med förslag till förordning angående åtgärder till skydd, mot så kallad valutadumping

Hungl. Maj:ts proposition Nr 259.

1 Nr 259.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till förordning angående åtgärder till skydd, mot så kallad valutadumping; given Stockholms slott den 8 maj 1922.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning angående åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping med därtill hörande anvisningar för tillämpning av samma förordning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. E. Svensson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 225 käft. (Nr 259.)

2 Rungl. Ma}:ts proposition Nr 359.

Förslag

till

förordning angående åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har i främmande stat kursen å växlar i svenskt mynt stigit mer än som står i vederbörlig överensstämmelse med minskningen i köpkraft inom nämnda stat hos en enhet av den stats mynt, allt jämfört med förhållandena därutinnan den 1 augusti 1914, och prövas svåra olägenheter till följd härav uppkomma för det svenska näringslivet i form av minskade möjligheter till avsättning av framställda produkter på den inhemska marknaden, då skall så kallad valutadumping anses föreligga, och må, där omständigheterna i övrigt ej annat föranleda, skyddsåtgärder däremot vidtagas efter ty i denna förordning närmare bestämmes.

2 §•

Vid prövning av fråga om vidtagande av skyddsåtgärd mot valutadumping skall tagas i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i dess helhet, vilken såväl valutadumpingen som den ifrågasatta åtgärden kan medföra, samt därvid särskilt tillses,

om viss vara från den främmande staten i Sverige i allmänhet försäljes eller utbjudes till pris, understigande det pris, till vilket här i riket tillverkad dylik vara av enahanda godhet kan i den svenska marknaden utan förlust försäljas,

om försäljningen till det lägre priset av den utländska varan är ägnad att i väsentlig grad inverka på möjligheten att upprätthålla driften inom näringsgren i Sverige, samt

om sannolikhet förefinnes att, därest skyddsåtgärd, varom i ärendet är fråga, vidtages, levnadskostnaderna i riket komma att därav väsentligen påverkas.

Kanal. Matris proposition Nr 259.

3 §•

För handläggning, på sätt nedan saga, av frågor om skyddsåtgärder mot valutadumping skall finnas en valutanämnd. Denna nämnd utgöres av högst fem av Konungen förordnade ledamöter, vilka skola vara i ekonomiska frågor kunniga och förfarna män. Konungen utser tillika suppleanter till samma antal som ledamöterna. Uppdrag att vara ledamot av valutanämnden eller suppleant för sådan ledamot må när som helst återkallas.

Valutanämnden åligger att hos Konungen gorå de framställningar i fråga om åtgärder till skydd mot valutadumping, vartill nämnden jämlikt denna förordning samt i övrigt gällande föreskrifter må finna förhållandena föranleda.

Närmare bestämmelser om valutanämnden och dess verksamhet meddelas av Konungen.

4 §•

Prövar Konungen, efter hemställan av valutanämnden eller efter dess hörande, åtgärd till skydd mot valutadumping böra vidtagas, må Konungen därom förordna. Sådant förordnande skall innefatta föreskrift,

antingen att vid införsel till riket av vara av i ärendet avsett slag och härstammande från viss främmande stat sådan vara skall, ändå att densamma ej är tullpliktig, eller, i annat fall, utöver den tull, som enligt gällande tulltaxa utgår, beläggas med särskild av Konungen på förslag av valutanämnden fastställd avgift (valutaavgift),

eller ock, där skydd mot valutadumping icke kan på nu angivet sätt vinnas, att införsel till riket från utlandet eller från viss främmande stat av vara av sådant slag, varom i ärendet är fråga, må äga rum allenast efter av Konungen för varje särskilt fall meddelat tillstånd (importlicens).

Valutaavgift för viss vara eller visst varuslag skall, i den mån annat ej här nedan stadgas, bestämmas till viss, högst 500 procent av den för samma vara eller varuslag enligt tulltaxan utgående tullavgift. Beslut om höjning eller sänkning av fastställd valutaavgift må av Konungen meddelas på framställning av valutanämnden eller efter dess hörande.

Vid meddelande av importlicens må stadgas, att för vara, vilken jämlikt meddelad importlicens införes till riket, skall erläggas importavgift, vilken, där ej nedan annorlunda sägs, skall bestämmas till högst 500 procent av den för varan enligt gällande tulltaxa utgående tullavgift.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

År fråga om vara, för vilken tullavgift icke utgår, skall valutaavgift eller importavgift utgå med högst 100 procent av varans värde.

Föreskrifter till ledning vid bestämmande av stat, från vilken vara skall anses härstamma, må meddelas av Konungen.

5 §.

Prövas de omständigheter, som föranlett meddelande av förordnande, varom i 4 § sägs, ej vidare vara för handen, må Konungen på framställning av valutanämnden eller efter dess hörande förklara förordnandet skola upphöra att gälla.

6 §-

Valutaavgift och importavgift uppbäras i den för upptagande av tullavgift stadgade ordning samt, där fråga är om tullpliktig vara, i sammanhang med tullavgiften, men skola särskilt för sig redovisas på sätt generaltullstyrelsen närmare bestämmer.

7 §•

1 mom. Vad om restitution av eller befrielse från tullavgift finnes stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om valutaavgift eller importavgift, varom i denna förordning sägs. Närmare föreskrifter härutinnan må meddelas av Konungen.

2 mom. Jämväl i övrigt må, där synnerliga skäl därtill prövas föreligga, befrielse helt eller delvis från erläggande av valutaavgift för viss vara eller visst varuparti, så ock återfående av erlagd valutaavgift eller del därav medgivas av Konungen efter valutanämndens hörande.

Denna förordning skall träda i kraft å dag, som av Konungen bestämmes, och skall därefter gälla till den 1 april 1923, dock att Konungen, där skäl därtill prövas föreligga, må förklara förordningen skola jämväl tidigare upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

5 Anvisningar

för tillämpning av förordningen angående åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping.

I. Valutadumping.

Den brist på överensstämmelse i främmande stat mellan stegringen av kursen på växlar i svenskt mynt och minskningen i köpkraft inom nämnda stat hos den stats mynt, allt jämfört med förhållandena därutinnan den 1 augusti 1914, som enligt 1 § i förordningen är en av förutsättningarna för att valutadumping från nämnda stats sida skall anses föreligga, skall vara av den art, att den främjar exporten från den främmande staten till Sverige och hindrar importen från Sverige till den främmande staten. Denna brist på vederbörlig överensstämmelse mellan nämnda faktorer får icke ett alltid tillförlitligt uttryck i det förhållande, som därigenom uppstår mellan å ena sidan kursen på svenskt mynt i den främmande staten och å andra sidan relationen mellan den främmande statens och Sveriges prisnivåer. Detta beror icke blott på brister i metoderna för och utförandet av prisnivåns beräknande, utan ock därpå, att för att valutadumping skall anses föreligga måste fordras, att den angivna bristande överensstämmelsen skall vara ett uttryck för en börjande depreciering av den främmande statens valuta.

Om sålunda grunden till den ensidiga stegringen av kursen på svenskt mynt i främmande stat enbart är, att den svenska valutans godhet föranleder en avsevärd ökning av placering av utländskt kapital i Sverige eller svenska värden, får valutadumping icke anses föreligga. Ej heller föreligger enligt förordningen valutadumping i det fall, att till följd av att Sveriges valuta deprecieras (i form av en stegring av Sveriges prisnivå) kursen på svenskt mynt i främmande stat blir för hög i förhållande till relationen mellan den främmande statens och Sveriges prisnivåer.

Åven om bristen på behörig överensstämmelse mellan kursen på svenskt mynt i främmande stat och relationen mellan denna stats och Sveriges prisnivåer uppstått på i förordningen avsett sätt, får valuta-

6 Kungl. Maj.ts proposition Nr 259.

dumping dock icke anses föreligga, ifall sådana omständigheter äro för handen, som överhuvud hindra berörda brist på överensstämmelse att framkalla olägenheter för det svenska näringslivet av i förordningen angiven art eller, om sådana hinder ej föreligga, de olägenheter, som framkallas, ej äro av den i förordningen avsedda svåra art.

I de fall, då på grund av den förut omnämnda bristfälligheten vid prisnivåernas beräknande tillvaron av valutadumping ej kan på direkt sätt utrönas, måste andra metoder användas.

Om svåra olägenheter för det svenska näringslivet i form av minskade möjligheter att avsätta framställda produkter föreligga, måste, för att dessa olägenheter skola kunna anses vara följd av valutadumping i främmande stat, i nämnda stat vissa företeelser uppkomma. Antingen måste i övriga stater en stark ökning av efterfrågan efter nämnda stats varor uppkomma, vilken, om den får obehindrat göra sig gällande, har till följd en stark ökning av exporten från nämnda stat och en stark stegring av varupriserna inom nämnda stat, och i så fall äro dessa företeelser bevis på tillvaron av valutadumping. Eller ock vidtager nämnda stat åtgärder för att försvaga nämnda verkningar, men då ligga i dessa åtgärder säkra kännetecken på tillvaron av valutadumping från nämnda stat.

Aven om beträffande växelkurs och prisnivåer förutsättningarna för valutadumping från främmande stat föreligga och samtidigt svåra olägenheter av förut angiven art uppkomma för det svenska näringslivet, återstår att utreda, om och i vad mån dessa svåra olägenheter äro en följd av valutadumpingen.

Därvid bör undersökas, om ej andra omständigheter föreligga, som kunna framkalla dylika olägenheter.

Dessa andra omständigheter kunna vara sådana, vilkas terkningar äro av samma generella inverkan på varupriserna i Sverige som en obehindrad valutadumping. Hit höra, bland annat, dels den allmänna deflation, som behärskat större delen av världen under de sista åren, dels en relativt hög uppskattning i utlandet av den svenska valutans godhet.

Men med valutadumping kunna även samverka omständigheter, som direkt beröra blott vissa varors priser, t. ex. väsentliga förbättringar inom någon näringsgren i den främmande staten, vanlig dumping därstädes eller premiering av exporten av vissa varor från den främmande staten.

Om förutsättningarna för valutadumping med hänsyn till växelkurs och prisnivåer föreligga, kunna dock verkningarna av denna valutadumping utebli på grund av åtgärder, vidtagna av den främmande stat,

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

hos vilken dessa förutsättningar uppkommit, t. ex. genom att denna stat pålägger exporttullar och ger importpremier av vederbörlig storlek och därigenom hindrar stegringen av växelkursen på Sverige att utöva sin verkan i valutadumpande riktning. Men åtgärder av sistnämnda art kunna ha en helt annan uppgift, nämligen icke att förhindra utan blott att reglera valutadumpingen-, så att denna i det hela främjar den främmande statens valutadumpande syfte bättre än om den hade fått göra sig obehindrat gällande.

Genom denna anordning, som innebär, att det uppkommer två prisnivåer i den främmande staten, en lägre för köp och försäljning inom nämnda stat och en högre för export till utlandet, kunna exportpriserna avpassas så, att den främmande statens exportvaror alltid kunna på den svenska marknaden säljas till billigare priser än vartill motsvarande varor kunna i Sverige med vinst tillverkas, men utan att dessa exportpriser bliva lägre än som för detta ändamål är oundgängligen nödigt.

Härigenom ändras i viss mån valutadumpingens karaktär och detta i två hänseenden. Det blir ej längre storleken av den bristande behöriga överensstämmelsen mellan den främmande statens växelkurs på Sverige och relationen mellan den främmande statens och Sveriges prisnivåer, som blir direkt bestämmande, utan denna kommer blott att utgöra den marginal, inom vilken valutadumpingen kommer att hålla sig. Vidare kan denna anordning avsiktligt eller oavsiktligt föranleda, att vissa varors export till Sverige särskilt främjas, d. v. s. åstadkomma samma resultat, som vinnes genom särskilda premier för export av vissa varor. Därigenom uppkommer en sådan kombination mellan å ena sidan ren valutadumping och å andra sidan förhållanden eller åtgärder, som direkt blott beröra vissa varors priser, som nyss omnämndes.

II. Skydd mot valutadumping.

Skydd får endast lämnas, om alla de i förordningens 1 § angivna förutsättningarna för valutadumping föreligga, nämligen:

a) att den där angivna bristande överensstämmelsen mellan stegringen i den främmande statens växelkurs på Sverige och förskjutningen mellan denna stats och Sveriges prisnivåer är för handen,

b) att svåra olägenheter för det svenska näringslivet i form av minskade möjligheter till avsättning av framställda produkter på den inhemska marknaden uppkommit, och

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

c) att sistnämnda olägenheter äro en följd av den under a) angivna förändringen.

Skyddets storlek skall såvitt möjligt så avpassas, att det icke överstiger vad som behövs för att förhindra de under b) upptagna olägenheterna.

År det uppenbart eller kan påvisas, att jämte de under a) angivna förhållandena även andra förhållanden föreligga, som kunna framkalla de under b) omnämnda olägenheterna, må skydd mot valutadumping lämnas endast i den mån berörda olägenheter sannolikt äro en följd av förhållandena under a).

Om från främmande stat jämte valutadumping även annat förhållande föreligger, som är ägnat att öka de under b) angivna olägenheterna, och detta andra förhållande står i samband med valutadumpingen från den främmande staten, må skydd lämnas även mot verkan av detta förhållande. Ett dylikt fall kan föreligga, om från den främmande stat, från vilken valutadumping utgår, kapital i avsevärt ökad mängd placeras i Sverige eller i svenska värden.

Ändock att de under a), b) och c) här ovan angivna förhållandena föreligga, får, där särskilda förhållanden sådant föranleda, skydd mot valutadumping icke äga rum. Till sådana särskilda förhållanden höra ej blott förhållanden av handelspolitisk art utan även andra, t. ex. en del av dem, som äro omnämnda i förordningens 2 §, vilken föreskriver, att vid fråga om skyddsåtgärder mot valutadumping skall tagas i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i dess helhet, som ej blott valutadumpingen utan även skyddsåtgärd mot densamma kan medföra.

III. Skyddsmedlen mot valutadumping.

Dessa äro valutaavgifter och importreglering.

Om båda dessa skyddsmedel gäller, dels att de skola avpassas efter valutadumpingen och sålunda ändras i den mån valutadumpingens kraft ändras, dels att verkan av deras användande på det inhemska näringslivet i dess helhet skall noga beaktas.

Valutaavgifter kunna endast påläggas införseln av varor från de främmande stater, i vilka valutadumping äger rum. Åven importregleringen avser egentligen endast samma syfte, men där detta syfte ej kan vederbörligen ernås genom att reglera blott importen från nämnda stater, må den utsträckas även till importen från övriga stater, därvid dock för omfattningen och arten av denna senare reglering blir bestäm-

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

mande, att den endast avser att möjliggöra en fullt verksam reglering av importen från valutadumpande stater.

Vid antändning av valuta avgifter bör uppmärksammas, dels att det är förenat med mycket stora svårigheter att avpassa dessa avgifter, så att de bli just av den storlek, som behövs för att förhindra valutadumpingens verkningar, dels att vid obehindrad valutadumping valutaavgifterna måste ofta ändras och att vid reglerad valutadumping valutaavgifternas verkan kan helt elimineras genom att den valutadumpande staten sänker exportpriserna.

Vid användning av importreglering bör noga beaktas, att denna innebär större fara än valutaavgifter för att inverkan — direkt eller indirekt — i prisstegrande riktning skall bli större än som avsetts, och bör denna inverkan följas med noggrann uppmärksamhet samt vederbörliga rättelser i tid vidtagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 225 käft. (Nr 259.)

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 8 maj 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, anför:

Kunfo^ttn )>Pä grimd av det betryckta läge, vari en stor del av den för

hemmamarknaden arbetande svenska industrien alltsedan hösten 1920 riksdag an- befunnit sig, föreslog Kungl. Maj:t på framställning av min företrädare 9 soriskPför- * ämbetet i en den 29 april 1921 till riksdagen avlåten proposition, nr höjning av 356, riksdagen _medgiva, att från och med dag, som av Kungl. Maj:t tullar**™ bestämdes, tillsvidare och intill dess annorlunda förordnades, dock högst intill den 1 juli 1922, tullsatserna för vissa industriprodukter, fallande under sammanlagt 508 tulltaxerubriker, finge förhöjas med 100 procent respektive 30 procent.

Bevillnings-

utskottets

betänkande.

Uti betänkande den 30 maj 1921, nr 43, i anledning av, bland annat, sagda proposition hemställde bevillningsutskottet, med reservation dock av åtskilliga dess ledamöter, att förenämnda proposition icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Rlkhsedsijjns Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.

vZtZh behandling inom riksdagen av sagda proposition ifrågasattes

traktatkom- ^medeltid av enskilda kammarledamöter, huruvida icke, då de industriella utrida dSe- svårigheterna 1 =vårt land till väsentlig del syntes vara föranledda av rentialtull- konkurrensen från länder med deprecierad valuta, det ökade skydd, varav frågan, industrien kunde vara i behov, borde beredas genom påläggande av särskilda tilläggstullar gentemot valutasvaga länder, s. k. valuta- eller

Kungi. Maj:ts proposition Nr 259.

differentialtullar. I anledning härav anmodade min företrädare i ämbetet i skrivelse den 25 juni 1921 tull- och traktatkommittén att skyndsammast verkställa utredning i syfte att få utrönt, huruvida för vårt lands vidkommande differentialtullvägen vore praktiskt framkomlig samt, därest detta befunnes vara fallet, huruvida de fördelar, som på denna väg kunde vinnas, vore så betydande, att de uppvägde de handelspolitiska olägenheter, som en genomförd differentialtullpolitik kunde komma att medföra.

Resultatet av den av tull- och traktatkommittén i anledning av °clt

sagda anmodan verkställda utredningen har av kommittén framlagts i mitténs°be'ett den 22 november 1921 dagtecknat, av trycket utgivet betänkande, tänkande den vid vilket fogats en utav ledamoten i kommittén professorn 1). Davidson Jil/dTdiffeverkställd utredning rörande differentialtullfrågans teoretiska del. rentiaituiiar

I sagda betänkande har kommittén inledningsvis uttalat, att den tlU l^tamot ansett sig kunna utgå från, att det meddelade uppdraget vore begränsat dumping. till att avse frågan om differentialtullar såsom skydd mot valutadumping.

Till följd härav förklarar sig kommittén vid frågans dryftande icke hava haft för ögonen den utländska konkurrensen i allmänhet och dess verkningar i avseende å vårt näringsliv, utan endast den särskilda form av sådan konkurrens, vilken blivit kallad valutadumping.

Med utgångspunkt härifrån har kommittén därefter sökt angiva innebörden av och förutsättningarna i allmänhet för valutadumping samt möjligheten att genom differentialtullar motverka sådan dumping.

Efter att vidare hava erinrat om den av professorn Davidson verk- Begreppet ställda teoretiska utredningen i ämnet har kommittén för egen del dumping. såsom förklaring av uttrycket valutadumping anfört, att den därmed åsyftade en import, som möjliggjordes enbart därigenom, att valutan för ett exportland med sjunkande valuta vore lägre värderad i importlandet än som motsvarades av dess köpkraft inom exportlandet. Kommittén har emellertid i detta sammanhang ansett sig böra särskilt betona, att den omständigheten, att den s. k. köpkraftspariteten icke överensstämde med växelkursen, ej ovillkorligen behövde framkalla tendenser till valutadumping. Vidare har kommittén funnit sig böra framhålla vikten av att begreppet valutadumping noga särskildes från andra företeelser, varmed det ofta sammanblandades. Valutadumping innebure, enligt kommitténs mening, försäljning till priser, som icke understege produktionsutgifterna i ett lands under depreciering varande mynt enligt de på produktionsförutsättningarna grundade priserna vid den tid utgifterna gjordes jämte normal affärsvinst, under det att vanlig dumping

Förekomsten av valutadumping gentemot Sverige.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

toge sig uttryck i försäljning till priser, understigande de verkliga produktionskostnaderna. Då emellertid import av varor till lägre priser än importlandets produktionskostnader uppenbarligen kunde förekomma, utan att dumping i någon form förelåge, hölle kommittén före, att en gräns borde dragas även mellan import, som grundade sig på saklig överlägsenhet, och valutadumping.

Beträffande frågan om den faktiska förekomsten av valutadumping gentemot Sverige har kommittén såsom sin mening uttalat, att det vid tiden för betänkandets avgivande icke syntes möjligt att ens någorlunda exakt angiva, i vilken utsträckning förutsättningarna härför vore för handen. I dessa förutsättningar inginge en befintlig, på visst sätt uppkommen oöverensstämmelse mellan å ena sidan relationen mellan ett visst lands och Sveriges prisnivåer och å andra sidan växelkurserna. Vidden av denna oöverensstämmelse skulle givetvis kunna fastställas genom korrekt utredning av prisnivåernas höjd och växlingarna däri i olika länder. En dylik utredning förelåge emellertid icke.

Efter att vidare hava framhållit att en bristande överensstämmelse mellan köpkraftsparitet och växelkurs kunde vara beroende på särskilda orsaker, som gjorde att densamma icke inverkade på export respektive import, övergår kommittén till frågan på vad sätt ett konstaterande av förekomsten av valutadumping är möjligt samt anför:

»För att avgöra om och i vilken omfattning valutadumping verkligen föreligger, finnes ej annan praktisk utväg än att undersöka, huru i det land, som befaras vara utsatt för valutadumping från ett annat land, priserna på varor från detta senare land förhålla sig till det förra landets tillverkningspriser. Och då det ej är uteslutet, att valutadumping kan äga rum beträffande blott vissa varuslag, måste undersökningen bli mycket detaljerad och resultatet endast bindande beträffande de varor, vilkas prisförhållanden verkligen utrönts. Och det resultat, som därvid vunnits beträffande visst varuslag, kan på grund av ändring av någon av de relevanta faktorerna framdeles visa sig icke längre vara med de verkliga förhållandena överensstämmande.

Redan dessa omständigheter ha gjort, att kommittén icke ansett det lämpligt att verkställa någon mer ingående undersökning beträffande frågan om och i vad mån valutadumping gent emot vårt land för närvarande äger rum.

Emellertid kan det ju kanske icke sakna allt intresse aitt söka utröna, vad det nu förefintliga materialet kan lämna upplysning om beträffande förekomsten av valutadumping. I syfte att giva en allmän överblick av läget i hithörande avseende har därför inom kommitténs kansli sammanställts uppgifter {ingående importen av vissa varor under första halvåren 1913, 1920 och 1921 från Tyskland (och i enstaka fall Belgien), jämförda med uppgifter an-

13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

gående arbetstillgången under andra kvartalen 1920 och 1921 vid svenska industriföretag, som framställa motsvarande varor. Dessa uppgifter hava dock icke ansetts kunna erbjuda tillräcklig ledning ifråga om valuta dump ingens faktiska förekomst. I anslutning härtill må emellertid framhållas, att de allmänna förutsättningarna för valutadumping i större omfattning sannolikt torde, beträffande högindustriella länder, vara tillfinnandes uteslutande i Tyskland.

Ehuru kommittén sålunda ej är i tillfälle att med statistiskt eller annat material bevisa valutadumpingens faktiska förekomst, finner kommittén det för sin del vara otvivelaktigt, att valutadumping under senaste tiden i viss utsträckning förekommit från Tyskland, ävensom möjligt, att svenska för den inhemska marknaden arbetande industriföretag härav blivit allvarligt skadade.»

Sedan kommittén därefter lämnat en redogörelse för de vid tidpunkten för utlåtandets avgivande i utlandet vidtagna åtgärder mot valutadumping samt ingått på frågan om dififerentialtullarnas förenlighet med gällande handelstraktater och de handelspolitiska följderna av dylika tullar, sammanfattar kommittén sin ställning till frågan om differentialtullar på följande sätt:

»Den av kommittén verkställda utredning av frågan om differentialtullar såsom skydd mot valutadumping, för vilken nu redogjorts, har ådagalagt de mycket stora vanskligheter, som förefinnas, att klart och motsägelselöst angiva karaktären av nämnda företeelse och kriterierna på dess förekomst i särskilda fall, liksom även, såsom en följd härav, svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att bestämma i vilka fall och i vilken omfattning valutadumping hittills gjort sig gällande i vårt land. Kommittén har i sistnämnda hänseende nödgats inskränka sig till att uttala, att, enligt dess förmenande, valutadumping under senaste tiden i viss utsträckning förekommit från Tyskland, ävensom att svenska för den inhemska marknaden arbetande industriföretag därigenom möjligen blivit allvarligt skadade. Dessutom har emellertid kommittén ansett sig kunna uttala, att den valutadumping, vars existens den ansett sannolik, otvivelaktigt sträckt sina verkningar vidare än till endast nyssnämnda grenar av svenskt näringsliv, i det att den medverkat till det allmänna prisfall, som ju utgör huvudorsaken till den för alla näringsgrenar kännbara depressionen.

Då det gällt att taga ståndpunkt till frågan om införandet av differentialtullar till skydd mot valutadumping, har kommittén låtit sig angeläget vara att göra sig noggrant underrättad om de åtgärder, som vidtagits eller påtänkts i andra länder, vilka liksom Sverige ansett sig ha känning av sådan konkurrens, och har kommittén ovan lämnat en utförlig redogörelse för dessa åtgärder. Det framgår av densamma, att man överallt, där man haft anledning att i lagstiftningsväg sysselsätta sig med denna fråga, ytterst ofullkomligt lyckats att lösa uppgiften, och att i intet enda fall en lagstiftning åvägabragts, som varit ägnad att effektivt träffa just ifrågavarande form av utländsk konkurrens.

Samman-

fattning.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

Redan detta talar för, att svårigheterna att tekniskt utforma eu lagstiftning av denna art måste vara mycket stora. Men även antaget, att det vore i någon, mån möjligt att åstadkomma en tekniskt sett tillfredsställande sådan lagstiftning, finner kommittén de olägenheter, som skulle vara förbundna därmed, vara mycket betydande. Gagnet därav skulle i huvudsak tillkomma allenast de av valutadumping träffade hemmamarknadsindustrier, för vilkas produkter valutatullar bragtes i tillämpning. Måhända skulle de ock i viss utsträckning vara till nytta även för andra grenar av näringslivet genom att bidraga till en mildring av det allmänna prisfallet. Men de skulle icke desto mindre medföra direkt skadliga verkningar såväl; för exportindustrierna som för de för hemmamarknaden arbetande näringsgrenar, vilka icke genom sådana tullar kunde erhålla kompensation för sina därigenom stegrade produktionskostnader. Härtill komma de olägenheter för handeln, som kommittén ovan utförligt påvisat.

I fråga om de handelspolitiska synpunkter, som i detta sammanhang böra tagas i betraktande, har kommittén kommit till det resultatet, att viktiga omständigheter förefinnas, vilka mana till försiktighet härutinnan.

Hå kommittén alltså, på grund av det ovan anförda, funnit övervägande skäl tala emot, att för närvarande åtgärder av här ifrågavarande art vidtagas, har kommittén dock ansett, att förhållandena möjligen framdeles kunna bliva sådana, att behovet därav kommer att gorå sig starkare gällande och att då de bär anförda betänkligheterna böra få vika för högre hänsyn. Kommittén har därför ansett det vara av betydelse, att för en sådan eventualitet lagförslag i tid utformades, vilka kunde vid behov framtagas och bringas i tillämpning.

Kommittén får alltså såsom resultat av den i ämnet verkställda utredningen förklara, att den icke kan tillstyrka, att differentialtullar till industriens och jordbrukets skydd mot valutadumping under förhandenvarande förhållanden införas, men att åtgärder böra vidtagas för utarbetande av förslag till en bered skap slagst if tning att vid förändrade faktiska förhållanden eventuellt tjäna angivna syfte.»

Särskilda yttranden hava avgivits av ledamöterna av kommittén Davidson, Nilsson och Wohlin.

Herr Davidson har anfört, bland annat, att, så länge övriga länder ej vidtagit skyddsåtgärder mot valutadumping, även Sverige kunde och borde bära sin andel av de menliga verkningarna av sagda företeelse, men att i samma mån som övriga länder ändrade denna sin hållning och vidtoge skyddsåtgärder, förhållandet bleve ett annat. Då en situation av den art, att den gåve anledning för vårt land att vidtaga åtgärder mot valutadumping, relativt hastigt kunde inträda, vore det skäl att söka åstadkomma en beredskapslagstiftning, vilken möjliggjorde ett snabbt utfärdande av föreskrifter mot valutadumping, när sådana kunde bliva erforderliga.

Herrar Nilsson och Wohlin hava, med instämmande i vad kommittén anfört, såsom sin mening uttalat, att då en beredskapslagstiftning,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

sådan som den av kommittén ifrågasatta, av i öppen dag liggande skäl komme att få vida mindre praktisk betydelse för jordbruksnäringen än för industrien, jämsides med sagda beredskapslagstiftnings utarbetande borde tagas under övervägande åtgärder av annat slag till jordbrukets skyddande.

Av det ovan anförda framgår sålunda, att tull- och traktatkommitén icke ansett sig kunna under då förhandenvarande förhållanden tillstyrka införande av differentialtullar mot valutadumping, men däremot förordat utarbetande av förslag till en beredskapslagstiftning att i fäll av behov komma till användning.

Med anledning härav och då den rådande arbetslösheten och de ovissa framtidsutsikterna på det industriella området allt fortfarande påkallade det allvarligaste övervägande av samtliga de utvägar, som uti ifrågavarande hänseende kunde stå till buds, syntes det mig angeläget, att tull- och traktatkommittén bereddes tillfälle att uttala sig om, huruvida under förevarande omständigheter dittills icke av statsmakterna eller kommittén prövade statliga åtgärder av något slag lämpligen kunde och borde vidtagas i syfte att tillfälligt begränsa varuimporten från utlandet eller eljest befordra den svenska industriens ställning på den inhemska marknaden, ävensom, därest så befunnes vara fallet, inkomma med det förslag i ämnet, som av omständigheterna påkallades.

Likaledes ansåg jag önskvärt, att förslag till den av kommittén omförmälda beredskapslagstiftningen utarbetades.

Jag fann mig därför den 2 december 1921 föranlåten att, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hos Kungl. Maj:t hemställa om uppdrag för tull- och traktatkommittén att

dels efter verkställd utredning avgiva utlåtande, huruvida i dåvarande situation, med hänsyn tagen till samtliga på frågan inverkande faktorer, hittills icke prövade statliga åtgärder av något slag — exempelvis sådana, som folie inom importregleringens eller den allmänna valutaoch penningpolitikens områden — lämpligen kunde vidtagas för att till skydd för svensk industri tillfälligt begränsa varutillförseln från utlandet eller eljest stärka industriens ställning på hemmamarknaden, ävensom, därest så befunnes vara fallet, avgiva förslag i ämnet,

dels och, för den händelse kommittén funne åtgärder i nyss antytt syfte icke för det dåvarande böra vidtagas, inkomma med närmare yttrande och förslag i fråga om den av kommittén i dess förberörda utlåtande av den 22 november 1921 förordade beredskapslagstiftningen.

Denna hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Utvidgat upp. drag för tulloch traktatkommittén.

16 Utlåtande den V» 1922 i valutafrågan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

Under erinran om nu nämnda uppdrag anhöll tull- och traktatkommittén i skrivelse den 7 december 1921, att eu representant för riksbanken och en representant för privatbankerna måtte förordnas att deltaga uti berörda utredning, i vad densamma avsåge spörsmål rörande valuta- och penningpolitiken.

Med anledning härav förordnade Kungl. Maj:t, på föredragning av chefen för finansdepartementet, förste deputeraden i riksbanken, bankdirektören V. L. Moll och bankdirektören J. 0. E. Rydbeck att vid behandlingen inom kommittén av ovannämnda spörsmål vara ledamöter av kommittén.

På grund av omförmälda uppdrag hava därefter inom tull- och traktatkommittén verkställts en serie utredningar; och har kommittén i ett antal utlåtanden, vilka utgivits av trycket, preciserat sin ställning till de av uppdraget berörda frågorna ävensom avgivit vissa förslag.

Jag skall nu tillåta mig att i största korthet redogöra för resultatet av kommitténs arbete i ifrågavarande ämne.

I ett till Kungl. Maj:t ställt, den 7 februari innevarande år dagtecknat utlåtande i valutafrågan har kommittén, efter att utförligt hava ingått på de olika med nämnda fråga sammanhängande spörsmål, angivit sin ståndpunkt i ämnet på i huvudsak följande sätt.

Kommittén ansåge icke, att åtgärder på valutapolitikens område kunde vidtagas, ägnade att mera omedelbart stärka den svenska industriens ställning. Å andra sidan hölle kommittén före, att allt som kunde åstadkommas i riktning av en stabilisering av den svenska valutan, i synnerhet när frågan betraktades på längre sikt, obestridligen måste äga en mycket stor och välgörande betydelse för såväl produktionen och handeln som för statens finans- och budgetpolitik. En stabilisering av prisnivån vore enligt kommitténs uppfattning ett viktigt medel att för näringslivet skapa lugnare villkor; och den enda framkomliga vägen för uppnående av åtminstone en relativ sådan stabilisering ansåge kommittén vara en fullständig återgång till guldmyntfoten. Kommittén förordade därför, att en sådan återgång måtte ske, så snart förutsättningarna därför vore för handen. Emellertid ansåge kommittén, att en fullständig återgång till guldmyntfot borde, såvitt för det dåvarande kunde bedömas, äga rum först sedan vissa andra europeiska länder, vilkas valutor intoge en med Sveriges jämförlig ställning i kurshänseende, ungefär samtidigt toge ett sådant steg.

Särskilda yttranden hava avgivits av ledamöterna av kommittén Davidson, Heckscher och Sachs samt av de båda av Kungl. Maj:t sär-

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

skilt förordnade personerna, Moll och Rydbeck, vilka samtliga, ehuru de anmält avvikande mening på en och annan punkt, dock i allt väsenligt anslutit sig till kommitténs uppfattning i ämnet.

I utlåtande den 2 sistlidna mars har tull- och traktatkommittén vidare, med överlämnande av vissa i ämnet verkställda utredningar, upptagit till behandling frågan om järnvägfrakternas reglering. Kommittén har därvid såsom sin mening uttalat, att en nedsättning i avgifterna för godsbefordran å såväl statens som de enskilda järnvägarna skulle vara ägnad att stärka industriens och jordbrukets ställning samt att i hög grad underlätta strävandena från näringslivets sida till ökad produktion, varigenom den ock borde kunna bliva ett verksamt medel i kampen mot arbetslösheten.

Beträffande taxenedsättningarnas storlek har kommittén framhållit, att fraktsatserna borde i möjligaste mån anpassas efter den genomsnittliga sänkningen av prisnivån samt att fraktnedsättningarna i främsta rummet borde gälla de tariffer, som avsevärt påverkade näringslivets kostnader för produktion och distribution.

Särskilda yttranden i detta ämne hava avgivits av ledamöterna Hjortli, Huld! och Themptander, av vilka de båda förstnämnda, med instämmande i kommitténs uttalande angående nyttan och nödvändigheten av en nedsättning av järnvägsfrakterna, så att de komme i nära paritet med partiprisnivån, anfört, bland annat, att vissa industrier på grund av depressionens kända verkningar torde vara i behov av än mera vittgående fraktnedsättningar än kommittén förordat. Herr Themptander, som i övrigt biträtt kommitténs mening, har anfört, bland annat, att kommittén bort uttala sig om, huru borde förfaras, därest de erforderliga fraktnedsättningarna skulle visa sig medföra förlust för järnvägarna utöver utebliven förräntning av företagens egna kapital.

Slutligen har tull- och traktatkommittén i ett den 28 nästlidua april dagtecknat betänkande angivit sin ståndpunkt till de av uppdraget den 2 december 1921 berörda spörsmål, som icke behandlats i förberörda av kommittén avgivna separatutlåtanden, samt därvid tillstyrkt framläggande av proposition för innevarande års riksdag angående förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping i enlighet med ett av kommittén utarbetat förslag.

Vid kommitténs betänkande hava såsom bilagor fogats dels en kortfattad översikt över konjunkturutvecklingen sedan år 1920, dels Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 käft. (Nr 259.) 3

Utlåtande den 7a 19S2 angående järnvägsfrakternas reglering.

Tull- och traktatkommitténs betänkande den !8/4 1922 angående skydd mot s. k. valutadumping.

18 Kung!. Maj:ts proposition Nr 259.

en statistisk sammanställning- över Sveriges totala import samt importen från Tyskland av vissa viktigare varuslag åren 1913, 1920 och 1921, dels förslag till ovan omförmälda förordning, till anvisningar för tillämpning av nyssnämnda förordning, till instruktion för den i förordningen omförmälda valutanämnden samt till formulär till ursprungsbevis, dels slutligen motivering till författningsförslagen ävensom en av professorn D. Davidson utarbetad promemoria angående principerna för en beredskapslagstiftning rörande åtgärder till skydd mot valutadumping.

Såväl kommitténs betänkande som därvid närslutna förslag och utredningar torde få såsom bilagor fogas till detta protokoll.

Uti omförmälda betänkande har tull- och traktatkommittén — efter att inledningsvis hava erinrat om sina tidigare i anledning av merberörda uppdrag avgivna utlåtanden samt i korthet antytt sin allmänna syn på det närvarande ekonomiska läget och sin ställning till vissa därmed sammanhörande spörsmål — såsom sin uppfattning uttalat, att något medel icke funnes, som vore ägnat att i avgörande grad råda bot för de svårigheter, varmed vårt näringsliv hade att kämpa, enär dessa väsentligen hade sin grund i förhållanden, vilka det icke stode i vår makt att ändra. Emellertid vore det enligt kommitténs mening av vikt att tillse, huruvida icke något kunde göras för att förhindra, att betydelsefulla delar av vårt näringsliv toge allvarlig skada. I anledning härav hade kommittén känt sig uppfordrad att taga under noggrant övervägande, huruvida ej medel numera borde kunna tillstyrkas, vilka på grund av sin tveeggade natur ansetts tidigare icke böra rekommenderas. Till dylika medel vore enligt kommitténs förmenande att hänföra sådana statsåtgärder, som åsyftade ett tillfälligt begränsande av varutillförseln utifrån. Vad som härvid närmast kunde ifrågakomma vore, ansåge kommittén, skyddsåtgärder mot s. k. valutadumping. Dylika skyddsåtgärder vore emellertid enligt kommitténs mening förenade med stora tekniska svårigheter. Det spelade därvidlag en jämförelsevis mindre roll, att det i många fall kunde vara svårt att avgöra, om överhuvud valutadumping från ett visst land förelåge, enär skydd endast borde ifrågakomma mot valutadumping av mycket betydande styrka. Av större betydelse vore, att samma verkningar, som en valutadumping medförde, även kunde framkallas av andra orsaker, vilka givetvis icke berättigade till användningen av ifrågavarande skyddsmedel.

Men även stora olägenheter för näringslivet kunde, ansåge kommittén, bliva en följd av skyddet mot valutadumping. Till dessa olä-

19 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

genheter räknade kommittén dels nödvändigheten att fordra ursprungsbevis vid import av dumpingskyddad vara, dels den spekulation i varuprisändringar, som kunde tänkas uppstå på grund av skyddsmedlens användning, dels också den kostnadsökning, som i vissa fall kunde komma att drabba exportindustrien.

Emellertid finge efter kommitténs förmenande olägenheterna, även om de i och för sig vore stora, icke överdrivas. Så länge nämligen valutadumpingen allenast utginge från ett ringa antal länder, vore konkurrensen från andra länder obehindrad. Olägenheterna komme därför endast att gälla den import, med avseende å vilken Sverige vore i övervägande grad hänvisat till de valutadumpande länderna.

Om trots förekommande olägenheter man ansåge sig böra förorda skydd mot valutadumping, måste detta motiveras av att förhållanden kunde inträda, då berörda olägenheter vore att anse såsom mindre än den skada, som skulle kunna drabba vårt näringsliv vid fullt obehindrad valutadumping. Enligt kommitténs mening befunne vi oss nu i det läge, att skadan av valutadumpingen övervägde betydelsen av olägenheterna. Detta berodde icke på att valutadumpingen ökats,. utan därpå att krisen och den därav följande arbetslösheten tilltagit i en icke väntad grad, varigenom näringslivets motståndskraft betydligt nedgått. Därav följde, att man mer och mer måste tvivla på dettas förmåga att av egen kraft komma till rätta med svårigheterna. Dessutom ville det synas, som om de valutadumpande ländernas förmåga att fortsätta med valutadumpingen, vilken förmåga förra hösten antogs begränsad till en jämförelsevis kort .tidrymd, ännu länge komme att äga bestånd.

Det vore på grund av sistnämnda omständigheter och särskilt med hänsyn till att eventuella skyddsåtgärder förutsattes bliva av mycket kort varaktighet, som kommittén nu, ehuru efter ganska stor tvekan, ansåge sig böra frånfalla sitt avstyrkande utlåtande av den 22 november 1921 och i stället tillstyrka framläggandet för innevarande års riksdag av det av kommittén utarbetade förslaget till förordning om skydd mot valutadumping.

För innehållet i nämnda författningsförslag anhåller jag nu, under hänvisning i övrigt till själva författningstexten med tillhörande motivering, att i allra största korthet få redogöra.

Enligt förslaget skall för handläggning av frågor angående skyddsåtgärder mot valutadumping tillsättas en valutanämnd. Denna nämnd, som förordnas av Kungl. Maj:t, skall bestå av lem ledamöter och samma

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

antal suppleanter, vilka skola vara i ekonomiska frågor kunniga och förfarna män. Det åligger nämnden att hos Kungl. Maj:t göra de framställningar i fråga om åtgärder till skydd mot valutadumping, som nämnden finner omständigheterna påkalla.

Till undvikande av meningsskiljaktighet beträffande innebörden av begreppet valutadumping har i förslaget detta begrepp noggrant fixerats. Valutadumping skall anses föreligga, om i en främmande stat växlar på vårt land sedan den 1 augusti 1914 stigit mer än som står i vederbörlig överensstämmelse med minskningen i köpkraft hos nämnda stats mynt,. och om till följd härav svåra olägenheter uppstå för det svenska näringslivet i form av minskade möjligheter till avsättning av framställda produkter på den inhemska marknaden.

Beträffande vad som är att iakttaga vid prövning av fråga om skyddsåtgärder mot valutadumping stadgar förslaget, att valutanämnden därvid har att taga i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i dess helhet, vilken såväl valutadumpingen som eventuella åtgärder däremot kunna tänkas medföra. Särskilt skall tillses, om vara, för vilken skydd ifrågasattes, här i Sverige i allmänhet försäljes eller utbjudes till lägre pris än det, till vilket här i riket tillverkad dylik vara av enahanda godhet kan i den svenska marknaden utan förlust försäljas. Vidare skall beaktas, om försäljningen till det lägre priset av dylik främmande vara är ägnad att i väsentlig grad inverka på möjligheterna att upprätthålla driften inom näringsgren i Sverige. Slutligen skall hänsyn tagas till, huruvida sannolikhet förefinnes, att eventuell skyddsåtgärd mot valutadumping kan komma att väsentligt påverka levnadskostnaderna i riket.

Ett annat viktigt stadgande avhandlar arten av de åtgärder, som det kan ankomma på Kungl. Maj: t att vidtaga, sedan framställning gjorts av valutanämnden om skydd mot valutadumping. Härom stadga1' . förslaget, att Kungl. Maj:t vid sådant förhållande äger förordna, att införsel av viss vara från viss stat antingen skall beläggas med särskild av Kung!. Maj:t på förslag av valutanämnden fastställd avgift (valutaavgift) eller ock, där skydd mot valutadumping icke kan på nyss angivet sätt vinnas, får äga rum allenast efter av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall meddelat tillstånd (importlicens).

Beträffande valutaavgiftens storlek stadgas, att avgiften får utgöra högst 500 procent av för ifrågakommande vara eller varuslag enligt tulltaxan utgående tullavgift eller, därest fråga är om tullfri vara, högst 100 procent av varans värde. Vidare bestämmes, att vid meddelande av importlicens må stadgas, att för sålunda till införsel med-

21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

given vara vid införseltillfället skall erläggas en importavgift av likaledes högst 500 procent av tullavgiften respektive 100 procent av varans värde.

1 fråga om sänkning eller höjning av fastställd valutaavgift stadgar förslaget, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter framställning av valutanämnden eller efter dess hörande därom meddela beslut.

Slutligen bör omnämnas dels en föreskrift, att vad om restitution eller befrielse från tullavgift finnes stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om valutaavgift eller importavgift, dels ock ett stadgande, som tillerkänner Kungl. Maj:t rätt att, där synnerliga skäl prövas föreligga, medgiva befrielse från erläggande av valutaavgift ävensom återställande av erlagd sådan.

I avseende å giltighetstiden för den ifrågasatta lagstiftningen har kommittén föreslagit, att densamma skall träda i kraft å däg, som av Kungl. Maj :t bestämmes, och därefter gälla till den 1 april 1923, dock med rätt för Kungl. Maj:t att jämväl dessförinnan upphäva densamma.

Beträffande kostnaderna för den valutanämnd, som enligt förslaget skulle handlägga ärendena rörande skyddsåtgärder mot valutadumping, har kommittén tänkt sig, att dessa skulle täckas genom inflytande valuta- och importavgifter. Genom de senare skulle medel jämväl beredas för utbetalande i förekommande fall av restitutioner. Kommittén har alltså förutsatt, att någon ny kostnad genom de föreslagna åtgärderna icke skulle drabba statsverket, utan att i budgeten utgifterna för ifrågavarande ändamål skulle upptagas till samma belopp som de till följd av pålagda avgifter influtna inkomsterna.

