angående lönereglering för arméns och marinens personal in. in.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

1 Nr 350.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lönereglering för arméns och marinens personal in. in.; given Stockholms slott den 8 april 1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen under avd. II, III, IV, VI och VII i protokollet hemställt. *

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. G. Hammarskjöld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 8 april 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld anhöll att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om lönereglering för arméns och marinens personal ävensom vissa därmed sammanhängande frågor samt yttrade därvid följande.

Det nuvarande avlöningssystemet för arméns och marinens personal blev till sina huvuddrag utformat vid 1901 och 1902 års riksdagar. För att bereda kompensation för den fördyring av de allmänna levnads- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 käft. (Nr 350.) 543 si 1

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

kostnaderna, som inträtt under tiden från början av 1900-talet till världskrigets utbrott, avlätos till 1917 års riksdag särskilda propositioner (nr 154 och 158) med förslag till provisorisk lönereglering för vissa grupper av nämnda personal. Dessa förslag, vilka grundade sig på av arméoch marinförvaltningarna gjorda framställningar i ämnet, avsågo i huvudsak officerare och underofficerare samt civilmilitär personal på aktiv stat ävensom vissa arvodestagare, men däremot i allmänhet icke det fast anställda manskapet, liksom ej heller reservstaternas eller reservernas personal. Omförmälda propositioner föranledde icke någon annan riksdagens åtgärd än att riksdagen till avsättning för beredande av tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén och marinen under år 1918 på samma års stat anvisade ett särskilt förslagsanslag.

Efter det frågan erhållit denna utgång i riksdagen, bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1,917 chefen för lantförsvarsdepartementet att, i samråd med chefen för sjöförsvarsdepartementet, tillkalla högst fem sakkunniga personer (de s. k. 1917 års militära avlöningssakkunniga) för att inom lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande tillfällig löneförbättring från och med år 1918 åt viss personal vid armén och marinen. Av de sakkunniga, som för sådant ändamål utsågos, avgavs den 5 mars 1918 betänkande och förslag i ämnet; och framlades på grundvalen härav särskilda propositioner (nr 361 och 362) till nämnda års riksdag, vilka åsyftade att bereda personalen tillfällig löneförbättring för åren 1918 och 1919. Nämnda propositioner blevo med vissa mindre jämkningar av riksdagen godkända.

Vid fullgörande av sitt förenämnda uppdrag hade de sakkunniga beträffande de personalgrupper, som borde komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, ansett sig böra i allt väsentligt följa de grunder, på vilka armé- och marinförvaltningarnas förutnämnda framställningar vilade och vilka även vunnit tillämpning i de till 1917 års riksdag avlåtna propositionerna. De sakkunniga hade vidare sökt klarlägga, efter vilka linjer en definitiv lönereglering för arméns och marinens personal enligt de sakkunnigas mening borde gå, för att sedermera inom ramen av den sålunda skisserade definitiva löneregleringen angiva de belopp, varmed under för handen varande förhållanden eu tillfällig löneförbättring syntes lämpligen böra utgå till olika grupper av personal. Det utkast till en definitiv lönereglering för ifrågavarande personal, som av de sakkunniga framlades, ävensom det därpå grandade förslaget om en tillfällig löneförbättring hade därjämte — liksom de förslag till provisorisk lönereglering, som av Kungl. Maj:t framlagts till 1917 års riksdag

Kungl. Maj:k Proposition Nr 350.

— till syfte att bringa personalens löneförmåner upp till den nivå, som kunde anses betingad av läget före krigsutbrottet. De extra ordinära förhållanden, som kriget i förevarande avseende skapat, borde enligt de sakkunnigas mening mötas genom särskilda åtgärder, i främsta rummet genom anlitande av sådana avlöningsformer som krigstidstillägg och krigstidshjälp.

Jämlikt den 14 juni 1918 av Kungl. Maj:t givet bemyndigande tillkallades härefter sakkunniga (de s. k. 1918 års militära avlöningssakkunniga) för att inom lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande definitiv lönereglering för arméns och marinens personal. I de sakkunnigas uppdrag ingick därjämte att avgiva förslag rörande den tillfälliga löneförbättring för vissa personalgrupper, som — utöver vad genom beslut vid 1918 års riksdag medgivits för åren 1918 och 1919 — till äventyrs kunde befinnas erforderlig, ävensom beträffande tillfällig pensionsförbättring för viss personal vid armén och marinen.

De sakkunniga avgå vo den 24 januari 1919 särskilda förslag till tillfällig löneförbättring under år 1920 för viss personal vid armén och marinen. Dessa förslag, vilka innefattade allenast mindre jämkningar i de fastställda grunderna för sådan löneförbättring under åren 1918 och 1919, lades i allt väsentligt till grund för propositioner i ämnet (nr 203 och 219) till 1919 års riksdag; och blevo dessa propositioner av riksdagen i huvudsak bifallna.

Sedermera hava de sakkunniga med .särskilda skrivelser den 1 mars 1920 överlämnat förslag till tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén och marinen. De sakkunniga hava därvid till en början redogjort för skälen, varför det icke varit möjligt att då framlägga det förslag till definitiv lönereglering för arméns och marinens personal, som inginge i de sakkunnigas uppdrag, samt i sådant hänseende anfört, dels att hänsyn måste tagas till det föreliggande spörsmålet om en allmän organisation av vårt försvarsväsende — ett spörsmål, som för närvarande är under utredning av den i november 1919 tillsatta försvarsrevisionen — dels att en definitiv lönereglering icke syntes kunna avse allenast officerare och underofficerare med vederlikar på aktiv stat, utan borde utsträckas att gälla även övrig personal, och dels slutligen att det borde tillses, i vilken omfattning de nya principer, som fått uttryck i den från ingången av juli 1920 gällande löneregleringen för kommunikationsverken (postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk), kunde vinna tillämpning även beträffande personalen vid försvarsväsendet.

4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Beträffande den tillfälliga löneförbättring under år 1921, varom de sakkunniga gjort framställning, hade de sakkunniga, med hänsyn i främsta rummet till de svårigheter, som vidlådde personalens rekrytering, och då avlöningen till de å dyrorter förlagda beställningshavarna syntes tämligen knappt tillmätta, föreslagit införandet av ortstillägg efter i huvudsak samma grunder, som vunnit tillämpning vid den nya löneregleringen för kommunikationsverkens personal. Härigenom skulle tilllika en rättvisare avvägning åstadkommas av avlöningarna för olika personalgrupper. Enligt de sakkunnigas förslag skulle sålunda till ifrågavarande personal under år 1921 utgå tillfällig löneförbättring dels i huvudsak motsvarande vad som gällde för år 1920 — denna förmån hade av de sakkunniga i samband därmed benämnts allmänt avlöningstillägg — dels ock i form av ortstillägg.

Vid ärendets föredragning den 9 april 1920 (proposition nr 413) uttalade chefen för lantförsvarsdepartementet bland annat, att medel till ett så betydande belopp, som vid bifall till de sakkunnigas förslag till ytterligare avlönings förhöj ning i form av ortstillägg erfordrades, icke kunde beredas å 1921 års stat samt att departementschefen med hänsyn därtill icke funne sig kunna tillstyrka, att någon framställning om beviljande av ortstillägg gjordes till riksdagen. Vidare anförde departementschefen följande:

»Emellertid torde det icke kunna bestridas, att den militära personalen, särskilt vissa grupper av densamma, kan vara i behov av en förbättring av de för närvarande utgående avlöningsförmånerna. Befattningshavare, vilka äro. familjeförsörjare, hava helt visst under nu rådande förhållanden att kämpa med betydande svårigheter i ekonomiskt avseende. Då det alltså synes vara motiverat, att för den militära personalen en lönereglering av mera definitiv natur snarast möjligt kommer till stånd, bör utredningen rörande denna fråga så bedrivas, att förslag i ämnet hinner föreläggas 1921 års riksdag. Vid utarbetandet av detta förslag bör givetvis beaktas, att en omorganisation av försvarsväsendet är förestående, och övervägas, i vad mån hänsyn bör tagas till den minskning i tjänstgöringsskyldigheten, som kan komma att inträda redan genom den provisoriska avkortningen av de värnpliktigas övningstid.

Enligt vad jag inhämtat, är det avsett, att för nästa års riksdag skall kunna framläggas förslag rörande definitiv lönereglering jämväl för stora grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen. Kommer så att ske, skulle dessa båda löneregleringsfrågor kunna vinna sin lösning i ett sammanhang, därvid det torde bliva tillfälle att efter förutgången

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 350. 5

noggrann utredning taga under övervägande, huruvida det låter sig göra att komma till några tillfredsställande jämförelser mellan olika grupper av civila och militära befattningshavare.»

På grund av vad sålunda och i övrigt av departementschefen anförts hemställde Kungl. Maj:t i förenämnda proposition om beviljande av tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén i huvudsaklig överensstämmelse med av 1918 och 1919 års riksdagar godkända grunder.

Motsvarande framställning för marinens del avläts i proposition (nr 414) till 1920 års riksdag.

Sedan i motioner inom riksdagen yrkats, att utöver den tillfälliga löneförbättring, som föreslagits i Kungl. Maj:ts berörda propositioner (nr 413 och 414), måtte utgå ortstillägg enligt de sakkunnigas berörda förslag, anförde riksdagen i skrivelse (nr 465) den 21 juni 1920, att riksdagen beträffande frågan om lönebeloppens utmätande till den militära personalen över huvud taget delade den av chefen för lantförsvarsdepartementet uttalade uppfattningen, att en lönereglering av mera definitiv art för ifrågavarande personal snarast borde åvägabringas. Riksdagen ansåge även önskvärt, att förslag i sådant syfte förelädes 1921 års riksdag och prövades i samband med till nämnda riksdag bebådad framställning rörande enahanda lönereglering för vissa grupper civila befattningshavare. Med avseende å den i omförmälda propositioner föreslagna tillfälliga löneförbättringen under år 1921 underskattade riksdagen icke betydelsen av de utav departementschefen anförda statsfinansiella skälen för avstyrkande av de sakkunnigas förslag rörande tillerkännande av ortstillägg åt ifrågavarande personal, men hade riksdagen dock ansett sig böra i viss utsträckning tillmötesgå de motionsvis framställda yrkandena om upptagande jämväl av denna avlöningsform i den tillfälliga löneförbättringen för sagda år. Riksdagen hade emellertid ansett försiktigheten bjuda, att de av de sakkunniga föreslagna ortstilläggen upptoges med till hälften reducerade belopp. Härigenom komme också betydelsen av de av departementschefen åberopade statsfinansiella skälen att minskas.

Förut är nämnt, att den tillfälliga löneförbättring, som medgivits för åren 1918—1921, i huvudsak avsett officerare och underofficerare samt civilmilitär personal på aktiv stat, men däremot i allmänhet icke det fast anställda manskapet, liksom ej heller reservstaternas eller reser vernas personal.

Vad det fast anställda manskapet beträffar, hava emellertid de sak-

6 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

kunniga i särskilda utlåtanden den 24 februari 1919 avgivit förslag till tillfällig löneförbättring för denna personal vid såväl armén som marinen. Dessa förslag lades emellertid icke i sin helhet till grund för de propositioner (nr 320 och 340), som i ärendet avlätos till 1919 års riksdag, utan begränsades dessa till framställning därom att, med bibehållande i övrigt av gällande avlöningsbestämmelser, viss höjning i dagavlöningen måtte för tiden den 1 november 1919—den 31 december 1920 beredas beställningshavare inom de olika manskapsgraderna. Kung!. Maj:ts förslag blev av riksdagen bifallet; och har sedermera 1920 års riksdag, efter förslag av Kungl. Maj:t, medgivit enahanda förhöjning i dagavlöningen jämväl för år 1921.

Vidare hava de sakkunniga i särskilda skrivelser den 30 maj 1919 framlagt förslag till löne- (och pensions-)förbättring för personalen å reservstaterna för armén och marinen. Vid anmälan av nämnda förslag, såvitt anginge reservstaterna för armén, anförde chefen för ^^försvarsdepartementet den 7 januari 1920 (statsverkspropositionen till 1920 års riksdag, fjärde huvudtiteln, del I, sid. 106) att, då i samband med antagandet av 1914 års härordning beslut fattades om upprättande av reservstater vid armén, reservstaternas omfattning satts i visst förhållande till behovet av personal å aktiv stat och reservstatspersonalens tjänstgöringsskyldighet bestämts med hänsyn tagen till bland annat den genom den nva härordningen fastställda övningstiden för de värnpliktiga. Under förutsättning att vid den allmänna revisionen av vårt försvarsväsende övningstiden för huvuddelen av de värnpliktiga komme att inskränkas, syntes behovet av å aktiv stat uppfört befäl komma att minskas, under det att behovet av reservstatsbefäl kunde komma att ökas. Därvid kunde det jämväl visa sig, att en ökad tjänstgöringsskyldighet borde för reservstatsbefalet fastställas. Vid sådant förhållande syntes det departementschefen av vikt, att man icke genom att fastställa viss löne- och pensionsförbättring för det nuvarande reservstatsbefälet föregrepe vad som framdeles kunde komma att i förevarande hänseende stadgas.

Med anledning av vad sålunda anförts hade departementschefen ansett de sakkunnigas förevarande framställning icke för det dåvarande böra föranleda annan åtgärd, än att densamma överlämnats till den av Kungl. Maj:t tillsatta försvarsre vision en.

Enahanda åtgärd har den 24 november 1919 vidtagits med avseende å de sakkunnigas förslag till löneförbättring för personalen å reservstaten för marinen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 850.

<

De sakkunniga hava därjämte i särskilda utlåtanden den 29 november 1918 föreslagit en tillfällig förhöjning i den till reservpersonal vid armén och marinen i vissa fall utgående ekiperings-(beklädnads-)hjälpen. Med anledning härav hava, på förslag av Kungl. Magt, särskilda medel av riksdagen beviljats på tilläggsstat för åren 1919 och 1920 till beredande av sådan förhöjning i ekiperingshjälpen för marinens reservpersonal. Motsvarande förhöjning i ekiperingshjälpen har däremot icke kommit arméns reservpersonal till del.

Slutligen torde böra erinras, att Kungl. Maj:t i anledning av särskilda utav de sakkunniga den 14 februari 1919 avgivna betänkanden och förslag rörande pensions förbättring för viss personal vid armén och marinen till samma års riksdag avlåtit propositioner i ämnet, vilka av riksdagen bifallits. Härigenom har pensionsförbättring — utöver den enligt de allmänna pensioneringsgrunderna bestämda pensioneu — i enlighet med fastställda grunder beretts viss personal vid armén och marinen, som avgått eller avgår från tjänsten efter ingången av år 1918; och hava erforderliga medel härför anvisats på tilläggsstat för år 1919 samt å extra stat för vart och ett av åren 1920 och 1921.

Med skrivelser den 10 januari och den 10 februari 1921 hava nu de sakkunuiga överlämnat betänkande och förslag rörande löneregleringför arméns och marinens personal. °) Betänkandet har uppdelats i två delar, av vilka den förra delen, del I, som överlämnats med skrivelsen den 10 januari 1921, innehåller dels allmänna grunder för löneregleringför arméns och marinens personal och dels förslag till lönereglering för det fast anställda manskapet, samt den senare delen, del II, vilken överlämnats med skrivelsen den 10 februari 1921, innefattar förslag till lönereglering för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. I betänkandet omnämnes, hurusom till de sakkunniga under år 1920 avgivits yttranden i löneregleringsfrågan från de militära myndigheterna ävensom att de sakkunniga under sitt arbete

*) Vid överlämnandet av nämnda betänkande utgjordes de sakkunniga av f. d. statssekreteraren A. Unger, ordförande, kammarrättsrådet G. Afzelius, kommendörkaptenen av 1. graden O. Lybeck, ledamoten av riksdagens första kammare A. Nilsson, fanjunkaren E. Nyqnist, förste marinintendenten R. Näsman, krigsrådet C. E. Sterky, flaggstyrmannen K. Tallberg, majoren O. G. Thörnell samt ledamoten av riksdagens första kammare, överdirektören L. Widell.

8 Kungi. Maj:ts Proposition Nr ti50.

beretts tillfälle till överläggning med av departementschefen utsedda representanter för skilda personalkategorier vid armén och marinen.

Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av arméoch marinförvaltningarna ävensom av chefen för generalstaben, arméfördelningscheferna, kommendanten i Boden, militärbefälhavaren på Gottland, inspektörerna för infanteriet och kavalleriet, generalfälttygmästare!! och inspektören för artilleriet, chefen för fortifikationen, inspektören för trängen, generalintendenten, generalfältläkaren, inspektören för militärläroverken m. in., chefen för marinstaben, stationsbefälhavarna vid flottans stationer i Karlskrona och Stockholm, chefen för kustartilleriet samt, såvitt angår pensionsförhållandena, direktionerna över arméns och flottans pensionskassor. Dessutom hava framställningar i ärendet gjorts av vissa sammanslutningar och enskilda personer.

Jag kommer att i det följande behandla den föreliggande frågan under följande sju huvudavdelningar:

I. Allmänna grunder för lönereglenngen.

II. Lönereglering för det fast anställda manskapet.

III. Lönereglering för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat in. fl.

IV. Anslagsberäkning.

V. Kostnaderna för löneregleringen.

VI. Pensions för hållanden.

VII. Reservstats- och reservpersonal m. fl.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

9 I. Allmänna grunder för löneregleringen.

Rörande de allmänna grunderna för ifrågavarande lönereglering hava de sakkunniga anfört följande (sid. 8—28 i betänkandet, del I).

I den proposition (nr 413), vari till 1920 års riksdag framlagts förslag till tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén hade, såsom i det föregående omförmälts, chefen för lantförsvarsdepartementet — med instämmande av chefen för sjöförsvarsdepartementet — uttalat, att en lönereglering av mera definitiv natur för den militära personalen snarast möjligt borde komma till stånd samt att utredningen rörande denna fråga borde så bedrivas, att förslag i ämnet hunne föreläggas 1921 års riksdag. Åven 1920 års riksdag hade framhållit önskvärdheten därav, att förslag i sådant syfte förelädes innevarande års riksdag.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit hade de sakkunniga låtit sig angeläget vara att så skyndsamt som möjligt utarbeta förslag till lönereglering för arméns och marinens personal i syfte att frågan härom skulle kunna underställas 1921 års riksdag. Att en sådan lönereglering inom den närmaste framtiden komme till stånd hade de sakkunniga funnit vara påkallat såväl med hänsyn till angelägenheten därav, att försvarets effektivitet skulle kunna både i kvantitativt och kvalitativt hänseende upprätthållas, som ock ur synpunkten av ifrågavarande tjänstemannagruppers berättigade intresse att inom den närmaste tiden få sina avlöningsförhållanden på ett tillfredsställande sätt ordnade.

Frågan om en allmän omorganisation av vårt försvarsväsende befunne sig för närvarande under utredning. På grund härav hade de sakkunniga ansett sig böra taga under omprövning, huruvida och i vilken omfattning den ifrågasatta löneregleringen kunde givas definitiv karaktär. Vid övervägandet av nämnda spörsmål hade de sakkunniga funnit, att de förhållanden, som härvid borde komma i betraktande, vore väsentligt olika beträffande å ena sidan officerare och underofficerare med vederlikar samt å andra sidan manskapet.

Vad förstnämnda beställningshavare anginge måste uppmärksammas, att — med hänsyn särskilt till den ändrade övningstid för de värnpliktiga, som vid en ändrad försvarsorganisation kunde komma att fast- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 käft. (Nr 350.) 543 21 2

De sakkunniga.

Behovet av en lönereglering och dess karaktär.

10 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

ställas — tjänstgöringsskyldigheten för denna personal kunde bliva bestämd på olika sätt för olika slag av beställningshavare, varvid naturligen även avlöningen måste tillmätas allt efter tjänstgöringens omfattning. Därjämte vore att märka, att ifrågavarande personal icke anställdes på viss begränsad tid, utan att den i regel kvarstode i tjänst, intill dess den för erhållande av pension bestämda levnadsåldern uppnåtts. På grund härav hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att löneregleringen för ifrågavarande personal antoges allenast år för år, med skyldighet för den, som tillträdde avlöning enligt den nya löneregleringen, att avstå sina å stat nu uppförda löneförmåner.

För detta sitt förslag hade de sakkunniga funnit en förebild i sättet för genomförandet av den lönereglering för domänverkets personal, som för år 1921 trätt i tillämpning. Sedan Kungl. Maj:t i proposition (nr 271) till 1920 års riksdag framlagt förslag angående definitiv lönereglering för nämnda personal — därvid domänverkets organisationsfråga lämnats å sido — hade riksdagen (i skrivelse nr 322) uttalat, att det varit önskvärt, om vid den i ärendet verkställda utredningen angående löneregleringen för denna personal även upptagits själva organisationsfrågan. Då så ej skett, hade riksdagen hemställt om en förnyad utredning i ärendet. Riksdagen hade emellertid ansett, att domänverkets personal med rätta kunde göra anspråk på förbättrade löner redan från ingången av år 1921; och då enligt riksdagens mening lönefrågan kunde utan olägenhet under något år provisoriskt ordnas, hade Kungl. Maj:ts förslag till lönereglering för domänverkets personal provisoriskt godkänts för samma år.

Beträffande därefter den ifrågasatta löneregleringen, såvitt manskapet anginge, hade de sakkunniga funnit sig kunna förorda, att densamma nu genomfördes på ett definitivt sätt. Man syntes nämligen kunna utgå från, att även vid en förändrad försvarsorganisation det fast anställda manskap, som därvid komme att bibehållas, bleve ständigt tjänstgörande och följaktligen måste beredas en därefter lämpad avlöning. De former, under vilka manskapet vid armén och marinen vunne anställning eller rekapitulerade — i regel genom kontrakt på 1—4 år — vore även ägnade att möjliggöra, att en blivande ändrad organisation, vid vilken eventuellt indragning av nu befintliga beställningar kunde i viss omfattning komma att äga rum, utan väsentlig tidsutdräkt bringades i tillämpning utan hinder därav, att en definitiv lönereglering för manskapet redan nu bleve genomförd. De sakkunniga ansåge sig härvid böra särskilt framhålla, att den kontraktsenliga tjänstetiden, åtminstone vid armén, i regel icke torde överstiga ett år för det äldre, högst avlönade manskapet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

11 De sakkunniga hade vid sitt ifrågavarande arbete vidare haft att överväga, huruvida förevarande lönereglering borde avse all ifrågavarande personal eller om tilläventyrs vissa personalgrupper borde från löneregleringen undantagas. I sådant avseende hade givetvis ingen tvekan rått därom, att den ifrågasatta löneregleringen borde omfatta såväl officerare och underofficerare samt civilmilitär personal på aktiv stat som ock det fast anställda manskapet vid armén och marinen. Aven vissa till försvarsväsendet hörande civila befattningshavare, för vilka under den senare tiden definitiv lönereglering icke genomförts eller blivit föreslagen, liksom ett flertal arvodestagare syntes böra omfattas av den nu ifrågasatta löneregleringen. Däremot hade från löneregleringen ansetts böra uteslutas dels personalen å arméns och marinens reservstater, dels ock arméns och marinens reservpersonal.

Av skäl, som i det föregående angivits, hade de sakkunnigas förslag om tillfällig löneförbättring för personalen å arméns och marinens reservstater icke ansetts för närvarande böra upptagas till slutlig prövning, utan i stället överlämnats till den av Kungl. Maj:t tillsatta försvarsrevisionen. Då frågan nu gällde en mera definitiv lönereglering, syntes nämnda skäl än starkare tala för, att en sådan lönereglering för nämnda personal ej borde genomföras, innan resultatet av försvarsrevisionens arbete beträffande organisationen av vårt försvar förelåge. Det vore härjämte att märka, att tjänstgöringen för ifrågavarande personal vore av rätt begränsad omfattning och avsedd att fullgöras vid sidan av annan verksamhet, varför en förbättring av avlöningsförhållandena för denna personal icke kunde anses vara i lika hög grad av behovet påkallad som för personalen å aktiv stat.

I än högre grad gällde sistnämnda förhållande med avseende å arméns och marinens reservpersonal. Åven beträffande denna personal kunde därjämte spörsmålet rörande det lämpligaste sättet för genomförandet av en lönereglering bliva beroende på försvarsrevisionens arbeten, då grunderna för det framtida ordnandet av försvaret och särskilt omfattningen av den tjänstgöringsskyldighet, som därvid bleve fastställd för reservpersonalen, givetvis kunde bliva av betydelse förlösningen av nämnda spörsmål. Vad nu anförts utgjorde naturligen icke något hinder mot, att den för åren 1919 och 1920 beviljade tillfälliga förhöjningen i ekiperiugs-(beklädnads-)hjälpen för reservpersonalen vid marinen fortfarande utginge; och funne de sakkunniga billigt och rättvist, att liknande förmån tillerkändes även reservpersonalen vid armén.

Löneregleringens omfattning.

12 Av chefen för la ^försvarsdepartementet framhållna synpunkter.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 850.

Då föreskrifterna om såväl reservstats- som reservpersonalens avlöning för närvarande vore i viss mån knutna till gällande bestämmelser för personalen på aktiv stat, syntes genomförandet av en på nya grunder fotad lönereglering för sistnämnda personal nödvändiggöra utfärdandet av särskilda provisoriska föreskrifter för reservstats- och reservpersonalens bibehållande vid nuvarande avlöningsförmåner.

De sakkunniga hade ingalunda förbisett, att det försteg i avlöningshänseende, som andra personalgrupper genom den för åren 1918—1921 beviljade tillfälliga löneförbättringen erhållit i förhållande till reservstatsoch reservpersonal, skulle genom sistnämnda personals uteslutande från löneregleringen bliva ytterligare förstorat. Det syntes med hänsyn härtill böra förutsättas, att reservstats- och reservpersonalens avlöningsförhållanden komme att regleras, så snart detta med hänsyn till försvarsrevisionens fortgående arbete lämpligen kunde äga rum.

Sedan de sakkunniga på nu nämnt sätt avgränsat den personal, som enligt de sakkunnigas mening borde bliva delaktig av en lönereglering, hade de sakkunniga ansett sig böra något beröra de synpunkter, som chefen för lantförsvarsdeparternentet i sitt förutnämnda, i propositionen nr 413 till 1920 års riksdag gjorda uttalande angivit beträffande den föreliggande frågan. Departementschefen hade, såsom förut nämnts, anfört, att vid utarbetandet av förslag i ämnet borde beaktas, hurusom en omorganisation av försvarsväsendet vore förestående, och övervägas, i vad mån hänsyn borde tagas till den minskning i tjänstgöringsskyldigheten, som kunde komma att inträda redan genom den provisoriska avkortningen av de värnpliktigas övningstid.

Förstnämnda synpunkt hade, på sätt av det förut sagda framginge, redan blivit uppmärksammad vid bedömandet av frågan, vilka personalgrupper borde vid löneregleringen ifrågakomma. I övrigt hade de sakkunniga, då det befunnits nödvändigt att redan nu, innan riktlinjerna för den blivande försvarsorganisationen kunnat utstakas, till behandlingupptaga spörsmålet om en lönereglering för arméns och marinens personal, vid utarbetandet av förslag i ämnet sökt i möjligaste mån ansluta detta förslag till den nuvarande organisationen och i varje fall låtit sig angeläget vara att tillse, att detsamma icke komme att föregripa arbetet beträffande organisationsfrågans lösning.

Vidare hade, jämlikt departementschefens förutnämnda uttalande, tagits under övervägande, i vad mån löneregleringsfrågans lösningkunde påverkas av minskningen i tjänstgöringen genom den provisoriska avkortningen av de värnpliktigas övningstid. Denna avkortning,

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

som för vissa årsklasser värnpliktiga beslutats vid 1919 och 1920 års riksdagar, borde visserligen i och för sig varit ägnad att medföra en nedsättning av tjänstgöringen för den aktiva personalen och torde även i åtskilliga fall hava medfört en lindring i arbetet för denna personal. Men å andra sidan hade genom det under de senare åren uppkomna betydande antalet vakanser vållats eu väsentlig ökning för den kvarvarande aktiva personalen särskilt beträffande utbildningsarbetet — en ökning, som i många fall till fullo uppvägt den minskning i tjänstgöring, som av den förkortade övningstiden eljest kunnat förorsakas. Frånsett nn nämnda omständighet syntes det de sakkunniga knappast riktigt att, innan de värnpliktigas övningstid och be fälsper sonal ens tjänstgöringsförhållanden blivit på ett definitivt sätt ordnade, för den aktiva personalen reglera avlöningen under annan förutsättning än att dess arbetskraft fullt toges i anspråk. Om vid det framtida bestämmandet av de värnpliktigas övningstid och med hänsyn till andra på ordnandet av försvarsväsendet inverkande faktorer befunnes, att hela den nu på aktiv stat uppförda personalens arbetskraft icke kunde utnyttjas året om, syntes genomförandet av här förevarande lönereglering icke utgöra hinder för, att antalet av denna personal ävensom personalens tjänstgöringsskyldighet i samband med eu blivande ändrad försvarsorganisation reglerades efter det föreliggande behovet.

De sakkunniga överginge härefter till en utveckling av de grunder, på vilka ifrågavarande lönereglering enligt de sakkunnigas mening borde byggas.

Då 1917 års sakkunniga i förenämnda betänkande den 5 mars 1918 framlagt ett utkast till en definitiv lönereglering för viss personal vid armén och marinen i syfte att såmedelst skapa erforderlig grundval för sitt förslag till tillfällig löneförbättring för försvarsväsendets personal, hade bemälda sakkunniga närmast tagit till förebild det då gällande lönesystemet för kommunikationsverken. Detta lönesystem hade emellertid genom beslut vid 1919 års riksdag blivit i väsentliga hänseenden förändrat, i det att en ny definitiv lönereglering för personalen vid nämnda verk blivit godkänd att gälla från och med ingången av juli månad 1920. De i lönetekniskt hänseende nya principer, på vilka sagda lönereglering vilade, hade jämväl tillämpats vid den för år 1921 antagna provisoriska löneregleringen för domänverkets personal samt upptagits i det av 1902 års löneregleringskommitté den 3 november 1920 framlagda betänkande och förslag beträffande ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid stats-

Grunder för löneregleringen.

Kommunikationsverkens nya lönesystem.

14 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

departement och centrala ämbetsverk. Vid meddelande åt 1902 års löneregleringskommitté av det uppdrag, som föranlett kommitténs berörda betänkande och förslag, hade vederbörande departementschef uttalat, att genomförandet av det nya lönesystemet för kommunikationsverken givetvis måste framkalla spörsmålet, huruvida nämnda system och därmed förknippade nya löneprinciper borde överföras och komma i tillämpning inom andra grenar av den civila statsförvaltningen; och hade departementschefen för egen del funnit starka skäl tala för att, med sålunda given utgångspunkt, en allmän revision nu komme till stånd rörande de inom övriga grenar av den civila statsförvaltningen gällande löneregleringar. Det syntes med hänsyn härtill de sakkunniga sannolikt, att de principer, som fått uttryck i kommunikationsverkens lönesystem, efter hand komme att, i den mån så funnes möjligt och lämpligt, införas inom den civila statsförvaltningen i dess helhet.

Då de sakkunniga nu haft att taga ställning till frågan om det nya lönesystemets användande jämväl på försvarsväsendets personal, torde till en början få erinras, att de sakkunniga redan i det förslag om tillfällig löneförbättring för år 1921, som överlämnats med skrivelse den 1 mars 1920, yttrat, att de av 1917 års sakkunniga angivna riktlinjerna för en definitiv lönereglering icke vidare torde kunna under de inträdda förhållandena orubbade fasthållas, utan att det bleve nödvändigt att ingå på ett skärskådande av, i vilken utsträckning de nya löneprinciperna för kommunikationsverken kunde vinna tillämpning även beträffande ifrågavarande personal.

Vid den undersökning, som de sakkunniga i enlighet med sin sålunda angivna utgångspunkt företagit och vid vilken de särskilda förhållanden, som gällde med avseende å försvarsväsendets personal, blivit behörigen beaktade, hade de sakkunniga funnit, att kommunikationsverkens löneprinciper i väsentliga delar läte sig anpassa på försvarsväsendets personal. De sakkimniga hade vid sådant förhållande så mycket hellre ansett sig böra förorda tillämpandet å försvarsväsendets personal av berörda löneprinciper, som det militära avlöningssystemet, vilket för närvarande, speciellt vad marinen beträffade, företedde en mångfald växlande avlöningsformer och avlöningsbestämmelser, härigenom erhölle större enkelhet och överskådlighet samt överensstämmelse på sådant sätt kunde i största möjliga mån åvägabringas mellan den civila och den militära personalens avlöningsförhållanden. Såsom 1902 års löneregleringskommitté med avseende å den civila förvaltningspersonalen uttalat, syntes ock införandet av likartade löneprinciper för den civila och militära personalen vara ägnat att förebygga förekommande slitningar mellan

Kung!. Maj.ts Proposition Nr H5(). 1T>

olika personalgrupper på grund av ojämnheter i fråga om avlöningsförhållandena för dessa båda personalkategorier.

Innan de sakkunniga överginge till ett angivande av huvudgrunderna för kommunikationsverkens lönesystem och en redogörelse för det sätt. varpå de synts kunna anpassas till det militära lönesystemet, ville de sakkunniga fästa uppmärksamheten därå, att vid den nya löneregleringen för nämnda verk tagits till utgångspunkt det prisläge, som, att döma avstegringarna i levnadskostnaderna under åren närmast före världskrigets utbrott, skulle under normala förhållanden varit rådande i början av 1920talet. I samband med höjande av avlöningsbeloppen för kommunikationsverkens personal till nämnda prisläge hade emellertid de därå utgående dyrtid stilläggen i motsvarande mån reducerats i förhållande till dvrtidstilläggen för övriga grupper av befattningshavare i statens tjänst, vilkas avlöning icke blivit höjd utöver 1914 års prisnivå. Vid den nu ifrågasatta löneregleringen för den militära personalen borde jämväl sagda utgångspunkt bliva gällande och sålunda det prisläge, vilket varit bestämmande vid utformandet av det utav 1917 års sakkunniga uppgjorda utkastet till eu definitiv lönereglering — eller prisläget före krigsutbrottet — nu lämnas å sido. Härav följde emellertid å andra sidan, att de för kommunikationsverkens personal gällande reducerade dyrtidstilläggen borde, efter genomförandet av en på sådan grund fotad lönereglering för den militära personalen, utgå jämväl till denna personal.

De sakkunniga ville i korthet erinra om huvudgrunderna för det nya lönesystemet för kominunikationsverken, sådana dessa grunder kommit till uttryck i det av Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 utfärdade avlöningsreglementet för tjänstemän vid dessa verk (Svensk författningssamling nr 343).

De tidigare vid kominunikationsverken förekommande slag av naturaförmåner och ersättningar vid sidan av den egentliga avlöningen — såsom fri bostad med bränsle eller ersättning därför, beklädnad in natura eller beklädnadsersättning, sportler och andra extra inkomster m. in. — hade i allmänhet borttagits.

För det stora flertalet ordinarie tjänstemän inom verken hade fastställts en gemensam löneplan, upptagande erforderligt antal lönegrader med visst antal löneklasser inom varje lönegrad och med särskilda inom varje löneklass för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp.

Den förutvarande fördelningen av avlöningen i lön och tjänstgöringspenningar hade avskaffats och i stället införts särskilda tjänstledighetsavdrag till reglerande av vad en tjänsteman i regel skulle avstå vid ledighet eller uppbära under vikariat.

16 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

I särskild tjänsteför teckning hade fastställts den lönegrad, till vilken en var befattning borde hänföras.

De orter, där tjänstemännen vore placerade, fördelades å de i löneplanen angivna ortsgrupperna med tagen hänsyn till de allmänna levnadskostnadernas storlek.

Den till ett enda belopp för år fastställda lönen utbetalades med en tolftedel månadsvis i efterskott.

Såsom huvudregel gällde, att tjänsteman vid tillträdande av viss befattning erhölle lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad, till vilken tjänsten hörde, samt med belopp, som i löneplanen angåves för den ortsgrupp, till vilken hans stationeringsort blivit hänförd.

Uppflyttning till högre löneklass inom vederbörande lönegrad vore avsedd att ske vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket stadgad tjänstetid i den lägre löneklassen tilländagått, i stället för, såsom hittills, vid början av nästföljande kalenderår.

För begagnande av tjänstebostad skulle ersättning i viss ordning erläggas genom avdrag å lönen. Avdragets storleK skulle i vissa fall bestämmas av en för verken gemensam bostadsnämnd.

Samtliga tjänstemän ägde förmånen av fri läkarvård jämte fria läkemedel.

Under vissa förutsättningar kunde därjämte särskilda ersättningar utgå, såsom kallortstillägg, kallortstraktamente, tjänstgöringstraktamente under tjänstutövning å annan ort än stationeringsorten, ersättning för flyttningskostnad, felräkningspenningar m. m.

Avliden tjänstemans dödsbo erhölle begravningshjälp..

För beredning av ärenden av huvudsakligen lönetekuisk natur hade anordnats en för verken gemensam lönenämnd, i vilken löntagar-, förvaltnings- och de allmänna intressena borde vara representerade.

Tillämpning Beträffande till en början ovan angivna, vid kommunikationsverken

vid den mm- tidigare förekommande slag av naturaförmåner och ersättningar vid sidan uungenT av den egentliga avlöningen, vilka enligt det nya lönesystemet för dessa kommunika- ver], bortfallit och uppgått i den kontanta lönen, ägde dessa förmåner och ‘n^iöne-”3 ersättningar i stor omfattning motsvarighet med avseende å försvarssystem. väsendets personal. För manskapet vid armén och marinen tillkomme därjämte förmånen av förplägnad. I förevarande hänseende hade de sakkunniga funnit, att vid den ifrågasatta löneregleringen för försvarsväsendets personal åtskillnad måste göras mellan å ena sidan officerare och underofficerare med vederlikar samt å andra sidan manskapet.. Vidkommande den förra personalgruppen mötte icke hinder att vid den

IT

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 850.

nu ifrågasätta löneregleringen följa kommunikations verkens system. För det fast anställda manskapet åter, som åtnjöte fullt underhåll in natura innefattande förläggning i kronans hus eller eljest på dess bekostnad,’ förplägnad, beklädnad m. m., skulle, därest avlöningen upptoges med belopp, som inneslöte jämväl dessa förmåner, vid uträkning av det kontant utgående avlöningsbel Öppet erfordras avdrag för så gott som varje beställningshavare. Enligt de sakkunnigas mening borde därför, i likhet med vad som för närvarande vore fallet, avlöningen för manskapet utgöras dels av fullt naturaunderhåll, dels ock av kontant avlöning. Vissa andra förmaner, som manskapet nu åtnjöte, såsom lega och premier samt de vid marinen förekommande uppmuntringspenningarna, hade däremot ansetts i samband med löneregleringen böra avskaffas.

Liksom vid kommunikationsverken hade avlöningsbeloppen för försvars väsendets personal i allmänhet upptagits i löneplan, vilken dock med hänsyn till olika avlönings- m. 11. förhållanden inom de särskilda personalgrupperna icke kunnat göras gemensam, utan måst uppdelas på lem, en avseende officerare, en underofficerare, en civilmilitär personal, en manskapet vid armén och en manskapet vid marinen.

De avlöningsbelopp, som upptagits i kommunikationsverkens löneplan, omfattade såväl lön och tjänstgör!respenningar som även ålderstil 1lägg och ortstillägg.

Att den vid försvarsväsendet förekommande dagavlöningen, vilken motsvarade avlöningsformen tjänstgöringspenningar inom °den civila statsförvaltningen, uppgmge i lönen, ansåge sig de sakkunniga böra tillstyrka.

Vad avlöningsformen ålderstillägg beträffade, ville de sakkunniga erinra, att den nu gällande tillfälliga löneförbättringen för officerare och underofficerare i stor utsträckning vore byggd på ett avlöningssystem med ålderstillägg samt att införandet av denna avlöningsform av de sakkunniga i viss omfattning förordats för det militära manskapet i förutnämnda båda utlåtanden den 24 februari 1919. Något tvivel syntes de sakkunniga icke böra råda därom, att ålderstillägg borde vid förevarande lönereglering för försvarsväsendets personal komma i tillämpning och, såsom vid kommunikationsverken vore fallet, sammanslås med lönen. Denna avlöningsform vore ägnad att möjliggöra avvägande på ett rättvist sätt av avlöningsbeloppen efter beställningshavarnas tjänstålder, vilket syftemål ej kunde ernås enbart genom löneförhöjning vid befordran.

Avlöningsformen ortstillägg, vilken vore avsedd att möjliggöra utjärnmng i avlöningshänseende för personal med tjänstgöring å olika orter, där högre eller lägre levnadskostnader vore rådande, hade jämlikt beslut Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 höft. (Nr 850.) ' ms si 3

18 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 850.

vid 1920 års riksdag- kommit till användning såsom ett led i den tillfälliga löneförbättringen för officerare och underofficerare och borde, inkluderad i lönen, enligt de sakkunnigas mening bibehållas för nämnda personalgrupper. Däremot syntes ortstillägg icke böra tillkomma manskapet vid armén och marinen, enär manskapet till följd av åtnjutande av förutnämnda naturaförmåner i stort sett vore oberoende av de allmänna levnadskostnadernas olika storlek på de skilda förläggningsorterna.

Med hänsyn till de olika förhållanden beträffande utbildning, befordran till och avgång från tjänsten, tjänstgöringens art och omfattning m. no, som gällde å ena sidan för personalen inom den civila statsförvaltningen och å andra sidan för den militära personalen, hade åtskilliga olikheter måst uppkomma i fråga om konstruktionen av de löneplaner, som i enlighet med vad förut sagts uppgjorts för särskilda grupper av försvarsväsendets personal.

Vid upphörandet av den nuvarande fördelningen av avlöningen i lön och dagavlöning hade, i anslutning till vad i det nya avlöningssystemet för kommunikationsverken stadgats, särskilda avdrag å lönen införts till reglerande av vad beställningshavare i regel skulle avstå vid ledighet eller uppbära under vikariat, i den mån sådant förekomme vid försvarsväsendet.

Någon särskild tjänsteförteckning hade de sakkunniga icke ansett behövlig beträffande beställningarna för arméns och marinens manskap, utan hade desamma, med hänsyn till det ringa antal personalgrupper, som manskapet omfattade, funnits kunna införas i vederbörlig löneplan i direkt anslutning till resp. lönegrader. I fråga åter om officerare och underofficerare med vederlikar hade befunnits lämpligast att i tjänsteförteckning angiva de särskilda beställningarnas fördelning på olika lönegrader inom vederbörlig löneplan. Antalet beställningar av olika slag vid varje truppförband m. m. hade de sakkunniga ansett böra, liksom nu vore fallet, angivas i de särskilda staterna. Dessa stater skulle dock i så måtto förenklas, att däri icke skulle upptagas de särskilda lönebeloppen för varje grupp beställningar, utan skulle beträffande dessa belopp allenast meddelas hänvisningar till vederbörligt avlöningsreglemente, varjämte den beräknade kostnaden för löner åt samtliga beställningshavare vid truppförbandet in. in. skulle i staten utföras i en gemensam anslagspost.

De för kommunikationsverken meddelade bestämmelserna rörande fördelning av de orter, där personalen vore placerad, å de i vederbörlig löneplan angivna ortsgrupperna hade de sakkunniga funnit sig kunna upptaga utan annan avvikelse än som föranleddes därav att, såsom förut nämnts, ortstillägg icke vore avsett att utgå till manskapet vid armén och ijiarinen.

Kung]. May.ts Proposition Nr 350.

19 Den i kommunikatiousverkens avlöningsreglemente förekommande bestämmelsen om lönens utbetalande med en tolftedel månadsvis i efterskott hade de sakkunniga ansett böra tillämpas jämväl för den militära personalen.

Även för personalen vid försvarsväsendet borde såsom huvudregel gälla, att beställningshavare vid tillträdandet av viss beställning erhölle lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad, till vilken beställningen hörde, samt — för officerare och underofficerare med vederlikar — med belopp, som i löneplanen angåves för den ortsgrupp, till vilken haus förläggningsort blivit hänförd. Liksom för kommunikationsverkens personal hade emellertid särskilda föreskrifter meddelats i fråga om rätt för beställningshavare att för åtnjutande av löneförhöjning (ålderstillägg) i den grad, dit han befordras, räkna sig till godo viss föregående tjänstetid.

Beträffande tiden för uppflyttning till högre löneklass inom vederbörande lönegrad hade denna för kommunikationsverken bestämts till ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket stadgad tjänstetid i den lägre löneklassen tilländagått. Då tidsintervallerna mellan löneförhöjningarna för officerare och underofficerare med vederlikar föreslagits att bestämmas på enahanda sätt som för kommunikationsverkens personal eller till tre år, syntes samma bestämmelse böra gälla även för nyssnämnda personal vid försvarsväsendet. Däremot torde för manskapet, som enligt de sakkunnigas förslag skulle få tillträda medgivna löneförhöjningar redan efter ett (i vissa fall två) år, tiden för dessa löneförhöjningars tillträdande böra bestämmas till månaden näst efter den, under vilken stadgad tjänstetid tilländagått.

Att enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente ersättning genom avdrag å lönen skulle av vederbörande befattningshavare erläggas för begagnande av tjänstebostad sammanhängde därmed, att fri bostad enligt nämnda reglemente bortfallit såsom avlöningsform. Enahanda föreskrift borde jämväl tillämpas beträffande officerare och underofficerare med vederlikar, under det att till manskapet, vilket framdeles liksom hittills förutsattes i allmänhet vara kasernerat, skulle — dock endast till familjeförsörjare, som tippfyllde vissa villkor — utgå en särskild förmån av hyresbidrag. En bostadsnämnd med uppgift att i vissa fall bestämma avdrag å lön för åtnjuten bostad syntes höra jämväl för försvarsväsendets personal inrättas.

Bestämmelserna rörande fri läkarvård och fria läkemedel för försvarsväsendets personal hade icke lämpligen ansetts kunna direkt anslutas till motsvarande föreskrifter vid kommunikationsverken, utan hade dessa be-

20 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 350.

stämmelser i stället avfattats med hänsyn till den utsträckning, vari berörda förmån för närvarande utginge till nämnda personal, och det sätt, på vilket åtnjutandet av denna förmån nu vore ordnat.

Ehuru, såsom förut nämnts, vissa vid sidan av den egentliga avlöningen för närvarande utgående ersättningar skulle vid den nu ifrågasatta löneregleringen bortfalla, hade dock, liksom beträffande kommunikationsverken, befunnits nödvändigt att tillerkänna försvarsväsendets personal en del särskilda ersättningar i övrigt. Sådana ersättningar vore för officerare och underofficerare med vederlikar kallortstillägg, reseersättning, tjänstgöringstraktamente i vissa fall, ersättning för flyttningskostnad, felräkningspenningar, ekiperingshjälp vid första anställningen, gottgörelse för tjänstehästar samt vissa förmåner under tjänstgöring av särskilt krävande art; samt för manskap reseersättning, tjänstgöringstraktamente, ersättning för flyttningskostnad i vissa fall samt vissa förmåner under tjänstgöring av särskilt krävande art. Beträffande den ersättning, som för närvarande utginge till en del beställningshavare i form av arvode, hade 1917 års sakkunniga i sitt förenämnda betänkande den 5 mars 1918 uttalat, att denna avlöningsform borde vid eu definitiv lönereglering i möjligaste mån indragas. Så hade ock i åtskilliga fäll funnits kunna ske. I andra fall åter hade de sakkunniga ansett nödvändigt att bibehålla nämnda avlöningsform, under det slutligen frågan om de återstående arvodenas bibehållande eller bortfallande enligt de sakkunnigas mening borde göras till föremål för ytterligare utredning, som icke nu kunnat verkställas.

Avliden beställningshavares vid försvarsväsendet dödsbo borde, i likhet med vad som i viss omfattning redan nu vore fallet, erhålla begravningshjälp; och hade bestämmelserna härom anslutits till de för kommunikationsverken gällande regler.

Slutligen syntes för beredning av ärenden av huvudsakligen löneteknisk natur böra för försvarsväsendets personal anordnas eu lönenämnd, sammansatt enligt enahanda grunder som den för kommunikationsverken inrättade lönenämnden.

Grunder för Eu viktig fråga vid utarbetandet av förslag till en lönereglering

beloppens för försvarsväsendets personal hade varit att bestämma de grunder, efter bestämmande. vilka avlöningsbeloppen för de särskilda grupperna av beställningshavare borde avvägas. De sakkunniga ville nu till en början upptaga detta spörsmål, såvitt anginge officerare och underofficerare vid armén och marinen.

Kimgl. Maj.is Proposition Nr 350.

21 Såsom förut nämnts, liade det av 1917 års sakkunniga i betänkandet den 5 mars 1918 framlagda förslaget till tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén och marinen haft till syfte att bringa personalens avlöningsförmåner upp till den nivå, som kunde anses betingad av läget före krigsutbrottet. Dessutom hade med förslaget avsetts att förbereda en definitiv reglering av lönerna för de särskilda personalgrupperna, så att dessa erhölle den avlöning, som med hänsyn till de olika beställningarnas vikt och det därmed förenade ansvaret vore av behovet påkallad. På sätt vederbörande departementschef uttalat vid anmälan inför Kungl. Maj:t av detta förslag (proposition nr 361 år 1918), torde man kunna beräkna, att stegringen av de allmänna levnadskostnaderna under tiden från år 1902 (det år, då den senaste mera allmänna löneregleringen för ifrågavarande personal slutförts) intill sommaren 1914 utgjort 18 procent. Enligt bemälda sakkunnigas i samband med nämnda förslag gjorda beräkningar skulle den tillfälliga löneförbättringen — vid vilken generalspersoner och flaggmän uteslutits — komma att, vad arméns personal beträffade, för överstelöjtnanter och kaptener ungefär motsvara samt för löjtnanter överstiga nämnda procenttal; för öAuiga officerare skulle löneförbättringen understiga och för underofficerare avsevärt överstiga berörda 18 procent. Ungefär enahanda förhållande skulle komma att inträda med avseende å avlöningarna för marinens personal. Att underofficerarna blivit särskilt tillgodosedda (löneförbättringen uppginge för dessa i medeltal till omkring 40 % av avlöningarna), hade berott därpå, att dessa beställningshavare varit särskilt lågt avlönade i förhållande till andra statstjänstemän med motsvarande uppgifter och ansvar.

Vederbörande departementschef hade vid nyssnämnda tillfälle förklarat sig anse, att de av de sakkunniga föreslagna avlöniugsbeloppen vore — under förutsättning, att krigstidstillägg och krigstidslijälp komme att utgå för att kompensera den under kriget uppkomna prisstegringen — i stort sett rättvist och väl avvägda; och departementschefens berörda uttalande hade icke givit anledning till någon erinran från riksdagens sida.

Sedan vid 1919 års riksdag tillfällig löneförbättring tillerkänts jämväl generalspersoner och flaggmän samt i sammanhang därmed det för överstar och kommendörer ursprungligen bestämda beloppet blivit höjt, torde det kunna sägas, att även för dessa beställningshavare lönerna förts upp till en nivå, som ungefär motsvarade 1914 års prisläge.

Emellertid hade de sakkunniga, på sätt i det föregående omförmälts, såväl med hänsyn till de svårigheter, som vidlådde den militära personalens rekrytering, som för att bereda de å dyrorter förlagda beställ-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

uingshavarna eu behövlig ökning i avlöningen, i sitt den 1 mars 1920 avgivna förslag till tillfällig löneförbättring för år 1921 föreslagit införande av ortstillägg i huvudsaklig överensstämmelse med de för kommunikationsverken gällande grunder, att utgå utöver den förut medgivna löneförbättringen. Denna löneförbättring hade i samband därmed givits benämningen allmänt avlöningstillägg. Den nya löneformen ortstillägg hade (prop. nr 413 och 414 till 1920 års riksdag) på grund av statsfinansiella skäl avstyrkts av vederbörande departementschefer, vilka emellertid samtidigt uttalat, att det icke torde kunna bestridas, att den militära personalen, särskilt vissa grupper av densamma, kunde vara i behov av eu förbättring av de då (år 1920) utgående avlöningsförmånerna. I nämnda propositioner hade ej heller ortstillägget upptagits, men hade sådant tillägg av riksdagen beviljats, dock endast med hälften av de utav de sakkunniga föreslagna beloppen.

Då det nu gällt att föra fram avlöningarna för officerare och underofficerare till det prisläge, som varit bestämmande för kommunikationsverkens avlöningar — d. v. s. det prisläge, som, att döma av stegringarna i levnadskostnaderna under åren närmast före världskrigets utbrott, skulle under normala förhållanden varit rådande i början av 1920-talet — syntes man, liksom vid kommunikationsverkens lönereglering, kunna utgå därifrån, att detta prisläge läge omkring 16 procent högre än prisnivån år 1914. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga ansett, att en lönereglering för ifrågavarande personal skulle bliva på ett rättvist och lämpligt sätt avpassad, därest de för de olika tjänstegraderna under år 1920 utgående avlöningarna (avlöningsbeloppen enligt gällande stat jämte tillfällig löneförbättring) å billigaste ort, där ingå särskilda prisfördyrande omständigheter förelåge, ökades med 16 procent, samt å övriga ortsgrupper höjdes med de av de sakkunniga i skrivelsen den 1 mars 1920 för resp. återstående ortsgrupper föreslagna ortstillägg, jämväl ökade med 16 procent. De sakkunniga hade funnit sig med så mycket större skäl böra vid en lönereglering räkna med de föreslagna ortstilläggen i deras helhet, som riksdagens beslut att för år 1921 bevilja endast hälften av dessa tillägg syntes hava varit förestavat av orsaker, som icke ägt samband med frågan om tillräckligheten av de därigenom medgivna avlöningarna, samt ortstilläggen enligt de sakkunnigas förslag, vilket hänfört sig till prisläget år 1914, avsetts att utgå med i allmänhet något lägre belopp, än som framgått av en direkt jämförelse med kommunikationsverkens löneplan.

De sakkunniga ville emellertid här framhålla, att de sakkunniga icke ansett tillfyllest att allenast genom användande av nu angivna grun-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350. 23

der fixera storleken av de särskilda avlöningsbeloppen. Ehuruväl den omfattande utredning, som föregått framläggandet av 1917 års sakkunnigas förslag till tillfällig löneförbättring, syntes utgöra eu borgen för, att denna löneförbättring blivit på ett i det stora hela tillfredsställande sätt utmätt med hänsyn till de särskilda personalgruppernas olika arbete och tjänsteansvar, hade de sakkunniga ansett sig icke böra underlåta att vid den nu ifrågasatta löneregleringen till prövning upptaga spörsmålet, om och i vilken mån några jämkningar i de olika avlöningsbeloppen ur nu nämnd synpunkt kunde vara påkallade. Ty lör de sakkunniga hade det stått klart, att arbetets art och tjänsteansvarets betydelse måste vara de i främsta rummet grundläggande faktorerna vid värdesättandet av de särskilda grupperna av ifrågavarande beställningar. På grund av den förnyade granskning, som de sakkunniga sålunda i förevarande hänseende verkställt, hade de föreslagna avlöniugsbeloppen i vissa fall kommit att förete avvikelser från de resultat beträffande avlöningsbeloppens storlek, som med tillämpning allenast av ovan angivna regler skulle hava ernåtts. Att härvid även en jämförelse mellan officerare och underofficerare, å ena, samt civil personal, å andra sidan, ansetts böra i viss mån öva inverkan, komme att i det följande närmare utvecklas.

För bestämmandet av avlöningsbeloppen för den civilmilitära personalen hade utförts motsvarande beräkningar, som, enligt vad ovan angivits, verkställts för avlöningarnas avvägande beträffande officerare och underofficerare. Enär emellertid avlöningarna för förstnämnda personal såväl’ med avseende å avlöningen enligt stat som beträdande den tillfälliga löneförbättringen redan nu i de flesta fall vore reglerade efter väsentligen andra grunder än dem, som gällde för officerare och underofficerare, hade vid beräkningarnas utförande nyss angivna regler icke kunnat fullständigt följas.

Yad därefter beträffade manskapet vid armén och marinen, hade lör avlöningsbeloppens bestämmande vid förevarande lönereglering andra synpunkter måst komma i betraktande. Då det här i första hand gällde att säkerställa en god rekrytering, hade de sakkunniga för att. erhålla erforderlig utgångspunkt vid fixerandet av begynnelselönen funnit lämpligt att verkställa en jämförelse med nu utgående löner inom de befolkningsgrupper, varifrån rekryteringen till väsentlig del skedde, nämligen vad armén och kustartilleriet anginge bland lantarbetare, som vore i husbondens kost, samt beträffande flottan bland det yngsta sjöfolket å handelsfartyg. Härvid måste emellertid uppmärksammas, att såväl lantarbetare som nu nämnt sjöfolk måste själva bestrida utgifterna för beklädnad, medan det

1> y r ti d s tillägg i samband med löneregleringen.

Jämförelse mellan militär och civil personal

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

militära manskapet erhölle fullständig beklädnad på kronans bekostnad. Å andra sidan borde vid förevarande jämförelse hänsyn tagas därtill, att den militära tjänsten för manskapet lade vissa band på den individuella friheten, vilka icke hade sin motsvarighet vid enskild tjänst, samt att arbetstiden för manskapet vid åtskilliga tillfällen måste utsträckas utöver vad som förekomme inom andra arbetsområden. Med beaktande härav syntes det de sakkunniga nödvändigt, att begynnelselönen för manskapet bestämdes åtminstone något högre än den för lantarbetarna gällande. Härvid hade jämväl spelat in eu särskild anordning med avseende å grunderna för beräknandet av det till manskapet utgående dyrtidstillägget, för vilken de sakkunniga anhölle att längre fram få redogöra. Att ålderstillägg vore avsedda att efter vissa tidsintervaller utgå i de särskilda lönegraderna jämväl för manskapet, vore i det föregående omförmält.

Det dyrtid stillägg, som nu utginge till kommunikationsverkens personal, hade, såsom förut nämnts, bestämts efter en lägre beräkningsgrund än dyrtidstillägget till sådana grupper av befattningshavare, vilkas avlöning icke blivit höjd utöver 1914 års prisnivå. Vad officerare och underofficerare med vederlikar beträffade, syntes en motsvarande reducering av dyrtidstillägget böra vidtagas i samband med genomförandet av en lönereglering, baserad på samma prisläge som kommunikationsverkens avlöningar. Beträffande manskapet vid armén och marinen hade de sakkunniga, på sätt nyss nämnts, ansett sig böra föreslå en särskild anordning.

För personal på reservstat och i reserv, vilken, såsom förut omförmälts, icke föreslagits att bliva delaktig av förevarande lönereglerihg, borde självfallet någon ändring i grunderna för dyrtidstilläggets utgående i samband med berörda lönereglering icke ifrågakomma.

De sakkunniga ville i detta sammanhang till behandling upptaga ett spörsmål, som särskilt under den senare tiden påkallat uppmärksamhet, nämligen frågan om jämnställande i avlöningshänseende av militär och civil personal.

Med anledning av från militärt håll i början av år 1920 gjorda framställningar i syfte att åvägabringa sådant jämnställande hade de sakkunniga i förutnämnda skrivelse den 1 mars 1920 uttalat bland annat följande.

De sakkunniga ville betona — vad som för övrigt kunde synas självklart — att de sakkunniga vid handläggningen av frågor rörande den militära personalens avlöningsförhållanden alltjämt utgått och fortfarande komme att utgå från den åskådningen, att de militära avlönin-

25 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

garna skulle i stort sett hållas fullt i jämnhöjd med avlöningarna inom den civila statsförvaltningen. Vad som emellertid gjorde denna sida av frågan så komplicerad, vore svårigheten, för att icke säga omöjligheten att i detta hänseende komma till några tillfredsställande jämförelser mellan olika grupper av militära och av civila befattningshavare. Den olikhet beträffande personalens utbildning, befordran till och avgång från tjänsten, tjänstgöringens art och omfattning m. m., som vid ett övervägande av hithörande frågor redan från början gåve sig skarpt tillkänna, torde i själva verket, åtminstone vad betydande personalgrupper anginge, utesluta möjligheten av ett direkt jämnställande.

Såsom förut nämnts, hade föredragande departementschefen (prop. nr 413 år 1920) i detta ämne yttrat att, enligt vad departementschefen inhämtat, det vore avsett att för 1921 års riksdag skulle kunna framläggas förslag rörande definitiv lönereglering jämväl för stora grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen. Komme så att ske, skulle dessa båda löneregleringsfrågor kunna vinna sin lösning i ett sammanhang, därvid det torde bliva tillfälle att efter förutgången noggrann utredning taga under övervägande, huruvida det läte sig göra att komma till några tillfredsställande jämförelser mellan olika grupper av civila och militära befattningshavare.

Aven i åtskilliga yttranden, som efter framställning av de sakkunniga under år 1920 inkommit från militära myndigheter, hade framhållits angelägenheten därav, att en jämförelse i avlöningshänseende mellan militär och civil personal komme till stånd.

Vad sålunda förekommit gåve otvetydigt vid handen, att det föreliggande spörsmålet vore av beskaffenhet att böra vid den nu ifrågasatta löneregleringen för försvarsväsendets personal tagas under allvarlig omprövning.

De sakkunniga hade i det föregående beträffande officerare och underofficerare omförmält, att en jämförelse mellan dessa beställningshavare, å ena, samt civil personal, å andra sidan, ansetts böra i viss mån öva inverkan vid bestämmandet av avlöningsbeloppen för förstnämnda beställningshavare.

Enligt den uppfattning, de sakkunniga uttalat i förevarande avseende, vore en direkt jämförelse mellan den militära personalen i dess helhet och civil personal förenad med stora vanskligheter på grund av de betydande skiljaktigheter, som rådde beträffande de båda ifrågavarande personalkategoriernas utbildning, befordran till och avgång från tjänsten, tjänstgöringens art och omfattning m. m. Att för varje särskild militär Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 höft. (Nr 350.) 5*3 21 4

26 Avlönlngs-

reglementen.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 350.

beställning i detalj framlägga och värdesätta samtliga de omständigheter, som vore av betydelse för ett rättvist avvägande av avlöningsförmånerna i förhållande till en viss civil befattning, läte sig därför svårligen göra. På grund härav hade det icke heller varit möjligt att direkt inpassa lönerna för de militära beställningshavarna inom de olika lönegraderna i den för kommunikationsverken gällande eller för statsdepartementen m. fl. verk föreslagna löneplanen.

En mera allmän jämförelse mellan vissa militära och civila tjänstemän beträffande tjänsteåliggandenas omfattning och därmed förenat ansvar hade däremot icke synts omöjlig. Särskilt gällde detta de högre militära beställningarna. Beträffande avlöningarna för dessa beställningar hade det i ett och annat fall låtit sig göra att direkt tillämpa lönegrader, som inginge i den för statsdepartementen m. fl. verk föreslagna löneplanen. Med hänsyn till den proportion, som i avlöningshänseende lämpligen syntes böra råda mellan ifrågavarande högre beställningshavare och sådana av lägre tjänsteställning, kunde i många fall hållpunkter vinnas för eu indirekt jämförelse mellan övriga militära beställningshavare och civila tjänstemän.

De sakkunniga hade vid bestämmandet av avlöningsbeloppen för ifrågavarande militära personal låtit sig angeläget vara att beakta dessa möjligheter till jämförelse, om ock sagda belopp på ovan anförda skäl i regel icke kunnat fixeras i direkt anslutning till avlöningarna i vissa lönegrader inom någon av löneplanerna för kommunikationsverken eller statsdepartementen in. fl. verk.

Beträffande den civilmilitära personalen förelåge i jämförelse med civil personal väsentligt mindre olikheter i avseende å utbildning, befordran till och avgång från tjänsten, tjänstgöringens art och omfattning m. in. På grund härav hade direkta jämförelser mellan nämnda båda personalkategorier lättare låtit sig verkställa; och hade också avlöningarna för den civilmilitära personalen kunnat inpassas inom lönegraderna i den löneplan, som gällde för kommunikationsverken eller föreslagits för statsdepartementen m. fl. verk.

Vad slutligen anginge manskapet, torde det ligga i sakens natur, att någon jämförelse av här ifrågavarande art icke kunnat äga rum.

För närvarande vore i allmänhet de ordinarie kontanta förmåner, som tillkomme försvarsväsendets personal, antingen till beloppet uppförda i särskilda av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda stater eller, efter det riksdagen prövat beräkningsgrunderna, reglerade genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t. Bestämmelserna angående åtnjutandet av

27 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

de olika förmånerna vore i huvudsak sammanförda i av Kungl. Maj:t utfärdade författningar, beträffande armén fredsavlöningsreglementet av den 11 oktober 1907 och vidkommande marinen reglementet för marinen.

Vid sitt förslag till lönereglering för arméns och marinens personal både de sakkunniga ansett sig från kommunikationsverkens lönesystem böra upptaga den anordningen, att i särskild författning, fastställd av Kungl. Maj:t och riksdagen (avlöningsreglemente), infördes alla huvudsakliga föreskrifter rörande såväl avlöningsbeloppen som villkoren för avlöningarnas åtnjutande. I likhet med vad som beträffande kommunikationsverken vore fallet, hade de sakkunniga vidare förutsatt, att i nämnda författning icke skulle upptagas detaljerade föreskrifter rörande vissa förmåners åtnjutande, utan endast benvyndigande för Kungl. Maj:t att genom specialförfattningar reglera dithörande förhållanden.

Av de sakkunniga hade uppgjorts förslag till två särskilda avlöningsreglementen, det ena avseende officerare och underofficerare med vederlikar och det andra manskapet vid armén och marinen.

1 det föregående vore omförmält, att viss personal vid armén och marinen, som avgått eller avginge från tjänsten efter ingången av år 1918, tillerkänts pensionsförbättring, att utgå utöver den enligt de allmänna pensioneringsgrunderna bestämda pensionen. Vid beräknandet av denna pensionsförbättring hade till utgångspunkt i första hand tagits de belopp, som enligt den av 1917 års sakkunniga skisserade definitiva löneregleringen skulle utgå såsom lön till beställningshavare i olika grader. För att emellertid en blivande definitiv pensionsreglering icke skulle föregripas, hade dessa belopp minskats med 10 procent, varjämte fastslagits, att den sammanlagda pensionen icke finge i något fall överskrida 63 procent av totalavlöningen enligt den skisserade löneregleringen. Vidare hade stadgats, att pensionsförbättring endast tillkomme den, som vid avgång efter uppnådd åldersgräns vore berättigad till såväl pension som fyllnadspension samt därjämte vid avgången åtnjöte tillfällig löneförbättring enligt av riksdagen år 1918 eller senare godkända grunder. Därjämte borde uppmärksammas, att vissa personalgrupper, som kommit i åtnjutande av löneförbättring, icke blivit delaktiga av pensionsförbättringen, utan hade beträffande nämnda personalgrupper förutsatts, att frågan om pensionsförbättring skulle i varje särskilt fall ordnas genom särskild framställning till riksdagen.

Enligt såväl de allmänna pensioneringsgrunderna för försvarsväsendets personal som bestämmelserna rörande ovannämnda pensionsförbättring vore beloppen av nu medgivna pensioner och pensionsförbättring anslutna

Pensions-

förhållanden.

28 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

till den nuvarande lönen enligt stat, resp. till de lönebelopp, som skulle utgå enligt en skisserad lönereglering, vid vilken avlöningen fortfarande skulle vara uppdelad i lön och dagavlöning. Det nya avlöningssystem, som innefattades i den av de sakkunniga föreslagna löneregleringen, innebure emellertid, att hela avlöningen skulle utgå i form av lön och att dagavlöningen alltså skulle bortfalla såsom avlöningsform. Med hänsyn härtill måste de nya avlöningsbestämmelserna föranleda en revision av nu gällande pensionsföreskrifter, i syfte att pensionerna för beställningshavare, som tillträtt ökad avlöning enligt den ifrågasatta löneregleringen, bleve satta i rimligt förhållande till denna avlöning. En sådan revision förutsatte emellertid, att vissa principiella frågor, såsom fastställande av nya pensionsunderlag för samtliga olika personalgrupper, bestämmande av pensionsåldern och reglering av de pensionsavgifter, som personalen hade att erlägga, upptoges till prövning och avgörande. Lösningen av dessa frågor stode därjämte i samband med spörsmålet om ordnandet av de militära pensionskassornas framtida ställning.

På grund av sålunda angivna förhållanden och då den lönereglering för officerare och underofficerare med vederlikar, som de sakkunniga nu föresloge, icke vore avsedd att erhålla definitiv karaktär, hade de sakkunniga — i vilkas uppdrag för övrigt icke inginge att utarbeta förslag till pensionsreglering — ansett sig icke böra utsträcka ovan omförmälda revision av pensionsföreskrifterna till en reglering av pensionsförhållandena i deras helhet. Enär emellertid, på sätt ovan nämnts, en förutsättning för åtnjutande av pensionsförbättring vore, att vederbörande beställningshavare uppbure tillfällig löneförbättring, men den av de sakkunniga föreslagna löneregleringen vore avsedd att träda i stället för denna löneförbättring, hade de sakkunniga ansett ofrånkomligt, att bestämmelserna rörande pensionsförbättringen reviderades på sådant sätt, att de kunde vinna tilllämpning å personal, som avginge ur tjänst efter att hava tillträtt lön enligt de nya avlöningsbestämmelserna. Förslag i sådant hänseende komme de sakkunniga att framlägga i annat sammanhang.

Då det emellertid måste anses vara angeläget, att personalen vid försvarsväsendet, även om löneregleringen för densamma icke förrän efter ett eller annat år bleve fullt definitiv, utan alltför stor tidsutdräkt finge sina pensionsförhållanden ordnade på ett mera tillfredsställande sätt, ansåge sig de sakkunniga höra förorda, att åtgärder i sådant Bylte vidtoges. Härvid ville de sakkunniga — under erinran att någon slutlig reglering av pensionsförhållandena icke föreslagits för de befattningshavare vid statsdepartementen in. fl. verk, vilka avsåges i 1902 års löneregleringskommittés den 3 november 1920 avgivna betänkande — ifråga-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

sätta, huruvida det icke kunde finnas lämpligt, att spörsmålet om fastställandet av de pensioneringsgrunder, som borde komma i tillämpning för den militära personalen, upptoges till prövning i samband med frågan om bestämmandet av dylika grunder för de civila befattningshavare, vilka icke erhållit definitiv pensionsreglering.

Beträffande de sakkunnigas förslag därom, att den ifrågasatta löneregleringen för officerare och underofficerare med vederlikar skulle antagas allenast år för år, har av ett flertal utav de i ärendet hörda myndigheterna framhållits, hurusom det ur rekryterings- och andra synpunkter vore nödvändigt, att en fullt definitiv lönereglering för ifrågavarande personal snarast möjligt komme till stånd.

Vidare har den uppfattningen uttalats, att det måste anses mycket ofördelaktigt, att löneregleringen icke vore avsedd att omfatta reservstats- och reservpersonalen, enär avlöningen för denna personal numera icke stode i lämpligt förhållande till avlöningen för den aktiva personalen eller till pensionerna för ur aktiv tjänst avgående beställningshavare.

I övrigt hava från myndigheternas sida icke framställts några principiella erinringar mot de av de sakkunniga angivna allmänna grunderna för ifrågavarande lönereglering.

Att förslag till en reglering av avlöningsförhållandena för den till försvarsväsendet hörande personalen framlägges till innevarande års riksdag, synes mig vara av ett starkt framträdande behov påkallat. Såsom förut nämnts, har angelägenheten härav framhållits av vederbörande chefer för lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen i de propositioner till 1920 års riksdag, vari framställning gjorts om tillfällig löneförbättring för år 1921 för viss personal vid armén och marinen; och jämväl 1920 års riksdag har ansett önskvärt, att förslag i sådant syfte förelägges 1921 års riksdag. Jag anser mig härutinnan kunna till fullo ansluta mig till den av de militära avlöningssakkunniga uttalade uppfattningen, att en lönereglering för ifrågavarande personal inom den närmaste framtiden bör komma till stånd såväl med hänsyn därtill, att försvarets effektivitet må kunna både i kvantitativt och kvalitativt hänseende upprätthållas, som ock ur synpunkten av ifrågavarande tjänstemannagruppers berättigade intresse att inom den närmaste tiden få sina avlöningsförhållanden på ett tillfredsställande sätt ordnade. Arméns och marinens rekrytering har under de senare åren företett sådana brister, att de enligt min mening utgöra en verklig fara för ett behörigt upprätt-

Myndig-

hcternas

yttranden.

Departements-

chefen.

30 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

hållande av vårt försvarsväsende. Om också orsakerna härtill till en del äro att söka i omständigheter, som ligga vid sidan av lönefrågan, torde dock vara ovedersägligt, att denna fråga härvid spelat en mycket framträdande roll. Ett ytterligare skäl att nu upptaga spörsmålet om eu lönereglering för arméns och marinens personal ligger däri, att vid innevarande och tidigare års' riksdagar lönereglering ägt rum för stora grupper av civila statstjänare.

De allmänna grander för lönereglering för arméns och marinens personal, som av de sakkunniga framlagts i del I av förevarande betänkande, synas mig vara av beskaffenhet att erbjuda fasta och fullt tillfredsställande utgångspunkter för en sådan lönereglering; och skall jag i det följande uppehålla mig vid dessa grunder endast i den mån de ansetts påkalla uttalande från min sida.

Härvid torde jag till en början få yttra mig rörande frågan, huruvida och i vilken omfattning den ifrågasatta löneregleringen kan givas definitiv karaktär.

De skäl, som de sakkunniga anfört för att i detta avseende göra en åtskillnad mellan å ena sidan officerare och underofficerare med vederlikar samt å andra sidan manskapet finner jag bärande. Med hänsyn till den pågående utredningen rörande omorganisation av vårt försvarsväsende bör alltså löneregleringen för förstnämnda personalgrupper, vilka icke anställas för viss begränsad tid och vilkas tjänstgöringsskyldighet vid eu ändrad försvarsorganisation kan bliva bestämd på olika sätt för olika slag av beställningshavare, givas en provisorisk natur och antagas för ett år i sänder, under det att manskapet, som vinner anställning vid krigsmakten endast för kortare tid och som kan antagas även efter genomförandet av en omorganisation av försvarsväsendet komma att bliva ständigt tjänstgörande, nu bör få sina avlöningsförhållanden ordnade på ett definitivt sätt. Lika med de militära myndigheterna, som yttrat sig i denna fråga, anser jag det emellertid vara synnerligen angeläget, att en definitiv lönereglering även för officerare och underofficerare med vederlikar snarast möjligt kommer till stånd. Att så sker, är av betydelse icke blott ur rekryteringssynpunkt, utan även och icke minst med hänsyn till tjänstens krav. Det är därjämte att uppmärksamma, att ett slutgiltigt ordnande av pensionsförhållandena för nämnda personalgrupper kan äga rum först efter det en definitiv lönereglering blivit genomförd. Jag förutsätter därför, att övergången från en provisorisk till en definitiv lönereglering kommer att ske i omedelbart samband med den omändring av vår försvarsorganisation, som kan bliva resultatet av försvarsrevisionens nu pågående arbete.

31 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

De sakkunniga hava ansett, att från löneregleringen böra uteslutas dels personalen å arméns och marinens reservstater, dels ock arméns och marinens reservpersonal. Häremot har från flera av de militära myndigheterna gjorts gällande, att jämväl dessa personalgrupper bort bliva delaktiga av den föreslagna löneregleringen. I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har därjämte generalmajoren å reservstat J. A. M. Blomstedt anfört, bland annat, att den proportion mellan reservstatspersonalens och den aktiva personalens avlönings- och pensionsbelopp, som fastslagits vid reservstaternas organiserande år 1914, alltjämt borde bibehållas, samt uttalat den förhoppningen, att Kungl. Maj:t ville i proposition till innevarande års riksdag upptaga reservstaternas avlönings- och pensionsförhållanden till definitiv eller provisorisk lösning.

I förevarande avseende hava de sakkunniga erinrat, hurusom av dem redan under år 1919 avgivits förslag till löne- och pensionsförbättring för personalen å reservstaterna för armén och marinen, men att dessa förslag icke föranlett annan åtgärd, än att de överlämnats till försvarsrevisionen. Såsom skäl härtill har anförts bland annat att, under förutsättning att vid den allmänna revisionen av vårt försvarsväsende övniugstiden för huvuddelen av de värnpliktiga komme att inskränkas, behovet av å aktiv stat uppfört befäl syntes komma att minskas, under det att behovet av reservstatsbefäl kunde komma att ökas. Därvid kunde det jämväl visa sig, att eu ökad tjänstgöringsskyldighet borde för reservstatsbefälet fastställas; och hade det vid sådant förhållande synts vara av vikt, att man icke genom att fastställa viss löne- och pensionsförbättring för reservstatsbefälet föregrepe vad som framdeles kunde komma att i förevarande hänseende stadgas.

De sakkunniga hava i förevarande betänkande vidare uttalat att, då frågan nu gällde en mera definitiv lönereglering, nämnda skäl syntes än starkare tala för, att en sådan lönereglering för nämnda personal ej borde genomföras, innan resultatet av försvarsrevisionens arbete beträffande organisationen av vårt försvar förelåge. Det vore därjämte att märka, att tjänstgöringen för ifrågavarande personal vore av rätt begränsad omfattning och avsedd att fullgöras vid sidan av annan verksamhet, varför en förbättring av avlöningsförhållandena för denna personal icke kunde anses vara i lika hög grad av behovet påkallad som för personalen å aktiv stat.

Ungefär enahanda synpunkter hava av de sakkunniga gjorts gällande beträffande arméns och marinens reservpersonal.

Då arméns och marinens reservstater vid 1914 års senare riksdag organiserades, blevo, såsom nyss antytts, såväl lönerna som pensionerna

32 Kungl. Majds Proposition Nr 350.

för reservstatspersonalen satta i viss proportion till avlönings- och pensionsbeloppen för motsvarande personal å aktiv stat. Denna proportion har genom den tillfälliga löneförbättring och den pensionsförbättring, som numera medgivits viss personal å aktiv stat, blivit rubbad och den skiljaktighet i förevarande hänseende, som sålunda uppstått, kommer att, vad avlöningarna beträffar, vid bifall till här ifrågavarande löneregleringsförslag till reservstatspersonalens nackdel bliva än större.

Givet är, att det en gång fastställda förhållandet mellan avlöningsoch pensionsbeloppen för reservstatspersonalen och den aktiva personalen bör så snart sig göra låter återställas, då det med reservstaternas uppsättande avsedda ändamålet att bereda ökad tillgång på yrkeskunnigt och tjänstedugligt befäl vid mobilisering eljest löper fara att förfelas. Jag har med hänsyn härtill och då den från reservstatspersonalens sida gjorda framställning synts mig värd allt beaktande, hyst en viss tvekan, huruvida icke reservstatspersonalens löne- och pensionsfråga bort redan nu upptagas till behandling. Att jag låtit denna tvekan falla, har berott därpå, att jag icke kunnat underkänna betydelsen av de skäl, som de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag att utesluta reservstatspersonalen från den nu ifrågasatta löneregleringen. I likhet med de sakkunniga utgår jag emellertid från, att reservstatspersonalens avlöningsoch pensionsförhållanden komma att regleras, så snart detta med hänsyn till försvarsrevisionens arbete lämpligen kan äga rum; och jag anser mig böra särskilt betona angelägenheten därav, att den ofördelaktiga ställning, vari reservstatspersonalen alltsedan beviljandet av tillfällig löneförbättring och pensionsförbättring för den aktiva personalen blivit försatt i jämförelse med sistnämnda personal, därvid blir till fullo utjämnad. Det torde emellertid i detta sammanhang böra uppmärksammas, att reservstatspersonalen icke kommer att drabbas av den minskning i i dyrtidstillägget, som utgör en förutsättning för åtnjutandet av lön enligt den föreslagna löneregleringen.

Vad nu sagts om personalen å arméns och marinens reservstater äger motsvarande tillämpning jämväl beträffande reservpersonalen vid armén och marinen.

Såsom förut nämnts, hava de sakkunniga vid uppgörandet av sitt förslag till lönereglering för försvarsväsendets personal tagit till förebild det lönesystem, som tillämpats beträffande kommunikationsverkens personal ävensom störa grupper av övriga civila statstjänare. Det har synts mig medföra väsentliga fördelar, om nämnda lönesystem sålunda kommer att i stort sett bliva gällande även för den militära personalen. Härigenom

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

åstadkommes å ena sidan större enkelhet, reda och överskådlighet beträffande de militära avlöningsförhållandena, för sig betraktade, och vinnes å andra sidan överensstämmelse, så långt sådan kunnat åvägabringas, i avlöningsbestämmelserna för den militära och civila personalen sins emellan. Den föreslagna löneregleringen får, sedd ur denna synvinkel, sin stora betydelse med hänsyn till åstadkommande av en enhetlig lönepolitik beträffande personal inom skilda områden av den statliga verksamheten.

*

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 296 käft. (Nr 350.)

543 21 5”

34 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

II. Lönereglering för det fast anställda manskapet.

I del I av förevarande betänkande lämna de sakkunniga till eu början en historisk översikt över gällande avlöningsförhållanden för arméns och marinens manskap (sid. 31—50) ävensom en sammanfattning av vissa tidigare yttranden och förslag beträffande avlöningen för nämnda manskap (sid. 51—78). I fråga om dessa redogörelser tillåter jag mig hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Uti den följande avdelningen av betänkandet (sid. 79—113) har framlagts allmän motivering för de sakkunnigas förslag till avlöning sreglemente för arméns och marinens manskap.

De sakkunniga anföra härvid inledningsvis, att de, såsom redan uttalats i redogörelsen för de allmänna grunderna för nu förevarande lönereglering, sökt att i möjligaste mån tillämpa de löneprinciper, vilka nyligen vunnit godkännande vid ordnandet av löneförhållandena för kommunikationsverkens ävensom domänverkets personal och som kunde förväntas inom den närmaste framtiden komma till användning beträffande ytterligare grupper av statens befattningshavare. Såvitt arméns och marinens fast anställda manskap anginge, hade emellertid avvikelser i olika hänseenden från nämnda löneprinciper funnits böra äga rum. Anledningen härtill vore i främsta rummet att söka i de säregna anställnings-, befordrings- och tjänstgöringsförhållanden, som gällde med avseende å nämnda manskap.

För det* vid krigsmakten fast anställda manskapet gällde sålunda, att anställningen ägde rum för en begränsad kortare tid. Anledningen härtill vore, att manskapsbehovet i de olika lönegraderna vore väsentligt större, än som skulle erfordras enbart för att rekrytera underofficerskåren. Befordran till denna kår innebure i huvudsak den enda möjligheten för manskap att inom det militära området vinna med pensionsrätt förenad fast anställning. För det manskap, som icke dessförinnan erhållit underofficersbefordran, vore stadgad skyldighet att senast vid några och trettio års ålder lämna den militära anställningen. Härav framginge, att den, som valde militäryrket, icke med någon visshet kunde räkna med att kvarstå i detta yrke. Efter ett fåtal år kunde han nödgas söka sig en annan levnadsbana.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

35 Vidare vore det militära manskapet i regel skyldigt att vara boende inom kasern, att där intaga sina måltider samt att ständigt såväl i som utom tjänsten bära föreskriven uniform. Härmed sammanhängde, att staten för hela anställningstiden, utöver ifrågakommande kontant avlöning, bestode manskapet fullt underhåll in natura. Manskapet kunde icke heller annat än i undantagsfall avstå från de naturaförmåner, som inginge i dess avlöning.

Beträffande tjänstgöringsförhållandena för det militära manskapet borde särskilt beaktas, hurusom skyldigheten att vara förlagd i kasern för manskapet innebure väsentliga inskränkningar i den rätt att förfoga över fritid, som tillkomme befattningshavare inom den civila förvaltningen. För upprätthållande av erforderlig disciplin och ordning bland den kasernerade truppen vore det nämligen ofrånkomligt, att manskapet, även då skolor eller övningar icke påginge, underkastades ett personligt tvång, vilket icke behövde åläggas andra statens befattningshavare.

De sakkunniga hava vidare utvecklat, i vilka särskilda avseenden avvikelser från kommunikationsverkens lönesystem påkallades av de nu angivna anställnings-, befordrings- och tjänstgöringsförhållandena för det fast anställda manskapet vid krigsmakten. De sakkunniga hava därvid till behandling särskilt för sig upptagit frågorna angående sättet för bestämmandet av den kontanta avlöningen, de avlöningsformer, som borde komma i tillämpning, löneskalorna och deras konstruktion samt lönebeloppen.

I fråga om sättet för den kontanta avlöningens bestämmande hava de sakkunniga erinrat, att vid genomförandet av den nya löneregleringen för kommunikationsverken tillämpats den grundsatsen, att den kontanta avlöningen upptagits med enhetliga bruttobelopp för samtliga befattningshavare, oavsett huruvida en större eller mindre del av dem av vederbörande verk beretts några förmåner in natura eller ej. Man hade sålunda i detta avseende frångått äldre regler, enligt vilka, jämte en för alla likställda befattningshavare bestämd nettoavlöning, antingen vissa förmåner tillhandahållits in natura eller ock i deras ställe utgått särskilda kontanta tillägg till avlöningen.

Ehuru det givetvis skulle ur rekryteringssynpunkt vara eu stor fördel, om alla de avlöningsförmåner, som bjödes anställningssökande, kunde angivas med ett sammanlagt kontant belopp, hade de sakkunniga dock icke ansett sig kunna beträffande arméns och marinens manskap

Sättet för bestämmandet av den kontanta avlöningen. De sakkunniga.

36 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Departementschefen.

Avlönings-

former.

De sakkunniga.

förorda nyssnämnda system. Manskapet vid armén och marinen åtnjöte nämligen fullt underhåll in natura, innefattande förläggning i kronans hus eller eljest på dess bekostnad, förplägnad, beklädnad m. m. I regel måste manskapet begagna sig av dessa förmåner och kunde icke utan särskilt medgivande avstå från desamma. Vid sådant förhållande skulle, om i avlöningsbestämmelserna angåves ett bruttobelopp för avlöningen, vid uträkning av det kontant utgående avlöningsbeloppet erfordras avdrag för så gott som varje beställningshavare. Enligt de sakkunnigas mening borde därför, i likhet med vad som för närvarande vore fallet, avlöningen för manskapet även framgent utgöras dels av fullt naturaunderhåll, dels ock av kontant avlöning, vilken alltså upptoges med nettobelopp. Föreskrift erfordrades emellertid framgent liksom hittills därom, att den, som efter vederbörligt tillstånd eller eljest i vissa fall avstode från någon av de medgivna naturaförmånerna, härför finge åtnjuta kontant gottgörelse.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit i fråga om sättet för bestämmandet av den kontanta avlöningen för manskapet föranleder icke någon erinran från min sida.

Då det gällt att avgöra, i vilken omfattning de nuvarande avlöningsformerna för manskapet vid armén och marinen borde bibehållas eller huruvida till äventyrs nya avlöningsformer borde införas vid en lönereglering för detta manskap, hade, yttra de sakkunniga, undersökning ansetts böra verkställas, huruvida och i vad mån de grunder, som i detta avseende tillämpats vid den nyligen verkställda löneregleringen för kommunikationsverken, borde komma till användning jämväl vid ordnandet av avlöningsförhållandena för manskapet. I det nya lönesystemet för nämnda verk hade såsom huvudsaklig avlöningsform upptagits lön, varvid denna så avpassats, att den för personal i samma lönegrad utginge med olika i förhållande till tjänstetidens längd och befattningshavarnas placering på skilda orter avvägda belopp, upptagna i särskilda löneklasser. Lönen inneslöte sålunda enligt berörda system även avlöningsformerna ålderstillägg och ortstillägg.

Vid den sålunda verkställda undersökningen hade de sakkunniga till en början till behandling upptagit frågan, huruvida de nuvarande avlöningsformerna för det militära manskapet borde vid en lönereglering för nämnda manskap bibehållas, samt därefter övergått till spörsmålet om införande vid denna lönereglering av vissa nya avlöningsformer.

37 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Vad då först beträffade avlöningsformen lön, vilken utgjorde den huvudsakliga delen av den nu enligt stat utgående avlöningen för manskapet vid armén och marinen, vore självfallet, att denna avlöningsform alltjämt borde bibehållas och bilda stommen i det nya lönesystemet för manskapet.

1 yttranden, som de sakkunniga under år 1920 införskaffat från de militära myndigheterna vid armén och marinen, hade olika uppfattningar beträffande dagavlöningen gjort sig gällande. Ett icke obetydligt antal myndigheter hade bestämt uttalat sig för bibehållande av dagavlöning såsom avlöningsform.

Det övervägande antalet militära myndigheter hade emellertid förordat en övergång till en anordning, motsvarande den, som i förevarande avseende numera inforts vid kommunikationsverken. Denna anordning innebure, att de med dagavlöningen likställda tjänstgöringspenningarna sammanslagits med lönen till ett avlöningsbelopp, varifrån vid beställningshavares ledighet på grund av sjukdom eller annan orsak i vissa fall verkställdes stadgade avdrag, beräknade för dag av ledighetstiden.

De sakkunniga hade efter övervägande av den föreliggande frågan kommit till den bestämda uppfattningen, att tillräckliga skäl icke förelåge att bibehålla dagavlöning såsom särskild avlöningsform för det fast anställda manskapet. Ett tillämpande i denna del av kommunikationsverkens lönesystem syntes tvärtom medföra övervägande fördelar. Då det alltid komme att höra till undantagen, att löneavdrag skulle äga rum vid löneutbetalningarna till manskap, måste den vid nämnda verk tillämpade anordningen givetvis komma att underlätta avlöningslistornas upprättande därigenom, att avlöningen kunde redovisas i ep summa utan uppdelning i särskilda poster för lön och dagavlöning. Aven för de fall, då löneavdrag skulle äga rum, vunnes enkelhet i avseende å avlöningsuträkningen, redovisningen och kontrollen, enär löneavdragen vore fixerade till vissa belopp för dag och avlöningsbeloppet sålunda utan vidare omgång kunde minskas med avdragens summa.

Såsom redan omförmälts, innefattades i den vid kommunikationsverken använda avlöningsformen lön de avlöningsförhöjningar, som i förhållande till tjänstetidens längd utginge till befattningshavare i olika löneklasser, och motsvarade dessa avlöningsförhöjningar löneformen ålderstilllägg. De sakkunniga hade ansett sig böra förorda införande av dylika avlöningsförhöjningar vid en lönereglering för manskapet. Vid sådant förhållande vore det enligt de sakkunnigas mening självfallet, att det nu

Lön.

Dagavlöning.

Lönetillägg vid marinen.

Uppmuntringspenningar vid marinen.

Lega och premier.

38 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

utgående lönetillägget till manskap vid marinen borde upphöra såsom särskild avlöningsform och uppgå i lönen.

Vad beträffade uppmuntring spenning ar, vilka utginge endast till manskap vid maiänen, hade de sjömilitära myndigheterna uttalat olika uppfattningar.

De sakkunniga, som redan i sitt förslag den 24 februari 1919 rörande tillfällig lönereglering för år 1920 för marinens manskap förordat borttagandet av nämnda förmån, hade för sin del icke funnit anledning att frångå denna sin ståndpunkt och hyste icke någon tvekan därom, att uppmuntringspenningarna borde i samband med löneregleringen för marinens manskap avskaffas. Motsvarande förmån hade icke ansetts behöva anlitas för arméns manskap, och det syntes de sakkunniga uppenbart, att andra och lämpligare åtgärder kunde och borde vidtagas för upprätthållande av disciplinen bland manskapet, därest behov i sådant avseende förelåge. Då därjämte uppmuntringspenningarna, vilkas utbetalning till det därtill berättigade manskapet skedde efter samma regler som dagavlöningen, i själva verket blott vore en form av förhöjd dagavlöning, vore för övrigt deras avskaffande endast en given konsekvens av de sakkunnigas förslag i fråga om dagavlöningens uteslutande ur lönesystemet.

I de förmåner, som tillkomme arméns och marinens manskap, inginge jämväl lega, vilken utbetalades, då kontrakt om fast anställning inginges eller förnyades (rekapitulation). Av enahanda natur som legan vore de under de senaste åren för rekryteringens upphjälpande införda premierna av olika slag — anställningspremier till värnpliktiga (vid marinen jämväl till andra) vid den första fasta anställningen, anställningspremier till f. d. fast anställda vid förnyad anställning samt rekapitulationspremier till fast anställt manskap vid förnyad anställning.

I sina den 24 februari 1919 avgivna förslag rörande tillfällig löneförbättring för år 1920 för arméns och marinens manskap hade de sakkunniga förordat avskaffandet av de olika slagen av anställningspremier ävensom av rekapitulationspremierna. De sakkunniga hade därvid uttalat, bland annat, att erfarenheten givit vid handen, att manskapsrekryteringen icke genom dessa premier kunnat säkerställas, utan hade antalet vakanser alltjämt varit betydande. Det syntes även kunna anses fastslaget, att den rekrytering, som på detta sätt vunnits, icke varit ur försvarets synpunkt i allo tillfredsställande. De sakkunniga hade visserligen icke förbisett, att avskaffandet av dessa premier kunde komma att ytterligare försvåra

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

rekryteringen vid de truppförband, som redan förut haft att kämpa med de största svårigheterna i detta avseende och därför erhållit rätt att utbetala vissa premier med högre belopp än övriga truppförband.

De principiella betänkligheterna mot premiesystemets bibehållande hade emellertid synts de sakkunniga vara så vägande, att de icke ansett sig böra särskilt för ifrågavarande truppförband förorda anlitandet av ett rekryteringsmedel, som i och för sig befunnits olämpligt.

Då det nu gällde att åvägabringa en definitiv lönereglering för manskapet vid armén och marinen, syntes det de sakkunniga, i anslutning till nyss återgivna uttalande, vara ställt utom allt tvivel, att ifrågavarande premier borde i samband därmed avskaffas.

Aven legan, vilken givetvis vore att betrakta såsom en numera föråldrad avlöningsform, syntes böra bortfalla vid genomförandet av en definitiv lönereglering för manskapet.

Om de sakkunniga alltså funnit sig böra förorda, att anställningspremier och rekapitulationspremier ävensom lega borde vid genomförandet av förevarande lönereglering för manskapet bortfalla, ansåge de sakkunniga däremot, att de nu utgående avskedspremierna borde bibehållas.

Det med dessa premier avsedda ändamålet att bereda en förmån vid avgången ur tjänst åt äldre förtjänt manskap, som icke kommit i tillfälle att vinna civilanställning i statens tjänst, syntes nämligen även efter löneregleringens genomförande behöva fyllas, och avskedspremierna hade alltjämt sitt berättigande med hänsyn till den kortvariga anställningstiden för det fast anställda manskapet.

