angående provisorisk för¬ höjning av tullsatserna för vissa industriprodukter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

1 Nr 356.

Kungl. Maj;ts proposition till riksdagen angående provisorisk förhöjning av tullsatserna för vissa industriprodukter; given Stockholms slott den 29 april 1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över lian delsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

O. Malm.

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 29 april 1921.

Närvarande:

Statsministern VON SYDOW, ministern för utrikes ärendena greve WraNGEL, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Malm, anförde:

Den svenska industrien har under krigsåren, trots de många svårigheter, som varit en följd av råvaruknappheten och de nödvändiga statliga regleringsåtgärderna å olika områden, funktionerat pa ett vida mera

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 302 käft. (Nr 356.) 1

Industriens läge omedelbart efter krigets avslutande.

Importförbud i avvecklingssyfte.

2 Kung!. Majds proposition Nr 356.

tillfredsställande sätt, än man i allmänhet vid krigets början vågat räkna med såsom möjligt. För de flesta industrigrenar hava krigsåren medfört eu högkonjunktur, som gjort, att industrien åtminstone i det yttre företett eu bild av kraftig utveckling och verksamhet.

Emellertid blev det, ju längre kriget varade, alltmera tydligt, att den kris och de svårigheter, som skulle uppstå vid fredsslutet, måste bliva långt allvarligare än de, som följde omedelbart på krigsutbrottet.

Hos oss, liksom i övriga länder, i vilka under kristiden eu större varubrist gjort sig gällande på grund av de av kriget tillskapade hindren för världshandeln, kunde det sålunda med tämlig visshet förutsägas, att, i den män dessa hinder avlägsnades, betydande svårigheter skulle uppstå för vissa inhemska näringars bestånd.

Att härvid en del typiska kristidsindustrier, vilka icke ägde tillräcklig bärkraft under normala förhållanden, måste nedläggas, minska driften eller omläggas på annan verksamhet, torde visserligen få anses som en utveckling i rätt riktning. Men även för en stor del av de äldre och mera solida industriföretagen måste eu övergång till ett friare varuutbyte länderna emellan vara ägnad att medföra svårigheter, i synnerhet som åtskilliga sådana företag lågo inne med betydande lager av råvaror eller halvfabrikat, inköpta till höga priser. Vid prisfall och minskade fraktsatser å dessa varor, samtidigt med att importen av färdiga fabrikat från utlandet åter kom i gång, måste sådana industriföretag med nödvändighet komma i ett i konkurrenshänseende synnerligen ogynnsamt läge.

_ Dessa omständigheter gjorde, att de närmaste månaderna efter fientligheternas inställande en kraftig opinion inom industrikretsar uppstod för införande av importförbud i större omfattning, såväl å vissa råvaror och halvfabrikat som särskilt å färdiga industriprodukter. Genom dylika åtgärder av övergående art avsågs att vinna en mjukare övergång till de ändrade prislägen, som måste bliva eu följd av att de krigförande ländernas industri och handel åter kommo igång.

Denna uppfattning framfördes särskilt av representanter för järnindustrien, metallindustrien, textilindustrien samt olika grenar av kemisk industri.'

En rent motsatt ståndpunkt förfäktades däremot av företrädare för våra större exportindustrier, speciellt verkstadsindustrien, vilka ansågo, att man snarast möjligt borde söka komma i normalt läge i‘förhållande

3 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

till världsmarknaden och därför söka nedbringa priserna å såväl råvaror som halvfabrikat till en-nivå, som gjorde de för export arbetande förädlingsindustrierna konkurrenskraftiga.

Till de betänkligheter mot importförbud, som framfördes av exportindustriens målsmän, kom även en allmän önskan såväl inom handelskretsar som hos den stora allmänheten om de statliga restriktionernas avveckling och upphörande snarast möjligt.

Resultatet av denna brytning mellan de motsatta uppfattningarna blev, att tanken på en omfattande reglering av varutillförseln genom importförbud ej kom att realiseras. Härtill Indrog givetvis också den omständigheten, att konjunkturerna för den svenska industrien fram på våren 1919 åter blevo tämligen gynnsamma.

Frågan om importförbud av större eller mindre omfattning har 1”j*°*t6ir*u*r sedermera flera gånger åter varit föremål för diskussion på grund av h lvsJlfltaJbr därom gjorda förslag. Jag erinrar sålunda dels om finansrådets framställning i december 1919 om vidtagande av skyndsamma åtgärder för åstadkommande av, bland annat, kontroll över varuimporten, dels ock om de motionsvis vid 1920 års lagtima riksdag framförda förslagen om importförbud för lyxvaror och umbärliga varor. Dessa yrkanden hava emellertid icke avsett åtgärder till den svenska industriens skyddande utan varit förestavade av omsorg om vår valuta.

Att övergångstidens folkhushållning skulle få att kämpa med svårig- J^ltat0kc^n heter av olika slag, stod icke desto mindre klart för envar. Den ändrade ^ttéans m. karaktären av varuutbytet länderna emellan och de övriga omständig- sättande. heter, som kunde sätta sin prägel på den blivande allmänna handelspolitiken, gjorde det önskvärt, att statsmakterna ägnade största uppmärksamhet åt alla hithörande frågor.

Med utgångspunkt härifrån hade bevillningsutskottet redan vid 1918 års lagtima riksdag i memorial (nr 18) till riksdagen hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av en allsidig utredning av det gällande tullsystemets verkningar samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Utskottets hemställan, varemot åtskilliga dess ledamöter anförde reservation, blev av andra kammaren bifallen men av första kammaren avslagen.

Emellertid blev det av bevillningsutskottet framförda, av andra kammaren bifallna utredningsförslaget i början av år 1919 upptaget av dåvarande chefen för finansdepartementet. På dennes, av statsrådets

4 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

övriga ledamöter biträdda hemställan tillsatte Kungl. Maj:t den 31 januari 1919 en kommitté, benämnd tull- och traktatkommittén, med uppdrag, bland annat, att verkställa en allsidig utredning av det gällande tullsystemets verkningar.

I det anförande till statsrådsprotokollet nyssnämnda dag, varmed chefen för finansdepartementet motiverade tillsättandet av ifrågavarande kommitté, erinrade departementschefen om den genomgripande omgestaltning av det ekonomiska livet, som världskriget överallt, även i neutrala länder, medfört, och som ställt oss inför nya och svårlösta uppgifter beträffande vår handelspolitik. Det vore, enligt departementschefens uppfattning, av största vikt att med uppmärksamhet följa den handelspolitiska utvecklingen i världen och i god tid förbereda vår egen anpassning efter de nya förhållandena. Men förutsättningarna härför vore givetvis en grundlig kännedom om vårt eget näringsliv och dess betingelser, varvid särskilt komme i betraktande den betydelse, som det rådande tullsystemet haft på dess riktning och utveckling.

Den sålunda igångsatta utredningen rörande det svenska tullsystemets verkningar fortgår alltjämt i enlighet med den vid utredningens igångsättande uppgjorda planen.

Jag har i det föregående anfört, att konjunkturerna för den svenska industrien fram på våren 1919 åter blevo förhållandevis gynnsamma, vilket hade till följd, att kraven på importförbud till skydd mot utländsk varuöversvämning så småningom tystnade. Några nya framställningar om ingripande från det allmännas sida till skydd mot den utländska konkurrensen gjordes icke förrän mot slutet av år 1919. Från nämnda tid började emellertid framställningar på nytt att inströmma från industrikorporationer och utövare av industriell verksamhet, åsyftande statliga åtgärder till övervinnande av redan förefintlig eller befarad ruinerande konkurrens från utlandet. I samma syfte väcktes vid 1920 års riksdag av herr Lithander m. fl. en motion, utmynnande i förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om snabba åtgärder för åstadkommande av en provisorisk förhöjning i erforderlig utsträckning av gällande tullsatser. Denna motion blev emellertid, under hänvisning till den inom tull- och traktatkommittén pågående utredningen, av riksdagen avslagen. Med inträdet av hösten 1920, då ett markerat konjunkturomslag gjorde sig gällande, ökades antalet av de till Kung!. Maj:t inströmmande framställningarna i avsevärd grad.

Jag gar nu att i korthet redogöra för innehållet i nämnda framställningar samt den behandling, desamma av statsmakterna underkastats.

5 Kungl. Maj ds -proposition Nr 356.

I eu till Kungl. Maj:t ställd, den 19 december 1919 dagtecknad FramstäUskrift anförde Sveriges industriförbund, hurusom den svenska industrien ^atlkycui för hotades av svårartad utländsk konkurrens, möjliggjord dels genom rådande ätn svenska valutaförhållanden och dels genom den inhemska industriens i förhållande till utlandets industri högre råvarukostnader och arbetslöner, samt hem- konjunkturställde, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt kommerskollegium att efter skyndsamt verkställd utredning inkomma till Kungl. Maj:t med förslag Sveriges till de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda. industriför-

I anslutning till denna framställning hemställde fullmäktige i järn- ^ktigfi kontoret i skrivelse till Kungl. Magt den 13 februari 1920 om utredning, järnkontoret huruledes den svenska järnhanteringen måtte kunna genom provisoriska oclrln®'keijj_ges tullförhöjningar eller på annat sätt beredas skydd mot övermäktig ut- industriföreländsk konkurrens å den inhemska marknaden. _ mtlg-

Sveriges maskinindustriförening erinrade i en till Kungl. Maj: t ställd, den 20 mars 1920 dagtecknad skrift om de växande svårigheter, den svenska maskinindustrien hade att kämpa mot på grund av den tilltagande utländska konkurrensen, som gynnades av utlandets billigare råvaru- och bränslekostnader, och hemställde om skyndsam utredning för utrönande av det måhända tillfälliga skydd, som omedelbart skulle kunna beredas landets maskinindustri.

Genom särskilda remisser anmodades kommerskollegium att avgiva utlåtande över berörda framställningar.

1 utlåtande den 16 juli 1920 anförde kommerskollegium bland anuat, att åtskilliga omständigheter, exempelvis vår bränslefrågas ogynnsamma läge, undervärderingen av vissa länders valutor och företagna realisationer av för krigsändamål upplagrade varor av allehanda slag, allvarligt hotade att nedsätta vår industris konkurrensförmåga.. De anförda förhållandena motverkades emellertid -enligt kollegii mening i viss män av andra omständigheter, bland vilka särskilt vore att framhalta den allmänna knappheten på råvaror, de höga sjöfrakterna samt vissa länders höga valutakurser. Huru förhållandena i fortsättningen komme att utveckla sig, vore synnerligen svårt att bedöma. Enligt kollegii mening vore icke uteslutet, att sådana förändringar i det allmänna läget kunde inträffa, att extraordinära åtgärder till den svenska industriens skydd bleve av nöden. Vidkommande det ifrågasatta tillfälliga skyddet för den svenska industriens hemmamarknad genom provisoriska tullförhöjningar erinrade kommerskollegium, att 1920 års riksdag vid behandlingen av vissa motionsvis framförda förslag i dylik riktning intagit den ståndpunkten, att, enär det nuvarande tullskyddets verkningar vore föremål för utredning genom tull- och traktatkommittén, någon väsentlig ändring

6 Kungl. Maj.ls proposition Nr 356.

av tallsatserna för det dåvarande icke borde företagas. Med hänsyn till riksdagens ställning i frågan hemställde kommerskollegium, att de i emitterade framställningarna icke matte föranleda någon annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att desamma överlämnades till tull- och traktatkommittén.

Genom beslut den 24 september 1920 fann Kungl. Maj:t berörda framställningar icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Den alltsedan mitten av år 1919 tilltagande importen av textilvaror av olika slag ävensom vissa befarade, för textilindustrien ogynnsamma förhållanden föranledde målsmän för denna industri att vid flera tillfällen under år 1920 i framställningar till cheferna för finansoch handelsdepartementen uttala bekymmer för textilindustriens ostörda fortgång.

fabrikant-6" .. Sålunda påkallade svenska yllefabrikantföreningen i en till chefen föreningen finansdepartementet ställd, den 18 februari 1920 dagtecknad skrift teitilarbetar. dennes. uppmärksamhet i anledning av vid tillfället ifråga befarad imförbundet. port från Tyskland av yllovaror, vilken vore avsedd att baseras på svensk förlagskredit till tyska yllefabrikanter för inköp av nödiga råvaror.

De uttalade bekymren underströkos av svenska textilarbetarförbundet i en till beinälde departementschef samtidigt inlämnad skrift.

Kommerskollegium, som på grund av remiss anmodats avgiva utlåtande över nyssnämnda framställningar, anförde i skrivelse den 11 mars 1920 till chefen för finansdepartementet, att, enligt vad inom kollegium verkställda statistiska utredningar över importen av yllevaror givit -vid handen, någon avsevärd införsel av dylika varor icke ägt rum; och hemställde kollegium med anledning härav, att framställningarna för det dåvarande icke måtte föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att finansrådet anmodades avgiva direktiv till landets bankinrättningar att icke utan finansrådets medgivande understödja sådan form av kreditgivning till utlandet, som läge i tillhandahållande av råvara eller valuta för inköp därav mot tillförsäkran om import av det färdiga fabrikatet.

Finansrådet, som bereddes tillfälle att yttra sig i ärendet, vitsordade vad angick de av kommerskollegium föreslagna direktiven i » avseende å kreditgivningen till utlandet för ändamål, som kunde avse att främja konkurrensen pa förevarande område — att frågor rörande dylik kreditgivning, liksom andra spörsmål om kredit till utlandet, plägade underställas finansrådet. Ett effektivt skydd mot utländsk konkurrens kunde emellertid, enligt finansrådets mening, icke ernås genom restriktioner från bankernas sida i kreditgivningsavseende.

7 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

I en ytterligare skrift den 12 maj 1920 redogjorde svenska yllefabrikantföreningen för införseln av yllevaror före och efter kriget samt för utsikterna att inom landet finna avsättning för de inhemska fabrikernas tillverkning.

Genom beslut den 14 augusti 1920 fann Kungl. Maj:t de av yllefabrikantföreningen och textilarbetarförbundet gjorda framställningårna för det dåvarande icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Under framhållande av den alltjämt stegrade importen av yllevaror Svenska yiieoch de därav befarade följderna för den svenska yllefabrikationen ingick svenska yllefabrikantföreningen härefter den 25 augusti 1920 med för- förnyade nyad framställning till Kungl. Maj:t, utmynnande i hemställan om uthärdande skyndsammast möjligt av importförbud för yllevävnader.

I infordrat utlåtande av den 29 september 1920 förklarade sig kommerskollegium i fråga om berörda varuslag bestämt avstyrka importförbud, vars verkan närmast syntes bliva ett konstlat uppehållande av prisnivån till gagn för importörer, som läge inne med mera betydande lager, men till föga nytta för ylleindustrien, förrän efter det de importerade lagren avyttrats.

Yllefabrikantföreningens sistberörda skrivelse har ännu icke föranlett något Kungl. Maj:ts beslut.

Jag har i det föregående lämnat en redogörelse för de intill hösten Omsvängning 1920 inkomna framställningarna om skyddsåtgärder för den svenska av industrien mot utländsk konkurrens ävensom angivit dels den ställning, de hörda myndigheterna intagit till de olika framställningarna, dels de av Kungl. Maj :t i de olika ärendena fattade besluten.

Av det anförda framgår, att, om än konkurrensen från utlandet varit ytterst kännbar för vissa industrigrenar, den likväl intill nämnda tidpunkt, bland annat på grund av den då rådande allmänna högkonjunkturen, icke haft den ödeläggande verkan, som befarats.

Från och med senhösten 1920 har emellertid situationen blivit eu annan. Det något tidigare i Förenta staterna och England inträffade konjunkturomslaget har vid nämnda tid nått även vårt land. Härmed hava följt avsättningssvårigheter för svenska produkter å såväl den inhemska som den utländska marknaden. Samtidigt har importen av eu del färdigfabrikat, särskilt från länder med undervärderad valuta, begynt antaga större proportioner än förut, vilket bidragit till att än mera skärpa

8 Nya framställningarom skyddsåtgärder för den svenska industrien.

Kommers-

kollegium.

Kungt. Maj ds proposition Nr 356.

svårigheterna för den svenska industrien på hemmamarknaden. De vanliga tecknen på en depression, avtagande köplust, hopade varulager, ökat antal betalningsinställelser och konkurser, hava med ingången av år 1921 uppträtt med synnerlig styrka.

Under trycket av de växande svårigheterna hava, såsom redan förut antytts, från och med hösten 1920 ett stort antal industriutövare och industrikorporationer funnit sig föranlåtna att hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder till den svenska industriens skydd mot den allt hårdare vordna utländska konkurrensen.

De gjorda framställningarna, vilka mot slutet av året starkt tillväxte i antal, gällde vitt skilda varuslag, såsom margarin, kex, kakaopulver, garn och vävnader av bomull, ull, lin och jute, repslag er ivaror, strumpstolsarbeten, produkter av kemisk industri, såsom tvål, ammoniumsulf åt och kalkkväve, tegel, glasvaror av olika slag, möbler, järn och järnmanufaktur, maskiner, apparater och redskap m. m., även elektriska sådana, flyglar och pianon m. m.

Framställningarna remitterades, allt eftersom de inkommo, till kommerskollegium för yttrande.

Med anledning härav verkställdes inom kommerskollegium vissa utredningsarbeten av mera förberedande natur, företrädesvis i syfte att få till stånd en allmän översikt dels av importförhållandena och deras inverkan på den inhemska industriens verksamhet och avsättningsmöjligheter, dels ock av växlingarna i prisnivån för olika grupper av industrialster och den inverkan, dessa växlingar haft på tullskyddets storlek i procent av varuvärdet.

Resultatet av de sålunda verkställda utredningsarbetena har sammanställts i tabeller, vilka utgivits av trycket och till vilka jag här tilllåter mig hänvisa.

Den av kommerskollegium utgivna månadsstatistiken över utrikeshandeln har i samband med den av kollegium företagna utredningen utvidgats till att omfatta jämväl de ur importsynpunkt mera betydelsefulla industrialstren.

Vidare sökte kommerskollegium genom hänvändelser till representanter för olika närings! ntressen inom landet förskaffa sig en möjligast allsidig kännedom om den inom industri- och handelskretsar rådande uppfattningen om det industriella läget i vårt land för det dåvarande samt den ståndpunkt, näringsidkarna i allmänhet intogo till de i de gjorda framställningarna föreslagna åtgärderna till

9 Kungi. Maj:ts 'proposition Nr 356.

förbättrande av industriens läge och upphjälpande av dess konkurrenskraft gentemot utlandet.

De av kollegium sålunda verkställda preliminära utredningarna ävensom de till kollegium i ämnet inkomna uttalandena hava sedermera av kollegium överlämnats till Kungl. Maj:t; och har kollegium i ett samtidigt avgivet, den 10 december 1920 dagtecknat utlåtande utförligt preciserat sin ställning till de i de remitterade framställningarna omliandlade spörsmålen.

I berörda utlåtande, vilket finnes i sin helhet intaget i den av kommerskollegium utgivna publikationen »Kommersiella Meddelanden» för den 15 december 1920, redogör kommerskollegium till en början sammanfattningsvis för de av kollegium införskaffade uttalandena från näringslivets representanter samt anför därvid bland annat följande:

»Av de åtgärder, som i de inkomna framställningarna blivit föreslagna, synes införande av importförbud vara en utväg, som av det ojämförligt största antalet näringsidkare absolut förkastas. Endast från representanter för textilindustrien har det påyrkats importförbud och då endast för textilvaror under tiden, till dess en tullreglering blivit genomförd.

Bland de talrika skäl, som anförts emot införande av importförbud, må bär blott nämnas följande. Ett importförbud bör, säger man, endast tillgripas såsom ett yttersta medel under utomordentliga och synnerligen trängande förhållanden, då det gäller att avvärja en svårartad kris inom en för landets näringsliv betydelsefull industri. Bland de föreliggande framställningarna, vari yrkande om importförbud gjorts, anses emellertid i intet fall ett så krisartat läge vara för handen. Det har även anmärkts, att den eventuella nyttan av ett importförbud, även ett tillfälligt sådant, skulle bliva ganska ringa, emedan stora kvantiteter utländska varor redan importerats. Vidare har framhållits, att ett importförbud skulle nödvändiggöra inrättandet av kommissioner för prövande av inkomna licensansökningar, i likhet med vad förhållandet varit under kriget, mot vilket system starka skäl anförts från såväl handelns som industriens sida. Förutom denna olägenhet kunde det befaras, att ett importförbud komme att förorsaka alldeles omotiverade och oberäkneliga prisstegringar. Från andra håll har därjämte uttalats farhågor för, att repressalier från vissa länder skulle bli följden av en sådan åtgärd.

Det har emellertid av flera varit ifrågasatt, huruvida icke — oberoende av en importreglering i allmänhet — ett importförbud å lyxvaror vore påkallat och då mindre ur importreglerings- och industriskydds- än valutaregleringssynpunkt. Emot införande av införselförbud å dessa varor har åter gjorts gällande, dels att ett sådant skulle spela en ganska liten roll i förhållande till den övriga importen, dels ock att en lämpligare åtgärd vore att belägga rena lyxvaror med avsevärt höjda tullar.

Om således införande av ett mer eller mindre allmänt importförbud under längre eller kortare tid praktiskt taget saknar förespråkare utom kretsen av dem, som gjort framställning i sådan riktning, har däremot den föreslagna provisoriska tullregleringen på de flesta håll ansetts som en säker och beprövad utväg att Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt- 302 käft. (Nr 356.) 2

10 Kungl. Maj-.ts 'proposition Nr 356.

bereda skydd åt de industrier, som särskilt utsatts för den utländska konkurrensens verkningar.

I fråga om principerna för genomförandet av en dylik reglering har däremot ganska olika meningar gjort sig gällande. Såsom ett allmänt önskemål har dock samstämmigt framhållits, att åtgärder måtte vidtagas med största skyndsamhet.

Med hänsyn till risken av ett dröjsmål har från flera håll påyrkats en generell förhöjning av nu gällande tullsatser, utan föregående undersökning av skyddsbehovet för de särskilda industrierna.

A andra sidan har påpekats, att en sådan tullreglering skulle komma att förorsaka allvarliga rubbningar i näringslivet, varför en föregående noggrann prövning av det nuvarande skyddsbehovet vore av största vikt.

Slutligen föreslås ett tillvägagångssätt, som innebär en kombination av båda de nu nämnda förfarandena, och som går ut på, att man, i avvaktan på en provisorisk tullreglering, på grundval av en utredning angående den tullförhöjning, som i varje särskilt fall kunde vara påkallad, omedelbart skulle företaga en mera allmän tullförhöjning. Den slutliga provisoriska tullregleringen skulle enligt detta förslag ske efter det system, som tillämpas i Frankrike och Belgien, d. v. s. att riksdagen skulle bemyndiga Kungl. Maj:t att under en tid av ett år företaga erforderliga tullhöjningar intill fyra gånger värdet av nu utgående tullavgifter.»

Sedan kollegium därelter berört de principiella invändningar, som från vissa håll gjorts mot en mera allmän tullförhöjning, samt erinrat om sina tidigare avgivna utlåtanden över framställningar om importförbud eller andra åtgärder till skydd för landets industri, övergår kollegium till att skärskåda de i de senast remitterade framställningarna — vid tidpunkten ifråga uppgående till ett hundratal — framförda kraven samt anför slutligen för egen del följande:

»Kollegium har redan i de förut refererade, under året avgivna yttrandena och senast i sitt den 29 september avgivna utlåtande över svenska yllefabrikantföreningens framställning om importförbud för yllevävnader angivit sin ståndpunkt till såväl yrkandet på importförbud som provisoriska tullförhöjningar och hänvisar i huvudsak därtill.

Kollegium anser sålunda allt fortfarande, att några sådana omständigheter icke gjort sig gällande, som skulle kunna motivera en så vittgående åtgärd som införande av ett importförbud för nödvändighetsvaror med därav betingade åtgärder för importlicensiering och prisreglering. Kollegium håller före, att detta, med hänsyn till verkningarna å prisnivån, svårigheterna vid tillämpningen och andra vanskligheter, icke kan ske utan stora, oberäkneliga risker för vårt näringslivs sunda utveckling.

Aven såsom en rent tillfällig åtgärd anser sig kollegium icke kunna förorda sådana importförbud, närmast med hänsyn till den risk för rubbningar av svåröverskådlig art i handelsförbindelserna med utlandet, dessa måste anses komma att medföra.

Ifråga om importförbud för vissa lyxvaror föreligga givetvis ej samma risker eller betänkligheter, varken med hänsyn till verkningarna å prisnivån för levnadskostnaderna eller de nödvändiga åtgärderna för sådant förbuds genomförande, var-

11 Kungl. Maj:ta proposition Nr 356.

för kollegium, såsom förut framhållits, i princip ej har någon invändning att framställa mot sådana förbud i de fall, där dessa kunna befinnas motiverade.

Med hänsyn till de föreslagna, provisoriska tullförhöjningarna finner kollegium visserligen å ena sidan synnerligen starka skäl i vissa fall vara anförda för sådana åtgärder till stöd för industrigrenar av särskild vikt och betydelse för landet, vilka, enligt vad som framgår av de gjorda utredningarna, äro utsatta för ett så starkt tryck av den utländska konkurrensen, att vidare uppehållande av driften synes omöjliggöras eller åtminstone äventyras utan dylikt särskilt stöd. Det kan förvisso icke vara i landets intresse att riskera den framtida fortvaron för eller oberoendet av utlandet i fråga om dylika viktiga industrigrenar såsom en följd av de nuvarande undantagsförhållandena, särskilt som desamma väl kunna antagas i åtskilliga avseenden^ vara av mera övergående natur.

Ä andra sidan anser sig kollegium icke kunna ansluta sig till kravet på en mera allmän och schablonmässig förhöjning av industritullarna. Mot en dylik åtgärd kan först och främst invändas, att, medan tullskyddets ändamål givetvis bör vara att utjämna skillnaden i tillverkningskostnader mellan inhemsk och utländsk produktion. det icke utan vidare kan antagas såsom självfallet, att denna differens undergått samma förändring som vare sig kronans genomsnittliga köpkraft eller den genomsnittliga prisnivån för ifrågavarande varuslag. I produktionskostnaderna ingå ju ett flertal faktorer, som kunna sammanföras under rubrikerna råvarukostnader, arbetskostnader — däri inbegripna arbetslöner, kostnader för kraft m. m. — samt allmänna omkostnader och kapitalkostnader. Ett antagande, som i sig innebär, att dessa olika tillverkningsfaktorer samtliga undergått en prishöjning, motsvarande penningvärdets genomsnittliga .sänkning, synes innebära en för långt driven schematisering av de faktiska förhållandena.

Vidare ha, sedan nu gällande tulltaxa för cirka 9 år sedan i sina huvudsakliga delar fastställdes, betydande ändringar i produktionsförhållandena inträffat i fråga om åtskilliga industrier, vartill även vid eventuellt fastställande av provisoriska tullsatser hänsyn torde böra tagas.

Slutligen anser sig kollegium böra framhålla, att en mera generell förhöjning av industritullarna skulle medföra risken av ett ej önskvärt uppehållande av prisnivån, utöver den i utlandet i allmänhet gällande, eller till och med en stegring av densamma. I detta hänseende torde särskilt böra beaktas de återverkningar, en sådan åtgärd skulle kunna antagas hava dels å arbetslönerna och dels beträffande kraven å motsvarande skyddsåtgärder för jordbrukets produkter. Vid fastställandet av de provisoriska åtgärder, som kunna befinnas oundvikliga, torde alltså hänsyn böra tagas till att desamma icke skäligen kunna antagas giva anledning till förnyade lönestrider och föranleda en allmän stegring eller ett osunt uppehållande av prisnivån.

Av den ståndpunkt, kollegium sålunda intagit till spörsmålet om vidtagandet i vissa fall av provisoriska tullförhöjningar, torde framgå, att en ytterligare utredning av de särskilda fall, i vilka sådana åtgärder böra ifrågasättas, liksom av de eventuella tullsatsemas storlek i varje fall, enligt kollega uppfattning måste föregå varje sådan åtgärd.

I ett flertal av de inkomna framställningarna har ifrågasatts, att en sådan utredning borde uppdragas åt kommerskollegium, eventuellt med anlitande av sär-

(ekonomiska

rådet.

12 Kung!.. Maj. ts proposition Nr 356.

skilda sakkunniga. Kollegium kan för sin del icke förorda, att ett sådant utvidgat uppdrag lämnas. Oavsett att därigenom kollega övriga verksamhet å industribyrån och statistiska byrån, vilka närmast skulle hava att handlägga en sådan utredning, skulle i hög grad förryckas, äro de arbetskrafter och det material, varöver kollegium förfogar, ej tillräckliga för ett så omfattande arbete, vilket för att bliva till nytta bör i hög grad påskyndas.

Däremot finnas inom tull- och traktatkommittén såväl en mängd förarbeten i fråga om de särskilda industriernas produktionsförhållanden som med detta material förtrogna, sakkunniga arbetskrafter tillgängliga.

Såsom kollegium i sitt sistberörda yttrande i fråga om ylleindustrien framhållit, synes det alltså önskvärt att finna en sådan form för den föreslagna, särskilda utredningen om provisoriska tullätgärder, varigenom å ena sidan det inom tull- och traktatkommittén förefintliga materialet och arbetskrafterna kunde för ändamålet utnyttjas, utan att detta å andra sidan behövde inverka störande på nämnda kommittés huvuduppgift.

Kollegium anser sig givetvis kunna i fortsättningen biträda härvid genom fullföljande av de sammanställningar över importstatistiken och värdefluktuationerna, som nu utförts.

På grund av det anförda hemställer kollegium, dels att de gjorda framställningarna om importförbud å vissa nödvändighetsvaror ej för närvarande måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd; dels att framställningarna om allmän förhöjning av industritullarna ej måtte vinna bifall; dels ock att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning, i vad mån — med hänsyn till särskilda industriers ställning i konkurrens med utlandet och med fästat avseende jämväl på sådana industriers betydelse för landet — provisoriska tullförhöjningar kunna anses erforderliga, samt för i 921 års riksdag framlägga de förslag, vartill denna utredning må kunna föranleda.»

Över kommerskollegii ovannämnda utlåtande har ekonomiska rådet anmodats yttra sig. Med anledning härav har rådet i skrivelse den 18 december 1920 till chefen för handelsdepartementet gjort följande uttalande:

»Rådet avstyrker införandet av importförbud ävensom en generell tullförhöjning. Rådet tillstyrker däremot, att en skyndsam utredning verkställes, om och i vilken utsträckning det möjligen kan vara lämpligt att genom provisoriska tullar åstadkomma ett visst skydd för industrigrenar, som genom nu rådande internationella konkurrensförhållanden och särskilt på grund av stark undervärdering av den främmande valutan i förhållande till dess inre köpkraft, råkat i ett även ur det allmännas synpunkt betänkligt nödläge.

Vid denna utredning böra följande synpunkter särskilt beaktas:

1. Att extra tullskydd bör ifrågakomma endast för sådan industri, som det ur ekonomisk synpunkt är för landet önskligt att upprätthålla;

2. Att man vid bedömandet av nödlidande industris produktionskostnader endast räknar med sådana kostnader, som bestå även vid den strängaste sparsamhet i förvaltningen och den mest rationella organisation av produktionen;

I

13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

o. Att extra tullskydd ej heller beredes för att uppehålla arbetslönerna på en nivå, som icke är ekonomiskt möjlig utan en försämring av den svenska kronans värde; och att med hänsyn härtill särskilt undersökes, i vilken mån arbetslönernas stegring bidragit att minska nödlidande industrigrens konkurrenskraft;

4. Att vid bedömandet av kostnaderna för beredande av extra tullskydd hänsyn tages till de kostnader, som en till följd av bristande tullskydd uppkommen arbetslöshet skulle förorsaka;

5. Att det extra tullskyddets inverkan på bärigheten av de inhemska näringar, som kunna följa efter i produktionskedjan, undersökes (till exempel vilken verkan ett extra tullskydd för järnindustrien kan komma att få för verkstadsindustrien eller för jordbruket); samt

6. Att arbetskraftens naturliga och önskvärda övergång till jordbruket och det husliga arbetet icke direkt försvåras genom beredande av det ifrågasatta extra tullskyddet.

Vid justeringen av beslutet i detta ärende närvoro av rådets medlemmar herrar Beskow, Cassel, Kvarnzelius, Moll, friherre Ramel, Rydbeck, Sachs, Thorsson och Wallenberg.

Herrar Kvarnzelius och Thorsson anmälde en från majoritetens mening avvikande åsikt, nämligen herr Kvarnzelius, att enligt hans mening punkt 3 icke bort ingå i ekonomiska rådets yttrande, samt herr Thorsson genom följande reservation :

’Då jag anser förhållandena inom det internationella varuutbytet vara, bland annat med hänsyn till valutaspörsmålet, så osäkra och föränderliga och ett avvägande av nya och höjda tullsatser för vissa varuslag komma att medföra alldeles oberäkneliga resultat, har jag icke kunnat biträda det uttalande, som beslutats av ekonomiska rådet, vars uppfattning om olämpligheten av en generell tullförhöjning jag delar. Inom rådet har jag förordat undersökning om ett tillfälligt vidtagande av importreglering i den utsträckning och i de former, som kunna befinnas oundgängliga för att i hela samhällets intresse reglera vårt varuutbyte med främmande länder’.»

Av vad sålunda anförts framgår, att både kommerskollegium och ekonomiska rådet ställt sig avvisande till en generell tullförhöjning. 1 båda utlåtandena tillstyrkes däremot en skyndsam utredning, avseende att klarlägga i vad män industrier, som hotas av övermäktig utländsk konkurrens, må kunna genom provisoriskt förhöjda tullar beredas lättnader i avsättningshänseende.

På grund härav och med hänsyn till sakens läge i övrigt har jag ansett lämpligt, att en utredning av den art, kommerskollegium och ekonomiska rådet förordat, komme till stånd. En dylik utredning har nu på mitt föranstaltande verkställts inom handelsdepartementet med biträde av tull- och traktatkommitténs kansli.

Utredning inom handelsdepartementet.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

I anledning av frågans utomordentliga vikt har jag därjämte ansett mig böra tillkalla en särskild delegation, bestående av representanter för ekonomiska rådet, tull- och traktatkommittén och arbetslöshetskommissionen för att med mig samråda i ämnet. Denna delegation har bestått av följande personer, nämligen: direktören, numera statsrådet K. J. Beskow, bruksdisponenten K. Huldt, ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen H. Kvarnzelius, ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren Johan Nilsson i Skottlandshus, f. d. generaldirektören F. Peg'elow, ledamoten av riksdagens andra kammare grosshandlaren E. Röing, generalkonsuln J. Sachs samt ledamöterna av riksdagens första kammare direktören A. Vennersten och förutvarande statssekreteraren A. Örne.

Direktören Beskow har emellertid, sedan han den 23 februari 1921 tillträtt statsrådsämbete, icke vidare deltagit i delegationens arbete.

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Jag övergår mi till att något närmare beröra den inom handelsdepartementet verkställda utredningen.

Redogörelse för utredningen.

Vad då först beträffar de i ämnet inkomna, till ett antal av omkring 150 uppgående framställningarna, har jag för vinnande av överskådlighet låtit upprätta en förteckning över desamma och de varuslag, som däri avses, med begagnande av den i gällande tulltaxa tillämpade indelningsgrunden. Därvid har jag funnit mig böra medtaga även sådana framställningar, i vilka erinringar gjorts mot ifrågasatta skyddsåtgärder av det ena eller andra slaget. Förteckningen är av följande utseende:

Förteckning över inkomna framställningar.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 356.

17 Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 302 höft. (Nr 356.) 3

18 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

321—322

348 - 349

Spelkort.

Papperssocker.

Spolpipor.

Grupp VII B. Tryckalster etc.

Vy- och gratulationskort.

Bilder.

ll/i 1921

7i2 1920

-*/1 1921

LithogratiskaA.-B., Norrkfiping, in. fl.

Skandinaviska jutespinneri- och väveri- A.-B., Oskarström, m. fl. (se även grupperna Vill C, G).

A-B. Borås Mek. Väv skedsfabrik, Borås.

Almquist & Cöster, HälsingDorg.

0.6 0 per kg.

Provisoriskt importförbud eller provi sorisk höjning av tullsatsen från nuvarande kr. 2.— till minst kr. 10.— per kg.; framläggande inför 1922 års riksdag av proposition om spelkorttullens permanenta höjande i ungefärlig proportion till penningvärdets fall.

Tredubbling av tullsatserna.

En provisorisk höjning av tullsatsen till kr. 0.90 per kg.

Tullsatserna höjas till kr. 4.— resp kr. 5.— per kg.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356-

—481, 486—488 och 492 å ena sidan samt 383—384, 387—388, 482—485, 489—491 och 493 å andra sidan bör skillnaden sättas till kr. O.oo per kg

Importförbud tillsvidare och i vaqe fall till dess den inhemska ylleindustriens skyddande kunnat på annan väg genomföras.

Höjning av tullsatserna till det tredubbla.

Se grupp VIII A.

Se grupp Vill A.

Vidtagande av åtgärder till skydd för den svenska remindustrien, förslagsvis sådan höjning av gällande tullsatser, att de lämna det skydd, som avsågs, då de bestämdes.

Effektivt tullskydd.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Tulltaxe-

rubr.

421—424

446—448

426—443 i 455—456 426—433 j 450—466,i 469

434—444

477—530

478—493

508—509,

525—530

Varuslag

Framställ-

ningarnas

datum

Grupp VIII C.