I anledning av vad sålunda anförts, har kommittén tillstyrkt, dels att proposition om förordning angående åtgärder till skydd mot s. k. valutadumping i enlighet med det av kommittén utarbetade förslaget måtte framläggas för innevarande års riksdag, dels och att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen äska anslag såväl till bestridande av kostnaderna för en valutanämnd som ock till restitutioner av valuta- och importavgifter.

Särskilda yttranden och reservationer hava avgivits av flertalet av kommitténs ledamöter.

Mot förslaget i sin helhet hava herrar Heckscher, Höjer, Lembke, Behn och Böing anmält reservation samt uttalat, att enligt deras mening kommittén bort hos Kungl. Maj:t anmäla, att förslaget icke vore av

1 utlandet vidtagna åtgärder till näringslivets skydd.

22 Kungl. Maj.ts proposition Nr 259.

beskaffenhet att höra föreläggas årets riksdag. Till denna reservation hava herrar Engberg och Nilsson i huvudsak anslutit sig.

För en utvidgning av förslaget i så måtto, att en mindre stark begränsning måtte göras av de fall, i vilka ett ingripande mot konkurrensen från valutasvaga länder skulle kunna äga rum, hava herrar Vennersten, Ericsson, Hjorth, Huldt och Ljungnian uttalat sig.

Övriga yttranden och reservationer gälla huvudsakligen förslagets detaljer och motivering.

Samtliga yttranden och reservationer återfinnas in extenso bland bilagorna till detta protokoll, till vilka jag ber att i detta sammanhang få hänvisa.

Innan jag för egen del går att angiva min ställning till nu omförmälda förslag till skyddsåtgärder mot valutadumping, skall jag tilllåta mig att, i anslutning till en å tull- och traktatkommitténs kansli upprättad promemoria, i största korthet redogöra för vad som i utlandet är åtgjort eller är under förberedelse till näringslivets skydd mot utifrån kommande övermäktig konkurrens.

I de flesta länder hava under de senaste åren vidtagits åtgärder i syfte att uppnå ökat skydd åt de egna näringarna mot konkurrensen från utlandet. Generella tullhöjningar höra sålunda till regeln, och dessutom förekomma i enstaka fall importreglering i samma syfte ävensom speciella åtgärder av olika slag för åstadkommande av skydd mot den särskilda form av utländsk konkurrens, som blivit kallad valutadumping. Huruvida emellertid exempelvis en allmän höjning av samtliga tullsatser i ett lands tulltaxa innebär ett steg i protektionistisk riktning, jämfört med tiden före kriget, är ofta svårt att avgöra. En dylik åtgärd kan vara vidtagen uteslutande för att tullskyddet skall bibehållas vid samma höjd som förut och sammanhänger då givetvis med det ändrade penningvärdet. I många fall hava emellertid höjningarna uppenbarligen tilltagits så, att ett ökat skydd uppkommit. Importförbud av olika slag och för olika ändamål förekomma i åtskilliga länder, stundom såsom rester av den under kriget flerstädes genomförda allmänna importregleringen, vilken då berodde på varuknapphet och gränsspärrningar. Även i fråga om importförbuden kan det sålunda vara svårt att avgöra, huruvida de böra betraktas såsom skyddsåtgärder i vanlig mening.

Till den i det efterföljande lämnade översikten över åtgärder av nu berörda slag må anmärkas, att i fråga om de nya öst- och mellaneuropeiska staterna medtagits förekommande importförbud, medan däremot icke tulltaxorna berörts, detta emedan jämförelser med föregående förhållanden i tullhänseende icke kunna göras beträffande dessa nya länder.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 259.

2:3

A. Generella tullhöjningar.

Norge. I Norge hava under de senare åren icke företagits några anmärkningsvärda förändringar med avseende å tullsatsernas höjd.

Danmark. Under november månad 1921 har danska regeringen framlagt ett förslag till ny tulltaxa, vilket för närvarande ligger under behandling i riksdagen. Detta förslag innebär en principiell förändring av gällande system, nämligen en övergång från vikt- till värdetullar för flertalet av taxans rubriker.

Beträffande lyxvaror hava tullsatserna provisoriskt förhöjts i november 1921.

Finland. Den första tulltariff, som uppgjordes i Finland efter självständighetsförklaringen, fastställdes den 26 mars 1919. Denna tariff utarbetades under förutsättning, att varuprisen komme att i allmänhet förbliva omkring 100 procent högre än vid tiden före världskriget. För åren 1920 och 1921 hava de i 1919 års tariff stadgade tullsatserna utgått med 200 procents förhöjning, varjämte regeringen enligt särskilt bemyndigande under år 1921 ytterligare förhöjt tullsatserna upp till det tiodubbla beloppet för ett stort antal varuslag, huvudsakligen lyxvaror.

Från och med den 1 januari 1922 har en ny, temporär tulltariff trätt i kraft. Regeringen äger befogenhet att höja tullsatserna för vissa varuslag till högst fyrdubbla beloppet ävensom att sänka vissa tullsatser med högst en tredjedel.

Tyskland. Importtull i Tyskland utgår fortfarande enligt tulltariffen av den 25 december 1902. Emellertid har genom förordning av den 21 juli 1919 stadgats, att tullarna skola erläggas i guld. Vid erläggande av likvid i annan form än guld utgår ett särskilt tulltillägg (Aufgeld), som växlar med markens ställning till dollarn. Tilläggsavgift utgick ursprungligen efter 240 procent av gällande tullsats, men har sedermera successivt ökats och utgår numera från den 1 april 1922 efter 5,900 procent, vilket motsvarar en tull av ungefär 60 gånger de i tulltariffen angivna tullsatserna.

I ett under behandling varande lagförslag föreslår den tyska regeringen höjda tullar för vissa kolonialvaror och lyxartiklar samt lär i övrigt hava en fullständig revision av den tyska tulltariffen under arbete.

Schweiz. Genom beslut av förbundsförsamlingen den 18 februari 1921 erhöll förbundsrådet bemyndigande att under vissa villkor genom provisoriska åtgärder anpassa tullsatserna efter landets ekonomiska läge. Stödd på detta bemyndigande fastställde förbundsrådet en ny tulltariff, som trädde i kraft den 1 juli 1921. De flesta tariffnummer hava fått sina satser höjda, men av alla tariffnummer höjdes 70 procent med lägre belopp än 10 procent ad valorem.

Förutom förenämnda tulltariff har förbundsrådet senare (den 2 februari 1922) fastställt en ny provisorisk generaltariff med stöd av ett i lagen av den 10 oktober 1902 angående den schweiziska tulltariffen intaget bemyndigande för förbundsrådet att enligt fritt skön när som helst höja tullsatserna för varor från sådana stater, som belägga schweiziska varor med särskilt höga tullar eller behandla

24 Kungl. Maj.ts proposition Nr 259.

dem mindre gynnsamt än varor från andra stater. För närvarande befinner sig icke Schweiz gentemot någon annan stat i ett sådant läge, och den nya tariffens fastställande innebär allenast ett tillkännagivande på förhand av de tullsatser, som den schweiziska regeringen har för avsikt att genom särskilt beslut påbjuda till tillämpning, i händelse eu situation av nyss antydd art skulle inträda.

Holland. Importtull i Holland utgår fortfarande enligt tulltariffen av den 15 augusti 1862. Ett förslag om höjning av tullsatserna, vilka i regel äro värdetullar, förelädes riksdagen i maj 1921. Förslaget innebar en höjning av de 5 procentiga tullarna till 7 procent samt vissa andra höjningar i ungefär samma proportion. Efter ett ministärskifte har förslaget emellertid återtagits.

Österrike. Genom förordning, som trädde i kraft den 20 juli 1921, hava vissa förändringar vidtagits i den sedan tiden före kriget gällande tulltariffen. Förändringarna bestå huvudsakligen i införandet av en särskild finanstulltariff. Tullsatserna skola erläggas i guld eller i annat fall med viss tilläggstull. Tilläggsavgifterna vid tullens erläggande i .sedlar fastslogos för i finanstulltariffen upptagna varor till det 130-faldiga samt för övriga varor till det 100-faldiga. Dessa bestämmelser hava sedermera ändrats därhän, att tullen för i finanstulltariffen upptagna varor skall erläggas i guld. För övriga varuslag utgår tullen numera efter den 9 mars 1922 vid tullens erläggande i sedlar med 700 gånger tariffens belopp.

Ungern. I avvaktan på den nya under utarbetande varande tulltaxan tilllämpas fortfarande i Ungern samma tullsatser som före kriget med tillägg av »Zollaufgeld», numera sedan den 5 april 1922 utgående, alltefter varornas olika natur, med 1,100 procent, 3,900 procent, 7,900 procent eller 16,900 procent.

I Förenta Staterna arbetar sedan länge en tullkommitté, som år 1921 framlade ett förslag till tullag i starkt protektionistisk riktning med väsentligt höjda tullar. Detta förslag antogs också av representanternas hus samma år, men senaten har ännu icke fattat beslut om detsamma. I förslaget ingår en bestämmelse om så kallad »american valuation», vilket innebär, att värdetullar (sådana överväga i Förenta Staterna) skola beräknas å det pris, som liknande vara skulle betinga i den amerikanska engroshandeln. I och för sig torde detta, då tullen förut beräknats å fakturavärdet, innebära en ytterligare tullhöjning.

I avvaktan å denna så kallade »definitiva» tulltaxa har man antagit en px-ovisoi isk sådan (emergency tariff) för vissa amerikanska lantbruksprodukter, såsom vete, ull, bomull och ai'beten däi'av, socker, tobak m. m. Dessa tullar äro riktade mot Kanada, Ai’gentina och dylika länder och hava visat sig verka hämmande på importen. I

I England, varmed här menas England, Skottland och Irland, men icke kolonieima, ha protektionistiska ansträngningar icke saknats, men dessa hava hittills icke ki’önts med annan framgång, än att man skapat skydd genom en 33 '/3 procents ad-valorem-tull för vissa industrier, de s. k. »key industides», vilka man ansett det vara i landets intresse, särskilt ur försvarssynpunkt, att uppmuntra och stödja.

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

Denna tull är avsedd att bibehållas i fem år från och med den 1 oktober 1921. De varor, vilka därigenom skyddas, äro huvudsakligen följande: för vetenskapligt bruk avsett glas, porslin och mätinstrument, vissa metaller (wolfram, torium och cerium), syntetiska, organiska kemikalier, båglampskol, tungnålar för stickmaskiner och magneter. .

Nu ifrågavarande tull uttages ej för vara, som tillverkats inom brittiska imperiet, varmed förstås, att minst 25 procent av varans värde hänför sig till material från eller arbete inom sagda imperium.

Skulle en vara, som belägges med sådan tull, också vara belagd med annan tull, dock icke dumpingtull, uttages endast så mycket av denna extra tull, att summan utgör 33 V3 procent av varans värde. Därjämte kan i förekommande fall dumpingtull uttagas.

Board of Trade skall tid efter annan utfärda listor, upptagande de varor, som skola beläggas med denna tull. Envar, vars intresse beröres av tullen, har rätt att anföra klagan hos Board of Trade. Klagomal liänskjutes för avgörande till eu arbitrator, som utses av finansministern. Denna arbitrator får ej vara i tjänst hos regeringen. Beslut, som sådan arbitrator fattar, är bindande, och maste Board of Trade s listor ändras i enlighet därmed.

Australien har under år 1920 reviderat sin tulltaxa i protektionistisk riktning. Genom införande av en ny tariff, lördragstariffen (the intermediär tariff), som i huvudsak kan jämställas med den förutvarande generaltarififen med vissa förändringar och justeringar uppåt, och genom tillskapandet av en ny högre allmän tariff i stället för den förutvarande har man genomgående genomfört tullhöjningar utom gent emot England, mot vilket land en särskild preferenstariff tillämpas. Sistnämnda tariff har nämligen undergått endast smärre justeringar uppåt, kompenserade genom ännu högre höjning av den allmänna tariffen.

Nya Seeland följde under år 1921 Australiens exempel genom att införa tre tulltariffer, innefattande avsevärda tullförhöjningar, och genom att fastställa preferenstariff mot England. Parlamentets granskning av de redan nu tillämpade tulltarifferna torde kunna väntas i år.

Kanada har liksom förutnämnda två länder tredubbel tariff. Fördragstariffen bär sedan långt före kriget genom tarifftraktater satts i tillämpning mot olika länder och genom avtal om behandling som mest gynnad nation gent emot ännu flera. I ett fall har tarifftraktat (med Frankrike) nyligen ersatts med avtal om behandling som mest gynnad nation, varigenom vissa speciella förmåner bortfallit. Annan tullförhöjning (utom vad angår valutatullar) har Kanada pa senare tiden icke föietagit med undantag av ett generellt tillägg år 1915 av 5 procent å preferenstariffen och 7 V* procent å de Övriga tarifferna. Dessa tillägg hava emellertid åter upphävts. Avsikten är att tullfrågan skall upptagas av det parlament, som sammanträder i ar.

Indien har värdetullar. Årligen verkställes beträffande olika varor en värdering, efter vilken tullarna skola beräknas. Man synes därvid taga hänsyn till såväl silvervärdet (Indien har silvermyntfot) som varuvärdena och sträva efter att erhålla samma procentuella skydd som tidigare.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 4

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

Den indiska tulltaxan upptager i motsats till förutnämnda engelska koloniers taxor endast en tariff och medger heller icke England preferensbehandling. Den upptager endast ett relativt litet antal varor. Under år 1921 ansåg man behövligt höja de flesta tullsatserna, i allmänhet från 7 V, till 11 procent.

Japan drabbades tidigt av depressionen. Detta föranledde redan år 1919 krav på ökat tullskydd. En lag, innefattande tullförhöjningar å åtskilliga varor, antogs sommaren år 1920. Under senare delen av år 1921 pågick inom en kommitté förberedande arbeten för en revidering av tullarna. Denna kommitté har i början av innevarande år framlagt sina allmänna synpunkter på tullrevisionen. De innebära icke något ytterligare mera betydande steg i protektionistisk riktning.

Argentina har värdetullar, men bär fastslagit varornas värde vid tullbehandlingen i en särskild värderingslag. År 1920 höjdes värdena i värderingstariffen och därmed tullen med 20 procent.

Chile, Peru och Bolivia hava företagit tullförhöjningar, i första hand avseende lyxvaror. Chile har emellertid höjt tullarna även å vissa andra varor.

Brasilien har länge förberett revision av sin tulltaxa och har nu antagit ett tillägg till tullagen, vilket upptager specifika tullar å järnvaror och papper, i stället för förut utgående värdetullar. Det har ännu icke varit möjligt att avgöra, om härav i allmänhet föranledes någon höjning i tullsatserna eller icke.

Frankrike. I Frankrike är bland tullhöjningsåtgärder under senare tid i första hand att nämna det införda ökningskoefficient-systemet, enligt vilket de i tariffen upptagna beloppen skola multipliceras med av regeringen fastställda, för de olika rubrikerna varierande koefficienter. Vid införandet av detta system, som tillämpats allt sedan den 8 juli 1919, stödde sig regeringen på ett under år 1916 erhållet bemyndigande att bland annat provisoriskt höja tullarna. Koefficienterna avse uttryckligen endast att jämka de gamla tullsatserna efter varornas förändrade värden. Någon höjning av det procentuella tullskyddet har man enligt bestämda uttalanden icke avsett att införa på denna väg. Icke desto mindre torde det vara ett faktum, att tullarna genom ifrågavarande koefficienter åtminstone i eu del fall höjts utöver 1913 års nivå.

Koefficienterna variera för närvarande mellan 1 och 10.

Vidare har man i Frankrike successivt infört höjningar av själva grundtullen ifråga om åtskilliga varugrupper eller strödda rubriker i tulltariffen. Såsom exempel härå må nämnas den år 1919 verkställda revisionen av tullarna å kemiska och farmaceutiska produkter, färger och färgämnen, den i april 1921 införda tullhöjningen å kullager o. s. v.

Därjämte må nämnas de i juni 1920 införda ändrade bestämmelserna för vikttullarnas beräkning, vilka verka så, att tullen i många fall beräknas å en högre varuvikt än vad förut varit fallet.

Slutligen är att nämna den genom dekret den 28 mars 1921 införda generella höjningen av den allmänna tariffens tullsatser. Då den sålunda höjda allmänna tariffen tillämpas så gott som uteslutande gent emot Tyskland, har denna åtgärd väsentligen karaktären av ett skydd mot valutadumping från tysk sida.

27 Kanot. Maj:ts proposition Nr 259.

Spanien I Spanien har allt sedan år 1920 en serie av tullhöjningsåtgärder vidtagits Sålunda stadgades den 10 augusti 1920, att alla tullbelopp skulle erläggas i ould Vid betalning av tullbeloppen i sedlar skulle ett tilläggsbelopp utgå vilket skulle beräknas efter en för månad gällande procentsiffra. För augusti 19*20 var denna procentsiffra 22.4 2 procent. Under den följande tiden har siffran varit högst cirka 49 procent och lägst 23.19 procent, vilken senare siffra är det för april ei922 gällande procenttillägget. 1KA , .

Vidare infördes den 1 december 1920 höjda tullar for ett 150-tal varor, vilka huvudsakligen varit föremål för införsel från Frankrike.

I maj 1921 infördes en ny provisorisk tulltariff, vars lägre kolumn i stort sett innebar en fördubbling av motsvarande före kriget tillämpade satser. Den hö»re kolumnen uppgick i regel till det dubbla av den lägre kolumnens belopp.

° I februari 1922 antogs slutligen en tariff, vilken för närvarande gäller och vilken är avsedd att. efter att hava reviderats under nästkommande maj månad, •mila för fem år framåt. Denna tariff måste i sitt nuvarande utseende betecknas såsom i hög grad protektionistisk. Bortsett från att tull satserna helt generellt innebära en betydande ökning av de före kriget tillämpade satserna, beräknas tullarna, såsom ovan framhållits, i guld, varigenom en ytterligare stegring i beloppen åstadkommes.

Italien. Redan under kriget utfärdades i Italien en förordning, enligt vilken tullbeloppen skulle erläggas i guld. Vid erläggande av tullbeloppen i sedlar skulle ett tillägg utgå, vilket ursprungligen fastställdes till 50 procent.

Genom i början av år 1921 utfärdade bestämmelser vidtogs i denna anordning den ändringen, att vid betalning av tullbelopp en viss för högst 15 dagar "ältande »tullbetalningskurs» skulle fastställas å papperslires. För förra delen av maj månad 1921 utgjorde nämnda kurs 491, vilket innebar att vid betalning av tullbelopp eu summa av 100 guldlires skulle motsvaras av 491 papperslires. För senare delen av april månad 1922 utgör kursen 368.

Den 1 juli 1921 infördes en ny tulltariff, vilken för närvarande galler. Denna nya tariff innehåller endast en tullsats för varje vara och är sålunda en enkeltariff. De fastställda tullbeloppen kunna liksom i Frankrike ökas förmedelst koefficienter, och redan vid tariffens trädande i kraft funnos sådana koefficienter fastställda för det stora flertalet av tariffens rubriker. Dessa koefficienter förklarades officiellt hava samma syftemål som i Frankrike, nämligen att höja grundbeloppen, vilka vore avvägda efter förhållandena före kriget, upp till en nivå, som stode i överensstämmelse med den allmänna prisstegringen.

Sedan numera så gott som samtliga Italiens gamla tarifftraktater trätt elkraft och därmed så gott som alla traktatbundna satser upphört att gälla, tullbehandlas praktiskt taget alla varor, oavsett varifrån de komma, efter den nya tariffens enkla kolumn, ökad med förefintliga koefficienter.

De tullbelopp, vilka på detta sätt utgå, representera i allmänhet en mangdubbling av förut tillämpade konventionstullsatser.

Belgien. Genom en lag den 10 juni 1920 bemyndigades belgiska regeringen att införa ökningskoefficienter för de i tariffen upptagna specifika tullsatserna. Fa basis av detta bemyndigande, vilket fortfarande är gällande, hava koefficientei

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 251).

successivt fastställts för ett stort antal varor. Koefficienterna började tillämpas i juni 1920 och uppgingo ursprungligen till siffran 3 såsom maximum. I april 1921 höjdes koefficienternas maximigräns till 6. Koefficienterna drabba f. n. bland annat trävaror, tidningspapper, tändstickor, maskiner och redskap, för vilka varor de variera mellan 2 och 6.

Vid sidan av det sålunda införda koefficientsystemet, vilket, såsom av det sagda framgår, helt överensstämmer med den i Frankrike tillämpade metoden, vidtogs i april 1921 en revision av grundtullen för en hel del varor, såsom automobiler, cyklar, spetsarbeten, glasvaror etc., för vilka varor en viss tullförhöjning genomfördes.

B. Importförbud.

I Sarge, Danmark och Finland förekomma för närvarande endast enstaka importförbud.

Under augusti månad 1920 infördes i Norge en serie importförbud för lyxvar?1!..1me<^ 11 uvuclsak 1 igt syfte att förbättra den ofördelaktiga handelsbalansen och upphjälpa valutan. Dessa förbud upphävdes i juli 1921 i samband med avslutandet av handelstraktaten med Frankrike.

I Finland har importen tidigare varit underkastad en reglering. Denna reglering upphörde fullständigt från och med april månad 1921. Enligt lagen an- 8-nde tulltariff för år 1922 har finska regeringen åter erhållit bemyndigande att utfärda importförbud för sådana varor, vilkas import icke anses nödvändig. Statsutskottet har emellertid i sitt betänkande beträffande detta bemyndigande uttalat, att importförbud f. n. böra utfärdas endast ifråga om egentliga lyxartiklar i syfte att skydda valutan. Det i följd av utländsk dumping möjligen erforderliga skyddandet av den inhemska produktionen genom importförbud borde lämpligast ordnas genom speciallagstiftning.

Tyskland. Praktiskt taget har generellt importförbud varit rådande i Tyskland alltsedan den 16 januari 1917, då förordning därom utfärdades. Undantag tran detta allmänna importförbud hava medgivits huvudsakligen för vissa slags livsmedel. Vid importförbudens handhavande tages ' hänsyn bland annat till åstadkommande av ett effektivt skydd för den tyska industrien.

Schweiz. Genom förordning av den 18 februari 1921, sedermera förlängd att gälla till den 30 september innevarande år, har förbundsrådet erhållit bemyndigande att i landets allmänna ekonomiska intresse undantagsvis och provisoriskt begränsa importen av vissa bestämda varor eller göra den beroende av särskild licens. Genom olika förordningar har förbundsrådet begagnat sig av sin befogenhet och gjort införseln av ett flertal varuslag — huvudsakligast industriprodukter — beroende av särskilt tillstånd. Vissa av de importförbjudna varorna äro emellertid inforseltillatna över de franska eller italienska gränserna, enär importen av de ltragakomna varorna över nämnda gränser visat sig vara av obetydlig omfattning.

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

Holland. I Holland hava inga importförbud införts.

Österrike. Genom en förordning, som trädde i kraft den 15 januari 1921, har importfrihet principiellt återinförts i Österrike. Införsellicens erfordras endast för vissa särskilt angivna varuslag, nämligen monopolartiklar, krigsmateriel, varor under statlig kontroll samt vissa lyx- och umbärliga varor.

Ungern. I Ungern bibehållas fortfarande importförbuden från krigstiden med undantag för i en särskild frilista upptagna varuslag, omfattande vissa textilvaror. trävaror, metallvaror, fetter och oljor, mineral, garv- och färgämnen, glasoch lädervaror m. m.

Förenta Staterna. I Förenta Staterna äro färger och kemikalier importförbjudna, intill dess den nya tullagen (den permanenta) antages.

England. Även i England är färgämnesindustrien skyddad genom importförbud. Syntetiska, organiska färgämnen, färger och färgmedel och alla oorganiska halvfabrikat (mellanprodukter), som användas för tillverkning av färgstoffer, färger eller färgämnen, äro sålunda importförbjudna i tio år.

Därjämte gäller importförbud för humle.

Australien. I Australien råder alltjämt sedan kriget importförbud för varor från Tyskland och Österrike-Ungern. För att skydda den inhemska industrien har man även infört importförbud för kalciumkarbid.

Japan. Japan har statligt reglerat importen av och handeln med tändstickor till skydd för denna industri.

Frankrike. I närvarande stund gäller importförbud för ett 30-tal skilda rubriker i den franska tariffen. Bland dessa må nämnas dels kemiska och farmaceutiska produkter samt färger utöver de kvantiteter, vilka enligt fredsfördraget skola levereras av Tyskland, dels vissa spritvaror, såsom fernissor, parfymer, likörer, vissa viner samt en del frukter för vinberedning, druvmust etc. I övrigt beröra importförbuden strödda varor, såsom ur, vapen, oljor o. s. v.

I avseende å många av de uppräknade varorna gäller emellertid, att import torde kunna äga rum efter särskild tillåtelse. Tobak och tändstickor få dock importeras endast för franska statens räkning.

Italien. I Italien tillämpas en mer eller mindre utpräglat differentiell behandling av de främmande länderna, vad importförbuden angår.

Vissa varor äro i princip importförbjudna men få fritt införas, därest varornas ursprungsland är Frankrike, Algier, Belgien, Storbritannien, Portugal, Japan, Schweiz eller U. S. A. eller under vissa förutsättningar även de franska och brittiska kolonierna. Bland hithörande varor, som uppgå till ett 30-tal, må nämnas viner, likörer, konjak, te, parfymer och tvålvaror, spetsar, personautomobiler, svavel, vissa frukter,

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 239.

konstgjorda blommor, vissa finare glasvaror samt i övrigt varor av mer eller mindre utpräglad lyxkaraktär.

Vissa andra varor äro importförbjudna oberoende av varornas ursprungsland. Dessa varor, uppgående till ett 10-tal, utgöras av bl. a. kaffe, socker, tobak, tändstickor, spelkort, havre, syntetiska färger och organiska halvfabrikat. Importförbudet å dessa varor sammanhänger i flera fall med gällande statsmonopol.

För varor från Kanada, Australien och Tunis gäller en speciell importförbudsregim, enligt vilken ett 20-tal specificerade varor från vartdera landet skola vara importförbjudna i Italien. Hithörande varor äro till stor del lyxvaror.

Vid sidan av de ovanberörda stadgandena har i Italien en bestämmelse utfärdats, enligt vilken tullmyndigheterna berättigats att ifråga om vissa uppräknade importförbjudna varor på egen hand medgiva införsel till Italien, varigenom för dessa varor importfrihet praktiskt taget kommit att råda. Bland hithörande varor upptagas särskilt åtskilliga för hushållsbruk avsedda artiklar.

Spanien. I stort sett hava i Spanien, vare sig under kriget eller på senare tid, icke några andra importförbud införts än sådana, vilka berott av gällande statsmonopol eller påkallats av sanitära och liknande skäl.

I början av år 1922 infördes importförbud i Spanien å vete och vetemjöl, vilket emellertid nyligen upphävts.

Det torde emellertid förtjäna beaktande, att spanska regeringen genom en helt nyligen antagen lag bemyndigats att förbjuda importen av varor från vilket land som helst, när extraordinära förhållanden så påkalla.

Belgien. I Belgien hava importförbuden numera successivt upphört. I närvarande stund kvarstår så gott som allenast det sedan längre tid tillbaka gällande importförbudet å vissa tyska varor. Detta förbud avser kol, färger, lantbruksmaskiner och vissa andra produkter, dock uppenbarligen endast i den mån importen överstiger de fastställda skadeståndsleveranserna från tysk sida.

Estland. Inga importförbud.

Lettland. I samband med den nya tulltaxans ikraftträdande den 20 juli 1921 upphävdes samtliga importförbud.

Litauen. Såvitt bekant inga importförbud.

Polen. Importförbud gäller ifråga om å särskilda listor upptagna varor, huvudsakligen lyx- men jämväl andra varor.

Tjeckoslovakiet. I allmänhet erfordras för import licens utom i fråga om i särskilda listor upptagna varor.

Jugoslavien. Genom beslut av den 1 mars 1922, vilket trätt i kraft den 3 samma mars, råder importförbud på nästan alla varor.

31 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

Rumänien. Enligt förordning den 5 oktober 1921 har det förut gällande importförbudet i fråga om lyxvaror åtminstone delvis ersatts med vid importen uppburen lyxskatt.

Bulgarien. Enligt förordning den 26 oktober 1920 tillätes import till Bulgarien utan licens av alla varor, vilka icke rubricerats såsom lyxvaror.

C. Åtgärder mot valutadumping.

I Norge, Danmark och Finland hava icke företagits nagra speciella åtgärder till skydd mot dumping från främmande länder.

I Norge har visserligen utarbetats förslag till åtgärder i sådant syfte, enligt vilket importförbud skulle införas för sådana varor, som ansåges böra skyddas, men fri licensiering beviljas mot erläggande av en valutaavgift. Detta förslag har emellertid icke vunnit godkännande.

Beträffande Finland torde i detta sammanhang förtjäna anmärkas, att det bemyndigande att förhöja tullsatserna å vissa varor upp till det fyrdubbla beloppet, som statsrådet erhållit för innevarande år, lämnats bland annat med hänsyn till önskvärdheten av att regeringen måtte äga medel att vid eventuellt behov begränsa införseln av varor till skydd för den inhemska industrien.

Tyskland. Den bestående importkontrollen i Tyskland möjliggör för myndigheterna att fullständigt reglera införseln av det stora flertalet varor, och någon särskild lagstiftning för förhindrande av dumping eller därmed likartade företeelser, i den mån sådan förekommit, har därför hittills icke ansetts av behovet påkallad.

Schireiz. Genom de vidtagna tullförhöjningarna och den införda importregleringen har förbundsrådet erhållit möjlighet att begränsa den förekommande valutadumpingen. De varuslag, som utvisa en omåttlig import, ställas under importreglering, som drives så långt som det ekonomiska läget fordrar. Genom de licenser, som givas, söker man emellertid hindra, att den inhemska produktionen får någon osund monopolställning.

Holland. I Holland hava inga åtgärder vidtagits till skydd mot valutadumping, och industrirådets på sin tid framlagda förslag om differentierande höjning av tullsatserna med hänsyn till valutadeprecieringen i olika länder har icke föranlett någon åtgärd.

Förenta Staterna ha sedan länge haft en antidumpinglag, som förbjöd import till dumpingpriser. Denna ersattes i maj 1921 av en ny lag, vars bestämmelser emellertid icke direkt rikta sig mot valutadumping.

32 Kungl. Maj ds. proposition Nr 259.

England. Genom samma lag, som skyddar nyckelindustrierna, »Safeguarding of Industries Act», har man också infört skydd mot dumping.

Dumpingtullarna äro av två slag: tull mot vanlig dumping och tull mot valutadumping. Dessa få ej debiteras eller uttagas för födoämnen och drycker.

För att den förstnämnda tullen skall få sättas i tillämpning fordras först och främst, att vara säljes i England under produktionskostnaden, varmed menas 95 procent av grosshandelspriset i tillverkningslandet ab fabrik, efter avdrag för accis och andra inre avgifter.

Beträffande den senare tullen fordras en depreciering av tillverkningslandets valuta i förhållande till pund sterling av minst 33 '/3 % och att på grund härav viss vara icke kan tillverkas med vinst i England. Denna tull får dock ej tillämpas å vara från brittiska imperiet.

I övrigt gäller, att vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att förordning om valutatull skall få utfärdas. Dessa förutsättningar äro:

1) varan skall i England i allmänhet säljas eller utbjudas till salu till ett pris, som på grund av produktionslandets valutas depreciering i förhållande till pund understiger det pris, till vilket samma eller liknande vara kan med skälig vinst tillverkas i England;

2) försäljningen till detta pris av den utländska varan skall i väsentlig grad inverka på upprätthållandet av driften inom en industriell näringsgren i England;

3) tillverkningen inom den näringsgren, som producerar samma eller liknande vara, skall drivas med skälig effektivitet och ekonomi.

Innan beslut om utfärdande av förordning om valutatull på viss vara fattas, skall ärendet överlämnas till utlåtande av en nämnd av 5 sakkunniga och opartiska personer. Presidenten för Board of Trade skall utse ett antal personer med kommersiell och industriell sakkunskap och praktisk erfarenhet, vilka stadigvarande skola stå till disposition för att inträda i sådan nämnd. Varje gång nämnd skall tillsättas, utses de 5 ledamöterna av presidenten för Board of Träde bland dessa kandidater, med iakttagande av att ingen utses, vars personliga intressen väsentligen beröras av det beslut, som kan komma att fattas med anledning av nämndens utlåtande.

Nämnd skall avgiva utlåtande dels om förefintligheten av de ovan angivna nödvändiga förutsättningarna, dels ock om en valutatulls inverkan på näringsgren, vilken såsom material använder den vara, för vilken valutatull ifrågasattes. Därvid gäller, att förordning om valutatull på visst varuslag ej får utfärdas, om icke nämnden förklarat, att dessa nödvändiga förutsättningar föreligga. Med hänsyn åter till nämndens utlåtande rörande inverkan på driften av annan näringsgren, som använder såsom material den vara, som är i fråga att tullbeläggas, har Board of Trade frihet avgöra, vilken betydelse bör tillmätas detta utlåtande.

Den egentliga beslutanderätten beträffande utfärdande av valutatullförordningar tillkommer underhuset, och Board of Trade s funktion därvid inskränker sig till att upprätta förslag härom. Men om underhuset ej är samlat eller är ajournerat och mer än en månad av ajourneringen återstår, då behov av dylik förordning uppstår, äger Board of Trade utfärda densamma. Den upphör dock att gälla, om ej underhuset inom en månad, sedan det sammanträtt, godkänner densamma med eller utan ändring; dock har underhusets beslut därvid ej tillbakaverkande kraft.

I fråga om det närmare innehållet av här berörda lag hänvisas till tull- och

Kungl. Maj.ts proposition Nr '259.

traktatkommitténs i november 1921 av trycket utgivna utlåtande angående frågan om differentialtullar till skydd mot valutadumping.

Kanada. Kanada har tullar både mot vanlig dumping och valutadumping. Vanlig dumpingtull får icke uttagas, när försäljningspriset icke understiger skäligt marknadsvärde med mera än 5 procent (i vissa fall 7 1/2 procent).

Frankrike. Formellt hava i Frankrike inga direkt mot valutadumping riktade åtgärder vidtagits. Praktiskt taget är dock den i föregående avdelning, berörda generella höjningen av den allmänna tulltariffens satser liktydig med införandet av ett valutadumpingskydd. Den allmänna tariffen, i den form den hade före den i mars 1921 genomförda höjningen, tillämpades huvudsakligen mot Tyskland och i viss utsträckning mot U. S. A. Vid höjningen av denna tariffs satser gjordes emellertid undantag för varor från U. S. A., varigenom den allmänna tariffen förvandlades till en så gott som uteslutande mot Tyskland gällande specialtariff.

Spanien. I Spanien infördes genom dekret den 3 juni 1921 särskilda tilläggstullar för varor från valutasvaga länder. Enligt nämnda dekret skulle sådana tilläggstullar. beräknade i proportion till valutadeprecieringen i respektive länder, tillämpas mot Tyskland, Frankrike, Belgien, Italien och Portugal. Från den 1 oktober 1921 föreskrevs sedermera liknande tilläggstullar gent emot Finland och Tjeckoslovakien. Aven mot Österrike och Argentina hava ifrågavarande tilläggstullar tillämpats, dock endast under någon kortare tid.

Numera har emellertid genom ett dekret den 20 februari 1922 den förändringen införts, att tilläggstullama ifråga icke vidare skola utgå mot länder, vilka tillerkänts tullbehandling enligt den lägre spanska tulltariffen. Genom nämnda dekret komma tilläggstullama numera endast att drabba Frankrike och möjligen även Finland.

Det torde vidare förtjäna beaktande, att spanska regeringen helt nyligen erhållit särskilt bemyndigande att vidtaga erforderliga åtgärder mot dumping i allmänhet. Enligt den nyligen antagna lagens lydelse bemyndigas sålunda regeringen att vidtaga nödiga åtgärder för skyddandet av den inhemska industrien mot utländsk industriell och kommersiell dumping.

Belgien. Genom dekret den 3 november 1921 infördes i Belgien en särskild tulltariff för tyska varor, gällande för tiden intill den 1 maj 1922. Denna tariff upptager dock endast vissa varuslag, såsom textilvaror, järn- och stålvaror, maskiner och verktyg, färger, kemiska produkter, automobiler, glasvaror etc. Tullsatserna i denna specialtariff äro i många fall det dubbla av den ordinarie tariffens satser, i andra fall äro de ordinarie satserna förstärkta genom en tilläggstull beräknad ad valorem.

Genom eu lag den 8 april 1922 bär belgiska regeringen bemyndigats dels ait tillämpa nämnda särskilda tullar helt eller delvis även å varor från andra länder, då på grund av dessa länders låga valuta de normala konkurrensbetingelserna i väsentlig mån saknas och härigenom den belgiska industrien sättes i svårare fara, dels ock att prolongera giltighetstiden för alla nu nämnda specialtullar tillsvidare intill den 31 december 1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 225 höft. (Nr 259.)

34 Kiingl. Maj:ts proposition Nr 359.

Sammanfattning.

Allmänna höjningar av skyddstullarna torde främst hava förekommit i Spanien, Frankrike, Italien, Schweiz, Belgien och Finland samt utom Europa i Japan, Indien, Australien och Nya Seeland. I England hava tullar införts till skydd för nyckelindustrierna. I Förenta Staterna planeras höjningar av skyddstullarna.

Tilläggsavgifter, då tullen icke erlägges i guld, förekomma i Tyskland, liera av de nya öst- och mellaneuropeiska staterna, Spanien, Italien och Portugal.

Importförbud till skydd för näringslivet tillämpas i vidaste utsträckning i Tyskland och flertalet nya öst- och mellaneuropeiska stater. Därjämte förekommer importreglering i samma syfte i Schweiz.

Särskilda åtgärder mot valutadumping hava vidtagits huvudsakligen i England, Spanien, Schweiz, Belgien och Kanada.

Departe-

mentschefen.

Det nuvarande krisläget.

Den enastående häftiga ekonomiska kris, som hösten 1920 via Förenta staterna och England nådde vårt land och med synnerlig snabbhet spred sig till hela vårt näringsliv, gör sig alltjämt gällande med i stort sett oförminskad styrka. De mera omedelbara verkningarna av krisen hava för industriens vidkommande tagit sig uttryck i, bland annat, vittgående driftsinskränkningar med därav härflytande arbetslöshet. Denna senare har som bekant fått en omfattning, som hittills saknat motstycke i vårt lands industriella historia. Jag erinrar sålunda om, att arbetslösheten redan våren 1921 uppskattades till omkring 60,000 personer, att den sedermera utan avbrott stegrades, så att den fram på hösten samma år nådde upp till siffran 100,000, samt att den i början av innevarande år enligt av arbetslöshetskommissionen gjorda beräkningar omfattade över 160,000 personer. Visserligen har sedan dess en obetydlig tillbakagång försports — bland annat till följd av den med vårens inträde ökade livaktigheten inom säsongyrkena — men icke desto mindre torde antalet arbetslösa för närvarande kunna uppskattas till inemot 150,000 personer, däri då ej inräknade de, som arbeta med förkortad arbetsdag eller arbetsvecka. Denna långvariga, efter våra förhållanden oerhörda arbetslöshet, som väl torde beröra över tredjedelen av uti industriell drift sysselsatta personer, är givetvis ägnad att ingiva de allvarligaste bekymmer.

Kännetecknande för det industriella krisläget är — förutom de betydande driftsinskränkningar, varom nyss anförda arbetslöshetssiffror bära vittne — framför allt de avsevärda svårigheter, som mött och

35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

alltjämt möta den svenska industrien i fråga om avsättningen av dess produkter å såväl utlands- som hemmamarknaden. Avsättningssvårigheterna hava satt tydliga spår uti siffrorna för den utrikes handelsomsättningen år 1921, vilken efter värde räknat icke uppgick till 40 procent av motsvarande omsättning år 1920. För de första månaderna av innevarande år hava omsättningssiffrorna varit exceptionellt låga; och även om på sista tiden, sedan de av isblockaden föranledda svårigheterna för sjöfarten undanröjts, en uppgång i handelsomsättningen kunnat iakttagas, tyder dock allt på, att avsevärd tid ännu kommer att förflyta, innan krisverkningarna på detta område kunna beräknas på allvar giva vika för mera normala förhållanden. Åven på hemmamarknaden är enligt samstämmiga rapporter avsättningen för industriella alster synnerligen ringa, låt vara att vissa svaga tecken till en ljusning på ett och annat håll börjat göra sig märkbara.

Det kan givetvis icke vara min mening att här söka närmare utreda orsakerna till vare sig de speciella svårigheter, varmed vår industri har att kämpa, eller den depression över huvud, som gör sig gällande såväl hos oss som i de flesta andra länder, därtill är ämnet alltför omfattande och komplicerat. Jag inskränker mig sålunda till att erinra om den sammanfattning av hithörande förhållanden, som tull- och traktatkommittén lämnat i sitt av trycket utgivna utlåtande i valutafrågan och enligt vilken den nuvarande krisens orsaker vore att föra tillbaka dels till förhållanden av djupare och mera varaktig natur, sammanhängande med den av världskriget framkallade desorganisationen av världshushållningen, och dels till omständigheter av mera tillfällig art, närmande sig de företeelser, som ligga till grund för en vanlig konjunkturrörelse.

Vid bedömandet av vilka åtgärder, som från de svenska statsmakternas sida kunna vidtagas för hämmande av krisförloppet, må det icke förglömmas, att den förstnämnda kategorien orsaker — de med den världspolitiska situationen sammanhängande — äro de utan jämförelse djupast liggande och hårdast verkande anledningarna till det bekymmersamma ekonomiska läge, under vilket så gott som alla världens länder för närvarande lida. Krisen är i vidsträcktaste mening internationell och kan icke hävas genom än så kraftiga ansträngningar från något enskilt lands sida; därom bära de resultat, som vunnits genom de i olika länder tillämpade, vitt skilda handels- och tullpolitiska åtgörandena, nogsamt vittne. Först genom en stabilisering av världsförhållandena, ett återknytande av förbindelserna med de väldiga av-

Orsakerna till krisen.

Åtgärder till krisens bekämpande.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

sättningsområdeu, som sedan åratal tillbaka varit så gott som avstängda från den internationella handeln, och ett återvändande till en mera besinningsfull ekonomisk politik än den, som under de sista åren varit bestämmande för världsutvecklingen, lära förutsättningar kunna skapas för ett verkligt återuppbyggande av vad som på det ekonomiska området gått förlorat under världskriget och tiden därefter. Att de möjligheter, som för vårt land erbjuda sig att påverka dessa så att säga världspolitiska orsaker till krisen, äro i hög grad begränsade, ligger i öppen dag.

Vad beträffar den andra orsaksgruppen, föreligga givetvis större möjligheter för ett enskilt land att genom åtgärder av olika natur i någon mån neutralisera dess verkningar. Härvid lärer det nog under nuvarande produktionsordning förhålla sig så, att vad som kan åtgöras i första hand måste ankomma på näringslivet självt, som genom eu rationalisering av driften och en efter omständigheterna avpassad omläggning av produktionen har att så smidigt som möjligt söka inrätta sig efter de i mångt och mycket ändrade förhållanden, som inträtt efter upphörandet av krigsårens tillfälliga högkonjunktur. Statsmakterna torde emellertid härvid kunna i viss mån träda stödjande emellan, låt vara att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, statsåtgärder i form av tullförhöjningar och importregleringar in. in. visat sig utöva ett mera begränsat inflytande på krisförloppet, än vad de, som yrkat på åtgärdernas vidtagande, i allmänhet torde hava föreställt sig.

Bland de till näringslivets stödjande för vårt lands vidkommande

tänkbara statsåtgärder--av vilka en del redan försökts och andra äro

ifrågasatta märkas dels sådana, som syfta till en stabilisering av prisnivån, alltså valuta- och penningpolitiska åtgärder, dels sådana, som avse att genom nedbringande av produktionskostnaderna stärka industriens ställning i konkurrensavseende, t. ex. åtgärder på frakt- och taxepolitikens område samt räntenedsättningar, dels sådana, som äro av beskaffenhet att direkt befordra avsättningen av inhemska produkter, t. ex. statsbeställningar, dels slutligen sådana, som avse att hämma den av särskilda förhållanden föranledda, onormala konkurrensen från länder med deprecierad valuta.

Prisnivåns stabilisering.

Vad till en början beträffar de åtgärder, som kunna ifrågasättas på valutapolitikens område, är jag med tull- och traktatkommittén fullt ense därutinnan, att en stabilisering av prisnivån, på det sätt och under de förutsättningar kommittén angivit i sitt utlåtande i valutafrågan, framstår såsom en viktig förutsättning för att åt näringslivet må skapas

Kungl. Maj.ts proposition Nr 259.

lugnare förhållanden. Frågor om dylika åtgärder hava också vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Jag erinrar sålunda om behandlingen vid innevarande och förra årets riksdagar av spörsmålet om riksbankens återupptagande av guldinlösningen och vårt lands återgång till guldmyntfot ävensom om de uttalanden, som i förevarande ämne för några dagar sedan gjorts av chefen för finansdepartementet i samband med avlåtandet av proposition till riksdagen om viss fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld. Då det emellertid, såsom ock av tull- och traktatkommittén framhållits, icke torde vara möjligt att i nuvarande situation bringa någon mera omedelbar lättnad i industriens hårda betryck genom åtgärder av valutapolitik natur och då det i allt fall icke lärer ankomma på mig att bedöma vad i sistberörda hänseende bör åtgöras, saknar jag anledning att i detta sammanhang vidare uppehålla mig vid denna del av frågan.