Avlöningsformerna lönetillägg till vissa furirer och inkvartering sbidrag Lönetillägg vid marinen vore helt eller delvis grundade på den s. k. behovsprincipen. Lönetillägget utginge sålunda endast till furir, som antingen varit gift och inkvarteringsfortfarande hade minderårigt barn hos sig eller ock vore gift, under förutsättning, att han innehade en tjänstetid av minst sex år. Detta tillägg utginge i Stockholm, Göteborg och Boden med 240 kronor och å övriga orter med 180 kronor för år. Vad inkvarteringsbidraget vid marinen beträffade, utginge detta till manskap vid flottan, som erhållit vederbörligt tillstånd att bo utom kasern, vid såväl land- som sjötjänstgöring under förutsättning, att vederbörande beställningshavare vore gift eller vore änkling med minderårigt barn. Denna förutsättning krävdes dock ej för den av manskapet, som befordrats till underofficer över stat. Till manskap vid flottan, som utan att vara familjeförsörjare erhållit tillstånd att bo utom kasern, utginge förmånen i fråga blott under tjänstgöring i land. Beställ-

40 Kungl. Majrts Proposition Nr 350.

ningshavare (underofficerskorpral) vid kustartilleriet kunde i regel komma i åtnjutande av inkvarteringsbidrag endast om lian på angivet sätt vore familjeförsörjare och innehade viss tjänstetid; undantag härifrån gällde dock för underofficer över stat, som kunde få åtnjuta förmånen, även om han ej vore familjeförsörjare och oberoende av huruvida viss tjänstetid fullgjorts.

Ehuru de sakkunniga vore av den uppfattningen, att behovsprincipen i fråga om lönesystemet i dess helhet icke borde vinna beaktande, med mindre densamma efter verkställd utredning funnes böra efter enhetliga grunder genomföras inom statsförvaltningen i dess helhet, hade de sakkunniga likväl ansett sig böra förorda, att ovanberörda förmåner, lönetillägg till vissa furirer vid armén och inkvarteringsbidrag vid marinen, det sistnämnda dock endast såvitt det utginge till familjeförsörjare, bibehölles såsom avlöningsformer vid den nu ifrågasatta löneregleringen. Aven om manskapet i allmänhet borde vara kasernerat och sålunda förlagt i kronans hus, måste å andra sidan beaktas, att familjebostäder för gift manskap varken för närvarande funnes inrättade eller, så vitt nu kunde förutses, i framtiden kunde tänkas bliva anordnade. Vid sådant förhållande måste det anses billigt, att beställningshavare, som inginge äktenskap och därför måste förhyra bostad, bereddes en särskild avlöningsförmån, vilken utginge, därest han av sådan anledning erhölle tillstånd att bo utom kasern. Då det emellertid ur militär synpunkt knappast kunde vara önskvärt, att åtminstone det yngre manskapet i större utsträckning inginge äktenskap, ansåge de sakkunniga, att rätten till angivna förmån icke borde inträda förrän efter viss fullgjord tjänstetid. De sakkunniga ville med hänsyn härtill förorda, att en särskild förmån, förslagsvis benämnd hyresbidrag, måtte tillkomma furir vid armén och korpral eller till 1. klass sjöman uppflyttad menig vid marinen, vilken antingen varit gift och fortfarande hade minderårigt barn hos sig eller ock vore gift, allt under förutsättning, att beställningshavaren intjänat den lön, som vore bestämd för sådan beställningshavare efter en beräknad tjänstetid av minst 72 månader (6 år). Beträffande storleken av ifrågavarande hyresbidrag hade de sakkunniga ansett den xippdelning av förläggningsorterna, som vid armén ägt rum vid tilldelandet av nuvarande lönetillägg, i huvudsak fortfarande vara tillfyllest. Avvikelse syntes endast böra äga rum för manskap, som vore förlagt till Vaxholm, vilken ort ansetts böra likställas med Stockholm. Då vidare viss förhöjning i de nu utgående beloppen syntes böra äga rum med hänsyn till de ändrade grunder för manskapets åtnjutande av dyrtidstillägg, som av de sakkunniga föresloges, hade de sakkunuiga velat förorda, att ifrågavarande hyresbidrag

41 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

måtte, för år räknat, utgå med ett belopp av 270 kronor till personal, som hade sin förläggningsort (station) i Stockholm, Göteborg, \ axholm eller Boden, samt med 210 kronor till personal med förläggningsort (station) å annan plats.

Vad åter beträffade det manskap vid marinen, som utan att vara familjeförsörjare nu åtnjöte inkvarteringsbidrag, ansåge de sakkunniga att, i den mån detta förhållande betingades därav, att nu befintliga kasernutrymmen icke vore tillräckliga för att bereda allt manskap den kasernförläggning, vartill manskapet vore berättigat, skälig ersättning borde utgå. Erforderlig utredning torde genom Kungl. Maj:ts försorg böra verkställas i fråga om tillräckligheten för angivet ändamål av nu befintliga kasernutrymmen vid marinen; och torde Kungl. Maj:t, om utredningen därtill gåve anledning, böra fastställa grunder för ersättning till det manskap, vilket på grund av bristande kasernutrymme icke kunde beredas inkvarteringsförmån.

Vid såväl armén som marinen kunde särskilda förmåner tillgodokomma det fast anställda manskapet såsom extra gottgörelse för tjänstgöring i vissa befattningar eller eljest av särskilt krävande art.

Beträffande dessa förmåner syntes ingen tvekan böra råda därom, att flygtillägg fortfarande borde utgå till den personal, som fullgjorde flygtjänst vid armén eller marinen. Denna tjänst vore av så krävande och riskfylld beskaffenhet, att särskild ersättning syntes böra utgå för fullgörandet därav. På sätt framginge av förslaget till avlöningsreglemente för arméns och marinens manskap, vore avsett, att erforderliga bestämmelser rörande ersättningen för flygtjänstgöring skulle meddelas av Kungl. Maj:t.

Vidkommande förmånen av sjötillägg in. m. hade de sakkunniga likaledes ansett skäl föreligga, att en särskild förmån utöver lönen borde utgå under sjökommendering. Jämväl för utförande av dykeriarbete syntes särskild ersättning böra utgå.

De arvoden till kompanikorpraler vid flottan, som för närvarande utginge, syntes de sakkunniga höra vid löneregleringen för marinens manskap bortfalla. För ändamålet anvisade medel plägade numera fördelas bland all personal i korpralsgrad, oberoende av arten av den befattning, som av en var bland korpralerna uppebölles. Nämnda personal syntes därjämte vid tillämpning av det nya lönesystem, som inneliölles i de sakkunnigas förslag, bliva i avlöningshänseende tillräckligt tillgodosedd, Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 höft. (Nr 350.) am 21 (i

Särskilda

förmåner.

Ålderstilliigg.

42 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

utan att ifrågavarande till sitt belopp obetydliga extra förmån kunde anses behöva bibehållas.

Yad beträffade de övriga nu utgående särskilda förmånerna, utgjordes dessa av vissa arvoden, som vid armén befunnits erforderliga antingen för belönande av särskild yrkesskicklighet eller såsom särskild ersättning åt personal, vilken hade att uppehålla vissa mera ansvarsfulla befattningar. I stort sett syntes intet hinder möta att i samband med löneregleringen avskaffa alla ifrågavarande ersättningar, och detta syntes så mycket mera påkallat, som dessa ersättningar utan tvivel voro i hög grad ägnade att inveckla lönesystemet. Beträffande särskilt de nu utgående yrkesarvodena åt föreståndare för skosmedja och lärare i praktiskt hovbeslag samt åt artilleriets hantverksbeställningsmän kunde dock viss tvekan råda, huruvida dessa förmåner borde helt avskaffas. De sakkunniga hade emellertid låtit denna sin tvekan falla med hänsyn till angelägenheten att i möjligaste mån söka åvägabringa enhetliga avlöningsformer vid den nya löneregleringen. På grund härav hade de sakkunniga i sitt förslag till avlöningsreglemente icke ansett sig böra införa något stadgande, innefattande medgivande för Kung!. Maj:t att förordna om dylika yrkesarvodens utbetalande.

Manskap vid armén och marinen kunde därjämte komma i åtnjutande av extra gottgörelse i ändamål att bereda vederbörande ersättning för särskilda utgifter i tjänsten. Att löneregleringens genomförande icke borde föranleda indragning av någon nu utgående förmån av denna art, finge anses vara självfallet.

De sakkunniga hade härefter att behandla spörsmålet om införande vid ifrågavarande lönereglering för arméns och marinens manskap av vissa nya avlöningsformer.

I det föregående hade de sakkunniga omförmält, hurusom enligt kommunikationsverkens nya lönesystem ålderstillägg upptagits bland de i systemet ingående avlöningsförmånerna på sådant sätt, att detta — jämte ortstillägg — sammanslagits med lönen till ett belopp. Att ålderstillägg borde vid en definitiv lönereglering för manskapet komma i tilllämpning, därom syntes enligt de sakkunnigas mening icke böra råda något tvivel. Medelst användande av denna avlöningsform vunnes det synnerligen beaktansvärda ändamålet att kunna på ett rättvist sätt avväga avlöningsbeloppen efter beställningshavarnas olika tjänstålder, vilket ej kunde ernås enbart genom löneförhöjning vid befordran. Därjämte be-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

reddes genom ålderstillägg kompensation för rekapitulationspremierna vid dessas uteslutande ur lönesystemet.

Vid de under senare tiden genomförda eller för närvarande plan- °ristning, lagda löneregleringarna hade såsom särskild avlöningsform, avsedd att möjliggöra utjämning i avlöningshänseende för personal med tjänstgöring å olika orter med högre eller lägre levnadskostnader, införts s. k. ortstillägg.

I förevarande avseende vore beträffande arméns och marinens manskap att uppmärksamma, att staten in natura tillhandahölle manskapet fullständigt underhåll, innefattande, bland annat, kasemförläggning, förplägnad, beklädnad in. m. Redan i detta förhållande såge de sakkunniga ett avgörande skäl mot att beträffande manskapet tillämpa ifrågavarande avlöningsform, enär manskapet till följd av åtnjutande av nämnda naturaförmåner i stort sett vore oberoende av de allmänna levnadskostnadernas olika storlek på skilda förläggningsorter. Icke heller ur rekryteringssynpunkt, syntes ortstillägg för manskapet vara av behovet påkallat, då erfarenheten givit vid handen, att svårigheterna för rekryteringen ofta vore större på billigare än på dyrare platser. De sakkunniga ansåge alltså, att lönesystemet för manskapet borde ordnas utan hänsyn till förekommande olikheter i avseende å de allmänna levnadskostnaderna på olika förläggningsorter.

Ehuru det militära manskapet vore berättigat till förläggning i kasern Anstuiiningsoch ägde åtnjuta fullständig beklädnad, måste manskapet dock självt penning' hålla sig med en del till den personliga utrustningen hörande smärre persedlar m. m., såsom näsdukar, borstdon, tvål, putsmedel o. d. Det syntes vara så mycket mera behövligt, att en mindre penningsumma för bestridande av nämnda och eventuellt andra smärre utgifter stode till den nyanställdes förfogande vid inträdet i tjänstgöring, som lega och anställningspremier enligt de sakkunnigas förslag skulle vid löneregleringens genomförande bortfalla. Därjämte vore särskilt att beakta, att — i likhet med vad som vid kommunikationsverken numera vore fallet — någon förskottsutbetalning av lön icke skulle förekomma samt att det i tjänst inträdande manskapet alltså intill slutet av den första månaden av sin anställning icke skulle hava att uppbära någon kontant avlöning till bestridande av förekommande utgifter.

Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett sig böra hemställa, att till den, som erhölle fast anställning vid armén eller marinen och icke förut innehaft sådan anställning, finge vid inträdet i tjänstgöring utgå ett kontant belopp av 60 kronor.

u

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Myndig-

heternas

yttranden.

Efter övervägande av olika förslag rörande benämningen å ifrågavarande förmån hade de sakkunniga stannat vid att förorda dess upptagande i lönesystemet såsom anställning spenning, en beteckning, som förordats av ett flertal militära myndigheter i deras under år 1920 avgivna yttranden.

Genom denna benämning, liksom ock genom att på angivet sätt föreslå ett begränsande av förmånens belopp till en mindre summa, att utgå först vid den nyanställdes inträde i tjänst och oberoende av anställningstidens längd, hade de sakkunniga avsett, att denna förmån icke skulle till sin karaktär kunna förväxlas med nu utgående lega eller premier samt ej heller drabbas av de erinringar, som framställts mot dessa förmåners bibehållande.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har något uttalande icke gjorts beträffande de sakkunnigas förslag om avskaffande av avlöningsformerna dagavlöning och lönetillägg vid marinen.

Med avseende å de till manskapet vid marinen nu utgående uppmuntring spenning ärna har marinförvaltningen ansett desamma böra bibehållas på grund av de goda erfarenheter, som vunnits under lång tids tillämpning av denna avlöningsform. Den ökning i avlöningen, som härigenom skulle komma en del av marinens personal till godo, innebure enligt ämbetsverkets mening icke någon orättvisa mot arméns personal, som åtnjöte fördelen av tidigare befordran till korpral och tillträdande av därmed förenade löneförmåner. Enahanda ståndpunkt har intagits av chefen för marinstaben.

Generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet framhåller, att legan utan tvivel i hög grad underlättat värvningsarbetet, vadan dess bibehållande syntes honom önskvärt.

Chefen för marinstaben har anfört, att de av de sakkunniga för avskaffandet av anställnings- och rekapitulationspremierna anförda skälen icke syntes övertygande. Det torde enligt marinstabschefens mening iinnas anledning antaga, att dessa premier hittills bidragit till eu minskning av vakansantalet, och samma skäl, som på sin tid framkallat förmånerna i fråga, torde trots den nu föreslagna förbättringen i avlöningen framdeles komma att ånyo göra sig gällande. Chefen för tredje arméfördelningen har för sin del funnit borttagandet av rekapitulationspremierna vara att beklaga.

I fråga om avskedspremierna hava cheferna för fjärde och sjätte arméfördelningarna ävensom kommendanten i Boden ansett dessa premier böra bibehållas. Generalfälttygmästaren och inspektören för ar-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

tilleriet har däremot ansett det kunna starkt ifrågasättas, huruvida dylika premier vid införandet av ålderstillägg ägde något berättigande. Ansåges eu premie emellertid önskvärd, borde den utgå såsom tjänstepremie oberoende av, huruvida avsked begärdes eller fortsatt tjänstgöring avsåges, då premier eljest kunde locka de äldre furirerna till avskedstagande.

Det för vissa gifta furirer samt korpraler och 1. klass sjömän föreslagna hyresbidragets belopp anser chefen för tredje arméfördelningen vara alldeles för lågt tilltaget för att inbjuda till ingående av äktenskap och såmedelst mera varaktigt fästa äldre furirer vid armén. Marinförvaltningen hemställer, att nuvarande bestämmelser i fråga om tillstånd för marinens manskap att bo utom kasern icke måtte förändras och att dylikt tillstånd fortfarande finge förenas med hyresbidrag i samma utsträckning som hittills. Jämväl chefen för marinstaben och stations befälhavaren vid flottans station i Karlskrona anse det vara mindre välbetänkt att inskränka den befogenhet vederbörande kårchef nu ägde att lämna tillstånd för marinens manskap att med åtnjutande av inkvarteringsbidrag bo i kvarter.

Till de särskilda förmäner, som för närvarande kunna komma arméns manskap till godo, höra:

1) arvoden å 8 kronor i månaden till sjukvårds- och lxovslagarbeställningsmän, vilka förordnas att förrätta sjukvårds-, resp. hovslagarunderofficers åligganden;

2) arvoden till belopp av 45 kronor i månaden åt hovslagarfurir vid kavalleriet, som förordnas att vara föreståndare för skosmedja och lärare i praktiskt hovbeslag;

3) arbetspenningar till godkänd hantverkbeställningsman vid artilleriet, vilken beordras till tjänstgöring vid någon av artilleriets tygverkstäder. Dessa arbetspenningar, vilkas belopp enligt kung], brev den 18 november 1904 fastställas av generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet, utgå för närvarande såsom timpenning med 55 öre vid Stockholms tygstation och 45 öre vid annan tyganstalt.

Beträffande dessa yrkesarvoden, vilka, på sätt förut nämts, enligt de sakkunnigas mening borde avskaffas, har inspektören för artilleriet uttalat att, då det visat sig svårt att erhålla kvalificerad personal till beställningsmän (sjukvårds-, hovslagar- och hantverksmanskap), en viss kompensation måste givas genom förbättrade löneförmåner.

Chefen för sjätte arméfördelningen har särskilt med avseende å de under 3) här ovan upptagna arbetspenningarna uttalat, att de enligt hans mening fortfarande borde utgå. Vidare har arméförvaltningens artilleridepartement i fråga om berörda arbetspenningar anfört följande.

46 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Den yrkesskicklighet, som måste fordras av artilleriets hantverksbeställningsmän, vore så stor, att det visat sig omöjligt att till dugliga liantverksbeställningsmän utbilda andra än sådana, som redan före inträdet i krigstjänst under ej alltför ringa tid ägnat sig åt det yrke, i vilket den fortsatta utbildningen skulle äga rum. Det vore därför föreskrivet, att den, som antoges till hantverksbeställningsman, borde med goda vitsord hava utövat yrke såsom smed, snickare eller sadelmakare samt under eu kortare tids provtjänstgöring vid artilleriets verkstäder visat sig vara i besittning av sådan insikt i sitt yrke, att han kunde förklaras till utbildning såsom hantverksbeställningsman lämplig. Efter genomgången tre och en halv månaders rekrytskola skulle han genomgå en fyra månaders utbildningskurs vid artilleriets verkstäder, innan han godkändes. Arbetspenningen för en hantverksbeställningsman uppginge nu till sådan storlek, att sammanlagda avlöningsförmånerna för en hantverksfurir motsvarade den avlöning, en vid artilleriets verkstäder anställd civil extra arbetare erhölle. Skulle en godkänd hantverksbeställningsman endast komma i åtnjutande av samma avlöningsförmåner som det övriga manskapet, torde man också få högst betydligt nedsätta anspråken på hans yrkesskicklighet, men det vore just denna, som numera i främsta rummet måste kunna påräknas hos hantverksbeställningsmännen, åt vilka särskilt i fält och vid skjutningar skötsel och reparation av den dyrbara artillerimaterielen skulle anförtros. Och då fordringarna på yrkesskicklighet icke kunde nedsättas, skulle borttagandet av arbetspenningar helt säkert hava till följd, att hantverksbeställningsmännens platser icke skulle kunna besättas. På grund härav och med stöd av vunnen erfarenhet ansåge artilleridepartementet det vara nödvändigt att fasthålla vid de hittills gällande grunderna för hantverksbeställningsmännens avlöning och icke borttaga de arbetspenningar, som nu tillkomme godkänd hantverksbeställningsman vid tjänstgöring vid artilleriets verkstäder.

Chefen för sjätte arméfördelningen finner ortstillägg för manskapet erforderligt för att säkerställa rekryteringen vid de i Östersund, Sollefteå, Umeå och Boden förlagda truppförbanden.

Vad slutligen beträffar anställning spenning, har chefen för marinstaben föreslagit, att sådan förmån måtte utgå jämväl till skeppsgossar med ett belopp av 10 kronor för varje nyantagen skeppsgosse.

Vid utarbetandet av förslag till lönereglering för manskapet hava de sakkunniga haft till syfte bland annat att, i anslutning till de vid kommunikationsverken och andra civila verk tillämpade löneprinciperna, söka i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

möjligaste mån förenkla det militära avlöningssystemet samt giva detsamma större enhetlighet och stadga än det nu innehar. Att detta syfte strängt fasthålles vid bedömandet av den grundläggande frågan om de avlöningsformer, som vid ifrågavarande lönereglering böra komma till användning, synes mig vara av stor vikt. Jag anser på grund härav, att andra avlöningsformer än sådana, som tillämpats vid ordnandet av nämnda verks avlöningsförhållanden eller som eljest betingas av speciella förhållanden beträffande försvarsväsendet, icke böra vid den nu förevarande löneregleringen ifrågakomma.

Med denna utgångspunkt synes det mig givet, att i den lön, som utgör stommen i det nya lönesystemet, bör ingå jämväl dag avlöning och ålder stillägg. Det nu vid marinen efter vissa tjänstetider utgående lönetillägget bör självfallet upphöra att utgå. Beträffande ortstillägg hava de sakkunniga i det föregående angivit skälen, varför denna avlöningsform icke bör förekomma för manskapet. Dessa skäl finner jag tillfyllestgörande. Icke heller har jag för närvarande kunnat biträda det väckta förslaget därom, att för manskap vid sådana truppförband, som äro förlagda å vissa orter i övre Norrland (Östersund, Sollefteå, Umeå och Boden), skulle upptagas nämnda avlöningsform, vilken här närmast skulle motsvara kallortstillägg.

Marinförvaltningen och chefen för marinstaben hava ansett, att de till manskapet vid marinen nu utgående uppmuntring spenning ärna böra bibehållas. Jag finner mig emellertid så mycket mindre kunna biträda denna åsikt, som nämnda avlöningsform, även om vissa fördelar särskilt ur disciplinär synpunkt därmed stå att vinna, icke synes äga något berättigande i avlöningshänseende samt den särskilda premiering av god tjänstbarhet och gott uppförande hos manskapet vid marinen, vartill uppmuntringspenningarna givit tillfälle, följaktligen bör, om den anses böra bibehållas, på annan väg åstadkommas.

Även lega samt anställnings- och rekapitulationspremier böra enligt min, liksom de sakkunnigas, mening bortfalla vid den nu ifrågasatta löneregleringen. Såsom de sakkunniga framhållit, måste legan numera betraktas såsom en föråldrad avlöningsform. Vad rekapitulations- och avskedspremierna beträffar, utgöra de tillfälliga påbyggnader på det militära avlöningssystemet, vilka föranletts av behovet att söka upphjälpa manskapsrekryteringen. Denna deras egenskap betingar naturligen, att de vid ett definitivt ordnande av de militära avlöningsförhållandena böra avskaffas. Däremot har jag hyst en viss tvekan, huruvida de nuvarande avskedspremierna böra bibehållas eller ej. Dessa premier, som utgå med olika belopp efter sex, resp. nio års tjänst och som icke få uppbäras av dem bland manskapet, som vid avgången ur tjänst

48 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

beredes civilanställning, äro avsedda att för övrigt manskap utgöra en kompensation för sådan anställning. De sakkunniga hava med hänsyn härtill ansett, att det med dessa premier åsyftade ändamålet även efter löneregleringens genomförande behöver fyllas. Häremot har av generalfal ttygmästaren och inspektören för artilleriet gjorts gällande, att dessa premier äro ägnade att locka äldre furier till avskedstagande. Ehuru jag ej kan frånkänna sistnämnda synpunkt ett visst berättigande, anser jag dock, att avskedspremierna böra tills vidare bibehållas i avvaktan på den slutliga lösningen av frågan om manskapets civilanställning, vartill de, såsom av det sagda framgår, äro nära anknutna.

De sakkunniga hava föreslagit, att furir vid armén och korpral eller 1. klass sjöman vid marinen, vilken är familjeförsörjare, skulle, därest han intjänat den lön, som är* bestämd för sådan beställningshavare efter en beräknad tjänstetid av minst 72 månader (6 år), komma i åtnjutande av ett särskilt hyresbidrag. Denna förmån skulle utgå med högre belopp till personal, som har sin förläggningsort (station) i Stockholm, Vaxholm, Göteborg och Boden, än till övrig personal. Hyresbidraget är avsett att ersätta de nuvarande avlöningsformerna lönetillägg till vissa furirer och inkvarteringsbidrag vid marinen. Ehuru härigenom en särskild avlöningsform skapas vid försvarsväsendet, finner jag mig på de av de sakkunniga angivna skäl böra ansluta mig till deras förslag i detta hänseende. I likhet med de sakkunniga anser jag ock, att enahanda, villkor för denna förmåns åtnjutande böra gälla för såväl armén som marinen, och kan sålunda icke understödja de marina myndigheternas framställning därom, att den vidsträcktare rätt i förevarande avseende, som nu är medgiven beträffande marinen, fortfarande måtte bestå. Jag vill emellertid erinra om angelägenheten därav, att den utredning i fråga om tillräckligheten av nu befintliga kasernutrymmen, varom de sakkunniga i detta sammanhang gjort hemställan, blir slutförd i så god tid, att övergången till de nya bestämmelserna i förevarande avseende kan ordnas på ett för det därav berörda manskapet tillfredsställande sätt.

Beträffande de förut omförmälda särskilda förmånerna har jag icke ansett mig böra frångå de sakkunnigas förslag om dessa förmåners upphörande. Vad särskilt arbetspenningarna angår, synas visserligen de av arméförvaltningens artilleridepartement förebragta skäl för desammas bibehållande äga visst fog för sig. Med hänsyn till angelägenheten av att vid löneregleringens genomförande tillse, att speciella avlöningsförmåner i form av yrkesarvoden icke utan tvingande skäl införas i avlöningssystemet, har jag emellertid ansett mig i denna fråga böra

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 350.

intaga samma ståndpunkt som de sakkunniga. Därest emellertid erfarenheten skulle giva vid handen, att särskilda åtgärder måste vidtagas för att säkerställa rekryteringen av ifrågavarande beställningsmän, lärer framdeles böra tagas under övervägande, på vilket sätt detta ändamål lämpligast må kunna vinnas.

Mot införandet av den av de sakkunniga föreslagna anställningspenningen för manskapet har jag icke något att erinra. Däremot finner jag icke anledning ifrågasätta, att sådan förmån skulle, på sätt chefen för marinstaben föreslagit, tillgodokomma jämväl skeppsgossar.

Vad de sakkunniga i övrigt uttalat i fråga om avlöningsformerna för manskapet föranleder icke någon erinran från min sida.

De sakkunniga hava erinrat, att enligt nu gällande regler löneuppflyttning kunde ske endast genom befordran från lägre till högre beställning i tjänstegrad (vid armén) eller lönegrad (vid marinen) eller, där för viss tjänstegrad (furir) två löneklasser vore upptagna i vederbörliga stater, genom transport (uppflyttning) från den lägre till den högre löneklassen, allt inom den ram, som av staterna angåves. Då emellertid dessa befordringar och transporter (uppflyttningar) endast ägde rum i den mån ledigheter uppstode, vore givet, att väsentliga olikheter måste uppkomma beträffande den tjänstålder, vid vilken löneuppflyttning kunde vinnas av de särskilda löntagarna. För undvikande av den ojämnhet med hänsyn till tiden för löneuppflyttning, som härav vållades, borde, i enlighet med vad de sakkunniga i det föregående uttalat, vid förevarande lönereglering för arméns och marinens manskap ålderstillägg införas i lönesystemet. Det syntes därvid de sakkunniga angeläget, att i sådana fall, då befordran till högre beställning medförde större ansvar och mera fordrande tjänstgöring samt fördenskull måste grundas på prövning av vederbörandes kompetens, ett uttryck däråt gåves på det sätt, att den befordrade dels omedelbart vid befordringen erhölle förbättring i den fasta lönen, dels ock komme i tillfälle att i den nya tjänsten nå högre slutavlöning, än som kunnat ske i den tjänst han lämnat. Vid uppbyggandet av de löneskalor, som innefattades i de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente för manskapet, hade de sakkunniga därjämte sökt i möjligaste mån undvika varje anordning, som kunde innebära en rubbning av grunderna för den nuvarande organisationen av manskapet vid armén, resp. marinen.

Löneskalor.

De sakkunniga.

Allmänna

synpunkter.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 käft. (Nr 350.)

545 si 7

50 Löneakalor för arméns manskap.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

Vad först anginge armén, hade de sakkunniga icke funnit anledning att ifrågasätta uppdelning av manskapsbeställningarna på andra tjänstegrader än de nuvarande, nämligen menig, vicekorpral, korpral (konstapel), furir av 2. klassen och furir av 1. klassen.

Inom de sakkunniga hade visserligen ifrågasatts, att man i samband med införandet av löneförhöjningar efter viss tjänstetid borde avskaffa den nuvarande indelningen av furirer i 1. och 2. klassen samt införa en gemensam löneskala för samtliga furirer. Härigenom skulle givetvis kunna ernås en beaktansvärd förenkling i lönetekniskt hänseende och på samma gång vinnas den fördelen, att de personalkategorier, för vilka furirsbeställningar av 1. klassen nu saknades i staterna, nämligen dels för musikmanskapet i allmänhet, dels ock för flertalet av olika grupper beställningsmän vid olika truppslag, bleve bättre tillgodosedda i avlöningshänseende. Framställning härom hade ock gjorts i eu del av de till de sakkunniga från de militära myndigheterna under år 1920 inkomna yttrandena.

Då förslag rörande införandet av furirsbeställningar av 1. klassen avläts till 1914 års senare riksdag (prop. nr 58), hade det skett under den motiveringen, att man ville åstadkomma förbättrade löneförmåner inom den förutvarande distinktionskorpralsgraden och därigenom föranleda den dugligaste personalen att rekapitulera i större omfattning än förut. Något principiellt hinder mot vidtagande av den ifrågasatta åtgärden i samband med nu förevarande lönereglering skulle följaktligen med hänsyn härtill icke möta. Emellertid hade från militärt håll framhållits att, då uppflyttning från furir av 2. klassen till furir av 1. klassen medförde högre tjänsteställning, genom furirsgradens uppdelning i två klasser möjlighet förelåge att vid uppflyttning till furir av 1. klassen verkställa ett urval. Denna omständighet syntes innebära väsentliga fördelar såväl med hänsyn till tjänstens krav som särskilt för befrämjande av en lämplig rekrytering av underofficerskåren. De sakkunniga hade på grund härav föreslagit särskilda skalor för de båda furirsgraderna. För att på samma gång såvitt möjligt tillgodose omförmälda krav på förbättrad avlöning för de personalkategorier, för vilka furirsbeställningar av 1. graden nu saknades i staterna, föresloge dock de sakkunniga, att den nuvarande rätt betydande skillnaden i avlöning mellan de båda furirsgraderna väsentligt minskades.

Sedan de sakkunniga sålunda funnit, att särskilda avlöningsbelopp borde bibehållas för en var av de fem slag av beställningar, på vilka arméns manskap för närvarande vore uppdelat, samt i enlighet härmed

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Öl

upptagit fem lönegrader för denna personal, hade de sakkunniga tagit under övervägande, huruvida och i vad mån lönerna inom var och en av nämnda lönegrader borde, på sätt som bestämts i det för kommunikationsverken nu gällande lönesystemet, genomgående upptagas i flera löneklasser, så anordnade, att avlöningsförhöjning efter viss tjänstetid vunnes genom uppflyttning från lägre till högre löneklass inom graden.

Enligt vad i de sakkunnigas förut omförmälda utlåtande den 24 februari 1919 anförts, kunde det antagas, att befordran till furir av 2. klassen i regel inträffade efter omkring 48 månaders tjänst och vid en levnadsålder av omkring 23 år samt att befordran till furir av 1. klassen följde efter en ytterligare tjänstetid av omkring 24 månader. Med hänsyn till den under de senaste åren alltmer försvårade rekryteringen och den därav föranledda hastigare omsättningen även inom furirsgraderna syntes det dock numera kunna beräknas, att befordran till furir av 2. klassen i många fall kunde vinnas redan omedelbart efter genomgången furirsutbildning, d. v. s. efter omkring 36 månaders tjänst, och att följaktligen befordran till furir av 1. klassen kunde ernås efter en sammanlagd tjänstetid av omkring 60 månader. Beträffande de lägre tjänstegraderna kunde befordran till vicekorpral vid de truppslag, som hade sådana beställningar*), ske vid första tjänstårets slut efter genomgången rekryt- och vicekorpralsutbildning (motsvarande utbildning) samt befordran till korpral (konstapel) vid slutet av andra året, sedan korprals- (konstapels-) utbildning genomgåtts.

Under förutsättning att för utjämnande av befordringsförhållandena något behov att införa avlöningsförhöjningar efter viss tjänstetid (ålderstillägg) i de olika lönegraderna icke förelåge, skulle alltså löneskalorna för arméns manskap vid normal befordran kunna schematiskt uttryckas sålunda:

*) Beställningen vicekorpral (vicekonstapel) finnes vid kavalleriet och artilleriet endast för musikpersonal.

52 Kung!,. Ma.j:ts Proposition Nr 330.

Under år 1920 hade från de militära myndigheterna infordrats Yttranden, huruvida ålderstillägg lämpligen borde ifrågakomma för manskap i lägre tjänsteställning än furirs (med särskilt beaktande av förhållandena beträffande musikmanskapet och de s. k. beställningsmännen) samt, därest ålderstillägg infördes för meniga, huruvida och i sådant fall vilka villkor borde uppställas i fråga om rätt för menig att erhålla ålderstillägg. De svar härå, som kommit de sakkunniga tillhanda, ådagalade väl, att meningarna bland myndigheterna vore ganska växlande, men det övervägande antalet myndigheter hade dock uttalat sig för ett lönesystem, enligt vilket avlönings förhöjningar borde förekomma inom alla beställningar, såväl dem, som vore avsedda för befäl i olika grader, som dem, vilka vore avsedda för meniga. Såsom skäl för en sådan anordning hade framhållits önskvärdheten dels att kunna genom avlöningsförhöjningar, oberoende av befordran, tillgodose manskap, tillhörande musiken och de olika grupperna av beställningsmän (sjukvårds-, hovslagar- och hantverksmauskap), för vilket befordringsförhållandena i regel ställde sig mera ojämna än för övrigt manskap, dels ock att i vissa fall förmå äldre pålitligt manskap, som icke kunnat befordras, att kvarstå i tjänst för att fylla vissa särskilda militära behov, t. ex. av remontryttare vid kavalleriet o. d.

De sakkunniga hade för sin del funnit, att hänsyn måste tagas till de olika befordringsmöjligheter, som inom samtliga lönegrader förekonune till följd av ojämn avgång och som gjorde sig gällande icke minst beträffande ovanberörda grupper av beställningshavare (musikpersonal, beställningsmän). Härvid borde, på sätt några av de militära myndigheterna framhållit, jämväl beaktas önskvärdheten därav, att meniga även såsom obefordrade i vissa fall kvarstode i tjänst, t. ex. i egenskap av remontryttare. Löneskalorna borde därför enligt de sakkunnigas mening anordnas så, att lämpligt antal avlöningsförhöjningar medgåves manskapet inom alla lönegrader.

Då det härvid gällt att inom de särskilda löneskalorna bestämma antalet avlöningsförhöjningar och tidpunkterna för deras inträdande, hade de sakkunniga till en början uppmärksammat, att den första anställningstiden i regel utgjorde minst två år, räknat från första anställningsårets början den 1 november. Vid sådant förhållande och då den nyanställda volontärens tjänstgöring under dessa år i huvudsak vore inriktad på egen utbildning, hade de sakkunniga ansett den första avlöningsförhöjningen böra inträda först efter utgången av nämnda två åi\ Vid de truppslag, där vicekorpralsbeställningar förekomme, kunde dock löneförhöjning redan dessförinnan äga rum genom befordran till sådan be-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

ställning; och hade detta förhållande vid löneskalornas anordning beaktats. Efter den första anställningstidens slut torde såsom regel ny anställning tagas endast för ett år i sänder, och hade de sakkunniga fördenskull funnit lämpligt att låta löneförhöjning inträda för varje år, intill dess den för varje slag av beställning bestämda slutlönen blivit uppnådd. Genom en sådan anordning torde få anses behörigen sörjt för, att rekapitulation i tillfredsställande omfattning, åtminstone under normala förhållanden, komme att äga rum. Sista avlönings förhöj ningen hade ansetts böra inträda för furir av 1. klassen med början av 8. anställningsåret. För tiden därefter syntes en drivfjäder till rekapitulation ligga i den rätt till avskedspremie, som alltjämt skulle tillkomma manskap vid avgång efter minst 9 års tjänst, ävensom i möjligheten för manskap, som nått en tjänstetid av omkring 10 år, att snart nog vinna befordran till underofficer.

Enär vid särskilt gynnsamma förhållanden befordran kunde, om ock mera undantagsvis, vinnas tidigare än vad som ovan angivits, hade det därjämte visat sig erforderligt att avpassa skalorna så, att begynnelselön upptoges för korpral under förutsättning, att sådan beställningvunnes redan före 2. tjänstårets utgång, samt för furir av såväl 2. som 1. klassen under förutsättning, att dylik beställning vunnes före 3. årets utgång.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade antalet avlöningsförhöjningar inom de särskilda lönegraderna bestämts för furirer av såväl 1. som 2. klassen till fem, för korpraler till fyra samt för såväl vicekorpraler som meniga till tre. Antalet avlöningstillägg för de lägre beställningarna hade föreslagits huvudsakligen av hänsyn till beställningsmän, musikpersonal in. fl., vilka icke kunde påräkna lika snabb befordran som den rent militära personalen. De sakkunniga förutsatte härvid, att förnyad anställning av personal, som icke kunde befordras, ägde rum endast i den mån sådant betingades av tjänstens krav.

Löneskalorna borde slutligen anordnas på sådant sätt, att manskapet vid befordran från lägre till högre lönegrad ägde rätt att för åtnjutande av löneförhöjning inom den högre lönegraden räkna sig till godo viss föregående tjänstetid. Därvid skulle möjligen ligga närmast till hands att låta manskapet få tillgodoräkna sig, förutom tjänstetid inom resp. lönegrad, viss del av den tjänstetid, som fullgjorts i lägre grad. Aven om härigenom önskemålet att vinna utjämning i avlöningen vid olika befordringsförhållanden skulle väsentligen vinnas, hade dock de sakkunniga ansett riktigare att låta hela sammanlagda anställningstiden såsom fast anställt manskap i varje fall bliva bestämmande för lönetursberäkningen.

54 Löneskalor för marinens manskap.

Kung! Maj:ts Proposition Nr 350.

I enlighet härmed borde den nyss lämnade schematiska framställningen av löneskalorna erhålla följande förändrade utseende:

Marinens manskap vore för närvarande uppdelat dels på fyra särskilda lönegrader (1.—4. lönegraderna) och dels på tjänstegraderna underofficerskorpral (sedan 1919 års början, liksom 1. lönegraden, under indragning), korpral och menig. De meniga vore vidare fördelade på olika tjänstbarhetsklasser, vid flottan 3., 2. och 1. klass sjömän och vid kustartilleriet 3. och 2. klass kustartillerister. Befordran till högre tjänstegrad vid marinen ägde icke något omedelbart samband med uppflyttning till högre lönegrad, enär högre tjänstegrad, oberoende av huruvida vakans i viss lönegrad förefunnes eller icke, vunnes, så snart stadgade kompetensfordringar för tjänstegradens erhållande fullgjorts. För uppflyttning till högre lönegrad fordrades, att vissa villkor beträffande tjänstegrad eller tjänstbarhetsklass vore uppfyllda.

Att denna organisation vid en omläggning av avlöningsförhållandena efter ett lönesystem med särskilda löneskalor för olika beställningar och med avlöningsförhöjningar efter vissa tjänstetider vore ägnad att för marinens manskap försvåra löneregleringsfrågans lösning, läge i öppen dag. De sakkunniga hade emellertid med hänsyn till det dem givna uppdraget icke ansett sig befogade att föreslå några ändringar i nämnda organisation, utan hade de sakkunniga låtit sig angeläget vara att vid utarbetandet av sitt löneregleringsförslag för marinens manskap tillse, att detta förslag så nära som möjligt komme att ansluta sig till den nuvarande organisationen.

Då de sakkunniga tagit i övervägande frågan om lämpligaste sättet för ordnandet av avlöningsförhållandena för marinens manskap, hade de funnit uppenbart, att den nuvarande indelningen av manskapet i fyra lönegrader icke borde bibehållas. Frånsett den omständigheten, att indragning av 1. lönegraden vore avsedd att från och med år 1919 genomföras, kunde denna indelning, vilken ej anslöte sig till de nu

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 350. 55

befintliga tjänstegraderna, icke tillgodose behovet av löneförbättring i samband med uppflyttning till beställning med större ansvar och mera fordrande tjänstgöring än den, som förut innehafts.

De sakkunniga hade för sin del trott sig finna, att löneregleringen för marinens manskap — utan att organisatoriska förhållanden därigenom påverkades — lämpligast borde genomföras på det sätt, att två särskilda lönegrader inrättades, en avsedd för meniga och en för korpraler. Inom vardera lönegraden borde förekomma vissa avlöningsförhöjningar, att utgå efter lämpliga tidsintervaller.

Yad anginge löneskalan för meniga, syntes — med hänsyn till önskvärdheten därav, att avlöningsförhöjning inträdde samtidigt med uppflyttningen från 3. klass sjöman (kustartillerist) till 2. klass sjöman (kustartillerist), vilken uppflyttning för kontraktsanställt manskap i regel ägde rum vid första anställningsårets utgång — tiden för intjänandet av första avlöningsförliöjningen böra bestämmas till ett år. För vinnandet av andra avlönings förhöj ningen borde erfordras ytterligare två års tjänst, i syfte att nämnda löneökning lämpligen borde sammanfalla med den tid, då manskapet vid flottan kunde uppflyttas från 2. klass sjöman till 1. klass sjöman. Vid kustartilleriet, där tjänstbarhetsklassen 1. klass kustartillerist saknades, förekomme visserligen icke någon motsvarande uppflyttning i tjänstbarhetsklass, men syntes tidsintervallen i fråga i allt fall vara lämplig, då kustartilleriets manskap i regel toge första anställning på tre år och en löneförhöjning vid utgången av nämnda tid vore behövlig för att förmå manskapet att rekapitulera. För meniga vid marinen, vilkas anställning varat längre tid än fyra år, borde ytterligare avlönings- . förhöjningar inträda varje år, och syntes — med hänsyn till vid marinen förefintligt behov att under längre tid än vid armén kvarhålla äldre väl kvalificerat manskap — vid marinen böra utgå ett ålderstillägg mer än vid armén och sista avlöningsförhöjningen alltså böra få tillträdas vid ingången av 9. anställningsåret.

Beträffande löneskalan för den av de sakkunniga föreslagna lönegraden för korpraler hade de sakkuuniga uppmärksammat, hurusom utbildningsföreskrifterna vid flottan, å ena, samt vid kustartilleriet, å andra sidan, föranledde, att korpralsgraden vid flottan i regel icke kunde vinnas förrän efter utgången av tredje tjänståret, men däremot vid kustartilleriet i vissa fall efter något kortare tjänstetid. Ehuru alltså för flottans del i löneskalan för korpraler begynnelselönen bort upptagas först från och med 4. tjänståret, hade dock förhållandena vid kustartilleriet nödvändiggjort löneskalans anordnande under den förutsättningen, att korpralsbeställning kunde vinnas redan tidigare. Härigenom

56 Fördelning av manskapsbeställningarna vid marinen på lönegrader.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

syntes emellertid något försteg för kustartilleriets manskap i förhållande till flottans manskap icke komma att beredas, enär, enligt vad de sakkunniga i annat sammanhang föresloge, antalet korpralsbeställningar vid såväl flottan som kustartilleriet torde böra upptagas i samma proportion till hela manskapsstyrkan vid vartdera vapnet.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit i fråga om löneskalorna för arméns manskap, ansåge de sakkunniga, att den, som befordrades från beställning såsom menig till beställning såsom korpral, borde för åtnjutande!' av löneförhöjning inom den högre lönegraden äga att tillgodoräkna sig hela sammanlagda anställningstiden såsom manskap.

De löneskalor, som i enlighet med de av de sakkunniga nu uttalade grundsatserna skulle gälla för marinens manskap, kunde schematiskt uttryckas sålunda:

Därest löneskalorna anordnades enligt detta system, tillgodosåges jämväl önskemålet, att manskap, som nedflyttades från korpralsbeställning till beställning såsom menig, i sistnämnda beställning bibehölles vid den avlöning, som tillgodokomme annan menig med motsvarande tjänstålder.

De sakkunniga hade i detta sammanhang funnit sig icke kunna underlåta att beröra frågan om lämpligaste sättet för verkställande av uppdelningen av de manskapsbeställuingar, som i de nuvarande 4.—-1. lönegraderna vore uppförda på staterna för flottans sjömanskår och för kustartilleriet, på beställningarna i de av de sakkunniga föreslagna två lönegraderna för korpraler och meniga. Enligt gällande bestämmelser erfordrades, förutom fullgörandet av vissa kompetensfordringar, för befordran från nuvarande 4. lönegraden till 3. lönegraden en tjänstetid av 18 månader samt för befordran från 3. till 2. lönegraden en tjänstetid av 36 månader. Till beställning i 1. lönegraden skedde numera i regel icke någon befordran, utan befordrades manskap i 2. lönegraden efter fullgjorda kompetensvillkor i mån av uppkomna vakanser direkt till underofficerare av 3. graden. Då de sakkunniga utgått från, att befordran till de föreslagna korpralsbeställningarna i normala fall

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

icke skulle äga rum förrän efter minst tre tjänstår, syntes det utan vidare vara givet, att samtliga nuvarande beställningar i 4. och 3. lönegraderna (vid flottan 1,025 + 1,047 = 2,072 samt vid kustartilleriet 257 + 425 = 682)*borde i samband med den nu ifrågasatta löneregleringen upptagas såsom meniga manskapsbeställningar i den av de sakkunniga föreslagna 1. lönegraden.

Beträffande åter frågan, till vilkendera gruppen av de föreslagna nya lönebeställningarna de nuvarande beställningarna i 2. och 1. lönegraderna borde överföras, kunde utan tvivel olika meningar gorå sig gällande. Enligt de sakkunnigas förslag skulle beställning såsom korpral kunna vinnas av den, som vunnit därför stadgad kompetens, utan hänsyn till viss fullgjord tjänstetid. Då denna kompetens kunde vinnas tidigare vid kustartilleriet än vid flottan, där minst tre år erfordrades för genomgående av fullständig korpralsutbildning, hade nämligen löneskalan för korpraler måst läggas så, att begynnelselönen såsom korpral kunde få tillträdas även av den, som icke innehade en tjänstetid av tre år. Härav skulle möjligen anses böra följa, att alla beställningar i nuvarande 2. lönegraden — vilka kunde ernås efter tre års tjänst — borde, jämte kvarstående antalet beställningar i den under indragning varande 1. lönegraden, överföras till korpralsbeställningar. Förutsättningen härför vore emellertid, att behovet av underbefäl vid marinen sammanfölle med nuvarande antalet beställningar i 2. och 1. lönegraden. Såvitt de sakkunniga kunnat utröna, hade vid manskapets hittillsvarande fördelning på olika lönegrader hänsyn knappast tagits till något bestämt behov av personal i underbefälsställning, ett förhållande, som särskilt framträtt därutinnan, att befordran till tjänstegraderna korpral och underofficerskorpral ägt rum oberoende av förefintliga vakanser i ena eller andra lönegraden. Härav torde framgå, att den nuvarande indelningen av marinens manskap på fyra särskilda lönegrader mindre berott på tjänstens krav vare sig i land eller — vad flottan anginge — ombord å stridsfartygen, utan fastmera på önskvärdheten att åstadkomma möjlighet till lämpliga löneförhöjningar för manskap, som haft anställning under en längre tid. I själva verket innehades redan nu vid flottan en icke obetydlig del av beställningarna i

2. lönegraden av manskap, som icke befordrats till underbefäl (korpraler), utan endast vunnit uppflyttning till 1. klass sjöman.

Vid nu anförda förhållanden och då en slutgiltig utredning rörande behovet av personal i olika lönebeställningar vid marinen syntes kunna verkställas först i samband med pågående revision av försvarsorganisationen, hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att bestämmandet av, huru stor del av manskapet i den nuvarande 2. lönegraden Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 296 höft. (Nr 350.) 543 21 8

58 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 350-.

— jämte kvarstående antalet beställningar i 1. lönegraden — borde hänföras till korpralsbeställningar enligt de sakkunnigas förslag, kunde och borde behandlas såsom en med de sakkunnigas uppdrag sammanhängande löneteknisk fråga. Denna fråga syntes därför * enligt de sakkunnigas mening böra lösas med behörigt hänsynstagande därtill, att största möjliga likställighet vunnes mellan manskapet vid de båda försvarsgrenarna, armén och marinen. Enligt de sakkunnigas förslag vore avsett, att begynnelselönen för meniga vid de båda försvarsgrenarna skulle utgå med enahanda belopp, liksom ock att slutlönen för furir av 1. klassen vid armén skulle bliva densamma som för korpral vid marinen. Mellan löneskalorna för meniga och för furirer av 1. klassen vid armén hade inlagts tre särskilda löneskalor — för vicekorpraler, korpraler och furirer av 2. klassen

— varemot flottans manskap vid befordran erhölle uppflyttning direkt från löneskalan för menig till löneskalan för korpral. Vid armén omfattade löneplanen alltså fem lönegrader, vid marinen endast två. De sakkunniga hade på grund härav funnit, att största möjliga likställighet mellan arméns och marinens manskap i fråga om ernående av de högre lönebeloppen skulle vinnas, om man beräknade, hur stor procent hela antalet furirer (av såväl 1. som 2. klassen) jämte halva antalet korpraler

— d. v. s. de två högsta lönegraderna samt halva mellersta lönegraden

— utgjorde av hela manskapsantalet vid armén, och därefter bestämde antalet av marinens korpralsbeställningar i samma proportion till hela manskapsantalet vid marinen.

Vid arméns olika truppförband vore proportionerna mellan de olika slagen av manskapsbeställningarna visserligen något växlande, men för armén, sedd i dess helhet, utgjorde antalet furirer av 1. och 2. klassen jämte halva antalet korpraler omkring 30 procent av hela manskapsstyrkan. Med tillämpning av denna beräkningsgrund borde antalet korpralsbeställningar vid marinen i den av de sakkunniga föreslagna 2. löne-

graden beräknas sålunda: a) vid flottan x (63 + 1,590 + 1,047 + 1,025 =)

3,725 = 1,118; samt b) vid kustartilleriet- x (70 + 353 + 425 +257 =)

1,105 = 332. 100

De sakkunniga ifrågasatte, att antalet manskapsbeställningar vid marinen i vederbörliga stater för år 1922 upptoges på följande sätt:

Meniga Korpraler Summa.

(1. lönegr.) (2. lönegr.)

vid flottan ............

» kustartilleriet

2,625 1,100 3,725

775 330 1,105

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

59 Det nu avgivna förslaget innebure givetvis icke något binder för, att det manskap vid marinen, som genomgått fullständig korpralsutbildning, därest så befunnes önskvärt, tillädes grad såsom korpral över stat, då vakanta lönebeställningar i 2. lönegraden (korpraler) icke funnes. Härigenom skulle vid marinen allenast tillämpas ett tillvägagångssätt, som redan för närvarande användes vid armén, i det att vederbörande truppförbandschefer lämnats möjlighet att genom gradbefordran lämna erkännande åt förtjänt manskap, som på grand av brist på lediga löner ej kunde befordras på stat.

I anledning av vad de sakkunniga uttalat rörande manskapsbeställningarnas vid marinen fördelning på lönegrader hava tre utav de sakkunniga (herrar Lybeck, Näsman och Tallberg) avgivit följande till betänkandet fogade särskilda yttrande:

Det antal förhandsfolk eller rättare uttryckt underbefäl av manskapet, som erfordras för marinen, är noggrannt uträknat enligt gällande besättnings- och bemanningslistor för fartyg, stationer, varv och fort o. s. v. Detta antal motsvarar det i staten för sjömanskåren, resp. kustartilleriets personal upptagna antalet beställningar i 2. lönegraden, ökat med det ringa antalet ännu kvarstående beställningar i 1. lönegraden, och uppgår alltså för flottan till (1,590 + 63=) 1,653 och för kustartilleriet till (353 + 70 =) 423 beställningar. Inom kustartilleriet äro samtliga beställningshavare i nämnda lönegrader korpraler (jämte ett mindre antal ännu kvarstående underofficerskorpraler); inom flottan äro av ifrågavarande beställningshavare för närvarande omkring 85—90 % korpraler (jämte ett mindre antal ännu kvarstående underofficerskorpraler), under det att återstoden eller omkring 15—10 % äro 1. klass sjömän. Organisationen hindrar emellertid ej, att även vid flottan samtliga beställningshavare inom 2. (och 1.) lönegraden äro korpraler, vilket förhållande kan anses som normalt och önskvärt.

Det är möjligt, att behovet av underbefäl av manskapet vid marinen kan i viss mån nedbringas, men detta kan icke ske utan grundlig revidering av gällande besättnings- och bemanningslistor.

Avlöningssakkunniga hava emellertid i sitt förslag till fördelning av manskapsbeställningar på de två nya lönegraderna (för menig och för korpral) utan någon som helst dylik revidering eller överhuvudtaget utan någon som helst hänsyn till besättningslistorna förklarat, att flottans behov av korpraler icke är 1,653 utan 1,100, och kustartilleriets behov icke 423 utan 330. Till dessa siffror hava sakkunniga kommit helt enkelt genom vissa jämförelser med arméns behov av furirer och korpraler. Det ligger i öppen dag, till vilka egendomliga resultat dylika jämförelser kunna leda. Arméns behov grundar sig på beräkning av manskapsstyrkan inom kompanier, skvadroner, bataljoner, regementen o. s. v.; marinens behov åter beror av antalet och arten av maskinella anordningar m. m. inom undervattensbåtar, jagare, pansarbåtar, fort o. s. v.

På grund härav anse vi, att sakkunnigas uttalanden och förslag beträffande fördelning av manskapsbeställningar på lönegrader vid flottan och kustartilleriet äro oriktiga och att denna fördelning måste föregås av en av vederbörande sjömilitära myndigheter verkställd personalberäkning.

Särskilt yttrande av vissa t bland de sakkunniga.

60 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Myndig-

heternas

yttranden.

Departements-

chefen.

Beträffande löneskalornas anordnande har chefen för femte arméfördelningen framhållit, att å ena sidan vanlig menig, som icke vunnit befordran, bleve genom ålderstilläggen väl mycket tillgodosedd, under det att manskap, tillhörande musiken och de olika grupperna av beställningsmän (sjukvårds-, hovslagar- och hantverksmanskap), för vilka befordringsförhållandena i regel ställde sig mera ojämna än för övrigt manskap, icke medgivits tillräckligt antal ålderstillägg. I löneplanen borde därför inarbetas särskilda bestämmelser för avlöning av musikmanskap och beställningsmän, upptagande sex ålderstillägg i varje lönegrad, under det att i den för vanliga meniga avsedda första lönegraden endast borde förekomma ett ålderstillägg.

Generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet har, såsom förut nämnts, framhållit, att det visat sig svårt att erhålla kvalificerad personal till sjukvårdsmän, hovslagare och hantverkare, samt med hänsyn härtill ifrågasatt, att samtliga beställningsmän måtte uppflyttas i närmast högre lönegrad.

Arméförvaltningen har av skäl, som i annat sammanhang närmare omförmälas, ansett, att möjlighet borde förefinnas för tilldelande av furirs av 1. klassen avlöningsförmåner åt därav förtjänta beställningsmän med avlöning såsom furirer av 2. klassen.

Chefen för kustartilleriet har föreslagit, att marinens manskap måtte indelas i 3 tjänstegrader, nämligen 1. korpral, 2. korpral och menig, samt att såsom en följd härav den av de sakkunniga föreslagna 2. lönegraden för manskap vid marinen måtte uppdelas i två lönegrader, eu avsedd för 2. korpraler och en för 1. korpraler.

I fråga om fördelningen av manskap sbeställning ärna vid marinen pa lönegrader hava samtliga marina myndigheter anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av förenämnda reservanter inom de sakkunniga.

De sakkunnigas förslag att i löneskalan för arméns manskap upptaga fem lönegrader — för menig, vicekorpral, korpral (konstapel), furir av 2. klassen och furir av 1. klassen — samt i löneskalan för marinens manskap två lönegrader — för menig och korpral — är grundat på den nuvarande manskapsorganisationen; och synes mig däremot icke vara något att invända. Däremot anser jag mig mot den föreslagna konstruktionen av de båda löneskalorna böra göra vissa erinringar, för vilka jag nu torde få redogöra.

Enligt de sakkunnigas mening skulle den första avlöningsförhöjningen vid armén inträda efter två år, enär den första anställningstiden

Kungl Maj:ts Proposition Nr S50.

vid armén i regel avsåge minst denna tidrymd och den nyanställda volontärens tjänstgöring därunder i huvudsak vore inriktad på egen utbildning. Efter dessa två år hava löneförhöjningarna ansetts böra inträda för varje år, motsvarande den tid, för vilken ny anställning i allmänhet tages. Vid marinen däremot skulle den första löneförhöjningen inträda redan efter ett år med hänsyn till önskvärdheten därav, att denna avlöningsförhöjning komme att inträda samtidigt med uppflyttning för kontraktsanställt manskap från 3. klass sjöman (kustartillerist) till 2. klass sjöman (kustartillerist). I anslutning härtill borde ock tidpunkten för andra löneförhöjningen vid marinen sammanfalla med den tid, då manskapet vid flottan kunde uppflyttas från 2. klass sjöman till 1. klass sjöman eller efter ytterligare två år. Den ojämnhet de båda löneskalorna emellan, som härigenom uppkommer, synes mig icke vara betingad av föreliggande organisatoriska eller andra förhållanden. Å ena sidan lärer något hinder icke möta att låta den första löneförhöjningen vid armén, på sätt föreslagits för marinen, inträda redan efter ett år, helst som den första anställningen av volontär numera sker även för sådan kortare tidrymd. A andra sidan har det synts mig lämpligt, att tidpunkten för inträdandet av den andra löneförhöjningen vid marinen bestämmes till två i stället för tre år, varigenom överensstämmelse mellan löneskalorna för arméns och marinens manskap även i detta fall skulle åvägabringas. Att för marinens del binda tiden för löneförhöjningarna vid de nuvarande bestämmelserna rörande uppflyttning i tjänstbarhetsklass synes mig icke vara erforderligt, då sådan uppflyttning enligt den nuvarande organisationen icke i och för sig medför löneförbättring. Ovisst är ju även, huruvida över huvud taget den nuvarande indelningen av de meniga i särskilda tjänstbarhetsklasser vid den förestående omorganisationen av försvaret kommer att bibehållas. Jag anser därför, att löneskalorna för såväl armén som marinen genomgående böra anordnas med ettåriga intervaller. Genom den i och för sig önskvärda överensstämmelse mellan arméns och marinens löneskalor, som härigenom ernås, vinnes även möjlighet att bestämma lönebeloppen för manskapet vid de båda försvarsgrenarna på ett mera likartat sätt än som med de av de sakkunniga föreslagna löneskalorna varit möjligt.

Beträffande därefter de av generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet samt av chefen för femte arméfördelningen väckta förslagen om särskilda avlöningsbestämmelser för beställningsmän och musikmanskap synas mig dessa förslag icke vara av beskaffenhet alt böra för-

62 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

anleda någon åtgärd. I sådant avseende böra enligt min mening de av de sakkunniga föreslagna löneförhöjningarna för manskapet, vilka motiverats icke minst av behovet att utjämna befordringsförhållandena för beställningsmän och musikmanskap, få anses tillfyllestgörande.

Den av chefen för kustartilleriet gjorda framställningen om indelande av marinens manskap i tre särskilda lönegrader — 1. korpral, 2. korpral och menig — lärer, såsom avseende en organisationsfråga, icke kunna i detta sammanhang upptagas till behandling.

I enlighet med vad sålunda anförts skulle löneskalan för arméns manskap kunna schematiskt uttryckas sålunda:

För marinens manskap skulle löneskalan i anslutning till det föregående erhålla följande utseende.

Till det av arméförvaltningen framställda förslaget om tilldelande av fnrirs av 1. klassen avlöningsförmåner åt därtill förtjänta beställningsmän med avlöning såsom furirer av 2. klassen återkommer jag i det följande.

I detta sammanhang anhåller jag att få beröra den av de sakkunniga väckta frågan rörande fördelning av beställningarna i nuvarande 2. lönegraden för manskap på de båda föreslagna lönegraderna för korpraler och meniga. I sådant avseende hava de sakkunniga ansett, att antalet beställningshavare i den nya korpralsgraden vid marinen borde

Kung!. 3Iaj:ts Proposition Nr 350.

bestämmas till samma procent av hela manskapsantalet vid marinen som antalet furirer (av såväl 1. som 2. klassen) jämte halva antalet korpraler vid armén ntgör av hela manskapsantalet vid armén. Häremot hava tre av de sakkunniga uttalat avvikande mening samt därvid gjort gällande, att den av majoriteten bland de sakkunniga omfattade åsikten icke vore riktig samt att fördelningen av manskapsbeställningarna för de båda nya lönegraderna bort föregås av en utav vederbörande sjömilitära myndigheter verkställd personalberäkning.

De sakkunniga hava till stöd för sitt förslag anfört, bland annat, att behovet av underbefäl (korpraler) vid marinen för närvarande icke kunde anses sammanfalla med antalet beställningar i den nuvarande 2. (och den under indragning varande 1.) lönegraden. Detta förhållande sammanhängde med marinens nuvarande manskapsorganisation, enligt vilken befordran till tjänstegrad ägde ruin oberoende av förefintligheten av vakanser i vederbörlig lönegrad. En slutgiltig utredning rörande behovet av personal i de nya lönegraderna vid marinen kunde enligt de sakkunnigas mening verkställas först i samband med den pågående revisionen av försvarsorganisationen.

Då den nuvarande manskapsorganisationen icke lämnat erforderlig ledning för bedömandet av frågan om behovet av antalet beställningar å stat i den nya lönegraden för korpraler, har jag för min del icke funnit anledning till erinran mot det av de sakkunniga tillämpade förfaringssättet för bestämmandet av detta antal. Att, på sätt reservanterna bland de sakkunniga gjort gällande, före avgörandet härutinnan bort genom vederbörande sjömilitära myndigheters försorg verkställas en personalberäkning i förevarande hänseende, synes mig, med hänsyn till den pågående utredningen rörande organisationen av försvarsväsendet, knappast hava varit erforderligt. Några praktiska olägenheter lära icke heller kunna uppkomma genom antagandet av de sakkunnigas förslag, då redan nu en del av beställningarna i den nuvarande 2. lönegraden, vad flottan vidkommer, icke innehaves av korpraler, utan av 1. klass sjömän och i nämnda lönegrad för närvarande finnes ett icke obetydligt antal vakanser (817 vid flottan och 245 vid kustartilleriet). Givet är emellertid, att det på nu nämnt sätt verkställda bestämmandet av antalet beställningar i den nya 2. lönegraden för korpraler icke bör äga giltighet längre än till dess det slutliga resultatet av nyssnämnda utredning föreligger; den föreslagna anordningen är alltså av allenast provisorisk natur.

64 Kung!. Maj.is Proposition Nr 350.

Lönebelopp.

De sakkunniga.

Fast lön och dyrtidstillägg.

De sakkunniga hava härefter övergått till att yttra sig rörande de lönebelopp, som skäligen borde bestämmas vid tillämpningen av de utav de sakkunniga föreslagna löneskalorna för de olika grupperna beställningshavare vid armén och marinen, d. v. s. beloppen av dels begynnelselönerna inom varje lönegrad, dels ock de därutöver efter viss tjänstetid utgående avlöningsförhöjningarna. I sådant hänseende hava de sakkunniga anfört huvudsakligen följande.

Den fråga, som för de sakkunniga först framställt sig, då det gällt att avväga storleken av den avlöning, som borde utgå till arméns och marinens manskap, hade varit, till vilket prisläge avlöningen borde hänföras. För närvarande vore de militära avlöningarna, liksom även flertalet civila, fastställda med hänsyn till prisnivån under år 1914 eller tidigare, och förden prisstegring, som sedermera inträtt,utginge ersättning! form avdyrtidstillägg. Vid den från och med den 1 juli 1920 gällande nya lönereglering för kommunikationsverken, som fått sitt uttryck i avlöningsreglementet för dessa verk av den 19 juni 1919, hade man emellertid följt andra grundsatser. Avlöningsbeloppen hade härvid beräknats med hänsyn till det prisläge, som, att döma av stegringarna i levnadskostnaderna under åren närmast före krigets utbrott, skulle under normala förhållanden varit rådande i början av 1920-talet. Detta hypotetiska prisläge hade antagits ligga 16 procent över 1914 års nivå, vadan avlöningarna enligt kommunikationsverkens nya avlöningsreglemente i princip skulle ligga lika många procent över avlöningarna enligt stat för motsvarande befattningar inom andra förvaltningsgrenar. Med hänsyn härtill hade emellertid dyrtidstilläggen för kommunikationsverken reducerats på sådant sätt, att dyrtidstillägg utginge endast på 85 % av avlöningsförmånerna samt att det för statens befattningshavare i allmänhet gällande grundtalet i varje fall minskats med 16 enheter.

Då de sakkunnigas förslag till lönereglering för officerare och underofficerare med vederlikar vid armén och marinen vore avsett att i förevarande avseende vila på de för kommunikationsverkens personal tilllämpade löneprinciperna, skulle det ligga närmast till hands att bygga löneregleringen för arméns och marinens manskap på liknande grunder. Emellertid förelåge beträffande manskapet vissa omständigheter, som syntes göra en annan lösning av den föreliggande frågan lämpligare.

Chefen för sjätte arméfördelningen hade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 november 1919 framhållit, hurusom avlöningsformen dyrtidstillägg vore allt annat än gynnsam för volontärrekryteringen. Det

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

(in

vore nämligen en allmän iakttagelse inom vitt skilda yrken, att personalen icke tillräckligt förmådde uppskatta de förmåner, som utginge i form av dyrtidstillägg. Erfarenheten liade visat, att man i fråga om anställning av volontärer alldeles särskilt måste taga hänsyn till detta förhållande. Det vore enligt arméfördelningschefens mening otvivelaktigt, att en sammanlagd avlöning, vilken icke varit nog lockande, då den utgått dels såsom ordinarie lön, dels såsom dyrtidstillägg, skulle hava visat sig fullt tillräcklig, därest hela beloppet utgjorts av ordinarie avlöning. Första betingelsen för eu tillfredsställande voloutärrekrytering vore därför, att det nuvarande dyrtidstillägget »standardiserades» åtminstone för en viss tid. Denna tid kunde icke lämpligen bestämmas kortare än till tre år för nyanställd volontär samt ett eller två år i (ivriga fall.

Vad bemälde arméfördelningschef sålunda anfört syntes de sakkunniga förtjäna synnerligt beaktande. Jämväl enligt de sakkunnigas mening skulle det verka i hög grad befrämjande för rekryteringen, om den kontanta avlöning, som erbjödes för anställning vid armén eller marinen, eller åtminstone den största delen därav vore till beloppet bestämd, helst för flera år framåt. Härigenom skulle undvikas att, såsom för närvarande vore fallet och jämväl skulle bliva händelsen, därest avlöningen nu reglerades efter liknande grunder som för kommunikationsverkens personal, endast en mindre del av lönen vore lixerad till bestämt belopp, medan den större delen utginge enligt av riksdagen för ett år i sänder antagna grunder med belopp, som eventuellt komme att växla för varje kalenderkvartal.

Att låta dyrtidstillägget i dess helhet ingå i lönen eller sålunda helt reglera avlöningen efter nuvarande prisläge syntes dock ej tillrådligt. Dels skulle härigenom de högsta avlöningsbeloppen för manskapet komma att — ehuru visserligen endast skenbart — ligga högre än den lägsta underofficerslönen, vilket torde vara mindre lämpligt, dels och framför allt skulle en sådan anordning i händelse av sjunkande levnadskostnader sannolikt nödvändiggöra en minskning av den en gång fastställda lönen. Visserligen skulle en sådan åtgärd kunna utan svårighet vidtagas, då arméns och marinens manskap anställdes medelst kontrakt på relativt kort tid, men givet vore, att en minskning av den för manskapet fastställda avlöningen skulle vara ägnad att framkalla missnöje och olägenheter av olika slag, vilka icke behövde befaras, då avlöningen automatiskt reglerades genom indextalet. Dessa olägenheter kunde emellertid i det väsentliga undgås, om endast en del av lönen, en i varje särskilt avlöningsbelopp ingående grundavlöning, fastställdes enligt nuvarande Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 käft (Nr 350.) 513 21 9

66 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

prisläge, alltså med inkluderande av dyrtidstillägg, medan å den överskjutande delen av lönen dyrtidstillägg utginge enligt vanliga grunder. Vid bestämmandet av denna grundavlöning syntes lämpligen såsom utgångspunkt kunna tagas summan av dels den högsta avlöning, vara enligt nu gällande grunder dyrtidstillägg för icke-familjeförsörjare utginge med ett procenttal, motsvarande hela det grundtal, varefter dyrtidstillägg beräknades, dels det därå belöpande dyrtidstillägget. I sådant fall skulle dyrtidstillägget för den överskjutande delen av lönen — frånsett familjeförsörjare — utgå efter reducerat grundtal. Enligt det för 1920 års sista kvartal gällande grundtal (176) komme nämnda grundavlöning att utgöra 2,815 kronor 20 öre.

Emellertid borde enligt de sakkunnigas mening icke hela detta belopp ingå i den kontanta lönen, utan endast den del därav, som översköte det nuvarande värdet av manskapets naturaförmåner. Antoges värdet av dessa naturaförmåner enligt 1914 års prisnivå utgöra 600 kronor om året eller 50 kronor för månad — vilket ingalunda torde vara för högt räknat — kunde dessa förmåners nuvarande värde uppskattas till 1,656 kronor, därvid ökningen utöver 1914 års prisnivå beräknats efter ett procenttal, motsvarande det för fjärde kvartalet 1920 gällande grundtalet. Grundavlöningen skulle i enlighet härmed komma att utgöra (2,815: 20—1,656=) 1,159 kronor 20 öre. Enligt vad de sakkunniga komme att föreslå, borde emellertid begynnelselönen för menig vid armén och marinen bestämmas till 1,140 kronor för år; och det syntes då vara ändamålsenligt, att nämnda grundavlöning, på vilken dyrtidstillägg icke beräknades, fastställdes till detta belopp. Härigenom torde det i chefens för sjätte arméfördelningen omförmälda skrivelse framställda önskemål om dyrtidstilläggets inbegripande i den fastställda lönen vara behörigen tillgodosett. I alla övriga avlöningsbelopp skulle nämnda summa, 1,140 kronor, ingå såsom en grundavlöning, varå dyrtidstillägg icke finge beräknas; å den överskjutande delen av lönen skulle däremot dyrtidstillägg utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de för kommunikations verkens personal gällande föreskrifter. För familjeförsörjare bland manskapet skulle förhöjning i dyrtidstillägget utgå enligt bestämmelser, motsvarande de för kommunikationsverkens personal fastställda.

Genom att sålunda vid de högre avlöningsbeloppen dyrtidstillägg komme att utgå på en väsentlig del av lönen, syntes faran att vid sjunkande pris nödgas minska de fastställda avlöningarna vara i huvudsak undanröjd. En sådan minskning skulle i varje fall ej kunna ifrågakomma annat än beträffande grundavlöningen, 1,140 kronor, och

ti 7

Kungl. May.ts Proposition Nr 350.

även denna torde knappast behöva nedsättas, då sjunkande prisnivå automatiskt nedbringade värdet av naturaförmånerna och därmed avlöningens totalbelopp. Beträffande de högre avlöningsbeloppen kunde för övrigt utjämning åstadkommas genom förändring av grunderna för dyrtidstilläggets utgående.

Den kontanta avlöningen, inberäknat dyrtidstillägg enligt de för fjärde kvartalet år 1920 gällande grunder, uppginge för närvarande för en menig volontär vid armén till 1,000 kronor 50 öre för år samt för manskap i 4. lönegraden vid marinen till 901 kronor 14 öre för år. Härtill komme den lega, eventuellt anställningspremie, som kunde komma det nyanställda manskapet till del. Det stora antalet vakanser, som för närvarande förefunnes bland manskapet vid såväl armén som marinen, syntes emellertid otvetydigt ådagalägga, att denna avlöning icke vore tillräcklig för att rekryteringen skulle kunna säkerställas genom det av de sakkunniga föreslagna avlöningssystemet, vari icke inginge några extra förmåner vid sidan av lönen.

För att erhålla erforderliga utgångspunkter vid bestämmandet av begynnelselönen för nyanställt manskap hade de sakkunniga funnit lämpligt att verkställa eu jämförelse med nu utgående löner inom de befolkningsgrupper, varifrån rekryteringen till väsentlig del skedde, nämligen vad armén och kustartilleriet anginge bland lantarbetarna samt beträffande flottan bland det yngsta sjöfolket å handelsfartyg, jungmän och obefarna eldare. De under den senaste tiden godkända lantarbetaravtalen upptoge för stora delar av riket en kontant årslön för ogift lantarbetare i husbondens kost av 1,075 kronor. Enligt gällande avtal angående löne-och arbetsförhållandena för däcks- och maskinpersonal å svenska handelsfartyg utginge, förutom fritt vivre ombord under all tjänstgöringstid, månadslön med 75 kronor till jungman med mindre än 12 månaders tjänst till sjöss, med 135 kronor till jungman med minst 12 månaders tjänst till sjöss samt med lägst 225 kronor till obefaren eldare. Såväl lantarbetare som nu nämnt sjöfolk måste emellertid själva bestrida utgifterna för beklädnad, medan det militära manskapet erhölle fullständig beklädnad på kronans bekostnad. A andra sidan måste man vid förevarande jämförelse taga hänsyn därtill, att den militära tjänsten lade vissa band på den individuella friheten, vilka icke hade sin motsvarighet vid enskild tjänst, samt att arbetstiden för manskapet vid många tillfallen, särskilt vid manövrer och nattliga övningar, måste utsträckas utöver vad som förekomme inom andra arbetsområden. Med beaktande härav syntes det de sakkunniga oundgängligen nödvändigt, att begynnelselönen för manskapet

Utgångspunkter för lönebeloppens bestämmande.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

bestämdes åtminstone något högre än den för lantarbetarna gällande. För att tillika erhålla en årslön, som gåve ett på jämnt 5-tal kronor slutande belopp, för månad räknat, hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att begynnelselönen för nyanställd menig vid armén eller marinen bestämdes till 1,140 kronor för år, motsvarande 95 kronor för månad. I och för sig överstege det sålunda föreslagna beloppet icke avsevärt den nuvarande avlöningen med därå utgående dyrtidstillägg, men därvid vore att märka, att detta belopp, på sätt i det föregående utvecklats, utgjorde en fixerad grundavlöning och sålunda icke, såsom den nu utgående begynnelseavlöningen, vore beroende av de växlingar, som dyrtidstillägget kunde undergå.

De förhöjningar i avlöningen, som skulle inträda vid befordran eller efter viss tids tjänst i innehavande grad, hade, såsom förut nämnts, ansetts böra bestämmas under förutsättning, att därå komme att utgå dyrtidstillägg enligt de för kommunikationsverkens personal fastställda grunder. För avvägandet av ifrågavarande avlöningsförhöjningar hade de sakkunniga funnit nödvändigt att till en början fastställa slutlönen i de högsta lönegraderna enligt de föreslagna löneskalorna, nämligen i fråga om arméns manskap för furirer av 1. klassen med minst 7 års (84 månaders) tjänst och beträffande marinens manskap för korpral med minst 8 års (9f> månaders) tjänst. Denna slutlön, som i båda fallen måste vara densamma, borde givetvis begränsas så, att manskap vid befordran till de lägst avlönade underofficersbeställningarna (underofficerare av 3. graden vid marinen) komme i åtnjutande av någon avlöningsförhöjning. För den lönegrad, till vilken sådan underofficer skulle liänföi-as, hade de sakkunniga — under förutsättning att han tillhörde lägsta löneklassen inom lönegraden och vore placerad å ort inom ortsgruppen D, vartill räknades bland annat Karlskrona — ansett sig böra föreslå ett lönebelopp av 2,496 kronor. Med tillägg av dyrtidstillägg härå enligt de grunder, som tillämpats för kommunikationsverkens personal under 1920 års sista kvartal, eller 2,601 kronor 40 öre, skulle avlöningen i dess helhet uppgå till 5,097 kronor 40 öre. De sakkunniga hade med hänsyn härtill funnit sig böra stanna vid att föreslå slutlönen för korpral vid marinen (furir av 1. klassen vid armén) till ett belopp av 2,340 kronor. A de 1,200 kronor, varmed denna lön överstege grundlönen, skulle utgå dyrtidstillägg med 897 kronor 60 öre och sammanlagda kontanta avlöningen alltså utgöra 3,237 kronor 60 öre. Härtill måste dock läggas det beräknade nuvarande värdet av manskapets naturaunderhåll, eller 1,656 kronor, varigenom avlöningsförmånernas sammanlagda värde uppbringades till 4,893 kronor 60 öre. Ökningen i avlöning för en korpral, som upp-

Kutig!. Maj.ts Proposition Nr B50. 69

nått slutlön och befordrades till underofficer av 3. graden med placering i Karlskrona, skulle alltså bliva endast (5,097:40 — 4,893:60=) 203 kronor 80 öre, ett belopp, som emellertid ökades, dels i den mån det verkliga värdet av naturaunderkållet sjönke under det nu beräknade, dels ock för de fall, att vederbörande underofficer tillhörde dyrare ortsgrupp än gruppen D.

Inom nu angivna gränser, 1,140 kronor, motsvarande begynnelselönen för menig, samt 2,340 kronor, motsvarande slutlönen för furir av 1. klassen vid armén, resp. korpral vid marinen, hade de sakkunniga härefter haft att fastställa lönerna inom de särskilda lönegraderna i löneskalorna. Beträffande de synpunkter, som härvid varit vägledande för de sakkunniga, ville de sakkunniga framhålla följande.

Vad därvid först anginge armén, vore vid bestämmandet av storleken av de efter viss tjänstetid utgående löneförhöjningarna inom resp. lönegrader att uppmärksamma, att den första anställningen för arméns manskap i regel skedde för en tid av två eller tre år. Då det vore av stor vikt att söka förmå det manskap, vars anställningstid utginge vid nämnda perioders slut, att i största möjliga utsträckning taga förnyad anställning, hade de sakkunniga ansett lämpligt att tillmäta löneförhöjningarna efter andra och tredje anställningsårens utgång något högre än övriga löneförhöjningar. Särskilt vore härvid att märka, att personalens grundläggande utbildning efter det tredje årets slut i stort sett vore avslutad samt att manskapet därefter vore lämpat att tjänstgöra såsom underbefäl. Löneförhöjningarna efter resp. 24 och 36 månaders tjänst för menig, vice korpral och korpral hade på grund härav föreslagits till 180 kronor. Med hänsyn till grunderna för löneskalornas anordnande måste den förhöjning av begynnelselönen, som skulle utgå till furir av 2. eller 1. klassen efter en tjänstetid av 36 månader, även utgöra 180 kronor. Övriga löneförhöjningar efter viss tids tjänst hade däremot begränsats till 120 kronor, med undantag av den för furirer av 1. och 2. klassen medgivna sista löneförhöjningen, vilken ansetts ytterligare böra inskränkas och upptagits till allenast 96 kronor.

Vidkommande därefter avvägandet av avlöningsbeloppen de olika lönegraderna emellan hade de sakkunniga ansett att, då vicekorprals- (vicekonstapels-) betällningar — utom för musikpersonalen — icke förefunnes vid kavalleriet eller artilleriet, utan befordran vid dessa vapen skedde direkt till korpral (konstapel), skillnaden mellan menigs och vicekorprals avlöningsförmåner borde vara tämligen obetydlig. Däremot syntes avståndet i avlöningshänseende böra vara större mellan vicekorprals- och korprals-

Lönebelopp för arméns manskap.

70 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

beställningarna samt särskilt mellan korprals- (konstapels-) och furirsbeställningarna av 2. graden, emedan det i båda dessa fall vore synnerligen viktigt att förmå personalen att kvarstanna i tjänst så länge, att befordran till korprals-, resp. furirsbeställning av 2. klassen kunde vinnas. Av skäl, för vilka i annat sammanhang redogjorts, hade de sakkunniga däremot ansett, att den nuvarande stora skillnaden i avlöningsförmåner mellan furirsbeställningarna av 1. och av 2. klassen borde avsevärt minskas.

I enlighet med nu angivna grunder hade avlöningsbeloppen för de olika lönegraderna bestämts på sådant sätt, att vid befordran från lägre till högre lönegrad följande förhöjningar i avlöningen skulle äga rum, nämligen: vid befordran från menig till vicekorpral 84 kronor, från vicekorpral till korpral 108 kronor, (från menig direkt till korpral 192 kronor), från korpral till furir av 2. klassen 120 kronor och från furir av 2. klassen till furir av 1. klassen 72 kronor.

Av nedanstående löneplan för arméns manskap framginge beloppen av såväl begynnelselönen för de särskilda lönegraderna som ock den förhöjda lön, för helt år räknat, som tillkomme beställningshavare efter viss tjänstetid inom varje lönegrad.

Lönebelopp för marinens manskap.

Beträffande de lönebelopp för marinens manskap, vilka inom ovan angivna gränser, nämligen 1,140 kronor såsom begynnelselön för menig och 2,340 kronor såsom slutlön för korpral, borde utgå inom vardera lönegraden, hade i viss mån andra principer måst tillämpas än de, som använts för arméns manskap. Anledningen härtill hade varit de skiljaktigheter i löneskalorna, som betingats av de förut omnämnda olikheterna i organisatoriskt hänseende mellan arméns och marinens manskap. Det inom marinen framträdande behovet att under en avsevärd tid i tjänst kvarhålla det meniga manskap, som förvärvat viss högre tjänstbarhet, nödvändiggjorde sålunda betydligt flera avlöningsförhöjningar än

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

som erfordrades för arméns meniga manskap och dess två lägsta underbefälsgrader. På sätt i det föregående framhållits, skulle avlöningsförhöjningarna för de meniga vid marinen fortlöpa lika länge som för korpralerna, d. v. s. till och med början av 9. tjänståret. Enär löneförhöjning vid marinen, i olikhet med vad som gällde beträffande armén, erfordrades redan från och med 2. tjänståret, då uppflyttning skedde från

3. klass sjöman (kustartillerist) till 2. klass sjöman (kustartillerist), men däremot den vid armén erforderliga löneökningen från början av 3. tjänståret vore obehövlig med hänsyn till tidslängden för första anställningen vid marinen, hade löneförhöjningarna för de meniga vid marinen — till antalet icke mindre än 7 — delvis måst bestämmas till relativt små belopp. De två första löneförhöjningarna, vilka vore avsedda att inträda med ingången av 2. och 4. tjänståren, hade emellertid ansetts böra ur rekryteringssynpunkt sättas till så höga belopp som 180, resp. 240 kronor. De övriga förhöjningarna för de meniga, vilka utginge med ingången av vart och ett av 5.—9. åren, hade genomgående föreslagits till 96 kronor. Slutlönen för menig uppbringades härigenom från 1,140 kronor med (180 + 240 + 5 x 96 =) 900 kronor till 2,040 kronor.

Enligt vad förut nämnts, hade begynnelselönen för korpral beräknats kunna — ehuru visserligen i undantagsfall — ernås under 3. tjänståret. Avlöningsskillnaden vid befordran från menig till korpral vid marinen hade emellertid, med hänsyn till att flera befälsgrader än korpralsgraden icke funnes vid marinen, måst bestämmas betydligt högre än skillnadsbeloppen i avlöning för arméns olika underbefälsbeställningar, och hade densamma upptagits till 300 kronor. Begynnelselönen för korpral föresloges därför av de sakkunniga till summan av menigs lön under 3. tjänståret, 1,320 kronor, och 300 kronor, eller 1,620 kronor. Avlöningsförhöjningarna för korpralsbeställningarna efter viss tjänstetid vore enligt grunderna för löneskalornas anordnande avsedda att utgå efter samma intervaller och med enahanda belopp son^ för det meniga manskapet samt utgjorde följaktligen 240 kronor vid början av 4. tjänståret och 96 kronor vid början av vart och ett av 5.—9. tjänståren. Genom att till nyss angivna begynnelselön av 1,620 kronor lägga de föreslagna löneförhöjningarna, 240 kronor + 5 x 96 kronor eller 720 kronor, erhölles den föreslagna slutlönen för korpral, 2,340 kronor.

Av nedanstående löneplan för marinens manskap framginge beloppen av såväl begynnelselönen för de båda lönegraderna som ock den förhöjda lön, för helt år räknat, som tillkomme beställningshavare efter viss tjänstetid inom vardera lönegraden.

72 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Särskilt yttrande av eu av de sakkunniga.

Myndig-

heternas

yttranden

Rörande de i löneplanerna intagna avlöningsbeloppen har en av de sakkunniga (herr Nilsson) avgivit följande särskilda yttrande:

Som förebild för det avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och marinen, som de sakkunniga utarbetat, har tagits avlöningsreglementet för den ordinarie personalen vid kommunikationsverken. Och varje möjlighet att tillerkänna förstnämnda personal förmåner, som tillkomma den senare, har till fullo utnyttjats.

Detta förfaringssätt kan jag principiellt icke biträda. De menige och undersbefälet vid armén och marinen, vilka antagas medelst kontrakt på vissa år, kunna efter min mening icke likställas med den ordinarie personalen vid kommunikationsverken utan på sin höjd jämföras med dessa verks extra-ordinarie personal.

Det är möjligt, att denna synpunkt praktiskt föga betyder. Men fasthåller man vid densamma, bör det av de sakkunniga utarbetade förslaget till reglemente underkastas en granskning i belysning av det reglemente, som Kungl. Maj:t snart nog torde komma att utfärda för nämnda extra-ordinarie befattningshavare.

De i löneplanen för ifrågavarande manskap upptagna beloppen finner jag överdrivet stora.

En yngling på aderton år och därunder, som har allt fritt — inkvartering, beklädnad, förtäring, sjukvård — kan det ej vara nödigt att utrusta med 1,140 kronor i fickpenningar. Och även de övriga i planen förekommande lönebeloppen torde tåla vid en betydlig reduktion.

När de sakkunniga gått så högt som de gjort med de kontanta lönerna, har det skett dels av hänsyn till den militära tjänstens bundenhet, dels ock i synnerhet av hänsyn till de senare årens svåra rekryteringsförliållanden.

Tjänstens bundenhet kompenseras emellertid av de många permissioner, som beredvilligt givas. Och fmed de lågkonjunkturer, som vi nu gå till mötes, och den redan inträdda omfattande arbetslösheten torde rekryteringssvårigheternas tid nu vara förbi och de talrika vakanserna snart nog vara fyllda.

Med hänsyn härtill och jämväl till den trängande nödvändigheten av sparsamhet med statens medel hemställer jag, att dessa löner måtte avsevärt beskäras. Här han det sparas lättare än eljes vid förekommande löneregleringar — ogift folk med allt fritt går det ingen nöd på — och här bär det sparas.

Jag tillåter mig därför föreslå, att varje i de två löneplanerna förekommande lönebelopp minskas med 180 kronor.

Härigenom vinnes en välbehövlig besparing av 3,191,400 kronor.

Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna har funnit de av de sakkunnigas majoritet föreslagna avlöningsbeloppen väl avvägda.

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 350. 73

Chefen för sjätte arméfördelningen anser dock hänsynen till manskapsrekryteringen kräva avsevärt ökade avlöningsbelopp utöver de av de sakkunniga föreslagna.

Kommendanten i Boden åter håller före, att avlöningsbeloppens ökning med ett eller två blindrå kronor icke ägde något avgörande inflytande på rekryteringen. Denna påverkades enligt kommendantens mening av en hel mängd faktorer, bland vilka visserligen lönen hade sin givna plats, dock ej med den dominerande betydelse, som de sakkunniga syntes antaga. På grund härav och med hänsyn till nödvändigheten att iakttaga sparsamhet med statens medel har kommendanten föreslagit, att begynnelselönen måtte sättes till 1,020 kronor samt att en motsvarande reducering av övriga föreslagna lönebelopp äger rum.

Beträffande de synpunkter, som av eu utav de sakkunniga reservationsvis anförts i fråga om avlöningsbeloppens storlek, hava armé- och marinförvaltningarna framhållit, att syftet med de av honom gjorda erinringarna syntes böra vinna beaktande vid utfärdande av de föreskrifter om insättning i bank av viss del av manskapets avlöning, som det enligt de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente skulle ankomma på Kungl. Maj:t att meddela.

Beträffande till en början de sakkunnigas förslag därom, att begynnelselönen för menig skulle bestämmas såsom en grundavlöning, varå dyrtidstillägg icke skulle utgå, medan beträffande övriga avlöningsbelopp dyrtidstillägg skulle, i huvudsaklig överensstämmelse med de för kommunikationsverkens personal gällande föreskrifter, beräknas å den del av dessa belopp, som överskjuter nämnda grundavlöning, flnner jag detta förslag värt allt beaktande. Under min militära verksamhet har jag varit i tillfälle erfara, hurusom stora svårigheter för manskapsrekryteringen under nu rådande dyrtid vållats därav, att det fixa belopp, vilket erbjudits anställningssökande, varit relativt obetydligt, ävensom att det dyrtidstillägg, som för närvarande utgår därå, icke i de anställningssökandes ögon tillmätts samma värde som motsvarande belopp i form av fasta avlöningsförmåner. Med den stegring av penningvärdet, som nu synes vara på väg att inträda, och därav föranledd minskning i dyrtidstillägget kommer givetvis detta betraktelsesätt att än mer göra sig gällande. Jag anser därför, att de sakkunniges förevarande förslag är av stor betydelse för främjande av manskapsrekryteringen och vill för min del livligt förorda detsamma. Vid sjunkande prisnivå kommer, på sätt de sakkunniga framhållit, värdet av naturaförmånerna och därmed även avlöningens totalbelopp att automatiskt nedbringas, varigenom faran att nödgas minska det en gång fast- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 höft. (Nr 350.) 54321 10

Departements-

chefen.

74 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

ställda grundbeloppet torde i stort sett vara undanröjd. Åven om prisnivån skulle komma att nedgå på sådant sätt, att en sänkning av grundbeloppet skulle anses behöva vidtagas, torde några större svårigheter härför icke möta, då manskapet anställes allenast på kortare tid.

Vid bestämmandet av storleken av begynnelselönen för menig måste i främsta rummet beaktas nödvändigheten därav, att denna begynnelselön tillmätes på sådant sätt, att ett verkligt upphjälpande av den under de senare åren i oroväckande grad minskade manskapsrekryteringen kan åstadkommas. I sådant avseende vill jag nämna, att manskapsvakanserna vid armén den 1 februari 1921 utgjorde: vid infanteriet 61.3 %, vid kavalleriet 27.3 vid artilleriet 42.3 %, vid ingenjörtrupperna 32.6 % och vid trängen 25,5 % eller i genomsnitt vid armén 47 %. Motsvarande procenttal utgjorde vid samma tid för flottan 48 % och för kustartilleriet 44,5 %. Om också en ändring till det bättre i fråga om manskapsrekryteringen under den senaste tiden inträtt i och med de fallande konjunkturerna på arbetsmarknaden, är härvid att uppmärksamma, att begynnelselönen bör vara tillfyllest under såväl högre som lägre konjunkturlägen samt att den bör kunna säkerställa även eu i kvalitativt avseende .god rekrytering.

Å andra sidan måste tillses, att begynnelselönen icke går utöver vad som i jämförelse med avlöningen för motsvarande befolkningsgrupper kan anses vara skäligt och lämpligt. Härtill kommer, att det under nuvarande förhållanden är av starkt framträdande behov påkallat att i största möjliga mån vidtaga begränsningar i statsverkets utgifter.

Med de utgångspunkter, jag sålunda angivit, har jag funnit den av de sakkunniga föreslagna begynnelselönen för menig, 1,140 kronor för år (95 kronor för månad) eller 65 kronor utöver den årslön, 1,075 kronor, som enligt de under den senaste tiden godkända lantarbetaravtalen utgår till ogift lantarbetare i husbondens kost, vara väl högt tilltagen. Jag anser emellertid, att begynnelselönen åtminstone bör sättas fullt i jämnhöjd med lantarbetarens avlöning och vill i sådant avseende föreslå ett belopp av 1,080 kronor för år (90 kronor för månad) eller 5 kronor mer än sistnämnda avlöning. Den av mig föreslagna begynnelselönen understiger alltså den av de sakkunniga förordade med 60 kronor. Väl är sant, att lantarbetarlönerna i den fria marknaden numera torde i stort sett hava nedgått under de i nyssnämnda avtal upptagna lönebeloppen, men då man enligt min mening genom bestämmandet av ett lägre belopp än det sålunda föreslagna skulle äventyra det förnämsta ändamålet med ifrågavarande lönereglering för manskapet — upphjälpandet av rekryteringen — anser jag mig icke kunna tillstyrka en ytter-

Ktmg1. Maj:ts Proposition Nr 350.

ligare nedsättning därav, helst som såväl lega som anställningspremie äro avsedda att vid löneregleringens genomförande bortfalla.

I anslutning härtill lärer jämväl den av de sakkunniga föreslagna slutlönen för furir av 1 klassen vid armén, resp. för korpral vid marinen böra nedsättas med 60 kronor eller från 2,340 kronor till 2,280 kronor. Härigenom vinnes den fördelen, att den väl ringa skillnaden mellan slutlönen för en korpral vid marinen och begynnelselönen för en underofficer av 3. graden med placering i Karlskrona, vilken skillnad under vissa beträffande dyrtidstilläggets utgående antagna förutsättningar av de sakkunniga beräknats till ett belopp av 203 kronor 80 öre, skulle komma att ökas.

Beträffande storleken av de mellan begynnelselönen och slutlönen liggande beloppen vill jag särskilt framhålla, att jag funnit den av de sakkunniga föreslagna första löneförhöjningen för meniga vid marinen lämpligen böra nedsättas (från 180 till 120 kronor), varemot i stället för dessa meniga inlagts en löneförhöjning (å 120 kronor) mellan andra och tredje tjänståret. Med iakttagande i övrigt av de ändringar i löneskalorna för arméns och marinens manskap, som av mig i det föregående förordats, samt därav föranledda jämkningar i de särskilda lönebeloppen, skulle löneplanen för arméns manskap bliva följande.

Lön efter en tjänstetid av

7 G

Specialmotivering för de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente för arméns och marinens manskap.

Villkor föimenigs tillträd an do av löneförhöjning.

(8 § 7 mom. i avlöningsreglementet.) De sakkunniga.

Myndigheternas yttranden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Till den av armé- och marinförvaltningarna i detta sammanhang berörda frågan om insättning i postsparbanken av viss del av manskapets avlöning återkommer jag i det följande.

Deu härefter följande avdelningen av betänkandet (sid. 114—140) innefattar specialmotivering för de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente för arméns och marinens manskap. Av vad de sakkunniga i denna del anfört kommer jag i det följande endast att beröra vissa mera betydelsefulla punkter, beträffande vilka meningsskiljaktighet förelegat inom de sakkunniga eller mellan dessa och de i ärendet hörda myndigheterna. I övrigt hänvisar jag till de sakkunnigas betänkande.

