med förslag till förordning om fastighetstaxering åren 1925 och 1926, m. m.
Hänvisat till av
Kung!.. Maj:ts proposition Nr 165.
1 Nr 165.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om fastighetstaxering åren 1925 och 1926, m. m.; given Stockholms slott den 7 mars 1924.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
dels förordning om fastighetstaxering åren 1925 och 1926; dels förordning om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder för åren 1925 och 1926 in. m.;
dels ock förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 29 juni 1921 (nr 411) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner.
Under Hans Maj ds
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro, enligt Dess nådiga beslut':
GUSTAF ADOLF.
K. J. Beskow.
JUhang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 127 höft. (Nr 165.)
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.
Förslag-
till
förordning om fastighetstaxering åren 1925 oeh 192Ö.
Härigenom förordnas som följer:
Den taxering av fast egendom, som skall äga rum aren 1925 och 192Ö, skall verkställas i den ordning, som i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering finnes stadgad, och skola därvid i stället för de i förordningen nämnda dag om bevillning av fast egendom samt av inkomst meddelade föreskrifter följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
^ §•
De taxeringsvärden, som blivit åsätta vid 1922 års allmänna fastighetstaxering eller som sedermera blivit fastställda i stället för dessa värden, skola oförändrade gälla, dock att nya taxeringsvärden skola åsättas, därest sådana ändrade förhållanden inträffat,
att en taxeringsenhet skall uppdelas i liera taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter skola sammanslås till en,
att fast egendoms värde genom eldsvåda, vattenflöde eller av annan dylik anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning sa nedgått, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med minst en femtedel,
eller att fast egendoms värde på grund av ny-, till- eller ombyggnad sa förhöjts, att ny-, till- eller ombyggnaden föranleder en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.
Har i fastighets taxeringsvärde inräknats värdet av egendom, som allenast på grund av registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft in. m. ansetts höra till fastigheten, må ock nytt taxeringsvärde åsättas.
3 §•
Vid asättande av nya taxeringsvärden enligt 2 § skola de i förordningen om allmän fastighetstaxering år 1922 meddelade föreskrifter lända till efterrättelse, dock med iakttagande därav, att i fastighets taxeringsvärde ej skall inräknas värdet av egendom, som allenast på grund av registrering enligt
3 Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.
lagen den 22 juni 1920 ansetts höra till fastigheten. Taxeringen skall verkställas med hänsyn till det allmänna prisläge, som legat till grund för 1922 års taxering.
Förslag
till
förordning om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskjlder för åren 1925 och 1926 m. m.
Härigenom förordnas,
att kommunal progressivskatt skall utgöras för vart och ett av åren 1925 och 1926, därvid de bestämmelser, som meddelats i förordningen den 19 november 1920 (nr 761) om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924, med den ändrade lydelse 4 § i nämnda förordning erhållit genom förordningen den 24 februari 1922 (nr 65), skola hava motsvarande tillämpning;
att för utgörande av vart och ett av 1925 och 1926 års allmänna utskylder till kommuner, församlingar och skoldistrikt skola — utan hinder av vad i förordningarna den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet och i stad, förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm, förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, ävensom förordningen den 20 november 1863 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm stadgas — de särskilda grunder, som angivas i förordningen den 19 november 1920 (nr 762) angående särskilda grunder för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder m. in., hava motsvarande tillämpning, dock att debiterings- och uppbördslängd å landet må kunna uppgöras, förutom enligt det formulär, som i 5 § av sistnämnda förordning omförmäles, i anslutning till bifogade formulär, vilket jämväl må kunna komma till användning i stad;
samt att för beräkning av utlagor, som skola utgå i förhållande till 1925 och 1926 års taxering till bevillning för inkomst eller efter de för utgörande av kommunalutskylder stadgade grunder, de bestämmelser, vilka meddelats i förordningen den 19 november 1920 (nr 763) angående beräkning av utlagor, som skola utgå i förhållande till 1921—1924 års taxering till bevillning för inkomst eller efter de för utgörande av kommunalutskylder stadgade grunder, skola hava motsvarande tillämpning.
4 Kung!-. Maj:ts proposition Nr 165.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 29 juui 1921 (nr 411) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner.
Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 29 juni 1921 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner skall hava följande ändrade lydelse:
1 *.
Landskommun, som är av skatt synnerligt betungad, må kunna under de villkor och i den utsträckning, här nedan stadgas, efter ansökning tilldelas understöd av utjämningsandelen av den kommunala progressivskatt, som, enligt vad därom är särskilt stadgat, skall utgöras för åren 1921— 1926.
Formulär Ht t. B. Bilaga till förordningen om särskilda
grunder för utgörande av kommunalul-
- - - . ......... - • ~ - - .......... ...... - , ..... skulder för åren 1935 och 1926 m. m.
DEBITERINGS- och UPPBÖRDSLÄNGD
Å
KOMMUNALUTSKYLDER
I
SOCKEN
FÖR ÅR 19
UTSKYLDER PÅFÖRAS:
SUMMA
„ VEDERBÖRLIGA BESLUT MED PROGRESSIVSKATTENS HELA KOMMUNANDEL ( PROGRESSIVSKATTENS KOMMUNANDELS FÖRDELNING: DEN BORGERLIGA KOMMUNEN
KYRKAN ......................
SKOLAN ........................
KR. PR 100 KRONORS INKOMST TILL BORGERLIGA KOMMUNEN.
.. 100 „ KYRKAN.