Så mycket större skäl finnes däremot att något närmare beröra Nedbringande de faktorer, som — liggande inom området för statens bestämmanderätt — kunna öva inflytande å produktionskostnadernas nedbringande naderna. och näringslivets stimulerande över huvud. Till en början vill jag då påpeka, att industriens egna strävanden att vinna anpassning efter produkt! onsförutsättningarna i det konkurrerande utlandet numera väsentligen torde underlättas därigenom, att i avseende å en av de i produktionskostnaderna ingående viktigaste faktorerna, nämligen arbetslönerna, förhållandena under det sist förflutna året — om man från jämförelsen undantager de särskilt valutasvaga länderna — hastigt utveckla! sig i riktning mot en utjämning av den differens, som tidigare kan hava bestått. Aven i avseende å övriga produktion sutgifter torde genom åtgärder från industriens utövare en förskjutning av utjämnande art i viss mån hava kommit till stånd. Delvis äro emellertid de i produktionskostnaderna ingående utgifterna av sådan natur, att en reducering av desamma utan statsmakternas medverkan icke är möjlig. Jagsyftar härvid närmast på de taxor och avgifter, som tillämpas av statens kommunikationsverk, främst fraktsatserna vid statens järnvägar, vilka åtminstone för vissa industrier äro av stor betydelse. Denna omständighet har ock av statsmakterna beaktats, i det att under det sist förflutna året avgiftsregleringar i lindrande riktning upprepade gånger vidtagits.

Jag tillåter mig sålunda erinra om de ned sättningar av fraktsatserna, som ägt ruin den 1 juli 1921 och den 1 januari innevarande år, ävensom om det av Kungl. Maj:t den 5 i denna månad fattade beslutet

Ökad statsupphandling m. m.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

angående en ytterligare betydande sänkning av godstaxorna, avsedd att träda i tillämpning den 1 instundande juni. Vidare ber jag att få bringa i erinran, hurusom dels vid två olika tillfällen innevarande år väsentliga nedsättningar skett i vissa telefonavgifter, dels ock på föredragning av chefen för kommunikationsdepartementet förslag framlagts för innevarande års riksdag angående sänkning av de inrikes postavgifterna (prop. nr 143).

Slutligen må beträffande en annan av de i produktionskostnaderna ingående faktorer, å vilka staten kan öva inflytande, nämligen ränteutgifterna, framhållas, att under det senast förflutna året betydande diskontonedsättningar — till antalet fem om sammanlagt 2 Va procent — av riksbanken företagits.

Vad som från statsmakternas sida kunnat göras i syfte att direkt befordra avsättningen av den inhemska industriens produkter har varit att, i den omfattning de statsfinansiella resurserna medgivit, söka tillföra industrien beställningar för statens räkning ävensom att genom utfärdande av allmänna föreskrifter tillförsäkra de svenska företagen ökat företräde vid statsupphandlingar av olika slag. Jag erinrar i förstnämnda hänseende om det anslagsäskande till belopp av 15 miljoner kronor för statsbeställningar hos. industrien, som Kungl. Maj:t under innevarande år förelagt riksdagen och som för närvarande är beroende på riksdagens prövning.

Beträffande företrädet vid statsupphandlingar ber jag att få bringa i erinran, att Kungl. Maj:t den 3 mars innevarande år på min föredragning i ett. till samtliga upphandlande myndigheter avlåtet cirkulär föreskrivit, att tills vidare intill dess annorlunda förordnas, dock högst till och med den 31 mars 1923, myndighet, som bar att verkställa upphandling för statens räkning, må, när upphandlingen är av beskaffenhet att kunna i avsevärdare mån medverka till uppehållande av svensk industri eller beredande av arbetstillgång inom landet, giva företräde åt svensk vara, eller, vid val mellan svenska varor, åt vara, som till större del tillverkas av svenska materialier eller med anlitande av svensk arbetskraft, även om myndigheten skulle anse sig vid en sträng tillämpning av föreskrifterna i gällande upphandlingsförordning icke vara därtill berättigad, med rätt för myndigheten att, där skillnaden i pris mellan svensk och utländsk vara är så stor, att myndigheten trots förberörda medgivande icke finner sig kunna träffa avtal om inköp av svensk vara respektive vara av mera genomgående svensk tillverkning, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prov-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 259.

ning. Därjämte har förordnats, att myndighet skall tillsvidare vid infordrande av anbud för upphandling för statens behov dels giva till känna, att svenska materialier och svensk arbetskraft i största möjliga utsträckning böra komma till användning vid tillverkning av den vara, anbudet avser, dels ock föreskriva, att i anbudet skall så vitt möjligt uppgivas, i vilken utsträckning inhemska råmaterialier eller halvfabrikat ingå i och svensk arbetskraft använts vid framställning av den färdiga varan.

Av här ovan omförmälda från statens och industriens egen sida vidtagna eller förutsatta åtgärder måste påtagligen de, som avse att genom rationalisering av den industriella driften och nedbringandet av tillverkningskostnaderna möjliggöra anpassning efter utlandets produktionsutgifter, anses såsom de för ett varaktigt återställande av vår industris konkurrenskraft gentemot utlandet utan jämförelse mest betydelsefulla. Hur svår en dylik anpassningsprocedur än är att genomföra och hur kännbara dess verkningar än gestalta sig, lärer den i allt fall vara en för vårt lands ekonomiska tillfrisknande ofrånkomlig förutsättning. Många tecken tyda emellertid på, att denna anpassning, såvitt angår förhållandet till länder, vilka intaga en i valutaavseende med vårt land någorlunda jämförlig ställning, i vissa fall redan är uppnådd och i andra fall ligger så nära, att densamma genom ett fortsatt arbete på den inslagna vägen inom överskådlig framtid bör kunna uppnås. Goda utsikter föreligga med andra ord för, att vårt land skall på de flesta områden, där dess industriella utveckling kunnat före världskriget göra sig gällande, åter bliva i stånd att med framgång upptaga konkurrensen med länder, där valutaläget kan betecknas såsom någorlunda normalt.

Annorlunda ställer sig däremot förhållandet med den konkurrens, för vilken den i vissa länder fortskridande valutadeprecieringen skapat alldeles abnorma och för vårt lands näringsliv högst allvarliga förutsättningar. Skillnaden mellan de valutadeprecierade ländernas produktionskostnader, evalverade i svenskt mynt, och de svenska tillverkningskostnaderna för samma varuslag är nämligen i många fall så stor, att det icke förefinnes minsta utsikt att blott genom ett nedpressande av de svenska produktionsutgifterna eller andra åtgärder av liknande natur ens närmelsevis eliminera densamma. En sänkning t. ex. av de svenska arbetarnas löner till en nivå, som motsvarar den i svenskt mynt omräknade lönekostnaden i vissa valutadeprecierade länder, skulle — oav-

Konkurrensen från länder med deprecierad valuta.

40 Förekomsten av valutadumping.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

sett att en dylik sänkning icke låter sig i praktiken genomföra — innebära, att den svenska lönestandarden skalle i förhållande till den inom landet rådande prisnivån nedpressas till en biåkdel av det allra o andgängligaste existensminimum. I många fall förhåller det sig t. o. in. så, att, även om för den svenska varan arbetslönen kunde nedbringas till noll, övriga produktionskostnader i allt fall skulle överstiga framställningskostnaderna, inklusive arbetslöner, i det valutadeprecierade landet.

Om det sålunda är obestridligt, att valutadeprecieringen skapar förutsättningar för en för vårt näringsliv högst allvarlig konkurrens, gentemot vilken, med de medel som för närvarande förefinnas, såväl statsmakterna som industrien själv stå maktlösa, gäller det att undersöka, i vad mån dessa förutsättningar hittills av de valutadeprecierade länderna utnyttjats, eller med andra ord, huruvida och i vilken utsträckning valutadumping gentemot vårt land utövats och alltjämt utövas.

I dylikt hänseende framhåller tull- och traktatkommittén, hurusom det är förenat med synnerligen stora svårigheter att klart och motsägelselöst påvisa omfattningen av förekommande valutadumping, särskilt som nämnda företeelse ofta är förknippad med andra, till valutadumping ej hänförliga företeelser. Bortser man emellertid från kravet på att fullt exakt påvisa omfattningen av valutadumping och i stället åtnöjer sig med att konstatera själva förekomsten av dylik dumping, låter detta senare lättare sig göra, i synnerhet i de fall då valutadumpingen härrör från länder, där deprecieringen av valutan är särskilt stark.

Redan den omständigheten, att dylika länder, såsom fallet varit särskilt beträffande Tyskland, funnit sig kunna belägga exporten till valutastarka länder med avgifter av växlande storlek eller föreskriva särskilda regler för prisberäkningen av till export medgivna varor, giver tämligen tydligt vid handen, att valutadumping i icke ringa utsträckningförekommer.

f* ör övrigt måste ju omfattningen av exporten från de valutasvaga länderna till Sverige i jämförelse med motsvarande export före kriget utgöra ett om också indirekt indicium på förekomst av valutadumping. kör att erhålla en mera bestämd uppfattning av, huru förhållandena härutinnan ställa sig, anmodade jag den 2 december 1921 kommerskollegium att skyndsamt verkställa en bearbetning av importstatistiken för ett antal varuslag fram till innevarande år, så att därav framginge importens fördelning på olika länder. Med skrivelse den 20 sistlidna mars har kommerskollegium till mig överlämnat den begärda sammanställningen, vilken jämväl utgivits av trycket. Densamma giver vid handen, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 259. 41

importen, vad fördelningen å olika länder beträffar, i väsentlig grad försk jutits efter kriget. Det har konstaterats, att importen av ett flertal betydande varuslag under åren 1920 och 1921 uppvisat en ansenlig ökning, i den mån den härrört från länder med deprecierade valutor. I åtskilliga fall har under år 1921 importen från dylika länder, trots depressionen, varit flerdubbelt större än år 1913. Jag skall icke trötta med att uppräkna de varuslag, beträffande vilka importen från valutasvaga länder varit anmärkningsvärt stor, utan inskränker mig till att hänvisa dels till kommerskollegii förenämnda statistiska redogörelse och dels till en inom handelsdepartementet uppgjord, såsom bilaga till tull- och traktatkommitténs sist avgivna betänkande fogad statistisk översikt över importen från Tyskland av vissa varuslag åren 1913, 1920 och 1921.

Det torde knappast vara tvivel underkastat, att den betydande import, som sålunda under de sist förflutna åren utgått och alltjämt utgår från valutasvaga länder, till väsentlig del varit att tillskriva den i dessa länder rådande valutadeprecieringen och alltså är att hänföra till den abnorma konkurrens, som valutadumpingen innebär. Att denna konkurrens under rådande svåra avsättningsförhållanden varit ägnad att bereda svårigheter för den svenska industrien och öka den på grund av den allmänna depressionen redan förut stora arbetslösheten torde likaledes vara ställt utom allt tvivel.

Xu kan det visserligen, på sätt också av tull- och traktatkommittén påpekas, sägas, att valutadumpingen är en tillfällig företeelse och att de särskilda förhållanden, som möjliggöra förekomsten av dylik dumping, eller den bristande jämvikten mellan ett lands valutas inre' värde och kursvärde förr eller senare måste utjämnas genom förskjutningar uppåt av det valutasvaga landets prisnivå. Huru lång tid en sådan utjämningsprocess kan komma att taga i anspråk kan emellertid icke förutsägas. Hitintills gjord erfarenhet pekar för visso i den riktningen, att det kan dröja länge nog, innan köpkraftsparitet inträder, så mycket mer som i åtminstone vissa av de valutasvaga länderna deprecieringen långt ifrån att stagnera alltjämt fortskrider med oförminskad styrka.

Under sådana omständigheter och inför omöjligheten att överblicka den framtida utvecklingen på här ifrågavarande område anser jag det vara lämpligt, att, innan riksdagen åtskiljes, Kungl. Maj: t utrustas med befogenhet att i fall av trängande behov ingripa till skydd för svenskt näringsliv gent emot ödeläggande konkurrens från valutadepreeierade länder. I vad mån en dylik befogenhet, därest den av riksdagen lämnas, kan behöva av Kungl. Maj:t utnyttjas, är givetvis beroende av Bihang Ull riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 6

Nödvändigheten av en beredtkapslagstiftning.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

Tull- och traktatkommitténs förslag till beredskapslagstiftning.

huru förhållandena här hemma och ute i världen i fortsättningen komma att gestalta sig och sålunda omöjligt att på förhand bedöma, men situationen är i allt fall sådan, att enligt min mening möjligheterna för ett statsingripande böra tillskapas. Särskilt vill jag framhålla vikten av att vid handhavandet av den ifrågasatta fullmakten det allmänna handelspolitiska läget och eventuella förskjutningar däri noga beaktas. Att en beredskapslagstiftning finnes blir givetvis av särskild betydelse, för den händelse en motsvarande lagstiftning på andra håll i världen genom sin tillämpning komme att i än högre grad inrikta exporten från valutasvaga länder mot vårt land.

Visserligen är jag väl medveten om de stora vanskligheter, som erbjuda sig, då det gäller en lagstiftning av här avsedd natur — vanskligheter, som ännu intet land trots de på många olika håll gjorda försöken lyckats tillfredsställande övervinna. Det är emellertid alltför väl tänkbart, att läget kan bliva sådant, att även ett bristfälligt och svårhanterligt försvarsvapen måste vara att föredraga framför den rena försvarslösheten. Det bör nämligen icke förbises, att på grund av den långvariga och enastående häftiga krisen den svenska industrien numera är vida mindre motståndskraftig än för exempelvis ett år sedan och fördenskull långt känsligare än förut för den av valutadumping härrörande svåra konkurrensen. Att låta den omständigheten, att valutadumpingen dock måste vara en övergående företeelse, avhålla från att bereda underlag för ett ingripande från statsmakternas 'sida synes mig icke längre tillrådligt, sedan det numera blivit klart, att utjämningen av köpkraftspariteten går vida långsammare än från början allmänt antagits. Den möjligheten är nämligen, om valutadumpingen får obehindrat fortgå, icke utesluten, att, när en gång en dylik utjämning inträtt, vissa för vårt land viktiga industrier, vilka redan nu befinna sig i ett ytterst brydsamt läge, tagit allvarlig skada för framtiden.

För det förslag till beredskapslagstiftning mot valutadumping, som efter ytterst långvariga och ingående överläggningar uppgjorts av tulloch traktatkommittén och nu underställts Kungl. Maj:ts prövning, har jag i det föregående i korthet redogjort.

Visserligen är, såsom ock av åtskilliga reservanter inom kommittén påpekas, detta förslag — liksom all utländsk lagstiftning i ämnet — behäftat med många och påtagliga brister, och säkerligen kommer det att i sin tillämpning vara förenat med mycket stora svårigheter och medföra konsekvenser, som icke uteslutande äro av fördelaktig art. Det

43 Kungl. May.ts proposition Nr 259.

må dock ihågkomma^, att det här är fråga om ett teoretiskt och praktiskt så sällsynt svårframkomligt lagstiftningsområde, att det knappast lärer vara möjligt att åstadkomma ett förslag, mot vilket icke allvarliga invändningar kunna resas. Då emellertid behovet av ett vapen i kampen mot konkurrensen från valutadeprecierade länder vitsordas inom vitt skilda kretsar av vårt folk och då ett bättre förslag än det föreliggande icke i närvarande stund lärer kunna åvägabringas, anser jag — med hänsyn till att detsamma dock under vissa omständigheter bör i tillämpningen kunna medföra ett gagn, som överväger de befarade skadliga verkningarna — de mot förslaget framförda betänkligheterna böra få vika creti förslaget sålunda läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Den mot förslaget av herrar Heckscher in. fl. reservationsvis framförda kritiken riktar sig egentligen icke mot den teoretiska utformningen därav, ej heller bestrider den förekomsten av valutadumping eller önskvärdheten av att de med valutadumpingen sammanhörande olägenheterna i görligaste mån bekämpas. Anmärkningarna taga företrädesvis fasta på de svårigheter i olika hänseenden, som tillämpningen av de föreslagna åtgärderna otvivelaktigt komma att medföra. Särskilt har det sagts, att den föreslagna lagstiftningen kunde komma att medföra vådor av olika slag, såsom spekulation av den gångna kristidens art, desorganisation av näringslivet, prisstegring in. in.

Åven om, såsom redan antytts, de av reservanterna framförda synpunkterna i mångt och mycket icke kunna frankännas berättigande, vill det å andra sidan dock synas mig, som om åtminstone i vissa avseenden de uttalade farhågorna vore något överdrivna. Självfallet måste den ifrågavarande lagstiftningen, om den skall träda i tillämpning, handhavas med ytterlig varsamhet, men härför hava i möjligaste mån garantier tillskapats genom olika uti författningen och de därvid fogade anvisningarna intagna bestämmelser. Jag har vidare svårt att tro, att tillvaron av lagstiftningen skulle giva upphov till någon svårare spekulation av den i olika hänseenden beklagliga art, som varit utmärkande för krigsårens folkhushållning, så mycket mindre som ju vårt näringsliv fortfarande befinner sig mitt uppe i en kris av hittills okänd skärpa, kännetecknad av nedsatt köpförmåga och bristande köplust.

Icke heller är jag böjd för att antaga, att åtgärder mot valutadumping av bär ifrågasatt omfattning skulle komma att i stegrande riktning nämnvärt inverka på prisförhållandena inom landet. Efter mitt förmenande torde det nog i stor utsträckning förhålla sig så — något som också framhållits av en av kommitténs ledamöter i särskilt yttrande

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 359.

— att de fördelar, som den billiga importen från valutadumpande länder i och för sig är ägnad att medföra, icke komma konsumenterna till godo, utan stanna hos mellanhänderna, vilka av naturliga skäl söka att i möjligaste mån anpassa importvarornas priser efter priserna för motsvarande svenska produkter. Då ju importen från länder med normalt valutaläge icke beröres av de föreslagna åtgärderna, synes mig all anledning föreligga att antaga, att, även om dessa åtgärder genomföras, den utveckling i riktning mot anpassning efter världsmarknadens prisförhållanden, som under det sista året kännetecknat vår prisnivå, allt framgent kommer att fortgå. Härutinnan skilja sig de nu ifrågasatta åtgärderna från vanliga skyddstullar; de senare, vilka drabba alla länder lika, tendera som bekant att höja den allmänna prisnivån samt verka därigenom fördyrande på produktionskostnaderna, medan de förra endast äro ägnade att hämma eller mildra den konkurrens, som på grund av valutaförhållandena icke han neutraliseras genom en aldrig så stark nedpressning av våra egna tillverkningskostnader.

En rätt så betryggande garanti mot en förhastad eller oklok tilllämpning av den föreslagna lagstiftningen ligger i den enligt min mening välbetänkta, snäva avgränsning, som begreppet valutadumping erhållit, ävensom i föreskriften om att vissa villkor i övrigt skola vara uppfyllda, för att förutsättningar för ett statsingripande skola anses föreligga. Med de kommitténs ledamöter, vilka påyrkat en mindre stark begränsning av de fall, i vilka ett ingripande mot valutadumping skulle kunna äga rum, kan jag sålunda icke instämma. Såsom författningsförslagets 1 § formulerats, få nu skyddsåtgärder vidtagas — såvida omständigheterna i övrigt kunna föranleda därtill — allenast under förutsättning dels att en bristande överensstämmelse mellan stegringen i en främmande stats växelkurs på vårt land och förskjutningen mellan ifrågakommande stats och Sveriges prisnivå är för handen, dels ock att på grund av nämnda bristande överensstämmelse svåra olägenheter för det svenska näringslivet i form av minskade möjligheter till avsättning av framställda produkter på den inhemska marknaden uppkommit. Den i nämnda paragraf intagna punkten, där omständigheterna ej annat föranleda, avser, såsom anmärkts i motiveringen till författningen, att inskärpa vikten av, att vid prövningen av hithörande frågor klart hålles i sikte, att i förekommande fall det allmänna gagnet av skyddsåtgärderna väges emot därmed eventuellt förknippade olägenheter, vare sig det gäller konsumtionens krav, hänsyn till handelstraktater eller handelspolitiska förhållanden i allmänhet eller andra omständigheter.

Mot för folkhushållningen i sin helhet skadliga, om också för den

45 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

enskilda näringsgrenen nyttiga åtgärder garantera vidare de i förslagets 2 § intagna bestämmelserna rörande vad som är att iakttaga vid prövning av frågor om skyddsåtgärder mot valutadumping. Den omständigheten, att därvid skall tagas i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i dess helhet, vilken såväl valutadumpingen som den ifrågasatta åtgärden kan komma att medföra, torde vara i rätt så hög grad ägnad att ingiva trve-o-het mot åtgärder, som för riket i dess helhet kunna tänkas vara mera till skada än till gagn.

I varje fall är det emellertid uppenbart, att handhavandet av det instrument, som den föreslagna lagstiftningen avser att tillskapa, kräver den allra största varsamhet och urskillning. Särskilt torde den valutanämnd, vars inrättande i förslaget förutsättes, komma att få eu utomordentligt krävande och grannlaga uppgift. Det synes mig likväl vara anledning hoppas, att, om läget blir sådant, att den föreslagna lagstiftningen måste bringas i tillämpning, de stora svårigheter, som därvid otvivelaktigt komma att yppa sig, dock genom eu enig samverkan mellan samhällets olika krafter och ett underordnande av enskilda önskemål under det allmännas intressen skola kunna övervinnas och lagstiftningen sålunda visa sig ägnad att, utan alltför menliga biverkningar, åtminstone någorlunda fylla det ändamål, som därmed avsetts, eller att mildra det hot mot vårt näringsliv, som den ruinerande och understundom hopplösa konkurrensen med vissa valutadeprecierade länder ofrånkomligen innebär. 1

1 avseende å förslagets detaljer har jag ingen erinran att göra. Därav följer, att jag icke kunnat biträda de reservationsvis framställda anmärkningarna mot en och annan punkt i den framlagda författningstexten. Vad beträffar det av två kommittéledamöter gjorda yrkandet, att ur förslaget måtte uteslutas den de!, som har avseende å importreglering, är jag — utan att på något sätt vilja underskatta de mycket betydande svårigheter av administrativ och annan art, som otvivelaktigt äro förknippade med åtgärder av dylik natur — av den åsikten, att det likväl icke vore välbetänkt att a priori avhända sig det effektiva vapen, som eu importreglering dock utgör, detta så mycket mindre som det ingalunda kan anses uteslutet, att fall kunna förekomma, da importreglerings vägen är lättare framkomlig än systemet med valutaavgifter. ÅVandra sidan kan jag ej heller ansluta mig till den av andra reservanter framförda, åt motsatt håll syftande åsikten, att de i tredje stycket av 4 § i författningsförslaget intagna orden »där skydd mot valuta-

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

dumping icke kan på nu angivet sätt vinnas» böra utgå. Enligt min mening lärer nämligen den avfattning, huvudförslaget i nu ifrågavarande avseende erhållit, erbjuda fullt tillfredsställande möjligheter för vidtagande, i den omfattning som verkligen kan anses betingad, av åtgärder i importreglerande syfte. Att dylika åtgärder icke böra tillgripas, förrän andra till buds stående utvägar noga övervägts, torde med hänsyn till de därmed förenade svårigheterna vara xippenbart.

Vad därefter angår det likaledes reservationsvis framställda yrkandet om uteslutande ur förslaget av den punkt, som avser utsträckande av den i tullförfattningarna för vissa fall medgivna rätten till restitution av och befrielse från tullavgifter till att omfatta jämväl valuta- och importavgifter, synes mig tillräckligt vägande skäl härför icke föreligga. Den av reservanterna uttryckta farhågan, att, för den händelse ifrågavarande restitutionsrätt tillerkändes exportindustrien, resultatet av den föreslagna beredskapslagstiftningen till stor del skulle äventyras, kan enligt min mening knappast anses grundad, även om det icke kan förnekas, att tillvaron av restitutionsrätten i viss mån kan försvåra avsättningen av svenska halvfabrikat till exportindustrien. Det får emellertid heller icke förglömmas, att även exportindustrien har att på sina avsättningsmarknader utstå en förödande konkurrens, som härrör från länder med deprecierad valuta. Att än ytterligare öka exportindustriens på grund av valutadumpingen utomlands redan förut stora svårigheter genom att generellt förvägra restitution av valuta- och importavgifter, som erlagts för produkter, importerade för framställning av exportvaror, finner jag varken vara med billigheten överensstämmande eller, på grund av de konsekvenser som därav kunna föranledas, ens tillrådligt. Jag anser mig därför icke böra förorda den av reservanterna i nu ifrågavarande hänseende föreslagna ändringen.

Kommitténs förslag beträffande giltighetstiden för den ifrågasatta lagstiftningen föranleder icke någon erinran från min sida. Lika med kommittén anser jag sålunda lämpligast, att ikraftträdandet göres beroende av särskilt beslut av Kungl. Maj:t, som då får bedöma, huruvida förordningen om valutadumping med tillhörande följdförfattningar genast bör bringas i tillämpning eller tillsvidare förbliva blott och bart en beredskapslagstiftning.

Vad slutligen angår kostnaderna för den tilltänkta valutanämnden och de budgetmässiga anordningar i övrigt, som av den ifrågasatta lagstiftningen kunna befinnas påkallade, är jag jämväl därutinnan ense med tull- och traktatkommittén. Det synes mig sålunda lämpligt, att å

47 Kungl. Maj:ts proposition Nr 259.

tilläggsstaten för innevarande år samt riksstaten för första halvåret 1923 under tionde huvudtiteln anvisas anslag till bestridande av nyssberörda kostnader samt för utbetalande i förekommande fall av restitutioner, samt att å staternas inkomstsida under rubriken »Uppbörd i statens verksamhet» upptages en inkomsttitel »Valuta- och importavgifter» till mot anslagen svarande belopp. Anslagen torde böra givas natur av reservationsanslag, varjämte föreskrift lärer böra meddelas om, att de i första hand skola utgå av inflytande valuta- och importavgifter. Någon hållpunkt för bestämmandet av beloppen av anslagen och de däremot svarande inkomsttitlarna kan, med hänsyn till de på detta område fullkomligt oförutsebara förhållandena, givetvis icke erhållas. Med ovan förordade budgetmässiga anordning är det också ur budgetär synpunkt tämligen betydelselöst, med vilka belopp anslagen upptagas. Då det emellertid är tänkbart, att valutanämnden kan komma att draga ej så obetydliga kostnader, innan några valuta- eller importavgifter inflyta, torde anslagen icke böra tillmätas alltför snävt. Jag föreslår, att de å tilläggsstaten för detta år och riksstaten för första halvåret 1923 upptagas med respektive 100,000 och 50,000 kronor.

Erforderlig framställning om anvisande av dessa anslag samt upptagande i staterna av däremot svarande inkomsttitlar skall jag göra senare under dagens lopp.»

Sedan departementschefen härefter uppläst förberörda förslag till förordning angående åtgärder mot så kallad valutadumping med därtill hörande anvisningar för tillämpning av samma förordning, hemställer departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga samma förslag.

Statsrådet Örne tillkännagiver, att han icke biträder denna hemställan.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande departementschefen; och behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten gilla vad denne hemställt samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

OJ of Edström.

Tull- och Traktatkommitténs utredningar och betänkan den X

Bilaga

till i(ungi. Majds proposition nr 259

UTLÅTANDE

MED

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING

OM ÅTGÄRDER TILL SKYDD MOT

\

SÅ KALLAD VALUTADUMPING

STOCKHOLM 1922 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

\

k

Innehållsförteckning.

Sid.

Utlåtande ............................................................................................................ 5

Särskilda yttranden och reservationer:

av herr »Månsson ..................................................................... 26

av herr Wohlin............................................................................................... 26

av herrar Vennersten, Ericsson, Hjorth, Huldt och Ljungman ................ 28

av herrar Björnsson och Sköld .................................................................. 28

av herrar Björnsson, Insulander och Wohlin................................................ 28

av herrar Sachs och Sköld ............................................................................ 29

av herrar Heckscher, Höjer, Lembke, Rehn och Röing ............................ 29

av herr Engberg ............................................................................................ 41

av herr Nilsson.................................................................. 41

Bilagor:

1. Kortfattad översikt av den ekonomiska konjunkturutvecklingen sedan

1920 av O. Edström............................................................................ 43

2. Tablå utvisande Sveriges totala införsel samt införseln från Tyskland

åren 1913, 1920 och 1921 av vissa viktigare varuslag ................ 89

3. Förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valuta-

dumping jämte tillhörande författningsförslag och motiv ................ 97

*

f*

Till KONUNGEN. I

I skrivelse den 25 juni 1921 anmodade dåvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet tull- och traktatkommittén, bland annat, att verkställa utredning angående möjligheten och lämpligheten att införa

differentialtullar mot valutasvaga länder till skydd för den för hemmamarknaden arbetande svenska industrien. I anledning därav avgav kommittén den 22 november samma år utlåtande i ämnet. Kommittén yttrade därvid, att kommittén ansett sig kunna utgå från att det sålunda erhållna uppdraget vore begränsat till att avse frågan om differentialtullar såsom skydd mot valutadumping och förklarade sig på anförda grunder icke kunna under förhandenvarande förhållanden tillstyrka införande av dylika tullar, men förordade däremot utarbetande av förslag till en beredskapslagstiftning att vid förändrade faktiska förhållanden eventuellt tjäna angivna syfte.

Efter avlämnandet av detta utlåtande mottog kommittén ett utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden den 2 december 1921, varav framgick, att Kungl. Maj:t uppdragit åt kommittén att skyndsamt dels efter verkställd utredning avgiva utlåtande, huruvida i nuvarande situation, med hänsyn tagen till samtliga på frågan inverkande faktorer, hittills icke prövade statliga åtgärder av något slag — exempelvis sådana som falla inom importregleringens eller den allmänna valuta- och penningpolitikens områden — lämpligen kunde vidtagas för att till skydd för svensk industri tillfälligt begränsa varutillförseln från utlandet eller eljest stärka industriens ställning på hemmamarknaden, ävensom, därest så skulle befinnas vara fallet, avgiva förslag i ämnet, dels ock, för den händelse kommittén skulle finna åtgärder i nyss antytt syfte icke för närvarande böra vidtagas, inkomma med närmare yttrande och förslag i fråga om den av kommittén i förberörda utlåtande av den 22 nästlidna november förordade beredskapslagstiftningen.

Senare hava till kommittén överlämnats ett stort antal handlingar för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén den 2 december 1921 lämnade uppdrag, nämligen dels genom chefen för handelsdepartementet åtskilliga framställningar från industrisammanslutningar och enskilda industriföretag ävensom vissa arbetaresammanslutningar angående åtgärders vidtagande för upphjälpande av ställningen inom särskilda industrigrenar, dels genom chefen för jordbruksdepartementet framställningar från sammanslutningar och organisationer på jordbruksområdet, avseende i huvudsak åtgärder till befordrande av avsättningen av inhemsk brödspannmål. Nedan anförda tablå upptager förteckning över ifrågavarande remisser samt däri gjorda yrkanden.

7 Remisser tr&n kungl. handelsdepartementet.

12 Till kommittén hava ock direkt ingivits ett antal framställningar rörande åtgärder, avsedda att för svenska industrigrenar bereda ökade avsättningsmöjligheter, nämligen följande:

Genom de från jordbruksdepartementet mottagna remisserna har kommitténs ursprungliga uppdrag av den 2 december 1921, vilket — utom vad beträffar beredskapslagstiftningen angående anstalter mot valutadumping — var begränsat till prövning av åtgärder för industriens

skyddande, utvidgats till att omfatta även skyddsåtgärder för jordbruket.

Slutligen har till kommittén av kommerskollegium överlämnats en skrivelse från Skandinaviska Granitaktiebolaget, Göteborg, av innehåll, att kommerskollegium måtte taga under noggrann prövning av bolaget föreslagen åtgärd om införande av exportpremier å gat-, kant- och så kallad smågatsten av granit.

Kommittén har ansett lämpligt att i samband med handläggningen av de mottagna remisserna även behandla nyssnämnda till kommittén direkt ställda ansökningar, enär de avse frågor av liknande innebörd som de i remisserna berörda. I förevarande utlåtande ämnar kommittén alltså i ett sammanhang yttra sig såväl över de frågor, vartill hänsyftas i statsrådsprotokollet den 2 december 1921, som de i samtliga ovan uppräknade remisser och framställningar framförda yrkanden.

Kommittén vill till en början framhålla, att kommittén — med ett viktigt undantag — funnit det lämnade uppdraget ävensom de särskilda remisserna och framställningarna påkalla yttrande och förslag rörande åtgärder av 'provisorisk natur, ägnade att bringa näringslivet lättnad och stöd i dess närvarande svåra betryck, och har kommittén alltså vid prövningen av de härför föreslagna botemedlen sökt att bedöma deras gagn och räckvidd med hänsyn härtill, icke till deras effekt under normala förhållanden, ehuru kommittén naturligtvis icke kunnat undgå att beakta de förutsebara verkningarna för framtiden av de nödfallsåtgärder, det här gällt att taga ståndpunkt till.

Det nämnda undantaget utgöres av det i de lämnade direktiven uttryckligen framhävda spörsmålet om åtgärder på den allmänna valutaoch penningpolitikens område. Beträffande denna fråga har det redan från början stått klart för kommittén, att den ej kunnat behandlas enbart eller ens huvudsakligen med hänsyn till önskan att bringa näringslivet lättnad i den närvarande depressionen, utan att den maste bedömas på längre sikt. Detta är också den egentliga orsaken till att kommittén utbrutit valutaspörsmålet ur den grupp av frågor, som i detta sammanhang hänskjutits till kommitténs bedömande, och däröver avgivit ett särskilt utlåtande, vilket den 7 sistlidne februari avlåtits till Eders Kungl. Maj:t.

Vid sidan av valutafrågan föranleddes kommittén att redan pa ett tidigt stadium av utredningsarbetet särskilt sysselsätta sig med problemet om en för näringslivet förmånligare reglering av de för manga näringsgrenar synnerligen betungande järnvägsfrakterna, och har kommittén jämväl i detta ämne avgivit underdånigt utlåtande, dagtecknat den 2 sistlidne mars.

Då kommittén går att nu i vissa andra hänseenden angiva sin ståndpunkt till det i remissen den 2 december 1921 berörda fragekomplexet

ävensom till de i mängden av senare remisser och framställningar gjorda yrkandena, vill kommittén inledningsvis i största korthet söka antyda sin allmänna syn på det närvarande ekonomiska läget.

I den som bilaga till förevarande utlåtande fogade översikten angående konjunkturutvecklingen sedan 1920 (bilaga 1) — vilken översikt utarbetats på kommitténs föranstaltande men icke i detalj granskats av kommittén — hava sammanförts åtskilliga data, vilka med ganska stor tydlighet utvisa, vilken enorm tillbakagång som på alla områden av produktion och varuomsättning inträtt under sistförflutet år såväl i vårt land som i de stora industriländerna. Man har velat uppskatta den totala inskränkningen i världsproduktionen på det industriella området under år 1921 till minst 30 eller 40 % av kvantiteten före kriget. De data, som föreligga rörande förhållandena under innevarande års första månader, visa icke, att någon tydlig förbättring i detta tillstånd inträtt. Särskilt är det klart, att den i de flesta industriländer mycket omfattande arbetslösheten alltjämt icke företer mera bestämda tecken till minskning.

Kommittén anförde i sitt utlåtande i valutafrågan, att kommittén ansåg två grund företeelser hava samverkat att skapa det nuvarande elakartade ekonomiska läget, nämligen dels en varaktig nedsättning av världshushållningens produktionsförmåga efter världskriget, dels en konjunkturrörelse av mera normal typ, karaktäriserad i första hand av en utomordentligt svårartad och långvarig produktions- och avsättningskris, vilkens mest utmärkande drag är ett enastående häftigt prisfall.

I den mån prisfallet verkligen varit allmänt, föreligger tydligen ett penningpolitiskt spörsmål. Denna sida av depressionen och de åtgärder, vartill densamma synts böra giva anledning, har kommittén behandlat • i sitt nyssnämnda utlåtande i valutafrågan.

Emellertid är det ej endast det allmänna prisfallet, som direkt vållat svårigheterna såväl för industrien som för jordbruket, utan i väsentlig mån även den bristande jämvikt, som uppstått mellan de olika slagen av priser inbördes. På sätt och vis kan denna bristande jämvikt sägas vara en följd av den starka förskjutningen i prisnivån, då, enligt vad erfarenheten ger vid handen, en del priser äro “trögare“ än andra och sålunda icke lika hastigt följa med i prisförändringarna. Det är känt, att intill den tid, då prisstegringen nått sin höjdpunkt, förhållandet mellan de olika varornas priser i partihandeln förändrats högst avsevärt i jämförelse med läget före kriget ävensom att sedan dess en betydande utjämning härutinnan ägt rum. Beräkningar, som gjorts angående förhållandet mellan parti- och detaljhandelspriser visa, att de sistnämnda i sitt fallande dröjt avsevärt efter de förra, men att, i samma mån partiprisnivån begynt stabiliseras, detaljpriserna visat starkare tendens att närma sig partipriserna. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex (varå förutom varjehanda detaljhandelspriser inverka även hyror och skatter)

visade för månadsskiftet september—oktober 1921 siffran 281 emot en partiindexssiffra för oktober samma år av 175; motsvarande siffror för månadsskiftet mars—april, respektive april månad innevarande år äro 195 och 164, vilket anger en ganska betydande utjämning.

Sistnämnda siffror äro i förevarande sammanhang av intresse framför allt ur den synpunkten, att de häntyda på en avsevärt förbättrad möjlighet att återföra ett rimligt förhållande mellan varupriser och produktionskostnader och sålunda att undanröja den vid sidan av den allmänna prissänkningen säkerligen starkast verkande orsaken till den svenska industriens och det svenska jordbrukets oförmåga av lönande produktion. Dock är anpassningen, såsom närmare framgår av den i bilaga 1 meddelade översikten, i viktiga hänseenden ännu mycket ofullständigt genomförd.

Av det sagda framgår, att kommittén anser, att som huvudorsaker till till det svenska näringslivets nuvarande betryck kunna betraktas dels det för all företagsamhet förlamande allmänna prisfallet, dels oförmågan att tillräckligt snabbt anpassa de viktigare slagen av produktionsomkostnader efter det förändrade prisläget å varumarknaden.

Kommittén har emellertid icke bortsett ifrån att även andra omständigheter förefinnas, vilka i hög grad bidragit att förvärra ställningen. I första rummet ifrågakommer därvid naturligtvis i avseende på industrien det redan förut påpekade fullkomligt abnorma läge, vari de svenska industriföretagen blivit försatta i förhållande till sina konkurrenter i vissa länder med starkt deprecierad valuta, i all synnerhet Tyskland. Nyligen publicerade uppgifter rörande den tyska exporten under de nio sista månaderna av år 1921 visa, att exporten till de skandinaviska länderna, varibland Sverige intager främsta rummet, även under nämnda år varit relativt mycket stark, om ock något minskad i förhållande till år 1920. Av Tysklands totalexport uppgick exporten till Sverige, Norge och Danmark efter värdet räknat:

år 1913 ........................................................ till 6*7 X

u 1920 ........................................................ “ 14-9 X

u 1921 (maj—december)........................... “ 11-8 X

Absolut och som helhet betraktad kan den tyska exporten till Sverige under år 1921 och de första månaderna av 1922 icke sägas hava varit anmärkningsvärt stor i jämförelse med exporten under det sista fredsåret. En mera betydande verklig ökning kan dock iakttagas beträffande bland annat följande varuslag: finpapper, böcker och andra trycksaker; strumpstolsarbeten av ylle och bomull; juteväv och säckar; konfektionsvaror; diverse porslins- och glasvaror; järnplåt och andra slag av varmeller kallvalsat samt draget järn och stål; bleckvaror; fackverk och järnkonstruktioner; diverse mekaniska verkstadsprodukter, elektriska maskiner,.

järnvägsvagnar och automobiler; samt musikinstrument. Rörande ett flertal dylika varor har importen från Tyskland år 1921 varit större än år 1918, delvis avsevärt större, såsom närmare utvisas av den tabellariska uppställningen i bilaga 2. Den verkliga innebörden härav för svensk industri ur konkurrenssynpunkt har emellertid påtagligen varit betydligt större än som direkt framgår av där meddelade siffror, i det att, till följd av den utomordentligt nedsatta köpkraften och den under inflytande av de fallande priserna återhållna köplusten, konsumtionen inom landet på de flesta områden varit starkt inskränkt, varför en i konkurrens med svensk tillverkning skedd import av motsvarande eller kanske till och med mindre omfattning än 1913 i flertalet fall torde haft en relativt mycket större betydelse. Härtill kommer, att den från tysk sida utgående direkta priskonkurrensen ofta nog framträtt på sådant sätt, att det för svensk industri varit fullkomligt uteslutet att upptaga tävlan. Följden har varit, att de tyska industrialstren inträngt på områden, där förut den inhemska tillverkningen haft en obestridd marknad, och att på andra områden, där tävlan förekommit, det svenska fabrikatet för närvarande blivit mer eller mindre utkonkurrerat. Vissa upplysningar härutinnan inhämtas av den utredning angående förekomsten av valutadumping gentemot Sverige, som efter anmodan av tull- och traktatkommittén verkställts av Sveriges Industriförbund och av förbundet publicerats. I vilken utsträckning här valutadumping i egentlig mening spelat in, torde i de flesta fall vara omöjligt att exakt utreda. Att sådan i allmänhet medverkat och detta troligen i ganska hö*g grad, är enligt kommitténs mening ställt utom allt tvivel.

Till allt detta bör läggas, att, enligt vad från många håll vitsordats, blotta förekomsten av tyska anbud till priser understigande de svenska produktionskostnaderna, oavsett om leverans därpå följt till de utfästa villkoren, ofta verkat i hög grad oroande på den svenska marknaden och i följd därav haft mycket menlig påföljd för den svenska tillverkningen.

Det är vidare icke endast på den inhemska marknaden som den svenska industrien lidit kännbart avbräck genom denna, av samverkande abnorma förhållanden premierade tyska varuimport. Detsamma har, enligt kommitténs åsikt, på. tillfyllestgörande sätt visats vara fallet även på exportmarknaden beträffande ett flertal svenska industrialster.

Vad jordbruket angår hava ävenledes, vid sidan av det allmänna prisfallet, vissa särskilda omständigheter bidragit till det nuvarande betryckta läget. Sålunda hava priserna å ett flertal för jordbruksdriften behövliga förnödenheter stått och stå alltjämt i ett påtagligt missförhållande till priserna å såväl vegetabiliska som animaliska jordbruksprodukter. Det är vidare uppenbart, att avsättningsmöjligheterna för spannmål inom riket synnerligen ogynnsamt påverkats genom det oförutsedda sammanträffan-

IT

det av en rekordartad brödsädesskörd och en under föregående konsumtionsårs sista månader försiggående överflödigt stor spannmålsinförsel. Aven den avsättning för animaliska produkter, jordbruket tidigare normalt haft på vissa främmande marknader, har av flera skäl varit starkt hämmad. Härtill kommer den under en depressionstid som den nuvarande särskilt kännbara avsaknaden av tillfredsställande anordningar för tillgodoseende av den sekundära fastighetskrediten och behovet av tillräcklig driftskredit. Slutligen vill kommittén ej underlåta att påpeka det särskilt oförmånliga läge, vari de jordbrukare blivit försatta, vilka till krigstidens relativt högt uppdrivna jordpriser förvärvat lantbruksfastigheter, ehuruväl det icke får bortses ifrån att ett icke ringa antal av dessa torde hava inköpt fastigheterna i spekulativ avsikt. Likaledes hava naturligtvis de arrendatorer blivit särskilt hårt drabbade av depressionen, vilka vid förut rådande höga prisläge bundit sig vid arrenden på kortare eller längre tid framåt.

Hå det för kommittén gällt att vinna en hållpunkt för bedömande av behovet och önskvärdheten av särskilda statsåtgärder till näringslivets hjälp, har det för kommittén v ålit angeläget söka vinna en uppfattning om det internationella konjunkturläget för närvarande och utsikterna därutinnan för den närmaste framtiden. Det har därvid förefallit kommittén som vore, av derå' tecken att döma, en viss förbättring under de senaste månaderna skönjbar särskilt i Förenta Staterna. Någon mera bestämd mening härutinnan vågar kommittén dock icke uttala.

Vad vårt land beträffar visar erfarenheten från föregående depressionstider, att utvecklingen här i allmänhet rätt troget återspeglat konjunkturrörelsen på de ledande utländska marknaderna, dock med någon försening och speciellt så att själva ansatsen till uppgång plägat inträda relativt sent. Det förefaller kommittén därför som om övervägande skäl talade . för att någpn mera märkbar lättnad icke under den närmaste tiden vore att förvänta för det svenska näringslivet i allmänhet taget, om ock för enskilda branscher en mer eller mindre varaktig förbättring naturligtvis icke bör anses utesluten.

Kommittén hyser den övertygelsen, att det icke finnes något medel, som är ägnat att i avgörande grad råda bot på de svårigheter, varmed vårt näringsliv liar att kämpa, enär dossa väsentligen hava sin grund i förhållanden, vilka det icke står i vår makt ändra. Men det gäller dock att tillse, huruvida icke något kan göras för att förhindra, att förutsättningar för viktiga delar av näringslivet ödeläggas.

Kommittén har därför — då krisen numera antagit proportioner, som man ännu för ett halvt år sedan icke ansåg möjliga, och då tecknen till verklig ljusning ännu äro så obestämda — känt sig uppfordrad att allvarligt överväga, om ej medel numera borde kunna tillstyrkas, vilka på grund av sin tveeggade natur ej ansetts tidigare böra rekommenderas, Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 2

men som kunde vara ägnade att som åtminstone tillfälligt stimulerande under en tid av ytterlig och, som man får hoppas, övergående kraftlöshet bereda någon lättnad. Härvid har kommittén funnit angeläget att beakta, att alla medel, som lämpligen kunna ifrågakomma för att i någon man från det allmänna avlyfta bördan av den enorma arbetslöshetens finansiering, också, så vitt ej därigenom än större bördor påföras, böra komma till användning.

