med förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m.

Kungl, Majds proposition Nr 131.

1 Nr 131.

Kungl, Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m.; given Stockholms slott den 2 mars 1923.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag vill Kungl. Magt föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,

2:o) förordning angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl,

3:°) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker,

4:°) förordning om ändrad lydelse av 1, 7 och 12 §§ i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka,

5:o) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1905 (nr 36 sid. 32) angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka, och

6:°) förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 (nr 86) angående tillverkning av brännvin.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 107 höft. (Nr 131.)

2 Kung!. Maj:ts proposition Nr 131.

Tillverkning till avsalu.

Hembrygd.

Maltextrakt.

Klassindel-

ning.

Förslag

till

förordning angående tillverkning och beskattning av

maltdrycker.

Härigenom förordnas som följer:

I KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §-

1. Den, som vill idka tillverkning av maltdrycker till avsalu, skall, utöver vad författningarna i allmänhet föreskriva såsom villkor för rätt att utöva näring, vara underkastad de föreskrifter, som beträffande sådan tillverkning i denna förordning finnas stadgade.

2. Hembrygd av maltdrycker för eget behov, men ej till avsalu, må, utan hinder av föreskrifterna i denna förordning, företagas av envar, som icke idkar värdshusrörelse eller handel med maltdrycker eller tillverkning av sådana drycker till avsalu.

3. Denna förordning äger icke tillämpning å tillverkning av maltextrakt; sådan tillverkning bedrives under de villkor och den kontroll, Kungl. Maj:t särskilt föreskriver.

2 §•

1. Maltdrycker indelas i nedan angivna klasser, nämligen:

första klassen, omfattande maltdrycker, som ej innehålla mer än en och åtta tiondels viktprocent alkohol och som äro inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger sex procent, ävensom sådana alkoholfria maltdrycker, som äro inbryggda med en stamvört, vars extrakthalt överstiger sex men icke tio procent;

andra klassen, omfattande maltdrycker, som icke äro hänförliga till första klassen och vilka ej innehålla mer än tre och en tiondels viktprocent alkokol och äro inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger tio procent; samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

tredje klassen, omfattande alla till första eller andra klassen icke hänförliga maltdrycker.

2. Såsom maltdryck av första klassen anses även, oavsett extrakthalten, vört avsedd för bakning.

3 §■

1. I denna förordning förstås med

svagdricka varje maltdryck, som är hänförlig till första klassen och som är inbryggd med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger sex procent;

skattefritt bryggeri varje bryggeri, där, på grund av tillståndsbevis, endast svagdricka må tillverkas;

skattepliktigt bryggeri varje annat bryggeri, där, på grund av tillståndsbevis, maltdrycker må tillverkas; samt

tillverkare den person, vilken såsom ägare, innehavare, verkställande direktör eller disponent eller i annan egenskap har högsta inseendet över bryggeriets skötsel och för vilken tillståndsbeviset utfärdats.

2. Tillverkningsår räknas från och med den 1 oktober till och med den 30 september.

4 §•

Maltdryck må från bryggeri utlämnas endast på kärl, som äro stämplade med såväl bryggeriets namn som beteckningen för den klass, vartill maltdrycken jämlikt 2 § är hänförlig; dock må i stället för bryggeriets namn användas en såsom ursprungsbeteckning lämplig, av vederbörande överkontrollör godkänd förkortning av namnet eller ock bryggeriets inregistrerade varumärke. Beträffande butelj må dylik stämpling ske å korken eller proppen.

Anbringande av stämpel å kärl eller å kork eller propp skall äga rum enligt av kontrollstyrelsen meddelade anvisningar.

När kärl, som innehåller maltdryck, är försett med etikett, skall klassbeteckningen vara på tydligt framträdande sätt anbragt före den övriga texten å etiketten.

Vad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning, därest maltdryck av köpare avhämtas i öppna kärl.

5 §•

1. Bryggeri och vid bryggeri bedriven tillverkning skola stå under statens kontroll.

2. Överinseendet å kontrollen handhaves av kontrollstyrelsen.

Definitioner.

Tillverk-

ningsår.

Stämpel å kärlen vid maltdryckers utlämnande från bryggeri.

Grunderna för bryggerikontrollen.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Den lokala tillsynen utövas av överkontrollörer med biträde vid de skattepliktiga bryggerierna av kontrollombud och vid de skattefria bryggerierna av tillsyningsman. Närmare bestämmelser angående kontrolltjänstemännens antagande, befogenheter och åligganden meddelas av Kungl. Maj:t. Angående ersättning till överkontrollörer och andra kontrolltjänstemän är särskilt stadgat.

I den mån denna förordning icke annorlunda bestämmer, skall kostnaden för kontrollens utövande bestridas av statsverket.

6 §•

Tillverkares 1. Tillverkare skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som

i^iimtoheT kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll över maltskattens behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar, som överkontrollör i enlighet med denna förordning, av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser för kontrollpersonalen eller kontrollstyrelsens särskilda föreskrifter kan lämna.

2. Vid förande av de i denna förordning omförmälda journaler skola iakttagas föreskrifterna i 9 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar ävensom de särskilda föreskrifter, som av kontrollstyrelsen meddelas.

3. Tillverkare skall hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga för kontrollstyrelsen eller den, kontrollstyrelsen därtill befullmäktigat, så ock för överkontrollör.

4. Tillverkare åligger att bereda kontrolltjänsteman, närhelst han det fordrar, tillträde till maltkross, maltvåg och brygghus. Därjämte skall annan lägenhet i bryggeriet vara för kontrolltjänsteman tillgänglig mellan klockan sex förmiddagen och klockan sju eftermiddagen, så ock å annan tid, när arbete inom bryggeriet pågår.

7 §•

Kontroll å Kontrollstyrelsen åligger att övervaka, att alkoholhalten och extrakt-

halten i maltdrycker, som från bryggeri utlämnas i försäljningsfärdigt skick eller som i handeln saluhållas, icke överstiger den för vederbörande klass medgivna; och äger kontrollstyrelsen att frän bryggeri kostnadsfritt utbekomma för analysers verkställande erforderliga prov.

8 §•

Klagan över Därest tillverkare ej åtnöjes med av överkontrollör lämnad anvis-

^överkon-^ njng eller vidtagen åtgärd, äger han hos kontrollstyrelsen däri söka gård. ändring.

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 131.

II KAP.

Om skattepliktigt bryggeri.

9 §•

I bryggeri, som anlagts eller för tillverkning av andra maltdrycker än svagdricka inrättats efter ingången av juli månad 1917, må sådan tillverkning ej äga rum, utan att Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd. Lag samma vare angående tillverkning av ifrågavarande drycker i bryggeri, varest sådan verksamhet nedlagts av annan anledning än reparation och ej återupptagits före iugången av juli månad 1917.

10 §.

Skattepliktigt bryggeri får icke vara sammanbyggt med kvarn.

Finnes å samma tomt som skattepliktigt bryggeri fabrik eller annan inrättning, där malt eller annat till maltdryckstillverkning dugligt råämne auvändos eller därinom redskap finnes, varå maltkrossning kan företagas, skall dylik inrättning vara skild från bryggeriet genom anordning, som kontrollstyrelsen godkänner.

11 §‘

1. Tillverkare skall, innan anmälan, som i 16 § sägs, första gången göres, låta i två exemplar upprätta och till överkontrollören överlämna fullständig planritning och beskrivning över bryggeriet och samtliga å bryggeritomten befintliga lägenheter med tydligt angivande av vars och ens ändamål. Ett exemplar av ritning och beskrivning förvaras vid bryggeriet, och det andra insändes av överkontrollören till kontrollstyrelsen.

2. Byggnader, lägenheter, bryggredskap eller jäskar, som icke upptagits i den i 1 mom. nämnda beskrivning eller som däri upptagits men sedermera ändrats, må icke vid tillverkning av maltdrycker användas utan att hava blivit av överkontrollören skriftligen godkända.

3. När i anseende till vidtagna förändringar inom skattepliktigt bryggeri kontrollstyrelsen anser ritningen över detsamma icke vidare vara användbar, åligger det tillverkaren att anskaffa ny ritning och beskrivning, ävenledes i två exemplar.

12 §.

1. I skattepliktigt bryggeri må för tillverkning av maltdrycker användas endast torkat, rostat eller bränt kornmalt, humle, jäst och vatten samt under de villkor, kontrollstyrelsen föreskriver, sockerkulör.

Koncession för vissa bryggerier.

Bryggeri-

byggnaden.

Planritning och beskrivning.

Båämnen.

6 M altkross och maltvåg.

Fel 5. kross eller väg m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

2. Kontrollstyrelsen äger för visst skattepliktigt bryggeri medgiva, att under villkor, som av kontrollstyrelsen föreskrivas, socker eller dextros må i lagerkällaren användas såsom tillsats till porter.

13 §.

1. Det för tillverkning i skattepliktigt bryggeri avsedda maltet skall krossas å en i bryggeriet uppställd maltkross, så förbunden med en självregistrerande, justerad våg, att maltets krossning ej kan äga rum, utan att detsamma först genomgått vågen.

2. Maltkross och våg skola av tillverkaren anskaffas och i behörigt skick underhållas.

3. Närmare föreskrifter angående den självregistrerande vågens

beskaffenhet samt angående vågens och maltkrossens uppställning, insättande eller ändring ävensom de föreskrifter, som för en betryggande kontroll erfordras i fråga om krossning av malt, meddelas av kontrollstyrelsen. . .

4. Utom den med vågen förenade maltkrossen ma icke i skattepliktigt bryggeri eller tillhörande lägenheter finnas någon till krossning av malt användbar redskap, med mindre den ställes under kronans lås eller försegling.

Beträffande uppställning och användning av gröpkvarn gäller vad kontrollstyrelsen därom föreskriver.

14 §.

1. Kan den med vågen förbundna maltkrossen av någon anledning ej användas, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos kontrollombudet. Vill tillverkare fortsätta maltkrossningen å annan, med vågen icke förenad redskap, skall kontrollombudet närvara vid krossuingen.

Önskar tillverkare tillträde till krossen för reparation eller rengöring, skall kontrollombudet närvara vid krossens öppnande och tillslutande.

2. Märkes å vågen fel, skall tillverkare ofördröjligen avbryta maltkrossningen och anmäla förhållandet hos överkontrollören; ägande överkontrollören bestämma, efter vilken grund maltavverkningen skall beräknas från den tidpunkt, då vågen sist avlästes, innan felet märktes.

Önskar tillverkare fortsätta maltkrossningen, medan vågen är felaktig, skall maltet uppvägas å annan justerad våg i kontrollombudets närvaro.

3. Påfordras kontrollombuds närvaro i fall, som i denna paragraf avses, äger ombudet av tillverkaren åtnjuta ersättning, varom särskilt är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

15 §.

1. 1 skattepliktigt bryggeri må, med undantag av spannmål samt i fall, som avses i 12 § 2 mom., socker, icke finnas ämne, som kan vid tillverkning av maltdryck användas i stället för malt; dock må kontrollstyrelsen beträffande bryggeri, där tillverkning av läskedrycker bedrives, mot särskilda villkor kunna medgiva uppläggning i bryggeriet av socker, som erfordras för tillverkningen av sådana drycker.

2. De för tillverkning av maltdrycker erforderliga råämnen, såsom spannmål och malt, skola förvaras så, att kontrollen över deras användning bliver betryggande, och äger kontroll styrelsen i dylikt syfte meddela erforderliga föreskrifter.

3. Finnes i samma byggnad som skattepliktigt bryggeri förråd av spannmål, avsedd för annat ändamål än tillverkning av malt eller maltdryck, må överkontrollör i avseende å förvaringen av densamma meddela erforderliga anvisningar.

4. Krossat malt må ej införas i skattepliktigt bryggeri och ej därifrån utföras. Ej heller må vört eller svagdricka överföras från skattefritt till skattepliktigt bryggeri.

5. Vad här ovan sagts om bryggeri gäller ock om samtliga de lägenheter, som å den hos kontrollstyrelsen förvarade planritning och beskrivning upptagits såsom hörande till bryggeriet, dock ej bostadslägenheter.

16 §.

1. Då skattepliktigt bryggeri skall sättas i gång eller vid början av ett tillverkningsår fortfarande vara i verksamhet, åligger det tillverkaren att minst femton dagar förr, än maltkrossning må företagas, till kontrollstyrelsen ingiva skriftlig anmälan med uppgift om:

a) bryggeriets namn, det ställe, där bryggeriet är beläget, samt tillverkarens postadress,

b) den tidrymd, ej överstigande helt tillverkningsår, för vilken han önskar erhålla tillstånd till maltkrossning,

c) den vikt malt, han beräknar skola komma att krossas i medeltal för varje helgfritt dygn under den tid, för vilken anmälan göres, samt

d) det ombud, som i hans frånvaro skall företräda honom inför kontrolltjänsteman;

varjämte i fall, som avses i 9 §, vid anmälan skall fogas bevis, att Kungl. Maj:t lämnat sådant tillstånd, som där är sagt.

Råämnens förvaring, förbud om införande av vissa ämnen i bryggeri m. m.

Drifts-

anmälan.

8 Säkerhet för skatt m. m.

Tillstånds-

bevis.

Besiktning.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 131.

2. Samtidigt med anmälan, som avses i 1 mom., skall tillverkaren till kontrollstyrelsen insända vidimerad avskrift av levereringsreversal, varom i 26 § sägs, å inbetald skatt för en månad, eller, om han vill erhålla anstånd med skattens erläggande, bevis därom, att lian hos vederbörande länsstyrelse ställt av densamma godkänd säkerhet för skattens erläggande intill visst belopp. Detta belopp skall minst motsvara den sammanlagda skatten för sex månader, beräknad efter den uppgivna medelavverkningen, dock alltid minst tolvhundra kronor. Avser anmälan kortare tid än sex månader, varde säkerheten därefter jämkad; dock skall i varje fall säkerhet ställas för minst tvåhundra kronor.

3. ingives avskrift av levereringsreversal om behörigen inbetald skatt eller bevis om godkänd säkerhet för minst det skattebelopp, varom i 2 mom. sägs, och finnes eljest ej hinder för rörelsens utövande, meddelar kontrollstyrelsen tillståndsbevis för tillverkaren att företaga maltkrossning och tillverkning av maltdrycker utav det malt, som på grund av tillståndsbeviset krossas.

4. Om återkallelse i vissa fall av tillstånd till maltkrossning stadgas i 17 § 2 mom. och 29 §.

17 §•

1. Då överkontrollör första gången under ett tillverkningsår besöker skattepliktigt bryggeri, skall han anställa besiktning av bryggeriet för att utröna, huruvida byggnader och redskap överensstämma med planritning och tillhörande beskrivning samt föregående besiktningsprotokoll.

Visar det sig därvid, att byggnader och redskap förete olikheter med planritning och tillhörande beskrivning på grund av förändringai, som verkställts efter det föregående besiktning företagits, och hava förändringarna icke godkänts jämlikt 11 § 2 mom., äger överkontrollör, där anordningarna strida mot föreskrifterna i denna förordning eller mot de med stöd av förordningen särskilt utfärdade bestämmelser, meddela beslut om nödiga rättelser. Åro förändringarna av beskaffenhet att hindra utövande av en betryggande kontroll, må överkontrollör meddela förbud mot företagande av maltkrossning.

Protokoll, vari särskilt skola antecknas gjorda förändringar, beslut om nödiga rättelser eller skälen för mecMelat förbud, uppsättes i anledning av besiktningen och utskrives i två exemplar, varav det ena bilägges den vid bryggeriet förvarade planritningen och det andra tillställes kontrollstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131. 9

Tillverkare åligger att själv eller genom ombud närvara vid besiktningen samt att underteckna protokollet.

Närmare föreskrifter om verkställandet av besiktningen meddelas av kontrollstyrelsen.

2. Har överkontrollör meddelat förbud, varom i 1 mom. sägs, skall han ofördröjligen ocli senast inom tre dagar insända besiktningsprotokollet till kontrollstyrelsen, som bär att återkalla tillståndet till maltkrossning eller upphäva förbudet.

Återkallas tillståndet till maltkrossning, må nytt tillstånd icke meddelas, förrän tillverkaren för kontrollstyrelsen företer av överkontrollör utfärdat intyg därom, att anordningarna vid bryggerier, icke strida mot föreskrifterna i denna förordning eller mot de med stöd av förordningen särskilt meddelade föreskrifter.

18 §.

1. Har skattepliktigt bryggeri genom olyckshändelse så väsentligen skadats, att tillverkningen måste upphöra, eller vill tillverkare av annan anledning avsluta maltkrossningen tidigare, än i tillståndsbeviset angivits,, skall han skriftligen anmäla sådant för kontrollombudet, i senare fallet minst tre dagar före den, å vilken sista maltkrossningen är avsedd att äga rum; och åligger det kontrollombudet att härom lämna tillverkaren bevis samt ofördröjligen underrätta överkontrolloren och kontrollstyrelsen. När sådan anmälan från tillverkaren skett, må maltkrossning ej utan nytt tillståndsbevis äga rum efter den tid, då enligt anmälningen maltkrossningen skolat avslutas.

2. När tillverkningsrätt vid skattepliktigt bryggeri upphör, skall kontrollombudet stänga den med den självregistrerande vågen förbundna maltkrossen medelst anbringande av kronans lås; dock må tillverkare erhålla tillträde till krossen eller vågen efter anmälan hos överkontrollören, vilken äger att föreskriva erforderliga kontrollåtgärder, som av tillverkaren bekostas.

19 §.

För varje brygd, som företages i skattepliktigt bryggeri, skall tillverkare eller hans ombud minst sex timmar, innan maltets krossning börjar, till överkontrollören insända skriftlig anmälan (brygdanmälan) om

a) tiden för krossningens början,

b) tiden för inmäskningens början,

c) tiden, då vörten antages vara färdig för pumpning till kylredskapen, och

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 107 höft. (Nr 131.)

Förbud i visat fall mot maltkrossning.

Upphörande av maltkrossning.

Upphörande av tillverkningsrätt.

Brygd-

anmälan.

10 Kungl. Muj:ts proposition Nr 131.

d) det slag av maltdryck, vartill det krossade maltet skall användas.

Tillverkare må på en gång anmäla en följd av brygder för en tidrymd av högst två veckor.

20 §.

Redskap och Tillverkare i skattepliktigt bryggeri skall utan ersättning i och

biträde vid för kontrollen ställa till förfogande av överkontrollör godkänd, justerad kontrollen. me(j justerade vikter, två inom riket justerade sackarometrar jämte

provcylindrar och annan redskap samt arbetsbiträde för direkt uppvägning av malt och uppmätning av kärl med flera kontrollåtgärder, ävensom malt för justering av den självregistrerande vågen.

21 §.

Journaler. 1, I skattepliktigt bryggeri skola föras följande journaler:

a) en krossningsjournal, utvisande för varje dag vikten av under dagen krossat malt av olika slag,

b) en bryggjournal, utvisande för varje brygd vikten av använt malt och övriga råämnen, vörtens extrakthalt och volym, det slags maltdryck, vartill brygden är bestämd, maltdryckens volym m. m., samt

c) en försäljningsjournal, utvisande för varje dag försäljningen under dagen av olika slag av maltdrycker m. m.

Journalerna skola föras på tillverkarens ansvar enligt formulär, som av kontrollstyrelsen fastställas.

Samtliga journaler skola städse vara tillgängliga för kontroll styrelsen eller den, kontrollstyrelsen därtill befullmäktigat, ävensom för överkontrollör. Kontrollombud må taga del av krossnings- och bryggjournaler.

Uppmätning 2. Bestämmelser angående uppmätning och numrering av pannor

av kärl m. m. ocp jä,skar samt i fråga om undersökning om vörtens volym och extrakthalt, ävensom föreskrifter om uträkning av extraktutbyte, kontrollvägning, provtagning och dylikt meddelas, där så erfordras, av kontrollstyrelsen. Insändande 3. Senast andra helgfria dagen i varje månad skall tillverkaren

av utdrag nr kontrollstyrelsen och överkontrollören insända av kontrollombudet ryggjon bestyrkta utdrag ur bryggjournalen för föregående månad.

22 §.

Blandning av Maltdryck av första klassen må blandas med maltdryck av annan

maltdrycker. kJjjgg allenast i närvaro av kontrollombudet, som i sådant fall äger åtnjuta ersättning av tillverkaren efter särskilt stadgade grunder. Närmare

11 Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 131.

föreskrifter angående uppsikten i fall, som nu sagts, meddelas av kontrollstyrelsen.

Angående undantag i nu omförmälda fall Irån rätten att njuta restitution av erlagd skatt stadgas i 31 §.

23 §.

Tillverkning till avsalu av maltdryck av tredje klassen må icke Särskilda äga rum för annat ändamål än utförsel ur riket samt vetenskapligt, tillverkning medicinskt, farmaceutisk^ tekniskt, industriellt eller likartat ändamål. av maltdryck Angående tillverkning för utförsel samt för sådant annat ändamål, som här sagts, meddelas särskilda bestämmelser av Kungl. Maj:t.

III KAP.

Beskattning av maltdrycker i skattepliktigt bryggeri.

24 §.

För malt, som i skattepliktigt bryggeri användes vid tillverkning skatteplikt av maltdryck, skall erläggas skatt med sjuttiofem öre för varje kilogram, oc^a££te’ dock att för varje bryggeri skatten för de första under tillverkningsåret avverkade etthuudratusen kilogrammen malt utgår med sextiosju öre för kilogram och för de nästa etthundratusen kilogrammen med sjuttioett öre för kilogram.

I intet fall må skatten understiga i medeltal åtta kronor för varje helgfritt dygn av den tid, under vilken maltkrossning på grund av tillståndsbevis må äga rum.

\

25 §.

Maltets vikt beräknas efter den självregistrerande maltvågens an- Beräkning av visning; dock skola i fall, som avses i 14 § 2 mom., de av överkon- maltets vikt' trollören eller i kontrollombudets närvaro gjorda viktbestämningar gälla.

26 §.

Erläggande av skatt och särskild ersättning enligt denna förordning inbetalning sker genom inbetalning å statsverkets giroräkmng i riksbanken för stats- av skattkontorets räkning.

Vidimerad avskrift av kvitterat levereringsreversal skall av tillverkaren ofördröjligen insändas till kontrollstyrelsen.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Förfarande vid inbetalning av skatt förskottsvis.

Krist eller överskott i inbetald skatt.

Restitution av överskott i skatt.

Förfarande beträffande inbetalning av skatt vid anstånd.

Ökning av säkerheten för skatt vid ökad tillverkning.

Påföljd av utebliven skatteinbetalning m. m

27 §.

1. Där tillverkare icke enligt vad i 16 § 2 mom. sägs åtnjuter anstånd med skattens erläggande, skall han senast å åttonde dagen i varje månad inbetala skatt för den vikt malt, som enligt den i 16 §

1 mom. omförmälda anmälan kommer att under månaden krossas.

2. Har under någon kalendermånad krossats malt till högre vikt än den, för vilken skatt förskottsvis erlagts, åligger tillverkaren att inom åtta dagar efter månadens utgång inbetala skatten för den överskjutande myckenheten; har däremot malt krossats till lägre vikt än den, för vilken skatt förskottsvis erlagts, må överskottet av skatt tillgodoräknas tillverkaren vid inbetalning av skatt för påföljande månad.

3. Visar sig, då det i 16 § omförmälda tillståndsbevis upphör att gälla, att tillverkare inbetalat skatt för mera malt än som krossats, äger han efter framställning bos kontrollstyrelsen återbekomma skillnaden bos statskontoret.

28 §•

1. Har tillverkare åtnjutit anstånd med skattens inbetalande enligt vad i 16 § 2 mom. sägs, skall han inom två månader efter utgången av varje kvartal inbetala skatten för det under kvartalet uppvägda maltet, och skall vid betalningen för det sista kvartalet, under vilket maltkrossning enligt gällande tillståndsbevis ägt rum, jämväl erläggas vad som kan brista i den skatt, som enligt 24 § andra stycket minst skall utgå.

2. Har under någon kalendermånad vikten av det krossade maltet i medeltal för varje helgfritt dygn uppgått till mer än en femtedel utöver vad i anmälan enligt 16 § 1 mom. uppgivits, skall tillverkare, som åtnjuter anstånd med skattens erläggande, såvida hans tillståndsbevis varit gällande för mer än hälften av ifrågavarande manad, inom fjorton dagar efter månadens slut till kontrollstyrelsen ingiva bevis, att han hos vederbörande länsstyrelse ställt godkänd säkerhet för den skatt, som svarar mot den tillökade medelavverkningen för sex månader.

29 §.

1. Betalas ej skatten inom den i 27 § eller 28 § 1 mom. föreskrivna tid eller förfaller den ställda säkerheten, utan att tdlverkaren dessförinnan ställt ny, av vederbörande länsstyrelse godkänd säkerhet, eller underlåter tillverkare att, efter det anfordran av kontrollstyrelsen skett, ställa ökad säkerhet, varom i 28 § 2 mom. sägs, skall kontrollstyrelsen återkalla tillståndsbeviset, i vad det innefattar rätt till malt-

Kungl. May.ts proposition Nr 131.

krossning. Där tillverkaren brustit i skatteinbetalning, skall för uttagande av ogulden skatt omedelbart verkställas utmätning, därom kontrollstyrelsen må göra framställning.

2. När tillståndsbevis återkallas, skall det upphöra att gälla med den dag, då beslut om återkallandet delgives tillverkaren eller hans ombud.

30 §.

Har i skattepliktigt bryggeri uppvägt malt eller därav beredd produkt, innan den lämnat layerfaten, så väsentligt skadats, att maltet eller produkten ej kan för avsett ändamål användas, må eftergift av skatten äga rum. Dylik eftergift må ock ske för sådan av skattepliktigt bryggeri innehavd maltdryck, som med anledning av försäljningsförbud, meddelat jämlikt 26 § i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka, så skadats, att drycken ej kan för avsett ändamål användas. Till kontrollstyrelsen ställd ansökan om eftergift av skatten i ovan angivna fall skall, åtföljd av handlingar, innefattande erforderlig utredning rörande förhållandet, insändas till överkonfrollören, som jämte eget yttrande insäuder handlingarna till kontrollstyrelsen. Varder skatt eftergiven, lämnar kontrollstyrelsen härom meddelande till statskontoret för återbetalnings verkställande.

31 §.

Vid skattepliktigt bryggeri må efter varje kvartals utgång restitution av skatt, efter sextiotre öre för kilogram räknat, åtnjutas för det under nästföregående kvartal omedelbart till svagdricka använda malt, dock icke till högre belopp, än att den återstående skatten uppgår till minst det i 24 § andra stycket stadgade medeltal.

Där med stöd av 22 § maltdryck av första klassen blandats med maltdryck av annan klass, må restitution ej åtnjutas för någon del av det malt, som åtgått till den brygd, varur den till blandningen använda maltdrycken av första klassen tagits.

Till kontrollstyrelsen ställd ansökning om restitution i fall, som nu sagts, skall insändas till vederbörande över kontrollör före utgången av månaden näst efter det kvartal, ansökningen avser. Efter verkställd granskning insänder överkontrollören ansökningen till kontrollstyrelsen. Medgives restitution, lämnar kontrollstyrelsen härom meddelande till statskontoret för återbetalnings verkställande.

Eftergift av skatt.

Restitution av skatt för malt, använt till svagdricka.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Restitution av skatt vid export.

Skattefrihet.

Bryggeri-

byggnaden.

Förbud mot införande och förvarande av vissa maltdrycker.

Drifts-

anmälan.

32 §.

Utföres maltdryck från skattepliktigt bryggeri ur riket, åtnjutes under de villkor, vilka av Kungl. Maj:t särskilt stadgas, för den vikt malt, som tillverkaren kan styrka hava åtgått för den utförda maltdryckens tillverkning, restitution av den för maltet erlagda skatten.

IV KAP.

Om skattefritt bryggeri.

33 §.

Frihet från skatt åtnjutes vid bryggeri, där endast svagdricka må tillverkas.

34 §.

Skattefritt bryggeri må icke vara sammanbyggt med skattepliktigt bryggeri, ej heller beläget å samma tomt som dylikt bryggeri eller å angränsande tomt.

35 §.

I skattefritt bryggeri med därtill hörande lägenheter må ej införas eller förvaras andra maltdrycker än svagdricka.

36 §.

1. Då skattefritt bryggeri skall sättas i gång eller vid början av ett tillverkningsår fortfarande vara i verksamhet, åligger det tillverkaren att minst femton dagar förr, än vörtkokning må taga sin början, till kontrollstyrelsen ingiva skriftlig anmälan med uppgift om:

a) bryggeriets namn, det ställe, där bryggeriet är beläget, samt tillverkarens postadress,

b) den tidrymd av tillverkningsåret, under vilken tillverkningen skall bedrivas, samt

c) det ombud, som i tillverkarens frånvaro skall företräda honom inför kontrolltjänsteman,

varefter kontrollstyrelsen, där hinder ej möter, meddelar tillståndsbevis för tillverkaren att utöva tillverkningen.

2. Tillståndsbevis, varom i 1 mom. sägs, må ej meddelas för tillverkning i bryggeri, i vilket förut under tillverkningsåret bedrivits skatte-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 181.

15 Vörtens extrakthalt vid jäsning.

pliktig tillverkning av maltdrycker, ej heller åt den, som erhållit tillstånd till försäljning av rusdrycker eller av maltdrycker av andra klassen.

37 §.

1. _ Vid tillverkning av svagdricka i skattefritt bryggeri må vörten, då jästen tillsättes, icke äga högre extrakthalt än sex procent, och må vörten ej heller efter jästens tillsättande beredas högre ursprunglig extrakthalt, än nu sagts.

Beträffande uppmätning och numrering av jäskar och dylika kontrollåtgärder meddelas föreskrifter av kontrollstyrélsen.

Tillverkare vare skyldig att lata kontrolltjänsteman taga prov såväl av vörten som av den tillverkade drycken.

2. I skattefritt bryggeri ma vid tillverkning av svagdricka ej användas sackarin eller liknande sötämne, och må dylikt ämne ej finnas i bryggmet eller därtill hörande lägenheter.

3. Från skattefritt bryggeri må icke utföras vört av högre extrakthalt än sex procent.

38 §.

Minst sex timmar före början av varje brygd i skattefritt bryggeri skall tillverkare hos vederbörande tillsyningsman göra skriftlig anmälan om tiden för brygden och om den tid, då vörten antages vara färdig för tillsättning av jäst. Sådan anmälan må dock ej göras å annan tid än mellan klockan sex förmiddagen och klockan åtta eftermiddagen.

Tillverkare må på eu gång anmäla en följd av brygder för en tidrymd av högst två veckor.

39 §.

Tillverkare i skattefritt bryggeri skall utan ersättning i och för Kedskap och kontrollen ställa till förfogande redskap och biträde, som erfordras för biträde vid uppmätning av vört, svagdricka och kärl samt för undersökning av kontrollenvörtens extrakthalt, ävensom två inom riket vederbörligen justerade sackarometrar jämte provcylindrar.

40 §.

I skattefritt bryggeri skall på tillverkarens ansvar och med an- Bryggvändande, av blanketter, som kontrollstyrelsen låter tillhandahålla, föras journal, en bryggjournal, som städse skall vara för kontrolltjänsteman tillgänglig.

Förbud mot användning av sackarin m. m.

Utförd vörts extrakthalt.

Brygd-

anmälan.

16 Utdrag ur bryggjournalen och bidrag till kontrollkostnaden.

Tillverknings avslutande före tillverkningsrattens upphörande.

Ansvar för olovlig tillverkning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

41 §-

1. Före den femtonde dagen i månaden näst efter utgången av varje kvartal skall tillverkare i skattefritt bryggeri till kontrollstyrelsen avlämna av vederbörande tillsyningsman bestyrkt utdrag ur bryggjournalen och samtidigt härmed såsom bidrag till kostnaden för kontroll vid bryggeriet å statsverkets giroräkning i riksbanken för statskontoiets räkning inbetala ett belopp, motsvarande femtio öre för varje helgfritt dygn av den tid, varunder tillståndsbevis vid bryggeriet under kvartalet varit gällande. Uppgår maltavverkningen under omförmälda tid i medeltal till mer än sextio kilogram malt för varje helgfritt dygn, skall tillverkaren dessutom erlägga ett halvt öre för varje kilogram av den myckenhet malt, varmed avverkningen överstiger en efter sextio kilogram om dygnet beräknad avverkning.

Vidimerad avskrift av kvitterat levereringsreversal skall av tillverkaren ofördröjligen insändas till kontrollstyrelsen.

2. Inbetalas icke de i 1 mom. nämnda avgifter i behörig tid, skall kontrollstyrelsen återkalla tillståndsbeviset att upphöra att gälla den dag, då beslut om återkallandet delgives tillverkaren eller hans ombud, och göra framställning om utmätning av avgifterna.

42 §.

Vill tillverkare i skattefritt bryggeri avsluta tillverkningen före utgången av den tid, för vilken tillståndsbevis utfärdats, skall han skriftligen anmäla sådant för vederbörande tillsyningsman med uppgift om dagen, då tillverkningen kommer att avslutas; och åligger det tillsyningsmannen att lämna tillverkaren bevis, att sådan anmälan skett, samt däiom ofördröjlmen underrätta överkontrollören och kontrollstyrelsen.

&När sådan anmälan skett, må tillverkning ej utan nytt tillståndsbevis äga rum efter den tid, då enligt anmälningen tillverkningen skolat

avslutas.

V KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

43 §.

Den, som utan tillstånd samt utan behörighet efter 1 § 2 eller 3 mom. tillverkar maltdryck, straffes, där tillverkningen skett i allenast ringa omfattning, med böter från och med tio till och med tvåhundra

kronor.

17 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 131.

Bedrives tillverkningen yrkesmässigt eller eljest i större omfattning-, än i första stycket avses, straffes tillverkaren med böter från och med etthundra till och med tvåtusen kronor eller med fängelse i högst sex månader samt gälde skatt för det avverkade maltet, dock med minst tvåhundrafyrtio kronor. Giva omständigheterna vid handen, att malt avverkats till sådan mängd, att jämlikt, bestämmelserna i 24 § den på maltet belöpande skatt överstiger nyssnämnda belopp, skall i saknad av erforderlig utredning om antalet brygder och inmäskningens storlek antagas, att för varje dygn av den tid, varunder den olagliga avverkningen pågått, verkställts en brygd och att det därunder inmäskade maltets mängd i okrossat tillstånd uppgått till hälften av mäskkarsrymden samt att en hektoliter okrossat malt väger femtiotvå kilogram

44 §.

Försäljer någon, vilken med stöd av 1 § 2 mom. för eget behov Ansvar för tillverkat maltdryck, vad han sålunda tillverkat och är ej försäljningen försäljning av enligt gällande bestämmelser rörande försäljning av maltdrycker belagd “Ä med straff, vare han underkastad ansvar såsom för olovlig'tillverkning.

45 §.

Den, som i skattepliktigt bryggeri i syfte att undandraga stats- Ansvar förverket skatt undan-

auvänder ej medgivna råämnen eller malt, som icke blivit i före- ^Xatt av skriven ordning vägt,

eller gör åverkan å självregistrerande våg,

eller använder självregistrerande våg, sedan skada å densamma veterligen uppkommit,

eller olovligen bryter försegling eller öppnar eller borttager lås, som kontroll tjänsteman åsatt,

eller eljest svikligen förfar,

straffes med böter från och med femhundra till och med femtusen kronor eller med fängelse i högst ett år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, dömas till straffarbete i högst två år.

Den saktande gälde ock den skatt, han undandragit statsverket.

46 §.

1. Överstiger i maltdryck, som i skattepliktigt bryggeri till av- Ansvar för salu tillverkats för annat ändamål än i 23 § sägs, alkoholhalten tre och olovlig tillen tiondels viktprocent, eller befiuues, att extrakthalten hos den stam- vTssfman-’ vört, med vilken drycken är inbryggd, överstigit tio procent, och äro drycker i omständigheterna sådana, att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt vid- skjfepllektigt tagits för att åt drycken giva högre alkoholbalt, än nyss sagts, straffes ’ryggen' Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 107 käft. (Nr 131.) 3

Ansvar för överträdelse av kontrollbestämmelser i fråga om skattepliktigt bryggeri.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

tillverkaren med böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen kronor.

Föreligga icke dylika omständigheter, men har tillverkaren gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet, straffes med böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

2. Överstiger i maltdryck, som i 1 mom. avses, alkoholhalten tre och tre tiondels viktprocent, eller befinnes, att extrakthalten hos den stamvört, med vilken drycken är inbryggd, överstigit tio och fyra tiondels procent, vare tillverkaren, ändå att de i 1 mom. angivna förutsättningar icke äro förhanden, underkastad ansvar, som i 1 mom. första stycket sägs.

47 §.

Den, som i skattepliktigt bryggeri

utan tillstånd ändrar godkänd eller insätter ny maltkross eller våg, eller begagnar ändrad eller nyinsatt maltkross eller våg, som ännu icke godkänts,

eller överträder föreskrift i 13 § 4 mom., 15 § eller 22 §, eller vägrar vederbörande kontrolltjänsteman eller kontrollstyrelsen eller kontrollstyrelsens fullmäktige tillgång till de i 21 § omförmälda journaler eller till handelsböcker med tillhörande verifikationer eller till ritning eller beskrivning över bryggeriet,

eller överträder enligt 17 § meddelat förbud,

eller vägrar kontroll tjänsteman eller den, som äger anställa undersökning om förbrytelse mot denna förordning, tillträde till rum eller byggnad, där undersökning må ske,

straffes, därest han icke är förfallen till ansvar enligt 45 §, med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

Fullgöres icke ordentligen skyldigheten att föra de i 21 § föreskrivna journaler, vare tillverkaren underkastad ansvar, som nu sagts.

Lag samma vare, därest tillverkare i skattepliktigt bryggeri underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift i 4 §; dock att, där maltdryck från bryggeri utlämnas å kärl, stämplat med beteckning för lägre klass än den, vartill drycken jämlikt 2 § är hänförlig, ej må till ansvar dömas, med mindre omständigheterna äro sådana, att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt vidtagits för att åt drycken giva högre alkoliolhalt än den för vederbörande klass medgivna.

Överträdes föreskrift i 13 § 4 mom., skall krossningsredskapen, och överträdes 15 §, skall olagligen upplagt gods, vare sig tillverkaren är ägare därav eller icke, dömas förbrutet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

48 §.

1. överstiger i maltdryck, som tillverkats i skattefritt bryggeri alkoliollialten en och åtta tiondels viktprocent, eller befinnes, att extrakthalten hos den stamvört, med vilken drycken är inbryggd, överstiger sex procent, och äro omständigheterna sådana, att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt vidtagits för att åt drycken giva högre alkoholhalt, än nyss sagts, straffes tillverkaren med böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen kronor eller med fängelse i högst ett år.

Föreligga icke dylika omständigheter, men har tillverkaren gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet, straffes med böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

2. Överstiger i maltdryck, som i 1 mom. avses, alkoholhalten två viktprocent, eller befinnes, att extrakthalten hos den stamvört, med vilken drycken är inbryggd, överstigit sex och fyra tiondels procent, vare tillverkaren, ändå att de i 1 mom. angivna förutsättningar icke äro för handen, underkastad ansvar, som i 1 mom. första stycket sägs.

Den . sakfällde gälde ock, på sätt i 43 § sägs, den skatt, han undandragit statsverket.

49 §.

Den, som i skattefritt bryggeri

överträder förbud i 35 § eller i 37 § 2 eller 3 mom.,

eller vägrar vederbörande kontrolltjänsteman att erhålla tillgång till bryggjournal eller att taga prov av vört eller maltdryck i bryggeriet,

_ eller vägrar kontrolltjänsteman eller den, som äger anställa undersökning om förbrytelse mot denna förordning, tillträde till rum eller byggnad, där undersökning må ske,

straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

Fullgöres icke ordentligen den i 40 § föreskrivna skyldigheten att föra bryggjournal, vare tillverkaren underkastad ansvar, som nu sagts.

Lag samma vare, därest tillverkare i skattefritt bryggeri underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift i 4 §; dock att, där maltdryck från bryggeri utlämnas å kärl, stämplat med beteckning för lägre klass än den, vartill drycken jämlikt 2 § är hänförlig, ej må till ansvar dömas, med mindre omständigheterna äro sådana, att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt vidtagits för att åt drycken giva högre alkoholhalt än den för vederbörande klass medgivna.

Ansvar för olovlig tillverkning av vissa maltdrycker i skattefritt bryggeri.

Ansvar för överträdelse av kontrollbestämmelser i fråga om skattefritt bryggeri.

20 Ansvar för andra överträdelser av denna förordning.

Ansvar för hustrus, husfolks och arbetares förbrytelse.

Ansvar för gåva åt kontrolltjänsteman.

Ansvar för röjande av yrkeshemlighet eller affärsförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Överträdes förbudet i 37 § 2 mom., skall olagligen upplagt gods, vare sig tillverkaren är ägare därav eller icke, dömas förbrutet.

50 §.

Uraktlåter tillverkare att ställa sig till efterrättelse något av vad i denna förordning föreskrives eller de föreskrifter, kontrollstyrelsen eller vederbörande kontrolltjänsteman i enlighet med denna förordning meddelar, straffes, där ej särskilt ansvar är bestämt, med böter från och med tjugu till och med tvåhundra kronor.

51 §.

Tillverkare ansvarar för förbrytelse mot denna förordning, som begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen av honom själv begången, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja. Begagnar tillverkare ombud vid rörelsens utövande, ansvare ombudet jämte tillverkaren och lika med denne för sådan förbrytelse.

52 §.

Tillverkare, som åt kontrolltjänsteman, vilken över hans bryggeri utövar tillsyn, såsom gåva något giver eller erbjuder, straffes med böter från och med tjugu till och med tvåhundra kronor. Kontrolltjänsteman, som gåva mottager, vare underkastad lika ansvar och miste därjämte befattningen.

53 §.

Den, som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna förordning, vare förbjudet att, där det ej kan anses påkallat av tjänstens intresse, röja tillverkares yrkeshemlighet eller affärsförhållanden. Gör han detta och framgår ej av omständigheterna, att han om den hemlighet eller de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid, då han ej innehaft dylik befattning, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor. Sker det för att göra skada, eller begagnar han sig av sin kännedom till egen eller annans fördel, må till fängelse dömas.

Har i nu omförmälda hänseende genom kontrolltjänstemans åtgörande skada iippkommit, vare han skyldig den till fullo gottgöra.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

54 §.

Allmän åklagare äger att anställa undersökning om förbrytelse mot denna förordning.

Har undersökning anställts mellan klockan sju eftermiddagen och klockan sex förmiddagen, men upptäckes ej förbrytelse, böte förrättningsmannen från och med fem till och med femtio kronor, där han ej haft giltig anledning till undersökningen.

55 §.

Allmän åklagare äger att i de fall, då krossningsredskap eller olagligen upplagt gods jämlikt denna förordning kan antagas vara förbrutet, därå verkställa beslag.

Beslag skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro. Innehavare av vad i beslag tages eller, i hans frånvaro, hans ombud på stället eller någon av hans husfolk skall tillsägas om beslaget.

56 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förbrytelse mot denna förordning. I fall, som avses i 46 eller 48 §, må åtal dock ej äga rum, med mindre kontrollstyrelsen därom gjort anmälan.

Finner kontrolltjänsteman överträdelse begången, som bör föranleda till åtal, skall han anmäla det för allmän åklagare.

57 §.

Saknas tillgång till böter, som enligt denna förordning ådömas, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

58 §.

Då skatt jämte böter ådömts enligt denna förordning, må, där tillgång saknas till skatten eller någon de! därav, böterna ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfällde i stället undergå motsvarande förvandlin gs s träff.

59 §.

Av böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom av värdet av redskap och gods, som förklarats förbrutna, tillfaller en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden kronan.

Allmän åklagares undersökningsrätt.

Beslag å förbrutet gods.

Åtalsrätt och anmälan av förbrytelse.

Böters förvandling.

Förbud mot böters förvandling i visst fall.

Fördelning av böter m. m.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Undantag från yissa kontrollföreskrifter.

Ikraft-

trädande.

VI KAP.

Övergångsstadganden.

60 §.

Skulle vid bryggeri, som varit i gång inom tolv månader före utfärdandet av förordningen den 17 juni 1903 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, en eller flera av ovan stadgade kontrollföreskrifter icke kunna tillämpas, skall på kontrollstyrelsens särskilda prövning bero, huruvida det oaktat tillverkning av maltdryck vid sådant bryggeri får äga rum, samt vilka kontrollåtgärder för sådant fall skola på tillverkarens bekostnad vidtagas.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1923, vid vilken tid förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda förordning även efter den 1 oktober 1923 skall äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till tiden före nämnda dag, samt att åtgärder, som före den 1 oktober 1923 erfordras för ordnande av maltdryckstillverkning enligt denna förordning, skola vidtagas enligt bestämmelserna i densamma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

23 Förslag

till

förordning angående förbud mot införsel till och försäljning

inom riket av exportöl.

Härigenom förordnas som följer:

1 §‘

Med exportöl förstås i denna förordning alla maltdrycker, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker äro att hänföra till tredje klassen.

Förordningen äger icke tillämpning å drycker, som avses i 1 S andra stycket i förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. J ö

2 §-

Införsel till riket av exportöl skall, utom i fall, som i 3 och 7 88 sägs, vara förbjuden. 55

. 3 §‘

Exportöl må till riket införas av den, som enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för från utlandet inkommande varor.

4 §‘

Försäljning inom riket av exportöl må icke äga rum i andra fall än som avses i 5 och 7 §§.

5 §‘

!• Exportöl må inom riket försäljas för utförsel ur riket.

2. Eäportöl ma å apotek för medicinskt ändamål säljas på behörig läkares recept och med iakttagande av de särskilda föreskrifter, som därom kunna utfärdas. Sadant recept skall kvarlämnas och förvaras å apoteket.

3. Rättighet till försäljning av exportöl å passagerarfartyg, som förmedlar regelbunden persontrafik till utländsk hamn, må utövas av person, som är berättigad att å fartyget idka utskänkning av rus-

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

drycker. Rörande sådan försäljning skall vad enligt förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker gäller om utskänkning av rusdrycker å fartyget äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Den, som ej äger rätt till försäljning av exportöl, må ej genom byteshandel avhända sig sådan dryck eller eljest använda den som betalningsmedel.

7 §•

Införsel till riket av exportöl samt försäljning inom riket av exportöl i annat fall, än i 5 § sägs, ma för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål äga rum enligt särskilda bestämmelser, som meddelas av Konungen.

8 §‘

I avseende å olovlig införsel till riket av exportöl skola de i 83 § i förordningen angående försäljning av rusdrycker meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning; dock skall i fråga om förfarandet med olovligen infört exportöl gälla vad i 11 § här nedan stadgas.

9 §•

1. Den, som i annat fall, än i 5 eller 7 § sägs, inom riket försäljer exportöl, skall för den olovliga försäljningen vara underkastad ansvar, som i 74 § 1 mom. i förordningen angående försäljning av rusdrycker är stadgat i fråga om där avsedda förbrytelser.

2. Överskrides den i 5 § 2 mom. stadgade rättighet till försäljning av exportöl i visst fall å apotek, vare lag, som i 1 mom. sägs.

3. I fall, som i denna paragraf avses, vare det å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda exportöl tillika med kärl och emballage, vari det förvaras, underkastat beslag och förbrutet.

4. Vad i denna paragraf stadgas skall jämväl äga tillämpning, om någon, som ej äger rätt till försäljning av exportöl, genom byteshandel avhänder sig sådan dryck eller eljest använder exportöl som betalningsmedel.

10 §.