„ ,.100 „ „ „ SKOLAN.
„ „ 100 „ „ „ PRÄSTERSK. AVLÖNING ENL. LAGEN D. 9 DEC. 1910
KR. PR 100 KR:S INKOMST SAMT ÖRE FÖR MAN OCH ÖRE FÖR KVINNA
TILL SKOLAN.
% AV KOMMUNANDELEN).
% AV TAXERAT BELOPP.
Bihang till riksdagens protokoll 192'i ■ I sand. 127 höft. (Nr 165.)
.1530. Still in 1924, Tsaac Mareng' Boktr.-A.-B,
FOL..
DEBITERINGS- OCH UPPBÖRDSLÄNGD Å KOMMUNALUTSKYLDER
Nr
Fastigheter
Antal
mantals-
skrivna
personer
Kvin-
nor
Taxeringsvärde
å jord- I . bruksfas-
tighet I fastighet
i
Beräknad inkomst
i av fast egen-: av jord- |av annan | dom, kapital i bruksfas- | fastighet och arbete, [ tighet i 5o/ft ! beskattå 6% ! ‘ ningsbart
, _belopp 1
Summa
Den kommunala progressivskattens kommunandel
{Den kommunala ,'progressiv- I skattens j utjäm- Iningsandel
Tillgäng- ; Tillgäng ligt belopp ligt belopp
8 9
18 19
..................
I
Fördelning se första sidan
SOCKEN FÖR ÅR 19
Progressivskattens utjämningsandel
Debiterat belopp enl. k. m:ts beslut
.........°/o
Kontant
vid
uppbörd
Rest
Avkort-
ningar
Anmärk-
ningar
.1.....
|......•
I i
8 9
Formulär till debetsedel.
Bilaga till förordningen om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder för åren 1925 och 1926 m. m.
DEBETSEDEL
Bad
å kommunalutskylder i
socken för år 19
DEBET Beräknad inkomst
av jordbruksfastighet å 6 % av taxeringsvärdet ............... kr.
av annan fastighet å 5 % av taxeringsvärdet ............... „
Beskattningsbar inkomst
av fast egendom, kapital och arbete............................ „
Summa inkomst kr.
Uttaxering pr 100 kris inkomst
till den borgerliga kommunen å kr.....
* kyrkan ........................ å „ ....
„ skolan ........................ å „ ...
„ prästerskapets avlöning... å „ ....
.............................. it .
Summa uttaxering kr..............
Personlig avgift till skolan å ......... öre för
man och ......... öre för kvinna
man (män) kvinna (kvinnor)
Progressivskatt
( hela kommunandelen t .......% av
Kommunalutskylder kronor
}-
Utskylder
Kommunala progressivskattens utjämningsandel utgör i sin helhet ........................... kr.............öre. Det
är på Kungl. Maj:ts beslut beroende, huru stor procent av sagda andel, som skall uttagas; och kommer särskild debetsedel å Eder påförda skatteutjämningsmedel att sedermera tillställas Eder.
På kommunalnämndens vägnar:
Kung}. Maj.ts proposition Nr 165.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot, Stridsberg, Ldbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow:
År 1920 framlade Kungl. Maj:t i särskilda propositioner till riksdagen förslag till kommunalskattelag jämte åtskilliga därmed sammanhängande författningar (prop. nr 191, 216, 222—225, 227, 357, 358 och 400).
Dessa propositioner jämte vissa inom kamrarna i anledning av desamma väckta motioner hänvisades av riksdagen till ett särskilt utskott. Med åberopande av den i detta utskotts utlåtande lämnade motiveringen anmälde sedermera riksdagen i skrivelse den 18 juni 1920, nr 444, sina beslut i anledning av nämnda propositioner och motioner. Dessa beslut inneburo, att riksdagen — som funnit sig icke kunna bifalla Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag — i avvaktan på en fullständig kommunalskattereform såsom ett provisorium i kommunalskattefrågan antagit vissa förslag till författningar, nämligen
1. förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;
2. förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt;
3. förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering;
4. förordning om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924;
5. förordning angående särskilda grunder för utgörande av 1921 1924
års allmänna kommunalutskylder m. m.; samt
6. förordning angående beräkning av utlagor, som skola utgå i förhållande till 1921—1924 års taxering till bevillning för inkomst eller efter de för utgörande av kommunalutskylder stadgade grunder.
Vidare medgav riksdagen i sin förenämnda skrivelse, att det av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 maj 1908, nr 190, lämnade medgivande om ersättning i vissa fall av allmänna medel åt till svenska kyrkan hörande församlingar på grund av lindring för främmande trosbekännare vid utgörande av vissa avgifter, som belöpte å inkomst av kapital eller
" Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.
arbete, Unge gälla även för det fall, att skattelindr in garna avsäge avgifter för inkomst av fast egendom, kapital eller arbete.