Vegetabiliska spånadsämnen (ej bomull).

Jutegarn.

Jutevävnader.

28/s 1920

9/u 1920

Pappersgarn.

Pappersvävnader.

Linnegarn.

Linnevävnader.

B/i2 1920 9/ii 1920

Tågvirke och linor samt bind- och segelgarn.

Bandartiklar av vegetabiliska spånadsämnen (ej bomull).

Remmar.

Odat. Ink. H. D. V12 1920 Odat. Ink. H. D. 14/is 1920 19/io och 20/u 1920

11/i2 1920

Grupp VIII D. Bomull.

Garn och vävnader av bomull.

Bomullsgarn.

Bomullsgardiner.

28/io 1920

20/i2 1920 11 Ilo 1920 I

S ö

namn och adress

Skandinaviska jutespinneri- och väveri A.-B., Oskarström, m. fl.

(se även grupp VIII G)

(se även gruppernaVII A och Vill G).

(se även gruppernaVII A och Vill G).

Svenska linneindustriföreningen, Stockholm.

Svenska hampspinnarnas råvaruförening u. p. a., Stockholm. Sveriges repslageriidkarförening, Stockholm.

A.-B. Borås Mek. Gummiväveri, Borås, in. fl.

(se även grupperna VIII

A, B, D, E, G). Fredfors fabriks A.-B.,

Stockholm, m. fl.

(se även grupperna VIII

B, D, IX).

Svenska Bomullsfabrikantföreningen, Göteborg.

Aronsdals färgeri, Göteborg, m. fl.

(se även grupp VIII B). Arbetare vid A.-B. Skandinaviska trådgardinfabriken, Stockholm.

k a n d e n s

yrkande

Höjning av tullsatserna för tulltaxetaxerubrikerna 421, 422, 423, 424 till resp. kr. 0.1S. 0.54, 0.60 och 1.20; för tulltaxerubrikerna 446, 447, 448 till resp. kr. O.so, 0.36 och 1.20 per kg.

Tillfälligt importförbud; femdubbling av tullsatserna för tulltaxerubrikerna 421—424 och 446—448.

Se grupp VII A.

Höjning av tullsatserna för linnegarn och linnevaror, alla slag, åtminstone till sådan höjd, att tullskyddet blir detsamma, som åsyftades vid gällande tulltaxas uppgörande.

Vidtagande av omedelbara åtgärder till skydd för repslageri- och bindgarnsindustrien.

Se grupp VIII A.

Se grupp VIII B.

Importförbud till dess nya tullsatser hinna införas; förändring av tullsatserna, så att dessa komma i ungefärligen samma förhållande till varupriserna, som före kriget; event. den begärda provisoriska ökningen av tullskyddet i form av värdetullar.

Se grupp VIII B.

Importförbud, höjt tullskydd eller annan effektiv åtgärd till skydd för gardinindustrien.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Tulltaxe-

559—560

576—577 611—612 587—588

590—591,

600-601

618—620,

622—623

622—623

Säckar.

Hängslen, bälten o. dyl.

Reseffekter.

Övertyg till paraplyer eller parasoller.

Paraplyer och parasoller.

Regnkläder.

Kläder av yllevävnader. Konstgjorda blommor.

Herrhattar och filtstumpar.

Framställ-

ningarnas

datum

Damhattar och filtstumpar.

»I i2 1920

I8/'io och 20/u 1920

26/io 1920

18/io 1920

»/in 1920 |

namn och adress

yrkande

Skandinaviska jutespin-[ Tillfälligt importförbud; femdubbling neri- och väveri- A.-B., av tullsatsen.

Oskarström, m. fl. j (se även grupperna VII A och VIII Q.

A.-B,BoråsMek. Gummi- Se grupp VIII A. väveri, Borås, in. fl.

(se även grupperna Vill A, B, C. D, E).

Göteborgs reseffektfa- Se grupp V. brik, Göteborg, m. fl.

(se även grupperna V och XVI).

A.-B. Leon Andréns res- Se grupp V. effektfabrik, Mölndal (se även grupperna V och XVI).

Lundquist & Wottrich,! Verkningsfull höjning av tullsalserna. Stockholm, m. fl.

(se även grupp XII A).

1J/i2 1920 I Norrköpings regnkläders- Se grupp VIII F, | & presenningsfabriks

A.-B., Norrköping (se även grupp VIII F).

'/n 1920 Svenska Yllefabrikant-! Se grupp VIII B. föreningen, Norrköping!

(se även grupp Vill B|.

Okt. 1920 Th.Schiött A.-B , Malmö,

Blomsterfabriks A.-B.,!

Stockholm.

8/io 1920

I

Karlskrona hattfabriks A.-B., Karlskrona, m. fl.

18/n> 1920, M/io 1920

*8/a och m/9 1920

Bror Albrektson, Göteborg, och Sveriges hatt-; möss- och pälsvani' handlarförening.

Sveriges damhattfabrikanters och modevara grossisters förening, Stockholm.

Innefattas i ett eventuellt lyximportförbud; eller provisorisk höjning av tullsatserna, förslagsvis till kr. 50.— per kg.

Omedelbart importförbud för herrhattar samt s. k. filtstumpar; höjning av tullsatsen för hattar av silkesfelb eller hår med foder till kr. 3.60 per st.; för hattar av silkesfelb eller hår utan foder till kr. 3.— per st.; för hattar av ull med foder till kr. 2.7 5 per st.; för hattar av ull utan foder till kr. 2.25 per st.; för s. k. filtstumpar till kr. 1.25 per st.

Protest mot yrkandet om importförbud och höjda tullar för hattar.

Omedelbart importförbud för samtliga färdigfabricerade damhattar av strå, filt och tyg; tullsatsen för ogarnerad damhatt av strå eller filt: kr. O.öo) höjes till 2.— per st.; för garnerad damhatt av strå eller filt: kr. 0.75'

Kungi. Maj:ts proposition Nr 356.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

25 Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 302 käft. (Nr 356).

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Tulltaxe-

rubr.

Varuslag

Framställ-

ningarnas

datum

Olika rubr.

969 Olika rubr

979—1059

1019—1023

1084 Olika rubr.

Grupp XII C.

Arbeten av oädel metall etc.

Metallmanufaktur.

Grupp XII D.

Ädla metaller eller ar beten därav.

Guldvaror.

Vissa arbeten av fidla metaller samt av ny silver.

Grupp XIII A.

Maskiner etc., ej elektriska.

Maskiner.

Sy- och stickmaskiner, köttkvarnar o. dylikt.

Kaffekvarnar.

Traktorer.

Diverse maskiner.

*7n 1920

11/i 1921

V* 1921

”/» 1920

,3/n 1920

!2/jo 1920

Va 1921

L0/a 1921 ,e/u 1920

°/» 1921

Sveriges Metallmanufaktur förening (se Hven grupperna XII A, B).

A.-B. Radius, Stockholm (se även grupperna XII A, B).

Malmö Guldsmedsarbetareförening, Malmö.

Svenska Fabrikantföreningen i guldsmedsbranschen.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet (StockholmsGuldsmedsarbetarefackföreningb

Sveriges Maskinindustriförening, Stockholm.

HusqvarnaVapenfabriks- A.-B., Huskvarna (se även grupperna XII A och XIII C).

C. Alb Nilsson, Eskilstuna ("genom Eskilstuna fabriksförening). Tidaholms Bruks A.-B., Tidaholm

(se även grupperna VI och XIII C).

N. O. Lindgrens Maskinfabrik, Malmö.

Se grupp XII A.

Se grupp XII A.

Antingen vikttullens höjande till kr 0.30 per gram eller kontrollavgiftens höjande för utländsk vara med kr. 0.25 per gram eller ock en tullsats av förslagsvis 10 proc. av importvärdet.

Importförbud.

Utredning i syfte att få utrönt, huru vida icke omedelbara åtgärder till skydd för landets maskinindustri kunde företagas.

Följande provisoriska tull förhöjningar: för tulltaxerubriken 1019 till kr.

36.— per 100 kg., för tulltaxerubriken 1020 till kr. 64.— per 100 kg., för tulltaxerubriken 1021 till kr.

10.— per 100 kg., för tulltaxerubriken 1022 till kr. 36.— per 100 kg., för tulltaxerubriken 1023 till kr.

24.— per 100 kg.

Höjning av tullsatsen till kr. 0.50

per kg.

Se grupp VI.

Höjning av tullsatserna för kaffebearbetnings-, tvålbearbetnings-, cho-

Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 356.

‘/i 1921

Rylander & Rudolphs Fabriks A.-B., Stockholm.

A-B. Skandinaviska Glödlampfabriken, Stockholm, m. fl.

Elektriska Ledningsfabriken, Gävle (se även grupp Xll B.)

Sveriges Elektroindustri förening, Stockholm.

Svenska Elektricitetsverkens Ekonomiska Förening u. p. a., Stockholm.

klad- och konfekttillverknings- och kryddmalningsmaskiner samt maski' ner för kemisk-tekniska industrier.

Höjning av tullsatserna, så att kon' kurrensen på den svenska markna' den kan med utlandet upptagas.

Höjning av tullsatserna motsvarande penningvärdets fall.

Se grupp XII B.

Anslutning till ett av Sveriges industriförbund gjort yrkande om provisorisk tredubbling av vikttull satserna.

Avslag å Elektroindustriföreningens yrkande om generell tredubbling av vikttullsatserna, utfärdande av be stämmelse, att tullen icke må under stiga 10 proc. och icke överstiga 15 proc. av värdet.

Husqvarna Vapenfabriks Följande provisoriska tullförhöjningar: A.-B., Huskvarna | för tulltaxerubriken 1090 till kr.

... Huskvarna (se även grupperna XII A och XIII A).

Sveriges Korgvarufabrikanters yrkesförening (se även grupp VI).

A.-B. A. W. Nilssons Fabriker, Malmö (se även grupp VI).

A.-B. Trä- och Järnförädling, Hässleholm.

Otto Malmborg, Stockholm.

A.-B. Svenska Automobilfabriken, Bollnäs.

60.— per st., för tulltaxerubriken 1091 till kr. 3.— per kg., för tulltaxerubriken 1092 till kr. 200.— per st., för tulltaxerubriken 1093 till kr. 3.— per kg.

Se grupp VI.

En tullsats av minst kr. 1.— per kg., dock minst 20 proc. av värdet.

Snarast möjligt tre- å fyrdubbling av tullsatsen (detta även beträffande enskilda hjulsatser till tippvagnar och dylikt).

Undantagandet av motorfordonet »Amazon» från eventuell tullförhöjning.

Vidtagande av åtgärder till import tullens fixering efter gällande principer men med revidering efter nu rådande penningvärde, dock med

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Tulltaxe-

rubr.

V arualag

Framställ-

ningarnas

datum

Sökandens

Grupp XV G.

namn och adress

7 r k a n d

1259 Produkter av övrig kemisk industri m. m.

Varor, ej annorstädesj upptagna.

Stockholms Gelatinfabrik, Stockholm.

Stockholms Benmjölsfabriks A.-B., Stockholm, m. fl.

A.-B. Kemikalia, Malmö, m. fl.

Stockholms Superfosfatfabriks A.-B., Stockholm

(se även grupp XV A).

Ökat tullskydd.

Höjning av tullsatsen till minst kr. O.eo per kg. eller, om detta ej är genomförbart, till ett sådant belopp, som kan anses motsvara minskningen i penningvärdet.

Höjning av tullsatsen till kr. 0.3 6 per kg. eller dess fastställande till 15 proc. av värdet.

Höjning av tullsatsen till kr. 45.— per 100 kg.

12tS0

Måttstockar.

81/i 1921

1267,1269

Vattenmätare.

ml u 1920

j 1270—1271 1277

Tafflar och pianinon, flyglar.

Orgelharmonier.

Nov.1920

1304—1307

1309 Väggursfoder avträ samt; väggur med foder av trä.

Knappar.

10/i 1921 2S/n 1920

1313 Reseffekter.

a6/io 1920

Odal.

Ink.Kom.-

koll.

Svenska Mått- och Tumstocksfabriken, Hultafors.

A.-B. Zander & Ingeström, Stockholm (med instämmande av A.-B. Svenska Metallverken, Västerås).

Svenska Pianofabrikantföreningen, Malmö och Göteborg.

Högberg & Hultners Snickerifabrik, Mjölby, m. fl.

A.-B. Knappfabriken, Askersund.

Göteborgs Reseffektfabrik, Göteborg, m. fl.

(se även grupperna och Vilt G).

Stockholms Portföljfabrik, Stockholm, (se även grupp V).

Höjning av tullsatsen till 30 proc. av värdet.

Höjning av tullsatserna till det dubbla.

Höjning av tullsatserna för: tulltaxerubrik 1270 till kr. 450.— per st. med en ökning av kr. 150.— för instrument med inbyggd spelapparat, tulltaxerubrik 1271 till kr. 600.— per st., tulltaxerubrik 1277 30 proc. värdetull; för halvfabrikat till flyglar, pianon och org'ar fortfarande en tull av 15 proc. av fakturavärdet.

Höjning av tullsatsen till kr. 2-— per kg.

Höjning av tullsatserna i sådan omfattning, att tullskyddet kommer att motsvara det, som avsågs i 1911 års tulltaxa.

Se grupp V.

Se grupp V.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

31 Allmänna uttalanden.

18/10 1920 <7 n 1920

s/n 1920

6/u 1920

29/i 1921

21/a 1921 56/io 1920

*/ii 1920 5»/ii 1920 ”/» 1920 29/i 1921

A.-B. Leon Andréns Reseffektfabrik, Mölndal, (se även grupperna V och Vill G).

Göteborgs Textilindustriförening, Göteborg.

Sveriges Köpmannaförbund, Stockholm och Karlstad.

Tvåhundratio tjänstemän inom textilindustrien i Borås. Tjänstemän inom textil industrien i Norrköping. Sveriges Industriförbund, Stockholm, och Sveriges Kemiska In dustrikontor, Stockholm.

Föreningen Representanter för handel och industri i Stockholm. Styrelsen för Medelklassens Riksförbund, Stockholm.

Svenska Handelsagenters Förening, Stock holm.

Styrelsen för Medel klassens Riksförbund, Stockholm.

Se grupp V.

Utredning rörande effektiv höjning av tullskyddet för textilvaror minst till samma nivå, som i 1911 års tulltaxa åsyftades.

Tullsatser, vilka stå i bättre överens stämmelse än de nuvarande med det ändrade penningvärdet.

Provisoriskt ökat tullskydd för textilindustrien.

Verkställande av utredning rörande en provisorisk allmän höjning av tullskyddet för industrien till den nivå, som avsågs enligt 1911 års tulltaxa.

Vidtagande av åtgärder till skydd för de svenska näringarna.

Protest mot framställda yrkanden om importförbud eller höjda tullsatser för nödvändighetsvaror.

Protest mot framställda yrkanden om importförbud eller höjda tullsatser.

Protest mot varje yrkande om nya eller höjda skyddstullar m. in.

'Kungl. Maj:ts proposition Nr S56.

Vidkommande härefter den verkställda utredningens allmänna an- Umänna läggning torde höra förutskickas, att, med hänsyn till sakens brådskande anläggning, natur, utredningen icke kunnat givas den omfattning, som måhända skulle varit önskvärd. I vissa avseenden har den därför närmast fått karaktären av en orientering, i andra åter hava försök gjorts att tränga djupare in i produktions- och avsättningsförhållandena. Därvid har det av tull- och traktatkommittén hopbragta materialet och de av denna kommitté redan verkställda utredningarna på en del punkter visat sig värdefulla.

Beträffande utredningens genomförande är att omnämna, att de erforderliga uppgifterna införskaffats dels under hand genom såväl muntliga som skriftliga förfrågningar och dels genom frågeformulär, som tillställts industriidkare och fabrikantföreningar. Därjämte hava representanter för ett stort antal industrier beretts tillfälle att muntligen redogöra för respektive industriers läge och för utsikterna under den närmaste framtiden.

Den av mig tillkallade delegationens arbete har huvudsakligen varit av rådgivande art. Jag har vid regelbundet återkommande sammanträden inhämtat dess mening i de under utredningens lopp uppkommande frågorna. Delegationen har sålunda beretts tillfälle att på grundval av den utredning, som i särskilda fäll kunnat åvägabringas, uttala sin uppfattning samt att vid sammanträden med näringsidkare till dessa ställa frågor rörande den förevarande situationen. Uti en särskild inlaga, vartill jag längre fram skall återkomma, har delegationen sammanfattat sin ståndpunkt i de föreliggande frågorna.

Enligt den för utredningen uppgjorda planen skulle utredningen omfatta följande huvudpunkter:

1) Produktion, import och export av viktigare varuslag, hänförliga till de av utredningen berörda industrigrenarna, från och med åren närmast före kriget till och med år 1920.

2) Antalet arbetare inom ifrågakommande industrigrenar.

3) Driftsinskränkningar och i samband därmed uppkommen arbetslöshet.

4) Produktionskostnader för representativa varuslag, avseende tiden före och efter kriget samt början av innevarande år, med särskild hänsyn tagen till:

a) råvarors och hjälpmaterialiers priser,

b) arbetslöner och

c) bränsle- och kraft priser.

5) Försäljningspriser före kriget och nu för sådana färdigfabrikat, för vilka produktionskalkyler uppgjorts.

33 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

6) Lagerbestånd av råvaror och färdigfabrikat.

7) Viktigare industrigruppers ekonomi.

8) Konkurrens från utlandet.

9) Olikheter i råvarupriser och arbetslöner för svensk och utländsk industri och på grund härav beräknad skillnad i produktionskostnader.

10) Jämförelse mellan förutvarande och nuvarande tullskydd.

Det har emellertid icke varit möjligt, ej heller ansetts nödvändigt att genomfila nämnda plan i detalj för alla industrier, som gjort framställning om provisoriskt ökat tullskydd eller om vidtagande av andra åtgärder.

Beträffande mera betydelsefulla industrier, såsom järn-, maskin- och elektroindustrien, textil- och konfektionsiudustrien m. fl., hava dock de uppdragna riktlinjerna för undersökningen i huvudsak kunnat följas.

Då huvuddragen av nyssnämnda industriers konkurrens- och produktionsförhållanden behandlas i en särskild promemoria, till vilken jag senare skall återkomma, skola här endast några allmänna anmärkningar göras till utredningens olika huvudpunkter.

Beträffande driftsinskränkningar hava uppgifter lämnats dels av Driftsinföretagarna själva, dels av svenska arbetsgivareföreningen och arbetarnas skrdnknin:iarlandsorganisation.

I fråga om produktionskostnaderna har det varit förenat med utom- Produktionsordentliga vanskligheter att ens något så när fastställa desamma. Detta kostnader. kommer sig givetvis därav, att de olika elementen i en varas produktionskostnader, såsom råvaru-, arbets-, bränsle-, kraft- och, regikostnader, på grund av det pågående prisfallet oupphörligt förändrat sig, råvarukostnaderna därvid mest, arbetslönerna minst. Grunderna för produktionskostnadernas beräkning hava ävenledes varit svåra att bestämt fixera. I allmänhet har man måst utgå från en produktion i »normal» omfattning och i det stora hela fått bortse från den kostnadsökning per varuenhet, som den för tillfället rådande obetydliga produktionen medfört. I stort sett hava produktionskostnadsundersökningarna givit vid handen, att det stora prisfallet, som företrädesvis gällt råvaror och bränsle, men endast i ringa mån eller ej alls arbetslöner, frakter och övriga kostnader, knappast ökat vår industris konkurrensförmåga, alldenstund arbetslönens procentuella andel i produktionskostnaderna genom prisfallet på råvaror ökats.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 302 käft. (Nr 356.) 5

34 Arbetslöner.

Bränsle och kraft.

Övriga kostnader.

Försäljningspriser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Arbetslönernas storlek nu och före kriget har för de flesta industrier varit tämligen lätt att fastställa. Vid en jämförelse av lönerna vid dessa båda tidpunkter har framgått, att med enstaka undantag lönernas stegring varit större än levnadskostnadernas, dessa senare beräknade enligt socialstyrelsens indexsiffror.

Bränsle- och kraftpriserna vid olika tidpunkter hava varit förhållandevis lätta att bestämma. Åvenså har det utan större svårighet varit möjligt att klarlägga bränsle- och kraftutgifternas betydelse såsom produktionskostnader för olika industrier.

Däremot har storleken av de till övriga produktionskostnader hänförliga regi- och försäljningskostnader, avskrivningar, skatter o. d. undandragit sig ett mera ingående bedömande, alldenstund dessa kostnader äro högst varierande inom olika företag samt beroende av så okontrollerbara faktorer som god fabriks- och affärsorganisation m. m.

Försäljningspriserna, sådana de uppgivits av de olika företagen, hava ej heller lämnat en enhetlig bild av prisförhållandena. De tyda tvärtom på en rätt stor olikhet i sättet att möta den till följd av depressionen skärpta konkurrensen utifrån. I vissa fall kan man tydligt spåra en benägenhet att så långsamt som möjligt följa marknadens nedåtgående prisrörelse, i andra tall finner man, att försäljningspriserna, synbarligen under trycket av den utländska konkurrensen, så väsentligt reducerats, att de vida understigit produktionskostnaderna.

Vad lagerbeståndet av råvaror och färdigfabrikat beträffar, hava rätt sparsamma uppgifter härom influtit. I en del fall hava företagen, på grund av långt driven mångsidighet vid tillverkningen, ej kunnat lämna annat än värdeuppgifter, vilka varit av föga ledning vid bedömande av varulagrens storlek nu‘ och under normala förhållanden. Den omständigheten, att uppgifter ej lämnats rörande storleken av de vid senaste årsskiftet verkställda avskrivningarna å varulagren, förringar i hög grad de lämnade uppgifternas värde, där dessa ej avsett varulagrens kvantitet. I stort sett hava dock de lämnade lageruppgifterna givit vid handen, att varulagren äro tämligen stora.

Kapital- Såsom ett led i utredningsplanen har även ingått att söka belysa

mve> enn9ar' de viktigare industrigruppernas ekonomi. Det har emellertid sedermera befunnits lämpligt att begränsa uppgiften till att söka fastställa det i dessa industrier investerade kapitalet, i den mån detta låter sig göra med ledning av aktiebolagens balansräkningar för åren 1913 och 1918.

Lager-

bestånd.

35 Kungl. Maj\ts proposition Nr 356.

Då i allmänhet blott industriföretag med aktiebolags form hava medtagits, bar utredningen på denna punkt blivit ytterst summarisk.

Det har varit möjligt att i stor utsträckning erhålla uppgifter å importpriser. de priser, vartill utländska färdigfabrikat levererats bit. Av dessa uppgifter bar framgått, att importpriserna i regel avsevärt understigit de svenska produktionskostnaderna för motsvarande varor.

Försök hava även gjorts att fastställa utlandets produktionskostnader för vissa varor. Några fullt säkra resultat hava därvid givetvis Utländska' icke kunnat ernås. De beräkningar, som gjorts med utgångspunkt från produkter. kända arbetslöner och råmaterialkostnader, hava dock lämnat vissa begrepp om den relation, i vilken framställningskostnaderna för en del varor i utlandet stå till de inhemska.

Åtskilliga utländska offerter hava också bestyrkt tillförlitligheten av de approximativa tal, till vilka beräkningarna fört.

De varuslag, beträffande vilka dylika beräkningar utförts, hänföra sig till den grövre och finare järnmanufakturen, metallmanufakturen, maskin- och elekfroindustrien, vissa delar av textil- och den kemiska industrien samt glasindustrien.

Beträffande det förutvarande och nuvarande tullskyddet hava undersökningarna i allmänhet fått inskränka sig till att ställa den enligt tull- tullskydd. taxan utgående tullen i relation till det deklarerade importvärdet förr och nu.

Redan då utredningen igångsattes stod det klart, att de nuvarande ^rtfväfss be järnvägsfrakterna voro synnerligen betungande för åtskilliga industri- fr^deilTur grenar. Under utredningsarbetets fortgång har denna uppfattning i produktionsallt väsentligt bekräftats.

I avsikt att lämna ett begrepp om järnvägsfrakternas betydelse såsom i produktionskostnaderna ingående element har en kortfattad utredning förebragts beträffande nämnda frakters inverkan på produktionskostnaderna för järn- och pappersindustrierna.

De sålunda införskaffade uppgifterna hava bearbetats och promemorior avfattats rörande respektive industriers nuvarande läge ur olika synpunkter. Då dessa promemorior i flera avseenden äro av konfidentiell natur, särskilt i den mån de gälla produktionskostnadsuppgifter, kunna de icke här intagas men komma givetvis att ställas till vederbörande riksdagsutskotts förfogande. För de viktigare industrigrupperna hava emellertid uppgjorts kortfattade redogörelser, vilka, även om det av olika anledningar icke alltid varit möjligt att siffermässigt belysa

Delega-

tionens

utlåtande.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

utvecklingen ända fram till nuvarande tidpunkt, likväl i stort sett giva en bild av läget inom de ifrågavarande industrierna. Jag har därvid ansett mig böra utesluta sådana industrigrenar (läder- och skoindustrien, den kemiska industrien in. fl.), för vilka jag icke funnit mig böra ifrågasätta någon förhöjning av tullskyddet. Redogörelserna, vilka gälla järnindustrien, maskinindustrien, elektroindustrien, metall- och metallmanufakturindustrien, porslins- och glasindustrien samt textil- och beklädnadsindustrien, hava sammanförts i en promemoria, vilken torde få såsom bil. litt. A fogas till detta protokoll.

Såsom bilagor torde ytterligare få intagas dels en översikt över produktionen av och utrikeshandeln med vissa viktigare industriråvaror och fabrikat (bil. litt. B), dels ock promemorior rörande järnvägs/t akternas betydelse för industrien ur produktionskostnadssynpunkt (bil. litt. C), rörande arbetstillgångens växlingar inom olika industrier (bil. litt. D) samt rörande svenska och utländska arbetslöner inom textil- och verkstadsindustrierna (bil. litt. E).

Såsom jag nyss omnämnt, har den av mig tillkallade delegationen, som beretts tillfälle att deltaga i konferenserna med tillkallade representanter för olika industrier, efter slutförande av sitt uppdrag i en till mig den 11 nästlidna mars överlämnad promemoria sammanfattat sina synpunkter på de förevarande frågorna. I denna promemoria har delegationen anfört följande:

»Delegationen har under tiden 18 januari—11 mars 1921 sammanträtt inalles 19 gånger. Det första sammanträdet ägnades åt att taga del av, huru utredningsarbetet bedrivits, samt att uppgöra plan för delegationens fortsatta förhandlingar. Man enade sig därvid om, att till grund för delegationens arbete borde läggas ekonomiska rådets uttalande och att till följd härav uppmärksamheten redan från början borde inriktas på att undersöka läget och det eventuella behovet av förstärkt tullskydd hos de särskilda industrier, vilkas upprätthållande vore för landet ur ekonomisk synpunkt av särskild betydelse. I enlighet härmed företogs eu granskning av de inkomna ansökningarna, och utgallrades därvid preliminärt de, som avsågo industrigrenar, å vilka punkt 1 i ekonomiska rådets uttalande enligt delegationens åsikt icke kunde anses äga tillämpning eller beträffande vilka ett förhöjt tullskydd av annan anledning icke för närvarande lämpligen ansågs böra ifrågakomma. Det beslöts, att delegationens arbete i övrigt främst borde koncentreras på ett antal viktigare industrigrenar, nämligen de olika branscherna av textilindustrien, konfektionsindustrien, järn-, järnmanufaktur- och metallindustrierna, maskinindustrien och den elektriska industrien samt glas- och porslinsindustrierna.

För att vinna en mera levande uppfattning angående läget inom nu nämnda fabrikationsgrenar beslöt delegationen, att representanter för dessa skulle inbjudas att inför delegationen avgiva redogörelser för ställningen och önskningarna hos

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

respektive industrier samt att i övrigt meddela de upplysningar, som syntes önskvärda. Det ansågs, att det därvid vore av särskild vikt att erhålla klarhet rörande följande punkter:

1) Hittills företagna driftsinskränkningar samt möjligheterna för ett upprätthållande av driften i händelse av ökat tullskydd. (I detta sammanhang skulle ock efterfrågas, huruvida i händelse av driftens återupptagande försäljningsmöjligheter förefunnes).

2) Från vilket land konkurrensen genom import för närvarande vore mest kännbar.

3) Yilka varuslag enligt den statistiska varuförteckningen, som vore för den svenska industrien betydelsefullast i produktionshänseende.

4) Arbetslönernas förskjutning i Sverige och utlandet.

5) Förskjutningen i råvarukostnader.

6) Bränsle- och kraftkostnader.

7) Fraktkostnadernas betydelse.

8) Lagren av råvaror samt hel- och halvfabrikat hos fabrikanterna.

9) Lagren hos grossister och detaljister.

10) Möjligheten för fabrikanterna att kontrollera och reglera engros- och detaljprisen, så att ej oskälig mellanhandsvinst uppkomme.

11) Utsikterna för fabrikanterna att fortsätta driften med hänsyn till den från bankernas sida åtstramade krediten.

Under en följd av sammanträden från och med den 25 januari till och med den 10 februari höllos härefter konferenser med representanter för ovannämnda industrier, nämligen för bomullsindustrien den 25 januari, för linne-, kamp- och juteindustrierna ävensom för band-, hängsle- och trådgardinsindustrierna den 26 januari, för ylleindustrien och trikåindustrien den 27 januari, för järnindustrien den 3 februari, för järn manufaktur- och metallindustrierna den 4 februari, för maskinindustrien och den elektriska industrien den 9 februari samt för konfektionsindustrien samt glas- och porslinsindustrierna den 10 februari.

Sedan dessa konferenser avslutats, ansågs lämpligt, att de delegerade sammanfattade sina intryck av de förda förhandlingarna och preciserade sin allmänna ställning till de föreliggande frågorna. Härvid förekom följande:

Två ledamöter förklarade som sin övertygelse, att de förda förhandlingarna givit ett rent negativt resultat, så till vida som de visat, att det icke skulle vara till någon nytta, utan fastmer till skada för landet, om statsmakterna beslöte sig för att lämna ett ökat tullskydd åt de industrier, som begärt det. En generell ökning av tullsatserna, såsom i vissa framställningar ifrågasatts, skulle endast leda till ny höjning av den allmänna prisnivån med alla de vådor för landets ekonomiska liv, som därav måste följa. Men även partiella tullförhöjningar skulle, såsom framginge av undersökningarna, i nuvarande situation vara skadliga för såväl näringslivet som för konsumenterna. Minst lika viktigt som att upprätthålla vissa för inhemsk avsättning inrättade industrier vore det nämligen att genom minskade produktionskostnader åter göra våra exportindustrier konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Men alla försök att nedbringa dessa kostnader skulle omintetgöras genom höjda tullar på halvfabrikat och förbrukningsartiklar.

De svårigheter, varunder ett stort antal industrier för närvarande lida, och av vilkas omfattning dessa ledamöter förklarat sig genom konferenserna med

38 Kungl. May.ts proposition Nr 356.

industrimännen hava fått ett mycket starkt intryck, berodde i första rummet på den ekonomiska depressionen i världen, varmed i Sverige liksom i alla andra länder följt eu allmän ovillighet och oförmåga att köpa, men även på konkurrens från länder med mycket deprecierad valuta. 1 senare fallet vore det tydligt, dels att produktionskostnaderna för närvarande vore så avsevärt mycket lägre i dessa med oss konkurrerande länder, att behövligt skydd icke kunde åvägabringas med mindre än att antingen importförbud tillgrepes eller så orimliga tullar åsattes, att de i vissa fall uppginge ända till 200 procent å varans värde, dels att ifrågavarande åtgärder måste vidtagas endast gent emot vissa länder, något som dessa ledamöter åtminstone under nuvarande förhållanden ej ansåge sig kunna ens i något fall tillstyrka.

Inom en del branscher, framför allt inom textilbranschen, hade därjämte konstaterats, att de i landet, särskilt hos grossisterna, befintliga lagren av fabrikat vore så stora, att höjda tullar endast skulle tjäna till att skydda innehavarna av dessa i spekulationssyfte importerade varulager mot förluster, men ej hjälpa industrien att inom överskådlig tid vinna avsättning för nyproducerade varor. De höjda tullarna skulle sålunda i detta fall blott giva industriidkarna eggelse till en tids oekonomisk och säkerligen förlustbringande produktion på lager. De ifrågavarande ledamöterna ansågo slutligen, att allt borde göras för att på andra vägar än genom tullförhöjningar, exempelvis genom förbilligande av fraktkostnaderna inom landet och nedbringandet av produktionskostnaderna bland annat genom fortsatt sänkning av arbetarnas levnadskostnader, bereda möjlighet för den svenska industrien att vid depressionsperiodens /upphörande hävda sin ställning gent emot andra länders industrier.

En ledamot hade bibringats den uppfattningen, att vissa industrier ej kunde hjälpas annat än genom ett importförbud eller så höga tullar, att de ej skulle kunna ifrågakomma. Därtill kom, att en höjd tullsats för en industri skulle skada en annan.

Skulle emellertid en tullförhöjning ske, vore det lämpligast att höja tullen med en viss koefficient för samtliga positioner i tulltaxan, enär annars det inbördes sammanhang, som råder mellan de skilda rubrikerna, skulle rubbas. Han fann det psykologiska momentet vara en beaktansvärd synpunkt och att, om det gällde att hålla kuraget uppe hos industrien, det bästa vore att göra en generell tullförhöjning. Han ansåg emellertid detta ogenomförbart och ansåg därför, att intet borde göras.

En ledamot, som i övrigt ansett det principiellt riktigast att avråda från varje som helst tullförhöjning, har, under hänvisning särskilt till den onormala tyska konkurrensen, ansett, att det möjligen vore befogat, att åtminstone vissa av de allra viktigaste och för konkurrensen särskilt utsatta industrierna, nämligen järnindustrien och närstående förädlingsindustrier, bereddes ett förstärkt tullskydd, även om de svårigheter, varunder de för närvarande arbetade, därmed ingalunda vore avhjälpta. Han har påpekat, vilken oerhörd desillusion det för industrien i dess helhet skulle vara, om det tillkännagåves, att resultatet av de av regeringen verkställda vidlyftiga utredningarna blivit, att ingenting kunde göras för att i tullskyddsväg bereda någon lindring. Något ökat tullskydd för textilindustrien har denna ledamot däremot ej ansett sig kunna tillstyrka, enär inom denna industri förhållandena vore sådana, att dylika åtgärder icke skulle vara av någon betydelse.

En annan av delegationens ledamöter har angivit, att han såväl av de gjorda

39 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

utredningarna som av förhandlingarna med industrimännen visserligen bibragts den övertygelsen, att en del av de hjälpsökande industrierna icke kunde anses vara i behov av eller hjälpta med ett förhöjt tullskydd, men att detta däremot avgjort vore förhållandet med andra av dem. Det ökade skyddet kunde väl ej omedelbart hjälpa dessa industrier, men det skulle framkalla en stimulans och giva dem den känsla av trygghet, som skulle skänka dem möjlighet att hålla arbetet i gång. Det skulle ej ensamt föra till målet, men det vore ett medel bland många andra, som finge samverka till att återinföra bättre förhållanden inom respektive industrier, såsom lägre järn vägsfrakter, lägre arbetslöner och sänkta materialpriser.

Denne ledamot ansåg att till sådana industrier, som enligt ekonomiska rådets uttalande, mom. 1., eventuellt kunde komma i åtnjutande av ett provisoriskt ökat tullskydd, även borde hänföras vissa lyxindustrier, vilka, om de också ej sysselsatte ett så stort antal arbetare, dock med en vidmakthållen tillverkning skulle bidraga till att hindra onödig import. En förhöjning av priset för lyxvaror skulle dessutom icke medverka till att stabilisera den höga prisnivån. I varje fall borde likväl åtminstone järnindustrien, järnmanufaktur- och maskinindustrierna, glasindustrien samt vissa grenar av textilindustrien komma i åtnjutande av en provisorisk tullförhöjning. Det riktigaste vore emellertid, att en generell tullförhöjning genomfördes, dock med undantag för en del industrier, rörande vilka utredning visat, att en förhöjning av tullskyddet ej vore av behovet påkallad. Denna sin åsikt grundade ledamoten på den uppfattning, han bibragts, dels om de ödesdigra verkningarna för den svenska industrien, som en ohejdad import skulle medföra, dels om den ofördelaktiga ställning i konkurrenshänseende, vari vi stå till Tyskland, dels ock slutligen på den erfarenhet, han hade därom att höjda tullar ej alltid behövde verka fördyrande på varorna.

Eu av delegationens medlemmar har angivit sin ståndpunkt sålunda, att han ansåge det riktigaste vara att återgiva det svenska tullskyddet samma effektivitet, som det hade före kriget, vilket borde leda till en generell förhöjning av skyddet för samtliga industrier med undantag för sådana, beträffande vilka en utredning visat, att det icke förelåge ett så trängande behov av skydd. Samma ledamot har emellertid förklarat, att han, därest en dylik allmän tullförhöjning visade sig omöjlig att genomföra, vore beredd att acceptera en lösning, som åtminstone gåve de viktigaste industrierna nödigt skydd, och vore i sådant fall enligt hans förmenande textilindustrien i minst lika hög grad berättigad till skydd som järnindustrien och de därmed sammanhängande industrigrenarna. Vad textilindustrien beträffade, ansåge han, att redan en förhöjning av gällande tullsatser med 100 procent i många fall skulle medföra den trygghet, fabrikanterna ansåge sig behöva för att fortsätta driften.

