angående anslag till skogs¬ vårdens befrämjande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

1 Nr IS2.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till skogsvårdens befrämjande; given Stockholms slott den 13 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF,

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson. Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders anför:

I punkt 128 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition bär Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition angående anslag till skogsvårdens befrämjande, som Kungl. Maj:t kunde komma att avlåta till riksdagen, beräkna för budgetåret 1925—1926 ett belopp av 548,000 kronor.

Sedan utredningen i ämnet avslutats, torde jag nu ånyo få anmäla frågan för Kungl. Maj:t.

Såsom jag redan vid anmälan av de till regleringen av utgifterna under nionde huvudtiteln hörande anslagsfrågor nämnt, har på förslag av Kungl. Maj:t riksdagen för ett vart av åren 1921 och 1922 samt budgetåren 1928 —1924 och 1924—1925 anvisat ett extra reservationsanslag å 150,000 kronor till skogsvårdens befrämjande. Av dessa anslag hava bidrag utgått till skogsvårdsstyrelserna dels för bestridande av deras administrationskostnader Bihang till riksdagens protokoll 192.1. 1 saml. Hö höft. (Nr 1S2.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

och dels för understödjande av skogsvårdsåtgärder. Beträffande de för budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 anvisade anslagen har riksdagen medgivit Kungl. Maj:t att i mån av förefallande behov fördela desamma mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser, och har i enlighet med berörda medgivande anslaget för sistnämnda budgetår, som avser bidrag för kalenderåret 1924, den 2 maj 1924 av Kungl. Maj:t fördelats mellan samtliga skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsstyrelse, som erhållit bidrag från ifrågavarande anslag, äger efter gottfinnande använda bidraget för täckande av sina förvaltningskostnader eller främjande av skogsvårdsåtgärder.

Anslag till Beträffande behovet av statsanslag för ifrågavarande ändamål under

skogsvårds- budgetåret 1925—1926 tillåter jag mig till en början erinra, att enligt

styrslsBriiä i

Västerbottens statsmakternas beslut 1924 skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) ut-

och Norr- sträckts att gälla i Västerbottens och Norrbottens läns kustland från och

bottens lan.

med den 1 januari 1925 samt att såsom en följd härav tvenne nya skogsvårdsstyrelser inrättats, en i Västerbottens och en i Norrbottens län, för utövande av uppsikt över lagens tillämpning i samma län. De nya skogsvårdsstyrelserna hava trätt i verksamhet den 1 oktober 1924.

I proposition nr 97 till 1924 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning om anvisande av medel för upprätthållande av de nya skogsvårdsstyrelsernas verksamhet under tiden 1 oktober 1924—31 december 1925.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som dåvarande departementschefen därvid avgav, beräknade han medelsbehovet under nyssangivna tid för skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län till 159,000 krönor samt för skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län till 139,000 kronor eller för båda styrelserna till sammanlagt 298,000 kronor. Detta belopp borde enligt departementschefens mening ställas till förfogande genom motsvarande höjning av det anslag för skogsvårdens befrämjande, som komme att anvisas för budgetåret 1925—1926, därom framställning borde göras till 1925 års riksdag. Då emellertid medel å sistangivna anslag ej bleve disponibla förrän från och med den 1 juli 1925, tillstyrkte departementschefen, att de nya skogsvårdsstyrelserna berättigades att under första halvåret 1925 i mån av behov hos statskontoret utfå räntefria förskott av de skogsvårdsavgift^-, som i början av 1925 komme att dit redovisas, samt att dessa förskott bestämdes till högst hälften av det belopp, vartill styrelsernas medelsbehov under 1925 samt sista kvartalet 1924 beräknats, eller skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län med högst 79,500 kronor och skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län med högst 69,500 kronor, mot skyldighet att återbetala sålunda erhållna förskott genom motsvarande avdrag å de statsbidrag, som komme att tilldelas styrelserna för 1925 och sista kvartalet 1924.

I överensstämmelse med vad departementschefen sålunda tillstyrkt begärde Kungl. Maj:t i förenämnda proposition nr 97 riksdagens medgivande att disponera ifrågavarande skogsvårdsavgifter på nyssangivna sätt, och blev

Kung!. Maj:ts proposition Nr 182. 3

denna proposition enligt skrivelse deri 27 maj 1924, nr 176, av riksdagen bifallen.

Kungl. Maj:t bär sedermera deri 27 september 1924 bemyndigat statskontoret dels att under första halvåret 1925 till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, pa rekvisition i män av behov, utanordna förberörda räntefria förskott, dels ock att av de statsbidrag, som komme att tilldelas dessa skogsvård sstyrelser för 1925 och sista kvartalet 1924, bereda titeln skogsvårdsavgift^* ersättning för vad statskontoret sålunda torskotterat.

I skrivelse den 4 september 1924 har domänstyrelsen, under hänvisning till vad departementschefen i motiveringen till omförmälda proposition nr 97 anfört, hemställt, att anslaget för skogsvårdens befrämjande måtte för budgetåret 1925—192b höjas med 298,000 kronor till 448,000 kronor.

Då förenämuda av dåvarande departementschefen i propositionen nr 97 till 1924 års riksdag- gjorda uttalanden av samma riksdag lämnats utan erinran, tillstyrker jag, att för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas i Västerbottens och Norrbottens län verksamhet under 1925 samt sista kvartalet 1924 för budgetåret 1925—1926 anvisas tillhopa 298,000 kronor.

Vad härefter angår frågan om statsanslag till skogsvårdsstyrelserna i övriga län för budgetåret 1925—1926, har skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott i skrivelse den 9 september 1924 hemställt, att anslaget till dessa skogsvårdsstyrelser, som nu utgår med 150,000 kronor, måtte för sagda budgetår höjas till 300,000 kronor. Förvaltningsutskottet har till stöd härför anfört, bland annat, följande.

Vid en av förvaltningsutskottet på domänstyrelsens begäran under 1924 verkställd utredning rörande medelsbehovet hos rikets skogsvårdsstyrelser hade det visat sig, att skogsvårdsstyrelsernas utgifter för löner till ordinarie personal, för expedition och för resor i fiskaliska uppdrag, som icke utan allvarliga olägenheter kunde inskränkas, för närvarande uppginge till sammanlagt omkring 1,730,000 kronor per år, medan de under senaste året till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för all deras verksamhet stående medel belöpte sig till allenast i runt tal 1,095,000 kronor, nämligen 945,000 kronor i skogsvårdsavgifter och reservationsanslaget å 150,000 kronor till skogsvårdens befrämjande. Ett betydligt underskott komme således att uppstå för 1924. Även om man skulle kunna tänka sig, att vissa skogsvårdsstyrelser kunde ytterligare inskränka sin verksamhet och på så sätt minska sina utgifter, hade förvaltningsutskottet funnit det ofrånkomligt, att ökade medel ställdes till skogsvårdsstyrelsernas förfogande. Detta vore så mycket mera nödvändigt, som 1923 års skogsvårdslagstiftning ställde icke obetydligt höjda krav på skogsvårdsstyrelserna och därigenom åsamkade dem behov av större inkomster. Av det föregående framginge, att för 1924 ett underskott å omkring 635,000 kronor torde vara att emotse, därvid hänsyn emellertid icke tagits till styrelsernas utgifter för exempelvis undervisning, löner till erforderlig extra personal m. m. Under sådana omständigheter hade utskottet ansett sig icke kunna underlåta att fästa Kungl. Majrts uppmärk-

Departementsche/en.

Anslag till skogsvärdsstyrelserna i övriga län.

Kung!. Muj:ts proposition Nr 182.

samhet pa förhållandet och ifrågasätta en höjning av reservationsanslaget till skogsvårdens befrämjande åtminstone från 150,000 kronor till 300,000 kronor, varvid emellertid icke någon som helst hänsyn tagits till medelsbehovet för de nyinrättade skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län. Visserligen syntes den nu ifrågasätta anslagsökningen vara otillräcklig. Med hänsyn till möjlig framtida ökning av beloppet inflytande skogsvårdsavgift^' hade emellertid utskottet ansett sig icke för närvarande böra framkomma med större anspråk. Tillika ville utskottet ifrågasätta, huruvida icke benämningen på omlönnälda anslag borde utbytas mot anslag till upprätthållande av skogsvårdsstyrelserna» verksamhet.

Domänstyrelsen har i yttrande den 8 oktober 1924 över nyssnämnda skrivelse bland annat framhållit.

Skäligheten av det belopp å omkring 1,730,000 kronor, som enligt förvaltningsutskottets uppgift för närvarande årligen åtginge för bestridande av skogsvårdsstyrelsernas utgifter för löner till ordinarie personal, för expedition och för resor i fiskaliska uppdrag, kunde icke bedömas utan en efter närmare utredning vunnen kännedom om de grunder, varefter nämnda löner och ersättningar för resor utginge. Under erinran att domänstyrelsen i utlåtande den 4 februari 1924 rörande fastställande av nya reglementen för skogsvårdsstyrelserna föreslagit en utredning i nyss angivna hänseende finge styrelsen vidare anföra, att den icke ansåge det uteslutet, att en ökning av anslaget kunde vara befogad. Styrelsen hade emellertid funnit den utredning över huvud taget, som utskottet lämnat till stöd för sin framställning om ökning, icke vara av den beskaffenhet, att styrelsen därpå kunde grunda en bestämd uppfattning, huruvida och till vilket belopp en förhöjning av anslaget kunde vara skälig. Under åberopande av vad sålunda anförts finge styrelsen för det dåvarande avstyrka förhöjning av anslaget.

Sedan skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott i anledning av domänstyrelsens nyssnämnda yttrande i skrivelse den 22 oktober 1924 erinrat om, att utskottet den 20 september 1924 lämnats tillfälle att avgiva yttrande bland annat rörande lämpliga grunder för skogsvårdsstyrelsernas tjänstemäns avlöningsförhållanden, reseersättningar in. m., men också angivit som sin mening, att en utredning i detta avseende sannolikt icke torde komma att försvaga skälen för den av utskottet äskade anslagsförhöjningen, har utskottet den 3 januari 1925 med bifogad utredning avgivit ovan omförmälda yttrande, vari angående tjänstemännens hos skogsvårdsstyrelsernas avlöningsförhållanden, reseersättningar m. m. bland annat anföres.

Om man räknade med grundlön, samtliga ålderstillägg och personliga lönetillägg men bortsäge från dyrtidstillägg, kornme sju länsjägmästare upp i en slutlön av 11,500 kronor eller mer, d. v. s. högre än en överjägmästare i ortsgrupp G (11,400 kronor). Därvid vore dock att märka, att för två av dem något dyrtidstillägg ej utginge. En komme till en slutlön av 11,400 kronor därigenom, att han samtidigt vore anställd som länsjägmästare hos två skogsvårdsstyrelser. Två komme upp i en avlöning, som vore jämförlig med överjägmästares. De övriga tolv vore tillförsäkrade slutlöner, som växlade mellan 7,500 och 9,500 kronor d. v. s. folie inom jägmästarnas lönegrad. Av dessa tolv stannade icke mindre än nio vid lägre slutlön än den, som till komme jägmästare i ortsgrupp A (8,580 kronor).

Kanyl. Maj:ts proposition Nr lya.

Särskilt tillse här anmärkas, att mänga av läns,jägmästarna atnjöte särskilda, i ovan angivna belopp inräknade lönetillägg pa den grund, att de tillika tjänstgjorde som kassaförvaltare (dier sekreterare och i ett fall jämväl som .juridiskt biträde åt skogsvärdsstyrelse.

Alla läns jägmästarna utom en tillhörde statens anstalt för pensionering av folkskollärare in. 11. 1 allmänhet betalade länsjägmästaren av pensions-

avgifterna, två betalade 1/s 0('h en allenast */s; tre skogsvård sstyrelser arla de*, hela pensionsavgiften för sina länsjägmästare.

Tio skogsvårdsstyrelser hade hos sig anställda biträdande länsjägmästare, av vilka tre vore extra. En skogsvärdsstyrelse hade två ordinarie biträdande sådana. De ordinarie vore tillförsäkrade eu station — medräknat personligt lönetillägg men ej dyrtidstillägg — av högst 9,500 kronor och lägst 4,062 kronor 50 öre. Grundlönen utgjorde för en 3,750 kronor, för tre 4,000 kronor, för en 5,500 kronor, för en 5,652 kronor, för en 6,000 och för två 6,500 kronor. Ålderstilläggen växlade. Dyrtidstilläggen motsvarade i regel statens. Fyra av dessa befattningshavare hade personliga lönetillägg.

Fyra skogsvårdsstyrelser hade var för sig eu och en skogsvärdsstyrelse tvä förste länsskogvaktare. Av dessa hade tre eu grundlön av 2,600 kronor och 4 ålderstillägg å 150 kronor, en en grundlön av 1,700 kronor och 3 ålders tillägg å 300 kronor samt två eu grundlön av 3,000 kronor och 3 ålderstillägg å 500 kronor. Alla hade vanligt dyrtidstillägg, en hade ett personlig! lönetillägg å 600 kronor, en annan ett dylikt å 250 kronor jämte fri bostad. Den högst avlönade uppbure ar 1924 tillhopa 5,258 kronor 32 öre, den lägst avlönade 4,242 kronor jämte fri bostad.

Länsskogvaktarna hade i allmänhet eu grundlön av 2,000 kronor, inom fem landstingsområden utgjorde den 1,700 kronor, inom två 1,800 kronor och inom ett 2,700 kronor. T ett län hade en länsskogvaktare en grundlön av endast 1,500 kronor. Ålderstilläggen växlade, men vore i allmänhet 4 å 125 kronor. På en del håll utginge särskilda lönetillägg, såsom hyresbidrag, fri bostad, vissa klädespersedlar, uniformsbidrag m. m.

Alla förste länsskogvaktare och länsskogvaktare tillhörde förenämnda pensionsanstalt. Fyra skogsvårdsstyrelser elände alla pensionsavgifter. Eljest betalade länsskogvaktarna viss del, i regel -’'3, och vederbörande skogsvårdsstyrelse resten.