Slutligen anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes, med beaktande av de synpunkter, som i det särskilda utskottets utlåtande i olika avseenden framhållits,
A. föranstalta om förnyad, skyndsam och allsidig prövning av frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill denna prövning kunde föi-anleda;
B. föranstalta om särskild och skyndsam, förnyad utredning av frågan om den kommunala beskattningen av skog med aktgivande å ena sidan på kommunernas behov av säkra och stadigvarande skattekällor, a andra sidan av angelägenheten att främja ett uthålligt skogsbruk, varvid borde tagas i övervägande, huruvida och i vad mån den kommunala skogsbeskattningen kunde ske i form av en fastighetsskatt grundad på skogsmarkens värde jämte inkomstskatt eller skogsaccis i sammanhang med skogens avverkning, samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
C. föranstalta om skyndsam utredning angående ändrade grunder för dels beskattningsnämndernas organisation och taxeringsförfarandet, dels uppskattning av fast egendoms värde, avsedda att binda till efterrättelse vid den allmänna fastighetstaxering, som enligt utskottets mening borde verkställas under år 1922, samt för 1921 års riksdag flarn bigga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
D. föranstalta om skyndsam utredning om ordnande av frågan om skattskyldigs rätt till avdrag från de på grundval av bevillningstaxerad inkomst av fast egendom påförda utskylder till den borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp, motsvarande erlagd skogsaccis, samt för 1921 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt
E. föranstalta om förnyad utredning av frågan om beskattning av moderoch dotterföretag, med särskild hänsyn till beskattning av utländska dotterföretag i Sverige samt den kommunala beskattningen av moder- och dotterföretag, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
De av riksdagen antagna författningsförslagen godkändes av Kungl. Maj:t, och vederbörliga författningar utfärdades den 19 november 1920 (Sv. förf. saml. nr 758—763).
Riksdagens förenämnda skrivelse, såvitt den avsåg den under punkt A begärda utredningen, upptogs till behandling inför Kungl. Maj:t den 27 maj 1921, och tillsattes därvid en kommitté med uppdrag att verkställa förnyad, allsidig prövning av frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning och avgiva förslag till en sådan lagstiftning så tidigt, att proposition i ämnet kunde föreläggas 1924 års riksdag (1921 års kommunal skattekommitté).
Frågan om igångsättande av de under B och C omförmälda utred-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 165. 7
uingarna anmäldes inför Kungl. Maj:t den 25 september 1920, varvid Kungl. Maj:t beslöt utse en kommitté med uppdrag att, i anslutning till vad riksdagen därom anfört, verkställa dels utredning av frågan om den kommunala beskattningen av skog och dels utredning angående ändrade grunder för uppskattning av fast egendoms värde, avsedda att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering år 1922, ävensom att till Kungl. Maj:t avgiva det förslag, vartill utredningarna kunde föranleda (1920 års skogsbeskattningskommitté).
Kungl. Maj:t bemyndigade därjämte nämnda dag chefen för finansdepartementet att tillkalla vissa sakkunniga att i anslutning till vad riksdagen i ämnet anfört inom finansdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag angående ändrade grunder för beskattningsnämndernas organisation och taxeringsförfaramlet, avsedda att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering år 1922.
Sedan skogsbeskattningskommittén avgivit förslag till förordning om allmän fastighetstaxering år 1922 med därtill hörande anvisningar och instruktion för värdesättning ä skogsmark och växande skog, lädes detta till grund för Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, som förelädes riksdagen år 1921 (nr 214). Förslaget biträddes i huvudsak av riksdagen, som emellertid i sin skrivelse (nr 346) härom till Kungl. Maj:t — med erinran, att Kungl. Maj:ts förslag icke innehölle några bestämmelser om förfaringssättet vid de fastighetstaxeringar, som normalt skulle äga rum åren 1923 och 1924, under vilka år ju eljest provisoriet i kommunalskattefrågan beräknats äga bestånd — anmälde, att riksdagen därjämte antagit förslag till förordning om fastighetstaxering åren 1923 och 1924. De av riksdagen antagna båda förslagen till förordningar godkändes av Kungl. Maj:t, och författningar i ämnet utfärdades den 7 juli 1921 (nr 381 och 383).
Ett av förenämnda sakkunniga avlämnat betänkande med förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 lades likaledes till grund för proposition till riksdagen år 1921 (nr 215). Förslaget biträddes i huvudsak av riksdagen, och vederbörlig förordning utfärdades den 7 juli 1921 (nr 382).
Slutligen hava jämlikt Kungl. Maj:ts den 27 juli 1923 åt chefen för finansdepartementet givna bemyndigande två sakkunniga tillkallats att inom departementet verkställa utredning angående omorganisation av taxeringsväsendet och uppgöra de författningsförslag, som kunde föranledas av sagda utredningsarbete (1923 års taxeringssakkunniga).
Med anledning av den under punkt D i riksdagens förenämnda skrivelse begärda utredningen framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 246 till 1921 års riksdag förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering. I skrivelse den 21 juni 1921, nr 417, anmälde riksdagen, att riksdagen icke kunnat bifalla propositionen till den del densamma innehölle förslag med anledning av riksdagens nu ifrågavarande begäran om utredning.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.
För att verkställa den av riksdagen begärda, under punkt E oraförmälda utredningen tillkallades den 3 december 1920 av dåvarande chefen för finansdepartementet en sakkunnig, vilken den 5 december 1921 avgivit en P. M. i frågan. Detta spörsmål torde komma att göras till föremål för fortsatt beredning inom departementet.
I förordningen den 19 november 1920 om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924 (Sv. förf. saml. nr 761) föreskrevs, att av progressivskattens grundbelopp tjugofem procent (utjämningsandelen) skulle i den utsträckning och i enlighet med de föreskrifter, som särskilt stadgades, uttagas för användning till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Några grunder för denna skatteutjämning antog emellertid icke 1920 års riksdag. I proposition nr 202 till 1921 års riksdag framlade emellertid Kungl. Maj:t förslag till förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner. Förslaget blev av riksdagen i huvudsak antaget, och författning i ämnet utfärdades den 29 juni 1921 (nr 411).