Den ledamot, som inom delegationen företrädesvis representerat jordbrukets intressen, har i avseende på fråga om en allmän eller partiell, provisorisk höjning av industritullarna icke ansett sig böra tillkännagiva någon bestämd ståndpunkt. En generell tullförhöjning hade möjligen för 3/4 år sedan kunnat vara till nytta, nu vore det för sent, och även ett förstärkt skydd för enstaka industrigrenar skulle sannolikt få ringa effekt. Skulle emellertid förslag om tullförhöjningar för industrien framläggas, vore det enligt denne ledamots åsikt nödvändigt, att det kombinerades med i motsvarande grad förstärkt skydd för jordbruksprodukter. Eljest förefunnes föga möjlighet att få ett dylikt förslag antaget av riksdagen.»

40 I utlandet vidtagna åtgärder till industriens skydd.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

Då det torde vara av intresse att erfara, vilka åtgärder som i utlandet vidtagits eller planerats till näringslivets skydd mot utifrån kommande, svårartad konkurrens, ber jag slutligen att få lämna en kortfattad redogörelse i dylikt hänseende.

Norge.

Vad först vårt grannland Norge beträffar, må anmärkas, att man där, i den mån fråga varit att genom statligt ingripande reglera importen, ända till hösten 1920 inriktat ansträngningarna snarare på att i allmänhet upphjälpa valutan och förbättra den ofördelaktiga handelsbalansen än särskilt på skyddsåtgärder för industrien och andra näringar. Det är i belysning härav man bör se den kungl. resolution av den 17 augusti 1920, enligt vilken handelsdepartementet bemyndigades att utfärda såväl allmänna som speciella importförbud, samt den långa lista på importförbjudna varor, som i anledning härav omedelbart offentliggjordes av detta departement och därefter under höstens lopp ytterligare utvidgades. Denna lista upptog sådana varor som exempelvis automobiler, finare möbler, sidenvaror, linare glasvaror, konstverk, smycken, finare pälsvaror och skodon, leksaker, parfymer, cigarrer m. m., allt lyxvaror, vilka i allmänhet icke direkt konkurrerade med landets egna produkter. För övervakande av importförbudens tillämpning samt för uppgörande av tilläggs- och ändringsförslag tillsattes ett importråd med representanter för Norges handelsstands förbund, Norges industriförbund, bankföreningen, arbetarnas fackliga landsorganisation, föreningen »hjemmenes vel» samt landmandsforbundet.

Den närmaste följden av dessa åtgärder blev en avsevärd prisstegring på de importförbjudna varuslagen, till fördel för de köpmän, som lågo inne med lager härav, och för de få industriföretag, som producerade sådana eller likartade varor. Den åsyftade valutaförbättringen har åtminstone hittills icke ernåtts, väl i första hand beroende på att de förbjudna varorna utgjorde en jämförelsevis ringa del av importen i dess helhet.

Under senare delen av år 1920 inkommo emellertid till regeringen en stor mängd framställningar från industrien om skydd mot den utländska konkurrensen, som uppgavs vara ruinerande för de norska företagen Uppmärksamheten kom nu att i första hand riktas på denna sida av spörsmålet, och regeringen igångsatte en utredning i syfte att få klargjort, huruvida skyddsåtgärder borde vidtagas och i så fall huruvida de borde bestå av importförbud eller tullförhöjningar eller eventuellt bäggedera.

Beträffande särskilt frågan om importförbud avhölls ett möte i stortinget den 15 december 1920, vari medlemmar av de olika politiska partierna och representanter för regeringen deltogo. Provianteringsministern förklarade sig därvid anse, att importförbud i syfte att lämna industrien skydd endast borde kunna ifrågakomma under förutsättning, att den därav föranledda fördyringen av de berörda varorna så mycket som möjligt begränsades genom att produktionskostnaderna nedbragtes till det minsta möjliga och de olika företagen icke i sina kalkyler medtoge amortering av anläggningar, utdelning till aktieägare, företagarevinst och dylikt. Han fann det icke försvarligt att upprätthålla dyrtiden och förhindra den allmänna prissänkningen genom att beröva förbrukarna fördelen av billiga inköp från utlandet för att sätta den norska industrien i stånd att tämligen oberörd av de på andra håll

41 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

gällande prisreducerande faktorerna fortsätta sin verksamhet. I övrigt uttalades på detta möte som den allmänna meningen, att endast en överhandtagande arbetslöshet kunde berättiga statsmakterna att tillgripa importförbud. Man borde därför se tiden an och avvakta eventuella framställningar från arbetarnas sida.

Den 19 januari i år inkom en sådan framställning från arbetarnas fackliga i andsorganisation. Däri uttalades bland annat, att importregleringen borde ordnas på sådant sätt. att inhemska industriella företag, som vore fullt moderna, livskraftiga och samhällsnyttiga, kunde fortsätta sin verksamhet. Dock borde man därvid icke kalkylera med någon vinst för kapitalet utan endast med täckning av driftkostnaderna. För kontroll härav borde företagens räkenskaper underställas importrådet och arbetarna lämnas tillfälle att kontrollera de lämnade uppgifterna. Vidare borde det sörjas för, att industriföretagen icke förvandlades till importörer av sådana utländska varor, som kunde framställas i Norge, och i samband härmed borde man tillse, att handlande icke finge exportera råvaror eller halvfabrikat i syfte att få varor färdigarbetade i utlandet för att sedan sälja dem i Norge.

Prisdirektoratet uttalade sig mot importförbud och förklarade sig föredraga tullförhöjningar, om näringslivet skulle behöva tillerkännas något särskilt skydd.

Importrådet ansåg sig i anledning av de rådande abnorma pris- och valutaförhållandena och den tilltagande arbetslösheten böra anbefalla sådana extraordinära åtgärder, som vore ägnade att avvärja en ännu större arbetslöshet. Det betonades, att sådana åtgärder måste vara av provisorisk natur. För sin del förordade rådet en tullförhöjning därhän, att skyddet för de olika varorna bleve förhållandevis lika stort, som det var enligt tulltariffen, när denna antogs år 1905. Dock kunde man tänka sig, att provisoriska importförbud i vissa undantagsfall skulle bliva nödvändiga, samt att för do varuslag, vilka icke för det dåvarande vore belagda med tull, eller för vilka värdefull nu utginge, nya tullsatser borde införas. Rådet förutsatte emellertid, att de föreslagna åtgärderna endast skulle införas under villkor, att vederbörande företag vore villiga till ekonomiska uppoffringar i form av minskad förtjänst såväl för arbetsgivare som för arbetare.

I mitten av februari hade provianteringsdepartementets utredning slutförts, och frågan framlades i statsrådet. Efter att hava redogjort för vad som förekommit i saken, yttrade provianteringsministern därvid, att man inom departementet kommit till det resultat, att det reste sig alltför många praktiska svårigheter för genomförande av importförbud av ifrågavarande slag. För det första skulle det bliva mycket svårt att avgöra, vilka industrier, som borde tillerkännas skydd. Detta skulle endast en kommitté av särskilt sakkunniga kunna bedöma, men det torde vara omöjligt att få till stånd eu sådan kommitté. Vidare skulle det bliva nödvändigt att lämna både åt denna kommitté och åt provianteringsministern en diskretionär myndighet, som på ett mycket betänkligt sätt skulle ingripa i näringslivet. Särskilda svårigheter skulle dessutom uppstå beträffande varuslag, varav behovet endast delvis kunde täckas av den inhemska produktionen. För sådana varor måste det anordnas en importreglering, vilken knappt skulle kunna undgå att föra med sig importmonopol i en eller annan form, och som därför icke vore lätt att genomföra på ett tillfredsställande och rättvist sätt. Vidare skulle en konsekvens av importförbud bliva, att man måste genomföra en sträng prisreglering beträffande alla de varor, som direkt eller indirekt berördes av förbuden. Detta skulle givetvis väcka ovilja och försvåra den naturliga nedgången av prisnivån. Slutligen vore Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 302 höft. (Nr 356.) 6

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

det att vänta, att importen under den närmaste tiden efter förbudets utfärdande snarare skulle tilltaga än avtaga. Det funnes nämligen många importörer, som på förhand försäkrat sig om att få fortsätta importen genom att hava gjort upp kontrakt i utlandet, vilka rimligtvis måste respekteras. Man kunde sålunda knappast övergiva den hittills tillämpade praxis, enligt vilken importen måste medgivas, om importören visade, att varan redan vore betald eller att han enligt kontraktet måste betala den, även om dess införsel till Norge bleve förbjuden. Att i avseende härpå skilja på bonafide-affärer och illojala transaktioner vore icke möjligt. Följden härav bleve, att importförbuden först efter en tids förlopp skulle medföra de åsyftade verkningarna.

Av bland annat dessa skäl kunde statsrådet icke föreslå en allmän utvidgning av de gällande importförbuden. Däremot ville han anbefalla, att i den mån norsk produktion, vare sig industrien, lantbruket eller andra näringar, behövde skydd, detta skulle eftersträvas genom en provisorisk omreglering av gällande tullsatser! 1 många fall skulle det vara tillräckligt, att tullsatserna höjdes till samma procentuella del av varornas värde, som med de gällande tullsatserna ursprungligen varit åsyftat. I vissa fall vore det sannolikt nödvändigt att gå något längre. Efter att hava uppräknat fördelarna med ett sådant system förklarade statsrådet slutligen, att han icke ansåg det uteslutet, att undantagsvis frågan om importförbud för något särskilt varuslag skulle kunna upptagas till förnyad prövning. Slutligen föreslog han, att tulltariffkommissionen skulle få i uppdrag att genast påbörja arbetet med revisionen av tulltaxan.

Statsrådets övriga medlemmar biträdde provianteringsministerns förslag, och tulltariffkommissionen fick det omnämnda uppdraget. Finans- och tulldepartementet har därefter angivit direktiv för kommissionens arbete.

Kommissionen anmodades därvid att taga under behandling frågan om provisoriskt ökat tullskydd för de grenar av den inhemska produktionen, som läge under i konkurrensen med utlandet till följd av de exceptionellt låga priser, till vilka varor offererades från olika länder på grund av rådande valutaförhållanden och andra omständigheter.

Särskilt framhävdes önskvärdheten av att vikttullarna, vilkas effektivitet genom prisnivåns stigning starkt minskats, bragtes upp i samma procentuella nivå som före världskriget. Detta kunde tänkas genomfört antingen så, att i stället för gällande vikttullsatser föresloges nya provisoriska sådana, avvägda efter de nuvarande världsmarknadspriserna, eller så, att samma förhållande åstadkommes genom procentuella höjningar av gällande tullsatser. Departementet fann den senare anordningen vara att föredraga. Härigenom kunde nämligen möjlighet beredas att bemyndiga regeringen eller departementet att reducera de fastställda tilläggen, allt efter som priserna folie, och sålunda åstadkomma en smidig anpassning av tullsatserna efter den fallande prisnivån.

En allmän övergång från värdefull till vikttull fann sig departementet av olika skäl för det dåvarande icke kunna tillråda.

Departementet förutsatte, att det för upprätthållandet av den inhemska produktionen i konkurrensen med utlandet kunde visa sig nödvändigt att i vissa fall åstadkomma ett högre tullskydd än det som gällde före världskriget. Det kunde sålunda även bliva fråga om förhöjning av vissa vid tidpunkten i fråga gällande värdetullsatser. Dessutom kunde det ifrågasättas att belägga en del tullfria varor med provisorisk tull.

43 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Departementet var vidare av den meningen, att tullskyddet icke borde sättas högre än vad som kunde anses strängt nödvändigt, för att vederbörande industri skulle kunna upprätthållas under en övergångstid till mera normala och stabila förhållanden.

Departementet hade i detta avseende tänkt sig, att man finge räkna med, att företagen nedskreve sina lager av råvaror och hjälpmedel till dagens priser, och att det kapital, som nedlagts i fast egendom, maskiner och inventarier m. m. och som skulle förräntas, även nedskreves till det belopp, till vilket det beräknades kunna realiseras.

Slutligen borde vid beräkningen å utgiftssidan — förutom de direkta driftutgifterna, en viss rimlig procent för eventuell förlust å försålda varor samt ränta ä lån — blott upptagas slitage å varaktiga driftmedel, däremot icke utdelning till aktieägare eller företagarevinst utöver en viss lämplig gottgörelse för företagarens arbete.

Departementet förutsatte, att kommissionen tillsvidare blott behandlade frågan om provisoriskt extraordinärt tullskydd och icke upptoge till behandling frågan om provisoriskt importförbud i stället för tullskydd.

Departementet förutsatte vidare, att kommissionen endast behandlade de tullsatser. som berördes av remitterade framställningar. Slutligen förutsatte departementet, att det endast kunde bliva tal om tullskydd eller ökat tullskydd för industrigrenar, där allmänna krav gjordes gällande beträffande sådant skydd och där dessa krav i tillräcklig grad stöddes med exakta upplysningar om företagens konkurrenssvårigheter, och bland dessa endast sådana, som tidigare vore bra inarbetade och hade visat sig livskraftiga, eller som på grund av billig eller lämplig drivkraft eller tillgång på billiga råvaror måste erkännas vara nyttiga för landet.

Danmark.

I Danmark har den under kristiden införda spannmålsregleringen tillsvidare i viss utsträckning bibehållits, varav följt, att importförbud råder å spannmål, varjämte även socker är underkastat sådant förbud. I övrigt finnas inga importförbud av betydelse, liksom icke heller 1908 års tullsatser blivit höjda. Från industriens sida hava visserligen framställningar i sådant syfte vid flera tillfällen gjorts, men tillsvidare utan resultat. På landsindustrimötet i november 1919 fattades sålunda en resolution, vari uttalades, att man i avvaktan på en definitiv revision av tulltaxan önskade provisoriska tullhöjningar, varigenom i varje fall den situation med avseende på tullagens verkningar, som förelåg vid krigsutbrottet, skulle återupprättas.

Liksom i Norge hava i Danmark ända till den senaste tiden de statliga åtgärderna och planerna i importregleringsavseende mera gått ut på att i allmänhet förbättra valutan än att direkt söka skydda den inhemska produktionen mot utländsk konkurrens. Sålunda bildades i december 1919 på initiativ av Köpenhamns fem huvudbanker ett »faellesraad» med uppgift att försöka åvägabringa en reglering av de utländska valutorna och av importen. Detta syfte sökte man uppnå därigenom, att rådet, som sedermera även bestod av representanter för handeln och industrien, under ordförandeskap av handelsministern dagligen sammanträdde för behandling av de ansökningar om erhållande av valutor, som inkommit. Man åsyftade där-

44 Kunxjl. Maj:ts proposition Nr .756'.

med att begränsa importen av sådana varuslag, som icke voro oundgängligen nödvändiga för folkförsörjningen eller den industriella driften. Som allmän regel följde man principen att söka använda 75 procent av de genom bankerna till förfogande ställda valutorna uteslutande till nödvändighetsvaror.

Rådets verksamhet synes emellertid icke hava motsvarat de förväntningar, som man ställt till detsamma. På våren 1920 begärde rådet att importen i sin helhet skulle ställas under dess kontroll. Då man icke ansåg sig kunna villfara denna begäran, förklarade sig rådet icke kunna på tillfredsställande sätt fortsätta sin verksamhet, varefter det upplöstes i juni 1920. I september tillsattes därefter en ny kommission, den s. k. valutakommissionen, för att undersöka orsakerna till den danska valutans ställning inom världsmarknaden och inkomma med förslag om åtgärder till dess förbättring. Denna kommission avgav i november ett betänkande, vari till en början uttalades, att kommissionen på grund av de rådande förhållandena tillsvidare begränsat sina överläggningar till frågan om möjligheten att förbättra den ogynnsamma betalningsbalansen. Det framgår av flera punkter i betänkandet att man därvid, som ju för övrigt var helt naturligt, bland annat tänkt på frågan om skyddsåtgärder för industrien mot den utländska konkurrensen. I stort sett delade sig kommissionen i två grupper, en större och en mindre, vilka var för sig framställde olika förslag. Majoriteten yrkade på införande av importförbud för ett antal uppräknade lyxvaror och umbärliga varor samt på en strängare ransonering av vete, socker och Öl Härmed ville man minska importen och åstadkomma, att en större kvantitet av landets produkter genom begränsning av den inhemska förbrukningen bleve föremål för export. I samband härmed hänledde majoriteten regeringens uppmärksamhet på, att förutsättningarna för den gällande tullagen hade förryckts, varför vissa industrier vore i behov av, att ändringar i densamma med det snaraste vidtoges. En promemoria bilades, vari en av kommissionens medlemmar uppvisade, hurusom tullskyddet för flera industrier i det närmaste försvunnit, och framhöll, att man tillsvidare borde söka avhjälpa de svårigheter, som härav föranleddes, genom en allmän förhöjning av de gällande tullsatserna till överensstämmelse med den nuvarande prisnivån.

Minoriteten ansag, att man borde söka begränsa den inhemska konsumtionen genom en betydlig förhöjning av tullsatserna på åtskilliga varor. Bestämmande för graden av denna förhöjning skulle vara, i vilken mån importen av de olika varoxma borde motarbetas. Antingen skulle man införa en större höjning av tullen på lyxartiklar och liknande varor eller också i enlighet med det franska systemet fastställa en marginal, inom vilken de olika tullsatserna tid efter annan kunde höjas eller sänkas. I senare fallet skulle givetvis tullen på lyxartiklar höjas mest och tullen på nödvändighetsvaror minst. Däremot ställde sig minoriteten bestämt avvisande mot förslaget att införa importförbud.

Regeringen följde emellertid intetdera av dessa förslag eller har åtminstone ännu icke gjort det. I en kommuniké förklarade den, att man av utrikespolitiska, tulltekniska och andra skäl icke fann det tillrådligt att skrida till importförbud i tillnärmelsevis så stor utsträckning, som majoriteten föi’eslagit. Regeringen ansåg det icke heller riktigt att företaga de av majoriteten föreslagna skärpningarna i livsmedelsransoneifngen. Icke heller till minoritetens folkslag till irnportbegränsning genom förhöjning av tullsatserna kunde regeringen ansluta sig. Då förhållandena i sig själva syntes gå fram till ett återuppiättande av betalnings-

45 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

balansen, ansåg regeringen, att en förbättring i exportmöjligheterna bäst skulle åstadkommas genom överenskommelser med utlandet. I enlighet härmed hade regeringen utsänt bland andra två av sina medlemmar till England för underhandlingar om en förbättring i handelsutbytet med detta land.

Sedan denna kommuniké utsändes, har den danska industriens ställning uppenbarligen mycket hastigt försämrats. En alltjämt växande arbetslöshet råder, och under senaste tiden hava ett flertal industriföretag inställt sin verksamhet. Regeringen har bestormats med framställningar om tullhöjningar och importförbud, men liar i varje fall hittills visat sig obeveklig. Dess vid flera tillfällen uttalade program kan sammanfattas på följande sätt. Regeringen erkänner, att industrien för närvarande har att kämpa med utomordentliga svårigheter, och don är villig att bistå industrien med alla sådana åtgärder, som kunna vidtagas utan att den pågående prissänkningen därmed förhindras och exporten försväras. I enlighet härmed vill regeringen icke föreslå importförbud eller tullhöjningar. Däremot är den benägen att förhandla om temporära fraktnedsättningar på järnvägarna, om temporärt upphävande av betungande råvarutullar, om företräde för danska varor vid statsupphandling och i särskilda fall om statens inskridande för avhjälpande av tillfälliga kreditsvårigheter.

England.

Den ekonomiska konferens, som av parlamentariska representanter för entente- 1 änderna avhölls under sommaren 1916, ställde i utsikt en förlängning av det ekonomiska kriget efter fredsslutet med bibehållande av ententen som ett ekonomiskt block riktat mot centralmakterna och delvis också mot de neutrala. Detta program kom visserligen icke till utförande, men under den närmaste tiden därefter framkommo. åtminstone i Englund, tydliga tendenser i denna riktning. »Kommittén för kommersiell och industriell politik efter kriget» avgav sålunda under loppet av åren 1916, 1917 och 1918 flera betänkanden, som anslöto sig härtill. Kommissionen anbefallde bl. a. förbud mot införsel av varor från de förra fiendeländerna under minst ett år efter freden. Likaså anbefallde den åtgärder mot dumping och mot införsel av »sweated goods», d. v. s. varor, som framställts med underbetalad arbetskraft. Vidare ansåg kommissionen, att de s. k. nyckelindustrierna till varje pris borde skyddas genom tullar. Också andra industrier borde skyddas om särskilt viktiga skäl talade härför. En viss differentiering i tullhänseende kunde efter kommissionens mening ifrågasättas, nämligen på sådant sätt, att lättnader beträffande tullar medgåves allierade och neutrala för sådana varor, varav de respektive länderna hade det största intresset.

I viss mån som en sammanställning, ehuru med åtskilliga modifikationer, av kommissionens mera principiellt hållna betänkanden framlades i november ar 1919 i underhuset förslag till eu lag, »Import and export regulation bill». Detta förslag innehöll bestämmelser av ganska olika slag. För att motverka dumping skulle enligt förslaget handelsministeriet bemyndigas att i samarbete med en handelsregleringsnämnd fastställa tilläggstullar, motsvarande skillnaden mellan marknadspriset i ursprungslandet och det begärda priset i England på varor, som i England utbjödes till pris under det, varmed varan betalades i ursprungslandet. Vidare skulle handelsministeriet bemyndigas att tillsammans med samma nämnd förbjuda all införsel av vissa närmare angivna varuslag, vilkas import kunde vara ägnad att skada de förutnämnda nyckelindustrierna. Dessa varuslag voro huvudsakligen färgstoffer. syntetiska medicinalvaror och parfymer samt vissa kemikalier, optiska glas,

46 Kungl. Majds proposition Nr 536.

glasvaror till vetenskapligt bruk, belysningsglas, porslin till laboratoriebruk, vetenskapliga och optiska instrument, tungstenpulver och dylikt, zinkoxid, kolstift till båglampor, magneter, nålar till stickmaskiner, mätningsapparater samt för någon kortare tid glödnät. Importförbud för humle skulle utfärdas för viss tid. För att motverka konkurrens från länder med deprecierad valuta skulle vidare handelsministenet bemyndigas att utfärda importförbud för varor från sådana länder Slutligen innehöll förslaget några bestämmelser om utförselförbud av vissa varor ävensom angående exportkrediter.

Förslaget blev på det hela taget mycket ogynnsamt mottaget och blev aldrig slutbehandlat av parlamentet.

Bortsett från det numera genomförda preferenstullsystemet inom det brittiska imperiet, vilket i förevarande sammanhang är av mindre intresse, förekommo därefter ända till slutet av år 1920 inga nya lagförslag eller andra avsevärda åtgärder från regeringens sida i importreglerande syfte. Under den sista tiden har det emellertid synts, som om man vore sinnad att återupptaga de i »Import and export regulation bill» framlagda förslagen närmast på så sätt, att bit för bit ur nämnda lagförslag utbrytes och göres till ett lagförslag för sig. En del hithörande bestäminelsei beträffande export hava redan pa detta sätt blivit antagna, och i december år 1920 utfärdades eu lag om importförbud på humle. Omkring nyår utkom vidare en lag om import av fårgstoffer, vilken är att betrakta som en utbrytning av den del av det större lagförslaget, vilken avsåg att bereda skydd för nyckelindustrierna. Enligt färgämneslagen, vilken i första rummet är riktad mot konkurrensen från tyskland, är importen av syntetiska organiska färgämnen förbjuden under en tid av 10 ar. Licens gives av Board of Trade, som för ändamålet utsett en rådgivande kommitté pa 11 personer, varav 5 skola driva affärer i sådan bransch, som använder den import förbjudna varan, 3 driva tillverkning av varan ifråga och 3 vara utomstående. Enligt vad som framkommit i pressen, torde licens i allmänhet meddelas, da importören kan styrka, att han icke inom England till rimligt pris kan erhålla lika god vara som den från utlandet inköpta, samt att han har behov av densamma för ett allmännyttigt ändamål. Dock torde importtillstånd endast lämnas för begränsade kvantiteter, i första rummet för dem, som Tyskland enligt fredsfördraget är skyldigt att försälja till England till lägsta pris, d. v. s. till de inom Tyskland gällande priserna.

Den 31 mars 1921 framlade regeringen slutligen tvenne förslag till finansiella resolutioner, vilka avse att uppdraga riktlinjerna för en kommande lagstiftning till skydd för den engelska industrien. Dessa förslag till resolutioner behandla tre slag av tullskydd, som skola närmare preciseras i särskilda lagförslag, avsedda att framläggas om resolutionerna bliva antagna, nämligen: 1) skydd för de s. k. nyckelindustrierna (»kcy industries»), 2) skydd mot dumping och 3) skydd mot konkurrens från länder med låg valuta. Tullsatserna föreslås i samtliga dessa tre fall till 33l/3 procent av varans värde utöver möjligen redan förekommande tullar. Tullen på nyckelindustriernas tillverkningar, varifrån i detta sammanhang fårgstoffer undantagits, skall enligt förslaget utgå under fem år. Tullarna för dumpingskydd, vilket är avsett att gälla mot varor, som säljas i England under försäljningspriset i hemlandet, och för skydd mot konkurrens från land med deprecierad valuta, skola paläggas i den mån så erfordras till förhindrande av att någon engelsk industri lider allvarlig skada. Enligt förslaget skall Board of Trade hava att avgöra, i vilka fall sistnämnda tullar skola utgå.

Förslagen hava ännu icke behandlats i parlamentet.

KungI. Maj:ts proposition Nr 356.

47 Frankrike.

I Frankrike erhöll, i anledning av då rådande exceptionella förhållanden, regeringen i maj 1916 bemyndigande att förbjuda införsel till landet av främmande varor och att höja de gällande tullsatserna. Detta bemyndigande har därefter vid flera tillfällen förlängts och utgick först den sista december 1920 och även då endast delvis. I enlighet härmed åsattes importförbud under kriget på de flesta varor, och dessa förbud hava endast småningom upphävts. Däremot förekommo inga avsevärda tullhöjningar ända till juni 1919. Vid sistnämnda tidpunkt utkom ett dekret, vari regeringen meddelade, att den funnit nödvändigt höja tullsatserna i allmänhet till följd av penningvärdets fall. Detta skulle tillgå på sådant sätt, att de varor, vilka åsatts vikttullar, och detta gällde det stora flertalet varor, nu skulle ytterligare åsättas en surtaxe ad valorem så tilltagen, att tullskyddet kunde beräknas bliva detsamma i förhållande till varans värde som före kriget. Emellertid fann man omedelbart, att detta system var opraktiskt, emedan det lämnade tillfälle till kringgående, och redan 3 veckor senare utfärdades ett nytt dekret, som upphävde det föregående och varigenom ett nytt förfaringssätt för uppnående av samma syfte, nämligen det så kallade majorationskoefficientsystemet, infördes. Detta innebar, att tullsatserna kunde multipliceras med ett visst tal, olika för olika varor allteftersom de stigit i pris, och enligt de första bestämmelserna liggande mellan 1 och 3. Koefficienterna skulle tid efter annan fastställas av en interministeriell kommission. Med detta system hade man uppnått en viss smidighet i avseende på tullsatsernas bestämning, och såväl höjningar som även i ett par fall sänkningar av tullarna vidtogos vid en mängd tillfällen under den följande tiden. Det betonades emellertid liera gånger, att man endast åsyftade att bringa upp tullarna till en höjd, motsvarande den, varpå de stodo före kriget, och att man icke avsåg någon egentlig ökning. Våren 1920 började man emellertid vidtaga strängare åtgärder i importreglerande syfte. I april utfärdades importförbud för en stor mängd lyxvaror; på grund av statsmonopol gällde sådana förbud även för en del andra varor och, såsom en skyddsåtgärd, även för färgämnen från Tyskland utöver det kvantum, som stipulerats i fredsfördraget. Redan i juli upphävdes emellertid åter importförbudet på de flesta lyxvaror, vilka istället åsattes betydligt högre tullar, i det att koefficienterna gingo upp ända till 7. Importförbjudna voro emellertid ännu några få lyxvaror, såsom viner, vilket särskilt gick ut över Spanien och Portugal, ävensom ur av vissa slag, färgämnen samt papper och pappersmassa. Beträffande de senare varorna var importförbudet endast att anse som en regleringsåtgärd, varigenom förbrukningen av inhemskt och utländskt papper skulle kunna på lämpligt sätt fördelas.

1 början av hösten 1920 framträdde en tydlig frihandels vänlig riktning. Man ansåg, att importrestriktionerna voro ägnade att försvåra dyrtidens bekämpande, och dessutom hade sannolikt Brysselkonferensens uttalanden ett visst allmänt inflytande. Deputeradekammarens finanskommission uttalade sig i oktober för, att regeringens bemyndigande att sätta importförbud och företaga tullförhöjningar icke borde förlängas över årets slut, utan att hithörande förhållanden hädanefter åter borde regleras genom allmän lag. Man hade då ännu icke haft någon större känning av den tyska konkurrensen eller av den kort därefter inträdande industriella krisen. 1 slutet av året gjorde sig emellertid denna plötsligt gällande och med-

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

förde där som annorstädes en betydande arbetslöshet. Följden härav blev ett omslag i protektionistisk riktning. Till följd av en enskild motion utsträcktes regeringens förutnämnda bemyndigande till hela året 1921 beträffande höjning av tullsatserna, men upphörde däremot vad angick åsättande av importförbud. I januari och februari samt nu senast i april hava därefter av regeringen ytterligare betydande tullhöjningar vidtagits, dels på lyxvaror, dels ock på varor, beträffande vilka den inhemska industrien är utsatt för konkurrens från utlandet. Sådana varor äro exempelvis vissa textilvaror, möbler, hattar, färger, modevaror in. m. Under den närmaste tiden framåt torde ytterligare vissa tullhöjningar, likaledes i skyddssyfte, vara att förvänta.

I december uttalade deputeradekammaren en förhoppning, att regeringen måtte vidtaga skyddsåtgärder för den franska industrien, och närmast som svar på en interpellation avgav finansministern för någon tid sedan en förklaring, att regeringen hade under övervägande att höja tullsatserna till skydd mot konkurrens från Tyskland. I anslutning härtill har helt nyligen en fullständig revision av den allmänna tariffens satser genomförts. Då alla varor från Förenta staterna äro undantagna från tullförhöjningarna, och då den allmänna tariffen så gott som uteslutande tillämpas mot de förutvarande fiendeländerna, är det uppenbart, att man med ifrågavarande lag åsyftat att skydda sig huvudsakligen mot den tyska konkurrensen. Höjningen av ifrågavarande tullsatser är ganska avsevärd. De nya satserna uppgå sålunda i allmänhet till det fyrdubbla av minim itariffens satser. Av den allmänna tariffens förutvarande satser utgöra de nya i allmänhet högst 300 procent. Undantagna äro livsmedel och trämassa samt ett fåtal andra artiklar av olika slag.

Det system, som för närvarande tillämpas i Frankrike, är alltså i korthet följande. För vissa lyxvaror, i främsta rummet viner, gälla importförbud. Andra varor, exempelvis färgämnen, äro även underkastade importförbud, men få införas efter särskild prövning, i den mån så visar sig behövligt. Ytterligare andra varor, nämligen ett stort antal lyxvaror samt vissa varor, som produceras av den inhemska industrien, hava åsatts mycket höga tullsatser, ända upp till 9 gånger de före kriget gällande, varjämte slutligen tullarna för flertalet övriga varor höjts med hänsyn till penningvärdets fall. Samtliga tull satser äro underkastade en fortlöpande kontroll och höjas eller sänkas i den mån så erfordras.

Härtill kommer så den nyssberörda generella höjningen av den allmänna tariffens satser, vilken, såsom nämnts, riktar sig mot konkurrensen från länder med deprecierad valuta.

Schweiz.

Redan i slutet av år 1919 började man i Schweiz planera åtgärder till skydd för den inhemska industrien och mot den tilltagande arbetslöshet, som uppstått, till stor del på grund av konkurrens från den tyska och i någon mån också den österrikiska industriens sida. Det första resultatet blev en förordning i december 1919 om importförbud å möbler. Förbudet var emellertid icke ovillkorligt, i det licenser gåvos inom ramen av den normala importen före kriget. Då det visade sig, att importen över franska och italienska gränserna icke gick över denna ram, gavs ett generellt införseltillstånd för ifrågavarande varor över dessa gränser, under det att licenstvånget bibehölls beträffande de tyska och österrikiska gränserna.

49 Kung!. Maj:ts -proposition Nr 356.

I början av år 1920 inträdde en tillfällig förbättring, men från och med sommaren spred sig depressionen och arbetslösheten till den ena industrigrenen efter den andra. Och att härvid den utländska konkurrensen var en i hög grad bidragande faktor framgår av de siffror rörande importen för året, vilka numera offentliggjorts. Sålunda var importen under år 1920 för de flesta varors vidkommande betydligt större, även kvantitativt, än under normalåret 1913. Införseln av papper exempelvis hade fördubblats, av trävaror betydligt ökats, av järn minst fördubblats, av verktygsmaskiner tredubblats och så vidare. Arbetslösheten växte oavbrutet, och från så gott som alla industrigrenar inströmmade till förbundsrådet framställningar om skyddsåtgärder. Några sådana hade emellertid ännu i december 1920 icke vidtagits. I juni höjdes visserligen tullarna betydligt, från 20 till 900 procent, för alla icke traktatbundna positioner, men detta gjordes, enligt vad som uttryckligen tillkännagavs av förbundsrådet, icke för att återställa det genom penningvärdets fall förryckta förhållandet mellan varornas värde och tullsatsernas belopp, utan i första rummet i fiskaliskt syfte. De varor, som berördes härav, voro av mycket skiftande slag, dock minst färdiga industriprodukter, givetvis beroende därpå, att traktattarifferna i allmänhet just upptogo sådana produkter.

Först vid årets slut började man skrida till vidtagande av nya skyddsåtgärder.

Vid denna tidpunkt var det i första rummet pappersindustrien, som påkallade skydd mot konkurrensen från Tyskland. Tidningspressen, som drog fördel av de billiga papperspriserna, synes emellertid hava framkallat en stark opposition mot förslagen om tullhöjningar eller importförbud, och regeringen inledde därför i stället förhandlingar med Tyskland om frågans lösning på annan väg. Angående dessa förhandlingar har ingenting officiellt meddelats, men resultatet framgår i huvudsak av följande.

Den 13 december, under pågående förhandlingar, återkallades av tyska regeringen alla meddelade licenser för export på Schweiz av papper, papp och varor därav, guld- och sliversmedsarbeten samt oäkta bijouterier. Den 27 december trädde licenserna åter i kraft, och samtidigt meddelades i tyska tidningar, att exporthandeln på Schweiz omreglerats. Beträffande de uppräknade varorna förestode ett allmänt schweiziskt importförbud. Importlicenser skulle emellertid givas inom ramen av vissa kontingenter, som tillsvidare fastställts till ungefär hälften av den under fredstid normala importen. Införselfria skulle dessutom vissa varor förbliva, nämligen färgade och för särskilda bruk avsedda papperssorter samt åtskilliga varor av papp eller papper ävensom vissa bijouterivaror. Emellertid synes man vid denna tid i Schweiz snarast hava velat undvika importförbud, och det förefaller sannolikt, att man avsett en överenskommelse, enligt vilken Tyskland skulle förbinda sig att på visst sätt begränsa exporten av de ifrågavarande varorna, mot det att Schweiz icke skulle förbjuda deras införsel. Ett motsvarande kontingenteringsavtal, denna gång avseende exporten, synes Schweiz hava slutit med Frankrike beträffande ur och spetsar. I varje fall torde förbundsrådet ännu den sista december 1920 hava direkt uttalat sig mot ett utsträckande av importförbuden utöver de då gällande, vilka, såsom förut nämnts, endast avsågo möbler.

Därefter har emellertid en hastig omsvängning inträtt, och den 24 januari detta år framlade rådet för förbundsförsamlingen ett förslag närmast i motsatt riktning. Motiveringen till detta förslag, som är synnerligen ingående, uppehåller sig vid och Bihang till riksdagens -protokoll 1921. 1 sand. 302 höft. (Nr 356.) 7

50 Kungl. Maj ds proposition Nr 356.

granskar alla framförda skäl för och mot statligt ingripande i importreglerade syfte och uppräknar på några sidor snart sagt alla de faktorer, som världen runt tagits i betraktande under diskussionen om ifrågavarande spörsmål.