Angående fördelningen av böter, som enligt denna förordning ådömas, samt av värdet av kärl och emballage, som enligt denna för-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131. 25

ordning- dömas förbrutna, skola bestämmelserna i 92 § i förordningen angående försäljning av rusdrycker äga motsvarande tillämpning; och skola i övrigt beträffande olovlig försäljning av exportöl 87 §, 88 § ^.nrnom\i 89 §, 90 § 1 mom., 91, 93 och 94 §§ i samma förordning i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

11 §-

Exportöl, som enligt denna förordning dömts förbrutet, skall för kronans räkning genom vederbörande åklagares eller tullmyndighets försorg försäljas, dock endast till person, vilken enligt denna förordning äger försälja varan, eller för ändamål, för vilket enligt förordningen försäljning må äga rum.

Kan försäljning till sådan person eller för sådant ändamål icke ske, skall varan bevisligen förstöras.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1923.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 107 käft. (Nr 131.)

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Förslå g

till

förordning rörande ändring 1 Yissa delar av förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 20 och 23 §§, 26 § 2 mom., 28 § 3 mom., 54 § 3 mom., och 90 § 3 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker skola upphöra att gälla, samt att nedan angivna paragrafer och moment i samma förordning skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

I denna förordning förstås

med spritdrycker: brännvin och — — — absolut alkohol; samt

med vin: alla — — — 22 volymprocent alkohol.

Spritdrycker och vin kallas med en gemensam benämning rusdrycker.

2 I-

Försäljning av — — — utskänkningsstället medföres.

Med rättighet till utminutering av spritdrycker följer rätt till utminutering av vin samt med rätt till iskänkning av spritdrycker rättighet till utskänkning av vin.

3 §.

1. Rusdrycker må å apotek — — — särskilt stadgat.

4 §•

4. Ej heller må tillstånd till försäljning av rusdrycker meddelas den, som utövar tillverkning till avsalu av maltdrycker.

9 §-

Den, som--— 50 kronor, eller ock försäljningen avser vin

åt spisande gäster vid måltid.

17 §•

1. Detaljhandel med rusdrycker — — — som i 18, 21 och 22 §§ omförmälas, idkas — — — bolag fördelas.

27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

2. Rättighet, som---skall avse, om antal försäljningsställen,

dels för utminutering och dels för utskänkning av spritdrycker och vin, om grunderna — — — till utskänkning.

3. över ansökning, som — — — få anordnas, dels för utminutering och dels för utskänkning av spritdrycker och vin, ävensom förslag — -r- — sökta rättigheten.

19 §.

3. Bolag äger — — — myckenhet försäljes.

Vid utminutering av vin åligger det bolag tillse, att, om något slag av vin genom sin prisbillighet i förening med hög alkoholhalt eller av annan anledning uppenbarligen är ägnat att för allmänheten inträda som ersättning för spritdrycker, utminutering av sådant vin sker med iakttagande av samma bestämmelser, som gälla för utminutering av spritdrycker.

21 §.

2. Rättighet att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin andra passagerarfartyg än — — — intaga måltid.

3. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin å statens järnvägars — — — idka utskänkningsrörelse.

22 §.

Där i något fall utskänkning av vin tillfälligtvis kan vara — —

— till spisande gäster utskänka sådan dryck. Har ansökningen — —

— ej bifallas.

24 §.

Den, som erhållit tillstånd till utskänkning enligt 21 § 2 eller 3 mom. eller 22 §, är skyldig att hos det eller de bolag, Konungens befallningshavande bestämmer, inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker.

25 §.

2. Bolag äger, med — — — utskänkta rusdrycker. Såsom villkor för överlåtelse må icke föreskrivas, att maltdrycker skola inköpas från viss säljare.

3. överlåtelse av rättighet till utskänkning, som avses i 21 eller 22 §, vare förbjuden.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

26 §.

1. Avlider den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 21 eller 22 § innehar rättighet — — — i konkursen.

34 §.

Rusdrycker må icke utminuteras till

1) den, som — — — sådan anstalt;

8) den, som — — — sinnessjukdom, som otvetydigt uppstått genom omättligt, bruk av alkoholhaltiga drycker; samt

9) den, angående — — — klagan upphävt.

35 §.

Brukar någon, som vistas inom kommunen, alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra, äger — — — anföras hos Konungens befallningshavande.

37 §.

3. Angående den, som — — — sinnessjukdom, som otvetydigt uppstått genom omättligt bruk av alkoholhaltiga drycker, ävensom föreståndare —--sådan anstalt.

45 §.

2. Avhämtning å — — — må utminuteras.

3. Spritdrycker må — — — varan erhållits.

Vin må från utminuteringsställe försändas endast efter det köparens skriftliga rekvisition och betalning för varan erhållits, dock att vin må till köpare inom kommunen i dennes bostad av bolaget avlämnas mot att den skriftliga rekvisitionen och betalningen därvid erhållas.

56 §.

2. Utskänkning av spritdrycker må begynna tidigast klockan 12 middagen samt utskänkning av vin tidigast klockan 9 förmiddagen; och må utskänkningen ej fortfara längre än till klockan 10 eftermiddagen.

Utskänkning av rusdrycker — — — utskänkning förbjuden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

58 §.

Om tillstånd erhållits att utskänka endast vin, vare det förbiu— det — — — förtära spritdrycker.

62 §.

Vad i 56 och 57 §§ stadgas skall ej äga tillämpning å iskänkning, som avses i 21 §.

69 §.

, , „ V Tillstånd, som meddelats enligt 21 eller 22 §, må av Konungens betallningshavande återkallas, när helst Konungens befallningshavande oo c ^ärt^’ och ?kall återkallelse av tillstånd, som meddelats enligt 22 §, äga rum, då i stad stadsfullmäktige och på landet kommunalstamma det påyrka.

71 §'

Därest av — — — där förmäles.

73 §.

Återkallelse av — — — meddelas kontrollstyrelsen.

80 §‘

Dömes den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 21 eller § äger rätt — — — till försäljning förlustig.

Lag samma vare, om sådan rättighet avser utskänkning av endast vin och rättighetsinnehavaren dömes till ansvar för olov% försäljning av spritdrycker. J 6

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1923.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1, 7 och 12 §§ i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka.

Härigenom förordnas, att 1, 7 och 12 §§ i förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Med pilsnerdricka förstås i denna förordning varje maltdryck, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är att hänföra till andra klassen.

Yad i förordningen stadgas om pilsnerdricka gäller ock om maltdryck av tredje klassen, som från bryggeri utlämnas eller utlämnats på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av andra klassen.

Förordningen äger ej tillämpning å drycker, som avses i 1 § 5 mom. i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt maltdricka.

7 §•

Utan särskilt tillstånd må försäljning till avhämtning av pilsnerdricka utövas av:

a) den, som---å tillverkningsstället;

b) den, som äger rätt till utminutering av spritdrycker eller vin, å försäljningsstället; samt

c) ' den, som — — — å utskänkningsstället.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

12 §‘

Utan särskilt tillstånd må utskänkning av pilsnerdricka utövas av

a) den, som äger rätt till utskänkning av spritdrycker eller vin dock endast där sådan utskänkning bedrives;

b) gästgivare, dock---en vecka.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1923.

32 Hungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1905 (nr 36 sid. 32) angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§, 3 § 1—3 mom., 4 och 7 §§, 8 § 3 mom., 10 § 1 mom. samt 11 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt 'svagdricka skola erhålla följande ändrade lydelse, samt att i anledning därav förordningens överskrift skall bliva som följer:

Förordning angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt

maltdricka.

1 §•

1. Försäljning av — — — äro gällande.

2. Lika med — — — volymprocent alkohol.

3. Vad i 1 mom. är stadgat gälle ock försäljning av maltdricka, då försäljningen ej sker till förtäring på stället.

4. Med maltdricka förstås i denna förordning varje maltdryck, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är att hänföra till första klassen.

5. Vad i denna förordning stadgas om maltdricka gäller ock om maltdryck av andra klassen, som från bryggeri utlämnas eller utlämnats på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av första klassen.

2 §-

Den, som äger rätt till utskänkning av spritdrycker, vin eller pilsnerdricka, vare jämväl berättigad att till förtäring på stället försälja (utskänka) tillagade, alkoholfria drycker samt maltdricka.

3 §‘

1. Vill någon, som — — — alkoholfria drycker eller maltdricka, göre därom — — — utskänkningsställe ombytes.

33 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

2. Bevis, som — — — visst tillfälle, förbjudits att försälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka, ej heller den, om vilken är veterligt, att honom meddelat tillstånd att försälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka återkallats, eller att — — — denna förordning.

3. Vill någon, efter — — — i denna förordning, eller att sälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka upphört att gälla, eller, efter det honom meddelat tillstånd att försälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka återkallats, bedriva rörelse, varom — — — ej tillämpning.

4 §•

Anmälan eller — — — eller tillställningen, utskänka tillagade, alkoholfria drycker eller maltdricka.

7 §•

Vid all försäljning av maltdricka, vare sig till förtäring på stället eller annorledes, skall iakttagas:

att drickat — — — med sackarin, samt

att på försäljningsstället ej må finnas hembryggt maltdricka.

8 §•

3. Därest vid — — — äger rum, iskänkning av tillagade, alkoholfria drycker eller av maltdricka visar sig föranleda oordningar, må — — — tillställning visar sig föranleda oordningar.

10 §.

1. Den, som — — — erfordras, utskänker tillagade, alkoholfria drycker eller maltdricka, böte från — — — femtio kronor.

11 §•

Varder någon, vilken--— ansvar för olovlig försäljning av

spritdrycker, vin, exportöl eller pilsnerdricka, då — — — därtill föranleda.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1923.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 107 höft. (Nr 131.)

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 (nr 86) angående tillverkning av brännvin.

Härigenom forordnas, att 20 § i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin skall upphöra att gälla, ävensom att 19 § 3 och 4 mom. samt 21 § i samma förordning skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

3. Överkontrollörer förordnas av kontrollstyrelsen.

4. Kontrollstyrelsen bestämmer tjänstgöringsdistrikt för överkontrollörer och kontrollörer; skolande överkontrollör utöva tillsyn även över de bryggerier, som äro belägna inom tjänstgöringsdistriktet.

21 §.

1. Därest å landsbygden på grund av lokala förhållanden sådant erfordras, vare tillverkare på överkontrollörens tillsägelse skyldig dels a,tt mot viss gottgörelse tillhandahålla kontrollören — — — skjuts till övriga bränneri er inom distriktet.

I detta mom. omförmäld gottgörelse varder till beloppet fastställd i sammanhang med utfärdande av bestämmelser angående arvode till kontrolltjänsteman, på sätt särskilt stadgas.

2. Vid bränneri, där---gottgöra statsverket vad enligt

särskilt stadgade grunder utgått i arvode eller ersättning till kontrollör vid bränneriet.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1923; dock äger kontrollstyrelsen jämväl före nämnda dag meddela överkontrollör förordnande, avseende tid efter samma dag.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 131.

35 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anför:

Jag anhåller nu att få anmäla frågorna om en förändrad lagstiftning rörande tillverkning och beskattning av maltdrycker ävensom angående försäljningsförbud för vissa slag av maltdrycker, så ock vissa med dessa frågor sammanhängande spörsmål. Jag torde därvid först böra lämna en kortfattad redogörelse för de i berörda avseenden nu gällande bestämmelser.

Tillverkningen och beskattningen av maltdrycker regleras för närvarande genom en i ämnet utfärdad förordning den 7 augusti 1907 (nr 63) med däri senare vidtagna förändringar. Närmare bestämmelser äro i vissa avseenden meddelade i ordningsstadgan av samma dag för maltdrycksbryggerierna i riket och i särskilda av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifter rörande kontrollen vid maltdrycksbryggerierna. I specialförfattningar finnes stadgat rörande, bland annat, tillverkning av maltextrakt och restitution av erlagd skatt för malt vid utförsel ur riket av maltdrycker. Enligt den sålunda gällande lagstiftningen är all tillverkning av maltdrycker utom sådan, som är att hänföra till hembrygd för eget behov, underkastad reglering och kontroll. För krossning av för maltdryckstillverkning erforderligt malt liksom för själva tillverkningen kräves tillstånd av vederbörande länsstyrelse.

Beträffande den närmare utformningen av kontrollen liksom i fråga om beskattningen göres åtskillnad mellan maltdrycker av olika slag, vilken åtskillnad anknytes till den år 1919 genomförda uppdelningen av maltdryckerna i tre klasser alltefter den alkoholhalt, de innehålla, och extraktstyrkan av den stamvört, varmed de äro inbryggda. Av dessa

Gällande lagstiftning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

klasser, vilka betecknas med klass I, klass II och klass III, omfattar den första maltdrycker, som ej innehålla mera än två och en fjärdedels votymprocent alkohol och som äro inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger sex procent — dessa drycker med ett gemensamt namn betecknade svagdricka — ävensom alkoholfria maltdrycker, vilka äro inbryggda med en stamvört av högre extrakthalt än den nämnda. Andra klassen omfattar maltdrycker, som icke äro hänförliga till första klassen och vilka ej innehålla mera än tre och sex tiondels volymprocent alkohol samt äro inbryggda med eu stamvört, vars extrakthalt icke överstiger nio och fem tiondels procent. Den gemensamma beteckningen för maltdrycker av klass II är pilsnerdricka. Till tredje klassen hänföras alla övriga maltdrycker, alltså alla maltdrycker, vilkas alkoholhalt är större än tre och sex tiondels volymprocent, ävensom alla icke alkoholfria drycker, som inbryggts med en stamvört av extrakthalt, överstigande nio och fem tiondels procent, även om alkoholhalten skulle vara mindre än 3.6 volymprocent. Maltdrycker av tredje klassen benämnas i lagstiftningen Öl.

Maltdrycksbeskattningen är baserad på så kallad råmaterialbeskattuing, d. v. s. viss avgift skall erläggas för varje kilogram malt, som uppväges för att användas till maltdryckstillverkning. Från denna beskattning äro emellertid drycker, hänförliga till svagdricka, principiellt undantagna. Som följd härav äro bryggerierna i lagstiftningen indelade i två grupper, dels skattepliktiga, vilka äga tillverka alla slags maltdrycker, och dels skattefria, vilka endast få tillverka svagdricka. För malt, som i skattepliktigt bryggeri användes till svagdricksberedning, erhålles restitution av skatten. Sådan restitution kan även erhållas för malt, som beräknas hava åtgått för tillverkning av maltdrycker, vilka exporteras. Därjämte kan skatt eftergivas, då uppvägt malt eller därav beredd produkt blivit skadad. Till förhindrande av att i skattepliktigt bryggeri malt användes för tillverkningen utan att skatt därför erlägges, äro stadgade noggranna kontrollföreskrifter. Dessa gå i korthet ut på att allt malt, som skall användas i bryggeriet, skall uppvägas på en självregistrerande våg, och kontrollen avser att efterse, att denna våg fungerar i vederbörlig ordning samt att malt icke användes, som ej passerat vågen. Därjämte finnas till förhindrande av olaglig tillverkning bestämmelser angående tillsyn rörande bryggeribyggnadens beskaffenhet och om förbud mot förvaring i bryggeriet av vissa till maltdryckstillverkning användbara varor m. in. Kontrollsyfte tjänar även föreskrift om att bryggeriets namn och den klass, vartill en maltdryck hör, skola vara angivna på de kärl, vari drycken utlämnas från bryggeriet.

37 Katu/l. Maj:ts proposition Nr 131.

Överinseendet över maltdiyckskontrolleu tillkommer koutrollstyrelsen. Deri omedelbara kontrollen över tillverkningen i bryggerierna utövas av särskilda kontrollörer, vilka därjämte kunna hava befattning med tillsyn över brännvinstillverkningen. Kontrollörerna sortera under lör större distrikt av landet förordnade överkontrollörer, vilka jämväl öva viss direkt uppsikt över bryggerierna.

Såsom framgår av vad nyss nämnts, stå även de skattefria bryggerierna under kontroll. Denna avser tillsyn över att där ej tillverkas andra maltdrycker än svagdricka, och utövas av särskilda tillsyningsman.

Jag återkommer vid behandlingen av de särskilda frågorna till det närmare innehållet i gällande bestämmelser.

I fråga om försäljningen av maltdrycker gälla för närvarande Gällande lagolika författningar beträffande svagdricka, 'pilsnerdricka och Öl. För- a%nl9fTrsäljningen av svagdricka regleras genom en ännu i sina ursprungliga säljning av grunddrag gällande förordning av den 9 juni 1905 (nr 36 sid. 32) maUdryckerangående försäljning av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka. Beträffande pilsnerdricka gällde till år 1919 en samtidigt med förordningen om svagdricksförsäljning utfärdad förordning angående försäljning av vin och Öl (nr 36 sid. 20). Sistnämnda år genomfördes emellertid särskild lagstiftning angående försäljning av pilsnerdricka (nr 406), enligt vilken sådan försäljning utom i särskilda i förordningen angivna fall icke må bedrivas av annan än den, som därtill erhållit tillstånd.

Vad angår ölförsäljning, finnas bestämmelser meddelade i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

Enligt denna förordning är utminuteringen av Öl liksom spritdrycksoch vinförsäljningen underkastad motbokskontroll, och även ölutskänkningen ligger under reglering, liknande den för vinutskänkning föreskrivna; dock äro i vissa avseenden lindrigare villkor medgivna för ölförsäljningen. Sistberörda förordning är emellertid för närvarande och intill den 1 oktober detta år, i vad angår försäljning av Öl, satt ur kraft genom en den 30 juni 1922 utfärdad förordning (nr 417) angående förbud under viss tid mot införsel till och försäljning inom riket av öl, vilken författning tillkommit i följande ordning.

På grund av särskilda förhållanden hade någon tillverkning av Öl inom Riksdagslandet icke kommit till stånd efter det rusdrycksförsäljningsförordningen trätt i skrivelse 1920, kraft. Den import av utländskt Öl, som under samma tid ägt rum genom detaljhandelsbolagen, var mycket obetydlig. Under åberopande bland annat av dessa förhållanden hemställde i anledning av väckta motioner 1920 års riksdag i skrivelse (nr 219), att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allsidig utredning av frågan, huruvida och under vilka förutsättningar förhud mot försäljning inom

Tillkallande av sakkunniga.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

riket av maltdrycker, vilka innehölle mera än tre och sex tiondels volymprocent alkohol, skulle kunna stadgas, ävensom snarast möjligt förelägga riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelsen yttrade riksdagen, att eu dylik utredning borde avse att undersöka, huruvida och under vilka förutsättningar den ur nykterhetssynpunkt särskilt för landsbygdens del avsevärda förmån, som vunnits därigenom att på grund av särskilda förhållanden de starkare, såsom berusningsmedel användbara maltdryckerna icke funnits tillgängliga, skulle kunna bevaras åt framtiden. Däremot syntes det, anförde vidare riksdagen, saknas anledning att ifrågasätta indragning av sådan tillverkning av alkoholstarkare maltdrycker, som bedreves uteslutande för export. Utredningen borde taga hänsyn till jämväl de handelspolitiska följder, som importförbud beträffande ifrågavarande slag av maltdrycker kunde medföra. Utredningen borde vidare inriktas på att söka tekniskt utröna, huruvida en, trots låg alkoholhalt, smakligare, hållbarare och som måltidsdryck mera användbar maltdryck än det förekommande pilsnerdrickat kunde frambringas.

I anledning av denna skrivelse tillkallade enligt Kungl. Maj:ts den 15 oktober 1920 givna bemyndigande dåvarande chefen för finansdepartementet professorn T. L. Tliunberg, direktören E. Hj. B. Almgren och ombudsmannen A. W. Sävström att såsom sakkunniga verkställa den utredning, varom riksdagen hemställt. Vid anmälan i statsrådet av detta ärende anförde departementschefen, bland annat, att genom den begärda utredningen i första hand borde fastställas de olägenheter, som skulle inträda genom ett lössläppande av tillverkningen och därmed av försäljningen av det starkare ölet. Såsom dylik olägenhet framhölls särskilt, att rusdrycksförsäljningsbolagen knappast vore rustade för att övertaga någon större försäljning av Öl, då de, särskilt pa grund av bristande lokalutrymmen, redan på många håll hade svårigheter att ombesörja tillhandaliallande av spritdrycker och vin. Jämväl i kontrollhänseende skulle ölförsäljningen komma att tillskynda bolagen svårigheter, vilka icke kunnat förutses vid den tidpunkt, då rusdrycksförsäljningsförordningen antagits. Vidare anfördes, att, därest utredningen gåve vid handen, att tillverkningen och försäljningen av de starkare maltdryckerna borde förbjudas, undersökningen borde inriktas på frågan om möjligheterna att förbättra pilsnerdrickats smak och hållbarhet. Därvid ifrågasattes tillika, huruvida icke skillnaden mellan olika drycker kunde fastställas icke såsom för närvarande efter en kombinerad alkohol- och extraktgräns utan enbart efter eu alkoholgräns — en förändring, som visserligen syntes förutsätta eu fullständig omläggningav det i fråga om maltdryckslagstiftningen bestående beskattningsväsendet och kontrollförfarandet. Då utredningarna sålunda kunde föranleda vittutseende förändringar av gällande maltdryckstillverkningslagstiftning, borde tillika undersökas, huruvida icke jämväl i andra avseenden bestämmelserna om maltdryckstillverkningen borde på grund av vunnen erfarenhet förändras. Vidare hade beträffande svagdrickstillverkningen från svagdrickstillverkarna gjorts gällande, att densamma numera så undanträngts, att svagdrickstillverkarna hotades av ekonomisk ruin. Genom gällande bestämmelser vore de nämligen förhindrade att övergå till tillverkning av andra maltdrycker utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Svagdricksbryggarnas framställningar syftade till att deras bryggerier skulle få övergå till skattepliktig tillverkning. Givetvis måste sagda framställningar grundligt övervägas med hänsyn till deras konsekvenser ur olika synpunkter, icke minst med hänsyn

Kanal. Maj:ts proposition Nr 131. 39

till kontrollen. I samband med reviderandet av maltdryckslagstiftningen syntes jämväl nyss berörda frågor böra upptagas till övervägande.

De sakkunniga (maltdryckssakkunniga) avgåvo den 17 december 1921 sitt betänkande. I detta framlades dels förslag till helt ny förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker ävensom till vissa av nämnda förslag föranledda ändringar i förut berörda författningar angående försäljning av svagdricka in. m. och av pilsnerdricka, dels ock förslag till förordning angående förbud mot införsel till och försäljning inom liket av exportöl, med vilken beteckning de sakkunniga avsågo maltdrycker, innehållande mera än tre och sex tiondels volymprocent alkohol. Enligt sistnämnda förslag skulle införsel till och försäljning inom riket av exportöl för annat än vetenskapligt och tekniskt ändamål vara förbjuden, och skulle för förseelse mot detta förbud gälla vad i rusdrycksförsäljningsförordningen vore stadgat angående olovlig rusdrycksförsäljning. Den föreslagna förordningen skulle träda i kraft den 1 oktober 1922 och gälla utan tidsbegränsning. Härjämte föreslogo de sakkunniga. vissa förändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen, vilka borde bliva eu följd av exportölsförbudet. De sakkunniga hade alltså kommit till det resultat, att försäljningen av vad som enligt gällande lagstiftning betecknades såsom maltdrycker av tredje klassen borde förbjudas, blott med den modifikation, som läge däri, att enligt de sakkunniga gränsen mellan drycker av olika klasser skulle bestämmas allenast efter volymprocenten alkohol, varigenom möjlighet ansåges skola beredas att åstadkomma extraktstarkare och på den grund enligt vissa smakriktningar mera välsmakande drycker än det förekommande pilsnerdnckat, utan att alkoholhalten därför behövde ökas.

I det framlagda förslaget till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker hade de sakkunniga för vinnande av större reda och ökad överskådlighet i lagstiftningen sammanfört alla för närvarande i olika författningar meddelade bestämmelser av allmännare innebörd om tillverkning och beskattning av maltdrycker. I fråga om maltdryckskontrollen innehöll förslaget sakliga nyheter därutinnan, att vissa befogenheter, som nu utövas av Kuugl. Maj:t eller länsstyrelserna, skulle överflyttas till kontrollstyrelsen, ävensom att det nuvarande kontrollsystemet skulle, i syfte bland annat att åstadkomma besparingar, utbytas mot ett enklare system, grundat på bokförings- och stickprovskontroll. De sakkunniga behandlade därjämte de i statsrådsyttrandet berörda frågorna rörande en övergång till beskattning av den färdiga produkten, samt vidare om hävande av det bestående s. k. koncessionstvånget, d. v. s. föreskriften därom att i bryggeri, som anlagts

Maltdrycks

sakkunnigas

betänkande.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

eller för skattepliktig tillverkning av maltdrycker inrättats efter ingången av juli månad 1917, sådan tillverkning ej får äga rum utan medgivande av Kungl. Maj:t. Vidare innehöll betänkandet yttrande i fråga om övergång från det nuvarande systemet, enligt vilket maltdryckernas alkoholhalt beräknas i procent av dryckens volym, till alkoholhaltens beräkning i procent av vikten. I samtliga tre sistbei'örda avseenden förklarade de sakkunniga sig sakna anledning till framläggande av förslag om ändrade bestämmelser. De sakkunniga avvisade därjämte, med åberopande av riskerna ur nykterhet ssyn punkt, det förslag om eu mindre höjning av pilsnerdrickats högsta medgivna alkoholhalt, som från vissa håll framställts såsom innebärande en utväg att erhålla en hållbarare dryck än det nuvarande drickat. I betänkandet avhandlades vidare frågan om möjligheten att genom pasteurisering öka pilsnerdrickats hållbarhet och lörebygga, att genom efterjäsning dess alkoholhalt ökades, ävensom om kontrollerande av styrkan hos i handeln förekommande maltdrycker. Slutligen utvecklade de sakkunniga sin förut omförmälda uppfattning, att gränsen mellan till försäljning tillåtna och därifrån uteslutna maltdrycker borde bestämmas allenast efter alkoholhalten.

De sakkunnigas förslag till ändringar i rusdrycksförsäljningsiorordningen samt i förordningarna angående försäljning av svagdricka m. m. och av pilsnerdricka torde få såsom bilagor (nr 1 C—1 E) fogas vid statsrådsprotokollet. I fråga om övriga av de sakkunniga framlagda förslag ävensom den av dem lörebragta utredningen och anförda motiveringen liksom beträffande eu vid de sakkunnigas betänkande foo-ad reservation tillåter jag mig att i de delar, vilkas innehåll jag icke kommer att i det följande återgiva, hänvisa till betänkandet ävensom till ett däröver av kontrollstyrelsen avgivet utlåtande, vartill jag senare återkommer och i vilket huvuddragen av de sakkunnigas framställning

tinnas återgivna. ... j

Qver de sakkunnigas betänkande inhämtades utlåtanden Iran kon- “ trollstyrelsen samt från överståthållarämbetet och länsstyrelserna, vardryekssak- jämte Svenska bryggareföreningen bereddes tillfälle att yttra sig över

S. betänkandet. För innehållet i dessa yttranden torde i detta sammahang någon redogörelse ej erfordras.

Proposition Vid anmälan den 10 mars 1922 i statsrådet av de sakkunnigas

till ma års betänkande framhöll jag, att i de flesta av de frågor, vilka vant forenksdag■ mål för de sakkunnigas utredning, det visat sig råda vitt skilda meningar,

och att från olika håll gjorts gällande, att utredningen i vissa punkter

41 Kanyl. Maj.ts proposition Nr 131.

icke vore uttömmande. Jag anförde vidare, att jag icke vore beredd att da fatta ståndpunkt till vissa av de frågor, som i det anförda sammanhanget framställde sig. Jag fortsatte därefter:

/'Det synes mig;, att, på sätt kontrollstyrelsen ansett lämpligt, en förnyad utredning bör äga rum, varvid förevarande lagstiftningsområde bör skärskådas i ett sammanhang. Utredningen bör vara avslutad i så god tid, att det bliver möjligt att förelägga nästa ars riksdag definitivt förslag till reglering av berörda frågor.

Såsom förut anförts, äger försäljning av Öl för närvarande endast i mycket ringa omfattning ruin inom landet. Någon tillverkning av Öl inom riket förekommer ej. Enligt min mening bör man ock söka förebygga, att under tiden för det uppskov med frågans slutliga avgörande, som bliver en följd av den förnyade utredningen, eu ökning av ölförsäljningen äger rum. Det är nämligen klart, att, därest vid eu slutlig prövning av frågan starkölsförbud anses skola genomföras, ett dylikt förbud kommer att medföra desto mindre olägenheter för allmänheten och tillverkarna, ju mindre det genom förbudet skapade förhållandet avviker från vad förut bestått. Det finnes visserligen anledning antaga, att även utan särskild lagstiftning tillverkning av Öl inom riket icke skulle komma att äga rum under en uppskovstid av så kort varaktighet som den föreslagna. Emellertid förefinnes, ej någon säkerhet för att icke en ganska avsevärd import därav skulle komma att äga rum, och detta kunde i sin tur tänkas föranleda de svenska bryggerierna att åter ^ upptaga tillverkningen av starköl. Utom ur nyss anförda synpunkt måste en sålunda ökad ölförsäljning väcka betänkligheter på den grund, att det obestridligen för närvarande å många håll skulle möta allvarliga svårigheter för systembolagen att organisera och kontrollera en mera omfattande ölhandel.

På grund av vad jag sålunda anfört, anser jag ifrågavarande betänkande icke för närvarande böra föranleda annan framställning till riksdagen än rörande förslag till förordning om tillfälligt förbud mot införsel till och försäljning inom riket av starköl.»

Efter att hava närmare motiverat det förslag till förordning i sistberörda avseende, som utarbetats inom finansdepartementet och enligt vilket under det provisoriska förbudet skulle inbegripas alla maltdrycker av klass III, hemställde jag, att nämnda förslag måtte föreläggas riksdagen till antagande. Denna min hemställan bifölls, och proposition (nr 230) avläts till riksdagen.

Beträffande innehållet i övrigt av mitt anförande till statsrådsprotokollet vid behandlingen av nämnda fråga tillåter jag mig att hänvisa till berörda proposition, i vilket jämväl finnes en närmare redogörelse för de över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena.

Vid anmälan den 26 maj 1922 av riksdagens skrivelse samma dag med förmälan, att berörda proposition bifallits av riksdagen, fram- ^efsanföranliöll jag, efter att hava erinrat om förberörda departementschefsyttrande ,‘aj %23. Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 107 höft. (Nr 131.) 6

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

den 15 oktober 1920 samt mitt anförande till statsrådsprotokollet den 10 mars 1922, bland annat följande:

»Såsom framgår av mitt nyss åberopade yttrande angående ifrågavarande betänkande till statsrådsprotokollet den 10 mars 1922, anser jag, att en överarbetning av maltdryckssakkunnigas betänkande bör äga rum. Den av de sakkunniga verkställda utredningen synes mig nämligen i vissa avseenden icke vara så uttömmande och de av dem framlagda förslagen icke så preciserade, att det är möjligt för statsmakterna att på grundval därav bilda sig en uppfattning i de behandlade frågorna. Den förnyade utredningen bör tydligen framför allt inriktas på de punkter, på vilka anmärkningar mot de sakkunnigas utredning framställts, eller i vilka de framlagda förslagen mötts av kritik. De frågor, vilka således enligt mitt förmenande främst böra ytterligare undersökas, äro följande, nämligen dels möjligheten att inom 1917 års rusdrycksförsäljningsförordnings ram anordna utminutering och utskänkning av maltdrycker, motsvarande den nuvarande klass III, på sådant sätt, att tillfredsställande kontroll kan upprätthållas, dels möjligheten att förbättra pilsnerdrickats smak och hållbarhet, dels frågan om alkoholhaltens beräknande efter volymprocent eller efter viktsprocent, dels kontrollsystemets omändring på sådant sätt att, samtidigt med kostnadsbesparing, ökad effektivitet ernås, och dels maltdrycksbeskattningens omläggning från råmaterialbeskattning till produktbeskattning. Emellertid delar jag deras uppfattning, som anse, att hela förevarande lagstiftningsområde lämpligen bör ånyo skärskådas i ett sammanhang. Den ifrågasatta överarbetningen av de sakkunnigas betänkande och den kompletterande utredningen därtill synas mig därför böra erhålla samma omfattning, som genom det av mig återgivna departementschefsyttrandet den 15 oktober 1920 angivits för maltdryckssakkunnigas uppdrag.

Berörda överarbetning och utredning torde, på sätt kontrollstyrelsen själv ifrågasatt, lämpligen böra överlämnas till nämnda styrelse, förstärkt med tva sakkunniga. Då det synes vara av synnerlig vikt, att förslag till definitiv lagstiftning på ifrågavarande område kan föreläggas nästa års riksdag, lärer det böra föreskrivas, att arbetetet med det ifrågasatta uppdraget skall så bedrivas, att förslag kan av kontrollstyrelsen avgivas till Kungl. Maj:t före den 1 oktober 1922.»

På grund av vad jag sålunda anfört, hemställde jag, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte anbefalla kontrollstyrelsen att med biträde av tva sakkunniga personer, vilka chefen för finansdepartementet skulle äga tillkalla, verkställa den överarbetning av 1920 års maltdryckssakkunnigas betänkande och den ytterligare utredning i de till samma sakkunnigas behandling hänskjuta frågor, som kunde föranledas av de över betänkandet avgivna yttrandena eller eljest anses erforderliga, samt senast den 1 oktober 1922 till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och förslag i berörda frågor.

Ifrågavarande hemställan bifölls av Kungl. Maj:t, varefter jag samma dag tillkallade såsom Bakkunniga verkställande direktören i aktiebolaget Stockholms bryggerier, civilingenjören E. Hj. B. Almgren och överkontrollören, filosofie doktorn 0. G. A. von Schéele. På grund av be-

Kanal. Mai:tu proposition Nr 131.

myndigande av Kungl. Maj:t att tillkalla eu person för att vid de tillfällen, då Almgren ej deltoge i utredningsarbetet, i dennes ställe biträda koutrolIstyrelsen vid uppdragets fullgörande tillkallade jag den 14 juni 1922 disponenten Sven Sandvall att såsom suppleant för Almgren biträda såsom sakkunnig.

Den 17 oktober 1922 har kontrollstyrelsen därefter beslutat ut- Kontroiutylåtande med förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker in. in. Utlåtandet innehåller omarbetat förslag den ir oktotill förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker ber 192a' ävensom till förordning angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl, vilka båda förslag torde få som bilagor (nr 1 A och 1 B) fogas till statsrådsprotokollet. Beträffande innehållet i övrigt i betänkandet — vilket som nummer 37 år 1922 ingår i serien av Statens offentliga utredningar — tillåter jag mig att i de delar därav, som icke i det följande komma att av mig citeras eller återgivas, hänvisa till betänkandet.

Över betänkandet hava utlåtanden inhämtats från överståthållarämbetet och länsstyrelserna ävensom från socialstyrelsen och generaltullstyrelsen, från sistnämnda verk i vad dess ämbetsförvaltning rörer.

I samband med berörda betänkande och de däröver avgivna utlåtandena tillåter jag mig att anmäla en av styrelsen för Sveriges svagdricksbryggareförening den 20 januari 1923 till Kungl. Maj:t ingiven framställning ävensom ett av kontrollstyrelsen den 14 februari 1923 avgivet utlåtande över framställningen. Berörda framställning och utlåtande torde få som bilagor (nr 2 och 3) fogas vid protokollet.

Jag anhåller nu att få övergå till behandling av de särskilda frågor, som i förevarande sammanhang uppställa sig till besvarande.

Såsom förut erinrats, har den föreliggande frågan om förändrad Frågan om maltdryckslagstiftning sin upprinnelse däruti, att man ansett det sakläge, 8fö^bui*' som uppkommit på grund av den under kristiden inställda tillverkningen m. m. av starkare maltdrycker, utgöra en lämplig utgångspunkt för ett slutgiltigt reglerande av frågan om inskränkningar i försäljningsrätten beträffande dylika maltdrycker.

Maltdryckssakkunniga ansågo på sin tid, att införsel till och för- Maitdryck,säljning inom riket av maltdrycker, innehållande mera än 3.6 volymprocent '^emUande alkohol, borde, utom för vissa speciella ändamål, förbjudas. Vad som av och yttranden de sakkunniga anfördes till stöd för detta förslag, var i huvudsak följande. dar0ver-

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

De sakkunniga erinrade därom, att redan från början bestämmelserna om starkölsförsäljning i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning ansetts medföra betydande svårigheter av organisatorisk art, ävensom att redan 1918 års riksdag ansett sig böra besluta vissa ändringar i 45 § i nämnda förordning i syfte att bereda lättnader i kontrollen vid utminutering av Öl. De sakkunniga återgåvo därefter en skrivelse, som den 18 juni 1920 av systembolagens representanter ingivits till kontrollstyrelsen och i vilken framhållits, att de mest allvarliga olägenheter skulle vara att befara, därest ölförsäljning då komme till stånd. De sakkunniga redogjorde därefter för de upplysningar, som de genom systembolagsföreningarnas förtroendenämnd införskaffat rörande systembolagens ställning till ett eventuellt återupptagande av starkölsförsäljningen. Enligt denna redogörelse hade förtroendenämnden genom sitt verkställande utskott — i anslutning till vad systembolagsföreningarna och systembolagen i det närmaste enhälligt uttalat — anfört, att tekniska svårigheter för försäljning av starköl alltjämt förelåge av den natur, att de icke utan större svårigheter för framtiden kunde övervinnas. Vanskligare att lösa, hade nämnda utskott yttrat, vore emellertid frågan om en tillfredsställande kontroll över ölutminuteringen. För handhavandet härav måste utarbetas enhetliga reglerande anvisningar rörande delvis andra kontrollmetoder än de i fråga om spritdrycker och vin tillämpade. En på kvanti tetsbegränsning baserad restriktionspolitik läte sig av praktiska skäl knappast genomföra beträffande ölet, och det vore att befara, att restriktionerna ifråga om ölutminuteringen antingen, om de gjordes effektiva, skulle skapa nya, för hela rusdrycksförsäljningsorganisationen ovälkomna och skadliga anledningar till friktion med allmänheten eller i annat fall behöva tilltagas så rymliga, att de föga motsvarade sitt syfte. Med utskänkningen av alkoholstarkare Öl skulle likartade svårigheter bliva förknippade. Ett återupplivande av ölkaféerna och den vid landsbygdens hotell och gästgivaregårdar tidigare förekommande öltratiken måste förebyggas. Även om Öl utskänkningen skulle knytas till måltid, skid le en verksam kontroll ur ekonomiska och nykterhetssynpunkter möta stora vanskligheter.

Härefter utförde de sakkunniga skälen för sin uppfattning, att förbud mot starköls försälj ning borde utfärdas, på följande sätt:

De sakkunniga utginge från att ett återvändande till förhållandena före kristiden i avseende å ölförsäljningen icke vore ifrågasatt, utan att frågan gällde att söka utreda innebörden av ett eventuellt tillhandahållande av starköl i enlighet med bestämmelserna i 1917 års förordning. Därvidlag syntes man, oaktat någon erfarenhet om det individuella kontrollsystemets sätt att fungera i fråga om ölförsäljning icke förefunnes, vara berättigad antaga, att försäljning av Öl genom systembolagen skulle bliva förenad med betydande vanskligheter. Vad först anginge utminuteringen, berodde dessa svårigheter i främsta rummet på den på grund av rådande bostadsbrist synnerligen svårlösta lokalfrågan. Om lokalerna vore otillfredsställande eller otillräckliga, sti att bolagen icke kunde på nöjaktigt sätt betjäna allmänheten, måste man räkna med ett starkt missnöje hos denna, liksom även hos öltillverkarna, då deras avsättning därigenom skulle bliva lidande. En bristfällig teknisk organisation skulle vidare direkt medföra ofördelaktiga verkningar med hänsyn till kontrollens handliavande. De väsentligaste svårigheterna av bestående art syntes emellertid förefinnas på kontrolltillämpningens område. Det förfarande, som av bolagen tillämpades i fråga om kontrollen å förbrukningen av spritdrycker

Kung}. Maj.ts proposition Nr 131. 45

och vin, vore icke tillämpligt i avseende ä utminutering av starköl. Skulle därför starkölsutmilutering i större utsträckning påbörjas, torde det först bliva nödvändigt att på något sätt experimentera sig fram till ett kontrollförfarande, som kunde passa för försäljning av denna dryck. Det funnes emellertid vissa sannolikheter, som talade mot möjligheten att någonsin vinna tillräckligt fasta regler för kontrolltillämpningen. Även utskänkningen av starköl skulle, om lagstiftningens nykterhetsbefrämjande syfte skulle kunna tillgodoses, bliva förenad med vanskligheter av en omfattning, som man både svårt att överskåda. Då det kunde väntas, att starkölet skulle komma att i stor utsträckning uttränga pilsnerdrickat såsom måltids- och förfriskningsdryck, skulle vidare från pilsnerdricksförsäljarnas sida säkerligen ersättningskrav komma att framställas. I den mån bolagen förbehölle sig själva utskänkning av starkölet, vilket i stor utsträckning torde bliva fallet, skulle även den befintliga pilsnerdricksutskänkningen bliva väsentligt lidande. För många av pilsnerdrickskaféerna befarades starkölets uppträdande på marknaden innebära en direkt ruin.

Kärnan i spörsmålet om ett eventuellt förbud mot starkölsförsäljning vore dock nykterhetssynpunkten. Med hänsyn till den allmänna, i folkets smak inarbetade användning, som maltdrycker hade, vore det en viktig uppgift för lagstiftningen att eliminera de risker, som betingades av alkoholhalten i starkölet, i den mån detta vore möjligt utan att offra det, som vore värdefullt hos dryckerna i fråga. Det gällde att så mycket som möjligt beröva maltdryckerna karaktären av på alkoholhalten beroende »njutningsdrycker». Erfarenheten från kristiden vore, att pilsnerdrickat iigde stark förmåga att som måltids- och förfriskningsdryck ersätta starkölet. Det missnöje, som gjort sig gällande under den tid, da starköl icke funnits i marknaden, syntes de sakkunniga anmärkningsvärt ringa, och i de fall, då starkare maltdrycker efterfrågats, syntes detta mera hava berott på önskemål att få ett hållbarare Öl än ett Öl med högre alkoholhalt. Visserligen utgjorde det förhållandet, att allmänheten torde finna sig i att icke hava tillgång till någon starkare maltdryck än pilsnerdrickat, icke i och för sig tillräckligt skäl att förbjuda det starkare ölet. Då de sakkunniga emellertid anslutit sig till kravet på ett förbud mot starkölsförsäljning, hade detta skett, emedan här en i folknykterhetens intresse verkande, lång ifrån betydelselös reform syntes erbjuda sig, genomförbar utan större vanskligheter och gynnad av den avvänjningsprocess gentemot starkölet, som kristiden inneburit. Er nykterhetssynpunkt skulle ett starkölsförbud hava betydelse i följande avseenden. Förtäring av starköl hade förr ofta varit anledning till berusning. Det vore uppenbart, att starkölet, trots de restriktioner i dess försäljning, som stadgats i 1917 års förordning, skulle erhålla en stor plats i marknaden. Starkölets återinförande kunde befaras komma att innebära en deklassificering av pilsnerdrickat i allmänhetens uppfattning, och det vore tydligt, att följderna härav på nykterhetstillståndet icke skulle bliva gynnsamma. Man måste räkna med att, hur än systembolagens kontroll sköttes, tillgången till starköl i ej ringa utsträckning skulle bereda möjlighet till avsiktligt eller oavsiktligt missbruk därav. Då starkölet måste bliva avsevärt dyrare än pilsnerdrickat, skulle stfr.^^e^s förande såsom den mest använda måltids- och förfriskningsdrycken därjämte på ett mycket kännbart sätt för stora samhällsklasser öka deras utgifter för rusdrycksändamål. Starkölets återuppträdande skulle vidare innebära en icke oväsentlig ökning i den totala alkoholmängd, som konsumerades av folket. Mot

46 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 131.

*

vad som anförts därom att man i starkölet hade ett medel att minska konsumtionen av spritdrycker och vin ville de sakkunniga framhålla, att, om över huvud starkölsförbrukningen skulle åstadkomma någon dylik minskning, densamma dock skulle bliva så ringa, att olägenheterna av starkölsförsäljningen vida skulle överväga de möjliga fördelarna. Slutligen anförde de sakkunniga, att starkölsförsäljningens förbjudande med hänsyn till erfarenheten från de senare åren syntes bliva föga kännbart för bryggeriindustrien, ävensom att gällande traktater med främmande makter icke stode hindrande i vägen för starkölsförbudet, och att Sveriges handelsförbindelser med utlandet knappast torde därav påverkas.

En av de sakkunniga, överingenjören Almgren, var i nu behandlade hänseende utav avvikande mening och anförde följande:

Då man på grund av rena kristidsförhållanden icke haft möjlighet att pröva verkningarna av den år 1917 antagna, från och med år 1919 gällande rusdrycksförsäljningsförordningen, i vad densamma avsåge ölet, men då den konsumerande allmänheten helt visst med tillfredsställelse skulle hälsa ett tillhandahållande av något kraftigare maltdrycker än de nuvarande, syntes rättvisan och billigheten kräva, att, innan frågan om förbud mot ölförsäljning upptoges till avgörande, man sökte få utrönt, om icke ett tillfredsställande resultat kunde ernås med tillämpandet av nämnda förordnings bestämmelser rörande tillhandahållande av Öl. Det syntes numera icke behöva möta allt för stora svårigheter för systembolagen att tillsammans med bryggerierna överenskomma om de lämpligaste anordningarna härför. Den, som ville underkasta sig det med motbokskontrollen förenade besväret för erhållande av ett glas gott Öl, borde icke avstängas från möjligheten härtill.

I sitt över maltdiyckssakkunnigas betänkande avgivna yttrande, vilket finnes återgivet i det vid fjolårets proposition angående provisoriskt starkölsförbud fogade utdrag av statsrådsprotokollet, framhöll kontrollstyrelsen såsom en sammanfattning av sin ställning till förevarande fråga, ati utgångspunkterna för ställningstagandet vore följande:

1. Det tillverkades och försåldes inom landet en maltdryck, pilsnerdricka, som i allt väsentligt ganska väl tillfredsställde allmänhetens krav på eu välsmakande måltids- och läskedryck, utan att den medförde några olägenheter ur nykterhetssynpunkt.

2. Ett återupptagande av starkölstillverkningen skulle efter all sannolikhet medföra, att nialtdryckskonsumtionen komme att på nytt inrikta sig på ölet.

3. Det syntes icke vara möjligt att inom den gällande lagstiftningens ram och på grundvalen av gjorda erfarenheter från den individuella kontrollens tillämpning förebygga ogynnsamma påverkningar på nykterhetstillståndet av starkölsförsäljningen; ett förläggande av denna hos systembolagen skulle fastmer utöva ett ogynnsamt inflytande även på deras verksamhet i övrigt.

4. Svårlösta ekonomiska spörsmål skulle kräva sin lösning, då stora grupper näringsidkare, som hade sin utkomst genom försäljning av pilsnerdricka, skulle försättas i en ekonomiskt ohållbar situation genom konsumtionens inriktning på starköl, som de näppeligen skulle kunna erhålla rätt att försälja.

Kontrollstyrelsen ansåge därför, att mycket starka skäl talade för att försäljning av starköl inom landet icke borde komma till stånd och

47 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

att fördenskull de sakkunnigas förslag i detta avseende borde av statsmakterna i princip biträdas.

