angående godkännande av tullverkets utgiftsstater för år 1922 m. m.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

1 Nr 330.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande av tullverkets utgiftsstater för år 1922 m. m.; given Stockholms slott den 18 mars 1921.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 18 mars 1921.

N ärvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqyist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow anförde:

I skrivelse den 11 oktober 1920 har generaltullstyrelsen avgivit förslag till reglering av tullverkets utgiftsstater för år 1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (Nr 330.)

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Enligt vad i berörda skrivelse upplysts, är detta förslag, i vad detsamma avser avlöningsstaten för generaltullstyrelsen, lokalförvaltningen och gränsbevakningen, grundat på de förslag, som 1914 års |tullkommission framlagt i sina den 17 oktober 1917, den 2 november 1918 och den 19 september 1919 dagtecknade betänkanden rörande omorganisation av tullverket, med vissa ändringar och tillägg, vilka av generaltullstyrelsen ifrågasatts i särskilda till Kungl. Maj:t över dessa betänkanden ingivna utlåtanden av respektive den 15 maj 1920, den 15 maj 1920 och den 14 juni 1920. Beträffande åter avlöningsstaten för kustbevakningen vilar enligt uppgift i samma skrivelse statförslaget på 1914 års tullkommissions den 17 oktober 1917 framlagda, av särskilda sakkunniga sedermera överarbetade förslag i ämnet samt på ett av generaltullstyrelsen däröver avgivet yttrande den 11 oktober 1920.

Med avseende å nyssberörda överarbetning får jag i detta sammanhang upplysa, att densamma föranletts av ett av generaltullstyrelsen den 26 januari 1920 till Kungl. Maj:t avgivet första utlåtande över 1914 års tullkommissions förslag till omorganisation av kustbevakningen. Däri anförde generaltullstyrelsen, som vid avfattningen av sitt utlåtande haft att tillgå yttranden i frågan av vederbörande lokala tullmyndigheter i riket, bland annat, att styrelsen ansåge tullkommissionens sistnämnda förslag icke lämpligen kunna eller böra läggas till grund för omorganisation av ifrågavarande gren av tullverket utan att ett nytt förslag i sådant avseende vore av nöden. Styrelsen hemställde därför om bemyndigande att tillkalla högst sex sakkunniga personer för uppgörande av förslag till omorganisation av tullverkets kustbevakning i enlighet med vissa i utlåtandet angivna grundsatser. Genom beslut den 16 april 1920 fann emellertid Kungl. Maj:t icke skäl i vidare män bifalla denna framställning, än att styrelsen bemyndigades att för överarbetning av det av tullkommissionen avgivna förslaget till omorganisation av kustbevakningen samt åstadkommande av de jämkningar däri, som med hänsyn till innehållet i de inkomna yttrandena kunde anses oundgängligen erforderliga, tillkalla högst tre sakkunniga personer, av vilka minst en borde utses bland ledamöterna i 1914 års tullkommission, varefter styrelsen skulle hava att i anledning av det av de sålunda tillkallade sakkunniga avgivna förslag inkomma med förnyat utlåtande i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande beslöt generaltullstyrelsen den 12 maj 1920 att såsom sakkunniga tillkalla, förutom en förutvarande ledamot av tullkommissioner» , ytterligare två i olika delar av ämnet förfarna personer. De sålunda tillkallade, vilka den 17 maj 1920 konstituerade sig såsom

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330. 3

»1920 års kustbevakningssakkunniga» hade fullgjort sitt uppdrag den 3 oktober 1920.

Det förslag till tullverkets utgiftsstater för år 1922, som nu fram- Departement». lägges, förutsätter med hänsyn till de nyss angivna grunderna för dess ehefenuppbyggande prövning från statsmakternas sida i viss omfattning av de framlagda förslagen till omorganisation av tullverket och lönereglering för dess personal. Innan jag ingår på den närmare behandlingen av frågan om förevarande statsreglering, ämnar jag därför dels lämna en sammanfattande översikt av dessa förslag, dels mera ingående behandla sådana av dem, för vilkas genomförande påkallas riksdagens medverkan eller som, även om detta ej är fallet, synts vara av sådan betydelse för en riktig uppfattning av den föreslagna omorganisationens innebörd, att en dylik redogörelse är behövlig. Emellertid anser jag mig icke böra underlåta att först framlägga de skäl, vilka föranlett mig att, trots de betänkligheter i statsfinansiellt avseende, som kunna göra sig gällande mot framförande vid denna tidpunkt av förevarande organisationsfråga och den därmed intimt förbundna frågan om lönereglering för tullverkets personal, inför Kungl. Maj:t anmäla dessa frågor till framläggande och avgörande i huvudsaklig mån vid det nu församlade riksmötet.

Till en början ber jag då få fästa uppmärksamheten på att, ehuru redan sedan avsevärd tid tillbaka omfattande sådana förändringar inträffat inom handeln, industrien och sjöfarten, som i hög grad påverkat förhållandena vid tullverket, det icke verkställts någon omorganisation av verket med samtidigt tagen hänsyn till arbetets omfång och fördelning, arbetsmetoder samt personalens utbildning och antal. Behovet av en snar sådan omorganisation framhölls i statsverkspropositionen till 1914 års lagtima riksdag av dåvarande chefen för finansdepartementet och underströks ytterligare av departementschefen i det anförande till statsrådsprotokollet för den 24 juli 1914, som avsåg utverkande av Kungl.

Maj:ts bemyndigande att tillsätta 1914 års tullkommission. Vid sistnämnda tillfälle erinrades tillika om, att behövligheten av en snar omorganisation av tullverket icke mött någon gensaga inom riksdagen, utan att fastmer statsutskottet vid behandlingen av tullverkets utgiftsstater avvisat väckta förslag om partiella förändringar inom verket under hänvisning till den tillämnade fullständigare omorganisationen. För ett skyndsamt avgörande av omorganisationsfrågan uttalade sig på sin tid även 1914 års tullkommission i utlåtande den 13 oktober 1919 över

I

4 Kungl. Maj. ts proposition Nr 330.

generaltullstyrelsens förslag till reglering av tullverkets utgiftsstater för år 1921; kommissionen gav nämligen uttryck för sin fasta förvissning, att behandlingen av kommissionens då framlagda omorganisations- och löneförslag skulle kunna så påskyndas, att 1920 års riksdag kunde fatta beslut i fråga om dels huvudgrunderna för tullverkets omorganisation, dels ock framför allt en definitiv lönereglering för tullverkets personal, en lönereglering som för övrigt ansågs följa såsom en konsekvens av den vidtagna löneregleringen för kommunikationsverken. Med anmälan, att de ifrågavarande förslagen emellertid icke, såsom kommissionen sålunda förmodat, kunde hinna underkastas en mot deras stora betydelse svarande allsidig och ingående granskning under den. tid, 1920 års riksdag vore samlad, ställde i samma års statsverksproposition dåvarande departementschefen i utsikt, att förslagen skulle komma att framläggas för 1921 års riksdag.

Den omorganisation och lönereglering, som sålunda redan tidigt ansetts oundgänglig men hittills måst undanskjutas, kan enligt mitt förmenande till väsentliga delar icke längre fördröjas utan att medföra mycket allvarliga olägenheter för såväl näringslivet som statsverket. De former, varunder tullverket till följd av gällande författningsbestämmelser nödgas arbeta, måste anses i många fall till förfång för allmänheten försvåra och fördyra varuutbytet med utlandet. För statsverket åter medför den nuvarande ordningen i mångt och mycket ett oekonomiskt utnyttjande av den vid tullverket tillgängliga arbetskraften och till följd av de' jämförelsevis mindre goda avlöningsförhållandena efter hand fara för en försämring av verkets tjänstemannamaterial.

Till dessa ensamt för sig avgörande rent sakliga motiv må läggas ett billighetsskäl, vars betydelse icke bör underskattas. Jag syftar härvid på behovet för tullverkets personal av en förbättrad ställning. Uppskovet med den under eu följd av år emotsedda omorganisationen av tullverket har dels haft till följd, att av trafikens tillväxt eller eljest påkallade mycket nödiga förstärkningar av tullverkets ordinarie personal under väntetiden måst begränsas till ett, minimum, varigenom verkets alltför stora extra personal icke kunnat nedbringas till normal storlek, dels ock, enligt vad som upplysts, vållat, att rekryteringen av verkets personal måst i enlighet med statsmakternas uttalade önskningar hållas inom så snäva gränser, att personalens arbetsförmåga blivit alltför hårt påfrestad. Tydligt är, att de sålunda påvisade ogynnsamma förhållandena skola med varje år, som förlöper utan att ändring därutinnan vidtages, verka alltmer förstämmande på tullpersonalen samt därigenom

5 Kungl. Majds proposition Nr 330.

också bringa skada åt verket som sådant och åt de viktiga intressen, det är satt att gagna. Det ogynnsamma intrycket för personalen av den nuvarande sakernas ordning måste helt naturligt förstärkas av den omständigheten, att kommunikationsverkens . personal redan från och med den 1 juli 1920 kommit i åtnjutande av en definitiv lönereglering samt att åtskilliga andra ämbetsverk blivit vid det nu församlade riksmötet tillförsäkrade enahanda förmån från och med ingången av år 1922.

Ehuru vad jag sålunda anfört är tillämpligt å tullverkets samtliga avdelningar, har jag emellertid av skäl, som i det följande komma att framläggas, sett mig nödsakad att beträffande kustbevakningen inskränka min hemställan vid detta tillfälle till att avse allenast en reglering av avlöningsförhållandena därstädes. Med framförande av förslag till omläggningar i kustbevakningens organisation har jag således måst låta anstå. Eu följd härav blir, att en av Kungl. Maj:t den 22 december 1916 — i anledning av en till chefen för finansdepartementet från 1914 års tullkommission inkommen framställning — meddelad föreskrift, att dåmera lediga eller ledigblivande tjänster av lägre grad vid tullverkets kustbevakning skulle tillsättas allenast medelst förordnande tills vidare, kommer att fortfarande äga giltighet.

Jag övergår nu till den sammanfattande översikt av förslagen till omorganisation av tullverket och lönereglering för dess personal, om vilken jag i det föregående talat. Då, såsom jämväl tidigare antytts, en mera ingående redogörelse för en del av dessa förslag av olika anledningar är erforderlig, torde ifrågavarande översikt kunna inskränkas till ett angivande av grunderna för omorganisationen och ett omförmälande i största möjliga korthet av de viktigaste reformförslagen, vare sig de fordra riksdagens medverkan eller ankomma på Kungl. Maj:ts eller på generaltullstyrelsens avgörande.

Såsom mål för omorganisationen av generaltullstyrelsen och lokalförvaltningen har tullkommissionen angivit åstadkommandet av ett förvaltningsmaskineri, som fungerar säkert, snabbt och billigt. Detta mål bar kommissionen velat vinna dels genom en vittgående decentralisation av ärenden från generaltullstyrelsen till de lokala tullmyndigheterna, dels genom vissa förändringar i tullagstiftningen och i tjänstgöringsföreskrifterna för tullpersonalen, dels genom förändringar i organisationen av tullförvaltningarna, förnämligast de på avdelningar arbetande tullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt genom införande

Samman-

fattande

översikt.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

av moderna arbetsmetoder i tullverket, dels ock slutligen genom åtgärder för personalens rekrytering och utbildning i överensstämmelse med tidens krav samt genom ändrade bestämmelser om densammas användning.

I syfte att åstadkomma och vidmakthålla en fortlöpande växelverkan mellan generaltullstyrelsen och den trafikerande allmänheten har därjämte föreslagits inrättandet av en tullfullmäktiginstitution efter mönster från järnvägs- och telegrafstyrelserna.

Innan jag övergår till tullkommissionens förslag rörande decentralisation av ärenden, torde jag böra omnämna, att kommissionen vid behandlingen av denna fråga föranletts till ett förslag om en viktig organisatorisk åtgärd, nämligen inrättandet av en mellaninstans mellan styrelsen och tullförvaltningarna i form av distriktsförvaltningar. Föreståndarna för dessa förvaltningar, distriktcheferna, skulle, envar inom sitt distrikt, utöva en kontrollerande och inspekterande verksamhet, varjämte de skulle handlägga och besluta i en del ärenden, som ansetts icke böra från generaltullstyrelsen överföras ända ned till tullförvaltningarna. Från distriktchefernas verksamhetsområden skulle dock vara undantagna de tre största tullförvaltningarna, i Stockholm, Göteborg och Malmö, vid vilka tulldirektörer skulle finnas anställda. I motsats till de nuvarande tulldirektörerna i Göteborg och Malmö skulle de föreslagna tulldirektörerna vara beklädda med ett fullt genomfört chefskap över respektive tullförvaltningar samt i stort sett intaga en ställning, motsvarande distriktchefernas. — Generaltullstyrelsen har tillstyrkt inrättandet av en tulldirektörsinstitution i överensstämmelse med tullkommissionens förslag men däremot avstyrkt inrättandet av distriktsförvaltningar såsom icke varande av verkligt behov påkallade och icke heller till nyttan motsvarande därmed förenade kostnader. För tillgodoseende av de viktigaste av de syftemål, som skulle vinnas genom införandet av distriktsförvaltningar, nämligen åstadkommandet av en noggrann inspektion och ett rationellt handläggande av en del personalärenden, har styrelsen i stället föreslagit inrättande av en ny byrå inom styrelsen, personalbyrån.

De viktigare ärenden, som enligt tullkommissionens förslag skulle överflyttas från generaltullstyrelsen till tullförvaltningarna, äro följande: ärenden angående restitution av tull jämlikt §§12 och 13 tulltaxeförordningen, jämlikt förordningen den i3 december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara, eller s. k. handelsrestitution samt en del andra restitutionsärenden; vidare ärenden angående temporär tullfrihet jämlikt § 8 mom. 1 tulltaxeförordningen,

7 Kungl. Maj ds proposition Nr 330.

angående tullindring jämlikt § 9 mom. 1 samma förordning, angående förändring av angivningsinlagor, angående lossning eller lastning å annan ort än där sådant enligt tullstadgan är medgivet; än vidare ärenden angående upplysning om tulltaxans tillämpning i viss omfattning; samt slutligen en del ärenden angående tjänstledighet, semester och förordnande av vikarie. Härjämte skulle till tullförvaltningarna överlåtas en ej oväsentligt större rörelsefrihet på det ekonomiska området än de för näi varande innehava. Från generaltullstyrelsen till distriktcheferna eller tulldirektörerna skulle ävenledes överflyttas åtskilliga grupper av ärenden, bland vilka må nämnas: ärenden, som röra nyanskaffning av materiell för tullverkets behov eller underhållskostnad för tullverkets fastigheter och materiell, dock endast i viss omfattning; vidare en del ärenden angående tjänstledighet, semester och förordnande av vikarie; och slutligen åtskilliga andra personalärenden, såsom antagning av aspiranter av grupp II kommissionens benämning på de nuvarande tjänstemännen av lägre grad — reglering av tjänstgöringsförhållandena för aspiranter och extra ordinarie personal samt vissa bestraffningsärenden.

I stort sett har generaltullstyrelsen tillstyrkt tullkommissionens föi slag om decentralisation av ärenden, givetvis med den begränsning, som betingats av styrelsens avstyrkande av förslaget om inrättande av distriktsförvaltningar. Ett viktigt undantag har dock gjorts, i det att styrelsen ansett flertalet restitutionsärenden böra fortfarande avgöras hos styrelsen, likvisst med vissa förenklingar i handläggningen. Vad beträffar de ärenden, som enligt tullkommissionens förslag skulle överflyttas från generaltullstyrelsen till distriktcheferna, har styrelsen ansett dessa ärenden böra till en del kvarstanna hos styrelsen och i övrigt hänvisas till vederbörande lokala myndigheter. Till tulldirektörerna skulle dock jämväl enligt styrelsens mening överlåtas större delen av de ärenden,° som enligt tullkommissionens förslag skulle tillhöra dem; dock ma såsom undantag- nämnas ärenden angående antagning av aspiranter av grupp II samt bestraffningsärenden, vilka allt fortfarande skulle ankomma på styrelsens avgörande, liksom även den extra ordinarie personalens och aspiranternas tjänstgöringsförhållanden i allt huvudsakligt skulle tillhöra den föreslagna personalbyrån.

I syfte att minska arbetet och befordra en snabbare handläggning av ärenden har tullkommissionen ock ifrågasatt en viss decentralisation inom generaltullstyrelsen, bestående däri, att vissa angivna grupper av ärenden skulle avgöras av vederbörande byråchef utan föredragninginför styrelsen ävensom att generaltulldirektören skulle äga befogenhet

8 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

att i fråga om särskilda grupper av ärenden överflytta styrelsens beslutanderätt å vederbörande byråchef, med skyldighet att om vidtagen sådan åtgärd göra anmälan hos Kungl. Maj:t. Dessa förslag hava i allmänhet tillstyrkts av styrelsen, som dock föreslagit en bestämmelse om åliggande för byråchef att, därest han vid handläggning av ärende, vari beslutanderätt tillkomme honom, funne ärendet vara av beskaffenhet att i stället påkalla styrelsens avgörande, hos denna anmäla sådant

ärende. ,

De av tullkommissionen ifrågasatta förändringarna i tullstadgan eller andra tullförfattningar avse att medföra lättnader för trafiken och att minska arbetet och personalbehovet i tullverket. För dessa ändamål har kommissionen föreslagit, bland annat, stadgande^ om eftergift eller inskränkning i bevakningen av gods eller fartyg i vissa fall, däribland även då fartyg för utförsel innehar visst slag av restitutionsgods; vidare lindrigare villkor beträffande beskaffenheten av sådana inhägnade områden, som jämlikt § 19 mom. 2 tullstadgan må anses likställda med packhus, samt beträffande tullverkets dispositionsrätt över sådana områden; än vidare lättnader i fråga om behandlingen av fartyg i inrikes fart, som medför förpassat gods, samt befrielse för bogserångfartyg att uttaga årspass ävensom lättnader i fråga om viserande av årspass och expediering av inrikes förpassningar; och slutligen bestämmelser om utsträckning av rätten att genom provvägning fastställa vikten av tullpliktig vara samt om tullbehandling av gods i ägarens frånvaro efter hans därtill lämnade medgivande. . Generaltullstyrelsen har, stundom med vissa förbehåll eller tillägg, biträtt dessa förslag; dock har styrelsen ansett befrielse från årspasskontrollen icke

böra medgivas för bogserångfartyg.

Två av tullkommissionen ytterligare framställda förslag innebära visserligen icke någon lättnad för trafiken men äro i stället avsedda och synas jämväl ägnade att i väsentlig mån minska tullverkets arbete och ansvar. Jag sjTtar härmed på förslagen om befrielse från skyldighet för tullverket att i fråga om laster av tullfritt gods uppräkna godset till märken och nummer samt kontrollera kollitalet, såvida ej sådant uttryckligen begäres, i vilket fall vederbörande skulle hava att härför erlägga avgift enligt taxa, samt om förbud mot transitförsändning av gods av uppenbarligen tullfri beskaffenhet. Jämväl dessa förslag hava biträtts av generaltullstyrelsen, om än med vissa modifikationer.

Bland de förändringar i tullverkets nuvarande organisation, som

9 Kung!. Maj ds proposition Nr 330.

— förutom det redan omnämnda förslaget om inrättande av distriktsförvaltningar — ifrågasatts av tullkommissionen, torde jag få omnämna följande.

Under erinran att göromålen vid tullverket vore av tre huvudslag, nämligen bevakningsgöromål, tarifferingsgöromål samt journals- ochräkenskapsföring, och att vid tullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö bevakningsgöromålen handhades av tullbevakningsinspektionen och tarifferingsgöromålen av packhusinspektionen, under det att de kamerala göromålen, journals- och räkenskapsföringen, vore uppdelade, i Stockholm och Göteborg på fyra avdelningar, nämligen tullkammaren, uppbördskontoret, konfiskations- och kassörskontoret samt nederlagskontoret, och i Malmö på två avdelningar, tullkammaren och uppbörds- samt konfiskations- och kassörskontoret, har tullkommissionen föreslagit, att berörda tre tullförvaltningar skulle var för sig bestå av tre avdelningar, benämnda tullbevakningsinspektionen, packhusinspektionen och kammarkontoret, av vilka de två förstnämnda skulle handhava samma göromål som för närvarande, medan de kamerala göromålen skulle ankomma på kammarkontoret. Härmed har kommissionen avsett att vinna dels lättnader för trafiken och dels besparingar för tullverket. Från regeln, att de kamerala göromålen skola tillhöra kammarkontoret, hava dock vissa undantag föreslagits. Sålunda skulle de göromål, som nu handhades av konfiskations- och kassörskontoret, överflyttas till en under de föreslagna tulldirektörerna lydande expedition, bestående av ett kansli och en kassaavdelning, av vilka avdelningar den senare skulle handhava nämnda göromål, medan till kansliet skulle förläggas övriga expeditionsgöromål samt handläggning av vissa personalärenden. Vidare har kommissionen ifrågasatt, att till förmån för trafiken debitering, uppbörd och redovisning av skeppsumgälder skulle ankomma på tullbevakningsinspektioneu samt att utklarering av fartyg skulle i sin helhet ske därstädes. — Generaltullstyrelsen har i allt huvudsakligt biträtt nu omförmälda förslag men ansett, att benämningarna »packhusinspektion» och »kammarkontor» borde utbytas mot benämningarna »tullbehandlingsinspektion» och »tullkontor».

Såsom moderna arbetsmetoder, ägnade att medföra besparing av arbete och arbetskrafter, har tullkommissionen i främsta rummet anbefallt användning i största möjliga utsträckning av självkopiering vid utskrivande av tullbehandlingsattester, journaler och andra handlingar, av vilka en eller liera kopior erfordras; vidare genomförande av ett fullständigt blankettsystem samt användning av skriv- och räkne- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. .280 käft. (Nr 330.) 2

10 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 330.

maskiner ävensom kassakontrollapparater. Generaltullstyrelsen har i stort sett instämt i tullkommissionens uttalanden härutinnan men dock ansett självkopiering icke lämpligen böra förekomma i fullt så stor utsträckning som kommissionen ifrågasatt, varjämte styrelsen avstyrkt anskaffande av kassakontrollapparater annat än försöksvis. För att ett blankettsystem må kunna fullständigt genomföras, har styrelsen "funnit erforderligt, att densamma bemyndigades att fastställa formulär till även de blanketter, som i tullärenden skola användas av allmänheten.

I fråga om de tullkamrar, som icke äro uppdelade på avdelningar, har tullkommissionen ej föreslagit några särskilda rent organisatoriska förändringar men uttalat, att de reformer med avseende å handläggningen av göromålen, som förordats vid behandlingen av tullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, borde vinna motsvarande tillämpning vid berörda tullkamrar.

I detta sammanhang torde lämpligen böra i korthet omnämnas även en del andra av tullkommissionen framlagda, närmast till organisationsförändringar hänförliga förslag, vilka emellertid icke i fullt samma grad som de förut omförmälda förslagen kunna anses betingade av det huvudsyfte, kommissionen avsett att vinna med omorganisationen av lokaltullförvaltningen.

Förutom en del mindre ändringar i de nuvarande, av Kungl. Maj:t fastställda tullkammardistrikten har tullkommissionen föreslagit indragning av tullkamrarna i Mera, Vadstena och Marstrand samt att i Mem och Marstrand måtte i stället inrättas tullstationer. Generaltullstyrelsen, som i huvudsak biträtt förslagen om ändring i tullkammardistrikten, har i anledning av den ifrågasatta indragningen av tullkammaren i Vadstena erinrat, att stapelstadsrätt icke beviljats denna stad för längre tid än till utgången av år 1920 samt att från och med ingången av år 1921 stapelstadsrätt i stället tilldelats staden Motala. 1 övrigt har styrelsen tillstyrkt förslaget om tullkammarens i Mem förändring till tullstation men avstyrkt samma åtgärd beträffande tullkammaren i Marstrand.

Vidare har kommissionen hemställt, bland annat, att de nuvarande tullinspektionerna, vilka förestås av tjänstemän av högre grad, måtte förändras till tullstationer under föreståndarskap av tjänstemän av lägre grad (tjänstemän av grupp II enligt kommissionens terminologi); att tullstationerna måtte indelas i två klasser; att rätt till lossning och tullbehandling vid tullstationerna av från utländsk ort ankommande gods, jämväl av tullpliktigt slag, måtte medgivas; att lossning och tull-

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

behandling av sådant gods måtte efter vederbörande tullförvaltares eller tulldirektörs beprövande få äga rum jämväl vid tullexpeditioner; samt att tillfälliga tullstationer, bekostade av enskilda intressenter, måtte fortfarande som hittills få anordnas. Dessa förslag hava, med vissa förbehåll och modifikationer, biträtts av generaltullstyrelsen, som emellertid uttalat sig mot tullkommissionens uppfattning om fördelarna av ett mera allmänt användande av tullexpeditionsinstitutet, särskilt med föreståndare av personer utom tullverket.

Kommissionen har därjämte framlagt förslag om inrättande av nya tullstationer och tullexpeditioner samt om indragning eller förflyttning av förut befintliga sådana, till vilka förslag generaltullstyrelsen i åtskilliga fall uttalat sin anslutning.

Slutligen har kommissionen, under erinran att för närvarande åklagarskapet i tullmål utövades, å vissa orter av särskilda tjänstemän i tullverket, tullfiskaler, och å övriga orter av vederbörande tullförvaltningsföreståndare, föreslagit, att tullfiskalstjänsterna måtte indragas och åklagarskapet i tullmål överflyttas på de allmänna åklagarna. Dessa förslag hava avstyrkts av generaltullstyrelsen.

Innan jag nu övergår till en redogörelse för det huvudsakliga av tullkommissionens förslag rörande personalen, torde jag böra omförmäla, att kommissionen icke i sitt betänkande yttrat sig beträffande det antal tjänstemän av lägre tjänstegrad än förste kontrollörs, som kunde vara erforderligt vid lokaltullförvaltningen, utan ansett, att detta borde utrönas genom undersökningar av förhållandena vid de olika tullplatserna, verkställda av en särskild tjänstgöringskommission. Detta förslag har av generaltullstyrelsen biträtts.

Efter att såsom allmänna grundsatser rörande personalstyrkan inom tullverket och rekryteringen av densamma hava uttalat, att den personal, varav tullverket hade stadigvarande behov året om, borde uppföras å ordinarie stat samt att det tidvis förekommande behovet av därutöver ökade arbetskrafter borde täckas dels genom beordrande av ordinarie personal från annan ort, dels genom tillfälligt anställande av personal, dels ock slutligen genom anställande av aspiranter och extra ordinarie tjänstemän, från vilkas led den ordinarie personalen skulle rekryteras, har tullkommissionen övergått till en närmare redogörelse för aspiranternas och de extra ordinarie tjänstemännens antagning, utbildning och avlöningsförhållanden. I dessa hänseenden har i huvudsak föreslagits, beträffande inträdessökande i tullverket, som avsåge att vinna anställning såsom tjänsteman av grupp I (enligt kommissionens terminologi motsvarande de nuvarande tjänstemän-

12 Kungl. Majits proposition Nr 330.

nen av högre grad), att den sökande, efter avlagd på visst sätt kvalificerad studentexamen eller uppvisandet av däremot svarande kunskaper, skulle genomgå tullverkets elevkurs, varefter han kunde antagas till aspirant för att, därest han under aspiranttiden funnes lämplig för tulltjänst, efter ett år befordras till extra ordinarie tjänsteman, samt beträffande inträdessökande, som avsåge att vinna anställning såsom tjänsteman av grupp II (motsvarande de nuvarande tjänstemännen av lägre grad), att han skulle omedelbart antagas till aspirant och, sedan han genom självstudium under ledning av förman förvärvat och vid verkställd prövning visat sig besitta erforderliga kunskaper, antagas till extra ordinarie tjänsteman. Den huvudsakliga skillnaden mellan aspiranter och extra ordinarie tjänstemän skulle bestå i de senares mera fasta ställning inom verket, yttrande sig bland annat däri, att de skulle vara tillförsäkrade något, om än lägre, arvode jämväl under tid, då deras tjänstgöring ej toges i anspråk. — Mot vad tullkommissionen sålunda föreslagit har generaltullstyrelsen i huvudsak icke erinrat annat, än att enligt styrelsens mening aspiranttiden för blivande tjänstemän av grupp I borde vara avslutad i och med det, att den inträdessökande med godkända vitsord genomgått elevkursen och att han således omedelbart därefter borde antagas till extra ordinarie tjänsteman.

För fortsatt utbildning av tjänstemännen skulle enligt kommissionens förslag anordnas ej mindre för tjänstemän av grupp I dels repetitionskurser i varukännedom, dels kurser, motsvarande elevkurserna och avsedda för tjänstemän, som vunnit inträde i verket, innan elevkurserna kommit till stånd, dels ock specialkurser för sådana äldre tjänstemän, som ville göra sig kompetenta till ledande platser inom verket, än även för tjänstemän av grupp II dels allmänna kurser för kompetens till befordran eller mera maktpåliggande bestyr, särskilt tullbehandling, dels ock särskilda kurser i främmande språk. Med anledning av dessa förr slag har generaltullstyrelsen anfört, att frågan om tulipersonalens utbildning genom kurser av olika slag borde i dess helhet utredas, samt hemställt om bemyndigande att genom tillkallade sakkunniga låta verkställa en sådan utredning.

I fråga om personalens användning har tull kommissionen uppställt den ledande grundsats, att användandet av överkvalificerad arbetskraft borde i största möjliga mån undvikas. I sammanhang härmed har kommissionen uttalat sig för inrättande av ett nytt slag av uppsyningsmansbefattningar, nämligen sådana för inre tjänst, vilkas innehavare skulle, jämte det de förrättade vanliga uppsyningsmansgöromål, även bestrida

13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

skrivgöromål och biträda vid tullbehandling, ävensom av kvinnliga biträdesbefattningar samt för anställande av springpojkar, men ansett inrättandet av en ifrågasatt mellangrad mellan tjänstemän av grupp I och tjänstemän av grupp 11 i och för bestridande av göromål, som nu ankomma på tjänstemän av högre grad, icke böra ifrågakomma. Beträffande ett framkommet förslag om inrättande av förste vaktmästarbefattningar har kommissionen anfört, att en sådan uppdelning med åtföljande skillnad i avlöningsvillkor vore lämplig och rättvis men att, då frågan härom vore eu ren avlöningsfråga, den icke syntes böra upptagas i detta sammanhang. Vidare har kommissionen angivit vissa huvudgrunder för uppdelning av tullbehandlingsgöromålen mellan tjänstemän av grupp 1 och tjänstemän av grupp II samt av kassörs- och skrivgöromålen mellan dessa båda grupper av tjänstemän och kvinnliga biträden, allt i syfte att användning av överkvalificerad arbetskraft måtte undvikas. Och slutligen har av kommissionen uttalats en allmän grundsats om skyldighet för ordinarie tjänstemän vid lokalförvaltningen att fullgöra vilken tjänstgöring som helst.

Till meningen, att användandet av överkvalificerad arbetskraft såvitt möjligt icke borde förekomma, har även generaltullstyrelsen anslutit sig; dock har styrelsen liksom kommissionen betonat, att sådant icke alltid kunde undvikas. Av kommissionens ovanberörda särskilda förslag har generaltullstyrelsen biträtt förslagen om inrättandet av kvinnliga biträdesbefattningar och anställandet av springpojkar samt jämväl uttalat sig för vaktmästargruppens uppdelning på olika lönegrader med hänsyn till arbetets art, men däremot avstyrkt kommissionens förslag om inrättandet av uppsyningsmanstjänster för inre tjänst, såsom medförande en oberättigad användning av överkvalificerad arbetskraft. 1 motsats mot tullkommissionen har generaltullstyrelsen ansett lämpligt, att en ny tjänstegrad inrättades, vars innehavare, benämnda tullassistenter, skulle uttagas bland tjänstemän av grupp II efter genomgången särskild utbildningskurs och förrätta dels sådana tullbehaudlingsgöromål, för vilkas bestridande kompetens såsom tjänsteman av grupp I icke erfordrades, dels vissa kamerala göromål, såsom kassörsgöromål, vissa skrivgöromål, journalsföring, kontrolldebitering av räkningar m. m. Till kommissionens uttalande om personalens tjänstgöringsskyldighet har generaltullstyrelsen anslutit sig.

I en särskild avdelning av kapitlet om personalen har tullkommissionen slutligen i sitt betänkande under rubriken »diverse frågor vidkommande personalen» framställt åtskilliga förslag, av vilka de viktigaste lämpligen torde böra här omförmälas. Dessa förelag äro: stad-

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ganden om skyldighet för personalen att med visst förbehåll låta sig förflyttas till annan befattning vid tullverket, om förbud för tullpersonal att i oträngt mål yppa vad den i tjänsten erfarit rörande enskildas affärsförhållanden, om upphävande av varningsstraffets inverkan på rätten till avlönings förhöjning, om lindring av tjänstemans ersättningsskyldighet gent emot tullverket för skadat eller förkommet gods samt slutligen ett förslag, som nära sammanhänger med förut framställda förslag om lättnader för trafiken, nämligen om överflyttning under vissa betingelser av ansvarigheten för beviljad kredit å tullavgift för nederlagsgods från den enskilde tjänstemannen till statsverket.

Beträffande förslagen om tull tjänstemännens skyldighet att vara underkastade förflyttning samt om varningsstraffets påföljd har generaltullstyrelsen anfört, att desamma syntes böra upptagas till prövning i sammanhang med tullkommissionens förslag till nytt avlöningsreglemente, i vilket berörda förhållanden vore reglerade. Förslaget om tystnadsplikt för tulltjänstemän har i huvudsak tillstyrkts; likaså förslaget beträffande ansvarigheten för nederlagskrediten. Vad angår förslaget om tulltjänstemans ansvar för skadat eller förkommet gods har styrelsen ansett detta ämne ävensom en annan av tullkommissionen i annat sammanhang upptagen fråga, nämligen om skärpning av tullverkets ansvar för i dess vård befintligt gods, böra tillsammans göras till föremål för sakkunnig utredning, varför styrelsen anhållit att sedermera, efter det sådan utredning blivit verkställd, få inkomma med särskilt yttrande i dessa ämnen.

I det sista kapitlet av sitt betänkande rörande omorganisation av bland annat tullverkets lokalförvaltning har tullkommissionen behandlat, förutom nyssberörda fråga om tullverkets ansvar för gods, frågorna om tullförvaltningarnas lokaler jämte inventarier samt därvid uppställt vissa allmänna grundsatser att bringas i tillämpning vid förekommande tullhusbyggnader, varjämte kommissionen föreslagit, dels att frågor om tullhusbyggnader borde handläggas i en närmare angiven ordning, avseende att undanrödja en del brister, som kommissionen ansåge vidlåda det nuvarande förfaringssättet, dels ock att, intill dess utredning blivit verkställd rörande vederbörande städers skyldighet att tillhandahålla tullverket inventarier för tullförvaltningarnas behov, provisoriska bestämmelser härom i enlighet med nu tillämpad praxis måtte utfärdas. I anledning av ett framställt förslag om statens övertagande av städernas tullhusbyggnadsskyldighet och i sammanhang härmed indragning av tolagsersättningen har kommissionen anfört, att dessa frågor vore alltför vittutseende för att kommissionen skulle kunna inlåta sig på densamma.

Generaltullstyrelsen, som instämt i den av kommissionen uttalade

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

uppfattning, att sistnämnda frågor icke torde kunna nu lösas, har uttalat sin anslutning till kommissionens grundsatser angående tullhusbyggnaders beskaffenhet samt vidare anfört, att det sätt, varpå enligt kommissionens mening frågor om tullhusbyggnader borde handläggas, i själva verket på senare tider i stort sett redan vunnit tillämpning. I likhet med kommissionen har generaltullstyrelsen ansett, att utredning angående städernas skyldighet att tillhandahålla inventarier för tullförvaltningarnas behov borde verkställas och fördenskull gjort framställning i sådant syfte men på anförda skäl avstyrkt utfärdande av provisoriska bestämmelser i frågan.

I fråga om förslaget till omorganisation av kustbevakningen tillåter jag mig erinra om, vad jag tidigare omförmält, nämligen att tullkommissionens ursprungliga förslag med anledning av en utav generaltullstyrelsen gjord framställning underkastats en överarbetning av ovanbemälda 1920 års kustbevakningssakkunniga. Beträffande det sålunda omarbetade förslaget har generaltullstyrelsen anfört, att de av de sakkunniga gjorda ändringarna i kommissionens förslag framstode såsom till ökad effektivitet av bevakningen ledande förbättringar, ehuruväl det enligt styrelsens mening dock varit önskligt, att ändringarna i åtskilliga delar erhållit en större omfattning och särskilt att den nya organisationen i vissa delar närmare anslutit sig till den nuvarande. Med hänsyn till det läge, vari saken kommit genom de av Kungl. Maj:t de sakkunniga lämnade direktiv, ansåge styrelsen sig emellertid icke böra avstyrka de sakkunnigas förslag, ehuruväl styrelsen ansåge det ingalunda uteslutet, att även förändringar av den art, att statsmakternas medverkan till desamma erfordrades, skulle visa sig nödvändiga för åstadkommande av tillräcklig effektivitet av organisationen.

Då alltså generaltullstyrelsens förslag till avlöningsstat för kustbevakningen är byggt huvudsakligen på det yttrande, som avgivits av bemälda sakkunniga, torde den summariska redogörelse för kustbevakningens omorganisation, som jag nu går att lämna, böra närmast ansluta sig till sagda yttrande i de delar, detsamma skiljer sig från tullkommissionens förslag, samt till generaltullstyrelsens slutliga utlåtande i ämnet, avgivet den 11 oktober 1920 och betecknat med I A.

Målet för omorganisationen av kustbevakningen, vilken såsom hittills skulle bestå av dels sjö- dels landbevakning, har av tullkommissionen angivits vara att med väsentligt minskade kostnader åstadkomma en fullt effektiv bevakning. Kostnadsminskningen skulle åstadkommas genom en avsevärd personalreduktion och denna i sin ordning möjliggöras genom kustbevakningspersonalens utrustande med moderna tek-

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

niska hjälpmedel, framför allt med förbättrad båtmatériell, samt enligt kommissionens förslag, som dock av de sakkunniga i dessa hänseenden väsentligen modifierats, genom överlåtande av vissa bevakningsuppgifter till den inre bevakningspersonalen samt fyr- och lotspersonalen. Härjämte hava, bland andra förslag, framställts sådana om ändrat system för båtmateriellens anskaffning och underhåll, om särskilda kompetensvillkor för kustbevakningspersonalen samt beträffande omorganisation av chefskapet för kustbevakningen, vilka förslag jag i det följande kommer att omförmäla.

Grundtanken i förslaget är, att genom utbytande av den nuvarande jakt- och båtmateriellen mot större och snabbgående farkoster en utsträckning av de särskilda kustbevakningsdistriktens storlek och alltså en minskning av deras antal med åtföljande minskning av personalbehovet skulle åvägabringas. I sådant syfte hava de sakkunniga låtit utarbeta förslag till tulljakter av två olika typer, eu större typ I, huvudsakligen avsedd för större öppna distrikt, och en mindre typ II, avsedd för övriga distrikt. Härjämte skulle för patrulleringstjänsten användas med motor försedda tullbåtar, likaledes av två typer, samt mindre båtar, kallade snipor, med eller utan utombordsmotor. För bevakningen i Stockholms skärgård skulle dessutom avses en särskilt snabbgående motorbåt. Landbevakningens tekniska hjälpmedel skulle bestå av båtar, cyklar och inom ett par distrikt motorcyklar eller automobiler. Slutligen skulle kustbevakningsposteringarna allmänt förses med telefon.

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna jakt- och båttyper har generaltullstyrelsen anfört, att styrelsen icke hade någon anledning att betvivla, att de vore för sitt ändamål lämpliga, i synnerhet som ett av särskilda sakkunniga vid flottan på styrelsens begäran avgivet yttrande över dessa typer ginge i en gynnsam riktning. Praktisk erfarenhet av den föreslagna båtmateriellen, särskilt av de dyrbara jakterna, syntes dock styrelsen högeligen önskvärd, innan anskaffning av sådana skedde i större utstäckning. Styrelsen har också av, bland andra, detta skäl framställt förslag om successiv anskaffning av den nya båtmateriellen. — Vad som föreslagits angående landbevakningens tekniska hjälpmedel, har icke givit styrelsen anledning till annan erinran, än att styrelsen ansåge anskaffandet av automobiler icke för närvarande böra ifrågakomma. Slutligen har generaltullstyrelsen på anförda skäl hemställt, att frågan om kustbevakningens förseende med telefon måtte få tills vidare anstå.

Tullkommissionens förslag, att en del av kustbevakningens bevak-

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ningsuppgifter skalle ankomma på den inre bevakningspersonalen samt på lots- och fyrpersonalen, har, såsom redan antytts, av de sakkunniga väsentligt modifierats; särskilt har icke någon nämnvärd medverkan från sistnämnda personals sida utöver den, som redan nu lämnas, ansetts böra påkallas. Generaltullstyrelsen har instämt i de sakkunnigas uttalande i detta ämne.

För närvarande åligger det vederbörande tjänstemän att mot lega av tullverket anskaffa och underhålla för tjänsten erforderliga farkoster. I fråga härom har av tullkommissionen föreslagits, att kustbevakningens båtmateriell ävensom för landbevakningens behov erforderliga båtar, cyklar och motorcyklar skulle anskaffas av tullverket för att ställas till vederbörandes förfogande i tjänsten samt att kostnaderna för underhållet av denna materiell skulle bestridas av tullverket, varvid givetvis legorna skulle bortfalla. Eu ledamot av kommissionen har emellertid i så måtto reserverat sig mot detta förslag, att han biträtt detsamma endast i fråga om tulljakterna men ansett, att i fråga om övrig materiell legosystemet borde bibehållas. De sakkunniga hava ansett systemet med direkt anskaffning och underhåll genom statsverkets försorg böra tillämpas i fråga om all annan materiell än sniporna, beträffande vilka legosystemet fortfarande skulle tillämpas. — Generaltullstyrelsen slutligen har instämt i ovanbemälde reservants mening och anser alltså, att legosystemet borde bibehållas i fråga om all annan materiell än tulljakterna av de två typerna samt den för Stockholms skärgård avsedda snabbgående motorbåten.

Såsom kompetensvillkor för vinnande av ordinarie anställning vid kustbevakningen har av tullkommissionen uppställts fordran på avlagd skepparexamen av första klass för kustöveruppsyningsmännen och på skepparexamen av andra klass för all övrig personal, även den till lands tjänstgörande. Av all på tulljakter tjänstgörande personal skulle dessutom fordras nöjaktiga insikter i motors skötsel och vård. För nuvarande personal skulle dispens från skepparexamens avläggande kunna beviljas. Fn ledamot av kommissionen har emellertid reserverat sig mot förslaget att för anställning såsom besättningsman å tulljakt eller tullbåt samt för landbevakningen skulle fordras skepparexamen av andra klass. — I detta sammanhang tillåter jag mig nämna, att enligt tullkommissionens förslag de nuvarande kustvakterna och kustroddarna skulle sammanslås till en enda tjänstegrad, benämnd kustvakt eller, enligt betänkandet IV, kustuppsyningsman, men att generaltullstyrelsen i sitt utlåtande IV motsatt sig detta förslag och ansett de nuvarande graderna böra bibehållas under benämningarna förste kustvakt och kustvakt. Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 höft. (Nr 330.) 3

18 Kungl. Majds proposition Nr 330.

De sakkunniga hava, efter en redogörelse för omfånget av de kurser, som tillhöra skepparexamen av första klass, anfört, att häribland inginge åtskilligt, som vore för kustbevakningstjänsten fullständigt obehövligt; att däremot det kunskapsmått, som erfordrades för skepparexamen av andra klass, vore oundgängligen nödvändigt för kustöveruppsyningsmän, kustuppsyningsmän och sådana förste kustvakter, som tjänstgjorde å tulljakter; att då emellertid detta kunskapsmått icke i alla avseenden fyllde måttet av de nautiska insikter, som måste krävas av kustöveruppsyningsmännen, det felande borde bibringas dem genom särskilda kurser vid tullverkets undervisningsantalt; att för kustvakter vid sjö- och landposteringar icke borde fordras annan nautisk kompetens än kunnighet i båtsegling; samt att insikter i motorskötsel och färdighet att utföra mindre reparationsarbeten å motorer borde bibringas till sjöss tjänstgörande personal på lämpligt sätt. — En ledamot av de sakkunniga har emellertid i detta ämne vidhållit, vad tullkommissionen föreslagit.

Generaltullstyrelsen har ifråga om kompetensfordringarna för kustbevakningspersonalen anslutit sig till de sakkunnigas flertal men ifrågasatt — under framhållande likväl, att saken borde närmare undersökas av de sakkunniga, om vilkas tillsättande i och för utredning av frågan om utbildningskurser i tullverket styrelsen gjort framställning — att all behövlig undervisning i nautiska ämnen skulle förläggas till kurser i tullverkets undervisningsanstalt och att för den, som med godkänt vitsord genomgått sådan kurs, kravet på formligt avläggande av skepparexamen skulle kunna efterlåtas.

Innan jag övergår till frågan om organisationen av chefskapet för kustbevakningen, anser jag mig böra omförmäla ett av tullkommissionen framställt förslag i organisatoriskt hänseende, nämligen att såsom biträden vid kustens bevakande skulle anlitas tillsyningsmän, anställda medelst förordnande och mot ett mindre arvode. De sakkunniga hava emellertid icke upptagit detta förslag; dock har en reservant ansett, att kustbevakningen på Öland borde försöksvis anordnas med användande av tillsyningsmän jämte ett mindre antal verkliga kustbevakningstjänstemän. Generaltullstyrelsen har i detta ämne anslutit sig till den av de sakkunnigas majoritet uttalade åsikten, att dylika tillsyningsmän icke borde förekomma.

I fråga slutligen om chefskapet 'över kustbevakningen har tullkommissionen — under erinran hurusom detta för närvarande utövades, å västra och södra kusterna av riket utav särskilda kustbevakningschefer, men i övrigt av vederbörande tullförvaltare — hemställt, att, med indragning av kustbevakningschefstjänsterna, chefskapet måtte upp-

19 Kungl Maj:ts proposition Nr 330.

dragas inom ett vart tullkammardistrikt åt därvarande tullförvaltare, dock att inom Stockholms, Göteborgs och Malmö tullkammardistrikt chefskapet skulle utövas av överinspektören vid tullbevakningsinspektionen i respektive stad. För att biträda tullförvaltarna med råd och upplysningar i kustbevakningen rörande sjötekniska frågor ävensom för att åstadkomma en sakkunnig och enhetlig tillsyn å båtmateriellen skulle vidare, lämpligen inom generaltullstyrelsens kameralbyra, anställas en särskild tjänsteman med titeln kustbevakningsinspektör.

De sakkunniga hava varit ense om behovet av en kustbevakningsinspektörstjänst men hyst olika meningar om chefskapets ordnande i övrigt. Fn av dem har" anslutit sig till tullkommissionens förslag, under det att de två övriga ansett ett särskilt chefskap för kustbevakningen vara erforderligt. Den ena av dessa har ansett det nuvarande systemet med den uteslutande för kustbevakningen avsedda chefstjänsten böra i en modifierad form bibehållas och konsekvent genomföras över rikets hela kust; den andre däremot har ifrågasatt, att kustbevakningsdistrikten skulle uppdelas i ett antal grupper och att chefskapet inom varje grupp skulle anförtros åt en vid någon tullkammare inom gruppen anställd kontrollör eller kammarskrivare, att av honom mot särskilt arvode utövas jämte tjänsten vid tullkammaren.

Åven generaltullstyrelsen har biträtt förslaget om inrättande av eu kustbevakningsinspektörsbefattning. Beträffande chefskapet i öviigt har styrelsen instämt med den ledamot bland de sakkunniga, som ansett särskilda, uteslutande för kustbevakningen avsedda chefstjänster böra inrättas. Enligt styrelsens förslag skulle de särskilda cheferna för kustbevakningen anställas i kontrollörsgraden under namn av kustbevakningskontrollörer och vara tre till antalet. Varje kustbevakningskontrollör skulle vara chef för ett visst antal kustbevakningsdistrikt samt handhava, förutom chefskapet, samtliga de lokala tullförvaltningarna nu åliggande ärenden, såväl kamerala som administrativa, vilka rörde kustbevakningen. För handläggning av ifrågavarande ärenden skulle såsom biträde åt varje kustbevakningskontrollör anställas en kammarskrivare; och skulle kustbevakningskontrollörerna lämpligen vara stationerade i Stockholm, Malmö och Göteborg.

I en speciell del hava de sakkunniga — liksom på sin tid även tullkommissionen — framlagt förslag till indelning av rikets kust i kustbevakningsdistrikt, posteringarnas förläggning och utrustning med båtmateriell m. m. samt personalens antal och fördelning. Enligt förslaget skulle kustbevakningsdistriktens antal vara 23 samt den egentliga kustbevakningspersonalen bestå av: 21 kustöveruppsyningsmän, 24 kustupp-

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

syningsmän, 55 förste kustvakter ock 152 kustvakter. Den till kustbevakningspersonalens förfogande stående materiell skulle bestå av: 9 tulljakter av typ I, 20 tulljakter av typ IT, 21 tullbåtar av typ I, 15 tullbåtar av typ II, 69 snipor samt 2 motorcyklar eller mindre automobiler och 49 cyklar.

Beträffande antalet av denna personal och dess fördelning på olika tjänstegrader har generaltullstyrelsen ifrågasatt några få ändringar, av vilka dock en är av mera omfattande innebörd. Enligt styrelsens åsikt borde nämligen sådan kustbevakningstjänsteman, som ensam utgör en postering till lands, på grund av sin mera självständiga ställning upptagas i en högre lönegrad än vanliga besättningsmän å tulljakter och tullbåtar. I enlighet härmed har styrelsen föreslagit, att samtliga de i de sakkunnigas förslag såsom kustvakter upptagna tjänstemän, vilka var för sig utgjorde en landpostering, måtte i stället upptagas såsom lörste kustvakter. Då dessa tjänstemän utgöra ett antal av 48, skulle alltså enligt styrelsens förslag antalet förste kustvakter, 55, ökas med 48, eller till 103, medan däremot antalet kustvakter, 152, skulle minskas med 48 och sålunda utgöra 104. På grund av ännu ett par av styrelsen framställda ändringsförslag skulle emellertid härförutom dels antalet förste kustvakter ökas med ytterligare 1, eller till 104, dels ock antalet kustvakter ökas med 2 men minskas med 1 och alltså uppgå till 105.

Vid behandlingen av kustbevakningen inom tjuguandra kustbevakningsdistriktet, omfattande Marstrands, Uddevalla och Lysekils tullkammardistrikt med någon jämkning av det sistnämnda, hava de sakkunniga anfört, att vid Hättan inom Marstrands tullkammardistrikt borde inrättas en tullstation för att övertaga vissa göromål, som på grund av Hättans egenskap av inloppsstation till Uddevalla enligt tullstadgan § 5 mom. 3 nu måste utföras av kustbevakningsposteringen i Hättan, vilken emellertid föresloges till indragning. Med anledning av dels detta förslag dels ock ett av tullkommissionen framställt förslag om indragning av den s. k. invisitationsrätt, som för närvarande tillkomme vissa kustbevakningsposteringar i Bohuslän, men som, om den indroges, ansåges böra ersättas med andra för sjöfarten lika förmånliga inrättningar, har generaltullstyrelsen föreslagit, att tullstationer måtte inrättas, förutom i Hättan, jämväl i Mollösund och Gullholmen i Lysekils samt i Fjällbacka och Grebbestad inom Strömstads tullkammardistrikt. Samtliga dessa fem tullstationer skulle förestås av tullöveruppsyningsmän; i Hättan skulle dessutom anställas två och i Fjällbacka en tillsyningsman såsom biträden åt föreståndaren och för verkställande av förekommande bevakningsförrättningar.

21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Vidare har generaltullstyrelsen ifrågasatt några mindre förändringar i den av de sakkunniga föreslagna båtmateriellen på vissa platser.

Beträffande övergången till den nya organisationen — en fråga, som icke vidrörts av tullkommissionen och som de sakkunniga icke enligt de dem lämnade direktiven haft anledning upptaga — har generaltullstyrelsen framställt en del förslag, avseende att underlätta övergången lör personalen samt att minska statsverkets utgifter för anskaffningen av båtmateriell eller åtminstone fördela dem på en längre tid. I korthet innebära dessa förslag dels, såsom redan antytts, att endast en mindre del av den föreslagna båtmateriellen skulle omedelbart anskaffas och i övrigt den nu befintliga användas i så stor utsträckning som möjligt, till dess densamma bleve ersatt genom successivt anskaffad ny materiell, dels att, då härigenom behovet av personal fortfarande bleve större än vid ett fullständigt genomförande av den nya organisationen, detta behov skulle tillgodoses genom användning av de nuvarande tjänstemän vid kustbevakningen, vilkas tjänster icke förekomme i den nya organisationen och därför av styrelsen föreslagits till uppförande å indragningsstat eller övergångsstat med tjänstgöringsskyldighet. Styrelsen har härvid anmärkt, att, då dessa tjänstemän i alla händelser måste avlönas, deras användning vid kustbevakningen icke skulle förorsaka någon ökad utgift.

Slutligen har generaltullstyrelsen redogjort för de anslag, som vid bifall till styrelsens förslag skulle erfordras. Dessa äro följande: ett anslag till nyanskaffning av båtmateriell m. m., vilket skulle upptagas å tilläggsstat för år 1921, samt två anslag å tullverkets omkostnadsstat för år 1922, det ena till jakt-, båt- och hästlega samt för hållande av velocipeder och det andra till underhåll och drift av tullverkets farkoster samt drift av tullpersonalens tjänstebåtar. I sammanhang härmed har styrelsen hemställt om bemyndigande att av tullmedel förskottera inlösningskostnaden för sådana personalen tillhöriga tjänstebåtar, som borde av statsverket inlösas, ävensom om rätt att avföra vid försäljning av de inlösta båtarna eventuellt uppkommande underskott.

Beträffande slutligen tullkommissionens förslag till omorganisation av gränsbevakningen innebär detsamma endast i några få fall förslag om ändringar av organisatorisk natur. Jag går nu att i korthet omnämna dessa fall.

Rörande gränsbevakningens tekniska hjälpmedel — båtar, cyklar, hästar och skidor — har tullkommissionen föreslagit, att kostnaden för anskaffning och underhåll av båtar, cyklar och skidor skulle bestridas av tullverket, medan hästar skulle, såsom för närvarande är fallet, hållas

22 Kungl. Maj:ts propositon Nr 330.

av vederbörande tjänstemän mot lega. En ledamot av kommissionen har dock reservationsvis föreslagit, att legosystemet borde tillämpas beträffande även båtar, cyklar och skidor. — Generaltullstyrelsen har — med förmälan att någon förändring i berörda hänseende icke borde omedelbart företagas — anfört, att frågan syntes böra prövas och avgöras gemensamt för både kust- och gränsbevakningen. Med prövning av ett utav tullkommissionen framställt förslag om gränsbevakningsposteringarnas allmänna förseende med telefon anser styrelsen böra tills vidare anstå.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra om, att styrelsen i sitt utlåtande angående kustbevakningens omorganisation föreslagit bibehållandet av legosystemet utom i fråga om tulljakterna och en särskild motorbåt, avsedd för Stockholms skärgård.

Under åberopande att enligt gällande praxis förtullning av införda varor ägde rum icke blott vid de med förtullningsrätt utrustade gränsstationerna, vilka förestodes av gränsridare, utan även hos sådana gränsridare, som icke innehade uppdrag såsom gränsstationsföreståndare, har tullkommissonen föreslagit, att sistnämnda praxis måtte legaliseras därigenom, att samtliga gränsridare erhölle förtullningsrätt jämte rätt att handlägga förpassningar å varor, som över Norge sändes från eu svensk tullplats till en annan eller från kreditupplag i Norge till Sverige eller från eu norsk tullplats till en annan över Sverige. I sammanhang härmed skulle en betydande inskränkning av gränsstationernas nuvarande antal vidtagas, de nuvarande gränsinspektionerna i Funäsdalen och Medskogen förändras till gränsstationer samt befogenhet tillerkännas generaltullstyrelsen att besluta om inrättande eller indragning av gränsstationer och disponera över det till arvoden åt tullexpeditionsoch gränsstationsföreståndare avsedda anslaget. Under förutsättning att förtullningsrätt tillädes samtliga gränsridare, borde lämplig undervisning genom kurser vid tullverkets undervisningsanstalt beredas dem.

Generaltullstyrelsen har, under framhållande att den av tullkommissionen omförmälda praxis, att andra gränsridare än föreståndare för gränsstationer verkställde förtullning av införda varor, icke förekomme i på långt när den omfattning, kommissionen syntes förmoda, avstyrkt förslaget om allmän förtullningsrätt och rätt att handlägga förpassningar för samtliga gränsridare ävensom förslaget om indragning av flertalet nu befintliga gränsstationer. Huvudskälet härför är, att det syntes kunna betvivlas, att gränsridarkåren, såsom helhet betraktad, innehade eller ens, innan en allmän utbildningskurs för gränsridare kommit till stånd, kunde bibringas erforderlig kompetens. Däremot har styrelsen

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

hemställt om bemyndigande för styrelsen att på platser, där sådant vore önskligt och lämpligen kunde ske, tilldela gränsridare, vilken innehade erforderlig kompetens, rätt att för viss tid eller tills vidare verkställa förtullning. Med tillkännagivande att ej något vore att erinra mot tullinspektionernas i Funäsdalen och Medskogen förändring till gränsstationer eller mot kommissionens förslag rörande rätt för styrelsen att inrätta eller indraga gränsstationer — något som borde innefatta även befogenhet att flytta sådana — har styrelsen slutligen hemställt, att benämningen »gränsstation» måtte utbytas mot »gränstullstation».

Det torde böra erinras, att frågan om behovet av gränsstationer avser riksgränsen mot Norge, där sådana stationer av ålder varit inrättade. Vid riksgränsen mot Finland finnas däremot icke några gränsstationer; och inrättande därstädes av sådana har icke ifrågasatts, vare sig av tullkommissionen eller av generaltullstyrelsen.

Angående befälet över gränsbevakningen har tullkommissionen föreslagit, att det system, som för närvarande gällde i Bohuslän och Jämtland samt vid riksgränsen mot Finland, eller att vederbörande tullförvaltare utövade sagda befäl, måtte tillämpas även beträffande gränsbevakningen i Dalsland, Värmland och Dalarna, i vilka landskap befälet iitövades av gränsbevakningschefen, vilkens tjänst alltså skulle indragas. Huvudskälet för detta förslag har angivits vara, att den nuvarande organisationen av chefskapet i nämnda landskap skulle leda till en olämplig dualism i så måtto, att de gränsridare, som tillika vore gränsstationsföreståndare, i sin egenskap av gränsridare lydde under gränsbevakningschefen men i sin egenskap av gränsstationsföreståndare under vederbörande tullkamrar. Såsom bidragande skäl har åberopats, att gränsbevakningschefstjänsten icke skulle bereda sin innehavare full sysselsättning. — Förslaget har emellertid avstyrkts av generaltullstyrelsen, som anfört, bland annat, att för vinnande av största möjliga effektivitet av gränsbevakningens verksamhet fordrades en mera noggrann och sammanhängande tillsyn därå, än som skäligen kunde antagas bliva fallet, om tullförvaltarna, av vilka framför allt tullförvaltaren i Karlstad vore strängt tagen i anspråk av de egentliga tullkammargöromålen, skulle utöva sagda befäl. Den påtalade dualismen vore enligt styrelsens mening icke av beskaffenhet att medföra några egentliga olägenheter. Vad beträffade det andra av ovan omförmälda skäl för förändringen, hölle styrelsen för troligt, att uttalandet kunde vara i viss mån med verkligheten överensstämmande; men detta borde icke medföra, att en så behövlig och nyttig organisation avskaffades, utan borde i stället ökat verksamhetsområde tilläggas gränsbevakningschefen. I sådant avseende

24 Kungl. Maj:ls proposition Nr 330.

ville styrelsen föreslå, att jämväl gränsbevakningen i Bohuslän ställdes under befäl av gränsbevakningschefen. — Den ekonomiska sidan av saken vore, anför styrelsen vidare, av mycket underordnad betydelse; om gränsbevakningschefstjänsten bibehölles, kunde den av tullkommissionen föreslagna gränsöveruppsyningsmanstjänsten i Dalsland och Värmland undvaras och de två gränsuppsyningsmännen därstädes tjänstgöra jämväl såsom gränsridare, varjämte eljest sannolikt erforderlig förstärkning av tullkammarpersonal kunde inbesparas.

I en speciell del av förslaget om gränsbevakningens omorganisation har tullkommissionen framlagt förslag till ordnande av gränsbevakningen inom vart och ett av föreslagna fem gränsbevakningsdistrikt.

Rörande detta förslag torde jag kunna inskränka mig till att omförmäla, att, medan för närvarande gränsbevakningspersonalen består av, förutom gränsbevakningschefen, 1 gränsöveruppsyningsman, 9 gränsuppsyningsmän och 183 gränsridare, densamma enligt tullkommissionens förslag skulle utgöras av 2 gränsöveruppsyningsmän, 10 gränsuppsyningsmän och 188 gränsridare. — Generaltullstyrelsen har, huvudsakligen under åberopande att sedan lång tid tillbaka ett antal extra ordinarie gränsridare måst användas i ständig tjänstgöring, föreslagit gränsbevakningspersonalen sålunda: 1 gränsbevakningschef, 1 gränsöverupp-

syningsman, 10 gränsuppsyningsmän och 199 gränsridare. Härvid må anmärkas, att, enligt styrelsens i utlåtandet IV avgivna förslag till titlar för tulltjänstemannen benämningarna »gränsöveruppsyningsman», »gränsuppsyningsman» och »gränsridare» skulle utbytas mot respektive benämningar »gränsjnspektor», »gränsöveruppsyningsman» och »gränsuppsyningsman».

Slutligen må erinras, att enligt såväl tullkommissionens som generaltullstyrelsens förslag personalen vid gränsinspektionerna i Funäsdalen och Medskogen, bestående av 2 gränsinspektorer och 3 vaktmästare av klass 3, skulle indragas och ei'sättas med gränsridare.

I sitt betänkande IV har tullkommissionen framlagt förslag dels till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket med därtill hörande tjänsteförteckning, dels till lorrättningstaxa för tullverket, dels ock till bestämmelser angående ordnande vid de olika tullplatserna av bestyret med handräckning vid tullbehandling.

Vad först beträffar förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket har kommissionen i sin allmänna motivering för detsamma — efter att hava lämnat en redogörelse för det kommissionen givna uppdrag med avseende å tullverkets lönereglering ävensom för behandlingen av frågan om kommunikationsverkens omorganisation och löne-

25 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

reglering — anfört, att avlöningsreglementet för tullverket synts kommissionen lämpligen böra avfattas i ganska noggrann anslutning till det för kommunikationsverken den 19 juni 1919 utfärdade avlöningsreglemente, i synnerhet som kommissionen i allt väsentligt gillade de nya uppslag, som framkommit i detta, och även till fullo uppskattade detsammas betydande förtjänster i formellt avseende. För de mindre avvikelser från kommunikationsverkens avlöningsreglemente, som förekomma i kommissionens förslag, har densamma redogjort i en speciell motivering för förslaget.

Med avseende å nu föreliggande förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket har generaltullstyrelsen uttalat sin anslutning till kommissionens uppfattning om lämpligheten av överensstämmelse med avlöningsreglementet för kommunikationsverken. Vid behandlingen av förslaget har styrelsen emellertid framställt några få erinringar eller förslag om ändringar eller tillägg. De viktigaste av dessa förslag torde vara, att rätt till fri uniformsbeklädnad eller beklädnadsersättning måtte fortfarande tillkomma vissa tjänstemän, att i en särskild paragraf måtte intagas bestämmelser om rätt för generaltullstyrelsen att bestämma legor för jakter, båtar, hästar och velocipeder — ett förslag som betingas av styrelsens ovan omförmälda uppfattning, att det nuvarande legosystemet borde i viss utsträckning bibehållas — samt att närmare bestämmelser måtte meddelas rörande de två byråassistenter eller, såsom styrelsen benämnt dem, byråinspektörer å tullbehandlingsbyrån, vilka enligt såväl kommissionens som styrelsens förslag skulle tillsättas allenast genom förordnande på viss tid. Vidare har generaltullstyrelsen, med instämmande i tullkommissionens uppfattning, att en särskild lönenämnd för tullverket icke borde anordnas, ifrågasatt, att en för kommunikationsverken och - tullverket gemensam lönenämnd måtte inrättas.

Frågan om sportlerna i tullverket har av kommissionen gjorts till föremål för en ingående behandling. Efter att hava erinrat, att på senare tid gjort sig inom hela statsförvaltningen gällande en strävan att avskaffa alla sportler, har kommissionen avgivit sin ståndpunkt sålunda, att extra inkomster, som utginge för förrättningar på tjänstgöringstid, borde indragas till staten och att beträffande extra inkomster, som utginge för förrättningar å övertid, det ekonomiska mellanhavandet mellan trafiken och tjänstemännen borde helt och hållet falla bort, i det att statsverket övertoge å ena sidan all rätt till allmänhetens avgifter för övertidsexpeditioner men å andra sidan skyldigheten att hålla tjäustemännen skadeslösa för deras övertidsarbete, antingen genom utbetalning Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 4

26 Kungl. Majds proposition Nr 330.

av ersättning för övertidstjänstgöring eder därigenom att en mot övertidsarbetet svarande ledighet på ordinarie arbetstid bereddes tjänstemännen. I enlighet härmed har kommissionen föreslagit indragning till statsverket av största delen av tulltjänstemännen för närvarande tillkommande extra inkomster, i främsta rummet de avgifter, som utgå enligt taxan den 23 december 1910 (nr 134) å ersättning, som enligt särskilda bestämmelser skall utgå för vissa av tulltjänsteman verkställda tjänstförrättningar, eller den vanligen så kallade sporteltaxan. I stället för denna taxa skulle träda en förrättningstaxa för tullverket, till vilken förslag utarbetats av kommissionen och som upptager de avgiftsbelopp, vederbörande trafikanter skulle hava att erlägga för vissa förrättningar.

Kommissionen har emellertid, då sportlerna hade avsevärd betydelse för tulltjänstemännens ekonomi, ansett indragning av desamma icke kunna ske utan kompensation. Beträffande vaktmästare och kammarskrivare skulle sådan kompensation beredas dem på det sätt, att hänsyn till mistningen av sportler toges vid dessa tjänstegraders placering å löneskalan; i fråga om övriga tjänstemän skulle kompensation ske genom särskilda personliga lönetillägg i överensstämmelse med vad som avsetts vid kommunikationsverkens lönereglering, dock med den avvikelse att, medan kompensationen för nämnda verks tjänstemän skulle ställas i förhållande till vederbörandes extra inkomster under år 1919, i samma hänseende skulle för tullverkets personal läggas till grund sportlernas medeltal under åren 1911 —1914.

Generaltullstyrelsen har förklarat sig icke hava något att i huvudsak erinra mot kommissionens allmänna uttalanden i sportelfrågan. Beträffande de olika slagen av extra inkomster har generaltullstyrelsen med ett oväsentligt undantag biträtt kommissionens förslag om deras indragning och jämväl tillstyrkt utfärdande av en förrättningstaxa för tullverket. Dessutom har generaltullstyrelsen yttrat sig om vissa extra inkomster, som icke av tullkommissionen särskilt behandlats, och därvid föreslagit indragning av de från postverket och statens järnvägar till tulltjänstemän utgående ersättningsbelopp för vissa i sammanhang med tulltjänst verkställda göromål för postverkets eller järnvägens räkning men ansett, att tulltjänstemännen borde fortfarande få vara i åtnjutande av dem enligt åtskilliga författningsbestämmelser för närvarande tillkommande beslagarandelar. I likhet med tullkommissionen har generaltullstyrelsen ansett, att indragning av extra inkomster icke borde vidtagas utan att kompensation därför lämnades tjänstemännen; dock skulle enligt styrelsens mening dylik kompensation i alla fall, då den kunde ifrågakomma, sålunda även för vaktmästare och kammarskrivare, lämnas genom personligt

Kungl. Muj:ts proposition Nr 330. 27

lönetillägg. Ännu i ett hänseende har styrelsen avvikit från kommissionen, i det att styrelsen ansett de extra inkomsterna för år 1921 höra läggas till grund för kompensationen. Slutligen har styrelsen angivit de slag av extra inkomster, för vilka enligt styrelsens uppfattning kompensation borde lämnas, samt hemställt, att föreskrifter i ämnet måtte intagas i de särskilda övergångsbestämmelser, vilka bleve erforderliga och vilka styrelsen förutsatte skulle, liksom för kommunikationsverken, utfärdas av Kungl. Maj:t.

Efter att hava redogjort för de synpunkter, som gjort sig gällande vid kommunikationsverkens lönereglering, samt tillkännagivit sin anslutning till ett av 1908 års tullstatskommissiou gjort uttalande rörande den ställning i avlöningshänseende, som tullverkets tjänstemän, på sätt sedan gammalt varit fallet, ansetts böra intaga, har tullkommissionen avgivit förslag till placering av tulltjänstemännen i den i 9 § av förslaget till avlöningsreglemente förekommande löneplanens olika lönegrader, vilket förslag givits formen av en vid avlöningsreglementet fogad tjånsteförteckning. I sammanhang härmed har kommissionen ock föreslagit förändrade tjänstetitlar för en del befattningshavare.

Då tullkommissionens nu föreliggande betänkande 1V den 5 december 1919 remitterades till generaltullstyrelsen, anmärkte dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet beträffande kommissionens förslag till tjänsteförteckning, att i densamma vissa lönegrader icke vore representerade, samt anförde vidare, att det syntes honom böra övervägas, huruvida icke en längre gående differentiering av tjänsterna i tullverket på olika lönegrader än som av tullkommissionen föreslagits borde ske, så att tjänsteförteckningen komme att innehålla även i förslaget uteslutna lägre lönegrader. Härjämte hade åtskilliga befattningar föreslagits till avlöning enligt högre lönegrad än som kunde anses erforderlig. En revision av tjänsteförteckningen syntes därför vara av behovet påkallad och borde åt generaltullstyrelsen lämnas i uppdrag att verkställa en dylik, varvid styrelsen borde eftersträva, att i avlöningshänseende full motsvarighet vunnes mellan befattningshavare i tullverket och med dessa jämförliga befattningshavare inom de redan lönereglerade kommunikationsverken. — I enlighet med departementschefens i sådan riktning gjorda hemställan anbefalldes generaltullstyrelsen att med beaktande axvad departementschefen sålunda anfört avgiva yttrande över kommissionens ifrågavarande betänkande.

Med anledning härav har generaltullstyrelsen efter överläggningar med representanter för tullpersonalen samt efter hörande av representanter för personalen i postverket och vid statens järnvägar framlagt ett

28 Kungl. May.ts proposition Nr 330.

omarbetat förslag till tjänsteförteckning för tullverket med delvis andra tjänstetitlar än de av kommissionen föreslagna. Beträffande detta förslag har generaltullstyrelsen anfört, att styrelsen — ehuru densamma fortfarande måste anse synnerligen vägande skäl föreligga för bibehållande av den högre ställning i avlöningshänseende, vilken sedan gammalt tillkommit tullpersonalen i jämförelse med personalen vid kommunikationsverken — likväl på grund av ovanberörda styrelsen lämnade direktiv icke kunnat vid omarbetningen av tjänstefel rteckningen åt dessa skäl tillmäta den verkan med avseende å de särskilda tjänstegradernas placering å löneskalan, som styrelsen eljest kunnat finna berättigad, om än styrelsen ansett sig icke kunna underlåta att i någon mån taga hänsyn till ovanberörda skäl.

För skiljaktigheterna mellan tullkommissionens och general tullstyrelsens förslag till tjänstförteckning torde jag framdeles få tillfälle att närmare redogöra.

Såsom redan antytts, har tullkommissionen föreslagit, att, i likhet med vad som skett vid kommunikationsverkens lönereglering, på Kungl. Maj:t skulle ankomma att meddela erforderliga föreskrifter rörande övergången till de nya avlöningsbestämmelserna för tullverket; dock vore riksdagens medverkan påkallad beträffande den utbetalning av lön vid tiden för löneregleringens ikraftträdande, som skulle ifrågakomma för förmedling av övergången till efterskottsutbetalning av hela lönen. I övrigt skulle övergångsbestämmelserna innehålla “— förutom reglering av den här ovan redan berörda frågan om gottgörelse till tjänstemän för mistade extra inkomster — dels föreskrifter beträffande de nya avlöningsbestämmelsernas tillämpning på förutvarande tjänstemän, varvid särskilt borde beaktas de i nu gällande avlöningsreglemente med tillhörande övergångsbestämmelser personalen tillförsäkrade förmåner i fråga om uppflyttning i löneklass, dels ock medgivande för de tjänstemän, för vilka semestertiden enligt det,'nya avlöningsreglementet skulle bliva nedsatt, att personligen bibehållas vid nuvarande semesterrätt.

Generaltullstyrelsen, vars yttrande och hemställan i frågan om kompensation för mistade extra inkomster jag tidigare omförmält, har uttalat sin anslutning till tullkommissionens övriga här ovan om förmälda förslag rörande övergångsbestämmelsernas innehåll men betonat, att utarbetande av förslag till föreskrifter rörande de nya avlöningsbestämmelsernas tillämpning på förutvarande tjänstemän icke lämpligen kunde ske, innan frågan om tulltjänstemännens placering i löneplanens olika lönegrader blivit slutligen avgjord.

Redan förut har omnämnts, att tullkommissionen utarbetat ett

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

förslag till förrättningstaxa för tullverket, upptagande de avgifter, vilka skulle av de trafikerande erläggas till tullverket för vissa av tulltjänsteman verkställda förrättningar. Beträffande avgiftsbeloppen har kommissionen anfört, att densamma sökt beräkna avgifterna så, att de skulle täcka tullverkets självkostnader för den för förrättningen använda personal.

Generaltullstyrelsen har, med förmälan att stjnelsen i stort sett icke hade något att erinra mot grunderna för den föreslagna för rättning staxan och att styrelsen instämde i kommissionens mening om beräkningen av avgiftsbeloppen, framhållit, att statsverkets självkostnad för en viss förrättning icke kunde ens tillnärmelsevis bedömas, innan dels placeringen av tull tjänstemännen i olika lönegrader blivit definitivt avgjord, dels ock de belopp, med vilka övertidstjänstgöring skulle gottgöras tjänstemännen, blivit bestämda. På grund härav och då yttranden i ämnet från handelskamrarna i rikets största städer över vissa delar av förslaget synts styrelsen böra inhämtas, har styrelsen anhållit, att med avgivande av slutligt utlåtande över förslaget till förrättningstaxa måtte få anstå, till dess önskvärda förutsättningar därför vore för handen.

Slutligen har tullkommissionen i sitt förevarande betänkande IV framlagt förslag till ordnande av handräckning sbestyret vid tullbehandling. Förslaget innebär i huvudsak, att, med bibehållande av de trafikerandes skyldighet att bestrida kostnaden för sådan handräckning, bestyret därmed skulle förrättas, på de största tullplatserna av i tullverkets tjänst anställda packhuskarlar, vilkas anlitande skulle vara obligatoriskt, på medelstora tullplatser efter trafikanternas fria val antingen av deras eget folk eller genom stadsbudskår eller bärarlag, med vilket tullmyndigheten träffat avtal om bestyrets förrättande mot viss av tullverket utgående ersättning, och slutligen på de minsta tullplatserna likaledes efter fritt val antingen av de trafikerandes eget folk eller av tullverkets uppsyningsman (de nuvarande vaktmästarna). Vare sig handräckningen lämnades av packhuskarlar, stadsbudskårer, bärarlag eller uppsyningsman, skulle ersättning därför av de trafikerande utgöras och inbetalas till tullverket efter en av Kungl. Maj:t fastställd, för hela riket gemensam taxa.

Generaltullstyrelsen har instämt i kommissionens mening, att kostnaden för handräckningen borde fortfarande drabba trafiken, men förklarat sig i övrigt icke kunna biträda kommissionens förslag. I stället har styrelsen uppgjort ett förslag till författningsbestämmelser i ämnet, vilket förslag bifogats styrelsens utlåtande. Huvuddragen av detta förslag äro följande. Någon statsanställning av packhuskarlar skulle icke förekomma; på de tullplatser, där privilegierade packhuskarlslag nu funnes, skulle dessa bibehållas. På andra tullplatser skulle det stå be-

Temporär

tullfrihet.

Tullindring.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

fintliga sammanslutningar av representanter för handeln fritt att anordna packhuskarlslag eller anställa packhuskarl med uteslutande rätt till bestyrets handhavande; skedde icke detta, skulle de trafikerande äga rätt att ombesörja bestyret med eget folk eller ock arbetet få utföras på annat lämpligt sätt, dock icke av tullpersonal annat än i undantagsfall och på order av förman. Skulle det härvid visa sig, att ordningen i packhusen bleve störd eller arbetet försenades, skulle generaltullstyrelsen under viss förutsättning, nämligen att anmaning till på platsen befintlig handelskorporation att gå i författning om inrättande av packhuskarlslag eller anställande av packhuskarl bleve utan avsedd påföljd, äga att förordna om en sådan åtgärd. Taxa å ersättning för av packhuskarlslag eller packhuskarl utfört handräckningsbestyr skulle för varje ort fastställas av kommerskollegium efter samråd med generaltullstyrelsen. — I övrigt innehåller förslaget en del bestämmelser om packhuskarlslagens avlöningsförhållanden, sammansättning och organisation m. m. samt om vederbörande tullmyndigheters befogenhet gentemot packhuskarlslagen.

Efter lämnande av denna sammanfattande översikt av de framlagda förslagen till omorganisation av tullverket och lönereglering för dess personal övergår jag nu till den mera ingående redogörelse för en del av dessa förslag, som jag i det föregående angivit såsom erforderlig.1 För överskådlighetens skull kommer jag därvid att fördela de uppkomna spörsmålen i skilda grupper, allteftersom de närmast avse trafikföreskrifter, administrativa anordningar eller avlöningsförhållanden.

Trafikföreskrifter.

Med stöd av § 8 mom. 1 tulltaxeförordningen må tullfrihet under viss kortare tid av generaltullstyrelsen medgivas för tullpliktiga föremål, som införas till riket i ändamål av reparation eller komplettering, för att förevisas såsom prov, för att avprovas o. s. v., och enligt mom. 2 av samma paragraf kan i särskilda fall Konungen bevilja temporär tullfrihet dels för maskiner och dylikt, som avses för användning vid allmännyttigt företag, dels ock för förhyrda lokomotiv eller järnvägsvagnar. Vidare må jämlikt § 9 mom. 1 nämnda förordning tullindring beviljas av generaltullstyrelsen vid återinförsel av varor, som i utlandet undergått reparation eller viss bearbetning.

1 I berörda redogörelse hava inom parentes gjorts hänvisningar dels till 1914 års tullkommissions betänkanden, dels ock till generaltullstyrelsens utlåtanden över desamma, därvid betänkandena angivits allenast med numren å respektive delar (I —IV), medan utlåtandena utmärkts jämväl med bokstaven U (U. I—IV).

31 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Dels av eget initiativ, dels på grund av framställning från affärsmannahåll har till påskyndande av sådana ärendens behandling samt nedbringande i viss mån av tullverkets arbete därmed 1914 års tullkommission ifrågasatt (II: sid. 53 o. f.) och generaltullstyrelsen tillstyrkt (IT. II: sid. 59 o. f.), att styrelsen respektive Kungl. Maj:t skulle befrias från handläggningen av omförmälda ärenden. Prövningen av dessa skulle i stället ankomma på vederbörande lokala tullmyndighet eller beträffande ärenden, som åsyftade den i § 8 mom. 2 omnämnda förmån, på generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium.

Då jag förutsätter, att i de fall, där prövningsrätten skulle handhavas av lokalmyndigheterna, sådana allmänna anvisningar, som kunna trygga likformigheten i ärendenas behandling, varda av generaltullstyrelsen till myndigheternas iakttagande utfärdade, anser jag mig kunna biträda de sålunda gjorda förslagen. Till de erforderliga författningsändringarna har jag för avsikt att senare i dag framlägga förslag.

Enligt § 14 i instruktionen för generaltullstyrelsen må, när anmälan hos styrelsen göres om införsel jämlikt § 4 mom. a) och b) tulltaxeförordningen av gods för de kungliga hoven eller främmande makters härvarande sändebud, föreskrift om godsets tullfria utlämnande kunna utan föredragning inför generaltulldirektören meddelas av revisionsbyråchefen eller i hans frånvaro av annan ledamot av styrelsen. Denna föreskrift lämnas för närvarande i form av en påstämpling å den s. k. reklamationen.

Tullkommissionen har nu ifrågasatt, att sådant förfarande ej vidare måtte förekomma utan att reklamationerna skulle direkt tillställas vederbörande tullförvaltningar, som dock i tvivelaktiga fall skulle hava att hänskjuta tullfrihetsfrågan till generaltullstyrelsens prövning (II: sid. 53).

Generaltullstyrelsen har avstyrkt förslaget (U. II: sid. 59) under anförande, dels att den nuvarande handläggningen av ifrågavarande ärenden icke kunde sägas vara vare sig för styrelsen eller för varuägarnas ombud betungande, dels att i de fall, då anledning till erinran mot reklamations innehåll förelåge, rättelse lättare och snabbare syntes kunna vinnas under nuvarande förhållanden än med det av tullkommissionen föreslagna förfaringssättet, dels ock slutligen att det syntes förmånligare, att eventuella oriktigheter förekommes än att de sedermera rättades genom revision.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening har med anledning härav i en till Kungl. Maj:t ingiven, den 9 december 1920 dagtecknad skrift hemställt om bifall till tullkommissionens förslag.

Departement*

chefen.

Fullständig

tullfrihet.

32 Departements-

chefen.

Restitutioncr.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Det synes mig icke sannolikt, att i ett eller annat avseende mindre tillfredsställande reklamationer skola komma att företes i större utsträckning än hittills, då sådant, efter vad jag inhämtat, inträffat jämförelsevis sällan; i varje fall lärer vid dylika tillfällen någon större omgång eller tidspillan ej behöva uppstå, för så vitt ett praktiskt förfaringssätt därvid tillämpas. Ej heller synes mig tillräcklig grund föreligga för ett antagande, att revisionsanmärkningar rörande obehörigt utlämnande av ifrågavarande slag av gods skola efter ett genomförande av tullkommissionens förslag komma att i nämnvärd omfattning föreligga, med hänsyn till de nämnda ärendenas i allmänhet synnerligen enkla natur och det tilltänkta förfarandet i tvivelaktiga fall. Under sådana förhållanden anser jag mig böra tillstyrka tullkommissionens förslag, som synes mig ägnat att i det övervägande antalet fall innebära en lättnad för trafiken. Av samma skäl anser jag dessutom, att det av tullkommissionen ifrågasatta förfarandet bör kunna utan olägenhet utsträckas till att omfatta även vapensköldar, flaggor, kontorsförnödenheter och andra likartade, för tjänsten avsedda föremål, som inkomma till sådana främmande regeringars härvarande konsulat, vilka inom eget land medgiva Sverige motsvarande förmån; beträffande dylikt gods, vilket åtnjuter tullfrihet enligt § 4 mom. c) tulltaxeförordningen, är tillvägagångssättet vid utlämnandet från tullverket nämligen enahanda som vid tullfrihet för av utländska sändebud för eget behov införda varor.

De föreslagna förändringarna påkalla allenast vissa jämkningar i §§ 1 och 2 av den utav Kungl. Maj:t med stöd av stadgande i sista stycket av § 4 tulltaxeförordningen utfärdade kungörelse den 10 november 1911 (nr 115) med särskilda kontrollföreskrifter och bestämmelser i övrigt till förekommande av missbruk av den enligt sistnämnda författningsrum medgivna tullfrihet.

Rätten till restitution av tull respektive av tullverket uppburen sockerskatt göres för närvarande gällande på följande sätt. Restitutionen sökes hos generaltullstyrelsen, och ansökningen bör åtföljas av de handlingar, å vilka sökanden vill åberopa sig. Ansökningen underkastas — i många fall efter remiss till vederbörande tullförvaltning — förberedande granskning å styrelsens revisionsbyrå, varvid resultatet av granskningen sammanfattas i en av vederbörande revisor avgiven attest. Revisorn har tillika att i vederbörliga journaler göra anteckning om restitutionsansökningen i syfte att förekomma dubbelrestitution. Härefter föredrages ärendet av revisionsbyråchefen inför generaltullstyrelsen, varpå, om ansökningen helt eller delvis bifalles, anordning utfärdas å

33 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

det restituerade beloppet, vilken åtgärd ankommer på styrelsens kameralbyrå. Konceptet till anordningen justeras av både kameral- och revisionsbyråchefen. Den färdiga anordningen expedieras slutligen i vanlig ordning till den tullförvaltning, som skall utbetala restitutionsbeloppet.

Såsom allmänt omdöme om detta tillvägagångssätt har tullkommissionen uttalat, att detsamma innefattade eu onödigt tung apparat och att det beredde den restitutionsberättigade dröjsmål, innan han komme till sin rätt. Från affärsvärldens sida hade ock framställning blivit gjord om ändring av detta missförhållande (II: sid. 46). Till undanröjande av olägenheterna har kommissionen efter en ingående undersökning i ämnet (II: sid. 47 o. f.) föreslagit, att samtliga av generaltullstyrelsen hittills handlagda slag av ärenden angående restitution av tull respektive sockerskatt måtte i stället ankomma på vederbörande tullförvaltningars prövning.

Av de i ämnet hörda lokala tullmyndigheterna har flertalet uttalat sig i den riktning, att endast de enklare slagen av ifrågavarande restitutionsärenden borde överflyttas från styrelsen till tullförvaltningarna; meningarna om vilka slag av dessa ärenden, som sålunda borde kvarstanna hos styrelsen, hava dock varit delade (U. II: sid. 47 o. f.).

Generaltullstyrelsen har visserligen ansett, att en del av omförmälda restitutionsärenden kunde och borde överlämnas till tullförvaltningarnas avgörande; men i fråga om andra har styrelsen av närmare anförda olika skäl (U. II: sid. 50 o. f.) icke funnit det av kommissionen föreslagna förändrade sättet för handläggningen ägnat att förverkliga syftemålet att med bibehållande av nuvarande trygghet mot obehörig restitution ernå ett snabbare avgörande av ärendena. Berörda syftemål har emellertid synts styrelsen kunna vinnas med fortfarande handläggning av dessa hos styrelsen genom vissa förändringar i arbetssättet å dess revisionsbyrå och i den övriga behandlingen av ärendena inom styrelsen (U. II: sid. 57).

De slag av restitutionsärenden, vilka enligt generaltullstyrelsens uppfattning kunde och borde överflyttas från styrelsen till lokaltullförvaltningarna, äro följande, nämligen:

restitution av tull enligt § 13 mom. 1 eller 2 tulltaxeförordningen; restitution av tull eller sockerskatt, som på grund av räknefel eller annat dylikt misstag för mycket debiterats och erlagts;

restitution av tull, som måst erläggas av anledning att handling, vilken enligt § 4 tulltaxeförordningen utgör grund för tullfrihet, icke vid tullbehandlingstillfället varit för handen, under förutsättning att vederbörlig sådan handling senare företes;

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 5

34 Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330,

restitution av tull eller sockerskatt på grund av utav styrelsen eller Kungl. Maj:t meddelat beslut i tullbeliandlingsfråga; samt

restitution av tull eller annan avgift på grund av eljest av Kungl. Maj:t meddelat beslut.

Nedanstående slag av restitutionsärenden borde däremot fortfarande handläggas hos generaltullstyrelsen likväl så, att de skulle få avgöras av revisionsbyråchefen utan föredragning inför styrelsen, där icke särskilda omständigheter undantagsvis gjorde eu dylik föredragning önskvärd:

restitution av tull eller sockerskatt till trafikförvaltning enligt § 43 tullstadgau och dithörande föreskrifter;

restitution av tull eller sockerskatt enligt kungörelsen den 17 juli 1912 angående behandling av paketpost från utlandet (nr 196); restitution av tull enligt §11 tulltaxeförordningen; restitution av tull för skeppsbyggnadsmaterialier enligt § 12 tulltaxeförordningen ;

restitution av tull för omalen spannmål efter utförsel av motsvarande kvantitet malen spannmål enligt § 13 mom. 3 tulltaxeförordningen;

restitution av tull för utländsk råvara, som i förändrat skick återutföres, eller s. k. industrirestitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen; samt restitution enligt förordningen den 13 december 1912 (nr 335) angående tullrestitution i vissa fäll vid återutförsel av utländsk vara, eller s. k. handelsrestitution.

I fråga om restitution av de på sjöfarten lagda umgälderna fyroch båkavgift samt lastpenningar har tullkommissionen — med avseende därpå, att stundom förekomme till avgörande viktiga principspörsmål rörande tillämpningen av de delvis svårtolkade bestämmelserna rörande dessa, intagna i §§ 44, 47 och 49 lotsförordningen samt i § 14 tulltaxeförordningen, och på vanskligheten att utfinna fullt lämpliga regler för bestämmande av, vid vilken av flera ifrågakommande tullförvaltningar hithörande restitutionsfrågor skulle handläggas — ansett tillrådligast att låta ärenden angående sådan restitution fortfarande bero på prövning av generaltullstyrelsen.

Denna uppfattning bär delats av generaltullstyrelsen, som emellertid funnit flertalet av dessa ärenden vara av så enkel beskaffenhet, att desamma lämpligen borde få avgöras av revisionsbyråchefen utan föredragning inför styrelsen i andra fall än då sådant av honom ansåges erforderligt.

Vad generaltullstyrelsen anfört i detta ämne har bibragt mig den uppfattningen, att eu decentralisation av restitutionsärenden as handläggning är lämplig men att densamma med hänsyn såväl till statsverkets

35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

intresse som till vikten för allmänheten att erhålla full likformighet vid ärendenas avgörande icke bör drivas för långt. Jag anser mig däriör böra stanna vid generaltullst3’relsens berörda förslag. Den av generaltullstyrelsen ifrågasatta förändringen i beslutanderätten hos styrelsen beträffande restitutionsfrågor, vilken förefaller mig ändamålsenlig, torde kunna i avsevärd mån bidraga till minskning av nuvarande olägenheter för de restitutionssökande. Frågan lärer påkalla direkt beslut av riksdagen allenast i vad densamma berör restitutioner enligt § 13 mom. 1 och 2 tulltaxeförordningen, i vilket avseende jag kommer att senare i dag: sröra särskild hemställan.

I § 13 tulltaxeförordningen förekomma stadganden om rätt till tullrestitution vid återutförsel av utländsk vara, som använts vid framställning av exportgods, däribland i utlandet tillverkad jutevävnad, som utgör emballage till sådant gods. Såsom villkor för åtnjutande av dylik restitution äro att iakttaga ganska omfattande kontrollföreskrifter, vilka jämväl kunna medföra kostnader för trafiken. Dit hör den allmänna bestämmelsen, att om exportgodset inlastats å tullplats för utförsel med fartyg, som under resan till utlandet kommer att anlöpa annan sådan plats, därstädes skall utövas särskild tulltillsyn över att godset ej olovligen ilandföres; denna tillsyn kan emellertid under viss förutsättning inskränkas till kontroll å lastrumsförsegling.

Krav på lättnader i förevarande hänseende hava vid flera tillfällen förekommit (II: sid. 157 o. f.). Särskilt har ett mindre strängt kontrollförfarande påyrkats i fråga om jutevävsemballage, vars borttagande från exportvaran under transporten, sedan varan en gång inlastats, förmenats bliva ekonomiskt ofördelaktigt med hänsyn till det ringa tullrestitutionsbeloppet, tio öre för kilogram.

Tullkommissionen har övervägt de framställda kraven och funnit dem i viss må kunna villfaras. Så har kommissionen föreslagit (II: sid. 162), att för åtnjutande av omförmälda rätt till tullrestitution för jutevävnad i fäll, då sådan vore använd såsom emballage för trämassa, icke måtte erfordras annat bevis om exporten än den bevakande tulltjänstemannens å exportangivningsinlagan tecknade attest om godsets inlastning i fartyget; däremot har kommissionen ansett sig beträffande bevakning av fartyg, som till utlandet medförde annat restitutionsgods, böra göra allenast det uttalande, att bevakning i hithörande fall icke borde anordnas, såvitt icke sådan vore oundgängligen nödvändig för betryggande av statsverkets rätt.

Mot berörda förslag och uttalande har generaltullstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra (U. II: sid. 125, 126).

Bevakning av restit«tion8gods.

36 Departements-

chefen.

Upplysningar om varas rubricering. Tullaboratorier.

Kungl. May.ts proposition AV 330.

Åven jag biträder nyssnämnda förslag angående kontrollättnad vid utförsel i visst fall av restitutionsberättigad jutevävnad och delar den uppfattningen, att anlitandet av särskild bevakning vid utförsel med fartyg av tullrestitutionsgods i allmänhet bör begränsas till de fall, där sådan anordning prövas vara ur statsverkets synpunkt oavvislig. Om de ändringar i § 13 mom. 2 tulltaxeförordningen, som komme att erfordras för genomförande av ovannämnda förslag, ämnar jag senare i dag göra särskild framställning.

En av Kungl. Maj:t den 31 maj 1907 utfärdad förordning (nr 30) innehåller bestämmelser angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla för statsverket bindande förhandsupplysningar rörande tullbehandling av varor, avsedda att till riket införas.

Tullkommissionen har nu tänkt sig denna rätt så utvidgad, att bindande upplysningar skulle under vissa av kommissionen angivna garantier kunna få lämnas jämväl av vederbörande lokala tullmyndigheter, och förty hemställt, att bestämmelser härom måtte utfärdas. Mot denna kommissionens hemställan har dock reservation avgivits av tre av kommissionens ledamöter.