En jämförelse mellan slutlönen för kronojägare och länsskogvaktare utvisade, att endast i ett län länsskogvaktares slutlön (4,0S0 kronor) överstege kronojägares i ortsgrupp G (3,888 kronor). I icke mindre än 18 län hade länsskogvaktarna lägre slutlön än kronojägarna i ortsgrupp A (3,060 kronor), i två län till och med lägre än kronojägares begynnelselön i ortsgrupp A (2,460 kronor). Endast i ett län överstege förste länsskogvaktares slutlön kronojägares i ortsgrupp G.

Där icke länsjägmästaren tjänstgjorde som kassaförvaltare, både varje skogsvärdsstyrelse hos sig anställd en kassör eller kamrer. Dennes lön växlade — dyrtidstillägg inberäknat — mellan lägst 2,457 kronor, högst 6,511 kronor, i medeltal omkring 4,500 kronor. Vidare hade styrelserna i allmänhet ett eller ett par expeditionsbiträden med löner växlande från 1,200 kronor till omkring 3,600 kronor. Eu skogsvärdsstyrelse hade en särskild sekreterare och ombudsman med eu lön av 2,000 kronor jämte dyrtidstillägg.

I allmänhet finge länsskogvaktarna icke åtaga sig sådana skogsförrättningar åt enskilda, som folie utom deras tjänsteåligganden. Pa några håll kunde dock skogsvårdsstyrelsen eller länsjägmästaren undantagsvis lämna tillstånd därtill. Vad länsjägmästarna beträffade ägde de ej åtaga sig dy-

H Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

lika förrättningar utan styrelsens särskilda medgivande, ock vissa styrelser hade alldeles förbjudit dem att befatta sig med sådant arbete.

Att uppställa allmängiltiga grunder för löneförmånerna åt skogsvårdsstyrelsernas personal läte sig näppeligen göra. Att vara länsjägmästare i ett av de stora norrländska skogslänen ställde givetvis betydligt större krav på befattningshavaren, än om det vore fråga om en länsjägmästare i ett jordbrukslän i södra eller mellersta Sverige. Redan detta motiverade olika lön för olika länsjägmästare. Men en skogs vårdsstyrelse, som lyckades få eu för uppdraget särskilt lämplig person, måste också hava möjlighet att giva honom ett extra lönetillägg antingen såsom en välförtjänt belöning för framstående duglighet eller för att på detta sätt förhindra, att han ginge över i annan, i lönehänseende mera förmånlig eller ur arbetssynpunkt mindre ansträngande och krävande tjänst. Viktigt vore ock, att en skogsvårdsstyrelse genom att erbjuda ej för snävt tilltagna löner kunde få i sin tjänst särskilt väl kvalificerade personer. Jämväl den omständigheten, att skogsvårdsstyrelsernas ordinarie personal, i motsats till statens, vore anställda endast förvissa år med 6 månaders uppsägningstid, utgjorde motiv för ej för knappt tillmätta löner. En av de viktigaste principerna för hela skogsvårdsstyrelseinstitutionen och dess verksamhet vore och hade för övrigt alltid varit att lämna styrelserna så stor frihet som möjligt vid utförandet av sitt upi>drag. Och den principen borde även gälla med avseende på personalens avlöningsförhållanden.

Naturligtvis borde styrelserna icke tillerkänna sina befattningshavare löneförmåner, som kunde anses oskäliga, allra helst styrelserna åtnjöte avsevärda bidrag av allmänna medel för uppehållande av sin verksamhet. Men man torde icke med fog kunna påstå, att någon hos skogsvårdsstyrelse nu anställd befattningshavare åtnjöte en oskäligt hög avlöning. Visserligen uppbure en eller annan en lön, som kunde förefalla jämförelsevis hög, men om han av sin skogsvårdsstyrelse ansåges göra fullt skäl för denna lön — och så vore helt visst fallet — torde någon befogad erinran mot densamma icke vara att göra.

Även i fråga om dagtraktamenten och reseersättningar förelåge olikheter olika skogsvårdsstyrelser emellan särskilt beträffande länsskogvaktarna. Länsjägmästarna åtnjöte i allmänhet ersättning enligt 4:de klassen i gällande resereglemente, på vissa håll förefunnes dock andra bestämmelser. För länsskogvaktarna gällde i detta hänseende olika föreskrifter i så gott som vartenda län. Tydligen vore dessa bestämmelse]- tillkomna med hänsyn till de lokala förhållandena. Ledamöter i skogsvårdskommitté åtnjöte reseersättning och dagtraktamente enligt öde klassen — i ett lön enligt fide klassen — i resereglemente!, när de reste på uppdrag av skogsvårdsstyrelsen.

Tabeller belysande resultaten av ovan berörda utredning finnas såsom bilagor A—E fogade till detta protokoll.

Med anledning av vad i ärendet förekommit, sedan domänstyrelsen avgivit sitt yttrande den 8 oktober 1924, avgav domänstyrelsen infordrat förnyat utlåtande den 31 januari 1925. Däri anför styrelsen bland annat.

Domänstyrelsen ansåge för sin del hinder icke böra möta för genomförande av en större enhetlighet i fråga om avlöningarna till skogsvärdsstyrelsernas personal än den som nu rådde.

De krav, som exempelvis ställdes pa skogsstatspersonal inom olika delar av landet och under skilda förhållanden i övrigt, vore högst väsentligt olika.

Kung!. May.ts proposition Nr 1*2. i

Helt visst vore skillnaden i detta avseende beträffande skogsstatens personal lika stor om ej större än beträffande skogsvårdsstyrelsernas. För skogs statens personal hade emellertid enhetliga normer ifråga om avlöning och dylikt kunnat genomföras.

Vad anginge storleken av de avlöningar, som utginge till skogsvardsstyrelsernas personal, Unge styrelsen nu allenast framhålla, att länsväg mästarnas avlöningar i vissa fall syntes höga. Av de 22 länsjägmästare, som berördes av utredningen, hade under 1924 ieke mindre än 10 uppburit kontanta avlöningar, som överstigit till överjägmästare under samma åi utgående avlöningar i högsta löneklass inom motsvarande delar av landet.

För skogsvårdsstyrelsernas personal gällande bestämmelser ifråga om erläggande av pensionsavgifter samt ersättning för tjänsteresor syntes biista ifråga om önskvärd enhetlighet. Styrelsen ansage det vara av vikt, att normerande bestämmelser härom utfärdades och att en begränsning <i\ skogsvårdsstyrelsernas nuvarande utgifter för dessa ändamål borde kunna ernås. Utarbetande av grundläggande förslag för bestämmelser i här angivna hänseenden .jämte verkställande av därför erforderliga ytterligare utrednino-ax torde svårligen kunna medhinnas före tiden för framläggande av proposition vid årets riksdag rörande anslaget till skogsvårdens befrämjande. Tilläventyrs kunde det böra ankomma på den auktoritativa ledning för skogsvård sstyrelserna, som torde vara att förvänta, att bidraga till ordnandet. av dessa frågor. . .

I sin första framställning den 9 september 1924 om höjning av anslaget till skogsvårdens befrämjande hade skogs värdsstyrelsemötets förvaltningsutskott beräknat ett underskott för 1924 av omkring 635,000 kronor Utskottet hade framhållit, att hänsyn därvid emellertid icke tagits till skogsvårdsstyrelsemas utgifter för exempelvis undervisning, löner till erforderlig

extra personal m. in. . . .. ... .

Förenämnda underskott utgjorde skillnaden mellan av utskottet beräknare, a ena sidan, utgifter för närvarande per år för skogsvårdsstyrelserna för löner till ordinarie personal, för expedition och för resor i liskaliska uppdrag eller 1,730,000 kronor samt, å andra sidan, av utskottet angivna till skogsvårdsstyrelsernas förfogande under 1923 för all deras verksamhet stående medel av i runt tal 1,095,000 kronor, varav 945,000 kronor skogsvardsav-

gifter och 150,000 kronor statsanslag. ..... ....

Styrelsen ansåge alltjämt, afl det varit önskvärt, att utskottet till stod för sin framställning om ökat anslag företett en grundligare utredning i ämnet än dessa siffror och vad utskottet i övrigt anfört.

I sin förnyade framställning i ämnet den 22 oktober 1924 både utskottet icke framlagt motiv, som i nämnvärd grad ytterligare belyste frågan. Styrelsen Unge därför till klarläggande så vitt möjligt av spörsmålet om anslagets förhöjning framhålla följande.

Till skogsvårdsstyrelsernas inkomster vore, förutom de av utskottet angivna och 1923 till i runt tal l.i miljoner kronor beräknade, att hänföra anslag av landsting och hushållningssällskap, ersättningar för biträde^ med skogsvård, för skogsodlingsmateriel och plantörer samt räntor m. m. Dessa övriga inkomster syntes vara högst avsevärda. Summerades desamma till de av utskottet för 1923 angivna inkomsterna erhölles, sa vitt framgmge av skogsvårdsstyrelsernas berättelser för samma år, ett inkomstbelopp av tillhopa närmare 3.3 miljoner kronor. Skogsvårdsstyrelsernas utgifter tor 1923 hade styrelsen, med ledning av deras berättelser för samma år, heraknat till nära 3.7 miljoner kronor. Härav framginge att utgifterna under 1923

Kungl. Maj ris proposition Nr 182.

avsevärt överstigit inkomsterna. Den sålunda uppkomna bristen hade dock i vissa fall kunnat täckas av förefintliga behållningar.

Enär skogsvårdsstyrelsernas redovisningar för 1924 ännu icke framlagts, kunde styrelsen icke bestämt angiva, huru deras inkomster och utgifter balanserat under detta år. Styrelsen hade emellertid under hand erfarit, att redovisningarna komme att förete betydande deficit.

En orsak till denna under de senaste åren för ett flertal skogsvårdsstyrelser årligen återkommande svaga kassaställning vore den nedgång i inflytande skogsvårdsavgifter — skogsvårdsstyrelsernas största inkomstkälla —, som minskade avverkningar och sjunkande virkespris medfört. Skogsvårdsavgifterna hade under nedan angivna år utgjort i runt tal här nedan anförda belopp:

1 januari— 1 juli 1923-

30 Eu annan bidragande orsak till de svårigheter i ekonomiskt avseende, vari ett flertal skogsvårdsstyrelser befunne sig, vore den, att de uppgifter' som jämlikt förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923* (nr 213) ålåge dem, vore mera omfattande än tidigare varit fallet, varmed torde följa svårighet att återföra utgifterna i det läge, de vore före kriget.

Sedan styrelsen avgivit sitt utlåtande i ärendet sistlidna oktober hade de förhållanden, som övade inverkan å skogsvårdsavgifternas storlek, såsom trävarumarknadens läge, väderleksförhållanden m. m., icke så utvecklats, att eu stegring i dessa avgifter, utan snarare en minskning, under den närmaste framtiden torde vara att förutse.

Vid sådant förhållande och på i övrigt anförda skäl ansåge styrelsen fogföreligga för en förhöjning med 150,000 kronor för budgetåret 1925—1920 av reservationsanslaget till skogsvårdens befrämjande, i vad detta anslag avsåge rikets skogsvårdsstyrelser med undantag av dem i Norrbottens och Västerbottens län. Anslaget i dess helhet skulle sålunda uppgå till 598,000 kronor.

Styrelsen finge emellertid samtidigt uttala, att denna förhöjning icke för närvarande borde betraktas såsom för senare budgetår prejudicerande. Styrelsen ansåge det icke vara uteslutet, att en begränsning av skogsvårdsstyrelsernas nuvarande kostnader för personalorganisationen borde, efter därom vederbörligen framlagda och sedermera fastställda förslag, kunna ernås. Styrelsen ansåge dessutom, huru önskvärd en ytterligare utveckling av skogsvårdsstyrelsernas gagneliga verksamhet än kunde vara, att allt borde inriktas på, att denna verksamhet i huvudsak kunde upprätthållas genom ett försiktigt handhavande av till respektive styrelser direkt inflytande medel samt genom att i inkomsthänseende särskilt svaga skogsvårdsstyrelser tillfördes hos statskontoret redovisade skogsvårdsavgifter.

Kanal. Ma.i:ts proposition Xr 182. !•

Sedermera liar skogsvårdsstyrelsemötéts förvaltningsutskott för att ytterligare styrka behovet av den av utskottet föreslagna anslagsökningen med skrivelse den 16 februari 1925 överlämnat tabeller över skogsvårdstyrelsernas inkomster och utgifter under 1.924 samt ingående och utgående behållningar samma år ävensom över deras tillgångar och skulder vid utgången av året. Berörda tabeller, som avse samtliga de äldre skogsvårdsstyrelserna — beträffande skogsvård sstyrelsen i Kopparbergs län innehålla dock tabellerna uppgift allenast i de avseenden, som nedan särskilt angivas — utvisa, bland annat, följande. Under år 1924 utgjorde ifrågavarande skogsvårdsstyrelsers sammanlagda inkomster och utgifter respektive cirka 2.17 och 3.48 miljoner kronor, vadan inkomsterna understego utgifterna med 1.31 miljon kronor. Huvudsakligen till följd härav minskades under året styrelsernas (inklusi ve skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län) behållningar i disponibla medel (kontanter, bankfordringar och värdehandlingar) från 3.ok miljoner kronor till l.oi; miljon kronor eller sålunda med cirka 46 procent. Samtidigt nedgick värdet av styrelsernas (skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län inberäknad) samtliga tillgångar över skulderna från 4.8o till 3.6o miljoner kronor eller med 25 procent. Styrelsernas (inklusive skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län) inkomster av skogsvårdsavgift^’, som under 1923 uppgått till cirka 1.77 miljon kronor, minskades år 1924 till cirka I.oj miljon kronor eller med nära 42 procent. Vad angår de särskilda skogsvårdsstyrelsernas behållningar i disponibla medel vid utgången av 1924, understego dessa i fråga om 7 styrelser 10,000 kronor, 15 styrelser 50,000 kronor och 17 styrelser 100,000 kronor. Slutligen framgår av tabellerna, att en av styrelserna vid utgången av 1924 häftat i skuld med belopp, som överstigit värdet av samtliga dess tillgångar med mera än 77,000 kronor, samt att två andra styrelser vid nämnda tidpunkt haft så ringa tillgångar, att dessa överstigit skulderna allenast med cirka 3,000 resp. 10,000 kronor.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att de äldre skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska ställning under de senare åren avsevärt försämrats samt att denna försämring under år 1924 nått en sådan omfattning, att ett flertal av dessa styrelser vid utgången av samma år befunnit sig i ett verkligt nödläge. Dessa ogynnsamma förhållanden hava sin främsta orsak i. den starka minskning i skogsvårdsstyrelsernas inkomster av skogsvårdsavgifter, som allt sedan 1922 ägt rum och som kulminerat under 1924. Sistnämnda år utgjorde dessa inkomster sålunda blott cirka 3/5 av 1923 års och 1/8 av 1922 års motsvarande inkomster samt mindre än Vs av samma inkomster 1921. Skogsvård sa v g i f tern a utgöra skogsvårdsstyrelsernas förnämsta inkomstkälla. Givetvis har det varit omöjligt för skogsvårdsstyrelserna att minska sina utgifter i motsvarande grad, detta så mycket mindre, som den år 1923 genomförda nya skogsvårdslagstiftningen pålagt styrelserna väsentligen ökade uppgifter. I följd härav hava styrelserna måst för utgifternas täckande tillgripa från

Departement

chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

tidigare ar besparade medel eller upptaga lån. På sätt förenämnda av skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott åberopade tabeller utvisa, hava sålunda skogsvårdsstyrelsernas behållningar av disponibla medel under 1924 nedgått med ej mindre än cirka 46 procent samt beträffande ett flertal skogsvärdsstyrelser minskats till så obetydliga belopp, att ett fortsatt bestridande i nämnvärd omfattning av dessa skogsvårdsstyrelsers utgifter genom anlitande av ifrågavarande behållningar är uteslutet.