Av länsstyrelserna lämnade de i Östergötlands, Gottlande, Hallands, Alvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län förslaget om starkölsförbud utan erinran eller funno övervägande skäl tala för tillstyrkande av detsamma. (Iverståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Skaraborgs och Värmlands län tillstyrkte starkölsförbud åtminstone tills vidare eller för viss tid av två eller tre år. Avstyrkande utlåtanden avgåvos av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län, Göteborgs och Bohuslän, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, av den sistnämnda länsstyrelsen med tvekan. Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrade sig icke i förevarande avseende.

Svenska bryggareföreningen anförde i avgivet yttrande, att svårigheter att erhålla för ölförsäljningen lämpliga lokaler dåmera icke förefunnes. De svårigheter av kontrollteknisk art, som gjorts gällande, måste hava existerat i lika hög grad vid den tidpunkt, då den nya försäljningslagstiftningen tillkommit, utan att de då från systembolagens sida tillmätts någon betydelse. Föreningen instämde i frågan om försäljningsförbud till fullo i det slut, vartill reservanten bland de sakkunniga kommit.

Till fullgörande av sitt uppdrag att verkställa grundligare utredning bland annat i frågan om möjligheten att inom 1917 års rusdrycksförsäljningsförordnings ram anordna utminutering och utskänkning av maltdrycker, motsvarande nuvarande klass III, på sådant sätt, att tillfredsställande kontroll kunde uppehållas, har kontrollstyrelsen till trettioett av systembolagen inom riket, representerande kontrollområden med tre femtedelar av landets folkmängd och 58 procent av samtliga motböcker, riktat förfrågningar i detta ämne. Jag skall tillåta mig att här meddela en kort sammanfattning av de inkomna svaren.

I fråga om möjligheten att tekniskt ordna ölförsäljningen ävensom i övriga av förfrågningarna berörda avseenden hava något över hälften av de hörda bolagen förklarat sig instämma i det av maltdryckssakkunniga återgivna utlåtandet av systembolagens förtroendenämnd eller anfört liknande synpunkter, som uttalats i detta. Åtta bolag, däribland det i Stockholm, hava förklarat, att numera lokaler kunde, om ock med avsevärda kostnader, anskaffas för försäljningen. Vad särskilt angår utminu ter ingen, hava åtskilliga bolag anfört, att kontrollens anordning skulle erbjuda betydande särskilt kontrolltekniska svårigheter. Vissa bolag, sju till antalet, hava på olika skäl anfört, att de ansåge tekniska hinder av avgörande natur icke föreligga i sådant avseende. Beträffande ölutskänkningen äro meningarna

Kontrollstyrelsens förslag om starkölsförbud.

48 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 131.

bland bolagen ganska delade. Av de bolag, som särskilt yttrat sig i denna del, hava fem ansett svårigheter föreligga att så ordna denna försäljning, att nykterhetstillståndet ej skulle därigenom försämras. Bolagen i Göteborg, Eksjö och Karlskrona hava däremot ansett sådan utskänkning kunna ordnas på ett ur nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Samtliga de tjugu bolag, som yttrat sig om den verkan starkölsförsäljningen, även om den ordnades på lämpligaste sätt, kunde väntas få på nykterhetstillståndet, hava på ett undantag när mer eller mindre bestämt uttalat, att därav skulle uppkomma menliga följder. I allmänhet förklara vidare bolagen, att någon allmännare önskan från allmänheten att erhålla tillgång till starköl icke kommit till uttryck. Endast bolagen i Kalmar, Karlskrona, Örebro och Umeå anföra, att enligt deras mening numera hos den konsumerande allmänheten förefunnes önskan att till måltidsdryck få inköpa starköl. Vissa bolag hava framhållit önskvärdheten av att beträffande maltdrycker av klass II gränsen för den tillåtna alkohol- och extrakthalten bleve höjd.

Efter eu redogörelse för systembolagens uttalanden övergår kontrollstyrelsen till att utföra sin ståndpunkt i frågan om starkölsförbud och anför i sådant avseende i huvudsak följande:

Med hänsyn till ölets egenskap att användas dels såsom måltidsdryck, dels ock i njutuingssyfte komme man att vid tillämpningen av försäljningsbestämmelserna ifråga om starkölet råka in i nästan olösliga motsättningar, ur vilka den närmast till hands liggande utvägen onekligen syntes vara att med ledning av möjliga erfarenheter om gränsen mellan de ur nykterhetssynpunkt relativt farliga och relativt ofarliga maltdryckerna förbjuda försäljningen av de relativt farliga dryckerna. Ehuru den i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning föreskrivna försäljningsorganisationen icke kunde sägas hava blivit prövad i praktiken, hölle kontrollstyrelsen före, att några restriktiva bestämmelser ur kontrollsynpunkt med verkan att vid ett eventuellt lösgivande av ölförsäljningen hålla konsumtionen nere näppeligen kunde utformas. Då det av praktiska skäl icke läte sig göra att vid utlämnandet av motböcker för inköp av Öl fastställa de högsta kvantiteter, som Unge på desamma inköpas, vore det knappast möjligt att för ölets vidkommande genomföra en anordning av den individuella utminuteringskontrollen i huvudsaklig överensstämmelse med det kontrollsystem, som för närvarande komme till användning vid utminutering av spritdrycker. Det återstode alltså ingen annan möjlighet än att tillämpa samma kontrollmetoder, som för närvarande tillämpades vid utminuteringen speciellt av lätta viner, d. v. s. praktiskt taget tillåta alla motboksinnehavare att inköpa de kvantiteter, de önskade, och ingripa först då några alldeles särskilda förhållanden förelåge.

Då med hänsyn till vad sålunda anförts gällande bestämmelser om ölförsäljningens organisation enligt kontrollstyrelsens mening icke kunde utgöra något väsentligt hinder för en omfattande ölförsäljning, därest allmänheten skulle komma att i någon större omfattning vilja inköpa starköl, och allmänhetens efterfrågan å starköl sannolikt komme att under vissa förutsättningar bliva betydande, vore det att antaga, att starkölsförsäljningen skulle bliva ej långt ifrån lika stor som förbrukningen av spritdrycker. Den nära fördubblade omsättning i liter räknat, som systembolagen härigenom skulle erhålla, måste föranleda betydande omläggningar inom bolagens försäljningsrörelser, vilket icke kunde undgå att medföra stora kostnader och svårigheter.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 131.

49 Olägenheterna ur nykterhetssynpunkt av en omfattande starkölsförsäljning bleve under alla omständigheter betydande, även om kontrollsystemet vore jämförelsevis tillfredsställande. Vad som emellertid särskilt måste beaktas, vore frånvaron av möjligheterna, åtminstone så långt man nu kunde se, att åstadkomma en verksam kontroll å utminuteringen av starköl, något som syntes komma att medföra verkliga och betydande olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Jämväl vid utskänkningen av starköl syntes betydande olägenheter skola uppkomma, ehuruväl dessa möjligen, åtminstone delvis, skulle kunna begränsas genom det av åtskilliga bolag framställda förslaget, att överlåtelse av rättighet att endast utskänka Öl ej skulle få ifrågakomma. Under alla förhållanden kvarstode svårigheten att kontrollera, såväl att Öl icke utskänktes såsom pilsnerdricka som att pilsnerdricka icke utskänktes såsom Öl, vilket senare ekonomiskt kunde tillskynda utskänkningsinnehavaren betydande fördelar.

Det pris, som sattes å starkölet, skulle möjligen kunna medverka till, att förbrukningen därav icke bleve så betydande, som av styrelsen antagits. Ehuru utminuteringspriset kunde väntas bliva åtskilligt högre än före kriget, torde priset emellertid i varje fall icke bliva så högt, att det komme att verka hämmande på förbrukningen. Även om det icke skulle visa sig omöjligt att, därest starkölsförsäljningen frigåves, så småningom under årens lopp utforma ett kontrollförfarande, som begränsade olägenheterna av denna försäljning, måste emellertid ett dylikt kontrollförfarande enligt kontrollstyrelsens mening väsentligen taga sikte på starkölets egenskap att kunna användas såsom njutningsdryck och sålunda lämna åsido ölets användning såsom måltidsdryck. Kontrollsystemet skulle därigenom bliva så restriktivt, att förbrukningen av Öl nedbringades till ett minimum. Genomförandet av ett dylikt system skulle emellertid föra till sådana slitningar med allmänheten, att samarbetet mellan bolagen och denna, vilket vore en så viktig förutsättning för det individuella kontrollsystemets funktion, helt och hållet skulle riskeras eller tillfogas måhända obotliga skador. Därtill komme, att genom sådana åtgärder starkölsomsättningen skulle nedbringas till en obetydlighet och skälen för starkölsförsäljningens bibehållande således väsentligt försvagas. Vad anginge det framställda förslaget, att försäljningen av porter skulle bibehållas, men att försäljningen av annat starköl skulle förbjudas, skulle enligt styrelsens mening en dylik anordning icke kunna undgå att medföra praktiska svårigheter så till vida, som en klar gräns icke kunde dragas mellan porter och andra starkölstyper. Det måste också synas inkonsekvent att från ett eventuellt förbud mot starköl undantaga en viss typ, som i lika hög grad som de förbjudna typerna kunde medföra olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Det vore icke osannolikt, att, om porterförsäljningen ensam frigåves, portern skulle kunna bliva en ersättningsdryck för vanligt starköl. Styrelsen funne sig därför böra avstyrka förslaget om porterförsäljningens undantagande från starkölsförbudet.

Efter att hava framhållit, att svårlösta ersättningsfrågor, som vid ölets läggande under systembolagen undvikits genom att de enskilda personer, som förut fått sälja Öl, i stället fått s. k. pilsnerdricksrättigheter, åter skulle bliva aktuella, om starkölet ånyo uppträdde på marknaden, sammanfattar kontrollstyrelsen sin ståndpunkt i frågan om starkölsförbud på följande sätt:

bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 107 höft. (Nr 131). 7

50 Kontrollstyrelsens förslag om förbättring av pilsnerdrickats smak och hållbarhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

»På grund av vad sålunda anförts har kontrollstyrelsen icke funnit anledning att ändra den uppfattning, styrelsen i sitt utlåtande över maltdryckssakkunnigas betänkande uttalat, nämligen att de sakkunnigas förslag bör av statsmakterna i princip biträdas. Det torde enligt styrelsens mening saknas fog för det gjorda yrkandet, att starkölsförsäljningen borde igångsättas för att skaffa erfarenheter om dess verkningar. Man torde nämligen, såsom kontrollstyrelsen bär ovan sökt visa, redan på förhand kunna säga, att ett sådant försök skulle komma att medföra olägenheter för nykterhetstillståndet. Onekligen föreligger nu en tidpunkt, då genomförandet av ett starkölsförbud kan äga rum utan större svårigheter för alla parter.»

Kontrollstyrelsen granskar härefter det av maltdryckssakkunniga framställda förslaget att, i syfte att bereda tillgång till extraktstarka men relativt alkoholsvaga drycker, borttaga den nu stadgade högsta gränsen för extrakthalten hos pilsnerdrickut. Detta förslag hade, närmare angivet, gatt ut därpå, att skillnaden mellan olika slags maltdrycker i försäljningshänseende skulle bestämmas endast genom alkoholhalten och de nuvarande alkoholgränserna bibehållas. I tillverkningshänseende skulle utöver de nu förekommande huvudtyperna svagdricka (intill 6 procent extrakt), pilsnerdricka (intill 9.5 procent extrakt) och Öl (mera än 9.5 procent extrakt) tillkomma två nya typer, nämligen maltdricka (över 6 procent extrakt, men intill 2 'U volymprocent alkohol) och maltöl (med mer än 9.5 procent extrakt, men högst 3.6 volymprocent alkohol). Tillverkning av maltdricka och maltöl skulle endast ta äga rum vid sådana skattepliktiga bryggerier, som därtill av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd. Vid ansökan om sådant tillstånd skulle uppgift lämnas om de särskilda anordningar, tillverkaren ämnade inom bryggeriet vidtaga i syfte att förhindra, att alkoholhalten i de maltdrycker, tillverkaren framställde, efter utlämnandet kunde komma att överstiga den för vederbörande klass fastställda alkoholhalten. I motiveringen till förslaget framhöllo de sakkunniga, att såsom en garanti, när ett bryggeri önskade upptaga tillverkningen av maltdricka och maltöl, i första hand syntes böra komma kravet på en modern pasteuriseringsanordning i väl fungerande skick. De sakkunniga hade emellertid ej velat knyta framställningen av de ifrågavarande dryckerna just till en pastenrisering av den färdiga varan. Andra möjligheter att förhindra alkoholhalten att överskrida ett visst alkoholvärde, som läge under det eljest för dryckens extraktstyrka karaktäristiska, förefunnes nämligen.

Kontrollstyrelsen anför om detta förslag följande:

Från tillverkarnas sida förnekades möjligheten att på den av de sakkunniga sålunda förordade vägen nå fram till maltdrycker, som kunde anses vara överlägsna det nuvarande pilsnerdrickat, åtminstone med hänsyn till smaken. Erfarenheterna från Danmark och Norge hade, fortsatte styrelsen, visat, att de maltstarka alkoholsvaga

51 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 131.

drycker, man där sökt införa, icke kommit att spela någon större roll såsom ersättningsdryck för starköl. Med hänsyn härtill syntes utsikterna vara mycket små för att de av de sakkunniga ifrågasatta typerna maltdricka och maltöl skulle i Sverige vinna någon större marknad. I varje fall torde man kunna göra gällande, att, om också tillverkning därav medgåves, man icke därigenom skulle hava löst frågan om förbättrad smak och hållbarhet hos pilsnerdrickat. Enligt vad av kontrollstyrelsen verkställda försök givit vid handen, vore de ifrågavarande dryckerna icke heller fullt så riskfria ur nykterhetssynpunkt, som de sakkunniga velat göra gällande. Det hade nämligen visat sig vara jämförelsevis lätt att av dessa drycker genom tillsättning av jäst bereda en alkoholstark maltdryck. Om starkölstillverkning förbjödes men tillverkning och försäljning av maltdricka och maltöl Unge äga rum, vore det därför ganska sannolikt, att åtskilliga köpare skulle använda sistnämnda drycker icke för direkt konsumtion utan för framställande av alkoliolstarkt Öl. Eu sådan sakernas utveckling skulle emellertid så småningom kunna föranleda betydande olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Särskilt med hänsyn härtill funne sig kontrollstyrelsen icke kunna förorda införandet i lagstiftningen av medgivande att tillverka maltdricka och maltöl. Bryggerierna i riket saknade i allmänhet förutsättningar för tillämpande av tillverkningsmetoder, som bättre än de av de sakkunniga förutsatta skänkte tillräcklig säkerhet mot missbruk. Då vidare, åtminstone på den nuvarande bryggeriteknikens ståndpunkt, extrakthalten och alkoholhalten syntes stå i ett sådant beroende av varandra, att eu höjning av ettdera gränsmärket droge med sig en höjning av det andra, hade kontrollstyrelsen kommit till det resultat, att en förbättring av pilsnerdrickat enbart genom höjande av extraktgränsen icke kunde ernås. Det gällde sålunda att pröva, huruvida genom en höjning av såväl extraktsom alkoholhalten i det nuvarande pilsnerdrickat en verklig förbättring ifråga om hållbarhet och smak kunde komma att inträda. I detta avseende syntes verkställda undersökningar giva vid handen, att en avsevärt bättre hållbarhet vunnes med maltdrycker, som hölle omkring 4 volymprocent alkohol. Beträffande maltdryckernas smak syntes det icke vara extrakthalten enbart, som skänkte maltdrycken dess säregna smak, utan jämväl förefintligheten av alkohol vore av en viss betydelse. Erfarenheten ginge i den riktningen, att extrakthalten och alkoholhalten hos en maltdryck, som vunne insteg i allmänhetens smak, borde stå i visst förhållande till varandra; och resultatet av en av styrelsen verkställd smakundersökning liksom uttalanden av en av styrelsen tillkallad framstående tysk fackman syntes giva vid handen, att en välsmakande maltdryck skulle kunna erhållas med 10.5 procent stam vörtstyrka.

Vad anginge frågan om maltdryckernas farlighet ur nykterhetssynpunkt, hade kontrollstyrelsen låtit verkställa en utredning om var gränsen borde dragas mellan ur nykterhetssynpunkt relativt farliga och relativt ofarliga maltdrycker. Enligt kontrollstyrelsens mening vore man berättigad att ur de sålunda gjorda försöken draga den slutsatsen, att förtäring av det nuvarande pilsnerdrickat i erforderliga mängder kunde åstadkomma berusning. I fråga om storleken av dessa mängder lämnade utredningen visserligen icke direkt ledning, enär prov därmed icke anställts. Beträffande något starkare drycker lämnade däremot utredningen en viss anvisning om de kvantiteter, som kunde åstadkomma russymptom. Hos de flesta människor torde nämligen berusning framkallas såväl av 10 flaskor 4 procent^! som av 10 flaskor 4-procentigt dricka. Skillnaden i berusningssymptom vid

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

förtäring av två olika dycker med ringa skillnad i alkoholkoncentrationen syntes emellertid vara föga eller ingen. Härav torde man vara berättigad att sluta till, att en mindre höjning i alkoholhalten hos det nuvarande pilsnerdrickat skulle hava ringa om ens någon betydelse ur nykterhetssynpunkt. Däremot skulle otvivelaktigt en mera betydande höjning (mer än procent) visa sig föranleda olägenheter i nykterhetsavseende. Kontrollstyrelsen hade emellertid av den gjorda undersökningen fått den bestämda uppfattningen, att, om en höjning av alkoholhalten hos pilsnerdrickat utan några mera framträdande olägenheter ur nykterhetssynpunkt skulle kunna äga rum, denna höjning måste ske synnerligen försiktigt.

En av anlitade medicinska sakkunniga verkställd undersökning rörande latituden för förnimbara smakförändringar i fråga om maltdrycker hade givit till resultat, att en för smaksinnet förnimbar ändring inträdde med en koncentrationsstegring av mellan 4 och 9 procent.

Med den nu föreskrivna högsta stamvörtstyrkan av 9.5 procent skulle en ökning av koncentrationsstegringen med 9 procent föranleda en högsta extrakthalt av ungefär 10.4 procent, vilken halt vid 60 procent utjäsning skulle giva en alkoholhalt av 3.9 volymprocent och vid 64 procent utjäsning 4.15 volymprocent. Då man, enligt Arad erfarenheten gåve vid handen, vid den svenska maltdryckstillverkningen måste räkna med, att det ej sällan förekonmie högre utjäsningsgrader än 60 procent, och man sålunda kunde vänta, att maltdrycker med 10.4 procent stamvörtstyrka skulle kunna tillhandahållas med en alkoholhalt, som läge mer än '/s procent över den nu tillåtna högsta alkoholhalten, vore en höjning av stamvörtstyrkan till 10.4 procent ägnad att framkalla tveksamhet. Emellertid syntes man kunna ernå en förbättring av smaken genom att höja stamvörtstyrkan allenast till 10 procent, om man samtidigt i fråga om extrakthalten medgåve tillverkaren en säkerhetsgräns — remedium — av 0.4 procent utöver den fastställda gränsen för stamvörtstyrkan. Stamvörtstyrkan hos det nuvarande pilsnerdrickat vore i allmänhet lägre och ej sällan betydligt lägre än den lagligen medgivna. För att vara säker på att ej överskrida den högsta medgivna extraktgränsen måste nämligen tillverkarna alltid hålla vörten något under maximum, och de iakttoge alltså självmant en säkerhetsmarginal, som verkade nedåt från den högsta medgivna stamvörtstyrkan. Om emellertid i stället en sådan anordning vidtoges, att tillverkarna kunde räkna med en säkerhetsmarginal, som läge ovanför den fastställda stamvörtgränsen, och sålunda kunde inbrygga maltdryckerna med en stamvörtstyrka omedelbart intill denna gräns, skulle en höjning till lo procent extrakt från den nu i regel förekommande av högst 9.2 procent extrakt innebära en tillräcklig koncentrationsstegring för att bliva för smaken förnimbar — den verkliga höjningen av extraktstyrkan skulle uppgå till nära 0.8 procent och otvivelaktigt innebära en märkbar förbättring av smaken hos pilsnerdrickat. Det syntes för övrigt kontrollstyrelsen, att, oavsett om en höjning av gränsen för stamvörtstyrkan ägde rum eller icke, det vore påkallat att införa bestämmelser om ett remedium beträffande extrakthalten.

Med en sådan höjning av stamvörtstyrkan som den, vartill kontrollstyrelsen sålunda kommit, och då förhållandena syntes utgöra vägande skäl för att relationen mellan extrakthalt och alkoholhalt — som enligt gällande förordning byggde på en utjäsningsgrad av 60 procent — fastställdes efter en utjäsningsgrad av 62 procent, skulle alkoholgränsen vid en högsta medgivna extrakthalt av 10 procent bliva 3.i viktprocent, motsvarande 3.9 volymprocent.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

53 Med detta förslag skulle visserligen en allmän höjning av alkoholhalten i maltdrycker av klass II äga rum, ehuru denna höjning i medeltal icke komme att uppgå till mera än 0.3 å 0.4 procent och sålunda vara ur nykterhetssynpunkt så gott som betydelselös, men i stället skulle, om, såsom styrelsen i annat sammanhang förordade, tillverkaren bleve vid straffansvar skyldig att iakttaga ej blott extraktgränsen utan även alkoholgränsen, erhållas eu alkoholgräns, som tillverkaren vore förpliktad iakttaga och som uppdroges vid den alkoholhalt, vilken tillverkaren redan nu i vissa fall kunde nå. I praktiken torde emellertid alkoholhalten i många fall komma att ligga någon eller några tiondelar under den av styrelsen ifrågasatta gränsen av 3.x viktprocent. Kontrollstyrelsen förordade alltså, att den övre gränsen för maltdrycker av klass II bestämdes till 10 procent stamvörtstyrka och 3.1 viktprocent alkohol. Jämväl beträffande alkoholhalten borde fastställas ett remedium, innehållande en marginal upp till 3.3 viktprocent, inom vilken straffskyldighet skulle inträda blott vid ond tro eller uppenbar vårdslöshet vid tillverkningen. Härigenom skulle visserligen, om starkölsförbudet genomfördes, drycker med högre stamvörtstyrka än 10 procent men med lägre alkoholhalt än 3.1 viktprocent bliva förbjudna till försäljning inom landet, något som syntes vara en ofrånkomlig konsekvens av bibehållandet av extraktgränsen. I den mån emellertid dylika drycker, vilka så gott som uteslutande hittills använts för medicinskt ändamål, fortfarande skulle erfordras för dylikt eller annat speciellt ändamål, komme tillverkning inom landet eller införsel till landet för sagda ändamål fortfarande att vara medgiven.

Såsom framgått av det sist anförda, har kontrollstyrelsen i sitt förslag ansett sig böra beräkna maltdryckernas alkoholhalt efter viktprocent, under det att maltdryckssakkunniga stannat vid att förorda bibehållande av den nu gällande volymprocentberäkningen. Kontrollstyrelsen anför i denna del, att viktprocentberäkningen obestridligen hade vissa företräden såsom mått på alkoholhalten i jämförelse med beräkning efter volymprocent. Särskilt gjorde sig viktprocentberäkningens företräde framför volymprocentberäkningen gällande ur praktiska synpunkter, enär den av bryggarna använda metoden med sackarometerbestämningar omedelbart gåve alkoholhalten i viktprocent, under det att tabeller, som tillförlitligt, d. v. s. för olika extrakthalter, angå ve motsvarande volymprocent, icke förelåge. Visserligen läte det sig icke utan betydande kostnader göra att beträffande brännvinskontrollen övergå till viktprocentberäkning, men i detta avseende förelåge icke samma skäl för en övergång, och det syntes icke vara förenat med någon nämnvärd olägenhet att tillämpa olika system vid kontrollen av maltdrycker och av brännvin.

Kontrollstyrelsens förslag i hittills berörda avseenden omfattas i alla delar av styrelsens chef och föredragande byråchefen Thulin. Övriga av de deltagande ledamöterna samt tillkallade sakkunniga hava o lika avseenden anfört avvikande meningar.

Ingenjören Almgren hänvisar till den av honom till maltdryckssakunnigas betänkande avgivna reservationen, enligt vilken han avstyrkt starkölsförbud, och förklarar sig sakna anledning att frångå den sålunda uttalade uppfattningen. I frågan om förbättrande av pilsnerdrickats smak och hållbarhet ansåge reservanten lika med kontrollstyrelsen, att en dylik förbättring kunde ske endast genom en höjning av såväl extrakt- som alkoholhalten i dryckerna. Beträffande storleken av

Kontrollstyrelsens förslog angående övergång till viktprocentberäkning.

Reservationen vid kontrollstynlst ns betänkande.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

denna höjning hade emellertid reservanten såsom resultat av de iakttagelser, han under de senaste åren själv kunnat göra, liksom av de åsikter, han av framstående in- och utländska fackmän hört uttalas, och av den erfarenhet, som i praktiken vunnits i andra länder med högt stående maltindustri, kommit till den uppfattningen, att, om man ifråga om smak och hållbarhet ville giva de nuvarande maltdryckerna av klass II en verklig förbättring, dessa dryckers alkoholhalt borde höjas till 3.2 viktprocent och deras ursprungliga stamvörtstyrka till 10.5 procent. Beträffande alkoholhalten borde det av kontrollstyrelsen föreslagna remediet av 0.2 procent bibehållas; ifråga om stamvörtstyrkan däremot kunde, om den av reservanten föreslagna extraktgränsen fastställdes, remediet borttagas. En av vår tids allra främste fackmän på bryggeriteknikens område, vilken fått tillfälle att inför kontrollstyrelsen redogöra för sin ståndpunkt i den föreliggande frågan, hade därvid såsom sin på erfarenheten från såväl Sverige som andra länder grundade mening uttalat, att en för vårt land lämplig maltdryck skulle erhållas, om denna drycks alkohol- och stamvörtstyrka bestämdes just till 3.2, resp. 10.5 procent. Reservantens bestämda uppfattning vore, att ifråga om relativt så svaga maltdrycker, som dem, om vilka här vore fråga, varje ökning av blott en tiondels procent i alkohol- eller extrakthalten medförde en höjning i dryckernas kvalitet. Enligt kontrollstyrelsens eget yttrande överstege en höjning till 3.2 viktprocent icke den av styrelsen såsom riskfri ansedda gränsen för alkohol haltens ökning. Därest, såsom reservanten ville föreslå, intet remedium fastställdes i fråga om extrakthalten, skulle med en högsta tillåten extrakthalt av 10.5 procent stamvörtstyrkan i praktiken komma att ligga vid 10.2—10.3 procent och alltså endast 2 å 3 tiondels procent över det av kontrollstyrelsen föreslagna extraktmaximum. Redan denna ökning i extrakthalten möjliggjorde emellertid enligt gjord erfarenhet någon variation av maltdryckstyperna, vilken på många platser med hänsyn till allmänhetens smak syntes vara önskvärd. I fråga om förjäsningsgraden vore det enligt reservantens mening skäl i att för framtiden, liksom hittills, till grund för den kombinerade extrakt- och alkoholgränsen lägga en medelförjäsning av 60 procent. Kontrollstyrelsens åsikt, att man borde räkna efter 62 procent, vilken uppfattning varit grundläggande för styrelsens beslut att föreslå den högsta extrakthalten till endast 10 procent, vore icke tillräckligt grundad. Med den avfattning, som författningsförslaget erhållit i förevarande del, vore tillverkaren föranlåten att noggrant aktgiva på förjäsningsgradens behöriga reglerande. Härav bleve en följd, att bryggerierna för att icke riskera ett överskridande av den fastställda alkoholgränsen hänvisades att arbeta med lägre förjäsningsgrader än tillförene, och det måste under sådana förhållanden anses principiellt oriktigt att, i likhet med kontrollstyrelsen, för framtiden räkna med högre förjäsning än hittills, när utvecklingen uppenbarligen måste komma att gå i motsatt riktning.

Disponenten Sandmall, vilken i förevarande del ej deltagit i besluten, har i särskilt yttrande förklarat sig i alla delar instämma i den av Almgren uttalade uppfattningen.

Överkontrollören von Schéele och överingenjören Envall hava anfört, att, dä utredningen ej givit vid handen, att vid en lägre alkoholhalt än 3.2 viktprocent en maltdryck av tillfredsställande hållbarhet kunde erhållas, det på frågans nuvarande ståndpunkt icke syntes tillrådligt att sätta alkoholhalten under denna gräns. Någon påtaglig smakförbättring syntes icke kunna påräknas vid en stamvörtstyrka

55 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

av 10 procent, utan erfordrades i sådant avseende, att gränsen sattes vid 10.5 procent. Vid dylik gränsbestämning vore det icke nödigt att beträffande extraktgränsen medgiva något remedium.

Ledamoten i kontrollstyrelsen Lagergren har jämväl avgivit uttalande av den innebörd, att enligt hans mening en extraktgräns av 10. r, procent erfordrades för att allmänhetens berättigade anspråk på att äga tillgång till en mellanstark maltdryck, som vore skäligen välsmakande och tillräckligt hållbar, skulle kunna uppfyllas.

De över kontrollstyrelsens betänkande inhämtade yttrandena innehålla i nu förevarande avseenden följande.

Socialstyrelsen anför:

»Vad först beträffar spörsmålet om det nu rådande tillfiilliga starkölsförbudets avlösande av permanent sådant förbud linner styrelsen den förebragta utredningen och i övrigt kända förhållanden kraftigt tala mot återinförande av starkölet för allmän konsumtion. Tidigare erfarenheter om starkölets fördärvlighet för nykterhetstillståndet, de sannolikt betydande svårigheterna för en verksam individuell kontroll ifråga om ölkonsumtionen, frånvaron av ett mera allmänt framburet behov av starkölets återinförande samt nödvändigheten av att man för framtiden undviker att öppna möjligheter till en lyxkonsumtion, som troligen skulle komma att i avsevärd utsträckning utnyttjas, hänvisa enligt socialstyrelsens uppfattning på den föreslagna lösningen såsom den från sociala synpunkter lämpligaste. Invändningarna att rusdrycksförsäljningsförordningen skulle komma att upphävas ifråga om starköl, innan densamma i detta avseende ens hunnit komma till tillämpning, samt att det icke vore följdriktigt att tillåta import och försäljning av långt alkoholstarkare drycker men lägga starkölet under import- och försäljningsförbud, kunna icke med hänsyn till ovanberörda betänkligheter tillerkännas någon större betydelse.

I fråga om maltdryckerna av andra klassen är det förvisso önskvärt, att det kan tillverkas en god och hållbar måltidsdryck, som praktiskt taget icke kan missbrukas såsom berusningsmedel. Därest det vid en omprövning skulle visa sig att, såsom man från bryggerisakkunnigt håll angivit, bestämda kvalitetsföreträden kunna ernås genom en obetydligt större höjning av alkoholhalten än den, vid vilken kontrollstyrelsen stannat, så synes man med hänsyn till hittills förebragt utredning icke hava skäl att från nykterhetssynpunkt ställa sig avvisande däremot.»

Byråchefen Järte och socialstyrelsens expert för alkoholistvårdsärenden professorn Kinberg voro av avvikande mening och anförde:

»Det kan uppenbarligen icke vara tal om att återinföra den från hämmande skrankor fria ölhantering, som tidigare, till betydande men för nykterhetstillståndet, fått utövas här i landet. Härtill vilja vi ingalunda lämna vår medverkan. Men å andra sidan synes oss steget härifrån till fullständigt starkölsförbud vara alltför långt. Det kan icke vara rimligt att begagna det tillfälliga förbud för starkölstillverkning, vilket utfärdades under kristiden på grund av då rådande svårigheter för vårt folks livsmedelsförsörjning, som utgångspunkt för en så radikal åtgärd. Det egendomliga förhållandet skulle då inträffa, att man i Sverige, med låt vara begränsad, men enligt vår uppfattning fullt tillräcklig tillgång på spritdrycker, skulle äga starkölsförbud, medan man t. ex. i förbudslandet Norge har okontrollerad tillgång till en mycket starkare maltdryck än det pilsnerdricka av ny typ, som vi,

Yttranden över Jconti ollstyrelsens förslag.

Socialsty-

relsen.

Svenska bryggareföreningen

.Länsstyrel-

serna.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

i likhet med socialstyrelsens majoritet, tillstyrka. Det förefaller också ur allmän nykterhetspolitisk synpunkt skäligen inkonsekvent att hos oss förbjuda import av utländskt starköl, medan man kan erhålla utländska spritdrycker. Lagstiftaren hade icke heller ursprungligen tänkt sig några andra restriktioner beträffande starkölet än dess förläggande under det individuella kontrollsystemet, vilket är förutsatt i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning. Härigenom torde ölmissbruket kunna effektivt stävjas. Samma syfte skulle man även nå genom att, medelst ökning av tillverkningsskatten, avsevärt höja priset på starkölet, vilket under nuvarande statsfinansiella läge också torde bliva en synnerligen välkommen skattekälla.»

I frågan om starkölsförbud vidhåller Svenska bryggareföreningen sin i det tidigare utlåtandet uttalade avvisande ståndpunkt.

Föreningen erinrar vidare, att vid den förnyade undersökningen de flesta av de tillfrågade systembolagen måst erkänna, att de lokala svårigheterna att anordna starkölsförsäljning numera kunde anses i det närmaste övervunna. Åtskilliga bolag hade också uttalat såsom sin mening, att några oövervinneliga tekniska svårigheter ur kontrollsynpunkt icke skulle behöva uppstå. Gentemot vad kontrollstyrelsen anfört till gendrivande av påståendet att det vore inkonsekvent att förbjuda starkölsförsäljning, så länge försäljning av spritdrycker vore tillåten, genmäldes, att det vore svårt att förstå, varför icke de starkare maltdryckerna skulle kunna vinna användning såsom njutningsdrycker. Det syntes icke kunna bestridas, att maltdryckerna i viss utsträckning använts såsom rena sällskaps- och njutningsdrycker, i vilket avseende vore att erinra om de starkare engelska maltdryckssorter, vilka å de större restaurangerna vunnit en användning, fullt jämställd med användningen av spritdrycker och vin. Kontrollstyrelsen hade uttalat, att kontrollsystemet, om sådant skulle kunna genomföras, måste bliva så restriktivt, att förbrukningen av Öl nedbringades till ett minimum, och att därigenom skälen för starkölsförsäljningens bibehållande väsentligt försvagades. Häremot kunde anföras, att det syntes egendomligt, att en väsentligt minskad omsättning skulle försvaga skälen för starkölets bibehållande. Detta skäl syntes snarare böra tala i motsatt riktning, då några allvarliga risker för kontrollens genomförande och därmed för nykterheten icke vid en starkt begränsad omsättning behövde uppkomma. Ytterligare anledning att icke helt förbjuda starkölsförsäljningen vore att, enligt föreningens förmenande, alla skäl talade för att tillgången till ett gott Öl väsentligt skulle minska behovet av starkare spritdrycker och därigenom måhända även bliva ett medel mot den överhandtagande smugglingen och langningen.

De av länsstyrelserna avgivna utlåtandena innehålla i frågan om starkölsförbud och bestämmande av gränsen mellan maltdrycker av andra och tredje klassen i huvudsak följande.

För starkölsförbud hava uttalat sig överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Gottlands, Blekinge och Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr lands och Västerbottens lön. Av dessa länsstyrelser hava emellertid de i Göteborgs och Bohus län samt Väster-

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 131.

norrbmds län ansett sig kunna tillstyrka starkölsförbud allenast under förutsättning, att maximigränsen lör alkoholhalt och extrakthalt hos pilsnerdricka bestämdes till respektive 3.2 viktprocent och 10.5 procent. Jämväl överståthållaräinbefet samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Grottlands, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Gävleborgs län ansluta sig till reservanternas inom kontrollstyrelsen mening, att berörda gräns borde sättas vid sistnämnda båda högre tal. Länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Kopparbergs och Västerbottens län hava däremot biträtt kontrollstyrelsens förslag om gränsens bestämmande till 3.1, respektive 10 procent. Av övriga tio länsstyrelser — vilka avstyrkt starköls förbud — förklara länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Örebro och Jämtlands län, att pilsnerdricksgränsen, även om starkölsförbud icke komme att stadgas, borde sättas vid de högre talen. Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Värmlands och Norrbottens län uttala, att, därest starköl icke vidare skulle få försäljas, drycker av upp till 3.2 viktprocent alkoholhalt och 10.5 procent extmkthalt borde vara tilllåtna. Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län lämna kontrollstyrelsens förslag till gräns mellan maltdrycksklasserna utan anmärkning.

I frågan om själva starkölsförbudet hänvisa de flesta länsstyrelser, som tillstyrkt förslaget, till sina yttranden över maltdryckssakkunnigas förslag. Följande uttalanden må här något utförligare återgivas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

»Eders Kungl. Maj:ts befallningsha vande, som alltid betvivlat lämpligheten av att handeln med Öl förlädes under bränn vinsförsäljningsbolagen, och som i underdånigt utlåtande den 13 februari 1914 över nykterhetskommitténs betänkande uttalat denna uppfattning, anser sig böra i fråga om dessa uppgivna svårigheter betona, att bolagen enligt 46 § i rusdrycksförsäljningsförordningen hava möjlighet, dels att träffa överenskommelse med partihandlare med Öl, d. v. s. i regeln tillverkarne, att direkt till köpare försända hos bolaget av enskilda inköpt Öl, dels att inrätta särskilda avhämtningsställen för till enskilda försålt Öl. Alla de sju systembolag, vilkas styrelser äga säte här i länet, hava hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande begärt och, efter tillstyrkande yttranden från vederbörande kommunalmyndigheter, erhållit tillstånd att under åren 1922—1924 idka detaljhandel med Öl. Dessa bolag synas således icke anse de antydda svårigheterna mot ölförsäljning vara oöverkomliga. Bolagen i länets två största städer hava med hänsyn till ölhandeln vidtagit särskilda åtgärder; i koncessionen för Nyköpings utskänkningsaktiebolag har sålunda upptagits två särskilda avhämtningsställen, och i koncessionen för Eskilstuna nya spritförsäljningsbolag har antalet utminuteringsställen för endast Öl upptagits till ej mindre än åtta, I den tredje av länets större städer, Katrineholm, finnes icke något rusdrycksförsäljningsbolag.

Som allmänheten haft sig bekant, att under de senare åren Öl och porter ej fått tillverkas här i riket, är det ju föga underligt, att man icke i någon större omfattning hos systembolagen eller å utminuterings- och utskänkningsställen frågat Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 1U7 höft. (Nr 131.) 8

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

efter en vara, som man visste ej fanns att tillgå, utom möjligen på några få ställen, där importerat Öl eller porter saluförts. Allmänheten har måst nöja sig med den i allmänhet visserligen drickbara, men föga njutbara drycken pilsnerdricka och under den värsta kristiden med ännu mera smaklösa maltdrycker. Man har funnit sig däri, emedan man visste, att tillgången på vissa av de för tillverkningen av maltdrycker behövliga råämnena var högst begränsad och att dessa ämnen borde under livsmedelsbristens tider användas såsom egentliga födoämnen. Sedan numera livsmedelstillgången är helt och hållet förändrad, torde konsumenterna få anses hava berättigade anspråk på att åter kunna erhålla maltdrycker av bättre beskaffenhet och smak än dem, med vilka man under de senare åren måst åtnöjas.»

Det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna, den 13 december 1922 dagtecknade yttrandet innehåller i förevarande del följande:

»I frågan om starkölsförbud har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke funnit anledning frångå sitt den 7 februari innevarande år avgivna utlåtande. Vad kontrollstyrelsen ytterligare i denna fråga nu anfört, verkar ingalunda övertygande. Det kan icke hjälpas, att kontrollstyrelsens skäl för starkölsförbud mera giva intryck av försvar för en förutfattad ståndpunkt än att hava varit i och för sig avgörande vid själva ståndpunktstagandet. Somliga av de anförda skälen synas vara av beskaffenhet att betaga andra skäl deras övertygande kraft.»

Efter att hava anfört några exempel till stöd för sistnämnda påstående fortsätter länsstyrelsen:

»Med rätta framhåller kontrollstyrelsen, att omsättningens storlek bleve beroende på priset, men kontrollstyrelsen avfärdar denna viktiga fråga allenast med att förutsätta, att utminuteringspriset visserligen bleve åtskilligt högre än före kriget, fastän dock i varje fall icke så högt, att det komme att verka hämmande på förbrukningen. Då nu kontrollstyrelsen haft betänkligheter mot att låta starköl följa samma restriktionsbestämmelser, som gälla för vin, och såsom skäl för betänkligheterna angivit, att ölet i förbrukningsavseende vore artskilt från vinet och kunde påräkna större kundkrets ur alla befolkningslager, så skulle det ju legat nära till hands att i en tid, då staten mera än vanligt är i behov av inkomstkällor, taga under omprövning, huruvida icke en särskild skatt å starköl kunnat ifrågasättas med syfte att tillföra staten inkomster samt tillika begränsa starkölets avsättningsområde till huvudsakligen samma befolkningslager, som konsumerade vin.

Det är ju möjligt, att vissa svårigheter skulle med nu gällande beskattningssystem möta vid införandet av en särskild skatt å starköl. Uppenbarligen skulle dessa svårigheter bortfalla genom en övergång från råvarubeskattning till produktbeskattning.»

Länsstyrelsen uttalar vidare beträffande frågan om eventuell ersättning till innehavare av pilsnerdricksrättigheter, att reduceringen av dessas inkomster helt visst skulle bliva obetydlig, därest starköl ej finge försäljas i offentliga lokaler annat än i sammanhang med matservering.

Länsstyrelsen i Örebro län, som anser den av kontrollstyrelsen verkställda utredningen knappast vara av den natur, att därpå borde

59 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

grundas förslag till lagstiftning i ämnet, och förty hemställer om verkställande av en förnyad, grundlig och allsidig utredning, sammanfattar sitt yttrande angående starkölsförbudet på följande sätt:

»Då enligt gällande författning starköl får tillverkas och försäljas; då icke några olägenheter kunnat uppvisas därav; då det medgivits, att förhållandena nu så förändrats, att rent tekniskt sett försäljning av starköl kan äga rum; då det erkänts, att de andra maltdrycker, som skulle få tillverkas, icke äga önskvärd hållbarhet, vartill kommer att deras smaklighet även erkännes underlägsen starkölets, och då det innebär en stor fara att genom icke på rationella grunder framtvingade förbud framkalla överträdelser, nödgas Eders Kung], Maj:ts befallningshavande avstyrka det framlagda förslaget, att starköl icke skulle utan särskilt till; stånd få tillverkas och försäljas.

Innan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande lämnar frågan om starkölsförbudet, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke underlåta att framhålla, att, då allt starköl måste försäljas genom systembolagen, torde likasom beträffande spritdrycker och vin utförsäljningspriset av starköl i förhållande till ölets tillverkningskostnad bliva avsevärt högt, vilket tillsammans med de restriktiva bestämmelser, som kunna förenas med motbok, torde verka därhän, att konsumtionen av starköl kommer att bliva ganska inskränkt och icke torde medföra någon försämring av det allmänna nykterhetstillståndet i landet.»

Landssekreteraren och landskamreraren anmälde avvikande mening och tillstyrkte starkölsförbud.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig väl hysa betänkligheter mot starkölsförbud men å andra sidan finna vissa skäl tala därför och fortsätter därefter:

»Om man därför kan framställa en välsmakande och hållbar dryck, som kan bliva en tillfredsställande ersättning för starkölet, synas betänkligheterna mot det ifrågasatta förbudet kunna falla, så mycket hellre som allmänheten under några år fått vänja sig vid en svagare maltdryck.

Att det nuvarande pilsnerdrickat icke motsvarar berättigade krav, därom synes numera en viss enighet råda.

Men icke heller kontrollstyrelsens förslag kan anses innebära en tillfredsställande lösning av frågan. Styrelsens egen motivering ger vid handen, att hållbarheten hos pilsnerdricka med den föreslagna alkoholhalten blir skäligen ringa, då även i en sådan dryck hakterieutveckling äger rum, liksom att stamvörtstyrkan borde höjas för att ernå en välsmakande dryck.

Om däremot, såsom vissa reservanter föreslagit, beträffande maltdrycker av andra klass högsta gränsen för alkoholhalten bestämmes till normalt 3.2 viktprocent med en jämkning i vissa fall, när det gäller fråga om ansvar, upptill 3.4 procent samt högsta stamvörtstyrkan sättes till 10.5 procent, torde ett gynnsammare resultat vinnas.

Att denna jämförelsevis ringa jämkning, som framstående sakkunnige på bryggeriteknikens område förordat i syfte att ernå en för vårt land lämpad, någorlunda god och hållbar maltdryck, icke gärna kan innebära någon fara ur nykterhetssynpunkt, torde vara så mycket mera tydligt, som kontrollstyrelsens eget yttrande (sid. 53) närmast går i denna riktning.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ställer sig för övrigt i hög grad tvivlande inför beviskraften hos de balansgångsförsök, som kontrollstyrelsen anordnat.

Om allmänheten kan tillhandahållas ett pilsnerdricka av den beskaffenhet, som nyss angivits, kan man också ha grundad anledning förmoda, att förbudet mot starköl skall erhålla det stöd i allmänna rättsuppfattningen, utan vilket det sannolikt skulle bliva till skada.

Under förutsättning att reservanternas ovan refererade förslag i fråga om maltdrycker av andra klassen vinner bifall, men endast under denna förutsättning, finner sig sålunda Eders Kungl. Maj ds befallningshavande icke böra avstyrka förslaget om starkölsförbud.»

. De yttranden, i vilka uttalats instämmande i tanken på starkölsförbud men förordats den högre pilsnerdricksgränsen, ansluta sig i allmänhet till de uttalanden, som gjorts av reservanterna inom kontrollstyrelsen, särskilt ingenjören Almgren, varvid det fram hålles, att skillnaden mellan 3.2 och 3.1 viktprocent ur nykterhetssynpunkt måste anses så gott som betydelselös och att man därför borde följa sakkunskapen, enligt vilken man först genom att antaga den högre gränsen kunde ernå verklig förbättring i fråga om pilsnerdrickats smak och hållbarhet. Av bär avsedda yttranden må följande återgivas.

Överståthållarämbetet yttrar, att don verkliga sakkunskapen syntes vara överens om att, utöver den av kontrollstyrelsen förordade höjningen av alkoholgränsen och extraktgränsen, en mindre höjning borde äga rum för att resultatet skulle bliva tillfredsställande, och fortsätter, efter att hava återgivit reservanternas inom kontrollstyrelsen förslag:

»Då det synes omöjligt, att denna ringa förhöjning skulle på något sätt influera på nykterheten men den däremot tydligen skulle komma att göra pilsnerdrickat både smakligare och bådbärare, än det skulle bliva enligt kontrollstyrelsens förslag, får överståthållarämbetet hemställa om bifall till berörda, i avgivna reservationer framställda yrkanden. Framställningen i detta avseende synes tillmötesgå en billig begäran från den öldrickande allmänheten, då den tvingas att avstå från alla maltdrycker av högre maltstyrka. Även om sådana icke under de senaste åren tillverkats inom landet har man dock hitintills genom systembolagen kunnat förskaffa sig dem genom import från utlandet, en möjlighet, som hädanefter skulle bliva avskuren.»