Kommittén har tidigare framhållit, att kommittén ansett det allmänna och brådstörtade prisfallet som depressionens huvudorsak, och har kommittén vidare uttalat som sin åsikt, att en verklig förbättring av näringslivets villkor vore möjligt först i den mån den allmänna prisnivån återvunne en åtminstone relativ stadga. Då återigen en dylik prisstabilisering icke synts praktiskt möjlig att åvägabringa på annat sätt än genom en definitiv återgång till guldmyntfoten, har kommittén i sitt utlåtande den 7 sistlidne februari förordat en lösning i denna riktning av vår valutafråga.

Lämnas därför här de valutapolitiska åtgärderna åsido, vilka företrädesvis syfta till att undanröja ofördelaktiga förskjutningar i själva den allmänna prisnivån, återstår att betrakta åtgärder, vilka i stället taga sikte på avhjälpandet av de tillfälliga svårigheterna för enskilda näringsgrenar eller näringsföretag. Det är därvid måhända lämpligt att först något beröra vissa från ena eller andra hållet förordade anstalter av mera direld understödjande karaktär.

Det har från industriens sida tidigare framförts önskemål, att svenska industriföretag i högre grad än vad tidigare varit fallet borde beredas fördelar framför utländska företag vid varuleveranser till statens verk och myndigheter och vid beställningar och entreprenader från det allmännas sida. Även bland de framställningar, över vilka kommittén nu till följd av remiss har att yttra sig, förekomma vissa yrkanden av detta

slag-

Beträffande denna fråga vill kommittén anföra följande.

Ovannämnda framställningar från industrien (framför allt från Sveriges Industriförbund och Sveriges Maskinindustriförening) angående åtgärder i syfte att, till förhindrande av ytterligare driftsinskränkningar inom industrien samt därav föranledd ökad arbetslöshet, företräde vid upphandling för statens behov måtte under rådande ekonomiska kris så vitt möjligt givas åt svensk vara, även om motsvarande utländska tillverkningar på grund av valutaförhållanden och billigare tillverkningskostnader m. m. utbjödes till betydligt lägre priser, föranledde utfärdandet av ett kungl. cirkulär den 15 april 1921 till de myndigheter, vilka hava att verkställa upphandling för statens behov, vari föreskrevs, att tills vidare, dock högst* till och med den 31 mars 1922, myndighet, som har att verkställa upphandling för statens behov, ägde att, när upphandlingen

vore av beskaffenhet att kunna i avsevärdare man medverka till uppehållande av svensk industri eller beredande av arbetstillgång inom landet, giva företräde åt svensk vara, även om myndigheten skulle anse sig vid sträng tillämpning av föreskrifterna i kungl. förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. icke vara därtill berättigad; ägande myndigheten, där skillnaden i pris mellan svensk och utländsk vara vore så stor, att myndigheten trots förberörda medgivande icke funne sig böra träffa avtal om inköp av svensk vara, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

För att söka utröna verkningarna av ifrågavarande cirkulär har tulloch traktatkommittén hänvänt sig till de viktigaste bland de upphandlande ämbetsverken med begäran om upplysning, till vilket ungefärligt belopp beställningar genom respektive verk eller dess särskilda byråer eller departement under år 1921 gjorts av svenska industrialster, huvudslagen av ifrågavarande varor samt i vilken omfattning ungefärligen det kunnat sägas, att dessa beställningar kommit att göras hos svenska företag i stället för hos utländska till följd av den utsträckta befogenhet, som i ovannämnda kungl. cirkulär givits de upphandlande myndigheterna att vid prövande av anbud lämna företräde åt svensk vara.

Svaren å dessa förfrågningar ha givit vid handen, att berörda cirkulär ingalunda kan anses ha varit verkningslöst med hänsyn till det syfte, som med detsamma avsetts. Cirkuläret, vilket, som framgår av ovanstående, förlänats giltighet allenast till den 1 april 1922, har numera ersatts av ett nytt av den 3 mars innevarande år, gällande tills vidare intill den 1 april 1923. Detta innehåller förutom ett förnyande av det förra cirkulärets bestämmelser vissa kompletterande föreskrifter, avsedda att mera verksamt befordra det därmed avsedda syftet. Det förefaller kommittén som skulle, vid riktig tillämpning av ifrågavarande cirkulärs bestämmelser, de från industriens sida framförda kraven kunna bliva i görligaste mån tillgodosedda, och borde även det berättigade i Svenska pappersbruksföreningens till kommittén remitterade framställning, att papper och papp, som inom statsverkets olika förvaltningsgrenar användes, skall vara av svensk tillverkning, bliva vederbörligen beaktat. Vad beträffar det av ett industriföretag (Avesta Jernverks Aktiebolag) i en likaledes till kommittén remitterad inlaga gjorda yrkandet, att vid statliga eller kommunala beställningar, för vilka billigare utländskt anbud föreligger, de svenska fabrikanterna måtte lämnas tillfälle att undersöka möjligheten av att reducera sitt pris och inkomma med nytt anbud, finner kommittén även i där berörda avseende, så vitt angår statsinstitutioner, förenämnda cirkulärs bestämmelser tillfyllestgörande. Spörsmålet i vad mån jämväl vid kommunala myndigheters beställningar företräde bör lämnas för svensk tillverkning anser sig kommittén däremot ej böra beröra, då detta faller

utanför de statliga åtgärderna, om vilka kommittén ensamt har att i detta sammanhang yttra sig.

I avseende på de från olika håll framförda förslagen, att, företrädesvis genom statens af färsd rivande verk, beställningar för statsändamål skulle utöver de för tillfället nödvändiga, verkställas i direkt syfte att stödja den inhemska industrien och förebygga arbetslöshet, vill kommittén allenast anmärka, att förslag härutinnan redan framlagts vid nu pågående riksdag, som alltså satts i tillfälle att i vederbörlig ordning taga ståndpunkt härtill.

I viss mån på ett annat plan än de nu senast berörda, stå sådana åtgärder, vilka syfta till att återställa ett fördelaktigare förhållande mellan priser och produktionskostnader för den svenska produktionens alster och att sålunda göra denna mera lönande. Åtgärder av detta slag kunna tydligen gå ut på antingen ett nedbringande av produktionskostnaderna, i vilket fall såväl exportnäringarna som de för den inhemska marknaden arbetande näringsgrenarna röna en fördelaktig inverkan, eller ock en höjning av produktpriserna, något som naturligtvis endast för hemmamarknadsnäringarna är möjligt och knappast torde kunna varaktigt åstadkommas på annan väg än genom ett försvårande av konkurrensen från andra länder.

Vad beträffar produktionskostnadernas bättre anpassning efter varuprisnivån är givetvis en reglering av lönerna i överensstämmelse härmed ett mål, vartill såväl industri som jordbruk har att sträva. Några direkta statsåtgärder härför äro helt naturligt uteslutna. Av vikt är emellertid, att staten ej genom åtgöranden av ena eller andra slaget ställer sig hindrande i vägen.

Givet är, att de summor, som utgivas till arbetslöshetens bekämpande, äro ägnade att förhindra ett brådstörtat lönefall. Då emellertid inga delade meningar råda beträffande nödvändigheten av direkta statsanslag för detta ändamål, då vidare varje sådant anslag medför ovan omförmälda påföljd och då en diskussion i detta spörsmål sålunda endast kunde gälla den mer eller mindre godtyckliga gränsen för statsingripandet, har kommittén icke ansett sig ha anledning att härvidlag göra något uttalande.

Rörande statsåtgärder i övrigt, som kunna tjäna till att mer eller mindre påverka produktionskostnaderna i sänkande riktning, har kommittén redan förut haft tillfälle att yttra sig angående den av näringslivet ivrigt åstundade nedsättning en av järnväg sfr akter na, och har kommittén därvid som sin mening uttalat, att en ytterligare kraftig nedsättning i avgifterna för godsbefordran å såväl statens järnvägar som de enskilda järnvägarna skall stärka industriens och jordbrukets ställning samt i hög grad underlätta strävandena från näringslivfets sida till ökad produktion och sålunda bliva ett verksamt medel i kampen mot ar-

betslösheten. Kommittén har därför på det livligaste tillstyrkt, att en dylik nedsättning måtte komma till stånd snarast möjligt.

Ifråga om de av vissa andra kommunikationsverk tillämpade taxesystem på områden, som öva inflytande å näringslivets produktionskostnader, har kommittén verkställt utredningar, varom kommittén emellertid icke torde i detta sammanhang hehöva yttra sig.

Vidkommande slutligen den grupp av statsåtgärder, varigenom de för inlandsmarknaden arbetande näringarnas avsättningsmöjligheter skulle på det sättet förbättras, att konkurrensen från utlandet bleve begränsad eller eventuellt helt avstängd, så har i den kungl. remissen den 2 december 1921 pekats härpå med de orden, att kommittén, bland annat, hade att beakta statsåtgärder, fallande inom importregleringens område. Frågan om höjning i större omfattning av tullskyddet för svenska produkter synes däremot icke i nyssnämnda remiss hava åsyftats, enär, enligt de i statsrådsprotokollet angivna motiven härtill, efter redogörelsen för 1921 års riksdagsbehandling av Kungl. Maj:ts framställning i samma ämne kommitténs nya uppdrag angivits böra begränsas till frågan, huruvida under nuvarande förhållanden hittills icke av statsmakterna eller kommittén prövade statliga åtgärder lämpligen kunde eller borde vidtagas till befordrande av den svenska industriens ställning på hemmamarknaden.

Det återstår sålunda blott att behandla de i nyssnämnda remiss den 2 december 1921 omnämnda slag av statsåtgärder vilka åsyfta att till skydd för svenskt näringsliv tillfälligt begränsa varutillförseln från utlandet samt i samband därmed det i samma remiss kommittén lämnade uppdraget att inkomma med förslag ifråga om den i kommitténs utlåtande den 22 november 1921 omnämnda beredskapslagstiftningen.

Det förslag till förordning angående åtgärder mot så kallad valutadumping, som kommittén med anledning härav framlägger (bilaga 3), är avsett att, allt efter vad omständigheterna kräva, kunna omedelbart träda i kraft eller ock förbliva blott och bart en så kallad beredskapslagstiftning. I detta syfte har föreslagits, att lagens trädande i kraft skulle ankomma på särskilt beslut av Kung]. Maj:t, som ock skulle äga förordna om lagens urkraftträdande.

Själva författningsförslaget åtföljes av vissa anvisningar angående förordningens tillämpning. Därjämte innefattas i bilaga 3 jämväl förslag till instruktion för en så kallad valutanämnd (det organ, som enligt förordningen närmast skulle äga att handlägga frågor om skyddsåtgärder mot valutadumping), förslag till ursprungsbevis samt speciell motivering till såväl förordning som ursprungsbevis ävensom en av kommitténs ledamot professor D. Davidson författad promemoria, angivande de principer, som legat till grund för utarbetandet av författningsförslaget, och speciellt de avvikelser från de av kommittén i utlåtandet den 22 november 1921 uppställda kraven på bevisning angående förekomsten av valuta-

dumping, som kommittén ur praktisk synpunkt funnit nödvändiga och ändamålsenliga.

De åtgärder till skydd mot valutadumping, som kommittén ansett lämpliga, äro såväl särskilda avgifter (valutaavgifter) å varor från dumpande länder, som ock importreglering i form av importförbud å dylika varor med möjlighet till licenser, eventuellt kombinerade med avgifter (importavgifter). Skälen härtill utvecklas närmare i anvisningarna och i motiven till dessa, sådana de framlagts i professor Davidsons promemoria.

Det framhålles där, att verkan av eventuella valutaavgifter kan bliva beroende på det främmande landets exportprispolitik och att, för att det åsyftade skyddet skall bliva effektivt, det kan bliva nödvändigt att tillgripa ett så kraftigt vapen som importreglering. Har ett land statligt reglerat såväl sin export som sin import och har därvid valutadumpingen från den främmande statens sida formligen organiserats, äro gent emot en dylik reglering det enskilda initiativet och den enskilda verksamheten hos oss alldeles för svaga, varför ett förstärkande av dessa faktorer kan vara nödvändigt. Kan detta icke åstadkommas genom valutaavgifter, måste importreglering tillgripas. Därav följer enligt kommitténs åsikt, att ett skyddssystem emot valutadumping måste bygga på såväl importreglering som valutaavgifter och så att den förra tillgripes i den mån det antingen från början eller under tidens lopp visar sig nödvändigt att använda densamma. Genom att på detta sätt under alla förhållanden ha importreglering åtminstone i beredskap ökas även utsikterna för att valutaavgifterna skola få åsyftad verkan.

Då importförbud utfärdas, torde böra tagas i övervägande, huruvida och i vilken omfattning prisreglerande åtgärder beträffande ifrågakommande varuslag kunna vara erforderliga till förhindrande av att förbudet utnyttjas till allmänhetens uppskörtning. I de fall då de inhemska producenterna äro någörlunda fast sammanslutna och samtidigt behärska jämväl detaljhandeln inom landet, synes en dylik prisreglering i sänkande riktning kunna åvägabringas genom överenskommelse mellan regeringen och vederbörande sammanslutningar. I andra fall torde en mer eller mindre vidsträckt tillämpning av licensförfarandet erbjuda tillräckliga möjligheter för Kungl. Maj:t att påverka prisförhållandena nedåt. I vidare omfattning än här antytts bör, enligt kommitténs förmenande, ett på importförbud vilande importregleringssystem icke komma ifråga.

Såsom kommittén i sitt betänkande den 22 november 1921 framhållit, äro mycket stora tekniska svårigheter förenade med ett skydd mot valutadumping. Därvidlag spelar det en jämförelsevis mindre roll, att det i många fall kan vara svårt att avgöra, om överhuvud valutadumping från ett visst land föreligger, enär skydd endast skulle ifrågakomma mot valutadumping av mycket betydande styrka. Av större betydelse är,

att samma verkningar, som eu valutadumping medför, även kunna framkallas av andra orsaker, vilka naturligtvis icke berättiga till användningen av skyddsmedel mot valutadumping. På grund dels av detta förhållande, dels av andra skäl kan det ofta bli mycket svårt att rätt bestämma såväl i vilken grad valutadumping föreligger som ock avgifternas storlek. Slutligen kommer valutanämnden ofta att behöva ett uppgiftsmaterial, som icke kan anskaffas, varjämte dess arbete kommer att kräva en betydande och kanske kostsam apparat.

Även stora olägenheter för näringslivet skulle komma att bli en följd av skyddet mot valutadumping. Bland dessa må här nämnas de svårigheter, som nödvändigheten att fordra ursprungsbevis innebär, den spe- ' kulation i varuprisändringar, som kunna uppstå av skyddsmedlens användning, samt eventuellt förstärkandet av monopolistiska sammanslutningars inverkan på prisbildningen. Härtill är att lägga, att exportnäringarna, som på de utländska marknaderna utsättas för konkurrensen från valutadumpande länder, skulle i vissa fall få kostnaderna ökade genom den inhemska marknadens skyddande mot valutadumping, utan att det vore möjligt att i vederbörlig grad ge dem kompensation för denna kostnadsökning.

Så stora än olägenheterna äro, få de dock icke överdrivas. Så länge valuta dumpingen endast utgår från ett ringa antal länder, är ju konkurrensen från andra länder obehindrad, så att olägenheterna endast komma att gälla den import, med avseende å vilken Sverige är i övervägande grad hänvisat till de valutadumpande länderna.

Om man trots dessa och likartade olägenheter anser sig böra i den begränsning, som lagförslaget innebär, förorda skydd mot valutadumping, måste detta motiveras av att förhållandena kunna gestalta sig så, att nämnda olägenheter äro mindre än den skada vårt näringsliv skulle kunna komma att lida av en fullt obehindrad valutadumping. Vad som under nuvarande förhållanden skapar valutadumpingens farlighet för vårt näringsliv, är icke att denna valutadumping skulle vara den egentliga grunden till den pågående deflationen, vilken har en helt annan väsentlig orsak, och ej heller att importen från valutadumpande länder är absolut eller relativt taget ökad eller att utländska varor säljas till abnormt låga priser i Sverige. Farligheten beror fastmer på att den från valutadumpande länder gentemot Sverige tillämpade prispolitiken äger rum under en svår deflationsperiod, varigenom den verkar förlamande på det svenska näringslivet, vilket icke under i övrigt oförändrat läge skulle ha varit fallet, om våra konjunkturförhållanden varit normala. Enligt kommitténs mening befinna vi oss nu i det läge, där skadan av valutadumpingen överväger betydelsen av en eventuell skyddslagstiftnings olägenheter. Detta beror icke på att valutadumpingen ökats, utan

därpå, att krisen och. den därav följande arbetslösheten tilltagit i en icke väntad grad, varigenom näringslivets motståndskraft betydligt nedgått, varav följer, att man mer och mer måste tvivla på dess förmåga att av egen kraft rida ut stormen. Dessutom synes de valutadumpande ländernas förmåga att fortsätta med valutadumpingen, som förliden höst tänktes begränsad till en jämförelsevis kort tidrymd, ännu länge kunna fortsätta.

Det är på grund av dessa sistnämnda omständigheter och särskilt med hänsyn till att förordningen förutsättas bli av mycket kort varaktighet, som kommittén nu, ehuru efter ganska stor tvekan, anser sig böra frånfalla sitt avstyrkande utlåtande av den 22 november 1921 och i stället tillstyrka Kungl. Maj:t att för innevarande års riksdag framlägga här vidfogade förslag till förordning om skydd mot valutadumping.

Vad beträffar de i utlåtandet den 22 november 1921 framhållna betänkligheterna av handelspolitisk art mot en dilferentialbehandling av importen från särskilda länder har kommittén icke ansett dem väga så tungt, att de under nuvarande tidsomständigheter böra stå i vägen för genomförandet av en dylik ordning.

Däremot har kommittén icke kunnat undgå att fästa avseende vid den återverkan, ett system av valutaavgifter eller importreglering kan komma att få på exportindustrierna. Kommittén är nämligen av den bestämda åsikten, att införandet av ett dylikt system i åtskilliga fall kan komma att medföra en viss fördyring av dessa industriers produktionskostnader. Då de svenska exportindustrierna redan nu av kända orsaker arbeta under ogynnsamma förhållanden och en stegring av produktionskostnaderna skulle ytterligare försvåra avsättningen av svenska produkter på världsmarknaden, vore det givetvis i hög grad önskvärt, om någon kompensation kunde beredas dessa industrier för den stegring av deras kostnader, som kan komma att förorsakas såväl genom fördyringen av importerade, för deras drift behövliga varor, vilka belagts med valutaeller importavgift, som ock genom den fördyring, vilken kan förväntas inträda för motsvarande vai'or av svenskt ursprung.

Da emellertid ett system, åsyftande att i bägge nu nämnda hänseenden bereda exportindustrierna full ersättning för desamma åsamkade merkostnader, med nödvändighet måste bliva synnerligen komplicerat och svårtillämpligt och dessutom, i den mån det gäller ersättning för fördyring av inhemska varor, i själva verket innebära införandet av verkliga exportpremier, vilket från flera synpunkter, ej minst handelspolitiska, måste anses olämpligt, har kommittén stannat vid att förorda allenast den mera begränsade kompensation, som består däri, att valuta- eller importavgift för införd vara må vid utförsel restitueras eller befrielse därifrån medgivas i samma fall och i samma ordning, som beträffande restitution av

eller befrielse från tullavgift finnes föreskrivet. Denna rätt bör givetvis även omfatta det så kallade liandelsrestitutionsförfarandet.

Kostnaderna för den valutanämnd, som enligt förslaget skall handlägga ärenden rörande skyddsåtgärder mot valutadumping, bär kommittén tänkt sig kunna täckas genom inflytande valuta- och importavgifter. Genom dessa böra även medel beredas för utbetalande i förekommande fall av restitution vid utförsel. Kommittén förutsätter alltså, att någon ny kostnad icke härigenom skulle drabba statsverket, utan att i budgeten utgifterna för ifrågavarande ändamål upptagas till samma belopp som de till följd av pålagda avgifter influtna inkomsterna.

I anledning av vad sålunda anförts får kommittén i underdånighet tillstyrka,

att proposition med förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping i enlighet med av kommittén utarbetat förslag framlägges för innevarande riksdag; samt att Kungl. Maj:t hos riksdagen begär anslag dels till bestridande av kostnaden för en valutanämnd, dels ock till restitutioner av valuta- och importavgifter.

Ovan omnämnda till kommittén överlämnade remisser återgå härjämte.

I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknad Themptander, herr vice ordföranden Vennersten samt herrar ledamöter Björnsson, Davidson, Engberg, Ericsson, Heckscher, Hjortli, Huldt, Höjer, Insulander, Lembke, Ljungman, Månsson, Nilsson, Rehn, Röing, Sachs, Sköld och Wohlin.

Särskilda yttranden och reservationer i anledning av detta utlåtande bifogas.

Stockholm den 2b april 1922.

Underdånigst

Tull- och traktatkommittén

H. THEMPTANDER

Karl Åmark.

26 Särskilda yttranden och reservationer:

o

av herr MÅNSSON, som anfört:

“Då jag gått med på en beredskapslagstiftning som denna, får det på intet sätt tolkas som en eftergift för kraven på tullskydd för vårt näringslivs produktion mot konkurrens från länder med något så när normal valuta. Denna fråga är för mig endast frågan, om landets handlare skola kunna, på grund av valutans tillfälliga låga ställning i valutasvaga länder, från dessa länder inköpa varor till ett för våra förhållanden onaturligt lågt pris, alltmedan de vid försäljningen av dessa varor inom vårt land för dem taga samma utförsäljningspris som för de varor, vilka äro tillverkade inom landet. Detta förhållande har synts mig innebära en högst illojal konkurrens mot inlandets arbetare och fabrikanter, utan att konsumenterna kunna på något sätt draga fördel av de billiga pris, till vilka dessa varor äro inköpta. “

av herr WOHLIN, som anfört:

“Under arbetet å utformningen av det av kommittén här förordade förslaget till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping har jag stannat i allt större tvekan, huruvida detta förslags upphöjande till lag skulle komma att medföra verkliga fördelar för det svenska näringslivet. Då jag emellertid ansett mig höra tillstyrka, att förslaget jämte därtill hörande anvisningar av Kungl. Maj:t framlägges i proposition till innevarande riksdag, har jag gjort detta i känslan av att intet medel, om än bristfälligt, bör lämnas oförsökt för att tillfälligtvis begränsa varuinförseln från länder med deprecierade valutor, i förhoppning om att man härigenom skall kunna, om ock i ringa mån, förhjälpa vissa näringsgrenar ur deras nuvarande nödläge och minska den nu rådande, som följd av driftsinställelserna uppkomna stora arbetslösheten. Att en tillämpning av förordningen skall komma att medföra vissa rubbningar och osäkerhetsmoment för handeln och den produktiva verksamheten står även för mig klart. Jag kan emellertid icke taga på mitt ansvar att till följd av dessa otvivelaktigt förutsebara olägenheter förorda en fortsatt fullständig passivitet från statsmakternas sida ifråga

om skyddsåtgärder för vårt lands näringsliv. Även om författningen icke skulle komma att föranleda några åtgärder i form av valutadumpingtullars införande, kan dock tänkas, att författningens blotta förefintlighet skall tvinga valutadumpande länder att föra en för vårt näringsliv mindre skadlig exportprispolitik än hittills, vartill kommer, att författningen möjligen kan förväntas stimulera företagsamheten och eljest verka psykologiskt gynnsamt på företagarna inom åtminstone vissa områden av näringslivet.

Givetvis måste jag fästa mig vid, att en lagstiftning som den förevarande måste få mindre praktisk betydelse för vårt jordbruk än för vår industri, och detta desto mera, som jag till kommitténs utlåtande den 22 november 1921 angående frågan om differentialtullar till skydd mot valutadumping tillsammans med en annan av kommitténs ledamöter i ett särskilt yttrande gav uttryck åt denna uppfattning. Jag hemställde i anledning härav, “att jämsides med sagda beredskapslagstiftnings utarbetande åtgärder av annat slag till vårt jordbruks skyddande böra tagas under övervägande^. Förslag till sadana åtgärder hava emellertid icke hittills av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen, en omständighet, som på goda grunder kan antagas komma att föranleda många ledamöter av riksdagen att ställa sig föga välvilliga till en beredskapslagstiftning som den förevarande. Jämsides med överväganden av denna art bör emellertid uppmärksammas, att därest den industriella driftens återupptagande på vissa områden kan komma att bliva en följd av författningsförslagets upphöjande till lag och av en eventuell tillämpning av detsamma, detta såtillvida måste inverka gynnsamt även på jordbruket, att jordbrukets avsättningsmöjligheter på den inhemska marknaden på vissa orter något förbättras och de för statsutgifternas täckande och särskilt för arbetslöshetens bekämpande nödvändiga skatterna i något mindre omfattning än eljest komma att läggas på de redan nu hårt tyngda jordbrukarnas skuldror.

Huruvida författningen, som till följd av hela sin natur öppnar möjlighet till att tillämpas i ganska olika omfattning och på olika sätt, verkligen kommer att tillämpas i rätt anda, blir väsentligen beroende på de personers insiktsfullhet och omdömesförmåga, vilka komma att utses till medlemmar i den s. k. valutanämnden. Jag har emellertid icke anledning antaga annat än att Kungl. Maj:t kommer att pa det noggrannaste överväga och tillse, att dessa personer bliva sådana, som besitta den högsta grad av opartiskhet vid bedömandet av vara ekonomiska och sociala frågor och de högsta kvalifikationer för utförandet av det åt dem anförtrodda mer än vanligt maktpåliggande värvet. Skulle det visa sig, att förordningen kommer att tillämpas i en riktning, som kommittén icke har förutsatt, utgår jag från att den allmänna opinionen i landet, om det icke sker densamma förutan, skall föranleda Kungl. Maj:t att

upphäva lagstiftningen, vartill Kungl. Maj:t enligt det av kommittén föreslagna slutstadgandet när som helst äger befogenhet.

Åtskilliga uttalanden i kommitténs motivering kan jag icke tillfullo dela, liksom jag även däri saknar flere synpunkter, vilka enligt min uppfattning varit av viss betydelse vid ärendets bedömande. “

av herrar VENNERSTEN, ERICSSON, HJORTH, HULDT och LJUNG- MAN , som anfört, att de dels i fråga om lagförslaget önskat en mindre stark begränsning av de fall, i vilka ett ingripande mot konkurrensen från valutasvaga länder skulle kunna äga rum, dels i avseende å motiveringen velat utesluta de däri förekommande uttrycken för tveksamhet angående lämpligheten av lagstiftning mot valutadumping.

av herrar BJÖRNSSON och SKÖLD, som anfört:

“Om exportindustri i enlighet med kommittémajoritetens förslag erhåller rätt till restitution av erlagda valuta- eller importavgifter enligt de grunder, som gälla för vanliga tullavgifter, kan det befaras, att resultatet av den föreslagna beredskapslagstiftningen till stor del äventyras för viktiga inhemska näringsgrenar. En dylik restitution, vilken på grund av de täta växlingarna i dessa avgifters storlek kan bliva förknippad med åtskilliga olägenheter, synes ej heller vara nödvändig, så framt bestämmelserna i 2 § av förslaget till förordning om åtgärder till skydd mot s. k. valutadumping sorgfälligt iakttagas vid lagens tillämpning. Vi anse därför, att 1 mom. av 7 § i nu nämnda förslag bör utgå.“

av herrar BJÖRNSSON, INSULANDER och WOHLIN, som anfört:

“I kommittémajoritetens förslag förutsättes, att reglering av importen från valutadumpande länder får ske medelst importförbud endast för det fall, att nödigt skydd mot valutadumping icke kan vinnas medelst s. k. valutaavgifter.

Da det icke synes oss möjligt att på förhand bedöma, huruvida de menliga följderna av vidtagna skyddsåtgärder t. ex. för exportnäringar och med avseende a prisbildningen inom landet kunna verksammast bekämpas vid användandet av valutaavgifter eller av importförbud med importlicenser, anse vi, att det bör utan förbehåll överlämnas åt Kungl. Maj:t att avgöra, vilkendera av dessa metoder, som i förekommande fall ma tillgripas, och att därför orden: där skydd mot valutadumping icke kan på nu angivet sätt vinnas i tredje stycket av 4 § i förslag till förordning om åtgärder till skydd mot s. k. valutadumping bör utgå14.

av herrar SACHS och SKÖLD, som anfört:

Det måste givetvis erkännas, att syftet med en skyddslagstiftning mot valutadumping i mindre mån står att vinna, om endast valutaavgifter användas som skyddsmedel än om möjligheten att kunna tillgripa importförbud jämväl hålles öppen. Men enligt vårt förmenande äro de fördelar, som stå att vinna med ett importförbud, vida mindre än de därmed förenade nackdelarna. Omöjligheten att i någon mån åtminstone beräkna de slutliga priserna, när licensavgifter sättas från fall till fall, inför ett fullkomligt olidligt tillstånd för handeln. I samband härmed är det klart, att ett sådant system gynnar spekulation, då den förslagne, om medlen föga nogräknade spekulanten alltid måste få ett försteg framom den lojale köpmannen. Ehuru valutanämndens beslut bli offentliga handlingar, liksom även Kungl. Majrts, kan likväl den allmänna opinionen icke bilda sig ett klart omdöme om den tillämpade politikens riktighet, varigenom det hela lätt får karaktären av hemlighetsmakeri och samma beskyllningar för partiskhet vid licensers beviljande komma att höjas, som ägt rum under kristidskommissionernas dagar.

Rent tekniskt sett kräver även importförbud med ty åtföljande licenser en vida större och dyrbarare organisation än införandet av valutaavgifter. Vid införandet av de senare skulle valutanämndens åtgörande inskränka sig, i vad dessa frågor beträffar, till att vidtaga det visserligen högst invecklade och svåra bestämmandet av avgifternas storlek, under det att handhavandet av bestämmelserna skulle ankomma på de vanliga tullmyndigheterna. I det förra fallet däremot finge valutanämnden även till uppgift att i de särskilda fallen bestämma importens storlek i förhållande till det antagliga behovet samt avgiva yttrande rörande de inkomna ansökningarna om införseltillstånd. Då bestämmandet av de avgifter, som skulle erläggas för rätten att införa varor, komme att i realiteten sammanfalla med beräknandet av valutaavgifter, skulle nämndens arbetsbörda således komma att i mycket hög grad ökas, varigenom ett än större kansli säkerligen måste anställas. Det är på grund av ovan' anförda skäl vi inom kommittén yrkat, att kommittén icke måtte tillstyrka Kungl. Maj:t att förelägga riksdagen de delar av ifrågavarande lagförslag, som röra importförbud.u

av herrar HECKSCHER, HÖJER, LEMBKE, REHN och RÖINQ-, som anfört:

-• Det uppdrag, som tilldelats kommittén genom remiss den 2 december 1921, kräver hänsyn till hela det nuvarande ekonomiska läget. Det är därför omöjligt att med framgång taga ståndpunkt till olika åtgärder

utan en allmän uppfattning om huru staten bör bete sig i ett nödläge sådant som nuvarande.

Som första regel synes därvid böra uppställas, att inga åtgärder vidtagas blott för att man någonting skall göra. Samhällslivet har i sig självt vissa egenskaper, som sätta det i stånd att, snabbare eller långsammare, med större eller mindre framgång, övervinna de svårigheter det möter. Ingripanden komma aldrig att lämna dessa krafter ostörda, de bliva alltid mer eller mindre ett hinder för utövningen av samhällets självläkande förmåga. Har man ingenting att föreslå, som i sig självt kan anses såsom en fördel eller åtminstone såsom ägnat att medföra större fördelar än olägenheter, så innebär själva ingripandet en olägenhet.

Kommittén har nu redan i föregående utlåtande väckt förslag om åtgärder, vilkas positivt gagneliga verkan icke synes kunna vara föremål för allvarligt tvivel. Guldmyntfoten måste, under alla i någon mån rimliga förhållanden, både skapa en större prisstabilitet och mer normala växelkurser än som uppstå vid pappersmyntfot, och så visst som det nuvarande lägets svårigheter i hög grad bero på penningvärdets växlingar och växelkursernas abnorma läge, skulle alltså genom denna åtgärd ett steg bli taget i riktning mot sundare ekonomiska förhållanden. Detta framhålles även med rätta i kommitténs nu föreliggande betänkande. En annan av de grundläggande svårigheterna, nämligen det abnorma inbördes förhållandet mellan olika priser, har kommittén sökt avhjälpa eller åtminstone mildra genom sitt förslag om sänkta järnvägsfrakter, och därtill bör anslutas en sänkning i de övriga kommunikationsverkens taxor. Aven andra av de steg, som nu äro i fråga, kunna väntas utöva eu hälsosam inverkan, om än icke deras räckvidd är lika stor som de nu nämnda åtgärdernas.

Samtliga de nu berörda förslagen uppfylla det krav på åtgärder, som kanske främst måste uppställas, nämligen att vara icke blott klart genomtänkta utan också till sina verkningar överskådliga. Ingenting synes viktigare i det nuvarande läget än att vidtagna åtgärder, även om räckvidden av deras gagneliga verkan är begränsad, åtminstone icke tillföra läget nya osäkerhetsmoment. En av de fundamentala anledningarna till näringslivets desorganisation sedan år 1914 synes nämligen vara, att det under dessa åtta år icke varit möjligt att genom förtänksamhet, planmässighet och över huvud framstående kommersiella egenskaper åstadkomma resultat, som varit gagneliga för såväl affärsmännen själva som landet. Vinsterna ha i stället tillfallit dem, som antingen kunnat för tillfället spekulera i penningvärdets fall och den ökade varuknappheten eller ock på ena eller andra sättet begagna statsverksamhetens stora och små misstag till sin egen fördel. På detta sätt har förutsättningen för ett fritt näringsliv till stor del blivit undergrävd, och detta näringsliv

har knappast någon framtid, för den händelse dess nu antydda förutsättning icke kan återinföras.

Därav följer, att även åtgärder, som både rikta sig emot obestridliga olägenheter och även teoretiskt äro konsekvent genomtänkta, måste avvisas, för den händelse de icke tillåta en klar, av alla förutsebar och enkel tillämpning. Tillgripas åtgärder av annat slag, blir följden ofelbart på nytt spekulation, hinder för legitim produktion och legitim handel samt vinster åt sådana, som äro skickligast att gissa sig till eller skaffa sig kännedom om de åtgöranden, som staten kan komma att besluta.

Dessa faror synas vara desto mer överhängande, som den riktning statens positiva ingripande i näringslivet tagit utgör ett tydligt tecken på att staten lagt sig ombord med uppgifter, som den icke förmår lösa. Statens verksamhet måste, även i bästa fall, på det ekonomiska området komma att präglas av en viss uniformitet och formalism, och om själva formen för ingripandet då kräver något helt annat blir skadan stor. För närvarande synes det dock vara en annan fara som spelar större roll, nämligen att den laglydnad, som utgör en ofrånkomlig förutsättning för statens förmåga att genomföra sina åtgärder, är på väg att undergrävas genom själva det faktum, att staten tagit sig före både för många och för svåra uppgifter. Den även offentligen från sakkunnigt håll vitsordade tillväxten i smuggling utgör därvid ett allvarligt moment, ty detta missbruk har alltid visat sig uppstå, när staten trott sig om att kunna ingripa i utrikeshandeln över sin förmåga. Vad som därvid visat sig har särskilt gällt de mer eller mindre importförbjudna varorna tobak och sprit, men företeelsen kan säkerligen komma att sträcka sig även till andra varugrupper, främst för den händelse även de importförbjudas, men även om de bli föremål för ett så högt tullskydd, att frestelsen till vinst genom smuggling blir övermäktig.

Det borde kanske icke vara nödvändigt att utförligt uppehålla sig vid dessa olägenheter, då de äro väl kända sedan krigstiden. Men på visst sätt möta ingripanden av detta slag ännu större svårigheter nu än då. Ty hela utrikeshandeln var då förenad med så enorma risker, att sådana som inläto sig därpå måste bliva ett fåtal. De krigförande länderna med sina starka maktmedel sörjde alldeles särskilt för att kväva den handel, som då var dem ovälkommen. Samma handel är däremot nu de ifrågavarande länderna som regel högst välkommen och möter alltså i varje fall icke hinder från deras sida.

När krigstidskommissionerna under nästan enhälligt bifall från alla håll försvunno, i huvudsak redan inom ett år efter krigets slut, så skedde det i medvetandet om att väsen till normala förhållanden och ekonomisk hälsa måste gå över fri samfärdsel. Orsaken var alltså ingalunda, att man ansåg alla svårigheter vara slut, och ej heller de, som förutsett

fredskrisens inträdande, föranleddes därav att söka bevara krigstidens ekonomiska tvångsorganisation. Vill man nu gå tillbaka från den då intagna ståndpunkten och på nytt söka hjälpen i ett godtyckligt, oberäkneligt och störande ingrepp från statsmyndigheternas sida, så kommer man efter all sannolikhet att få göra om de erfarenheter, som gjordes under kriget, och därjämte att, kanske för alltid, hindra återgången till det slag av ekonomiskt system, som rådde före kriget.

Vad det nu närmast gäller är den positiva åtgärd, som kommittén tillstyrker, nämligen åtgärderna som skydd mot s. k. valutadumping, valutaavgifter för varor, vilkas import anses föranledd därav, ävensom importförbud med eller utan licensavgift för samma slags import. Invändningarna mot åtgärder av detta slag föranledas alltså icke av att den ifrågavarande företeelsen skulle vara obefintlig*. I likhet med kommittén mena nämligen också reservanterna, att valutadumping otvivelaktigt förekommer. Betänkligheterna mot åtgärden ha en annan anledning, nämligen att botemedlet är skadligare än sjukdomen. Utan tvivel ter sig en särbehandling av detta slags import vid första påseende ganska lockande, ty själva importen är utan tvivel abnorm, och även om import av varor till billigt pris obestridligen i sig själv är en stor fördel, emedan den ger folket mer medel att täcka sina behov, så är dess desorganiserande verkan på produktionen i det nuvarande läget en tyngre vägande olägenhet. Det är först när man närmare börjar studera sättet för det praktiska utförandet av en dylik tanke, som de vittgående olägenheterna av åtgärden visa sig. Åtgärderna mot valutadumping komma nämligen alla att få just den prägel, som här förut karaktäriserats, de leda oundgängligen tillbaka till det slags kommissionsväsende, vi känna från kriget.

Vilka invändningar man kan hava mot vanligt tullskydd, och de äro icke få, äger detta dock åtminstone en förtjänst, nämligen att näringslivet kan inrätta sig därefter. Fabrikanten likaväl som köpmannen vet, hur hans varas pris kommer att påverkas av tullen, han kan använda sin förtänksamhet, inrätta sig efter det uppståndna läget. Men detta är uteslutet ifråga om valutadumpingtullar eller importföx*bud, sådana de här tänkts. Prisläget blir helt och hållet beroende på de oförutsebara beslut, statens organ kunna komma att fatta, och på huru länge de komma att vidhålla sina en gång fattade beslut. Det kan visserligen med rätta sägas, att själva valutadumpingen som sådan inför ett osäkerhetsmoment av största betydelse, och om de ifrågavarande åtgärderna verkligen vore i stånd att i varje ögonblick kompensera dessa rubbningar, så skulle läget tydligen genom dem förbättras. Men att ställa frågan så är väl detsamma som att besvara den. Ingen torde ens räkna med möjligheten, att något som helst organ och allra minst ett statsorgan vore i stånd att tillämpa en sådan, från dag till dag växlande och likväl alltid ofelbar

taktik. Verkliga förhållandet torde i stället bli, att till det osäkerhetsmoment, som själva valutadumpingen medför, kommer det nya osäkerhetsmoment, som ligger i statens åtgöranden. Det är möjligt, att sadana affärsmän — och däribland säkerligen de minst nogräknade — som äro i stånd att på förhand få reda på eller gissa sig till statens blivande åtgärder, komma att göra vinster; men i stället komma andra att göra förluster; och prisstabilisering är vad man minst kan vänta som verkan härav. När förslag väntas om valutaavgift eller importförbud på en vara, har man alltid att befara en forcerad import därav, en spekulation i de blivande hindren för import, såsom visat sig vid alla tullhöjningar och med särskild styrka vid de nu avskaffade, växlande tullarna på spannmål. Komma statsåtgärderna sedan, mot förväntan, icke till stånd, inträder givetvis ett ännu starkare prisfall än eljest skulle ha inträffat, och kravet på skydd växer sig ännu starkare. Om åter statsingripandet kommer till stånd, uppnås sannolikt icke till en början den avsedda prisstegringen, och krav på skärpning av skyddet komma att framträda. Kommer statsingripandet däremot som en överraskning, blir verkan den motsatta, starkare prisstegring än som motsvarar läget. Den serie av varandra korsande inflytelser, som utsikterna till de olika åtgärderna och deras mer eller mindre försenade, mer eller mindre felriktade genomförande kommer att leda till, blir därför efter all sannolikhet en ny faktor i den ekonomiska desorganisation, som världen och nu närmast vårt land sedan åtta år undergått. Hur stark denna desorganiserande verkan blir, torde visserligen vara omöjligt att förutsäga, ty det beror pa i vad man åtgärden blir en icke infriad förhoppning; men i vilken riktning verkningarna komma att gå, förefaller knappast tvivelaktigt.

I själva verket är det svårt att ur kommitténs motivering till förslaget om valutaavgifter och importförbud utläsa någon verklig tilltro till gagnet av denna åtgärd. Men, såsom här ovan framhållits, verkar ett statsingripande, som icke i sig självt är gagneligt, genom sin blotta tillvaro till skada. Genom att väcka förhoppningar, som sedermera icke infrias, kan man dessutom komma att sänka näringslivet i ännu mer hopplös förtvivlan än den, vari det förut befinner sig.

Huruvida den ifrågavarande lagstiftningen, för den händelse densamma skulle bliva antagen, komme att förbli en död bokstav eller icke, är dessutom svårt att säga. För det förra alteimativet talar, att såvitt bekant ännu intet av de länder, som antagit en lagstiftning av detta slag, sett några gynnsamma verkningar därav. Schweiz, som tillämpat ett importregleringssystem, tävlar med Sverige om de högsta arbetslöshetssiffrorna i världen, och vad beträffar England, som antagit en lag med bl. a. bestämmelser om valutaavgifter, ha dessa bestämmelser tills dato över huvud icke kommit i tillämpning, trots ekonomiska svårigheter, vilkas räckvidd svårligen kan överskattas. Bleve nu verkan densamma Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 3

här hos oss, kunde väl ingen mena, att något hade vunnits med saken. Man hade då blott ingivit falska förhoppningar och skulle därigenom, som nyss sagts, sannolikt skapa större missmod än förut.

Likväl är det fullt möjligt, att även motsatsen, en tillämpning av lagen, skulle bliva resultatet. Att lagens antagande skulle leda till ett otal ansökningar om införande av valutaavgifter eller importförbud, kan nämligen knappast anses tvivelaktigt, så ivrigt som industrien nu påkallar hjälp; och det bleve tämligen uteslutande beroende av de myndigheter, vilka finge saken om hand, huruvida denna påtryckning skulle leda till positiva resultat eller icke. Men en lagstiftning, som endast tillåter ett val mellan att väcka falska förhoppningar genom att ej tillämpas och att genom sin tillämpning ytterligare desorganisera näringslivet, kan knappast anses lockande. De utländska erfarenheterna peka i varje fall i riktning av att intet på denna väg är att vinna.

Vad som nu har sagts gäller en lagstiftning mot valutadumping överhuvud. Det torde också kunna sägas, att det nu framlagda förslaget till en dylik lagstiftning är så väl genomtänkt som en dylik åtgärd rimligtvis tillåter. När dess detaljer nu skola närmare granskas och nagelfaras, får detta alltså icke uppfattas så, som om förslaget enligt reservanternas mening borde ha formats på annat sätt. Det blir i stället en mera konkret framställning av olägenheterna hos detta slags lagstiftning som sådan. Först efter längre tids sysslande med denna lösning, som vid första påseende haft lockelse för många, blir det fullt klart, till vilka konsekvenser den ofrånkomligt leder.

Till en början måste upprättas ett nytt ämbetsverk, som i förslaget fått det avväpnande namnet valutanämnd. Då man, såsom redan påpekats och som torde vara obestridligt, har att räkna med en mängd ansökningar om åtgärder mot valutadumping, är det uppenbart, att ett synnerligen stort arbete kommer att falla på denna s. k. nämnd, som har att utreda och göra förslag rörande alla dessa uppkommande frågor. Vill man praktiskt tänka sig sakens utseende, torde statens handelskommission under kriget komma att utgöra den närmaste förebilden.