I fråga om rätt för menigt manskap att tillträda löneförhöjning hava de sakkunniga anfört, att sådant manskap borde komma i åtnjutande av avlöningsförhöjning endast under förutsättning, att det förvärvat viss kompetens, som kunde gorå dess kvarstannande i tjänsten önskvärt. I anslutning till gällande utbildningsbestämmelser vid olika truppslag och med beaktande av de uttalanden uti ifrågavarande hänseende, som förekomme i de av arméns myndigheter under år 1920 avgivna yttrandena, hade de sakkunniga funnit nämnda villkor beträffande arméns manskap böra avse: vid infanteriet och trängen, att antingen hava erhållit vicekorpralsutbildning eller iunehava anställning vid musiken eller hava uttagits till beställningsman, samt vid kavalleriet, artilleriet och ingenjörtrupperna, att antingen hava erhållit ryttar-(artillerist-, soldat-) utbildning och beordrats till underbefälsutbildning eller innehava anställningvid musiken eller hava uttagits till remontryttare eller beställningsman.

I fråga om marinens meniga manskap hade de sakkunniga vid avfattandet av motsvarande villkor ansett sig böra föreslå särskilda villkor för vinnande av de två första löneförhöjningarna. Beträffande den första löneförhöjningen hade det ansetts lämpligt att, liksom nu gällde i fråga om uppflyttning från 3. klass sjöman (kustartillerist) till 2. klass sjöman (kustartillerist), stadga såsom villkor, att beställningshavaren erhållit rekrytutbildning. Vidkommande den andra löneförhöjningen hade föreskrivits såsom villkor, att vederbörande erhållit fullständig eller avkortad korpralsutbildning.

Generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet har anfört, att ett uteslutande av menig, som visserligen icke befunnits lämplig till underbefäl, remontryttare eller beställningsman, men i övrigt väl och ordentligt fullgjort sin manskapstjänst, från möjligheten att erhålla löneförhöjning, icke syntes önskvärt och ej heller vore nödvändigt, då det

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350. 77

enligt de sakkunnigas förslag skulle läggas i truppförbandschefens hand att avgöra, huruvida för löneförhöjningen erforderligt vitsord borde meddelas eller ej.

Chefen för femte arméfördelningen, stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm och chefen för kustartilleriet anse däremot, att såsom villkor för tillträde av löneförhöjning bör uppställas, att vederbörande icke blott erhållit viss utbildning, utan jämväl tillgodogjort sig densamma.

Vad generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet i förevarande avseende anfört har ej givit mig anledning att frångå de sakkunnigas förslag därom, att vissa villkor böra uppställas för menigs rätt att tillträda löneförhöjning. Sådana villkor synas mig givetvis erforderliga för att i största möjliga mån säkerställa tillgången på kvalificerat manskap även i menigs tjänstegrad. Däremot finner jag, i likhet med chefen för femte arméfördelningen m. fl. myndigheter, att vederbörande manskap vid genomgående av den utbildning, som vid olika vapenslag sålunda påfordrats, jämväl bör hava blivit behörigen godkänd, och hava därav föranledda jämkningar vidtagits i förevarande 3 § 7 mom.

Emellertid synas mig några ytterligare jämkningar vara erforderliga i nu ifrågavarande lagrum. Sålunda torde enligt min mening den undantagsställning i förevarande avseende, som de sakkunniga föreslagit för meniga vid armén, vilka innehava anställning vid musikeD, icke vara befogad, utan lära dessa beställningshavare böra vara underkastade enahanda kompetensvillkor för erhållande av löneförhöjning som övriga meniga vid armén. Därjämte föranleder mitt förslag, att den andra löneförhöjningen för marinens meniga skulle inträda redan efter två år, bestämmelse därom, att de av de sakkunniga föreslagna föreskrifterna om villkoren för denna löneförhöjning i stället anknytas till den tredje löneförhöjningen.

I det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet har såsom villkor för uppflyttning till högre löneklass stadgats, att uppskov med uppflyttningen icke prövats böra äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid, tjänsteman tillhört lägre löneklass, dock att i tjänsten begången förseelse, för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats, härvid icke må i och för sig räknas honom till last. I nämnda reglemente föreskrives därjämte, att beslut om uppskov med löneuppflyttning skall avse viss tid, minst ett kalenderkvartal samt högst

Departements-

chefen.

Uppskov m e d tillträdande av 1 öneförhojning.

(3 § 8 och 9 mom. i avlöningsreglementet.

78 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

De sakkunniga.

Särskilt yttrande av eu av de sakkunniga.

ett år, ävensom att, om tjänsteman törst efter viss tids uppskov blivit uppflyttad till högre löneklass, vederbörande verks styrelse sedermera må, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill, kunna förordna, att han för uppflyttning till än högre löneklass skall äga såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat.

Då beträffande manskap vid krigsmakten en av förutsättningarna för befordran från lägre till högre beställning vore, att vederbörande ådagalagt gott uppförande i tjänsten, samt prövningen härav tillkomme den regements-(kår-)chef, i vars hand befordringsrätten blivit lagd, hava de sakkunniga ansett hinder icke böra möta, att åt sådan befälhavare lämnades befogenhet att bestämma, huruvida honom underlydande manskap under sin tjänstgöring ådagalagt sådant uppförande, att vederbörande borde komma i åtnjutande av löneuppflyttuing- efter den i avlöningsreglementet för varje fäll stadgade tjänstetiden. Med anledning härav både de omständliga föreskrifter i förevarande ämne, som meddelats för kommunikationsverkens personal, enligt de sakkunnigas mening icke ansetts erforderliga i avlöningsreglementet för arméns och marinens manskap, utan hade de sakkunniga i 8 och 9 mom. av 3 § allenast intagit föreskrifter därom, att beställningshavare, vars tjänstgöring vederbörande regements-(kår-)chef funne icke vara av beskaffenhet att kunna väl vitsordas, icke finge tillträda löneförhöjning, ävensom att, därest beställningshavare med tillämpning av 8 mom. först efter viss tids uppskov tillträtt löneförhöjning, vederbörande chef kunde, om hans fortsatta tjänstgöring ansåges böra föranleda därtill, bestämma, att beställningshavaren för tillträdandet av ytterligare löneförhöjning skulle äga såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat. Sistnämnda stadgande hade jämväl ansetts böra tillämpas på manskap, som på grund av föreskriften i 7 mom. av förevarande paragraf först efter viss tids uppskov fått tillträda löneförhöjning.

Hörande de sålunda föreslagna bestämmelserna har eu av de sakkunniga (herr Sterky) avgivit särskilt yttrande av följande huvudsakliga innehåll.

De av de sakkunniga föreslagna stadgandena ansluta sig till de föreskrifter, vilka införts i 10 § 3 och 4 mom. av kommunikationsverkens avlöningsreglemente den 19 juni 1919 och även av 1902 års löneregleringskommitté i huvudsakligen oförändrad form upptagits i dess förslag rörande lönereglering för personalen vid statsdepartementen och de centrala ämbetsverken.

Under de sakkunnigas överläggningar rörande denna fråga har jag gjort gällande, att en vägran att verkställa löneuppflyttning, som föranletts av att tjänstgöring icke blivit 'väl vitsordad’, otvivelaktigt måste anses innefatta en form av bestraffning samt att, då eu sådan bestraffningsform icke är medgiven i gäl-

Kung!.. May.ts Proposition Nr 350.

lande strafflag för krigsmakten, stadgandets införande i avlöningsreglementet, vilket är avsett att tillkomma i annan ordning än som för utfärdande av allmän kriminallag är gällande, icke synes böra äga rum.

Aven om man, för att borttaga åtgärdens karaktär av straff, till det av de sakkunniga föreslagna stadgandet i 3 § 8 mom. införde ett tillägg, att i tjänsten begången förseelse för vilken beställningshavare särskilt bestraffats, icke i och för sig skulle räknas honom till last vid beslut om uppskov med löueuppflvttning, måste ett dylikt beslut i varje fall anses innebära en påföljd för sådana mindre förseelser mot militär tukt och ordning, som enligt gällande strafflag för krigsmakten kunna giva anledning till meddelande av s. k. tillrättavisningar i tjänsten. Även med hänsyn härtill synes det mig, att förslaget står i strid mot strafflagen för krigsmakten; och får jag härutinnan erinra om följande.

I sitt den 3 april 1905 avgivna förslag till strafflag för krigsmakten upptog den s. k. krigslagstiftningskommittén från 1881 års disciplinstadga bland andra former för tillrättavisningar, som i stället för disciplinär bestraffning kunde användas för mindre förseelser mot militär tukt och ordning, 'mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg’. Då vid 1914 års senare riksdag förslag till liv strafflag för krigsmakten framlades inför riksdagen, anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet (jfr proposition nr 57, sid. 162), bland annat, att mistning av dagavlöning och avlöningstillägg såsom former för tillrättavisningar borde ur lagförslaget uteslutas. Utginge man därifrån, att endast sådana tillrättavisningar borde komma till användning, som icke till sin natur vore alltför mycket likställda med de vanliga straffen, torde nämligen en tillrättavisning, som egentligen bestode i betalning av en viss summa penningar, icke böra ifrågakomma.

I enlighet med detta yttrande har i strafflagen för krigsmakten bland de olika formerna för tillrättavisningar icke upptagits mistning av avlöningstillägg.

Med hänsyn till nämnda yttrandes allmänt hållna avfattning lärer det få anses fastslaget, att icke blott indragningen av ett redan intjänat avlöningstillägg utan även ett beslut om uppskov med tillträde av sådan förmån vid uppnåendet av därför stadgad tjänstetid hittills i den militära strafflagstiftningen betraktats såsom åtgärder, vilka icke böra ifrågakomma annat än under samma betryggande former, som gälla vid åläggande av straff. Några sådana former hava icke införts i förslaget och torde i allt fall icke kunna infogas i en författning av nu ifrågavarande slag.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag yrkat:

att bestämmelserna därom, att beställningshavare, vars tjänstgöring vederbörande regements-(kår-)chef finner icke vara av beskaffenhet att kunna väl vitsordas, icke må tillträda löneförhöjning ävensom att den framtida rättsverkan av ett beslut om uppskov med löneförhöjning under viss förutsättning kan, enligt senare meddelat beslut, återgå, måtte uteslutas ur föreliggande förslag till avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och marinen.

1 vad reservanten sålunda anfört hava chefen för femte arméfördel- Myndigheterningen och chefen för fortifikationen instämt. nas yttranden.

Jämväl arméförvaltningen har ansett, att den i 3 § 8 mom. av avlöningsreglementet föreslagna bestämmelsen borde på de av reservanten anförda skäl uteslutas. Detta uteslutande syntes enligt ämbetsverkets mening desto hellre böra äga rum, som ifrågavarande stadgande i allt

80 Kungl. Maj:ts Proposition Nr HöO.

Departements-

chefen.

Lön under ledighet av annan orsak än sjukdom. (6 § i avlöningsreglementet.)

De sakkunniga.

fall skulle komma att bliva av jämförelsevis ringa betydelse beträffande nu förevarande personal, vilken antoges medelst kontrakt på allenast kortare tid. Det torde nämligen kunna förutsättas, att manskap, vars tjänstgöring icke kunde av vederbörande regements-(kår-)chef väl vitsordas, om det icke redan på grund av eventuella bestraffningar skildes från sin anställning vid krigsmakten, i allt fall icke komme att vid kontraktstidens utgång erhålla förlängd anställning.

Såsom skäl för uppskov med tillträdande av löneförhöjning har i 3 § 8 inom. av avlöningsreglementet angivits, att vederbörande regements-(kår-) chef finner beställningshavares tjänstgöring icke vara av beskaffenhet att kunna väl vitsordas. Då liknande bestämmelse upptagits såväl i kommunikationsverkens avlöningsreglemente som i det vid innevarande års riksdag godkända avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, samt denna bestämmelse enligt min mening är ägnad att utöva en fördelaktig inverkan även på den militära tjänsten, håller jag före, att den, på sätt de sakkunniga föreslagit, bör äga tillämplighet även på här ifrågavarande personal. Emot reservantens uppfattning vill jag särskilt framhålla, att det här icke är fråga om mistning av redan intjänad löneförmån, utan allenast om uppskov med tillträdande av sådan förmån; och synes det mig, att man icke med fog kan göra gällande, att en dylik åtgärd innefattar någon form av bestraffning.

De sakkunniga hava framhållit att, ehuru de militära tjänstgöringsförhållandena icke gåve anledning till att för det militära manskapet ifrågasätta någon rätt till semester, det dock syntes vara skäligt, att manskapet årligen medgåves någon tids kostnadsfri ledighet — frånsett sådan, som föranleddes av sjukdom. Hittills hade ledighet av ifrågavarande art vid såväl armén som marinen kunnat beviljas för tid, som icke överstege 14 dagar i en följd, och någon föreskrift om begränsning av dylik ledighet till ett bestämt antal gånger årligen hade icke varit meddelad.

Önskvärdheten av likställighet mellan olika grupper av statstjänare hade synts de sakkunniga böra betinga, att bestämmelse meddelades om en högsta sammanlagda tid, varunder manskapet finge åtnjuta ledighet med oavkortad lön. De sakkunniga hade därvid ansett sig böra föreslå en tid av 20 dagar under ett och samma anställningsår, enär denna tid motsvarade semestertiden för sådan tjänsteman vid kommunikationsverken, som tillhörde endera av de fem lägsta lönegraderna och icke uppnått 40 års ålder.

81 Kung1. Majts Proposition Nr 350.

För manskapet, vilket i allmänhet vore kasernerat, erfordrades beviljande av ledighet jämväl för sön- och helgdagar, även om militära övningar icke påginge. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga i o § 1 mom. intagit bestämmelse därom, att oavkortad lön i varje fall skulle utgå vid ledighet, som beviljades manskap för sön- eller helgdag. Att något avdrag icke borde ifrågakomma för allenast del av tjänstgöringsdag eller vad som enligt tjänstgöringsreglementet för armén vore att hänföra till permission, hade de sakkunniga ansett vara självfallet.

Vid ledighet utöver 20 dagar eller den längsta tid, varunder oavkortad lön skulle få bibehållas, borde enligt de sakkunnigas förslag avstås ett belopp, motsvarande det avdrag å lönen, som skulle äga rum vid sjukdomshinder av längre varaktighet. Liknande avdrag borde också ske för den, som hindrades tjänstgöra på grund av giltigt förfall. I anslutning till de för kommunikationsverken gällande bestämmelserna hade dock i förevarande avlöningsregdemente ansetts böra inflyta ett stadgande, som medgåve vederbörande regements-(kår-)chef att i nu ifrågavarande fall stadga högre avdrag på lönen än som i reglementet upptagits såsom det normala.

Uti ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande hava fem av de sakkunniga (herrar Lybeck, Nyquist, Näsman, Tallberg och ThörneU) i fråga om kostnadsfri ledighet för det militära manskapet anfört följande.

De sakkunniga liava enligt vår uppfattning icke i tillräcklig grad beaktat de säregna tjänstgöringsförhållanden, under vilka militärmanskapet arbetar, ej heller den bundenhet, som militäryrket till följd av inkasernering och den nödvändiga militära disciplinen medför. Under det att en befattningshavare i den civila statsförvaltningen vid slutat arbete är utan vidare fri och ledig, så är den militära befattningshavaren i regel bunden till sin kasern eller sitt fartyg, som han icke får lämna utan tillstånd och dit han inom viss bestämd tid måste återvända. Under sin fritid är han icke heller såsom den civila befattningshavaren fullt fri, utan beroende av det tvång, som bärandet av uniform m. m. medför. Den civila befattningshavaren är i allmänhet bosatt på sin tjänstgöringsort och har sitt arbete förlagt därstädes, medan den militära befattningshavaren under långa tider, såsom vid kommendering till skolor eller övningar och vad flottans manskap beträffar därjämte under sjökommendering, nödgas vara borta från sitt hemvist.

Under sådana förhållanden blir den militära tjänsten givetvis mindre lockande än civil anställning, därest icke lämpligt vederlag i någon form beredes. Då den av sakkunniga föreslagna löneplanen icke kan i erforderlig omfattning bereda sådant vederlag, bör detta i stället sökas på annat håll. I någon mån skulle detta kunna ske genom att för det militära manskapet utvidga möjligheten till kostnadsfri ledighet. Det är härvid att märka, att dylik ledighet endast beviljas, när tjänsten så medgiver, och att vikariatersättning icke förekommer. I Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 häjt. (Nr 350.) 54321 11

Särskilt yttrande av vissa sakkumiiga.

82 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

regel torde de av sakkunniga föreslagna 20 dagarna icke komma att överskridas, men medvetandet om möjlighet till kortare tjänstledighet, utan att avdrag härför under några förhållanden behöver beräknas, torde komma att kännas såsom en verklig förmån. Därtill kommer ur tjänstens synpunkt den fördelen, att bokföring av kortare ledigheter bortfaller, vilken fördel så mycket mera gör sig gällande, som tjänsten i allmänhet icke möjliggör för manskapet längre tids sammanhängande ledighet.

På grund av ovanstående få vi föreslå, att 5 § 1 mom. i sakkunnigas förslag erhåller följande lydelse:

Beställningshavare —--— —--från tjänsten av ifrågavarande slag

under högst 20 söckendagar av ett och samma anställningsår, tjänstledighet icke överstigande tre dagar i en följd eller sådan ledighet under sön- eller helgdag häri icke inräknad.’

Myndigheter- Till det sålunda reservationsvis framställda förslaget har flertalet av nas yttranden. { ärendet hörda myndigheterna anslutit sig.

Vad beträffar den av de sakkunniga i avlöningsreglementet intagna bestämmelsen angående rätt för regements-(kår-)chef att vid tjänstledighet av här ifrågavarande art stadga högre avdrag å lönen än som i reglementet upptagits såsom det normala, hava cheferna för fjärde och femte arméfördelningarna samt chefen för kustartilleriet framhållit, att ifrågavarande bestämmelse torde komma att giva anledning till högst olika tolkning och tillämpning vid olika truppförband; och borde denna bestämmelse därför enligt bemälda chefers mening utgå ur avlöningsreglementet.

Departements- Beträffande till en början det reservationsvis framförda yrkandet chefen. därom att manskapet skulle, utöver den tid av högst 20 söckendagar, varunder enligt de sakkunnigas förslag oavkortad lön skulle utgå vid i 5 § omförmäld ledighet, kunna komma i åtnjutande av högst tre dagars tjänstledighet i en följd, ligger det uppenbarligen i den militära tjänstgöringens natur, att manskapet är underkastat större bundenhet än motsvarande civil personal i statens tjänst. Särskilt är så fallet under vissa tjänstgöringsförhållanden, exempelvis ombord på fartyg. Härvid är ock att märka att manskapet i regel icke har sitt hemvist å vederbörande förläggningsort eller station. Om jag på grund härav anser, att möjlighet bör beredas manskapet att erhålla någon kortare ledighet iitöver den tid, som av de sakkunniga föreslagits, finner jag emellertid knappast erforderligt, att föreskrift härom införes i avlöningsreglementet. Såsom de sakkunniga påpekat, avses ej med den i nämnda reglemente intagna bestämmelsen sådan tjänstledighet för kortare tid, vilken är att hänföra till permission och som just har till syfte att lämna möjlighet till avbrott i den bundna militärtjänstgöringen. Enligt gällande tjänstgöringsreglemente för armén kan permission beviljas endast för del av tjänstgörings-

83 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

dag. I reglementet för marinen, del III (kustartilleriet) stadgas däremot, att med permission förstås tjänstledighet under högst 48 timmar i en följd; och jämlikt reglementet för marinen, del II (sjötjänstgöringen) äger den, som har att bevilja permission, att bestämma permissionstidens längd. Det synes mig, som om man genom lämpligt avvägda och såvitt möjligt likartade bestämmelser rörande permission för arméns och marinens manskap skulle på ändamålsenligaste sätt tillmötesgå det önskemål, som i reservationen uttalats. Därvid lärer i varje fall permission icke böra utsträckas utöver den av reservanterna angivna tiden av tre dagar i en följd. Erforderliga föreskrifter i förevarande avseende torde, liksom nu gällande bestämmelser om permission, böra utfärdas av Kungl. Magt.

Såsom nyss nämnts, hava några militära myndigheter ansett, att bestämmelsen om rätt för regements-(kår)-chef att vid ledighet av här ifrågavarande slag stadga högre avdrag å lönen än som i reglementet upptagits såsom det normala borde bortfalla. Då emellertid fall kunna tänkas inträffa, då sådant högre avdrag lämpligen bör äga rum, torde enligt min mening bestämmelsen böra bibehållas. Någon fara för en ojämn eller alltför sträng tillämpning av berörda stadganden lärer knappast förefinnas, helst som stadgandet givetvis är avsett allenast för undantagsfall.

Enligt gällande avlöningsreglemente för armén skall av den volontär tillkommande lön månatligen i postsparbanken genom befälets försorg insättas för menig minst 3 kronor och för underbefäl av manskapsklass minst 4 kronor. Dessa medel utbekommas först vid avgång ur krigstjänsten eller vid befordran till underofficer på stat. Där omständigheterna därtill föranleda, må dock högst en tredjedel av det innestående beloppet kunna, enligt regements- eller kårchefens beprövande, utbetalas till deri, som tager förnyad anställning.

Vidare har föreskrivits, att den, som rymmer eller blir utstruken ur rullorna, därigenom till kronan förverkat ett belopp, motsvarande det minsta, som på grund av ovannämnda bestämmelser skolat för honom insättas, jämte å detta belopp upplupen ränta, samt att kronan jämväl äger att av vars och ens i övrigt insatta sparbanksmedel hålla sig skadeslös för förluster, för vilka han på grund av felaktigt förhållande i tjänsten eller eljest kan i vederbörlig ordning förklaras ersättningsskyldig. Till kronan förverkade sparbanksmedel skola, sedan därav i första rummet blivit guldna sådana förluster, varom nyss är nämnt, ingå till avlöningsanslaget.

För marinens manskap är i reglementet för marinen del I och del III bestämt, att av avlöningen skall för varje man, vilken ej är gift eller

Insättning av viss del av lönen i postsparbanken. (13 § i avlöningsreglementet.)

84 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 550.

De sakkunniga.

Myndig-

heternas

yttranden.

har föräldrar eller egna barn att försörja, månatligen innehållas så stort belopp, som av Kungl. Maj:t för varje lönegrad bestämmes, för att genom vederbörande kompanichefs försorg för vederbörandes räkning insättas i postsparbanken; kår-(regements-)chef dock obetaget att på framställning och efter i varje särskilt fall verkställd prövning meddela befrielse från sådan innehållning. På postsparbanken insatta medel skola, jämte upplupen ränta, utbetalas vid utnämning till underofficer av 3. graden eller då vederbörande tjänat ut den avtalade första anställningstiden eller, om han dessförinnan erhållit avsked, vid avskedstagandet. Till den, som ingår äktenskap före nu nämnd tid, utbetalas de insatta medlen jämte ränta vid äktenskapets ingående. Slutligen kan kår- (regements-)chef meddela kompanichef tillstånd att till korpral eller menig, som därom gjort framställning, låta i annan ordning än förut sagts utbetala insatta medel eller del därav jämte ränta. Beträffande förverkande av insatta sparbanksmedel och rätt för kronan att av dylika medel hålla sig skadeslös för kostnad eller förlust, som åsamkats kronan genom löntagares felaktiga förhållande i tjänsten eller eljest, gälla vid marinen bestämmelser, i huvudsak motsvarande dem, som tillämpas vid armén.

Enligt nådigt brev den 23 januari 1891 gäller, att innehållning av lönemedel för insättning på postsparbanken skall äga rum med 2 kronor för manskap i 4. lönegraden, med 4 kronor för manskap i 3. lönegraden och med 5 kronor för manskap i 2. lönegraden eller, därest så önskas, med högre belopp.

De sakkunniga hava ansett, att innehållning och insättning i postsparbanken av viss del av manskapets avlöning fortfarande borde äga rum samt att, för vinnande av största möjliga enkelhet i tillämpningen, vissa bestämda belopp borde fastställas för beställningshavare i olika lönegrader.

I avlöningsreglementet hava de sakkunniga intagit stadgande därom, att viss del av lönen må enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter innehållas för att insättas i postsparbanken.

Såsom förut nämnts, hava armé- och marinförvaltningarna beträffande de synpunkter, som av en bland de sakkunniga reservationsvis anförts i fråga om storleken av de av de sakkunniga föreslagna avlöningsbeloppen för arméns och marinens manskap, framhållit, att syftet med de av honom gjorda erinringarna syntes böra vinna beaktande vid utfärdande av de föreskrifter om insättning i postsparbanken av viss del av manskapets avlöning, som det enligt de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente skulle ankomma på Kungl. Maj:t att meddela.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

85 Vidare har chefen för fjärde arméfördelningen uttalat att, då manskapet enligt de sakkunnigas förslag erhölle högre lön, de belopp, som skulle insättas på postsparbanken, syntes böra avsevärt höjas.

Det har för mig framstått såsom en angelägenhet av stor vikt, att den del av manskapets avlöning, som enligt nu gällande bestämmelser innehålles för att för vederbörandes räkning insättas i postsparbanken, i och med avlöningens höjande och dess bestämmande såsom fast lön blir i väsentlig mån ökad. Att det för ändamålet hittills innehållna beloppet utgjort allenast en obetydlig procent av avlöningens totalbelopp sammanhänger givetvis därmed, att den del av avlöningen, som för närvarande utgår såsom fast lön, är relativt ringa. Vid bifall till de sakkunnigas förslag rörande sättet för bestämmandet av den kontanta avlöningen för manskapet synes mig däremot icke något hinder böra möta att avsevärt höja storleken av insättningarna. Härigenom vinnes det synnerligen beaktansvärda syftet, att manskapet, under förutsättning att det väl sköter sig i tjänsten, vid avskedet äger en icke obetydlig sparpenning, som kan bliva till stor nytta vid övergång till civilt yrke. Att den uppfostran till sparsamhet, som ligger häri, även har sin betydelse, torde vara uppenbart.

Beträffande storleken av de belopp, som böra för ifrågavarande ändamål innehållas, är i de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente förutsatt, att Kungl. Maj:t skall meddela bestämmelser härom. En sådan anordning finner jag vara lämplig. Jag anser mig emellertid här böra uttala att, under förutsättning att begynnelselönen för menig i enlighet med mitt ovan angivna förslag bestämmes till 90 kronor för månad, därav lämpligen synes kunna månatligen innehållas 30 kronor, vilket belopp lärer böra ökas allt efter avlöningens fortgående stegring.

De avlöningsförmåner, som för närvarande tillkomme skeppsgossarna, utgjordes av — förutom underhåll in natura — viss dagavlöning, utgående med olika belopp till skeppsgossar i olika årskurser. Dagavlöningen vore upptagen i staten för skeppsgossekåren.

Då denna kår väl vore en militär kår, men med hänsyn till sammansättning och uppgifter intoge en annan ställning än övriga militära kårer inom flottan, hade de sakkunniga icke ansett lämpligt, att avlöningen för skeppsgossarna upptoges i förevarande avlöningsreglemente, utan syntes den alltjämt böra kvarstå å staten för skeppsgossekåren.

Beträffande den till skeppsgossarna utgående dagavlöningen hade från militärt håll framhållits otillräckligheten av dagavlöningens nuva-

Departements-

chefen.

Avlöningen till skeppsgossar.

(15 § i avlöningsreglementet.

De sakkunniga.

86 Kungi. Maj:ts Proposition Nr 350.

Departements-

chefen.

Tiden för avlönlngsreglementets ikraftträdande. De sakkunniga.

rande belopp. De sakkunniga hade ej funnit skäl att i förevarande sammanhang föreslå någon omläggning av skeppsgossarnas avlöningsförhållanden, men hade de sakkunniga, för att i någon mån förbättra skeppsgossarnas avlöning, ansett sig böra föreslå, att i staten för skeppsgossekåren upptoges följande förhöjningar i den nu till skeppsgossarna utgående dagavlöningen, nämligen:

för skeppsgosse i första årskursen från 10 öre till 15 öre )> » » andra » » 20 )) » 25 »

» » »tredje » » 30 » » 35 »

Vid bifall härtill skulle förhöjningen i dagavlöningen för skeppsgosse i tredje årskursen uppgå till omkring 16%, medan för skeppsgosse i vardera av de båda övriga årskurserna en något större löneförbättring skulle inträda.

Åt Kungl. Maj:t syntes böra överlåtas att meddela erforderliga föreskrifter beträffande avlöningens åtnjutande och utbetalning; och hade stadgande härom intagits i 15 § av avlöningsreglementet.

Den av de sakkunniga sålunda föreslagna förhöjningen av dagavlöningen till skeppsgossar synes mig erforderlig och lämplig; och har jag följaktligen icke något att däremot erinra.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle avlöningen till skeppsgossar icke upptagas i avlöningsreglementet, utan bestämmas i vederbörlig stat. Då emellertid förhöjningen i dagavlöningen synes mig böra tillkomma skeppsgossarna redan från höstterminens början den 1 oktober 1921, torde riksdagens medgivande böra inhämtas därtill, att den förhöjda dagavlöningen må utgå redan från nämnda dag.

I fråga om tiden för det nya avlöningsreglementets ikraftträdande hava de sakkunniga anfört, att vid genomförandet av löneregleringar för beställningshavare i statens tjänst, vilka åtnjöte avlöning från anslag på riksstaten, de nya avlöningsbestämmelserna i regel trätt i kraft vid ingången av ett kalenderår. Då det gällde att för arméns och marinens fast anställda manskap tillämpa nya avlöningsbestämmelser, torde det emellertid, med hänsyn till gällande regler rörande den normala tiden för manskapets tillträde till och avgång från anställningen, icke vara lämpligt att låta de nya avlöningsbestämmelserna träda i kraft vid ett årsskifte. Ikraftträdandet syntes i stället böra äga rum vid övergången från ett anställningsår till ett annat. Med anledning härav hade de sakkunniga velat

87 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

hemställa att, därest frågan om lönereglering för arméns och marinens manskap komme att underställas 1921 års riksdag, förslag samtidigt avlätes till riksdagen därom, att de nya avlöningsbestämmelserna skulle äga tillämpning, i vad de avsåge kontraktsanställt manskap, från och med den 1 november 1921 och beträffande manskap vid flottans sjömanskår, som vunnit sin anställning genom karlskrivning från skeppsgossekåren, från och med den 1 oktober samma år.

Tillämpandet av löneregleringen redan under år 1921 komme givetvis att medföra vissa utgifter utöver dem, som under vederbörliga anslag för sagda år beräknats på riksstaten. Detta förhållande torde emellertid icke behöva medföra, att särskilda medel för kostnadsökningens bestridande äskades på tilläggsstat för nämnda år. Till följd av det stora antal vakanser i manskapsbeställningarna, som för närvarande förefunnes och med all säkerhet även komme att kvarstå vid början av anställningsåret 1921 —1922, torde vederbörliga avlöningsanslag för år 1921 lämna tillgång till bestridande av ifrågavarande kostnadsökning.

Då sagda anslag vore av förslagsanslags natur, mötte i allt fall icke något binder mot det av de sakkunniga förordade tillvägagångssättet.

De sakkunniga ansåge följaktligen, att förslaget med avseende å tiden för de nya avlöningsbestämmelsernas trädande i kraft icke borde föranleda annan framställning till riksdagen, än att riksdagen måtte medgiva, att ökningen i kostnaderna för avlöning till arméns och marinens manskap under år 1921 finge bestridas från vederbörliga under fjärde huvudtiteln för samma år uppförda avlöningsanslag.

Mot vad de sakkunniga i förevarande avseende anfört och hemställt DePartem,ntshar jag icke något att erinra. chefen.

I anslutning till vad de sakkunniga anfört rörande tidpunkten för övergangsavlöningsreglementets ikraftträdande, hava de sakkunniga ansett si»- anordningar, böra undersöka, vilka särskilda övergångsbestämmelser borde inflyta i kunnig avlöningsreglementet eller eljest kunde bliva erforderliga.

I första band hade de sakkunniga därvid funnit sig böra bland i mom. i nämnda bestämmelser i 1 mom. upptaga föreskrift därom, att avlönings- övergångsreglementets bestämmelser skulle äga tillämpning beträffande en var, som, meuernl efter det föreskrift i ämnet utfärdats, vunne fast anställning vid armén eller marinen för tid efter ingången av november (oktober) 1921.

2 mom. i övergångsbestämmelserna.

3 mom. i övergångsbestämmelserna.

Reglering av avlöningen för indelt manskap vid armén.

KungL Maj:ts Proposition Nr 350.

I övergångsbestämmelsernas 2. mom. hade de sakkunniga intagit de föreskrifter, som funnits behövliga för att reglera övergången till de nya avlöningsbestämmelserna för beställningshavare, vilka vore bundna vid anställning för tid efter ingången av november (oktober) 1921 antingen genom kontrakt eller, beträffande karlskrivet manskap vid flottans sjömanskår, på grund av för sådant manskap gällande reglementsföreskrifter om kvarstående i tjänst. Härvid hade på sätt vid löneregleringars genomförande i allmänhet varit brukligt, medgivande ansetts böra lämnas för sådan beställningshavare att, efter hos vederbörande regements(kår-)chef gjord anmälan, fortfarande uppbära den avlöning enligt stat, som tillkommit honom före någondera av berörda tidpunkter. För beställningshavare åter, som icke gjorde sådan anmälan, utan önskade komma i åtnjutande av de nya löneförmånerna, erfordrades viss föreskrift till reglerande av avlöningsförhållandena vid övergången. På grund av de bestämmelser, vilka för närvarande gällde rörande åtnjutande av anställnings- och rekapitulationspremier, uppbures sådan premie, som avsåge längre tid än ett anställningsår, på en gång för hela den avtalade tjänstetiden. Härav följde, att den, som tagit anställning exempelvis för tiden den 1 november 1920—den 31 oktober 1922 och uppburit därför medgiven tvåårspremie, skulle vid tillämpning å honom av det nya avlöningsreglementet — enligt vilket nu förekommande premier icke vidare skulle utgå — för anställningsåret 1921—1922 komma i åtnjutande av en sammanlagd högre avlöning än som enligt reglementet rätteligen borde tillkomma honom. Till förekommande härav hade i förevarande mom. införts föreskrift därom, att nu avsedd beställningshavare skulle av anställnings- eller rekapitulationspremie, som av honom uppburits för anställning under tid efter ingången av november (oktober) 1921, månadsvis återleverera så stor del, som på månaden belöpte.

I den historiska översikten hade de sakkunniga redogjort för avlöningsförhållandena för det indelta manskapet vid armén och för båtsmännen vid flottan.

Antalet i tjänst kvarstående indelt manskap vid armén vore ännu ganska betydande, och ett flertal år komme därför att förflyta, innan allt sådant manskap avgått. Av båtsmännen kvarstode för närvarande blott 12 i tjänst, varför denna manskapskategori inom kort torde komma att bortfalla.

Beträffande det indelta manskapet vid armén hade de sakkunniga funnit ofrånkomligt att bland övergångsbestämmelserna till avlöningsreglementet intaga föreskrifter rörande den avlöning av statsmedel, som

Ktmgl. Maj:ts Proposition Nr 360.

fortfarande liksom hittills borde tillkomma detta manskap. Härvid hade de sakkunniga, som icke funnit anledning att föreslå någon omläggning av det indelta manskapets avlöningsförhållanden, ansett, att de kontanta avlöningsförmånerna till det indelta manskapet i samband med den militära löneregleringen lämpligen borde, jämlikt grunderna för kommunikationsverkens nya lönereglering, höjas med omkring 16 procent.

I enlighet härmed hade i 3 mom. av övergångsbestämmelserna intagits föreskrift därom, att berörda följande sätt, nämligen:

............... från

avlöningsförmåner

lön till korpral

» » vicekorpral............

dagavlöning till korpral .....

)> )) vicekorpral

och menig....................

dagavlöningstillägg till allt indelt manskap

kr.

ore

skulle höjas på till 144 kr.,

öre,

» 60 » samt

2 kr. 10 öre )> 2 kr. 50 öre.

I fråga om åtnjutande och utbetalning av lön och dagavlöning till indelt manskap hade i förevarande avlöningsreglemente intagits eu hänvisning till nu gällande fredsavlöningsreglemente för armén. Beträffande dagavlöningstillägget torde i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse fredsavlöningsreglementets föreskrifter om dagavlöning; och hade stadgande härom intagits i nu ifrågavarande avlöningsreglemente för arméns och marinens manskap.

Med hänsyn till det ringa antal båtsmän, som ännu kvarstode i tjänst vid flottan, och då de nu kvarstående inom kort tid torde komma att avgå, hade de sakkunniga icke ansett sig böra för båtsmännen upptaga några särskilda bestämmelser i avlöningsreglementet. Riksdagens medgivande syntes emellertid böra inhämtas därtill, att förhöjning i de till båtsmän nu utgående kontanta avlöningsförmånerna Unge från och med ar 1922 utgå enligt de grunder, som i det föreslagna avlöningsreglementet tillämpats i fråga om avlöningsförhöjning för arméns indelta manskap.

Båtsman.

I den allmänna motiveringen hade de sakkunniga, i samband med 4 {

angivandet av de grunder, enligt vilka beställningarna för marinens övergingslast anställda manskap borde uppdelas på de i vederbörlig löneplan melserna, upptagna båda lönegraderna för korpral, resp. för menig, uttalat, att till beställningarna för korpral borde överföras samtliga beställningar för manskap i nuvarande 1. lönegraden (underofficerskorpraler). Ifråga-

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 höft. (Nr 330.)

543 21 12

90 Kung}. Maj:ts Proposition Nr 350.

varande beställningsliavare utgjordes i huvudsak av visst äldre manskap, som icke kunnat vinna underofficersbefordran, men på grund av äldre befordringsbestämmelser vore berättigade att kvarstå i tjänst såsom manskap, till dess de kunde erhålla pension i sådan egenskap. Nu nämnda beställningsliavare syntes lämpligen böra, med frånträdande av nu utgående avlöningsförmåner — tillfällig löneförbättring inräknad — beredas den avlöning i den föreslagna 2. lönegraden, vartill de på grund av fullgjord tjänstetid funnes vara berättigade. I detta syfte hade de sakkunniga i 4. mom. av övergångsbestämmelserna intagit föreskrift därom, att beställningsliavare vid marinen i nuvarande 1. lönegraden för manskap, å vilken avlöningsreglementet vunne tillämpning, skulle äga åtnjuta lön i 2. lönegraden enligt den i 2 § av avlöningsreglementet intagna löneplanen för manskap vid marinen. Skulle någon av ifrågavarande manskap icke önska övergå till sagda lönebestämmelser, komme givetvis stadgandet i 2. mom. av övergångsbestämmelserna att å honom vinna tillämpning.

Anordning vid övergång till efterskottsutbetalning av hela avlöningen.

Den ändrade anordning med avseende å avlöningens fördelning i lön och dagavlöning samt hela avlöningens utbetalande i efterskott, som av de sakkunniga med förebild från kommunikationsverkens lönesystem förordats, gjorde det nödvändigt att tillse, huru vid övergången från den nuvarande till den föreslagna iitbetalningsordningen lämpligen borde förfaras beträffande sådan personal, som då innehade manskapsbeställning vid armén eller marinen.

I detta hänseende ville de sakkunniga erinra, hurusom beträffande kommunikationsverken den uppfattningen gjort sig gällande, att det icke vore möjligt att vid tiden för genomförande av den nya löneregleringen för sagda verk under en månad innehålla den lön, som dittills plägat utbetalas i förskott, och sedermera utbetala hela avlöningen i efterskott per månad. Tvärtom hade ansetts, att vid berörda tidpunkt borde till vederbörande tjänstemän på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande eu månads lön enligt dittills gällande lönestat, samt sedermera vid varje månads slut en hel månadsavlöning enligt den nya lönestaten.

Åven vid den för domänverket år 1920 beslutade provisoriska löneregleringen hade samma uppfattning kommit till uttryck.

1902 års löneregleringskommitté, som för personalen vid statsdepartementen och de centrala ämbetsverken förordat avlöningsbestämmelser, som i det väsentliga anslöte sig till vad beträffande kommunikationsverken föreskrivits, hade ock tillstyrkt att, där tjänsteman med tillämpningav dittills gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350. 91

avlöningen — såväl i stat upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring — i förskott, skulle vid ingången av januari månad 1922 — vid vilken tidpunkt det nja avlöningsreglementet av kommittén förutsatts skola träda i kraft — till honom på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle liava i den befattning, lian vid utgången av år 1921 innehade, i förskott uppburit för januari månad 1922, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande.

De sakkunniga ansåge, att eu liknande övergångsanordning borde komma till användning även för arméns och marinens manskap. Med hänsyn härtill ville de sakkunniga hemställa, att Kungl. Maj:t, i samband med hänskjutande av förevarande avlöningsreglemente till riksdagens prövning, måtte föreslå riksdagen besluta att, därest innehavare av manskapsbeställning vid armén och marinen, vilken enligt äldre avtal eller eljest vore bunden vid anställning för tid efter ingången av november (oktober: 1921 och å vilken avlöningsreglemeDtet vid nämnda tidpunkt skulle vinna tillämpning, enligt dittills gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — såväl i stat upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring — i förskott, skulle vid ingången av november (oktober) månad 1921 till honom på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad beställningshavaren skulle hava i den beställning, han vid utgången av oktober (september) månad 1921 innehade, i förskott uppburit för november (oktober) månad samma år, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande.

Beträffande kostnaderna för berörda övergångsanordning torde, i likhet med vad som föreslagits beträffande ökningen i utgifterna för reglementets ikraftträdande redan under senare delen av år 1921, framställning böra göras till riksdagen därom, att nämnda kostnader finge bestridas av vederbörliga under fjärde huvudtiteln för år 1921 uppförda avlöniugsanslag.

Enligt anmärkningar vid staterna för flottans underofficerskår och för flottans sjömanskår vore för närvarande särskilda bestämmelser meddelade i syfte att bereda högre avlöning åt såsom kockar och hovmästare tjänstgörande korpraler, som icke vunnit erforderlig kompetens för att kunna befordras till beställning för manskap i nuvarande 1. lönegraden eller för underofficer. I förstnämnda stat stadgades sålunda, att underofficers av 2. graden avlöningsförmåner finge utgå till högst 10 dylika korpraler, vilka visat framstående skicklighet i egen yrkesgren, ävensom att vad av det härför erforderliga medelsbeloppet icke disponerades finge användas för att tilldela kockar och hovmästare, korpraler, avlöning i sjömanskårens 1. lönegrad utöver antalet löner enligt stat för samma

Kockar och hovmästare, korpraler.

92 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

Departements-

chefen.

lönegrad. Enligt föreskrift i förenämnda båda stater finge dessutom av tillgängliga löner för manskap i 1. lönegraden utgå sådan lön till högst 6 kockar och hovmästare, korpraler.

Vid genomförandet av den tillfälliga löneförbättring, som från och med år 1918 kommit underofficerare och manskap i 1. lönegraden till del, hade kockar och hovmästare, korpraler, tillerkänts löneförbättring med följande belopp, nämligen 75 kronor för dem, som tilldelats lön enligt stat för underofficer av 2. graden, och 125 kronor för dem, som tilldelats lön enligt stat för manskap i 1. lönegraden.

I samband med den av de sakkunniga nu föreslagna löneregleringen syntes särskilda åtgärder böra vidtagas för ordnandet av avlöningsförhållandena för de beställningshavare vid flottan, vilka vore avsedda att tjänstgöra såsom kockar och hovmästare. Vad därvid beträffade dem, som tillagts lön i nuvarande 1. lönegraden för manskap, syntes de böra likställas med övriga beställningshavare med sådan lön, och ansåge de sakkunniga, att å dem borde utan särskilt stadgande tillämpas den i 4 mom. av övergångsbestämmelserna intagna föreskriften. I enlighet härmed skulle dessa beställningshavare vid tillämpning av de nya lönebestämmelserna, i likhet med kvarstående innehavare av beställningar i nuvarande 1. lönegraden, beredas den avlöning i 2. lönegraden enligt löneplanen för manskap vid marinen, vartill de på grund av fullgjord tjänstetid funnes vara berättigade. Beträffande åter de beställningshavare av manskapet, som i sin egenskap av kockar och hovmästare tillagts lön såsom underofficerare av 2. graden, ville de sakkunniga ifrågasätta, huruvida icke visst antal beställningar för lind er officer are av 3. graden kunde avses för förtjänta kockar och hovmästare, vilka sålunda borde kunna vinna underofhcersbefordran, oaktat de ej avlagt därför stadgade kompetensprov. Till detta spörsmål återkomme de sakkunniga vid behandlingen av frågan om lönereglering för underofficerare vid marinen.

De sakkunnigas uttalanden och förslag i fråga om erforderliga bestämmelser för övergången till det nya avlöningsreglementet hava icke givit mig anledning till annan erinran än att föreskrift synes i 3 mom. av övergångsbestämmelserna böra meddelas därom, att de förhöjda avlöningsförmånerna för i tjänst kvarstående indelt manskap vid armén må åtnjutas från samma tid, då avlöningsreglementet, såvitt armén angår, är avsett att träda i kraft, eller från och med den 1 november 1921.

Enligt de sakkunnigas mening borde förhöjning i de till båtsmän nu utgående kontanta avlöningsförmånerna från och med år 1922 utgå enligt de grunder, som i avlöningsreglementet tillämpats i fråga om av-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 330.

löningsförhöjning för arméns indelta manskap. Det synes mig lämpligare, att även båtsmännen må komma i åtnjutande av sådan avlöningsförhöjning redan från ingången av november månad 1921; och torde riksdagens medgivande härtill böra inhämtas.

Frågan om ordnandet av avlöningsförhållandena för vissa beställningshavare vid flottan, vilka äro avsedda att tjänstgöra såsom kockar och hovmästare, anhåller jag att i det följande få upptaga.

1 den allmänna motiveringen hava de sakkunniga redogjort för skälen till det av dem avgivna förslaget, att en del av lönen, nämligen en i varje särskilt avlöningsbelopp ingående grundavlöning, borde fastställas enligt nuvarande prisläge, medan å den överskjutande delen av lönen dyrtidstillägg skulle utgå enligt de för kommunikationsverkens personal gällande grunder.

Den sålunda ifrågasatta anordningen komme givetvis, anföra de sakkunniga, att påkalla utfärdande av särskilda regler rörande dyrtidstillägg åt manskap, som skulle komma i åtnjutande av lön enligt någondera av de i avlöningsreglementet intagna båda löneplanerna. Då nämnda regler borde anknyta sig till de bestämmelser angående dyrtidstillägg, som skulle gälla för kommunikationsverkens personal, syntes dessa reglers utformande icke kunna ske annat än i samband med utarbetandet av berörda bestämmelser för sagda personal, i Arad desamma komme att avse tiden efter ikraftträdandet av det föreslagna avlöningsreglementet. Vid sådant förhållande och då de sakkunniga saknade kännedom om de förslag i nämnda hänseende, som kunde bliva av Kungl. Maj:t framlagda till 1921 års riksdag, hade de sakkunniga för sin del måst inskränka sig till att skissera de föreskrifter, som skulle erfordras, därest kungörelsen den 30 juni 1920 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst och kungörelsen av samma dag med särskilda grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk fortfarande vore gällande vid ikraftträdandet av löneregleringen för arméns och marinens manskap.

I huvudsak syntes nu ifrågavarande föreskrifter böra anslutas till bestämmelserna i sistnämnda kungörelse. Utöver dessa erfordrades dock ett stadgande, att dyrtidstillägg överhuvudtaget icke skulle utgå å avlöning, som ej överstege 95 kronor för månad. Vidare krävde en i förstnämnda kungörelse ingående bestämmelse särskilt beaktande vid avfattandet av de för manskapet erforderliga föreskrifterna, nämligen den, som innefattade medgivande för beställningshavare, vilken på

Dyrtidsttllägg i samband med löneregleringen. De sakkunniga.

94 Kung!. Majrts Proposition Nr 350.

Departements-

chefen.

Staternas anordnande m. m.

De sakkunniga.

grund av försörjningsplikt underkölle barn under 16 års ålder, att — oavsett den i allmänhet gällande begränsningen, att dyrtidstillägg efter fullt (vid kommunikationsverken reducerat) grundtal utginge allenast efter ett högsta belopp av 85 kronor i månaden — åtnjuta dyrtidstillägg efter hela (resp. hela reducerade) grundtalet å ett belopp av 15 kronor för månad för varje dylikt barn. I anslutning till förutnämnda stadgande, att dyrtidstillägg till manskap ej skulle utgå på avlöning, som icke överstege 95 kronor i månaden, och med iakttagande, att dyrtidstillägg enligt ovannämnda, för kommunikationsverkens personal gällande grunder endast utginge å 85 procent av den överskjutande avlöningen och efter ett procenttal av femtio fem hundradelar av det med 16 enheter minskade grundtalet, syntes bestämmelsen om höjt dyrtidstillägg åt familjeförsörjare bland manskapet böra givas den avfattningen, att dyrtidstillägg till sådan beställningshavare finge å ett i avlöningen ingående belopp av 15 kronor i månaden för varje barn ökas med fyrtiofem hundradelar av det minskade grundtalet.

I övrigt hade de sakkunniga funnit, att kungörelsen den 30 juni 1920 med särskilda grunder för dyrtidstillägg åt kommunikationsverkens personal under angiven förutsättning skulle kunna med allenast vissa formella jämkningar tjäna såsom förebild vid utfärdandet, efter riksdagens hörande, av författning i ämnet.

Till ledning för utarbetandet av sådant förslag hade de sakkunniga uppgjort ett utkast till kungörelse med särskilda grunder för dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén och marinen.

Till frågan om dyrtidstillägg till arméns och marinens manskap i samband med den föreslagna löneregleringen anhåller jag att få återkomma i annat sammanhang.

I fråga om anordnandet av de till försvarsväsendet hörande staterna hava de sakkunniga erinrat, att de, med frångående av det vid löneregleringen för kommunikationsverkens personal använda förfaringssättet, funnit obehövligt att vid avlöningsreglementet för arméns och marinens manskap foga särskild tjänsteförteckning. Med hänsyn till det ringa antal personalgrupper, som manskapet omfattade, hade nämligen dessa kunnat införas i vederbörlig löneplan i direkt anslutning till resp. lönegrader. Antalet beställningar av olika slag vid varje truppförband eller kår hade de sakkunniga funnit böra, liksom nu vore fallet, angivas i de särskilda staterna. Dessa stater borde dock i så måtto förenklas, att däri icke upptoges de särskilda lönebeloppen för varje grupp beställningar. Be-

95 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

träffande nämnda belopp syntes allenast böra meddelas hänvisning till vederbörligt avlöningsreglemente, varjämte den beräknade kostnaden för löner åt samtliga beställningskavare vid truppförbandet eller kåren skulle i staten utföras i en gemensam anslagspost.

I anslutning härtill hade de sakkunniga uppgjort särskilda utkast dels till stat för ett truppförband av armén, dels ock till stat för flottans sjömanskår.

De sakkunniga hava förutsatt, att de i staterna för arméns och marinens truppförband och kårer upptagna avlöningsbelopp skulle utgå från vederbörliga under fjärde huvudtiteln för lantförsvaret, resp. sjöförsvaret uppförda förslagsanslag till avlöning. Under samma anslag syntes vidare böra beräknas särskilda poster för beredande åt manskapet av följande i avlöningsreglementet upptagna förmåner, nämligen anställningspenning enligt 7 §, hyresbidrag enligt 11 § samt dagavlöning och dagavlöningstillägg till kvarstående indelt manskap vid armén enligt 3 mom. av övergångsbestämmelserna.

I 8 § av avlöningsreglementet omnämndes inkvartering, beklädnad, förplägnad och sjukvård eller ersättning därför. Kostnaderna för dessa naturaförmåner eller däremot svarande ersättningar syntes böra bestridas av för de olika ändamålen avsedda anslagen vid armén, resp. marinen.

A ad beträffade i 9 § omförmälda ersättningar för tjänsteresa, för tjänstgöring å annan ort än eget regementes (kårs) förläggningsort eller egen station samt under sjökotmnendering eller flygtjänstgöring m. in. ävensom i 10 § berörd ersättning för flyttningskostnad, torde dessa ersättningar lämpligen böra bestridas av vederbörliga anslag till reseoch traktamentspenningar, resp. till utbildningskurser och övningar av olika slag eller till flyttningsersättning.

Erforderliga medel för gäldande av den i 12 § omförmälda begravningshjälpen torde — i likhet med vad som redan nu vore fallet beträffande dylik begravningshjälp — böra utgå av vederbörliga avlöningsanslag.

De sakkunnigas här ovan angivna grunder för uppställningen av Dtpartemmustaterna synas mig vara lämpliga; och har jag följaktligen ansett, att ch'fe,K dessa grunder böra vid staternas uppgörande tillämpas. Vad de sakkunniga i övrigt i samband därmed här ovan anfört har icke föranlett annan anmärkning från min sida, än att kostnader för dagavlöningstillägg till kvarstående, indelt manskap vid armén torde böra, på sätt hittills ägt rum, bestridas från på extra stat uppfört anslag.

96 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

De eakkunnl- Beträffande lydelsen av det utav de sakkunniga uppgjorda förslaget StmfaviöS till avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén ocli marimnssregie- nen torde jag få hänvisa till de sakkunnigas betänkande, del I (sid. mente 148—155).

Departe- Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med erinran till-

mentse-nefens pp ^ vissa smärre redaktionella jämkningar av mig vidtagits i de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente, hemställer jag, det Kungi. Maj:t måtte föreslå riksdagen att:

dels godkänna det vid detta protokoll fogade förslag (Bil. A) till avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och marinen;

dels medgiva, att dagavlöningen till skeppsgossar må från och med den 1 oktober 1921 utgå med följande förhöjda belopp, nämligen

för skeppsgosse i första årskursen med 15 öre

» » » andra » »25 »

» » » tredje » »35 »

dels medgiva, att förhöjning i de kontanta avlöningsförmånerna till båtsmän må från och med den 1 november 1921 utgå enligt de grunder, som i det föreslagna avlöningsreglementet tillämpats i fråga om avlönings förhöj ning för arméns indelta manskap;

dels medgiva, att den ökning i kostnaderna för avlöning till arméns och marinens manskap, som under år 1921 uppkommer vid det föreslagna avlöningsreglementets ikraftträdande redan under samma år ävensom till följd av den här ovan föreslagna avlöningsförhöjningen för skeppsgossar och båtsmän, må bestridas från vederbörliga under fjärde huvudtiteln för år 1921 uppförda avlöningsanslag;

dels besluta att, därest innehavare av manskapsbeställning vid armén eller marinen, vilken enligt äldre avtal eller eljest är bunden vid anställning för tid efter ingången av november eller, såvitt angår beställningshavare vid flottan, som vunnit anställning genom karlskrivning från skeppsgossekåren, efter ingången av oktober månad 1921 och å vilken avlöningsregle-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

mentet vid nämnda tidpunkt skall vinna tillämpning, enligt dittills gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — såväl i stat upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring — i förskott, skall vid ingången av november (oktober) månad 1921 till honom på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad beställningshavaren skulle hava i den beställning, han vid utgången av oktober (september) månad 1921 innehade, i förskott uppburit för november (oktober) månad samma år, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande;

dels medgiva, att kostnaderna för senast berörda övergångsanordning må bestridas från vederbörliga under fjärde huvudtiteln för år 1921 uppförda avlöningsanslag;

dels ock medgiva, att kostnaderna för de förmåner, som omförmälas i 8, 9, 10 och 12 §§ av förslaget till avlöningsreglemente, må bestridas i enlighet med de grunder, som av de sakkunniga angivits och av mig förut tillstyrkts.

Bihang till riksdagens protokoll 1921

1 samt.

296 käft. (Nr 350.)

Sl3 81 13

98 Kungl. Majds Proposition Nr 350.

III. Lönereglering för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl.

I del II av de sakkunnigas betänkande lämna de sakkunniga till en början en översikt över gällande avlöningsförhållanden för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. (sid. 1—10) ävensom en redogörelse över till de sakkunniga inkomna framställningar (sid. 11). I fråga om dessa redogörelser tilllåter jag mig hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Uti den följande avdelningen av betänkandet (sid. 12—104) har framlagts allmän motivering för de sakkunnigas förslag till lönereglering för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl.

De sakkunniga anföra härvid inledningsvis, att de, såsom redan uttalats i redogörelsen för de allmänna grunderna för nu ifrågavarande lönereglering för arméns och marinens personal, sökt att vid denna lönereglering i möjligaste mån tillämpa de löneprinciper, vilka nyligen vunnit godkännande vid ordnandet av löneförhållandena för kommunikationsverkens ävensom domänverkets personal och som kommit till uttryck jämväl i det förslag till lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk, som framlagts för innevarande års riksdag. I samband därmed hade jämväl utvecklats, i vilka hänseenden vid den däri föreslagna löneregleringen för arméns och marinens manskap avvikelser från kommunikation sverkens lönesystem påkallats av de särskilda anställnings-, befordrings- och tjänstgöringsförhållanden, som gällde för manskapet. De sakkunniga ville beträffande det nu föreliggande spörsmålet om en lönereglering för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen i det följande lämna en motsvarande framställning, såvitt anginge dessa personalgrupper. Därvid komme de sakkunniga att uppdela behandlingen av ämnet i följande huvudavdelningar:

Sättet för bestämmandet av den kontanta avlöningen.

A v Våning sformer.

Löneskalor för officerare och underofficerare.

99 Kung t. Maj:ts Proposition Nr 350.

Sättet för lönetursber åkning en för kompaniofficerare och underofficerare.

Lönebelopp för officerare och underofficerare.

Vissa beställningshavares placering inom löneskalorna för officerare och underofficerare.

Löneskalor för civilmilitära beställning shav are.

Lönebelopp för civilmilitära, beställningshavare.

Reglering av avlöningsförhållandena för vissa ordinarie civila beställningshavare.

Vissa arvoden och däremot svarande ersättningar.

I fråga om sättet för den kontanta avlöningens bestämmande hava de sakkunniga anfört följande.

Vid genomförandet av den nya löneregleringen för kommunikationsverken hade för bestämmandet av den kontanta avlöningen för dessa verks befattningshavare tillämpats den grundsatsen, att denna avlöning upptagits med enhetliga bruttobelopp för samtliga befattningshavare, oavsett huruvida en större eller mindre del av dem av vederbörande verk beretts några förmåner in natura eller ej. Härigenom hade sådana kontanta tillägg till avlöningen som exempelvis bostadsersättning, vilken utgått för att kompensera avlöningen för de befattningshavare, som icke åtnjutit fri bostad, kunnat bortfalla. I avlöningsreglementet för kommunikationsverken hade i stället stadgats, att tjänsteman, som anvisades bostadslägenhet, vilken disponerades av vederbörande verk, vore för begagnande av dylik bostad skyldig att genom avdrag å avlöningen månadsvis i förskott erlägga viss ersättning. Denna ersättning bestämdes med hänsyn till det hyrespris, som å orten i allmänhet gällde för liknande lägenhet. För befattningshavare, som vore skyldig att under tjänstutövning vara iförd tjänstedräkt, kunde erforderliga klädespersedlar tillhandahållas av verket mot ersättning enligt särskilda bestämmelser. Vid kommunikationsverken hade sålunda i fråga om sättet för den kontanta avlöningens bestämmande frångåtts äldre regler, enligt vilka, jämte en för alla likställda befattningshavare bestämd nettoavlöning, antingen vissa förmåner tillhandahållits in natura eller ock i deras ställe utgått särskilda kontanta tillägg till avlöningen.

1 fråga om arméns och marinens officerare och underofficerare med vederlikar hade de sakkunniga funnit, att det för kommunikationsverken i förevarande avseende numera gällande systemet, enligt vilket avlöningsförmånerna upptoges med bruttobelopp, borde vinna tillämpning. Någon större omgång vid avlöningsuträkningarna för denna militära personal syntes anordningen i fråga icke behöva medföra, då avdrag för åtnjutna

Sättet för bestämmandet av den kontanta avlöningen

De sakkunniga.

100 Kungl. May.ts Proposition Nr 350.

Departements-

chefen.

Avlönings-

former.

De sakkunniga.

Lön.

förmåner in natura i huvudsak komme att avse allenast värdet av upplåtna bostäder och sådana funnes tillgängliga allenast för en begränsad del av personalen. Det av de sakkunniga sålunda förordade systemet vore givetvis ägnat att förebygga ojämnheter i de nu utgående avlöningsförmånerna för olika beställningshavare, av vilka en del åtnjöte bostad in natura och andra uppbure inkvarteringsbidrag, samt att åvägabringa större reda och överskådlighet i avlöningsförhållandena för ifrågavarande personal.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit i fråga om sättet för bestämmandet av den kontanta avlöningen för arméns och marinens officerare och underofficerare med vederlikar föranleder icke någon erinran från min sida.

Då det gällt att avgöra, i vilken omfattning de nuvarande avlöningsformerna för officerare och underofficerare med vederlikar borde bibehållas eller huruvida till äventyrs nya avlöningsformer borde införas vid en lönereglering för dessa personalgrupper, hade, yttra de sakkunniga, undersökning ansetts böra verkställas, huruvida och i vad mån de grunder, som i detta avseende tillämpats vid den nyligen verkställda löneregleringen för kommunikationsverken, borde komma till användning jämväl vid ordnandet av avlöningsförhållandena för nämnda personalgrupper. I det nya lönesystemet för nämnda verk hade såsom huvudsaklig avlöningsform upptagits lön, varvid denna så avpassats, att den för personal i samma lönegrad utginge med olika i förhållande till tjänstetidens längd och befattningshavarnas placering på skilda orter avvägda belopp, upptagna i särskilda löneklasser. Lönen inneslöte sålunda enligt berörda system även avlöningsformerna ålderstillägg och ortstillägg. I lönen inginge därjämte tjänstgöringspenningar, vilka motsvarade den till arméns och marinens personal i allmänhet utgående dagavlöningen.

Vid den sålunda verkställda undersökningen hade de sakkunniga till en början till behandling upptagit frågan, huruvida de nuvarande avlöningsformerna för ifrågavarande militära personal borde vid förevarande lönereglering för nämnda personal bibehållas, samt överginge därefter till spörsmålet om införande vid denna lönereglering av vissa nya avlöningsformer.

Vad då först beträffade avlöningsformen lön, vilken utgjorde den huvudsakliga delen av den nu enligt stat utgående avlöningen för officerare

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350

och underofficerare med vederlikar vid armén och marinen, vore självfallet, att denna avlöningsform alltjämt borde bibehållas och bilda stommen i det nya lönesystemet för denna personal.

Beträffande löneregleringen för det fast anställda manskapet vid Dagavlöning, armén och marinen hade de sakkunniga såsom sin bestämda uppfattning uttalat, att tillräckliga skäl icke förelåge att bibehålla dagavlöning såsom särskild avlöningsform för manskapet, utan att tvärtom ett tillämpande i denna del av kommunikationsverkens lönesystem syntes medföra övervägande fördelar.

Åven om det kunde förutsättas, att sådant avdrag å lönen, som vid avskaffandet av avlöningsformen dagavlöning skulle motsvara densammas innehållande, för officerare och underofficerare med vederlikar skulle förekomma oftare än för manskapet, ansåge de sakkunniga de skäl, som legat till grund för de sakkunnigas nyss angivna uppfattning för manskapets vidkommande, i huvudsak äga giltighet jämväl i fråga om officerare och underofficerare med vederlikar. De sakkunniga funne sig alltså böra förorda, att dagavlöning (eller i förekommande fall tjänstgöringspenningar) i samband med den nu ifrågasatta löneregleringen för officerare och underofficerare med vederlikar uteslötes ur avlöningssystemet och uppginge i lönen, varvid, liksom vid kommunikationsverken, avdrag å lönen i vissa fall borde äga rum.

Avlöningsformen ålderstillägg förekomme enligt gällande stater endast Åiderstmagg. för en del, huvudsakligen civilmilitära beställningar. Den nu utgående tillfälliga löneförbättringen för officerare och underofficerare vore däremot i stor utsträckning byggd på ett avlöningssystem med ålderstillägg.

Ifrågavarande avlöningsform vore ägnad att möjliggöra fastställande på ett lämpligt och rättvist sätt av avlöningsbeloppen efter beställningshavarnas olika tjänstålder, vilket syftemål ej kunde ernås enbart genom löneförhöjning vid befordran; och hade denna avlöningsform inom de civila tjänstemannakårerna sedan gammalt i stor utsträckning kommit till användning.

Vid avgivande av förslag till definitiv lönereglering för det fast anställda manskapet vid armén och marinen hade de sakkunniga upptagit denna avlöningsform i avlöningssystemet för manskapet. Att ålderstillägg borde vid nu förevarande lönereglering för officerare och underofficerare med vederlikar icke blott bibehållas, utan även bringas i tillämpning i vida större omfattning än tillförene ägt rum, ansåge de sakkunniga vara ställt utom allt tvivel.

102 Ktingl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Ortstiiiägg. Genom den sedan gammalt vid försvarsväsendet förekommande avlöningsformen inkvarterings- och servisbidrag vid armén samt inkvarteringsbidrag vid marinen, vilket utginge med högre belopp i Stockholm och Göteborg än å andra orter, kunde ett slags ortstiiiägg sägas redan nu vara infört i det militära avlöningssystemet. Någon verklig utjämning i avlöningshänseende för personal med tjänstgöring å olika orter, där högre eller lägre levnadskostnader vore rådande, hade emellertid givetvis icke åstadkommits med tillämpning av nyssnämnda avlöningsform. En sådan utjämning hade däremot åvägabragts genom införande, efter förebild av kommunikationsverkens nu gällande avlöningsreglemente, av det ortstiiiägg, som enligt beslut vid 1920 års riksdag för innevarande år kommit till användning såsom ett led i den tillfälliga löneförbättringen för officerare och underofficerare med vederlikar vid armén och marinen.

De sakkunniga hade ansett sig böra förorda, att ortstiiiägg måtte i den form, som tillämpades vid kommunikationsverken, komma till användning vid löneregleringen för nu ifrågavarande personal.

Inkvarterings- Beträffande de nyss omnämnda avlöningsformerna inkvarterings- och och servis- servisbidraq vid armén samt inkvarterinqsbidraq vid marinen, vilka förkvarterings- måner nu åtnjötes enligt samma grunder, som gällde beträffande lön, marinen)3 följde redan av vad ovan föreslagits rörande sättet för bestämmandet av den kontanta avlöningen, att dessa avlöningsformer borde vid förevarande lönereglering helt uteslutas ur lönesystemet och i stället ersättas genom ökning av lönen. Den personal, som komme att in natura tillhandahållas någon av de förmåner, dessa ersättningar avsett att motsvara, borde i stället, liksom vid kommunikationsverken vore fallet, vidkännas visst i stadgad ordning bestämt avdrag å lönen såsom gottgörelse för tillgodonjutande av dylik förmån.

Vad armén anginge, måste emellertid i samband med inkvarteringsoch servisbidragets indragning uppmärksammas, att vissa städer ännu hade sig ålagd skyldighet att utgiva sådant bidrag. Sålunda ålåge det Stockholms stad att erlägga inkvarterings- och servisbidrag eller i vissa fall endast servisbidrag samt städerna Göteborg, Kristianstad, Landskrona och Visby att utgiva servisbidrag för viss personal, tillhörande särskilda i nämnda städer förlagda truppförband.

I förevarande avseende hade de sakkunniga, efter verkställd utredning i ämnet, i eu till chefen för lantförsvarsdepartementet den 7 juni 1919 överlämnad promemoria anfört bland annat, att avskaffandet av ifrågavarande avlöningsform för arméns del icke kunde komma till stånd annat än i samband med en avveckling av det rättsförhållande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

mellan statsverket och nämnda städer, vilket grundade sig på dessa städers skyldighet att bestrida inkvarterings- och servisbidrag för viss personal; och hade de sakkunniga i berörda promemoria avgivit förslag till avveckling av berörda rättsförhållande.

Efter remiss i ärendet till vederbörande stadsmyndigheter hade dessa, med undantag av stadsfullmäktige i Stockholm, i huvudsak godkänt det av de sakkunniga framställda förslaget. Stadsfullmäktige i Stockholm hade förklarat, att staden icke vore beredd att nu godtaga de av de sakkunniga angivna riktlinjerna för den ifrågasatta avvecklingen.

Med anledning härav syntes det vara nödvändigt att i avlöningsreglementet intaga en föreskrift om skyldighet för beställningshavare, som enligt gällande bestämmelser ägde uppbära inkvarterings- och servisbidrag eller enbart servisbidrag från vissa städer, att vidkännas avdrag å lönen med belopp, motsvarande vad han sålunda uppbure från vederbörande stad.

Med avseende å den till underofficerare med vederlikar vid armén utgående ersättning för bränsle och lyse samt underofficerare vid marinen tillkommande ersättning för ved och ljus syntes det vara uppenbart, att tillämpningen vid den nu ifrågasatta löneregleringen av principen om avlöningsförmånernas upptagande med bruttobelopp betingade, att dessa avlöningsformer bortfölle. Enahanda vore förhållandet med den beklädnadsersättning samt den förmån av portion in natura eller ersättning därför, som för närvarande utginge till underofficerare vid flottan.

Från och med år 1915 hade bland de militära avlöningsformerna införts förmånen av provisoriskt avlöning stillägg, att utgå med 200 kronor årligen till officerare och underofficerare med vederlikar vid till Boden förlagda truppförband och formationer under tjänstgöring därstädes. Ifrågavarande förmån vore närmast avsedd att i någon mån råda bot för de olägenheter i ekonomiskt avseende, som förläggningen i Boden medförde för befälspersonalen vid därvarande trupper.

Med avseende å denna avlöningsform ville de sakkunniga till en början erinra, att med införandet av avlöningsformen ortstillägg avsåges att åstadkomma utjämning i avlöningshänseende för personal med tjänstgöring å olika orter, där högre eller lägre levnadskostnader vore rådande. På sätt här nedan omförmäldes, föresloge därjämte de sakkunniga, att kall ortstillägg måtte enligt samma grunder, som gällde för kommunikationsverkens personal, tillkomma jämväl officerare och

Ersättning för bränsle och lyse in. in.

Provisoriskt avlöningstillägg för personal vid Bodens trupper.

104 Kung1 Maj:ts Proposition Nr 350.

Arvode.

Särskilda

förmåner.

underofficerare med vederlikar vid armén och marinen, vilka hade sin förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort) å sådan plats inom de norra delarna av landet, där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden kunde, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra avsevärda olägenheter. Vid nu angivna förhållanden syntes enligt de sakkunnigas mening det till viss personal vid Bodens trupper utgående provisoriska avlöningstillägget böra i samband med den nu ifrågasatta löneregleringen bortfalla.

Beträffande avlöningsformen arvode hade av 1917 års sakkunniga i förenämnda betänkande den 5 mars 1918 uttalats, att det vid en definitiv lönereglering torde komma att framträda såsom ett önskemål, att denna avlöningsform måtte kunna i möjligaste mån indragas. Det syntes ock de sakkunniga naturligt, att en sådan indragning skedde i fråga om alla de beställningar, för vilka avlöningen kunde lämpligen avvägas med användande av övriga avlöningsformer. Utan att ingå på frågan, huru en dylik omläggning borde genomföras, hade emellertid nämnda sakkunniga framhållit, att den militära tjänstgöringens art, som betingade, att en löntagare kunde vid olika tillfällen omplaceras från en mindre krävande befattning till en mera ansvarsfull sådan eller tvärtom, dock syntes nödvändiggöra, att även vid en definitiv lönereglering arvoden bibehölles såsom en kompletterande avlöningsform beträffande en del viktigare befattningar.

De sakkunniga, som i huvudsak delade den av 1917 års sakkunniga sålunda uttalade uppfattningen, hade icke funnit möjligt att helt och hållet avskaffa ifrågavarande avlöningsform, men hade å andra sidan ansett angeläget att i görligaste mån söka begränsa användandet av densamma. I en särskild avdelning av sitt betänkande komme de sakkunniga att lämna en redogörelse för de olika slag av arvoden eller däremot svarande ersättningar, vilka uppförts på särskilda av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda stater under fjärde huvudtiteln; och ville de sakkunniga i samband därmed avgiva de förslag rörande reglerandet av dessa arvoden, som de sakkunniga — med hänsyn till den pågående revisionen av försvarsväsendet och andra föreliggande omständigheter — funnit sig nu kunna framlägga.

Vid såväl armén som marinen kunde, såsom förut nämnts, förutom i förekommande fall utgående arvoden, vissa andra särskilda förmåner tillgodokomma officerare och underofficerare med vederlikar såsom extra

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350. 105

gottgörelse för tjänstgöring i vissa befattningar eller eljest av särskilt krävande art.

Beträffande dessa förmåner syntes ingen tvekan böra råda därom, att flygtillägg fortfarande borde utgå till den personal, som fullgjorde fly g tjäna t vid armén eller marinen. Denna tjänst vore av så krävande och riskfylld beskaffenhet, att särskild ersättning syntes böra utgå för fullgörandet därav. På sätt framginge av de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente, vore avsett, att erforderliga bestämmelser rörande ersättningen för flygtjänstgöring skulle meddelas av Kungl. Magt.

Vidkommande förmånen av sjötillägg m. m. hade de sakkunniga likaledes ansett skäl föreligga, att en särskild förmån utöver lönen borde utgå under sjökommendering. Jämväl för utförande av dykeriarbete syntes särskild ersättning böra utgå.

Officerare och underofficerare med vederlikar vid armén och marinen kunde därjämte komma i åtnjutande av extra gottgörelse i ändamål att bereda vederbörande ersättning för särskilda utgifter i tjänsten. Att löneregleringens genomförande icke borde föranleda indragning av någon nu utgående förmån av denna art, syntes enligt de sakkunnigas meningvara självfallet.

Enligt gällande bestämmelser utbetalades efter varje i tjänsten avliden underofficer, månads- och daglönare, polisöverkonstapel, poliskonstapel samt vaktmästare vid marinen begravningshjälp enligt vissa grunder.

Någon motsvarande förmån funnes däremot icke medgiven för annan personal av officers eller underofficers tjänsteställning vid marinen, liksom ej heller för likställd personal vid armén.

Jämlikt avlöningsreglementet för kommunikationsverkens personal utginge begravningshjälp till dödsboet efter varje under tjänstetiden avliden tjänsteman.

Då samma skäl, som föranlett införandet av ifrågavarande förmån vid kommunikationsverken, ägde giltighet i fråga om arméns och marinens här ifrågavarande personal, hade de sakkunniga ansett, att begravningshjälp borde införas såsom en förmån även för denna personal.

De sakkunniga hade härefter att behandla spörsmålet om införande vid ifrågavarande lönereglering för officerare och underofficerare med vederlikar av vissa nya avlöningsformer.

Såsom redan förut omförmälts, hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att kallortstillägg måtte enligt i huvudsak samma grunder, som Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 höft. (Nr 350.) 54321 14

>egiavning>-

hjälp.

Källons-

tillägg.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Ekiperings-

lijälp.

Felräknings*

penningar.

Premier.

gällde för personalen vid kommunikationsverken, tillgodokomma här ifrågavarande militära beställningshavare. De sakkunniga hade därvid särskilt velat tillgodose de i Boden förlagda trupperna. På Kungl. Maj:t torde böra ankomma att bestämma de orter, där kallortstillägg skulle utgå, samt att fördela desamma mellan de särskilda kallortsklasserna.

De sakkunniga hade, med hänsyn till de betydande kostnader, som anskaffandet av uniformspersedlar o. d. vid första anställningen i officers eller underofficers tjänsteställning betingade, ansett sig böra föreslå, att vid sådan anställning särskild ekiperingshjälp skulle utgå. Till denna fråga återkomme de sakkunniga i den speciella motiveringen till avlöningsreglementet.

Enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente kunde tjänsteman, som å tjänstens vägnar handhade kontant uppbörd eller verkställde kontant utbetalning av medel, enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder erhålla felräkning spenning nr till belopp, som bestämdes med hänsyn till de omständigheter, under vilka uppbörd eller utbetalning skedde, och i förhållande till den större eller mindre omfattningen därav. Felräkningspenningar finge dock icke i något fall till eu och samma tjänsteman utgå med sammanlagt högre belopp för år räknat än 600 kronor.

De sakkunniga ansåge, att förmånen av felräkniugspenningar borde beredas jämväl sådan beställningshavare, tillhörande här ifrågavarande personalkategorier, som å tjänstens vägnar förrättade göromål av omförmäld art.

I detta sammanhang ville de sakkunniga erinra, att kassör vid vardera av flottans stationer enligt staten för marinintendenturkåren ägde uppbära missräkningspenningar till belopp av 500 kronor årligen. Någon motsvarande förmån utginge ej till beställningshavare vid armén. Vid bifall till de sakkunnigas förslag om felräkningspenningars införande borde givetvis denna förmån regleras enhetligt för all ifrågavarande personal, varvid nyssnämnda missräkningspenningar borde bortfalla.

I avlöningsreglementet för kommunikationsverken stadgades, att premiei' kunde enligt av Kungl. Magt meddelade bestämmelser utbetalas till sådan tjänsteman, tillhörande vissa lägre lönegrader, som funnes hava i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier eller förbrukningsartiklar. Då sådana premier i vissa fall torde kunna bliva till fördel jämväl för försvarets vidkommande — de sakkunniga tänkte därvid i första hand på förhållandena å flottans fartyg — syntes ett motsvarande stadgande böra införas i här ifrågavarande avlöningsreglemente.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

107 De sakkunnigas här ovan återgivna uttalanden och förslag be- Departemninträffande de avlöningsformer, som höra komma till användning vid <-,iefenifrågavarande lönereglering för officerare och underofficerare med vederlikar, anser jag mig böra biträda. Vad särskilt beträffar den av de sakkunniga förordade nya avlöningsformen ekiperingshjälp, anhåller jag att i det följande få närmare yttra mig därom.

Innan de sakkunniga närmare ingått på frågan om det sätt, på vilket f0Lr°“fg^°Je löneskalorna för officerare och underofficerare vid armén och marinen och underborde vid den nu ifrågasatta löneregleringen anordnas, hava de ansett officerare, lämpligt att lämna en kortfattad redogörelse, såvitt löneskalorna anginge, dels för det av 1917 års militära avlöningssakkunniga uppgjorda utkast till definitiv lönereglering, vilket legat till grund för den vid 1918—1920 års riksdagar beslutade tillfälliga löneförbättringen för ifrågavarande personal, och dels för det vid kommunikationsverken tillämpade lönesystemet. I fråga om nämnda redogörelse torde jag få hänvisa till de sakkunnigas betänkande, del II, sid. 23—32.

Sedan de sakkunniga beträffande det sätt, på vilket löneskalorna vid ifrågavarande lönereglering lämpligast borde anordnas, omförmält, att dessa löneskalor ansetts böra upptagas i tre särskilda, för officerare, för underofficerare och för civilmilitär personal avsedda löneplaner, hava de sakkunniga till en början skärskådat ifrågavarande spörsmål, såvitt anginge kompaniofficerare och underofficerare, för att därefter övergå till frågan om löneskalorna för regementsofficerare och för generalspersoner (flaggmän).

Den fråga, som de sakkunniga i första hand haft att uppmärksamma beträffande kompaniofficerare och underofficerare, gällde antalet erforderliga löneskalor (lönegrader) för dessa beställningshavare.

I vissa av de yttranden från arméns militära myndigheter, som avgivits under år 1920, hade i sådant hänseende föreslagits, att en gemensam skala borde anordnas, å ena sidan, för samtliga kompaniofficerare — underlöjtnanter (fänrikar), löjtnanter och kaptener — samt, å andra sidan, för samtliga underofficerare. I andra av dessa yttranden hade förordats ett sammanförande allenast av underlöjtnanter (fänrikar) samt löjtnanter under en gemensam skala för subalternofficerare. Härmed hade avsetts att möjliggöra en större utjämning i befordringslörhållandena, än som skulle vinnas genom en anordning med skilda på ålderstilläggsprincipen grundade och i varandra ingripande löneskalor. Då vederbörande myndigheter härvid icke kunnat helt bortse från den synpunkten, att större ansvar och mera fordrande tjänstgöring borde betinga högre avlöning, hade emellertid samtidigt ifrågasatts, att någon förmån

108 Kung!. Maj. ts Proposition Nr 350.

i form av arvode e. d. borde tillkomma vissa löntagare, exempelvis samtliga kaptener, oberoende av placering i vissa befattningar, eller ock sådana beställningsliavare, vilka placerades i befattningar såsom kompanichefer eller kompaniadjutanter.

Vad sålunda föreslagits hade de sakkunniga funnit sig icke kunna biträda. De sakkunniga hade nämligen ansett ofrånkomligt, att lönesystemet ordnades på sådant sätt, att varje befordran till beställning med större ansvar och mera fordrande tjänstgöring dels omedelbart vid befordringstillfället åtföljdes av ökad avlöning och dels medförde möjlighet att i den nya tjänsten nå högre slutavlöning, än som kunnat vinnas i den lägre tjänsten. En omläggning av löneförhållandena i enlighet med vad som från de militära myndigheternas sida ifrågasatts skulle dessutom innebära vissa organisationsändringar, varom det icke torde tillkomma de sakkunniga att avgiva förslag. De sakkunniga ansåge sig alltså böra för kompaniofficerare föreslå tre särskilda löneskalor, nämligen en för underlöjtnanter (fänrikar), en för löjtnanter av nuvarande 1. och 2. klassen (löjtnanter vid marinen) och en för kaptener av nuvarande 1. och 2. klassen, samt för underofficerare — frånsett förvaltare vid intendenturkåren, varom de sakkunniga framdeles komme att yttra sig — likaledes tre särskilda löneskalor, nämligen en för underofficerare av 3. graden, en för sergeanter av nuvarande 1. och 2. klassen (underofficerare av 2 graden) och en för fanjunkare (flaggunderofficerare, underofficerare av 1. graden). Genom borttagandet av den nuvarande klassindelningen inom kaptensgraden vid armén och marinen samt löjtnants- och sergeantsgraderna vid armén vållades icke någon ändring i avlöningsförhållandena för denna personal, enär den från och med år 1918 utgående tillfälliga löneförbättringen så avpassats, att beställningshavare i nämnda grader med enahanda tjänstetid redan nu åtnjöte avlöning till lika störa belopp, vare sig beställning innehades i 1. eller 2. klassen inom vederbörlig grad

Beträffande därefter ifrågavarande löneskalors allmänna struktur hade de sakkunniga, på sätt redan i det föregående omförmälts, funnit sig böra från kommunikationsverkens lönesystem upptaga den anordningen, att dagavlöningen sammanslagits med lönen till ett belopp. Den nuvarande uppdelningen av avlöningen i lön och dagavlöning skulle sålunda bortfalla. Enligt kommunikationsverkens lönesystem inginge i lönen jämväl ålderstillägg på sådant sätt, att lönen inom de särskilda lönegraderna (löneskalorna) bestämts till olika, i förhållande till tjänstetidens längd avvägda belopp, vilka upptagits i visst antal löneklasser. Åven denna princip hade ansetts böra vinna tillämpning vid ordnandet av löneskalorna

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

för kompaniofficerare och underofficerare; och hade följaktligen en var av de förut nämnda, för olika grupper av dessa beställningshavare avsedda sex löneskalorna föreslagits att omfatta så många löneklasser, som för de särskilda personalgrupperna funnits erforderligt och lämpligt. Tidsintervallerna mellan de särskilda löneklasserna hade genomgående föreslagits till tre år eller samma tidrymd, som i sådant avseende upptagits i kommunikationsverkens lönesystem.

För att tillgodose kravet på omedelbar avlöningsförbättring vid befordran hade de sakkunniga, såsom i det följande komme att närmare utvecklas, föreslagit vissa bestämmelser, vilka grundade sig på tillämpning av den i kommunikationsverkens lönesystem upptagna s. k. sneddningsprincipen.

De sakkunniga hade i detta sammanhang ansett sig böra något beröra de skiljaktigheter mellan löneskalorna för kommunikationsverkens personal, å ena, samt för kompaniofficerare och underofficerare, å andra sidan, vilka påkallades av olikheterna i de för nämnda båda personalgrupper gällande befordrings- och pensionsförhållanden m. m.

Tillsättandet av befattningarna vid kommunikationsverken skedde i regel först efter det desamma förklarats lediga till ansökan och efter prövning av de sökandes skicklighet och förtjänst. Befordran vid dessa verk kunde vidare på grund av de olika kompetensfordringar, som gällde för skilda grupper av befattningar, åtminstone för de lägre av dessa grupper i regel utsträckas endast över ett mindre antal lönegrader och merendels över sådana, som vore varandra närliggande och hade ett flertal löneklasser gemensamma. Härigenom hade det vid anordnandet av löneskalorna för kommunikationsverkens befattningshavare låtit sig göra att bestämma stegringarna i avlöning från lägre till högre löneklasser till relativt låga belopp. Då därjämte pensionsåldern för befattningshavarna vid kommunikationsverken vore så hög som 67 (i vissa fall 60) år, hade möjlighet förefunnits att med användande av sådana smärre skillnadsbelopp mellan högre och lägre löneklasser lägga löneskalorna så, att personalen i varje särskild kategori kunde vinna uppflyttning till de högsta löneklasserna inom de olika lönegrader, vartill befordran högst kunde vinnas, i god tid före pensionsålderns inträdande.

Vad åter beträffade kompaniofficers- och underofficersgraderna, tillsattes beställningarna i dessa grader utan ansökan och nästan undantagslöst efter tur, d. v. s. med hänsyn till uppnådd tjänstålder vid vederbörligt truppförband (kår). Varje sådan beställningshavare, mot vilken anmärkning i tjänsten icke förekomme, kunde sålunda i regel

Löneskalor för kompaniofficerare.

110 Ktmgl. Maj:ts Proposition Nr 350.

påräkna befordran till kapten, resp. fanjunkare (flaggunderofiicer, underofficer av 1. graden). Den tid, varunder vederbörande beställningshavare kvarstode i de lägre beställningarna inom ifrågavarande grader — såsom löjtnant och underlöjtnant (fänrik), resp. sergeant (underofficer av 3., 2. graden) — vore i allmänhet relativt kort. Då därjämte pensionsåldern för nämnda officerare och underofficerare vore väsentligt lägre än för kommunikationsverkens personal — 50 år vid armén och 55 år vid marinen — hade antalet löneuppflyttningar (löneklasser) i kompaniofficers- och underofficersgraderna måst begränsas till ett mindre antal än det, som upptagits för sistnämnda personal. Å andra sidan hade det befunnits nödvändigt att göra skillnaden i lönebelopp vid uppflyttning från lägre till högre löneklass större för de militära beställningshavarna än för befattningshavarna vid komrnunikationsverken, för att de förra skulle kunna, i mån av vunnen befordran, beredas en avlöning, som motsvarade arbetets art och tjänsteansvarets betydelse i de olika beställningarna. Och slutligen hade måst tillses, att en icke alltför obetydlig slutavlöning komme att utgå i kaptensbeställningarna, resp. beställningarna för fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden), då dessa beställningar vore de högsta, som ernåddes av flertalet av ifrågavarande militära personal.

Sedan de sakkunniga sålunda yttrat sig om antalet löneskalor (lönegrader) för kompaniofficerare och underofficerare samt dessa skalors allmänna struktur, överginge de sakkunniga till en redogörelse för det sätt, på vilket det närmare utformandet av dessa skalor enligt de sakkunnigas mening borde äga rum; och komme de sakkunniga därvid att till behandling upptaga nämnda båda personalgrupper var för sig.

Yad då först anginge kompaniofficerarna hade det, för möjliggörande av erforderlig löneförhöjning vid befordran, befunnits nödvändigt att icke införa några gemensamma löneklasser för de särskilda lönegraderna. Slutlönen för underlöjtnant (fänrik), 1. lönegraden, skulle alltså understiga begynnelselönen för löjtnant, 2. lönegraden, liksom slutlönen för löjtnant skulle vara lägre än begynnelselönen för kapten, 3. lönegraden. Antalet löneförhöjningar hade de sakkunniga föreslagit till en inom underlöjtnants-(fånriks-)graden samt till tre inom en var av löjtnants- och kaptensgraderna. Löneklassernas antal i de särskilda graderna skulle alltså utgöra två, resp. fyra.

I en del av de under år 1920 till de sakkunniga från de militära myndigheterna inkomna yttranden — däri myndigheterna, på anhållan

in

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 350.

av de sakkunniga, uttalat sig rörande grunderna för den från och med år 1918 gällande tillfälliga löneförbättringen — hade förordats vissa ändringar av löneskalorna, i syfte att antalet ålderstillägg måtte ökas. Såsom skäl härför hade framhållits behovet att för beställningshavare, vilkas befordran blivit fördröjd på grund av sämre befordringsförhållanden inom vissa truppförband, möjliggöra en större utjämning av löneförhållandena, än som redan åstadkommits medelst den tillfälliga löneförbättringen. Särskilt hade härvid avsetts att för löjtnanter, som under längre tid finge vänta på befordran till kapten, bereda en ökad avlöning i avbidan på vinnandet av sådan befordran. Då införandet av ytterligare ålderstillägg (löneklasser) inom löjtnantsgraden skulle medföra, att slutavlöningen för löjtnanter, vilka eventuellt icke vore kompetenta till kaptensbefordran, komme att föras upp till ett högre plan, än som skäligen borde ifrågasättas för beställningshavare i förevarande grad, hade de sakkunniga ansett sig icke kunna på angivet sätt tillmötesgå omförmälda önskemål. De sakkunniga hade emellertid velat i annan ordning upphjälpa löneförhållandena för löjtnanter med särskilt dålig befordringstur. Vid utarbetandet av bestämmelser rörande sneddningsprincipens tillämpning, vilka i övrigt anslutits till motsvarande föreskrifter vid kommunikationsverken, hade nämligen dessa bestämmelser givits en i så måtto vidsträcktare innebörd, att till kapten befordrad löjtnant skulle äga att av tid, varunder han stått i högsta löneklassen såsom löjtnant, för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass än den lägsta i den för kapten avsedda lönegraden räkna sig till godo icke mindre än sex år, d. v. s. tre år mer än som för motsvarande fall medgivits enligt såväl kommunikationsverkens lönesystem som de stadganden, vilka gällde för intjänandet av förhöjning i det såsom tillfällig löneförbättring nu utgående s. k. allmänna avlöningstil lägget.

I enlighet med vad nu anförts i fråga om löneskalorna för kompaniofficerarna, skulle dessa schematiskt kunna uttryckas på följande sätt:

Genom tillämpning av sneddningsprincipen, sådan den kommit till användning i kommunikationsverkens lönesystem, skulle exempelvis en

112 Löneskalor för underofficerare.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

underlöjtnant, vilken kunde räkna en tjänstetid av minst tre år i 2. löneklassen, vid befordran till löjtnant omedelbart komma att uppflyttas till

4. löneklassen i den för löjtnanter avsedda lönegraden; och skulle med den vidsträcktare tillämpning av denna princip, som de sakkunniga beträffande löjtnanter föreslagit, en löjtnant med minst sex års tjänstetid i 6. löneklassen vid befordran till kapten komma att omedelbart få tillträda lön i 9. löneklassen.

Beträffande därefter sättet för anordnandet av löneskalorna för underofficerarna hade de sakkunniga funnit antalet löneförhöjningar i den lägsta graden för underofficerare — underofficerare av 3. graden — böra begränsas till tre, samt i eu var av de båda övriga graderna för underofficerare — sergeanter (underofficerare av 2. graden) samt fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden) — bestämmas till fyra. Löneklassernas antal skulle alltså i de särskilda underofficersgraderna utgöra fyra, resp. fem.

Såsom förut nämnts, skulle enligt de sakkunnigas förslag beträffande kompaniofficerarna gälla, att slutlönen i en lägre grad icke i något fall skulle nå upp till begynnelselönen för närmast högre grad. I detta hänseende hade emellertid de sakkunniga beträffande underofficerarna ansett, att den anordning, som gällde beträffande den nu utgående tillfälliga löneförbättringen, borde vid ifrågavarande lönereglering bibehållas. Denna anordning innebure, att en underofficer, vilken under längre tid fått vänta på befordran, kunde ernå högre avlöning i innehavande grad än den, som tillkomme annan till högre grad befordrad, men till tjänståldern yngre underofficer. I sådant syfte hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att vissa löneklasser inom närliggande lönegrader för underofficerarna gjordes gemensamma. Härigenom hade i förevarande avseende en närmare överensstämmelse med kommunikationsverkens lönesystem kunnat åvägabringas än vad som vid uppgörandet av löneskalorna för kompaniofficerare varit möjligt. Med hänsyn till gällande befordringsförhållanden och för erhållande av lämpliga begynnelse- och slutlöner för de olika lönegraderna för underofficerare hade de sakkunniga funnit det vara lämpligast att av de för 1. lönegraden eller underofficerare av 3. graden avsedda fyra löneklasser upptaga 3. och 4. löneklasserna jämväl i den för sergeanter (underofficerare av 2. graden) inrättade 2. lönegraden. Av löneklasserna i sistnämnda lönegrad, vilka enligt vad förut nämnts skulle vara fem, hade de tre högsta, d. v. s. 5.- 7. löneklasserna, intagits i 3. lönegraden eller den, som skulle omfatta beställningarna för fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden). I nämnda 3. lönegrad skulle

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350. 113

därjämte tillkomma ytterligare två löneklasser, nämligen 8. och 9. löneklasserna.

I detta sammanhang ansåge de sakkunniga sig böra omförmäla, hurusom i flera av de utav de militära myndigheterna under år 1920 avgivna yttrandena i fråga om löneskalornas anordnande lör underofficerarna framställts förslag, varmed, i likhet med vad som från berörda myndigheters sida förekommit beträffande officerarna, åsyftats att vinna större möjlighet till utjämning i lönehänseende mellan till tjänståldern likställda underofficerare med olika befordringsförhållanden. Av vissa regementschefer vid armén hade sålunda ifrågasatts, att underofficersbeställningarnas nuvarande uppdelning på särskilda lönegrader för fanjunkare och sergeanter borde bortfalla. I yttranden av myndigheter vid såväl armén som marinen hade vidare uttalats önskvärdheten därav, att antalet ålderstillägg måtte ökas i samtliga grader. Särskilt hade det ansetts angeläget, att för underofficerare av 3. graden infördes ett fjärde ålderstillägg för att därigenom tillgodose den personal, som i vissa yrkesgrenar (yrkesavdelningar) under längre tid finge vänta på befordran till underofficerare av 2. graden.

Av i huvudsak enahanda skäl, som förut anförts beträffande konstruktionen av löneskalorna för officerare, hade de sakkunniga icke funnit anledning att biträda de sålunda framställda förslagen rörande lönesystemets anordnande för underofficerarna. Kravet på ökad möjlighet att tillgodose de underofficerare av 3. graden vid marinen, vilka under längre tid kvarstode i denna grad, hade de sakkunniga emellertid funnit vara värt beaktande; och hade de sakkunniga fördenskull bland bestämmelserna rörande sneddningsprincipens tillämpande för dessa beställningshavare, i överensstämmelse med vad som föreslagits för löjtnanter, intagit medgivande för underofficer av 3. graden att vid befordran tillgodoräkna sig intill sex år av den tid, han tillhört 1. lönegradens högsta löneklass.