Det framhålles sålunda, att världen för närvarande lider under en allmän produktionskris, och att därför importbegränsningar icke kunna medföra den hjälp, som man på många håll synes vänta därav. Vidare kunna sådana åtgärder endast gynna vissa industrigrenar, och det till och med i viss mån endast på andras, nämligen exportindustriernas, bekostnad. Dessutom äro de ägnade att förhindra den för hela folkhushållningen nyttiga prissänkningen, och slutligen måste det framhållas, att under kriget åtskilliga nya industriföretag uppstått eller utvidgningar av gamla företag vidtagits, vilka icke rimligen kunna påfordra att bliva bibehållna vid liv genom konstlade medel. För ett industriellt högt utvecklat land som Schweiz är det icke möjligt att avstänga sig mera varaktigt från utlandet. En verklig förbättring av förhållandena kan endast en allmän utjämningsprocess i hela världshushållningen medföra. Produktionskostnaderna måste minskas i Schweiz och ökas i vissa andra konkurrensländer. Emellertid kan det, enligt förbundsrådet, icke heller förnekas, att själva denna process, vilken i och för sig är önskvärd, kan medföra tillfälliga biverkningar, vilka äro skadliga. Det stadium, varpå denna pågående process för närvarande befinner sig, är för Schweiz' vidkommande av sådan art, att enligt rådets mening statligt ingripande påkallas. Efter att hava prövat alla inkommande framställningar från industrien och därvid för varje särskilt fall tagit hänsyn till arbetslösheten, konkurrenspriserna i utlandet, prisnivån inom landet, den nuvarande importen jämförd med den normala fredstidsimporten, de viktigaste konkurrensområdena o. s. v. har rådet funnit, att under närmaste framtiden möjlighet måste finnas såväl att åsätta importförbud för vissa varor som att utan dröjsmål införa tillräckliga höjningar av vissa tullsatser. Importförbud bör likväl endast undantagsvis tillgripas och då i allmänhet icke behöva vara ovillkorligt utan endast möjliggöra en kontingenterimg. Tullsatserna böra givetvis, för att åstadkomma den avsedda verkningen, kunna tid efter annan ändras, allt efter som förhållandena utveckla sig. Till följd härav föreslås, att förbundsförsamlingen måtte bemyndiga rådet dels att fastställa nya eller höja hittillsvarande tullsatser i syfte att anpassa tulltariffen efter det nuvarande ekonomiska läget, dels att undantagsvis för någon kortare tid begränsa eller avstänga importen av någon viss vara ävensom att i samband härmed genomföra en härav betingad nödvändig prisreglering inom landet.

Förbundsrådets förslag har helt nyligen blivit antaget av förbundsförsamlingen, för övrigt med mycket knapp majoritet (socialisterna och de fransktalande liberalerna röstade mot förslaget). Förbundsförsamlingen gjorde i övrigt det tilllägget. att rådet skulle offentliggöra i tidningarna varje särskilt meddelat importförbud eller liknande föranstaltning.

I enlighet med det sålunda erhållna bemyndigandet har förbundsrådet utfärdat importförbud för bland annat åtskilliga pappers- och pappvaror, glasflaskor, järn- och korgmöbler samt bleckdosor. Licenser givas emellertid i viss omfattning mot en avgift för varje särskilt fall, uppgående till 2 — 6 procent av varans värde. Förbundsrådet synes särskilt hava riktat sina ansträngningar på att förhindra fördyring inom landet såsom följd av importförbuden. Sålunda har rådet uppdragit åt folkhushållningsdepartementet att genom kommissioner, vari de intresserade näringsidkarna äro företrädda, söka fastställa de gällande import- och detaljhandelsprisen

51 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

för de viktigaste varuslagen. Dessa kommissioner skola också söka överenskomma med vederbörande näringsidkaresammanslutningar om regelbundet offentliggörande av de nämnda priserna och om en prisreglering i allmänhet. Det kan förtjäna framhållas, att i samband med importförbuden å pappersvaror genomfördes en allmän prissänkning inom landet på dessa varor med inemot 20 å 30 procent.

Utöver nu omnämnda åtgärder synes man i Schweiz även söka med andra medel hjälpa industrien ur svårigheterna. Sålunda ämnar förbundsrådet enligt tidningsuppgifter inkomma med ett förslag om att industrien skulle på statens bekostnad erhålla kol till väsentligt nedsatta priser.

Holland.

Vad övriga länder i Europa beträffar, så har man i Holland tills vidare ställt sig på samma ståndpunkt som i Danmark, det vill säga icke infört vare sig importförbud i avsevärd omfattning eller tullhöjningar. Det bör dock framhållas, att i den mån varor tullbelagts i Holland ha de i allmänhet åsatts advaloremtullar, vilket givetvis i många fall minskat behovet av höjningar. I övrigt kan det kanske också förtjäna erinras om det mellan Holland och Tyskland avslutade kreditavtalet, varigenom Holland till billigt pris tillförsäkrats tyska kol. producerade nära den holländska gränsen. Detta liar givetvis också varit en hjälp för den holländska industrien.

Belgien.

I Belgien införde man under sommaren 1920 samma tullsystem som i Frankrike, det vill säga majorationskoefficientsystemet. Regeringen bemyndigades tills vidare för ett år att åsätta alla vikttullsatser en ökningskoetficient, som icke finge överstiga o. Dessutom hava vissa varor åsatts importförbud, varvid olika regler gällt allteftersom varorna tillverkats i förutvarande fientliga, neutrala eller allierade länder. Sålunda har man beträffande en del varuslag, t. ex. leksaker, lantbruksmaskiner och färgämnen, utan vidare förbjudit import från Tyskland, men lämnat den fri från andra länder, varvid emellertid ursprungscertifikat erfordrats, då varorna importerats från neutrala länder men icke när de kommit från ententeländer.

Importförbudet å färger och lantbruksmaskiner från Tyskland kvarstår fortfarande, varemot importen av tyska leksaker numera är fri. Nämnas må, att i mitten av nästlidna mars månad ett lagförslag framlades i belgiska representantkammaren, gående ut på dels höjning av tullsatserna för ett antal varor, till största delen lyxartiklar, och dels en höjning från 3 till 6 av maximigränsen för de ökningskoefficienter, vilka regeringen enligt nyssnämnda lag är bemyndigad fastställa. Detta lagförslag torde nu hava blivit antaget.

Spanien.

I Spanien har depressionen gjort sig gällande på ett synnerligen våldsamt sätt. Enligt frihandelsvänliga spanska tidningar beror detta huvudsakligen därpå, att under kriget en för landet onaturlig utveckling inom åtskilliga industrigrenar ägde rum, vars tillbakagång det vore orimligt att söka förhindra med konstlade

52 Kungi. Maj:ts proposition Nr 356.

medel. Emellertid har resultatet av krisen närmast blivit en stark protektionistisk rörelse. Genom ett kungligt dekret i november 1920 infördes åtskilliga tullförhöjningax, från 150—300 procent, på lyxvaror. Samtidigt meddelades, att man hade för avsikt att genomföra en allmän revision av tulltaxan. De handelstraktater, som lade hinder i vägen för en sådan, blevo uppsagda, och man beräknar, att det nya tulltaxeförslaget skall föreligga utarbetat någon gång under innevarande år.

Slutligen må framhållas, att man i Spanien ända sedan långt före kriget fordrat tullarnas inbetalande i guld eller, därest de betalas med andra medel, med vissa tillägg. Detta tillägg var i december 1920 omkring 46 procent, men har på sista tiden nedgått. För mars månad utgjorde tillägget omkring 37 procent.

Finland.

Finland har haft en synnerligen omfattande importreglering genomförd, i det att inga varor kunnat importeras utan särskilt för varje fall utverkat tillstånd. Denna anordning är för närvarande ställd på avskrivning, men i stället har en allmän vittgående förhöjning av tullsatserna genomförts.

Återstående europeiska länder torde i detta sammanhang vara utan större intresse.

Förenta staterna.

I Förenta staterna hava sedan lång tid tillbaka republikanerna varit protektionister och demokraterna frihandelsvänliga. Det var därför, oavsett den nu inträdda allmänna depressionen, givet, att frågan om höjda tullar skulle föras fram i samband med det nyss inträffade presidentskiftet. Ett förslag till provisoriska tullhöjningar å vissa lantbruksprodukter hade redan förut antagits av kongressen, men blev icke lag, enär presidenten Wilson vägrade sitt godkännande. Efter presidentskiftet har samma förslag nu åter framlagts för kongressen. Vidare är en tulltariffkommission sysselsatt med utarbetande av förslag till ny tulltaxa, och vid de »hearings», som denna kommission nyligen företagit med representanter för olika industrier, hava framkommit åtskilliga fordringar på högre skyddstullar, riktade särskilt mot den tyska konkurrensen, bland annat beträffande färger, kemikalier, maskiner m. m. Det nya tulltaxeförslaget väntas bliva färdigt under sommaren 1921. Slutligen har förslag till en antidumpinglag förelagts kongressen. Enligt '»..detta förslag skola varor, som importerats till pris understigande priset i hemlandet eller produktionskostnaderna, beläggas med tilläggstull, motsvarande skillnaden mellan importpriset och hemlandspriset respektive produktionskostnaderna. Förslaget är för närvarande föremål för kongressens behandling.

Japan.

I Japan antogs under sommaren 1920 en ny tullag, vilken bland annat avsåg att lämna ökat skydd åt industrien. I huvudsak gick denna lag ut på tullfrihet eller låg tull på råvaror, hög tull på färdiga industriprodukter, särskilt sådana, som konkurrera med de japanska, samt förbjudande av dumping. Tullfria blevo sålunda vissa råvaror för pärlemor- och knappindustrien, kemiska industrien, tändsticksindustrien, vissa järnindustrier in. m. Avsevärda tullhöjningar infördes däremot bland annat på vissa kemiska preparat, färgämnen, stenkolstjära och trä-

53 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

bearbetningsmaskiner. Till förhindrande av dumping inrättades en särskild kommission, som har att bestämma, i vilka fall dumpingtull skall erläggas. Såsom allmän regel gäller, att sådan tull kan utgå, när någon japansk industri av betydelse hotas med skada på grund av import av varor till oskäligt lågt pris.

I övrigt må framhållas, att ytterligare tullförhöjningar särskilt å järn och stål anses vara att förvänta inom den närmaste framtiden.

Australien.

Australien följer sedan gammalt en utpräglat protektionistisk tullpolitik. Inom flertalet varugrupper av betydelse förekomma sålunda tullsatser på upptill 40—45 procent av varans värde. De restriktioner, som infördes under kriget, och som särskilt avsågo att förhindra import från fiendeländerna, hava dessutom i stor utsträckning bibehållits. Därjämte förekomma även importförbud av varor från andra länder — exempelvis superfosfat från Skandinavien — i uttryckligt syfte att skydda den egna industrien mot utländsk konkurrens. Under loppet av år 1920 hava vidare i vissa fall betydliga tullhöjningar vidtagits. o Tulltaxans allmänna tariff har sålunda höjts med i genomsnitt cirka 5 procent. A andra sidan har den preferenspolitik, enligt vilken särskilt England men även engelska kolonier åtnjuta en gynnsammare tullbehandling än övriga länder, ytterligare skärpts, i det att de vidtagna tullhöjningarna förhållandevis mindre hårt drabbat England och dess kolonier.

Som sammanfattning torde det kunna sägas, att från den tidpunkt, då krigstidens importrestriktioner i allmänhet började kunna mildras, och ända till långt in på år 1920 gick en allt starkare frihandelsvänlig strömning genom världen, vilken synes i stort sett hava kulminerat så sent som hösten 1920, omedelbart efter Brysselkonferensen. Därefter kom ett skarpt omslag, och för närvarande är tendensen utpräglat protektionistisk. Vad beträffar resultatet härav, så hava endast två av de ovan omnämnda staterna, nämligen Danmark och Holland, ända hittills motsatt sig införande av nya importrestriktioner. Alla övriga hava genomfört eller planera tullhöjningar eller importförbud. I

I detta sammanhang må slutligen omnämnas vissa av de på den nyligen avhållna Londonkonferensen beslutade s. k. ekonomiska sanktionerna, nämligen de i flera ententeländer antagna eller i varje fall föreslagna lagarna om straffavgift på tyska varor, som införas till nämnda länder. Ehuru dessa lagar givetvis tillkommit på grunder och med syften, som icke direkt beröra här avhandlade ämnen, måste de tydligen i viss mån komma att verka som ett kraftigt tullskydd för den inhemska industrien och övriga näringar gentemot konkurrens från Tyskland. Enligt bestämmelserna i dessa lagar, vilkas innehåll i de olika länderna i sina huvuddrag äro likartade, skall varje importör av varor från Tyskland erlägga en del av priset för varan, högst 50 procent, till statsmyndigheterna i importlandet, varigenom alltså den tyske säljaren av sin köpare endast erhåller den återstående delen av försäljningssumman. Detta förfaringssätt är givetvis i praktiken i huvudsak liktydigt med en kraftig importtull å tyska varor. I England, Frankrike och Belgien hava lagar av dylikt innehåll redan antagits, varjämte, enligt tyska uppgifter, jämväl Polen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Kina och Siarn förklarat sig villiga att träffa liknande anordningar.

54 Kungl. Majds 'proposition Nr 356.

Departe-

mentschefen

Det nuvarande krisläget.

Den inom handelsdepartementet verkställda utredningen rörande läget inom vissa grenar av den svenska industrien, för vars huvuddrag jag i det föregående redogjort, giver otvetydigt vid handen, att industrien befinner sig mitt uppe i en kris av hittills okänd skärpa och med konsekvenser, som ännu icke låta sig överblicka. Krisen kännetecknas i synnerhet av avsättningssvårigheter för industrien såväl i hemlandet som å utlandsmarknaden. Avsättningssvårigheterna hava för ett stort antal industrier föranlett vittgående driftsinskränkningar och därigenom medfört arbetslöshet av högst ansenliga dimensioner. Redan i februari detta år uppskattades antalet arbetslösa till omkring 60,000 personer — en summa, som sedan dess ytterligare stegrats, under det att antalet av dem, som arbeta med inskränkt arbetsdag eller arbetsvecka, torde vida överstiga nyssberörda siffra.

Den omfattning och styrka, som den industriella krisen i vårt land sålunda tagit, är ägnad att ingiva den allvarligaste oro. Så hårt pressad som industrien för närvarande är, lärer det nämligen kunna befaras, att densamma, därest krisen ytterligare skärpes och förlänges, icke skall kunna — särskilt om den skolade arbetarstammen på grund av driftsinställelserna varaktigt skingras åt olika håll — genomgå de hopade svårigheterna utan att taga obotlig skada för framtiden. Skulle så ske, är det fara värt, att den ökning i det allmänna välståndet, som kännetecknat de sista årtiondenas ekonomiska utveckling i vårt land, förbytes i motsatsen. Vad detta innebär, icke minst för vår växande industribefolkning, torde icke tarva närmare utläggning.

Det är icke min mening att här söka mera uttömmande utreda, vilka orsakerna kunna vara till de svårigheter, med vilka vår industri för närvarande har att kämpa. Jag vill emellertid konstatera, att dessa svårigheter påtagligen intimt sammanhänga med den över hela världen rådande depressionen, som bland annat tagit sig i uttryck i ett ihållande och våldsamt prisfall med ty åtföljande stark återhållsamhet från köparnas sida. Då storleken av detta prisfall torde kunna anses som en god mätare av depressionens styrka, tillåter jag mig i detta sammanhang hänvisa till vidstående diagram, som angiver prisutvecklingen inom grosshandeln i ett antal länder från och med ingången av år 1920.

De här ovan av mig berörda, med den allmänna depressionen å världsmarknaden sammanhängande svårigheterna skärpas emellertid för vårt lands vidkommande av vissa företeelser av mera speciell natur, vilka äro ägnade att befordra en intensiv och i många fall övermäktig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

55 Statistique C énérale (Frankrike)

Farmand (No -ge) Finanstidend s (Danmark)

(Sverige)

.Sv. H. T.

Neder

änderna (Centraal Bjr. voor de stat)

bor (U. S. A.)

Bureau of Ls t

idol. .... ___

1920 Jan. ^br. Mars April Maj Juni Juli .Aug. Sept. Okt. »ov. Dec 1921 Jan. Febr. -Mars

56 Kung!. Maj.ts proposition Nr 356.

konkurrens från utlandets sida såväl inom våra egna gränser som å exportmarknaden. Särskilt utsatta för denna utländska konkurrens äro textil-, järn-, järnm ann faktur-, maskin- och elektroindustrierna. Men även ett flertal andra industrier hava stark känning därav.

En av de företeelser, varpå jag ovan syftat, hänför sig till det egendomliga förhållandet, att de flesta utländska valutors inre värde, det vill säga köpkraft på hemmamarknaderna, är större än deras kursvärde, uttryckt i svenska kronor, eller med andra ord större än deras köpkraft på den svenska marknaden. Denna olikhet mellan vissa valutors kursvärde och inre köpkraft, som i synnerhet är betecknande för länder med starkt deprecierat mynt, giver åt dylika länder både på inoch utlandsmarknaden ett övertag i konkurrensen, som är direkt proportionellt mot graden av valutakursens undervärdering. Jag har låtit göra ett försök att med ledning av vissa offentliggjorda prisindexsiffror approximativt beräkna de kurser, i vilka vissa främmande valutor vid olika tidpunkter borde hava stått i förhållande till vår kronvaluta, för att köpkraftsparitet skulle hava förelegat. Resultatet av detta försök, som jag återgiver med all reservation för de felaktigheter, som kunna föranledas av den använda beräkningsmetodens ofullkomlighet, framgår av efterföljande tabell:

Det förtjänar anmärkas, att de prisindices, som använts vid uppgörande av ovanstående tablå, icke tillkommit efter enhetliga principer och därför icke kunna anses i alltför hög grad jämförbara. De gälla dessutom endast grosshandelspriser, vilket likaledes i viss mån förringar deras värde som jämförelsematerial. Icke desto mindre lämna de ernådda resultaten en viss ledning för bedömande av här ifrågavarande spörsmål och framhäva tämligen markerat den allmänna övervärderingen av den svenska valutan i främmande länder.

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

En annan av de av mig åsyftade speciella företeelser, som äro ägnade att försvåra den svenska industriens konkurrensmöjligheter, är att söka i den — oberoende av det säregna valutaläget — ogynnsamma relationen mellan våra egna och vissa främmande länders produktionskostnader. I fråga om de i tillverkningen ingående råvarorna torde visserlio-en, om man bortser från den höjning av tillverkningskostnaderna för vår industri, som föranletts och i viss mån fortfarande föranledes av den från utländsk sida understundom tillämpade prisdifferentieringspolitiken, kostnadsskillnaden mellan in- och utlandet i allmänhet icke vara av allt för stor betydelse. Annorlunda ställer sig saken däremot beträffande arbetslönerna, vilka inom åtskilliga av våra industrier stegrats väsentligt mera i förhållande till fredslönenivån än lönerna i det med oss konkurrerande utlandet. Till belysning härav ber jag att få hänvisa dels till innehållet i den såsom bilaga intagna översikten över arbetslönernas växlingar i vårt land och i utlandet och dels till vad som anförts under rubriken arbetslöner i de likaledes såsom bilaga intagna kortfattade översikterna av den företagna utredningens resultat.

I detta sammanhang må särskilt framhållas, att den av olika omständigheter föranledda vidgade skillnaden mellan våra egna och utlandets produktionskostnader även i så måtto bidragit att försvaga vår industris konkurrensmöjligheter, som därigenom föranletts en minskning i effektiviteten av det tullskydd, varav flertalet av våra för hemmamarknaden arbetande industrier ansetts böra komma i åtnjutande. Att exakt bestämma omfattningen av denna minskning, vilken i allmänhet — ehuru icke fullt riktigt — uteslutande skyllts på den allmänna höjningen av prisnivån, låter sig givetvis icke gorå utan en ingående kännedom om produktionskostnadsförändringarna i in- och utlandet. Under nuvarande förhållanden är emellertid, på sätt jag i det följande skall vidare utveckla, eu tillförlitlig utredning härutinnan icke möjlig att åvägabringa. En viss ledning för bedömandet av minskningen i tullskyddets effektivitet lämnar emellertid en inom handelsdepartementet uppgjord sammanställning rörande bland annat tullbeloppens procentuella förhållande till de importerade varornas värden under åren 1913—1920. Till denna sammanställning, vilken såsom bilaga fogats till protokollet i detta ärende, tillåter jag mig här hänvisa.

Om det sålunda är visst, att den svenska industrien för närvarande har att genomgå en kris av hittills okänd omfattning och styrka, äro meningarna däremot så mycket mera delade, när det gäller att bedöma vad som under förhandenvarande situation från det allmännas Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 302 höft. (År 356.) 8

Nödvändigheten av ett statsingripande.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

sida kan och bör göras för att bringa industrien det stöd och det bistånd, varav den är i behov. Om denna meningsskiljaktighet bära de uttalanden, som gjorts av de olika ledamöterna i den av mig tillkallade delegationen, nogsamt vittne. Att låta den omständigheten, att delegationens ledamöter givit uttryck åt vitt skilda åsikter i den föreliggande frågan, verka därhän, att från statsmakternas sida icke ens ett försök göres att mildra krisens hårda påfrestningar å det industriella området, anser jag emellertid, så som förhållandena numera utvecklat sig, icke vara försvarligt. Det får nämligen icke förbises, att med den utomordentliga skärpa, som krisen antagit, och den långvarighet, densamma tenderar att få, stora delar av vår industri så småningom måste komma i det läge, att de icke längre förmå att på egen hand uthärda depressionens tunga belastning; och det kan icke nog kraftigt understrykas, att ett överskridande av bristningsgränsen i större omfattning säkerligen skulle komma att för hela den ekonomiska utvecklingen i vårt land medföra de mest ödesdigra följder.

Vad som särskilt är ägnat att skärpa situationens allvar och framhäva vikten av att från statens sida intet underlåtes, som kan befordra återupptagandet av den tynande industriella verksamheten, är den svåra arbetslöshet, som, på sätt jag redan påpekat, går i den industriella krisens spår. Redan nu har arbetslösheten nått en omfattning, större än någonsin tillförene i vårt land, och alltjämt växer skaran av dem, som genom driftsinställelser se sig berövade sitt arbete och sitt levebröd. Det är väl förklarligt, att inför dessa verkningar av krisen, som pa det allra hårdaste drabba stora delar av vår arbetarebefolkning och endast ofullständigt kunna mildras genom statliga och kommunala nödhjälpsarbeten och arbetslöshetsunderstöd, även inom arbetarkretsar en alltmer utbredd oro över den nuvarande situationens allvar och framtidens ovissa utsikter gör sig gällande. Lika förklarligt är, att också på detta håll den rådande oron tagit sig uttryck i framställningar — såväl muntliga som skriftliga — om statsåtgärder för möjliggörande av den industriella driftens uppehållande.

För nödvändigheten av ett statligt ingripande till lindrande av krisförloppet och stödjande av industrien talar också den omständigheten, att, såsom framgår av den översikt, som i det föregående är lämnad rörande utlandets ställning till frågan om skyddande av det egna landets näringsliv, kraftiga åtgärder i skyddssyfte, såsom importförbud och långtgående tullförhöjningar, i så gott som alla industriländer redan vidtagits eller äro under förberedande. När världens starkaste industriländer sålunda finna sig föranlåtna att på det allra mest verk-

59 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

samma sätt tillgodose sin industris intressen, synes det mig alldeles uppenbart, att i ett litet land som vårt statsmakterna icke rimligtvis kunna förhålla sig passiva inför den enastående allvarliga kris, som för närvarande hotar att alldeles lamslå stora grenar av industriell verksamhet.

Tyvärr förhåller det sig emellertid så, att något universalmedel, Åtgärder mot ägnat att råda bot för de svårigheter, med vilka vår industri för när- knsen' varande har att kämpa, icke gives. Såsom redan förut antytts, sammanhänga nämligen dessa svårigheter så nära med den ekonomiska depression, som nu övergår hela världen, att någon fullständigare förbättring icke lärer vara att förvänta, förrän ett allmänt konjunkturomslag inträffat. Detta hindrar emellertid icke, att vissa medel — låt vara med mera begränsad räckvidd — dock stå till buds, vilka medel, samfällt utnyttjade, böra kunna om icke avhjälpa så i allt fall bringa viss lättnad i de rådande tryckta förhållandena. Läget är nu sådant, att dessa medel enligt min mening icke längre böra lämnas outnyttjade; tvärtom synas mig såväl de krafter, varöver industrien själv förfogar, som statsmakternas strävanden nu böra inriktas på att genom angripande av svårigheterna från olika håll i görligaste mån höja industriens konkurrensförmåga samt mildra verkningarna av den pågående krisen.

Då det nu gäller att undersöka, vilka positiva åtgärder som från industriens egen samt statsmakternas sida kunna vidtagas för att bringa lättnad i industriens betryckta situation, tillåter jag mig till en början erinra, att, såsom jag redan förut påpekat, de svårigheter, som — oavsett den allmänna depressionen — äro för vårt land speciellt utmärkande, väsentligen kunna härledas dels från den svenska valutans övervärdering i utlandet, dels ock från vara i förhållande till utlandets alltför höga produktionskostnader.

Vad då först beträffar de olägenheter, som härröra av den svenska inskridande valutans övervärdering i utlandet eller, annorledes uttryckt, de utländska valutornas undervärdering i förhållande till vår valuta, vill jag tillåta mig framhålla, att, ehuru orsakerna till detta egenartade valutaförhallande ännu icke äro med säkerhet utrönta, det likväl lärer finnas anledning antaga, att detsamma är av mera övergående natur, även om det icke är möjligt att nu förutse, när rättelse härutinnan kan komma att inträda.

Huruvida några positiva åtgärder till befordrande av en på köpkraftspariteten baserad jämvikt mellan valutorna ligga inom den praktiska

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

politikens möjligheter, är jag ännu icke i tillfälle att uttala mig om; utvecklingen på ifrågavarande område är emellertid föremål för regeringens synnerliga uppmärksamhet.

Nedbringande Då det således åtminstone för närvarande icke torde vara möjligt

Uonskottna- att anvisa någon väg ut ur de svårigheter, som föranledas av den dema. bristande jämvikten mellan vår egen och utlandets valutor, synes det mig så mycket nödvändigare att, för återvinnande av vår konkurrenskraft, strävandena inriktas på att i möjligaste män nedbringa våra i förhållande till utlandets allt föi höga produktionskostnader. Jag anser mig icke nog kraftigt kunna understryka, att det för ett varaktigt återställande av vår industris konkurrensförmåga — problemet sett på längre sikt — framstår såsom absolut nödvändigt, att just på denna punkt det allra mest energiska arbete insättes. Detta arbete i kostnadsbesparande riktning ankommer givetvis i främsta rummet på industrien själv, men uppenbart torde vara, att industrien därvidlag bör kunna från statsmakternas sida påräkna allt det stöd och all den uppmuntran, som över huvud taget kunna lämnas. Då i avseende å råvarukostnader skillnaden mellan in- och utlandet numera i allmänhet icke torde vara av alltför stor betydelse och då den största delen av övriga i produktionskostnaderna ingående element oftast i sista hand kunna återföras till lönekostnader av olika slag, är det klart, att just dessa kostnader — i vad de avse såväl förvaltnings- som arbetarpersonal — utgöra en av de allra viktigaste faktorer, varmed man i det föreliggande problemet har att räkna. En omständighet, som, utan att medföra sänkning av reallönerna, bör kunna i väsenllig mån underlätta återgången till en lägre lönenivå, utgör det förhållandet, att, på sätt framgår av de av socialstyrelsen tid efter annan sammanställda siffrorna för levnadskostnadernas höjd, dessa kostnader sedan ungefär ett halvt år tillbaka varit stadda i hastigt sjunkande; ifrån att vid kvartalsskiftet september—oktober 1920 hava nått en höjd av 281, hade socialstyrelsens levnadskostnadsindex vid senaste kvartal sskifte nedgått till 249. Såsom ett tecken på den växande förståelse, varmed både inom arbetsgivar- och arbetarkretsar spörsmålet om lönekostnadernas nedbringande omfattas, må framhållas, att under de senaste månaderna inom åtskilliga industrigrenar en understundom rätt så accentuerad sänkning av de i penningar uttryckta lönerna på förhandlingens väg kommit till stånd. Jag erinrar i detta sammanhang jämväl om, att beträffande de löner, över vilka staten själv direkt har beslutanderätt, en automatisk jämkning nedåt sker genom dyrtidstilläggens beräknande efter socialstyrelsens levnadskostnadsindex

61 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

samt att Kungl. Maj:t därjämte i de till riksdagen nyligen avlåtna propositionerna angående dyrtidstillägg till befattningshavare i statens tjänst m. fl. föreslagit ändringar i grunderna för dyrtidstilläggens bestämmande, varigenom ytterligare minskning i de av statsmedel utgående avlöningsbeloppen skulle komma att äga rum.

Eu annan av de i produktionskostnaderna ingående posterna, som, enligt vad de verkställda utredningarna giva vid handen, åtminstone för vissa industrier, såsom exempelvis järnindustrien, spelar en högst betydande roll, är utgifterna för frakter av råvaror och färdigfabrikat. I åtskilliga till Kungl. Maj:t från industriidkarehåll inkomna framställningar har ock med skärpa betonats vikten av, att snara åtgärder vidtagas för åstadkommande av en allmän sänkning av de nu tillämpade höga och för industrien i gemen ytterst betungande järnvägsfrakttarifferna. Då jag är av den uppfattningen, att för åtskilliga av våra viktigaste industrigrenar en effektiv sänkning av fraktsatserna skulle vara ägnad att väsentligt bidraga till lättande av konkurrensmöjligheterna — jag behöver endast erinra om, att, på sätt framgår av den såsom bilaga litt. C till detta protokoll fogade utredningen, frakterna för vissa järntillverkningar för närvarande uppgå till nära 30 procent av varans värde — har jag ansett det i hög grad önskvärt, om en fraktnedsättning kunde med det snaraste vidtagas, helst som en dylik åtgärd jämväl bör vara ägnad att i viss mån verka nedpressande på den allmänna levnadskostnadsnivån. Chefen för kommunikationsdepartementet bar även förklarat sig beredd att som ett led i strävandena för produktionskostnadernas nedbringande och prisnivåns sänkande förelägga Kungl. Maj:t förslag rörande en allmän nedsättning av järnvägsfrakterna, att träda i tillämpning så snart ske kan. Den minskning i inkomsterna för statens järnvägar, som härav föranledes, torde till avsevärd del kunna budgetmässigt balanseras genom de ökade tullinkomster som, vid bifall till vad jag senare kommer att föreslå rörande en provisorisk höjning av vissa industritullar, skulle komma att tillföras statsverket.

Beträffande en annan av de i produktionskostnaderna ingående faktorerna, nämligen ränteutgifterna, äro ju desamma till sin storlek beroende av den diskontosats, som av riksbanken tillämpas, och sålunda i likhet med fraktutgifterna i viss mån direkt avhängiga av åtgärder, som falla inom statsmakternas beslutanderätt. Frågan om diskontots höjd är ju emellertid av den art, att det icke tillkommer Kungl. Maj:t att därmed taga någon som helst befattning. Under erinran att riks-

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

banken i dagarna företagit eu diskontonedsättning med en halv procent, vill jag därför inskränka mig till att uttala, att jag, i likhet med vad från industriidkarehåll gjorts gällande, är böjd för att antaga, att även genom åtgärder av dylik natur — måhända mindre på grund av deras inverkan å produktionskostnaderna än till följd av deras allmänt stimulerande inflytande å det ekonomiska livet — viss lättnad bör kunna beredas i de industriella svårigheterna.

Beträffande till sist de produktionskostnadsfaktorer, som här förut icke särskilt berörts, såsom bränsle- och kraftutgifter, regikostnader m. m., torde i detta sammanhang annat knappast vara att säga, än att det givetvis i främsta rummet ankommer på industrien själv att även i dessa hänseenden söka genomföra största möjliga besparingar för att nedbringa priserna å sina tillverkningar och öka sin konkurrenskraft. Vad bränslekostnaderna angår må därjämte framhållas, att de ju under de senaste månaderna redan varit föremål för eu mycket kraftig minskning och i varje fall icke kunna annat än gynnsamt påverkas av den ifrågasatta sänkningen av järn vägsfrakterna.

De åtgärder och förslag, jag hitintills berört, hava huvudsakligen haft avseende på nedbringandet av vår industris i förhållande till utlandets alltför höga produktionskostnader. Ån en gång vill jag kraftigt betona, att endast på denna väg ett varaktigt återställande av industriens konkurrenskraft och ett återvinnande av vad som under krisen redan gått förlorat synes mig kunna ernås. Denna synpunkt är enligt min mening så viktig, att den icke ett ögonblick får släppas ur sikte. Givetvis kan det emellertid icke förväntas, att de ansträngningar, som i nu ifrågavarande hänseende ofrånkomligen måste göras, genast skola bära frukt; tvärtom torde det kunna med visshet sägas, att det arbete, som härutinnan förestår, kommer att bliva både långvarigt och svårt. Under sådana omständigheter och då någon ljusning i den pågående krisen ännu icke kan skönjas, är det i betraktande av det ytterst prekära läge, i vilket stora delar av vår industri för närvarande befinna sig, enligt min mening nödvändigt att, jämsides med förberörda, mera långsamt verkande åtgärder, provisoriskt anlita andra utvägar, ägnade att, till dess den stora produktionskostnadsskillnaden mellan oss och utlandet utjämnats eller åtminstone väsentligt minskats, dels direkt lätta industriens avsättningssvårigheter, dels ock begränsa det av tullskyddets minskade effektivitet föranledda, i förhållande till varuomsättningen starka varu-

63 Kungl. Mapts proposition Nr 356.

tillflödet från utlandet och därigenom indirekt bereda industrien ökade avsättningsmöjligheter på hemmamarknaden.

Vad som i förstnämnda hänseende synts mig från statsmakternas sida närmast kunna göras har varit att genom direkta statsbeställningar samt utfärdande av allmänna föreskrifter rörande ökat företräde för svenska varor vid upphandling för statens räkning söka i görligaste mån lindra verkningarna av den allmänna stagnation inom affärslivet, varunder industrien för närvarande lider. Vissa åtgärder i dylik riktning hava också, i överensstämmelse med de önskemål, som från industriidkarehåll framförts, redan vidtagits. Sålunda har jag, i syfte att redan nu så långt det är möjligt tillföra industrien de statsbeställningar, som under innevarande år äro avsedda att göras, kommunicerat med de departementschefer, under vilka de statliga verk och inrättningar sortera, som i avsevärdare mån hava att verkställa upphandlingar för statens behov. De av mig sålunda gjorda hänvändelserna hava ock resulterat däri, att i avseende å vissa artiklar statsbeställuingar av ganska betydande omfång torde komma den inhemska industrien till godo. Vidare är att nämna, att Kungl. Maj:t den 15 innevarande april på min föredragning i en till samtliga upphandlande myndigheter avlåten cirkulärskrivelse föreskrivit, att tillsvidare intill dess annorlunda förordnas, dock högst t. o. m. den 31 mars 1922, myndighet, som har att verkställa upphandling för statens räkning, må, när upphandlingen är av beskaffenhet att kunna i avsevärdare mån medverka till uppehållande av svensk industri eller beredande av arbetstillgång inom landet, giva företräde åt svensk vara, även om myndigheten skulle anse sig vid eu sträng tillämpning av föreskrifterna i gällande upphandlingsförordning icke vara därtill berättigad, med rätt för myndigheten att, där skillnaden i pris mellan svensk och utländsk vara är så stor, att myndigheten trots förberörda medgivande icke finner sig kunna träffa avtal om inköp av svensk vara, underställa ärendet Kungl. Mapts prövning. Möjligt är ju, att på nu ifrågavarande område tillfälle till ytterligare ingripanden till förmån för svensk industri kunna komma att erbjuda sig; i varje fall är det min avsikt att med den största uppmärksamhet följa förhållandenas vidare utveckling.

Då jag nu övergår till att behandla de mycket omstridda frågor, som röra begränsningen av det utländska varutillflödet och skyddandet av den inhemska industriens marknad i det egna landet, tillåter jag mig till en början erinra om, att jag redan i det föregående i viss

Ökad statsupphandling m. m.

Begränsning av importen.

64 Import-

förbud.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

mån givit uttryck för de principiella synpunkter, ur vilka enligt min mening ifrågavarande spörsmål under förhandenvarande förhållanden bör ses. Jag har sålunda såsom min mening uttalat, att något universalmedel, ägnat att råda bot för de svårigheter, med vilka vår industri för närvarande har att kämpa, icke finnes; att vissa medel med mera begränsad räckvidd dock stå till buds, vilka medel, samfällt utnyttjade, böra kunna om icke avhjälpa så i allt fall bringa viss lättnad i de rådande tryckta förhållandena; att därvid de utvägar, som för ett varaktigt stärkande av vår industris konkurrenskraft måste anses vara av den ojämförligt största betydelsen och därför framför allt måste tillgripas, äro de, som avse nedbringandet av våra i förhållande till utlandets alltför höga produktionskostnader; att emellertid de produktionskostnadssänkande faktorer, som böra sättas i rörelse, först så småningom kunna beräknas göra verkan och i varje fall icke lära vara i stånd att inom den närmaste tiden återställa den rubbade jämvikten i konkurrensförhållandena; samt att det därför i betraktande av industriens ytterligt prekära läge måste anses påkallat att, till dess den stora produktionskostnadsskillnaden mellan oss och utlandet utjämnats eller väsentligt minskats, träffa anstalter för att begränsa det av tullskyddets minskade effektivitet föranledda och för stora delar av vår industri högst menliga varutillflödet från utlandet. Jag är sålunda av den uppfattningen, att det — jämsides med de ansträngningar, som ofrånkomligen måste göras för att nedbringa industriens produktionskostnader — kräves kompletterande åtgärder, avsedda att tillfälligtvis moderera varuimporten samt bereda industrien andrum att anpassa sig efter de i många avseenden ändrade förhållandena.

De åtgärder, som härvid kunna komma i fråga, äro, såsom framgår av de av kommerskollegium och ekonomiska rådet i ämnet avgivna yttrandena, importförbud och tullförhöjningar.

