore förhållandet annat. Den ifrågasatte assistenten skulle bär fylla ett viktigt behov.

Till beredande av den för kameralbyrån i övrigt behövliga förstärkningen i arbetskraft kunde enligt styrelsens mening ifrågasättas en anordning motsvarande den för kanslibyrån i fråga om registratorstjänsten föreslagna. Den under kameralbyrån hörande kassörsbefattningen vore nämligen av den natur, att densamma i främsta rummet förutsatte gott ordningssinne och god bokföringsförmåga jämte klart förstånd. Sådana egenskaper vore att finna lika väl hos en kvinnlig som hos eu manlig befattningshavare. Juridisk insikt kunde däremot icke sägas vara behövlig, ej heller den tjänstemannaträning inom andra områden, som i allmänhet innehades av manliga befattningshavare av ifrågavarande grad, efter det de under utbildningstiden haft längre amanuenstjänstgöring och skiftande förordnanden inom verket.

Givetvis borde en kassörska hos styrelsen äga högre kompetens än ett vanligt skrivbiträde och vara under tillräcklig tid av styrelsen prövad, innan ordinarie anställning bereddes henne.

Om för ändamålet en kvinnlig befattning under kameralbyrån inrättades, borde den därigenom frigjorda första gradens tjänst bibehållas med förändring till notariebefattning. Under erinran, att styrelsens bägge sekreterare sorterade under kanslibyråchefen, ehuru de hade att ombesörja arbeten för verket i dess helhet, ville styrelsen påpeka önskvärdheten, att kameralbyråchefen finge till sitt omedelbara förfogande en notarie för biträdande vid utredningar och förberedande skriftväxling med mera. Han bleve på detta sätt likställd med den nye byråchefen för de sociala ärandena, vilken enligt förut framlagda förslag skulle hava att i samma hänseende använda innehavaren av den till notariebefattning förändrade förra registratorstjänsten. Kanslibyråchefen hade för närvarande till sitt omedelbara förfogande de två sekreterarna. I likhet med sistnämnde byråchef vore för närvarande även kameralbyråchefen överhopad med arbeten, som han endast med stor svårighet kunde medhinna med hjälp av nu tillgängliga personal.

Av det till styrelsens disposition ställda anslaget till arvoden och flitpenningar åt extra biträden, vikariatsersättningar med mera, från och med år 1920 26,000 kronor — vilket fortfarande måste, även efter styrelsens nu berörda omorganisation, bliva behövligt förstärkt i proportion till penningvärdets fall — utginge arvode till styrelsens biträdande arkitekt med 5,000 kronor årligen. Arkitektens göromål vore ganska omfattande och krävde en sakkunskap och erfarenhet, som i privat verksamhet högt betalades. T själva verket kunde det med skäl sägas, att ett verkligt byggnadskontor hos styrelsen funnes under arkitektens ledning i ständig verksamhet, om än de biträdande krafterna vid hans sida vore av tillfällig art. Ritare avlönades med timpenning, kostnadsberäkningar och dylika ersattes efter rakning. Det till arkitekten utgående fasta arvodet förutsatte, enligt vad löneregleringskommittén i det

/

omnämnda betänkandet anfört, att bestyren med större ny- och ombyggnader skulle särskilt ersättas.

Visserligen vållade berörda förutsättning om särskild gottgörelse för vissa arbeten en anledning till osäkerhet för arkitekten i fråga om vad rätteligen borde tillkomma honom. Det kunde därför ifrågasättas om icke, utan ökad kostnad för kronan, arkitektarvodet borde göras helt fast och höjas exempelvis till likhet med byrådirektörs avlöning. Någon ordinarie ställning för arkitekten skulle ej därav behöva följa. Det ansåges dock för en framstående arkitekt vara fördelaktigare att för större byggnadsföretag åtnjuta särskild gottgörelse, med det bestämda årsarvodet i anledning därav begränsat. Detta syntes icke behöva hindra, att arkitekten i övrigt jämnställdes med befattningshavarna av byrådirektörs grad. I sådant fall kunde lämpligen åläggas honom att i styrelsen föredraga byggnadsärendena, likasom föreståndarna för straffregistret och arbetskontoret skulle hava att föredraga de ärenden, som tillhörde deras avdelningar, allt under vederbörande byråchefs kontroll.

Uti en styrelsens skrivelse åtföljande promemoria har styrelsens biträdande arkitekt yrkat, att han, med bibehållande av sin dittillsvarande ställning, måtte åtnjuta arvode för löpande göromål till minst samma belopp, vartill byggnadsrådens avlöning uppginge, dock under förutsättning att han för de tillfälliga större omeller till byggnadsarbeten likasom nybyggnadsarbeten, för vilka anslag kunde komma. att av riksdagen beviljas, erhölle särskild ersättning.

I skrivelse till kommittén den 2 juni 1919 har fångvårdsstyrelsen gjort vissa tillägg till sitt i förenämnda skrivelse till Kungl. Maj :t den S april 1919 avgivna förslag angående omorganisation av styrelsen, och har styrelsen därvid anfört följande.

Då fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 8 april 1919 framlade sitt förslag beträffande styrelsen, både styrelsen utgått från den förutsättningen, att — även med den föreslagna ökningen av styrelsens ordinarie personal — styrelsen såsom hittills skulle äga att i män av behov och möjlighet anställa jämväl extra arbetskrafter mot arvoden och flitpenningar; och hade styrelsen ansett, att det till styrelsens disposition ställda anslaget till arvoden och flitpenningar åt extra biträden, vikariatsersättningar med mera allt fortfarande måste, även efter styrelsens omorganisation, bliva behövligt förstärkt i proportion till penningvärdets fall.

Utgående från denna förutsättning hade styrelsen sökt i sin nämnda skrivelse till Kung!. Maj it inskränka den ordinarie personalens antal till det minsta möjliga. På grund av sedermera vunnen förhoppning, att ett utbyte av en del extra arbetskrafter mot ordinarie sådana — utöver vad i skrivelsen ifrågasatts — icke skulle vara utsiktslöst, ansåge sig styrelsen emellertid böra framhålla, att det otvivelaktigt skulle lända till avsevärd fördel, om vissa av de extra biträden, som skulle avlönas från förenämnda anslag, kunde få utbytas mot ordinarie befattningshavare.

I sådant hänseende borde å den tilltänkta sociala byrån inrättas en ordinarie 3ssistenttjänst. Med hänsyn till den betydande korrespondens och det omfattande rogistreringsarbete, som nödvändigtvis måste förekomma å denna byrå, syntes det vara en brist att jämte den ordinarie notarien endast hava att tillgå extra arbetskraf-

Ytterligare

biträdande

ordinarie

personal.

ter för dessa åligganden, helst någon hjälp från personal tillhörande andra byråer antagligen icke kunde påiäknas.

Därjämte vore att märka, att för utförande av erforderlig renskrivning av utgående expeditioner och dylikt för kansli- och kameralbyråerna för närvarande funnes att tillgå allenast ett ordinarie skrivbiträde. Detta biträde hade emellertid endast kunnat medhinna en del av arbetet, varför styrelsen nödgats anlita stadigvarande hjälp av ett å två extra biträden med full tjänstgöring. Då enligt styrelsens övertygelse ett konstant behov även för framtiden komme att förefinnas av skrivhjälp utöver den, som kunde lämnas av det nyssnämnda ordinarie biträdet, ville styrelsen hemställa, att för detta ändamål i staten uppfördes ytterligare en ordinarie skrivbiträdesbefattning i lägsta grad.

Därest emellertid de av styrelsen nu föreslagna ordinarie befattningarna skulle komma till stånd, borde lämplig reduktion kunna ske av anslaget till arvoden och flitpenningar åt extra biträden, vikariatsersättningar med mera.

Ifrågasatt in- Slutligen ansåge sig styrelsen på given anledning böra- framhålla, att den av

verkan av styrelsen i skrivelsen den 8 april 1919 och den föreliggande framställningen föreslagna landen V om- om°rganisationen av styrelsen, enligt styrelsens uppfattning, icke skulle komma att organisa- röna någon nämnvärd inverkan av ett eventuellt avskiljande från fångvården av de tionen. två tvångsarbetsanstalterna med deras under de senaste åren jämförelsevis ringa antal tvångsarbetare. Lika litet syntes en nedgång av antalet fångar från dess under kristiden abnormt höga antal till det därförut mera normala kunna bereda styrelsen så, stor lättnad, att istyrelsens personal skulle kunna inskränkas under vad som blivit förslaget. Såsom förhållandena gestaltat sig under kristiden, hade nämligen styrelsen endast med den yttersta svårighet kunnat sköta i huvudsak allenast de mera löpande göromålen, under det att eu mängd viktiga spörsmål måst eftersättas, något som givetvis vore att anse såsom en verklig olägenhet.

Fullmäktige. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 april 1920 har fångvårdsstyrel-

sen föreslagit, att vid nämnda styrelse måtte fästas en eller två fullmäktige i ungefärligen samma ställning, som i förhållande till järnvägs- och telegrafstyrelserna intoges av deras fullmäktige.

Till stöd för detta förslag har fångvårdsstyrelsen anfört följande.

I sin verksamhet hade fångvårdsstyrelsen att handlägga ärenden av ganska omfattande ekonomisk betydelse och som i många fall påkallade riksdagens beslut. I verksamheten inginge bland annat en växande arbetsdrift för statens räkning, jämväl av jordbrukande natur. Då därtill komme, att fångvården gentemot de personer, som gjordes till föremål för dess behandling, både att utöva djupt ingripande åtgärder, syntes det istyrelsen, som om det skulle vara till såväl fångvårdens gagn i allmänhet som till stöd för styrelsen, om vid dess sida kunde ställas en eller två betrodda personer såsom representanter för det medborgerliga såväl som för det statsfinansiella intresset.

Kommitténs yttrande angående omorganisation av fångvårdsstyrelsen.

Såsom av inledningen till detta betänkande framgår, är fångvårdsstyrelsen för närvarande så organiserad, att inom densamma finnas två särskilda byråer, kanslibyrån och kameralbyrån. Under kanslibyrån lyder avdelningen för straffregistret, och under kameralbyrån sorterar arbetskontoret.

Styrelsens förslag rörande dess organisation avser huvudsakligen dels inrättandet av en ny byrå, den sociala byrån, dels beredande av självständigare ställning åt avdelningen för straffregistret och åt arbetskontoret, dels uppförande å stat av ökat antal ordinarie befattningshavare inom styrelsen, dels och ställande av fullmäktige vid styrelsens sida.

Vad först beträffar den ifrågasatta sociala byrån, skulle densamma Avdelning enligt styrelsens förslag i främsta rummet hava att övervaka fångarnas ärenden etiska fostran och vad därmed äger samband, samt sålunda närmast hava tillsyn över själavården och undervisningen vid fångvårdsanstalterna med särskild uppmärksamhet fäst vid ungdomsfängelsernas fostrande uppgift.

För nu antydda viktiga grenar av fångvården har hittills inom styrelsen icke funnits någon särskild representant, utan har styrelsens befattning härmed, i likhet med styrelsens övriga personalvårdande uppgifter, ankommit på kanslibyrån. Då emellertid, såsom styrelsen framhållit, kanslibyrån och dess chef på grund av mängden av löpande ärenden endast i mindre omfattning haft tid och tillfälle att ägna sig åt fångarnas etiska fostran, synes det kommittén vara av den största betydelse, att åtgärder vidtagas för att styrelsen må bliva i tillfälle att i nödig omfattning vårda sig härom, och anser kommittén för sådant ändamål böra inom styrelsen inrättas eu särskild social avdelning huvudsakligen för nämnda arbetsuppgifter. Under denna avdelning skulle då sortera samtliga prästerliga befattningar samt lärartjänster vid fångvården.

Den styrelsen och närmast dess kanslibyrå nu tillkommande ledningen och kontrollen i fråga om tillsynen över villkorligt frigivna eller eljest från straffanstalterna utgångna personer torde ock lämpligen kunna anförtros den nya avdelningen inom styrelsen.

4—202804. Lönereglering skommittén. Bet. LXIII.

26 Den hjälpverksamhet beträffande frigivna, vilken ledes av styrelsen, synes kommittén ock vara av natur att med fördel kunna handhavas av den sociala avdelningen, vilken då jämväl skulle hava att på lämpligt sätt samverka med de enskilda föreningar och institutioner, som tagit till uppgift att bistå fångar efter deras frigivning.

Utöver de nu antydda verksamhetsområdena, vilka redan för närvarande tillkomma fångvårdsstyrelsen, skulle enligt föreliggande förslag åt styrelsen och närmast dess sociala avdelning anförtros tvenne nya grenar, nämligen ledningen och kontrollen av den s. k. förundersökningen och den övervakande verksamhet, som är avsedd att i allmänhet följa å villkorlig dom. Av skäl, som framhållits av såväl departementschefen som fångvårdsstyrelsen, synes det ock kommittén, som borde fångvårdsstyrelsen vara särskilt ägnad att handhava nyssnämnda uppgifter, vilka åtminstone delvis skulle motsvara styrelsens befattning med tillsynen över villkorligt frigivna. Då, enligt vad förut är nämnt, sistnämnda verksamhet lämpligen bör handhavas av den sociala avdelningen, lära väl också berörda nya grenar liera hänföras till samma avdelning.

Såsom av det sagda framgår, skulle fångvårdsstyrelsens sociala avdelning få sig förelagda uppgifter av stor vikt och betydelse, vilka säkerligen komma att påkalla ett avsevärt arbete, icke minst i form av inspektioner av fångvårdsanstalterna. Därvid uppställer sig den frågan, huru den nya avdelningen bör vara organiserad. Enligt styrelsens föreliggande förslag skulle avdelningen organiseras såsom en särskild byrå under ledning av en byråchef samt med två biträdande tjänstemän, en notarie och en assistent.

Ehuru kommittén, såsom redan antytts, ingalunda vill förringa betydelsen av de arbetsuppgifter, som skulle ankomma på den sociala avdelningen inom styrelsen, har kommittén dock icke kunnat finna dessa uppgifter vara av sådan beskaffenhet, att åtminstone för det närvarande, och innan nödig erfarenhet vunnits rörande avdelningens arbete, inrättandet av en ny byrå skulle för ändamålet erfordras. De för avdelningen nu avsedda arbetsuppgifterna torde nämligen endast i ringa mån vara av den art att erfordra beslut av styrelsen utan i avsevärd omfattning bliva av kontrollerande och övervakande natur. Vid nu angivna förhållande har kommittén ansett den sociala avdelningen lämpligen böra tills vidare organiseras alle-

nast såsom en särskild avdelning av kanslibyrån, dock under självständig ledning av en byrådirektör. Denne skulle då inom styrelsen föredraga sådana ärenden, som kunna påkalla beslut av densamma, samt såsom ledamot deltaga i dessa ärendens behandling. Då viktigare ärenden tillhörande denna avdelning förekomma till handläggning av styrelsen, bör emellertid chefen för kanslibyrån även närvara vid föredragningen och avgörandet.

Därest i eu framtid med styrelsens ämbetsområde skulle förenas nya mera omfattande uppgifter av social natur, vilket icke lärer vara uteslutet, torde frågan om inrättande av en särskild byrå för sociala ärenden kunna bliva föremål för förnyad omprövning.

Till frågan om erforderlig biträdande personal å kanslibyråns sociala avdelning återkommer kommittén i det följande.

Styrelsens förslag innebär vidare, att avdelningen för straffregistret skulle erhålla en självständigare ställning. Av såväl departementschefens förberörda uttalanden i ämnet som styrelsens förut återgivna framställningar rörande denna fråga, har kommittén erhållit den uppfattningen, att de arbetsuppgifter, som tillkomma denna avdelning, äro av den säregna och krävande beskaffenhet, att ledningen av avdelningen icke lämpligen kan, såsom för närvarande är föreskrivet, utövas av chefen för kanslibyrån, utan synes det kommittén nödigt, att ansvaret för avdelningens skötsel anförtros åt en särskild befattningshavare. Av styrelsen har alternativt ifrågasatts, att ledaren av denna avdelning skulle erhålla antingen byråchefs eller byrådirektörs tjänsteställning. Därvid synes kommittén böra uppmärksammas, att, då styrelsen föreslog inrättandet av en särskild byrå för straffregisterärendena under ledning av en byråchef, antalet av dessa ärenden var osedvanligt stort, men att sedermera en avsevärd nedgång skett, om också dessa ärenden även för närvarande uppgå till ett betydande antal; för år 1920 har antalet viktigare dylika ärenden uppgått till 19,183. Det synes kommittén, som borde det vara tillfyllest, att straffregisteravdelningen ställes under ledning av en byrådirektör, vilken emellertid, i likhet med byrådirektören å den sociala avdelningen, skulle hava att såsom ledamot i styrelsen föredraga de straffregisterärenden, som kunna påkalla dylik handläggning, varvid dock föredragning och avgörande av viktigare

Avdelning för straffregistret.

sådana ärenden bör ske i närvaro av chefen för kanslibyrån. Vidkommande den biträdande personalen å denna avdelning yttrar sig kommittén längre fram.

Kansli byrån. Genom den sålunda föreslagna avlastningen av vissa grupper av ären-

den från kanslibyrån skulle denna byrå visserligen erhålla någon lättnad i sin för närvarande stora arbetsbörda, men, såsom av det föregående torde framgå, skulle inrättandet av de ifrågasatta nya självständiga avdelningarna för sociala ärenden och straffregisterärenden i realiteten icke medföra någon mera avsevärd minskning i kanslibyråns nuvarande arbetsuppgifter. Härvid torde särskilt böra uppmärksammas, att handläggningen av framställningar rörande villkorlig frigivning allt fortfarande skulle utövas å denna byrå. Med hänsyn till den omfattning, i vilken villkorlig frigivning numera må ske, torde dylika ärenden, vilka givetvis påkalla en ingående och omsorgsfull beredning, komma att alltmera taga denna byrås tid och arbete i anspråk, vadan den antydda lättnaden i andra hänseenden torde komma att till väsentlig del uppvägas av ökningen av antalet dylika ärenden. Ävenledes äro att märka de nya arbetsuppgifter, som tillkomma denna byrå genom inrättandet av utbildningskurser för högre tjänstemän inom fångvården.

Någon ökning av den biträdande personalen å denna byrå lärer i allt fall bliva erforderlig, och återkommer kommittén längre fram till denna fråga.

Beträffande det under kameralbyrån ställda arbetskontoret, vilket har till uppgift att leda arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna, har föreslagits, att detta kontor skulle avskiljas från nämnda byrå och givas en självständigare ställning under ledning av en byrådirektör.

I sitt förenämnda betänkande, delen XVII, framhöll kommittén behovet av särskilda tjänstemän inom styrelsen för planläggandet och genomförandet av erforderliga anordningar för arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna. Kommittén antog emellertid, att, sedan arbetena uti ifrågavarande hänseende vid fångvårdsanstalterna kommit i gång och där anställd tjänstepersonal vunnit erfarenhet och vana vid verksamheten och den därmed för-

enade redovisningen m. in., centralledningens ingripande i detaljerna skulle bliva mindre behövligt, ehuru vissa viktiga uppgifter måste allt framgent kvarstå hos fångvårdsstyrelsen. Även om alltså en del av de göromål, som för det dåvarande tillhörde den centrala ledningen, framdeles skulle komma att frångå densamma, ansåg dock kommittén under alla omständigheter särskilda arbetskrafter där bliva för ändamålet behövliga. Vid berörda förhållande fann sig kommittén böra i sitt förslag tillse, att tillräckliga krafter måtte finnas anställda för arbetsledningen under sådana former emellertid, att minskning skulle kunna ske i mån av göromålens då motsedda nedgång. Kommittén ansåg fördenskull det icke lämpligt att uppföra arbetsintendenten såsom ordinarie tjänsteman, utan skulle förordnande å befattningen lämnas för vissa år, exempelvis fem, varigenom vunnes tillfälle att omlägga eller möjligen indraga befattningen, när tiden därför syntes inne.

Enligt vad fångvårdsstyrelsen nu framhållit, har emellertid erfarenheten under de gångna åren givit vid handen, att arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna redan under hittills rådande förhållanden tagit sådan omfattning, att någon tanke, enligt styrelsens mening, icke vidare kan finnas på en indragning av arbetsintendentsbefattningen. Den av styrelsen uttalade uppfattningen härutinnan anser sig kommittén icke kunna jäva; och, därest såsom av såväl departementschefen som styrelsen ifrågsatts, vid de större anstalterna komma att anordnas mera fabriksmässiga industrier med maskinella anordningar för produktion i större skala, lärer behovet av en för ändamålet väl kvalificerad ledare inom styrelsen än mera göra sig gällande. Emellertid uppställer sig det spörsmålet, huruvida denne ledare bör givas ordinarie anställning eller icke. För befattningens uppehållande på förordnande talar givetvis fortfarande önskvärdheten att städse hava befattningen besatt med en person, vilken står i sin fulla kraft och har den affärsduglighet och förmåga av initiativ, som erfordras. Å andra sidan torde det icke kunna förnekas, att avsevärda olägenheter kumia vara förenade med personombyten å ifrågavarande befattning.

Såsom jämväl av styrelsen antytts, har nämligen arbetsintendentens åligganden numera fatt en sådan omfattning och ett så mångsidigt innehåll, att avsevärd tid i allmänhet torde erfordras för en ny innehavare av befattningen att sätta sig in i de säregna förhållanden, under vilka fångarbe-

tet måste försiggå, samt att förvärva erforderlig erfarenhet i denna arbetsdrift® skiftande grenar.

Såsom en annan olägenhet av den nuvarande anordningen har för kommittén framhållits, att, då till arbetsintendent förordnats ordinarie tjänsteman vid fångvården, dennes ordinarie befattning långa tider måst uppehållas på förordnande, vilket i sin ordning föranlett andra förordnanden i succession, något som givetvis icke varit till fördel för tjänsternas behöriga bestridande och även för de tillförordnade tjänstemännen själva medfört vissa olägenheter.

Då, såsom redan är nämnt, en indragning av befattningen såsom föreståndare för arbetskontoret icke vidare torde kunna ifrågakomma, synes därmed huvudskälet för tjänstens tillsättande allenast på förordnande kunna anses hava förfallit. Om också, på sätt redan antytts, vissa andra skäl skulle kunna anföras för en större frihet i avseende å formen för anställandet av arbetsintendenten, synes dock icke tillräcklig anledning föreligga att bibehålla den nuvarande anordningen, särskilt med hänsyn till de olägenheter, som kunna uppstå i sammanhang med uppehållandet av en sådan tjänstemans ordinarie befattning.

Emellertid skulle man ju till undvikande härav kunna tänka sig en liknande anordning som den, vilken tillämpas beträffande vissa befattningar vid kommunikationsverken, nämligen inrättande av en sådan ordinarie befattning, som tillsättes medelst förordnande på viss tid och är förenad med pensionsrätt. En dylik åtgärd har dock icke synts kommittén böra tilllämpas i fråga om nu förevarande tjänst, då densamma näppeligen torde vara av den betydelse, att den kan motivera den högre avlöning och den särskilda kostnad för pensionering, som därav måste påkallas.

Med hänsyn härtill och då en viss kontinuitet å befattningen av förut anförda skäl synes önskvärd, har kommittén funnit sig böra tillstyrka, att befattningen såsom föreståndare för fångvårdsstyrelsens arbetskontor ombildas till en ordinarie tjänst, i byrådirektörs tjänsteställning. Denne byrådirektör skulle i styrelsen föredraga arbetsdriften rörande ärenden och därvid inträda såsom ledamot av styrelsen. I viktigare frågor bör emellertid föredragningen och avgörandet ske i närvaro av chefen för kameralbyrån.