Av militära beställningshavare av fanjunkares grad funnes vid armén en grupp, som i lönehänseende icke vore direkt jämnställd med denna grad, nämligen förvaltarna vid intendenturkåren. Dessa beställningshavare åtnjöte nämligen, utöver fanjunkares avlöningsförmåner enligt stat, ett ålderstillägg å 300 kronor. Tillfällig löneförbättring utginge därjämte i form av allmänt avlöningstillägg med 1,100 kronor till en var förvaltare utan hänsyn till viss tjänstetid. Samma förhållande ägde rum beträffande den å staten för ridskolan upptagna redogöraren vid denna skola. De sakkunniga hade ansett, att för nu nämnda beställningshavare Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 käft. (Nr 350.) 54321 In

Särskild lönegrad för förvaltare vid intendenturkåren m. fl.

114 Löneskalor för regementsofficerare och för generalspersoner (flaggman).

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

borde inrättas en särskild 4. lönegrad, i vilken skulle intagas de fyra högsta löneklasserna i 3. lönegraden samt införas ännu en högre löneklass.

De löneskalor, som av de sakkunniga sålunda förordats att ingå i löneplanen för underofficerare, kunde schematiskt uttryckas på följande sätt.

I det föregående hade de sakkunniga redogjort för det av dem uppgjorda förslaget beträffande anordnandet av löneskalorna för kompaniofficerare och underofficerare. En av de huvudgrunder, på vilka berörda förslag vilade, vore, att ålderstillägg infördes i lönesystemet på sådant sätt, att lönen inom de särskilda lönegraderna bestämdes till olika, i förhållande till tjänstetidens längd avvägda belopp.

Då de sakkunniga överginge till behandling av frågan om sättet för anordnandet av löneskalorna för regementsofficerare samt arméfördelningschefer och likställda generalspersoner (flaggmänj, ville de sakkunniga erinra, att 1917 års sakkunniga på anförda skäl icke ansett sig böra föreslå upptagande i lönesystemet av ålderstillägg för omförmälda beställningshavare. I anslutning härtill utginge ock den tillfälliga löneförbättring,, som i form av allmänt avlöningstillägg nu tillkomme ifrågavarande beställningshavare, med enhetliga belopp oberoende av tjänståldern i vederbörande tjänstegrad.

I vissa av de utav de militära myndigheterna under år 1920 avgivna yttrandena hade framhållits såsom ett önskemål, att ålderstilläggssystemet vid förevarande lönereglering måtte komma till användning jämväl i fråga om beställningarna för regementsofficerare. Flertalet av de myn-

115 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

digheter, som uttalat sig i sådan riktning, hade ansett, att ålderstillägg borde förekomma för överstelöjtnanter och majorer (kommendörkaptener av 1. och 2. klassen), men däremot icke för överstar (kommendörer). Därvid hade även ifrågasatts, att beställningarna för överstelöjtnanter och majorer skulle sammanföras till en gemensam lönegrad med lämpligt antal ålderstillägg; och hade såsom skäl härför särskilt framhållits, att ett flertal förflyttningar, som betingades av de nuvarande befordringarna av majorer till överstelöjtnanter, såmedelst skulle kunna undvikas.

Vid övervägande av förevarande spörsmål hade de sakkunniga funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget om sammanförande av överstelöjtnants- och majorsbeställningarna till en gemensam lönegrad. Eu sådan anordning skulle nämligen, liksom det tidigare omnämnda förslaget om anordnande av en gemensam löneskala för underlöjtnanter (fänrikar) och löjtnanter, dels medföra, att befordran till överstelöjtnantsgraden icke bleve omedelbart förbunden med löneförbättring, och dels innebära en organisationsändring, vilken torde ligga utanför ramen för de sakkunnigas uppdrag.

Det väckta förslaget om införande av ålderstillägg för regementsofficerare hade de sakkunniga dock funnit vara av beskaffenhet att icke böra helt avvisas. Att ålderstillägg till överstar (kommendörer) icke borde ifrågasättas syntes emellertid de sakkunniga vara uppenbart redan av den orsaken, att sådant tillägg icke förekomme för motsvarande chefsbefattningar vid de civila ämbetsverken. Beträffande åter övriga regementsofficersbeställningar torde frågan om lämpligheten att för dessa beställningar tillämpa ålderstilläggsprincipen få anses numera hava kommit i ett i viss mån annat läge än då 1911 års sakkunniga avgivit sitt förslag i ämnet. På sätt i det följande föresloges, skulle nämligen vid förevarande lönereglerings genomförande bland avlöningsbestämmelserna intagas medgivande för personal, som vunne befordran från lägre till högre beställning, att vid förflyttning, som härav föranleddes, komma i åtnjutande av ersättning för flyttningskostnad. A id sådant förhållande skulle den olägenhet av en alltför ringa skillnad i avlöning för major (kommenkörkapten av 2. graden) och för överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden), som av 1917 års sakkunniga framhållits, till huvudsaklig del bortfalla. På grund härav hade de sakkunniga ansett, att i den lönegrad, som avsåges för majorer (kommendörkaptener av 2. graden), borde införas två löneklasser, varigenom dessa beställningshavare skulle efter en tjänstetid av tre år kunna komma i åtnjutande av ett ålderstillägg. Att härutöver ifrågasätta ytterligare löneförhöjningar inom majorsgraden hade de sakkunniga icke ansett sig

116 Särskild lönegrad för inspektören för kavalleriet m. fl.

Kungl. May.ts Proposition Nr 350.

böra förorda särskilt med hänsyn till angelägenheten att kunna avpassa slutlönen för ifrågavarande beställningshavare till belopp, som skäligen motsvarade deras arbetsuppgifter och ansvar.

Vad vidare anginge den närmast över majorsgraden stående graden för överstelöjtnanter (kommendörkaptener av 1. graden), hade de sakkunniga icke kunnat bortse därifrån, att dessa beställningar till stor del vore övergångsplatser för vidare befordran samt att vederbörande beställningshavare i allt fall under en relativt kort tid kvarstode i denna grad- Då beställningarna i fråga sålunda i nu nämnt hänseende skilde sig från de med dem eljest närmast jämförbara befattningarna vid kommunikationsverken, vilka i regel vore slutplatser och för vilka på grund därav ett flertal löneförhöjningar vox-e väl lämpade, hade de sakkunniga stannat vid att för överstelöjtnanter (kommendörkaptener av 1. graden) föreslå avlöningens fastställande med ett oberoende av tjänståldern i vederbörande beställning utgående belopp.

Då beställningarna såsom general (flaggman) samt överste-(kommendörs-)beställningarna utgjorde de högsta militära chefsplatserna, närmast motsvarande chefsbefattningarna i de civila ämbetsverken, samt ålderstil] ägg för dessa befattningar icke ifrågasatts, hade de sakkunniga funnit sig icke heller för ifrågavarande beställningar böra föreslå något ålderstillägg.

I enlighet med vad sålunda anförts skulle för regementsofficerare samt arméfördelningschefer och likställda generalspersoner (flaggmän) upptagas fyra lönegrader, nämligen en för majorer (kommendörkaptener av 2. graden) — 4. lönegraden; en för överstelöjtnanter (kommendörkaptener av 1. graden) — 5. lönegraden; en för överstar (kommendörer) — 6. lönegraden; samt en för arméfördelningschefer och likställda generalspersoner (flaggmän), vilken av anledning, som nedan omförmäldes, benämnts 8. lönegraden. Den för majorer (kommendörkaptener av 2. graden) avsedda lönegraden skulle omfatta två löneklasser, de övriga lönegraderna däremot allenast en löneklass.

De sakkunniga hade emellertid funnit, att mellan lönegraderna för överstar samt för arméfördelningschefer och likställda generalspersoner borde inläggas en särskild lönegrad för vissa beställningshavare vid armén, vilka för närvarande i avlöningshänseende vore ställda mellan överste och general. Nämnda beställningshavare vore inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland. Avlöningen för dessa beställningshavare vore för närvarande bestämd till samma

Kungl. Mnj:ts Proposition Nr 350.

belopp som för överste, vartill emellertid för en var av dem komme ett årligt arvode av 1,000 kronor. Vid nu ifrågavarande lönereglering hade det synts riktigast, att nämnda arvoden inkluderades i lönen, varigenom, såsom nyss nämnts, en särskild lönegrad för bemälda tre beställningshavare — 7. lönegraden — skulle tillskapas.

Vid bifall till vad de sakkunniga här ovan föreslagit skulle löneplanen för officerare omfatta åtta lönegrader, nämligen: 1. lönegraden för underlöjtnanter (fänrikar), 2. lönegraden för löjtnanter, 3. lönegraden för kaptener, 4. lönegraden för majorer (kommendörkaptener av 2. graden), 5. lönegraden för överstelöjtnanter (kommendörkaptener av 1. graden), 6. lönegraden för överstar (kommendörer), 7. lönegraden för ovannämnda tre särskilt angivna beställningshavare vid armén samt 8. lönegraden för arméfördelningschefer och likställda generalspersoner (flaggman).

De sakkunnigas förslag till löneskalor för officerare och underoffi- Departementscerare synes mig vara uppgjort under behörigt hänsynstagande till de chefensärskilda förhållanden, som råda beträffande dessa personalgrupper; och har jag mot förslaget intet att erinra. Till frågan om tillämpning vid löneskalan för officerare av den s. k. sneddningsprincipen återkommer jag i det följande.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava beträffande sättet för lönetursberäkningen för sättet för kompaniofficerare och underofficerare anfört huvudsakligen följande. beräkningen Vid nu förevarande lönereglering syntes det, med hänsyn till den stora för kompaniojämnhet i befordringsförhållandena, som förekomme vid olika trupp- 0^erom°eförband (kårer) och, vad särskilt marinens underofficerare beträffade, inom rare. de olika yrkesgrenar (yrkesavdelningar), varå personalen vore uppdelad, vara en angelägenhet av stor vikt att fastställa lämplig utgångspunkt för lönetursberäkningen, d. v. s. att bestämma, huru stor del av den tjänstetid, som fullgjorts före vinnandet av ordinarie beställning, borde få tillgodoräknas vid första tillträdandet av sådan beställning ävensom vid framtida uppflyttningar från lägre till högre löneklass.

De sakkunniga hade från 1917 års sakkunnigas förslag upptagit den grundsatsen, att vid lönetursberäkningen för officerare borde få tillgodoräknas tjänstetid såsom underlöjtnant (fänrik) icke blott i beställning på stat utan jämväl såsom surnumerär officer.

Beträffande lönetursberäkningen för underofficerarna krävde den stora ojämnheten med avseende å den levnadsålder, då befordran till underofficers

118 Kanyl. Maj:ts Proposition Nr 350.

grad vunnes, särskilda regler för avlöningsförhållandenas utjämning. Enligt nyssnämnda sakkunnigas förslag borde utgångspunkten i föreva^ rande avseende bliva beroende av den tid, då den fast anställda underbefälspersonalen efter vunnen kompetens för befordran till underofficer uppnått den högst avlönade beställningen såsom underbefäl av manskapet, nämligen vid armén såsom furir av 1. klassen och vid marinen såsom manskap i 1. lönegraden (underofficerskorpral). För den personal, som efter indragning av sistnämnda lönegrad komme att direkt befordras till någon av de från och med år 1919 nyinrättade beställningarna för underofficerare av 3. graden, vid marinen, hade såsom utgångspunkt för lönetursberäkningen föreslagits tiden för tillträdandet av dylik beställning. Nu angivna bestämmelser hade i huvudsak vunnit tillämpning vid reglerandet av den tillfälliga löneförbättring, som från och med år 1918 tillkomme underofficerare vid armén och marinen.

I de yttranden, som av de militära myndigheterna avgivits under år 1920, hade väckts olika förslag i syfte att bereda möjlighet till eu större utjämning av avlöningsförhållandena än som sålunda vid den tillfälliga löneregleringen avsetts. Dessa förslag kunde sägas väsentligen gå ut på att anknyta utgångspunkten för lönetursberäkningen, vid armén till tiden för avläggande av furirsexamen (underofficersexamen enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna) samt vid marinen till tiden, då såväl underofficersexamen avlagts som den för underofficersbefordran stadgade tjänstetiden blivit fullgjord, eller i allmänhet tre, resp. sex år från det den första anställningen vunnits.

De sålunda ifrågasatta bestämmelserna hade de sakkunniga ansett vara ägnade att medföra ett mera rättvist resultat än de av 1917 års sakkunniga föreslagna och vid den nu utgående tillfälliga löneförbättringen tillämpade regler; och hade de sakkunniga följaktligen tagit sagda bestämmelser till ledning vid avfattandet av erforderliga föreskrifter i ämnet. Härvid hade emellertid hänsyn ansetts böra tagas dels till den omständigheten, att furirsexamen vid armén, enligt vad nyss omförmälts, i regel avlades tre år tidigare än villkoren beträffande såväl kunskapsprov som tjänstetid för vinnande av anställning såsom underofficer vid marinen blivit fullgjorda, och dels därtill, att underofficersbefordrau vid armén skedde direkt till sergeantsbeställning, motsvarande beställning såsom underofficer av 2. graden vid marinen, medan vid marinen första underofficersbefordran vunnes till en lägre underofficersgrad, avsedd för underofficerare av 3. graden. Då sergeantsbeställning under normala förhållanden torde vinnas efter sex års tjänst, räknat från tiden för furirsexamens avläggande, syntes sergeant vid armén böra få tillgodo-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

räkna sig sin efter avläggandet av sådan examen fullgjorda tjänstetid såsom manskap, minskad med sex år. Underofficer av 3. graden vid marinen, vilken, såsom förut nämnts, kunde förutsättas i allmänhet hava fullgjort villkoren beträffande såväl kunskapsprov som tjänstetid för anställning såsom underofficer efter sex års förlopp från den första fasta anställningen och som beräknades kvarstå i nämnda grad under minst tre år, borde sålunda, för att jämställdhet mellan arméns och marinens underofficerare skulle åvägabringas, få tillgodoräkna sig hela den tid han, efter att hava uppfyllt berörda villkor, innehaft beställning såsom manskap.

I fråga om musikunderofficerarna vid armén hade därjämte eu särskild bestämmelse befunnits erforderlig, då någon fordran på avlagd furirsexamen (underofficersexamen) icke funnes uppställd för vinnande av befordran till musikunderofficersbeställning och musikmanskap kunde vinna fäst anställning under det år, då 16 års ålder uppnåddes, under det annat manskap finge antagas först från och med den 1 november det år, då den anställningssökande fyllde 18 år. I syfte att åstadkomma största möjliga likställighet beträffande lönetursberäkningen mellan musikunderofficerare och övriga underofficerare vid armén, hade de sakkunniga ansett sig böra i fråga om musiksergeant vid armén förorda, att till utgångspunkt för lönetursberäkningen toges den tidpunkt, då sådan beställningshavare, efter fyllda 18 år, innehaft beställning såsom musikmanskap under 9 år; och skulle sålunda musiksergeant vid armén äga att i förevarande avseende tillgodoräkna sig den tid efter fyllda 18 år, varunder den fasta anställningen varat, minskad med 9 år.

I enlighet med nu angivna grunder ville de sakkunniga föreslå följande bestämmelser rörande tillgodoräknande för officer och underofficer av .tjänstetid, som infallit före det vederbörande beställningshavare vunnit ordinarie sådan beställning, nämligen:

Underlöjtnant må för bestämmandet av begynnelselön i denna beställning och sedermera för uppflyttning till högre löneklass såsom tjänstetid tillgodoräkna sig tiden från det han, efter avlagd officersexamen, vunnit första anställningen såsom officer, vare sig beställning på stat erhållits samtidigt eller senare.

Sergeant (musiksergeant) vid armén och underofficer av 3. graden vid marinen må för bestämmandet av begynnelselön i resp. beställning och sedermera för uppflyttning till högre löneklass såsom tjänstetid tillgodoräkna sig viss tid, under vilken han omedelbart före tillträdandet av underofficersbeställning på stat i en följd varit fast anställd vid krigsmakten, enligt följande grunder, nämligen:

120 Kungi. Mcij:ts Proposition Nr 350.

Myndigheternas yttranden.

Departements-

chefen.

a) sergeant vid armén, som avlagt antingen underofficersexamen enligt de före utbildningsåret 1916—1917 tillämpade bestämmelser eller furirsexamen enligt de från och med nämnda utbildningsår gällande föreskrifter: tiden efter avläggandet av sådan examen, minskad medsex år;

b) musiksergeant vid armén, oavsett huruvida han avlagt någondera av de under a) omförmälda examina eller ej: den tid efter fyllda 18 år, varunder den fasta anställningen varat, minskad med nio år;

c) underofficer av 3. graden vid marinen: tiden från det han uppfyllt villkoren beträffande såväl kunskapsprov som tjänstetid för vinnande av anställning i nämnda egenskap.

Beträffande de sakkunnigas förslag i fråga om sättet för lönetursberäkningen har chefen för marinstaben med hänsyn därtill, att tiden för utbildning till officer vid flottan (marinintendent) för närvarande med omkring ett år överstege tiden för samma utbildning vid armén och kustartilleriet, föreslagit, att fänrik vid flottan (marinunderintendent) måtte för uppflyttning i högre löneklass få tillgodoräkna sig en extra tjänstetid av ett år.

Vidare har stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona hemställt, att marinunderintendent måtte, i likhet med underlöjtnant, för bestämmande av begynnelselön i denna beställning och sedermera för uppflyttning till högre löneklass såsom tjänstetid få tillgodoräkna sig tiden från det han efter avlagd vederbörlig examen vunnit första anställning vid stammen, vare sig beställning på stat erhållits samtidigt eller senare.

Chefens för mariustaben förevarande förslag om rätt för officer vid flottan (marinintendent) att med hänsyn till den längre utbildningstiden tillgodoräkna sig en extra tjänstetid av ett år anser jag mig icke kunna biträda. Förslaget innebär, att lönetursberäkningen för officer vid flottan (marinintendent) skulle taga sin början redan under tid, då utbildningen pågår. En sådan bestämmelse synes mig icke lämplig, utan lärer enligt min mening tiden från första anställningen såsom officer böra, på sätt de sakkunniga föreslagit, vid samtliga vapenslag oavsett utbildningstidens längd vara utgångspunkt för lönetursberäkningen. I allt fall torde någon åtgärd i det av chefen för marinstaben angivna syftet icke böra frågakomma, innan försvarsrevisionens arbeten blivit avslutade. I samband med dessa arbeten torde nämligen spörsmålet om officersutbildningen vid de olika vapenslagen komma att beröras, och fråga lärer därvid kunna uppstå om ökning av tiden för officersutbildningen vid armén och kustartilleriet.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

121 Däremot lärer den av stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona gjorda erinran därom, att föreskriften rörande rätt för underlöjtnant att tillgodoräkna sig tjänstetid bör äga motsvarande tillämpning på marinunderintendent, äga fog för sig; och har en därav föranledd jämkning vidtagits i de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente (7 § 1 inom.).

De sakkunniga hava härefter övergått till att yttra sig rörande de lönebelopp, som skäligen borde bestämmas vid tillämpningen av de utav de sakkunniga föreslagna löneskalorna för officerare och underofficerare, d. v. s. beloppen av dels begynnelselönerna inom varje lönegrad och dels avlöningsförhöjningarna vid uppflyttning från lägre till högre löneklass inom de lönegrader, vilka omfattade två eller flera löneklasser.

De sakkunniga hade tidigare framhållit, hurusom den nu utgående tillfälliga löneförbättringen haft till syfte att föra upp avlöningarna för officerare och underofficerare till den nivå, som ungefär motsvarade 1914 års prisläge. De sakkunniga hade vidare uttalat, att vid den nu ifrågasatta löneregleringen borde tagas till utgångspunkt det prisläge, som, att döma av stegringarna i levnadskostnaderna under åren närmast före världskrigets utbrott, skulle under normala förhållanden varit rådande i början av 1920-talet. Härvid syntes man liksom vid kommunikationsverkens lönereglering kunna utgå därifrån, att detta prisläge läge omkring 16 procent högre än prisnivån år 1914. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga ansett, att en lönereglering för ifrågavarande personal skulle bliva på ett rättvist och lämpligt sätt avpassad, därest de för de olika tjänstegraderna under år 1920 utgående avlöningarna (avlöningsbeloppen enligt gällande stat jämte tillfällig löneförbättring) å billigaste ort, där inga särskilda prisfördyrande omständigheter förelåge, ökades med 16 procent, samt å övriga ortsgrupper höjdes med de av de sakkunniga för år 1921 för resp. återstående ortsgrupper föreslagna orts tillägg, jämväl ökade med 16 procent. De sakkunniga hade funnit sig med så mycket större skäl böra vid en lönereglering räkna med de föreslagna ortstilläggen i deras helhet, som riksdagens beslut att för år 1921 bevilja endast hälften av dessa tillägg syntes hava varit förestavat av orsaker, som icke ägt samband med frågan om tillräckligheten av de därigenom medgivna avlöningarna, samt ortstilläggen enligt de sakkunnigas förslag, vilket hänfört sig till prisläget år 1914, avsetts att utgå med i allmänhet något lägre belopp, än som framgått av en direkt jämförelse med kommunikationsverkens löneplan.

Lönebelopp för officerare och underofficerare.

De sakkunniga.

Allmänna

synpunkter.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 käft. (Nr 350.)

513 21

122 Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 350.

De sakkunniga ville emellertid framhålla, att de sakkunniga icke ansett tillfyllest att allenast genom användande av nu angivna grunder fixera storleken av de särskilda avlöningsbeloppen. Ehuruväl den omfattande utredning, som föregått framläggandet av 1917 års sakkunnigas förslag till tillfällig löneförbättring, syntes utgöra en borgen för, att denna löneförbättring blivit på ett i det stora hela tillfredsställande sätt utmätt med hänsyn till de särskilda personalgruppernas olika arbete och tjänsteansvar, hade de sakkunniga ansett sig icke böra underlåta att vid den nu ifrågasatta löneregleringen till prövning upptaga spörsmålet, om och i vilken mån några jämkningar i de olika avlöningsbeloppen ur nu nämnd synpunkt kunde vara påkallade. Ty för de sakkunniga hade det stått klart, att arbetets art och tjänsteansvarets betydelse måste vara de i främsta rummet grundläggande faktorerna vid värdesättandet av de särskilda grupperna av ifrågavarande beställningar. På grund av den förnyade granskning, som de sakkunniga sålunda i förevarande hänseende verkställt, hade de föreslagna avlöningsbeloppen i vissa fall kommit att förete avvikelser från de resultat beträffande avlöningsbeloppens storlek, som med tillämpning allenast av ovan angivna regler skulle hava ernåtts. Härvid hade även en jämförelse mellan officerare och underofficerare, å ena, samt civil personal, å andra sidan, ansetts böra i viss mån öva inverkan.

Innan de sakkunniga närmare inginge på frågan om storleken av de lönebelopp, som de sakkunniga ansett höra upptagas i de särskilda löneplanerna för officerare och underofficerare, ville de sakkunniga till en början erinra därom, att de sakkunniga beträffande den tekniska konstruktionen av dessa löneplaner i stort sett följt de grunder, varpå kommunikationsverkens lönesystem i detta avseende vilade. Sålunda hade lönerna på A-ort i varje fall upptagits till sådana belopp på jämna tiotal kronor, som vid delning med tolv gåve på hel krona eller 50 öre slutande månatliga belopp. Åven ortstilläggen hade avpassats så, att avlöningsbeloppen på ortsgrupperna B—G, för månad räknat, gåve sådana tal. I fråga om ortstilläggen hade vidare följts den regeln, att de skulle utgå med fixa, i förhållande till lönen på A-ort stigande belopp, att ortstillägget i den lägsta eller 1. löneklassen i löneplanen för underofficerare skulle utgöra 102 kronor för den näst billigaste ortsgruppen med tillägg av ytterligare 102 kronor för varje ny ortsgrupp, så att å dyraste ort tillägget komme att utgå med 612 kronor, samt att ortstilläggets maximibelopp, med undantag för de två högsta (7. och 8.) lönegraderna i löneplanen för officerare, skulle

123 Kungl. Maj:ts Proposition Nr .3.70.

utgöra 240 kronor för näst billigaste ortsgruppen med tillägg av ytterligare 240 kronor för varje ny ortsgrupp, så att detsamma å dyraste ort komme att uppgå till 1,440 kronor. Beträffande ortstil]äggets belopp inom 7. och 8. lönegraderna i löneplanen för officerare hade de sakkunniga, i anslutning till Kungl. Maj:ts till innevarande års riksdag avlåtna förslag till lönebelopp för cheferna för vissa civila ämbetsverk, upptagit ortstillägget för den näst billigaste ortsgruppen till 300 kronor med tillägg av samma belopp för en var av de följande ortsgrupperna, varigenom ortstillägget på dyraste ort inom nämnda båda lönegrader komme att utgöra 1,800 kronor.

Beträffande de löneökningar, som skulle inträda vid uppflyttning från lägre till högre löneklass, hade dessa uppförts med större belopp inom de högre än inom de lägre lönegraderna.

Enligt 1917 års sakkunnigas utkast till definitiv lönereglering hade ålderstilläggen, såvitt kompaniofficer ärna anginge, upptagits till 300 kronor för underlöjtnanter (fänrikar), 400 kronor för löjtnanter och 500 kronor för kaptener. I anslutning härtill och under iakttagande, att dessa belopp höjdes med omkring 16 procent, hade avlöningsskillnaden mellan löneklasserna föreslagits till 360 kronor inom i. lönegraden, till 480 kronor inom 2. lönegraden och till 600 kronor inom 3. lönegraden. Avlöningsförhöjningen mellan löneklasserna inom 4. lönegraden — för majorer (kommendörkaptener av 2. graden) — hade även funnits lämpligen böra bestämmas till sistnämnda belopp, 600 kronor. Såsom förut nämnts, hade övriga lönegrader inom löneplanen för officerare icke fördelats i löneklasser.

Ehuru löneplanen för underofficerare väsentligen anordnats efter kommunikationsverkens lönesystem med ett flertal gemensamma löneklasser för varandra närliggande lönegrader, hade avlöningsförhöjningarna i denna löneplan måst, för åstadkommande av tillräckligt hastig stegring i löneskalan, sättas i viss mån högre än som enligt nämnda lönesystem förekomme inom lönegrader med i huvudsak lika begynnelselöner. Ifrågavarande löneplan upptoge följande skillnader i avlöningsbelopp mellan de särskilda löneklasserna: 180 kronor mellan 1. och 2. löneklassen, 210 kronor mellan 2. och 3. samt 3. och 4. löneklasserna, 270

kronor mellan 4. och 5., 5. och 6. samt 6. och 7. löneklasserna och

300 kronor mellan 7. och 8., 8. och 9. samt 9. och 10. löneklasserna.

Vid lönebeloppens bestämmande för officerarna hade de sakkunniga utgått från, att någon särskild anledning icke kunde anses föreligga att bereda innehavarna av beställningarna såsom und^'löjtnanter (fänrikar) — 1. lönegraden — annan avlöningsförhöjning än den, som be-

Lönebeloppen inom löneplanen för officerare.

124 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

tingades av den nuvarande avlöningens framförande till prisnivån vid början av 1920-talet. Då den nuvarande avlöningen utan ålderstillägg för denna grupp av beställniugshavare på A-ort, där något ortstillägg icke förekomme, uppginge till 2,215 kronor, skulle avlöningen efter höjning med 16 procent komma att utgöra 2,569 kronor 40 öre, vilket belopp, i enlighet med ovan angivna grunder för löneplanernas konstruktion, avrundats till 2,580 kronor. Ortstilläggets belopp i 1. löneklassen av ifrågavarande lönegrad hade satts till 120 kronor för varje ny ortsgrupp, vadan begynnelselönen på dyraste ort eller G-ort upptagits till 3,300 kronor. För underlöjtnant, vilken vunne uppflyttning till 2. löneklassen med därmed förenad löneökning av 360 kronor, skulle lönen på A-ort alltså utgöra (2,580 + 360 = ) 2,940 kronor. Med ett ortstillägg av 132 kronor för varje ny ortsgrupp upptoges lönen i sistnämnda löneklass å G-ort till ett belopp av 3,732 kronor.

Avlöningen för löjtnant av 1. klassen (löjtnant vid marinen) utan ålderstillägg utginge för närvarande på A-ort med 2,895 kronor, ett belopp, som, förhöjt med 16 procent, motsvarades av 3,358 kronor 20 öre. Lönen i den för denna grupp av beställningshavare avsedda 2. lönegradens lägsta löneklass på A-ort hade därför fastställts till 3,360 kronor. I de följande löneklasserna inom ifrågavarande lönegrad, d. v. s. 4. — 6. löneklasserna, vore lönen på A-ort, med tillägg av avlöningsförköjningar om 480 kronor, upptagen till resp. 3,840 kronor, 4,320 kronor och 4,800 kronor. I överensstämmelse med förut angivna principer för ortstilläggens bestämmande vore dessa för varje ny ortsgrupp upptagna med följande belopp, nämligen i 3. löneklassen med 150 kronor, i 4. löneklassen med 162 kronor, i 5. löneklassen med 174 kronor och i 6. löneklassen med 198 kronor. I enlighet härmed uppginge lönen på G-ort inom 2. lönegradens nyssnämnda fyra särskilda löneklasser till resp. 4,260, 4,812, 5,364 och 5,988 kronor.

Den nuvarande avlöningen för kapten av 2. klassen, som icke åtnjöte ålderstillägg eller ortstillägg, utgjorde 4,810 kronor. Med en förhöjning av 16 procent motsvarades detta belopp av en lön i 7. löneklassen på A-ort av 5,579 kronor 60 öre, vilket belopp avjämnats till 5,580 kronor. I anslutning till de sakkunnigas förslag om löneförhöjningarnas fastställande till 600 kronor i den för kaptener avsedda 3. lönegraden upptoges lönen i 8.—10. löneklasserna på A-ort till resp. 6,180, 6,780 och 7,380 kronor. Ortstilläggen inom ifrågavarande lönegrads särskilda löneklasser vore i löneplanen upptagna till resp. 216 kronor, 228 kronor, 234 kronor och 240 kronor, vadan lönerna å G-ort uppginge till följande belopp, nämligen inom 7. löneklassen till 6,876 kro-

125 Kungl. Maj:ts Proposition Pr 350.

nor, inom 8. löneklassen till 7,548 kronor, inom 9. löneklassen till 8,184 kronor samt inom 10. löneklassen till 8,820 kronor.

Tillsåge man då, huru de sålunda föreslagna lönebeloppen för underlöjtnants- (fänriks-), löjtnants- och kaptensbeställningarna ställde sig i förhållande till lönerna för sådana befattningar inom den civila förvaltningen, som kunde anses vara närmast jämförbara med dessa militära beställningar, torde till en början böra anmärkas, att underlöjtnants-(fänriks-)beställningarna knappast ägde någon motsvarighet bland de civila befattningarna. Fänriksbeställningen vunnes nämligen vid den tidiga åldern av omkring 22 år och vederbörande beställningshavare kvarstode i beställning såsom fänrik och underlöjtnant endast en kortare tid. Svårigheter mötte ock att finna någon med löjtnant jämförbar civil befattningshavare. Den för löjtnant föreslagna slutlönen överensstämde närmast med slutlönen i 9. lönegraden i kommunikationsverkens löneplan, till vilken lönegrad hänfördes, bland andra, stationsinspektor av klass 4 B och station smästare av klass 5 vid statens järnvägar. I det förslag till lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala verk, som avgivits till innevarande ars riksdag, hade någon tjänsteman icke upptagits i nämnda lönegrad. Lättare vore däremot att beträffande den föreslagna lönegraden för kapten finna en jämförelse med civila befattningshavare. Den av de sakkunniga förordade avlöningen för kapten hade nämligen viss motsvarighet i den uti kommunikationsverkens löneplan upptagna 15. lönegraden, till vilken hänförts, bland andra, ett flertal tjänstemän i sekreterarbefattningar ävensom intendent vid postverket, befälhavare av klass 2 åångfärja och stationsinspektor av klass 1 vid statens järnvägar. Redan den korta tjänstetid såsom officer av allenast nio år, vilken krävdes för vinnande av befordran till kapten, hade emellertid inneburit ett hinder att ansluta begynnelselönen i lönegraden för kapten till motsvarande lön för nämnda civila tjänstemän, utan hade den förra satts 720 kronor lägre än den senare. Shitlönen för kapten hade dock med hänsyn till denne beställningshavares tjänsteställning och ansvar förts upp så högt, att densamma med allenast 240 kronor understege den högsta lönen inom 15. lönegraden. I det noggranna avvägande av lönebeloppen för löjtnants och underlöjtnants-(fänriks-)beställningarna i förhållande till kaptensbeställningarna, som de sakkunniga sökt verkställa, hade de sakkunniga trott sig finna en borgen för att jämväl lönerna för förstnämnda båda personalgrupper blivit på ett tillfredsställande sätt utmätta.

126 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Den avlöning, som för närvarande åtnjötes av major (kommendörkapten av 2. graden) utan ortstillägg, utgjorde 7,175 kronor. Med tillägg av 16 procent på detta belopp borde lönen i lägsta — 11. — löneklassen inom den för majorer avsedda 4. lönegraden på A-ort utgöra 8,323 kronor eller i avrundat tal 8,340 kronor. Ortstillägget för varje ny ortsgrupp hade upptagits till 240 kronor, vadan lönen å G-ort inom ifrågavarande löneklass skulle utgöra 9,780 kronor.

I det föregående hade anförts skälen för införandet i förevarande lönegrad av två särskilda löneklasser; och hade beloppet av löneförhöjningen på A-ort vid uppflyttning till den högre löneklassen — 12. löneklassen — liksom vid löneuppflyttningarna inom 3. lönegraden ansetts böra bestämmas till 600 kronor. Då ortstillägget även inom ifrågavarande löneklass lämpligen borde utgöra 240 kronor, hade lönen i densamma upptagits till 8,940 kronor på A-ort och till 10,380 kronor på G-ort.

I löneplanens 5. lönegrad, vilken vore avsedd att omfatta överstelöjtnanter (kommendörkaptener av 1. gradenj, hade bestämmandet av begynnelselönen icke kunnat, på sätt som skett inom de lägre lönegraderna, anslutas till den nuvarande avlöningens belopp med förhöjning av allenast omkring 16 procent. Genom ett sådant förfaringssätt skulle den nuvarande avlöningen, 8,025 kronor, komma att svara mot en avlöning på A-ort av allenast 9,309 kronor eller i avjämnat tal 9,330 kronor. Efter införandet av förenämnda högre löneklass inom 4. lönegraden syntes emellertid avlöningsförhöjningen för major, som uppnått lön enligt 12. löneklassen, vid befordran till överstelöjtnant böra bestämmas till minst samma belopp som den löneförhöjning, vilken ernåddes av major vid uppflyttning från 11. till 12. löneklassen inom 4. lönegraden. På grund härav hade de sakkunniga föreslagit, att lönen på A-ort skulle för beställningshavare i 5. lönegraden utgöra 9,540 kronor. Med tillägg av ortstillägg efter 240 kronor för varje ny ortsgrupp skulle lönen i denna lönegrad på G-ort komma att utgöra 10,980 kronor.

Med de sakkunnigas förslag i avseende å avlöningarna inom 4. och

5. lönegraderna i löneplanen för officerare vunnes, att majorer och överstelöjtnanter erhölle en avlöning, som bättre än vad hittills varit fallet syntes motsvara vikten av de befattningar, vilka de vore avsedda att bekläda, och det ansvar, som ålåge beställningshavare i dessa grader. Avlöningen för majorer läge sålunda inom de belopp, som utgjorde begynnelse- och slutlönen för 18. lönegraden enligt såväl kommunikationsverkens nu gällande som den för statsdepartementen och de centrala verken föreslagna löneplanen. Till nämnda lönegrad hörde, bland andra, byrådirektörer, vilka intoge en mellanställning mellan sekreterare och byråchefer.

127 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Den föreslagna lönen för överstelöjtnanter skulle komma att motsvara den, som återfunnes i 2. löneklassen inom 20. lönegraden enligt nyssnämnda löneplaner, till vilken lönegrad hänförts tjänstemän i byråchefs ställning.

Vid lönebeloppens bestämmande för de högsta militära beställningsha varna, nämligen överstar (kommendörer), arméfördelning schef er och med dem (kommenlikställda generalspersoner (flaggmän) ävensom innehavarna av beställningarna såsom inspektör för kavalleriet, kommendant i Boden och militärbe- ner (flaggman fälhavare på Gottland — för vilka sistnämnda förutsatts inrättande av en m- flsärskild lönegrad mellan överstar och arméfördelningschefer — hade de sakkunniga ansett sig böra söka ledning i det förslag till ordnandet av avlöningsförhållandena för chefer och vissa därmed jämförliga befattningshavare inom den civila statsförvaltningen, som inginge i den av Kungl. Magt till innevarande års riksdag gjorda framställning om lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk. I löneplanen för nämnda verk hade intagits en särskild avdelning, till vilken hänförts tjänstemän i chefs eller därmed jämförlig ställning och som upptoge fyra olika lönegrader, vardera med en löneklass och omfattande i huvudsak följande personal: 1. lönegraden chefer i den nuvarande s. k. lägre överdirektörsgraden, 2. lönegraden chefer i den nuvarande s. k. högre överdirektörsgraden, 3. lönegraden chefer i generaldirektörs ställning samt 4. lönegraden justitieråd och regeringsråd.

Med hänsyn till arten och omfattningen av de militära chefernas tjänstgöring samt dem åliggande ansvar hade de sakkunniga trott sig finna, att löneförhållandena för ifrågavarande militära beställningshavare skulle bliva på ett tillfredsställande sätt ordnade, om överste (kommendör) jämställdes med överdirektör av lägre grad, innehavare av beställning såsom inspektör för kavalleriet, kommendant i Boden eller militärbefälhavare på Gottland med överdirektörer av högre grad samt arméfördelningschef och likställd generalsperson (flaggman) med generaldirektör.

Bland de sakkunniga hade fråga väckts därom, att för överstarna eller åtminstone viss del av dem, exempelvis cheferna för infanteriregementena samt de större kavalleri- och artilleriregementena m. fl., borde inrättas en särskild lönegrad med belopp mellan avlöningarna för överdirektör av högre och överdirektör av lägre grad. Med hänsyn därtill att en del överste-(kommendörs-)beställningar vore avsedda för uppehållande inom den militära förvaltningen av vissa befattningar, som i de civila verken tillhörde personal i allenast byråchefs tjänsteställning, och då de arbetsuppgifter, som ålåge eu del regementschefer (kommendörer),

128 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 350.

Lönebeloppen inom löneplanen för underofficerare.

syntes vara mindre omfattande, hade de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta en sådan uppflyttning i avlöningshänseende av ifrågavarande beställningshavare. Icke heller hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå en på värdesättandet av de särskilda överste-(kommendörs-) beställningarna grundad uppdelning av dessa beställningar på lönegraden för den lägre överdirektörsgraden och en dylik nyinrättad mellangrad. En sådan åtgärd skulle nämligen innebära en organisationsändring, varom det icke torde tillkomma de sakkunniga att väcka förslag.

På grund av vad sålunda anförts hade de sakkunniga i sitt förslag till löneplan för officerare upptagit lönen i den för överstar (kommendörer) avsedda 6. lönegraden med samma belopp, som utginge enligt 1. lönegraden för de civila verkscheferna, nämligen å A-ort med 11,580 kronor jämte ortstillägg till belopp av 240 kronor för varje ny ortsgrupp, varigenom lönen på G-ort skulle uppgå till 13,020 kronor.

I 7. lönegraden, vilken enligt de sakkunnigas förslag skulle inrättas för inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland, hade lönen satts lika med lönen i 2. lönegraden för de civila verkscheferna, eller till 13,200 kronor på A-ort, med ortstillägg för varje ny ortsgrupp å 300 kronor, motsvarande 15,000 kronor på G-ort.

I 8. lönegraden, som vore avsedd för arméfördelningschefer och likställda generalspersoner samt flaggman, hade lönen upptagits till samma belopp som lönen i 3. lönegraden för de civila verkscheferna eller till 15,240 kronor på A-ort jämte ortstillägg till belopp av 300 kronor för varje ny ortsgrupp, varigenom lönen på G-ort skulle utgöra 17,040 kronor.

Vid bestämmandet av lönebeloppen inom löneplanen för underofficerare hade det närmast gällt att på lämpligt sätt avpassa begynnelselönen för 1. lönegradens 1. löneklass, d. v. s. lägsta löneklassen för underofficer av 3. graden vid marinen.

I samband med inrättandet från och med år 1919 av nämnda tjänstegrad hade den avlöning, som enligt stat borde tillkomma beställningshavare i denna grad, bestämts till ett sammanlagt belopp av 1,744 kronor 30 öre. Detta belopp utginge till underofficer av 3. graden, som icke kunde beräkna minst tre tjänstår. Till övriga underofficerare av 3. graden utginge allmänt avlöningstillägg med 200 kronor till den, som hade minst tre och mindre än sex tjänstår, med 400 kronor till den, som hade minst sex och mindre än nio tjänstår, och med 600 kronor till den, som hade minst nio tjänstår. Dessutom utginge ortstillägg enligt vid 1920 års riksdag fastställda grunder.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

129 Enligt de allmänna principer, vilka de sakkunniga ansett böra tillämpas vid bestämmandet av lönebeloppen för officerare och underofficerare, skulle lönen för underofficer av 3. graden i 1. löneklassen å Aort upptagas till ett belopp av 1,744 kronor 30 öre, ökat med 16 procent, d. v. s. till 2,023 kronor 40 öre eller i jämnat tal 2,040 kronor. Detta belopp överstege med allenast 60 kronor lönen, 1,980 kronor, i 1. löneklassen för lägsta lönegradens tjänstemän vid kommunikationsverken — till vilken grad hänförts bland andra expeditionsvakt, brevbärare, banvakt, stationskarl m. fl. Underofficerarna av 3. graden innehade emellertid en väsentligt högre kompetens än nyssnämnda, vid kommunikationsverken anställda tjänstemän. Härtill komme, att underofficersbeställning i denna grad merendels icke kunde ernås tidigare än efter sex års tjänst vid marinen samt att innehavare av sådan beställning toges i anspråk för befälsuppgifter eller tjänstgöring i övrigt av betydligt mera ansvarsfull natur, än som ifrågakomme för nyssnämnda personal vid kommunikationsverken. Det hade vid sådant förhållande synts de sakkunniga ofrånkomligt, att lönen i 1. löneklassen för underofficerare av 3. graden bestämdes något högre, och hade de sakkunniga efter övervägande av olika alternativ stannat vid att föreslå, att lönen i nämnda löneklass upptoges till ett belopp, som med 150 kronor översköte nyssnämnda, vid tillämpning av eljest använda beräkningsgrunder erhållna summa av 2,040 kronor. I löneplanen för underofficerare skulle alltså lönen i 1. löneklassen på A-ort komma att utgå med (2,040 + 150 =) 2,190 kronor eller i det närmaste med samma belopp, 2,220 kronor, som utgjorde begynnelselönen i 3. lönegraden enligt kommunikationsverkens löneplan. Till denna lönegrad hörde förste expeditionsvakt, brevbärarförman, banförman m. fl.; och syntes enligt de sakkunnigas mening 3. gradens underofficerare vid marinen lämpligen kunna jämnställas med dessa befattningshavare.

Ortstillägget inom förevarande 1. löneklass hade föreslagits till 102 kronor för varje ny ortsgrupp, varigenom avlöningen på G-ort bringades Tipp till 2,802 kronor. På D-ort, dit Karlskrona för närvarande räknades, skulle avlöningen utgöra 2,496 kronor, ett belopp, som, enligt vad som tidigare omförmälts, under vissa beträffande dyrtidstilläggets beräknande antagna förutsättningar skulle för en korpral, som uppnått slutlön med föreslaget belopp och befordrats till underofficer av 3. graden med placering i Karlskrona, medföra en löneökning av 203 kronor 80 öre för år.

Enligt de bestämmelser, vilka gällde för det nu utgående allmänna avlöningstillägget, utgjorde den ökning, som efter treårsintervaller tillkomme Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 käft. (Nr 350.) ms 21 17

130 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

underofficerare i alla grader, 200 kronor. Då avlöningsskalornas omläggning i anslutning till kommuni kationsverkens lönesystem, på sätt förut nämnts, förutsatte, att löneökningarna mellan olika löneklasser utginge med olika, med högre löneklasser stigande belopp, hade dessa löneökningar måst avpassas på sådant sätt, att lönen i de lägsta löneklasserna inom 2. och 3. lönegraderna bleve lämpliga såsom begynnelselöner för den till dessa grader hörande personalen, nämligen sergeanter (underofficerare av 2. graden) i 2. lönegraden och fanjunkare (flaggunderofficerare, underofficerare av 1. graden) i 3. lönegraden.

Den nuvarande lägsta avlöningen för sergeant av 1. klassen utgjorde på A-ort 2,210 kronor, vilket belopp med 16 procents förhöjning uppginge till 2,563 kronor 60 öre. Motsvarande avlöning för fanjunkare vore 2,782 kronor 50 öre, vilket belopp, likaledes med förhöjning av 16 procent, utgjorde 3,227 kronor 70 öre. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett, att avlöningsförhöjningarna borde bestämmas till 180 kronor mellan 1. och 2. löneklassen, till 210 kronor mellan såväl 2. och 3. som mellan 3. och 4. löneklasserna samt till 270 kronor mellan 4. och 5. löneklasserna. Härigenom komme begynnelselönerna för sergeant (underofficer av 2. graden) i 3. löneklassen, resp. för fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden) i 5. löneklassen att på A-ort uppgå till resp. 2,580 kronor och 3,060 kronor.

För vinnande av lämpliga slutlöner för personalen i 2. och 3. lönegraderna hade löneökningarna mellan 5. och 6. samt 6. och 7. löneklasserna satts till 270 kronor, liksom motsvarande höjningar mellan 7. och 8. samt 8. och 9. löneklasserna upptagits till 300 kronor. Lönen i 7. löneklassen, vilken vore den högsta i 2. lönegraden, utgjorde alltså på A-ort 3,600 kronor, och komme högsta lönen i 9. löneklassen, som utgjorde slutlön inom 3. lönegraden, att å A-ort uppgå till 4,200 kronor. Åven sistnämnda båda lönebelopp visade ganska god överensstämmelse med de nuvarande avlöningarna jämte 16 procents förhöjning därå. Så utgjorde nuvarande högsta avlöning, omräknad efter sådan grund, för sergeant 3,491 kronor 60 öre och för fanjunkare 4,155 kronor 70 öre.

De sålunda föreslagna slutlönerna för sergeant (underofficer av 2. graden) och fanjunkare (flaggunderofficer, underofficer av 1. graden) överensstämde närmast med slutlönerna i 6., resp. 7. lönegraderna enligt kommunikationsverkens löneplan. Till nämnda 6. lönegrad hade hänförts stationsmästare vid postverket samt tredje styrman och tredje maskinist å ångfärja, lokomotivförare och stationsmästare av klass 6 vid statens järnvägar; till 7. lönegraden faktor vid postverket samt förste maskinist och verkstadsmästare vid statens vattenfallsverk. Ehuru svårigheter

131 Kungl. May.is Proposition Nr 350.

givetvis mötte att beträffande ifrågavarande militära beställningshavare finna lämpliga jämförelsepunkter med nyssnämnda civila befattningshavare, hade de sakkunniga likväl ansett sig böra omnämna den möjlighet till jämförelse med civila befattningshavare, som här förelegat.

Beträffande sättet för anordnandet av den i löneplanen för underofficerare intagna 4. lönegraden, vilken avsetts för förvaltarna vid arméns intendenturkår och redogöraren vid ridskolan, hade de sakkunniga i det föregående lämnat redogörelse. Det försteg i lönehanseende framför fanjunkare, som för närvarande tillkomme nyssnämnda förvaltare och redogörare, hade de sakkunniga ansett böra bibehållas genom att låta denna lönegrad omfatta 6.—10. löneklasserna, av vilka 10. löneklassen skulle på A-ort upptaga en lön, som med 300 kronor överstege lönen i 9. löneklassen — den högsta för fanjunkare m. fl. Den föreslagna slutlönen för ifrågavarande beställningshavare överensstämde närmast med slutlönen i kommunikationsverlcens 8. lönegrad, till vilken hänförts bland andra materialförvaltare vid telegrafverket.

Vad anginge sättet för lönebeloppens bestämmande i löneplanen för underofficerare torde slutligen böra tilläggas, att ortstilläggen i de olika löneklasserna avpassats efter de belopp, som utginge såsom ortstillägg i närmast motsvarande löneklasser enligt kommunikationsverkens löneplan.

Det hade redan omnämnts, att ortstilläggen i 1. löneklassen (tör underofficerare av 3. graden) skulle utgöra 102 kronor för varje ny ortsgrupp. I de övriga löneklasserna hade ortstilläggen för varje sådan ortsgrupp upptagits till följande belopp, nämligen:

följande löneplaner för officerare (O) och för underofficerare (Uo).

132 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 350.

Löneplan för officerare (0).

Löneplan för underofficerare (Ilo).

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

133 Beträffande de i förenämnda löneplaner upptagna avlöningsbeloppen hava vissa bland de sakkunniga avgivit särskilda yttranden.

Sålunda har herr Nilsson anfört följande.

Särskilda yttranden av vissa bland de sakkunniga.

Den lönereglering, som sakkunniga utarbetat, lider av tvänne väsentliga fel. För det första är den för dyr. Och för det andra tillerkänner den vissa grupper av militära befattningshavare löneförmåner, som skulle ställa dem i gynnsammare läge än jämförbara grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen.

Med hänsyn härtill föreslår jag följande löneplan för underofficerare och officerare.

Löneplan för underofficerare (Ilo).

134 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 350.

Löneplan för officerare (0).

Herr Widell bär i förevarande avseende avgivit följande yttrande.

Det statsfinansiella och ekonomiska läget torde enligt min mening för närvarande och sannolikt för en avsevärd framtid i hög grad försvåra eller rent av omöjliggöra genomförandet av de sakkunnigas föreliggande löneregleringsförslag. Då jag emellertid skulle finna synnerligen beklagligt, om lösningen av den militära löneregleringsfrågan skulle komma att uppskjutas till en oviss framtid, har jag ansett mig böra framlägga följande alternativa förslag till löneplan för officerare och underofficerare. Någon väsentligare ändring med hänsyn till detta synes knappast erfordras i fråga om de sakkunnigas förslag beträffande den civilmilitära personalen; i vissa fall torde förhållandet mellan militära och civilmilitära avlöningar bliva lämpligare avvägt enligt mitt alternativa förslag än enligt huvudförslaget. Ifrågavarande alternativa förslag förutsätter, att manskapets avlöning regleras i enlighet med den av herr Nilsson till del I av de sakkunnigas betänkande avgivna reservationen.

Den besparing i jämförelse med de sakkunnigas förslag, som skulle uppstå vid bifall till herr Nilssons reservation och mitt nu framlagda alternativa förslag, torde enligt ett ytligt överslag kunna uppskattas till 5 ä 6 millioner kronor, oberäknat den besparing, som uppkommer på dyrtidstilläggen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350. 135

Löneplan för officerare (0).

Löneplan för underofficerare (Uo).

136 Kungl. Maj:ts Proposition AV 350.

Slutligen får jag uttala, att jag icke i allo kan godkänna den jämförelse mellan civila och militära tjänstemän, som de sakkunniga anställt; särskilt måste jag anse en jämförelse mellan tjänstemän i de centrala ämbetsverkens sekreterargrad och kaptener föga befogad.

Vidare hava herrar Lybeck, Nyquist, Tallberg och Thörnell, med instämmande av herr Näsman, beträffande de av de sakkunniga föreslagna lönebeloppen anfört följande.

Då det gällt för de sakkunniga att i förslaget till avlöningsreglemente tilllämpa den av de sakkunniga angivna principen att vid bestämmandet av avlöningsbeloppen för den militära personalen låta sig angeläget vara att beakta förefintliga möjligheter till jämförelse mellan militära och civila tjänstemän beträffande tjänsteåliggandenas omfattning och därmed förenat ansvar, hava de sakkunniga enligt vår mening i viss mån undervärderat det militära arbetet i förhållande till det civila. Trots de jämförelser, som de sakkunniga gjort mellan militära och civila tjänstemän, vilka jämförelser i stort sett synas oss godtagliga och hållbara, har avlöningen för den militära beställningshavaren mestadels icke uppnått slutlönen för den civila befattningsinnehavare, med vilken jämförelsen ägt rum. Detta framträder särskilt i fråga om regementsofficerarna.

De sakkunniga synas icke hava tagit skälig hänsyn till sådana förhållanden, som ställa militära beställningshavare i ogynnsammare ställning än motsvarande civila tjänstemän. Särskilt märkes då den tidigare avgångsåldern för de förstnämnda. Denna tidiga avgångsålder kan i undantagsfall vara överensstämmande med den enskildes fördel, men utgör i flertalet fall enligt vår bestämda övertygelse en synnerligen kännbar olägenhet för beställningshavaren på grund av svårigheten att efter avskedet från aktiv tjänst uppbringa den inkomst, som utöver pensionen är oundgänglig för att kunna försörja en familj. Den tidigare avgångsåldern för militärpersonalen utgör ett statsintresse, som måste tillgodoses, ehuruväl detta sker i strid med den enskildes önskningar. Under tjänstetiden är den militära personalen i högre grad än flertalet civila tjänstemän underkastad förflyttningar av längre eller kortare varaktighet, vilka i regeln medföra ekonomiska uppoffringar, även om viss ersättning för desamma utgår. Vidare medför skyldigheten att i tjänsten bära och underhålla uniform betydande kostnader, särskilt på grund av den starka slitning, persedlarna ofta äro utsatta för under de militära övningarna.

Med hänsyn till ovanstående synas beloppen för militära beställningshavare hava bort i allmänhet sättas högre än som skett i föreliggande förslag, för att den i de allmänna grunderna uttalade principen att bringa de militära avlöningarna i full jämnhöjd med de civila skulle kunna anses vara i förslaget konsekvent genomförd. Då emellertid den föreslagna löneregleringen, på grund av de fasta avlöningsbeloppens höjning, i stort sett innebär en förbättring gentemot nuvarande förhållanden och då det synes oss av vikt, att största möjliga enighet kan ernås om ett i huvudsak godtagligt förslag, hava vi ansett oss i allmänhet kunna biträda, vad de sakkunniga förordat. I nedannämnda avseende finna vi oss dock föranlåtna att yrka på ändrade bestämmelser, och få alltså anmäla följande reservation.

De sakkunniga hava ansett, att överste (kommendör) bör i avlöningsliänseende jämnställas med överdirektör av lägre grad, och hava söm motiv härför

Kung}. May.ts Proposition Nr 350.

anfört hänsyn till arten och omfattningen av de militära chefernas tjänstgöring samt dem åliggande ansvar. Det är tydligt, att vid eu lönereglering eu särskild lönegrad icke kan inrättas för var och en beställningshavare, vars tjänst med avseende på omfattning och ansvar i något avseende är avvikande från flertalet sådana beställningshavare, med vilka han dock i stort sett kan anses likställd. Men å andra sidan synes avlöningen för en viss lönegrad böra bestämmas så, att den fullt motsvarar vad som kan anses skäligt för det övervägande flertalet beställningshavare, som hänföras till ifrågavarande lönegrad. Utav sammanlagda antalet överstar och kommendörer innehar det vida övervägande flertalet regementschefs- eller motsvarande befattning. Denna befattning bör alltså vara utgångspunkten för bestämmande av överste-(kommendörs-)gradens avlöning.

De sakkunnigas uttalande, att överste-(kommendörs-)lönen icke ansetts kunna sättas högre än som föreslagits bl. a. annat av det skälet, att eu del överstebeställningar voro avsedda för befattningar, som i de civila verken tillhöra personal i allenast byråchefs tjänsteställning, synes oss ganska oegentlig! med hänsyn till det ringa fåtal beställningshavare det här kan vara fråga om. I själva verket torde avses tre ä fyra militära byråchefer i arméförvaltningen.

Om man söker jämföra omfattningen av den verksamhet med åtföljande tjänsteansvar, som i de flesta fall tillkommer eu regementschef, icke minst med tanke på hans grannlaga ställning såsom chef för stora, sinsemellan ganska olik artade personalgrupper, med motsvarande tjänsteförhållanden för överdirektörer, synes det oss icke riktigt att jämnställa dylik befattnings innehavare med överdirektör av lägre grad, till vilken hänförts cheferna för ämbetsverk med mindre omfattning, under det att sådana överdirektörer, som äro chefer för större verk. placerats i den högre lönegraden. Tages därtill hänsyn till det ekonomiska ansvar, som påvilar regementschef i hans egenskap av beslutande i förvaltningsangelägenheter av betydande räckvidd, torde enligt vår åsikt goda skäl tala för att lian jämnställes med överdirektör i den högre lönegraden. Detta skulle emellertid medföra, att överste (kommendör) bleve i avlöningshänseende likställd med de beställningshavare, som av sakkunniga placerats i 7. lönegraden, vilket givetvis icke vore önskvärt. En skillnad i avlöningsförmåner av omkring 1,000 kronor, såsom nu är förhållandet, synes oss fortfarande lämplig. Uppflyttning av sistnämnda beställningshavare till än högre avlöning skulle å andra sidan gorå skillnaden mellan dem och generalspersoner (flaggmän) väl ringa. Vi hava nämligen icke ansett oss böra yrka på eu uppflyttning av de senare över den av de sakkunniga föreslagna generaldirektörsgraden, oaktat skäl härför icke skulle saknas beträffande vissa av desamma. På grund av ovanstående torde överste (kommendör) böra tillerkännas en avlöning, som ligger ungefär 1.000 kronor under den av de sakkunniga föreslagna 7. lönegraden (motsvarande högre överdirektörsgrad), d. v. s. ungefär mitt emellan lägre och högre överdirektörsgraderna.

Yi få alltså föreslå, att löneplanen beträffande överste (kommendör) må erhålla nedanstående utseende:

AB C D E E G

12.480 12,720 12.Otid 13.200 13,440 13,080 13.920

Sådana av de sakkunniga föreslagna arvoden, som avsett att uppbringa vissa beställningsliavares avlöning till för överste (kommendör) föreslaget belopp, synas oss även vid tillämpning av den av oss föreslagna löneplanen för överste icke skäligen behöva sättas högre än vad de sakkunniga ifrågasatt.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 höft. (Nr 350.) 043 si 18

138 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

3/y tidig heiemas yttranden

Mot de av de sakkunniga i förevarande löneplaner för oflicerare och underofficerare upptagna avlöningsbeloppen har flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna förklarat sig i huvudsak icke hava något att erinra. Från åtskilliga håll har emellertid gjorts gällande, att de militära avlöningarna icke genom de sakkunnigas förslag bragts upp till full jämnhöjd med avlöningarna inom den civila statsförvaltningen.

Beträffande de av herrar Widell och Nilsson avgivna särskilda yttrandena och därtill anslutna förslag till löneplaner för officerare och underofficerare, enligt vilka denna personal i allmänhet skulle erhålla väsentligt lägre löner än dem, som upptagits i de sakkunnigas förslag, har arméförvaltningen anfört bland annat följande.

Tanken att till grund för löneregleringen för statstjänstemän taga hänsyn till ett vid tiden för dess genomförande mer eller mindre tillfälligt rådande ekonomiskt och statsfinansiellt läge, syntes arméförvaltningen icke vara rimlig. Till sin innebörd skulle den av reservanterna sålunda framkastade tanken konsekvent leda därtill att, liksom statens tjänstemän skulle få sin levnadsstandard sänkt vid varje tillfälle av sjunkande statsinkomster, de också skulle hava berättigade krav på att i tider, då statens finanser företedde en gynnsammare ställning, få del av då möjliga uppkommande överskott i statens intäkter. Vidare skulle, om angivna utgångspunkt Ange göra sig gällande, orättvisa drabba olika grupper statstjänstemän, i den mån de icke samtidigt finge sina löneregleringsfrågor prövade. Nu nämnda konsekvenser måste ur såväl statens egen som tjänstemännens synpunkt anses vara föga eftersträvansvärda. För staten måste det anses vara en angelägenhet av högsta vikt, att dess tjänstemän avlönades på ett sådant sätt, att de, oberoende av skiftande ekonomiska konjunkturer, vore tillförsäkrade en säker och för normala förhållanden avpassad inkomst. Om statstjänsten för den enskilde icke innebure en under olika förhållanden tryggad existens, vore det ock givet, att staten komme att i förhållande till enskilda företag ligga efter i konkurrensen om den bästa arbetskraften.

Aven i lönetekniskt hänseende skulle vissa svårigheter uppkomma vid tillämpning av reservanternas förslag. Arméförvaltningen hade låtit verkställa vissa uträkningar för bedömande, i vad mån personliga dyrtidstillägg komme att bliva erforderliga vid tillämpning av nämnda förslag. Det hade därvid visat sig, att så skulle enligt båda x-eservanternas förslag bliva fallet beträffande alla officerare, med undantag för majorer med ålderstillägg, samt för samtliga fanjunkai’e och sergeanter, i den mån personalen på grund av sin förläggning skulle komma i åtnjutande av lön enligt ortsgruppen A. För personal med lön enligt de för övriga

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

ort sgrupper föreslagna lönebelopp skulle på grund av ortstilläggens inverkan på löneförhållandena personliga dyrtidstillägg icke bliva erforderliga för beställningshavarna inom alla löneklasserna. Minskad avlöning skulle emellertid uppstå för ett flertal beställningshavare med lön enligt de lägre ortsgrupperna B, C och D, och enahanda skulle fallet bliva även för personal i de högre ortsgrupperna, till och med ända tipp i ortsgruppen G, ehuru där i relativt obetydlig omfattning.

Ur rent praktisk synpunkt skulle ett sådant resultat visa sig synnerligen olägligt. De uträkningar, som skulle behöva ifrågakomma för bestämmandet av de personliga dyrtidstilläggen, skulle givetvis i hög grad öka den redan högst betydande arbetsbörda, som pålagts arméns olika kassaförvaltningar. Härtill komme de svårigheter i avseende å redovisning och kontroll, som skulle uppstå, om personliga dyrtidstillägg för arméns personal skulle behöva ifrågakomma i någon större omfattning.

Ur såväl principiell som praktisk synpunkt har arméförvaltningen på grund härav hemställt, att de av reservanterna framlagda särskilda löneplanerna icke måtte läggas till grund för förevarande lönereglering.

Enahanda ståndpunkt har intagits av de flesta av de hörda myndigheterna.

I avseende å lönebeloppen för de särskilda grupperna av beställningshavare har av olika myndigheter yrkats, dels att i löneskalan för officerare måtte införas en 9. lönegrad, avsedd för vissa generals- och arniralsbefattningar, dels att kommendanten i Boden måtte uppflyttas till 8. lönegraden, dels att överste (kommendör) måtte hänföras till 7. lönegraden eller att sådan uppflyttning måtte äga rum åtminstone beträffande regementschef vid infanteriet, som förordnats att upprätthålla brigadchefsbefattning, dels att överste (kommendör) måtte placeras i den av herr Lvbeck m. fl. reservationsvis föreslagna mellangraden mellan 6. och 7. lönegraderna, dels att ett ålderstillägg måtte införas för överstelöjtnant, dels att slutlönen för major måtte höjas till samma belopp som slutlönen i kommunikationsverkens 18. lönegrad (9,540 kronor på A-ort), dels att slutlönerna för kapten, löjtnant och underlöjtnant måtte regleras så, att de komme att motsvara slutlönerna i resp. 15., 9. och 5. lönegraderna för kommunikationsverken (resp. 7,620, 4,860 och 3,240 kronor på A-ort), dels att i den för förvaltare vid intendenturkåren avsedda 4. lönegraden i löneplanen för underofficerare måtte införas en, eventuellt två nya, högre löneklasser, varvid den nuvarande lägsta löneklassen i nämnda lönegrad skulle bortfalla, eller ock att omförmälda beställnings-

140 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:t$ Proposition Nr 350.

havare måtte tillerkännas slutlön enligt kommunikationsverkens 10. lönegrad (5,160 kronor på A-ort), dels att slutlönerna för sergeant ock fanjunkare måtte bestämmas till samma belopp som slutlönerna i resp. 6. och 7. lönegraderna för kommunikationsverken (resp. 3,660 och 4,260 kronor på A-ort) eller ock för fanjunkare till 4,500 kronor på A-ort, dels ock att begynnelselönen för sergeant måtte höjas till 3,040 kronor på A-ort.

Vid den granskning, jag underkastat de sakkunnigas förslag till löneplan för officerare och underofficerare, har jag funnit de där upptagna lönebeloppen i allmänhet vara väl avvägda såväl i förhållande till det arbete och ansvar, som påvilar de olika personalgrupperna, som ock med hänsyn till lönebeloppen för de med dessa personalgrupper jämförbara civila befattningshavarna. I sistnämnda avseende har jag med tillfredsställelse funnit, hurusom av de sakkunniga verkställts en såvitt möjligt fullständig och följdriktigt genomförd jämförelse mellan militär och civil personal. Om jag ock ansett tvekan kunna råda, huruvida icke denna jämförelse i en del fall bort leda till bestämmande av högre lönebelopp för den militära personalen än som av de sakkunniga föreslagits, har jag inför den i det hela tillfredsställande lösning, som de sakkunniga enligt min mening givit den föreliggande frågan, icke iller än i ett avseende, vartill jag i det följande återkommer, funnit mig böra påyrka avvikelse från de sakkunnigas förslag.

I fråga om innehållet av de av herrar Nilsson och Widell i ämnet avgivna särskilda yttrandena vill jag till fullo instämma i det av arméförvaltningen häremot gjorda uttalandet. De sakkunnigas förslag vilar till väsentlig del på en på matematisk väg åstadkommen höjning av lönerna för de olika militära personalgrupperna i syfte att, på sätt som skett beträffande kommunikationsverkens personal, föra fram dessa löner till den antagna normala prisnivån i början av 1920-talet. Därest denna grund för den militära löneregleringen ryckes undan, har man ock enligt mitt förmenande lämnat åsido en av de huvudsakliga synpunkter, som vid denna lönereglering bör vara vägledande. Med avseende särskilt å den motivering, som av herr Widell lämnats för det av honom avgivna yttrandet, torde böra beaktas de betänkliga konsekvenser såväl i principiellt som praktiskt hänseende, som, enligt vad arméförvaltningen påvisat, härav skulle föranledas.

Jag vill ock i detta sammanhang erinra, att enligt den till 1920 års riksdag avlåtna propositionen (nr 321) med förslag till kungörelse med särskilda grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare vid korn-

Kung! May.ts Proposition Nr 3.r>0.

munikationsverken det procenttal, vilket angiver den höjning i 1914 års prisnivå, som kan anses hava legat till grund vid avvägandet av de nya lönerna för personalen vid nämnda verk, beräknats till 17.6 %. Det procenttal, som av de sakkunniga i allmänhet tillämpats vid avgivandet av förslaget till lönebelopp för officerare och underofficerare eller 16 %, är alltså något lägre än nämnda siffra; och häri ligger en ytterligare anledning att åtminstone ej nedsätta dessa lönebelopp under de av de sakkunniga föreslagna beloppen.

Nyss är nämnt, att jag i ett särskilt avseende ansett mig böra påyrka en avvikelse från de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Jag syftar härvid på avlöningen för överste (kommendör).

Vid bedömandet av frågan om avlöningen för ifrågavarande beställningshavare bör givetvis behörig hänsyn tagas därtill, att befordran från dessa beställningar kan vinnas till generalmajor (konteramiral) och att beställningarna därför i viss mån äro att betrakta såsom övergångsplatser. A andra sidan är emellertid att uppmärksamma, att överste- (kommendörs-)beställningen för det vida övervägande flertalet regementsofficerare utgör den slutliga chefsplatsen.

Då man från denna utgångspunkt söker finna en jämförelse med chefsplatserna inom den civila förvaltningen, vill jag erinra, att enligt det avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, som godkänts vid innevarande års riksdag, de centrala förvaltningsverken med hänsyn till chefsavlöningen indelats i tre grupper med resp. generaldirektör, överdirektör av högre grad och överdirektör av lägre grad såsom chefer. De sakkunnigas förslag att jämnställa överste (kommendör) med överdirektör av lägre grad synes mig icke innebära en tillfyllestgörande värdesättning av de åligganden och det ansvar, som påvila överste- (kommendörs-)beställningarnas innehavare. Fasthellre torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke överste (kommendör) bör, på sätt av flera militära myndigheter påyrkats, jämnställas med överdirektör av högre grad. Jag vill i sådant avseende nämna, att de sakkunniga i sitt den 5 mars 1918 avgivna betänkande i fråga om riktlinjer för en definitiv lönereglering för arméns och marinens personal anfört bland annat, att en jämförelse mellan överstar och överdirektörer av högre grad utvisade, att de förra med av de sakkunniga då förslagsvis upptaget avlöningsbelopp skulle ernå eu avlöning, ungefär motsvarande sistnämnda överdirektörers. Det torde ock i detta sammanhang böra erinras därom, att 1920 års riksdag, efter förslag av Kungl. Maj:t, på försvarsdepartementets stat uppfört två beställningar för chefer för en var av lantförsvarets

142 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

Vissa beställningsliavarcs

placering inom löneskaloma för officerare och underofficerare.

och sjöförsvarets kommandoexpeditioner, avsedda att bestridas av överste, resp. kommendör, med samma avlöning som expeditionschef i statsdepartement, vilken i förutnämnda avlöningsreglemente i lönehänseende jämnställts med överdirektör av högre grad. Då jag emellertid ansett mig böra ansluta mig till den av reservanterna bland de sakkunniga gjorda framställningen att för överstarna (kommendörerna) skapa eu mellangrad mellan överdirektör av högre och lägre grad med en avlöning, som med 900 kronor överstiger avlöningen för sistnämnda befattningshavare, har det bestämmande skälet för mig varit, att vissa av beställningarna i överste-(kommendörs-)graden icke synas mig kunna likställas med överdirektör av högre grad samt att det enligt min mening jämväl beträffande en del övriga beställningar i denna grad kan vara tvivelaktigt, huruvida en sådan placering må anses fullt berättigad. Dä jag icke heller finner mig böra föreslå en uppdelning i avlöningshänseende av ifrågavarande beställningar — en åtgärd, vilken i viss mån skulle innebära en organisationsförändring — har jag stannat vid att förorda reservanternas förslag, vilket jag finner väl ägnat att på ett tillfredsställande sätt lösa den föreliggande frågan.

Vid bifall till mitt sålunda framställda förslag, varigenom skillnaden i avlöning mellan överstelöjtnant (kommendörkapten av 1. graden) och överste (kommendör) skulle ökas med 900 kronor till 2,940 kronor, synes mig kunna ifrågasättas, huruvida icke, på sätt i några av de utav de i ärendet avgivna yttrandena yrkats, i lönegraden för överstelöjtnant borde inläggas en ny, högre löneklass, varigenom överstelöjtnant skulle komma i åtnjutande av ett ålderstillägg efter tre års tjänst i graden. Ur principiell synpunkt torde väl något hinder härför icke möta, helst som enligt de sakkunnigas av mig biträdda förslag ett ålderstillägg skulle komma att införas för major (kommendörkapten av 2. graden). Men då skillnaden i avlöningen mellan överste och generalsperson (flaggman) i allt fäll synes mig bliva tillräckligt stor (3,120 kronor på G-ort) i förhållande till avlöningsskillnaden mellan överstelöjtnant och överste samt den av mig föreslagna högre lönen i överstegraden synes mig lämplig även såsom en sporre till förvärvande av kompetens för ernående av beställning i denna grad, har jag icke funnit anledning att föreslå införande av ålderstillägg för överstelöjtnant.

De sakkunniga hava erinrat, hurusom de i det föregående föreslagit, att på grund av den särställning i avlöningshänseende, som intoges avinspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland, för dessa beställningshavare måtte inrättas en särskild 7. lönegrad inom löneplanen för officerare. Av enahanda anledning hade för-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

ordats inrättande av en särskild 4. lönegrad inom löneplanen för underofficerare, avsedd för förvaltarna vid intendenturkåren och redogöraren vid ridskolan.

Emellertid förekomme beträffande ytterligare några militära beställningshavare vid armén vissa avvikelser från de allmänna grunderna för officerarnas och underofficerarnas avlöning, vilka avvikelser i detta sammanhang krävde beaktande.

1 sådant hänseende syntes böra erinras, att från och med år 1900 i vederbörlig stat vore såsom lön för chefen för krigsskolan uppfört ett belopp av 5,000 kronor eller 500 kronor högre än för överstelöjtnant, under det att bemälde chefs dagavlöning utginge med det för överstelöjtnant fastställda beloppet, numera 5 krono!-. Härutöver åtnjöte denne beställningshavare arvode å 300 kronor för en var av de två reservofficerskurser, som årligen anordnades vid krigsskolan.

Det syntes visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke den särställning i avlöningshänseende, som sålunda tillkomme krigsskolans chef, borde föranleda, att han hänfördes till G. lönegraden inom löneplanen för officerare, varigenom han skulle bliva likställd med överste. Ehuru en sådan åtgärd närmast skulle vara att anse allenast såsom eu löneteknisk anordning, hade de sakkunniga dock icke ansett sig böra förorda densamma. Det syntes nämligen knappast vara önskvärt, att chefsbefattningen vid krigsskolan under allt för lång tid innehades av samma person. På grund härav ville de sakkunniga föreslå, att ifrågavarande beställningshavare placerades i den 5., för överstelöjtnanter avsedda lönegraden. Beställningen i fråga komme härigenom att alltjämt vara eu övergångsplats för befordran till överste. Det nuvarande försteget i lönehänseende för krigsskolans chef syntes i stället böra kompenseras genom ett särskilt arvode, vilket borde så avvägas, att det i sig upptoge jämväl de nu utgående arvodena för omförmälda reservofficerskurser. Frågan om bestämmandet av nämnda arvodes storlek komme de sakkunniga att i det följande beröra.

Till styresmännen vid artilleriets fabriker (Karl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken och Åkers krutbruk), vilka i lönehänseende eljest vore likställda med kaptener av 1. klassen, utginge ett ålderstillägg av 600 kronor efter 5 års väl vitsordad tjänst, varigenom slutlönen för dessa beställningshavare komme att uppgå till samma belopp som för major. Denna anordning funne till en de! sin förklaring däri, att avgångsåldern lör styresmännen vore högre än för personal i kaptensgraden.

De saJ,kunnifja.

144 Kanyl. Mafits Proposition Nr 350.

Utöver den på nyssnämnda sätt bestämda fasta avlöningen åtnjöte styresmännen för närvarande särskilda arvoden till belopp av 2,400 kronor, för år räknat.

Beträffande ifrågavarande beställningskavare både de sakkunniga funnit sig böra särskilt beakta den ansvarsfulla ställning, vilken de intoge såsom ledare av omfattande affärsföretag. Härvid borde jämväl uppmärksammas de stora krav beträffande teknisk skicklighet och förfarenhet, som måste ställas på styresmännen. Det syntes även, på sätt i det följande framhölles, vara angeläget tillse, att den tekniska personalen vid förs vars väsendet komme att erhålla så stor löneförbättring, att kompetent och i övrigt lämplig personal kunde förvärvas för de olika befattningarna. På grund härav ansåge de sakkunniga, att den likställighet med majorer, som hittills endast i så måtto kommit styresmännen till del, att lönen efter ålderstilläggets intjänande bringades upp till lönen för major, borde fullständigt genomföras, och att sålunda styresmännen borde hänföras till 4. lönegraden i löneplanen för officerare.

Frågan om reglerandet av de nu till styresmännen utgående arvodena komme de sakkunniga att beröra i det följande.

Ännu en militär beställningshavare, för vilken avlöningen för närvarande vore reglerad på ett i viss mån annat sätt än för övrig personal i motsvarande grad, vore fälttygmästaren. Denne beställningshavares fasta avlöning vore bestämd att utgå efter samma grunder som för överstelöjtnant, men åtnjöte fälttygmästaren dessutom ett arvode av 1,800 kronor, för år räknat. De sakkunniga hade för sin del ansett fälttygmästaren fortfarande höra vara likställd med överstelöjtnant och följaktligen upptagas i 5. lönegraden.

Beträffande det till fälttygmästaren nu utgående arvodet komme de sakkunniga att yttra sig i det följande.

Med avseende å de militära beställningshavarnas vid armén placering i de olika lönegraderna återstode endast att beröra frågan om musikunderofficerarna.

I samband med uppdragandet av riktlinjerna för en definitiv lönereglering både 1917 års sakkunniga erinrat, att musikunderofficerarna utgjorde en grupp beställningshavare, å vilka det ifrågasatta lönesystemet med ålderstillägg icke syntes kunna i oförändrad form vinna tillämpning; och hade nämnda sakkunniga såsom skäl härför anfört, att rekryterings-, utbildnings- och befordringsförhållandena för musikunder-

Kungl. 31aj:ts Proposition Nr 350.

officerarna företedde väsentliga olikheter i jämförelse med vad som gällde i fråga om övriga underofficerare.

Vid bestämmandet av den från och med år 1918 medgivna tillfälliga löneförbättring, som tillkomme musikunderofficerarna i form av s. k. allmänt avlöningstillägg, hade beloppet av denna förmån icke heller gjorts beroende av viss tjänstetid, utan fastställts till enhetliga belopp för varje slags beställning, nämligen till 1,000 kronor för musikfanjunkare, 800 kronor för musiksergeant av 1. klassen och 700 kronor för musiksergeant av 2. klassen, allt för år räknat.

Då de sakkunniga nu till behandling upptagit frågan om den ställning i avlöningshänseende, som musikunderofficerarna lämpligen borde intaga, hade de sakkunniga i främsta rummet beaktat, att frågan om organisationen av arméns musik, vilken länge stått på dagordningen, ännu icke vunnit sin lösning. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att musikunderofficerarna måtte hänföras till samma lönegrader i löneplanen för underofficerare som övriga underofficerare av motsvarande tjänstegrad och att sålunda lön skulle utgå, till musikfanjunkare enligt 3. lönegraden och till musiksergeant enligt 2. lönegraden. På sätt i det föregående anförts, hade de sakkunniga avgivit förslag till särskilda efter musikpersonalens antagnings-, utbildningsoch befordringsförhållanden avpassade regler för lönetursberäkningen.

Vidare borde erinras, att chefen för krigshögskolan för närvarande vore i avlöningshänseende likställd med överstelöjtnant, chefen för artilleristaben, chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan samt tygmästare av 1. klassen med major, tygmästare av 2. klassen med kapten av 1. klassen samt tygunderofficer med fanjunkare; och hade dessa beställningshavare på grund härav hänförts till resp. 5., 4. och 3. lönegraden i löneplanen för officerare samt 3. lönegraden i löneplanen för underofficerare.

I förevarande avseende vore därjämte beträffande marinen att uppmärksamma, att avlöningen för beställningshavarna å staten för marinintendenturJcären (med undantag av advokatfiskal vid Karlskrona station och de å kårens stat uppförda vaktmästarna) för närvarande vore reglerad i full överensstämmelse med vad som gällde för flottans officerskår. Ehuru marinintendenturkåren i motsats till arméns intendenturkår vore en civilmilitär kår, hade de sakkunniga med hänsyn till nyssnämnda förhållande ansett sig böra föreslå, att beställningarna vid marinintendenturkåren placerades i de lönegrader inom löneplanen för officerare, vartill motsvarande militära beställningar vore hänförda. 1 enlighet härmed hade marin- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 296 käft. (Nr 350.) 51321 19

146 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

underintendent hänförts till 1. lönegraden, marinintendent av 2. graden till 2. lönegraden, marinintendent av 1. graden till 3. lönegraden, förste marinintendent av 2. löneklassen till 4. lönegraden, förste marinintendent av 1. löneklassen till 5. lönegraden och marinöverintendent till 6. lönegraden.

I detta sammanhang syntes böra till prövning upptagas spörsmålet, huruvida den särställning i avlöningshänseende, som flaggmaskinister och underofficerare av 2. graden, maskinister, för närvarande intoge, borde vid den nu ifrågasatta löneregleringen bibehållas.

Den högre avlöning i förhållande till övriga med dem eljest likställda underofficerare vid flottan, som för närvarande tillkomme maskinistunderofficerarna, utgjordes, för flaggmaskinist, i jämförelse med annan flaggunderofficer, av 240 kronor såsom ökning av den fasta lönen och 35 öres höjning i dagavlöningen, alltså tillhopa 367 kronor 75 öre för år, samt för underofficer av 2. graden, maskinist, i jämförelse med annan underofficer av 2. graden, av en ökning i dagavlöningen med 65 öre eller 237 kronor 25 öre för år.

I samband med den tillfälliga löneförbättring, som tillerkänts marinens personal under åren 1918—1921, hade icke gjorts någon reduktion i nämnda meravlöning.

Såsom skäl för upprätthållande av en avlöningsskillnad till maskinistunderofficerarnas förmån hade anförts, att det arbete, som maskinistunderofficerarna hade att utföra, vore av särskilt krävande art samt att det ansvar, som vore förenat med deras tjänstutövning, måste anses synnerligen betydelsefullt. Härjämte hade framhållits, att det försteg i avlöningshänseende, som nu tillkomme maskinistunderofficerarna, vore av behovet påkallat för att säkerställa rekryteringen av denna yrkesgren, ävensom att inom handelsflottan högre avlöning utgiuge till maskinisterna än till däckspersonalen.

Vid övervägande av denna fråga hade de sakkunniga visserligen icke velat underkänna betydelsen av de sålunda anförda skälen för bibehållande av en högre avlöning för maskinistunderofficerarna. De sakkunniga hade emellertid trott sig finna, att en bestämd skillnad måste uppdragas mellan det arbete, som ålåge maskinistunderofficerarna under tjänstutövning å fartyg under gång, och de göromål, som utfördes av dessa underofficerare vid tjänstgöring i land. Vid sistnämnda tjänstgöring torde enligt de sakkunnigas mening knappast med fog kunna göras gällande, att deras arbete i jämförelse med andra underofficerares vore av mera kvalificerad beskaffenhet eller medförde större ansvar. I betraktande härav hade de sakkunniga kommit till den slutsats, att en meravlöning för maskinistunderofficerarna vore berättigad allenast under tid, då sjö-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

tjänstgöring av dem fullgjordes; och hade de sakkunniga på grund härav ansett sig böra förorda, att denna meravlöning borde beredas maskinistunderofficerarna genom en lämplig reglering av det till dem utgående sjötillägget i förhållande till motsvarande förmån för övriga underofficerare vid flottan. Genom ett lämpligt avvägande av sjötilläggets belopp för maskinistunderofficerarna syntes några svårigheter med avseende på rekryteringen av denna yrkesgren icke behöva uppkomma på grund av den större möjlighet till erhållande av anställning inom civilt arbetsområde, som förefunnes för maskinistunderofficerarna i jämförelse med flottans övriga underofficerare.

I anslutning till vad de sakkunniga tidigare anfört ansåge sig de sakkunniga slutligen böra ifrågasätta, att av de å stat upptagna beställningarna för underofficerare av 3. graden 10 beställningar avsåges för kockar och hovmästare.

Beträffande frågan om maskinistunderofficerarnas avlöning hava två av de sakkunniga (herrar Lybeck och Näsman) avgivit följande särskilda yttrande.

Liksom de sakkunniga finna vi, att den meravlöning i förhållande till underofficerare i allmänhet, varav flottans maskinistunderofficerare må anses vara berättigade, huvudsakligen hänför sig till tjänstgöringsförhållandena ombord, och att den sålunda skulle kunna åstadkommas genom ökning av den skillnad i sjötillägg, som allaredan nu förefinnes mellan å ena sidan maskinistunderofficerare och å andra sidan övriga underofficerare. Då emellertid något förslag härutinnan icke nu föreligger och då vissa svårigheter vid sjöavlöningens bestämmande förvisso kunna uppstå, anse vi ej uteslutet, att frågan om maskinistunderofficeramas meravlöning framdeles måste på annat sätt regleras.

Generalfälttygmästare]! och inspektören för artilleriet samt inspektören för militärläroverken hava hemställt, att chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan måtte hänföras till den 5, för överstelöjtnant avsedda lönegraden i likhet med chefen för krigshögskolan, med vilken han kunde anses fullt jämnställd.

Av marinförvaltningen har framställning gjorts därom, att marinöverintendenten måtte uppflyttas i 7. lönegraden eller den lönegrad, till vilken av de sakkunniga hänförts inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland.

Beträffande frågan om avlöningen till maskinistunderofficerarna vid flottan har marinförvaltningen anslutit sig till det av herrar Lybeck och Näsman avgivna särskilda yttrandet. Däremot hava två ledamöter i ämbetsverket anmält avvikande mening samt yrkat, att den meravlöning, som

Särskilt yttrande av vissa utav de salrku nnig a.

Myndig-

heternas

yttranden.

148 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Departements-

chefen.

maskinistunderofficerarna sedan lång tid tillbaka åtnjutit i jämförelse med övriga, med dem eljest likställda underofficerare, allt fortfarande till fullo måtte komma dem till del.

I eu till försvarsdepartementet den 24 mars 1921 ingiven skrift hava därjämte delegerade för flottans maskinistföreningar på anförda skäl anhållit, att maskinistunderofficerarnas meravlöning måtte bibehållas.

Slutligen har chefen för marinstaben yrkat, att av samtliga de 16 kockar och hovmästare, korpraler, till vilka enligt nuvarande bestämmelser må utgå underofficers av 2. graden avlöning (10) samt avlöning i nuvarande 1. lönegraden för manskap (6), 8 måtte få åtnjuta lön som underofficer av 2. graden och 8 som underofficer av 3. graden.

De framställda yrkandena om uppflyttning dels av chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan till 5. lönegraden och dels av marinöverintendenten till 7. lönegraden i löneplanen för officerare anser jag mig icke kunna biträda. Lönerna för nämnda beställningshavare äro för närvarande å resp. stater för nämnda högskola och för marinintendenturkåren uppförda med samma belopp, som nu utgå till major, resp. kommendör, och någon anledning att hänföra dessa beställningshavare till närmast högre lönegrader synes mig icke föreligga. Frågan om ändring av avlöningen för bemälda beställningshavare sammanhänger i övrigt med det sätt, på vilket ifrågavarande högskola och kår vid den nu pågående revisionen av vårt försvarsväsende kunna komma att organiseras. Det är emellertid härvid att märka, att mitt i det föregående omförmälda förslag om höjning med 900 kronor av lönen i 6. lönegraden, till vilken marinöverintendenten hänförts, naturligen innebär en ökning av dennes lön med motsvarande belopp.

I fråga om musikens ställning i avlöningshänseende har styrelsen för Svenska militärmusikdirektörsföreningen i skrivelse den 5 innevarande april gjort framställning om förbättrade löneförmåner för musikdirektörerna. Då, på sätt de sakkunniga erinrat, frågan om organisationen av arméns musik befinner sig under utredning, kan denna framställning icke i förevarande sammanhang upptagas till behandling, men lärer framställningen böra vid nämnda utredning tagas under omprövning.

Beträffande ordnandet av avlöningen för maskinistunderofficerarna vid flottan kan det visserligen synas tveksamt, huruvida — på sätt de sakkunniga föreslagit — den meravlöning, som nu tillkommer dessa undei'officerare i jämförelse med övriga, med dem eljest likställda underofficerare, bör vid ifrågavarande lönereglering bortfalla och ersättas allenast

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

av en ökning i det till maskinistunderofficerarna nu utgående högre sjötillägget. Det försteg i avlöningshänseende, som dessa underofficerare för närvarande intaga, har givetvis sin grund däri, att det dem åliggande arbetet ansetts vara av mera krävande och ansvarsfull art än övriga underofficerares. Då jag emellertid icke kunnat undgå att i likhet med de sakkunniga finna, att det mera kvalificerade arbete, som maskinistunderofficerarna hava att utföra, väsentligen hänför sig till deras tjänstgöring ombord å fartyg under gång, har jag ansett mig böra ansluta mig till den av de sakkunniga föreslagna anordningen. Jag vill därjämte i detta sammanhang erinra, att jag i det föregående uttalat mig emot att vid löneregleringens genomförande utan tvingande skäl införa yrkesarvoden i avlöningssystemet. Då den meravlöning, som maskinistunderofficerarna nu åtnjuta, ehuru utgående i form av förhöjning av lön och dagavlöning, har samma karaktär som yrkesarvode, ser jag häruti ett ytterligare skäl att följa de sakkunnigas förslag. Det förtjänar ock uppmärksammas, att detta förslag från de sakkunnigas sida är enhälligt, ehuru två av dem genom det förut återgivna särskilda yttrandet velat hålla maskinistunderofficerarnas lönefråga för framtiden öppen.

I skrivelse den 16 mars 1921 har riksdagen, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen till samma års riksdag under fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anvisande å tilläggsstat för år 1921 av ett förstärkningsanslag till ordinarie anslaget till flottans krigsberedskap och övningar, anfört bland annat, att riksdagen med häns}m till de starkt sjunkande kolpriserna och då enligt riksdagens mening i betraktande av det allmänna prisfallet eu sänkning i de genom särskilda kungl. brev under år 1920 fastställda ökade beloppen för sjötillägg m. m. syntes böra vidtagas, ansett sig kunna vidtaga en avsevärd nedsättning i det begärda anslagets belopp. Vid en sådan nedsättning av de nu under sjötjänstgöring utgående sjötilläggen måste naturligen den förhöjning av sjötillägget för maskinistunderofficerarna, som i enlighet med vad förut sagts kan komma att tillerkännas dem, sättas i lämpligt förhållande till beloppen av det sjötillägg, som med hänsyn till riksdagens berörda uttalande må bliva bestämt för övriga underofficerare.

Vad slutligen beträffar ordnandet av avlöningsförhållandena för vissa beställningshavare vid flottan, vilka äro avsedda att tjänstgöra såsom kockar och hovmästare, skulle enligt de sakkunnigas i samband med löneregleringen för manskapet avgivna förslag de 6, som jämlikt gällande bestämmelser tillagts lön i nuvarande 1. lönegraden för manskap, likställas med övriga beställningshavare med sådan lön och följaktligen

150 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

Löneskalor för clvilmilitära beställningshavare.

De sakkunniga.

åtnjuta lön i 2. lönegraden i löneplanen för manskap vid marinen, under der, de övriga 10, vilka nu uppbära underofficers av 2. graden löneförmåner, skulle beredas den lön, som tillkommer underofficer av 3. graden i löneplanen för underofficerare. Då ifrågavarande beställningshavare härigenom synas bliva i avlöningshänseende tillräckligt tillgodosedda, finner jag mig icke böra ifrågasätta någon avvikelse från de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

De sakkunniga hava erinrat, hurusom de i fråga om det sätt, på vilket löneskalorna vid förevarande lönereglering lämpligast borde anordnas, tidigare uttalat, att dessa löneskalor ansetts böra upptagas i tre särskilda, för officerare, underofficerare och civilmilitär personal avsedda löneplaner; och hade de sakkunniga förut lämnat en närmare redogörelse för de för förstnämnda två personalgrupper uppgjorda löneskalorna. Av denna redogörelse framginge, att vid utarbetandet av de för officerare och underofficerare avsedda löneskalorna de i kommunikationsverkens nya lönesystem tillämpade allmänna principerna visserligen i huvudsak kommit till användning, men att dessa löneskalor likväl varken i fråga om antalet lönegrader och löneklasser eller beträffande de i de särskilda löneklasserna utgående lönebeloppen ansetts kunna bringas till full överensstämmelse med de i nämnda lönesystem ingående löneskalorna.

Vidkommande arméns och marinens civilmilitära beställningshavare hade redan 1917 års avlöningssakkunniga framhållit, att det av bemälda sakkunniga för officerare och underofficerare förordade lönesystemet icke syntes utan vidare kunna vinna tillämpning. På grund härav utginge ock den tillfälliga löneförbättringen till arméns och marinens civilmilitära personal enligt andra grunder än till den militära personalen.

Då det gällde att avgiva förslag till lönereglering för arméns och marinens civilmilitära personal, hade de sakkunniga funnit, att de för den civilmilitära personalen gällande rekryterings-, befordrings- och tjänstgöringsförhållandena samt framför allt den högre pensionsåldern i allmänhet erbjöde nära beröringspunkter med statens civila befattningshavare och särskilt med personalen vid kommunikationsverken. I synnerhet syntes det ligga nära till hands att jämföra den tekniskt utbildade personalen och viss förvaltningspersonal vid armén och marinen med motsvarande personal vid kommunikationsverken. I åtskilliga från olika grupper av civilmilitär personal inkomna skrivelser, för vilkas innehåll de sakkunniga längre fram komme att redogöra, hade jämväl gjorts framställning därom, att nämnda personalgrupper måtte i avlöningshänseende ' likställas med vissa befattningshavare vid kommunikationsverken. Då härjämte de skäl, som föranlett, att för officerare och underofficerare

151 Kungl, Maj ds Proposition Nr 350.

inrättats särskilda, från kommunikationsverkens lönesystem avvikande löneskalor, icke syntes äga giltighet beträffande arméns och marinens civilmilitära beställningshavare, syntes någon anledning icke förefinnas att vid löneregleringen för sistnämnda beställningshavare tillämpa andra löneskalor än de för kommunikationsverkens personal gällande.

De sakkunniga hade fördenskull, på sätt framginge av det här nedan avgivna förslaget till lönereglering för de olika grupperna av civilmilitära beställningshavare, hänfört de särskilda civilmilitära beställningarna till de lönegrader i kommunikationsverkens avlöningsreglemente, till vilka med dem jämförbara befattniugar vid kommunikationsverken hörde eller vartill de eljest med hänsyn till beställningarnas art ansåges böra hänföras. De lönegrader i berörda reglemente, till vilka några beställningshavare vid armén eller marinen icke funnits böra hänföras, hade därvid uteslutits ur den för civilmilitär personal avsedda löneplanen. I denna löneplan hade jämväl upptagits två i det till innevarande års riksdag framlagda förslaget till lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk intagna, för tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning avsedda lönegrader, nämligen 1. och 3. lönegraderna i avdelningen A. Dessa båda lönegrader återfunnes även såsom 6. och 8. lönegraderna i den för officerare avsedda löneplanen.

För vinnande av erforderlig överskådlighet hade uppgjorts följande tabell, utvisande de lönegrader i kommunikationsverkens avlöningsreglemente eller det föreslagna avlöningsreglementet för statsdepartement och centrala ämbetsverk, med vilka de föreslagna lönegraderna för civilmilitär personal sammanfölle.

152 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Löneplanen för civilmilitär personal skulle enligt de sakkunnigas förslag erhålla följande utseende.

Löneplan för ciyilmilitär personal (C).

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

153 Att löneplanerna för kommunikationsverken och för statsdepartementen m. fl. verk i tillämpliga delar kommit till användning beträffande de civilmilitära beställningshavarna vid armén och marinen, synes mig medföra avsevärda fördelar. Härigenom vinnes i största möjliga mån överensstämmelse mellan * den civilmilitära och den civila personalens avlöningsförhållanden, liksom ock en jämförelse mellan dessa båda personalgrupper på sådant sätt lättare låter sig verkställa. Jag har alltså icke något att erinra mot de principer, på vilka de sakkunnigas förslag till löneskalor för civilmilitära beställningshavare vilar.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 höft. (Nr 350.)