Den ogynnsamma relation mellan skogsvårdsstyrelsernas inkomster och utgifter, som förekommit under åren 1923 och 1924 och föranlett ifrågavarande tryckta läge, torde emellertid komma att i viss mån förbättras under år 1925. Enligt vad jag från statskontoret inhämtat, komma nämligen skogsvårdsstyrelsernas inkomster av skogsvårdsavgifter under berörda år att uppgå till i runt tal 1.62 miljon kronor eller till 0.6 miljon kronor mera än motsvarande inkomster för 1924. Då, såsom av förenämnda tabeller framgår, under sistberörda år skogsvårdsstyrelsernas utgifter överstigit deras inkomster med ej mindre än 1.31 miljon kronor, är emellertid berörda stegring i skogsvårdsavgifterna ej i och för sig tillräcklig för att åvägabringa balans mellan styrelsernas inkomster och utgifter. För detta ändamål erfordras antingen ytterligare ökning av inkomsterna eller minskning av utgifterna eller bådadera.

Vad angår frågan, huruvida eu minskning av skogsvårdsstyrelsernas utgifter i mera avsevärd omfattning lämpligen kan genomföras, finner jag av i ärendet avgivna yttranden framgå, att styrelsernas utgifter för den hos dem anställda personalen i vissa fall äro höga samt att en begränsning av dessa utgifter förty synes kunna ernås. Den utredning härutinnan, som igångsatts inom jordbruksdepartementet, torde emellertid ej kunna slutföras inom sådan tid, att resultatet därav kommer att påverka styrelsernas utgifter för ifrågavarande ändamål under år 1925. Att märka är även, att en reglering av dessa utgifter kan genomföras allenast i den mån hinder därför ej möter på grund av gällande anställningsavtal. Pin dylik reglering kan därför ej antagas medföra någon omedelbar utgiftsminskning av större omfattning utan först efter längre tids förlopp bliva av betydelse i detta avseende. I fråga om skogsvårdsstyrelsernas övriga förvaltningskostnader torde någon nämnvärd reducering ej kunna äga rum. Vidkommande styrelsernas utgifter för understödjande och främjande av den enskilda skogsvården torde visserligen, rent formellt sett, hinder ej möta att minska dessa utgifter genom inställande eller inskränkande av styrel sernas skogsvårdande verksamhet i viss omfattning, men skulle detta uppenbarligen strida mot syftet med den nya skogsvårdslagstiftningen samt ur allmän skogsvårdssynpunkt kunna medföra betydande risker och skada. No angivna utväg torde därför ej böra anlitas utan synnerligen tvingande skäl.

Av vad sålunda anförts framgår, att genomförandet av någon mera be tydande minskning i skogsvårdsstyrelsernas utgifter ej kan antagas komma till stånd under 1925. Åvägabringandet av balans mellan styrelsernas in-

Kungl. Mnj:tn projmsition Nr 182.

komster och utgifter under sagda är förutsätter sålunda, att inkomsterna (»kas i erforderlig omfattning. Med hänsyn till det statsfinansiella läget kan jag dock ej tillstyrka, att för ifrågavarande skogsvårdsstyrelsers behov under 1925 högre anslag av statsmedel äskas än 250,000 kronor eller 100,000 kronor mera än vad som nu utgår för berörda ändamål. Detta belopp är visserligen ej tillräckligt för åstadkommande av balans i nyssangivna avseende, men finner jag avgörande betänkligheter ej möta däremot, att de skogsvårdsstyrelser, som äga större fonderade kapital, även under 1925 anlita. dessa för bestridande av utgifter, i den män detta befinnes oundgängligen nödvändigt. Därjämte torde kunna förväntas, att vederbörande landsting och hushållningssällskap beakta skogsvårdsstyrelsernas svära läge och i ökad omfattning bevilja bidrag till deras verksamhet.

1 enlighet med vad jag nu anfört torde sålunda för uppehållande av samtliga skogsvårdsstyrelsers verksamhet under 1925 samt — vad angår skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län — jämväl under sista kvartalet 1924 för budgetåret 1925—1926 böra anvisas sammanlagt 548,000 kronor, vilket belopp torde böra ställas till förfogande genom ett gemensamt anslag.

Detta anslag, som fortfarande synes böra benämnas skogsvårdens befrämjande, torde i likhet med de för budgetåren 1923—1924 och 1924 — 1925 beviljade anslagen för sagda ändamål böra av Kungl. Maj:t fördelas mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser efter förefallande behov med rätt för styrelserna att efter gottfinnande använda dem tilldelade bidrag för täckande av sina förvaltningskostnader eller främjande av skogsvårdsåtgärder.

I samband med förevarande anslagsfråga anhåller jag att få underställa Kungl. Majtts prövning jämväl spörsmålet om anordnande av ett centralorgan för skogsvårdsstyrelserna.

Förslag i detta hänseende framlades redan av norrländska skogsvårdskommittén i dess den 16 mars 1912 avgivna betänkande. Spörsmålet upptogs sedermera till behandling av skogslagstiftningskommittén som den 9 december 1918 likaledes avgav förslag i ämnet. För dessa förslag och för i anledning av desamma avgivna yttranden redogjordes utförligt i den proposition (nr 160) med förslag till ny förordning angående skogsvårdsstyrelser, som Kungl. Maj:t avlät till 1923 års riksdag, varför beträffande vad som i ärendet förekommit före 1923 hänvisas till nyssnämnda proposition.

Sedan på grundval av skogslagstiftningskommitténs betänkande inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till ny skogsvårdslag och ny förordning angående skogsvårdsstyrelser, vilka förslag ej förutsatte inrättandet av något centralorgan för skogvårdsstyrelserna, blevo dessa förslag genom särskilda propositioner (nr 104 och 160) förelagda 1923 års riksdag.

Fråga» om anordnande av ett centra) organ för skog årdsstyrelserna.

Frågans be handling förtär 1923

1923 års förslag titt skogsvårdslug och

skog-vårds.

styrelser-

turordning

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

rf:? ~.i - ■

rA x *»>\ -1 ■ - ■

•U»'

il, Tf;

fi*> • y,

I motiveringen till propositionen nr 160 anförde jag i egenskap av föredragande departementschef rörande nyssangivna organisationsfråga:

De synpunkter, ur vilka en central myndighet över skogsvårdsstyrel serna ansetts erforderlig eller önskvärd, hade i stort sett varit dels erhållandet av en sakkunnig överinstans, dit klagan kunde föras över skogsvårdsstyreisernas beslut, och dels åstadkommandet av så stor enhetlighet i lagtillämpningen och styrelsernas verksamhet i övrigt, som kunde ske utan för stort ingrepp i den av lokala förhållanden betingade smidig heten. Vad anginge den skogliga kompetensen hos de myndigheter, vilka tillerkänts bestämmanderätt uti skogsvårdsfrågor, gällde enligt såväl nuvarande som föreslagna bestämmelser, att frågor om reproduktionsåtgärder folie under domstols avgörande, medan utsynings- eller tillståndsfrågor i händelse av missnöje med skogsvårdsstyrelsens beslut skulle prövas av länsstyrelsen och Kung], Maj:t. Då det nu påyrkats införandet av en särskild, fackutbildad besvärsinstans, torde därmed avsetts att ersätta länsstyrelsen, icke däremot vederbörande domstol. Visserligen förelåge den olikheten beträffande dessa båda myndigheters befattning med hithörande frågor, att det vid domstolsförfarandet gällde att avgöra, huruvida någon skyldighet förelåge att vidtaga vissa skogsvårdsåtgärder, medan länsstyrelsens prövning hänförde sig till vad som ur rent skoglig synpunkt under vissa förutsättningar borde ske eller kunde fordras, men ur denna olikhet torde näppeligen kunna härledas något stöd för kravet pa en starkare fackutbildad myndighet än länsstyrelsen. Lika väl som vid domstolen kunde hos länsstyrelsen erhållas en allsidig handläggning, därvid olika förstuga synpunkter kunde komma till sin rätt. På samma gång finge icke förglömmas den kommunala karaktären hos skogsvårdsstyrelserna och att vid avgörandet av hithörande frågor många av ortsförhållandena och dylikt härflytande omständigheter vore av betydelse, vilkas Tätta beaktande lättare kunde ske hos länsstyrelsen än av en central övermyndighet. Icke utan betydelse torde slutligen vara, att den särskilda fackmyndigheten väl icke skulle bliva slutlig instans över skogsvårdsstyrelserna, utan i allt fall hithörande tvistefrågor finge dragas inför Kungl. Maj:t. Äsikten, att den vid organiseringen av skogsvårdsstyrelserna tillämpade grundregeln om deras självständighet visat sig lycklig och fortfarande borde bibehållas, delades av mig. Härmed syntes mig dock icke oförenligt att få till stånd eu större enhetlighet i styrelsernas verksamhet i vissa avseenden. Att uppdraga regler härför på sådant sätt. att självständigheten icke förspilldes, vore givetvis förenat med svårigheter; i stort sett syntes mig emellertid intet vara att erinra mot vad i detta hänseende av kommittén föreslagits beträffande den av densamma tilltänkte skogsvårdsinspektörens uppgifter. De i denna del framkomna anmärkningarna hade egentligen icke heller hänfört sig till dessa uppgifter utan riktat sig emot det vaga och obestämda uti själva befattningen och därmed förknippad svårighet att göra sig gällande. På grund av det fög,

Kunf/l. Maj:In proposition Nr 182. 13

som e.j kunde frånkänna» dessa anmärkningar, och då över huvud en särskild myndighet icke torde vara lämplig eller erforderlig för de angivna uppgifternas tillgodoseende, hade det synts mig naturligt att inordna de för den önskade enhetligheten erforderliga åtgärderna uti domänstyrelsens verksamhet.

I anslutning till den av mig sålunda hävdade uppfattningen hade domän styrelsen i förslaget till skogsvårdsstyrelseförordning tillagts vissa befogenheter för tryggande av större enhetlighet i vissa avseenden i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Enligt förslaget skulle domänstyrelsen sålunda yttra sig om upprättade förslag till reglementen för skogsvårdsstyrelserna samt äga meddela föreskrifter angående grunder och uppställning för dessas årliga redovisningar och framställningar angående de under deras tillsyn stående skogarnas tillstånd och skötsel. Därjämte skulle det ankomma å domänstyrelsen att granska de av skogsvårdsstyrelsernas revisorer avgivna årliga berättelserna över styrelsernas förvaltning samt hos Kungl. Maj:t till- eller avstyrka ansvarsfrihet för styrelserna och därvid i övrigt angiva de erinringar eller framställningar, vartill omständigheterna kunde föranleda.

I sitt med anledning av propositionen nr 160 avgivna utlåtande nr 3 anförde särskilda utskottet vid 1923 års riksdag rörande frågan om åstadkommande av större enhetlighet i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet:

I likhet med 1903 års skogsvårdsstyrelseförordning byggde den i propositionen föreslagna förordningen på principen om skogsvårdsstyrelserna såsom de levande organ, genom vilka skogsvårdslagens bestämmelser skulle få sin för de olika delarna av landet anpassade och rätta tillämp ning. Härmed stode det i överensstämmelse, att de särskilda skogsvårdsstyrelserna tillerkänts en stor självständighet. Denna självständighet hade emellertid medfört, att olikheter kunnat uppstå mellan de skilda skogsvårdsstyrelsernas tillämpning av gällande bestämmelser, olikheter som nog i vissa fall torde hava varit större än önskligt eller lämpligt varit. Att råda bot härpå utan att träda styrelsernas erforderliga rörelse- och bestämmandefrihet för nära vore givetvis mycket svårt. Departementschefen hade sökt avhjälpa en del av de påklagade missförhållandena genom att inordna vissa för en ökad enhetlighet i skogsvårdsstyrelsernas arbeten erforderliga åtgärder uti domänstyrelsens verksamhet.

De i propositionen i detta avseende föreslagna förändringarna avsåge emellertid endast formella, statistiska och revisionsfrågor, men sträckte sig mindre in på nyss omförmälda förhållanden, som ju dock med avseende på skogsvårdsstyrelsernas samarbete och beröring med den skogsägande allmänheten vore av ojämförligt mycket större vikt. Större enhetlighet i lagtill lämpningen och bättre samverkan mellan skogsvårdsstyrelserna på detta område syntes utskottet önsklig. Huru detta skulle kunna genomföras utan äventyrande av den för dessa styrelser så viktiga självständigheten, kunde

*

1928 åt* rikndfaa..