Då kommittén sålunda ansett sig kunna förorda, att befattningen så-

som föreståndare för arbetskontoret omändras till ordinarie tjänst, har kommittén utgått från den bestämda förutsättningen att det må tillses, att tjänsten så vitt möjligt städse hålles besatt med en person, som motsvarar de fordringar särskilt i fråga om affärsduglighet och förmåga av initiativ, vilka måste ställas å denne tjänsteman. Därest det emellertid skulle visa sig, att befattningens innehavare av en eller annan anledning icke fyller nyss angivna fordringar, bör han för den skull, så snart tillfälle därtill gives — med tillämpning av bestämmelserna i 13 § 1 och 2 mom. i det föreslagna avlöningsreglementet — överflyttas till annan, i nämnda hänseenden mindre krävande befattning.

I sammanhang härmed synes den för arbetskontoret erforderliga biträdande personalen böra beredas ordinarie anställning, varom kommittén i det följande framlägger förslag.

Vidkommande kameralbyrån i övrigt har i huvudsak endast ifrågasatts inrättande av vissa nya biträdande befattningar därstädes, till vilken fråga kommittén återkommer i det följande.

På grund av det anförda anser kommittén:

att inom fångvårdsstyrelsens kanslibyrå bör inrättas en social avdelning med i huvudsak de arbetsuppgifter, som i det föregående angivits, och under ledning av en byrådirektör,

att den till kanslibyrån hörande avdelningen för straffregistret bör ställas under ledning av en byrådirektör,

att arbetskontoret bör organiseras såsom en ordinarie avdelning inom styrelsens kameralbyrå under ledning av en byrådirektör, samt

att en var av nänmda byrådirektörer skall såsom ledamot i styrelsen föredraga till hans avdelning hörande ärenden, dock med iakttagande, vad viktigare ärenden angår, att föredragningen sker i närvaro av vederbörande byråchef.

Kommittén övergår nu till frågan om den biträdande personal, som må vara erforderlig för styrelsens särskilda byråer och avdelningar.

Vad till en början beträffar de två sekreterarbefattningar, som för

Kommitténs förslag beträffande n/a avdelningar inom styrelsen.

Biträdande

ordinarie

personal.

närvarande bägge tillhöra kanslibyrån, anser sig kommittén böra föreslå vissa ändringar i fråga om deras ställning och arbetsuppgifter. Enligt nu gällande arbetsordning har den ene sekreteraren, bland andra göromål, att uppsätta och kontrasignera styrelsens skrivelser, vare sig de avse ärenden tillhörande kanslibyrån eller kameralbyrån, utom i anmärknings- och avskrivningsmål samt i frågor berörande arbetskontoret; att föra matriklar över personalen hos fångvårdsstyrelsen och vid fångvårdsstaten samt avgiva därtill hörande uppgifter; ävensom att deltaga i vården av styrelsens säkerhetshandlingar. Den andre sekreteraren åligger, bland annat, att uppsätta och underteckna styrelsens protokoll, i vilket hänseende särskilt må uppmärksammas uppsättandet av protokoll, innefattande styrelsens beslut i anmärkningsmål ; att utföra ombudsmannagöromål; att uppgöra vissa till årsberättelsen hörande statistiska tabellbilagor; att uppsätta skrivelser i arbetskontorets ärenden; att upprätta och expediera räkningar från arbetskontoret samt föra liggare över dessa räkningar; samt att jämväl i övrigt lämna arbetsintendenten allt det biträde, som andra tjänstegöromål medgiva.

Enligt vad kommittén inhämtat, har den sålunda tillämpade fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de bägge sekreterarna befunnits icke i allo lämplig för arbetets behöriga gång. Vissa olägenheter lära sålunda hava föranletts därav, att en och samma sekreterare haft att uppsätta styrelsens skrivelser för såväl kansli- som kameralbyråerna, till följd varav denne sekreterare varit mera betungad än den andre, oaktat såväl överdirektören som byråcheferna i ganska stor utsträckning själva utfört uppsättningsarbete. För åstadkommande av en förbättring uti ifrågavarande hänseende synes kommittén en uppdelning av de bägge byråernas ärenden på de särskilda sekreterarna böra göras och torde utan svårighet kunna ske. Därest nämligen, såsom av styrelsen föreslagits och av kommittén kommer att tillstyrkas, någon förstärkning av arbetskontorets arbetskrafter vidtages och till följd därav den därstädes sysselsatta sekreterarens göromål komma att avsevärt lättas samt om denne sekreterare därjämte befrias från ombudsmannagöromålen, torde han kunna ensam bestrida samtliga sekreterargöromål för kameralbyrån. Genomföres en sådan anordning, torde ock nämnda sekreterarbefattning lämpligen böra överflyttas till kameralbyrån. Då sålunda den andre av de ifrågavarande sekreterarna huvudsakligen skulle hava att utföra sek-

reterargöromål för kanslibyrån, vilka göromål emellertid genom tillkomsten av den sociala avdelningen torde bliva ej obetydligt ökade, bör han dock därutöver kunna övertaga ombudsmannagöromålen, vilka sistnämnda i allmänhet äro av mindre omfattning. Enligt kommitténs föreliggande förslag skulle alltså finnas en sekreterare på vardera av kansli- och kameralbyråerna, och torde genom den nu föreslagna uppdelningen av sekreterarnas arbetsuppgifter desamma bliva någorlunda jämnt fördelade.

Huru än fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de bägge sekreterarna må bliva närmare bestämd i instruktion och arbetsordning, förutsätter emellertid kommittén att vardera sekreteraren, likasom varje tjänsteman i styrelsen, skall hava skyldighet att, i mån av behov, jämväl förrätta göromål, som eljest ankomma på annan befattningshavare vid verket.

Vad kanslibyråns personal i övrigt beträffar, innebär styrelsens förut omförmälda förslag, att de åligganden, som nu tillkomma den till byrån hörande befattningen såsom registrator och aktuarie, skulle övertagas av en kvinnlig befattningshavare. Då nämnda åligganden inom fångvårdsstyrelsen torde vara av jämförelsevis enkel beskaffenhet och registratorsgöromål inom vissa andra verk kunnat med fördel anförtros åt kvinnliga befattningshavare, är från kommitténs sida icke något att erinra mot berörda anordning.

Enligt styrelsens förslag skulle vidare en för byrån nu avsedd amanuensbefattning utbytas mot en ordinarie tjänst, avsedd för en fångvårdsassistent. Under erinran att styrelsen föreslagit inrättandet av dylika assistentbefattningar jämväl inom andra avdelningar av styrelsen, får kommittén, i likhet med vad redan tidigare i annat sammanhang skett, framhålla önskvärdheten av att sådana anordningar vidtagas, varigenom en viss cirkulation av tjänstemän mellan den centrala och den lokala förvaltningen kan åstadkommas, något som inom andra förvaltningsgrenar visat sig vara av stor betydelse för nödig växelverkan mellan vederbörande förvaltnings olika delar. Då härtill kommer att det särskilt under senare tider lärer hava visat sig svårt och understundom omöjligt för fångvårdsstyrelsen att kunna förvärva personer, som äro villiga att bestrida amanuensbefattningar hos styrelsen, anser sig kommittén böra i princip förorda den nu föreslagna anord-

5—20280i.\ Löneregleringskommittén. Bet. LXIII.

ningen, att inom styrelsen må inrättas ordinarie befattningar, avsedda för fångvårdsassistenter.

Vad nu särskilt angår den ifrågasatta ordinarie assistentbefattningen å kanslibyrån, finner sig kommittén så mycket mera kunna tillstyrka förslaget härutinnan, som härigenom en utan tvivel behövlig förstärkning av de ordinarie arbetskrafterna å denna byrå skulle åstadkommas.

Styrelsens förslag att å kanslibyrån skulle inrättas en ordinarie kvinnlig skrivbiträde sbefattning utöver den redan befintliga, synes kommittén icke giva anledning till erinran, enär, enligt vad styrelsen upplyst, extra skrivhjälp hittills måst i stor utsträckning anlitas. Givet är emellertid att dessa skrivbiträden skola hava att, i mån av behov, tillhandagå styrelsens samtliga avdelningar med utförande av skrivarbete.

För den sociala avdelningen har styrelsen beräknat en tjänsteman i notariegrad samt en fångvårdsassistent. Den nämnda notarietjänsten har styrelsen emellertid tänkt sig skola övertagas av den hittillsvarande registratorn och aktuarien å kanslibyrån, vilken befattningshavare genom inrättandet av den kvinnliga registratorstjänsten skulle bliva för ändamålet tillgänglig.

Att för den sociala avdelningen behov förefinnes av en tjänsteman i notarieställning synes kommittén uppenbart, särskilt med hänsyn därtill, att, som byrådirektören å denna avdelning ofta måste företaga inspektionsresor, ansvaret för det löpande arbetet å avdelningen till stor del måste vila på ifrågavarande tjänsteman. Däremot anser kommittén den ifrågasatta assistenten, vilken huvudsakligen skulle hava att förrätta registrerings- och annat bokföringsarbete, böra kunna åtminstone tills vidare ersättas av ett kvinnligt biträde.

Beträffande personalen å avdelningen för straffregistret må erinras, att där finnas anställda en ordinarie förste aktuarie, en ordinarie aktuarie samt en extra aktuarie ävensom två ordinarie kvinnliga skrivbiträden, därav ett i mellangrad samt ett i lägsta grad. Enligt styrelsens nu föreliggande förslag skulle avdelningens ordinarie personal bestå av, förutom byrådirektören, en förste aktuarie, en aktuarie samt de bägge skrivbiträdena. Däremot skulle den extra aktuariebefattningen icke vidare vara erforderlig.

I avseende å det av styrelsen föreslagna antalet befattningshavare

å avdelningen liar kommittén ansett sig böra ifrågasätta någon reduktion. Sedan styrelsen avgav sitt berörda förslag, bär nämligen, såsom redan antytts, arbetet å denna avdelning av fångvårdsstyrelsen väsentligen nedgått. Därför torde den ene av de biträdande manliga tjänstemännen åtminstone tills vidare kunna ersättas med en amanuens. Enligt kommitténs uppfattning skulle alltså å denna avdelning finnas allenast en manlig biträdande ordinarie tjänsteman, motsvarande den nuvarande ordinarie aktuarien.

I anledning av styrelsens förslag att denne tjänsteman skulle beredas förste aktuaries tjänsteställning anser sig kommittén böra uttala, att, ehuru det givetvis måste ligga vikt uppå att till ifrågavarande befattnings innehavare, vilken självfallet är föreståndarens ställföreträdare, må lämna påräknas en person med erforderliga kvalifikationer, kommittén likväl icke ansett tillräcklig anledning föreligga att för denne befattningshavare tillstyrka högre tjänsteställning än den han nu innehar, åtminstone så länge personalen å denna avdelning icke är av större omfattning än som nu av kommittén ansetts erforderlig.

Styrelsens förslag beträffande den biträdande personalen å kameralbyrån avser, att den nuvarande befattningen såsom kassör och bokhållare skulle ombildas till en notarietjänst, under det att de förenämnde befattningshavare hittills tillkommande göromålen skulle bestridas av en ny kvinnlig befattningshavare, varjämte till biträde huvudsakligen å revisionsavdelningen skulle inrättas en assistenttjänst. Notarie tjänsten vore ämnad att tillgodose behovet av biträde åt byråchefen för utredningar, vissa uppsättningsarbeten o. d., för vilket ändamål hittills en amanuensbefattning varit avsedd.

Mot förslaget att utbyta den nuvarande manliga första-gradstjänsten såsom kassör och bokhållare mot en kvinnlig kassörsbefattning har kommittén icke något att erinra. Däremot har kommittén ansett de för den ifrågasatta notarietjänsten avsedda göromålen med fördel lämna anförtros åt eu fångvårdsassistent. Vad beträffar den föreslagna assistenttjänsten å revisionsavdelningen har kommittén icke funnit sig övertygad om behovet av densamma, utan ansett erforderlig arbetshjälp kunna såsom hittills erhållas av tillfälliga biträden, särskilt aspiranter för tjänster vid fångvårdsstaten.

Arbetskontoret har hittills endast haft tillgång till extra arbetskraf-

ter, förutom den arbetshjälp, som i viss omfattning lämnats av den ene av styrelsens sekreterare. Nämnda extra arbetskrafter hava utgjorts av ett manligt biträde, med avlöning sedan någon tid motsvarande första gradens tjänstemans, samt ett kvinnligt skrivbiträde. Styrelsen föreslår nu, att dessa extra befattningar ombildas till en ordinarie notarietjänst samt en likaledes ordinarie skrivbiträdesbefattning av lägsta grad. Därjämte anser styrelsen böra inrättas en för kontoret avsedd assistenttjänst av lägre grad. Med den omfattning arbetskontorets verksamhet numera erhållit samt med avseende fästat å den vidare utveckling av arbetsdriften, som skulle bliva en följd av införandet av mera fabriksmässigt ordnat arbete vid de större fångvårdsanstalterna, synes kommittén den föreslagna personalbesättningen å kontoret icke vara större än behovet torde kräva. Det må även framhållas, att, om kontoret erhåller de sålunda ifrågasatta befattningshavarna, den nämnde seketeraren synes komma att endast undantagsvis behöva tagas i anspråk för kontorets räkning, till följd varav den ovan förordade omläggningen av sekreterarnas arbetsuppgifter skulle kunna genomföras.

I fråga om övriga, å stat redan uppförda ordinarie befattningshavare hos fångvårdsstyrelsen innebär styrelsens organisationsförslag icke någon förändring, utan skulle dessa tjänstemän allt fortfarande tjänstgöra i sina nuvarande befattningar.

Befattnings- Enligt den av kommittén sålunda förordade organisationen av fång-

styreisen vårdsstyrelsen skulle densamma omfatta följande ordinarie befattningskommfuéns kavare, förutom chefen för verket, nämligen:

förslag.

Kanslibyrån:

1 byråchef;

Kansliavdelningen:

1 sekreterare,

1 assistent,

1 kvinnlig registrator,

2 kvinnliga biträden;

37 Sociala avdelningen:

1 byrådirektör,

1 notarie,

> 1 kvinnligt biträde;

Avdelningen för straffregistret:

1 byrådirektör,

1 aktuarie,

2 kvinnliga biträden;

Kameralbyrån:

1 byråchef;

j Kameralavdelningen:

1 sekreterare,

1 kamrerare,

2 revisorer,

1 assistent,

1 kvinnlig kassör,

2 kvinnliga biträden;

Arbetskontoret:

1 byrådirektör,

1 notarie,

1 assistent,

1 kvinnligt biträde;

Utom byråerna:

1 förste vaktmästare,

2 vaktmästare.

Det torde emellertid böra anmärkas, att kommittén i det följande kommer att för vissa av förenämnda befattningshavare föreslå ändrade benämningar.

Jämföres den föreslagna personaluppsättningen med den nuvarande, befinnes, att följande ordinarie befattningar skulle tillkomma:

3 byrådirektörer,

2 notarier,

3 assistenter,

1 kvinnlig registrator,

1 kvinnlig kassör,

3 kvinnliga biträden.

Å andra sidan skulle utgå följande befattningar:

1 arbetsintendent,

1 förste aktuarie,

1 aktuarie å extra stat,

1 registrator, tillika aktuarie (manlig),

1 kassör och bokhållare (manlig),

1 manligt extra biträde (motsvarande tjänsteman i l:a normalgraden),

1 kvinnligt extra biträde (motsvarande skrivbiträde i l:a lönegraden) ;

därjämte bör kunna beräknas väsentligt minskad användning av amanuenser och andra extra biträden samt tillfällig skrivhjälp.

Den sålunda föreslagna personaluppsättningen har synts kommittén under alla förhållanden erforderlig jämväl med hänsyn tagen till såväl frånskiljandet av tvångsarbetsanstalterna från styrelsens ämbetsområde som ock den inträdda minskningen i fångantalet. Enligt kommitténs mening måste nämligen styrelsen vara så organiserad, att densamma kan icke blott på ett nödtorftigt sätt ombesörja de löpande göromålen utan även hava tillfälle att på ett mera ingående sätt ägna sig åt de viktiga uppgifter, vilka densamma har att fylla, något som emellertid, enligt vad styrelsen framhållit, särskilt under senare tid icke varit för styrelsen möjligt med dess nuvarande organisation.

kompetens I detta sammanhang torde ock få beröras de kompetensfordringar,

fordringar. SOm i allmänhet böra ställas å innehavare av vissa tjänstemannahefattningar hos styrelsen.

39 Enligt 10 § av gällande instruktion fordras i allmänhet för behörighet till tjänstemannabefattning å kanslibyrån att hava avlagt examen, som berättigar till inträde i rättegångsverken, samt för kompetens till sådan befattning å kameralbyrån — med undantag av arbetsintendentsbefattningen, för vilken särskilda kompetensfordringar äro uppställda — att hava avlagt examen, som berättigar till inträde i Kung! Maj :ts kansli, och att om kunskap i bokföring hava erhållit vitsord, som av styrelsen prövas tillfyllestgörande.

I fråga om vikariat å viss befattning samt vid antagande för tillfällig tjänstgöring å en del befattningar äro dock i instruktionen medgivna något lägre kompetensfordringar.

På grund av den omläggning, som nu ifrågasatts beträffande registrator- och kassörsbefattningarna, böra givetvis de förutnämnda kompetensfordringarna icke avse de kvinnliga befattningshavare, som skulle bestrida berörda befattningar, utan torde för dessa kvinnliga tjänstemän lämna gälla samma fordringar i sådant hänseende, som för motsvarande kvinnliga befattningshavare vid andra verk.

Vidkommande de biträdande manliga befattningarna å kameralbyrån, med undantag av den till denna byrå överflyttade sekreterarbefattningen, anser kommittén, i anslutning till därom av fångvårdsstyrelsen väckt förslag, något lägre kompetensfordringar än de nu gällande kunna vara tillfyllest och att för erhållande av dylika befattningar hädanefter skulle fordras allenast behörighet för tjänstgöring såsom direktör vid fångvårdsanstalt samt sådant vitsord om kunskap i bokföring, som av styrelsen prövas tillfyllestgörande.

För den nya byrådirektörstjänsten å avdelningen för arbetsdriften torde de för arbetsintendentsbefattningen nu bestämda kompetensfordringarna böra gälla. Beträffande sekreterarbefattningen å kameralbyrån böra bibehållas samma kompetensfordringar som för dylik tjänst å kanslibyrån.

För behörighet till befattning såsom byrådirektör å den sociala avdelningen inom kanslibyrån torde böra uppställas fordran på, förutom ådagalagt intresse för etiska och sociala frågor, avlagd högre examen inför teologisk, juridisk eller filosofisk fakultet jämte väl vitsordad tjänstgöring vid fångvården.

40 I fråga om behörighet till assistentbefattningar inom fångvårdsstyrelsen böra givetvis icke uppställas andra bestämmelser än som gälla för motsvarande befattningar inom fångvårdsstaten.

Fullmäktige. Vad härefter angår styrelsens förslag, att vid densamma måtte fästas

en eller två fullmäktige i ungefär samma ställning som järnvägsfullmäktige och telegraffullmäktige, anser sig kommittén böra tillstyrka en sådan anordning. Med hänsyn till fångvårdens viktiga sociala betydelse samt den icke obetydliga affärsdrivande verksamhet, som fångvårdsstyrelsen utövar särskilt genom arbetsdriften för statens räkning, måste det nämligen i alla avseenden vara till gagn, därest utom verket stående personer med särskilt sakkunskap inom de allmänt sociala och statsfinansiella områdena ställas vid styrelsens sida i egenskap av fullmäktige. Enligt kommitténs mening böra fullmäktige till antalet vara två, av vilka den ene skulle representera den sociala och den andre den statsfinansiella sakkunskapen. I fråga om omfattningen av och sättet för dessa fullmäktiges deltagande i styrelsens överläggningar och beslut torde i tillämpliga delar böra gälla samma bestämmelser, som fastställts för järnvägs- och telegraffullmäktige.

Sakkunniga Såsom förut är nämnt, finnas hos fångvårdsstyrelsen anställda sär-

st/réisén°m skilda sakkunniga biträden, nämligen ett i hälsovårdsärenden, ett i byggnadsärenden och ett i jordbrukstekniska ärenden, samtliga mot av Kungl. Maj :t till beloppet fastställda arvoden, utgående från det å styrelsens ordinarie stat upptagna anslaget till arvoden och flitpenningar åt extra biträden, vikariatsersättningar m. m., varjämte biträdet i byggnadsärenden äger att för bestyr med större ny- och ombyggnadsföretag erhålla särskild ersättning från de anslag, som beviljas för dessa företag.

I fråga om den ställning, de nämnda biträdena i hälsovårdsärenden och jordbrukstekniska ärenden för närvarande intaga, har icke yrkats någon ändring. Vidkommande åter biträdet i byggnadsärenden har fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, huruvida ej nämnda biträde borde utöver sina nuvarande åligganden åläggas att i styrelsen föredraga byggnadsärenden, dock under kameralbyråchefens kontroll.

41 Beträffande sistberörda förslag har kommittén funnit det tveksamt, huruvida åt biträdet i byggnadsärenden bör uppdragas åtminstone någon mera självständig föredragning, då så gott som samtliga byggnadsärenden sammanhänga med frågor rörande anvisande av medel, vilka sistnämnda frågor självfallet böra ankomma på kameralbyråchefens föredragning och ansvar. Under sådana förhållanden torde nämnda biträde endast i undantagsfall och i mera inskränkt omfattning böra inför styrelsen föredraga ärenden; och bör sådan föredragning i varje fall ske i närvaro av kameralbyråchefen och på dennes ansvar.

Vidkommande biträdet i jordbrukstekniska ärenden vill kommittén fästa uppmärksamheten därå, att, sedan tvångsarbetsanstalten å Svartsjö frånskilts fångvårdsstyrelsens förvaltningsområde, väsentligt mindre behov av permanent biträde för nämnda ärenden föreligger. Kommittén anser fördenskull ifrågavarande befattning kunna indragas, helst som styrelsen torde vara i tillfälle att i händelse av behov lämna anlita annan sakkunnig person.

*

*

*

6—202804. Lönereglering skommittén. Bet. LX1JI.

Fångvårdsstaten.

Huvuddragen av Jångvårdsstatens nuvarande organisation.

Under fångvårdsstyrelsen lyda statens allmänna straffanstalter, vilka benämnas centralfängelser, straffängelser och kronoliäkten. Såsom förut är antytt, hava hittills jämväl statens tvångsarbetsanstalter tillhört fångvården, men med 1920 års utgång skilts från densamma.

Någon egentlig skillnad finnes för närvarande icke genomförd i avseende å de nämnda straffanstalterna i annat än vad som följer av den olika storleken. I kronoliäktena förvaras emellertid i allmänhet allenast rannsakningsfångar och s. k. bötesfångar samt, vid de större häktena, sådana fängelse- och straffarbetsfångar, vilka ådömts kortare tids frihetsstraff.

I gällande stater för straffanstalterna äro upptagna följande tjänstemän av högre grad med fast anställning, nämligen: direktörer i tre lönegrader (vid central- och straffängelser), kamrerare i två lönegrader (vid vissa centralfängelser), förste pastor och andre pastor (vid centralfängelset å Långholmen), pastorer i två lönegrader (vid flertalet centralfängelser), assistenter i två lönegrader (vid central- och straffängelser), lärare (vid vissa centralfängelser samt vid det för yngre manliga fångar avsedda straffängelset i Uppsala), lärarinna (vid centralfängelset för kvinnor i Växjö), samt föreståndare för kronoliäkten i två lönegrader.