Slutligen må här anmärkas, att under åren 1921—1923 vidtagits åtskilliga ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, förordningen om bevillning av fast egendom samt av inkomst och föroi'dningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, för vilka ändringar någon redogörelse i detta sammanhang icke torde vara erforderlig, ävensom eu ändring i förordningen om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924, innebärande — förutom en rent formell omredigering i visst avseende — eu inskränkning av det antal fall, då kommunandel av kommunal progressiv skatt skulle fördelas mellan flera kommuner. (Sv. förf. saml. 1922: 65).
1920 års riksdag utgick vid fattandet av sina beslut rörande den s. k. provisorielagstiftningen från den förutsättningen, att förslag till slutgiltig lösning av kommunalskattefrågan skulle kunna föreläggas 1924 års riksdag. Så kan emellertid icke ske.
1921 års kommunalskattekommitté — som i samband med 1920 ars skogsbeskattningskommittés upphörande den 8 januari 1923 fått övertaga denna kommittés uppdrag, i den mån det ej fullgjorts — har i den berättelse, som kommittén i november 1923 till mig avgivit angående sitt arbete under år 1923, meddelat, att kommittén beräknade, att dess arbete, i vad det avsåge utredningen om primärkommunernas beskattningsrätt och utredningen om den kommunala beskattningen av skog, skulle vara slutfört under förra hälften av år 1924. Enligt vad jag sedermera under hand inhämtat torde nämnda utredningar av kommittén i varje fall ej kunna slutföras tidigare än under maj månad 1924.
Utredningen av kommunalskattefrågan har sålunda dragit längre tid, än som från början beräknats. Sedan kommunalskattekommitténs betänkande — vilket, enligt vad kommittén meddelat, kommer att innehålla tre alternativa förslag till kommunalskattelag — avgivits, skall detsamma remitteras
9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.
till vederbörande myndigheter och därefter undergå slutlig behandling i finansdepartementet. Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet att på den korta tid, som står till buds från betänkandets avgivande till 1925 års riksdag, bringa denna stora fråga i det skick, att slutgiltigt förslag i ämnet kan föreläggas nämnda års riksdag, varför frågan först år 1926 torde kunna bliva föremål för riksdagens prövning. Jag vill i detta sammanhang erinra därom, att även andra omfattande frågor på skattelagstiftningens och angränsande områden torde böra upptagas till prövning i samband med nu nämnda utredning. Sålunda torde i samband med lösandet av frågan om de allmänna kommunernas beskattningsrätt jämväl specialkommunernas beskattningsrätt böra ägnas beaktande. Därjämte föreligger såsom slutresultat av de s. k. 1918 års inkomstskattesakkunnigas arbete förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt jämte motiv och specialutredningar. Vidare hava 1923 års taxeringssakkunniga anmält, att deras utredningsarbete beräknas bliva avslutat under år 1924. Slutligen torde en del andra med kommunernas finansväsende sammanhängande spörsmål böra beredas inom finansdepartementet.
Av vad jag nu anfört framgår, att åt den s. k. provisorielagstiftningen måste givas förlängd giltighet för åren 1925 och 1926; och bör denna utsträckta giltighet omfatta följande provisoriska författningar, nämligen
1) förordningen den 7 juli 1921 (nr 383) om fastighetstaxering åren 1923 och 1924;
2) förordningen den 19 november 1920 (nr 761) om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924, med den ändrade lydelse 4 § i nämnda förordning erhållit genom förordningen den 24 februari 1922 (nr 65);
3) förordningen den 19 november 1920 (nr 762) angående särskilda grunder för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder m. m.;
4) förordningen den 19 november 1920 (nr 763) angående beräkning av utlagor, som skola utgå i förhållande till 1921—1924 års taxering till bevillning för inkomst eller efter de för utgörande av kommunalutskylder stadgade grunder; samt
5) förordningen den 29 juni 1921 (nr 411) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner.
Innan jag emellertid går att framlägga förslag till förordningar härom, har jag att till behandling upptaga tvenne spörsmål, som beröra de av mig ifrågasatta författningarna.
Det första spörsmålet rör den ifrågasätta förordningen om fastighetstaxering åren 1925 och 1926 och är föranlett av en den 21 januari 1924 dagteeknad, till finansdepartementet inkommen framställning från styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, däri styrelsen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för undanröjande av de olägenheter, som förorsakades av den oklarhet, som visat sig råda beträffande frågan, huruvida elektriska kraftledningar, vilka registrerats enligt lagen den 22 juni 1920
Elektriska ledningars taxering såsom fast egendom.
Styrelsen försvenska landskommunernas förbund.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft in. in., skulle på denna grund vid bevillningstaxeringen räknas såsom fast egendom.