Departe-

mentschefen.

543 21 20

154 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Lönebelopp för civilmilltära beställningshavare

De sakkunniga.

Fältläkar-

kåren.

De sakkunniga hava beträffande lönebeloppen för de till armén hörande civilmilitära beställningshavarna anfört huvudsakligen följande.

Fältläkarkärens nuvarande organisation härledde sig till sina huvuddrag från år 1911, då riksdagen beslöt kårens omorganiserande i huvudsaklig överensstämmelse med ett av särskilda sakkunniga uppgjort förslag. Frågan om lönereglering för generalfältläkaren och överfältläkaren, vilka förut benämnts överfältläkare, resp. fältläkare, hade emellertid upptagits till prövning först påföljande år. Härvid hade av armé förvaltningen föreslagits, att överfältläkaren måtte benämnas generalläkare och i avlöningshänseende likställas med andra generalspersoner samt att för fältläkaren måtte till övriga förmåner läggas ett särskilt arvode av 1,200 kronor. Enligt det förslag i ämnet, som av Kungl. Maj:t avläts till riksdagen, skulle emellertid överfältläkaren likställas med generalkrigskommissarien (generaldirektör) och tilläggas en avlöning av omkring 11,000 kronor samt fältläkaren likställas med krigsråd och erhålla begynnelse-, resp. slutavlöning av omkring 8,100 och 8,700 kronor. I enlighet härmed hade, sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts framställning, avlöningen blivit bestämd att utgöra:

för överfältläkaren:

lön............................................................................................. 7,000: —

dagavlöning (= generalspersons) å 7 kronor............ 2,555: —

inkvarterings- och servisbidrag (= generalspersons) 1,500:— 11 055-_

för fältläkaren:

lön......................................................................................... 5,300: —

dagavlöning (= överstelöjtnants) å 5 kronor............ 1,825: —

inkvarterings- och servisbidrag (= överstelöjtnants) 1,000: — g 225-_

med rätt för den sistnämnde att, i likhet med krigsråd, efter fem års väl vitsordad tjänst komma i åtnjutande av ett ålderstillägg å 600 kronor.

I enlighet med beslut vid 1914 års senare riksdag hade sedermera benämningen överfältläkare utbytts mot generalfältläkare samt benämningen fältläkare mot över fältläkare.

Sedan numera tillfällig löneförbättring beviljats för såväl militär och civilmilitär personal som för personal vid den civila statsförvaltningen, rådde fortfarande i huvudsak likställighet mellan å ena sidan generalfältläkaren och överfältläkaren samt å andra sidan ovannämnda civila befattningshavare.

I det till innevarande års riksdag framlagda förslaget till lönereg-

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

lering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk vore generalkrigskommissarien hänförd till 3. lönegraden i löneplanen för de civila verkscheferna, med en avlöning på G-ort av 17,040 kronor, och krigsråd till 20. lönegraden i löneplanen för andra manliga tjänstemän, i vilken lönegrad begynnelselönen på G-ort upptagits till 10,500 kronor. Då generalfältläkaren och överfältläkaren fortfarande svntes böra likställas med generalkrigskommissarien, resp. krigsråd, hade de sakkunniga upptagit dem i de lönegrader i den av de sakkunniga för civilmilitär personal föreslagna löneplanen, vilka motsvarade nyssnämnda lönegrader i det civila löneregleringsförslaget, nämligen generalfältläkaren i 16. och överfältläkaren i 14. lönegraden. Härvid syntes emellertid böra erinras därom, att den nuvarande generalfältläkaren enligt beslut av 1919 års riksdag (prop. nr 273) tillerkänts ett personligt avlöningstillägg till så stort belopp, att hans sammanlagda avlöningsförmåner, för år räknat, uppginge till enahanda belopp, som vore eller kunde varda bestämda för generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen.

Fältläkare och regementsläkare vore för närvarande i avlöningshänseende likställda med överstelöjtnant, resp. major och åtnjöte jämväl tillfällig löneförbättring enligt samma grunder som dessa militära beställningshavare. Åven bataljonsläkare vid truppförband åtnjöte samma avlöningsförmåner enligt stat som vissa militära beställningshavare, nämligen kaptener av 1., resp. 2. klassen. Däremot hade det i den tillfälliga löneförbättringen ingående allmänna avlöningstillägget för bataljonsläkarna bestämts enligt andra grunder än för berörda militära beställningar samt utginge med 850 kronor till bataljonsläkare med högre och 700 kronor till sådan med lägre avlöning.

Efter övervägande av frågan, till vilka lönegrader nu ifrågavarande läkarbeställningar borde hänföras, hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att fältläkare upptoges i 13., regementsläkare i 11. och bataljonsläkare vid truppförband i 9. lönegraden i den för civilmilitär personal föreslagna löneplanen. Härigenom skulle slutlönen för fältläkare bliva densamma som den för överstelöjtnant föreslagna avlöningen. Däremot skulle slutlönerna för regemente- och bataljonsläkare bliva lägre än slutlönerna för majorer, resp. kaptener. Med hänsyn härtill hade bland de sakkunniga ifrågasatts, att regemente- och bataljonsläkare skulle uppflyttas ännu eu lönegrad och sålunda hänföras till 12., resp. 10. lönegraden. Då emellertid en sådan åtgärd skulle medföra, att dessa läkare skulle erhålla högre slutlön än motsvarande militära beställningshavare, och upprättandet av särskilda löneskalor för militärläkarna icke ansetts

156 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

höra ifrågakomma, hade de sakkunniga funnit sig böra stanna vid de sålunda föreslagna lönegraderna. Härvid hade jämväl för de sakkunniga varit av betydelse, att militärläkarpersonalen i allmänhet ägde möjlighet att genom enskild praktik bereda sig ökade inkomster. Vidare syntes höra erinras, att de sakkunniga här nedan komme att förorda bibehållandet av särskilda arvoden för läkare i Boden, där möjligheterna till enskild praktik vore särskilt begränsade, samt att genom tillämpning av den s. k. sneddningsprincipen uppflyttning^! till de högre löneklasserna i vissa fall komme att påskyndas.

Beträffande de båda överläkarna vid garnisonssjukhuset i Stockholm utginge deras avlöning för närvarande enligt i viss mån andra grunder än som gällde för övriga militärläkare av motsvarande tjänsteklass, i det de utöver regemente-, resp. bataljonsläkares avlöning enligt stat uppbure dels arvoden å 1,000 kronor och dels särskild ersättning för bostad med bränsle med 2,500 kronor. Däremot ägde de icke uppbära ortstillägg. På sätt de sakkunniga i det följande närmare omförmälde, föresloge de sakkunniga, att dessa beställningshavare, utöver avlöning i vederbörlig tjänsteklass, fortfarande måtte erhålla särskilda arvoden.

Bataljonsläkare vid fältläkarkåren intoge en särställning i förhållande till övriga läkare vid fältläkarkåren. Deras tjänstgöringsskyldighet vore nämligen begränsad till 75 dagar årligen, varjämte de icke vore bundna vid viss bostadsort. Avlöning utginge enligt stat med lön av 1,500 kronor, motsvarande löjtnants av 1. klassen lön, vartill komme två ålderstillägg, vartdera å 300 kronor, efter 5, resp. 10 års tjänst. Allmänt avlöningstillägg utginge med 650 kronor årligen, varjämte under tjänstgöring åtnjötes dagarvode, som i vissa fall utginge med 4, men eljest med 8 kronor. Då dessa bataljonsläkare icke vore tjänstgöringsskyldiga hela året om, syntes det icke vara möjligt att bestämma deras avlöning enligt de principer, som eljest tillämpats vid förevarande lönereglering, utan hade de sakkunniga funnit nödvändigt att för dem bibehålla avlöningens uppdelning i lön och dagarvode. Emellertid syntes, med hänsyn till de ändrade grunder för dyrtidstilläggets beräknande, som vore avsedda att efter löneregleringens genomförande tillämpas för den militära personalen, den nuvarande avlöningen böra höjas; och borde denna förhöjning enligt de sakkunnigas mening lämpligen till större delen läggas på det under tjänstgöring utgående dagarvodet. De sakkunniga hade ansett sig böra föreslå en ökning av årslönen till 2,400 kronor med förhöjning efter 3 och 6 år till 2,700, resp. 3,000 kronor samt en ökning av dagarvodena till 6, resp. 12 kronor. Att någon ökning av ålderstilläggens belopp icke före-

Kungl. Majrfs Proposition Kr 350.

slagits, motvägdes därav, att ålderstilläggen finge tillträdas efter 3, resp. 6 år i stället för enligt nuvarande bestämmelser efter 5, resp. 10 år.

Fältläkarstipendiater uppbure arvoden å 900 kronor årligen jämte 300 kronor såsom allmänt avlöningstillägg samt åtnjöte dessutom under tjänstgöring dagarvoden av 8 kronor. Ehuru förevarande beställningar vore avsedda att indragas, syntes dock med hänsyn till blivande ändrade grunder för dyrtidstilläggets beräknande någon avlöningsförhöjning även för dessa beställningar böra äga rum; och syntes, i anslutning till vad de sakkunniga i annat sammanhang föresloge i fråga om höjning av vissa arvoden, nu ifrågavarande arvoden lämpligen böra höjas till 1,410 kronor. Dagarvodet borde, liksom motsvarande förmån för bataljonsläkare vid fältläkarkåren, ökas till 12 kronor.

Av beställningshavarna vid fältveterinärkåren vore överfältveterinären för närvarande i avlöningshänseende jämnställd med överfältläkaren och fältveterinär med regementsläkare. Då de sakkunniga saknat anledning föreslå någon ändring härutinnan, hade de sakkunniga, under hänvisning till vad här ovan anförts beträffande nämnda beställningshavare vid fältläkarkåren, ansett sig böra upptaga överfältveterinären i 14. och fältveterinär ill. lönegraden i den för civilmilitär personal föreslagna löneplanen.

Regementsveterinär åtnjöte nu samma avlöning som bataljonsläkare vid truppförband med högre avlöning. Då dessa båda beställningar syntes böra fortfarande uppbära samma slutavlöning, varigenom de alltjämt skulle komma att bliva likställda i pensionsavseende, hade de sakkunniga ansett regementsveterinär böra hänföras till samma lönegrad som bataljonsläkarna, nämligen till 9. lönegraden. Härigenom skulle visserligen en ej obetydlig sänkning av begynnelselönen för regementsveterinärerna inträda. Då emellertid de två lägsta löneklasserna i nämnda lönegrad vore identiska med de två högsta löneklasserna i den lönegrad, till vilken bataljonsveterinär här nedan föresloges att hänföras, syntes regementsveterinär med tillämpning av sneddningsprincipen i regel omedelbart vid befordran eller inom kort tid därefter komma i åtnjutande av lön i någon av de högre löneklasserna inom sin lönegrad, varigenom sänkningen av begynnelselönen syntes bliva av mindre betydelse.

Bataljonsveterinärerna vore uppdelade i två löneklasser, av vilka den lägre enligt stat åtnjöte samma avlöning som löjtnant av 1. klassen och den högre samma avlöning som kapten av 2. klassen. Det allmänna avlöningstillägget utginge med 700 kronor årligen i båda klasserna. De sakkunniga hade ansett sig böra föreslå, att samtliga dessa be-

Personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter m. fl.

158 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

ställningar hänfördes till 8. lönegraden i löneplanen för civilmilitär personal. En sådan placering av dessa beställningshavare skulle komma att medföra en icke oväsentlig förbättring särskilt av begynnelselönen för batalj onsveterinär med lägre avlöning. Härav syntes en fördelaktig inverkan kunna förväntas på bataljonsveterinärernas rekrytering, vilken för närvarande vore förenad med rätt stora svårigheter. Sålunda hade flera batalj onsveterinärbeställningar sedan länge varit vakanta av brist på sökande.

Å staten för artilleriets fabriker och tyganstalter funnes upptagna åtskilliga civilmilitära beställningshavare med uppgifter, vilka antingen vore av teknisk natur eller ock hänförliga till förvaltningsgöromål. Härjämte vore å staterna för fortifikationen och intendenturkåren ävensom lör infanteriets, kavalleriets och trängens truppförband uppförda beställningar, som i avlöningshänseende vore likställda med vissa beställningar å nyssnämnda stat. De sakkunniga hade på grund härav funnit lämpligt att i ett sammanhang upptaga frågan om reglering av löneförhållandena för samtliga omförmälda beställningar.

Härvid hade de sakkunniga haft att taga hänsyn till åtskilliga från personalen gjorda framställningar, innehållande yrkanden och önskemål beträffande löneregleringen, vilka framställningar antingen av Kungl. Magt överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag eller ock inkommit direkt till de sakkunniga; och hade de sakkunniga ansett sig här böra i korthet beröra vissa av dessa framställningar.

I underdånig skrivelse den 20 december 1919 hade artilleriets fabrikers och tyganstalters tjänstemannaförening — efter att hava lämnat en redogörelse för kompetensvillkoren för de särskilda beställningarna samt de med beställningarna förbundna arbetsuppgifterna — yrkat, att ifrågavarande beställningar måtte likställas med vissa befattningar vid kommunikationsverken, med vilka de kunde anses jämförliga. I sådant avseende hade yrkats,

att tyg- eller fabriksingenjörer måtte hänföras till 17. lönegraden samt att härjämte för dem måtte inrättas ett antal beställningar i 19. lönegraden;

att departementsskrivare, tyg- eller fabriksförvaltare av 1. klassen och ö verver km ästare måtte hänföras till 14. lönegraden;

att tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare, tygverkmästare och verkmästare av 1. klassen måtte hänföras till 11. lönegra-

159 Kungl. Maj ds Proposition Nr 350.

den samt att härjämte för dessa beställningshavare, med undantag av tygförvaltare av 2. klassen, måtte inrättas ett antal beställningar i 13. lönegraden; samt

att verkmästare av 2. klassen, tyg- eller fabriksskrivare, tyghantverkare och fortmaskinist måtte hänföras till 8. lönegraden.

1 underdånig skrivelse den 25 februari 1920 hade vidare de å fortifikationens stat uppförda fortifikationskassörerna och departementsskrivarna anhållit att i avlöningshänseende bliva likställda med personal i 14. lönegraden vid kommunikationsverken.

Därjämte hade styrelsen för fortifikationens och trängens tygstaters tjänstemannaförening i skrivelse den 10 augusti 1920 uttalat vissa önskemål med avseende å en blivande lönereglering för tygverkmästarna och tyghantverkarna vid fortifikationen samt hantverkarna vid trängkårerna.

Den personal, som här vore i fråga, syntes kunna i stort sett uppdelas i två huvudgrupper, nämligen dels teknisk personal och dels förvaltningspersonal. Det hade från flera håll uttalats, att särskilt den tekniska personalen vore i behov av en genomgripande löneförbättring, för att densamma skulle kunna rekryteras på ett tillfredsställande sätt. Denna synpunkt hade bland annat framhållits i en av styresmännen vid artilleriets fabriker den 4 augusti 1917 hos generalfälttygmästaren gjord framställning om löneförbättring för den vid artilleriets fabriker anställda personalen. Styresmännen hade därvid uttalat, att personalen i statstjänst visserligen icke kunde påräkna att uppnå samma avlöning, som erhölles hos enskilda arbetsgivare, men att det dock vore nödvändigt att söka så mycket som möjligt utjämna detta förhållande, dels med hänsyn till rekryteringen och dels för att kunna kvarhålla dugliga personer vid artilleriets fabriker, där arbetet antingen fordrade en hög grad av precision eller ock vore av farlig beskaffenhet. I annat fall riskerade man, att statens fabriker endast bleve en skola för utbildande av arbetsbefäl för den privata industrien, medan vid statens fabriker i brist på kompetent personal tillverkningens kvalitet bleve lidande och statsverket förorsakades kostnader, mångfaldigt överstigande de belopp, varmed avlöningarna behövde ökas.

Jämväl 1917 års sakkunniga hade i sitt den 5 mars 1918 avgivna betänkande framhållit, att för eu del personalgrupper, t. ex. viss teknisk personal vid såväl armén som marinen, en avsevärt större löneförbättring, än de sakkunniga kunnat ifrågasätta såsom tillfällig

160 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

löneförbättring, knappast syntes kunna vid en definitiv lönereglering undvikas, därest kompetent och i övrigt lämplig personal skulle kunna förvärvas för ifrågavarande befattningar; och borde enligt bemälda* sakkunnigas mening i sammanhang med en definitiv lönereglering givetvis tillses, vilka åtgärder av mera genomgripande natur borde i detta avseende på det ena eller andra området vidtagas.

De sakkunniga anslöte sig till den uppfattning, som sålunda i förevarande avseende blivit uttalad av 1917 års avlöningssakkunniga, och komme att vid avlöningarnas avvägande för de särskilda beställningarna taga behörig hänsyn härtill.

Å staten för artilleriets fabriker och tyganstalter funnes uppförda beställningar för fyra tyg- eller fabriksingenjörer, av vilka tre vore fabriksingenjörer, anställda vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori, Åkers krutbruk och ammunitionsfabriken, samt en tygingenjör. Den sistnämnde vore avsedd att tjänstgöra vid arméns centrala tygverkstäder, vilka enligt 1914 års härordning skulle förläggas å Karlsborg, men vore tillsvidare, intill dess organisationen av nämnda centrala verkstäder blivit genomförd, placerad vid Stockholms tygstation.

Fabriksingenjörerna skulle enligt gällande föreskrifter hava genomgått högre teknisk läroanstalt samt borde kunna förete intyg om praktisk erfarenhet i den verksamhet, som tillkomme dem. De vore arbetschefer för vederbörande verkstäder eller fabriker och vore närmast under styresmännen ansvariga för arbetets behöriga gång samt för tillverkningens riktiga och ändamålsenliga bedrivande. Tygingenjören skulle likaledes hava genomgått högre teknisk läroanstalt och borde jämväl kunna förete intyg om praktisk erfarenhet. I fråga om hans ställning och ansvar gällde i tillämpliga delar vad som enligt vad nyss nämnts vore föreskrivet beträffande fabriksingenjörerna. De sakkunniga hade ansett tyg- och fabriksingenjörerna skäligen böra i avlöningshänseende jämnställas med t. ex. verkstadsingenjör vid telegrafverket och förste maskiningenjör vid statens järnvägar, viika uppbure lön i 17. lönegraden för kommunikationsverken. Då denna lönegrad motsvarade 12. lönegraden enligt den föreslagna löneplanen för civilmilitär personal, hade de sakkunniga upptagit ifrågavarande beställningshavare i sistnämnda lönegrad. På sätt i det följande omförmäldes, hade flertalet av de å mariningenjörkårens stat uppförda specialingenjörerna jämväl ansetts böra placeras i berörda lönegrad. De sakkunniga hade alltså tillmötesgått det yrkande i fråga om bestämmandet av avlöningen för tyg- och fabriksingenjörer, som fram-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

ställts i ovan omförmälda, till de sakkunniga överlämnade skrivelse av den 20 december 1919. Däremot hade de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka det i sammanhang härmed framställda önskemålet, att för tyg- och fabriks ingenjörerna måtte upprättas ett antal beställningar med högre avlöning, enär, så vitt de sakkunniga kunnat utröna, samtliga ifrågavarande beställningar måste anses tämligen likvärdiga och i allt fall en uppdelning av beställningarna med hänsyn till deras fåtalig-; het knappast läte sig göra.

Öververkmästare, tyg- eller fabriks förr altare av 1. klassen, departementsskrivare och fortijikationskassör vore för närvarande likställda i avlöningshänseende samt åtnjöte avlöning enligt stat till samma belopp som löjtnant av 1. klassen, vartill emellertid komme två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, efter 5, resp. 10 års tjänst. Det allmänna avlöningstillägget utginge, oberoende av tjänståldern, med 850 kronor till beställningshavare i samtliga dessa personalgrupper.

I ovannämnda skrivelser den 20 december 1919 och den 25 februari 1920 hade beträffande dessa beställningshavare yrkats, att de samtliga fortfarande måtte få åtnjuta sinsemellan lika avlöning och att denna måtte bestämmas till belopp, som utginge till personal i 14. lönegraden vid kommunikationsverken, motsvarande 9. lönegraden enligt löneplanen för den civilmilitära personalen.

De sakkunniga hade emellertid ansett sig böra verkställa en närmare undersökning, huruvida det icke med hänsyn till de olika arbetsuppgifter, som påvilade ifrågavarande personal, kunde vara befogat att hänföra de olika grupperna beställningshavare till olika lönegrader.

Av ifrågavarande beställningshavare vore endast öververkmästaren tekniskt utbildad. Oververkmästaren — för närvarande funnes endast en sådan — vore placerad vid ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg. Denna beställning hade funnits uppförd i vederbörlig stat från och med år 1916 och dess inrättande sammanhängde närmast med den av 1914 års riksdag godkända planen för omorganisation av ammunitions fabriken. Enligt denna plan skulle nämnda fabrik, som dittills varit uppdelad på två avdelningar, en i Stockholm och en å Karlsborg, i sin helhet förläggas till sistnämnda ort. Emellertid hade den avsedda förflyttningen till Karlsborg av den i Stockholm förlagda avdelningen i brist på erforderliga fabriksutrymmen och bostäder för personalen hittills icke kunnat äga rum, utan vore ammunitionstillverkningen fortfarande fördelad Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 296 höft. (Nr 350.) 54321 21

162 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

å nämnda båda orter. Till följd härav hade de arbetsuppgifter, som kommit att åligga den till Karlsborg förlagda öververkmästaren, blivit betydligt mera krävande än som vid tjänstens inrättande avsetts. Då någon fabriksingenjör icke funnes å Karlsborg och den i Stockholm placerade ingenjören med hänsyn till omfattningen av sitt arbete därstädes endast i ringa mån kunde ägna sig åt avdelningen å Karlsborg, måste nämligen öververkmästaren i viss utsträckning utföra arbete, som vid avdelningen i Stockholm verkställdes av fabriksingenjören. På grund härav hade det, enligt vad de sakkunniga inhämtat, visat sig, att den till öververkmästaren nu utgående avlöningen vore alltför låg, för att platsen skulle kunna hållas besatt med verkligt kompetent person. Då det under nu rådande förhållanden syntes vara föga utsikt, att den planerade förflyttningen av den i Stockholm förlagda avdelningen till lvarlsborg komme att, åtminstone under den närmaste framtiden, äga rum, skulle det enligt de sakkunnigas mening kunna ifrågasättas, huruvida icke öververkmästarbeställningen lämpligen borde utbytas mot en ingenjörsbeställning. Då emellertid en sådan åtgärd skulle innebära eu organisationsförändring och således läge utom ramen för de sakkunnigas uppdrag, hade de sakkunniga måst inskränka sig till att föreslå en något större förhöjning av öververkmästarens avlöning än som skulle hava varit påkallad, om det endast gällt att föra upp densamma till den prisnivå, vilken lagts till grund för ifrågavarande lönereglering. I sådant avseende hade de sakkunniga ansett, att öververkmästaren lämpligen borde likställas med t. ex. underingenjör vid statens järnvägar, vilken tillhörde 12. lönegraden i kommunikationsverkens avlöningsreglemente, och hade öververkmästaren i anslutning härtill hänförts till den nämnda lönegrad motsvarande 8. lönegraden i den för civilmilitär personal föreslagna löneplanen.

Tyg- eller fabriksförvaltare av 1. klassen skulle enligt den år 1914 beslutade nya organisationen finnas till ett antal av 11, av vilka 5 vore avsedda att placeras vid artilleriets fabriker och 6 vid tygstationerna i (Stockholm, Karlsborg och Boden. För närvarande funnes emellertid å stat uppförda 12 tyg- och fabriksförvaltarbeställningar, av vilka 1 vid inträffande ledighet skulle indragas och ersättas av en förvaltarbeställning av 2. klassen. Av de nuvarande förvaltarna av 1. klassen hade tills vidare, fyra, som vid den nya organisationens beslutande tjänstgjorde vid vissa tygstationer, bibehållits vid placering å de i stället vid artilleriregementena inrättade tygverkstäderna, ehuru efter genomförd organisation vid tygverkstäderna skulle finnas endast tygförvaltare av 2.

163 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

klassen. Däremot tjänstgjorde för närvarande 3 förvaltare av 2. klassen vid fabrikerna i stället för samma antal förvaltare av 1. klassen enligt organisationsplanen.

Tyg- och fabriksförvaltarna av 1. klassen bandbade uppbörden och redovisningen av såväl medel som materialier, persedlar, byggnader m. m. vid resp. tygstation eller fabrik, där ej i vissa fall göromålen vore av den omfattning, att de ansetts böra uppdelas på en kassa- och en förrådsförvaltare. I egenskap av kassaförvaltare skulle de i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse vad som i reglementet för arméns kassaväsende i fred vore föreskrivet i fråga om regementsintendent.

Departementsskrivare funnes uppförda i staterna för artilleriets fabriker och tyganstalter, för fortifikationen och för intendeuturkåren samt vore placerade till tjänstgöring vid artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartementen i arméförvaltningen. Departementsskrivarnas göromål omfattade i allmänhet dels registrerings-, diarii- och expeditionsarbeten, dels granskning och revision av räkenskaper och redogörelser, ingångna från truppförband, fabriker o. s. v. (den s. k. tekniska revisionen), dels ock vid artilleri- och fortifikationsdepartementen ritnings- och kartläggningsarbeten. Till departementsskrivare befordrades underofficerare, som vore därtill lämpliga.

Av fortifikationskassörerna, vilka vore uppförda å staten för fortifikationen, vore en anställd såsom redogörare vid fortifikationens kassaförvaltning i Stockholm samt de övriga såsom redogörare för ingenjörförråden vid ingenjörkårerna och för fortifikationsförråden vid fästningarna; och ålåge det dessa beställningshavare att under uppbördsmannaansvar mottaga, vårda och redovisa de medel, resp. materialier, som vore dem anförtrodda. Fortifikationskassörerna rekryterades från fortifikationens underofficerare.

I ovan omförmälda framställningar den 20 december 1919 och den 25 februari 1920 hade, såsom förut nämnts, yrkats, att den nu rådande likställigheten i avlöningshänseende mellan ifrågavarande personalgrupper —- tyg- eller fabriksförvaltare av 1. klassen, departementsskrivare och fortifikationskassörer — fortfarande skulle äga bestånd. Från militärt håll hade jämväl framhållits, att en sådan likställighet borde bibehållas bland annat av den anledningen, att det understundom kunde ifrågakomma att förflytta en person från en av ifrågavarande grupper av beställningar till en annan grupp. De sakkunniga hade emellertid med hänsyn till den stora uppbörd, som ålåge särskilt vissa av fabriks-

164 Kungl. Maj Hs Proposition Nr 350,

förvaltarna och fortifikationskassörerna, funnit rättvist och billigt, att dessa erhölle en något högre avlöning än departementsskrivarna. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke tyg- och fabriksförvaltarna samt fortifikationskassörerna med avseende å den olika omfattningen av de resp. beställningar tillhörande göromål och ansvar borde uppdelas på två lönegrader, men hade de sakkunniga, med hänsyn särskilt till vad som nyss nämnts angående önskvärdheten av att vid behov kunna förflytta en beställningshavare från en grupp till en annan, ansett sig icke böra framställa förslag om en sådan uppdelning. I anslutning till vad sålunda anförts hade de sakkunniga ansett tyg- och fabriksförvaltare av 1. klassen samt fortifikationskassörer böra likställas med befattningshavare i 11. och departementsskrivare med befattningshavare i 10. lönegraden vid kommunikationsverken. Förstnämnda beställningshavare skulle därigenom bliva likställda med exempelvis förste bokhållare samt departementsskrivarna med bokhållare och förste stationsskrivare vid statens järnvägar. De sakkunniga ville i detta sammanhang nämna, att i huvudsak samma arbete, som i arméförvaltningen utfördes av departementsskrivarna, i marinförvaltningen verkställdes av dit kommenderade underofficerare vid marinen, vilka under sådan kommendering icke åtnjöte någon särskild gottgörelse. På grund av vad sålunda anförts hade de sakkunniga hänfört tyg- och fabriksförvaltare av 1. klassen samt fortifikationskassörer till 7. samt departementsskrivare till

6. lönegraden i löneplanen för civilmilitär personal.

Ty g förvaltare av 2. klassen vore för närvarande i avlöningshänseende fullt likställda med förvaltare vid intendenturkåren samt åtnjöte alltså samma grundavlöning på stat som fanjunkare, vartill emellertid komme ett ålderstillägg å 300 kronor efter 5 års tjänst. Såsom allmänt avlöningstillägg tillkomme dem därjämte ett belopp av 1,100 kronor, oberoende av tjänståldern. Ifrågavarande tygförvaltare vore, såsom redan förut nämnts, avsedda att placeras vid artilleriregementenas tygverkstäder, ehuru några av dem i avvaktan på avgången av de för närvarande vid vissa tygverkstäder placerade tygförvaltarna av 1. klassen tjänstgjorde vid artilleriets fabriker i befattningar, som vore avsedda att uppehållas av förvaltare av 1. klassen. I avseende å omfattningen av det arbete och det ansvar, som ålåge tygförvaltarna av 2. klassen, syntes de i stort sett kunna jämnställas med förvaltarna vid intendenturkåren. Då emellertid lygförvaltarna såsom tillhörande den civilmilitära personalen icke lämpligen syntes böra, i likhet med förvaltarna vid intendenturkåren, upptagas i vederbörande, för militär personal avsedd löneplan, hade de sak-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

kunniga hänfört dem till närmast motsvarande lönegrad — 5. lönegraden — i den för civilmilitär personal avsedda löneplanen. Härigenom skulle de erhålla samma avlöning som, bland andra, materialförvaltare vid telegrafverket.

Å staten för artilleriets fabriker och tyganstalter vore vidare uppförda beställningar för besiktning ^rustmästare, tygverkmästare och verkmästare av 1. klassen, samtliga hänförliga till den s. k. tekniska personalen. Dessa beställningshavare åtnjöte samma begynnelselön som tygförvaltare av 2. klassen, varemot för de förra slutlönen med 200 kronor överstege slutlönen för de senare. Enligt kungl. brev den 15 december 1905 kunde härjämte, så länge den med skyndsam tillverkning av nya eldhandvapen förenade uppdrivna verksamheten fortfore, arvoden med högst 200 kronor årligen utgå till en var av fyra besiktningsrustmästare vid gevärsfaktoriet.

Besiktningsrustmästarna vore anställda dels vid gevärsfaktoriet och dels vid de tyganstalter, vid vilka gevärsreparationer verkställdes; vid övriga tyganstalter vore i stället tygverkmästare placerade. Besiktningsrustmästarna vid gevärsfaktoriet förde närmast under fabriksingenj ören befälet inom var sin arbetsavdelning och ansvarade bland annat för de inom vederbörande avdelning pågående arbetenas riktiga utförande samt för avdelningen tillhörande inventarier, verktyg och instrument. Annan besiktningsrustmästare ävensom tyg verkmästare lydde vid tygstation under tygmästaren samt vid annan tyganstalt under vederbörande officer; och utövade besiktningsrustmästare och tygverkmästare den närmaste ledningen av vid tyganstalten anordnade utbildningskurser. Verkmästarna av 1. klassen vore anställda dels vid ammunitionsfabriken, där de närmast under fabriksingenj ören (öververkmästaren) förde befälet var och en inom sin arbetsavdelning, och dels vid Åkers krutbruk, där endast en sådan verkmästare funnes, med åliggande att närmast under fabriksingenj ören hava tillsyn över kruttillverkningens riktiga bedrivande i enlighet med givna föreskrifter. I övrigt gällde i fråga om dessa verkmästares åligganden i tillämpliga delar i huvudsak detsamma, som enligt vad ovan nämnts funnes stadgat beträffande besiktningsrustmästare och tygverkmästare.

För att kunna antagas till någon av ifrågavarande beställningar erfordrades intyg om erforderlig fackkunskap eller yrkesskicklighet.

Med hänsyn till vikten av, att dessa ansvarsfulla beställningar skulle kunna besättas med verkligt skicklig personal, hade de sakkunniga ansett, att de med beställningarna förenade avlöningsförmånerna borde undergå en något större ökning, än som skulle betingas endast av lönens

166 Kungl. Maj.is Proposition Nr 350.

uppförande till en högre prisnivå. De sakkunniga hade dock icke kunnat förorda en så stor förhöjning, som från personalens sida föreslagits, eller att avlöningen skulle utgå med belopp, motsvarande lönen i 11. lönegraden vid kommunikationsverken, utan syntes ifrågavarande beställningshavare enligt de sakkunnigas mening böra likställas med personal i 10. lönegraden vid nämnda verk och följaktligen hänföras till 6. lönegraden i den av de sakkunniga för civilmilitär personal föreslagna löneplanen. Därvid förutsatte de sakkunniga, att de genom ovan omförmälda kungl. brev medgivna särskilda arvodena till besiktningsrustmästarna vid gevärsfaktoriet icke vidare kornme att utgå. Det av personalen framställda förslaget om inrättande för omförmälda beställningshavare av ett antal tjänster med högre avlöning hade de sakkunniga icke ansett sig kunna biträda.

A staten för fortifikationen funnes jämväl uppfört ett antal beställningar för tygverkmästare med samma avlöningsförmåner, som enligt vad ovan omförmälts utginge till tygverkmästare vid artilleriet. Tygverkmästarna vid fortifikationen placerades såsom verkstadsföreståndare vid ingenjörkårerna och hade i denna egenskap i stort sett samma ställning och ansvar som tygverkmästarna vid artilleriet. De sakkunniga ville på grund härav föreslå, att jämväl tygverkmästarna vid fortifikationen måtte hänföras till 6. lönegraden i löneplanen för civilmilitär personal.

De å staten för artilleriets fabriker och tyganstalter uppförda verkmästarna av 2. klassen samt tyg- eller fabriksskrivarna åtnjöte enligt stat en begynnelseavlöning, motsvarande sergeants av 1. klassen avlöning, samt ägde därjämte rätt till ett ålderstillägg å 300 kronor efter 5 års tjänst. Härtill komme allmänt avlöningstillägg med 850 kronor, oberoende av tjänståldern. Vidare förekomme några grupper beställningshavare, vilka i avlöningshänseende vore likställda med nyssnämnda beställningshavare, allenast med den skillnaden, att de i stället för ett ålderstillägg å 300 kronor efter 5 års tjänst ägde åtnjuta två ålderstilllägg, varje å 150 kronor, efter 5, resp. 10 års tjänst. Dessa beställningshavare vore de å staterna för artilleriets fabriker och tyganstalter samt för fortifikationen uppförda tyghantverkarna, de å förstnämnda stat uppförda fortmaskinisterna, de å staterna för infanteri- och kavalleriregementena uppförda g ev är shantverkarna samt de å staterna för trängens truppförband uppförda hantverkarna.

Verkmästarna av 2. klassen, till antalet endast två, vore placerade vid Åkers krutbruk, där de närmast under verkmästaren av 1. klassen förestode var sin avdelning av tillverkningen. För anställning såsom verk-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

mästare av 2. klassen erfordrades att innehava erforderlig fackkunskap samt att i övrigt vara lämplig för sådan anställning.

Tyg- eller fabriksskrivarna vore placerade vid artilleriets fabriker och tyganstalter. De skulle företrädesvis utföra förekommande skrivgöromål samt biträda vid räkenskapsföring och förrådens skötsel. Vidare skulle de under sin tjänstgöring söka förvärva sig kännedom om tvgoch fabriksförvaltares samt tygunderofficers åligganden för att vid behov kunna uppehålla dessas tjänstebefattningar.

Fortmaskinisterna vore placerade dels i Boden och dels i Tingstäde. De ansvarade för resp. fästens maskinmateriel, deras skötsel och vård. De hade vidare att utföra reparations- och monteringsarbeten i fästena samt meddela undervisning åt den personal, som skulle utbildas i handbavande av fästenas maskinmateriel.

Tyghantverkare, gevärshantverkare och hantverkare tjänstgjorde i regel såsom verkstadsföreståudare och förde i denna egenskap närmaste befälet över verkstadspersonalen, men vore även skyldiga att, i den män deras göromål såsom verkstadsföreståndare det medgåve, under arbetstiden deltaga i och förrätta å verkstaden förekommande arbeten. De vore ansvariga för det under deras tillsyn förfärdigade arbetets goda beskaffenhet samt bure jämväl ansvar för till dem utlämnade materiali er.

Samtliga här ifrågavarande beställningshavare, med undantag av verkmästare av 2. klassen, syntes med hänsyn till arten av det arbete, som ålåge dem, lämpligen böra likställas med personal i 6. lönegraden vid kommunikationsverken, dit bland andra hörde lokomotivförare och maskinister vid statens järnvägar. De bleve därigenom satta en lönegrad högre än t. ex. verkstadsförmän vid statens järnvägar. Vad beträffade de båda verkmästarna av 2. klassen, av vilka den ene förde närmaste befälet över tillverkningen av bomullskrut och den andre över fabrikationen av röksvagt krut, hade de sakkunniga med fästat avseende å de mera ansvarsfulla uppgifter, som påvilade dem, ansett dem böra placeras en lönegrad högre än övriga ovannämnda beställningshavare.

I anslutning härtill hade de sakkunniga hänfört verkmästare av 2. klassen till 4. lönegraden samt tyg- och fabriksskrivare, tyghantverkare, gevärshantverkare, hantverkare och fortmaskinister till 3. lönegraden i löneplanen för civilmilitär personal.

FörrådsvaJctmästare funnes uppförda å staterna för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, för fortifikationen samt för infanteriets och trängens truppförband. Förrådsvaktmästarnas avlÖDingsförmåner vore synnerligen knappt tillmätta och uppginge för närvarande, med inräknande av allmänt

Förråds-

vaktmästare.

168 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Arméns

polispersonal.

avlöningstillägg å 725 kronor, till allenast 2,068 kronor 45 öre. Också hade från dessa beställningsnavares sida vid upprepade tillfällen gjorts framställningar om löneförbättring. Så hade de i en till de sakkunniga överlämnad underdånig skrivelse den 4 maj 1920 yrkat att bliva jämnställda antingen med förrådsförman vid statens järnvägar, vilken åtnjöte avlöning i 3. lönegraden enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente, eller ock med gevärshantverkare vid armén. De sakkunniga hade i annat sammanhang (underdånigt utlåtande den 5 december 1919 angående f. förrådsvaktmästaren J. A. Hammars ansökning om pensions förbättring) uttalat, att förrådsvaktmästarna med hänsyn till vikten och omfattningen av deras arbete intoge en ställning, som syntes vara fullt jämförlig med den, som innehades av förste vaktmästarna vid de centrala ämbetsverken m. fl. statsinstitutioner. Då de sakkunniga icke funnit anledning att frångå den av dem sålunda förut uttalade uppfattningen, hade de sakkunniga upptagit ifrågavarande beställningshavare i den mot 3. lönegraden vid kommunikationsverken svarande 1. lönegraden i löneplanen för civilmilitär personal.

Arméns polispersonal vore förlagd dels i Boden och dels å Karlsborg samt bestode å förstnämnda ort av 1 poliskommissarie, 5 överkonstaplar, 18 konstaplar och 6 extra konstaplar samt å sistnämnda ort av 1 överkonstapel och 2 konstaplar. Begynnelseavlöningen utginge enligt stat till poliskommissarie med samma belopp som till löjtnant av 1. klassen och till överkonstapel med samma belopp som till sergeant av 1. klassen. Konstapels å stat uppförda begynnelseavlöning läge däremot 180 kronor lägre än sergeants av 2. klassen avlöning. Samtliga ifrågavarande beställningshavare hade emellertid jämväl rätt till ålderstillägg, poliskommissarie till två sådana, varje å 500 kronor, efter resp. 5 och 10 års tjänst samt de övriga till tre ålderstillägg, vilka utginge med 200 kronor till överkonstapel och 100 kronor till konstapel efter resp. 5, 10 och 15 års tjänst. Allmänt avlöningstillägg utginge med 800 kronor till poliskommissarie och överkonstapel samt med 750 kronor till konstapel, oberoende av tjänstetidens längd. Extra konstapel åtnjöte arvode till samma belopp som konstapels begynnelselön samt allmänt avlöningstillägg med samma belopp som konstapel. Till den i Boden förlagda personalen utginge härjämte provisoriskt avlöningstillägg med 200 kronor årligen. Polispersonalen ägde för åtnjutande av ålderstillägg räkna sig tillgodo föregående anställning på aktiv stat vid armén och tjänst vid polispersonalen i Boden.

•Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

169 I en den 11 november 1918 dagtecknad, till de sakkunniga ställd skrivelse hade representanter för fästningspolispersonalen i Boden och å Karlsborg anfört, att av den nuvarande polispersonalen samtliga erhållit samma militära utbildning som underofficerare, i det 2 innehaft beställning på aktiv stat såsom underofficerare, 8 varit underofficerare i reserven och de återstående varit anställda såsom furirer vid olika truppförband. Dessutom hade de flesta före tillträdandet av sin nuvarande anställning fullgjort såväl praktisk som teoretisk civil polistjänst. Tjänstgöringen bestode dels av detektivtjänst och dels av bevakningstjänst samt påginge, oberäknat färd från bostaden till den ofta avlägsna avlösningsplatsen och åter, under större delen av året till 8 timmar om dygnet. Dessutom vore personalen skyldig att, om så erfordrades, ingripa även under fritid. Med stöd av vad sålunda anförts hade i omförmälda skrivelse hemställts, att den nuvarande avlöningen måtte väsentligen höjas, och att härvid särskilt slutlönerna måtte ökas. Härjämte hade yrkats, att de 6 extra konstapelsbeställningarna i Boden måtte uppflyttas till ordinarie eller, därest detta icke skulle kunna bifallas, tillerkännas rätt till ålderstillägg i likhet med ordinarie konstaplar.

Fästningspolisens arbete omfattade, såsom förut nämnts, såväl detektivsom bevakningstjänst. Detektivtjänsten bestode, vad särskilt Boden beträffade, i övervakande av genom fästningen passerande resande och ställde ofta stora krav på personalens vakenhet och ihärdighet. Bevakningstjänsten fullgjordes till stor del vid de avlägset från bebyggda orter belägna forten och måste fullgöras dygnet runt oberoende av rådande väderleksförhållanden samt vore särskilt vintertiden, då den i Boden förlagda personalen i allmänhet måste använda skidor såsom fortskaffningsmedel, av synnerligen krävande beskaffenhet. Med hänsyn till den stora betydelsen för rikets försvar därav, att fästningarna med deras försvarsanordningar och förråd även i fredstid bevakades på ett betryggande sätt, måste det anses angeläget, att fästningspolisen bereddes en avlöning, som utgjorde skälig ersättning för dess arbete. På grund härav och i betraktande jämväl av de synnerligen ringa befordringsutsikterna för polispersonalen hade de sakkunniga ansett sig böra hänföra konstaplarna vid fästningspolisen till 2. lönegraden och överkonstaplarna till 3. lönegraden i den för civilmilitär personal föreslagna löneplanen. I sammanhang härmed syntes emellertid den nu medgivna särskilda rättigheten för polispersonalen att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig all föregående anställning på aktiv stat vid armén böra bortfalla.

Poliskommissarien i Boden vore för närvarande i avlöningshänseende i stort sett likställd med departementsskrivare, tyg- och fabriksförvaltare Bihang till rikdgens protokoll 1921. 1 samt. 296 höft. (Nr 350.) 54321 22

170 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Marinens

ingenjörs-

personal.

av 1. klassen samt fortifikationskassör. Då de särskilda skäl, som ansetts tala för nämnda förvaltares och kassörers hänförande till eu högre lönegrad än departementsskrivarna, icke syntes äga giltighet i fråga om poliskommissarien, hade de sakkunniga ansett sig böra hänföra honom till samma lönegrad som departementsskrivarna eller till 6. lönegraden i nyssberörda löneplan.

Beträffande de till polispersonalen i Boden hörande extra poliskonstaplarna, vilka för närvarande åtnjöte arvode lika med ordinarie konstapels begynnelselön, hade, såsom ovan nämnts, från personalens sida yrkats, att de antingen måtte uppflyttas till ordinarie eller tillerkännas rätt till ålderstillägg i likhet med ordinarie konstaplar. Då förstnämnda yrkande avsåge. en organisationsändring, hade de sakkunniga ansett sig icke kunna upptaga detsamma till omprövning. Vidkommande det senare yrkandet syntes det, med hänsyn till de synnerligen ringa utsikterna för ifrågavarande personal att inom skälig tid vinna anställning såsom ordinarie konstaplar, vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att de extra konstaplarna erhölle rätt till förhöjning av arvodet i förhållande till tjänstetidens längd. Då det emellertid icke syntes böra ifrågasättas att fullt likställa de extra konstaplarna med de ordinarie, hade de ansetts böra tillerkännas arvoden till belopp, motsvarande dem, som utginge enligt 1. lönegraden av den föreslagna löneplanen för civilmilitär personal, eller lönegraden närmast under den, till vilken de ordinarie konstaplarna hänförts.

De sakkunniga hava härefter övergått till behandling av frågan om lönebeloppen för de till marinen hörande civilmilitära beställningshavarna samt därvid anfört huvudsakligen följande.

Marinens ingenjör sper sonal vore huvudsakligen uppförd å staten för mariningenjörkåren; två beställningar, nämligen för en kemist och en andre kemist, tillhörde emellertid marinförvaltningens stat. De fordringar på teknisk utbildning, som ställdes på nämnda personal, och de arbetsuppgifter, som vore densamma ålagda, vore av den beskaffenhet, att vid en lönereglering för denna personal lämpliga jämförelsepunkter syntes vara att söka i de löner, som gällde för kommunikationsverkens tekniskt utbildade tjänstemän. Marinens ingenjörspersonal hade ock i underdånig skrivelse i september 1919 gjort framställning därom, att de olika beställningshavare, som personalen omfattade, måtte i löneavseende bliva likställda med de befattningshavare vid kommunikationsverken, med vilka de i avseende å utbildning, tjänsteåligganden och ansvar kunde anses jämförliga. I nämnda skrivelse hade anförts bland annat att,

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 350.

om det vid de affärsdrivande verken gällde, att väl kvalificerad personal vore ett oeftergivligt villkor för verkens ändamålsenliga skötsel och för deras avkastning, nämnda villkor i lika liög grad gällde beträffande marinen, särskilt då hänsyn toges till den dyrbara materiel, vars vård personalen hade sig anförtrodd, och därtill att de medel, som ansloges för drift, underhåll och nybyggnader, skulle kunna utnyttjas på bästa och mest ekonomiska sätt.

De befattningshavare vid mariningenjörkåren, som tillhörde den s. k. egentliga mariningenjörsdetaljen, nämligen marinöverdirektören, marindirektörer av 1. och 2. graden, mariningenjörer av 1. och 2. graden samt extra mariningenjörer, avlönades så till vida enligt de för militär personal gällande grunderna, att dagavlöningen och inkvarteringsbidragen för beställningshavare inom de olika tjänsteklasserna utginge med samma belopp som för officerare av motsvarande tjänstegrad, medan däremot lönen satts något högre.

Marinöverdirektören, vilken tillsattes genom förordnande tills vidare, vore chef för ingenjöravdelningen i marinförvaltningen och tillika chef för mariningenjörkåren.

I ovannämnda, av ingen]örspersonalen ingivna framställning hade yrkats, att marinöverdirektören måtte jämnställas med överdirektör i järnvägsstyrelsen, vilken åtnjöte ett arvode av 17,000 kronor årligen. De sakkunniga hade emellertid ansett sig böra stanna vid att för marinöverdirektören föreslå ett arvode av 16,000 kronor för år, varigenom hans avlöning syntes komma i lämpligt förhållande till den av de sakkunniga föreslagna avlöningen för flaggmän.

Marindirektör av 1. graden placerades antingen såsom chef för ingenjördepartement vid någotdera av flottans varv eller såsom överdirektörsassistent i marinförvaltningen, marindirektör av 2. graden antingen såsom mobiliseringsingenjör vid varv eller såsom stabsingenjör å kustflottan. I ingenjörspersonalens berörda skrivelse hade hemställts, att marindirektör av 1. graden måtte i avlöningshänseende likställas med tjänstemän i 20. lönegraden vid kommunikationsverken, till vilken grad bland andra hörde maskindirektör vid statens järnvägar och byråchef, samt marindirektör av 2. graden med tjänstemän i 18. lönegraden, dit bland andra hänförts byrådirektör. De sakkunniga hade ansett sig kunna följa de sålunda framställda förslagen och hade i överensstämmelse härmed hänfört marindirektör av 1. graden till 14. och marindirektör av 2. graden till 13. lönegraden av den utav de sakkunniga för den civilmilitära personalen föreslagna löneplanen.

l(ungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Beställningarna för mariningenjörer av 1. graden vore uppdelade i två löneklasser; uppflyttning från 2. till 1. löneklassen skedde i tur i mån av uppkommen ledighet. Innehavarna av dessa beställningar tjänstgjorde dels såsom kontrollanter vid arbeten, beställda vid privata varv eller verkstäder, dels såsom konstruktörer vid marinförvaltningens ingenjöravdelning, dels såsom ingenjörer å flottans fartyg och dels såsom arbetschefer å flottans varv. De arbetsuppgifter, som tillkomme mariningenjörerna av 2. graden, sammanfölle huvudsakligen med mariningenjörernas av 1. graden, men vore i regel av mindre omfattning.

I nyssnämnda framställning hade yrkats, att mariningenj örsbeställningarna av 1. graden, 1. och 2. löneklassen, måtte jämnställas med befattningar i resp. 17. och 16. lönegraderna vid kommunikationsverken, av vilka den förra omfattade förste maskiningenjör och förste byråingenjör samt den senare maskin- och byråingenjör vid statens järnvägar, samt mariningenjörsbeställningarna av 2. graden med befattningar i 14. lönegraden, dit bland andra hänförts maskininspektor vid statens järnvägar. De sakkunniga hade icke haft något att erinra mot berörda förslag, i vad detsamma avsåge beställningarna för mariningenjörer av 1. graden 1. löneklassen och för mariningenjörer av 2. graden. Däremot hade de sakkunniga funnit beställningarna för marinmgenjörer av 1. graden 2. löneklassen med hänsyn till de stora befordringsmöjligheter, som förefunnes för dessa beställningshavare — mot 5 beställningar i 2. löneklassen stode 11 i 1. löneklassen — skäligen kunna placeras eu lönegrad lägre än som föreslagits. De sakkunniga hade i anslutning till vad sålunda anförts hänfört mariningenjörerna av 1. graden 1. löneklassen till 12., mariningenjörerna av 1. graden 2. löneklassen till 10. och mariningenjörerna av 2. graden till 9. lönegraden i den för civilmilitär personal föreslagna löneplanen.

Beställningarna för extra mariningenjörer tillsattes, sedan föreskriven utbildning genomgåtts, genom förordnande på två år, efter vilken tid anställning på stat kunde vinnas, därest plats funnes ledig. Om så ej vore fallet, utnämndes vederbörande till mariningenjör av 2. graden vid mariningen jörkåren i flottans reserv, men ägde fortfarande under vissa förutsättningar rätt att söka anställning vid mariningenjörkårens stam. Extra mariningenjör placerades i allmänhet till tjänstgöring dels såsom assistent å flottans varv och dels å fartyg. Avlöningen till dessa beställningshavare, som för närvarande utginge i form av arvode och dagavlöning, syntes böra utgå allenast såsom arvode; och syntes arvodet skäligen böra bestämmas till samma belopp, som utginge till beställningshavare i 16. löneklassen i kommunikationsverkens lönesystem, motsvarande 14. löne-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350. 173

klassen i den av de sakkunniga för civilmilitär personal uppgjorda löneplanen.

Till de å mariningenjörkårens stat uppförda s. k. specialingenjör ernå körde stationsingenjör, biträdande stationsingenjör, verkstads-, min-, torped-, elektro- och artilleriingenjör samt kemist. Specialingenjörernas avlöning utginge, liksom för flertalet civila befattningshavare, med lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg. Slutavlöningen uppginge, frånsett särskilt arvode åt en beställningshavare, för alla till samma belopp, nämligen 7,000 kronor, medan begynnelseavlöningen för stations- och verkstadsingenjörer vore 5,500 kronor samt för övriga specialingenjörer 5,000 kronor. Härjämte åtnjöte specialingenjör allmänt avlöningstillägg med 1,000 kronor.

Stationsingenjör tjänstgjorde såsom chef för byggnadsdepartement vid flottans varv och hade inseende över vederbörande stations hamnområden, slipar, bäddar, fasta dockbyggnader, tomter, gatudelar och byggnader samt stationens spår- och järnvägsnät. Biträdande stationsingenjör tjänstgjorde såsom arbetschef vid byggnadsdepartementet i Karlskrona och såsom stationsingenjörens assistent samt vid behov såsom dennes ställföreträdare. Verkstadsingenjör tjänstgjorde såsom arbetschef vid den eller de av ingenjördepartementets verkstäder, som chefen för detta departement bestämde. Torpedingenjör tjänstgjorde i marin förvaltningen eller såsom arbetschef vid torpeddepartement eller såsom assistent åt sådan chef. Till den torpedingenjör, som förestode torpedverkstaden i Karlskrona, utginge ett särskilt arvode av 1,000 kronor årligen. Miningenjör tjänstgjorde i marinförvaltningen eller såsom arbetschef vid mindepartement. Elektroingenjör tjänstgjorde i marinförvaltningen eller vid ingenjördepartement, varvid han skulle vara arbetschef eller assistent för denne beträffande arbeten å den elektriska materiel, som vore ställd under chefens för ingenjördepartementet tillsyn. Artilleriingenjör tjänstgjorde å marinförvaltningens artilleriavdelning dels som konstruktör och dels som kontrollant. Kemist tjänstgjorde vid ingenjördepartement såsom föreståndare för oljefabrik, laboratorium och materialprovningsanstalt. Med undantag av stations- och verkstadsingenjörer, biträdande stationsingenjör och kemist vore samtliga specialingenjörer skyldiga att efter kommendering tjänstgöra å flottans fartyg.

I ingenjörspersonalens förut omförmälda skrivelse hade föreslagits, att samtliga specialingenjörsbeställningar vid mariningenjörkåren förutom biträdande stationsingenjörsbeställningen måtte uppdelas på två löne-

174 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

grader, av vilka den högre för samtliga beställningar skulle vara likställd med 18. lönegraden vid kommunikationsverken. Den lägre lönegraden skulle för stationsingenjörer likställas med 16. lönegraden vid nämnda verk, omfattande 22.—25. löneklasserna, för verkstadsingenjörer och elektroingenjörer (utom gnistingenjörer) sammanfalla med 21.—25. löneklasserna och för övriga specialingenjörer omfatta 20.—25. löneklasserna vid kommunikationsverken. För biträdande stationsingenjör skulle finnas endast en lönegrad, innefattande 20.—25. löneklasserna. Marinförvaltningens kemist skulle likställas med biträdande stationsingenjör och andre kemisten vid samma ämbetsverk hänföras till 14. lönegraden, omfattande 18.—21. löneklasserna.

I ett vid nyssnämnda skrivelse fogat särskilt yttrande hade emellertid ett flertal beställningshavare vid mariningenjörkåren uttalat den åsikten, att stationsingenjörerna såsom departementschefer å varven och med hänsjm till det ökade ansvar, dessa befattningar medförde, borde vara berättigade till högre avlöning än övriga specialingenjörer, samt fördenskull hemställt, antingen att stationsingenjörerna måtte, såsom hittills varit fallet, fortfarande få åtnjuta förmånen av boställe i kronans hus mot avstående av en mot inkvarteringsbidrag för officerare m. fl. svarande summa, eller ock att, därest för boställena vid flottan liknande bestämmelser komme att utfärdas som de, vilka vore gällande för de affärsdrivande verken, stationsingenjörernas löner måtte höjas en lönegrad utöver de i skrivelsen för dem föreslagna.

Då ifrågavarande specialingenjörer icke kunde vinna någon befordran inom mariningenjörkåren, hade de i vederlag erhållit möjlighet att genom ålderstillägg uppnå en slutlön, som i det närmaste uppginge till kommendörkaptens av 1. graden avlöning enligt stat, medan begynnelselönen för en del av beställningarna något överstege och för de övriga något understege kaptens slutavlöning. För att erhålla ett lämpligt avstånd mellan specialingenjörernas begynnelse- och slutavlöning syntes det vara nödvändigt att antingen, såsom i ingenjörspersonalens omförmälda framställning föreslagits, verkställa en uppdelning av specialingenjörsbeställningarna på flera lönegrader eller ock för dem konstruera helt nya lönegrader. Då sistnämnda utväg med hänsyn till önskvärdheten därav, att löneplanen för den civilmilitära personalen icke komme att upptaga andra lönegrader än dem, som återfunnes i den för kommunikationsverken gällande löneplanen, icke syntes vara att förorda, hade de sakkunniga anslutit sig till förstnämnda alternativ. Efter överläggning med de av chefen för försvarsdepartementet utsedda repre-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

sentanterna för mariningenjörkåren rörande grunderna för specialingenjörsbeställningarnas uppdelning på olika lönegrader, hade de sakkunniga ansett lämpligt föreslå en sådan uppdelning på tre olika lönegrader, motsvarande 15., 17. och 18. lönegraderna enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente eller 10., 12. och 13. lönegraderna i den av de sakkunniga för civilmilitär personal föreslagna löneplanen. Härigenom skulle vinnas fördelen av en viss likställighet i lönehänseende mellan specialingenjörerna och mariningenjörkårens övriga personal, i det specialingenjör i den högsta lönegraden skulle bliva jämnställd med marindirektör av 2. graden, specialingenjör i den mellersta lönegraden med mariningenjör av 1. graden 1. löneklassen och specialingenjör i den lägsta lönegraden med mariningenjör av 1. graden 2. löneklassen. Till den högsta lönegraden borde enligt de sakkunnigas mening hänföras de beställningshavare, som innehade mera ansvarsfulla befattningar eller eljest ansåges särskilt förtjänta att komma i åtnjutande av den med denna lönegrad förenade högre avlöningen. I främsta rummet syntes i denna lönegrad böra upptagas de båda stationsingenjörerna, vilka, såsom förut nämnts, vore chefer för byggnadsdepartementen å varven. Placeringen i övrigt av specialingenjörerna i nu nämnda lönegrader torde böra verkställas av Kungl. Maj:t med hänsyn till vederbörande beställningshavares tjänstetid och meriter samt inom ramen av det antal beställningar, som kunde komma att i staten för mariningenjörkåren fastställas för var och en av de särskilda lönegraderna. I sådant avseende ville de sakkunniga föreslå, att 5 av de å nämnda stat nu uppförda 20 specialingen jörsbeställningarna hänfördes till vardera av den högsta och den lägsta iönegraden samt de återstående 10 beställningarna till den mellersta lönegraden; och syntes de olika beställningarna böra benämnas specialingenjörer av resp. 1., 2. och 3. graden. För cheferna för byggnadsdepartementen å varven syntes lämpligen i samband härmed benämuingen byggnadsdirektör böra införas. Av samtliga specialingenjörsbeställningar borde samma antal som för närvarande tillhöra de olika yrkesgrenarna. Det särskilda, i staten uppförda arvodet för den torpedingenjör, som förestode torpedverkstaden i Karlskrona, syntes icke böra bibehållas. Däremot syntes med hänsyn till det krävande arbete, som enligt vad de sakkunniga inhämtat påvilade denne befattningshavare, böra stadgas att, därest han icke vore specialingenjör av 1. graden, till honom skulle utgå en särskild lönefyllnad med 480 kronor årligen.

Den på marinförvaltningens stat uppförda kemistbeställningen syntes böra jämnställas med specialingenjör av 2. graden och alltså hänföras till 12. lönegraden i löneplanen för civilmilitär personal samt den å

176 Marinläkar-

kårens

personal.

Kungl. Maj ds Proposition Nr 350.

samma stat uppförda beställningen för en andre kemist likställas med specialingenjör av 3. graden och följaktligen hänföras till 9. lönegraden i nämnda löneplan.

Av marinläkarkårens personal vore marin överläkaren i avlöningshänseende likställd med kommendör och förste marinläkare med kommendörkapten av 1. graden. Sistnämnda läkartjänst vore alltså likställd även med fältläkartjänst vid armén. Marinläkare av 1. graden åtnjöte begynnelseavlöning med samma belopp, som utginge till bataljonsläkare vid truppförband med högre avlöning, men uppbure härjämte 2 ålderstillägg, vartdera å 300 kronor, efter 5, resp. 10 års tjänst. Sistnämnda förmån vore enligt uttalande av 1911 års riksdag avsedd att för marinläkarna av 1. graden utgöra en kompensation för de i jämförelse med bataljonsläkarna ringa befordringsutsikterna, i det några mot regementsläkarbeställningarna svarande tjänster icke funnes vid marinen.

De sakkunniga hade ansett marinöverläkaren böra fortfarande åtnjuta samma avlöning som kommendör och hade fördenskull hänfört honom till häremot svarande lönegrad i den för civilmilitär personal avsedda löneplanen eller 15. lönegraden, vilken upptoge enahanda lön som 6. lönegraden i löneplanen för officerare.

Härigenom skulle marinöverläkaren bliva likställd även med marinöverintendenten, som intoge en med honom ungefär likartad ställning, i det båda vore såväl avdelningschefer i marinförvaltningen som chefer för en särskild till flottan hörande kår.

Den nuvarande likställigheten mellan förste marinläkare och fältläkare vid armén syntes fortfarande böra bibehållas, varemot marinläkare av 1. graden, som redan nu åtnjöte något högre avlöning än bataljonsläkare vid armén, skäligen borde placeras en lönegrad högre än sistnämnda beställningshavare. På grund härav hade de sakkunniga ansett sig böra hänföra förste marinläkare till 13. och marinläkare av 1. graden till 10. lönegraden i den för civilmilitär personal uppgjorda löneplanen.

Utöver den för marinläkare av 1. graden i stat upptagna avlöningen utginge för närvarande ett arvode å 500 kronor till den marinläkare av nämnda grad, som vore placerad å Oscar-Fredriksborg, samt arvoden å 1,000 kronor till en var av de båda sjukhusläkarna vid flottans sjukhus i Karlskrona. Rörande dessa arvoden komme de sakkunniga att framdeles yttra sig i annat sammanhang.

Marinläkare av 2. graden åtnjöte enligt stat ett årsarvode å 1,800 kronor jämte ett ålderstillägg å 300 kronor efter 5 års tjänstetid. Begynnelsearvodet uppginge alltså till samma belopp, som utginge i lön till

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

bataljonsläkare vid faltläkarkåren med ett ålderstillägg. Den högre begynnelseavlöningen för marinläkare av 2. graden hade motiverats därmed, att dessa läkare hade något större årlig tjänstgöringsskyldighet (90 dagar) än nämnda bataljonsläkare (75 dagar). Allmänt avlöningstillägg utginge med samma belopp eller 650 kronor årligen till båda kategorierna. Under tjänstgöring i land utginge härjämte till marinläkare av 2. graden dagarvode med 8 kronor. Då dessa läkares begynnelsearvode fortfarande syntes böra motsvara bataljonsläkares vid fältläkarkåren avlöning med inberäknande av ett ålderstillägg, hade de sakkunniga föreslagit detsamma till 2,700 kronor med förhöjning efter 3 år till 3,000 kronor. Dagarvodet synes böra höjas till 12 kronor.

Marinläkarstipendiaterna vore i avlöningshänseende fullt likställda med fältläkarstipendiaterna, varför de sakkunniga här finge hänvisa till vad de anfört beträffande sistnämnda beställningshavare.

Flottans polisipwsondl utgjordes vid Karlskrona station av 1 poliskommissarie, 3 överkonstaplar och 19 konstaplar samt vid Stockholms station av 3 överkonstaplar, därav 1 tillika tjänstgjorde såsom poliskommissarie, och 20 konstaplar. Poliskommissarien vid Karlskrona station hade tidigare tillika varit poliskommissarie vid stadens poliskåV. Det arbete, som flottans polispersonal hade att utföra, omfattade bevakningstjänst från såväl land- som sjösidan av flottans varv i Stockholm och Karlskrona. Polispersonalens avlöningsförmåner utginge i form av arvode. De olika beställningshavarna vid flottans poliskår vore i allmänhet — även frånsett det till i Boden förlagd personal utgående provisoriska avlöningstillägget å 200 kronor — i avlöningshänseende något sämre ställda än motsvarande beställningshavare vid fästningspolisen i Boden och å Karlsborg; enda undantaget härifrån vore, att begynnelselönen för överkonstapel vid flottans poliskår vore något högre än begynnelselönen för överkonstapel vid fästningspolisen. Någon rätt att tillgodoräkna sig föregående militär tjänstgöring för erhållande av ålderstillägg, i likhet med vad som gällde för fästningspolisen, funnes icke medgiven för flottans polispersonal. I övrigt rådde mellan ifrågavarande poliskårer den olikheten, att medan fästningspolispersonalen tillsattes genom fullmakt och uppbure lön, flottans polispersonal tillsattes genom förordnande och erhölle avlöning i form av arvode.

De sakkunniga ansåge visserligen, att överensstämmelse borde råda mellan de båda kårernas anställnings- och avlöningsförhållanden, men då det icke syntes ankomma på de sakkunniga att framställa förslag om ändrade föreskrifter i berörda hänseende, hade de sakkunniga här inskränkt sig till att avgiva förslag rörande avlöningarnas belopp. Med Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 296 käft. (Nr 350.) 543 21 23

Flottans polispersonal.

178 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

hänsyn till vikten därav, att flottans varv med där förlagda fartyg och dyrbara förråd m. m. på ett fullt betryggande sätt bevakades, ville de sakkunniga föreslå, att flottans polispersonal måtte tillerkännas arvoden med samma belopp, som utginge i nedannämnda lönegrader i den för civilmilitär personal föreslagna löneplanen, nämligen för konstapel i 2. lönegraden, för överkonstapel i 3. lönegraden och för överkonstapel, tillika tjänstgörande såsom poliskommissarie, i 4. lönegraden.

Vid Stockholms station hade tidigare, liksom för närvarande vore förhållandet vid Karlskrona station, funnits en poliskommissariebefattning. Denna befattning hade omändrats enligt beslut vid 1915 års riksdag till en överkonstapelsbetattning, vars innehavare tillika skulle tjänstgöra såsom poliskommissarie och utöva befäl över den övriga polispersonalen därstädes. I samband därmed hade riksdagen ifrågasatt, huruvida icke motsvarande anordning lämpligen borde vidtagas beträffande poliskommissariebefattningen i Karlskrona efter dåvarande poliskommissariens avgång.

Sedan innehavaren av poliskommissariebefattningen den 3 augusti 1919 avlidit, hade befattningen enligt särskilda kungl. brev på förordnande uppehållits av äldste polisöverkonstapeln mot åtnjutande av visst arvode.

Enligt yttrande till statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden den 7 januari 1920, bilagt statsverkspropositionen till 1920 års riksdag, hade chefen för sjöförsvarsdepartementet funnit anledning ej föreligga att för det dåvarande ifrågasätta, att poliskommissarietjänsten skulle förenas med en överkonstapelsbefattning.

Sedermera hade marinförvaltningen i underdånig skrivelse den 9 december 1920 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1921 års riksdag medgiva, att poliskommissariebefattningen vid flottans station i Karlskrona måtte från och med den 1 juli 1921 tills vidare innehavas jämte befattningen som stadsfiskal i Karlskrona. Denna hemställan hade enligt nådigt brev den 31 december 1920 ej för det dåvarande föranlett annan åtgärd, än att Kungl. Maj:t medgivit, att ifrågavarande poliskommissariebefattning finge tills vidare under år 1921 på förordnande uppehållas av äldste polisöverkonstapeln mot åtnjutande av visst arvode.

Då det icke folie inom ramen för sakkunnigas uppdrag att yttra sig rörande lämpligaste sättet för liandhavandet av de till poliskommissariebefattningen vid flottans station i Karlskrona hörande göromålen, hade de sakkunniga endast ansett sig böra avgiva yttrande rörande beloppet av det arvode, som borde utgå till innehavaren av nämnda befattning, under förutsättning att densamma icke komme att förenas med en överkonstapelsbeställning; och komme de sakkunniga att i det följande avgiva förslag i detta avseende.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 350.

it;*

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna lönebeloppen för de civilmilitära beställningshavarna hava vissa bland de sakkunniga avgivit särskilda yttranden.

Sålunda har herr SterJcy anfört följande.

Enligt de sakkunnigas förslag hava de vid arméns truppförband (garnisonssjukhuset i Stockholm) anställda läkarna placerats sålunda, att bataljonsläkare (överläkare) skall åtnjuta lön enligt 9. lönegraden i löneplanen för civilmilitär personal samt regementsläkare (chefläkare) enligt 11. lönegraden i samma löneplan.

För närvarande äro nämnda beställningshavare, med hänsyn till de enligt stat utgående löneförmånerna, likställda, bataljonsläkare med kapten och regementsläkare med major. Genom de sakkunnigas nyssnämnda förslag samt till följd av sättet för anordnandet av löneplanen för officerare skulle emellertid den nuvarande likställigheten väsentligen rubbas. För bataljonsläkare skulle visserligen begynnelselönen inom de olika ortsgrupperna bliva endast GO kronor lägre än för kapten, men skillnaden i slutlönerna skulle bliva icke mindre än 660 kronor på A-ort och 696 kronor på G-ort. Beträffande avlöningen för regementsläkare skulle till dessa beställningshavares nackdel begynnelselönerna bliva 1.200 kronor och slutlönerna 360 kronor lägre än för major.

Yad bataljon släkarna beträffar, bör vidare beaktas, att de i regel för uppflyttning till högre löneklass icke kunna, såsom för kaptener är fallet, få räkna sig tjänstetid i lägre beställning tillgodo för uppflyttning till högre löneklass. Innan en bataljonsläkare kan nå slutlönen, måste han alltså nästan undantagslöst hava fullgjort minst 9 tjänstår i egen beställning; detta i olikhet med kapten, vilken i varje fall får tillgodoräkna sig sin tjänstetid såsom löjtnant, i den mån densamma överstiger 9 år.

På grund av löneskalornas konstruktion kan regementsläkare, vilken fått befordran till sådan beställning, efter att förut hava innehaft bataljonsläkarbestiillning, vinna fördel av den s. k. sneddningsprincipens tillämpning endast för det fall, att han kan räkna mer än 9 tjänstår såsom bataljonsläkare, och även i bästa fall kan han vid sin utnämning icke vinna uppflyttning till högre löneklass än den näst lägsta i den för regementsläkare avsedda 11. lönegraden. Även i denna löneklass är avlöningen icke mindre än 720 kronor lägre än i den lägsta löneklassen för major.

På grund av det sålunda anförda har jag funnit de sakkunnigas förslag i fråga om bataljonsläkarnas och regementsläkarnas placering på löneskalan icke vara tillfredsställande, utan har jag under de sakkunnigas överläggningar förordat åtgärder i syfte att, utan frångående av principerna för löneregleringen i övrigt, söka på lämpligare sätt avpassa ifrågavarande beställningshavares avlöning. Härvid' har jag ansett, att såväl läkarpersonalens långa och dyrbara utbildning som en tillfredsställande rekrytering av fältläkarkåren måste vara vägledande.

Efter vad jag under hand inhämtat å arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, äro av truppförbandens läkare för närvarande vakanta dels eu regementsläkarbeställning, dels icke mindre än 23 av de på stat uppförda batalj onsläkarbeställningarna. Flertalet av sistnämnda 23 vakanser hava redan förefunnits under en lång följd av år och förekomma vid truppförband, vilka äro förlagda till orter, där liten eller ingen enskild praktik är att påräkna för vederbörande läkare. Nödvändigheten att såvitt möjligt underlätta rekryteringen av de viktiga läkar-

Särskilda yttranden av vissa bland de sakkunniga.

180 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

Myndigheternas yttranden.

beställningarna vid arméns truppförband synes mig alltså utgöra en särskild anledning att bereda regements- och bataljonsläkare eu något bättre ställning i avlöningshänseende. Detta syfte synes mig lämpligen kunna vinnas genom att hänföra bataljonsläkarna (överläkaren med bataljonsläkares lön vid garnisonssjukhuset i Stockholm) till 10. och regementsläkarna (chefläkaren vid nämnda sjukhus) till 12. lönegraden i löneplanen för civilmilitär personal. Härigenom komma visserligen avlöningarna för bataljonsläkare att genomgående ställa sig högre än för kapten, i det att exempelvis begynnelselönen blir 720 kronor högre på A-ort och 792 kronor högre på G-ort ävensom slutlönen 240 kronor högre på samtliga orter. Detta relativt obetydliga försteg för bataljonsläkare anser jag dock vara fullt motiverat dels av ovan redan anförda förhållande, att bataljonsläkare för vinnande av uppflyttning till högre löneklass i regel icke har att räkna sig till godo någon tjänstetid i lägre beställning, dels ock av den högre avgångsåidern.

För regementsläkare kommer den av mig förordade placeringen inom löneplanen att medföra högre lön än för major, först sedan vederbörande kan räkna minst 6 tjänstår i graden, och blir slutlönen för den förre i allt fall blott 120 kronor högre än för den senare — ett försteg, som även det synes vara fullt betingat av den högre avgångsåidern.

Såsom konsekvenser av den av mig förordade placeringen av bataljonsläkare och regementsläkare anser jag, att uppflyttning till närmast högre lönegrad inom löneplanen, än som av de sakkunniga föreslagits, bör äga rum jämväl beträffande dels regementsveterinär, dels ock marinläkare av 1. graden.

Av huvudsakligen nu anförda grunder har jag inom de sakkunniga yrkat,

att de sakkunniga bort föreslå, att följande läkarbeställningar måtte placeras i nedannämnda lönegrader i löneplanen för civilmilitär personal, nämligen bataljonsläkare (överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm) samt regementsveterinär i 10. lönegraden, marinläkare av 1. graden i 11. lönegraden samt regementsläkare (chefläkare vid nämnda sjukhus) i 12. lönegraden.

Herr Nilsson har i förevarande avseende avgivit följande yttrande.

Beträffande den civilmilitära personalen finner jag mig föranlåten att, med hänsyn till de löneförmåner, som tillkomma jämförbara grupper av civila befattningshavare, föreslå vissa jämkningar i sakkunnigas löneplan, nämligen att poliskonstapel hänföres till 2. lönegraden i kommunikationsverkens löneplan, att polisöverkonstapel hänföres till 4. lönegraden, att tyghantverkare, gevärshantverkare, hantverkare och fortmaskinist hänföras till 5. lönegraden, och att poliskommissarie hänföres till 9. lönegraden, allt enligt kommunikationsverkens löneplan.

Med avseende å fältläkar- och fältveterinärkarerna har arméförvaltningen instämt i den av herr Sterky avgivna reservationen med tillägg, att till 12. lönegraden i löneplanen för civilmilitär personal borde uppflyttas jämväl fältveterinär.

Generalfältläkaren har anfört att, då den ställning, som intoges av arméns läkar- och veterinärpersonal, erbjöde flera jämförelsepunk-

181 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

ter med den militära personalen än med civila löntagare, beställningshavarna vid fältskär- och fältveterinärkårerna borde hänföras till den för officerare avsedda löneplanen och icke till löneplanen för civilmilitär personal. Om en sådan anordning icke ansåges böra genomföras, syntes det emellertid, med hänsyn till läkarpersonalens långa och dyrbara utbildning, för kårens rekrytering med fullt lämplig personal vara nödvändigt att i allmänhet hänföra de särskilda läkarbeställningarna till närmast högre lönegrad i den för den civilmilitära personalen avsedda löneplanen, än vad de sakkunniga föreslagit. Vad sålunda anförts gällde i huvudsak även i fråga om personalen vid fältveterinärkåren. I enlighet härmed borde enligt generalfältläkarens mening de särskilda beställningarna vid ifrågavarande kårer hänföras, överfältläkaren och överfältveterinären till 15., fältläkare till 14., regementsläkaie och fältveterinär till 12., bataljonsläkare och regementsveterinär till 10. samt bataljonsveterinär till 9. lönegraden i löneplanen för civilmilitär personal.

Vidkommande därefter personalen vid artilleriets fabriker och tyganstalter m. fl. har armeförvaltningen hemställt, att departementsskrivare matte hänföras till 7. lönegraden i likhet med tyg- och fabriksförvaltare av 1. klassen samt fortifikationskassör, med vilka beställningshavare de för närvarande vore i avlöningshänseende jämnställda.

Chefen för fortifikationen anser, att tyghantverkarna borde uppflyttas till 4. lönegraden.

Av fabriksförvaltaren E. Laurén yrkas i en arméförvaltningens utlåtande bifogad promemoria, att tyg- och fabriksförvaltare av 1. klassen måtte uppflyttas till 9., eventuellt till 8. lönegraden samt att till 7. lönegraden måtte hänföras besiktningsrustmästare och tygförvaltare av 2. klassen.

Enligt arméförvaltningens mening bör vidare fästningspoliskommissarien i Boden uppflyttas till 7. lönegraden.

Slutligen har marinförvaltningen hemställt, att marinöverläkaren måtte hänföras till en lönegrad, motsvarande den högre överdirektörsgraden.

Då avlöningen för fältskär- och fältveterinärkårerna för närvarande Departements endast delvis är reglerad efter det för militär personal gällande systemet, chefen. lärer det icke vara lämpligt att, såsom generalfältläkaren yrkat, hänföra den till nämnda kårer hörande personalen till den för officerare avsedda

182 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 350.

löneplanen. Dessa kårers organisation samt utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden föranleda för övrigt enligt min mening, att avlöningen för dithörande personal anslutes till löneplanen för civilmilitär personal.

Lika med generalfältläkaren finner jag det vara av synnerlig vikt, att avlöningen för läkar- och veterinärpersonalen bestämmes till sådana belopp, att dessa beställningar må bliva väl besatta. Därvid måste emellertid beaktas att, på sätt de sakkunniga erinrat, ifrågavarande personal, i olikhet med den militära personalen, i allmänhet äger möjlighet att genom enskild verksamhet bereda sig ökade inkomster. Rörande denna fråga uttalades i det år 1908 av särskilda sakkunniga framlagda förslaget angående fältläkarkårens omorganisation, vilket förslag i huvudsak låg till grund för riksdagens år 1911 fattade beslut i ämnet, bland annat, att det för trupp förbandsläkaren och hans utbildning måste vara fördelaktigt, att han även finge sysselsätta sig med annan sjukvård än den, som erbjödes vid truppförbandet, synnerligast som det näppeligen kunde förnekas, att denna senare kännetecknades av en viss enformighet, vars verkningar torde böra neutraliseras samt fördenskull motvägas genom utövning av enskild läkarverksamhet. 1 enlighet med detta uttalande har något hinder icke lagts i vägen för arméns läkarpersonal att utom den militära tjänsten utöva enskild praktik. Man torde med hänsyn härtill kunna utgå från, att de särskilda beställningarnas hänförande till närmast högre lönegrad i den för civilmilitär personal avsedda löneplanen sannolikt icke skulle komma att avsevärt upphjälpa rekryteringen av de vakanta läkarbeställningarna. Vid sådant förhållande anser jag mig, i likhet med de sakkunniga, icke kunna förorda, att avlöningen för ifrågavarande beställningshavare, oaktat deras långa och kostsamma utbildning, bestämmes på sådant sätt, att de bliva bättre ställda än motsvarande militära beställningshavare, vilka i regel torde förutsättas vara fullt upptagna av sin militära tjänstgöring. Därest svårigheter fortfarande skulle yppa sig att besätta vissa läkarbeställningar å orter, där möjligheten till enskild praktik är särskilt begränsad, torde det bliva nödvändigt att, efter verkställd utredning, vidtaga andra åtgärder för rekryteringen av dessa beställningar; och synes det därvid i första hand böra ifrågasättas att införa särskilda arvoden, i likhet med vad som redan nu finnes medgivet för läkarpersonalen i Boden.

Vad jag här anfört beträffande arméns läkarpersonal äger i huvudsak tillämplighet jämväl i fråga om veterinärpersonalen.

Vidkommande särskilt överfältläkaren och överfältveterinären, vilkas avlöningsförmåner vid tjänsternas inrättande av riksdagen satts lika med krigsråds avlöning, hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå

183 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

någon ändring i denna likställighet. Generalfältläkaren har däremot ansett dessa beställningshavare böra i avlöningshänseende likställas med överste. Då jag lika med de sakkunniga icke finner tillräckliga skäl föreligga att föreslå någon ändring i nämnda beställningshavares nuvarande likställighet med krigsråd, vilka jämväl äro byråchefer i arméförvaltmngen, anser jag mig icke heller kunna förorda detta generaltältläkarens försko-.

O

Jag ansluter mig alltså beträffande avlöningen till fältläkarkårens och faltvetermärkårens personal till de sakkunnigas förslag. I konsekvens härmed kan jag icke heller, på sätt reservanten bland de sakkunniga föreslagit, tillstyrka uppflyttning av marinläkare av 1. graden till 11. lönegraden.

De ändringsförslag, som i övrigt blivit framställda beträffande olika grupper av civilmilitära beställningshavare, har jag, efter verkställd granskning, icke funnit vara av beskaffenhet att höra föranleda någon jämkning i den av de sakkunniga uppgjorda planen till lönereglennoför ifrågavarande beställningshavare. Denna plan har synts mig vara utarbetad under behörigt hänsynstagande till de särskilda" faktorer, som härvid bort vara bestämmande.

. JaS vil1 i detta sammanhang erinra, att mitt i det föregående avgivna förslag om höjning med 900 kronor av lönen för överste (kommendör), med vilken marinöverläkaren för närvarande är i avlönino-shänseende jämnställd, betingar motsvarande ökning av lönebeloppen i den i löneplanen för civilmilitär personal upptagna 15. lönegradenfvartill marinöverläkaren hänförts.

De sakkunniga hava — efter erinran, att mellan fästningspolispersonalen och flottans polispersonal rådde den olikheten att, medan den förra tillsattes genom fullmakt och uppbure lön, den senare tillsattes genom förordnande och erhölle avlöning i form av arvode — förklarat sig anse, att överensstämmelse borde råda mellan de båda personalgruppernas anställnings- och avlöningsförhållanden, men tillika uttalat, att det icke torde ankomma på de sakkunniga att framställa försko-om ändrade föreskrifter i berörda hänseende. Med anledning härav vill jaoframhålla önskvärdheten därav, att en sådan överensstämmelse vid den förestående omorganisationen av vårt försvarsväsende kommer till stånd pa sådant sätt, att jämväl flottans polispersonal kommer att tillsättas genom fullmakt samt erhålla lön i stället för arvode.

184 Reglering av avlöningsförhållandena för vissa ordinarie civila beställnlngshavare.

De sakkunniga.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

På olika stater under fjärde huvudtiteln vore, anföra de sakkunniga, uppförda en del beställningshavare, vilkas löneförmåner reglerats efter de för tjänstemännen vid statsdepartementen och de centrala ämbetsverken gällande grunder. Hit hörde — förutom personalen i försvarsdepartementet ävensom den civila personalen i arme förvaltningen samt personalen på marinförvaltningens civilavdelning, varom nu ej vore fråga

a) vid lantförsvaret: professorn vid generalstaben och krigsarkivarien vid samma stab, förste vaktmästare vid generalstaben, krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan ävensom vaktmästare vid generalstaben, artilleristaben, fortifikationsstabens huvudstation, intendenturstaben, krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan; och

b) vid sjöförsvaret: registratorn och aktuarien vid marinstaben ävensom vaktmästare vid marinstaben, sjökrigshögskolan, sjökrigsskolan och m arinintendenturkåren.

Professorn vid generalstaben åtnjöte för närvarande avlöning till belopp, motsvarande avlöningen för befattningshavare vid statsdepartementen och de centrala ämbetsverken i 3. normalgraden, dock med den olikhet, att avlöningen uppdelats på lön 5,900 kronor, inkvarteringsoch servisbidrag 1,000 kronor, tjänstgöringspenningar 1,200 kronor och ålderstillägg 600 kronor. Avlöningarna till krigsarkivarien vid generalstaben samt till registratorn och aktuarien vid marinstaben vore i sin helhet reglerade efter samma grunder, som för närvarande gällde beträffande tjänstemän av 2., resp. 1. normalgraden vid ovannämnda verk. I sitt den 20 november 1918 avgivna förslag angående tillfällig lönereglering för befattningshavare vid statsdepartementen och centrala ämbetsverk hade 1902 års löneregleringskommitté hemställt, att nämnda tre tjänstemän måtte komma i åtnjutande av enahanda löneförbättring, som samtidigt föreslagits för innehavarna av befattningar i motsvarande grader. På grund av Kungl. Maj:ts och riksdagens i enlighet härmed fattade beslut hade löneförbättring under åren 1919 och 1920 utgått med 1,000 kronor till en var av professorn och krigsarkivarien vid generalstaben samt med 900 kronor till registratorn och aktuarien vid marinstaben.

Avlöningarna till ovannämnda vid försvarsväsendet anställda förste vaktmästare och vaktmästare hade vid 1918 års riksdag blivit reglerade i enlighet med enahanda grunder som för annan motsvarande personal inom statsförvaltningen.

I det förslag rörande definitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk, som den 3 november 1920 framlagts av 1902 års löneregleringskommitté, hade frågan om avlönings-

185 Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 350.

förhållandena för nu ifrågavarande civila personal icke upptagits till behandling. 1 samband med de framställningar, som i anledning av löneregleringskommitténs förslag avlåtits till 1921 års riksdag, hade nämnda fråga ej heller berörts.

De sakkunniga hade emellertid för sin del funnit, att åtgärder borde vidtagas i syfte att de civila beställningshavare vid försvarsväsendet, vilka för närvarande vore i lönehänseende fullt jämnställda med viss personal vid den civila statsförvaltningen, efter ingången av år 1922 -—då löneregleringen för sistnämnda personal vore avsedd att träda i kraft — komnie i åtnjutande av samma avlöning som motsvarande personal inom den civila statsförvaltningen. På grund härav hade de sakkunniga ansett sig böra hemställa, att i samband med avgivande av förslag till vederbörliga stater under fjärde huvudtiteln måtte till riksdagen avlåtas framställning därom, att det förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, som underställts 1921 års riksdag, vunne tillämpning jämväl å professorn vid generalstaben, krigsarkivarien vid samma stab, registratorn och aktuarien vid marinstaben, förste vaktmästare vid generalstaben, krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan ävensom vaktmästare vid generalstaben, artilleristaben, fortifikationsstabens huvudstation, intendenturstaben, krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, marinstaben, sjökrigshögskolan, sjökrigsskolan samt marinintendenturkåren. Därvid syntes jämväl framställning till riksdagen böra göras därom, att lönen till en var av nämnda civila beställningshavare vid försvarsväsendet, av vilka förste vaktmästare och vaktmästare syntes böra benämnas förste expeditionsvakt, resp. expeditionsvakt, skulle utgå enligt följande lönegrader i den i berörda reglemente intagna löneplan, avdelning B, nämligen:

för professor vid generalstaben .............................................. 20. lönegraden

» krigsarkivarie vid generalstaben .................................... 15. )>

)) registrator och aktuarie vid marinstaben...................... 13. D

» förste expeditionsvakt........................................................... 3. »

» expeditionsvakt ...................................................................... 1. »

De sakkunnigas förevarande förslag har icke givit anledning till någon erinran från min sida.

Departements

chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. I saml. 296 höjt. (Nr 350.)

§43 31 24

186 Vissa arvoden och däremot svarande ersättningar. De sakkunniga. Reglering av vissa nu utgående arvoden och ersättningar.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Härefter hava de sakkunniga övergått till behandling av frågan om vissa arvoden och däremot svarande ersättningar samt därvid till en början yttrat sig rörande spörsmålet om reglering av vissa nu utgående arvoden och ersättningar.

De sakkunniga hava därvid erinrat, att bland de avlöningsformer, som för närvarande förekomme för arméns och marinens personal, även inginge arvoden.

I stor omfattning vore sålunda arvoden anvisade på olika av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda stater under fjärde huvudtiteln (avdelningarna för lantförsvaret, resp. för sjöförsvaret). Till förhöjning av vissa utav dessa arvoden utginge därjämte från och med år 1918 särskilda belopp jämlikt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut rörande tillfällig löneförbättring till viss personal vid armén och marinen.

En annan del av de nu utgående arvodena hade icke fastställts på nämnda sätt, utan reglerats genom beslut allenast av Kungl. Maj:t, varvid emellertid grunderna för arvodenas bestämmande i vissa fall underställts riksdagens prövning eller eljest bragts till riksdagens kännedom. Sedan vid 1919 års riksdag beslutats ändrad uppställning av de olika riksstatsanslagen beträffande lantförsvaret, vore sistnämnda slags arvoden vid armén från och med år 1920 upptagna på en särskild förteckning över i stat icke uppförda arvoden, eu förteckning, vilken årligen delgåves riksdagen i samband med beräkningen av anslaget till avlöning åt personal vid staber och truppförband m. fl. Motsvarande anordning vore, enligt vad som meddelats i statsverkspropositionen till 1921 års riksdag, avsedd att från och med år 1922 vinna tillämpning rörande sådana arvoden vid sjöförsvaret, vilka icke blivit upptagna i av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda stater.

Vid utarbetandet av nu förevarande förslag till lönereglering för arméns och marinens personal hade de sakkunniga funnit, att frågan om reglerandet av sistnämnda slag av arvoden icke vore av den art, att den kunde anses falla inom ramen för det åt de sakkunniga lämnade uppdraget. De ändringar beträffande dessa arvoden, som vid löneregleringens genomförande eventuellt kunde befinnas erforderliga, syntes i stället enligt de sakkunnigas mening böra av Kungl. Maj: t beslutas, sedan de på stat uppförda arvodena reglerats av Kungl. Maj:t och riksdagen, därvid de grunder, som vid denna reglering blivit tillämpade, torde behörigen beaktas. I samband med avlåtande till riksdagen av proposition rörande löneregleringen för den på stat uppförda personalen syntes emellertid

Kungl. Maj ds Proposition Nr 350.

vid beräkningen av vederbörliga avlöningsanslag böra tagas hänsyn till de arvodesökningar, som kunde ifrågakomma för den på arvodesförteckningarna uppförda personalen.

De sakkunnigas utredning och förslag i nu förevarande hänseende hade alltså, med allenast visst undantag, som här nedan komme att beröras, begränsats till de arvoden, vilka utginge enligt de för år 1921 gällande, av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda staterna.

Innan de sakkunniga närmare inginge på den fråga, som skulle utgöra föremål för nu förevarande avdelning av de sakkunnigas betänkande, syntes det vara erforderligt att i korthet angiva arten av och ändamålet med nämnda arvoden. I anslutning härtill syntes arvodena lämpligen kunna uppdelas i följande fyra grupper.

A) Arvoden, som, utöver avlöningen för vederbörlig tjänstegrad (tjänste- Jclass), utgå till vissa i stat uppförda beställning shav are och som avse att ersätta ett med beställningarna förenat särskilt ansvar eller eljest möjliggöra avlöningens höjande till skäligt belopp.

Till denna grupp vore att hänföra följande arvoden, nämligen:

1) de arvoden å 1,000 kronor, som, utöver överstes avlöning, tillkomma inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland;

2) de arvoden å 500 kronor, som, utöver avlöningen för vederbörlig grad, tillkomme majorer och överstelöjtnanter vid trängen i deras egenskap av chefer för truppslagets särskilda kårer;

3) det arvode, som, utöver eljest fastställd avlöning, utginge till chefen för krigsskolan för reservofficerskurserna därstädes och vilket arvode vore fastställt till 300 kronor för varje reservofficerskurs eller sålunda tillhopa 600 kronor för år;

4) det arvode å 1,800 kronor, som, utöver överstelöjtnants avlöning, utginge till fälttygmästaren;

5) de arvoden å 2,400 kronor, som, utöver eljest fastställd avlöning, tillkomme styresmännen vid artilleriets fabriker;

6) de arvoden å 1,000 kronor, som, utöver avlöning för regements-, resp. bataljonsläkare, tillkomme följande beställningshavare vid fältläkarkåren, nämligen regementsläkare i Boden, bataljonsläkare i Boden, överläkaren, tillika chefläkare, (med regementsläkares avlöning) vid garnisonssjukhuset i Stockholm samt överläkaren (med bataljonsläkares avlöning) vid samma sjukhus;

Olika slags arvoden enligt nu gällande stater.

188 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

7) det arvode å 1,000 kronor, som, utöver avlöning för regementsveterinär, utginge till den veterinär, vilken vore fästningsveterinär i Boden; samt

8) de arvoden å 1,000 kronor, som, utöver avlöning för marinläkare av 1. graden, tillkomme de två marinläkare, vilka utnämndes till läkare vid flottans sjukhus i Karlskrona.

B) Arvoden eller motsvarande ersättningar, som utgå för uppehållande av vissa befattningar, vilka icke äro uppförda på stat såsom särskilda beställningar, utan avsetts att bestridas av till vederbörande truppförband (kårer) hörande, i de särskilda befattningarna för viss tid placerade och med deras uppehållande uteslutande sysselsatta officerare, underofficerare eller civilmilitära beställning shav are.

Till denna grupp av arvoden hörde, vad armén anginge, exempelvis de, som utginge till artilleristabs- och fortifikationsstabsofficerare, till adjutanter vid de militära läroverken, till kompanichef, kadettofficerare och vissa lärare vid krigsskolan, till artilleriofficerare vid truppförband utom Stockholm, vilka förordnades såsom lärare vid artilleri- och ingenjörhögskolan, och till lärare vid ridskolan. Hit vore vidare att räkna de särskilda ersättningar, som i form av fyllnad till fanjunkares dagavlöning utginge till sergeanter, vilka placerades såsom skrivbiträden vid arméfördelningarnas expeditioner, resp. vid kommendantens i Boden expedition, eller som kommenderades såsom biträden hos regementsintendenter.

Beträffande marinen kunde till förevarande grupp av arvoden hänföras exempelvis följande ersättningar, nämligen: det årliga tillägg till fasta lönen å 2,000 kronor, som utginge till beställningshavare med lägre lön än flaggmans i de fall, då sådan beställningshavare förordnades såsom chef för marinförvaltningen eller för marinstaben, såsom stationsbefälhavare eller såsom högste befälhavare över kustflottan; det arvode å 3,000 kronor, som utginge till beställningshavare, vilken vid placering såsom stationsbefälhavare i Karlskrona förordnades att samtidigt uppehålla ämbetet såsom befälhavande amiral därstädes; arvoden till adjutant och vissa kadettofficerare vid sjökrigsskolan; arvode till den torpedingenjör, vilken placerades såsom föreståndare lör torpedverkstaden i Karlskrona; arvode till den marinläkare av 1. graden, vilken placerades å Oscar-Fredriksborg; samt arvoden åt underofficerare, vilka vid flottans stationer placerades såsom tillsyningsmän för dåvarande häkten och arrester.