Vidare äro vid straffanstalterna anställda följande tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal) med fast anställning, nämligen: överkonstaplar med förordnande såsom upp syning smän, överkonstaplar utan sådant förordnande samt v aktkonstaplar ävensom första vaktfruar, vaktfruar och kokerskor.

43 Av befattningshavare av lägre grad äro vissa anställda särskilt för arbetsdriften, och finnas sådana inom alla grader bland bevakningspersonalen, dock med undantag av kokerskegraden.

Med förordnande eller avtal tills vidare äro anställda predikanter (i allmänhet vid sådana straffanstalter, där pastorer icke finnas) ävensom läkare.

I detta sammanhang torde böra omförmälas, att vid sådant kronohäkte, som ej är beläget i stad där länsstyrelse har sitt säte, skall finnas en tillsyningsman, vilken förordnas av Kungl. Maj :t. Denne åligger att, -under länsstyrelsens lydnad, i avseende å kronohäktet utöva den befattning, som vid annat kronohäkte utövas omedelbart av länsstyrelse. Sådan tillsyningsman är emellertid icke att anse såsom tjänsteman vid fangvardsstaten, men åtnjuter arvode av fångvårdsmedel till belopp, som fastställes aA Kungl. Maj :t.

För behörighet till nedannämnda befattningar vid fångvårdsstaten fordras enligt gällande instruktion — där ej Kungl. Maj :t för visst fall medgiver undantag —

för direktörs-, kamrerare- och assistentbefattning — dock med undantag för befattning såsom jordbruksassistent — att hava avlagt studentexamen eller avgångsexamen från krigsskola eller tekniskt läroverk eller annan jämförlig examen samt att hava med gott vitsord tjänstgjort någon tid hos fångvårdsstyrelsen eller vid f ångvårdsanstalt;

för lärarbefattning att hava avlagt studentexamen; samt

för lärarinnebefattning att hava avlagt studentexamen eller avgångsexamen från högre lärarinneseminariet eller eljest adagalagt eri ordentlig skicklighet.

Enligt gällande av fångvårdsstyrelsen utfärdade arbetsordning för befattningshavare vid fångvårdsstaten fordras för anställning såsom tjänsteman av lägre grad, att vederbörande innehar en levnadsålder i regeln ej högre än 30 år, äger god frejd samt god hälsa och stark kroppskonstitution samt ej lider av kroppslyte, som kan anses menligt inverka på hans tjänsteutövning. Sökande till dylik anställning skall vara pliktig underkasta sig provtjänstgöring vid fångvårdsanstalt, som anvisas av fångvårds-

styrelsen. Från genomgående av sådan provkurs kan dock den befrias, som på grund av yrkeskunskap söker anställning såsom arbetsledare eller som visar sig för tjänstgöring inom fångvården på grund av avlagda examina, föregående tjänstgöring eller eljest särskilt meriterad.

För utbildning av manlig bevakningspersonal hava tid efter annan varit anordnade särskilda kurser.

Det torde i detta sammanhang böra omnämnas, att Kungl. Maj :t genom beslut den 16 maj 1918 bemyndigat fångvårdsstyrelsen att å tid, styrelsen funne lämplig, försöksvis anordna en teoretisk kurs för utbildning av fångvårdstjänstemän av högre grad. En dylik kurs har av styrelsen planerats, men har på grund av mellankommande hinder ännu icke kunnat börja.

För aspiranter å tjänst såsom direktör, kamrerare, assistent, utom dylik för jordbruket och arbetsdriften, eller lärare skulle kursen enligt den av Kungl. Maj :t godkända planen innefatta undervisning i

a) fångvårdens organisation och densamma berörande författningar, fångvårdens historia samt huvuddragen av främmande länders fångvård,

b) kriminalpsykologi i förening med demonstrationer,

c) fängelsehygien,

d) pedagogik,

e) sociala spörsmål, som beröra fångvården och dess skyddsverksamhet.

Därjämte skulle för samtliga ifrågavarande befattningar utom för lärartjänst genomgås en för fångvårdens räkenskaps- och redovisningsväsende avpassad kurs i

f) bokföring och räkenskap samt varukännedom.

För direktörs- eller assistentbefattning med ovannämnda undantag skulle tillika krävas kunskap i den omfattning, som är bestämd för så kallad kansliexamen, i

g) straffrätt, innefattande allmänna strafflagen, strafflagen för krigsmakten, lagen om verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, författningar om tvångsuppfostran, villkorlig dom m. fl., samt

h) en så kallad juridisk propedeutisk kurs på sätt, som finnes bestämt för nyssnämnda examen.

45 Yissa ändringar beträffande fångvårdsstatens organisation.

Den organisation av fångvårdsanstalterna, som för närvarande gäller, har successivt framgått av det organisationsarbete inom fångvården, som pågått alltsedan 1840-talet. Emellertid hava vissa nu pågående utredningar på strafflagstiftningens område ansetts kunna tilläventyrs komma att inverka på fångvårdsväsendets framtida ordnande. Detta gäller sålunda bland annat utredningarna rörande åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande samt beträffande en allmän strafflagsrevision.

Vad angår själva fångvårdsanstalternas antal och karaktär av centralfängelser eller mindre fängelser hava ock under senare tid från såväl fångvårdsstyrelsen som andra håll framkommit förslag i syfte, bland annat, att, i samband med upprättandet av ett eller flera nya centralfängelser, nedlägga eller ombilda en del äldre fängelser.

I de till kommittén i förevarande ärende överlämnade handlingar behandlas jämväl vissa spörsmål i sistberörda hänseende.

Jämlikt Kungl. Maj :ts den 28 maj 1920 givna bemyndigande hava emellertid vissa personer tillkallats för att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa utredning och avgiva förslag i syfte att erhålla en bestämd plan för fångvårdsväsendets ordnande för framtiden ävensom att till behandling upptaga en del därmed sammanhängande fångvårdsspörsmål.

Rörande förhållandet i övrigt mellan det löneregleringskommittén givna uppdraget rörande fångvården samt det åt nyssnämnda sakkunniga anförtrodda utredningsarbetet har — enligt vad kommittén tillhandakommet utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden förenämnda den 28 maj 1920 utvisar — vederbörande departementschef, i sammanhang med hemställan om bemyndigande att låta verkställa förberörda sakkunnigutredning, gjort följande uttalande.

Ifrågavarande utredning vore icke avsedd att verka rubbning i de åt löneregleringskommittén tid efter annan givna uppdrag avseende frågan om reglering av nuvarande avlöningsförhållanden vid fångvårdsstaten, allra helst som, enligt vad statsrådsprotokollet över finansärenden den 31 december 1919 utvisade, denna fråga ansåges vara av så brådskande natur, att den,

Särskilda sakkunniga för omorganisation av fångvårdsanstalterna.

jämte lönereglering för statsdepartement och centrala ämbetsverk, sålunda jämväl fångvårdsstyrelsen, ingått såsom ett första led i en allmän revision av löneförhållandena inom den civila statsförvaltningen. Därvid vore att märka, att de åtgärder, vartill den ifrågasatta sakkunnigutredningen kunde föranleda, självfallet icke hade någon som helst inverkan på fångvårdsstyrelsens organisation eller personalbehov. Vad beträffade de tjänstemannagrupper vid fångvårdsstaten, som nu hänfördes till bevakningspersonalen, syntes utredningen icke kunna föranleda någon organisatorisk förändring. Något annorlunda ställde sig visserligen förhållandet beträffande tjänstemän i högre grader vid fångvårdsstaten, därest utredningen skulle leda till indragning eller omläggning av vissa fångvårdsanstalter. Då emellertid ett omdaningsarhete i sådan riktning syntes icke annat än undantagsvis och i ringa omfattning kunna företagas inom den närmaste tiden och detsamma i varje fall måste ske successivt med hänsyn bland annat till därav betingade ny- eller ombyggnader, vilka enligt sakens natur måste taga lång tid i anspråk, borde hinder icke möta att jämväl nyssnämnda högre personal vid fångvårdsstaten gjordes till föremål för lönereglering utan avvaktan på resultatet av den omförmälda sakkunnigutredningen; och ansåg departementschefen så mycket mindre någon olägenhet kunna uppstå av ett dylikt tillvägagångssätt, som han förutsatte, dels att i sammanhang med löneregleringen en vidsträckt skyldighet att underkasta sig förflyttning till annan tjänstgöringsort och annan befattning komme att åläggas all personal vid fångvårdsstaten, dels ock att vid uppstående vakans å högre befattning vid fångvårdsstaten det i varje fall toges under omprövning, huruvida tjänsten skulle besättas med ordinarie innehavare eller bestridas allenast genom förordnande tills vidare.

Av det sagda syntes departementschefen framgå, att arbetet med löneregleringen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten samt sakkunnigutredningen borde kunna bedrivas samtidigt och oberoende av varandra.

I anslutning till departementschefens nvssberörda uttalande har Kungl. Maj :t den 25 september 1920 föreskrivit, att vid inträffande vakans å befattning av högre grad i fångvårdsstaten den ledigblivna befattningen

icke må med ordinarie innehavare besättas, utan att Kungl. Maj :t, på anmälan av fångvårdsstyrelsen, medgivit befattningens återbesättande med ordinarie innehavare.

Kommittén får tillika erinra, att det i delen LXII av kommitténs tryckta betänkanden framlagda förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen, vilket reglemente kommittén förutsatt skola gälla jämväl för personal vid fångvården, i 13 § 3 mom. innehåller föreskrift därom att tjänsteman, som ej tillhör den centrala statsförvaltningen, skall vara underkastad såväl föreskrifterna i gällande instruktion som ock den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden samt den förflyttning till annan tjänstgöringsort eller till annan befattning vid det verk, han tillhör eller varunder han lyder, som kan bliva honom i behörig ordning ålagd, ävensom att sådan tjänsteman skall, därest vissa honom åliggande göromål överflyttas från det verk han tillhör till annat, vara pliktig att efter Kungl. Maj :ts förordnande tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen överflyttas.

Det torde ock redan i detta sammanhang höra omförmälas, att, på sätt i det följande kommer att närmare angivas, kommittén ansett sig höra beträffande tjänstemän vid fångvårdsstaten föreslå en särskild bestämmelse, avseende utsträckt skyldighet för sådan tjänsteman att såsom vikarie bestrida annan befattning.

Vid fullgörande av sitt föreliggande uppdrag, i vad det avser fång- Av kommittén vårdsstaten, har löneregleringskommittén, med hänsyn till den åt nämnda frågor rörande särskilda sakkunniga anförtrodda utredningen, ansett sig böra i allmänhet fäng^årdsstautgå från nu gällande organisation av fångvårdsanstalterna och endast före- tenssa°t^°ni~ slå sådana ändringar i nuvarande organisation, som kunna ske oberoende av det resultat, vartill nyssberörda sakkunnigutredning må komma.

Av de prästerliga befattningarna inom fångvården äro vissa av den Fängelsebeskaffenhet, att av innehavarna måste fordras att de ägna sin verksamhet pställning'* uteslutande åt fångvårdens tjänst, detta gäller de s. k. pastorerna; de övriga av ifrågavarande befattningar äro däremot avsedda att bestridas av

personer, som hava sin huvudsakliga sysselsättning utom fångvården, de s. k. predikanterna.

Pastorsbefattningar äro i gällande stat uppförda för centralfängelset å Långholmen, eu förste och en andre pastor, samt för centralfängelserna i Malmö, å Härianda, i Härnösand, i Norrköping och i Karlskrona. Dessa befattningshavare tillsättas genom konstitutorial. Vid andra fängelser anställas predikanter med förordnande allenast tills vidare. Pastorn vid centralfängelset i Karlskrona skall utan särskild ersättning jämväl bestrida de prästerliga göromålen vid straffängelset i Karlskrona.

Avlöning till fängelsepastor är visserligen uppförd å ordinarie stat, men utgår i form av arvode, vadan befattningen icke är att anse såsom ordinarie i egentlig mening. Anledningen till nämnda anordning har varit framför allt att söka i den uppfattningen, att det ur fångvårdens synpunkt skulle vara önskligt att dessa pastorer kvarstannade i tjänsten allenast under ett mindre antal år samt att de, innan de inom fångvården förbrukat sina bästa krafter, överginge till annan prästerlig tjänst. Tillika är att märka, att, då befattning såsom fängelsepastor hittills betraktats såsom uteslutande prästerlig tjänst, den civila pensionslagen icke kunnat tillämpas å sådan befattning.

I enlighet med nyss anförda uppfattning i fråga om fängelsepastorstjänsternas karaktär av övergångsplatser medgavs till en början blott ett ålderstillägg efter fem år, men då det visat sig, att dessa tjänstemän icke inom rimlig tid kunde erhålla kyrklig befattning, har å staten uppförts ett ytterligare ålderstillägg efter tio års tjänstgöring.

I framställning till Kungi. Maj :t den 30 juni 1919 från, bland andra, pastorer vid fångvården har yrkats, att dessa tjänstemän måtte erhålla förbättrad tjänsteställning samt att med hänsyn till befattningshavarnas arbetsuppgifter tjänsterna måtte erhålla förändrade benämningar sålunda, att förste och andre pastor vid centralfängelset å Långholmen skulle kallas förste pastor och överlärare respektive andre pastor och förste lärare och att en var av de övriga pastorerna skulle benämnas pastor och förste lärare.

Till utveckling av berörda framställning har inom kommittén representanten för fängelsepastorerna gjort följande uttalande.

, »^ed avseende a den verksamhet, som åligger pastorerna vid fängelserna, har reuan tidigt vid flera tilllällen givits uttryck för den stora vikt, som nämnda verksamhet ager, och därmed även framhållits den ställning, som fängelsepastor borde aga inom fångvården. Sålunda yttrade greve C. A. Löwenhielm år 1839 i sin skrift- »Um kommunalstyrelsen och pemtentiärsystemet», att styrelsen av ett fängelse vilade huvudsakligen pa tvenne personer, nämligen chefen, som bevakade det hela, och den som egentligen hade sig fångens moraliska bättring anförtrodd.

I skrivelse den 18 november 1873 uttalade vidare fångvårdsstyrelsen, att iramgangen av varje reform till fångarnas moraliska förbättring syntes bero på i el lgi o ris 1 ä ra r n as nit och förmåga; det vore därför av synnerlig vikt, att fångpredikants beställningar bleve eftersökta av lämpliga personer och beredde sina innehavare en Iran ekonomiska bekymmer fri bärgning.

Dessa synpunkter hava under de senare åren vunnit än större giltighet I samma man nämligen som förändringar genomförts i fråga om behandlingen av langarna, har detta i betydlig män inverkat å pastorernas verksamhet inom fångvården. För längre tid tillbaka, särskilt då fångarna i regeln förvarades i gemensambet, var nog ledandet av den söndagliga gudstjänsten fängelsepastorns huvuduppgift, vartill jämväl kom åliggandet att hålla religiösa samtal med langarna, de numera s k cell besöken. Aven om dessa åligganden alltfort få anses som viktiga uppgifter för pastorn jämte hans Övriga rent prästerliga funktioner, hava dock sedermera och särskilt under senaste tid därbredvid tillkommit flera andra betydelsefulla upp<nfter som tidigare voro av mera underordnad vikt eller rent av ej då påvilade pastor.

Vad själva fångbehandlingen vidkommer, har den personliga behandlingen av varje särskild individ eller den s. k. individualiseringen genomförts i vida större omfattning an förut. Ingen funktionär i ett fängelse och allra minst pastorn får eller kan numera . behandla en fånge som ett nummer, utan som en person för sig etter sm egenart i alla avseenden. Att detta särskilt på pastorn ställer stora krav torde vara uppenbart. Skall pastorn nämligen kunna inverka å fången till dennes upprättelse, maste han grundligt lära känna honom för att med denna kännedom som utgångspunkt veta huru fången skall behandlas, såväl då det gäller cellbesök skolundervisning och kyrkobesök, som då utlåtande skall avgivas vid fånges sökande av villkorlig frigivning o. s. v.

... Skolundervisningen vid fängelserna har numera utvidgats vida utöver vad lonT »„vant i°rhallandet. Erfarenheten har nämligen visat, att skolundervisningen med langarna ar ett ypperligt medel till dessas förbättrande, särskilt i den meningen att man därigenom blir i stånd att hos dem korrigera en hel del falska föreställningar, som de insupit bland likasinnade. Så småningom har skolan förts ända därhän, att man t. o. m. kunnat anordna s. k. medborgarkurser, genom vilka man i den mest objektiva lönn vill visa fångarna på deras plikter både emot sig själva och samhället, hkolvasendet vid vederbörande fängelse skall organiseras och ledas av pastor, som aven själv har att deltaga i undervisningen jämväl i profana ämnen, och har pastor härmed lätt sitt arbete ökat i ej ringa mån. I detta sammanhang må även erinras om att det ar fängelsepastorn, som har att sörja för att fängelsets bibliotek får sin förstärkning genom nya bokinköp samt att bokutlåningen så ordnas, att läsningen passar lör och gagnar vederbörande fånge.

. . Skyddsverksamheten eller arbetet att planera för fånges stödjande efter fri-

givningen Iran fängelset, vilken verksamhet från år 1911 blivit obligatorisk för fängelsepastorn, har särskilt under de senare åren utvecklats i hög grad. Denna 7—202804. Lönereglering skommittén. Bet. LXIII.

uppgift är emellertid ej sällan förenad med ganska mycket arbete. Det gäller att med föreningen Skyddsvärnet eller lokal skyddsförening eller enskild arbetsgivare planera om arbete och annan hjälp åt den frigivne, så att denne ej skall sta blottställd och arbetslös, då han lämnar fängelset. Med fånges föräldrar, förutvarande arbetsgivare och andra får också ofta förbindelse sökas. _ Likaså är det av stor vikt, att medan fånge avtjänar straff kunna komma i förbindelse med dennes hustru, barn eller andra, som genom mannens eller sonens straff råkat i trångmål. Denna verksamhet, som ofta visat sig i hög grad välgörande inverka på fången, när han ser barmhärtighet övas ifrån själva fängelset emot hans närmaste, tillhor aven pastors fångvårdsarbete.

Av vad här sagts torde framgå, att fängelsepastors uppgift och verksamhet numera i ej oväsentlig mån blivit något annat än förut. Hans arbete är utvidgat, mera omfattande, mera personligt uppfostrande och stödjande än vad det förut

kunnat vara. . ....... .. ,

Vid bedömandet av dessa befattningshavares ställning bor jamvai uppmärksammas, att fängelsepastorerna icke numera kunna påräkna att få övergå från fångvårdstjänst till församlingstjänst. Genom den nya prästvalslagen av ar 1910 har nämligen möjligheten för prästmän med extra ansökningsrätt att i den ordning tömt gällt för s. k. regala pastorat erhålla kyrkoherdebeställning blivit reducerad till ett minimum, vadan en fängelsepastor i verkligheten måste sägas vara så gott som utesluten från att — såsom däremot förut vanligen skedde — som extra sökande bliva utnämnd till kyrkoherde. Detta framgår bland annat därav, att sedan år 1911 endast 4 a 5 gånger lärer hava varit tillfälle för prästmän att utom förslag lios Konungen söka ledigblivet pastorat, och har sedan sagda tid ingen pastor vid fångvården pa den vägen vunnit befordran. Den som numera antages till fängelsepastor får alltså räkna med, att han ej kan vinna befordran till församlingstjänst, ulan kvarstanna — därest ej några särskilt gynnsamma förhållanden inträffa — i fångvården hela sin tjänstetid.

Då sålunda ifrågavarande befattningar icke längre kunna betraktas såsom övergångsplatser till kyrkliga beställningar av annat _ slag ^ samt då den fängelsepastorerna åliggande lärarverksamheten samt deras övriga fångvårdsuppgifter_ blivit, i så väsentlig mån utvidgade, torde det kunna befinnas lämpligt och rättvist att dessa befattningshavare beredas den fastare ställning, som innehaves. av ordinarie tjänstemän vid fångvårdsstaten, samt att i sammanhang därmed befattningarnas innehavare erhålla benämningar, som på ett bättre sätt än vad för närvarande är fallet angiva arten av dem åliggande uppgifter.»

För egen del får kommittén framhålla, hurusom pastorerna vid fångvården redan för närvarande intaga en ställning som nära överensstämmer med en ordinarie tjänstemans. Av pastors avlöning anses sålunda viss del motsvara tjänstgöringspenningar, vadan återstående delen får behållas vid sjukdomsförfall; vidare äro pastorerna numera tillförsäkrade två ålderstilllägg å avlöningen; semester med bibehållen full avlöning äger åtnjutas i samma omfattning som gäller för övriga tjänstemän av högre grad; pastorsbefattningarna tillsättas genom konstitutorial i likhet med ordinarie tjänster

vid fångvårdsstaten. Den huvudsakliga skillnaden mellan pastorsbefattning och ordinarie tjänst ligger sålunda därutinnan, att ifrågavarande tjänstemän äro uteslutna från pensionsrätt enligt den civila pensionslagen.

Den väsentliga anledningen till dessa befattningshavares hänförande till icke-ordinarie tjänstemän, nämligen önskan att giva befattningarna karaktär av övergångsplatser, torde emellertid icke längre hava samma fog för sig som tidigare varit fallet. Utvidgningen och omläggningen av dessa befattningshavares verksamhet från att förut hava innefattat så gott som uteslutande rent prästerliga uppgifter till en mera allmänomfattande etisk och social verksamhet på fångvårdens område synas kommittén snarare tala för att befattningarnas innehavare under längre tid må bibehållas i fångvårdens tjänst, varigenom den ökade erfarenhet, de kunna förvärva under sin tjänstgöring inom fångvården, ock tillgodogöres för denna deras viktiga verksamhet. Då härtill kommer, att den möjlighet fängelsepastorerna tidigare haft att kunna inom rimlig tid övergå till församlingstjänst numera är så gott som fullständigt utesluten, har kommittén ansett sig böra förorda, att vissa av ifrågavarande befattningar, nämligen de vid centralfängelserna å Långholmen, i Malmö, å Härianda och i Härnösand, må ombildas till ordinarie tjänster; och då med den omläggning av själva tjänsternas karaktär, som förut angivits, desamma icke längre torde vara att anse såsom uteslutande prästerliga, lärer ock vid tjänsternas förändring till ordinarie den civila pensionslagen kunna å dem äga tillämpning. För att emellertid befattningarnas i viss mån förändrade karaktär tydligt må utmärkas, anser kommittén, att tjänsterna böra erhålla förändrade benämningar: förste pastorn vid centralfängelset å Långholmen torde sålunda böra kallas förste pastor och överlärare, andre pastorn därstädes pastor och förste lärare samt övriga pastorer likaledes benämnas pastorer och förste lärare.

Vad däremot beträffar pastor sbefattningarna vid centralfängelserna i Karlskrona och Norrköping har kommittén icke funnit anledning att nu föreslå ombildning av dessa befattningar till ordinarie tjänster med utvidgade uppgifter. Ifrågavarande bägge fängelser hava nämligen på grund av nedgången i fångantal under år 1920 blivit tills vidare helt eller delvis nedlagda, vadan åtminstone för närvarande icke finnes behov vid dessa anstalter av särskilda pastorsbefattningar, utan synas dessa kunna tills vidare sät-

tas å övergångsstat, givetvis dock med bibehållen skyldighet för tjänsternas innehavare att, i den mån sådant påkallas, fullgöra de med befattningarna förenade skyldigheter. Det torde ock böra omförmälas, att ingendera av de nuvarande innehavarna av befattningarna i fråga för närvarande bestrider sin tjänst, utan uppehåller den ene såsom vikarie en pastorsbefattning vid annat centralfängelse, vilken senare befattnings innehavare sedan flera år tillbaka åtnjuter ledighet; den andre av de ifrågavarande pastorerna utövar prästerlig tjänst i utlandet. Till bestridande av de prästerliga göromålen vid straffängelset i Karlskrona samt vid den fortfarande i bruk varande kronohäktesavdelningen av centralfängelset i Norrköping användas för närvarande under ifrågavarande pastorers ledighet vissa delar av pastorsavlöningarna.