Över ifrågavarande förslag har ett stort antal tullmyndigheter yttrat sig och, med endast ett undantag, antingen avstyrkt förslaget eller förklarat sig instämma i nyssberörda reservation.

Åven generaltullstyrelsen har ställt sig avvisande mot förevarande förslag (U. II: sid. 76 o. f.). Dess genomförande har nämligen synts styrelsen dels kunna förorsaka statsverket förlust, dels även, genom att öka möjligheterna för olikformighet i tullbehandlingen, vara ägnat att kunna för den lojala trafiken i dess helhet medföra ur konkurrenssynpunkt skadliga verkningar.

I syfte att nedbringa de kostnader, vilka en trafikant, som hos generaltullstyrelsen begär upplysning enligt nyssberörda förordning, har att vidkännas dels, jämlikt § 3 i förordningen, för analys och transport m. m., dels ock i form av stämpel för det utdrag av styrelsens protokoll, han i egenskap av sökande har att lösa, har kommissionen vidare föreslagit, att analyskostnaderna måtte i möjligaste mån begränsas genom anlitande av tullverkets egna laboratorier samt att styrelsens beslut i upplysningsärenden måtte expedieras avgiftsfritt i form av skrivelser. Laboratorier, som nu nämnts, borde nyinrättas dels i Stockholm, där ett s. k. huvudlaboratorium borde finnas, dels i Göteborg och Malmö (II: sid. 70 o. f.).

Rörande analyskostnaderna hava de lokala tullmyndigheterna på

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ett undantag när ävensom Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening uttalat såsom sin åsikt, att ersättning för dessa kostnader borde utgivas av den upplysningssökande.

Generaltullstyrelsen bär likaledes förklarat sig anse, att kostnaden för erforderlig analys, vare sig densamma verkställts å tullverkets laboratorier — vilkas anordnande tillstyrkts av styrelsen — eller av särskilt anlitad sakkunnig, fortfarande borde gottgöras av sökanden. En föreskrift i motsatt riktning har nämligen funnits kunna med lätthet leda till missbruk (U. II: sid. 78). Emot förslaget, att besluten i upplysningsärenden skulle till undvikande av stämpelkostnad expedieras genom skrivelser till vederbörande upplysningssökande, har generaltullstyrelsen däremot ej haft något att erinra.

Min ståndpunkt i här föreliggande frågor sammanfaller principiellt Departementstill alla delar med den av generaltullstyrelsen intagna. Jag biträder cmfen. således jämväl förslaget om anordnande på tullverkets bekostnad av vissa laboratorier och kommer i överensstämmelse därmed att i det följande för ändamålet ifrågasätta beviljande av medel till dessa samt till arvoden åt laboratoriernas föreståndare m. m. Vid avvägande av storleken å berörda medel har emellertid hänsyn tagits till den omständigheten, att, enligt vad generaltullstyrelsen upplyst, inrättande av huvudlaboratoriet i Stockholm sannolikt icke kan till följd av lokalförhållandena därstädes äga rum samtidigt med den förestående omorganisationen av tullverket. Till viss påkallad ändring av § 3 i nyssnämnda förordning den 31 maj 1907 kommer jag senare i dag att framlägga förslag.

Ansökningar att utan hinder av bestämmelserna i respektive § 14 Lassning och och § 5 tullstadgan få utanför tullplats verkställa lossning ur fartyg, latun|'ip®ats°m som ankommer från utrikes ort, eller med fartyg, innehavande utländskt gods, avgå till annan plats än tullplats för att intaga last prövas för närvarande av generaltullstyrelsen. Till inbesparing av tid och kostnader för sjöfarten samt till åvägabringande av eu ej oväsentlig lättnad i generaltullstyrelsens arbetsbörda har tullkommissionen nu föreslagit, att dylika ansökningar skulle få upptagas och efter av styrelsen lämnade allmänna föreskrifter avgöras av vederbörande tulldirektör eller tullkammare.

Häri har generaltullstyrelsen funnit sig böra instämma.

ÅveD jag biträder dessa tullkommissionens förslag, vilkas genom- Departemeutsförande synes lämpligast kunna ske genom viss omredigering av tull- chefen. stadgan, vartill riksdagens medverkan emellertid icke påkallas.

38 Lossnings-

kontroll

Departements-

chefen.

Lossning m. m. vid smärre tullplatser.

Kungl. Maj:ts ■proposition 1Sr 330.

Sveriges tullmannaförening bär ifrågasatt borttagande av den nu förekommande kontrollering genom tullverkets försorg till märken och nummer vid lossning av även tullfritt partigods. Denna kontrollering fullgör tullverket i ändamål att, då en last tullfritt partigods vid inkommandet är avsedd att fördelas på flera händer eller då under angivningstiden olika delar av en till en viss person bestämd last av denne överlåtits till olika köpare, tillse, att varje mottagare eller köpare får den del av lasten, som tillkommer honom. Då tullkommissionen emellertid ansett ifrågavarande kontrollering sträcka sig utöver tullverkets uppgift, har kommissionen, med utgående från nyssberörda förslag, hemställt om utfärdande av stadgande, att, då fråga vore om hela laster av tullfritt gods, tullverket skulle vara befriat från skyldigheten att uppräkna godset till märken och nummer eller att överhuvud taget kontrollera kollitalet, såvida ej vederbörande uttryckligen begärt sådant och därför erlade särskild avgift till kronan enligt fastställd taxa. 1 den närmare motiveringen för detta förslag (II: sid. 150 o. f.) har redogjorts för innehållet i införskaffade yttranden dels från ett antal tullförvaltningsföreståndare, dels ock från åtskilliga handelskamrar m. fl. sammanslutningar på näringslivets område.

Generaltullstyrelsen har, under betonande att omförmälda kontrollering icke vore föranledd av vare sig sjölagens eller tullstadgans bestämmelser samt att tullverket, då det gällde tullfritt gods, icke hade något annat intresse att bevaka, än att godset för statistiskt ändamål bleve vederbörligen angivet och journaliserat, förklarat sig biträda kommissionens förevarande förslag, likväl med viss jämkning i ändamål att förebygga ett kringgående av det ifrågasatta stadgandet (U. II: sid. 120 o. f.).

Den sålunda föreslagna förändringen i gällande lossningspraxis skulle icke förtaga möjligheten för varuemottagare att exempelvis vid tvister om betalningsskyldighet för tullfri vara kunna förete officiellt intyg av tulltjänsteman rörande kollital m. m. Vid sådant förhållande och då förändringen uppenbarligen måste leda till ej ringa besparing i arbetskraft för tullverket, anser jag mig både kunna och böra medverka till åstadkommande av förändringen. Denna synes kunna komma till stånd genom allenast ett av Kungl. Maj:t verkställt tillägg till förslagsvis § 20 tullstadgan.

Lossning och tullbehandling av med fartyg inkommande utrikes last av tullpliktig beskaffenhet får i regel icke, jämlikt § 14 tullstadgan, försiggå vid tullstation eller tullexpedition.

39 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

För tillmötesgående av från trafikens sida framställda krav på ökad tullbehandlingsrätt för tullstationerna har tullkommissionen hemställt, att detta förbud måtte upphävas, vad dessa slag av tullplatser anginge (II: sid. 293). Vid bifall härtill skulle tullbehandlingen, efter vederbörande tulldirektörs eller tullförvaltares förordnande, verkställas antingen av stationens föreståndare eller av särskilt beordrad tullbehandlingstjänsteman. I fråga om tullexpeditionerna har kommissionen däremot, med hänsjm till att dessa i allmänhet förestodes av personer utom tullverket, icke ifrågasatt någon ändring i förevarande avseende men hemställt, att det måtte få ankomma på vederbörande tulldirektör eller tullförvaltare att medgiva tullbehandling därstädes av tullpliktigt gods, under villkor att kompetent tjänsteman beordrades för förrättningens verkställande (II: sid. 296).

De framställda förslagen hava i princip tillstyrkts av generaltullstyrelsen, som dock beträffande tullstationerna på anförda skäl (IT. II: sid. 191) ansett, att ovillkorlig rätt till tull behandling därstädes av vilka vai’or som helst icke borde ifrågakomma, även om tullbehandlingen skulle verkställas av ditbeordrad, i sådana göromål förfaren tjänsteman; i stället borde en viss prövningsrätt även i detta hänseende tilläggas vederbörande tulldirektör eller tullförvaltare.

Vid tillstyrkande av förevarande förslag har generaltullstyrelsen förutsatt, att vederbörande trafikant skulle ersätta alla av tullbehandlingen föranledda kostnader, dels att inklarering av fartyget och journalisering av lasten samt betalning av belöpande tull skulle till undvikande av intrång i städernas rätt till tolagsersättning ske vid vederbörande tullkammare.

Vad generaltullstyrelsen i detta ämne tillstyrkt, biträder jag under de av styrelsen angivna förutsättningar.* Frågornas avgörande lärer icke vara beroende av riksdagens medverkan.

De i § 112 tullstadgan intagna grundbestämmelserna om rätt till omedelbar transitförsändning förutsätta, att i sådan rätt inbegripes såväl tullpliktigt som tullfritt gods. Tullkommissionen har nu ansett, att rätten icke borde omfatta gods, som uppenbarligen vore av tullfri beskaffenhet och yrkat på utfärdande av allmänt giltigt förbud i sådan riktning (II: sid. 154). Till stöd härför har kommissionen — efter att hava erinrat om att för närvarande sådant förbud gällde för gods, som ankommit till Stockholm m. fl. städer, men att dessa föreskrifter vore avsedda att få endast temporär giltighet — aDfört, att betydande kostnader för bevakning, kontroll och journalsföring åsamkades tullverket därigenom, att transitförsändning av tullfritt gods vore medgiven, samt att

Departements-

chefen.

Omedelbar

transitför-

sändning.

Departements-

chefen.

Avstängda

bevaknings-

omr&den.

Departements-

chefen.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

från trafikens synpunkt något berättigat intresse av ifrågavarande medgivande icke kunde anses vara för handen.

i Generaltullstyrelsen har i princip gillat kommissionens uppfattning men förmenat, dels att förbudet borde för att bliva fullt effektivt utsträckas att omfatta jämväl uppläggning å transitupplag av uppenbarligen tullfritt gods, dels att dylikt gods, som ankomme till riket med järnväg direkt eller med ångfärja, måtte till undvikande av hinder och uppehåll för trafiken i ankomstorten bliva undantaget från förbudet (U. II: sid. 123 o. f.).

Mot utfärdande av förbud av den räckvidd, generaltullstyrelsen åsyftat, är från min sida ej något att invända. Enär ett sådant förbud måste anses äga sin plats i tullstadgan, vars omredigering torde ankomma på Kungl. Maj:t, lärer riksdagens medverkan för förbudets utfärdande icke krävas.

Fråga har väckts om anordnande av avstängda tullbevakningsområden i syfte att möjliggöra ett nedbringande av bevakningsstyrkan och att därigenom ernå besparingar för såväl trafiken som statsverket. I sådant syfte har tullkommissionen framställt ett förslag (II: sid. 170 o. f.), vilket torde innebära, dels att, även om stängslet kring ett avskilt bevakningsområde icke skulle uppfylla de vilkor, som av generaltullstyrelsen uppställts för att området finge anses såsom sådant med packhus likställt område, varom förmäles i § 19 mom. 2 tullstadgan, införandet av gods inom område av förstnämnda slag likväl borde föranleda en väsentlig reduktion av antalet av den tullpersonal, som eljest skolat användas för godsets bevakning, dels ock att ett av gällande villkor för godkännande av de i nyssberörda författningsrum avsedda områden, nämligen att dessa skola vara upplåtna till tullverkets uteslutande disposition, måtte såtillvida mildras, att villkoret skulle gälla endast beträffande annan tid än allmän tjänstgöringstid.

I avgiven reservation har en av kommissionens ledamöter anfört, att lösningen av frågan om nedsättning i kostnaden för bevakning av gods syntes honom böra gå i den riktning, att tillräckligt solida varuskjul, vilka i huvudsak kunde lämnas utan bevakning, uppfördes i största möjliga utsträckning.

Generaltullstyrelsen har tillstyrkt kommissionens förslag (U. II: sid. 127 o. f.).

Åven jag har funnit skäl biträda samma förslag, vars genomförande synes kunna ske genom allenast vidtagande av vissa ändringar i tullstadgan. Dock torde för ernående i dess helhet av det med förslaget

41 Kung!. Maj ds proposition Nr 330.

avsedda syfte samtidigt böra utfärdas sådan föreskrift angående ersättningen för tullbevakningen inom de ifrågavarande områdena, att varuägaren finge bevakningskostnaderna för sitt därinom förvarade gods minskade.

Fartyg av vad dräktighet som helst, vilka användas till inrikes Årspass ra. isu sjöfart, skola enligt § 47 tullstadgan, jämförd med § 56 mom. 1 samma stadga, då de första gången under året avgå från tullplats, av därvarande tullförvaltning förses med så kallat årspass, som skall under året åtfölja fartyget och bland annat vid varje tullplats, som på uteslutande inrikes resa anlöpes, uppvisas för påteckning såväl ofördröjligen vid ankomsten som vid avseglingen. Från skyldighet att uttaga och medföra årspass äro allenast befriade passagerarångfartyg, när de efter förut kungjorda turlistor göra regelbundna resor, fartyg, vilka icke gå utom det tullkammardistrikt, inom vilket de hava sin hemort, samt fartyg, vilka befara endast insjöar, floder och kanaler.

I huvudsaklig överensstämmelse med vissa uttalanden från handelsoch sjöfartshåll om lättnader i dessa enligt förmenande särskilt för bogserångare betungande föreskrifter (II : sid. 178—181) har tullkommissionen föreslagit, dels att sådana ångare måtte generellt befrias från skyldighet att innehava årspass, dels ock att viserande av årspass alltid måtte ankomma på bevakningspersonalen, som ej skulle äga att uppbära någon ersättning därför. Varken ur kontrollsynpunkt eller i statistiskt intresse kunde enligt kommissionens åsikt något vara att med fog invända mot införandet av dessa lättnader.

Mot kommissionens förstnämnda förslag har en av dess ledamöter avgivit reservation, under betonande att bogserbåtars befriande från årspasstvånget stode i fullständig strid med den hittills rådande principen i fråga om årspass.

De tullmyndigheter, som yttrat sig i ämnet, hava också utan undantag avstyrkt ifrågavarande förslag; dock har från ett eller annat håll ifrågasatts lättnad i visst fall med avseende å uppvisandet av bogs erångares årspass (IT. II: sid. 131).

Generaltullstyrelsen har ej heller ansett skäl föreligga för att fritaga bogserbåtar från den kontroll, årspassen avsåge att åstadkomma.

Enligt styrelsens mening vore det, särskilt med hänsyn till dessa båtars oregelbundna resor, snarare önskvärt om kontrollen över dem i stället kunde skärpas. De olägenheter, som angivits träffa bogserbåtarna i följd av årspasskontrollen, vore betydligt överdrivna, en uppfattning, som Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 käft. (Nr 330.) 6

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

styrelsen närmare utvecklat (U. II : sid. 131 o. f.). I fråga om utländska sådana båtar vore berörda kontroll av betydelse jämväl i och för konstaterandet, att båtarna tillhörde nation, vilkens fartyg åtnjöte rätt till kustfart här i riket. Styrelsen har emellertid ansett, att den lindring i nuvarande årspassbestämmelser kunde utan men genomföras, att befrielsen från årspasskontrollen förklarades gälla alla maskindrivna fartyg, som gjorde regelbundna resor.

Vad beträffar kommissionens förslag, att viserande av årspass alltid skulle ankomma på bevakningspersonalen, har styrelsen funnit någon generell föreskrift i sådan riktning icke böra meddelas. Samma ståndpunkt har styrelsen intagit till ett av kommissionen i nära anslutningtill denna fråga framlagt förslag, att expediering av inrikes varuförpassningar skulle ankomma på nämnda personal. Mot utfärdande av en bestämmelse, att ersättning för å övertid verkställd påteckning av årspass icke skulle utgå, har styrelsen slutligen förklarat sig icke hava något att erinra, under förutsättning att sportelväsendet i tullverket på visst sätt omlades (U. II: sid. 132).

Departements- Ehuru det synes mig i hög grad angeläget, att tullförfattningarna

chefen. icke bliva för sjöfarten besvärande, kan jag, med hänsyn till de allvarliga olägenheter, som utan tvivel lomme att ur det allmännas synpunkt uppstå genom bogserbåtars undantagande från den särskilda tullkontroll, som härrör av årspassystemet, icke underlåta att i frågan om ändring i gällande bestämmelser om skyldighet att uttaga årspass, ställa mig på generaltullstyrelsens sida. Jag förordar alltså allenast sådan ändring, att maskindrivna fartyg, som göra regelbundna resor, komma att, oavsett om de äro passagerarångfartyg eller ej, varda fritagna från omförmälda skyldighet. Något riksdagens beslut i detta ämne lärer icke vara erforderligt.

Åven i de här beröi’da frågor om överlåtande av vissa kontorsgöromål på tullbevakningspersonalen äro generaltullstyrelsens och min uppfattning samstämmiga.

Till den omläggning av tullverkets sportelväsende, som styrelsen förutsätter för ett upphörande av ersättningen för årspassexpedition å övertid, ämnar jag i det följande återkomma.

Tullbehand- Till riket inkommande paketpost behandlas enligt av Kungl. Maj:t

lin0 po8?aket den 17 juli 1912 utfärdad kungörelse (nr 196) i stort sett på följande sätt.

Allt utländskt postgods omhändertages vid ankomsten till gränsort omedelbart av postverket. Skall godset endast passera landet, vidarebefordras det genom postverkets försorg utan tullverkets mellankomst.

43 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 330.

År det bestämt till svensk ort utan tullkammare, överlämnas det däremot till tullförvaltningen å gränsorten, där det sedermera tullbehandlas efter angivning av postverkets ombud; för befordran till adressaten återfår postverket därefter godset mot förbindelse att i sinom tid betala tullavgifterna för detta, en likvid, som uppgöres månadsvis mellan generaltullstyrelsen och generalpoststyrelsen. Om godset åter är adresserat till svensk ort med tullkammare, försändes det under postverkets kontroll till bestämmelseorten, där det tillställes tullförvaltningen på platsen för att sedermera där underkastas tullbehandling efter angivning av adressaten, som för ändamålet tillställes avi från postverket om godsets ankomst; före tullbehandlingen av godset skola utestående postavgifter för detsamma hava erlagts, vilket i regel skall ske hos postanstalten på platsen.

Upplysningsvis må här nämnas, att till statsverkets och allmänhetens bekvämlighet blivit i Stockholm och Göteborg för tullbehandling av postpaket inrättade särskilda avdelningar, där omedelbart samarbete mellan tull- och postverkens personal försiggår.

I en tullkommissionen tillhandakommen promemoria av den 24 oktober 1917 (II, 2: sid. 393 o. f.) har generalpostdirektören, under framhållande att trafiken vållats besvär och tidspillan genom den nuvarande ordningen för tullbehandling av paketpost, föreslagit viss principiell omläggning av denna för vinnande av lättnad och förenkling. Enligt detta förslag skulle tullbehandlingen av paketpost ske genom postverkets förmedling, i det att postverket angåve paketen till tullbehandling, utlämnade desamma till adressaterna, vid utlämnandet upptog tullavgifterna sand slutligen redovisade dessa till tullverket. Paketen skulle alltså ända till dess de utlämnades till adressaterna förbliva i postverkets vård, och av tullverket skulle icke ifrågasättas annan medverkan än själva bestämmandet av tullavgifterna. Vederbörande adressat skulle endast hava att efter erhållen avi om paketets ankomst låta avhämta detsamma i redan tullbehandlat skick; eventuellt kunde även anordnas hemforsling av paketen genom postverkets försorg. För enhetlighets skull borde förfarandet bliva lika å samtliga vederbörande orter i riket. Dock kunde det ifrågasättas, om icke postpaket till andra platser med tullkammare än Stockholm, Göteborg och Malmö alltid borde tullbehandlas å gränsort, liksom skedde med paket till orter utan tullkammare. — Att adressaten ej komme att själv vara närvarande vid tullbehandlingen skulle i allmänhet icke innebära någon olägenhet, då det stode honom fritt att överklaga tullbehandlingen, allenast identifierat prov å varan tillhandahölles generaltullstyrelsen. Emellertid borde varuägarna icke helt och hållet betagas rättigheten att själva få angiva sina paket till

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tullbehandling; och syntes fördenskull rätt böra tillerkännas varuägare att, efter därom hos postverket en gång för alla gjord skriftlig anmälan, få själv föranstalta om att till honom adresserade paket bleve angivna till tullbehandling.

Efter anmodan av tullkommissionen har överinspektören vid packhusinspektionen i Stockholm avgivit yttrande över. ifrågavarande förslag och därvid funnit deras genomförande icke tillrådligt (II : sid. 220, 221, 259, 260). I stället borde ett i Stockholm tillämpat förfarande, varigenom trafikant bereddes möjlighet att efter anmälan vid postaviens återställande få sitt postgods tullbehandlat under sin frånvaro, utvecklas. Därigenom behövde tullverket icke avstå från sin allmänna befattning med inkommande paketpost och kränkning icke ske av den vederbörande adressat tillkommande rätten att närvara vid tullbehandlingen, vilken rätt endast han själv kunde avhända sig. Beträffande utom Stockholm, Göteborg och Malmö belägna orter med tullkamrar kunde så ordnas, att sedan postavien utsänts, varuägaren skulle hava att hänvända sig uteslutande till tullverket, där jämväl å godset vilande postavgifter skulle erläggas.

Denna uppfattning har tullkommissionen förklarat sig biträda under närmare angivande av de huvudsakliga olägenheter, som för de trafikerande skulle komma att härflyta av den föreslagna inskränkningen i rätten att närvara vid tullbehandling av postgods (II : sid. 221 o. f., 260 o. f.).

Sedermera har generalpostdirektören i en generaltullstyrelsen til 1handakommen promemoria av den 13 oktober 1919 vidare utvecklat skälen för ovanberörda av honom framställda förslag och bemött, vad kommissionen såsom skäl för sitt avstyrkande av desamma andragit (U. II: sid. 147 o. f.). Emellertid har däri gjorts det medgivande, att, om från tullverkets sida ansåges, att någon förändring beträffande andra orter än Stockholm, Göteborg och Malmö icke borde vidtagas, sådant icke mötte hinder från postverkets sida. För både allmänheten och postverket vore det nämligen huvudsaken, att frågan om tullbehandlingen av postpaket bleve rationellt ordnad i rikets tre största städer med deras ojämförligt större tullpostpaketrörelse.

Packhusinspektionen i Stockholm, som av generaltullstyrelsen anmodats att yttra sig häröver, har på angivna grunder (U. II: sid. 148 o. f.) funnit sig icke kunna annat än på det bestämdaste avstyrka en reform i den föreslagna riktningen och uttalat sin anslutning till kommissionens förslag.

Innan generaltullstyrelsen tagit ställning till frågan, har styrelsen

45 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ansett sig böra i skrivelse den 16 januari 1920 hos Stockholms handelskammare anhålla om densammas yttrande rörande den lämpligaste anordningen för tullbehandling av postpaket från utlandet.

Med anledning härav har handelskammaren i skrivelse den 10 februari 1920 till svar meddelat, att densamma icke kunde ansluta sig till generalpostdirektörens förslag men däremot ville tillstyrka genomförandet av det av överinspektören vid packhusinspektionen i Stockholm föreslagna och av kommissionen förordade systemet, såsom det ur såväl den trafikerande allmänhetens som andra synpunkter mest förmånliga sättet för ordnandet av tullbehandlingen av postpaket från utlandet.

Härefter har slutligen generaltullstyrelsen för egen del uttalat sin fullständiga anslutning till grunderna för kommissionens förslag (U. II: sid. 150, 164).

Förebilden till den av generalpostdirektören tilltänkta systemförändringen har att döma av den närmare avfattningen av förstberörda promemoria varit organisationen för tullbehandlingen av paketpost i Tyskland, vilken enligt uppgift fungerat tillfredsställande. Enligt upplysningar, som jag under hand inhämtat, äro emellertid förhållandenafi förevarande avseende icke fullt jämförbara i nyssnämnda land och i Sverige. Medan nämligen postpakettrafiken i Tyskland av skilda anledningar utvecklats i den riktning, att densamma inbegriper till övervägande del smärre gods till privatpersoner, för vilka befrielse från tullbehandlingsbestyr innebär en eftersträvad bekvämlighet, har samma trafik i vårt land tagit den omfattning, att importen av postgods i huvudsaklig utsträckning sker av näringsidkare, för vilka tydligen andra synpunkter måste bliva avgörande vid övervägande av fördelarna och olägenheterna av att såsom regel få postverket anlitat som speditör. Att de posttrafikerande i Tyskland således möjligen icke funnit skäl till klagomål mot det där rådande tullbehandlingssystemet för paketpost, synes mig således icke kunna utgöra tillräcklig grund för ett antagande, att härvarande tullbehandlingssystem är för vårt lands vidkommande lämpligt att efterlikna. De från affärsmannahåll gjorda uttalandena i frågan tyda otvetydigt på, att den föreslagna omläggningen skulle för våra näringsidkare medföra högst väsentliga olägenheter och således bliva för den övervägande delen av posttrafiken oförmånlig. Med avseende härå och då därjämte omläggningen synes kunna, åtminstone för den händelse förändringen lomme att genomföras jämväl i landsorten, leda till en utökning å vissa platser av tullverkets behov av personal och tullbehandlingsmateriel utan motsvarande inskränkning för postverket, finner jag mig icke under nuvarande förhållanden böra lämna min medverkan

Departement»-

chefen.

Tullräk-

ningar.

Departements-

chefen.

46 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 330.

till genomförande av den av generalpostdirektören ifrågasatta omorganisationen. Däremot synes det av generaltullstyrelsen biträdda förslaget till viss förbättring av nuvarande ordningsföreskrifter för paketposttullbehandlingen vara av beskaffenhet att kunna av mig tillstyrkas. Ett genomförande av detta förslag lärer icke erfordra riksdagens direkta medverkan.

I förevarande ämne vill jag slutligen icke underlåta att fästa uppmärksamheten å det förhållande, att den av generalpostdirektören tillrådda organisationsförändringen synes, såvitt den i ämnet förebragta utredningen utvisar, föra med sig krav från statsverkets sida hos vederbörande kommuner på hållande av vissa lokaler hos postverket. Då ett sådant krav inuebure, att kommunerna skulle belastas med kostnader för lokaler, som, enligt vad nuvarande förhållanden gåve vid handen, icke vore ur tullsynpunkt oundgängligen behövliga för utrikestrafiken, komme helt säkert stora svårigheter att uppstå för statsverket att göra sina anspråk härutinnan gällande och lokalfrågans lösning därför att bero av utgifter från statsverkets sida. Ej heller med hänsyn till besparing för statsverket i lokalkostnader lärer därför med visshet kunna påvisas någon fördel av det åsyftade nya systemet för tullbehandljng av paketpost.

Räkningar å tullavgifter måste för närvarande hos vederbörande tullförvaltning avhämtas av varuägarna själva eller deras ombud. Enligt förslag av tullkommissionen borde framdeles den förändring häri inträda, att den, som därom en gång för alla gjort framställning, kunde på egen risk få sina räkningar sig tillställda med posten.

Ett sådant förfarande har synts generaltullstyrelsen av skäl, som närmare angivits (U. II: sid. 156), icke ägnat att för trafiken medföra någon synnerlig fördel och skulle för tullverket åstadkomma ett ej obetydligt arbete, såframt, såsom naturligt s^uites vara, vederbörande trafikant skulle gottgöra tullverket kostnaden för postporto. Styrelsen har därför ställt sig avvisande mot förslaget.

Ett av tullkommissionen i detta sammanhang framställt förslag om medgivande att betala tullräkningar medelst postremissväxel har generaltullstyrelsen däremot icke velat motsätta sig, ehuru det förefallit styrelsen sannolikt, att ett sådant medgivande icke skulle för trafiken bliva av något särskilt stort värde.

Huvudsakligen för nedbringande av statsverkets kostnader för redovisningen och kontrollen av postavgifterna i tjänstärenden lärer förordningen den 5 mars 1920 (nr 130) angående utgörandet av postav-

47 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

gifter för tjänsteförsändelser hava tillkommit. Jämlikt denna förordning skola för tullverkets vidkommande dessa avgifter, i vad de avse inrikes försändelser, icke utgöras medelst frankotecken utan kvartalsvis utanordnas av generaltullstyrelsen med ett belopp, utgörande viss procent av postverkets frankoteckensuppbörd. Under sådana omständigheter skulle enbart ett utkrävande från trafikant av det avgiftsbelopp, som kunde beräknas belöpa sig å viss tullräknings postbefordran, sannolikt tillföra tullverket ett arbete så betydande, att åtminstone på ett flertal större tullplatser särskild personal måste härför avses. Åven om det med hänsyn till bland annat denna omständighet skulle anses lämpligt att befria de trafikerande från skyldighet att lämna gottgörelse för ifrågavarande postbefordran, komme enligt min mening ett ej oväsentligt arbetstillskott att påvila åtskilliga tullförvaltningar blott och bart genom expedieringen av omförmälda försändelser. Då detta givetvis komme att föranleda behov av ökad personal, har icke heller jag funnit mig böra understödja förevarande förslag, så mycket mindre som värdet för allmänheten av dess genomförande icke skäligen torde kunna förutsättas bliva så betydande, som man synes hava förväntat.

Mot förslaget om tullikvid genom postremissväxel finner jag däremot ej anledning till erinran.

När värdehandlingar eller penningar jämlikt tullstadgan deponeras hos tullförvaltning till säkerhet för oguldna umgälder, skall enligt §§ 144 och 145 i tjänstgöringsreglementet för tullverket, där så begäres, tullförvaltningen därom meddela bevis, underskrivet av tullförvaltningens föreståndare. Härför uttagas stämpelavgift och lösen enligt förordningarna, den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften och den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen.

Tullkommissionen har nu föreslagit, dels att vid dylik deposition depositionsbevis borde, till underlättande av det rättmätiga återbetalandet av denna, vara obligatoriskt, när fråga vore om kontanta penningar, dels ock att sådant bevis skulle utbekommas kostnadsfritt (II: sid. 248).

Generaltullstyrelsen har instämt i kommissionens förslag om obligatoriskt utfärdande av depositionsbevis vid fråga om kontanta penningar men tillika ansett, att samma ordning borde gälla, även då obligationer eller andra värdehandlingar deponerades. Förslaget, att ifrågavarande depositionsbevis skulle utfärdas utan avgift, har styrelsen förklarat sig biträda, endast såvitt detsamma avsåge borttagande av lösen; stämpelavgiften borde bibehållas bland annat därför, att någon kostnad

Depositions-

bevis.

48 KungI. Maj:ts proposition Nr 330.

för bevisen, om också en obetydlig sådan, utgjorde eu viss garanti för att dessa mera omsorgsfullt förvarades.

Departements- j dessa frågor delar jag den uppfattning, som generaltullstyrelsen

framlagt. Genomförandet av vad härmed tillstyrkts kräver allenast ett mindre tillägg till exempelvis § 29 tullstadgan ävensom sådan ändring i förut nämnda förordning om expeditionslösen, att depositionsbevis, utfärdat av tullverkets lokalförvaltningar, bleve fritt från lösen. Något riksdagens beslut i frågorna lärer därför icke vara behövligt.

chefen.

Pantvärde å nederlagsgods.

Vid förtullningar från nederlag är enligt § 75 tullstadgan varuägaren berättigad till anstånd med tullavgiftens erläggande under viss av tullbeloppens storlek beroende tid, med villkor att ägaren antingen har på nederlaget kvarliggande varor, som av tullförvaltningen prövas utgöra full säkerhet för oguldna och ytterligare å det kvarliggande godset belöpande avgifter ävensom för böter, vartill han genom dröjsmål med betalningen av dessa avgifter kan göra sig förfallen, eller ock ställer särskild säkerhet därför.

Vid upprepade tillfällen hava framkommit erinringar mot dessa bestämmelser, enligt vilka ansvarigheten för beviljad nederlagskredit åligger tulltjänsteman personligen, varav enligt uppgift föranletts, att krediten inskränkts till det yttersta. Till följd härav har tullkommissionen hemställt, att statsverket måtte övertaga berörda ansvarighet samt att bestämmandet av vilka varuslag, som skulle få godtagas såsom säkerhet för tullavgift, måtte i samband därmed överlåtas på generaltullstyrelsen, som i ämnet skulle samråda med handelskamrarna (II: sid. 367 o. f.). Angående principerna för pantvärdenas bestämmande, har kommissionen med hänsyn därtill, att inom varje varuslag funnes en mångfald olika kvaliteter med olika värden, ansett fastställande av generella pantvärden icke vara tillfredsställande, utan funnit pantvärdet böra fastställas för varje särskilt fall med faktura värd et såsom utgångspunkt men med tillräcklig riskmarginal.

De tullmyndigheter, som yttrat sig i detta ämne, hava i allmänhet biträtt kommissionens ifrågavarande förslag. Av en tullkammare har emellertid anmärkts, att till fakturavärdet borde läggas frakt, assurans och andra kostnader, intill dess varan anlänt till svensk hamn eller gränsort.

Mot vad kommissionen i nu ifrågavarande hänseende föreslagit har generaltullstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra. Vad beträffar nyssberörda tullkammares förslag om bestämmandet av värdet

49 Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

å pantgodset, har detsamma, såsom ägnat att öka statsverkets risk, synts styrelsen icke böra genomföras (U. II: sid. 258).

Jag delar generaltnllstyrelsens vippfattning i dessa frågor, för vil- Departement». kas avgörande riksdagens beslut ej torde behöva påkallas. chefen.

Utförandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling är för när- Handräckning varande reglerat genom § 24 mom. 4 tullstadgan, vilket författnings- ^andhng6" rum innehåller följande bestämmelser. Kostnaden för godsets framförande till tullbehandling samt för dess uppackning och återinpackning ävensom för erforderligt handräckningsbiträde vid vägning skall ägaren vidkännas. Varuägare må själv utföra eller låta genom lämpligt av honom anskaffat arbetsbiträde ombesörja sagda bestyr, därest ej för viss ort är annorlunda förordnat. För att få i offentlig tullbehandlingslokal allmänneligen nyttjas såsom dylikt biträde skall erfordras att vara godkänd av tullförvaltningen.

Inom ramen av dessa bestämmelser bestrides ifrågavarande bestyr å de olika tullplatsema på nedanstående sätt. I Stockholm, Norrköping,

Malmö och Göteborg finnas anställda s. k. packhuskarlslag, vilka anses hava uteslutande rätt till bestyrets ombesörjande mot ersättning enligt fastställda taxor. Lagen bestå av ordinarie medlemmar (((packhuskarlar»), biträdda av extra packhuskarlar (utom i Norrköping) samt i fall av behov tillfälliga packhusarbetare (»legkarlar»). För lagen finnas stadgar, i regel innehållande jämväl bestämmelser om sjuk- och invaliditetsersättning samt pensionsrätt. I Hälsingborg, Åhus, Lund, Landskrona, Ystad och Sundsvall förekomma särskilda dragarlag, påminnande om nyssnämnda packhuskarlslag. Vad angår Hälsingborg, utför dock dragarlaget arbetet i avseende å statens järnvägars gods för därvarande järn vägsförvaltnings räkning efter särskilt avtal med en av järnvägsstyrelsen antagen kommissionär på platsen. I Trälleborg är handräckningsbestyret vid tullbehandlingen av det med ångfärjorna inkomna godset genom tioårigt kontrakt uppdraget åt en på nyssberört sätt antagen kommissionär, vilken har att tillhandahålla härför lämpligt folk i tillräckligt antal. Beträffande annat gods förrättas bestyret av stadsbudsföreningen på platsen eller i fråga om postpaket — här liksom å en del andra gränsorter — av postpersonal. I övrigt utföres handräckningsbestyret å skilda orter:

a) av varuägarna själva, av dessas eget folk eller av utav dem för tillfället anskaffat folk; b) av tullvaktmästare; c) av dels varuägarnas eget folk, dels tullvaktmästare; d) av dels fast anställda dragarlag, dels varuägarnas eget folk; e) av järnvägsper sonal; f) av dels järn vägspersonal, dels Bihang Ull riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 7

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

varuägarna själva; samt g) på sätt, som utgöra kombinationer av olika här ovan angivna former.

Vid åtskilliga tillfällen hava från näringslivets sida gjorts invändningar mot de grundsatser rörande förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling, vilka dittills tillämpats och sedermera kommit till uttryck i tullstadgan, samt framlagts förslag till bestyrets omläggning. (IV: sid. 149 o. f.).

Även från riksdagens sida har frågan om utförande av handräckningsbestyret vid tullbehandling tidigare varit föremål för övervägande. I en vid 1909 års riksdag inom andra kammaren väckt motion yrkades nämligen, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa om vidtagande av åtgärder i ändamål, dels att tullverket måtte med egen personal övertaga och utföra det arbete, som nu i en del hamnar ålåge där befintliga packhuskarlslag, dels ock att en för hela riket gällande taxa å avgiften för detta arbete måtte utfärdas. Andra kammaren beslöt i anledning härav, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning dels angående på vad sätt tullverket kunde med i dess tjänst anställd personal övertaga och utföra ifrågavarande arbete, dels även huru detta arbete kunde utföras utan särskild kostnad för staten samt att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som av utredningen kunde föranledas. Första kammaren biträdde emellertid icke andra kammarens beslut i frågan.

Vid denna tid hade 1908 års tullstatskommission redan fått sig ålagt att avgiva yttrande rörande organisationen av de i vissa städer befintliga packhuskarlslagen samt dessas åliggande och befogenhet. I sitt yttrande, dagtecknat den 18 november 1911, uttalade tullstatskommissionen såsom sin uppfattning bland annat,

att kostnaden för handräckningsbestyret vid varors tullbehandling (beräknad till omkring 1,400,000 kronor för år) alltfort borde drabba varuägaren och icke överflyttas på statsverket;

att någon genomgripande förändring i den dåvarande organisationen i Stockholm, Malmö och Göteborg icke lämpligen borde ifrågakomma men att vissa bestämmelser, avsedda att närmare fastslå packhuskarlslagens befogenhet och skyldigheter, deras organisation samt deras förhållande till tullverket och de trafikerande vore erforderliga;

att anordning med för handräckningsbestyrets utförande särskilt avsedda och därtill uteslutande berättigade arbetslag borde på av Kungl. Maj:t efter framställning meddelat beslut kunna tillämpas jämväl å andra orter än nyssnämnda tre städer;

51 Kungl. Majds proposition Nr 330.

att beträffande de tullplatser, å vilka handräckningsbestyret icke skulle med andras uteslutande handhavas av packhuskarls-, dragare- eller andra därmed jämförliga på grund av Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade arbetslag, det dittillsvarande stadgandet om rätt för varuägaren att själv eller genom lämpligt av honom anskaffat arbetsbiträde utföra sagda bestyr borde bibehållas, dock att, på sätt i § 24 mom. 4 tullstadgan redan vore föreskrivet, rätten att allmänneligen nyttjas till sådant biträde borde vara beroende av tullförvaltningens godkännande;

att eu bestämmelse i denna riktning givetvis icke borde utgöra något, hinder för kvarståendet eller vidtagandet av eu anordning, som förekomme på åtskilliga tullplatser, nämligen att bestyret i regel ombesörjdes av »dragarlag» eller särskilt anställda »packhuskarlar», då denna anordning icke medförde ovillkorlig förpliktelse för varuägarna att begagna sig av denna arbetskraft; samt

att det syntes olämpligt, att, såsom på ett mycket stort antal tullplatser vore förhållandet, tullvaktmästarna utförde handräckningsbestyret vid tullbehandling eller biträdde därmed mot ersättning enligt överenskommelse eller i huvudsaklig överensstämmelse med någon av de å de största tullplatserna gällande taxor.

Tullstatskommissionen lät sina uttalanden i packhuskarlsfrågan åtföljas av ett av kommissionen på grundvalen härav upprättat »förslag till kungörelse angående förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling». Över detta författningsförslag avgav generaltullstyrelsen den 23 mars 1912 utlåtande, varav framgick, att styrelsen icke funnit anledning att beträffande förslaget ifrågasätta annat än en del mindre väsentliga ändringar i dess detaljer.

Sedermera yttrade sig kommerskollegium den 23 januari 1913 över samma författningsförslag jämte det av generaltullstyrelsen framlagda ändringsförslaget. Därvid hade kollegium endast ett par smärre erinringar att göra mot det sålunda omredigerade författningsförslaget. Emellertid framhöll kollegium samtidigt, att åtskilligt synts kollegium vara att anföra till förmån för det i motionen vid 1909 års riksdag framlagda förslaget, att tullverket skulle övertaga arbetets utförande mot avgift av trafikanterna. Kollegium hölle det också för troligt, att en lösning av frågan i denna riktning förr eller senare komme att visa sig nödvändig. För det dåvarande och särskilt med hänsyn till framkomna invändningar ur kostnadssynpunkt mot detta förslag ville kollegium emellertid icke göra detsamma till sitt.

Genom cirkulär till åtskilliga målsmän för näringslivet samt till de båda tjänstemannasammanslutningarna inom tullverket beredde 1914

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330-

års tullkommission på sin tid dessa tillfälle att uttala sig i förevarande fråga. Av berörda uttalanden går flertalet (19 av 37) i den riktning, att det arbete, som för närvarande utföres av packhuskarlslagen, borde övertagas av i tullverkets tjänst anställd personal och bekostas av staten (IV: sid. 190 o. f.).

För egen del har tullkommissionen, som funnit rörelsens omfattning på respektive orter nödvändiggöra skilda organisationsformer å större, medelstora och mindre tullplatser, på anförda skäl (IV: sid. 200 o. f.) föreslagit:

a) beträffande de största tullplatserna: att anlitandet av packhuskarlar skulle vara obligatoriskt och att packhuskarlarna skulle anställas i tullverkets tjänst;

b) beträffande de medelstora tullplatserna: att handräckningsarbetet vid tullbehandling skulle fakultativt utföras av tullverket, som härom träffade avtal med stadsbudskår eller bärarlag på platsen; samt

c) beträffande de minsta tullplatserna: att ifrågavarande arbete skulle fakultativt utföras av tullverket, som i så fall läte tulltjänstemän, motsvarande de nuvarande vaktmästarna, förrätta detsamma.

Kostnaden för det genom tullverkets försorg utförda handräckningsarbetet vid tullbehandling skulle drabba trafiken i form av avgifter enligt fastställd taxa. Denna taxa borde gälla för hela riket och efter hörande av sammanslutningar på näringslivets område fastställas av Kungl. Maj:t. De statsanställda packhuskarlarnas monopolrätt skulle omfatta alla varutransporter av oförtullat gods inom packhus och fastställt packhusområde, men från packhuskarlarnas befattning skulle alldeles uteslutas dels mottagningsarbete, dels ock pålastning på åkdon av redan tullbehandlat gods.

Två ledamöter av kommissionen hava i avgivna reservationer uttalat avvikande meningar mot vissa delar av kommissionens betänkande och förslag i ämnet. Över förslaget hava yttranden avgivits av åtskilliga lokala tullmyndigheter (U. IV: sid. 109 o. f.). En översikt av dessa yttranden utvisar, att kommissionens förslag beträffande de största tullplatserna tillstyrkts av 8 och avstyrkts av 25 tullmyndigheter, beträffande de medelstora tillstyrkts av 13 och avstyrkts av 27 tullmyndigheter samt beträffande de minsta tullplatserna tillstyrkts av 11 och avstyrkts av 19 tullmyndigheter. Uttalandena till förmån för kommissionens förslag rörande de största tullplatserna härröra med ett undantag från sådana platser, som knappast komme att beröras av den ifrågasatta anordningen med statsanställda packhuskarlar. Vid sammanställandet av översikten har bortsetts från kommissionens förslag, att anlitandet

53 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

av packhuskarlar skulle på de största tullplatserna vara obligatoriskt samt att kostnaderna för handräckningsarbetet vid tullbehandling borde drabba trafiken, vilka förslag i allmänhet vunnit gillande. Om taxan och packhuskarlarnas monopolrätt föreligga skilda omdömen (U. IV: sid. 124 o. f.)

Tullförvaltningen i Stockholms frihamn har framhållit, att den ordning för handräckningsarbetet i frihamnen, som för närvarande rådde enligt av Kungl Maj:t den 23 september 1919 fastställt reglemente för denna (n:r 628), nämligen att rätten till sådant arbete vore i huvudsak förbehållen frihamnsinnehavaren, visat sig ändamålsenlig och därför icke borde förändras. I enahanda riktning har beträffande särskilt Malmö blivande frihamn styrelsen för Malmö frihamnsaktiebolag uttalat sig i en till mig ställd skrift, dagtecknad den 16 november 1920. Från båda hållen har man tillika betonat önskvärdheten av en uttrycklig bestämmelse, att den nuvarande monopolrätten för packhuskarlslagen i respektive städer icke skulle gälla handräckningsarbetet inom frihamnarna.

Generaltullstyrelsen har i utlåtande den 14 juni 1920 angivit sin ställning till ifrågavarande spörsmål. Därav framgår, att styrelsen i likhet med kommissionen funnit den i tullstadgan för närvarande uttryckta princip, att kostnaden för handräckningsbestyret vid tullbehandling skall drabba varuägaren, böra alltfort tillämpas men att styrelsens och kommissionens åsikter avvika från varandra beträffande dels anordningarna för bestyrets utförande, dels upprättandet och fastställandet av taxor å ersättning för bestyrets förrättande, dels ock omfattningen av packhuskarlarnas monopolrätt. I sistnämnda avseenden har styrelsen nämligen efter en ingående motivering (U. IV: sid. 127 o. f.) föreslagit:

att den i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping för närvarande befintliga anordningen för detta bestyrs förrättande måtte i det väsentliga bibehållas;

att å de medelstora och de minsta tullplatserna befogenhet skulle tillkomma sammanslutning av representanter för handeln att anordna packhuskarlslag eller anställa packhuskarl med uteslutande rätt till bestyrets handhavande och att, om så ej skedde, varuägare skulle hava rätt att med eget folk låta utföra arbetet eller detta kunna få utföras på annat lämpligt eller hittills brukligt sätt, av tulltjänsteman dock endast i undantagsfall och på order av förman, varförutom det skulle ankomma på generaltullstyrelsen att under vissa förutsättningar förordna om inrättande av packhuskarlslag eller anställande av packhuskarl;

att vid utfärdande av bestämmelser angående förrättandet å de olika tullplatserna av handräckningsarbetet vid tullbehandling från till-

Departements-

chefen.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

lämpningen av dessa bestämmelser måtte undantagas dylikt arbete vid frihamn eller frilager därstädes;

att föreskrift måtte av Kungl. Maj:t meddelas därom, att taxa å ersättning för av packhuskarlslag eller packhuskarl utfört arbete av omförmält slag skall för varje vederbörlig ort fastställas av kommerskollegium efter samråd med generaltullstyrelsen; samt

att bestämmelser måtte utfärdas därom, att mottagningsarbete ävensom pålastning å åkdon av redan tullbehandla! gods icke utgör sådant arbete, som är packhuskarlslag eller packhuskarl förbehållet.

De bestämmelser, som generaltullstyrelsen sålunda ifrågasatt, hava synts styrelsen lämpligen böra tillika med en del allmänna föreskrifter rörande packhusarbetarnas förhållande till tullverket och allmänheten sammanföras till en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse angående förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling. Förslag till en sådan författning har av styrelsen utarbetats (U. IV: sid. 156 o. f.). Detta är delvis byggt på grundvalen av 1908 års tullstatskommissibns på sin tid av kommerskollegium och generaltullstyrelsen reviderade författningsförslag i ämnet.

Slutligen har järnvägsstyrelsen i anledning av tullkommissionens förslag i frågan hemställt i skrivelse den 20 november 1920, det Kungl. Maj:t ville förklara,

att för utförande av sådant dragare- och packhusbestyr, som enligt artikel 10 i internationella fördraget angående godsbefordring å järnväg (Svensk författningssamling nr 38 år 1908) ålåge statens järnvägar, järnvägsstyrelsen skulle äga att anlita egna tjänstemän eller andra personer, som efter styrelsens framställning bleve av tullmyndigheten godkända att förrätta arbete inom tullpackhus och tullområde; samt

att i särskild ordning fastställd taxa för packhuskarlar icke skulle äga tillämpning på sådant gods i statens järnvägars trafik, beträffande vilket järnvägsstyrelsen enligt vad nyss angivits skulle sörja för att gällande tullförordningar iakttoges.

Den förberedande granskning av uttalandena i detta ämne, vilken jag hittills hunnit företaga, har skänkt mig det allmänna intryck, att en omläggning av ordningen för förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling av så genomgripande art, som tullkommissionen föreslagit, kan för statsverket medföra ekonomiskt ogynnsamma följder eller för de trafikerande ökade kostnader. Innan en sådan omläggning eventuellt verkställes, synes mig därför böra tagas under noggrant övervägande, huruvida icke det uppslag i frågan, som givits av generaltullstyrelsen och som torde vara av beskaffenhet att icke draga med sig

55 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

för statsverket ökade utgifter, må kunna leda till en lösning, vilken vore tör allmänheten minst lika tillfredsställande som den av kommissionen föreslagna. I sådant syfte ämnar jag medverka till, att i saken intresserade sammanslutningar av representanter för näringarna beredas tillfälle att yttra sig över vad generaltullstyrelsen ifrågasatt, därvid utlåtande synes böra få avgivas jämväl över tullkommissionens berörda lörslag. Ett uttalande i sistnämnda avseende från näringslivets sida förefaller mig att kunna bliva av så mycket större intresse som de från detta håll hittills framförda önskningsmålen om förstatligandet av packhuskarlsinstitutionen uppgivas hava i många fall vilat på den föreställningen, att de trafikerande skulle genom en dylik omorganisation komma att bliva befriade från varje avgift för ifrågavarande handräckningsbestvrs utförande, ett anspråk, som jämväl kommerskollegium funnit böra avvisas.

Förrän allmänhetens ställning till frågan i dess nuvarande läge blivit sålunda klarlagd, är jag alltså icke beredd att taga slutlig ståndpunkt till densamma. Vid framläggandet i det följande av förslag till tjänsteförteckning för tullpersonalen samt till utgiftsstater för tullverket för år 1922 har jag därför ansett mig icke böra medtaga de kategorier av föreslagna tulltjänstemän, som av tullkommissionen betecknats med »packhuskarl» och »packhuskarlsförman».

Beträffande provvägning av inkommande varor gäller för när- Provvägning. varande, bland annat, enligt § 2 mom. 2 tulltaxeunderrättelserna, att Konungen kan med avseende å varor, vilkas beskaffenhet sådant föranleder, medgiva, att bruttovikten må utrönas genom provvägning eller på annat sätt, som utan att äventyra kronans rättjmedför lättnader för trafiken. Med stöd härav hava närmare föreskrifter om provvägning utfärdats av Kung]. Maj:t i § 3 av kungörelsen den 10 november 1911 med föreskrifter beträffande tillämpningen av vissa i] tulltaxan och tulltaxeunderrättelserna upptagna bestämmelser, vilken kungörelse undergått vissa förändringar genom kungörelser den 9 februari" 1912 (nr 19), den 24 april 1915 (nr 122) och den 19 juni 1917 (nr 373).

Efter att hava lämnat en redogörelse för åtskilliga mottagna framställningar om utsträckning av provvägningsförfarandet har tullkommissionen i sådant avseende föreslagit, att provvägning eller, i fall då varan åtföljes av specifik viktnota, viktens utrönande genom »stickprov» på närmare angivet sätt skulle få äga rum, så snart föreståndare för tullpackhus funne därav ej föranledas äventyr för kronans rätt (II: sid.

200 o. f.). Härigenom skulle enligt kommissionens förmenande dels undvikas den misshushållning med arbetskraft, som nu i många fall

Departements-

chefen.

Distrikt-

chefer.

56 Kungl. Maj.ts proposition AV 330.

förorsakades genom en omständlig vägningsprocedur, dels ock vinnas en nr trafikens synpunkt önskvärd snabbhet i tullbehandlingen.

Generaltullstyrelsen har för sin del och på de av kommissionen anförda skäl tillstyrkt ifrågavarande förslag (U. II: sid. 142).

Den ifrågasatta omläggningen synes också mig vara av natur att böra genomföras. Densamma påkallar givetvis ändring i åberopade § 2 mom. 2 tulltaxeunderrättelserna. Härom kommer jag emellertid först senare i dag att göra direkt hemställan.

Administrativa anordningar.

I äldre tider funnos inom tullverket enstaka tulldistrikt, som förestodos av distriktchefer, utgörande en mellaninstans mellan verkets styrelse och lokalm}’ndigheterna. Genom ett Kungl. Maj:ts brev den 20 april 1825 blev emellertid hela riket uppdelat i tulldistrikt under föreståndarskap av distriktchefer, vilka hade att närmast under generaltullstyrelsen handhava överinseendet över tullverkets förvaltning och personal inom respektive distrikt. Distriktens antal bestämdes då till åtta men ökades genom ett Kungl. Maj:ts brev den 16 mars 1826 till elva. Efter hand indrogos vissa av distriktchefsämbetena såsom obehövliga, så att år 1868 endast tre återstodo. Sedan vidare två av dessa avskaffats på grund av beslut vid 1869 och 1870 års riksdagar, upphörde det kvarvarande distriktchefsämbetet år 1889 vid dåvarande innehavarens avgång. Frågan om återinförande av distriktförvaltningar vid tullverket övervägdes av 1908 års tullstatskommission, som dock fann sig böra avstyrka en sådan åtgärd såsom ledande till kostnader utan motsvarande nytta (1908 års tullstatskommissions betänkande I: sid. 18 o. f.).

1914 års tullkommission har nu ifrågasatt, att distriktförvaltningar ånyo skulle inrättas inom tullverket. Detta sitt förslag har kommissionen grundat huvudsakligen därpå, att det, vid genomförandet av den önskvärda decentralisationen av ärenden, i vissa fall befunnits vara ett alltför långt steg att överflytta ärenden direkt från centralmyndigheten ända ned till tullförvaltningarna. En mellaninstans i form av distriktchefer borde därför tillskapas med uppdrag att dels övervaka tullförvaltningarnas handläggning av ärendena, dels ock självständigt handlägga ärenden av sådan beskaffenhet, att desamma syntes icke böra överlåtas åt tullförvaltningarna. Härjämte skulle distriktcheferna utöva inspektionsverksamhet och handlägga vissa personalärenden. Beträffande organisationen av distriktförvaltningarna har kommissionen ansett,

57 Kungi. Maj:ts proposition Nr 330-

att dessa borde utgöra inalles tre med var sitt distrikt. Utanför dessa distrikt borde emellertid ställas tullmyndigheterna i rikets tre största städer jämte vissa därinvid belägna smärre tullförvaltningar; och borde distriktchefs myndighet därstädes i stället utövas av tulldirektörer, utrustade med genomfört chefskap. Härförutom innebär kommissionens förslag, att distriktchef skulle tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av generaltulldirektören, att såsom distriktchefens närmaste man skulle anställas en överkontrollör samt att till distriktchefs biträde i övrigt skulle anställas erforderlig kansli- och vaktbetjaning.

En ledamot av tullkommissionen har i avgiven reservation yrkat, att förslaget om tillskapande av särskilda distriktchefsämbeten måtte lämnas utan något som helst avseende men att i stället tulldirektörerna måtte få vissa distrikt sig tillagda och att de ärenden, som enligt kommissionens förslag skulle ankomma på distriktcheferna, måtte på lämpligt sätt utskiftas mellan generaltullstyrelsen, tulldirektörerna och vederbörande tullförvaltare.

Tullkommissionens förslag om inrättande av distriktchefsbefattningar har i de yttranden över förslaget, vilka till generaltullstyrelsen inkommit från de lokala tullmyndigheterna, blivit föremål för olika meningar (U. II: sid. 9 o. f.). Sålunda hava exempelvis en del tullmyndigheter, stundom med en kortare motivering i allmänna ordalag, stundom utan någon motivering, tillstyrkt eller biträtt förslaget eller förklarat sig icke hava något att erinra mot detsamma. I några fall hava dock vissa avvikelser från kommissionens förslag ifrågasatts. Ett fåtal tullförvaltningar hava, utan att bestämt vare sig till- eller avstyrka förslaget, endast anfört, att lämpligheten av att återinföra distriktchefsinstitutionen syntes tvivelaktig eller att kommissionens motivering för förslaget härom icke syntes övertygande. Ett stort antal tullmyndigheter hava däremot, med en mer eller mindre utförlig motivering, antingen direkt avstyrkt kommissionens förslag i förevarande ämne eller eljest ställt sig avvisande mot detsamma. Jämväl Sveriges tullmannaförening har avstyrkt ifrågavarande förslag, medan Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening inskränkt sig till den anmärkning, att befogade erinringar kunde göras mot förslaget. Flera av tullmyndigheterna hava föreslagit, att i stället för distriktchefsbefattningarna måtte inrättas en ny byrå inom generaltullstyrelsen med uppgift att handhava den inspektion och den befattning med personalärendena, som enligt förslaget skulle tillkomma distriktcheferna, och att övriga enligt förslaget på distriktchefernas handläggning ankommande ärenden måtte alltefter Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 käft. (Nr 330.) 8

Departementschefen.

Generaltull

styrelsen.

Ny byrå.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

deras beskaffenhet och vikt, antingen kvarstanna hos styrelsen eller överlåtas å vederbörande tullförvaltningar.

Generaltullstyrelsen har för sin del på anförda skäl (U. II: sid. 14 o. f.) förklarat sig icke böra tillstyrka tullkommissionens förslag i frågan. Styrelsen har nämligen ansett inrättandet av distriktförvaltningar i tullverket icke vara av verkligt behov påkallat och icke heller komma att till nyttan motsvara därmed förenade kostnader. Enligt styrelsens mening skulle en sådan åtgärd till och med direkt medföra vissa icke önskvärda följder. Med hänsyn till den ställning, distriktcheferna enligt kommissionens förslag skulle intaga gentemot tullförvaltningarna, kunde det icke undvikas, att generaltullstyrelsen skulle finna sig föranlåten att åtminstone i mera viktiga ärenden inhämta yttrande från vederbörande distriktchef. I sådana fall skulle givetvis ärendenas behandling fördröjas på grund av mellaninstansens tillvaro. Vidare vore, att döma av erfarenheten från den tid, då ännu distriktchef fungerade, institutionen ägnad att nedsätta tullförvaltningarnas självbestämmanderätt och försvaga deras anseende gentemot såväl trafiken som underlydande tjänstemän.

Min uppfattning i denna fråga framgår av vad jag härefter kommer att anföra vid behandlingen av ett förslag om inrättande av en ny byrå inom generaltullstyrelsen.

De uppgifter, som tullkommissionen velat tilldela distriktcheferna, har generaltullstyrelsen ansett kunna i stället fördelas mellan tullförvaltningarna och generaltullstyrelsen. En sådan uppdelning skulle enligt generaltullstyrelsens åsikt innebära, att bland annat en ökad inspektionsverksamhet och befattning med personalärenden skulle ankomma på styrelsen. Detta förutsatte ett särskilt organ hos denna för ändamålet. Generaltullstyrelsen har därför föreslagit anordnandet hos styrelsen av en personalbyrå, för vilket ändamål erfordrades en ny byråchefsbefattning för inspektionsverksamhet och personalärenden samt två nya andra befattningar, likställda med nuvarande byråassistenttjänster, vilkas innehavare skulle utväljas ur var sin av de bägge tjänstemannagrupperna.

Mot inrättandet av de bägge sistberörda befattningarna har Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ingiven, den 9 december 1920 dagtecknad skrift uttalat sig, under förmenande att den självständighet vid bedömandet av personalen, som man avsett att vinna med en enda personalchef, skulle genom dessa befattningars tillkomst äventyras samt att inbördes oenighet skulle, därigenom att

59 Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

befattningarnas innehavare utsåges bland personal ur skilda tjänstemannagrupper, skapas.

Vid granskning av de framförda skälen för och mot återinförande av distriktchefsinstitutionen i tullverket har jag funnit de senare mest vägande. Jag kan därför icke biträda tullkommissionens förslag i ämnet. De fördelar, kommissionen tydligen åsyftat, kunna enligt mitt förmenande vinnas med en för statsverket betydligt mindre kostnad och utan olägenheter för trafiken eller tullpersonalen i allmänhet på den väg, som generaltullstyrelsen anvisat, nämligen genom anordnande av en personalbyrå inom styrelsen och överlåtande på tullförvaltningarna av bestämmanderätten i en del frågor. Till detta senare förslag får jag alltså uttala min anslutning. Även vidkommande den åsyftade byråns personal finner jag mig böra understödja generaltullstyrelsens förslag; de farhågor, Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening hyst i frågan, hava nämligen synts mig alltför löst grundade.

Den utsträckning av tulldirektörs tjänstgöringsområde, som från något håll ifrågasatts i stället för nyanställning av distriktchefer, synes mig icke vara att tillråda, enär tulldirektör därigenom i alltför väsentlig mån skulle dragas från den sysselsättning, för vilken han, enligt vad jag sedermera kommer att närmare beröra, ansetts oundgängligen erforderlig.

Tullkommissionen har ifrågasatt, att benämningen å generaltullstyrelsens nuvarande tullbehandlings- och upplysningsbyrå måtte ändras till »taxebyrån», enär byråns nuvarande benämning vore alltför lång och delvis vilseledande. Åven generaltullstyrelsen har ansett en förändringtillrådlig men föreslagit benämningen »tullbehandlingsbyrån», enär byråns huvudsakligaste uppgift hänförde sig till tullbehandlingen samt benämningen »taxebyrån» syntes kunna leda till förväxling; benämningen borde för övrigt utvisa, att byrån tillhörde tullverket.

Av bestämmelserna i § 10 av den för generaltullstyrelsen utfärdade instruktion, jämförd med § 26 tullstadgan, framgår, att de huvudärenden, som för närvarande handläggas å styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå äro sådana, som angå tvister mellan varuägare och tullmyndighet angående tillämpningen av gällande tulltaxa och taratarifl å till riket inkommen vara, upplysning om sådan tillämpning å vara, avsedd att dit införas, samt utfärdande av viss varuförteckning, innehållande upplysning om, huru de i tulltaxan givna bestämmelser böra i förekommande fall tolkas och tillämpas. Byråns verksamhet omfattar således i huvudsak den gren av tullbehandlingsarbetet, som i allmänhet

Departement*ehefen.

Xamy\föränd~ ring A byrå.

Departementschefen.

Tullfullmäk-

tige.

Departements

chefen.

60 Kungl. Majds proposition Nr 330.

torde kallas tulltarifferingen. Det nuvarande namnet å byrån förefaller därför även mig föga lyckligt valt. Med hänsyn till vad nyss omförmälts, borde detta enligt min mening i stället vara »tulltariffbyrån», eu benämning, som för övrigt synes mig bättre än den av generaltullstyrelsen föreslagna uttrycka, vad tullkommissionen med sitt förslag lärer åsyftat. I överensstämmelse med denna min uppfattning kommer jag att i fortsättningen använda denna benämning såsom beteckning för nuvarande tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

Åtskilliga sammanslutningar inom handel, industri och sjöfart hava uttalat sig för införande av en lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen (»tullfullmäktige») efter förebild av motsvarande anordning inom järnvägs- och telegrafstyrelserna, detta för att i möjligaste mån tillvarataga näringarnas intressen (II: sid. 16 o. f.). Utgående härifrån har tullkommissionen föreslagit inrättandet av en dylik institution, bestående av tre fullmäktige, representerande en handeln, en industrien och en sjöfarten, var med sin suppleant. Enligt förslaget skulle de fullmäktige hava att såsom ledamöter i styrelsen meddela upplysningar och råd samt deltaga i överläggning i ärenden, vid vilkas avgörande i styrelsen de vore närvarande. De skulle för en tid av tre år utses av Kungl. Maj:t inom ramen av tremannaförslag, upprättade av respektive handelskammarmöteskommittén eller annan av handelskamrarna anvisad delegation, Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna sjöfartsförening.

Vad sålunda föreslagits, har tillstyrkts av generaltullstyrelsen (U. II: sid. 28) utom beträffande antalet fullmäktige, vilket, efter vad styrelsens sedermera avgivna förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1922 utvisar, ansetts böra iitgöra allenast två. Av de få lokala tullmyndigheter, vilka yttrat sig i frågan, har flertalet funnit ifrågavarande institution obehövlig eller överflödig.

För min del är jag av den meningen, att anställande av tullfullmäktige med i huvudsak den befogenhet, som tullkommissionen åsyftat, icke är av oundgängligt behov påkallat. Det förfarande, som vid avgörandet inom generaltullstyrelsen av för handel, industri och sjöfart särskilt betydelsefulla ärenden lärer i synnerhet på senare tiden hava använts och jämväl blivit författningsenligt anvisat, eller att före ärendenas avgörande bereda sammanslutningar inom sagda näringsgrenar tillfälle att däri uttala sig, synes mig ensamt för sig kunna i tillräcklig utsträckning tillgodose näringarnas intressen vid tullärendens behandling.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330. 61

f örberörda avstyrkanden från lokala tullmyndigheter ävensom av tullkommissionen återgivna uttalanden mot det"’ifrågasatta systemet (II: sid.

16 o. f.) dels av Stockholms handelskammare, som ställt sig avvisande mot ett varaktigt anlitande av lekmannakrafter inom generaltullstyrelsen, dels av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening, som bestämt avrått från varje användning inom tullverket av en institution sådan som den ifrågasatta, äro av den innebörd, att de stödja min uppfattning härutinnan.

I fråga om anställningsvillkoren för generaltulldirektören har tull- Generau»ukommissionen föreslagit, att han måtte tillsättas medelst förordnande, sorn av Kungl. Maj:t skulle lämnas för eu tid av sex år i sänder. Som ° "m'7'

motivering för detta förslag har kommissionen åberopat de skäl, vilka föranlett en motsvarande anordning inom kommunikationsverken, särskilt järnvägsstyrelsen (II: sid. 13).

Generaltullstyrelsen har med tvekan tillstyrkt förslaget (IT. II: sid. 26).

Änskönt jag icke kan godtaga den av kommissionen för förslaget Departement,framlagda motivering, vilken ansluter sig till förhållanden vid affärsdri- chefenvande verk, vill jag likväl icke motsätta mig detsamma, särskilt med hänsyn till den likformighet i hela avlöningssystemet, som man ansett böra råda mellan tullverket och kommunikationsverken. Jag hemställer alltså, att förslaget måtte bifallas.

Inom flera verks styrelser är någon av ledamöterna särskilt förordnad att vara ställföreträdare för verkets chef vid förfall för denne. Tullkommissionen har dock ansett att anledning icke föreligger till tillsättande av en sådan ställföreträdare för generaltulldirektören (II: sid. 14\ Denna uppfattning har generaltullstyrelsen delat (IT. II: sid. 27). Även jag finner en sådan anordning icke påkallad.

Gener al tulldirektörens ställföretrd. dåre.

departements-

chefen.

Genom beslut den 25 maj 1915 bemyndigade Kungl. Maj:t gene- Biträdande raltullstyrelsen att förordna lämplig person att från och med den 1 juli 1915 tills vidare till årets utgång tjänstgöra såsom extra andre bvråassistent å nämnda byrå med skyldighet för honom ej mindre att såsom ledamot^ i styrelsen föredraga vissa grupper av revisionsärenden samt andra sådana ärenden, allt i den omfattning, som av generaltulldirektören bestämdes, än även att därjämte lämna revisionsbyråchefen det biträde, som av honom påkallades i och för beredningen till föredragning av andra ärenden samt utförandet av övriga arbeten inom revisionsbyrån.

62 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 330.

Departements-

chefen.

Den sålunda tillkomna befattningen, vilken upptogs å tullverkets extra, avlöningsstat från och med den 1 juli 1916, har sedermera alltjämt varit uppförd å sådan stat. Enligt beslut av generaltulldirektören den 30 juni 1915 skola av andre byråassistenten föredragas följande grupper av ärenden, nämligen sådana, som angå tillämpningen av §§ 8 och 9 tulltaxeförordningen ävensom ansökningar om förändring av varas angivning hos tullverket.

Denna befattning har tullkommissionen ansett icke vidare erforderlig för fullgörande av någon föredragningsskyldighet, därest, såsom kommissionen förutsatte, handläggningen av nyssberörda slag av ärenden decentraliserades (II: sid. 15).

Häremot har generaltullstyrelsen ej funnit något att anföra (U. II.

sid. 27).

Under erinran att jag tidigare förklarat mig biträda de framkomna förslagen angående undantagande från generaltullstyrelsens prövning i första hand av vissa ärenden rörande temporär tullfrihet och tullindring enligt nyssnämnda §§ 8 och 9 tulltaxeförordningen, uttalar jag nu min anslutning till tullkommissionens uppfattning om obehövligheten av ifrågavarande befattning såsom biträdande föredragande.

Kontrollen å Tullkommissionen har ansett, att de direkt till styrelsen redo

utbetalningar, ylande tullförvaltningarna borde i allmänhet erhålla väsentligt friare händer än nu att bestrida utgifter för tullverkets räkning. I sådant avseende har kommissionen föreslagit, att åtskilliga närmare angivna slao- av utgifter måtte få av tullförvaltningarna utbetalas utan för värjo särskilt fall lämnat bemyndigande (II: sid. 29 o. f.). Förslaget innebär en icke oväsentlig utvidgning av den befogenhet, som enligt § 128 tjänstgöringsreglementet för tullverket nu tillkommer tullförvaltningarna i sådant hänseende. Men härjämte har kommissionen ifrågasatt, att den tullförvaltningarna jämlikt § 129 tjänstgöringsreglementet åliggande skyldighet att å andra förskottsvis bestridda utgifter, än de i § 128 nämnda, söka anordning hos styrelsen, innan utgifterna få i räkenskapen avföras, måtte upphöra och hela anordningsförfarandet ersättas med en av generaltullstyrelsens kameralbyrås revision i efterhand verkställd granskning av de av tullförvaltningarna bestridda utgifternas formella och sakliga

behörighet. . .

Dessa förslag har generaltullstyrelsen lunnit sig i huvudsak hora

biträda (U. II: sid. 29). ^ .

Departement» Den sålunda föreslagna omläggningen synes också mig ändamals-

ehefen. enlig. Därest enligt min förut uttalade uppfattning distriktchefsmstitu-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 63

tionen icke blir återupprättad inom tullverket, torde emellertid vid genomförande av den här ifrågavarande omläggningen böra vidtagas en eller annan modifikation i fråga om beskaffenheten av de utgifter, som .skulle få utan särskilt bemyndigande bestridas av tullförvaltningarna.

' f v C v >' * '

Beträffande de räkenskaper, som för granskning skulle överlämnas Kattatill kammarrätten (numera till riksräkenskapsverket), har Kungl. Makt invenierin9med anledning av en utav riksdagen gjord framställning genom kungörelse ^ den 15 december 1905 (nr 76) förordnat, att till styrkande av den i sådan räkenskap utbalanserade behållning inventering skall förrättas å sista söckendag^ av räkenskapsåret, efter det in- och utbetalningarna för dagen upphört, eller, där hinder härför möter, å det nästföljande årets första söckendag, förrän in- och utbetalningarna för samma dag taga sin början. Detta stadgande, vilket således gäller även för tullverket, har för dess del fullständigats med vissa tillämpningsföreskrifter, intagna dels i verkets tjänstgöringsreglemente, dels i ett av generaltullstyrelsen den 21 november 1906 utfärdat cirkulär. Tullkommissionen har nu framlagt det förslag, att förenämnda kungörelse måtte för tullverkets del upphävas, enär av densamma föranleddes ej oväsentliga kostnader utan motsvarande värde (II: sid. 34).

Mot en sådan åtgärd liar generaltullstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra. Samtidigt har styrelsen i anledning av förslag i sådan riktning av tullkommissionen hemställt, att i stället för kungörelsen matte meddelas föreskrifter om verkställande av kassainventeringar hos tullverkets redogörare å på förhand ej kungjorda tider dels av vederbörande tulldirektörer, dels av från generaltullstyrelsen utsända tjänstemän.

... .. ^en uppkomna frågan synes mig icke lämpligen böra avgöras, Departement

torrån utredning blivit verkställd, huru förhållandena i förevarande hän- ^/enseende gestalta sig i andra sådana verk, vilkas räkenskaper tidigare skulle överlämnas till kammarrätten men numera skola ingå till riksräkenskapsverket. Jag är därför icke beredd att vid detta tillfälle taga slutlig ställning till frågan.

Beslutanderätten i en hel del smärre ärenden av kameral natur, Diver,e kamévilka nu handläggas av generaltullstyrelsen, har tullkommissionen ansett ralär<™dens kunna och böra i större eller mindre mån överflyttas på kameralbyrå- aivorandi~

chefen i styrelsen eller undantagsvis annan befattningshavare (II: sid.

32 o. f.).

64 Kungl. Maj.ts •proposition Nr 330.

Kommissionens uppfattning härutinnan har i huvudsak delats av o-eneraltullstyrelsen, som i sådant avseende föreslagit (T . II: sid. 30 o. fV|T att beslutanderätten i fråga om vissa närmare angivna nyanskaffningar för tullförvaltningarnas behov måtte tillkomma vederbörande tulldirektörer, dock att, om någon hithörande utgift överstege visst av generaltullstyrelsen stadgat belopp, frågan borde underställas styrelsens

prövning; . . .

att från tullföTvaltningarna ingående rekvisitioner a förbrukningsartiklar måtte utan föredragning inför styrelsen få expedieras av kameralbyrån efter kameralbyråchefens granskning och godkännande;

att tillstånd till avförande ur tullförvaltningarnas inventarieförteckningar av obrukbara inventarier måtte få, vad beträffar tullförvaltning, som stode under chefskap av tulldirektör, lämnas av denne och i övrigt av kameralbyråchefen;

att beslutanderätten i fråga om alla utgifter för styl elsens räkning, vilka icke överstege visst av styrelsen bestämt belopp, måtte tillkomma

kameralbyråchefen; ...

att verkställigheten av styrelsens upphandlingsbeslut likaledes matte

ankomma på kameralbyråchefen; 1 '

att till kameralbyrån ingående inventeringsinstrument måtte, dar ej särskild anledning till annat förfarande förelåge, få handläggas av kameralbyråchefen utan föredragning inför styrelsen,

att på kameralbyråchefen måtte ankomma att utan föredragning inför styrelsen gå i författning om överlämnande av till styrelsen ingående kontanta medel till tulldirektörsexpeditionen i Stockholm;

att handläggning av ansökningar om utbetalning av pensioner å annan ort måtte ankomma på kameralbyråchefen utan föredragning inför styrelsen *

att ärenden angående utbekommande av kontant beklädnadsersättning i stället för uniform in natura samt om inlösen av beklädnadspersedlar efter avgångna tjänstemän måtte få på enahanda sätt prövas;

att ansökningar om utbekommande av anmärkningsarvode ävenledes måtte utan föredragning inför styrelsen ankomma på kameralbyråchefens handläggning och berörda arvode få, efter kameralbyråchefens beslut, utbetalas av tulldirektörsexpeditionen i Stockholm; samt

att utbetalning av förskott till tjänstemän i tullverket i och for inspektions- eller tjänsteresor jämväl måtte få äga rum efter beslut av kameralbyråchefen utan föredragning inför styrelsen.

Departements• Vad angår förslaget rörande utbekommande av anmärkningsarvode,

chefen' får jag erinra därom, att, sedan 1920 års riksdag i skrivelse den 18

65 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

juni 1920 (nr 387) anmält sitt beslut angående upphävande av den vissa tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk och postsparbanken tillkommande rätt till anmärkningsarvode, Kungl. Maj:t genom kungörelse den 17 december 1920 (nr 834) förordnat, att, där enligt då gällande avlöningsreglementen eller eljest meddelade föreskrifter statens tjänsteman ägde uppbära anmärkningsarvode, sådant arvode icke skulle utgå för belopp, som återburits eller inbetalts på grund av anmärkningar, vilka till vederbörande ämbetsverk ingivits efter utgången av år 1920; dock att tjänsteman, som icke enligt de för honom gällande avlöningsbestämmelser vore skyldig underkasta sig upphörande av eller minskning i extra inkomster, som vore förenade med tjänsten eller utginge för bestyr i sammanhang därmed, skulle bibehållas vid den rätt till anmärkningsarvode, som enligt samma bestämmelser kunde tillkomma honom. Jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 18 juni 1910 (nr 78) angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsen är den,' som tillträtt den nya avlöningsstaten för styrelsen, skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed. Då, enligt vad jag inhämtat, samtliga innehavare av tjänster hos generaltullstyrelsen, vid vilka anmärkningsarvode hittills förekommit, övergått å nyssberörda stat, torde således efter ingången av år 1922 ej föreligga anledning att inom styrelsen handlägga ärenden angående anmärkningsarvode utom möjligen i ett eller annat undantagsfall, där det slutliga avgörandet av vederbörande anmärkning tilläventyrs fördröjts. Den ifrågasatta omläggningen i behandlingen av ifrågavarande ärenden synes mig därför icke erforderlig.

De övriga återgivna förslagen, vilkas genomförande lärer kunna försiggå utan riksdagens medverkan, finner jag mig kunna såsom ledande till arbetsbesparing understödja, så mycket hellre som det förefallit mig att avgörandet av de ärenden, vilka enligt förslagen skulle komma att undantagas från föredragning inför styrelsen, icke behövde bero på tillämpning av några mera svårtolkade författningsbestämmelser.

Revisionen av tullförvaltningarnas till generaltullstyrelsens revisionsbyrå ingående journaler kan uppdelas dels i en ren sifferrevision, dels i en mera saklig revision, avseende kontroll därå, att de författningar, vilkas tillämpning ankommer på tullverket, blivit rätt tillämpade. Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (Nr 330.) 9

Revisioners

utförande.

Departements-

chefen.

Tulltaxeänd-

ringar.

Departements-

chefen.

Tjänstetillsättningar och tjänstledigheter.

Departements-

chefen.

Bestraffning.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Vad beträffar silf errevisionen, har tullkommissionen föreslagit, att densamma borde verkställas icke såsom nu fullständigt utan allenast medelst systematiska stickprov (II: sid. 60 o. f.).

Generaltullstyrelsen har motsatt sig berörda förslag (U. II: sid. 62), genom vilket enligt styrelsens uppfattning bleve, huru proven än anordnades, överlämnat åt en ren slump, huruvida eventuella fel upptäcktes.

Med avseende å de oriktigheter, vilka kunna uppdagas vid revisionen, har däremot kommissionen föreslagit (II: sid. 61) och generaltullstyrelsen tillstyrkt (U. II: sid. 63), att de anmärkningar, som angående dessa felaktigheter utfärdats, borde i syfte av arbetsbesparing få av revisionsbyråchefen utan föredragning inför styrelsen antingen fastställas, där desamma av vederbörande redogörare erkänts såsom riktiga, eller förklaras förfallna, där de såsom nöjaktigt förklarade frånträtts.

Jag delar generaltullstyrelsens åsikt i dessa frågor.

Tullkommissionen har ifrågasatt åläggande för generaltullstyrelsen att, i regel en gång varje år, taga initiativ till ändringar i tulltaxan av formell art, som ansetts behövliga (II: sid. 82).

Mot förslagets grundtanke har generaltullstyrelsen icke haft något att erinra (U. II: sid. 83).

Icke heller jag har principiellt något att invända mot förslagets genomförande, vilket synes kunna åstadkommas genom enbart en bestämmelse i av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion för generaltullstyrelsen.

Vid behandling av frågorna om besättande av tjänster samt beviljande av ledigheter inom tullverket (II: sid. 85 o. f.) har tullkommissionen kommit till det slut, att någon överflyttning av tjänstetillsättningar från generaltullstyrelsen till lokal tullmyndighet icke skäligen borde med hänsyn till det jämförelsevis begränsade antalet tjänstemän vid verket äga rum men att en ytterligare ^centralisation av tjänstledighetsärendena utöver den nu föreskrivna kunde utan olägenhet vidtagas.

Till enahanda resultat i frågorna har generaltullstyrelsen kommit (U. II: sid. 86).

Till dessa principuttalanden anmäler jag min anslutning.

Frågor om disciplinär bestraffning av tullpersonal äro för närvarande förbehållna generaltullstyrelsen, som avgör dessa enligt enrådighetssystemet.

Emellertid har tullkommissionen ansett, att sådan bestraffningsrätt borde i viss utsträckning tillkomma även tull direktörer och distriktchefer.

67 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Med anledning härav har generaltullstyrelsen såsom sin uppfattning uttalat, att all verklig bestraffning fortfarande borde ankomma på styrelsen och att de lokala chefsmyndigheterna endast skulle äga att vid fel eller försumlighet i tjänsten eller ådagalagt klandervärt uppförande genom föreställningar, erinringar, tillrättavisningar och varningar söka rätta den felande och i fall av behov avstänga honom från tjänstgöring, intill dess generaltullstyrelsen meddelat vidare beslut.

Beträffande bestraffningsärendens handläggning hos generaltullstyrelsen har tullkommissionen förmenat, att sådan borde ske kollegialt (ii: sid. 99), en mening, som styrelsen ansett sig böra biträda (U. II: sid. 101).

Mot generaltullstyrelsens uppfattning i förevarande hänseenden Depa(^^nt>' finner jag ej anledning till erinran. De erforderliga bestämmelserna torde böra få sin plats dels i tullverkets tjänstgöringsreglemente, dels i instruktionen för generaltullstyrelsen.

Beslutanderätten i fråga om inrättande eller indragning av tullexpeditioner och gränsstationer tillkommer för närvarande Kungl. grämsta- Maj:t. Då tullkommissionen funnit dessa frågor icke vara av den betydelse, att så fortfarande behöver vara förhållandet, har kommissionen ,a an em’m föreslagit (II: sid. 91; I: sid. 128), att nämnda rätt måtte i stället tillläggas generaltullstyrelsen.

Förslaget har tillstyrkts av generaltullstyrelsen (IT. II: sid. 91;

U. I: sid. 48).

Åven jag biträder förslaget, vilket endast lärer påkalla ändring i Departement!instruktionen för generaltullstyrelsen. I

I Stockholm, Göteborg och Malmö handhaves tullverkets lokala Lokaifdrvaitförvaltning av tullförvaltningar med särskilda avdelningar, som hand- B‘

lägga var sin klass av de vid andra fullständiga tull förvaltningar före- aJLuir^lr kommande göromål. Denna uppdelning har sin grund i den omfattande *' Stockholm, rörelsen i nämnda tre städer, vilken ansetts icke medgiva, att alla slag av förekommande tullgöromål där, liksom i övriga stapelstäder, förrättas av endast en avdelning, tullkammare. I vardera av städerna Stockholm och Göteborg äro avdelningarna till antalet sex samt benämnas tullkammare, uppbördskontor, konfiskations- och kassörskontor, packhusinspektion, nederlagskontor och tullbevakningsinspektion. I Malmö äro avdelningarna däremot på grund av rörelsens något mindre omfattning endast fyra, nämligen tullkammare (som handlägger även nederlagsgöromål), uppbörds- samt konfiskations- och kassörskontor, packhusinspek-

68 Kungl. Maj.s proposition Nr 330.

tion och tullbevakningsinspektion. Tullkammare ocn packhusinspektion hava stundom under sig ett slags avdelningskontor. I Stockholm finnas sålunda under tullkammaren tullkammaravdelningarna vid Stadsgårdshamnen och vid Blasieholmen samt under packhusinspektionen packhusavdelningarna vid Stadsgårdshamnen och vid Blasieholmshamnen, tullavdelningen å Riddarholmen samt tullavdelningarna för postpaket och för järnvägsgods vid Kungsgatan. I Göteborg åter finnes under tullkammaren tullavdelningens vid Nya Masthuggskajen tullkammarexpedition samt under packhusinspektionen packhusavdelningen vid Nya Masthuggskajen och tullavdelningen för postpaket i huset »Hertzia» vid packhusplatsen. I Malmö förekommer ej för närvarande något dylikt avdelningskontor. — Lokaltullförvaltningsavdelningarna i sagda tre städer lyda omedelbart under generaltullstyrelsen, i Göteborg och Malmö dock med den modifiering, att en tulldirektör i vissa avseenden utgör högsta tullmyndigheten på platsen. Till tulldirektör förordnas för en tid av högst fem år i sänder och med bibehållande av egen tjänst någon bland föreståndarna för tullförvaltningsavdelningarna därstädes mot ett årligt tilläggsarvode ej överstigande 1,000 kronor. Föreståndarskapet vid tullförvaltningsavdelningarna utövas vid tullkamrarna av tullförvaltare och överkontrollör gemensamt, vid packhusinspektionerna av överinspektör och överkontrollör gemensamt, vid tullbevakningsinspektionerna av överinspektör samt vid övriga tullförvaltningsavdelningar av tullförvaltare. De underlydande avdelningskontoren förestås av förste kontrollörer med undantag av tullkammaravdelningen vid Blasieholmen, som förestås av en kontrollör, samt tullavdelningen å Riddarholmen, som förestås av en kammarskrivare.

Denna organisation av tullförvaltningarna i rikets tre största städer har, såsom jag redan i det föregående i korthet omnämnt, givit tullkommissionen anledning till erinringar, till viss del stödda på anmärkningar från näringslivets och tulltjänstemannasammanslutningarnas sida (II: sid. 125 o. f.). Så har kommissionen funnit önskvärt, att bristen på gemensamt chefskap avhjälptes, att antalet tullförvaltningsavdelningar inskränktes, att ett antal nya avdelningskontor inrättades, att det dubbla chefskapet vid vissa avdelningar upphörde samt att i en del fall föreståndarskapet för dylika kontor anförtroddes åt tjänstemän i något högre ställning än för närvarande. Av berörda förslag må här närmare redogöras för de fyra förstnämnda.

Vad först beträffar det tilltänkta gemensamma chefskapet, har tullkommissionen ansett sådant böra åstadkommas genom anställande i envar av städerna Stockholm, Göteborg och Malmö av en tulldirektör, som icke borde tillika vara avdelningschef. Tulldirektören borde tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av generaltulldirektören och hava en

69 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

egen expedition, benämnd tulldirektörsexpeditionen. Såsom tulldirektörens närmaste man skulle anställas en överkontrollör, avsedd att utöva närmaste chefskap för den vid tulldirektörsexpeditionen anställda personal och att vid förfall för tulldirektören inträda såsom dennes vikarie. Tulldirektörsexpeditionen borde bestå av ett kansli och en kassa, avsedda, kansliet för beredning av ärendena, registrering av ankommande post, uppsättning av utgående expeditioner och förande av personalregistren samt kassan för handläggning av de göromål, som nu ankomme på konfiskations- och kassörskontoret, nämligen upprättande av avlöningslistor, bestridande av utbetalningar, förande av beklädnadsliggare och diverse inkomsters journal samt handläggning av ärenden angående bärgade varor, sjöfynd och konfiskationer. Under tulldirektören skulle de smärre tullförvaltningarna i respektive Stockholms, Göteborgs och Malmö tullkammardistrikt lyda (II: sid. 118). — En ledamot av kom-

missionen har förklarat sig kunna biträda förslaget om anställande av en överkontrollör endast under förutsättning, att tulldirektörerna finge sig vissa distrikt tilldelade.

Såsom skäl för införande av ifrågavarande institution har tullkommissionen anfört bland annat följande (II: sid. 127 o. f.). En tulldirektör kunde genom sin dagliga beröring med trafiken på platsen få noggrann kännedom om alla densamma vidkommande omständigheter och därigenom utan tidsutdräkt bilda sig ett riktigt omdöme om de frågor, som underställdes hans avgörande. Till fördel vore, att förhandlingar med tulldirektören kunde ske muntligt, varigenom det för allmänheten betungande skriftliga förfarandet bleve väsentligen inskränkt. För övrigt hade en tulldirektör genom den möjlighet till ingripande på ett tidigt skede, som stode honom till buds, ofta möjlighet att på ett enkelt sätt ordna angelägenheter, som eljest lätt kunde leda till en del mer eller mindre svårartade komplikationer. För tullverket vore det av synnerlig betydelse att på envar av de ifrågavarande stora tullplatserna äga någon, som utjämnade de meningsskiljaktigheter, vilka lätt nog uppkomme mellan olika tullförvaltningsavdelningar; den, som skulle vara skickad därför, måste emellertid, såsom föreslagits, hava eu fullt självständig ställning över avdelningarna. Ur synpunkten av personalens effektiva utnyttjande vore det nödvändigt, att eu högsta chef på platsen kunde förfoga över arbetsstyrkan och sätta in densamma efter växlande behov. Det gagn, som tulldirektören endast härmed skulle göra, komme att tillfullo uppväga statsverkets kostnad för hans avlönande.

Generaltullstyrelsen har i denna fråga förklarat sig i allt huvudsakligt ense med tullkommissionen (U. II: sid. 109 o. f.). Emellertid

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

har styrelsen, med anledning av de omfattande organisationsgöromål, som måste förekomma vid inrättandet av tulldirektörsexpeditionerna samt i och för den ifrågasatta inskränkningen i antalet avdelningar vid tullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, funnit det synnerligen önskvärt, att tulldirektörerna finge träda i funktion någon tid, exempelvis tre månader, innan den nya staten för tullverket trädde i kraft.

Detta tillstyrkande av förslaget, i vad detsamma rörer formen för tulldirektörsbefattnings tillsättande, har föranlett Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening att i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift den 9 december 1920 framhålla vikten av att förordet till sådan befattning avgåves av generaltullstyrelsen in pleno.

Vidkommande härefter den ifrågasatta inskränkningen i tullförvaltningsavdelningarnas antal har tullkommissionen funnit att tullförvaltningarna i ifrågavarande städer borde omfatta allenast tre huvudavdelningar, benämnda tullbevakningsinspektion, packhusinspektion och kammarkontor. Vid denna omläggning skulle de grupper av ärenden, som hittills omhänderhafts av de båda förstnämnda avdelningarna, fortfarande handläggas därstädes, varemot journals- och räkenskapsföringen, som nu vore fördelad, i Stockholm och Göteborg på fyra och i Malmö på två avdelningar, lämpligen borde, med undantag för de på konfiskations- och kassörskontoren ankommande göromålen, vilka borde överflyttas på tulldirektörsexpeditionerna, sammanföras på en avdelning, kammarkontoret. Av detta kontor skulle alltså komma att handläggas, förutom nuvarande tullkammargöromål, även nederlagsärenden och uppbördsärenden, så att kammarkontoret bleve en avdelning för kamerala göromål i allmänhet.

Detta förslag har generaltullstyrelsen funnit sig ej böra motsätta sig, enär någon besparing kunde för statsverket omedelbart inträda såsom en följd av vad som föreslagits, men betonat att allmänhetens fördelar av förslagets genomförande måste till följd av lokalsvårigheter under avsevärd tid framåt bliva väsentligt mindre, än som avsetts. Benämningarna »packhusinspektion» och »kammarkontor» har styrelsen emellertid ansett böra utbytas mot de enligt styrelsens mening mera tydliga beteckningarna »tullbehandlingsinspektion» respektive »tullkontor».

I fråga om nyinrättande av avdelningskontor har tullkommissionen föreslagit och generaltullstyrelsen tillstyrkt, att i Malmö måtte anordnas en tullavdelning för postpaket och en tullavdelning vid ångfärjestationen. Förslaget har haft sin upprinnelse i ett av Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare hos kommissionen gjort yrkande i sådan

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

riktning, till stöd varför åberopats dels den avsevärda omfattningen av postpaket- och ångfärjetrafiken, dels den minskning i tidspillan och omgång för allmänheten, som genom förslagets genomförande skulle åstadkommas (II: sid. 145 o. f.).

Yad slutligen beträffar avskaffandet av det dubbla chefskapet, har en sådan åtgärd anbefallts av tullkommissionen såväl ur synpunkten av att delat chefskap vore ur organisatorisk synpunkt felaktigt som med hänsyn till att anordningen vore ägnad att medföra praktiska olägenheter, i det att ärendenas behandling lätt kunde fördröjas och känslan av ansvar vid desammas avgörande slappas (II: sid. 224 och 250).

Åven ifrågavarande förslag har biträtts av generaltullstyrelsen (U. II: sid. 151 och 159).

För egen del kan jag i allt väsentligt tillkännagiva min anslutning till generaltullstyrelsens uppfattning i förevarande frågor. Till närmare förklarande av min ståndpunkt i vissa avseenden ber jag få anföra följande.