Vad då först angår den närmast till hands liggande och kraftigast verkande åtgärden, importförbud, anser jag emellertid, i likhet med kommerskollegium och ekonomiska rådets majoritet, dylika förbud — åtminstone såvitt fråga är om nödvändighetsvaror och andra för landets hushållning viktiga artiklar — så långt som möjligt böra undvikas. Beträffande skälen för denna min uppfattning ber jag att få åberopa vad kommerskollegium därutinnan anfört. Särskilt vill jag framhålla, att ett inslående på importförbudsvägen säkerligen skulle komma att för vårt näringsliv förorsaka allvarliga störingar av olika slag och nödvändiggöra införandet av ett omfattande licensgivningssystem av den

65 Kiingl. Maj:ts proposition Nr 356.

i tillämpningen ytterst vanskliga och oundvikligt impopulära art, som under krigsåren kom till användning. Framför allt vill jag emellertid påpeka — och detta är ju också av kommerskollegium med skärpa framhållet — att det genom åtgärder av nu ifrågavarande slag måhända skulle kunna riskeras, att den nedåtgående prisrörelsen bragtes att fullständigt avstanna eller tilläventyrs förbyttes i prisstegring och att sålunda levnadsoch produktionskostnader i stället för att förbilligas komme att ytterligare fördyras.

Med vad jag här sagt vill jag emellertid icke hava förnekat, att förhållandena kunna komma att utveckla sig därhän, att det — vilka betänkligheter man än må hysa mot en importreglering — kan bliva nödvändigt att i större eller mindre omfattning tillgripa en dylik åtgärd. Bland annat låter det alltför väl tänka sig, att de å den senaste interallierade konferensen i London beslutade så kallade sanktionerna mot Tyskland, för vilkas innehåll jag tidigare redogjort, kunna komma att giva den tyska exporten en för vår egen industri i så hög grad oförmånlig riktning åt norr, att åtgärder av importreglerande natur icke i längden kunna undgås. Innan klarhet vunnits om, dels huru de redan vidtagna sanktionsåtgärderna kunna komma att verka, dels ock huruvida några vtterligare anstalter av dylik , art under den närmaste tiden äro att förvänta, saknar jag emellertid anledning att närmare ingå på berörda spörsmål.

I likhet med kommerskollegium och ekonomiska rådet anser jag under sådana omständigheter, att den utväg, som närmast bör tillgripas, då det gäller att åstadkomma en ökning av industriens avsättningsmöjligheter å hemmamarknaden genom begränsning av varutillflödet från utlandet, är att söka i en provisorisk förhöjning av gällande tullsatser.

Redan från början vill jag emellertid tillkännagiva, att jag jämväl därutinnan helt biträder den av kommerskollegium och ekonomiska rådet uttalade meningen, att jag icke kan giva min anslutning till de särskilt för några månader sedan från vissa håll med styrka framförda kraven på, att denna tullförhöjning skulle givas generell natur och sålunda utsträckas till att schablonmässigt omfatta samtliga positioner i gällande Hilltaxa. Skälm mot ett djdikt förfarande hava på ett enligt min mening sä övertygande sätt utvecklats av kommerskollegium i dess den 10 december 1920 i ämnet avgivna utlåtande, att jag för egen del knappast har något att i saken tillägga. Jag vill endast bekräfta, att även jag är böjd för att tro, att de tillfälliga fördelar, som genom en dylik Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 302 höft (Nr 356.) 9

Provisorisk tullre glering.

Generell eller partiell tullförhöjning.

Invändningar mot en partiell tullförhöjning.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

åtgärd måhända skulle på vissa håll vinnas, icke skulle uppväga de olägenheter i form av ökade levnads- och produktionskostnader samt minskad industriell konkurrensförmåga för framtiden, som därav skulle kunna bliva en följd.

Vad jag — alltjämt i nära anslutning till den ståndpunkt, som av kommerskollegium och ekonomiska rådet intagits — anser mig böra i nu ifrågavarande avseende tillstyrka är sålunda endast eu partiell tullförhöjning eller, närmare bestämt, en temporär förhöjning' av tullskyddet för sådana för vårt land viktiga industrigrenar, vilka för uppehållande av sin produktion och bibehållande av sina avsättningsmöjligheter å hemmamarknaden bevisligen äro i trängande behov därav. Jag avser härvid ingalunda — jag ber uttryckligen att få betona detta — att taga någon som helst ställning till frågan, huruvida vår framtida handelspolitik bör gå i protektionistisk eller frihandelsvänlig riktning, eller att på något sätt föregripa den omfattande utredning, som för närvarande pågår i tull- och traktatkommittén. Min avsikt med det till giltighetstiden begränsade förslag, som jag i det följande skall framlägga, är endast att under eu kris, vars skärpa hittills saknat motstycke i vår industris historia, söka att, genom en tillfällig förhöjning av det till följd av yttre omständigheter numera ytterst decimerade tullskyddet, åt våra mest betydelsefulla industriella produktionsgrenar återskänka något av den konkurrenskraft, som under trycket av övermäktiga förhållanden hotar att gå totalt förlorad.

Det kan emellertid invändas och har också blivit invänt, att till och med den kraftigaste tullförhöjning för närvarande i allmänhet skulle komma att sakna större betydelse, då marknaden redan är så fylld av importerade varor,' att, även om tullgränsen fullständigt avstängdes, avsättningsmöjligheterna för den svenska industriens produkter knappast på mycket lång tid skulle komma att mera avsevärt förbättras. Häremot må det dock tillåtas mig att framhålla, dels att denna anmärkning i varje fall äger giltighet endast i fråga om ett ganska begränsat antal varor — storleken av de hos handlandena inneliggande lagren av importvaror torde i allmänhet vara väsentligt överskattad — dels ock att, även där lagerbehållningarna verkligen äro stora, de dock, trots den av depressionen förorsakade köpolusten, småningom måste smälta samman och öppna luckor, vilka det då bör förbehållas den svenska industrien att fylla. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att det visserligen är sant, att fjolårets enorma importsilfror under de senaste månaderna rätt så kraftigt minskats, men jag vill samtidigt framhålla, att denna minskning

67 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

icke är beroende på någon återvändande konkurrenskraft för den svenska industrien eller någon ökad omsättning av svenska varor utan helt synes vara att tillskriva den inom affärsvärlden rådande allmänna stagnationen. Ställes den svenska industrien alltjämt utan annat stöd än det numera ofta fullständigt illusoriska skydd, som den gällande tulltaxan skänker, kan det befaras, att de köpebehov, som tid efter annan yppa sig, alltjämt komma att, till förfång för svenskt näringsliv och svenskt arbete, tillgodoses genom utlandets av valutaförhållanden och andra omständigheter i konkurrenshänseende gynnade industrier. Följden härav kan bliva, att när en gång den nuvarande depressionen avlöses av en period av ökad ekonomisk livaktighet och större varuefterfrågan, den svenska industrien i stor utsträckning finner sig undanträngd från det egna landets marknad. Att detta såvitt möjligt bör förebyggas, därom kan väl knappast råda mer än en mening.

Aven om på grund av den nu rådande stagnationen inom affärslivet en tullförhöjning icke alltid kan omedelbart medföra åsyftad hjälp åt industrien, bör därmed dock kunna vinnas, att, då en ljusning i konjunkturen med återvändande köplust inträtt, tillgodoseendet av de ökade varubehoven förbehålles den svenska industrien i väsentligt större omfattning, än eljest skulle bliva fallet. Detta synes mig i själva verket utgöra ett av de måhända starkaste motiven för att nu vidtaga en tullförhöjning.

Den mest vägande av de invändningar, som framförts mot en — låt vtsra provisorisk och till omfattningen rätt så begränsad — höjning av industritullarna, torde emellertid vara, att en dylik åtgärd skulle vara ägnad att förhindra en fortsatt nedgång av prisnivån eller till och med medföra en ny prisstegring. Det successiva återställande av penningens köpkraft, som åtminstone hittills utgjort målet för våra finanspolitiska strävanden, skulle härigenom äventyras, produktionskostnadssänkningen skulle förhindras eller rent av förbytas i en ny produktionskostnadsstegring och exportindustriens läge, i stället för att förbättras, tvärtom undergå en ytterligare försämring. För egen del är jag under förhandenvarande förhållanden böjd för att anse dessa farhågor såsom i hög grad överdrivna. Därest tullförhöjningen på ovan angivet sätt begränsas och därtill hålles inom måttlig höjd, är det min övertygelse, att den starka konkurrensen de svenska företagen emellan i förening med den säkerligen högst kännbara konkurrens, som alltfort kommer att från utlandet göra sig gällande, skall verka därhän, att tullförhöjningen, särskilt om den kombineras med en nedsättning av

A lidamålet med en provisorisk tullförhöjning.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

järnvägs fr ak t tarifferna, icke kominer att i det avseende, varom nu är fråga, få annat inflytande, än att det allmänna prisfallet måhända — ehuru ingalunda säkert — fortskrider i något långsammare takt.

Även om det obestridligen framstår såsom önskvärt, att skillnaden mellan vår egen och utlandets prisnivå utjämnas, synes mig en dylik retardation i prisfallet under alla omständigheter vara att föredraga framför de olyckor, som skulle följa, därest på grund av en fortsatt ohejdad import av utländska färdigprodukter det rådande krisläget till sist skulle utlösa sig i en katastrof för stora delar av vårt industriella liv.

Om jag sålunda är benägen att anse de befarade olägenheterna av en provisorisk och inom måttliga gränser hållen förhöjning av vissa industritullar såsom i varje fall väsentligt överdrivna, är jag däremot, såsom av det förut sagda framgår, fullt medveten om, att eu dylik tullförhöjning icke i och för sig kan råda bot för alla de svårigheter, med vilka de industrier, som av förhöjningen skulle beröras, för närvarande hava att kämpa. Den ekonomiska depressionen kommer nog — alla tullförhöjningar och övriga statsåtgärder till trots — att vila tung över vårt näringsliv, och någon definitiv förbättring härutinnan lärer väl icke kunna förväntas, förrän genom eu stabilisering av världsförhållandena och eu besinningsfullare ekonomisk politik än den, som nu flerstädes föres, mark beredes för ett återvändande till mera normala förhållanden. Såsom ett bland de sannerligen icke så många medel, som stå statsmakterna till buds, då det gäller att bereda åtminstone någon lättnad i industriens tryckta förhållanden, synes mig likväl en tullförhöjning äga sin givna betydelse. Även om en sådan förhöjning, för att icke motverka en fortsatt önskvärd sänkning av prisnivån, måste stanna vid ett jämförelsevis blygsamt belopp och sålunda icke ensam kan återställa industriens rubbade konkurrensförmåga, bör den dock vara ägnad att — tillsammans med de övriga i samma riktning verkande faktorer, som enligt min mening böra sättas i rörelse — i sin mån bidraga till uppnåendet av det mål, näringslivets förhjälpande över krisens betryck, som av alla goda krafter i samhället, oavsett meningsskiljaktigheter i övrigt, endräktigt eftersträvas. I

I enlighet med den principiella uppfattning, åt vilken jag här ovan givit uttryck, har jag låtit, på grundval av den inom handelsdepartementet verkställda omfattande utredningen rörande industriens nuvarande

69 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

läge, utarbeta förslag till eu temporär måttlig förhöjning av tullskyddet för vissa betydelsefulla grenar av landets industri.

För huvudinnehållet i detta förslag skall jag nu tillåta mig i korthet redogöra. Särskilt skall jag då något närmare beröra de synpunkter, som ansetts böra vara vägledande för bestämmandet av omfattningen och storleken av de ifrågasatta tullförhöjningarna samt tiden för deras giltighet.

Vad till en början beträffar omfattningen av det extra tullskyddet eller med andra ord frågan, över vilka rubriker i gällande tulltaxa detsamma skall utsträckas, ber jag att få meddela, att jag vid uppgörandet av förberörda förslag låtit mig angeläget vara att i görligaste mån följa de av ekonomiska rådet i dess förut återgivna utlåtande av den 18 december 1920 uppdragna riktlinjer samt taga all möjlig hänsyn till de av rådet däri särskilt framhållna synpunkter. Jag har sålunda, på sätt rådet förordat, sökt tillse, att endast sådana industrier, vilka det ur ekonomisk synpunkt vore för landet önskligt att upprätthålla, skulle komma i åtnjutande av det extra tullskyddet, och vidare ur förslaget uteslutit alla sådana, där det icke vid den verkställda utredningen klart ådagalagts, att ett trängande behov av ökat skydd förelåge. Jag har likaledes ägnat all den uppmärksamhet, som under den till buds stående tiden varit möjlig, åt de olika industriernas produktionsförhållanden och den utländska konkurrensens omfattning, i den mån densamma avspeglat sig i de tillgängliga importsiffrorna, samt på grundval av det insamlade materialet och de upplysningar, som eljest kunnat erhållas, sökt bilda mig en så allsidig uppfattning som möjligt av de olika industriernas läge och framtidsutsikter.

Tilläventyrs kan mot det förslag, som jag nu går att framlägga, invändas, att det blivit alltför vittomfattande och omspänner alltför stor del av tulltaxans rubrikantal. Härtill vill jag tillåta mig att genmäla, att en gallring, sådan som av mig verkställts, alltid måste bliva utomordentligt svår att rättvist genomföra och att det i de enskilda fallen ofta kan hysas olika meningar om, huruvida en tullposition bör medtagas eller icke. Jag bär emellertid sökt att — utan att utelämna någon av de för landet allra mest viktiga industrier, vilka synts mig vara i oundgängligt behov av ökat skydd — så långt ske kunnat begränsa antalet av de i förslaget upptagna tulltaxerubrikema. Särskilt vill jag framhålla, att det nuvarande tullsystemet bildar en så väl systematiserad helhet, att det vid ändring av en viktigare tullrubrik

Redogörelse för det föreliggande förslagets huvudpunkter.

Omfattningen av tullförhöjningen.

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

ofta inträffar, att för bibehållande av jämvikt i tullskyddet motsvarande ändring måste vidtagas i ett stort antal rubriker, vilka kanske var för sig äro av mindre intresse. Sambandet mellan vissa närbesläktade tillverkningsgrenar är nämligen ofta så starkt, att vid en tullrevision, sådan som den nu ifrågavarande, den ena eller andra grenen ej lämpligen kan, utan sönderbrytande av hela det system, varpå den nuvarande tulltaxan vilar, tilldelas eu särställning, ett förhållande, som, enligt vad jag under hand inhämtat, även föranlett, att åtskilliga industriidkare, exempelvis inom järnindustriens område, ansett sina intressen tillvaratagna genom framställningar, som från andra håll ingivits, ehuru desamma icke direkt åsyftat förstnämnda industriidkares speciella tillverkningar. I betraktande härav lärer sålunda den omständigheten, att framställning om förhöjt tullskydd ej inkommit med avseende å vissa artiklar, icke i och lör sig innebära bevis för, att en tullförhöjning för ifrågavarande artiklar är obehövlig. I synnerhet torde detta få anses vara fallet, då halvfabrikat för nämnda tillverkningar ifrågasatts komma i åtnjutande av ökat tullskydd. Detta är anledningen till, att i förslaget understundom medtagits tulltaxerubriker, beträffande vilka någon framställning om förhöjning av tullsatsen icke förelegat. I

I fråga om det sätt, på vilket den företagna gallringen mera i detalj verkställts, ber jag i övrigt att få anföra följande.

Till en början hava ur förslaget uteslutits alla livsmedel, såväl rena jordbruksprodukter som industriellt bearbetade alster. Dessutom hava från den nu föreslagna tullförhöjningen undantagits alla tullrubriker av övervägande finanstullkaraktär, vilka såsom varande av företrädesvis statsfinansiellt intresse torde komma att av chefen för finansdepartementet i annat sammanhang göras till föremål för omprövning. Jag har vidare ansett mig böra undvika att föreslå åtgärder, som skulle kunna störande inverka på den inom tull- och traktatkommittén pågående allmänna revisionen av tulltaxan. Sålunda har i förslaget nu bestående tullfrihet bibehållits orubbad, även då goda skäl kunnat andragas för införande av provisoriska tullar. Av samma anledning har jag ej heller ansett lämpligt ifrågasätta någon uppdelning av tulltaxerubrikerna, utan har jag i sådana fall, då en rubrik omfattar ett flertal artiklar, bland vilka endast en eller annan lämpligen bort beredas ett ökat tullskydd, i regel förfarit så, att någon höjning i den för rubriken nu gällande tullsatsen icke ifrågasatts.

Jag har vidare utgått ifrån, att sådana tullförhöjningar såvitt möjligt borde undvikas, som kunde vara ägnade att fördyra för bygg-

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

nadsverksamheten erforderliga materialier, liksom även sådana tullökningar, som för livsmedelsproduktionen skulle framstå såsom särskilt betungande. Då jag emellertid ansett mig icke kunna ur förslaget utesluta vissa järnbruksprodukter, vilka tjäna såsom utgångsmaterial vid tillverkning av för jordbruket erforderlig järnmanufaktur, har jag funnit mig icke heller kunna underlåta att i förslaget medtaga dylika järmanufakturartiklar. Jag är emellertid av den åsikten, att i avseende å sådana artiklar en tullförhöjning bör vidtagas endast under den förutsättningen, att betryggande garanti kan vinnas för, att det ökade tullskyddet verkligen kommer industrien tillgodo och icke av de fasta mellanhandssammanslutningar, som inom denna bransch äro tillfinnandes, utnyttjas till oskäligt fördyrande av de tullskyddade produkterna. En undersökning i dylikt hänseende är av mig planerad; och är det min avsikt att, därest förslag i nu förevarande ämne till riksdagen avlåtes, så skyndsamt som möjligt lämna riksdagens vederbörande utskott meddelande om det resultat, vartill ifrågavarande undersökning kan leda.

Slutligen vill jag nämna, att jag i några fall, där fråga varit om lyxartiklar eller mer eller mindre umbärliga varor, funnit mig böra i det föreliggande förslaget medtaga produkter, i avseende å vilka behovet av ökat tullskydd varit mindre framträdande. Enär vissa varor av nyssberörda slag i nu gällande tulltaxa belagts med högre tullsatser än närstående nödvändighetsartiklar, å vilka behovet av en provisorisk tullförhöjning synts oomtvistligt, skulle nämligen uppenbara oformligheter uppstå, därest de förstnämnda uteslötes från tullförhöjningen och sålunda bleve lägre tullbeskattade än de sistnämnda. Dylika rubbningar i det nuvarande tullsystemet har jag sökt att i möjligaste mån undvika.

Det förslag till provisoriska tullförhöjningar, som i enlighet med här ovan utvecklade principer inom handelsdepartementet utarbetats, upptager sammanlagt 508 tulltaxerubriker och avser vissa industrialster av följande slag, nämligen: möbler och närstående snickeriarbeten samt korgmakeri- och borstbinderiarbeten ; tapeter; garn, vävnader och andra textilvaror med undantag för sådana, som bestå av silke; dam- och herrkonfektion samt andra sömnadsarbeten; fajans och porslin; glasvaror; järnoch metallvaror samt arbeten av ädla metaller; maskiner och vissa andra verkstadsindustriens artiklar; vissa musikinstrument; samt vågar.

De i förslaget upptagna tulltaxenumren äro följande:

72 Kung!. Maj:ts proposition Nr 356.

Vikt- eller stycketullrubriker.

Avd. VI. Irävaror, flätade varor, borstbindararbeten samt ben, horn och andra formbara ämnen m. m.: nr 251—256, 259—262, 273, 275, 276, 279, 283—286;

Avd. VII. Papper och tryckalster m. m.: nr 318, 319;

Avd. VIII. Spånadsämnen tor djur- och växtriket samt därav framställda varor: nr 377—393, 396—408, 410, 412, 415, 416, 421—424, 426, 427, 429, 430, 432—435, 437, 438, 440, 441, 443, 446—448, 450, 454—467, 469, 471—473, 477—494, 499, 501, 502, 506—542, 550, 551, 554, 557—560, 565, 567, 570, 571, 573. 575, 577, 587, 588, 590— 592, 595, 600—604, 612, 617—620, 622, 623;

Avd. X. Lervaror: nr 664, 667—676;

Avd. XI. Glas och glasvaror: nr 692, 694—698, 702—705;

Avd. XII. Metaller: nr 715—718, 720, 722, 724, 726—736, 738, 739, 742 b, 743—745, 747—766, 768, 774—788, 790—810, 812—827, 829—836, 839—846, 848—851, 857, 860 — 868, 871, 875—896 med därvid fogad anmärkning, 898—903, 905—911, 913—920, 922—931, 935—938, 941—945, 948—952, 961—963, 969, 975, 977;

Avd. XIII. Maskiner, apparater, fartyg och fordon: nr 979 — 991? 993 — 1001, 1003, 1005—1016, 1018—1028, 1035—1046, 1052—1064? 1067—1071, 1073—1081, 1090—1092, 1094—1097;

Avd. XVI. Varor, ej annorstädes upptagna: ur 1270 och 1271 med därvid fogad anmärkning 1 samt 1280—1284.

Värdetullrubriker.

Avd. XIII A. Maskiner, apparater, fartyg och fordon: nr 992, 1033, 1034 och 1098.

Dessutom föreslås förhöjning av de minimitullsatser, som angivas i anmärkningen till tulltaxerubrikerna 1019—1021, i anmärkningen 6 till avdelning XIII A i tulltaxan samt i anmärkningen 2 till tulltaxerubribrikerna 1060—1065.

73 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

I ovanstående förteckning hava endast upptagits tulltaxerubriker, för vilka i gällande tulltaxa viss tullsats finnes utsatt. Det bör emellertid observeras, att, då i åtskilliga andra tulltaxerubriker finnas intagna stadganden av innehåll, att dit hänförliga varor skola tullbehandlas lika med eller i viss relation till vurm-, som falla under de till förhöjning föreslagna tulltaxerubrikerna, tullförhöjningarna komma att sträcka sina verkningar något längre än den upprättade förteckningen angiver.

Beträffande härefter den storlek, som bör givas åt de ifrågasatta tilläggstullarna, har jag redan i det föregående såsom min mening uttalat, att det extra tullskyddet — av skäl som närmare angivits — måste givas en tämligen måttlig höjd. Jag vill härtill lägga, att, även om det under normala förhållanden är riktigt att vid utmätande av tullskydd för en viss vara utgå från, att skyddet bör bestämmas så, att det någorlunda täcker skillnaden mellan in- och utlandets produktionskostnader, ett sådant beräknings- och tillvägagångssätt under förhandenvarande omständigheter måste anses fullständigt uteslutet. Det förhåller sig ju nämligen nu så, att produktionskostnaderna för snart sagt alla varuslag i såväl Sverige som utlandet oupphörligt äro utsatta for häftiga växlingar; vad som i dylikt hänseende gäller den ena dagen, kan den andra dagen vara fullständigt förändrat. Härtill kommer, att i avseende å en mångfald varuslag den svenska industrien har att utstå konkurrens från ett flertal olika länder, i vilka tillverkningskostnaderna, med hänsyn till valutakursernas ställning och läget av den allmänna pris-och lönenivån, ställa sig högst olika. Om det redan under normala förhållanden är vanskligt att i avseende å ett visst varuslag någorlunda exakt beräkna produktionskostnadsskillnaden mellan in- och utlandet, är detta sålunda för närvarande absolut omöjligt. Under sådana omständigheter och då den inom handelsdepartementet verkställda utredningen klart givit vid handen, att, även om den exakta produktionskostnadsskillnaden icke nu kan bestämmas, denna skillnad dock beträffande de allra flesta varuslag är så stor, att det icke är tänkbart att täcka densamma enbart genom ett tullskydd, har jag funnit mig böra övergiva tanken på en genomförd differentiering av de ifrågasatta tilläggstullarna och föreslår i stället — för alla de fäll där ökat tullskydd ansetis höra ifrågakomma och tullen utgår efter varans vikt — en genom användande av eu fix multiplikativ koefficient åstadkommen ensartad höjning av de nuvarande tullsatserna. Denna koefficient har jag, efter omsorgsfullt övervägande av samtliga på frågan inverkande, här förut berörda faktorer, ansett skä- Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 302 käft. (Nr 356.) 10

Storleken av tullförhöjningen.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

ligen böra sättas till 2, vilket med andra ord skulle innebära en fördubbling av nu gällande tullsatser.

I avseende å de relativt fåtaliga, efter värde utgående tullsatser, som beröras av det föreliggande förslaget, ställer sig saken något annorlunda. Visserligen hava även värdetullarna — på grund av den av valutaläget och andra omständigheter förorsakade ökade skillnaden mellan utlandets försäljningspriser och de inhemska produktionskostnaderna — i allmänhet undergått en effektivitetsminskning, men denna minskning är, enligt vad den verkställda utredningen givit vid handeu, icke så betydande som den, vilken övergått vikttullarnai Under sådana omständigheter synes i avseende å värdetullarna ökningen av tullskyddet, procentuellt taget, icke böra sättas så stor som den ovan för vikttullarna föreslagna höjningen. Det har under utredningen förebragts upplysningar, som tyda på, att, därest man ville återgiva värdetullarna samma skyddskraft, som skulle tillföras vikttullarna genom nyssberörda procentuella förhöjning, ökningen av tullskyddet i allmänhet icke borde sättas högre än omkring 30 procent. Denna siffra är visserligen icke att betrakta som annat än ett ytterst approximativt beraknat genomsnittstal, men då det i varje fall är omöjligt att för den mångfald olika varuslag, som sammanförts under de nu ifrågavarande värdetullrubrikerna, uträkna och fastställa särskilda förhöjningskoefficienter, har detta genomsnittstal synts mig skäligen kunna tagas till utgångspunkt vid bestämmandet av den för värdetullarna avsedda tullförhöjningen. Jag föreslår därför, att beträffande värdetullarna förhöjningskoefficienten sättes till 1.3 eller med andra ord att tullförhöjningen begränsas till 30 procent av nu gällande tullsatser.

De värdetull underkastade artiklar, som beröras av förslaget och sålunda skulle bliva föremål för eu tullförhöjning av 30 procent, falla samtliga inom den mekaniska verkstadsindustriens område och utgöras av: mindre motorer, rubriken 992, lokomotiv, rubriken 1,033, diverse i taxan ej särskilt nämnda maskiner, rubriken 1,034, samt järnvägs- och spårvägs vagnar i förening med motorer ävensom åkdon och fordon, ej särskilt nämnda, rubriken 1098. Av dessa åtnjuta samtliga för närvarande ett tullskydd av 10 procent av värdet med undantag för de till sistnämnda rubrik hän förliga artiklarna, för vilka tullen utgår med 15 procent av värdet.

Därjämte finnas, till säkerställande av en viss effektivitet av vikttullarna för maskiner m. m., bestämmelser i tulltaxan intagna av innehåll, att tullbeloppet, även där tullsatserna äro fastställda efter vikt,

75 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

skall i varje fall motsvara minst viss procent av varans värde, nämligen för elektriska maskiner, rubrikerna 1060—1065, samt sy- och stickmaskiner, rubrikerna 1019—1021, minst 10 procent och för icke elektriska maskiner, andra än de sistnämnda, minst 5 procent av varans värde. Åven dessa minimitullsatser, om vilka bestämmelser finnas meddelade i de av mig förut här ovan angivna anmärkningarna till vissa tulltaxerubriker, skulle enligt mitt förslag höjas med 30 procent.

Såsom i det föregående med styrka framhållits, böra de ifrågasatta tullförhöjningarna erhålla rent provisorisk karaktär. Deras giltig- 81 lg 6 8 hetstid bör sålunda uttryckligen begränsas, exempelvis till den 1 juli 1922. Därest förhållandena redan dessförinnan skulle förändras därhän, att ett borttagande eller en nedsättning i större eller mindre omfattning av tilläggstullarna kan äga rum, bör det givetvis ankomma på Kungl. Maj:t att med begagnande av den grundlagsenlig! Kungl. Maj:t i dylikt hänseende tillkommande rätten vidtaga åtgärder i sådant syfte. Beträffande dagen för tullförhöjningarnas ikraftträdande torde det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t att härom träffa avgörande.

De föreslagna tullförhöjningarna skulle sannolikt komma att för- Beräknad akanleda en icke så obetydlig ökning i statsverkets inkomster av tullmedel, “komité™’ Då det icke är möjligt att förutse, huru importsiffrorna under den närmaste framtiden komma att ställa sig, undandrager sig emellertid storleken av denna ökning varje exaktare beräkning. Till någon ledning för bedömandet härav må dock meddelas, att under år 1913, som torde kunna betraktas såsom ett i importhänseende tämligen normalt år med en total tulluppbörd av inemot 70 miljoner kronor, uppbörden utgjorde för varor, som införtullades under de här ovan upptagna vikt- och stycketullrubrikerna, sammanlagt omkring 18 miljoner kronor och för varor, hänförliga till förberörda fyra värdetullrubriker, tillhopa cirka 1.6 miljoner kronor. Under förutsättning att importen under det år, som närmast stundar, ungefärligen komme att hålla sig på 1913 års nivå eller något däröver, skulle de föreslagna tilläggstullarna sålunda kunna beräknas komma att tillföra statsverket en inkomst, för helt år räknat, av omkring 20 miljoner kronor. Åven om emellertid inkomsten skulle stanna vid ett något lägre belopp, lärer det i allt fall kunna antagas, att den komme att förslå till täckande av en högst avsevärd del av den inkomstminskning, som en sänkning av järnvägs frakttarifferna skulle komma att medföra för statens järnvägar.

76 Kungl. Maj:ts proposition AV 356.

förhö nino-en • Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamheten på att, vid bifall föranledda till vad här ovan ifrågasatts, åtskilliga provisoriska ändringar torde äDndrngbr 1 krävas såväl * bestämmelserna angående förtullning från frihamn och stämmeiser. bilager som ock i § 13 mom 1 och 2 av gällande tulltaxeförordning.

Härtill torde jag, sedan generaltullstyrelsen avgivit yttrande i ämnet, framdeles få återkomma.

Styrelsens' ^ver det, försl;ig, för vars innehåll jag här ovan redogjort, har

utlåtande, generaltullstyrelsen anmodats att — ur synpunkten av de intressen, styrelsen har att tillvarataga — avgiva yttrande.

I anledning härav har generaltullstyrelsen i ett under gårdagen inkommet utlåtande anfört följande:

»Vid behandlingen av det överlämnade förslaget har generaltullstyrelsen, på vilken det icke lärer ankomma att ingå i prövning vare sig av de olika inhemska industriernas större eller mindre behov av ökat tullskydd för sina tillverkningar eber av frågan om lämpligheten och riktigheten att nu vidtaga mera avsevärda tullförhöjningar, så långt den knappa tiden medgivit, sökt bedöma, huruvida de föreslagna tullförhöjningarna i ett eller annat avseende skulle kunna antingen medfora svårare rubbningar i det inbördes förhållandet mellan olika tullsatser eller föranleda tulltekniska olägenheter av mera allvarlig art.

f förstnämnda hänseende kunna visserligen påvisas fall, då tullförhöjningar föreslagits för inom olika industrier använda halvfabrikat, utan att motsvarande höjning ifrågasatts för de färdiga fabrikaten. Med iakttagande av de riktlinjer, som vant vägledande vid utväljandet av de industrier, för vilka tullförhöjningar ansetts böra ifrågakomma, lärer emellertid konsekvenser av ovan angivet slag icke kunna helt undvikas.

I tulltekniskt avseende har styrelsen, som i annat sammanhang torde få avgiva yttrande beträffande de provisoriska ändringar i bestämmelserna angående förtullning från frihamn och frilager samt i § 13 av gällande tulltaxeförordning, vilka krävas vid det föreliggande förslagets genomförande, intet att erinra mot förslaget.»

Av förberörda utlåtande framgår alltså, att det föreliggande förslaget . ur tullteknisk synpunkt icke givit anledning till någon erinran. Att, vid bifall till förslaget, vissa ojämnheter i tullskyddet skulle komma att uppstå, har jag väl beaktat. Detta lärer emellertid, såsom generaltullstyrelsen också framhållit, vid en partiell tullförhöjning aldrig kunna helt undvikas, utan skulle härför hava erfordrats eu fullständig omarbetning av nu gällande tulltaxa. Om en dylik tulltaxerevision har det med hänsyn till det arbete, som inom tull- och traktatkommittén för närvarande pågår, icke nu kunnat bliva fråga, dag är emellertid

77 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

av den bestämda meningen, att de olägenheter, som skulle kunna föranledas av ovan anmärkta förhållande, måste anses såsom försvinnande små i jämförelse med de fördelar, som genom ett bifall till förslaget skulle tillföras stora delar av vår industri och därmed också hela vårt land.

Till sist må det tillåtas mig att ännu en gång sammanfattningsvis återgiva de huvudsynpunkter, vilka för mig varit bestämmande, då det gällt att taga ställning till frågan om en begränsning av varuimporten genom provisoriskt förhöjda tullar.

De skäl, som framför allt synts mig tala för en dylik åtgärd, hava varit dels nödvändigheten av att i det ytterst prekära läge, vari stora delar av vår industri för närvarande befinna sig, söka tillse, att icke krisen tager sådant förlopp, att den industriella verksamheten och därmed även den ekonomiska utvecklingen i vårt land tillfogas obotlig skada, dels ock angelägenheten av att i möjligaste mån söka förebygga och begränsa den svåra arbetslöshet, som går i den industriella krisens spår.

Härtill kommer, att, när ett flertal av världens starkaste industriländer funnit sig föranlåtna att genom importförbud eller långt gående tullförhöjningar på det allra mest verksamma sätt värna om sin industris intressen, det icke synts mig rimligt, att statsmakterna i ett litet land som vårt skulle förhålla sig passiva inför de oerhörda svårigheter, med vilka vårt näringsliv — delvis på grund av den starka varutillförseln från utlandet — för närvarande har att kämpa.

Den mest vägande av de invändningar, som framförts mot en — låt vara provisorisk och till omfattningen rätt så begränsad — tullförhöjning, har synts mig vara, att en dylik åtgärd kunde vara ägnad att förhindra en fortsatt önskvärd nedgång av prisnivån eller t. o. m. medföra en ny prisstegring.

Under för handen varande förhållanden har jag emellertid ansett dessa farhågor såsom väsentligt överdrivna. Jag har givit uttryck för min övertygelse, att, därest tullförhöjningen, såsom av mig föreslagits, hålles inom måttlig höjd, den starka konkurrensen mellan de svenska företagen i förening med den säkerligen mycket betydande konkurrens, som alltfort torde vara att förvänta från utlandet, kommer

Sammanfattning av huvudskälen för en tullförhöjning.

Departementschefens hemställan.

78 Kungl. Maj is proposition Nr 356.

att verka därhän, att tullförhöjningen i det avseende, varom här är fråga, icke får annat inflytande, än att det allmänna prisfallet måhända — ehuru ingalunda säkert — fortskrider i något långsammare takt. Särskilt må i detta sammanhang framhållas, att, därest den i utsikt ställda nedsättningen av järnvägsfraktsatserna samtidigt kommer till stånd, detta i sin mån bör verka i prissänkande riktning.

Vid övervägande av dessa och andra på frågan inverkande faktorer har jag alltså funnit mig böra förorda, att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en provisorisk förhöjning av vissa tullsatser i enlighet med det inom handelsdepartementet utarbetade förslag, för vilket jag ovan redogjort.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagep medgiva,

att nedannämnda i gällande tulltaxa för inkommande varor stadgade tullsatser må från och med dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes, tillsvidare intill dess annorlunda förordnas, dock högst intill den 1 juli 1922, förhöjas med härefter angivna procenttal, nämligen:

a) tullsatserna vid taxerubrikerna nr 251—256, 259—262, 273,

275, 276, 279, 283—286, 318, 319, 377—393, 396—408, 410, 412,

415, 416, 421—424, 426, 427, 429, 430, 432—435, 437, 438, 440,

441, 443, 446—448, 450, 454—467, 469, 471—473, 477—494, 499, 501, 502, 506—542, 550, 551, 554, 557—560, 565, 567, 570, 571,

573, 575, 577, 587, 588, 590—592, 595, 600—604, 612, 617-620,

622, 623, 664, 667—676, 692, 694—698, 702—705, 715—718, 720, 722, 724, 726—736, 738, 739, 742 b, 743—745, 747—766, 768, 774—788, 790—810, 812—827, 829—836, 839—846, 848—851, 857, 860—868, 871, 875—896 med därvid fogad anmärkning, 898—903, 905—911, 913—920, 922—931, 935—938, 941—945, 948—952, 961—963, 969, 975, 977, 979-991, 993—1001, 1003, 1005—1016, 1018—1028, 1035 —1046, 1052 — 1064, 1067—1071, 1073—1081, 1090—1092, 1094— 1097, 1270 och 1271 med därvid fogad anmärkning 1 samt 1280—1284 med 100 procent samt

b) tullsatserna vid taxerubrikerna nr 992, 1033, 1034 och 1098 ävensom de minimitullsatser, som angivas dels i anmärkningen till taxerubrikerna nr 1019—1021, dels i anmärkning 6 till avdelning XIII A i tulltaxan, dels ock i anmärkning 2 till taxerubrikerna 1060—1065, med 30 procent.

79 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla; och skulle proposition till riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

J. H. Göransson.

i

Kungl. Majits proposition Nr 356.

81 Bil. litt. A.

r. m.

rörande vissa svenska industriers nuvarande läge.

Kortfattat utdrag ur den inom handelsdepartementet verkställda utredningen.)

Järnindustrien.

Tillverkningen ntgöres av grövre järn- och stålprodukter samt järn- och stålmanufaktur.

Tillverkningens kvantitet och värde inom den grövre järnindustrien samt värde inom järnmanufakturen åren 1913 och 1919 framgår av följande översikt:

In- och utförseln åren 1913 och 1920 av grövre järnartiklar och järnmanufaktur framgår av följande översikt:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 302 höft. (Nr 356.) 11

Tillverkningens art,

Tillverk-

ningens

storlek.