14 Kungl Maj:ts proposition Sr 182.

utskottet icke angiva. Vissa synpunkter med avseende härpå hade dock under behandlingen av dessa spörsmål inom utskottet framförts. Så hade ifrågasatts att upptaga skogslagstiftningskommitténs förslag om en skogsvårdsinspektör med utökning av dennes utav kommittén tilltänkta befogenheter till att omfatta jämväl inflytande i en eller annan form på revisionen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Bil annan utväg att nå målet kunde vara att i samverkan med skogsvårdsstyrelserna själva skapa ett organ för sammanhållande och enande av deras verksamhet. Detta skulle då äga till uppgift att utöva en viss kontrollerande, upplysande och rådgivande verksamhet gent emot skogsvårdsstyrelserna samt därjämte till myndigheter avgiva yttranden i dithörande frågor. Ifrågavarande organ borde eventuellt sammansättas av tvenne av skogsvårdsstyrelserna valda och en av Kungl. Maj:t tillsatt ledamot, vilken senare skulle vara skogligt bildad och vara skyldig handhava de löpande göromålen. Fastän detta organ icke skulle äga någon beslutanderätt gent emot skogsvårdsstyrelserna, torde dock kunna förväntas, att dess uttalanden från dessa skulle vinna gehör icke minst på grund av denna organisations karaktär av att huvudsakligen vara ett från skogsvårdsstyrelserna själva utgånget förtroenderåd. Utan att uttala sig för, huruvida någon av de nu nämnda eller möjligen någon annan utväg kunde befinnas lämplig för frågans lösning, hade utskottet emellertid funnit det vara av vikt, att en närmare utredning av denna angelägenhet lomme till stånd och förslag därom förelädes riksdagen. Utskottet ville emellertid värja sig för missuppfattningen att härmed skulle avses införande av eu uniformitet, som med vårt lands skilda förhållanden skulle vara olämplig och skadlig, eller ett regelbindande i byråkratiska former, som endast skulle förtynga den fria utvecklingen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, vilken verksamhet i anpassningen efter olika skogliga förhållanden och befolkningens på varje ort mottaglighet för olika sidor av styrelsernas arbete vore av sä stort värde.

I anslutning till den av utskottet i förevarande avseende uttalade uppfattningen hade utskottet ansett, att den befattning med vissa hithörande frågor, som i förslaget tillagts domänstyrelsen, i stället borde överlämnas till Kungl. Maj:t.

I överensstämmelse med vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet — som i särskilt utlåtande tillstyrkt förslaget till ny skogsvårdslag med vissa ändringar — dels att förslaget till ny skogsvårdsstyrelseförordning måtte av riksdagen antagas med bland annat den ändring, att de befogenheter, som däri tillagts domänstyrelsen, skulle i stället i tillämpliga delar utövas av Kungl. Maj:t, dels ock att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående möjligheten och sättet att med bevarande av skogsvårdsstyrelsernas nödiga självständighet' åstadkomma bättre samverkan och större enhetlighet i deras lagtillämpning samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

15 Kanyl,. Maj:In pruponitiun Kr 182.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som avlät skrivelse i ämnet till Kung!. Magt den dl maj 1923, nr 280.

Sedan Kungl. Maj:t i överensstämmelse med riksdagens beslut den 15 juni yttranden 1923 utfärdat skogsvärdslag samt ny förordning angående skogsvårdsstyrelser, s,e^fc^fagt* anbefalldes den 12 oktober 1923 länsstyrelserna i samtliga de län, där skogs skrivelse

vårdslagen då var gällande, d. v. s. alla län med undantag av Gotlands, nr

Västerbottens och Norrbottens län, att efter hörande av vederbörande skogsvårdsstyrelser avgiva utlåtanden över den i nyssberörda riksdagsskrivelse gjorda framställning. Förutom sålunda infordrade utlåtanden hava yttranden över berörda framställning avgivits av skogsvårdsstyrelsemötet, Sveriges skogsägareförbund och domänstyrelsen.

Skogsvårdsstyrelsemötet har i ärendet huvudsakligen anfört följande: Skogsvård^-

styrelse-

Det vore givetvis av stor vikt, såväl att större enhetlighet vunnes i lag- mvtet. tillämpningen, som ock att en viss sammanhållning och ett visst samarbete funnes mellan de olika skogsvårdsstyrelserna och att dessa i den män sådant vore möjligt med hänsyn till de olika förhållanden, som vore rådande i olika landsändar, arbetade efter enhetliga linjer. Ä andra sidan vore det av lika stor vikt, att den frihet och den självständighet, som hittills kännetecknat styrelsernas arbete, icke kringskures eller äventyrades.

Det vore för mötet ställt utom allt tvivel, att ledamöterna i skogsvårdsstyrelserna med fog skulle känna sin auktoritet rubbad, om skogsvårdsstyrelserna korume i beroende av ett centralt ämbetsverk eller under en sådan överrevision, som föreslagits av domänstyrelsen. Det skulle sannolikt under sådana förhållanden mången gång bliva förenat med svårigheter att finna personer med erforderlig auktoritet inom orten, som ville åtaga sig ifrågavarande maktpåliggande hedersuppdrag; och fara vore å färde, att skogsvårdsstyrelserna efter hand förlorade en stor del av sitt inflytande och nedsjönke till ett mera underordnat och beroende lokalt organ. Detta skulle helt förändra hela karaktären av och idén med skogsvårdsstyrelseinstitutionen, något som otvivelaktigt vore synnerligen olyckligt för landets skogsvård.

Det torde nämligen vara just genom sin nuvarande sammansättning och sin självständiga och inom orten auktoritativa ställning, som styrelserna lyckats i så hög grad vinna befolkningens förtroende och kunnat utan att behöva gå hårdhänt tillväga göra sin mening gällande.

Av dessa skäl avstyrkte mötet på det bestämdaste, att skogsvårdsstyrelserna ställdes i beroende av något ämbetsverk eller annan ämbetsmyndighet.

Det torde sålunda icke vara lämpligt att, såsom från visst håll ifrågasatts, inordna skogsvårdsstyrelserna under domänstyrelsen, som allt mer utvecklats till ett affärsdrivande verk och vars verksamhet läge vid sidan av skogsvårdsstyrelsernas huvuduppgifter.

Beträffande tanken på inrättandet av en skogsvårdsinspektör med befogenhet att i en eller annan form öva inflytande på skogsvårdsstyrelsernas verksamhet gällde i huvudsak vad ovan anförts emot att ställa styrelserna under ett ämbetsverk. Skogsvårdsstyrelsernas självständighet och auktoritet skulle utan tvivel rubbas, om en inspektör skulle blanda sig i verksamheten, och styrelsernas intresse för arbetet och ansvarskänsla skulle lått därigenom minskas. För övrigt torde det möta häri när oöverstigliga svårigheter att

1(i Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

linna eu person med sa allsidig såväl skoglig som juridisk sakkunskap, att lian kunde fylla de anspråk, som måste ställas på en dylik skogsvårdsinspektör. Arbetet bleve sannolikt efter band så omfattande, att inspektören icke skulle kunna sköta det utan biträde och det hela svällde måhända snart nog ut till ett helt ämbetsverk.

Det hade icke dröjt länge efter skogsvärdsstyrelseinstitutionens inrättande, förrän styrelserna känt behovet av en sammanslutning, som kunde taga hand om, utreda och befrämja framgången av för styrelserna gemensamma angelägenheter. I sådant syfte hade under december månad 1908 i Stockholm hållits ett möte med representanter för samtliga skogsvardsstyrelser i piket. Vid detta möte hade stadgar antagits för dylika möten, vilka stadgar i huvudsak ännu vore gällande. Enligt dessa stadgar skulle ordinarie möte mellan skogsvårdsstyrelserna hallas en gång vart tredje ar. Mötet valde ordförande, vice ordförande och sekreterare för tiden intill nästa ordinarie möte. Ett förvaltningsutskott, bestående av senaste ordinarie mötets ordförande och vice ordförande samt en av samma möte utsedd ledamot jämte två suppleanter skulle med biträde av sekreteraren mellan de ordinarie mötena handhava dess ekonomiska angelägenheter och i övrigt utföra förekommande uppdrag.

Sedan ar 1908 hade talrikt besökta möten hållits, ordinarie aren 1911, 1914, 1919 och 1923 samt extra aren 1915 och 1920. Vid dessa möten hade behandlats en stor mängd viktiga, för skogsvårdsstyrelserna gemensamma angelägenheter. Av olika möten hade kommittéer tillsatts för utredning av särskilda frågor. Såsom exempel pa mötesbeslut linge framhållas: antagande av grunder och bestämmelser för pensionering av befattningshavare hos skogsvardsslyrelse, beviljandet av medel för anskaffande av manuskript till småskrifter rörande skogshushållning, insamlande årligen genom förvalt ningsutskottet av uppgifter från de olika skogsvårdsstyrelserna rörande deras tillgäng pa och behov av skogsfru in. in. Av mötena hade beslutats framställningar till Kungl. Maj:t i åtskilliga frågor, ej minst rörande skogslagstiftningen, och hade mango av dessa framställningar lett till för skogsvårdsstyrelserna och landets skogsvård betydelsefulla beslut. Bland annat finge framhållas, att det vant pa framställning av 1908 ars skogsvårdsstyrelsemöte, som don påbörjade taxeringen av rikets skogar kommit till stånd.

Kostnaderna för dessa möten, för av mötena beslutade utredningar, för förvaltningsutskottet m. m. hade bestritts av medel, som sammanskjutits av skogsvårdsstyrelserna i förhållande till vars och ens inkomster.

Ursprungligen både förvaltningsutskottet ej hatt sa synnerligen mycket att gorå, men arbetet hade efter hand vuxit allt mer, och för närvarande kunde mötet och mellan mötena dess förvaltningsutskott i viss mån betraktas såsom ett centralt organ för skogsvårdsstyrelserna. Särskilt både efter den nya skogsvårdslagstiftningens genomförande utskottet ansett sig böra arbeta för att i den omfattning, som lämpligen kunnat ske, åstadkomma enhetlighet i styrelsernas verksamhet och lagtillämpning. Så hade utskottet hösten 1923 utarbetat och ä skogsvärdsstyrelsernas vägnar till domänstyrelsen ingivit förslag till styrelsernas bokföring och statistik, upprättat och till samtliga styrelser utsänt förslag till instruktioner för hos skogsvärdsstyrelse anställd länsjägnui stare och kontorspersonal, för länsskogvaktare och för: skogsvardskommittéer ävensom från sakkunnig person införskaffat utlåtande rörande tolkningen av vissa bestämmelser i den nya skogsvårdslagen, av vilket utlåtande sedermera samtliga skogsvardsstyrelser erhållit del. För- \ altningsutskottet både ock sökt ena skogsvårdsstyrelserna rörande tillämp-

Kunf/I. Maj tf 8 jjiuposition AV 182.

ningen av vissa bestämmelser i deri n.va skogsvårdslagen, varom olika meningar varit rådande.

Man torde sålunda kunna säga, att det redan funnes ett organ, skogsvårdsstyrelsemötet och dess förvaltningsutskott, som genom omständigheternas makt sä småningom utvecklats till att tjänstgöra som ett sammanhållande organ med uppgift, bland annat, att åstadkomma bättre samverkan mellan skogsvårdsstyrelserna och större enhetlighet i deras lagtillämpning. Skogsvårdsstyrelserna hade visserligen icke skyldighet att rätta sig efter mötets eller förvaltningsutskottets beslut och anvisningar. Faktiskt hade de dock i allmänhet tagit all möjlig hänsyn därtill, utan att deras självständighet och auktoritet därigenom lidit något som helst intrång.

Mötet vore också av den åsikten, att detsamma och dess förvaltningsutskott erbjöde den säkraste möjligheten att med bevarande av nödig självständighet åt skogsvårdsstyrelserna åstadkomma den bättre samverkan och större enhetlighet i lagtillämpningen, som riksdagen i sin skrivelse ansett önskvärd.

Därest denna vidgade uppgift bleve anförtrodd åt skogsvårdsstyrelsemötet och dess förvaltningsutskott, torde emellertid mötet böra givas en fastare organisationsform, för vilket ändamål en omarbetning av stadgarna vore nödvändig, samt en utökning ske av antalet ledamöter i förvaltningsutskottet till minst fem. Tillika syntes det angeläget, att bestämmelser intoges i mötets stadgar, varigenom trygghet vunnes för att olika delar av landet bleve representerade i förvaltningsutskottet, och vore det mötets avsikt att i vederbörlig ordning vidtaga härför erforderliga åtgärder.

Därest Kungl. Maj:t prövade nödigt att någon av Kungl. Maj:t utsedd ledamot skulle äga säte och stämma i förvaltningsutskottet, hade mötet intet att häremot invända.

Alötet hemställde, att de synpunkter, som av mötet sålunda framförts måtte vinna beaktande vid fullföljandet av ifrågavarande utredning.

Samtliga i ärendet hörda skogsvårdsstyrelser hava anslutit sig till vad skogsvårdsstyrelsemötet sålunda anfört. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län har dock framhållit, att den ledamot i skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsutskott, som eventuellt komme att utses av Kungl. Maj:t, ej torde böra vara permanent utan allenast utses, då Kungl. Maj:t för viss utredning eller eljest ansåge sådan ledamot tillfälligtvis behövlig. Från skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län har därjämte uttalats, att, därest skogsvårdsstyrelsemötet och dess förvaltningsutskott gåves en fastare organisation, därvid borde tillses, att de norrländska skogsvårds, styrelserna bleve behörigen representerade i sagda utskott.

Även de länsstyrelser, som yttrat sig i ärendet, hava i allmänhet förordat eu lösning av förevarande fråga i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter, som uttalats av skogsvårdsstyrelsemötet.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att den funnit av gjorda erfarenheter bekräftat, att skogsvårdsstyrelserna under utövningen av sin verksamhet handlat efter olika principer och att större samverkan dem emellan sålunda vore av behovet påkallad. Vad anginge lämpligaste sättet att åstadkomma

Skogsv&rds-

styrelserna.

Läns-

styrelserna.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. H5 höft. (Nr 182.)