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Den ytterligare utredning, som av kontrollstyrelsen företagits, kunde icke anses hava jävat de farhågor för och invändningar mot försäljning av dylika maltdrycker, som länsstyrelsen i sitt utlåtande över maltdryckssakkunigas betänkande påpekat. Härtill komme, att den höjning i stamvörtstyrkan och alkoholhalten för maltdrycker av andra klassen, som nu föreslagits, måste anses medföra, att pilsnerdrickats smak och hållbarhet komme att betydligt förbättras, varför saknaden av det så kallade stark- eller exportölet än mindre borde tillräknas någon be-

61 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

tydelse, och tillstyrkte länsstyrelsen alltså förslaget om förbud mot införsel och försäljning inom riket av exportöl. I fråga om alkoholhalten och stamvörtstyrkan hos maltdrycker av andra klass anför länsstyrelsen, att, då enligt kontrollstyrelsens egen utredning ifrågavarande maltdryckers farlighet ur nykterhetssynpunkt genom höjning av gränsen till 3.2 viktprocent alkoholhalt och 10.5 procent extrakthalt icke kunde anses ökas i högre grad än med den proportionella ökningen i alkoholhalten, vilken väl finge anses tämligen betydelselös, det syntes länsstyrelsen, att från praktisk synpunkt reservanternas inom konttrollstyrelsen mening ägde bestämt företräde, varför länsstyrelsen ansåge sig böra förorda densamma.

Länsstyrelsens i Älvsborgs lön yttrande innehåller i förevarande del följande:

Länsstyrelsen erinrar om reservanternas inom kontrollstyrelsen uppfattning, att vid en medgiven extrakthalt av 10.5 procent det föreslagna remediet beträffande extrakthalten vore överflödigt. Detta förslag innebure enligt länsstyrelsens mening en beaktansvärd förenkling av de på grund av detta remedium tillkrånglade ansvarsbestämmelserna vid överskridandet av den ifrågasatta högre extrakthalten. Meningsskiljaktigheten mellan de sakkunniga och kontrollstyrelsen skulle således röra sig om tiondels procentsatser av såväl extraktsom alkoholhalt. Ur nykterhetssynpunkt torde dessa skiljaktigheter sakna betydelse, vilket ock av kontrollstyrelsen i annat sammanhang medgåves. Frågan vore egentligen helt av bryggeriteknisk art och till följd därav av beskaffenhet att undandraga sig länsstyrelsens, liksom kontrollstyrelsens, bedömande. Vid sådant förhållande funne emellertid länsstyrelsen svårförklarligt, att kontrollstyrelsen ej fäst avseende vid den enhälliga och bestämda uppfattningen hos de aktade och erfarna män, vilkas sakkunskap av finansdepartementet tagits i anspråk. Det vore vidare att märka, att kontrollstyrelsens beslut dikterats av dess ordförande och en styrelseledamot, under det att övriga i ärendets behandling deltagande styrelseledamöter anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning.

Länsstyrelsen i Örebro län gör i frågan om pilsnerdricksgränsen följande uttalande:

»Om det kan göras antagligt, att med en relativt obetydlig höjning av alkoholhalten man kan lyckas att tillverka en mycket hållbarare och även väsentligen mera välsmakande maltdryck, än som kan ske med bibehållande av en godtyckligt vald, nu gällande alkoholhalt, synes det vara i nykterhetsintresse synnerligen önskvärt, att lagstiftaren beslutar sig för att möjliggöra tillverkningen av en dylik hållbar och smaklig maltdryck, som kan bidraga till att minska förtäringen av sådana maltdrycker, som innehålla så mycket alkohol, att de kunna lättare missbrukas.»

För så vitt länsstyrelsen efter samvetsgrant studium av vad som i denna fråga anförts, kunnat finna, hade i denna del de till kontrollstyrelsens biträde tillkallade speciella sakkunniga, till vilka för övrigt en av kontrollstyrelsens tekniskt sakkunniga ledamöter och dess äldsta ledamot anslutit sig, på ett fullt övertygande och framgångsrikt sätt gendrivit de skäl och grunder, som framställts i betänkandet.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Svenska

bryggare-

föreningen.

De länsstyrelser, vilka icke förorda pilsnerdricksgränsens sättande vid de högre talen, anföra i allmänhet icke särskilda skäl till stöd för denna ståndpunkt utan förklara sig endast lämna kontroll styrelsens förslag utan erinran. Länsstyrelsen i Hallands lön, vilken i sitt yttrande över maltdryckssakkunmgas förslag förklarat sig finna förslaget om att helt släppa extraktgränsen välgrundat men tillika framhållit, att betänkligheten mot faran för alkoholhaltens höjande genom efterjäsning ej syntes tillfyllest hävd, yttrar numera, att länsstyrelsen, efter den av kontrollstyrelsen förebragta utredningen i sistnämnda hänseende, såge sig nödsakad ansluta sig till styrelsens uppfattning och alltså anse, att maltdricka och maltöl icke borde få förekomma. Länsstyrelsen förordar emellertid höjning av alkoholhalten till 3.1 viktprocent och av extrakthalten till 10 procent, genom vilka höjningar pilsnerdrickats smak och hållbarhet komme att avsevärt förbättras, under det att ökningen i berusningsverkan måste anses fullständigt betydelselös.

Svenska bryggare för eningen kritiserar i sitt yttrande de förut omförmälda, av kontroll styrel sen föranstaltade försöken till utrönande av olika maltdryckers berusningsverkan och anför härutinnan:

»Frågan om gränsbestämningen har i realiteten icke genom utredningen blivit förd nämnvärt framåt. De verkställda försöken giva särskilt därigenom, att hänsyn icke tagits till de förhållanden, under vilka maltdrycker i allmänhet förtäras, föga ledning för bedömandet av frågan om maltdryckernas farlighet ur berusningssynpunkt.

Med stöd av vad sålunda anförts kan föreningen icke godkänna såsom riktiga de slutsatser, som laboratorn Hammarsten och docenten Liljestrand1 samt på grundval härav kontrollstyrelsen dragit av de verkställda försöken. Det kan icke anses ådagalagt, att berusningssymptom kunnat 'utan större svårighet’ framkallas — det övervägande antalet försök tala i motsatt riktning — och det är icke heller riktigt att, såsom å sid. 130, utan vidare göra gällande, att dylika symptom vid tillräckligt ymnigt förtärande kunna konstateras hos alla försökspersonerna, när de förtärda vätskemängdernas inverkan i och för sig icke blivit utrönt. Härförutom måste föreningen inlägga en kraftig gensaga mot kontrollstyrelsens påstående å sid. 53, att man enligt styrelsens mening ur de gjorda försöken vore 'berättigad draga den slutsatsen, att förtäring av det nuvarande pilsnerdrickat i erforderliga mängder kan åstadkomma berusning’. För en sådan slutsats giva de verkställda undersökningarna i varje fall icke något belägg, då, såsom kontrollstyrelsen också på nästa rad måste erkänna, några prov med pilsnerdricka icke anställts».

I frågan om maximigränsen för pilsnerdrickats alkoholhalt anför föreningen, efter att hava återgivit den av ingenjören Almgren avgivna reservationen till kontrollstyrelsens utlåtande:

1 De av kontrollstyrelsen anlitade sakkunniga.

63 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

»Till vad reservanten haft att andraga vill föreningen i detta sammanhang endast som sin mening framhålla, att det måste anses såsom ett synnerligen beklagligt utslag av den så kallade nykterhetspolitiken, att man ifråga om maltdrycker kommit att angiva alkoholprocenten i tiondedelar. Det är en allmän erfarenhet hos bryggerikemisterna och erkännes också å sid. 71 i utlåtandet, att utförandet av alkoholanalyser är en ganska vansklig sak. Kontrollstyrelsen räknar därvid endast med en felmarginal på Vin procent, vilket måste anses avgjort för litet. Av för föreningen tillgängliga analyser å porter jämsides verkställda å kontrollstyrelsens laboratorium och av stadskemisten i Göteborg visar det sig i samtliga tolv fall hava uppkommit skiljaktigheter i alkoholbestämningarna. De i analyserna angivna procentsatserna variera mellan 0.2 7 och O.02 procent. I det övervägande antalet fall (8) utgjorde skillnaden mer än 7,0 procent och i fem fall till och med över 2/10 procent. Liknande exempel kunna med säkerhet uppvisas av de flesta bryggerier, som låtit verkställa jämförande analyser å sina tillverkningar. Vad nu sagts torde mer än väl motivera, att ifråga om alkoholgränsen i varje fall icke räkna med mindre bråkdelar än */, procent. Som en följd härav hemställes, att alkoholgränsen måtte angivas till 3 */4 viktprocent med 1L procent remedium.»

Generaltullstyrelsen förklarar att, i vad dess ämbetsförvaltning rörde, invändning icke vore att göra mot starkölsförbud.

Den omfattande utredning, som kommit till stånd i frågan rörande rätten till försäljning av s. k. starköl, synes mig giva vid handen, att, även om det icke kan anses fullständigt uteslutet, att starkölsförsäljningen skulle kunna i huvudsaklig överensstämmelse med de i 19i7 års rusdrycksförsäljningsförordning stadgade bestämmelserna ordnas på ett sådant sätt, att försäljningen icke skulle behöva medföra några allvarliga risker ur nykterhetssynpunkt, ett dylikt ordnande emellertid skulle möta mycket stora svårigheter. Av de från olika håll framburna skäl, som i sådant hänseende tala för starkölsförbud, vill jag särskilt understryka dem, som kallats de restriktionspolitiska. För undvikande av meniiga verkningar i nykterhetsavseende av en försäljning genom systembolagen synes nämligen annan utväg icke stå öppen än att antingen omgärda öltilldelningen med starka restriktioner, ungefärligen motsvarande de för spritdryckstilldelningen gällande, eller göra starkölskonsumtionen till föremål för en prohibitiv beskattning'.

Vad beträffar möjligheten att tillgripa starka restriktioner, skulle man, synes det mig, för att vinna trygghet mot missbruk, bliva nödsakad att bestämma den månatliga tilldelningen av Öl till eu så liten kvantitet, att tillfälle ej skulle förefinnas att regelbundet nyttja ölet såsom måltidsdryck. Härav skulle utan tvivel alstras missnöje, något som icke skulle bliva gagneligt för utminuteringsbolagens verksamhet i folknykterhetens intresse.

Generaltull-

styrelsen.

Departements-

chefen.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

En särskild starkölsbeskattning i prohibitiv! syfte synes mig ej heller tillrådlig. En sådan beskattning torde endast med en viss svårighet kunna genomföras utan en omläggning av hela systemet för maltdrycksbeskattningen. Om skatten skulle hava någon verkan i prohibitivt syfte, måste den för övrigt tilltagas så kraftigt, att en nämnvärd konsumtion av starköl skulle bliva möjlig endast för ett fåtal konsumenter. Ett hänsyntagande till dessa konsumenter synes mig icke böra föranleda, att "man ställer utminuteringsbolagen inför de svårigheter i olika avseenden, som organiserande av ölhandel även i begränsad omfattning alltid måste medföra, Till frågan om en ökning av skattesatserna för alla slag av nu beskattade maltdrycker återkommer jag i det följande.

Åven om de nu av mig anförda och i övrigt under utredningsarbetets gång framkomna omständigheter, som tala för införande av ett permanent starkölsförbud icke i och för sig skulle anses slutligen avgörande, synas desamma dock vara av den betydelse, att man bör undersöka, huruvida icke allmänhetens önskan att äga tillgång till eu smakligare och mera hållbar maltdryck, än det nuvarande pilsnerdrickat anses vara, kan på annat sätt tillfredsställas. Undersökningar i sådant hänseende hava i olika riktningar verkställts såväl a\ maltdryckssakkunniga som av kontrollstyrelsen. Visserligen anser jag mig i likhet med kontrollstyrelsen icke kunna förorda det av nämnda sakkunniga föreslagna systemet att slopa den s. k. extraktgränsen föi att därigenom bereda möjlighet till tillverkning av de extraktstarka men relativt alkoholsvaga drycker, som av de sakkunniga benämnts maltdricka och maltöl. Risken för att dessa drycker skulle missbrukas genom medelst efterjäsning åstadkommen ökning av alkoholhalten kan nämligen icke lämnas ur räkningen. Å andra sidan är det knappast att förvänta, att dylika drycker skulle bliva föremål för någon allmännare efterfrågan — utom möjligen för att sålunda missbrukas.

Vad däremot angår de av kontrollstyrelsen gjorda undersökningarna rörande möjligheten att förbättra pilsnerdrickats smak och hållbarhet, synes mig av desamma hava framgått, att en höjning, ej överstigande 0.5 volymprocent, av den nu fastställda högsta alkoholhalten hos pilsnerdrickat icke ur nykterhetssynpunkt skulle i och för sig medföra några ökade risker av betydelse. Det har icke heller från någon av de hörda myndigheternas sida gjorts invändning mot en mindre höjning av pilsnerdrickats alkoholhalt, därest man därigenom skulle vinna eu sådan förbättring av dess hållbarhet och smak, att berättigade anmärkningar mot beskaffenheten därigenom skulle avlägsnas. Utredningen lärer vidare hava givit vid han-

65 Kung!. Maj.ts proposition Nr 131.

deri, att genom en ökning av alkoholhalten med 0.3—0.5 volymprocent dryckens hållbarhet skulle avsevärt förbättras. Beträffande pilsnerdrickats smak är extrakthalten hos den stamvört, med vilken drycken inbryggts, en faktor av avgörande betydelse. Ån vidare torde såsom ett resultat av den gjorda utredningen kunna fastslås, att en dryck för att tillfredsställa den allmänna smakriktningen inom landet bör vara fullt utjäst. Kontrollstyrelsen har utvecklat, hurusom utjäsningsgraden är olika för olika slag av malt; vid tillverkning av klass II av pilsnertyp lärer densamma ligga snarare något över än under 60 procent, vilken utjäsningsgrad ligger till grund för de nu gällande gränserna för alkoholhalten och extraktstyrkan. Verkställda undersökningar och gjorda uttalanden synas slutligen överensstämma därutinnan, att även den jämförelsevis obetydliga höjning av den nuvarande extraktgränsen, som efter nyssnämnda utjäsningsgrad svarar mot alkoholgränsens höjning med 0.3—0.5 volymprocent, skulle bereda möjlighet att tillverka för den allmänna smakriktningen mera tilltalande drycker än de nuvarande.

Den verkställda utredningen får således anses hava givit vid handen, att ett kraftigare pilsnerdricka än det nuvarande bör kunna få tillverkas utan några vådor ur nykterhetssynpunkt. På grund härav och med hänsyn till vad jag nyss yttrat synes mig frågan om maltdryckslagstiftningen lämpligast böra lösas på det sätt, att det nu gällande provisoriska starkölsförbudet göres permanent, men att en förbättring av pilsnerdrickat möjliggöres.

Med förbud mot försäljning av starköl lärer därvid liksom i den provisoriska lagstiftningen i ämnet böra följa importförbud. Med hänsyn till de svårigheter i olika avseenden, som därav skulle följa, har jag icke ansett mig böra, på sätt från vissa håll förordats, föreslå undantag från importförbudet för s. k. porter eller andra maltdrycker av speciellt slag. Vidare bör enligt min mening, därest försäljnings- och importförbudet nu göres definitivt, detsamma kompletteras med bestämmelser om förbud mot tillverkning till avsalu för andra ändamål än dem, för vilka försäljning och import får äga rum.

Om, såsom nyss nämnts, relativ enighet synes råda därom, att man för att förbättra pilsnerdrickat bör i viss, ungefär lika relation öka såväl den högsta extrakthalten som den medgivna alkobolhalten, hava däremot, på sätt jämväl framgått av den föregående redogörelsen, skilda meningar yppats rörande huru långt man vid en sådan ökning lämpligen bör gå. Kontrollstyrelsen tillstyrker, att alkoholgränsen höjes från nuvarande 3.6 volymprocent till 3.1 viktprocent (svarande mot 3.9 Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 107 käft. (Nr 131.) 9

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

volymprocent), och den högsta extrakthalten från 9.5 till 10 procent, under det att reservanter inom styrelsen samt de flesta av de hörda myndigheterna förorda gränsens bestämmande till 3.2 viktprocent alkohol och 10.5 procent extrakthalt. Skillnaden mellan de olika ståndpunkterna är emellertid i realiteten ännu obetydligare, än dessa siffror utvisa, enär de flesta av dem, som föreslagit extraktgränsens sättande till 10.5 procent, samtidigt beträffande extrakthalten avstyrkt de av kontrollstyrelsen upptagna bestämmelserna om ett s. k. remedium, d. v. s. en marginal för misstag, felanalyser m. m., inom vilken straffbarhet endast under förutsättning av avsiktligt fel eller uppenbar vårdslöshet hos tillverkaren skulle inträda.

I avseende å höjning av alkoholgräns och extrakthalt bör man enligt min uppfattning icke gå längre, än som oundgängligen erfordras för erhållande av en dryck av den önskade förbättrade beskaffenheten. Det gäller dock här ett utlämnande till i huvudsak fri försäljning och konsumtion av drycker, vilka enligt gällande rusdryckslagstiftning äro att anse såsom rusdrycker och underkastade den för sådana gällande regleringen. Då de gränser, som av kontrollstyrelsen i förevarande avseende föreslagits, enligt mitt förmenande kunna förväntas vara fullt tillräckliga för vinnande av syftet med höjningen av maximigränserna, ansluter jag mig i denna del till styrelsens förslag och förordar alltså, att högsta gränsen bestämmes för alkoholhalten hos pilsnerdricka till 3.1 viktprocent, motsvarande 3.9 volymprocent, och för stamvörtstyrkan till en extrakthalt av 10 procent. På sätt kontrollstyrelsen föreslagit, synas mig båda gränserna uttryckligen böra förklaras vara för tillverkaren vid straffansvar förbindande, därvid jag dock vill förorda styrelsens förslag angående remedium. Jag anhåller att senare i samband med specialmotiveringen till författningstexten få återkomma till förslaget i sistnämnda del.

Såsom framgått av vad jag sist anfört, har jag beräknat maltdryckernas alkoholhalt i viktprocent, därvid följande kontrollstyrelsens tidigare berörda förslag om övergång från volymprocent- till viktprocentberäkning. De av styrelsen anförda skälen för en sådan förändringsynas mig nämligen icke kunna frånkännas avgörande betydelse. Sant är visserligen, att, då det icke för närvarande utan synnerliga olägenheter skulle låta sig göra att beträffande spritdrycker och vin genomföra en motsvarande förändring, en viss ojämnhet uppkommer, vilken kunde tänkas bliva av betydelse särskilt vid avgränsningen mellan drycker, vilka skola behandlas som vin, och drycker, hänförliga till

67 Kunpl. Maj:ts proposition Nr 131.

tillagade, alkoholfria drycker. Någon olägenhet av donna olikhet torde emellertid icke vara att befara i praktiken. — I överensstämmelse med vad sålunda föreslagits i fråga om pilsnerdricksgränsen, torde jämväl maximigränsen för alkoholhalten hos svagdricka böra uttryckas i viktprocent.

1 maltdryckssakkunnigas uppdrag ingick, såsom framgått av den nyss lämnade redogörelsen, att i samband med reviderandet av maltdryckslagstiftningen till övervägande upptaga vissa av svagdrickstillverkarna i riket gjorda framställningar rörande ändringar i gällande bestämmelser angående möjlighet för dem att övergå till skattepliktig tillverkning. Vid behandling av denna fråga hava de sakkunniga avstyrkt ändring i gällande bestämmelser, enligt vilka i bryggeri, som anlagts eller för tillverkning av andra drycker än svagdricka inrättats efter ingången av juli månad 1917, sådan tillverkning ej får äga rum, utan att Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd. Kontrollstyrelsen berör i sitt betänkande icke särskilt denna fråga. På grund av vad i ärendet förekommit, torde jag emellertid, på sätt jag förut antytt, lämpligen böra i detta sammanhang till behandling upptaga den framställning från styrelsen för Svenska svagdricksbryggareföreningen, som i början av innevarande år ingivits till Kungl. Maj:t.

Sagda framställning utmynnar i en hemställan, att vid utarbetandet av det lagförslag i maltdryckstillverkningsfrågan, som eventuellt komme att framläggas för riksdagen, följande förslag måtte tagas under omprövning:

l:o) möjliggörande av tillverkning av sådant maltdricka, som av de maltdryckssakkunniga föreslagits, d. v. s. en dryck med svagdrickats alkoholhalt men inbryggd med en stamvört, vars extrakthalt överstiger 6 procent;

2:6) höjande av den högsta medgivna extrakthalten för svagdricka från 6 procent till 7 V2 procent;

3:o) upphävande för svagdricksbryggeriernas del av det s. k. koncessionstvånget, d. v. s. bestämmelserna om Kungl. Maj:ts tillstånd för rätt att påbörja tillverkning av maltdrycker av klass II;

4:o) under förutsättning av bifall till förslaget under l:o), medgivande för svagdricksbryggerierna att tillverka jämväl maltdricka; och

5:o) under förutsättning av bibehållande av koncessionstvånget för svagdricksbryggerierna i fråga om övergång till skattepliktig tillverkning, stadgande av motsvarande inskränkning i rätten för de skattepliktiga bryggerierna att tillverka svagdricka, eventuellt maltdricka.

Frågan om svaydricksbryggeriernas ställning.

Framställning från Svenska svagdricks-

bryggareföre-

ningen.

68 Kontroll styrelsens yttrande.

Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition 'Nr 131.

Beträffande förslagen under l:o) och 4:o), vilka avstyrkts av kontrollstyrelsen, hänvisar jag till vad jag förut anfört i fråga om införande av extraktrika, alkoholsvaga drycker. Angående de under 2:o), 3:o) och 5:o) upptagna förslagen har kontroll styrelsen i sitt över svagdricksbryggarnas framställning avgivna yttrande anfört i huvudsak följande:

Kontrollstyrelsen hade för sin del ur principiell synpunkt intet att erinra mot att extraktgränsen mellan nuvarande klass I och klass II höjdes till exempelvis 7 procent. Då extrakthalten i det vanliga fatsvagdrickat i allmänhet icke uppginge till 4 procent, skulle en dylik höjning vara av betydelse endast beträffande det lagrade buteljsvagdrickat. Sistnämnda dryck stode emellertid närmare de skattepliktiga maltdryckerna än det egentliga fatsvagdrickat, och en höjning av extraktgränsen borde därför föranleda ett allvarligt övervägande, huruvida icke buteljsvagdrickat borde underkastas beskattning. En sådan syntes dock icke kunna lämpligen anordnas annat än genom tillämpning av produktbeskattningsprincipen, och den nuvarande tidpunkten vore föga lämplig för upptagande till behandling av ett så vittutseende spörsmål som om övergång till denna princip. Förslaget om koncessionstvång för skattepliktiga bryggerier för rätt att tillverka svagdricka syntes icke böra föranleda någon åtgärd, då därigenom de skattepliktiga bryggerierna skulle fråntagas en rätt, som de redan innehade. I fråga om koncessionstvånget för rätt till skattepliktig tillverkning ansåge sig kontrollstyrelsen på anförda skäl icke kunna förorda ett upphävande av gällande bestämmelser därutinnan, sedan desamma en gång blivit införda i lagstiftningen och, såvitt styrelsen kunnat finna, i sin män bidragit att åvägabringa en viss stabilitet på maltdryckstillverkningens område. Emellertid syntes det enligt kontrollstyrelsens mening med fog kunna ifrågasättas, att en mjukare tillämpning av koncessionsbestämmelserna komme till stånd, än som för närvarande med stöd i motiveringen till det för dessa bestämmelser grundläggande kommittéförslaget tillämpades. Det syntes nämligen kontrollstyrelsen vara överensstämmande med billigheten, att de skattefria bryggerier, som vore inrättade för tillverkning av lagrat dricka och sålunda hade en utrustning, jämförlig med de skattepliktiga bryggeriernas, kunde tillerkännas rätt att med vissa villkor och förbehåll övergå till en skattepliktig tillverkning, som dock endast borde få omfatta maltdrycker av klass II.

Beträffande det närmare innehållet i svagdricksbryggareföreningens framställning och kontrollstyrelsens yttrande däröver tillåter jag mig att hänvisa till de bilagor (nr 2 och 3), som, enligt vad jag tidigare hemställt, torde fogas till statsrådsprotokollet. De vid kontrollstyrelsens yttrande fogade tabellerna torde i protokollsbilagan intagas allenast i sammandrag, utvisande siffrorna för riket i dess helhet och för tiden från och med tillverkningsåret 1913 —1914.

Såväl de av svagdricksbryggareföreningen som de av kontrollstyrelsen åberopade siffrorna giva vid handen, att avsättningen av svagdricka vid de skattefria bryggerierna under de senare åren i hög grad ned-

69 Kungl. Maj.ts proposition Nr 131.

gått: under tiden från tillverkningsåret 1913—1914 beträffande vanligt svagdricka med ungefär 63 procent och beträffande lagrat dricka med ungefär 48 procent. Åtminstone delvis torde denna nedgång, såsom av föreningen anförts, vara att tillskriva den under kristiden vidtagna maltransoneringen och 1917 års rusdryckslagstiftning. Svagdricksbryggerierna synas därför i viss mån hava ett berättigat anspråk på att statsmakterna taga hänsyn till den ställning, van de på grund av denna minskade avsättning blivit försatta.

Vad de i syfte att bereda svagdricksbryggerierna lättnad framställda förslagen angår, vill jag till en början i fråga om höjning av maximigränsen för svagdrickats extrakthalt erinra, att enligt'kontrollstyrelsens framställning en jämförelse mellan befintliga statistiska uppgifter utvisar, att svagdricksbryggerierna numera framställa en extraktsvagare dryck än tidigare; under tillverkningsåret 1909—1910 erhöllos nämligen i medeltal per 100 kilogram malt 13.7 hektoliter svagdricka och var vörtstyrkan något under 5 procent, medan för tillverkningsåret 1920—1921 motsvarande siffror voro 16.9 hektoliter och 3.8 procent. Av dessa siffror framgår, att svagdricksbryggerierna för närvarande för tillverkningen av vanligt svagdricka icke på långt när utnyttja den vörtstyrka, som gällande lagstiftning medgiver. Det synes sålunda föga påkallat att i och för understödjande av tillverkningen av sådant svagdricka höja maximigränsen, innan det prövats, huruvida icke inom gällande lagstiftnings ram sådan förbättring av svagdrickat skulle kunna erhållas, som åt detsamma gåve större konkurrenskraft och sålunda åstadkomme ökad förbrukning.. För tillverkningen av lagrat buteljdricka skulle väl den föreslagna höjningen av extrakthalten omedelbart vara av betydelse, men denna tillverkning spelar, såsom framgår av de vid kontrollstyrelsens yttrande fogade tabellerna, ekonomiskt betydligt mindre roll än tillverkningen i övrigt; den tillverkade kvantiteten lagrat dricka utgjorde tillverkningsåret 1913—1914 omkring 5.8 procent och tillverkningsåret 1921 — 1922 omkring 8 procent av de skattefria bryggeriernas hela tillverkning, och tillverkningsvärdet av det lagrade drickat uppgick förstnämnda tillverkningsår till omkring 16.2 procent och det senare tillverkningsåret till omkring 18 procent av det totala tillverkningsvärdet. Härtill kommer, att det icke kan anses vara i det allmännas intresse att vidtaga åtgärder, som uppmuntra till ökad tillverkning av buteljdricka på bekostnad av tillverkningen av det alkoholsvagare och billigare fatsvagdrickat. Jag erinrar vidare i detta sammanhang, att, såsom jag redan i annat sammanhang yttrat, jag har för avsikt att föreslå en betydande ökning av den nu för pilsnerdrickstillverkning utgående maltskatten. Den pris-

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

förhöjning å pilsnerdrickat, som därav kan föranledas, torde icke bliva utan 'betydelse för svagdrickats konkurrenskraft i marknaden, och denna skatteökning innebär sålunda en given fördel för svagdricksbryggerierna. Andra åtgärder i syfte att bereda dessa lättnad te sig med hänsyn härtill för närvarande i mindre grad av behovet påkallade, än de måhända eljest skulle hava varit, På grund härav och med hänsyn till vad jag förut anfört, anser jag mig icke böra förorda en höjning av extraktgränsen för klass I.

Beträffande förslaget om koncessionstvång i fråga om de skattepliktiga bryggeriernas svagdrickstillverkning ansluter jag mig till kontrollstyrelsens avstyrkande uttalande. Visserligen äro andra åtgärder tänkbara i syfte att förminska de skattepliktiga bryggeriernas konkurrensförmåga vid tillverkning av skattefria maltdrycker. Jag erinrar härutinnan om de bestämmelser, som i tidigare maltskatteförfattningar funnits eller vid frågans behandling förut ifrågasatts av innebörd, antingen att ett skattepliktigt bryggeri icke skulle få skatterestitution för allt det malt, som användes till svagdrickstillverkningen, utan endast för viss bråkdel därav, eller att restitution skulle erhållas endast för en del av den för svagdricksmaltet erlagda skatten. Ytterst verka emellertid båda dessa åtgärder prisfördyrande å de skattepliktiga dryckerna. Då en ej ringa verkan i denna riktning åstadkommes redan av den föreslagna skattehöjningen, synas mig ytterligare åtgärder med liknande verkan ej lämpliga.

Däremot anser jag, i överensstämmelse med kontrollstyrelsen, att de skattefria bryggerier, som hava därför lämpade inrättningar, böra kunna erhålla större möjlighet att få Kungl. Maj:ts tillstånd till rätt att övergå till skattepliktig tillverkning, än de med den för närvarande tilllämpade praxis äga. De bryggerier, för vilka sadant tillstånd skulle kunna tänkas ifrågakomma, äro, på sätt kontrollstyrelsen anfört, de nu i gång varande svagdricksbryggerier, vilka äro så inrättade, att. de kunna tillverka buteljera! dricka. Emellertid synes endast under vissa ganska stränga förutsättningar sådant bryggeri böra kunna . erhålla dylikt tillstånd, något som också av kontrollstyrelsen framhållits. På o-rund av min sålunda uttalade uppfattning är det min avsikt att, därest det nu avhandlade förslaget till maltdryckslagstiftning. i det väsentliga vinner riksdagens bifall och uttalande av riksdagen i annan riktning icke göres, förorda en sådan behandling av ansökningar rörande rätt till skattepliktig tillverkning, att tillstånd till tillverkning av pilsnerdricka meddelas skattefritt bryggeri under i huvudsak följande, med de av kontrollstyrelsen uppställda överensstämmande förutsättningar, nämligen: att anmärkning icke i något avseende kan göras mot bryggeriets

71 Kungl. Maj.ts proposition Nr 131.

hittillsvarande skötsel eller mot tillverkaren personligen, att bryggeriet i dess nuvarande skick utan större förändringar är i stånd att påbörja skattepliktig tillverkning samt ur kontrollsynpunkt uppfyller de fordringar, den blivande maltdryckstillverkningsförordningen kan komma att föreskriva för skattepliktiga bryggerier, samt att bryggeriets tillverkningav svagdricka och lagrat dricka varit av större omfattning.

Såsom torde hava framgått av den i början av mitt anförande Omläggning lämnade redogörelsen, utövas enligt nu bestående system för kontrollen d?yCksko'n. i de skattepliktiga bryggerierna den egentliga tillsynen av lokala kon- trollen, trollörer, vilka genom ofta företagna besök vid bryggerierna skola ut- Nuvarande öva den närmare uppsikten över att den självregistrerande vågen system' fungerar och att malt ej användes, som icke passerat denna väg. Denna kontroll är kompletterad därmed, att tillverkarna äro skyldiga att för granskning till kontrollmyndigheten insända utdrag av sina bryggjournaler. Det bestående kontrollsystemet kännetecknas sålunda av personkontroll, kombinerad med bokföringskontroll. Båda slagen av kontroll äro emellertid i viss mån ofullständiga; kontrollörerna övervaka icke i alla delar tillverkningens gång, och utdragen ur bryggjournalerna äro tydligen icke tillräckliga för eu betryggande granskning av tillverkningen inom bryggeriet över huvud.

En närmare redogörelse för det nuvarande kontrollsystemet, än jag här kunnat lämna, och en sammanfattning av de olika uppgifter, som enligt detsamma tillkomma de olika organen för kontrollen, återfinnas i sjätte kapitlet av kontrollstyrelsens utlåtande.

Maltdryckssakkunniga upptogo i sitt betänkande frågan om för- MaitdrycUenkling av kontrollen. De ifrågasatte, att den genom kontrollörerna ut- e*

övade personkontrollen skulle minskas och i viss grad ersättas av en yttranden darpå tillverkarens bokföring grundad kontroll. I enlighet härmed skulle öveK kontrollörerna vid de skattepliktiga bryggerierna ersättas av tillsyningsman med i huvudsak samma ställning som tillsyningsmännen vid de skattefria bryggerierna, ökade krav ställas på tillverkarens bokföring över tillverkningen, överkontrollörernas kontroll över bryggerierna i huvudsak bibehållas oförändrad, varjämte skulle genom stickprov, då och då oförmodat utförda av överkontrollörerna och centrala kontrolltjänstemän, utrönas, huruvida tillverkarens bokföring stämde med de faktiska förhållandena. Härigenom skulle eu ej obetydlig besparing kunna göras, och de sakkunniga hava ansett, att minst hälften av den nuvarande kontrollkostnaden skulle kunna inbesparas.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

I sitt yttrande i anledning av de sakkunnigas förslag förklarade kontrollstyrelsen, att den icke funne det utan vidare vara klart, att den av de sakkunniga föreslagna vägen vore den bästa, mest konsekventa och billigaste. Det föreslagna systemet innebure å ena sidan ett försvagande av personkontrollen och å andra sidan en utveckling av bokföringskontrollen till större fullständighet. De sakkunniga syntes emellertid i sitt betänkande icke hava tagit i betraktande en sådan möjlighet som den, att personkontrollen å bryggerierna fullständigt borttoges samt att bokföringskontrollen i förening med en verksam stickprovskontroll utvecklades till större effektivitet. Ett dylikt kontrollsystem skulle enligt kontrollstyrelsen bliva ändå billigare än det av de sakkunniga föreslagna och vore sålunda förtjänt att tagas under allvarligt övervägande.

Av reservanter inom kontrollstyrelsen ävensom i vissa av de av lansstyreiserna över maltdryckssakkunnigas betänkande avgivna yttranden framställdes ytterligare invändningar mot de sakkunnigas förslag i denna del.

KontMisty. Kontrollstyrelsen har i sitt betänkande såsom resultat av den före-

reUeZg!St tågna grundligare utredningen stannat vid att förorda en förändring Omläggning av det nuvarande kontrollsystemet i två särskilda huvudriktningar. Dels av kontroll- föreslår nämligen kontrollstyrelsen, att kontrollörerna vid de skattepliksystemet. ^ bryggerierna skola upphöra att fungera samt att deias uppgifter skola, i den mån de icke anses kunna uteslutas, fördelas pa särskilda, lägre’ avlönade kontrollombud vid de olika bryggerierna samt på överkontrollörerna, vilka såsom följd härav borde få ett högre arvode; dels förordar styrelsen, att vissa med kontrollsystemet sammanhängande uppgifter, vilka nu tillkomma Kungl. Maj:t eller länsstyrelserna, skola sammanföras hos kontrollstyrelsen. Kontrollstyrelsens förslag i förstnämnda hänseende vilar på följande grunder. Avläsningarna _ av den självregistrerande vågen, som nu skola verkställas tre gånger i veckan, kunde utan risk inskränkas till antalet. För att man skulle kunna utöva tillsyn i de fall, då vågen eller maltkrossen icke fungerade men tillverkaren ändock ville verkställa krossning eller uppvägning av malt, vore icke nödigt, att särskild kontrollör funnes anställd vid bryggeriet, utan syntes det vara tillräckligt, att för sådana ändamål ett ombud för kontrollmyndigheten funnes å platsen för att på kallelse av tillverkaren närvara vid krossningen eller uppvägningen. Kontrollörens nuvarande verksamhet för att övervaka att intet malt inmäskades, som ej passerat vågen, kunde icke anses lämna säkerhet för att olagligheter ej begmges. Samma resultat syntes kunna ernås genom en med längre mellanrum företagen stickprovskontroll, vilken kunde åläggas över kontrollörerna att av dem utföras vid deras månatliga besök vid bryggerierna. En sådan förändring skulle även vara gynnsam såtillvida, som överkontrollörerna syntes vara bättre rustade att granska tillverkarens bokföring och sålunda

73 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

utnyttja denna granskning såsom eu bjälpkontroll. Då med de föreslagna förändringarna kontrollombuden skulle erhålla betydligt mindre omfattande uppgifter än do nuvarande kontrollörerna, syntes deras arvoden kunna bestämmas avsevärt lägre än den för närvarande till kontrollörerna utgående ersättningen. För tillsynen i nyss berörda fall, då vågen eller maltkrossen ieke fungerade, syntes den, som påkallat ombudets närvaro, böra vara till honom ersättningsskyldig. Den fullständigare bokföringskontrollen borde gå ut på att kontrollorganen skulle kunna följa tillverkningen från början till slut. För sådant ändamål borde tillverkaren åläggas att föra även en försäljningsjournal, utvisande för varje dag försäljningen under dagen av olika slag av maltdrycker, vilken journal tillverkaren skulle vara skyldig att hälla tillgänglig för kontrollstyrelsen eller dess ombud samt för överkontrollören. Därjämte borde tillverkaren vara pliktig hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga icke blott såsom för närvarande för överkontrollören utan jämväl för kontrollstyrelsen eller den kontrollstyrelsen därtill befullmäktigad Jämväl övriga kontrolluppgifter syntes utan svårighet kunna fördelas på överkontrollörerna och de föreslagna kontrollombuden. Därest kontrollen anordnades på sätt här i korthet angivits, skulle densamma enligt kontrollstyrelsens mening bliva minst lika effektiv som med nuvarande kontrollsystem. I fråga om kontrollanordningarna vid de skattefria bryggerierna hade kontrollstyrelsen icke ansett någon förändring erforderlig. Med hänsyn till vikten av att övervaka, att icke extraktstarkare maltdrycker tillverkades, än som vore medgivet, syntes nämligen en personkontroll genom särskild tillsyningsman fortfarande vara erforderlig vid dessa bryggerier.

Beträffande de grundläggande bestämmelserna i det föreslagna kontrollsystemet, i den mån desamma icke nu återgivits, tillåter jag mig att hänvisa till kontrollstyrelsens såsom bilaga till statsrådsprotokollet fogade författningsförslag (Bilaga 1 A). I detta hava sammanförts de bestämmelser, motsvarande de i gällande tillverkningsförordning och ordningsstadga för bryggerierna meddelade föreskrifter, som ansetts hava allmännare betydelse. Enligt kontrollstyrelsens uppfattning borde nuvarande ordningsstadga ej ersättas med någon ny, utan borde de närmare föreskrifterna rörande kontrolltjänstemännens åligganden och sättet för deras verksamhet meddelas i en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion, varjämte kontrollstjTelsen skulle äga att i vissa delar meddela erforderliga detalj föreskrifter. Något förslag till en dylik instruktion finnes ännu icke upprättat. För att klargöra, huru det föreslagna kontrollsystemet skulle komma att te sig i praktiken, tillåter jag mig därför att här åter- 1bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 107 höft. (Nr 131.) 10

74 Överflyttning av kon trollbefogen heter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

giva en i kontrollstyrelsens betänkande införd plan över de uppgifter, som enligt styrelsens förslag skulle tillkomma de olika kontrollorganen.

Kontrollombudet skulle hava följande åligganden:

1. att en gång i veckan besöka bryggeriet för avläsning av den automatiska vågen och för att tillse, att alla för kontrollen anbragta lås, förseglingar och plomberingar befinnas i oförändrat skick, och omsorgsfullt förvara nycklarna till ifrågavarande lås samt vid månadsskifte kontrollera, att vågens siffror överensstämma med i krossnings- och bryggjournalerna införda uppgifter;

2. att med kronans lås stänga maltkrossen, när tillverkningsrätten upphör eller maltkrossning inställes före det löpande tillverkningsårets utgång;

3. att mot särskild ersättning av tillverkaren närvara dels vid uppvägning av malt å justerad våg, när den automatiska vågen är i olag, samt lämna bevis om det uppvägda maltets vikt, dels vid krossning av malt, när den med vågen förbundna krossen ej fungerar, dels vid rengöring av eller reparation å krossen, dels ock vid krossning av havre i gröpkvarn;

4. att mottaga brygdanmälningar ävensom anmälan om upphörande av maltkrossning samt bestyrka riktigheten av utdrag ur brygg journal; samt

5. att underrätta överkontrollören, när något anmärkningsvärt ur kontrollsynpunkt iakttages i bryggeriet.

Till denna förteckning må anmärkas, att, enligt vad som framgår av den av kontrollstyrelsen föreslagna författningstexten, befogenheten att mottaga brygdanmälningar skulle tillkomma överkontrollörerna.

De nya eller utvidgade kontrolluppgifter, som skulle tillkomma överkontrollörerna, äro:

1. att minst en gång i månaden besöka varje skattepliktigt bryggeri och därvid verkställa erforderlig provvägning med den automatiska vågen, fastställa ex traktutbytet för möjligen då företagen brygd, avprova vörtstyrkan av en brygd vid jästens tillsättande i jäskaren, när möjlighet till dylik avprovning gives, samt granska samtliga förda journaler och undersöka förhållandena i bryggeriet;

2. att vid de tillfällen, då kontrollstyrelsen så förordnar, ävensom då misstanke om olovlig inmäskning yppats, taga del av handelsbokföringen och granska densamma; samt

3. att vid första kontrollbesöket under året verkställa besiktning å bryggeriet.

I övrigt skulle överkontrollörernas befogenhet bliva ungefär densamma som för närvarande.

De Kungl. Maj:t för närvarande tillkommande, med maltdryckskontrollen sammanhängande uppgifter, vilka föreslagits skola överflyttas till kontrollstyrelsen, äro framför allt att utse överkontrollörer samt meddela eftergift av skatt i de fall, då uppvägt malt eller därav beredd produkt väsentligen skadats. De viktigaste av de uppgifter, som enligt förslaget skulle överflyttas från länsstyrelserna, äro att

75 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 131.

utse kontrollörer, att mottaga föreskrivna anmälningar före påkörande av driften under ett tillverkningsår samt att i anledning av dessa anmälningar meddela tillståndsbevis till maltkrossning och maltdryckstillverkning, att utöva kontroll över att maltskatten behörigen erlägges, samt att pröva ansökningar om restitution av malt, omedelbart använt till svagdricka.

Däremot skulle det enligt kontrollstyrelsens förslag fortfarande ankomma på länsstyrelserna att mottaga och pröva föreskrivna säkerheter lör skattens behöriga erläggande. 1 samtliga nu berörda avseenden överensstämmer den föreslagna överflyttningen från länsstyrelserna med vad som förra året i samband med omregleringen av sockerkontrollen blev statsmakternas beslut beträffande denna kontroll. I motsats till vad som gäller beträffande sockerkontrollen har emellertid kontrollstyrelsen föreslagit, att det alltjämt skulle ankomma på länsstyrelserna att utbetala arvoden och ersättningar till kontrollpersonalen, detta enär styrelsen för närvarande saknade möjlighet att ombesörja utbetalning av arvoden till ett större antal tjänstemän.

Den ökning av personalen inom kontrollstyrelsen, som styrelsen ansett bliva erforderlig för fullgörande av de nya uppgifterna, inskränker sig till anställande av en extra tjänsteman med uppgift att handhava skattekontrollen. Därjämte förklarar styrelsen, att en tillfällig förstärkning av arbetskrafterna sannolikt skulle bliva erforderlig under tiden omedelbart före det nya tillverkningsårets början, då det stora antalet driftsanmälningar inkomme, krävande en skyndsam behandling. Enligt vad jag inhämtat, lärer det vara styrelsens avsikt, att nyssnämnda tjänsteman under sagda tid skulle biträda med behandlingen av dessa ärenden. I detta sammanhang må även nämnas, att kontrollstyrelsen, som ansett, att de för kontrollen över de tillverkade maltdryckernas styrka erforderliga analyser hora verkställas inom styrelsen, funnit nödigt föreslå, att härför anställdes ytterligare ett kvinnligt laboratoriebiträde.

Mot kontrollstyrelsens betänkande i nu berörda delar har anförts reservation av ledamoten av styrelsen Lagergren, som anser, att den föreslagna kontrollen icke skulle kunna bliva lika effektiv som det nuvarande systemet. Den i utsikt ställda kostnadsminskningen skulle lika väl, menar reservanten, kunna ernås inom det nuvarande systemets ram genom en åtgärd, vars lämplighet och riskfrihet icke kunna sättas i fråga, nämligen att medelst ändring i ordningsstadgan inskränka kontrollörernas besök vid skattepliktigt bryggeri till i regeln två i veckan. Härav skulle nämligen kunna följa en avsevärd nedsättning i kontrollörernas arvoden. En sådan utväg innebure jämväl en viss skonsamhet mot kontrollörerna.

Disponenten Sandwall har i ett särskilt yttrande förklarat, att, då han hyste den uppfattningen, att den rent tekniska kontrollen, sådan den av kontrollstyrelsen

Reservationer vid kontrollstyrelsens betänkande. 1

Kontrollkostnaderna enligt kontrollstyrelsens förslag.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

i dess yttrande föreslagits, konime att bliva fullt effektiv, lian icke kunnat tillstyrka Vad kontrollstyrelsen föreslagit i fråga om förande av försäljningsjournal och om bokföringskontroll. Ett riktigt bedömande av försäljningsjournalens siffror i förhållande till siffrorna i bryggjournalen vore nämligen synnerligen svårt. Den såsom en stickprovskontroll tänkta granskningen av tillverkarens handelsböcker kom me att bliva utan betydelse för kontrollens effektivitet men skulle pålägga kontrollmyndigheterna ett arbete, beträffande vilket dessa i allmänhet icke kunde hava erforderlig vana och säkerhet.

De kontrollutgifter, som, efter verkställd reduktion av vissa arvoden, utgå under tillverkningsåret från och med den 1 oktober 1922, motsvara en beräknad årskostnad av, utom dyrtidstillägg, 286,250 kronor, därav 131,250 kronor för överkontrollörerna och 155,000 kronor för andra kontrollörer. Var och en av överkontrollörerna åtnjuter ett arvode av högst 4,000 kronor om året eller, där överkontrollör uppbär pension av statsmedel, högst 3,000 kronor om året samt därjämte ersättning för rese- och expeditionskostnader med 250—400 kronor i månaden. Ersättningen till kontrollörer, vilka endast hava befattning med bryggerikontrollen, utgör för närvarande i allmänhet tre kronor om dagen för kontrollör, som endast har tillsyn över ett bryggeri, och fyra kronor om dagen för den, som har uppsikt över två skattepliktiga bryggerier.

Kostnaderna för det nya kontrollsystemet hava av kontrollstyrelsen beräknats till 215,000 kronor om året utom dyrtidstillägg. Styrelsen utgår därvid från att arvodet till envar av överkontrollörerna skulle, bland annat med hänsyn till deras ökade arbete, höjas till högst 6,000 kronor eller för den, som uppbure statspension, till högst 5,000 kronor, samt att överkontrollörerna för sina inspektionsresor skulle åtnjuta reseoch traktamentsersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente, för vilken ersättning den genomsnittliga kostnaden uppskattats till 3,500 kronor om året för varje överkontrollör. Därjämte skulle överkontrollörerna erhålla bidrag till expeditionskostnader med 600 kronor om året. Årskostnaderna för överkontrollörerna skulle härigenom komma att uppgå till 165,000 kronor, därvid emellertid är att märka, att överkontrollörerna förutsättas alltjämt skola äga befattning jämväl med bränn vinskontrollen, varför en del av kostnaderna rätteligen bör anses belöpa på sistnämnda kontroll. Ersättningen åt kontrollombuden är beräknad efter 30 kronor i månaden och uppgår sålunda, under förutsättning att landets 160 skattepliktiga b^ggerier hållas i gång i medeltal tio månader om året, till omkring 50,000 kronor.