Utrikes-

handelns

förändringar.

Råvarorna och deras priser.

Järnmalm.

Träkol och koks.

Kalksten och dolomit.

Järnskrot.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Ovanstående priser utgöras av självkostnaderna plus frakten från gruvan till järnbruken. De hava ställts till förfogande av en mellansvensk gruvförvaltning och kunna därför ej betraktas som medelpriser för hela landet. De belysa emellertid på ett tillfredsställande sätt den inträdda prisstegringen.

De för närvarande gällande noteringarna å träkol äro avsevärt lägre än medelpriserna för år 1920, men järnverken hava redan under nämnda år inköpt en mycket stor del av 1921 års träkolsbehov.

Träkolsprisernas variationer framgå av följande översikt:

Pris i kronor per läst åren

1913 1919 1920 jan. 1921 mars 1921

13.15 38—53.5 50—57 38—60 18 å 20

De tyska gjuterierna hade under december 1920 att räkna med ett kokspris, omräknat i svenskt mynt, av 24 kronor per ton, under det att de svenska gjuterierna vid motsvarande tidpunkt måste kalkylera med ett pris av 125 kronor per ton för engelsk gjuterikoks eif svensk hamn. I februari 1921 kostade samma koks 110 å 130 kronor per

ton eif svensk hamn.

Pris i kronoi per ton åren 1913 1919 1920

6.32 12.— 22.—

Siffrorna beteckna ej medelpriser.

På grund av de starka variationer, som skrotnoteringarna undergått åren 1919 och 1920, kunna för dessa år svårligen några bestämda årsmedelpris angivas.

83 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Arbetslönerna vid järnverken jnklusive valsverken åren 1913, 1919 och 1920 framgå av nedanstående översikt1).

Med avseende å arbetslönerna i utlandet torde särskilt de tyska vara av intresse. Med säkerhet torde kunna antagas, att lönerna vid tyska järnverk utgöra högst 50 procent av de svenska. Arbetskostnaderna per enhet färdig vara torde dock i Tyskland vara väsentligt lägre, än vad eu jämförelse mellan arbetslönerna vid svenska och tyska verk giva vid handen, på grund av att tillverkningen vid de senare drives i ojämförligt större skala.

Situationen på järnmarknaden i Sverige karaktäriseras framför allt av eu utomordentligt skarp tysk konkurrens, men även belgiskt, franskt och engelskt järn utbjudes i Sverige till låga priser. Vad särskilt det tyska järnet beträffar, synes den fortgående ökningen i införseln härav vara betingad av den betydande förbättring, som detta järns kvalitet icke minst under kriget undergått.

Då träkolen utgöra den största posten i det svenska träkolstackjärnets framställningskostnad och då dessa vid tiden för anskaffning av 1921 års behov ännu stodo i toppris, som betingades av de närmast föregående årens konjunkturer på ■ arbetsmarknaden, är givet, att framställningskostnaderna för träkolstackjärnet och produkterna därav endast med betydande uppoffring kunnat anpassas efter det nu hastigt förändrade marknadsläget. De industrier, som arbeta med råvaror eller

x) Alltsedan början av år 1921 hava lönerna vid järnverken utgått med ett 20 procent lägre belopp än det för senare halvåret 1920 gällande.

A rbetslöner och arbete-

kostnader.

Konkurrensförhållandena mellan inoch utlandet.

Driftens

omfattning.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

halvfabrikat, vilka i mån av förbrukning- kunna på världsmarknaden anskaffas, befinna sig i en bättre situation.

Den kraftigt ökade införseln av tyskt järn måste helt tillskrivas den rådande prisskillnaden mellan svensk och tysk vara. I slutet av januari 1921 såldes tyskt järn till pris eif svensk hamn, som för gjuttackjärnet motsvarade cirka 45 å 50 procent av priset på det svenska kokstackjärnet eller, om det sistnämnda framställdes med koks till dagens pris, cirka 70 procent därav. Motsvarande siffra var för kiseljärn, med en kiselhalt över 15 procent, cirka 70 procent och för den mjuka götm< tallen i form av stångjärn i normala dimensioner 45 å 60 procent; för tråd cirka 72 procent; för grovplåt cirka 60 procent; för mediumoch tunnplåt 52 å 62 procent. För det svenska lancashirejärnet gentemot deu utländska götmetallen ställde sig jämförelsen ännu ogynnsammare.

Av en rapport från järnkontoret rörande driftens omfattning vid gruvor och järnverk den 1 mars 1921 framgår, att av 40 gruvor, som huvudsakligen producerade malmer, avsedda att vidare förädlas inom landet, bedrevs brytningen i 11 (27.5 procent) i en omfattning av 76— 100 procent av normal drift, i 7 (17.5 procent) i en omfattning av 51 — 75 procent, och i återstående 22 gruvor varierade brytningen från 0 till 50 procent av det normala. Antalet arbetare vid normal drift var 4,565. Den 1 mars 1921 hade 39 procent av dessa permitterats eller entledigats. Vid 17 gruvor, producerande malmer huvudsakligen för export, uppehöllo 8 brytningen med 76—100 procent, 1 med 51—75 procent och återstående 8 med 0—50 procent av det normala. Av 6,883 vid normal brytning sysselsatta arbetare voro den 1 mars 1921 84 procent i arbete.

Från 52 järnverk rapporterades, att 76—100 procent av normal drift uppehölls vid 5 (9.6 procent), 51—75 procent vid 1 och 50—0 procent vid 46 verk. Vid normal drift sysselsätta nämnda 52 järnverk 23,791 arbetare; den 1 mars 1921 kunde endast 63 procent av dessa beredas arbete. Samma järnverk tillhöriga masugnar voro 101; den 1 mars 1921 höllos 28 stycken av dessa igång.

Med avseende å orderbeståndet i början av mars 1921 meddelades därjämte vissa statistiska data. Fn sammanfattning av de anförda siffrorna ger vid handen, att av 82 verk ej mindre än 47 fullständigt saknade order, vilket vid ifrågavarande verk i en del fall medfört fullständig driftsinställelse, under det att man i andra fall föredragit att tillverka på lager.

85 Kungl. Maj :ts proposition Nr 356.

Järnhanteringens för avsalu avsedda produkter kunna i regel ej lämpligen tillverkas på lager. Största delen av hanteringens färdiga fabrikat utgöres av valsjärn, som oftast ej kan utvalsas, förrän specifikationer föreligga. Detsamma gäller även för grövre smiden, gjutgods och diverse manufakturer.

Den enda salufärdiga produkt, som i större utsträckning kan tillverkas på lager, är tackjärn (exporttackjärn).

Enligt erhållna uppgifter var lagerbeståndet vid exporttackjärnsverken den 1 januari 1921 cirka 50 procent större än år 1913 men däremot cirka 25 procent mindre än den 1 januari 1920. Minskningen är endast att tillskriva det förhållandet, att ifrågavarande verk under hela år 1920 gått med endast halv drift. Hade tillverkningen bedrivits i full utsträckning, skulle det nuvarande orderbeståndet varit ungefär tre gånger så stort som år 1913.

En bidragande orsak till, att lagerbeståndet av exporttackjärn, trots minskningen under det senaste året, dock är relativt stort, är den, att England, som under alla tider varit vår största avnämare för exporttackjärn, under de senaste åren varit fullständigt ur marknaden på grund av under kriget hopade lager.

Maskinindustrien.

Mekauiska verkstadsprodukter begränsas i det följande till »maskiner och apparater, ej elektriska», omfattande nr 979—1059 i statistisk varuförteckning; fordon och vagnar, omfattande nr 1090—1098; vissa grövre plåtarbeten och järnkonstruktioner (kassaskåp och järnsängar m. m.), maskindelar samt gevär.

Tillverkningens värde uppgick år 1913 till 151.8 miljoner kronor och år 1919 till 404.7 miljoner kronor, varav på nedanstående sex grupper belöpte sig följande värden:1

1 Gruppernas tillverkningssummor täcka ej fullständigt den totala tillverkningen av verk stadsprodukter, enär vissa obetydligare tillverkningar ej medtagits.

Lagerbeståndet av färdigt osäll fabrikat.

Tillverkningens art.

Tillverk-

ningens

storlek.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Utrikeshandelns förändringar.

Införseln och utförseln åren 1913, 1919 och tiden 1 januari— 31 oktober 1920 framgår av följande översikt.

För fem av de ovannämnda sex grupperna återfinnas motsvarande siffror i efterföljande tabell.

87 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

De ungefärliga priserna å verkstadsindustriens viktigaste råvaror Råvarorna samt gjuterikoks under februari månad 1921 framgå av följande översikt. °e1L+iaU

Betydande mängder av tackjärn, grovplåt, balkar och fasonjärn levereras nu liksom före kriget från Tyskland. Det av Tyskland för närvarande tillämpade prisdiffentieringssystemet gent emot utlandet innebär därför så till vida en mycket kännbar olägenhet för de svenska verkstäderna, som de nödgas betala den tyska råvaran avsevärt dyrare än de tyska företagen. Enligt sakkunnig uppskattning skola de sistnämnda erhålla sina råvaror och halvfabrikat omkring 25 procent billigare än de svenska verkstäderna.

Arbetsförtjänsten för vissa yrkeskategorier åren 1914 och 1920 i Arbettioner. Sverige, Tyskland och England framgår av efterföljande tabell.

1 100 Mark = 8 kronor.

3 Uppgiften gäller svarvare.

3 Uppgiften gäller dyrortsgrupp I, Stockholm, alltså högsta lönetariffen.

88 Övriga kostnader.

Närmare om produktionskostnader i Sverige och Tyskland.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Med hänsyn till den för närvarande utomordentligt skarpa konkurrensen från tyska maskinfabrikanters sida torde en jämförelse mellan arbetskostnaderna i Sverige och Tyskland vara av intresse. Antages den för hela landet genomsnittliga timförtjänsten inom svensk verkstadsindustri 1 lågt räknat uppgå till kronor 1.3 5 och inom tysk till Mark 7.20, vilket i kronor utgör 0.58 efter en kurs av 8 kronor per 100 Mark, skulle timförtjänsten i den tyska verkstadsindustrien endast utgöra 43 procent av motsvarande förtjänst inom den svenska. Sannolikt är, att arbetskostnaderna per enhet av färdig vara ställa sig ännu lägre i Tyskland, än vad jämförelsen mellan ti mförtjänsterna ger vid handen, emedan tillverkningen därstädes sker i större skala och eu längre driven standardisering kunnat genomföras.

Till »övriga kostnader» räknas alla* tillverkningskostnader, som icke utgöra direkt produktiva arbetslöner och i varan ingående material. Med ledning av bland annat den relation, som tidigare angivits mellan råvara- respektive arbetskostnader i Sverige och Tyskland, torde man kunna uppskatta »övriga kostnader» vid tyska verkstäder, evalverade i svensk valuta, till 50 procent av samma kostnader vid de svenska.

Såsom tidigare nämnts, karaktäriseras den nuvarande situationen på maskinmarknaden i Sverige av en utomordentligt skarp tysk konkurrens, gent emot vilken varken svenska, engelska eller amerikanska maskinfabrikanter kunna bjuda motstånd. I det följande torde därför vara tillräckligt att i korthet beröra förhållandet mellan produktionskostnaderna i Sverige och Tyskland.

På grundvalen av dels gällande materialpriser, dels ovan angivna förhållande mellan råmaterialkostnader, arbetslöner och »övriga kostnader» i Sverige och Tyskland samt vidare med ledning av uppgifter över tillverkningskostnadernas procentiska fördelning på ovannämnda tre produktionskostnadselement för representativa tillverkningar vid svenska verkstäder, vilken fördelning även antages gälla i Tyskland, har ett flertal visserligen summariska men dock fullt belysande produktionskalkyler över skilda maskintillverkningar kunnat utarbetas.

Enligt nämnda produktionskalkyler variera tillverkningskostnaderna för mekaniska verkstadsprodukter i Tyskland mellan 52—80 procent av samma kostnader i Sverige. Som exempel på fabrikat, vilkas tillverkningskostnader i Tyskland ställa sig särskilt låga i förhållande till de svenska — cirka 52 procent av dessa — kunna metallbearbetningsmaskiner nämnas. Dessa tillverkningar representera en jämförelsevis

1 Inberäkna! små . erkstäder på landet in. m.

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

hög förädling av råvaran, vilket innebär, att arbetskostnaderna utgöra en relativt stor andel av tillverkningskostnaderna. Då nu, som ovan nämnts, arbetslönerna vid de tyska verkstäderna ej överstiga 43 procent av de svenska, kunna de tyska metallbearbetningsmaskinerna framställas till särskilt konkurrenskraftiga priser. Uppmärksammas åter en vara, som krävt relativt små arbetskostnader men jämförelsevis höga råvarukostnader, exempelvis en kokare för pappersmassetillverkning, kommer här den mindre skillnaden mellan råvarukostnaderna än mellan arbetskostnaderna i Sverige och Tyskland till synes i en mindre prisskillnad mellan en svensk och en tysk kokare. Jämförande produktionskostnadsberäkningar utvisa, att tillverkningskostnaderna å nämnda vara ställa sig cirka 33 procent lägre i Tyskland än i Sverige. Enligt liknande beräkningar skulle flera av vår verkstadsindustris viktigaste tillverkningar, såsom motorer och lantbruksmaskiner, intaga en än ogynnsammare ställning i produktionskostnadshänseende. För motorer och andra kraftmaskiner utgjorde sålunda den tyska tillverkningkostnaden 52 procent av den svenska; motsvarande procenttal för lantbruksmaskiner vår 61.

Till belysande av driftens nuvarande omfattning hava utredningar verkställts av Sveriges maskinindustriförening och Sveriges verkstadsförening. Av den av maskinindustriföreningen verkställda utredningen framgår i huvudsak, att 60 företag, som i slutet av december 1919 sysselsatte omkring 17,000 arbetare, minskade sitt arbetarantal med 21 procent och antalet arbetstimmar med 29 procent från nämnda tidpunkt till medio december 1920. Verkstadsföreningens utredning gav till resultat, att ett antal företag, som i december 1920 gåvo sysselsättning åt 36,422 arbetare, hade minskat detta antal med 20 procent och reducerat antalet arbetstimmar med 28 procent intill andra veckan i februari 1921.

Vad som kunnat inhämtas rörande lagerbeståndet ger vid handen, att lagren av råvaror och halvfabrikat i allmänhet understiga det normala, under det lagren å färdiga fabrikat i allmänhet synas vara större än normalt. Inom verkstadsindustriens ledande företag torde fabrikatlager från 100—300 procent utöver det normala ej vara ovanliga.

Den omständigheten, att vissa utländska växelkurser ställa sig lägre, än vad förhållandet mellan den svenska prisnivån och respektive utländska prisnivåer betingar, medför, att en importvaras pris i Sverige ofta Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 302 höft. (Nr 356.) 12

Driftens omfattning.

Lagerbeståndet i januari 1921.

Tullskyddets för ändring ar.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

— oavsett de direkta produktionsförutsättningarna i de olika länderna — kommer att ligga lägre än priset på samma svenska vara. Det är i synnerhet den av dylika valutaförhållanden gynnade varuinförseln från Tyskland, som för vår maskinindustri hotar bliva av ödesdiger betydelse. För närvarande belastar visserligen tullskyddet, där detsamma utgår efter varans värde, de billiga tyska maskinerna med tullbelopp, vilkas andel av importvärdet är föga mindre än före kriget, men dess procentuella andel av den inhemska varans värde har däremot väsentligt minskats.

Elektroindustrien.

Tillverkningens art.

De till sin allmänna beskaffenhet i många avseenden vitt skilda tillverkningsgrenar, som omfattas av elektroindustrien, kunna lämpligen indelas på följande sätt:

A. Ben egentliga elektriska maskinindustrien.

Under denna grupp falla huvudsakligen följande produkter:

1) Elektriska maskiner och transformatorer enligt stat. nr 1060—65.

2) Till starkströmsinstallationer hörande apparater enligt stat. nr 1076—81.

3) Elektriska kok- och värmeapparater enligt stat. nr 868 B och 929 A.

4) Elektriska lokomotiv och spårvagnar enligt stat. nr 1033 A och 1098 C.

B. Svag strömsindustrien, omfattande i huvudsak följande produkter:

1) Telefon- och telegrafapparater enligt stat. nr 1082—84.

2) Radio- och röntgen- m. fl. elektrotekniska specialapparater enligt stat. nr 1087.

3) Elektricitetsmätare och andra elek tids ka mätningsinstrument enligt stat. nr 1260 B och C.

4) Elektriska centralställverk och blockapparater enligt stat. nr 791—92 A.

C. Glödlampindustrien med tillverkning av elektriska koltråds- och metalltrådslampor enligt stat. nr 1069—70 samt 1072.

1). Kabelindustrien med följande tillverkningar:

1) Isolerad ledningstråd och ledningskablar enligt stat. nr 913—21.

2) Isoleringsrör enligt stat. nr 1085—86.

I

91 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

E. Fabriker för tillverkning av ackumulatorer, galvaniska element och elektrotekniskt kol, vilkas produkter falla under stat. nr 1066—68 samt 1073—75.

Produktionssiffror för viktigare tillverkningsgrenar åren 1913 och 1919 återfinnas här nedan. För att möjliggöra en kvantitativ jämförelse har jämväl en beräkning av tillverkningskvantiteten (kalkylerad på basis av exportmedelprisen) utförts.

Totala elektroindustrien .....................................

Därav: Maskiner och starkströmsapparater......

Svagströmsapparater och mätare .........

Glödlampor.......................................

Kablar och ledningar ........................

Ackumulatorer, element m. m.............

1,000

ton

1,000

ton

1,000

ton

1,000

ton

1,000

ton

1,000

ton

Importen av elektrisk materiel till följande belopp:

Total import ...................................................

Därav: Maskiner och starkströmsapparater......

Svagströmsapparater och mätare.........

Glödlampor.......................................

Kablar och ledningar ........................

Ackumulatorer, element o. elektriska kol

Samtidigt uppgick exporten belopp:

Total export ...............................................

Därav: Maskiner och starkströmsapparater..

av motsvarande artiklar till följande

Produktion.

Utrikes-

handel.

92 Kungl. Maj ds proposition Nr 356.

Produktions-

kostnader.

-Råmaterial.

1913 1919 1920

Därav: Svagströmsapparater och mätare......... 1,000 kronor 6,362 10,458 11,195

ton 669 562 521

Glödlampor....................................... 1,000 kronor 104 112 1,280

ton 9 3 50

Kablar och ledningar ........................ 1,000 kronor 300 2,038 3,342

ton 81 286 587

Ackumulatorer, element o. elektriska kol 1,000 kronor 225 1,222 1,298

ton 252 345 357

De inom maskin- och apparattillverkningen använda råmaterialierna och halvfabrikaten äro i stort sett desamma som inom den övriga verkstadsindustrien, nämligen koppar, mässing och järn samt halvfabrikat därav, vartill kommer en del isoleringsmaterial. Ledningsindustrien förbrukar för isolationsändamål avsevärda kvantiteter bomull, silke, gummi och papper samt förutom ovannämnda metaller även tenn och bly. Glödlampindustriens huvudmaterial utgöres av glas (kolvar och glasrör), wolfram- och molybdentråd samt socklar. Inom de övriga specialfabrikerna kommer dessutom en mängd olika kemikalier till användning.

Koppar och mässing förädlas vanligen till halvfabrikat inom landet; de större kabelfabrikerna hava för detta ändamål egna förädlingsverk. Glödlampsfabrikerna hava likaledes vanligen egna glasbruk, vilkas utgången] aterialier emellertid liksom glödlampssocklar importeras. Detsamma är jämväl delvis fallet med erforderligt isoleringsmaterial, och av använda halvfabrikat av järn torde numera icke obetydliga kvantiteter vara av tyskt ursprung.

Prisutvecklingen för viktigare råmaterialier framgår av följande sammanställning, vari priserna för januari 1921 uttryckts i procent av 1913 års priser:

Som synes är prisstegringen störst beträffande järn och dess halvfabrikat, under det övriga metaller redan mera närmat sig fredspriserna. Andra varor åter ligga numera under 1913 års priser, såsom exempelvis

93 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

rågummi. Att märka är dock, att fabrikanterna ofta ligga inne med betydande råvarulager, inköpta vid ett avsevärt högre prisläge.

De svenska arbetslönernas höjd i januari månad 1921 i jämförelse med lönehöjden före kriget framgår av följande siffror (1913 års lönenivå = 100).

Bränsle och drivkraft spela vanligtvis inom denna bransch en synnerligen obetydlig roll. Ett undantag bildar dock glödlampsfabrikernas glashyttor, för valka bränslekostnaderna äro av avgörande betydelse; nämnda fabriker hava också i stor utsträckning övergått till eldning med ved. Kolpriserna hava från år 1913 till januari 1921 stegrats med i runt tal 300 procent; kraftkostnaderna åter visa synnerligen varierande siffror, från ingen eller obetydlig stegring upp till 250 procent, allt efter de olika betingelser under vilka kraften utvinnes.

Av tillgängliga produktionskostnadsberäkningar framgår, att ifrågavarande produkter till största delen stå på ett relativt högt förädlingsstadium, så till vida att arbetslönerna utgöra ett av de viktigare kostnadselementen (inom glödlampindustrien upp till 50 procent). Nästan upp till samma höjd nå för vissa artiklar de »övriga omkostnaderna», vilken företeelse särskilt finner sin förklaring i den dyrbara tekniska administrationen, betingad av den invecklade tillverkningstekniken och nödvändigheten av produktens tekniska fulländning. En undantagsställning intager i viss mån kabelindustrien, där m a t e r i a lk o s t n a d e r n a äro av dominerande betydelse (i genomsnitt cirka BO procent).

Utväljes ett antal för de olika industrigrupperna representativa kalkyler, så framgår, att stegringen av de olika produktionsfaktorernas pris medfört en förhöjning av de svenska självkostnaderna till 140—260 procent över 1913 års nivå.

Arbetslöner.

Bränsle och kraft.

Produktionsfaktorernas relativa betydelse.

94 Lagerbestånd.

Driftsin-

skränkningar.

Den utländska konkurrensen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

En bild av lagerbeståndens tillväxt inom maskinindustrien giva nedanstående siffror, utvisande det redovisade lagerbeståndet den 31 december 1920 i förhållande till inneliggande lager den 1 juli 1920, vilket senare satts lika med 100 (beräkningarna gjorda på basis av värdesiffror)..

Uppgift 1 II in IV

Totalt lagerbestånd............................................. 221 1,000 176 150

Bärav: Motorer................................................ 380 . 243

Transformatorer.................................... 166 . 130

Apparater............................................. 145

Av Övriga apparater torde elektricitetsmätare utvisa de största lagerbestånden, och av glödlampor torde sammanlagda beståndet kunna beräknas till 4 å 5 miljoner lampor, vilket närmast motsvarar landets årsförbrukning. Jämväl iedningsindustrien redovisar oerhörda lager, uppgående till närmare 300 procent utöver fredslagren (31 december 1913).

Redan innan importen började antaga för den inhemska industrien besvärande omfattning, hade exporten, som inom vissa tillverkningsgrenar spelat en betydande roll för avsättningen, genom valutakursernas läge avsevärt försvårats. När så den inhemska förbrukningen genom den allmänna depressionen ytterligare inskränktes, nödgades de allra flesta fabriker vidtaga driftsinskränkningar. Dessa hade inom vissa branscher, såsom glödlampindustrien och isolerrörtillverkningen, påbörjats redan under förra delen av år 1920 och inom mätartilIverkningen i oktober samma år, men vidtogos inom andra grupper i allmänhet från medio december eller årsskiftet. Hårdast drabbade äro glödlampindustrien, där en fabrik reducerat sin arbetsstyrka till 24 procent, samt vissa under krigstiden hastigt utvecklade tillverkningsgrenar, såsom isolerrörtillverkningen (numera i huvudsak helt nedlagd) och värmematerialbranschen (arbetsstyrkan reducerad till 46 procent). Inom den egentliga elektromaskinindustrien är driften enligt i början av innevarande år inkomna uppgifter inskränkt till 30—54 procent, inom Iedningsindustrien till cirka 70 procent, inom mätartillverkningen till 92 procent samt inom element- och elektrodfabrikationen till 85 procent.

Den ojämförligt skarpaste konkurrensen härstammar från länder med undervärderad valuta, framför allt Tyskland, varjämte Danmark uppträtt som besvärande konkurrent beträffande hissmaskinerier, element och elektroder. Av övriga konkurrentländer märkas Holland (glödlampor och ledningstråd) samt England (kablar).

95 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Beträffande Holland, England och Danmark torde deras konkurrenskraft huvudsakligen basera sig på lägre arbetslöner. Detta är jämväl fallet med Tyskland, där arbetslönerna, reducerade till svenskt mynt, för verkstadsarbetare i allmänhet uppgå till cirka 43 procent och för vrkeslärda montörer till endast 32 procent av motsvarande svenska; för kvinnlig arbetskraft (vid glödlampfabrikerna) är relationen cirka 31 procent samt för yrkesarbetare inom ledningsindustrien 21 å 35 procent.

Beträffande egentliga råvaror torde den utländska industrien knappast hava avsevärt lägre priser att kalkylera med än den svenska. Vad halvfabrikat beträffar, drabbas däremot den svenska industrien av en betydande merkostnad; särskilt är så fallet med produkter, vari bränslekostnader och arbetslöner äro av vikt, såsom glas och mellanprodukter av järn och stål, vilka sistnämnda produkter i Tyskland lära ställa sig cirka 25 procent billigare än hos oss. Den svenska industrien arbetar visserligen i stor utsträckning med dylika halvfabrikat av tyskt ursprung, men som den tyska exportpolitiken för närvarande går ut på att fixera priserna så nära som möjligt under prisnivån för ifrågavarande fabrikat i importlandet, drabbar den ovan angivna differensen i stort sett oavkortad vår industri som merkostnad. England åter har avsevärt billigare textilier.

Vad slutligen regi- och övriga omkostnader angår, så bestämmas dessa i första hand av däri ingående löner och materialier och torde sålunda redan av denna anledning ställa sig avsevärt lägre för den utländska industrien. Därtill kommer, att denna vanligen arbetar i större skala, mera specialiserat och med en längre driven standardisering, vilket allt medverkar att reducera omkostnaderna per produktenhet.

Med hänsyn tagen till ovan berörda olikheter i produktionsbetingelserna för svensk och tysk industri visar en approximativ beräkning, att den senares produktionskostnader för maskiner och starkströmsapparater utgöra cirka 60 procent av motsvarande svenska, för glödlampor cirka 35 procent och för ledningsmaterial sannolikt mindre än 70 procent. Ifrågavarande siffror bekräftas i stort sett av kända tyska försäljningspriser, ehuru dessa för vissa artiklar, såsom exempelvis mätningsinstrument, tyda på en ännu lägre relation. I

I förhållande till denna marginal spelar för närvarande tullskyddet jämförshe föga roll. Från att under normala förhållanden hava uppgått till 15 å mellan förut- 20 procent av tillverkningskostnaden bär numera skyddet nedgått till nuvarande följande ungefärliga höjd: tuiukydd.

96 Tillverkningens art.

Produktion.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

maskiner och starkströmsapparater . svagströmsapparater och instrument glödlampor

6—10 procent

ledningsmaterial ..

2—10 0.5—14 3—8 omkr. 4 1—5

ackumulatorer och element ......................

dynamoborstar och elektroder ................

Ett flertal hithörande artiklar äro visserligen belagda med värdetull, men denna utgår å de exceptionellt låga främmande priserna och spelar i förhållande till svenskt fabrikationspris betydligt mindre roll än förut.

Metallmanufaktur- samt guld-, silver- och nysilvervaruindustrien.

Bland hithörande industrigrenar märkas främst de egentliga metallverken med tillverkning av halvfabrikat av koppar och närstående metaller samt aluminium, såsom plåt, rör, stänger, tråd, skenor och kablar. I viss omfattning äro dessa även förbundna med manufakturverk, men huvudparten av helfabrikattillverkningen faller på mera fristående grupper, av vilka fabriker för fotogenkök och fotogenförgasningslampor samt fabriker för belysningsarmatur äro de viktigaste. Av mindre betydelse äro de mer eller mindre självständigt förekommande verk, som hänföras till grupperna hagel- och kulfabriker, kapsylfabriker, konstgjuterier och stämpelfabriker. En betydande grupp bildar slutligen guld- och silvervarufabrikerna, till vilka jämväl tillverkningen av nysilvervaror hänförts.

Produktionssiffror för hithörande artiklar avseende åren 1913 och

1919 återfinnas här nedan:

1913 1919

Halvfabrikat av koppar, mässing och aluminium ........................... ton 10,327 18,303

Därav: Kopparplåt ............................................................... » 1,026 1,125

Mässingplåt............................................................... » 1,521 1,317

Aluminiumplåt ......................................................... » 43 191

Kopparrör................................................... » 596 811

Mässingrör ............................................................... » 616 599

Aluminiumrör........................................................... » 19 11

Tråd, skenor, kablar och stänger................................. » 6,506 14,249

Den låga siffran 0.3 procent gäller s. k. signallampor för telefonbord och dylikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356. 97

Enligt salutillverkningsvärdena uppgick de tvenne huvudgruppernas totala produktion till följande belopp i 1,000 kr.:

1913 1918

Metallmanufaktur................................................................................. 40,677 104,100

Guld- och silvervaruarbeten .................................................................. 5,014 15,707

Importen av motsvarande artiklar ar 1920 följande belopp:

Halvfabrikat av koppar, mässing och aluminium ......

Därav: Kopparplåt.............................................

Mässingplåt ..........................................

Aluminiumplåt .......................................

Kopparrör ..............................................

Mässingrör.............................................

Aluminiumrör .......................................

Tråd, skenor, kablar och stänger...............

Metallduk..............................................................

Spik, nitar och bultar av koppar och mässing............

Fotogenkök............................................................

Fotogenförgasningslampor .......................................

Guld och platinaarbeten ..........................................

Silverarbeten .........................................................

Nysilverarbeten ......................................................

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand.

uppnådde vid samma tid samt utrikes-

** handel.

Produktiont-

kostnader.

Råmaterial.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Samtidigt utvisade exporten följande siffror:

Huvudmaterialet inom metallmanufakturindustrien är koppar, förnämligast av utländskt ursprung. Därjämte användas avsevärda kvantiteter zink och tenn för legeringsändamål samt bly och aluminium. Såväl zink som bly framställas numera inom landet; behovet av tenn måste däremot helt tillgodoses från utlandet, huvudsakligen Storbritannien. Ådelmetallerna guld, silver och platina äro jämväl så gott som undantagslöst av främmande ursprung.

Prisutvecklingen för viktigare råmaterialier framgår av följande siffror, utvisande priser vid svenska verk januari 1921, beräknade som index med 1913 års medelpris lika med 100.

Som synes hava de egentliga råvarorna, vilka samtliga tillhöra de stora världshandelsartiklarna och helt bero av de internationella note-

99 Kunyl. Maj.ts proposition Nr 356.

ringarna, avsevärt närmat sig 1913 års nivå och i enstaka iall understigit densamma. För halvfabrikat åter är stegringen från fredsnivån större allt efter de ingående bränslekostnadernas och arbetslönernas relativa betydelse.

Bränslepriserna (stenkol) ställde sig i januari 1921 vid svenska Bra^rs^tocl1 verk 225—265 procent över 1913 års nivå. Kraftkostnaderna hava åter, särskilt i de fall då kraftbehovet täckes av egna under fredsförhållanden utbyggda kraftstationer, undergått ytterst obetydlig stegring.

Arbetslönernas stegring inom metallmanufakturindustrien från år Arbetslöner. 1913 till januari 1921 åskådliggöres av följande siffror, beräknade i procent av 1913 års nivå:

i»

För halvfabrikaten, som stå på ett relativt lågt förädlingsstadium, äro givetvis materialkostnaderna de dominerande och uppgå alltefter relativa dimension och graden av förädling till 50 å 70 procent av självkost- betydelse. nadspriset. Arbetslönerna uppgå i allmänhet för motsvarande fabrikat till mellan 10 och 20 procent. Bränsle- och kraftkostnaderna utgöra för kopparfabrikat 5 å 10 procent, under det legeringsmetallerna, särskilt mässingfabrikat, draga avsevärt högre bränslekostnader, upp till 20 procent. För helfabrikaten åter få arbetslönerna och särskilt de allmänna omkostnaderna långt större betydelse, den sistnämnda posten i enstaka fall uppgående till 50 procent av samtliga självkostnader. Undantag utgöra dock guld- och silverarbeten, för vilka materialkostnaderna ännu vid långt driven förädling utgöra det viktigaste kostnadselementet.

Med hänsyn till råvarornas höga värde och fluktuerande pris hålla Lagerbestånd. koppar- och mässingverken vanligtvis ej större råvarulager än som motsvarar normal cirkulation i verken. Ej heller synas lagerbestånden av halvfabrikat av koppar och närstående metaller onormalt stora; från medio 1920 har, såsom framgår av nedanstående siffror, en minskning

Driftsin-

skränkningar.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

tigt rum (ett undantag utgöra dock aluminiumfabrikaten). Sättes nämligen lagerbeståndet den 31 december 1913 lika med 100, så fås för ett av våra verk följande siffror:

Genomsnitt

Koppar .....

Mässing.....

Aluminium

1 juli 1920 217 244 196 221

31 december 1920 181 158 193 323

Den störa ökningen från 1913 års nivå torde återigen få sättas i samband med industriens allmänna expansion.

Beträffande färdigfabrikat av ifrågavarande metaller äro däremot lagerbestånden avsevärt större än normalt; av aluminium- och mässingfabrikat uppgivas exempelvis lagren vid årsskiftet såsom två å tre gånger större än vid mitten av år 1920. Av billiga hushållskärl äro därjämte importlagren betydande.

Vad slutligen beträffar guld- och silvervarufabrikernas tillverkning, så uppgivas såväl de bos fabrikanterna inneliggande som de i marknaden befintliga lagren som oerhört stora.

För koppar- och mässingverken gjorde sig depressionen oväntat hastigt kännbar, och redan i november 1920 hade allmänt driftsinskränkningar vidtagits. I vilken omfattning detta medfört reduktion av arbetsstyrkan . framgår av följande siffror, utvisande arbetarantalet i januari 1921 vid de trenne största halvfabrikatverken i procent av medeltalet för år 1920.

Genomsnitt Verk I

% %

79.2 71.3

Inalles voro vid dessa verk cirka 400 arbetare permitterade.

Av helfabrikattillverkningen är fabrikationen av elektrisk belysningsarmatur bland de hårdast drabbade och uppehöll i januari innevarande år endast 25 procent av normal drift. Ett av de större manufakturverken för hushållskärl m. m. redovisade åter cirka 88 procent av normal arbetsstyrka; för denna tillverkning var dock arbetstiden inskränkt till 34 veckotimmar.

Guld- och silvervarufabrikerna arbeta för närvarande med cirka halva den normala arbetstiden. Än mer betydande är dock arbetsstyrkans reducering; inom Stockholm uppgives sålunda 80 procent av arbetarstammen vara permitterad.

Verk II Verk III

O/ o/

/O /O

83.5 63.6

101 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Den ojämförligt skarpaste konkurrensen beträffande samtliga här berörda artiklar härleder sig från Tyskland. Vad angår halvfabrikat av mässing jämte kopparplåt, har jämväl England uppträtt såsom besvärande konkurrent, vilket även, om än i mindre omfattning, är fallet med U. S. A. och Frankrike. Beträffande vissa färdigfabrikat har slutligen en kännbar konkurrens från Danmark gjort sig gällande (belysningsarmatur).

Anledningen till den främmande konkurrensens överlägsenhet torde delvis vara att söka hos råmaterialpriserna, i det såväl England som framför allt U. S. A. gynnas av en betydligt fördelaktigare tillförsel av koppar och närstående metaller än vårt land, där särskilt de höga inlandsfrakterna väsentligt fördyra materialet. I Tyskland äro däremot dessa materialpriser näppeligen avsevärt lägre än hos oss; beträffande övriga metaller — exempelvis silver och nysilver — torde dock den tvska industrien i viss omfattning gynnas av lägre priser. Av viss betydelse torde slutligen det förhållandet vara, att i de före detta krigförande länderna stora från kriget kvarvarande lager av metaller och skrot kunna Unna användning för vissa fabrikationsändamål.

Beträffande bränslekostnaderna intager Tjmkland åter en avsevärt mera gynnad ställning. Åven med nuvarande väsentligt reducerade svenska kolpriser torde nämligen det tyska priset näppeligen uppgå till mera än en tredjedel av det svenska.

Gynnsammast är emellertid den tyska industriens ställning i vissa fall på arbetslönernas område. Uttryckta i procent av motsvarande svenska arbetslöner uppgå nämligen de tyska lönerna inom metallmanufakturbranschen till cirka 30 procent, i enstaka fall upp till 40 procent, (vid en markkurs av 8 kronor per 100 Mark). Beträffande vissa tillverkningsgrenar, såsom guld- och silvervarufabrikationen, tillkomma dessutom säregna arbetsförhållanden, som i långt större utsträckning än vad i vårt land är fallet möjliggör utnyttjandet av kvinnlig och minderårig arbetskraft.

1 full överensstämmelse med ovan berörda prisförhållanden visar sig också den främmande konkurrensen skarpast beträffande de längst förädlade produkterna; detsamma är ock förhållandet med tillverkningar, förenade med stor bränsleåtgång, såsom vissa legeringsmaterialer, särskilt mässingfabrikat.

