angående förslag till bestäm¬ melser angående de icke råttsbildade domsagobiträdenas avlö¬ ningsförhållanden och anställningsvillkor

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

1 Nr 167.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående förslag till bestämmelser angående de icke råttsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor; given Stockholms slott den 25 februari 1926.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens yttrande över det förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som av föredragande departementschefen förordats.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nothin.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlytek, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler ett av tillkallade sakkunniga den 16 januari 1926 avgivet betänkande angående de icke råttsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor

Föredraganden anför:

Vid 1920 års riksdag, då Kungl. Maj:t i proposition nr 334 begärde anslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och till bestridande av vissa resekostnadsbidrag åt dessa befattningshavare, hemställdes i särskilda inom riksdagen väckta motioner dels att riksdagen i sammanhang med besvarandet av nämnda proposition ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majt måtte låta verkställa en utredning rörande frågan om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare samt Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 139 höft. (Nr 167.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda, och dels att riksdagen ville besluta, att vid domsagas kansli skulle fast ^anställas erforderligt antal skrivbiträden såsom statstjänstemän med understöd, utom av ersättning för renskrivning från domhavanden, med vissa bidrag av statsverket såsom en mindre grundlön jämte ersättning för sjukhjälp och semester samt pension.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 juni 1920, nr 457, däri riksdagen anmälde, att riksdagen beviljat medel till partiell löneförbättring för häradshövdingarna jämte bestridande av vissa resekostnadsbidrag i enlighet med i propositionen angivna grunder, yttrade riksdagen beträffande den motionsvis väckta frågan rörande sportelsystemets avskaffande, att riksdagen funne en utredning i ämnet önskvärd och fördenskull ansåge sig böra hos Kungl. Maj:t'anhålla om sådan utredning, varjämte riksdagen förmälde sig kunna förutsätta, att vid en utredning i nyss angivna syfte frågan om beredande av statsanställning åt å domsagokanslierna tjänstgörande skrivbiträden komme att tagas under omprövning.

Den av riksdagen sålunda begärda utredningen har verkställts av sakkunniga, som tillkallats åren 1920 och 1922 och avgivit förslag i ämnet respektive den 24 september 1921 och den 28 februari 1923. Dessa sakkunniga föreslogo en omläggning av avlöningssystemet för häradshövdingarna, och skulle till följd härav kostnaderna för domsagoförvaltningen, således även avlöningen till de icke rättsbildade biträdena, övertagas av staten och dessa biträden alltså bliva statsanställda. De förslag, som av nämnda sakkunniga avgivits, hava icke av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1925 har jag samma dag tillkallat ledamoten av riksdagens första kammare riksbanksfullmäktigen Carl Gustaf Ekman, häradshövdingen Knut Axel Gustaf Olivecrona samt revisionssekreteraren Gustaf Styrbjörn Dahlqvist att såsom sakkunniga biträda inom justitiedepartementet med utredning huruvida — utan föregripande av frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna underdomstolarna i samband med en rättegångsreform — redan nu kunde beredas en mera tryggad och i avlöningshänseende tillfredställande ställning för de icke rättsbildade domsagobiträdena; och anförde jag vid ärendets föredragning i statsrådet bland annat:

'Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de vid domsagokanslierna anställda icke rättsbildade biträdena har länge varit aktuell. Att detta spörsmål ännu icke funnit sin lösning torde till väsentlig del vara att tillskriva den omständigheten, att man i avvaktan på den förestående rättegångsreformen icke velat vidtaga några mera genomgripande förändringar i avlönings- eller organisationsavseende beträffande de allmänna underdomstolarna.

Det torde ej heller låta sig göra att nu upptaga frågan om inrättandet av ordinarie statsavlönade skrivbiträdesbefattningar å domarekanslien. Såsom jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 13 mars 1925 av frågan an-

3 Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

gående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning (propositionen nr 173) framhållit, lärer nämligen frågan om sportelsystemets avskaffande och dess ersättande av fasta löner för häradshövdingarna icke böra för närvarande upptagas till någon slutlig omprövning. På grund av det intima samband, som denna fråga äger med spörsmålet om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, måste vid sådant förhållande anstå med en definitiv reglering av detta senare spörsmål.

Emellertid synes det mig böra undersökas, huruvida man icke redan nu skulle kunna, utan att föregripa frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna underdomstolarna vid en rättegångsreform, finna en anordning, som avlägsnade de värsta bristerna med avseende å de icke rättsbildade domsagobiträdenas ställning.