Styrelsen erinrade i sin skrivelse därom, att något uttryckligt stadgande om vad som skulle anses såsom fast egendom icke förekomma i bevillningsförordningen, men att till fast egendom i beskattningsavseende emellertid räknats vad som enligt allmän lag vore att anse såsom fast egendom ävensom byggnad å annans mark. Av bestämmelserna i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra hade ansetts följa, att kraftledning, som hörde till fabrik eller dylik byggnad, räknades till fast egendom, allenast i (ten män ledningen vore framdragen över egen fastighets område. Genom nyssnämnda lag av den 22 juni 1920 både emellertid stadgats, att dill' a fastighet funnes elektrisk station, som tillhörde ägaren av fastigheten, skulle ägaren tillhörig, med stationen förbunden ledning, jämväl såvitt den framginge över annan fastighets område, anses höra till den fastighet, a vilken den elektriska anläggningen vore belägen, därest ledningen i enlighet med lagens föreskrifter registrerades å nämnda station (huvudstation), ävensom att vad sålunda vore stadgat skulle tiga motsvarande tillämpning i fråga om till ledningen ansluten understation jämte därifrån utgående ledningar och till densamma anslutna understationer och ledningar, i den mån de tillhörde ägaren av huvudstationen. Dessa bestämmelser innebure, att om a en huvudstation, belägen i kommunen A, inregistrerades en med nämnda station förbunden ledning jämte en till ledningen ansluten, i kommunen B belägen transformatorstation, så skulle civilrättsligt ledningen och den i kommunen B belägna transformatorstationen höra till den i kommunen A belägna fastighet, vara huvudstationen vore belägen. Skulle nu detta gälla även i beskattningsavseende, skulle det bland annat innebära, att transformatorstationen, vilken förut taxerats såsom fastighet i kommunen B, härefter skulle taxeras såsom fastighet i kommunen A. Att en fastighet på detta sätt genom eu enkel registreringsåtgärd skulle kunna överflyttas från en kommun till eu annan och sedermera återflyttas till den första kommunen genom registreringens upphävande samt att de olika kommunernas rätt att beskatta en viss fastighet skulle göras helt beroende av nämnda registreringar vore emellertid konsekvenser, som från beskattningssynpunkt knappast kunde godtagas. En dylik överflyttning av en fastighet från eu kommun till en annan strede jämväl mot den för fastighetstaxeringen grundläggande och i bevillningsförordningen uttalade principen, att fast egendom skulle taxeras inom den ort, där egendomen vore belägen.
Emellertid både vid 1922 års allmänna fastighetstaxering fall inträffat, da ägare av registrerade kraftledningar fått dessa taxerade såsom fast egendom. Genom denna beskattningsåtgärd hade hos ägarna av kraftanläggningar alstrats en obenägenhet att lata registrera sina anläggningar, eu obenägenhet som knappast torde kunna avlägsnas, så länge dessa ägare ansåge sig riskera att drabbas av en höjd beskattning på grund av registreringen. Den ökade möjlighet att i kreditsyfte tillgodogöra sig elektriska anläggningar, som registreringen medförde, hade i synnerhet betydelse för de elektriska distributionsföreningarna med deras i allmänhet svaga ekonomiska ställning, och vore det därför med hänsyn till dessa föreningar högeligen önskvärt, att något åtgjoides i denna fråga. Styrelsen — som antog, att förslag till kommunalskattefrågans lösning icke komme att föreläggas 1924 års riksdag, samt att det till följd därav bleve erforderligt att giva den så kallade provisorielag-
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 165.
stiftningen förlängd giltighet — anhöll därför, att Kungl. Maj:t måtte, vid avlåtande av proposition till 1924 års riksdag med förslag i berörda avseende, låta i vederbörlig författning införa uttryckligt stadgande därom, att »till fast egendom icke skall räknas elektrisk ledning eller annan lös egendom, som enligt allmän lag skall på grund av registrering anses höra till fast egendom»; och framhöll styrelsen, att det vore önskligt, att detta stadgande kunde i motiveringen därtill åtföljas av ett tydligt uttalande om att genom berörda stadgande icke avsåges att införa något nytt utan allenast att fastslå vad som redan finge anses gälla.
Över den av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund sålunda gjorda framställningen hava utlåtanden infordrats från kammarrätten och 1921 års kommunalska ttekommitté.
Kammarrätten anför i sitt utlåtande:
Enligt praxis hade till fast egendom i beskattningsavseende ansetts hänförligt vad som enligt allmän lag vore att anse såsom fast egendom ävensom därutöver byggnad å annans mark. Med denna praxis, som lagfästs genom stadgandet i 2 § av förordningen den 7 juli 1921 om allmän fastighetstaxering år 1922, torde hava överensstämt, att elektrisk ledning räknats till fast egendom allenast i den män, den vore framdragen över egen fastighets område. Huruvida härutinnan någon ändring borde anses hava inträtt genom de i lagen om registrering av elektriska anläggningar meddelade bestämmelser samt den i samband därmed vidtagna ändring i lagen angående vad till fast egendom är att hänföra kunde vara föremål för tvekan. Ä ena sidan kunde framhållas, att, dä begreppet fast egendom genom omförmälda ändring torde få anses hava blivit i civilrättsligt avseende utvidgat att för visst fall gälla jämväl elektriska ledningar, som framginge över annan fastighets område, samt till fast egendom i beskattningsavseende räknades — utom annat — allt vad enligt 1895 års lag vore att hänföra till sådan egendom, därav skulle följa, att registrerade ledningar jämväl i beskattningsavseende ägde fast egendoms karaktär. Ä andra sidan kunde häremot erinras, att — ehuru i det år 1914 avgivna kommittébetänkande (sid. 122), som legat till grund för lagen om registrering av elektriska anläggningar med mera, kommittén under uttalande av den uppfattningen, att ägaren av en å viss fastighet belägen elektrisk huvudstation icke borde genom å annan fastighet belägna ledningars hänförande till huvudstationen åsamkas ökad beskattning, men att detta enligt då gällande skattelagstiftning bleve fallet, uttalat önskvärdheten av att sådan lagändring vidtoges, att till en fastighet hörande ledningar ej komme att inräknas i fastighetens taxeringsvärde — dock icke vare sig i den proposition (nr 298 till 1920 års riksdag), som föregick sistnämnda lag, eller i vederbörande utskottsutlåtande eller riksdagsskrivelse frågan om registrerade ledningars ställning i beskattningsavseende varit föremål för behandling. Härav skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen, att man icke ansett bestämmelserna i lagen om registrering av elektriska anläggningar samt det till 1895 års lag gjorda tilllägg böra medföra någon ändring i hittills i ämnet gällande beskattningsprincip. Därest emellertid, med hänsyn till nämnda bestämmelser, registrerade elektriska ledningar numera .skulle betraktas såsom fast egendom i beskattningsavseende, vilket syntes följa av ordalydelsen i vederbörliga för fattningsrum, uppstäda, såsom styrelsen för Svenska landskommunernas för-
Xnfordrade
utlåtanden.