Den kostnadsminskning, som skulle följa av den föreslagna omläggningen av kontrollsystemet, beräknas efter dessa grunder av kontroll-

Kungl. Maj:fn proposition Nr 131.

styrelsen till minst 70,000 kronor, vartill komme skillnaden i dyrtidstillägg. Vid jämförelse mellan kostnaderna för det nuvarande och det föreslagna kontrollsystemet bör emellertid iakttagas, att för kontrollstyrelsen såsom följd av den förut antydda överflyttningen av vissa ärenden till styrelsen skulle erfordras ett årligt anslag å 8,000 kronor för anställande av viss extra personal. Den årliga kostnads vinsten vid bifall till kontrollstyrelsens förslag i dess helhet skulle sålunda komma att uppgå till något över 60,000 kronor, inbesparingen i dyrtidstillägg oberäknad.

De flesta av länsstyrelserna hava i sina yttranden principiellt lämnat kontrollstyrelsens förslag, i vad det angår själva kontrollsystemets omläggning, utan erinran.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter emellertid, huruvida icke ur synpunkten av en effektiv kontroll de i stället för kontrollörerna inträdande befattningshavarnas uppgifter kunde antagas bliva så omfattande, att en utvidgning av kontrollväsendet snart visade sig nödig.

V issa länsstyrelser ställa sig mera tveksamma till förslaget i förevarande del.

Länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län framhålla som icke osannolikt, att den önskvärda effektiviteten i kontrollen bleve omöjlig att ernå med de anordningar, förslaget förutsatte, varjämte praktiska svårigheter till förfång för tillverkarna syntes vara att vänta, allt till följd av det för överkontrollörerna uppgjorda, synnerligen vidsträckta arbetsprogrammet. Det nya kontrollsystemet syntes enligt länsstyrelsernas mening svårligen kunna genomföras, med mindre kontrollpersonalen ökades, vare sig genom inrättande av assistentbefattningar vid sidan av över kontrollörerna eller på annat sätt. Den i utsikt ställda besparingen skulle sålunda bliva tämligen illusorisk. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarar sig icke heller vara övertygad om den föreslagna anordningens större effektivitet i jämförelse med nuvarande kontrollsystem. Vidare kunde man enligt denna länsstyrelses mening sätta i tvivelsmål möjligheten att för kontrollarbetet förvärva lämplig arbetskraft mot ett så lågt arvode som 30 kronor i månaden och med en så bunden tjänstgöring som den, vilken anvisats ombuden. Länsstyrelsen hölle före att, därest en nöjaktig kontroll skulle kunna påräknas, behovet av en avsevärd höjning i ombudsarvodena omedelbart komme att göra sig gällande.

Avstyrkande utlåtanden hava avgivits av länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Värmlands län har anfört, att man icke mot en ersättning av den föreslagna storleken kunde räkna med erforderlig kvalifikation hos ett ombud, för vilket föreslagits ungefärligen enahanda uppgifter, som ålåge de nuvarande kontrollörerna. Den med reformen förknippade utvidgningen av överkontrollörernas befogenheter hade ej heller visat sig genomförbar utan betydande kostnadsökningar. Efter att hava framställt anmärkning jämväl mot den föreslagna överflyttningen av vissa uppgifter från länsstyrelserna, varmed skulle följa

Länsstyrelsernas yttranden i fråga om kontrollsystemet.

78 Kungl. Maj.ts proposition Nr 131.

Länsstyrelsernas yttranden i fi Aga om överflygning av kontrollbefogenheer.

ökade kostnader för statsverket, anförde länsstyrelsen, att, då länsstyrelsen sålunda icke kunde ansluta sig till det föreslagna nya kontrollsystemet, länsstyrelsen saknade varje anledning frångå sin tillförene i ämnet uttalade mening om fördelarna med ett bibehållande av nuvarande kontrollörer eller sina därvid uttalade tvivelsmål rörande överkontrollörernas behövlighet såsom mellanhand mellan den lokala kontrollen och kontrollstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar i denna del:

Länsstyrelsen funne sig icke kunna tillstyrka förslaget av det skäl, att ett sådant kontrollsystem som det föreslagna icke på långt när skulle bliva så effektivt som det nuvarande. Kontrollörens tre obligatoriska besök i veckan vid bryggeriet, varunder han vid alla besöken skulle avläsa den automatiska vågen, tillse att alla förseglingar och plomber samt alla för kontrollen anbragta lås befunnes i oförändrat skick samt anteckna sitt namn i brygg- och krossjournalen samt dagboken samt vid ett av besöken beräkna extraktutbytet av den för pågående brygd inmäskade maltmängden på grund av i hans närvaro eller av honom själv gjorda bestämningar över vörtens volym och extraktstyrka och vid ett annat av besöken dessutom bestämma vörtstyrkan av brygd vid jästens tillsättande i jäskaren, kunde självfallet ej uppvägas av ett besök i veckan av ombudet, som då endast hade att avläsa vågen och tillse förseglingarna, samt av en extraktutbytesberäkning i månaden av överkontrollören. Det syntes länsstyrelsen ligga närmare till hands att vidtaga den förenkling, att överkontrollörens besök inskränktes till en gång var tredje månad. Den föreslagna förändringen i kontrollsystemet kunde icke heller anses vara betingad av den beräknade nedsättningen i kontrollkostnaden, då denna nedsättning förvisso skulle komma att visa sig bliva föga avsevärd.

Vissa länsstyrelser hava mot detaljerna i det föreslagna kontrollsystemet anfört anmärkningar, till vilka jag anhåller att få återkomma i samband med specialmotiveringen.

Kontrollstyrelsens förslag, jämväl i vad det avser kontrolluppgifternas koncentrerande hos kontrollstyrelsen, har av de flesta länsstyrelser lämnats utan anmärkning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller emellertid, att den föreslagna centraliseringen av kontrollen, som i och för sig icke kunde anses påkallad, syntes komma att för statsverket medföra kostnader, vilka med bibehållande av den nuvarande ordningen för kontrollen icke skulle bliva behövliga. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarar sig intet hava att erinra mot förslaget, om det också kunde befaras, att här, såsom det vid centralisering ofta visat sig bliva fallet, kostnaderna för det allmänna icke komme att nedbringas. Länsstyrelsen i Blekinge län ansåge de betänkligheter, som länsstyrelsen anfört i sitt yttrande över maltdryckssakkunnigas förslag, icke hava blivit av kontrollstyrelsen vederlagda, varför länsstyrelsen betvivlade förslagets lämplighet. Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig icke hava något att erinra mot förslaget, under förutsättning att icke överförandet till kontrollstyrelsen av en del befogenheter komme att medföra en utökning av antalet ämbetsmän inom densamma.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 131.

79 Avstyrkande utlåtanden i fråga om ökning av kontrollstyrelsens befogenheter hava avgivits av länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads, Värmlands och Västernorr lands län.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser sig böra av principiella och praktiska skäl avstyrka den fortgående centraliseringen hos kontrollstyrelsen, vars verksamhetskrets redan syntes vara tillräckligt omfattande. Skulle överflyttandet till kontrollstyrelsen av vissa ärenden icke medföra behov av flera och mera kvalificerade arbetskrafter än av kontrollstyrelsen uppgivits, syntes detta förhållande endast ådagalägga, att någon förbättrad handläggning av ifrågavarande ärenden icke kunde vinnas genom överflyttningen till kontrollstyrelsen. Länsstyrelsen i Kristianstads län hänvisar till sitt föregående år avgivna yttrande, vilket finnes återgivet å sid. 104 i kontrollstyrelsens betänkande. Länsstyrelsens ståndpunkt går ut därpå, att skillnad borde göras mellan de befogenheter, som avsåge kontroll över tillverkningen, och dem, som avsåge kontrollen över tillverkningsavgifterna. Alla för förstnämnda slag av kontroll erforderliga åtgärder och befogenheter borde utövas av kontrollstyrelsen, men kontrollen över tillverkningsavgifterna borde förbliva hos länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför i denna de], att länsstyrelsen icke kunde tillstyrka förslaget, då länsstyrelsen därigenom icke bleve helt och hållet befriad från allt vad med denna kontroll vore förenat och överflyttningen dessutom säkerligen skulle komma att förorsaka statsverket betydande kostnader utan motsvarande gagn. I fråga om länsstyrelsens i Värmlands län yttrande hänvisas till vad nyss anförts i samband med yttrandena angående omläggningen av kontrollsystemet.

Vad angår de särskilda punkterna i förslaget hava länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Örebro och Gävleborgs län ansett," att med överflyttningen av övriga befogenheter från länsstyrelserna jämväl borde följa skyldighet för kontrollstyrelsen att mottaga och pröva ställda säkerheter för skattens erläggande. Länsstyrelsen i Stockholms län anför i denna del:

»Särskilt beträffande frågan om behandlingen av ärenden om säkerheter vid anstånd med maltskatt vill länsstyrelsen gentemot kontrollstyrelsens därom uttalade mening ytterligare betona, att säkerlietshandling, som icke utgöres av borgen, torde kunna till beskaffenheten bedömas utan särskild ortskännedom, samt att vid bedömande av borgensförbindelser länsstyrelse icke sällan, nämligen då borgensmännen äro bosatta utom länet, är hänvisad att hos annan länsstyrelse eller eljest av myndighet utom länet inhämta nödiga upplysningar om säkerhetens beskaffenhet ävensom å dessa upplysningar grunda säkerhetens bedömande. Länsstyrelses av kontrollstyrelsen åberopade ortskännedom kan sålunda enligt länsstyrelsens förmenande icke anses utgöra tillräckligt skäl för att undandraga den nu avhandlade frågan den centralisering, som eljest ansetts önskvärd. Det torde få tilläggas, att kontrollstyrelsen icke åberopat några kostnadsskäl såsom hinder för övertagande av nu avsedda göromål.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller liknande synpunkter som de sist angivna och tillägger, att, då enligt förslaget kontrollstyrelsen i allt fall skulle

Svenska

bryggare-

föreningen.

80 Kungl. May.ts proposition Nr 131.

avgöra, huruvida den ställda säkerheten vore till beloppet tillräcklig, och vederbörande tillverkare säkerligen helst önskade att fa sända sin driftsanmälan och säkerheten för skatten till en och samma myndighet, det syntes som om även praktiska skäl talade för en överflyttning på kontrollstyrelsen jämväl av frågorna om prövning och förvaring av säkerhetshandlingar.

Överståthållarämbetet anmärker i fråga om förslaget därom att samtliga kontrolltjänstemän skola tillsättas av styrelsen, att denna befogenhet syntes böra förutsätta en icke obetydlig personkännedom, vilket snarare borde förefinnas hos länsstyrelserna ute i landet än hos en i huvudstaden fungerande centralstyrelse.

Till de i länsstyrelsernas yttranden i övrigt framställda anmärkningarna anhåller jag att få återkomma vid specialmotiveringen till förevarande författningsförslag.

Svenska bryggareföreningen anför i sitt över kontrollstyrelsens förslag avgivna yttrande i huvudsak följande:

Endast möjligheten till avsevärda besparingar skulle kunna motivera en omläggning av ett kontrollförfarande, vilket blivit prövat under närmare tjugu års tid och därunder visat sig ur såväl det allmännas som tillverkarens synpunkt tillfredsställande. Det hade nämligen aldrig med fog kunnat göras gällande, att det nuvarande kontrollsystemet skulle vara ineffektivt. Kunde därför de besparingar, som ansåges ur statsfinansiell synpunkt nödvändiga, vinnas utan alltför genomgripande förändringar av det gamla beprövade systemet, syntes en sådan utväg i första hand böra anlitas. De beräkningar, som läge till grund för kontrollstyrelsens uppfattning om med det nya systemet förenade besparingar, vore icke övertygande. Vad särskilt anginge det beräknade anslaget till resekostnader för överkontrollörer, syntes detsamma även med hänsyn till den föreslagna omläggningen, varigenom överkontrollörerna skulle berättigas debitera ersättning enligt resereglementet, och de nya arbetsuppgifterna, vilka komme att medföra, att överkontrollörerna i större utsträckning än tillförene vistades på resor, vara alldeles för lågt tilltaget. Redan enligt nuvarande bestämmelser utginge ersättning för rese- och expeditionskostnader med från 250 till 400 kronor per månad, vilket, om man frånräknade för expeditionskostnaderna 600 kronor per år enligt kontrollstyrelsens förslag, i vissa fall t. o. m. överstege den i kalkylen angivna summan. Vidare borde anmärkas, att arvodet till de lokala kontrollombuden 30 kronor per månad måste anses vara avgjort för lågt.

Toge man därjämte i betraktande den ökning av kontrollstyrelsens egna utgifter i form av arvoden till nya tjänstemän och ökade resekostnader, som enligt föreningens förmenande bleve ofrånkomliga vid en sådan omläggning, som kontrollstyrelsen föreslagit, kunde det anses till fullo bekräftat, att några egentliga besparingar icke skulle stå att vinna på den väg, kontrollstyrelsen tänkt sig. — Föreningen ville i detta sammanhang framhålla, att förslaget i flera avseenden innebure överflyttande till tillverkaren av skyldigheter, som enligt gällande bestämmelser ålåge kontrolltjänstemännen. Som exempel kunde nämnas föreskrifter i 14 § om arvode till kontrolltjänsteman, som är närvarande, då maltkrossen skall repareras eller rengöras, i 18 § 2 mom. om bekostande av kontrollåtgärder i visst

Kungl. Maj:fn proposition Nr 131. 81

tall, i 1!) § om insändande av brygdanmälan, i 21 § 1) mom. om insändande av utdrag ur bryggjournal och i 28 § 2 mom. om insändande till kontrollstyrelsen av bevis om ställd säkerhet. De sålunda anförda exemplen innebure ett avsteg från den förut tillämpade och för övrigt alldeles naturliga principen, att kontroll kostnaderna skulle i sin helhet betalas av staten, och de visade, att det i sista hand bleve tillverkarna, som finge betala besparingarna.

Föreningen anslöte sig i stället till den av ledamoten i kontrollstyrelsen Lagergren i förevarande del avgivna reservationen, då den av honom föreslagna utvägen till kontrollkostnadernas nedbringande till fullo överensstämde med den av föreningen i dess yttrande uttalade uppfattningen, och densamma, såvitt föreningen kunnat finna, verkligen skulle medföra avsevärda besparingar, utan att kontrollens effektivitet därigenom åsidosattes.

Vad beträffar detaljerna i kontrollstyrelsens förslag, anmärker bryggareföreningen i fråga om föreskriften att bryggarnas försäljningsjournaler skulle underkastas regelbunden granskning av överkontrollör eller kontrollstyrelsens tjänstemän, att en sådan bestämmelse vore ägnad framkalla bestämd gensaga från bryggerinäringens sida. Den omständigheten, att det icke funnes någon möjlighet att någorlunda exakt bestämma de volymförluster, som alltid måste uppstå från vörtpannan till lagerkällaren och tappningen, gjorde det särdeles svårt för att icke säga omöjligt att på detta sätt få en effektiv kontroll, medan däremot den ifrågavarande bestämmelsen kunde komma att medföra ur kontrollsynpunkt fullkomligt onödiga slitningar mellan tillverkare och kontrollpersonal. Det saknades för övrigt anledning att kontrollera försäljningen, då någon omläggning av beskattningssystemet icke vore ifrågasatt. För en effektiv bokföringskontroll skulle med all säkerhet överkontrollörernas tid och krafter icke räcka till, och förslaget skulle följaktligen leda till en utökning av kontrollstyrelsens arbetskrafter.

Beträffande överflyttningen till kontrollstyrelsen av vissa befogenheter förklarar sig bryggareföreningen vidhålla sin i yttrandet över maltdryckssakkunnigas betänkande uttalade ståndpunkt. Föreningen godkände alltså förslaget, i i vad det avsåge den rena kontrollen över tillverkningen, men yrkade beträffande tillstånd till maltkrossning och skatteuppbörd samt vad därmed sammanhängde bibehållande av nuvarande bestämmelser.

Det nuvarande kontrollsystemet i fråga om maltdryckstillverkningen liar, såsom också från olika håll framhållits, i det störa hela fungerat tillfredsställande. Emellertid torde icke kunna bestridas, att kostnaderna för den svenska maltdryckskontrollen äro väl höga. Jag erinrar att, såsom kontrollstyrelsen i sitt betänkande anfört, kostnaderna för maltdryckskontrollen i Danmark årligen uppgå till ungefär 70,000 kronor och i ^01&e till omkring 120,000 kronor jämte dyrtidstillägg, därvid tillika är att märka, att i nämnda båda länder tillämpas produktbeskattningssystem, varav följer en annan anordning av kontrollen än här i landet. Det synes vara angeläget att söka nedbringa de svenska kontrollkostnaderna, därest detta kan ske utan att effektiviteten hos kontrollen försvagas. Det förslag, som av kontrollstyrelsen i sådant syfte framlagts, synes mig i det stora hela fylla dessa fordringar. Åven om, såsom Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 107 höft. (Nr 131.) 11

Departement

chefen.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

från vissa håll anförts, det skulle kunna befaras, att den av kontrollstyrelsen gjorda kostnadsberäkningen för det nya systemet på vissa punkter är väl låg, lärer det icke kunna bestridas, att avsevärd besparing skulle vinnas med detta system. Den föreslagna uppdelningen av kontrollörernas befogenheter på överkontrollörerna och nya kontrollombud vid varje bryggeri torde, då den kompletteras med den skärpta bokföringskontrollen, kunna lämna lika goda resultat som det nuvarande systemet. De invändningar, som särskilt från bryggareföreningens sida gjorts emot de föreslagna förpliktelserna för bryggarna att hålla försäljnings] ournal och handelsböcker tillgängliga för kontroll, synas mig icke böra tillmätas avgörande betydelse. Genom de föreslagna bestämmelserna om vilka personer och organ, som skola äga tillgång till böckerna, och om ansvar för röjande av yrkeshemligheter och affärsförhållanden, lära nämligen dessa vara på tillfredsställande sätt skyddade. Utan tvivel bör ock en på okända tider företagen granskning av inköpsoch försäljningsbokföringen, även om denna icke är direkt jämförlig med bryggjournalen, kunna lämna ett gott stöd för kontrollen i övrigt. Det är därjämte att märka att, ehuru detta icke i alla avseenden finnes uttryckligen utsagt, liknande kontrollbefogenheter torde finnas redan nu. Jag ansluter mig sålunda i princip till kontrollstyrelsens förslag. En del detaljer kunna emellertid vara förtjänta av närmare övervägande, och jag återkommer härtill vid behandlingen av de särskilda paragraferna i författningsförslaget.

Jämväl i fråga om den föreslagna överflyttningen av vissa befogenheter från Kungl. Maj:t och länsstyrelserna till kontrollstyrelsen anser jag mig böra följa kontrollstyrelsens förslag. Beträffande överflyttningen från Kungl. Maj:t erinrar jag, att på grund av ifrågavarande ärendens beskaffenhet Kungl. Maj ds prövning av desamma i allmänhet varit av övervägande formell natur. Vad beträffar överförande av befogenheter från länsstyrelserna till kontrollstyrelsen, har vid mitt ståndpunktstagande till förslaget i denna del en avgörande synpunkt varit, att, så betungade som länsstyrelserna onekligen alltmera blivit med nya göromål av de mest skiftande slag, det måste vara angeläget att i de fall, då sådant utan olägenhet kan ske, befria dem från vissa grupper av ärenden. Vidare må anföras, att, såsom förut erinrats, förslaget i denna del överensstämmer med vad som förra året beslöts angående sockerkontrollen, och på detta sistnämnda område bär,’enligt vad jag inhämtat, det nya systemet fungerat tillfredsställande. Det är då anledning antaga, att så skall bliva förhållandet även med maltdryckskontrollen. Vad särskilt angår de från vissa håll framställda far-

Kanal. Maj:ts proposition Nr 131.

hågorna, att kontrollstyrelsen icke skulle bliva i stånd att inom den tid avj femton dagar, som enligt förslaget anslagits därtill, behandla inkommande driftsanmälningar och meddela tillståndsbevis till maltkrossning och maltdryckstillverkning, samt att därigenom tillverkningen skulle bliva fördröjd, är det tydligt, att, därest dessa farhågor skulle visa sig befogade, åtgärder böra vidtagas från kontrollstyrelsens eller Kungl. Maj:ts sida till påskyndande av dessa ärendens behandling. 1 vissa fall, såsom angående kontroll å skattebetalningarna, synes den föreslagna överflyttningen lända till påtaglig fördel för ärendenas behandling. På nu anförda skäl anser jag den omständigheten, att med överflyttningen skulle följa viss mindre kostnadsökning, icke böra inverka därhän, att man avstår från förslagets genomförande. Vad angår det av vissa länsstyrelser framställda förslaget, att jämväl mottagande och prövning av säkerheter för maltskatt skulle överflyttas till kontrollstyrelsen, anser jag de skäl, som av kontrollstyrelsen anförts för länsstyrelsernas bibehållande vid denna befattning, böra vara avgörande. Det torde nämligen vara uppenbart, att, å ena sidan, den personkännedom, som länsstyrelserna måste antagas äga, i många fall skall vara till gagn för behandlingen av dessa ärenden, och att, å andra sidan, kontrollstyrelsen i sin för närvarande föreskrivna sammansättning icke äger samma förutsättningar som länsstyrelserna för säkerheternas prövning ur juridisk synpunkt.

Bestämmelser om arvoden och ersättningar åt överkontrollörer och kontrollörer äro för närvarande meddelade i själva tillverkningsförordningen, varjämte för de fall, då kontrollpersonalen jämväl har befattning med brännvinskontrollen, överensstämmande föreskrifter finnas i 1907 års brännvinstillverkningsförordning. Kontrollstyrelsen har nu ansett, att avlöningsbestämmelserna borde utbrytas ur maltdryckstillverkningsförordningen, och att i stället, i överensstämmelse med vad som beträffande sockerkontrollen skett genom Kungl. Maj:ts och riksdagens under fjolåret fattade beslut, särskilda av Kungl. Maj:t och riksdagen antagna bestämmelser skulle meddelas därom. Jag ansluter mig till denna uppfattning och anhåller att senare i dag få återkomma till de förslag, som i överensstämmelse härmed kunna böra föreläggas riksdagen. Förslagen torde böra innefatta jämväl ersättningsbestämmelser för de fall, då ersättning skall åligga tillverkare.

Såsom förut erinrats, ingick i maltdryckssakkunnigas och kontrollstyrelsens uppgift att undersöka lämpligheten av övergång från det nu-

Produktbeskattning eller maltbeskattning.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

varande skattesystemet till en beskattning av den färdiga produkten. Såväl de sakkunniga som kontrollstyrelsen hava stannat vid att avstyrka dylik övergång. Kontrollstyrelsen anser visserligen, att starka skäl tala till förmån för produktbeskattningen. Efter att hava erinrat om att dylikt system tillämpas i Danmark och Norge och där visat sig lämna synnerligen goda resultat, anför kontrollstyrelsen i denna del följande. Den nuvarande skatteformen vore principiellt otillfredsställande. Då samma myckenhet malt, beroende på olika tillverkningsmetoder och olika beskaffenhet av maltet, kunde lämna olika stort utbyte av färdig produkt, drabbades nämligen för närvarande de färdiga produkterna olika starkt i olika bryggerier. En skatt på den färdiga produkten vore sålunda otvivelaktigt en långt riktigare och rättvisare beskattningsform. Om skatten lades på den färdiga maltdrycken, kunde man vidare i större eller mindre grad lägga alkoholhalten hos maltdryckerna till grund för beskattningen och sålunda genom beskattning bidraga till inskränkning i användningen av de starkare maltdryckerna. De farhågor i skattetekniskt avseende, som vid frågans tidigare behandling uttalats beträffande produktbeskattningen, hade, efter vad det visat sig i Danmark och Norge, icke varit befogade. Det vore emellertid sannolikt, att med hänsyn till det större antalet bryggerier i Sverige ett produktbeskattningssystem här skulle möta något större svårigheter än i nämnda länder. Härtill komme, att, därest kontrollen över det nuvarande skattesystemet reformerades, densamma skulle komma att ställa sig billigare än det kontrollsystem, som bleve erforderligt vid produktbeskattning. Kontrollstyrelsen sammanfattar därefter sin mening i frågan på följande sätt:

»Vid ett objektivt vägande av de olika skattesystemen mot varandra torde det visa sig, att produktskattesystemet är principiellt överlägset maltskattesystemet, men att sistnämnda system i avseende på kontrollkostnaderna kan göras billigare än det förstnämnda systemet, ävensom att de rent mekaniska kontrollanordningar, som maltskattesystemet innebär, mera lämpa sig för den i allmänhet mindre bryggerirörelse, som finnes i Sverige. Det föreligger ej heller samma motiv för genomförandet av en produktskatt i Sverige som i andra länder, där starkare maltdrycker tillverkas och där produktskatten använts såsom ett av medlen att tillbakahålla starkölsförbrukningen. Då styrelsen utgår från att förbudet mot starkare maltdryckers tillhandahållande kommer att upprätthållas, samt i övrigt icke några andra omständigheter föreligga, som särskilt motivera tillämpning av ett produktskattesystem, har styrelsen icke ansett tillräckliga skäl finnas för övergång till ett sådant system från det nuvarande skattesystemet, som praktiskt fungerat tillfredsställande och som med hänsyn till effektiviteten kan jämställas med produktskattesystemet.»

8f>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Vad av kontrollstyrelsen anförts till förmån för produktbeskattningssystemet lärer giva vid handen, att nämnda system, rent teoretiskt sett, äger företräde framför det nu tillämpade systemet. Produktbeskattningen har också visat sig i praktiken väl hålla måttet i Danmark och Norge. Kontrollstyrelsen har emellertid avstyrkt övergång till produktbeskattningssystemet. Då jag ansluter mig till denna ståndpunkt, är det på den grund, att jag anser tillräckliga skäl för närvarande saknas att frångå ett redan fungerande system, vilket hunnit bliva väl inarbetat och ingått i tillverkarnas medvetande. Sant är väl, att den svenska maltskatten givit förhållandevis ringa utbyte, jämfört med de danska och norska skatterna. Men eu ökning av maltskatten lärer kunna vinnas inom det nuvarande systemets ram genom höjning av skattesatserna.

1 det anförande, varmed jag- den 8 januari 1923 till statsrådsprotokollet anmälde den i och för finansieringen av riksstaten för budgetåret 1923—1924 verkställda beräkningen av statsverkets inkomster, yttrade jag, att jag hade för avsikt att förorda en ökning av maltskatten, och att därför nämnda skatt i riksstaten beräknats till 11 miljoner kronor mot 4.4 miljoner kronor för år 1922. Frågan om denna skattehöjning lärer böra behandlas i sammanhang med reformeringen av maltdryckstillverkningslagstiftningen Innan jag redogör för det förslag om skattehöjning, som jag ämnar framställa, torde jag böra i korthet bringa i erinran den tidigare behandlingen av maltskattefrågan.

Beskattning av till maltdryckstillverkning använt malt infördes första gången genom beslut vid 1903 års riksdag. Enligt 2 § i en den 17 juni nämnda år utfärdad förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skulle för malt, som vid tillverkning av maltdrycker användes i annat bryggeri än sådant, som uteslutande tillverkade svagdricka, skatt erläggas efter eu degressiv skala från 2 öre per kilogram, vilket belopp skulle utgå för de första 30,000 kilogrammen malt, till 12 öre per kilogram, som träffade afl maltavverkning vid bryggeri över 200,000 kilogram. I det kommittéförslag, som låg till grund för nämnda förordning, hade såsom skäl för jämväl i kommittéförslaget förordad lägre beskattning av de först avverkade kvantiteterna malt anförts, att därmed avsåges att för den mindre industrien bereda en välbehövlig hjälp i konkurrensen med de allra största bryggerierna.

År 1907 vidtogs, i syfte att försvåra uppkomsten av nya småbryggerier och samtidigt tillförsäkra statsverket eu viss inkomst utöver ersättning för kontrollkostnaden även från de minsta bryggerierna, den ändring i 1903 års förordning, att dels skattesatserna bestämdes till 4 öre för vart och ett av de första 50,000 kilogrammen, 7 öre för nästa 50,000 kilogram, 10 öre för nästa 50,000 kilogram och 12 öre per kilogram för allt övrigt malt, dels ock den minsta myckenhet malt, för vilken skatt i medeltal per dygn skulle erläggas, höjdes från den år 1903 bestämda myckenheten, 70 kilogram, till 150 kilogram.

Departements-

chefen.

Höjning av maltskatten.

Historik.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Vid 1909 års riksdag framlades åter proposition (nr 18) om ändring i maltskatten. Vid anmälan av frågan om nämnda proposition yttrade föredragande departementschefen, att han ansåge sådan förändring böra vidtagas i grunderna för maltskattens utgörande, att dels genom skattepåläggningen inverkan icke skedde på bryggeriernas inbördes konkurrensförhållanden och dels tillverkningen av svagdricka vid skattepliktiga och vid skattefria bryggerier bleve i möjligaste mån likställd. Man kunde icke förbise, yttrade departementschefen, att, då de större bryggerierna i allmänhet vore i stånd att bestämma salupriset på maltdryckerna även från de mindre bryggerierna men för dessa senare bryggerier otvivelaktigt på grund av drygare kostnader för administration m. m. produktionskostnaderna relativt taget vore större än för storindustrien, en likformig skatt kunde för den mindre industrien vålla avgörande svårigheter att bestå i konkurrensen. Departementschefen ansåge, att man, utan att kunna sägas vara njugg i beräkningen, kunde fastslå, att en degression i skatteskalan i syfte att bereda den mindre industrien hjälp icke under några förhållanden behövde göras större, än att skillnaden i skatt för större och mindre bryggerier uppginge till ungefär 20 procent, som alltså skulle tillkomma de minsta bryggerierna. Emellertid verkade hela den då gällande skattelindringen såsom ett understöd i de mindre bryggeriernas konkurrens med tillverkningen inom storindustrien. Efter en ingående utredning kom departementschefen av olika skäl till den slutsatsen, att man icke med en degressionsskala kunde samtidigt tillgodose båda de av honom angivna önskemålen. Full likställighet mellan skattepliktiga och skattefria bryggerier vid tillverkning av svagdricka kunde uppenbarligen icke vinnas, utan att i avseende å malt, som använts för tillverkning av svagdricka vid skattepliktigt bryggeri, hela det å samma malt belöpande skattebeloppet efterskänktes, utom i den mån beloppet motsvarade de kontrollkostnader, som drabbade skattefria bryggerier. Angående den verkan, en skattehöjning kunde hava på maltdryckernas pris, anförde departementschefen, att tillverkarens intresse av prisförhöjning naturligen motvägdes av den inskränkning i avsättningen, vartill en prisförhöjning i större eller mindre mån föranledde. Det kunde därför antagas, att, därest skatteförhöjningen å avverkat malt icke bleve större än att densamma tillsammans med de med prisförhöjningen eventuellt förenade andra kostnader för tillverkaren motsvarade ett öre för varje halvbutelj av skattepliktig vara, prisförhöjningen också skulle stanna vid detta belopp.

Departementschefen föreslog i anslutning härtill, att maltskatt skulle erläggas med 22 öre per kilogram avverkat malt, dock att för varje bryggeri skatten för de första under tillverkningsåret avverkade 100,000 kilogrammen malt skulle utgå efter 17 öre per kilogram och för de nästa 100,000 kilogrammen efter 20 öre per kilogram.

Detta förslag antogs av riksdagen endast med den ändring, att skattebeloppet för malt utöver de 200,000 första kilogrammen bestämdes till 23 öre per kilogram.

De sålunda beslutade skattesatserna, 23, 20 och 17 öre per kilogram, äro de alltjämt gällande. Skattebestämmelserna innehålla därjämte, att skatt skall erläggas med minst åtta kronor i medeltal för varje helgfritt dygn av den tid, under vilken maltkrossning på grund av tillståndsbevis må äga rum (5 §), och att restitution må åtnjutas efter 14

87 K un yl. Maj .In proposition Nr 131.

ore för kilogram för omedelbart till svagdricka använt malt, dock icke till högre belopp än att den återstående skatten uppgår minst till det i 5 § stadgade medeltal (8 §).

Vid såväl 191 (i som 1917 ars riksdagar voro förslag till höjning av maltskatten föremål för riksdagens prövning. Förstnämnda år föreslogs i proposition nr 240 en höjning med 10 öre per kilogram för malt, använt till starkare maltdricka än lagrat dricka — som ungefär motsvarade det nuvarande pilsnerdrickat. Genom restitutionsförfarande skulle enligt förslaget så ordnas, att skatten för det lagrade drickat bibehölles vid de år 1909 antagna skattesatserna. Förslaget motiverades av föredragande departementschefen med statsverkets behov av nya eller ökade skatter, och såsom skäl för den förordade skillnaden i skatt mellan lagrat dricka och starkare maltdrycker anfördes, att därigenom de invändningar väsentligen undanröjdes, som rests mot eu höjd maltdrycksbeskattning på den grund, att den skulle medföra en fördyring av de drycker, vilka konsumerades av den mindre välsituerade allmänheten. Departementschefen anförde vidare, att på grund av det genom 1909 års förordning införda restitutionsförfarandet för malt, som vid skattepliktigt bryggeri omedelbart använts till svagdricka, betänkligheter icke längre kunde föreligga .mot en skatteförhöjning ur synpunkten av att en dylik höjning menligt skulle inverka på de skattepliktiga bryggeriernas förmåga av konkurrens med skattefria bryggerier, ävensom att om, såsom föreslagits, skattedegressionen bibehölles vid ungefär samma proportion som enligt bestämmelserna i 1909 års förordning, de mindre bryggeriernas krav på konkurrensmöjlighet skulle bliva tillgodosett. Skattehöjningen skulle, enligt vad departementschefen anförde, för en liter lageröl komma att uppgå till 0.7 5 öre för halvbutelj. Den av skatteökningen förorsakade prisförhöjningen syntes med hänsyn härtill icke behöva uppgå till mera än ett öre per halvbutelj, i vilket fall tillverkaren kunde tillgodogöra sig 0.2 5 öre för halvbutelj för de med prisförhöjningen förenade eventuella kostnader. Berörda förslag avslogs emellertid av riksdagen. I sitt över förslaget avgivna betänkande sammanfattade bevillningsutskottet skälen mot bifall till förslaget sålunda, att den föreslagna höjningen av maltskatten dels icke läte förena sig med de grundsatser, som lått uttryck i ett vid 1913 års riksdag fattat beslut om begränsande av statsverkets beroende av från rusdryckshanteringen härflytande medel, dels icke kunde tillmätas nämnvärd betydelse ur nykterhetssynpunkt, dels ock slutligen skulle komma att huvudsakligen träffa de bredare, redan av ökade levnadskostnader hårt betungade folklagren.

Det år 1917 framlagda förslaget (proposition nr 96) gick ut på en tredubbling av högsta skattesatsen till 69 öre och bibehållande av samma skillnad mellan skattesatserna som tidigare, så att de två lägre av dessa skulle utgöra 63 och 66 öre. Föredragande departementschefen anförde, att motiven till förslaget varit dels av statsfinansiell natur, dels ock en förhoppning att genom en höjning av maltskatten skulle, därest höjningen gjordes tillräckligt stor, vinnas resultat i nykterhetsavseende. Efter att hava uppvisat, att genom införandet av spirituosaaecisen skattebelastningen å annat brännvin än renat brännvin och sprit blivit betydligt större än å ölet, yttrade departementschefen, att de alkoholstarkare maltdryckerna med hänsyn härtill syntes kunna utan olägenhet tåla vid en högre beskattning än den gällande. Då skattebelastningen per liter och procent alkohol då uppginge till allenast

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Departements-

chefen.

1.2 öre för lagrat dricka mot 3.7 å 3.8 öre för de accispliktiga dryckerna, komme, yttrade han, en tredubbling av högsta skattesatsen för ett kilogram malt att åstadkomma ungefär samma skattetryck å de alkoholstarlcare maltdryckerna som å de accispliktiga dryckerna. Därest den sålunda betydligt böjda maltskatten kombinerades medettrestitutionsförfarande, likartat med det vid 1916 års riksdag föreslagna, varigenom de lagrade drickorna bibebölles vid den gällande skattebelastningen, syntes ur de bredare folklagrens synpunkt icke några befogade invändningar kunna framställas mot förslaget. Som skäl för att förslaget frångick den år 1909 antagna och i 1916 års förslag vidhållna principen, att skattelindringen för de mindre bryggerierna borde vara omkring 20 procent, anförde departementschefen — efter att med hänvisning till en i statsrådsprotokollet intagen tabell hava uppvisat, att med tillämpning av denna princip skattelindringen efter skattens höjning i vissa fall skulle bliva mer än dubbelt så stor som förut — att produktionskostnaderna vid bryggerier av olika storlek icke syntes komma att röna inflytande av en skattehöjning i annan mån, än att böjningen åstadkomme en minskad förbrukning och därmed en minskad produktion. Denna minskade produktion kunde emellertid antagas tämligen likformigt äga rum vid alla bryggerier, och därmed skulle också den ur den minskade produktionen härflytande kostnadsökningen likformigt göra sig gällande inom hela industrien. Eu förändring av bestående skattelinäring vid de smärre bryggerierna syntes på denna grund icke vara påkallad.

Bevillningsutskottet avstyrkte bifall till propositionen. Som skäl härför anförde utskottet, att möjligheterna till import av spannmål under det kommande året tedde sig alltför osäkra, för att på dem skulle kunna grundas de antaganden i fråga om maltavverkning under nämnda år, på vilka Kungl. Maj:ts förslag vilade. Att under sådana omständigheter, då någon väsentlig inkomstökning icke syntes stå att vinna på denna väg, vidtaga de betydande höjningar av ifrågavarande skattesatser och övriga i samband härmed stående ändringar i lagstiftningen, som förslaget avsåge, hade utskottet icke ansett sig kunna förorda. Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av båda kamrarna.

Vid anmälan i statsrådet av frågan om beräkningen av statsverkets inkomster under budgetåret 1923—1924 yttrade jag, att en föreslagen nedsättning av vissa skattesatser beträffande omsättnings- och utskänkningsskatten å spritdrycker vore tänkt såsom motvikt mot eu förutsatt ökning av maltskatten. Den tanke på överflyttning av skatt från ett skatteobjekt till ett annat, som sålunda framställdes, grundade sig bland annat på den uppfattningen, att förhållandet mellan skattetrycket å spritdrycker och motsvarande tryck på maltdrycker för närvarande icke vore det lämpligaste. Såsom förut anförts, yttrade vid behandlingen av 1917 års förslag till höjning av maltskatten föredragande departementschefen, att skattetrycket, räknat per volymprocent alkohol, då vore flera gånger större å de accispliktiga spritdryckerna än å pilsnerölet. Med hänsyn till det numera förändrade sättet för uttagande av skatt å spritdrycker låter en dylik jämförelse sig för närvarande icke lämpligen åstadkomma. Det är emellertid otvivelaktigt, att den skatt, som

Kung!. Maj:ts proposition Nr 131.

erlägges för spritdrycker, räknat såväl efter myckenheten däri ingående alkohol som efter dryckernas tillverkningsvärde, för närvarande genomgående är betydligt större än skatten å maltdrycker. Eu överflyttningav skatt från spritdryckerna till maltdryckerna synes sålunda redan ur denna synpxmkt ej omotiverad. Mitt huvudsakliga skäl för en sänkning av vissa skattesatser beträffande omsättnings- och utskänkningsskatten är emellertid att finna däri, att desamma visat sig på grund av sin höjd medföra vissa ogynnsamma verkningar i moraliskt och socialt avseende såsom i viss mån bidragande orsak till spritsmuggling och annan olaga spritdryckshantering. Detta förhållande är för mig ett avgörande skäl att föreslå viss omläggning av omsättnings- och utskänkningsskatten, vilken, såsom jag antytt, synes böra kompenseras med höjd maltdrycksbeskattning.

Vid övervägande av frågan om lämpligheten av att höja maltskatten bör man vidare enligt mitt förmenande taga i betraktande erfarenheterna från främmande länder och speciellt Danmark. Det har nämligen vid ärendets behandling icke kunnat undgå att väcka uppmärksamhet, att i Danmark — varest i likhet med förhållandet hos oss tillverkning av starkare maltdrycker icke får äga rum — maltdrycksbeskattningen inbragt väsentligt större belopp än här i riket, nämligen i runda tal år 1919 20,175,000 kronor, år 1920 28,580,000 kronor och år 1921 27,250,000 kronor. Motsvarande tal för de tre sista tillverkningsåren i Sverige äro 4,490,000 kronor, 4,495,000 kronor och 3,880,000 kronor, från vilka belopp dock icke är avräknat, vad som sedan restituerats för svagdricksmalt. Åven om man tager i betraktande, att konsumtionen av skattepliktiga maltdrycker i Danmark är betydligt större än i Sverige, blir resultatet av en jämförelse, att för samma myckenhet maltdrycker i Danmark uttagits mera än fem gånger så mycket i skatt som här. De i Danmark gällande skattesatserna för maltdrycker av olika styrka framgå av en tabell (nr 1), som jag låtit sammanställa över verkan av olika skattesatser. Denna tabell utvisar även, huru stort skattetrycket efter de därstädes och i Sverige tillämpade systemen varit för liter och för halvbutelj. Det må till nämnda tabell framhållas, att i Danmark degressionen icke är av så stor betydelse som här i riket, enär i Danmark tillverkningen är koncentrerad till ett fåtal större bryggerier. Detta bekräftas även av att, medan, som tabellen utvisar, den högsta skattesatsen i Danmark motsvarar ungefär 6 1/3 öre per halvbutelj, medeltalet av skattebelastningen för halvbutelj i alla bryggerier och för alla drycker därstädes år 1921 utgjorde ungefär 5 Va öre.

De hittills tillämpade skattesatserna för maltdrycker i Norge ut- Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 107 käft. (Nr 131.) 12

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131

Tabell I. Jämförelse mellan verkan av olika skattesatser.

1 Efter beräkning av 75 liter färdig dryck på 100 liter vört.

2 » * » 280 halvbuteljer på 100 liter färdig dryck.

3 » » » 285 » » 100 » » * •

4 Degressionen räknas i Danmark efter myckenheten tillverkade drycker. Siffrorna för det danska starkölssystemet avse alltså de tre. skattegrupperna 1—100,000 liter, 100,000—200,000 liter och mer än 200,000 liter (alltså ej olika maltavverkning i kilogram).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

visas även av tabellen. Såsom framgår, motsvara dessa skattesatser för starkare maltdrycker över 7 öre och för svagare drycker ungefär 3 Va öre, allt för halvbutelj.

Till jämförelse med nu anförda siffror från Danmark och Norge tillåter jag mig hänvisa till motsvarande uppgifter i tabellen angående skattetrycket för liter och för halvbutelj enligt 191(1 och 1917 års förut berörda förslag till höjning av den svenska maltskatten.

Det förslag till höjning av maltskatten, som jag på nu anförda grunder anhåller att få framlägga, är grundat på en högsta skatt av 75 öre för varje kilogram avverkat malt, med bibehållande av en degressionsskala av nuvarande typ.

Vidkommande storleken av degressionen för de under ett tillverkningsår först avverkade mängderna malt, är, såsom förut anförts, ändamålet med en sådan fallande skala för närvarande endast att motväga de ökade produktionskostnaderna för de mindre bryggerierna i förhållande till de större och sålunda icke längre att inverka på konkurrensförhålladet mellan skattefria och skattepliktiga bryggerier. Lika med föredragande departementschefen vid behandlingen av maltskattefrågan år 1917 anser jag vid sådant förhållande, att efter en höjning av maltskatten anledning icke finnes att bibehålla degressionen vid samma proportion till skattebeloppen som för närvarande — varigenom skattelindringen för de mindre bryggerierna skulle bliva alltför stor — utan i stället synes utgångspunkten böra vara, att skillnaden mellan skattesatserna alltjämt skall utgöra ungefär samma öretal. Då det emellertid är uppenbart, att under tiden efter det skillnaden emellan skattesatserna fastställdes till 3 öre, produktionskostnaderna för bryggerierna ökats och därigenom även skillnaden blivit större mellan utgifterna för produktionen i större och i mindre bryggerier synes det mig skäligt, att någon ökning göres i skillnaden mellan de olika skattesatserna. A andra sidan är det av vikt att icke göra degressionen så stark, att man därigenom uppmuntrar till övergång till maltdryckstillverkning i smärre bryggerier. Vid övervägande av nämnda omständigheter har jag stannat vid en skillnad mellan skattesatserna av 4 öre såsom den lämpligaste. Jag föreslår alltså, att skatten bestämmes till 75 öre för varje kilogram malt; dock att för varje bryggeri skatten för de första under tillverkningsåret avverkade 100,000 kilogrammen skall utgå med 67 öre för kilogram och för de nästa 100,000 kilogrammen med 71 öre för kilogram.

För att tydligare än som är möjligt på grundval av tabell I kunna påvisa verkningarna av en höjning utav maltskatten har jag låtit i en annan tabell

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131-

Tabell II. Jämförelse mellan olika skatteskalor vid bryggerier med olika stor avverkning.

1 Efter beräkning att 100 liter vört lämna 75 liter dricka och 100 liter dricka 280 halvbuteljer.

sammanställa uppgifter angående skattetrycket per kilogram malt och per halvbutelj dricka med nuvarande och föreslagna skattesatser, i båda fallen för bryggerier med olika stor maltavverkning. Av denna tabell framgår, att med den förordade höjningen av maltskatten skatten för varje halvbutelj pilsnerdricka av den nu föreslagna något högre alkohol- och extrakthalten skulle komma att variera från 4.15 öre per halvbutelj i de minsta bryggerierna till något över 4 Va öre i medeltal per halvbutelj av hela årliga tillverkningen för de allra största bryggerierna. Det är att märka, att på grund av degressionen icke ens de två eller tre allra största bryggerierna i riket komma upp till högre skatt per kilogram än i medeltal 74 öre, eller ett öre mindre än den högsta skattesatsen. Av siffror, till vilka jag senare återkommer, framgår vidare, att för i det närmaste hälften av allt malt skatt efter nuvarande förhållanden skulle erläggas efter den lägsta skattesatsen och att 119 av rikets 160 pilsnerdricksbryggerier icke komma upp till högre skattesats än den lägsta. Skatten för allt avverkat malt motsvarar i medeltal ungefär den mellersta av skattesatserna. Skillnaden i skatt mot för närvarande skulle komma att utgöra från 3.2 0 öre för de minsta bryggerierna upp till 3.3 4 öre för de största.

Kontrollstyrelsen har i sitt förslag bibehållit nu gällande, av 1917 års riksdag beslutade system för restitution av svagdricksmalt vid de skattepliktiga bryggerierna, enligt vilket system, såsom förut anförts, restitution åtnjutes för allt till svagdrickstillverkning använt malt och för hela den därför erlagda skatten med avdrag för så mycket, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

anses motsvara å nämnda tillverkning belöpande andel av kontrollkostnaderna. Den föreslagna skattehöjningen lärer icke utgöra anledning att frångå denna princip; i samband med behandling av svagdricksb ryggar e fö reningens framställning har jag anfört skälen, varför jag icke ansett mig böra i anledning av nämnda framställning göra ändring på denna punkt. Med denna utgångspunkt lärer med förut angivna skattesatser restitutionsbeloppet för svagdricksmalt böra bestämmas till 63 öre per kilogram.

Den under tillverkningsåret 1 oktober 1921—30 september 1922 debiterade maltskatten utgjorde enligt uppgift från kontrollstyrelsen sammanlagt 3,882,547 kronor 22 öre. Detta skattebelopp fördelade sig å skatt, erlagd efter de tre olika skattesatserna, på följande sätt:

9,352,311 kg. malt å 17 öre .................. kronor 1,589,892: 87

2,231,230 » » » 20 » .................. » 446,246: —

8,022,160 » » » 23 » ............._ »_ 1,845,096: so

Summa under året avverkat malt 19,605,701 kg. Summa skatt härför kronor 3,881,235:0 7.