Av den redogörelse, jag nyss lämnat, torde framgå, att ett bifall till tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag rörande tulldirektörerna skulle innebära såväl ett upptagande av Stockholm bland de platser, där sådana befattningshavare finnas, som ock en utvidgning av tulldirektörernas befogenhet och i samband därmed förbättring av formen för deras anställning. I förstnämnda avseende har förslag redan förut varit framlagt, nämligen av 1908 års tullstatskommission, som ur skilda synpunkter fann anställandet av en tulldirektör i Stockholm högeligen önskvärt. 1910 års riksdag delade emellertid icke denna tullstatskommissionens uppfattning utan förmenade, att generaltullstyrelsen såsom den högsta tullmyndigheten på platsen otvivelaktigt måste vara närmast och bäst skickad att utöva förmanskapet över avdelningarna därstädes (skr. nr 7: sid. 28). Härutinnan är jag, som nämnts, av motsatt mening. Redan den omständigheten, att trafikerande vid uppstående tvist med någon tullförvaltningsavdelniug i Stockholm måste stanna i tveksamhet vid avgörandet av, till vilken tjänsteman hos generaltullstyrelsen han bör vända sig för erhållande av muntligt besked i den föreliggande frågan, som givetvis kan beröra flera byråers inom styrelsen verksamhetsområde, måste tala för det om förmälda systemets utdömande. Härtill kommer att, därest, som oftast lärer ske, hänvändelse göres till ledamot i styrelsen, den upplysning, som därvid kan erhållas, måste förutsättas ofta bliva lämnad under särskilda reservationer, då dels kännedomen om åtskilliga på frågan tilläventyrs inverkande lokala förhållanden icke gärna alltid kan vara tillräckligt full-

-Oepartemenle-

chefen.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ständig för omedelbart slitande av den uppkomna tvisten, dels ock samma tvist kan tänkas sedermera bliva i mera utrett skick föremål för behandling av styrelsen efter skriftlig framställning från vederbörande, däri den tillfrågade styrelseledamoten har att deltaga. Valet mellan detta system, vilket nödgar till avgivande av dylika svävande besked och ett, som visat sig även i sitt outvecklade skick i regel innebära möjlighet till lämnande av snabba och omedelbart giltiga upplysningar, har synts mig icke behöva föranleda tvekan. Slutligen må uppmärksamheten fästas därå, att för den händelse de högre tjänstemännen hos styrelsen skulle i den omfattning, trafiken vid tullförvaltningen i Stockholm numera får anses påkalla, sysselsättas med lämnande av muntliga förklaringar, råd och upplysningar till härvarande allmänhet, skriftliga ärenden av kanske vida mera betydelsefull natur från skilda delar av riket måste bliva över hövan fördröjda. En ökning av den högre tjänstemannapersonalen hos styrelsen enbart av berörda anledning torde väl nämligen knappast kunna med framgång ifrågasättas, särskilt som någon ekonomisk vinst vid jämförelse med kostnaden för anställande av en tulldirektör tydligen icke vore att därigenom påräkna.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle tulldirektör bliva tillerkänd verkligt chefskap över samtliga tullförvaltningsavdelningar i vederbörande stad och tullförvaltningen å andra orter inom tullkammardistriktet, samtidigt varmed han skulle befrias från hittillsvarande uppdrag såsom chef för någon tullförvaltningsavdelning. Meddelande av befogenhet sådan som den åsyftade förefaller mig så mycket mera erforderligt, därest, såsom ifrågasatts, åtskilliga av generaltullstyrelsen hittills i första hand avgjorda slag av ärenden framdeles bliva undantagna styrelsens omedelbara behandling. Att tulldirektör för att fullt opartiskt och i tillräcklig utsträckning förmå uppfylla tullverkets och trafikens krav måste helt ställas utom beroende av varje tullförvaltningsavdelning, synes mig knappast kunna med fog bestridas.

Beträffande förslaget om upphörande av det dubbla chefskapet vid vissa av tullförvaltningsavdelningarna i ifrågavarande tre städer får jag erinra om, att ett sådant chefskap tidigare förefunnits vid ett flertal övriga tullförvaltningar i riket. Ett förslag av 1908 års tullstatskommission föranledde emellertid ändring i detta förhållande från och med år 1911. Vid den förberedande behandlingen av berörda förslag synes dåvarande chefen för finansdepartementet hava väl funnit det förmånligt, om förändringen kunnat genomföras beträffande tullförvaltningen i dess helhet men ändock avstyrkt en sådan fullständig omläggning på grund av den däremot gjorda invändningen, att en enda person icke

73 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 330.

kunde medhinna ledningen och övervakandet av alla respektive avdelning åliggande göromål (prop. 1910: nr 60, sid. 76). Denna invändning kan jag ej finna fullt bärande. Utan tvivel kan biträde med handledning och kontroll, som sålunda ansetts vara och enligt min uppfattning även är behövlig, bliva tillfyllest, om också icke den, som lämnar dylikt biträde, har delaktighet i ansvaret för hela tullförvaltningsavdelningens skötsel.

Benämningen å den tullförvaltningsavdelning, som av tullkommissionen betecknats »kammarkontor)) men av generaltullstyrelsen benämnts »tullkontor», finner jag böra hellre utgöra »tullkameralkontor» såsom ännu tydligare utmärkande, att därstädes handlägges huvudparten av de vid tullförvaltningen förekommande kamerala ärenden. Övriga av generaltullstyrelsen föreslagna benämningar å tullförvaltningsavdelningarna föranleda ej någon erinran från min sida. I överensstämmelse härmed kommer jag att i fortsättningen upptaga de olika huvudavdelningarna vid tullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö såsom »tullbevakningsinspektion», »tullbehandlingsinspektion» och »tullkameralkontor». I

I anslutning till ett uttalande av Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare (II: sid. 184) om överflyttning till tullbevakningsinspektion av vissa klareringsgöromål, som nu verkställas å tullkammaren, har tullkommissionen föreslagit, att debitering, uppbörd och redovisning avskeppsumgälder, såväl inkommande som utgående, måtte ankomma på tullöevakningsinspektionen samt att utklarering av fartyg måtte i sin helhet ske hos nämnda inspektion. Grunden till detta förslag har angivits vara, att genom en sådan anordning en avsevärd lättnad skulle beredas trafiken, därigenom att denna då icke skulle vid utklarering av fartyg behöva hänvända sig till mera än en avdelning, nämligen tullbevakningsinspektionen, under det att nu fordrades medverkan även av tullkammaren. — I sammanhang härmed har kommissionen ifrågasatt, att de bestyr, som härrörde av tullverkets befattning med utfärdande av mätbrev för fartyg, likaledes måtte överflyttas från tullkammaren till tullbevakningsinspektionen.

Generaltullstyrelsen har funnit de ifrågasatta förändringarna i stort sett lämpliga (U. II: sid. 134 o. f.).

Denna uppfattning delas även av mig. Förslagen synas kunna genomföras av generaltullstyrelsen själv.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.)

Tullbevakningsinspek• Hons göromål.

Departements-

chefen.

74 Tullbehandling s förrättare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Frågan, huruvida och i vilken mån tjänsteman, som verkställer tullbehandling, därvid bör vara biträdd av annan tjänsteman, är för närvarande reglerad genom bestämmelser i § 52 av tjänstgöringsreglementet för tullverket. Dessa innehålla, att vid tullbehandling i tullpackhus ävensom vid all tullbehandling av manufaktur- och hantverksvaror, av brännvin och sprit samt av tobak, när dessa varor angivits till direkt förtullning eller till uppläggning å nederlag, den som verkställer tullbehandlingen skall såvitt möjligt biträdas av annan tjänsteman.

Tullkommissionen har ansett (II: sid. 191), att nämnda bestämmelser borde dels i så måtto skärpas, att all tullbehandling i enskild persons lokal förklarades skola ..ske i två tjänstemäns närvaro, dels i den mån mildras, att vid tullbehandling av passagerareffekter eu enda tjänstemans närvaro finge anses tillfyllest. Emellertid skulle enligt kommissionens mening vederbörande tullförvaltningschef alltid äga att, i fall då han ansåge skäl därtill föreligga, giva särskild order om, att två tjänstemän skulle närvara vid tullbehandlingen; och borde tillika gälla, att, så ofta förrättning verkställts av två tjänstemän, båda skulle underskriva tullbehandlingsattesten.

Generaltullstyrelsen åter har på anförda skäl (U. II: sid. 138 o. f.) funnit ytterligare jämkningar i de nuvarande bestämmelserna önskvärda och angivit sin närmare uppfattning härvidlag vara den, att vid tullbehandlingsförrättning, som avsåge bestämmande av belöpande tull, förrättningsmannen skulle biträdas av annan tjänsteman i följande fall, nämligen:

då förrättningen avsåge manufaktur- och hantverksvaror med undantag för passagerareffekter, för så vitt icke med hänsyn till förrättningens beskaffenhet och de lokala förhållandena samt omständigheterna i övrigt tullförvaltningens eller packhusets föreståndare funne en enda tjänsteman kunna på för statsverket betryggande sätt utöva kontroll över tullbehandlingen vid flera expeditioner;

vid tullbehandling av brännvin och sprit samt tobak ävensom vid tullbehandling i enskild persons lokal, i sistnämnda fall dock med de undantag, som vederbörande tull förvaltnings- eller tullpackhusföreståndare med hänsyn till förrättningens enklare beskaffenhet eller mindre omfattning kunde pröva skäligt medgiva; samt

i övriga fall, då tullförvaltnings- eller packhusföreståndare funne statsverkets säkerhet sådant påfordra.

Mot tullkommissionens förslag, att, då förättningsmannen varit åtföljd av biträde, även biträdet skulle underskriva attesten — vilket förslag innebär, att nuvarande inskränkning i ansvarsskyldighet^! för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 75

biträdet ersättes med ansvar för honom beträffande attestens hela innehåll — har generaltullstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra.

Uppdragande av grundlinjerna för bestämmelserna om deltagande DeparUmentsi tullbehandlingsförrättning är givetvis förenat med stora vanskligheter, chefenvid det förhållande att hänsyn måste tagas icke blott till vikten av att tullbehandlingens riktighet ej till förfång för det allmänna äventyras utan även till nödvändigheten av att statsverkets utgifter för personal icke hålles inom vidare gränser än som kan anses oundgängligen nödigt. Det synes mig emellertid, som om generaltullstyrelsen skulle genom sitt förslag i ämnet lyckats rätt väl vid sitt försök i detta avseende. Särskilt tilltalande har enligt mitt förmenande varit det resultat, vartill styrelsen kommit vid övervägande av behovet av tullbehandlingsbiträde i packhuslokalerna, nämligen att sådant biträde borde icke såsom nu vara ovillkorligt utan göras beroende av dels den tullbehandlade varans art, dels ock på det föreliggande fallet inverkande särskilda omständigheter. Genom ett dylikt stadgande, som icke skäligen kan anses förringa tryggheten av en i alla avseenden tillfredsställande' tullbehandling, undvikes den statsekonomiskt ofördelaktiga anordningen att nödgas räkna med dubbel uppsättning arbetspersonal i packhusen för en avsevärd mängd tullbehandlingsexpeditioner, änskönt såväl allmänt övervakande tjänstemän som i viss mån de trafikerande därstädes utöva kontroll över tjänsteförrättningarnas behöriga gång. Den åt packhusen hittills givna särställningen förefaller mig så mycket mindre motiverad, som tullbehandlingsförrättning utom sådan lokal tydligen lättare undandrager sig granskning. Den likabehandling i omnämnda hänseende av gods i och utom packhus, som nu tilltänkts, medför även den förbättring i rådande förhållanden, att tullbehandlingen av varor, vilkas beskaffenhet ansetts i allmänhet nödvändiggöra särskild tullbehandlingskontroll inom packhus, icke skulle kunna undgå sådan kontroll, endast därför att varorna vid tullbehandlingstillfället befunne sig å öppen kaj.

På det hela taget är jag således ense med generaltullstyrelsen i föreliggande ämne. Dock förefaller det mig, som om rätten för tullförvaltnings- eller packhusföreståndare att under vissa förutsättningar pröva behovet av tullbehandlingsbiträde möjligen skulle kunna utsträckas till ytterligare tvenne fall. Jag syftar härvid på tullbehandlingarna av brännvin och sprit samt av tobak. Med den begränsning i införselrätten för nämnda varuslag och den kontroll, som till följd härav annorledes än genom tullverket utövas, torde i det övervägande antalet fall risken för oriktigt förfarande vid tullbehandlingarna av dessa vara särdeles ringa. Då av en dylik utsträckning i prövningsrätten tydligen skulle

Organisation av tuUförvaltningen i Hälsingborg.

Departements-

chefen.

Uppbörds-

bestyren.

76 Kungl. Mnj:ts proposition Nr 330.

härflyta inbesparing av arbetskraft för tullverket och stundom jämväl minskade utgifter för trafikerande, synes anledning föreligga för generaltullstyrelsen att med den av mig nyss angivna utgångspunkt taga denna del av frågan under förnyat övervägande vid utarbetande av de blivande tjänstgöringsbestämmelserna i ämnet.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening har vidarefört en föreningen tillhandakommen framställning från tullförvaltaren i Hälsingborg om uppdelning av tullkammaren därstädes på olika avdelningar i likhet med vad skett beträffande tullförvaltningarna i rikets tre största städer (II: bil. sid. 69). Till stöd härför har tullförvaltaren åberopat göromålens stora omfattning och vikt. I senare avgivet yttrande har tullkammaren på platsen understrukit önskvärdheten av den ifrågavarande organisationsförändringen men likväl uttalat, att tullkammaren icke för närvarande ville göra hemställan i sådan riktning.

Tullkammarens uppfattning har delats av generaltullstj^relsen, som dock uttalat, att behovet av uppdelningen antagligen skulle inom en icke alltför långt avlägsen framtid visa sig ofrånkomligt (U. II: sid. 161).

Vad sålunda förekommit ger mig icke tillräcklig anledning att för närvarande lämna min medverkan till åvägabringande av den omnämnda förändringen.

Angående det saft, varpå uppbördsbestyren för närvarande skola handläggas vid tullkamrarna, upptager § 102 i tjänstgöringsreglementet för tullverket vissa bestämmelser, tillkomna - på initiativ av 1908 års tullstatskommission. De innebära i huvudsak, att uppbörd skall verkställas, vid förvaltning, där föreståndaren är ensam tjänsteman eller där, förutom föreståndaren, allenast tjänsteman av lägre grad finnes anställd, av föreståndaren men vid annan förvaltning av därstädes anställd underlydande tjänsteman av högre grad, som därtill förordnas av generaltullstyrelsen. Jämlikt § 160 i tjänstgöringsreglementet har uppbördsmannen att för varje dag redovisa inflytande uppbörd till tullförvaltningens föreståndare mot kvitto i kassajournalen.

Syftet med dessa bestämmelser lärer hava varit dels att bereda tullförvaltarna tillfälle att mera allsidigt övervaka göromålen i allmänhet, än som tillförne varit möjligt, då tullförvaltarna i regel själva mottogo inflytande medel, dels ock att åstadkomma en effektiv kontroll. Till vinnande av fullständigare tillämpning härav har tullkommissionen nu föreslagit (II: sid. 267), dels att till uppbördsman måtte kunna förordnas jämväl tjänsteman av grupp II, dels att uppbördsmannen ensam skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 77

hava att gå i författning om uppbördens insättande i bank, dels ock att uppbördsmannen måtte bestrida alla en kassörs funktioner och i sammanhang därmed benämnas »kassör».

Mot. det första och det Bistå av berörda förslag har generaltullstyrelsen icke haft något annat att erinra, än att styrelsen ansett sig icke höra biträda det ifrågasatta genomgående utbytet av benämningen »uppbördsman» mot benämningen »kassör», enär en dylik titel borde komma till användning endast i särskilda fall, där uppbördsbestyren helt krävde sin man. Vad beträffar förslaget, att uppbördsmannen ensam skulle hava att insätta, uppbördsmedlen i bank, har styrelsen icke funnit anledning föreligga till en dylik bestämmelse, vilken enligt styrelsens asikt ej skulle medföra något större mått av kontroll å uppbördsmedlen (U. II: sid. 170).

sistberörda avseende, har Sveriges allmänna tulltjänstemannafomening i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift den 9 december 1920 uttalat en motsatt uppfattning.

Föi min del har. jag icke funnit skäl att biträda tullkommissionens Departement>■ nu förevarande förslag 1 vidare mån, än generaltullstyrelsen kunnat förorda. eÄe/en-

,..1U varJe stapelstad finnes för närvarande av Kungl. Makt fast- Tullkammar■ ställt tullkammare istrikt, inom vilket tullförvaltningen i staden har viss distrikt. tillsynsplikt i tullhänseende. Dessa distrikt utgöra emellertid i allmänhet endast strandremsor.

Mot denna begränsning hava flera lokala tullmyndigheter uttalat sig, under förmenande att tullkammardistrikten borde i stället bestämmas att omfatta ytdelar av riket (II: sid. 268 o. f.). Därvid har under hänvisning’ till bestämda fall framhållits, att en dylik förändrad indelning vore erfoiderlig för lösande av frågan, vilken tullmyndighet som i förekommande fäll skulle ingripa, vare sig det gällde handläggning av ärenden avseende den ordinarie trafiken, eller beivrandet av förbrytelser mot tullstadgan. Några myndigheter hava därvid särskilt tagit hänsyn 1 1 lufttrafikens väntade ökning. Ett stort antal tullmyndigheter hava däremot gjort sig till tolk för den uppfattningen, att hittillsvarande indelningsgrund förtjänade bibehållas och att tullkammardistriktens bestämmande till att omfatta ytdelar av riket till och med vore äo-nat att medföra verkliga olägenheter för trafiken.

„ . Tullkommissionen, som ansett det förenat med synnerligen störa svårigheter att uppgöra. eu ur alla synpunkter tillfredsställande fördelning av riket i ytdistrikt och funnit den nuvarande ordningen hittills icke hava i nämnvärd mån medfört några påvisbara olägenheter, har

78 Kungl. Maj;ts proposition Nr. 330.

uttalat sig för denna senares bibehållande tills vidare (II: sid. 271), under medgivande dock att en mera utvecklad lufttrafik möjligen kunde framdeles påkalla en annan lösning av frågan.

Detta tullkommissionens uttalande bär icke föranlett någon erinran

från generaltullstyrelsen s sida.

Med den förutsättning, att tullkammardistrikten fortfarande bolde utgöra strandremsor, hava vidare vissa tullmyndigheter gjort framställningar om vissa förskjutningar i distriktens nuvarande gränser (11. sid. 271 o. f.). Vid övervägande av dessa har tullkommissionen ansett sig kunna tillstyrka en del gränsregleringar för Södertälje, Göteborgs, Karlstads och Skellefteå samt eventuellt Norrköpings tullkammardistrikt.

Generaltullstyrelsen har i huvudsak biträtt kommissionens förslag i ämnet med vissa förtydligande jämkningar (U. II: sid. 174 o. f.). Enligt styrelsens mening borde sålunda bestämmas,

att Södertälje tullkammardistrikt skulle inåt Mälaren omfatta stränderna av Öknebo härad inom Stockholms län och av Selebo härad inom Södermanlands län samt åt saltsjön begränsas av en rät linje, dragen från Landsort till Käftudden eller sydligaste spetsen av den söder om

Trosa belägna halvön; . .,

att Nyköpings tullkammardistrikt skulle sträcka sig från Kattudden eller sydligaste spetsen av halvön söder om rIrosa till gränsen mellan

Södermanlands län och Östergötlands län; . .

att Göteborgs tullkammardistrikt skulle sträcka sig från Löttaan till och med Nordre älv och Rörö samt inåt landet omfatta stränderna av Nordre älv och Göta älv samt av Trollhätte kanal,

att Karlstads tullkammardistrikt skulle omfatta de stränder och hamnar vid Vänern, vilka vore belägna inom Dalsland samt inom Varmland från gränsen mellan Dalsland och Värmland till gränsen mellan Väse och Olme härader, ävensom de inom Dalsland och sagda del av Värmland vid segelbara insjöar, floder och kanaler, vilka stode i iöibindelse med Vänern, belägna stränder och hamnar;

att Umeå tullkammardistrikt skulle sträcka sig från gränsen mellan Västernorrlands och Västerbottens län till Bjuröklubb,

att Skellefteå tullkammardistrikt skulle sträcka sig från och med Bjuröklubb till gränsen mellan Västerbottens och Norrbottens län; samt att, därest tullkammaren i Mem indroges, Norrköpings tullkammardistrikt skulle sträcka sig från och med Valdemarsvik eller gränsen mellan Kalmar och Östergötlands län till gränsen mellan sistnämnda lan och Södermanlands län.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 3 februari 1921 dagtecknad

Kungl. Majds proposition Nr 330.

skrift har Västra Sveriges gatstensindustriidkareförbund hemställt om b and annat sådan ändring av gränsen mellan Lysekils och Strömstads tullkammardistrikt, att Hunnebostrandsdistriktet och hela Bottnafjorden ble\ e hanforda till ett och samma tnllkammardistrikt.

av t,dibarn^ att d®t fnilvarande systemet för begränsandet

av tullkammaidistnkten kan med fog anses ur flera synpunkter mindre «**»■

redsstallande och darfor mahanda bör omläggas, är det icke möjlio-t för mig att i närvarande stund taga bestämd ståndpunkt i frågan då närmare plan for en förändrad indelning icke blivit i samband med de i amnet avgivna yttrandena framlagd och tiden ej heller medgivit att sedermera utarbeta sådan, vilken givetvis bort underkastas förberedande granskning jamval av vederbörande näringssammanslutningar före dess slutliga provning. Det lärer emellertid få anses önskvärt,' att en sådan plan mom narmaste tiden försöksvis kommer till utförande i afl svnnerlmt. som den alltmer ökade lufttrafiken, över vilken tullverket redan . sig särskild tillsynsplikt författningsmässigt ålagd, torde göra vissa mlandsgränser nödiga såväl för tullkamrar, vilka redan äga tullkammardistrikt som framför allt för sådana, vilka för närvarande äro i avsaknad darav. hor den händelse dessa mina synpunkter vinna Kungl Maj ts gillande, amnar jag därför snarast möjligt gå i författning om åstadkommande av en dylik plan samt införskaffa de ytterligare ut-

amne*’ .8°“ må, erfordras, sedan det framkastade förslaget om tullkammardistriktens bestämmande till ytdelar av riket sålunda tagit fastare form. 1 avvaktan på resultatet härav synes det mig lämpligt, att de smärre regleringar av vissa nuvarande tullkammardistrikt som generaltullstyrelsen, enligt vad jag nyss nämnt, tillrått eller eljest provas oavvisliga, komma till utförande. J

i Memn0Vadsilkn°nmm^8i0nr har MrågaSattf indragning av tullkamrarna dagning» 97fem’ Vadstenai Simrishamn, Marstrand, Lysekil och Piteå (II: sid *“Ww«r.

T vLbil ' E“fle.rtld haF kommissionen, vad angår tullkammaren i k-k UAii ett ^ekan ej hora rada om, att densamma fortfarande borde bibehållas, samt beträffande tullkamrarna i Simrishamn och Piteå endast uttalat sm förväntan, att förslag om dessa tullkamrars förändring till tullstationer skulle av generaltullstyrelsen framläggas, om rörelsen därstädes ej snart nog okades. I fråga om tullkamrarna i Mera och Marstrand har kommissionen däremot med avseende å en av densamma förebragt utredning om importen och omkostnaderna vid tullkamrarna under vissa av de senare åren funnit otvetydigt, att ifrågavarande båda tullar kunde forandras till tullstationer, en förändring, som skulle

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

väsentligen underlättas därigenom, att enligt kommissionens förslag viss rätt till tullbehandling komme att tilläggas tullstationerna; dock skulle för förrättande i mera krävande fall av tullbehandling i Mcm ellei Mar strand packhustjänsteman på tullverkets bekostnad beordras från respektive Norrköping eller Göteborg. Vidkommande slutligen tullkammaien i Vadstena har kommissionen förutsatt densammas indragning såsom o-iven vid bifall till förslaget om nyinrättande av tullkammare i Motala ° En av kommissionens ledamöter har i avgiven reservation förklarat sio- icke biträda kommissionens förslag om indragning av tullkammaren i Marstrand, under förmenande att en sådan åtgärd ej skulle medföra besparing för statsverket men väl föranleda besvarande dröjsmål och

andra olägenheter för trafiken. , . . , •

Vid kommissionens yttrande hava återgivits mot indragningen av tullkammaren i Marstrand riktade uttalanden av stadsfullmäktige i Marstrand samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lan (II: sid. 285 o. t.).

Över förslagen till förändring av tullförvaltningarna i Marstrand och Mera hava vidare dängande tullkamrar lämnats tillfälle att yttra si o- Därvid har tullkammaren i Marstrand till alla delar instämt i nyssberörda reservation samt därjämte sökt visa, att förändringen av dervarande tullförvaltning skulle ur skeppsmätnmgssynpunkt med största sannolikhet föranleda ökade kostnader för statsverket (U. 11: sid. ISO

0 fl Tullkammaren i Mem däremot har under passande av den yttei st ringa rörelsen vid denna tullkammare under senare åren och med betonande, att föga utsikt förefunnes till nämnvärt uppsving i trafiken därstädes, förklarat, att hinder icke syntes mota mot att förandra tullkammaren i Mem till tullstation (U. IT. sid. 179 o. f.).

Emellertid hava i en till generaltullstyrelsen stalld, den 15 november 1919 dagtecknad skrivelse stadsfullmäktige i Söderköping gjort .framställning, i syfte att tullkammaren i Mem matte bibeliallas i varje fa under några år i avvaktan på de erfarenheter angående trafikens omfattning, som under de närmaste åren kunde vinnas; och har till ■ . härför i huvudsak anförts, att, ehuruväl trafiken vid tullkammaren i Mem under de senare åren varit i avtagande, vilket emellertid berott pa temporärt stillastående i företagsverksamheten under krigstiden, det dock med all säkerhet vore att räkna med, att en livlig industriverksamhet

1 Söderköping skulle uppkomma, sedan staden numera reserverat tomter för industriändamål, samt att indragningen av tullkammare» i Mem skulle i stället för besparing medföra ökade kostnader for statsveike

'U' Geimraltull sty r el sen, som ej haft något att anföra mot tullkommi-

81 Kungi. Maj:ts proposition Nr 330.

sionens uttalanden i fråga om tullkamrarna i Lysekil, Simrishamn och Piteå, har beträffande tullkammaren i Mem på det sätt biträtt kommissionens förslag, att styrelsen hemställt, att därest staden Söderköpings rätt ansåges icke därför lägga hinder, stadens stapelstadsrätt måtte förklaras vilande tills vidare och stadens nuvarande tullkammare i Mem förändras till tullstation lydande under tullkammaren i Norrköping. Därvid har styrelsen hänvisat till och vidare utvecklat tullkammarens i Mem uttalande i frågan (U. II: sid. 181 o. f.). — Vidkommande tullkammaren i Mar-

strand har generaltullstyrelsen däremot avstyrkt tullkommissionens förslag om dess förändring. Till stöd härför har styrelsen åberopat (U. II: sid. 183 o. f.) dels enahanda skäl, som av tullkammaren och reservationsvis inom kommissionen framlagts i ämnet, dels att efter en indragning av tullkammaren högst sannolikt skulle uppstå svårighet att finna kompetent person för skeppsmätarbefattning på platsen, varigenom olägenheter för sjöfarten säkerligen icke kunde undvikas, dels att den staden Marstrand genom Kungl. Maj:ts resolution den 13 mars 1914 beviljade provianteringsfrilagersrätt komme att likaledes till förfång för sjöfarten i och med indragningen förfalla, dels ock slutligen att handhavandet av åklagarskapet i tullmål vid rådstuvurätten i nämnda stad bleve genom samma indragning ordnat på ett mindre fördelaktigt sätt än för närvarande. — Beträffande till sist tullkammaren i Vadstena har generaltullstyrelsen, under erinran att stadens stapelstads- samt nederlags- och transitupplagsrätt upphörde med utgången av år 1920 och att dylik rätt därefter i stället tillagts Motala för tio år, funnit något yttrande över förslaget om indragning av ifrågavarande tullkammare icke vara påkallat.

Mot generaltullstyrelsens nyss berörda förslag om indragning av tullkammaren i Mem hava stadsfullmäktige i Söderköping i en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse av den 15 september 1920 avgivit sin protest, under framhållande att staden därigenom skulle berövas sina sedan århundraden tillbaka erhållna stapelstadsrättigheter, vilka år 1727 blivit av Kungl. Maj:t förnyade. I skrivelsen hava stadsfullmäktige tillika anfört följande:

»Det förslag till indragning av tullkammaren i Mem, som förordas av kung], generaltullstyrelsen, torde huvudsakligen stödja sig på den under kristiden uppstådda minskning i trafiken vid Mem samt omfattningen av göromålen vid tullkammaren därstädes.

Det synes emellertid som om kungl. generaltullstyrelsen i sitt tillstyrkande av denna för staden så menliga åtgärd icke förutsett att efter kristidens utgång ett uppsving av trafiken vid Mem kunde komma till stånd. Innevarande års seglation överträffar nämligen varje förväntan, i det att sammanlagda antalet in- och utklarerade fartyg uppgår till i det närmaste 200 stycken, därmed mångdubbelt över- JBihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330). 11

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

.stigande varje föregående år. Till följd av en del specialbefraktningar, huvudsakligen för tändsticksindustrien avsedda råvaror, torde med bestämdhet kunna göras gällande, att fartygsantalet även för följande år kommer att ytterligare att ökas.

Enligt erhållen uppgift har vidare antalet skeppsmätningar under innevarande år uppgått till icke mindre än ett sextiotal eller ungefär dubbelt så många fartyg, som under motsvarande tid blivit uppmätta i Norrköping, under vilken stads tullkammare detta distrikt, enligt förslaget, skulle sortera.

Stadsfullmäktige äro av den bestämda uppfattning, att tullkammarens vid Mem sortering under Norrköping kommer att i många hänseenden verka menligt på trafiken i Söderköpings distrikt. Vid de ofta påkommande skeppsmätningarna skulle exempelvis skeppsmätare från Norrköping tillkallas, vilket skulle avsevärt fördröja fartygen, intill dess alla fartygshandlingar blivit slutgiltigt utfärdade i Norrköping. Missförhållandena vid en sådan förändring ökas även därigenom, att en av stadens affärsmän planerad provianteringsfrilagersrörelse icke kan komma till stånd, därest icke stadens stapelsrätt blir bestående.

Då såväl in- som utrikestrafiken samt skeppsmätningarna vid Mem numera äro avsevärt större än före kristiden, förutsätta stadsfullmäktige att den mångfald göromål, som härigenom uppstå, kräva av föreståndaren de omfattande kunskaper, som man förnämligast tiar att söka bland mera kvalificerade tjänstemän.

Stadsfullmäktige för sin del hålla slutligen före att det är ytterst olämpligt, att Sveriges viktigaste trafikled — Göta kanal — vid sin ändpunkt berövas sin tullkammare, då det numera visat sig, att trafiken betydligt ökats samt otvivelaktigt komme att få ett storartat uppsving genom avsevärd utlandstrafik, därest ifrågasatt förslag om nuvarande Göta kanals utvidgning för större fartyg vinner Eders Kung], Majrts bifall. Mot åtnjutande av tolagsmedel har staden på sin tid vid Mem låtit uppföra och underhåller för förtullning avsedda byggnader, vilka genom den föreslagna åtgärden för staden bliva så gott som värdelösa.

Slutligen hava stadsfullmäktige i Marstrand i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 december 1920 framhållit en del skäl, som enligt deras mening talade för bibehållande av tullkammaren därstädes. Sålunda hava stadsfullmäktige, efter betonande dels att genom den av tullkommissionen beträffande Marstrand föreslagna förändringen otvivelaktigt skulle leda till att tullärendena därefter ej kunde komma att behandlas vare sig säkert, snabbt eller billigt, något som vid all tullbehandling syntes vara ett berättigat önskemål, dels ock att någon besparing för statsverket icke syntes uppstå genom förändringen på grund av storleken å kostnaderna för resor vid tullbehandlingar och skeppsmätningar, utlåtit sig som följer:

»Stor olägenhet skulle för Bohusläns fiskeflotta uppstå, om särskild tjänsteman skulle behöva avvaktas från Göteborg för att t. ex. en fiskebåt härstädes undergått en mindre förändring, som medför skyldighet att därefter ommäta båten.

Då nu genom privat företagsamhet ett bolag startats med ändamål att i Marstrand åt fiskare försälja skeppsproviant, som här skulle tillhandahållas från frilager, skulle det vara ett egendomligt förhållande om detta under många år framhållna önskemål genom statens åtgärder skulle omöjliggöras eller försvåras.

83 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Då Marstrand på sista tiden tyckes stå under en glädjande utveckling såsom avsättningsort för västkustens fiske, och betydande industriföretag inom denna gren härstädes påbörjat nybyggnader för att bättre kunna bedriva sin rörelse, så vore det på det högsta beklagligt, om minskade möjligheter för en sådan utveckling nu skulle uppstå genom tullkammarens indragning.»

Stadsfullmäktige hava dessutom fäst uppmärksamheten å de inom tullkommissionen reservationsvis uttalade skäl för bibehållande av nuvarande anordning med tullkammare i Marstrand samt hänvisat till vissa vid stadsfullmäktiges skrivelse närlagda särskilda yttranden i ämnet från tullförvaltaren i Marstrand, exportören Alex. Qvirist, Göteborg, samt byrådirektören å lantbruksstyrelsens tiskeribyrå fil. doktorn K. A. Andersson. För dessa yttranden må här lämnas följande redogörelse.

Tullförvaltaren i Marstrand har meddelat, att under tiden den 1 januari—den 31 oktober 1920 på platsen verkställts 232 särskilda tullbehandlingar, därvid varor attesterats under 158 olika tulltaxerubriker, samt utförts 45 skeppsmätningar.

Exportören Qvirist åter bär — med upplysande att han vore verkställande direktör dels för provianteringsaktiebolaget Alex. Qvirist, vilket stiftats med ändamål att i Marstrand lagra och försälja skeppsproviant och förnödenheter av alla slag speciellt för Bohusläns fiskebåtar, dels ock för trawlaktiebolaget Alex. Qvirist, vilket ägde fyra ångare och ett större motorfartyg, avsedda att ombesörja såväl till någon del importen för frilagret som ock införsel av kol, salt och olika slags fiskredskap — genom en tämligen ingående redogörelse velat påvisa, att en till åtskilliga fiskebåtars bekvämlighet vidtagen och ur jämväl nationalekonomisk synpunkt fördelaktig anordning, som kunde träda i verksamhet redan instundande sommar, bleve genom indragningav tullkammaren i Marstrand omöjliggjord samt att därigenom icke blott nyssnämnda bolag utan även han själv komme att lida betydande förluster.

Byrådirektören Andersson slutligen har behandlat frågan med uteslutande hänsyn till fiskerinäringens intressen och därvid anfört följande:

»Marstrand har sedan gammalt varit en centralpunkt för det bohuslänska fisket. Särskilt är detta fallet ifråga om sillfisket. Varje vinter är nämligen Marstrand alltjämt under vissa tider en medelpunkt för sillfiskeflottan och silltillförseln. Så infördes dit under fiskesäsongerna 1917—1918 och 1918—1919 enligt de officiella veckorapporterna respektive 56,562 och 71,372 hektoliter färsk sill.

Under normala år (d. v. s. före världskrigets utbrott) utskeppades också till Tyskland, Danmark och England stora kvantiteter färsk sill från Marstrand, för vilken exports obehindrade fortgång tillvaron av tullkammare i Marstrand torde få anses vara en av förutsättningarna.

84 Departements-

chefen.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 330.

Marstrand bär också alltid varit en av huvudorterna för sillsaltning i Göteborgs och Bohus län och för export av salt sill. Under sillfiskesäsongen 1917 — 1918 saltades där sålunda enligt nämnda rapporter 47,306 hektoliter sill och under säsongen 1918—1919 28,988 hektoliter.

För denna saltning importeras betydande kvantiteter salt. För saltning av sill liksom ock för saltning av makrill in. m. åtgår en stor mängd tunnor. För fabrikation av tunnor har nu av herr A. Qvirist anlagts en fabrik. Härför kommer också såsom vanligt helt säkert tunnstav m. in. att importeras.

För hela denna nu nämnda rörelse, som är av största betydelse för hela bohuslänska fisket, torde det vara av synnerlig vikt, att det i Marstrand finnes en tullkammare.

Vidare tillkommer ännu en omständighet, som ytterligare är ägnad att öka behovet av en tullkammare i Marstrand. Sedan möjlighet beretts för Marstrand att vara en plats med provianteringsfrilager, har ett bolag bildats för att i Marstrand lagra och tillhandahålla skeppsproviant och andra förnödenheter särskilt till de bohuslänska fiskarena. För storsjöfiskarena, som göra långa resor, torde detta provianteringsfrilager bliva av stor betydelse. Tidigare ha nämligen dessa fiskare i mycket stor utsträckning brukat förse sig med proviant m. m. i norska hamnstäder. Då Marstrand ligger helt nära ett flertal stora fiskelägen, torde det för skärgården bliva synnerligen betydelsefullt, att Marstrand kan erbjuda fiskarena möjlighet till utrustning på lika goda villkor som norska hamnar. Helt visst skulle denna nyplanerade verksamhet i Marstrand få arbeta med betydande svårigheter, om tullkammaren därstädes indroges.

Under de senare åren ha vidare förhoppningar uppstått om, att Marstrand skall få järnvägsförbindelse, vilken förbindelse till stor del torde motiveras med den betydelse, den beräknas få för fiskerinäringen. Med en dylik förbindelse skulle Marstrand säkerligen komma att utveckla sig ännu mera till en centralpunkt för länets fiskerirörelse. Under dessa förhållanden torde det också vara synnerligen olämpligt att nu indraga tullkammaren i Marstrand.»

Sin uppfattning- i ämnet har byrådirektören Andersson sammanfattat sålunda, att lian funnit det vara av stor betydelse för utvecklingen av fiskerinäringen i Göteborgs och Bohus län, att eu tullkammare alltjämt komme att finnas i Marstrand samt att han därför ville avstyrka förslaget om dess indragning.

Enär, såsom generaltullstyrelsen berört, staden Vadstena blivit enligt kungörelse den 28 september 1916 (nr 427) beviljad stapelstads- samt nederlags- och transitupplagsrätt endast till utgången av år 1920 samt staden Motala i dess ställe enligt kungörelse den 6 december 1918 (nr 1060) tillagts dylik rätt under 10 år, räknat från och med den 1 januari 1921, då tullkammare trädde i verksamhet på platsen, lärer något yttrande av mig beträffande kommissionens förslag om indragning av tullkammaren i Vadstena icke vara påkallat.

Beträffande frågorna om eventuell indragning av tullkamrarna i Lysekil, Simrishamn, Piteå, Marstrand och Mena finner jag däremot an-

85 Kung!. Maj:ts proposition Nr 830.

ledning göra en del uttalanden. Då dessa komma att anknyta sig till omfattningen och beskaffenheten av det arbete, som förrättas vid respektive tullkamrar, ber jag till en början få framlägga en genom min försorg uppställd tabell, utvisande en jämförelse mellan tullkamrarnas huvudsakliga göromål under år 1912 och tiden den 1 juli 1919—den 30 juni 1920:

1 1 poäng — 100.

5 1 poäng — 1000.

Med avseende å upprättandet av denna tabell anser jag mig böra lämna följande upplysningar. Samtliga däri förekommande poängtal hava beräknats på enahanda sätt, som skett i de motsvarande poängtabeller, vilka dels på sin tid vidfogats 1908 års tullstatskommissions betänkande, dels ock återfinnas såsom bilaga B till 1914 års statsverksproposition, sjunde huvudtiteln, i vad densamma rörer reglering av tullverkets utgiftsstater för år 1915. Ur den till nämnda bilaga B hörande tablå C (sid. 361) hava de i nu förevarande tabell intagna siffror för år 1912 hämtats; övriga uppgifter i tabellen stödja sig på utredningar, verkställda å generaltullstyrelsens revisionsbyrås statistiska avdelning. — För klargörande av poängtalens verkliga värde må meddelas, att den stad i riket utom Stockholm, Göteborg och Malmö, som år 1912 stod högst på poängskalan, då uppnådde ett poängtal av 263.5 1, medan den, som befann sig lägst, hade ett poängtal av 2.51.

86 Kungl. Maj:t$ proposition Nr 330.

Föreliggande tabell ger, så vitt jag kan finna, ett gott stöd åt tullkommissionens av generaltullstyrelsen ej motsagda uppfattning, att tullkammaren i Lysekil utan tvekan bör bibehållas. Vad angår tullkamrarna i Simrishamn och Piteå, utvisar den enligt mitt förmenande ett resultat, vilket ännu väl kan motivera deras fortbestånd; särskilt synes detta vara förhållandet med tullkammaren i Piteå, vars från år 1912 samtidigt ej oväsentligt ökade poängsiffror för bestyr med uppbörd och direkt förtullning tyda på en stegrad, i smärre poster verkställd varuimport. Ett särskilt aktgivande på rörelsens omfattning vid de nämnda båda tullkamrarna under de närmaste åren i det syfte, som tullkommissionen avsett, finner jag emellertid icke ur vägen. Enahanda uppmärksamhet lärer ock böra ägnas åt den på poängskalan närstående tullkammaren i Marstrand, vars förändring jag, i likhet med generaltullstyrelsen, ansett för närvarande icke böra tillstyrkas med avseende å de väsentliga olägenheter, som, enligt vad visat blivit, skulle tillskyndas särskilt sjöfarten, för den händelse en dylik åtgärd vidtoges. Ytterligare' skäl för mig att förorda uppskov med avgörandet av frågan om tullkammarens i Marstrand vara eller icke vara är, att tullkammaren har att, såvitt jämväl tabellen utvisar, tämligen jämnt om än icke i alltför stor skala tillgodose trafiken inom så gott som samtliga de huvudområden, över vilka en tullkammares verksamhet sträcker sig. Beträffande slutligen tullkammaren i Mem delar jag däremot tullkommissionens av generaltullstyrelsen och tullkammaren i orten biträdda uppfattning, att densamma borde kunna utan olägenhet ersättas med eu tullstation. Ehuruväl jag anser de omständigheter, som sagda kommission och myndigheter angivit såsom bestämmande för sin ståndpunkt i saken, i och för sig vara av avgörande betydelse, vill jag emellertid i anledning av Söderköpings stadsfullmäktiges sedermera gjorda, förut återgivna framställning av den 15 september 1920 här göra en del ytterligare erinringar.

I berörda framställning har till stöd för behovet av tullkammarens i Mem bibehållande till en början anförts, att ett uppsving i trafiken på nämnda plats vore att förvänta, i det att sammanlagda antalet inoch utklarerade fartyg redan under 1920 års seglation ökats ända till 200, därmed mångdubbelt överstigande varje föregående år. Den sålunda framhållna ökningen hänför sig, att döma av den av mig fram-, lagda poängtabellen, i vad den avser året intill den 1 juli 1920, förnämligast till inrikestrafiken, och det expeditionsarbete, som för tullverkets del av denna härflutit, kan, såvitt primäruppgifterna till tabellen utvisa, sägas hava utgjort uteslutande utfärdande eller påtecknande av

87 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

årspass. Detta arbete, som fortfarande skulle i lika utsträckning få utföras vid Hem, även sedan ortens tullförvaltning neddyttats till tullstation, torde kunna på ett för trafiken lika nöjaktigt sätt utföras av en dylik mindre förvaltning. Vad den utrikes fraktfarten rörer, bär enligt tabellen densamma sedan år 1912 ökats med 42 fartyg, därav 33 inkommande och 9 utgående. Att de tullbehandlingsbestyr, som härav förorsakats, ej varit av nämnvärd omfattning, bestyrkes i tabellen av de låga poängsiffrorna för direkta förtullningen m. m. ävensom för uppbörden, i vars poängtal naturligen till väsentlig del ingå talen för fartygsumgälderna till kronan. Till belysande av förhållandet mellan tull- och fartygsavgiftsuppbörden vid tullkammaren i Mem kan jag meddela, att enligt officiella uppgifter för tiden den 1 januari — den 31 december 1920 den debiterade uppbörden av tull därstädes utgjort 283 kronor 60 öre, medan motsvarande uppbörd av fartygsumgälder belöpt sig till 8,080 kronor 5 öre, därav 6,020 kronor 93 öre fyroch båkavgifter samt 2,059 kronor 12 öre lastpenningar. Uppbördssiffran för tull, vilken avser endast 16 varuposter, synes mig för övrigt ej mindre bestyrka det antagande, att antalet fall, då tjänsteman skulle behöva på tullverkets bekostnad eftersändas från Norrköping för förrättande av tullbehandling, icke gärna kan bliva betydande, än även giva stöd åt den förväntan, att de näringsidkare, som hittills anordnat sin import över Mem, icke skola kännbart beröras av därvarande tullkammares förändring till tullstation, där, även om det av mig i annat sammanhang understödda förslaget om utsträckt tullbehandlingsbefogenhet för sådan tullförvaltning ej skulle vinna beaktande, redan enligt § 14 tullstadgan lossning och tullbehandling av helt tullfria laster tillåtas. Beträffande vidare vad stadsfullmäktige andragit om uppstående olägenheter med hänsyn till skeppsmätningen, lärer häråt ej kunna tillmätas någon större vikt i betraktande av de goda förbindelser med grannstaden Norrköping, som Mem måste anses äga, samt av den begränsning i skeppsbygger i verksamheten, som sannolikt måste någon tid framåt göra sig gällande. Det av stadsfullmäktige framlagda ytterligare skäl för tullkammarens fortvaro, att en av Söderköpings stads affärsmän planerad provianteringsfrilagersrörelse icke kunde komma till stånd, om den ifrågasatta förändringen, varmed följde stapelstadsrättens vilande, vidtoges, synes mig än mindre förtjänt av beaktande, då det varken styrkts, att någon sådan åtgärd för denna plans förverkligande redan vidtagits, som föranlett ekonomisk uppoffring för bemälda affärsmän, eller ens gjorts sannolikt, att behovet av dylikt lager på platsen vore så allmänt, att en framställning till Kungl. Maj:t om rätt för staden Söderköping

Omorganisation av vissa smärre tullförvaltningar.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

att erhålla provianteringsfrilagersrätt kunde skäligen anses hava utsikt att bliva bifallen. Gentemot stadsfullmäktiges påvisande, att staden mot åtnjutande av tolagsersättning låtit på sin tid vid Mem uppföra och underhålla för förtullning avsedda byggnader, vilka genom tullkammarens utbytande bleve för staden så gott som värdelösa, tillåter jag mig slutligen, utan att närmare vilja försöka pröva riktigheten av berörda taxering, allenast fästa uppmärksamheten därå, att enligt uppgift, som av generaltullstyrelsen lämnats i dess utlåtande över 1914 års tullkommissions förslag i ämnet, staden åtminstone icke tillhandahåller tullverket de lokaler, i vilka tullkammaren är inrymd, och att staden följaktligen synes hava av statsverket gynnats med befrielse från en icke oväsentlig del av den byggnads- och underhållsskyldighet, som av ålder ansetts åligga stad, vilken åtnjuter förmånen av tolagsersättning.

Min ställning till de nu förevarande frågorna med undantag av frågan om den numera redan indragna tullkammaren i Vadstena kan sammanfattas sålunda, att jag anser,

att tullkamrarna i Lysekil, Simrishamn, Piteå och Marstrand böra bibehållas, de tre sistnämnda dock endast så länge rörelsen vid desamma icke i en närmare framtid visar stillastående eller tillbakagång; samt

att tullkammaren i Mem bör förändras till tullstation, lydande under tullkammaren i Norrköping, i samband varmed Söderköpings stapelstadsrätt bör förklaras vilande tills vidare, en åtgärd, vilken icke lärer kunna anses träda den rätt, staden Söderköping lagligen kan äga, på något sätt för nära.

Den yttre skillnaden mellan tullinspektioner, tullstationer och tullexpeditioner är för närvarande den, att de förstnämnda förestås av tjänstemän av högre grad, tullstationerna av tjänstemän av lägre grad och tullexpeditionerna av personer utom tullverket. Till grund för en tullförvaltnings hänförande till den ena eller den andra av ifrågavarande tre klasser är lagd en uppskattning av arten och omfattningen av därstädes förekommande trafik.

Sveriges tullmannaförening har nu påyrkat, att alla tullinspektioner måtte förestås av tjänstemän av lägre grad, något varemot Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening emellertid uttalat sin gensaga.

Ytterligare har i anslutning till den av mig förut omnämnda frågan om utvidgad befogenhet för de smärre tullförvaltningarna vid rikets kust tullkommissionen föreslagit (II: sid. 294 o. f.), dels i överensstämmelse med tullmannaföreningens nyssnämnda yrkande att samtliga tull-

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

inspektioner måtte förvandlas till tullstationer och förestås av tjänstemän av grupp II, dels ock att tullstationerna måtte såsom för närvarande är fallet uppdelas i två klasser. Till stöd härför har anförts bland annat, att tjänstemännens av grupp II allmänna utbildning bleve enligt kommissionens förslag väsentligen förbättrad och att befattningarna såsom föreståndare för särskilt de större av nämnda förvaltningar komme att efter den ifrågasatta omläggningen besättas med verkligt dugande tjänstemän, enär en utnämning till dessa bleve till skillnad mot nu, då högre tjänstemannakompetens krävdes, en särskilt eftersträvad befordran.

Mot tullkommissionens förslag om tullinspektionernas förändring till tullstationer under föreståndarskap av tjänstemän av grupp II hava från flera håll erinringar blivit gjorda (U. II: sid. 188 o. f.), därvid påvisats förutom behovet av vidsträcktare kompetens för ett dylikt föreståndarskap, än den kommissionen förutsatt, jämväl det förhållandet, att endast en mycket obetydlig besparing skulle genom förändringen beredas statsverket.

Generaltullstyrelsen har emellertid funnit övervägande skäl tala för tillstyrkande av den av tullkommissionen åsyftade omläggningen och därför tillrått densamma. Därvid har styrelsen dock förutsatt, att visserligen som regel skulle gälla, att, därest vederbörligen kvalificerad tjänsteman av grupp II funnes tillgänglig bland sökande till tjänst såsom föreståndare för tullstation, sådan tjänsteman företrädesvis borde ifrågakomma men att hinder icke skulle föreligga för styrelsen att i motsatt fall till tjänsten konstituera tjänsteman av grupp I. Vidare har styrelsen ansett, att vid tullinspektionernas förändring till tullstationer de nuvarande ordinarie tullinspektörerna borde, till undvikande av deras överförande på indragningsstat, beredas tillfälle att, om de så önskade, kvarstå såsom föreståndare för respektive tullstationer, dock i den tjänsteställning, vari sådan föreståndare enligt tullverkets nya stat komme att uppföras.

Lika med generaltullstyrelsen anser jag, att ifrågavarande två slag av tullplatser, tullinspektioner och tullstationer, kunna utan olägenhet sammanslås till en enda, i två klasser uppdelad grupp, benämnd tullstationer, och att föreståndarskapet för dessa bör kunna anförtros åt tjänstemän av grupp II. Jag håller nämligen före, att bland mängden av dylika tjänstemän skola kunna utan alltför stor svårighet utväljas tillräckligt kvalificerade personer för det förhållandevis ringa antalet befattningar såsom föreståndare för sådana tullstationer, vilka förut varit tullinspektioner och vilkas uppehållande lärer förutsätta en ganska omfattande författningskännedom jämte förmåga att i tjänsten snabbt och Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 12

Departements-

chefen.

Antalet mindre tullförvaltningar.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

självständigt handlägga uppkommande ärenden på ett tillfredsställande sätt. Emellertid kan icke heller jag finna lämpligt, att de ifrågakomna befattningarna skola med uteslutande av tjänstemännen av grupp I ovillkorligen förbehållas tjänstemännen av grupp II, enär det förefaller mig principiellt oriktigt att utestänga någon från en tjänst endast på den grund, att han äger en kompetens, som berättigar honom till erhållande av högre sådan. Likväl synes det mig önskligt med avseende å de relativt små befordringsmöjligheterna för den sistnämnda gruppens tjänstemän och för att så mycket som möjligt undvika användande av överkvalificerad arbetskraft, att dessa senare i regel få företräde vid besättande av meranämnda befattningar, i den mån de kunna anses vederbörligen kvalificerade. Beträffande den tjänsteställning, vilken sådana tjänstemän, som vid förändringens genomförande äro föreståndare för tullinspektioner, böra under den nya organisationen intaga, kommer jag att i annat sammanhang yttra mig.

Tullkommissionen har till behandling förehaft frågor om inrättande av nya tullstationer och tullexpeditioner samt om indragning eller förflyttning av förut befintliga smärre tullförvaltningar (I: sid. 87 o. f., 92; II: sid. 297 o. f.). Såsom tmderlag för sitt ställningstagande till dessa frågor har kommissionen enligt uppgift haft dels en på dess föranstaltande upprättad tabell, innefattande en jämförelse mellan de smärre tullförvaltningarnas i riket huvudsakliga göromål under år 1913, uttryckta i poäng, dels upplysningar som av vissa kommissionens ledamöter inhämtats på ort och ställe, dels ock slutligen en del från myndigheter inkomna framställningar i ämnet (II: sid. 298 o. f.).

Över de förslag, som kommissionen framlagt på grundvalen av detta material, hava yttranden avgivits av generaltullstyrelsen (U. I A: sid. 121 o. f.; U. II: sid. 195 o. f.), som därvid — stundom efter utförlig motivering — i en del fall biträtt i andra åter avstyrkt, vad som sålunda föreslagits. Sålunda har styrelsen hemställt, att följande kommissionens förslag måtte bifallas, nämligen:

om förändring av tullinspektionerna i Dalarö, Sandhamn, Furusund, Bergkvara och Höganäs till tullstationer av klass 1;

om uppförande i klass 1 av tullstationerna i Mem, Kylley, Slite, Smögen, Saltbacken, Ljusne och Nederkalix;

om uppförande i klass 2 av tullstationerna i Öregrund, Valdemarsvik, Barösund, Mönsterås, Kappelshamn, Fårösund, Katthammarsvik, Ljugarn, Rone, Burgsvik, Klinte och Sikeå;

om inrättande i Degerhamn av en tullstation av klass 2;

91 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

om förflyttning, när så lämpligen kan ske, av tullstationen i Grisslehamn till Herräng;

om bibehållande av tullexpeditionerna i Vaxholm, Norrtälje, östhammar, Borgholm, Mörbylånga och Kungälv;

om indragning av tullstationerna i Huvudskär och Hälsingborg- Råå, tullexpeditionen i Kungsbacka, och tullinspektionen i Storkåge;

om bibehållande av tullstationerna i Lomma och Klagstorp såsom enskilda tullstationer; samt

om rätt för generaltullstyrelsen att inrätta tillfälliga tullstationer och förordna om deras hänförande till endera av två klasser.

Å andra sidan har generaltullstyrelsen gjort hemställan om, att följande förslag icke måtte föranleda åtgärd, nämligen:

om indragning av tullstationerna i Hävringe och Arko och inrättande av en ny tullstation i Lövvik;

om indragning av tullstationen Malmö-Limhamn; om förändring av tullstationerna i Timmernabben och Figeholm till tullexpeditioner;

om förändring av de enskilda tullstationerna i Alabodarna, Kyrkbacken, Mölle och Viken, vilka förestås av kustbevakningstjänstemän, till tullexpeditioner, bekostade av enskilda och under föreståndarskap av personer utom tullverket, dock borde, i den mån kustbevakningstjänstemän ej vidare bleve tillgängliga såsom föreståndare för dessa, därtill avses tjänstemän vid lokalförvaltningen; samt

om viss förändring beträffande föreståndarskapet för den enskilda tullstationen i Lomma samt tullexpeditionerna i Båstad, Torekov och Skanör. I dessa frågor har generaltullstyrelsen vidare ansett, att i stället för ett antal tullexpeditioner, som tullkommissionen funnit höra tillkomma i samband med avskaffande av en vissa kustbevakningsposteringar i Bohuslän tilldelad s. k. invisitationsrätt, tullstationer av klass 2 borde inrättas i Hättan, Mollösund, Gullholmen, Fjällbacka och Grebbestad;

att i anledning av kommissionens förslag om förflyttning av tullstationen i Landsort till Fifång sagda tullstation borde, när så lämpligen kunde ske, i stället förflyttas till Regarn;

att tullstationen i Herräng borde uppföras i klass 1 i stället för av kommissionen föreslagna klass 2;

att tullstationerna i Hävringe och Arko borde uppföras i klass 2 och att, därest vid den nya organisationens ikraftträdande överuppsvningsman skulle vara anställd såsom föreståndare för sistnämnda tullstation, denne borde berättigas att kvarstå i sådan egenskap, dock i

Departements-

chefen.

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

s

den tjänsteställning, i vilken föreståndare för stationen vore upptagen i den nya staten;

att tullstationen Malmö-Limhamn borde uppföras i klass 1 och stationens personal fortfarande uppföras å extra stat under nu gällande villkor, eller att Skånska cementaktiebolaget tillhandahåller tullverket lör stationens behov erforderliga lokaler med möbler och inventarier;

att personalen vid den till indragning föreslagna tullstationen i Hälsingborg-Råå borde överflyttas på tullkammarens i Hälsingborg stat; samt

att ett kommissionens förslag om inrättande i Marstrand av eu tullstation av klass 1 i stället för nuvarande tullkammaren därstädes måtte anses förfallet under förutsättning av bifall till styrelsens förslag om nämnda tullkammares bibehållande.

Vid angivande av sin ställning till förevarande frågor har generaltullstyrelsen framhållit, att förflyttning av tullplatser icke alltid kunde verkställas vid en viss på förhand bestämd tidpunkt utan ofta, särskilt med hänsyn till svårigheten att anskaffa erforderliga lokaler och bostäder, måste anstå, tills lämpligt tillfälle yppade sig eller erforderliga anstalter hunnit vidtagas. Enligt styrelsens uppfattning kunde därför de tillstyrkta förflyttningarna av vissa tullplatser eller med andra ord indragning av nuvarande och inrättande av nya tullplatser sannolikt icke i alla fall ske samtidigt med omorganisationens genomförande.

Generaltullstyrelsens uttalanden i anledning av förslagen om förändring av de enskilda tullstationerna i Ålabodarna och Kyrkbacken hava sedermera i särskilda till chefen för finansdepartementet ställda skrifter den 7 februari 1921 på anförda skäl i så måtto understötts av Ålabodarnas hamnaktiebolag respektive aktiebolaget för hamnanläggning å ön Ven samt Bäckvikens hamnstyrelse, att dessa ansett nuvarande anordning böra till alla delar bibehållas därstädes.

Under erinran om, att jag förut biträtt ett av tullkommissionen framlagt och av generaltullstyrelsen tillstyrkt förslag, att beslutanderätten i fråga om inrättande eller indragning av tullexpeditioner och gränsstationer skulle överflyttas från Kungl. Maj:t till generaltullstyrelsen, får jag nu anmäla min anslutning jämväl till det framkomna förslaget om rätt för styrelsen att inrätta tillfälliga tullstationer och förordna om deras hänförande till två klasser. Beträffande generaltullstyrelsens nyss återgivna förslag rörande Marstrand vill jag vidare erinra, att jag tidigare i dag uttalat mig till förmån för bibehållandet tills vidare av tullkammaren på platsen, varför kommissionens hemställan om

93 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

inrättande därstädes av en tullstation av klass 1 följaktligen icke pålordrar något vidare yttrande från min sida.

Vidkommande de förslag till förändringar i de smärre tullförvaltningarnas antal och organisation, vilka bero av tilltänkta omläggningar i kustbevakningens organisation, anser jag desamma icke böra upptagas till prövning förrän i samband med berörda omorganisationsfrågors behandling, vilken, enligt vad jag förut nämnt, synes mig icke kunna i närvarande stund företagas. I avvaktan därå skulle alltså nuvarande anordningar härutinnan äga bestånd.

Vad generaltullstyrelsen anfört till stöd för sina övriga i föreliggande frågor framkomna förslag, har jag funnit övertygande, vadan jag ansett mig böra biträda dessa förslag under åberopande allenast av styrelsens gjorda uttalanden; frågan om överuppsyningsmannens i Arko framtida tjänsteställning torde dock böra avgöras efter de allmänna grunder för tjänstemäns övergång på den nya staten lör tullverket, för vilka jag framdeles ämnar redogöra.

Vid godkännande av vad sålunda tillstyrkts, skulle på statsverkets bekostnad finnas inrättade

dels följande tullstationer nämligen:

av klass 1: i Dalarö, Sandhamn, Furusund, Herräng, Mem, Bergkvara, Kylley, Slite, Malmö-Limhamn, Höganäs, Smögen, Saltbacken, Ljusne och Nederkalix;

av klass 2: i Regarn, Öregrund, Hävringe, Arko, Valdemarsvik, Barösund, Degerhamn, Timmernabben, Mönsterås, Figeholm, Kappelshamn, Fårösund, Katthammarsvik, Ljugarn, Rone, Burgsvik, Klinte och Sikeå;

dels ock följande tullexpeditioner, nämligen: i Vaxholm, Norrtälje, Östhammar, Borgholm, Mörbylånga, Båstad, Torekov, Skanör och Kungälv. I

I tullmål, varmed förstås förbrytelse mot tullstadgan, föres enligt §§ 5 och 112 i tjänstgöringsreglementet för tullverket samt § 7 i instruktionen för generaltullstyrelsen tullverkets talan av tullfiskal, föreståndare för den tullförvaltning, på vilken målets redovisning ankommer, eller tullverkets ombudsman. Tullfiskal är inom sitt tjänstgöringsdistrikt åklagare i sådana tullmål, som skola upptagas vid rådstuvurätt i Stockholm och Göteborg eller domstol inom Malmöhus, Kristianstads eller Norrbottens län samt dessutom, såtillvida och i den mån generaltullstyrelsen förordnar därom, i andra tullmål. I övrigt åtalar vederbörande tullförvaltningsföreståndare, där icke tullverkets ombudsman efter av generaltullstyrelsen i särskilt fall erhållen anmodan i stället förer talan.

Åklagarskapei i tullmdi.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

— Tullfiskalerna, för närvarande till antalet fyra, äro stationerade i Stockholm, Göteborg’, Malmö och Haparanda. Tjänstgöringsdistriktet omfattar för tullfiskalen i Stockholm: Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands, Gävleborgs, Kopparbergs, Östergötlands och Gottlands län; för tullfiskalen i Göteborg: Göteborgs och Bohus, Hallands, Kronobergs, Skaraborgs, Jönköpings, Örebro, Värmlands och Ålvsborgs län; för tullfiskalen i Malmö: Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Kalmar län; samt för tullfiskalen i Haparanda: Norrbottens, Västerbottens Västernorrlands och Jämtlands län. Utöver vad nyss nämnts har tullfiskal till åligganden dels jämlikt åberopade § 5 i tjänstgöringsreglementet för tullverket att inom den del av tjänstgöringsdistriktet, där han har att ensam åtala i tullmål, tillse, det överträdelser av tullförfattningarna icke lämnas obeivrade, att i överensstämmelse med generaltullstyrelsens förordnanden bevaka och utföra tullverkets talan i tvistemål och ekonomiska ärenden, att å stationeringsorten utöva viss kontroll å tulluppbörden, att verkställa åtskilliga inventeringsförrättningar m. in., dels ock enligt lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning att utföra en del bestyr för tillvaratagande av det allmännas intressen vid anmäld överträdelse av sagda lag. Tullfiskal åtnjuter avlöning å tullverkets ordinarie stat samt därjämte enligt ett Kungl. Maj:ts beslut den 4 februari 1800 tolv procent av kronans andel i beslagsmål, som han bevakar vid underrätt, och detta även då han själv är beslagare. Sistberörda aktoratsprocent tillkommer jämlikt ett Kungl. Maj:ts beslut den 9 september 1818 även annan, vilken särskilt förordnats att såsom aktor bevaka tullmål, varav inkomst tillskyndas kronan, likväl endast för så vitt han icke tillika är beslagare eller målsägare.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening har i en till tullkommissionen ingiven skrift gjort det uttalande, att tullfiskalstjänsterna syntes kunna utan olägenhet indragas och att den tullfiskalerna åliggande åtalsskyldigheten i tullmål kunde, liksom å andra orter än där t.ullfiskaler utförde sådana åtal, utövas av vederbörande tullförvaltningsföreståndare, vilka dock i svåra fall borde medgivas rätt att anlita juridiskt biträde (II: sid. 311).

Tullkommissionen har, med framhållande att tullfiskalerna under normala tider hade ytterst obetydlig sysselsättning i sin åklagarverksamhet för sin del likaledes föreslagit, att tullfiskalstjänsterna måtte indragas, men ansett, att åklagarskapet i allmänhet i tullmål därvid borde överflyttas på allmänna åklagarna — i regel stadsfiskalerna — och att

Kungl. Maj.ts -proposition Nr 330. 95

tullfiskalernas övriga åligganden kunde övertagas av andra tulltjänsteman (II: sid. 311 o. f.).

Tulltiskalerna i riket hava i avgivna yttranden ställt sig avvisande till indragningsförslaget (U. II: sid. 210 o. f.). De hava därvid stött sig på bland annat de skäl, att en betydande ökning i tullmålens antal vore att förvänta, att stadsliskalerna icke kunde hinna ägna erforderlig tid åt tullmålen, att det syntes kunna ifrågasättas, om stadsliskalerna kunde åläggas att utan vederlag övertaga den nya skyldigheten, att enhetligheten vid tolkningen och tillämpningen av tullstadgans straffbestämmelser icke bleve i samma mån som nu tillgodosedd samt att genom nuvarande anordning tullförvaltningarna hade att tillgå tulltjänsteman med juridisk utbildning vid ej sällan förekommande behov av juridiskt biträde eller råd i tjänstärenden.

Åven åtskilliga andra tullmyndigheter samt de båda föreningarna av tulltjänsteman hava hos generaltullstyrelsen yttrat sig i denna fråga (U. II: sid. 211 o. f.). Förslaget om tullfiskalstjänsternas indragning har därvid tillstyrkts av tre och avstyrkts av likaledes tre tullmyndigheter, därav tulldirektören i Göteborg, tullbevakningsinspektionen i Malmö samt tullkammaren i Haparanda. Förslaget om åklagarskapets överflyttande på stadsfiskalerna har tillstyrkts av fyra tullmyndigheter men däremot avstyrkts av åtta sådana myndigheter och de båda föreningarna av tulltjänstemän. De tullmyndigheter, som tillstyrkt någotdera av förslagen, hava inskränkt sig till ett allmänt gillande eller biträdande av tullkommissionens uppfattning, varemot till stöd för avstyrkande av förslagen anförts, förutom i huvudsak de skäl, som tullfiskalerna åberopat, jämväl de omständigheter att, därest i något mål, vari åtal skulle utföras av tullförvaltare, oundgängligt behov av juridiskt biträde förelåge, rätt till anlitande av sådant biträde i stället måste tillerkännas honom samt att, i händelse reformen medförde, det tulltjänstemännen nu tillkommande andelar av böter och beslagtaget gods skulle minskas genom delning med stadsliskalerna, sådant kunde befaras verka till ett minskat intresse för upptäckande och angivande av förseelser mot tullstadgau.

För egen del har generaltullstyrelsen efter en omfattande motivering (U. II: sid. 212 o. f.) med bestämdhet avvisat tullkommissionens förslag i ämnet. I motiveringen har styrelsen närmare bemött påståendet, att tullfiskalernas åklagargöromål vore av så oväsentlig omfattning, att tjänsternas tillvaro icke skulle vara berättigad samt påvisat en del, nämnda göromål ej vidkommande skäl, som enligt styrelsens mening starkt talade för tullfiskalstjänsternas bibehållande. I sistnämnda avseende har styrelsen bland annat upplyst, att hittills vid åtskilliga, icke så sällsynta

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tillfällen kunnat åt vederbörande tullfiskal lämnas i uppdrag att verkställa utredning och förhör i uppkomna vidlyftigare ärenden rörande tjänsteförseelser eller andra förhållanden, som påkallat ingripande från styrelsens sida, varvid tullfiskalernas egenskap att vara på en gång jurister och tullmän varit av väsentligt gagn. Beträffande frågan om åk lagars k ap ets i tullmål överflyttande till stadsfiskalerna har styrelsen funnit denna förlora det mesta av sin betydelse, därest i enlighet med styrelsens mening tullfiskalstjänsterna bibehölles. Emellertid har styrelsen, för den händelse så icke skulle bliva förhållandet, uttryckligen avstyrkt även denna del av förslaget dels av anledning, att all utredning i ämnet saknades, dels ock av de skäl, som i sådant hänseende anförts i vissa av de inkomna yttrandena i ämnet.

Slutligen har, i anledning av vad generaltullstyrelsen sålunda anfört, Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift den 9 december 1920 vidhållit sin tidigare ståndpunkt i frågan.

Departements-

chefen.

Vid bemötande av tullkommissionens huvudmotiv för tullfiskalstjänsternas indragning, nämligen att de mål, i vilka talan ankomme på tullfiskal, vore alltför fåtaliga, har generaltullstyrelsen hänvisat till en verkställd utredning över det antal tullmål, som under åren 1909—1919 samt under första kvartalet år 1920 avdömts vid rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg samt inom Malmöhus och Kristianstads län ävensom vid gränstullrätten i Norrbottens län. Till denna hänvisning har styrelsen lagt den reflexionen, att berörda utredning visserligen icke kunde sägas obetingat stödja den förmodan, att de egentliga tullmålens antal skulle, då normala tider inträdde, stegras i mera väsentlig grad, men att densamma dock beträffande de flesta av domstolarna angåve en viss ökning under första kvartalet av år 1920 i förhållande till tiden före år 1915. Även om tullfiskalens göromål uteslutande inskränkte sig till handläggning av tullmål, finner jag det för min del synnerligen vanskligt att på en sådan omständighet, som att antalet dylika mål ej alltför kraftigt vuxit under någon jämförelsevis kort tidsperiod, tillstyrka indragningen av tullfiskalstjänsterna såsom obehövliga. Erfarenheten har nämligen upprepade gånger visat, att enbart en plötslig åtstramning i tillgången inom landet av någon begärlig vara, som jämförelsevis lätt åtkommes inom grannländerna, kan vara tillräcklig för en lika snabb som betydande stegring av tullmålens mängd. Härtill kommer, att enligt mitt förmenande en nedgång under viss tid i antalet avdömda mål ingalunda behöver innebära en minskning i tullfiskalernas arbetsbörda, enär de till slutlig åtgärd sålunda befordrade målen kunna hava

97 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

handlagts vid flera rättegångstillfällen och krävt större ansträngningar för åstadkommande av bindande bevisning än motsvarande antal mål under den tid, som uppställts till jämförelse.

Om alltså redan den omständigheten gör mig betänksam i frågan, att det tillgängliga statistiska materialet måste anses vara alltför osäkert för att grunda ett beslut om tullfiskalsinstitutioriens avskaffande, bringa dessutom andra förhållanden mig i tvekan om lämpligheten av den föreslagna åtgärdens vidtagande. Jag syftar härmed på dels den försämring i enhetlighet och effektivitet vid åklagarmaktens utövande i tullmål, som befarats skola inträda, därest denna befogenhet tilldelades personer utom tullverket, dels ock den olägenhet för antingen tullrättegångsmålens eller övriga tullgöromåls handläggning, som utan tvivel komme att uppstå, därest de, såvitt jag inhämtat, ofta redan nu strängt sysselsatta, med åklagarrätt ej utrustade tullförvaltningsföreståndarna komme att påläggas åtalsbestyr.

Med hänsyn till det nu anförda och då därjämte, såvitt jag kan finna, icke föreligger tillräckligt grundad anledning till den förväntan, att någon besparing skall genom den ifrågasatta indragningen tillgodoföras statsverket, allraminst om dessutom, såsom Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening förutsatt, rätt att för gång anlita särskilt juridiskt biträde utom tullverket skulle kunna medgivas tullförvaltningsföreståndarna, finner jag mig böra till väsentliga delar biträda generaltullstyrelsens uppfattning i ämnet samt sålunda i stort sett förorda bibehållande av såväl den nuvarande tullfiskalsinstitutionen som även i övrigt det system för åklagarskapets vid tullverket omhänderhavande, vilket hittills tillämpats. Dock anser jag tullfiskalstjänsterna lämpligen böra till sin beskaffenhet sålunda förändras, att de hädanefter bliva arvodesbefattningar, uppehållna av juridiskt utbildade personer inom eller utom tullverket. Årsarvodet vid varje tjänst lärer i så fall med avseende å tullfiskalernas nuvarande löneställning kunna bestämmas till högst 5,000 kronor samt under denna gräns i varje särskilt fall avpassas efter göromålens allmänna omfattning samt stationeringsortens placering i dyrortshänseende.

Tullverkets kustbevakning, vars uppgift är, enligt § 6 i tjänstgöringsreglementet för tullverket, att å rikets kuster söka förhindra och upptäcka olovlig varuinförsel och andra brott mot tullförfattningarna ävensom överträdelser av övriga författningar, vilkas efterlevnad det tillhör tullverket att övervaka, bestrides för närvarande dels till lands, dels och huvudsakligen till sjöss. För bevakningen till lands äro an- Bikang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 käft. (Nr 330.) 13

Kustbevak-

ningen.

Nuvarande

organisation.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ställda kustvakter ävensom en kustöveruppsyningsman, vilken utövar förmanskap för de å Öland posterade kustvakterna samt i övrigt bestrider vanlig kustvakttjänstgöring. Patrulleringen till lands förrättas, förutom till fots, även till häst eller medelst åkdon eller velociped. I den mån dylika särskilda fortskaffningsmedel eller tjänstebåtar anses för landposteringarna behövliga, har vederbörande personal att själv anskaffa och underhålla desamma mot åtnjutande av årlig gottgörelse, benämnd »hästlega», »resekostnader» eller »båtlega». Denna gottgörelse, som jämlikt § 10 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910 (nr 78) till beloppen bestämmes av generaltullstyrelsen, utgår av det å tullverkets omkostnadsstat uppförda förslagsanslaget »till jakt- och båtlega samt hästlega och resekostnader». Bevakningen till sjöss åter bestrides av kustöveruppsyningsmän, kustuppsyningsmän och kustroddare. De båda förstnämnda slagen befattningshavare äro befälhavare, kustroddarna besättning å kustbevakningens tjänstefarkoster. Dessa utgöras av motorbåtar samt jakter och andra seglande bålar. Härjämte komma roddbåtar till användning. Att anskaffa och underhålla dessa farkoster åligger desammas befälhavare mot årlig av generaltullstyrelsen enligt nyss åberopade § 10 bestämd gottgörelse, utgående av förut nämnda legoanslag. Kostnaden för bränsle till motorbåtarna bestrides särskilt av ett å tullverkets omkostnadsstat uppfört förslagsanslag. Inom Haparanda tullkammardistrikt är förlagd en kustbevakningsångare, »Gripen», vilken är tullverkets egendom. Denna ångares befälhavare benämnes överuppsyningsmän och besättningen vaktmästare. Kostnaderna för ångarens underhåll och drift utgå jämväl av sistberörda förslagsanslag. I den mån två eller flera tulljakter eller tullbåtar äro förlagda inom ett och samma tullkammardistrikt, innehar efter generaltullstyrelsens bestämmande befälhavaren å en av dessa kustöveruppsyningsmans grad och utövar förmanskap för den eller de övriga farkosternas befälhavare. I några tullkammardistrikt med större kustbevakningspersonal äro flera kustöveruppsyningsmän anställda, vilka likaledes efter generaltullstyrelsens bestämmande utöva förmanskap var för sin kustöveruppsyningsmansavdelning. Slutligen är chefskapet över kustbevakningspersonalen organiserat på följande sätt. I Skåne och Blekinge finnes särskild kustbevakningschef anställd, så ock i Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Å övriga delar av kusten utövas befälet över kustbevakningen inom ettvart tullkammardistrikt av därvarande tullförvaltare (inom Stockholms tullkammardistrikt av överinspektören vid tullbevakningsinspektionen i Stockholm). Inom sådana tullkammardistrikt, där kustbevakningspersonalen lyder under

99 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

särskild kustbevakningschef, äro emellertid vissa ekonomiska bestyr rörande nämnda personal uppdragna åt tullförvaltarna.

Ehuru jag, i enlighet med vad tidigare omnämnts, icke nu fram- Departements lägger förslag till omorganisation av tullverkets kustbevakning och där- chef^>för tillstyrker bibehållande tills vidare av den nyss i korthet beskrivna hittillsvarande organisationen, vill jag av skilda orsaker ändock icke underlåta att härefter lämna en tämligen ingående redogörelse för de förslag till organisationsförändringar, som med avseende å ifrågavarande del av tullverket på en senare tid framkommit.

Tullkommissionen har såsom sin åsikt uttalat, att kustbevakningen borde såsom hittills utövas såväl till sjöss som till lands, samt därvid utmateriai. uppdragit vissa grundlinjer, som kommissionen ansett lämoliga att följa vid valet av den ena eller andra bevakningsformen (I: sid. 10).

Den båtmateriell, kommissionen tänkt sig böra komma till användning vid kustbevakningen, skulle bestå av dels tulljakter av typ I och typ II, de förra av 16 meters längd och med 10 knops fart, de senare av 12 meters längd och med minst 9 knops fart, dels tullbåtar av tre olika storlekar och typer, typ I med inom bordsmotor, typ II i regel med sådan motor och typ III med utombord smotor, dels ock slutligen mindre farkoster, snipor och ekor, med eller utan utombordsmotor. Av nämnda farkoster skulle tulljakterna byggas av stål samt de tre olika slagen av tullbåtar ävensom sniporna och ekorna av furu på spant av ek eller furu. Såsom motortyp för tulljakterna förordade kommissionen dieselmotorn, särskilt därför att den ställde sig billigast i drift.

1920 års kustbevakningssakkunniga hava beträffande kustbevakningens anordnande såsom antingen sjö- eller landbevakning allenast anfört (U. I A: sid. 49), att de för varje kustbevakningspostering ifrågasatt det slag av bevakning, som med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter prövats vara lämpligast. Angående beskaffenheten av tulljakterna hava de sakkunniga föreslagit (U. I A: sid. 50 o. f.), att dessa, vilka borde för att bliva lämpligare för bördning av fartyg ävensom mera beboeliga och billigare i underhåll byggas av trä i stället för av stål, skulle vara av två närmare angivna typer, därav en mera snabbgående och sjovärdig samt avsedd för stora öppna distrikt; av dessa beräknades typ I, 14 meter lång och 3.2 meter bred, komma att, försedd med en 72 hästkrafters pentameter, göra något över 10 knops fart, medan typ II, 12.2 5 meter lång och 2.9 meter bred, beräknades, försedd med en 48 hästkrafters pentameter, uppnå en fart av omkring 9 knop. Vidkommande den föreslagna motortypen hava de

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

sakkunniga förordat pentatypen (explosionsmotor), vilken enligt de sakkunnigas mening framför förbrännings- och tändkulemotorerna besutte fördelen av snabb igångsättning och tyst gång. Vad härefter angår kommissionens förslag till tullbåtar hava de sakkunniga ansett den ifrågasatta typen III kunna utgå och föreslagit två typer, betecknade såsom typ I och typ II; tullbåten av typ I skulle bliva 8.5 meter lång och 2.15 meter bred samt, försedd med en 10 hästkrafters pentamotor, få en fart av något över 7 knop, varemot tullbåten av typ II skulle göras 7 meter lång och 1.9 meter bred samt, försedd med en 5 hästkrafters pentamotor, uppnå en fart av omkring 6 knop. Till skärpande av åtgärderna mot smugglingsförsök i Stockholms skärgård hava de sakkunniga ifrågasatt anskaffande av en särskild med sterlingmotor försedd bevakningsfarkost med ända till 13.5 knops fart. Utöver nu angivna farkoster hava de sakkunniga funnit mindre båtar, såsom snipor eller ekor, lämpligen avpassade efter bruket i skilda orter, erforderliga. — En av de sakkunniga har i anledning av förslaget om en synnerligen snabbgående farkost för Stockholms skärgård såsom särskild mening uttalat, dels att utöver denna farkost borde till en början anskaffas ytterligare en liknande med Öresund såsom huvudstationeringsområde men avsedd att vid behov insättas i patrullera gstjänst jämväl i bohuslänska skärgården, dels ock att verksamheten för den uteslutande för Stockholms skärgård ifrågasatta farkosten borde utsträckas sålunda, att farkosten vid påkommande tillfällen skulle hava att tillgodose behovet av särskilt skärpt sjöbevakning här och var vid norrlandskusten.

Generaltullstyrelsen har, under hänvisning till ett av särskilda sakkunniga vid flottan på styrelsens begäran avgivet yttrande över de kustbevakningssakkunnigas förslag till jakter och båtar för kustbevakningens behov, förklarat sig icke hava någon anledning att betvivla, att de föreslagna typerna till dessa farkoster vore för sitt ändamål lämpliga, men dock betonat, att praktisk erfarenhet av den föreslagna båtmateriellen, särskilt av de dyrbara jakterna, syntes styrelsen högeligen önskvärd, innan anskaffning av desamma skedde i större utsträckning.

Beträffande frågan, huruvida kustbevakningen lämpligast bör bestridas huvudsakligen av sjöbevakning eller av land bevakning, torde till en början följande upplysningar kunna vara av intresse. I äldre tider ansågs bevakning till sjöss medföra den mest verksamma kontrollen men senare övergick man till användande företrädesvis av landbevakning. I början av 1830-talet användes till övervägande del systemet med bevakning till lands, och under den följande tiden blev detta system än ytterligare utvecklat, särskilt på rikets västra, södra och syd-

101 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

östra kuster. Kustbevakningspersonalen, som anordnades såsom en militärkår och ställdes under krigslagarna, var på denna tid synnerligen talrik. Sedan emellertid vid mitten av 1800-talet genomgripande förändringar i tullagstiftningen vidtagits, i det att bland annat utförseltullarna avskaffats och kontrollen å den inrikes trafiken mildrats, samt tillika smugglingen i allmänhet väsentligen avtagit, ansågs behov av en så manstark kustbevakning som tillförne icke längre förefinnas, varför kustbevakningspersonalens antal blev efter hand betydligt minskat. Särskilt landbevakningen avskaffades i stor utsträckning eller ersattes med bevakning till sjöss, vilken senare form för kustbevakningens ordnande befanns i allmänhet bäst lämpad för de nya förhållandena. Sedermera har intill nu denna bevakningsform alltjämt prövats böra erhålla företräde; så anförde 1900 års tullstatskommitté, att bevakning till sjöss otvivelaktigt borde allt framgent förbliva den huvudsakliga formen för uppsikten å rikets kuster från tullverkets sida, medan 1908 års tullstatskommission, efter vars förslag kustbevakningens nuvarande organisation är uppbyggd, uttalade, att kommissionen i överensstämmelse med hörda sakkunnigas enstämmiga uppfattning icke funnit skäl att förorda övergivande av det under en lång tid med fördel följda systemet av kustbevakningens anordnande huvudsakligen såsom sjöbevakning. Sistnämnda kommission följde vid det närmare avvägandet av de olika bevakningsformerna den grundsats, att bevakning till lands borde finnas endast i sådana trakter, där beskaffenheten av kusten försvårade dess bevakande från sjösidan eller ock närbelägenheten till främmande kust eller en talrikare förekomst av större fisklägen eller andra mera befolkade platser betingade en mera skärpt bevakningstillsyn. Emellertid hava inom riksdagen förekommit uttalanden för ett frångående av det nu tillämpade systemet med företrädesvis sjöbevakning. Sålunda yrkades i eu vid 1909 års riksdag väckt motion (A. K. nr 234) utredning, i syfte »att kustbevakningens patrullering genom segling och rodd å vissa av våra kuster måtte helt eller delvis upphöra, samt att i ersättning för den eventuellt indragna, dyrare sjöpatrulleringen måtte, om så anses nödigt, å mera trafikerade platser anställas kustuppsyningsmän för bevakningens upprätthållande)); motionen föranledde dock ej någon riksdagens åtgärd. Vidare framskymtade i en vid 1913 års riksdag väckt motion (A. K. nr 175) om utredning, huruvida och i vad mån den yttre kustbevakningen skulle kunna betydligt reduceras, vissa önskemål om utsträckt användning av landbevakning. I motionens motivering,' ifrågasattes nämligen förslagsvis bland andra åtgärder till nedbringande av kostnaderna för kustbevak-

102 Båtmateriellens anskaffning och underhåll.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

ningen, dels om det icke på vissa håll möjligen »skulle vara tillfyllest med blott en extra lantbevakning å sträckor, om vilka man äger den kännedom, att den inkomst, staten kunde förvänta sig av införseln därstädes, icke skulle uppväga utgifterna för en ordnad tullbevakning», dels ock om icke »en minskning i arbetspersonalens antal kunde även ske på det sättet, att den yttre och den inre bevakningen i trakter, där trafiken icke är av större dimensioner, kunde med en klok arbetsfördelning anförtros åt samma personer». Ifrågavarande motion ledde till, att riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913 angående regleringen av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel (nr 7 : punkt 52) anhöll, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om en utredning sådan som den ifrågasatta. Berörda skrivelsepunkt finnes åberopad i statsrådsprotokollet rörande 1914 års tullkommissions tillsättande.

Vad härefter beträffar det förslag till omorganisation av kustbevakningen, vilket nu framlagts av de kustbevakniugssakkunniga och till huvudsaklig del biträtts av generaltullstyrelsen, lämnar detta, att döma av de översikter av samma förslag, som de sakkunniga uppställt (U. I A: sid. 139, 147), icke nämnvärt företräde för något av de båda bevakningssystemen, för så vitt hänsyn tages allenast till posteringarnas antal. Under alla omständigheter innebär förslaget ett mera omfattande utspridande längs kusten av landposteringar, än vad för närvarande är fallet, varjämte anordningen med jämförelsevis riklig landbevakning vid Öresund ytterligare utvecklats samt sjöbevakningen å Gottland utbytts mot landbevakning. Detta förslag har, efter vad de sakkunniga upplyst (U. I A: sid. 49), framvuxit efter övervägande i varje särskilt fall av alla de omständigheter, som kunde anses inverka på frågan om en posterings hänförande till det ena eller andra slaget bevakning.

Som förut nämnts åligger det för närvarande vederbörande kustbevakningstjänstemän att mot lega av tullverket anskaffa och underhålla för tjänsten erforderliga farkoster. Detta system har tullkommissionen funnit medföra mindre gynnsamma verkningar, i det att vederbörande legotagare skulle, enligt kommissionens uppgift, hava i vissa fall, för att kunna tillgodogöra sig besparingar å legan, anskaffat farkoster av otillfredsställande beskaffenhet samt över hövan begränsat underhållskostnaderna för desamma. Kommissionens flertal har därför hemställt (I: sid. 19), att kustbevakningens båtmateriell i dess helhet måtte anskaffas genom tullverkets egen försorg för att ställas till vederbörandes förfogande i tjänsten, att kostnaderna för underhållet av sagda materiell jämväl måtte direkt bestridas av tullverket samt att i sam-

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 330. 103

manhang härmed de till tjänstemän, vid kustbevakningen nu utgående jakt- och båtlegorna måtte bortfalla.

Mot detta förslag bar en ledamot av kommissionen avgivit sin reservation i sa matto, att han biträtt förslaget allenast i fråga om tulljakterna men ansett, att i fråga om övrig båtmateriell det nu tillämpade legosystemet borde, såsom ägnat att framkalla större omvårdnad och aktsamhet om materiellen än det föreslagna systemet, bibehållas (I: sid.

163 o. f.).. I samband därmed har reservanten framhållit, att det sätt, varpå hittillsvarande legosystem i regel fungerat, ej syntes giva berättigad anledning till anmärkning.

De kustbevaknmgssakkunmga hava funnit sig höra i allmänhet fasthålla vid det av kommissionen framlagda förslaget men ansett, att för hållande av de minsta farkosterna (med ett gemensamt namn betecknade »snipor»), vilkas omhändertagande av statsverket skulle medföra alltför omfattande administrativa anordningar, borde utgå le°-or med av generaltullstyrelsen i varje särskilt fall bestämda belopp, avpassade efter amorterings- och de sannolika underhållskostnaderna.

Generaltullstyrelsen har i denna fråga anslutit sig till reservantens i tullkommissionen uppfattning huvudsakligen pa de av honom åberopade skäl (U. I A: sid. 108). Den ifrågasatta snabbgående motorbåten i Stockholms skärgård borde enligt styrelsens mening också anskaffas och underhållas av tullverket.

Däremot synes tullkommissionens uppfattning hava gillats av de bada tull tjänstemannasammanslutningarna och en del tullmvndi^heter (U. I A: sid. 24). J ö

Av förbrukningsartiklar för motordriften vid kustbevakningen till- Ferbrukningshandahåller tullverket för närvarande icke smörjolja. Tullkommissionen ZZZh/Z har nu hemställt om sådan ändring därutinnan att hädanefter samtliga sådana förbrukningsartiklar bekostades av tullverket (I: sid. 19).

Häri har generaltullstyrelsen instämt (U. I A: sid. 108).

För tillbörligt utnyttjande av den för kustbevakningen föreslagna Tulljakternas båtmateriellen har tullkommissionen ansett nödvändigt, att tulljakterna patrullerin9av typ 1 hölles i gång i medeltal 8 å 9 timmar dagligen. Ett dylikt intensivare utnyttjande av såväl personal som materiell förutsatte emellertid enligt kommissionens mening införandet av en ny avlöningsform, kostbidrag, till varje å tulljakt av typ I tjänstgörande kustbevakningstjänsteman, ordinarie eller extra ordinarie, att utgå av ett särskilt förslagsanslag å omkostnadsstaten (I: sid. 23 o. f.). Sedermera har kommissionen

Landbevak-

ningens

posteringar.

Tillsynings-

man.

104 Kungl. proposition Nr 330.

ifrågasatt, att rätten härtill skulle fastslås genom ett allmänt stadgande i det blivande avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverket av innehåll, att tjänsteman ägde för sådana regelbundet eller ofta återkommande resor, som innefattades i hans vanliga tjänstutövning, åtnjuta ersättning eller annan förmån enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser (IV: sid. 20, 91).

Denna fråga har icke vidrörts av de kustbevakningssakkunniga.

Däremot har generaltullstyrelsen uttalat sig för den föreslagna nya avlöningsformens införande. Dock har styrelsen ansett, att kostbidraget hellre borde inbegripas bland s. k. tjänstgöringstraktamenten, vilka enligt kommissionens förslag till avlöningsreglemente skulle kunna efter av Kungl. Maj:t bestämda grunder utgå till tjänsteman under tjänstutövning å annan ort (U. IA: sid. 111). De av kommissionen åsyftade ersättningsbestämmelserna i avlöningsreglementet borde emellertid ändock kunna tillämpas, likväl icke samtidigt med kostbidrags tilldelande, under patrullering, som utsträcktes till någon mera avsevärd tid (U. IV: sid. 43). Bägge slagen gottgörelser syntes böra utgå av det å tullverkets omkostnadsstat uppförda förslagsanslaget »till rese- och traktamentskostnader ».

Vad beträffar landbevakningen vid kusten har tullkommissionen ur kostnadssynpunkt i allmänhet anslutit sig till systemet med enmansposteringar.

De kustbevakningssakkunniga hava visserligen ansett enmansposteringar i vissa fall kunna vara tillfyllest men dock i åtskilliga fall funnit ofrånkomligt att hemställa om tvåmansposteringar.

Denna uppfattning har icke givit generaltullstyrelsen anledning till något särskilt yttrande.

Såsom förut nämnts förestås för närvarande vissa smärre tullförvaltningar av personer utom tullverket, s. k. tullexpeditionsföreståndare. Dessa, vilka jämlikt § 20 i instruktionen för generaltullstyrelsen tillsättas av styrelsen utan ansökning, äro tullverkets ombud för tillsyn över tullförfattningarnas efterlevnad m. m. och uppbära härför smärre årliga arvoden, som enligt § 21 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning bestämmas av Kungl. Maj:t efter förslag av generaltullstyrelsen.

En liknande anordning har tullkommissionen tänkt sig försöksvis få införd även vid kustbevakningen och detta efter mönster jämväl från Danmark (I: sid. 25 o. f.). Sålunda skulle vid sidan av landposterin-

v Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 105

garna med fast anställda kustbevakningstjänstemän anställas »tillsyningsman» med huvudsakligt uppdrag att hålla utkik över kusten och, om något anmärkningsvärt förekomme, bringa detta till den fasta kustbevakningspersonalens kännedom. Tillsyningsmännen skulle tillsättas i samma ordning som tullexpeditionsföreståndarna och åtnjuta arvode av ett å tullverkets stat uppfört förslagsanslag.

De kustbevakningssakkunnigas majoritet, som ansett det ligga i sakens natur, att denna nya klass av bevakningspersonal ej kunde komma att i fråga om bevakningens effektivitet motsvara vad därmed avsetts, har för sin del avstyrkt anställande av biträden av ifrågavarande slag till och med på försök, under det att en reservant förmenat, att kustbevakningen på Öland borde försöksvis anordnas med användande av tillsyningsman jämte ett mindre antal verkliga kustbevakningstjänstemän (U. I A: sid. 59, 99).

Generaltullstyrelsen har förklarat sig avgjort biträda den av de sakkunnigas majoritet uttalade uppfattning (U. I A: sid. 111), under framhållande att det ifrågasatta systemet med tillsyningsmän vid kustbevakningen lede liksom systemet med tullexpeditionsföreståndare vid lokaltullförvaltningen av åtskilliga närmare angivna brister (U. II: sid. 193 o. f.). Att på försök inrätta tillsyningsmän kunde styrelsen icke finna vare sig behövligt eller tillrådligt, då enligt upplysningar av tullmyndigheter, som måste förutsättas äga god kännedom om förhållandena i Danmark, där ett liknande system tillämpades, detta utfallit på ett otillfredsställande sätt.

Enligt tullkommissionens förslag skulle landbevakningens tekniska hjälpmedel bestå av båtar, motorcyklar — dock endast i ett enda fall mera försöksvis — cyklar och på ett par ställen hästar. Dessa hjälpmedel borde, frånsett hästarna, anskaffas och underhållas genom tullverkets försorg, för vilket ändamål skulle i staten uppföras ett förslagsanslag; för hästarnas vidkommande skulle lämpligen det nuvarande legosystemet bibehållas. Då sådant erfordrades, borde det vidare stå kustbevakningstjänstemän öppet att använda andra fortskaffningsmedel än nyss nämnts; men för dylika fäll borde ej såsom nu utgå resekostnadsanslag med visst belopp för år, utan borde vederbörande få tillgodoräkna sig ersättning för varje särskild tjänsteresa. Då vissa restriktioner i avseende å resereglementets tillämpning i fråga om kustbevakningen syntes påkallade, borde generaltullstyrelsen erhålla bemyndigande att utfärda allmänna föreskrifter, genom vilka kustbevakningens rätt till rese- och traktamentsersättning inskränktes (I: sid. 26 o. f.).

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 käft. (Nr 330.) 14

Landbevakningens tekniska hjälpmedel.