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

en dylik samverkan torde tanken på inrättandet av en skogsvårdsinspektör vara förtjänt av beaktande. Länsstyrelsen avsåge ej härmed, att en ny ämbetsmyndighet av ungefärligen samma karaktär som domänstyrelsen skulle upprättas, utan torde berörda uppdrag lämpligen kunna anförtros en på detta område fullt sakkunnig person med erforderlig auktoritet, som skulle äga befogenhet att följa och övervaka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet i ändamål att reglera densamma efter enhetliga grunder. I övrigt syntes det länsstyrelsen, som” om den sammanslutning mellan skogsvårdsstyrelserna, vilken redan nu funnes, lämpligen skulle kunna givas en ännu fastare organisation i ändamål att åstadkomma den bättre samverkan, som i riksdagens skrivelse åsyftades; och torde, därest den föreslagna skogsvårdsinspektören skulle komma till stånd, denne böra givas säte och stämma i skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsutskott såsom statens representant.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ej funnit något att erinra mot den av skogsvårdsstyrelsemötet i förevarande avseende uttalade uppfattning men har tillika framhållit, att det enligt länsstyrelsens mening skulle vara till bestämd fördel både för skogsvårdsstyrelserna och de intressen, som dessa betjänade, om i vederbörande statsdepartement funnes eu på det förstuga området erkänt förfaren person, vilken hade att förbereda de ärenden av ifrågavarande art, som droges under Kungl. Maj:ts prövning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har, med instämmande i huvudsak i skogsvårdsstyrelsemötets yttrande, ifrågasatt, huvuvida ej en indirekt men dock avsevärd inverkan i riktning emot större enhetlighet i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet skulle lämpligen kunna åstadkommas därigenom, att samme person av Kungl. Maj:t förordnades till revisor för ett flertal eller alla skogsvårdsstyrelsers förvaltning. Möjligen borde, för att ej det lokalt sakkunniga elementet skulle försvagas, en revisor utses av Kungl. Maj:t och en av vederbörande länsstyrelse. Liknande synpunkter hava även framförts av länsstyrelsen i Jönköpings län.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län hava framhållit, att då skogsvårdsstyrelserna på frivillighetens väg redan inrättat ett centralorgan med uppgift, bland annat, att åstadkomma samverkan mellan dessa styrelser och arbeta för större enhetlighet i deras lagtillämpning samt detta organ syntes ägnat att på ett tillfredsställande sätt främja denna uppgift utan rubbande av skogsvårdsstyrelsernas självständighet, någon åtgärd från statsmakternas sida i nyss angivna syfte ej syntes vara erforderlig. I allt fall syntes resultatet av den sålunda vidtagna anordningen böra avvaktas, innan frågan om tillskapande av statliga organ för ändamålet gjordes till föremål för närmare utredning.

Slutligen har länsstyrelsen i Jämtlands län i förevarande avseende anfört bland annat:

Den i skogsvårdslagen föreskrivna instansordningen syntes vara tillräcklig för att trygga enhetlighet i skogsvårdsstyrelsernas egentliga rättstillämpning. Vad anginge frågan, huruvida någon myndighet över skogsvårdsstyrelserna

Kinif//. Maj ris proposition AV IS'K 1!)

behövdes för åstadkommande av enhetlig tillämpning av den rent tekniska skogsvården, vore att märka, att schablonmässighet i berörda avseende säkerligen skulle helt och hållet strida mot den nya skogsvårdslagstiftuingens anda. Det skulle emellertid kunna tänkas, att någon skogs vårdsstyrelse i sin verksamhet för skogsvården sloge in på en tekniskt felaktig väg eller vore alltför slapp eller försummade att tillgodogöra sig de erfarenheter, som vunnits på annat håll, och det kunde ifrågasättas, att rättelse i sådana fall lättast skulle uppnås genom en överordnad myndighets ingripande. Ett ytterligare skäl skulle kunna anses ligga i den omständigheten, att skogsvårdsstyrelserna fått så stora allmänna medel till sitt förfogande. Svårigheten vore, att den befogenhet, som måste tilldelas en sådan myndighet, med rätt stor sannolikhet kunde antagas inverka menligt på skogsvårdsstyrelsernas initiativlust och självverksamhet och därmed bryta med hela den självstyrelseprincip, på vilken den nuvarande organisationen vilade. Så länge icke någon olägenhet av nyss antydda slag gjort sig kännbar, syntes det därför bäst att låta skogsvårdsstyrelserna behålla den stora rörelsefrihet, som de nu ägde. Skulle några symptomer av dylik art visa sig, torde möjlighet till rättelse icke saknas genom ombyte av ledamöter.

Det torde för närvarande finnas så mycket mindre skäl att inrätta en statlig övermyndighet, som skogsvårdsstyrelserna själva tydligen strävade att genom frivillig sammanslutning uppnå enhetlighet, i den män den vore lämplig, och skapa ett organ för ömsesidig upplysning och rådgivning. Om en dylik organisation på frivillighetens väg finge fastare former, torde den norrländska skogsvården böra erhålla en starkare representation däri än hittills skett.

Sveriges skogsägareförbund har i likhet med skogsvårdsstyrelsemötet avstyrkt såväl skogsvårdsstyrelsernas inordnande under domänstyrelsen som inrättandet av en skogsvårdsinspektör. Förbundet har i övrigt beträffande anordnande av en centralmyndighet för skogsvårdsstyrelserna anfört, bland annat.

Det förelåge ovedersägligen ett behov av ett organ, som kunde verka för större enhetlighet och jämnhet ej blott i skogsvårdsstyrelsernas lagtillämpning utan jämväl ifråga om deras förvaltning i övrigt och deras hela grepp på sin tjänsteutövning. För skogsägarna stode det klart, att samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och allmänheten skulle vinna på, om ett utjämnande organ över styrelserna funnes, vilket kunde motverka eller bortarbeta de differenser, som hittills obestridligen ej så sällan hade kunnat iakttagas ej blott beträffande skogslagens tillämpning i olika län, utan även ifråga om styrelsernas hela planläggning av sin verksamhet, deras medelsdisposition m. m.

Beträffande sättet för anordnandet av ett dylikt organ torde det knappast vara lämpligt att söka lösningen av denna fråga efter någon annan linje än den av skogsvårdsstyrelsemötet föreslagna. Det vore förvisso ej lyckligt att påtvinga skogsvårdsstyrelserna en överordnad myndighet, vars tillkomst

Sveriges

skogsägare-

förbund.

Domän- 8l yr el sen.

20 Kunyl. Maj ds proposition Nr 182.

stode i strid mot deras egna önskningar. Förbundet funne sig därför böra biträda skogsvårdsstyrelsemötets förslag, att mötets förvaltningsutskott skulle utgöra ifrågavarande centrala organ. Förbundet liyste emellertid den uppfattningen, att en omorganisation av utskottet samt ett fixerande av dess skyldigheter och befogenheter erfordrades, därest man av utskottets verk-' samhet skulle kunna vänta någon nämnvärd effekt i den av riksdagen begärda riktningen.

Enligt förbundets mening borde utskottet organiseras på sådant sätt, att det med högsta sakkunskap och auktoritet kunde bedöma och uttala sig i alla ärenden, som berörde den enskilda skogsvården i riket. För detta ändamål krävdes, att utskottet, vars ledamotsantal borde vara begränsat och i författning fastställt, tillfördes dels framstående juridisk sakkunskap och dels jämväl annan skoglig sakkunskap än skogsvårdsstyrelsernas egen. Därjämte fordrades, att utskottets arbetsuppgifter, skyldigheter och befogenheter författningsenligt reglerades. Vad anginge nyssnämnda uppgifter, finge det anses lämpligt, att utskottet från domänstyrelsen övertoge uppdraget att avgiva sakkunnigt utlåtande i de skogslagstiftningsfrågor, som komrne under Kungl. Maj:ts prövning. I enlighet med råd sålunda anförts hemställde förbundet, att den åstundade större enhetligheten i skogsvårdsstyrelsernas arbete och lagtillämpning åstadkommes därigenom, att skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott utbyggdes till ett sammanhållande organ för den enskilda skogsvården på det sätt, att i utskottet av Kungl. Maj:t insattes två ledamöter, av vilka den ene, som tillika borde vara ordförande, skulle besitta juridisk sakkunskap och den andre, vilken ej finge vara ledamot i eller anställd hos skogsvårdsstyrelse, skulle vara fackbildad skogsman.

Domänstyrelsen har funnit den i ärendet förebragta utredningen bekräfta, att vidtagandet av åtgärder i den i riksdagens skrivelse angivna riktningen vore av behovet påkallat. Enligt styrelsens mening vore det anmärkningsvärt, att berörda behov framhållits särskilt av länsstyrelsen i Kalmar län. Då i detta län tvenne skogsvårdsstyrelser verkade och länsstyrelsen sålunda haft tillfälle att göra jämförelser emellan dessa skogsvårdsstyrelsers sätt att handhava skogslagens tillämpning och förvaltningen av omliänderhavda medel, läge det antagandet nära till hands, att just denna jämförelse ådagalagt vikten av större enhetlighet i berörda lagtillämpning och förvaltning.

Domänstyrelsen har anslutit sig till riksdagens uppfattning, att ifrågavarande samverkan och enhetlighet borde åstadkommas genom ett organ, som ägde utöva en viss kontrollerande, upplysande och rådgivande verksamhet gentemot skogsvårdsstyrelserna utan att äga någon beslutanderätt över dessa. Domänstyrelsen har sålunda frånträtt sin tidigare ståndpunkt om inrättande av en skogsvårdsstyrelsernas överrevision.

Beträffande de särskilda områden av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, varutinnan behov av kontroll i förenämnda syfte erfordrades, har domänstyrelsen anfört:

Kung!-. Maj:ts proposition Nr 182.

21 Skogsvårdsstyrelsernas förvaltning av dom anförtrodda medel vore redan nu genom bestämmelserna i 8 § av skogsvårdsstyrelsetorordningen underkastad offentlig kontroll, och torde sålunda icke ytterligare behöva kontrolleras. Och vad anginge tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag, bringades densamma under behörig prövning i de fall, då skogsvårdsstyrelserna droge vissa frågor under domstols prövning eller besvär anfördes över vissa skogsvårdsstyrelsernas beslut.

Emellertid hade skogsvårdsstyrelse även att jämlikt 12 § i skogsvårdslagen söka träffa överenskommelse med den, som vore skyldig vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt, och vore skogsvårdsstyrelsen i denna sin lagtillämpning icke underkastad någon som helst kontroll. Just för dessa fall gåves det många anledningar att förvänta olika tolkningar av skogsvårdslagen, riktiga tolkningar, vilka kunde vara av värde att komma till allmän kännedom, men också mindre riktiga eller felaktiga sådana, vilka icke borde få ånyo tillämpas. Här hade sålunda det ifrågasatta sammanhållande organet en ganska stor uppgift att fylla, vilken till en del måste vara av rent kontrollerande natur. Denna kontroll kunde, då riksdagen uppenbarligen ej ifrågasatt någon ändring i själva skogsvårdslagen, ej bliva av rent förebyggande natur med hänsyn till skogsvårdsstyrelsens befogenhet att självständigt träffa dylik överenskommelse utan torde böra åsyfta att förhindra ett återupprepande av uppenbara misstag eller felaktiga tolkningar av skogsvårdslagen.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas offentligt granskade och vid domstol eller besvärsvägen under offentlig prövning bragta förvaltning och lagtilllämpning kunde det ifrågasatta sammanhållande organet givetvis ej få någon kontrollerande befogenhet, utan dess uppgift torde i denna del böra inriktas på att sprida kännedom om olika rättsliga beslut bland skogsvårdsstyrelserna samt bearbeta skogsvårdsstyrelsernas medelsredovisning för ernående av sådan överensstämmelse, som kunde befinnas lämplig, ej blott beträffande redovisningen utan ock i fråga om medlens disposition. För att kunna fullgöra denna sin uppgift måste detta organ äga befogenhet att från skogsvårdsstyrelserna infordra alla handlingar och upplysningar, som för ena eller andra ändamålet erfordrades. Efter en fullt saklig granskning och bearbetning av det infordrade materialet borde det åligga nämnda organ att delgiva vederbörande skogsvårdsstyrelse sin uppfattning angående de åtgärder, som uppmärksammats, samt, där så erfordrades, föreslå åtgärder av det ena eller andra slaget. Därjämte borde åt organet uppdragas att till Kungl. Maj:t göra alla de framställningar, vilka kunde befinnas i olika riktningar nödiga eller önskvärda för att befordra skogsvårdsstyrelsernas arbete.

Med anledning av Sveriges skogsägareförbunds förslag, att ifrågavarande organ skulle från domänstyrelsen övertaga uppdraget att till Kungl. Maj:t avgiva sakkunniga utlåtanden i skogslagstiftningsfrågor, har domänstyrelsen framhållit, att Kungl. Magt ej torde frånhända sig rätten att höra den eller

22 Kung!. Maj:ts proposition Nr 182.

de myndigheter, som för det särskilda fallet befunnes lämpliga, samt att slcogslagstiftningsfrågor inom domänstyrelsen vore tillförsäkrade en nog så objektiv och sakkunnig behandling som inom det av skogsägareförbundet föreslagna centralorganet.

Beträffande sättet för anordnandet av ifrågavarande centralorgan har domänstyrelsen i likhet med övriga i ärendet hörda myndigheter avstyrkt inrättandet av en skogsvårdsinspektörsbefattning med befogenhet att i orterna och å marken kontrollera skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och lagtillämpning. Styrelsen har till stöd härför anfört bland annat, att, då styrkan hos 1928 års skogsvårdslag beträffande de rent skogsvårdande bestämmelserna läge i deras smidiga anpassning efter de skogliga förhållandena på varje särskild ort, den härmed avsedda fördelen lätt kunde riskeras genom försök att åstadkomma en likformig eller schablonmässig tillämpning av dessa bestämmelser. I varje fall förelåge efter ikraftträdandet av 1923 års skogsvårdslag enligt styrelsens förmenande icke för det närvarande något av erfarenheten bestyrkt behov av en dylik befattningshavare.

Domänstyrelsen har framhållit, att enligt dess uppfattning förevarande organisationsspörsmåi borde kunna få sin lösning efter den av skogsvårdsstyrelsemötet föreslagna linjen under förutsättning, att skogsvardsKtyrel.semötet och dess förvaltningsutskott erliölle tillräckligt fast organisation, att det allmännas intressen bleve i erforderlig grad representerade inom detta centrala organ och att den mening, som förfäktades av eu sådan statlig representation, icke kunde undertryckas utan finge framföras till Kungl. Maj:t.