Härtill kommer särskild skatt för de minsta bryggerierna enligt 5 § i gällande förordning med 1,311 kronor 55 öre, vilken summa inräknats i förenämnda, för 1921—1922 debiterade skattebelopp.

Motsvarande uppgifter för de senaste åren dessförinnan hava sammanförts i tabell III. I fråga om uppgifter för längre tid tillbaka tillåter jag mig hänvisa till tabellerna i 1917 års proposition nr 96.

Vid uppskattning av det skattebelopp, som, med utgångspunkt från nu anförda siffror, kan beräknas inflyta under budgetåret 1923—

Tabell III. Maltförbrukning, rörtproduktion och debiterad tillrerkningsskatt vid samtliga skattepliktiga bryggerier från och med tillrerkningsåret 1916—1917.

1924, bör hänsyn tagas dels till den inverkan, som å ena sidan den föreslagna förbättringen av pilsnerdrickats smak och hållbarhet och å andra sidan förevarande skattehöjning kan väntas hava på maltdrycks-

Beräkning av maltskattens storlek.

Ändring i tulltaxan.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

konsumtionen, dels till den större myckenhet malt, som efter höjningen av extrakthalten kommer att åtgå till varje enhet färdig dryck, dels och därtill, att den nya maltdryckstillverkningsförordningen icke kan träda i kraft förrän med ingången av det nya tillverkningsåret den 1 oktober i år och att skatteökningen av olika skäl — bland annat den därmed sammanhängande höjningen av pilsnerdrickats alkohol- och extrakthalt — icke lämpligen kan äga rum förrän samtidigt med förordningens ikraftträdande. En efter dessa riktlinjer inom finansdepartementet verkställd kalkyl har givit till resultat, att under budgetåret kan beräknas i maltskatt inflyta omkring 11.5 miljoner kronor. Efter avdrag av restitutioner för till svagdrickstillverkning använt malt, vilka restitutioner kunna beräknas under budgetåret uppgå till omkring 400,000 kronor, har maltskatten sålunda ansetts böra i statsverkspropositionen upptagas till 11 miljoner kronor.

Enligt gällande tulltaxa utgår för närvarande tull för maltdrycker å fat efter 12 öre per kilogram och för maltdrycker på andra kärl efter 20 öre per liter. Det är uppenbart, att dessa tullsatser, vilka för närvarande tydligen stå i relation till skattesatserna, i samband med dessas höjning böra ökas. Jag anhåller att senare i dag få återkomma till frågan härom.

Specialmotivering.

Jag anhåller nu att få övergå till en mera speciell motivering av de särskilda författningsförslagen och därvid särskilt uppehålla mig vid skiljaktigheterna mot kontrollstyrelsens förslag.

Förslaget till förordning angående tillverkning och försäljning av maltdrycker.

Såsom förut erinrats, hava i förslaget till berörda förordning inflyttats de bestämmelser av allmännare betydelse, som för närvarande finnas meddelade i ordningsstadgan för bryggerierna. I samband med sådan inflyttning hava först maltdryckssakkunniga och därefter kontrollstyrelsen utarbetat en ny uppställning av förordningen i syfte att åstadkomma större reda och en mera systematisk disposition av ämnet. Beträffande den sålunda förordade förändrade uppställningen av förordningen ansluter jag mig till kontrollstyrelsens förslag. För åstadkommande av överensstämmelse i ordningsföljden mellan paragraferna i kapitlen angående skattepliktiga och skattefria bryggerier torde emellertid 39 och 40 §§ i nämnda förslag böra byta plats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131. 95

För underlättande av en jämförelse mellan gällande stadganden samt maltdryckssakkunnigas och förevarande förslag torde en översikt över de föreslagna ändringarna i uppställningen av maltdryckstillverkningslagstiftningen få såsom bilaga (bil. 4) fogas till statsrådsprotokollet.

Såsom torde hava framgått av den förut lämnade allmänna motiveringen, ansluter jag mig även beträffande det sakliga innehållet i det väsentliga till kontrollstyrelsens förslag. De företagna förändringarna i detta äro i överensstämmelse härmed i allmänhet av mindre betydelse, men torde jag i samband med redogörelsen för ändringarna böra med några ord beröra i avgivna yttranden framställda förslag till andra ändringar av betydenhet samt angiva skälen, varför jag icke ansett mig böra biträda desamma.

I det föregående hava för de personer, vilka enligt förslaget skola hava en omedelbar uppsikt över de skattepliktiga bryggerierna, i överensstämmelse med vad i kontrollstyrelsens betänkande skett, använts beteckningen kontrollombud. Motsvarande tjänstemän vid de skattefria bryggerierna benämnas i gällande förordning tillsyningsmän. I förslaget hava icke dessa beteckningar influtit, utan kontrollombuden och tillsyningsmännen hava tillsammans benämnts kontrolltjänstemän. Denna sistnämnda beteckning synes emellertid, såsom också på vissa ställen i förslaget lärer vara avsett, böra innefatta även överkontrollörerna. Det har bland annat med hänsyn härtill och för vinnande av tydlig terminologi ansetts lämpligt, att i 5 § uttryckligen såväl överkontrollörer som kontrollombud och tillsyningsmän omnämnas. I de följande paragraferna hava därefter dessa särskilda beteckningar införts.

Svenska bryggareföreningen har i sitt yttrande hemställt, att närmare regler måtte givas om sättet för alkoholanalysers verkställande, detta för att analyser ej skulle komma att verkställas i onödan. Emellertid är det, såsom jag torde få anledning senare nämna, icke förslagets mening, att varje gång, som en verkställd analys utvisar, att den fastställda alkoholhalten överskridits, detta skall medföra påföljd. Det i 7 § föreskrivna övervakandet lärer komma att ordnas sålunda, att kontrollstyrelsen företager vissa serier av analyser och att, i allmänhet, först när genom dessa visat sig, att ett bryggeri mera konstant överskrider alkoholgränsen, ingripande äger rum. Anledning att i förordningen lagfästa ett dylikt förfaringssätt torde emellertid icke förefinnas. Däremot synes det uttryckligen böra stadgas rätt för kontrollstyrelsen att från bryggeri kostnadsfritt utbekomma för analysers verkställande er-

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

forderliga prov. Vidare lärer böra föreskrivas, att kontrollstyrelsens övervakande verksamhet skall avse även extrakthalten i dryckerna.

u §. I 14 § i kontrollstyrelsens förslag stadgas, att kontrolltjänsteman

skall närvara, då tillverkare önskar tillträde till maltkross för reparation eller rengöring. Till förtydligande av nämnda stadgande har införts bestämmelse av innebörd, att kontrollombudet skall närvara endast vid öppnande av förseglingen eller plomberingen av öppningarna till krossen och sedermera vid desammas tillshffande på enahanda sätt samt sålunda icke under hela den tid, reparationen eller rengöringen pågår.

19 g. Beträffande 19 §, som innehåller bestämmelserna angående s. k.

brygdanmälan, har å ena sidan från bryggareföreningen anförts, att dylik anmälan borde få lämnas till kontrollombudet i stället för till överkontrollören, vilken ofta icke vore bosatt å den ort, där bryggeriet funnes, och därför icke kunde hinna infinna sig till bryggeriet under den tid av sex timmar, som minst skall förflyta mellan anmälningens avsändande och brygdens påbörjande. Å andra sidan har överkontrollören i Östergötlands län i ett av länsstyrelsen i länet åberopat yttrande framhållit såsom önskvärt, att brygdanmälningarna skulle ingivas till över- ■ kontrollören samtidigt från samtliga bryggerier inom distriktet och omfatta en följd av brygder för en tidrymd av minst en vecka. Det torde emellertid icke vara “lämpligt att föreskriva, att brygdanmälningarna skola ingivas mera än sex timmar före brygden. Då överkontrollörerna lära komma att i allmänhet få uppgöra sina resplaner för varje månad oberoende av inkommande brygdanmälningar, synes vidare den omständigheten, att överkontrollör icke alltid efter sådan anmälan kan hinna infinna sig vid brygden, icke höra tillmätas större betydelse. Eftersom det icke överensstämmer med grunderna för det nya kontrollsystemet, att kontrollombuden hava befattning med kontroll över själva gången av tillverkningen inom bryggeriet, lärer man icke heller lämpligen böra föreskriva, att de skola mottaga brygdanmälningarna och i följd därav övervaka brygderna. Av liknande skäl kan jag icke ansluta mig till det av länsstyrelsen i Östergötlands län åberopade förslaget från överkontrollören i länet, att det skulle åläggas kontrollombuden att dels tillse, att brygd icke företages å andra tider än de i brygdanmälningen meddelade, dels ock med vissa mellantider avprova vörtstyrkan av en brygd vid jästens tillsättande i jäskaren.

22 §. Bryggareföreningen anmärker mot det i 22 § i kontrollsty-

relsens förslag införda förbudet mot blandning av maltdryck av första klassen med maltdryck av annan klass, att vid ett bifall till styrelsens

97 Kungl. Maj:tu proposition Nr 131.

förslug i fråga om ansvar för överskridande av fastställda alkoholgränser blandning av maltdrycker finge lov att tillgripas i långt större utsträckning än hittills, och att möjligheten till dylik blandning därför icko borde förminskas utan i stället på allt sätt underlättas. Skulle det över huvud fordras tillstånd för dylik blandning, borde detta kunna lämnas i den' formen, att kontrollombuden skulle vara närvarande vid blandningen. Härigenom skulle man också vinna den fördelen, att det kunde fastställas, huru stor kvantitet av en svagdricksbrygd, som använts till spädningen, och att från restitution alltså icke skulle behöva undantagas hela brygden utan blott det verkligen förbrukade maltet.

Ändamålet med förevarande bestämmelse är av skatteteknisk natur. Det synes emellertid vara onödigt att för vinnande av kontroll över att icke malt medelst blandning undandrages beskattning, föreskriva, att kontrollstyrelsens tillstånd skall begäras till blandningen. Det torde, såsom bryggareföreningen anfört, i sådant hänseende vara tillräckligt, att kontrollombudet är närvarande vid blandningen. För denna förrättning synes tillverkaren böra ersätta ombudet på samma sätt som föreskrivits beträffande de i 14 § omförmälda förrättningar, som avse ombudets närvaro i fall, da maltkrossen eller vågen icke fungerar. Närmare bestämmelser om kontrollförfarandet vid blandning av här åsyftad natur torde fa meddelas av kontrollstyrelsen. I dessa bestämmelser lärer böra föreskrivas, att kontrollombud skall om dylik blandning underrätta överkontrollören och, för möjliggörande av skattekontroll, kontrollstyrelsen.

Vad angår undantaget från rätten till restitution för till blandning använt svagd riksmål t synes det i de flesta fall icke utan svårighet kunna med visshet avgöras, huru stor mängd malt, som åtgått till den iublandade drycken av första klassen. Då vidare principiellt inblandning av svagdricka endast i undantagsfall bör förekomma, har jag ansett mig icke böra biträda bryggareföreningens yrkande i denna del utan fasthåller alltså vid att rätten till restitution bör förloras för hela den svagdricksbrygd, från vilken den inblandade myckenheten tagits. Bestämmelserna i detta hänseende synas emellertid rätteligen hava sin plats i 3 L §, som handlar om detta slag av restitution. I förevarande paragraf har i stället införts eu hänvisning till sistnämnda paragraf.

Bryggareföreningen har hemställt om sådan ändring i förslaget, att eftergift av skatt skulle kunna atnjutas i alla fall, då en maltdryck av någon som helst anledning icke kommit att försäljas. Då emellertid den praxis, som med den för närvarande gällande och fortfarande föreslagna bestämmelsen i detta hänseende tillämpas och enligt Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 107 käft. (Nr 131.) 13

30 §.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

vilken för eftergift lärer förutsättas, att skada inträffat å produkten, synes mig täcka de fall, då skälig anledning till eftergift föreligger, har jag icke ansett mig böra i denna del föreslå ändring i kontrollstyrelsens förslag.

*

32 §. I enlighet med hemställan från bryggareföreningen har den i 32 §

innefattade bestämmelsen om rätt till skatterestitution vid utförsel av maltdryck ändrats därhän, att restitutionen skall beräknas, icke efter den skattesats, som vid tiden för utförseln tillämpades vid bryggeriet, utan efter den skatt, som verkligen erlagts för det till den exporterade varan använda maltet. Svårighet att konstatera storleken av denna skatt lärer icke kunna uppkomma, då det fortfarande liksom hittills torde böra föreskrivas, att vid ansökan om restitution skall fogas utdrag ur bryggjournalen rörande den brygd, varav drycken erhållits.

33 §• Ordalydelsen av 33 § har ändrats i ändamål, att tydligt skall

framgå, att frihet från skatt åtnjutes allenast vid bryggeri, varest, enligt meddelat tillståndsbevis, endast svagdricka må tillverkas.

43 §. 43 § innehåller bestämmelser rörande ansvar för den, som utan

att hava erhållit tillståndsbevis till maltdryckstilhverkning eller å tid, då tillståndsbevis ej är gällande, i andra fall, än som avses i 1 § 2 och 3 mom., bedriver dylik tillverkning. De verkställda äudringarna äro av allenast formell natur.

44 §• 44 § avser det förhållande, att någon, som medelst hembrygd för

eget behov tillverkat maltdryck, sedermera säljer det sålunda tillverkade. Har tillverkaren på grund av gällande bestämmelser rörande försäljning av maltdrycker haft rätt till försäljning av dryck av ifrågavarande slag, drabbas han icke enligt nämnda bestämmelser av ansvar för att han säljer, vad han själv tillverkat. Då en dylik försäljning närmast är att likställa med ett tillverkningsbrott, synes bestämmelsen om ansvar för densamma lämpligen böra alltjämt hava sin plats i maltdryckstillverkningsförordningen. Stadgandet har omarbetats i syfte, att dess nyss angivna innebörd tydligare skall framgå.

46 §. 46 § innehåller bestämmelserna om ansvar för olovlig tillverkning

i skattepliktigt bryggeri och i samband därmed rörande de förut omförmälda s. k. remedierna beträffande fastställda alkohol- och extraktgränser. Med hänsyn till möjligheten av analysfel och svårigheten att vid tillverkning av maltdrycker med full noggrannhet beräkna utfallet av alkoholhalten har det nämligen ansetts, att, då tillverkaren vid straffansvar förpliktas att hålla sig inom den föreslagna högsta alkohol-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 131.

halten, en viss säkerhetsmarginal bör medgivas, så att ansvar icke inträder för en blott obetydlig överträdelse av alkohol- eller extraktgränsen, med mindre åtgärd avsiktligt vidtagits för att bereda drycken högre alkoholhalt än den medgivna eller uppenbar vårdslöshet förelegat vid tillverkningen.

Vid utformandet av förevarande paragraf har man utgått från denna princip och därjämte tagit sikte på de olika subjektiva omständigheterna i de särskilda fallen av tillverkning av starkare maltdrycker än de tillåtna. Man har på denna väg kommit till följande olika fall, vilka enligt paragrafen uppskattas olika, överstiger alkoholhalten i den tillverkade drycken 3.3 viktprocent, eller behnnes, att extrakthalten hos den stam vört, med vilken drycken är inbryggd, överstigit 10.4 procent, skall tillverkaren i varje fall straffas med böter från och med 200 till och med 2,000 kronor. Det har nämligen ansetts, att, när den lovliga alkoholgränsen överskridits med mera än 0.2 procent eller extraktgränsen med mera än 0.4 procent, det kan presumeras, att överskridandet av pilsnerdricksgränsen varit avsiktligt. Har pilsnerdricksgränsen men icke nyssnämnda remediegränser överskridits, d. v. s. ligger alkoholhalten mellan 3.1 och 3.3 viktprocent och extraktstyrkan mellan 10 och 10.4 procent, straffas tillverkaren med det straff, som nyss sagts, endast under förutsättning att omständigheterna äro sådana, att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt vidtagits för att åt varan giva högre alkoholhalt än den för pilsnerdricka högsta medgivna. Kunna i fall inom remediegränserna icke dylika omständigheter visas föreligga, men har tillverkaren gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet vid tillverkningen, straffas tillverkaren visserligen, men efter en lägre skala: böter från och med 50 till och med 500 kronor. Kan det i sist avsedda fall icke heller visas, att sådan uppenbar vårdslöshet förekommit, är tillverkaren fri från ansvar. Av motiveringen till kontrollstyrelsens förslag framgår, att avsikten varit, att uppenbar vårdslöshet, som nyss nämnts, i allmänhet icke skall antagas föreligga endast på den grund, att ett enstaka prov visar en alkohol- eller extrakthalt, liggande över den för vederbörande maltdrycksklass tillåtna men inom remediegränsen. Först när det vid upprepade prov befunnits, att bryggeriets tillverkning mera konstant håller sig över maximigränsen, kan presumtion för dylik vårdslöshet anses föreligga. I detta sammanhang må även erinras, att i 56 § införts bestämmelse därom, att i fall, som avses i 46 §, åtal icke får äga rum, förrän åklagaren erhållit anmälan om brottet från kontrollstyrelsen. Med sistnämnda bestämmelse har man avsett, att åtal icke skulle förekomma i andra fall, än då någon av de båda straffanledningarna, avsiktligt överskridande av maximigränserna

47 §.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

eller uppenbar vårdslöshet vid tillverkningen, vid inspektioner eller genom å kontrollstyrelsens laboratorium verkställda analyser utrönts vara för handen.

Den innebörd av förevarande stadgande, som jag sålunda återgivit och som jag anser vara den riktiga, torde framgå av den formulering, paragrafen erhållit i kontrollstyrelsens förslag. Då det emellertid från olika håll framställts anmärkning om att stadgandet vore otydligt, har det ansetts lämpligt att genom en förändrad uppställning därav giva närmare uttryck för de grunder för stadgandet, vilka jag nu angivit.

I 47 § av kontrollstyrelsens förslag finnes bland annat stadgande om straff i fall av underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrift i 4 §, som innehåller bestämmelserna om att det kärl, vari maltdryck utlämnas från bryggeri, skall vara stämplat med bryggeriets namn eller märke samt med beteckningen för den klass, vartill drycken hör. Enligt detta stadgande lärer straffpåföljd inträda i alla de fall, då maltdryck med tillverkarens vetskap utlämnas på kärl, märkt med annan klass än den riktiga. Med hänsyn till de under 46 § berörda remediebestämmelserna torde emellertid viss jämkning i denna regel böra äga rum. I vissa fall kan nämligen tillverkning av en dryck, som överskrider pilsnerdricksgränsen och alltså på grund av starkölsförbudet icke skulle la säljas, bliva utan straffpåföljd. Det synes i sådant fall vara rimligt, att den sålunda utan ansvarspåföljd tillverkade drycken också skall kunna utlämnas från bryggeriet och försäljas. Till denna fråga i dess samband med törsäljningsbestämmelserna återkommer jag senare; här gäller frågan beredande av möjlighet att förse varan med beteckning för den klass, som det vid tillverkningen varit avsett, att den skulle komma att tillhöra. Dylik möjlighet torde böra finnas, allenast då god tro förefunnits hos tillverkaren vid tillverkningen. Har god tro ej förelegat, straffas tillverkaren såväl för tillverkningen som för den felaktiga etiketteringen. Föreligger endast grov vårdslöshet, blir blott själva tillverkningen belagd med straff.

Ändring av nu angiven innebörd har gjorts i 47 §. Vid överträdande av förbud, som av överkontrollör meddelats med stöd av 17 §, lärer vidare böra inträda straff enligt denna paragraf, och paragrafen har därför kompletterats med stadgande av sådant innehåll. Jämväl ett par andra kompletteringar av mindre betydelse hava vidtagits, vilkas innebörd omedelbart framgår vid en jämförelse mellan författningstexterna.

101 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Dessa paragrafer, som beträffande skattefria bryggerier innehålla motsvarande bestämmelser som de, vilka i 46 och 47 §§ meddelats för skattepliktiga bryggerier, hava i huvudsak undergått motsvarande ändringar som sistnämnda paragrafer. Då anledning icke synes föreligga till att förseelser av enahanda natur i skattepliktiga och i skattefria bryggerier skola straffas olika strängt, hava straffbestämmelserna i 49 § bringats i överensstämmelse med motsvarande stadganden i 47 §.

50 § har liksom följande paragrafer jämkats till överensstämmelse med motsvarande stadganden i vissa under de sista åren utfärdade författningar. De sakliga ändringarna äro endast helt obetydliga.

Det har från vissa håll anmärkts, att det förut berörda stadgandet i 56 § därom att åklagare icke får åtala förseelse mot 46 eller 48 §§, därest han icke om förseelsen mottagit anmälan från kontrollstyrelsen, skulle innebära ett för vår rätt främmande band på åklagaren. Förevarande bestämmelse lärer emellertid närmast vara att likställa med en föreskrift om angivelse såsom villkor för åtalsrätt, och åklagaren har alltså, även då kontrollstyrelsen gjort anmälan, kvar sin rätt att pröva, om åtal bör äga rum eller ej. Vid sådant förhållande synes mig bestämmelsen icke böra möta avgörande betänkligheter.

I överensstämmelse med principer, som under de senaste åren allt mera allmänt tillämpats, anser jag, att anledning icke förefinnes att tillerkänna angivaren andel i böter, som ådömas enligt förevarande förordning. I 59 §, som innehåller bestämmelserna om bötesfördelningen, hava vidtagits av denna uppfattning föranledda förändringar.

Den föreslagna förordningen lärer, på sätt föreslagits, böra träda i kraft vid det nya tillverkningsårets början den 1 oktober 1923. Redan dessförinnan böra emellertid vissa åtgärder vidtagas, för att det nya systemet sagda dag skall kunna träda i funktion, såsom utseende av kontrollpersonal, ingivande och prövning av driftsanmälningar, ställande av säkerhet ov d. Å andra sidan lärer nuvarande förordning böra äga giltighet även efter den 1 oktober 1923 beträffande förhållanden, som hänföra sig till tiden före nämnda dag, något som, med hänsyn till skattehöjningarna, särskilt har betydelse beträffande restitutionsbeloppens storlek m. m. Bestämmelser av nu angivna innebörd hava införts i övergångsstadgandena.

Beträffande de smärre ändringar, som nu ej berörts, tillåter jag mig att hänvisa till författningstexten.

48 och 49 §§.

50 §.

56 §.

59 §.

Övergångs-

stadganden.

102 Kungl Maj:ts proposition Nr 131.

Förslaget till förordning angående förbud mot införsel till och försäljning

inom riket av exportöl.

Det av kontroll styrelsen uppgjorda förslaget till författning angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl överenstämmer i allt väsentligt med den provisoriska förordning i ämnet, som föregående år utfärdades. Med hänsyn till att förevarande förordning är avsedd att bliva definitiv, synes densamma emellertid böra erhålla en ändrad uppställning och fullständigas med vissa detaljbestämmelser, vilka icke ansetts erforderliga i en författning med begränsad giltighetstid. Nytt författningsförslag har på denna grund upprättats inom finansdepartementet. De sakliga ändringarna i detta förslag i förhållande till den provisoriska förordningen äro följande. Enligt rusdrycksförsäljnings förordningen kan å passagerarfartyg, som förmedla regelbunden persontrafik till utländsk hamn, i motsats mot vad som är förhållandet å andra fartyg, medgivas rätt till utskänkuing av spritdrycker. Det har då synts lämpligt, att å dylika fartyg jämväl ölförsäljning skall vara tilllåten. Några menliga följder härav lära icke vara mera än beträffande spritdrycksförsäljning att befara. Enligt förslaget skall därför med rättighet till iskänkning av spritdrycker följa rätt till iskänkning av maltdrycker av tredje klassen till förtäring ombord å fartyget. Vidare har i detta förslag ansetts böra införas uttrycklig föreskrift rörande apotekens rätt till ölförsäljning. Med försäljning av exportöl torde därjämte böra likställas byteshandel därmed samt ölets användande på aunat sätt till betalningsmedel. Då slutligen försäljning av exportöl för vissa i förordningen bestämda ändamål alltjämt kommer att vara medgiven, lärer föreskriften i den provisoriska förordningen därom att öl, som tagits i beslag och dömts förbrutet, skall förstöras, icke böra vara ovillkorlig utan endast tillämpas, därest försäljning av ölet icke kunnat komma till stånd till person, vilken i sin tur äger försälja detsamma, eller för ändamål, för vilket enligt förordningen försäljning må äga rum.

Såsom jag erinrat vid behandlingen av förslaget till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, kommer straffpåföljd att, utom i vissa undantagsfall, som framgå av 46 § i nämnda förslag, inträda icke blott för tillverkning av pilsnerdricka, vars alkoholeller extrakthalt överstiger den för maltdryck av andra klassen medgivna och som alltså är att hänföra till maltdryck av tredje klassen, utan därjämte för annan förseelse. Brott mot föreskriften om skyldighet

Kunf/l. Maj:ts proposition Nr 131.

att förse det kärl, vari pilsnerdricka utlämnas från bryggeri, med beteckning för den klass, till vilken drycken hör, har nämligen belagts med straffansvar för det fall att felaktig etikett åsatts kärl till dryck, beträffande vilken åtgärd avsiktligt vidtagits för att åt drycken giva högre alkoholhalt än den för vederbörande klass medgivna. Vid sådant förhållande lärer tillräckligt skydd förefinnas mot överskridande av pilsnerdrickats medgivna styrka i drycker, som härröra från bryggeri med tillståndsbevis, utan att jämväl försäl jningen — från bryggeriet eller av annan — av dylik alltför stark dryck belägges med straff. Det lärer icke heller rimligen kunna fordras, att en återförsäljare, vilken från bryggeri mottager dryck å kärl, stämplat exempelvis med beteckningen för maltdryck av andra klassen, skall vara skyldig undersöka, huruvida denna beteckning är riktig och, därest han säljer drjmk av alltför stor styrka, därför vara underkastad straffansvar. Det torde därför vara riktigt och utan risk kunna medgivas, att en dryck, som från bryggeri utlämnats å kärl, försett med vederbörlig etikett, sedermera behandlas såsom hörande till den å etiketten angivna klassen. Bestämmelser av sådant innehåll hava införts i de förslag till ändringar i pilsnerririeksoch svagdricksförordningarna, till vilka jag i det följande återkommer. I nu förevarande författnings förslag angående starkölsförbud lärer i enlighet härmed böra införas en hänvisning till nyssberörda nya bestämmelse i pilsnerdricksförordningen. Därav blir alltså en följd, att en dryck, som med hänsyn till alkoholhalten eller extraktstyrkan rätteligen klätt hänföra till tredje klassen, men som utlämnats från bryggeri under beteckning för andra klassen, icke kommer att falla under det i starkölsförordningen stadgade försäljningslörbudet och därmed sammanhängande straffbestämmelser. Jag erinrar emellertid ånyo om att i dylikt fall ansvar, utom i de i 46 § maltdryckstillverkningsförordningen angivna undantagsfall, kommer att drabba tillverkaren dels för den olovliga tillverkningen och dels, om han vid tillverkningen varit i ond tro, för den oriktiga etiketteringen.

o o

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av förordningen angående försäljning av rusdrycker.

Maltdryckssakkunniga föreslogo i sitt betänkande, att, i samband med utfärdande av starkölsförbud, sådana ändringar skulle vidtagas i rusdryckslörsäljningsförordningen, att alla bestämmelser, som avsåge Öl, uteslötes ur densamma. Detta förslag har av konlrollstyrelsen i huvudsak lämnats utan erinran, och jag ansluter mig även därtill. Det

104 Kungl. Maj.ts proposition Nr 131.

synes nämligen lämpligt, att, därest starkölsförbudet göres definitivt, starköl utsöndras ur begreppet rusdrycker och detsamma förbehålles de drycker, spritdrycker och vin, för vilkas försäljning den i sagda förordning stadgade försäljningsorganisationen i framtiden kommer att gälla. Jämte det att sålunda alla bestämmelser, som speciellt avse ölförsäljning, uteslutits ur förevarande förordning, hava i vissa paragrafer, särskilt 34, 35 och 37 §§, införts de ändringar, som synts betingade därav att begreppet rusdrycker hädanefter kommer att erhålla den angivna, mera inskränkta innebörden.

Utom de i författningsförslaget intagna paragraferna bör jämväl 46 §, vilken handlar om försäljning från partihandlare direkt till köpare, i anledning av starkölsförbudet undergå förändring. Då emellertid nämnda paragraf jämväl beröres av det förslag till ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen, som jag i och för ordnande av partihandeln med rusdrycker senare denna dag ämnar framlägga, lärer med ändring av paragrafen böra anstå till behandlingen av sistnämnda förslag.

Ytterligare förslag till ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen torde även i annat sammanhang än det nyss angivna komma att av mig anmälas. Då det för vinnande av reda och överskådlighet är önskvärt, att samtliga de ändringar i förordningen, som kunna vid innevarande riksdag bliva antagna, så vitt med hänsyn till tiden för ikraftträdandet är möjligt, sammanföras i en författning, är det min avsikt att, sedan riksdagens beslut fattats, och därest riksdagen ej uttalar önskemål i annan riktning, förorda att, såvitt möjligt, så sker.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1, 7 och 12 §§ i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka.

I denna förordning hava i 7 och 12 §§ företagits de ändringar, som betingas därav, att rätt till utskänkning av Öl icke vidare kommer att meddelas. Därjämte hava i 1 § införts de av mig vid behandlingen av förslaget till förordning om starkölsförbud redan omförmälda bestämmelserna, avseende maltdrycker, vilka från bryggeri utlämnats under beteckning för lägre klass än den, till vilken de verkligen höra.

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av förordningen angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka.

Jämväl i denna förordning hava vidtagits av det föreslagna starkölsförbudet föranledda formella ändringar samt införts bestämmelser för nyssnämnda fall av feletikettering. Det har ansetts lämpligt att i förevarande

105 Kungl. Maj.ts proposition Nr 131.

sammanhang söka åstadkomma ändring i ett vid tidigare företagen ändring i förordningen uppkommet missförhållande. Enligt svagdrieksförordningens gällande lydelse innefattar nämligen begreppet svagdricka alla maltdrycker av första klassen. Enligt den gällande liksom den föreslagna maltdryckstillverkningsförordniugen betecknas emellertid med svagdricka icke alla drycker av första klassen utan endast alkoholhaltiga drycker, vilkas extrakthalt icke överstiger 6 procent. Begreppet svagdricka omfattar alltså i tillverkningsförordningen icke de till första klassen hörande alkoholfria dryckerna med en extrakthalt över 6 procent. Detta förhållande beror i sista hand därpå, att sistnämnda drycker i tillverkningsavseende hänföras till pilsnerdricka och sålunda icke få tillverkas i skattefritt bryggeri, men i försåtjningsavseende äro likställda med svagdricka. Det kan emellertid uppenbarligen icke vara lämpligt, att samma beteckning i två varandra så närliggande författningar användes med olika betydelse, något som också visat sig icke vara utan olägenhet. Man torde därför böra i försäljningsförordningen ersätta beteckningen svagdricka med en annan beteckning för alla maltdrycker av första klassen, och synes såsom en lämplig beteckning kunna antagas det av maltdryckssakkunniga i annat sammanhang förordade namnet maltdricka. Denna beteckning har på grund härav införts i stället för svagdricka i författningens överskrift samt i de olika stadgandena i förordningen.

Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen angående

tillverkning av brännvin.

Såsom jag tidigare vid behandlingen av frågan om kontrollsystemets omläggning anfört, har det synts lämpligt att, då bestämmelserna om arvode och ersättning till kontroll person alen vid bryggerierna icke vidare komma att meddelas i form av en av Kungl. Maj:t och riksdagen antagen författning, samt denna personal delvis är gemensam för maltdrycks- och brännerikontrollen, de i brännvinstillverkningsförordningen befintliga avlöningsbestämmelserna utbrytas ur densamma, och att bestämmelser i ämnet i stället utfärdas i annan form. Härav föranledda förändringar hava vidtagits i 21 § av förevarande förordning, varjämte 20 § uteslutits ur densamma.

Enligt förslaget till den nya maltdryckstillverkningsförordningen skola brännvinskontrollörerna icke kunna erhålla befattning med bryggerikontrollen. Då vidare jämlikt nämnda förslag de för bryggeri- och brännerikontrollen gemensamma överkontrollörerna hädanefter skola utses Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 107 höft. (Nr 131.) 14

Departement sehefens hemställan.

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

av kontrollstyrelsen, kan det icke anses lämpligt, att de tre överkontrollörer, som äro avsedda att endast hava befattning med kontrollen över brännerier, alltjämt utses av Kungl. Maj:t. Av vad nu anförts hava föranledda ändringar införts i 19 § av förslaget samt i övergångsbestämmelser till detsamma.

Jämväl förevarande förordning torde vid innevarande riksdag komma att i annat sammanhang bliva föremål till ändringsförslag i andra avseenden än de här berörda. I likhet med vad jag nyss anfört beträffande rusdrycksförsäljningsförordningen, synas mig alla de ändringar i förevarande förordning, som kunna komma att av riksdagen beslutas, sedermera böra om möjligt sammanföras i en författning.

Departementschefen uppläser härefter förslag till l:o) förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,

2:o) förordning angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl,

3:o) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker,

4:o) förordning om ändrad lydelse av 1, 7 och 12 §§ i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka^ 5:o) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1905 (nr 36 sid. 32) angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka, och

6:o) förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 (nr 86) angående tillverkning av brännvin,

samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga berörda förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifalla och förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Martin Philipson.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

107 Bilaga 1 A.'

Förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Härigenom förordnas som följer:

I KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 *.

1. Den, som vill idka tillverkning av maltdrycker till avsalu, skall, utöver vad författningarna i allmänhet föreskriva såsom villkor för rätt att utöva näring, vara underkastad de föreskrifter, som beträffande sådan tillverkning i denna förordning finnas stadgade.

2. Hembrygd av maltdrycker för eget behov, men ej till avsalu, må, utan hinder av föreskrifterna i denna förordning, företagas av envar, som icke idkar värdshusrörelse eller handel med maltdrycker eller tillverkning av sådana drycker till avsalu.

3. Denna förordning äger icke tillämpning å tillverkning av maltextrakt; sådan tillverkning hedrives under de villkor och den kontroll, Konungen särskilt föreskriver.

2 $.

1. Maltdrycker indelas i nedan angivna klasser, nämligen:

första klassen, omfattande maltdrycker, som ej innehålla mer än en och åtta tiondels viktprocent alkohol och som äro inbryggda med en stam vört, vilkens extrakthalt icke överstiger sex procent, ävensom sådana alkoholfria maltdrycker, som äro inbryggda med en stamvört, vars extrakthalt överstiger sex men icke tio procent;

andra klassen, omfattande maltdrycker, som icke äro hänförliga till första klassen och vilka ej innehålla mer än tre och en tiondels viktprocent alkohol och äro inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger tio procent; samt

tredje klassen, omfattande alla till första eller andra klassen icke hänförliga maltdrycker.

2. Såsom maltdryck av första klassen anses även, oavsett extrakthalten, vört avsedd för bakning.

3 *.

1. I denna förordning förstås med

svagdricka varje maltdryck, som är hänförlig till första klassen och som är inbryggd med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger sex procent;

skattefritt bryggeri varje bryggeri, där, på grund av tillståndsbevis, endast svagdricka må tillverkas;

Tillverkning till avsalu.

Hembrygd.

Maltextrakt.

Klassindel-

ning.

Definitioner.

1 Kontrollstyrelsens förslag.)

108 Tillyerknings-

år.

Beteckning å drycker.

Grunderna för bryggeri kontrollen.

Tillverkares skyldigheter i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

skattepliktigt bryggeri varje annat bryggeri, där, på grund av tillståndsbevis, maltdrycker må tillverkas; samt

tillverkare den person, vilken såsom ägare, innehavare, verkställande direktör, disponent eller i annan egenskap har högsta inseendet över bryggeriets skötsel.

2. Tillverkningsår räknas från och med den 1 oktober till och med den 30 september.

4 §.

Maltdryck må från bryggeri utlämnas endast på kärl, som äro stämplade med såväl bryggeriets namn som beteckningen för den klass, vartill maltdrycken jämlikt 2 § är hänförlig; dock må i stället för bryggeriets namn användas en såsom ursprungsbeteckning lämplig, av vederbörande överkontrollör godkänd förkortning av namnet eller ock bryggeriets inregistrerade varumärke. Beträffande butelj må dylik stämpling ske å korken eller proppen.

Anbringande av stämpel å kärl eller å kork eller propp skall äga rum enligt av kontrollstyrelsen meddelade anvisningar.

När kärl, som innehåller maltdryck, är försett med etikett, skall klassbeteckningen vara på tydligt framträdande sätt anbragt före den övriga texten å etiketten.

Vad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning, därest maltdryck av köpare avhämtas i öppna kärl.

5 $.

1. Bryggeri och vid bryggeri bedriven tillverkning skola stå under statens kontroll.

2. överinseendet å kontrollen handhaves av kontrollstyrelsen.

Den lokala tillsynen utövas av överkontrollörer med biträde av särskilda kontrolltjänstemän. Närmare bestämmelser angående dessas antagande, befogenheter och åligganden meddelas av Konungen. Angående ersättning till överkontrollörer och andra kontrolltjänstemän är särskilt stadgat.

I den mån denna förordning icke annorlunda bestämmer, skall kostnaden för kontrollens utövning bestridas av statsverket.

6 §.

1. Tillverkare skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll över maltskattens behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar, som överkontrollör i enlighet med denna förordning, av Konungen utfärdade bestämmelser för kontrollpersonalen eller kontrollstyrelsens särskilda föreskrifter kan lämna.

2. Tillverkare skall hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga för kontrollstyrelsen eller den, kontrollstyrelsen därtill befullmäktigat, så ock för överkontrollör.

3. Vid förandet av i denna förordning omförmälda journaler skola iakttagas föreskrifterna i 9 § av förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

4. Tillverkare åligger att bereda kontrolltjänsteman, närhelst han det fordrar, tillträde till maltkross, maltvåg och brygghus. Därjämte skola övriga lägenheter i bryggeriet vara för kontrolltjänsteman tillgängliga mellan klockan sex förmiddagen och klockan sju eftermiddagen, så ock å annan tid, när arbete där pågår.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

7 i

Kontrollstyrelsen åligger att övervaka, att maltdrycker, som från bryggeri utlämnas i försäljningsfärdigt skick eller som i handeln saluhållas, icke innehålla högre alkoholhalt än den i 2 § för vederbörande klass angivna.

8 §.

Därest tillverkare ej åtnöjes med av över kontrollör lämnad anvisning eller vidtagen åtgärd, äge han hos kontrollstyrelsen anföra besvär.

II KAP.

Om skattepliktigt bryggeri.

9 §.

I bryggeri, som anlagts eller för tillverkning av andra maltdrycker än svagdricka inrättats efter ingången av juli månad 1917, må sådan tillverkning ej äga rum, utan att Konungen därtill lämnat tillstånd. Lag samma vare angående tillverkning av ifrågavarande drycker i bryggeri, varest sådan verksamhet nedlagts av annan anledning än reparation och ej återupptagits före ingången av juli månad 1917.

10 %.

Bryggeri får icke vara sammanbyggt med kvarn.

Om å samma tomt som bryggeri finnes fabrik eller annan inrättning, där malt eller annat till maltdryckstillverkning dugligt råämne användes eller därinom redskap finnes, varå maltkrossning kan företagas, skall dylik inrättning genom anordning, som kontrollstyrelsen godkänner, vara skild från bryggeriet.

11 $.

1. Tillverkare skall, innan anmälan, som i 16 § sägs, första gången göres, låta i två exemplar upprätta och till överkontrollören överlämna fullständig planritning och beskrivning över bryggeriet och samtliga å bryggeritomten befintliga lägenheter med tydligt angivande av vars och ens ändamål. Ett exemplar av ritning och beskrivning förvaras vid bryggeriet, och det andra insändes av överkontrollören till kontrollstyrelsen.

2. Byggnader, lägenheter, bryggredskap eller jäskar, som icke upptagits i den i 1 mom. nämnda beskrivning eller som där upptagits, men sedermera ändrats, må icke vid tillverkning av maltdrycker användas utan att hava blivit av överkontrollören skriftligen godkända.

3. När i anseende till vidtagna förändringar inom bryggeri kontrollstyrelsen anser ritningen över detsamma icke vidare användbar, åligger det tillverkaren att anskaffa ny ritning och beskrivning, ävenledes i två exemplar.

12 $.

1. I skattepliktigt bryggeri må för tillverkning av maltdrycker användas endast torkat, rostat eller bränt kornmalt, humle, jäst och vatten samt under de villkor, kontrollstyrelsen föreskriver, sockerkulör.

Alkoholana-

lyser.

Besvär.

Koncession för vissa nya bryggerier.

Bryggeribyggnaden.

Planritning och beskrivning.

Råämnen,

Maltkross och maltvåg.

Fel å kross eller våg.

Föreskrifter om råvarors förvaring m.m

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

2. Kontrollstyrelsen äger för visst bryggeri medgiva, att under föreskrivna villkor socker eller dextros må i lagerkällaren användas såsom tillsats till porter.

13 %.

1. Maltet skall krossas å en i bryggeriet uppställd maltkross, så förbunden med en självregistrerande, justerad våg, att maltets krossning ej kan äga rum, utan att detsamma först genomgått vågen.

2. Maltkross och våg skola av tillverkare anskaffas och i behörigt skick underhållas.

3. Närmare föreskrifter angående den självregistrerande vågens beskaffenhet samt angående vågens och maltkrossens uppställning, insättande eller ändring ävensom de föreskrifter, som för en betryggande kontroll erfordras i fråga om krossning av malt, meddelas av kontrollstyrelsen.

4. Utom den med vågen förenade maltkrossen må icke i bryggeri eller tillhörande lägenheter finnas någon för krossning av malt användbar redskap, med mindre den ställes under kronans lås eller försegling.

Beträffande uppställning och användning av gröpkvarn gäller vad kontrollstyrelsen därom föreskriver.

14 %.

1. Kan den med vågen förbundna maltkrossen av någon anledning ej användas, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos kontrolltjänsteman.

Önskar tillverkare fortsätta maltkrossningen å annan, med vågen icke förenad redskap eller önskar han tillträde till krossen för reparation eller rengöring, skall kontrolltjänsteman närvara; härför skall han av tillverkaren åtnjuta ersättning, varom särskilt är stadgat.

2. Märkes å vågen fel, skall tillverkaren ofördröjligen avbryta maltkrossningen och anmäla förhållandet hos överkontrollören; ägande överkontrollören bestämma, efter vilken grund maltavverkningen skall beräknas från den tidpunkt, då vågen sist avlästes, innan felet märktes.

önskar tillverkare fortsätta maltkrossningen, medan vågen är felaktig, skall maltet uppvägas å annan justerad våg i kontrolltjänstemans närvaro; och åtnjute kontrolltjänsteman härför av tillverkaren ersättning, varom särskilt stadgas.

15 §.

1. I bryggeri må med undantag av spannmål samt i fall, som avses i 12 § 2 mom., socker icke finnas ämne, som kan vid tillverkning av maltdryck användas i stället för malt; dock må kontrollstyrelsen beträffande bryggeri, där tillverkning av läskedrycker bedrives, mot särskilda villkor kunna medgiva uppläggning i bryggeriet av socker, som erfordras för dylik tillverkning.

2. De för tillverkning av maltdrycker erforderliga råvaror, såsom spannmål och malt, skola förvaras så, att kontrollen över deras användning blir betryggande, och äger kontrollstyrelsen i dylikt syfte meddela erforderliga föreskrifter.

3. Om i samma byggnad som bryggeri finnes förråd av spannmål, avsedd för annat ändamål än tillverkning av malt eller maltdryck, må över-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131. 111

kontrollör i avseende å förvaringen av densamma meddela erforderliga anvisningar.

4. Krossat malt må ej införas i skattepliktigt bryggeri och ej därifrån utföras. Ej heller må vört eller svagdricka överföras från skattefritt till skattepliktigt bryggeri.

5. Vad här ovan sagts om bryggeri gälle ock om samtliga de lägenheter, som å den hos kontrollstyrelsen förvarade planritning och beskrivning upptagits såsom hörande till bryggeriet, dock ej bostadslägenheter.

16 §.

1. Då skattepliktigt bryggeri skall sättas i gång eller vid början av ett Driftsanmälan» tillverkningsår fortfarande vara i verksamhet, åligge det tillverkaren att minst

femton dagar förr än maltkrossning må företagas till kontrollstyrelsen ingiva skriftlig anmälan med uppgift om:

a) bryggeriets namn, det ställe, där bryggeriet är beläget, samt tillverkarens postadress,

b) den tidrymd, ej överstigande helt tillverkningsår, för vilken han önskar erhålla tillstånd till maltkrossning,

c) den vikt malt, han beräknar i medeltal skola komma att krossas för varje helgfritt dygn under den tid, för vilken anmälan göres, samt

d) det ombud, som i hans frånvaro skall företräda honom inför kontrolltjänsteman ;

varjämte vid anmälan skall fogas, i fall, som avses i 9 §, bevis att Konungen lämnat sådant tillstånd, som där är sagt.

2. Samtidigt med denna anmälan skall tillverkaren till kontrollstyrelsen insända vidimerad avskrift av levereringsreversal, varom i 26 § sägs, å inbetald skatt för en månad, eller, om han vill erhålla anstånd med skattens erläggande, bevis därom, att han hos vederbörande länsstyrelse ställt av densamma godkänd säkerhet för skattens erläggande intill visst belopp. Detta belopp skall minst motsvara den sammanlagda skatten för sex månader, beräknad efter den uppgivna medelavverkningen, dock alltid minst tolvhundra kronor. Avser anmälan kortare tid än sex månader, varde säkerheten därefter jämkad; dock skall säkerhet ställas för minst två hundra kronor.

3. Ingives avskrift av levereringsreversal om behörigen inbetald skatt eller bevis om godkänd säkerhet för minst det skattebelopp, varom i 2 mom. sägs, och finnes eljest ej hinder för rörelsens utövande, meddele kontrollstyrelsen tillståndsbevis för maltkrossnings företagande och tillverkning av maltdrycker utav det malt, som på grund av tillståndsbeviset krossas.

4. Om återkallelse av tillstånd till maltkrossning i vissa fall stadgas

i 29 §.

17 *.

1. Då överkontrollör första gången under ett tillverkningsår besöker bryggeri, Besiktning, skall han anställa besiktning av bryggeriet för att utröna, huruvida byggnader och redskap överensstämma med planritning och tillhörande beskrivning samt föregående besiktningsprotokoll.

Visar det sig därvid, att byggnader och redskap förete olikheter med plan-

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

ritning och tillhörande beskrivning på grund av förändringar, som verkställts efter det föregående besiktning företagits, och hava förändringarna icke godkänts jämlikt 11 § 2 mom., äge överkontrollör, där anordningarna strida mot föreskrifterna i denna förordning eller mot de med stöd av förordningen särskilt utfärdade bestämmelser, meddela beslut om nödiga rättelser. Åro förändringarna av beskaffenhet att hindra utövandet av en betryggande kontroll, må överkontrollör meddela förbud mot företagande av maltkrossning.

Protokoll, vari särskilt skall antecknas gjorda förändringar, beslut om nödiga rättelser eller skälen för meddelat förbud, uppsättes i anledning av besiktningen och utskrives i två exemplar, varav det ena bilägges den vid bryggeriet förvarade planritningen och det andra tillställes kontrollstyrelsen.

Tillverkare åligger att själv eller genom ombud närvara vid besiktningen samt att underteckna protokollet.

Närmare föreskrifter om verkställandet av besiktningen meddelas av kontrollstyrelsen.