Såsom förut antytts, skulle enligt kommitténs mening de pastorer, vilka erhölle ordinarie tjänster, bliva underkastade den civila pensionslagen. Därjämte skulle de, därest ej annorledes varder bestämt, hava skyldighet att ingå såsom delägare i civilstatens änke- och pupillkassa. För de nuvarande innehavarna av fängelsepastorsbefattningarna skulle emellertid sistberörda skyldighet medföra vissa olägenheter. Enligt gällande bestämmelser hava ifrågavarande personer varit förpliktade att ingå i prästerskapets änke- och pupillkassa samt hava under den tid, de innehaft fängelsepastorstjänst, fått i egenskap av »ordinarie» prästmän erlägga avgifter till nämnda kassa. Därest nu förenämnda personer skulle bliva skyldiga att ingå i civilstatens änke- och pupillkassa, komme de att få erlägga betydande retroaktivavgifter, utan att hava möjlighet att återfå ens någon del av förberörda, utav dem under en följd av år till prästerskapets änke- och pupillkassa erlagda pensionsavgifter. Tillika torde de även för framtiden bliva nödsakade att erlägga årliga pensionsavgifter såsom ordinarie prästmän även till sistnämnda kassa, för att kunna få någon fördel av redan gjorda insatser i kassan. Med hänsyn till berörda förhållanden anser kommittén det böra medgivas, att, därest nuvarande innehavare av pastorsbefattning vid fångvården övergår till ordinarie tjänst vid fångvårdsstaten, han icke må hava skyldighet att ingå såsom delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, under förutsättning att han fullgör för ordinarie prästman stadgad avgift sskyldighet till prästerskapets änke- och pupillkassa.

53 Erinras må, hurusom redan tidigare likartade medgivanden gjorts i fråga om vissa befattningshavare vid marinförvaltningens civilavdelning (jfr kungl. kungörelse den 23 december 1908, sv. fs. nr 157 s. 3) samt beträffande chef eller ledamot av skolöverstyrelsen (jfr kungl. kungörelse den 31 december 1919, sv. fs. nr 876).

Det ovan föreslagna medgivandet skulle såsom nämnt allenast gälla nuvarande innehavare av pastorsbefattning vid fångvården. Annan prästman, vilken konstitueras å ordinarie tjänst vid fångvården, bör däremot vara skyldig att ingå såsom delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, dock torde han därigenom icke befrias från erläggande av den jämförelsevis obetydliga årliga avgift till prästerskapets änke- och pupillkassa, som enligt reglementet för sistnämnda kassa åligger extra ordinarie prästmän i allmänhet. I berörda hänseende må erinras, hurusom prästvigd läroverkslärare bar att erlägga avgift dels till elementarlärarnas änke- och pupillkassa och dels, i egenskap av extra ordinarie prästman, till prästerskapets änke- och pupillkassa.

Vid det för kvinnliga fångar avsedda centralfängelset i Växjö är Förändring anställd en prästman i predikants tjänsteställning, vilken befattningshavare kantsbefattemellertid med hänsyn till hans mera omfattande verksamhet är högre avlö- ”‘ce^raP nåd än övriga fängelsepredikanter. ^Växjf *

Uti fångvårdsstyrelsens skrivelse den 8 april 1919 har yrkats, att, enär det visat sig icke vara tillräckligt sörjt för den prästerliga vården vid nämnda centralfängelse, predikantsbefattningen måtte förvandlas till en pastorsbefattning eller sålunda till en å ordinarie stat uppförd tjänst med skyldighet för innehavaren att åt fångvården ägna full arbetstid. Då även med denna pastorsbefattning skulle vara förenad plikt att tjänstgöra jämväl såsom lärare i andra undervisningsämnen än de religiösa, borde enligt styrelsens mening innehavaren benämnas pastor och förste lärare.

Även uti en från predikanter vid fångvården till Kungl. Maj :t nu gjord framställning har beträffande predikantsbefattningen vid centralfängelset i Växjö framkommit förslag i nyss angivna syfte.

Jämväl kommittén har icke kunnat undgå att finna, hurusom starka skäl tala för eu omändring av den nuvarande predikantsbefattningen vid

ifrågavarande centralfängelse. Erinras må nämligen, att vid detta fängelse förvaras inemot ett hundratal kvinnliga fångar, omfattande största delen av inom landet till längre strafftider dömda kvinnor; och da bland dessa ett ej ringa antal utgöres av yngre kvinnor, torde det vara tydligt att ett rikt fält gives för en prästmans och lärares verksamhet. Det må i sådant hänseende framhållas, hurusom på grund av kvinnans ofta vekare sinnesart det i allmänhet under de svåra förhållanden, som eu fängelsevistelse givetvis måste medföra, hos henne torde förfinnas ett starkare behov än hos mannen att erhålla den religiösa och etiska omvårdnad, som kan meddelas av en präst eller lärare. Härtill kommer ock den viktiga skyddsverksamheten för de frigivna, vilken självfallet beträffande yngre kvinnor är av särskild betydelse.

Vid nu angivna förhållanden synes det kommittén, som skulle de uppgifter, som förefinnas för en prästman och lärare vid ifrågavarande fängelse, vara av den art och omfattning att de väl kräva en person, som däråt kan ägna hela sin arbetstid, och att fördenskull den nuvarande predikantsbefattningen bör utbytas mot en ordinarie tjänst såsom pastor och förste lärare.

Fråga om I gällande stat äro upptagna kamrerarbefattningar vid centralfängel-

rerarbefatt- serna å Långholmen, i Norrköping och i Karlskrona. Av dessa tillhöra de

ändrin^till ^)a(la senare en lägre grad.

^assistent- Styrelsen för svenska fångvårdssällskapet har i en den 13 oktober

finger. igig dagtecknad framställning till Kungi. Maj :t, innefattande förslag till omorganisation av och lönereglering för fangvardsstaten m. m., föreslagit, att kamrerartjänsterna av lägre grad måtte ombildas till mot nuvarande assistenttjänster svarande befattningar.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt den 13 november 1919 över berörda framställning avgivna utlåtande visserligen tillstyrkt en dylik anordning, men ifrågasatt att befattningarna skulle uppföras å övergångsstat.

Då enligt kommitténs mening näppeligen skulle finnas anledning att vid ifrågavarande bägge fängelser, även om de i sin fulla omfattning användas till fångförvar, hava särskilda tjänstemän med uteslutande kamerala

/

uppgift er, vore det i princip icke något att erinra mot utbytande av nämnda kamrerar tjänster mot assistentbefattningar.

Enär emellertid centralfängelset i Karlskrona för närvarande är helt nedlagt och kamrerartjänsten därstädes är vakant, anser kommittén befattningen i fråga kunna åtminstone tills vidare utgå ur staten.

Vad åter kamrerartjänsten vid centralfängelset i Norrköping beträffar, är densamma besatt med ordinarie innehavare. Men då även detta fängelse för närvarande är till större delen nedlagt, synes det kommittén icke vara lämpligt att nu föreslå ett utbyte av kamrerartjänsten därstädes mot en assistentbefattning. Därest den nuvarande innehavaren av denna kamrerartjänst icke skulle kunna före den nya löneregleringens ikraftträdande beredas annan lämplig ordinarie befattning, torde han såsom ensam i sin grad böra, med bibehållen tjänstgöringsskyldighet i mån av behov, överflyttas å övergångsstat.

I sin förenämnda skrivelse den 8 april 1919 ifrågasatte fångvårdsstyrelsen inrättande av bokhållar- och kassörsbefattningar vid en del fångvårdsanstalter, vilka befattningar styrelsen ansåg böra avses för kvinnor eller möjligen för män, i varje fall för personer med högre bildning.

Syftet med inrättandet av nämnda befattningar skulle vara att genom överflyttande av vissa göromål från assistenter till de ifrågasatta nya befattningshavarna åstadkomma, att assistenterna i större omfattning än vad hittills varit fallet skulle biträda direktörerna med ombesörjande av de löpande expeditionsgöromålen.

Styrelsen för svenska fångvårdssällskapet har i sin förenämnda framställning avstyrkt inrättande av de ifrågasatta nya befattningarna och i stället förordat att, såsom redan i viss omfattning tillämpats, tjänstemän tillhörande bevakningspersonalen finge biträda direktörerna och deras närmaste män med utförande av enklare expeditionsgöromål.

Tillika har sällskapets styrelse uttalat såsom sin mening, att skrivkunniga fångar borde kunna i betydligt större utsträckning än vad hittills varit fallet användas för ifrågavarande göromål, varigenom åtminstone renskrivnings- och räknearbeten till avsevärd del skulle kunna avlyftas från tjänstemännen.

Ifrågasatt inrättande av bokhållar- och kassörsbefattningar

56 I sitt över nämnda framställning den 13 november 1919 avgivna yttrande har fångvårdsstyrelsen anfört, att fångvårdsstyrelsens förberörda förslag påverkats av den överfyllnad vid straffanstalterna, som rådde vid förslagets framställande. Med hänsyn därtill och då fångvårdssällskapets styrelse ansåge användandet av bevakningspersonal för ifrågavarande ändamål vara tillräckligt för behovets tillgodoseende, förklarade fångvårdsstyrelsen sig icke hava anledning att påyrka ett allmänt genomförande av sitt förslag om särskilda bokförares anställande vid de större anstalterna, varvid dock styrelsen ifrågasatte att anställandet av kvinnlig arbetskraft borde i vissa fall åtminstone få försökas.

Vidkommande sällskapets styrelses förslag att skrivkunniga fångar skulle få i större utsträckning användas för vissa expeditionsgöromål erinrade fångvårdsstyrelsen bland annat, att enligt gällande verkställighetslag fångarnas arbete skulle vara av beskaffenhet att bereda dem tillfälle till förkovran i deras yrke eller till annan utbildning, som kunde främja utsikterna att efter frigivningen vinna försörjning. Endast i undantagsfall syntes denna lagens fordran kunna tillgodoses genom renskrivnings- och räknearbeten. Det vore dessutom synnerligen olämpligt att låta fångarna få den inblick i medfångarnas och förvaltningens angelägenheter, som deras användning i avsedd utsträckning för ifrågavarande sysslor måste medföra.

För egen del får kommittén rörande ifrågavarande spörsmål anföra följande.

Assistent, vilken icke är särskilt anställd för jordbruket, har enligt gällande instruktion att vid anstalt, där ej kamrerare finnes, vara uppbördsman och redogörare samt att därutöver, enligt närmare bestämmande av fångvårdsstyrelsen, biträda direktören i hans åligganden vid anstalten.

Då särskilt under krigsåren antalet fångar steg till mer än det dubbla antalet mot vad som under tiden närmast därförut kunde anses såsom det normala, kommo, enligt vad upplyst blivit, ifrågavarande assistenter att så gott som uteslutande sysselsättas med uppbördsmanna- och redogörarsysslor, under det att direktörerna i allmänhet fingo undvara den hjälp i andra hänseenden, som de eljest borde kunnat påräkna av assistenterna. För att

lätta direktörernas under nämnda förhållanden svåra arbetsbörda, ifrågasatte, såsom nämnts, fångvårdsstyrelsen inrättandet av särskilda bokhållaroch kassörsbefattningar, varigenom assistenterna skulle befrias från en väsentlig del av sina åligganden beträffande redovisningsväsendet och sålunda beredas möjlighet att i större omfattning kunna biträda direktörerna i andra hänseenden. Sedan emellertid fångantalet alltmera minskats, så att det till och med understigit det före kriget såsom normalt ansedda, har fångvårdsstyrelsen funnit sig åtminstone delvis kunna frånfalla berörda förslag, vilket förslag ock från fångvårdssällskapets sida avstyrkts. Vid sådant förhållande anser sig kommittén icke heller hava anledning att upptaga detsamma.

I stället synes det kommittén lämpligt att, i den mån så anses erforderligt, befattningshavare tillhörande bevakningspersonalen, såsom hittills i mindre utsträckning ock tillämpats, biträda med expeditions- och skrivgöromål. Därigenom skulle även den fördelen vinnas, att nämnda befattningshavare bliva förtrogna med dylika göromål, något som särskilt är av betydelse, därest de skola vinna befordran till befattningar såsom föreståndare för kronohäkten. Med hänsyn härtill torde fångvårdsstyrelsens förslag att åtminstone försöksvis få begagna särskilda högre kvalificerade kvinnliga biträden för dylika göromål knappast böra komma till utförande, helst som vissa olägenheter måhända skulle kunna befaras av användandet av sådan kvinnlig arbetskraft vid fängelser med huvudsakligen manlig fångpersonal.

Vad däremot beträffar väckt förslag att i större omfattning använda fångar till dylika expeditionsgöromål anser kommittén de av fångvårdsstyrelsen mot en sådan anordning anförda erinringar vara av så vägande natur, att anordningen i fråga icke bör medgivas annat än i sådana fall, då noggrant kan iakttagas, att dylika fångar icke må därigenom kunna erhålla inblick i sina medfångars personliga förhållanden eller sådana fängelsets inre angelägenheter, om vilka de icke böra hava kännedom.

För centralfängelserna å Långholmen, i Malmö, å Härianda och i Härnösand ävensom vid det såsom ungdomsfängelse använda strafffängelset i Uppsala äro å staten uppförda manliga lärarbefattningar, vid central-

8—202804. Löner egleringskommittén. Bet. LXIIT.

Lärarbefdaning ar nas omändring till assistenttjänster.

fängelset å Långholmen två samt vid vart och ett av de övriga en. Ifrågavarande manliga lärare åtnjuta för närvarande avlöning i form av arvode till samma belopp som avlöningen för assistenter i lägre grad samt erhålla jämväl, i likhet med assistenterna, förhöjningar av arvodet, motsvarande ålderstillägg, efter viss tids tjänstgöring. Lärarna äga emellertid på grund av anställningens art icke någon pensionsrätt och kunna ej vinna inträde i någon statsunderstödd anstalt för beredande av pension åt deras efterlevande.

Fångvårdsstyrelsen har i skrivelsen den 8 april 1919 framhållit, hurusom det onekligen skulle vara till fördel om ifrågavarande befattningar helt likställdes med assistenttjänster. Bleve lärarna i ordinarie stat upptagna såsom assistenter, vunnes å ena sidan för dem pensionsrätt och å andra sidan för fångvården större möjlighet att använda en var person å den syssla, vartill vederbörande bäst passade.

Det hade, enligt vad styrelsen upplyste, vid upprepade tillfällen förekommit, att manlig lärare bestritt assistenttjänst, varjämte det inträffat att assistent övergått till lärarbefattning. Genom sålunda skeende växling i arbetet vunnes enlig! styrelsens mening en allsidigare utbildning, som komme fångvården till godo. Det framhölls även, att assistenterna såsom sådana av styrelsen i förekommande fall ålagts att såsom undervisare biträda i fångskolorna, likasom lärare ålagts att biträda direktörerna i deras expeditions- och andra göromål. Ur dessa synpunkter syntes det styrelsen bäst att sammansmälta de bägge tjänstegrupperna till en enhetlig kår.

Uti förberörda framställning av pastorer och lärare vid fångvården har ock yrkande gjorts i enahanda riktning.

Enligt löneregleringskommitténs i betänkande, delen XVII, framlagda förslag skulle för kompetens till lärarbefattning vid fångvården erfordras folkskollärarexamen. Kommittén avsåg därvid ock, att sådan lärare, därest han på grund av bristande högre kompetens icke kunde vinna befordran till annan fångvårdstjänst, skulle beredas möjlighet att övergå till befattning vid folkskola. För sådant ändamål fann kommittén nödigt att för ifrågavarande lärare så ordnades, att tjänstårsberäkning och pensionsrätt såsom folkskollärare komme dem till godo. Avlöningen upptogs för-

5?

denskull i Kommitténs förslag såsom arvode. Enligt den av Kungl. Maj :t och riksdagen år 1910 antagna organisationen skulle visserligen avlöningen utgå i form av arvode, men såsom kompetensfordran uppställdes avlagd studentexamen. Till följd härav har den övergång från fångvården till folkskolan, som kommittén avsåg, i allmänhet icke kommit till stånd, ej liellei hava ifrågavarande lärare i denna sin egenskap kunnat beredas förmanen av pensionsrätt såsom folkskollärare.

Med den ökade betydelse, fångarnas undervisning erhållit såsom ett viktigt led för deras fostran till nyttiga och laglydiga medborgare, har, såsom i förberörda framställning uttalats, behovet av högre bildning hos lärarna gjort sig gällande. Det har sålunda erinrats, att fangarna i allmänhet redan genomgått folkskola, många till och med besökt allmänt läroverk eller motsvarande bildningsanstalt. Detta i förening med deras högre ålder gjorde, att undervisningen icke enbart kunde bestå i genomgåendet av bestämda kurser i läroböcker eller i läxläsning utan måste även avse bibringandet av allmänbildning och därför till stor del ske i föredragsform i likhet med föreläsningsverksamheten vid arbetarinstitut. Detta undervisningssätt föiutsatte enligt fängelselärarnas mening högre bildning hos läraren, varför varken folkskollärar- eller studentexamen ansåges vara fullt tillräcklig. Av de sex fängelselärarna på ordinarie stat vore, enligt vad som meddelats, 4 filosofie kandidater, 2 hade akademisk bildning utan att dock hava avlagt examen.

Av det anförda synes kommittén framgå, att av fängelselärarna måste krävas ett icke obetydligt mått av högre bildning. Det skulle sålunda till och med kunna ifrågasättas fordran på akademisk utbildning. Därest emellertid, såsom kommittén förutsätter, fängelsepastorerna komma att i största möjliga omfattning ägna sig åt undervisningen även i andra än religiösa ämnen inom fängelseskolorna, synes akademisk examen icke behöva oundgängligen krävas av fängelselärarna, varemot pedagogisk utbildning, ådagalagd exempelvis genom folkskollärarexamen, måste anses oundgänglig.

Det nu väckta förslaget att låta fängelselärarbefattningarna sammansmälta med assistenttjänsterna anser sig kommittén kunna biträda. Såsom fångvårdsstyrelsen framhållit, måste det nämligen vara till fördel för

fångvården att i största möjliga utsträckning kunna tilldela de till den sålunda förenade tjänstemannagruppen hörande personer de arbetsuppgifter, för vilka vederbörande är bäst danad, något som ofta icke kan utrönas förrän efter en viss tids tjänstgöring. För en sammanslagning av ifrågavarande grupper synes ock kommittén tala den omständigheten att de särskilda gruppernas åligganden redan för närvarande icke äro strängt avgränsade från varandra utan i viss mån kunna ingripa i varandra, något som givetvis underlättat den övergång mellan grupperna som, enligt vad som upplysts, ej sällan ägt rum.

Då sålunda en sammanslagning av lärår- och assistentgrupperna torde få anses önskvärd, synes kommittén icke anledning förefinnas att, såsom ifrågasatt blivit, giva någon särskild benämning åt de befattningshavare, vilka visserligen huvudsakligen kunna komma att sysselsättas med undervisningen, men dock böra hava skyldighet att jämväl utföra åligganden, som hittills tillkommit assistenter.

Kvinnlig Fångvårdsstyrelsen har i skrivelsen den 8 april 1919 uttalat, att det

assistent. vore till fördel för fångvården, därest vid det för kvinnor bestämda centralfängelset i Växjö direktörens närmaste hjälp, assistenten, stode kvinnovården närmare och själv vore kvinna. Assistenttjänsten i fråga borde för ändamålet omregleras till kvinnlig befattning med jämförelsevis hög avlöning, så att en verkligt framstående kraft kunde förvärvas för densamma. Visserligen inrymdes vid nämnda fängelse även ett mindre antal manliga fångar i en särskild byggnad, men den närmaste tillsynen över denna avdelning kunde enligt styrelsens mening överlåtas åt fängelsets främste bevakningsman med befrielse för den kvinnliga assistenten.

Styrelsen har tillika framhållit såsom ett önskemål fyllandet av nuvarande brist pa tillgång inom fångvården av kvinnlig befattningshavare av den ställning och utbildning, att styrelsen kunde från en sådan befattningshavare inhämta sakkunniga upplysningar och råd i frågor, som beröra de kvinnliga fångarnas vård ävensom utspisningsförhållanden med mera. Den sociala uppgift, som enligt styrelsens mening måste vara på det närmaste förknippad med dess verksamhet, skulle även i andra avseenden kunna tillgodoses, om till styrelsens förfogande stode på det so-

dala området erfarna kvinnor. Detta behov skulle enligt styrelsens uppfattning tillgodoses genom inrättande av kvinnliga assistentbefattningar.

Sådan befattningshavare kunde nämligen av styrelsen inkallas till överläggning, då frågor av omnämnda art förelåge.

Fångvårdssällskapets styrelse har i sin nämnda skrivelse förklarat sig på det livligaste förorda detta fångvårdsstyrelsens förslag.

Ett genomförande av förslaget att vid det för kvinnor avsedda centralfängelset i Växjö utbyta den manliga assistenten mot en kvinnlig befattningshavare i motsvarande ställning anser kommittén kunna bliva till väsentlig fördel för vården av kvinnliga fångar. Därest nämligen för befattningen i fråga kan vinnas en lämplig kvinna, bör hon genom sin närmare förståelse av de kvinnliga säregenskaperna hos fångarna kunna lättare vinna deras förtroende och å dem utöva starkare inverkan, än om befattningen innehaves av en man. Härtill kommer den fördel för fångvårdsstyrelsen, som skulle vinnas därav, att styrelsen finge tillgång till en i avseende å vården av kvinnliga fångar särskilt sakkunnig person, från vilken styrelsen skulle kunna inhämta upplysningar och råd i dithörande frågor.

För behörighet till kvinnlig assistentbefattning synes kommittén i allmänhet böra fordras att hava avlagt studentexamen eller avgångsexamen från högre lärarinneseminariet eller åtminstone att hava genomgått åttaklassigt högre läroverk för flickor; därjämte bör vederbörande hava med gott vitsord tjänstgjort någon tid inom fångvården.

Vid centralfängelset i Växjö finnes anställd en lärarinna med avlö- Läran »re ning i form av arvode. Av liknande skäl, som anförts i fråga om de man - gens omänd liga lärarbefattningarnas omändring till assistenttjänster, synes kommittén Qvinnlig den nyssnämnda lärarinnan lämpligen böra erhålla ordinarie anställning i egenskap av kvinnlig assistent. I avseende å arbetsfördelningen mellan de sålunda tilltänkta bägge kvinnliga assistenterna bör givetvis i tillämpliga delar gälla vad kommittén förut antytt i fråga om de manliga assistenterna.

För behörighet till kvinnlig assistentbefattning med huvudsaklig uppgift att bestrida undervisning böra gälla enahanda fordringar som nyss angivits i fråga om kvinnlig assistenttjänst i allmänhet, dock att för ifråga-

62 Ordinarie uppsyning 8mansbefattningar.

varande assistent i varje fall fordran måste uppställas på erforderlig pedagogisk utbildning.