Kammarrätten .
12 Kung!. Maj:ts proposition Nr 165.
hund framhölle, en påtaglig oegentlighet beträffande beskattningsorten, sä tillvida som ledningarna komme att tagas till beskattning å den ort, där huvudstationen vore belägen, oavsett om ledningarna vore där belägna eller ej. Ett sådant förfarande strede mot stadgandet i 7 § bevillningsförordningen, enligt vilket fast egendom skulle taxeras inom den ort, där egendomen vore belägen. Denna princip, som väl Ange betecknas såsom orubblig, hade jämväl funnit uttryck i 5 § av 1921 års förordning om allmän fastighetstaxering år 1922 jämte till nämnda paragraf hörande anvisningar. Kammarrätten ville emellertid i detta sammanhang betona, att förevarande spörsmål vore en lagtolkningsfråga, som veterligen ännu icke varit föremål för beskattningsdomstolarnas prövning.
Då tveksamhet kunde råda beträffande den rätta tolkningen av i förevarande ämne gällande bestämmelser samt besked härom från den högsta beskattningsdomstolen icke torde vara att under den närmare tiden förvänta, syntes det, med hänsyn till de av styrelsen anförda omständigheter, vara önskvärt, att sagda tveksamhet snarast möjligt bleve undanröjd. Kammarrätten tillstyrkte därför, att åtgärd vidtoges i det av styrelsen angivna syfte och kunde detta lämpligen ske därigenom, att i den proposition med förslag till förordning om fastighetstaxering år 1925, som Ange antagas komma att föreläggas 1924 års riksdag, infördes ett tillägg till 2 § av 1921 års fastighetstaxeringsförordning av sådant innehåll, att enbart den omständigheten, att elektrisk ledning med därtill ansluten understation registrerats enligt 1920 års lag om registrering av elektriska anläggningar med mera, icke skulle medföra, att sådan ledning ocli station skulle i beskattningsavseende hänföras till fast egendom.
Kommunal Kommunalskattekommittéii anför i sitt utlåtande: inom kommittén före-
»kattekom- läge utarbetade tre alternativa förslag till kommunalskattelag. Samtliga mittén. dessa förslag utginge därifrån, att ifråga om elektriska ledningar och för elektrisk drift avsedda maskiner och redskap den omständigheten, att dessa varit föremål för registrering enligt förutnämnda lag av den 22 juni 1920, ej skulle inverka å frågan, huruvida de skulle i beskattningsavseende hänföras till fast eller lös egendom. Då kommittén sålunda icke hade något att i sak erinra mot den av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund gjorda framställningen, samt det med hänsyn till de olägenheter, som av styrelsen framhållits, syntes önskvärt, att den tveksamhet, som kunde rada i fråga om tolkningen av nu i ämnet gällande bestämmelser, snarast bleve undanröjd, tillstyrkte kommittén, att i den förordning, som kunde komma att utfärdas om fastighetstaxering år 1925 (eventuellt även 1926), infördes ett stadgande av den innebörd, att med fast egendom skulle förstås vad enligt allmän lag vore att hänföra till sådan egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej vore liänförlig till fast egendom, dock att registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft in. in. icke skulle föranleda därtill, att sålunda registrerad egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänfördes till fast. egendom.
Departement! För egen del finner jag det obilligt, att den omständigheten, att ett ehefen. elektriskt ledningsnät registreras — vilket torde motiveras uteslutande med hänsyn till ägarens kreditbehov — skall för denne medföra en ogynnsammare
13 Kung!. Maj:ts proposition Nr 165.
ställning i beskattningsavseende. I likhet med kammarrätten och kommunalskattekommittén anser jag därför, att den tveksamhet, som kan råda om betydelsen i beskattningsavseende av registrering enligt berörda lag den 22 juni 1920, snarast bör undanröjas. Till förverkligande av nu angivna syfte hava — såsom framgår av det förut sagda — såväl kammarrätten som kommunalskattekommittén avgivit förslag till lagstadgande.
Kammarrätten och kommunalskattekommittén hava däremot icke till behandling upptagit frågan, huruvida den omständigheten, att registrerade elektriska ledningar blivit taxerade såsom fast egendom, bör utgöra skäl för omtaxering. Anser man, att registrering enligt lagen den 22 juni 1920 icke bör föranleda därtill, att sålunda registrerad egendom allenast på denna grund taxeras såsom fast egendom, och att uttryckligt stadgande därom bör införas bland bestämmelserna i en förordning om fastighetstaxering aren 1925 och 1926, synes det mig, att, där sådan taxering redan skett, denna omständighet bör medföra rätt till omtaxering. Särskilt anser jag sådan rätt påkallad med hänsyn till de fall, där ägare av registrerad elektrisk anläggning kan hava fått det elektriska ledningsnätet taxerat såsom fast egendom och sedermera underlåtit överklaga denna taxering. Dessa omtaxeringar torde dock icke bliva många. Enligt vad jag inhämtat hava efter tillkomsten av 1920 års registreringslag endast omkring 90 anläggningar registrerats.