2. Har överkontrollör meddelat förbud, varom i 1 mom. sägs, skall han ofördröjligen och senast inom tre dagar insända besiktningsprotokollet till kontrollstyrelsen, som, därest tillståndet till maltkrossning finnes ej böra återkallas, bar att upphäva förbudet.

Återkallas tillståndet till maltkrossning, må nytt tillstånd icke meddelas förrän tillverkare för kontrollstyrelsen företer av överkontrollör utfärdat intyg därom, att anordningarna vid bryggeriet icke strida mot föreskrifterna i denna förordning eller mot de med stöd av förordningen särskilt meddelade föreskrifter.

•^maltkrosB 1- Har skattepliktigt bryggeri genom olyckshändelse så väsentligen skadats,

ST "ning.' °8S att tillverkningen måste upphöra, eller vill tillverkare av annan anledning avsluta maltkrossningen tidigare, än i tillståndsbeviset angivits, skall han skriftligen anmäla sådant för kontrolltjänsteman, i senare fallet minst tre dagar före den, å vilken sista maltkrossningen är avsedd att äga rum; och åligger det kontrolltjänsteman att härom lämna tillverkaren bevis samt ofördröjligen underrätta överkontrollören och kontrollstyrelsen. När sådan anmälan skett, må maltkrossning ej utan nytt tillståndsbevis äga rum efter den tid, då enligt anmälan maltkrossningen skolat avslutas.

2. När tillverkningsrätt vid bryggeri upphör, skall kontrolltjänsteman stänga den med den självregistrerande vågen förbundna maltkrossen medelst anbringande av kronans lås; dock må tillverkare erhålla tillträde till krossen eller vågen efter anmälan hos överkontrollören, vilken äger att föreskriva erforderliga kontrollåtgärder, som av tillverkaren bekostas.

19 §.

Brygdanmälan. För varje brygd skall tillverkare eller hans ombud minst sex timmar, innan

maltets krossning börjar, till överkontrollör insända skriftlig anmälan (brygdanmälan) om

a) tiden för krossningens början,

b) tiden för inmäskningens början,

c) tiden, då vörten antages vara färdig för pumpning till kylredskapen, och

113 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

d^det slag av*maltdryck, vartill det krossade maltet skall användas. Tillverkare må_på en gång anmäla en följd av brygder för en tidrymd av högst två veckor.

20 §.

Tillverkare skall utan ersättning i och för kontrollen ställa till förfogande avj överkontrollör godkänd, justerad våg med justerade vikter, två inom riket justerade sackarometrar jämte provcylindrar och annan redskap samt arbetsbiträde för direkt uppvägning av malt och uppmätning av kärl med flera kontrollåtgärder, ävensom malt för justering av den självregistrerande vågen.

21 §.

1. I bryggeri skola föras följande journaler:

a) en krossningsjournal, utvisande för varje dag vikten av under dagen krossat malt av olika slag,

b) en bryggjournal, utvisande för varje brygd vikten använt malt och övriga råvaror, vörtens extrakthalt och volym, det slags maltdryck, vartill hrygden är bestämd, maltdryckens volym m. m.,

c) en försäljningsjournal, utvisande för varje dag försäljningen under dagen av olika slag av maltdrycker m. m.

Journalerna skola föras på tillverkarens ansvar enligt formulär och föreskrifter, som av kontrollstyrelsen fastställas.

Samtliga journaler skola städse vara tillgängliga för kontrollstyrelsen eller den, kontrollstyrelsen befullmäktigat, ävensom för överkontrollör. Annan kontrolltjänsteman må taga del av krossnings- och bryggjournaler.

2. Bestämmelser angående uppmätning och numrering av pannor och jäskar samt i fråga om undersökning om vörtens volym och extrakthalt, ävensom föreskrifter om uträkning av extraktutbyte, kontrollvägning, provtagning och dylikt meddelas, där så erfordras, av kontrollstyrelsen.

3. Senast andra helgfria dagen i varje månad skall tillverkaren till kontrollstyrelsen och överkontrollören insända av kontrolltjänsteman bestyrkta utdrag ur bryggjournalen för föregående månad.

22 $.

Maltdryck av klass I må ej blandas med maltdryck av annan klass, där ej kontrollstyrelsen lämnat medgivande. Dock må i dylikt fall restitution, enligt vad i 31 § sägs, ej beviljas för den mängd malt, som använts till hela den brygd, varur den till blandning förbrukade maltdrycken tagits.

23 %.

Tillverkning till avsalu av maltdryck av klass III må äga rum allenast för utförsel ur riket samt för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål under de särskilda villkor, Konungen prövar erforderliga för uppnående av en betryggande kontroll.

Redskap och biträde vid kontrollen.

Journaler.

Uppmätning av kärl m. m.

Förbud mot viss blandning av maltdrycker.

Särskilda villkor för tillverkning av exportöl.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 107 käft. (Nr 131.)

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Skatteplikt ock skattesatser.

Beräkning av maltets vikt.

Inbetalning av skatt.

Förfarande vid inbetalning av skatt förskottsvis.

Brist eller överskott i inbetald skatt.

Restitution av överskott i skatt.

Förfarande beträffande inbetalning av skatt vid anstånd.

III KAP.

Beskattning av maltdrycker i skattepliktigt bryggeri.

24 §.

För malt, som i skattepliktigt bryggeri användes vid tillverkning av maltdryck, skall erläggas skatt med tjugutre öre för varje kilogram, dock att för varje bryggeri skatten för de första under tillverkningsåret avverkade etthundratusen kilogrammen malt utgår med sjutton öre för kilogram och för de nästa etthundratusen kilogrammen med tjugu öre för kilogram.

I intet fall må skatten understiga i medeltal åtta kronor för varje helgfritt dygn av den tid, under vilken maltkrossning på grund av tillståndsbevis må äga rum.

25 §.

Maltets vikt beräknas efter den självregistrerande maltvågens anvisning; dock skola i fall, som avses i 14 § 2 mom., de av kontrolltjänsteman vid förrättningen gjorda viktbestämningar gälla.

26 §.

Erläggandet av skatt och särskilda avgifter enligt denna förordning sker genom inbetalning å statsverkets giroräkning i riksbanken för statskontorets räkning.

Vidimerad avskrift av kvitterat levereringsreversal skall av tillverkaren ofördröjligen insändas till kontrollstyrelsen.

27 $.

1. Där tillverkare icke enligt vad i 16 § 2 mom. sägs erhållit anstånd med skattens erläggande, skall han senast å åttonde dagen i varje månad inbetala skatt för den vikt malt, som enligt den i 16 § 1 mom. omförmälda anmälan kommer att under månaden krossas.

2. Har under någon kalendermånad krossats malt till högre vikt än den, för vilken skatt förskottsvis erlagts, åligger tillverkaren att inom åtta dagar efter månadens utgång inbetala skatten för det överskjutande beloppet; har däremot malt krossats till lägre vikt än den, för vilken skatt förskottsvis erlagts, må överskottet av skatt tillgodoräknas tillverkaren vid inbetalning av skatt för påföljande månad.

3. Visar sig, då det i 16 § omnämnda tillståndsbevis upphör att gälla, att tillverkare inbetalt skatt för mera malt än som krossats, äger han efter framställning hos kontrollstyrelsen återbekomma skillnaden hos statskontoret.

28 $.

1. Har tillverkare erhållit anstånd med skattens inbetalande enligt vad i 16 § 2 mom. sägs, skall han inom två månader efter utgången av varje kvartal inbetala skatten för det under kvartalet uppvägda maltet; och skall vid betalningen för det sista kvartalet, under vilket maltkrossning enligt samma tillstånds-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 131.

bevis ägt rum, jämväl erläggas vad som kan brista i den skatt, som enligt 24 § andra stycket minst skall utgå.

2. Har under någon kalendermånad vikten av det krossade maltet i medeltal för varje helgfritt dygn uppgått till mer än en femtedel utöver vad i anmälan enligt 16 <§> 1 mom. uppgivits, skall tillverkare, som åtnjuter anstånd med skattens erläggande, såvida hans tillståndsbevis varit gällande för mer än hälften av ifrågavarande månad, inom fjorton dagar efter månadens slut till kontrollstyrelsen ingiva bevis, att han hos vederbörande länsstyrelse ställt godkänd säkerhet för den skatt, som svarar mot den tillökade medelavverkningen för sex månader.

29 §.

1. Betalas ej skatten inom den i 27 § och 28 § 1 mom. föreskrivna tid eller förfaller den ställda säkerheten, utan att tillverkaren dessförinnan ställt ny, av vederbörande länsstyrelse godkänd säkerhet, eller underlåter tillverkare att efter anfordran av kontrollstyrelsen ställa ökad säkerhet, varom i 28 § 2 mom. sägs, skall kontrollstyrelsen återkalla tillståndsbeviset, i vad det innefattar rätt till maltkrossning. Där tillverkaren brustit i skatteinbetalning, skall för uttagande av ogulden skatt omedelbart verkställas utmätning, varom kontrollstyrelsen må föranstalta.

2. När tillståndsbevis återkallas, skall det upphöra att gälla med den dag, då beslut om återkallandet delgives tillverkaren eller hans ombud.

30 %.

Har uppvägt malt eller därav beredd produkt, innan den lämnat lager faten > så väsentligt skadats, att maltet eller produkten ej kan för avsett ändamål an' vändas, må eftergift av skatten äga rum. Dylik eftergift må ock ske för sådan av skattepliktigt bryggeri innehavd maltdryck, som med anledning av försäljningsförbud, meddelat jämlikt 26 § i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka, så skadats, att drycken ej kan för avsett ändamål användas. Till kontrollstyrelsen ställd ansökan om eftergift av skatten i ovan angivna fall skall, åtföljd av handlingar, innefattande erforderlig utredning rörande förhållandet, insändas till överkontrollören, som jämte eget yttrande insänder handlingarna till kontrollstyrelsen. Varder skatt eftergiven, översänder kontrollstyrelsen sitt beslut härom till statskontoret för återbetalnings verkställande.

31 §.

Vid skattepliktigt bryggeri må efter varje kvartals utgång restitution av skatt, efter fjorton öre för kilogram räknat, åtnjutas för det under nästföregående kvartal omedelbart till svagdricka använda malt, dock icke till högre belopp, än att den återstående skatten uppgår till minst det i 24 § andra stycket stadgade medeltal. Till kontrollstyrelsen ställd ansökning om restitution i fall, som nu sagts, skall insändas till vederbörande överkontrollör före utgången av månaden näst efter det kvartal, ansökningen avser. Efter verkställd granskning insänder överkontrollören ansökningen till kontrollstyrelsen. Varder skatt restituerad, överlämnar kontrollstyrelsen sitt beslut härom till statskontoret för återbetalnings verkställande.

Ökad säkerhet för skatt vid ökad tillverkning.

Påföljd av utebliven skatteinbetalning m. m.

Eftergift av skatt.

Restitution av skatt för malt, använt till svagdricka.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Restitution av skatt vid export.

Skattefrihet.

Bryggeri-

byggnaden.

Förbud mot införande och förvarande av vissa maltdrycker.

Driftsanmälan.

Vörtens extrakthalt vid jäsning.

32 §.

Om maltdryck från skattepliktigt bryggeri utföres ur riket, åtnjutes under de villkor, vilka av Konungen särskilt stadgas, för den vikt malt, som tillverkaren kan styrka hava åtgått för den utförda maltdryckens tillverkning, restitution av skatt, beräknad efter den skattesats, som vid tiden för utförseln tillämpas vid bryggeriet.

IV KAP.

Om skattefritt bryggeri.

33 §,

Frihet från skatt åtnjutes vid bryggeri, där endast svagdricka tillverkas.

34 $.

Skattefritt bryggeri må icke vara sammanbyggt med skattepliktigt bryggeri, ej heller beläget å samma tomt som dylikt bryggeri eller å angränsande tomt.

35 I skattefritt bryggeri med därtill hörande lägenheter må ej införas eller förvaras andra maltdrycker än svagdricka.

36 §.

1. Då skattefritt bryggeri skall sättas i gång eller vid början av ett tillverkningsår fortfarande vara i verksamhet, åligger det tillverkaren att minst femton dagar förr, än vörtkokning må taga sin början, till kontrollstyrelsen ingiva skriftlig anmälan med uppgift om:

a) bryggeriets namn, det ställe, där bryggeriet är beläget, samt tillverkarens postadress,

b) den tidrymd av tillverkningsåret, under vilken tillverkningen skall bedrivas, samt

c) det ombud, som i tillverkarens frånvaro skall företräda honom inför kontrolltjänsteman,

varefter kontrollstyrelsen, där hinder ej möter, meddelar tillståndsbevis för tillverkningens utövande.

2. Tillståndsbevis, varom i 1 mom. sägs, må ej meddelas för tillverkning i bryggeri, där förut under tillverkningsåret bedrivits skattepliktig tillverkning av maltdrycker, ej heller åt den, som erhållit tillstånd till försäljning av rusdrycker eller maltdrycker av andra klassen.

37 $.

1. Vid tillverkning av svagdricka i skattefritt bryggeri må vörten, då jästen tillsättes, icke äga högre extrakthalt än sex procent och ej heller må vörten efter jästens tillsättande beredas högre ursprunglig extrakthalt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

117 Beträffande uppmätning och numrering av jäskar och dylikt meddelas föreskrifter av kontrollstyrelsen.

Tillverkare vare skyldig att låta kontrolltjänsteman taga prov såväl av vörten som av den tillverkade drycken.

2. I skattefritt bryggeri må vid tillverkning av svagdricka ej användas sackarin eller liknande sötämne, och må dylikt ej finnas i bryggeriet eller därtill hörande lägenheter.

3. Från skattefritt bryggeri må icke utföras vört av högre extrakthalt än sex procent.

38 §.

Minst sex timmar före början av varje brygd skall tillverkare hos vederbörande kontrolltjänsteman göra skriftlig anmälan om tiden för brygden och om den tid, då vörten antages vara färdig för tillsättning av jäst. Sådan anmälan må dock ej göras å annan tid än mellan klockan sex förmiddagen och klockan åtta eftermiddagen.

Tillverkaren må på en gång anmäla en följd av brygder för en tidrymd av högst två veckor. Därest hrygdanmälan avlämnas i två exemplar, vare tillverkare berättigad att utan ersättning erhålla bevis om gjord anmälan.

39 §.

I skattefritt bryggeri skall på tillverkarens ansvar och med användande av blanketter, som kontrollstyrelsen låter tillhandahålla, i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter föras en bryggjournal, som städse skall vara för kontrolltjänsteman tillgänglig.

40 %.

Tillverkare skall utan ersättning i och för kontrollen ställa till förfogande redskap och biträde, som erfordras för uppmätning av vört, svagdricka och kärl samt för undersökning av vörtens extrakthalt, ävensom två inom riket vederbörligen justerade sackarometrar jämte provcylindrar.

41 §.

1. Före den femtonde dagen i månaden efter utgången av varje kvartal skall tillverkaren till kontrollstyrelsen avlämna av vederbörande kontrolltjänsteman bestyrkt utdrag ur bryggjournalen, och samtidigt härmed såsom bidrag till kostnaden för kontroll vid bryggeriet å statsverkets giroräkning i riksbanken för statskontorets räkning inbetala ett belopp, motsvarande 50 öre för varje helgfritt dygn av den tid, varunder tillståndsbevis vid bryggeriet under kvartalet varit gällande. Uppgår maltavverkningen under omförmälda tid i medeltal till mera än 60 kilogram malt för varje helgfritt dygn, skall tillverkaren dessutom erlägga ett halvt öre för varje kilogram av den maltmängd, varmed avverkningen överstiger en efter sextio kilogram om dygnet beräknad avverkning.

Vidimerad avskrift av kvitterat levereringsreversal skall samtidigt tillställas kontrollstyrelsen.

2. Inbetalas icke de i 1 mom. nämnda avgifter i behörig tid, skall kontrollstyrelsen återkalla tillståndsbeviset och föranstalta om utmätning av avgifterna.

Sackarin m. m.

Utförd vörts oxtrakthalt.

Brygdanmälan.

Bryggjournal.

Redskap och biträde vid kontrollen.

Utdrag ur bryggjournalen och bidrag till kontrollkostnaden.

118 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 131.

42 $.

Tillverknings Vill tillverkare avsluta tillverkningen före utgången av den tid, för vilken

avslutande före tillståndsbevis utfärdats, skall han skriftligen anmäla sådant för vederbörande ^äuen^u Sä- kontrolltjänsteman med uppgift om dagen, då tillverkningen kommer att avslutas; ^hörande?11 och åligger det kontrolltjänstemannen att härom lämna tillverkaren bevis samt ofördröjligen underrätta överkontrollören och kontrollstyrelsen.

När sådan anmälan skett, må tillverkning ej utan nytt tillståndsbevis äga rum efter den tid, då enligt anmälan densamma skolat avslutas.

V KAP.

Om ansvarsbestämmelser m. m.

43 §.

Ansvar för 1. Den, som utan vare sig behörighet efter 1 § 2 eller 3 mom. eller

olovlig till- erhållet tillstånd tillverkar maltdryck, skall, där tillverkningen skett i allenast verkning. ringa omfattning, straffas med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.

2. Den, som bedriver i 1 mom. omnämnd olaglig tillverkning yrkesmässigt eller eljest i större omfattning än i nämnda mom. avses, straffes med böter från och med etthundra till och med tvåtusen kronor eller med fängelse från och med en till och med sex månader samt gälde skatt för det avverkade maltet, dock med minst etthundraåttio kronor. Därest omständigheterna giva vid handen, att malt avverkats till sådan mängd, att jämlikt bestämmelserna i 24 § den på maltet belöpande skatt skulle överstiga nyssnämnda belopp, skall i saknad av erforderlig utredning om antalet brygder och inmäskningens storlek antagas, att för varje dygn av den tid, varunder den olagliga avverkningen pågått, verkställts en brygd och att det därunder inmäskade maltets mängd i okrossat tillstånd uppgått till hälften av mäskkarsrymden samt att en hektoliter okrossat malt väger femtiotvå kilogram.

44 $.

Ansvar för Skulle den, som på grund av medgivande i 1 § 2 mom. för eget behov

försäljning av tillverkat maltdryck, sälja något av vad han sålunda tillverkat, skall han, där maltdryck han icke härigenom gjort sig förfallen till ansvar enligt gällande bestämmelser rörande försäljning av maltdrycker, bota från och med fem till och med tvåhundra kronor.

45 §.

Ansvar för Den, som i skattepliktigt bryggeri i syfte att undandraga statsverket skatt

T/av^ifatt' använder ej medgivna råämnen eller malt, som icke blivit i föreskriven

e av 8 a ordning vägt, eller gör åverkan å självregistrerande våg,

eller använder självregistrerande våg, sedan skada å densamma veterligen uppkommit,

eller olovligen bryter försegling eller öppnar eller borttager lås, som kontrolltjänsteman åsatt,

119 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

eller’ eljest svikligen förfar,

straffes med böter från oeh med femhundra till och med femtusen kronor eller dömes till fängelse från och med en månad till och med ett år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, dömas till straffarbete från och med två månader till och med två år.

Den sakfällde gälde ock den skatt, han undandragit statsverket.

46 §.

Den, som i skattepliktigt bryggeri mot föreskriften i 23 § tillverkar maltdryck straffes med böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen kronor, överstiger alkoholhalten icke tre och tre tiondels viktprocent och har ej maltdrycken inbryggts med en stamvört, vilkens extrakthalt överstiger tio och fyra tiondels procent, och äro ej omständigheterna sådana, att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt vidtagits för att åt varan giva högre alkoholhalt än den tillåtna, må dock till ansvar dömas, allenast om tillverkaren gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet, då straffet skall vara böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

47 §.

Den, som i skattepliktigt bryggeri

utan tillstånd ändrar godkänd eller insätter ny maltkross eller våg, eller begagnar ändrad eller nyinsatt maltkross eller våg, som ännu icke godkänts,

eller överträder föreskrift i 13 § 4 mom., 15 § eller 22 §, eller underlåter att ordentligt föra de journaler, som föreskrivas i 21 §, eller vägrar vederbörande kontrolltjänsteman tillgång till journalerna eller till ritning eller beskrivning över bryggeriet,

eller underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift i 4 §, eller vägrar kontrolltjänsteman eller den, som äger anställa undersökning om förbrytelse mot denna förordning, tillträde till rum eller byggnad, där undersökning må ske,

straffes, därest han icke är förfallen till ansvar enligt 45 §, med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

överträdes föreskrift i 13 § 4 mom., skall krossningsredskapen, och överträdes 15 §, skall olagligen upplagt gods dömas förbrutet, även om tillverkaren ej är ägare därav.

48 $.

Den, som i skattefritt bryggeri tillverkar annan maltdryck än svagdricka straffes med böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen kronor eller fängelse från och med en månad till och med ett år. Överstiger alkoholhalten icke två viktprocent och har ej maltdrycken inbryggts med en stamvört, vilkens extrakthalt överstiger sex och fyra tiondels procent, och äro ej omständigheterna sådana, att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt vidtagits för att åt varan giva högre alkoholhalt än den tillåtna, må dock till ansvar dömas, allenast om tillverkaren gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet, då straffet skall vara böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor.

Ansvar för olovlig tillverkning av vissa maltdrycker i skattepliktigt bryggeri.

Ansvar för överträdelse av kontrollbestämmelser i fråga om skattepliktigt bryggeri.

Ansvar för olovlig tillverkning av vissa maltdrycker i skattefritt bryggeri.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Den sakfällde gälde ock, på sätt i 43 § sägs, den skatt, lian undandragit statsverket.

Ansvar för överträdelse av föreskrifter i övrigt rörande skattefritt bryggeri.

Ansvar för andra överträdelser.

Ansvar för husfolks och arbetares förbrytelse.

Ansvar för gåva åt kontrolltjänsteman.

Kontrolltjänstemans ansvar för röjande av yrkeshemlighet eller affärsförhållande.

49 §.

Den, som i skattefritt bryggeri

överträder förbud i 35 § eller 37 § 2 eller 3 mom.,

eller underlåter att ordentligt föra bryggjournal,

eller vägrar kontrolltjänsteman tillgång till bryggjournal eller att taga prov av vört eller maltdryck i bryggeriet,

eller vägrar kontrolltjänsteman eller den, vilken äger anställa undersökning om förbrytelse mot denna förordning, tillträde till rum eller byggnad, där undersökning må ske,

eller underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift i 4 §, straffes med böter från och med tjugofem till och med femhundra kronor, överträdes förbudet i 37 § 2 mom., skall olagligen upplagt gods dömas förbrutet, även om tillverkaren ej är ägare därav.

50 %.

Uraktlåter tillverkare att ställa sig till efterrättelse något av vad i denna förordning föreskrives eller de föreskrifter, kontrollstyrelsen eller vederbörande kontrolltjänsteman i enlighet med denna förordning meddelar, straffes, där ej särskilt ansvar är bestämt, med böter från och med tjugu till och med tvåhundra kronor.

51 $.

Tillverkare ansvarar för förbrytelse, som med hans vetskap mot denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen av honom själv begången. Begagnar tillverkare ombud vid rörelsens utövande, ansvare ombudet jämte tillverkaren och lika med denne för sådan förbrytelse.

52 §.

Tillverkare, som åt kontrolltjänsteman, vilken över hans bryggeri utövar tillsyn, såsom gåva något giver eller erbjuder, böte från och med tjugu till och med tvåhundra kronor. Kontrolltjänsteman, som gåva mottager, vare underkastad lika ansvar och miste därjämte befattningen.

53 §.

Den, som innehar eller innehaft befattning såsom kontrolltjänsteman, vare förbjudet att röja tillverkares yrkeshemlighet eller affärsförhållanden. Gör han detta och framgår ej av omständigheterna, att han om den hemlighet eller de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid, då han dylik befattning ej innehaft, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av berörda yrkeshemlighet eller affärsförhållanden till egen eller annans fördel, då må till fängelse dömas.

Har i nu omförmälda hänseende genom kontrolltjänstemans åtgörande skada uppkommit, vare han skyldig den till fullo gottgöra.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

54 §.

Allmän åklagare äger att anställa undersökning om förbrytelse mot denna förordning.

Skulle undersökning anställas mellan klockan sju eftermiddagen och klockan sex förmiddagen, men förbrytelse ej upptäckas, böte förrättningsmannen från och med fem till och med femtio kronor, där han ej haft giltig anledning till undersökningen.

55 %.

Allmän åklagare äger att i de fall, då krossningsredskap eller olagligen upplagt gods jämlikt denna förordning äro att anse såsom förbrutna, därå verkställa beslag.

Beslag skall göras i två vittnens närvaro. Innehavare av vad i beslag tages eller, i hans frånvaro, hans ombud på stället eller någon av hans husfolk skall tillsägas om beslaget.

56 $.

Allmän åklagare åligger att åtala förbrytelse mot denna förordning, dock skall i fall som avses i 46 eller 48 § anmälan först göras av kontrollstyrelsen.

Finner kontrolltjänsteman överträdelse begången, som bör föranleda till åtal, anmäle han det för allmän åklagare.

57 $.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, skola, om tillgång till deras fulla gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.

58 $.

Då skatt jämte böter ådömts enligt denna förordning, må, där tillgång saknas till skatten eller någon del därav, böterna ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfällde i stället undergå motsvarande förvandlingsstraff.

59 %.

Av böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom av värdet av redskap och gods, som förklarats förbrutna, tillfälle en tredjedel dock högst femhundra kronor åklagaren. Lika del skall, om särskild angivare finnes, tillfalla denne. Återstoden tillfaller kronan.

Andel, som nu sagts, tillkomme dock ej angivare, då angivelse skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid, de äro i tjänsten. Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 107 käft. (Nr 131.) 16

Allmän åklagarea undersökningsrätt.

Beslag å förbrutet gods.

Atalsrätt och anmälan av förbrytelse.

Böters förvandling.

Böters förvandling i visst fall.

Fördelning av böter m. m.

122 Undantag från vissa kontrollföreskrifter.

Ikraft-

trädande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

VI KAP.

(bergångsstadganden.

60 $.

Skulle vid bryggeri, som varit i gång inom tolv månader före utfärdandet av förordningen den 17 juni 1903 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, en eller flera av ovan stadgade kontrollföreskrifter icke kunna tillämpas, skall på kontrollstyrelsens särskilda prövning bero, huruvida det oaktat tillverkning av maltdryck vid sådant bryggeri får äga rum, samt vilka kontrollåtgärder för sådant fall skola på tillverkarens bekostnad vidtagas.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1923, vid vilken tid förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker med däri sedermera vidtagna ändringar upphör att vara gällande; dock att åtgärder, som före den 1 oktober 1923 erfordras för ordnande av maltdryckstillverkning enligt denna förordning, skola vidtagas enligt bestämmelserna i densamma.

Bilaga 1 BK

Förslag till förordning angående förhud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Införsel till och försäljning inom riket av exportöl, varmed i denna förordning förstås alla maltdrycker, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker äro att hänföra till tredje klassen, må icke äga rum; dock må, enligt av Konungen meddelade särskilda bestämmelser, exportöl införas och försäljas för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål; och må därjämte exportöl till riket införas av den, som enligt 10 § 4 mom. a) i sistnämnda förordning är berättigad till införsel av rusdrycker.

Genom vad nu är stadgat göres icke ändring i tillverkares rätt att försälja exportöl för utförsel ur riket.

2 *.

Den, som inom riket obehörigen försäljer exportöl, skall, där gärningen icke enligt förordningen angående försäljning av rusdrycker är belagd med straff, för den obehöriga försäljningen vara underkastad ansvar, som i 74 § 1 mom. i nämnda förordning är stadgat ifråga om där avsedda förbrytelser; och skall till-

1 Kontrollstyrelsens förslag.

123 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

lika det å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga eller eljest till försäljning avsedda exportöl tillika med kärl och emballage, vari det förvaras, vara underkastat beslag och förbrutet.

Angående fördelningen av böter, som enligt denna förordning ådömas, samt värdet av kärl och emballage, som enligt denna förordning dömas förbrutna, skola bestämmelserna i 92 § i förordningen angående försäljning av rusdrycker äga motsvarande tillämpning; och skola i övrigt vid obehörig försäljning av exportöl 87 §, 88 § 2 mom., 89 §, 90 § 1 mom., 91, 93 och 94 §>§ i samma förordning i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3 I avseende å obehörig införsel till riket av exportöl skola de i 83 § i förordningen angående försäljning av rusdrycker meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning; dock skall ifråga om förfarandet med obehörigen infört exportöl gälla vad i 4 § här nedan stadgas.

4 §.

Exportöl, som enligt denna förordning tagits i beslag och dömts förbrutet, skall bevisligen förstöras.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1923.

Bilaga 1 C.1

Förslag till förordning angående ändrad lydelse i yissa delar av förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§, 4 § 4 mom., 9 och 11 §§, 17 § 1, 2 och 3 mom., 19 § 3 mom., 21 § 2 och 3 mom., 22 och 24 §§, 25 § 3 mom., 26 §,

45 § 2 och 3 mom., 56 § 2 mom., 58 och 62 §§, 69 § 1 mom., 71, 73 och 80 §§ skola erhålla den lydelse, här nedan sägs, ävensom att 20 och 23 §§, 28 § 3 mom.,

46 §, 54 § 3 mom. och 90 § 3 mom. skola upphöra att gälla.

1 §•

I denna förordning förstås

med spritdrycker: brännvin och andra alkoholhaltiga drycker, som hålla mer än 22 volymprocent alkohol, ävensom sprit och absolut alkohol; och

1 Maltdryckssakkunnigas den 17 december 1921 avgivna förslag.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

med vin: alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej äro tillagade av malt och som hålla mer än 2 1/i, men ej mer än 22 volymprocent alkohol.

Spritdrycker och vin kallas med en gemensam benämning rusdrycker.

2 §.

Försäljning av rusdrycker med undantag av sådan, som äger rum enligt 3 §, delas i partihandel och detaljhandel.

Med partihandel förstås sådan handel, som bedrives till återförsäljare i och för deras rörelse, ävensom försäljning för export. Med detaljhandel förstås all annan försäljning.

Detaljhandel delas i utminutering (försäljning till avhämtning eller försändning på rekvisition) och utskänkning (försäljning till förtäring på stället).

Vid utminutering må ej tillåtas, att något av det sålda förtäres på utminuteringsstället. Vid utskänkning må ej tillåtas att något av det sålda från utskänkningsstället medföres.

Med rättighet till utminutering av spritdrycker följer rätt till utminutering av vin samt med rätt till utskänkning av spritdrycker rättighet till utskänkning av vin.

4 §.

4. Ej heller må tillstånd till försäljning av rusdrycker meddelas den, som utövar tillverkning i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri.

9 $.

Den, som på kredit utskänker rusdrycker, må därför söka betalning endast om försäljningen vid något tillfälle sker till myckenhet, för vilken försäljningspriset ej understiger 50 kronor, eller ock försäljningen avser vin åt spisande gäster vid måltid.

11 $.

Beträffande införsel och försäljning av maltdrycker innehållande mer än tre och sex tiondels volymprocent alkohol gäller vad därom särskilt är stadgat.

17 $.

1. Detaljhandel med rusdrycker inom en kommun må med de undantag, som i 18 samt i 21—22 §§ omförmälas, idkas endast av särskilt, inom kommunen uteslutande för sådan detaljhandel bildat bolag och icke mellan flera bolag fördelas.

2. Rättighet, som i 1 mom. avses, meddelas av Konungens befallningshavande för ett eller flera, högst 3 kalenderår. Ansökan om erhållande av rättighet skall före mars månads utgång året innan försäljningen är avsedd att taga sin början av bolag skriftligen göras hos Konungens befallningshavande med bifogande av intyg om delägarnas behörighet att idka rörelsen, bolagets stadgar samt redogörelse för hur bolaget ämnar bedriva sin verksamhet. Denna redogörelse skall innehålla uppgifter om vilka av de i 1 § nämnda slag av rusdrycker försäljningen skall avse, om antal försäljningsställen, dels för utminutering och dels för utskänkning av spritdrycker och vin, om grunderna för försäljningsställenas förläggning, om i vilken omfattning utskänkningen är avsedd att äga rum annor-

125 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

ledes än vid måltid åt spisande gäster samt om i vilka fall bolaget ämnar å annan, på sätt i 25 § 2 mom. stadgas, överlåta rättighet till utskänkning.

3. över ansökning, som rätteligen skett, skall Konungens befallningshavande omedelbart efter ansökningstidens utgång inhämta utlåtanden, i Stockholm av stadsfullmäktige och i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt å landet av kommunalnämnd och kommunalstämma. Dessa utlåtanden höra innehålla, huruvida och i vilken utsträckning den sökta rätten till detaljhandel anses böra medgivas, uppgift å det antal försäljningsställen, som bör få anordnas, dels för utminutering och dels för utskänkning av spritdrycker och vin, ävensom förslag till de inskränkningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, som anses nödiga. Hava ansökningar inkommit från flera bolag, skall, om upplåtande av rätt till detaljhandel tillstyrkes, visst bolag förordas till erhållande av den sökta rättigheten.

19 §.

3. Bolag äger ej vid utminutering hålla mer än ett försäljningspris å en och samma varusort av rusdrycker, oavsett om större eller mindre myckenhet försäljes.

Vid utminutering av vin åligger det bolag tillse, att om vin genom sin prisbillighet i förening med hög alkoholhalt eller av annan anledning uppenbarligen är ägnat att för allmänheten inträda som ersättning för spritdrycker, utminutering av vin sker med iakttagande av samma bestämmelser, som gälla för utminutering av spritdrycker.

21 $.

2. Köttighet att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin å andra passagerarfartyg än som avses i 1 mom. må på ansökning kunna av Konungens befallningshavande i det län, varest fartygets rederi har sitt säte, tilldelas person, som är behörig idka utskänkningsrörelse. Sådan utskänkning må endast äga rum till förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast ske till besättningen och till sådana fartygets passagerare, som i dess restaurationslokal intaga måltid.

3. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin å statens järnvägars eller enskild, till persontrafik upplåten järnvägs tåg må på framställning av järnvägens styrelse kunna av Konungens befallningshavande i det lön, varest styrelsen har sitt säte, meddelas person, som är behörig att idka utskänkningsrörelse.

22 $.

Där i något fall utskänkning av vin tillfälligtvis kan vara av omständigheterna påkallad, må på därom gjord ansökning Konungens befallningshavande, sedan stadsfullmäktige eller kommunalstämma blivit hörda kunna tillsvidare för kortare tid än år eller för visst tillfälle, meddela rättighet att vid måltid till spisande gäster utskänka sådan dryck. Har ansökningen blivit avstyrkt av stadsfullmäktige eller kommunalstämma, må densamma av Konungens befallningshavande ej bifallas.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

24 §.

Den, som erhållit tillstånd till utskänkning enligt 21 § 2 och 3 mom. eller 22 §, är skyldig att hos det eller de bolag, Konungens befallningshavande bestämmer, inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker.

25 $.

3. överlåtelse av rättighet till utskänkning, som avses i 21—22 §§, vare förbjuden.

26 $.

1. Avlider den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 21 eller 22 § innehar rättighet till utskänkning, eller försättes han i konkurs, må rörelsen för stärbhusets eller konkursboets räkning fortsättas, dock icke längre än till dess tre månader förflutit efter dödsfallet eller efter första borgenärssammanträdet i konkursen.

2. I fall, som i 1 mom. avses, åligger det stärbhuset eller konkursboet, om de vilja fortsätta rörelsen, att därom inom en månad efter dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen göra anmälan hos Konungens befallningshavande med uppgift därvid tillika å den person, som antagits till föreståndare för försäljningen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, anses försäljningsrättigbeten hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

45 §.

2. Avhämtning å utminuteringsställe må äga rum endast mot avlämnande av köparens egenhändigt undertecknade rekvisition och erläggande av kontant betalning. Gäller inköpet spritdrycker, skall därjämte köparens motbok uppvisas. Avhämtas dryckerna genom ombud, må som sådant ej begagnas person, till vilken veterligen, enligt vad i 34 § stadgas, rusdrycker ej må utminuteras.

3. Spritdrycker må från utminuteringsställe försändas endast till köpare inom kommun, där bolaget erhållit rätt till utminutering. Innan sådan försändning sker, skall köparens motbok hava företetts samt skriftlig rekvisition och betalning för varan erhållits.

Vin må från utminuteringsställe försändas endast efter det köparens skriftliga rekvisition och betalning för varan erhållits, dock att vin må till köpare inom kommunen i dennes hostad av bolaget avlämnas mot att den skriftliga rekvisitionen och betalningen därvid erhållas.

56 $.

2. Utskänkning av spritdrycker må begynna tidigast klockan 12 middagen samt utskänkning av vin tidigast klockan 9 förmiddagen, och må utskänkningen ej fortfara längre än till klockan 10 eftermiddagen.

Utskänkning av rusdrycker, som äger rum å sön- och helgdagar eller å andra dagar före klockan 3 eftermiddagen, vare tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

Under högmässogudstjänst vare all utskänkning förbjuden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

58 §.

Om tillstånd erhållits att utskänka endast vin vare det förbjudet att låta spritdrycker å utskänkningsstället förtäras ävensom att hava spritdrycker förvarade å utskänkningsstället eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till desamma.

Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära spritdrycker.

62 §.

Ej heller skall vad i 56 och 57 §§ stadgas äga tillämpning å utskänkning, som avses i 21 §.

69 §.

1. Tillstånd, som meddelats enligt 21 eller 22 § må av Konungens befallningshavande återkallas, när helst Konungens befallningshavande finner skäl därtill, och skall återkallelse av tillstånd, som meddelats enligt 22 §, äga rum, då i stad stadsfullmäktige och på landet kommunalstämma det påyrka.

71 $.

Därest av detaljhandel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits, oordningar föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel idkas, osedlighet bedrives och sådant fortfar, oaktat skedd erinran från polismyndighet i stad samt kronobetjänt eller kommunalnämnd å landet, må i stad magistraten och på landet kommunalnämnden förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande. Beslutet därom gånge genast i verkställighet, men skall, vid äventyr att förbudet eljest går åter, senast inom åtta dagar underställas prövning av Konungens befallningshavande, som, därest tillståndet, enligt vad i detta kapitel sägs, ej finnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa förbudet eller ock upphäva detsamma.

I Stockholm tillkommer det i fall, som i detta mom. sägs, överståthållarämbetet att meddela förbud, varom där förmäles.

73 §.

Återkallelse av meddelat tillstånd samt förbud mot försäljning, varom ovan sägs, skola delgivas rörelsens innehavare eller i hans frånvaro den, som besörjer försäljningen. Därest försäljningen grundar sig på särskilt tillstånd, skall underrättelse om återkallelse och förbud lämnas dem, som enligt 28 § 2 mom. skola erhålla meddelande om beviljat tillstånd, dock att underrättelse om förbud ej skall meddelas kontrollstyrelsen.

80 Dömes den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 21 eller 22 § äger rätt till utskänkning av rusdrycker, till ansvar efter 77 eller 79 §, och har han förut undergått bestraffning för förbrytelse, varom sägs i någon av dessa §§, skall han tillika förklaras sin rätt till försäljning förlustig.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Lag samma vare, om sådan rättighet avser utskänkning av endast vin eller Öl och rättighetsinnehavaren dömes till ansvar för olovlig försäljning av spritdrycker.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1922.

Bilaga 7 D 1

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 7 och 12 §§ i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka.

Härigenom förordnas, att 7 och 12 §§ i förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka skola erhålla följande ändrade lydelse:

7 §.

Utan särskilt tillstånd må försäljning till avhämtning av pilsnerdricka utövas av:

a) den, som i föreskriven ordning förvärvat behörighet att till avsalu tillverka pilsnerdricka, å tillverkningsstället;

h) den, som äger rätt till utminutering av spritdrycker eller vin, å försäljningsstället; samt

c) den, som enligt 13 § är berättigad att utöva utskänkning av pilsnerdricka, å utskänkningsstället.

12 §.

Utan särskilt tillstånd må utskänkning av pilsnerdricka utövas av:

a) den, som äger rätt till utskänkning av spritdrycker eller vin, dock endast där sådan utskänkning hedrives;

b) gästgivare, dock endast till resande i samband med servering av mat; samt

c) den, som i sitt hem emot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider till gäster, med vilka avtal om bespisning träffats för en tid av minst en vecka.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1922.

1 Maltdryckssakkunnigas den 17 december 1921 avgivna förslag.

Kiinyl. Maj:ts proposition Nr 131.

129 Bilaga 1E. '

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2, 3 och II §§ i förordningen den 9 juni 1905 (nr 36 s. 22) angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 11 %% i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka skola, 3 § i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

Den, som äger rätt till utskänkning av spritdrycker, vin eller pilsnerdricka, vare jämväl berättigad att till förtäring på stället försälja (utskänka) tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka.

3 §.

1. Vill någon — — — — — — — ombytes.

2. Bevis, som i 1 mom. omförmäles, må ej meddelas den, som veterligen jämlikt 8 § 1 eller 2 mom. står under förbud att utskänka drycker, varom i denna förordning är fråga, eller genom gällande beslut, som ej avser allenast visst tillfälle, förbjudits att försälja spritdrycker, vin ellér pilsnerdricka, ej heller den, om vilken är veterlig!, att honom meddelat tillstånd att försälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka återkallats, eller att han dömts förlustig rätt till försäljning av sådana drycker eller drycker, som avses i denna förordning.

3. Vill någon, efter det honom meddelat, av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställt eller omedelbarligen stadgat förbud att utskänka drycker, som avses i denna förordning, eller att sälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka upphört att gälla, eller, efter det honom meddelat tillstånd att försälja spritdrycker, vin eller pilsnerdricka återkallats, bedriva rörelse, varom i 1 mom. förmäles, har Kungl. Maj:ts befallningshavande på ansökan, åtföljd av uppgift om stället, där rörelsen är avsedd att bedrivas, att efter magistratens eller kommunalnämndens hörande pröva, huruvida tillstånd därtill må medgivas eller icke.

Detsamma — — — — — — — — — omförmäles.

I Stockholm — — — — — — — — — tillämpning.

4. Inom — — — — — — — — — tillstånd.

5. Har — — — — — — — — — upphört.

11 Varder någon, vilken efter anmälan eller tillstånd idkar utskänkning, som avses i 3 §, dömd till ansvar för olovlig försäljning av spritdrycker, vin eller pilsnerdricka, då må han ock, på yrkande av vederbörande allmän åklagare, dömas förlustig sin nämnda utskänkningsrätt, i fall omständigheterna finnas böra därtill föranleda.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1922. 1

1 Maltdryckssakkunnigas den 17 december 1921 avgivna förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 107 käft. (Nr 131.)

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Bilaga. 2.

Till KONUNGEN.

Under de senare åren har Sveriges svagdricksbryggareförening haft anledning att upprepade gånger vända sig till Eders Kungl. Maj:t med underdånig anhållan om beredande av skydd för svagdricksbryggeriernas existensvillkor. Först genom den under kristiden rådande bristen på malt och därefter genom den nya lagstiftningen på området både nämligen dessa bryggerier bragts i en sådan ställning, att det synes vara företrädesvis en tidsfråga, när de se sig nödsakade att helt uppgiva striden för sin existens. Faran härför bär nu ytterligare ökats genom de nya lagbestämmelser på området, som blivit förordade dels i 1920 års maltdryckssakkunnigas betänkande av den 17 december 1921 dels i den överarbetning därav, som verkställts genom kungl. kontrollstyrelsens försorg. Enligt dessa föreliggande förslag skulle ölbryggerierna ej blott medgivas tillverka klass II av högre extraktbalt än den nuvarande, utan även bibehållas i sin hittillsvarande monopolställning beträffande detta slag av tillverkning. Härjämte skulle de alltjämt tilllåtas framställa och försälja klass I skattefritt, medan svagdricksbryggeriernas möjlighet att ta skadan igen genom tillverkning jämväl av klass H är praktiskt taget avskuren av det gällande koncessionstvånget.

Den, som är något förfaren på området, måste ovillkorligen kunna inse, att en sådan sakernas ordning med naturnödvändighet måste leda till ruin för svagdricksbryggerierna. Även de bland dessa, som genom teknisk utrustning och på andra sätt äro fullt konkurrenskraftiga gent emot ölbryggerierna, se sig i allt fall bandikapade gent emot dessa senare på grund av deras monopolställning.

Inför en dylik utveckling, som väl torde få anses icke blott vara till förfång för svagdricksindustrien utan även medföra betänkliga konsekvenser med hänsyn till viktiga samhällsintressen, hava Sveriges svagdricksbryggare vid i Stockholm hållen konferens den 11—12 januari 1923 beslutat att ännu en gång påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för denna angelägenhet, och det är i sådant syfte som Sveriges svagdricksbryggareförenings styrelse anhåller att till belysning av frågan få i underdånighet anföra följande.

Frånsett skatteintressena lär väl det allmänna syftet med de senaste utredningarna och förslagen på området få anses hava varit dels att tillgodose samhällets primära krav på en ur hälsosynpunkt relativt ofarlig maltdryck dels att söka tillfredsställa den konsumerande allmänhetens förklarliga önskan om en så smaklig måltids- och läskedryck som möjligt utan att åsidosätta förstnämnda primära och dominerande samhällsintresse. Utom detta har det av de maltdryckssakkunniga med rätta framhållits såsom synnerligen betydelsefullt, att intresset för tillverkning av klass I icke komme att förminskas, är allmänheten därigenom kunde i många fall se sig nödsakad att övergå till maltdrycker av högre alkoholstyrka.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 131.

131 Vad först vidkommer frågan om hälsosynpunkten, när det gäller att diskutera alkoholgränsen mellan klass II och klass III, saknar svagdricksbryggareföreningens styrelse varje anledning att däröver yttra sig. Blott det må här framhållas, att skulle det — såsom i liera utlåtanden göres gällande — ur hälsosynpunkt ej anses möta några betänkligheter att höja den nuvarande extraktgränsen (och därmed även alkoholhalten) i klass II, så lär det knappast kunna göras gällande några hållbara skäl emot en motsvarande höjning av extraktgränsen mellan klass I och klass II.

Beträffande smakfrågan torde få bemärkas, att densamma måste anses minst lika betydelsefull i avseende å klass I som klass II. Menar man i likhet med de maltdryckssakkunniga, att — trots mångas åsikt om den relativa ofarligheten av klass II — det likväl är ett samhällsintresse, att konsumtionen så mycket som möjligt begränsas till klass I, då måste också konsekvensen bliva den, att ett förbättrande av smaken beträffande klass II ovillkorligen kräver en förbättring av smaken för klass I. Och stannar man vid att detta i det förra fallet bör ske genom eu kombinerad höjning av extrakt- och alkoholgränsen, så finnas inga hållbara skäl emot ett motsvarande förfarande även beträffande klass I.

I avseende å intresset för tillverkning av skattefria maltdrycker klass I, så är det uppenbart, att ett sådant intresse förefinnes nätt och jämnt så långt som det visar sig, att denna tillverkning kan ekonomiskt bära sig. Men härutinnan spelar såväl smakfrågan som konkurrensmöjligheterna en avgörande roll. I båda dessa avseenden saknas dock nödiga förutsättningar i de hittills framkomna lagförslagen. Skulle den nya lagstiftningen i fråga grundas på dessa förslag, utan att desamma omarbetas i dessa punkter, så kan följden icke bliva mera än en: den speciella svagdricksindustriens tillbakaträngande och slutliga förintande, alltså en utveckling i sådan riktning, för vilken de maltdryckssakkunniga själva varna. Och intet tvivel torde behöva råda därom, att en dylik utveckling även drar med sig en väsentlig förskjutning mellan konsumtionen av starkare och svagare maltdrycker, till de senares nackdel, vilket med hänsyn såväl till folkhälsan som nationalekonomi knappast lär vara att rekommendera.