106 Telefon.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Dessa förslag hava icke föranlett de kustbevakningssakkunniga till andra erinringar än att de dels ifrågasatt, om icke försök kunde göras att tilldela vardera av två kustbevakningsförmän å Gottland och Oland mindre automobiler i stället för eljest behövliga motorcyklar, därvid de sakkunniga förutsatt, att generaltullstyrelsen komme att utfärda erforderliga föreskrifter innebärande garantier mot att automobilerna bleve föremål för missbruk, dels ock ansett frågan om att hålla hästar såsom hjälpmedel åt kustbevakningen böra förfalla (U. I A: sid. 60). En av de sakkunniga har framhållit, att han icke kunnat undgå att finna samma omständighet, som föranlett de sakkunniga att föreslå anskaffande av tjänstesnipor på personalens bekostnad mot lega, föreligga även beträffande anskaffningen av cyklar för tulltjänsten, men ändock ansett sig med hänsyn till önskvärdheten av att söka vinna likformighet vid skilda statens verk med avseende å tillhandahållandet av cyklar icke böra underlåta att biträda de sakkunnigas förslag även i den del, det avsåge sådan tjänstemateriell (U. I A: sid. 102).

Från tullkommissionens förslag om tillhandahållande av tjänstemateriell för landbevakningen avviker generaltullstyrelsens uppfattning sålunda, att styrelsen ansett vederbörande personal böra anskaffa och underhålla all materiell mot legor (U. I A: sid. 108). Vad de kustbevakningssakkunniga anfört i ämnet, har däremot icke givit anledning till annat yttrande från generaltullstyrelsens sida, än att styrelsen förklarat sig anse den väckta frågan om användande av automobiler för bevakningstjänsten på Öland och Gottland böra anstå, åtminstone till dess erfarenhet vunnits om lämpligheten av de alternativt ifrågasatta motorcyklarna (U. I A: sid. 112).

Såsom ett hjälpmedel av högt värde för all kustbevakning har tullkommissionen betecknat telefonen; denna borde helst icke saknas vid någon postering. Beträffande storleken av kostnaderna för kustbevakningens förseende med telefon har kommissionen hänvisat till en vid sitt yttrande fogad särskild utredning (I: sid. 195 o. f.). Engångskostnaderna skulle enligt kommissionens förslag täckas genom ett särskilt anslag; och för de årliga abonnemangsavgifterna skulle å omkostnadsstaten uppföras ett förslagsanslag Dtill årskostnader för tullverkets tjänstetelefoner».

Generaltullstyrelsen har emellertid funnit vissa skäl tala för, att frågan om kustbevakningens allmänna förseende med telefon upptoges och löstes först sedan den nya organisationen trätt i kraft och i den

107 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

mån posteringarnas förläggningsorter blivit definitivt bestämda (U. I A: sid. 112; U. I: sid. 42).

I fråg-an om den medverkan vid kustens bevakande, som bör Inre bevak-

o t . • 0 ning sper sona-

lämnas av den inre bevakningspersonalen har tullkommissionen såsom iens medallmän regel föreslagit (I: sid. 31 o. f.), att bevakningen av område när- ££££%,_ mast hamn, varest inre bevakningspersonal funnes förlagd, skulle upp- kande dragas åt denna personal samt förty i åtskilliga fall räknat med en konstant patrulleringsskyldighet för den inre personalen. Någon personalförstärkning för de nya bevakningsuppgifternas övertagande skulle enligt kommissionens uppfattning endast i ett par undantagsfall bliva behövlig.

Mot den princip, tullkommissionen sålunda uttalat, hava de kustbevakningssakkunniga (U. 1 A: sid 61), förklarat sig så mycket mindre hava något att erinra, som densamma i det väsentliga överensstämde med grunderna för redan gällande författningsbestämmelser. De sakkunniga hava emellertid ausett det mindre lämpligt, att större patrulleringsskyldighet till sjöss än som nu vore den inre bevakningspersonalen påbjuden ålades densamma, särskilt som flertalet av dithörande personal finge förutsättas sakna därför erforderlig förfarenhet i hantering av båtar m. m. Därför hava de sakkunniga hemställt, att jämväl till vissa platser, där inre bevakning vore stationerad, måtte förläggas kustbevakningsposteringar, vilkas uppdrag då bleve att övervaka redden samt de på något längre håll från respektive platser befintliga kuststräckorna.

I vad de kustbevakningssakkunniga sålunda anfört har generaltullstyrelsen instämt (U. I A: sid. 112).

Mellan tull- och lotsverken skall för närvarande samarbete äga Lot£g°*j£rum i vissa avseenden. Sålunda skall enligt § 4 tullstadgan kronolots, medverkan som befinner sig ombord å fartyg, där tullbetjänt ej är tillstädes, hava tillsyn därå, att något gods ej föres från eller till detsamma, att de eva an ' lås och sigill, som till kronans säkerhet kunna vara fartygets tillgångar åsätta, ej olovligen brytas och att olaga landgång ej äger rum. Y idare skall enligt § 2 tullstadgau å fartyg varande kronolots lämna tulltjänsteman för ombordgång å fartyget i tjänstärende erforderligt biträde. A andra sidan äger kronolots jämlikt § 58 lotsförordningen att vid utövningen av sin tjänst av tullbetjänt påkalla det biträde och den handräckning, som denne är i tillfälle att lämna. Ån vidare må jämlikt § 39 tullstadgan, som innefattar bestämmelser om kontrollåtgärder vid utförsel av oförtullat gods m. m., kronolots i visst fall avgiva intyg

108 Kungl. May.ts proposition Nr 330.

rörande den å dylikt gods anbragta förseglingens eller plomberingens orubbade beskaffenhet vid ankomsten till öppen sjö eller vid det tillfälle, då lotsen jämnar fartyget, för vilket ersättning emellertid plägar erhållas från ett å tullverkets omkostnadsstat uppfört anslag »till gratifikationer åt krono- och lots- samt kanalbetjänte, som utmärka sig genom nitisk tillsyn och kontroll mot överträdelse av tullförfättningarna». Ytterligare finnes i § 40 av tjänstgöringsreglementet för lotsverket den 23 december 1914 (nr 442) intagen en erinran om, att lots har att ställa sig till noggrann efterrättelse vad till förekommande av lurendrägeri eller tullförsnillning är i tullstadgan föreskrivet. Slutligen äro enligt § 32 mom. 9 och § 53 i samma reglemente lotsförmän och fyrmästare pliktiga att ofördröjligen hos vederbörande lotskapten göra anmälan, bland annat därest fartyg inkommit genom förbjuden farled.

Tullkommissionen, som ansett, att från lots- och fyrpersonalens sida borde kunna erhållas ett värdefullt biträde ej endast såsom nu i och för den inre bevakningen utan även för kustbevakningen, har härom underhandlat med lotsstyrelsen. Denna har i skrivelse den 27 februari 1917 meddelat bland annat, att lots- och fyrpersonal syntes kunna, utöver vad hittills vore bestämt, till närmaste tullpostering (tullstation) inrapportera, om något misstänkt av densamma iakttoges till sjöss eller i skärgården, samt, där så kunde anses önskvärt, lämna meddelande om fartyg, som inpasserade från sjön (I: sid. 33). Härjämte har lotsstyrelsen framhållit, att vid platser, där både lots- och tullpersonal vore stationerade och ständig utkik skulle hallas, ett samarbete i fråga om utkiks hållande syntes kunna ordnas till fördel för både lotsverket och tullverket. Däremot har lotsstyrelsen uttalat vissa betänkligheter mot en av kommissionen ifrågasatt generell bestämmelse om rättighet för lotsverkets personal att verkställa visitation å fartyg'. — I anslutning härtill har tullkommissionen föreslagit (1: sid. 34 o. f.), att lots- och fyrpersonalen å vissa närmare angivna platser (å 58 av rikets 107 lotsplatser och å 13 fyrplatser) måtte förpliktas att, i den mån andra tjänstegöromål ej därför utgjorde hinder, hålla utkik för övervakande av synfältet ur bevaknings8ynpunkt. Enahanda utkik skulle enligt kommissionens förslag hållas från i gång varande lotsbåtar, tillhörande nyss avsedda lotsplatser. Vad anmärkningsvärt, som iakttoges under denna utkik,. skulle, helst telefonledes, inberättas till vederbörande kustbevakningstjänsteman. Därjämte har kommissionen, i ändamål att inbespara tullbevakning å fartyg, som med kronolots ombord inpasserar från inlöp psstation, hemställt, att antingen ett i 1862 års reglemente för lotsverket förekommande men numera ej gällande förbud för lots att efter

109 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

verkställd lotsning lämna fartyget, förrän tulltjänsteman infunnit sig ombord, måtte återinföras eller ock tullbevakningen i bestämmelseorten måtte i förväg erhålla besked telefonledes om orten och om möjligt även om den beräknade tiden, då lotsen komrae att lämna fartyget, detta för att sättas i tillfälle att utsända bevakning för att möta och avlösa lotsen. Under sådan förutsättning borde enligt kommissionens åsikt allmän bestämmelse utfärdas därom, att inpasserande fartyg med kronolots ombord icke skulle behöva förses med tullbevakning.

I avgivna yttranden hava såväl tull- som lotsmyndigheter i stort sett motsatt sig kommissionens förevarande förslag (U. I A: sid. 30 o. f.). Lotsstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 maj 1918 närmare utvecklat de skäl, som från lotsverkets sida förelegat för ett dylikt avstyrkande. Därvid har lotsstyrelsen till en början upplyst, att styrelsen redan i förut åberopade skrivelse den 27 februari 1917 framhållit för kommissionen bland annat, att vid en del lotsplatser utkik ej hölles under mörker, att vid alla lotsplatser inträffade, att hela personalen stundom vore borta från platsen i tjänståligganden, att vid fyrplatser någon egentlig utkik ej hölles, att vid fyrplats, där endast en eller två man voro anställda, något övervakande av synfältet sannolikt icke kunde ske, att lotsens hemresa efter slutad lotsning mången gång skedde med skjuts, ångbåt eller järnvägståg, för att han skyndsammast möjligt måtte återkomma till lotsplatsen och att därav framginge, att det biträde vid tullbevakningen, som ifrågasattes att lämnas av lots- och fyrpersonalen, skulle bliva långt ifrån effektivt. Härefter har lotsstyrelsen anfört bland annat följande:

»Utöver vad sålunda redan framhållits får lotsstyrelsen fästa uppmärksamhet därå, dels att vid en del lotsplatser vid norrlandskusten och även vid ett par lotsplatser vid smålandskusten lotspersonalen lämnar under nämnda lotsplatser hörande uppassningsställen vintertid eller då till följd av isförhållanden så måste ske, varvid är att märka, att lotspersonalen måste lämna vissa av uppassningsställena, medan ännu sjöfart pågår vid och i närheten av desamma dels att vid en del lotsplatser — dock endast ett fåtal — icke mera än 2 eller 3 man äro anställda, dels att den utkik, som lotspersonalen håller för att i tid kunna lämna lots åt lotssökande fartyg, icke är så ständig och ej heller av den art, som av kommissionen föreslagits för synfältets övervakande ur tullbevakningssynpunkt, dels att, även om utkik hölles från i gång varande lotsbåt, lotspersonalen mången gång till följd av sin lotstjänst icke torde kunna vare sig närmare undersöka misstänkta fall eller i så god tid avgiva rapport om något misstänkt iakttagits, att rapporten härom skulle kunna leda till beivrande av förekommande förseelse mot tullförfattningarna, dels ock att fyrpersonalen, som under den del av dygnet, då fyring äger rum, håller vakt i fyrton eller fyrhus och, där mistsignalering sker, under tjock eller disig luft även sköter mistsignaleringsapparaten, har att under den övriga delen av dygnet,

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

förutom åtnjutande av behövlig vila, utföra dels en del arbeten med rengöring m. m. av fyr- och mistsignaleringsapparater, dels ock en del målnings- och underhållsarbeten å hus och byggnader, vartill för fyrmästare eller fyrvaktare med uppbörd kommer skrivgöromål med förande av fyrdagbok och redovisningsjournaler m. m.

Av de 13 fyrplatser, från vilka biträde ifrågasattes, utgöres personalen vid 4 platser av 2 man, vid 1 plats av 1 man, vid 1 plats (Gotska Sandön) av 5 man, och vid de övriga 7 platserna äger mistsignalering rum.

Lotsstyrelsen anser sig därför böra ytterligare betona att det ifrågasatta biträdet av lots- och fyrpersonal vid kustbevakningen icke torde kunna bliva av vidare värde och långt ifrån effektivt.

Skulle, oaktat vad sålunda anförts rörande effektiviteten av det biträde vid kustbevakningen, som ifrågasattes av lots- och fyrpersonal, detta biträde anses tillfyllest vid den ifrågasatta omorganisationen av tullverkets kustbevakning, uppstår frågan, huruvida nuvarande personal vid lotsverket kan befinnas vara skyldig att utan ersättning biträda vid kustbevakningen i större utsträckning än som angives i det å sid. 33 i betänkandet intagna utdraget ur lotsstyrelsens ovannämnda skrivelse till kommissionen. Hållandet av sådan utkik, som kommissionen föreslår, skulle äga rum genom lots- och fyrpersonal, innefattar en helt annan tjänstgöring för tullverkets räkning än verkställande utan arvode av den rapportering, som av lotsstyrelsen i meromnämnda skrivelse till kommissionen angivits. Lotsstyrelsen angav, att nämnda personal torde kunna inrapportera till närmaste tullpostering (tullstation) om något misstänkt av personalen iakttoges till sjöss eller skärgården, således under utövande av lotsverkets tjänst och utan hållande av någon sorts utkik i tullverkets intresse, då däremot kommissionen föreslår att utkik, avseende att övervaka synfältet ur tullbevakningssynpunkt, skall, i den mån andra tjänstegöromäl ej härför utgöra hinder, hållas.

Skulle lotspersonalen förpliktigas att under de förhållanden, som av kommissionen föreslagits — i den mån andra tjänstegöromål ej härför utgjorde hinder — hålla utkik, avseende att övervaka synfältet ur tullbevakningssynpunkt, bleve nämnda personal förhindrad att, oaktat sjöfarten vid och utanför platsen upphört för vinterperioden, lämna under platsen hörande uppassningsställen och inflytta till sin boningsort. Kvarstannandet å uppassningsställena under sådana förhållanden skulle då icke föranledas av tjänsten vid lotsverket utan för fullgörandet av tjänst för tullverkets räkning. Byggnaderna å en del uppassningsställen äro icke av den beskaffenhet att personalens kvarstannande därstädes under vintern låter sig göra, varför nybyggnad eller ändring av byggnaderna i dessa fall bleve erforderliga. Kostnaderna härför torde i sä fall böra bekostas av tullverket.

Lots- och fyrpersonalens biträde vid kustens bevakning i den utsträckning förslaget innebär torde icke kunna åläggas nuvarande personal såsom tjänsteuppdrag. Däremot torde denna personal kunna åläggas att, om under utövande av lotsverkets tjänst något misstänkt av personalen iakttages till sjöss eller i skärgården, inrapportera detta till närmaste tullpostering (tullstation) utan åtnjutande av arvode eller annan ersättning än den, som erfordras till täckande av personalen eventuellt åsamkad kostnad i och för denna rapportering.

Från lotsstyrelsens sida möter emellertid icke något hinder för nämnda personal att mot ersättning och i den mån tjänsten vid lotsverket det medgiver

in

Kungl. Ma;:ts proposition Nr 330.

samt efter prövning i varje särskilt fall åtaga sig att i övrigt biträda vid kustbevakningen. Lotsstyrelsen anser sig dock böra uttala, att lotsverkets tjänst i varje fall och utan avseende å följderna för kustbevakningen först och främst måste fullgöras.

Vid platser, där både lots- och tullpersonal skulle finnas stationerade, synes såsom lotsstyrelsen i sin ovannämnda skrivelse till kommissionen redan framhållit ett samarbete särskilt i fråga om utkiks hållande kunna ordnas mellan de två verkens personal till fördel för båda verken och för personalen vid dylika platser.

Rörande frågan om undvikande av dubbel bevakning å fartyg genom såväl tull- som lotspersonal får lotsstyrelsen avstyrka bifall till kommissionens förslag om återinförande i tjänstgöringsreglementet för lotsverket av ovannämnda i 1862 års reglemente för lots- och fyrstaterna förekommande bestämmelse rörande förbud för lots i vissa fall att efter verkställd lotsning lämna fartyget, förr än tullbetjänt infunnit sig ombord. Denna fråga var vid behandling av det lotsstyrelsens förslag till nytt tjänstgöringsreglemente för lotsverket, som låg till grund för år 1881 utfärdat dylikt reglemente, föremål för noggrann utredning, som resulterade i att något mot ovannämnda bestämmelse svarande stadgande icke inflöt i 1881 års reglemente. De olägenheter, som då anfördes mot bibehållande av ifrågavarande bestämmelse, föreligga fortfarande.

Beträffande av kommissionen subsidiärt förordad anordning att i de fall, då kronolots åtföljde från inloppsstation inpasserande fartyg, tullbevakningen i bestämmelseorten måtte i förväg erhålla besked telefonledes om orten och om möjligt även den beräknade tiden, då lotsen komme att lämna fartyget, för att sättas i tillfälle att utsända bevakning för att möta och avlösa lotsen får lotsstyrelsen meddela, att styrelsen, oaktat lotsens åligganden i bevakningshänseende härigenom skulle kunna ökas och försvåras, anser sig kunna gå med på denna anordning i sådana fall, då säkerhet föreligger, att lotsen icke kommer att i och för fartygets bevakning uppehållas ombord efter fullgjord lotsning, dock under förutsättning att det skall åligga tullbevakningen å inloppsstationen att efter samråd med lotsen underrätta den tullbevakning, som skall ombestyra lotsens avlösning av tullbevakningstjänsteman. Skulle däremot fartygets bestämmelseort ligga så långt avlägsen från tullbevakningens förläggningsort, att den tullman, som skall avlösa lotsen, icke kan hinna infinna sig vid fartygets ankomst till fartygets bestämmelseort, anser lotsstyrelsen, att den ifrågasatta anordningen icke bör komma till användande, enär i sistnämnda fall följden annars skulle bliva densamma som om förenämnda bestämmelse i 1862 års reglemente återinfördes. Huruvida bevakning skall medfölja från inloppsstation bör därför prövas i varje särskilt fall. Lotsstyrelsen får därför avstyrka bifall till kommissionens förslag om utfärdande av allmän bestämmelse därom, att fartyg, som inpasserar från inloppsstation, skall, om det har kronolots ombord, icke behöva förses med tullbevakning.»

I fortsättningen av skrivelsen har lotsstyrelsen bland annat påvisat tullverkets blivande kostnader för telefonförbindelser till de lotseller fyrplatser, från vilka ifrågasatt biträde skulle lämnas. Slutligen har styrelsen funnit det kunna ifrågasättas, huruvida icke, för den händelse vid platser, där både lots- och tullpersonal skulle finnas

112 Kungl. May.ts proposition Nr 330.

stationerade och ständig utkik skulle hållas, ett samarbete mellan de båda verkens personal komme till stånd, tullverket borde lämna bidrag till täckande av kostnader för uppförande av nya eller för underhåll av äldre utkikshus eller utkiksställningar, där dessa vore erforderliga för hållande av utkik, avseende att övervaka synfältet ur tullbevakningssynpunkt.

De kustbevakningssakkunniga hava, med hänsyn till vad sålunda förekommit och då de i varje fall ansett sig icke kunna såsom följd av en sådan medverkan, varom fråga är, vidtaga någon minskning av kustbevakningspersonalen, funnit sig icke böra upptaga kommissionens förslag sådant det utformats (U. I A: sid. 62). 1 stället hava de sak-

kunniga ansett, att samverkan mellan tull- och lotsverken kunde ordnas på ett sätt, som närmare anslöte sig till det hittills praktiserade. Gällande föreskrifter i ämnet vore därför i huvudsak tillräckliga för att bereda tullverket det biträde från lots- och fyrpersonalens sida, som skäligen borde fordras; dock syntes ytterligare böra utfärdas en föreskrift av ungefär följande innehåll:

»Om i tjänstgöring stadd lots- eller fyrpersonal iakttager seglationsbrott eller annan överträdelse av författning, vars efterlevnad tullverket har att övervaka, eller överhuvud förehavanden, som synas ägnade att förbereda eller främja sådana brott, skall anmälan därom ofördröjligen göras till närmaste tullmyndighet.»

Samai-betet i fråga om utkiks hållande — vilket på vissa håll redan förekomme — syntes de sakkunniga smidigast kunna ordnas under hand genom de lokala befälsmyndigheternas försorg, varför några författningsbestämmelser i ämnet icke borde ifrågakomma. Frågan om undvikande av dubbel bevakning genom såväl lots- som tullpersonal, under fartygs inpasserande från inloppsstation hava de sakkunniga visat från sig.

Generaltullstyrelsen har instämt i de sakkunnigas uttalande rörande tullkommissionens förslag om åläggande för lots- och fyrpersonal att i viss större utsträckning än för närvarande vore föreskrivet medverka vid kustens bevakande och i enlighet därmed hemställt, att föreskrift i den av de sakkunniga angivna riktning måtte utfärdas (U. I A: sid. 112). Det av tullkommissionen ifrågasatta utfärdandet under viss förutsättning av en allmän bestämmelse om, att inpasserande fartyg med kronolots ombord icke skulle behöva förses med tullbevakning, har st}rrelsen av följande skäl ansett icke tillrådligt (U. 1 A: sid. 42). Förhållandena kunde, även om i vissa fall tullbevakning ombord skulle kunna ersättas genom lotsens bevakning, dock ofta vara sådana, att detta icke ur synpunkten av tullverkets säkerhet borde ske. Då lotsen vore ansvarig

113 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

för fartygets manövrering, måste givetvis hans uppmärksamhet i främsta rummet vara riktad härpå, och bevakning av fartyget ur tullsynpunkt komma i andra hand. I mörker och dålig väderlek bleve därför icke den tillsyn å vad som försigginge å exempelvis ett större ångfartyg, som lotsen skulle kunna prestera, av något vidare stort värde.

I det föregående har antytts, att s. k. invisitationsrätt för närvarande är tillagd vissa kustbevaknings posteringar i Bohuslän. På grund därav äga från utrikes ort till platser inom vederbörande tullkammardistrikt destinerade fartyg, för så vitt de äro barlastade eller hava last av vissa tullfria varor, att efter vid dylik knstbevakningspostering undergången ^visitation avsegla direkt till bestämmelseorten utan att sålunda behöva, på sätt i § 5 tullstadgan i allmänhet föreskrives, angöra tullplats. Generaltullstyrelsen, som genom särskilda beslut medgivit denna rätt, har därvid föreskrivit bland annat, att invisitationen skall verkställas av bevakningsförmannen vid posteringen, att, då fartygen innehava last ävensom då barlastade fartyg ej kunna vid invisiteringsplatsen undergå en emot underslev fullt betryggande visitation, fartygen skola från invisiteringsplatsen till destinationsorten åtföljas av erforderlig, av vederbörande beordrad bevakning, som jämväl skall övervaka lossningen och å fartygen förrätta köl visitation, varom allt attest bör till vederbörande avlamnas, samt att ^klarering skall verkställas av vederböraude tullkammare, för vilket ändamål fartygshandlingarna jämte ovauberörda attester skola genom bevakningsförmannens försorg till tullkammaren insändas.

Tullkommissionen har nu, under anförande att ifrågavarande bestyr måste verka i hög grad störande för kustbevakningsgöromålens behöriga fullgörande, föreslagit (II: sid. 307), att berörda invisitationsrätt måtte helt och hållet avskaffas och att tullexpeditioner måtte inrättas på samtliga de ställen, där sådan rätt hittills utövats, nämligen: Hättan inom Marstrands, Mollösund, Käringen, Gullholtnen, Gravarne och Hunnebostrand inom Lysekils samt Dyugö och Grebbestad inom Strömstads tullkammardistrikt. Dessutom skulle tullexpeditioner inrättas i Bovallstrand inom Lysekils och i Skärhamn å Tjörn inom Marstrands tullkammardistrikt. Samtliga dessa tullexpeditioner skulle bekostas av statsverket och förestås av personer utom tullverket.

Tullkamrarna i Marstrand och Lysekil ävensom kustbevakningschefen i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava med anledning av berörda förslag med skärpa framhållit, bland annat, att det på flera av ifrågavarande platser vore så gott som omöjligt att erhålla någon Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (Nr 330.) 15

Ine-isitationsriit t för kustbevakningsposteringar.

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

utom tullverket stående lämplig person till tullexpeditionsföreståndare, att det för övrigt vore fullkomligt otänkbart, att en enda person skulle kunna, ofta i hårt väder, börda och visitera fartyg, att de föreslagna tullexpeditionerna icke skulle kunna ersätta den nuvarande anordningen samt att ett sådant system rent av skulle inbjuda till lagöverträdelser.

De kustbevakningssakkunniga hava i denna fråga endast uttalat, att invisitationsrätten skäligen icke borde borttagas, med mindre sjöfarten tillgodosåges genom andra för densamma lika förmånliga anordningar (U. II: sid. 75). Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid samtliga ifrågavarande platser, med undantag av Hättan, finnas kustbevakningspostering. Vid Hättan skulle dock enligt de sakkunnigas åsikt postering kunna undvaras endast under förutsättning, att tullstation därstädes inrättades, enär Hättan enligt tullstadgan utgjorde inloppsstation till Uddevalla.

Generaltullstyrelsen, som också funnit den nuvarande anordningen med kustbevakningsposteringarnas invisitationsrätt icke kunna, därest den ifrågasatta starka reduceringen av posteringarnas personalantal bleve genomförd, för framtiden tillämpas men som vore bestämt övertygad om olämpligheten av tullexpeditioner i allmänhet och i ifrågavarande trakter i synnerhet, har ansett någon annan utväg icke återstå, än att på de platser, där behovet av lättnader i soglationshänseende vore starkast framträdande, tillgodose detta behov medelst inrättande av tullstationer. Styrelsen har därför föreslagit (U. I A: sid. 124), att tullstationer måtte inrättas, förutom vid Hättan i Marstrands tullkammardistrikt, jämväl i Mollösund och Gullholmen i Lysekils tullkammardistrikt samt i Fjällbacka och Grebbestad inom Strömstads tullkammardistrikt. Härigenom skulle visserligen den nuvarande invisitationsrätten upphöra vid fyra platser, men styrelsen har av närmare omnämnda skäl ansett, att några större olägenheter därav icke behövde befaras.

I anledning av förslaget om invisitationsrättens upphörande i Hunnebostrand hava i eu till Kungl. Maj:t den 25 januari 1921 inkommen skrift Joh. A. Larsson m. fl. personer eller firmor i Hunnebostrand och Ulebergshamn hemställt om inrättande av tullstation jämväl å förstnämnda plats, under åberopande av den tidsförlust och de ökade kostnader vid fartygsklareringar, som eljest skulle förorsakas trafiken därstädes, särskilt i fråga om utklareringar, vilka för framtiden måste ske vid den avlägset belägna Strömstads tullkammare. En liknande hemställan bar den 3 februari 1921 gjorts av Västra Sveriges gatstensindustriidkareförbund, vilket funnit såväl Smögen som Fjällbacka mycket olämpliga såsom invisitationsplatser för fartyg, bestämda till Hunnebostrand, Ulebergshamn och Bovallstrand för lastning av stor- och kantsten, Smögen

115 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330-

med hänsyn till det mellanliggande farliga farvattnet Soten samt Fjällbacka på grund av den tidspillan, som invisitationsresor dit skulle åsamka de mindre fartygen, av vilka det stora flertalet komme söderifrån.

För att tillhandagå de blivande cheferna vid kustbevakningen med råd och upplysningar i dithörande tekniska spörsmål ävensom för att åstadkomma en sakkunnig och enhetlig tillsyn å den båtmateriell, som skulle tillhandahållas kustbevakningspersonalen genom tullverkets försorg, har tullkommissionen föreslagit, att, lämpligen inom generaltullstyrelsens kameralbyrå, måtte utan fast föredragningsskyldighet inför styrelsen anställas en särskild tjänsteman med titeln »kustbevakningsinspektör». Denne tjänsteman, vilkens blivande åligganden närmare angivits, skulle efter förslag av generaltullstyrelsen tillsättas av Kungl. Maj:t medelst förordnande, gällande för en tid av tre år i sänder, samt åtnjuta ett årligt arvode av 10,000 kronor (1: sid. 41 o. f.; IV: sid. 62).

Tillsättandet av en sådan tjänsteman har tillstyrkts av de kustbevakningssakkunniga.

Aven generaltullstyrelsen har biträtt detta förslag liksom ock vad kommissionen ifrågasatt rörande ordningen för kustbevakningsinspektörsbefattningens tillsättande och arvodet åt innehavaren av densamma. Emellertid har styrelsen, med hänsyn till att redan under år 1921 viss båtmateriell syntes styrelsen böra anskaffas och ett krävande arbete med fastställande av legor för kustbevakningspersonalens tjänstefarkoster bleve erforderligt, ansett det synnerligen önskvärt och behövligt, att kustbevakningsinspektören finge träda i funktion åtminstone fyra månader, innan den nya staten för tullverket trädde i kraft. I

I det föregående har erinrats om de olika principer i fråga om chefskapet över kustbevakningen, som för närvarande tillämpas i rikets västra och södra delar å ena sidan och på ostkusten å andra sidan. Tullkommissionen har nu framlagt ett förslag, varigenom enhetlighet komme att i sådant hänseende råda (I: sid. 36 o. f.). Den har nämligen ifrågasatt att, med indragning av de nuvarande två kustbevakningschefstjänsterna, chefskapet över kustbevakningen måtte uppdragas inom ettvart tullkammardistrikt åt därvarande tullförvaltare, dock att inom Stockholms, Göteborgs och Malmö tullkammardistrikt sagda chefskap skulle utövas av överinspektören vid tullbevakningsinspektionen i respektive stad. 1 de enligt kommissionens förslag ej sällan förekommande fall, då kustbevakningsdistrikten sträckte sig över flera än ett tullkammardistrikt,

Sjöteknitka spörsmål m. m.

Chefskapet.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

skulle vederbörande kustöveruppsyningsman eller kustuppsyningsman egentligen lyda under den tullförvaltare, inom vilkens tullkammardistrikt ban hade sin förläggningsort, men under patrullering inom annat, till kustbevakningsdistriktet hörande tullkammardistrikt vara skyldig att, såvitt anginge förhållandena inom detsamma, ställa sig till efterrättelse de befallningar, som meddelades honom av därvarande tullförvaltare. Såsom motivering för ifrågavarande förslag har kommissionen anfört i huvudsak, att det framför allt synts angeläget att söka åstadkomma ett verkligt samarbete mellan den yttre och den inre bevakningen, att det för ernående av detta mål vore oundgängligen erforderligt, att bägge de ifrågavarande bevakning sgrenarna stode under enhetligt befäl, i följd varav inom kommissionens organisationsförslag icke kunde beredas något rum för särskilda kustbevakningschefer, att systemet med sådana chefer, särskilt om det genomfördes över hela kusten, skulle medföra ganska betydande kostnader samt att det uppgivits, att kustbevakningschefstjänsterna visat sig icke på långt när bereda innehavarna tillräcklig sysselsättning, en uppgift, som kommissionen hade all anledning antaga vara riktig. Kommissionen har vidare till bemötande upptagit några inkast, som av åtskilliga kustöveruppsyningsmän på västkusten gjorts mot lämpligheten av en sådan organisation av chefskapet (I: sid. 215). Beträffande en av dessa anmärkningar, nämligen att tullförvaltarna skulle vara i saknad av tillräcklig sakkunskap i rent sjötekniska frågor, har kommissionen medgivit, att densamma teoretiskt sett ägde ett visst berättigande; denna brist hade emellertid kommissionen tänkt få neutraliserad genom tillsättande av den förutnämnda kustbevakningsinspektören.

Inom de kustbevakningssakkunniga har enighet ej uppnåtts i denna fråga. En av de sakkunniga har sålunda haft den uppfattning, att ett system med särskilda kustbevakningschefer för de olika delarna av rikets kuster borde konsekvent genomföras (U. I A: sid. 63 o. f.). Samtidigt skulle de lokala tullförvaltningarna befrias från samtliga dem nu åliggande handläggningar av frågor rörande kustbevakningspersonalen. Dessa — såväl de kamerala som de administrativa — borde övertagas av bemälda chefer, å vars expeditioner skulle såsom biträde få anställas någon kammarskrivare eller tullassistent. För nedbringande av de av tullkommissionen med rätt eller orätt såsom alltför betydande ansedda avlöningskostnaderna kunde möjligen cheferna placeras i allenast kontrollörs grad, varigenom för övrigt yppades utsikter att städse få ifrågavarande chefsplatser besatta med yngre personer, som för vinnande av högre befordran inom tullverket bemödade sig att fylla sin uppgift vid kustbevakningen på bästa sätt. Dessa kontrollörer, förslags-

117 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

vis benämnda kustbevakningskontrollörer, syntes på försök böra till antalet begränsas till tre samt få följande tjänstgöringsdistrikt, nämligen: en västkusten till Falsterborev (kustbevakningsdistrikten 18—23); en ostkusten söderifrån till gränsen mellan Södermanlands och ustergötlands län ävensom Öland (kustbevakningsdistrikten 11 —13 och 15—17); samt en norrlandskusten från skäret Björn (kustbevakningsdistrikten 1 — 7). Återstoden av svenska kusten, d. v. s. sträckan från gränsen mellan Södermanlands och Östergötlands län till skäret Björn ävensom Gottlands kust (kustbevakningsdistrikten 8—10 och 14), borde åtminstone tills vidare stå under motsvarande chefskap av kustbevakningsinspektören, som å sin expedition likaledes skulle få anställt erforderligt arbetsbiträde. Bemälde sakkunnige har ansett, att det sålunda framlagda förslaget måste till skillnad från kommissionens förslag kunna medföra en systematisk och intensiv kontroll av kustbevakningen, ur det allmännas intresse så mycket mera önskvärd, som dess personalantal i hög grad hade måst inknappas och dyrbara tekniska hjälpmedel avsåges att tillhandahållas personalen av staten. Vad kostnaden för de ifrågasatta kontrollörsexpeditionerna beträffade, syntes denua honom realiter knappast bliva högre än den, som statsverket finge vidkännas i avlöningar, därest tullförvaltarna omhändertoge chefskapet för kustbevakningspersonalen; i åtskilliga fall komme nämligen enligt hans mening med all sannolikhet tullförvaltarna att nödgas avdela särskild personal vid tullkammaren för handhavandet av kustbevnkningsbestyren eller arbetet med dessa i allmänhet att vara av den omfattning, att arbetskraft, motsvarande en tjänstemans oavbrutna sysselsättning under flera dagar i månaden, för ändamålet åtginge. — Fn annan av de kustbevakningssakkunniga, vilken jämväl funnit det mindre tillfredsställande, att chefskapet över kustbevakningen inom respektive tullkammardistrikt uppdroges åt tullförvaltarua, som förut vore till fullo upptagna av mångskiftande göromål och i regel till åren komna, har i stället tänkt sig följande lösning av frågan (IT. I A: sid. 69 o. f.). Kustbevakningsdistrikten 1 borde förenas till grupper med i allmänhet några distrikt i varje. Exempelvis kunde första gruppen utgöras av kustbevakningsdistrikten 1—4, andra gruppen 5—7, tredje gruppen 8—10, fjärde gruppen 11 —13 och 15, femte gruppen 14, sjätte gruppen 16 och 17, sjunde gruppen 18, åttonde gruppen 19 och 20, nionde gruppen 21, tionde gruppen 22 och 23. Varje sådan grupp skulle bilda ett inspektionsdistrikt under chefskap av någon kontrollör eller kammarskrivare inom distriktet, vilken av generaltullstyrelsen därtill särskilt förordnades och

1 Angående kustbevakningsdistrikten s omfattning, se U. I A: sid. 147 o. f.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

som hade att, i män hans tid ej upptoges av göromål för kustbevakningen, sköta sin innehavande tjänst. För att hans intresse för kustbevakningen skulle ökas, borde han för bestridandet av ifrågavarande chefsplats erhålla lämpligt extra arvode utöver den ordinarie lönen. Nu ifrågavarande sakkunnige har sammanfattat fördelarna med den av honom på detta sätt föreslagna organisationen i följande punkter: kustbevakningens effektivitet bleve större än enligt tullkommissionens förslag; skapandet av nya befattningar undvekes; kostnaderna bleve mindre än enligt förutnämnda sakkunniges förslag; mindre antal distrikt lades under respektive högre befäl än enligt samma förslag; bättre tillgodoseende av kustbevakningens intressen vid samarbetet mellan inre och yttre bevakningen erhölles än enligt tullkommissionens förslag; och kustöveruppsymngsmännens intresse för tjänsten ökades genom att dessa finge en mera självständig ställning. Den sakkunnige bär emellertid samtidigt medgivit, att det nyss återgivna förslaget av en annan av de sakkunniga ginge fram efter renare och enklare linjer än hans men framhållit att han dock ansåge det förra vara svårare att få genomfört än sitt eget förslag. — Den tredje av de sakkunniga har slutligen biträtt den uppfattning i ämnet, som uttalats av tullkommissionen (IT. I A: sid. 73 o. f.). För honom tedde sig såsom det grundläggande momentet i organisationen uppdelningen i vissa kustbevakning sdistrikt, vart och ett under ledning av eu väl utbildad kustöveruppsyningsman, som stode i ansvar för bevakningen inom distriktet och vars ställning borde göras så stark som möjligt. Ett viktigt led i organisationen bildade härjämte den från alla häll förordade kustbevakningsinspektören, vilken representerade enhetlighetssynpunkten. Den sakkunnige har vidare framhållit, att, utöver vissa närmare angivna inspektioner av kustbevakningsinspektören och kustöveruppsyningsmannen kustbevakningsposteringarna både att motse inspektionsbesök av generaltulldirektören, byråcheferna och vederbörande distriktschef — om befattningar av detta slag komme till stånd — samt av vederbörande tullförvaltare. Skulle, med indragning av tullförvaltarnas mindre omfattande inspektion, tillskapas särskilda nya organ med inspektion till huvuduppgift, kunde befaras, att det bleve för mycket inspekterande; inspektion vore visserligen nyttig och nödvändig men finge ej drivas 3å, att den inkräktade på nödig arbetsro. Inrättandet av en kustbevakningskontrollörsinstitution skulle därför innebära en överorganisation, varförutom det nära samarbetet mellan den yttre och den inre bevakningen kunde befara^ komma att genom en sådan åtgärd äventyras.

Generaltullstyrelsen har vid valet mellan de båda huvudalternativen delat chefskap mellan tullförvaltningarna och kustbevakningen eller sär-

119 Kungl. Maj ds proposition Nr 330.

skilt chefskap för kustbevakningen obetingat anslutit sig till det senare och ansett att detta borde konsekvent genomföras i hela riket utan undantag för någon del av kusten (U. I A: sid. 112 o. f.). Denna sin ståndpunkt har styrelsen ingående motiverat, i samband varmed styrelsen bemött de av tullkommissionen gjorda invändningarna mot systemet med odelat chefskap. Beträffande särskilt kommissionens förväntan, att tullförvaltarnas brist på tillräcklig kunskap i sjötekniska frågor skulle bliva neutraliserad genom inrättandet av en kustbevakningsinspektörsbefattning, har styrelsen dragit i tvivelsmål, huruvida de mångskiftande övriga göromål, som enligt tullkommissionens förslag skulle tillkomma kustbevakningsinspektören, kunde medgiva honom att åt en över hela rikets långsträckta kust utspridd personal och densammas tjänstemateriell ägna den oavlåtliga och ingående uppmärksamhet, som härför måste förutsättas. Styrelsen har vidare påvisat de olägenheter, som enligt dess mening skulle vid tullförvaltarnas omhänderhavande av chefskapet uppstå därigenom, att kustbevakningsdistrikten ofta omfattade mera än ett tullkammardistrikt (U. 1 A: sid. 43 o. f.). Därvid har styrelsen erinrat, att enligt tullkommissionens förslag såsom allmän regel skulle gälla, att tullförvaltarna skulle utöva chefskap över kustbevakningen inom respektive tullkammardistrikt; då emellertid enligt samma förslag befälhavaren och personalen å eu jakt, vars distrikt omfattade mera än ett tullkammardistrikt, skulle lyda under tullförvaltaren i det tullkammardistrikt, inom vilket jakten hade sin station, men under patrullering inom annat till jaktens distrikt hörande tullkammardistrikt vara skyldig att, såvitt anginge förhållandena inom detta, ställa sig till efterrättelse de befallningar, som meddelades av därvarande tullförvaltare, syntes däri ligga ett frö till förvecklingar och stridigheter mellan tull förvaltarna, minst lika menliga. för bevakningens effektivitet och i allmänhet för ett gott samarbete, som de olägenheter, kommissionen velat undvika genom borttagandet av kustbevakningschefstjänsterna och befälets uppdragande åt respektive tullförvaltare. Vad angår det av kommissionen andragna positiva skäl för chefskapets utövande av tullförvaltarna, att ett verkligt samarbete mellan den inre och den yttre bevakningen kunde ernås endast därigenom, att bägge de ifrågavarande bevakningsgrenarna stode under enhetligt befäl, har styrelsen på angivna grunder bestritt befogenheten av detta påstående (U. I A: sid. 115). I fortsättningen har styrelsen vänt sig mot det uttalandet av den ledamot bland de sakkunniga, vilken anslutit sig till kommissionens förslag i förevarande hänseende, att tillskapandet av särskilda nya organ med inspektion till huvuduppgift skulle innebära en »överorganisation», varigenom kunde befaras, att

120 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

inspektionen bleve alltför ofta påkommande, så att den komme att inkräkta på nödig arbetsro. Därvid har styrelsen framhållit, dels att enligt dess förslag några distriktchefer icke skulle finnas, dels ock att den inspektion av kustbevakningen, som kunde förrättas av generaltulldirekt<>ren och byråcheferna, med all säkerhet komme att inskränka sig till besök vid varje postering med ett eller annat års mellanrum. Någon fara för att genom denna inspektion nödig arbetsro skulle äventyras kunde nog ej förefinnas. Aven den inspektion, som kustbevakningsinspektören vid sidan av sina övriga mångfaldiga och omfattande åligganden komme i tillfälle att utöva, syntes knappast ägnad att kunna störa kustbevakningens arbetsro. Skulle överorganisation i något fall kunna med fog befaras, vore det enligt styrelsens förmenande snarare genom inrättande av de utav kommissionen ifrågasatta distriktchefsbefattningarna. — Sedan generaltullstyrelsen sålunda anmält sin principiella uppfattning om anordnandet av chefskapet över kustbevakningen, har styrelsen angivit sin ställning till de två förslag, som inom de sakkunnigas krets framställts beträffande den närmare organisationen av det särskilda chefskapet, vara den, att styrelsen ansåge förslaget om särskilda, uteslutande för kustbevakningen avsedda chefstjänster vara det, som ensamt borde komma i fråga (U. 1 A: sid. 116). I detta hänseende har styrelsen fäst uppmärksamheten å, att den ledamot av de sakkunniga, som framlagt förslaget om befälets utövande av vid lokaltullförvaltningen anställda tjänstemän själv erkänt, att förstnämnda förslag ginge fram efter renare och klarare linjer än hans eget, ett omdöme, som enligt styrelsens uppfattning också vore riktigt. Ett dylikt hälftenbruk av tjänstemän å verksamhetsområden av vitt skild beskaffenhet kunde nämligen icke vara förmånligt för någotdera av dessa områden. Vad kostnaden beträffade, syntes någon alltför stor skillnad mellan de olika alternativen icke behöva förekomma. — I övrigt har styrelsen i förevarande ämne åberopat vad som anförts av den ledamot av de sakkunniga, vilken föreslagit chefskapets överlåtande på särskilda kustbevakningskontrollörer. Dessa befattningshavare borde även enligt styrelsens mening vara tre till antalet men deras distrikt emellertid omfatta följande kustbevakningsdistrikt enligt de sakkunnigas förslag (U. I A: sid. 147 o. f.), nämligen: det första kustbevakningsdistrikten 1—11 och 14, det andra kustbevakningsdistrikten 12, 13 samt 15—18 och slutligen det tredje kustbevakningsdistrikten 19—23. Härigenom skulle kustbevakningsinspektören icke få för sig avdelat något distrikt samt andra och tredje kontrollörsdistrikten komma att bestå av i det närmaste samma antal posteringar och omfatta ungefär samma antal tjänste-

121 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

män; det törsta distriktet skulle däremot omfatta ett mindre antal posteringar och tjänstemän men i stället sträcka sig över så mycket större del av rikets kust. Kustbevakningskontrollörerna syntes styrelsen lämpligen kunna stationeras i Stockholm, Malmö och Göteborg.

En översikt av de mera väsentliga uttalandena i frågan, huruvida tullverkets kustbevakningspersonal bör ställas under ett med den inre tullpersonalen delat chefskap eller ett särskilt sådant, utvisar, att 1914 års tullkommission, en av 1920 års kustbevakningssakkunniga samt Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening ställt sig på den ståndpunkt, att chefskapet bör omhänderhavas av tullförvaltarna samtidigt med förestandarskapet vid tullkammaren, medan 1908 års tullstatskommission, pluraliteten av 1920 ars kustbevakningssakkunniga, generaltullstyrelsen samt åtskilliga kustöveruppsyningsmän, som tidigare tjänstgjort vid kustbevakningen under tullförvaltares chefskap men numera äro underordnade särskild kustbevakningschef, uttalat sig till förmån för det särskilda chefskapet. Åt det senare alternativet synes ock i princip hava lämnats företräde av statsmakterna vid tvenne tidigare tillfällen (U. 1 A: sid. 64 o. f.). Sveriges tullmannaförening har till en början bestämt talat för ett chefskap av tullförvaltare (II, 2: sid. 77) men sedermera intagit en mera oviss hållning (U. I A: sid. 33).

En sammanfattning av vad tullkommissionen föreslagit i fråga om kustbevakningsdistrikten, till desamma hörande posteringar samt dessas personalbesättning och materialutrustning lämnar bland annat följande resultat (I: sid. 167 o. f.). Distriktens antal skulle bliva 20, posteringarnas antal, bortsett från kustbevakningsbestyren för den inre tull bevakningen 117, och personalens antal 198 (därav 17 kustöveruppsyningsmän, 20 kustuppsyningsmän, 154 kustvakter och 7 tillsyningsmän); de uteslutande för kustbevakningen avsedda farkosterna skulle utgöras av 13 tulljakter av typ I och 13 av typ II, 12 tullbåtar av typ 1, 10 av typ II och 2 av typ 111, 19 snipor med och 27 utan motor, 4 ekor med och 15 utan motor samt 1 cykel med och 55 utan motor.

Enligt de kustbevakningssakkunnigas förslag (U. I A: sid. 139 o. f.) skulle distriktens antal uppgå till 23, posteringarnas till 127 och personalens till 252 (därav 21 kustöveruppsyningsmän, 24 kustuppsyningsmän, 55 förste kustvakter och 152 kustvakter); tjänstemateriellen skulle bestå av 1 särskilt snabbgående motorbåt, 9 tulljakter av typ 1 och 20 av typ II, 21 tullbåtar av typ I och 15 av typ II, 69 mindre farkoster och 51 cyklar, varav 2 motorcyklar eller eventuellt mindre automobiler. Förslaget upptager någon jämkning i en del tullkammariBihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 käft. (Nr 330.) 16

Distrikt; posteringar m. in.

122 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

distrikt i syfte att få dessa att sammanfalla med såsom lämpliga ansedda kustbevakningsdistrikt.

Generaltullstyrelsen har i sitt den 11 oktober 1920 avgivna betänkande (U. I A: sid. 119 o. f.) förklarat sig av angiven orsak vara förhindrad ifrågasätta ändringar i de kustbevakningesakkunnigas förslag härutinnan i vidsträcktare mån, än att styrelsen hemställt, att med bibehållande av det föreslagna antalet kustbevakningsdistrikt, posteringarnas antal måtte bestämmas till 128 och personalens antal utöver det för chefskapet erforderliga till 254 (därav 21 kustöveruppsyningsmän, 24 kustuppsyningsmän, 104 förste kustvakter och 105 kustvakter) samt att tjänstemateriellen måtte komma att utgöras av, förutom en snabbgående motorbåt för Stockholms skärgård, 8 tulljakter av typ I och 21 av typ II, 22 tullbåtar av typ I och 13 av typ II, 70 mindre farkoster samt 51 cyklar, varav 2 med motor. I fråga om jämkningen av vissa tullkammardistrikts utsträckning, i ändamål att gränser mellan kustbevakningsdistrikt och tullkammardistrikt måtte sammanfalla, har styrelsen väl ansett en sådan överensstämmelse vara lämplig men funnit betydelsen därav icke vara på långt när så stor, då chefskapet över kustbevakningen oinhänderhades av särskilt därför avsedda tjänstemän som då tullförvaltarna utövade sagda chefskap. På grund därav och då ändring i tullkammardistrikten syntes styrelsen icke böra vidtagas utan att vederbörande tullkamrar fått tillfälle att yttra sig i ämnet, hade styrelsen ansett denna fråga kunna anstå.

Sedermera har generaltullstyrelsen i särskild skrivelse till Kungl. Magt den 30 november 1920 gjort en framställning, som innebär viBsa reduceringar i styrelsens sålunda avgivna förslag i fråga om posteringar, personal och materiell vid kustbevakningen. Framställningen har enligt uppgift föranletts av en av chefen för kustbevakningen i Stockholms skärgård till generaltulldirektören efter förenämnda den 11 oktober 1920 överlämnad promemoria, däri bemälda kustbevakningschef föreslagit, att den av de kustbevakningssakkunniga för förläggning vid Moja i nionde kustbevakningsdistriktet avsedda snabbgående motorbåten, vilken skulle bemannas med en förste kustvakt och en kustvakt (U. I A: sid. 52, 80), måtte utbytas mot en båt av större dimensioner och med högre fart, att besättningen å denna senare båt måtte bestämmas att utgöra en kustöveruppsyningsmän såsom befälhavare samt en förste kustvakt och en kustvakt ävensom att ifrågavarande båt måtte förläggas till Sandhamn i stället för Moja. Enligt kustbevakningschefeus mening skulle härigenom utan nedbringande av bevakningens effektivitet en för nionde kustbevakningsdistriktet avsedd tulljakt av typ II bliva obehövlig,

123 Kun yl. Maj.ts proposition Nr 330.

varigenom minskning av den för detta distrikt avsedda såväl personalbesättuing som material utrustning möjliggjordes. — Generaltullstyrelsen, som funnit detta förslag innebära flera fördelar framför de sakkunnigas motsvarande hemställan, har tillstyrkt inköp av en dylik större båt, 20 meter lång, 3.5 meter bred och försedd med tre sterlingmotorer givande en garanterad fart av 19 a 20 knop, vilken båt erbjudits tullverket under hand för ett pris av 32,000 kronor, däri inbegripen kostnaderna för vissa ändrings- och justeringsarbeten samt fullständig utrustning. Enligt vad styrelsen närmare visat, skulle genom den förordade förändrade bevakningsanordningen vid jämförelse med de kustbevakningssakkunnigas lört-lag uppstå en minskning i engångskostnader av 41,700 kronor och i årskostnader, däri inbegripen personalavlöning men ej medräknade utgifter för beklädnad, sjukvård och pensionering, av omkring 5,600 kronor. Ett godtagande av vad sålunda tillstyrkts skulle innebära nedbringande av det av generaltullstyrelsen tidigare såsom erforderligt beräknade antal posteringar till 127, förste kustvakter och kustvakter till respektive 103 och 104 samt tulljakter av typ IT till 20.

Den utredning, som i förevarande hänseenden slutligt förebragts, Dcpartemmtsger mig intryck av att behöva, änskönt den må hava utförts med iakt- '•'*/«*■ tagande av de direktiv, som vid utredningens anbefallande blivit av Kungl. Maj:t lämnade, beträffande en del förhållanden bliva föremål för närmare prövning i ändamål att få kustbevakningens effektivitet med visshet säkerställd. Eu sådan prövning synes mig emellertid med nödvändighet förutsätta vidtagande av dels ganska ingående undersökningar vid respektive kuststräckor, dels ock tidskrävande utredningar angående för kustbevakuingsarbetet lämpliga tekniska hjälpmedel, däri inbegripet anställande av prov å eu ellör annan ort med i mindre skala nyanskatiäd båtmateriell. Vid sådant förhållande och då, såsom jag tidigare betonat, ett uppskov med omorganisationen av tullverket i övrigt icke utan allvarliga olägenheter kan förekomma, återstår för mig endast att föreslå Kungl. Maj:t att tills vidare, intill dess berörda prövning hunnit fullbordas, uppskjuta framläggandet av förslag till omorganisation av kustbevakningen till ett senare tillfälle.

I detta sammanhang ber jag fä omnämna, att jag med avseende å önskvärdheten att nyssnämnda prov med ny båtmateriell varda snarast vidtagna kommer att i det följande hemställa om utverkande av för ändamålet erforderliga medel å tilläggsstat för år 1921.

124 Gränsbevak-

ningen.

Nuvarande

organisation.

Kuncjl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

Tullverkets gränsbevakning, vars ändamål är jämlikt § 7 i tjänstgör ingsreglementet för tullverket, att utöva enahanda uppsikt å trafiken vid rikets landgräns, som, efter vad förut nämnts, utmed kusten åligger kustbevakningspersonalen, bestrides för närvarande av gränsridare, vilka, fördelade på posteringar, förrätta patrullering dels till lands, dels ock till sjöss. Gränsbevakningspersonalen i övrigt utgöres av en gränsöveruppsyningsman och gränsuppsyningsmän såsom underbefäl. Patrullering till lands verkställes till häst eller till fots eller meddelst åkdon eller velociped. För patrullering till sjöss begagnas motorbåt eller annan farkost. Vederbörande personal åtnjuter av det vid behandlingen av kustbevakningen omnämnda förslagsanslaget »till jakt- och båtlega samt hästlega och resekostnader» efter generaltullstyrelsens bestämmande dels ärliga legor för anskaffning och underhåll av tjänstefarkoster och hästar, dels ock årliga resekostnadsanslag, avsedda såväl för anskaffning och underhåll av tjänstevelocipeder som för bestridande i övrigt av utgifterna för erforderliga tjänsteresor. Motorbåtsbränsle bekostas direkt av tullverket på enahanda sätt som vid kustbevakningen. Chefskapet över gränsbevakningspersonalen utövas inom Strömstads tullkammardistrikt av tullförvaltaren i Strömstad, inom Dalsland, Värmland och Dalarna av en särskild gränsbevakningschef, inom Jämtland av tullförvaltaren i Östersund samt vid gränsen mot Finland av tullförvaltaren i Haparanda. Beträffande gränsbevakningen i Dalsland, Värmland och Dalarna ombänderhava dock tullförvaltarna i Karlstad och Falun vissa ekonomiska bestyr för denna. — I detta sammanhang må erinras om, att de tullförvaltningar, som äro förlagda utmed gränsen mot Norge utgöras av dels fyra tullkamrar, nämligen vid järnvägsstationerna i Mon, Charlottenberg, Storlien och Riksgränsen, dels två gränsinspektioner, i Medskogen och Funäsdalen, dels ock ett större antal gränsstationer. Vid gränsen mot Finland finnes ej någon annan tullförvaltning än tullkammaren i Haparanda. Samtliga dessa förvaltningar äga oinskränkt förtu lin in gsrätt; deras olika benämning härrör av omfattningen av arbetet vid desamma. Liksom tullkamrarna, vilkas föreståndare äro tullförvaltare, förestås gränsinspektionerna, vid vilka chefskapet utövas av gränsinspektorer, av tjänstemän av högre grad uppförda på ordinarie stat. Såsom föreståndare för gränsstationerna äro gränsridare förordnade av generaltullstyrelsen jämlikt § 20 i instruktionen för styrelsen. Dessa åtnjuta jämte lönen vid sina gränsridartjänster, som de hava att fortfarande bestrida, av Kungl. Maj:t bestämda arvoden för berörda uppdrag, varmed dock följer skyldighet att tillhandahålla erforderliga expeditionslokaler och magasin. Arvodena utgå av det å tullverkets avlö-

125 Kungl. May.ts proposition Nr 330.

ningsstat uppförda förslagsanslaget »till arvoden åt tullexpeditions- och gränsstationsföreståndare». Gränsinspektionen i Funäsdalen redovisar direkt till generaltullstyrelsen, gränsinspektionen i Medskogen samt gränsstationerna däremot genom någon av tullkamrarna i Strömstad, Karlstad, Falun och Östersund. I avseende å förtulluingen vid landgränsen gäller härutöver enligt § 44 mom. 2 tullstadgan, att, för den händelse vid gränsen mot Norge å ställe, där förtullning icke får äga rum, yppar sig mer eller mindre tillfälligt behov att införa kreatur, för vilka skall erläggas tull, och under förutsättning att stället är så beläget, att synnerlig svårighet möter för kreaturens införande över plats, varest förtullning får ske, tullbehandlingen må, sedan före införseln anmälan' därom skett hos närmaste tullförvaltning och säkerhet för tullavgiften blivit där nedsatt, efter generaltullstyrelsens bestämmande ombesörjas av gränsridare i trakten eller, där sådan icke linnes, av kronobetjäningen. Dessutom lärer särskilt vid finska gränsen vid sidan om författningarna utbildat sig den praxis, att, där gränstullförvaltning är avlägsen, vilken som helst gränsridare verkställer förtullningar. I båda fallen redovisas uppbörden till närmast befintliga tullförvaltning inom distriktet.

Bevakningskedjan vid riksgränsen mot Finland har etter hand utdragits allt längre norrut, så att numera de yttersta utposterna av densamma äro förlagda till Soppero och Muonionalusta. Utmed Lapplands gräns mot Norge är däremot bevakning anordnad endast i Tärna och Arjeplog genom inhållning av extra ordinarie personal, varjämte åt vaktmästarna vid tullbevakningen i Riksgränsen uppdragits att utöva bevakningstillsyn inom västra delen av Jukkasjärvi socken.

Tullkommissionen har ansett (I: sid. 112 o. f.), att det, i mån som inlandsbanans byggande fortskrede, borde tagas i övervägande, om icke ytterligare bevakningsanordningar kunde bliva av behovet påkallade. Enligt kommissionens åsikt borde dock icke åtminstone för den närmaste tiden ifrågakomma att mera allmänt införa gränsbevakning i Lappland; vad bevakningen vid riksgrän*sbanan beträffade, kunde den nuvarande provisoriska anordningen tills vidare bibehållas.

Denna uppfattning har delats av generaltullstyrelsen (U. I: sid. 38).

Det förefaller även mig, som om det för den närmaste tiden icke behövde ifrågakomma ett mera allmänt införande av gränsbevakning i Lappland. I fråga om bevakningen av riksgränsbanan anser jag tilllika, att den nuvarande provisoriska anordningen bör bibehållas tills vidare, i all synnerhet som förslag är å bane att inom en nära framtid

Lapplands

gränsbevak-

ning.

Departement

chefen.

126 Bevakning ft- »tyrkan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

förflytta tullkammaren i Riksgränsen inåt järnvägslinjen, i samband varmed givetvis en närmare utredning om denna förflyttnings inverkan på behovet av gränsbevakning bör vara att förvänta.

I skrivelse den 30 maj 1913 angående regleringen av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel (punkt 52) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning, huruvida det förefunnes behov av ett så stort antal tulltjänstemän och betjänte vid gränsen mot Norge som det nuvarande, samt att, om så icke vore förhållandet, Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att snarast möjligt få de obehövliga tjänsterna indragna.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen att i anledning härav inkomma med det yttrande och förslag, vartill omständigheterna kunde föranleda, överlämnade styrelsen med skrivelse den 20 november 1913 till Kungl. Maj:t åtskilliga från vederbörande lokala tullmyndigheter infordrade yttranden i ämnet samt hemställde för egen del av anförda, skäl, att någon indragning av vare sig nu befintlig gränsbevakningspersonal eller för närvarande anordnade gränsstationer icke måtte vidtagas.

Enligt Kungl. Majrts beslut den 23 oktober 1915 överlämnades handlingarna i detta ärende till tullkommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommissionen meddelade uppdrag.

I anledning härav har kommissionen nu anfört (I: sid. 116 o. f.), att det vid verkställda undersökningar befunnits, att den nu utposterade bevakningsstyrkan vore — bortsett från några undantagsfall — oundgängligen behövlig för att en effektiv bevakning skulle kunna upprätthållas samt att kommissionen därför samt med hänsyn dels till det nuvarande systemet med höga tullar, dels till vikten av ett praktiskt genomförande av sådana ifrågasatta reformer som brännvinslagstiftningens skärpande funnit sig icke kunna föreslå någon nämnvärd minskning av den nu använda personalen; de flesta i tjänstgöring ständigt inkallade extra ordinarie gränsridarna skulle i stället överflyttas på ordinarie stat. De angivna undantagen utgjorde inom första gränsbevakningsdistriktet1 fem av tjugu ordinarie och extra ordinarie gränsridare och inom andra gränsbevakningsdistriktet sex av femtioen ordinarie och extra ordinarie gränsridare.

1 Enligt tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag skulle rikets landgräns uppdelas i fem gränsbevakningsdistrikt, omfattande: det första Bohusläns gräns mot Norge; det andra Dalslands och Värmlands gräns mot Norge; det tredje Dalarnas gräns mot Norge; det fjärde Härjedalens, Jämtlands och södra Lapplands gräns mot Norge; samt det femte riksgränsen mot Finland

127 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Generaltullstyrelsen har motsatt sig den sålunda föreslagna personalminskningen (U. I: sid. 38 o. f.) under betonande bland annat därav, att under flera år, då normal rörelse och trafik varit rådande, förstärkning av den ordinarie gränsridarpersonalen i första och andra distrikten befunnits oundgängligen nödvändig för upprätthållande av en effektiv bevakning. Anledningen, att icke av styrelsen framställning gjorts om denna förstärknings uppförande å ordinarie stat, hade uteslutande varit hänsynen till det pågående omorganisationsarbetet samt, vad första distriktet beträffade, den hittills i viss mån svävande frågan, huruvida gränsbevakningen borde utbytas mot kustbevakning.

Med hänsyn huvudsakligen till vad generaltullstyrelsen i ämnet upplyst, finner jag icke välbetänkt att för närvarande vidtaga någon reducering av den gränsbevakningspersonal, som visat sig under senare normala tider vara erforderlig. Jag kan därför icke biträda tullkommissioneus förslag om indragning av personal inom första och andra gränsbevakningsdistrikten.

Vad beträffar den av generaltullstyrelsen berörda frågan, huruvida gränsbevakningen i första distriktet borde utbytas mot kustbevakning, lärer den numera genom utfärdande den 19 december 1919 av Kungl. Maj:ts kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 5 och 46 i tullstadgan (Svensk författningssamling nr 860 år 1919) få anses avgjord sålunda, att dylik förändring tills vidare ej bör ske.

Vid bestämmande av gränsbevakningsposteringarnas ur effektivitetoch trafiksynpunkt lämpligaste förläggning lära stundom hava yppat sig vissa svårigheter, bestående däri, att personalen, som själv har att sörja för bostäders anskaffande, icke alltid kunnat påräkna tillmötesgående från befolkningens sida vid försök att hyra bostad eller anskaffa sig egna hem.

På grund härav har tullkommissionen funnit det kunna ifrågasättas, huruvida icke bostäder borde tillhandahållas gränsbevakningstjänstemännen genom statens försorg, varvid för erhållande av lämpliga tomtplatser jämte planteringsland och betesmark i nödfall kunde anlitas tvångsmedlet expropriation (I: sid. 119). Med hänsyn till de betydande kostnader, ett generellt genomförande härav skulle medföra, har kommissionen dock ansett, att systemet med av staten tillhandahållna bostäder, ehuru detsamma i och för sig vunnit kommissionens gillande, icke borde ifrågakomma såsom allmän regel utan att det skulle ankomma på generaltullstyrelsen att i särskilda fall, när omständigheterna sådant påfordrade, göra vederbörlig framställning i nämnda syfte. Vid uppförande

Departement

chefen.

Posteringarnas för laggning.

Departements

chefen.

Tekniska

hjälpmedel.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

av bostäder å platser, där gränsstationer funnes inrättade, borde lokaler avses även för dessas behov.

Mot dessa uttalanden har generaltullstyrelsen ej haft någon erinran att göra.

Frågan om vidtagande av statsåtgärder för anskaffande av bostäder åt befattningshavare i statens tjänst har särskilt på en senare tid varit föremål för statsmakternas behandling, därvid, vad tullverket beträffar, bland annat medel blivit i anledning av propositioner den 12 mars 1920 (nr 323 och 330) beviljade å tilläggsstat för år 1920 såväl till beredande av bostäder för tullverkets personal vid Vårta hamnen i Stockholm som ock till uppförande av bostadshus för tullpersonalen i Mon. Den fortsättning på den sålunda inslagna vägen, som ett biträdande av tullkommissionens av generaltullstyrelsen tillstyrkta uppslag skulle inne- Dära, har att påräkna förståelse jämväl från min sida, om jag också icke anser mig böra på det stadium, frågan för tillfället befinner sig, uttala mig om vilka åtgärder, som i uppstående fall lämpligen böra vidtagas för erhållande av för bostäderna önskvärda jordområden. Av särskild betydelse synes mig nämligen vara, att statsverket genom en åtgärd sådan som den ifrågasatta dels bereder möjlighet för vederbörande tulltjänsteman att i utövandet av sin tjänst städse uppträda fullt oberoende av befolkningen vid gränsen, dels ock underlättar verkställandet av snabba personalförflyttningar från en eller till annan gränspostering, vilka av någon anledning kunna i det allmännas intresse vara tillrådliga.

Vad angår gränsbevakningens tekniska hjälpmedel, har tullkommissionen funnit dessa böra bestå av farkoster i överensstämmelse med framlagt närmare förslag (I: sid. 180 o. f.), vidare av cyklar och hästar till visst antal för gränsbevakningen i dess helhet samt slutligen av skidor i vissa trakter, framför allt vid gränsen mot Finland. Hästar skulle dock vid riksgränsen mot Norge, där patrulleringen i regel lämpligen kunde verkställas till fots, endast i undantagsfall efter generaltullstyrelsens särskilda beprövande^förekomma. Kostnaden för anskaffning och underhåll av båtar, cyklar och skidor skulle bestridas av tullverket, varemot hästar skulle såsom nu fortfarande hållas av vederbörande tjänstemän mot lega. Beträffande gränsbevakningspersonalens rätt att vid tjänsteresor använda andra fortskaffningsmedel än de nämnda samt kostnaden för sådana resor skulle gälla detsamma, som i berörda avseenden anförts i fråga om kustbevakningen (I: sid. 27, 28). Mot förslaget om tjänstemateriellens anskaffning och underhåll har en av tullkommis-

129 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

sionens ledamöter avgivit reservation, under yrkande att det hittills tillämpade legosystemet borde bibehållas jämväl i fråga om gränsbevakningens båtar, cyklar och skidor.

Generaltullstyrelsen har såsom sin uppfattning framhållit, att någon förändring i nuvarande system för erforderliga båtars, cyklars och skidors anskaffning och underhåll åtminstone icke nu borde företagas, samt förklarat sig icke kunna helt biträda tullkommissionens uppfattning, att hästar skulle vara i stort sett umbärliga för posteringarna vid gränsen mot Norge (U. I: sid. 40). I sistberörda avseende har styrelsen anfört, att patrullering till häst visserligen endast undantagsvis behövde förekomma men att hästar dock stundom kunde vara erforderliga för andra tjänståtgärder ävensom för liemförskaffande av livsmedel och annat från de många gånger långt avlägsna handelsplatserna, för anskaffning av bränsle m. in., förrättningar, vilka det syntes vara en skyldighet såväl som ett intresse för staten att i möjligaste mån underlätta. Den rätt att i undantagsfall förordna om häst.legas utgående, som kommissionen ville förbehålla styrelsen, komme fördenskull att av styrelsen begagnas i något större utsträckning än kommissionen syntes avse. 1 sådant hänseende har styrelsen meddelat, att enligt gränsbevakningschefens uppgift tjugu hästlegor skulle behövas för bevakningspersonalen i hans nuvarande distrikt. — Mot kommissionens dels vid behandlingen av kustbevakningsfrågorna (I: sid. 28), dels nu framställda förslag rörande bemyndigande för generaltullstyrelsen att utfärda allmänna föreskrifter, varigenom kust- och gränsbevakningspersonalens rätt till rese- och traktamentsersättning enligt resereglementet skulle inskränkas, har generaltullstyrelsen däremot icke funnit någon anledning till erinran.

Lika med generaltullstyrelsen anser jag, att den materiell, som för gränsbevakningstjänstens utövande är behövlig, bör fortfarande anskaffas och underhållas av vederbörande tjänstemän mot legor. I fråga om farkoster, cyklar och skidor finner jag i varje fall ej anledning att härutinnan föreslå någon ändring, så länge motsvarande förhållande råder i fråga om kustbevakningens tekniska hjälpmedel. Vad vidare angår hästar, vilka jag på av generaltullstyrelsen anförda skäl anser komma att av gränsbevakningspersonalen behövas till större antal, än tullkommissionen tänkt sig, är min uppfattning härutinnan den, att en omläggning av nuvarande system icke under några förhållanden bör ifrågakomma. Med hänsyn till den synnerliga svårigheten att utöva tillräcklig kontroll å användningen och utfordringen av dessa samt de höga pris, som med all sannolikhet komme att betingas vid statsinköp i gränstrakterna av för dem avsett foder, förmodar jag det nämligen städse bliva oekonomiskt för Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330). 17

Deparleme

chefen.

Telefon.

Departements-

chefen.

130 Kungl. Maj. ts proposition Nr 330.

statsverket att självt låta anskaffa och underhålla de för gränsbevakningen behövliga hästarna. Jag förutsätter dock, att vid bibehållande av nuvarande system med legor dessas avpassande kommer att ske under noga övervägande i varje särskilt fall av alla på frågan inverkande omständigheter, därvid från vederbörande länsstyrelse införskaffade upplysningar torde kunna tillmätas särskilt värde.

Vidkommande förslaget om utfärdande av allmänna föreskrifter, innebärande viss inskränkning i kust- och gränsbevakningspersonalens rätt till rese- och traktamentsersättning enligt resereglementet anser jag sådana föreskrifter böra komma till stånd men finner icke skäl, varför just beträffande här ifrågavarande personal föreskrifterna skola utfärdas av generaltullstyrelsen, medan enligt 27 § i ett av tullkommissionen avgivet förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket (IV: sid. 20) dylika föreskrifter äro avsedda att för tullpersonalen i allmänhet meddelas av Kungl. Maj:t. Jag förordar därför, att jämväl beträffande kust- och gränsbevakningen de nämnda föreskrifterna skola ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.

Åven för gränsbevakningen har tullkommissionen ansett telefon vara ett högst .värdefullt hjälpmedel och därför tillstyrkt, att de olika posteringarna vid denna bevakning måtte förses därmed (I: sid. 122); därjämte har kommissionen förordat anställande av försök med portativ telefon. I fråga om kostnaderna för telefonanläggningarna har kommissionen åberopat eu på dess föranstaltande verkställd särskild utredning (I: sid. 195 o. f.); om tillhandahållande av medel till täckande av dessa kostnader skulle gälla detsamma, som beträffande telefoner för kustbevakningen.

I likhet med tullkommissionen har generaltullstyrelsen funnit anskaffandet av berörda telefoner önskvärt, om de dock enligt styrelsens mening icke bleve av så stort värde, som kommissionen syntes hava förväntat. Liksom beträffande kustbevakningen ansåge styrelsen dock för sin del lämpligt, att frågan om gränsbevakningens i dess helhet förseende med telefon upptoges och löste3 först sedan den nya organisationen trätt i kraft och i den mån posteringarnas förläggningsorter blivit bestämda; de av kommissionen ifrågasatta försöken med portativ telefon kunde emellertid under tiden verkställas.

Jag delar generaltullstyrelsens uppfattning, att frågan om utförande av nya telefon anläggningar för gränsbevakningens behov bör tills vidare anstå, synnerligast som tillförlitliga kostnadsberäkningar därå icke kunna för närvarande uppgöras. Mot anställande redan under närmaste tiden

131 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

av försök i mindre skala med portativ telefon har jag däremot ej anledning att ställa mig avvisande.

I det föregående har omnämnts, att förtullningar av gods vid gränsen för närvarande äga rum, förutom vid gränstullkamrar, gränsinspektioner och gränsstationer, även hos en del gränsridare, som icke innehava uppdrag såsom gränsstationsföreståndare, samt att de förtullningar, som bemälda gränsridare ombesörja, merendels verkställas endast på grund av praxis.

Tullkommissionen, som ansett denna praxis tyda på, att ett ytterligare behov av förtullningsmöjligheter vid gränsen vore för handen, har nu ifrågasatt legalisering av berörda förfaringssätt (I: sid. 124 o. f.). Den förtullningsrätt, som därigenom komme att tillerkännas samtliga gränsridare borde emellertid enligt kommissionens åsikt till förekommande av ökade möjligheter till smuggling kringgärdas med vissa garantier, vilka med avseende å finska och norska gränsernas olika beskaffenhet borde bliva olika. Beträffande finska gränsen borde sålunda utfärdas föreskrift, att för förtullning genom gränsridare skulle fordras anmälan i förväg om tid och ort för varuinförseln, medan vid norska gränsen garantierna mot missbruk borde ligga i en bestämmelse, att varuinförsel endast finge ske å väg, invid vilken gränsridare funnes stationerad, och att överträdelse av denna bestämmelse skulle bedömas lika med försök till olovlig varuinförsel. Som en ordningsregel borde därjämte gälla, att förtullning skulle äga rum vid vederbörande gränsridares bostad, där erforderlig våg m. in. borde finnas att tillgå. I sammanhang med att alla gränsridare erhölle förtullningsrätt, borde dessa jämväl tillerkännas enahanda befogenhet med avseende å rätt att utfärda och mottaga förpassningar å huvudsakligen via Norge eller Sverige försända varor, vilken nu tillkomme gränsstationerna. Med vidtagandet av de sålunda föreslagna anordningarna syntes en väsentlig inskränkning av gränsstationernas antal böra förenas, i det att gränsstationer borde finnas endast å sådana ställen, där stationsgöromålen kunde förmodas i huvudsaklig del taga en persons arbetskrafter i anspråk. Vidare borde gränsinspektionerna i Funäsdalen och- Medskogen med avseende å den ej särskilt stora omfattningen av rörelsen därstädes förändras till gränsstationer. Slutligen borde generaltullstyrelsen erhålla befogenhet att besluta om inrättande eller indragning av gränsstationer samt att disponera över det å tullverkets stat uppförda anslaget »till arvoden åt tullexpeditions- och gränsstationsföreståndare».

Åtskilliga gränsstationsföreståndare in. fl. hava ifrågasatt (I: sid.

Tullbehandlingar vid gränsen.

Departements-

chefen.

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330-

20, 22) utbytande av de vilseledande benämningarna »gränsstation» och »gränsstationsföreståndare» mot respektive »tullstation» och »tullstationsföreståndare», under det att Sveriges tullmannaförening hemställt (U. 1: sid. 22), att gränsstationsföreståndartjänsterna såsom sådana måtte uppföras på ordinarie stat.

Generaltullstyrelsen liar efter hörande av vederbörande tullmyndigheter (U. I: sid. 17 o. f.) samt under, åberopande av eu omfattande motivering (U. I: sid. 42 o. f.) avstyrkt tullkommissionens förslag, att samtliga gränsridare måtte erhålla förtullningsrätt ävensom rätt att handlägga förpassningar och att i sammanhang därmed eu väsentlig minskning i antalet gränsstationer vid gränsen mot Norge måtte vidtagas. Däremot har styrelsen funnit hinder icke böra möta för att generaltullstyrelsen bemyndigades att på plats vid gränsen mot Norge eller Finland, där sådant syntes önskligt och funnes lämpligen kunna ske, för viss tid eller tills vidare uppdraga åt där stationerad gränsridare att verkställa tullbehandling under villkor, som av styrelsen bestämdes. Vad beträffar förslaget om befogenhet för generaltullstyrelsen att besluta om inrättande eller indragning .av gränsstationer ävensom att disponera över anslaget till arvoden åt tullexpeditionsföreståndare och gränsstationsföreståndare har styrelsen biträtt detsamma samt tillika hemställt om rätt att besluta rörande förflyttning av gränsstationer. Mot förslaget, att gränsinspektionerna i Funäsdalen och Medskogen måtte förändras till gränsstationer, varav komme att följa indragning av två gränsinspektors- och tre vaktfri ästartjänster, har styrelsen förklarat sig sakna anledning till erinran. Vad vidare angår de ifrågasatta namnförändringarna å gränsstationerna och deras föreståndare, har styrelsen också ansett de nuvarande benämningarna mindre lämpliga, enär de icke angåve stationernas egenskap att tillhöra tullverket; men då de i stället föreslagna benämningarna ki;nde åstadkomma förväxling med de för helt andra ändamål avsedda och annorlunda organiserade tullstationerna vid kusten och dessas föreståndare, funne styrelsen benämningarna »gränstullstationer» och gränstullstationsföreståndare» vara att föredraga. Vidkommande slutligen förslaget om gränsstationsföreståndarnas uppförande å ordinarie stat har styrelsen icke kunnat finna skäl för tillstyrkan av detsamma.

Att tilldela samtliga gränsridare rätt att ombesörja förtullningar och handlägga förpassningar finner jag icke tillrådligt. Denna utsträckning i gränsridarnas arbete skulle nämligen dels förrycka deras egentliga uppgift, dels ock sannolikt inom kort föranleda ökade kostnader för statsverket i form av bland annat särskild ersättning för verkställande av förtullnings- och förpassningsbestyren, utgifter för anskaffande av varu-

133 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

magasin och vågattiralj m. m. samt avlöning vid nya tjänster, som måhända torde behöva inrättas till förebyggande av att patrulleringsområdena hölles obevakade, medan i lagstridigt syfte tilläventyrs anordnade förtullningar försigginge. Det vore vidare enligt mitt förmenande föga välbetänkt att åt vilken gränsridare som helst, oavsett dennes erfarenhet och författningskunskap, anförtro handläggningen av de, enligt vad som upplysts, ofta ganska krävande förpassningsgöromålen eller den i viss män fordrande och stundom ömtåliga kontrollen över den transportmateriell, som över landgränsen införes för alt åter utföras.

Däremot anser jag lämpligt, att, därest trafiken visas kräva ytterligare förtullningsplatser utöver de nuvarande gränstullförvaltningarna och i förtullnings- och förpassningsgöromål tillräckligt insatta och eljest lämpliga gränsridare äro att på dessa platser tillgå, sådana gränsridare av generaltullstyrelsen tilldelas förtullnings- och förpassningprätt för viss tid eller tills vidare. Bestämmelser i denna riktning kunna lämpligen få sin plats bland de i § 44 tullstadgan intagna föreskrifter, utfärdade av Kungl. Maj:t.

Av detta mitt uttalande må emellertid icke härledas, att jag anser bibehållande av nuvarande eller inrättande av nya gränstullförvaltningar ej böra äga rum. Härutinnan har jag nämligen den åsikt, att å varje gränsort, där den utrikes varuförseln befinnes vara mera omfattande och konstant, gränstullförvaltning bör efter generaltullstyrelsens beprövande förefinnas. Tillräcklig anledning att bibehålla de nuvarande gränsinspektionerna såsom sådana förefaller mig knappast föreligga, varför jag tillstyrker deras förändring till gränsstationer.

I frågorna om disposition av anslaget till arvoden åt tullexpeditions- och gränsstationsföreståndare, om namnförändringar å gränsstationerna och deras föreståndare samt om uppförande å ordinarie stat av berörda föreståndare hyser jag samma uppfattning som generaltullstyrelsen.

Vidkommande chefskapet över gränsbevakningen, har kommissionen Chefskapet. föreslagit, att det system, som för närvarande gäller i Bohuslän och Jämtland samt vid riksgränsen mot Finland, eller att vederbörande tullförvaltare utöva sagda chefskap, måtte tillämpas även beträffande gränsbevakningen i Dalsland, Värmland och Dalarna, i vilka landskap chefskapet, såsom förut nämnts, handhaves av gränsbevakningschefen, vilkens tjänst alltså skulle indragas (I: sid. 129 o. f.). Som huvudskäl för detta förslag har kommissionen andragit, att denna organisationsform av chefskapet skulle leda till en dualism i så måtto, att de gränsridare,

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

som tillika vore gränsstationsföreståndare, i sin egenskap av gränsridare lydde under gränsbevakningschefen men i sin egenskap av gränsstationsföreståndare under vederbörande tullkamrar, vilka även handlade vissa gränsbevakningspersonalen vidkommande ekonomiska bestyr. Berörda förhållande, som redan nu Unge anses mindre tillfredsställande, bleve detta i än högre grad, därest, i enlighet med kommissionens förut omförmälda förslag, samtliga gränsridare erhölle förtullningsrätt och sålunda i visst hänseende komme att lyda under tullförvaltare. Såsom bidragande skäl har kommissionen åberopat, lämpligheten av att chefskapet över gränsbevakningen organiserades i samma form, som föreslagits för kustbevakningens del, ävensom att gränsbevakningschefstjänsten icke skulle bereda sin innehavare tillräcklig sysselsättning. — De tullförvaltare, vilka sålunda skulle utöva chefskap över gränsbevakningen, borde enligt kommissionens förslag till biträden därvid erhålla gränsbevakningsförmän, nämligen i större distrikt gränsöveruppsyningsmän och gränsuppsyningsmän, i mindre distrikt endast gränsuppsyningsmän.

Övervägande antalet gränsbevakningstjänstemän i Dalsland, Värmland och Dalarna, nämligen två gränsuppsyningsmän och femtioen gränsridare, hava i en till generaltullst}rrelsen ställd, tullkommissionen delgiven skrift (I: sid. 218 o. f.) gjort särskild framställning om bibehållande av gränsbevakningschefstjänsten men tillika ifrågasatt, att även gränsstationerna måtte läggas helt under gränsbevakningschefen.

Tullkommissionens förslag rörande gränsbevakningschefstjänsten har vidare avstyrkts av tulldirektören i Göteborg, gränsbevakningschefen, tullförvaltaren i Falun och Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening (U. I: sid. 23 o. f.). Sveriges tullmannaförening har ansett sig, då särskild framställning från gränsbevakningspersonalen i ämnet förelåge, sakna anledning yttra sig i frågan. Kommissionens förslag har däremot tillstyrkts av tullförvaltarna i Karlstad och Östersund.

Generaltullstyrelsen har förklarat sig icke övertygad om lämpligheten av den av tullkommissionen föreslagna överflyttningen på tullförvaltarna av det chefskap, som nu i Dalsland, Värmland och Dalarna utövades av eu särskild gränsbevakningschef (U- I: sid. 51 o. f.). Den isolerade och självständiga ställning, som gränsbevakningspersonalen intoge, samt de säregna förhållanden, vilka vore utmärkande för gränstrafiken, gjorde det enligt styrelsens mening till en nödvändighet, att chefen stode i livlig beröring med personalen och besutte största möjliga, på personlig iakttagelse grundade erfarenhet och kännedom om sagda förhållanden. Likformighet i avgörandet av uppkommande frågor angående gränstrafiken och enhetlighet i organisatoriska åtgärder vore ock av stor bety-

135 Kungl. Majds proposition Nr 330.

delse. För nämnda ändamål erfordrades emellertid, att chefskapet över gränsbevakningen vid ifrågavarande del av gränsen fortfarande utövades av en utav andra — och från vederbörandes synpunkt sett säkerligen viktigare — tjänstegöromål obunden tjänsteman. Vad beträffade tullkommissionens uttalande, att den nuvarande organisationen innebure en dualism, som redan för närvarande vore mindre tillfredsställande och under viss förutsättning bleve detta i än högre grad, saknade styrelsen kännedom om någon olägenhet av betydenhet, som skulle kunna tillskrivas nuvarande organisation av chefskapet, vilken länge ansetts erforderlig och även visat sig vara av stor nytta. Det av kommissionen vidare åberopade skäl för sitt förslag, att därigenom skulle vinnas överensstämmelse med den organisationsform, som kommissionen föreslagit för kustbevakningen, kunde styrelsen icke finna tillräckligt bärande. Kommissionens ytterligare uttalande, att gränsbevakningschefstjänsten icke kunde anses bereda sin innehavare tillräcklig sysselsättning, hade visserligen av en tillförordnad gränsbevakningschef uppgivits vara oriktigt; men styrelsen hölle dock för troligt, att uttalandet i viss mån kunde vara med verkligheten överensstämmande. Styrelsen hade därför också haft under övervägande, huruvida icke gränsbevakningschefens verksamhetsområde skulle kunna utvidgas, och därvid funnit att även gränsbevakningen i Bohuslän kunde läggas under gränsbevakningschefens befäl; en ytterligare utsträckning kunde knappast lämpligen ske. Någon förändring i annan riktning av nuvarande chefskap över återstående delar av rikets landgräns ville styrelsen icke heller ifrågasätta med hänsyn till det obet37dliga antalet posteringar därstädes och den jämförelsevis ringa omfattningen av vederbörande tullförvaltares tullkammargöromål. — Vad den ekonomiska sidan av saken beträffar, har styrelsen förmenat, att gränsbevakningschefstjänstens bibehållande komme att medföra snarare besparing än ökad utgift. En av kommissionen föreslagen gränsöveruppsyningsmanstjänst, i andra distriktet kunde nämligen då enligt styrelsens åsikt undvaras och två gränsuppsyningsmän i samma distrikt utan olägenhet erhålla skyldighet att tjänstgöra även såsom gränsridare, varjämte eljest sannolikt erforderlig förstärkning av personalen vid tullkamrarna, åtminstone den i Karlstad, borde kunna inbesparas.

Mot generaltullstyrelsens nyssnämnda förslag att inordna gränsbevakningen i Bohuslän under gränsbevakningschefens i Dalsland, Värmland och Dalarna chefskap har extra kommunalstämma i Lommelanda den 10 september 1920 uttalat sig. Enligt ett till Kungl. Maj:t den 29 september 1920 inkommet utdrag ur därvid hållet protokoll hava följande

Departementschefen.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330-

synpunkter varit avgörande för stämmans ståndpunkt till den sålunda föreslagna anordningen:

»En dylik anordning bleve opraktisk och komme att förorsaka den trafikerande allmänheten stora olägenheter. Att i denna kommun, som ligger mitt för Fredrikshald, är stor trafik med Norge framgår därav, att tullverket inom kommunen har åtta tulltjänstemän posterade på olika platser. Och då kommunen har direkta telefonförbindelser med Strömstad, är det nu lätt atf vid tulltjänstemäns och trafikanters ofta olika tolkningar av tullförfattningarna hänvända sig till tullförvaltaren i Strömstad. Att telefonledes vända sig till gränsbevakningschefen i det avlägsna Karlstad komme att taga för lång tid i anspråk. Dessutom torde det dröja länge, innan en chef, boende så långt borta, kan bli insatt i de säregna trafikförhållandena (blandad sjö- och landsvägstrafik) vid Svinesund och Idefjorden.»

Kommunalstämman har med hänsyn till det nu anförda såsom sin önskan uttalat, att gränsbevakningen i Bohuslän fortfarande måtte få lyda under tullförvaltaren i Strömstad.

Slutligen har Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift av den 9 december 1920 såsom sin åsikt uttalat, att, huru än gränsbevakningen organiserades — vare sig chefskapet anförtroddes, såsom tullkommissionen föreslagit, åt respektive tullförvaltare eller, på sätt generaltullstyrelsen ansett lämpligt, åt en gränsbevakningschef — det borde noga tillses, att full enhetlighet i fråga om chefskapet över densamma genomfördes.

Innan jag yttrar mig över de olika förslagen till anordnande av chefskapet över gränsbevakningen, ber jag få efter generaltullstyrelsens uppgifter lämna en kortfattad redogörelse för den historiska utvecklingen av chefskapet över gränsbevakningen vid gränsen mot Norge. Enligt tullverkets tjänstgöringsreglemente av den 1 oktober 1831 skulle gränsbevakningen utövas av gränsridare, som lydde under vederbörande gränstullkamrar. Dessa skulle till närmaste biträde vid handhavandet av bevakningen å gränstullinjen hava bevakningskontrollörer, vilka det ålåge att, var inom sitt distrikt, under flitiga patrulleringar icke blott själva nitiskt vaka emot överträdelser av tullförfattningarna utan ock utöva ett verksamt inseende å underlydande gränsridare, att de med tillbörlig noggrannhet och drift fullgjorde sina tjänståligganden. Enligt 1833 års stat utgjordes gränsbevakningspersonalen vid nu ifrågavarande del av riksgränsen, från och med Bohuslän till och med Jämtland, av tillhopa tjuguen gränsridare och tre bevakningskontrollörer. I sammanhang med upphävande av gällande in- och utförselförbud, borttagande av utförseltullar och övriga ändringar i tullagstiftningen blev år 1866 beslut fattat om indragning av gränsbevakningen i Jämtland, Härjedalen

137 Kungl. Ma/.ts proposition Nr 330.

och Dalarna; men vid slutet av 1880-talet uppstod till följd av den då genomförda förändringen i rikets tullpolitik behov av förstärkning av bevakningen vid gränsen, vilket behov emellertid ända till år 1899 tillgodosågs uteslutande medelst extra personal. De inom Ålvsborgs, Värmlands och Kopparbergs län belägna delarna av västra gränsen befunnos vara ur bevakningssynpunkt synnerligen viktiga, i följd varav ej blott den övervägande delen av bevakningsstyrkan vid nämnda gräns blev förlagd inom dessa län utan ock särskilt bevakningsbefäl därstädes ansågs erforderligt, så att, jämväl efter det bevakningskontrollörstjänsterna i allmänhet indragits, eu för denna del av gränsen avsedd dylik tjänst bibehölls. Under hänvisning därtill föreslog 1900 års tullstatskommitté, att denna bevakningskontrollörstjänst skulle ersättas med en direkt under generaltullstyrelsen lydande gränsbevakningschefstjänst, vars innehavare skulle utöva befäl över gränsbevakningen i Dalsland, Värmland och Dalarna, en anordning, som också blev genomförd vid 1904 års omreglering av tullverkets stater och alltsedan dess ägt bestånd.

Vad härefter beträffar de nu framkomna förslagen, vill jag först framhålla, att jag icke är böjd för att tillstyrka ett förslag, som avser att på tullförvaltare överflytta omfattande göromål, vilka fälla utom den egentliga tullkammarverksamheten. Vad som vid gränsbevakningsorganisationens uppbyggande måste ytterst eftersträvas, är att i möjligaste mån öka bevakningens intensitet; och vid sådant förhållande finner jag det ur allmän organisatorisk s}rnpunkt riktigast att anförtro bandhavandet av uppsikten å gränsbevakningen åt en från ovidkommande göromål helt befriad, fackutbildad person, vilken har möjlighet att oförtövat och med på erfarenhet grundad sakkunskap ingripa, därest bevak- , ningsförhållandena icke noga anpassas efter inträffande förändringar i trafiken över gränsen.

Denna grundsats borde enligt mitt förmenande helst tillämpas beträffande rikets hela gränsbevakning liksom i stort sett ifrågasatts vad angår kustbevakningen. Särskilda omständigheter föranleda mig emellertid att åtminstone icke för närvarande yrka på en anordning med särskilt chefskap annorstädes, än där ett dylikt system nu tillämpas, nämligen i Dalsland, Värmland och Dalarna, varest en särdeles livlig gränstrafik lärer försiggå. I fråga om gränsbevakningen i Strömstads tullkammardistrikt synas sådana säregna gränsförhållanden vara rådande inom distriktet, att det åtminstone icke ur enhetlighetssynpunkt kan anses vara av särskilt värde att, såsom generaltullstyrelsen satt i fråga, få sagda gränsbevakning underordnad gränsbevakningschefen i berörda landskap. Att åter hänföra bevakningen inom distriktet under ett allenast Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 18

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

för denna avsett chefskap måste bliva alltför oekonomiskt med avseende därå, att enligt vad jag inhämtat bevakningsstyrkan vid ifrågavarande del av gränsen består av endast elva smärre posteringar, sammanträngda inom ett jämförelsevis litet område. Det återstår alltså ej annat än att låta annan tulltjänsteman omhänderhava chefskapet i distriktet vid sidan om sin huvudsakliga sysselsättning. Med avseende därå, att kommunikationerna utmed bohuslänska gränsen lära vara så pass bekväma, att, såsom erfarenheten visat, tullförvaltaren i Strömstad kan, utan att övriga med hans tjänst förenade åligganden behöva eftersättas, utöva en ganska effektiv tillsyn å bevakningsposteringarna vid nämnda gräns, synes mig hinder icke böra ovillkorligen möta för hans bibehållande tills vidare vid sitt hittillsvarande chefskap över gränsbevakningen inom Strömstads tullkammardistrikt. Vad vidare angår chefskapet över gränsbevakningen i Härjedalen, när sådan blir erforderlig, samt i Jämtland och södra Lappland, synes utövandet av detta kunna på liknande sätt fortfarande uppdragas åt tullförvaltaren i Östersund. Därest särskild gränsbevakningschef för dessa landsdelar anställdes, skulle nämligen denne få en till antalet alltför ringa personal under sitt befäl; om åter gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarna finge övertaga chefskapet jämväl över bevakningen vid ifrågavarande nordligare delar av gränsen, komme denne uppenbarligen att till följd av tjänstgöringsområdets väl stora utsträckning hindras från att ägna den stora gränsbevakningsstyrkan i de sydligare landskapen den oavlåtliga tillsyn, som den livligare trafiken och den större risken för statsverkets intressen därstädes måste påkalla. Här ifrågakomna chefskap bör av tullförvaltaren i Östersund kunna även i fortsättningen tills vidare utövas tillfredsställande med hänsyn därtill, att de inre tullgöromålens omfattning vid tullkammaren i nämnda stad ej lärer vara alltför betydande. Beträffande slutligen chefskapet över gränsbevakningen vid finska gränsen torde få framhållas, att Haparanda tullkammare för närvarande kan anses såsom förnämligast en kust- och gränsbevakningsexpedition för finska gränsen; vid sådant förhållande vill det synas mig, som om man redan kommit det system för chefskapet, som jag principiellt finner äga företräde framför andra föreslagna, så nära, att en överflyttning av det enligt uppgift hittills ändamålsenligt fungerande chefskapet över bevakningen vid landgränsen mot Finland från tullkammarens chef till en särskild gränsbevakningschef icke kan anses behövlig.