C) Arvoden eller motsvarande ersättningar, vilka utgå för uppehållande av befattningar, som äro avsedda att skötas antingen av officerare,

Kungt. Maj:ts Proposition Nr 350.

underofficerare eller civilmilitär personal såsom bitjänster vid sidan av deras ordinarie beställningar på aktiv stat eller ock av annan (civil eller pensionerad militär) personal, utan att befattningen tager vederbör andes hela arbetstid i anspråk.

Denna grupp omfattade ett flertal befattningar av vitt skilda slag. Då ett fullständigt angivande av hithörande arvoden och ersättningar i detta sammanhang icke syntes vara behövligt, ville de sakkunniga här endast omnämna följande.

1) Till officerare, underofficerare och civilmilitär personal på aktiv stat utginge för uppehållande såsom bitjänster av vissa befattningar arvoden, exempelvis

a) vid armén:

till regementschefer vid infanteriet för uppehållande av befattningar såsom brigadchefer, till militära lärare samt repetitörer vid krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet, ariilleriskjutskolorna samt krigsskolan, allt i den mån vederbörande befattning icke vore att hänföra under gruppen B, till redogöraren vid skjutskolan för infanteriet och kavalleriet samt till fältläkarstipendiater;

b) vid marinen:

till chefen för marinförvaltningens fortifikationsavdelning, till lärare och repetitörer vid sjökrigshögskolan, vid sjökrigsskolan och vid marinintendentskolan, till läkare och intendent vid sjökrigsskolan, till mariningcnjörsstipendiater samt till marinläkarstipendiater.

2) Till civil personal eller till pensionerade militära beställningshavare utginge för uppehållande av befattningar, som icke vore avsedda att utgöra vederbörandes huvudsakliga sysselsättning, arvoden, exempelvis

a) vid armén:

till slottspastorn vid krigsskolan, till regementspastorer vid flertalet truppförband, till garnisonspastorn i Boden, till garnisonspastorn å Karlsborg, till organisten därstädes, till redogöraren för medels- och persedeluppbörden vid artilleri- och ingenjörhögskolan, till läkaren vid ridskolan, till civila lärare vid de militära undervisningsverken samt till eu del läkare och annan manlig sjukvårdspersonal vid garnisonssjukhuset i Stockholm, såsom föreståndarna för vissa polikliniker, röntgenföreståndaren m. fl.;

b) vid marinen:

till civila lärare vid sjökrigshögskolan, till lärare vid minskolan i kemi m. m., till musikledare vid flottans stationer, till advokatfiskal vid Karlskrona station, till kyrkvaktaren vid amiralitetsförsamlingen i

190 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 350.

Karlskrona, till regementspastorn och till fästningspredikanten vid kustartilleriet samt till poliskommissarien vid flottans station i Karlskrona.

D) Arvoden, som utgå till innehavare av vissa befattningar, vilka taga vederbör andes hela arbetstid i anspråk och för vilka arvodet utgör den enda kontanta avlöningsförmånen på sådant sätt, att avlöningen antingen allenast består i arvodet eller att däri jämväl ingår en eller flera naturaförmåner, såsom bostad, bränsle och lyse samt eventuellt kost.

Till denna grupp av befattningar hörde all personal, som inom den civila förvaltningen vore att hänföra till ständigt tjänstgörande, icke-ordinarie personal. Vissa befattningshavare inom denna grupp, nämligen extra konstaplar vid fästningspolisen i Boden samt extra mariningenjörer, vore redan omnämnda i den avdelning av de sakkunnigas betänkande, däri de sakkunniga behandlat frågan om lönereglering för civilmilitära beställningshavare. Vad beträffade övriga hithörande befattningar, uppeliölles dessa i stor utsträckning av pensionerade militära beställningshavare eller annan personal i reserven, men i övrigt toges för deras uppehållande i anspråk civil personal. Av sistnämnda personal vore en stor del kvinnlig.

Då ett fullständigt uppräknande av alla de befattningar, som här avsåges, i detta sammanhang icke kunde ifrågakomma, angåves här nedan endast vissa exempel på olika dylika befattningar vid armén, resp. marinen.

1) Arvodestagare vid armén.

Bibliotekarien och aktuarierna vid generalstaben, kommmendanten i Stockholm, kommendanten å Karlsborg, rullföringspersonalen (d. v. s. rullföringsbefälhavare, vid Stockholms stads rullföringsområde anställda rullföringsofficerare samt rullföringsbiträden), redogöraren vid remonteringsstyrelsen, förvaltaren vid ridskolan, förvaltaren samt väbeln vid skjutskolan för infanteriet och kavalleriet, maskinisterna vid de militära undervisningsanstalterna, personalen vid arméns sjuksköterskekår samt slutligen all icke-ordinarie personal vid garnisonssjukhusen i Stockholm, i Boden och å Karlsborg, nämligen dels vissa läkare och annan manlig sjukvårdspersonal (underläkare, apotekare m. fl.), dels viss förvaltningspersonal (sjukhusväblar, förrådsförvaltare, maskinister in. fl.), dels slutligen husmödrar, översköterskor ävensom kvinnlig betjäningspersonal.

2) Arvodestagare vid marinen.

Bibliotekarien vid marinstaben, portvakten vid sjökrigsskolan samt rullföringspersonalen (d. v. s. sjörullföringsbefälhavare och sjörullföringsbiträden).

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 350.

191 Vid de undersökningar, som de sakkunniga verkställt för bedömandet av frågan, huru vid den förevarande löneregleringen lämpligen borde förfaras med nu ifrågavarande arvoden eller däremot svarande ersättningar, både de sakkunniga funnit, att detta spörsmål, som i och för sig vore av en synnerligen komplicerad natur, i vissa avseenden ägde sådant samband med organisationen av försvaret, att dess lösande måste anses falla utom ramen för det åt de sakkunniga lämnade uppdraget. På grund härav hade de sakkunniga ansett sig icke nu kunna framlägga ett slutgiltigt förslag beträffande frågan om bibehållande eller uteslutande ur vederbörande stater av ifrågavarande arvoden. De sakkunniga både därför begränsat sig till att dels i ett mindre antal fall föreslå arvodenas ersättande genom särskilda anordningar i samband med löneregleringen, dels ock i andra fall, då en sådan åtgärd funnits vara motiverad av den förbättring av övriga avlöningsförmåner, som löneregleringen skulle medföra för vederbörande arvodestagare, förorda arvodenas (de särskilda ersättningarnas) uteslutande ur lönesystemet utan någon särskild kompensation.

1 det stora flertalet fall hade däremot de sakkunniga ansett sig endast kunna föreslå en tillfällig lösning av frågan om arvodenas reglerande. Beträffande de arvoden, som kunde antagas komma att kvarstå efter den nu förestående omorganisationen av försvaret, hade med vissa undantag föreslagits, att arvodena från och med år 1922 tills vidare upptoges i staterna med belopp, som med omkring 16 procent överstege de nuvarande beloppen. Härigenom skulle avlöningen för vederbörande befattningshavare jämlikt grunderna för kommunikationsverkens lönereglering bringas upp till prisnivån vid början av 1920-talet. I fråga åter om de arvoden, vilkas fortsatta bibehållande efter försvarets omorganisation syntes mera ovisst, föresloge de sakkunniga, att desamma måtte i 1922 års stater upptagas med oförändrade belopp, med anmärkning att desamma skulle utgå med dessa belopp allenast intill dess annorlunda beslutades.

För överskådlighetens skull hade de sakkunniga sammanfattat sina förslag i två sammanställningar, vilka fogats vid detta protokoll; och ville de sakkunniga i korthet redogöra för dessa förslag i anslutning till ovan angivna fyra grupper A—D, å vilka arvodena av de sakkunniga ansetts kunna uppdelas.

Samtliga de arvoden, som i förestående redogörelse upptagits under grupp A, avsåge, såsom förut angivits, att på grund av vissa beställningars ansvarsfulla art e. d. bereda deras innehavare ett visst försteg i lönehänseende framför annan personal i samma lönegrad. Den undersökning, de sakkunniga verkställt i förevarande avseende, hade ådagalagt,

De sakkunnigas förslag till reglering av arvodena.

192 Kling1. Maj:ts Proposition Nr 850.

att detta försteg i huvudsak borde bibehållas. För detta ändamål hade i viss mån olika tillvägagångssätt ansetts böra anlitas.

Sålunda hade, såsom förut anförts, arvodena till inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland föreslagits skola kompenseras genom dessa beställuingshavares hänförande till en särskild 7. lönegrad inom löneplauen för officerare.

De nu till trängens överstelöjtnanter och majorer utgående arvodena borde enligt de sakkunnigas mening uteslutas ur avlöningssystemet. På grund av det särskilda ansvar, som måste anses påvila såväl nyssnämnda beställningshavare som övriga chefer för särskilt för sig bestående militära kårer, och då avlöningen i 4. lönegradens lägsta löneklass, d. v. s. 11. löneklassen av löneplanen för officerare, måste anses vara väl knapp för major, som förordnades i chefsbefattning av nämnda slag, hade emellertid de sakkunniga i 9 § av sitt förslag till avlöningsreglemente intagit en bestämmelse i syfte att sådan major, även om han eljest icke skulle vara berättigad därtill, i allt fall måtte åtnjuta lön enligt 12. löneklassen.

Vad beträffade chefen för krigsskolan vore att märka, dels att avlöningen för honom i så måtto överstege den för överstelöjtnant bestämda, att lönen vore 500 kronor högre än överstelöjtnants, dels ock att nämnde chef i sin egenskap av chef för reservofficerskurserna vid krigsskolan åtnjöte arvoden, som sammanlagt uppginge till 600 kronor för år. De sakkunniga, som i annat sammanhang angivit de skäl, vilka föranlett de sakkunniga att hänföra chefen för krigsskolan till 5. lönegraden i löneplanen för officerare, hade emellertid med hänsyn till vikten av de arbetsuppgifter, som ålåge denne chef, och det honom påvilande ansvaret ansett, att han borde till förhöjning av den för honom föreslagna lönen såsom överstelöjtnant komma i åtnjutande av ett arvode av 2,040 kronor för år räknat, motsvarande skillnaden i lön på G-ort för personal i 5. och 6. lönegraderna i nämnda löneplan, d. v. s. för överstelöjtnant, resp. överste.

Vidkommande fälttygmästaren hade de sakkunniga, med hänsyn därtill att enligt nuvarande organisation flertalet av de militära byråcheferna i arméförvaltningen innehade överstebeställningar samt att fälttygmästarens avlöning med inräknande av det nu utgående arvodet endast oväsentligt understege överstes avlöning, funnit skäligt, att fälttygmästarens avlöning genom särskilt arvode bringades upp till ett belopp, motsvarande överstes lön. Detta arvode syntes därför böra bestämmas till samma belopp som nyssnämnda arvode till chefen för krigsskolan eller 2,040 kronor för år räknat.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

193 Vad härefter anginge styresmännen för artilleriets fabriker, hade de sakkunniga i annat sammanhang angivit skälen, varför de ansetts böra hänföras till 4. lönegraden och sålunda likställas med majorer. Oavsett den förbättring i lönehänseende, som härigenom skulle komma nämnda beställningshavare till del, borde de emellertid, liksom hittills, genom visst arvode beredas en avlöning, som motsvarade deras krävande befattningar. De sakkunniga hade funnit, att detta syfte skulle på lämpligt sätt ernås, om de nuvarande arvodena å 2,400 kronor bibehölles oförändrade. Härigenom skulle en styresmans hela avlöning på G-ort, för det fall att han vunnit uppflyttning till 12. löneklassen i 4. lönegraden, högst komma att uppgå till 12,780 kronor eller till 240 kronor lägre än fälttygmästarens avlöning enligt de sakkunnigas nyss angivna förslag.

Beträffande slutligen de under grupp A, punkterna 6—8, angivna arvoden, vilka för närvarande tillkomme innehavarna av vissa läkarbeställningar och av fästning sv eter inärbeställning en i Boden, ansåge de sakkunniga sig böra förorda deras bibehållande. De skäl, som föranlett dessa arvodens införande, nämligen antingen vederbörliga beställningars betydelse eller — vad anginge den till Boden hörande personalen — behovet att för beställningarnas behöriga rekrytering kompensera den ringa möjligheten att på nämnda ort utöva enskild praktik, syntes även vid nu förevarande lönereglering böra för ifrågavarande beställningshavare betinga ett försteg i lönehänseende. Vad beträffade arvodenas belopp, syntes däri icke behöva göras annan ändring än som föranleddes därav, att avlöningarna i allmänhet funnits böra höjas med omkring IG procent för deras uppbringande till prisnivån vid 1920-talets början. I enlighet härmed föresloge de sakkunniga, att nu förevarande arvoden, samtliga å 1,000 kronor, höjdes till 1,170 kronor för år räknat.

Under de sakkunnigas överläggningar hade visserligen uppmärksammats, att de båda överläkarna vid garnisonssjukhuset i Stockholm genom sin placering i löneplanen och arvodets begränsande till nämnda belopp skulle vid löneregleringen erhålla en otillräcklig kompensation för sin nuvarande särställning i avlöningshänseende. Såsom förut omförmälts, inginge nämligen i dessa beställningshavares nuvarande avlöning ett belopp av 2,500 kronor såsom ersättning för bostad med bränsle. Då nämnda ersättningsbelopp icke avpassats med hänsyn till de normer, vilka hittills tillämpats vid fastställande av inkvarteringsbidrag till personal, som icke bereddes inkvartering in natura, utan fastmera utgjort en personlig gottgörelse för att de förutvarande läkarbostäderna måst tagas i anspråk för sjukhusets behov, hade de sakkunniga funnit sig icke kunna be- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 höft. (Nr 350.) 543 21 25

194 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

träffande de båda ifrågavarande beställningshavarna föreslå några avvikelser från grunderna för det föreslagna lönesystemet. Den avlöningsminskning, som kunde komma att uppstå för de nuvarande tjänstinnehavarna, syntes böra utjämnas genom bestämmelser rörande personliga lönetillägg. Förslag i sådant hänseende komme de sakkunniga att framlägga i annat sammanhang.

Bestämmelser rörande nu ifrågavarande arvoden hade intagits i 31 § av förslaget till avlöningsreglemente.

Vad härefter anginge de arvoden, vilka hänförts till grupp B, stode frågan om dessas bibehållande i eller uteslutande ur lönesystemet i nära samband med försvarets blivande organisation. På grund härav hade ifrågavarande arvoden i de sakkunnigas förslag till största delen föreslagits böra för år 1922 i vederbörande stater uppföras med oförändrade belopp att under samma år utgå, intill dess annorlunda beslötes. De sakkunniga hade härvid tänkt sig att, därest förevarande förslag till lönereglering bleve framlagt för 1921 års riksdag och av riksdagen bifölles, de nuvarande arvodena skulle, oberoende av löneregleringens genomförande, få utbetalas under förra delen av år 1922, intill dess samma års riksdag fattat beslut i anledning av den förnyade framställning i ämnet, som Kungl. Maj:t efter särskild utredning torde komma att till riksdagen avlåta.

Vid tillämpning av det nu förordade förfaringssättet syntes, därest nämnda beslut komme att gå i den riktningen, att visst arvode skulle upphöra, böra förutsättas, att redan utbetalt arvode, som belöpt på tid före beslutets ikraftträdande, icke skulle återfordras av den, som uppehållit vederbörande befattning. A andra sidan syntes, därest i visst fall utredningen skulle leda därtill, att arvode funnes böra höjas, sådan höjning icke heller böra vinna retroaktiv tillämpning.

Då de nu ifrågavarande arvodena alltså icke skulle komma att höjas till belopp, motsvarande prisläget vid 1920-talets början, syntes det möjligen kunna ifrågasättas, att dyrtidstillägg å dessa arvoden borde beräknas efter de grunder, som komme att gälla personal, vilken icke fått avlöningen reglerad efter nämnda prisläge. Med hänsyn därtill att ifrågavarande arvoden i varje fall utginge till beställningshavare, vilkas huvudsakliga avlöning vore avsedd att regleras efter sagda prisläge, syntes dock någon särskild grund för beräkningen av dyrtidstillägg å omförmälda arvoden icke böra ifrågasättas.

Vissa av de arvoden, som hörde till den nu omhandlade gruppen, vore emellertid enligt de sakkunnigas mening av den natur, att desamma redan

195 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

från och med år 1922 borde uteslutas ur resp. stater. Detta vore fallet med de arvoden, som nu utginge till en adjutant, tillika redogörare, vid krigshögskolan, till ytterligare en adjutant därstädes, till en adjutant vid artillerioch ingenjörhögskolan, till en adjutant vid krigsskolan och till en adjutant vid sjökrigsskolan. De sakkunniga hade för sin del funnit uppenbart, att uppehållandet av dessa befattningar icke kunde erfordra större kvalifikationer än dem, som i allmänhet krävdes av officerare i expeditionstjänst, ävensom att förordnande att uppehålla någon av dessa befattningar snarast syntes vara mindre krävande än förordnande å adjutantsbefattningar vid exempelvis arméfördelningsexpeditionerna, för vilka särskilda arvoden icke vore anslagna. Ett ytterligare skäl för uteslutandet av nu avsedda arvoden läge däri, att personal, som erhölle förordnande å ifrågavarande befattningar, vid bifall till de sakkunnigas förslag skulle komma i åtnjutande av ersättning för flyttningskostnad vid förflyttning i anledning av förordnandet.

De sakkunniga ansåge vidare, att ur vederbörliga stater borde helt uteslutas de särskilda ersättningar, vilka vore anslagna på staterna för generalitetet och för kommendantskapen i form av fyllnad till fanjunkares dagavlöning för vissa såsom skrivbiträden förordnade sergeanter. Befattningarna i fråga syntes nämligen icke i någon mån erfordra några sådana kvalifikationer, att deras uppehållande gåve anledning till särskild ersättning utöver den lön, som enligt löneplanen tillkomme vederbörande sergeant i den lönegrad, vartill hans beställning vore att hänföra.

Under vederbörligt avlöningsanslag vid lantförsvaret vore särskilda medel anvisade för att bereda sergeanter, vilka kommenderats såsom biträden hos regementsintendenter, fyllnad till fanjunkares dagavlöning. Enligt upplysningar, som de sakkunniga hade inhämtat, syntes ifrågavarande Befattningshavare i stor utsträckning hava att fullgöra arbete av lika krävande art som fanjunkare. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga funnit riktigast föreslå, att ifrågavarande anslagspost bibehölles oförändrad i avbidan på närmare utredning, huruvida den nu medgivna ersättningen borde bibehållas eller bortfalla.

Under staten för intendenturkåren vore vidare uppförd en anslagspost å 15,000 kronor för beredande av dagarvode enligt 42 § i nu gällande avlöningsreglemente till den, som, utan att uppbära lön eller arvode från intendenturkårens stat och utan att vara berättigad till dagtraktamente, tjänstgjorde inom intendenturkåren. Då härmed avsåges att lämna ersättning åt officer eller underofficer, vilken vid förfall för regementsintendent eller förrådsförvaltare förordnades såsom vikarie, ansåge de sakkunniga, att denna ersättning fortfarande borde utgå enligt nu gällande grunder i avvaktan på närmare utredning i ämnet.

196 Kung!. Mcij:ts Proposition Nr 350.

Vidkommande flertalet av de arvoden, som kunde hänföras till grupp C, gällde, i olikhet med vad som hade anförts i fråga om de till gruppen B hänförliga arvodena, att någon indragning av dessa arvoden — i den mån vederbörande befattningar vid försvarets omorganisation överhuvudtaget komme att bibehållas — icke syntes kunna ifrågasättas. Vid sådant förhållande syntes i avseende å dessa arvoden böra tillämpas den förut av de sakkunniga angivna huvudregeln, enligt vilken de från och med år 1922 borde upptagas till belopp, som med omkring 16 procent överstege de nuvarande beloppen.

I detta sammanhang hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att motsvarande avlöningsförhöjning måtte tillerkännas vissa å flottans ecklesiastikstat upptagna befattningshavare, som visserligen icke uppbure arvoden, men vilkas ställning i lönesystemet likväl närmast syntes motsvara den, som intoges av här ifrågavarande personal. Dessa befattningshavare vore regementspastorn vid flottans station i Stockholm, bataljonspredikanten vid samma station samt klockaren vid Skeppsholms församling.

Det nu nämnda förfaringssättet hade de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra föreslå för de arvoden, som utginge till de militära beställningshavare på aktiv stat, vilka såsom bitjänster uppehölle befattningar av den beskaffenhet, att deras bibehållande kunde antagas bliva beroende på resultatet av den pågående utredningen rörande omorganisationen av försvaret. Hit hörde exempelvis arvodena till de regementschefer vid infanteriet, som förordnades såsom brigadchefer, samt arvodena till flertalet lärare vid de militära läroverken. En ytterligare avvikelse från berörda huvudregel om arvodenas höjande borde enligt de sakkunnigas mening äga rum beträffande avlöningen åt vissa ecklesiastika befattningshavare, nämligen garnisonspastorn å Karlsborg, organisten därstädes samt kyrkvaktaren vid amiralitetsförsamlingen i Karlskrona. Frågan om höjning av den av statsmedel utgående avlöningen till omförmälda befattningshavare syntes böra upptagas endast i samband med eventuella ändringar i gällande lönekonventioner. Beträffande nu nämnda arvoden hade de sakkunniga därför funnit sig böra föreslå tillämpande av samma förfaringssätt, som hade förordats beträffande de till gruppen B hörande arvodena, eller att de borde utgå med oförändrade belopp under år 1922, intill dess annorlunda bleve beslutat av Kungl. Maj:t och riksdagen. I fråga om grunderna för beräkning av dyrtidstillägg å sagda arvoden ansåge de sakkunniga, att ovan gjorda uttalanden beträffande de till gruppen B hörande arvodena borde äga motsvarande tillämpning. Endast för sådana befattningshavare, vilka, utan att innehava ordinarie befattning vid för-

197 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

svarsväsendet, såsom bitjänster uppehölle de befattningar, för vilka oförändrade arvoden skulle utgå, syntes avlöningsminskning kunna uppstå, om dyrtidstillägget utginge efter reducerade grunder. För sådan händelse syntes utjämning böra ske genom intagande i blivande författning om dvrtidstillägg av bestämmelse om rätt till åtnjutande av personligt dyrtidstillägg.

Innan de sakkunniga lämnade denna grupp befattningar, ville de sakkunniga rörande det sätt, som tillämpats vid upptagande i bilagorna 1 och 2 av de med 16 procent förhöjda beloppen, meddela, att de efter sådan beräkningsgrund framkomna arvodesbeloppen genomgående avrundats uppåt till belopp, som vid delning med 12 gåve på hel krona eller 50 öre slutande belopp. I ett fall — nämligen i fråga om arvodet till advokatfisk alen vid flottans station i Karlskrona — hade de sakkunniga föreslagit viss ytterligare förhöjning av arvodet. Anledningen härtill hade varit, att arvodet för denne tjänsteman ansetts böra ställas i visst förhållande till arvodet för advokatfiskalen i marinförvaltningen, vilken tillika hade att förrätta advokatfiskalsgöromålen vid Stockholms station. Då sistnämnda arvode, nu 3,000 kronor, i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag föreslagits skola höjas till 4,000 kronor, hade det ansetts skäligt, att advokatfiskal^ vid Karlskrona station arvode höjdes från det nuvarande beloppet, 2,500 kronor, till 3,000 kronor.

Beträffande slutligen reglerandet av arvodena under gruppen D hade de sakkunniga, med hänsyn till de grunder, efter vilka förslaget i dess helhet vore uppgjort, funnit det vara följdriktigt, att den talrika ickeordinarie personal vid försvarsväsendet, som folie under nämnda grupp, finge sina nuvarande kontanta avlöningsförmåner uppförda till en nivå, som motsvarade prisläget vid början av 1920-talet. Liksom för en del av de arvoden, som hänförts under gruppen C, hade de sakkunniga därför i sitt förslag i regel upptagit arvodena inom nu förevarande grupp med belopp, som med omkring 16 procent överstege de nuvarande beloppen. I ett fall hade de sakkunniga ansett sig böra frångå nämnda beräkningsgrund och i stället föreslå en mera väsentlig förhöjning i arvodet. Enligt nu gällande stat åtnjöte biträdena vid Stockholms stads rullföringsområde ett arvode av 3 kronor 50 öre för dag, medan arvodet åt biträde vid övriga rullföringsområden på fastlandet vore bestämt till allenast 3 kronor för dag. I avseende härå hade 1917 års militära avlöningssakkunniga uttalat att, då Stockholms lantrullföringsområde hade och borde hava sin expedition förlagd till Stockholm, det syntes

Arvode åt fortväblar i Boden.

198 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

kunna ifrågasättas, huruvida icke dess personal borde åtnjuta samma ersättning som personalen vid stadsrullföringsområdet. Bemälda sakkunniga, som i sitt förslag till tillfällig löneförbättring för rullföringspersonalen upptagit sådan löneförbättring till samma belopp för alla rulllöringsbiträden, hade vidare framhållit, att vid ett mera definitivt ordnande av rullföringspersonalens avlöningsförhållanden spörsmålet om utjämnande av ifrågavarande olikhet syntes höra tagas i övervägande. I anslutning härtill och då även sjörullföringsbiträdet i Stockholm tillerkänts det högre dagarvodet, hade de sakkunniga ansett skäligt, att biträdena vid Stockholms lantrullföringsområde måtte komma i åtnjutande av arvode till samma belopp som övriga motsvarande befattningshavare vid rullföringsväsendet, vilka hade sin tjänstgöringsort förlagd till huvudstaden.

Vid avpassande av de arvodesbelopp, som de sakkunniga föreslagit för personal i gruppen D, hade de sakkunniga följt ovanberörda grundsats, att arvodena borde avpassas så, att de vid delning med 12 lämnade på hel krona eller 50 öre slutande belopp.

De till ifrågavarande grupp hörande befattningshavare syntes, i likhet med motsvarande befattningshavare vid kommunikationsverken, böra i förekommande fall åtnjuta kallortstillägg.

Enligt nu gällande stater ägde i flera fall vederböiande befattningshavare att efter viss tids tjänst — 5, resp. 10 år — vinna förhöjning i arvodet. Så vore exempelvis fallet med förvaltaren vid ridskolan, översköterskorna vid garnisonssjnkhusen samt poliskommissarien i Karlskrona m. fl. Vid beräkningen av de arvodesbelopp, som borde tillkomma dessa befattningshavare, hade de sakkunniga ansett böra förfaras på det sätt, att förhöjning med 16 procent hade beräknats på det för vederbörlig befattning upptagna slutliga arvodet, varefter begynnelsearvodet, efter förut angiven grund för avjämningen, hade bestämts till skillnaden mellan summan av nuvarande slutavlöningen och nyssnämnda förhöjning därav, å ena, samt summan av de medgivna ar vodes förhöjningarna efter viss tids tjänst, å andra sidan. Enligt de sakkunnigas förslag skulle sagda arvodesförhöjningar fortfarande utgå med oförändrade belopp och efter nu gällande tidsintervaller.

Såsom förut nämnts, hade de sakkunniga funnit sig ej böra avgiva förslag till reglering av sådana arvoden, som icke vore anvisade på någon av de särskilda staterna under fjärde huvudtiteln. Från de sakkunnigas löneregleringsförslag hade sålunda uteslutits det betydande antal vid lantförsvaret ifrågakommande arvoden, som vore upptagna på den förteckning över av

199 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Kungl. Maj:t fastställda arvoden, vilken plägade meddelas riksdagen till kännedom i samband med den årliga beräkningen av anslaget till avlöning åt personal vid staber och truppförband m. fl. Beträffande eu grupp av de befattningshavare, vilkas arvoden vore upptagna på nämnda förteckning, hade de sakkunniga dock ansett undantag böra göras i nu förevarande sammanhang, i det att de sakkunniga funnit sig böra hemställa, att vid avlåtande av proposition till riksdagen rörande löneregleringen förslag måtte avlåtas om höjning av det nu utgående, till 1,200 kronor bestämda arvodet till en var av de fyra fortväblarna vid Bodens fästning. I sådant avseende hade 1917 års sakkunniga uttalat att, ehuru fortväblarna icke upptagits i någon av riksdagen godkänd stat, riksdagen likväl genom visst uttalande i samband med beslut rörande organisationen av fortförvaltningen vid de permanenta verken i Boden måst anses hava prövat arvodenas belopp. Enär fortväblarna på grund av nämnda uttalande kommit i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, som för närvarande utginge med 300 kronor, varigenom den sammanlagda kontanta avlöningen till fortväblarna uppginge till 1,500 kronor, hade de sakkunniga, med tillämpning av samma beräkningsgrund som i fråga om övriga arvoden, för en var av dessa beställningshavare upptagit arvoden till belopp av 1,740 kronor.

Sedan de sakkunniga sålunda avhandlat frågan om reglering av vissa nu utgående arvoden och ersättningar, hava de sakkunniga framlagt förslag till införande av vissa arvoden samt därvid anfört följande.

Ehuru de sakkunniga sökt att i möjligaste mån inskränka användningen inom lönesystemet av avlöningsformen arvode, hade de sakkunniga dock funnit sig böra föreslå, att denna avlöningsform måtte på grund av särskilda omständigheter införas i två fall, där arvoden för närvarande icke utginge, nämligen dels för vissa officerare vid intendenturkåren och dels för de två regementsofficerare vid flottan (kommendörer eller kommendörkaptener), vilka placerades såsom varvschefer vid vardera av flottans stationer.

Vad då först beträffade officerare vid intendenturkåren ville de sakkunniga erinra därom, att framställningar vid olika tillfällen gjorts om vidtagande av åtgärder till lättande av den stora arbetsbörda, som påvilade dem bland nämnda officerare, vilka placerades såsom regementsintendenter.

Enligt arméns nuvarande förvaltningsorganisation ålåge det innehavarna av dessa befattningar icke blott att vara föredragande inför regementschefen av förvaltningsärenden angående förplägnad, intendentur-

Införande av vissa arvoden.

200 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

materiel m. in., utan även att i egenskap av chefer för resp. kassaförvaltningar vara självständigt beslutande och ansvariga i s. k. kassaärenden. Med sådant ärende förstodes samtliga frågor angående kassa-, räkenskaps- och medelsredovisningsväsendet ävensom angående avlöning med därav föranledda utbetalningar, vilka grundade sig på fastställda stater, reglementet för arméns avlöning under fred och andra allmänna författningar, Kungl. Maj:ts särskilda föreskrifter samt beslut av vederbörande högre myndigheter. Det vore sålunda en stor mångfald av göromål, som ålagts ifrågavarande personal. Därjämte vore särskilt att beakta det stora ekonomiska ansvar, som vore förenat med chefskapet för kassaförvaltningarna.

För att lätta intendenturofficerarnas arbetsbörda och i någon mån minska det dem påvilande ansvaret hade vid olika tillfällen vissa organisationsändringar ifrågasatts. Förslag hade sålunda framställts därom, att åtminstone vid de större truppförbanden skulle, förutom regementsintendenten, anställas ytterligare en intendenturofficer i egenskap av expeditionsintendent, en åtgärd, som i tillämpliga delar vidtagits inom marinen vid de särskilda kustartilleriregementena. Såsom en annan utväg till frågans ordnande hade man tänkt sig, att för kassa-, räkenskaps- och redovisningsväsendet skulle vid truppförbanden inrättas särskilda beställningar för krigskassörer. Intetdera av dessa förslag hade emellertid kommit till utförande och tvivelaktigt torde väl vara, om någon mera väsentlig lättnad i de arbetsuppgifter, som ålåge regementsintendenterna, kunde komma att beredas dem i samband med den omorganisation av försvarsväsendet, som nu vore förestående. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att i samband med förevarande lönereglering en särskild ekonomisk fördel i form av arvode måtte beredas de mest betungade regementsintendenterna och med dem likställda andra intendenturtjänstemän.

För att erhålla ledning för bedömandet, i vad mån dylika arvoden borde komma till användning, hade de sakkunniga under hand från chefen för intendenturstaben inhämtat yttrande, huru de olika befattningar såsom chefer för kassaförvaltningarna vid arméns staber, truppförband, anstalter m. m., i vilka intendenturofficerare kunde placeras, lämpligen borde klassificeras med hänsyn till de olika befattningarnas arbetsbörda och ansvar. Härvid hade intendenturbefattningarna uppdelats på tre Ivuvudgrnpper. Till den första gruppen hade räknats Göta livgarde, Norrbottens och Västerbottens regementen, Jämtlands fältjägarregemente samt Västernorrlands regemente. Till den andra gruppen både hänförts

201 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 850.

samtliga övriga infanteriregementen, Skånska dragonregementet, de sex fältartilleriregementena, Bodens artilleriregemente, Svea ingenjörkår, Fält- * telegrafkåren samt arméns centrala beklädnadsverkstad. Till den tredje gruppen hade slutligen räknats alla återstående truppförband ävensom kassaförvaltningarna vid arméfördelningarnas expeditioner för kassaärenden, vid arméns olika intendenturförråd, vid krigsskolan på Karlberg, vid garnisonssjukhuset i Stockholm, vid generalstaben och vid intendenturstaben.

Med ledning av detta förslag till intendenturbefattningarnas uppdelning och de övriga upplysningar, som stått de sakkunniga till buds, hade de sakkunniga funnit, att något behov att genom särskilt arvode kompensera de intendenturofficerare, vilka placerades i befattning såsom chef vid någon av kassaförvaltningarna i den tredje gruppen, icke torde föreligga. Beträffande åter intendenturbefattningarna inom de två andra grupperna, hade de sakkunniga icke funnit sig övertygade om lämpligheten att verkställa någon klassificering av befattningarna i fråga. Vissa ändrade förhållanden i avseende å förläggning av trupp o. dyl. kunde nämligen tid efter annan föranleda en utjämning av den olika arbetsbördan. De sakkunniga hade därför begränsat sig till att föreslå, att särskilda arvoden finge utgå med 600 kronor, för år räknat, till en var officer, som placerades i någon av de befattningar, vilka i chefens för intendenturstaben förslag räknats till första eller andra gruppen.

De för införande av ifrågavarande arvoden erforderliga medlen, (39 x 600 =) 23,400 kronor, torde böra upptagas under staten för intendenturkåren. Beträffande medlens disposition syntes i särskild anmärkning till staten böra intagas bestämmelse, att arvodesbeloppet skulle utgå till den officer vid intendenturkåren, som placerades i vederbörlig befattning, dock att under tid, då på grund av vederbörande intendenturofficers tjänstledighet eller förfall eller av annan orsak för befattningens uppehållande förordnades annan officer, arvodet skulle tillkomma denne.

Vad härefter beträffade de regementsofficerare, vilka placerades såsom varvschefer vid flottans båda stationer, hade de sakkunniga funnit, att det arbete, som ålåge innehavarna av nämnda befattningar, vore av synnerligen krävande art. Åven om på ifrågavarande befattningar alltid plägade placeras beställningshavare med lön såsom kommendör, d. v. s. enligt 6. lönegraden i den av de sakkunniga föreslagna löneplanen för officerare, kunde befattningarnas innehavare härigenom icke anses erhålla en avlöning, som motsvarade deras ställning såsom ansvariga ledare Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 käft. AV 850. 543 21 26

202 Kungl. Maj:t Proposition Nr 350.

av driften vid de stora anläggningar, som tillhörde flottans varv. De sakkunniga hade övervägt olika alternativ för lösningen av förevarande fråga. Så hade, bland annat, under de sakkunnigas överläggningar ifrågasatts, att för varvscheferna borde inrättas särskilda beställningar med lön enligt 7. lönegraden i den för officerare föreslagna löneplanen, varigenom varvscheferna i lönehänseende skulle komma att föras upp i samma ställning som de officerare vid armén, vilka placerats mellan regementscheferna (överstarna) samt arméfördelningscheferna och med dem likställda generalspersoner. Häremot hade emellertid gjorts gällande, att en sådan åtgärd skulle innebära en organisationsändring, varom det icke tillkomme de sakkunniga att väcka förslag. Inrättandet av särskilda beställningar för varvschefsbefattningarna skulle för övrigt medföra den olägenheten, att möjligheten att genom omplacering inom vederbörliga regementsofficersgrader vid varje tillfälle erhålla de lämpligaste krafterna inom flottans officerskår för uppehållande av varvschefsbefattningarna komme att bortfalla. Vidare hade framställts förslag därom, att för varvscheferna borde införas arvoden till sådana belopp, att den sammanlagda avlöningen för vardera av de båda varvscheferna komme att uppgå till 15,000 kronor eller det belopp, vartill avlöningen enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente fastställts för den med varvscheferna jämförliga verkstadsdirektören vid telegrafverket. Ej heller detta förslag hade synts de sakkunniga tillfredsställande. Ett fullständigt likställande i avlöningshänseende av de båda varvscheferna torde nämligen enligt de sakkunnigas mening icke böra ifrågasättas särskilt med hänsyn till den olika omfattningen av de båda varven i Karlskrona och Stockholm. Härtill komme, att det icke syntes lämpligt att bestämma arvodet efter en sådan grund, att arvodesbeloppet bleve växlande allt efter storleken av den lön, som tillkomme vederbörande i hans ordinarie beställning såsom kommendör eller kommendörkapten. De sakkunniga hade därför stannat vid att föreslå fixa belopp såsom arvoden för de båda varvscheferna; och hade arvodena ansetts böra bestämmas till 1,800 kronor för varvschefen i Karlskrona och till 900 kronor för varvschefen i Stockholm. Under förutsättning att såsom varvschefer placerades kommendörer samt att nämnda båda orter fortfarande komme att hänföras till ortsgrupperna I), resp. G, skulle sammanlagda avlöningen för varvschefen i Karlskrona komma att uppgå till 14,100 kronor och för varvschefen i Stockholm till 13,920 kronor.

De härför erforderliga medlen, tillhopa 2,700 kronor, torde böra upptagas å vederbörlig stat för flottans officerskår.

203 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 330.

I förevarande hänseende hava två av de sakkunniga (herrar Lybeck och Näsman) avgivit följande särskilda yttrande.

De sakkunniga hava i sitt förslag bibehållit de särskilda förmåner, som i form av fördelaktigare tjänstårsberäkning eller arvoden tillkomma vissa officerare vid generalstaben ävensom artilleristabs- och fortifikationsstabsofficerare. Dessa förmåner anse vi fullt berättigade, men vilja här göra det uttalandet, att liknande förmåner även böra på ett eller annat sätt tillerkännas officerare vid marinstaben, för den händelse denna stab vad anställningsvillkor m. in. angår erhåller en med någon av ovannämnda staber motsvarande organisation.

Sakkunniga hava vidare infört vissa arvoden till de officerare vid intendenturkåren, vilka tjänstgöra som regementsintendenter vid vissa infanteri- och artilleriregementen m. m., men de göra i detta samband icke något uttalande beträffande marinintendenturkårens personal. Det torde komma att visa sig, att en revidering av denna kårs organisation och omfattning samt av arbetsuppgifterna för dess personal är nödvändig, men även‘att efter dylik revidering vissa befattningshavare vid denna kår komma att befinnas vara på enahanda sätt som arméns intendenturpersonal berättigade till särskilda arvoden. Vi hava med detta uttalande velat hålla frågan öppen för framtiden.

Inspektören för trängen har förklarat sig anse, att de arvoden, som för närvarande ntginge till överstelöjtnanter och majorer vid trängen i deras egenskap av chefer för truppslagets särskilda kårer, borde bibehållas. Denna uppfattning delas av chefen för tredje arméfördelningen, vilken därjämte uttalat, att arvode borde tillkomma även samtliga kårchefer vid artilleriet och ingenjörtrupperna.

Generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet har hemställt, att även de arvoden, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle bibehållas vid oförändrade belopp, intill dess annorlunda beslutas, måtte höjas med 16 eller ock att, därest sådan höjning ej bleve vidtagen, dyrtidstillägg å dessa arvoden måtte utgå enligt nu gällande grunder och icke efter de regler, som tillämpades beträffande kommunikationsverkens personal.

Av inspektören för militärläroverken har yrkats, att samtliga vid dessa läroverk utgående arvoden måtte tills vidare erhålla en reglering uppåt, motsvarande det normala prisläget vid 1920-talets början, samt att ett arvode av 750 kronor jämväl måtte tillkomma adjutanten hos bemälde inspektör. Inspektören för infanteriet anser, att indragning av arvoden till sådana adjutantbefattningar, med vilka vore förenat åliggande såsom redogörare, icke borde äga rum.

Chefen för fjärde arméfördelningen föreslår införandet av särskilda arvoden till sådana förvaltare vid inteudenturkåren, som äro uppbördsmän.

Beträffande de av de sakkunniga för vissa officerare vid intendenturkåren föreslagna arvoden har chefen för fjärde arméfördelningen

Särskilt yttrande av vissa av de sakkunniga.

My tidig)vet ernås yttranden.

204 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

Departe-

mentschefen.

hemställt, att sådana arvoden måtte tillkomma jämväl regementsintendenterna vid samtliga kavalleriregementen. Av chefen för intendenturkåren har, efter verkställd utredning i ämnet, yrkats, att arvoden måtte tillerkännas regementsintendenterna vid de sex fördelningskavalleriregementena, Skånska husarregementet i Hälsingborg och Positionsartilleriregementet, varemot dylika arvoden icke borde förekomma vid Bodens artilleriregemente, Svea ingenjörkår samt arméns centrala beklädnadsverkstad.

I fråga om de arvoden, som enligt de sakkunnigas förslag skulle utgå till varvscheferna vid flottans båda stationer, har stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm ansett skäl icke föreligga att bestämma dessa arvoden till olika belopp.

•

Av de till vissa beställningshavare eller särskilda personalgrupper för närvarande utgående arvoden, vilka ej på ovan angivet sätt kompenserats, skulle enligt de sakkunnigas förslag en del vid löneregleringens genomförande bortfalla, under det andra ansetts böra tills vidare kvarstå och höjas med 16 % samt åter andra, i avvaktan på vidare utredning, skulle tills vidare utgå med oförändrade belopp. Den av de sakkunniga i förevarande avseende verkställda utredningen och därpå grundade förslag har givit mig anledning till erinran endast såvitt angår de arvoden, som enligt de sakkunnigas mening skulle kvarstå oförändrade; och anhåller jag nu att få upptaga denna fråga till närmare skärskådande.

Beträffande åtnjutandet av dyrtidstillägg å sistnämnda slag av arvoden hava de sakkunniga ansett, att dyrtidstillägg å dessa arvoden borde beräknas enligt grunder, gällande för personal, som fått sin avlöning reglerad efter det normala prisläget vid 1920-talets början. Till stöd härför har av de sakkunniga anförts, att ifrågavarande arvoden skulle tillkomma beställningshavare, vilkas huvudsakliga avlöning vore avsedd att regleras efter sagda prisläge. Den av de sakkunniga sålunda åberopade omständigheten synes mig emellertid icke rättvisligen böra föranleda därtill, att dyrtidstillägget å nämnda, utöver 1914 års prisnivå icke förhöjda arvoden skulle utgå efter lägre beräkningsgnmd än den, som enligt allmänna regler för dyrtidstilläggs utgående skulle tillämpas beträffande dessa arvoden.

Under förutsättning däremot, att dyrtidstillägg å ifrågavarande arvoden komme att beräknas enligt allmänna regler, skulle jag för min del kunna biträda de sakkunnigas förslag om bibehållande tills vidare av dessa arvoden vid oförändrade belopp. Då emellertid hinder särskilt ur lönetekniska synpunkter lärer möta mot en sådan anordning, varigenom

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

dyrtidstillägg skulle utgå efter olika beräkningsgrunder å skilda delar av samma beställningshavares totalavlöning, har jag i stället ansett mig böra föreslå, att även förevarande arvoden tills vidare höjas med omkring 16 %. Härtill har jag funnit så mycket större anledning, som jag principiellt måste ställa mig på den ståndpunkten, att arvoden, vilkas indragning ej ansetts påkallad redan i samband med löneregleringens genomförande, icke böra, innan resultatet av en slutlig utredning i ämnet föreligger, regleras på sådant sätt, att en minskning i vederbörande arvodestagares inkomst av arvodet kommer att uppstå.

Nu avsedda arvoden utgöras, såsom av det föregående framgår, av sådana, som utgå till vissa stabsofficerare (vid artilleristaben och fortifikationsstaben), till lärare vid militära högskolor och vissa andra militära läroanstalter, till såsom brigadchefer förordnade regementschefer vid infanteriet m. fl. Däremot torde någon anledning icke förefinnas att föreslå höjning av de särskilda ersättningar, som nu utgå för beredande dels av fyllnad till fanjunkares dagavlöning för sergeanter, kommenderade såsom biträden hos regementsintendenter, och dels av dagarvode för officerare och underofficerare, vilka, utan att tillhöra intendenturkåren, förordnas att uppehålla befattning vid denna kår. Dessa ersättningar äro nämligen icke av samma natur som omförmälda arvoden. Icke heller lärer ökning böra äga rum av de till vissa ecklesiastika befattningshavare utgående arvoden, vilkas reglering sammanhänger med ändringar i gällande lönekonventioner.

Vad särskilt beträffar arvodena till lärare vid militära högskolor är det med hänsyn till de betydande svårigheter, vilka för närvarande möta att på lämpligt sätt besätta lärarplatserna vid nämnda högskolor, av synnerlig vikt, att någon nedsättning icke vidtages av den extra inkomst, som nu i form av arvode utgår till dessa lärare.

De av mig här ovan föreslagna ändringar beträffande regleringen av nu utgående arvoden hava iakttagits vid uppgörandet av förslag till vederbörliga stater.

Ehuru jag är av den åsikten, att införandet i lönesystemet av nya arvoden bör om möjligt undvikas, har jag dock icke velat motsätta mig de sakkunnigas förslag om arvoden till vissa regementsintendenter och till de regementsofficerare, som förordnas till varvschefer vid flottans båda stationer, då goda skäl synas mig förebragta härför.

Chefen för intendenturkåren har ansett, att sålunda föreslagna arvoden till regementsintendenter icke borde utgå till regementsintendenterna vid Bodens artilleriregemente, Svea ingenjörkår samt armens cen-

206 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Speclalmotiverlng för de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente. för officerare och underofficerare samt clvilitära beställnlngshavare på aktiv stat m. fl.

träla beklädnadsverkstad. Detta förslag anser jag mig böra biträda; och skulle till följd härav det av de sakkunniga för ifrågavarande ändamål beräknade beloppet, 23,400 kronor, minskas med (3 x 600=) 1,800 kronor till 21,600 kronor. Däremot finner jag mig icke övertygad om behövligheten av att, på sätt chefen för intendenturkåren förordat, tillerkänna dylika arvoden jämväl åt regementsintendenterna vid vissa andra, av de sakkunniga ej avsedda regementen.

Den av stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm gjorda framställning om bestämmande av arvodena till enahanda belopp för de båda regementsofficerare, som placeras såsom varvschefer vid flottans stationer, kan jag icke understödja. Det synes mig nämligen givet, att de väsentligt större anläggningarna å varvet i Karlskrona, där flottans huvudstation är belägen, och den härmed förenade mera omfattande verksamheten för varvschefen därstädes betingar, att arvodet för nämnde varvschef bestämmes till högre belopp än för varvschefen i Stockholm. Någon anledning att med hänsyn till den av mig i det föregående förordade höjningen av lönen för beställningshavare i överste-(kommendörs-)graden nedsätta ifrågavarande arvoden under de av de sakkunniga föreslagna beloppen synes mig icke föreligga.

Jag anser mig i detta sammanhang böra omförmäla, att nyssnämnda förhöjning av avlöningen för överste-(kommendörs-)graden icke synes mig böra medföra någon ändring i beloppen av de utav de sakkunniga föreslagna arvoden, varmed avsetts att föra upp vissa beställningshavares avlöning till den av de sakkunniga förordade avlöningen för denna grad.

Med anledning av det utav två bland de sakkunniga gjorda uttalandet beträffande arvoden till officerare, tjänstgörande i marinstaben, och till beställningshavare, tillhörande marinintendenturkåren, ävensom rörande fördelaktigare tjänstårsberäkning för omförmälda officerare vill jag nämna, att frågan härom torde böra upptagas först i samband med spörsmålet om organisationen av berörda stab och kår.

Den härefter följande avdelningen av betänkandet (sid. 108—135) innehåller specialmotivering för de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen. Av vad de sakkunniga i denna del anfört kommer jag i det följande endast att beröra vissa mera betydelsefulla punkter, beträffande vilka meningsskiljaktighet förelegat inom de sakkunniga eller mellan dessa och de i ärendet hörda myndigheterna. I övrigt hänvisar jag till de sakkunnigas betänkande.

Kungl. May.ts Proposition Nr 350.

207 Marinförvaltningen har påpekat, att i kungörelsen den 30 juni 1920 för åtnjutande av tillfällig löneförbättring under år 1921 stadgats vissa villkor och bestämmelser, dock endast beträffande annan personal än marinläkare av 2. graden samt mariningenjörs- och marinläkarstipendiater; och har ämbetsverket uttalat, att samma undantag givetvis syntes böra få gälla från stadgandena i 3 § av det föreslagna avlöningsreglementet.

Vad marinförvaltningen sålunda anfört synes mig bör föranleda, att marinläkare av 2. graden undantagas från de i 3 § av avlöuingsreglementet beträffande förening av tjänster meddelade bestämmelser. Sådant undantag bör ock göras för bataljonsläkare vid fältläkarkåren. Vad mariningenjörs- och marinläkarstipendiater beträffar, är reglementet icke å dem tillämpligt.

I fråga om villkor för beställningshavares uppflyttning till högre tjänsteklass hava de sakkunniga anfört bland annat följande.

Den hittills för försvarsväsendets personal i allmänhet gällande föreskriften om »väl vitsordad tjänst» för erhållande av ålderstillägg hade i kommunikationsverkens avlöningsreglemente ersatts med ett stadgande av innehåll, att såsom villkor för tjänstemans uppflyttning till högre löneklass skulle gälla, att uppskov med upp flyttningen icke prövats böra äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid, tjänsteman tillhört den lägre löneklassen, dock att i tjänsten begången förseelse, för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats, härvid icke skulle i och för sig räknas honom till last. De sakkunniga hade ansett sig böra upptaga motsvarande bestämmelser i G § 3 och 4 mom. av här förevarande avlöningsreglemente och hade därvid endast tillfogat det från förutnämnda förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk hämtade tillägget till 3 mom., andra stycket b), att vid beslutande av uppskov med uppflyttning till högre löneklass på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring hänsyn till viss i tjänsten begången förseelse, för vilken beställningshavaren särskilt bestraffats, skulle tagas, endast då förseelsen kunde sägas karaktärisera arten av tjänstgöringen i dess helhet.

I de sakkunnigas reglementsförslag hade icke — liksom ej heller i kommunikationsverkens avlöningsreglemente eller i det föreslagna avlöningsreglementet för befattningshavarna vid statsdepartement m. fl. verk—intagits några bestämmelser, i vilken ordning och av vilken myndighet beslut skulle meddelas rörande löntagares uppflyttning från lägre till högre

Föreningar

tjänster.

(3 § i avlöningsreglementet.)

Marinförvältning3 yttrande.

Departe-

mentschefen.

Uppskov med uppflyttning till högre löneklass.

v6 § 3 och 4 mom. i avlöningsreglementet.)

De sakkunniga.

208 Särskilt yttrande av en av de sakkunniga.

Myndigheternas yttranden.

Departe-

mentschefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

löneklass. Föreskrift härutinnan torde böra meddelas av Kungl. Maj:t i samband med de övriga närmare bestämmelser, vilka erfordrades i avseende å reglementets tillämpning.

Rörande vad de sakkunniga sålunda föreslagit har en av de sakkunniga (herr Sterky) avgivit särskilt yttrande av följande innehåll.

I de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente hava i 0 § 3 mom. införts vissa bestämmelser därom, att såsom villkor för bestå!lningshavares uppflyttning till högre löneklass skall gälla, att uppskov med uppflyttningen icke prövats böra äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid, beställningshavaren tillhört den lägre löneklassen. I samma paragrafs 4 mom. återfinnes vidare förslag därom, att den framtida verkan av sådant beslut under viss förutsättning må vid fråga om uppflyttning till än högre löneklass kunna återgå.

På de skäl, jag närmare utvecklat i ett av mig till del I av de sakkunnigas förvarande betänkande avgivet särskilt yttrande rörande uteslutandet ur det föreslagna avlöuingsreglementet för fast anställt manskap vid armén och marinen av vissa stadganden, motsvarande de nu ifrågavarande, har jag ansett, att de sakkunniga icke bort giva dessa sistnämnda en sådan omfattning, att de omfatta militiira och civila beställningshavare, vilka lyda under strafflagen för krigsmakten.

I anslutning härtill har jag yrkat, att ifrågavarande stadganden i 6 § 3 och 4 mom. bort begränsas till att gälla allenast de civila beställningshavare, varå det föreslagna avlöningsreglementet är avsett att vinna tillämpning.

Härutöver har jag uttalat att, även om mitt sålunda gjorda yrkande icke skulle vinna bifall, i själva avlöningsreglementet synas böra intagas bestämmelser, vilka befälhavare böra erhålla rätt och skyldighet att i förekommande fall fatta beslut i frågor av den i förevarande moment avsedda art. På grund av det nära sambandet mellan sådana beslut och beslut i disciplinmål, beträffande vilkas handläggande regler blivit meddelade i strafflagen för krigsmakten, synes det nämligen böra ankomma på Kungl. Maj:t och riksdagen att bestämma i detta avseende.

I vad reservanten sålunda anfört hava åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna instämt.

På sätt reservanten erinrat, har av honom avgivits en reservation i huvudsakligen enahanda syfte som den nu förevarande i fråga om de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente för arméns och marinens manskap (3 § 8 och 9 inom.). I anledning av förstnämnda reservation yttrade jag att, då bestämmelsen om väl vitsordad tjänstgöring såsom villkor för tillträdandet av löneförhöjning upptagits såväl i kommunikationsverkens avlöningsreglemente som i det vid innevarande års riksdag godkända avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, samt denna bestämmelse enligt min mening vore ägnad att utöva en fördel-

209 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

ak% inverkan även på den militära tjänsten, jag hölle före, att den, på sätt de sakkunniga föreslagit, borde äga tillämplighet även på arméns och marinens manskap. Emot reservantens uppfattning, att ett beslut om vägrat tillträdande av löneförhöjning för manskapet på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring vore att anse såsom en form av bestraffning, framhöll jag, att det här icke vore fråga om en minskning av redan intjänad löneförmån, utan allenast om uppskov med tillträdande av sådan förmån.

Enahanda betraktelsesätt finner jag äga giltighet jämväl i fråga om officerare och underofficerare med vederlikar; och anser jag mig följaktligen icke heller kunna biträda det av reservanten nu gjorda yrkandet.

Vad vidare beträffar reservantens uttalande därom, att i avlönino-sreglementet borde intagas bestämmelser, vilka befälhavare skulle äga rätt och skyldighet att i förekommande fall fatta beslut i frågor av avsedd art, synes det mig att, på sätt de sakkunniga förutsatt, föreskrifter i sådant hänseende lämpligen böra meddelas av Kungl. Maj:t.

I fråga om tillgodoräknande av viss föregående tjänstetid för bestämmandet av begynnelselön och för uppflyttning till högre löneklass anhåller jag få erinra om mitt i det föregående gjorda uttalande därom, att . i analogi med vad som stadgats beträffande underlöjtnant — marinunderintendent må för bestämmandet av begynnelselön i denna beställning och sedermera för uppflyttning till högre löneklass såsom tjänstetid tillgodoräkna sig tiden från det han, efter avlag'd avgångsexamen från marinintendentskolan, vunnit första anställningen såsom marinunderintendent, vare sig beställning på stat erhållits samtidigt eller senare. Bestämmelse häiom har införts i 7 § 1 mom. av avlöningsreglementet.

Enligt de sakkunnigas i det föregående omförmälda förslag borde vid tillämpning av den s. k. sneddningsprincipen, vilken i främsta rummet innebär, att befordran från lägre till högre tjänst alltid skall medföra avlöningsförbättring, särskilda bestämmelser meddelas i syfte bland annat att upphjälpa löneförhållandena för kapten (ryttmästare), som undei särskilt lång tid fått vänta pa befordran. 1 sådant avseende bär av de sakkunniga föreslagits, att till kapten (ryttmästare) befordrad löjtnant skulle äga att av tid, varunder han stått i högsta löneklassen såsom löjtnant, för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass än den lägsta i den för kapten avsedda lönegraden räkna sig till godo icke mindre än sex år eller tre år mer än som för motsvarande fall medgivits enligt kommunikationsverkens lönesystem; och har be- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 käft. (Nr 350.) sis 21 27

Tillgodoräknande av viss föregående tj änstetid. (7 § 1 mom. i avlöningsreglementet).

»Snedd-

ningsprin-

cipen.»

(8 § 1 mom. i avlöningsreglementet.) De sakkunniga.

210 Särskilt yttrande av vissa av de sakkunniga.

* Myndigheternas yttranden.

Departements'

chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

stymmelse härom intagits i 8 § 1 mom. andra stycket av avlöningsreglementet. För löjtnant skulle däremot enligt de sakkunnigas förslag i förevarande avseende gälla regeln om tillgodoräknande av tre år.

Beträffande den sålunda av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen hava fyra av de sakkunniga (herrar Lybeck, Nyquist, Tallberg och Thörnell, med vilka herr Näsman instämt) avgivit följande särskilda yttrande.

I de av de sakkunniga omförmälda yttrandena från militära myndigheter under år 1920 liar framhållits behovet av att för sådana beställningshavare inom kompaniofficersgraden, vilkas befordran blivit fördröjd på grund av sämre befordringsförliållanden inom vissa truppförband, möjliggöra eu större utjämning av löneförhållandena, än som redan åstadkommits medelst den tillfälliga löneförbättringen. De sakkunniga hava ock i detta avseende föreslagit vissa åtgärder grundade på den s. k. sneddningsprincipen, på sätt som närmare framgår av de sakkunnigas motivering och avlöningsreglementet § 8. Ifrågavarande åtgärder äro emellertid icke tillräckliga för att tillgodose de militära myndigheternas önskemål i detta avseende, vilka önskemål torde vara synnerligen befogade. Med bibehållande av de sakkunnigas princip, att befordran till högre grad alltid bör medfora löneförhöjning, vilken princip synes fullt riktig, och utan ändring av föreslagna löneskalor, skulle en någorlunda tillfredsställande utjämning av beföraringsförhållandena lämpligen kunna ernås genom att låta kompaniofficerare vid befordran till högre lönegrad tillgodoräkna sig hela tjänstetiden såsom officer, minskad med den för gradens ernående stadgade minimitiden, alltså för till kapten befordrad löjtnant 9, och för till löjtnant befordrad underlöjtnant (fänrik) 2 år.

På grund av ovanstående få vi föreslå, att § 8, mom. 1, andra stycket, i avlöningsreglementet må erhålla följande ändrade lydelse: » räkna sig

till godo den tid intill tre år, underofficer av 2. graden vid marinen den tid intill sex år, varunder han tillhört berörda lägre löneklass; dock att kapten (ryttmästare) och löjtnant må, utan hänsyn till vilken löneklass han före tillträdandet av den högre beställningen tillhörde, tillgodoräkna sig tiden från första anställningen såsom officer, minskad med för kapten (ryttmästare) nio och löjtnant två år.

Till det sålunda reservationsvis framställda förslaget har flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna anslutit sig.

Reservanternas förslag avser, såsom av det förut sagda framgår, att löjtnant och kapten (ryttmästare) skall äga rätt att vid befordran till sådan beställning för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass i beställningen räkna sig till godo all den tjänstetid, som överskjuter den för resp. tjänstegrads ernående föreskrivna minimitiden. En till kapten befordrad löjtnant, som exempelvis innehaft lön i den högsta löneklassen för löjtnant under 9 år, skulle härigenom vid denna befordran omedelbart komma i åtnjutande av lön i den högsta löneklassen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

för kapten, varigenom hans lön (på G-ort) på en gång skulle höjas från -5,988 kronor till 8,820 kronor eller med 2,832 kronor. En så vittgående tillämpning av sneddningsprincipen innebär i själva verket ett frångående av denna princips grundtanke, eller att tillrättalägga sådana ojämnheter i avlöningsförhållandena vid befordran, att den befordrade antingen icke alls skulle erhålla löneförhöjning eller ock att den fördel i avlöningshänseende, som därvid vunnes, skulle bliva alltför ringa. Då de sakkunniga ansett sig beträffande kapten (ryttmästare) böra utsträcka den för kommunikationsverken gällande bestämmelsen om tillgodoräknande i förevarande avseende av tre år till att i stället avse sex år, synes mig härigenom kravet på behörigt hänsynstagande till rådande befordringsförhållanden i fråga om kompaniofficersgraderna vara fullt tillgodosett. Det synes mig också givet, att det av reservanterna föreslagna stadgandet beträffande såväl kapten som löjtnant endast i sällsynta undantagsfall skulle komma i tillämpning. På grund av vad sålunda anförts finner jag icke anledning att frångå de av de sakkunniga härutinnan förordade bestämmelserna.

De sakkunniga hava i fråga om rätt att bibehålla oavkortad Lön under lön under ledighet för sjukdom m. m. framhållit, att en av de fö1reg^1ug^däotm grundläggande principerna för den föreslagna löneregleringen, såsom m. m. förut omförmälts, vore, att den nu utgående dagavlöningen skulle (14 § 1 mon’~ uppgå i lönen. I stället hade, i anslutning till vad som gällde reglementera i fråga om kommunikationsverkens personal, i 14 § av avlönings- De sak. reglementet intagits bestämmelse därom, att viss del av lönen skulle kunniga. innehållas under den tid, beställningshavare på grund av sjukdom eller olycksfall i tjänsten icke fullgjorde sin tjänst, i den mån hela lönen icke finge, enligt vad i paragrafen stadgades, under sådan tid bibehållas.

Nämnda del av lönen hade benämnts tjänstlediglietsavdrag. Sådant avdrag hade fastställts till visst belopp för dag och utginge efter en i förhållande till lönebeloppens ökning procentuellt stigande skala.

De föreslagna bestämmelserna rörande de tider, under vilka vid sjukdom eller olycksfall i tjänsten oavkortad lön finge åtnjutas, överensstämde med motsvarande regler i kommunikationsverkens avlöningsreglemente.

I ett vid de sakkunnigas betänkande fogat särskilt yttrande hava Särskilt yttfyra av de sakkunniga (herrar Lybeck, Nyquist, Tallberg och Thörnell, med vilka herr Näsman instämt) i fråga om viss kostnadsfri ledighet kunniga. för den här ifrågavarande militära personalen anfört följande.

212 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Myndig-

heternas

yttranden.

Departementschefen.

Förslaget till avlöningsreglemente § 14 mom. 1 föreskriver, att tjänstledighetsavclrag skall tillämpas så snart ledighet för sjukdom tillika med semester eller därmed jämförlig ledighet överstiger 45 dagar årligen. Ifrågavarande bestämmelse är direkt kopierad efter motsvarande bestämmelse för civila tjänstemän vid kommunikationsverken m. fl. verk. Härvid har emellertid icke tagits hänsyn till de säregna tjänstgöringsförhållanden, som äro rådande för det stora flertalet av ifrågavarande militära personal, i främsta rummet de officerare och underofficerare, som tjänstgöra vid trupp eller ombord å fartyg. Någon viss normalarbetstid kan på grund av tjänstens art icke i allmänhet fastställas för denna personal, utan den dagliga arbetstiden företer betydande växlingar under olika delar av året. I genomsnitt torde densamma icke understiga vad som kräves av civila tjänstemän, och vissa perioder överstiger den med säkerhet väsentligt den civila normalarbetstiden. Ersättning för övertidsarbete, som vid civila verk i vissa fall tillerkännes lägre tjänstemän, förefinnes icke och torde icke heller lämpligen kunna förefinnas på det militära området. Den militäre beställningshavaren kan i allmänhet icke disponera sin fritid lika oinskränkt som flertalet civila tjänstemän, bl. a. därför att den dagliga arbetstidens fördelning på dygnets olika timmar ofta icke kan i förväg bestämmas. Vidare måste han i allmänhet vara beredd att även efter de dagliga övningarnas avslutande när som helst bliva tagen i anspråk, i den mån tjänsten så kräver; han befinner sig i ett slags permanent beredskap, såvida han icke åtnjuter tjänstledighet. Under vissa förhållanden, t. ex. ombord å fartyg, fordras särskilt tillstånd att även under fritid avlägsna sig, om ock blott för någon timme. Detta synes väl motivera, att möjlighet beredes den militäre beställningshavaren att, i den mån tjänsteförhållandena tillåta, erhålla avdragsfri tjänstledighet i något större utsträckning än som måhända erfordras på civila området. Detta önskemål har i vidsträckt grad varit tillgodosett genom hittillsvarande bestämmelser och har av de sakkunniga i viss mån beaktats i förslaget till avlöningsreglemente för manskapet. En ytterligare anledning till att utvidga den föreslagna tidsbegränsningen för den avdragsfria ledigheten synes ligga däri, att en militär beställningsliavare på grund av tjänstgöringens art, särskilt under vissa övningar, ofta är utsatt att ådraga sig tillfällig sjukdom. Helst borde därför sjukledighet och tjänstledighet i egentlig mening åtskiljas, i likhet med vad som för manskapet föreslagits. För att emellertid i möjligaste mån ansluta bestämmelserna för nu ifrågavarande militära personal till motsvarande för kommunikations- och de övriga civila verken, hava vi begränsat oss till att för militär personal i officers och underofficers ställning yrka på samma bestämmelser, som vi reservationsvis föreslagit för manskapet. Även beträffande förstnämnda personal skulle genom vårt förslag vinnas motsvarande fördel som beträffande manskapet i fråga om minskat bokhålleri vid vederbörliga expeditioner.

Vi få alltså föreslå, att i § 14, mom. 1, efter orden »därmed jämförlig ledighet» inskjutes:

»— •— tjänstledighet icke överstigande tre dagar i en följd eller sådan ledighet under sön- eller helgdag oräknad».

I det av reservanterna framställda förslaget har flertalet av de hörda myndigheterna instämt.

I förevarande fråga anhåller jag att få åberopa mitt yttrande under 5 § i specialmotiveringen för de sakkunnigas förslag till avlöningsregiemente för arméns och marinens manskap i anledning av ett beträffande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

manskapet reservationsvis framfört yrkande i enahanda syfte som den nu föreliggande reservationen. Jag yttrade därvid, bland annat, att det av reservanterna framställda önskemålet syntes på ändamålsenligaste sätt bliva tillgodosett genom lämpligt avvägda och såvitt möjligt likartade bestämmelser rörande permission för nämnda manskap, vilka bestämmelser vore av beskaffenhet att böra utfärdas av Kung!. Maj:t. Jämväl beträffande officerare och underofficerare med vederlikar lärer enligt min mening enahanda förfaringssätt böra tillämpas.

I fråga om tjänstebostad hava de sakkunniga anfört bland annat följande.

Såsom förut omförmälts, hade de sakkunniga ansett, att upplåtande av fri bostad till bär ifrågavarande militära personal icke vidare borde förekomma. I stället borde, liksom vid kommunikationsverken, gälla, att militär beställningshavare, som anvisades bostadslägenhet, skulle vara skyldig att för begagnande av dylik bostad erlägga viss ersättning genom avdrag å avlöningen. Denna ersättning borde bestämmas med hänsyn till det å orten för liknande lägenhet i allmänhet gällande hyrespris; och borde vid ersättningens bestämmande avseende fästas vid lägenhetens beskaffenhet och läge m. m. Därest i särskilda fall den för viss befattningshavare anvisade bostadslägenheten vore onödigt stor — så vore exempelvis fallet beträffande de till befälhavande amiralen och till varvschefen i Karlskrona, till fälttygmästaren och till styresmännen vid artilleriets fabriker upplåtna lägenheterna — syntes, därest det icke lämpligen läte sig göra att frånskilja någon del därav, vid ersättningsbeloppets avvägande behörig hänsyn böra tagas till detta förhållande.

Enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente skulle ersättning för tjänstebostad i första hand bestämmas genom överenskommelse mellan tjänstemannen och vederbörande verk. Därest sådan överenskommelse ej kunde träffas, skulle frågan hänskjutas till en bostadsnämnd.

Beträffande arméns och marinens personal hade det befunnits lämpligast, att dylik ersättning i första hand bestämdes av armeförvaltningens fortifikationsdepartement, resp. marinförvaltningen, samt att bostadsinnehavaren, därest han ej åtnöjdes med det sålunda bestämda hyrespriset, skulle äga rätt att hänskjuta frågan till en för armén och marinen gemensam bostadsnämnd.

Arméförvaltningen har anfört, att bestämmelserna i 19 § av avlöningsreglementet om tjänstebostad syntes med den föreslagna formuleringen betaga beställningshavaren möjlighet att med vederbörande myndighets medgivande få på annan person överlåta dispositionsrätten till tjänstebostad. Då sådan möjlighet syntes böra hållas öppen, borde stad-

Tjänstebostad. (19 § i avlöningsreglementet.)

De sakkunniga.

Myndigh eternas yttranden.

214 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 850.

Departements-

chefen.

Ekiperingshj älp.

(22 § i avlöningsieglementet.)

gandet enligt ämbetsverkets mening givas den avfattning, att beställningshavaren, där så påfordrades, skulle vara skyldig bebo anvisad tjänstebostad. I fråga om den ersättning, som skulle utgå för begagnandet av anvisad tjänstebostad, förutsatte arméförvaltningen, i anslutning till vad de sakkunniga därom anfört, att ersättningsbeloppen i varje fall icke bestämdes till så höga belopp, att vederbörande för bostadens disponerande komme att få vidkännas en verklig minskning i sina avlöningsförmåner.

Aven från andra myndigheters sida har framhållits, att den i 19 § intagna föreskriften om skyldighet för vederbörande att bebo anvisad lägenhet borde modifieras. Så har marinförvaltningen anfört, att genom de föreslagna bestämmelserna om tjänstebostad ett flertal beställningshavare — exempelvis innehavare av läkarboställen — komme icke blott att berövas den kompensation för särskilda skyldigheter, som bostadsförmånerna innebure, utan även att i stället för löneökning till följd av penningvärdets fall få vidkännas minskning i sina inkomster. Enligt ämbetsverkets åsikt borde avdragen för tjänstebostad icke fastställas i förhållande till hyrespris å orten, utan efter sig företeende omständigheter, dock lägst till belopp, motsvarande nuvarande inkvarteringsbidrag, förhöjda med 37 varigenom de komme i samma relation till avlöningen, som nu vore förhållandet.

De bestämmelser om tjänstebostad, som enligt de sakkunnigas förslag skulle inrymmas i 19 § av avlöningsreglementet, äro i huvudsak avfattade i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i kommunikationsverkens avlöningsreglemente. Det synes mig ock vara nödvändigt att vid den omläggning i fråga om reglerandet av bostadsförmånen, som enligt förevarande löneregleringsförslag skulle äga rum, ansluta bestämmelserna härom till gällande föreskrifter för andra statstjänare, för vilka enahanda avlöningssystem är gällande. Jag hyser emellertid den uppfattningen, att de av nyssnämnda myndigheter uttalade farhågorna icke skola komma att besannas, då det givetvis måste förutsättas, att de beslutande myndigheterna komma >att med nödig varsamhet tillämpa ifrågavarande stadganden samt den avsedda bostadsnämnden iitan tvivel skall låta sig angeläget vara att tillse, att eventuellt uppkommande olägenheter bliva i möjligaste mån undanröjda. Jag anser mig alltså icke böra föreslå någon ändring i de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, för officerare och underofficerare med vederlikar föreslagit införande i lönesystemet av en ny avlöningsform under benämning ekiperingshjälp. Härom hava de sakkunniga anfört följande.

215 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

I förutnämnda, den o mars 1918 avgivna betänkande rörande tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén och marinen hade 1917 års sakkunniga omförmält, att fråga väckts, huruvida ej de särskilda kostnader, som militärpersonalen hade att vidkännas för anskaffande av uniformspersedlar, borde föranleda, att någon ekiperingshjälp tilldelades sådan personal vid första utnämningen till officers-, resp. underofficersbeställning. Bemälda sakkunniga hade emellertid ej ansett sig böra taga ståndpunkt till detta spörsmål, men funnit detsamma väl värt att vid en definitiv lönereglering upptagas till prövning.

Kommunikationsverkens avlöningsreglemente innehölle i 25 § bestämmelse därom att, därest tjänsteman enligt av styrelsen för vederbörande verk meddelade föreskrifter vore pliktig att under tjänstutövning vara iförd tjänstedräkt eller bära tjänstetecken eller därest tjänstgöringens art påkallade nyttjandet av särskild beklädnad, för ändamålet erforderliga klädespersedlar eller materialier, som ansåges icke böra utlämnas såsom lån, kunde tillhandahållas av verket mot ersättning enligt grunder, som meddelades av Kungl. Maj:t. Motsvarande föreskrift återfunnes i det förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk, som framlagts för innevarande års riksdag.

Vidkommande frågan om behovet av ekiperingshjälp för militär personal av officers eller underofficers tjänsteställning ville de sakkunniga till en början fästa uppmärksamheten därvid att, medan skyldigheten för civila befattningshavare att bära tjänstedräkt vore inskränkt till ett mindretal grupper av tjänstemän och i allmänhet torde avse allenast anskaffning av mindre omfattande beklädnad, motsvarande skyldighet för ifrågavarande militära personal innebure anskaffning och underhåll av fullständig beklädnadsuppsättning av för olika tjänstgöringsförhållanden och årstider lämpade tjänstedräkter. På grund härav syntes det de sakkunniga uppenbart, att betydande kostnader i detta avseende förorsakades den militära personalen i jämförelse med den civila. De sakkunniga hade med hänsyn härtill funnit rättvist och billigt, att särskild ekiperingshjälp tillerkändes ifrågavarande militära personal.

Beträffande den omfattning, i vilken ekiperingshjälp borde ifrågakomma, hade de sakkunniga funnit, att den borde tillkomma officer och underofficer samt vederlike, vilken vore skyldig att i tjänsten bära uniform, samt utgå endast vid första anställningen i sådan beställning. . Att vidare utsträcka densamma utöver någon del av eller hela tjänstetiden, syntes de sakkunniga så mycket mindre böra ifrågasättas, som härigenom i själva verket en mer eller mindre permanent avlöningsförmån skulle komma personalen till godo. De utgifter, varom här vore fråga,

De sakkunniga.

216 Kungl. Maj ds Proposition Nr 350.

vore nämligen särskilt kännbara vid den första anställningen, då vederbörande ännu icke uppburit någon lön och därför måste, därest han icke ägde enskilda tillgångar för bestridandet av nämnda utgifter, sätta sigi skuld. ö ö

De belopp, som i förevarande avseende borde ifrågakomma, syntes lämpligen böra avvägas på sådant sätt, att de å ena sidan beredde en verklig lättnad vid ekiperingens anskaffning, men å andra sidan finge karaktären av att utgöra allenast ett bidrag vid denna anskaffning. I sådant avseende ville de sakkunniga föreslå högst 1,000 kronor för beställningshavare i officers och högst 600 kronor för beställningshavare i underofficers tjänsteställning. Dessa belopp syntes i avlöningsreglementet böra upptagas såsom maximibelopp; och torde åt Kungl. Maj:t böra överlämnas att inom dessa gränser bestämma de bidrag, som borde utgå, ävensom att utfärda de närmare bestämmelser rörande ekiperingshjälpen, som kunde finnas erforderliga.

Erforderliga medel till bestridande av den sålunda föreslagna ekiperingshjälpen syntes, med ledning av de genomsnittliga årliga rekryteringskontingenterna, böra beräknas under vederbörliga avlöningsanslag.

De sakkunniga ville i detta sammanhang slutligen erinra, att ekiperings(beklädnads-)hjälp för närvarande i vissa fall utginge till reservpersonal vid armén och marinen.

■Särskilda yttranden av vissa av de sakkunniga.

I fråga om ekiperingshjälpen har herr Widell avgivit särskilt yttrande samt därvid anfört följande.

Jag har icke kunnat ansluta mig till de salikuunigas förslag i 22 § om ekiperingshjälp, särskilt som det enligt min mening måste befaras, att införandet av denna, nja avlöningsförmån kommer att medföra konsekvenser ifråga om åtskilliga civila befattningar. Däremot anser jag lämpligt, att staten under tjänstgöring tillhandahåller vapen, kikare och skidor.

Därjämte har herr Nilsson anslutit sig till det av herr Widell gjorda uttalandet i denna från a.

O

Departements- För egen del finner jag mig böra förorda de sakkunnigas förslag cnefen. om införande av ekiperingshjälp vid första anställningen såsom officer eller underofficer och vederlike. Till de av de sakkunniga för detta förslag anförda skäl, vilka synas mig fullt bärande, vill jag endast tilllägga att, då man — enligt mitt förmenande med ali rätt — syftar till, att officersbanan bör vara öppen för ynglingar från olika samhällsgrupper, en sådan strävan möter ett väsentligt hinder i de stora kostnader, som anskaffningen av den första militära beklädnadsutrustningen medför. Det är sålunda även ur rekryteringssynpunkt av stort intresse, att bestämmelse om denna förmån blir införd i avlöningsregle-

217 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

mentet. Den av reservanterna uttalade betänkligheten, att medgivandet av denna avlöningsförmån skulle medföra konsekvenser i fråga om åtskilliga civila befattningar, synes mig icke äga fog, då militärtjänsten påfordrar bärande av uniform i en helt annan utsträckning än civil tjänst samt uniform för den senare tjänsten betingar väsentligt mindre kostnader än för den förra.

Icke heller med avseende å det av de sakkunniga föreslagna beloppet av ekiperingshjälpen har jag någon erinran att framställa.

De sakkunniga hava icke uttalat sig om, huruvida dvrtidstillägg är avsett att utgå å ekiperingshjälpen. Jag finner mig emellertid icke för närvarande höra föreslå,att dyrtidstillägg skall beräknas å ifrågavarande förmån.

Beträffande den av reservanterna väckta frågan om tillhandahållande under tjänstgöring genom statens försorg av vapen, kikare, skidor och dylik utrustning, lärer även enligt min mening kunna ifrågasättas, huruvida ej sådan förmån bör beredas den militära personalen. Därest vid utredning i ärendet skulle befinnas, att så bör ske, torde böra övervägas, huruvida icke däremot svarande minskning av ekiperingshjälpens "belopp bör äga rum.

I fråga om de under 27 § i avlöningsreglementet omförmälda särskilda förmåner hava de sakkunniga ifrågasatt, huruvida icke de under sjökommendering utöver sjötillägget utgående förmånerna borde förenas med sjötillägget och samtliga ifrågavarande förmåner ersättas av särskilda för olika tjänstgöringsförhållanden avsedda tjänstgöringstraktamenten.

I samband med en sådan reglering av nyssnämnda förmåner syntes enligt de sakkunnigas mening böra undersökas, huruvida icke tjänstgöringstraktamente borde ifrågakomma även vid tjänstgöring å egen förläggningsort under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas. I sådant avseende utginge redan nu mässpenningar i vissa fall vid tjänstgöring å kustfästning. Exempelvis syntes härvid jämväl den förläggning till olika fort inom Bodens fästning, som icke sällan förekomme för personalen vid de dit förlagda truppförbanden, kunna anses betinga särskild gottgörelse. I

I särskilt yttrande har herr Widell anfört, att han icke kunde ansluta sig till de sakkunnigas förslag i förevarande paragraf om bemyndigande för Kungl. Maj:t att vid viss tjänstgöring å egen förläggningsort medgiva särskilda avlöningsförmåner i analogi med vad som gällde under sjökommendering.

I detta uttalande har herr Nilsson instämt.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 29(1 käft. (Nr 350).

Särskild förmån i vissa fall vid tjänstgöring k egen förläggningsort.

(27 § i avlöningsregl tornen tet. >

De sakkunnig a.

Särskilda yttranden av vissa av de sakkunniga.

543 21 28

218 Kung1. Majits Proposition Nr 350.

Departements-

chefen.

Då jag i likhet med de sakkunniga anser lämpligt, att Kungl. Maj:t må kunna, därest efter närmare utredning så befinnes lämpligt, för vissa fall medgiva särskild gottgörelse vid kommendering till tjänstgöring å egen förläggningsort under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, finner jag mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag därutinnan.

Sättet för bestridandet av kostnaderna för vissa särskilda förmåner. De

sakkunniga.

Departements-

chefen.

De sakkunnga hava beträffande de under 22, 24, 25, 26,27, 29, 30 och 34 §§ i avlöningsreglementet omförmälda förmåner föreslagit, att kostnaderna för desamma må bestridas på följande sätt, nämligen: ekiperingshjälp enligt 22 §, felräkningspenningar enligt 29 § och begravningshjälp enligt 34 § från vederbörliga avlöningsanslag, läkarvård m. in. enligt 24 § från vederbörliga sjukvårdsanslag, ersättning för tjänsteresa in. m. enligt 25 § från vederbörliga anslag till rese- och traktamentspenningar, ersättning för flyttningskostnad enligt 26 § från vederbörliga anslag till flyttningsersättning, särskilda förmåner under sjökommendering och flygtjänstgöring m. m. enligt 27 § från vederbörliga övningsanslag samt premier .enligt 30 § från de anslag, av vilka utgifterna för ifrågakommande materialier och förbrukningsartiklar gäldas.

Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit har ej föranlett annan erinran från min sida än att ersättning för tjänsteresa m. in. i vissa fall bör utgå från det anslag, av vilket kostnaderna för vederbörlig tjänsteförrättning bestridas. Den i 28 § av avlöningsreglementet omförmälda hästgottgörelsen lärer, såsom för närvarande är fallet, böra gäldas från arméns avlöningsanslag.

Overgångs-

aaordningar.

De sakkunniga.

Anordning vid övergång till efterskottsbetalning av hela avlöningen.

De sakkunniga hava erinrat, att från kommunikationsverkens nya lönesystem upptagits bestämmelsen, att hela avlöningen skulle utbetalas månadsvis i efterskott, medan för närvarande större delen av densamma finge uppbäras månadsvis i förskott.

Beträffande kommunikations verken både den uppfattningen gjort sig gällande, att det icke vore möjligt att vid tiden för genomförandet av den nya löneregleringen för sagda verk under en månad innehålla den lön, som dittills plägat utbetalas i förskott, och sedermera utbetala hela avlöningen i efterskott per månad. Tvärtom både ansetts, att vid berörda tidpunkt borde till vederbörande tjänstemän på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande en månads lön enligt dittills gällande lönestat, samt sedermera vid varje månads slut en bel månadsavlöning enligt den nya lönestaten.

Samma anordning hade tillämpats vid införandet av den år 1920 för domänverket beslutade provisoriska löneregleringen och likaledes förordats i det för innevarande års riksdag framlagda förslaget om ny lönereglering för statsdepartement och centrala ämbetsverk.

211»

Kung!. Maj:t? 'Proposition Nr 350,

På grund härav syntes jämväl beträffande den personal, varom här vore fråga, böra föreskrivas, att där beställningsliavare med tilllämpning av nuvarande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — såväl i stat upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring — i förskott, skulle vid ingången av januari månad 1922 — vid vilken tidpunkt det nya avlöningsreglementeit av de sakkunniga förutsatts skola träda i kraft — till honom på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad beställningshavaren skulle hava i den beställning, han vid utgången av år 1921 innehade, i förskott uppburit för januari månad 1922, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande. De förmåner, som därvid borde komma i betraktande, vore huvudsakligen — förutom lön eller i stället för lön utgående arvode ävensom ålderstillägg å lönen — inkvarterings- och servisbidrag (inkvarteringsbidrag vid marinen), ersättning för bränsle och lyse (ersättning för ved och ljus vid marinen) samt tillfällig löneförbättring. För beställningshavare, som åtnjöte förmånen av bostad eller servis in natura, borde dess värde beräknas till beloppet av det inkvarterings- eller servisbidrag eller i vissa fäll annan däremot svarande ersättning, som bort till honom utgå, därest han ej åtnjutit dylik förmåuin natura.

Kostnaderna för berörda övergångsanordning, vilka under förutsättning av fulla kadrer uppskattats till omkring 1,300,000 kronor för arméns och 485,000 kronor för marinens personal, syntes böra beräknas under vederbörliga avlöningsanslag.

Förutom nyss omförmälda föreskrifter rörande övergången till efterskottsutbetalning av hela avlöningen, vilka givetvis måste underställas riksdagens prövning, erfordrades ytterligare vissa övergångsbestämmelser. Utfärdandet av dessa bestämmelser syntes, i enlighet med vad som skett i fråga om den nya löneregleringen för kommunikationsverken, böra överlämnas åt Kung!. Maj:t. Jämväl i fråga om det för riksdagen innevarande år framlagda förslaget till lönereglering för statsdepartement och centrala ämbetsverk hade enahanda förfarande förutsatts. De sakkunniga ansåge sig böra här antyda de allmänna grunder, vilka i berörda avseende syntes böra komma till användning; och hade de sakkunniga därvid i huvudsak anslutit sig till de principer, som tillämpats eller föreslagits vid införandet av berörda löneregleringar.

Beträffande övergången till det nya avlöningsreglementet syntes sålunda såsom huvudregel böra iakttagas, att de nya avlöningsbestämmelserna i allmänhet skulle omedelbart efter deras ikraftträdande gälla för samtliga ordinarie beställningshavare, såsom om bestämmelserna varit tillämpade under vars och ens hela tjänstetid i oavbruten följd.

Särskilda

övergångsbe-

stämmelser.

220 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Vidare syntes, ävenledes i likhet med vad vid olika tillfällen plägat medgivas, föreskrift böra meddelas av innebörd, att tjänsteman icke skulle genom tillämpningen av det nya avlöningsreglementet vid övergången till ny stat lida minskning i de löneinkomster, som enligt nu gällande stat och i övrigt särskilt meddelade bestämmelser skulle vid tiden för den nya statens ikraftträdande hava tillkommit honom. Gottgörelse för minskad löneinkomst syntes därvid, i likhet med vad som förutsatts i fråga om kommunikationsverkens personal, böra utgå i form av personligt lönetillägg, att åtnjutas av beställningshavaren, intill dess han genom löneförhöjning vare sig i samma beställning eller efter förflyttningtill annan beställning erhölle en löneinkomst, som minst uppginge till den, han enligt nuvarande avlöningsbestämmelser skulle hava innehaft vid övergången.

Med avseende å de i det nya avlöningsreglementet föreslagna bestämmelserna angående semester ansåge de sakkunniga det böra tillses, att tjänsteman genom övergången till de nya avlöningsbestämmelserna icke lede minskning i honom nu tillkommande förmån av nämnda art. Det syntes därför böra stadgas att, så länge nuvarande beställningshavare kvarstode i den tjänst, han innehade vid tidpunkten för den nya löneregleringens ikraftträdande, han skulle personligen varda bibehåilen vid den större förmån i nämnda hänseende, som enligt nu gällande bestämmelser kunde hava varit honom tillerkänd. Därvid syntes emellertid icke böra komma i betraktande den vid armén och marinen nu förekommande tjänstledigheten under högst åtta dagar i en följd, varunder dagavlöning finge bibehållas.

Ett motsvarande medgivande hade lämnats för kommunikationsverkens vidkommande och jämväl föreslagits i fråga om befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk.

Såväl i avseende å nu berörda förhållanden som beträffande tilläventyrs erforderliga detaljföreskrifter förutsatte de sakkunniga, att i tilllämpliga delar samma principer, som genom särskilda kungl. brev den 16 april och den 19 juni 1920 fastställts för kommunikationsverken, skulle komma till användning i avseende å de beställningshavare, om vilka i förevarande betänkande vore fråga. I

I detta sammanhang syntes böra framhållas, att i fråga om det dyrtidstillägg, som kunde komma att tillerkännas den personal, å vilken det här omhandlade avlöningsreglementet skulle äga tillämpning, de sakkunniga förutsatt, att detta tillägg bestämdes enligt enahanda grunder som för kommunikationsverken.

221 Kungl. Majds Proposition Nr 350.

Vid armén funnes två beställningshavare, som kvarstode å äldre stat än den nu gällande, nämligen en regementsläkare vid Smålands husarregemente och en batalj onsveterinär vid Norrlands trängkår.

Beträffande den förstnämnde funnes under regementets stat, som numera upptoge endast en läkarbeställning, nämligen för en bataljonsläkare, införd en anmärkning av innehåll att, så länge den nuvarande regementsläkaren kvarstode, skulle han bibehållas vid sina nuvarande avlöningsförmåner, lön 3,400 kronor och dagavlöning 1,825 kronor eller tillsammans 5,225 kronor.

Vidkommande omförmälda batalj onsveterinär föreskreve en anmärkning under staten för officerare och underofficerare vid trängen, att av de å denna stat upptagna bataljonsveterinärbeställningarna eu beställning icke skulle tillsättas, så länge den nuvarande bataljonsveterinären vid Norrlands trängkår kvarstode å gammal stat.

Till ifrågavarande båda beställningshavare utginge allmänt avlöningstilllägg enligt samma grunder som till beställningshavare i motsvarandetjänsteklass.

Enligt de sakkunnigas mening borde det lämnas bemälda båda beställningshavare fritt att antingen kvarstå å gammal stat mot åtnjutande av samtliga enligt denna stat utgående avlöningsförmåner jämte tillfällig löneförbättring eller att övergå till den föreslagna nya avlöningsstaten. Vid dylik övergång syntes dock ifrågavarande regementsläkare vid Smålands husarregemente endast höra erhålla den för bataljonsläkare bestämda avlöningen. I vilken omfattning dyrtidstillägg ansåges böra utgå till den, som kvarstode å gammal stat, borde få bero på framtida prövning.

De sakkunniga hade förut i annat sammanhang omnämnt det personliga lönetillägg, som tillkomme den nuvarande generalfältläkaren.

Emellertid linnés ytterligare två beställningshavare, som åtnjöte personligt lönetillägg.

På framställning av Kungl. Maj:t hade 1911 års riksdag beviljat ett personligt lönetillägg åt dåvarande marindirektören av 2. graden i flottan Carl Eric Richson, vilken då åtnjöt avlöningsförmåner såsom mariningenjör av 1. graden, 1. löneklassen. För ändamålet hade på extra stat för vart och ett av åren 1912—1914 anvisats ett belopp av 1,365 kronor, utgörande skillnaden mellan avlöningsförmåner för mariningenjör av 1. graden, 1. löneklassen, och marindirektör av 2. graden, båda med placering i Stockholm. Sedan Richson under år 1914 blivit utnämnd till marindirektör av 1. graden i flottan och Kungl. Maj:t i proposition till 1914 års senare riksdag föreslagit riksdagen, att lönetillägget till Richson måtte få utgå med skillnaden mellan avlöningsförmånerna för mariningenjör av 1. graden, 1. löneklassen, och marindirektör av 1. graden eller 2,365 kronor, därav 1,500 kronor skulle

Beställmngshavare k äldre stat.

Beställningshavare, s>’in åtnjuta personliga lönetillägg.

222 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

Departements

chefen.

anses såsom lön, 365 kronor såsom dagavlöning och 500 kronor såsom inkvarteringsbidrag, hade riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag. Anslag till dylikt personligt lönetillägg åt Richson hade varit anvisat för vart och ett av åren 1915—1921 samt även äskats för år 1922. Genom det personliga lönetillägget hade Richson i avlöningshänseende varit likställd först med på stat anställd marindirektör av 2. graden och därefter med på stat anställd marindirektör av 1. graden. Allmänt avlöningstillägg utginge till Richson med enahanda belopp som till marindirektör av 1. graden eller 1,150 kronor.

Vidare hade riksdagen, efter framställning av Kungl. Maj:t, till personligt lönetillägg åt sergeanten över stat vid kustartilleriet, numera flaggkvartersmannen i marinen Anders Gustaf Sjöqvist, vilken vore underofficerskorpral på stat och såsom sådan åtnjöte lön i 1. lönegraden för manskap, på extra stat för vart och ett av åren 1914—1921 beviljat ett anslag av 580 kronor, och enahanda belopp hade för ändamålet äskats på extra stat för år 1922. Lönetillägget vore grundat på förhållandet mellan de till Sjöqvist såsom underofficerskorpral utgående årliga avlöningsförmånerna, uppskattade till ett sammanlagt belopp av 1,351 kronor, och de årliga avlöningsförmåner, som enligt beräkning skulle hava till honom utgått, därest han kvarstått vid armén och övergått såsom tyghantverkare till artilleriets tygstat, eller 1,930 kronor; skillnadsbeloppet hade därvid avrundats. Allmänt avlöningstillägg utginge till Sjöqvist med samma belopp, som tillkomme tyghantverkare, eller 850 kronor.

Då det syntes vara med billighet överensstämmande, att Richson och Sjöqvist fortfarande i avlöningshänseende likställdes med de beställningshavare, med vilka de hittills i sådant avseende jämnställts, syntes personligt lönetillägg böra för år 1922 till en var av dem utgå med de belopp, som erfordrades för vinnande av sådan likställighet. Vid bestämmandet av dessa belopp syntes de tider, varunder lönetillägg redan utgått, böra få tillgodoräknas såsom tjänstetid i de beställningar, med vilkas innehavare Richson och Sjöqvist i avlöningshänseende ansetts böra likställas.

Under erinran att, på sätt chefen för fortifikationen i sitt över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrande påpekat, en verkmästare av 2. klassen kvarstode å före år 1909 gällande lönestat samt att jämväl å honom borde tillämpas de föreslagna övergångsbestämmelserna för övriga beställningshavare å äldre stat, får jag anmäla, att de sakkunnigas uttalanden och förslag i fråga om erforderliga bestämmelser för övergången till det nya avlöningsreglementet icke givit mig anledning till någon anmärkning; och torde kostnaderna för övergången till efterskottsutbetalning av hela avlöningen böra, på sätt de sakkunniga förutsatt, bestridas från vederbörliga avlöningsanslag.

Kungl. May.ts Proposition Nr 350.

223 Beträffande lydelsen av det utav de sakkunniga uppgjorda förslaget till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat in. fl. vid armén och marinen jämte därtill hörande tjänsteförteckning torde jag få hänvisa till de sakkunnigas betänkande, del II (sid. 136—160).

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med erinran tilllika, att vissa smärre redaktionella jämkningar av mig vidtagits i de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente, hemställer jag, det Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att:

dels provisoriskt för år 1922 godkänna det vid detta protokoll fogade förslag (Bil. B) till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat in. fl. vid armén och marinen, att träda i tillämpning från och med 1 januari 1922;

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig överensstämmelse med de av de sakkunniga angivna och av mig ovan tillstyrkta grunder, utfärda nödiga bestämmelser i fråga om övergång på ny stat för de beställningshavare, å vilka avlöningsreglementet skulle äga tillämpning;

dels besluta, att det av 1921 års riksdag godkända avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skall från och med år 1922 tillämpas på nedannämnda civila beställningshavare vid försvarsväsendet, ävensom medgiva, att till en var av dem skall utgå lön enligt följande lönegrader inom avdelningen B i den löneplan, som intagits i berörda reglemente, nämligen:

till professor vid generalstaben.............. 20. lönegraden

» krigsarkivarie vid generalstaben...... 15. »

).> registrator och aktuarie vid marinstaben .................................................. 13. »

» förste expeditionsvakt ........................ 3. »

» expeditionsvakt ................................... 1. .»

dels besluta att, där beställningshavare, å vilken den nu föreslagna löneregleringen skulle äga tillämpning, enligt dittills gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av avlöning — såväl i stat upp-

De sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente.