Enligt den år 1910 antagna organisationen av fångvårdsstaten voro såsom ordinarie befattningar, tillhörande den manliga bevakningspersonalen, upptagna uppsyningsman, överkonstaplar och vaktkonstaplar. Vid den år 1914 beslutade löneregleringen för bevakningspersonalen vidtogs bland annat den förändringen, att uppsyningsmansbefattningarna skulle tillsättas allenast med förordnande tills vidare mot åtnjutande för befattningarnas innehavare av visst arvode såsom tillskott till överkonstapelsavlöningen. Nämnda anordning tillkom i huvudsak för att förhindra, att ersättningen till uppsyningsman skulle uppgå till eller överstiga avlöningen till de lägsta tjänstemännen av högre grad, vilkas avlöningar då icke voro föremål för reglering.

Uti eu till Kung! Maj :t den 25 februari 1918 inkommen framställning från C. O. Pettersson med flera tillförordnade uppsyningsmän har yrkats, bland annat, att, med indragning av motsvarande antal överkonstapelstjänster, de i egenskap av uppsyningsmän tjänstgörande överkonstaplar måtte återuppföras såsom uppsyningsmän å ordinarie stat. Vid nämnda framställning äro jämväl fogade uttalanden av en del fängelsedirektörer ävensom en kronohäktesföreståndare, vilka samtliga tillstyrkt framställningen i fråga.

I fångvårdsstyrelsens skrivelse den 8 april 1919 har beträffande förevarande spörsmål erinrats, bland annat, att styrelsen tidigare anmärkt mot den nu gällande anordningen, att uppsyningsmännens auktoritet kunde komma att därigenom lida. Om också erfarenheten under den gångna tiden icke kunde anses hava på något mera framträdande sätt besannat denna farhåga, hade det dock visat sig, att uppsyningsmansbefattningarna, vilka icke åtföljdes av någon högre pension än överkonstapelstjänsterna, vore mindre eftersträvansvärda, än att en framstående förmåga för erhållande av ett uppsyningsmansförordnande skulle vilja underkasta sig förflyttning till annan ort med uppbrott från ett ställe, där vanor och vänskapsband kvarhölle. Och den sporre för ambitionen, som befordran till en högre ordinarie tjänst lörde med sig, vunnes icke på samma sätt genom ett förordnande. Uppsy-

mngsmännen kände sig själva icke gentemot övriga överkonstaplar intaga den auktoritativa ställning, som befattningen avsåge, om de ock i själva verket åtnjöte densamma. Då någon motvägande fördel av den nuvarande anordningen icke iakttagits, hemställde styrelsen om återgång till tidigare förhållanden.

Av de särskilda framställningar till Kungl. Maj:t, som den 4 juni 1919 och den 5 januari 1920 avgivits av Sveriges fångvårdsmannaförbund rörande lönereglering för bevakningspersonalen vid fångvården, framgår, att jämväl nämnda personalsammanslutning avsett, att uppsyningsmansbefattningarna åter skulle besättas med ordinarie innehavare.

Det nu föreliggande förslaget att uppföra uppsyningsmansbefattningar såsom ordinarie tjänster innebär en återgång till den före år 1915 gällande organisationen i nämnda hänseende. Då emellertid den nu tillämpade anordningen på sin tid tillkom huvudsakligen av lönetekniska skäl och det förut gällande systemet, kommittén veterligt, icke haft att uppvisa några olägenheter, torde något principiellt hinder icke böra möta mot en förändring i föreslagen riktning. Och då de till stöd för en dylik åtgärd anförda skälen, särskilt beträffande förbättrad pensionsrätt för uppsymngsmän, synts kommittén värda beaktande, har kommittén ansett sig böra tillstyrka, att såsom ordinarie befattningar vid fångvårdsstaten uppföres ett antal uppsyningsmanstjänster.

I skrivelsen den 8 april 1919 har fångvårdsstyrelsen uttalat såsom sin mening, att i samband med den utveckling av arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna, vilken vore under genomförande i följd av det ökade antalet fångar i gemensamhet, en uppdelning av nuvarande bevakningstjänster borde ske sålunda, att den för egentlig bevakningstjänst anlitade personalen räknades för sig under bibehållande av nuvarande benämningar samt den för arbetsdriften använda yrkeskunniga personalen räknades för sig under särskilda tjänstetitlar.

Styrelsen ansåg dock därvid böra framhållas, att jämväl av den för arbetsdriften anställde måste fordras kännedom om bevakningstjänsten och därmed förenade plikter. Såsom såväl fångvårdsmannaförbmidet som direktörerna, vilka samfällt förordat kårens uppdelning efter de angivna

Arbets-

ledare.

grunderna, i nämnda syfte erinrat, borde ingen anställas i egenskap av arbetsledare utan att förut hava i nöjaktig tid tjänstgjort såsom bevakning. Ej heller borde arbetsledare anställas i ordinarie tjänst såsom sådan utan att hava under tjänstgöring i arbetsdriften tillräckligt länge prövats. Fångvårdsstyrelsen instämde däri och ville så mycket hellre betona vikten av dylika prov som erfarenheten i många fall ådagalagt, hurusom arbetsledare, som intagits direkt från de fria yrkena, haft svårt att rätt uppfatta sina nya åligganden.

Under nuvarande förhållanden hade det, såsom styrelsen vidare erinrade, visat sig medföra olägenhet, att en arbetsledare med ställning och benämning såsom uppsyningsman eller överkonstapel funnit sig vara bevakningens förman även i den vanliga bevakningstjänsten. Detta borde genom uppdelningen kunna undvikas; och genom en titelförändring skulle förhållandet klarläggas. Förändringen skulle medföra fördelen av särskild befordringstur inom bevakningskåren och särskild inom arbetsledarkåren. Arbetsledarna, vilka alla hade utbildning i praktiska yrken, stode till följd därav på en något anspråksfullare nivå i fråga om inkomstmöjligheter i civil verksamhet, och det kunde enligt styrelsens mening vara nödvändigt att tidigare befordra en sådan till den högre graden än vaktkonstapeln till överkonstapel. När under nuvarande förhållanden det varit nödvändigt att tidigare befordra en arbetsledare för att få behålla honom inom fångvården, hade detta ej kunnat ske utan att uppväcka en viss misstämning inom bevakningskåren.

Jämväl för kommittén har det framstått såsom lämpligt, att åtminstone vissa av de för arbetsdriften anställda befattningshavare bilda särskilda grupper, skilda från den egentliga bevakningspersonalen, detta särskilt med hänsyn till önskvärdheten att kunna åstadkomma rättvisare befordringstur inom arbetsledarkåren och inom bevakningskåren. Såsom förhållandena hittills varit, torde ej sällan de till den egentliga bevakningskåren hörande tjänstemännen hava blivit lidande i befordringshänseende till förmån för arbetsledarna, på grund av nödvändigheten att kunna tillförsäkra fångvården skickliga yrkesmän. Med hänsyn till nuvarande ringa antal ålderstillägg och långa perioder för ålderstilläggs intjänande torde nämligen

styrelsen i många fall hava måst tillgripa befordran till högre grad för att kunna bereda vederbörande erforderlig avlöningsförhöjning.

Kommittén vill emellertid framhålla, att för arbetsledarna — likasom för övriga tjänstemän — befordran till högre tjänst icke bör ske i andra fall än då mera kvalificerade eller ansvarsfulla arbetsuppgifter påläggas tjänstemannen i och med befordringen, och att sålunda befordringen ej må företagas allenast för att förskaffa vederbörande en avlöningsförhöjning på grund av långvarig tjänst eller dylik anledning. Vidare anser kommittén det böra i instruktion och arbetsordning fullt tydligt klarläggas, att ett särskiljande av arbetsledartjänster från den egentliga bevakningskåren icke får anses innebära någon befrielse för de speciella arbetsledarna att, i den mån sådant är erforderligt, undantagsvis utföra egentlig bevakningstjänst, något som särskilt kan vara av behovet påkallat dels under tider, då bevakningsmän tagas i anspråk för fångtransporter, dels för beredande åt dessa senare tjänstemän av söndagsvila, dels ock vid sjukdomsfall.

Att, såsom styrelsen föreslagit, en viss tids provtjänstgöring såväl i bevakningstjänst som i arbetsdriften måste fordras, innan ordinarie arbetsledarbefältning må kunna erhållas, anser kommittén vara självfallet för att arbetsledarbefattningarna städse må varda besatta med fullt lämpliga och för sina uppgifter inom fångvården väl skickade yrkesmän.

I fråga om den omfattning, i vilken ett särskiljande av arbetsledare bör ske, är emellertid kommittén av en från styrelsens uppfattning något avvikande mening. Beträffande den lägsta graden av arbetsledare synes nämligen kommittén icke förefinnas tillräcklig anledning att företaga en dylik uppdelning, utan torde det snarare medföra vissa fördelar att hänföra dylika arbetsledare till den egentliga bevakningskåren. I många fall torde det jämväl vara synnerligen svårt, ja till och med omöjligt att uppdraga en bestämd gräns mellan arbetsledarskap och bevakningstjänst, och gäller detta framför allt beträffande sådana arbetsgrenar, som icke fordra någon särskild yrkeskunskap, eller inom vilka endast ett fåtal fångar sysselsättas.

Vidkommande arbetsledare i högre grader anser kommittén däremot av förut anförda skäl ett särskiljande av dessa från den egentliga bevakningspersonalen vara önskligt. För dessa särskilda arbetsledare har kom-

9—202804. Lönereglerin^skommittén. Bet. LXIll.

66 Kokerskornas tjänste ställning.

mittén tänkt sig benämningarna yrkesmästare av 2:a klass, motsvarande överkonstaplar, och yrkesmästare av 1 :a klass, motsvarande uppsyningsman.

Till gruppen yrkesmästare av 1 :a klass torde även böra hänföras maskinisten vid de omfattande ångpanneanläggningarna vid centralfängelset å Långholmen. Maskinisterna vid de något mindre anläggningarna vid centralfängelserna i Malmö, å Härianda och i Härnösand torde däremot böra inordnas bland yrkesmästare av 2:a klass. Till sistnämnda grupp synes även böra räknas biträdande maskinisten vid centralfängelset å Långholmen. ' 1 1 ; i i

I fråga om antalet yrkesmästare i de särskilda klasserna i övrigt återkommer kommittén längre fram i detta betänkande.

Vad förut är sagt gäller allenast manliga tjänstemän. Att i fråga om kvinnliga tjänstemän av nuvarande lägre grad företaga en uppdelning i arbetsledare och egentlig bevakningspersonal har icke ifrågasatts av fångvårdsstyrelsen och synes icke heller kommittén vara påkallat.

I nu gällande stat finnas uppförda 13 ordinarie kokerskebefattningar. Ifrågavarande befattningshavare äro placerade vid flertalet straffängelser och hava så gott som uteslutande till åliggande att tillreda utspisningen åt fångarna. Vid kronohäkten kan däremot i regeln såväl bevakning av kvinnliga fångar som tillredningen av mat handhavas av samma person, en vaktfru. Vid centralfängelserna besörjes mattillredningen huvudsakligen av gemensamhetsfångar under uppsikt av bevakningspersonal.

Före 1910 års lönereglering avlönades kokerskorna från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, och innehade de sålunda icke ordinarie anställning. Då dessa befattningar förändrades till ordinarie tjänster, torde detta icke hava betingats av befattningarnas beskaffenhet i och för sig utan synes huvudsakligen hava föranletts av önskan att bereda kokerskorna en bättre ställning än som dittills varit förenad med icke ordinarie tjänst.

Sedan emellertid numera även med extra ordinarie anställning anses lämna följa åtskilliga av de förmåner, som äro beskärda ordinarie tjänstemän, såsom avlöning under sjukdom, kostnadsfri ledighet motsvarande semester samt förhöjning av avlöningen efter viss tids tjänstgöring, varjäm-

te riksdagen i ej ringa omfattning plägat tilldela ålderdomsunderstöd åt dylika befattningshavare efter långvarig tjänst, synes det kommittén som om med hänsyn till ifrågavarande kokerskebefattningars hela karaktär det vore riktigare att hänföra dessa kokerskor till icke-ordinarie befattningshavare, så mycket mer som likartade befattningar inom andra verk icke ansetts böra innehavas med ordinarie anställning.

Vid nn angivna förhållanden har kommittén funnit sig böra föreslå, att fängelsekokerskorna icke vidare må uppföras bland ordinarie befattningshavare.

Vad nu är sagt avser emellertid icke att göra någon ändring i ställningen för sådana ordinarie vaktfruar, vilka jämte sin bevakningstjänst hava att ombesörja mattillredning.

Under den avdelning i detta betänkande, som behandlar övergångsförhållanden, kommer kommittén att yttra sig rörande vissa åtgärder beträffande nuvarande innehavare av ordinarie kokerskebefattningar.

68 III. Tjänsternas placering pä avlöningsskalan samt antalet befattningshavare i de olika tjänstegraderna.

HuTiidgriin- på sätt framgår av kommitténs den 3 november 1920 avgivna betän-

defnya av- kande, delen LXII, innefattande utredning och förslag beträffande ny de- 1 stenfot?" finitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk, har kommittén avsett, att det i nämnda betänkande framlagda förslag till avlöningsreglemente skulle äga tillämpning å befattningshavare hos fångvårdsstyrelsen och vid fångvårdsstaten.

Beträffande de avlöningsprinciper, som kommit till uttryck i nämnda reglementsförslag, vilket nära ansluter sig till det för kommunikationsverken nu gällande avlöningsreglementet, hänvisar kommittén till den närmare redogörelse därför, som lämnats i nyssnämnda betänkande. I detta sammanhang må allenast erinras om följande.

De vid vissa verk — och gäller detta särskilt fångvårdsstaten — nu förekommande olika slag av naturaförmåner och ersättningar vid sidan av den egentliga avlöningen, såsom fri bostad med bränsle eller ersättning därför och beklädnad in natura eller beklädnadsersättning m. m., skulle i allmänhet borttagas.

För det stora flertalet ordinarie tjänstemän inom olika verk skulle gälla en i 9 § i reglementsförslaget intagen, vid nu förevarande betänkande såsom bilaga 2 fogad gemensam löneplan, upptagande under tre olika avdelningar erforderligt antal lönegrader med en eller flera löneklasser inom varje lönegrad och med särskilda inom varje löneklass för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp. Löneplanens tre avdelningar skulle avse, den första,

A, chefer och därmed jänmställda manliga befattningshavare, den andra,

B, andra manliga tjänstemän samt den tredje, C, kvinnliga tjänstemän.

69 I särskild vid avlöningsreglementet fogad tjänsteförteckning skulle angivas antalet ordinarie befattningar vid vederbörande verk ävensom i regeln de särskilda lönegrader, till vilka befattningarna skulle vara hänförliga enligt löneplanen.

För begagnande av tjänstebostad skulle ersättning i viss ordning erläggas genom avdrag å avlöningen.

* *

*

Då kommittén skolat föreslå, i vilka lönegrader de ordinarie tjänsterna i fångvårdsstyrelsen och vid fångvårdsstaten skola placeras inom den tilltänkta löneplanen, har kommittén givetvis därvid sökt verkställa ett med hänsyn till arbetsuppgifternas art och ansvar riktigt inbördes värdesättande av de olika tjänsterna, med iakttagande tillika att, i den mån så lämpligen kunnat ske, tjänster inom fångvården likställas med närmast jämförliga tjänster inom centrala ämbetsverk i allmänhet ävensom med likartade befattningar inom kommunikationsverken.

Vad beträffar flertalet befattningar inom fångvårdsstyrelsen, vilken för närvarande är reglerad efter den s. k. statskontorstypen, giver sig en dylik jämförelse med befattningar vid andra verk så gott som av sig själv.

Annorlunda ställer sig saken emellertid beträffande personal vid fångvårdsstaten på grund av detta verks egenart.

I sådant hänseende må uppmärksammas, hurusom fängelsetjänstgöringen med hänsyn till dess för sinnet nedtryckande beskaffenhet måste anses synnerligen tung. Vidare är att märka, att befattningshavaren i fängelsetjänsten är utsatt för kroppsliga vådor såväl genom överfall från fångars sida som ock till följd av vistelsen i de ofta dragiga fängelsekorridorerna. Detta gör, att fångvårdstjänsten visat sig jämförelsevis mindre eftersträvad än statstjänster inom flertalet andra områden.

Även en annan omständighet bör i detta sammanhang framhållas, nämligen att fångvården av sina tjänstemän måste fordra särskilda kvalifikationer. Då nämligen fångvårdens förnämsta uppgift är att till laglydiga och i moraliskt avseende oförvitliga medborgare söka fostra de i fångvårdspersonalens vård anförtrodda individer, måste givetvis å fångvårdspersonalen ställas stora krav i avseende å karaktär och vandel samt upp-

Allmänisa synpunkter vill fångrårdspersonalens placering på den nya avlöningsskalan.

trädande i övrigt, och gäller detta befattningshavare i såväl högre som lägre grader.

De allmänna fordringar, som i sådant hänseende böra ställas på eu fångvårdsrnan, torde tydligt framgå av följande föreskrifter i den för befattningshavare vid fångvårdsstaten gällande arbetsordning:

»Tjänsteman vid fångvårdsstaten bör städse ihågkomma fångvårdens uppgift och de förpliktelser, som äro honom i tjänsten ålagda. Han skall i och utom tjörnsten med noggrannhet aktgiva på sig själv, iakttagande ett hedrande uppträdande till gott föredöme och befästande av eget anseende. Den, som åsidosätter moralens och. nykterhetens fordringar eller för ett oordnat levnadssätt, är icke i fångvårdens tjänst användbar.

. Mot fångarna skall t jänstemannen iakttaga allvar och lugn i förening med välvilja samt ett värdigt bemötande. Han skall beflita sig att genom det bästa föredöme påverka dem till lydnad för givna föreskrifter, till gudsfruktan, sedlighet, ordning och Hit. Användande av svordomar eller annat ohöviskt tal är strängeligen förbjudet. Tjänsteman får icke med fånge eller i fånges närvaro förhandla frågor om fångvårdsanstaltens förvaltning eller om dess tjänstemäns förhållanden, ej heller eljest med fånge inlåta sig i samtal, som ej av tjänsten påkallas».

Nu anförda omständigheter hava synts kommittén vara av beskaffenhet att böra tagas i betraktande vid ett värdesättande av tjänster vid fångvårdsstaten.

bes i ännu an- ^å det gäller att företaga en inbördes gruppering av befattningsha-

letoiäiiiarb" Vare ^ fångvårdsstaten> måste denna gruppering i viss mån anknyta sig befuttnin- till de särskilda befattningarnas placering vid olika slag av fångvårdsanstalter. Det har vid sådant förhållande synts kommittén lämpligast att i sammanhang med grupperingsspörsmålet jämväl behandla frågan om antalet ordinarie befattningar inom de skilda tjänstekategorierna.

Vad fångvårdsstyrelsen angår, har kommittén redan i det föregående angivit antalet av de särskilda ordinarie befattningarna enligt den av kommittén föreslagna organisationen.

Vidkommande fångvårdsstaten bör vid bestämmandet av antalet ordinarie befattningar i olika grader i möjligaste mån hänsyn tagas till den minskning av tjänstemännens antal, som kan betingas av skedd nedläggning tills vidare av centralfängelset i Karlskrona i sin helhet samt av större delen av centralfängelset i Norrköping. I sådant hänseende har ock kom-

mitten redan i det föregående angivit vissa åtgärder beträffande de nuvarande pastors-och kamrerarbefattningarna vid nämnda fängelser, och kommer kommittén att jämväl i det följande framlägga förslag i samma syfte i avseende å assistenttjänsterna vid dessa fängelser.

Även om på grund av anförda förhållanden någon minskning av antalet ordinarie befattningar i vissa högre grader torde kunna företagas, synes detta däremot icke lämpligen böra ske vad de egentliga bevakningstjänsterna beträffar. Kommittén har nämligen uppmärksammat, hurusom från fångvårdsstyrelsens sida vidtagits förberedande åtgärder för att tjänstgöringstiden för egentlig bevakningspersonal må kunna reduceras. I sådant hänseende må erinras, hurusom — frånsett fångtransporter tjänstgöringstiden för denna personal hittills varit bestämd till omkring /O timmar för vecka, men att avsikten nu är att densamma skulle minskas till vid pass 56 timmar för vecka. Kommittén har visserligen icke funnit bevakningspersonalens tjänstgöring i allmänhet vara av kroppsligt mera ansträngande art, men har kommittén, med hänsyn bland annat till det förhållandet, att i tjänstgöringen i regeln ingår mera regelbunden söndags- och nattjänstgöring, ansett en dylik reduktion av arbetstiden skälig, dock under förutsättning att tjänstgöringen är av effektiv beskaffenhet och icke har karaktären av allenast beredskapstjänst. Vid nu angivna förhållande torde en eljest måhända tänkbar minskning av antalet bevakningstjänstemän mer än väl uppvägas av det större personalbehovet för genomförande av antydda åtgärd.

Uti den av Kungl. Maj :t fastställda staten å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll för år 1921 har sålunda beräknats, att utöver den å gällande ordinarie stat uppförda personal i lägre grader skulle erfordras ett icke ringa antal extra ordinarie tjänstemän, nämligen 5 överkonstaplar med uppsyningsmansförordnande, 11 överkonstaplar utan dylikt förordnande, 118 vaktkonstaplar och 14 vaktfruar.

*

*

*

ptfce8rii™ai Kommittén övergår nu till att framlägga förslag i fråga om de särlönegrader skilda ordinarie tjänsternas placering å den tilltänkta löneskalan, med angivande tillika av antalet befattningar inom de särskilda tjänstegraderna.

Fångvårds-

styrelsen.

Chefen.

Chefen för fångvårdsstyrelsen tillhör för närvarande den s. k. högre överdirektörsgraden. Härutinnan anser sig kommittén icke böra föreslå någon ändring, och bör han fördenskull hänföras till 2:a lönegraden av den under 9 § i förslaget till avlöningsreglemente upptagna avd. A.

iiga9tjänste den Övriga manliga ordinarie personalen inom fångvårdsstyrel-

män hos sty- sen beträffar, torde — i överensstämmelse med de grunder, som angivits i kommitténs förut omförmälda betänkande, delen LXII — under avd. B i löneplanen böra i nedanstående lönegrader upptagas:

2 vaktmästare, under beteckningen expeditionsvakter, i 1 :a lönegraden,

1 förste vaktmästare, med benämningen förste expeditionsvakt, i 3:e lönegraden,

2 notarier och 2 revisorer i 13 :e lönegraden,

2 sekreterare och 1 kamrerare i 15 :e lönegraden,

3 byrådirektörer i 18 :e lönegraden samt

2 byråchefer i 20 :e lönegraden.

De föreslagna 3 assistenterna inom styrelsen synas kommittén böra åtminstone tills vidare likställas med assistenter i lägsta grad vid fångvårdsstaten. Såsom kommittén i det följande kommer att föreslå, skulle dessa sistnämnda hänföras till 9:e lönegraden, vadan enahanda lönegrad torde böra bestämmas för de nu ifrågavarande assistenterna.

tjänstemän Då kommittén nu har att övergå till frågan om de kvinnliga befatt-

ho8 *rel~ niugshavarnas inom styrelsen placering å den i löneplanen ingående avdelningen C, anser sig kommittén till en början böra erinra därom, att kommittén i sitt förenämnda betänkande, delen LXII (sid. 18—19), uttalat sig för inrättande av en grupp kvinnliga biträdesbefattningar lägre än nuvarande första gradens skrivbiträdestjänster och med lägre avlöning än som vid kommunikations verken för närvarande är bestämd för kvinnliga kontorsbiträden. De sålunda ifrågasatta nya befattningarna, av vilkas innehavare skulle ford-

ras allenast folkskolebildning, har kommittén avsett för utförande av enklare skrivarbeten och andra mindre krävande göromål. För dessa befattningshavare har kommittén föreslagit tjänstetiteln skrivbiträden.