En beräkning av tullskyddets förutvarande och nuvarande relativa höjd baserad på importmedelprisen år 1913 respektive år 1920 ger följande resultat:

Deri utländska konkurrensen.

Jämförelse mellan förutvarande och nuvarande tullskydd.

102 Produktion.

Utrikes-

handel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

För halvfabrikat av koppar och mässing har tullskyddet sålunda förlorat något över hälften av sin förutvarande effektivitet, för mera förarbetade produkter åter, har tullens relativa höjd sjunkit till Vs å V4. För guldarbeten åter har tullen praktiskt taget samma höjd.

Porslins- och glasindustrien.

Storleken av tillverkningen inom ifrågavarande industrigrenar av huvudsakliga varuslag åren 1913 och 1919 framgår av följande tabell:

Införseln respektive utförseln av här ifrågakommande huvudsakliga slag av varor har för åren 1913, 1919 och 1920 uppgått till följande kvantiteter:

103 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

Det föreliggande materialet har ej varit av beskaffenhet att medgiva någon beräkning av stegringen i samtliga de olika kostnadsposterna. För ett stort företag giva meddelade uppgifter vid handen, att årslönerna för manliga arbetare år 1920 voro i genomsnitt 3.5 gånger större än år 1913, för kvinnliga 3 gånger större. Vid en annan större fabrik uppgavs timlönen vara i januari 1921 5 gånger större för manliga och 3.8 gånger större för kvinnliga arbetare än motsvarande lön år 1913. Av totala tillverkningskostnaden utgjorde arbetslönerna år 1920 cirka 40 procent.

Efter det starka prisfallet på kolmarknaden torde de svenska glasbruken numera kunna räkna med en genomsnittlig bränslekostnad av cirka 60 å 70 kronor per ton. Denna kostnad torde emellertid alltjämt vara åtminstone dubbelt så hög som motsvarande kostnad i Tyskland.

Glassanden, som måste importeras från Tyskland, Belgien eller Frankrike, kostade under år 1920 vid de svenska bruken 30 å 50 kronor per ton, vid de tyska omkring 10 kronor per ton. Skillnaden i fråga om soda och pottaska samt blymönja torde i huvudsak vara inskränkt till den till 10 å 30 procent uppgående fördyrande inverkan, som frakterna medföra. Genomsnittligt torde råvarukostnaderna i Sverige vara 50—75 procent högre än i Tyskland, Belgien och Frankrike.

Det torde kunna sägas, att tillverkningskostnaderna för småglas i Tyskland, förnämligast på grund av undervärderingen av landets valuta, uppgå till ej fullt hälften av deras storlek i Sverige.

Arbetslönerna vid ett svenskt företag, som tillverkar kristall-,

hushålls- och flaskglas, uppgingo år 1920 i december till 37.8 procent av samtliga tillverkningskostnader.

För ett företag visade kostnadsökningen åren 1913 — 1920 följande utseende (motsvarande tal år 1913 satta lika med 100):

1920 december

Råmaterial....................................................................... 850

Arbetslöner ................................................................ 259

Bränsle............................................................................. 760

Övriga kostnader ....................................................... 520

Totala tillverkningskostnaden var i december 1920 4.7 gånger större än motsvarande kostnad år 1913.

Produktions-

kostnader.

Porslin.

Glas.

Småglas.

Glasflaskor.

104 Drifts-

inskränk-

ningar.

Porslin.

Småglas.

Fönsterglas.

Den

utländska

konkurrensen.

Porslin.

Småglas

och.

fönsterglas.

Jämförelse mellan förutvarande och nuvarande iullskydd.

Kungl. Majds proposition Nr 356.

Arbetslönerna ingingo år 1920 i tillverkningskostnaden med 26.8 procent.

Vid två stora företag minskades arbetarantalet från 1,554 år 1913 till 1,458 år 1920 och antalet arbetstimmar från 4,411,760 till 3,085,011.

I januari 1920 var driften inskränkt till 4 å 5 dagar i veckan. Då emellertid större delen av tillverkningen lades på lager, befarades, att ytterligare inskränkningar skulle bliva nödvändiga.

Enligt driftsrapporter i januari 1921 hade vid 19 företag driften inställts vid 11 och starkt inskränkts vid de återstående 8. Sliperierna drevos fortfarande, dock i avsevärt minskad omfattning.

Då avsättningen av svenskt fönsterglas under senare delen av år 1920 var mycket obetydlig, nedlades driften i december 1920 vid samtliga till aktiebolaget Svenska fönsterglasbruken hörande företag. De utanför trusten förefintliga 4 företagen äro även nedlagda.

Importsiffrorna bestyrka tillfullo konkurrensens omfattning. De utvisa för arbeten av äkta porslin en under år 1920 gent emot år 1913 mer än femdubblad införsel. Till största delen var Tyskland inköpsland för de införda kvantiteterna. Förutsättning för konkurrensen var framför allt den tyska markens låga värde.

Tyskland och Österrike uppgivas såsom de svåraste konkurrenterna i fråga om småglas, Belgien i fråga om fönsterglas. Åven i dessa fall härrör den bristande konkurrensförmågan på svensk sida väsentligen från undervärderingen av berörda länders valutor. Importsiffrorna visa med tillräcklig tydlighet, att konkurrensen är faktisk och kännbar, framför allt beträffande fönsterglas samt fläsk- och burkglas.

1 Gfiller tiden januari-oktober 1920.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 35b.

m

Textil- och beklädnadsindustrien.

Textil- och beklädnadsindustrien indelas lämpligen i följande grupper:

A. Ylleindustrien.

1) Den grövre ylleindustrien, som tillverkar vanliga kostymoch ulstertyger in. m.

2) Kamgarnsspinneriernä.

3) Klänningstygsväverierna.

4) Maskin filtfabriker na.

B. Bomullsindustrien.

C. Linne-, jute- och hampindustrien.

1) Linn ef ak riker.

2) Presennings- och remfabriker.

3) Repslagerier och biväg ar nsfabriker.

4) Jutefabriker.

1). Trikåindustrien.

E. Småindustrier.

X) Färgerier, blekerier m. fl.

2) Bandfabriker.

3) Spetsfabriker.

4) Trådgardinfabriker.

5) Vadd- och schoddyfabriker.

F. Konfektionsindustrien.

1) Konfektionsfabriker, som tillverka färdigsydda kläder, såsom kostymer, kappor, klänningar, blusar m. rp. ,

2) Vitvar u- m. fl. sömnads fabriker, som tillverka skjortor, kragar, kravatter, korsetter, markiser, presenningar, regnkläder in. in.

3) Ilätt- och mössfabriker.

4) Paraply-, parasoll- och rullgardinfabriker.

5) Diverse fabriker, såsom täckfabriker, tapisserifabriker, flaggfabriker m. fl.

Textilindustrien tillgodosåg före kriget landets huvudsakliga behov av spånadsvaror. Efter vikt räknat utgjorde tillverkningen i procent av förbrukningen i genomsnitt under åren 1911—1913:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 302 käft. (Nr 356.)

Tillverkning gens art.

Produktion.

106 Kungl. Majds proposition Nr 356.

Utrikes-

handel.

för ullgarn........................................................... 89 procent

» yllevävnader ................................................ 88 »

» bomullsgarn, inberäknat tråd................. 95 »

» bomullsvävnader....................................... 87 »

» garn och tråd av lin, hampa och jute 98 »

» linne- och hampvävnader ....................... 72 »

» jutevävnader ................................................ 84 »

Importen utgjordes emellertid i regel av finare och dyrare varor, varför motsvarande procenttal, räknade efter värde, bliva något lägre. Storleken av produktionen åren 1913 och 1919 framgår av följande

tablå:

Industriens råvaror måste till övervägande del importeras från transoceana länder. För en del av dessa varor yppade sig redan i början av kriget importsvårigheter, under det att för andra importens upphörande kan dateras från början eller mitten av år 1917. Importen återupptogs i större omfattning i början av år 1919. Under det att råvaruimporten snart nog tenderade mot de före kriget normala kvantiteterna, kunde man emellertid redan under år 1919 konstatera en avsevärd överimport av förädlade varor, vilken även fortsatt under år 1920.

Importen av viktigare textilalster de två sistnämnda åren samt år 1913 framgår av efterföljande sammanställning:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

107 Den av världskriget och. därefter inträffande händelser föranledda prisrevolutionen har medfört betydande stegringar av priserna på textilindustriens råvaror. För mull och kammad ull infalla toppnoteringarna under början av år 1920, då finare kvaliteter på de stora marknaderna voro mellan fem och sex gånger så dyra i svenskt mynt som år 1913, grövre kvaliteter mellan två och tre gånger så dyra. För bomull hade den vanliga noteringskvalitetens pris i februari 1920 stigit till nära det femdubbla, och verkligen användbara kvaliteter stodo ännu högre. Lin noterades i juni samma år mer än tio gånger så högt som år 1913, hampa något mer än dubbelt så högt, jute i januari 1920 omkring dubbelt och silke samtidigt nära femdubbelt. Efter dessa tidpunkter har ett mycket häftigt prisfall ägt rum, varigenom textilråvarornas priser enligt sakkunnigas åsikt nedpressats under produktionskostnaderna. Vissa av dessa varor hade i januari 1921 praktiskt taget nedgått till prisnivån före kriget eller något därunder. Så var förhållandet med grövre ullsorter, jute och vissa sämre bomullskvaliteter. Finare kammade ullsorter lågo nära de dubbla fredspriserna, vanlig amerikansk bomull (noteringskvalitet) omkring 50 procent och egyptisk omkring 100 procent över dessa. Lin var ännu mer än tre gånger så dyrt som år 1913 och hampa ungefär dubbelt. Silkenoteringarna höllo sig även i närheten av de dubbla fredspriserna.

Textilindustrien bär för sitt behov av drivkraft i regel möjlighet att använda vattenkraft, direkt eller omvandlad till elektrisk energi. För uppvärmning av varorna användes emellertid i vissa viktiga fabrikationsprocesser (såsom ulltvättning, färgning, blekning) även stenkol. Dessas priser hava under kriget samt åren 1919 och 1920 blivit nästan tiodubblade. Först på senaste tid har även bär ett kraftigt prisfall

Produktions-

kostnader.

Hå varor.

\

Bränsle och kraft.

Arbetslöner.

Lagerbestånd.

1Q8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

inträtt. I januari 1921 kunde stenkolspriserna uppskattas till 3 å 4 gånger fredspriserna.

Textilindustriens arbetare voro före kriget över hela världen lågt avlönade i jämförelse med andra industriers. Den svenska lönenivån låg något (sannolikt dock ej mera än 20 procent) över den tyska, troligen något under den engelska (åtminstone inom bomullsindustrien) och betydligt under den amerikanska. Lönerna hava i Sverige inom textilindustrien utgjort i det närmaste 400 procent av lönerna före kriget, om man räknar med lönen för visst utfört arbete, motsvarande en stegring av veckoinkomsten till 320 procent av lönen för 60 timmars arbetsvecka före kriget. För beklädnadsindustrierna har lönen för visst utfört arbete stigit till ej fullt 300 procent av lönen före kriget. De tyska arbetslönerna för visst arbete synas enligt officiella uppgifter samt av svenska industriidkare inhämtade upplysningar i slutet av år 1920 kunna uppskattas till samma belopp i svenskt mynt, som de svenska arbetslönerna utgjorde före kriget. Lönestegringen i tyskt mynt torde hava bringat lönerna upp till 10 å 15 gånger de före [kriget vanliga. De engelska lönerna för visst utfört arbete hava (i engelskt mynt) uppnått en höjd, uttryckt för bomullsindustrien genom indextalet 300, för ylleindustrien ungefär genom indextalet 325, alltså stegrats med respektive 200 och 225 procent. För sistnämnda industri variera lönerna proportionellt mot en officiell levnadskostnadsindex, med tillägg av 10 å 15 poäng.

Då en av de viktigaste orsakerna till textil- och beklädnadsindustriens tryckta läge angivits vara förekomsten av oerhörda lager av vävnader och trikåvaror inom landet, hava dessa gjorts till föremål fölen särskild undersökning. För bomullsindustriens vidkommande har denna visat, att de stora kombinerade företagen i början av innevarande år blott besvärats av ett omkring 10 procent större råvarulager än de normalt förfoga över, under det att de i regel mindre, självständiga spinnerierna och framför allt väverierna haft inneliggande synnerligen stora lager av fabrikat, delvis även av råvaror. Ylleindustriens lager av råvaror voro vid nämnda tidpunkt 5 å 10 procent större än normalt, under det att lagren av fabrikat voro lägre än vanligt. Ett undantag härifrån utgjorde de s. k. klänningstygsväverierna, vilkas lager av råvaror (garn) voro mer än dubbelt så stora som år 1913, och vilkas väynadslager överstego de vanliga med 40 procent. Trikåindustriens lager av råvaror voro på sina håll oerhörda, nämligen mer än dubbelt

109 Kungl. Muj-.ts proposition Nr 356.

så stom som under är 1913, dess lager av fabrikat voro omkring 40 procent större än år 1913. Som ett allmänt omdöme om lagren hos industriföretagen torde kunna sägas, att de vid ifrågavarande tidpunkt på vissa håll voro betydligt större än i normala tider, men att de i det stora hela ej skulle hava känts så tyngande, om förhållandena i övrigt varit normala.

Ser man åter på den inneliggande orderstockens storlek i jämförelse med år 1913, finner man tydliga uttryck för den rådande depressionen. De av bomullsindustrien sålda, men ej levererade kvantiteterna bomullsvävnader utgjorde vid årsskiftet 1920—21 endast omkring 7 procent av orderstocken 1913—14. Ylleindustrien hade order inne till 17 procent och trikåindustrien till 18 procent av orderstocken vid nyssnämnda tidpunkt.

Inom konfektionslranscherna voro de inneliggande varumängderna visserligen ej så betydande, då de bestå av dessa industrier aldrig med fördel kunna arbeta på lager, men frånvaron av order var där minst lika framträdande som inom den egentliga textilindustrien.

De största svårigheterna torde förorsakas textilindustrien därav, att handelsfirmornas lager alltjämt äro synnerligen stora, beroende bland annat på den starka överimporten av färdigfabrikat under åren 1919 och 1920. Genom förfrågan hos ett antal större grosshandels- och detaljhandelsfirmor har försök gjorts att utröna, huru stora dessa lager vid årsskiftet voro. Undersökningen har givit vid handen, att lagren hos de firmor, som lämnat användbara svar, uppgingo till omkring nio gånger 1913 års lager, efter värde räknat, vilket synes tyda på, att lagrens kvantitet var omkring tre gånger den normala. I procent av årsomsättningens värde utgjorde lagren år 1913 omkring 19 procent och år 1920 omkring 37 procent. Lagrens ökning synes vara något större för bomullsvaror än för yllevaror. I

I juni månad år 1920 var textilindustrien fullt sysselsatt, ehuru den inom vissa grenar ännu icke lyckats återfå hela den före kriget anställda arbetarstammen. Under slutet av året och början av innevarande år företogos successivt inskränkningar i driften. En del personal avskedades, och de övrigas arbetstid per vecka nedsattes, på sina håll till tre eller fyra dagar. Eu noggrann undersökning har visat, att 107 företag, tillhörande industriens olika grenar, år 1913 sysselsatte något över 21,000 arbetare med en genomsnittlig arbetstid av 58.6 timmar per vecka, år 1920 i juni något under 21,000 arbetare med eu genomsnittlig arbetstid av 47.9 timmar och andra avlöningsveckan i januari 15,600 arbetare med en genomsnittlig arbetstid av 36.4 timmar. Antalet arbetade timmar per vecka inom dessa företag utgjorde sålunda

Drifts-

inskränk-

ningar.

Den utländska konkurrensen.

Utlandets konkurrens betingelser, belysta genom produktionskostnadsuppgifter.

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

år 1913 1.25 miljoner, i juni 1920 l.oo miljoner och i januari 1921 0.51 miljoner. Av företagen hade vidare 5 helt nedlagt driften, 19 arbetade ännu 48 timmar i veckan, 16 företag gingo 42.5 timmar, 47 företag 34 timmar, 12 företag 25.5 timmar, 6 företag 17 timmar och 2 företag 8.5 timmar per vecka.

Beklädnadsindustrien synes lida under ännu större depression. Inom damkonfektionen, som i början av året har full säsong, arbetades i januari 1921 endast fyra dagar i veckan. Korsettfabrikerua arbetade tre dagar i veckan. Inom herrkonfektionsbranschen arbetades med halv arbetstid för en speciell art av konfektion (koufirmationskostymer); i övrigt låg denna gren av industrien nere. Där fabrikationen inom övriga delar av beklädnadsindustrien ej helt nedlagts, hölls den uteslutande i gång för upparbetande av inneliggande råvarulager och för att arbetarna ej skulle behöva bliva helt arbetslösa.

I stort sett torde kunna sägas, att textil- och beklädnadsindustrierna hotas av den svåraste konkurrensen från länder med deprecierad valuta, närmast Tyskland, men även exempelvis Frankrike och Belgien. Till en del har konkurrensen redan lett till import från dessa länder av varor, som eljest brukat tillverkas av den svenska industrien, men därjämte hava de låga offerterna från dessa länder bidragit att framskapa den iföpolust, som i hög grad kännetecknar den nuvarande situationen.

Ylleindustrien hotas närmast av tysk konkurrens. Bomullindustrien har företrädesvis att kämpa med konkurrens från den engelska industrien, där priserna under trycket av rådande depression gått ned i nivå med tyska eller tjecko-slovakiska priser, men har anledning att för framtiden frukta konkurrens även från tyskt håll. Linne- och kamp industrien hotas av belgisk och för den närmaste framtiden även av tysk och tjecko-slovakisk konkurrens. Juteindustrien räknar med ostindisk och, företrädesvis, tysk konkurrens. Trikåindustrien har nu liksom under normala förhållanden sitt huvudsakliga konkurrensland i Tyskland. För handindustrien och övriga småindustrier gäller detsamma. Konfektionsindustrien slutligen hotas av konkurrens från Tyskland, i viss mån även från Frankrike och England.

Eu del av den konkurrens, som nu hotar den svenska textilindustrien, orsakas säkerligen av dumpingartade företeelser, som kunna återföras på den rådande depressionen i flera länder. Sålunda har det uppgivits, att utländska företag i likvidation nödgats realisera betydande lager av färdiga varor till underpriser. Dylika företeelser komma givetvis att försvinna, i samma mån som krisen inom affärslivet ger vika. Det

in

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

finnes emellertid även bestående orsaker till den svenska industriens konkurrenssvårigheter. Bland dessa är utan tvivel arbetslönernas höga nivå i jämförelse med vissa utländska arbetslöner, omräknade i svenskt mynt, den mest betydande. Bland övriga konkurrensförsvårande omständigheter må anföras, att /är g stoffpriserna för de svenska förbrukarna äro högre än för vissa utländska, främst de tyska, att bränslepriserna här äro högre än t. ex. i England, beroende på att de engelska textilfabrikerna ligga i själva koldistrikten, i omedelbar närhet av brytningsställena, under det att de svenska fabrikerna nödgas betala höga frakter för stenkolen, att både bränsle- och kraftpriser samt priserna på eu mängd olika förnödenheter äro dyrare här än i Tyskland, enär varorna ifråga äro framställda inom Tyskland och således med den, i svenskt mynt omräknat, mycket billiga tyska arbetskraften.

För belysande av den roll, som de rena arbetslönerna (utan inräkning av avlöningar till teknisk och administrativ personal) spela i framställningen av en förbrukningsartikel må följande exempel anföras. För tillverkning av perkalskjortor av ett enklare slag åtgår till varje kilogram omkring 1.6 kilogram bomull. Bomullen kan år 1913 antagas hava kostat omkring 1.2 5 kronor per kilogram, varför den åtgående bomullen per kilogram färdigfabrikat kostade omkring 2.00 kronor. För spinning av denna bomull till garn utbetalades 77 öre, varav 28 öre utgjorde ren arbetslön. Produkten vid denna process var omkring- 1.4 kilogram oblekt garn. För uppvävning av detta betalades omkring 1.4 8 kronor, varav omkring 42 öre var arbetslön. Resultatet var oblekt väv, omkring 1.3 5 kilogram. Blekningen av denna väv kostade omkring 59 öre, varav 16 öre arbetslön. Tryckningen av väven, som nu nedgått i vikt till cirka 1.2 0 kilogram, kostade 60 öre, varav 14 öre i arbetslön. Väven syddes därefter i en konfektionsfabrik till skjortor för en självkostnad av 2.10 kronor, varav l.io kronor arbetslön. Den sammanlagda självkostnaden per kilogram (frånsett alla transporter, fabrikantoch mellanhandsvinster) blev således approximativt 7.5 5 kronor, varav råvara 2.00 kronor och rena arbetslöner 2.1 o kronor. Räknar man nu med ett med 50 procent förhöjt råvarupris, fyrdubblade arbetslöner och tredubblade övriga kostnader, skulle den svenska tillverkningskostnaden i början avår 1921 bliva 21.70 kronor, varav 3 kronor till råvara, 8.4 0 kronor till rena arbetslöner och 10.3 0 kronor till övriga kostnader. Den enda del av den svenska tillverkningskostnaden, där den svenske och den tyske tillverkaren äro fullt jämställda, är bomullskostnaden, 3 kronor. Återstoden är i stort sett inhemskt arbete, avkastning på inhemskt kapital och inhemsk vinst. Om det för tyska fabrikanter åtminstone vid depression antages vara möjligt att kalkylera med fjärdedelen av ej blott

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

de svenska arbetslönekostnaderna, utan även övriga kostnader, skuile marginalen mellan tillverkningskostnaderna uppgå till ej mindre än tre fjärdedelar av skillnaden mellan 21.70 kronor och 3 kronor eller omkring 14.00 kronor.

Rörande ylleindustriens tillverkningskostnader före världskriget må anföras, att arbetslönekostnaden per kilogram tillverkad yllevävnad av den grövre ylleindustriens vanliga tillverkningar (rubriken 405 i tulltaxan) varierade från mindre än 1 krona till 3 kronor, beroende på, huru omsorgsfullt beredningen av vävnaderna utfördes. Arbetslönekostnaderna per kilogram bomullsvävnad av en vanlig typ (rubrik 515) varierade från något under 1 krona till omkring 1 krona 40 öre, om man har liksom ifråga om yllevävnaderna räknar tillverkningsprocessen frän spånadsämnet till den färdiga varan. Hela kostnaden, inberäknat råvara, kan uppskattas till 4 å 5 kronor. I en vanlig mjölsäck av jute uppgick den svenska arbetslönekostnaden år 1913 till ej fullt 20 öre per kilogram. Genom trikåtillverkningen (från garn till färdig vara) pålades varorna en arbetslönekostnad av approximativt 1 krona 50 öre till 2 kronor per kilogram, utöver den arbetslönekostnad, som redan fanns i garnet. Vad slutligen angår konfektionsindustriens tillverkningskostnader, må endast framhållas, att det mesta av självkostnaderna inom denna tillverkningsprocess, om man bortser från råvaror, hjälpmaterialier och försäljningsomkostnader samt avfallskostnader, föranledda av modeväxlingar, utgöras av direkt utbetalade arbetslöner, enär den maskinella utrustningen är tämligen obetydlig.

Jämförelser mellan det förutvarande och nuvarande tullskyddet.

På grund av penningvärdets fall har tullskyddet i procent av importvärdet väsentligt minskats. Att märka är emellertid, att de procenttal, som man erhåller genom att ställa tullsatsen i relation till importvärdet blott angiva tullskyddets procentuella förhållande till värdet av importvarorna, ej till de i inlandet producerade varorna. Om utvecklingen av importen på senare tid, — som för textilindustrien torde kunna förutsättas — gått från finare till grövre varor, blir därför nedgången av tullskyddets effektivitet större än procenttalen utvisa. Efterföljande tabell avser att visa förskjutningen nedåt av det procentuella tullskyddet för ett antal viktigare textilvaror.

Hel- och halvyllevävnader ............................

Bomullsvävnader ........................................

Linne-, hamp- och pappersvävnader................

Jutevävnader och jutesäckar.........................

Tågvirke och linor samt hind- och segelgarn . Ffirdigsydda kläder m. m.............................

Kung1. Maj:ts proposition Nr 356.

118 Bil. litt. B.

Översikt av produktionen av och utrikeshandeln med vissa viktigare industriråvaror och fabrikat.

1 Därav 107,439 kg. tullfri import.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 302 höft. (Nr 356.) 15

114 Kung!. Maj:ts proposition Nr 356.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356,

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

1 Siffrorna omfatta icke använda jutesäckar.

Impoit- och exportsiffrorna omfatta även pappersgarn. Produktionen av pappersgarn uppgick 1917—X919 till resp. 517, 2,683, 157 ton. 11

s Därav pappersvävnader 184 ton, värda 619,857 kr.

4 » » 1,430 » » 6,459,566 >

6 » » 284 » » 1,071,584 »

Kung!. Maj:is proposition Nr 3*56.

import- och exportsiffrorna omfatta endast trådgardinsvävnad av minst 50 cm. bredd och slät tyll.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

1 Total» produktionens värde.

3 Därav 1,169 ton yllevävnader, tillskurna, endast fållade (st. rubr. 552 C). 3 » 937 » » » »»»*.»

Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

1 Inkl. s. k. filtstumpar.

2 Jmfr hattar.

120 Kungl. May.ts proposition Nr 356.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 356.

1 Import- och exportsiffrorna omfatta endast fönsterglas, ofolierat, utan slipning eller etsning. ! Import- och exportsiffrorna omfatta även glasvaror i tulltaxan ej särskilt nämnda.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 302 höft. (Nr 356.)

122 Kung!. Maj:ts proposition Nr 356.

1 Därav illpliktig import 1914, 1917, 1919, 1920 resp. 5, 7, 7, 59 ton.

2 Därav tullfri import 1913—1920 resp. 9,725, 8,557, 8,105, 5,982, 1,508,1,687, 1,103, 5,489 ton.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 356.

1 25 % resp. 50 % av i rubr. 885/? och 801/s ingående varuslag hava antagits hänlörliga hit.

7 10 % av i st. riibr. 739 A ingående varuslag hava antagits hänförliga hit.

3 Produktionssiffrorna för år 1913 äro, på grund av förändrat redovisningssätt, icke fullt jämförbara med följande års.

4 Därav tullfri import 1913—1920 resp. 9,275, 6,571, 6,052, 5,715, 171, 228, 7,288, 8,301 ton.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

1 25 X av i st. rubr. 868 B ingående varuslag hava antagits hänförliga hit.

‘ 1'roduktionssiffrorna för år 1913 äro, på grund av förändrat redovisningssätt, icke fullt jämförbara med följande års.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr S56.

1 10 % vid imp. o. 50 % vid exp. av i st. rubr. 894 A, C, E ing. varuslag hava antagits hänförliga hit.

30 % » » »40 % » » » » » 895 A, C, E » » » » » »

50 % » » » 40 % » » » » » 896 A, C, E » » » » » »

2 Därav tullfri import 1913—1920 resp. 10,805, 8,088, 7,399, 7,058, 5,343, 4,601, 2,499, 7,891 ton.

Kungl. Majäs proposition Nr 356.

1 75 % av i st. rubr. 885/7 ingående varuslag liava antagits liäntörliga hit.

50 % » » » 891/3 B » » » » » »

90 % vid irap. o. 50 % vid exp. av i st. mbl'. 894 Å, C, E ing. varuslag hava antagits hänförliga hit.

70 % » » » 60 % » » » » » 895 A, C, E » » » » » »

50 % » » » 60 % » » » » » 896 A, C, E » » » » » »

1 50 % av i st. rubr. 868 B samt 983—984 ingående varuslag hava antagits hänförliga hit.

3 Därav tullfri import 1913—1920 resp. 4,852, 5,287, 2,619, 2,738, 528, 1,698, 5,384, 7,318 ton.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

1 Import- och exportsiffrorna omfatta även rör av nickel och nysilver.

Kungl. Maj.ls proposition Nr 356.

1 Därav 700 ton tullfri import.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 302 käft. (Nr 356.) 17

130 Kung i. Maj:ts proposition Nr 356.

1 Omfattar hela industrigruppen.

■ Därav tullfri import 1913 —1920 resp. 632, 616, 439, 608, 702, 937, 1,416, 1,865 ton.

3 50 % av i st. rubr. 982—984 ingående varuslag hava antagits hänförliga hit.

1 Därav tullfri import 1913—1920 resp. 159, 108, 67, 86, 257, 342, 462, 442 ton.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

1 Bl

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

1 T produktionssitfroma ingå även glödlampsdelar.

134 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 356.

1 Kvantitetsiffrorna omfatta endast velocipeder och motorvelocipeder. Införseln av velociped- och motorvelocipeddelar utgjorde 1913 — 1920 resp. 113, 119, 112, 184, 120, 34, 79, 268 ton och utförseln resp. 117, 118, 202, 282, 371, 495, 264, 173 ton.

2 Import och exportsiffrorna omfatta före år 1920 även flygmaskiner.

3 Huvudsakligen automobilunderreden.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

1 Produktionen beräknad som 100 %”-ig monobydrat. Import- och exportkvantiteterna brnttovikter.

2 Produktionen beräknad som 25 %-ig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

1 Därav 325 ton tullfri import.

2 I produktionen ingå även gelatin och arheten därav till en kvantitet av cirka 33 ton varje år.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 302 höft. (Nr 356.)

I

Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

139 Bil. titt. C.

Järnvägsfrakternas betydelse för industrien ur produktionskostnadssynpnnkt.

Redan innan den av handelsdepartementet igångsatta utredningen med anledning av framställningar från industriens sida om provisoriskt ökat tullskydd m. m. påbörjats, hade talrika klagomål över nu gällande höga jämvägsfrakter försports. Åtskilliga exempel hade anförts, vilka bestyrkte, att de av statens och enskilda järnvägar tillämpade fraktsatserna voro synnerligen betungande för landets olika näringsgrenar, ej minst för exportindustrien.

Bland andra hade järnkontoret genom dess tull- och traktatkommitterade förebragt en utredning, avseende att påvisa de höga jämvägsfrakter nas inverkan på produktionskostnaderna för järnindustrien, vilken utredning fullmäktige i järnkontoret överlämnade till Kungl. Maj:t jämte en den 30 december 1920 dagtecknad skrift, däri hemställdes om åtgärders vidtagande till åstadkommande av en fraktnedsättning.

I anledning härav och med hänsyn till frågans utomordentliga vikt har inom handelsdepartementet igångsatts en utredning i avsikt att utröna frakternas betydelse för den industriella produktionen. Av praktiska skäl har utredningen begränsats till att gälla järn- och pappersindustrien.

Ehuru de inkomna primäruppgifterna knappast givit ett så allsidigt material, att därpå baserade slutsatser kunna antagas vara giltiga för landets industri i dess helhet, lämnar bearbetningen av detsamma, sådan den här föreligger, likväl ett begrepp om den relation, i vilken frakterna stått och nu stå till produktionskostnaderna.

Det framgår med tydlighet, att de tillämpade fraktsatserna, även om de under de gångna krisåren till en början stått i ungefärlig proportion till prisstegringen, numera i jämförelse med 1913 års förhållanden befinna sig, procentuellt taget, på en icke obetydligt högre nivå än den allmänna prisnivån för industriprodukter. T detta avseende hänvisas till de beräkningar, som gjorts på grundval av de inkomna uppgifterna och vilka återfinnas i härvid fogade tabeller, nämligen för järnindustrien tab. 1—2 för pappersindustrien tab. 3—4.

Beträffande järnindustrien må framhållas:

att uppgifterna basera sig på medeltal från 9 järnbruk, belägna i olika delar av landet dels vid statens, dels vid enskilda järnvägar;

att produktionskostnaderna för föregående år äro de verkliga, men för år 1921 äro beräknade med hänsyn till att råvarulagren antagits vara nedskrivna till dags- eller senare väntade priser;

att 1921 års arbetslöner beräknats nedbringade med 20 procent och administrationskostnader, räntor och amorteringar med 15 å 20 procent;

att fraktkostnaderna upptagits till de belopp, som nu utgå enligt respektive

Järn-

industrien.

Pappers-

industrien.

140 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

tariffer, och omfatta samtliga utgifter för järnvägstransporter från råvara till färdig produkt vid exporthamn.

Såsom framgår av tabellerna, har en beräkning gjorts rörande fraktkostnadernas procentuella andel av produktionskostnaderna under förutsättning av en nedsättning med respektive 20, 25 och 33.3 procent av nu gällande frakttariffer. Därmed har avsetts att få utrönt, vilken fraktsänkning skulle erfordras för att återföra fraktens andel i produktionskostnaderna till samma procent som under år 1913.

I tabellerna har därefter påvisats den förhandenvarande stegringen av produktionskostnader och frakter med utgångspunkt från år 1913.

Nu gällande fraktsatser äro enligt järnvägstaxan ökade 3.5 gånger för tarifferna 2—9 och 3 gånger för tarifferna 10—U. Härtill kommer ett fast tillägg enligt kungl. förordningen den 19 december 1919, vilket utgör 12 öre för tariff 1—4, 8 öre för tariff 5—9 och 4 öre för tariff 10—U. Med detta tillägg ökas grundtaxan, och detsamma är underkastat samma stegring som denna.

Det torde böra framhållas, att vid uppgörande av i det föregående nämnda beräkningar hänsyn icke tagits till vissa förekommande avgifter, såsom vagnshyra och täckningsavgift.

Till belysande av dels fraktkostnadernas ökning i procent av produktionskostnaderna (exklusive frakter) sedan är 1913 och dels den fraktnedsättning, som i särskilda fall vore erforderlig för att återföra järnvägsfraktens andel i produktionskostnaderna till samma storlek som år 1913, hava i efterföljande tabell vissa beräkningar verkställts.

Då de kvantiteter järnvaror av olika slag, som fraktas, ej äro kända, kan man av ovanstående ej draga några fullt säkra slutsatser beträffande den procentsats, med vilken frakterna i medeltal behövde nedsättas för att för järnindustrien i dess helhet återföra fraktandelen i produktionskostnadskalkylen till samma procent som före kriget, men det torde kunna antagas, att talet för järnindustriens vidkommande ligger närmare 30 än 25 procent av den nuvarande fraktsatsen.

Vad pappersindustrien beträffar, har utredningen ej givit samma säkra resultat som för järnindustrien.

141 Kungi. Maj.ts proposition Nr 356.

Uppgifter hava ej kunnat införskaffas från ett så stort antal bruk, som fallet varit med järnindustrien. Några medeltalssiffror med anspråk på allmängiltighet kunna därför ej framläggas. Uppgifterna hava bearbetats var för sig och härröra från tre bruk, varav »Bruk I» och »Bruk III» ligga vid enskilda hanor och »Bruk II» vid statens järnvägar. Beräkningarna äro gjorda under samma förutsättningar som för järnindustrien.

Av tabellerna 3 A—E framgår, att fraktandelen i produktionskalkylen ingick med mycket växlande procentsats redan före kriget. Detta förhållande har ej ändrat sig under kriget.

I hög grad inverkande på fraktkostnadernas andel av produktionskostnaderna är pappersbrukens läge. Kan massaveden hämtas från egna, närbelägna skogar, blir transportkostnaden givetvis vida mindre, än om råvaran måste transporteras per järnväg längre sträckor. Ett belysande exempel är »Bruk III», som får frakta all sin massaved på järnväg och för den 44 kilometer långa vägen på enskild bana fick betala

år 1914.................................................... 14 öre per 100 kg. och

år 1920................................................... 60 » » 100 »,

alltså år 1920 4.2 7 gånger så mycket som under det tidigare året. »Bruk I» däremot har ej väsentliga järn vägsfraktkostnader för massaveden, som i huvudsak fås från närbelägna skogar.

De anförda tabellerna utvisa, att fraktnedsättningen i vart och ett av de berörda fallen skulle behöva uppgå till över 33.3 procent, för att det procentuella fraktvärdet skall komma i paritet med det år 1913 gällande.

Vid en jämförelse mellan produktionskostnadernas (exklusive frakter) och frakternas stegring finner man, att fraktnedsättningen under den angivna förutsättningen, nämligen att återföra fraktandelen i produktionskostnaderna till samma storlek som före kriget, i vissa fall, speciellt beträffande »Bruk III», skulle behöva göras högst avsevärd.

I överensstämmelse med den i det föregående för järnindustriens vidkommande verkställda beräkningen rörande produktionskostnadernas och den i dessa kostnader ingående fraktandelens procentuella ökning sedan år 1913 har efterföljande sammanställning gjorts.

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

En jämförelse med sammanställningen för järnindustrien giver vid handen, att fraktandelen av produktionskostnaderna stegrats hastigare för papper än för järn och att en fraktnedsättning, som avsåge att återinföra den år 1913 förefintliga relationen mellan produktionskostnader och fraktkostnader, skulle behöva göras större för papper än för järn.

En förklaring till de väsentligt högre fraktkostnader, som drabbat pappersindustrien i jämförelse med järnindustrien, torde vara att söka i en under senare år vidtagen omtariffering.

Ehuru de anförda beräkningarna allenast beröra tre industriföretag, torde de i allt fall vara tillräckliga för att belysa den roll järn vägsfrakterna spela i produktionsomkostnaderna för pappersfabrikationens vidkommande. Till ytterligare belysande härav hänvisas till tab. 5, av vilken framgår, att fraktkostnaden för råvaror till Grycksbo pappersbruk och produkter därifrån från år 1914 till år 1920 ökats:

för råvaror:

Härav framgår bland annat, att åtminstone Bergslagsbanan i vissa fall tilllämpar en lägre frakttariff för färdiga produkter än övriga banor.