Såsom jag nyss nämnt, har jag icke något att i sak erinra emot ett stadgande i det syfte, som styrelsen för Svenska landskommunernas förbund föreslagit samt kammarrätten och kommunalskattekommittén förordat. Emellertid finner jag det riktigare, att åt bestämmelserna i ämnet gives en i viss mån annan utformning iin den föreslagna. Dels torde sålunda, på sätt jag nyss antytt, böra stadgas, att, därest vid redan verkställd taxering ledningsnätet medräknats, omtaxering må äga rum, dels torde ock böra meddelas en föreskrift, att vid åsättande av nytt taxeringsvärde i detta värde ej skall inräknas värdet av egendom, som allenast på grund av registrering ansetts höra till fastigheten.
Det andra spörsmålet, som bör upptagas i samband med frågan om förlängning av den s. k. provisorielagstiftningen, är föranlett av riksdagens skrivelse den 30 maj 1923, nr 263, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande frågan om meddelande av sådana ändrade bestämmelser beträffande debiteringen av de allmänna kommunalutskylderna, att utskylder till den borgerliga kommunen, utskylder till skolan och utskylder till kyrkan icke behövde för varje skattskyldig påföras med särskilda belopp, utan kunde debiteras med sammanlagda beloppet, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I den motion, som föranledde denna riksdagens skrivelse, framhölls: Enligt § 64 i förordningen om kommunalstyrelse på landet skulle debiterings- och uppbördslängden å kommunalutskylder uppgöras enligt ett författningen
Kommunal debiteringsochuppbörds längd m. m
Riksdagen» skrivelse den 30 maj 1923
14 Kungl. May.ts proposition Nr 165.
bifogat formulär litt. B och med iakttagande i övrigt av vissa i lagrummet meddelade anvisningar. Motsvarande bestämmelse rörande stad funnes meddelad i § 64 av förordningen om kommunalstyrelse i stad och innehölle anvisningar av ungefär enahanda beskaffenhet; men föreskriften om längdens uppgörande i enlighet med fastställt formulär vore här ersatt med ett stadgande, att den borde vara inrättad i enlighet med de föreskrifter, som magistraten meddelade. Bägge dessa lagrum vore sedermera kompletterade och i viss män ändrade genom 5 §, i förordningen angående särskilda grunder för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder in. in. den 19 november 1920. Enligt denna nya författning skulle ifrågavarande längd upprättas i överensstämmelse med ett författningen bifogat formulär litt. B, vilket uppställts med hänsyn till de förändrade beskattningsreglerna och införande av kommunala progressivskatten. Såväl det ursprungliga, vid kommunalförordningen fogade formuläret som det nya vore avfattat pa sådant sätt, att på landsbygden utskyldsbeloppet till den borgerliga kommunen, till kyrkan och till skolan måste vart för sig uträknas samt i längden och debetsedeln införas, ity att en särskild kolumn för vart och ett av dessa skattebelopp funnes i formuläret. I det nya hade därtill kommit motsvarande tre kolumner för progressivskatten. För stad gällde visserligen enligt den nya författningen likasom hittills, att debiteringsformerna icke vore bundna vid särskilt formulär, utan i stället vore i viss mån beroende på magistratens föreskrifter. Men i densamma hade utsagts, att längden skulle även i stad upptaga, bland annat, beloppet av den skattskyldige påförda kommunalutskylder med särskilt aktgifvande på de olika skatter och övriga avgifter, som däri inginge. Denna bestämmelse, jämförd med det för landskommunerna gällande formuläret, vore ägnad att även för städerna framtvinga skattebeloppens uppdelning och påförande på samma sätt, som för de förra uttryckligen vore föreskrivet. Fn dylik uppdelning syntes vara alldeles överflödig och för de kommunala debiteringsförrättarna medföra tre gånger mera arbete, än som av omständigheterna erfordrades. Utan någon som helst olägenhet torde det kunna ordnas på det sättet, att endast vid längdens kolumnrubrik »Utskylder» och på motsvarande plats i debetsedlarna var för sig angåves den borgerliga kommunens, skolans och kyrkans andel dels i den allmänna kommunalutskylden och dels i progressivskatten, men att, sedan procentsatserna eller andelarna summerats, ett skattebelopp för vardera av de två skatteformerna uträknades och debiterades. Därigenom uppstode givetvis icke något hinder för de influtna skattesummornas uppdelning och redovisning för de tre nämnda kommunala skattebehoven. Varken den omständigheten, att den borgerliga och den kyrkliga kommunens territorier icke alltid sammanfölle, eller det i förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd, § 35, meddelade stadgandet om lindring i vissa främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt dess prästerskap och betjäning medförde hinder eller svårighet att konsekvent tillämpa ett dylikt debiteringsförfarande. Då det uppenbarligen vore eu statsmakternas skyldighet tillse även att kommunerna icke genom olämplig lagstiftning pålades onödigt arbete med därav följande utgifter, vare sig för avlönande av tjänstemän eller för ersättning åt de kommunala förtroendemännen, hade det synts motionären önskligt, att i nu angivna hänseende rättelse snarast möjligt skedde genom ändring av 5 § i 1920 års förberörda förordning.