Departe-

ments-

chefens

hemställan

I

224 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

tagen avlöning som tillfällig löneförbättring — i förskott, skall vid ingången av januari månad 1922 till honom på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad beställningshavaren skulle hava i den befattning, han vid utgången av år 1921 innehade, i förskott uppburit för januari månad 1922, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande, vilket belopp för beställningshavare, som utöver kontant avlöning åtnjuter förmånen av bostad eller servis in natura, bör ökas med beloppet av det inkvarterings- eller servisbidrag, som därvid bort till honom utgå, därest han ej åtnjutit dylik förmån in natura;

dels medgiva, att kostnaderna för senast berörda övergångsanordning må bestridas från vederbörliga under fjärde huvudtiteln uppförda avlöningsanslag;

dels medgiva, att kostnaderna för de förmåner, som omförmälas i 22, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30 och 34 §§ av förslaget till avlöningsreglemente, må bestridas i enlighet med de grunder, som av mig förut tillstyrkts;

dels medgiva, att beställningshavare, vilken åtnjuter avlöning enligt äldre stat än den nuvarande, må, därest han kvarstannar å sådan stat, bibehållas vid samtliga enligt denna stat utgående avlöningsförmåner jämte tillfällig löneförbättring;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i förekommande fall medgiva, att det föreslagna avlöningsreglementet må äga tillämpning jämväl å beställningshavare, vilken kvarstår å äldre stat än den nuvarande, därest denne förklarar sig villig underkasta sig bestämmelserna i nämnda reglemente;

dels medgiva, att marindirektören av 1. graden i flottan C. E. Richson och flaggkvartersmannen i marinen A. Gr. Sjöqvist må för år 1922 uppbära personliga lönetillägg i enlighet med vad av de sakkunniga angivits och av mig här ovan tillstyrkts;

dels ock medgiva att, därest Kungl. Maj:t så finner erforderligt, de i förslaget till avlöningsreglemente omförmälda bostads- och lönenämnder må träda i verksamhet redan under år 1921.

Kung1. Ma,j:ts Proposition Nr 350.

225 IV. Anslagsberäkning.

Uti statsverkspropositionen till innevarande års riksdag kava följande anslag under fjärde huvudtiteln tillsvidare, i avvaktan på en blivande proposition angående lönereglering för arméns och marinens personal, upptagits med nedan angivna beräknade belopp, nämligen:

under avd. Lantförsvaret,

anslaget till arméförvaltningen ...................................

» 3> avlöning till personal vid staber och

truppförband m. fl. ..........................

» » ålderstillägg................................................

» » rekryteringskostnader............................

)) y> arméns personal över stat.....................

)) » flyttningsersättning ................................

under avd. Sjöförsvaret,

anslaget till marinförvaltningen ................................

» » avlöning till personal vid kårer och

stater m. fl..........................................

)> )> ålderstillägg.............................................

)) » personliga lönetillägg..............................

» » rekryteringskostnader.............................

» » marinens reservpersonal ........................

!> » flyttningsersättning................................

kronor 547,000: —

» 43,200,000: —

» 78,800: —

» 614,350: —

» 360,000: —

)) 100,000: —

kronor 215,000: —

)) 16,800,000: —

» 31,200: —

» 5,525: —

» 441,650: —

» 118,017: —

» 45,000: —

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om medelsbehovet för år 1922 under berörda anslag ävensom vissa andra med genomförandet av den föreslagna löneregleringen sammanhängande anslagsfrågor.

LANTFÖRSVARET.

Arméförvaltningen.

Ordinarie anslaget till arméförvaltningen är i riksstaten för innevarande år upptaget med 362,879 kronor.

Den för arméförvaltningen nu gällande staten upptager två avdel- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 käft. (Nr 350.) 65i 21 29

226 Kungl. Maj:ts Proposition Nr, 350.

ningar, avseende den ena avlöningar till civilpersonal och den andra avlöningar till civilmilitär personal å sjukvårdsstyrelsen.

Å statens förstnämnda avdelning finnes uppfört ett arvode av 4,000 kronor till en domäntjänsteman; denne har dessutom tillerkänts tillfällig löneförbättring med 900 kronor. Å samma avdelning av staten äro vidare upptagna särskilda poster till merkantilt eller tekniskt utbildad konsulent samt till upprätthållande av arkitektgöromålen å fortifikationsdepartementet.

Uti den 3 november 1920 avgivet betänkande angående ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk har 1902 års löneregleringskommitté framlagt förslag till ny stat för arméförvaltningen, såvitt angår avlöning till civilpersonal. Kommittén har i sammanhang därmed föreslagit, att arvodet till domäntjänstemannen, skäligen förhöjt till 5,400 kronor, måtte i staten sammanslås med övriga avlöhingar till icke-ordinarie personal. Till denna post -—- i sig liksom hittills inneslutande tillfällig renskrivningskostnad — har kommittén ansatt böra hänföras förenämnda anslagsposter till merkantilt eller tekniskt utbildad konsulent samt till upprätthållande av arkitektgöromålen å fortifikationsdepartementet.

Mot vad sålunda föreslagits har jag icke något att erinra.

Uppå därom av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag gjord framställning har riksdagen beslutat ny definitiv lönereglering för statsdepartement och centrala ämbetsverk, avseende, bland andra, arméförvaltningens civila personal. I enlighet härmed och under beaktande, såvitt angår ämbetsverkets civilmilitära befattningshavare, av vad jag föreslagit rörande lönereglering för arméns personal, har jag låtit uppgöra förslag till ny stat för arméförvaltningen (Se bil. 1); och slutar denna å ett belopp av 550,136 kronor.

För armélörvaltningen torde alltså höra upptagas ett ordinarie anslag å 550,136 kronor, och synes detsamma böra erhålla förslagsanslags natur.

Jag får således hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna berörda förslag till stat för arméförvaltningen att tillämpas under år 1922,

dels ock under riksstatens fjärde huvudtitel, med uteslutande av det under rubriken arméförvaltningen upptagna ordinarie bestämda anslaget, under samma rubrik uppföra ett ordinarie förslagsanslag av 550,136 kronor.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

227 Avlöning till personal vid staber och truppförband m.

(Avlöningsan slaget.)

Ifrågavarande anslag är i riksstaten för innevarande med 21,973,000 kronor.

Anslaget är beräknat sålunda:

A. Lön, ortstillägg, dagavlöning, tjänstgöringspenningar, arvoden, ersättning för bränsle och lyse åt underofficerare ock vederlikar m. fl. avlöningsförmåner, upptagna i vederbörliga stater ... kronor 20

B. Inkvarterings- och servisbidrag, förslagsvis . ........................................................................ » 1

C. Okad avlöning för de till tjänståldern 27

äldsta batalj onsläkarna ock 13 äldsta batalj onsveterinärerna.......................................................................... )>

D. Arvoden för upprätthållande av veterinärvården vid vissa infanteritruppförband.............. »

E. Fyllnad till fanjunkares dagavlöning åt sergeanter, kommenderade såsom biträden kos regementsintendenter, samt arvoden till sjukvårdsock hovslagarbeställningsmän, förordnade att förrätta sjukvårdsförråds- resp. hovslagarunderofficers

åligganden, förslagsvis (11,497: 50 + 2,688 —) ...... )>

F. Lönetillägg åt vissa furirer, förslagsvis... )>

G. Dagavlöning åt indelt manskap.................. »

H. Kostnader för musikelever vid infanteriet »

I. Ersättning åt vissa löntagare i följd av

arméns omorganisation................................................. »

J. Gottgörelse för tjänstehästar ..................... ))

K. Vissa arvoden m. m....................................... »

L. Oförutsedda utgifter för uppehållande tillfälligtvis av furage- ock sjukvårdsuppbördsmannasamt köksföreståndarbefattningar ävensom för anställande tillfälligtvis av maskinister, eldare, kokerskor, tillsyningsmän in. fl. ock för ändring i utgående arvoden, förslagsvis...................................... »

fl.

år upptaget

,841,405: 35 ,088,307: —

43,445: — 5,000: —

14,185: 50 40,000: — 28,796: 80 8,800: —

1,431: — 498,945: — 594,861: 32

12,000: —

Summa kronor 23,177,176: 97

228 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Med anledning av beslutat uppskov med uppsättande av Norrbottens kavallerikår, för vilken stat fastställts, har berörda summa, 23,177,176 kronor 97 öre, minskats med de i nämnda stat upptagna avlöningsmedel för officerare och underofficerare eller 48,027 kronor 50 öre. Det återstående beloppet, 23,129,149 kronor 47 öre, har därefter med hänsyn till inträffande vakanser nedsatts med fem procent; och har anslaget sålunda bestämts till ett avrundat belopp av 21,973,000 kronor.

I samband med genomförandet av den föreslagna löneregleringen för armens personal torde beträffande ordinarie avlöningsanslagets beräkning och anslagsposternas rubricering följande ändringar böra vidtagas:

Ur anslagsberäkningen torde böra uteslutas posterna till inkvarterings- och servisbidrag samt till ökad avlöning för de till tjänståldern 27 äldsta bataljonsläkarna och 13 äldsta bataljonsveterinärerna ävensom det för arvoden till sjukvårds- och hovslagarbeställningsmän, förordnade att förrätta sjukvårdsförråds- resp. hovslagarunderofficers åligganden, avsedda anslagsbelopp.

I anslagsberäkningen torde böra upptagas särskilda poster för kallortstillägg, ekiperingshjälp och anstå! lningspenning, vilka samtliga avlöningsförmåner äro avsedda att bestridas av nu förevarande anslag.

På grund av den föreslagna omläggningen av lönesystemet torde anslagsposterna till lön, dagavlöning m. fl. avlöningsförmåner, upptagna i vederbörliga stater, samt till fyllnad till fanjunkares dagavlöning åt sergeanter, kommenderade såsom biträden hos regementsintendenter, böra benämnas »Avlöningsförmåner, upptagna i vederbörliga stater» och »Särskild ersättning till sergeanter, kommenderade såsom biträden hos regementsintendenter», varjämte rubriken »Lönetillägg åt vissa furirer», för vinnande av överensstämmelse med den i förslaget till avlöningsreglemente för det fast anställda manskapet använda benämningen å ifrågavarande förmån, torde böra ändras till »Hyresbidrag åt vissa furirer».

Anslaget skulle i enlighet härmed beräknas under följande rubriker:

A. Avlöningsförmåner, upptagna i vederbörliga stater.

B. Kallortstillägg.

C. Ekiperingshjälp.

D. Arvoden för upprätthållande av veterinärvården vid vissa infanteritruppförband.

E. Särskild ersättning till sergeanter, kommenderade såsom biträden hos regementsintendenter.

F. Hyresbidrag åt vissa furirer.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

229 G. Anställningspenning.

H. Dagavlöning åt indelt manskap.

I. Kostnader för musikelever vid infanteriet.

J. Ersättning åt vissa löntagare i följd av arméns omorganisation.

K. Gottgörelse för tjänstehästar.

L. Vissa arvoden m. m.

M. Oförutsedda utgifter för uppehållande tillfälligtvis av furageoch sjukvårdsuppbördsmanna- samt köksföreståndarbefattningar ävensom för anställande tillfälligtvis av maskinister, eldare, kokerskor, tillsyningsmän m. fl. och för ändring i utgående arvoden.

A. Avlöningsförmåner, upptagna i vederbörliga stater.

Under förevarande rubrik böra upptagas

dels generalitetet, staber m. in., innefattande staterna för generalitetet, generalstaben, artilleristaben, kommendantskapen, rullföringsbefälhavare med biträden, bataljonsläkare vid fältläkarkåren och fältläkarstipendiater samt remonteringsstyrelsen,

dels undervisningsverken, innefattande staterna för krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, ridskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet, artilleriskjutskolorna och krigsskolan,

dels truppförbanden ra. m., innefattande staterna för infanteriet, kavalleriet, artilleriet, fortifikationen och ingenjörtrupperna, trängen samt intendenturen,

dels garnisonssjukhusen m. ra., innefattande staterna för garnisonssjukhusen i Stockholm, å Karlsborg och i Bodeå samt staten för arméns sjuksköterskekår,

dels ock polispersonalen, innefattande staten för polispersonalen i Boden och Karlsborg.

I. Generalitetet, staber in. ni.

Uti de under förevarande rubrik upptagna staterna för generalitetet, artilleristaben, rullföringsbefälhavare med biträden samt remonteringsstyrelsen ifrågasättas nu icke andra ändringar än de, som direkt föranledas av den föreslagna löneregleringen.

Beträffande övriga under denna rubrik upptagna stater får jag anföra följande.

230 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Arméföryalt-

ningen.

Departements-

chefen.

1. Generalstaben.

Å gällande stat för generalstaben är upptagen en post å 7,760 kronor till »ersättning åt officerare, kommenderade till järnvägarna för tjänstgöring såsom militärassistenter».

Av skäl, som under punkten 21 i det vid årets statsverksproposition fogade utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden närmare omförmälts, torde ifrågavarande post böra ökas med ett belopp av 7,350 kronor, vilket hittills varit upptaget under titel III av ordinarie undervisningsanslaget. Berörda post bör alltså i staten för år 1922 upptagas med 15,110 kronor; och torde dess rubricering ändras till »ersättning åt officerare, kommenderade till järnvägarna».

2. Kommendantskapen.

Å staten för kommendantskapen finnes upptagen en bataljons veterinär för Karlsborgs garnison.

Arméförvaltningen har i skrivelse den 31 augusti 1920 angående lantförsvarets medelsbehov för år 1922 anmält, att denna beställning hittills icke lockat någon sökande. Enär veterinär icke funnes i närheten, hade veterinärvården hittills omhänderhafts av bataljonsveterinären vid Göta trängkår i Skövde. Så länge livlig tågförbindelse ägt rum mellan de här nämnda orterna, hade en sådan anordning varit möjlig, dock med betydliga olägenheter. Under år 1920 hade emellertid tågförbindelserna blivit så ogynnsamma, att sjukvårdsstyrelsen ansåge förutnämnda anordning icke kunna i längden fortfara utan stort men för veterinärvården av garnisonens hästar.

Orsaken till, att clen vakanta batalj onsveterinärbeställningen icke kunnat besättas, torde vara att söka uti de otillfredsställande inkomster, som platsen erbjöde. På grund av Karlsborgs läge och den jämförelsevis djur fattiga orten däromkring torde nämligen enskild praktik i nämnvärd mån icke kunna påräknas. Det syntes därför nödvändigt att genom lönetillägg förbättra löneförmånerna för vederbörande batalj onsveterinär, och torde ett årligt arvode av 1,000 kronor vara det minsta, som härför borde utgå.

Med hänsyn till den föreslagna löneregleringen, vilken skulle komma att medföra eu icke oväsentlig förbättring särskilt av begynnelselönen för bataljonsveterinärerna, finner jag mig icke kunna biträda förslaget om upptagande å staten för kommendantskapen av särskilt tilläggsarvode för batalj onsveterinären i Karlsborg. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att ifrågavarande bataljonsveterinärbeställning numera kunnat besättas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

8. Bataljonsläkare rid fältläkarkåren samt fältläkarstipeudister.

Å gällande stat för bataljonsläkare vid fältläkarkåren samt fältläkarstipendiater finnas upptagna 24 fältläkarstipendiatbefattningar.

Enligt den år 1911 beslutade omorganisationen av fältläkarkåren skall fältläkarstipendiatinstitutionen efter hand avvecklas. Uti 1914 års härordning förutsattes, att behovet av extra läkare vid armén under de genom samma härordning väsentligt utsträckta vapenövningarna delvis skulle fyllas därigenom, att de värnpliktiga läkarna finge fullgöra en del av desamma i sådan egenskap åliggande tjänstgöring i fred i form av tjänstgöring i läkarbefattning (s. k. facktjänstgöring). Antalet dylika värnpliktiga läkare, vilka under facktjänstgöring på eget ansvar kunna bestrida läkarbefattning vid armén, har emellertid varit så ringa, att detsamma i ingen mån varit tillräckligt att utfylla det behov av läkare vid armén, som förefunnits på grund av de talrika vakanserna inom bataljonsläkarbeställningarna vid truppförbanden. Med hänsyn härtill hava med riksdagens medgivande fältläkarstipendiatbefattningarna hittills icke indragits.

Arméförvaltningen har uti sin förenämnda skrivelse den 31 augusti Arméförrait- 1920 anfört, att det fortfarande funnes talrika vakanser å militärläkar- nia8^j.8 ;fram~ tjänsterna. I augusti månad 1920 hade de vakanta bataljonsläkarbeställ- K ,u ni s' ningarna vid truppförbanden uppgått till icke mindre än 24. Dessutom funnes för det dåvarande 3 obesatta bataljonsläkarbeställningar vid fältläkarkåren samt 9 vakanser å reservstaten. Av dessa hade flertalet upprepade gånger till ansökan ledigförkiarats, utan att sökande anmält sig. Vid sådant förhållande vore behovet av extra läkare stort, och de svårigheter att fylla detta behov, som redan nu ständigt yppade sig, skulle utan tvivel bliva allt större, om antalet fältläkarstipendiatbeställningar minskades.

Med hänsyn till vad arméförvaltningen anfört, torde någon minsk- Departementsning av fältläkarstipendiaternas antal för år 1922 icke böra vidtagas. chefen.

II. Undervisningsverken.

Uti de under förevarande rubrik upptagna staterna för krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, artilleriskjutskolorna och krigsskolan ifrågasättas icke andra ändringar än de, som direkt föranledas av den föreslagna löneregleringen.

232 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Arvodesförhöjning åt förvaltaren.

Framställning av chefen för ridskolan.

Beträffande övriga under denna rubrik upptagna stater får jag anföra följande.

1. Ridskolan.

Å 1920 års stat för ridskolan var uppförd en fodermarsk med, förutom fri bostad och bränsle samt planteringsland, ett arvode av 1,100 kronor jämte två tillägg å arvodet å 150 kronor efter respektive 5 och. 10 års väl vitsordad tjänst. Då fodermarsken emellertid fått till uppgift att tjänstgöra uteslutande såsom furageuppbördsman, förrådsförvaltare, väbel och uppbördsman för bränsle och lyse, har för vinnande av överensstämmelse mellan staten och sålunda rådande faktiska förhållanden vidtagits den ändring i 1921 års stat, att fodermarsken benämnts förvaltare. Förutom de å staten upptagna avlöningsförmåner åtnjuter ifrågavarande befattningshavare under innevarande år tillfällig löneförbättring med 275 kronor för år räknat.

1 skrivelse till arméförvaltningen den 14 augusti 1920 har chefen för ridskolan hemställt, att å skolans stat måtte för år 1922 upptagas en förvaltare med en avlöning av, förutom fri bostad med bränsle och lyse samt planteringsland, 2,112 kronor 50 öre. Till stöd härför har skolchefen anfört följande.

Ridskolans stat upptoge för närvarande endast en i förvaltningsgöromål kunnig person, redogöraren. Då det givetvis vid ridskolan, som vid truppförbanden, förekomme göromål, dels av art att bestridas av intendent eller motsvarig person (föredragning i förvaltningsärenden, kassaärenden m. m., vartill vid ridskolan även måst läggas kasernofficerstjänsten) och dels av art att bestridas av uppbördsman (persedeluppbördsman, köksföreståndare, furageuppbördsman samt uppbördsman för bränsle och lyse m. m.), vore givet, att bristen å utbildad (skolad) förvaltare utgjorde en icke ringa svaghet i organisationen. Visserligen hade uppbördsmannatjänsten, med undantag av tjänsten som köksföreståndare, vilken måst uppdragas åt redogöraren, de senare åren skötts av den vid ridskolan anställde fodermarsken, men givetvis vore detta endast en nödfallsåtgärd, och köksföreståndartjänstens bestridande på ovannämnda sätt läte icke förena sig med gällande förvaltningsreglementens fordringar på betryggande kontroll. Då dessutom fodermarsken anmält sin avsikt att inom kort begära entledigande från sin befattning, och det syntes vara omöjligt, att för den lön (förutvarande fodermarsklönen), som i 1921 års stat vore uppförd för förvaltare, erhålla en utbildad och lämplig sådan, anhölle skolchefen, att framställning måtte

Kttngl. Maj:ts Proposition Nr 350. 233

göras därom, att i ridskolans stat för förvaltaren upptoges avlöningsförmåner lika med förvaltares vid intenden turkåren, eller 2,112 kronor 50 öre.

På grund av ridskolans ringa uppbörd av persedlar vore klart, att tjänsten som förvaltare till endast ringa del komme att upptagas av tjänst, liknande förvaltares vid regemente (persedelförråd). Han måste nämligen tillika tjänstgöra såsom köksföreståndare, furageuppbördsman, uppbördsman för bränsle och lysemateriel samt dessutom ombesörja den yttre renhållningen och såsom biträde till kasernofliceren utöva tillsynen över skolans övningsplatser — rid- och hinderbanor samt hindergårdar och dylikt. På grund härav vore det även klart, att förvaltarsysslan vid ridskolan krävde eu både kompetent och arbetsduglig person i lika hög grad som vid större truppförband. Slutligen borde också som skäl för tillsättande av förvaltare vid ridskolan påpekas den synnerligen stora olägenhet, som uppstode, om redogöraren vid eventuellt inträffande sjukdomsfall eller annat förhinder bleve urståndsatt att tjänstgöra, i vilket fall ridskolan vore helt utan förvaltningskunnig person. En förvaltare syntes i allmänhet äga den kunskap i hithörande saker, som för sådant fall satte honom i stånd att nödtorftigt upprätthålla tjänsten.

I sitt förslag till lönereglering för arméns och marinens personal Aviönmgshava avlöningssakkunniga hemställt, att arvodet för förvaltaren vid rid- sakkunnig;,s skolan måtte för år 1922 höjas till 1,650 kronor.

Arméförvaltningen har anfört, att uppförandet å ridskolans stat av Yttrande av en befattningshavare med avlöningsförmåner såsom förvaltare vid inten- arraéfdrvaltdenturkåren syntes ämbetsverket innebära en sådan organisationsförändring, som icke utan alldeles tvingande skäl borde genomföras annorledes än i samband med försvararevisionen. Däremot har arméförvaltningen ansett sig böra tillstyrka bifall till den av avlöningssakkunniga föreslagna ökningen av ifrågavarande arvode.

En så betydande arvodesförhöjning som den av chefen för rid- Departements skolan ifrågasatta finner jag mig i likhet med arméförvaltningen icke chefenkunna förorda, utan synes arvodet böra upptagas till det av avlöningssakkunniga föreslagna beloppet, 1,650 kronor.

Chefen för ridskolan har vidare föreslagit, att å ridskolans stat Ifrågasatt måtte upptagas ett arvode av 1,000 kronor, avsett att utgå till eu 4™^““ Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 296 käft. (Nr 350.) 651 21 30

234 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

underofficer, som borde kommenderas att vid skolan tjänstgöra såsom beridare.

Yttrande av Arméförvaltningen har, med hänsyn till vad avlöningssakkunniga

arméförvait- aaf;-rt yrande uteslutande ur lönesystemet av vissa arvoden, funnit sig mngen. kunna tillstyrka bifall till vad skolchefen i nu förevarande hän-

seende föreslagit.

Departements- Det arvode, varom chefen för ridskolan här gjort framställning, chefen. vara att hänföra till den grupp av avlöningsförmåner, som i av-

löningssakkunnigas betänkande karaktäriserats såsom arvoden eller motsvarande ersättningar, som utgå för uppehållande av vissa befattningar, vilka icke äro uppförda på stat såsom särskilda beställniugar utan avsetts att bestridas av till vederbörande truppförband (kårer) hörande, i de särskilda befattningarna för viss tid placerade och med deras uppehållande uteslutande sysselsatta officerare, underofficerare eller civilmilitära beställningshavare. Börande denna grupp av arvoden hava de sakkunniga anfört, att frågan om desammas bibehållande i eller uteslutande ur lönesystemet stode i nära samband med försvarets blivande organisation.

Då det icke synes lämpligt att nu inrätta nya arvoden av hithörande slag, anser jag mig icke kunna biträda chefens för ridskolan framställning i denna del.

Höjning av Å. staten för ridskolan finnes för avlöning av stallbetjänte upptaget

posten^tiii ett förslagsvis beräknat belopp av 9,900 kronor samt för beklädnadsstaiibetjänte ersättning åt fodermarsk och 10 stallbetjänte å 120 kronor ett belopp m' m’ av 1,320 kronor.

Framställning Chefen för ridskolan har anfört, att, med en stallbetjäntstyrka av aTridskSanfÖ1 10 stycken och en avlöning av 3 kronor för man och dag, förenämnda anslagsbelopp å 9,900 kronor räckte till 330 dagars avlöning. Tanken hade varit den, att stallbetjänterna skulle vara skyldiga att »gå ur tjänst» de återstående 35 dagarna under året; och skulle dessa förläggas mellan slutet av eu föregående och början av en efterföljande kurs, med beräkning, att ridskolan för tiden mellan kurserna skulle disponera militärt manskap i tillräckligt antal för bestridande av tjänsten mellan kurserna. Då nu emellertid de värnpliktigas tjänstgöring i avsevärd grad förkortats, hade t. ex. den kontingent av 15 icke vapenföra värnpliktiga, som enligt förut gällande bestämmelser skolat kvarstanna under uppehållet mellan kurserna, omedelbart efter kursens slut måst hemförlovas.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350. 235

För tjänstens bestridande funnes sålunda 1 underbefäl och 6 meniga, av vilka 3 åtginge till respektive kusk, hundskötare och kökshandräckning, och då dessutom uppehållet mellan kurserna vore den enda tid, då permittering kunde ifrågakomma annat än över sön- och helgdagar, insåges lätt, att manskapsstyrkan vore alldeles otillräcklig. Skolchefen hade därför sett sig nödsakad att, även under tiden mellan kurserna, inbeordra stallbetjänter till tjänstgöring, oaktat avlöningsanslaget härför vore otillräckligt. Då tillgången på värnpliktiga icke kunde bliva större och även bristen på meniga volontärer gjort det omöjligt för regementena att kommendera sådana till föreskrivet antal, föresloge skolchefen, att anslagsposten till stallbetjänter måtte höjas till 10,950 kronor, varigenom 10 stallbetjänter kunde avlönas från ridskolans anslag under hela året och tjänsten mellan kurserna säkerställas. Denna tjänst upptoge, förutom förefallande furagerings- och andra göromål, tillhörande inre och ekonomisk tjänst, skötsel av chefs och adjutants tjänstehästar, 25 st. remonter, 16 skol- och 2 ekonomihästar, eller omkring 17 hästar.

Närmaste befäl över dessa civila stallbetjänter borde utövas av eu civil stall/orman. Från ridskolans begynnelse hade denne förman utgjorts av fodermarsken, men på grund av bristen på förvaltare hade skolchefen nödsakats befria fodermarsken från stalltjänsten och i stället uppdraga åt honom förvaltareänsten. 1 staten för år 1921 benämndes han även förvaltare.

Fodermarskens tjänst såsom sådan hade i stället bestritts av det militära ttnderbefälet. Genom de ständiga ombytena och genom detta befäls i regel underhaltiga beskaffenhet, bristande pålitlighet och oförmåga att föra befäl hade dock stalltjänsten lidit ganska avsevärt. Då ridskolans hästar måste uppställas i tre olika stallar, under det att antalet underbefäl endast vore två, och då sammanblandning av militär och civil personal visat sig i många avseenden ofördelaktig, ansåge skolchefen, att den gamla fodermarskbefattningen borde bibehållas, dock i form av befattningen stallförman med avlöningsformen dagavlöning samt icke upptagas särskilt i staten som fodermarsken, utan tillsammans med stallbetjänter. Stallförmannens avlöning föresloge skolchefen att utgå med samma belopp som vid krigsskolan, eller 4 kronor per dag, således 1,460 kronor för helt år räknat. Härtill borde komma samma beklädnadsersättning som för stallbetjänterua, eller 120 kronor per år. För att möjliggöra bildandet av familj, varigenom ridskolan skulle hava utsikt att få behålla en lämplig person under längre följd av år, borde lian även, när så ske kunde, komma i åtnjutande av bostad av två rum och kök med bränsle och lyse.

286 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Arméför-

valtningens

yttrande.

Departements

chefen.

Skolchefen föresloge därför, att i ridskolans stat anslagsposten »stallbetjänte» ändrades till »stallförman och stallbetjänte» samt att ovan föreslagna belopp å 10,950 kronor höjdes med 1,460 kronor till 12,410 kronor; varemot beklädnadsersättningen föresloges utgå oförändrad eller med det i 1921 års stat upptagna beloppet 1,320 kronor.

Armeförvaltningen har ansett sig böra tillstyrka den av chefen för ridskolan gjorda framställningen om höjning av anslagsposten för beredande av avlöning åt vid skolan anställda stallbetjänte under hela året.

Vad anginge förslaget om anställande av en stallförman, ansåge sig arméförvaltningen icke kunna tillstyrka någon utökning av stallpersonalen. Däremot ville ämbetsverket ej motsätta sig en sådan ökning av anslagsposten, att en av de nu befintliga stallbetjänte kunde erhålla en avlöning av en krona för dag mera än övriga. Åt denne torde i så fall kunna uppdragas att tjänstgöra såsom förman för övriga stallbetjänte. Ifrågavarande anslagspost borde därför höjas till 11,315 kronor.

I samband härmed ville arméförvaltningen jämväl påpeka, att en mindre jämkning torde erfordras i statens avfattning i så måtto, att rubriken till posten »Beklädnadsersättning åt fodermarsken och 10 stallbetjänte å 120 kronor» borde ändras till »Beklädnadsersättning åt förvaltare och 10 stallbetjänte å 120 kronor».

Förslaget om höjning av anslagsposten till stallbetjänte för beredande åt dessa av avlöning under hela året finner jag mig böra biträda. Vad beträffar frågan om anställande av en stallförman, synes mig donna sak lämpligen kunna ordnas på sätt arméförvaltningen föreslagit. Anslagsposten till stallbetjänte skulle i enlighet härmed ökas med (1,050 + 365 =) 1,415 kronor till 11,315 kronor. I överensstämmelse med avlöningssakkunnigas förslag om höjning med 16 procent av ifrågavarande arvoden torde emellertid anslagsposten böra ytterligare ökas till 13,125 kronor.

Sedan, såsom ovan nämnts, den förutvarande fodermarskbefattningen numera ändrats till förvaltarbefattning, torde den av arméförvaltningen föreslagna ändringen i rubriken till anslagsposten för beklädnadsersättning böra vidtagas.

2. Skjutskolau för infanteriet och kavalleriet.

Uti gällande stat för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet tinnes upptaget ett belopp av 280 kronor, beräknat för dagtraktamente under 140 dagar å 2 kronor åt en till skolan såsom skrivbiträde och köksföreståndare beordrad sergeant.

237 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Uti skrivelse till arméförvaltningens civila departement den 9 juli 1920 kar chefen för skjutskolan framhållit, att det i staten för skrivbiträdet och köksföreståndaren upptagna dagantalet borde, för att möjliggöra dennes förberedelser för förplägnadens ordnande för det till skolan beordrade handräckningsmanskapet, ökas till 150, varav betingades en merutgift av 20 kronor.

Framställningen har tillstyrkts av armé förvaltningen.

Åven jag finner mig böra tillstyrka det framställda förslaget. Ifrågavarande post torde alltså böra höjas till 300 kronor.

III. Truppförbanden in. in.

1. Infanteriet, kavalleriet, artilleriet, fortifikationen och i ngen järf in p item a, trän gen.

Enligt de av Kungl. Maj:t den 13 november 1914 fastställda planerna för övergången till den nya härordningen skulle övergången i avseende å truppförbanden numera vara fullt genomförd. Detta är också i stort sett fallet. Emellertid förefinnas ännu vissa skiljaktigheter mellan de nu gällande staterna och de genom 1914 års härordning fastställda. Vissa av dessa skiljaktigheter torde för år 1922 kunna undanröjas.

V id infanteriet äro samtliga truppförband organiserade i enlighet med 1914 års härordning med undantag därav, att i staterna för Hälsinge, Västmanlands och Kalmar regementen äro uppförda, i stället för 1 gevärshantverkare, 2 dylika beställningshavare enligt gammal stat. Vid vissa truppförband kvarstå därjämte indelta korpraler och vicekorpraler.

Enligt inhämtade upplysningar måste förenämnda övertaliga gevärshantverkare kvarstå i staterna för år 1922. Däremot kan ett mindre antal indelta korpraler och vicekorpraler ur staterna avföras.

\ id kavalleriet äro staterna för de sex mindre kavalleriregementena ävensom staten för Norrbottens kavallerikår bragta i överensstämmelse med 1914 års härordningsbeslut. Detta är däremot ännu icke fallet med staterna för Skånska husar- och Skånska dragonregementena. Enligt 1914 års härordning skola dessa båda regementen i samband med uppsättandet av Norrbottens kavallerikår organiseras på 8 skvadroner i stället för 10. Då staten för nämnda kår vid 1918 års riksdag fast-

Framställ ning av chefen för skjut sk o lan.

Yttrande av arméförvaltningen.

Departements-

chefen.

Övergången till den nya härordningen.

Infanteriet.

Kavalleriet.

238 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 550.

ställdes, överfördes i enlighet härmed till denna stat trän staterna lör de båda skånska kavalleriregementena det antal underbefäl och volontärer, som voro för kåren avsedda. Någon motsvarande överflyttning av officers- och underofficersbeställningar till kavallerikåren kunde däremot icke äga rum, då någon skyldighet för officerare och underofficerare att underkasta sig tvångsförflyttning till annat truppförband icke förefinnes. Med anledning härav upptogo staterna för Skånska husaroch dragonregementena även efter 1919 års ingång 10 ryttmästare av första klassen, 14 löjtnanter av första klassen, 12 löjtnanter av andra klassen, 11 underlöjtnanter och fänrikar, 11 fanjunkare, 10 sergeanter av första klassen och 10 sergeanter av andra klassen i stället för enligt härordningsbeslutet 8 ryttmästare av första klassen, 11 löjtnanter av första klassen, 10 löjtnanter av andra klassen, 9 underlöjtnanter och fänrikar, 9 fanjunkare, 8 sergeanter av första klassen och 8 sergeanter av andra klassen. I anmärkning till staterna har emellertid föreskrivits, att intill dess antalet beställningar av nu ifrågavarande slag nedbringats till det i staterna för genomförd härordning angivna, Kungl. Magt skall vid uppkommande vakans bestämma, huruvida den ledigblivna beställningen skall återbesättas eller indragas.

Med anledning därav, att de för Norrbottens kavallerikår avsedda byggnaderna icke voro färdiga, kunde denna kår icke, såsom avsett varit, uppsättas vid ingången av år 1919, då den för kåren fastställda staten skulle träda i tillämpning. Härav blev en följd, att den beslutade omorganisationen av Skånska husar- och dragonregementena på 8 skvadroner icke kunde genomföras. Då emellertid en del av dessa regementens underbefäl och volontärer överförts till kavallerikårens stat, medgav Kungl. Maj:t den 23 december 1918, att cheferna för Skånska husaroch dragonregementena finge även för tid efter ingången av år 1919 och tillsvidare antaga manskap till det antal, som funnes upptaget i respektive regementens stater för år 1918, under villkor att det antal dylika beställningshavare, som antoges utöver vad som medgåves enligt 1919 års stater för nämnda regementen, anställdes vid Norrbottens kavallerikår med tjänstgöringsskyldighet dock tillsvidare vid respektive Skånska husar- och dragonregementena; och skulle avlöning och övriga förmåner till det manskap, som sålunda anställdes vid Norrbottens kavallerikår, bestridas av medel, varifrån dylika kostnader gäldades för övrigt inom armén fast anställt manskap.

Emellertid förordnade Kungl. Maj:t, efter försvarskommissionens hörande, genom brev den 7 februari 1919, att med vidtagande av åtgärder för uppsättningen av Norrbottens kavallerikår skulle, i avvaktan

239 Kungl. 3faj:ts Proposition Nr 350.

på den förestående allmänna revisionen av försvarsväsendet, tillsvidare anstå. Det oaktat har stat för kåren ansetts böra för innevarande år fastställas. Ett uteslutande av staten skulle nämligen medföra, att de å densamma upptagna manskapsbeställningarna skulle återuppföras på staterna för Skånska husar- och dragonregementena, eu anordning som icke ansetts lämplig med hänsyn till den pågående försvarsrevisionen. Vid avlöningsanslagets beräkning har emellertid hänsyn tagits till det beslutade uppskovet med kavallerikårens uppsättning.

I staterna för Skånska husar- och dragonregementena har för innevarande år ingen annan ändring vidtagits än att antalet beställningar i underlöjtnants- och fänriksgraden, där talrika vakanser uppkommit, nedbringats till det enligt härordningen bestämda eller 9 vid vartdera regementet.

För år 1922 torde, under avvaktan på resultatet av den pågående försvarsrevisionen, staterna för såväl de skånska kavalleriregementena som Norrbottens kavallerikår böra i nu förevarande hänseende bibehållas oförändrade. Däremot bör givetvis, liksom för innevarande år skett, det beslutade uppskovet med sistnämnda kårs uppsättning vinna beaktande vid avlöningsanslagets beräkning.

Vad artilleriet angår, äro staterna för samtliga artilleritruppförband bragta i överensstämmelse med 1914 års härordningsbeslut med undantag därav, att den bataljonsläkarbeställning, som enligt härordningsbeslutet skall finnas vid Norrlands artilleriregemente, ännu icke blivit å regementets stat uppförd. Från och med år 1922 torde en dylik beställning böra upptagas å staten för nämnda regemente.

Enligt 1914 års härordningsbeslut skola efter genomförd härordning vid artilleriets fabriker och tyganstaiter finnas anställda, förutom annan personal, 44 tyghantverkare.

Den för innevarande år fastställda staten för artilleriets fabriker och tyganstalter upptager 45 tyghantverkare. I eu vid staten fogad anmärkning föreskrives, bland annat, att återbesättande av tyghantverk arbeställning må äga rum först sedan genom avgång utan motsvarande återbesättande beställningarnas antal nedgått till 44.

Enligt vad arméförvaltningen meddelat, är en av de å staten upptagna tyghantverkarbeställningarna redan nu vakant och bör således indragas. I 1922 års stat böra följaktligen upptagas allenast 44 tyghantverkarbeställningar. Då den år 1914 beslutade organisationen, såvitt angår tyghantverkarna, härigenom blivit genomförd, torde sådan ändring

Artilleriet.

Artilleriets fabriker och tyganstalter.

Fortifikationen och ingenjörtrupperna.

Trängen.

Musiken.

240 Kung!. Maj:tv Proposition Nr 350.

böra vidtagas i föreuämnda anmärkning vid staten, att vad däruti sagts om tyghantverkare utgår.

Uti staterna för fortifikationen och ingenjörtrupperna erfordras icke någon ändring. Samtliga dessa stater äro nämligen bragta i överensstämmelse med 1914 års härordningsbeslut.

Vid trängkårerna är manskapspersonalen redan organiserad i enlighet med 1914 års härordningsbeslut.

Vad officers- och under officer sper sonalen angår, torde i enlighet med inspektörens för trängen därom avgivna förslag och särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut l fanjunkarbeställning och 1 sergeantsbeställning böra indragas. Därjämte böra till den för officerare och underofficerare med vederlikar vid trängen gemensamma staten från de särskilda trängkårernas stater överföras 1 löjtnantsbeställning, 7 fanjunkarbeställningar, 23 sergeantsbeställningar, 1 musiksergeantsbeställning och 1 hantverkarbeställning.

Såsom tidigare för riksdagen anmälts, har frågan om en omorganisation av arméns musik i syfte att nedbringa kostnaderna för densamma under de senare åren varit föremål för utredning. Därunder har framkommit ett uppslag att lösa den svävande organisationsfrågan på det sättet, att armémusiken skulle vid sidan av sin militära verksamhet åläggas vissa rent musikkulturella uppgifter; och hava riktlinjer för en på sådana grunder byggd organisation utarbetats. Då emellertid frågan om armémusikens organisation ansetts böra upptagas till behandling och avgörande först i samband med den allmänna försvarsrevisionen, har det befunnits lämpligt att låta tillsvidare anstå med fullföljandet av arbetet efter de sålunda uppgjorda riktlinjerna.

Med hänsyn härtill torde, såvitt armémusiken angår, icke nu böra i truppförbandsstaterna vidtagas andra ändringar, än som påkallas av den föreslagna löneregleringen.

I detta sammanhang anser jag emellertid, att till riksdagens kännedom bör bringas följande förhållande.

Å staten för Svea artilleriregemente finnas, i olikhet mot vad fallet är beträffande staterna för övriga artilleritruppförband, icke upptagna några underbefälsbeställningar för musikpersonalen. Med hänsyn till den härigenom uppkomna svårigheten att på ett nöjaktigt sätt rekrytera musikpersonalen vid Svea artilleriregemente har Kungl. Maj:t genom särskilda beslut den 30 september 1918, den 12 september 1919 och

Kun;fl. Maj:t* Proposition Nr ■>“>().

den 18 mars 1921 för tiden intill utgången av sistnämnda år föreskrivit, att vid tillämpning av staten för musikpersonalen vid nämnda regemente skulle, jämte vid staten fogad anmärkning, gälla, att i den män kontrakten med spel av manskapsklassen utlöpte, 2 av spelet skulle tilldelas musikfurirs av andra klassen, 2 musikkonstapels och 2 musikvicekonstapels avlöningsförmåner.

2. Inteiidenturkåren.

Gällande stat för inteiidenturkåren upptager, jämte andra beställningshavare, 78 förvaltare och 1 övertalig vaktmästare.

1 skrivelse den 27 augusti 1920 har chefen för intendenturkåren föreslagit, dels att den övertaliga vaktmästarbeställningen måtte på grund av innehavarens avgång uteslutas ur den blivande staten för år 1922, dels ock att å densamma måtte upptagas 2 nya förvaltarbeställningar.

Den ena av nyssnämnda förvaltarbeställningar vore avsedd för havremagasinet i Östersund, vilket enligt uppgift från arméförvaltningens fortifikationsdepartement kunde väntas bliva färdigt att tagas i bruk under hösten år 1921. I överensstämmelse med vad 1919 års riksdag beviljat för havremagasinet i Hässleholm, vore därför från 1922 års ingång en förvaltare behövlig vid havremagasinet i Östersund, om magasinet skulle kunna fylla avsett ändamål.

Den andra förvaltarbeställningen vore avsedd för fälttelegrafkårens flygkompani å Malmslätt. Genom brev den 9 juli 1920 hade Kung], Maj:t bestämt, att chefen för flygkompaniet ägde uppdraga åt lämplighonom underställd underofficer att utan särskild ersättning tillsvidare tjänstgöra såsom förrådsförvaltare. Behovet av särskild förrådsförvaltare för flygkompaniet syntes sålunda vara fastslaget. Att en ständigt behövlig uppbördsmannabefattnig upprätthölles av tillfälligt beordrad personal, vore dock i längden icke lämpligt, varför chefen för intendenturkåren efter chefens för fortifikationen hörande ansett eu förvaltarbeställning, avsedd för ifrågavarande befattning, från och med år 1922 böra upptagas å intendenturkårens stat.

1 häröver den 22 september 1920 avgivet yttrande har arméförvaltningen anfört, att därest vården av materiel och de övriga förnödenheter, som skulle förvaras i åsyftade magasin i ustersund respektive vid flygkompaniet å Malmslätt, skulle kunna utföras på ett för staten betryggande sätt, uppförandet å staten för intendenturkåren av de föreslagna båda förvaltarbeställningarna syntes böra ske så snart som möjligt. Arméförvaltningen ansåge sig därför böra förorda den av chefen för intendenturkåren gjorda framställningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 höft. (Nr HoÖ.) 65i 21 31

Framställning av chefen för intendenturkåren.

Yttrande av arméförvaltningen.

242 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

Departe-

mentschefen.

I enlighet med vad chefen för intendenturkåren hemställt, torde den å kårens stat för närvarande uppförda övertaliga vaktmästarbeställningen böra indragas.

Enligt den fastställda planen för förplägnadsanstalten i Östersund skall denna bestå av ett bageri, ett havremagasin och en kasernbyggnad. På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 4 april 1919 skall emellertid tillsvidare anstå med fullföljandet av arbetena å bageriet och kasernbyggnaden. Såsom förut nämnts, beräknas havremagasinet vara färdigt att tagas i bruk under instundande höst. För att magasinet skall kunna för sitt ändamål användas, erfordras därstädes, jämte annan personal, en förvaltare. Denne lärer, enligt vad jag inhämtat, komma att bliva behövlig, även om vid ett framtida fullbordande av hela förplägnadsanstalten det nu i Sollefteå förlagda intendenturkompaniet förflyttas till Östersund. Vid sådant förhållande synes från och med år 1922 böra å stat upptagas en för nämnda magasin avsedd förvaltarbeställning.

På grund av de betydande olägenheterna av den dittillsvarande anordningen med gemensam ekonomisk förvaltning för fälttelegrafkårens huvudstation i Stockholm och kårens å Malmslätt förlagda flygkompani föreskrev Kungl. Maj:t genom brev den 9 juli 1920, att särskild provisorisk kassaförvaltning skulle inrättas vid flygkompaniet. I samband härmed bemyndigades chefen för flygkompaniet att uppdraga åt lämplig honom underställd underofficer att utan särskild ersättning tillsvidare tjänstgöra såsom förrådsförvaltare. Även om det får anses föreligga ett stadigvarande behov av eu särskild förrådsförvaltare vid flygkompaniet, finner jag mig likväl icke med anledning därav böra under nu pågående revision av vårt försvarsväsende ifrågasätta uppförande på stat av någon ny beställning, utan torde den nuvarande provisoriska anordningen tillsvidare böra bibehållas.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört, torde å intendenturkårens stat för år 1922 böra upptagas 79 förvaltarbeställningar.

(V. Garnisonssjukhusen in. in.

1. Garnisonssjukliuset i Stockholm.

Å den nu gällande staten för garnisonssjukhuset i Stockholm äro, bland andra, upptagna följande befattningshavare, nämligen

en köksföreståndare med arvode 1,500 kronor samt ersättning för bostad med bränsle och lyse 700 kronor eller tillhopa 2,200 kronor;

en maskinist med arvode 1,500 kronor jämte fri bostad med bränsle och lyse; samt

två maskinistbiträden, vardera med arvode av 1,200 kronor.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350. 243

I skrivelse till arméförvaltningen den 21 juni 1920 har chefläkaren vid garnisonssjukhnset gjort framställning om uppbördsmannaarvode åt köksföreståndaren, om ålderstillägg åt maskinisten samt om förhöjning av arvodet åt maskinistbiträdena. Chefläkaren har härvid anfört i huvudsak följande.

Köksförestånclaren vid garnisonssjukhuset åtnjöte icke något arvode såsom uppbördsman. Det arvode, som han enligt stat uppbure, vore ersättning för hans arbete och motsvarade givetvis (jämte pensionen) lön in. in., som köksföreståndarna vid truppförbanden åtnjöte. Dessutom hade samtliga dessa särskilt arvode i egenskap av uppbördsmän vid respektive proviantmagasin. Köksföreståndaren vid garnisonssjukhuset hade en befattning, som vore mera svårskött än vid ett av de mindre truppförbanden. Han skulle nämligen förestå mathållning för två olika matinrättningar, manskapets samt läkares och sköterskors, med åtföljande olika stater, utdelningslistor och utvägningar. Dessutom förekomme utdelning av en myckenhet s. k. sjukföda av många olika slag, ofta i mycket små kvantiteter, vilket gjorde, att möjligheterna till förlust vid utvägning vore mycket stora. Lön för sitt arbete skulle han under alla omständigheter hava, och denna finge icke avses att vara något uppbördsmannaarvode. När han dessutom hade eu mera invecklad tjänst än en köksföreståndare vid ett truppförband, funne chefläkaren det endast rätt och billigt, att köksföreståndaren vid garnisonssjukhuset i likhet med en sådan finge uppbära arvode i egenskap av uppbördsman. Det minsta arvode, chefläkaren ansåge sig kunna föreslå, vore 240 kronor eller i likhet med det, som utginge till köksföreståndare vid de mindre kavalleriregementena.

För maskinisten borde ålderstillägg införas. Det kunde icke vara mer än rätt och billigt, att en befattningshavare med det ansvarsfulla arbete, som ålåge honom, erhölle en uppmuntran i form av arvodesförhöjningar. Utan dylika syntes det även en gång i framtiden bliva mycket svårt att återbesätta denna plats med duglig och lämplig person, enär de avlöningsförmåner, som utginge, vore avsevärt mycket lägre än för motsvarande befattningar i enskild tjänst. Dessutom syntes även truppförbandens maskinister numera åtnjuta bättre avlöning än denne; till dessa utginge även portion in natura. Till maskinisten borde utgå 2 ålderstillägg å vartdera 150 kronor efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjänst.

Maskinistbiträdenas avlöning borde höjas, icke endast därför att den, jämförd med avlöning till befattningshavare i enskild tjänst, vore för låg, utan även därför att sjukhusets maskinpersonal hade längre arbetstid än andra arméns och marinens arbetare. På grund av att i deras åligganden inginge skötsel och tillsyn icke blott av ångpannorna utan

Framställning av chefläkaren.

244 Yttrande av arméförvaltningen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

även av sjukhusets elektriska motor och generator, måste dygnets 24 timmar uppdelas mellan de tre, maskinisten och biträdena, så att de vardera erhölle 8 timmar per dygn, lika för söndag och vardag. De hade därför 56 timmars arbete per vecka och vore aldrig under året lediga ett helt sön- eller helgdagsdygn med undantag av dem, som infölle under deras femton dagars tjänstledighet. Jämförde man deras avlöning med avlöningen för den av gårdsvaktmästarna, som icke åtnjöte bostad inom sjukhuset, så utfölle jämförelsen givetvis till maskinistbiträdenas nackdel. Dessa hade, som nyss nämnts, 56 timmars arbetsvecka och ett arbete, som vore ojämförligt mycket mera ansvarsfullt än den senares. För detta sitt längre och mera krävande arbete åtnjöte de ett arvode av 1,200 kronor i ett för allt. (lårdsvaktmästarens arbete, som endast fordrade, att han vore punktlig och arbetsam, men som icke krävde verkligt ansvar, vore betalt med 1,500 kronor i ett för allt. Chefläkaren ansåge, att därest icke maskinistbiträdena bereddes drägligare ekonomiska villkor, komme med säkerhet de nuvarande plikttrogna och pålitliga arbetarna icke länge att kunna tvärstanna i sjukhusets tjänst. Att med den kontanta avlöning, som nu bjödes, anskaffa nya ansvarskännande personer ansåge sig chef läkaren icke kunna. Fn höjning av deras arvoden från 1,200 till 1,500 kronor ansåge han därför nödvändig. Härigenom komme åtminstone disproportionen i fråga om avlöning åt sjukhusets egna arbetare att i någon mån utjämnas.

Arméförvaltningen har i anledning av chefläkarens framställning om uppbördsmannaarvode åt köksföreståndaren till en början erinrat därom, att köksföreståndare vid garnisonssjukhuset icke kunde i förevarande avseende likställas med köksföreståndare vid truppförbanden, där denna syssla sköttes av en å stat anställd underofficer, vilkens avlöning torde få anses avmätt med hänsyn därtill, att han skulle göra trupptjänst. Vid garnisonssjukhuset däremot vore arvodet uppfört i och för avlönande av en person, som för sin avlöning skulle bära det ansvar samt utföra de göromål, som vore förknippade med köksföreståndarbefattningen. Att utöver det arvode, som vore i staten upptaget till avlönande av en köksföreståndare, uppföra särskilt uppbördsmannaarvode åt denne befattningshavare, ansåge sig arméförvaltningen icke kunna tillstyrka.

Beträffande ålderstillägg åt maskinisten samt höjning av maskinistbiträdenas arvoden erinrade arméförvaltningen därom, att, på sätt framginge av det vid statsverkspropositionen till 1919 års riksdag fogade statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden, föredragande departementschefen i anledning av liknande framställning uti arméförvaltningens

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 350. 245

skrivelse den 31 augusti 1918, angående lantförsvarets medelsbehov för år 1920, förklarat sig icke kunna tillstyrka framställningen rörande ökade avlöningsförmåner åt maskinistpersonalen samt uttalat, att frågan om reglerandet av denna personals avlöningsförhållanden borde behandlas i sammanhang med frågan om definitiv lönereglering för arméns personal i sin helhet. Arméförvaltningen ansåge sig vid sådant förhållande icke kunna i detta sammanhang föreslå någon ändring uti maskinistpersonalens avlöningsförmåner,

I likhet med arméförvaltningen anser jag skäl icke föreligga att tilldela köksföreståndaren vid garnisonssjukhuset särskilt uppbördsmannaarvode. Enligt det framlagda förslaget till allmän lönereglering är emellertid den kontanta avlöningen för ifrågavarande befattningshavare avsedd att ökas från 2,200 till 2,440 kronor.

Vad angår den vid sjukhuset anställda maskinistpersonalens avlöningsförmåner, torde annan ändring därutinnan icke böra vidtagas än den utav avlöningssakkunniga föreslagna förhöjning av de till denna personal utgående arvoden, nämligen för maskinisten till 1,740 kronor samt för maskinistbiträdena till 1,410 kronor.

Å den för innevarande år gällande staten för garnisonssjukhuset finnes uppförd en post å 3,000 kronor »till chefläkarens förfogande för specialundersökningar». I årets statsverksproposition har under fjärde huvudtiteln, punkten 47, föreslagits, att medel för ifrågavarande ändamål hädanefter måtte beräknas under titel V av ordinarie sjukvårdsanslaget. Berörda post torde alltså böra uteslutas ur staten för garnisonssjukhuset.

2. Garnisoussjukliuset & Karlsborg.

Uti skrivelse den 21 juni 1920 har kommendanten å Karlsborg föreslagit, att i staten för garnisonssjukhuset därstädes måtte upptagas en gårdskarl, tillika eldare av ångpannorna och värmeapparaterna samt avsedd även för renhållning, vedhuggning och vedbärning m. m. Löneförmånerna hava föreslagits till 900 kronor för år jämte fri bostad, som borde kunna beredas inom sjukhuset, med möbler och sängservis, bränsle samt kost och tvätt.

Såsom skäl för anställandet av en gårdskarl har kommendanten framhållit, att skötseln av ångpannorna och värmeapparaterna hittills bestritts av en icke vapenför värnpliktig, kommenderad från fästningens truppförband, men denna kommendering mötte nu svårigheter, då truppförbanden själva vore i behov av det fåtal h andräck ni n gsmän. som nu-

Departe-

mentschefen.

Framställning av kommendanten å Karlsborg.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 350.

Yttrande av arméförvaltningen.

Departe-

mentschefen.

Vissa

arvodesförhöjningar m. m.

Framställning av kommendanten i Boden.

24(5

mera tilldelades dem. Dessutom vore det för pannornas skötsel och tillsyn (de utgjordes av 7 pannor, därav 3 ångpannor och 4 värmepannor, fördelade i tre olika byggnader) av synnerlig vikt, att en något så när fackutbildad person utövade tillsynen och skötseln av desamma. Avlöningsförmåner m. m. hade avvägts med hänsyn till liknande befattning vid garnisonssjukhuset i Boden.

Arméförvaltningen har förklarat sig anse det behövligt att anställa en gårdskarl och eldare vid garnisonssjukhuset i Karlsborg icke minst med hänsyn till behovet att kunna påräkna en med göromålen såsom eldare förtrogen person. Mot den föreslagna avlöningen, som icke överstege vad som från och med år 1921 utginge till gårdskarlen vid garnisonssjukhuset i Boden, hade arméförvaltningen intet att erinra.

Vad sålunda anförts synes till fullo ådagalägga behovet av att vid garnisonssjukhuset å Karlsborg anställes eu gårdskarl och eldare. I fråga om de föreslagna avlöningsförmånerna har jag icke någon annan erinran att framställa, än att det kontanta arvodet — i överensstämmelse med vad avlöningssakkunniga föreslagit beträffande liknande befattning å staten för garnisonssjukhuset i Boden — upptages till 1,050 kronor.

3. Gurnisoussjiikliuset i Boden.

Å den för garnisonssjukhuset i Boden gällande staten finnas uppförda, jämte annan personal,

1 sjukhusväbel, tillika sysslo- och uppbördsman, med,

förutom fri bostad med bränsle och lyse, arvode., kronor 1,500: — 1 husmoder med, förutom fri bostad med möbler och sängservis, bränsle och lyse samt kost och tvätt,

arvode................................................................................. » 800: —

3 översköterskor med, förutom fri bostad med möbler och sängservis, bränsle och lyse samt kost och tvätt, arvode....................................................................... » 600: —

Husmodern och översköterskorna åtnjuta dessutom 2 tillägg å arvodet å 200 kronor, det ena efter 5 års och det andra efter 10 års väl vitsordad tjänst.

Med skrivelse den 28 juni 1920 har kommendanten i Boden överlämnat förslag till stat för garnisonssjukhuset därstädes för år 1922 samt därvid anfört, bland annat, följande.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

247 I januari månad 1922 komme dåvarande sjukhusväbel att avgå vid fyllda 65 år. För att då kunna få fullt arbetsför och duglig efterträdare å tjänsten syntes det bliva nödvändigt att höja arvodet till minst 2,000 kronor, enär det förut visat sig synnerligen svårt att få kompetenta sökande.

Sjuksköterskorna vid garnisonssjukhuset vore enligt nu gällande stat avsevärt sämre avlönade än de vid arméns sjuksköterskekår. Detta förhållande hade väckt en ganska stor misstämning bland de förra, emedan de ansåge sig hava mera betungande och ansvarsfullt arbete än sköterskorna vid truppförbanden, där endast lindrigare sjuka vårdades, under det alla svårare sjukdoms- och operationsfall avpolletterades till garnisonssjukhuset. På grund härav syntes det kommendanten ej vara mer än rättvist, att sjuksköterskorna vid garnisonssjukhuset komme i åtnjutande av samma löneförmåner, som arméns sjuksköterskor, d. v. s. att arvodet ökades till 780 kronor per år. I annat fall komme detta att bliva en ständig anledning till missnöje och avund.

För att däruppe kunna få husmoder och dugliga sköterskor att stanna kvar i tjänsten och undgå ständiga ombyten, borde tre ålderstillägg komma dem till godo efter respektive 3, 6 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring.

Husmoderns arvode borde även ökas i proportion till sjuksköterskornas eller till 1,000 kronor per år. Det vore av synnerligen stor vikt att kunna få behålla den nuvarande husmodern, som vore mycket duglig och erfaren i sitt fack.

Arméförvaltningen har anfört, att ämbetsverket visserligen funne förevarande framställning beaktansvärd, men då ifrågavarande personals avlöningsförhållanden torde komma att regleras i samband med pågående utredning om definitiv lönereglering vid armén, ansåge sig arméförvaltningen icke böra med avseende å avlöningens storlek för ifrågavarande personal föreslå någon ändring i staten för garnisonssjukhuset. Vad särskilt sjuksköterskorna anginge, ville arméförvaltningen erinra om att dessa, till skillnad från de vid truppförbanden anställda sjuksköterskorna, erhölle två tillägg å lönen å 200 kronor efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjänst.

Uti de till omförmälda personal utgående arvodena hava vissa förhöjningar föreslagits av arméns och marinens avlöningssakkunniga, nämligen för sjukhusväbeln till 1,740 kronor, för husmodern till 1,020 kronor och för översköterskorna till 780 kronor. Några andra för-

Yttrande av arméförvaltningen.

Departementa-

chefen.

248 Kungl. Maj:ts Proposition Nr .350.

Anställande av ytterligare en över-

sköterska.

Framställning av kommendanten i Boden.

Yttrande av arméförvaltningen.

Departements-

chefen.

Anslagsposten till beredande av tjänstledighet m. m.

Framställningav kommendanten i Boden.

Yttrande av arméförvaltningen.

ändringar med avseende å denna personals avlöningsförmåner finner jag mig icke nu böra ifrågasätta.

Under förmälan att garnisonssjukhusets epidemiavdelning de senaste 5 åren så gott som oavbrutet varit belagd med ett större eller mindre antal patienter, och att extra sjuksköterska därför ständigt måst anlitas, har kommendanten i Boden uti sin förenämnda skrivelse den 28 juni 1920 framhållit, att det från såväl ekonomisk som t jänstesynpunkt vore fördelaktigare att för epidemisjukhuset anställa en sjuksköterska på stat med samma löneförmåner som de andra sköterskorna.

Arméförvaltningen har vitsordat behovet av en epidemisjuksköterska samt på grund därav hemställt, att å staten för garnisonssjukhuset i Boden måtte uppföras medel för avlönande av ytterligare en översköterska med samma avlöningsförmåner som de vid sjukhuset nu anställda översköterskorna.

Vad arméförvaltningen sålunda hemställt finner jag mig böra tillstyrka. För den nya översköterskan torde alltså, i överensstämmelse med vad avlöningssakkunniga föreslagit beträffande de å sjukhusets stat redan uppförda översköterskebefattningarna, böra upptagas ett kontant arvode av 780 kronor.

Å den nuvarande staten för garnisonssjukhuset finnes uppförd en post om 450 kronor för beredande av tjänstledighet åt sjuksköterskorna samt till vikariatsersättning jämväl under sjukdom åt övrig tjänstepersonal.

Kommendanten i Boden har anfört, att kostpenningar till husmodem och sjuksköterskorna under semestertiden utginge med 25 kronor i månaden. Då denna ersättning ej stode i någon rimlig proportion till nuvarande portionspris — vid sjukhuset nu 3 kronor 7 öre — eller den allra enklaste inackordering i det civila livet, syntes det kommendanten vara en oavvislig nödvändighet, att kostpenningarna höjdes till 90 kronor i månaden. Ifrågavarande anslagspost, som nu utginge med 450 kronor, borde således ökas till 700 kronor, dels på grund av kostpenningarnas höjning och dels på grand av att sjukdomsfall ganska ofta förekomme bland den övriga tjänstepersonalen, så att vikarie måste anskaffas.

Arméförvaltningen har erinrat om att Kungl. Maj:t genom brev den 16 maj 1919 förordna!, att till viss personal vid garnisonssjukhuset i Stockholm finge under semester utgå kostpenningar med 2

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

kronor per dag, och att denna ersättning skulle gäldas av mathållningsanslaget. Enligt § 15 uti reglementet för garnisonssjukhuset i Boden den 31 december 1912 ägde sjuksköterska att enligt chefläkarens bestämmande erhålla en månads tjänstledighet med bibehållande av arvode och med åtnjutande av 25 kronor i kostpenningar. Kostnaderna hade hittills bestritts av nyssnämnda anslagspost. Emellertid syntes förhållandena vid garnisonssjukhusen i Boden och å Karlsborg, vid vilket senare sjukhus några bestämmelser i förevarande avseende ej funnes meddelade, böra ordnas i överensstämmelse med vad som gällde vid garnisonssjukhuset i Stockholm. Under sådana förhållanden komme nu ifrågavarande anslagspost ej att belastas med utgifterna för kostpenningar under semester. Under förutsättning härav torde anslagsposten bliva tillräcklig, varför arméförvaltningen ej ansåge sig böra förorda dess höjning.

Det synes mig vara med rättvisa och billighet förenat, att ifråga- Departevarande personal vid garnisonssjukhusen å Karlsborg och i Boden, liksom mentsehelen vid garnisonssjukhuset i Stockholm redan är fallet, under semester må komma i åtnjutande av kostpenningar med 2 kronor för dag. Härav föranledda utgifter synas lämpligen böra gäldas av mathållningsanslaget.

Därest så sker, torde nu förevarande anslagspost icke behöva höjas i vidare mån, än som betingas av den föreslagna allmänna löneregleringen. Anslagsposten torde alltså i enlighet med avlöningssakkunnigas förslag höra upptagas till 540 kronor.

Under erinran att arméförvaltningen i annat sammanhang anhållit Automobll om anvisande av anslag å tilläggsstat för år 1921 för inköp av en ambulans- förareautomobil för Bodens garnison ävensom om medels beräknande under nfn“^fa°7ram sjukvårdsanslaget för automobilens drift, har ämbetsverket i skrivelse den ställning. 31 augusti 1920 angående lantförsvarets medelsbehov för år 1922 framhållit, att därest vad arméförvaltningen sålunda begärt vunne bifall, syntes, enär en särskild automobilförare alltid måste vara tillgänglig, en sådan, i likhet med vad som skett vid garnisonssjukhuset i Stockholm, böra anställas. Arvode för chauffören syntes böra uppföras å staten för garnisonssjukhuset i Boden, vid vilket sjukhus han torde vara behövlig jämväl för utförande av handräckningsgöromål, i den män icke hela hans tid bleve upptagen med de göromål, som vore att hänföra direkt till chaufförsysslan. Beträffande ersättningen torde densamma kunna sättas till samma belopp som i Stockholm eller, förutom fri bostad med bränsle och lyse, ett arvode av 1,800 kronor för år. Om eu dylik Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 höft. (Nr 350.) 65i 21 32

250 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

befattningshavare behövde anställas redan före år 1922, torde Kungl. Maj:t av tillgängliga medel kunna anvisa för hans avlönande före denna tid behövligt belopp.

Departements- Sedan innevarande års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t å tilläggschefen. stat för år 1921 anvisat anslag för inköp av en ambulansautomobil för Bodens garnison, torde å staten för garnisonssjukhuset i Boden böra upptagas erforderliga medel för avlönande av en automobilförare. Denne synes böra komma i åtnjutande av enahanda avlöningsförmåner, som av avlöningssakkunniga föreslagits för automobilföraren vid garnisonssjukhuset i Stockholm, eller, förutom fri bostad med bränsle och lyse, ett arvode av 2,100 kronor.

4. Arméns sjuksköterskekår.

Gällande stat för arméns sjuksköterskekår upptager dels 42 sjuksköterskor med, förutom fri bostad med möbler, bränsle och lyse samt kost, tvätt och fria resor, arvoden om 780 kronor, dels ock ett belopp av 11,700 kronor för anställande av extra sjuksköterskor.

Framställning Arméförvaltningen har anfört, att det visat sig synnerligen fördelvaitntagen' artigt kunna anförtro överinseendet över vården av de sjuka å sjukhusen åt sjuksköterskor. Frånsett den alldeles särskilt stora fördelen med denna sköterskeinstitution under de nyssförlidna svåra infiuensaepidemierna, vore den meningen allmän — och hördes ofta uttalad av såväl befäl som läkare — att vården av de sjuka och »tonen» å arméns sjukhus nu vore i mycket förändrade till det bättre, tack vare sjuksköterskors tjänstgöring därstädes.

Under sådana förhållanden hade arméförvaltningen ej ansett sig kunna avvisa de framställningar, som från åtskilliga, nu i saknad av sköterska varande truppförband blivit gjorda angående anställandet även vid dessa av sköterskor. Såsom stöd för dessa framställningar hade härvid erinrats om dels den allt mera tilltagande bristen på manliga sjukvårdare, dels erfarenheten från övriga truppförband, där sjuksköterskor varit placerade, dels slutligen de bostadsmöjligheter, som numera i flera sjukhus kunnat beredas sköterska, och vilka icke tidigare förefunnits.

De ytterligare truppförband, som enligt arméförvaltningens mening skulle vara i behov av fast anställd sköterska, vore Norrlands dragonregemente och Upplands artilleriregemente. Beträffande behovet av särskild sköterska för Upplands artilleriregemente ville arméförvaltningen erinra om, att redan nu medel funnes anvisade för avlönande av två

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

sköterskor gemensamt för Upplands infanteriregemente och Upplands artilleriregemente. Emellertid hade det visat sig behövligt att för i Uppsala förlagda truppförband anställa ytterligare en sköterska — närmast avsedd för Upplands artilleriregemente.

Ävenledes torde böra anställas ytterligare en sköterska vid det under uppförande varande sjukhuset vid Västernorrlands regemente dels för välbehövlig hjälp åt de därstädes redan anställda tvenne sköterskor — sjukhusets sängantal vore nämligen över 90 — dels särskilt för skötseln av det röntgeninstrumentarium, som komme att därstädes installeras. Med avseende å en del andra truppförband, därifrån liknande önskemål framställts, skulle sjukvården däremot kunna tillfredsställande ordnas på så sätt, att därstädes vissa tider, då sjukvårdsstyrelsen så ansåge påkallat, sköterska placerades till tjänstgöring, något som torde kunna åstadkommas utan ökning av anslaget för extra sköterskor.

På grund av vad ovan anförts, hemställde arméförvaltningen, att framställning måtte avlåtas till riksdagen om upptagande å den för arméns sjuksköterskekår gällande stat av ytterligare tre ordinarie sköterskor.

I detta sammanhang ville arméförvaltningen erinra därom, att Kungl. Maj:t, på framställning av arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, genom brev den 13 februari 1920 medgivit, att det i staten för arméns sjuksköterskekår för år 1920 för anställande av extra sjuksköterskor uppförda belopp, 11,700 kronor, finge av sjukvårdsstyrelsen disponeras i och för anställande av extra sjuksköterskor dels såsom vikarier för de ordinarie sjuksköterskorna under semester och sjukdom, dels ock för att stå till förfogande vid tillfällen, då sjukligheten krävde ökad sjukvårdspersonal, eller vid större förläggning av trupp till ett annat truppförbands etablissemang m. m. Arméförvaltningen ifrågasatte, huruvida icke vid staten för arméns sjuksköterskekår borde införas en anmärkning av motsvarande innehåll som det i berörda brev lämnade medgivandet.

Då anställandet av ytterligare tre sjuksköterskor vid arméns sjuksköterskekår synes vara i hög grad av behovet påkallat, torde härför erforderliga medel böra beräknas i staten för nämnda kår. Det kontanta arvodet för en var av dessa sköterskor synes, i enlighet med vad avlöningssakkunniga föreslagit i fråga om de å kårens stat redan uppförda sjuksköterskor, böra utgå med 930 kronor.

På sätt arméförvaltningen föreslagit, synes vid staten för arméns sjuksköterskekår böra fogas en anmärkning av innehåll, att det för anställande av extra sjuksköterskor avsedda beloppet — vilket i enlighet

Departements-

chefen.

252 Kungl. Ma.j:ts Proposition Nr 350.

med avlöningssakkunnigas förslag torde böra böjas till 13,590 kronor — ställes till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses disposition för ovan angivet ändamål.

Y. Polispersonalen.

Under denna rubrik är endast upptagen staten för polispersonalen i Boden och å Karlsborg. Beträffande denna stat hava icke några ändringar ifrågasatts i annan mån, än som betingas av den föreslagna löneregleringen.

B. Kallortstillägg.

Enligt 12 § i förslaget till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen skall kallortstillägg utbetalas till beställningshavare, som har sin förläggningsort å sådan plats inom de norra delarna av landet, där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden kan, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra avsevärda olägenheter. Kallortstillägget utgår med nedanstående, för sex olika kallortsklasser bestämda belopp för år räknat, nämligen

Det ankommer på Kungl. Maj:t att bestämma de orter, där kallortstillägg må utgå, samt dessa orters fördelning å nämnda sex kallortsklasser.

Kostnaderna för kallortstillägg för arméns personal hava av avlöningssakkunniga beräknats till 66,000 kronor.

Den verkställda kostnadsberäkningen föranleder från min sida icke någon erinran. Förevarande anslagspost torde alltså böra upptagas med nyssnämnda belopp, 66,000 kronor.

C. Ekiperingsbjälp.

Jämlikt 22 § i förslaget till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen äger officer och underofficer samt vederlike,

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

vilken är skyldig att i tjänsten bära uniform, att vid första anställningen såsom sådan uppbära ekiperingshjälp med ett belopp av högst 1,000 kronor till beställningshavare i officers tjänsteställning och högst 600 kronor till beställningshavare i imderofficers tjänsteställning. Ekiperingshjälpen utgår enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl.

Maj: t.

Rörande kostnaderna för ifrågavarande förmån, såvitt angår arméns Yttrande av personal, har arméförvaltningen anfört, att ämbetsverket, enligt verkställd utredning och med beaktande av nuvarande rekryteringsförhållanden, funnit, att cirka 60 beställningshavare i officers och 90 i underofficers tjänsteställning kunde antagas årligen bliva berättigade till ekiperingshjälp. Anslagsposten borde således upptagas till [(60 x 1,000) + (90 x 600) = ] 114,000 kronor.

Mot den sålunda verkställda beräkningen har jag icke något att Dopanementserinra. chefen.

D. Arvoden för upprätthållande av veterinärvården vid vissa infanteritruppförband.

Uti det under förevarande rubrik beräknade beloppet, 5,000 kronor, erfordras för år 1922 icke någon ändring.

E. Särskild ersättning till sergeanter, kommenderade såsom biträden hos regementsintendenter.

För beredande av fyllnad till fanjunkares dagavlöning åt sergeanter, som kommenderas såsom biträden hos regementsintendenter, har för innevarande år under avlöningsanslaget beräknats ett belopp av 11,497 kronor 50 öre.

Under framhållande, att ifrågavarande befattningshavare i stor utsträckning hade att fullgöra arbete av lika krävande art som fanjunkare, hava avlöningssakkunniga föreslagit, att förevarande anslagspost måtte bibehållas oförändrad i avbidan på närmare utredning, huruvida den nu medgivna ersättningen borde bibehållas eller bortfalla.

I enlighet med vad sålunda föreslagits, torde ett belopp av 11,497 kronor 50 öre böra i anslagsberäkningen upptagas för ifrågavarande ändamål.

254 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

F. Hyresbidrag åt vissa furirer.

Enligt 11 § i förslaget till avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och marinen skall till furir vid armén, vilken intjänat den lön, som är bestämd för sådan beställningshavare efter en beräknad tjänstetid av minst 72 månader, därest han antingen är gift eller ock varit gift samt fortfarande bar minderårigt barn bos sig, utgå årligt hyresbidrag med 270 kronor för beställningshavare, som bar sin förläggningsort i Stockholm, Göteborg, Vaxholm eller Boden, samt med 210 kronor för beställningshavare å annan förläggningsort.

Kostnaderna för ifrågavarande förmån hava av avlöningssakkunniga efter ett genomsnittsbelopp av 225 kronor för förslagsvis 200 furirer beräknats till 45,000 kronor.

Gentemot den sålunda uppgjorda kostnadsberäkningen har jag ingen erinran att framställa. Ifrågavarande anslagspost torde alltså böra upptagas med 45,000 kronor.

G. Anställmngspenning.

Uti 7 § i förslaget till avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och marinen bar föreskrivits, att till den, som erhåller fast anställning vid armén eller marinen och icke förut innehaft sådan anställning vid krigsmakten, skall utgå anställmngspenning med 60 kronor.

Den härav föranledda årliga kostnaden har av avlöningssakkunniga ansetts böra för arméns vidkommande beräknas för förslagsvis V» av de meniga volontärerna till 150,000 kronor.

Enligt denna beräkningsgrund, mot vilken jag icke har något att erinra, skulle under förevarande anslagsrubrik alltså böra upptagas 150,000 kronor.

H. Hagavlöning åt indelt manskap.

Vid vissa truppförband kvarstå ännu indelta korpraler, vicekorpraler och meniga. Korpraler och vicekorpraler tillkommande löner, s. k. korpralstillägg, äro beräknade i vederbörande stater. Däremot är till det indelta manskapet utgående dagavlöning om 40 öre åt korpral, 30 öre åt vicekorpral och beställningsman och 20 öre åt menig beräknad under en särskild post av avlöningsanslaget.

Under samma post är även beräknad dagavlöning för indelta korpraler, vicekorpraler och beställningsman samt meniga, vilka på grund

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 850.

av den vid armén rådande underbefälsbristen inbeordras till tjänstgöring i egenskap av underbefäl, instruktörer eller beställningsmän vid skolor och övningar utom vanliga repetitionsövningar. Antalet tjänstgöringsdagar av ifrågavarande slag har för innevarande år beräknats till 23,000 för korpraler, vicekorpraler och beställningsmän samt till likaledes 23,000 för meniga.

Posten till dagavlöning åt indelt manskap är för innevarande år beräknad till 28,796 kronor 80 öre.

Enligt föreskrift i mom. 3 av övergångsbestämmelserna uti förslaget till avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och marinen skall till i tjänst kvarstående indelt manskap vid armén under all tjänstgöring, till vilken ifrågavarande manskap inkallas, utgå dagavlöning med 90 öre för dag till korpral och med 60 öre för dag till övrigt manskap.

Med beaktande härav och under antagande, att ett inbeordrande av indelt manskap till tjänstgöring i egenskap av underbefäl, instruktörer eller beställningsmän vid skolor och övningar utom repetitionsövningar kommer att under år 1922 äga rum i samma omfattning, som för innevarande år beräknats, eller under sammanlagt 46,000 tjänstgöringsdagar, har jag låtit verkställa beräkning av det för beredande av dagavlöning åt indelt manskap under år 1922 erforderliga beloppet. Enligt denna beräkning skulle erfordras tillsammans 66,497 kronor 40 öre.

I. Kostnader för musikelever vid infanteriet.

I enlighet med den vid 1905 års riksdag beslutade organisationen av arméns musikpersonal förordnade Kungl. Maj:t genom brev den 27 oktober 1905, bland annat, att av anslaget till avlöning och rekrytering m. m. finge årligen utgå gratifikationer åt musikelever vid vartdera av livgardesregementena till fot 600 kronor, vid vartdera av Karlskrona och Vaxholms greuadjärregementen 200 kronor samt vid varje annat infanteriregemente 300 kronor.

Ifrågavarande gratifikationer utgå från förevarande anslagspost, vilken för innevarande år är beräknad till 8,800 kronor. I

I sammanhang med avgivande av infordrat yttrande angående väckt förslag om tilldelande av manskapsportion åt musikelever framhöll chefen för fjärde arméfördelningen uti skrivelse den 18 november 1919, att sedan Vaxholms grenadjärregemente numera erhållit samma organisation som övriga infanteriregementen, gratifikationsbeloppet till musikelever borde såsom vid dessa utgå med 300 kronor.

Framställning av chefen för fjärde arméfördelningen.

256 Kungl. Maj-ts Proposition Nr 350.

Yttrande av arraéförvaltningens intendents- och civila departement.

Departements

chefen.

Uti den 16 januari 1920 i ämnet avgivet yttrande — för vilket närmare redogjorts under punkten 31 i det vid innevarande års statsverksproposition fogade utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden — anförde arméförvaltningens intendents- och civila departement, bland annat, att departementen, i anslutning till vad chefen för fjärde arméfördelningen anfört, funne skäligt, att gratifikationsbeloppet för Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen höjdes till samma belopp som vid övriga infanteriregementen eller till 300 kronor för år vid vartdera regementet.

Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen, som tidigare bestodo av allenast två bataljoner vartdera, hava numera, enligt 1914 års härordningsbeslut, organiserats på tre bataljoner i likhet med övriga infanteriregementen. Med hänsyn härtill finner jag mig böra tillstyrka, att det till gratifikationer åt musikelever vid vartdera av ifrågavarande bägge regementen avsedda beloppet ökas från 200 till 300 kronor.

Förevarande anslagspost torde alltså för år 1922 böra upptagas med 200 kronor högre belopp än för innevarande år eller alltså med 9,000 kronor.

J. Ersättning åt vissa löntagare i följd av arméns omorganisation.

För bestridande av vissa i vederbörande stater förut upptagna avlöningsförmåner, som skola utgå endast så länge vederbörande befattningshavare kvarstå i vissa befattningar, avsedda att indragas, är under förevarande rubrik för innevarande år upptaget ett belopp av 1,431 kronor.

Arméförvaltningen har anmält, att, enligt inhämtade upplysningar, vaktmästaren vid militärbefälsstaben på Gottland G. Johansson och sadelmakaren vid Kronprinsens husarregemente A. Wiklund, vilka åtnjöte avlöningsförmåner från förevarande anslagspost, komme att avgå ur tjänst, den förstnämnde före år 1922 och den senare i juni månad 1922. Då ifrågavarande avlöningsförmåner utgjorde för Johansson 135 kronor och för Wiklund 796 kronor, syntes anslagsposten kunna för år 1922 796

minskas med (135+“ö~=) 533 kronor.

Ifrågavarande anslagspost torde alltså för år 1922 böra upptagas med (1,431 — 533=) 898 kronor.

Kungl. May.ts Proposition Nr 350.

K. Gottgörelse för tjänstehästar.

257 Enligt de nya bestämmelserna angående liästhållningen för officerare vid armén skola i allmänhet chefer och vissa andra högre officerare samt alla officerare vid kavalleriet utom fänrikar vara beridna å två hästar, därav dock den ena skall vara en kronan tillhörig stamhäst. I de fall, då kronan för officer eller veterinär, som är beriden på egen tjänstehäst, övertager anskaffning av mundering samt tillhandahåller in natura stallrum, furage, skoning och skötsel m. m., utgår allenast lönetillägg med 250 kronor för år, eljest lönetillägg med 400 kronor och furageersättning med 365 kronor.

För bestridande av härmed förenade kostnader är för innevarande år beräknat ett belopp av 498,945 kronor.

Med hänsyn till den ytterligare övergång till den nya ordningen för hästhållningen för officerare och vederlikar vid armén, som kommer att äga rum under år 1922, kan en nedsättning ske av det för ifrågavarande ändamål för samma år erforderliga beloppet. Enligt en beräkning, som verkställts med ledning av från arméförvaltningens intendentsoch civila departement uti skrivelse den 31 augusti 1920 lämnade uppgifter (se Bil. 54), skulle för ändamålet erfordras ett belopp av sammanlagt 393,265 kronor.

L. Tissa arvoden m. m.

Under denna rubrik är för innevarande år upptaget ett belopp av 594,861 kronor 32 öre. Beloppet är närmare specificerat å en för riksdagen framlagd »Förteckning över i stat icke uppförda arvoden m. m.».

Enligt förteckningen ingå uti förevarande anslagspost arvoden åt nedannämnda befattningshavare med följande belopp, nämligen:

åt köksföreståndare .....

» furageuppbördsmän

» maskinister..............

» eldare.........................

» kokerskor ................

» övrig personal .......

kronor 16,135: —

» 11,050: —

» 106,886: 52

» 61,786: 20

» 41,857: 85

» 357,145: 75

Arméförvaltningen har uti sin förenämnda skrivelse den 31 augusti 1920 angående lantförsvarets medelsbehov för år 1922 gjort framställning om höjning av ifrågavarande belopp dels till följd av förändring i arvodena för vissa å förteckningen redan upptagna befattningshavare, dels ock på grund av tillkomsten av nya arvodestagare.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 käft. (Nr 350.)

651 21 33

258 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Köksföre-

ståndare.

Framställning av chefen för Karlsborgs artillerikår.

Yttrande av chefen för tredje arméfördelningen.

Yttrande av arméförvaltningen.

I sitt betänkande angående lönereglering för arméns och marinens personal hava avlöningssakkunniga anfört, att de funnit frågan om reglerandet av ifrågavarande arvoden icke vara av den art, att den kunde anses falla inom ramen för det åt de sakkunniga lämnade uppdraget. De ändringar beträffande dessa arvoden, som vid löneregleringens genomförande eventuellt kunde befinnas erforderliga, torde i stället enligt de sakkunnigas mening böra av Kungl. Maj:t beslutas, sedan de på stat uppförda arvodena reglerats av Kungl. Maj:t och riksdagen, därvid de grunder, som vid denna reglering blivit tillämpade, torde behörigen beaktas. I samband med avlåtande till riksdagen av proposition rörande löneregleringen för den på stat uppförda personalen borde emellertid vid beräkningen av vederbörliga avlöningsanslag hänsyn tagas till de arvodesökningar, som kunde ifrågakomma för den på arvodesförteckningarna uppförda personalen. De sakkunnigas utredning och förslag i nu förevarande hänseende hade alltså, med allenast visst undantag — som i det följande kommer att närmare beröras — begränsats till de arvoden, vilka utginge enligt de för år 1921 gällande, av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda staterna.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga sålunda anfört, komma nu förevarande arvodesfrågor, bortsett från nyssnämnda undantagsfall, att i den följande framställningen behandlas utan avseende å de arvodesförhöjningar, som må anses böra vidtagas, därest den föreslagna löneregleringen för den å stat uppförda personalen kommer till stånd. Vid beräkningen av medelsbehovet under nu förevarande anslagspost torde emellertid, på sätt de sakkunniga föreslagit, hänsyn böra tagas till dylika eventuella arvodesökningar.

Uti en till chefen för tredje arméfördelningen avlåten framställning har chefen för Karlsborgs artillerikår framhållit, att arvodet åt den vid kåren anställde köksföreståndaren borde höjas från nuvarande belopp, 180 kronor, till 240 kronor för år.

I anslutning härtill har chefen för tredje arméfördelningen i skrivelse till arméförvaltningens civila departement den 15 juli 1920 uttalat, att samtliga köksföreståndararvoden borde höjas med 60 kronor för år.

Arméförvaltningen har erinrat därom, att köksföreståndarbefattningarna bestredes av underofficerare på stat, vilka utöver sina avlöningsförmåner såsom underofficerare uppbure de för köksföreståndarbefattningarna fastställda arvoden. Ämbetsverket ansåge sig för närvarande så mycket mindre kunna tillstyrka någon höjning uti de nu utgående arvodena, som dyrtidstillägg finge beräknas å dessa arvoden

259 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 350.

samt arvodesfrågan torde komma att behandlas i samband med pågående utredning om definitiv lönereglering vid armén och marinen.

Uti arvodesförteckningen upptoges arvodet till köksföreståndare vid Gottlands infanteriregemente till 250 kronor. Enär arvodet till köksföreståndare vid infanteriregemente enligt knngl. brevet den 18 september 1908 utginge med 25 kronor i månaden eller tillhopa 300 kronor för år, borde detta senare belopp upptagas i förteckningen.

Genom brev den 23 juli 1920 hade Kungl. Maj:t medgivit, att, utöver i stat uppförda medel till avlöning åt köksföreståndare vid Vendes artilleriregemente, ett belopp av ytterligare 180 kronor för år finge för beredande av arvode åt en köksföreståndare vid kokinrättningen i regementets norra kasernetablissemang från och med den 1 augusti 1920 utgå från avlöningsanslaget. Då, försåvitt arméförvaltningen nu kunde förutse, ifrågavarande köksföreståndare torde bliva erforderlig jämväl lör år 1922, syntes sistberörda belopp, 180 kronor, böra upptagas i arvodesförteckningen.

Vad arméförvaltningen sålunda anfört och föreslagit finner jag mig böra biträda. Det för arvoden åt köksföreståndare erforderliga beloppet bör alltså beräknas till 16,365 kronor.

Såsom arvode åt furageuppbördsmannen vid Gottlands infanteriregemente upptager arvodesförteckningen ett belopp av 100 kronor. Då emellertid arvodet åt furageuppbördsman vid infanteriregemente enligt kungl. brevet den 31 december 1914 utgår med 10 kronor för månad eller 120 kronor för helt år, synes sistnämnda belopp böra i arvodesförteckningen uppföras, varigenom den för arvoden åt i fira geu p p b ör d s m ä n upptagna summan bör höjas med 20 kronor till 11,070 kronor.

Uti förteckningen över i stat icke uppförda arvoden in. in. finnas uppförda 1,650 kronor såsom arvode åt en maskinist och 1,020 kronor åt en eldare vid arméförvaltningens ämbetshus. Jämlikt brev den 19 mars 1920 har Kungl. Maj:t medgivit, att nämnda arvoden finge från ingången av år 1920 utgå med högst 2,000 respektive 1,250 kronor. Dessa belopp synas böra upptagas å arvodesförteckningen. I

I sin skrivelse den 30 augusti 1919 angående lantförsvarets medelsbehov för år 1921 meddelade armé förvaltningen, att fortifikations- och intendentsdepartementen genom skrivelse den 21 december 1918 anmodat samtliga arméfördelningschefer, militärbefälhavaren på Gotrlana och

Departements-

chefen.

Furageupp-

bördsmän.

Maskinister och eldare.

260 ArméfÖrvaltningens framställning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

kommendanten i Boden att bemyndiga dem underställda truppförbandsehefer att till de vid truppförbanden anställda maskinister och eldare, med undantag av den vid Dalregementet å Rommehed anställda maskinisten, utbetala tillfällig löneförbättring med 2 kronor till maskinist, 1 krona 50 öre till eldare av första klass och 1 krona till eldare av andra klass, allt för dag räknat. I den mån de förhållanden, som motiverat den tillfälliga löneförbättringen, komme att fortfara jämväl under åren 1920 och 1921, syntes ifrågavarande förmån böra utgå jämväl dessa år. På grund av dess tillfälliga natur funne arméförvaltningen emellertid, att rubbning i anledning härav icke borde vidtagas i de å förteckningen upptagna arvodesbeloppen. De kostnader, som kunde komma att sagda år uppstå för sålunda redan beviljad tillfällig löneförbättring, syntes i allt fall böra bestridas av avlöningsanslaget.

Sedan statsrådet och chefen för ^^försvarsdepartementet anslutit sig till det sålunda gjorda uttalandet samt riksdagen lämnat detsamma utan anmärkning, föreskrev Kungl. Maj:t genom brev den 22 juni 1920, att de kostnader, som under åren 1920 och 1921 kunde uppstå för beredande av tillfällig löneförbättring åt vid truppförbanden anställda maskinister och eldare, skulle bestridas av avlöningsanslaget.

Arméförvaltningen har nu anfört, att det med hänsyn till rådande prisförhållanden och i betraktande av storleken av den avlöning, som nu utginge till maskinister och eldare, syntes uppenbart, att den personal av ifrågavarande slag, som kunde för år 1922 vara anställd vid truppförbanden, måste erhålla avlöning, som åtminstone — frånsett dyrtidstillägg — motsvarade nu utgående förmåner. Det hade därför synts arméförvaltningen, som om nu föreliggande omständigheter skulle utgöra skäl nog att inberäkna den utgående tillfälliga löneförbättringen uti arvodena, vilka i så fall borde höjas i motsvarande grad.

Förutom av nu nämnd anledning hade emellertid arvodesbeloppen för maskinister och eldare befunnits böra undergå vissa ändringar av anledningar, varom här nedan vidare förmäldes.

Avlöningen åt maskinisterna utginge för närvarande i form av dels kontant ersättning, dels ock i de flesta fall fri bostad med bränsle och lyse eller ersättning därför samt portion in natura. Den kontanta ersättningen — med undantag av dyrtidstillägget — borde beräknas under avlöningsanslaget. Kostnaderna för naturaförmånerna borde såsom hittills få utgå av de anslag, som hade att bära utgifterna för sådana förmåner i allmänhet.

För närvarande uppginge antalet maskinister vid trupp förbanden till 63. Dessa åtnjöte kontant ersättning med sammanlagt 138,910 kronor.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

261 Enär ifrågavarande personal syntes bliva behövlig även för 1922 och någon nedsättning i de nu utgående arvodesbeloppen ej torde kunna ifrågakomma, borde dessa belopp upptagas i arvodesförteckningen, dock att i de fall, då ersättningen beräknats till lägre belopp än tillhopa 6 kronor för dag, detta senare belopp borde upptagas.

I nämnda förteckning borde vidare bibehållas det redan nu däri upptagna arvodet för en övermaskinist vid Bodens fästning med 3,600 kronor. För en maskinist vid Södermanlands regemente borde upptagas ett arvode av 2,190 kronor, eller således 390 kronor högre arvode, än som för 1921' i förteckningen angivits, samt för ytterligare en maskinist vid Norra skånska infanteriregementet ett arvode av likaledes 2,190 kronor.

Befälhavaren för fortifikationen hade anhållit, att medel måtte äskas under avlöningsanslaget för avlönande av en maskinist vid flygetablissemanget å Malmen. Då en dylik befattningshavare syntes erforderlig, ansåge arméförvaltningen, att medel för arvode åt nämnde befattningshavare borde upptagas å ifrågavarande förteckning med ett belopp av 2,190 kronor.

Vad eldare beträffade, funnes sådana anställda vid truppförbanden till ett antal av 56 och med en kontant avlöning av sammanlagt 87,505 kronor 65 öre.

Ifrågavarande arvodesbelopp syntes böra upptagas i arvodesförteckningen, såsom behövliga även för år 1922, varvid dock borde iakttagas, att i intet fall beräknades lägre belopp än 4 kronor för eldare av första klassen och 3 kronor 50 öre för eldare av andra klassen, allt för dag räknat.

Härutöver borde arvoden kvarstå dels för två eldare, därav en av första och en av andra klass, vid vartdera av Södermanlands regemente och Norra skånska infanteriregementet, med en sammanlagd summa av 2,737 kronor 50 öre för vart och ett av dessa regementen, dels ock för en eldare av första klass vid vartdera av Första livgrenadjärregementet och Vendes artilleriregemente med respektive 1,460 kronor. Dessutom borde jämlikt befälhavarens för fortifikationen ovanberörda framställning beräknas arvode åt en eldare vid flygetablissemanget å Malmen. Arvodet syntes böra sättas lika som för eldare av första klass eller 1,460 kronor.

Mot vad arméförvaltningen sålunda föreslagit har jag icke något att erinra. I enlighet med ämbetsverkets förslag torde alltså de för avlönande av maskinister och eldare å arvodesförteckningen för närvarande upptagna belopp böra ökas, för de förra med 47,746 kronor 3

Departements-

chefen.

262 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

Kokerskor och kokerskehiträdsn.

Arméförvaltningens framställning.

öre till 154,632 kronor 55 öre och för de senare med 37,010 kronor 60 öre till 98,796 kronor 80 öre. Av ifrågavarande ökning utgöra 72,087 kronor 50 öre kostnader för tillfällig löneförbättring åt maskinister och eldare, vilka kostnader, såsom förut nämnts, redan från och med år 1920 gäldats av avlöningsanslaget, ehuru desamma först nu komma till synes å arvodesförteckningen.

Arméförvaltningen har anfört, att vid armén funnes anställda, utan att vara i stat upptagna, 81 kokerskor med en sammanlagd avlöning av 49,741 kronor 25 öre. Då minskning i kokerskornas ‘antal och avlöning ej torde kunna ske för år 1922, borde samma belopp beräknas såsom arvoden åt kokerskor, dock att i de fall, då den kontanta ersättningen beräknats till lägre belopp än 1 krona 50 öre för dag, detta senare belopp borde upptagas. Därutöver ansåge arméförvaltningen, att i arvodesförteckningen borde kvarstå det i 1921 års arvodesförteckning uppförda arvodet för en kokerska vid Norrbottens kavallerikår med 547 kronor 50 öre.