I anslutning till vad sålunda anförts har domänstyreisen framlagt förslag till vissa grunder för organisationen av ifrågavarande sammanslutning mellan skogsvårdsstyrelserna.

Enligt detta förslag skulle i särskild förordning stadgas skyldighet för skogsvårdsstyrelse att vara ansluten till »skogsvärdsstyrelsesällskapet». och skulle med denna skyldighet följa rättighet att åtnjuta statsanslag.

Skogsvårdsstyrelsesällskapet skulle hava till uppgift att utöva förenämnda av domänstyrelsen angivna verksamhet. Domänstyrelsen har i sitt yttrande närmare preciserat sällskapets uppgifter och därvid angivit såsom föremål för dessa: att bevaka och främja skogsvårdsstyrelsernas gemensamma intressen och att i sådant syfte göra erforderliga framställningar; att verka för större enhetlighet i tillämpningen av lagar och författningar, som anginge vården av enskildes skogar, och att för sådant ändamål verkställa nödiga utredningar samt vidtaga erforderliga åtgärder; att åstadkomma samverkan mellan skogsvårdsstyrelserna för att tillgodose samhällets och den skogsägande allmänhetens anspråk på god och ändamålsenlig skogsvård och att i sådan avsikt för respektive skogsvårdsstyrelser framhålla vad på dessa kunde i särskilda fall bero; att upprätta statistik rörande den enskilda skogsvården; att uppgöra förslag till fördelning skogsvårdsstyrelserna emellan av beviljade statsanslag; samt att

Kund!. Maj: t a proposition Nr 18*.

2<1

avgiva yttrande i ärenden, som rörde skogsvårdsstyrelserna och deras verksamhet och som av Kungl. Maj:t eller annan myndighet till sällskapet för sådant ändamål överlämnades.

Sällskapets beslutanderätt skulle i den män den ej tillkomme sällskapets förvaltningsutskott utövas å sällskapets möten av därvid representerade skogsvårdsstyrelser och av sällskapet utsedda ledamöter i förvaltningsutskottet. Dylika möten skulle hållas vart tredje år på därom i stadgarna angiven tid, varjämte extra möten skulle hällas, då förvaltningsutskottet funne sådant erforderligt eller Kungl. Maj:t därom förordnade. Vid dessa möten skulle varje representerad skogsvårdsstyrelse äga tre röster samt av sällskapet utsedd ledamot i förvaltningsutskottet 1 röst. Förhandlingarna vid mötena skulle vara offentliga, och skulle ledamot i skogsvårdsstyrelse, medlem i förvaltningsutskottet samt länsjägmästare därvid hava rätt att yttra sig.

Enligt förslaget skulle följande ärenden behandlas vid ordinarie möte, där ej Kungl. Maj:t för visst fall föreskreve, att ärendet finge handläggas vid extra möte:

val av ordförande och vice ordförande,

val av ledamöter i förvaltningsutskottet och suppleanter för dessa, val av revisorer och suppleanter för dessa,

fastställande av utgifts- och inkomststat samt i övrigt beslut om utgifter i den mån detta ej anförtrotts åt förvaltningsutskottet,

val av 5 delegerade och suppleanter för dessa, vilka skulle äga att besluta om ansvarsfrihet för förvaltningsutskottet för dess medelsförvaltning under det första och andra året av den treåriga mandatperioden, förslag till fördelning av anslag, förslag till ändring av sällskapets stadgar.

Sällskapets styrelse skulle utgöras av förenämnda förvaltningsutskott. Detta skulle bestå av högst 5 ledamöter, därav tre skulle utses av sällskapet och två av Kungl. Maj:t. De förra skulle väljas bland ledamöterna i skogsvårdsstyrelserna samt utses på sådant sätt, att de representerade södra, mellersta och norra delarna av landet enligt av mötet beslutad gruppering av landstingsområdena. Av de av Kungl. Maj:t valda ledamöterna skulle den ene hava erkänt framstående skoglig bildning och erfarenhet och den andre vara eu skicklig jurist. Förvaltningsutskottet skulle inom sig utse ordförande, vice ordförande och föredragande. Till föredragande linge dock endast utses av Kungl. Maj:t förordnad ledamot. Varje ledamot skulle äga en röst samt reservationsrätt.

Förvaltningsutskottet skulle hava till åliggande att verksamt befordra sällskapets förut angivna uppgifter, att handhava dess ekonomiska och andra angelägenheter samt att i övrigt å sällskapets vägnar handlägga och avgöra sådana frågor, som ej ansåges böra hänskjutas till mötet.

Beträffande av Kungl. Maj:t utsedd ledamot i förvaltningsutskottet skulle särskilt gälla, att denne skulle vara skyldig att för Kungl. Maj:t

24 Kung!. Maj:ts proposition Nr 182.

anmäla dels sådana av mötet fattade beslut, vilka vore stridande mot lag och författning eller gått hans åsikt emot och vore av den vikt, att de påkallade någon Kungl. Maj:ts åtgärd, dels sådant förhållande av skogsvårdsstyrelse, att den icke ställt sig till efterrättelse av förvaltningsutskottet emottaget uttalande angående oriktig lagtillämpning eller annat förfarande. I anslutning härtill har domänstyrelsen föreslagit, att ledamot, som nu sagts, skulle äga till mötets protokoll låta anteckna sin avvikande mening, om mötets beslut skulle gå hans åsikt emot.

Förvaltningsutskottet borde enligt förslaget få anställa erforderlig kanslipersonal, i första rummet en sekreterare.

Beträffande förvaltningsutskottets arbetsordning har domänstyrelsen framhållit, att de löpande göromålen, vilka ej påkallade något beslut från förvaltningsutskottets sida, såsom infordrande av uppgifter och handlingar från skogsvårdsstyrelserna samt materialets bearbetning, borde handläggas av föredraganden med biträde av sekreteraren, i följd varav utskottet ej behövde sammanträda oftare än när särskilda beslut skulle fattas.

Förslaget förutsätter, att förvaltningsutskottets förvaltning årligen skulle granskas av förenämnda av sällskapet utsedda revisorer. Frågan om ansvarsfrihet för förvaltningen skulle prövas under första och andra åren av utskottets treåriga mandatperiod av omförmälda av sällskapet utsedda delegerade, som härutinnan ägde utöva sällskapets beslutanderätt, och under det tredje året av sällskapet självt vid då infallande ordinarie möte.

Enligt förslaget skulle besvär ej få anföras över sällskapets eller förvaltningsutskottets beslut.

Domänstyrelsen har framhållit, att utöver nu angivna grunder för sällskapets och förvaltningsutskottets organisation givetvis erfordrades en del nog så viktiga mera i detalj gående föreskrifter, såsom rörande förvaltningsutskottets förvaltningsberättelse, dess föredragning och behandling vid ordinarie möte o. s. v. Styrelsen ansåge det emellertid ej nödigt att närmare ingå härpå, innan de principer, på vilka styrelsen byggt sitt förslag, blivit godkända.

Börande betydelsen av den av domänstyrelsen sålunda föreslagna organisationen har styrelsen anfört.

Domänstyrelseu hyste den bestämda uppfattningen, att det offentliga, till en sammanslutning av skogsvårdsstyrelserna förlagda diskuterandet av dessa styrelsers görande och låtande skulle utgöra den kraftigaste drivfjädern till enhetlighet skogsvårdsstyrelserna emellan i tillämpningen av de författningar, som de vore satta att handhava, och i förvaltningen av anvisade medel. Härav följde, att den statliga representationen i förvaltningsutskottet i praktiken endast skulle få till uppgift att stå skogsvårdsstyrelserna till tjänst med sitt sakliga och opartiska bedömande av styrelsernas verksamhet och att taga initiativ i sådana frågor, vilka icke eljest komma under offentlig prövning.

På grund härav och då skogsvårdsstyrelserna själva ägde besluta i alla

liunf/l. Maj:ts proposition Nr 182.

frågor, som komme under sällskapets beprövande eller avgörande, syntes det möjligt att på den av domänstyrelscn anvisade vägen med bevarande av skogsvårdsstyrelsernas nödiga självständighet åstadkomma bättre samverkan och större enhetlighet i deras lagtillämpning.

Såsom särskilda skäl för att Kungl. Maj:t skulle äga utse 2 ledamöter i förvaltningsutskottet har domänstyrelsen anfört, att det inom utskottet säkert ofta komme att erfordras en medling och jämkning mellan i och för sig berättigade ortsintressen, vilka icke samtidigt helt kunde uppfyllas. Skulle det emellertid möta hinder att låta förvaltningsutskottet få två statliga representanter, ansåge dock styrelsen, att tanken på ett centralorgan av nu ifrågasatt art i och för sig ej borde falla, utan syntes man i så fall böra göra ett försök med eu statlig ledamot, då en skogsman med stora kvalifikationer. För sådant fall borde sällskapet utse fyra ledamöter och landstingsområdena sammanföras i fyra grupper.

Beträffande kostnaderna för den av domänstyrelsen föreslagna organisationen har styrelsen anfört, att samtliga kostnader för förvaltningsutskottet borde bestridas av till sällskapet anvisade medel. Vad däremot anginge kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas deltagande i sällskapets möten, borde dessa kostnader såsom hittills gäldas av de särskilda skogsvårdsstyrelserna. Ett genomförande av organisationen komme sålunda att medföra, att det nu utgående anslaget till skogsvårdens befrämjande måste höjas.

I skrivelse den 14 februari 1925 har skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott uppgivit, att — sedan skogsvårdsstyrelsemötet år 1924 uppdragit åt en av mötet utsedd kommitté att omarbeta de för mötet gällande stadgar i syfte att bereda mötet och dess förvaltningsutskott den fastare organisationsform, som ansetts nödvändig, därest dessa skulle anförtros de vidgade uppgifter, som ifrågasatts i riksdagens omförmälda skrivelse — berörda kommitté till fullgörande av sitt uppdrag den 15 januari 1925 till förvaltningsutskottet överlämnat ett av kommittén upprättat, av motiv åtföljt förslag till stadgar för föreningen Sveriges skogsvårdsstyrelser, vilket förslag av förvaltningsutskottet för dess del godkänts. Enligt vad utskottet trodde sig hava anledning förmoda, förefunnes goda utsikter, att berörda förslag åtminstone i huvudsak skulle vinna skogsvårdsstyrelsemötets godkännande.

Med skrivelsen har förvaltningsutskottet överlämnat ett exemplar av nämnda förslag jämte motiv.

Förslaget, i det följande benämnt skogsvårdsstyrelsekommitténs förslag, företer i flera betydelsefulla hänseenden skiljaktigheter från det av domänstyrelsen framlagda organisationsförslaget. En närmare redogörelse för dessa skiljaktigheter torde här böra lämnas.

Enligt skogsvårdsstyrelsekommitténs förslag skola rikets samtliga skogsvårdsstyrelser bilda en förening, benämnd föreningen Sveriges skogsvårds-

Skogsvårdsstyrehemötets förvaltningsutskotts skrivelse d. u/j 1925 med förslag till stadgar för föreningen Sveriges skogsvårdsstyrt Iser.

26 Kun yl. Maj:ts proposition Nr 162.

styrelser, vilken skall utgöra det centrala organet för skogs vårdsstyrelserna. I förslaget förutsattes, att föreskrift om skyldighet för skogsvårdsstyrelse att vara medlem av föreningen upptages i skogsvårdsstyrelseförordningen eller särskild författning eller ock i skogsvårdsstyrelsernas reglementen.

Föreningen skall enligt förslaget i stort sett hava enahanda uppgifter, som enligt domänstyrelsens förslag tillkomma skogsvårdsstyrelsesällskapet, dock att föreningen skall uppgöra förslag till fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna ej blott, såsom domänstyrelsen föreslagit, av till dessa styrelser anvisade statsanslag utan även av till statskontoret inlevererade skogsvårdsavgifter samt andra för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet avsedda medel.

Förslaget upptager ej några bestämmelser om skyldighet för skogsvårdsstyrelserna att tillhandagå föreningen eller dess styrelse med upplysningar i frågor, som tillhöra föreningens verksamhetsområde. Enligt vad kommittén framhållit, borde stadgande angående dylik skyldighet meddelas i skogsvårdsstyrelseförordningen eller särskild författning eller ock i skogsvårdsstyrelsernas reglementen.

Föreningens beslutanderätt skall, i den mån densamma ej tillkommer föreningens styrelse, utövas å föreningsstämma. Föreningen sammanträder till ordinarie stämma i Stockholm vart tredje år å tid, som av styrelsen bestämmes. Extra stämma skall hållas, då beslut därom fattats vid ordinarie stämma eller styrelsen finner extra stämma behövlig eller mera än halva antalet skogsvårdsstyrelser hos styrelsen gjort skriftlig framställning om hållande av extra stämma.

Rätt att väcka motion eller förslag till överläggningsämne vid stämma tillkommer skogsvårdsstyrelses ordförande och ledamot i sådan styrelse samt hos skogsvårdsstyrelse anställd läns jägmästare och sekreterare ävensom föreningens styrelse.

Vid föreningsstämma äger varje skogsvårdsstyrelse en röst, och utövas denna rösträtt av den eller de ledamöter i styrelsen, som äro närvarande vid stämman. Äro flere ledamöter närvarande, fördelas styrelsens rösträtt lika mellan dessa.

Beslut fattas i allmänhet genom enkel röstövervikt. För beslut om ändring av föreningens stadgar erfordras dock, att för ändringen avgivits så många röster, som motsvara två tredjedelar av samtliga skogsvårdsstyrelsers sammanlagda röstetal. Votering skall i regel verkställas öppet efter upprop. I händelse av lika antal röster gäller den mening, som ordföranden biträder, utom vid val, då utgången avgöres genom lottning.

Rätt att deltaga i överläggningarna vid stämma tillkommer ej blott dem, som därvid äga rösträtt, utan jämväl hos skogsvårdsstyrelse anställd länsjägmästare och sekreterare samt av Kungl. Maj:t utsedd ledamot i föreningens styrelse.