Av vad i det föregående anförts inhämtas, att järn vägsfrakterna numera spela en betydligt större roll än förut. Under en period, då industrien lider av synnerligen hård konkurrens från utlandet, vore givetvis en sänkning av frakterna åtminstone i någon mån hjälpande.

Det torde ej heller böra förbises, att en allmän fraktnedsättning, om en sådan är genomförbar, även skulle medföra en lättnad för lantbruket, vilket å andra sidan skulle kunna medföra ett förbilligande av lantbrukets produkter och medverka till en sänkning av levnadskostnaderna. Detta borde i sin tur bidraga till den minskning av produktionskostnaderna, som anses nödvändig för vår industris framtida bestånd. I vilken grad detta skulle kunna bliva fallet, undandrager sig emellertid f. n. alla beräkningar.

Den framställning om vissa fraktlindringar i fråga om transporten av jordbrukskalk, som nyligen ingivits, torde i detta sammanhang vara värd att beakta. I

I tabell 6 göres en jämförelse mellan fraktstegringen i Sverige. Norge och Tyskland.

i1) 1913—1920, råvarupris och frakter äro de verkliga.

1921, råvaruprisen äro uppskattade och frakterna de nuvarande.

1921 (20%), frakterna förutsättas minskade med 20%.

1921 (25%), v v » »25%.

1911 (33.8 %), » » » » 33.3 %.

144 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 356.

D. Valsat stångjärn (medium) av sur bessemer. [) Per ton.

E. Bessemertackjärn. l)

Per ton.

F. Basi ska martingöt. *) Per ton.

*) 1913—1920, råvarupris och frakter äro de verkliga.

1921, råvaruprisen äro uppskattade och frakterna de nuvarande.

1921 (20 %), frakterna förutsättas minskade med 20%.

1921 (25 %), > » > > 25 %.

1921 (33.3 %), » » » » 33.3 %.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356. 145

G. Bessemergöt. *)

Per ton.

l) 19X3—1920, råvarupris och frakter äro de verkliga.

1921, råvaruprisen äro uppskattade och frakterna de nuvarande. 1921 (20 %), frakterna förutsättas minskade med 20 %.

1921 (25 %), » > » » 25 %.

1921 (33.S %), » » » » 33.3 %.

Tall. 2.

A. Kx porttackjärn.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 302 käft. (Nr 356.)

146 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 356.

1). Valsat stångjärn (medium) av sur bessemer.

Ökning i procent av 1913 års pris för: produktionskostnader exklusive frakter ... frakter ................................................

E. Bessemertnckjärn.

Ökning i procent av 1913 års pris för:

produktionskostnader exklusive frakter ..........

frakter ........................................;..............

E. Basiska martingöt.

Ökning i procent av 1913 års pris för: produktionskostnader exklusive frakter frakter ............................................

G. Bessemergöt.

Ökning i procent av 1913 års pris för:

produktionskostnader exklusive frakter ......

frakter ...............................................

Kwngl. Ma,j:ts proposition Nr 356-

147 Tab. 3.

*) 1913—1920, råvarupris och frakter äro de verkliga.

1921, råvaruprisen äro uppskattade och frakterna de nuvarande.

1921 (2u%), frakterna förutsättas minskade med 20%.

1921 (25 %), » > » » 25 %.

1921 (33.3 % v » » » 33.3 %.

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

D. Bmk III. T. P. Tryckpapper.1)

Per ton.

') 1913 råvarupris och frakter äro de verkliga.

1921 råvaruprisen äro uppskattade och frakterna de nuvarande. 1921 (20 %), frakterna förutsättas minskade med 20 %.

1921 (25 %), » » » » 25 %.

1921 (33.3%), » » » » 33.8 %.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

149 Tab. 4.

A. Bruk I. Papper. (Sulfitomslag.)

%

Ökning i procent av 1913 års pris:

för produktionskostnader exklusive frakter .............................. 133

frakter ................................................................................. 252

B. Bruk II. Papper. (Kraft-sulfat.)

.. . 7o

Okntng i procent av 1913 års pris:

för produktionskostnader exklusive frakter .............................. 115

frakter ................................................................................. 264

C. Papp.

", • #

Okmng i procent av 1913 års pris:

för produktionskostnader exklusive frakter .............................. 113

frakter ................................................................................. 266

D. Bruk EU. T. F. Tryckpapper.

%

Ökning i procent av 1913 års pris:

för produktionskostnader exklusive frakter .............................. 139

frakter ................................................................................ 492

E. Kraftpapper.

- X

Ökning i procent av 1913 års pris:

för produktionskostnader exklusive frakter .............................. 188

frakter ................................................................................. 513

150 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

Tab. 5.

J ämförelse

mellan 1914 och 1920 års järnvägsfrakter per ton från Gävle, Stockholm och Göteborg till

Grycksbo.

Kunrjl. Mapis proposition Nr 356.

151 Tab. 6.

Tabell

utvisande fraktsatserna per 100 kgr. och en vägsträcka av 400 kilometer i Sverige,

Norge och Tyskland.

(Fraktsatserna äro angivna för Sverige inklusive fasta tilläggsavgifter.)

I Sverige utgör fraktstegringen för tarifferna 2/9 250 % plus fast » » » » » » 10/TJ 200 % » »

Det fasta tillägget utgår för tariff 1/4 med 12 öre per 100 kg. |

5/9

10/U

tillägg.

Ä det fasta tillägget utgår frakttillägg med 200/250 % för respektive tariffer.

Kung!,. Majds proposition Nr 356.

153 Bil. iitt. D.

Arbetstillgangeus växlingar inom olika industrier.

För att erhålla en på faktiska uppgifter baserad kunskap om den nuvarande krisens utveckling inom olika industrigrenar lät handelsdepartementet i januari 1921 genom svenska arbetsgivareföreningens medverkan framställa vissa frågor till föreningen tillhörande företag inom vissa grenar av industrien. Upplysningar begärdes sålunda dels angående arbetarantalet vid respektive företag under 1920 års olika månader samt i medeltal för varje föregående år från och med år 1913 och dels angående arbetstidens längd för varje år intill år 1920 och för varje månad år 1920. På så sätt hoppades man få besked om, i vad mån inskränkningar i företagens drift, vare sig genom minskning av arbetarantalet eller genom förkortning av arbetstiden. ägt rum fram till årsskiftet 1920—21; och en föreställning borde även kumia erhållas om, huruvida företagsamhetens omfång inom de olika industrigrenarna genom dessa inskränkningar blivit reducerat icke endast i förhållande till den närmast föregående tidens utan även i förhållande till 1913 års, d. v. s. det sista »normala» årets, standard.

Det material, som sålunda erhölls, visade sig emellertid icke vara så synnerligen vägledande. Bortsett från uppgifter från enstaka företag inom vissa industrier, erhöllos endast från glasbruk, pappersbruk, tvålfabriker, chokladfabriker och textilfabriker mera fullständiga uppgifter om arbetarantalets förändringar under år 1920 och endast från chokladfabriker och textilfabriker därjämte jämförande siffror rörande arbetarantalet år 1913. Från textilindustrien lämnades även upplysning om, i vilken omfattning reduktion av arbetstiden skett. '

Detta icke särdeles givande material har kompletterats med uppgifter från arbetarnas landsorganisation och genom anlitande av vissa andra källor. Den konjunkturutveckling, som föregått den nu inträffade krisen — och vilken det givetvis är angeläget att känna, om man vill förstå krisens förutsättningar — har sålunda i viss mån kunnat belysas genom de siffror rörande arbetarantalets växlingar vid vissa bestämda företag under åren 1913-1919, som kunnat sammanställas ur svenska arbetsgivareföreningens kalendrar. De på denna väg erhållna resultaten hava återgivits i tab. A. Man finner, att vissa industrier genom denna gallring av företag blivit tämligen svagt representerade, och att andra, såsom de mekaniska verkstäderna, icke varit företrädda förrän år 1916. Till komplettering hava därför i tab. B sammanställts det totala arbetarantalets växlingar inom respektive industrier under åren 1913—1918 enligt kommerskollegii till sistnämnda år framförda redovisning. Sedan genom dessa bägge tabeller en bild erhållits av utvecklingen under kriget och under tiden närmast efter kriget, har man sökt få ett mått på den i slutet av år 1920 inträffade krisens styrka genom att, med ledning dels av svenska arbetsgivareföreningens sista årskalender och dels av de för socialstyrelsens sista kvartalsrapportering om arbetstillgången i riket lämnade primäruppgifterna, för ett antal företag inom olika industrier undersöka arbetarantalets förändringar från år Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 302 höft. (Nr 356.) 20

Järn- och stålverk.

Mekaniska

verkstäder.

Skeppsvarv.

Elektromekaniska verkstäder.

Kakel-, porslins- ccå lerkärlsindustri.

154 Kungl. Maj:tv proposition Nr 356.

1919 till årsskiftet 1920 — 21. Resultatet av denna undersökning har sammanställts i tab. C. Med ledning av uppgifterna i tabellerna A och C, i vissa fall kompletterade, hava slutligen indextal uträknats, åsyftande att giva en åskådlig föreställning om arbetarantalets genomsnittliga växlingar vid särskilda företag inom olika industrier ända från år 1913 till årsskiftet 1920 — 21 (tab. D).

Med ledning av de uppgifter, som sålunda erhållits och sammanställts, i vissa fall kompletterade med på annat sätt tillgängliga data, må en exposé lämnas rörande arbetstillgången inom de särskilda industrierna. Tyvärr måste denna exposé bliva ofullständig särskilt i fråga om upplysningar rörande förkortning av arbetstiden.

Den under senare hälften av år 1920 inträffade krisen, för järnbrukens vidkommande kännbar redan under 3:dje kvartalet, förvärrades under 4:de kvartalet därhän, att av de till socialstyrelsen redovisade företagens arbetare då endast 28 procent tillhörde företag med åtminstone medelgod arbetstillgång. Enligt en approximativ beräkning, gällande slutet av januari 1921, skulle järnbruken då gå med i stort sett knappt hälften av »normal» drift.

I kvartalsrapporteringen till socialstyrelsen förmäles från några håll, att vid den i slutet av år 1920 inträffade krisen jämbruksarbetare erhållit sysselsättning vid utanför järnbrukens egentliga verksamhetsområde liggande arbeten såsom med skogsbruk etc. Härigenom torde ock delvis förklaras den relativt mindre betydande minskningen — endast 11 procent — av 36 större järnbruks redovisade arbetarantal från år 1919 till kvartalsskiftet 1920—21.

Av de vid socialstyrelsens kvartalsrapportering redovisade verkstadsarbetarna tillhörde vid slutet av år 1920 endast 33 procent företag med åtminstone medelgod arbetstillgång. Krisens styrka i februari 1921 mätes genom en av verkstadsföreningen utförd beräkning, enligt vilken verkstädernas arbetarantal då blivit 21 procent lägre än i september 1920, och arbetstiden per vecka minskats med i genomsnitt 12 procent.

Bland skeppsvarvens arbetare hade ännu under 4:de kvartalet 1920 71 procent sysselsättning vid varv med åtminstone medelgod arbetstillgång. Denna siffra betecknar dock en försämring i jämförelse med de föregående lysande konjunkturerna, och det har ju ock varit förnämligast tack vare äldre beställningar, som verksamheten ännu kunnat fortgå i betydande omfattning.

Bland de elektromekaniska verkstädernas arbetare tillhörde under 4:de kvartalet 1920 endast 36 procent företag med åtminstone medelgod arbetstillgång, vilket betecknar en plötslig och väsentlig försämring från det närmast föregående kvartalet. Konjunkturerna hava inom denna industrigren överhuvud varit mycket ojämna ända från år 1918, ehuru någon väsentlig förändring av arbetarantalet, åtminstone vad de större företagen beträffar, ännu vid årsskiftet 1920—21 icke tycktes hava ägt rum.

Denna industrigrupp, vilken ända från 3:dje kvartalet av år 1919 och till och med 3:dje kvartalet 1920 så gott som genomgående kunnat rapportera tillräcklig arbetstillgång, förmälde därefter en plötslig försämring; bland de för 4:de kvartalet

1920 redovisade arbetarna tillhörde endast 47 procent företag med minst medelgod arbetstillgång.

155 Kung!. Maj:ls proposition Nr 356.

En undersökning beträffande 4 stora porslinsfabriker visar emellertid ingen väsentlig förändring av antalet sysselsatta arbetare vid årsskiftet 1920—21, jämfört med år 1919; och en undersökning beträffande åren 1913—1919, vilken kunnat beröra tvenne stora porslinsfabriker, ger vid handen, att dessa fabrikers arbetsstyrka varit tämligen oförändrad sedan krigsutbrottet, om man undantar en minskning åren 1917 och 1918. Efter årsskiftet hava emellertid förhållandena inom porslinsindustrien hastigt försämrats och betydande driftsinskränkningar hava numera vidtagits.

De glasbruk, som under 4:de kvartalet 1920 kunde redovisa åtminstone medelgod arbetstillgång. sysselsatte endast 29 procent av hela det för glasbruken redovisade arbetarantalet. Största delen bland dessa arbetare tillhörde ett större buteljglasbruk. Vid årsskiftet 1920—21 voro samtliga fönsterglasbruk och åtskilliga småglasbruk nedlagda.

Glasbrukens ställning var ju under senare delen av krigstiden mycket prekär. Det vid 21 undersökta glasbruk sysselsatta arbetarantalet var 11 procent mindre år 1918 än år 1913, och hade sedan endast obetydligt ökats, när den nu rådande krisen kom.

Endast 20 procent bland redovisade snickeriers och möbelfabrikers arbetare tillhörde under 4:de kvartalet 1920 företag med minst medelgod arbetstillgång. En undersökning av arbetarantalets växlingar har kunnat göras endast beträffande ett mindre antal hithörande företag, och befinnes vid dessa arbetarantalet hava minskats med 9 procent från 1919 till årsskiftet 1920—21. Att emellertid driftsreduktionerna, särskilt under januari månad 1921 varit betydande, belyses i sin mån av att träarbetareförbundet rapporterar 33.5 procent arbetslösa medlemmar den 31 januari detta år: för den 31 december 1920 uppgick motsvarande siffra till 16.4 procent.

Bland trämassefabrikernas arbetare tillhörde ännu vid slutet av år 1920 mera än hälften företag med åtminstone medelgod arbetstillgång, och en undersökning, omfattande de mest betydande företagen, visar till och med någon ökning av arbetarantalet från år 1919 till årsskiftet 1920 — 1921. Och dock hade under åren 1913 -1919 arbetarantalet ökats med icke mindre än 30 procent, om man får döma efter en undersökning av vissa företag, omfattande det stora flertalet av denna industris arbetarstam.

Emellertid har även trämasseindustrien fått alltmera känning av krisen, och driftsinskränkningar hava företagits, rörande vilkas storlek dock inga uppgifter äro tillgängliga.

Pappersbruken drabbades redan mot slutet av år 1920 så hårt, att endast 16 procent av de härifrån redovisade arbetarna kunde anses vara sysselsatta vid företag med åtminstone medelgod arbetstillgång. Arbetarantalet vid 14 till svenska arbetsgivareföreningen anslutna stora pappersbruk var i december 1920 19 procent mindre än i juni samma år, dock icke mindre än i medeltal för år 1919. Flertalet pappersbruk torde därjämte redan i början av år 1921 hava inskränkt arbetstiden, i allmänhet till 4 dagar per vecka.

Livsmedelsindustrien drabbades, såsom naturligt är, i mindre grad av krisen. Bland choklad- och konfektfabrikernas arbetare kunde dock vid slutet av år 1920

Glasbruk.

Snickeri- och möbelfabriker.

Trämasse-

fabriker.

Pappersbruk.

Choklad- och konfektfabriker.

156 Textil- och beklädnadsin dustri.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 35b.

endast något över hälften räknas tillhöra företag med åtminstone medelgod arbetstillgång. Antalet arbetare vid 8 till svenska arbetsgivareföreningen hörande chokladoch konfektfabriker beräknades i december 1920 vara ungefär lika stort som i juni samma år och ända till 42 procent större än år 1913 (enligt föreningens kalender). De mot slutet av krigstiden av råvarubrist framkallade svårigheterna blevo efter fredsslutet snabbt övervunna. Arbetstiden har emellertid vid många fabriker begränsats.

Textil- och beklädnadsindustriens samtliga huvudgrenar hade under 1920 års sista kvartal så gott som genomgående mindre god eller dålig arbetstillgång, i det stora flertalet fall dålig.

En undersökning, berörande ett stort antal representativa företag inom textilindustrien, visar, att det sammanlagda antalet vid dessa företag sysselsatta arbetare, vilket i mitten av år 1920 var uppe vid samma höjd som år 1913, i mitten av januari 1921 nedgått med 25 procent. Textilindustrien har alltså fått vidkännas en betydande minskning av arbetarantalet även i förhållande till det normala.

För olika grenar av textilindustrien visas arbetarantalets minskning vid ett representativt urval av företag genom följande tablå:

Minskning av arbetarantalet flan 1913 till januari 1921.

Bomullsindustri ........................................................... 19 procent

Lin-, hamp- och juteindustri .................................... 23 »

Ylleindustri.................................................................. 27 >

Trikåfabriker.......................................................... 49 »

Band- och gardinfabriker.......................................... 60 >

Färgerier och blekerier ........................................... 21 »

För repslagerier och bindgarnsfabriker saknas motsvarande uppgift, men kan minskningen, räknad till december 1920, uppskattas till 41 procent.

Därtill kommer en väsentlig förkortning av arbetstiden. Denna kunde i juni 1920 anses normal med i genomsnitt 47.» timmar per vecka vid de undersökta företagen. För medio januari 1921 åter blir motsvarande medeltal endast 36.4 timmar ; förkortningen utgör alltså 24 procent. Minst synes förkortningen hava varit vid jutefabrikerna, där arbetstiden ännu var 42.5 timmar per vecka; störst åter vid repslagerierna och bindgarnsfabrikerna, där arbetstiden nedgått till 25.5 timmar.

Sammanlagt skulle sålunda produktionsminskningen inom textilindustrien hava uppgått till närmare 50 procent.

Läget belyses ytterligare av att antalet arbetslösa inom textilindustrien av textilarbetarförbundet i mitten av februari 1921 beräknades till 7,000 ä 8,000.

Som bekant drabbades textilindustrien även under kriget av en svår depression. Redan under år 1915 lingo i synnerhet mindre textilfabriker avsevärd känning av råvarubrist, och enligt socialstyrelsens kvartalsrapporter voro flertalet jutefabriker nedlagda år 1917 samt flera trikåfabriker i början av år 1918; 3:dje kvartalet 1918 var driften helt eller högst avsevärt inskränkt vid cirka 80 procent av bomullsoch 50 procent av yllefabrikerna. Den tidigare krisen inom textilindustrien var för fabrikanterna i så måtto ödesdiger, att den skingrade arbetarstammen lätt kunde få annan sysselsättning; störa svårigheter visade sig på denna grund att utnyttja det under år 1919 inträffade uppsvinget. ■

157 Kungl. Mafts proposition Nr 356.

Vad beträffar skrädderier, konfektionsfabriker, hattfabriker m. m. saknas uppgift om omfånget av vid hithörande företag gjorda reduktioner av arbetsstyrka och arbetstid. Att krisen emellertid även här drabbat hårt, framgår av arbetsgivarnas rapporter om läget vid slutet av år 1920 ävensom av det faktum, att skrädderiarbetarlörbundet den 31 januari 1921 registrerade 37.8 procent arbetslösa medlemmar.

Även läderindustrien har haft stark känning av krisen. Redan under 1920 Oarverier och års sista kvartal hade sålunda flertalet av garverierna företagit inskränkningar; 15 skofabriker. undersökta större företag inom denna bransch hade dock ännu vid årsskiftet 1920-21 ett sammanlagt arbetarantal, som med 18 procent översteg 1913 års. Skofabrikerna, vilka under år 1919 reducerat driften av fruktan för överproduktion, hade under år 1920 åter arbetet i vidgat omfång; det sammanlagda arbetarantalet vid 28 större företag var ännu vid slutet av detta år något större än år 1913.

Arbetstiden har emellertid vid dessa fabriker i regel begränsats. Vid Örebro skofabriker rådde i början av februari en arbetstid av 30 å 35 timmar per vecka.

Inom denna grupp, vilken ävenledes under första delen av år 1920 åtnjöt Olje-, tvål-, goda konjunkturer, tillhörde vid slutet av året endast 15 procent av arbetarna före- #“*• och Partag med minst medelgod arbetstillgång. Inom 10 undersökta större företag hade fttmfabnkerarbetarantalet från januari 1920 till december samma år minskats med 37 procent.

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

Tab. Å.

Arbetarantalets förändringar under åren 1913—1919 vid vissa företag inom olika yrkesgrenar.

Uppgift saknas.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 356.

159 Tab. B.

Hela antalet arbetsställen och arbetare inom olika yrkesbranscher under åren 1913-1918 enligt kommerskollegii industristatistik.

160 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

Kwngl. Maj is proposition Nr 356. 161

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 302 käft. (Nr 356.)

162 Kunijl. Maj:ts proposition Nr 356.

Tab. C.

Arbetareantalets förändringar från år 1919 till slntet av år 1920 rid rissa företag inom

olika indnstrigrenar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

163 Tab. D.

Indextal, belysande arbetarantalets växlingar under åren 1913—1920 vid vissa företag

inom olika industrigrenar.

164 Kungl. Majte proposition Nr 356.

Tab. E.

Arbetslösheten Inom vissa svenska fackförbund åren 1919—1920.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

165 Bil. litt. E.

Jämförelse mellan svenska och utländska arbetslöner inom textil- och

verkstadsindustrierna.

Något synnerligen fullständigt material för bedömande av de svenska arbetslönernas storlek i förhållande till de utländska har icke kunnat erhållas. Den statistik, som bjudits, har till största delen varit av för gammalt datum. Lönestandarden inom textil- och verkstadsindustrierna i Sverige, Danmark, Tyskland, Enyland och Förenta staterna dels år 1913 och dels hösten 1920 har emellertid någorlunda tillförlitligt kunnat belysas. Ehuru med största möjliga omsorg verkligen representativa och med varandra jämförbara siffror valts, måste dock tagas med i beräkningen, att ett i dessa avseenden fullgott material icke kan anses föreligga. Men en något så när riktig föreställning om de svenska lönernas läge i förhållande till lönerna i andra länder bör den här utförda sammanställningen kunna giva.

Undersökningens resultat hava sammanförts i två tabeller. Tabell I visar lönernas storlek i svensk valuta år 1913 och hösten 1920 för olika arbetarkategorier och för olika länder, i den mån uppgifter för respektive länder varit tillgängliga. Tabell II utvisar respektive löners relativa höjd i svensk valuta hösten 1920, jämfört med år 1913, och därjämte motsvarande siffror för grosshandelsprisnivåns relativa höjd (avser november 1920), ävenledes i svensk valuta.

Vid omräkningen till svensk valuta av lönerna och priserna hösten 1920 har den danska kronan antagits motsvara 80 öre, den tyska marken 7 öre, det engelska pundet 16 kronor 80 öre och den amerikanska dollarn 4 kronor 20 öre. Det har synts lämpligt att välja dessa värden såsom representativa för det nuvarande kursläget. Man får på så sätt ett uttryck för den relation mellan svenska och utländska löner, vilken skulle bestå, under förutsättning att de hösten 1920 gällande lönerna ännu tillämpades. Användbara upplysningar om under de sista månaderna inträffade förändringar av lönernas storlek hava icke kunnat anskaffas; det har ju dock ett intresse även för dagen att få en sammanställning av just de löner, som rådde innan krisens inverkan på lönesatserna blivit märkbar. — Vad beträffar de anförda siffrorna rörande varuprisnivåris höjd i olika länder hösten 1920, så blir det ju för den jämförelse mellan löners och varuprisers stegring, som här avses, likgiltigt med vilka växelkurser man räknar, blott samma räknesätt tilllämpas i fråga om varupriserna som i fråga om lönerna.

I det följande lämnas, för varje land för sig, en kortfattad kommentar till det i tabellerna hopbragta siffermaterialet.

Sverige.

Verkstadsindustrien. Uppgifterna hava baserats på verkstadsföreningens statistik och avse dels år 1913, dels tredje kvartalet år 1920. Det kan förmodas, att åtminstone ännu i november 1920 ingen väsentlig förändring av lönestandarden ägt rum sedan tredje kvartalet.

166 Kungl. Majds proposition Nr 356.

Lönernas ökning från år 1913 belöper sig, som man finner (jämför tabell II), till i genomsnitt 265 procent för vuxna yrkesarbetare och har alltså varit något större än den allmänna grosshandelsprisnivåns stegring till november 1920.

Textilindustrien. Uppgifterna om de genomsnittliga timförtjänsterna grunda sig här på textilindustriförbundets statistik och avse närmast dels år 1913 och dels tiden 1 juni—31 augusti 1920. Av tabell II framgår, att textilarbetarnas löner från år 1913 och intill hösten 1920 stigit med i genomsnitt cirka 300 procent, alltså mera än verkstadsarbetarnas. Textilarbetarna hava ju dock icke tillnärmelsevis nått samma lönestandard som de sistnämnda.

Danmark.

Beträffande Danmark hava uppgifter om de genomsnittliga timlönerna publicerats i »Statistiske Efterretninger», senast för tredje kvartalet 1920. I nämnda publikation återfinnes även en sammanställning med 1914 års lönestandard för motsvarande arbetarkategorier, vilken kan antagas icke avsevärt hava skilt sig från 1913 års.

De i »Statistiske Efterretninger» återgivna siffrorna te sig sålunda:

Genomsnittlig timförtjänst i danska kronor.

Med användning av ävenledes publicerade uppgifter om arbetarantalets fördelning på Köpenhamn och på landsorten hava medellöner för hela riket uträknats och omräknats i svenska kronor.

De danska lönerna synas år 1913 inom såväl textil- som verkstadsindustrien hava varit 10 å 20 procent högre än de svenska, år 1920 åter ungefär lika stora som de svenska, vad verkstadsindustrien beträffar; inom textilindustrien skulle de ännu år 1920 möjligen vara något högre.

En jämförelse med varuprisnivåns förändringar i respektiye länder, tyckes emellertid utvisa, att de danska lönerna stigit ungefär lika mycket i förhållande till de danska varupriserna som de svenska lönerna i förhållande till de svenska varupriserna genomsnittligt taget.

Tyskland.

Verkstadsindustrien. I Tyskland skulle enligt en för tull- och traktatkommittén uppgjord beräkning den genomsnittliga timförtjänsten för yrkesarbetare inom verkstadsindustrien i slutet av år 1920 kunna uppskattas till 7:20 Mk (efter en kurs av 7 öre = 50 öre). Denna beräkning visar god överensstämmelse med en för maskinindustrien i Dessau-Anhalt utförd särskild undersökning. Med ledning av sistnämnda undersökning, som även omfattar tiden före kriget, har motsvarande genomsnittslön för år 1913 beräknats till 0:57 Mk (=51 öre). Räknad

167 Kungl. Maj:ts proposition Nr 356.

i svenskt mynt, skulle alltså genomsnittsförtjänsten för yrkesarbetare inom verkstadsindustrien år 1913 hava varit cirka 10 procent och år 1920 cirka 75 procent lägre i Tyskland än i Sverige. Man finner av tabell II, att den oerhörda differensen år 1920 icke helt och hållet beror på den tyska valutakursens fall utan delvis synes vara att tillskriva den omständigheten, att verkstadsarbetarnas löner i Tyskland icke höjts i proportion till varuprisnivåns stegring, vilket däremot varit fallet i Sverige.

Textilindustrien. Beträffande textilindustriens löner i Tyskland har upplysning endast kunnat vinnas genom anlitande av kollektivavtalens tidlönsbestämmelser. Ett studium av lönesatserna i de avtal inom textilbranschen, som stipulerats i slutet av år 1920, och vilkas innehåll återgivits i Reichsarbeitsblatt, ger vid handen, att den avtalade timlönen i genomsnitt varit 5 Mk. (35 öre) för vuxna män och 3: 6 0 Mk. (25 öre) för vuxna kvinnor. Att döma av den tyska officiella statistiken rörande lönesatserna enligt 1913 års kollektivavtal skulle motsvarande genomsnitt för detta år kunna sättas till 0: 3 5 respektive 0: 20 Mk. (31 respektive 18 öre). — Anmärkas må, att dessa uppskattningar visa en mycket god överensstämmelse med dels en av textilindustriförbundet verkställd undersökning för år 1920 och dels en tysk specialutredning rörande textilindustrien i Leipzig år 1913.

Av tab. I framgår, att förhållandet mellan svenska och tyska löner inom textilindustrien under bägge åren 1913 och 1920 varit ungefär detsamma som inom verkstadsindustrien. Textilarbetarnas löner hava alltså i Tyskland liksom i Sverige, relativt taget, stigit mera än verkstadsarbetarnas (såsom ock framgår av tab. II).

Engrland.

Verkstadsindustrien. De använda uppgifterna basera sig på en i »Labour Gazette» publicerad undersökning om de genomsnittliga veckolönerna i England för vissa yrkesspecialiteter, tillhörande maskinindustrien, i december 1920 och i augusti 1914; lönerna vid sistnämnda tidpunkt hava här antagits icke divergera avsevärt från 1913 års standard. I den berörda undersökningen särskiljas »fitters and turnera», vilken grupp kan anses motsvara de svenska maskinarbetarna, och »iron moulders», vilka bär jämställts med de svenska gjutarna. För den förstnämnda av dessa grupper beräknas de normala veckolönernas storlek i genomsnitt till 38 sh. 11 d. i augusti 1914 och till 89 sh. 2 d. i december 1920, för den sistnämnda gruppen till 41 sh. 8 d. i augusti 1914 och till 92 sh. 3 d. i december 1920. Med kännedom om att den normala arbetsveckans längd år 1914 utgjorde 53 å 54 timmar och år 1920 47 timmar hava dessa veckolöner kunnat reduceras till timlöner, varjämte de omräknats i svensk valuta.

Resultatet av denna beräkning ger vid handen, att de engelska verkstadsarbetarnas löner före kriget varit cirka 20 å 25 procent högre än de svenskas, i slutet av 1920 däremot ungefär lika mycket lägre. Denna utveckling bör ses mot det förhållandet, att varuprisnivån stigit mindre i England än i Sverige under samma tid (tab. II).

Trxtdindustrien. Användbara uppgifter rörande textilarbetarnas löner i England hava erhållits genom en engelsk undersökning rörande de genomsnittliga veckolönerna för arbetare i ylleindustrien i Bradford, vilken ort ju är hela den engelska ylleindustriens centrum. Enligt denna undersökning skulle de genomsnittliga veckolönerna år 1913 hava varit 23 sh. för vuxna män och 14 sh. 6 d. för vuxna kvinnor

168 Kungl. Maj ds proposition Nr 356.

och år 1920 71 sh. för vuxna män och 42 sh. 6 d. för vuxna kvinnor. Då den genomsnittliga arbetsveckans längd år 1913 uppgivits till 55.6 timmar och år 1920 till 47 timmar, hava de angivna beloppen kunnat evalveras i timförtjänster; dessa hava på tabellen uttryckts i svensk valuta.

De i ylleindustrien sysselsatta kvinnliga arbetarna synas redan år 1913 hava haft något lägre löner i England än i Sverige, de manliga däremot då högre löner i England. År 1920 har såväl de manliga som de kvinnliga ylleindustriarbetarnas lönestandard blivit lägre i England.

Förenta Staterna.

Verkstadsindustrien. De anförda uppgifterna hava baserats på en i »Monthly labor review» införd redogörelse för s. k. »Union scale wages». Ehuru det förklaras, att de där återgivna lönesatserna icke alltid representera de verkligen gällande lönerna utan i några fall överskridas, torde de vara närmast jämförliga med de svenska genomsnittliga timförtjänsterna (icke med det svenska verkstadsavtalets minimilöner). Ur den nämnda publikationen hava följande uppgifter hämtats:

maskinarbetare (machinists) gjutare (iron moulders)......

Timlöner, i cents:

Medeltal hava beräknats för New York och Chicago, och omräkning har skett i svensk valuta.

Man finner, att de amerikanska verkstadsarbetarnas löner före kriget varit åtminstone mellan 2 och 3 gånger så höga som de svenska och år 1920 ungefär dubbelt så höga som de svenska. Att lönerna stigit mindre i Amerika, bör ses i samband med att grosshandels prisnivån där höjts mindre än i Sverige. (Jfrtab. II.)

Textilindustrien. Ur en likaledes i »Monthly labor review» publicerad undersökning om bomullsarbetarnas löner hava hämtats följande uppgifter rörande kvinnliga arbetares löner inom bomullsindustrien, och hava medeltal därpå beräknats och evalverats i svensk valuta:

Genomsnittlig timlön, cents:

1913 Hösten 1920

Kvinnliga »frame spinners»........................................................................ 13 43

» vävare .................................................................................... 16 53

Även de amerikanska textilarbetarnas löner synas hösten 1920 hava varit ungefär dubbelt så höga som de svenskas. År 1913 var skillnaden ännu något större. Av tab. II framgår emellertid, att i förhållande till varuprisnivåns höjning de ifrågavarande lönernas stegring under tiden 1913—1920 vant avsevärt mycket mera betydande i Amerika än i Sverige.

Kung). MajHs proposition Nr 356.

169 Tab. 1.

Arbetslöner inom textil- och verkstadsindustrierna 1 vissa länder 1913 och hösten 1920.

1 Den svenska lönen alltså = 100.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 302 käft. (Nr 356.)

170 Kungl. Maj.ts proposition Nr 356.

• Tab. 2.

Indextal utvisande arbetslönernas och grosshandelsprisnivåns höjd i svensk valuta hösten 1920

jämförd med deras höjd 1913.

Arbetslönerna oqh varuprisnivån år 1913 — 100.

Kung]. Maj:ts proposition Nr 356.

171 Alfabetiskt register

till <leu såsom bil. 1$. miasma statistiska översikten rörande produktion och utrikeshandel

1913-1920.

172 Ktingl. Majds proposition Nr 356.

Klingl. Maj.ts proposition Nr 356.

173 Sid.

Plåt: av aluminium............................ 128

» järn....................................... 123

» koppar ................................ 127

» mässing................................ 127

Plåtarbeten, järn-, grövre ................ 127

Plåtvaror, järn- ................................ 124

Porslinsarbeten ........................ 120—121

Presenningar........................ 120

Pumpar ............................................... 132

Pädragsmotstånd ............................... 133

Regleringsmotstånd ............................ 133

Remmar: av läder ............................ 114

» textilämne................... 119

Remläder ........................................... 113

Reseffekter ........................................ 114

Revolvrar ................................ 126

Rör: av aluminium ............................ 128

» järn........................................ 124

» koppar ................................ 128

» mässing ................................ 128

Salpetersyra ....................................... 136

Sandaler................................................ 113

Saxar.................................................... 126

Silverarbeten........................................ 129

Skarvjärn ............................................ 127

Skenor: järnvägs-................................ 122

av koppar in. m................. 129

Skinn .................................................... 113

Skodon ................................................ 113

Skruvar, järn- ......... 125

Skyfflar .............................................. 125

Slangar: av läder................................ 114

» textilämne .................... 119

Smide: byggnads-................................ 126

grov- ................................... 123

manufaktur-............................ 126

Snören: av läder ................................ 114

» textilämne........................ 117

Snörmakeriarbeten ............................ 117

Spadar .............................................. 125

Spetsar .................................... 118

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1

Sid.

Spik av koppar och mässing............ 128

Spik och stift av järn....................... 125

Spårvägsvagnar................................... 135

Strålkastare ........................................ 133

Strömställare........................................ 133

Stål: draget och kallvalsat............... 123

smitt............................................ 123

Stänger: av koppar m. in................. 129

» järn........................ 122—123

Superfosfat........................................... 137

Såppulver .......................................... 136

Säckar ............................................... 116

Säkerhetsapparater ............................ 133

Sömnadsarbeten ........................ 118—119

Tapeter ......................... 115

Tegel: kvarts-, kvartsit-, dinas- och

silika- ................................ 120

mur- ............................ 120

tak- ........................................ 120

Tekniska lädervaror............................ 114

Telefon- och telegrafapparater ........ 134

Tofflor ................................................ 113

Transformatorer ................................ 133

Transmissioner.................................... 132

Transportremmar av läder................ 114

Trikåartiklar........................................ 118

Tråd: av koppar m. m. .................... 129

» järn .................................... 124

Trådgardiner........................................ 117

Tvål ..........................................i......... 136

Tvättpulver ........................................ 136

Tågvirke ............................................ 116

Tändrar................................................ 131

i Vagnar: automobiler ................... 134

I järnvägs- och spårvägs- .... 135

i åkdon............................ 134

: Vagnsunderreden ................................ 134

’ Valstråd................................................ 123

1 Vattenmätare ..................................... 135

> Velocipeder och delar därtill............ 134

ä Ventilationsmaterial............................ 126

samt. 302 Käft. (Nr 356.) 23

174 Kungl. Maj;ts proposition Nr 356.

Ventilatorer ................

Vitvaror........................

Vågar............................

V ärmeledningsmaterial Vävnader: bomulls- ....

hamp-........

jute- .........

linne- .........

STOCKHOLM, ISAAC MARCTTS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921