Den ifrågavarande “ nämnden“ får därvid uppgifter sig tilldelade, som mycket få personer torde kunna anses vuxna. Enligt 2 § i förslaget till förordning skall nämnden i verkligheten pröva alla återverkningar på landets näringsliv genom tillämpning av de ifrågasatta åtgärderna, och enligt 2 § i förslaget till instruktion för. nämnden skall den dessutom med uppmärksamhet följa förändringar i växelkurser och prisbildning samt därmed i samband stående förhållanden inom de främmande stater, från vilka införsel eller utbud av varor till riket i större omfattning äger rum, och dessutom även i övrigt skaffa sig noggrann kännedom om tillståndet och förhållandena på näringslivets område inom sådana stater. Detta är endast i sin ordning, men likväl innebär det ingen överdrift

att säga, att all den sakkunskap, varöver vårt land i dessa hänseenden förfogar, kommer att mer eller mindre oavbrutet få ställas till nämndens förfogande, om den skall kunna fylla sin uppgift, och att detta knappast ens då kommer att lyckas. De kostnader, som bliva förenliga härmed, kunna knappast heller anses betydelselösa. Även om nämndens ledamöter av patriotisk offervillighet ställde sina krafter till förfogande mot otillräcklig ersättning, kunde i fråga om det stora kansliet och de tillkallade sakkunniga detta ej ens ifrågasättas. Visserligen äro de därav föranledda kostnaderna av ringa vikt i jämförelse med den nytta saken kunde göra, om den bragte vårt näringsliv på fötter; men få personer torde hysa en så optimistisk uppfattning om åtgärdens verkningar; och då kunna de ökade anspråken på den hårt beträngda statskassan icke lämnas obeaktade. Visserligen skola enligt kommitténs förslag själva de genom åtgärden skapade nya avgifterna komma att användas för täckning av nämnda kostnader; men dessa avgifter komma delvis också att tagas i anspråk för ett annat ändamål, och de inflytande beloppens storlek står dessutom ej i något på förhand bestämbart förhållande till nämndens kostnader.

I händerna på den sålunda skapade nya myndigheten kommer makten över vår utrikeshandel i verkligheten att läggas, ty att Kungl. Maj:t annat än i undantagsfall skulle få tillfälle att mer ingående pröva de oerhört invecklade frågor det här gäller torde få anses uteslutet. När man betänker, att den sakkunskap, som här erfordras, i stor utsträckning är en ytterst intim kännedom om det faktiska näringslivet, blir det sannolikt omöjligt att undgå den verkan av anordningen, att makten måste läggas i stora affärsmäns händer; och även om dessa helt och hållet behärskas av osjälviska bevekelsegrunder, kan denna utveckling icke betraktas som lycklig.

Vad därnäst beträffar själva innebörden av valutadumpingen, sådan den utformats i det föreliggande förslaget, finnes ingen principiell anmärkning att göra däremot. Kunde lagstiftningen blott tillämpas i enlighet med sitt syfte, vore den nämligen inriktad uteslutande på valutadumping. Men det nu skapade begreppet valutadumping är så svårkonstaterbart, att det är högst tvivelaktigt, om man därvid som regel skall lyckas träffa ens tillnärmelsevis rätt. Det är sålunda endast en sådan abnormitet i växelkurserna, som beror av börjande depreciering av den främmande statens valuta, som får tagas i betraktande. Om växelkursernas abnorma läge i stället, beror av bl. a. en appreciering av vår egen valuta, exempelvis genom ökning av utländska kapitalplaceringar i vårt land, så får denna enligt förslaget icke föranleda några åtgärder. När man nu känner, vilka svårigheter det möter att blott fastställa tillvaron och omfattningen av utländska kapitalplaceringar i Sverige, vilka ofta ske under svenskars namn, och sedan betänker, att dessa till existens

och omfattning okända faktorers ännu mera okända inverkan på växelkurserna dessutom måste tagas i betraktande, så inses utan vidare utsiktslösheten av att bestämmelserna skola kunna fungera. Och detta är även i sak en särdeles betänklig situation, därför att hela systemet icke utan lagbrott kan tillämpas, om växelkursernas abnorma ställning har den nu senast angivna orsaken. Praktiskt är i varje fall icke ett sådant lagarbete.

Det torde kunna ifrågasättas, om det icke hade varit mer välbetänkt att under sådana förhållanden uppgiva tanken på lagstiftning särskilt mot valutadumping och i stället över huvud taget ingripa mot verkningarna av växelkurser, som icke stå i rätt förhållande till prisnivåerna. Det tillkommer dock icke reservanterna, som finna skälen även emot en sådan lagstiftning starkare än de motsatta, att göra förslag härom; men att den skulle undgå några av det nuvarande förslagets praktiska olägenheter, lär ej kunna förnekas.

Den svaghet, som utmärker systemet i dess helhet, ter sig något olika, i den mån det ena eller det andra av de två föreslagna alternativen skall komma till användning. Valutaavgifterna skulle ha det företräde, som ligger i att icke lämna utrymme för godtycke eller misstag vid behandling av de särskilda näringsidkarna, i det att handeln skulle vara fri för var och en mot erläggande av de, visserligen växlande belopp, som bleve bestämda. Men däremot torde valutaavgifterna knappast ens i den skickligaste myndighets hand kunna ens tillnärmelsevis träffa det rätta. Så som växelkurser och utlandspriser f. n. fluktuera, blir det sannolikt ren lyckträff, om man når sitt avsedda mål. Redan under förberedelsearbetet har man att räkna med dylika växlingar, som kunna göra det fattade beslutet föråldrat, innan det ännu trätt i kraft. Vill man sedan upprätthålla avgiftsbeloppet någon rimlig tid, träffas systemet av alla förändringar, som inträda efter dess utfärdande. Detta om det första alternativet.

Vid det andra alternativet eller importförbud med licensavgifter skulle man åter ha i sin makt att genom växlingar i licensgivningens omfångreglera inverkan på det inhemska näringslivet och utan nytt principbeslut kunna förstärka eller försvaga den vall, som rests emot importen. Men därför skulle också statens förmåga att rätt avväga tillgången av varan genom dess omhänderhavande av importen få en utslagsgivande karaktär vid prissättningen. Att staten även med tillgång till biträde från enskilda fackmän skulle äga förmåga att rätt fylla detta värv så, att icke vare sig konsumenterna eller den industri, som vore avsedd att skyddas, komme till korta, synes i högsta grad osannolikt. Erfarenheten från kriget rörande olägenheterna icke minst i moraliskt hänseende av en dylik lagstiftning och svårigheterna att göra den effektiv synes vara av den art, att redan av detta skäl tanken på införande av importförbud

hade bort övergivas. Rent tekniskt sett kräver även importförbud med ty åtföljande licenser eu ännu större och dyrbarare organisation än valutaavgifter. Vid införandet av de senare skulle nämligen valutanämndens åtgörande inskränka sig till att vidtaga det visserligen högst invecklade och svåra bestämmandet av tullsatsernas höjd, under det att handhavandet av bestämmelserna skulle ankomma på de vanliga tullmyndigheterna. I det förra fallet däremot eller med importförbud och licensgivning finge valutanämnden även till uppgift att i de särskilda fallen bestämma importens storlek i förhållande till det antagliga behovet samt avgiva yttrande rörande de inkomna ansökningarna om införseltillstånd. Då bestämmandet av de avgifter, som skulle erläggas för rätten att införa varor, kom me att i realiteten sammanfalla med beräknandet av differentialtullar, skulle nämndens arbetsbörda således komma att i mycket hög grad ökas, varigenom ett synnerligen talrikt kansli redan av detta skäl skulle behöva anställas. Importregleringen bleve därför säkerligen ännu mindre än valutaavgifterna i stånd att lända näringslivet till verklig .hjälp.

Man har visserligen velat motivera importförbudets behövlighet för Sverige därmed, att valutaavgifter skulle kunna komma att bliva overksamma, för den händelse deras påläggande helt enkelt föranledde det valutadumpande landet att ytterligare sänka sina priser för att därigenom eventuellt få import till Sverige. Utan tvivel är detta en tänkbar möjlighet, men konsekvensen av den intagna ståndpunkten måste beaktas. Den förutsätter nämligen uppenbart, att valutaavgifterna icke få sättas tillräckligt högt; ty så snart avgifterna höjas efter behov kommer man förr eller senare till den punkt, där det valutadumpande landet icke utan privatekonomisk förlust för exportörerna själva kan skicka varor till Sverige, och då upphör handeln givetvis genast. Så betraktat innebär argumentet därför helt enkelt, att den sexdubbling av tullen, som förslaget innebär, kan komma att visa sig otillräcklig; och i stället för att öppet angiva behovet av ett ännu starkare skydd anser man sig då böra gå importförbudsvägen. Men tydligen är detta endast att dölja vad som sker, ty importförbudet verkar då som en valutaavgift på mer än 500 %.

Yad som nu framhållits i fråga om importförbudens olämplighet vid sidan av valutaavgifter ändrar emellertid intet i reservanternas redan uttryckta fasta förvissning, att båda de föreslagna åtgärderna skulle komma att medföra mer skada än gagn.

Såväl vid valutaavgifter som än mer vid importförbud torde en oundgänglig följd av åtgärden bliva en förstärkning av de inhemska monopolbildningarna. Yad som företrädesvis håller dessa i schack är nämligen under alla förhållanden den fria importen; intet annat kan varaktigt skydda konsumenterna mot monopolistiska övergrepp. Men därtill kommer vidare, att själva statsingripandet så gott som alltid är ägnat att ge monopolbildningarna ett särskilt stöd, och den utveckling dessa tagit

pa senare ar saväl här som annorstädes sammanhänger sålunda på det närmaste just med krigstidens statsingripande. Staten söker alltid vid sin behandling av det för densamma mer eller mindre obekanta näringslivet hjälp och stöd hos dess egna bildningar och ger därför dessa en ryggrad, en hel- eller halvofficiell ställning, som ofantligt stärker deras makt. Av kommitténs utlåtande framgår, att den också tänkt sig en dylik konsekvens. Ingen som vill tänka sig in i sammanhanget torde exempelvis betvivla, att kvarntrustens nuvarande maktställning på det närmaste sammanhänger med den uppgift staten tilldelat densamma under och efter kriget.

Såsom redan antytts, blir denna' verkan efter all beräkning starkast under förutsättning av importförbud med licenser. Ty det torde vara praktiskt uteslutet att pa något förnuftigt sätt fördela licensgivningen utan hjälp av aftärslivets egna organ; och dessa sammanslutningar bliva därmed i verkligheten herrar över importens fördelning samt därmed över alla de näringsidkare, som verka eller önska verka på det ifrågavarande området. Man skulle nästan kunna säga, att ju mer friktionslöst detta system fungerar, desto mer övertygad kan man vara, att det lågt en fast grund för monopolorganisationer, som inga trustkommissioner eller andra ingripanden från statens sida skola förmå rubba.

I den del, vari det föreliggande förslaget hittills berörts, har det likväl åtminstone förtjänsten att lämna det inre näringslivet fritt, sedan spärrningen emot import kommit till stånd. Av kommitténs förslag till betänkande framgår emellertid, att man icke tänkt sig kunna bliva stående ens därvid, utan räknat med möjligheten av direkt ingrepp i det inre näringslivet genom prisreglerande åtgärder. Även sedan varorna tillverkats eller importerats på de villkor importregleringen möjliggjort, skola de alltså eventuellt bliva föremål för fortsatt statsingripande. Verkan härav blir givetvis en ytterligare skärpning av alla de redan framhållna olägenheterna. Så till vida torde den ifrågavarande påpekningen i betänkandet vara fullt berättigad, som (valutaavgifterna och) importförbuden säkerligen komma att leda till olyckliga resultat; men slutsatsen härur synes icke vara, att man ovanpa dem skall lägga ytterligare en ny reglering, om vars lyckligare resultat man intet vet, utan att hela den ifrågavarande vägen medför större skada än gagn.

Till de nu berörda, i viss man inre svårigheterna komma sedan de yttre. Dessa följa av att man asyftar ingripande emot importen från vissa särskilda länder och till följd därav maste företaga en prövning av varornas ursprung. Även härvid är läget nu ojämförligt svårare än under kriget. De maktmedel, som havens behärskare då hade till sitt förfogande, tvungo alla neutrala länder, vid straff av att lida brist på oumbärliga varor, till en ytterst pinsam och ingående kontroll med varornas ursprung. Men därav följer ingalunda, att alla länder nu skulle vara

villiga att underkasta sig motsvarande besvär på grund av en svensk förordning. Man torde till och med nödgas påstå, att Sverige skulle få svårare att uppnå efterlevnad av sina bestämmelser i detta hänseende än som nu är fallet i fråga om andra, större och mäktigare länder.

Uppgiften försvåras särskilt och i hög grad genom den ändring, i handelns riktning, som måste väntas bliva en följd av att varor från ett visst land få särskilda straff tullar sig pålagda eller — än mer — bliva importförbjudna. Varorna komma nämligen då att övergå till det eller de inringade ländernas grannländer för att därifrån överföras till vårt land. Man torde också nödgas räkna med att varorna i icke fullt färdigt skick komma att överföras till de ifrågavarande grannländerna och att en i och för sig betydelselös sammansättningsindustri där uppstår. enbart med syfte att kringgå de nya lagbestämmelserna. Om man tänker på exempelvis vissa slag av korta varor liksom pa fordon, maskiner och andra metallvaror, vore detta säkerligen en mycket enkel sak.

Såsom skydd häremot ingår i förslaget bestämmelsen om ursprungsbevis, och på dess effektivitet hänger, vilka medel man äger till att förekomma en dylik utveckling. Till en början beror saken därvid, såsom redan antytts, på villigheten, ansvarskänslan och intresset hos de till stor del utländska myndigheter och korporationer, till vilkas hjälp man är hänvisad. För- den händelse det gäller att bestämma, om en vara helt och hållet härstammar från det ifrågavarande “ grannlandet “, blir saken visserligen enkel nog; men svårigheterna uppstå, när det gäller varor, som till större eller mindre del härstamma från andra länder och då eventuellt från de “inringade" länderna. Enligt det nu utarbetade förslaget till ursprungsbevis, som visserligen rimligt nog vid behov skall kunna ändras av Kungl. Maj:t, blir det avgörande säkerligen i flertalet fall, huruvida varan kommer att förklaras framställd “till övervägande del“ av materialier från vad som här kallats grannlandet; och även reservanterna äro ur stånd att finna någon framkomlig bättre väg. Men tydligen är man därvid helt och hållet överlämnad åt de ifrågavarande myndigheternas godtycke eller omdömesförmåga vid tolkningen av det ifrågavarande uttrycket. För den händelse dessa myndigheter då icke anse sig i stånd att avge en sådan deklaration, torde prövningen i verkligheten komma att ligga hos de svenska tullmyndigheterna; och de bevis, som då skulle komma att erfordras, bleve sannolikt sa svara att förebringa, att alla dylika varor komme att falla under valutaavgift (respektive högsta valutaavgift) eller importförbud.

Till vad som nu sagts komma sedan många olägenheter, vilka emellertid äro så utförligt framhållna i kommitténs tidigare, enhälliga betänkande om differentialtullar, att de icke nu behöva upprepas. Svårigheterna för exportindustrien har kommittén endast i mycket ringa grad kunnat avhjälpa genom ett restitutionsförfarande, som i intet hänseende mot-

väger fördyringen av denna industris inhemska material. Den tröst man i detta sammanhang synes vara böjd att söka däri, att exportindustrierna samtidigt arbeta för inhemsk avsättning, kunna åtminstone reservanterna icke finna. Utvecklingen kommer nämligen att leda till en allt starkare omläggning av vårt näringsliv från avsättning på utlandet av vad vi med största fördel kunna producera, till en produktionsriktning, som för oss är mindre nationalekonomiskt lönande.

Av det föregående följer, att de förhoppningar på det nu föreslagna lagarbetet, man på vissa håll synes göra sig i fråga om gynnsam återverkan pa arbetslösheten, enligt reservanternas mening ha små utsikter att ga i uppfyllelse. Att sålunda exempelvis olägenheterna hos en riktning hos arbetslöshetspolitiken, som i sig själv vore alltför betungande för statsfinanserna eller ett hinder för arbetskraftens återströmning till dess normala uppgifter, skulle kunna bliva mindre kännbara på detta sätt, förefaller knappast ens tänkbart.

En annan sak är, att arbetslösheten av andra skäl skulle kunna tänkas hava kulminerat och en förbättring snart vara förestående. Reservanterna tilltro sig icke förmåga av en dylik konjunkturbedömning och gilla därför kommitténs återhållsamhet i fråga om förutsägelser på denna punkt. Men det är oförnekligt, att tron på ett redan inträtt eller omedelbart förestående konjunkturskifte är tämligen allmänt gängse i både Förenta Staterna och England; och i den mån depressionen beror av psykiska företeelser, blir själva denna nyuppståndna optimism i sig själv eu faktor till förbättring. I den mån så är fallet, skulle även behovet av en lagstiftning av nu ifrågavarande slag vara mindre än man har velat antaga, ty den skulle i så fall kanske ej ens hinna träda i kraft före omslaget. Därav följer å andra sidan icke, att den icke skulle komma att tillämpas även i detta fall.

Såsom moment vid sidan av detta tillkommer, att produktions- och avsättningsmöjligheterna från de valutadumpande ländernas sida enligt mangas uppfattning betydligt försvagats under de senaste månaderna. Det ligger också i själva valutadumpingens natur, såsom bl. a. framgar av professor David sons utredning, att den på detta sätt måste upphäva sig själv. Vad det gäller är särskilt den tilltagande svårigheten att importera råvaror till de av de abnormt höga utländska kurserna skapade priserna, en svårighet som måste sprida sig till allt flere områden.

Reservanterna vilja dock ej lägga huvudvikten vid någondera av de två senast berörda momenten, då enligt deras uppfattning det ifrågavarande medlet skulle göra mera skada än gagn, även om den olägenhet det gäller att bekämpa i sig själv skulle förbli obestridlig.

Reservanterna hava slutligen i sin kritik av kommitténs förslag lämnat åsido fragan, i vad mån konstitutionella betänkligheter till äventyrs

kunna göras gällande emot att bestämmanderätten över tullarnas höjd till stor del skulle komma att läggas i Kungl. Maj:ts hand.

På anförda grunder ha reservanterna velat hemställa, att kommittén hos Kungl. Maj:t skulle anmäla, att den anser det utarbetade förslaget till beredskapslagstiftning om åtgärder till skydd mot valutadumping icke vara av beskaffenhet att böra föreläggas årets riksdag*.

av herr ENGBERG, som biträtt det i herr Heckschers m. fl:s reservation framställda yrkandet och i allt väsentligt de delar av dettas motivering, som rikta en direkt kritik mot det föreliggande kommittéförslaget ; samt

av herr NILSSON, som i huvudsak anslutit sig till herr Heckschers m. flis reservation.

T-

/

Bilaga i

KORTFATTAD ÖVERSIKT AV DEN EKONOMISKA KONJUNKTURUTVECKLINGEN SEDAN 1920

PÅ UPPDRAG AV TULL- OCH TRAKTATKOMMITTÉN UTARBETAD AV

OLOF EDSTRÖM

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kap. 1. Produktionen .. .. Kap. 2. Arbetsmarknaden Kap. 3. Utrikeshandeln .. Kap. 4. Transportväsendet Kap. 5. Prisrörelsen .. ..

Sid.

»

45 Kap. I. Produktionen.

Högkonjunkturen under krigsåren gav som bekant uppiiov till en betydande industriell expansion i vårt land. Expansionen tog sig dock mera uttryck i en ökning av produktionsmedlen inom ett flertal industrigrenar än uti en ökning av själva varuproduktionen. Visserligen är det mycket antagligt, att industriproduktionen under åren 1915 och 1916 till volymen varit större än under normalåret 1913. Däremot torde den under 1917 och 1918 hava varit avsevärt mindre än sistnämnda år, närmast på grund av den under krigets senare skede rådande svåra råvarubristen. Hur stor produktionsminskningen varit, låter sig utan närmare undersökning icke avgöra. Uppskattningsvis torde den kunna fixeras till 20 å 25 % för år 1918 och något mindre för år 1917. Dessa siffror äro emellertid mycket osäkra.

Även efter fredsinbrottet uppvisar den svenska industriproduktionen trots relativt god råvarutillgång och i stort sett gynnsamma avsättningsmöjligheter en tillbakagång i jämförelse med år 1913. Att på ett något så när tillfredsställande sätt påvisa denna tillbakagång intill 1921 torde icke vara förenat med större vanskligheter.

I vidstående tabell 1 hava relationstal sammanställts rörande storleken av produktionen inom ett antal viktigare varugrupper åren 1913 och 1919—-21. Det bör anmärkas, att sådana varugrupper icke medtagits, vilkas produktion redovisas efter värde i industristatistiken.

Året 1913 har valts för att beteckna produktionens läge under normala förhållanden och åren 1919—20 för att belysa ställningen under den uppåtgående efterkrigskonjunkturen.

Vid en granskning av tabellens siffror faller särskilt i ögonen den betydande produktionsminskningen för järn och stål. Produktionskvantiteterna härav 1919—21, jämförda med’ motsvarande 1913, peka oförtydbart hän på att efterkrigstidens högkonjunktur gjort sig föga bemärkt på detta område. I själva verket inträdde en lågkonjunktur för denna industrigren redan i början av 1918, och under den tid, som sedan förflutit, har läget varit mycket bekymmersamt.

Men även andra produktionsgrenar hava, särskilt för år 1919, att uppvisa betydande produktionsminskningar. Däribland må blott fram-

Sverige.

Tab. 1. Produktionen av vissa viktigare varuslag åren 1913 och 1919—21.

1 Siffran baserad på uppgifter över tillverkningen vid exportsågverken.

hallas sadana industrier som textil-, glas-, läder- och skoindustrierna samt, ehuru i mindre mån, trävara-, fappersmasse- och pappersindustrierna. De tre sistnämnda uppvisa emellertid för år 1920 en högst väsentlig produktionsökning — med 1913 allt fortfarande som jämförelseår.

Uppgifterna rörande produktionsminskningen för år 1921 äro givetvis sparsamma och därtill mycket approximativa. De angiva samt och synnerligen en kraftig produktionsminskning. För järnprodukter är produktionsminskningen, med 1913 som jämförelseår, c:a 60 ä 70 X, för trä-

varor och pappersmassa c:a 40 %, för textilvaror över huvud c:a 40 a 50 % och för skodon c:a 15 %. Stenkolsproduktionen har i jämförelse med året 1913 icke undergått minskning; däremot uppvisar fönsterglasoch kopparproduktionen en minskning med omkring tre fjärdedelar av 1913 års motsvarande produktion.

*

Värdet av den totala industriproduktionen utgjorde år 1913 enligt den officiella industristatistiken 2 163 milj. kr. år 1919 enligt samma statistik 5 618 milj. kr. och år 1920 6 990 milj. kr. För år 1921 saknas siffror. En jämförelse mellan de olika årens värdesiffror giver likväl föga ledning för bedömande av produktionens utveckling under ifrågavarande år. Hänsyn måste nämligen tagas till penningvärdets fall.

Med ledning av de i nämnda tabell upptagna varugrupperna, vilka representera omkring 60 % av den totala industriproduktionen, hava försök gjorts att bestämma storleken av 1919 och 1920 års produktion i förhållande till produktionen år 1913. Det sistnämnda årets varuvärden hava därvid fått tjäna som utgångspunkt. För att emellertid, förenkla räkneoperationen hava för de särskilda varugrupperna genomsnittspriser uträknats på basis av de i statistiken upptagna totalvärdena för respektive varugrupper år 1913. Härav följer, att hänsyn icke tagits till de många i varje varugrupp ingående specialiteterna med deras sinsemellan olika priser. Den tillämpade beräkningsgrunden är som inses långt ifrån tillfredsställande, men torde i allt fall vara användbar, då det såsom bär blott gäller att åstadkomma en överslagsberäkning.

Det i industristatistiken redovisade produktionsvärdet för de i tabellen uti 1913 års kolumn upptagna varuslagen utgjorde 1 249 milj. kr. Motsvarande värden för de uti 1919 —1920 års kolumner upptagna varugrupperna, uträknade efter 1913 års priser enligt ovan angiven beräkningsgrund, belöpa sig till 1 056 resp. 1 176 milj. kr.

Av de anförda siffrorna framgår, att industriproduktionen under åren 1919 —1920 varit mindre än under år 1913. Procentuellt utgör minskningen för år 1919 15.4 % och för år 1920 5.8 %1.

De anförda talen giva icke uttryck för den totala industriproduktionens förändringar utan såsom nämnts för blott 60 % av densamma.

Produktionens omfattning 1921 kan ännu icke med någon större grad av tillförlitlighet beräknas. De uppgifter härom, som återfinnas i förutberörda tabell, giva emellertid vid handen, att produktionen inom mera betydande industrigrenar rört sig mellan en tredjedel och två tredjedelar av normalproduktionen.

1 Ehuru det kan antagas, att sistnämnda procenttal ligger inom »medelfelets» marginal, har det icke desto mindre medtagits för att angiva det siffermässiga resultatet av de gjorda beräkningarna.

48 De i det föregående lämnade uppgifterna peka rätt tydligt hän på, att industriproduktionen efter kriget understigit förkrigsproduktionen, sådan denna representeras av 1913 års siffror.

Trots detta har emellertid antalet inom industrien sysselsatta arbetare ökats efter kriget. Detta antal, som år 1913 enligt industristatistiken uppgick till 361 000, hade 1919 stigit till 393 000, alltså företett en ökning med nära 10 %. För 1920 och 1921 saknas ännu säkra uppgifter. Dock torde arbetarantalet inom industrien 1920 ha belöpt sig till ett eller annat tiotusental mer än under 1919. 1 Från 1921 års abnorma förhållanden torde helt kunna bortses.

Den inom industrien för omedelbar drift av maskiner och apparater använda drivkraften åter uppgick 1913 till sammanlagt 895 303 eif. hkr och 1919 till 1 306 509. 2 Den använda primära drivkraften belöpte sig 1913 till 1 138 904 och 1919 1 641 915 eff. hkr. I det förra fallet var ökningen omkring 40 X, i det senare 44 X.

Huru tillväxten av dels arbetarantalet, dels den använda drivkraften inom de särskilda industrigrupperna gestaltat sig framgår av efterföljande tabeller.

Tab. 2. Vid industrianläggningarna sysselsatta arbetare vissa år.

Vad först beträffar arbetarantalet, är att observera, att detsamma år 1919 i jämförelse med 1913 uppvisar ökning för samtliga industrigrupper med undantag av jord- och stenindustri- samt textil- och beklädnadsindustrigrupperna. Den största ökningen, om också icke relativt, har malmbrytnings- och metallindustrigruppen att uppvisa. För denna grupp redovisades 1913 ett arbetarantal av något över 110 000; år 1918 hade antalet ökats till över 139 000 för att under 1919 emellertid nedgå till omkring 135 000.

Den kraftigaste ökningen inom de särskilda industrierna inom sistnämnda grupp kommer på mekaniska verkstäder och skeppsvarv samt på fabriker för elektriska maskiner, apparater och ledningar. Sålunda * *

1 Sedan ovanstående skrivits och. uppsatts, hava uppgifter för år 1990 blivit tillgängliga, enligt vilka arbetarantalet utgjort 417 381.

* För år 1920 1 358 752 eff. bkr.

»

hava mekaniska verkstäder och skeppsvarv ökat arbetarantalet från 46 501 år 1913 till 65 215 år 1919, alltså med över 40 Ungefär likartad, procentuellt taget, är ökningen av arbetarstammen i fabriker för elektriska maskiner, apparater och ledningar. År 1913 sysselsattes nämligen inom denna industrigren 5 838 arbetare, år 1919 däremot nära 9 100.

Även i fråga om använd drivkraft är utvecklingen inom de respektive industrigrupperna mycket oenhetlig, något som närmare framgår av tab. 3.

Tab. 3. Använd drivkraft vid de svenska industrianläggningarna.

(eff. Iller.)

A. För omedelbar drift av maskiner och apparater.

B. För drivande av elektricitetsgeneratorer.

*

Den nedgång i den industriella produktionens volym, som är utmärkande för vårt land, och för vilken i det föregående är redogjort, gäller givetvis i större eller mindre grad även främmande länder. Uppgifterna härom äro emellertid sparsammare än för vårt lands vidkommande.

Såsom en mätare på den industriella och ekonomiska utvecklingen överhuvud brukar man sedan gammalt betjäna sig av produktionen av stenkol, järn och stål — fundamenterna för modern produktion. I tab. 4 har en sammanställning gjorts av uppgifter rörande produktionen av nämnda produkter i England och Förenta Staterna. Såsom jämförelseår ha, liksom förut, valts åren 1913, 1920 och 1921. *

Ifråga om stenkolsproduktionen redovisar statistiken för Englands vidkommande en nedgång under år 1920 (1913 jämförelseår) med omkring 20 % och under år 1921 med omkring 50 %. Nedgången har givetvis blivit särskilt markerad genom den under våren 1921 rådande långvariga kolgruvestrejken. En återhämtning kan emellertid utläsas i produktionssiffrorna för oktober—december 1921 samt för första kvartalet i år.

I Förenta Staterna ökades kolbrytningen högst väsentligt under den europeiska kolbristen. Kolproduktionens månadsmedeltal för år 1920 låg 13 % över samma medeltal för år 1913. Däremot redovisades för år Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1. samt. 225 käft. (Nr 259.)

England och V. S. A.

50 Tal). 4. Produktionen av stenkol, tackjärn och st&l.1

1 Ur Monthly Bulletin of Statistics t. o. m. januari 1922, därefter ur Ekonomisk översikt aprilkomplementet.

3 Avser 4 veckor.

3 » 5 »

1921 ett månadsmedeltal, som ligger 12 % under motsvarande för år 1913. Liksom i England förmärkes emellertid en ökning av stenkolsproduktionen under årets sista månader.

Beträffande därefter tackjärnsproduktionen, uppgick densamma i England år 1920 till blott 78% av 1913 års produktion. År 1921 uppvisar en ytterligare nedgång. Under sistnämnda år utgjorde tackjärnsproduktionen endast 25.4 % av normalproduktionen (1913). En stigande tendens är emellertid skönjbar från och med oktober 1921.

Den industriella aktiviteten i Förenta Staterna efter kriget tog sig bl. a. uttryck i en stegring av tackjärnsproduktionen. Eör 1920 belöpte sig denna stegring i jämförelse med 1913 till 18 %. Däremot förspordes en kraftig tillbakagång under år 1921. Sistberörda år uppgick produktionen allenast till något mer än hälften av normalproduktionen.

Stålproduktionen slutligen uppvisar såväl i England som Förenta Staterna en väsentlig stegring under högkonjunkturåret 1920, i England med 16.4 %, i Förenta Staterna med 34.6 %.

Till belysande av produktionsinskränkningen inom järnindustrien i England må ytterligare anföras, att av det i England redovisade antalet masugnar, till antalet 487, voro i december 1920 274 i drift, i november 1921 85 och i december samma år 77 eller föga mer än en sjundedel (Labour Gazette, februari 1922). Till jämförelse med motsvarande svenska förhållanden må nämnas, att enligt järnverksföreningens statistik voro vid utgången av 1921 av 133 befintliga masugnar endast 22 i drift eller. c:a en sjättedel.

Att göra en något så när tillförlitlig uppskattning av produktions-

minskningen överhuvud i England under år 1921 är mycket vanskligt. Att den relativt taget icke varit så betydande som den svenska torde man vara berättigad att sluta till, bl. a. av den omständigheten att relationstalen för arbetslösheten varit betydligt lägre än motsvarande svenska.

Vad beträffar den allmänna produktionsminskningen i Förenta Staterna, så innebära de siffror, som ur tillgängliga publikationer kunnat erhållas, åtskilligt av intresse. Av en verkställd undersökning, vars resultat återgives i novemberhäftet av den amerikanska tidskriften Monthly Review of Credit and Business Conditions, utgiven av Federal Reserve Bank, New York, framgår, att inom 13 utvalda industrier med utbredning över hela unionen produktionsminskningen från produktionsmaximum 1919 —1920 till september 1921 uppgått till 26 % och från december 1914 till sistnämnda tidpunkt till 7 %. De anförda siffrorna äro i viss mån ägnade att förvåna. I jämförelse med förkrigstidens produktion ter sig alltså den nuvarande produktionsinskränkningen synnerligen blygsam. Överraskande stor är däremot produktionsminskningen från toppunkten av senaste högkonjunktur. Siffrorna giva vidare vid handen, att pro-

tab. 5. Av densamma kan utläsas, att lågkonjukturen varit synnerligen kännbar inom järn- och stål- samt automobilindustrierna ävensom mekanisk industri. Dessa industrier uppvisa en produktionsminskning med omkring 50 % från högkonjunkturen 1919 —1920. Mindre påverkade synas däremot de olika textilindustrierna hava varit. Möjligen kan detta bero därpå, att de förstnämnda industrierna i stor utsträckning producera för världsmarknaden, de senare för hemmamarknaden.

52 Arbetslös-

heten.

Sverige.

Kap. II. Arbetsmarknaden.

Hårdare än de flesta andra länder synes Sverige hava drabbats av den i den industriella krisens spår följande arbetslösheten. Anledningen härtill låter sig icke utan vidare påvisa, men torde i någon mån vara att söka dels i för snabb utveckling av vissa industrier under krigsåren och dels i den omständigheten, att vår industriproduktion i stort sett är inriktad på framställning av föremål, som tjäna produktionen av fast kapital. Dessa senare äro som bekant känsligare för konjunkturväxlingarna än de egentliga konsumtionsföremålen.

Några säkra uppgifter rörande arbetslöshetens omfång i vårt land i början av krisen förefinnas icke. Under våren 1921 uppskattades antalet arbetslösa till omkring 60 000. Vid utgången av juli beräknades detsamma hava stigit till 70 ä 80 000. Från och med oktober månad äro uppgifterna mera exakta. Den 31 oktober redovisade sålunda arbetslöshetskommissionen 96 000 arbetslösa, vilket antal under höstens och vinterns lopp successive ökas. Den 30 november är antalet uppe i 117 000, den 31 december, då säsongsarbetslösheten jämväl börjar göra sig gällande, uti 140 000 och i februari detta år i nära 160 000. Sedan dess har en tillbakagång försports, orsakad företrädesvis av den med vårens inträde ökade livaktigheten inom säsongyrkena.

Såsom framgår av de anförda siffrorna, har arbetslösheten hos oss ända till februari detta år befunnit sig i oavbruten tillväxt. Detta är karaktäristiskt för vårt land och för Schweiz. För övriga länder, där arbetslösheten i början av 1921 ävenledes varit betydande, har likväl tidvis under senare halvåret 1921 kunnat förmärkas en ingalunda obetydlig nedgång i densamma. (Se tab. 6 sid. 55).

För samtliga fackförbund sammantagna utgjorde arbetslösheten i procent av antalet till fackförbunden anslutna medlemmar, såsom framgår av tabell 6, 4-4 % i december 1913, 15-8 % motsvarande månad 1920, 33-2 % i december 1921 och 35-6 % i januari 1922, den sistnämnda den högsta arbetslöshetsprocent, som dittills såvitt bekant kunnat inregistreras

i vårt lands moderna ekonomiska historia. Beträffande arbetslösheten inom de olika fackförbunden hänvisas till den av ekonomi sakkunniga utgivna översikten för februari månad innevarande år.

Av tillgängliga uppgifter rörande utvecklingen av arbetslösheten inom mera betydelsefulla industrigrenar må följande särskilt anföras.

Beträffande järnindustrien är att framhålla, att vid de för hemmamarknaden producerande järnmalmgruvorna hade av det normala arbetarantalet (c:a 4 600) den 1 april i år permitterats eller entledigats 67 %. Motsvarande procentsiffra för den 1 april 1921 var 42. För de gruvor, som producerade för exportmarknaden, var läget gynnsammare. De permitterades och entledigades antal uppgick den 1 april 1922 till 26 % av normalantalet (c:a 7 400) mot 18 % den 1 april 1921. Vid järnverken, där normalt sysselsättas omkring 23 000 arbetare, har antalet arbetslösa sedan mitten av år 1921 till början av innevarande år varit i stort sett oförändrat samt hållit sig vid omkring 50 ä 55 % av totalantalet arbetare. Under februari och mars har emellertid en svag tendens till minskning av arbetslösheten gjort sig gällande; den 1 april hade sålunda .arbetslösheten nedgått till 47 X av totalantalet arbetare.

Verkstadsindustrien har alltsedan krisens inträdande haft att uppvisa stor arbetslöshet. Enligt inhämtade uppgifter hade den 31 december 1921 ej mindre än 55 % av de av uppgifterna berörda arbetarna, uppgående den 1 september 1920 till omkring 60 000, permitterats och entledigats. De per vecka vid förstnämnda tidpunkt utgjorda timverkena hade i jämförelse med september 1920 minskats med 59 %. Enligt senast erhallna rapporter hade den 1 april de arbetslösas antal ökats till 58 % och timverkena minskats, från september 1920 räknat, med 60 %.

Inom sågverksindustrien är arbetslösheten alltjämt betydande. Enligt tillgängliga uppgifter, avseende förhållandena den 1 januari innevarande år, uppgick bland sågverksförbundets medlemmar de arbetslösas antal till 55 % av den normala arbetsstyrkan (c:a 25 000). I jämförelse med förhållandena under höstmånaderna, då trävaruskeppningarna voro rätt livliga och arbetslöshetssiffran 36 k 40 X, innebar januariläget en märkbar försämring.' Sedan emellertid i början av aret ett antal norrländska sågverk återupptagit driften, torde arbetslösheten ha gatt något tillbaka. För närvarande råder som bekant lockout.

jfUrfihndustrien, som under större delen av föregående ar arbetat med starkt reducerad arbetarstam, har mot slutet av aret kunnat öka driften och arbetar för närvarande med i det närmaste full arbetsstyrka.

Det förefaller mycket antagligt, att bottenläget i avseende a arbetslösheten nu nåtts och att, i motsats till vad som var fallet föregående år, en förändring till det bättre med den inträdande våren skall göra sig gällande. Här och var förspörjes också ett återupptagande av driften i större eller mindre utsträckning. Huruvida denna ljusning kommer

att bli stadigvarande, är svårt att förutsäga. Emellertid får icke förglömmas, att vår konjunkturutveckling (åtminstone under ett ordnat penningsystem) är nära förbunden med och i mångt och mycket betingas av konjunkturutvecklingen i de ledande industriländerna, främst därvid Förenta Staterna och England. En återhämtning hos oss, som icke äger motsvarighet inom de nämnda ländernas näringsliv, lärer därför knappast kunna bliva vare sig mera djupgående eller långvarig. Av särskild betydelse är det därför att lära känna lägesförändringarna på det ekonomiska området uti de ifrågavarande länderna. I detta sammanhang är det emellertid närmast fråga om produktionsinskränkningarna med därav härflytande arbetslöshet.

Förenta Vad då till en början Förenta Staterna beträffar, är det förenat med

staterna, avsevärda svårigheter att erhålla en någorlunda klar uppfattning om där företagna driftsinskränkningar. Då krisen var som kännbarast, beräknades antalet arbetslösa, ehuru säkerligen med en viss överdrift, till omkring 9 miljoner. Denna siffra giver vid handen, att produktionsinskränkningarna då måste hava varit högst betydande. Att märka är emellertid, att det normalt brukar finnas en å två miljoner “arbetslösa1' inom den amerikanska unionen. Därest den förutnämnda arbetslöshetssiffran verkligen är riktig, något som ju dock kan sättas i fråga, förefaller det som om Förenta Staterna skulle drabbats vida hårdare av fredskrisen än något annat land, vårt eget icke undantaget.

Vissa försök att erhålla mått på arbetslöshetens nuvarande utbredning i Förenta Staterna hava gjorts av därvarande myndigheter. Även om de därvid framkomna resultaten lämna åtskilligt övrigt att önska, giva de dock en ungefärlig bild av läget. I september 1921 beräknades enligt rapporter från New York State Department of Labor antalet arbetslösa fabriksarbetare i staten New York till omkring 25 % av det antal, som sysselsattes i mars 1920, vid vilken tid driften var som störst. Under september och oktober månad 1921 minskades arbetslösheten något för att under de sista månaderna av året och början av detta år hålla sig i stort sett oförändrad. Den omständigheten, att arbetslösheten med vinterns inträde icke ökats, uttolkas så-som en avgjord förbättring av läget på arbetsmarknaden. Man är emellertid knappast berättigad att därav draga mera vittgående slutsatser. Utrikeshandeln uppvisar nämligen allt fortfarande ogynnsamma siffror, i det exporten de senaste månaderna gått betydligt tillbaka. Obestridligt torde emellertid vara, att ökade behov för inlandsmarknaden gjort sig gällande, särskilt inom sådana branscher som textil- och järnbranscherna.

England. Om de siffermässiga uppgifter rörande läget på arbetsmarknaden i Förenta Staterna, som stå till buds, äro synnerligen magra och icke erbjuda säkra bedömningsgrunder, så är förhållandet för Englands del i detta avseende betydligt bättre.

55 Tab. 6. Arbetslösheten inom fackföreningarna i vissa länder.1

A: Antalet redovisade arbetare, i tusental.

B: Arbetslösa i procent av det redovisade arbetarantalet.

1 Uppgifterna äro hämtade ur International Labour Review, februarihäftet, samt på, vissa punkter kompletterade.

5 Kolgruvearbetare ej medräknade.

Arbetslösheten inom de engelska fackföreningarna har, såsom framgår av ovanstående tabell, att uppvisa en mera betydande stegring först i början av år 1921, vilken stegring fortsätter ända till mitten av sagda år, då kulmen nås med 23.1 % av sammanlagda arbetarantalet. Därefter skönjes en tillbakagång, som dock fram på hösten brytes. I februari innevarande år är arbetslöshetssiffran 16.3 %, vilken, om ock hög, dock ej uppgår till mer än hälften av motsvarande svenska.

Arbetslöshetskurvan för de enligt den engelska arbetslöshetslagen vUnemployment Insurance Acts av 1920 och 1921) försäkrade arbetarna visar i stort sett samma rörelse som den för fackföreningarna (se tab. 6). Överensstämmelsen är slående särskilt för månaderna november —januari, då arbetslösheten håller sig omkring 16 %. Sammanlagda antalet arbetslösa, vilka i början av innevarande år på grund av ovannämnda lag erhöllo understöd, uppgick till omkring 1.9 milj., därav omkring 375 000 kvinnor. Vid samma tid åtnjöto omkring 300 000 arbetare understöd på grund av inskränkt arbetstid.

Arbetslösheten är givetvis olika inom olika fack. Mest betydande är den vid järngruvorna samt vid järnverken och skeppsvarven. Vid järngruvorna uppgick de arbetslösas antal i slutet av februari till inemot hälften av arbetarstammen (46.1 %"), under det att vid järnverken och

skeppsvarven redovisades en arbetslöshet av omkring 35 % av arbetsstyrkan. De resp. textilindustrierna uppvisa en arbetslöshet, växlande mellan 10 och 18 %. Vid kolgruvorna är arbetslöshetsprocenten lägre än man vågat föreställa sig, nämligen blott 9.4 %. Av tabell 7 att döma är emellertid arbetslösheten stadd i tillbakagång inom ett flertal viktiga industrigrenar.

Tab. 7. Arbetslösheten inom vissa av försäkringslagen berörda industrier

i England.1

Schweiz.

Antalet arbets-

Industrier lösa den 21 febr.

1922 i %

Kolgruvor.......................................... 9-4

Järn-, stål- och bleckplåtindustrien etc. 32-6

Bomullsindustrien .............................. 17-1

Ylleindustrien.................................... 10-5

Juteindustrien.................................... 14-1

Linneindustrien etc............................ 17-4

Läderindustrien ................................. ]3-s

Skovaruindustrien .............................. 10-3

Byggnadsindustrien ........................... 22" 6

Pappers- och tapetfabrikationen............ 11 3

Dockarbetare m. fl............................ 24'1

Sjömän............................................. 261

Järngruvor ....................................... 46-1

Ökning (+) eller minskning (—) sedan 31 jan. 1922 i %

— 1-0

- 3-2 + 1-2

— 1-8 + 0'9 — 0-8

— 0-4

— 0-4 •

— 0’7

+ 1-2

— 2-s

— 6-4

Det land, som jämte Sverige synes hava lidit mest av depressionen, är Schweiz. Vad beträffar arbetslösheten i detta land, förmärkes där liksom hos oss, i den mån siffermaterial föreligger, en kontinuerlig ökning under hela 1921 ävensom innevarande år. Det synes anmärkningsvärt, att de olika åtgärder, som av statsmakterna i Schweiz vidtagits i handels- och tullpolitiskt avseende, att döma av tillgänglig statistik rörande arbetslösheten, icke förmått hindra dennas utbredning, låt vara att de vidtagna åtgärderna 1 detta avseende måhända haft verkningar, som icke äro statistiskt påvisbara.

Tab. 8. Arbetslösheten i Schweiz.2

1 Sammanställt ur Labour Gazette, mars 1922.

’ Uppgifterna hämtade ur International Labour Review, februari 1922, samt kompletterade.

57 Vid utgången av år 1921 redovisades i Schweiz ett antal helt arbetslösa uppgående till omkring 89 000 personer, vartill kom omkring 54 000 partiellt arbetslösa. De helt arbetslösas antal hade i februari innevarande år ökats till 99 541. Tab. 8 angiver tillväxten av arbetslösheten månad för månad år 1921. Frapperande är den jämna stegringen av de fullständigt arbetslösas antal under hela föregående år.

Urfabrikationen liar hårdast drabbats av depressionen. Antalet inom densamma helt sysslolösa arbetare överstiger 20 000. Metall- och maskinindustrien hava likaledes kännetecknats av stark arbetslöshet. Så är också förhållandet med textilindustrien, som på grund av sin lyxkaraktär i detta land är särskilt känslig för en konjunkturförsämring.