Ehuru jag således förordar bibehållande i princip av de hittillsvarande anordningarna rörande chefskapet över de olika bevakningsstyrkorna vid rikets landgräns, finner jag likväl i visst avseende anled-

139 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

ning till erinran mot en av dessa. Jag syftar härmed på den dualism, som enligt vad från flera hål påpekats, för närvarande råder i tullorganisatoriskt hänseende i Dalsland, Värmland och Dalarna därigenom, att en del administrativa och ekonomiska bestyr, som röra härvarande gränsbevakning, ankomma på tullkamrarna i Karlstad och Falun att utföra. Borttagande av denna dualism, som visserligen av generaltullstyrelsen ansetts icke föranleda någon egentlig olägenhet, måste emellertid enligt min åsikt vara att eftersträva. Såvitt jag kan finna, bör detta kunna ske genom att på gränsbevakningschefen överflytta ej mindre de å tullkamrarna nu handlagda kamerala bestyr för gränsbevakningspersonalen än även de göromål, som härflyta av vissa gränsbevakningstjänstemäns uppdrag såsom gränsstationsföreståndare. Härigenom skulle ock vinnas, att den arbetsbrist, som uppgivits stundom förefinnas å gränsbevakningschefsexpeditionen, av allt att döma ej vidare behövde uppstå. Detta system, vilket generaltullstyrelsen förklarat sig föredraga framför tullkommissionens förslag i ämnet, anser jag mig så mycket hellre kunna anbefalla, som utsikt till besparing för statsverket synes kunna förväntas, därest detsamma tillämpas. Besparingen bör kunna bliva ganska betydande vid jämförelse såväl med nuvarande ordning som med kommissionens förslag. Jag förutsätter därvid, dels att ungefär samma resekostnader sammanlagt uppkomma för de båda tullförvaltarna som för gränsbevakningschefen allena, varför berörda kostnader ej medräknats, dels att den kammarskrivare, vilken givetvis måste bliva behövlig för utförande av bland annat de löpande kontorsgöromålen å gränsbevakningschefsexpeditionen, förflyttas från exempelvis tullkammaren i Karlstad, dels ock att de två av kommissionen föreslagna gränsuppsyningsmännen i Dalsland och Värmland skola genom den av generaltullstyrelsen föreslagna utvidgade tjänstgöringsskyldigheten kunna ersätta jämväl två gränsridare. Räknas med högsta nuvarande normala avlöningar, ställa sig de jämförbara årskostnaderna sålunda: a) för närvarande: en gränsbevakningschef 6,000 kronor, ett skrivbiträde åt denne högst 400 kronor, resekostnadsanslag åt tullförvaltarna i Karlstad och Falun för inspektion av gränsstationerna 1,500 kronor eller sammanlagt 7,900 kronor; b) enligt kommissionens förslag: en gränsöveruppsyningsman 3,500 kronor, två gränsridare 3,600 kronor och en kammarskrivare, som ytterligare torde, efter vad som från visst håll påpekats, bliva behövlig för tullkammarens i Karlstad behov, 4,000 kronor eller tillhopa 11,100 kronor; samt c) enligt mitt förslag: en gränsbevakningschef 6,000 kronor.

Jag hemställer alltså beträffande chefskapet vid gränsbevakningen,

140 Distrikt; posteringar m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

att detta måtte utövas i fråga om gränsbevakningen i Dalsland, Värmland och Dalarna av en särskild gränsbevakningschef men beträffande gränsbevakningen i övrigt av vederbörande tullförvaltare;

att på bemälda gränsbevakningschef måtte från respektive tullkamrar överflyttas såväl de kamerala bestyren för gränsbevakningspersonalen som ock alla de göromål, som kunna härflyta av vissa gränsridares tjänstgöring såsom gränsstationsföreståndare; samt

att gränsbevakningschefen måtte, med indragning av det honom för närvarande tillhandahållna arvodet till skrivbiträde ävensom av en av kammarskrivartjänsterna vid tullkammaren i Karlstad, såsom biträde erhålla en kammarskrivare.

Såsom i det föregående omnämnts, har tullkommissionen tänkt sig, att rikets landgräns skulle uppdelas i fem gränsbevakningsdistrikt, omfattande: det första Bohusläns gräns mot Norge, det andra Dalslands och Värmlands gräns mot Norge, det tredje Dalarnas gräns mot Norge, det fjärde Härjedalens, Jämtlands och södra Lapplands gräns mot Norge samt det femte riksgränsen mot Finland. Inom dessa distrikt skulle finnas respektive 8, 20, 6, 10 och 51 posteringar, av vilka sistnämnda 3 skulle bliva endast vinterposteringar (I: sid. 180 o. f.). För gränsbevakningens behov skulle anskaffas sammanlagt 8 tullbåtar av typ II, 10 snipor med och 10 utan motor samt 5 roddbåtar med motor ävensom 105 cyklar och omkring 200 par skidor, vartörutom 35 befattningshavare vid gränsbevakningen skulle tilldelas hästlega. Gränsbevakningspersonalen1 skulle utgöras av 2 gränsöveruppsyningsmän (därav 1 j Bohuslän och 1 vid gränsen mot Finland), 10 gränsuppsyningsmän (därav 1 i Bohuslän, 2 i Dalsland och Värmland, 1 i Dalarna, 1 i Jämtland och 5 vid gränsen mot Finland) samt 188 gränsridare (därav 15 i Bohuslän, 45 i Dalsland och Värmland, 8 i Dalarna, 11 i Härjedalen, Jämtland och södra Lappland samt 109 vid gränsen mot Finland).

Det må här erinras om, att rikets landgräns för närvarande är i gränsbevakningshänseende uppdelad på enahanda sätt, som tullkommissionen föreslagit, dock att Dalsland, Värmland och Dalarna äro, såsom tidigare omnämnts, i så måtto sammanförda, att därvarande gränsbevakningspersonal underordnats en gemensam chef. De fasta posteringarnas antal uppgår till respektive 11, 20, 6, 6 och 49. Anslagen till motorbåt-, båt- och hästlegor samt resekostnader äro inom de fem

1 För bättre jämförelses skull begagnas i den här lämnade redogörelsen de nuvarande tjänstetitlarna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 141

distrikten till antalet respektive 21, 54, 9, 11 och 39. Den nuvarande ordinarie gränsbevakningspersonalen utgöres av, förutom gränsbevakningsehefen, 1 gränsöveruppsyningsman (vid gränsen mot Finland), 9 gränsuppsyningsmän (därav 1 i Bohuslän, 1 i Dalsland och Värmland, 1 i Dalarna, 1 i Jämtland och 5 vid gränsen mot Finland) samt 183 gränsridare (därav 14 i Bohuslän, 46 i Dalsland och Värmland, 8 i Dalarna, 6 i Jämtland och 109 vid gränsen mot Finland).

Enligt generaltullstyrelsens hemställanden vid granskningen av tullkommissionens förslag till gränsbevakningens omorganisation skulle hittillsvarande distriktsindelning visserligen bibehållas men samtliga södra distrikt till och med Dalarna, såsom förut nämnts, underordnas en särskild gränsbevakningschef. I fråga om kommissionens förslag rörande gränsbevakningens posteringar, båtmateriell, cyklar, skidor och hästlegor har generaltullstyrelsen, som förutsatt, att beslutanderätten i dylika ämnen fortfarande skulle ankomma på styrelsen, ansett något yttrande över dessa förslag, vilka styrelsen vid en blivande omorganisation komme att ägna sin uppmärksamhet, icke nu vara erforderligt. Gränsbevakningspersonalen skulle enligt styrelsens förslag, frånsett gränsbevakningschefen, bestå av 1 gränsöveruppsyningsman (vid gränsen mot Finland), 10 gränsuppsyningsmän (därav 1 i Bohuslän, 2 i Dalsland och Värmland, 1 i Dalarna, 1 i Jämtland och 5 vid gränsen mot Finland) samt 199 gränsridare (därav 19 i Bohuslän, 52 i Dalsland och Värmland, 8 i Dalarna, 11 i Härjedalen, Jämtland och södra Lappland samt 109 vid gränsen mot Finland).

I sammanhang härmed torde böra erinras om, att enligt tullkommissionens av generaltullstyrelsen och mig biträdda förslag indragning skulle ske av å lokaltullförvaltningens stat uppförda 2 gränsinspektorstjänster (1 i Medskogen och 1 i Funäsdalen) samt 3 vaktmästare änster av klass 3 (1 i Medskogen och 2 i Funäsdalen).

Mot det från alla håll förordade bibehållandet av nuvarande distriktsindelning vid gränsbevakningen har jag, som förut framlagt min uppfattning i fråga om chefskapet för respektive distrikt, ej anledning till erinran. Vid granskning av tullkommissionens förslag till posteringar samt de av vederbörande lokala tullmyndigheter gjorda invändningar mot detsamma (U. I: sid. 27 o. f.) har jag däremot funnit vissa förändringar i de ifrågasatta antalen och förläggningarna av posteringarna inom distrikten möjligen böra ifrågakomma. Jag har emellertid icke ansett rådligt eller behövligt att i närvarande stund närmare angiva, varuti dessa förändringar borde bestå; den ingående undersökning i saken, som generaltullstyrelsen lärer i sinom tid företaga, skall, förutsätter

Departements-

chefen.

142 Personalen.

Tjänstetitlar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

jag, med utgångspunkt från vad i ämnet hittills utretts, bliva så omsorgsfullt verkställd, att statsverkets och i görligaste mån jämväl tullpersonalens intressen skola varda behörigen tillgodosedda vid dessa frågors slutliga avgörande, vilket måste anses bero på styrelsen. Ej heller finner jag mig här böra i fråga om tjänstemateriellen ingå i närmare granskning av tullkommissionens förslag, då generaltullstyrelsen förklarat sig ämna vid bestämmande i de särskilda fallen av densamma åt detta förslag ägna uppmärksamhet. Dock vill jag här framhålla, att det enligt mitt förmenande icke är lämpligt eller behövligt att fastställa vissa typer å båtmateriellen för gränsbevakningen redan nu, innan arten av kustbevakningens båtmateriell blivit bestämd; gränsbevakningens ifrågavarande materiell synes mig nämligen böra om möjligt vara av samma beskaffenhet som motsvarande materiell för kustbevakningen. I fråga om gränsbevakningspersonalens antal har jag redan i annat sammanhang uttalat mig till förmån för generaltullstyrelsens förslag i ämnet, vilket i stort sett innebär ett upptagande på ordinarie stat av den ordinarie och extra ordinarie gränsbevakningspersonal, som under senare normala tider visat sig behövlig.

De nuvarande benämningarna å tulltjänstemän av olika tjänstegrader hava av tullkommissionen ansetts höra i flera fall förändras. Beträffande tjänstemännen hos generaltullstyrelsen äro förändringarna mindre omfattande. Så skulle benämningarna vaktmästare och förste vaktmästare ersättas med uppsyningsman av klass 2 och överuppsyningsman av klass 2 för erhållande av samma titlar som för motsvarande befattningshavare vid lokaltullförvaltningen; benämningen revisor och bokhållare skulle utbytas mot den kortare titeln revisor eller i ett fall i anledning av tjänstens besättande med person med lägre kompetens mot titeln materialförvaltare; i stället för förste aktuarie såsom beteckning för föreståndaren för generaltullstyrelsens revisionsbyrås statistiska avdelning skulle användas benämningen chef för statistiska avdelningen; benämningen sekreterare skulle i samband med tjänstens uppflyttning i högre lönegrad ersättas med förste sekreterare; en ny titel kustbevakningsinspektör skulle tillkomma; varjämte de kvinnliga biträdesbefattningarnas tjänsteställning skulle betecknas med klasser i stället för såsom vanligen nu grader. — Vad åter angår tjänstemännen vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen äro förändringarna mera betydande. Den mest genomgripande av dessa är, att de nuvarande benämningarna kustroddare och kustvakt, gränsridare

143 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

samt vaktmästare skulle ersättas med respektive benämningarna kustuppsyningsman, gränsuppsyningsman samt uppsyningsman av klass 2 och klass 1. Såsom eu följd härav skulle de nuvarande kustuppsyningsmännen, gränsupps3rniugsmännen och uppsyningsmännen i stället benämnas kustöveruppsyningsman, gränsöveruppsyningsman och överuppsyningsman av klass 2 samt de nuvarande kustöveruppsyningsmännen, gränsöveruppsjmingsmännen och överuppsyningsmäimen behålla sina nuvarande benämningar med tillägget »av klass 1». I övrigt innebär tullkommissionens folkslag endast den förändring, alt cheferna för tullkameralkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle benämnas överinspektörer i stället för tullförvaltare. I fråga om överkontrollörer, tullförvaltare och överinspektörer skulle klassbeteckningen bibehållas.

Mot vad tullkommissionen sålunda ifrågasatt har generaltullstyrelsen haft en del erinringar att göra (U. IV: sid. 83 o. f.). Rörande de lägre tjänstegraderna har styrelsen sålunda anfört följande:

»Förslaget om införandet av benämningen uppsyningsman å de lägsta tjänstegraderna inom lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen — vilket förslag framställts huvudsakligen för att den nuvarande titeln vaktmästare skulle, i tullverket liksom i andra verk, kunna avskaffas — kan styrelsen — — — — — icke helt och hållet biträda. Sagda benämning synes styrelsen icke lämpligen böra komma till användning vare sig för de tjänstemän vid lokalförvaltningen, som förrätta enklare bevakningsgöromål (kommissionens uppsyningsman av klass 2), eller för de lägsta befattningshavarna vid kustbevakningen, de nuvarande kustroddarna och kustvakterna, vilka skulle enligt kommissionens förslag sammanföras i en tjänstegrad under benämningen kustuppsyningsmän men enligt styrelsens förslag fortfarande hållas åtskilda. För nyssnämnda kategori av tjänstemän vid lokalförvaltningen föreslår generaltullstyrelsen, som jämväl anser, att vaktmästartiteln icke bör bibehållas, benämningen tillsyningsman; för de två lägsta graderna vid kustbevakningen, kustroddare och kustvakt, anser styrelsen benämningarna kustvakt och förste kustvakt lämpligen kunna komma till användning. Benämningen uppsyningsman skulle alltså enligt styrelsens mening förbehållas de tjänstemän vid lokalförvaltningen, vilka hava att bestrida de viktigare av de nuvarande vaktmästarnas göromål, ävensom de nuvarande gränsridarna, vilkas tjänstutövning klav den beskaffenhet, att titeln uppsyningsman synes väl berättigad.

En enligt generaltullstyrelsens mening vägande invändning mot den av kommissionen föreslagna titulaturen för tjänstemän i befälsställning inom de lägre tjänstegraderna är den, att tjänstemän, vilka intaga en överordnad ställning till och utöva befäl över andra tjänstemän, skulle hava samma benämning som dessa senare, i det att den enda skillnaden skulle vara de olika tilläggen 'av klass 1’ och 'av klass 2’ — tillägg, vilka givetvis icke kunna tänkas komma till användning i tjänsten eller i det dagliga livet i allmänhet. Så skulle förhållandet bliva med kustöveruppsyningsman, gränsöveruppsyningsman och överuppsyningsman av klasserna 1 och 2. Till förekommande härav synes vid gränsbevakningen böra införas be-

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 380.

nämningen gränsöveruppsyningsman för de nuvarande gränsuppsyningsmännen och benämningen gränsinpektor för gränsöveruppsyningsmannen; vid lokalförvaltningen torde benämningarna överuppsyningsman och tullinspektor böra träda i stället för de nuvarande benämningarna uppsyningsman och överuppsyningsman. Vid kustbevakningen däremot skulle, då titeln uppsyningsman är avsedd att fortfarande användas endast för tjänstemän i verklig befälsställning, något behov av ändring i benämningarna kustuppsyningsman och kustöveruppsyningsman icke förefinnas.»

Härjämte har generaltullstyrelsen föreslagit, att innehavarna av en för tjänstemän av grupp II avsedd ny tjänst vid lokalförvaltningen, med vilken skulle vara förbundna dels sådana tullbehandlingsgöromål, för vilkas bestridande kompetens såsom tjänsteman av grupp I icke ansåges erforderlig, dels ock ej alltför enkla kamerala göromål av enahanda beskaffenhet, skulle benämnas assistenter. 1 detta sammanhang har styrelsen anmärkt, att i alla de fall, då sådant lämpligen kunde ske, framför tjänstetiteln borde sättas stavelsen »tull».

I fråga om de högre tjänstegraderna har generaltullstyrelsen ansett följande ändringar i tullkommissionens förslag böra vidtagas till undvikande i största möjliga män av klassbeteckning och för bättre angivande av tjänstemännens ställning och placering. Overkontrollörer av klass 2 skulle enligt kommissionens förslag finnas anställda vid tullkameralkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö, vid tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm och Göteborg samt vid vissa större tullkamrar. Därest ett styrelsens förslag i ämnet bleve godtaget, skulle överkontrollörer av klass 2 dessutom finnas vid tullbevakningsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt styrelsens meningborde ifrågavarande vid nämnda tullbevakningsinspektioner anställda tjänstemän, vilkas förnämsta uppgift bleve att utöva tillsyn över anbefallda bevakningsanordningar och bevakningens effektiva uppehållande, benämnas tullbevakningsinspektör; för de övriga ansåge styrelsen titeln tullöverkontrollör böra komma till användning. Vidare borde byråassistenterna med hänsyn till arten av deras huvudsakliga verksamhet erhålla benämningen byråinspektör. Overkontrollörer av klass 1, vilka skulle förekomma vid tulldirektörsexpeditionerna och tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, borde benämnas, de förra tulldirektörsassistent och de övriga, vilkas verksamhet huvudsakligen bleve av inspekterande art, tullinspektör. För överinspektörer av klass 2, vilka skulle finnas anställda såsom chefer å tullkameralkontoren och tullbevakningsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö borde åter användas beteckningarna tullkontorschef respektive tullbevaknings-

145 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

chef. Slutligen skulle överinspektörerna av klass 1, anställda såsom chefer vid tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, benämnas tullöverinspektör.

I anledning av vad sålunda förekommit hava framställningar till Kungl. Maj:t inkommit dels den 14 september 1920 från Svenska telegraftjänstemännens förening, dels den 28 oktober 1920 från tull direktören i Göteborg genom generaltullstyrelsen, dels ock den 10 december 1920 från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening. För innehållet i dessa framställningar må lämnas följande redogörelse.

Svenska telegraftjänstemännens förening, vilkens uppfattning i ämnet telegrafstyrelsen den 13 oktober 1920 förklarat sig dela, har anhållit, att tjänstetiteln tullassistent icke måtte tilldelas innehavarna av den nyss berörda, för tjänstemän av grupp II avsedda nya tjänsten vid lokalförvaltningen, enär denna titel kunde i fråga om kompetens och löneställuing föranleda förväxling till vederbörande telegraftjänstemäns nackdel- med den inom telegrafverket sedan ålder befintliga tjänstegruppen assistenter. Till närmare belysande härav har föreningen erinrat, att för antagning till extra ordinarie telegrafassistent fordrades antingen studentexamen samt därutöver praktiskt taget ettårig utbildning vid telegrafverkets stationer och undervisningsanstalt eller ock realskoleexamen med i motsvarande grad förlängd vidare utbildning inom verket, medan för antagning till tullassistent tilltänkts betydligt lägre kompetens; att telegrafassistenttjänsten vore en begynnelsetjänst, från vilken det högre stationsbefälet rekryterades, under det att tullassistenttjänsten finge antagas i regel bliva sluttjänst för befattningshavare med lägre kompetens; samt att telegrafassistenten vore placerad i åttonde lönegraden, medan för tullassistenten föreslagits sjunde lönegraden.

Tulldirektören i Göteborg har hemställt, att benämningarna tillsyningsman, tullinspektor och tullkontorschef måtte utbytas mot lämpligare sådana. I detta avseende har tulldirektören ifrågasatt, att den förstnämnda, vilken till särskiljande från likalydande titlar inom huvudsakligen kommunala institutioner måste fullständigas med förstavelsen »tull», måtte ersättas med den mera lättuttalade och fullt betecknande titeln tullbevakare eller alternativt tullnär eller tullman. Benämningen tullinspektor borde åtminstone vid lokalförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö förändras till förste överuppsyningsman för att icke förväxlas med de för högre befattningshavare därstädes avsedda titlarna tullinspektör och tullbevakningsinspektör. Beträffande till sist benämningen tullkontorschef borde denna såsom vilseledande och för Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft■ (Nr 330.) 19

Departements-

chefen.

146 Knngl. Maj:ts proposition Nr 330.

vederbörande tjänstebefattning nedsättande icke godtagas utan den hittillsvarande av trafikanter och tulltjänstemän värderade gamla titeln tullförvaltare i stället bibehållas.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening slutligen, vilken vad angår benämningen tullkontorschef intagit samma ståndpunkt som tulldirektören i Göteborg och beträffande titeln tillsyningsman likaledes funnit densamma av många skäl olämplig, har till förebyggande av uppstående förväxling mellan benämningarna tullinspektor och tullinspektör givit det uppslag, att den senare benämningen borde utbytas mot tullöverkontrollör av klass 1, varav borde följa, att den av generaltullstyrelsen föreslagna titeln tullöverkontrollör utökades med orden »av klass II». Härförutom har föreningen i samband med ett förslag om viss inskränkning i den tilltänkta omfattningen av tullassistenternas arbete framhållit att dessa tjänstemän hellre borde benämnas tullöveruppsyningsmän.

Innan jag närmare angiver min ställning till de olika förslagen i titelfrågan, vill jag förete en genom min försorg upprättad jämförande sammanställning av benämningarna å tulltjänster för närvarande, enligt tullkommissionens av de kustbevakningssakkunniga i vissa avseenden kompletterade förslag samt enligt generaltullstyrelsens förslag:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

1 En bland de kustbevakningssakkunniga har föreslagit vidståendo av.generaltullstyrelsen tillstyrkta titel. * De kustbevakningssakkunniga hava föreslagit vidstående av generaltullstyrelsen framlagda förslag.

149 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Särskilt vid granskningen av denna sammanställning har jag fått det intryck, att generaltullstyrelsens förslag i förevarande fråga, i vad det avser annan än kustbevakningspersonal, på det hela taget äger beaktansvärda fördelar framför det av tullkommissionen framlagda samt även för sig sett är tilltalande. I övervägande antalet fall kan jag därför biträda förstberörda förslag i angiven del. För de avvikelser från detta förslag, vilka jag anser böra göras dels på grund av mot detsamma framkomna erinringar, som jag funnit befogade, dels av andra anledningar, torde jag få lämna följande redogörelse.

Beträffande först titlarna för personalen hos generaltullstyrelsen finner jag av skäl, som i annat sammanhang framläggas, den nuvarande titeln sekreterare icke böra utbytas mot förste sekreterare. Benämningen chef för statistiska avdelningen synes mig visserligen något otymplig; men med hänsyn till att en motsvarande titel för tjänsteman i liknande ställning redan förefinnes vid statens järnvägar, har jag icke ansett behövligt att framlägga förslag till ändring av ifrågavarande benämning. De kvinnliga befattningshavarna hos generaltullstyrelsen, liksom ock vid lokalförvaltningen, böra enligt min mening tilldelas enahanda titlar, som motsvarande befattningshavare redan bära vid kommunikationsverken och komma att innehava vid åtskilliga andra centrala ämbetsverk samt statsdepartementen. Benämningarna kvinnliga biträden av klass 1, av klass 2 och av klass 3 böra således ersättas med respektive titlarna kontorsskrivare, kanslibiträde och kontorsbiträde. De inom betjäntgraden hos styrelsen föreslagna titlarna tullöveruppsyningsman och tillsyningsman, vilka synbarligen tillkommit på grund av att de befattningar, som dessa titlar avse, föreslagits skola upptagas å lokalförvaltningens stat. synas mig för likformighets skull och då jag anser sådant upptagande icke tillrådligt böra utbytas mot de inom nyssberörda verk och departement för innehavare av dylika befattningar avsedda benämningarna förste expeditionsvakt och expeditionsvakt.

Vad härefter rörer titlarna för personalen vid tullverkets lokalförvaltning och gränsbevakning finner jag till en början de framställda anmärkningarna mot titeln tullkontorschef böra beaktas. Att, såsom i samband med anmärkningarna föreslagits, återgå till titeln tullförvaltare för de befattningshavare, som skulle benämnas tullkontorschef, nämligen föreståndarna för tnllkameralkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö, förefaller mig dock icke välbetänkt. Vid det förhållande att tullförvaltare utgör och fortfarande skulle utgöra titeln å föreståndaren för hela tullförvaltningen i rikets städer i allmänhet, synes samma titels användande för allenast en avdelning av tullförvaltningen i de tre nyss

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

uppräknade städerna vara ur organisatorisk synpunkt olämpligt. Vid valet av en ny benämning å ifrågavarande avdelningschef har jag, efter det chefen för tullverket fått tillfälle yttra sig i frågan, stannat för titeln tullkommissarie, en motsvarighet till bland annat telegrafkommissarie. Påpekandena, att titlarna tullinspektör och tullinspektor med lätthet kunna förväxlas, synas mig även förtjäna uppmärksamhet. Till förebyggande av en sådan förväxling torde den hittills för vissa tjänstemän av högre grad men hädanefter för tjänstemän med lägre kompetens avsedda titeln tullinspektor böra utbytas, förslagsvis mot tullmästare, en benämning, som under hand tillstyrkts av chefen för tullverket och som bland kommunikationsverkens tjänstebeteckningar äger sin motsvarighet i ledningsmästare, verkstadsmästare, stationsmästare o. s. v. I analogi härmed synes titeln gränsinspektor böra förändras till gränstullmästare. Med anledning vidare av de enligt min åsikt icke oberättigade erinringarna mot titeln tullassistent har jag sökt finna en benämning, som bättre svarar mot den tjänsteställning, sagda titel avser att angiva; och har jag därvid, jämväl efter hörande av tullverkets chef, ansett den hittills icke föreslagna titeln tullkontorist kunna förordas. Denna senare titel har, liksom förhållandet sedan äldre tider varit och alltfort komme att bliva i fråga om titeln kammarskrivare, funnits kunna användas såsom beteckning å tjänsteman vare sig denne för tillfället har sin verksamhet förlagd till tullkameralkontoret (tullkammaren) eller annan avdelning av tullförvaltning. Anmärkningarna mot benämningen tillsyningsman synas mig slutligen icke sakna allt berättigande. Benämningen är knappast tillräckligt utmärkande och kan måhända giva anledning till sammanblandning med titeln tulluppsyningsman. Förslag har också framkastats, att utbyta tillsyningsman mot viss annan benämning. Med hänsyn därtill, att representanter för tulltjänstemännen av lägre grad, vilka fått kännedom om förslaget, under hand framfört önskemål, att detsamma icke måtte vinna tillstyrkan, vill jag emellertid ej hemställa om en ändring i den föreslagna riktningen.

Olikheterna mellan generaltullstyrelsens och mitt förslag framgå av följande översikt:

Kungl. Majds proposition Nr 330.

151 För vindel lättande o.v jämförelser mellan olika förebragta förslag' rörande personalen kommer jag att i det följande använda de av mig sålunda föiordade tjänstetitlar, även där förslagen upptaga andra sådana.

Vad angår titlarna för den vid kustbevakningen anställda personalen, däribland utöver vad förut nämnts även överuppsyningsman och vaktmästare _ (å kustbevakningsångare), torde de hittills' använda böra bibehållas tills vidare i avvaktan på den blivande omorganisationen avnämnda bevakning-.

Vid lämnande av den sammanfattande översikten av tullkommissionens förslag angående tullverkets omorganisation omnämndes, att tullkommissionen såsom allmänna grundsatser rörande personalstyrkan inom tullverket och rekryteringen av densamma uttalat (II: sid. 323 o. f.), att den personal, varav tullverket hade stadigvarande behov året om, borde uppföras å ordinarie stat samt att det tidvis förekommande behovet av därutöver ökade arbetskrafter borde täckas dels genom beordrande av personal från annan ort, dels genom tillfälligt anställande av aspiranter och extra ordinarie tjänstemän, från vilkas led den ordinarie personalen skulle rekryteras. Tillika redogjordes för de huvudsakliga delarna a,v tullkommissionens förslag i fråga om aspiranternas och de extra ordinarie tjänstemännens antagning, utbildning och avlöningsförhållanden (II: sid. 327 o. f.). Vidare meddelades, att enligt tullkommissionens förslag (II: sid. 332 o. f.) för fortsatt utbildning av tulltjänstemannen skulle anordnas särskilda kurser.

I samband härmed angavs i korthet den ställning, generaltullstyrelsen intagit till dessa spörsmål (U. II: sid. 219 o. f.). Vad särskilt angår nyssberörda kurser omförmäldes, att styrelsen hemställt om bemvn

Be k? citering och utbildning.

Departements-

chefen.

Personalens

användning.

152 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

eggande att för utredning i hela dess vidd av frågan om tullpersonalens utbildning genom kurser av olika slag tillkalla sakkunniga. Till dessa, vilka borde vara till antalet fem, skulle (U. II: sid. 23L) få utgå — förutom, i förekommande fall, gottgörelse för de avlöningsförmåner, som kunna komma att avstås, samt resekostnadsersättning enligt resereglementet — dagarvode enligt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 8 februari 1918 angående förböjning av kommittéarvoden (Svensk författningssamling nr 96).

Ett av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening framställt yrkande om inrättande av ett antal resestipendier för tulltjänstemän bar, såvitt det avsåge beredande av tillfälle till studieresor i utlandet, tillstyrkts av tullkommissionen (II: sid. 338), som funnit sådana stipendier otvivelaktigt vara av betydelse för tullverket; för ändamålet borde av anslaget till utbildning i tulltjänst förslagsvis 5,000 kronor årligen ställas till generaltullstyrelsens förfogande. — Denna kommissionens uppfattning bar biträtts av generaltullstyrelsen (U. II: sid. 232).

De grundsatser, som, enligt vad nyss antytts, av tullkommissionen uttalats rörande personalstyrkan inom tullverket och rekryteringen av densamma, hava synts mig värda att tillämpas. Likaså hava huvuddragen av tullkommissionens förslag rörande aspiranternas och de extra ordinarie tjänstemännens antagning, utbildning och avlöningsförhållanden förefallit mig vara ändamålsenliga. Beträffande tullkurserna har jag för avsikt att i sinom tid föranstalta om särskild utredning i frågan. Vad till sist angår resestipendierna, hemställer jag om bifall till tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag, så mycket hellre som dylika stipendier dels lära sedan länge liava i främmande länder med fördel tilldelats tulltjänstemän, dels ock för närvarande utgå inom Sverige till tjänstemän utom tullverket, däribland till posttjänstemän, vilka kunna erhålla bidrag till studieresor i utlandet från ett gratifikationsanslag, varav för ändamålet må av generalpoststyrelsen årligen disponeras högst 15,000 kronor. I

I det föregående bar lämnats en sammanfattande redogörelse för tullkommissionens förslag i fråga om tullpersonalens användning (II: sid. 339 o. f.). Därvid har framhållits bland annat, att kommissionen principiellt uttalat sig för undvikande i största möjliga mån av överkvalificerad arbetskraft, att den i sammanhang därmed tillstyrkt inrättande av dels ett slags uppsyningsmansbefattningar för inre tjänst, vilkas innehavare skulle vid sidan om de ordinarie bestyren förrätta skrivgöromål och biträda vid tullbehandling, dels ock kvinnliga biträdes-

153 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

befattningar samt att den ifrågasatt anställande av springpojkar; dessa senares anställning skulle emellertid, enligt vad nu må meddelas, vara av rent tillfällig art och sålunda icke grunda något anspråk på framtida befordran inom tullverket. Vidare har tidigare upplysts, att kommissionen motsatt sig inrättandet av en ifrågasatt mellangrad mellan tjänstemän av grupp I och grupp II (»assistenter») i och för bestridande av vissa göromål, som hittills ankommit på tjänstemän av högre grad, att den funnit en föreslagen uppdelning av de nuvarande vaktmästarbefattningarna i en högre och eu lägre grad efter arbetets art lämplig och rättvis samt att den uttalat en allmän grundsats om skyldighet för ordinarie tjänstemän vid lokalförvaltningen att fullgöra vilken tjänstgöring som helst.

I dessa ämnen har generaltullstyrelsen (U. II: sid. 235 o. f.), som likaledes ansett användandet av överkvalificerad arbetskraft icke böra, såvitt möjligt, förekomma, hemställt, dels att förslaget om inrättande av uppsyningsmansbefattningar, avsedda för inre tjänst, icke måtte bifallas' men att i stället måtte å lokaltullförvaltningens stat upptagas en ny för särskilt utbildade tjänstemän av grupp II inrättad tjänstekategori, förslagsvis benämnd tullassistenter (= tullkontorister) avsedd för vissa endast lägre kompetens krävande tullbehandlings- och kamerala göromål, dels att å lokaltullförvaltningens stat måtte uppföras kvinnliga skrivbiträdesbefattningar, dels att den nuvarande vaktmästargruppen måtte uppdelas på olika lönegrader med hänsyn till arbetets art, dels ock slutligen att i instruktionen för generaltullstyrelsen måtte intagas ej mindre ett bemyndigande för styrelsen att vid lokaltulltörvaltningarna anställa springpojkar, vilkas tjänstgöring sedermera borde kunna fä tillgodoräknas för fast annan anställning inom tullverket, än även en bestämmelse om tulltjänstemännens tjänstgöringsskyldighet i enlighet med förutberörda av tullkommissionen uttalade grundsats.

Tullkommissionen har ytterligare beträffande personalens användning angivit vissa huvudgrunder för uppdelning av tullbehandlingsgöromålen mellan tjäustemän av grupp I och tjänstemän av grupp II (II: sid. 351 o. f.) samt av kassörs- och skrivgöromålen mellan dessa båda grupper av tjänstemän och kvinnliga biträden (II: sid. 357 o. f.), allt i ändamål att undvika över kvalificerad arbetskraft. I förstnämnda hänseende har tullkommissionen ansett, att vissa av densamma å en särskild lista upptagna varuslag, s. k. listgods, borde få tullbehandlas och attesteras av tjänstemän av grupp II; dock skulle beträffande ett antal med kursiv stil angivna varuslag gälla, att tullbehandligen skulle före attesteringen, med bifogande av prov å varan, underställas tjänste- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 höft. (Nr 330.) 20

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

inans av grupp I prövning, till bevis varom denne skulle med sin namnunderskrift å attesten ikläda sig ansvar för själva rubriceringens riktighet. 1 inom kommissionen avgivna reservationer (II: sid. 4o6, 407, 414) bär emellertid yrkats, dels att omförmälda lista måtte fullständigt omarbetas, i syfte att tjänstemännens av grupp II befogenhet att verkställa tullbehandling måtte utsträckas, dels ock att det ifrågasatta villkoret för samma tjänstemäns rätt att verkställa tullbehandling av de med kursiv stil i listan upptagna varuslagen måtte, såsom ägnat att minska de tullbehandlande tjänstemännens av grupp II ansvarskänsla och arbetsglädje, bortfalla. I fråga om tullbehandlingsgöromålens fördelning har tullkommissionen vidare anfört, att vid tullbehandlingsexpeditioner, där i tariffhänseende särskilt svårbestämbara varor tullbehaudlades eller där i följd av stor brådska fel vid tarifferingen mera kunde befaras, det vore av vikt, att biträdena vore särskilt kunniga och rutinerade, varför där i allmänhet fullt utbildade tjänstemän av grupp I borde komma till användning. Emellertid borde även i sådana fall kunna till biträden anlitas tjänstemän av grupp II, om de genom långvarig tjänstgöring förvärvat sig en värdefull praktisk erfarenhet rörande en viss begränsad grupp av varor. Vid expeditioner, däi göromålen vore mindre krävande, borde till biträden användas dels tjänstemän av grupp II med nödig utbildning, dels ock ej fullt utbildade tjänstemän av grupp I. Slutligen borde såsom allmän regel gälla, att viktkontrollen borde, så snart densamma utgjorde någon väsentligare del av tullbehandlingsförrättningen, i regel överlämnas åt tjänstemän av grupp II. Till sist har kommissionen framhållit, att till de tullbehandlingsbestyr av olika slag, varom nu varit fråga, icke borde få anlitas vilka som helst tjänstemän av grupp II utan endast sådana, som ådagalagt ett särskilt mått av skicklighet i tjänsten samt pålitlighet i allmänhet. Dessutom borde särskilt avseende fästas vid genomgående med tillfredsställande resultat av anordnad utbildningskurs. — Vidkommande härefter uppdelningen av kassörs- och skrivgöromålen har tullkommissionen, med förmälan att en blivande tjänstgöringskommission borde närmare utreda, i vad mån en ändamålsenlig arbetsfördelning på de olika platserna borde leda till att kamerala göromål överlätes åt tjänstemän av grupp II, föreslagit, att vid en sådan undersökning följande huvudgrunder måtte tjäna till vägledning. Kassörsgöromål borde förrättas, om de toge en persons arbetskraft helt och hållet i anspråk, av en tjänsteman av grupp I men i motsatt fall av ett kvinnligt biträde eller av en tjänsteman av grupp II, allteftersom med sagda göromål lämpligen kunde förenas respektive renskrivnings- och dylika göromål eller göromål, som utfördes av tjänste-

155 Rungl. Maj.ts proposition Nr 330.

män av grupp II. Enklare skrivgöromål åter borde utföras, om de toge en persons arbetskraft helt och hållet i anspråk, av ett kvinnligt biträde men i motsatt fall av tjänsteman av grupp I eller av grupp II, allteftersom det från arbetsfördelningens synpunkt funnes lämpligast, att tjänsteman av den ena eller den andra gruppen därtill användes. I avgiven reservation (II: sid. 414 o. f.) har en av tullkommissionens ledamöter på anförda skäl yrkat, att för kassörsgöromåls förrättande borde under alla omständigheter avses tjänsteman av grupp II.

Generaltullstyrelsen har i dessa frågor om tullbehandlings-, kassörsoch skri vgö ro målens fördelning haft följande uppfattning (U. II: sid. 244, 248). Beträffande först tullbehandlingsgöromålen har styrelsen avstyrkt den anordning, att tulltjänstemännens av grupp II deltagande i tullbehandlingsarbetet skulle regleras genom upprättande av eu särskild lista å de varuslag, som, i vissa fall med förbehåll, finge tullbehandlas av sådana tjänstemän; härav skulle nämligen enligt styrelsens mening kunna följa anspråk på ensamrätt för dessa tjänstemän till viss tullbehandling, något som i sin tur skulle i många fall förorsaka misshushållning med arbetskraft. Vidare har styrelsen betecknat den av tullkommissionen ifrågasatta bestämmelsen beträffande tullbehandlingen av de med kursiv stil i kommissionens lista upptagna varuslag såsom synnerligen olämplig; det saknades icke exempel på att rubricering av en vara, som verkställts med ledning allenast av ett prov å densamma, blivit fullkomligt oriktig, beroende därpå, att den, som tagit provet, saknat tillräcklig kunskap om vissa på tullbehandlingsfrågan inverkande omständigheter. Bestämmanderätten i fråga om överlåtande på tjänstemän av grupp II av uppdrag att förrätta tullbehandling borde enligt styrelsens åsikt utövas av vederbörande packhusföreståndare eller annan tjänsteman i förmansställning, vilken hade uppsikt vid en eller flera tullbehandlingsexpeditioner. Till ledning vid utövandet av denna rätt borde tjäna dels vissa föreskrifter i tjänstgöringsreglementet, dels ock en av styrelsen utfärdad varuförteckning, som dock endast skulle vara att anse såsom exempel på sådana varuslag, vilkas tullbehandling i regel borde kunna anförtros åt tjänstemännen av grupp II. Den befogenhet, som i förevarande hänseende skulle tillkomma vederbörande förman, varken borde eller kunde i regel utsträckas att innefatta kontroll över själva tullbehandlingens verkställande, utan måste förrättningsmannen ensam eller, om han haft biträde, han och biträdet gemensamt svara för riktigheten av tullbehandlingen. Rörande frågan, i vilken utsträckning tjänstemän av grupp II borde användas såsom biträden vid tullbehandlingsgöromål, har styrelsen funnit några mera ingående föreskrifter i detta hänseende

156 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

icke lämpligen kunna meddelas; såsom allmän regel borde emellertid gälla, att särskilt kvalificerade tjänstemän av grupp II kunde få anlitas för nyssberörda ändamål, beträffande tullbehandlingsgöromål av mera krävande beskaffenhet dock endast såsom biträde åt tjänsteman av grupp I. — 1 fråga om utvidgad befogenhet för tjänstemän av grupp II på de kamerala göromålens område har generaltullstyrelsen, som, enligt vad tidigare i annat sammanhang omnämnts, uttalat sin anslutning till tullkommissionens förslag, att till uppbördsman eller kassör måtte kunna förordnas jämväl tjänsteman av grupp II, anfört som följer:1

»Vid närmare skärskådande av frågan om kassörsgöromålens bestridande måste — — — — skillnad göras mellan sådana tullförvaltningar och tullförvaltningsavdelningar, där kassörsgöromålen uteslutande taga en eller flera tjänstemäns hela arbetstid i anspråk, och sådana tullförvaltningar, där berörda göromål icke kunna utfylla ens en enda tjänstemans hela arbetstid. Det förra lärer bliva förhållandet vid tulldirektörsexpedit.ionernas kassaavdelningar, vid tullkameralkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö samt vid några av de största tullkamrarna; det senare vid Övriga, alltså det övervägande flertalet tullförvaltningar. Vid den förra gruppen måste för ifrågavarande göromåls bestridande anställas tjänstemän, vilka med hänsyn till göromålens beskaffenhet lämpligen böra benämnas kassörer och upptagas i tjänsteförteckningen vid avlöningsreglementet såsom en särskild lönekategori. För dessa kassörer — möjligen med undantag för kassörerna å tulldirektörsexpeditionernas kassaavdelningar — torde icke erfordras andra kvalifikationer än som kunna förutsättas även hos tjänstemän av grupp II, vilka erhållit ifrågasatt tullkontoristutbildning; och kassörstjänsterna böra därför kunna stå öppna för sålunda kvalificerade tjänstemän av grupp II. Givetvis bör detta gälla jämväl om kassörernas biträden. Vid den andra gruppen av tullförvaltningar — där kassörsgöromålen icke helt taga ens en enda persons fulla arbetstid i anspråk — synes det icke lämpligen böra genom på förhand bestämda regler fastslås, att någon viss grupp av befattningshavare skulle vara förhindrad att bestrida dessa göromål eller av vilket slag av befattningshavare desamma skola förrättas; detta senare bör fastmer bliva en fråga, som i varje fall bör prövas och avgöras ur synpunkten av den lämpligast befunna arbetsfördelningen. Vid sådana tullförvaltningar skulle alltså kunna för kassörsgöromåls förrättande avses antingen en kammarskrivare eller en tullkontorist eller ett kvinnligt biträde. Det lärer nämligen icke kunna bestridas, att även kvinnor kunna vara lämpliga till bestridande av kassörsgöromål; dock måste på kvinnliga biträden, som skola användas till dylika göromål, ställas högre fordringar å såväl allmänna kvalifikationer som prövad duglighet, ordentlighet och redbarhet, än som må anses erforderliga i fråga om vanliga kvinnliga skrivbiträden.

Mot kommissionens förelag beträffande huvudgrunderna för enklare skrivgöromåls förrättande har styrelsen icke något att erinra.

Enligt styrelsens åsikt böra emellertid — — — — även andra kamerala

1 I utdraget ur generaltullstyrelsens yttrande hava benämningarna tullkontor och assi stent utbytts mot de slutligt föreslagna benämningarna tullkameralkontor och tullkontorist.

157 Kungl. Maf.ts proposition Nr 330.

göromål än kassörs- och enklare skrivgöromål till undvikande av obehörigt användande av överkvalificerad arbetskraft uppdragas åt tjänstemän av den föreslagna tullkontoristgraden. Såsom exempel å sådana göromål torde kunna nämnas: presentering av angivningsinlagor i fall, då vid en expedition härför förekomma endast inlagor å gods, ankommet med järnväg eller post, utskrivning av tullräkningar och förande av inkommande journalen. Vidare lära tullkontorister kunna användas såsom biträden vid expeditioner, som på grund av att det därstädes handlagda arbetet är av mera krävande art anses böra förestås av tjänstemän av grupp I, exempelvis vid expeditioner för presentering av andra inlagor än nyss nämnts, för kontrolldebitering av räkningar samt dessas avprickning i original- och kopiejournal, för förande av andra journaler än den inkommande m. fl. dylika göromål.»

I anledning- av vad generaltullstyrelsen sålunda anfört angående arbetets fördelning mellan tjänstemän av grupp II och kvinnliga biträden har Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ställd, den 9 december 1920 dagtecknad skrift hemställt, dels att de föreslagna tullkontoristtjänsterna vid tullförvaltningarnas kameralkontor måtte utbytas mot kvinnliga skrivbiträden av tredje lönegraden, något som enligt föreningens mening skulle medföra kostnadsbesparing genom minskad avlöning och större arbetsprestation, dels ock, såsom tidigare berörts, att de tjänstemän av grupp II, vilka komme att användas till mera krävande arbete i tullpackhusen, måtte benämnas tullöveruppsyningsmän.

Lika med tullkommissionen och generaltullstyrelsen betraktar jag departement»såsom en angelägenhet av vikt, att det vid omläggningen av tullverkets cAe/'enorganisation tillses, det användandet av överkvalifiGerad arbetskraft i görligaste mån förebygges. De vägar, generaltullstyrelsen anvisat för ernående av en med denna utgångspunkt anordnad arbetsfördelning, hava synts mig vara av beskaffenhet att böra följas. Jag biträder alltså principiellt styrelsens uppfattning i samtliga nu förevarande spörsmål och kommer att i sinom tid beträffande dem, vilka påkalla ändring i instruktionen för generaltullstyrelsen inför Kungl. Maj:t framlägga närmare förslag till härför erforderliga åtgärder, i den mån riksdagens beslut därtill giva anledning. Särskilt vill jag emellertid understryka, att jag anser inrättandet av tullkontoristbefattningar och kvinnliga biträdesbefattningar böra genomföras med skälig hänsyn så långt möjligt är till den nuvarande personalens anspråk på att icke, sedan densamma under längre eller kortare tid stått till tullverkets disposition, vid denna nyorganisation bliva berövad sin anställning eller få densamma och därmed förenade befordringsmöjligheter avsevärt försämrade.

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Kompetens- Vad beträffar kompetensfordringarna för befattningshavare hos

flrXreUens generaltullstyrelsen, har tullkommissionen till en början föreslagit (II: personal, 105 o. f.), att den för föredraganden för administrativa ärenden i

§ 20 av instruktionen för generaltullstyrelsen intagna föreskrift, att han skulle hava avlagt de kunskapsprov, författningarna föreskriva för dem, som finge i domarvärv nyttjas, måtte borttagas, körslaget har framförts med den motivering, att Kungl. Maj:t skulle hava fullt fria händer att besätta dennes såväl som övriga byråchefers ämbeten på det sätt, som befunnes efter omständigheterna lämpligast, och att icke i något dithörande fall den mest förtjänte skulle utestängas från befordran genom en formell skranka. Vidare har kommissionen ifrågasatt, att för befordran till sekreterare hos styrelsen skulle krävas avlagd juris kandidatexamen till följd av arten av de göromål, som dessa tjänstemän hade att utföra; till vikarie för sekreterare borde dock få tillfälligt förordnas ordinarie tjänsteman utan den ifrågasatta juridiska kompetensen. I detta sammanhang må nämnas, att enligt kommissionens förslag (II: sid. 93) eu av sekreterarna tillika skulle mot särskild gottgörelse innehava uppdrag att vara tullverkets ombudsman (II: sid. 93). Ytterligare har kommissionen hemställt, att för anställning i övrigt inom styrelsens byråer och kansli å tjänst, avsedd att besättas med manlig person, måtte få gälla enahanda villkor, som vore eller kunde bliva föreskrivna för antagning till extra ordinarie kammarskrivare vid tullverkets lokalförvaltning, dock att detta kompetenskrav icke skulle gälla materialförvaltaren. Därigenom skulle, enligt kommissionens åsikt, en i hög grad önskvärd cirkulation mellan styrelsen och lokalförvaltningen främjas. För antagning såsom kvinnligt biträde hos styrelsen skulle enligt kommissionens åsikt särskilda formella kompetensföreskrifter kunna såsom hittills umbäras.

Generaltullstyrelsen — som anhållit (U. II: sid. 85), att de tidigare praktiska benämningarna kanslibyrån och kanslibyråchefen måtte återinföras såsom beteckningar för den administrativa avdelningen eller kansliet respektive byråchefen eller föredraganden för administrativa ärenden, och i sitt utlåtande också använt dessa benämningar — har (U. II: sid. 104 o. f.) avstyrkt förslaget om minskning i kompetensfordringarna för kanslibyråchefen med hänsyn till bestämmelserna i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) om förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, av vilka följde, att alltid minst en av styrelsens ledamöter måste hava avlagt juridisk examen. Mot förslaget rörande kompetensfordran för sekreterarna har styrelsen icke haft något annat att erinra, än att avlagd examen till rättegångsverken ävenledes borde medföra kompetens till sekreterartjänst; till vikarie för sekreterare,

159 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

som icke tillika vore ombudsman, borde emellertid i fall av oundgängligt behov kunna förordnas vare sig ordinarie eller extra tjänsteman utan hinder därav, att han icke innehade för sekreterare föreskriven kompetens. I fråga om förslaget rörande anställning å övriga för manliga tjänstemän avsedda befattningar inom styrelsen har generaltullstyrelsen förklarat, att i den mån därmed avsåges, att för sådan anställning icke skulle ovillkorligen fordras annan kompetens än för antagning till extra ordinarie kammarskrivare, styrelsen icke hade något att erinra mot förslaget. Däremot kunde styrelsen icke biträda detsamma, för så vitt och i den mån det skulle innebära, att annan person än den, som innehade kompetens till extra ordinarie kammarskrivare, icke skulle kunna vinna anställning eller befordran inom styrelsens byråer. Enligt styrelsens mening borde befogenhet tillkomma styrelsen att meddela dispens från det av tullkommissionen uppställda kompetenskravet; och syntes, därest så skedde, särskild föreskrift angående ett lindrigare kompetenskrav för materialförvaltaren icke vara erforderligt. Uttalandet rörande obehövligheten av kompetensföreskrifter lör kvinnligt biträde hos styrelsen har ej föranlett något särskilt yttrande av styrelsen.

Sveriges allmänna tuiltjänstemannaförening har i en Kungl. Maj:t tillhandakommen skrift av den 9 december 1920 uppgivit sig dela generaltullst.yrelsens uppfattning i frågan om kompetensfordringarna för kanslibyråchefen men tillika hemställt om föreskrift, att minst eu av byråcheferna i styrelsen skulle vara en praktiskt uibildad tulltjänsteman, som under ej alltför kort tid bestritt chefskap vid lokaltullförvaltningen.

Till en början får jag i anledning av generaltullstyrelsens anhållan, Departement*. att benämningarna kanslibyrån och kanslibyråchefen måtte fastställas ehercnför den avdelning och avdelningschef hos generaltullstyrelsen, som för närvarande motsvaras av kansliet och byråchefen för administrativa ärenden, erinra därom, att de sålunda ifrågasatta benämningarna förefunnos intill 1911 års början, då de på grund av uttalanden i samband med 1910 års reglering av tullverkets stater åtminstone formellt utbyttes mot de nyss nämnda. 1908 års tullstatskommission hade nämligen hemställt, att byråns namn måtte bringas att motsvara sitt nya ändamål, nämligen att utgöra ett för styrelsens samtliga byråer gemensamt kansli, samt att chefen för dåvarande kanslibyrån måtte i stället benämnas byråchef för kansliärenden. Mot dessa förslag hade vederbörande departementschef (prop. 1910, nr 60: sid. 39) icke funnit något annat att erinra, än att sistberörda benämning lämpligen borde utbytas mot benämningen byråchef för administrativa ärenden. Då nu, enligt vad som upplysts, de vidtagna förändringarna visat sig medföra vissa praktiska

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

olägenheter, som ej försports beträffande de tidigare beteckningarna, har jag icke anledning att motsätta mig förslaget om en återgång till dessa senare, vilkas borttagande på sin tid för övrigt synes mig hava föranletts av en mera formell invändning. Vid bifall till förslaget om förändring i byråchefens benämning torde motsvarande förändringar böra för konsekvensens skull vidtagas i övriga byråchefers benämningar, så att dessa komma att betecknas kameralbyråchef, revisionsbyråchef och tulltariff byråchef, varjämte den föreslagna nya byråchefen borde, såsom tidigare antytts, benämnas personalbyråchef. Andringsförslagen lära icke behöva bliva föremål för något riksdagens beslut. I det följande kommer jag att använda de sålunda tillstyrkta benämningarna.

Härefter övergår jag till att yttra mig om de ifrågasätta kompetensföreskrifterna för generaltullstyrelsens personal. Därvid får jag först uttala min anslutning till vad styrelsen anfört och hemställt i iråga om dylika föreskrifter för kansli by råchefen, sekreterarna och övriga manliga befattningshavare hos styrelsen. Emellertid vill jag framhålla, att, efter vad tidigare omnämnts, det givetvis måste förutsättas, att från de ifrågasatta kompetensfordringarna för manliga befattningshavare hos styrelsen varda undantagna, förutom materialförvaltaren, jämväl den byråinspektör å personalbyrån, som skulle utses bland tjänstemännen av grupp II. — Beträffande förslaget om förordnande för en av sekreterarua såsom tullverkets ombudsman kommer jag att i det följande vid behandlingen av personalantalet hos generaltullstyrelsen

yttra mig. _ .

1 dessa ämnen lärer riksdagens beslut ej påkallas i vidare man än vad angår gottgörelsen åt ombudsmannen, eu fråga vartill jag emellertid senare återkommer.

Beträffande de kvinnliga befattningshavarna hos styrelsen ber jag få erinra om följande. Sedan riksdagen enligt skrivelse den 30 maj 1912 (nr 7: punkt 13) uppfört biträdesbefattningar å generaltullstyrelsens stat, förordnade Kungl. Maj:t i kungörelse den 10 juni 1912 (nr 151) bland annat, att rörande kompetensfördringarna för dessa befattningar skulle gälla de närmare stadganden, som kunde varda av Kung!. Maj:t bestämda. Berörda kungörelse blev sedermera i följd av 1917 års riksdags beslut (nr 7: punkt 43) att å generaltullstyrelsens revisionsbyrås statistiska avdelning inrätta kvinnliga biträdesbefattningar genom en Kungl. Maj:ts kungörelse den 25 juni 1917 (nr 412) förklarad i omförmäla avseende tillämplig jämväl å sistnämnda befattningar. — De åsyftade närmare stadgandena av Kungl. Maj:t hava emellertid icke

161 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ännu utfärdats, enär sådana hittills ansetts ej behövliga. Då likväl framdeles eu mera vidsträckt användning än för närvarande av kvinnlig arbetskraft kan antagas förekomma inom tullverket och i sammanhang därmed ett noggrannare särskiliande i grupper av de göromål, som skulle utföras av den ena eller andra i olika lönegrader placerade kvinnliga befattningshavaren, måste bliva nödigt, torde måhända utarbetande av de omförmälda stadgandena snart nog böra företagas, därvid likformighet i möjligaste män med motsvarande bestämmelser för andra statens verk givetvis bör eftersträvas.

Det av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening uttalade önskemål om uppställande av krav på utövat chefskap vid lokaltullförvaltningen för minst en av byråcheferna i generaltullstyrelsen — ett förslag, som synes hava i något förändrad form tidigare framförts till men avvisats av tullkommissionen (II: sid. 106) — finner jag ej anledning biträda. Jag anser nämligen, att vid besättandet av så viktiga tjänster som byråchefsbefattningar valet bör kunna ske såvitt möjligt oberoende av inskränkningar, vilka icke påkallas av göromålens vid befattningarna alldeles särskilda beskaffenhet.

Utöver de nuvarande grundvillkoren för anställning i tullverkets tjänst skulle enligt tullkommissionens förslag gälla följande kompetensfordringar för personalen vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

Inträdessökande i tullverket, vilken avsåge att vinna anställning som tjänsteman av grupp I, skulle efter avlagd studentexamen med visst kunskapsmått i kemi samt tyska och engelska språken eller uppvisande av däremot svarande kunskaper, genomgå tullverkets elevkurs, varefter han kunde antagas till aspirant för att, därest han under aspirauttiden funnes lämplig för tulltjänst, efter ett år befordras till extra ordinarie tjänsteman (II: sid. 327 o. f.). Sådan inträdessökande åter, som önskade erhålla anställning såsom tjänsteman av grupp II skulle omedelbart antagas till aspirant och, sedan han genom självstudium under ledning av förman förvärvat och vid verkställd prövning visat sig besitta erforderliga kunskaper, antagas till extra ordinarie tjänsteman (II: sid. 330 o. f.).

Mot dessa förslag har generaltullstyrelsen ej haft annat att i huvudsak erinra (U. II: sid. 227 o. f.), än att styrelsen ausett aspiranttiden för blivande tjänstemän av grupp I böra vara avslutad i och med elevkursens nöjaktiga genomgående.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 21

Kompetensfordringar föt övrig personal

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

För personalen vid kustbevakningen har tullkommissionen dessutom avsett speciella kompeteusföreskrifter. Så har kommissionen föreslagit (I: sid. 21 o. f.), att såsom villkor för befordran till kustöveruppsyningsmansgraden skulle föreskrivas avlagd skepparexamen av första klass, att såsom kompetensvillkor för övrig personal å tulljakterna skulle krävas avlagd skepparexamen av andra klass samt att av all ombord å till jakterna tjänstgörande pers'mai skulle härutöver krävas nöjaktiga insikter i motorns skötsel och vård, varutinnan prov skulle avläggas inför någon av generaltullstj^relsen förordnad sakkunnig. I detta sammanhang har kommissionen dock funnit sig av anförda skäl böra ifrågasätta, huruvida icke gällanda författningar rörande skepparexamen kuude ändras därhän, att tjänstgöring vid kustbevakningen eller ombord å fiskebåt finge tillgodoräknas såsom sjötjänst i nämnda författningars mening, då kustbevakningstjäns'eman äskade avlägga skepparexamen av första eller andra klass. Slutligen har kommissionen hemställt, att rätt att dispensera från ovannämnda kompetensfordringar måtte tillkomma generaltullstyrelsen i fråga om skepparexamen av andra klass men Kungl. Maj:t i fråga om skepparexamen av första klass. För landbevakningen skulle enligt kommissionens förslag gälla samma kompetensfordringar som för den till sjöss tjänstgörande personalen. — Fn av kommissionens ledamöter har (I: sid. 161) reserverat sig mot förslaget, att för anställning såsom besättningsman eller vid landbevakningeu skulle fordras avlagd skepparexamen av andra klass.

Sedan från flera andra håll invänts, att de av tullkommissionen uppställda kompetensfordringarna vore för betungande, hava de kustbevakningssakkunniga funnit, att. kompetensvillkoren borde så fastställas, att för kustöverui'psyningsmän, kustnppsyningsmän och sådana förste kustvakter, som tjänstgjorde å tulljakter skulle krävas godkänd skepparexamen av andra klass; kustöveruppsyningsmännen borde dock bibringas ytterligare nautiska insikter genom särskilda kurser vid tullverkets undervisningsanstalt (U. I A: sid. 57). Rätt att avlägga nämnda skepparexamen, utan hinder av att det härför uppställda kravet på sjötjänst icke uppfyllts, borde genom särskilda beslut av Kungl. Maj t eller annan myndighet kunna meddelas. För kustvakter vid sjö- och landposteringar skulle icke fordras annan nautisk kompetens än kunnighet i båtsegling. Den å tulljakterna tjänstgörande personalen borde på larmare angivet sätt bibringas kunnighet i skötsel och mindre reparationer av motorer. — Eu av de sakkunniga bär i fråga om kompetensfordringarna för kustöveruppsyningsmäunen anslutit sig till tullkommissionens förslag (U. I A: sid. 9ö).

163 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 330.

Generaltullstyrelsen bär (U. I A: sid. 109 o. f.) i fråga om kompetensfordringarna för kustbevakningspersonalen tills vidare biträtt den uppfattning, som uttalats av de kustbevakningssakkunnigas majoritet, men ifrågasatt om icke all erforderlig kunskap i nautiska ämnen borde få inhämtas under kurs vid tullverkets undervisningsanstalt, varvid för den, som med godkänt vitsord genomgått sådan kurs, kravet på formligt avläggande av skepparexamen, kunde utan risk efterlåtas. Dispens från skepparexamen av andra klass borde, såsom tullkommissionen föreslagit, få beviljas av styrelsen.

Åven för personalen vid gränsbeviknivgen bar tullkommissionen tänkt sig vissa särskilda kompetensfordringar, i det att kommissionen föreslagit (I: sid. 128 o. f.), att den gränsbevakningspersonal, som komme att verkställa förtullningar, borde skaffa sig härför erforderliga kunskaper vid kurser, som för ändamålet skulle anordnas vid tullverkets undervisningsanstalt.

Generaltullstyrelsen, som, enligt vad förut nämnts, avstyrkt tullkommissionens förslag att utrusta samtliga lägre gräusbevakningstjäustemän med förtulluingsrätt, har funnit (U 1: sid. 51) de sålunda föreslagna kurserna knapppast vara av oundgängligt behov påkallade men förutsatt, att även denna fråga komme att närmare övervägas vid den tilltänkta utredningen om tullverkets utbilduingskurser i allmänhet.

Såsom särskilda kompetensfördringar för tulldirektörer har slutligen tullkommisuonens majoritet föreslagit (II: sid. 129), att sådana skola vara i tulltjänst erfarna män med praktisk läggning. Detta förslag har sedermera biträtts av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift, dagtecknad den 9 december 1920. Två ledamöter av tullkommissionen hava däremot uttalat en från förslaget avvikande mening (II: sid. 397, 413), i det de ansett några kompetensfordringar av formell art, ägnade att möjligen hindra Kungl. i\laj:t från att till tulldirektör utnämna den i realiteten mest duglige och passande personen, inom eller utom tullverket, icke borde förehnnas.

Generaltullstyrelsen har icke direkt yttrat sig i denna fråga.

Beträffande förslaget om särskilda kompetensfordringar för tulldirektörer anser jag den begränsning vid utväljandet av de lämpligaste personerna för berörda viktiga befattningar, som tydligen skulle uppstå, därest förslaget genomfördes, kunna ur det allmännas synpunkt bliva till olägenhet. Jag avstyrker därför ifrågavarande förslag.

Vidkommande övriga nyss återgivna förslag om kompetensfordringar i olika fall — i den mån desamma ej avse speciella kompetensföreskrifter för personal vid kustbevakningen, vilken fråga jag bär lämnar

Departements-

chefen.

Indelning a perennalen.

Departements-

chefen.

Personal hos

styrelsen.

164 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

åsido — biträder jag, såsom i vissa hänseenden redan tidigare antytts, den uppfattning, som av generaltullstyrelsen framlagts i respektive frågor.

På anfört skäl har tullkommissionen hemställt (II: sid. 86, noten), att de vid tullverket för närvarande använda benämningarna »tjänsteman av högre grad» och »tjänsteman av lägre grad» måtte ersättas med benämningarna »tjänsteman av grupp I» och »tjänsteman av grupp II».

Mot detta förslag har Sveriges tullmannaförening protesterat under yrkande, att även den sålunda föreslagna indelningen av tulltjänstemännen måtte bortfalla.

Generaltullstyrelsen har förklarat sig ej hava något att i princip invända mot detta tullmannaföreningens yrkande (U. II: sid. 88).

Ehuru jag icke kan bortse från, att kollektiva benämningar på de med hänsyn till kvalifikationer och kompetens skilda grupperna av tulltjänstemän kunna vara av praktiskt värde, vill jag icke motsätta mig genomförandet av den av Sveriges tullmannaförening begärda ändringen, hör enkelhetens skull har jag emellertid ändock vid förevarande behandling av tullverkets omorganisationsfråga ansett mig kunna använda de av tullkommissionen förordade benämningarna.

Vad angår personalbehovet hos generaltullstyrelsen, har tullkommissionen efter ingående motivering, såsom i en del avseenden redan omnämnts, hemställt:

i fråga om kameralbyrån (I: sid. 41 o. f.; II: sid. 39 o. f.):

att en kustbevakningsinspektörst jänst, avsedd att tillsätt as medelst förordnande för tre år i sänder, måtte inrättas;

att de nuvarande andragradstjänsterna, en kamrerar- och en förste revisorstjänst, måtte bibehållas;

att den revisor och bokhållare, som förestode förrådet måtte utbytas mot en materialförvaltare med ringare kvalifikationer; samt

att de nuvarande amanuens- och arvodistinstitutionerna måtte avskaffas beträffande såväl kameralbyrån som öviiga byråer samt ersättas med å lokaltullförvaltningens stat uppförda kammarskrivare samt med kvinnliga biträden av den forsta eller den andra av de inom de centrala verken förekommande lönegraderna för dylika befattningshavare (kontorsbiträden, respektive kanslibiträden);

i fråga om revisionsbyrån (II: sid. 62 o. f.):

att en förste revisorstjänst måtte inrättas;

att andre byråassistenttjänsten å extra stat måtte indragas; samt

165 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

att ändring ej måtte företagas i avseende å de för statistiska avdelningens behov nu anställda kvinnliga biträden; i fråga om tuUtariffbyrån (II: sid. 82 o. f.):

att för dess behov måtte avses sex byråinspektörstjänster, därav dock två skulle tillsättas endast medelst förordnande för viss kortare tid, förslagsvis ett år i sänder;

i fråga om kanslibyrån (II: sid. 92 o. f.):

att nuvarande två sekreterartjänster och en registratorstjänst måtte bibehållas;

att uppdraget såsom tullverkets ombudsman måtte förenas med endera av sekreterartjänsterna;

att kommissionär måtte anställas hos generaltullstyrelsen; samt att för utförande av handräckningsbestyr måtte dels tillfälligt anställas springpojkar, dels ock, med indragning av de å general tullstyrelsens stat nu uppförda förste vaktmästar- och vaktmästartjänster, från tull förvaltningens i Stockholm i erforderlig mån ökade stat beordras en tullöveruppsyniugsman och lämpligt antal tillsyningsmän.

Generaltullstyrelsen å sin sida har, såsom likaledes i viss mån förut omförmålts, beträffande styrelsens personalbehov merendels under åberopande av en omfattande motivering anhållit:

i fråga om personalbyrån (U. 11: sid. 21 o. f.):

att i staten för generaltullstyrelsen måtte upptagas en byråchefsbefattning för inspektionsverksamhet och personalärenden ävensom två byråinspektörsbefattningar; samt

att i samma stat måtte uppföras två kvinnliga kanslibiträdesbefattningar;

i fråga om kameralbyrån (U. 1 A: sid. 118; ö. II: sid. 36 o. f.): att i tullverkets stater för år 1922 måtte för kustbevakningens behov uppföras en kustbevakningsinspektörstjänst, avsedd att tillsättas medelst förordnande, gällande för eu tid av tre år i sänder;

att i staten för generaltullstyrelsen måtte uppföras en kamreraroch en förste revisorstjänst;

att i sagda stat måtte upptagas en materiallörvaltartjänst; att den generaltullstyrelsen enligt § 7 i dess instruktion tillerkända rätt att hos sig anställa amanuenser måtte begränsas till att gälla allenast kanslibyrån men att i övrigt nu gällande bestämmelser om befogenhet att vid behov anställa extra biträden måtte få kvarstå;

att i staten för generaltullstyrelsen måtte uppföras dels fem revisorstjänster, dels fyra kvinnliga kanslibiträdesbefattningar; samt

166 Kungl. Mnj.ts proposition Nr 330.

att å lokalförvaltningens i Stockholm stat måtte upptagas fyra för byråns behov avsedda kammarskrivartjänsfer;

i fråga om revisionsbrjrån (U. II: sid. 64 o. f.): att i staten för generaltullstyrelsen måtte för byråns behov upptagas allenast dels en förste revisorstjänst å revisionsavdelningen och en chefstjänst å statistiska avdelningen, dels nio revborstjänster och fyra aktuarietjänster, dels fyra kvinnliga kontorsskrivarbelattningar för statistiska avdelningen, dels ock ijuguåtta kvinnliga kanslibiträdesbefattningar, därav 8 för revisionsavdelningen och 20 för statistiska avdelningen; samt

att å lokalförvaltningens i Stockholm stat måtte för revisionsavdelningens behov uppföras tre kammarskrivartjänster; i fråga om tulltariff b grän (IT. II: sid. 83 o. f.): att i staten för generaltullstyrelsen måtte uppföras sex byråinspektörstjänster, av vilka dock två skola tillsättas allenast genom förordnande för viss tid, förslagsvis ett år i sänder;

att i nämnda stat måtte upptagas en kvinnlig kontorsbiträdesbefattning; samt

att å lokal förvaltningens i Stockholm stat måtte upptagas tre för byråns behov avsedda kammarskrivartjänster;

i fråga om kanslibyrån (U. II: sid. 92 o. f.): att i staten för generaltullstyrelsen måtte uppföras två förste sekreterar tjänster;

att i samma stat måtte upptagas en registrator tjänst och två notarietjänster;

att, såsom vid behandlingen av kameralbyråns personal berörts, den generaltullstyrelsen enligt § 7 i dess instruktion tillerkända befogenhet att i mån av behov hos styrelsen anställa amanuenser måtte, vad kanslibyrån beträffade, bibehållas;

att i staten för generaltullstyrelsen måtte upptagas två kvinnliga kontorsbiträdesbefattningar och två kvinnliga kanslibiträdesbefattningar;

att å lokalförvaltningens i Stockholm stat måtte upptagas en för byråns behov avsedd kammarskrivartjänst;

att i staten för generaltullstyrelsen måtte meddelas bestämmelse, att en av sekreterarna tillika skulle mot särskild gottgörelse innehava uppdrag att vara tullverkets ombudsman;

att i Kungl. Maj:ts kungörelse den 28 maj 1886 (nr 42) angående anställande av kommissionärer bos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter generaltullstyrelsen måtte upptagas bland de myndigheter, hos vilka kommissionär skulle finnas anställd;

167 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

att i instruktionen för generaltullstyrelsen måtte intagas bestämmelse om rätt för styrelsen ait hos sig anställa erforderligt antal springpojkar för handräckningsbestyrs fullgörande;

att å generaltullstyrelsens stat nu uppförda en förste vaktmästartjänst och sju vaktmästare än ster måtte indragas; samt

att å tullförvaltuingens i Stockholm stat måtte uppföras, utöver för förvaltningens behov avsedda sådana tjänster, en tullöveruppsyningsmanstjänst och åtta tillsyningsmanstjänster, avsedda för styrelsens behov.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bär tullkommissionen Departement*. beträffande antalet befattningshavare hos generaltullstyrelsen i regel yttrat sig allenast i fråga om sådana, som äro hänförliga till högre lönegrad än den första; anledningen härtill har uppgivits vara svårigheten att, förrän någon tids praktisk erfarenhet om den nya organisationens verkningar vunnits, bedöma, i vad mån minskning av personalen må kunna iöretagas. På det hela taget återfinnas de hemställanden, som därvid gjorts, jämväl bland generaltullstyrelsens i ämnet avgivna förslag, vilka därjämte innefatta närmare uppgifter om det beräknade behovet av övriga befattningshavare. I vad mån styrelsens förslag avviker från storleken av don personalstyrka, som m»'d nuvarande organisation lärer kunna anses ständigt behövlig, inhämtas av en jämförande översikt, som jag låtit uppgöra och här löreter. Med avseende å denna torde jag få anmärka, att de av mig tidigare ifrågasatta benämningarna å bj^råer och befattningshavare blivit för tydlighets skull använda vid uppställningen av generaltnllstvrelsens förslag i ämnet.

168 Kungl. Alaj.ts proposition Nr 330.

3 kvinnliga extra bilraden. 1 ombudsman.

amanuenser.

2 kontorsbilräden (kvinnliga). 2 kunslibilruden (kvinnliga). (kommissionär).

Kameralbyrån.

1 kamrerare.

1 förste revisor.

3 revisorer och bokhållare.

1 » » » (förrådsföreståndare).

5 amanuenser.

7 manliga extra biträden.

2 kvinnliga » ■»

Kameralbyrån.

1 kustbevakningsinspektör.

I kamrerare.

I förste revisor.

5 revisorer.

4 kammarskrivare, upptagna å lokalförvalt-1 ningens stat.

1 materialförvaltare.

4 kanslibiträden (kvinnliga).

Revisionsbyrån.

1 förste aktuarie.

12 revisorer, därav 4 med avlöning å extra stat. 3 aktuarier.

1 andre byråassistent med avlöning å extra stat. 26 amanuenser.

2 kvinnliga biträden av andra graden.

16» » » första y>

19 manliga extra biträden.

24 kvinnliga » »

Revisionsbyrån. I

1 chef för statistiska avdelningen.

1 förste revisor.

9 revisorer.

4 aktuarier.

3 kammarskrivare, upptagna å lokalförvalt-;

ningens stat.

4 kontorsskrivare (kvinnliga).

28 kanslibiträden (kvinnliga).

Tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

2 byråassistenter.

2 andre byråassistenter, därav 1 med avlöning å extra stat.

2 kammarskrivare, upptagna å lokalförvaltningens stat

1 kvinnligt biträde med avlöning å extra stat.

Tulltariffbyrån.

6 byråinspektörer.

3 kammarskrivare, upptagna å lokalförvaltningens stat.

1 kontorsbiträde (kvinnligt).

Vaktmästare. t förste vaktmästare.

7 vaktmästare.

12 extra ordinarie vaktmästare.

Vaktbetjäning.

1 tullöveruppsyningsman, upptagen å lokalförvaltningens stat.

8 tillsyningsmän, upptagna å lokalförvaltningens stat.

i springpojkar.

169 Kutigl. Maj:ts proposition Nr 330.

Vad generaltullstyrelsen anfört till stöd för sina nu återgivna förslag rörande antalet av och tjänsteställningen för personalen hos styrelsen, vilka förslag synas mig — frånsett dels sekreterarnas uppflyttning till förste sekreterare, varom jag i annat sammanhang kommer att yttra mig, samt tillsättandet av en kustbevakningsinspektör, vdket förslag såsom intimt förbundet med frågan om kustbevakningens omorganisation synts mig icke böra för närvarande komma under omprövning, dels ock vad ifrågasatt blivit angående två byråinspektörers samt ombudsmannens och vaktbetjäningens anställande — icke innefatta andra eller större förändringar, än som kunna antagas bliva lämpliga och av verkligt behov påkallade, har jag icke kunnat undgå att finna fullt giltigt. Jag anser mig fördenskull böra med berörda undantag till alla delar tillstyrka dessa förslag.

Beträffande förslaget, att två byråinspektörer å tulltariff byrån skulle tillsättas allenast genom förordnande för viss tid, förslagsvis ett år i sänder, finner jag ett genomförande av detsamma, vilket innebär en avvikelse från vad i fråga om motsvarande befattningar vid den centrala förvaltningen i övrigt lärer gälla, kunna medföra besvärande konsekvenser med hänsyn till placeringen av vederbörande tjänstemän vid upphörande av dem meddelade förordnanden. Jag avstyrker därför detta förslag, vars syftemål, nämligen att »åstadkomma en gagnelig cirkulation mellan byrån och lokalförvaltningen», för övrigt synes mig kunna uppnås på andra lämpligare vägar, anslutna till eljest tillämpade anställa ingsprineiper.

Vidkommande förslaget om förordnande för en av sekreterarna såsom tullverkets ombudsman föranleder detta mig visserligen att tillstyrka bibehållandet av anordningen med en dylik ombudsman men däremot att avråda från att ovillkorligen binda ombudsmaunauppdraget vid en viss, i förväg bestämd tjänst hos styrelsen. Särskilt vanskligt för de ordinarie tullgöromålens behöriga gång förefaller det mig kunna bliva, för den händelse uppdraget anknytes till en av de viktiga sekreterartjänsterna. De åligganden, som väl få förutsättas kunna fortfarande ankomma på ombudsmannen, äro nämligen enligt § 7 av den för styrelsen gällande instruktion att vid domstolar och exekutionssäten föra tullverkets talan, i vilket avseende han är behörig att, utan företeende av generaltullstyrelsens särskilda uppdrag i varje särskilt mål, såsom åklagare anhängiggöra och utföra talan för brott mot tullförfattningarna, i högre rätt i vederbörlig ordning fullfölja besvär däri, även när ombudsmannen icke hos den lägre domstolen fört tullverkets talan, liksom för övrigt å tullverkets vägnar tala och svara i alla förekommande mål. Bikung till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (AV 330.) 22

Personal vid lokal förvaltningen.

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330

i vilka han i sådan egenskap inställer sig. Dessutom hänskjutas, enligt vad jag inhämtat, till tullverkets ombudsman från styrelsens byråer ej sällan vidlyftiga ärenden för utredning och yttrande angående den rättsliga befogenheten i vissa framkomna anspråk m. m. De ombudsmannen sålunda åvilande göromål äro synbarligen av den art, att hans bortovaro från ämbetsrummet eller till och med frän stationeringsorten kan förväntas i ej ringa utsträckning behöva inträffa. Att detta måste bliva till men för den ordinarie tjänst, med vilken ombud>mannaskapet förenas, syunerligast där, såsom förhållandet är med sekretera] befattningarna, tjänstens innehavare utövar visst förmanskap, synes mig uppenbart. Jag anser därför, att ett system, närmare anslutande sig till det hittillsvarande, enligt vilket generaltullstyrelsen lämnas fullt fria händer i fråga om ombudsmannabefättningens tilldelande, hellre bör ifrågakomma till genomförande, och utgår därvid från att styrelsen vid träffande av sitt val härutinnan tager skälig hänsyn till vikten av, att de mera betydande tjänsterna inom styrelsen icke belastas med Underligt arbete, fallande utom dessas egentliga område. Övergång till ett nytt system synes bliva så mycket mindre nödvändigt, därest, såsom jag förordat, tullkommissionens förslag om indragning av bland andra tullfiskalsbefaitningen i Stockholm, vid vilken ombudsmannauppdraget sedan länge varit förenat, icke vinner bifall.

Förslaget, att generaltullstyrelsens behov av vaktbetjäning skulle tillgodoses med personal från lokaltull förvaltningen i Stockholm, kan jag vidare, såsom nyss antytts, icke heller biträda. Fn dylik anordning skulle nämligen medföra, såväl att den för uppassningsgöromål hos styrelsen erforderliga arbetskraften bleve alltför kostsam för statsverket, som ock att en olämplig avvikelse från förhållandena i förevarande hänseende vid de centrala verken i allmänhet uppstode. I stället anser jag böra för ändamålet å styrelsens siat upptagas eu förste expeditionsvakt och åtta expeditionsvakter, placerade i samma lönegrader som de likabenämnda befattningshavarna vid nyssnämnda verk.

Det förslag till omorganisation av lokaltullförvaltningen, vilket tullkommissionen framlagt, innehåller beträffande det antal tjänstemän, som må erfordras, samt de olika befattningarna för dessa icke hemställanden i fråga om tjäustemäu av lägre tjänstegrad än förste tullkontrollörs. Anledningen härtill har av tullkommissionen angivits vara följande (II: sid. 9 o. f.). Därest, såsom ifrågasatts, mod> rnare arbetsmetoder infördes vid tullverket, måste detta leda till en relativ

Kungl. Maj;ts proposition Nr 330. 171

minskning av personalen; men huru stor donna minskning kunde göras, vore icke möjligt att bedöma, förrän någon tids praktisk erfarenhet vunnits. Vidare erfordrades för en effektiv prövning av personalbehovet vid varje särskild tullförvaltning ett ingående studium av därstädes förekommande göromål ävensom av särskilda lokala förhållanden i övrigt. Någon undersökning härutinnan hade kommissionen icke varit i tillfälle att företaga, särskilt därför att tullförvaltningarna arbetade under förhållanden, som ii-ke gåve någon tillförlitlig "bild av de normala. Det vore emellertid angeläget, att en dylik undersökning komme till stånd, så snart lörhållaudena bleve sådana, att man kunde vänta sig ett tillfredsställande resultat av densamma. För sådant ändamål borde tillsättas en tjänstgörings kommission, förordnad av generaltullstyrelsen och med så allsidig sammansättning som möjligt, vilken kommission borde hava till uppgift att utreda det vid envar tullförvaltning erforderliga antalet tjänstemän av varje särskild, grad, allt i enlighet med i betänkandet närmare angivua grunder, varjämte samma kommission lämpligen även kunde taga befattning med vissa frågor rörande beskaffenheten av tullverkets lokaler (II: sid. 378).

I likhet med tullkommissionen och pa de av densamma anförda skäl bär generaltullstyrelsen funnit (U. IT: sid. 5 o. f.) tillsättandet av en dylik tjänstgöringskommission vara av behovet påkallat. Emellertid kunde enligt styrelsens mening denna kommission icke med fördel börja sin verksamhet, förrän riksdagens beslut om omorganisationen förelåge. Vidare bleve det först efter någon tids erfarenhet av den nya organisationen.och dess verkningar möjligt att avgöra, om eller i vad män antalet. tjänster vid lokalförvaltningen skulle kunna på grund av omorganisationen inmskas. Överhuvud taget syntes det för normala förhållanden gällande behovet av tjänster av lägre tjänstegrader än förste kontrollera icke för närvarande kunna med säkerhet bedömas. Följaktligen kunde någon på omorganisatiousförslaget byggd ny stat icke, såvitt angmge antalet tjänster av nyssberörda lägre tjänstegrader, definitivt fastställas samtidigt med antagandet av oinorganisationsförslag-et. Därest vid tjänstgöringskommissionens undersökningar någon reduktion av de nuvarande ordinarie tjänsternas antal skulle kunna ifrågakomma, borde enligt styl el sens åsikt en sådan reduktion, till undvikande av uppkomsten utav eu större indragningsstat icke genomföras på en gång utan successivt i mån av inträdande vakanser. TjänstgöringskommDsionen syntes för vinnande av enhetligt bedömande av tjänstebehovet å skilda platser böra bestå av allenast tre personer. Av'dessa borde två tillhöra tull-

172 Kungl. Maj;ts proposition Nr 330.

verket och vara, den ena tjänsteman av nuvarande högre grad, den andra tjänsteman av lägre grad; den tredje borde om möjli,yt uttagas bland det praktiska livets män och besitta sakkunskap i någon av de näringsgrenar, vilkas utövare under sin verksamhet k"mme i närmare beröring med tullverket. Tjänstgöringskommissionen borde, såsom föreslagits, tillsättas av generaltullstyrelsen.

Beträffande de högre tjänster, som tullkommissionen funnit behövliga vid lokaltullförvaltningen utöver de tidigare omnämnda befattningarna såsom distriktchef, tulldirektör och tulldirektörsassistent, har kommissionen framlagt bland andra följande synpunkter. Tull direkt örserpeditionernas kassaavdelning, vilken bland annat skulle upprätta avlöningslistor för vederbörande tullförvaltning i dess helhet, föra beklädnadsliggare och diverse inkomsters journal samt handlägga 'ärenden av ofta krävande natur rörande bärgade varor, sjöfynd och konfiskationer, borde förestås av en förste tullkontrollör (II: sid. 143). Enär den tullförvaltningsavdelning, som för närvarande förrättade dessa göromål, nämligen konfiskations- och kassörskonbret, förestodes av en tullförvaltare, innebure kommissionens förevarande förslag en besparing. — Tullbevakningsinspektionerna behövde på grund av överflyttningen dit av vissa klareringsgöromål ett däremot svarande tillskott i arbetskrafter (II: sid. 189). För att ej inspektionernas föreståndare, vilken borde utgöras av en tullbevakningschef, skulle på grund av de nytillkommande kamerala göromålen nödgas åsidosätta den inspektion av underlydande personal, som vore deras förnämsta uppgift, borde vid deras sida ställas en tjänsteman med tillräcklig auktoritet och därför förslagsvis av förste tullkontrollörs grad. Denne skulle hava att närmast svara för de inre göromålen och vid förfall för tullbevakningschef inträda i dennes ställe. Här torde få lämnas den upplysning, att tullbevakningsinspektionerna i Göteborg och Malmö, tulldirektören och tullkammaren i Göteborg samt Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening hemställt, att den föreslagne förste tullkontrollören måtte utbytas mot en tjänsteman i samma ställning som en tullöverkontrollör (tullbevakningsinspektör) samt att förutom denne sistnämnde tjänsteman även en förste tullkontrollör måtte anställas vid nämnda slag av inspektioner för utövande av överinseende över de löpande göromålen därstädes. — T ullbehandling sinspektionerna, vid vilka, såsom förut nämnts, det dubbla chefskapet skulle avskaffas, borde enligt tullkommissionens förslag envar förestås av en tullöverinspektör (II: sid. 224). Såsom dennes närmaste man borde vid varje tullbehandlingsinspektion anställas en tullinspektör, vilken skulle hava att dels förestå

173 Kungl. Maj:is proposition Nr 330.

inspektionens kontor, medan tullöverinspektören vore upptagen av inspektionsverksamhet, dels tura om med denne i sistberörda verksamhet, dels ock inträda såsom dennes vikarie. Föreståndarna för de under tullbehandlingsinspektionerna för närvarande lydande avdelningskontoren i Stockholm och Göteborg borde (II: sid. 225) hädanefter tilläggas en högre tjänsteställning än hittills med hänsyn till den jämförelsevis självständiga ställning, de komrne åt t intaga, ävensom till de höga krav, som måste ställas på dem, samt till nödvändigheten att för bibehållande i den viktiga tullbehandlingstjänsten av personer, som specialiserat sig på densamma, bereda ökade befordringsmöjligheter inom samma tjänstegren. Dessa föreståndare borde utgöras av tullöverkomrollörer i stället för förste kontrollörer. Vad angår förste tullkontrollörstjänsterna (II: sid. 226), borde vid tullbehandlingsinspektionen i Malmö inrättas två dylika tjänster, vilkas innehavare skulle förestå de av tullkommissionen föreslagna tullavdelningarna vid ångfärjestationen och för postpaket därstädes. I övrigt vore enligt kommissionens mening några tjänstemän av nämnda grad för ifrågavarande tullbehandlingsinspektioners behov icke behövliga. I denna punkt har emellertid eu av tullkommissionens ledamöter avgivit sin reservation (II: sid. 417) och därvid, med framhållande att förslaget innebure indragning av de nuvarande förste kontrollörstjänsterna i stora tullpackhusen i Göteborg och Malmö, förklarat sig icke kunna biträda förslaget härutinnan, varjämte reservanten vidare ansett en tjänst av minst förste tullkontrollörs grad böra inrättas för tulIpackhusavdelniniiärna vid Skeppsbron i Stockholm. — TuUkameralkontoren, vid vilka, såsom förut berörts, icke heller skulle vidare förekomma dubbelt , chefskap, borde enligt tullkommissionens förslag (II: sid. 250 o. f.) förestås vart och ett av en tjänsteman i samma grad som den nuvarande tullförvaltaren därstädes (tullkommissarie). För varje tullkameral kontors behov borde dessutom avses dels en tullöverkontrollör med uppgift att övervaka nederlagsrörelsen samt att i förekommande fall vikariera för kontorets föreståndare, dels ock vid vartdera av tullkontoren i Stockholm och Göteborg anställas en förste tullkontrollör, vilka båda tjänstemän skulle förestå, den i Stockholm tullavdelningens vid Stadsgårdshamnen tullkameralkontorsexpedition och den i Göteborg tullavdelningens vid Nya Masthuggskajen tullkameralkontorsexpedition. I avgiven reservation (II: sid. 418) har en av tullkommissionens ledamöter yrkat, att vid ettvart av tullkameralkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö måtte inrättas en förste tullkontrollörstjänst med huvudsaklig uppgift för innehavaren att handlägga uppbördsgöromålen. —

174 Kung!. Maj ds proposition Nr 330.

Tullkamrarna skulle enligt tullkommissionens åsikt såsom hittills förestås av tullförvaltare i högre eller lägre löneslällning alltefter tullkamrarnas. storlek (IV: sid. 119 o. f.). Under tullförviiltaren borde liksom för närvaiande i regel finnas anställda en eller flera tjänstemän med uppdrag att biträda honom vid bevakningens ordnande samt att utöva närmaste förmanskap för bevakningsstyrkan. Alltefter nämnda tjänstemäns växlande tjänsteställning kunde tullkamrarna grupperas efter följande huvudtyper (II: sid. 252 o. f.): typ I, där en av de vid respektive tullkamrar anställda tullkontrollörer utövade bevakningsbefäl; typ II, där en tullmästare borde utöva sådant befäl; typ III, där bevakningsbefäl utövades av en eller två tullöveruppsyningsmän; ty^p IV, där i följd av bevakningsgöromålens jämförelsevis mindre omfattning’tillräckliga arbetsuppgifter i sådant avseende icke förefunnes för eu tjänsteman utan befälet kunde utövas antingen av en kammarskrivare med huvudsaklig sysselsättning på annat område eller av en tullöveruppsyningsman, som tillika kunde användas för en del tullbehandlings- eller skrivgöromål; samt typ V, där någon särskild bevakningsförman^ej förekomme. Till typ I borde hänföras tullkamrarna i Trälleborg och Hälsingborg och till typ II, vilken för närvarande icke funnes representerad, tullkamrarna i Norrköping, Gävle och Sundsvall. Vid behandlingen av denna fråga hava två av tullkommissionens ledamöter reserverat sig (II: sid. 400, 414) och, under yrkande att även de vid tullbevakningsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö anställda bevakningskontrollörerna måtte indragas, hemställt, att i nu förevarande hänseende icke skulle förekomma mer än två huvudtyper, där bevakningsbefäl skulle utövas, vid den ena av tullmästare och vid den andra av tullöveruppsyningsman. Jämväl ur synpunkten av tullbehandlingsgöromnlens vikt och omfattning har tullkommissionen (II: sid 263 "o. f.) indelat tullkamrarna i olika typer, nämligen: typ I, omfattande tullkamrarna i Norrköping, Trälleborg, Hälsingborg, Gävle och Sundsvall, vid vilka lörestaudarskapet för tullpackhuset borde uppdragas åt en tullöverkontrollör, typ II, omfattande tullkamrarna i Kalmar, Karlskrona, Landskrona och Halmstad, vid vilka en förste tullkontrollör borde tjänstgöra såsom packhusföreståndare; typ III, sönderfallande i två underavdelningar, nämligen sjötullkamrar, vid vilka en tullkontrollör borde förestå tull packhuset, och inlanrlstullkamrar, där packhusgöromålen borde i huvudsak skötas av tullförvaltaren själv, under det att en tull kontrollör borde närmast svara för de kamerala göromålen; typ IV", omfattande tullkamrar, där tullförvaltaren icke hade annan tjänsteman av grupp I

175 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

än kammarskrivare till sitt biträde och tullförvaltaren själv borde förestå tullpackhuset; samt typ V, omfattande tullkamrar, där tullförvaltaren vore ensam tjänsteman av grupp 1. Även beträffande denna indelning av tullkamrarua har en ledamot i t-ollkommissionen avgivit reservation (II: sid. 400 o. f.), vari yrkats, att typen 1 måtte helt och hållet utgå, att vid tullkamrarna i Kalmar, Karlskrona och Landskrona föreståndarskapet för tullpackhuset måtte uppdragas åt tjänsteman i ej högre grad än tulik'introllörs samt att å platser, hörande till typerna III och IV7, tullförvaltaren själv alltid måtte förestå tullpackhuset. Tullkommissionen har slutligen fuunit åtskillnad kunna jämväl såvitt anginge de kamerala göromålen göras mellan vissa huvudtyper av tullkamrar och har i sådant hänseende uppställt (II: sid. 207) följande olika slag, nämligen: typ I, omfattande tullkainrarna i Trälleborg och Hälsingborg, där på grund av rörelsens omfattning och därav följande omöjlighet för tullförvaltaren att taga någon mera ingående befattning med de inre göromålen det erfordrades en högt kvalificerad tjänsteman med ej lägre grad än förste tullkontrollörs för att dels vara tullförvaltarens närmaste man vid handhavandet av berörda göromål, dels själv bestrida de mera krävande av dessa; typ II, omfattande de tullkam)ar, där tullförvaltaren till biträde vid de kamerala göromålen både en tullkontrollör; typ III, omfattande de tullkamrar, där jämte tullförvaltaren tjänsteman av högre grad än kammarskrivare ej funnes till förfogande för nämnda göromål; och typ IV, omfattande de tullkamrar, vid vilka tullförvaltaren ensam hade att handlägga samma göromål. 1 denna fråga hava två av kommissionens ledamöter avgivit reservation (II: sid. 401, 414), däri först yrkat*, att den ifrågasatta typen I måtte utgå, och vidare, under anförande att tullkontrollörstjänster vore obehövliga för utförande av kamerala göromål, vilka vore av så enkel beskaffenhet, att för desammas förrättande kunde användas enbart tullkontorister jämte kvinnliga biträden, uttalats den uppfattning, att endast en typ borde uppställas i nu förevarande hänseende, nämligen tullkamrar, där tullförvaltaren för de kamerala göromålens bestridande hade till sin hjälp tullkontorister och eventuellt kvinnliga biträden. I detta sammanhang må upplysas, att Sveriges allmänna lulltjänstemanuaförening i samma fråga anfört (U. II: sid. 171), att de skäl, som av tullkommissionen åberopats för anställande av en förste tullkontrollör vid tullkamrarna i Trälleborg och Hälsingborg, ägde tillämplighet även beträffande tullkamrarna i Norrköping, Gävle och Sundsvall. Sistnämnda tullkammaie har ock för egen del framhållit behovet därstädes av en förste kontrollör för de kamerala göromålen,

Departements-

chefen,

176 Kungl. Maj:ls proposition Nr 330.

under åberopande av att enligt kommissionens förslag tullförvaltarnas arbetsområde bleve betydligt utvidgat. Sveriges tullmannaförening åter bär anslutit sig till reservanternas inom tullkommissionen uppfattning.