Vid de för flera truppförband gemensamt avsedda sjukhusen, vilka icke hade egen förvaltning, eller de s. k. militärsjukhusen, hade frågan om mathållningen varit föremål för närmare granskning.

På grand av de mycket stora kostnader, som skulle uppkomma vid anordnande av egna köksavdelningar för dessa sjukhus, och jämväl med beaktande av de administrativa svårigheter, som skulle medfölja dylik lösning av frågan, hade det icke ansetts lämpligt att vidtaga åtgärder i dylik riktning, dess mindre som erfarenheten visat, att sjukhusens förplägnad i alla händelser kunnat fullt nöjaktigt tillgodoses genom att enbart taga i anspråk vederbörande truppförbands kök.

För ernående av detta resultat krävdes emellertid någon ökning av den vid truppförbandens manskapskök tjänstgörande personalen.

Tillämpandet av de för sjukhusen gällande utspisningsstater erfordrade nämligen såväl avsevärd tid som kvalificerad arbetskraft. Med hänsyn härtill hade intendents- och civila departementen efter sjukvårdsstyrelsens hörande i skrivelse den 30 april 1920 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte från avlöningsanslaget anvisa erforderliga medel för anställande vid Livregementets grenadjärer från och med den 1 maj 1920 av ett kvinnligt köksbiträde såsom hjälp åt kokerskan vid sagda truppförband.

Genom brev den 21 maj 1920 hade Kungl. Maj:t medgivit, att för ändamålet finge från avlöningsanslaget tagas i anspråk ett belopp av 547 kronor 50 öre, om bostad i kronans hus kunde beredas, men eljest 912 kronor 50 öre, allt för år räknat.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

263 Nämnda befattningshavare borde, såsom behövlig även för år 1922, uppföras å arvodesförteckningen. Förutom för Livregementets grenadjärer tillkomme nu enahanda behov för Första och Andra livgrenadjärregementena, Kalmar regemente och Västernorrlands regemente, vilka samtliga under år 1921 eller under år 1922 beräknades erhålla förplägnadsskyldighet för egna sjuka å militärsjukhus av ovan avsedd kategori. På grund härav hade arméförvaltningen ansett behövligt, att för år 1922 å arvodesförteckningen upptoges medel för avlönande av ett köksbiträde gemensamt för Första och Andra livgrenadjärregementena — i förteckningen upptaget för Första livgrenadjärregementet — samt ett köksbiträde vid vartdera av Kalmar regemente och Västernorrlands regemente.

Avlöningen hade synts böra beräknas till samma belopp som för ovanberörda köksbiträde vid Livregementets grenadjärer eller ett arvode av 547 kronor 50 öre för år förutom dyrtidstillägg och naturaförmåner från anslag, som hade att bära utgifter av dylik natur.

Arvodena för kokerskorna och kokerskebiträdena borde uppföras i samma kolumn å arvodesförteckningen.

Med hänsyn till vad arméförvaltningen därutinnan anfört, finner jag mig böra tillstyrka, att medel beräknas å arvodesförteckningen för avlönande av ett köksbiträde, förutom vid Livregementets grenadjärer, jämväl vid Första livgrenadjärregementet samt vid Kalmar regemente och Västernorrlands regemente.

Vad arméförvaltningen i övrigt föreslagit giver mig icke anledning till erinran.

I enlighet med arméförvaltningens förslag torde för kokerskor och kokerskebiträden böra i arvodesförteckningen upptagas ett sammanlagt belopp av 55,126 kronor, däri inbegripna vissa arvoden till personal vid krigsskolan, vartill jag i det följande återkommer.

Efter därom av arméförvaltningen gjord framställning medgav Kungl. Maj:t genom brev den 28 januari 1916, att under samma år Ange hos arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anställas ett extra biträde vid handläggning av frågor huvudsakligen rörande styrelsens utökade förråd av sjukvårds- och veterinärmateriel, ävensom att kostnaderna för beredande åt detta biträde av en ersättning av 3 kronor 50 öre om dagen finge förskjutas för att framdeles anmälas till ersättande. I samband härmed anbefalldes arméförvaltningen, att, därest det skulle visa sig nödvändigt för arbetets gång, att ett extra biträde anställdes å sjukvårdsstyrelsen jämväl för tiden efter 1916 års utgång, anmälan därom

Departements-

chefen.

Biträde å arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

Framställning av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

i

264 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

skulle göras i samband med avgivande av förslag rörande medelsbehovet för år 1918.

I skrivelse den 30 september 1916 angående lantförsvarets medelsbehov för år 1918 anmälde arméförvaltningen, att de göromål, för vilkas omhänderhavande ifrågavarande biträde visat sig vara nödvändigt, eller närmast sjukvårdsstyrelsens skriftväxling rörande materielens anskaffning och utlämnande, uteslutande toge en persons arbetskraft i anspråk, och att allt fortfarande behov komme att förefinnas av ifrågavarande biträde å sjukvårdsstyrelsen. För detta biträde erfordrades emellertid icke någon beställning på stat, utan sysslan kunde lämpligen uppehållas genom en underofficer i reserven mot dittills utgående ersättning eller 3 kronor 50 öre om dagen. Härav föranledda kostnader borde såsom sammanhängande med materialförråden för framtiden lämpligen utgå från sjukvårdsanslaget.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1917 förklarade sig statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet böra tillstyrka arméförvaltningens förevarande framställning under framhållande tillika, att någon höjning av sjukvårdsanslaget på den grund, att ersättning till ifrågavarande biträde skulle därav utgå, icke torde erfordras.

Kungl. Maj:ts i enlighet härmed till riksdagen avlåtna framställning föranledde icke från riksdagens sida någon erinran.

Vid genomförandet från och med år 1920 av den nya uppställningen av riksstatens fjärde huvudtitel överflyttades arvodet till nämnda extra biträde att utgå från avlöningsanslaget samt upptogs med ett belopp av 1,277 kronor 50 öre å förteckningen över i stat icke uppförda arvoden. I

I skrivelse den 29 maj 1920 hemställde arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse om anvisande av medel till förhöjt arvode åt ifrågavarande biträde samt erinrade därvid, bland annat, om att arméförvaltningen i sin förenämnda skrivelse den 30 september 1916 såsom sin mening uttalat, att den ifrågavarande sysslan lämpligen kunde uppehållas av en underofficer i reserven. Sjukvårdsstyrelsen hade också under någon tid haft en underofficer anställd. Sedan denne emellertid erhållit ekonomiskt förmånligare anställning och lämnat befattningen i fråga, hade det icke varit styrelsen möjligt att erhålla lämpligt dylikt manligt biträde, varför sjukvårdsstyrelsen anställt ett kvinnligt sådant, en anordning, som visat sig synnerligen fördelaktig och av behovet påkallad icke minst med hänsyn därtill, att sådant biträde kunnat i större utsträckning användas jämväl som biträde vid övriga expeditionsgöromål.

Kinigl. Maj.ts Proposition Nr 350. 265

De två för befattningen fullt skickliga biträden, sjukvårdsstyrelsen hittills lyckats anställa, hade emellertid lämnat sin anställning i första rummet på grund av de med densamma förenade otillfredsställande avlöningsförmånerna. Utom den låga avlöningen syntes väl härtill även hava bidragit, att befattningen icke vore uppförd å stat och alltså icke medförde de förmåner, som därmed vore förbundna, såsom pension, bibehållande av avlöning under sjukdom m. m.

Vid sådant förhållande och då det visat sig nödvändigt, att innehavaren av ifrågavarande befattning besutte minst de kvalifikationer, som erfordrades för erhållande av kvinnlig biträdesbefattning av andra graden hos arméförvaltningen, syntes det sjukvårdsstyrelsen önskvärt, att ifrågavarande biträde tillerkändes ett årligt arvode till ett belopp, motsvarande enligt stat utgående avlöningsförmåner för kvinnlig biträdesbefattning av andra lönegraden hos arméförvaltningen eller 2,000 kronor. Jämlikt grunderna för den nya uppställningen av fjärde huvudtiteln borde jämväl denna ökning utgå från avlöningsanslaget.

På grund av vad sålunda anförts hemställde sjukvårdsstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att, utöver de för avlöning till ifrågavarande skrivbiträde förut anslagna 1,277 kronor 50 öre, ett årligt belopp av 722 kronor 50 öre måtte anvisas att utgå från avlöningsanslaget.

Enligt beslut den 9 juli 1920 fann Kungl. Maj:t framställningen ej föranleda annan åtgärd, än att arméförvaltningen anbefalldes att taga densamma i övervägande vid avgivande av förslag rörande lantförsvarets medelsbehov för år 1922.

Arméförvaltningen har nu anfört, att ämbetsverket, som icke hade något att erinra mot syftet med berörda framställning, ansåge, att medel borde under avlöningsanslaget äskas för avlönande av ifrågavarande biträde med belopp, som sjukvårdsstyrelsen föreslagit.

Vad i ärendet sålunda förekommit synes mig ådagalägga behovet av att ifrågavarande arvode ökas. Vid sådant förhållande och då det föreslagna beloppet, 2,000 kronor, synes mig skäligt, finner jag mig böra tillstyrka, att nämnda belopp upptages å arvodesförteckningeu.

Genom brev den 26 mars 1920 har Kungl. Maj:t dels bemyndigat chefen för krigsskolan att för vardera av 1920 års båda reservofficerskurser låta anställa tvänne diskerskor och en matsalsuppasserska, en var mot åtnjutande av 40 kronor för månad i kontant avlöning, en naturaportion per dag, fri bostad i kronans hus med servis jämte eldning och belysning samt fri tvätt, dels ock föreskrivit, att härav för- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 höft. (Nr 350.) 65i 21 34

Arincförvalt-

ningens

förevarande

framställning.

Departements-

chefen.

Viss personal vid krigsskolan.

266 Kungl. Maj:ts Proposition Nr H50.

Framställning av chefen för krigsskolan.

Yttrande av arméförvaltningen.

Departements-

chefen.

Förrådsvaktmästaren å Karlsborg m. fl.

Framställning av kommendanten å Karlsborg.

anledda kostnader skulle bestridas, den kontanta avlöningen, högst 960 kronor, från avlöningsanslaget, utgifter för naturaportionerna från mathållningsanslaget samt utgifter för övriga förmåner från till chefens för krigsskolan förfogande stående del av undervisningsanslaget.

Enligt brev den 9 april 1920 har vidare Kungl. Maj:t dels medgivit, att vid krigsskolan Unge tillsvidare från och med ingången av år 1920 vara anställd nedan angivna kökspersonal med följande kontanta avlöning, nämligen:

med rätt för en var av nämnda befattningshavare att åtnjuta en naturaportion per dag, fri bostad i kronans hus med servis, eldning och belysning samt fri tvätt, dels ock föreskrivit, att härav föranledda utgifter skulle bestridas, den kontanta avlöningen från avlöningsanslaget, utgifterna för naturaportioner från mathållningsanslaget samt övriga utgifter från den till chefens för krigsskolan förfogande stående del av undervisningsanslaget.

Uti skrivelse till arméförvaltningens civila departement den 30 juni 1920 har chefen för krigsskolan anhållit, att staten för skolan måtte ändras så tillvida, att däruti uppfördes jämväl den kontanta avlöning till köks- och serveringspersonal, som utginge jämlikt förenämnda brev den 26 mars och den 9 april 1920.

A rméförval tningen har icke ansett sig nu kunna förorda den föreslagna ändringen i staten för krigsskolan utan funnit sig böra hemställa, att berörda arvoden beräknades under den för vissa i stat icke uppförda arvoden avsedda anslagsposten.

I enlighet med vad arméförvaltningen sålunda anfört, torde ifrågavarande kontanta avlöningsbelopp böra upptagas å arvodesförteckningen.

Å arvodesförteckningen finnas för närvarande upptagna arvoden av 1,200 kronor för förrådsvaktmästaren å Karlsborg, 1,080 kronor för vallmästaren därstädes samt 200 kronor för brandchefen å samma plats.

I skrivelse till arméförvaltningens civila departement den 9 juli 1920 har kommendanten å Karlsborg anfört, att förstnämnda bägge arvoden måste anses vara för låga i förhållande till övriga vid fästningen anställda arbetare med förmans karaktär. Kommendanten före-

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350. 267

sloge därför en höjning av berörda arvoden till 1,500 kronor årligen för var och en av nämnda befattningshavare. 1 samband härmed hemställde kommendanten jämväl om en ökning av arvodet åt brandchefen å Karlsborg från 200 kronor för år till 600 kronor årligen under framhållande, att det nu utgående arvodet, som sedan gammalt kvarstode, numera icke kunde anses utgöra tillräcklig ersättning för det arbete och det ansvar brandchefen hade.

De av kommendanten sålunda föreslagna arvodesförhöjningarna har arméförvaltningen funnit skäliga.

Icke heller jag har något att erinra mot den föreslagna ökningen av ifrågavarande arvoden.

Vid fortifikationsförvaltningen i Boden äro för närvarande anställda en förrådsvaktmästare med en lön av 2,100 kronor per år, två förrådshandräckningskarlar med en lön av 1,500 kronor per år vardera, en skrivare och bokförare med en lön av 2,100 kronor per år samt en kontorsvakt med 900 kronor per år. Avlöningen till dessa — med undantag för den ena handräckningskarlen, som avlönas av extra ordinarie medel — utgår jämlikt av Kungl. Maj:t fastställd underhållsplan av ordinarie byggnadsanslaget.

Fortifikationsbefälhavaren i Boden har nu gjort framställning om upptagande under avlöningsanslaget av arvoden till förenämnda förrådspersonal och kontorsvakt i Boden med ett sammanlagt belopp av 8,100 kronor.

Arméförvaltningen har anfört, att då ifrågavarande befattningshavare syntes behövliga för längre tid, de till dem utgående arvoden, som ursprungligen guldits av extra byggnadsanslag, torde höra bestridas av avlöningsanslaget.

Härutinnan instämmer jag med arméförvaltningen. Berörda arvoden torde alltså böra upptagas å arvodesförteckningen.

Å arvodesförteckningen är för en var av de fyra fortväblarna vid Bodens fästning upptaget ett arvode av 1,200 kronor.

Såsom förut nämnts, hava arméns och marinens avlöningssakkunniga funnit sig ej böra avgiva förslag till reglering av sådana arvoden, som icke äro anvisade på någon av de särskilda staterna under fjärde huvudtiteln. Undantag har dock gjorts beträffande arvodena till förenämnda fortväblar, i det att de sakkunniga funnit sig böra hemställa, att vid avgivande av proposition till riksdagen rörande löneregleringen

Yttrande av arméförvaltningen.

Departements

chefen.

Förrådspersonal vid fortifikations förvaltningen i Boden.

Framställning av fortifikationsbefälhavaren i Boden.

Yttrande av arméförvaltningen.

Departements-

chefen.

Fortväblar vid Bodens fästning.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 350.

Ifrågasätta arvoden åt flyglärare.

Framställning av befälhavaren för fortifikationen.

förslag måtte avlåtas om höjning av berörda arvoden. De sakkunniga hava i sådant avseende erinrat om att, ehuru fortväblarna icke upptagits i någon av riksdagen godkänd stat, riksdagen likväl genom visst uttalande i samband med beslut rörande organisationen av fortförvaltningen vid de permanenta verken i Boden måste anses hava prövat arvodenas belopp. Enär fortväblarna på grund av nämnda uttalande kommit i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, som för närvarande utginge med 300 kronor, varigenom den sammanlagda kontanta avlöningen till fortväblarna uppginge till 1,500 kronor, hade de sakkunniga, med tillämpning av samma beräkningsgrund som i fråga om å stat upptagna arvoden, för en var av dessa beställningshavare ansett sig böra föreslå arvoden till belopp av 1,740 kronor.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit finner jag mig böra tillstyrka.

I skrivelse den 2 augusti 1919 framhöll chefen för fortifikationen, att lärarna i flygtjänst borde beredas arvoden, samt anförde därvid, att flyglärarbefattningarna finge anses såsom de mest ansträngande och farliga av samtliga lärarbefattningar inom armén. Då flyglärarna vore tvungna att företaga ett väsentligt större antal flygningar än övriga i flygtjänst kommenderade, kunde det ej anses annat än rättvist och billigt, att de komme i åtnjutande av ett särskilt arvode utöver det s. k. flygtillägget med förslagsvis för förste läraren 2,400 kronor, andre läraren 1,800 kronor samt tredje läraren 1,500 kronor, allt för år räknat.

Uti sin skrivelse den 30 augusti 1919, angående lantförsvarets medelsbehov för år 1921, framhöll i anledning härav arméförvaltningen, att det medgivna flygtillägget, som vore avsett att bereda ersättning åt flygpersonalen för olycksfallsrisker, tillkomme såväl lärare som elever, varför det syntes med rättvisa och billighet överensstämmande, att lärarna i flygtjänst bereddes arvoden i likhet med vissa andra lärare.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 7 januari 1920 erinrade dåvarande statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet om att Kungl. Maj:t den 8 februari 1918 funnit en i enahanda syfte gjord framställning icke kunna bifallas, samt förklarade, att han vid sådant förhållande och då frågan om särskilda arvoden åt den militära lärarpersonalen över huvud taget borde upptagas till behandling i samband med utredningen angående definitiv lönereglering för arméns personal, funne sig icke kunna tillstyrka den gjorda framställningen.

Uti skrivelse den 22 juli 1920 har nu befälhavaren för fortifikationen, under åberopande av förenämnda skrivelse den 2 augusti 1919 och under erinran om att Kungl. Maj:t genom brev den 13 februari

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

1920 medgivit, att arvoden finge utgå till lärare a i flygspanarskolan, ånyo anhållit, att medel måtte äskas till arvoden åt flyglärare med följande belopp, nämligen:

åt lärare i teori ................. 2 arvoden å kr. 1,000 ....... kronor 2,000: —

» 1. läraren i flygning...... 1 arvode å » 1,500 » 1,500: —

» bitr. lärare i » 3 arvoden å » 1,200 » 3,600: —

» 1. läraren i flygspaning 1 arvode å » 900 » 900: —

» 2. » i » 1 » å » 500 d 500: —

Arméförvaltningen bar för sin del åberopat vad ämbetsverket i hithörande ämne anfört uti sin förenämnda skrivelse den 30 augusti 1919. Skulle utredningen rörande definitiv lönereglering ej hinna slutföras jämväl i vad den avsåge arvoden åt lärarpersonalen vid armén i så god tid, att förslag i ämnet hunne föreläggas 1921 års riksdag, ansåge arméförvaltningen det angeläget, att förslag i allt fall förelädes riksdagen om anvisande av medel för de begärda lärararvodena, mot vilkas belopp arméförvaltningen icke hade något att erinra. Arméförvaltningen ansåge därför, att de begärda arvodena borde upptagas å arvodesförteckningen. Därest förslag avlätes till riksdagen om medels anvisande för ändamålet för år 1922, samt riksdagen härtill lämnade sitt bifall, syntes arvodena böra få utgå redan från och med den 1 juli 1921. Härför erforderliga medel torde i sådant fall böra få utgå från avlöningsanslaget för sistnämnda år.

Rörande den grupp av på stat upptagna avlöningsförmåner, till vilken arvoden åt den militära lärarpersonalen äro att hänföra, hava arméns och marinens avlöningssakkunniga uttalat, att frågan om dessa avlöningsförmåners bibehållande i eller uteslutande ur lönesystemet stode i nära samband med försvarets blivande organisation, och att denna fråga borde göras till föremål för särskild utredning.

Då det icke synes lämpligt att, innan resultatet av eu sådan utredning föreligger, inrätta nya arvoden av nu ifrågavarande slag, torde med prövningen av förevarande framställning böra tillsvidare anstå.

Genom brev den 3 december 1920 bar Kungl. Maj:t medgivit, att majoren i Bohusläns regementes reserv A. Meyerson finge tillsvidare under år 1921 beordras till tjänstgöring i lantförsvarets kommandoexpedition mot åtnjutande därför av en ersättning av 7 kronor 50 öre för dag från ordinarie avlöningsanslaget.

Som ifrågavarande befattningshavare torde komma att vara anställd vid lantförsvarets kommandoexpedition jämväl under år 1922, synes för

Yttrande av arméförvaltningen.

nepartements-

chefen.

Eu officer vid lantförsvarets kommandoexpedition.

Föreståndaren för modellkammaren.

Vissa tillsyningsman.

Tillsynlngsmannen vid volontärskoleetabllssemanget i Ronneby.

Prästerligt biträde vid Skånska husarregementets avdelning i Landskrona samt vid intendenturkompaniet i Stockholm.

Prästerligt biträde vid Göta och Ö3tgöta trängkårer.

270 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

ändamålet erforderligt belopp, 2,737 kronor 50 öre böra upptagas å arvodesförteckningen.

För föreståndaren för intendentsdepartementets modellkammare är i arvodesförteckningen upptaget ett arvode av 1,277 kronor 50 öre.

Genom brev den 11 februari 1921 har Kungl. Maj:t medgivit, att föreståndaren för modellkammaren finge under år 1921 komma i åtnjutande av löneförbättring med 730 kronor.

Då berörda löneförhöjning synes böra utgå även för år 1922, torde för ifrågavarande befattningshavare böra å arvodesförteckningen upptagas ett till 2,007 kronor 50 öre förhöjt arvode.

Genom brev den 5 mars 1920 har Kungl. Maj:t medgivit, att ett belopp av tillhopa 900 kronor för år finge från avlöningsanslaget utgå såsom arvode åt vissa tillsyningsman vid i brevet närmare angivna förråd. Detta belopp torde nu i arvodesförteckningen böra upptagas under posten: »Vissa arvoden att utbetalas från första arméfördelningens stab», vilken post därför bör höjas från 550 kronor till 1,450 kronor.

Genom brev deu 20 augusti 1920 har Kungl. Maj:t medgivit, att för avlönade av en tillsyningsman vid volontärskoleetablissemanget i Ronneby ett belopp av högst 547 kronor 50 öre för år finge från och med ingången av år 1920 utgå från avlöningsanslaget. Beloppet torde böra från och med år 1922 upptagas å arvodesförteckningen.

Jämlikt brev den 26 november 1920 utgår under år 1921 från avlöningsanslaget ett belopp av högst 500 kronor för avlönande av ett prästerligt biträde vid Skånska husarregementets avdelning i Landskrona. Detta belopp torde i enlighet med arméförvaltningens förslag böra upptagas bland arvodena å arvodesförteckningen.

Å samma förteckning torde dessutom böra upptagas det belopp av 100 kronor för år, som jämlikt brev den 26 november 1920 under år 1921 utgår från avlöningsanslaget såsom ersättning för den pastorala vården vid intendenturkompaniet i Stockholm.

Enligt brev den 17 november 1905, angående uppehållande av regementspastors- och auditörsbefattningarna vid Göta trängkår, utgå årligen tillsvidare från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar 500 kronor för uppehållande av regementspastorsgöromålen vid nämnda kår. Enligt brev den 9 december 1910, angående uppehållande av regementspastorsgöromålen vid Östgöta trängkår, utgå likaledes från allmänna besparingarna 500 kronor per år tillsvidare för uppehållande av regementspastorsgöromålen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3ö0.

'271

I arméförvaltningens skrivelse till statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet den 25 november 1913, angående avlön ingsanslagets omläggning till förslagsanslag, yttrade ämbetsverket beträffande denna utgiftspost, att till dess dessa tjänster blivit uppförda i vederbörliga stater, medel till deras uppehållande torde böra beredas från anslaget till extra utgifter.

Med anledning av den omläggning av anslagen under fjärde huvudtiteln, som ägt rum från och med år 1920, torde, i enlighet med arméförvaltningens därom framställda förslag, ifrågavarande kostnader böra bestridas från avlöningsanslaget samt härför erforderliga medel upptagas å arvodesförteckningen.

Genom brev den 9 juli 1920 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att vid Intendent fälttelegraf kårens flygkompani å Malmslätt skulle inrättas en särskild k^Paiaet provisorisk kassaförvaltning, samt att befattningen såsom intendent vid a Maimsiatt flygkompaniet tillsvidare skulle uppehållas av en därtill särskilt förordnad intendenturutbildad officer i reserven mot åtnjutande av arvode efter 1,500 kronor för år räknat att utgå från avlöningsanslaget.

Ifrågavarande arvode torde böra upptagas å arvodesförteckningen.

Enligt brev den 11 juni 1920 har Kungl. Maj: t medgivit, att viss viss ersattingenjör- och inteudenturmateriel finge transporteras till »/stersund, även- , **

som i samband darmed föreskrivit, bland annat, att en truppkontingent kassören i ur Svea ingenjörkår skulle förläggas till nämnda stad. Till den i Öster- östersundsund placerade fortifikationskassören skulle enligt samma brev såsom ersättning för bestyret såsom förrådsförvaltare för den till Östersund transporterade intendenturmaterielen utgå ett arvode av 25 kronor i månaden från avlöningsanslaget. Detta belopp torde böra upptagas å arvodesförteckningen.

För avlönande av eu tillsyningsman vid Remmene skjutfält finnas Tiiisyningsi arvodesförteckningen för år 1921 upptagna 2()0 kronor. Då emellertid ““åraT ersättningen till ifrågavarande tillsyningsman jämlikt arméförvaltningens skj utfall, artilleridepartements beslut den 9 mars 1917 utgått med 300 kronor, samt någon nedsättning i detta arvode ej torde böra ifrågakomma, torde beloppet i enlighet med arméförvaltningens förslag böra höjas till 300 kronor.

Vid Tånga hed finnes anställd en vaktare med ett arvode av 100 vaktaren vid kronor för år. Detta arvode synes böra i förteckningen upptagas. Tånga ned.

272 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 350.

Besiktningsman vid intendenturförrådets i Boden slakteriavdelning.

Eldare och gårdskarl vid kommendant skåpet i Boden.

Tillsyningsmannen vid skjutbanorna å Järvafältet.

Tillsyningsmannen å Sannahed.

Personal vid artillerimuseum.

Genom brev den 9 april 1920 har Kungl. Maj:t anvisat medel från avlöningsanslaget till avlönande av en besiktningsman vid intendenturförrådets i Boden slakteriavdelning. Arvodet, som enligt samma brev utgår med 1,800 kronor för år räknat, torde böra upptagas å arvodesförteckningen.

Enligt brev den 21 maj 1920 har Kungl. Maj:t medgivit, att från och med år 1920 finge till avlönande av en vid kommendantskapet i Boden anställd eldare och gårdskarl utgå ett belopp av 1,500 kronor årligen från avlöningsanslaget. Från och med år 1922 torde beloppet böra upptagas å arvodesförteckningen.

Genom brev den 18 juni 1920 har Kungl. Maj:t medgivit, att chefen för fjärde arméfördelningen finge förordna en underofficer ur något honom underlydande truppförband att från och med den 1 juli 1920 tillsvidare intill utgången av år 1921 under uppbördsmannaansvar handhava tillsynen och vården av skjutbanorna å Järvafältet och därstädes förvarad materiel, samt att denne underofficer skulle äga att, förutom honom enligt stat tillkommande avlöningsförmåner, såsom ersättning för de med uppdraget förenade ökade kostnader åtnjuta en ersättning, beräknad efter 300 kronor för år, att gäldas från avlöningsanslaget. Detta arvodesbelopp synes i enlighet med arméförvaltningens förslag höra beräknas under avlöningsanslaget för år 1922 och upptagas å arvodesförteckningen.

Jämlikt brev den 31 december 1913 utgår en ersättning av 150 kronor för år åt en tillsyningsman å Sannahed. Beloppet, som utbetalas genom kassaförvaltningen vid Svea trängkår, torde i enlighet med arméförvaltningens förslag böra beräknas under avlöningsanslaget och upptagas å arvodesförteckningen.

Uti förteckningen över i stat icke uppförda arvoden m. in. finnas upptagna arvoden för en föreståndare och uppbördsman samt ett biträde vid artillerimuseum med respektive 600 och 400 kronor. Uti skrivelse den 18 juni 1920 hava arméförvaltningens artilleri- och civila departement hemställt, att från avlöningsanslaget måtte från och med den 1 juli 1920 till och med den 31 december 1921 till föreståndaren och biträdet vid museet få utgå årliga arvoden med respektive 1,200 och 800 kronor. Kungl. Majrt har den 16 juli 1920 bifallit den sålunda gjorda framställningen. Ifrågavarande arvoden torde, då befattningshavarna i fråga synas behövliga även år 1922, från och med sistnämnda år böra å arvodesförteckningen upptagas med sålunda förhöjda belopp.

278 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Å Rommehed finnes för närvarande anställd en tillsyningsman och redogörare, som uppbär ett arvode av 750 kronor för år. Uti förteckningen över i stat icke uppförda arvoden m. m. är upptaget ett belopp av 250 kronor för avlönande av ifrågavarande tillsyningsman. Emellertid har arméförvaltningens civila departement med stöd av kungl. brev den 31 december 1919 medgivit, att kostnaderna för avlönande av tillsyningsmannen och redogöraren å Rommehed finge tillsvidare i sin helhet avföras å avlöningsanslaget. I arvodesförteckningen torde därför böra upptagas ett belopp av 750 kronor för ifrågavarande befattningshavares avlönande, vilket medför en höjning av anslagsposten med 500 kronor.

Uti nämnda förteckning äro för år 1921 upptagna två kontrollofficerare med arvode av 1,200 kronor vardera och två kontrollbiträden med 300 kronors arvode vardera. Emellertid finnas jämlikt kungl. breven den 2 september 1892 och den 27 april 1917 härutöver anställda två kontrollofficerare med arvode av 1,200 kronor vardera för år räknat ävensom två kontrollbiträden med arvode av 750 kronor om året för var och en. Dessa belopp, som hittills utgått från vederbörligt tillverkningsanslag, torde böra i arvodesförteckningen upptagas.

I enlighet med vad sålunda anförts, har jag låtit uppgöra en ny »Förteckning över i stat icke uppförda arvoden m. in.» (se Bil. 55). Denna förteckning slutar å ett belopp av 724,838 kronor fiO öre eller 129,977 kronor 28 öre mera, än den för innevarande år uppgjorda förteckningen upptager.

Såsom förut nämnts, har vid uppgörandet av denna arvodesförteckning hänsyn ej tagits till de förhöjningar i utgående arvoden, som kunna finnas betingade av den för personal å stat föreslagna löneregleringen. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles, sedan löneregleringen beslutats, pröva hithörande frågor.

För beredande av för sådant ändamål erforderliga medel synes emellertid arvodesförteckningens slutsumma böra ökas med 16 procent eller 115,974 kronor 18 öre.

Förevarande anslagspost torde alltså böra i anslagsberäkningen upptagas med (724,838:60 + 115,974: 18=) 840,812 kronor 78 öre.

M. Oförutsedda utgifter för uppehållande tillfälligtvis av furage-, sjukvårds-, uppbördsmanna- samt köksföreståndarbefattningar ävensom för anställande tillfälligtvis av maskinister, eldare, kokerskor, tillsyningsman in. fl. och för ändring i utgående arvoden.

Under denna rubrik är för innevarande år beräknat ett belopp av förslagsvis 12,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 296 höft. (Nr 350.) esi 21 35

Tillsyningsmannen å Rommehed.

Kontrollofficerare och kontrollbiträden.

Samman-

fattning.

274 Arméförvaltningens främja ställning.

Kung!. May.ts Proposition Nr 350.

Arméförvaltningen har anfört, att Kungl. Maj:t under tiden den 31 december 1919—den 31 juli 1920 från avlöningsanslaget anvisat ett belopp av tillhopa 24,479 kronor 74 öre, som finge anses belasta ifrågavarande anslagspost. Då det torde kunna antagas, att anvisningarna från avlöningsanslaget för ifrågavarande ändamål möjligen hade varit något större under år 1920, än vad som kunde komma att behöva anvisas, sedan den ändrade uppställningen av huvudtiteln tillämpats någon tid, samt avlöningsanslaget i sin helhet lämnat överskott, syntes någon höjning i det nu beräknade beloppet i allt fall icke erfordras.

Då avlöningsanslaget icke vore ställt till arméförvaltningens förfogande, utan stode under Kungl. Maj:ts omedelbara disposition, måste framställningar göras hos Kungl. Maj:t om rätt att till arvode få använda medel från avlöningsanslaget, hur litet belopp frågan än gällde, och hur uppenbart det än vore, att anslaget borde tagas i anspråk för ändamålet. Emellertid kunde det givetvis icke vara ändamålsenligt eller lämpligt, att Kungl. Maj:t, såsom under nuvarande förhållanden ofta måste bliva fallet beträffande här ifrågavarande ärenden, besvärades med sådana av allt för obetydlig art, så mycket mindre som utgången på förhand vore tämligen given. I övererensstämmelse med de principer, som läge till grund för de åtgärder, som på senare tid vidtagits för att decentralisera vissa ärenden, syntes det böra tagas under övervägande, huruvida det icke kunde överlämnas åt arméförvaltningens civila departement att i viss utsträckning besluta i ärenden av ifrågavarande art. Befogenhet att besluta i dylika arvodesfrågor syntes redan tillkomma ämbetsverkets olika departement och sjukvårdsstyrelse, särskilt i fråga om arvoden, som skulle utgå från materielanskaffningsoch underhållsanslag av reservationsanslags natur. Då emellertid arvoden understundom bleve tillfälligtvis erforderliga för behov, som stode i samband med mathållningen och fnrageringen vid armén, men härför avsedda anslag dels vore av förslagsanslags natur och dels ur andra synpunkter sett icke borde belastas med utgifter av förevarande art, funnes intet annat anslag än avlöningsanslaget, som lämpligen borde anlitas för ändamålet. En decentralisering av mindre dylika arvodesärenden till arméförvaltningens civila departement skulle alltså endast innebära en utsträckning till detta område av en praxis, som redan tillämpades på andra områden. Arméförvaltningen tilläte sig i detta avseende hänvisa till vad de sakkunniga för ny uppställning av huvudtiteln anfört i detta ämne i sitt den 21 juni 1918 avgivna betänkande sid. 79.

Givetvis borde dock en viss begränsning av departementets befogenhet i detta avseende äga rum. Arméförvaltningens beslutanderätt torde härvid kunna och böra inskränkas att gälla medgivande om arvodes

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350. 275

utbetalande endast tillfälligtvis. 1 den mån behov av ett sådant arvode visade sig vara av mera konstant natur, borde givetvis arvodesfrågan komma under Kungl. Maj:ts behandling, eventuellt i samband med de vanliga medelsäskandena.

Utöver den inskränkning i arméförvaltningens handlingsfrihet, som härav skidle bliva en följd, sjmtes dessutom ■ befogenheten böra begränsas även därutinnan, att endast en viss summa av nämnda förslagsvis beräknade post ställdes till arméförvaltningens förfogande. Detta belopp torde dock ej böra sättas lägre än 10,000 kronor.

En begränsning i arméförvaltningens beslutanderätt torde böra ske jämväl därutinnan, att arvode, som arméförvaltningen skulle få tillerkänna en befattningshavare, ej finge överstiga visst belopp, exempelvis 2,000 kronor för helt år räknat.

Det torde icke böra ifrågasättas, att arméförvaltningen skulle erhålla bemyndigande att besluta om höjning i de av Kungl. Maj:t och riksdagen eller av Kungl. Maj:t ensam bestämda arvoden, eller att arméförvaltningen finge besluta om utbetalande av arvoden åt på stat anställd personal.

Arméförvaltningen ansåge sålunda, att ett belopp av 10,000 kronor borde ställas till arméförvaltningens civila departements förfogande för bestridande av oförutsedda utgifter för arvoden i enlighet med vad ovan anförts, varemot det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att såsom hittills besluta i arvodesfrågor, som folie utom arméförvaltningens sålunda angivna befogenhet.

Med hänsyn till vad arméförvaltningen därutinnan anfört, finner jag- mig icke för år 1922 böra ifrågasätta någon förhöjning av det under nu förevarande rubrik beräknade beloppet, 12,000 kronor.

Vad angår det framställda förslaget om bemyndigande för arméförvaltningens civila departement att i viss utsträckning besluta i hithörande frågor, torde det vara uppenbart, att en sådan anordning skulle medföra åtskilliga fördelar. Några principiella betänkligheter synas mig icke kunna anföras mot att nämnda departement utrustas med dylik befogenhet under förutsättning, att densamma begränsas i huvudsaklig överensstämmelse med vad arméförvaltningen i sådant avseende föreslagit.

Förutom i det föregående omförmälda utgiftsgrupper under ordinarie avlöningsanslaget skulle, såsom förut nämnts, från samma anslag utgå dels felräkningspenningar, dels ock kostnader för begravningshjälp. Innan någon erfarenhet vunnits rörande storleken av ifrågavarande utgifter, torde emellertid icke några härför avsedda särskilda poster böra upptagas i anslagsberäkningen.

Departement

chefen.

276 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Åtgärder för befrämjande av inauskapsrekryteringen.

För befrämjandet av manskapsrekryteringen vid armén liava under de senare åren åtskilliga åtgärder vidtagits.

Sålunda medgav 1919 års riksdag, att för tiden den 1 november 1919—den 31 december 1920 finge utbetalas viss tillfällig förböjning i dagavlöningen till fast anställt manskap vid armén. Enahanda förmån utgår, enligt medgivande av 1920 års riksdag, jämväl under innevarande år. Kostnaderna för berörda förhöjning i dagavlöningen bestridas från avlöningsanslaget.

Från samma anslag utbetalas vidare, jämlikt av riksdagen lämnat medgivande, enligt vissa grunder rekapitulationspremier till fast anställt manskap i armén, som tager förnyad anställning, ävensom anställningspremier till f. d. anställt manskap vid armén, som tager annan fast anställning än som musikvolontär vid samma truppslag, vid vilket vederbörande förut genomgått fullständig soldatutbildning.

Härjämte har riksdagen för tiden intill utgången av år 1921 medgivit,

dels att uppkommande besparingar å de för manskapets avlöning i vederbörliga truppförbands stater uppförda medel må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, användas för anställande av furirer av andra klassen utöver det antal, som i staten för vederbörligt regemente finnes angivet,

dels ock att uppkommande besparingar i de för sjukvårdsmanskapets avlöning i vederbörande truppförbandsstater uppförda medel må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, användas för beredande av fyllnad till furirs av första klassen löneförmåner åt sjukvårdsfurirer av andra klassen, som visa sig därav förtjänta.

Av vad förut i annat sammanhang anförts framgår, att såväl den tillfälliga förhöjningen i dagavlöning som ock anställnings- och rekapitulationspremier äro avsedda att upphöra från och med genomförandet av den föreslagna löneregleringen för arméns manskap.

I fråga om besparad manskapsavlönings användande för anställande vid truppförbanden av furirer av andra klassen har arméförvaltningen i i sitt utlåtande över arméns och marinens avlöningssakkunnigas förslag till lönereglering för manskapet anfört, att nämnda förslag väsentligen vore fotat på att manskapet skulle efter vissa tider vinna löneuppfiyttning (ålderstillägg), varigenom alltså det syfte, som föranlett utverkandet av ifrågavarande bemyndigande, eller att kunna i tjänsten kvarhålla äldre

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

förtjänt manskap, vid förslagets genomförande i allt fall syntes vara behörigen tillgodosett.

Härutinnan anser jag mig kunna instämma med arméförvaltningen.

Berörda bemyndigande torde alltså icke vidare behöva av riksdagen inhämtas.

Vad slutligen angår frågan om beredande av lönefyllnad åt vissa sjukvårdsfurirer av andra klassen, tillåter jag mig hänvisa till den följande framställningen.

I skrivelse den 6 april 1920 framhöll chefen för Vaxholms grenad- Framställning iärresremente, att i staten för nämnda regemente, i likhet med de för av ch®fen for samtliga infanteriregementen gällande stater, icke funnes rams beställningar grcnadjärav första klassen upptagna för sjukvårds-, gevärshantverkar- och hovslagar- regementebeställningsmän. För de tvenne förstnämnda kategorierna funnes endast två, respektive en, furirsbeställningar av andra klassen och för den sistnämnda kategorien ingen furirsbeställning utan endast en vicekorpralsbeställning.

Dessa förhållanden medförde avsevärda olägenheter. Sålunda uppstode svårigheter att åtminstone på frivillighetens väg rekrytera sagda beställningskategorier, varförutom möjligheterna att förmå dem till rekapitulation, som innehade dylika beställningar och vilkas kvarblivande vid regementet vore önskvärt för ett tillfredsställande utförande av uppgifterna inom de olika tjänstegrenarna och bevarande av kontinuiteten inom desamma, icke bleve så stora, då utsikterna att erhålla högsta manskapsavlöning icke vore tillfinnandes. Utom det att det ekonomiska utbytet i och för sig vid beställningarna i fråga sålunda icke verkade uppmuntrande på vare sig rekrytering eller rekapitulationen, tillkomme även den moraliskt ofördelaktiga faktorn, att de volontärer, som ingått såsom beställningsmän men icke kunde komma längre än till furirs av andra klassen respektive vicekorprals avlöning, snart nog såge sina jämnåriga, vilka gått den vanliga underkefä!svägen, gå förbi sig och erhålla högre avlöning, ehuru de förra ej blott genomgått erforderliga kurser för sin fackutbildning, utan även fullgjort en tjänstgöring, som såväl i avseende på tid som betydelse och arbetsprestation val uthärdade jämförelse med de senares.

Följden härav bleve ofta, att beställningsmän avginge tidigare, än vad de eljest skulle hava gjort. Härtill komme, att rättvisan syntes kräva, att varje volontär skulle kunna hava utsikt till att nå högsta manskapsavlöning, vilken utbildningsväg han än gånge, förutsatt att han genomgått anbefallda kurser och i övrigt vore lämplig.

278 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Yttrande av chefen för fjärde arméfördelningen.

Yttrande av arméförvaltningens artilleri- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse.

Vad särskilt hovslagarbeställningsmännen beträffade, vore det ej tillräckligt med endast en sådan vid varje regemente. Förutom det, att hästantalet numera ej vore så ringa vid infanteriregementena, vore det behövligt att med hänsyn till tjänstledighet, sjukdom eller annat förfall kunna förfoga över mera än en sådan beställningsman. Dessutom vore det önskvärt, att, för upprätthållande av ordningen i allmänhet i regementets stall och med hänsyn till hovslagarnas biträde vid hästvården i synnerhet, eu av dessa innehade furirsgrad. Vid Vaxholms grenad järregemente, med dess isolerade läge och därav föranledda svårigheter att anskaffa yrkeskunnigt folk, gjorde sig dessa krav särskilt gällande.

Regementschefen föresloge därför, att Kung!. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för sådana ändringar i de för infanteriregementena gällande stater beträffande beställningsmän, att staten ökades med en sjukvårdsfurir av första klassen, en gevärshantverkarfurir av första klassen och en liovslagarfurir av första klassen, samt minskades med en sjukvårdsfurir av andra klassen, eu sjukvårdsvicekorpral, en gevärshantverkarvicekorpral och tre vicekorpraler.

Intill dess härom kunde varda beslutat och i betraktande av å ena sidan behovet av de framställda förslagens snara förverkligande, i den mån så ske kunde, samt å andra sidan det förhållandet, att genom de numera talrika volontärvakanserna avsevärda medel besparades, hemställde regementschefen, att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att av sålunda besparade medel finge användas erforderliga belopp för att tilldela dem av nämnda kategorier beställningsmän, som, enligt vad ovan anförts, därtill kunde ifrågakomma, sådana avlöningsförmåner, som tillkomme furir av första klassen.

I häröver den 9 april 1920 avgivet yttrande anförde chefen för fjärde arméfördelningen, att han på de av regementschefen angivna skäl ansåge det vara synnerligen önskvärt, att vederbörande regementschef medgåves rättighet — intill dess ändringar i de för infanteriregementena gällande staterna kunde varda beslutade — att av besparade volontäravlöningsmedel använda erforderliga belopp för att tilldela sjukvårds-, gevärshantverkar- och hovslagarbeställningsmän, som därtill kunde ifrågakomma med hänsyn till genomgångna kurser och lämplighet i övrigt, motsvarande avlöningsförmåner, som tillkomme furir av första klassen.

Uti den 16 juli 1920 avgivet utlåtande i ärendet erinrade arméförvaltningens artilleri- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse om riksdagens medgivande beträffande användningen av besparad avlöning för beredande av lönefyllnad åt sjukvårdsfurir av andra klassen samt

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

27:)

anförde, att, därest nu pågående utredning om revision av försvarsväsendet, i vad den avsåge manskapet, icke hunne slutföras i så god tid, att härav betingat förslag kunde föreläggas 1921 års riksdag, provisoriska åtgärder syntes böra vidtagas för att minska de av regementschefen framhållna nu rådande olägenheter. I sådant syfte borde framställning till nämnda riksdag göras om medgivande därtill, att besparade avlöningsmedel finge i viss utsträckning användas för beredande av lönefyllnad till högst furirs av första klassen avlöningsförmåner åt eu del beställningsmän.

Ett sådant medgivande syntes icke böra begränsas att gälla endast infanteriet utan omfatta samtliga de truppförband, å vilkas stater funnes uppförda beställningsmän med avlöning, motsvarande högst furirs av andra klassen; och borde detsamma så avfattas, att exempelvis eu hovslagarvicekorpral kunde erhålla antingen korprals, furirs av andra klassen eller furirs av första klassen avlöningsförmåner allt efter omständigheterna i det särskilda fallet. Kostnaderna för avlöningsfyllnaden borde få bestridas av besparingar å de för avlöning åt manskapet i respektive stater uppförda medel, oavsett huruvida besparingarna hade uppstått på grund av vakanser bland beställningsmännen eller övrigt manskap. Ett beslut i sådan riktning syntes lika litet som det av 1920 års riksdagfattade beslutet i fråga om sjukvårdsbeställningsmän kunna anses föregripa en blivande försvarsrevision eller en kommande definitiv lönereglering.

Beträffande regementschefens framställning i fråga om ändringar i de för infanteriregementena gällande stater i syfte att bereda vissa beställningsmän samma avlöningsförmåner, som tillkomme furir av första klassen, funne departementen och sjukvårdsstyrelsen framställningen i denna del åsyfta en sådan organisationsförändring, som borde tagas i betraktande i samband med berörda utredning om revision av landets försvarsväsende.

På grund härav hemställde departementen och sjukvårdsstyrelsen,

att Kungl. Maj:t i anledning av regementschefens hemställan rörande vidtagande av åtgärder för beredande åt vissa beställningsmän av sådana avlöningsförmåner, som tillkomme furir av första klassen, måtte, under förutsättning att nu pågående utredning om revision av landets försvarsväsende, i vad den avsåge manskapet, icke kunnat slutföras i så god tid, att härav betingat förslag hunne föreläggas 1921 års riksdag, avlåta förslag till nämnda riksdag därom, att uppkommande besparingar å de för manskapets avlöning i respektive truppförbandsstater uppförda medel måtte, efter Kungl. Maj:ts beprövande, få under åren 1921 och

Yttrande av arméförvaltningen den 31 augusti 1020.

Yttrande av arméförvaltningen den 10 februari 1921.

280 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

och 1922 användas för beredande av fyllnad till högst furirs av första klassen löneförmåner åt därtill förtjänt, vid truppförbandet anställd beställningsman, som genomgått vederbörliga utbildningskurser och som eljest icke kunde komma i åtnjutande av sådan avlöning i följd därav, att endast beställning av lägre grad av den kategori beställningsmän, han tillhörde, funnes i vederbörlig stat uppförd, samt

att framställningen i övrigt icke måtte till annan Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda, än att den överlämnades till den genom brev den 12 november 1919 tillsatta kommission för verkställande av utredning och avgivande av förslag om en revision av Sveriges försvarsväsende m. m. för att av nämnda kommission tagas i betraktande vid uppdragets fullgörande.

Uti sin skrivelse den Öl augusti 1920 angående lantförsvarets medelsbehov för år 1922 framhöll arméförvaltningen, att genom det i sistnämnda utlåtande avgivna förslaget riksdagens förberörda för år 1921 beträffande sjukvårdsbeställningsmännen lämnade medgivanden skulle utsträckas därhän, att exempelvis en vid Bodens ingenjör kår anställd sjukvårdskorpral skulle kunna erhålla furirs av andra klassen avlöning. Medgivandet skulle omfatta, förutom sjukvårdsbeställningsmän, även gevärshantverkarbeställningsmän, hantverkarbeställningsmän och hovslagarbeställningsmän. Medgivandet skulle däremot icke omfatta indelt manskap och givetvis endast militära beställningar. Genom detsamma skulle icke vid truppförbanden få anställas personal till större antal än staten medgåve eller anställas beställningsmän av annan kategori än staten upptoge. Medgivandet skulle endast avse att i sådana fall, då i vederbörlig stat funnes upptaget exempelvis endast en hovslagarvicekorpral, bereda denne någon höjning i avlöningen, i fall sådant befunnes nödvändigt, samt att det skulle få ankomma på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna pröva, om avlöningen borde höjas till korprals eller furirs avlöning.

Arméförvaltningens plenum, som anslöte sig till artilleri- och civila departementens samt sjukvårdsstyrelsens uttalanden i ämnet, hemställde, att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen inhämta sådant medgivande, som ifrågasatts i departementens och sjukvårdsstyrelsens ovanberörda utlåtande den 16 juli 1920.

Sedermera har arméförvaltningen uti den 10 februari 1921 avgivet utlåtande över arméns och marinens avlöningssakkunnigas förslag till lönereglering för det fast anställda manskapet anfört, att ämbetsverkets sjukvårdsstyrelse betonat önskvärdheten av att, även efter genomförd

281 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 350.

definitiv lönereglering för manskapet, möjlighet måtte iörefinnas att bereda därav förtjänt sjukvårds- och hovslagarbeställningsman lönefyllnad till högst furirs av första klassen löneförmåner. Givetvis måste det ur principiell synpunkt anses mindre lämpligt att samtidigt med genomförandet av en definitiv lönereglering skapa ett undantagsförhållande beträffande visst manskap. Med hänsyn till den obetydliga skillnaden i avlöning för furirer av första och andra klassen enligt förslaget samt det jämförelsevis ringa antalet beställningsmän syntes emellertid kostnadsökningen, om dessa senare bereddes lika avlöning som furirer aAr första klassen, bliva skäligen obetydlig.

På grund härav och för undanröjande av den misstämning, som allt fortfarande torde vara att motse, därest beställningsmännen icke skulle kunna beredas motsvarande avlöning som övrigt manskap, sjmtes möjlighet böra finnas för tilldelande av furirs av första klassen avlöningsförmåner åt därtill förtjänta beställningsmän. I fråga om sjukvårdsmanskapet hade dylik lönefyllnad medgivits, i den mån besparingar uppkommit å de för detta manskaps avlöning i respektive truppförbandsstater uppförda medel. På grund av den ändrade uppställningen av truppförbandsstaterna, som de sakkunniga föreslagit, torde böra såsom villkor för medgivande av lönefyllnad uppställas, att vakans förefunnes bland manskapet, varjämte med hänsyn till löneskalornas konstruktion och antalet ålderstillägg i olika grader allenast beställningsmän, vilken på stat vunnit beställning såsom furir av andra klassen, syntes böra komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån.

Arméförvaltningen hemställde därför, att Kungl. Maj:t matte utverka riksdagens medgivande, att under åren 1921 och 1922 finge efter Kungl. Maj:ts beprövande beredas fyllnad till furirs av första klassen löneförmåner åt därav förtjänta, vid truppförbanden anställda beställningsmän med avlöning såsom furirer av andra klassen, vilka genomgått vederbörliga utbildningskurser och som eljest icke kunde komma i åtnjutande av sådan avlöning i följd därav, att endast beställningar av lägre grad av den kategori beställningsmän, de tillhörde, funnes i vederbörliga stater uppförda, samt under förutsättning att vakanser förefunnes bland manskapet.

Om i samband med den förestående försvarsrevisionen furirsbeställningar av första klassen komme att i staterna upptagas jämväl för beställningsmän, komme nu omförmälda medgivande ej vidare att erfordras.

Det torde ligga i öppen dag, att den ogynnsamma ställning i befordringshänseende, som beställningsmännen intaga i jämförelse med det Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 höft. (År 350.) ®61 21 .it)

Departe-

mentschefe

282 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

övriga manskapet, måste i hög grad förringa möjligheterna att kunna i tjänsten bibehålla äldre beställningsmän, som visat duglighet och fallenhet för sitt arbete. I samband med nu pågående revision av vårt försvarsväsende synes därför böra tagas i övervägande frågan om vilka organisationsförändringar, som må anses vara av nöden för avhjälpande av berörda olägenheter. I avvaktan på en sådan mera definitiv lösningav frågan torde man emellertid icke böra underlåta att vidtaga de provisoriska åtgärder, som kunna stå till buds för vinnande av enahanda syfte. Ehuru det, såsom ock av arméförvaltningen framhållits, skulle kunna anföras vissa principiella invändningar mot att samtidigt med genomförandet av den föreslagna löneregleringen bereda vissa kategorier av den personal, löneregleringen avser, en undantagsställning av den art, varom här är fråga, tvekar jag därför icke att tillstyrka bifall till arméförvaltningens i ämnet gjorda hemställan, sådan densamma slutligen fullföljts.

Särskild ersättning: till underbefäl av manskapet under viss tjänstgöring: vid

Norrbottens regemente.

Enligt den vid 1914 års senare riksdag beslutade härordningen är avsett, att vid Norrbottens regemente skola utbildas icke blott detta regementes egna värnpliktiga, utan också ett betydligt antal från andra inskrivningsområden å fastlandet till utbildning såsom skidlöpare (spanare) uttagna värnpliktiga. Med hänsyn, bland annat, till nu nämnda förhållande upptogs i det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda liärordningsförslaget för Norrbottens regemente ett i förhållande till infanteriregementena i allmänhet större antal officerare och underofficerare. Någon kaderökning beträffande det fast anställda manskapet föreslogs däremot icke, närmast på grund av svårigheten att för ifrågavarande regemente anställa volontärer; och framhölls i Kungl. Maj:ts proposition angående härordningen uttryckligen, att trots kaderökningen i fråga om officerare och underofficerare det komme att bliva nödvändigt att årligen från andra regementen beordra ett antal officerare och underbefäl till tjänstgöring vid Norrbottens regemente. 1 samband med detta uttalande ifrågasattes emellertid icke, att till den kommenderade personalen skulle för tjänstgöringen i Boden utgå någon särskild ersättning.

Enligt gällande fredsavlöningsreglemente utgår dagtraktamente vid tjänstgöring utom eget regementes förläggningsort till officerare och underofficerare, men icke till manskap vid tjänstgöring med trupp.

Kung], Maja* Med anledning av en utav chefen för sjätte arméfördelningen gjord '”juni mö18 framställning medgav Kungl. Maj:t genom brev den 18 juni 1920, att

Kungl. Maj:ts Proposition Nr .'i50.

enligt i kommandoväg meddelade bestämmelser Unge till tjänstgöringvid infanteriregementen inom sjätte arméfördelningen och Norrbottens regemente på frivillighetens väg beordras ur andra infanteritruppförband dels furirer till ett antal av högst tolv, dels ock, i den mån tjänstens uppehållande det krävde, officerare och underofficerare, mot åtnjutande härför, furir av en särskild ersättning av 2 kronor 50 öre per dag samt officer och underofficer av tillfällig avlöning enligt gällande fredsavlöningsreglemente för armén, att utgå från avlöningsanslaget.

Uti eu den 28 september 1920 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd Framställning skrift anhöll furiren J. Ingmar, å det underbefäls vägnar, som från andra jv truppförband kommenderats till tjänstgöring vid Norrbottens regemente för utbildning därstädes av från andra inskrivningsområden uttagna värnpliktiga, att nämnda underbefäl måtte komma i åtnjutande av sådan särskild gottgörelse, som jämlikt förenämnda brev den 18 juni 1920 utginge till furirer, vilka på frivillighetens väg beordrats till tjänstgöring vid sjätte arméfördelningens infanteritruppförband och Norrbottens regemente.

Chefen för Norrbottens regemente förklarade sig icke hava något Yttranden matt erinra häremot. Kommendanten i Boden tillstyrkte den gjorda fram- ™1j^.rmyn' ställningen under förmälan, att utan dylik förmån med all säkerhet stora svårigheter komme att yppa sig för de s. k. skidlöparkompaniernas förseende med dugligt och lämpligt underbefäl.

Under hänvisning till att tidigare framställningar i enahanda syfte Yttrande av icke ansetts kunna bifallas, förklarade sig arméförvaltningen uti den 14 ^“n^chu oktober 1920 avgivet yttrande icke kunna tillstyrka bifall till förelig- "departement' gande framställning.

Arméns och marinens avlöningssakkunniga, vilka den 8 november Yttrande av 1920 avgivit yttrande i ärendet, hava anfört, att enligt det förslag till arméns och lönereglering för fast anställt manskap vid armén, vars utarbetande an- avioningförtrotts åt de sakkunniga, vore avsett att i ett särskilt reglemente sam- sakkl,nni-:imanfatta de föreskrifter, vilka kunde finnas böra underställas riksdagen.

Bland dylika föreskrifter komme de sakkunniga att föreslå en av innehåll, att för tjänstgöring å annan ort än eget regementes (kårs) förläggningsort ersättning finge utgå enligt de särskilda bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelades.

284 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

Därest en dylik föreskrift komme till stånd och löneregleringen komme att vinna tillämpning från och med det anställningsår, som toge sin början den 1 november 1921, syntes hinder icke mota, att genom beslut av Kungl. Maj:t särskild ersättning tilldelades fast anställt manskap för efter nämnda dag infallande kommenderingar av den i framställningen avsedda art, vilka icke kunde anses äga samband med tjänstgöringen vid det truppförband, där vederbörande tagit sin fasta anställning. Behov torde emellertid föreligga, att skälig ersättning kunde utgå jämväl för dylika kommenderingar, som infölle redan före nämnda tidpunkt. De sakkunniga ansåge sig följaktligen böra hemställa, huruvida icke framställning borde avlåtas till riksdagen i sådant syfte.

I fråga om beloppet av denna ersättning syntes det vara lämpligast, att reglerandet därav icke underställdes riksdagens prövning, utan syntes framställningen till riksdagen böra avse allenast ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att bestämma ersättningen till belopp, som av Kungl. Maj:t prövades skäligt. I sådant avseende ville de sakkunniga uttala, att ersättningen under nuvarande förhållanden lämpligen syntes böra fastställas till 1 krona 50 öre för man och dag.

Det synes mig vara såväl med billighet och rättvisa överensstämmande som ock ur rekryteringssynpimkt av behovet påkallat, att särskild ersättning beredes det fast anställda underbefäl av manskapet, som från andra truppförband kommenderas till ifrågavarande tjänstgöring vid Norrbottens regemente. Enligt det nu framlagda förslaget till avlöningsreglomente för fast anställt manskap vid armén och marinen skall det för tiden efter den nya löneregleringens ikraftträdande, d. v. s. för manskapets vidkommande från och med ingången av november månad detta år, tillkomma Kungl. Maj:t att besluta om utbetalande av dylik ersättning. Emellertid torde, på sätt avlöningssakkunniga föreslagit, av riksdagen böra inhämtas bemyndigande för Kungl. Maj:t att vid dylika kommenderingar redan under tiden dessförinnan medgiva utbetalande av särskild ersättning med belopp, som prövas skäligt. Härav föranledda kostnader torde böra utgå av ordinarie avlöningsanslaget.

Sammanfattning.

I enlighet med vad jag sålunda anfört, har jag låtit uppgöra en beräkning av utgifterna under anslaget till avlöning till personal vid staber och truppförband in. fl. år 1922. Denna beräkning (se Bil. 56) slutar å 49,337,895 kronor 68 öre.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut om uppskov tillsvidare med upp-

285 Kungl. Maj:ts Proposition Nr .950.

sättande av Norrbottens kavallerikår bör nämnda belopp minskas med de i kavallerikårens stat beräknade avlöningsförmåner för officerare och underofficerare eller med 90,915 kronor. Det skulle då återstå 49,246,980 kronor 68 öre.

Med anledning av under året inträffande vakanser i såväl befälssom manskapsgraderna komma emellertid utgifterna under anslaget helt säkert att väsentligt understiga de såhinda beräknade. Med hänsyn härtill torde anslaget kunna nedsättas med 12 procent av det beräknade beloppet, eller med 5,909,637 kronor 68 öre till 43,337,343 kronor.

Härifrån torde slutligen kunna dragas ett belopp av förslagsvis 900,000 kronor, motsvarande beräknad ersättning för tjänstebostäder. Anslaget skulle följaktligen för år 1922 uppgå till 42,437,343 kronor, vilket belopp torde böra avrundas till 42,437,000 kronor.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels — med godkännande av de uppgjorda förslagen till nya stater för generalitetet, generalstaben, artilleristaben, kommendantskapen, rullföringsbefälhavare med biträden, bataljonsläkare vid fältläkarkåren samt fältläkarstipendiater, remonteringsstyrelsen, krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, ridskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet, artilleriskjutskolorna, krigsskolan, truppförband av infanteriet, kavalleriet och artilleriet, militärbefälet på Gottland, överstelöjtnanter och majorer vid de sex fördelningskavalleriregementena, artilleriets fabriker och tyganstalter , fortifikationen, ingenjörkårerna och fälttelegrafkåren, officerare och underofficerare med vederlikar vid trängen, trängkårerna, intendenturkåren, garnisonssjukhusen i Stockholm, å Karlsborg och i Boden, armens sjuksköterskekår samt polispersonalen i Boden och å Karlsborg (se Bil. 2—53), att tillämpas under år 1922 — öka ordinarie förslagsanslaget till avlöning till per-

sonal vid staber och truppförband m. fl.,

dels medgiva, att under åren 1921 och 1922 må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, beredas fyllnad till furirs

286 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

av första klassen löneförmåner åt därav förtjänta, vid truppförbanden anställda beställningsmän med avlöning såsom furirer av andra klassen, vilka genomgått vederbörliga utbildningskurser och som eljest icke kunna komma i åtnjutande av sådan avlöning i följd därav, att endast beställningar av lägre grad av den kategori beställningsmän, de tillhöra, finnas i vederbörliga stater uppförda, allt under förutsättning att genom vakanser i manskapsbeställningarna å vederbörligt truppförbands stat inbesparas erforderliga medel för beredande av berörda avlöningsfyllnad;

dels ock medgiva, att från anslaget till avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. må, enligt Kungl. Maj:ts beprövande, för tiden intill den 1 november 1921 utgå särskild ersättning till fast anställt underbefäl av manskapet, som från andra truppförband kommenderas till tjänstgöring vid Norrbottens regemente för utbildning av från andra inskrivningsområden än Norrbottens särskilt uttagna värnpliktiga.

Ålderstillägg.

Ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg är i riksstaten för år 1921 upptaget med 116,600 kronor.

Efter genomförandet av den av innevarande års riksdag beslutade löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk, varigenom ifrågavarande avlöningsform för dessa befattningshavares vidkommande ersättes av systemet med uppflyttning från lägre till högre löneklass, och under förutsättning att den nu föreslagna, på samma system grundade löneregleringen för arméns personal kommer till stånd, erfordras anslaget till ålderstillägg icke vidare efter utgången av 1921. Skulle undantagsvis någon befattningshavare komma att kvarstå å äldre stat, torde honom tillkommande ålderstillägg lämpligen böra bestridas från vederbörligt avlöningsanslag.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att ur riksstaten utesluta det under fjärde huvudtiteln, avd. Lantförsvaret, uppförda ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

287 Dagavlöningstiiiägg åt indeEt manskap.

I statsverkspropositionen till årets riksdag har Kung!. Maj:t föreslagit riksdagen att för utbetalande av tillägg till dagavlöning åt indelt manskap under tjänstgöring i egenskap av underbefäl, instruktör eller beställningsman vid skolor och övningar utom vanliga repetitionsövningar under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1922 anvisa ett förslagsanslag av 96,600 kronor.

Det äskade anslaget är beräknat efter 2 kronor 10 öre för man och dag under 23,000 tjänstgöringsdagar för korpraler, vicekorpraler och beställningsmän samt 23,000 dagar för meniga.

Arméns och marinens avlöningssakkunniga hava emellertid nu föreslagit, att berörda tillägg till dagavlöningen måtte höjas till 2 kronor 50 öre för dag, och har föreskrift härom intagits i övergångsbestämmelserna uti förslaget till avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och marinen.

Med anledning härav torde medelsbehovet under förevarande anslag böra beräknas till [(23,000 + 23,000) X 2,50—] 115,000 kronor.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte, med ändring av den under fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition, punkten 9, gjorda framställning i ämnet, föreslå riksdagen

att för utbetalande av tillägg till dagavlöning åt indelt manskap under tjänstgöring i egenskap av underbefäl, instruktör eller beställningsman vid skolor och övningar utom vanliga repetitionsövningar å extra stat för år 1922 anvisa ett förslagsanslag av 115,000 kronor.

Rekryteringskostnader.

Reservationsanslaget till rekryteringskostnader är i riksstaten för innevarande år upptaget med ett belopp av 810,950 kronor.

Häruti ingå följande anslagstitlar, nämligen:

I. Rekryteringsmedel;

II. Anställnings- och avskedspremier; samt

III. Civilanställning.

I. Rekryteringsmedel.

Under denna titel äro beräknade dels ordinarie rekryteringskostnader, dels ytterligare rekrjJeringskostnader.

288 Avlönings-

sakkunniga.

Arméförvalt-

ningen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

De ordinarie rekryteringskostnaderna hava alltsedan år 1901 utgått efter 50 kronor för varje nyantagen volontär med en anställningstid av 3 år. I enlighet härmed har riksdagen årligen beviljat :>% kronor för varje i staterna uppfört manskapsvolontärnummer. Det sålunda beräknade beloppet ställes till vederbörande truppförbands förfogande för därmed avsett ändamål. För år 1921 uppgå de ordinarie rekryteringskostnaderna till 230,350 kronor.

De ytterligare rekryteringskostnaderna, vilka ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att efter prövning i varje särskilt fall tilldelas de truppförband, som därav kunna vara i behov, hava alltsedan år 1915 varit upptagna med 200,000 kronor.

Från de till ordinarie och ytterligare rekryteringskostnader anvisade medel skola, enligt föreskrift i staten för anslagets användande, i första hand bestridas utgifter ej mindre för arvode åt den, som förmedlat avtal med fast anställt manskap, i den mån bestyret därmed icke åligger officer eller underofficer i aktiv tjänst, än även för annonser, de anställningssökandes resor och utspisning samt andra dylika av rekryteringen föranledda kostnader, varefter återstående medel skola, i den mån det lämpligen ske kan, så fördelas mellan manskapet, att vid samma truppförband rekryter och rekapitulanter, som anställas för lika lång tid, erhålla sinsemellan lika belopp, vars storlek bör bestämmas i förhållande till anställningstidens längd och i intet fall överstiga 90 kronor.

Nämnda förmån, den s. k. legan, är, såsom förut närmare omförmälts, avsedd att bortfalla vid genomförandet av en definitiv lönereglering för manskapet.

Arméns och marinens avlöningssakkunniga, vilka i sina beräkningar rörande de av löneregleringen föranledda kostnadsökningar upptagit det för lega disponerade beloppet till förslagsvis 100,000 kronor, hava under erinran, hurusom de militära myndigheterna i avgivna yttranden framhållit angelägenheten av att de medel, som efter legan s eventuella avskaffande komme att ställas till truppförbandens förfogande för bestridande av kostnaderna för rekryteringen, icke bleve för knappt tillmätta — hemställt, att undersökning måtte verkställas, i vad mån anslaget till rekryteringskostnader kunde nedsättas, därest avlöningsformen lega enligt de sakkunnigas förslag uteslötes ur avlöningssystemet.

I med anledning härav infordrat utlåtande har arméförvaltningen anfört, att, med ledning av vissa från truppförbanden införskaffade uppgifter, inom civila departementet verkställts en beräkning, enligt vilken

289 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

i genomsnitt 105,000 kronor per år av de under rekryteringsanslaget till ordinarie och ytterligare rekryteringskostnader anvisade medel syntes hava kommit de anställda till godo i form av lega. På grund av de summariska uppgifter, som lämnats, och med hänsyn till de under senare år rådande utomordentliga förhållandena, vore emellertid det angivna beloppet att anse allenast som en genomsnittssiffra. De sakkunniga hade i de vid betänkandet fogade kostnadsberäkningar uppskattat den minskning i rekryteringskostnaderna, som skulle föranledas av bifall till de sakkunnigas förslag, till 100,000 kronor. Med hänsyn till det resultat, som erhållits vid civila departementets ovannämnda beräkning, och med fästat avseende å de möjligheter till en förbättrad rekrytering, som erbjödes genom de enligt förslaget avsevärt förhöjda avlöningarna, skulle det visserligen kunna ifrågasättas att nedsätta anslaget till rekryteringskostnader utöver vad de sakkunniga i sådant avseende ifrågasatt. Åven om ett sålunda minskat anslag skulle visa sig tillräckligt för bestridande av rekryteringskostnaderna under tider av nedåtgående konjunkturer på arbetsmarknaden, komme kostnaderna å andra sidan att stiga, i den män konjunkturerna på arbetsmarknaden förbättrades. Arméförvaltningen ausåge därför försiktigheten bjuda, att, intill dess någon erfarenhet vunnits om verkningarna av de nya avlöningsbestämmelserna, ifrågavarande anslag nedsattes med allenast 100,000 kronor.

Då antalet manskapsvolontärnummer i statförslagen för år 1922 är detsamma som i de för innevarande år fastställda staterna, skulle, med tillämpning av hittillsvarande beräkningsgrund, de ordinarie rekryteringskostnaderna för år 1922 upptagas med oförändrat belopp, 230,350 kronor. Med tillägg av 200,000 kronor för ytterligare rekryteringskostnader skulle anslagstiteln alltså beräknas till sammanlagt 430,350 kronor.

I likhet med arméförvaltningen anser även jag, att det för närvarande icke är tillrådligt att i anledning av legans avskaffande nedsätta förevarande anslagstitel med större belopp än 100,000 kronor. Anslagstiteln synes mig därför böra upptagas med (430,350 —100,000=) 330,350 kronor.

IT. Avskedspremier.

Anslagstiteln till anställnings- och avskedspremier är innevarande år upptagen med 300,600 kronor, därav 90,000 kronor beräknats för anställningspremier och återstoden, eller 264,000 kronor, för avskedspremier till fast anställt manskap, som vid avgång från tjänsten har en tjänstetid av minst sex år. Sistnämnda belopp är beräknat på grund- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 296 käft. (Nr 350.) om 21 37

Departement

chefen.

290 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

val av antalet fast anställt underbefäl av manskapet (beställningsmän, men ej indelta eller musiknnderbefäl inräknade).

Såsom förut närmare omförmälts, äro anställniugspremierna avsedda att bortfalla vid genomförandet av lönereglering för manskapet, varemot avskedspremier alltjämt skulle komma att utgå. Någon ändring rörande sättet för beräknandet av anslagsbehovet för sistnämnda ändamål bär icke ifrågasatts. Vid sådant förhållande och då antalet fast anställt underbefäl av manskapet i statförslagen för år 1922 är detsamma som i 1921 års stater, torde under förevarande anslagstitel böra upptagas

264,000 kronor.

III. Cmlanställning.

Å riksstaten var under åren 1915—1919 på extra stat uppfört ett förslagsanslag av 20,000 kronor till underlättande för volontärer, som efter rekapitulation tjänat minst 5 år, att erhålla civilanställning i statens tjänst. Från och med nästlidet år har detta anslag med oförändrat belopp, 20,000 kronor, upptagits såsom en särskild titel under ordinarie reservationsanslaget till rekryteringskostnader.

Genom särskilda kungörelser den 19 februari 1915, med ändringar den 13 juni 1919, samt den 1 december 1916 har Kung!. Maj:t utfärdat bestämmelser angående beredande av anställning i postverket och vid statens järnvägar för viss personal vid armén, och skola enligt dessa bestämmelser vissa härav föranledda kostnader utgå från förenämnda anslag.

Arméförvaltningens främst. filning.

Arméförvaltningen har nu anmält, att på grund av sålunda redan meddelade eller blivande bestämmelser i ämnet utgifter torde komma att uppstå jämväl imder år 1922. Någon ändring uti anslagspostens belopp hade arméförvaltningen icke att föreslå.

Departements-

chefen.

Vid sådant förhållande torde förevarande anslagstitel för år 1922 böra upptagas med oförändrat belopp, 20,000 kronor.

Sammanfattning.

I enlighet med vad jag nu anfört, bör alltså anslaget till rekryteringskostnader för år 1922 beräknas sålunda:

Titel I. Eekryteringsmedel............................................ kronor 330,350: —

Titel II. Avskedspremier.................................................. » 264,000: —

Titel III. Civilanställning .................................................. )> 20,000: -

Summa kronor 614,350: —

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

291 Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att minska det under fjärde huvudtiteln, avd. Lantförsvaret, uppförda ordinarie reservationsanslaget till rekryteringskostnader,

nu.......................................................... kronor 810,950: —

med...................................................... )) 196,600:

till........................................................... kronor 614,350: —

Arméns personal över stat.

Ordinarie förslagsanslaget till arméns personal över stat är i riksstaten för innevarande år upptaget med 360,000 kronor.

Från nämnda anslag bestridas kostnaderna för, bland annat, ekiperingshjälp åt sådana officerare och underofficerare, vilka inom reserv erhållit sin första officers- eller underofficersanställning. Enligt § 16 mom. 2 i förordningen den 15 november 1912 angående arméns reserver av befäl och civilmilitär personal utgår ekiperingshjälpen med 500 kronor till officer och 300 kronor till underofficer och utbetalas vid första utnämning, dock först sedan föreskrivna persedlar blivit behörigen anskaffade.

Tid efter annan hava framställningar gjorts om ekiperingshjälpens höjande. Sålunda uttalade arméförvaltningens artilleri,- intendents- och civila departement uti ett den 18 oktober 1918 avgivet utlåtande över förslag till ny reservbefälsförordning, att det utgående ekiperingsbidraget vore alltför lågt, särskilt med hänsyn till rådande dyra priser på kläder och övriga utrustningspersedlar, samt att en höjning av ifrågavarande förmån vore oavvislig för att icke äventyra rekryteringen.

Uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 juli 1920 har inspektören för militärläroverken gjort framställning om förhöjning av ekiperingshjälpen för nyutnämnd officer i reserven.

I häröver den 7 augusti 1920 avgivet utlåtande har arméförvaltningens civila departement erinrat om att höjning uti beklädnadsersättningen åt marinens reservpersonal redan medgivits. 1919 års riksdag hade nämligen å tilläggsstat för nämnda år på Kungl. Maj:ts förslag beviljat medel för extra beklädnadsersättning åt marinens reservpersonal, att utgå med 100 procent av i vederbörliga författningar angivna be-

Framställning av inspektören för militärläroverken.

Yttrande av arméförvaltningens civila departement.

292 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

lopp. Jämväl 1920 års riksdag hade för samma ändamål å tilläggsstat för år 1920 beviljat äskade medel. Under hänvisning härtill uttalade civila departementet, att departementet ansåge en tillfällig höjning jämväl av den till arméns reservpersonal utgående ekiperingshjälpen vara av behovet påkallad, samt att frågan härom borde underställas 1921 års riksdags prövning oberoende därav, om förslaget till ny reservbefälsförordning intill nämnda tidpunkt hunne att framläggas. Det syntes nämligen ej mer än billigt, att reservpersonalen vid armén tillerkändes samma förmåner beträffande ekiperingshjälpen som motsvarande personal vid marinen, då samma skäl syntes föreligga för höjande av beklädnadslijälpen för förstnämnda personal, som legat till grund för riksdagens beslut att bevilja medel för höjning av beklädnadsersättningen för motsvarande personal vid marinen. Departementet ansåge därför, att den till officerare och underofficerare i reserven vid armén utgående ekiperingshjälpen, i likhet med vad som skett vid marinen, borde höjas med 100 procent för de olika personalgrupperna. Något föregripande av arbetet med försvarsrevisionen eller den definitiva löneregleringen syntes ett beslut i sådan riktning ej innebära.

De kostnader, som uppstode, om den sålunda föreslagna förhöjningen av 100 procent komme till stånd, syntes, under antagande att 63 officerare, eller ungefär samma antal som de reservofficersaspiranter, vilka år 1920 utexaminerades från krigsskolan, samt 90 underofficerare årligen bleve berättigade till dylik förmån, kunna beräknas till (63x500 —) 31,500 kronor för officerare och vederlikar samt till (90 x 300 =)

27.000 kronor för underofficerare eller tillhopa (31,500 + 27,000 —) 58,500 kronor.

Med avseende å den tidpunkt, från vilken förhöjningen borde få åtnjutas, vore önskvärt, att den sattes så tidigt som möjligt. Departementet ansåge sig emellertid icke kunna ifrågasätta, att höjningen finge tillämpas tidigare än från och med år 1921.

Beträffande sättet för kostnadernas bestridande ville departementet erinra, att genom den stora nedgången i antalet nyutnämnda befattningshavare i reserven besparingar uppstått å anslaget till personal över stat. År 1919 hade utgifterna under anslaget uppgått till i runt tal

216.000 kronor. Jämväl för åren 1920 och 1921 syntes med nuvarande dåliga rekrytering anslaget komma att lämna överskott. Vid sådant förhållande syntes kostnader för beredande av tillfällig förhöjning i beklädnadsersättningen kunna bestridas av förslagsanslaget till arméns personal över stat utan någon förhöjning däri.

293 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde civila departementet, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att från anslaget till arméns personal över stat finge under åren 1921 och 1922 utbetalas en tillfällig förhöjning med 100 procent uti den till arméns reservbefäl utgående beklädnadsersättningen.

Uti skrivelse den 31 augusti 1920 angående lantförsvarets medelsbehov för år 1922 har arméförvaltningen, som anslutit sig till vad dess civila departement sålunda uttalat och föreslagit, hemställt, att Kung]. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels uppföra ordinarie förslagsanslaget till arméns personal över stat för år 1922 med oförändrat belopp eller 360,000 kronor,

dels medgiva, att det i riksstaten för enahanda ändamål för år 1921 redan uppförda och för tid därefter blivande förslagsanslag Unge tagas i anspråk för utbetalande till de officerare och underofficerare, som inom reserven under åren 1921 och 1922 erhölle sin första officerseller underofficersanställning, av tillfällig förhöjning uti den enligt förordningen den 15 november 1912, angående arméns reserver av befäl och civilmilitär personal, medgivna ekiperingshjälpen med 100 procent av de i nämnda författning angivna belopp.

Såsom i annat sammanhang omnämnts, hava arméns och marinens avlöningssakkunniga förklarat sig anse billigt och rättvist, att tillfällig förhöjning i ekiperingshjälpen, motsvarande den förmån, som redan för åren 1919 och 1920 beviljats marinens reservpersonal, tillerkändes jämväl reservpersonalen vid armén.

Av skäl, som tidigare angivits, har den föreslagna löneregleringen för personal vid armén ansetts icke böra omfatta reservpersonalen. Härav följer, att denna lönereglering icke inverkar på nu förevarande anslagsbehov under år 1922.

Vad arméförvaltningen föreslagit i fråga om tillfällig förhöjning under åren 1921 och 1922 med 100 procent av den till arméns reservpersonal författningsenligt utgående ekiperingshjälpen finner jag mig böra tillstyrka. I detta sammanhang må erinras om att riksdagen numera bifallit Kungl. Maj:ts i propositionen om tilläggsstat till riksstaten för år 1921 gjorda framställning om anvisande å tilläggsstat för nämnda år av anslag till extra beklädnadshjälp åt reservpersonal vid marinen.

Annéforvaltningens skrivelse den 31 augusti 1920.

Yttrande av arméns och marinens avlöningssakkunniga.

Departements

chefen.

294 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 350.

Vidkommande slutligen frågan om storleken av förevarande anslag, torde detsamma, med hänsyn till vad arméförvaltningen därutinnan anfört, böra för år 1922 upptagas med oförändrat belopp.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels i riksstaten för år 1922 under fjärde huvudtiteln uppföra ordinarie förslagsanslaget till arméns personal över stat med oförändrat belopp, 360,000 kronor,

dels ock medgiva, att anslaget till arméns personal över stat må tagas i anspråk för utbetalande till de officerare och underofficerare, som under åren 1921 och 1922 inom reserven erhålla sin första officers- eller underoffioersanställning, av tillfällig förhöjning uti den enligt förordningen den 15 november 1912 angående arméns reserver av befäl och civilmilitär personal medgivna ekiperingshjälpen med 100 procent av de i nämnda författning angivna belopp.

Flyttningsersättning.

Ordinarie förslagsanslaget till flyttningsersättning är avsett dels för bestridande av kostnaderna för från en tjänstgöringsort till en annan förflyttad personals egna resor,

dels för utbetalande av s. k. flyttningshjälp, d. v. s. ersättning för familjemedlemmars och tjänstepersonals resor samt för transport av flyttsaker.

Några allmänna bestämmelser om rätt för personal vid armén att vid förflyttning från en tjänstgöringsort till annan utbekomma flyttningshjälp finnas icke meddelade. Den enda bestämmelse, som härom är given, återfinnes i § 38 mom. e) av gällande avlöningsreglemente för armén, vari stadgas, att det i varje särskilt fall beror på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida den, som utan att vinna befordran för längre tid förflyttas från en ort till eu annan, må tilldelas flyttningshjälp. Denna bestämmelse tillämpades tidigare så, att flyttningshjälp utgick endast under vissa förutsättningar. Vid genomförandet av den nya härordningen befanns det emellertid nödvändigt att i ytterligare vissa fall medgiva utbetalande av flyttningshjälp, exempelvis då regementschef transporterats till annat regemente för att kunna mottaga uppdrag såsom

295 Kungl. Maj.is Proposition Nr 350.

brigadchef eller vid mera kostsamma förflyttningar till övre Norrland. Under de senaste åren, då i sammanhang med den allmänna prisstegringen även kostnaderna för flyttningar i hög grad ökats, har det blivit nödvändigt att i något större utsträckning, än förut plägat ske, bereda arméns personal ersättning för utgifter av ifrågavarande slag.

Bestämmelser rörande de belopp, varmed flyttningshjälp i förekommande tall bör utgå, finnas meddelade i kungl. kungörelsen den 23 maj 1919 angående flyttningshjälp åt personal vid armén och marinen.

Anslaget var i riksstaten för år 1920 upptaget med 46,500 kronor.

Uti skrivelse den 25 maj 1919 avgåvo arméns och marinens avlöningssakkunniga förslag i fråga om utsträckt rätt till flyttningshjälp, därvid de sakkunniga hemställde om avlåtande till riksdagen av framställning därom, att riksdagen måtte medgiva,

att på aktiv stat anställd beställnings- eller befattningshavare vid armén eller marinen, vilken till följd av befordran eller på grund av förordnande eller kommendering att uppehålla viss beställning eller befattning erhållit förändrad förläggniugsort och för den skull nödgats företaga flyttning till den nya förläggningsorten, finge enligt de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelades, uppbära ersättning för flyttningskostnad samt för den ökade utgift, som för honom kunde hava uppstått därigenom, att han måst vidkännas kostnad för bostad å såväl den förra som den senare förläggningsorten, samt

att då dylik beställnings- eller befattningshavare utan samband vare sig med befordran eller med förordnande eller kommendering att uppehålla viss beställning eller befattning erhållit förändrad förläggningsort och för den skull nödgats företaga flyttning till den nya förläggningsorten, flyttningsersättning finge enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelade utgå dels vid förflyttning till eller från generalstaben eller intendenturkåren, dels vid transport från militär till civilmilitär beställning eller omvänt, dels vid förflyttning till eller från Boden, dels ock i övrigt, där ej förflyttningen skett på grund av den förflyttades egen ansökning eller därom uttryckt önskan.

Under erinran att arméförvaltningens civila departement och marinförvaltningen uti den 29 augusti 1919 avgivet yttrande förklarat sig i huvudsak icke hava något att erinra mot en utsträckning i rätten till flyttningsersättning till de fall, som åsyftades i de sakkunnigas förslag, anmälde arméförvaltningen i skrivelse den 30 augusti 1919 angående lantförsvarets medelsbehov för år 1921, att ett bifall till nämnda förslag

Arméns och marinens avlöningssakkunnigas skrivelse den 25 maj 1019.

Arméförvaltningens skrivelse den 30 augusti 1919.

1920 ars riksdag.

Förslag till nya bestämmelser rörande flyttningsersättning.

296 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

skulle för arméns vidkommande medföra en merkostnad, som icke syntes kunna beräknas understiga 100,000 kronor årligen. Under sådan förutsättning skulle medelsbehovet under anslaget till flyttningsersättning för år 1921 utgöra (46,500 + 100,000 =) 146,500 kronor, vilket belopp dock borde avrundas uppåt till 150,000 kronor.

Arméförvaltningen hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att höja ordinarie förslagsanslaget till flyttningsersättning med 103,500 kronor till 150,000 kronor.

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t den 7 januari 1920 anförde föredragande departementschefen, att han i likhet med vederbörande myndigheter icke hade något att i princip erinra mot det av arméns och marinens avlöningssakkunniga framlagda förslaget om utsträckt rätt till flyttningshjälp. Emellertid hölle han före, att frågan härom icke borde avgöras fristående för sig utan först i samband med genomförande av en definitiv lönereglering lör arméns personal. Intill dess torde, såsom hittills, det böra bero på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huruvida sådana omständigheter förelåge, att flyttningshjälp borde beredas vederbörande beställningsliavare. Vid nu angivna förhållande ansåge sig departementschefen icke kunna tillstyrka anslagets höjning på den utav arméförvaltningen åberopade grunden. Emellertid borde en viss ökning av anslaget vidtagas med anledning av de under år 1919 vidtagna taxeförhöjningarna vid såväl statens som flertalet enskilda järnvägar. Enligt vad departementschefen inhämtat, hade dessa nämligen i så hög grad påverkat utgifterna under anslaget, att dess höjning med omkring 100 procent torde få anses ofrånkomlig. Anslaget borde därför i riksstaten för år 1921 uppföras med 100,000 kronor.

Kungl. Maj:ts i enlighet härmed gjorda framställning bifölls av riksdagen.

Det nu framlagda förslaget till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen innehåller i fråga om ersättning lör flyttningskostnad följande bestämmelser:

1. Beställningshavare, vilken till följd av befordran eller på grund av förordnande eller kommendering att uppehålla viss beställning eller befattning erhållit förändrad förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort) och fördenskull nödgats företaga flyttning till den nya förläggningsorten (tjänstgöringsorten), må enligt de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas, erhålla skälig ersättning för flyttningskostnad ävensom

297 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

för den ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måst vidkännas kostnad för bostad å såväl den förra som den senare förläggningsorten (tjänstgöringsorten).

2. Har beställningshavare antingen till följd av transport från en beställning till en annan inom egen lönegrad eller från militär till civilmilitär beställning eller omvänt eller ock på grund av placering för genomförande av fastställd fördelning av de å viss stat upptagna beställningar erhållit förändrad förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort) och fördenskull måst företaga flyttning till den nya förläggningsorten (tjänstgöringsorten), må han åtnjuta ersättning enligt vad i 1 mom. sägs; dock att vad sålunda stadgats icke skall gälla, då transport inom egen lönegrad vunnits till beställning, som tillsättes efter ansökan, eller då transport eller placering skett genom tjänstebyte mellan två beställningshavare, som därom gjort ansökan eller eljest därom uttryckt önskan.

3. Sådan ersättning må även utgå till officer, vilken på grund av kommendering såsom aspirant vid generalstaben eller ock såsom elev vid någon av de militära högskolorna eller vid den för transport till intendenturkåren föreskrivna militärförvaltningskursen måste företaga flyttning till kommenderingsorten; skolande härvid iakttagas, att kommendering, vilken sker i flera omgångar, skall beträffande åtnjutande av ifrågavarande ersättning så anses, som om kommenderingen ägt rum i ett sammanhang.

Uti den 18 mars 1921 avgivet yttrande över avlöningssakkunnigas Arméförvaitförslag till lönereglering för officerare och underofficerare m. fl. vid nineens yttarmén och marinen har arméförvaltningen rörande medelsbehovet under ™j(s förevarande anslag framhållit, att på grund av förut omförmälda taxeförhöjningar och med hänsyn jämväl därtill, att förmånen av flyttningshjälp under de senare åren av Kungl. Maj:t beviljats i viss ökad utsträckning, ifrågavarande kostnader under åren 1919 och 1920 uppgått till väsentligt högre belopp än de beräknade. Under år 1919 hade sålunda kostnaderna uppgått till 126,942 kronor 89 öre och under år 1920 till 192,855 kronor 98 öre.

Enligt de sakkunnigas förslag till avfattning av 26 § i avlöningsreglementet vore avsett, att flyttningshjälp skulle, förutom i de fall då enligt hittills gällande praxis sådan förmån utgått, tillgodokomma personalen vid armén i varje fall, då befordran vunnits, ävensom, bland annat, för de flyttningar elever vid de militära högskolorna nödgades företaga till och från Stockholm. Dessa omständigheter syntes alltså böra betinga framställning till riksdagen om anslagets höjning. Då Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 296 käft. (Nr 350.) 65i 21 38

298 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

någon mera väsentlig nedgång i järnvägstaxorna icke torde under den närmaste tiden vara att emotse, ansåge arméförvaltningen, att kostnaderna, till den del de avsåge beredande av ersättning i redan nu medgivna fall, borde beräknas till i avrundat tal 190,000 kronor. I vad mån den av de sakkunniga föreslagna utsträckningen i rätten till erhållande av flyttningshjälp kunde komma att härutöver föranleda ytterligare kostnader, undandroge sig för närvarande arméförvaltningens bedömande, men syntes det ämbetsverket böra för ändamålet beräknas 40,000 kronor,, vadan alltså hela anslaget skulle komma att upptagas till (190,000 + 40,000 —) 230,000 kronor.

Med hänsyn till vad arméförvaltningen sålunda anfört, finner jag mig böra tillstyrka, att anslaget till flyttningsersättning, i enlighet med ämbetsverkets förslag, för år 1922 upptages till 230,000 kronor.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att öka det under fjärde huvudtiteln, avd. Lantförsvaret, uppförda ordinarie förslagsanslaget till flyttningsersättning,

kronor 100,000: — )) 130,000: —

kronor 230,000:—

nu... med

till...

SJÖFÖRSVARET.

Marinförvaltningen.

Ordinarie anslaget till marinförvaltningen är i riksstaten för innevarande år upptaget med 140,600 kronor.

Den för marinförvaltningen nu gällande staten är uppdelad å särskilda avdelningar, nämligen artilleri-, fortifikations- och civilavdelningarna.

Å civilavdelningens stat finnes uppfört ett arvode av 3,000 kronor till en advokatfiskal, som tillika förrättar advokatfiskalsgöromålen vid Stockholms station. Till denne befattningshavare utgår dessutom tillfällig löneförbättring med 750 kronor.

Uti den 3 november 1920 avgivet betänkande angående ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk har 1902 års löneregleringskommitté framlagt förslag till ny

299 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

stat för marinförvaltningen, såvitt angår ämbetsverkets civilavdelning. Kommittén har i sammanhang därmed föreslagit, att arvodet till advokatfiskal^ skäligen förhöjt till 4,000 kronor, måtte sammanföras med erforderliga medel till icke-ordinarie befattningshavares avlönande m. m., vilka jämväl i sig borde innesluta renskrivningskostnad.

Mot vad sålunda föreslagits har jag icke något att erinra.

Uppå därom av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag gjord framställning har riksdagen beslutat ny definitiv lönereglering för statsdepartement och centrala ämbetsverk, avseende, bland annat, civilavdelningen inom marinförvaltningen. Med iakttagande såväl härav som av vad jag tidigare föreslagit rörande lönereglering för marinens personal, har jag låtit uppgöra förslag till ny stat för marinförvaltningen (se bil. 57); och slutar denna å ett belopp av 222,670 kronor.

För marinförvaltningen torde alltså böra upptagas ett ordinarie anslag å 222,670 kronor, och synes detsamma böra erhålla förslagsanslags natur.

Jag får således hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna berörda förslag till stat för marinförvaltningen att tillämpas under år 1922,

dels ock under riksstatens fjärde huvudtitel, med uteslutande av det under rubriken marinförvaltningen upptagna ordinarie bestämda anslaget, under samma rubrik uppföra ett ordinarie förslagsanslag av 222,670 kronor.

Avlöning till personal vid kårer och stater m. fl.

Enligt det i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag framlagda förslaget rörande ändrad uppställning av anslagen under sjöförsvarets del av fjärde huvudtiteln är avsett, att i riksstaten skulle uppföras ett nytt ordinarie förslagsanslag, benämnt »Avlöning till personal vid kårer och stater m. fl.» och beräknat under följande rubriker:

A. Lön, dagavlöning, tjänstgöringspenningar, arvoden, beklädnadsersättning, ersättning för bränsle och lyse åt underofficerare m. fl., uppmuntringspenningar m. fl. avlöningsförmåner, upptagna i vederbörliga stater.

B. Inkvarteringsbidrag.

C. Indragningsstaten samt båtsmanskompanierna.

300 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 350.

D. Månadslön, arvoden m. m. till personal vid flottans sjukhus i Karlskrona.

E. Arvoden m. m. enligt förteckning.

F. Oförutsedda utgifter för uppehållande tillfälligtvis av uppbördsmannabefattningar m. m. samt för eventuellt behövliga ändringar i arvoden.

Med tillämpning av de beräkningsgrunder, som angivits under punkten 80 i det vid årets statsverksproposition fogade utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden, skulle medelsbehovet under detta anslag för innevarande år utgöra 8,137,527 kronor 95 öre.

Med anledning av den föreslagna löneregleringen för marinens personal torde anslaget böra beräknas under följande rubriker:

A. Avlöningsförmåner, upptagna i vederbörliga stater.

B. Ekiperingshjälp.

C. Båtsmanskompanierna.

D. Månadslön, arvoden m. m. till personal vid flottans sjukhus i Karlskrona.

E. Arvoden m. m. enligt förteckning.

F. Oförutsedda utgifter för uppehållande tillfälligtvis av uppbördsmannabefattningar m. m. samt för eventuellt behövliga ändringar i arvoden.

A. Avlöningsförmåner, upptagna i vederbörliga stater.

Under förevarande rubrik upptagas

dels kårer och stater m. m., innefattande staterna för flottans officerskår, flottans underofficerskår, flottans sjömanskår och flottans skeppsgossekår, kustartilleriets officerskår, kustartilleriets underofficerskår och kustartilleriets manskap m. fl., mariningenjörkåren, marinintendenturkåren, marinläkarkåren, flottans ecklesiastikstat och flottans poliskår m. fl., vid marinstaben anställd personal samt sjörullföringsbefälhavare med biträden,

dels undervisningsverken, innefattande staterna för sjökrigshögskolan, sjökrigsskolan, marinintendentskolan samt skeppsgosseskolorna.

I. Kårer och stater in. m.

Uti de under förevarande rubrik upptagna staterna ifrågasättas, utom beträffande marinläkarkåren i nedan omförmälda hänseende, icke andra ändringar än de, som direkt föranledas av den föreslagna löneregleringen.