I avseende å de nuvarande innehavarna av hittillsvarande första gradens skrivbiträdesbef attningar har emellertid kommittén, såsom ock av nämnda betänkande framgår, icke ansett någon rubbning kunna ifrågasättas, utan synas desamma böra fortfarande tillerkännas de förmåner, som redan äro eller komma att bliva förenade med denna eller motsvarande grad; men kommittén har funnit det lämpligen kunna och höra föreskrivas, att, därest en befattning av denna grad blir ledig, densamma icke må tillsättas, förrän utrett blivit, om icke de göromål, som äro förenade med densamma, kunna anförtros åt en befattningshavare med den utbildning, som den föreslagna nya graden avser, och följaktligen den lediga befattningen i den mot den nuvarande första graden svarande graden lämpligen bör ersättas med en befattning av den ifrågasatta nya lönegraden.

Då kommittén i det föregående föreslagit inrättande av nya ordinarie kvinnliga biträdesbefattningar hos fångvårdsstyrelsen, anser sig kommittén böra — i sammanhang med de övriga kvinnliga befattningarnas gruppering — tillse, huruvida någon eller några av förstnämnda nya tjänster därvid lämpligen må kunna hänföras till den föreslagna nya graden.

Vad då först beträffar de ifrågasatta två nya ordinarie skrivbiträdena, nämligen ett å kansliavdelningen och ett å arbetskontoret, synas dessa, vilka huvudsakligen skulle hava att utföra renskrivning, kunna upptagas i den nya lägsta graden, vilken å förslaget till löneplan betecknats såsom 1 :a lönegraden.

För den nuvarande ordinarie biträdesbefattningen av första graden å kansliavdelningen skulle däremot, enligt vad kommittén inhämtat, avses icke blott renskrivningsgöromål, utan även expediering av utgående skrivelser, vilket senare arbete fordrar så väl synnerlig ordentlighet som ock en viss omdömesförmåga. Då härtill kommer att denna befattning redan är besatt med ordinarie innehavare, torde densamma enligt kommitténs förut angivna mening i varje fall böra nu uppföras i den föreslagna 2:a lönegraden såsom kontorsbiträde.

De huvudsakligen för straffregistersavdelningen och för revisionsav-

10—202S04. Löneregleringskommittén. Bet. LXIII.

74 Fångvårds-

staten.

Manliga

tjänstemän

Vaktkon-

staplar.

delningen avsedda bägge kvinnliga biträdesbefattningarna av nuvarande första graden äro jämväl besatta med ordinarie innehavare, vadan befattningarna åtminstone för närvarande torde böra uppföras i 2:a lönegraden såsom kontorsbiträden.

Såsom kanslibiträdestjänster med avlöning enligt den föreslagna 3:e lönegraden synas kommittén böra upptagas dels de två redan befintliga, till nuvarande andra biträdesgraden bänförliga, ordinarie kvinnliga befattningarna, nämligen en å straffregistersavdelningen och en å kameralavdelningen, dels ock den föreslagna nya kvinnliga tjänsten å sociala avdelningen, vilka samtliga befattningar äro avsedda för utförande av mera kvalificerade göromål.

Vad slutligen beträffar de föreslagna kvinnliga registrators- och kassörsbefattningarna, böra dessa, i likhet med motsvarande befattningar inom andra verk, enligt kommitténs mening upptagas såsom kontorsskrivare i den tilltänkta 5:e lönegraden för kvinnliga tjänstemän.

Såsom i det föregående framhållits, bör, vid placering av tjänster vid fångvårdsstaten i vederbörande lönegrader å löneplanen, enligt kommitténs mening hänsyn tagas till de säregna förhållanden, varunder fångvårdspersonalens tjänstgöring äger rum, samt de särskilda kvalifikationer, som måste ställas å fängelsetjänstemännen. Kommittén har i enlighet härmed ansett sig i regeln böra för ifrågavarande tjänstemän föreslå en löneställning, som måhända eljest icke skulle hava enligt vanliga grunder tillkommit dem, och som i varje fall icke får anses normerande för befattningshavare i allmänhet.

Vad då till en början beträffar vaktkonstaplar vid fångvårdsstaten, åtnjuta dessa för närvarande, frånsett dyrtidstillägg, en avlöning av 1,300 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, samt tillfällig löneförbättring å 300 kronor. Härtill kommer beklädnadsersättning å 100 kronor samt förmånen av fri bostad jämte bränsle eller ersättning därför efter i orten gällande priser.

Ifrågavarande befattningshavare, vare sig de äro avsedda enbart för bevakningstjänst eller tillika tjänstgöra vid arbetsdriften, anser kommittén

höra hänföras till 2 :a lönegraden under avd. B i förslaget till löneplan. Beträffande dessa tjänstemän, likasom övriga ordinarie befattningshavare vid fångvårdsstaten, är därvid att märka, att de icke vidare skulle, frånsett dyrtidstillägg, utöver sålunda bestämd kontant avlöning, jämte i förekommande fall kallortstillägg, åtnjuta ytterligare förmåner i form av beklädnadsersättning eller fri bostad med bränsle eller däremot svarande ersättning.

Antalet ordinarie vaktkonstaplar, vilket enligt nu gällande stat utgör 402, har ansetts böra tills vidare bibehållas å den nya staten.

I 4 :e lönegraden torde böra upptagas överkonstaplar samt yrkesmäs- överkontur e av 2 :a klass, vilka hittills ingått bland överkonstaplarna. För befatt- Yrkesmästare ningshavare i den nuvarande överkonstapelsgraden utgör nu avlöningen 1,550 kronor med två ålderstillägg å 100 kronor samt tillfällig löneförbättring å 300 kronor. Därjämte åtnjutes beklädnadsersättning å 100 kronor samt förmån av fri bostad med bränsle eller ersättning därför.

Enligt gällande ordinarie stat utgör antalet överkonstaplar utan uppsyningsmansförordnande 69. Jämväl å den nya staten torde sammanlagda antalet ordinarie överkonstaplar och yrkesmästare av 2 :a klass böra sättas till 69. Av dessa skulle, enligt inom fångvårdsstyrelsen gjorda beräkningar,

23 inordnas bland yrkesmästare av 2 :a klass, däribland 4 med tjänstgöring såsom maskinister, och övriga 46 såsom överkonstaplar avses för bevakningstjänst.

Såsom förut är nämnt, skulle enligt kommitténs förslag i stället för Uppsyning-

män.

överkonstaplar med uppsyningsmansförordnande, till vilka hittills för sagda Yrkesmäsuppdrag utgått särskilt arvode å 200 kronor, inrättas två med varandra a

jämnställda grupper av ordinarie befattningshavare, uppsyningsmän och yrkesmästare av 1 :a klass. Dessa anser kommittén böra ställas en lönegrad högre än överkonstaplar och yrkesmästare av 2:a klass eller sålunda i 5:e lönegraden.

Antalet överkonstaplar med uppsyningsmansförordnande är i nu gällande ordinarie stat upptaget till 15. Å den nya staten anser kommittén böra uppföras 3 befattningar, såsom yrkesmästare av 1 :a klass, vilka skulle avses för centralfängelset å Långholmen dels såsom föreståndare för de stora skrädderi- och skomakeriverkstäderna och dels såsom förste maski-

nist vid ångpanneanläggningen. För bevakningstjänst torde erfordras åtminstone 12 ordinarie uppsyningsman, vilket antal kommittén ock beräknat å den nya staten.

Kronohaktes- De å ordinarie stat uppförda kronohäktesföreståndarna tillhöra för

föreståndare. o

närvarande två olika avlömngsgrupper. Föreståndare i den lägre avlönade gruppen äro nu placerade vid kronohäktena i Norrtälje, Karlshamn, Varberg, Uddevalla, Hudiksvall och Haparanda; till den högre gruppen höra föreståndarna vid kronohäktena i Nyköping, Västervik, Visby, Ystad, Halmstad, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå. Avlöningen utgör för den lägre gruppen 2,100 kronor med två ålderstillägg å 200 kronor, vartill kommer tillfällig löneförbättring å 525 kronor. För den högre gruppen är avlöningen bestämd till 2,600 kronor med två ålderstillägg å 200 kronor, varjämte tillfällig löneförbättring utgår med 650 kronor. Samtliga kronoliäktesföreståndare åtnjuta tillika fri bostad jämte bränsle, vilken förmån emellertid i ett fall utbytts mot kontant ersättning.

Enligt den nu gällande grupperingen av kronohäktena hava till den högre gruppen hänförts dels förutvarande länsfängelser och dels de till cellantalet största av de övriga häktena, nämligen de i Västervik, Ystad och Sundsvall, under det att övriga kronohäkten tillhöra den lägre gruppen. Fråga har uppstått, huruvida ej en omgruppering av kronohäktena nu borde företagas, och har därvid föreslagits, att till grund för grupperingen skulle läggas antingen medeltalet av under de senare åren vid vederbörande häkte förvarade fångar eller ock cellantalet. Särskilt har inom kommittén framhållits, hurusom arbetet vid kronoliäktet i Hudiksvall under senare år varit i hög grad betungande till följd av den starka fångfrekvensen vid detta häkte, vilken i medeltal överstigit frekvensen vid åtskilliga kronohäkten inom den högre gruppen. Vid sådant förhållande skulle, enligt kommitténs mening, en uppflyttning av nämnda häkte till den högre gruppen vara nog så befogad. Då emellertid, enligt vad kommittén inhämtat, planer äro å bane att beträffande fångförvaret vid kronohäkten företaga vissa ändringar, avseende att till straff- eller centralfängelser överföra särskilda kategorier av nu vid kronohäkten förvarade fångar, har det synts kommittén som borde åtminstone för närvarande icke företagas någon uppflyttning av kronohäk-

te från lägre till högre grupp. Däremot har kommittén ansett kronohäktet i Visby böra nedflyttas i den lägre gruppen, enär detta häkte särskilt under senare år haft att uppvisa en i jämförelse med övriga förutvarande länsfängelser så ringa fångfrekvens, att dess bibehållande i den högre gruppen synts kommittén icke kunna försvaras.

Med iakttagande av den sålunda föreslagna jämkningen, skulle sålunda den lägre gruppen omfatta kronohäktena i Norrtälje, Visby, Karlshamn, Varberg, Uddevalla, Hudiksvall och Haparanda; till den högre gruppen skulle räknas kronohäktena i Nyköping, Västervik, Ystad, Halmstad, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå.

Vid bedömandet av de lönegrader å den nya löneskalan, till vilka kronohäktesföreståndarna må böra hänföras, har kommittén ansett hänsyn böra tagas till, å ena sidan, den omständigheten att dessa befattningshavare självständigt förestå samt hava ansvaret för de dem anförtrodda anstalterna, men, å andra sidan, det förhållandet att för tjänsternas innehavare icke äro uppställda krav på högre teoretisk utbildning. Därjämte har det synts kommittén lämpligt, att skillnaden i avlöningshänseende mellan de bägge grupperna blir jämförelsevis ringa. Med aktgivande härå har kommittén funnit sig böra föreslå, att de 7 lägre kronohäktesföreståndarna placeras i 8 :e lönegraden och de 8 högre i 9 :e lönegraden.

Assistenterna äro numera fördelade i två tjänstegrader. Till den Assistenter, lägre gruppen höra de 13 assistenterna vid straffängelserna samt 1 assistent för jordbruket vid centralfängelset i Mariestad ävensom assistenter vid centralfängelserna i Karlskrona och Norrköping. Därjämte hänföres till denna grad den nuvarande manliga assistenten vid centralfängelset i Växjö, vilken befattning emellertid av kommittén föreslagits skola ombildas till en kvinnlig assistenttjänst. Till den nuvarande högre gruppen räknas dels 3 assistenter vid centralfängelset å Långholmen och dels 4 assistenter vid centralfängelserna i Malmö, å Härianda, i Härnösand och i Mariestad. Erinras må emellertid, att före år 1919 fanns en grupp mellan den nuvarande lägre och den nuvarande högre gruppen samt att i den högsta gruppen voro av nu ifrågavarande assistenter upptagna allenast förenämnda tre assistenter vid Långholmsfängelset.

78 Avlöningen för den nuvarande lägre gruppens assistenter utgör 2,100 kronor med två ålderstillägg å 400 kronor, vartill kommer förmånen av fri bostad jämte bränsle eller ersättning därför. Därjämte utgår tillfällig löneförbättring med 525 kronor.

För den nuvarande högre gruppens assistenter är avlöningen bestämd till 3,000 kronor med två ålderstillägg å 400 kronor, varjämte de åtnjuta fri bostad jämte bränsle; den tillfälliga löneförbättringen är bestämd till 700 kronor.

Vid övervägande av assistenternas placering å det nu föreliggande förslaget till avlöningsskala har det synts kommittén, att de nämnda tre assistenttjänsterna vid centralfängelset å Långholmen intaga en särställning i förhållande till övriga med dem nu likställda assistenter. Av de ifrågavarande tre tjänstemännen innehar en ställning såsom huvudsakligen bevakningsbefälhavare vid centralavdelningen, en förestår den betydande kronohäktesavdelningen samt en tjänstgör såsom föreståndare för arbetsdriften vid fängelset i dess helhet. Med den omfattning detta fängelse har, är det givet, att dessa assistenter, var inom sitt område, böra hava en jämförelsevis självständig ställning och sålunda tjänstgöra såsom ett slags avdelningsföreståndare, något som måste ställa stora krav på tjänsternas innehavare. Enligt kommitténs mening torde för den skull fog förefinnas att, såsom tidigare varit fallet, placera dessa tre assistenter i en särskild grupp.

I en mellangrupp skulle uppföras de ovannämnda 4. till nuvarande högre gruppen hörande assistenterna vid centralfängelserna i Malmö, å Härlanda, i Härnösand och i Mariestad.

Beträffande assistenten vid Härlandafängelset är emellertid att märka, att han tills vidare tjänstgör jämväl såsom redogörare för kolonien å Singeshult med särskild kassa och räkenskap. För sitt berörda uppdrag torde han böra åtnjuta särskild ersättning av för ändamålet disponibla medel med av kommittén skäligt ansett belopp av 300 kronor, dock att dyrtidstilllägg icke må därå beräknas.

På sätt kommittén i det föregående föreslagit, skulle bland assistenterna upptagas nuvarande lärare. Dessa senare äro nu i avlöningshänseende helt likställda med assistenter i den lägre gruppen, dock att den kontanta avlöningen utgår i form av arvode.

79 Vid lärarbefattningarnas omändring till assistenttjänster synes kommittén böra iakttagas, att undervisningsassistenten vid straffängelset i Uppsala sättes i samma grupp som den andra assistenten vid fängelset eller sålunda i lägsta gruppen samt att de tre undervisningsassistenterna vid centralfängelserna i Malmö, a Härlanda och i Härnösand hänföras till samma grupp som redogörarassistenterna vid samma fängelser, alltså i mellangruppen, i vilken grupp även de bägge undervisningsassistenterna vid centralfängelset å Långholmen böra inordnas.

Däremot torde bägge de nu a stat uppförda assistentbefattningarna vid de tills vidare helt eller delvis nedlagda centralfängelserna i Karlskrona och Norrköping kunna lämnas ur räkningen. Härvid är o nämligen följande omständigheter att uppmärksamma.

Assistentbefattningen vid centralfängelset i Karlskrona är för närvarande endast så till vida besatt med ordinarie innehavare, att den för befattningen anslagna avlöningen användes — jämte särskild lönefyllnad till avlönande av en å äldre stat kvarstående tjänsteman, bevakningsbefälhavaren vid förutvarande tvångsarbetsanstalten numera centralfängelset därstädes K. G. Oden, vilken ålagts att bestrida de med assistenttjänsten vid fängelset förenade göromål. Då emellertid denne tjänsteman genom ett Kungl. Maj :ts utslag förklarats icke vara skyldig att mot sitt bestridande emottaga förordnande å annan tjänst samt då han icke lärer vara villig att på eventuell ny stat övergå till assistentbefattning, torde han lämpligen böra uppföras å övergångsstat med sin avlöning såsom bevakningsbefälhavare.

Assistenttjänsten vid centralfängelset i Norrköping är däremot i vanlig ordning besatt med ordinarie innehavare. Därest emellertid kommitténs förut omförmälda förslag om inrättande av vissa assistenttjänster hos fångvårdsstyrelsen skulle vinna bifall, torde det icke möta svårighet att överflytta ifrågavarande tjänsteman till annan befattning i samma tjänstegrad.

Beträffande den manliga assistenttjänsten vid centralfängelset i Växjö, vilken kommittén föreslagit skola ombildas till kvinnlig befattning, gäller vad sålunda anförts i fråga om assistenttjänsten vid centralfängelset i Norrköping.

80 Kamrerare.

Pastorer och förste lärare.

Hela antalet assistenter i de särskilda grupperna skulle alltså å den nya staten bliva: i lägsta gruppen 15, i mellangruppen 9 och i högsta gruppen 3.

För den lägsta gruppen har kommittén ansett böra gälla 9 :e lönegraden eller samma lönegrad, som kommittén föreslagit för de högre kronohäktesföreståndarna; mellangruppen torde höra hänföras till 11 :e lönegraden samt den högsta gruppen till 12 :e lönegraden. För jämförelse må erinras, att postexpeditör är placerad i 8 :e, förste postexpeditör i 10 :e och kontrollör vid postverket i 12 :e lönegraden.

Vid centralfängelset å Långholmen finnes anställd en kamrerare i högre grad. Henne åtnjuter — förutom fri bostad jämte bränsle — en avlöning av 4,000 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor. Härtill kommer tillfällig löneförbättring å 700 kronor. Denne befattningshavare har att bestrida de omfattande redogörar- och bokföringsgöromålen vid denna anstalt och åligger honom därvid bland annat att handhava betydande förråd, delvis utgörande centralförråd för rikets samtliga fängelser.

Kommittén har ansett denne kamrerare lämpligen böra uppföras i 14 :e lönegraden, till vilken lönegrad hänförts exempelvis distriktskamrerare vid statens järnvägar, inköpschef och kontorschef vid telegrafverket.

Beträffande de å nuvarande stat uppförda kamrerarbefattningarna av lägre grad, vilka icke skulle uppföras å den nya ordinarie staten, har kommittén redan i det föregående (sid. 54—55) uttalat sig.

De vid centralfängelserna i Malmö, å Iiärlanda och i Härnösand anställda tre pastorerna åtnjuta en var i form av arvode en avlöning av 3,250 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor, vartill kommer förmånen av fri bostad med bränsle. I tillfällig löneförbättring äger en var uppbära ett belopp av 700 kronor.

För den såsom predikantsbefattning för närvarande uppförda prästerliga tjänsten vid centralfängelset i Växjö är i stat uppfört ett arvode av 2,500 kronor, varjämte utgår tillfällig löneförbättring å 550 kronor.

Under erinran hurusom kommittén föreslagit, att samtliga dessa befattningshavare under delvis förändrade tjänstetitlar skulle uppföras såsom

ordinarie tjänster i egentlig mening, tillåter sig kommittén beträffande dessa tjänsters värdesättande i lönehänseende fästa uppmärksamheten därå, att de prästerliga tjänsterna äro — frånsett läkarbefattningarna — de enda tjänster vid fångvårdsstaten, för vilka ovillkorligen måste fordras akademisk utbildning. Med beaktande härav samt med hänsyn till de i det föregående omförmälda, under senare tid väsentligt vidgade uppgifter, fängelsepastorerna redan fått och vilka efter tillkomsten av den sociala avdelningen inom fångvårdsstyrelsen torde komma att än mera utvecklas, har det synts kommittén som borde ifrågavarande pastorer och förste lärare hänföras till 15 :e lönegraden.

Andre pastor vid centralfängelset å Långholmen åtnjuter enligt stat — förutom fri bostad med bränsle — en avlöning i form av arvode å 3,500 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor, vartill kommer tillfällig löneförbättring å 700 kronor.

Denne befattningshavare, vilken, enligt vad kommittén förut föreslagit, även skulle benämnas pastor och förste lärare, bör enligt kommitténs mening hänföras till samma lönegrad som övriga pastorer och förste lärare.

Förste pastor vid centralfängelset å Långholmen är enligt gällande Förste pastor

ocjj övcrlärärc

stat tillerkänd en avlöning i form av arvode till belopp av 4,000 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor samt därjämte förmånen av fri bostad med bränsle. I tillfällig löneförbättring åtnjuter han ett belopp av 700 kronor.

Denne befattningshavare, vilken skulle erhålla benämningen förste pastor och överlärare, har kommittén ansett böra uppföras i 16 :e lönegraden.

Fängelsedirektörerna äro för närvarande i avlöningshänseende upp- Direktörer, delade i tre grupper.

Till lägsta gruppen höra dels direktörerna vid centralfängelserna i Norrköping, Karlskrona och Växjö, dels ock direktörerna vid de 13 strafffängelserna. Begynnelseavlöningen utgör 4,000 kronor.

Andra gruppen omfattar direktörerna vid centralfängelserna i Malmö, å Härianda, i Härnösand och i Mariestad, och är begynnelseavlöningen för denna grupp 4,500 kronor.

11—202804. Lönereglering skommittén. Bet. LXIII.

82 I högsta gruppen är placerad direktören vid centralfängelset å Långholmen med en begynnelseavlöning av 5,000 kronor.

För direktörer i samtliga grupper äro i staten upptagna två ålderstilllägg å 500 kronor, och är dem dessutom tillerkänd förmånen av fri hostad med bränsle. I tillfällig löneförbättring utgår till en var 700 kronor.

Beträffande grupperingen av ifrågavarande tjänster vid löneregleringen hava framkommit olika förslag, avseende tjänsternas uppdelning på ökat antal grupper. Enligt kommitténs mening hava emellertid icke tillräckligt bärande skäl anförts för en utvidgning av antalet grupper, utan synes den nuvarande grupperingen av direktörstjänsterna, vilken ansluter sig till den av kommittén förordade grupperingen av manliga assistenttjänster, lämna lämpligen bibehållas; och anser kommittén de tre direktörsgrupperna å den nya staten böra uppföras i respektive 15 :e, 16 :e och 17 :e lönegraderna.

Direktören vid centralfängelset å Härianda skulle sålunda hänföras till 16 :e lönegraden. Så länge han emellertid har tillsynen över kolonien å Singeshult, synes han härför böra åtnjuta särskild ersättning av för ändamålet disponibla medel med skäligt ansett belopp av 500 kronor, dock utan rätt att därå beräkna dyrtidstillägg.

Vid bestämmande av antalet av de ordinarie direktörsbefattningar i den lägsta graden, som må böra uppföras å den nya staten, har kommittén utgått från att samtliga de nu till denna grad hörande 16 direktörstjänsterna skulle överföras på denna stat. Detta skulle sålunda gälla jämväl de två direktörsbefattningar, som för närvarande äro avsedda för de tills vidare helt eller delvis nedlagda centralfängelserna i Norrköping och Karlskrona ; och är aniedningen härtill följande.

De nuvarande innehavarna av ifrågavarande två befattningar hava icke utnämnts specifikt å dessa tjänster, utan avse deras konstitutorial direktörsbefattning i viss lönegrad med placering endast tills vidare vid angiven fångvårdsanstalt. Såsom exempel i sådant hänseende kan nämnas, att nuvarande direktören vid centralfängelset i Karlskrona konstituerades att från och med den 1 augusti 1911 vara direktör vid straffängelse eller därmed i löneavseende jämnställd fångvårdsanstalt med placering tills vidare vid straffängelset i Örebro, men att han aldrig inträdde i tjänstgöring vid nämnda fängelse, utan fick densamma förlagd till straffängelset i Kri-

stianstad, varifrån han sedermera överflyttades till dåvarande tvångsarbetsanstalten, numera centralfängelset i Karlskrona.