*

Efter inträdandet av konjunkturomslaget hösten 1920 var det uppenbart, att de jämförelsevis höga arbetslöner, som under nämnda år genomförts, icke kunde bliva beståndande någon längre tid. Också höjdes från och med ingången av 1921 från företagarhåll kraftiga röster för en nedsättning av lönerna. Huruvida härmed avsågs en lönesänkning korresponderande med de vid tidpunkten ifråga sjunkande levnadskostnaderna eller en nedsättning av själva reallönen, framgick icke klart av den förda diskussionen. På fabrikanthåll ansågs emellertid, att reallönerna, särskilt tim reallöner na, efter kriget stigit högst väsentligt, icke minst på grund av den kompensation, som åttatimmarsdagens genomförande givit upphov till, och att det därför kunde ifrågasättas, huruvida industrien under förändrade konjunkturer verkligen vore i stånd att bära denna ökning.

Det är nu konstaterat, att en verklig stegring av reallönerna inom så gott som alla yrkesgrenar ägt rum under år 1920. Av de undersökningar rörande bland annat dagsinkomsterna inom olika yrken under tiden 1913 —1920, som av socialstyrelsen företagits och för vilkas resultat redogjorts i n:r 6 och 7 av Sociala Meddelanden för år 1921, har beträffande reallönens växlingar under och efter kriget framgått följande. Dagreallönen eller rättare dagrealinkomsten har under åren 1915 —18 legat under 1913 års motsvarande inkomst med omkring 6 ä 10 %. Redan 1919 har emellertid en stegring ägt rum upp till inemot 2 % över sista förkrigsårets nivå, vilken stegring fortsatt 1920 och då nått upp till omkring 15 %. Den långvariga underkompensationen har därmed hastigt förbytts i en betydande överkompensation.

I tab. 9 återgivas de härför belysande siffrorna.

Tab. 9. Indextal utvisande levnadskostnader och arbetslöner i Sverige åren 1913—20.

Arbets-

lönerna.

Real-

lönens

väiclingar.

58 Understrykas bör, att indextalen gälla förtjänster per dagsverke.

Lönestegringen, sådan den finner uttryck i 1920 års siffror, har givetvis varit olika inom olika näringsgrenar, något som också framgår av efterföljande siffersammanställning, vartill materialet hämtats ur redogörelsen för socialstyrelsens ovannämnda löneundersökning.

Tab. 10. Indextal utvisande den genomsnittliga dagsinkomsten inom olika

näringsgrenar år 1920.

(Medellevnadskostnadsindex för 1920 = 269.)

Dagsinkomsten 1913 = 100.

Malmbrytning och metallindustri.......................................... 296

Jord- och stenindustri......................................................... 307

Träindustri ....................................„................................... 304

Pappers- och grafisk industri ............................................ 298

Livsmedelsindustri............................................................... 304

Textil- och beklädnadsindustri ............................................. 346

Läder-, hår- och gummivaruindustri .................................... 342

Kemisk-teknisk industri ..................................................... 322

Byggnadsverksamhet........................................................... 273

Kraft-, belysnings- och vattenverk .................................... 335

Handel och varulager ........................................................ 306

Samfärdsel ........................................................................ 329

En stegring av reallönerna efter kriget är emellertid icke blott kännetecknande för vårt land utan kan iakttagas i de flesta industriländer, undantagandes Tyskland och i valutaavseende därmed jämförliga länder. Efterföljande sammanställning, hämtad ur socialstyrelsens ovannämnda undersökning, avser att i viss mån klarlägga detta. Det bör emellertid framhallas, att internationella jämförelser uti ifrågavarande avseende i allmänhet äro behäftade med avsevärda brister. De angiva dock riktningen av själva utvecklingen.

Tab. 11. Indextal utvisande arbetslönernas och levnadskostnadernas höjd år 1920

jämfört med 1914 (= 100).* 1

Levnadskostnader .............

Genomsnittlig dagsinkomst.

1 För närmare detaljer rörande de uppgifter, på vilka indextalen bygga, hänvisas till Sociala meddelanden 1921, h. 6, sid. 505.

Såsom framgår av tabellen är reallönens stegring större i Danmark och Norge än hos oss. I England är den däremot något mindre än i Sverige, och i Förenta Staterna ligger reallönen år 1920 blott obetydligt över 1914 års reallön.

*

59 De i början av år 1921 resta kraven på en reducering av då gällande arbetslöner fingo snart aktualitet på grund av de snabbt sjunkande partipriserna. Successivt genomfördes också småningom lönesänkningar inom ett flertal industrigrenar. Inom vissa industrier svarade sänkningarna i stort sett mot den sjunkande levnadskostnadsnivån; men på sina håll, såsom inom järnindustrien och textilindustrien, gingo de längre. Inom många av de för hemmamarknaden arbetande industrierna, exempelvis livsmedelsindustrierna, genomfördes icke alls eller blott i obetydlig män lönereduktioner, och till följd härav har den år 1920 inom dylika industrier rådande överkompensationen under år 1921 blivit ännu större.

Det är icke utan svårighet som den genomsnittliga lönesänkningen inom industrien år 1921 låter sig beräkna. Uppskattningsvis torde den för de industrigrupper, där lönereduktion förekommit, kunna fixeras till omkring 20 % på under år 1920 utgående löner. Då levnadskostnaderna samtidigt sjunkit med omkring 18 X, förefaller lönenedsättningen — fortfarande med undantag för av lönenedsättningarna icke berörda industrier — att hava något inkräktat på reallönen. Arbetsinkomsten per dag eller per vecka har givetvis varit mindre i de fall då inskränkt drift förelegat.

Lönereduktionerna hava fortsatt under innevarande år, med den skillnaden likväl, att tempot nu ansenligt ökats. Då emellertid för närvarande läget å lönemarknaden kan betecknas som mycket svävande — nya kollektivavtal träffas, innebärande väsentliga lönereduktioner, och inom betydelsefulla industrigrenar, där arbetet bedrives utan avtal, företagas lönenedsättningar — är det uppenbarligen icke möjligt att lämna någon tillförlitlig bild av läget.

Yi bortse emellertid för ögonblicket härifrån för att i stället rikta uppmärksamheten på löneförhållandena inom de industrier, där nyregleringar genomförts avtalsvägen.

Med utgångspunkt från träffade kollektivavtal hava indextal uträknats och sammanställts i tab. 12.1 Indextalen gälla dels topplönerna och dels lönerna sådana de bestämts efter avtalsmässig lönereduktion. Löneförhållandena 1914 hava betecknats med 100. I särskild kolumn har angivits giltighetstiden för resp. löneavtal. Det torde böra anmärkas, att de anförda indextalen grunda sig på kollektivavtalens tidlönesatser, vanligen timlönerna. Vid jämförelse med förkrigslönerna bör ihågkommas, att arbetsdagen då var en ä två timmar längre än 1920 och senare; vid indextalens uträknande har nämligen ingen hänsyn tagits till den genom arbetstidsförkortningen minskade veckoinkomsten.

1 Indextalen äro hämtade ur en av amanuensen C. Chk. Schmidt för tull- och traktatkommittén utarbetad promemoria rörande lönenivån enligt kollektivavtal inom den svenska industrien.

Lönesänk-

ningar.

Sverige.

60 Tab. 12. Ungefärliga och genomsnittliga indextal, utvisande tidlönernas stegring frän år 1914 inom vissa näringsgrenar.1 (1914 = ICO) Levnadskostnaderna 1920 = 269.

» 2:a kvart. 1922 = 196 (enligt Socialstyrelsens index).

1 Alldenstund indextalen äro uträknade efter kollektivavtalens tidlönesatser, äga de giltighet blott under förutsättning att den under resp. år verkligen utbetalta arbetslönen överensstämmer med den stipulerade. Som bekant är detta långt ifrån fallet. Ofta är den verkliga lönen större än vad lönesatserna angiva. Tabellen är sålunda icke ägnad för mera vittgående slutsatser.

* I åtskilliga av de under innevarande år träffade avtalen hava stipulerats successiva lönenedsättningar under avtalstiden. Där detta varit fallet, har såväl tidpunkten för inträdande dylika nedsättningar som härtill hänförliga indextal (kol. 4) och procenttal (kol. 6) insatts i resp. kolumner. En klammer angiver, vilka avtal som avses.

8 Avser kant- och gatstensindustriema i Bohuslän.

4 Beräkningen gjord efter grovarbetaretimlönen.

8 Avser fabriker i Stockholm.

1 Indextalen hava beräknats efter utearbetarlön. Ingen hänsyn har tagits till utgående s. k. familjetillägg.

5 Beräkningen gjord endast efter timlönerna för vanlig grovarbetare.

3 Avser företag i Skåne.

* Avser endast ett företag. Indextalen hava beräknats efter utearbetarlön. Ingen hänsyn har tagits till utgående s. k. familjetillägg.

‘ Avser Stockholm.

Såsom framgår av tabellen ifråga äro icke på långt när alla industrigrenar representerade. För mera betydelsefulla sadana, vilka arbeta utan avtal och icke äro upptagna i tabellen, skall redogörelse strax lämnas.

Den tabellariska sammanställningen ger vid handen, att lönestegringen, sådan den kan avläsas i indextalen för år 1920, varit mycket oenhetlig. Synnerligen betydande har den varit inom pappers-, socker- och bryggeriindustrierna, där stegringen i genomsnitt uppgått till mellan 3 och 400 % av år 1914 utgående tidlöner. Endast i undantagsfall har stegringen för de i tabellen redovisade industrierna varit mindre än 200 %. I allmänhet håller den sig mellan 2 och 300 %.

De företagna lönereduktionerna i procent av topplönerna hava ävenledes varit mycket varierande. I allmänhet uppvisa de industrier, vilkas produkter äro underkastade världsmarknadens prisväxlingar, avsevärda lönereduktioner. Bland dylika i nämnda tabell redovisade näringsgrenar äro att märka kolgruvorna, pappers- och pappersmasseindustrierna, stenindustrien, glasbruken m. fl., för vilka lönereduktionerna uppgå till 30 å 50 %.

Till sistnämnda grupp äro också att hänföra de mellansvenska export-

malmgruvorna, vid vilka uppgörelse träffats om nedsättning av lönerna med 40 % på topplönerna 1920. Vad de norrländska malmfälten angår, är att anteckna, att nytt avtal träffats i början av mars 1922, innebärande sänkning av topplönerna med omkring 25 %.

*

Såsom förut är omnämnt, arbeta flera av våra storindustrier utan avtal och tillämpa därvid löner, som i stort sett överensstämma med uti från arbetsgivaresidan överlämnade avtalsförslag erbjudna löner.

För järnindustrien gäller, att denna industri, som föregående år arbetat och alltjämt arbetar utan löneavtal, tid efter annan företagit löneredukfioner, senast den 1 mars innevarande år, vilka sammanlagt torde uppgå till omkring 45 % av 1920 års topplöner.

Verkstadsindustrien arbetar sedan årsskiftet utan avtal. De inom denna industrigrupp under år 1921 tillämpad# lönenedsättningarna torde i medeltal ha uppgått till 20 %. Under innevarande år ha ytterligare reduktioner genomförts, så att den sammanlagda reduktionen å 1920 års topplöner efter den 1 april i genomsnitt torde kunna beräknas till omkring 50 %.

Lönenivån inom sågverksindustrien har såväl för olika företag som för olika distrikt företett en ganska olikartad stegring, och år 1920, då topplönerna nåddes, kunde desamma betecknas med så vitt skilda indextal, som 256 och 460. Enligt uppgift från sågverksförbundet hade den genomsnittliga arbetsinkomsten per timme 1920 legat omkring 340 % över motsvarande år 1914. Under 1921 genomfördes som bekant en lönesänkning med omkring 15 %. Efter det senaste avtalets utlöpande den 31 januari 1922 har under den avtalslösa tiden tillämpats en lönesänkning av omkring 40 % på 1921 års löner. Den totala lönenedsättningen sedan 1920 skulle alltså, därest ej eventuella nya avtal medföra en om justering, belöpa sig till omkring 50 %.

*

Såsom framgår av det anförda hava i ett flertal fall betydande lönereduktioner åstadkommits avtalsvägen. För de industrier, såsom järn-, verkstads- och sågverksindustrierna, där man ännu icke kunnat enas om nya avtal, äro lönesänkningarna ännu avsevärdare. I stort sett torde den genomsnittliga lönesänkningen sedan 1920 inom samtliga såväl i tab. 12 som i texten berörda industrier, med vederbörlig hänsyn tagen till resp. industriers arbetarantal, kunna uppskattas till 40 k 45 %.

Söker man bilda sig en föreställning om, huru de nuvarande reallönerna ställa sig till de före kriget gällande, erbjuda de framlagda siff-

63 Torna vissa, om än icke särdeles tillförlitliga hållpunkter. Enligt socialstyrelsens indexberäkningar betecknas levnadskostnaderna för år 1920 i sin helhet med siffran 269 och för oktober sistnämnda år, då maximum nåddes, med siffran 281. Vid ingången av andra kvartalet innevarande år var motsvarande siffra 195.

Med utgångspunkt från de nämnda siffrorna skulle alltså levnadskostnaderna från maximum i oktober 1920 till april 1922 hava sjunkit med omkring 31 %. Nedgången stannar vid omkring 28 %, om till grund för beräkningarna läggas de genomsnittliga levnadskostnaderna för hela året 1920.

Förut är nämnt, att tariff lönernas sänkning inom de i det föregående omnämnda industrigrenarna, inom vilka torde sysselsättas omkring 200 000 arbetare, kan beräknas till i medeltal 40 ä 45 %. Emellertid är att märka, att tariff lönerna icke alltid äro identiska med de verkligen utbetalta lönerna, och till följd härav kan det icke med visshet avgöras, huru stor den verkliga lönesänkningen varit.

Huru som helst, så torde man i allt fall av de anförda siffrorna kunna våga draga den slutsatsen, att 1920 års reallöner icke så litet minskats. Huruvida minskningen varit av den omfattning, att den uppvägt den av socialstyrelsen konstaterade realinkomststegringen efter kriget kan på grund av det framlagda siffermaterialet icke exakt avgöras. Troligt är emellertid, att de nuvarande dagreallönerna befinna sig i närheten av 1913 års motsvarande löner. Däremot torde, såsom av tabell 12 synes framgå, timreallönerna allt fortfarande vara större än de för år 1913 gällande, vilket torde sammanhänga med de till följd av åttatimmarsdagens införande vidtagna lönejämkningarna.

Det nu sagda är likväl icke att tolka så, som skulle arbetarna i gemen hava fått sina realinkomster anpassade efter 1913 års inkomststandard. Tyvärr är lönesänkningen, liksom förut lönestegringen, så ojämn, att det med full visshet kan antagas och i åtskilliga fall även påvisas, att reallönen för vissa arbetarkategorier kommit att ligga betydligt under, för andra åter avsevärt över 1913 års nivå.

Vidkommande lönereduktionerna i utlandet är det självfallet, att de utlandet. uppgifter, som härvidlag stå till buds, äro knapphändigare och ofullständigare än de, som röra våra egna förhållanden.

Av uti den officiella engelska tidskriften Labour Gazette publicerade England, uppgifter rörande arbetslönernas förändringar i England kunna vissa 'upplysningar erhållas beträffande lönereduktionerna föregående år.

Särskilt orienterande är en i Labour Gazette’s januarihäfte för i år intagen detaljerad redogörelse för inom viktigare industrier intill januari 1922 företagna lönereduktioner. Däri förekommande procenttal rörande lönesänkningarnas storlek hava extraherats och sammanförts i efterföljande tabell.

64.

Tab. 13. Inom vissa grenar av den engelska industrien företagna lönereduktioner intill Jan. 1922.

(Sänkningar i % av löner gällande vid årsskiftet 1920—1921.)

Byggnadsverksamheten.

Yrkesarbetare......... .................... 12—16

Grovarbetare .............................. 19—23

Gruvdriften.

Kolbrytare ................................. 20—50

Arbetare under jord ..................... 30—60

Järn- och stålindustrien.

Arbetare i masugnar..................... 33—46

Arbetare direkt sysselsatta med

järn- och stålfabrikation ............ 33—45

Grovarbetare .............................. 30—45

Mekanisk industri och skeppsbyggeri.

Yrkesarbetare.............................. 14—151

Grovarbetare ............................. 163

Textilindustrien.

Bomullsindustrien ........................ 22

Ylleindustrien:

Arbetare med timpenning ......... 29

Ackordsarbetare, manliga............ 27

Ackordsarbetare, kvinnliga...... 23

Blekerier, färgerier, tryckerier etc.

I Yorkshire:

Arbetare med timpenning ......... 20

Ackordsarbetare........................ 19

I Lancashire och Cheshire:

Manliga arbetare........................ 21

Kvinnliga » 20

Trikåindustrien i Midlands............ 19

Transportväsendet.

J ärnvägsanställda:

Lokomotivförare ..................... 7*/»—9*

Bärare.................................... 11—12*

Dockarbetare .............................. 12—13

Sjömän:

Sjömän med månadslön ............ 17—27

» » veckolön .............. 10—14

Grafisk industri.

Sättare ....... 5—6

Bokbindare ................................. 71/*—9

Kvinnliga arbetare........................ 6—8

Mäbelindus'rien .......................... 12—13

Kemisk industri (tung sådan) ......... 19—21

Vidare hava i tab. 14 sammanställts indextal, baserade på tidigare uti Labour Gazette publicerade uppgifter rörande växlingarna i den genomsnittliga veckoförtjänsten för arbetare inom ett antal industrier i Storbritannien och Irland vid vissa tidpunkter under åren 1920 och 1921. Då, såsom nämnts, dessa indextal hänföra sig till den genomsnittliga veckoförtjänsten och denna på grund av bl. a. inskränkt arbetstid sannolikt minskats mera än vad t. ex. fallet varit med timlönerna, giver nämnda tabell intet troget uttryck för de verkliga lönenedsättningarna inom resp. industrier och är följaktligen ej heller direkt jämförbar med föregående tabell.

Vid en granskning av den förstnämnda tabellens enskildheter faller i ögonen den synnerligen betydande reduktion av arbetslönerna, som ägt rum inom gruvdriften samt inom järn- och stålindustrierna. För kolgruvearbetare hava lönenedsättningarna varierat högst väsentligt inom olika distrikt och uppgå, såsom framgår av tabellen, till 20 ä 50 % för kolbrytare (hewers) och 30 ä 60 % för arbetare under jord. Järnindustrien, som under 1921 arbetat under oerhört tryckta förhållanden (tack-

1 Om indragningen av dyrtidstillägg 1 januari 1922 medräknas 17—18 %. ’ ♦ » » » »»» » 20%.

* » » » » »»»» 11—14%.

* » » » » >»»> 17—18%.

65 Tab. 14. Indextal utvisande arbetslönens (veckoförtjänstens) förändringar i England inom vissa industrier.

järnsproduktionen nämnda år var den lägsta sedan 1850), har på grund härav och på grund av hård konkurrens utifrån sett sig nödsakad att väsentligt reducera lönerna. Förutnämnda tabell angiver lönenedsättningarna för olika arbetarkategorier till 30 ä 45 %.

Inom textilindustrien hava vid flera tillfällen under 1921 lönereduktioner företagits. De procenttal, som tabellen upptager, avse, såsom är nämnt, reduktioner av arbetslönen, sådan denna gestaltade sig i slutet av 1920. Då efter all sannolikhet lönenedsättningar företagits redan under 1920, äro de i tabellen anförda siffrorna att betrakta såsom något för låga.

I fråga om transportyrkena angivas lönenedsättningarna till i stort sett mellan 10 och 20 %, med undantag för sjömän, för vilka på grund av de för sjöfarten dåliga konjunkturerna en större lönesänkning kunnat genomföras.

För den grafiska industrien synes lönenedsättningen varit obetydlig, i allmänhet understigande 10 %.

Utöver de i tabellen upptagna industrier hava ett stort antal andra genomfört större eller mindre lönesänkningar. Bland dessa må nämnas lin-, jute-, kamp-, pås-, knapp- och bleckburkindustrierna m. fl. Inom vissa industrier såsom tobaks-, pälsverks- m. fl. industrier hava ingå lönenedsättningar intill utgången av 1921 förekommit.

I sin ovannämnda översikt framhåller Labour Gazette, att, med bortseende från undantagsfall, den allmänna lönenedsättningen torde uppgå till mellan 10 och 30 % på de den 1 januari 1921 utgående lönerna; Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 5

66 Förenta

Staterna.

med hänsyn tagen till de olika industriernas betydelse torde den allmänna lönenedsättningen kunna beräknas till omkring 20

Denna lönereduktion uppväges i stort sett av de sjunkande levnadsomkostnaderna, söm för Englands del under 1921 kunde uppskattas till omkring 21 %.

I Förenta Staterna hava under 1921 ansenliga lönenedsättningar inom alla mera betydande industrier förekommit. Emellertid saknas detaljerade uppgifter härom, och det låter sig därför icke göra att uträkna vare sig den procentuella sänkningen för resp. industrigrupper eller den genomsnittliga sänkningen för industrien i sin helhet. Emellertid torde med hänsyn till de betydande lönenedsättningar, som förekommit inom viktiga industrigrenar, det kunna antagas, att lönenedsättningarna icke varit mindre i Amerika än i England.

Kap. III. Varuomsättningen.

Till värdet var utrikeshandeln år 1920 den största vårt land någonsin kunnat inregistrera. Nämnda år uppgick nämligen importen i medeltal per månad till omkring 281 milj. kr. och exporten till 191 milj. kr. Den totala handelsomsättningen var, fortfarande efter värde räknat, år

1920 tre gånger större än år 1913.

Med inträdandet av konjunkturomslaget förmärkes en snabb tillbakagång. Den genomsnittliga importen per månad har under 1921 gått ned till 105 milj. kr. och exporten till 91 milj. kr. Fortfarande ligga dock dessa siffror över 1913 års månadsmedelvärden, vilka för importen utgjorde 70.5 milj. och för exporten 68.1 milj. kr. (Se tab. 17 sid. 71).

Nu anförda siffror giva emellertid en föga exakt bild av utrikeshandelns volym. Söker man bestämma densamma genom att på varuomsättningen 1920 — 21 tillämpa 1913 års varupriser, blir bilden en annan. Det visar sig då, att importen år 1920, jämförd med 1913, rätt betydligt ökats, nämligen med omkring 23 X, medan däremot exporten trots det höga värdet uppvisat en minskning med ungefär samma procenttal. Vidkommande året 1921 har såväl import som export kvantitativt gått tillbaka både i förhållande till 1920 och till 1913. Såsom framgår av tab. 18 sid. 71 utgjorde år 1921 importen 77.6 % och exporten 53 % av importen resp. exporten 1913.

*

Om den utrikes handelsomsättningen i sin helhet uppvisar en markerad tillbakagång, så är detta helt naturligt även fallet med våra viktigare handelsartiklar.

Uti efterföljande tabeller 15 och 16 hava siffror rörande importen, resp. exporten av ett antal betydelsefulla varor sammanförts för åren 1913 samt 1920 och 1921.

Stenkolsimporten, som år 1920, trots det forcerade tempot under sommaren, blott uppgick till föga mer än hälften av 1913 års import, hade under

1921 ytterligare nedgått och utgjorde sistnämnda år blott 31.5 % av normalimporten. Det senare halvåret 1921 uppvisade emellertid gynnsammare siffror (se tab. 15).

Sverig».

68 Talj. 15. Importen av vissa viktigare varor.

Tackjärnsimporten illustrerar bjärt det tröstlösa läget inom vår verkstadsindustri. Den utgjorde, såsom framgår av tabellen här ovan föga mer än 10 % av importen 1913. Däremot uppvisar kopparimporten gynnsammare siffror för 1921 (67.4 X av importen 1913), även om dessa jämförda med 1920 åi’s siffror angiva en anmärkningsvärd tillbakagång.

Importen av bomull år 1920 överträffade något normalimporten. Under 1921 sjönk den emellertid betydligt under 1913 års import.

Mineraloljeimporten har däremot rätt väl hävdat sin ställning. Ehuru även den nedgått under 1921, är dock denna nedgång (19 % på 1913 års siffror) i jämförelse med importminskningen för de flesta viktigare varuslag tämligen oansenlig.

Beträffande livsmedel och foderämnen är att anteckna, att veteimporten, som år 1920 höll sig på 1913 års nivå, under 1921 minskats med en femtedel. Majsimporten uppvisar däremot en oerhörd ökning, medan importen av oljekakor såväl 1920 som 1921 nedgått till mindre än hälften av importen år 1913:

Gå vi att skärskåda exporten av våra standardartiklar, göra vi i stort sett enahanda iakttagelser.

Järumalmsexporten vissLV minskning för både 19 20 och 1921 i jämförelse med 1913. Minskningen är dock mindre utpräglad för 1921. Järnindustriens tryckta konjunkturer avspegla sig uti exportsiffrorna för tackjärn samt för annat järn. Efterkrigstidens högkonjunktur gjorde sig som bekant föga gällande inom järnindustrien. Det är därför icke ägnat att förvåna, att exporten av järn redan år 1920 låg ansenligt under exporten 1913. För tackjärn nådde den dock upp till inemot två tredje-

delar, medan den för annat järn stannade något under hälften. Däremot uppvisar år 1921 en till ett minimum inskränkt export av nämnda ai> tiklar. Sålunda utgjorde tackjärnsexporten blott 42 % av exporten år 1913, under det att exporten av annai> järn blott uppgått till en femtedel av normalexporten. En återhämtning kan emellertid skönjas under årets sista månader. Huruvida den då något stigande exporten är att tillskriva ökad köplust eller är föranledd av realisationer kan icke med visshet avgöras. Troligen hava båda dessa moment samverkat.

För trävaru-, pappersmasse- och pappersindustrierna betecknade 1920 en höjdpunkt. Trävaruexportens kvantitetssiffror lågo icke desto mindre nämnda år något under motsvarande siffror för 1913, pappersmasseexportens däremot något över. Exporten av tidningspapper hade nära fördubblats, den övriga pappersexporten inklusive pappexporten ökats med 12 %.

Med undantag av tidningspapper bär exporten av nämnda artiklar uppvisat en högst betydande tillbakagång under 1921.

Trävaruexporten har sålunda under 1921 nedgått till hälften av exporten året förut. I jämförelse med år 1913 utgjorde den 1921 endast 45.6 %■ Pappersmasseexporten uppvisar en enahanda nedgång: exporten 1921 har

Tab. 16. Exporten av vissa viktigare varor.

nedgått till omkring hälften av 1920 års volym och till 57 % av 1913 års kvantitet.

Exporten av annat papper än tidningspapper samt papp utgjorde 1921 47.3 % av 1913 års volym, medan däremot tidningspappersexporten, som 1920 jämförd med 1913 nära nog fördubblats, i huvudsak bibehållit sin ställning. Exporten av sådana standardartiklar som motorer och separatorer har givetvis även rönt inverkan av de nedåtgående konjunkturerna. Motorexporten, som redovisas efter värde, utgjorde 1921 vida mindre än hälften av 1920 års export, under det att separatorexporten uppgick till något mer än hälften.

Emellertid vill det synas, som om en tämligen utpräglad förändring till det bättre gjort sig gällande under 1921 års sista månader. Nästan undantagslöst uppvisar exporten för de i det föregående nämnda varuslagen för månaderna oktober —december en icke obetydlig stegring i jämförelse med medelmånadsimporten för nämnda år. I viss mån, särskilt beträffande trävaror och pappersmassa, sammanhänger denna markanta ökning med den avvaktande hållning, som de utländska köparna av nämnda varor iakttagit och som föranlett inköp först i sista stund, ävensom med skeppningarnas anhopning på årets sista månader.

*

utlandet. I stort sett är utvecklingen i de större industriländerna i avseende å England, utrikeshandeln analog med vår egen. Såsom framgår av tab. 17 uppvisar den utrikes varuomsättningen i England, efter värde räknat, inemot en tredubbling från 1913 till år 1920 och därefter en tillbakagång till nära hälften av 1920 års siffror.

Kvantitativt taget är emellertid den engelska handelsomsättningen både 1920 och 1921 mindre än 1913. År 1920 låg nämligen importen mer än 10 % och exporten nära 30 % under 1913 års motsvarande siffror.

Att den betydande regress, som följde med konjunkturomslaget, skulle sätta djupa spår i varuomsättningen för år 1921 var endast att vänta. Totalimporten sistnämnda år i jämförelse med 1913 och beräknad efter sistnämnda års priser uppgick allenast till tre fjärdedelar, under det att exporten uppgick till omkring hälften. Någon förändring till det bättre under senare delen av året torde icke kunna utläsas ur tillgängliga siffror.

Såväl Englands export som import visar sig av de anförda siffrorna ha gått betydligt tillbaka kvantitativt i jämförelse med 1913. I fråga om de viktigaste exportartiklarna, såsom stenkol, järn och stål samt textilvaror, var denna tillbakagång ' markant redan under högkonjunkturåret 1920. Ur decemberhäftet av Federal Reserve Bulletin ha hämtats några uppgifter rörande nedgången i Englands export av några av dess standardartiklar, vilka återfinnas i tab. 19.

De anförda siffrorna giva vid handen, att stenkolsexporten i genomsnitt

71 Tab. 17. Uppgifter rörande utrikeshandeln i ett antal länder. 1

Tab. 18. Indextal rörande kvantiteten av vissa länders utrikeshandel. 4

1 Ur Montkly Bulletin of Statisties. .

3 Uppgifterna baserade på månadsstatistiken rörande in- och utförsel och stämma ej exakt överens med årsstatistikens uppgifter.

3 Preliminär siffra. ___ , , , ... „ . . ,

4 Ur Ekonomisk översikt och Federal Reserve Bulletin. Månadstalen för Sverige sista halvåret 1921 äro i procent av måna’dsmedeltalet för 1913. Indextalen för U. S. A. äro baserade på 25 import- och 29 exportvaror.

under 1921 års nio första månader utgjort en fjärdedel av normalexporten (1913). För 1920, kolbristens år, uppgick exporten till en tredjedel av 1913 års export.

Järn- och stålindustrien, som under 1920 hade god avsättning pa utlandsmarknaden för sina produkter, nådde detta oaktat nämnda år icke upp till mer än två tredjedelar av normalexporten (1913). Under järn — sept. 1921 har exporten i medeltal per månad nedgått till mindre än en tredjedel av den normala eller till 30.7 %■

Englands utan jämförelse viktigaste exportartiklar, textilvaror, uppvisa år 1921, såsom man kunde vänta, ur exportsynpunkt synnerligen ogynnsamma siffror. Men även siffrorna för 1920 äro förhållandevis låga, i betraktande av de lysande konjunkturer, varunder textilindustrien

72 Förenta

Staterna.

Tab. 19. Storbritanniens export av vissa viktigare varor.

Kol,

Järn och stål samt produkter därav ..................

Bomullsgarn..................

Bomullsvävnader............

Kamgarn .....................

1 Kvadratyards.

nämnda ar arbetade. Exporten av bomullsgarn utgjorde nämligen år 1920 70.2 % och exporten av bomullsvävnader 0,7.1 % av motsvarande export 1913. Det sista procenttalet är emellertid icke fullt exakt, ity att exportmangden vävnader år 1913 redovisats i yards men år 1920 i kvadratyards. Relationstalet torde därför böra något höjas. Exporten av kamgarn var även den 1920 ansenligt mindre än 1913, i det den blott uppgick till omkring 48 % av sistnämnda års kamgarnsexport. Däremot företer yllevävnadsexporten under berörda högkonjunkturår en betydande utveckling. Den uppgick till mer än 50 X över 1913 års export, varvid dock även här är att märka, att sistnämnda procenttal är uträknat på en exportkvantitet för 1920, vars beräkningsgrund är baserad på kvadratyards, under det att till grund för beräkningen 1913 ligger yards.

Jämföres medelexporten av textilvaror per månad under 1921 års nio forsta månader med medelexporten per månad år 1920, visar det sig, att för det förstnämnda årets vidkommande exporten av bomullsgarn gått tillbaka med 20 % och exporten av bomullsvävnader med omkring 45 Exporten av kamgarn har minskats med omkring 30 % och av yllevävnader med omkring 60 %. I förhållande till månadsmedelexporten 1913 är tillbakagången givetvis ännu ansenligare.

Om Englands utrikeshandel, kvantitativt taget, alltså visat sig vara betydligt mindre efter kriget än före detta, så är motsatta förhållandet radande beträffande Förenta Staterna.

Efter värde räknat har Förenta Staternas utrikeshandel år 1920 mer an tredubblats. En betydlig minskning har emellertid inträtt år 1921, Icke desto mindre ligga sistnämnda års siffror högst avsevärt över motsvarande för 1913.

73 Även i kvantitativt avseende har Förenta Staternas utrikeshandel för

1920 och 1921 varit större än 1913. För närmare detaljer hänvisas till tab. 18, däri redovisas efter Federal Reserve Bulletin såväl export som import av ett antal viktigare handelsartiklar, uträknade efter 1913 års värden.

Även Schweiz, vars ekonomiska läge i vissa hänseenden påminner om vårt eget, uppvisar för 1920 en kraftigt ökad utrikeshandel, vilken under

1921 gått tillbaka med omkring 40 %. För Schweiz’vidkommande kan emellertid den rätt intressanta iakttagelsen göras, att importöverskottet 1921, sannolikt genom de höjda tullarna och importrestriktionerna, gått hastigt tillbaka samt för tredje kvartalet förbytts i ett betydande exportöverskott. In- och utförselsiffrorna för 1920 och 1921 äro följande.

Införsel- (—)

Införsel Utförsel resp. utförsel-

överskott (-)-)

Kvartal Mill. tres. Mill. tres. Hill. fres.

l:a 1920........................ 1043 866 -- 177

2:a » 1098 899 — 199

3:e » 1073 820 — 253

4:e » 1029 692 — 337

l:a 1921..........!............ 783 496 — 287

2:a » 553 513 —- 40

3:e > 408 631 + 223

4:e » 552 501 — 51

Trots omsvängningen i förhållandet mellan import och export äro konjunkturerna i Schweiz som bekant allt fortfarande mycket bekymmersamma och arbetslöshetens utbredning har månad efter månad under

1921 ökats samt synes ännu icke ha nått maximum.

*

Av vad som i det föregående anförts inhämtas, att den utrikes handelsomsättningen, vad de redovisade länderna beträffar, under år 1920 till värdet varit synnerligen betydande i jämförelse med 1913, men att den under 1921 högst väsentligt gått tillbaka, i vissa fall med ända till 50 % av 1920 års siffror. Ifråga om handelsbalansen är att märka, att denna för de europeiska ländernas vidkommande under såväl 1920 som 1921 varit passiv, för 1921 dock vida mindre än för år 1920. Förenta Staternas handelsbalans å andra sidan har varit aktiv såväl 1920 som 1921. Siffrorna rörande handelsomsättningen månad för månad under sista halvåret 1921 i de ledande länderna uppvisa inga mera bestämda tecken till ökad livlighet.

Schweiz.

74 Världs-

tonnaget.

Kap. IV. Transportväsendet.

Verkningarna av den betydande tonnageförstörelse, som följde med världskriget, ha fortare än man kunnat föreställa sig blivit tmdanröjda. Det underskott på tonnage i jämförelse med 1913, som den oinskränkta sjökrigföringen medförde, särskilt under 1917 och 1918, har blivit ersatt och är nu mer än ersatt. Främst är detta att tillskriva Förenta Staternas enorma fartygsbyggande under senare delen av kriget och första tiden efter detta, varigenom nämnda lands handelsflotta, som före kriget icke nådde upp till 2 milj. registerton, i mitten av 1921 kommit upp till över 12 milj. registerton.

Förändringarna ifråga om det maskindrivna världstonnagets storlek och fördelning på olika länder från mitten av 1914 till mitten av 1921 framgå av efterföljande, ur Kommersiella Meddelanden, häft. 19, 1921, hämtade tabell.

Tab. 20. Världstonnaget 1914 och 1921.

(1 000-tal reg.-ton).

Såsom av tabellen framgår, har det totala tonnaget ökats från 42-5 milj. reg.-ton till 54-2 milj. reg.-ton, alltså med 27-5 X. Härtill kommer vidare det tonnage, som var under byggnad ultimo juni 1921, och som uppgick till över 6 milj. ton.

75 Det torde utan vidare stå klart att en så ansenlig mängd tonnage — låt vara att dettas effektivitet till följd av 8-timmarsdagen och andra omständigheter blivit nedsatt — blott under intensiva högkonjunkturer kan finna full sysselsättning. Också har under den snart tvååriga lågkonjunkturen en del av tonnaget varit upplagt eller blott delvis utnyttjat. För Sveriges vidkommande har som bekant under 1921 betydande mängder tonnage varit utan sysselsättning. Omfattningen av det svenska handelstonnagets uppläggning under 1921 framgår av den på uppgifter från Sveriges redareförening baserade sammanställning härutinnan, som är intagen "i tredje häftet av den inom kommerskollegium utarbetade ekonomiska översikten, och som jämväl återges härnedan.

Upplagt tonnage brutto reg.-ton

1920 31 december .......................................... 80 262

1921 31 mars ......................................... 315 278

» 30 juni ................................................ 365 713

» 30 september.......................................... 232 132

» 31 oktober............................................. 229 113

» 30 november.......................................... 204 882

» 31 december .......................................... 204 466

Det bör anmärkas, att omkring två tredjedelar av den svenska handelsflottan tillhör Sveriges redareförening.

Trots den betydande tonnageuppläggning, som kommit till synes i nyssnämnda siffersammanställning, äro ansenliga mängder tonnage i rörelse, vilket närmare belyses av efterföljande tabell.

Tab. 21. Sjöfarten till och från Sverige.

(I tusentals nettoton)

Sjöfarten till och från Sverige-

76 Järnvägs* tranaporter.

Siffrorna för 1920 ocli 1921, som hämtats ur månadsstatistiken, äro icke direkt jämförliga med de för tidigare år angivna, vilka senare grunda sig på årsstatistikens omsorgsfullare beräkningar. Med den jämförbarhet de dock äga kan av desamma slutas till, att ifråga om såväl inkommet som utlöpt tonnage nedgången under 1920 och 1921 varit påtaglig. Under 1921 har det ankommande lastade tonnaget till omfattningen varit omkring 85 %■ av det år 1920 inkomna, under det att differensen, då det gäller avgående tonnage, varit än större eller omkring 30 %.

Järnvägsgodstrafiken ifådde sin höjdpunkt under 1916. Nämnda år belöpte sig godstrafiken vid samtliga svenska banor genomsnittligt per månad till 4 472 000 ton mot 3 290 000 ton år 1914 och företedde alltså en ökning med nära 40 %.

Under 1917 och 1918 förspörjes en tillbakagång, mindre beroende på avtagande ekonomisk livaktighet än på ransonering av godsbefordringarna. Aren 1919 och 1920 uppvisa transportsiffror, som ligga varandra tämligen nära, men som äro något lägre än 1913 års siffror. Däremot är nedgången i godstrafiken under 1921 synnerligen påfallande.

Tab. 22.

Godstransporter å de svenska järnvägarna.

(Il- och fraktgods.)

1914 mån ad smedeltal.

1916 »

1919 »

1920 »

1921 Januari Februari Mars April Maj Juni Juli

Augusti September Oktober November December Januari Februari

inhämtas, att godstrafiken på samtliga

1 Uppgiften preliminär.

järnvägar, malmtransporterna däri inbegripna, nedgått från 3 280 000 ton i medeltal per månad 1920 till 2 246 000 1921. Särskilt ringa har trafiken varit under tiden maj — augusti 1921, då den hållit sig omkring 1.8 ä 2 milj. ton per månad. Höstmånaderna hava å andra sidan karaktäriserats av en betydande förbättring.

Underkasta vi de siffror, som hänföra sig till statsjärnvägarnas transporter, en granskning, göra vi den iakttagelsen, att minskningen i godstransporterna, inklusive transporten av lapplandsmalm, varit mindre än man varit benägen att föreställa sig. Avsevärt mycket större är däremot nedgången i de enskilda järnvägarnas transporter: från 2.1 milj. ton i medeltal per månad 1920 till 1.2 milj. ton för 1921, alltså en nedgång med omkring 40 %. A andra sidan uppvisa godstransporterna å statens järnvägar alltsedan november 1921 ogynnsamma siffror.

Telegramtrafiken ökades som bekant i betydande grad under krigsåren och ökningen fortsatte under de två närmaste åren efter kriget. Däremot inträdde en betydande tillbakagång 1921 ifråga om inländska taxerade telegram, vilket närmare framgår av efterföljande uppställning.

19131 1918 1919 1920 1921

Antal inländska taxerade telegram ... 2 053 647 4 240 311 4 622 426 4 333 050 3393 652 Antal avsända och ankomna utländska

taxerade telegram ........................ 1590 594 2 096 107 2 957 215 3 204413 —

Även i fråga om frekvensen av telefonsamtal mot särskild avgift har en minskning varit skönjbar, såsom man finner av siffersammanställningen här nedan.

19131 1918 1919 1920 1921

Antal telefonsamtal mot särskild

avgift................................. 19 826 353 38 100 305 41 074 723 37 802 643 29 810 529

1 Uppgifterna för är 1913 omfatta även aktiebolaget Stockholmstelefons verksamhet.

Telegraf

och

telefon.

78 Groashan-

delspriser.

Kap. V. Prisrörelsen.

Hittills gjord erfarenhet på det ekonomiska området synes giva vid handen, att en synnerligen god överensstämmelse råder mellan de ekonomiska konjunkturerna och prisrörelsen. Stigande varupriser angiva uppåtgående och fallande priser nedåtgående konjunkturer.

Krigstidens och efterkrigstidens konjunkturer låta sig därför genom ett studium av prisrörelsen rätt väl bestämma i avseende å såväl intensiteten som, tidpunkterna för inträdande förändringar.

Den våldsamma prisstegring, som för vårt lands vidkommande kännetecknade åren 1917 och 1918 och i viss mån även 1920, svarar sålunda direkt mot högkonjunkturen under denna tid. På samma sätt svarar prisfallet från hösten 1920 mot en tilltagande lågkonjunktur. Med det anförda är emellertid ej sagt, att prisfall och lågkonjunktur stå i omedelbart kausalsammanhang med varandra, utan blott att en lågkonjunktur i allmänhet kännetecknas av prisfall och en högkonjunktur av prisstegring samt att låg- resp. högkonjunkturens intensitet i regel är analog med prisfallets resp. prisstegringens styrka. I

I de flesta länder av industriell typ, Tyskland och övriga centraleuropeiska länder undantagna, betecknade mitten av 1920 en vändpunkt i prisstegringen inom grosshandeln. Uti England och Förenta Staterna nåddes denna vändpunkt några månader tidigare än i vårt land. Det från och med sommaren 1920 inträdda prisfallet, vars intensitet hittills saknat motstycke i den moderna ekonomiska historien, har för vårt lands vidkommande från juni 1920 till december 1921 uppgått till ej mindre än 53 %. Ytterligare, ehuru obetydlig, nedgång har inträffat under första kvartalet innevarande år. Prisnedgången hos oss, procentuellt uttryckt, torde med undantag av Danmark icke ha sin motsvarighet i något land, där grosshandelsprisstatistik finnes. I England och Förenta Staterna, där läget i mångt och mycket påminner om vårt eget, har prisfallet från topppunlcten till december 1921 utgjort resp. 47.7 och 45.2 X, alltså varit 6 ä 8 X mindre än hos oss. Emellertid är att märka, att priserna i Sverige hade, då de stodo som högst, nått en betydligt högre punkt än i England och Amerika. Numera hava prisnivåerna i de tre berörda länderna kommit varandra rätt nära och kunna för mars månad innevarande år betecknas med indextalen 164 (Sverige), 160 (England) och 152 Förenta Staterna. (Se tab. 23.)

79 Tab. 23. Indextal för grosshandelspriser.

(1913 = 100, där ej annat angives.)

Prisrörelsen i Förenta Staterna under senare halvåret 1921 uppvisar en anmärkningsvärd stabilitet och växlar endast med några poäng. Ifråga om England och vårt land är däremot nedgången tämligen påvisbar, om också i jämförelse med första halvåret 1921 betydligt retarderad.

Beträffande de olika varugrupperna har prisfallet varit mycket oenhetligt både i vårt land och annorstädes, något som för övrigt torde sammanhänga med den tidigare synnerligen ojämna prisstegringen inom olika varugrupper. Sålunda har för Sveriges del stenkol och koks att uppvisa ett prisfall, som från maximum till mars- 1922 uppgick till ej mindre än 86.4 °4, under det att den varugrupp, som företett det minsta pris- 1

1 Indextalet för april månad innevarande år har stigit med 1 enhet till 165.

fallet, vegetabiliska livsmedel, stannat vid en prisnedgång av blott 36.6 %. Emellertid ha på grund härav indextalen för de olika grupperna kommit totalindexen betydligt mycket närmare, än vad som under högkonjunkturen var fallet. Fortfarande befinner sig emellertid gruppen byggnadsmaterialier betydligt över generalindexen, nämligen med ej mindre än inemot 40 %, medan övriga grupper variera mellan 10 k 20 % över resp. under nyssnämnda index.

Tab. 24. Indextal utvisande grosshandelsprisernas förändringar i Sverige inom

vissa varugrupper (Sv. H. T.)-

En granskning av prisnoteringarna, såväl svenska som utländska, för enskilda varuslag, bekräftar i allt väsentligt den betydande variation, som kunnat påvisas ifråga om prisnedgången för de olika i resp. partiprisindices ingående varugrupperna. Av svenska partiprisnoteringar har, såsom framgår av tab. 25, pappersmassa undergått den starkaste prisreduktionen: till december 1921 med ej mindre än tre fjärdedelar eller närmare bestämt 76.8 % av toppriset. En synnerligen betydande prissänkning förmärkes även för hudar och skinn.