Generaltullst3'relsen har i fråga om antalet vid lokaltullförvaltningen erforderliga andra högre befattningar än distriktchefer, tulldirektörer och tulldirektörsassistenter i allmänhet anslutit sig till tullkommissionens uppfattning. I följande avseenden har styrelsen emellertid haft en från kommissionen avvikande mening. Vid tiillbevakningsinspektionerna borde tullbevakningschefens närmaste man utgöras av en tulibevakuingsinspektör i nuvarande överkontrollörsgrad i stället för av en förste tullkontrollör, för att denne skulle komma att besitta nödig auktoritet såväl inåt som utåt (U. II: sid. 136). — Beträffande tullbehandling sinspektionerna borde det av tullkommissionen föreslagna antalet förste tullkoutrollörer utökas i den mån reservanten i ämnet inom kommissionen ifrågasatt; dock kunde tills vidare, intill dess lokalerna för tullavdelningen för postpaket i Malmö blivit iordningställda, den för berörda avdelning avsedda förste tullkontrollörstjänsten reserveras för därvarande stora tullpackhus (U. II: sid. 153 o. f.). Behovet av en förste tullkontrollörstjänst för tullpackhusavdelningarna vid Skeppsbron i Stockholm, där en betydande rörelse förekomme och ett stort antal tjänstemän sysselsattes, hade nämligen sedan länge gjort sig gällande; för indragningen av en av de vid tiillbehandlingsinspektionen i Göteborg befintliga förste tullkontrollöi stjänsterna, vilken under en lång följd av år funnits och fortfarande vore behövlig, hade tullkommissionen icke anfört något som helst skäl; och beträffande indragningen av förste tullkontrollörstjänsten i stora tullpackhuset i Malmö, vilken enligt styrelsens mening likaledes alltjämt vore erforderlig, hade ej heller förekommit något, som kunde föranleda eller berättiga till en sådan åtgärd. — Vidkommande tullkamrarna borde enligt generaltullstyrelsens förmenande cheferna för rikets tre största tullkamrar, vilkas uppdelning i självständiga avdelningar vid upprepade tillfällen ifrågasatts, erhålla eu högre ställning än tullförvaltarna i övrigt och benämnas övertullförvaltare (U. IV: sid. 81 o. f.). Vad vidare rörer lullbehandlingsgöromålen vid tullkamrarna, kunde eller borde icke lämpligen uppställas allmänna och för varje fall bindande regler rörande förrättandet av dessa göromål vid tullkamrarna av typerna III och IV (U. II: sid. 168).

Om nödvändigheten av att en särskild tjänsigöringskommission tillkommer snarast möjligt, efter det omorganisationen av tullverkets lokalförvaltning genomförts, i och för utredning av det vid envar tull-

177 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

förvaltning erforderliga antalet tjänstemän av lägre tjänstegrad än förste tullkontrollörs är jag i likhet med tullkommissionen och generaltullstyrelsen övertygad. Jag har därför för avsikt att i sinom tid ifrågasätta bemyndigande för generaltullstyrelsen att tillsätta en sådan kommission, vilken såsom föreslagits bör kunna få till biuppgift att yttra sig över de förändringar av tullförvaltningarnas lokaler, som kunna finnas erforderliga eller önskvärda. Ledamöterna i berörda kommission böra även enligt min mening till antalet icke överstiga tre samt utväljas på sätt generaltullstyrelsen tänkt sig. Därigenom beredes i, såvitt jag kan finna, tillräcklig utsträckning möjlighet för de trafikerande att få personalfrågan vid tullverket utredd jämväl ur deras synpunkt.

Vad härutöver angår personalantalet vid lokal tullförvaltningen, bar jag vid övervägande av vad från skilda håll anförts i fråga om behovet av högre tjänster därstädes funnit tullkommissionens förslag med de av generaltullstyrelsen ifrågasatta förändringarna kunna av mig biträdas. Jag förordar alltså de sålunda omarbetade förslagen. I vad mån tullkommissionens och generaltullstyrelsens förslag i fråga om bär avsedda tjänster skilja sig såväl från varandra som från förhållandena enligt nuvarande organisation framgår av en på mitt föranstaltande upprättad översikt, som jag ber att nu få förete:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 käft. (Nr 330.)

178 Kungi. Maj:ts proposition Nr 330.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

180 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Personal vid kust- och gränsbevakningen.

För innebörden av tullkommissionens, de kustbevakningssakkunnigas och generaltullstyrelsens förslag rörande antalet tjänstemän av grupp II vid tullverkets kustbevakning och gränsbevakning har tidigare redogjorts i samband med översikterna av förslagen om distrikten och posteringarna vid respektive bevakning. Till berörda redogörelser må här hänvisas, varförutom i fråga om det antal förste kustvakter och kustvakter, som ansetts erforderliga, torde få särskilt upplysas om följande.

Vid behandling av frågan om de lönegrader, vari den lägre kustbevakningspersonalen borde placeras, har generaltullstyrelsen på sin tid anfört (U. IV: sid. 58) bland annat, att i lägre lönegrad borde såsom kustvakter upptagas sådana kustbevakningstjänstemän, som tjänstgjorde såsom besättningskarlar å tulljakter eller tullbåtar eller såsom andre man vid posteringar till lands, medan till en högre lönegrad borde under benämningen förste kustvakter hänföras sådana, som å större tulljakter med mera än två mans besättning, befälhavaren inberäknad, vore avsedda att vid förfall för befälhavaren intaga dennes plats eller som vid posteringar till lands antingen ensamma utgjorde posteringen eller vid två- eller flermansposteringar utövade förmanskap över posteringens övriga personal. — Mot vad generaltullstyrelsen sålunda anfört, hava de kustbevakningssakkunniga ej haft annan erinran, än att de ansett landposteringar om en man kunna bestå av kustvakter i stället för förste kustvakter (U. I A: sid. 54). I anledning härav har generaltullstyrelsen i sitt yttrande över bemälda sakkunnigas betänkande (U. I A: sid. 109) förklarat sig icke kunna underlåta att vidhålla den uppfattning i frågan, styrelsen tidigare uttalat, i enlighet varmed styrelsen också i

181 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

sitt förslag till tullverkets utgiftsstater för år 1922 såsom förste kustvakter upptagit det antal kustvakter, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle var för sig utgöra en postering, och i motsvarande mån minskat antalet kustvakter. Det resultat, som därvid uppnåtts, liar dock av styrelsen senare något jämkats till följd av det förut omförmälda förslaget om anskaffande av en större och mera snabbgående motorbåt för Stockholms skärgård, än de kustbevakningssakkunniga avsett.

Skiljaktigbeterna mellan antalet ifrågavarande tjänstemän enligt Departement* nuvarande organisation, enligt tullkommissionens (respektive de kustbe- * e en' vakningssakkunnigas) förslag och enligt generaltullstyrelsens slutliga förslag framgå av här företedd uppställning, vilken jag låtit utarbeta:

Kustbevakningen.

1 överuppsyningsman

27 kustöveruppsyningsmän 66 kustuppsyningsmän

2 vaktmästare 42 kustvakter

226 kustroddare

21 kustöveruppsyningsmän 24 kustuppsyningsmän

55 förste kustvakter 152 kustvakter

21 kustöveruppsyningsmän 24 kustuppsyningsmän

103 förste kustvakter

104 kustvakter

Gränsbevakningen.

1 gränsöveruppsyningsman 9 gränsuppsyningsmän j 183 gränsridare

2 gränstullmästare 10 gränsöveruppsyningsmän 188 gränsuppsyningsmän

1 gränstullmästare 10 gränsöveruppsyningsmän 199 gränsuppsyningsmän

Mitt förslag avviker från generaltullstyrelsens i så måtto, att det med hänsyn till det förordade uppskovet med genomförandet av kustbevakningens omorganisation upptager personalen vid nämnda bevakning till samma antal som för närvarande är i stat angivet.

Avlöningsförhållanden,

Kommunikationsverkens lönekommitté avgav dels i slutet av år Grunder för 1918 särskilda yttranden och förslag rörande organisationsförhållandena revision!* vid postverket, statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfalls-

Departements-

chefen.

Indragning av sportler.

182 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

verk, dels ock den 20 februari 1919 betänkande angående gemensamt, lönesystem samt lönereglering för samma verk. På grundvalen härav antog 1919 års riksdag och utfärdade Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 (nr 343) gemensamt avlöningsreglemente för tjänstemän vid ifrågavarande verk.

Den lösning av åtskilliga inom vilket verk som helst återkommande avlöningsfrågor, som sålunda för kommunikationsverkens del vunnits, har tullkommissionen ansett böra få gälla även i fråga om tullverket (IV: _ sid.^ 45). På grund härav liksom ock ur synpunkten att såvitt möjligt åstadkomma formell överensstämmelse mellan de olika verkens avlöningsreglementen har tullkommissionen avfattat sitt förslag till avlöningsreglemente för tullverket i ganska noggrann anslutning till det för kommunikationsverken antagna.

Till vad tullkommissionen sålunda ansett och åtgjort har generaltullstyrelsen uttalat sin anslutning i allmänhet (U. IV: sid. 10).

För min del anser jag, att den revision av avlöningsförhållandena vid tullverket, vilken nu förestår, bör till allmän utgångspunkt taga det nya lönesystem för statsdepartement och centrala ämbetsverk, som i huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1902 års löneregleringskommitté den 3 november 1920 avgivet förslag blivit av det nu församlade riksmötet gillat.

De _ olika slag av extra inkomster, som för närvarande tillkomma tjänstemän vid tullverket, äro följande, nämligen: a) ersättning enligt den s. k. sporteltaxan; b) andra extra inkomster i tjänsten, huvudsakligen lösen, beslagarandelar samt anmärknings-, aktorats- och auktionsprovision; samt c) ersättning för bestyr, som utföras i omedelbart sammanhang med tulltjänsten, vartill höra ersättning för debitering, uppbörd och redovisning av vissa till kommun utgående avgifter, särskilt liamnavgifter (»kommunaluppbördsersättning»), samt ersättning för bestridande av åtskilliga med postpaket- och järnvägstrafiken från utlandet förenade göromål, som eljest skulle ankomma på postverket och statens järnvägar (»post- och järn vägsersättning»).

Tullkommissionen har (IV: sid. 48) såsom sin allmänna ståndpunkt till dessa extra inkomster anfört, att ersättning, som utginge för förrättning på tjänstgöringstid, borde indragas till staten samt att, i fråga om ersättning för förrättning på övertid, allt ekonomiskt mellanhavande mellan trafiken och tjänstemännen borde helt och hållet bortfalla och statsverket övertaga å ena sidan all rätt till allmänhetens avgifter för övertidsexpeditioner men å andra sidan skyldighet att hålla tjänste-

183 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

männen skadeslösa för deras övertidsarbete. Sin närmare ställning till de olika slagen av extra inkomster har tullkommissionen angivit som följer. De avgifter, som utginge enligt sporteltaxan eller, såsom den officiella benämningen lyder, Kungl. Maj:ts taxa den 23 december 1910 (nr 134) å ersättning, som enligt särskilda bestämmelser skall av trafikerande utgöras för vissa av tulltjänstemän verkställda tjänstförrättningar, borde ingå till tullverket, vilket å sin sida hade att bereda vederbörande tjänstemän antingen mot övertidstjänstgöring svarande ledighet under deras ordinarie tjänstgöringstid eller ock övertidsersättning ävensom, i förekommande fall, vederbörlig reseersättning. Med utgående härifrån hade kommissionen utarbetat ett förslag till förrättningstaxa för tullverket (IV: sid. 28 o. f.), vilket vore avsett att träda i stället för sporteltaxan. — Aktoratsprovisionen, varom funnes bestämt i Kungl. Maj:ts brev den 4 februari 1800 och den 9 september 1918 och som utginge med tolv procent av kronans andel i tullverkets beslagsmål till huvudsakligen tullfiskalerna, vore enligt tullkommissionens mening opåkallad och borde utan vidare avskaffas, vilket lätt kunde ske i samband med tullfiskalstjänsternas föreslagna indragning. — Frågan om anmärkningsarvodets bibehållande eller avskaffande borde lösas gemensamt för hela statsförvaltningen. — Auktionsprovisionen, vilken vid försäljning enligt föreskrifter i tullstadgan respektive lagen med vissa bestämmelser om sjöfynd den 2 april 1918 (nr 163) av beslagsgods, sjöfynd och åtskilligt annat tullgods tillfölle vederbörande tulltjänsteman med två procent av auktionsbeloppet, borde, liksom på sin tid skedde genom Kungl. Maj:ts brev den 23 juli 1869 med föreskriven auktionsprovision vid försäljning av sjöskadat gods, indragas till statsverket. En vid auktionerna till tullpersonal utgående s. k. slagavgift, nio öre för varje särskilt nummer i auktionsprotokollet, borde icke vidare uttagas. — Angående expeditionslösen vore tullkommissionen visserligen i princip med om att sådan lösen inom tullverket helt och hållet avskaffades, men kommissionen ansåge dock, att genomförandet av en sådan reform icke kunde ske annorledes än i samband med en allmän, för hela statsförvaltningen gemensam revision av expeditionslösen- och stämpelförordningarna. Till dess en sådan revision komme till stånd, borde expeditionslösen i nuvarande utsträckning bibehållas. — Den s. k. kommunaluppbördsersättningen borde i sin helhet ingå till tullverket, som avlönade de tjänstemän, vilka utförde hithörande arbete. — I frågorna om den s. k. post- och järnvägsersättningen samt beslagarandelarna har tullkommissionen icke särskilt yttrat sig.

Generaltullstyrelsen, som funnit sig icke hava något att i huvud-

Departements-

chefen.

184 Kungl. Maj ds proposition Nr 330.

sak erinra mot tullkommissionens allmänna uttalanden i förevarande ämne, har även biträtt kommissionens förslag rörande avgifterna enligt sporteltaxan, anmärkningsarvodet, auktionsprovisionen, slagavgiften, expeditionslösen och kommunaluppbördsersättningen (U. IV: sid. 12 o. f.). Däremot har styrelsen, under hänvisning bland annat till sitt avstyrkande av förslaget om tullfiskalstjänsternas indragning, förklarat sig sakna anledning att tillstyrka det ifrågasatta avskaffandet av aktoratsprovisionen. Vidkommande post- och järnvägsersättningen har styrelsen, med hänsyn till den jämförelsevis obetydliga omfattning, vari det arbete, för vilket ersättningen utginge — huvudsakligen uppbörd — utfördes av tullpersonal, ansett, att skälig anledning till uttagande av ersättning av postverket respektive statens järnvägar för arbetets förrättande knappast förelåge. Saken syntes kunna uppgöras genom överenskommelser mellan vederbörande verks styrelser. Därest detta slag av ersättning ansåges böra fortfarande utgå, borde beloppen därav indragas till tullverket. Beträffande de till tulltjänstemän utgående andelar i böter och beslagtagen egendom (beslagarandelar) har styrelsen funnit dessa böra såsom en välförtjänt uppmuntran i det mången gång betydande arbetet med tullförseelsers uppdagande samt en sporre till intresse och nit i berörda hänseende böra alltfort få åtnjutas av tjänstemännen. Mot grunderna för det av tullkommissionen avgivna förslaget till förrättningstaxa har styrelsen i stort sett icke haft något att erinra (IT. IV: sid. 91 o. f.). 1 överensstämmelse med dessa grunder skulle avgiftsbeloppen, så långt ske kunde, bestämmas sålunda, att de täckte tullverkets kostnader för den personal, som användes för i taxan avsedda förrättningar. Dessa kostnader kunde emellertid enligt styrelsens mening icke ens tillnärmelsevis bedömas, innan dels placeringen av tulltjänstemännen i olika lönegrader blivit definitivt avgjord, dels ock de belopp, med vilka övertidstjänstgöring skulle gottgöras tjänstemännen, blivit bestämda. På grund härav och då styrelsen av närmare angivna skäl ansett nödigt att från handelskamrarna i rikets största städer inhämta yttranden i denna fråga, vilka yttranden icke hunnit inkomma vid tiden för avlöningsfrågornas behandling hos styrelsen, har styrelsen anhållit, att med avgivande av slutligt utlåtande över förslaget till förrättningstaxa måtte få anstå, till dess önskvärda förutsättningar härför vore för handen.

Den särskilt på en senare tid förekomna inskränkning i åtskilliga statstjänstemäns rätt till extra inkomster i eller på grund av tjänsten synes även mig böra få sin motsvarighet beträffande sportlerna för personalen vid tullverket. I fråga om detta verk är det nämligen enligt mitt förmenande en angelägenhet av största vikt, att tjänstemannens åtgärder

185 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

I

kunna visas vara fullt oberoende av allmänhetens gottgörelse för dessa. Härtill kommer, på sätt av tullkommissionen upprättade tablåer utvisa (IV: sid. 277 o. f.), att de extra inkomsterna tillgodonjutas vid tullverket högst olika av befattningshavare i samma tjänsteställning, något som ofta torde innebära en orättvisa.

Vad generaltullstyrelsen yttrat om de särskilda slagen av extra inkomster vid tullverket sammanfaller med min uppfattning i de olika fallen. Jag förordar alltså indragning till statsverket från och med den tidpunkt, då nytt avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket träder i kraft, av sådana slag av ersättningar, vilka hittills innefattats i den nämnda sporteltaxan men framdeles torde komma att beräknas efter förutberörda förrättningstaxa, vartill jag i sinom tid lärer bliva i tillfälle att inför Kungl. Maj:t framlägga förslag. Vidare tillstyrker jag utfärdande av bestämmelser, dels att den för närvarande till vederbörande tulltjänstemän utgående auktionsprovision vid försäljning enligt tullstadgan av beslagsgods eller annat gods ävensom vid försäljning av sjöfynd skall från och med nyssberörda tidpunkt avskaffas, dels ock att den vid försäljning av varor å auktion genom tullmyndighets försorg hittills beräknade slagavgift icke skall efter samma tidpunkt utgå. An vidare hemställer jag, att i Kungl. Maj:ts kungörelse den 2 december 1910 (nr 132) förekommande bestämmelser om rätt för tulltjänstemän, som verkställa uppbörd av till stad eller annan kommun utgående avgifter, att uppbära viss andel av den ersättning, staden eller kommunen utgiver för bestyrets verkställande, måtte upphävas, likaledes räknat från den tidpunkt, då det nva avlöningsreglementet träder i kraft. Ytterligare förordar jag, att de ersättningsbelopp, som av postverket och statens järnvägar för närvarande utbetalas till tulltjänstemän för vissa i sammanhang med tulltjänst verkställda göromål för postverkets eller statens järnvägars räkning, måtte — därest mellan generaltullstyrelsen samt generalpoststyrelsen respektive järnvägsstyrelsen förda förhandlingar skulle leda till, att ersättning för berörda göromål komme att fortfarande utgå — indragas till tullverket, räknat från den tid, som nyss nämnts. Beträffande aktoratsprovisionen och beslagarandelarna anser jag desamma böra bibehållas, åtminstone så länge som åklagare och beslagare i allmänhet tillkommande rätt till andelar i böter och beslagtagen egendom icke mera allmänt upphört. Angående anmärkningsarvodet får jag hänvisa till mitt tidigare gjorda uttalande, att på grund av en Kungl. Maj:ts kungörelse den 17 december 1920 (nr 834) sådant arvode för framtiden icke skulle vid tullverket förekomma. I fråga slutligen om expeditionslösen tillåter jag mig erinra om, att jag i annat sammanhang Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (Nr 330.) 24

186 Kungi. Maj:ts -proposition Nr 330.

föreslagit, att depositionsbevis, utfärdade av tullverkets lokalförvaltningar, skulle bliva fria från sådan avgift.

fSr^ortler" Vid behandlingen av frågan om tulltjänstemannens extra inkomster

har tullkommissionen särskilt framhållit (IV: sid. 51), att, enär sportlerna inom tullverket hade avsevärd betydelse för tjänstemännens ekonomi, deras indragning till statsverket icke kunde ske utan kompensation. Beträffande de två största tjänstemannagrupperna, nämligen de nuvarande vaktmästarna och kammarskrivarna, syntes dylik kompensation böra beredas på det sätt, att hänsyn till mistningen av sportler skulle tagas vid ifrågavarande tjänstegraders placerande på löneskalan och desamma av sådan anledning sättas något högre, än som eljest skulle varit berättigat. I fråga om övriga tjänstemannagrupper kunde däremot, då sportlerna vore ytterst ojämnt fördelade mellan de olika befattningshavarna, den avsedda kompensationen ej beredas annorledes än genom särskilda personliga lönetillägg. Därvid borde förhållandena vid kommunikation8verken tagas till förebild. Vid dessa verk skulle till tjänsteman, vilkens sammanlagda avlöning under år 1919 jämte sportler, de senare beräknade till högst 5,400 kronor, överstigit årsavlöningen under det första år, då det nya avlöningsreglementet gällde, utgå dylikt lönetillägg med belopp, motsvarande berörda skillnad; dock skulle lönetillägget, vilket för övrigt borde minskas eller upphöra i den mån avlöningen å ny stat ökades, under loppet av nio år avskrivas med en niondel om året. Emellertid borde enligt tullkommissionens mening vid tillämpning av detta kompensationssystem på tullverkets personal till grund för de personliga lönetilläggens uträknande läggas sportlernas medeltal under åren 1911—1914 för vinnande av så rättvist resultat som möjligt, varjämte det lägsta sportelbelopp, för vilket ersättning skulle utgå, kunde bestämmas till 100 kronor för undvikande av kompensationsfrågans onödiga invecklande.

I likhet med tullkommissionen har generaltullstyrelsen ansett, att indragning av de till tulltjänstemannen nu utgående extra inkomster icke kunde ske utan att skälig kompensation därför bereddes dem. Beträffande sättet för denna kompensation har styrelsen dock funnit sig icke kunna till alla delar biträda kommissionens uppfattning. Först och främst kunde styrelsen av närmare angivna skäl (U. IV: sid. 22) icke finna annat, än att kompensationen borde beredas vaktmästare och kammarskrivare på samma sätt som övriga tjänstemän, nämligen genom personliga lönetillägg. Vidare ansåge styrelsen (U. IV: sid. 23), att kompensationens bestämmande efter förhållanden, vilka läge så jämförel-

187 Kungl. Maj. ts proposition Nr 330.

sevis långt tillbaka i tiden som åren 1911 —1914, icke vore rätt lämpligt med hänsyn bland annat till den betydande omfattning, i vilken etter denna tid personalförflyttningar ägt rum. Åven åren 1915 1919

syntes, på grund av de abnorma förhållanden, som under dem varit rådande, mindre väl lämpa sig såsom utgångspunkt för kompensationen. Under år 1920 och måhända ännu mera under år 1921 kunde emellertid mera normala förhållanden förväntas inträda. Det ville därför synas styrelsen lämpligast och även riktigast, att kompensationen för tulltjänstemannen, liksom för kommunikationsverkens tjänstemän, ställdes i förhållande till de extra inkomster, som åtnjutits under året. näst före ikraftträdandet av det nya avlöningsreglementet. De extra inkomster, för vilka kompensation borde beredas tulltjänstemännen, skulle enligt generaltullstyrelsens åsikt vara följande, nämligen l:o) tjänstemännen enligt sporteltaxan tillkommande ersättningsbelopp, dock med undantag a v resekostnad sersättning och dagtraktamente enligt resereglemente! ävensom annan fortskaffningskostnad; 2:o) auktionsprovision vid försäljning enligt tullstadgan av beslagsgods eller annat gods ävensom vid försäljning av sjöfynd; 3:o) s. k. slagavgift vid försäljning å auktion; 4:o) lösen för depositionsbevis; 5:o) ersättning för uppbörd av till stad eller annan kommun utgående avgifter; samt 6:o) ersättning av post- eller järnvägsmedel för vissa i sammanhang med tulltjänsten verkställda göromål för postverkets eller statens järnvägars räkning. Mot bestämmandet av det högsta belopp av extra inkomster, för vilket kompensation finge åtnjutas, till 5,400 kronor och av ett lägsta sådant belopp till 100 kronor ävensom mot bestämmelserna om kompensationens avskrivning bär styrelsen förklarat sig icke hava något att erinra.

Åven jag finner med billighet överensstämmande, att tulltjänstemännen icke avhändas rätt till extra inkomster utan att gottgörelse därför beredes dem. De grunder för beräknandet av sådan gottgörelse, vilka generaltullstyrelsen förordat, förefalla mig vara ägnade att tillförsäkra tjänstemännen full rättvisa i förevarande avseende samt jämväl i övrigt vara ändamålsenliga. Jag tillstyrker därför fastställandet av dessa grunder till alla delar, så mycket hellre som de därtill synas bättre än de av tullkommissionen föreslagna överensstämma med de för motsvarande ändamål vid telegrafverket använda. Eu sådan fastställelse torde lämpligen kunna ske i samband med utfärdande av andra erforderliga föreskrifter rörande övergången till de blivande nya avlöningsbestämmelserna; och har jag för avsikt att framdeles till Kungl. Maj:ts prövning överlämna särskilt förslag till sådana sammanfattande övergångsbestämmelser. Om beredande av medel för utbetalning av

Departemenit-

chefen.

188 Lönenämnd.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

sportelkompensation kommer jag att i det följande göra hemställan i samband med behandlingen av förslaget till tuliverkets utgiftsstater för år 1922. Upplysningsvis ber jag här få nämna, att, enligt vad jag inhämtat, generaltullstyrelsen redan vidtagit åtgärder i syfte att åstadkomma fullt tillförlitliga uppgifter å de extra inkomster av ifrågavarande slag, vilka under år 1921 må komma att tillfalla envar tulltjänsteman.

I 44 § av avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid kommunikationsverken innehållas bestämmelser angående en för nämnda verk gemensam lönenämnd. Denna nämnd, i vilken löntagar-, förvaltnings- och de allmänna intressena böra vara representerade och som skall bestå av utav Kungl. Maj:t tillsatta sju medlemmar jämte lika antal suppleanter, har till uppgift att avgiva yttranden rörande sadana allmänna föreskrifter, som enligt sagda avlöningsreglemente skola utfärdas av Kungl. Maj:t, ävensom att i enlighet med av Kungl. Maj:t fastställd instruktion bereda andra ärenden av huvudsakligen löneteknisk natur. Sådan instruktion har utfärdats den 31 december 1919 (nr 859).

(Lullkommissionen har nu anfört (IV: sid. 58), att det icke syntes böra ifrågakomma att inrätta en dylik nämnd särskilt för tullverket,

enär detta skulle dels innebära för stor apparat, dels ock direkt mot-

verka syftet med kommunikationsverkens lönenämnd, vilket vore att åstadkomma enhetlighet verken emellan. Däremot ville kommissionen förorda, att till vinnande av sistberörda ändamål tillfälle bereddes kommunikationsverkens lönenämnd att yttra sig även i avlöningsfrågor från tullverket, under vilken förutsättning borde vid utseende av ledamöter i nämnden tagas hänsyn till densammas sålunda utvidgade verksamhetsområde.

Generaltullstyrelsen har biträtt tullkommissionens uppfattning, att en särskild lönenämnd för tullverket icke borde anordnas (U. IV: sid. 27). Då det emellertid syntes styrelsen lämpligt, att vissa tullverket

rörande frågor bleve behandlade i samma ordning, som beträffande lik-

nande frågor gällde för kommunikationsverken, vore även styrelsen av den åsikt, att sådana frågor, då de anginge tullverket, borde hänskjutas till lönenämnden. Dock avveke styrelsens uppfattning i så måtto från kommissionens, att enligt styrelsens mening en för kommunikationsverken och tullverket gemensam lönenämnd borde inrättas. Med hänsyn till de i mycket säregna och från kommunikationsverken i väsentliga avseenden skiljaktiga förhållanden, som rådde inom tullverket, vore det för ett sakkimnigt och förståendefullt bedömande av tullverkets spe-

189 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ciella krav angeläget, att lönenämnden erhölle i organisatoriskt hänseende samma ställning till tullverket som till kommunikationsverken och att redan från början av nämndens befattningstagande med tullverkets angelägenheter detta verk erhölle någon representant i nämnden. För sådant ändamål och då antalet ledamöter och suppleanter i lönenämnden syntes böra vara ojämnt, borde antalet ökas till nio av vartdera slaget, varjämte bestämmelserna om lönenämnden lämpligen kunde utbrytas ur kommunikationsverkens avlöningsreglemente och en särskild förordning om en gemensam lönenämnd för sagda verk och tullverket utfärdas.

I detta ämne ber jag till en början få erinra därom, att 1902 års löneregleringskommitté i sitt den 3 november 1920 avgivna betänkande rörande ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk föreslagit tillsättande av en särskild lönenämnd för dessa förvaltningsgrenar. Innan kommittén bestämt sig härför, hade den haft under omprövning, huruvida icke kommunikationsverkens lönenämnd kunde bringas att tillika avse den övriga civila statsförvaltningen. Emellertid hade kommittén fått den uppfattning, att förhållandena inom kommunikationsverken vore i många fall av en så säregen och komplicerad beskaffenhet, att de fullt betingade en särskilt för dessa verk tillsatt lönenämnd, vilken borde vara fritagen från befattningen med andra förvaltningsområden. Därjämte måste enligt kommitténs åsikt hänsyn tagas till, att en mångfald arbetsuppgifter redan åvilade denna nämnd.

Lika med löneregleringskommittén anser jag, att den för kommunikationsverken inrättade lönenämnd ej bör belastas med ärenden, avseende förhållanden inom andra än dessa verk. Jag kan således icke dela vare sig tullkommissionens uppfattning, att sagda nämnd bör i allmänhet beredas tillfälle att yttra sig även i avlöningsfrågor från tullverket, eller generaltullstyrelsens mening, att kommunikationsverkens lönenämnd bör efter förstärkning med två ledamöter ombildas till en för kommunikationsverken och tullverket gemensam lönenämnd. De ärenden, som nämnden vid tillämpning av såväl det ena som det andra av dessa system skulle få sig från tullverket tillförda, skulle nämligen, såvitt jag kan finna, komma att inverka störande på nämndens huvudsakliga arbete med hänsyn till den jämväl av generaltullstyrelsen påvisade omständighet, att inom tullverket råda i mångt och mycket säregna och från kommunikationsverken i väsentliga avseenden skiljaktiga förhållanden.

Det har också från vissa håll framkastats, att en särskild lönenämnd för tullverket borde anordnas. Härmed skulle visserligen vinnas,

Departements-

chefen.

Avlönings-

regiemente.

Departements

chefen.

190 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

att åt tullpersonalens lönefrågor kunde ägnas ett mera speciellt intresse, men samtidigt komme givetvis huvudsyftet med lönenämnder, nämligen att söka åvägabringa enhetlighet i flera verks avlöningsförhållanden, att i betänklig grad äventyras. För mig, som likaledes anser, att yttranden från en lönenämnd äro önskvärda även beträffande tullverkets avlöningsfrågor, står i stället den utvägen såsom lämpligast att åt den för statsdepartement och centrala ämbetsverk i allmänhet av löneregleringskommittén efter vad nyss nämnts ifrågasatta och av det nu församlade riksmötet vid behandlingen av förslaget till lönereglering för dessa förvaltningsgrenar godkända lönenämnd lämna uppdrag att handlägga hos tullverket uppstående avlöningsfrågor i enahanda utsträckning som övriga under nämndens befogenhet fallande ärenden. Ett sådant uppdrag synes bliva automatiskt lämnat, därest, såsom jag i det följande hemställer, det nyligen antagna avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, förklaras skola äga tillämpning jämväl å tullverket. Vid tillsättandet av berörda nämnd torde böra tagas under övervägande, huruvida icke tullverket bör bliva inom densamma representerat. Skulle detta därvid visa sig icke vara möjligt, synes nämnden böra till förhandlingar rörande förhållandena vid tullverket tillkalla speciella representanter för detta verk, vilka utan att äga säte och stämma i nämnden kunde tillkännagiva särskilda önskemål och företräda den sakkunskap, som till äventyrs ej förut vore i nämnden förefintlig.

Det förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket, som tullkommissionen upprättat (IV: sid. 3 o. f.), ansluter sig, såsom förut nämnts, såväl till innehåll som till form i möjligaste mån till kommunikationsverkens nya avlöningsreglemente. Vid sådant förhållande har tullkommissionen ansett sig kunna göra motiveringen till varje särskild paragraf i förslaget (IV: sid. 58 o. f.) tämligen summarisk och ofta inskränkt denna till ett återgivande av vad kommunikationsverkens lönekommitté i motsvarande hänseende anfört.

Generaltullstyrelsen åter, som i stort sett funnit sig böra biträda tullkommissionens berörda förslag, har i regel särskilt yttrat sig allenast om de paragrafer i detta, från vilka styrelsen ansett sig äga grundad anledning att ifrågasätta avvikelser (IT. iV: sid. 28 o. f.).

Vid framläggande den 3 november 1920 av det numera av riksdagen i huvudsak godkända förslaget till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

191 Kungh Majds proposition Sr 330.

den civila statsförvaltningen, anförde 1902 års löneregleringskommitté, att nämnda reglemente vore ämnat att efter beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen successivt träda i tillämpning vid olika verk inom sagda förvaltning. 1 36 § av det fastställda reglementet förekommer också en föreskrift, avsedd att angiva detta förhållande.

Enligt mitt förmenande möter icke hinder för berörda reglementes tillämpning jämväl å befattningshavare vid generaltullstyrelsen ävensom vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning (»tullstaten») efter nödig komplettering av den vid reglementet fogade tjänsteförteckningen och under förutsättning, att vissa tillägg, för vilka jag i det följande kommer att redogöra, införas i den till reglementet anslutna kungörelsen, innehållande för olika verk avpassade särskilda tilllämpningsföreskrifter. Jag tillstyrker därför utverkande av riksdagens förklaring i sådan riktning.

I anledning av huvudsakligen den ståndpunkt, tullkommissionen och generaltullstyrelsen intagit till vissa i omförmälda reglemente förekommande stadganden, anser. jag mig böra härefter vid respektive paragrafer i reglementet göra en del uttalanden. 1

1 §••

Det i de tidigare förslagen förekommande särskilda undantag för två byråinspektörsbefattningar å generaltullstyrelsens tulltariffbyrå från den i 2 mom. av denna paragraf förekommande bestämmelse om tillsättande av befattningar genom konstitutorial måste bliva överflödigt, under förutsättning att mitt tidigare gjorda avstyrkande av förslaget om tillsättande av förstnämnda befattningar allenast genom förordnande på viss tid biträdes.

Efter förebild från kommunikationsverken har tullkommissionen föreslagit och generaltullstyrelsen tillstyrkt, att ordinarie befattningar, hänförliga till lägre än 13 lönegraden i den vid respektive reglementsförslag fogade tjänsteförteckningen skulle till antalet bestämmas av Kungl. Maj:t allena. Då emellertid enligt mitt förmenande de synpunkter, som varit avgörande för vidtagande av den motsvarande anordningen vid kommunikationsverken icke med nödvändighet behöva anläggas i fråga om personalen vid tullverket, finner jag ej anledning för närvarande förorda någon förändring i vad som vid tullverket gäller i förevarande hänseende, eller att frågan om antalet av samtliga ordinarie befattningar vid nämnda verk underställes jämväl riksdagens prövning.

192 Kung!,. Maj-.ts proposition Nr 330.

2 §:

Förslag till i 4 mom. av denna paragraf åsyftade stadganden angående vid statsdepartement och andra verk anställda tjänstemäns rätt till pension samt skyldighet att avgå från tjänsten har Kungl. Maj:t tidigare förelagt det nu församlade riksmötet. Detta förslag är så avfattat, att däri intagna bestämmelser komma att automatiskt få tillämpning även på tjänstemännen vid tullverket, därest det av mig förordade avlöningsreglementet förklaras skola gälla jämväl för sagda tjänstemän.

3 §:

Tullkommissionens och generaltullstyrelsens förslag till avlöningsreglemente innehålla ett från kommunikationsverkens avlöningsreglemente hämtat förbud att förena ordinarie befattning med annan statstjänst eller med kommunal tjänst, ett förbud, som överensstämmer med vad i regel gäller för den civila förvaltningen i allmänhet. Vid tillämpning å personalen vid tullverket av det nya avlöningsreglementet för statsdepartement och vissa centrala ämbetsverk skulle nu även beträffande tullverket en modifiering av förbudet ske i så måtto, att med ordinarie befattning ej skulle få förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat, ej heller, utan att sådant genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen medgivits, kommuns stat.

Vad angår tillstånden att förena tulltjänst med enskild tjänst, skulle enligt de tidigare förslagen lämnandet av dessa ankomma på generaltullstyrelsen, där de begärdes av tjänstemän tillhörande någon av 1—19 lönegraderna, men eljest på Kungl. Maj:t. Enligt nyssberörda nya reglemente skulle däremot vederbörande verkstyrelse äga befogenhet att meddela dylika tillstånd allenast beträffande befattningshavare i 1—17 lönegraderna. Skäl för avvikelse för tullverkets vidkommande från sistnämnda begränsning synes mig icke föreligga.

5 §:

Generaltulldirektörens arvode har av tullkommissionen föreslagits till samma belopp, som för närvarande utgår till generalpostdirektören, om dennes arvode i egenskap av ordförande i styrelsen för postsparbanken medräknas. Detta likställande i avlöningshänseende av tull- och postverkens chefer har av kommissionen ansetts berättigat med hänsyn till verkens egenskap att bägge vara administrativa, icke tekniska. Utan att ingå i prövning av denna jämförelse vill jag erinra därom, att riks-

193 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

dagen enligt förslag av löneregleringskommittén och Kungl. Maj:t tidigare förklarat, att arvodet för åtskilliga verkchefer, som tillsättas på viss tid, nämligen cheferna för socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen och kommerskollegium, bör bestämmas till 19,000 kronor. Vid sådant förhållande finner jag anledning förorda en sänkning av det av tullkommissionen för generaltulldirektören föreslagna arvodet sålunda, att detsamma kommer att överensstämma med sistberörda belopp.

9 §'

I yttrande till statsrådsprotokoll den 31 december 1919, därvid angåvos vissa riktlinjer för 1902 års löneregleringskommittés revision av avlöningsförhållandena vid statsdepartementeu och vissa centrala ämbetsverk, anförde dåvarande chefen för finansdepartementet bland annat, att det syntes böra undersökas, huruvida tiden ej kunde vara inne att för kvinnliga biträden anordna en ny lönegrad, lägre än den nuvarande första, i syfte att kvinnor med den skolbildning, som folkskolan skänkte, skulle kunna å befattningar inom denna nya lönegrad finna större användning. Den undersökning, som i anledning härav företog»'av sagda kommitté, gav enligt dess den 3 november 1920 avgivna betänkande rörande nyssberörda revision vid handen, att enklare skrivarbeten och andra mindre krävande göromål — vilka nu anförtroddes åt kvinnliga biträden med en utbildning i många fall långt utöver den folkskolan skänkte — syntes med fördel kunna lämnas åt mindre kvalificerade biträden. I det förslag till avlöningsreglemente, som kommittén framlade och som senare i stort sett godkänts av riksdagen, hade kommittén i anslutning härtill för kvinnliga tjänstemän upptagit en lägsta avlöningsgrad, som enligt kommitténs mening skulle motsvara den, departementschefen åsyftat. Emellertid sade kommittén sig icke kunna utan en närmare undersökning beträffande de olika ämbetsverken angiva de särskilda fall, där den nuvarande första graden borde ersättas av den föreslagna nya graden. I avseende å de nuvarande innehavarna av hittillsvarande första gradens skrivbiträdesbefattningar ansågs någon rubbning icke heller kunna ifrågasättas, utan syntes desamma böra fortfarande tillerkännas de förmåner, som vore eller komme att bliva förenade med denna eller däremot svarande grad. Men det kunde och borde lämpligen föreskrivas, att, därest en befattning av denna grad bleve ledig, densamma icke skulle tillsättas, förrän utrett blivit, om icke de göromål, som vore med densamma förenade, kunde anförtros åt en befattningshavare med den utbildning, som den föreslagna nya graden avsåge, och följaktligen den lediga befattningen Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 höft. (Nr 330.) 25

194 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

i den mot den nuvarande första svarande graden lämpligen borde ersättas med en befattning av den ifrågasatta nya lönegraden. Kommittén förutsatte slutligen såsom självfallet, att jämväl för kommunikationsverkens vidkommande en motsvarande ny lönegrad för kvinnliga tjänstemän inrättades. Genom cirkulär den 31 december 1920 har Kungl. Maj:t sedermera utfärdat på berörda principer grundade allmänna föreskrifter om återbesättande av ledigbliven kvinnlig biträdesbefattnin^ av nuvarande första lönegraden vid de verk, löneregleringskommitténs reglementsförslag åsyftade. Jag anser, att samma principer böra komma till tillämpning jämväl beträffande tullverket. Särskilda stadganden härför bliva dock uppenbarligen icke erforderliga, för så vitt statsdepartementens avlöningsreglemente förklaras gällande även för tullpersonalen. Vid jämförelser mellan den i sistnämnda avlöningsreglemente intagna löneplan för kvinnliga tjänstemän och den motsvarande löneplan, som förekommer i det av tullkommissionen avgivna, efter kommunikationsverkens avlöningsreglemente uppbyggda förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket, är emellertid att iakttaga, att de i föistberörda avlöningsreglemente angivna 2—8 lönegraderna för kvinnliga tjänstemän motsvara 1 — 7 lönegraderna i tullkommissionens förslag till sådant reglemente.

O

10 §:

Det mot senare delen av 3 mom. b) i denna paragraf svarande stadgande i tullkommissionens förslag innehåller den bestämmelse, att vid fråga om tjänstemans uppflyttning till högre löneklass i tjänsten begången förseelse, för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats, icke må i och för sig räknas honom till last. Denna bestämmelse finner jag lämpligen böra även för tullverkets vidkommande ersättas med den föreskrift, att i förevarande avseende viss i tjänsten begången förseelse må räknas tjänstemannen till last endast då förseelsen kan sägas karaktärisera arten av tjänstgöringen i dess helhet.

Vidare hyser jag den uppfattning, att den av tullkommissionen och generaltullstyrelsen efter förebild från kommunikationsverken ifrågasatta tidrymd, som beslut angående uppskov med uppflyttning till högre klass på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring skulle omfatta, nämligen minst ett kalenderkvarta! och högst ett år, icke bör på angivet sätt begränsas utan bestämmas i enlighet med vad 1902 års löneregleringskommitté efter en ingående utredning föreslagit i ett den 21 oktober 1919 avgivet betänkande (LX); jämlikt berörda förslag borde beslutet avse minst ett år och högst den tid, som i förekommande fall

195 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

erfordrades för ålder stilläggs intjänande. Denna grundsats har också kommit till uttryck i 10 § 3 mom. sista stycket av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement in. fl., där ifrågavarande tidrymd angivits till minst ett och högst tre år.

US:

Tullkommissionen har med ett par mindre omredigeringar i sitt förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket återgivit de i 11 § av kommunikationsverkens avlöningsreglemente meddelade föreskrifter angående rätt att för löneförhöjning tillgodoräkna sig viss före den ordinarie anställningen förfluten tid. Efter det kommissionens berörda förslag avgivits, har Kungl. Magt emellertid i överensstämmelse med beslut av 1920 års riksdag i kungörelse den 7 maj 1920 (nr 212) meddelat ett generellt stadgande i förevarande hänseende att gälla för den civila statsförvaltningen — med vissa angivna undantag däribland kommunikationsverken — utöver förut meddelade föreskrifter i ämnet. Till innebörden av denna kungörelse har tagits hänsyn vid avfattande av föreliggande 11 § i avlöningsreglementet för statsdepartement m. fl., vilken paragraf i omhaudlade avseende givetvis bör bliva gällande även för tullpersonalen. Så synes mig ock böra bliva förhållandet med tvenne andra i tullkommissionens och generaltullstyrelsens reglementsförslag ej intagna föreskrifter, vilka emellertid förekomma i 11 § av reglementet för statsdepartement m. fl., nämligen dels om rätt att lör löneförhöjning tillgodoräkna verksamhet annorstädes än i statstjänst, dels ock om den tid, till vilken icke skulle få tagas hänsyn vid bestämmande av i paragrafen avsedd förmån.

12 §:

Senare delen av andra stycket i förevarande paragraf innehåller ett undantag från den s. k. sneddningsprincipen, av innebörd, att denna icke skulle tillämpas, då befordran till tjänst inom högre lönegrad inträffade före det tre år förflutit från tiden för en föregående befordran, vid vilken sådan tillämpning skett. Detta undantag återfinnes i såväl kommunikationsverkens avlöningsreglemente som det antagna förslaget till dylikt, reglemente för statsdepartement m. fl. I tullkommissionens förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket förekommer det däremot icke. Anledningen därtill har av kommissionen angivits vara den, att ifrågakomna undantagsbestämmelse funnits kunna i vissa fall vid tillämpningen leda till resultat, som finge anses för rättskänslan stötande. Icke förty anser jag berörda bestämmelser böra även för

196 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

tullverkets vidkommande bliva gällande. Jag har nämligen dels icke känt mig övertygad om, att de förutsatta fall, som må hava legat till grund för tullkommissionens anförda omdöme, skola behöva i verkligheten inträffa, dels icke kunnat undgå att finna den av kommunikationsverken förebragta motivering för omförmälda bestämmelse — nämligen att, därest två befordringar för en och samma person skulle inträffa med kortare tidsmellanrum än tre år, det skulle innebära ett oförtjänt gynnande, om sneddningsprincipen i hela sin omfattning vid båda befordringstillfällena komme till användning — hava fog för sig, dels ock slutligen i allt fall icke funnit anledning att i förevarande avseende bringa befattningshavare vid tullverket i annan ställning än andra jämförliga statstjänstemän.

Tillräckliga skäl för meddelande av ett i 12 § 2 mom. av tullkommissionens förslag förekommande, efter kommunikationsverkens avlöningsreglemente avfattat stadgande om bortseende från del av kalenderkvartal vid tillgodoräknande av tid för befordran till kammarskrivare från tjänst inom lägre lönegrad synas mig icke föreligga.

I 13 § av tullkommissionens och generaltullstyrelsens förslag till avlöningsreglemente har ävenledes efter förebild från kommunikationsverken införts ett medgivande för Kungl. Maj:t att för förvärvande av särskilt kvalificerad person till viss tjänst eller för sådan persons bibehållande i tjänst, undantagsvis och såframt tullverkets intressen sådant oundgängligen fordrade, tilldela honom lön enligt högre lörieklass inom vederbörande lönegrad än den klass, till vilken han eljest skolat hänföras. En dylik föreskrift har ansetts påkallad exempelvis av önskvärdheten att kunna utom den egentliga tjänstemannakarriären förvärva vetenskapligt och praktiskt kompetenta personer för viktigare poster vid tullverkets föreslagna laboratorier. För egen del är jag emellertid icke övertygad om lämpligheten av ifrågavarande föreskrift, vilken i större eller mindre mån undanhåller vederbörande tjänsteman det medel för' bevarande av arbetsintresset, som lärer få anses ligga i anordningen med uppflyttning från lägre till högre löneklass. Jag avstyrker därför det framkomna förslaget.

13 §:

Därest, såsom jag ifrågasatt, avlöningsreglementet för statsdepartement m. fl. förklaras tillämpligt även å tullpersonalen, komme att beträffande generaltullstyrelsens tjänstemän inträda en enligt mitt förmenande för den centrala statsförvaltningen gagnelig skärpning i de av

197 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tullkommissionen och generaltullstyrelsen föreslagna bestämmelser om förflyttning till annan tjänst i så måtto, att dessa tjänstemän skulle kunna med bibehållen lönegrad förflyttas till annan befattning inom statsdepartement eller annat centralt ämbetsverk, änskönt tjänstgöromål därvid icke överfördes från den ena till den andra förvaltningsgrenen. Å andra sidan bereddes dessa tjänstemän en lindring sålunda, att deras skyldighet att låta sig förflyttas till befattning, tillhörande tullverkets lokalförvaltning, kustbevakning eller gränsbevakning skulle förutsätta kvarstående i den vid förflyttningen innehavande lönegrad, en lindring, som jag funnit rimlig. — Eu av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening dels på sin tid hos tullkommissionen, dels den 9 december 1920 hos Kungl. Maj:t gjord hemställan, att i det blivande avlöningsreglementet måtte inryckas en bestämmelse, som i fråga om innehavare av chefsposter inom tullverket erbjöde garanti mot godtycklig förflyttning i likhet med för läroverkslärare gällande motsvarande stadgande, har jag ej kunnat biträda.

16 §:

Jag har till skillnad från tullkommissionen och generaltullstyrelsen ansett stadgandena i 2 mom. b) av denna paragraf böra i sin helhet tillämpas jämväl vid tullverket. I desamma komme således icke att angivas, huruvida och i vad mån Kungl. Maj:t eller generaltullstyrelsen skulle utöva den i nämnda författaingsrum omförmälda prövningsrätten. Det har nämligen synts mig icke vara tillrådligt, att, med nu pågående strävanden att befria Kungl. Maj:t från handläggning av smärre ärenden, i avlöningsreglementet fastslå, vem som skall vid tullverket utöva ifrågavarande prövningsrätt, utan torde bestämmelser härom lämpligen kunna i sinom tid av Kungl. Maj:t särskilt meddelas.

I fråga om tjänstgöringsförbud vid fara för smitta föreskrives i 17 § 3 mom. av tullkommissionens förslag till avlöningsreglemente, att oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg må utgå till tjänsteman, som förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara. Med hänsyn till pågående utredning angående meddelande av mer eller mindre generella föreskrifter rörande huru förfaras skall, då tjänsteman av tuberkulos eller annan smittsam sjukdom förbjudits att tjänstgöra, har jag emellertid ansett mig ej böra för närvarande tillstyrka utfärdande för tullpersonalen av särskilda bestämmelser i vidare omfattning än avlöningsreglementet för statsdepartement m. fl. i sådant hänseende innehåller.

198 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

18 §:

Enligt tullkommissionens förslag skulle generaltullstyrelsen i fall, som avses i denna paragraf, bestämma, om och i vad mån avdrag å tulltjänstemans avlöning finge äga rum. För min del finner jag, liksom föihållandet var vid behandlingen av 16 §, frågan om bestämmanderättens utövande böra och kunna tills vidare hållas öppen.

19, 20 §§:

Mot dessa paragrafer svarande 20 och 21 §§ i tullkommissionens förslag innehålla uttryckliga föreskrifter om att bestämmanderätten i närmare angivna fall skall omhänderhavas av generaltullstyrelsen. Åven i berörda fall är det enligt min mening önskvärt, att frågan om denna rätts handhavaude vid tullverket framdeles avgöres genom av Kungl. Maj:t utfärdade särskilda stadganden.

21 §:

Enligt nu gällande bestämmelser äga ordinarie tjänstemän i tullverket årligen, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, generaltulhiirektören, byråcheferna och tjänstemännen av andra lönegraden inom generaltullstyrelsen envar under en och en halv månad, tjänstemännen av första lönegraden inom styrelsen ävensom kvinnliga biträden därstädes envar under eu månad, tjänstemän av högre grad vid lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen envar likaledes under eu månad samt tjänstemän av lägre grad såväl inom styrelsen som vid lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen envar under femton dagar. Enahanda rätt tillkommer jämlikt särskilt meddelade bestämmelser dels tjänstemän, förordnade å befattning på extra stat, samt tjänstemän, förordnade i omedelbar eller medelbar succession efter å sådan befattning förordnade tjänstemän, dels ock tjänstemän, som förordnats att uppehålla vissa befattningar i tullverket, vilka i avbidan på den förestående omorganisationen icke besatts med ordinarie innehavare, ävensom i succession efter dem förorduade tjänstemän.

De föreskrifter angående tulltjänstemännens semesterrätt, vilka tullkommissionen föreslagit och generaltullstyrelsen tillstyrkt, äro av samma innebörd som de, vilka enligt avlöningsreglementet för kommunikations-

199 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

verken den 19 juni 1919 gälla beträffande tjänstemännen vid dessa verk. De överensstämma tillika med de för statsdepartementen m. fl. tidigare godkända stadgandena i ämnet, vilka synas mig böra till alla delar tillämpas jämväl å tullpersonalen.

Med erinran därom, att kommunikationsverkens personal sålunda sedan viss tid tillbaka redan tillgodonjöte i stort sett fördelaktigare semesterförmån än tullpersonalen för närvarande, samt under anförande därav, att de av den rådande dyrtiden förorsakade ekonomiska svårigheterna för löntagare blivit — såsom en följd av att tullverkets lönereglering kommit i efterhand i förhållande till kommunikationsverkens — i högre grad kännbara för tulltjänstemännen än för personalen vid de lönereglerade verken, har generaltullstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 december 1920 ifrågasatt en åtgärd, som enligt styrelsens mening skulle, om den också icke vore ägnad att i ekonomiskt hänseende bidraga till större jämlikhet mellan tulltjänstemännen och kommunikationsverkens tjänstemän, likväl i annat avseende medföra en sådan verkan. Styrelsen har nämligen hemställt, att rätt måtte tillerkännas envar tulltjänsteman, som antingen enligt § 9 i tullverkets avlöningsreglemente den 18 juni 1910, sådan denna paragraf lyder i kungörelse den 3 maj 1912 (nr 88), eller enligt särskilt meddelade bestämmelser ägde rätt till semester vid innehavande ordinarie eller på förordnande bestridd tjänst, att redan under år 1921 komma i åtnjutande av sådan förmån i enlighet med bestämmelserna i det av tullkommissionen föreslagna avlöningsreglementet, i den mån dessa senare bestämmelser vore för tjänstemannen fördelaktigare än de nu gällande. Vid tillämpning av ett sådant medgivande borde enligt styrelsens förslag tjänsteman få anses tillhöra den lönegrad, i vilken hans tjänst funnes upptagen i en blivande tjänsteförteckning; dock skulle följande tjänstemän med avseende å semesterrätt hänföras till härefter nämnda grupper av lönegrader enligt förslaget till avlöningsreglemente, nämligen: tull förvaltare av nuvarande klasser 1, 2 och 3 gruppen 15 —18 lönegraderna, tullförvaltare av nuvarande klasser 4 och 5 gruppen 6—14 lönegraderna samt, därest och i den mån befattningarna såsom kusteller gränsbevakningschef, tullfiskal ävensom tull- eller gränsinspektor komme att indragas och alltså icke bliva upptagna i tjänsteförteckningen, kust- eller gränsbevakningschef gruppen 15—18 lönegraderna samt tullfiskal och inspektor gruppen 6—14 lönegraderna. — Gjorda beräkningar hava utvisat, att den ökade kostnad, ett medgivande i den av generaltullstyrelsen angivna riktning skulle medföra för statsverket, komme att, under förutsättning att vikarie i varje fall förordnades och att vikari-

200 Kung!. Maj.is proposition Nr 330.

atsersättning utginge med vid tiden för förslagets framläggande gällande belopp, uppgå till omkring 118,000 kronor.

Ifrågavarande hemställan finner jag ej tillräcklig anledning att understödja.

22 §:

Vad angår ordningen för fastställande av bostadsersättning vid tullverket hava tullkommissionen och generaltullstyrelsen ansett, att, där överenskommelse mellan tullverket och vederbörande tjänstemän angående storleken av sådan ersättning icke kunde träffas, frågan därom borde hänskjutas till den bostadsnämnd, om vilken bestämmelser funnes meddelade i 23 § 2 mom. av gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken. Då för tullverket skulle gälla avlöningsreglementet för statsdepartement in. fl., böra uppstående skiljaktiga meningar i förevarande hänseende prövas av den bostadsnämnd, vilken enligt 22 § av ifrågavarande avlöningsreglemente skulle kunna inrättas gemensamt för åtskilliga andra verk. Tillsättande av en särskild bostadsnämnd för tullverket lärer väl knappast kunna ifrågasättas, med avseende å de enligt uppgift få tillfällen, då bostadslägenhet kan av verket upplåtas. För den händelse en dylik anordning likväl skulle prövas lämplig, borde i så fall givetvis, i likhet med vad 1902 års löneregleringskommitté förutsatt i fråga om berörda bostadsnämnd för statsdepartementen in. fl., för vinnande av enhetlighet i avgörandet av vederbörande frågor nödigt samarbete äga rum mellan de särskilda nämnderna, något som måhända kunde åstadkommas, därest bland medlemmarna i den för tullverket avsedda nämnden funnes eu eller annan, vilken jämväl vore medlem av kommunikationsverkens eller statsdepartementens m. fl. bostadsnämnd. Stadgandena rörande bostadsnämnd äro emellertid i 22 § b) av omförmälda avlöningsreglemente så avfattade, att hinder icke skulle möta att låta även kommunikationsverkens bostadsnämnd handlägga bostadsfrågorna vid tullverket.

23 §:

Det närmare handhavandet av prövningsrätten beträffande tillhandahållande av bränsle åt tulltjänsteman synes mig böra, i olikhet med vad tullkommissionen och generaltullstyrelsen ansett, fastställas i av Kungl. Maj:t utfärdade särskilda bestämmelser, på sätt i föreliggande avlöningsreglemente föreskrives beträffande befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

24 §:

Enligt för närvarande gällande bestämmelser äro förste vaktmästare och vaktmästare hos generaltullstyrelsen ävensom tjänstemän av lägre grad vid lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen tillerkända rätt till uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning till visst belopp. I stället för dessa bestämmelser skulle enligt tullkommissionens efter förebild från kommunikationsverken upprättade förslag gälla, att tjänstemän, som enligt av generaltullstyrelsen meddelade föreskrifter vore pliktiga att under tjänstutövning vara iförda tjänstedräkt, skulle kunna mot ersättning enligt grunder, vilka bestämdes av Kungl. Maj:t, erhålla för ändamålet erforderliga klädespersedlar eller materialier, varjämte vissa persedlar, som icke vore hänförliga till vanlig beklädnad, ävensom tjänstetecken och dylikt skulle kunna till personalen utlämnas som lån. Detta tullkommissionens förslag har i väsentlig del blivit föremål för invändningar av generaltullstyrelsen, som funnit sig böra ifrågasätta, huruvida icke för de tjänstemän av 1—9 lönegraderna, vilka enligt av generaltullstyrelsen meddelade bestämmelser skulle vara skyldiga att under tjänstgöring vara iförda tjänstedräkt, den nuvarande förmånen av rätt till fri sådan in natura eller ersättning därför till visst belopp kunde få bibehållas. Vad beträffar övriga tjänstemän, vilka nyssnämnda skyldighet skulle åligga, liksom ock i fråga om tjänstemännens rätt att såsom lån erhålla vissa persedlar, har styrelsen däremot biträtt tullkommissionens förslag. I samband härmed ber jag få anmäla, att Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ställd, den 9 december 1920 dagtecknad skrift hemställt, att i händelse förmånen av fri uniformsbeklädnad in natura eller ersättning därför till visst belopp komme att vid tullverket bibehållas, densamma måtte utsträckas att tillkomma jämväl de tjänstemän av grupp I, för vilken uniformeringsplikt bleve stadgad.

Den uppfattning, generaltullstyrelsen hyst i frågan om den lägre personalens tjänstebeklädnad, har jag funnit mig icke kunna dela, på grund av den skiljaktighet, som vid frågans lösning i överensstämmelse därmed skulle uppstå med hänsyn till förhållandena icke blott vid kommunikationsverken utan även vid åtskilliga andra verk. Jag anser mig alltså böra avstyrka generaltullstyrelsens förslag härutinnan. Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten därå, att med tillämpning av de i förevarande paragraf intagna bestämmelser tulltjänsteman torde få möjlighet att hos tullverket erhålla behövliga tjänstepersedlar eller materialier därtill, som anses icke böra utlämnas såsom lån, för självkostnadspris Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 28

2)02

Kitngl. Maj:ts proposition Nr 330.

eller i särskilda fall till och med för pris därunder. Om utverkande av medel för sistberörda ändamål kommer jag ätt i annat sammanhang göra hemställan.

25 §:

I förevarande paragraf av avlöningsreglementet för statsdepartement m. fl. är föreskrivet, att tjänsteman må vid skada till följd av olycksfall i tjänsten på vederbörande myndighets bekostnad erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel samt, där olycksfallet medför förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel allt enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t meddelar.

Emellertid är till denna föreskrift fogat det tillägg, att, i den mån vid vissa verk en utvidgad rätt i förenämnda hänseenden anses böra ifrågakomma, till efterrättelse skall lända vad Kungl. Maj:t och riksdagen därutinnan besluta. Enligt vad som framgår av motiveringen till nämnda paragraf har nämligen 1902 års löneregleringskommitté ansett (bet. LXII, sid. 64—65), att, därest inom en viss förvaltningsgren förmånen av kostnadsfri läkarvård m. m. för närvarande är medgiven i större omfattning än som enligt kommitténs förslag i allmänhet komme att gälla, nämnda förmån icke skulle upphävas. Enär bland de för tullverket för närvarande gällande avlöningsvillkor förekommer ett stadgande därom, att kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter lämnas, enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar, åt tjänstemän av lägre grad men ej åt deras familjer, anser jag med hänsyn till löneregleringskommitténs nyssberörda uttalande det böra särskilt medgivas, att tjänsteman vid tullverket, tillhörande någon av 1—8 lönegraderna enligt avlöningsreglementets 9 §, avdelning B, ävensom gränstullmästare må även i andra fall än vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel på tullverkets bekostnad, dock att vård å sjukhus, sanatorium eller annan dylik vårdanstalt icke må vid sådant sjukdomsfall bestridas av tullverkets medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter oavkortad lön.

Dessa speciella föreskrifter böra lämpligen inrymmas i den kungörelse, som angiver de verk, å vilkas befattningshavare reglementet skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

20 3

21 §:

Till tullkorumissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag till lydelse av de mot denna paragraf svarande stadganden skulle vid ett godkännande för tillämpning å tullpersonalen av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. komma ett tillägg av innebörd, att ersättning i det i paragrafen omhandlade hänseende skall kunna utgå förutom i vissa särskilt angivna fall jämväl då tjänsteman i allmänhet ålagts förändrad bostadsort. Tillägget, som ursprungligen härrör från ett provisoriskt avlöningsreglemente för tjänstemän vid domänverket av den 22 juni 1920 (nr 493), lärer icke bliva utan all betydelse för tullverkets del.

Omedelbart efter denna paragraf hava tullkommissionen och generaltullstyrelsen i sina förslag till avlöningsreglemente infört en från kommunikationsverkens motsvarande reglemente hämtad bestämmelse, att. tjänsteman, som bestrider tjänst å ort, tillhörande den i reglementet angivna kallortsklass VI, må, därest tjänstgöringen är av beskaffenhet att i särskilt hög: grad utsätta honom för inverkan av ortens klimatiska förhållanden, kunna enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser tilldelas kallortstraktamente med 50 öre för varje tjänstgöringsdag. En sådan bestämmelse finner jag böra förekomma vid tullverket, vars å berörda orter stationerade personal lärer icke sällan nödgas förrätta tjänsten under omständigheter, vilka måste anses väl motivera en extra gottgörelse sådan som den nu avsedda. Bestämmelsen bör få sin plats bland de till avlöningsreglementet anslutna speciella föreskrifterna.

29 §:

Ersättning för övertidsarbete skulle kunna tillerkännas, enligt kommissionens förslag tjänsteman, tillhörande någon av 1-—-14 lönegraderna, enligt generaltullstyrelsens förslag tjänsteman i någon av 1—13 lönegraderna samt enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente och avlöningsreglementet för statsdepartement m. fl. tjänsteman i någon av 1—12 lönegraderna. Olikheten sammanhänger med tullkontrollörernas placering i lönegrad. Kontrollörerna i tullverket hava nämligen, av såväl tullkommissionen som generaltullstyrelsen ansetts böra i likhet med kontrollörer i andra verk kunna komma i åtnjutande av ersättning för övertidsarbete.

Då jag icke finner tillräckligt skäl hava förebragts för medgivande av övertidsersättning åt tullkontrollörerna, vilka i det förslag till tjänsteförteckning, jag senare kommer att framlägga, upptagits i 13 lönegraden.

204 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330-

erfordras icke för tullverkets del någon ändring i de bestämmelser, som återfinnas i förevarande paragraf.

Tullkommissionens och generaltullstyrelsens förslag till avlöningsreglemente innehålla tillika bestämmelser om utbetalning åt vissa befattningshavare vid tullverket av dels premier för ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier eller förbrukningsartiklar, dels ersättning efter ackord eller beting, dels ock stenografarvode. Vad sålunda föreslagits har jag emellertid ansett mig icke böra upptaga. Däremot har jag med hänsyn till legornas vid tullverket bibehållande tills vidare funnit nödvändigt att till avlöningsreglementet anknutna speciella föreskrifter utfärdas därom, att beloppet av anslag, som vid vissa tjänster vid tullstaten erfordras till lega för fortskaffningsmateriell må bestämmas av generaltullstyrelsen att utgå av för sådant ändamål särskilt anvisade medel samt att anslag, som nu är sagt, skall utgå till den, som förrättar tjänsten, såvida icke tjänsten bestrides på förordnande, i vilket fall ordinarie innehavare därav må kunna vid anslaget bibehållas, mot det att han tillhandahåller vikarien, vad som för anslaget skall hållas.

30 §:

Denna paragraf, som saknas i såväl tullkommissionens som generaltullstyrelsens förslag till avlöningsreglemente för tullverket, synes mig emellertid behövlig även med hänsyn till nämnda verk, där i paragrafen behandlade slag av arvoden äro avsedda att redan vid den nya organisationens ikraftträdande bestämmas att utgå till tullfiskalerna och tullverkets ombudsman, där de tillika innehava ordinarie befattning i tullverket, samt föreståndarna för tullverkets laboratorier i Göteborg och Malmö ävensom till gränstullstationsföreståndare, vartill, efter vad jag tidigare berört, skulle liksom för närvarande avses vid gränsbevakningen tillika tjänstgörande personal.

34 §:

Enligt denna paragraf skulle grunderna för avlöningsförmånerna för icke-ordinarie befattningshavare komma att fastställas av Kungl. Maj:t, där ej i särskilda fall Kungl. Magt överlåtit bestämmanderätten härutinnan på generaltullstyrelsen, i stället för att enligt de tidigare förslagen till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket ifrågavarande förmåner skulle fastställas av generaltullstyrelsen, såframt ej Kungl. Maj:t funnit sig böra meddela bestämmelser i sådant hänseende. Jag förordar för tullverkets del den förstnämnda formuleringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

35 §:

Beträffande bestämmelserna i denna paragraf ber jag få erinra om vad jag förut särskilt anfört i det ämne, paragrafen omfattar.

36 §:

Vid denna paragraf torde uppmärksamheten böra fästas därå, att det i 2 § 3 mom. förekommande stadgande om avlöningens utbetalning månadsvis i efterskott bör enligt nyligen gillad grundsats medföra, att vid det nya avlöningsreglementets ikraftträdande för tullverkets vidkommande varder till tjänsteman, som dessförinnan ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott, på statsverkets bekostnad utbetalat ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning, han omedelbart före denna tidpunkt innehade, uppburit i förskott för den månad, då det nya avlöningsreglementet träder i kraft, därest de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande. Om beviljande av för ändamålet erforderliga medel kommer jag att vid behandlingen av frågan om tullverkets utgiftsstater för år 1922 göra närmare hemställan. I

I 8 § 1 mom. av samtliga förut omförmälda förslag till avlöningsreglementen göres efter förebild av kommunikationsverkens avlöningsreglemente hänvisning till en vid respektive reglemente fogad tjänsteförförteckning, däri angives, till vilken lönegrad varje särskild befattning är att hänföra.

Det förslag till sådan förteckning, som tullkommissionen framlagt, har beledsagats av ett allmänt uttalande (IV: sid. 113), däri kommissionen — i anledning av bland annat ett yttrande av 1915 års kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken m. fl. verk (kommissionens betänkande sid. 32), att de lägsta grupperna bland tjänstemän med högre kompetens, såsom vid statens järnvägar stationsoch kontorsskrivare samt manliga ritare, vid postverket postexpeditörer, vid telegrafverket assistenter och vid tullverket kammarskrivare, borde ställas på ett i det stora hela likartat plan — hävdat den uppfattning, att tullverkets tjänstemän borde, med hänsyn ej mindre till beskaffenheten av det arbete, som ålåge dem, än även och framför allt till den säregna förtroendeställning, de intoge såsom statsverkets målsmän gentemot trafiken, få liksom hitintills vara i åtnjutande av en särskild lönenivå, något högre än den för flertalet andra verk gällande.

Generaltullstyrelsen åter har vid framläggandet av sitt förslag till

Tjänsteför* teckning till avISniigtreg lemen tet.

206 Kungl. Maj:ts proposition Nr 33ti.

tjänsteförteckning till eu början erinrat därom, att, då Kungl. Maj:t den 5 december 1919 anbefallde generaltullstyrelsen att avgiva yttrande över tullkommissionens förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket, särskild hänvisning lämnades till vederbörande departementschefs anförande i ämnet till statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag (U. IV: sid. 6). Enligt detta hade departementschefen efter förberedande granskning av tullkommissionens förslag till löneplam och tjänsteförteckning funnit närmare övervägande böra ske, huruvida icke en längre gående differentiering av tjänsterna i tullverket på olika lönegrader än som av tullkommissionen ifrågasatts, borde genomföras. Härjämte hade departementschefen uppmärksammat, att åtskilliga av de i tjänsteförteckningen upptagna befattningarna föreslagits till avlöning enligt högre lönegrad än som med hänsyn till de för respektive befattningars utövande erforderliga kvalifikationerna kunde anses erforderligt. En revision av ifrågavarande förteckning efter förslag av generaltullstyrelsen hade därför synts departementschefen vara av behovet påkallad, innan något förslag i ärendet framlades för riksdagen; och borde därvid eftersträvas att i avlöningshänseende vinna full motsvarighet mellan befattningshavarna i tullverket och med dessa jämförliga befattningshavare inom de redan lönereglerade kornmunikationsverken. I fortsättningen har generaltullstyrelsen uttalat (U. IV: sid. 50), att de sålunda lämnade direktiven utgjort hinder för generaltullstyrelsen — som nämligen ansett beska!!’enheten av och ansvaret vid det tull tjänstemännen åliggande arbete i allmänhet och särskilt den viktigaste grenen av detsamma, tullbehandlingsarbetet, innebära synnerligen vägande skäl för bibehållande av den högre ställning i avlöningshänseende, vilken sedan gammalt tillkommit tullpersonalen i jämförelse med personalen vid kornmunikationsverken — att vid omarbetningen av kommissionens förslag till tjänsteförteckning tillmäta åt dessa och andra för samma uppfattning anförda, likaledes betydelsefulla skäl den verkan med avseende å de särskilda tjänstegradernas placering å löneskalan, vilken styrelsen eljest kunnat finna berättigad. Styrelsen hade dock ansett sig icke kunna underlåta att i någon mån taga hänsyn till n}7ssberörda skäl; och styrelsen trodde sig hava hos fyra representanter för kommunikationsverken, vilka styrelsen vid behandlingen av vissa lönefrågor vid tullverket anlitat för upplysningars meddelande, funnit en viss förståelse för denna uppfattning, även om de icke ansett sig kunna uttala sin anslutning i allo till det förslag, styrelsen stannat för. Beträffande samma förslag har generaltullstyrelsen, enligt vad av dess yttrande fram-

207 Rungl. Mwj:ts proposition Nr 330.

går, berett representanter för de olika grupperna av tullpersonalen tillfälle att framföra sina synpunkter (U. IV: sid. 55).

Såväl tullkommissionen som generaltullstyrelsen har ingående motiverat de olika delarna av sitt förslag till tjänsteförteckning (IV: sid. 114 o. f.; U. IV: sid. 57 o. f.).

I anledning av vad tullkommissionen i ämnet ifrågasatt, har generaldirektören vid statens järnvägar i en till chefen för civildepartementet ställd, den 31 januari 1920 dagtecknad skrivelse, vilken blivit till dåvarande chefen för finansdepartementet överlämnad, inlagt sin bestämda gensaga mot den av kommissionen uttalade grundsats, att tullverkets tjänstemän borde på grund av någon särställning få vara i fortsatt åtnjutande av en särskild lönenivå, något högre än den för flertalet andra verk gällande, samt i överensstämmelse därmed framhållit, att de platser i löneskalan, som kommissionen med tillämpning av berörda grundsats tilldelat åtskilliga befattningshavare vid tullverket, icke syntes kunna godkännas vid en jämförelse med motsvarande befattningar vid kommunikationsverken, om hänsyn toges till respektive befattningars vikt och betydelse.

Till belysande av skiljaktigheterna mellan å ena sidan de av tullkommissionen och generaltullstyrelsen framlagda förslagen till tjänsteförteckning ävensom dessa förslag inbördes, samt å andra sidan den för kommunikationsverken enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 4 juni 1920 (nr 253) för närvarande gällande tjänsteförteckning bär jag låtit utarbeta en uppställning utvisande den gruppering i lönegrader, som i de olika tjänsteförteckningarna ägt rum beträffande befattningar vid tullverket, postverket och statens järnvägar. Med avseende å denna uppställning, vilken jag ber att här få förete, må upplysas, dels att benämningarna å tulltjänsterna blivit för tydlighets skull i såväl tullkommissionens som generaltullstyrelsens förslag upptagna så, som de blivit av mig vid behandling av tullverkets titelfråga tillstyrkta, eller, beträffande personal vid kustbevakningen, av generaltullstyrelsen ifrågasatta, dels att de i tullkommissionens förslag inom parentes införda befattningar utgöra sådana tulltjänster, som visserligen föreslagits av kommissionen men icke förordats av generaltullstyrelsen, dels ock slutligen att beträffande lönegraderna för kvinnliga befattningshavare över hela linjen verkställts den förskjutning i numreringen, som föranletts av den tidigare omnämnda, på uttalande av 1902 års löneregleringskommitté grundade åtgärden att inrätta en ny lägre grad under den lägsta vid kommunikationsverken för dessa slag av befattningshavare nu förekommande.

Departement*-

chefen

208 Kungl. Maj-ts proposition Nr 330.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

210 Kungl. Maj:is proposition Nr 330.

Kungl. Maj ds proposition Nr 330.

212 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

Kungl. Maj:ts propositon Nr 330. 213

Vidkommande först förhållandet mellan tullkommissionens och generaltullstyrelsens förslag, utvisar den företedda uppställningen, att det senare förslaget liar dels de befattningar, som enligt båda förslagen skulle förefinn as, fördelade på något flera lönegrader än det förra, dels icke mindre än nitton befattningar placerade i lägre lönegrad än tullkommissionens förslag, därav tre nedflyttats mera än en lönegrad. Vad vidare angår förhållandet mellan generaltullstyrelsens förslag och de båda kommunikationsverkens tjänsteförteckningar, skänker uppställningen det intryck, att en höjning i en del fäll skett till tullverkets fördel i förhållande till de för postverket och statens järnvägar bestämda grupperingarna, medan beträffande åtskilliga befattningar, huvudsakligen sådana som avsetts för verkens styrelser, någon olikhet beträffande lönegraderna icke åvägabragts. I fråga om allenast en befattning vid tullverket synes hava förekommit en sänkning till lönegrad närmast under den, vari motsvarande befattning vid ett av nämnda kommunikationsverk finnes upptagen.

Det lärer icke kunna bestridas, att den jämförelse, som nu gjorts, ger anledning till den slutsats, att den av generaltullstyrelsen upprättade tjänsteförteckningen måste, för att ej alltför stor olikhet skall i lönehänseende bliva rådande mellan tullverket och kommunikationsverken, i vissa

214 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

avseenden underkastas omarbetning. Med hänsyn därtill, att de funktioner, som i de olika verken påvila till det yttre likartade befattningar, i många fall äro till sin natur alltför skil jaktiga, bör emellertid eu dylik omarbetning företagas med en viss varsamhet. Att enbart efter den allmänna beskaffenheten av det arbete, som tillhör en tjänst eller till och med allenast efter benämningen å denna bestämma tjänstens hänförande till en och samma lönegrad, i vilket verk den än förekommer, låter sig tydligen icke rättvisligen göra. Denna uppfattning synes ock tidigare hava gjort sig gällande bland annat vid fastställandet av lönegraderna för de nu ifrågavarande kommunikationsverken. Så hava exempelvis, efter vad den här företedda tjänsteförteckningen utvisar, kontrollör, förrådsförvaltare och förste kontrollör vid postverket upptagits i respektive 12, 13 och 14 lönegraderna, medan de likabenämnda befattningarna vid statens järnvägar placerats i respektive 13, 14 och 15 lönegraderna.

Den omarbetning av tullkommissionens förslag till tjänsteförteckning, vilken generaltullstyrelsen verkställt, har emellertid, såsom det uppgivits, föregåtts av långvariga och ingående överläggningar mellan styrelsen samt tjänstemän av skilda grader vid tullverket, postverket och statens järnvägar. Änskönt den därför torde kunna förutsättas vara verkställd efter avvägande i varje särskilt fall av det inbördes reella väi*det av arbetet och ansvaret vid de olika befattningarna i de skilda verken, eu förutsättning, som för övrigt vinner stöd i den av styrelsen lämnade omfattande motiveringen i ämnet, är jag ändock ej övertygad om att icke ett avsevärt antal befattningar blivit för högt placerade på löneskalan. Så svnes mig i regel vara förhållandet med befattningar i lägre grader från och med kammarskrivare. Efter förnyad möjligast omsorgsfull prövning av befattningarnas i de olika verken förhållande till varandra — därvid jag icke kunnat undgå att jämväl beakta den mera grannlaga ställning, som flertalet tull tjänstemän torde i jämförelse med andra verks motsvarande befattningshavare i många avseenden intaga — har jag därför företagit en tämligen genomgående nedflyttning av berörda lägre tjänster. Därjämte har jag i fråga om vissa högre befattningar verkställt en liknande sänkning. Beträffande placeringen av befattningarna vid kustbevakningen ber jag emellertid fä särskilt framhålla, att denna icke är att anse såsom definitiv, i det att inordnandet av dessa befattningar i löneplanen fått bero allenast av den nuvarande avlöningen vid desamma, Sedan vid en blivande omorganisation av kustbevakningen blivit klargjort, vilka kompetensfordringar och förpliktelser, som höra fastställas för personalen därstädes, måste det tagas

2 IT»

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

under övervägande, huruvida en förbättrad löneställning för denna kan vara lämplig. I övrigt torde jag i fråga om tjänsteförteckningen höra angiva min ställning till följande på särskilda omständigheter grundade förslag till förändringar.

Som jag tidigare berört, har generaltullstyrelsen biträtt ett av tullkommissionen framlagt förslag om ersättande av de nuvarande två sekreterare änsterna hos styrelsen med förste sekreterarbefattningar. Tullkommissionen hade såsom skäl för berörda utbyte anfört (IV: sid. 126), att dessa befattningars innehavare, av vilka skulle komma att fordras avlagd juris kandidatexamen, iutoge ställning såsom byråchefs närmaste man och ställföreträdare, samt att en av dem dessutom skulle bestrida befattningen såsom tullverkets ombudsman. Yad sålunda åberopats synes mig icke innebära nöjaktig anledning för höjning av sekreterarnas tjänsteställning, särskilt som. jag tidigare uttalat mig mot en förening av sekreterar- och ombudsmannabefattningarna. Jag finner mig därför böra hemställa om deras hänförande under hittillsvarande benämning till 15 lönegraden, vilken anses motsvara den nuvarande s. k. andra normalgraden.

En förändring, som jag däremot finner önskvärd, avser befattningen såsom gränstullmästare eller, såsom den för närvarande benämnes, gränsöveruppsyningsman i Haparanda tullkammardistrikt. Angående denna befattning, vilken såsom förut angivits, av tullkommissionen placerats i 9 lönegraden men av generaltullstyrelsen nedflyttats till 8 lönegraden tillika med tullmästare, hava tvenne gränsridare, enligt uppgift på personalens i nyssnämnda tullkammardistrikt vägnar, i eu till chefen för finansdepartementet ställd skrift den 20 september 1920 gjort vissa uttalanden, vilka jag till väsentliga delar bär återgiver med utbytande likväl, där så erfordras, av de i skriften förekommande tjänstebenämningar mot de av mig i annat sammanhang föreslagna:

»Tullmästamas tjänstgöring utföres i regel direkt under närmast högre tjänsteman, dock att å platser, där han är ensam befälsperson, utföres av honom mera självständigt befäl men med blott några få underordnade, vadan tullmästarens arbete icke är så starkt framträdande. Annorlunda ställer det sig med gränstullmästaren — den enda i landet — vilken utövar självständigt befäl över en personal om icke mindre än 5 gränsöveruppsyningsmän och 109 ordinarie gränsuppsyningsmän, vartill under vissa tider av året kommer ett tiotal extra ordinarie personal samtliga utposterade längs riksgränsen på en sträcka av 460 kilometer. Visserligen är tullförvaltaren chef för gränsbevakningen, men gränstullmästaren har dock ett mycket ansvarsfullt och krävande arbete som förman och ledare av en bevakningspersonal av omnämnd storlek. Han är föredragande inför tullförvaltaren uti alla frågor, som röra bevakningen: det är således på gränstullmästarens intresse och förmåga det

216 Kungl. Maj:ts proposition Nr '630.

beror, huruvida gränsbevakningen i sin helhet är som den bör vara. Ävenså åligger det honom att efterse och beivra förseelser, som begås av personalen.

Slutligen åligger det gränstullmästaren att minst två gånger årligen inspektera de längst avlägsna posteringarna samt de övriga så ofta det påfodras under vilka väderleksförhållanden som helst. Dessa resor ända långt norr om trädgränsen i sträng kyla äro minst sagt inga lustresor, och en tjänst med sådana åligganden torde vara föga eftersträvansvärd, därest den ej erhåller en plats på löneskalan, som något så när motsvarar dess verkliga uppgifter.

Härvid får ej lämnas ur räkningen den omständigheten, att det för bevakningskåren i sin helhet är av ej oväsentlig betydelse, att dess första man, hos vilken den så ofta måste söka råd och stöd, särskilt när det gäller undersökningar och utredningar om begångna förbrytelser mot gällande författningar, även gentemot allmänheten innehar en ställning, som stöder honom i hans grannlaga förehavanden; och som gränsbevakningens högste tjänsteman av lägre grad borde han enligt vårt förmenande på löneskalan vara nära om ej jämställd med kammarskrivare.»

Vad jag härav och jämväl i övrigt inhämtat i fråga om vikten av och ansvaret vid den ifrågavarande befattningen, föranleder mig att tillstyrka dess kvarstående å den plats i tjänsteförteckningen, som tullkommissionen för densamma anvisat, nämligen i 9 lönegraden.

Förutom berörda förändringar ävensom sådana, vilka föranledas av att framförda förslag om nyinrättande eller indragning av tjänster vid kustbevakningen ej nu bragts under omprövning, torde en del kompletteringar av generaltullstyrelsens förslag till tjänsteförteckning vara påkallade av vissa av mig gjorda hemställanden om inrättande av nya slag av tjänster. Jag syftar härmed dels på de för utförande av handräckningsbestyr hos styrelsen avsedda befattningarna såsom expeditionsvakt och förste expeditionsvakt, vilka synas mig böra hänföras till samma lönegrader som de likabetecknade befattningarna vid de centrala verken och kommunikationsverken, således till respektive 1 och 3 lönegraden för manliga befattningshavare, dels ock på den tjänst, för vilken den nytillkomna 1 lönegraden för kvinnliga befattningshavare reserverats, nämligen befattning såsom skrivbiträde enligt 1902 års löueregleringskommittés terminologi (LXI1: sid. 43). Slutligen böra tullfiskalstjänsterna, vilka enligt av mig i det föregående gjord hemställan skulle förändras till arvodesbefattningar, ur generaltullstyrelsens ifrågavarande förslag utgå.

En sammanställning av mina förslag med avseende å de olika befattningarnas placering i tjänsteförteckningen, jämförda med generaltullstyrelsens motsvarande förslag, utvisar följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 217

Till denna av mig förordade placering i lönegrader hemställer jagom utverkande av bifall. Beträffande storleken av de avlöningsbelopp, som svara mot respektive lönegrader, tillåter jag mig hänvisa till 9 § 1

1 »Kustvakt» enligt generaltullstyrelsens förslag till kustbevakningens omorganisation.

2 »Förste kustvakt» enligt »

3 »Förste sekreterare».

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.)

218 Kungl. Maj;ts proposition Nr 330.

i det numera godkända förslaget till avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, av vilket förslag erforderligt utdrag härjämte närlägges (bil. B).

statérfrir^år Sedan jag lämnat denna närmare redogörelse för de väsentliga

,922. förslagen rörande omorganisationen av tullverket och löneregleringen för dess personal samt tillika angivit min ståndpunkt till dessa, övergår jag nu till behandlingen av det förslag till reglering av tullverkets utgiftsstater för år 1922, som generaltullstyrelsen i skrivelse den 11 oktober 1920 avgivit.

Avlöningsstaten.

Avlöningsbeloppens beräkning.

Departements-

chefen.

Vad först beträffar generaltullstyrelsens förslag till avlöningsstat, bär styrelsen vid beräknandet av de olika avlöningsbelopp, som däri upptagits för befattningshavare av olika lönegrader, enligt uppgift förfarit på följande sätt. Fördelningen av befattningshavarna på de olika ortsgrupperna har i den mån sådant kunnat ske verkställts med ledning av den utav socialstyrelsen utarbetade ortsgrupperingen för kommunikationsverken. För envar av de befattningshavare inom varje lönegrad, som sålunda varit att hänföra till en och samma ortsgrupp, har avlöning upptagits med ett belopp, motsvarande medeltalet mellan avlöningen i lägsta och avlöningen i högsta löneklass i lönegradens vederbörande ortsgrupp, varefter det sålunda funna medeltalet multiplicerats med antalet nämnda befattningshavare. De därigenom uppkommande summorna i avlöningsstaten hava därför blivit endast approximativa.

Då det givetvis icke redan nu är möjligt att avgöra, i vilken löneklass varje särskild befattningshavare kommer att uppföras, kan tydligen någon exakt beräkning av avlöningsstaten icke utföras. Det av generaltullstyrelsen använda sättet för erhållande av de antagliga avlömngssiffrorna har emellertid synts mig kunna godtagas, varför även jag låtit detsamma komma till tillämpning vid upprättandet av det förslag till utgiftsstater för tullverket, som jag nu går att jämte dithörande specifikation (bil. A) framlägga.

ntaientbe- 1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 februari 1920 hemställde gene-

räkning. raltullstyrelseu om meddelande, huruvida styrelsen finge vid avgivandet av förslag till tullverkets stater för år 1922 utgå från den förutsättningen, att kommissionens i det föregående närmare berörda förslag

219 Kungi. Maj:ts proposition Nr 330.

angående rätt för Kungl. Maj:t att fastställa antalet befattningar i lägre än den 13 lönegraden vunne Kungl. Maj:ts gillande. Den förnämsta anledningen till denna generaltullstyrelsens hemställan angavs vara det förhållande, att tullkommissionen med hänsyn till nödvändigheten att avvakta resultatet av förutnämnda tjänstgöringskommissions undersökningar icke utfört omorganisationsförslaget i fråga om det antal tjänstemän, som erfordrades, inom styrelsen av lägre grad än den andra och vid lokaltullförvaltningen av lägre tjänstegrad än förste kontrollör. Emellertid förklarade Kungl. Maj:t i anledning härav den 16 juli 1920, att ifrågavarande statförslag skulle avfattas på så sätt dittills plägat ske; det borde således angiva antalet befattningar i såväl lägre som högre tjänstegrad er. Denna förklaring har nu föranlett generaltullstyrelsen att vid framläggandet av sitt i överensstämmelse därmed uppgjorda förslag till avlöningsstat för lokalförvaltningen betona, att detta förslag måst få allenast en i hög grad provisorisk karaktär. Till utvecklande härav har styrelsen vidare anfört som följer:

»Även om tullkommissionens förslag beträffande fastställandet av staterna vunnit Eders Kungl. Maj:ts bifall, både sådant icke kunnat helt undvikas, då det icke är tänkbart, att tjänstgöringskommissionen skulle hinna slutföra sin undersökning under den relativt korta tiden mellan det 1921 års riksdag fattat sitt beslut rörande de delar av avlöningsstaten, som då skolat ankomma på densamma, och den tidpunkt, då den nya staten torde böra träda i kraft, nämligen den 1 januari 1922, eller till och med snarare en icke alltför kort tid före sistnämnda dag. Det måste fastmer förväntas — och detta lärer även hava varit tullkommissionens uppfattning — att tjänstgöringskommissionen icke skall kunna definitivt slutföra sitt uppdrag förrän eu viss tids erfarenhet av den nya organisationen vunnits. Såvitt styrelsen kan finna, skulle alltså även en först mot slutet av år 1921 i väsentliga delar fastställd stat hava erhållit endast en mera provisorisk giltighet; och i långt högre grad måste detta bliva fallet med en på grund av ett nu avgivet förslag under förra hälften av år 1921 fastställd stat. För att de härav uppkommande olägenheterna måtte, så vitt ske kan, minskas, torde enligt generaltullstyrelsens mening icke någon annan utväg stå till buds, än att möjlighet beredes att vidtaga de ändringar i den av 1921 års riksdag fastställda avlöningsstaten, såvitt angår antalet befattningar i 1 —12 lönegraderna, vilka mot slutet av samma ar kunna visa sig erforderliga. Enligt styrelsens mening skulle nämligen tjänstgöringskommissionen börja sin verksamhet snarast möjligt efter det 1922 års stat blivit av 1921 års riksdag faställd; och ehuru, såsom nyss antytts, detta arbete icke kan tänkas slutfört under loppet av år 1921, torde det dock icke vara uteslutet, att behovet av tjänster kan, åtminstone vid en del tullförvaltningar, mot slutet av sistnämnda år med stöd av då av tjänstgöringskommissionen verkställda undersökningar bedömas med något större säkerhet än som för närvarande är fallet. I själva verket vore nyss antydda möjlighet att göra ändring i av riksdagen fastställd stat behövlig även beträffande den stat, som kommer att fastställas av 1922 års riksdag: men därom torde styrelsen i sinom tid i fall av behov få göra framställning.!»

220 Departements-

chefen.

äencraltullstyrelsens stat.

Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Vid behandlingen av de Iramlagda förslagen till avlöningsregiemente för befattningshavare vid tullverket anförde jag, att jag icke ansåge mig nu böra understödja tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag, att ordinarie befattningar vid tullverket hänförliga till lägre än 13 lönegraden i den vid reglementsförslagen fogade tjänsteförteckning skulle till antalet bestämmas av Kungl. Maj:t allena, utan att riksdagens medverkan därvid borde såsom hittills förekomma. Vidare förklarade jag mig vid redogörelsen för frågan om en särskild tjänstgöringskommission vid tullverket, hava för avsikt att snarast möjligt, efter det omorganisationen av tullverkets lokalförvaltning genomförts, ifrågasätta bemyndigande för generaltullstyrelsen att tillsätta en dylik kommission i och för bland annat utredning av det vid envar tullförvaltning erforderliga antalet tjänstemän av lägre tjänstegrad än förste tullkontrollörs. Det resultat, som av en sådan utredning må framkomma, måste tydligen få inverkan jämväl på behovet av tullkontrollörer, vilka skulle hänföras till 13 lönegraden. Jag anser därför, att generaltullstyrelsens förslag jämväl i vad det avser sistnämnda slag av befattningar måste betraktas såsom icke slutgiltigt. I övrigt finner jag ej något att erinra mot den av generaltullstyrelsen framlagda uppfattning i förevarande ämne. Därest denna min ståndpunkt vinner Kungl. Maj:ts gillande, lärer av riksdagen böra utverkas medgivande för Kungl. Maj:t att i den avlöningsstat för tullverket, som kan komma att beslutas av 1921 års riksdag, vidtaga de förändringar av antalet tjänster vid lokaltullförvaltningen, tillhörande 1—13 lönegraderna, vilka på grund av den ifrågasatta tjänstgöringskommissionens undersökningar må finnas erforderliga eller lämpliga. I

I fråga om personalbehovet hos generaltullstyrelsen och dess byråer har styrelsen hänvisat till den redogörelse därför, som styrelsen lämnat i sitt tidigare omnämnda yttrande över tullkommissionens förslag till omorganisation av styrelsen, ävensom i anledning av förslaget om tillsättande av en personalbyråchefsbefattning fyra månader före den dag, då omorganisationen trädde i kraft, hemställt om anvisande av för ändamålet erforderliga medel.

Då jag i annat sammanhang redan angivit min uppfattning beträffande det antal befattningshavare, som må anses erforderligt hos generaltullstyrelsen vid inträdandet av den nya organisationen för tullverket, och följaktligen låtit uppgöra det av mig framlagda förslaget till avlöningsstat för styrelsen i enlighet därmed, har jag här endast att i överensstämmelse med styrelsens nu gjorda hemställan föreslå, att för avlöning under angiven del av år 1921 åt personalbyråchefen

221 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

måtte å tilläggsstat för samma år begäras ett belopp av 3,500 kronor, motsvarande en tredjedel av begynnelseavlöningen för byråchef efter ortsgruppen G. Det' må erinras om, att ifrågavarande belopp ingår i den summa, som i Kungl. Maj:ts proposition om tilläggsstat till riksstaten för år 1921 under sjunde huvudtiteln (punkt 8) beräknats för avlöningar vid vissa till nyinrättande under sagda år föreslagna befattningar vid tullverket.