Det har med hänsyn till nämnda förhållande synts kommittén obilligt att, därest direktörstjänsterna vid centralfängelserna i Norrköping och Karlskrona uppfördes å övergångsstat, ovillkorligen just de personer, som vid den nya statens ikraftträdande vore innehavare av dessa befattningar, skulle i första hand överflyttas till nämnda stat. Med anledning därav och då en ökning av fångantalet kan göra det nödvändigt att när som helst åter taga endera av eller bägge de ifrågavarande anstalterna i fullständigt bruk, har kommittén ansett sig böra föreslå, att antalet direktörsbefattningar i nu ifrågavarande grad å den nya staten bestämmes så, att samtliga ordinarie innehavare av dylika tjänster beredas möjlighet att övergå på ny stat. Det må i detta sammanhang ock framhållas, att genom nu angivna anordning kunna undvikas vissa svårigheter i lönetekniskt hänseende, som eljest skulle uppstå, därest en å övergångsstat stående direktör förordnades att vikariera å annan tjänst inom fångvården.

Kommittén förutsätter emellertid, att, därest vakans uppstår å någon av de två befattningar, om vilka nu är fråga, densamma icke tillsättes med ny ordinarie innehavare i annat fall än att, såvitt kan bedömas, mera permanent behov förefinnes av vederbörande anstalts förnyade användande till fångförvar i avsevärd omfattning, ävensom att, om vakans å annan befattning inom graden inträffar, det må tagas under övervägande, huruvida ej genom omplacering någon av de nu omhandlade tjänsterna i stället kan göras vakant.

Enligt kommitténs föreliggande förslag skulle alltså till 15 :e lönegraden hänföras 16 direktörer, till 16 :e lönegraden 4 direktörer och till 17 :e lönegraden 1 direktör.

Lägsta graden av ordinarie kvinnliga befattningshavare intages för närvarande av kokerskorna, vilka emellertid enligt kommitténs förslag skulle 1 överföras till icke-ordinarie anställning.

Närmast högre grad innehava för närvarande vaktfruarna, och åtnjuta dessa enligt gällande stat — förutom fri bostad med bränsle eller ersätt-

Kvinnliga

tjänstmän.

Vaktfrnar.

84 Första vaktfrnar.

Kvinnliga

assistenter.

ning därför — en avlöning av 900 kronor med två ålderstillägg, vartdera å 50 kronor, ävensom beklädnadsersättning med 50 kronor. Såsom tillfällig löneförbättring utgår ett belopp av 200 kronor.

Dessa befattningshavare, vilka huvudsakligen bestrida bevakningstjänst, har kommittén ansett skäligen böra inordnas i den av kommittén föreslagna 1 :a lönegraden under avdelning C i löneplanen.

Å gällande stat äro upptagna 36 ordinarie vaktfrubefattningar, vilket antal lämpligen torde böra bibehållas å den nya staten.

Första vaktfruar finnas för närvarande till ett antal av 4. De åtnjuta — förutom fri bostad med bränsle eller ersättning därför — en avlöning av 1,050 kronor med två ålderstillägg å 50 kronor, vartill kommer beklädnadsersättning å 50 kronor. Härjämte utgår tillfällig löneförbättring å 200 kronor.

Dessa befattningshavare, vilka intaga i förhållande till vaktfruarna motsvarande ställning som överkonstaplar gentemot vaktkonstaplar, har kommittén, till oförändrat antal, hänfört till 3:e lönegraden under avdelningen C i den av kommittén föreslagna löneplanen.

Den vid centralfängelset i Växjö anställda lärarinnan åtnjuter i form av arvode en avlöning av 1,500 kronor med två ålderstillägg, vartdera å 150 kronor. Därjämte är hon tillförsäkrad förmånen av fri bostad med bränsle eller ersättning därför. I tillfällig löneförbättring äger hon uppbära 375 kronor.

Enligt vad kommittén i det föregående föreslagit, skulle samtidigt med utbytandet av den manliga assistentbefattningen vid fängelset mot en kvinnlig sådan, lärarinnetjänsten uppföras såsom kvinnlig assistentbefattning. Dessa, enligt kommitténs mening, krävande befattningar torde skäligen böra uppföras under 6 :e lönegraden, avdelningen C, i kommitténs förslag till löneplan.

85 IV. Avlöning till icke-ordinarie befattningshavare in. in.

Uti 33 och 34 §§ av förslaget till avlöningsreglemente innefattas bestämmelser rörande avlöning till icke-ordinarie befattningshavare. Vad fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten beträffar, torde med nedan angivet undantag icke anledning förefinnas, att, såsom i nämnda 33 § förutsättes kunna ske, i stat specifikt angiva arvodesbelopp för dylik befattningshavare. Enligt kommitténs mening bör alltså avlöning till ifrågavarande icke-ordinarie personal i allmänhet utgå från vederbörande gemensamma anslag till avlöning åt icke-ordinarie befattningshavare och enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj :t, där ej i särskilda fall Kungl. Maj :t finner sig böra överlåta detta på verket.

Emellertid torde arvodena till de av kommittén förordade fullmäktige vid fångvårdsstyrelsens sida — vilka arvoden synas kommittén skäligen kunna tills vidare bestämmas till 2,000 kronor för vardera eller samma belopp, som utgår till fullmäktig hos socialstyrelsen — böra specifikt upptagas i stat, på sätt ock av kommittén föreslagits beträffande arvodena till socialstyrelsens fullmäktige.

Däremot synes ovan angivna allmänna regel böra följas i avseende å samtliga predikanter, i stället för att, såsom nu är fallet, för vissa av dem i stat upptaga specifika arvoden. I nu gällande stat äro nämligen, förutom för den till ombildning föreslagna predikantsbefattningen vid centralfängelset i Växjö, upptagna särskilda predikantsarvoden för centralfängelset i Mariestad med 1,500 kronor samt för vart och ett av straffängelserna med 1,200 å 1,500 kronor, dock med undantag av straffängelset i Karlskrona, där enligt stat de prästerliga göromålen utan särskild ersättning

skola bestridas av pastorn vid centralfängelset därstädes. Ersättningar till predikanter vid kronohäkten utgå däremot för närvarande med av Kungl. Maj :t fastställda belopp från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll. Någon anledning att nu uti ifrågavarande hänseende göra skillnad synes kommittén icke föreligga, utan torde samtliga predikantsarvoden böra enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder utgå av gemensamt anslag till avlöningar åt icke-ordinarie befattningshavare vid fångvårdsstaten.

I detta sammanhang tillåter sig kommittén något yttra sig om tillsyningsmansbefattningarna vid vissa kronohäkten, vilka befattningar visserligen icke anses direkt tillhöra fångvården, men dock avlönas av fångvårdsmedel. Såsom i det föregående erinrats, finnes anställd tillsyningsman för sådant kronohäkte, som icke är beläget i länsresidensstad. Jämlikt kungl. brev den 28 maj 1867 åligger tillsyningsman att under länsstyrelsens lydnad i avseende å kronohäktet utöva den befattning, som vid kronohäkte i stad, där länsstyrelse har sitt säte, (förutvarande länsfängelse) utövas omedelbart av länsstyrelsen; sistbemälda myndighet dock obetaget att, där den finner särskilda omständigheter sådant påkalla, själv förbehålla sig viss del av nämnda befattning. Då emellertid, enligt vad kommittén inhämtat, de göromål, som ankomma på tillsyningsman, i regeln äro av jämförelsevis ringa omfattning samt då genom numera förbättrade kommunikationsförhållanden de flesta av de funktioner, som tillkomma denne, torde kunna utövas av myndighet å annan ort, exempelvis länsstyrelse eller direktör vid större fängelse, synes det kommittén böra göras till föremål för utredning, huruvida ej genom vidtagande av lämpliga anordningar åtminstone vissa tillsyningsmansbefattningar skulle kunna framdeles indragas.

87 V. Aylöningsreglementet m. in.

I delen LXII av kommitténs betänkanden är å sid. 77—104 infört förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Detta reglemente har kommittén avsett skola tillämpas jämväl för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, dock med nödig komplettering av den reglementsförslaget bifogade tjänsteförteckningen i vad nn ifrågavarande verk angår.

Beträffande specialmotiveringen till nämnda reglementsförslag tilllåter sig kommittén hänvisa till vad i sadant hänseende anförts a sid. 44 76 i nyssberörda betänkande.

Såsom framgår av 2 § av reglementsförslaget, har kommittén utgått från, att jämte avlöningsreglementets stadganden skulle för tjänstemän vid vissa verk kunna gälla särskilda, av Kungl. Maj :t och riksdagen beslutade avlöningsbestämmelser. Även för tjänstemän vid fangvårdsstaten torde dylika speciella föreskrifter böra fastställas.

Såsom redan förut antytts, har kommittén ansett sig böra beträffande tjänstemän vid fångvårdsstaten föreslå en dylik särskild bestämmelse, avseende utsträckt skyldighet för sådan tjänsteman att såsom vikarie bestrida annan befattning.

Enligt 19 § i förslaget till avlöningsreglemente skall tjänsteman, om han därtill förordnas, vara skyldig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom vikarie bestrida befattning inom högre lönegrad.

Då emellertid med hänsyn till dels redan verkställd nedläggning tills vidare av vissa fängelser och dels framdeles möjligen skeende förändringar

eller indragningar av fångvårdsanstalter, fångvården bör hava möjlighet att i största möjliga utsträckning kunna tillgodogöra sig sådana tjänstemäns arbetskrafter, som eljest icke skulle hava full sysselsättning, har kommittén tänkt sig, att för tjänsteman vid fångvårdsstaten skulle tills vidare föreskrivas, att han, om han därtill förordnas, skall vara skyldig att såsom vikarie bestrida befattning jämväl i samma eller lägre lönegrad, och detta utan tidsbegränsning, varvid han dock, såsom framgår av 15 och 26 §§ i reglementsförslaget, skulle åtnjuta minst den avlöning han äger uppbära å sin ordinarie tjänst, jämte i förekommande fall särskilt tjänstgöringstraktamente.

Erinras må i detta sammanhang, att enligt 13 § 3 mom. i reglementsförslaget tjänsteman, som ej tillhör den centrala statsförvaltningen, skall vala underkastad, bland annat, den förflyttning till annan tjänstgöringsort eller till annan befattning vid det verk, han tillhör eller varunder han lyder, som kan bliva honom i behörig ordning ålagd, och att tjänstemannen, om han utan något sitt förvållande sålunda förflyttas till tjänst inom lägre lönegrad, likväl skall åtnjuta lön enligt den lönegrad han vid förflyttningen tillhörde.

Ytterligare en särskild bestämmelse torde böra meddelas, nämligen beträffande vissa tjänstemäns vid fångvården rätt till förmånen av kostnadsfri läkarvård m. m.

I 25 § av reglementsförslaget säges, att tjänsteman erhåller vid skada till följd av olycksfall i tjänsten på vederbörande myndighets bekostnad erforderlig läkarvård jämte läkemedel samt, där olycksfallet medför förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, allt enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj :t meddelar.

I samma paragraf är emellertid tillagt, att, i den mån vid vissa verk en utvidgad rätt i förenämnda hänseenden anses böra ifrågakomma, skall till efterrättelse lända vad Kungl. Maj :t och riksdagen därutinnan besluta. Enligt vad som framgår av motiveringen till nämnda paragraf (delen LXII, sid. 64—65) har nämligen kommittén ansett, att, därest inom en viss förvaltningsgren förmånen av kostnadsfri läkarvård m. m. för närva-

rande är medgiven i större omfattning än som enligt kommitténs förslag i allmänhet skulle gälla, nämnda förmån icke skulle upphävas.

I de för fångvårdsstaten för närvarande gällande avlöningsvillkor är föreskrivet, att kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter, enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj :t meddelar, lämnas åt tjänstemän av lägre grad men ej åt deras familjer.

I anslutning till kommitténs nyssberörda uttalande och då vid varje fängelse i allt fall måste för fångarnas räkning finnas anställd en läkare, anser kommittén det böra särskilt medgivas, att tjänsteman vid fångvårdsstaten, tillhörande någon av 1—5 lönegraderna enligt reglementsförslagets 9 §, avdelningarna B eller C, även i andra fall än vid skada till följd av olycksfall i tjänsten må, enligt av Kungl. Maj :t meddelade närmare bestämmelser, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel på fångvårdens bekostnad, dock att vård å sjukhus, sanatorium eller annan dylik vårdanstalt icke må vid sådant sjukdomsfall bestridas av fångvårdens medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter oavkortad lön.

Såsom kommittén i delen LXII (sid. 75) föreslagit, skulle dylika speciella föreskrifter lämpligen kunna inrymmas i den kungörelse, som angåve de verk, å vilkas befattningshavare reglementet skulle äga tillämpning. För sådant ändamål torde det av kommittén i nämnda betänkande sid. 105—107 framlagda förslag till kungörelse i berörda hänseende böra kompletteras med bestämmelser av nyss angivna innehåll.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att kommittén väl uppmärksammat, hurusom i nuvarande avlöningsvillkor för befattningshavare vid fångvårdsstaten finnas åtskilliga andra specialföreskrifter, men att kommittén med hänsyn till innehållet i det föreslagna nya avlöningsreglementet icke ansett det erforderligt att vidare än som ovan nämnts upptaga dylika särbestämmelser.

12—202804. Löneregleringslcommittén. Bet. LXIII.

90 VI. Övergångsanordningar samt pensionsförhållanden.

Anordning vid övergång till e/t erskottsutbetalning av hela avlöningen.

Med föranledande av den ändrade anordning, som enligt det föreslagna nya lönesystemet skulle gälla beträffande avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar samt hela avlöningens utbetalande i efterskott, har kommittén funnit en särskild anordning nödig vid övergången till den nya utbetalningsordningen. I sådant hänseende har kommittén uti be-

tänkandet delen LXII (sid. 108—109 och 165—166) föreslagit, att, där tjänsteman med tillämpning av dittills gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — såväl i stat upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring — i förskott, skall vid ingången av januari månad 1922 — vid vilken tidpunkt det nya avlöningsreglementet av kommittén förut-

sättes skola träda i kraft för, bland andra verk, fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten — till honom på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning, han vid utgången av år 1921 innehade, i förskott uppburit för januari månad 1922, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande, vilket belopp för tjänsteman, som utöver kontant avlöning åtnjutit fri bostad jämte fritt bränsle eller fri bostad jämte fri uppvärmning och fri belysning, bör ökas med värdet, enligt vederbörande myndighets uppskattning, av denna förmån för en månad.

Kostnaderna för berörda övergångsanordning skulle bestridas av de i vederbörande stater föreslagna anslagsposterna till avlöning åt ordinarie tjänstemän.

Vad sålunda föreslagits skulle ock gälla fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, därest det tilltänkta nya avlöningsreglementet kommer att tilllämpas å ifrågavarande verk.

91 Då jämväl i övrigt skulle erfordras vissa föreskrifter i avseende å Särsfcilia •övergången till de nya avlöningsbestämmelserna, har kommittén i betänkan- bcstämmei- •det delen LXII (sid. 109—110) angivit vissa allmänna principer i sådant hänseende, som enligt kommitténs mening borde gälla tjänstemän, å vilka det föreslagna avlöningsreglementet skulle äga tillämpning.

Kommittén har därvid förutsatt, att det skulle ankomma pa Kungl.

Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse med de av kommittén i nämnda betänkande angivna grunder, meddela erforderliga föreskrifter i avseende a övergången till de nya avlöningsbestämmelserna.

Bland de av kommittén därvid angivna grunderna må erinras om följande.

De nya avlöningsbestämmelserna böra i allmänhet omedelbart efter deras ikraftträdande varda gällande för samtliga ordinarie befattningshavare, såsom om bestämmelserna varit tillämpade under vars och ens hela tjänstetid i oavbruten följd.

Tjänsteman må icke genom tillämpningen av det nya avlöningsreglementet vid övergången till ny stat lida minskning i de löneinkomster, som enligt nu gällande stat och i övrigt särskilt meddelade bestämmelser skulle vid tiden för den nya statens ikraftträdande hava tillkommit honom.

Vid avfattningen av övergångsbestämmelse i sistnämnda hänseende bör, vad beträffar tjänsteman vid fångvårdsstaten, hänsyn tagas därtill, att tjänsteman tillkommande ersättning för bostad jämte bränsle för närvarande bestämmes enligt gällande priser och att sålunda i nämnda ersättning jämväl ingår gottgörelse för den av dyrtiden förorsakade kostnadsstegr ingen.

Det torde även böra uppmärksammas, hurusom kommittén i berörda betänkande förutsatt, att för den personal, å vilken det ifrågavarande nya avlöningsreglementet skulle äga tillämpning, dyrtidstillägg må bestämmas enligt enahanda grunder som för kommunikationsverken.

Vad fångvårdsstyrelsen beträffar torde någon övergångsstat icke Befattnin^gbliva erforderlig. Visserligen skulle enligt kommitténs förslag vissa ordi- övergångsnarie befattningar i styrelsen utgå ur staten, men torde dessas innehavare

i regeln konnna att övergå till andra ordinarie befattningar i styrelsen i samma eller högre tjänsteställning.

Vad däremot angår fångvårdsstaten torde det bliva nödigt att uppföra en särskild övergångsstat.

Enligt kommitténs i det föregående framlagda förslag skulle sålunda pastorn och kamreraren vid centralfängelset i Norrköping samt pastorn vid centralfängelset i Karlskrona uppföras å övergångsstat med de å nu gällande stat dem tillförsäkrade avlöningar, varjämte den å äldre stat kvarstående bevakningsbefälhavaren vid förutvarande tvångsarbetsanstalten i Karlskrona skulle med sin gamla avlöning upptagas likaledes å övergångsstat. . | ■ • ; i ;j i j •' 1

Då de nu såsom ordinarie tjänster uppförda 13 kokerskebefattningarna enligt kommitténs förslag skulle förändras till icke-ordinarie befattningar, torde de nuvarande innehavarna av ifrågavarande befattningar böra lämnas tillfälle att, om de så önska, å övergångsstat bibehålla sina hittillsvarande avlöningsförmåner.

För närvarande äro å övergångsstat uppförda en befattning såsom bevakningsbefälhavare vid kronohäktet i Eskilstuna ävensom en predikantsbefattning vid samma häkte. Nämnda befattning såsom bevakningsbefälhavare är emellertid numera vakant och bestrides för närvarande på förordnande av en ordinarie överkonstapel mot åtnjutande av den för ifrågavarande befattning å stat uppförda begynnelseavlöning. Vid nämnda förhållande anser kommittén befattningen i fråga icke vidare behöva kvarstå å övergångsstat, utan torde lämplig avlöning till den, som förordnas att förestå nämnda häkte, kunna utgå av anslag till icke-ordinarie befattningshavare vid fångvårdsstaten. Däremot torde fortfarande arvode till predikanten böra uppföras å övergångsstat med nuvarande arvodesbelopp.

Ä övergångsstat synas kommittén jämväl böra uppföras två ordinarie fånggevaldiger, vilka åtnjuta lön enligt äldre stat. Beträffande ifrågavarande befattningar må erinras, hurusom 1905 års riksdag medgivit, att, i och för överflyttande av fånggevaldigersgöromålen å vaktkonstaplar, gevaldigerslönerna finge, i den mån så kunde ske, i stället användas till inrättande av nya vaktkonstapelsbefattningar.

Såsom nämnts kvarstå två gevaldiger i tjänst, och har i stället en

eljest beräknad ordinarie vaktkonstapelsbefattning hållits obesatt. Då nu emellertid utöver det av kommittén å den nya staten upptagna antalet ordinarie vaktkonstaplar skulle erfordras åtskilliga extra konstaplar, bär det synts kommittén lämpligare att föreslå de ifrågavarande två gevaldigerstjänsternas uppförande å övergångsstat med dem enligt äldre stat tillkommande avlöningsförmåner.

Den nuvarande föreståndaren för kronohäktet i Haparanda kvarstar visserligen å äldre stat såsom direktör för nämnda fangvardsanstalt. Men då denne torde finna med sin fördel förenligt att övergå på den nu föreslagna nya staten, synes hans överförande å övergångsstat åtminstone för närvarande icke vara erforderligt. Skulle han emellertid vilja kvarstå å gammal stat, torde, intill dess annorlunda må varda bestämt, medel till hans avlönande kunna utgå av den å den föreslagna nya staten för en kronohäktesföreståndare av lägre grad avsedda avlöning.

I detta sammanhang torde böra beröras frågan om tillfällig löneför- • bättring åt personal å övergångsstat. Vad beträffar de nämnda kokerskorna samt fånggevaldigerna, synas dessa, då de fortfarande skulle hava samma tjänstgöringsskyldighet som för närvarande, böra komma i åtnjutande av dem hittills tillkonnnande löneförbättring. Förenämnda pastor och kamrerare vid centralfängelset i Norrköping samt pastorn vid centralfängelset i Karlskrona ävensom predikanten vid kronohäktet i Eskilstuna böra enligt kommitténs mening tillerkännas tillfällig löneförbättring till belopp, som kan anses stå i lämpligt förhållande till den tjänstgöring, som må komma att krävas av dem, eller eljest kan anses skäligt. Då bevakningsbefälhavaren Odén skulle bliva satt i tillfälle att övergå på ny stat, bör han, därest han föredrager att kvarstå på äldre stat, icke kunna anses berättigad att åtnjuta någon som helst tillfällig löneförbättring, detta i anslutning till den av kommittén i betänkandet delen LXII, sid. 74, uttalade uppfattningen att nu utgående tillfällig löneförbättring icke bör tillkomma tjänsteman, som anmäler sig ej vara villig att övergå på ny stat.

Kommittén har i betänkandet delen LXII beträffande de befattningshavare, för vilka det tilltänkta nya avlöningsreglementet skulle bliva gällande, föreslagit vissa å sid. 122—128 i nämnda betänkande intagna provi-

Pensions-

förhållan-

den.

soriska bestämmelser i fråga om rätt till pension jämte därav föranledda, ändringar i den civila pensionslagen.

Då berörda avlöningsreglemente vore avsett att tillämpas jämväl å befattningshavare hos fångvårdsstyrelsen och vid fångvårdsstaten, skulle därav självfallet bliva en följd att även nyss omförmälda pensionsbestämmelser bliva för dem gällande.

95 VII. Stater.

I gällande riksstat är o för fångvården uppförda följande ordinarie anslag, nämligen:

dels ett bestämt anslag för fångvårdsstyrelsen, för bestridande av avlöningar — frånsett ålderstillägg — till ordinarie tjänstemän samt vikariatsersättningar, arvoden och flitpenningar åt extra biträden, in. m.,

dels ett bestämt anslag till fångars vård och underhåll, från vilket bestridas avlöningar — frånsett ålderstillägg — till vid fångvårdsstaten anställda ordinarie tjänstemän samt pastorer, lärare och lärarinna ävensom vissa predikanter,

dels ett förslagsanslag till fångars vård och underhåll, från vilket anslag bestridas ersättningar till vikarier för tjänstemän vid fångvårdsstaten, avlöningar till icke-ordinarie personal i allmänhet, hyresersättningar och vedanslag till befattningshavare vid fångvårdsstaten samt egentliga driftkostnader för fängelserna, såsom fångars förplägning och beklädnad, ävensom uppvärmning och reparationer vid fängelserna samt fångtransporter m. m., varjämte från samma anslag bestridas expenser samt rese- och traktamentsersättningar för såväl fångvårdsstyrelsen som fångvårdsstaten,

dels ock ett förslagsanslag till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän.