Föreningen skall enligt förslaget företrädas av en styrelse, bestående av

Kuiifjl. Maj:ta -proposition Nr

åtta av skogsvårdsstyrelserna valda ledamöter. Därjämte må ytterligare eu ledamot i styrelsen utses av Kungl. Maj:t. Förstnämnda ledamöter väljas å ordinarie stämma för tiden till nästa ordinarie stämma, och skola skogsvårdsstyrelserna 5 och för dylikt val på visst i förslaget angivet sätt fördelas i åtta grupper, av vilka var och en väljer en ledamot. Samtidigt med utseendet av berörda åtta ledamöter väljas för samma tid och på samma sätt som dessa åtta suppleanter.

De befogenheter som enligt förslaget tillkommer styrelsen, äro i allt väsentligt desamma, som i domänstyrelsens förslag tillagts skogsvårdsstyrelsesällskapets förvaltningsutskott. Styrelsen skall inom sig utse ordförande och vice ordförande samt äger antaga och entlediga sekreterare ävensom annan erforderlig personal.

Beträffande grunderna för styrelsens beslutförhet stadgar förslaget, att styrelsen ej må fatta beslut, därest icke minst sex ledamöter äro tillstädes eller ock fem, om de äro om beslutet ense. Om av sådan anledning beslut ej kan fattas, skall för förnyad behandling av ärendet sammanträdet uppskjutas till viss bestämd dag, därvid tillstädeskomna ledamöter av styrelsen fatta avgörande beslut. I kallelsen till sålunda uppskjutet sammanträde skall angivas såväl det eller de ärenden, vilka skola därvid behandlas, som ock att de tillstädeskommande äga fatta avgörande beslut.

Nu angivna regler äga ej tillämpning med avseende å alla frågor, som tillhöra styrelsens avgörande. I vissa fall må nämligen dylika frågor prövas och avgöras av ett av styrelsen bland dess ledamöter utsett arbetsutskott med det antal medlemmar, som av föreningsstämma beslutes. Det ankommer jämväl å stämman att angiva de uppgifter, som skola tillkomma arbetsutskottet.

Såsom motivering för förslagets bestämmelser rörande styrelsens sammansättning och verksamhetsformer har kommittén anfört.

Kommittén hölle före, att föreningens styrelse borde vara antingen så väl representerad från olika delar av landet» att dess beslut kunde anses utgöra ett uttryck för den samlade meningen bland landets samtliga skogsvårdsstyrelser, eller ock vara begränsad till ett sådant antal ledamöter, att samtliga dessa förutsattes skola taga del i alla beslut rörande frågor, som komme under styrelsens behandling. Vid val mellan dessa alternativ hade kommittén funnit den förra utvägen till frågans lösning vara att föredraga. Genom en sådan anordning vunnes nämligen den fördelen, att olika ortssynpunkter, som för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet kunde vara av mycket stor betydelse, finge komma till sin rätt. Då tillika ordinarie möten vore avsedda att hållas endast vart tredje år, vore det nödvändigt, att föreningen under mellantiden vore väl företrädd. Det läge i sakens natur, att under sådana förhållanden, för undvikande av dryga kostnader för sammanträden, ärenden av mindre vikt överlämnades åt ett arbetsutskott. — I likhet med domänstyrelsen hade kommittén funnit, att styrelsen lämpligen borde bestå

28 Kungl. Maj:ts proposition AV 182.

av udda antal ledamöter, inberäknat den av Kungl. Maj:t utsedde ledamoten. Utan tvivel kunde det vara fördelaktigt för skogsvårdsstyrelserna och deras verksamhet, att en ledamot i styrelsen utsåges av Kungl. Alajrt, men kommittén kunde icke vara med om domänstyrelsens förslag, att ytterligare en styrelseledamot tillsattes på enahanda sätt. Tillräckliga skäl för en sådan anordning förefunnes icke. Med hänsyn till de särskilda uttalanden rörande skogsvårdsstyrelsernas uppgifter, som vid flera tillfällen förekommit i riksdagen, och de rättsmedel, som lagligen stode skogsägare till buds, icke minst i fråga om ärenden, som omförmäldes i 12 § skogsvårdslagen, där rättegång med tillfälle till fullständig bevisning förutsattes i fråga om fall, då frivillig uppgörelse icke kunnat ernås rörande ifrågasatta åtgärder till betryggande av återväxt på avverkad mark, torde icke heller särskilda kvalifikationer vare sig såsom skogsman eller jurist böra förutsättas hos den, som i övrigt med hänsyn till personliga företräden och förtrogenhet med skogsförhållandena inom landet i allmänhet ansåges lämplig för ett sådant uppdrag. Vid behandling av frågor inom föreningen eller dess styrelse, som förutsatte särskild sakkunskap, torde det vara mera ändamålsenligt att såsom hittills i män av behov efter omständigheterna påkalla den sakkunniga hjälp, som kunde erfordras. — Kommittén kunde icke heller finna anledning tillstyrka domänstyrelsens förslag att åt den kungavalde ledamoten överlämna uppdraget med föredragning av ärenden inför styrelsen. Sådant uppdrag borde över huvud taget icke anförtros åt styrelsemedlem utan i stället åt sekreteraren, såvida styrelsen icke för särskilt fall kunde finna skäligt att annorlunda bestämma. Kommittén ville nämligen taga bestämt avstånd från varje tanke på ett nytt ämbetsverk, som lätt nog kunde framväxa ur det till synes anspråkslösa kansli, som domänstyrelsens förslag likvisst innebure, med den föredragande, av Kungl. Maj:t utsedde ledamoten såsom chef. Löpande ärenden torde såsom hittills utan olägenhet och med minsta kostnad kunna handläggas av sekreteraren.

Enligt förslaget åligger det styrelsen att för varje kalenderår uppgöra I »okslut över sin förvaltning samt att före utgången av nästföljande januari månad överlämna styrelsens räkenskaper för granskning av föreningens revisorer. Dessa skola vara två samt väljas tillika med två suppleanter å ordinarie föreningsstämma. Revisorerna hava att granska styrelsens räkenskaper såväl för det kalenderår, under vilket de utsetts, som för de två närmast därefter följande kalenderåren. För varje kalenderår skola revisorerna avgiva revisionsberättelse, som överlämnas till föreningen före den 1 mars året näst efter det revisionen avsett, å värjo ordinarie föreningsstämma skola revisionsberättelserna för de tre närmast föregående kalenderåren föredragas och i samband därmed fattas beslut om ansvarsfrihet åt styrelsen för dess förvaltning under samma år.

Det tillkommer ordinarie föreningsstämma att fastställa dels grunder för ersättning åt ledamöter i styrelsen och åt revisorer, dels ock inkomst- och utgiftsstat för föreningen under löpande treårsperiod.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

29 Enligt förslaget skola gemensamma utgifter för föreningen, i den mån ej medel i annan ordning ställas till förfogande, bestridas genom utdebitering å samtliga skogsvårdsstyrelser i förhållande till medeltalet av varje styrelses inkomster i skogsvårdsavgift^' samt anslag från stat, landsting och hushållningssällskap under den treårsperiod, som föregått ordinarie stämma. Det tillkommer föreningens styrelse att verkställa sådan utdebitering.

I förslagets motivering har kommittén framhållit, att det förefölle naturligt, att ersättning för styrelsens utgifter utginge av statsmedel, därest den i förslaget avsedda organisationen komme att lagfästas.

Kommittén har ej verkställt någon beräkning av kostnaderna för den av kommittén föreslagna organisationen. Till ledning för en dylik beräkning har sekreterax-en i skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott på min begäran upprättat en tablå över utgifterna för skogsvårdsstyrelsemötet och dess förvaltningsutskott under åren 1920—1924, vilken tablå är av följande lydelse:

Utgifter för skogsvårdsstyrelsemötet och dess förvaltningsutskott.

Innan jag ingår på frågan, huruvida inrättande av ett centralt organ för skogsvårdsstyrelserna i riket kan anses erforderligt eller önskvärt, torde jag i korthet få redogöra för de uppgifter, som enligt 1923 års skogsvårdslag och skogsvårdsstyrelseföi-ordning tillkomma skogsvårdsstyrelse, samt huru kontrollen över skogsvårdsstyrelses verksamhet enligt berörda författningar är anordnad.

Enligt skogsvårdslagen har skogsvårdsstyrelse i främsta rammet att övervaka och främja efterlevnaden av lagens avverkningsregler. Det åligger styrelsen sålunda att tillse, att avverkning ej bedrives eller planlägges i strid med berörda regler, och äger styrelsen, om så sker, utfärda förbud mot avverkning å vederbörande fastighet. Överträdes dylikt förbud, är styrelsen befogad att anhängiggöra och utföra ansvarstalan mot avverkaren. Styrelsen

Tablå över utgifter för skogsvårdsstyrclscmötet och dess förvaltningsutskott.

Skogsvårdsstyi elsernas uppgifter samt kontrollen ÖL dessas handhavande.

30 Kungi. Maj:ts proposition Nr 182.

är därjämte pliktig att på ansökan av skogsägare avgiva yttrande, huru avverkning bör företagas, utan att lagens bestämmelser härom varda överträdda, och är avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, att anse såsom laglig. Slutligen ankommer det å styrelsen att i särskilda fall lämna tillstånd till avverknings företagande samt därvid pröva, huruvida i lagen stadgade förutsättningar för dylikt tillstånd äro förhanden.

Den andra huvuduppgift, som enligt skogsvårdslagen tillkommer skogsvårdsstyrelse, är utövande av tillsyn därå, att i lagen stadgad skyldighet att vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt varder fullgjord. I detta avseende åligger det styrelsen att, när styrelsen finner dylika åtgärder lagligen påkallade, söka träffa skriftlig överenskommelse med den eller dem, som äro för åtgärderna ansvariga, om dessas vidtagande samt om tiden för deras verkställande. Kan dylik överenskommelse ej träffas, har skogsvårdsstyrelsen att stämma in saken till domstol, som äger meddela föreskrifter i berörda hänseenden. Därest avverkning företages på sådant sätt, att för erhållande av återväxt enligt skogsvårdslagen erfordras jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äger skogsvårdsstyrelsen av vederbörande fordra betryggande säkerhets ställande för kostnaden för dessa åtgärder, vid äventyr att eljest avverkningsförbud av styrelsen meddelas. I vissa fall, då avverkning ej må företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, har styrelsen att vid meddelande av dylikt tillstånd jämväl föreskriva de återväxtåtgärder, som prövas erforderliga efter avverkningen.

Slutligen har skogsvårdsstyrelse enligt skogsvårdslagen att taga befattning med frågor rörande omläggning av skogsmark till annan användning. Verkställer eller planlägger markägaren avverkning för nämnda ändamål på sådant sätt, att avverkningen strider mot de i lagen i berörda avseende upptagna regler, äger skogsvårdsstyrelsen sålunda meddela avverkningsförbud. Sker avverkningen i överensstämmelse med samma regler, men är den av sådan omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens tryggande efter avverkningen, äger skogsvårdsstyrelsen avfordra markägaren skriftlig förbindelse att inom viss tid vidtaga för omläggningen erforderliga åtgärder samt, om sådan förbindelse ej lämnas, stämma in saken till domstol, som har att meddela de föreskrifter, vartill omständigheterna föranleda. I vissa fall må omläggning av skogsmark till annan användning ej verkställas, utan att skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd.

Då skogsvårdsstyrelse enligt skogsvårdslagen meddelar beslut, som rör enskild persons rätt och är för denne bindande, må klagan över beslutet föras hos vederbörande länsstyrelse samt Kungl. Maj:t. Till dylika beslut äro att räkna avverkningsförbud, avverkningstillstånd samt föreskrifter angående verkställande av reproduktionsåtgärder. Är däremot skogsvårdsstyrelses åtgärd enligt lagen ej att hänföra till sådant beslut, som nyss sagts, bliver densamma ej föremål för prövning från offentlig myndighets sida i andra fall, än då åtgärden avser anhängiggörande eller utförande av talan vid domstol eller ock densamma kan läggas skogsvårdsstyrelsen till last såsom

Kanyl. Majds proposition Nr 182. !5I

tjänstefel samt åtal pa g rund härav anstå lies mot vederbörande ledamöter i styrelsen. Till åtgärder av nu angivna beskaffenhet ii ro att hänföra träffande av överenskommelser angående reproduktionsåtgärdor, infordrande av förbindelser angående utförande av omläggaingsåtgärder samt på skogsägares begäran avgivna yttranden, huru avverkning rätteligen hör företagas.

Förutom de uppgifter, som enligt vad nyss angivits åvila skogsvårdsstyrelse enligt skogsvårdslagen, har denna vissa betydelsefulla åligganden enligt skogsvårdsstyrelseförordningen. Dessa senare kunna sammanfattas såsom avseende åtgärder för befrämjande av den enskilda skogshushållningen.

Såsom särskilda dylika åtgärder angivas i förordningen utbredande av kunskap i skogsskötsel, beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur samt föranstaltande därom, att inom skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde tillräcklig tillgång finnes på skogsfru och plantor av kontrollerad, för orten lämplig beskaffenhet. För fullgörandet av dessa åligganden hava vissa allmänna medel ställts till skogsvårdsstyrelsernas förfogande, nämligen dels skogsvårdsavgifter och dels särskilda anslag av statsmedel.

För den förvaltning, som sålunda åligger skogsvärdsstyrelse, bär denna att årligen avgiva redovisning till vederbörande länsstyrelse, och skall vid denna redovisning fogas eu kortfattad framställning angående de under skogsvårdsstyrelsens tillsyn stående skogarnas tillstånd och skötsel. För åstadkommande av enhetlighet i upprättandet av dessa redovisningar och framställningar, har i skogsvårdsstyrelseförordningen stadgats, att desamma skola vara avfattade enligt grunder och i uppställning, varom Kungl. Maj:t äger meddela föreskrifter. I enlighet härmed har Kungl. Maj:t den 6 juni 1924 fastställt vissa formulär att komma till användning vid avfattningen av samma redovisningar och framställningal.