Den av mig framlagda avlöningsstaten för generaltullstyrelsen lör år 1922, vilken slutar på en summa av 493,705 kronor, överstiger den av generaltullstyrelsen för samma år föreslagna med 4,186 kronor, motsvarande avlöningsbeloppen lör 1 förste expeditions vakt och 8 expeditionsvakter, tillsammans 25,815 kronor, minskade med dels skillnaden mellan generaltulldirektörens arvode enligt de båda statförslagen, eller 1,000 kronor, mellan avlöningarna för 2 förste sekreterare och 2 sekreterare, eller 2,832 kronor, mellan 8 byråinspektörers avlöningar i 16 och 15 lönegraderna, eller 7,488 kronor, samt mellan 1 materialförvaltares avlöning i 9 och 8 lönegraderna, eller 309 kronor, dels ock arvodet för kustbevakningsinspektören, eller 10,000 kronor.

Vad beträffar de befattningar, som generaltullstyrelsen ansett böra uppföras på lokaltullförvaltningens stat, har styrelsen dels angående de i lönegraderna 20—14 upptagna nya befattningarna samt de i 12 lönegraden förefintliga tullfiskalstjänsterna hänvisat till sina vid avgivandet av utlåtande över tullkommissionens förslag i dessa ämnen gjorda hemställanden om dessa tjänsters uppförande i staten, dels ock särskilt uppehållit sig vid frågan om tullförvaltartjänsternas uppdelning i klasser.

I förstnämnda spörsmål får jag allenast åberopa mina tidigare yttranden, däribland vad jag anfört angående lämpligheten att förändra tullfiskalstjänsterna till arvodesbefattningar. Vidkommande åter sistberörda fråga torde jag få tillfälle att angiva min ståndpunkt i denna, sedan jag härefter lämnat en sammanfattning av vad tullkommissionen i frågan anfört (IV: sid. 120, 121, 126) och redogjort för generaltullstyrelsens uttalanden i densamma.

Tullkommissionen har upplyst, att den vid klassificeringen av tullförvaltare änsterna betjänat sig av den i statsverkspropositionen till 1914 års A-riksdag intagna poängtabellen. I densamma hade emellertid enligt kommissionens åsikt ej kunnat komma till synes alla de faktorer, vilka borde tillmätas betydelse vid frågans avgörande, varför den måst kompletteras genom den kännedom om särskilda på frågan inverkande omständigheter, vilken varit för handen hos kommissionen. För övrigt kunde

Lokalförvaltningen» stat.

Tjänstemän i 20—14 graderna. Tullfiskaler.

Departe-

ments-

chefen.

Tullförval-

tare.

222 Kung!.. Maj.is proposition Nr 330.

anmärkas, att hithörande förhållanden vore underkastade växlingar och att särskilt med hänsyn härtill kommissionens förslag' i klassificeringsfrågan icke borde betraktas som slutgiltigt; utan syntes på generaltullstyrelsen och en blivande tjänstgöringskommission "få bero att däri göra de ändringar, vartill omständigheterna kunde föranleda. Kommissionen ville erinra, att 1908 års tullstatskommission verkställt sin klassificering av tull förvaltartjänsterna pa grundvalen av en mot den nämnda poängtabellen svarande sådan tabell samt därvid hänfört dessa tjänster till fem klasser, i regel begränsade efter följande för respektive platser gällande poängtal, nämligen: 110 eller däröver, 55 till 110, 25 till 55, 6 till 25 samt under 6. Detta klassantal ansåge tullkommissionen nu böra inskränkas till fyra, därvid borde hänföras: till klass 4 nio platser med det poängtal enligt 1914 års kompletterade poängtabell, som vid namnet å varje plats angives, nämligen Ronneby (11), Simrishamn (9), Falkenberg (18), Lidköping (9), Motala (0), Storlien (21), Skellefteå (10), Piteå (3) och Riksgränsen (7); till klass 3 fjorton platser, nämligen Södertälje (14), Eskilstuna (21), Linköping (24),' Västervik (22), Sölvesborg (13), Lysekil (48), Uddevalla (21), Mon (21), Charlottenberg (37), Kristinehamn (0), Falun (21), Örnsköldsvik (24), Östersund (20) och Umeå (14), till klass 2 tjugu platser, nämligen Uppsala (43), Nyköping (36), Jönköping (28), Oskarshamn (35), Visby (12), Karlshamn (49), Ahus (51), Lund (32), Ystad (50), Varberg (30), Strömstad (59), Borås (40), Karlstad (46), Örebro (51), Västerås (34), Söderhamn (30), Hudiksvall (26), Härnösand (64), Luleå (46) och Haparanda (20); samt till klass 1 nio platser, nämligen Norrköping (245), Kalmar (70), Karlskrona (56), Trälleborg (162), Landskrona (76), Hälsingborg (260), Halmstad (100), Gävle (159) och Sundsvall (133).

Generaltullstyrelsen, som instämt i tullkommissionens förslag om bestämmande av klassernas antal till fyra, har funnit det nödvändigt att föranstalta om en särskild utredning i föreliggande fråga. I syfte att åstadkomma en dylik har styrelsen låtit å revisionsbyråns statistiska avdelning utarbeta en ny poängtabell omfattande rörelsen vid tullförvaltningarna under tiden från och med juli månad 1919 till och med juni månad 1920. Emellertid har styrelsen upplyst, att denna tabell, vilken upprättats i noggrann överensstämmelse med de föregående, på grund av de abnorma förhållanden med avseende å rörelsen och trafiken, vilka varit rådande under den tid, tabellen omfattade, kommit att utgöra ett högst otillfredsställande uttryck för tullförvaltningarnas inbördes förhållande till varandra, varför styrelsen funnit densamma icke kunna läggas till grund för en definitiv klassificering av tullför val tartjänsterna.

223 Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

Det förslag, styrelsen nu framlade, vore därför att betrakta såsom allenast provisoriskt; frågan om en definitiv klassificering ansåges icke kunna lösas på annat sätt än genom en av styrelsen företagen förnyad, rätt tidsödande utredning ävensom genom de undersökningar vid vederbörande tullkamrar, som borde företagas av den ifrågasatta tjänstgöringskommissionen. Jämväl beträffande tullförvaltareänsterna syntes därför Kungl. Maj:t böra erhålla medgivande att göra de förändringar i fråga om antalet tjänster i de olika lönegraderna, som påkallades av nyssberörda utredningar. I sitt förslag hade styrelsen i huvudsak anslutit sig till tullkommissionens; endast i några få fall hade vissa jämkningar ansetts böra vidtagas. Så hade, såsom i annat sammanhang berörts, tullförvaltarna i Hälsingborg, Trälleborg och Norrköping under namn av övertullförvaltare bibehållits i den för tullförvaltare av klass 1 av tullkommissionen föreslagna 17 lönegraden och sålunda undantagits från en av styrelsen i övrigt föreslagen nedflyttning av dessa tjänstemän till 16 lönegraden. Vidare hade styrelsen icke funnit skäl biträda tullkommissionens förslag, att tullförvaltartjänsterna i Kalmar och Karlskrona skulle uppföras i klass 1, utan ansett dem böra bibehållas i klass 2. Ån vidare hade styrelsen ansett tullförvaltartjänsten i Västerås böra placeras i klass 3 och tullförvaltartjänsten i Sölvesborg bibehållas i klass 4. Slutligen hade styrelsen, som enligt vad förut nämnts hemställt, att tullkommissionens förslag om indragning av tullkammaren i Marstrand icke måtte bifallas, uppfört tullförvaltartjänsten därstädes i klass 4.

De avvikelser från tullkommissionens förslag, som sålunda vidtagits, hava föranlett invändningar från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening, vilken i en till Kungl. Maj:t ställd skrift av den 9 december 1920 hemställt om godkännande till alla delar av berörda förslag.

Utan tvivel skulle det för avgörande av förevarande spörsmål varit fördelaktigt, om till grund för klassuppdelningen av tullförvaltartjänsterna kunnat läggas en tabell upprättad efter mönster av de tidigare föreliggande poängtabellerna över de huvudsakliga göromålen vid tullkamrarna. Då det emellertid, enligt vad generaltullstyrelsen upplyst, visat sig, att de utomordentliga förhållanden i tullhänseende, som under eu senare tid varit rådande, omöjliggjort upprättandet av en tabell så beskaffad, att den kunnat beträffande samtliga tullkamrar anses ge en nöjaktig bild av den rörelse, som under de närmaste åren må vara att vänta därstädes, har jag måst avstå från den tanke, att ett rättvist resultat skulle i närvarande stund kunna på denna väg ernås. Med all sannolikhet komma för ändamålet fullt lämpliga uppgifter ej heller att på en tid ännu stå tillbuds. Åven om mot förmodan så skulle kunna

Departe-

mentschefen.

224 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

ske snart nog, lärer det ändock bliva nödvändigt att fullständiga berörda uppgifter med på respektive platser inhämtade upplysningar om en del bestyr, vilkas omfattning icke gärna kan enbart ur tillgängliga handlingar utläsas. Vid sådant förhållande förefaller det även mig önskligt, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att jämväl beträffande tullförvaltartjänsterna göra de förändringar i fråga om placeringen i olika lönegrader och därmed också klassificeringen, till vilka omständigheterna kunna giva anledning. Jag hemställer alltså, att ett dylikt medgivande måtte hos riksdagen utverkas. ihö

Vidkommande härefter den uppdelning av tullförvaltare änsterna, som skulle i avvaktan på den slutgiltiga undersökningen av förhållandena tills vidare bliva gällande, ber jag först få framlägga en på mitt föranstaltande upprättad översikt över den klassificering, som dels nu är genomförd, dels förekommer i tullkommissionens och generaltullstyrelsen^ förslag, i vilken översikt tullkamrarna upptagits i ordning efter de poängtal, som tilldelats dem i den år 1914 framlagda poängtabellen, samt klassen för övertullförvaltarna betecknats med 1 A:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 225

Det av generaltullstyrelsen upprättade förslaget giver mig endast i ett par fall anledning till särskilt yttrande. Såsom den upprättade översikten utvisar, hava utöver de i klass 1 för närvarande placerade tull förvaltar tjänsterna blivit i nämnda klass upptagna enligt styrelsens förslag två men enligt tullkommissionens förslag fyra tjänster. De två Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. fNr 330.) 29

Allmänna synpunkter beträffande 13—3 graderna.

226 Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

ytterligare tjänster, som av kommissionen således ansetts böra ifrågakomma till uppflyttning, äro tullförvaltartjänsterna i Kalmar och Karlskrona. En dylik åtgärd har förordats även av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening såväl på sin tid hos tullkommissionen som nu i den till Kungl. Maj:t ställda skriften. Såsom skäl för höjningen har kommissionen åberopat omfattningen och beskaffenheten av göromålen vid ifrågavarande tjänster, medan nyssnämnda förening ansett icke behövligt att andraga särskilda skäl därför men emellertid i allmänhet uttalat, att den klassificering, som föreningen verkställt, vore avsedd att giva en allmän föreställning om tullkårens på erfarenhet grundade uppfattning om vederbörande tjänsters betydenhet och den därav följande placeringen på löneskalan. I denna fråga har jag efter tagen del av såväl tillgängliga statistiska uppgifter som Mera å frågan eljest inverkande förhållanden kommit till den uppfattning, att en ändring av generaltullstyrelsens förslag i den sålunda önskade riktningen beträffande åtminstone den ena av omförmälda två tjänster, nämligen den i Kalmar, icke får anses helt utesluten. Med avseende därå, att generaltullstyrelsens åtgärd att nedflytta de ifrågakomna tjänsterna till klass under den av tullkommissionen föreslagna möjligen må hava påkallats av särskilda omständigheter, vilka icke kommit till synes i den för mig förebragta utredning i ämnet, anser jag emellertid icke rådligt att nu företaga någon förändring av dessas provisoriska gruppering men förutsätter, att den tilltänkta tjänstgöringskommissionen ägnar saken all uppmärksamhet. Under berörda förbehåll tillstyrker jag därför generaltullstyrelsens klassificeringsförslag till alla delar.

Såsom förut framhållits måste det av generaltullstyrelsen upprättade förslaget till avlöningsstat för lokalförvaltningen, i vad det avser andra tjänster i 13—3 lönegraderna än tullfiskalsbefattningarna, betraktas såsom allenast provisoriskt. De omständigheter, vilka samverkat till detta förhållande, hava av generaltullstyrelsen angivits som följer:

»Dels har givetvis bristen på all erfarenhet om verkningarna av de föreslagna förändringarna såväl i organisatoriskt hänseende som i fråga om personalens användning för olika slag av göromål varit ägnad att försvåra ett säkrare bedömande av behovet av arbetskrafter och den rätta proportionen mellan de olika slagen av dessa, dels har i samma riktning verkat ovissheten om huru länge den nuvarande högkonjunkturen med avseende å varuinförseln från utlandet må komma att bliva beståndande. Denna högkonjunktur har emellertid medfört att, ehuru tullverkets personal sedan ungefär ett år tillbaka utnyttjats i största möjliga omfattning — på en del orter till den grad, att densamma måste anses hava blivit överansträngd — och ehuru icke blott personal av lägre grad i större utsträckning

227 Kanyl. Maj ds proposition Nr 330.

än tillförne sysselsatts med tullbehandlings- och kontorsgöromål utan även tillfälliga biträden använts i så stor utsträckning som överhuvud taget varit möjligt, arbetet likväl icke alltid kunnat så bedrivas, att trafikens berättigade klav på snabb expedition blivit tillfredsställda. Det är under sådana förhållanden väl förklarligt, att tullförvaltningarna framställt anspråk på en ganska betydande förstärkning av den på ordinarie och extra stat anställda personalen; och ehuru generaltullstyrelsen, särskilt med häsyn till nyssberörda ovisshet om långvarigheten av den nuvarande högkonjunkturen, ansett sig böra i väsentlig mån reducera antalet begärda tjänster, har det dock icke kunnat undvikas, att i fråga om särskilt de största tjänstegrupperna en höjning av det nuvarande antalet befattningshavare å ordinarie och extra stat måst ifrågasättas. Till detta förhållande har emellertid huvudsakligast bidragit tillämpningen av den utav tullkommissionen uttalade och även av generaltullstyrelsen omfattade grundsatsen, att extra ordinarie personal, som ständigt är behövlig för arbetets gilla gång, bör uppföras å ordinarie stat. Då dylik personal under en lång följd av år i mycket stor utsträckning måst användas i ständig tjänstgöring — beroende bland annat därpå, att inrättandet av nya tjänster tillbakahållits i avbidan på den blivande omorganisationen av tullverket — är likväl den av styrelsen ifrågasatta ökningen av arbetskrafter mera skenbar än verklig.»

Till belysande av de sålunda påvisade förhållandena har generaltullstyrelsen hänvisat till en upprättad tabell, innefattande en jämförelse mellan tullförvaltningarnas förslag till stat för lokaltullförvaltningen och generaltullstyrelsens förslag i samma hänseende ävensom uppgift om dels det nuvarande antalet kontrollörs-, kamin ar skrivar-, uppsyningsmans- och vakta ästartjänster, såväl å ordinarie som å extra stat, dels ock antalet i ständig tjänstgöring använd extra ordinarie personal och tillfälliga biträden samt det antal tjänstemän av lägre grad, som användes för bestridande av tullbehandlings- samt skriv- och andra kontorsgöromål. Denna tabell utvisar i förstberörda hänseende, att generaltullstyrelsens förslag understiger de av tullförvaltningarna framlagda med 3 tullförvaltare av klass 1, 5 förste tullkontrollörer, 6 tullkontrollörer, 48 kammarskrivare, 22 tullkontorister, 29 tulluppsyningsmän, 111 tillsyningsmän och 6 kvinnliga befattningshavare men överstiger de sistnämnda förslagen med 1 tullförvaltare av klass 3, 3 tullförvaltare av klass 4 och 2 tullöveruppsyningsmän. I övriga omnämnda avseenden lämnar tabellen följande uppgifter, här särskilt sammanställda under iakttagande jämväl beträffande nuvarande personal av de titelförändringar, vilka jag i annat sammanhang förordat:

228 Kungl. Majds proposition Nr 330.

Departe-

mentschefen.

1 Därav 76 kvinnliga befattningshavare, nämligen 20 kontorsskrivare, 1.6 kanslibiträden. 5 kontorsbiträden och 35 biträden utan närmare angiven tjänsteställning.

2 Därav 70 kvinnliga befattningshavare, nämligen 15 kontorsskrivare, 15 kanslibiträden och 40 kontorsbiträden.

3 Därav 550 tulluppsyningsman och 951 tillsyningsman.

4 Därav 521 tulluppsyningsman och 840 tillsyningsman.

Det allmänna resonemang, generaltullstyrelsen fört angående nödvändigheten av personalförstärkning vid lokalförvaltningen, finner jagövertygande. Vissa av de därvid framförda synpunkterna hava för övrigt redan kommit till uttryck i mina tidigare i dag gjorda uttalanden dels om nödvändigheten av en oförtövad statreglering för tullverket, dels om sättet för avvägande av den ordinarie personalens antal vid viss annan gren av verket än dess lokalförvaltning. Vad vidare angår det antal av 131 tullkontrollörer, som styrelsen med utgångspunkt från sitt allmänna principuttalande föreslagit, vill det synas mig, som om detta kunde i avvaktan på resultatet av den tillärnade särskilda undersökningen genom tjänstgöringskommissionen få anses vara väl avvägt. Jag hemställer alltså om bifall till generaltullstyrelsens förslag härutinnan. Antalet tullöveruppsyningsmän, som givetvis beräknats även

229 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

med hänsyn till förslaget att tillgodose förmanskapet för vaktbetjaningen hos generaltullstyrelsen med å lokaltullförvaltningens stat uppförd sådan tjänsteman, torde under förutsättning av bifall till mitt avstyrkande av berörda förslag böra minskas från 128 till 127, varigenom det av styrelsen för dessa befattningshavare beräknade avlöningsbelopp, 557,751 kronor, nedbringas till 484,842 kronor. Beträffande slutligen de ifrågasatta antalen tjänstemän i övriga till nu behandlade lönegrader hänförliga personalgrupper kommer jag att i det följande angiva min ställning till dessa.

Enligt generaltullstyrelsens förut återgivna uttalande angående tullkassörstjänster skulle sådana förekomma vid tullförvaltningar och tullförvaltningsavdelningar, där kassörsgöromålen uteslutande toge en eller flera tjänstemäns hela arbetstid i anspråk, såsom vid tulldirektörsexpeditionernas kassaavdelningar, vid tullkameralkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö samt vid några av de största tullkamrarna. Härutöver har styrelsen nu av skål, som i berörda uttalande framlades, vid upprättande av sitt statförslag räknat med att tullkassörstjänster komme att erfordras dels vid tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm och Göteborg, vid vilka avdelningar enligt styrelsens uppgift förekomme en betydande uppbörd av tullavgifter för postgods och, å förstnämnda plats, jämväl järnvägsgods, dels ock vid tullbevakningsinspektionerna i samma städer, vilka avdelningar framdeles skulle omhänderhava även uppbörd av fartygsumgälder. 1 förslaget hava upptagits inalles 16 tjänster av ifrågavarande slag.

Med erinran därom, att jag vid behandlingen av omorganisationsförslaget biträtt generaltullstyrelsens uttalanden angående förrättande av kassörsgöromålen hos tullmyndigheterna samt om överflyttning till tullbevakningsinspektionerna av debitering, uppbörd och redovisning av fartygsumgälder, såväl inkommande som utgående, får jag nu uttala min anslutning till styrelsens uppfattning om det behov av tullkassörstjänster, som av berörda omläggningar föranledas.

Antalen kammarskrivar-, tullkontorist-, tulluppsyningsmans- och tillsyningsmanstjänster samt tjänster för kvinnliga befattningshavare hava, såsom förut delvis angivits, av generaltullstyrelsen föreslagits till respektive 405, 140, 521, 840 och 70. ' Beträffande de grundsatser, som vid förslagets uppgörande varit ledande, har styrelsen, med framhållande att tjänstgöringskommissionens undersökningar syntes alldeles särskilt böra inriktas på frågorna härom, anfört följande:

»Kammarskrivar- och tulluppsyningsmanstjänster hava föreslagits till det antal av vartdera slaget, som ansetts erforderligt för utförande av det kvalificerade

Xullkassörer.

Departe-

mentschefen.

Kammarskrivare, tullkontorister, tulluppsyningsman, tillsyningsman och k vinn liga biträden.

280 Kungl. Maj:ta proposition Nr 330.

arbete, som enligt 1914 års tullkommissions och generaltullstyrelsens tidigare gjorda uttalanden bör tillhöra innehavarna av respektive nämnda tjänster.

Tullkontoristtjänster och tjänster för kvinnliga befattningshavare hava i förslaget upptagits till det antal av vartdera slaget, som kunnat anses motsvara respektive förvaltnings stadigvarande normala behov, oberoende av i vilken mån dessa tjänster mä kunna omedelbart tillsättas. Vad t ullkon toristtjämterna beträffar, kan vid den nya statens ikraftträdande säkerligen endast ett mindre antal tillsättas. Såsom villkor för befordran till tullkontorist skulle nämligen fordras, att eu särskild utbildningskurs genomgåtts. Utbildningskurser av den omfattning, tullkontoristkurserna torde böra erhålla, hava hittills icke förekommit, och det lärer i alla händelser vara otänkbart, att redan den 1 januari 1922 ett tillräckligt antal för tullkontoristtjänster kompetenta tjänstemän skulle finnas till förfogande. Någon olägenhet härav torde dock icke behöva befaras; snarare synes förhållandet kunna betecknas såsom i viss mån lyckligt, då därigenom under övergångstiden arbete kan beredas de extra ordinarie kammarskrivare, som, ehuru för närvarande ständigt inkallade, just genom inrättandet av tullkontoristtjänster skulle bliva överflödiga och sålunda måhända se sin existens hotad. Styrelsen anser sålunda, att de göromål, som skulle ankomma på innehavare av tullkontoristtjänster, vilka icke kunna vid omorganisationens trädande i kraft besättas med kompetenta tjänstemän av grupp IT enligt tullkommissionens terminologi, böra tills vidare förrättas i huvudsak av extra ordinarie kammarskrivare och att tullkontoristtjänsterna böra tillsättas endast i mån därtill kompetenta tjänstemän av grupp 11 bliva att tillgå. Vad de kvinnliga biträdesbe,fatt ning urna angår, föreligger väl icke samma svårighet beträffande tillsättande av dem som i fråga om tullkontoristtjänsterna; men icke desto mindre synas sagda befattningar icke ovillkorligen böra omedelbart till sitt fulla antal tillsättas, utan tills vidare lämnas obesatta i den utsträckning, som påkallas av nödvändigheten att icke blottställa extra ordinarie personal, vilken till äventyrs förrättar vissa av de göromål, som för framtiden skulle bestridas av kvinnliga biträden.

I sitt yttrande IV över tullkommissionens betänkande IV har generaltullstyrelsen å sid. 59 och 60 angivit de huvudsakliga göromål, som för närvarande tillhöra vaktmästare, ävensom uttalat sig om fördelningen av dessa göromål mellan de föreslagna tulluppsyningsmännen och tillsyningsmännen. Vid bedömandet av frågan om förhållandet mellan antalet tulluppsyningsmän och antalet tillsy ning smän har styrelsen utgått från att en genomförd åtskillnad mellan dessa olika slags befattningshavares göromål måste upprätthållas. 1 praktiken torde likväl denna grundsats icke kunna undantagslöst genomföras. Det lärer nämligen icke kunna undvikas, att lämpliga och dugliga tillsyningsmän måste i viss utsträckning användas till tulluppsyningsmansgöromål. Särskilt torde sådant bliva nödvändigt å tullplatser, där dylika göromål icke förekomma i den omfattning, att full sysselsättning kan beredas en tulluppsyningsman. En dylik användning av tillsyningsmän är nämligen påkallad ej mindre i statsverkets intresse med hänsyn till tjänstegöromålens behöriga tillgodoseende utan onödig kostnad, framför allt å mindre tullplatser, än även, oberoende av platsen, i personalens eget intresse såsom ägnad att bereda densamma tillfälle till fortgående utbildning och därmed även utsikt till befordran. Däremot måste det enligt styrelsens mening i största möjliga mån undvikas att använda tulluppsyningsmän till de lägre kvalificerade göromål, som äro avsedda att förrättas av tillsyningsmän. Sådant bör

231 Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

överhuvud taget förekomma endast, då detsamma undantagsvis är för tjänstens behöriga gång nödvändigt; och alldeles särskilt bör detta iakttagas beträffande den tjänstgöring nattetid, som icke är av beskaffenhet att, om densamma förrättats under dagen, tillhöra tulluppsyningsmans verksamhetsområde.»

Den av generaltullstyrelsen sålunda tilltänkta differentieringen av göromålen för tulluppsyningsman och tillsyningsman har Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ställd skrift den 9 december 1920 funnit väl långt driven och ägnad att dels vålla avsevärda svårigheter vid tillämpningen, dels medföra behov av ökad personal med därav följande kostnader. På grund härav har föreningen uttalat det önskningsmål, att vederbörande tullförvaltningschefer måtte lämnas full frihet att använda nämnda tjänstemän till de tjänståligganden, som av omständigheterna påfordrades, och att således till nattvaktstjänst borde, om än mera undantagsvis, kunna beordras även tulluppsyningsmän.

Mot det tills vidare beräknade antalet erforderliga kammarskrivartjänster, utgörande såsom nämnts 405, har jag ej anledning till erinran.

Vad åter vidkommer förslaget rörande tullkontoristtjänsterna, föranleder detta mig till följande uttalande. Enligt vad generaltullstyrelsen meddelat, har styrelsen vid förslagets uppgörande räknat med respektive tullförvaltnings stadigvarande normala behov av nämnda tjänster och icke tagit hänsyn till i vad mån dessa kunde omedelbart tillsättas. Samtidigt har styrelsen förutsatt, att endast ett mindre antal tullkontorister skulle hinna vara färdigutbildade under första tiden efter den nya organisationens inträdande, samt att därför tullkontoristtjänsterna till huvudsaklig del skulle under övergångstiden uppehållas av övertaliga extra ordinarie kammarskrivare. Då, efter vad jag i det följande kommer att närmare utveckla, för dessa senare tjänstemän avsetts medel å övergångsstat för år 1922, bör, såvitt jag kan finna, avlöningsstaten för samma år icke belastas med större avlöningsbelopp för tullkontorister än som kan antagas motsvara det sannolika antalet under året tillgängliga sådana befattningshavare. Åven om hänsyn tages till allenast den begränsning i antalet deltagare i utbildningskurs för tullkontorister, som måste anses utgöra en av förutsättningarna för en framgångsrik undervisning åt dessa, lärer med den sålunda angivna utgångspunkten antalet av ifrågavarande befattningshavare för år 1922 icke gärna kunna sättas till högre än 40. Av denna anledning hemställer jag, ehuru jag icke anser general tullstyrelsens förslag i fråga om tullkontoristbefattningarnas antal i och för sig självt vara olämpligt avvägt, att detta antal måtte under nämnda år sänkas från 140 till 40, vari-

Departe-

mentschefen.

232 Kunyl. Maj.ts proposition Nr 330.

genom det av styrelsen beräknade avlöningsbeloppet för dessa, 629,304 kronor, kan minskas till 157,872 kronor.

•Angående det föreslagna antalet tjänster för kvinnliga befattningshavare, nämligen 15 kontorsskrivare, 15 kanslibiträden och 40 kontorsbiträden, har generaltullstyrelsen likaledes utgått från den förutsättning, att detta antal icke komme att till en början tillsättas i full utsträckning, då därigenom extra personal, som hittills sysselsattes med för nämnda befattningshavare avsett arbete, kunde bliva blottställd. En inskränkning i den av styrelsen sålunda önskade riktning finner även jag behjärtansvärd. Då emellertid jämväl i förevarande fall gottgörelse åt berörda extra personal reserverats å övergångsavlöningsstat, förefaller det mig icke nödvändigt att i förevarande års avlöningsstat medtaga större antal kvinnliga befattningshavare än som kan beräknas såsom det ungefärliga behovet för året. Möjligen kan detta behov skattas till sammanlagt 30 befattningshavare, varav 5 kontorsskrivare och 5 kanslibiträden. I fråga om de återstående 20 kvinnliga befattningshavarna synas mig dessa böra och kunna lika uppdelas på två lägre tjänstegrader, den ena den som innefattar kontorsbiträden, den andra den av 1902 års löneregleringskommitté föreslagna och av mig jämväl för tullverkets vidkommande tillstyrkta nya lägsta graden för kvinnliga befattningar, vilkas innehavare skulle benämnas skrivbiträden och icke behöva äga högre skolbildning än den folkskolan skänker. Min hemställan rörande det antal kvinnliga befattningar vid lokalförvaltningen, som bör upptagas å 1922 års stat, är således, att antalet bör begränsas till 5 kontorsskrivare, 5 kanslibiträden, 10 kontorsbiträden och 10 skrivbiträden. Till följd härav lärer det av generaltullstyrelsen för dylika befattningar upptagna avlöningsbelopp, 185,021 kronor, kunna nedsättas till 71,912 kronor.

Beträffande till sist tulluppsyningsmans- och tillsyningsmansbefattningarna, av generaltullstyrelsen förslagsvis upptagna till ett antal av respektive 521 och 840, får jag anföra följande. Vid det förhållande, att den personal, vilken för närvarande användes för bestyr, som framdeles skulle fördelas på tulluppsyningsmän och tillsyningsmän utgör, enligt vad förut visats, ej mindre än 1,500 personer — en siffra, som för övrigt ungefärligen angiver det av tullförvaltningarna äskade antalet dylika befattningshavare för år 1922 — har jag all anledning antaga, att det av styrelsen begärda sammanlagda antalet tulluppsyningsmän och tillsyningsmän åtminstone icke kan på det hela taget vara för högt tilltaget; dock må icke förbises, att i detta antal ingå 8 tillsyningsmän, vilka enligt stj-relsens mening borde avses för täckande av generaltullstyrelsens behov av vaktpersonal. Bortsett från den förhållandevis mindre

233 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

betydande reducering, som måste bliva en följd av min från styrelsens avvikande uppfattning i sistberörda hänseende, är jag således ense med generaltullstyrelsen beträffande det totala behovet av här ifrågakomna båda slag av befattningshavare. Bedömandet, huruvida den av styrelsen verkställda avgränsningen i antalet mellan det ena och det andra slaget må vara riktig, är givetvis förenat med betydande svårigheter, särskilt som de av tullförvaltningarna avgivna primäruppgifter, å vilka styrelsens förslag byggts, knappast kunna vara annat än resultatet av tämligen lösa beräkningar. Enär emellertid tillfyllestvarande uppgifter för ändamålet tydligen icke äro att erhålla, förrän någon tid etter det den nya arbetsfördelningen mellan de båda lägsta tjäustemaunabefattningarna vid lokalförvaltningen trätt i tillämpning, anser jag mig i närvarande stund icke kunna underlåta att godtaga jämväl den av styrelsen företagna fördelningen, mot vilken, såvitt jag har mig bekant, invändningar ej hittills från något håll framkommit. Jag förordar alltså, att i tullverkets stat för år 1922 upptagas 521 tulluppsyningsman och 832 tillsyningsman. Med iakttagande av de av mig tidigare föreslagna nedflyttningar i lönegrader införes därför det i generaltullstyrelsens statförslag förekommande avlöningsbelopp för de förra befattningshavarna, 1,858,518 kronor, i mitt förslag med 1,671,090 kronor, medan avlöningsbeloppet för de senare, beräknat till 2,499,888 kronor, där upptages efter minskning med avlöningarna åt de åtta för vakthållning hos generaltullstyrelsen ursprungligen avsedda tillsyningsmännen till 2,340,432 kronor. — Lika med generaltullstyrelsen anser jag, att en genomförd åtskillnad mellan göromålen för vartdera slaget av ifrågavarande befattningshavare måste i största möjliga mån upprätthållas sålunda, att tulluppsyningsmännen icke i regel sysselsättas med förrättningar, som egentligen tillhöra tillsyningsmäns- verksamhetsområde. Ett motsatt förfarande synes mig nämligen otvivelaktigt kunna befaras leda därhän, att antalet tulluppsyningsmanstjänster komma att ökas på tillsyningsmansbefattningarnas bekostnad och utgifterna för statsverket följaktligen att obehörigen stegras. Däremot bör givetvis vid uppstående tillfälligt behov av biträde med tillsyningsmansgöromål tulluppsyningsman undantagsvis kunna, där hans ordinarie arbete ej uppenbarligen kommer att bliva därav lidande, sysselsättas med dylika göromål. Att hinder från tulluppsyningsmänuens sida skulle kunna häremot uppresas synes uteslutet, därest den av mig i annat sammanhang tillstyrkta bestämmelsen, att ordinarie tjänsteman vid lokalförvaltningen skall hava skyldighet att fullgöra vilken tjänstgöring som helst, bleve utfärdad. Den användning i vissa fall av tillsyningsman i tulluppsyningsmansarbete, som generaltullstyrelsen funnit läglig, synes mig Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 280 käft. (Nr 330.) 30

Nattjänst-

göring.

234 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

tydligen i statsverkets intresse icke böra förebyggas. Min ståndpunkt till den av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening' gjorda framställning i föreliggande ämne torde härmed också vara angiven.

Den på tullbevakningen ankommande tjänstgöring nattetid, som icke vore av beskaffenhet att, om den förrättades under dagen, tillhöra tulluppsyningsmans verksamhetsområde, skulle, såsom förut antytts, så gott som undantagslöst förrättas av tills37ningsmän. Enligt vad generaltullstyrelsen betonat, borde dylik tjänstgöring förekomma högst var fjärde natt och med sju timmars tjänstgöring varje gång. Emellertid bär styrelsen, enligt uppgift, vid beräkning av antalet tillsyningsmän tagit hänsyn huvudsakligen till behovet av sådana tjänstemän för tjänstgöringen under dagen och endast i ringa mån till det därutöver förefintliga behov, som föranleddes av nattjänstgöringen. Anledningen härtill har av styrelsen angivits vara följande:

»Frågan om nattjänstgöringens ordnande på det för tjänsten lämpligaste och för statsverket mest ekonomiskt fördelaktiga sätt är i och för sig svårlöst och kompliceras ytterligare genom tillämpningen på tullverkets ifrågavarande personal av lagstiftningen om åttatimmarsarbetsdagen, något som givetvis kommer att förorsaka behov av en avsevärd ökning av denna personal. Då nattjänstgöring skall i regel kompenseras genom motsvarande frihet från dagtjänstgöring och tjänstgöringstiden per dygn i genomsnitt icke får utsträckas över åtta timmar, kunna tydligen de tillsyningsmän, som under ett visst dygn använts till nattjänstgöring, icke påräknas för någon mera väsentlig dagtjänstgöring under samma dygn. En viss, om än till individerna ständigt växlande del av den tillsyningsmanspersonal, som är anställd å ort, där nattjänstgöring ständigt förekommer, bliver alltså upptagen nära nog uteslutande med dylik tjänstgöring. Vid sådant förhållande synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke den mindre kvalificerade nattjänstgöringen, företrädesvis bevakning av kajer, fartyg, lossat gods, tjänstelokaler m. m., lämpligare borde bestridas av tjänstemän, uteslutande eller huvudsakligen avsedda för denna tjänstgöring. Det synes ej osannolikt, att en sådan anordning skulle, åtminstone på en del tullplatser, kunna tillämpas med ett för statsverket i ekonomiskt hänseende gynnsamt resultat. För det första torde dylika tjänstemän, avsedda allenast för de minst kvalificerade göromålen, kunna placeras i lägre lönegrad än tillsyningsmännen. Vidare torde det, då för dem dagtjänstgöring icke alls eller endast i ringa omfattning skulle förekomma, icke kunna anses oskäligt att ålägga dem att fullgöra nattjänstgöring betydligt oftare än som kan fordras av tjänstemän med tjänstgöringsskyldighet även under dagen; härigenom skulle deras antal tydligen kunna hållas under det antal tillsyningsmän, som skulle erfordras för motsvarande tjänstgöring. Och slutligen skulle med en sådan anordning de högre avlönade tillsyningsmännens antal kunna strängt begränsas till vad som erfordras för dagtjänstgöringen och den mera kvalificerade nattjänstgöring, som bör tillkomma dem, såsom särskilt nattetid förekommande avvisitering av passagerareffekter m. m. Generaltullstyrelsen är emellertid icke nu beredd att definitivt uttala sig om lämpligheten av nu omförmälda åtgärd eller dess ekonomiska innebörd och vågar ej heller påstå, att denna

235 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

åtgärd vore den enda, som kunde ifrågakomma; en närmare utredning av frågan under medverkan av representanter för vederbörande personal lärer dessförinnan vara oundgängligen nödvändig. Styrelsen, som har för avsikt att. så snart förhållandena det medgiva, igångsätta en sådan utredning, har därför jämte det styrelsen, såsom redan antytts, i föreliggande statförslag icke upptagit tillsyningsmäunen till det antal, som skulle erfordras för fullgörande av all nattjänstgöring — ansett frågan höra provisoriskt lösas på det sätt, att ett särskilt anslag till bestridande av kostnaden för den nattjänstgöring, som ej kan förrättas av befintlig tillsyningsmanspersonal, ställes till styrelsens förfogande. Beloppet av detta anslag kan givetvis icke med någon säkerhet bedömas, varför det lärer bliva nödvändigt att upptaga detsamma såsom förslagsanslag. Styrelsen anser sig emellertid kunna provisoriskt föreslå anslagets belopp till 500,000 kronor. Anslaget torde lämpligast böra uppföras å tullverkets omkostnadsstat.

Därest en blivande utredning skulle giva vid handen, att viss, mindre kvalificerad nattjänstgöiing lämpligen bör förrättas av särskilt därför avsedda tjänstemän, kan det ifrågakomma, att det i förslaget upptagna antalet tillsyningsman bör i någon mån minskas. En sådan åtgärd torde kunna av Eders Kungl. Maj:t vidtagas, åtminstone om ovanberörda medgivande för Eders Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga ändringar beträffande antalet tjänster i lägre lönegrader varder av riksdagen lämnat, måhända även utan detta medgivande. Men därutöver torde, under förutsättning av nyssberörda resultat av utredningen, möjlighet böra förefinnas att i staten för år 1922 upptaga erforderligt antal sådana, för nattjänstgöring uteslutande avsedda tjänstemän. Dessa, förslagsvis benämnda tullnattvakter, torde med hänsyn till naturen av de göromål, som skulle tillkomma dem, böra uppföras i första lönegraden».

Till en början får jag, på grund av vad generaltullstyrelsen anfört angående tillämpningen av lagstiftningen om åttatimmarsarbetsdagen på tullverkets ifrågavarande personal, erinra därom, att Kungl. Maj:t den 12 december 1919 uppdrog åt generaltullstyrelsen att efter allsidig undersökning av förhållandena inkomma med utredning och förslag, huruvida och i vad mån den allmänna regeln om arbetstiden enligt lagen den 17 oktober 1919 (nr 652) om arbetstidens begränsning borde öva inflytande beträffande tjänstgöringstiden för personalen vid tullverket. I anledning härav avgav generaltullstyrelsen den 9 juni 1920 utlåtande med förslag i ämnet. Enligt detta borde lagen erhålla berörda inverkan i fråga om de dåvarande vaktmästarna vid lokaltullförvaltningen och bestämmelser härom utfärdas i nära anslutning till motsvarande för kommunikationsverken avsedda stadganden. Därigenom komme att för sagda personal såsom regel gälla, att längre tjänstgöringstid, raster oräknade, icke finge för kalendermånad förekomma, än som motsvarade 208 timmar för 30 dagar, att tjänstgöringstiden icke finge för kalenderdygn överstiga 11 timmar samt att en sammanhängande vilotid av minst 8 timmar skulle för tjänstgöringsdygn beredas. Emellertid fäste styrelsen

Departe-

mentschefen.

236 Kungl. Maj. ts proposition Nr 330.

uppmärksamheten därå, att, iunan det av 1914 års tullkommission föreslagna avskaffandet av sportelsystemet vid tullverket genomförts, en fullt tillfredsställande arbetstidsreglering icke vore möjlig. Det syntes nämligen styrelsen vara en oöverstiglig uppgift att fördela arbetet under behörigt hänsynstagande samtidigt till att lika arbetsbörda och lika lott i sportler erhölles. Vid sådant förhållande ansåg styrelsen, att arbetstidsregleringen vid tullverket tills vidare kunde bliva endast av mera provisorisk och summarisk art, varför styrelsen föreslog, att i avvaktan på sportelsystemets förändring allenast vidtoges viss förkortning av den i . § 16 mom. 3 omnämnda s. k. allmänna tjänstgöringstiden jämte ett fastställande på närmare angivet sätt av vederbörande tjänstemäns rätt till raster och vila. På grund av vad sålunda förekommit, utfärdade Kungl. Maj:t den 16 juli 1920 för tillämpning från och med den 1 augusti 1920 ej mindre kungörelse (nr 510) om ändringar i tullstadgan, varigenom nyssnämnda tjänstgöringstid inskränktes till söckendagar från klockan 7 f. m. till klockan 5 e. m., än även särskilda föreskrifter, dels att arbetet vid de särskilda tullplatserna skulle så ordnas, att vaktmästare kunde under föreskriven allmän tjänstgöringstid komma i åtnjutande av sammanlagt två timmars måltidsraster på tider, som av närmaste befäl bestämdes, dels att vaktmästare, som beordrades till nattjänstgöring, omfattande en tid av minst sju timmar, borde erhålla minst nio timmars ledighet, fördelad på två timmar omedelbart före och sju timmar efter nämnda tjänstgöring, dels ock att för all övertidstjänstgöring av vaktmästare, därför särskild ersättning ej utginge, kompensation skulle erhållas i form av ledighet på ordinarie arbetstid. Frågan om den definitiva arbetstidsregleringen, med vilken följaktligen ansetts böra tills vidare anstå, har jag för avsikt att upptaga till ytterligare behandling, så snart omständigheterna göra sådant lämpligt.

Vad sålunda gäller och åtminstone för den närmaste framtiden måste vara att räkna med, påkallar tydligen, såsom generaltullstyrelsen satt i fråga, särskild undersökning, huruvida icke möjlighet förefinnes att utan äventyrande av uppsiktens effektivitet åstadkomma billigare arbetskraft för utförande av tullbevakning nattetid än den tillsyningsmän kan lämna. Styrelsens hemställan att i avvaktan på resultatet av en sådan undersökning få medel sig tilldelade för bekostande av den nattbevakning, till vilken det huvudsakligen för dagtjänstgöring avmätta antalet tillsyningsmän icke förslår, synes mig icke kunna avvisas. Det belopp, som för ändamålet ansetts behövligt, förefaller mig dock vara väl högt beräknat. Enligt av generaltullstyrelsen i annat sammanhang lämnad uppgift utgör nämligen för närvarande antalet för tull-

237 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

uppsyningsmans- och tillsvningsmansgöromål fast använd ordinarie och annan personal sammanlagt 1,500 man. Den motsvarande personal, som skulle uppföras å 1922 års stat, uppgår till inalles 1,353 man. Da det torde kunna förutsättas, att en högst väsentlig del av den tor närvarande behövliga nattjänstgöringen förrättas av personal med mera stadigvarande anställning, således av ett visst antal bland forstnamuda 1,500 man, och då därjämte, efter vad styrelsen upplyst, nattjänstgöring skulle i åtminstone viss mån kunna utföras av de tillsyningsman, som upptagits i den nya staten men som icke kunde efter det nya nattvaktssystemets genomförande indragas med hänsyn till Övriga tillbevakningsgöromål, håller jag icke för osannolikt, att för den tjänstgöring, varom fråga är, ej skall erfordras större personalförstarknmg an som motsvarar skillnaden mellan det nuvarande och det begarda antalet tulluppsyningsmän och ^syningsmän, eller 147 man. Räknas med en årsavlöniug för man av 2,250 kronor, d. v. s. den lön, som avsetts för manlig tjänsteman i 1 lönegradens första löneklass, ortsgrupp , kommer totalkostnaden för den särskilda nattvaktspersonalen att belöpa sig till 330,750 kronor mot de av generaltullstyrelsen föreslagna »0O,OUU kronor. Jag har därför också i mitt förslag till utgiftsstater för ar 1922 ansett mig kunna för ändamålet beräkna ett belopp a,v allenast

335,000 kronor, vilket inbegripes i ett å omkostnadsstaten jämväl ti ersättning för övertidstjänstgöring avsett förslagsanslag å 585,000 kronor.

I händelse företagen utredning skulle visa det lämpligt, att natttjänstgöring av mindre kvalificerad beskaffenhet redan under 192- förrättas av särskilda, därför avsedda tjänstemän, förslagsvis benämnda tullnattvakter, böra dessa enligt mitt förmenande icke, på sätt generaltullstyrelsen ifrågasatt, anställas såsom ordinarie befattningshavare, placerade i 1 lönegraden, utan antagas såsom arvodister. Det särskilda anslag, som till följd härav skulle å tullverkets avlönmgsstat erfordras »till arvoden åt tullnattvakter», synes dock kunna tills vidare avvaras och ifrågavarande arvodeskostnad i stället bestridas av nyssberörda förslagsanslag å omkostnadsstaten.

Vid behandlingen av frågorna om nva administrativa anordningar vid tullverkets lokalförvaltning framhöll generaltullstyrelsen med tillstyrkande av tullkommissionens förslag om anställande i en\ar av städerna Stockholm, Göteborg och Malmö av en tulldirektör, att det för vidtagandet av vissa närmare angivna anordningar för övergången till den nya organisationen vore önskvärt, att tulldirektörerna finge tråda i funktion exempelvis tre månader, innan den nya staten för tullverket

Tulldirek-

törer.

238 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

bleve gällande. Under hänvisning härtill har styrelsen nu anhållit, att utöver det belopp, som styrelsen i sitt statförslag för år 1922 upptagit för avlöningar åt tulldirektörer, 32,940 kronor, måtte anvisas för ändamålet nödiga medel.

mentschefén 1 anledning llärav får jag, som tidigare uttalat min anslutning

' till generaltullstyrelsens förslag om anställande redan tre månader före den nya organisationens ikraftträdande av ifrågavarande befattningshavare, hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att å tTllläggsstat för år 1921 upptaga härför erforderliga belopp, för tulldirektören i Stockholm 2,625 kronor, för tulldirektören i Göteborg 2,565 kronor samt för tulldirektören i Malmö 2,505 kronor, eller sammanlagt 7,695 kronor, motsvarande en fjärdedel av begynnelseavlöningen för tulldirektör i respektive ortsgrupper G, F och E. Dessa belopp ingå i det förslagsanslag av högst 14,000 kronor, vilket Kungl. Maj:t i samband med anmälan av frågorna rörande regleringen för år 1922 av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel föreslog riksdagen att å nämnda tilläggsstat beräkna för förstärkning av arbetskrafterna vid tullverket (punkt 8).

ningénaZtat. Generaltullstyrelsens förslag till avlöningsstat för kustbevakuingen

slutar, avlöningen för den hos styrelsen anställda kustbevakningsinspektören franräknad, pa en summa av 753,600 kronor. Beträffande de i samma stat upptagna personalantalet har generaltullstj^relsen endast hänvisat till sitt utlåtande över det framlagda förslaget till omorganisation av kustbevakningen. I anslutning till vad som i berörda utlåtande anförts rörande behovet av kustbevakningsinspektörstjänsten redan under år 1921, har styrelsen därjämte gjort framställning om härför behövliga medel.

DtVtht7nnlf" Pa till följd av det ifrågasatta uppskovet med kustbevakningens omr *" organisation de antal befattningshavare vid nämnda bevakning, som av mig förordats, sammanfalla med dem, vilka för närvarande äro å stat upptagna, motsvaras det sammanlagda avlöningsbelopp, som av generaltullstyrelsen ursprungligen avsetts för dessa slag av befattningshavare, i det av mig framlagda statförslaget för kustbevakningen av beloppet 965,634 kronor. Detta senare kommer härigenom att överstiga styrelsens vederbörande förslag med tillsammans 212,034 kronor.

Med avseende å generaltullstyrelsens anhållan om medel för inrättande redan under år 1921 av kustbevakningsinspektörstjänsten får jag erinra därom, att Kungl. Maj:t i innevarande års statsverksproposition (punkt 8) hemställt, att riksdagen måtte å tilläggsstat för år 1921 be-

239 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

räkna ett förslagsanslag, högst 14,000 kronor för förstärkning av arbetskrafterna vid tullverket, i vilket anslag var till huvudsaklig del inbegripet ett belopp av 3,333 kronor 33 öre, motsvarande en tredjedel av årsarvodet för kustbevakningsinspektören. Beloppet var avsett att täcka avlöningen åt nämnda tjänsteman under de fyra sista månaderna av år 1921. Då emellertid förslaget om tillsättande av kustbevakningsinspektören under innevarande år givetvis förutsatte kustbevakningens omgestaltning från och med år 1922 men frågan härom av mig ansetts böra uppskjutas, har jag icke anledning biträda generaltullstyrelsens nyssberörda anhållan. De medel, som Kungl. Maj:t tidigare funnit böra beräknas för omhandlade ändamål, lära därför, om min ståndpunkt i ämnet gillas, icke bliva behövliga.

Vid uppgörande av sitt förslag till gränsbevakningens avlöningsstat har generaltullstyrelsen, såsom tidigare berörts, så förfarit, att styrelsen å denna i stort sett upptagit såväl den ordinarie som den extra ordinarie gränsbevakningspersonal, vilken under senare normala tider visat sig behövlig. Det sålunda erhållna antalet gränsuppsyningsmän,

199, synes visserligen med 1 överstiga det sammanlagda antalet av de för närvarande däremot svarande gränsridarna, 183, och de i ständig tjänstgöring inkallade extra ordinarie gränsridarna, 15. Men detta överskott är, enligt vad styrelsen framhållit, icke reellt med avseende därå, att de nuvarande gränsinspektionerna i Funäsdalen och Medskogen skulle indragas samt personalen därstädes, sammanlagt två gränsmspektorer och tre vaktmästare, ersättas med gränsuppsyningsmän. Avlönmgsbeloppen å nu ifrågavarande stat belöpa sig enligt generaltullstyrelsens förslag till sammanlagt 689,337 kronor.

Redan i annat sammanhang har jag uttalat mig till förmån för^™ns‘ generaltullstyrelsens förslag angående gränsbevakningspersonalens antal.

Med avseende å avlöningarna för samma personal har jag däremot i så måtto avvikit från styrelsen, att jag hemställt om gränstullmäs+arens uppförande i en lönegrad högre än den styrelsen ifrågasatt samt om gränsöveruppsyningsmännens och gränsuppsyuingsmännens nedflyttande till en lönegrad lägre än styrelsen föreslagit. Då mitt statförsiag för gränsbevakningen, slutande på ett belopp av 619,692 kronor, givetvis utförts i överensstämmelse härmed, har det kommit att med 69.645 kronor understiga summan av styrelsens motsvarande förslag.

Generaltullstyrelsen har ansett, att å tullverkets avlöningsstat borde Säm’s^a liksom för närvarande uppföras en del särskilda anslag. Dessa anslag,

240 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

av vilka flertalet hänförde sig till bestämmelser i styrelsens förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket, syntes böra vara följande, nämligen: till arvode 4t tullverkets ombudsman; till arvoden åt tullexpeditions- och gränstullstationsföreståndare; till arvoden åt tullfullmäktige; till arvoden åt föreståndare för lokala laboratorierna i Göteborg och Malmö; till kallortstillägg och kallortstraktamenten; till ersättning för flyttningskostnad; till felräkningspenningar; till avlöning åt icke ordinarie befattningshavare samt till vikariatsersättning, extra biträden, gratifikationer och ersättning efter ackord eller beting; ävensom till persotdiga lönetillägg och till ersättning för indragna extra inkomster. Beträffande dessa anslag har generaltullstyrelsen anfört i huvudsak som följer.

Med instämmande i ett av tullkommissionen avgivet förslag hade styrelsen tidigare hemställt, att i staten för generaltullstyrelsen måtte meddelas bestämmelse, att en av förste sekreterarna skulle mot särskild gottgörelse innehava uppdrag att vara tullverkets ombudsman. Denna gottgörelse borde särskilt anvisas och upptagas i staten. Beloppet kunde lämpligen bestämmas till 500 kronor om året. — Vidare hade styrelsen biträtt framställda förslag, att styrelsen måtte tillerkännas befogenhet dels att besluta, om inrättande eller indragning av gränstullstationer ävensom att disponera över det å tullverkets stat uppförda anslaget till arvoden åt tullexpeditions- och gränstullstationsföreståndare, dels ock att bestämma jämväl om inrättande eller indragning av tullexpeditioner. Härtill hade styrelsen ifrågasatt det tillägg, att även beslut om förflyttning av tullexpeditioner och gränstullstationer skulle få meddelas av styrelsen. Till arvoden åt tullexpeditions- och gränstullstationsföreståndare vore i gällande stat upptaget ett förslagsanslag av 12,000 kronor. För närvarande utginge dylika arvoden med ett sammanlagt belopp av 12,600 kronor. Då dels en ny gränstullstation under år 1920 inrättats i Fonka i Värmland, dels ock, enligt vad förut omnämnts, tullexpeditionen i Kungsbacka skulle indragas samt gränstullstationer inrättas i Medskogen i Värmland och Funäsdalen i Härjedalen i stället för de nuvarande gränsinspektionerna, borde vid anslagets bestämmande tagas hänsyn till dessa förändringar; och syntes därvid anslaget, med bibehållen natur av förslagsanslag, kunna bestämmas till 13,500 kronor. — Enligt generaltullstyrelsens förslag till avlöningsreglemente skulle åt tullfullmäktige, vilkas antal skulle bestämmas av Kungl. Maj:t och riksdagen, utgå arvode till belopp av 3,000 kronor för år räknat. För beräknande av härför erforderligt anslagsbelopp hade styrelsen utgått från den förutsättning, att antalet tullfullmäktige bestämdes till två, varför ett anslag

Knngl. Maj:ts proposition Nr 330. 241

'för ändamålet av 6,000 kronor vore behövligt. — I enlighet med ett av tullkommissionen framställt förslag hade generaltullstyrelsen i annat sammanhang tillstyrkt inrättande av lokala laboratorier i Göteborg och Malmö. Föreståndare för sådant laboratorium borde av styrelsen kunna tillerkännas särskilt arvode, ej överstigande 1,500 kronor för år; och borde till erforderliga två sådana arvoden uppföras ett särskilt anslag å högst 3,000 kronor. — Till bestridande av kostnaderna för de i förslaget till avlöningsreglemente omförmälda tallört stillägg och kallortstraktamenten vore ett särskilt anslag behövligt å avlöningsstaten. Anslaget, vilket torde böra upptagas såsom förslagsanslag, syntes med tillämpning i huvudsak av vad i fråga om orternas indelning i kallortsklasser gällde för kommunikationsverken kunna beräknas till omkring 55,000 kronor, därav 5,000 kronor till kallortstraktamenten. — Som bidrag till flyttningskostnad vore i staterna före år 1919 anslaget ett belopp av högst

2,000 kronor, som skulle utgå av det å avlöningsstaten uppförda anslaget till vikariatsersättning m. m. Från och med sagda år hade emellertid begränsningen av anslaget upphört; och hade under år 1919 i flyttningshjälp utbetalts ett belopp av i avrundat tal 2,225 kronor. Med hänsyn dels till den väsentligt ökade befogenhet att förflytta personal från en till annan tjänstgöringsort, som efter omorganisationens genomförande skulle tillkomma generaltullstyrelsen, dels ock till den utsträckta rätt till ersättning för flyttningskostnad, som i förslaget till avlöningsreglemente tillerkänts befattningshavarna, syntes en icke oväsentlig höjning av anslaget vara erforderligt. I saknad av varje hållpunkt för beräknande av anslaget föresloge styrelsen, att detsamma måtte uppföras såsom ett förslagsanslag å 20,000 kronor. — Enligt det avgivna lörslaget till avlöningsreglemente kunde felräkning spennin g ar få utgå till tjänsteman, som å tjänstens vägnar handhade kontant uppbörd eller verkställde kontant utbetalning av medel.* Med anledning härav vore ett anslag till felräkningspenningar erforderligt. Enligt generaltullstyrelsens förslag till avlöningsstat skulle antalet tullkassörer bliva 16; och då det högsta belopp, som till en och samma tjänsteman finge utgå såsom felräkningspenningar, utgjorde 600 kronor om året samt alla ifrågavarande tjänstemän syntes, med hänsyn till den avsevärda medelsförvaltning, som komme att omhänderhavas av dem, böra vara berättigade till erhållande av felräkningspenningar till högsta medgivna belopp, skulle alltså härför erfordras 9,600 kronor. Då likväl uppbörd och utbetalning, i vissa fall till avsevärda belopp, förekomme även vid tullförvaltningar och tullförvaltningsavdelningar, där tullkassörer ej skulle finnas anställda, borde möjlighet föreligga att bereda även uppbörds- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 käft. (Nr 330.) 31

242 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

männen vid dessa raft att komma i åtnjutande av felräkningspenningar, om än till mindre belopp än det högsta medgivna. Generaltullstvrelsen ansåge därför anslaget böra, med natur av förslagsanslag, uppföras i avlöningsstaten med ett belopp av 14,000 kronor. — Vidare borde å avlöuingsstaten upptagas ett förslagsanslag till avlöning åt icke-ordinarie befattningshavare, till vikariatsersättning, till avlöning åt extra biträden, till gratifikationer samt till ersättning efter ackord eller beting, allt enligt närmare angivna olika paragrafer i generaltullstyrelsens förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket.' Vid bestämmande av storleken av detta anslag borde följande synpunkter beaktas. För närvarande vore å avlöningsstaten upptagna två förslagsanslag till vikariatsersättning, extra biträden in. m., nämligen ett å styrelsens stat med

125.000 kronor och ett å lokaltullförvaltningens samt kust- och gränsbevakningens stat med 750,000 kronor. Anslagens sammanlagda belopp,

875.000 kronor, hade emellertid under dera år måst högst väsentligt överskridas; sålunda utbetalades under denna anslagstitel år 1917 kronor 1,900,000, år 1918 kronor 1,700,000 och år 1919 kronor 2,000,000, allt i runda tal. Anledningen härtill hade varit förnämligast det förhållande, att en oproportionerligt stor del av ständigt erforderliga arbetskrafter icke varit uppförda på ordinarie eller extra stat; men även andra omständigheter hade bidragit därtill, såsom de höjningar av ersättningen åt förordnade eller i tjänstgöring inkallade extra ordinarie tjänstemän, som tid efter annan måst vidtagas, ävensom de särskilda uppgifter, vilka under kristiden pålagts tullverket och, på senaste tiderna, den betj^dande ökningen av trafiken utöver det förut normala måttet. Omorganisationsförslaget vore emellertid avsett att i väsentlig män förringa förstnämnda anledning till de störa utgifterna från anslaget; och särskilt skulle ett av styrelsen framställt förslag om inrättande av en särskild övergångsstat för en del av den nuvarande extra ordinarie personalen vara ägnat att medföra en sådan verkan. Emellertid komme dock sannolikt andra förhållanden att verka i motsatt riktning, framför allt den höjning av avlöningen åt extra ordinarie personal, som med säkerhet kunde beräknas inträda såsom en följd av de höjda avlöningarna för den ordinarie personalen. Någon beräkning av de kostnader, som efter omorganisationens genomförande skulle bestridas av anslaget, vore emellertid icke möjlig att ens tillnärmelsevis göra. Styrelsen kunde därför icke finna någon annan utväg, än att anslaget, givetvis med bibehållen natur av förslagsanslag, uppfördes gemensamt för styrelsen, lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen med ett mera försöksvis bestämt belopp av 600,000 kronor, däri inbegripna gratifikationer och ersättning efter ackord eller beting enligt styrelsens förslag till av-

243 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

löningsreglemente. — Vid löneregleringen för kommunikationsverken hade såsom en huvudregel ansetts böra gälla, att icke någon tjänsteman skulle genom tillämpningen av det nya avlöningsreglementet vid övergången till den nya staten lida minskning i den sammanlagda löneinkomst, han enligt de dessförinnan gällande bestämmelser skulle hava från och med övergången uppburit i den befattning, han omedelbart före övergången innehade. Gottgörelse för tilläventyrs mistad löneinkomst skulle utgå i form av personligt lönetillägg till tjänstemannen. En motsvarande bestämmelse syntes nu styrelsen böra meddelas jämväl i fråga om tullpersonalen. Därjämte ville styrelsen erinra om, att styrelsen vid behandlingen av tullkommissionens förslag till avlöningsstadganden för tullpersonalen hemställt, att i blivande övergångsbestämmelser måtte intagas föreskrift om rätt för tulltjänsteman att vid övergång på ny stat komma i åtnjutande av kompensation för i sammanhang med övergången indragna extra inkomster i enlighet med vissa av styrelsen föreslagna grunder. Med anledning härav ansåge styrelsen, att å avlöningsstaten borde upptagas ett anslag till personliga lönetillägg samt till kompensation för indragna extra inkomster. Det belopp, som erfordrades för beredande av personliga lönetillägg i anledning av mistade löneinkomster, kunde icke med någon större grad av säkerhet bedömas men syntes icke kunna antagas överstiga 10,000 kronor. Vad anginge storleken av kompensationen för extra inkomster, skulle denna, enligt vad styrelsen tidigare anfört, ställas i förhållande till de extra inkomster, som åtnjutits under året näst före ikraftträdandet av det nya avlöningsreglementet, sålunda under år 1921. Den väsentligaste förutsättningen för en något så när noggrann beräkning av det för ändamålet erforderliga anslagets belopp saknades alltså för närvarande. Med ledning av vissa i tullkommissionens betänkande IV såsom bilagor intagna tablåer över extra inkomster under åren 1911 —1914 hade emellertid inom styrelsens kameralbyrå verkställts beräkningar över anslagets sannolika belopp; och hade dessa beräkningar, som givetvis kunde äga endast approximativ giltighet, givit vid handen, att omkring 50,000 kronor skulle erfordras för beredande enligt de av styrelsen föreslagna grunder av kompensation för de extra inkomster, vilka upptagits i nyssberörda tablåer. Anslagen till personliga lönetillägg och till ersättning för mistade extra inkomster, tillsammans 60,0o0 kronor, kunde lämpligen sammanföras till ett enda anslag, som tydligen måste hava karaktären av förslagsanslag.

Det av generaltullstyrelsen föreslagna arvodet till tullverkets ombudsman, 500 kronor, innebär en nedsättning av motsvarande arvode för närvarande med ej mindre än 1,500 kronor. Denna nedsättning

Departementi-

chefen.

244 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

torde sammanhöra med den av styrelsen tillstyrkta anordning, att ombudsmannaskapet framdeles städse skulle vara förenat med en av sekreterartjänsterna hos styrelsen. Ett bibehållande av hittillsvarande arvode eller. vidtagande av en mindre sänkning i detta än som skett skulle nämligen medföra, att en av sekreterartjänsterna kunde av tullverket erhålla en sammanlagd inkomst, överstigande vad tjänsteman hos styrelsen i högsta lönegradens lägsta klass åtnjöte. Härigenom hava arbetets omfattning och vikt måst träda tillbaka för en lämplighetssak. Detta förhållande förefaller mig föga tilltalande och ger ytterligare stöd åt riktigheten av min tidigare uttalade uppfattning, att ombudsmannauppdraget icke bör ovillkorligen bindas vid en viss i förväg bestämd tjänst, allra minst vid en sådan, vars innehavare, liksom förhållandet är med sekreterare, utövar visst förmanskap. Då ombudsmannens arbete, vilket måste förutsätta juridisk utbildning, icke visats vara så oväsentligt, att det kan anses skäligt lönat med det jämförelsevis ringa arvodet för år av 500 kronor, utan fastmer enligt upplysningar, som jag under hand införskaffat, varit särdeles under en senare tid kännbart krävande, finner jag alltså ej anledning att tillstyrka nedbringande av arvodet för detsamma under nuvarande belopp, 2,000 kronor, vilket belopp för övrigt, därest ombudsmannauppdraget förenas med samma tjänst som hittills, icke lärer komma att leda till det anmärkta förhållande, som man genom arvodets sänkning synbarligen sökt förebygga,

Därest mitt tidigare avstyrkande av förslaget om anställande av tullfullmäktige varder beaktat, bör det av generaltullstyrelsen ifrågasatta arvodet åt dessa om sammanlagt 6,000 kronor ur staten utgå.

Vidare torde, under förutsättning av bifall till min hemställan, att ersättning efter ackord eller beting icke borde få vid tullverket förekomma, samt med avseende därå, att kostnaden för extra biträdens aflönande synes kunna förväntas i viss mån nedgå, till följd av ytterligare minskning i trafiken, ett belopp av i runt tal 50,000 kronor, kunna fråndragas den anslagspost å 600,000 kronor, vari ifrågavarande utgifter inbegripits. Angående sättet för upptagande i staten av berörda anslag kommer jag framdeles att yttra mig.

Härförutom lärer med avseende å det av mig förordade upphörandet vid tullverket av fri tjänstebeklädnad, personliga lönetillägg i flera fall erfordras för beredande av gottgörelse för berörda förmån åt för närvarande uniformsberättigad tullpersonal, till följd varav anslaget till personliga lönetillägg m. m. bör i viss mån utökas. Ytterligare torde ett tillskott till samma anslag påkallas av den av mig föreslagna nedflytta in g på lönegradsskalan av åtskilliga befattningar ävensom för be-

245 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

redande av tillfälliga lönetillägg, varom jag i det följande kommer att yttra mig. För de sålunda erforderliga förhöjningarna synes, att döma av verkställda approximativa beräkningar, ett belopp av inalles 100,000 kronor kunna bliva tillfyllest. Lägges detta belopp till den av generaltullstyrelsen föreslagna anslagssumman, 60,000 kronor, kommer alltså att för år 1922 »till personliga lönetillägg samt ersättning för indragna extra inkomster m. m.» avses ett förslagsanslag å sammanlagt 160,000 kronor.

Beträffande övriga till uppförande på avlöningsstaten ifrågasatta anslag har jag däremot ej något att invända mot vad generaltullstyrelsen i de olika frågorna föreslagit. Dock anser jag mig icke böra underlåta att här lämna den upplysning, att de medel, som prövats erforderliga under år 1922 för de lokala laboratorierna i Göteborg och Malmö utöver arvodena åt föreståndarna för dessa, inberäknats i det å omkostnadsstaten upptagna förslagsanslag till diverse utgifter.

Emellertid" må slutligen erinras, att jag tidigare föreslagit eu förändring av de nuvarande fyra ordinarie tullfiskalstjänsterna till samma antal befattningar med arvoden å högst 5,000 kronor. Det härför erforderliga förslagsanslaget å högst 20,000 kronor bör tydligen få sin plats bland de nu behandlade särskilda avlöningsanslagen.

Då de i generaltullstyrelsens stat under rubriken »särskilda anslag på avlöningsstaten» förekommande anslagsposter sluta på en summa av

772,000 kronor, kommer vid iakttagande av vad jag här anfört motsvarande summa i mitt förslag att uppgå till 837,500 kronor och således innebära en ökning i det av styrelsen föreslagna totala anslagsbeloppet med 65,500 kronor.

För att erhålla en överblick av i vad mån slutbeloppen av avlöningsstaterna enligt generaltullstyrelsens och mitt förslag avvika dels från varandra, dels från 1920 och 1921 års motsvarande anslag enligt stat, dels ock från de bokförda verkliga utgifterna för avlöningar åt tullpergonalen under år 1920 har jag låtit upprätta en jämförande sammanställning, vilken jag ber att. nu få förete. Beträffande denna torde böra särskilt förutskickas, att de delar av vikariatsersättningsanslagen enligt stat för åren 1920 och 1921, som angivits utgöra förstärkning av anslaget, utgöra allenast beräknad del av det i riksstaterna för nämnda år till förstärkning av förslagsanslaget till tullverket upptagna belopp av respektive 2,000,000 kronor och 1,500,000 kronor ävensom att för vinnande av fullt tillfredsställande jämförelse med de för år 1922 avsedda anslagen avlöningsbeloppen åt den personal i Malmö-Limhamn och Stockholms frihamn, vilken, efter vad jag i det följande kommer

Jämförande Översikt.

246 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

att omnämna, skulle även i fortsättningen tills vidare vara uppförd å extra stat, inalles 20,300 kronor, fråndragits vederbörliga anslag och utgiftsbelopp för åren 1920 och 1921.

Av denna sammanställning framgår bland annat, att det av mig upprättade förslaget till avlöningsstat till sin slutsumma understiger det av generaltullstyrelsen förebragta med 958,333 kronor samt överstiger de mot denna stat svarande anslag enligt stat för åren 1920 och 1921 med respektive 3,452,262 kronor och 3,422,462 kronor men överskjuter sammanlagda beloppet av de under år 1920 verkligen utbetalta avlöningar med allenast 2,266,292 kronor. Uppmärksamheten bör måhända i detta sammanhang fästas därå, att, enär i de framlagda siffrorna icke ingå dyrtidstillägg och det lärer få förutsättas, att den ifrågasatta löneregleringen för tullverket skall i likhet med vad som skett beträffande kommunikationsverken medföra reducering i hittillsvarande grunder för sådan förmån, skillnaden mellan de för statsverket uppstående slutliga

1 Därav 544,370 kronor utgörande förstärkning av anslaget.

2 Därav 408,480 kronor utgörande förstärkning av anslaget.

247 Kuttgl. Maj:ts proposition Nr 330.

kostnader för tnllpersonalens avlönande under år 1922 och de motsvarande totala verkliga utgifterna under år 1920 skall utvisa ett belopp, avsevärt mindre än det sålunda angivna. Detta merbelopp kan med stöd av gjorda beräkningar, grundade på den levnadskostnadsindex, som gällde under sista kvartalet år 1920, uppskattas till omkring 1,012,000 kronor.

Indragniugs- och övergångsstaterna.

Enligt förslag av 1914 års tullkommission (IV: sid. 128), vilket biträtts av generaltullstyrelsen (U. IV : sid. 89, 90), skulle på Kungl. Magt ankomma att meddela erforderliga övergångsbestämmelser. Dessa skulle innehålla, bland annat, föreskrifter beträffande de nya avlöningsbestämmelsernas tillämpning på de vid omorganisationens ikraftträdande befintliga tjänstemän. Härmed torde i första hand avses bestämmandet av den löneklass inom respektive lönegrad, i vilken varje särskild tjänsteman med hänsyn till föregående tjänstgöring och innehav av tjänst skall uppföras vid övergången till den nya staten. Emellertid lära i och för ordnandet av övergången även andra bestämmelser bliva av nöden. Dessa bestämmelser skulle avse dels förfarandet med de ordinarie tjänstemän, vilkas tjänster komma att indragas, antingen så, att motsvarande tjänst icke alls finnes i den nya staten, eller ock så, att, ehuru tjänst i samma tjänstegrad visserligen finnes upptagen i den nya staten, likväl på grund av organisatoriska förändringar plats i tjänstegraden icke kan beredas tjänstinnehavaren, dels förfarandet med tjänstemän å extra stat och i succession efter sådana tjänstemän förordnade befattningshavare ävensom med andra tjänstemän, som vid övergången innehava stadigvarande förordnande å på stat upptagen, men icke med ordinarie innehavare besatt tjänst, dels ock förfarandet med den nuvarande extra ordinarie personalen. 1 dessa avseenden har generaltullstyrelsen gjort följande uttalanden: 1

»Bestämmelserna i 40 § av tullkommissionens förslag till avlöningsreglemente, motsvarad av 42 (36) § i generaltullstyrelsens förslag, innebära tydligen, att varje ordinarie tjänsteman är berättigad att övergå på den nya staten. Härav följer, att plats i denna stat måste på ett eller annat sätt beredas varje ordinarie tjänsteman, som icke förklarar sig vilja kvarstå å nu gällande stat. I de fall, då en befattningshavares tjänst förekommer å både den nu gällande och den nya staten, om

1 Uttalandena hava kompletterats med inom parentes införda hänvisningar till paragrafnummer i det godkända förslaget till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, varjämte de i uttalandena förekommande benämningar tullassistent och kvinnligt biträde av klass 3 ersatts med de däremot svarande, slutligt föreslagna titlarna tullkontorist och kontorsbiträde.

Olika slag av stater.

248 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

än under olika benämningar eller med delvis olika funktioner, möter givetvis icke någon särskild svårighet. Förekommer däremot tjänsten icke ä den nya staten, lärer skillnad böra göras mellan det fall, att tjänst av motsvarande tjänstegrad finnes å den nya staten, och det fall, att så icke är förhållandet. I förra fallet lärer tjänstemannen, om han icke kan förflyttas till motsvarande eller annan tjänst å den nya staten, som han på grund av bestämmelserna i § 2 av nu gällande avlöningsreglemente är skyldig övertaga, vara berättigad att erhålla avlöning i den lönegrad, som enligt den nya staten tillkommer innehavare av tjänst i samma tjänstegrad. För möjliggörande härav synes böra inrättas en särskild indragningsstat, förslagsvis benämnd indragning sst åt A, å vilken ifrågavarande tjänstemän skulle uppföras i respektive lönegrader. De å denna stat uppförda befattningshavare skulle givetvis vara underkastade föreskrifterna i det nya avlöningsreglementet och alltså på grund av 14 (13) § vara skyldiga att fullgöra vilken tjänstgöring som helst. Statens utseende och slutsumma kan tydligen icke på förhand beräknas utan först, då överflyttningen av personalen från nu gällande stat till den nya i sin helhet ordnats, alltså knappast förr än i början av år 1922. Något specificerat förslag till indragningsstat kan alltså icke för närvarande uppgöras; men redan nu kan dock sägas, att antalet av de tjänstemän, som behöva uppföras ä indragningsstat A, icke kan bliva synnerligen stort. Vad beträffar tjänstemän i högre grader torde överflyttning till ifrågavarande stat endast komma i fråga i ett eller annat fäll, förnämligast med anledning av den förskjutning från mera kamerala tjänster till packhus- och bevakningstjänster, som enligt förslaget skulle äga rum; och beträffande tjänstemän i lägre grader, lärer överflyttning huvudsakligen förekomma av innehavare av sådana tjänster vid kustbevakningen, som i den nya organisationen bliva överflödiga. Något anslag för indragningsstaten A å 1922 års stater lärer av nyss nämnd anledning icke kunna uppföras, utan torde i stället medgivande böra utverkas att till avlöning åt tjänstinnehavare, som måste förflyttas på indragningsstat A, av tullmedlen disponera så stort belopp, som motsvarar deras sammanlagda avlöningar enligt den nya staten. I den mån å indragningsstat A uppförda tjänstemän kunna disponeras för bestridande av göromål vid ordinarie tjänster i lägre tjänstegrader än de själva tillhöra, kunna dessa tjänster lämnas otillsatta, varigenom en besparing å avlöningsstaten skulle uppkomma.

I det andra av ovan omförmälda fall, nämligen då å den nya staten icke förekommer tjänst av samma tjänstegrad som den tjänst å nu gällande stat, vilken skall indragas, bliver förhållandet något annorlunda. I den män innehavare av sådan tjänst icke konstitueras att bestrida tjänst å den nya staten, torde han böra uppföras å en annan indragningsstat, förslagsvis benämnd indragningsstat B. Härå uppförda tjänstemän böra likaledes vara underkastade det nya avlöningsreglemontets bestämmelser, sålunda även de i 14 (13) § meddelade föreskrifterna om tjänstgöringsskyldighet, samt åtnjuta lön i lämplig lönegrad å den nya staten. De befattningshavare, som enligt styrelsens förslag till avlöningsstat härvid skulle kunna ifrågakomma, äro de nuvarande innehavarna av tull- och gränsinspektorstjänster, av vilka dock för närvarande två äro vakanta och uppehållas på föi ordnande. Därest styrelsens förslag om bibehållande av gränsbevakningschefstjänsten icke skulle bifallas, skulle samma förhållande hava inträtt i fråga om denna tjänst, under förutsättning att densamma varit besatt med ordinarie innehavare; men så är ej fallet, utan har tjänsten, sedan densamma blivit ledig genom förre innehavarens

249 Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

död, i avbidan på omorganisationens genomförande uppehållits på förordnande. Av de båda kustbevakningschefstjänsterna är den ena, den i Skåne och Blekinge, sedan flera år tillbaka vakant och uppehålles på förordnande; den andra, i Hallands samt Göieborgs och Bohus län, är däremot besatt med ordinarie innehavare. Då kustbevakningschefstjänsterna icke äro avsedda att bibehållas i den nya organisationen, skulle alltså kustbevakningschefen i nämnda län uppföras å ifrågavarande indragningsstat B. Enahanda skulle förhållandet bliva med tullfiskalerna, därest i enlighet med kommissionens av generaltullstyrelsen icke biträdda förslag tullfiskalstjänsterna komma att indragas. Av nu omförmälda befattningshavare torde, med ledning av de vid generaltullstyrelsens utlåtande IV fogade tabellerna, bilagorna 2 och 3, tull- och gränsinspektorerna böra upptagas i nionde lönegraden; för kustbevakningschefen torde femtonde lönegraden och för tulliiskalerna eventuellt tolfte lönegraden lämpligen böra komma till tillämpning. Ifrågavarande tjänstemän komma givetvis att användas i tjänstgöring, större delen av inspektörerna, med bibehållen avlöning i nionde lönegraden, såsom föreståndare för tullstationer. Det belopp, som erfordras till avlöning åt de å indragningsstat B uppförda personer, bliver alltså till största delen kompenserat genom besparingar å den ordinarie avlöningsstaten. Något specificerat förslag till indragningsstat B eller något särskilt anslag för denna stat kan, liksom för indragningsstat A och av samma skal, icke nu ifrågakomma, utan bör i stället medgivande utverkas att till avlöning åt tjänstinnehavare, som förflyttas å indragningsstat B, av tullmedlen disponera så stort belopp, som motsvarar deras sammanlagda avlöningar enligt de lönegrader, i vilka de komma att uppföras å indragningsstaten.

Vad nu sagts berör uteslutande de befattningshavare, som övergå på den nya staten. Det låter emellertid tänka sig, att ett större eller mindre antal befattningshavare vägra underkasta sig det nya avlöningsreglementet. Beträffande sådana befattningshavare stadgas i 40 § av tullkommissionens och 42 (36) § av generaltullstyrelsens förslag till avlöningsreglemente, att dem genom vederbörande avlöningsreglemente tillförsäkrade avlönings- och pensionsförmåner skola till dem fortfarande utgå enligt gällande grunder. För så vitt en sådan, å nu gällande stat kvarstående befattningshavares tjänst finnes upptagen i den nya staten, låt vara under annan benämning eller tilläventyrs i lägre tjänstegrad, lärer befattningshavaren böra upptagas å övergångsavlöningsstat eller, med en annan såsom det synes styrelsen lämpligare benämning, övergångsstat. Då det emellertid icke förrän mot slutet av år 1921 bliver känt, vilka befattningshavare som vilja kvarstå på den gamla staten, kan specificerat förslag till övergångsstat för år 1922 icke nu framläggas och icke heller något anslag därför beräknas. Enligt generaltullstyrelsens mening måste därför saken ordnas på det sätt att — jämte det den för år 1921 fastställda övergångsavlöningsstaten under namn av övergångsstat B bibehålies jämväl för år 1922 utan andra förändringar än dem, som påkallas av därifrån skedd avgång, samt det sedvanliga medgivandet rörande bestridandet av avlöningen åt befattningshavare å denna stat lämnas — styrelsen ytterligare bemyndigas att till avlöning åt de befattningshavare, som komma att kvarstå å 1921 års stat, disponera avlöningarna vid respektive motsvarande befattningar i den nya staten. Skulle dessa avlöningsbelopp tilläventyrs icke vara tillräckliga för ändamålet, torde det felande beloppet böra få utgå av tull medlen.

Förså vitt den tjänst, som innehaves av en befattningshavare, vilken vägrar Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 280 höft. (Nr 330.) 32

250 Kunyl. Maj.ts proposition Nr 330.

att ingå på den nya staten, är avsedd att indragas, torde befattningshavaren, om han icke konstitueras till tjänst å den nya staten, böra uppföras å indragningsstat, dock med den åtskillnad från de nu å denna stat uppförda tjänstemän, att hans avlöning bör få utgå med det belopp, som han vid övergången åtnjuter i fast avlöning å 1921 års stat. A nuvarande indragningsstat uppförd person åtnjuter nämligen, med tillämpning av förut i avseende å tullverket följda löneregleringsgrundsatser, endast ett belopp, motsvarande lönen vid den tjänst, från vilken han överflyttats på indragningsstat. Vid på senare tider verkställda omorganisationer hava emellertid övertaliga tjänstemän fått åtnjuta ej blott lönen utan även tjänstgöringspenningarna vid respektive tjänster; i vissa fall lärer till och med ersättning för mistade sportler utgå. Framställning i sådant syfte har ock av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening gjorts hos Eders Kung]. Maj:t, vilken framställning remitterats till styrelsen. Generaltullstyrelsen kan icke finna det annat än rättvist och billigt, att samma system tillämpas på de befattningshavare i tullverket, soin överflyttas på indragningsstat; och styrelsen har därför ansett sig böra ifrågasätta ovanberörda förändring med avseende å dessa befattningshavares avlöning. Någon ny specifik indragningsstat för år 1922 kan emellertid av förut angivna skäl icke nu uppgöras eller anslag därför beräknas; i stället lärer — jämte det den för år 1921 fastställda indragningsstaten, under namn av indragningsstat C, bibehålies jämväl för år 1922 utan annan förändring än den, som må betingas av därifrån skedd avgång — medgivande böra utverkas att till avlöning åt de befattningshavare, som behöva förflyttas å indragningsstat C, av tullmedlen disponera sä stort belopp, som motsvarar deras vid övergången utgående fästa avlöning å 1921 års stat.

Vad härefter beträffar befattningshavare å extra stat torde med säkerhet kunna antagas, att de samtliga skola kunna placeras å ordinarie tjänster i den nya staten i minst lika höga tjänstegrader som tjänsterna å extra stat. Skulle mot förmodan sådant i något enstaka fall icke kunna ske, synes rättvisa och billighet kräva, att sådan befattningshavare icke återförvisas till sin ordinarie tjänst i lägre tjänstegrad eller till extra ordinarie anställning, utan att honom beredes en ställning i avlöningshänseende, som mera motsvarar hans tjänstegrad å extra stat, ehuruväl densamma icke torde böra bliva fullt lika hög som innehavares av ordinarie tjänst i respektive tjänstegrad. Detsamma synes styrelsen ock böra gälla om tjänstemän, som innehava stadigvarande förordnande i succession efter å extra stat förordnade tjänstemän, vare sig de äro ordinarie tjänstemän eller icke — även i detta fall under förutsättning, att de icke kunna placeras å tjänster i den nya staten av minst lika höga tjänstegrader som de tjänster, å vilka de innehava förordnande. Mera tveksamt är det måhända, huruvida enahanda förmån bör tillkomma de ordinarie och extra ordinarie tjänstemän, som innehava stadigvarande förordnande antingen å tjänster vid kustbevakningen, vilka i avbidan på omorganisationen icke blivit besatta med ordinarie innehavare, eller å tjänster hos styrelsen eller vid lokaltullförvaltningen eller gränsbevakningen, beträffande vilka samma förhållande äger rum, ävensom de ordinarie och extra ordinarie tjänstemän, som äro förordnade i succession efter ordinarie dylika tjänstemän. Vad först beträffar tillförordnade tjänstemän vid kustbevakningen måste det dock enligt styrelsens uppfattning anses vara både av verkligt behov påkallat samt med rättvisa och billighet överensstämmande, att efter det fleråriga, för vederbörande personal ovissa provisoriet någon åtgärd vidtages i syfte att bereda dessa tjänste-

251 KungI. Maj:ts proposition Nr 330.

män — med undantag för de tillförordnade kustöveruppsyningsmännen av anledning, varom nedan förmäles, samt möjligen för den tillförordnade kustbevakningschefen i Skåne och Blekinge — en något bättre ställning än den, i vilken de skulle försättas genom återgång till sin ordinarie tjänstegrad eller till extra ordinarie anställning; ty en sådan återgång skulle hårt drabba de tillförordnade tjänstemännen i gemen och framför allt de tillförordnade kustuppsyningsmännen. Vad slutligen angår de tjänstemän, som i avbidan på omorganisationen erhållit stadigvarande förordnanden å tjänster hos styrelsen eller vid lokaltullförvaltningen eller gränsbevakningen eller i succession efter sålunda förordnade tjänstemän, tala väl i viss mån samma skäl för en motsvarande behandling av dem; men då sådana förordnanden förekomma endast i ringa omfattning och dessa tjänstemän i regel torde kunna erhålla lämpliga platser i den nya organisationen, vill styrelsen icke beträffande dem föreslå någon särskild övergångsåtgärd.

Vid övervägande av frågan om vad som i ovan antydda riktning kan och bör göras, har styrelsen ansett sig böra stanna vid att föreslå upprättandet av en särskild övergångsstat, benämnd övergångsstat A, å vilken skulle i nedan angivna lönegrader uppföras följande tillförordnade tjänstemän i den mån dem icke kan beredas anställning å den nya ordinarie avlöningsstaten i minst samma tjänstegrad som de respektive tjänster, å vilka de innehava förordnande, nämligen:

l:o) tjänstemän, förordnade å extra stat, och tjänstemän, förordnade i succession efter sådana:

i tolfte lönegraden:- tillförordnade revisorer, andre byråassistenter och tullkontrollörer;

i nionde lönegraden: tillförordnade kammarskrivare;

i sjätte lönegraden: nuvarande tillförordnade uppsyningsman under benämning tullöveruppsyningsmän;

i andra lönegraden: nuvarande tillförordnade vaktmästare under benämning tillsyningsman; samt

i första lönegraden för kvinnliga befattningshavare: tillförordnade kvinnliga biträden;

2:o) tjänstemän, som innehava stadigvarande förordnande å lediga tjänster vid kustbevakningen, ävensom tjänstemän, förordnade i succession efter sådana:

i femte lönegraden: tillförordnade kustuppsyningsmän; samt

i första lönegraden: tillförordnade kustvakter och kustroddare, båda under benämningen kustvakter.

Generaltullstyrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att därest styrelsens förslag till avlöningsstat bifalles, det icke torde bliva erforderligt att å ifrågavarande övergångsstat uppföra ens någon enda av de tillförordnade kontrollörerna, kammarskrivarna, uppsyningsmännen eller vaktmästarna. Sagda förslag upptager nämligen ett större antal tullkontrollörer, kammarskrivare, tullöveruppsyningsmän samt tulluppsyningsman och tillsyningsman än respektive antal å nuvarande ordinarie och extra stat uppförda kontrollörer, kammarskrivare, uppsyningsman och vaktmästare, ökat, vad kammarskrivarna och vaktmästarna angår, med antalet av de extra ordinarie kammarskrivare, respektive extra ordinarie vaktmästare, vilka förordnats till kammarskrivare eller vaktmästare i succession efter å extra stat förordnade kontrollörer eller uppsyningsman. Därest----tullnattvakttjänsterna komma

252 Kungl. Maj;ts proposition Nr 330.

till stånd, lära dessa tjänster kunna delvis rekryteras från de tjänstemän, som föreslagits till uppförande i första lönegraden å övergångsstat A.

Vad beträffar de lönegrader, i vilka ifrågavarande tjänstemän föreslagits skola upptagas i övergångsstaten A, har styrelsen, såsom framgår av ovanstående, ansett lönegraden näst under den, i vilken motsvarande tjänstegrader upptagits å ordinarie stat, böra ifrågakomma. Enda undantaget härifrån utgöres av det på extra stat uppförda kvinnliga skrivbiträdet å tullbehandlings- och upplysningsbyrån, som tydligen icke kunnat upptagas i lägre lönegrad än den första, dit kontorsbiträden i allmänhet skulle höra. Sannolikt är dock, att detta biträde icke skall behöva uppföras å övergångsstaten.

Anledningen att de tillförordnade förste kontrollörerna å extra stat och de tillförordnade kustöveruppsyningsmännen icke upptagits i förevarande övergångsstat är den, att dessa tjänstemäns ordinarie tjänster, respektive kontrollörstjäuster och kustuppsyningsmanstjänster, i styrelsens förslag till tjänstförteckning upptagits i respektive trettonde och sjätte lönegraderna, alltså i samma lönegrader som dem, i vilka tjänstemännen, med tillämpning av nyssberörda, i fråga om tjänstemännens placering å övergångsstaten följda princip, skulle hava blivit uppförda. Yad de tillförordnade förste kontrollörerna angår, torde förhållandet icke vara av någon betydelse, då säkerligen lämpliga platser i den nya organisationen skola kunna beredas dem; vad åter beträffar de tillförordnade kustöveruppsyningsmännen lära de, i den mån platser i den nya organisationen icke kunna beredas dem, böra uppföras å ovan omförm älda indragningsstat A, om de övergå på den nya staten, men eljest å indragningsstat C.

Å övergångsstat A uppförda personer böra vara underkastade avlöningsreglementets föreskrifter och alltså äga skyldighet att fullgöra vad tjänstgöring som helst, även sådan, som tillhör innehavare av tjänst i lägre tjänstegrad.

Statens utseende och slutsumma kunna givetvis icke nu beräknas för år 1922, varför något särskilt anslag för densamma ej bör upptagas. Vid sådant förhållande lärer medgivande vara erforderligt att till avlöning åt de å denna stat uppförda tjänstemän disponera det belopp av tullmedlen, som motsvarar deras sammanlagda avlöningar enligt de lönegrader, i vilka de upptagits å övergångsstaten.

I den mån tjänstemän, uppförda å övergångsstat A, må bliva använda till bestridande av göromål vid tjänster å ordinarie stat av lägre tjänstegrader än de, i vilka respektive tjänstemän äro uppförda å övergångsstaten, torde dessa tjänster kunna lämnas otillsatta, i vilket fall en besparing på ordinarie stat skulle uppstå. Detta förhållande — som, på sätt ovan omförmälts, har sin motsvarighet i fråga om användningen av tjänstemän på indragningsstaterna A och B — ävensom den likaledes förut omförmälda omöjligheten att genast vid övergången till den nya organisationen besätta tullkontoristtjänsterna med ordinarie innehavare och olämpligheten att vid samma tidpunkt tillsätta alla för kvinnliga befattningshavare avsedda tjänster torde påkalla ett bemyndigande för styrelsen att, då sådant prövas nödvändigt eller lämpligt, låta anstå med tillsättande av tjänst å ordinarie stat, så länge göromålen vid tjänsten kunna bestridas av å indragningstat A eller B eller å övergångsstat A uppförd tjänsteman.

En tredje personalgrupp i tullverket, beträffande vilken särskilda övergångsbestämmelser synas styrelsen erforderliga, är, såsom ovan nämnts, den extra ordinarie

253 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

personalen av högre och lägre grad. Ett huvudsyfte med den nu planerade omorganisationen av tullverket är att råda bot mot det för närvarande inom verket alltför starkt rådande extra ordinarie systemet. De i sådant avseende av tullkommissionen och generaltullstyrelsen föreslagna åtgärderna komma visserligen i framtiden att verka välgörande, men medföra icke någon omedelbart fullt tillfredsställande förbättring och först efter ganska lång tid torde någon avgörande sådan vara att förvänta. Under dessa förhållanden synes det angeläget, att någon åtgärd vidtages, som, utan att förrycka omorganisationen eller oskäligt betunga statsverket, är ägnad att hastigare bringa hjälp. En sådan åtgärd vore enligt styrelsens mening att å en särskild stat, förslagsvis benämnd övergångsstat C, upptaga ett visst antal tjänster av olika lönegrader, avsedda för sådana extra ordinarie tjänstemän, som vid utgången av år 1921 varit anställda i tullverket under minst så lång tid, som är avsedd att bliva den normala för framtida befordran till ordinarie tjänst, eller fem år, och tillika innehava en effektiv tjänstgöring av minst tre år. De tjänster, som skulle upptagas å ifrågavarande övergångsstat skulle vara följande: kustvakttjänster, gränsuppsyningsmanstjänster och tillsyningsmanstjänster, samtliga i första lönegraden, samt kammarskrivartjänster i sjunde lönegraden. Av dessa tjänster skulle kustvakttjänsterna vara avsedda för nuvarande extra ordinarie kustroddare, gränsuppsyningsmanstjänsterna för nuvarande extra ordinarie gränsridare, tillsyningsmanstjänsterna för nuvarande extra ordinarie vaktmästare och slutligen kammarskrivartjänsterna för nuvarande extra ordinarie kammarskrivare vid lokaltullförvaltningen. Uppförandet av kammarskrivartjänsterna i sjunde lönegraden betingas därav, att innehavarna av dessa tjänster komma att användas för göromål av minst den kvalificerade beskaffenhet, som utmärker tullkontoristgöromål. En lägre placering av ifrågavarande tjänstemän skulle för övrigt medföra den icke önskvärda verkan, att de komma att söka de för tjänstemän av grupp II enligt kommissionens terminologi avsedda, i sjunde lönegraden uppförda tullkontoristtjänsterna, från vilka tjänster bemälda kammarskrivare väl knappast skulle kunna avvisas endast på den grund, att de äro överkvalificerade för dylika tjänster.

I övergångsstat C synas tjänstemännen icke böra personligen upptagas med sina namn, utan allenast ett visst antal tjänster av varje lönegrad uppföras. Antalet tjänster av varje slag för år 1922 torde böra mot slutet av år 1921 på förslag av styrelsen bestämmas av Eders Kungl. Maj:t och sedermera för varje följande år i samma ordning minskas med antalet under året avgångna tjänstemän.