Det svenska vetets pris har fallit katastrofalt. Medelnoteringen per 100 kg i juli 1920 var 65.3 7 kr., i december 1921 21.35 kr., vilket innebär en prisreduktion med 67.3 %. Noteringen innevarande år företer emellertid någon stegring. Råypriset har sedan toppunkten minskats med omkring 50 %. Ungefär ensartat är prisfallet ifråga om bräder och plank (47.1 %.) Exporttackjärnet hade till december 1921 nedgått med 56.9 % på högsta noterade pris 1920. Fortfarande befinner sig priset å denna vara, såsom framgår av nämnda tabell, i nedåtgående.

De utländska prisnoteringarna för viktigare varor uppvisa även ett betydande prisfall. Rekordet innehaves av stenkol (Newcastle), som från senare delen av 1920 till december 1921 fallit med över 83 %. Lika ansenligt har prisfallet på socker i utlandet varit. Noteringen härför (Centrifugal 96 % New York) föll till 3.8 7 cents per skålpund i december

Tab. 25. Svenska partiprisnoteringar.

(Kr. per angiven kvantitetsenhet.)

från att i maj 1920 hava utgjort 21. l cents, alltså ett prisfall på 81.7 X. Beträffande spannmål är att anteckna en nedgång i priset för majs med 74 % (Chikagonotering) och för vete med 60.6 % (New-York-notering).

Priset på engelskt tackjärn hade intill oktober 1920 fallit med 47.5 % och kopparpriset vid utgången av föregående år med 44.4 %. Bomulls noteringen har att uppvisa ett fall med 56.4 °/° i december 1921, räknat på toppriserna i april 1920. Capris et hade i december 1921 nedgått med 70.1 % på marspriserna 1920.

Det är- ett känt förhållande, att vid en förändring av penningvärdet Detaljvare sig i uppåtgående eller nedåtgående riktning giva grosshandelspriserna det känsligaste utslaget. Närmast därefter kömma detaljhandels- livsmedel. priserna och sist levnadskostnaderna. Den ekonomiska utvecklingen under och efter kriget har till fullo bekräftat detta.

I avseende å grosshandelspriserna har, såsom i det föregående nämnts, prisfallet uppgått till över 55 % på 1920 års toppriser. Ifråga om detaljhandelspriserna för livsmedel, vilkas förändringar i ett antal länder återgivas i tab. 27, redovisas för Sveriges del en prissänkning, som från toppunkten (augusti 1920) till mars innevarande år uppgått till 89.9 %.

1 Högsta noterade pris under 1920.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 225 käft. (Nr 259.)

82 Tal». 26. Utländska varuprisnoteringar.

Högsta noterade indexsiffran var 308 (augusti 1920), senaste siffran 185 (mars 1922). Beträffande England är att inregistrera ett prisfall, som från toppunkten till mars innevarande år uppgår till 39.2 %. Högsta indexsiffran för detta land uppnåddes i november 1920 och var då 291. Marssiffran i år är enligt en officiell index 177.

För Förenta Staternas vidkommande är att anteckna en prissänkning från juli 1920 (index 215) till februari 1922 (index 139) med sammanlagt 35.3 %.

Av det framlagda siffermaterialet inhämtas, att i de nämnda tre länderna en viss överensstämmelse gjort sig gällande beträffande prisfallets styrka såväl ifråga om förut berörda grosshandelspriser som nu behandlade detaljhandelspriser för livsmedel. Emellertid är att observera, att detaljprisnivåerna i Sverige och England, som i stort sett för närvarande stämma överens, jämförda med 1913 befinna sig betydligt över motsvarande prisnivå

1 Högsta noterade pris under 1920.

83 Tah. 27. Indextal utvisande detaljprisernas å livsmedel förändringar i vissa

länder.

(Juli 1914 = 100.)

i Förenta Staterna. Siffror rörande utvecklingen i det sistnämnda landet finnas icke av senare datum än februari. Vid sistnämnda tidpunkt uppgick emellertid skillnaden mellan å ena sidan Förenta Staternas prisnivå och å andra sidan Englands och Sveriges till icke mindre än 40 ä 45 enheter, eller med andra ord, Förenta Staternas prisnivå låg i jämförelse med 1918 omkring 25 % under de båda nyssnämnda ländernas; detta i avseende å detaljhandelspriser på livsmedel.

I våra grannländer Norge och Danmark har prisfallet å livsmedel varit mindre markerat än hos oss; I Norge ha priserna från november— december 1920 (toppunkten) till och med januari i år nedgått med 24.9 % och i Danmark från juli 1920 (toppunkten) till och med januari i år med 22.1 %.

Finland uppvisar ett ytterst obetydligt prisfall, och vad Tyskland slutligen angår, så hava livsmedelspriserna särskilt under det senare halvåret 1921 varit stadda i snabbt uppåtgående.

Levnadskostnadernas förändringar i vissa länder sedan depressionens inträdande framgå av tab. 22.

Levnads-

kostna-

derna.

84 Tab. 28. Indextal utvisande levnadskostnadernas förändringar i vissa länder.

(Juli 1914 = 100.)

Av densamma inhämtas, att prisfallet räknat från den tidpunkt, då levnadskostnadsnivan lag som högst till början av innevarande år i Sverige utgjort 30.6 i England 32.6 och i Förenta Staterna 22.9 %. Levnadskostnaderna hava alltså procentuellt taget sjunkit snabbare i England än hos oss och i Förenta Staterna. Vad Förenta Staterna beträffar later sig detta tillfredsställande förklara därigenom, att prisnivån i detta land vid prisfallets början låg, betydligt närmare förkrigsnivån än vad fallet var beträffande England och Sverige. De båda sistnämnda ländernas levnadskostnadsnivaer lago emellertid varandra rätt nära vid lågkonjunkturens inträde, och ehuru skillnaden numera är något vidgad, består allt fortfarande en jämförelsevis god överensstämmelse i nämnda avseende mellan de båda länderna.

I Norge hava levnadskostnaderna från maximum till december 1921 sjunkit med 15.5 X och i Danmark (till januari 1922) med 19.1 %.

Av de uti de olika tabellerna återgivna siffrorna finner man, att prisfallet från och med senaste halvåret 1921, vad Förenta Staterna beträffar, så gott som upphört. Grosshandelspriserna där hava alltsedan mitten av nämnda år rört sig omkring indextalet 150, detaljpriserna å livsmedel hava ävenledes oscillerat omkring talet 150; de senare hava emellertid fallit

med ett 10-tal enheter innevarande år. För levnadskostnadernas vidkommande kan ej heller påvisas någon mera betydande variation.

Vad vårt eget land beträffar, är däremot i fråga om partiprisnoteringarna allt fortfarande ett prisfall att anteckna, vilket visserligen i jämförelse med första halvårets betydande prisnedgång är ansenligt retarderat men i allt fall t. o. m. mars 1922 fullt påvisbart. Mera utpräglat är å andra sidan prisfallet å livsmedel. Vad levnadskostnaderna angår, så synes den under lågkonjunkturens första skede tröga utvecklingen nedåt ha givit vika våren 1921 och utlöst sig uti ett snabbt prisfall:

Beträffande England förmärkes i fråga om grosshandelsprisernas nedgång under senare halvåret visserligen en högst betydlig retardation, ja för vissa månader under 1921 till och med en prisstegring. Alltsedan hösten sistnämnda år har dock en icke oväsentlig nedgång tagit vid — en nedgång, som ännu icke synes vara avslutad. Även i fråga om livsmedelspriserna och levnadskostnaderna har en markerad nedgång sedan sensommaren 1921, då en stagnation inträdde, gjort sig gällande.

Det vill alltså synas, som om, med undantag av Förenta Staterna, prisfallet på alla områden fortginge, om också, åtminstone beträffande grosshandelspriserna, i betydligt långsammare takt än för ett år sedan. Av den påvisbara retardationen ifråga om grosshandelspriserna skulle man emellertid kunna sluta till, att bottenpunkten för desamma inom de närmaste månaderna komme att nås.

Det är ett känt förhållande, att järnvägsfrakterna ofullständigt och blott långsamt anpassa sig efter den allmänna prisnivåns växlingar. De i Sverige under krigsåren successivt genomförda taxehöjningarna svarade i regel icke mot prisstegringen, med undantag möjligen för år 1918, utan lågo i allmänhet mer eller mindre under. De efter 1918 vidtagna taxeändringarna däremot bragte fraktsatserna i vissa fall väsentligt över den allmänna prisnivån. Efter kriget har, oberoende av prisväxlingarna, nivån för järnvägsfrakterna i stort sett legat icke oväsentligt över varuprisnivån. Uti tull- och traktatkommitténs utlåtande den 2 mars 1922 rörande järnvägsfrakternas reglering har utförligt redogjorts för järnvägsfrakternas fluktuationer under och efter kriget, och hänvisas för närmare detaljer till detta utlåtande.

Krigstidens och det första fredsårets oerhört uppdrivna sjöfrakter kunde, sedan en avmattning i det ekonomiska livet gjort sig gällande, icke upprätthållas. Med ingången av 1920 förspordes också en tillbakagång, som vid årets slut torde kunna uppskattas till omkring 50 %. Under 1921 fortsatte fraktfallet med ytterst få och betydelselösa avbrott.

Fraktprisfallet på Atlantrouten framgår av efterföljande tabell, som hämtats ur Federal Reserve Bulletins aprilhäfte.

Järnvägs-

frakterna.

Sjöfrak-

tema.

Inlandet.

80 Tab. 29. Indextal utvisande sjötrakternas förändringar 1920—21.

(Januari 1920 = 100.)

1920 Januari ...

| Juli.........

December | 1921 Januari ... Februari

Mars ......

April ......

f Maj.........

Juni ......

Juli.........

Augusti ... September | Oktober ...

November December j, 1922 Januari ... Februari... Mars .......

Från Förenta Staternas Atlant hamnar till

De inländska sjöfrakterna hava ävenledes gått tillbaka efter lågkonjunkturens inträdande. Tillbakagången är dock påfallande liten, vilket möjligen torde kunna förklaras därigenom, att järnvägsfrakterna öva inflytande på den inrikes fraktprisbildningen.

Tab. 30. ladextal utvisande sjöfrakternas i viss inrikes trakt förändringar.

Kaffe: före kriget.....r............

under » ..................

för närvarande ............

Gryn av spannmål: före kriget under » för närvarande.

Cement: före kriget ..............

under » ..............

Styckegods, ej särsk. spec.:

före kriget under »

87 Stockholm—Göteborg ..........

Stockholm—Sundsvall ........

Medeltal för båda sträckorna

Medeltal för samtliga varor.

Såsom framgår av ovanstående tabell, vilken uppgjorts inom tull- och traktatkommittén med ledning av uppgifter å sjöfrakter från Svea-bolaget, har fraktprisfallet på de i tabellen angivna routerna varit tämligen måttligt. Prisfallet får emellertid ses i sammanhang med fraktstegringen under kriget, vilken, av de ovanstående uppgifterna att döma, ej varit anmärkningsvärt stor.

I

Bilaga 2

TABLÅ,

UTVISANDE SVERIGES TOTALA INFÖRSEL SAMT IN- FÖRSELN FRÅN TYSKLAND ÅREN 1913, 1920 OCH 1921 AV VISSA VIKTIGARE VARUSLAG

;/

i

91 A. Absoluta tal. .

94 B. Relativa tal.

Bilaga 3

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM ÅTGÄRDER TILL SKYDD MOT SÅ KALLAD

VALUTADUMPING

JÄMTE

TILLHÖRANDE FÖRFATTNINGSFÖRSLAG OCH MOTIV

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping............ 99

Förslag till anvisningar för tillämpning av förordningen om åtgärder till skydd mot så

kallad valutadumping............................................................102

Förslag till instruktion för valutanämnden ..........................................106

Förslag till ursprungsbevis..........................................................109

Speciell motivering till förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping ........................................................................110

Motivering till förslag till ursprungsbevis .......... 119

P. M. angående principerna för en beredskapslagstiftning rörande åtgärder till skydd mot valutadumping av professor D. Davidson .......................................121

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 225 höft. (Nr 259.)

99 Förslag

till

förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har i främmande stat kursen å växlar i svenskt mynt stigit mer än som står i vederbörlig överensstämmelse med minskningen i köpkraft inom nämnda stat hos en enhet av den stats mynt, allt jämfört med förhållandena därutinnan den 1 augusti 1914, och prövas svåra olägenheter till följd härav uppkomma för det svenska näringslivet i form av minskade möjligheter till avsättning av framställda produkter på den inhemska marknaden; då skall så kallad valutadumping anses föreligga, och må, där omständigheterna i övrigt ej annat föranleda, skyddsåtgärder däremot vidtagas efter ty i denna förordning närmare bestämmes.

2 §•

Vid prövning av fråga om vidtagande av skyddsåtgärd mot valutadumping skall tagas i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i dess helhet, vilken såväl valutadumpingen som den ifrågasatta åtgärden kan medföra, samt därvid särskilt tillses

om viss vara från den främmande staten i Sverige i allmänhet försäljes eller utbjudes till pris, understigande det pris, till vilket här i riket tillverkad dylik vara av enahanda godhet kan i den svenska marknaden utan förlust försäljas,

om försäljningen till det lägre priset av den utländska varan är ägnad att i väsentlig grad inverka på möjligheten att upprätthålla driften inom näringsgren i Sverige, samt

om sannolikhet förefinnes att, därest skyddsåtgärd, varom i ärendet är fråga, vidtages, levnadskostnaderna i riket komma att därav väsentligen påverkas.

3 §•

Hör handläggning, på sätt nedan sägs, av frågor om skyddsåtgärder mot valutadumping skall finnas en valutanämnd. Denna nämnd utgöres

av högst fem av Konungen förordnade ledamöter, vilka skola vara i ekonomiska frågor kunniga och förfarna män. Konungen utser tillika suppleanter till samma antal som ledamöterna. Uppdrag att vara ledamot av valutanämnden eller suppleant för sådan ledamot må när som helst återkallas.

Yalutanämnden åligger att hos Konungen göra de framställningar i fråga om åtgärder till skydd mot valutadumping, vartill nämnden jämlikt denna förordning samt i övrigt gällande föreskrifter må finna förhållandena föranleda.

Närmare bestämmelser om valutanämnden och dess verksamhet meddelas av Konungen.

4 §•

Prövar Konungen efter hemställan av valutanämnden eller efter dess hörande, åtgärd till skydd mot valutadumping böra vidtagas, må Konungen därom förordna. Sådant förordnande skall innefatta föreskrift

antingen att vid införsel till riket av vara av i ärendet avsett slag och härstammande från viss främmande stat sådan vara skall, ändå att densamma ej är tullpliktig, eller, i annat fall, utöver den tull, som enligt gällande tulltaxa utgår, beläggas med särskild av Konungen på förslag av valutanämnden fastställd avgift (valutaavgift),

eller ock, där skydd mot valutadumping icke kan på nu angivet sätt vinnas, att införsel till riket från utlandet eller från viss främmande stat av vara av sådant slag, varom i ärendet är fråga, må äga rum allenast efter av Konungen för varje särskilt fall meddelat tillstånd (importlicens).

Yalutaavgift för viss vara eller visst varuslag skall, i den mån annat ej här nedan stadgas, bestämmas till viss, högst 500 procent av den för samma vara eller varuslag enligt tulltaxan utgående tullavgift. Beslut om höjning eller sänkning av fastställd valutaavgift må av Konungen meddelas på framställning av valutanämnden eller efter dess hörande.

Vid meddelande av importlicens må stadgas, att för vara, vilken jämlikt meddelad importlicens införes till riket, skall erläggas importavgift, vilken, där ej nedan annorlunda sägs, skall bestämmas till högst 500 procent av den för varan enligt gällande tulltaxa utgående tullavgift.

År fråga om vara, för vilken tullavgift icke utgår, skall valutaavgift eller importavgift utgå med högst 100 procent av varans värde.

Föreskrifter till ledning vid bestämmande av stat, från vilken vara skall anses härstamma, må meddelas av Konungen.

5 §•

Prövas de omständigheter, som föranlett meddelande av förordnande, varom i 4 § sägs, ej vidare vara för handen, må Konungen på fram-

ställning av valutanämnden eller efter dess hörande förklara förordnandet skola upphöra att gälla.

6 §•

Valutaavgift och importavgift uppbäras i den för upptagande av tullavgift stadgade ordning samt, där fråga är om tullpliktig vara, i sammanhang med tullavgiften, men skola särskilt för sig redovisas på sätt generaltullstyrelsen närmare bestämmer.

i

7 §•'

1 mom. Vad om restitution av eller befrielse från tullavgift finnes stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om valutaavgift eller importavgift, varom i denna förordning sägs. Närmare föreskrifter härutinnan må meddelas av Konungen.

2 mom. Jämväl i övrigt må, där synnerliga skäl därtill prövas föreligga, befrielse helt eller delvis från erläggande av valutaavgift för viss vara eller visst varuparti, så ock återfående av erlagd valutaavgift eller del därav medgivas av Konungen efter valutanämndens hörande.

Denna förordning skall träda i kraft å dag, som av Konungen bestämmes, och skall därefter gälla till den 1 april 1923, dock att Konungen, där skäl därtill prövas föreligga, må förklara förordningen skola jämväl tidigare upphöra att gälla.

102 Förslag

till

anvisningar för tillämpning av förordningen om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping.

I. Valutadumping1.

. Den brist på överensstämmelse i främmande stat mellan stegringen av kursen på växlar i svenskt mynt och minskningen i köpkraft inom nämnda stat hos den stats mynt, allt jämfört med förhållandena därutinnan den 1 augusti 1914, som enligt 1 § i förordningen är en av förutsättningarna för att valutadumping från nämnda stats sida skall anses föreligga, skall vara av den art, att den främjar exporten från den främmande staten till Sverige och hindrar importen från Sverige till den främmande staten. Denna brist på vederbörlig överensstämmelse mellan nämnda faktorer får icke ett alltid tillförlitligt uttryck i det förhållande, som därigenom uppstår mellan å ena sidan kursen på svenskt mynt i den främmande staten och å andra sidan relationen mellan den främmande statens och Sveriges prisnivåer. Detta beror icke blott på brister i metoderna för och utförandet av prisnivåns beräknande, utan ock därpå, att för att valutadumping skall anses föreligga måste fordras, att den angivna bristande överensstämmelsen skall vara ett uttryck för en börjande depreciering av den främmande statens valuta.

Om sålunda grunden till den ensidiga stegringen av kursen på svenskt mynt i främmande stat enbart är, att den svenska valutans godhet föranleder en avsevärd ökning av placering av utländskt kapital i Sverige eller svenska värden, får valutadumping icke anses föreligga. Ej heller föreligger enligt förordningen valutadumping i det fall, att till följd av att Sveriges valuta deprecieras (i form av en stegring av Sveriges prisnivå) kursen på svenskt mynt i främmande stat blir för hög i förhållande till relationen mellan den främmande statens och Sveriges prisnivåer.

Aven om bristen på behörig överensstämmelse mellan kursen på svenskt mynt i främmande stat och relationen mellan denna stats och Sveriges prisnivåer uppstått på i förordningen avsett sätt, får valutadumping dock icke anses föreligga, ifall sådana omständigheter äro för handen, som överhuvud hindra berörda brist på överensstämmelse att framkalla olägenheter för det svenska näringslivet av i förordningen angiven art,

eller, om sådana hinder ej föreligga, de olägenheter som framkallas ej äro av den i förordningen avsedda svåra art.

I de fall då på grund av den förut omnämnda bristfälligheten vid prisnivåernas beräknande tillvaron av valutadumping ej kan på direkt sätt utrönas, måste andra metoder användas.

Om svåra olägenheter för svenska näringslivet i form av minskade möjligheter att avsätta framställda produkter föreligga, måste, för att dessa olägenheter skola kunna anses vara följd av valutadumping i främmande stat, i nämnda stat vissa företeelser uppkomma. Antingen måste i övriga stater en stark ökning av efterfrågan efter nämnda stats varor, uppkomma, vilken, om den får obehindrat göra sig gällande, har till följd en stark ökning av exporten från nämnda stat och en stark stegring av varupriserna inom nämnda stat, och i så fall äro dessa företeelser bevis på tillvaron av valutadumping. Eller ock vidtager nämnda stat åtgärder för att försvaga nämnda verkningar, men då ligga i dessa åtgärder säkra kännetecken på tillvaron av valutadumping från nämnda stat.

Även om beträffande växelkurs och prisnivåer förutsättningarna för valutadumping från främmande stat föreligga och samtidigt svåra olägenheter av förut angiven art uppkomma för det svenska näringslivet, återstår att utreda om och i vad mån dessa svåra olägenheter äro en följd av valutadumpingen.

Därvid bör undersökas, om ej andra omständigheter föreligga, som kunna framkalla dylika olägenheter.

Dessa andra omständigheter kunna vara sådana, vilkas verkningar äro av samma generella inverkan på varupriserna i Sverige som en obehindrad valutadumping. Hit höra bl. a. dels den allmänna deflation, som behärskat större delen av världen under de sista åren, dels en relativt hög uppskattning i utlandet av den svenska valutans godhet.

Men med valutadumping kunna även samverka omständigheter, som direkt beröra blott vissa varors priser, t. ex. väsentliga förbättringar inom någon näringsgren i den främmande staten, vanlig dumping därstädes eller premiering av exporten av vissa varor från den främmande staten.

Om förutsättningarna för valutadumping med hänsyn till växelkurs och prisnivåer föreligga, kunna dock verkningarna av denna valutadumping utebli på grund av åtgärder, vidtagna av den främmande stat, hos vilken dessa förutsättningar uppkommit, t. ex. genom att denna stat pålägger exporttullar och ger importpremier av vederbörlig storlek och därigenom hindrar stegringen av växelkursen på Sverige att utöva sin verkan i valutadumpande riktning. Men åtgärder av sistnämnda art kunna ha en helt annan uppgift, nämligen icke att förhindra utan blott att reglera valutadumpingen, så att denna i det hela främjar den främmande sta-

tens valutadumpande syfte bättre än om den hade fått göra sig obehindrat gällande.

Genom denna anordning, som innebär, att det uppkommer två prisnivåer i den främmande staten, en lägre för köp och försäljning inom nämnda stat och en högre för export till utlandet, kunna exportpriserna avpassas så, att den främmande statens exportvaror alltid kunna på den svenska marknaden säljas till billigare priser än vartill motsvarande varor kunna i Sverige med vinst tillverkas, men utan att dessa exportpriser bliva lägre än som för detta ändamål är oundgängligen nödigt.

Härigenom ändras i viss mån valutadumpingens karaktär och detta i tva hänseenden. Det blir ej längre storleken av den bristande behöriga överensstämmelsen mellan den främmande statens växelkurs på Sverige och relationen mellan den främmande statens och Sveriges prisnivåer, som blir direkt bestämmande, utan denna kommer blott att utgöra den marginal, inom vilken valutadumpingen kommer att hålla sig. Vidare kan denna anordning avsiktligt eller oavsiktligt föranleda, att vissa varors export till Sverige särskilt främjas, d. v. s. åstadkomma samma resultat, som vinnes genom särskilda premier för export av vissa varor. Därigenom uppkommer en sådan kombination mellan å ena sidan ren valutadumping och a andra sidan förhållanden eller åtgärder, som direkt blott beröra vissa varors priser, som nyss omnämndes.

n. Skydd mot valutadumping.

Skydd får endast lämnas, om alla de i förordningen 1 § angivna förutsättningarna för valutadumping föreligga, nämligen:

a) att den där angivna bristande överensstämmelsen mellan stegringen i den främmande statens växelkurs på Sverige och förskjutningen mellan denna stats och Sveriges prisnivåer är för handen,

b) att svåra olägenheter för det svenska näringslivet i form av minskade möjligheter till avsättning av framställda produkter på den inhemska marknaden uppkommit och

c) att sistnämnda olägenheter äro en följd av den under a) angivna förändringen.

Skyddets storlek skall såvitt möjligt så avpassas, att det icke överstiger vad som behövs för att förhindra de under b) upptagna olägenheterna.

År det uppenbart eller kan pavisas, att jämte de under a) angivna förhallandena även andra förhallanden föreligga, som kunna framkalla de under b) omnämnda olägenheterna, må skydd mot valutadumping lämnas endast i den mån berörda olägenheter sannolikt äro en följd av förhållandena under a).

105 Om från främmande stat jämte valutadumping även annat förhållande föreligger, som är ägnat att öka de under b) angivna olägenheterna, och detta andra förhållande står i samband med valutadumpingen från den främmande staten, må skydd lämnas även mot verkan av detta förhållande. Ett dylikt fall kan föreligga, om från den främmande stat, från vilken valutadumping utgår, kapital i avsevärt ökad mängd placeras i Sverige eller i svenska värden.

Ändock att de under a), b) och c) här ovan angivna förhållandena föreligga, får, där särskilda förhållanden sådant föranleda, skydd mot valutadumping icke äga rum. Till sådana särskilda förhållanden höra ej blott förhållanden av handelspolitisk art utan även andra, t. ex. en del av dem som äro omnämnda i förordningen 2 §, vilken föreskriver, att vid fråga om skyddsåtgärder mot valutadumping skall tagas i betraktande den inverkan på rikets näringsliv i dess helhet, som ej blott valutadumpingen utan även skyddsåtgärd mot densamma kan medföra.

ni. Skyddsmedlen mot valutadumping.

Dessa äro valutaavgifter och importreglering.

Om båda dessa skyddsmedel gäller, dels att de skola avpassas efter valutadumpingen och sålunda ändras i den mån valutadumpingens kraft ändras, dels att verkan av deras användande på det inhemska näringslivet i dess helhet skall noga beaktas.

Valutaavgifter kunna endast påläggas införseln av varor från de främmande stater, i vilka valutadumping äger rum. Även importregleringen avser egentligen endast samma syfte, men där detta syfte ej kan vederbörligen ernås genom att reglera blott importen från nämnda stater, ma den utsträckas även till importen från övriga stater, därvid dock för omfattningen och arten av denna senare reglering blir bestämmande, att den endast avser att möjliggöra en fullt verksam reglering av importen från valutadumpande stater.

Vid användning av valutaavgifter bör uppmärksammas, dels att det är förenat med mycket stora svårigheter att avpassa dessa avgifter, sa att de bli just av den storlek, som behövs för att förhindra valutadumpingens verkningar, dels att vid obehindrad valutadumping valutaavgifternä måste ofta ändras och att vid reglerad valutadumping valutaavgifternas verkan kan helt elimineras genom att den valutadumpande staten sänker exportpriserna.

Vid användning av importreglering bör noga beaktas, att denna innebär större fara än valutaavgifter för att inverkan — direkt eller indirekt — i prisstegrande riktning skall bli större än som avsetts, och bör denna inverkan följas med noggrann uppmärksamhet samt vederbörliga rättelser i tid vidtagas.

106 Förslag

till

instruktion för valutanämnden.

1 §•

Valutanämnden åligger att med ärenden angående åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping taga den befattning, varom i förordningen ...... 1922 om dylika åtgärder samt i denna instruktion förmäles.

2 §•

Valutanämnden bar att med uppmärksamhet följa förändringar i växelkurser och prisbildning samt därmed i samband stående förhållanden inom de främmande stater, från vilka införsel eller utbud av varor till riket i större omfattning äger rum, och bör nämnden jämväl i övrigt förskaffa sig noggrann kännedom om tillståndet och förhållandena på näringslivets område inom sådana stater. Nämnden äger att från svenska diplomatiska och konsulära myndigheter i utlandet infordra de upplysningar, nämnden må finna för sin verksamhet erforderliga.

3 §•

Valutanämnden har att halla sig noga underrättad om näringslivets tillstånd inom riket, särskilt beträffande tillverknings- och avsättningsmöjligheter för sådana grenar av industri eller hantverk, vilka företrädesvis ägna sig åt arbete för den inhemska marknadens behov, ägande nämnden att för nu omförmälda ändamål påkalla biträde av vederbörande myndigheter och ämbetsverk.

4 §•

Valutanämnden må från enskilda personer och korporationer mottaga ansökningar och framställningar beträffande frågor, med vilka nämnden

jämlikt förordningen den...... 1922 samt denna instruktion har att

taga befattning. Finner nämnden ansökning eller framställning, varom nu är sagt, böra föranleda annan åtgärd än inhämtande av upplysning eller föranstaltande av på valutanämnden själv ankommande utredning, har nämnden att hos Konungen göra den hemställan, nämnden må finna av omständigheterna påkallad.

107 Valutanämnden äger ock att till vederbörande myndigheter meddela upplysning rörande tillämpningen av de med stöd av förordningen om åtgärder till skydd mot valutadumping vidtagna beslut.

5 §•

Av valutanämndens ledamöter förordnar Konungen en att såsom ordförande leda nämndens förhandlingar. Bland suppleanterna utser Konungen tillika en att vid förfall för ordföranden i dennes ställe tjänstgöra såsom nämndens ordförande.

6 §•

Valutanämnden sammanträder minst en gång i manaden a tid, som nämnden själv äger bestämma. I övrigt sammanträder nämnden pa kallelse av ordföranden, så ofta denne finner nödigt. Där minst två av nämndens ledamöter därom hos ordföranden göra framställning, är denne pliktig att genast utsätta sammanträde med nämnden att hållas inom sex dagar från det framställningen kommit ordföranden tillhanda.

Kallelse till sammanträde, om vars hållande beslut ej fattats vid tidigare sammanträde, skall ske genom tjänsteskrivelse, som försändes under rekommendation.

7 §•

Finner valutanämnden, att för bedömande av på nämndens handläggning ankommande fråga erfordras särskild fackkunskap, som icke annorledes är tillgänglig för nämnden, göre nämnden hos chefen för handelsdepartementet framställning om erhållande av biträde av i sådant ämne sakkunnig person.

8 §■

Hos valutanämnden skall finnas anställd en sekreterare, vilken förordnas av Konungen.

I övrigt äger nämnden att i mån av behov antaga kansli- och skrivbiträden ävensom vaktbetjäning.

9 §•

Vid valutanämndens sammanträden böra, så vitt ske kan, förutom ledamöterna jämväl suppleanterna närvara, dock utan rätt för suppleant, som ej tjänstgör i stället för ledamot, att deltaga i besluten. Om utsatt sammanträde med nämnden skall underrättelse meddelas suppleanterna.

Ledamot av valutanämnden, vilken av förfall varder hindrad att bevista sammanträde, bör hos sekreteraren göra anmälan därom sa tidigt, att suppleant må kunna i hans ställe inkallas.

10 §.

Finnes utgången av fråga, som föreligger till behandling inom valutanämnden, vara av beskaffenhet att lända till nytta eller skada för ledamot av nämnden eller för någon, som med ledamot av nämnden är i den skyldskap eller det svågerlag, varom i 13 kap. 1 § rättegångsbalken om jäv emot domare sagt är, må den ledamot ej deltaga i handläggningen av frågan.

Vet ledamot, att emot honom föreligger jäv, varom nu är sagt, göre så fort ske kan anmälan om jävet hos valutanämnden eller dess ordförande.

Beslut må ej av valutanämnden fattas med mindre fem däri deltaga.

Uppkomma, då beslut skall av nämnden fattas, skiljaktiga meningar, gånge efter vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, galle ordförandens såsom nämndens beslut. Äro eljest röstetalen för särskilda meningar lika, galle den mening, vilken ordföranden eller, där han är ensam om sin mening, den äldste av nämndens övriga ledamöter biträder.

12 §.

Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, upptagande förteckning å närvarande ledamöter samt handlagda ärenden. Förekomma skiljaktiga meningar, skola dessa i protokollet införas.

109 Förslag

tm

ursprungsbevis

(att utfärdas av tullmyndighet, handelskammare eller svensk konsul i respektive

avsändningsland).

enligt vad mig är bekant

Härme intygas, att en^gt företedda, fullt trovärdiga handlingar

nedan angivna varor, som den ............................................... avsänts med

ångfartyget ................................................... från ............................................

bantåg för vidare befordran med ångfartyget ..............................................

till ............................................. och mottagande av ....................................

äro

a) framalstrade i ..........................................................................................

b) tillverkade i ......................................................... av materialier, som

till övervägande del härstamma från nämnda land

c) tillverkade i .......................................................... av materialier, som

härstamma från ................................................................................

.. den .................. 192

N. N.

Stämpel

1 Den som utfärdar ursprungsbeviset bar att av alternativen a), b) och e) välja det, som ansluter sig till föreliggande förhållanden. De övriga alternativen överstrykas.

År varan tillverkad av materialier, som härstamma från andra länder än det, i vilket varan är tillverkad, bör såvitt möjligt angivas såväl de olika materialiernas art och det förhållande, vari värdet av de olika materialierna står till varans försäljningsvärde, som ock de länder, från vilka de olika materialierna härstamma och där de undergått bearbetning.

Med »materialier» under b) och c) avses icke oarbetade mineraliska råämnen.

no

Speciell motivering '

till

förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad

valutadumping.

i §•

Den nationalekonomiska innebörden av begreppet valutadumping bar kommittén sökt utreda i sitt utlåtande den 22 november 1921 sid. 2 ff. Av skäl som där anföras kan en härpå fotad, vetenskapligt noggrann definition icke läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Det är därför nödvändigt, för att begreppet valutadumping skall bliva juridiskt gripbart, att det gives en förenklad och mera påtaglig innebörd. En sådan för praktisk-juridiskt syfte skedd avgränsning är gjord i förevarande paragraf.

Den närmare innebörden av det bär skapade valutadumpingbegreppet klargöres i de vid förslaget till förordning fogade anvisningarna.

I dessa framhålles, att för att valutadumping skall få anses föreligga stegringen i den främmande staten av. växelkursen på Sverige skall vara ett uttryck för en börjande depreciering av den främmande statens mynt.

Innebörden av denna fordran belyses genom följande exempel, som äro avfattade under förutsättning att det vore möjbgt att enbgt fullt riktiga metoder beräkna de obka staternas prisnivåer och på rätt sätt utföra dessa beräkningar. Betecknas läget den 1 augusti 1914 genom följande bild:

. P1 = 100 P2 = 100

7= 100

där Px betyder prisnivån i främmande stat, P2 prisnivån i Sverige och V kursen i den främmande staten på växlar i svenskt mynt, så blir bilden för en börjande valutadumping:

Px = 100 P2 = 100

V= 200.

in

Men denna bild kan ock vara uttryck för något helt annat, nämligen för en inträdd ökning i uppskattningen av den svenska valutan, ty även denna yttrar sig i att kursen i främmande stater å svenskt mynt stiger.

Föreligger emellertid början till valutadumping, kommer denna att omsider inverka på den främmande statens prisnivå, ehuru detta kan försiggå med större eller mindre fart, och utvecklingen får ett bilduttryck i följande riktning:

P = 200 P_ = 100

1 A

y = 300

P — 400 P_ = 100

1 a

7 = 600

P1 = 2 000 P2 = 100

7 = 4000.

Om växelkursstegringen därefter avstannar, försvinner så småningom valutadumpingen, och den har helt försvunnit, då bilden fått följande utseende:

P — 4 000 P, == 100

1 2

7= 4000.

Om nu därefter Sveriges valuta skulle undergå en depreciering, som först framträdde i prisnivån, skulle bilden t. ex. bli:

P — 4 000 P, r= 200 7 = 4 000.

Detta skulle icke vara valutadumping.

Men precis samma bild kan vara uttryck för valutadumping, nämligen om utvecklingen varit denna:

Px = 100 P2 = 100

7= 100

P = 200 P, = 200

1 &

V = 100.

112 Här ha båda staternas prisnivåer genom depreciering i båda staterna stigit i samma grad. Om därefter valutadumping i den främmande staten inträder, blir bilden:

P, = 200 P3 = 200 7 = 200

P1== 4 000 P2 = 200 7= 4 000.

Här är denna bild uttryck för valutadumping.

Samma bild kan ock vara uttryck för en tredje företeelse, nämligen om rubbningen i förhållandet mellan växelkurs och relationen mellan prisnivåerna förhindras att inverka förskjutande på förhållandet mellan export och import. I så fall blir övergången från bilden

P, = 4 000 P2 = 100

7 = 4 000 till

Px = 4 000 P2 = 200 7= 4000

ej valutadumping; och icke heller övergången från den första delen av bilden till

Pj = 4 000 P2 = 100 7= 6 000

blir valutadumping.

(Detta var som bekant Sveriges ställning under åren 1917 —1918 under avstängningen med hänsyn till importen till Sverige, medan exporten från Sverige var väsentligen friare).

Om valutadumpingen från den främmande staten får obehindrat verka och sålunda har till följd svåra olägenheter genom väsentlig minskning av avsättningsmöjligheterna för svenska varor i Sverige, framkallar den en fortgående sänkning av den svenska prisnivån. Den förut använda bilden bör därför kompletteras på följande sätt:

Om bilden

Pt = 100 P2 = 100 7 = 100

ånger förhållandena den 1 augusti 1914, blir utvecklingen:

Pl ■= 100 P, = 100

V — 200

Px = 110 P, = 90 7 = 200

Pl = 120 P3 = 75

V = 200

O. S. V.

Skulle i Sverige av annan orsak uppstå en prisnivåsänkning, har denna till följd, att kursen på svenskt mynt i den främmande staten stiger, och bilden för denna förändring blir:

Pl = 100 P2 = 100

7 = 100

Px = 100 P2 = 90 V= 105

Pt = 100 P2 = 75 7= 120

0. s. V.

Dessa två bilder ha vissa likheter — P2 sjunker och V stiger — men skilja sig från varandra genom att kausalsammanhanget mellan ändringen av V och ändringen av P2 icke är detsamma i båda fallen. Denna skillnad beträffande kausalsammanhanget får sitt uttryck dels i tidsföljden mellan de båda företeelserna, dels i olikheten i deras relativa styrka i de båda fallen, vilken beror på deras olika ställning i kausalsammanhanget i de olika fallen. Då emellertid tidsföljden ej är lätt att fast- Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 käft. (Nr 259.) 8

ställa, blir det egentligen den senare skillnaden, som lämnar ledning för avgörandet av vilketdera fallet förligger.

- Det möter sålunda ej större svårighet att avgöra detta, när prisnivåsänkningen i Sverige uppstått blott av den ena eller blott av den andra orsaken. Men ha båda orsakerna samtidigt verkat, blir uppgiften svårare. T. ex. bilden

P1 = 120 P2 = 75 7= 200

som ju är bilden för en ren valutadumping, kan ha uppkommit så, att först en av valutadumping alldeles oberoende prisnivåsänkning i Sverige ägt rum och givit bilden

P1 = 100 P2 = 85 7 = 116

men därefter, på grund av valutadumping, 7 stigit till 200 och P, till 120 samt P2 sjunkit till 75, då bilden blir:

Pj = 120 P2 = 75 7 = 200.

I regel föreligger det därvid visserligen ej praktiskt sett någon fara för att denna bild skall förblandas med ren valutadumping, då den eller de andra orsakerna till deflation, som verkat, ej gärna kunna förbises, om de varit av någon större styrka, utan svårigheten ligger i att avgöra, om så stor del av deflationen är att tillskriva faktorer av valutadumpande art, att dessa kunna anses ha framkallat svåra olägenheter för Sveriges näringsliv.

Aven ännu mer komplicerade fall kunna uppkomma. Av dessa må dock blott ett dylikt beröras, på grund av att det ansågs föreligga i början av ar 1922 beträffande Sverige, nämligen att jämte den allmänna deflation, som behärskat större delen av världen under de sista åren, och valutadumping även utländskt kapital i ökad mängd placerats i Sverige på grund av den höga uppskattningen i utlandet av den svenska valutans godhet.

Om förutsättningarna för valutadumping med hänsyn till växelkurs och prisnivåer föreligga, kan dock valutadumping utebli på grund av åtgärder vidtagna av den främmande stat, hos vilken dessa förutsätt-

ningar uppkommit. I sådant fall blir bilden av samma art som den å sid. 112 angivna eller:

P1 = 100 P2=100

7 = 100

Pj = 100 P2 = 100 7 = 200

i det att stegringen av växelkursen på Sverige i den främmande staten hindras att utöva sin verkan i valutadumpande riktning t. ex. genom att den främmande staten pålägger exporttullar och ger importpremier av vederbörlig storlek.

Men, såsom anvisningarna ge vid handen, kunna sistnämnda åtgärder även ha en helt annan uppgift, nämligen icke att förhindra utan tvärtom att reglera valutadumpingen, så att den för den främmande staten blir i det hela förmånligare än om den finge obehindrat göra sig gällande.

De olägenheter, som skola hava uppstått för svenskt näringsliv, för att valutadumping skall anses föreligga, har kommittén funnit böra begränsas till att avse ett försvårande av avsättningsmöjligheterna på den inhemska marknaden. Det har ansetts skola möta alltför stora vanskligheter att härjämte taga hänsyn till förhållandena på främmande marknader.

Orden där omständigheterna ej annat föranleda avse att generellt inskärpa vikten av att vid prövningen av hithörande frågor klart hålles i sikte, att i förekommande fall det allmänna gagnet av skyddsåtgärderna väges emot därmed eventuellt förknippade nackdelar, vare sig det här gäller konsumtionens krav, hänsyn till handelstraktater eller handelspolitiska förhållanden i allmänhet eller andra omständigheter.

2 §•

I denna paragraf betonas ytterligare, att vid prövning av fråga om vidtagande av skyddsåtgärd emot valutadumping ej endast den härav i varje särskilt fall träffade näringens behov skall tagas i betraktande utan saken bedömas ur allmännare synpunkter. För övrigt innehåller paragrafen ett påpekande av vilka omständigheter, som företrädesvis böra vara avgörande vid bedömandet av skyddsåtgärders behövlighet. Det har ansetts, att härvid hänsyn må kunna tagas ej allenast till verklig försäljning utan även till vederhäftiga anbud till dumpingpriser. Dock bör det i intet fall gälla endast enstaka försäljningar och anbud, vilket utmärkes

genom uttrycket i allmänhet försäljas etc. Bestämmelsen i tredje stycket, att hänsyn skall tagas till om försäljningen till dumpingpris är ägnad att i väsentlig grad inverka på möjligheten att upprätthålla driften inom näringsgren i Sverige, bör anses omfatta även det fall, att det lägre priset kan vara av väsentlig betydelse för svensk näringsgren, vilken för sin drift är beroende av inköp av varan i fråga.

3 §•

De närmare bestämmelserna angående valutanämndens organisation och arbetssätt har konlmittén ansett böra meddelas i en för nämnden utfärdad instruktion, och har kommittén ock utarbetat förslag härtill (sid. 106).

4 §•

Initiativ till vidtagande av skyddsåtgärder kan tagas såväl av Kungl. Maj:t direkt som av valutanämnden, men yttrande från nämnden måste i förra fallet inhämtas. De skyddsåtgärder, som kunna ifrågakomma, äro dels importens beläggande med en särskild avgift (valutaavgift), dels förbud mot införsel av resp. varuslag antingen från visst land, varifrån valutadumping anses äga rum, eller från alla länder. I fall av importförbud må alltså införsel av varan ifråga från land, som importförbudet gäller, äga rum allenast efter av Konungen för varje särskilt fall eller enligt generella grunder meddelad licens, varvid, i den mån så finnes nödigt, en avgift (importavgift) erlägges enligt för varje särskilt fall fastställd taxa. Importreglering får med hänsyn till de särskilda olägenheter, som därmed äro förknippade, endast tillgripas i händelse skydd mot valutadumping genom valutaavgifter ej kan vinnas.

Beträffande bestämmandet av valuta- och importavgifternas storlek har kommittén funnit ändamålsenligt, att de sättas i viss relation till de i gällande tulltaxa stadgade tullsatser. Det har ifrågasatts, att dessa avgifter i stället borde bestämmas i förhållande till varornas värde. Emot ett sådant system uppresa sig dock bland annat stora praktiska betänkligheter, i det att det är förknippat med synnerliga svårigheter att finna en tillförlitlig metod för bestämmande av de olika varornas värde, som kan läggas till grund för avgifternas beräkning. Vare sig man utginge från fakturabeloppen eller från intyg angående försäljningsprisen, skulle följden säkerligen bliva, att andra försäljningspris än de verkliga i stor utsträckning komme att uppgivas. Icke heller torde det låta sig göra att tillräckligt snabbt och säkert införskaffa uppgifter angående försäljningspriset i ursprungslandet å varje särskilt varuslag. Väl är det sant, att i gällande tulltaxa tullsatserna för en del varuslag äro bestämda till vissa procent av varans värde — närmare bestämmelser angående tillvägagåendet vid förtullningen i dessa fall återfinnas i tulltaxeunderrättelserna 3 § samt kungl. kungörelsen den 10 november 1911 4 § — och att i

allmänhet, åtminstone efter 1911 års tulltaxas tillkomst, allvarligare olägenheter ej försports härutinnan. Då emellertid valuta- och importavgifterna böra förutsättas komma att uppgå till avsevärt högre belopp än ifrågavarande värdetullar, blir frestelsen till bedrägligt förfarande från importörernas sida givetvis i samma man ökad. Kommittén har därför stannat vid att föreslå, att avgifterna bestämmas i förhädande till tullsatserna. Endast för de fall då det gäller tullfria varor har det ansetts böra ifrågakomma, att avgifternas storlek sättes i relation till varuvärdet. Dessa fall komma dock antagligen att bliva rätt fataliga.

Givet är, att den maximigräns av 500 % av gällande tullavgift, som föreslagits beträffande såväl valuta- som importavgifter, kommer att få en något annan innebörd ifråga om varor med specifik tull än ifråga om det jämförelsevis mindre antalet varor med värdetull. Det har dock icke ansetts nödigt att för dessa båda fall meddela särskilda föreskrifter, utan bör det bliva lagtillämpningen förbehållet att här göra en lämplig åtskillnad.