Därest nu det föreslagna nya avlöningsreglementet skall vinna tilllämpning å fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, betingas därav förändrad uppställning av staterna för ifrågavarande verk. Därvid böra vad avlöningsstaterna beträffar, enligt kommitténs mening, tillämpas de allmänna grunder, som finnas angivna i kommitténs betänkande, delen LXII, sid. 130—133.

96 I enlighet härmed skulle kostnaderna för avlöningar till de ordinarie tjänstemännen angivas i en anslagspost för fångvårdsstyrelsen och en anslagspost för fångvårdsstaten, från vilka särskilda anslag jämväl skulle bestridas de i lönerna ingående belopp, som motsvara nuvarande ålderstilllägg. Dessa bägge anslagsposter skulle av skäl, som i betänkandet delen LXII angivits i nyssberörda sammanhang, erhålla förslagsanslags natur, vilket vad fångvårdsstaten beträffar måste vara så mycket mer nödvändigt som behov förefinnes att kunna i avsevärd utsträckning företaga omplaceringar av tjänstemän mellan olika fängelser, varigenom differenser i avlöningsbelopp kunna uppstå till följd av ortsgrupperingen.

Det nu i stat uppförda anslaget till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän skulle däremot icke vidare förekomma.

Beräkningen av storleken av de särskilda anslagsposterna för avlöningar till ordinarie tjänstemän har i enlighet med nyss åberopade grunder skett sålunda, att kostnaden för en var ordinarie tjänsteman beräknats efter avlöningen i näst högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, varvid ortsgruppen med tillämpning av den för kommunikationsverken fastställda gruppering bestämts efter den tjänstgöringsort vederbörande befattningshavare enligt en inom fångvårdsstyrelsen förslagsvis för år 1921 uppgjord placering skulle erhålla. Från ifrågavarande anslagsposter skulle även bestridas begravningshjälp vid ordinarie tjänstemans frånfälle ävensom läkarvård till sådan tjänsteman, dock med frånseende av ersättning till fängelseläkare. Enligt nu angivna beräkningsgrunder har kommittén upptagit anslagsposterna »avlöningar till ordinarie tjänstemän» för fångvårdsstyrelsen till förslagsvis 178,000 kronor och för fångvårdsstaten till förslagsvis

2,017,000 kronor.

Vidare synes kommittén böra för såväl fångvårdsstyrelsen som fångvårdsstaten uppföras särskilda anslagsposter till vikariatsersättningar åt vikarier å ordinarie befattningar. Med de i förslaget till avlöningsreglemente angivna grunder för dylika ersättningar kunna emellertid även vad beträffar vikarier, som själva äro ordinarie tjänstemän, kostnaderna härför endast approximativt beräknas. Och då det framdeles torde ankomma på Kung! Maj :t att vid bestämmande av grunder för avlöningsförmåner åt icke-ordi-

narie personal även giva föreskrifter rörande vikariatsersättningar åt ickeordinarie befattningshavare, vilka vikariera å ordinarie tjänster, måste kommitténs beräkningar betraktas såsom helt och hållet provisoriska. Under alla förhållanden skalle ifrågavarande anslagsposter hava förslagsanslags natur. Dessa anslagsposter har kommittén förslagsvis upptagit till 5,000 kronor för fångvårdsstyrelsen och 80,000 kronor för fångvårdsstaten.

Såsom i det föregående antytts skulle i staten för fångvårdsstyrelsen specifikt upptagas arvoden till fullmäktige; och torde för detta ändamål böra uppföras en anslagspost å tillhopa 4,000 kronor, vilken lämpligen bör hava karaktären av förslagsanslag, högst.

I gällande stat för fångvårdsstyrelsen är uppförd en särskild anslagspost för — jämte vikariatsersättningar — arvoden och flitpenningar åt extra biträden m. m.

För ifrågavarande ändamål med undantag av vikariatsersättningar torde å den nya staten för fångvårdsstyrelsen böra uppföras en särskild anslagspost med beteckning »avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare in. m.». Från denna anslagspost skulle då, såsom hittills, avlönas bland andra biträdet i hälsovårdsärenden samt biträdet i byggnadsärenden; däremot skulle, enligt vad kommittén i det föregående föreslagit, något årsarvode icke beräknas för biträde i jordbrukstekniska ärenden. Vid beräkning av ifrågavarande anslagsposts belopp har kommittén å ena sidan uppmärksammat den minskning i jämförelse med nuvarande förhållanden, som skulle föranledas av dels indragningen av sistberörda årsarvode, dels ock den minskade användningen av extra arbetskrafter, som bör bliva en följd av det föreslagna ökade antalet ordinarie befattningshavare hos styrelsen; å andra sidan har kommittén ansett sig böra utgå från att jämväl den ickeordinarie personalens avlöning skulle undergå någon förbättring. Då kommittén, såsom framgår av betänkandet delen LXII (sid. 132), ansett sig höra för centrala verk i allmänhet i sådant hänseende räkna med en höjning av omkring 33 procent av vad nu, frånsett tillfällig avlöningsförbättring, utgår, torde det, med hänsyn till nyss angivna omständigheter, kunna vara tillfyllest att, vad fångvårdsstyrelsen beträffar, beräkna höjningen med något lägre procenttal. Anslagsposten, som bör erhålla natur av förslagsanslag, högst, har av kommittén beräknats till 22,000 kronor.

13—202804. Lönereglering skommittén. Bet. LXIII.

98 Vad fångvårdsstaten beträffar finnes icke i gällande stat uppförd någon särskild post för avlöningar till icke-ordinarie tjänstemän, utan bestridas dessa, såsom förut är nämnt, i allmänhet från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, därvid exempelvis arvoden till predikanter vid kronohäkten, orgelspelningsarvoden samt arvoden till mera tillfälliga lärare redovisats under titel religionsvård, under vilken titel jämväl förts undervisningsmateriel, böcker o. d. För vinnande av större överskådlighet och reda torde, i anslutning till vad kommittén föreslagit beträffande fångvårdsstyrelsen, å den nya staten böra uppföras en för fångvårdsstaten avsedd särskild anslagspost för avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. Då emellertid antalet sådana befattningshavare måste i viss mån rätta sig efter antalet fångar och sålunda kan komma att undergå avsevärda växlingar samt då härtill kommer, att grunderna för avlöningsförmånerna även för dessa icke-ordinarie befattningshavare skulle fastställas av Kungl. Maj :t, kan anslagsposten i fråga, vilken självfallet måste hava förslagsanslags natur, icke begränsas till ett högsta belopp. Vid beräkningen av anslagspostens belopp, vilken beräkning givetvis måste åtminstone för närvarande bliva synnerligen approximativ, har kommittén tagit till utgångspunkt sammanlagda beloppet av avlöningar dels till icke-ordinarie tjänstemän enligt den för år 1921 fastställda staten å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, dels till nu å ordinarie stat uppförda kokerskor, dels, med visst undantag, till sådana predikanter, vilka avlönas av bestämda anslaget till fångars vård och underhåll. Då vissa av ifrågavarande befattningshavare åtnjutit tillfällig löneförbättring från särskilt anslag, torde redan av denna anledning någon höjning av de till ickeordinarie befattningshavare för år 1921 beräknade avlöningsbelopp bliva erforderlig. Å andra sidan är att märka, att bostads- och bränsleersättningar, som utgått till vissa av dessa befattningshavare, äro bestämda efter nu gällande priser samt att för en del från förenämnda förslagsanslag avlönade icke-ordinarie befattningshavare, exempelvis vissa predikanter samt läkare, för förra halvåret 1921 upptagits avlöningsbelopp, som jämväl skola anses inbegripa tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg.

Vid nu angivna förhållanden har kommittén förslagsvis beräknat anslagsposten i fråga till ett belopp, som med omkring 25 procent överstiger

dels de för år 1921 beräknade avlöningar — bostads- och bränsleersättningar samt beklädnadsersättning däri inbegripna — till icke-ordinarie personal, vilka bestridas från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, dels ock nu utgående avlöningar till vissa av annat anslag avlönade predikanter. Ifrågavarande anslagspost har kommittén i enlighet härmed uppfört till förslagsvis 600,000 kronor.

Under rubriken omkostnadsstat torde lämpligen böra uppföras eu anslagspost för bestridande av övriga kostnader för fångvård, vilken anslagspost självfallet måste hava förslagsanslags natur. Vid beräkningen av nämnda anslagspost har kommittén ansett sig kunna lägga till grund den summa, som enligt beräkning för år 1921 skulle täckas av förslagsanslag för fångars vård och underhåll, dock med avdrag av de belopp som för nämnda år avsetts för bestridande av utgifter under sådana titlar, vilka av kommittén föreslagits skola överföras till andra anslagsposter.

Anslagsbehovet för år 1921 att täckas av förslagsanslag för fångars vård och underhåll har uti den av Kung! Maj :t fastställda staten beräknats till 3,300,000 kronor.

Avdrages från nämnda summa, dels vad som under nämnda år beräknats till bestridande av ersättning för bostad och bränsle samt beklädnadsersättning till ordinarie personal vid fångvårdsstaten, tillhopa omkring

325,000 kronor, dels de för året till vikariatsersättningar till ordinarie personal vid fångvårdsstaten avsedda medel, cirka 75,000 kronor, dels ock vad som för året i fråga må kunna belöpa på avlöningar till icke-ordinarie personal i allmänhet jämte till densamma utgående bostads- och bränsle- samt beklädnadsersättningar, eller omkring 450,000 kronor, återstår ett belopp av omkring 2,450,000 kronor, vilket belopp av kommittén uppförts under omkostnadsstat.

Godtages vad kommittén sålunda i olika hänseenden föreslagit, skulle staterna för fångvården få följande utseende:

100 Ordinarie stat.

A. Avlöningsstat.

Fångvårdsstyrelsen.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag . . 178,000 kronor

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ......... 5,000 »

Arvoden å 2,000 kronor till två fullmäktige, förslagsanslag, högst,................. 4,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. in.,

förslagsanslag, högst,............. 22,000 »

Fångvårdsstaten.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag . . 2,017,000 kronor

Vikariatsersättningar, förslagsanslag......... 80,000 »

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare in. in.,

förslagsanslag................ 600,000 »

B. Omkostnadsstat.

Övriga kostnader för fångvård, förslagsanslag .... 2,450,000 kronor

Summa för slag sanslag 5,356,000 kronor.

Övergångsstat.

1 Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.

2 Efter & år kan den del av arvodet, som motsvarar lön, höjas med 500 kronor och efter 10 år

med ytterligare 500 kronor.

3 Efter 5 år kan den del av arvodet, som motsvarar lön, höjas med 500 kronor och efter 10 år

med ytterligare 500 kronor. — Så länge ifrågavarande befattning är placerad vid centralfångelset i

Karlskrona, skall befattningens innehavare ntan särskild ersättning jämväl bestrida de prästerliga göromålen vid straffängelset i Karlskrona.

4 Efter 5 år utgår ålderstillägg med 300 kronor och efter 10 år med ytterligare 200 kronor. — En fjärdedel av innehavande lön, arvode och ålderstillägg utgör tjänstgörings penningar.

1 Efter 5 år kan lönen höjas med 50 kronor och efter 10 år med ytterligare 50 kronor.

/

102 VIII. Kostnadsberäkning.

Till ledning vid bedömandet av den kostnadsökning, som en tillämpning av kommitténs föreliggande förslag till lönereglering m. m. beträffande fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten skulle medföra, tillåter sig kommittén meddela nedanstående uppgifter.

I riksstaten för år 1921 äro för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten uppförda, bland andra, följande anslag:

Fångvårdsstyrelsen............kr. 116,300

Fångars vård och underhåll:

bestämt anslag............» 949,800

förslagsanslag............> 2,500,000

Förstärkning av förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, förslagsanslag, högst »

Ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda ämbets- och

tjänstemän, förslagsanslag.......»

Extra aktuarie i fångvårdsstyrelsen, förslagsanslag, högst.............»

Läggas härtill

kostnaderna för tillfällig löneförbättring till ordinarie tjänstemän, beräknade efter förhållandena år 1919, omkring........'.........» 194,300

samt

till förstärkning av arbetskrafterna å fångvårdsstyrelsens arbetskontor av inkomster å arbetsdriften

anvisade..................» 5,950

ävensom

skillnaden mellan, å ena sidan, den av Kungl. Maj:t i den för år 1921 fastställda staten å förslagsanslag till

600,000

90,000

3,900 kr. 4,260,000

fångars vård och underhåll upptagna slutsumman.

3,300,000 kronor, och, å andra sidan* -de i-riksstaten för samma år för ifrågavarande ändamål uppförda förslagsanslag samt förstärkningsanslag, tillhopa 3,100,000 kronor............kr. 200,000

erhålles en totalsumma av kr. 4,660,250 De av kommittén framlagda nya staterna, övergångsstaten

däri inräknad, sluta å ett sammanlagt belopp av . . kr. 5,388,700

Vid en jämförelse mellan den näst förut återgivna totalsumman och det sist angivna beloppet är emellertid att märka följande.

I den för de nuvarande kostnaderna upptagna summan ingår icke värdet av bostad och bränsle, som åtnjutes in natura och icke heller till vissa icke-ordinarie befattningshavare utgående tillfällig löneförbättring, medan däremot i nämnda summa äro inberäknade en del utgiftsbelopp, som rätteligen äro att betrakta såsom dyrtidstillägg. I sistberörda hänseende må erinras, hurusom ersättning för bostad och bränsle skall bestämmas efter gängse priser, vadan dylik ersättning utgått med belopp, som innefatta jämväl den av kristiden föranledda prisstegringen.

Beträffande de föreslagna nya staterna bör uppmärksammas, att däri upptagna avlöningsbelopp komma att i viss mån minskas på grund av skyldigheten att erlägga ersättning för tjänstebostad.

Likaså må framhållas, hurusom särskilt de för vikariatsersättningar och avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare av kommittén beräknade anslag måste, såsom redan förut nämnts, betraktas såsom synnerligen approximativa.

Vidare må erinras, att genom den av kommittén föreslagna anordning vid övergång till efterskottsutbetalning av hela avlöningen en kostnadsökning föranledes första året, då de nya staterna börja tillämpas.

Slutligen är att märka, hurusom vid ovanstående kostnadsberäkningar hänsyn icke — med ovan angivna undantag — blivit tagen till dyrtidstillägg, vare sig de som nu utgå, eller de som efter regleringens genomförande kunna antagas komma att utgå.

104 IX. Kommitténs hemställan.

Under åberopande av vad förut i detta betänkande anförts hemställer kommittén, att Kungl. Maj :t måtte föreslå 1921 års riksdag,

dels besluta, att det utav kommittén uti betänkande delen LXII framlagda förslag till avlöning sreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skall från och med den 1 januari 1922 äga tillämpning å befattningshavare vid fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten;

dels besluta, att uti den till samma reglemente hörande tjänsteförteckning må under andra huvudtiteln införas följande:

dels godkänna följande särskilda bestämmelser att från och med den 1 januari 1922 lända till efterrättelse beträffande tjänstemän vid fångvårdsstaten, nämligen:

tjänsteman skall, om han därtill förordnas, vara skyldig att såsom vikarie bestrida befattning i samma eller lägre lönegrad;

tjänsteman, tillhörande någon av 1—5 lönegraderna enligt avlöningsreglementets 9 §, avdelningarna B eller C, må även i andra fall än vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel på fångvårdens bekostnad, dock att vård å sjukhus, sanatorium eller annan dylik vårdanstalt icke må vid sådant sjukdomsfall bestridas av fångvårdens medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter oavkortad lön;

dels godkänna det av kommittén framlagda förslag till stater för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten;

dels ock förklara, att därest prästman, som vid utgången av år 1921 innehade pastor sbefattning vid fångvården, övergår till ordinarie tjänst vid fångvårdsstaten, han icke må hava skyldighet att ingå såsom delägare i civilstatens ä/nke- och pupillkassa, under förutsättning att han fullgör för ordinarie prästman stadgad av giftsskyldighet till prästerskapets änke- och pupillkassa.

Därjämte tillåter sig kommittén, likaledes under åberopande av vad förut anförts, hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida ej genom vidtagande av lämpliga anordningar åtmintone vissa tillsyningsmansbefattningar vid kronohäkten skidle kunna indragas, samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kan föranleda.

14—202804. Löneregler ing skommittén. Bet. LXIII.

106 Bilaga 1.

Förteckning över till kommittén inkomna framställningar rörande fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten.

Till kommittén hava antingen från vederbörande statsdepartement eller fångvårdsstyrelsen överlämnats eller ock direkt ingivits följande framställningar, vilka förtecknats i den ordning de inkommit till kommittén.

Sveriges fängvårdsmannaförbund, angående förbättring av bevakningspersonalens ekonomiska ställning, jämte

Fångvårdsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande.

Uppsy ning smän vid rikets fångvårdsanstalter, angående inrättande av ordinarie uppsyningsmansbefattningar, jämte

Fångvårdsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande.

Fångvårdsstyrelsen, angående avlöningsförbättring för tjänstemän hos styrelsen och vid fångvårdsstaten.

Svenska fångvårdssällskapets styrelse, angående förbättrade avlönings- och pensionsförmåner för vissa tjänstemän vid fångvårdsstaten, jämte Fångvårdsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande.

Numera direktören L. F. Wiik, angående särskild ersättning för tjänstgöring å annan ort än stationeringsorten, jämte

Fångvårdsstyrelsens och Statskontorets i ärendet avgivna yttranden.

Statskontoret, i fråga om flyttningsersättning åt befattningshavare vid fångvården. Fångvårdsstyrelsen, angånde d:o.

Fångvårdsstyrelsen, angående omorganisation i vissa hänseenden av styrelsen och fångvårdsstaten.

Fångvårdsstyrelsen, angående inrättande av ytterligare ordinarie befattningar hos styrelsen.

Fångvårdsstyrelsen, angående gratifikationer för år 1918 till vissa befattningshavare vid fångvårdsstaten, jämte

Statskontorets i ärendet avgivna yttrande.

Svenska fångvårdssällskapets styrelse, angående lönereglering för vissa högre befattningshavare vid fångvårdsstaten m. m., jämte

Fångvårdsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande.

Numera förste pastorn K. H. Ernberg m. fl. angående lönereglering för pastorer och lärare vid fångvårdsstaten, jämte

Fångvårdsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande.

Sveriges fängvårdsmannaförbund (två framställningar), angående lönereglering för lägre befattningshavare vid fångvårdsstaten, jämte

107 Fångvårdsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande.

Sveriges fångvår dsmannaförbund och förre vaktkonstapeln J. A. Thorén (två framställningar), angående förbättrade pensionsförmåner för befattningshavare vid fångvårdsstaten, jämte

Fångvårdsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande.

Förste pastorn Ernberg, angående avlöningsförmånerna för predikanter vid fångvårdsstaten, jämte

Fångvårdsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande.

Fångvårdsstyrelsen, angående flyttningshjälp åt befattningshavare vid fångvårdsstaten.

Fängelseläkaren W. Djurberg, angående semester.

Förste aktuarien A. Lundqvist, angående organisationen av fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret.

Fångvårdsstyrelsen, angående ställande av fullmäktige vid styrelsens sida.

Assistenter vid fångvårdsstaten, angående deras löneförhållanden, jämte

Fångvårdsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande.

A. G. Johnsson m. fl. arbetsledare vid fångvårdsstaten, angående arbetsledares avlöningsförmåner.

Direktören vid centralfängelset å Härianda, angående assistentens vid samma fängelse löneställning.

108 Bilaga 2.

Transumt

av

kommitténs i betänkandet delen LXII framlagda förslag till

\

Avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

1 avd. Ordinarie tjänstemän.

3 kap. Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial.

9 §•

Löneplan.

Avdelning: A. För manliga tjänstemän i cliefs- eller därmed jämförlig ställning.

109 Avdelning B. För andra manliga tjänstemän.

no

in

112 Avdelning' C. För kvinnliga tjänstemän.

Ilo

15—202804. Lönereglering skommitténs bet. LXIII.

114 Särskilda yttranden.

Utdrag av 'protokoll, hållet hos den av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatta kommitté för avgivande av förslag rörande reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden in. rn.

1921 den 24 januari.

Närvarande:

Herr ordföranden samt herrar Ekman, August Nilsson, Bernhard Nilsson och Edbom samt såsom särskilda ledamöter herr Malmroth och undertecknad Sidenbladh ävensom de vid behandlingen av här nedan omförmälda ärende jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av chefen för justitiedepartementet tillkallade särskilda sakkunniga, nämligen direktören O. L. W. F. Almén, förste pastorn K. H. Ernberg, assistenten S. P. Wigh, kronohäktesföreståndaren P. Kristensson, uppsyningsmannen E. G. Hellgren, uppsyningsmannen G. G:son Strömberg och vaktkonstapeln E. M. P:son Lönndahl.

Företogs, till behandling frågan om reglering av löneförhållanden in. m. vid fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten; och beslöt kommittén att med skrivelse denna dag till Kungl. Maj:t avgiva utlåtande i ämnet.

Därvid anfördes av nedan nämnda ledamöter och sakkunniga de särskilda meningar i ärendet, som finnas återgivna här efteråt:

av herrar Ekman, August Nilsson, Bernhard. Nilsson, Malmroth och Sidenbladh, vilka anförde:

»Såsom framgår av det vid kommitténs betänkande delen LXII (sid. 178—182) fogade utdrag av kommitténs protokoll den 3 november 1920 hava vi anfört särskilda meningar beträffande en del bestämmelser i det uti nämnda betänkande innefattade förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen. Sålunda hava särskilda meningar anförts:

i fråga om 10 § av Malmroth och Sidenbladli;

i fråga om 14 § av Ekman, August Nilsson och Bernhard. Nilsson;

samt i fråga om 25 § av Malmroth och Sidenbladh.

Då nämnda avlöningsreglemente förutsatts skola gälla jämväl för befattningshavare vid fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, få vi även i nu förevarande ärende åberopa nyssberörda av oss anförda särskilda meningar.»

av herr Malmroth, som beträffande placeringen av tjänstemän i nuvarande 2:a normalgraden hos fångvårdsstyrelsen åberopade sin i förenämnda protokollsutdrag den 3 november 1920 (sid. 174 175) återgivna

särskilda mening i berörda hänseende;

av herrar Hellgren, Lönndahl och Strömberg, vilka anförde:

»Vid behandling av frågan om tjänsters vid fångvårdsstaten placering i lönegrader har kommittén till en början framhållit, hurusom vid ett värdesättande av ifrågavarande tjänster hänsyn borde tagas till de säregna förhållanden, varunder fångvårdspersonalens tjänstgöring äger rum, samt de särskilda kvalifikationer, som måste ställas å fängelsetjänstemännen (se betänkandet sid. 69—70).

Då kommittén skolat i anslutning till sitt berörda uttalande föreslå placering av ifrågavarande tjänster å löneplanen, har emellertid kommittén enligt vårt förmenande, vad de lägre tjänstemännen angår, icke tillfyllest tagit hänsyn till berörda omständigheter samt det förhållandet, att av ifrågavarande tjänstemän måste fordras en viss mognad i omdöme och en jämförelsevis hög levnadsålder vid anställandet, till följd varav dessa tjänster blivit för lågt. placerade.

116 Vi hava därför ansett, att vak t kon staplar, överkonstaplar, uppsyningsman och yrkesmästare av l:a och 2:dra klass samt vaktfruar rätteligen bort placeras en lönegrad högre än vad kommittén föreslagit.»

In fidem:

Elis Sidenblad/i.