Skogsvårdsstyrelses redovisning granskas av revisorer, utsedda en av Kungl. Maj:t samt de övriga av vederbörande landsting och hushållningssällskap. Revisionsberättelsen, vari ansvarsfrihet för styrelsen skall tilleller avstyrkas, skall jämte berörda framställning angående skogarnas tillstånd och skötsel tryckas och utdelas bland ledamöterna i landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt insändas till Kungl. Maj:t.

Det ankommer på landstinget och hushållningssällskapet att bevilja eller vägra skogsvärdsstyrelse ansvarsfrihet för dess förvaltning. Oberoende härav skall dock frågan om ansvarsfrihet prövas även av Kungl. Maj:t. Finner Kungl. Maj:t ansvarsfrihet ej böra beviljas skogsvärdsstyrelse, förordnar Kungl, Maj:t om vidtagande av därav påkallade åtgärder,

Av förestående redogörelse för skogsvårdsstyrelsernas uppgifter och admini- Departementsstrativa ställning framgår, att den kontroll och ledning, som den befintliga chefen. organisationen medgiver ifråga om skogsvårdsstyrelsernas arbete, icke är tillfyllest. Sålunda torde det få anses obestridligt, att härigenom säkra garantier icke givas mot en oriktig lagtillämpning från skogsvårdsstyrelsernas sida.

32 Kungi. Maj:ts proposition Nr 18H.

Jag tillåter mig härvid särskilt erinra, att, om skogsvårdsstyrelse felaktigt tolkar skogsvårdslagen med avseende å sådana å styrelsen ankommande åtgärder, däröver klagan ej må föras, såsom exempelvis vid avgivande av yttrande, huru avverkning rätteligen bör företagas, eller träffande av överenskommelse angående utförande av återväxtåtgärder, lagen i allmänhet ej erbjuder något effektivt medel att korrigera en dylik tolkning. Vidare är att märka, att den möjlighet till kontroll, som innefattas i rätten att överklaga skogsvårdsstyrelses beslut i vissa frågor, icke kan antagas bliva tagen i anspråk i andra fall, än då berörda beslut enligt vederbörande skogsägares mening representera en strängare tillämpning av lagen, än som med denna är avsedd. Mot en tillämpning, som går i motsatt riktning, utgör klagorätten ej något korrektiv.

För att bota nyss påpekade brister, har, såsom i det föregående utvecklats, sedan länge varit påtänkt inrättandet av ett centralorgan med beslutanderätt över skogsvårdsstyrelserna. Denna tanke synes emellertid numera i väsentlig mån ha övergivits, förnämligast därför, att man fruktat att därigenom skada den rörelsefrihet och självständighet, som med rätta anses såsom en styrka hos våra skogsvårdsstyrelser. Det synes även mig, som om ett centralorgan för skogsvårdsstyrelserna med beslutanderätt över dessa icke för närvarande bör inrättas.

Åtskilliga av de fördelar, som ett dylikt centralorgan avser att medföra, kunna helt säkert vinnas utan ingripande från statsmakternas sida genom att de olika skogsvårdsstyrelserna få tillfälle att konfrontera med varandra sina åsikter och erfarenheter rörande arbetsuppgifter och lagtillämpning. Ganska snart efter skogsvårdsstyrelsernas tillkomst gjorde sig behovet av eu dylik samverkan gällande, varom tillkomsten år 1908 av skogsvårdsstyrelsemötet vittnar. Denna skogsvårdsstyrelsernas sammanslutning har med tiden erhållit ett allt större verksamhetsområde och genom realiserandet av det omorganisationsförslag, som i det föregående omnämnts och som enligt uppgift är ämnat att träda i funktion från och med den 1 juli 1925, torde den komma att få nödig fasthet för fyllande av sitt ändamål.

De uppgifter, som äro avsedda att tillkomma denna sammanslutning — föreningen Sveriges skogsvårdsstyrelser — äro förnämligast att befordra eu enhetlig lagtillämpning genom sammanställning av erfarenheter i detta avseende från de olika skogsvårdsstyrelserna, sedda i belysning av skogsvårdslagens bestämmelser, att giva vägledning för vinnandet av en god ekonomisk förvaltning genom att ställa de enskilda styrelsernas dispositioner i belysning av samtligas, att överhuvudtaget förmedla nya uppslag rörande styrelsernas verksamhet och giva dem nödig utredning, att efter uppdrag göra framställningar till statsmakterna i frågor rörande styrelserna och att överhuvudtaget omhänderhava deras verksamhet i den del, som med fördel kan skötas gemensamt. Föreningen avser sålunda väsentligen att bliva ett ombudsmannaskap för skogsvårdsstyrelserna.

En dylik sammanslutning av skogsvårdsstyrelserna, besittande nödig fast-

Kungl. Muj:ts proposition Nr 182. 33

hel och med erforderliga arbetsmöjligheter, saknar långt ifrån intresse för det allmänna. Tvärtom har skogsvårdsstyrelsemötet och dess förvaltningsutskott redan varit av stor betydelse, icke minst för Kungl. Maj:t, som därifrån funnit sig böra begära yttranden och utredningar i åtskilliga, vården å enskildas skogar och skogsvårdsstyrelserna berörande avseenden. Efter omorganisationen torde betydelsen än mer komma att ökas. För att stimulera intresset för åstadkommandet av en fastare organisation och för att giva denna större möjlighet att förskaffa sig kvalificerad arbetshjälp vill jag tillstyrka att, under förutsättning av skogsvårdsstyrelsemötets omorganisation i huvudsaklig överensstämmelse med av skogsvårdsstyrelsemötet tillsatta kommitterades förslag, skogsvårdsstyrelsernas sammanslutning må för budgetåret 1925—1926 erhålla ett statsanslag såsom bidrag till bestridande av sina kostnader, i främsta rummet i vad dessa avse sammanslutningens styrelse och hos denna anställd personal. Med hänsyn till dels förut återgivna hittillsvarande kostnader för skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott och dels till ifrågasatta utökade arbetsuppgifter vill jag föreslå, att detta anslag utgår med 5,000 kronor för senare halvåret 1925!

För anslagets utgående torde för övrigt böra fordras, att sammanslutningens stadgar fastställas av Kungl. Maj:t.

Härjämte torde som ytterligare villkor böra gälla, att sammanslutningen skall vara skyldig att avgiva de yttranden och utföra de utredningar, som av Kungl. Maj:t påkallas, och att i stadgarna upptages föreskrift angående de uppgifter till föreningen hörande skogsvårdsstyrelse skall vara skyldig att avgiva för att sätta föreningens styrelse i tillfälle att få full överblick över skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Att Kungl. Maj:t skall äga utse en ledamot av styrelsen, torde icke i och för sig vara nödvändigt, då det finnes all anledning att antaga, att i styrelsen åtskilliga komma att få säte och stämma, vilka äro av Kungl. Maj:t utsedda till ledamöter i skogsvårdsstyrelse. Skulle emellertid föreningen ur sina synpunkter finna det önskvärt, att Kungl. Maj:t direkt utsåge en ledamot i styrelsen, anser jag, att detta icke bör möta hinder från Kungl. Maj:ts sida. Däremot anser jag, att i stadgarna skola finnas bestämmelser om, att föreningens styrelse skall sammansättas sålunda, att skogsvårdsstyrelserna i olika landsändar samt länsjägmästarna bliva däri representerade; de senare dock med likartad ställning som i skogsvårdsstyrelserna.

För närvarande anser jag 111ig icke kunna förorda, att i författning eller vederbörande skogsvårdsstyrelsers reglementen inryckes stadgande om skogsvårdsstyrelses ovillkorliga skyldighet att tillhöra här berörda sammanslutning. Visserligen är det önskvärt, att samtliga skogsvårdsstyrelser tillhöra föreningen, men anslutningen bör vara frivillig, och det synes mig icke föreligga skäl att antaga, att icke alla styrelser ingå som medlemmar, så mycket mera som det ombudsmannaskap, vilket föreningen kommer att utöva, är av stor betydelse för varje enskild skogsvårdsstyrelse. För närvarande äro också samtliga skogsvårdsstyrelser anslutna till skogsvårdsstyrelsemötet.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. U5 höft. (Nr 182.)

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Ej heller finner jag skäl föreligga att stadga medlemskap i föreningen som villkor för skogsvårdsstyrelse att erhålla statsbidrag.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för budgetåret 1925—1926 anvisa

dels till skogsvårdens befrämjande för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser ett extra

reservationsanslag av.................................................................... kronor 548,000,

dels ock såsom bidrag till bestridande av kostnaderna under senare halvåret 1925 för en ifrågasatt sammanslutning mellan skogsvårdsstyrelsema — att utgå under villkor, att stadgarna för berörda sammanslutning upprättas enligt av mig förordade grunder samt varda av Kungl. Maj:t fastställda — ett extra reservationsanslag av.................................... kronor 5,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Nils Flodman.

Kanal. Maj:ts proposition Nr 182.

35 Bilaga A.

Länsjägmästarnas löneförmåner år 1924.

* Har antagit ny stat för nya befattningshavare. ** Har antagit ny stat, som ännu ej tillämpas. *** Ny lönestat fr. o. m. år 1925.

1 = statens för oreglerade verk. 2 Personligt lönetillägg. 9 Utgår efter särskilda grunder. 4 Efter 3, 6 och 9 år. 6 = statens. 6 = statens för nyreglerade verk. 7 Efter 5, 10 och 15 år. 8 Hyresbidrag. 9 — statens för reglerade verk, men utan barntillägg. 10 Efter 3 och 6 år. 11 Personligt lönetillägg i egenskap av styrelsens sekreterare och jurist. 17 Personligt lönetillägg i egenskap av styrelsens sekreterare.

Alla, utom länsjägmästaren i Gävleborgs län (vars skogsvårdsstyrelse har egen pensionskassa), tillhöra statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Avgiften erlägges i regel till s/s av länsjägmästaren, men till Lh i Kalmar södra och Hallands län samt till V»

i Kalmar norra län. I Örebro län betalar styrelsen avgiften för tjänstepension och länsjäg-

mästaren avgiften för familjepension. I Uppsala, Malmöhus och Jämtlands län erlägga

länsjägmästama själva inga pensionsavgifter.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Bilaga B.

Biträdande länsjägmästarnas löneförmåner år 1924.

1 Utgår efter särskilda grunder. 2 Tillika kamrer. 8 = statens. 4 = statens för nvreglerade verk. Ej anställd hela året. 0 Efter 3 och 6 år. 7 Efter 3, 6, 9, 12, 15 och 18 år Efter 3, 6, 9 och 12 år.

Samtliga ordinarie tillhöra statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. De erlägga själva s/s av avgifterna utom biträdande länsjägmästaren i Jämtlands län, där skogsvårdsstyrelsen betalar hela avgiften.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Bilaga C.

Läiisskogyaktarnas löneförmåner är 1924.

oregi.

* Har antagit ny lönestat för nya befattningshavare.

** Har antagit ny stat, som ännu ej tillämpas.

<** \Jy lönestat fr. o. m. år 1925.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

1 Hyresbidrag å 400 kronor 4- i dyrortstillägg 50—300 kronor.

3 Hyres- och unilormsersättning å 550 kronor + i personlig lönejämkning 75—350 kronor.

3 Utgår efter särskilda grunder.

4 3 uppbära » plan tskoletil lägg* å 150 kronor och 1 dyrortstillägg å 200 kronor.

8 Efter 3, 6, 9 och 12 år.

8 Till 6 hyresbidrag med 150 kronor, till 2 fri bostad, till en av de senare 100 kronor extra såsom plantskolföreståndare.

7 Vart annat år en kostym med 2 par byxor, vart femte år tyg till kappa.

8 Uniformsbidrag.

9 Förste länsskogvaktaren har 2,600 kronor i grundlön och 4 ålderstillägg å 150 kronor.

10 Alla ha 50 kronor i beklädnadsbidrag. Förste länsskogvaktaren har i personligt lönetillägg 600 kronor, en länsskogvaktare 100 kronor.

11 Efter 3, 6 och 9 år.

13 Efter 5, 10 och 15 år.

13 Cykel- och beklädnadsbidrag.

14 = Statens för reglerade verk, men utan barntillägg.

18 Förste länsskogvaktaren har ett lönetillägg å 250 kronor fri bostad, 2 länsskogvaktare ha ett lönetillägg å 100 kronor.

18 För boställe avdrages 400 kronor. En utan boställe har 200 kronor i hyresbidrag.

17 Alla ha 40 kronor till ved och lyse, 5 ha fri bostad och potatisland, värderat till 500 kronor och 1 har hyresersättning med 850 kronor. En har 75 kronor i barntillägg och 150 kronor för tillsyn av fröklängningsria.

18 För hyresfri bostad i styrelsens hus beräknas 420 kronor för 3 och 360 kronor för en. En har lyse och vedbrand fritt och en har 100 kronor i dyrortstillägg.

19 2 förste länsskogvaktare hava 3,000 kronor i grundlön och 3 ålderstillägg å 500 kronor.

20 Vartannat år en vinter- och en sommaruniform.

31 Velociped- och skidbidrag.

83 Efter 3, 6, 9, 12, 15 och 18 år.

33 6 uppbära dyrortstillägg högst 480 kronor, lägst 120 kronor.

34 En har i hyresbidrag 120 kronor och 2 ha i dyrortstillägg 500 kronor.

28 Därav 1 förste länsskogvaktare.

38 Därav 2 förste länsskogvaktare.

Samtliga äro anslutna till statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. tl. Avgiften erlägges i regel till 2/s av befattningshavaren, men till l/a i Kalmar södra och Hallands län samt till */« i Kalmar norra län. I Örebro län betalar styrelsen avgiften för tjänstepension och befattningshavaren avgiften för familjepension. I Uppsala. Södermanlands, Malmöhus och Jämtlands län erlägga styrelserna alla pensionsavgifter.

Kungl. Maj:tu proposition Nr 182.

39 Bilaga D.

Skogsvårdsstyrelsernas kontors- ock extra personal kr 1924.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

' Fri bostad, vedbrand och lyse. 5 Anställd fr. o. m. den 1 november 1924. 3 Fri bostad.

Kung], Maj:t8 proposition Nr 182.

41 Reseersättningar.

Bilaga E.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 145 höft. (Nr 1S2.)

-I

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Kanyl. Maj:tu proposition Nr 182.