Redan med hittills gällande bestämmelser har en dylik förskjutning ägt rum, såsom här nedan skall visas. Under femårsperioden 1909—1910 till 1913—1914 framställdes sålunda vört för de skattepliktiga maltdryckerna till i medeltal 1,497,038 hektoliter per år och för de skattefria maltdryckerna vid de skattepliktiga bryggerierna till 292,181 hektoliter. Vid svagdricksbryggerierna åter uppgick vörtframställningen till 1,302,612 hektoliter. Detta utgör en vörtframställning för svagdricka å ej mindre än 1,594,793 hektoliter i medeltal per år; vilket innebär, att konsumtionen av svagdricka (räknat i framställd vörtmängd) med 97,655 hektoliter per år översteg konsumtionen av samtliga övriga starkare maltdrycker, ävensom att vörtframställningen inom svagdricksbryggerierna allenast med 194,000 hektoliter per år understeg motsvarande tillverkning inom de skattepliktiga bryggerierna. Dessa siffror visa alltså, att tillverkningen av svagdricka tidigare spelat en minst lika stor roll för allmänheten som tillverkningen av starkare maltdrycker, en omständighet, som rimligtvis ej heller borde få förbises, när man nu går att fatta beslut i denna för framtiden så betydelsefulla fråga. Femårsperioden 1909 —1910 till 1913—1914 har valts vid ovanstående beräkning med hänsyn därtill, att senare inträffande kristidsförhållanden ej lämpa sig för några jämförelser. Om

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

nu häremot till jämförelse anföras siffrorna för tillverkningsåret 1919—1920, så framgår det, att inom de skattepliktiga bryggerierna hade den framställda vörtmängden ökats till 1,706,097 hektoliter för skattepliktiga maltdrycker och sjunkit till 197,887 hektoliter för skattefria maltdrycker, under det att motsvarande siffra inom de skattefria bryggerierna hade sjunkit till 562,500 hektoliter. Denna stora förskjutning i konsumtionen från de svagare till de starkare maltdryckerna skulle givetvis än mer befordras genom ett antagande av sådana bestämmelser, som nu ifrågasättas, bestämmelser, som konsekvent och målmedvetet stimulera tillverkning och konsumtion av klass II och samtidigt klavbinda svagdricksbryggeriernas utvecklings- och avsättningsmöjligheter. Redan hava många hundra svagdricksbryggerier stupat, tack vare icke minst statsmakternas maltdrycksransoneringspolitik under krisåren och avfattningen av nu gällande förordningar.

Sveriges svagdricksbryggare hava icke förbisett den uppfattningen, som för närvarande synes göra sig gällande på inflytelserikt håll, att antalet bryggerier i landet skulle vara allför stort och att det alltså snarare bör vara ägnat att väcka tillfredsställelse än beklagande, att antalet beskäres. Emellertid är det svårt att fatta, varför det skall anses fördelaktigt att ordna det så, att denna beskärning måste drabba i främsta rummet svagdricksbryggerierna och därmed indirekt svagdricksförbrukningen. Ej heller är det begripligt, vilka sakliga skäl, som finnas för att vid jämförelser mellan stora bryggerier och »småbryggerierna» envisas med att till den senare kategorien hänföra samtliga svagdricksbryggerier i landet. Ett dylikt förfarande är fullkomligt oriktigt och godtyckligt liksom ock det antagandet, att svagdricksbryggerierna över hela linjen skulle ur bryggeriteknisk synpunkt vara sämre utrustade än de skattepliktiga och därigenom bland annat urståndsätta att på ett »ur nationalekonomisk synpunkt» fördelaktigt sätt vederbörligen utnyttja maltet vid vörtframställningen. Vilken skillnad det ur nationalekonomisk synpunkt kan vara att utnyttja maltet dåligt vid ett svagdricksbryggeri eller vid ett skattepliktigt är svårt att förstå.

Enligt kontrollstyrelsens betänkande (sid. 85) utgör extraktutbytet vid »de större bryggerierna» tillverkningsåret 1920—1921 mellan 71—77 procent och vid samtliga bryggerier mellan 56. i—79.4 procent. (Huruvida sistnämnda procenttal avse enbart samtliga skattepliktiga eller samtliga skattepliktiga och skattefria framgår ej av betänkandet.) Ett utbyte av över 71 procent kan alltså betraktas som normalt och anses vara ett rationellt utnyttjande av maltet. Nu frågas: har någon undersökning företagits i avsikt att klarlägga, i vilken utsträckning de skattefria bryggerierna fylla det sålunda uppställda kravet i ovannämnda avseende 1

Givetvis finnas en hel del svagdricksbryggerier, som icke fylla detta krav. Men så är även förhållandet beträffande de skattepliktiga. Det är därför sakligt ohållbart att här draga en generell gräns mellan skattepliktiga och skattefria och i lagstiftningen stämpla de senare som mindervärdiga i tekniskt avseende.

Ävenledes får ej förbises, att även andra faktorer inverka på utbytet av malt. Maltets kvalité spelar en icke ringa roll härvidlag. Vid många svagdricksbryggerier användes s. k. svagdricksmalt, som ger ett i förhållande till prima pilsnermalt mycket dåligt utbyte. Skillnaden kan uppgå ända till över 10 procent. Därför påkallas jämväl en maltanalys för att jämförelsen beträffande maltutbytet skall bliva någorlunda exakt. De journaler, som ingå till kungl. kontrollstyrelsen, upplysa intet i detta avseende.

Kungl. Maj:ts proposition Nr VAL 133

Ursprungligen iillverkude svagdricksbryggerierna företrädesvis s. k. fatsvagdricka, som försåldes i kaggar. Man använde1 då i regel överjäst, som behöver en ganska hög temperatur. Drickat är färdigt efter ett å tvä dygn. Anordningar i avseende å källare och lokaler hade alltså mindre betydelse. Emellertid började allmänheten sa småningom uppskatta att få de alkoholsvaga maltdryckerna tappade på buteljer. Man tick då använda underjäst som för ölet och cfterlagra i god källare en längre tid. Driften omlades inom eu stor del skattefria bryggerier, vilka läto tillbygga lagerkällare, iskistor, anskaffa kylare, filtrar, skölj- och tappningsanordningar m. in. Dessa anläggningar krävde i många fall kapital, som översteg de ursprungliga anläggningskostnaderna. Allt efter anläggningsstorleken blevo de jämväl fullt tekniskt rustade att tillverka olika slag av maltdrycker.

Vad som har anförts gent emot »småbryggerierna» vidkommande olägenheter ur kontrollsynpunkt och ur nationalekonomisk synpunkt kan sålunda ej tillämpas ä de skattefria bryggerierna över lag. Det har däremot sin tillämpning jämväl på de skattepliktiga mindre bryggerier, som sakna en fullt modern utrustning.

Det koncessionstvång, som stipulerades 1917, för upptagande av tillverkning av extraktrikare maltdryck än klass I, var ej heller motiverat av de skäl, som numera anföras. Det gällde då att förhindra, att ett ökat antal ölbryggerier uppstodo, vilka vid ett eventuellt lokalt förbud kunde vilja göra anspråk på ersättning för beskärning eller nedläggning av rörelsen. Sedan dess har pilsnerdricksförordningen utfärdats och sådana förändrade förhållanden i övrigt uppstått, som utesluta, att koneessionstvånget för svagdricksbryggerierna kan på ovan anförda grund försvaras.

Därest emellertid det skulle av andra skäl anses böra äga bestånd, antingen för att skydda ölbryggerierna för konkurrens eller med hänsyn till andra mindre begripliga syften — att det med nuvarande eller föreslagna bestämmelser varken säkerställer svagdrickstillverkningen eller stimulerar svagdrickskonsumtionen är självklart —, då lär det bliva ofrånkomligt, att ett motsvarande koncessionstvång ålägges de ölbryggerier, som önska tillverka svagdricka och att tillstånd härtill medgives allenast för det fall, att på respektive orter existerande svagdricksbryggerier skulle sakna möjlighet att tillgodose orternas behov av svagdricka. En dylik rationell klyvning skulle ej blott skipa större rättvisa mellan respektive industrier utan jämväl och med all säkerhet vara ägnad att befrämja konsumtionen av de alkoholsvagare maltdryckerna. Med den nuvarande och även med den ifrågasatta lagstiftningen beträffande koncessionstvång allenast för svagdricksbryggerierna blir resultatet det rakt motsatta, ölbryggerierna beredas en monopolställning för klass II, som svagdricksbryggerierna sakna för klass I. Denna monopolställning kan utnyttjas på så sätt, att ett skattefritt bryggeri helt lamslås. Försök i sådan riktning hava ingalunda saknats.

En nyhet i de maltdryckssakkunnigas förslag är tillgodoseendet av ett gammalt krav på tillverkning av alkoholsvaga men samtidigt maltstarka måltids- och läskedrycker. I sådant syfte föreslås, att samma högsta alkoliolhalt, som nu är gällande (respektive 2 '/, och 3.6 procent), skall bibehållas för såväl klass I som klass II, men att den nu gällande högsta extrakthaltsgränsen (6 respektive 9 1 2 procent) skall i vissa fall kunna bortfalla. På dylikt sätt skulle vi inom klass I få:

svagdricka, inbryggt med en stamvört, vars extrakthalt icke överstiger 6 procent; och

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

maltdricka, inbryggt med en stamvört, vars extrakthalt överstiger 6 procent, och inom klass II

lättöl, inbryggt med en stam vört, vart extrakthalt icke överstiger 9 '/2 procent;

maltöl, inbryggt med en stamvört, vars extrakthalt överstiger 9 ‘/2 procent, samt inom nuvarande klass III

exportöl, alla maltdrycker, vars alkoholhalt överstiger 3.6 vol. procent.

För att få tillverka maltdricka, respektive maltöl, skulle koncessionsplikt införas, men dylik koncession skulle kunna medgivas allenast ölbryggerierna. Skulle nämligen (något som emellertid ej synes hava avsetts) ett svagdricksbryggeri söka och verkligen erhålla koncession för tillverkning av maltdricka, alltså av en maltdryck, vars alkoholgräns ej överstiger svagdrickats, då hör nämnda svagdricksbryggeri sedermera till de skattepliktiges kategori. I verkligheten har sålunda tillskapats ett nytt monopol för ölbryggerierna och en ny konkurrensfaktor gent emot den redan nu beträngda svagdricksindustrien.

Annars borde det vara självklart, att tillverkningen av maltdricka i första rummet borde tillkomma svagdricksbryggerierna, vars kunder väl också kunde hava berättigade anspråk att av sina leverantörer av svagdricka jämväl kunna förses med det extraktrikare maltdrickat. Var och en bör ju förstå, att en annan anordning är orimlig och ur konkurrenssynpunkt förintande för svagdricksbryggerierna.

Om man nu jämställer den i föreliggande punkt ifrågasatta anordningen med vad ovan anförts i andra avseenden, så har man svårt att värja sig för den känslan, att intresset för svagdricksindustriens bestånd är skäligen minimalt. Eller också har man menat sig genom dylika för ölbryggerierna speciellt gynnsamma bestämmelser kunna lättare vinna dem för andra av de sakkunniga fullföljda syften. Sveriges svagdricksbryggare vilja emellertid icke gärna föreställa sig, att Konung och riksdag skola vilja medverka till en lagstiftning med sådana konsekvenser, som i det föregående blivit belysta.

Att många svagdricksbryggerier äro i stånd att uppfylla alla rimliga villkor med hänsyn till den kontroll och de garantier, som äro erforderliga, har redan påvisats och kan dessutom i varje särskilt fall prövas.

Sedan kungl. kontrollstyrelsen på anförda skäl i sitt lagförslag underlåtit att upptaga bestämmelserna om tillverkning av maltdricka och maltöl, kan det måhända förefalla överflödigt att vidare uppehålla sig vid denna punkt. Då emellertid behovet av ett på samma gång alkoholsvagt och maltstarkt dricka är redan länge känt och erkänt i vida kretsar, lär det väl icke kunna tänkas, att nämnda krav är avfört från dagordningen allenast genom kungl. kontrollstyrelsens avvisande hållning. Ehuru Sveriges svagdricksbryggareförening icke har någon anledning att uttala sig rörande de fördelar eller risker, som upptagandet av tillverkningen av maltdricka må kunna medföra, har föreningen likväl ansett sig pliktig att påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet jämväl beträffande nu berörda fråga. Skulle det befinnas, att betänkligheterna emot tillverkningen av maltdricka äro så starka, att detta förslag ej har framgång, torde det även böra tagas i övervägande, därest icke i allt fall extrakthalten i klass I må kunna höjas från nuvarande 6 procent till 7 1 /, procent. Redan härigenom skulle smaken så förbättras, att denna svagare maltdryck finge större utsikt att bibehålla en viss

135 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

marknad Rent emot klass II. Sveriges svagdricksbryggareförening håller alltså före, att bland annat följande synpunkter böra tagas under saklig omprövning:

1) Tillverkning av maltdricka av sådant slag, som av de maltdryckssakkunniga ifrågasattes,

2) höjandet av extrakthalten i klass I från 6 procent till 7 Vg procent,

3) upphävande av koncessionsbestämmelserna för övergång från tillverkning av klass I till klass II,

4) under förutsättning av bifall till punkt 1), medgivande för svagdricksbryggerierna att få tillverka jämväl maltdricka,

5) under förutsättning av bibehållandet för svagdricksbryggerierna av koncessionstvånget, ett införande av samma tvång för de skattpliktiga bryggerier, som önska tillverka svagdricka (ev. maltdricka).

Särdeles anmärkningsvärt förefaller det, att Sveriges svagdricksbryggareförening under utredningen av dessa för svagdricksnäringens existens så betydelsefulla frågor icke satts i tillfälle att gorå sina synpunkter gällande, vilket hade varit så mycket viktigare som ju speciella representanter blivit tillkallade för de skattepliktiga bryggerierna, vilkas intressen äro motsatta de skattefria bryggeriernas. Förhållandet är desto mera anmärkningsvärt, som föredragande departementschefen i sitt uttalande till statsrådsprotokollet den 15 oktober 1920 anbefallt de sakkunniga att grundligt överväga svagdrickstillverkarnas framställningar.

Vid ett den 12 januari detta år hållet möte å Rosenbad, till vilket infunnit sig bland annat ett 30-tal riksdagsmän ur olika partier, hade Sveriges svagdricksbryggare, som enligt vad tidigare sagts voro samlade till kongress i huvudstaden, tillfälle att framhålla den bekymmersamma ställning, i vilken svagdricksindustrien blivit försatt och ännu mer skulle försättas vid ett antagande i oförändrat skick av föreliggande lagförslag. Vid mötet uttalades från flera håll starka sympatier för ovan framburna synpunkter. Med hänsyn härtill och då det väl får betraktas även som ett viktigt statsintresse att en rättvis avvägning av bestämmelserna på området kommer till stånd, tillåter sig alltså styrelsen för Sveriges svagdricksbryggareförening härmed i underdånighet hemställa

att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga hänsyn till de av oss anförda synpunkterna vid utarbetandet av det lagförslag i ärendet, som eventuellt kommer att framläggas för riksdagen.

Underdånigst

För styrelsen för Sveriges Svagdricksbryggareförening:

N. E. STAVLING. REINH. TERNQVIST.

Östersund. Karlstad.

Stockholm den 20 januari 1923.

Svagdricksindustricns läge under det sennate decenniet.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Bilaga 3 A.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 22 januari 1923 har Kungl. Maj:t anbefallt kontrollstyrelsen att avgiva utlåtande över en av styrelsen för Sveriges svagdricksbryggareförening gjord hemställan, att Kungl. Maj:t vid utarbetandet av det förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, som eventuellt framlägges för innevarande års riksdag, täcktes taga hänsyn till vissa, av sagda styrelse angivna synpunkter.

I anledning härav får kontrollstyrelsen, med återställande av remissakten, anföra följande.

Från svagdricksbryggeriernas sida bär gjorts gällande, att först genom den under kristiden rådande bristen på malt och därefter genom den nya lagstiftningen på området dessa bryggerier bragts i en sådan ställning, att det syntes vara en tidsfråga, när de skulle se sig nödsakade att helt uppgiva striden för sin existens.

För bedömandet av vad från svagdricksbryggeriernas sida sålunda gjorts gällande är det av vikt att erhålla en inblick i svagdricksbryggeriernas läge under det senaste tiotalet år. Kontrollstyrelsen bär därför låtit utföra dels en sammanställning av de i kontrollstyrelsens statistik befintliga uppgifterna om antalet bryggerier (skattepliktiga och skattefria), förbrukat malt i kilogram och produktionen vört för skattepliktiga och skattefria bryggerier under perioden 1909/10— 1921/22 (tabell I), dels en bearbetning av de för kommerskollegii statistik insamlade uppgifterna om kvantiteten färdiga maltdrycker (lagrat dricka och vanligt dricka) samt värdet av dessa vid de skattefria bryggerierna under tillverkningsåren 1913/14 och 1921/22 (tabellerna II, III och IV). Uppgifterna i tabell I å ena sidan och i tabellerna II, III och IV å den andra äro ej fullt jämförliga med varandra, enär den framställda vörtmängden är större än kvantiteten färdig dryck; storleksordningarna äro emellertid desamma.

Såsom inhämtas av tabell I har produktionen av vört för framställning av skattefria maltdrycker under en lång följd av år befunnit sig i tillbakagång. Intrycket av denna tillbakagång förstärkes ännu mera, om man som utgångspunkt för jämförelsen väljer det första tillverkningsåret, då den nuvarande maltdryckskontrollen var i verksamhet. Sagda år (1903—1904) funnos nämligen ej mindre än 924 skattefria bryggerier med en vörtproduktion av 1,555,482 hektoliter. Såsom framgår av tabell I har vörtproduktionen vid de skattefria bryggerierna under tillverkningsåren 1909/10—1913 14, hållit sig mellan 1,260,000 och 1,350,000 hektoliter. Under de följande tre tillverkningsåren (1914/15—1916/17) sjönk vörtproduktionen ansenligt och låg emellan 906,000 och 1,072,000 hektoliter. Från tillverkningsåret 1917—1918 har slutligen vörtproduktionen legat mellan 500,000 och 575,000 hektoliter. Produktionen har sålunda under de sistförflutna tillverknings-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131. 137

åren nedgått till endast '/., av vad den var under tillverkningsåret 1903/04. Men samtidigt har svagt!ricksbryggeriernas antal minskats från 924 till 370 eller med i runt tal 60 procent, om man tager hela perioden i betraktande. Kvantiteten producerad vört per bryggeri var 1903/04 1,683 hektoliter, 1913/14 2,191 hektoliter, 1910/17 1,809 hektoliter och 1921/22 1,420 hektoliter; jämväl eu minskning av den per bryggeri producerade vörten har sålunda ägt rum under de senaste tillverkningsåren. En jämförelse mellan uppgifterna om vörtens extraktstyrka under tillverkningsåren 1909/10 och 1920/21 giver vid handen, att svagdricksbryggerierna numera inbrygga på svagare vört och sålunda framställa en extraktsvagare dryck. Under tillverkningsåret 1909/10 erhöllos nämligen i medeltal per 100 kilogram malt 13.7 hektoliter svagdricka och vörtstyrkan var något under 5 procent; motsvarande siffror för tillverkningsåret 1920/21 voro 10.9 hektoliter och 3.8 procent.

Av vad som redan anförts torde framgå, att orsakerna till tillbakagången i svagdricksproduktionen ligga djupare än vad svagdricksbryggareföreningens styrelse velat göra gällande. Nära hälften av den minskning, som svagdricksproduktionen fått vidkännas, faller under tiden 1903—1915. Denna minskning torde, bland annat, få tillskrivas dels den förändring i allmänhetens smak, som otvivelaktigt inträtt med den högre levnadsstandarden under 1900-talet, dels ock i viss mån den sämre kvaliteten hos svagdrickat, varom nyss angivna siffror beträffande extraktstyrkan hos den färdiga drycken bära vittne.

- Den omständigheten, att den största nedgången i svagdrickstillverkningen tager sin början från tillverkningsåret 1917/18 och att sedan dess produktionen av denna dryck icke återtagit sin forna ställning, synes visa hän på, att den ransonering av malt, som ägde rum under sagda tillverkningsår, på något sätt står i samband med den minskade svagdricksförbrukningen. Utvecklingen härvid torde sannolikt haft följande förlopp. Samtidigt som maltet ransonerades till de skattefria bryggerierna, skedde en ransonering till de skattepliktiga på sådant sätt, att dessa sistnämnda bryggerier voro nödsakade att tillverka en i jämförelse med svagdrickat obetydligt extraktstarkare vara, vid vilken allmänheten vande sig. Då därefter under de följande åren de skattepliktiga bryggerierna ånyo började tillverka skattepliktiga maltdrycker, som lågo mitt emellan det vanliga svagdrickat och det gamla ölet ifråga om extrakthalten, hade den konsumerande allmänheten i stor utsträckning vant sig vid konsumtion av maltdrycker i buteljerat skick och fasthöll sålunda vid det slags förbrukning, varmed den under kristiden vant sig. Anmärkningsvärt är emellertid, att man icke i uppgifterna om vörtproduktionen vid de skattepliktiga bryggerierna för de senaste tillverkningsåren kan finna någon mera väsentlig ökning i jämförelse med motsvarande uppgifter för åren före maltransoneringen; produktionssiffran för året 1921/22 (tabell I) är sålunda vid de skattpliktiga bryggerierna lägre än något år sedan 1911/12, om man bortser från bägge de abnorma åren 1917/18 och 1918/19. Om man samtidigt tager hänsyn till befolkningens tillväxt under det sistförflutna decenniet, har maltdryckskonsumtionen sålunda under detta decennium såväl absolut som relativt minskat, varvid den största minskningen inträffat ifråga om svagdricksförbrukningen.

I tabell II, III och IV har skilts mellan produktionen av lagrat svagdricka (det i regel buteljerade, under jästa svagdrickat) och vanligt svagdrika (det mörka,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 107 käft. (Nr 131.)

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Frågan om koncessionstvångets upphävande.

överjästa fatsvagdrickat); av tabell IV framgår, att sedan 1913/14 nedgången i de skattefria bryggeriernas produktion väsentligen träffat det vanliga svagdrickat, under det att tillverkningen av lagrat dricka vid de år 1913/14 i gång varande bryggerierna snarast något ökats under året 1921 22. Ehuruväl produktionen av det lagrade drickat är relativt obetydlig, synes den omständigheten, att denna produktion ej väsentligen förändrats vid skattefria bryggerier, som varit i gång vid båda av de nyssnämnda tidpunkterna, bekräfta den förut uttalade förmodan, att förskjutning av konsumtionen ägt rum från det vanliga fatsvagdrickat till de i allmänhet buteljerade drickorna och att det är denna förskjutning, beroende på en högre levnadsstandard, som är den väsentliga orsaken till den egentliga svagdrickskonsumtionens tillbakagång.

Ur uppgifterna om värdet av svagdricksproduktionen under de här ifrågavarande tillverkningsåren torde också vissa slutsatser kunna dragas. Produktionsvärdet per hektoliter uppgick 1913/14 till 4 kronor 38 öre, under det att samma värde 1921/22 var 10 kronor 10 öre. Sistnämnda värde ligger betydligt över det värde, som betingas av den allmänna prissänkningen under tillverkningsåret

1921 22. Därest värdet av svagdrickskonsumtionen hade inställt sig efter den s. k. partiprisindex enligt kommerskollegii beräkningar (= 179 för oktober 1921— september 1922, om prisen 1913 sättes till 100), skulle det hava uppgått till 7 kronor 88 öre för hektoliter; därest socialstyrelsens indextal för levnadskostnader april

1922 lägges till grund för jämförelsen, skulle värdet icke hava överstigit 8 kronor 54 öre. Härav synes framgå, att prisen för fatsvagdrickat äro åtskilligt högre än vad den allmänna prisnivån betingar. Fatsvagdrickat är sålunda i jämförelse med tiden före världskrisen relativt dyrt och denna omständighet är sannolikt en av anledningarna till att fatsvagdrickat icke återvunnit sin forna marknad. I nu berörda hänseende intaga värdetalen för det lagrade drickat en gynnsammare ställning; under det att värdetalet för fatsvagdrickat blir 231 under året 1921/22, därest värdetalet under året 1913/14 sättes till 100, blir motsvarande tal för det lagrade drickat under året 1921/22 endast 194, ett tal, som ligger betydligt närmare partipris- och levnadskostnadsindices.

Såsom inhämtas av det anförda är det obestridligt, att produktionen av fatsvagdricka högst betydligt nedgått. Detta har ej kunnat undgå att utöva inverkan på svagdricksbryggeriernas läge. Men de väsentliga orsakerna till detta försämrade läge torde icke få sökas i de särskilda förhållanden, som svagdricksbryggareföreningen angivit, nämligen maltransoneringen och lagstiftningen, utan i den sedan ett tjugotal år tillbaka fortgående förskjutningen i konsumtionen.

Från svagdricksbryggareföreningens sida har nu gjorts gällande, att, därest det icke funnes koncessionstvång för påbörjande av skattepliktig tillverkning, skulle svagdricksbryggerierna äga »möjlighet att ta skadan igen genom tillverkning av klass II». Ett av föreningens yrkanden går därför ut på, att det nuvarande koncessionstvånget skulle upphävas.

Kontrollstyrelsen tillåter sig erinra, att ett liknande yrkande tidigare har framställts av föreningen och upptagits till behandling av 1920 års maltdryckssakkunniga. Med hänsyn till vad i betänkandet den 17 december 1921, sid. 66— 68, anförts funno de sakkunniga skäl icke föreligga att föreslå någon ändring av gällande bestämmelser på detta område.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1-11.

13!)

Enligt kontrollstyrelsens mening skulle upphävandet av bestämmelserna om koncession för påbörjande av skattepliktig tillverkning icke i någon väsentlig grad gagna det stora flertalet svagdricksbryggerier eller stimulera svagd ricksförbrukningen på bekostnad av annan förbrukning, under det att ett dylikt upphävande skulle komplicera förhållandena inom den skattepliktiga industrien. Som motivering liärför må följande anföras.

Såsom framgår av tabell IV funnos tillverkningsåret 1921—1922 61 skattefria bryggerier, som tillverkade lagrat dricka. Med hänsyn till denna tillverkning måste dessa bryggerier antagas hava en sådan utrustning, att de omedelbart eller efter vissa förändringar kunde övergå till skattepliktig tillverkning. De övriga 315 skattefria bryggerierna torde icke — möjligen på några undantag när — vara rustade för övergång till skattepliktig tillverkning, utan måste för sådan övergång vidtaga förändringar ifråga om lokaler och källare samt anskaffa kylare, filtrer, skölj- och tappningsanordningar m. m. Erforderliga förändringar och nyanskaffningar komme otvivelaktigt att för dem draga så dryga kostnader och innebära sådana ekonomiska risker, att de flesta av dessa bryggeriers innehavare säkerligen skulle draga sig för dem. Koncessionstvångets upphävande skulle sålunda icke bliva till fördel för andra än ett mindretal av de nuvarande svagdricksbryggerierna.

Därest ett större antal svagdricksbryggerier och särskilt de bryggerier, som tillverka lagrat dricka, finge, vid ett eventuellt upphävande av koncessionstvånget, tillfälle att övergå till skattepliktig tillverkning, ligger det nära till hands att antaga, att dessa nya skattepliktiga bryggerier skulle inrikta sin tillverkning väsentligen på skattepliktiga drycker; tillverkningen av svagdricka skulle, även om den i viss utsträckning bedreves, skjutas åt sidan. Någon stimulering av svagdricksförbrukningen genom en dylik utveckling kan därför icke förväntas; snarare komme väl svagdrickskonsumtionen att ytterligare minskas.

Ett upphävande av koncessionstvånget skulle emellertid vara till fördel icke blott för vissa svagdricksbryggerier utan även för dem, som vilja insätta kapital på fullständig nyanläggning av bryggerier. Det synes icke vara osannolikt, att, om koncessionstvånget bortfölle, ett icke obetydligt antal nya skattepliktiga bryggerier skulle inrättas. En sådan sakernas utveckling är enligt kontrollstyrelsens mening ägnad att framkalla betänkligheter ur olika synpunkter. Under tiden sedan maltskattens införande har en koncentrering av den skattepliktiga tillverkningen ägt rum och bryggeriernas antal efter hand reducerats från 223 tillverkningsåret 1903/04 till 162 tillverkningsåret 1920/21. Denna driftkoncentration har på åtskilliga håll kunnat genomföras endast genom vissa uppoffringar, som vid koncessionstvångets upphävande skulle gå förlorade. Ur nationalekonomisk synpunkt torde denna utveckling hava varit fördelaktig och åstadkommit att tillverkningskapaciteten, som år 1911 var i medeltal cirka 90 procent större än den faktiska produktionen (se nykterhetskommitténs betänkanden IV sid. 302), numera på grund av att åtskilliga bryggerier nedlagts står i bättre förhållande till det verkliga produktionsbehovet. Det kan jämväl befaras, att, om en skarp konkurrens uppkomme mellan olika bryggerier ifråga om avsättning av pilsnerdricka, detta kunde föranleda menliga följder för ordning och nykterhet. Det må ock framhållas, att en ökning av antalet bryggerier och särskilt av små bryggerier icke kan anses önskvärd ur kontrollsynpunkt. Förekomsten av ett stort antal små bryggerier och en minskning av de större bryggeriernas tillverkning föranleder för staten ökade

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

kontrollkostnader och minskade inkomster, på grund av att enligt den nuvarande maltskatteskalan en icke obetydligt mindre skatt per varje kilogram malt erlägges av de mindre bryggerierna.

De nu anförda synpunkterna äro enligt kontrollstyrelsens mening av så vägande natur, att styrelsen för sin del icke kan förorda ett upphävande av gällande koncessionstvång, sedan det nu en gång blivit infört i lagstiftningen och, såvitt kontrollstyrelsen kunnat finna, i sin mån bidragit att åvägabringa en viss stabilitet på maltdryckstillverkningens område.

Emellertid synes det enligt kontrollstyrelsens mening med fog kunna ifrågasättas, att en mjukare tillämpning av koncessionsbestämmelserna kommer till stånd. Maltdryckssakkunniga hava i sitt betänkande (sid. 67) erinrat om den till grund för dessa bestämmelser liggande motiveringen, enligt vilken koncession för nya bryggerier endast borde lämnas, därest den befintliga rusdrycksindustriens intressen på ett otillbörligt sätt skulle göra sig gällande; dock borde enligt kommitténs mening tillstånd till rusdryckstillverkning i härför förut använd byggnad jämväl meddelas, i händelse förutvarande tillverkare vid sin ansökan härom kunde påvisa, att han, trots det att tillverkningen legat nere under viss tid, hade haft för avsikt att efter denna tids utgång återupptaga tillverkningen. De sakkunniga anförde härefter:

»Det torde böra förtjäna att erinras, att enligt nykterhetskommitténs förslag under 'rusdrycker’ inbegreps, bland annat, alla maltdrycker, som icke vore att hänföra till svagdricka. Då emellertid enligt den av 1917 års riksdag antagna rusdrycksförsäljningsförordningen från 'rusdrycker' utsöndrades maltdrycker av pilsnerdrickats typ, samtidigt som riksdagen beslöt, att påbörjandet av tillverkning av samtliga skattepliktiga maltdrycker och sålunda även pilsnerdricka skulle göras beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd, kom det att råda en viss inkongruens mellan bestämmelserna i rusdryckstillverkningsförordningen och maltdryckstillverkningsförordningen i jämförelse med vad som varit fallet enligt nykterhetskommitténs förslag.»

Med hänsyn till vad sakkunniga sålunda anfört, synes det vara förtjänt av att upptagas till övervägande, huruvida icke tillstånd till inrättande av skattepliktig tillverkning bör kunna lämnas jämväl i vissa andra fall än det av nykterhetskommittén särskilt angivna. Det synes nämligen kontrollstyrelsen vara överensstämmande med billigheten, att de skattefria bryggerier, som äro inrättade för tillverkning av lagrat dricka och sålunda hava en utrustning, jämförlig med de skattepliktiga bryggeriernas, böra kunna tillerkännas rätt att med vissa villkor och förbehåll nu övergå till sådan tillverkning. Såsom sådana villkor och förbehåll vill kontrollstyrelsen angiva följande.

Tillverkningen bör endast få omfatta maltdrycker av klass II (pilsnerdricka). Anmärkning i något avseende må icke kunna göras gent emot bryggeriets hittillsvarande skötsel eller mot tillverkaren personligen. Bryggeriet bör i sitt nuvarande skick utan större förändringar vara redo att påbörja skattepliktig tillverkning samt ur kontrollsynpunkt uppfylla de fordringar, maltdryckstillverkningsförordningen föreskriver för skattepliktiga bryggerier. Slutligen bör bryggeriet hava tillverkat svagdricka och lagrat dricka i något större omfattning.

Genom en mildring i koncessionstvånget i den omfattning, som kontrollstyrelsen ifrågasatt, skulle enligt styrelsens mening de anmärkningar, som nu göras

Kanal. Maj:ts proposition Nr 131.

mot detsamma, väsentligen undanröjas. Någon ändring av koncessionsbestämmelserna torde icke vara erforderlig. Därest Kungl. Maj:t skulle biträda den av kontrollstyrelsen ifrågasatta förändrade tillämpningen av koncessionsbestämmelserna, kan frågan härom på lämpligt sätt -— t. ex. i samband med den bebådade propositionen om ny maltdryckstillverkningsförordning — delgivas riksdagen.

Kontrollstyrelsen övergår härefter till att upptaga till behandling det av styrelsen för svagdricksbryggareföreningen framställda förslaget om en höjning av extrakthalten från 6 till 7 Va procent.

Under förarbetena till gällande maltskattelagstiftning rådde delade meningar beträffande den gräns, som skulle fastställas mellan skattepliktiga och skattefria maltdrycker. Då frågan om beskattning av maltdrycker med iakttagande, att svagdricka fritoges från beskattningen, första gången under dessa förarbeten var föremål för prövning av en särskild kommitté, (kommitténs betänkande är avgivet den 26 november 1892), låg till grund för kommitténs behandling av frågan ett av finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå den 8 oktober 1892 avgivet utlåtande, enligt vilket byrån, med åberopande av åtskilliga maltdrycksanalyser, föreslog 7 procents extrakthalt hos stamvörten såsom gräns mellan dricka och andra maltdrycker. Byrån anförde härom följande: »En dylik vört gåve nämligen med 60 procents utjäsning en dryck med högst 2.6 volymprocents alkoholhalt. Hos svagdricka komme sannolikt en så pass hög alkoholhalt högst sällan före, enär detta dricka mestadels bryggdes av en vört av högst 6 procents extrakthalt och med i medeltal 43 procents utjäsning, vårföre ock nästan allt fatsvagdricka, sådant det nu bryggdes, komme att fortfarande räknas såsom dricka. För fatsvagdrickats skull vore således intet hinder att sätta extraktgränsen lägre, t. ex. till 6 procent. Det vore emellertid av vikt, att iskällardrickat, som i motsats till fatsvagdrickat vore hållbart, kunde komma att räknas till klassen dricka, och det vore därför nödigt att sätta extrakthaltsgränsen så hög som möjligt. Då iskällardrickats stamvört mestadels varierade mellan 7 och 10 procents styrka, kunde väl gränsen synas låg, men för bryggaren funnes dock ingen svårighet att nedbringa vörtens styrka till 6 eller 7 procent och således drickats alkoholhalt till 2.5 volymprocent eller därunder. Nämnvärt lägre än till 6 eller 7 procents extrakthalt vore ej lämpligt att sätta gränsen, bland annat därför att den maltdryck, som erhölles ur allt för svag vört, bleve av dålig beskaffenhet och utan egentligt värde.»

De särskilda kommitterade hyste emellertid en från finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå avvikande mening och framhöllo med ledning av analyserna, att alla sorter då brukligt svagdricka icke kunde fritagas, utan att gränsen sattes vid 8 procent. Kommitterade bestämde sig för att förorda en stamvört av 5 procents extrakthalt såsom den starkaste vört, som skulle undgå beskattning (betänkandet sid. 38). Enligt kommitterades mening uppdroges en i praktiken lättare skönjbar gräns, enär i så fall skattefrihet endast tillkomme svagdricka!, vilket ansetts såsom den dryck, som borde skiljas från andra maltdrycker. Det egentliga svagdrickat hade enligt nyare analyser i medeltal en lägre extrakthalt än 5 procent. Om man ansåge, att svagdricka vore för den stora arbetarebefolkningen en nödvändighetsvara, som icke borde fördyras, kunde det dock icke sägas, att buteljdrickat vore något, som i stort utgjorde föremål för arbetarebefolkningens förbrukning. Tvärtom finge buteljdricka anses såsom en finare vara, som lämpade

Höjning av extrakthalten hos svagdrickat.

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

sig för beskattning. Det kunde även befaras, att om gränsen sattes så hög, att vissa sorter buteljdricka undginge beskattning, förbrukningen av dessa sorter skulle något undantränga de starkare sorterna buteljdricka och möjligen i någon mån ölet till minskning av den statsinkomst, som avsåges med beskattningen.

Vid kommitténs betänkande var fogad en av två ledamöter avgiven reservation, däri dessa ledamöter tillstyrkte skattefrihet för de alkobolsvaga maltdryckerna endast under förutsättning, att gränsen mellan de alkoholsvaga och de alkoholstarkare maltdryckerna sattes vid 7 procents extraktstyrka bos vörten.

I det förslag, som år 1894 utarbetades inom finansdepartementet, ifrågasattes, att skattefribetsgränsen skulle dragas vid 6 procents ursprunglig stamvört hos drycken.

Enligt det förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, som avgavs den 15 oktober 1902 av särskilt förordnade kommitterade, skulle den alkoholsvaga maltdryck, som fritoges från beskattning, icke hava högre extrakthalt än 5 procent. Kommitterade hade kommit till detta resultat genom att utgå från att den alkoholsvaga maltdrycken icke skulle ha högre alkoholhalt än 2 volymprocent, vilket vid vanlig förjäsning erhålles ur en vört med 5 procent extrakthalt. Kommitterade åberopade som stöd för sitt förslag härutinnan, att de inom landet befintliga nykterhetsföreningar och nykterhetssällskap med stor enhällighet ansett lämpligast att såsom alkoholsvag maltdryck räkna den, vars alkoholhalt ej överstege 2 volymprocent.

Enligt vad som framgår av den proposition (nr 52) med förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, som Kungl. Maj:t framlade till 1903 års riksdag (sid. 59—60), erinrade chefen för finansdepartementet, huru 1902 års kommitterade kommit till 5 procent extrakthalt hos vörten för att tillmötesgå nykterhetsvännernas önskan, att såsom alkoholsvaga maltdrycker endast de skulle anses, vilka icke innehölle mer än 2 volymprocent. Ett antal nykterhetsvänner ur olika nykterhetsläger hade emellertid i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift framhållit, att sistnämnda kommitterade såsom skäl för sitt förslag endast haft att anföra vissa nykterhetssällskaps uppfattning i frågan. Det vore emellertid oomtvistligt, att gränsen måste läggas så, att det bleve möjligt att tillverka ett gott dricka, utan att tillverkaren riskerade att mot sin vilja bliva lagbrytare. Petitionärerna hade vänt sig till olika personer, och hade alla tillfrågade förklarat, att gränsen borde sättas vid 2 Va volymprocent eller högre, om det skulle bliva möjligt att brygga en god maltdryck, och petitionärerna ansågo, att det således vore fara värt att, därest den, såsom de uttryckte sig, straffbara gränsen mellan Öl och svagdricka fastställdes till 2 volymprocent alkohol, fabrikanterna skulle se sig ur stånd att våga tillverka ett verkligt gott skattefritt svagdricka, och hemställde därför, att ifrågavarande gräns måtte sättas till 2 V4 volymprocent alkohol.

Chefen för finansdepartementet anförde därefter: »Enär det således synes,

som om nykterhetsvännerna ej längre fasthölle vid 2 volymprocent alkohol såsom gräns för de alkoholsvaga maltdryckerna och då 1902 års kommitterade framställt sitt förslag om 5 procent såsom den högsta medgivna extrakthalten hos det skattefria svagdrickats stamvört uteslutande av hänsyn till nykterhetsvännernas önskningar, finnes icke något skäl att nu vidhålla kommitterades nämnda förslag, utan synes det lämpligare att fastställa stamvörtens högsta extrakthalt till 6 procent.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

143 Kontrollstyrelsen har för sin del ur principiell synpunkt intet att erinra mot att gränsen mellan den nuvarande klass I och klass II höjes till exempelvis 7 procent extrakt, men finner sig samtidigt böra framhålla de konsekvenser, till vilka eu dylik höjning enligt styrelsens mening ofrånkomligt leder. Den höjning, varom svagdricksbryggareföreningens styrelse gjort framställning, torde ha till syfte att åvägabringa en förbättring av smaken och hållbarheten, icke hos det vanliga fatsvagdrickat utan hos det lagrade buteljdrickat. Såsom redan erinrats av 1892 års kommitterade, står emellertid det lagrade buteljdrickat närmare de skattepliktiga maltdryckerna än till det egentliga fatsvagdrickat. En höjning av extrakthalten hos klass I i syfte att förbättra smaken och hållbarheten hos buteljsvagdrickat synes därför böra föranleda ett allvarligt övervägande, huruvida icke buteljdrickorna böra underkastas beskattning. Det kan förtjäna erinras, att såväl i Norge som i Danmark dessa buteljdrickor, vilkas extrakthalt torde ligga omkring 7 procent extrakt och 2 1/2 volymprocent alkohol, numera äro beskattade. Skulle, såsom svagdricksbryggareföreningen synes förutsätta, det lagrade buteljsvagdrickats förbrukning komma att ökas och denna ökning bliva av betydelse för svagdricksbryggerierna, måste denna ökning äga rum på de skattepliktiga dryckernas bekostnad. Men detta måste föranleda, att statens inkomster av maltbeskattningen minskas. Såsom ersättning härför synes en beskattning av buteljsvagdrickorna böra införas. Då emellertid en dylik beskattning icke lämpligen torde kunna anordnas annat än enligt produktskatteprincipen, bringas därmed frågan om maltdrycksbeskattningens anordnande till aktualitet. Ehuruväl kontrollstyrelsen för sin del anser produktbeskattningen såsom den ändamålsenligaste skatteformen, finner kontrollstyrelsen den nuvarande tidpunkten föga lämplig för upptagandet till behandling av ett sådant vittutseende spörsmål.

Därtill kommer, att, om koncession framdeles lämnas vissa svagdricksbryggerier, det torde föreligga mindre behov av svagdricksgränsens höjning. De bryggerier, som tillverka det vanliga fatsvagdrickat, hava i varje fall intet behov av en höjning, då extrakthalten i detta dricka ligger, såsom förut framhållits, i medeltal omkring 4 procent.

Kontrollstyrelsen vill slutligen upptaga till behandling den av svagdricksbryggareföreningen gjorda framställningen om medgivande för svagdricksbryggarna att tillverka maltdricka av sådant slag, som av 1920 års maltdryckssakkunniga har ifrågasatts. Kontrollstyrelsen tillåter sig att i detta avseende framhålla, att enligt maltdryckssakkunnigas förslag maltdricka skulle få tillverkas allenast vid vissa skattepliktiga bryggerier, nämligen sådana, som hade särskilda anordningar för beredande av sådana drycker (maltdryckssakkunnigas betänkande sid. 60—61). De bryggare, som önskade upptaga tillverkningen av maltdricka och maltöl, skulle visa sig disponera en modern pasteuriseringsanordning i väl fungerande skick. De sakkunniga ville emellertid ej knyta framställningen av de ifrågavarande dryckerna just till en pasteurisering av den färdiga varan. Andra möjligheter förelåge nämligen otvivelaktigt för att förhindra, att alkoholhalten överskrede ett visst alkoholvärde, som läge under det eljest för dryckens extraktstyrka karaktäristiska, och nämnde de sakkunniga vissa metoder, som emellertid enligt kontrollstyrelsens mening torde kräva en uppdriven yrkesskicklighet och alldeles speciella anord-

Tillverkning av maltdricka vid skattefria bryggerier.

144 Hemställan•

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

ningar. Det förutsattes ock av de sakkunniga en särskilt anordnad kontroll över tillverkningen av maltdricka och maltöl vid ifrågavarande bryggerier.

Vidare förtjänar erinras, att de sakkunniga uttryckligen utginge ifrån att maltdricka skulle vara underkastat beskattning (betänkandet sid. 65). De sakkunniga anförde sålunda, att det syntes dem uppenbart, att en sådan nödvändighetsvara för de minst bemedlade lagren som svagdricka, alltjämt borde förbliva skattefri, men att däremot den maltstarkare drycken maltdricka, vilken Ange anses som en kvalitetsvara och ej representerade en dylik inarbetad nödvändighetsvara, väl kunde tåla beskattningen.

Av vad sålunda anförts framgår, att maltdryckssakkunnigas och svagdrieksbryggareföreningens uppfattningar stå i bestämd strid mot varandra.

Enligt kontrollstyrelsens mening skulle, om tillverkning av maltdricka medgåves jämväl vid skattefria bryggerier, olägenheter ur kontrollsynpunkt göra sig gällande. Skulle det stora flertalet svagdricksbryggerier börja tillverka maltdricka, vore en synnerligen ingående och kostsam kontroll erforderlig å dessa bryggeriers tillverkning. Skulle sagda tillverkning därjämte bliva skattefri, uppkommer frågan om en principiell omläggning av beskattningen såsom en ofrånkomlig konsekvens.

Kontrollstyrelsen har på skäl, som angivits i styrelsens utlåtande den 17 oktober 1922 med förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker (sid. 48—49), avstyrkt, att särskilda klasser, såsom maltdricka och maltöl, medgivas i lagstiftningen. Med hänsyn härtill och under åberopande av vad ovan anförts, anser sig kontrollstyrelsen icke kunna tillstyrka vad svagdricksbryggareföreningens styrelse i förevarande avseende hemställt.

Beträffande den av svagdricksbryggareföreningens styrelse gjorda framställningen, att, om koncessionstvånget bibehölles, koncession måtte införas jämväl för skattepliktiga bryggerier för idkande av svagdrickstillverkning, synes densamma icke höra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, enär framställningen innebär, att de skattepliktiga bryggerierna skulle fråntagas en rätt, som de redan innehava.

Vad svagdricksbryggareföreningens styrelse i övrigt anfört föranleder icke något yttrande från kontrollstyrelsens sida.

På grund av vad sålunda anförts får kontrollstyrelsen hemställa, att Kungl. Maj:t i anledning av den av svagdricksbryggareföreningens styrelse gjorda framställningen måtte taga i övervägande, huruvida icke koncession till skattepliktig tillverkning jämväl må kunna lämnas under vissa, av kontrollstyrelsen här ovan angivna villkor och förbehåll.

I detta ärendes behandling hava deltagit ledamöterna Lagergren, Envall och Thulin med Thulin såsom föredragande. Stockholm den 12 februari 1923.

Underdånigst FREDRIK ZETHELIUS.

E. Thulin.

j Ernst P. Pehrzander.

/

Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

145.

Bilaga 3 B.

Tab. I. Maltförbrukning och vörtproduktion vid samtliga bryggerier frän och med

tillvcrkuiugsiiret 1913—1914.

Sammandrag av tab. II—IV. Produktionen färdigt svagdricka, fördelat på lagrat dricka och vanligt dricka, vid skattefria bryggerier tillverkningsåren 1913-1914 och 1921—1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 107 höft. (Nr 131.)

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.

Bilaga 4.

Översikt över föreslagna ändringar 1 uppställningen av inaltdryckstillverknlngslag.

stiftningen.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 131.