I sin skrivelse i ämnet uttalade riksdagen, att eu reform i den riktning, motionären avsett, enligt riksdagens mening skulle innebära eu icke
15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.
oväsentlig förenkling i det inom kommunerna förekommande debiteringsarbetet och därigenom medföra beaktansvärda praktiska fördelar. Då riksdagen likväl icke ansett sig kunna bifalla en omedelbar lagändring i ifrågavarande riktning, berodde detta i första hand därpå, att den lag, i vilken ändring skulle vidtagas, vore av provisorisk karaktär och upphörde att gälla med utgången av år 1924. Det hade synts riksdagen föga tilltalande att i eu fråga av jämförelsevis underordnad betydelse vidtaga en lagändring, som sålunda blott under en mycket kort tid bleve tillämplig, låt vara att den sedermera väl skulle kommit att överflyttas till den lagstiftning angående den kommunala beskattningen, som vore avsedd att i sinom tid ersätta vad saväl kommunallagarna som förordningen angående särskilda grunder för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder härom innehölle. Naturligare vore då, att det av motionären framförda spörsmålet komme i betraktande i samband med den under utredning varande frågan om denna lagstiftning.
Över riksdagens ifrågavarande skrivelse har utlåtande infordrats från 1921 ars kommunalskattekommitté, som i huvudsak anfört följande: Kommittén hade vid behandlingen av ifrågavarande spörsmål funnit de i riksdagens skrivelse anförda anmärkningarna mot nu gällande formulär för debiterings- och uppbördslängd samt debetsedel å kommunalutskylder befogade; och tillstyrkte därför kommittén, att bestämmelserna därom bleve ändrade. Vid ärendets behandling hade kommittén även inhämtat, att de vid förordningen den 19 november 1920 angående särskilda grunder för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder m. in. fogade formulär till debiterings- och uppbördslängd samt debetsedel i allmänhet icke 1 egat till grund för de längder och debetsedlar, som använts i kommunerna. I stället hade debiterings- och uppbördslängder samt debetsedlar i enlighet ined inom Svenska landskommunernas förbund uppgjorda formulär kommit till användning i över 60 procent av samtliga landskommuner i riket. Kommittén bilade ett exemplar av dessa formulär; och uttalade kommittén, att kommittén funnit desamma vara i jämförelse med nu gällande formulär bättre ägnade att befordra enkelhet och reda i debiterings- och uppbördsförfarandet. Vid granskningen av de bilagda formulären hade kommittén emellertid i dessa vidtagit några mindre ändringar, huvudsakligen i syfte att ytterligare minska arbetet vid kommunalutskyldernas debitering. Härtill fogade kommittén den upplysningen, att, såvitt för det dåvarande kunde bedömas, intet av de alternativa förslag till kommunalskattelag, som förelage inom kommittén, komme att, därest detsamma upphöjdes till lag, utgöra något hinder för den föreslagna reformen om debitering i ett belopp av utskylder till kommun, kyrka och skola.
I likhet med riksdagens i dess nyssnämnda skrivelse uttalade mening finger jag det icke önskvärt att, utöver vad som är oundgängligen erforderligt, ändra en lagstiftning, som är avsedd att gälla endast en kortare tid. Härtill kommer, att inom finansdepartementet för närvarande pågår utredning om ett rationellt ordnande av uppbörden av statsskattemedel, och är det icke uteslutet, att denna utredning kan komma att utöva inverkan jämväl på frågan om den kommunala skntteuppbörden. Emellertid synas de anmärk-
Kommimal-
skattekom-
niitfén.
Departements-
chefen.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.
ningar, som riktats mot nu gällande formulär till debiterings- och uppbördslängd samt debetsedel, vägande. I stor utsträckning hava också kommunerna åsidosatt bestämmelserna om dessa formulär. På grund härav finner jag mig icke böra föreslå, att förlängd giltighet gives åt dessa bestämmelser i oförändrat skick. Under sådana förhållanden synes mig en lösning av denna fråga vara att söka på den vägen, att kommunerna berättigas att under den tid, för vilken provisorielagstiftningen förlänges, uppgöra debiterings- och uppbördslängd samt debetsedlar jämväl i anslutning till de av Svenska landskommunernas förbund uppgjorda och av kommunalskattekommittén översedda formulären.
Vad slutligen beträffar den form, under vilken den s. k. provisorielagstiftningen bör givas förlängd giltighet, synes mig lämpligast, att med hänsyn till de ändrade bestämmelser, som, enligt vad jag ovan anfört, föreslås böra gälla för fastighetstaxeringen åren 1925 och 1926, en särskild förordning utfärdas om fastighetstaxering dessa år. Jämväl förordningen angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner anser jag med hänsyn till dess innehåll böra behandlas särskilt; och torde denna förordning enklast kunna givas utsträckt giltighet genom en ändring av dess första paragraf. I fråga om övriga till provisorielagstiftningen hörande författningar finner jag däremot praktiska skäl tala för, att åt desamma genom en och samma förordning gives förlängd giltighet.
Föredragande departementschefen uppläser härefter de inom finansdepartementet utarbetade förslagen till förordning om fastighetstaxering åren 1925 och 1926, till förordning om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder för åren 1925 och 1926 m. m. samt till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 29 juni 1921 (nr 411) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda landskommuner och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och förordnar, att proposition av den lydelse, bil. litt... vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Robert Borgström.
Stockholm, Isaac Mardis’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.