6 §•

Bestämmelsen att influtna valuta- och importavgifter skola redovisas särskilt för sig åsyftar att förebygga, att dessa medel komma till användning för statens löpande utgifter för andra ändamål än som äro förknippade med denna lagstiftnings genomförande och statsmakterna därigenom bliva faktiskt bundna i sin handlingsfrihet i avseende pa borttagande och sänkning av införda avgifter. Om betalningsanstand, ställande en säkerhet, påföljd för fördröjd eller utebliven betalning samt återbetalning av erlagt belopp bör beträffande valuta- och importavgifter gälla vad i tullförfattningarna föreskrives ifråga om tullavgift.

7 §•

I 1 mom. stadgas, att rätt till restitution av erlagd valuta- eller importavgift eller befrielse från dess gäldande bör atnjutas i sadana fall, då enligt nu gällande bestämmelser motsvarande lättnader äro medgivna ifråga om tullavgifter, varunder inbegripas olika former av industrirestitution ävensom s. k. handelsrestitution. Det har synts kommittén patagligt, att även i andra fall sådana omständigheter kunna föreligga, da en befrielse från erläggande av valuta- eller importavgift eller, där sådan redan erlagts, dess återbärande kan anses vara skälig, varför bestämmelse härom intagits i 2 mom. Särskilt torde vad här nämnts gälla beträffande varupartier, som inköpts eller beställts före den dag, da beslut angående åtgärd enligt förordningen trätt i kraft.

118 Beträffande ikraftträdandet av de fattade besluten angående åtgärder i enlighet med förordningen har kommittén tänkt sig, att dessa åtgärder — till förekommande av uppenbara orättvisor för den lojala handeln — ej skola träda i tillämpning ifråga om varupartier, som avsänts från utrikes ort, innan valutanämndens utlåtande med förslag till införande av valutaavgift eller importförbud i avseende på varuslaget i fråga blivit offentliggjort. Föreskrifter härom torde böra meddelas i samband med kungörandet av Kungl. Majrts beslut i varje särskilt fall. Å andra sidan torde — till förhindrande av en spekulativ införsel — den anordningen höra genomföras, att beträffande varor av sådant slag, som avses i dylikt utlåtande och som ankomma till riket efter sedan utlåtandet avgivits, därest icke säkerhet ställes för eventuellt inträdande valutaavgift, tullbehandlingen ma anstå, till dess Kungl. Maj:ts beslut i ärendet utfärdats.

119 Motivering

till

förslag till ursprungsbevis.

Tillämpningen av åtgärder av sådant slag, som avses i förslaget till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping, kräver, att från utlandet inkommande varor, beträffande vilka anspråk göres pa fritagande från dylik åtgärd eller åtnjutande av lägre avgift än som för införseln från visst land är stadgad, åtföljas av ursprungsbevis, varigenom på betryggande sätt kan konstateras, i vilket land och pa hurudant sätt desamma frambragts. Sådant ursprungsbevis bör fordras dels vid införsel av vara belagd med valutaavgift, därest importören gör anspråk på befrielse därifrån eller — i händelse olika valutaavgift bestämts för olika länder — därest han gör anspråk på antingen befrielse från avgift eller åtnjutande av lägre avgift än den högsta fastställda, dels beträffande sådan vara, för vilken utfärdats importförbud, gällande endast visst land eller vissa länder, vid införsel från annat land samt — i händelse importförbudet gäller flera länder och för åtnjutande av importlicens stadgats olika höga importavgifter för olika länder — därest importören gör anspråk på att få införa varan antingen utan avgift eller med erläggande av lägre avgift än den högsta fastställda. Ursprungsbevis torde möjligen ock i vissa fall böra krävas för varuparti, som införes pa grund av särskild importlicens.

I avseende på ursprungsbevisens allmänna beskaffenhet och sättet för deras utfärdande bör den fordran uppställas, att de besitta den högsta möjliga grad av tillförlitlighet, som kan ernas utan att allt för mycket betunga den lojala handeln. Kommittén har, efter prövning av olika alternativ, funnit sig böra föreslå, att ursprungsbevisen utfärdas antingen av tullmyndighet eller handelskammare i avsändningslandet eller ock av svensk konsul därstädes. Genom att, vad utländska myndigheter och institutioner beträffar, behörigheten att utfärda dylika bevis inskränkes till allenast de två nämnda grupperna, vilka i allmänhet torde besitta tillbörlig kännedom om resp. lands näringsliv samt vederhäftigheten hos exportörerna, har kommittén ansett, att fordran pa visering av svensk konsul kan bortfalla.

120 Ifråga om de varuslag, för vilka ursprungsbevis kan komma att erfordras, har det synts kommittén nödigt, att tre olika kategorier åtskiljas, och hava dessa å formulärförslaget upptagits under beteckningarna a)’ b) och c), nämligen a) naturprodukter, alstrade i visst land, som i beviset angives, b) bearbetade varor, som tillverkats i det uppgivna landet av materialier, till övervägande del härstammande från samma land, och c) tillverkningar, som i det uppgivna landet undergått viss bearbetning men som bestå av materialier, helt eller delvis härstammande från annat land. Innehåller beviset intyg rörande förhållande, som avses i a) eller b), bör det tydligen utan vidare godtagas som tillfyllestgörande vittnesbörd om varans rätta ursprung. I fallet c) åter kräves en särskild prövning av vederbörande lokala tullmyndighet, inför vilken importören har att prestera nödig bevisning. I och för nämnda prövning angående varans rätta ursprung har det ansetts behövligt, att en jämförelsevis ingående deklaration avgives till förhindrande av att de mot valutadumpingen riktade åtgärderna kringgås. Några mera detaljerade normer att tillämpas vid ifrågavarande prövning har kommittén icke trott sig böra föreslå för närvarande, utan toi’de erfarenheten få giva vid handen, huruvida särskilda bestämmelser i ämnet må av Kungl. Maj:t utfärdas!

I avseende härå vill kommittén särskilt framhålla, att, skulle tvekan rörande tillämpningen av lagen i denna punkt alltför ofta uppstå hos de lokala tullmyndigheterna och dessa behöva underställa frågorna prövning av generaltullstyrelsen, vilken i sin tur skulle finna sig böra inhämta upplysningar hos valutanämnden, samt skulle sålunda i större omfattning uppkomma dröjsmål för trafiken, torde det måhända visa sig lämpligt, att Kungl. Maj:t utfärdade föreskrift om mera specificerade uppgifter i ursprungsbevisen exempelvis rörande prisförhållandena. Förr än det° verkligen visat sig nödigt, torde dock, såsom redan antytts, en sådan åtgärd icke böra tillgripas.

>

P. M.

angående principerna för en beredskapslagstiftning rörande åtgärder till skydd mot valutadumping.

Sedan tull- och traktatkommittén erhållit i uppdrag bl. a. att eventuellt inkomma med närmare yttrande och förslag i fråga om den av kommittén i dess utlåtande den 22 november 1921 förordade beredskapslagstiftningen och kommittén utsett herrar Sachs, Vennersten och undertecknad att till kommittén avgiva yttrande i detta ärende, har till mig överlämnats uppdraget att verkställa en utredning av denna fråga. Med anledning härav får jag anföra följande.

I kommitténs utlåtande den 22 november 1921 förklarade kommittén, att den under dåvarande förhållanden icke ansåg sig kunna tillstyrka införande av differentialtullar till skydd mot valutadumping, men att förändrade faktiska förhållanden kunde göra dylikt skydd nödvändigt och att på grund härav åtgärder borde vidtagas för utarbetande av förslag till en beredskapslagstiftning avsedd att tjäna berörda syfte.

Kommitténs avstyrkande av ett omedelbart införande av skydd mot valutadumping i form av differentialtullar grundade sig på förhållanden av olika beskaffenhet.

A) En del av dessa förhållanden sammanhänga med valutadumpingens karaktär, och dessa ha sålunda sin betydelse oberoende av vilka slags medel som användas till skydd mot valutadumping.

Dessa förhållanden äro:

l:o) Det är förenat med stora svårigheter att utröna, om överhuvudtaget valutadumping föreligger. Detta beror på dels att de verkningar, som valutadumpingen framkallar, också kunna förorsakas av helt andra omständigheter, dels att, även om tillvaron av sådana faktorer, som, om de ensamma finge verka, skulle framkalla valutadumping, är konstaterad, detta dock icke är tillräckligt bevis för tillvaron av valutadumping, enär alldeles oberoende av åtgärder från Sveriges sida andra faktorer kunna föreligga, som hindra förstnämnda faktorer att framkalla valutadumping, vare sig dessa andra faktorer skapats i syfte att hindra valutadumping eller uppstått oberoende härav.

2:o) Även om tillvaron av valutadumping är nöjaktigt konstaterad, kunna samtidigt föreligga andra förhållanden, som äro ägnade att framkalla med valutadumpingens verkningar likartade sådana, och därvid är det förenat med svårigheter att avgöra huru stor del av dessa verkningar är att tillskriva valutadumpingen.

3:o) Verkan av en konkret valutadumping är merendels icke av konstant storlek, utan undergår mer eller mindre täta, respektive mer eller mindre stora förändringar. Dessa förändringar bero dels på valutadumpingens natur, enär den av valutadumpingen framkallade ökningen av exporten från och minskningen av importen till det land, varifrån valutadumpingen utgår, är ägnad att försvaga och slutligen häva densamma, men dels också på åtgärder från berörda lands eller andra länders sida.

4:o) Dessa sistnämnda åtgärder kunna i olika grad försvaga valutadumpingens inverkan på olika varors försäljningspris.

5:o) På grund av allt detta måste man ställa sig tveksam mot möjligheten att på tillfredsställande sätt avgöra om och i huru stor grad valutadumping i särskilda fall förekommer.

B) Andra förhållanden som legat till grund för kommitténs avstyrkande utlåtande sammanhänga med naturen och verkningarna av differentialtullar (valutatullar) såsom medel mot valutadumping. Dessa förhållanden äro:

l:o) Om valutatullarna skola fylla sin uppgift att lämna skydd mot valutadumping, men blott mot denna, måste de bliva mycket olika för olika fall, respektive olika varor, varjämte deras storlek måste underkastas förändringar, som eventuellt måste ofta vidtagas.

2:o) Därigenom uppstå högst betydande lagstiftnings- och förvaltningstekniska svårigheter i avseende å handhavandet av dessa tullar.

3:o) En ofrånkomlig följd härav är att dessa tullar ofta bliva antingen för höga eller för låga.

4:o) Dessa förhållanden äro ägnade att i näringslivet införa ett moment av osäkerhet, som kunde framkalla dels en osund spekulation i prisförhöjningar med påföljd att större mängd varor kunde införas än som lämpligen funne avsättning inom landet, dels tendenser att kringgå valutatullarna, vilka skulle nödvändiggöra besvärliga, men dock icke effektiva kontrollåtgärder.

5ro) Därtill kommer, att valutatullar i bästa fall blott kunna avhjälpa en del av olägenheterna av valutadumping, nämligen dem som träffa sådana näringar, som helt och hållet eller företrädesvis arbeta för inhemsk avsättning och äro utsatta för den genom valutadumpingen förstärkta utländska konkurrensen. Andra näringsgrenar — särskilt de huvudsakligen för export arbetande — skulle icke skyddas och kanske till och med ytterligare betungas genom valutatullarnas verkningar. Jordbruksnäringens ställning kräver därvid särskilt beaktande, enär denna näring,

som också lider av prisdepression, ej skulle erhålla skydd genom valutatullar och sålunda ensidigt betungas genom verkningarna av dessa tullar.

Kommittén har emellertid erkänt, att förhållandena möjligen framdeles kunna bliva sådana, att behovet av skydd mot valutadumping komme att göra sig starkare gällande och att då de här anförda betänkligheterna borde få vika för högre hänsyn, och i kommitténs hemställan ingick därför, som sagt, att åtgärder eventuellt borde vidtagas för utarbetande av förslag till en beredskapslagstiftning mot valutadumping.

Då det nu gäller att framlägga förslag till en dylik lagstiftning, torde första uppgiften vara att ange vilka avprutningar, som kunna och böra ske beträffande de krav, som kommittén i sitt förra betänkande enligt den här ovan lämnade sammanfattningen ansett sig böra uppställa.

Förutsättning är därvid, att inom svenska näringslivet uppstått missförhållanden, som framkallats av inflytelser från annat land och kunna vara verkan av valutadumping samt äro av den svåra beskaffenhet, att deras avhjälpande är av vital betydelse.

Det är då först oeftergivligt, att det i det land, från vilka nämnda inflytelser utgå, kan påvisas tillvaron av sådana förhållanden, som äro ägnade att framkalla valutadumping gent emot Sverige. Då för närvarande Tyskland är det enda högindustriella land, beträffande vilket det allmänt antages, att från detsamma valutadumping i någon större omfattning äger rum, skall, för att vinna ett ledigare framställningssätt, detta land här tagas såsom exempel. Uppgiften blir sålunda närmast att bevisa, att valutadumping äger rum från Tyskland.

Första punkten i denna bevisföring blir att uppvisa, att Tysklands växelkurs på Sverige väsentligt stigit, utan att denna stegring förorsakats av en ändring av relationen mellan de båda ländernas prisnivåer, d. v. s. utan att denna stegring av Tysklands växelkurs föregåtts av antingen en motsvarande stegring av Tysklands prisnivå eller en motsvarande sänkning av Sveriges prisnivå eller en motsvarande kombination av prisnivåstegring i Tyskland och prisnivåsänkning i Sverige. Då det här är fråga om en valutadumping med mycket starka verkningar på Sveriges näringsliv och sålunda om en mycket stark stegring av växelkursen, möter en dylik bevisföring inga oöverstigliga hinder.

Emellertid, även en dylik i förhållande till prisnivåerna primär stegring av den tyska växelkursen på Sverige står i ett visst slags sammanhang med prisnivåerna, enär en dylik växelkursstegring har sin orsak i en valutaspekulation, nämligen en valutaspekulation som är baserad antingen på ett antagande av att den tyska valutan skall komma att sjunka i värde eller på ett antagande av att den svenska valutan skall komma att stiga i värde. Denna valutaspekulation är sålunda grundad på en antecipering av en framtida prisnivåstegring i Tyskland eller -en framtida prisnivasänkning i Sverige.

124 Enligt den karaktäristik av valutadumping, som kommittén i sitt utlåtande den 22 november 1921 givit, skulle valutadumping från Tysklands sida endast föreligga i det förra fallet, men ej i det senare. Sveriges näringsliv påverkas emellertid på samma sätt i båda fallen, enär det är den tyska växelkursens starka stegring, som framkallar denna inverkan, oberoende av om denna stegring förorsakats av en valutaspekulation av den ena eller andra arten.

En spekulation på att en valuta skall stiga har emellertid relativt svag inverkan på växelkursen. Framkallar valutaspekulationen en relativt stark stegring av Tysklands växelkurs kan det därför med största sannolikhet antagas, att spekulationen huvudsakligast är en baissespekulation med avseende å den tyska valutan. Samtidigt kan emellertid då även en haussespekulation å den svenska valutan ha medverkat till den tyska växelkursens stegring. Då det därvid oftast är omöjligt att avgöra, huru stor del av den tyska växelkursens stegring är att tillskriva sistnämnda spekulation, föreligger alltså ett fall av den art, som omnämnes ovan i punkt A 2:o), eller att det jämte valutadumping föreligger annat förhållande, som är ägnat att framkalla likartade verkningar, utan att det är möjligt att avgöra, huru stor del av dessa verkningar är att tillskriva den ena eller andra av dessa olika orsaker.

Valet står alltså mellan att antingen ej lämna något skydd mot valutadumpingen eller ock att lämna ett skydd, vars verkan kan komma att sträcka sig längre. År nu skyddet mot valutadumping av vital vikt, bör sistnämnda möjlighet ej tillmätas någon betydelse och detta särskilt på den grund, att det icke föreligger någon skillnad alls mellan den inverkan på Sveriges näringsliv, som valutadumpingen utövar, och den inverkan som den här ifrågavarande andra faktorn framkallar.

De nu behandlade förutsättningarna kunna vara tillräckliga för att framkalla valutadumping. Får denna fritt göra sig gällande, blir den, varje gång växelkursen stiger, relativt kraftig men också av relativt kort varaktighet, enär den leder till en relativt hastig stegring av varuprisen på den tyska inre marknaden.

Ett skydd åt Sveriges näringar mot en dylik valutadumping borde, om skyddets storlek skall stricte avpassas efter valutadumpingens styrka, bli av avtagande storlek och upphöra, när de tyska inre priserna komma i paritet med växelkursen. I den mån detta visar sig vara praktiskt taget omöjligt att utföra, men skydd är oundgängligt, måste avprutning ske på kravet, att skyddets storlek skall stricte avpassas efter valutadumpingens styrka, varom mera längre fram.

Men tillvaron av de förut behandlade förutsättningarna är ej alltid tillräckligt bevis för tillvaron av en valutadumping överhuvud eller av den styrka, som dessa förutsättningar äro i och för sig ägnade att framkalla, och detta beror på att det land, varifrån valutadumpingen skulle

utgå, genom särskilda åtgärder kan hindra denna att uppstå, respektive att verka med sin fulla kraft.

Dessa åtgärder — exporttullar, exportförbud med licenser, obligatoriska exportpriser, importpremier, skyldighet för exportör att införa en viss mängd råämnen eller andra varor m. m. — kunna vara av den art och dimension, att valutadumping alldeles förhindras. Detta sker t. ex. genom ett rationellt ordnat system av exporttullar och importpremier, till sin storlek avpassade så att exportens och importens storlek icke påverkas av inkongruensen mellan den tyska växelkursen och den tyska inre prisnivån, vilken senare i följd därav icke heller förändrats i följd av nämnda inkongruens. I själva verket uppstå härigenom två prisnivåer i Tyskland: den ena, den lägre, gällande för köp och försäljningar inom Tyskland, den andra, den högre, gällande för försäljning till utlandet och inköp därifrån.

Genom att Tyskland tillämpar ett sådant system på vederbörligt sätt och med vederbörlig stränghet försvinner behovet av skydd för det svenska näringslivet.

Men å andra sidan kan en dylik reglering från Tysklands sida tjäna ett helt annat intresse, nämligen att reglera valutadumpingen i Tysklands verkliga eller förmenta intresse.

Om inkongruensen mellan Tysklands växelkurs och dess prisnivå får göra sig obehindrat gällande, blir, som redan nämnts, den av en given växelkursstegring framkallade valutadumpingen kraftigare, men kortvarigare, vilket innebär, att valutadumpingpriserna kunna bli synnerligen låga, men att å andra sidan det blir en kortare tids tysk produktion, som kommer att påverkas av valutadumpingen.

Detta kan ändras med användning av nyssberörda regleringssystem, nämligen om exporttullar och importpremier, resp. andra motsvarande anordningar, göras på vissa sätt variabla.

Sålunda kunna exporttullarna avpassas så, att de tyska varornas exportpriser icke förbli så låga som om växelkursstegringen finge obehindrat gorå sig gällande, men dock vid varje tidpunkt bli sa laga som behövs för att de skola kunna undantränga motsvarande utländska varor på de utländska marknaderna. Det är vidare möjligt att koncentrera valutadumpingen på vissa varuslag genom att efter olika grunder reglera de olika tyska varornas exportpriser och sålunda hindra ökningen av exporten av vissa varor för att främja ökningen av exporten av andra varor.

Det har här antagits, att dessa anordningar ske fullt medvetet och avsiktligt. Men det kan också hända, att de mer oavsiktligt bli följden av detta systems sätt att reglera exportpriserna, en reglering vilken som bekant ej är lätt att på rätt sätt ordna. Det finnes ock anledning att antaga, att regleringen i Tyskland, som sker dels genom staten, dels

genom de halvpublika uAussenhandelsstellenu är behäftad med en viss planlöshet och godtycklighet.

Tillvaron av detta regleringssystem i ett land, där de allmänna förutsättningarna för valutadumping föreligga, är sålunda icke tillräckligt skäl för andra länder att betrakta valutadumpingskydd mot detta land som obehövligt.

Detta regleringssystem är ägnat att försvåra åstadkommandet av ett dylikt skydd, som är tillräckligt effektivt emot valutadumpingen utan att dock sträcka sina verkningar härutöver. Som bekant och såsom nyss antyddes, tillämpar Tyskland ett ganska kombinerat dylikt regleringssystem, vars såväl allmänna karaktär och väsentliga detaljer icke torde vara på långt när tillräckligt kända i Sverige. Denna brist kan ju till en viss grad hävas t. ex. genom ett i Tyskland stationerat särskilt organ med uppgift att kontinuerligt följa med utvecklingen av detta system. Men även om ett dylikt organ upprättades och kompletterades med här i Sverige förefintliga organ, torde det dock bli omöjligt att ordna skyddet mot valutadumping så, att det blir fritt från de brister, som här ovan i punkterna A 3:o) och 4:o) samt B l:o), 2:o) och 3:o) omnämnts. Om nu, såsom den allmänna förutsättningen för denna utredning är, skydd mot valutadumping är för det svenska näringslivet oundgängligt, måste alltså i förevarande fall avprutning ske på det principiella kravet på exakthet vid detta skydds bestämmande, så att man maste finna sig i att detta skydd ibland kan bli för högt och ibland möjligen för lågt. Det är därvid av betydelse, att god anledning ej saknas för antagandet, att ett för högt skydd från svensk sida skulle komma att från tysk sida kompenseras genom vederbörlig omreglering av exportpriserna. (Mer om denna punkt längre fram.)

I det föregående har jag haft till behandling ett fall, där jämte valutadumping förelegat en annan företeelse, som kan framkalla med valutadumping likartade verkningar. Även andra dylika fall kunna förefinnas, och å sid. 3 i kommitténs utlåtande av den 22 sistlidne november omnämnas flera sådana, som av kommittén sammanfattande karaktäriseras såsom av valutadumping oberoende ändringar av produktions och handelsförhållandena i världen. Och i sammanhang härmed har kommittén en del uttalanden, som lida av en viss otydlighet.

Om det är påvisat, att förutsättningarna för valutadumping från ett visst land, t. ex. Tyskland, föreligga och att i Sverige uppträda missförhållanden, som äro av den art att de kunna vara följden av denna valutadumping, samt det gäller att avgöra, om dessa missförhållanden äro att betrakta såsom verkan av berörda valutadumping, kunna olika stränga krav på bevisningen uppställas. Då denna fråga är av betydelse för frågan om möjligheten att åstadkomma en tillräckligt vägledande instruktion angående valutadumping, vilket under diskussionen

inom kommittén under sistlidne oktober månad ansågs vara en oundgänglig förutsättning för vidtagande av åtgärder mot valutadumping, och det i mitt uppdrag alltså ingår att utarbeta en dylik instruktion, nödgas jag bär behandla denna punkt tämligen utförligt.

Om en verkan x föreligger och denna verkan kan vara en följd såväl av företeelsen a som av företeelsen b, så är den omständigheten, att företeelsen a föreligger, ej något fullt bindande bevis för att x är verkan av a. När det då gäller att bestämma, vilken grad av bindande bevisning skall krävas, äro två möjligheter tänkbara. Den ena är, att x antas härröra från a, så länge det ej bevisats, att även b föreligger. Den andra är, att det härför fordras en bevisning även om att b ej förelegat. Samma gäller, om x kan vara verkan utom av a och b även av andra företeelser c, d, e. I detta fall skulle, om det senare, strängare kravet uppställes, bevisningen för att x härrör av a ytterligare försvåras, men denna bevisning ligger dock icke utom möjlighetens gräns, ity att dels det blott är fråga om ett bestämt antal andra företeelser jämte a, dels det är notoriskt, att dessa andra företeelser ha x till verkan. Det är dock tydligt, att om det av praktiska skäl är oundgängligt att komma till ett avgörande, om x är följden av a eller icke, det blir nödvändigt att avpruta på kravet på exakthet i bevisningen, d. v. s. att man måste handla efter presumtioner. Så sker enligt det förra, svagare kravet på bevisningen för att a är orsak till x, i det att detta antas vara fallet, så snart tillvaron av a men icke tillvaron av b, c, d är bevisad.

Men man kan gå ännu längre i anspråk på stränghet i bevisningen än det senare av de ovan berörda kraven innebär. Antag att det icke är utrett, vilka andra företelser än a kunna ha x till verkan, icke heller om dessa alltid ha x till verkan och slutligen icke heller när dessa andra företeelser föreligga. Skulle nu x icke kunna anses vara verkan av a, förr än det uttömmande utretts 1) vilka andra företeelser kunna ha x till verkan, 2) under vilka förutsättningar de kunna ha x till verkan och 3) att antingen ingen av dessa andra företeelser existerar eller, om några sådana existera, förutsättningarna för att de skola ha x till verkan icke föreligga, då har man uppställt så stränga krav på bevisningen, att den under alla förhållanden är omöjlig att prestera.

A sid. 2—3 i sitt ovannämnda utlåtande har kommittén några uttalanden, som åtminstone kunna synas göra gällande för normala fall de sistnämnda strängaste kraven på bevisningen för att föreliggande missförhållanden äro verkan av valutadumping. Att så stränga krav uppställas för normala fall, har jag intet att anmärka emot, då enligt min mening skydd mot valutadumping icke bör ifrågakomma under normala förhållanden. Att jag här anser mig böra beröra dessa kommitténs uttalanden, sker uteslutande i syfte att på förhand bemöta invändningar, som skulle kunna göras även för icke normala fall. Kommittén uppställer det kravet, att

man måste angiva skillnaden mellan valutadumping och sådan export, som betingas av därav oberoende ändrade produktions- och handelsförhållanden i världen, och anför såsom exempel på dessa senare, att en omläggning ägt rum i andra länders och närmast Tysklands produktionsoch handelsförutsättningar, det tyska jordbrukets försämring under kriget, folkets uthungring, hela det tillstånd som skapats genom Versaillesfreden, det allmänna politiska läget m. m. “Ändrade produktions- och handelsförhållanden i världen “ omfattar ett mycket stort antal företeelser, vilkas verkningar kunna vara olika under olika förutsättningar och vilkas förekomst i verkligheten är mer eller mindre svår att utröna. Men i en instruktion angående valutadumping kan ju ej lämnas en i detalj gående utredning av den i många väsentliga punkter osäkra teorin om den internationella handeln och de senaste viktigare ändringarna av världens produktions- och handelsförhållanden.

Beträffande den här ifrågavarande beredskapslagstiftningen, med hänsyn till vilken enligt kommitténs mening de av kommittén för normala förhållanden framförda betänkligheterna mot skydd mot valutadumping böra vika för högre hänsyn, kunna sålunda dessa stränga krav icke upprätthållas. När valutadumping är konstaterad, bör sålunda hänsyn till möjligheten, att de föreliggande missförhållandena inom näringslivet även kunna bero på andra företeelser, i regeln endast behöva tagas, ifall tillvaron av dessa företeelser åtminstone gjorts sannolik. Mot tillämpande av en sådan regel bör så mycket mindre betänkligheter möta som det är sannolikt, att målsmännen för de intressen, som menligt påverkas av skyddsmedlen mot valutadumping, skola anskaffa all för dem förmånlig utredning. Det land, från vilket nu valutadumping notoriskt utgår, har ju redan här i landet ett organ bl. a. härför.

Emellertid kan det alltså hända, att det kunde komma att påvisas, att det jämte valutadumping från Tyskland verkligen förelåge även andra förhallanden, som äro ägnade att framkalla verkningar, likartade med dem som valutadumpingen åstadkommer.

Men först och främst bör härvid noga beaktas, att det måste, såsom kommittén också sid. 3 framhåller, vara fråga om företeelser, som äro oberoende ay valutadumpingen. Därvid får ej förbises, att de konkreta exempel pa ändrade produktions- och handelsförhållanden, som kommittén sid. 3 anför, ingalunda behöva vara oberoende av och sannolikt varit beroende pa valutadumping. Om Tyskland har väldiga importbehov på grund av att dess jordbruk försämrats, folket uthungrats, freden ålagt Tyskland störa betalningar m. m. och allt detta framtvingat en ökning av exporten, sa kan dock, och så har sannolikt också skett, denna ökning av exporten möjliggöras just genom valutadumping. T. ex. Tyskland betalar sin importökning genom export av Marksedlar eller avista-

tillgodohavanden i tyska banker i Mark, detta driver upp Tysklands växelkurser och detta möjliggör ökningen av Tysklands export.

Men det är naturligtvis tänkbart, att det jämte valutadumpingen från Tyskland komme att föreligga förhållanden, som sannolikt äro av den art, att de under normala omständigheter skulle framkalla en omläggning av Tysklands näringsverksamhet, som är ägnad att undantränga svensk näringsgren på dess inhemska marknad eller på utlandets marknader. I sådant fall skulle det ju kunna i längden vara för Sverige skadligt att hindra denna verkan genom tullar eller andra medel. I sådant fall skulle det strängt taget bli nödvändigt att avgöra, huru stor del av Tysklands stärkta konkurrens beror på dessa förhållanden och huru stor del på valutadumping.

Under sådana omständigheter föreligger fara för att valutadumpingsskyddet blir för högt tilltaget och sålunda hindrar berörda omläggning. Men om det är en livsfråga för Sverige att åstadkomma skydd mot valutadumping, bör ej denna fara väcka betänkligheter, och detta så mycket mindre som även under normala förhållanden det ej är lämpligt, att den ifrågavarande omläggningen inom den svenska industrien sker brådstörtat och ännu mindre att detta sker under abnorma omständigheter. „:

Samma regler böra tillämpas i princip beträffande det fall, då jämte valutadumping vanlig dumping föreligger beträffande en viss vara. Ofta, ja väl oftast blir det dock mycket svårt att avgöra, om så är fallet, resp. vilken andel i det för låga priset faller på envar av dessa faktorer.

Av vad hittills anförts torde bl. a. framgå, att om skydd mot valutadumping är av vital betydelse för Sverige, möjligheten att skyddet icke kan bli av exakt riktig storlek 'icke spelar någon avgörande roll. Blir det för lågt, gör det*ju alltid dock nytta, blir det för högt, är skadan relativt sett ej stor; med hänsyn till det senare fallet är att beakta, att det är importen endast från valutadumpande land som skulle obehörigt hindras, vilket ju mildrar verkan.

Detta jämte andra här ovan berörda omständigheter innebär, att skyddet ej behöver bli av så växlande storlek, som enligt kommitténs stränga krav skulle bli nödvändigt, utan om t. ex. tullar användas såsom skyddsmedel, kunde de göras relativt litet variabla. Därigenom undanröjes en del av de lagstiftnings- och förvaltningstekniska svårigheter. som äro förenade med skydd mot valutadumping.

Valutadumpingens menliga verkningar drabba dels för hemmamarknaden arbetande svenska näringsgrenar, dels exportindustrierna. Det är emellertid icke lika lätt att ge skydd åt exportindustrierna mot valutadumping på andra länders marknader som att skydda de för hemmamarknaden Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt 225 käft. (Nr 259.) 9

13u

arbetande svenska näringsgrenarna. Det senare sker lämpligast genom att hindra valutadumpingens prissänkande verkan att göra sig gällande på den svenska hemmamarknaden.

Skydd för expertindustrierna mot valutadumping på de utländska importmarknaderna kan endast ske genom exportpremier, direkta eller indirekta. Men exportpremier kunna ibland framkalla repressalier och äro i allmänhet ej väl sedda. De äro ej heller fullt lämpliga skyddsmedel mot valutadumping. Detta framgår tydligt av en jämförelse med sättet för skyddet av den svenska hemmamarknaden. Ett tänkbart sätt att skydda denna mot valutadumping vore ju att ge de för denna marknad arbetande svenska näringsgrenarna produktionspremier, men detta vore ett olämpligt medel, enär det bl. a. skulle påskynda den av valutadumpingen framkallade allmänna prissänkningen. Exportpremier verka emellertid beträffande de utländska marknaderna i samma riktning som nyssnämnda produktionspremier.

Om intet skydd mot. valutadumpingen äger rum, kommer de svenska exportindustriernas ställning att bli följande. Valutadumpingen försvårar avsättningen av deras produkter i utlandet och leder till en prissänkning på dessa men minskar deras produktionskostnader.

Införes nu i Sverige skydd för hemmamarknaden utan att exportindustriernas av valutadumpingen förorsakade avsättningssvårigheter i utlandet avhjälpas, komma exportindustrierna i ett sämre läge än de för hemmamarknaden arbetande industrierna. Det är därför påkallat, att exportindustrierna åtminstone erhålla kompensation för den ökade belastning, som genom skyddet för hemmamarknaden beredes dem, så att deras ställning blir densamma som innan nämnda skydd' infördes.

Detta kan ske på olika sätt, och medel till kompensationens betridande skulle ytterst tagas ur intäkten av valutatullarna. %åsom kompensationsformer kunna ifrågakomma lägre exportfrakter till lands och sjöss (med ersättning till fraktförarna),. exportkrediter på lämpliga och billig-a villkor m. m.

Jordbrukets ställning bildar ett särskilt problem. Prissänkningen där beror ju endast i mindre grad på valutadumping (från Finland bär dock utgått en sådan), men huvudsakligen beror denna, utom på den allmänna deflationen, på produktionsökningen samt indirekt på valutadumpingen, i den mån denna medverkat till depressionen, vilken ju bidragit till att minska avsättningen av .jordbrukets alster. Sistnämnda inverkan skulle försvagas genom införande av skydd mot valutadumping (vilket då ock skulle gälla Finland). Men valutadumpingsskyddet för industrien skulle inverka försämrande på jordbruket liksom på exportindustrierna, Eu kompensation för jordbruket vore därför motiverad.

131 Den beredskapslagstiftning, som här är i fråga, skulle träda i kraft först i den mån det befunnes, att skydd mot valutadumping är för Sveriges näringsliv av vital betydelse.

Om detta redan nu är fallet, är en omtvistad fråga. Med hänsyn till denna punkt må följande anföras.

Betydelsen av valutadumpingens inverkan på ett lands näringsliv är mycket olika under olika förhållanden. Den kan vara i det hela nyttig, den kan vara betydelselös och den kan vara skadlig, ja, verka rent förödande.

Utan att kunna eller ämna försöka uttömmande behandla detta ämne, vill jag här beröra några relevanta förhållanden.

En viktig faktor är i vad mån andra länder skyddat sig mot valutadumpingen, enär i samma mån valutadumpingens verkningar allt mer inriktas mot de länder, som ej vidtagit skyddsåtgärder. 1 detta fall kan valutadumpingen även under normala konjunkturer verka högst skadligt.

Om ett lands näringsliv betinner sig i en stark högkonjunktur, kan valutadumping vei'ka välgörande genom att hejda högkonjunkturens utveckling och få denna att tidigare avstanna.

Om åter depression råder i ett lands näringsliv, kan en även icke så stark valutadumping inverka mycket skadligt genom att skärpa och förlänga depressionen med dess följder: inskränkning eller inställande av näringsdriften, deflation m. in.

Är eu depression förenad med en stark deflation, skärpes den menliga verkan av valutadumpingen, och detta är synnerligen betänkligt, då i och för sig deflationen är ett mycket större ont än inflationen, enär den är ägnad att förlama företagsamheten. När en deflation inträder, är det därför överhuvud av största betydelse att få densamma avstannad. Men då är också påkallat, att alla medel som kunna bidraga till detta måls vinnande användas, även om verkan av vart och ett av dessa medel för sig icke är stark. Sett ur den synpunkten, d. v. s. såsom

ett led i en mångfald medel mot deflationen, är skyddet mot valuta-

dumpingen icke någon quantité negligeable.

Därvid är att erinra om att valutadumpingen främjar deflationen icke

Iflott genom storleken av den import som den framkallar, utan, såsom

kommittén i sitt utlåtande den 22 november 1921 sid. 16 —17 omnämner, redan genom sin psykiska inverkan pa köparna, genom den förväntan om lägre framtida priser, som valutadumpingen framkallar. Aven när denna förväntan ej uppfylles, har den dock hunnit utöva sin inverkan i prissänkande riktning.

Det återstår att behandla frågan om skyddsmedlen mot valutadumping och dessas handhavande.

132 Såsom sådana liuvudmedel kunna komma ifråga valutatullar och importreglering.

I det föregående hai’ redan, ehuru mer i förbigående och antydningsvis, berörts, att valutadumpingen kan ha tvenne verkningar.

Den leder till en sänkning av varupriserna.

Den kan leda till .att importen av de utländska varorna ökas och på detta sätt undantränger svenska varor och framkallar en inskränkning av näringsdriften.

A\en om importen av utländska varor ej ökas, kan valutadumpingen leda till att svenska näringsgrenar måste på grund av de utländska varornas laga priser inskränka sin verksamhet, emedan avnämarna uppskjuta sina inköp i avvaktan på att de låga priserna på de utländska varorna skola komma att nedtrycka priserna även på de svenska varorna. Men när de svenska varornas priser därefter sjunkit, inträder en ny sänkning av de utländska varornas priser o. s. v.

Såsom ovan nämnts, avspeglas valutadumpingens verkningar j)å olika sätt, alltefter som den är oreglerad eller reglerad.

År den oreglerad, sa att den starka växelkursstegringen får framkalla en hastig stegring av varupriserna i landet med valutadumpingen, bliva till en början inköp av landets varor i synnerligen hög grad förmånliga föi utlandet, vilken förmånlighet dock relativt hastigt försvinner genom att berörda varupriser hastigt stiga. Men i allmänhet har detta till följd, att exporten till de mycket låga priserna ej blir så stor, i det att dels inom landet uppstår en spekulation på prisstegring och placering av kapital i varor, vilket leder till lagring av varor och hastigt minskar utförseln, dels staten inskränker utförseln för att landet ej måtte alltför mycket blottas på varor.

Att eliminera verkan av en dylik katastrofal händelse genom valutatullar är en kinkig uppgift, emedan dessa tullar då borde bli av mycket växlande storlek och regleringen av dessa för övrigt skulle bli svår att verkställa. Här skulle troligen ett temporärt importförbud mot vissa varor visa sig vara lämpligare än tullar, om överhuvud skydd mot denna valutadumping anses behövlig.

Är valutadumpingen reglerad såsom i Tyskland — och detta fall är det som huvudsakligen är att lägga till grund för ordnandet av skyddet mot valutadumping — kunna båda dessa medel — importreglering och valutatullar — komma ifråga.

lör bestämmande av valet mellan dessa båda medel är det lämpligt att undersöka, huru användningen av vart och ett av dem i detalj skulle te sig.

I. Valutatullar.

Initiativet till påläggande, ändring eller avskaffande av dessa tullar ta ees av valutanämnden, ehuru naturligtvis detta initiativ kan föranledas av framställningar från intresserade, men utan rätt för dessa att fordra något beslut av nämnden, enär detta skulle kunna bli allt för betungande och även i andra avseenden vore olämpligt.

Tullarnas storlek utmätes med hänsyn till de här ovan omnämnda grunderna och med beaktande därvid dels av gällande priser i Sverige på dessa varor, dessa prisers betydelse i fråga om upprätthållande av näringsgrenens drift och räntabilitet samt med hänsyn tagen till de intressen, som menligt beröras av dessa prisers höjning.

Nämnden behöver naturligtvis ett omfattande underlag av uppgifter beträffande priser och deras tillräcklighet, varuinförselns ändringar under föregående tid och i förhållande till tiden före kriget. Närmare angivande av detaljer angående denna punkt och sättet för dessa uppgifters anskaffande torde icke vara här behövligt.

Då jag härefter övergår till frågan om förutsättningarna för valutatullarnas förmåga att fylla sin uppgift att hindra dels att varor från valutadumpande länder säljas till för låga priser, dels eventuellt att importen av dessa varor blir för stor, tar jag fortfarande Tyskland, såsom varande det enda landet med valutadumping i större skala, som exempel. Jag erinrar därvid om, att Tyskland har två prisnivåer, en inre, lägre prisnivå för försäljning inom Tyskland och en högre exportprisnivå för försäljning till utlandet, och att de resp. exportvarornas priser därvid kunna hållas så pass låga, som erfordras för att få vederbörlig avsättning i utlandet, d. v. s. desto lägre ju större avsättning av resp. vara önskas. Därvid kan önskningsmålet beträffande avsättningen i utlandet vara olika för olika varor och sålunda exportprisernas höjd regleras därefter. Ett ytterligare moment i denna reglering är, att exportmängden begränsas; annars skulle de högre exportpriserna öka exporten och leda till höjning av den inre prisnivån, vilket man vill undvika.

Valutatullarna borde, för att fylla sin uppgift, tilltagas så stora, att de tillvägabragte dels erforderlig prishöjd på resp. tyska varor i Sverige, dels önskvärd begränsning av importen av resp. tyska varor till Sverige.

Lyckas det att avpassa valutatullarna, så att de fylla dessa uppgifter, är det emellertid möjligt, att Tyskland ändrar sin prispolitik, d. v. s. sänker sina exportpriser för att eliminera verkan av de svenska valutatullarna på de tyska varornas priser och avsättning i Sverige. Det kan även hända, att, oberoende härav, de tyska varornas exportpriser ändras. I båda fallen borde de svenska valutatullarnas storlek ändras i vederbörlig riktning.

134 Kiiterier pa behovet därav äro dels de tyska exportprisernas ändringar, ifall kännedom om dessa kan ernås vare sig genom organet i Tyskland ellei eventuellt genom åläggande för importör att uppge inköpspriset i Mark på de av honom införda varorna, dels den tyska importens storlek och de tyska varornas försäljningspriser i Sverige.

Emellertid skulle det kunna hända, att på detta sätt valutatullarna bleve alltför variabla.

Valutatullarnas vanskligheter kunna emellertid aldrig till fullo övervinnas, men, om det är oundgängligt att skydd mot valutadumping bcredes den svenska näringsverksamheten och detta mål ej kan nås utan valutatullar, är tillvaron av dessa brister ej giltigt skäl för att förkasta dessa tullar.

11. Importreglering.

Dennas huvudsakliga innebörd är, att den direkt begränsar importen från härdarna för valutadumping och därigenom avser att hindra demoraliseringen av prisbildningen på den svenska marknaden. För detta ändamål måsto importens begränsning tilltagas så, att detta syfte nås, varken mer eller mindre.

Skillnaden mot valutatullar är sålunda den, att importreglering reglerar importens storlek och därigenom prisbildningen, under det att valutatullarna reglera prisbildningen och därigenom importens storlek. Kriteriet på att en importreglering uppnått sitt syfte ligger i verkan på prisbildningen, medan beträffande valutatullarna hänsyn måste tagas ej blott till denna, utan ock till importens storlek.

I det nu nämnda avseendet finnes det sålunda icke någon väsenllioolikhet mellan de båda medlen.

Men i avseende a förmagan att lösa sin uppgift föreligger en väsentlig skillnad till importregleringens • favör, i det att dennas verkan icke är beroende av Tysklands exportprispolitik. Skulle Tyskland sänka sina exportpriser, innebure detta under eu ordentligt skött importreglering blott fördel för Sverige, enär importregleringen hindrar, att denna prissänkning linge inflytande på den svenska prisnivån. Visserligen kan det ej, såsom redan nämnts, bestlidas, att redan tyska anbud av varor till låga priser kunna påverka prisbildningen på den svenska marknaden, men detta är möjligt endast under förutsättning, att allmänheten bibringas den tron, att dessa anbud skola komma att leda till verkliga leveranser; men importregleringen hindrar denna tro att uppstå.

Importregleringen är sålunda ett starkt vapen mot en för Sverige fördärvlig prispolitik från de tyska Aussenhandelsstellen’s sida, vilket saknas då valutatullar enbart komma till användning.

13f>

Men importregleringen är i jämförelse med valutatullarna behäftad med en betydande svaghet därigenom att den positivt ingriper i näringslivets frihet. Valutatullarnas ingripande består blott i att påverka motiverna för de enskildes handlingar men lämnar dessas formella frihet fullt intakt. Importregleringen åter ingriper alltid i denna senare och kan gå ännu längre, så att den anordnar en statsverksamhet, som ej blott begränsar utan även delvis undantränger de enskildes verksamhet.

Ämnet är alldeles för vidlyftigt för att det skulle kunna ens närmelsevis uttömmande här behandlas. Blott några synpunkter må här beröras.

Det får aldrig vid detta ämnes behandling lämnas ur sikte, att Tyskland statligt reglerat såväl sin export som import, i vilken reglering valutadumpingen ingår såsom ett viktigt led. Gentemot denna reglering äro det enskilda initiativet sch den enskilda verksamheten i Sverige alldeles för svaga. Ett förstärkande av • dessa faktorer är därför nödvändigt. Kan detta icke åstadkommas genom valutatullar, måste importreglering tillgripas. Men naturligtvis bör detta endast ske i den utsträckning, som är erforderligt. Härom torde full visshet endast kunna nås genom den praktiska erfarenheten, men denna återstår ännu att förvärva.

Härav torde följa, att den blivande beredskapslagstiftningen bör byggas på båda medlen, importreglering och valutatullar, och så att den förra tillgripés , i den män det antingen från början eller under tidens lopp visar sig nödvändigt att använda densamma. Genom att på detta, sätt under alla förhållanden ha importreglering åtminstone i bakhåll, ökas utsikterna för att valutatullarna skola få åsyftad verkan.

Icke utan betydelse är därvid, att med hänsyn till att Tyskland även reglerar importen till sig och sålunda exporten från Sverige,* den svenska importregleringen kan användas för att avvärja för Sverige skadliga verkningar av Tysklands importpolitik.

Då jag här ställt importreglering och valutatullar i motsats mot varandra, har jag ej förbisett, att med importregleringen alltid måste förenas avgifter för importörerna, men dessa avgifter spela en annan roll än valutatullarna, såsom av den här förut lämnade framställningen framgår. Dessa avgifter motiveras förnämligast av att importen i fråga ej skulle stå fri för envar men kunna bereda importörerna fördelar på grund av deras importprivilegium.

David DaVidson.