Beträffande antalet tjänster å nu ifrågavarande övergångsstat C för år 1922 kan givetvis någon mera bestämd uppgift icke nu lämnas. Med ledning av från vederbörande tullmyndigheter infordrade uppgifter och inom styrelsens byråer gjorda undersökningar torde emellertid det för sagda år erforderliga antalet tjänster kunna ungefärligen beräknas utgöra: 27 kustvakttjänster; 15 gränsuppsyningsmanstjänster; 1 tillsymngstnanstjänst; och 84 kammarskrivartjänster. Tillsyningsmanstjänsten har upptagits endast i syfte att samtliga de grupper av tjänstemän, vilkas upptagande å ifrågavarande stat vore tänkbart, formellt bleve representerade i staten. Då sammanlagda antalet tulluppsyningsman- och tillsyningsmanstjänster enligt styrelsens förslag till avlöningsstat, eller 1361, överstiger det nuvarande antalet vaktmästartjänster å ordinarie och extra stat, eller 860, med icke mindre än 501, och alltså det antal extra ordinarie vaktmästare, vilka enligt omförmälda beräkningar vid utgången av år 1921 kunna antagas hava en anställningstid av minst 5 år och eu effektiv

254 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tjänstgöring av minst 3 år, eller 452, icke ens är tillräckligt för besättande av de överskjutande 501 tjänsterna, synes det föga sannolikt, att någon tillsyningsman skulle behöva upptagas å övergångsstat C.

För denna stat lärer, med hänsyn till att densamma torde komma att uppgå till ett i jämförelse med de övriga övergångs- och indragningsstaterna betydande belopp, ett särskilt anslag böra uppföras. Med ovan angivna antal tjänster och avlöningsbeloppens beräknande efter medeltalet mellan högsta och lägsta avlöningsbeloppet i respektive lönegrad, skulle anslaget böra uppgå till i runt tal 469,000 kronor. ^ Anslaget synes emellertid redan med hänsyn till den relativa osäkerhet, som måste vidlåda denna beräkning, böra upptagas såsom förslagsanslag. Men härtill kommer ett förhållande, som synes med nödvändighet påkalla, att anslaget erhåller karaktären av förslagsanslag. Å styrelsens byråer finnas anställda ett antal extra ordinarie kammarskrivare, vilka icke genomgått elevkursen och alltså icke äro kompetenta att vinna anställning vid lokaltullförvaltningen. Åtskilliga av dessa extra ordinarie kammarskrivare hava emellertid måst under den på senare tiden rådande bristen på personal inkallas i tjänstgöring vid lokaltullförvaltningen. I övrigt hava dessa tjänstemän varit inkallade å byråerna eller eljest tjänstgjort å dessa i större eller mindre utsträckning. Då det icke synes styrelsen billigt, att dessa, extra ordinarie tjänsteman, framför allt de, som redan använts till tjänstgöring vid lokalförvaltningen och visat sig äga nöjaktiga förutsättningar för fortsatt tjänstgöring därstädes, betagas varje möjlighet att vinna befordran där, är styrelsen betänkt på att under år 1921 anordna en för dem avsedd elevkurs. De som därvid bliva godkända, torde, i den mån de eljest uppfylla villkoren för upptagande å övergångsstat C, böra liksom ovanberörda 84 extra ordinarie kammarskrivare vid lokaltullförvaltningen uppföras å nämnda stat, vars slutsumma därigenom komme att ökas. Antalet ifrågavarande tjänstemän är jämförelsevis obetydligt och torde knappast komma att överstiga femton.

Till innehavare av tjänst å övergångsstat C böra därtill kompetenta och villiga extra ordinarie tjänstemän, som av styrelsen prövas lämpliga att vinna fast .anställning i verket, konstitueras utan ansökning. På dessa tjänstemän torde avlöningsreglementets bestämmelser med ett, här nedan omförmält undantag böra tillämpas; de skulle alltså äga skyldighet att bestrida vilken tjänstgöring som helst, som må bliva dem anbefalld. Kammarskrivarna lära företrädesvis komma att användas för sådana tullbehandlings- och kamerala göromål, som tillhöra kammarskrivar- och tullkontoristtjänster; gränsuppsyningsmännen och kustvakterna för göromål vid respektive gränsuppsyningsmans- och kustvakttjänster, eventuellt tullnattvakttjänster. Överhuvud taget skulle tjänstemän å övergångsstat C komma att i den utsträckning, deras antal medgiver, ersätta för närvarande i tjänstgöring inkallade extra ordinarie tjänstemän. Den bestämmelse i avlöningsreglementet, som, enligt vad nyss antytts, icke torde böra tillämpas å tjänstinnehavare å övergångsstaten, är den i 20 (19) § förekommande föreskriften om rätt till vikariatsersättning, såtillvida som dylik ersättning synes icke böra tillkomma honom i de fall, då han förordnas att bestrida tjänst i samma tjänstegrad som den, han själv tillhör, ehuru den bestridda tjänsten är av högre lönegrad. Det bör i detta sammanhang måhända anmärkas, att tjänstinnehavare å ifrågavarande övergångsstat torde böra få räkna med att oftare än övriga tjänstemän bliva förflyttade från en tjänst-

255 Kungl. Maj:Is proposition Nr 380.

göringsort till en annan, varvid givetvis avlöningsreglementets ortsgruppeiing bör komma till tillämpning i fråga om deras avlöning.

I det föregående har ifrågasatts, att den för år 1921 fastställda övergångsavlöningsstaten måtte, under namn av övergångsstat jB, bibehållas även för år 1922 utan annan förändring än den, som påkallas av därifrån skedd avgång. Från staten har under innevarande år avgått tullförvaltaren i Västervik H. V. E. Moberg, varjämte överinspektören vid packhusinspektionen i Göteborg J. H. Lindquist den 1 oktober

1920 erhållit nådigt avsked med utgången av november månad samma år. Vid sådant förhållande kommer allenast överinspektören vid tullbevakningsinspektionen i Stockholm N. G. Nordquist att kvarstå å ifrågavarande stat med avlöning enligt 1910 års stat. Något särskilt anslag för övergångsstat B för år 1922 erfordras icke; men torde avlöningen till Nordquist, därést han icke övergår på 1922 års stat, böra, till motsvarighet mot vad hittills varit fallet, bestridas av avlöningen vid den tjänst i 1922 års stat, som är avsedd att ersätta Nordquists befattning.

Vidare har generaltullstyrelsen i det föregående hemställt, att den för år

1921 fastställda mdragningsstaten måtte, under benämning indragningsstat C, bibehållas även för oår 1922 utan annan förändring än den, som betingas av därifrån skedd avgång. A 1921 års indragningsstat äro uppförda tio personer, var och en upptagen med det belopp, som motsvarar lönen å den avlöningsstat, från vilken han överflyttats på indragningsstat. Av de å indragningsstaten uppförda personer härunder innevarande år avgått kustvakten till häst i Hälsingborg J. A. Möller; och torde i följd härav indragningsstatens slutsumma för år 1921, kronor 7,300, böra minskas med 400 kronor och alltså upptagas med 6,900 kronor. —

r> Generaltullstyrelsen anser sig emellertid redan nu böra framhålla, att icke ens vid tiden för avgivande av förslag till tullverkets stater för år 1923 de förutsättningar torde vara för handen, som erfordras för upprättande. av fullständiga specifika indragnings- och övergångsstater för nämnda år. Överflyttningen av tjänstemännen från den gamla till den nya staten kan nämligen icke tänkas fullbordad förrän vid slutet av år 1921, alltså väsentligt efter den tidpunkt, då statförslaget för år 1923 skall avgivas. Såvitt styrelsen kan finna, lära därför de av styrelsen nu ifrågasatta bemyndigandena bliva erforderliga även beträffande dessa stater för år 1923.»

Såsom av detta uttalande framgår, har generaltullstyrelsen ansett bland annat, att å en särskild stat, förslagsvis benämnd övergångsstat C, borde upptagas ett visst antal tjänster av olika lönegrader, avsedda för sådana extra ordinarie tjänstemän, som vid utgången av år 1921 varit anställda i tullverket under minst så lång tid, som vore avsedd att bliva den normala för framtida befordran till ordinarie tjänst, eller fem år, och tillika innehade en effektiv tjänstgöring av minst tre år; av de tjänster, som vore ämnade att sålunda upptagas, skulle de för nuvarande extra ordinarie kammarskrivare vid lokalförvaltningen avsedda kammarskrivartjänsterna placeras i 7 lönegraden. Mot en sådan anordning har Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ställd skrift den 17 december 1920 inlagt sin gensaga och hemställt, att i stället

Departements-

chefen.

256 Kungl. Map-ts 'proposition Nr 330.

måtte föreskrivas, att de extra ordinarie kammarskrivare med minst fem ars effektiv tjänstgöring, vilka icke vid omorganisationen uppfördes å ordinarie stat, skulle för att icke bringas i sämre ställning än framdeles i tullverket antagna extra ordinarie kammarskrivare med eventuellt lika lång tjänstetid, överföras å övergångsstat i 10 lönegraden.

Den av generaltullstyrelsen berörda framställningen från samma förening till Kungl. Maj:t är dagtecknad den 8 november 1919 och innefattar det uttalande, att det syntes rättvist att en tjänsteman, vilken av staten genom överflyttning på indragningsstat skildes från en uppgift, för vars fyllande han med i regel stora uppoffringar gjort sig kompetent och åt vilken han ägnat större delen av sitt liv, i allo bibehölles vid sin vid avgången ur verket uppnådda ekonomiska ställning, varmed även avsåges rätt att få sin å indragningsstat eventuellt tillkommande avlöning reglerad i förhållande till den allmänna prisnivån.

Slutligen torde i detta sammanhang böra anmälas en av 1914 års tullkommission don 17 september 1915 till Kungl. Maj:t ingiven framställning om bland annat vidtagande av åtgärder, i syfte att vid därefter skeende tillsättning av befattningar vid tullverket måtte i konstitutoriålen intagas bestämmelse därom, att vederbörande skulle vara skyldig att låta sig utan ansökning förflyttas till annan befattning vid tullverket, dock utan minskning i de avlöningsförmåner, som enligt stat tillkomme honom.

Generaltullstyrelsens föreliggande förslag rörande indragnings- och övergångsstater är, i vad detsamma avser ordinarie tjänstemän, grundat på den uppfattningen, att envar ordinarie tjänsteman, som icke förklarar sig vilja kvarstå å äldre stat, ock skall vara berättigad att övergå på den nya staten, oavsett huruvida å denna stat plats kan beredas honom eller ej. Nämnda uppfattning anser jag mig emellertid icke kunna godtaga, utan synes det mig ligga i sakens natur, att övergång på ny stat ej kan medgivas i sådant fall, att lämplig befattning på den nya ordinarie staten icke kan tilldelas vederbörande.

Därest ordinarie tjänsteman vid tullverket av sådan anledning icke medgives övergå på ny stat, bör han enligt min mening uppforas å särskild övergångsstat, av mig betecknad såsom övergångsstat 1, med rätt för honom att åtnjuta avlöning enligt nu gällande ordinarie stat.

Tjänsteman vid tullverket, som redan nu är uppförd å indragningsstat, torde icke heller böra medgivas att övergå på den nya ordinarie staten utan bör överföras till ny indragningsstat med den å nuvarande indragningsstat upptagna avlöning.

257 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Vad beträffar ordinarie tjänsteman, som förklarar sig icke vilja övergå på ny stat och icke heller kan därtill lagligen förbindas, gäller enligt 36 § av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, att han skall bibehållas vid honom enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner. Sådan tjänsteman torde vid tullverket böra uppföras å en särskild övergångsstat 2, enligt min beteckning, med nyss angivna avlöning. Å samma övergångsstat synes ock lämpligen böra upptagas en å nuvarande övergångsavlöningsstat uppförd tjänsteman med honom enligt sistnämnda stat tillkommande avlöning, givetvis dock under den förutsättning, att han icke konstitueras till tjänst å den nya ordinarie staten.

Vidkommande de befattningshavare, vilka enligt vad nyss är sagt skulle uppföras å övergångsstat 1 eller 2, förutsätter jag, att, i den mån så befinnes lämpligt och de kunna därtill lagligen förbindas, de tagas i anspråk för tjänstgöring vid tullverket.

Jag torde i detta sammanhang ock böra upptaga till behandlingfrågan om tillfälligt lönetillägg åt nu omhandlade tjänstemän. Vad då först beträffar tjänsteman å indragningsstat samt tjänsteman, som på grund av vägran att övergå på ny stat uppförts på övergångsstat 2, bör enligt min mening tillfälligt lönetillägg icke utgå till sådan tjänsteman. Däremot torde beträffande ordinarie tjänsteman, vilken uppförts å övergångsstat 1, Kungl. Maj:t böra äga tillerkänna vederbörande tillfälligt lönetillägg till belopp, vilket kan anses stå i lämpligt förhållande till den tjänstgöring, som må komma att krävas av honom, eller eljest kan anses skäligt, dock icke utöver vad som enligt de för år 1921 gällande grunder skulle utgå i sådant tillägg. De för ändamålet erforderliga medlen torde, såsom förut antytts, kunna utgå under den å avlöningsstaten uppförda särskilda anslagstiteln »personliga lönetillägg samt ersättning för indragna extra inkomster m. in.»

Vad härefter angår befattningshavare å extra stat vid tullverket, torde dessa, enligt vad generaltullstyrelsen meddelat, kunna i regeln tilldelas ordinarie tjänst å den nya staten i minst lika hög tjänstegrad som vederbörande befattning å extra stat. För de till äventyrs förekommande undantagsfall, då så icke kan ske, har styrelsen ansett billighet och rättvisa kräva, att befattningshavaren icke återförvisas till sin ordinarie tjänst i lägre tjänstegrad eller till icke-ordinarie anställning, utan uppföres å särskild övergångsstat såsom ordinarie tjänsteman i en något lägre lönegrad än den för motsvarande tjänst å den nya ordinarie staten gällande. Enahanda förfaringssätt har styrelsen ansett böra Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 käft. (Nr 330.) 33

258 Kunr/l. Maj:ts proposition Xr 330.

tillämpas i fråga om dels befattningshavare, som innehar stadigvarande förordnande i succession efter å extra stat förordnad tjänsteman dels ock sådan tjänsteman, som innehar stadigvarande förordnande å ledig tjänst vid kustbevakningen, ävensom tjänsteman, förordnad i succession efter dylik tjänsteman.

Vad nu föreliggande förslag beträffar, tillåter jag mig erinra, hurusom enligt min i det föregående angivna uppfattning ordinarie tjänsteman, för vilken plats saknas å den nya ordinarie staten, icke skulle hava rätt att övergå på ny stat. Vid sådant förhållande anser jag befattningshavare å extra stat och därmed jämställd befattningshavare icke skäligen kunna medgivas en bättre rätt i nämnda hänseende. Då härtill kommer, att antagligen samtliga ifrågavarande befattningshavare kunna beredas plats å den nya ordinarie staten, finner jag mig icke böra biträda generaltullstyrelsens förslag i berörda avseende.

Generaltullstyrelsen har slutligen beträffande vissa extra ordinarie befattningshavare, som icke tillhöra nyss omhandlade kategorier, ansett särskilda övergångsanordningar erforderliga för att mera omedelbart kunna råda bot för det för närvarande inom tullverket alltför starkt rådande extra ordinariesystemet. För sådant ändamål har styrelsen tänkt sig, att å en särskild övergångsstat skulle såsom ordinarie tjänster upptagas ett av Kungl. Maj:t bestämt antal befattningar i olika lönegrader, avsedda för sådana extra ordinarie gränsridare, kustroddare, vaktmästare och kammarskrivare, som vid utgången av år 1921 varit anställda under minst fem år och tillika innehava en effektiv tjänstgöring av minst tre år och som av generaltullstyrelsen prövas lämpliga att vinna fast anställning vid verket.

Om också det av generaltullstyrelsen sålunda framlagda förslaget torde sakna stöd i föregående praxis, synes mig dock, att förhållandena vid tullverket äro av en så säregen beskaffenhet i fråga om extra ordinarie befattningshavares anställning och befordran till ordinarie tjänst, att vidtagandet av särskilda åtgärder uti det av styrelsen angivna syftet väl kan anses motiverat. Jag finner mig fördenskull kunna i princip biträda styrelsens nyssberörda förslag om ock med vissa modifikationer.

För ifrågavarande ändamål anser jag sålunda, att å en särskild övergångsstat 3, enligt min beteckning, bör uppföras ett av Kungl. Maj:t bestämt antal tjänster såsom gränsuppsyningsmän, tillsyningsmän och kammarskrivare, samtliga med ordinarie anställning, avsedda för sådana extra ordinarie gränsridare, vaktmästare och kammarskrivare vid tullstaten, som vid utgången av år 1921 varit anställda i tullverkets tjänst under minst fem år och tillika innehava en effektiv

259 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tjänstgöring av minst tre år samt av generaltullstyrelsen prövas lämpliga att vinna fast anställning i tullverket. Härvid bör uppmärksammas, att några tjänster tillhörande kustbevakningen icke skulle upptagas i övergångsstat 3 med hänsyn till att något definitivt förslag beträffande kustbevakningens ordnande nu icke skulle föreläggas riksdagen.

1 fråga om de lönegrader enligt den nya avlöningsskalan, till vilka tjänsterna å övergångsstat 3 skulle hänföras, anser jag gränsuppsyningsmans- och tillsyningsmanstjänsterna böra, såsom styrelsen föreslagit, tillhöra 1 lönegraden, medan däremot kammarskrivartjänsterna synas böra sättas en lönegrad lägre än styrelsen hemställt eller sålunda i 6 lönegraden, detta i anslutning till mitt i det föregående framlagda förslag rörande placeringen av de ordinarie tullkontoristbefattningarna.

Vidkommande sättet för bestridande av avlöningar till befattningshavare å indragnings- och övergångsstater har generaltullstyrelsen föreslagit, att de skulle utgå i vissa fäll direkt av tullmedlen, i andra fall av avlöningar vid befattningar a ordinarie stat, vilka hallas vakanta, samt i övriga fall av särskilt förslagsanslag. Detta förfaringssätt har synts mig vara onödigt invecklat och ur budgetsteknisk synpunkt mindre tilltalande. Jag anser, att för bestridande av avlöningarna till samtliga de befattningshavare, som upptagas å indragnings- och övergångsstaterna, bör i stat uppföras ett särskilt förslagsanslag, vilket torde kunna lämpligen sättas till 500,000 kronor. Däremot böra i stället avlöningarna vid de tjänster å ordinarie stat, vilka skulle uppehållas av befattningshavare å övergångsstat, helt besparas.

Eu fråga, som i detta sammanhang torde böra vidröras, är den, i vad mån å indragnings- eller övergångsstat uppförda personer böra komma i åtnjutande av kompensation för indragna extra inkomster. Härutinnan har generaltullstyrelsen framlagt visst förslag, avseende beredande i åtskilliga fall av sådan förmån.

Av billighetsskäl synas mig de tjänstemän, som komma att uppföras å de av mig såsom övergångsstater 1 och 3 betecknade staterna böra berättigas till ersättning för mistade extra inkomster efter samma grunder, som må bliva bestämda för tjänstemän, vilka uppföras å ordinarie avlöningsstat.

Kompensation för sportler.

Departements-

chefen.

260 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Anslags-

belopp.

Departements. chefen.

Anslag till pensioner.

Departements-

chefen.

Oottgörelse ftlr mistade avlSningsandelar.

. Pensionsstaten för avskedade tjänstinnehavare.

För pensionering av avskedade tjänstinnehavare är i staten för år 1921 upptaget ett förslagsanslag av 320,000 kronor. Utgifterna, vilka år 1915 uppgingo till 312,000 kronor i runt tal, hava sedan dess varit stadda i ständig tillväxt och utgjorde år 1919 omkring 368,000 kronor.

Med hänsyn dels till denna allmänna stegringstendens, dels ock till det förhållande, att i och med höjningen av avlöningsbeloppen en motsvarande höjning av pensionerna lärer bliva genomförd, har jag, i likhet med generaltullstyrelsen, ansett någon ökning av anslaget vara erforderlig och förty i mitt förslag till 1922 års utgiftsstater för tullverket upptagit ifrågavarande förslagsanslag med 400,000 kronor.

Pensionsstaten för avlidna tjäustinnehavares efterlämnade änkor och barn.

I 1921 års stat är för pensionering av avlidna tjänstinnehavares efterlämnade änkor och barn avsett ett förslagsanslag av 25,000 kronor.

Beträffande detta anslag har generaltullstyrelsen icke haft någon förändring att föreslå.

Åven jag har funnit anslaget böra med sitt nuvarande belopp överföras till 1922 års stat.

Enligt § 8 i gällande avlöningsreglemente för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning tillfaller avlöning vid ledig tulltjänst, som i vanlig ordning återbesättes, tullstatens enskilda pensionsinrättning, i den mån densamma icke erfordras för tjänstens uppehållande under ledigheten. Någon motsvarande bestämmelse finnes icke intagen i vare sig det av mig till tillämpning jämväl vid tullverket föreslagna avlöningsreglementet eller det av tullkommissionen eller av generaltullstyrelsen efter förebild från kommunikationsverken upprättade förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid tullverket.

Då tullkommissionen framlade sitt reglementsförslag, anförde den (IV: sid. 85), att pensionsinrättningen genom omredigeringen av reglementet i berörda hänseende skulle mista eu inkomst, som enligt vad kommissionen inhämtat, uppgått till omkring 15,000 kronor om året, och att, då pensionsinrättningens ekonomi delvis vore baserad på denna

261 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

inkomst, det icke borde ifrågakomma att utan kompensation indraga densamma till statsverket. Kommissionen ville därför uttala sig för att pensionsinrättningen i stället erhölle ett fast anslag av tullmedlen till lämpligt belopp.

Detta uttalande har biträtts av generaltullstyrelsen (U. IV: sid. 35 o. f.), som emellertid med hänsyn därtill, att nyssberörda inkomst utgjort i medeltal för åren 1900—1909 12,814 kronor i8 öre, för åren 1910 —1919 13,408 kronor 50 öre samt för hela perioden 1900—1919 13,111 kronor 34 öre, funnit anslaget lämpligen böra bestämmas till 13,000 kronor.

Enär det icke heller synts mig böra ifrågakomma, att tullverkets enskilda pensionsinrättning utan ersättning frånhändes en så väsentlig inkomst, som den pensionsinrättningen nu åtnjuter på grund av nyss anförda stadgande i gällande avlöningsreglemente, får jag uttala min anslutning till tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag om beviljande åt pensionsinrättningen av ett fast anslag av tullmedlen såsom kompensation för sagda inkomst. Detta anslag torde böra fastställas till det av styrelsen beräknade beloppet. Förutsatt, att denna min uppfattning gillas, lärer alltså böra av riksdagen begäras, att i tullverkets stater måtte upptagas ett bestämt anslag av 13,000 kronor årligen, att av tullmedlen utgå till meranämnda pensionsinrättning såsom gottgörelse för mistade andelar av avlöning vid vakanta tjänster. Ett sådant anslag återfinnes i den till mitt föreliggande statförslag hörande specifikation (bil. A) såsom en avdelning b) under huvudrubriken »pensionsstaten för avlidna tjänstinnehavares änkor och barn:».

Omkostnadsstaten.

Beträffande härefter omkostnadsstaten för år 1922 har generaltullstyrelsen till en början anmält, att följande å 1921 års motsvarande stat förefintliga anslag kunde upptagas oförändrade, nämligen: anslaget till gottgörelse till rådhusrätterna för avgörande av tullmål enligt Kungl. Maj:ts brev den 15 februari 1841 och den 6 april 1858; anslaget till gratifikationer åt krono- och lots- samt kanalbetjänte, som utmärka sig genom nitisk tillsyn och kontroll mot överträdelse av tullförfattningarna; samt anslaget till hemliga utgifter. — Vidare har styrelsen anfört, att ett likaledes i 1921 års stat förekommande anslag till vissa arvoden enligt särskild förteckning å 2,720 kronor, kunde vid bifall till tullkommissionens av styrelsen biträdda förslag om indragning av tullstationen i Huvudskär (U. II: sid. 207), minskas med arvodet till skollärare därstädes,

Departement*• chefen.

QeneraltulU

styrelsens

förslag.

262 Kungl. Maj ds proposition AV 330.

eller 100 kronor, och alltså för år 1922 bestämmas till allenast 2,620 kronor. — Vad angår kostnaderna för tulltjänstemäns utbildning, har styrelsen betonat, att desamma i en framtid korame att väsentligt överstiga det belopp, som i staten för år 1921 vore anslaget för sådant ändamål, eller 21,000 kronor. Likväl har styrelsen, som i annat sammanhang (IT. II: sid. 231) hemställt om bemyndigande att tillkalla sakkunniga personer för utredning av denna fråga, förklarat sig icke finna anledning att för närvarande, innan sådan utredning blivit verkställd, ifrågasätta annan höjning av anslaget för utbildning i tulltjänsten än den, som betingades av styrelsens tidigare framställda förslag om rätt för styrelsen att tilldela tulltjänstemän stipendier för utländska studieresor (U. II: sid. 232). I enlighet med detta förslag har styrelsen hemställt, att förslagsanslaget till utbildning i tulltjänsten måtte upptagas med ett till 26,000 kronor förhöjt belopp, därav högst 5,000 kronor till utländska resestipendier åt tulltjänstemän.

Vidkommande övriga anslag å omkostnadsstaten har generaltullstyrelsen anfört följande:

»Till rese- och traktamentskostnader är i staterna för åren 1920 och 1921 upptaget ett förslagsanslag å 45,000 kronor. I 1919 års stat var anslaget upptaget med 30,000 kronor och dessförinnan med 20,000 kronor. Utgifterna från anslaget hava emellertid under de senare åren väsentligt överstigit anslagsbeloppen; de utgjorde sålunda, i runda tal, under år 1914 kronor 26,000, under år 1915 kronor

34.000, under vartdera av åren 1916 och 1917 kronor 30,000, under år 1918 kronor

41.000, under år 1919 kronor 68,000 och slutligen under första hälften av år 1920 kronor 87,000. Anledningen till dessa betydande utgiftsökningar är att söka dels i de höjda kostnaderna för själva resorna dels i vidtagna höjningar av dagtraktamentena enligt resereglementet, dels ock slutligen i den stora omfattning, i vilken under senaste tider även ordinarie personal från en ort måst beordras till tjänstgöring å annan ort. Då de förstnämnda av dessa förhållanden icke kunna förväntas bliva förändrade i sådan riktning, att utgifterna skulle minskas, och temporära kommenderingar av personal till tjänstgöring å annan ort även för framtiden torde i viss utsträckning komma att äga rum, anser styrelsen en ytterligare höjning av anslaget icke kunna undvikas och föreslår att detsamma i staten för år 1922 upptages med ett till 125,000 kronor förhöjt belopp.

Förslagsanslaget till tullhusbyggnader och reparationer samt hushyror och tomtören är i staterna för åren 1920 och 1921 upptaget med 65,000 kronor. Dessförinnan utgjorde anslaget 15,000 kronor. Utgifterna från anslaget hava utgjort i runda tal:

år 1910 * 1911 » 1912 » 1913 » 1914

kronor 21,800 » 19,400

» 21,800

år 1915 » 1916 » 1917 » 1918 » 1919

kronor 31,900

» 30,900

» 26,600

» 89,900

» 49,100

» 37,400

» 24.800

263 Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

För innevarande år kunna utgifterna beräknas komma att uppgå till omkring

60,000 kronor.

I sin underdåniga skrivelse den 28 september 1918 med förslag till tullverkets utgiftsstater för år 1920 gjorde generaltullstyrelsen hemställan om höjning av ifrågavarande anslag, då upptaget till 15,000 kronor, till 65,000 kronor, vilken hemställan ock av statsmakterna bifölls. Av höjningen var ett belopp av 15,000 kronor avsett för bestridande av kostnaden för anskaffande av bostäder åt tullverkets kust- och gränsbevakningspersonal å orter, där det med hänsyn till bevakningens effektivitet vore önskligt att personal placerades men där sådant i brist på bostäder åt densamma icke kunde ske. Då det kan med största säkerhet beräknas, att den föreslagna omorganisationen av kustbevakningen kommer att medföra en viss ökning av behovet av bostäder och då härtill komma de alljämt stegrade anskaffningskostnaderna för erforderliga husbyggnader, anser styrelsen, att icke ens anslagets nuvarande belopp är tillräckligt, utan hemställer, att detsamma i staten för år 1922 upptages med ett till 100,000 kronor förhöjt belopp.

Under åberopande av vad generaltullstyrelsen anfört i sitt — — — underdåniga utlåtande över det av 1920 års kustbevakningssakkunniga avgivna förslag rörande kustbevakningens omorganisation (U. I A: sid. 134 o. f.) hemställer styrelsen, att å omkostnadsstaten för år 1922 måtte upptagas ett förslagsanslag av 154,000 kronor till underhåll och drift av ttdlverkets farkoster samt drift av tullpersonalens tjänstebåtar.

Till expenser har i staterna alltsedan år 1911 varit upptaget ett förslagsanslag å 125,000 kronor. Från detta anslag bestridas kostnaderna för ved, kol och ljus, städning, papper, boktryck och skrivmaterialier samt från och med år 1919 även kostnaden för telefonabonnemang. Den alltjämt fortgående, i vissa fall oerhörda stegringen av prisen på dessa förnödenheter och av kostnaden för städning och telefonavgifter har givetvis medfört, att anslaget, som redan från början varit otillräckligt, måst för varje år mer och mer överskridas. Utgifterna hava sålunda i runda tal utgjort:

år 1911 ........ kronor 152,000 år 1916

» 1912 ........ » 197,000 » 1917

» 1913 ........ » 170,000 > 1918

» 1914 ........ » 195,000 » 1919

» 1915 ........ » 198,000

samt under första halvåret av år 1920 kronor 636,000 föreligga någon utsikt till minsknip

kronor 263,000 » 297,000

» 451,000

» 536,000

Då numera knappast torde de utgifter, som måste bestridas av ifrågavarande anslag, anser styrelsen sig icke kunna underlåta att ifrågasätta detsammas höjning till ett belopp, som i det närmaste motsvarar de antagliga utgifterna för år 1920. Styrelsen hemställer, att anslaget i staten för år 1922 upptages med ett belopp av 1,100,000.

Förslagsanslaget till post- och telegramporto har alltsedan år 1911 varit upptaget med ett belopp av 20,000 kronor. Även detta anslag har, särskilt från och med år 1914, måst väsentligt överskridas, i främsta rummet på grund av nödvändigheten under krigsåren att genom rundtelegram till samtliga tullförvaltningar delgiva dem av Eders Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser, bland annat om exportförbud å vissa varor. Till utgifternas ökning har naturligtvis ock bidragit de höjda taxorna å brev och telegram. Utgifterna hava i runda tal utgjort :

264 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

år 1914 * 1915 » 1916

kronor 30,000

år 1917 .....

» 1918 .....

» 1919 .....

kronor 63,000

» 59,000

» 75,000

» 57,000

» 53,000

samt under första hälften av år 1920 kronor 56,000. Ehuru, tillföljd av de ändrade bestämmelserna .om postavgifter för tjänsteförsändelser, någon kostnad för postporto icke vidare kommer att utgå av anslaget, anser styrelsen sig dock, med hänsyn till den senaste höjningen av telegramportot och den av trafikens oupphörligt stegrade krav på snabb expedition föranledda nödvändigheten att i allt större utsträckning anlita förutom telefon jämväl telegraf för kommunikation med tullförvaltningarna, icke kunna föreslå anslagets bestämmande till lägre belopp än 30,000 kronor. Styrelsen hemställer alltså, att i omkostnadsstaten för år 1922 måtte uppföras ett förslagsanslag till telegramporto av 30,000 kronor.

Till läkarvård och medikamenter sand begravningshjälp är i staten för år 1920 uppfört ett förslagsanslag å 20,000 kronor. 'Före detta år utgjorde anslaget från och med år 1911 kronor 15,000. Även detta anslag har måst överskridas, dock först från och med år 1917 med något mera avsevärda belopp. Utgifterna hava från och med sistnämnda år i runda tal utgjort:

år 1917 ........ kronor 24,000 år 1919 ........ kronor 47,000

»1918 ........ » 28,000

samt under första hälften av år 1920 kronor 41,000. Anledningen till stegringen har varit den höjning av läkararvodena, som efter hand måst vidtagas, ävensom de stegrade kostnaderna för sjukhusvård och medikamenter. — Då enligt förslaget till avlöningsreglemente fri läkarvård och medicin skulle tillkomma samtliga tjänstemän och vidare begravningshjälp skulle utgå i större utsträckning än för närvarande är fallet, torde en ökning av anslaget vara av behovet påkallad. Verkställda undersökningar, vilka dock givetvis kunna medföra allenast ett approximativt resultat, synas giva vid handen, att anslaget torde böra bestämmas till 110,000 kronor. Styrelsen hemställer alltså, att anslaget i staten för år 1922 upptages med ett till

110,000 kronor förhöjt belopp.

Med hänvisning till vad styrelsen anfört i-----— utlåtande över 1920 års

kustbevakningssakkunnigas förslag till omorganisation av kustbevakningen (U. I A: sid. 132 o. f.) hemställes, att å omkostnadsstaten för år 1922 måtte upptagas ett förslagsanslag av 202,000 kronor till jakt-, båt- och hästlega samt för hållande av velocipeder.

Till tulltjänstemans av lägre grad beklädnad och beväring har alltsedan år 1911 å omkostnadsstaten varit uppfört ett förslagsanslag av 125,000 kronor. På grund av dels den successiva ökningen av antalet till fri beklädnad berättigade tjänstemän, dels den allmänna prisstegringen å materialier har anslaget blivit alltmer otillräckligt. Under år 1919 uppgingo sålunda utgifterna från detsamma till icke mindre än omkring 408,000 kronor. — Enligt styrelsens förslag till ändrad lydelse av 25 § i avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverket skulle uniformspersedlar in natura eller ersättning därför tilldelas vissa tjänstemän, tillhörande någon av 1—9 lönegraderna. Verkställda beräkningar hava utvisat, att antalet av de tjänstemän, vilka skulle kunna komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån, skulle énligt styrelsens förslag till avlöningsstat utgöra: vid lokaltullförvaltningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 265

1,588, vid kustbevakningen 254, vid gränsbevakningen 210 samt å extra stat 24, eller sammanlagt 2,076. Härtill skulle emellertid komma ytterligare ett antal personer. Enligt styrelsens — — — framställda förslag till ordnande av personalens övergång till den nya organisationen skulle tjänstemän, uppförda å indragningsstaterna A och B samt övergångsstaterna A och C, vara underkastade det nya avlöningsreglementets bestämmelser och alltså, i den mån de tillhöra lönegraderna 1—9, även äga åtnjuta beklädnad eller beklädnadsersättning. Antalet av dessa tjänstemän kan för närvarande beräknas till: å indragningsstat A 27. å indragningsstat B 6, å övergångsstat A 83 och å övergångsstat C 42, eller tillhopa 158. Sammanlagda antalet till beklädnad berättigade tjänstemän skulle alltså utgöra 2,234. — För bestämmande av anslagets storlek har styrelsen utgått från det belopp, vartill kostnaden för varje tjänsteman för närvarande uppgår, eller 345 kronor i årligt medeltal. Anslagsbeloppet skulle efter denna beräkningsgrund utgöra 2,234x345 kronor, eller 770,730 kronor, avrundat till 770,000 kronor, tydligtvis med natur av förslagsanslag. Styrelsen hemställer alltså, att å omkostnadsstaten för år 1922 måtte upptagas ett förslagsanslag å 770,000 kronor till tulltjänstemäns beklädnad och beväring.

Å omkostnadsstaten är alltsedan år 1915 uppfört ett förslagsanslag av 500,000 kronor till beslagarandelar, tullstatens enskilda pensionsinrättnings andelar av böter samt tulltjänstemans andelar av ersättning för vissa tjänstförrättningar. Anslagets upptagande i staten torde närmast få anses betingat av bokföringshänsyn, då de belopp, som utgå från anslaget, icke representera några verkliga utgifter för statsverket utan endast tillhandahållas vederbörande genom statsverkets förmedling. — Vad först beslagarandelar beträffar hava dessa i medeltal för åren 1915—1919 utgjort i runt tal 33,500 kronor. Beloppen hava dock för de olika åren varierat högst betydligt; sålunda utgjorde beslagarandelarna år 1915 kronor 5,700 men år 1919 kronor 83,400. Styrelsen, som----uttalat sig för bibehållande av tull-

tjänstemännens rätt till beslagarandelar (U. IV: sid. 20), anser för sin del anslaget lämpligen böra bestämmas till 30,000 kronor med karaktär av förslagsanslag. — Pensionsinrättningens andelar av böter hava likaledes företett betydande växlingar under ovannämnda år. Lägsta siffran utvisar året 1918 med 46,000 kronor, högsta siffran år 1919 med 138,000 kronor. Medeltalet för samtliga åren 1915—1919 utgör 90,000 kronor. Anslaget torde enligt styrelsens mening lämpligen kunna bestämmas till 60,000 kronor, likaledes med karaktär av förslagsanslag. Anslagen till beslagarandelar och till pensionsinrättningens andelar av böter synas böra sammanslås till ett anslag. — Enligt tullkommissionens av generaltullstyrelsen biträdda förslag skulle tulltjänstemännens andelar av ersättning för vissa tjänstförrättningar indragas till statsverket och i stället vederbörande tjänstemän beredas antingen mot övertidstjänstgöringen svarande ledighet under deras ordinarie tjänstgöringstid eller ock särskild övertidsersättning. Uttrycken i 33 § [29 §] av förslaget till avlöningsreglemente giva vid handen, att övertidsarbete förutsattes endast undantagsvis skola förekomma; och det synes även vara avsikten, att sådant arbete skulle kompenseras i regel medelst ledighet under ordinarie tjänstgöringstid. Arbetsförhållandena inom tullverket äro emellertid av den beskaffenhet, att övertidsarbete tidvis måste förekomma i jämförelsevis stor utsträckning, åtminstone på de större tullplatserna; och det lärer icke heller kunna undvikas, att kompensation härför i ej oväsentlig mån måste lämnas genom övertidsersättning. Ett särskilt anslag härför torde alltså vara erforderligt; och detta anslag synes lämpligen kunna sammanslås med det Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 34

266 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

anslag å 500,000 kronor till bestridande av kostnaden för viss nattjänstgöring, varom styrelsen —--- gjort framställning. Beloppet av anslaget till övertids-

ersättning kan tydligen icke med någon säkerhet beräknas. Då emellertid medeltalet för åren 1915 1919 av tulltjänstemännens andelar av ersättning för vissa

tjänstförrättningar utgjort i runt tal 1,000,000 kronor, synes anslaget till övertids- ®rsättning knappast kunna bestämmas till lägre belopp än fjärdedelen därav, eller

250.000 kronor. För bestridande av kostnaderna för nattjänstgöring och övertidsersättning torde alltså i staten böra upptagas ett förslagsanslag å 750,000 kronor. — På grund av det anförda hemställer styrelsen, att i omkostnadsstaten för år 1922 måtte upptagas dels ett förslagsanslag av 90,000 kronor till beslaqarandelar samt tullstatens enskilda pensionsinr ältning s andelar av böter, dels ett dylikt anslag av

750.000 kronor till ersättning för övertidstjänstgöring och till bestridande av kostnaden för nattbevakning.

Slutligen är å omkostnadsstaten upptaget ett förslagsanslag av 45,620 kronor till diverse utgifter. I likhet med de flesta övriga anslag har även detta måst väsentligt överskridas. Utgifterna från anslaget hava utgjort:

är 1913 » 1914 » 1915 » 1916

kronor 55,000 år 1917 ........................ kronor 110,000

» 56,000 » 1918 » 105,000

* 74,000 » 1919 » 158,000.

> 107,000

Enär den höga allmänna prisnivån, som föranlett ökningen av utgifterna från anslaget, icke torde kunna förväntas sjunka i någon mera avsevärd mån, hemställer styrelsen, att anslaget i staten för år 1922 upptages med ett till 150,000 kronor förhöjt belopp.»

Departements

chefen.

Vad generaltullstyrelsen sålunda antört och hemställt föranleder följande uttalanden från min sida.

Till en början synas mig benämningarna å anslagen till »gottgörelse till rådhusrätterna för avgörande av tullmål enligt Kungl. Maj:ts brev den 15 februari 1841 och den 6 april 1858» samt till »tullhusbyggnader och reparationer samt hushyror och tomtören» böra av praktiska skäl utbytas mot »gottgörelse åt rådhusrätterna för avgörande av tullmål» respektive »byggnader, hyror och tomtören m. m.» Vad vidare angår storleken av beloppet vid sistberörda anslag, 100,000 kronor, kan det förefalla, som om någon minskning därav borde ske med hänsyn till att uppförandet av bostäder åt personal vid kustbevakningen, för vilket ändamål anslag beräknats av generaltullstyrelsen, icke bör i nämnvärd utsträckning äga rum före den slutliga behandlingen av frågan om nämnda bevaknings omorganisation. Då emellertid, enligt vad jag under hand inhämtat, pa senare tiden uppstått ökat oavvisligt behov att oförtövat få uppförda bostäder åt viss annan tullpersonal, särskilt åt gränsbevakningstjänstemän, har jag icke funnit rådligt att tillstyrka en nedsättning av anslagsbeloppet under den av general-

267 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

tullstyrelsen föreslagna summan. — Det å omkostnadsstaten nu uppförda förslagsanslag »till underhåll och drift av tullverkets ångare samt bränsle för kustbevakningspersonalens tjänstebåtar», vars benämning synes kunna förenklas till »anslag till underhåll och drift av fortskaffningsmateriell», har alltsedan år 1911 utgjort 30,000 kronor. Utgifterna därifrån hava emellertid under åren 1914—1920 oavlåtligen stigit från 30,200 till 94,474 kronor. Då de förhållanden, som föranlett denna stegring, knappast kunna antagas bliva under år 1922 i mera väsentlig mån förändrade, har jag ansett mig böra upptaga nämnda förslagsanslag till ett belopp av 95,000 kronor i stället för till det av generaltullstyrelsen föreslagna beloppet 154,000 kronor, vilket beräknats även med hänsyn till den tilltänkta omorganisationen av kustbevakningen. — Till expenser har styrelsen beräknat ett anslagsbelopp av 1,100,000 kronor. Till utgångspunkt härvid har tagits storleken av de utgifter, som under förra hälften av år 1920 bestritts av ifrågavarande anslag, vilken utgjort 636,000 kronor. Enligt upplysningar, som jag låtit införskaffa, hava emellertid motsvarande utgifter för hela år 1920 uppgått till allenast 931,067 kronor. Den nedgång i utgifterna, som sålunda under senare delen av nämnda år ägt rum, lärer kunna antagas till väsentlig mån härröra av sänkta inköpspriser å åtskilliga av de varor, vilkas anskaffning må ske med medel från omförmälda anslag, All anledning finnes att antaga, att denna sänkning skall beträffande ett flertal varuslag komma att ytterligare fortgå: jag har därför och med hänsyn till att utgifterna under åren 1918 och 1919 uppgått till respektive 451,000 kronor och 536,000 kronor, i specifikationen till mitt statförslag upptagit anslaget till allenast 700,000 kronor. — Anslaget till läkarvård och medikamenter samt begravningshjälp har av generaltullstyrelsen beräknats under förutsättning att samtliga tulltjänsteman skulle bliva tilldelade förmånen av fri läkarbehandling och medicin. Då emellertid enligt de av mig tillstyrkta avlöningsbestämmelserna detta icke skulle bliva förhållandet utan i stort sett allenast den lägre tullpersonalen skulle, såsom hittills, få komma i åtnjutande därav, lärer anslaget kunna sänkas från 110,000 kronor till 70,000 kronor, motsvarande en av bland annat ökad rätt till begravningshjälp föranledd jämförelsevis ringa ökning i vad som motsvarar de verkliga utgifterna från anslaget under år 1920. — Enligt vad 1914 års tullkommission påpekat (I: sid. 33) beträffande det nuvarande anslaget »till gratifikationer åt krono- och lots- samt kanalbetjänte, som utmärka sig genom nitisk tillsyn och kontroll mot överträdelse av tullförfattningarna», torde icke på länge hava förekommit annan användning av detta anslag, än att

268 Kungi. Maj.ts proposition Nr 330.

därifrån utbetalats ersättning till lotspersonal dels för utfärdande av vissa i § 39 tullstadgan avsedda intyg om kontroll å reexportgods, dels ock för lämnande av telefonmeddelanden rörande inpasserande fartyg. Anslagets titel är sålunda under nuvarande förhållanden missvisande. Med hänsyn härtill och då beteckningen »betjänte» torde få anses föråldrad, finner jag anslagets titel lämpligen höra förändras till »anslag till gratifikationer åt krono-, lots- och kanalpersonal». — Det i styrelsens förslag till omkostnadsstat förekommande anslag »till jakt-, båt- och hästlega samt för hållande av velocipeder» torde för enkelhets skull och i analogi med anslaget »till underhåll och drift av fortskaffningsmateriel!» böra betecknas med »till legor för fortskaffningsmateriell». — Vad angår förslagsanslaget till tulltjänstemäns beklädnad och bevälära, för sa vitt statsdepartementens avlöningsreglemente blir, såsom jag föreslagit, tillämpat jämväl på tullpersonalen, komma att från den del av anslaget, som avser beklädnad, bestridas endast kostnaderna för tjänstebeklädnad åt nu uniformsberättigade tulltjänstemän, vilka icke övergå på den nya staten, ävensom för möjliggörande i särskilda undantagsfall— liksom vid kommunikationsverken — av nedsättning i försäljningspriset under inköpspriset vid beklädnadsmaterialiers avyttring åt tullpersonal. Den av generaltullstyrelsen upptagna anslagssumman,

770.000 kronor, bör därför kunna högst avsevärt nedbringas; och anser jag, att ett anslag å 20,000 kronor skall bliva tillräckligt. Anslagets titel synes lämpligen kunna förändras till »anslag till beklädnad och beväpning». I detta sammanhang må erinras därom, att övergången till de nya beklädnadsföreskrifterna givetvis medför behov för generaltullstyrelsen av visst rörelsekapital för inköp av beklädnadsmatenalier. Sådant synes mig emellertid kunna utan riksdagens särskilda bemyndigande få förskotteras av tullmedlen. — I fråga om förslagsanslaget till ersättning för övertidstjänstgöring och till bestridande av kostnaderna för nattbevakning, av generaltullstyrelsen upptaget till 750,000 kronor, må erinras om mitt redan förut gjorda påpekande, att ett nedbringande av detsamma bör kunna äga rum genom minskning av det i anslaget ingående belopp för nattbevakningsersättning från 500,000 kronor till 335,000 kronor. I mitt statförslag har anslaget därför införts med allenast

585.000 kronor. — Vidare torde jag beträffande förslagsanslaget till diverse utgifter, vilket av styrelsen upptagits till ungefär det belopp, vartill utgifterna från anslaget belöpt sig under år 1919, få anmärka, att, ehuru jämväl med avseende å detsamma en sänkning på grund av fallande_ priser kan för år 1922 förefalla möjlig, en sådan likväl icke vidtagits i mitt statförslag, enär jag ansett nödigt att från detta

269 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

anslag låta utgå medel även för inrättande av tullverkets nya lokala laboratorier i Göteborg och Malmö samt för vidtagande av en del förberedande åtgärder för anordnande av det tillstyrkta huvudlaboratoriet i Stockholm.

Till vad generaltullstyrelsen i övrigt anfört och hemställt i fråga om de anslag, som böra upptagas på omkostnadsstaten för år 1922 får jag uttala min anslutning.

I ändamål att vinna bättre överblick av storleken av de olika anslagen på omkostnadsstaten under åren 1920—1922, beträffande sistnämnda år enligt dels generaltullstyrelsens, dels mitt förslag till stat, ävensom en lättare jämförelse mellan berörda anslagsbelopp och de senast tillgängliga siffrorna för de verkliga utgifterna från staten har på mitt föranstaltande utarbetats en sammanställning i dessa avseenden, vilken jag anhåller att nu få framlägga. Denna sammanställning upptager jämväl de hittillsvarande anslagsbeloppen under de delvis förändrade titlar, som av mig föreslagits, ändock att ändamålet med dessa belopp i ett par fall icke varit till alla delar detsamma, som angives i den använda nya anslagstiteln.

Jämförande

översikt.

270 Kungl- Maj:ts proposition Nr 330.

'

Anslag till vissa arvoden enligt särskild förteckningl, förslagsanslag ..................................................

Anslag till gottgörelse åt rådhusrätterna för avgörande av tullmål, förslagsanslag ....................................

Anslag till rese- och traktamentskostnader, förslagsanslag ...............................................................

Anslag till byggnader, hyror och tomtören ra. m., förslagsanslag .........................................................

Anslag till underhåll och drift av fortskaffningsmateriell. förslagsanslag ...................................................

Anslag till expenser, förslagsanslag ........................

» » telegramporto, förslagsanslag ......,...........

» > läkarvård och medikamenter samt begravningshjälp, förslagsanslag ....................................

Anslag till gratifikationer åt krono-, lots- och kanalpersonal...............................................................

Anslag till legor för fortskaffningsmateriell, förslagsanslag ...............................................................

Anslag till utbildning i tulltjänsten, förslagsanslag ... » » beklädnad och beväpning, förslagsanslag ■

Anslag till beslagarandelar samt tullstatens enskilda pensionsinrättnings andelar av böter, förslagsanslag

Anslag till ersättning för övertidstjänstgöring och till bestridande av kostnaderna för nattbevakning, förslagsanslag ...... ..................................................

Anslag till hemliga utgifter.......................................

» » diverse utgifter, förslagsanslag..................

Summa

1 Till särskild ordförande i gränstullrätten inom Norrbottens län 2,000 kronor, till tolk för finska språket vid samma rätt 300 kronor, till präst i Sandhamn 250 kronor, till skollärare i Landsort 70 kronor samt för vartdera av åren 1920 och 1921 till skollärare i Huvudskär 100 kronor.

’ Dessutom beträffande åren 1920 och 1921 del av förslagsanslag å högst 2,000,000 respektive 1,500,000 kronor, utgörande förstärkningsanslag till täckande av uppkommande brister i förslagsanslag, som ingå uti tullverkets ntgiftsstater för sagda år. Berörda del har beräknats till 1,455,630 respektive 1,091,520 kronor.

* Därav till utländska resestipendier åt tulltjänsteman högst 5,000 kronor.

271 Kung!. Maj.ts proposition Nr 330.

Sammanställningen giver vid handen, att summan av det av mig framlagda förslag till omkostnadsstat för år 1922 visserligen överstiger totalbeloppet av anslagen enligt stat för vartdera av åren 1920 och 1921 med 1,021,280 kronor men att berörda summa, därest förstärkningsanslagen för samma år till viss del medräknas, underskjuter samma totalbelopp med 434,350 respektive 70,240 kronor. Vidare utvisar sammanställningen, att summan av mitt förslag till ifrågavarande stat jämväl understiger såväl de såsom verkliga betecknade utgifterna från anslagen under år 1920 med 2,036,102 kronor som ock det sammanlagda beloppet av anslagen enligt generaltullstyrelsens förslag med 1,414,000 kronor. Om vid denna jämförelse helt bortses från beloppen av anslagen till respektive utgifterna av beslagarandelar m. in. samt den del av det nya anslaget till ersättning för övertidstjänstgöring m. in., som beräknats motsvara utgifterna för sådan tjänstgöring, nämligen 250,000 kronor — vilka anslagsbelopp upptagits i de olika staterna endast av bokföringshänsyn — understiger mitt förslag till omkostnadsstat summan av de från nämnda stat år 1920 gäldade kostnader med 669,623 kronor.

Extra staten.

Vid behandlingen av de administrativa anordningarna vid tullverkets lokalförvaltning omnämndes, att generaltullstyrelsen förklarat sig anse, att tullstationen Malmö-Limhamn borde uppföras i klass 1 och att stationens personal fortfarande borde uppföras å extra stat under nu gällande villkor, eller att Skånska cementaktiebolaget tillhandahölle tullverket för stationens behov erforderliga lokaler med möbler och inventarier.

' Beträffande nämnda personal har styrelsen vid avgivande av sitt statförslag för år 1922 anfört följande:

»Vid tullstationen Malmö-Limhamn äro för närvarande fast anställda eu uppsyningsman och tre vaktmästare. I ständig tjänstgöring användas härutöver fyra extra ordinarie vaktmästare och en tillförordnad kustvakt. Tulldirektören i Malmö har nu, under åberopande att trafiken vid stationen och göromålen därstädes oavbrutet stegrats — i vilket hänseende meddelas, att antalet klareringar vid stationen numera uppginge till omkring 2,000 om året — hemställt, att vid stationen måtte anställas en tullmästare, en tullöveruppsyningsman såsom biträde och ställföreträdare åt denne samt elva tillsyningsmän.

Under erinran att stationens upptagande i klass 1 innebär, att densamma

skull© förestås av en tullmästare (vilken tjänstetitel —--motsvarar nuvarande över-

uppsyningsman liksom överuppsyningsman motsvarar nuvarande uppsyningsman), hemställer styrelsen, att för tullstationens Malmö-Limhamn behov måtte å extra stat för år 1922 upptagas följande tjänster: 1 tullmästartjänst i 8 lönegraden. 1 tullöveruppsyningsmanstjänst i 7 lönegraden: samt 7 tillsyningsmanstjänster i 3 lönegraden.»

Extra avlöning sstat.

Malinö-Lim-

hamn.

272 Stockholms

frihamn.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

Vidare må erinras om, att, sedan Kungl. Maj:t den 31 januari 1919 medgivit Stockholms stad tillstånd att vid Lindarängen under vissa villkor och förbehåll inrätta och under en tid av fem år från dess öppnande den (10 oktober 1919) begagna provisorisk frihamn, Kungl. Maj:t den 23 september 1919 förklarade, bland annat, dels att i frihamnen skulle inrättas en självständig tullförvaltning under chefskap av en tullförvaltare, dels att för samma förvaltnings behov finge av generaltullstyrelsen ej mindre genom förordnande, gällande tills vidare, tillsättas en tullförvaltareänst av klass 3 och en överuppsyningsmanstjänst av klass 1 än även från annan tullförvaltning förflyttas erforderligt antal kontrollörer, kammarskrivare, uppsyningsmän och vaktmästare, vilka båda sistnämnda slag av befattningshavare skulle under tiden för anställningen i frihamnen med avseende å beloppet av avlöningsförmåner hänföras till avlöningsklass 1. Förenämnda tullförval tar- och överuppsyningsmanstjänster äro från och med år 1921 uppförda å extra stat.

Generaltullstyrelsen har nu funnit, att de för tull förvaltningen i frihamnen erforderliga tjänster borde med hänsyn till frihamnens provisoriska karaktär tills vidare fortfarande uppföras å extra stat. I fråga om antalet och beskaffenheten av berörda tjänster har styrelsen utlåtit sig som följer:

»Vid tullförvaltningen i Stockholms frihamn tjänstgöra, förutom ovanberörda tullförvaltare och överuppsyningsman, följande antal tjänstemän, vilka på grund av ovan omförmälda förklarande av styrelsen ditbeordrats för tjänstgöring, nämligen: två kontrollörer, två kammarskrivare, en uppsyningsman och fem vaktmästare, av vilka sistnämnda en tjänstgör såsom uppsyningsman. I ständig tjänstgöring har dessutom använts ett antal extra ordinarie vaktmästare, av minst 7, högst 15, varförutom för fullgörande av nattbevakning från tullbevakningen i Stockholm tillhandahållits från 4 till 6 man. Tidvis har även en extra ordinarie kamm ar.-kri vare varit inkallad i tjänstgöring. Tullförvaltningen föreslår nu, att vid densamma måtte anställas, förutom tullförvaltaren, å tullkammaravdelningen: en tullkontrollör och en tullkontorist; å packhusavdelningen: en tullkontrollör och en kammarskrivare; samt å bevakningsavdelningen: en tullmästare, två tullöversyningsmän, en tullkontorist, två tulluppsyningsman och åtta tillsyningsman. Tullförvaltaren borde i enlighet med de allmänna grunder, på vilka kommissionens förslag till indelning av tullförvaltarna vilade, placeras i klass 2.

Då det sålunda begärda antalet tjänstemän icke överstiger det antal, som minst visat sig vara för tullförvaltningens behov erforderligt, samt någon anledning till erinran mot tjänstemännens placering i olika tjänstegrader icke synes styrelsen föreligga, får styrelsen, som jämväl finner förslaget om iullförvaltartjänstens uppförande i klass 2 vara befogat, hemställa, att för tullföivaltningens i Stockholms frihamn behov måtte på extra stat för år 1922 uppföras följande tjänster: 1 tullförvaltartjänst av klass 2 i 15 lönegraden; 2 tullkontrollörstjänster i 13 lönegraden; 1 kammarskrivartjänst i 10 lönegraden; 2 tullkontoristtjänster i 7 lönegraden; 1

273 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 330.

tullmästartjänst i 8 lönegraden; 2 tullöveruppsyningsmanstjänster i 7 lönegraden; 2 tulluppsyningsmanstjänster i 5 lönegraden; samt 8 tillsyningsmanstjänster i 3 lönegraden.»

Till motsvarighet med vad för närvarande gäller beträffande tjänster å extra stat har generaltullstyrelsen slutligen hemställt om förklarande, dels att avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverket skall i tillämpliga delar gälla även beträffande tjänst, uppförd å extra stat samt tjänsteman, förordnad å sådan tjänst eller i omedelbar eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman, dels ock att den å extra stat anställda personalen skall vara underkastad ett löneavdrag, svarande mot den pensionsavgift, som kunde bliva bestämd.

Under erinran, att jag tidigare anmält min anslutning till generaltullstyrelsens förslag om uppförande av tullstationen Malmö-Limhamn i klass 1 och dess personal såsom hittills å extra stat, får jag nu biträda styrelsens hemställan om upptagande å samma stat av de för Stockholms frihamn behövliga tjänster. De av styrelsen tillstyrkta olika slag av befattningar vid omförmälda tullförvaltningar synas mig vara behövliga och till antalen väl avvägda, varför jag förordar deras upptagande i den extra staten för år 1922. Vad särskilt beträffar uppflyttningen från klass 3 till klass 2 av tullförvaltartjänsten i Stockholms frihamn, finner jag densamma påkallad icke blott av den stora trafiken därstädes utan även av det omfattande ansvar och den självständiga verksamhet, som enligt uppgift måst åläggas innehavare av nämnda tjänst. Å extra stat skulle alltså komma att förefinnas inalles följande befattningar, nämligen:

Lönegrad för motsvarande jrdinarie tjänst

Befattning

1 tullförvaltare av klass 2.....................

2 tullkontrollörer ...............................

1 kammarskrivare.................................

2 tullmästare ......................................

2 tullkontorister...................................

3 tullöveruppsyningsmän........................

2 tulluppsyningsman..............................

15 tillsyningsman ................................

Bihang till riksdagens protokoll 1921.

o

1 samt. 280 käft. (Nr 330.)

35 Avlöningsreglementets tillämplighet m. m.

Departements-

chefen.

274 Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

Avlöningarna till innehavarna av ifrågavarande extra befattningar torde böra något understiga vad vederbörande såsom ordinarie tjänstemän å motsvarande befattningar skulle uppbära. De närmare grunderna härutinnan synas böra efter lönenämndens hörande fastställas av Kungl. Maj:t i sammanhang med avlöningsbestämmelserna rörande icke-ordinarie befattningshavare. Med utgångspunkt från de avlöningar, som skulle tillkomma ordinarie tjänstemän å motsvarande befattningar, har jag beräknat de för ändamålet erforderliga medlen till i runt tal 108,000 kronor, vilket belopp jag förordar skola äskas av riksdagen såsom förslagsanslag å extra stat. Berörda anslag motsvaras av det förslagsanslag om högst 114,000 kronor, vilket vid avgivandet av 1921 års statsverksproposition under sjunde huvudtiteln (punkt 20) bland de extra anslagen beräknats till förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning under år 1922.

G ener al tull styrelsens hemställan om visst förklarande rörande avlöningsreglementets tillämplighet och i fråga om pensionsavdrag finner jag slutligen med avseende å innehållet av vissa delar av det till tilllämpning vid tullverket ifrågasatta avlöningsreglementet icke behöva i detta sammanhang föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Särskilt Vid framläggande av sitt betänkande med förslag till avlönings-

an,la9- reglemente för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. tillstyrkte löneregleringskommittén i anledning av det i reglementet föreslagna stadgandet om avlönings utbetalande i efterskott, att vid reglementets ikraftträdande bleve till tjänsteman, som dessförinnan ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott, på statsverkets bekostnad utbetalat erforderligt belopp för förmedling av övergången till det nya utbetalningssystemet. En liknande hemställan för tullverkets del hade tidigare gjorts av generaltullstyrelsen (U. IV: sid. 89) i anslutning till ett yttrande av 1914 års tullkommission. 1 sitt förslag till extra stat för år 1922 har generaltullstyrelsen nu med stöd av å dess kameralbyrå gjorda beräkningar för berörda utbetalning till tullpersonal upptagit ett belopp av 428,000 kronor. Anslaget har angivits såsom förslagsanslag, enligt uppgift förnämligast på grund av den osäkerhet i beräkningen, som vore en följd av under år 1921 inträffande befordringar och avsked samt därmed sammanhängande ändringar med avseende å utgående avlönings förhöjningar.

Departements- Med erinran, att jag redan tidigare, i enlighet med nyligen

chefen. grundsats i ämnet, uttalat mig för den ifrågasatta anordningen

för förmedling av övergången till efterskottsutbétalning av hela lönen,

275 Kungl. Maj:t$ proposition, Nr 330.

hemställer jag med avseende å den av generaltullstyrelsen i ämnet förebragta utredning och då fråga är om en engångskostnad, att medel för omförmälda löneutbetalning måtte utverkas på extra stat för år 1922 såsom ett förslagsanslag å 428,000 kronor. Detta belopp har i 1921 års statsverksproposition bland de extra anslagen under sjunde huvudtiteln (punkt 21) beräknats för övergångsavlöning till tullverkets personal.

En sammanfattning av anslagsbeloppen enligt av mig framställda förslag rörande tullverkets ordinarie och extra stater för år 1922 utvisar följande slutsummor:

Ordinarie staten:

Avlöningsstaten ............................................................. kronor 11,592,692

Indragnings- och övergångsstaterna ........................... » 500,000

Pensionsstaterna:

för avskedade tjänstinnehavare ....................... » 400,000

för avlidna tjänstinnehavares änkor och barn » 38,0<>0

Omkostnadsstaten ........................................................... » 2,207,120

Summa kronor 14,737,812.

b) Extra staten:

Avlöningsstaten ................................................................ kronor 108,000

Till förskottslöner ............................................................... » 428,000

Summa kronor 536,000.

För år 1921 slutar den ordinarie staten på 10,340,490 kronor och den extra staten på 479,700 kronor. Därvid har jämväl medräknnts dels ett beviljat förstärkningsanslag å 1,500,000 kronor, dels ock tillfällig löneförbättring åt ordinarie och extra ordinarie tjänstemän hos generaltullstyrelsen, beräknad till 82,000 kronor. De för år 1922 föreslagna motsvarande staterna överstiga alltså staterna för förstnämnda år med respektive 4,397,322 kronor och 56,300 kronor.

Om emellertid en jämförelse anställes mellan de nu föreslagna staterna för år 1922 och de verkliga utgifterna från anslagen å motsvarande stater under år 1920 — vilka utgifter utgjort i runda tal

Sammanfattning av staterna för år 1922.

Förändrad uppställning av staterna.

276 Kungl. Maj ds proposition Nr 330.

respektive 13,558,593 kronor och 452,700 kronor, därest jämväl de dåmera av vikariatsersättningsanslaget utgående avlöningsbeloppen åt personalen vid Stockholms frihamn, tillsammans 7,400 kronor, hänföras till utgifterna från extra staten — visar det sig, att de av mig framlagda förslagen till ordinarie och extra stater innebära en merutgift för statsverket av allenast omkring respektive 1,179,219 kronor och 83,300 kronor, eller sammanlagt 1,262,519 kronor.

Detta överskottsbelopp har erhållits med bortseende från dyrtidstillägg. Tages hänsyn jämväl till statsverkets kostnader för sådan förmån åt tullpersonal, beräknad för år 1920 enligt de vid tullverket under sista kvartalet av nämnda år gällande stadganden samt för år 1922 enligt de för kommunikationsverken samtidigt tillämpade grunder, komma de föreslagna nya staterna att vid jämförelse med de totala verkliga utgifterna för tullverket under år 1920 förete en kostnadsökning för statsverket av omkring 9,000 kronor. Denna ökning kommer emellertid tydligen att stiga i mån som minskning i dyrtidstilläggen inträder.

Härutöver må beaktas, att det belopp av 428,000 kronor, som jag å extra staten för år 1922 upptagit för förmedling av övergången till efterskottsutbetalning av hela avlöningen, givetvis icke kommer att belasta tullverkets stater längre än under det första år, då de nya staterna tillämpas. För övrigt torde ock böra uppmärksammas, att vid andra sådana verk, med vilka tullverket framdeles skulle i avlöningshänseende likställas, till täckande av kostnaderna för berörda övergångsanordning icke avsetts särskilt anslagsbelopp i respektive stater utan i stället medgivits, att dessa kostnader finge bestridas av de i vederbörande stater upptagna anslagsposter till avlöningar åt ordinarie tjänstemän.

Den specifikation av utgiftsstater för tullverket under år 1922, i vilken mina förslag till de särskilda auslagsbeloppen å de olika staterna sammanställts (bil. A), är upprättad enligt samma principer som hittills gällande utgiftsstater för tullverket i syfte att underlätta jämförelser med sistberörda stater. Därest emellertid avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk förklaras skola vinna tillämpning jämväl å generaltullstyrelsen och tullstaten, betingas därav en ganska genomgripande förändring i utgiftsstaternas uppställning. Vidtages en sådan i enlighet med av 1902 års löneregleringskommitté (betänkande LXII: sid. 130 o. f.) föreslagna och av riksdagen i princip godkända huvudgrunder, kommer tullverkets ordinarie stat för år 1922 att erhålla detta utseende:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

277 Ordinarie stat.

A. Arlöningsstat.

Generaltullstyrelsen.

Tullstaten.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .................. kronor 10,557,192

Vikariatsersättningar, förslagsanslag .............................................. » 115,000

Arvoden å högst 5,000 kronor till fyra tullfiskaler, förslagsanslag,

högst .........................:.................. » 20,000

Arvoden å högst 1,500 kronor till två laborator^ föreståndare, förslagsanslag, högst....................... » 3,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. va., förslagsanslag ....................................... »__954,500

B. Indragnings- och ÖTerg&ngsstater.

Avlöningar till tjänstemän å indragnings- och övergångsstater, förslagsanslag.............................................

C. Pensionsstater.

Pensioner till avskedade tjänstemän,

förslagsanslag .............................. kronor 400,000

Pensioner till avlidna tjänstemäns

änkor och barn, förslagsanslag... » 25,000

kronor 12,227,692

kronor 500,000

278 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Gottgörelse till tullstatens enskilda pensionsinrättning för mistade andelar av avlöning vid vakanta

tjänster, bestämt anslag................ kronor 13,000 kronor

438,000.

D. Omkostnadsstat.

Kostnader för avdömande av tullmål, förslagsanslag ........................ kronor 6,300

Resekostnads- och traktamentser-

sättningar m. m., förslagsanslag » 145,000

Resestipendier, förslagsanslag, högst » 5,000

Hemliga utgifter ............................ » 6,000

Övriga kostnader för tullverket,

förslagsanslag .................... » 1,409,820 krODOr 1,572,120

Summa förslagsanslag kronor 14,737,812.

Samtliga de i denna summa inbegripna utgifter lära, i likhet med vad förhållandet varit beträffande beloppen å tullverkets hittillsvarande stater, böra få direkt utgå av tullmedel.

I det nu framlagda statförslaget ingå under rubriken avlöningsstat de i förenämnda specifikation till utgiftsstater (bil. A) förekommande anslags ti tiar på följande sätt:

Generaltullstyrelsen.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän:

Förslagsanslag till avlöningar åt ordinarie befattningshavare hos generaltullstyrelsen ................................... kr. 493,705

Del av förslagsanslag å 160,000 kronor till personliga lönetillägg samt ersättning för indragna extra inkomster m. m. ........ » 1,295

Del av förslagsanslag å 70,000 kronor till läkarvård och medikamenter

samt begravningshjälp............... » 2,000 kr. 497,000

Vikariatser sättningar:

Del av förslagsanslag å 550,000 kronor till avlöning åt vissa icke-ordinarie befattningshavare, vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden samt gratifikationer ..................................................... » 20,000

279 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Arvode till tullverkets ombudsman:

Anslag till arvode åt tullverkets Ombudsman kr. 2,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.:

Del av förslagsanslag å 550,000 kronor till avlöning åt vissa icke-ordinarie befattningshavare, vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden samt gratifikationer .................................................................. *_59,000 kr.

Tullstaten.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän:

Förslagsanslag till avlöningar åt ordinarie befattningshavare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust-

och gränsbevakning................... kr. 10,261,487

Förslagsanslag till kallortstillägg och kallortstraktamenten »

Förslagsanslag till felräkningspen-

ningar............................................... »

Del av förslagsanslag å 160,000 kronor till personliga lönetillägg samt ersättning för indragna extra inkomster m. m. .......................... »

Del av förslagsanslag å 70,000 kronor till läkarvård och medikamenter samt begravningshjälp »

158,705

68,000 kr. 10,557,192

Vikariatser sättningar:

Del av förslagsanslag å 550,000 kronor till avlöning åt vissa icke-ordinarie befattningshavare, vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden samt gratifikationer ...................................................................

115,000

Arvoden till fyra tullfiskaler:

Anslag till arvoden åt 4 tullfiskaler med högst 5,000 kronor till envar, högst......................................

År ooden till två laborator i ef öreståndare:

Anslag till arvoden åt 2 föreståndare för lokala laboratorier i Göteborg och Malmö med högst 1,500 kronor till Vardera, högst ............................

20,000

3,000

578,000

280 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 330.

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare:

Förslagsanslag till arvoden åt tullexpeditions- och

13,500

356,000

585.°0Q kr. 954,500 kr. 11,649,692 Summa kronor 12,227,692

Samma statförslag innefattar under rubriken omkostnadsstat följande anslagstitlar i omförmälda specifikation till utgiftsstater sålunda:

Kostnader för avdömande av tullmål:

Del av förslagsanslag å 2,620 kronor till vissa arvoden enligt särskild förteckning (åt särskild ordförande i gränstullrätten inom Norrbottens län, 2,000 kronor, samt tolk för finska språket vid samma rätt, 300 kronor) kr. 2,300 Förslagsanslag till gottgörelse åt rådhusrätterna för avgörande av tullmål......................................................... »_ 4,000 kr. 6 300

Resekostnads- och tv aktamentser sättning ar m. m.:

Förslagsanslag till ersättning för flyttningskostnader .... kr. 20,000 Förslagsanslag till rese- och traktamentskostnader....... » 125,000 »

Resestipendier:

Del av förslagsanslag å 26,000 kronor till utbildning i tulltjänsten, högst .......................................................................................................

Hemliga utgifter:

Anslag.....................................................................................................

145,000

gransstationstoreständare ........... kr.

Del av förslagsanslag å 550,000 kronor till avlöning åt vissa icke-ordinarie befattningshavare, vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden samt gratifikationer ....................... »

Förslagsanslag till ersättning för övertidstjänstgöring och till bestridande av kostnaderna för nattbevakning »

Övriga kostnader för tullverket:

Del av förslagsanslag å 2,620 kronor till vissa arvoden enligt särskild förteckning (åt präst i Sandhamn, 250 kronor, och skollärare

i Landsort, 70 kronor) ............................................. kr. 320

Förslagsanslag till byggnader, hyror och tomtören m. m. » 100,000 Förslagsanslag till underhåll och drift av fortskaffa ingsmateriell .......................................................................... > 95,000

281 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Förslagsanslag till expenser......................................... kr. 700,000

Förslagsanslag till telegramporto..................................... » 30,000

Anslag till gratifikationer åt krono-, lots- och kanalpersonal .................................................................. » 1,500

Förslagsanslag till legor för fortskaffningsmateriell » 202,000

Del av förslagsanslag å 26,000 kronor till utbildning i ,

tulltjänsten ............................................................ » 21,000

Förslagsanslag till beklädnad och beväpning ................... » 20,000

Förslagsanslag till beslagarandelar samt tullstatens enskilda pensionsinrättnings andelar och böter............... » 90,000

Förslagsanslag till diverse utgifter ................................ » 150,000 kr. 1,409,820

Summa kronor 1,572,120.

Enligt den plan för övergången till kustbevakningens nya organisation, vilken generaltullstyrelsen framlagt, skulle viss båtmateriell anskaffas redan under år 1921 för att finnas till förfogande vid 1922 års ingång eller åtminstone så snart som möjligt därefter. Denna båtmateriell skulle utgöras av två tulljakter av typ 1 och tre tulljakter av typ II med tillhörande förtöjningsanordningar. Kostnaderna därför skulle enligt de av 1920 års kustbevakningssakkunniga gjorda beräkningar (U. I A: sid. 94) ställa sig sålunda:

2 tulljakter av typ I å 62,350 kronor .............................. kronor 124,700

3 » » » II å 46,700 » ............................. » 140,100

Förtöjningsanordningar och jollar för

5 tulljakter å 1,000 ........................................................ » 5,000

Summa kronor 269,800.

Denna summa, tillika med beloppet av kostnaden för den av de kustbevakningssakkunniga föreslagna snabbgående motorbåten för Stockholms skärgård, eller 26,000 kronor, vilken båt synts generaltullstyrelsen böra snarast möjligt anskaffas, har styrelsen nu begärt få anvisad å tilläggsstat för år 1921 såsom förslagsanslag.

Vid anmälan av frågorna rörande regleringen för år 1921 av utgifterna under tilläggsstatens till riksstaten sjunde huvudtiteln hemställde min företrädare i statsrådsämbetet, under åberopande av vad vid behandlingen av frågorna rörande regleringen för år 1922 av utgifterna under samma huvudtitel vid punkt 19 anförts, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, för anskaffning under år 1921 av viss materiell för Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 höft. (Nr 330.) 36

Tilläggsstaten för år 1921.

Anslag till båtmateriell.

Departements• chefen.

282 Kung/. Maj:ts 'proposition Nr 330.

tullverkets räkning å tilläggsstat för år 1921 beräkna ett förslagsanslag, högst 400,000 kronor. I detta belopp ingingo enligt uppgift kostnaderna för anskaffning av eu motorpatrullbåt för tullbevakningen i Stockholm, en snabbgående motorbåt för Stockholms skärgård, en motorpatrullbåt för tullbevakningen i Göteborg samt nyssberörda fem tulljakter med tillbehör. Berörda kostnader hade beräknats ej behöva överstiga:

1 motorpatrullbåt för Stockholm ........................................ kronor 60,000

1 snabbgående motorbåt för Stockholms skärgård ......... )) 32,000

1 motorpatrullbåt för Göteborg......................................... » 75,000

2 tulljakter av typ I å 55,000 kronor ........................... » 110,000

3 » » » II å 40,000 » » 120,000

Förtöjningsanordningar och jollar för 5 tulljakter

å 600 kronor ................................................................. 3,000

Summa kronor 400,000.

I fråga om anskaffningen av motorpatrullbåten för tullbevakningen i Stockholm hemställde Kungl. Maj:t sedermera i särskild proposition till riksdagen den 4 februari 1921 (nr 63) om anvisande av medel till bestridande av kostnaden därtör å tilläggsstat för år 1921 såsom ett förslagsanslag, högst, å förenämnda belopp 60,000 kronor. Denna hemställan blev emellertid icke av riksdagen bifallen. Beträffande anskaffningen av den snabbgående motorbåten för Stockholms skärgård finner jag mig, med hänsyn till den ställning jag intagit till frågan om kustbevakningens omorganisation, icke för närvarande böra ifrågasätta utverkande av medel för inköp under år 1921 av en sådan båt. Vad vidare angår motorpatrullbåten för tullbevakningen i Göteborg ber jag få erinra därom, att Kungl. Maj:t tidigare i dag föreslagit riksdag* n att till bestridande av kostnaden för anskaffande av en motorpatrullbåt för nämnda tullbevakning å tilläggsstat för år 1921 anvisa ett förslagsanslag, högst, 65,000 kronor. Av det för berörda inköp förut beräknade beloppet, 75,000 kronor, skulle vid bifall härtill 10,000 kronor således icke bliva för ifrågavarande ändamål erforderliga. Vidkommande slutligen de fem tulljakterna jämte tillbehör synes anskaffandet av dessa hava varit avsett att utgöra inledningen till eu successiv övergång till de tilltänkta nya anordningarna vid kustbevakningen. Då jag emellertid ansett kustbevakningens omorganisationsfråga icke böra i dess nuvarande läge företagas till slutligt avgörande, följer härav, att jämväl förslaget om nyssberörda anskaffning icke kan erhålla mitt understöd. Däremot finner jag, i överensstämmelse med vad tidigare anförts, att

283 Kungl. Maj:ts proposition År 330.

för anställande snarast möjligt av prov å en eller annan ort i mindre skala med nya olika farkosttyper, anskaffade av tullverket, medel böra ställas till förfogande redan under innevarande år. Jag hemställer därför, att framställning måtte hos riksdagen göras om beviljande å tillläggsstat för år 1921 av medel för anskaffning av dessa farkoster, förslagsvis intill ett högsta belopp av 100,000 kronor. Den tidigare å samma tilläggsstat beräknade kostnaden för nyanskaffning av viss båtmateriell för kustbevakningens behov — nämligen 233,000 kronor för fem tulljakter med tillbehör och 32,000 kronor för en snabbgående motorbåt — blir därigenom ävensom i anledning av min ställning till frågan om inköp av sistnämnda båt nedbringad med 165,000 kronor.

Därest nyssnämnda hemställan ävensom av mig förut vid behandlingen av skilda delar av tullverkets omorganisationsfrågor gjorda vissa framställningar, som nödvändiggöra utverkande av medel å tilläggsstat för år 1921, vinna beaktande, skulle av riksdagen såsom förslagsanslag, högst, å berörda tilläggsstat äskas:

till nyanskaffning under år 1921 av viss båtmateriell

för kustbevakningens behov ....................................... kronor 100,000

» avlöning åt en personalbyråchef under fyra månader av år 1921 .......................................................... » 3,500

» avlöning åt tre tulldirektörer under tre månader

av år 1921 ............................................................... » 7,695

eller sammanlagt kronor 111,195.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltniugen, skall från och med den 1 januari 1922 äga tillämpning å befattningshavare vid generaltullstyrelsen och tullstaten;

dels besluta, att i 5 § 1 mom. av nämnda avlöningsreglemente jämväl skall upptagas generaldirektörsbefattningen vid tullverket med arvode, för år räknat, av 19,000 kronor;

dels besluta, att uti den till samma reglemente hörande tjänsteförteckning skall under sjunde huvudtiteln införas följande:

översikt av anslagen d tilläggsstat.

Slutlig sammanfattning.

284 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

285 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

dels godkänna följande särskilda bestämmelser att från och med den 1 januari 1922 lända till efterrättelse beträffande tjänstemän vid generaltullstyrelsen och tullstaten, nämligen:

tjänsteman, tillhörande någon av 1—8 lönegraderna enligt avlöningsreglementets 9 §, avdelning B, ävensom gränstullmästare må jämväl i andra fall än vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel på tullverkets bekostnad, dock att vård å sjukhus, sanatorium eller annan dylik vårdanstalt icke må vid sådant sjukdomsfall bestridas av tullverkets medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter oavkortad lön;

tjänsteman, som bestrider tjänst å ort, tillhörande den i avlöningsreglementets 14 § angivna kallortsklass VI, må, därest tjänstgöringen är av beskaffenhet att i särskilt hög grad utsätta honom för inverkan av ortens klimatiska förhållanden, kunna enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser tilldelas kallortstraktamente med 50 öre för varje tjänstgöringsdag; samt

beloppet av anslag, som vid vissa tjänster erfordras till lega för fortskaffningsmateriell, bestämmes av generaltullstyrelsen att utgå av för sådant ändamål särskilt anvisade medel, och skall anslag, som nu är sagt, utgå till den, som förrättar tjänsten, såvida icke tjänsten bestrides på förordnande, i vilket fall ordinarie innehavare därav må kunna vid anslaget bibehållas, mot det att han tillhandahåller vikarien, vad som för anslaget skall hållas;

deZs, med godkännande av det av mig framlagda förslag till ordinarie stat för tullverket för år 1922, bestämma det ordinarie anslaget för tullverket till ett mot statens slutsumma svarande belopp

av ....................................................... kronor 14,737,812

att såsom förslagsanslag direkt utgå av tullmedel;

dels besluta, att såsom förutsättning för ikraftträdande den 1 januari 1922 av den nya avlöningsstaten för tullstaten skall gälla, att Kungl. Maj:t

286 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

dessförinnan meddelar från och med sagda dag tilllämplig föreskrift därom, att följande slag av tulltjänstemän tillkommande extra inkomster skola upphöra att till dem utgå, nämligen:

ersättning enligt taxan den 23 december 1910 för å övertid verkställda tjänstförrättningar,

auktionsprovision vid försäljning enligt tullstadgan av beslagsgods eller annat gods ävensom vid försäljning av sjöfynd,

slagavgift vid försäljning å auktion, lösen för av tullverkets lokalförvaltningar utfärdade depositionsbevis,

ersättning för uppbörd av till stad eller annan kommun utgående avgifter och

ersättning av post- eller järnvägsmedel för vissa i sammanhang med tulltjänsten verkställda göromål för postverkets eller statens järnvägars räkning;

dels förklara, att såsom kompensation för sålunda indragna extra inkomster — de förstnämnda likväl endast i den mån de icke äro att hänföra till resekostnadsersättning eller dagtraktamente enligt resereglementet eller annan fortskaffningskostnad — skall åt ordinarie tjänsteman, som uppföres å 1922 års ordinarie avlöningsstat och vilkens sammanlagda avlöning under år 1921 jämte under samma tid uppburna extra inkomster av ifrågavarande slag, de senare uppgående till minst 100 kronor och beräknade till högst 5,400 kronor, överstiger årsavlöningen för år 1922, utbetalas personligt lönetillägg, motsvarande berörda överskott, dock med iakttagande att det sålunda bestämda lönetillägget, vilket i övrigt bör minskas eller upphöra i den mån avlöningen å ny stat ökas, skall under loppet av nio år avskrivas med en niondel om året;

dels beträffande sådana tjänstemän, som tillhöra den för år 1921 fastställda indragningsstaten vid tullverket och icke med pension avgått från tjänsten, besluta, att vederbörande tjänsteman skall uppföras å ny indragningsstat med rätt att åtnjuta avlöning enligt förstnämnda stat;

dels beträffande ordinarie tjänstemän, som äro

287 Kunyl. Maj.ts proposition Nr 330.

villiga att övergå på den nya staten men vilkas innehavande befattningar icke förekomma i sagda stat, besluta, att vederbörande tjänsteman, om han icke konstitueras till annan tjänst vid tullverket, skall uppföras å övergångsstat 1, med rätt att åtnjuta avlöning enligt nu gällande ordinarie avlöningsstat;

dels beträffande ordinarie tjänstemän, som jämlikt 36 § i ävlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, förklara sig icke vilja övergå på den nya staten och som ej heller kunna därtill lagligen förbindas, ävensom beträffande tjänsteman, tillhörande den för år 1921 fastställda övergångsavlöningsstaten, därest denne icke konstitueras till annan tjänst vid tullverket, besluta, att vederbörande tjänsteman skall uppföras å övergångsstat 2, med rätt att åtnjuta avlöning enligt den för honom nu gällande ordinarie avlöningsstat eller övergångsavlöningsstat;

dels beträffande extra ordinarie tjänstemän, besluta, att å en övergångsstat 3, skall upptagas ett av Kungl. Muj:t bestämt antal gränsuppsyningsmans- och tillsyningsmanstjänster av 1 lönegraden samt kammarskrivartjänster av 6 lönegraden, avsedda för sådana extra ordiuarie gränsridare, vaktmästare och kammarskrivare vid tullstaten, som vid utgången av år 1921 varit anställda i tullverkets tjänst under minst fem år och tillika innehava en effektiv tjänstgöring av minst tre år samt av generaltullstyrelsen prövas lämpliga att vinna fast anställning i tullverket;

dels förklara, att det nya avlöningsreglementets bestämmelser skola gälla jämväl i fråga om innehavare av tjänster å övergångsstat 3, dock med det undantag, att vikariatsersättning enligt 19 § i samma reglemente icke skall tillkomma sådan tjänstinnehavare, då han efter förordnande bestrider ordinarie tjänst i samma tjänstegrad, som den han själv tillhör, ehuru den bestridda tjänsten är av högre lönegrad;

dels förklara, att tjänstemän, som komma att uppföras å övergångsstaterna 1 och 3, skola vara berättigade till ersättning för mistade extra inkomster efter

288 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

samma grunder, som må bliva bestämda för tjänstemän, vilka uppföras å ordinarie avlöningsstat;

dels medgiva, att ordinarie tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning och gränsbevakning, som äro uppförda å övergångsstat 1, må under år 1922 efter Kungl. Maj:ts bestämmande kunna komma i åtnjutande av tillfälligt lönetillägg till belopp, vilket kan anses stå i lämpligt förhållande till den tjänstgöring, som må komma att krävas av vederbörande, eller eljest kan prövas skäligt, dock icke i något fall till högre belopp, för år räknat, än här angives, nämligen vid en fast begynnelseavlöning, oavsett ortstillägg,

dels till bestridande av kostnaderna för övergång till anordning med hela avlöningens utbetalning i efterskott på extra stat för år 1922 bevilja ett förslagsanslag av........... ................................... kronor 428,000;

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må i den avlöningsstat för tullverket, som varder för år 1922 fastställd, vidtaga ej mindre de förändringar av antalet tjänster vid lokaltullförvaltningen, tillhörande 1—13 lönegraderna enligt avlöningsreglementets 9 §, avdelningar B eller C, vilka kunna finnas erforderliga eller

289 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

lämpliga på grund av undersökningar, verkställda av en efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av generaltullstyrelsen tillsatt särskild tjänstgöringskommission, än även de förändringar i fråga om antalet tullförvaltartjänster i de olika lönegraderna, till vilka omständigheterna kunna giva anledning;

dels till förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning på extra stat för år 1922

anvisa ett förslagsanslag av ............... kronor 108,000;

dels för nyanskaffning under år 1921 av viss båtmateriell för kustbevakningens behov å tilläggsstat för år 1921 upptaga ett förslagsanslag, högst ........................................... kronor 100,000;

dels medgiva, att de i tullverkets stater för år 1922 nyuppförda ordinarie befattningar såsom personalbyråchef och tulldirektör må tillsättas respektive fyra och tre månader före ikraftträdandet av nämnda stater;

dels ock för avlöningar vid sist omförmälda befattningar under angivna tider av år 1921, med inbesparing av vederbörlig del av det i samma års avlöningsstat för tullverket förekommande anslagsbelopp till arvoden åt tulldirektörer, å tilläggsstat för år 1921 anvisa ett förslagsanslag, högst............ kronor 11,195.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Martin Philipson.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 käft. (Nr 330.)

.) " •* ' *iV

v,a, .A.

tv ■*ht• • f•«s• i

i!;»Ui-.‘'Si-r,.; Vi-1. <'■■■• ,J. . •!•' V, u-.iV. , j

*V‘9aitnfltO; r.tJ'>N i rwi- ny’-

• ii.': *!fr ’»’>•!, i i;ji. n1 t fa v ■

. V>:'ti -■ i i 1! . ,!Wf :i. ) .. 1 "6 . : l» j !

, v ;•!(■! i: •: i ’ < -! it ny

t* ’ .<;• i/’ . . V / 'u .J . i; i-r(.'} 'in '• «V

! •. <:i -uVt i "■ ..v:H -(ur,? •'.> .rTotUs’;n!

i* I ■ • ' •; : < -V ?’:!■ ■ •'. ,

, ;i li,

) '.'..n .•'<!<(H’ . »/v - f** in! . i .'I

,1"'. v-, >

• liv: ■ - ■'»•< ■ j.! 7: vN.

: •

• i ‘in■ ,

.! it;

‘ I • . ■ K.>

. >rif

Ui -

. .U*

•ii./ v-'

’ - In;T'*.

•T-ri

> , < •' -T" '.i

- ? jfc t s - i - ;

•. > -i •' i ■ '* v

.'iC v • V:. V ■ \y

v . tv ••£*«£.-A-i \ ' »'i v>«\ PiU»'\

Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

291 Bil. A.

Specifikation

av

utgiftsstater för tullverket,

att tillämpas under år 1922.

292 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Löne-

grad

Transport

B. Lokaltnllförvaltningen.

a. Manliga befattningshavare

3 tulldirektörer................................

3 tullöverinspektörer ...............i;

3 övertullförvaltare...........................

3 tullbevakningschefer ..... ...............

3 tulldirektörsassistenter .................

4 tullförvaltare av klass l ...............

3 tullinspektörer .......................

3 tullkommissarier ........................

3 tullbevakningsinspektörer ............

21 tullförvaltare av klass 2 ............

14 tullöverkontrollörer.......................

15 förste tullkontrollörer ...................

14 tullförvaltare av klass 3................

16 tullkassörer ...............................

131 tullkontrollörer............................

11 tullförvaltare av klass 4 ..............

405 kammarskrivare ..........................

19 tullmästare.............. ...................

40 tullkontorister .............................

127 tullöveruppsyningsmän .................

521 tulluppsyningsman .......................

832 tillsyningsman ............................

b. Kvinnliga befattningshavare-

5 kontorsskrivare.............................

5 kanslibiträden

10 kontorsbiträden.............................

10 skrivbiträden................................

0. Kustbevakningen.

2 kustbevakningschefer ..........

Avlöning

Krouor

Summa

Kronor

Kronor

Transport;

a:»;

Kronor

8,676,161

— ! 9,169,8661

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

298 Förslagsanslag.

294 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

296 Kung!. Maj.is proposition Nr 330.

Förteckning & arvoden på tullverkets omkostnadsstat för år 1922.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 330.

297 Bil. B.

Utdrag ur förslag

till

Avlöningsreglemente

för

befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen.

1 avd. Ordinarie tjänstemän.

3 kap. Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom konstitutorial.

9 §•

,L (in ep lan.

Avdelning A. För manliga tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning.

Avdelning B. För andra manliga tjänstemän.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 280 käft. (Nr 330.) 38

298 Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

Kungl. Maj ds ‘proposition Nr 330.

300 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

HiM' •* ) ■ } L' • , Vi ,. * •

Avdelning C. För kvinnliga tjänstemän.

301 Kungl. Maj:ts proposition Nr 330.

302 Kung!. Maj:ts proposition Nr 330.

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning .........................................................................................................',;i..... i

Förslag till omorganisation och lönereglering.................................................... 5

Sammanfattande översikt....................................................................................... 5

Trafikföreskrifter.................................................................................................. SO

Temporär tullfrihet; tullindring, s. 30. Fullständig tullfrihet, s. 31. Restitutioner, s. 32. Bevakning av restitutionsgods, s. 35. Upplysningar om varas rubricering; tullaboratorier, s. 36. Lossning och lastning utom tullplats, s. 37. Lossningskontroll, s. 38. Lossning m. m. vid smärre tullplatser, sid. 38. Omedelbar transitförsändning, s. 39. Avstängda bevakningsområden, s. 40. Årspass m. m., s. 41. Tullbehandling av paketpost, s. 42. Tullräkningar, s. 46. Depositionsbevis, s. 47.

Pantvärde å nederlagsgods, s. 48. Handräckning vid tull behandling, s. 49. Provvägning, s. 55.

Administrativa anordningar.................................................................................... 56

Distriktchefer, s. 56. Generaltullstyrelsen, s. 58. Lokalförvaltningen, s. 67. Kustbevakningen, s. 97. Gränsbevakningen, s. 124. Personalen, s. 142. Avlöningsförh&llanden ...................................................................................... 161

Grunder för avlöningsrevisionen, s. 181. Indragning av sportler, s. 182. Kompensation för sportler, s. 186. Lönenämnd, s. 188. Avlöningsreglemente, s. 190. Tjänsteförteckning till avlöningsreglementet, s. 205.

Tullverkets stater för år 1922 ................................................................................ 218

Avlöningsstaten ................................................................................................... 218

Avlöningsbeloppens beräkning, s. 218. Tjänstantalens beräkning, s. 218. Generaltullstyrelsens stat, s. 220. Lokalförvaltningens stat, s. 221. Kustbevakningens stat, s. 238. Gränsbevakningens stat, s. 239. Särskilda anslag, s. 239. Jämförande översikt, s. 245.

Indragnings- och övergångsstaterna........................................................................

Olika slag av stater, s. 247. Kompensation för sportler, s. 259.

Pensionsstaten för avskedade tjänstinnehavare........................................................

Pensionsstaten för avlidna tjänstinnehavares efterlämnade änkor och barn..................

Anslag till pensioner, s. 260. Gottgörelse för mistade avlöningsandelar, s. 260.

Omkostnadsstaten .......................................................................

Generaltullstyrelsens förslag, s. 261. Jämförande översikt, s. 269.

Extra staten................................................................................

Extra avlöningsstat, s. 271. Särskilt anslag, s. 274.

Sammanfattning av staterna för år 1922 ......................................

Förändrad uppställning av staterna...............................................

Kungl. Maj:ts proposition Nr 330. 303

Sid.

Till&ggsstaten för år 1921 .................................................................................... 9gl

Anslag till bAtmateriell ...................................................................... 281

Översikt av anslagen å tilläggsstat........................................................................ 283

Slutlig sammanfattning .......................... ^

BUaS°r ............................................................................................................................ 291

A. Specifikation av utgiftsstater för tullverket, att tillämpas under år 1922 ............... 291

B. Utdrag ur förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdeparte-

ment och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.................. 297