Då den till häradshövdingarna utgående expeditionslösen (sportlerna) avvägts med hänsyn bland annat därtill, att det åligger dem att själva avlöna erforderliga skrivbiträden, måste den provisoriska lösningen av förevarande spörsmål givetvis sökas genomförd utan att ökade kostnader för statsverket uppstå eller den rättssökande allmänheten ytterligare betungas.’

De sakkunniga hava, såsom nämnts, den 16 januari 1926 avgivit sitt betänkande, och hava utlåtanden över detsamma inkommit från rikets hovrätter, statskontoret, pensionsstyrelsen och häradshövdingarna ävensom styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar.

Den provisoriska anordning med avseende å ifrågavarande biträdens avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som de sakkunniga funnit kunna vidtagas, avser vissa reglerande bestämmelser beträffande biträdenas avlöning samt om beredande av semester, sjukhjälp och pension. Biträdena skulle allt fortfarande äga anställning hos häradshövdingarna, som även under tiden för den provisoriska anordningen skulle hava att med inkomsterna av domsagan svara för kostnaderna jämväl för denna del av domsagoförvaltningen.

I fråga om lönebeloppet hava de sakkunniga ansett föreskrift böra meddelas om att lönen icke må sättas lägre än ett visst angivet belopp; och har härvid föreslagits det lönebelopp, som finnes angivet i löneklass 1 av löneplanen avdelning B i 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, enligt reglementets lydelse i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270). Detta lönebelopp utgör i ortsgrupp A 1,500 kronor, ortsgrupp B 1,566 kronor, ortsgrupp C 1,632 kronor, ortsgrupp D 1,698 kronor, ortsgrupp E 1,764 kronor, ortsgrupp F 1,830 kronor och ortsgrupp G 1,896 kronor. Å nämnda belopp skulle jämväl åtnjutas dyrtidstillägg enligt de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna grunder beträffande nyreglerade verk.

För tillgodonjutande av denna lön har förutsatts en daglig arbetstid av i

De sakkunnigas förslag.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

allmänhet sju timmar. För kortare arbetstid skulle lönen utgå med ett i förhållande till den kortare arbetstiden reducerat belopp. Skyldighet att gälda minimilönen skulle icke inträda förrän biträde innehaft anställningen minst ett år. En nedsättning av lönen under föreskrivet minimibelopp har ansetts böra kunna äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund av hög ålder eller eljest är nedsatt.

För biträde, som tillika är förordnat till kommissionär i domsagan, har föreslagits en i viss mån avvikande anordning. För sådant biträde skulle å den enligt eljest stadgade grunder beräknade lönen nedsättning kunna få äga rum med belopp, motsvarande två tredjedelar av den nettoinkomst, biträdet åtnjuter såsom kommissionär; och skulle då kommissionärsuppdraget få ombesörjas under den bestämda arbetstiden.

Bestämmelserna om minimilönen skulle gälla för de stadigvarande biträden med viss daglig arbetstid, som oundgängligen erfordrades i domsagorna.

Antalet sådana biträden skulle, enligt den mening, som omfattats av de sakkunnigas majoritet, för varje domsaga, efter förslag av häradshövdingen, bestämmas av hovrätten, som även skulle äga att, där sådant av särskilda omständigheter funnes påkallat, efter framställning av häradshövdingen medgiva att i stället för anställande av stadigvarande biträde annan anordning för ombesörjande av sådant biträdes göromål finge äga rum, varjämte hovrätten skulle äga medgiva nedsättning av lönen under föreskrivet minimibelopp.

Enligt ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av häradshövdingen Olivecrona skulle hovrättens befattning med hithörande frågor allenast avse att, där på grund av särskilda omständigheter anledning förekomme till nedsättning av lönen under vad som stadgats, hovrätten därtill skulle kunna lämna medgivande.

I förevarande frågor skulle det tillkomma hovrättens president att å hovrättens vägnar ensam fatta beslut.

Ett stadigvarande biträde, som innehaft anställningen minst ett år, skulle årligen äga att, när sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under 20 dagar å tid, som häradshövdingen bestämde, och skulle, därest biträdet av behörigen styrkt sjukdom hindrades att tjänstgöra, biträdet under bortovaro från tjänstgöring av sådan anledning äga åtnjuta lönen oavkortad sammanlagt 25 dagar av ett och samma kalenderår.

För beredande av pension åt biträdena har föreslagits pensionsförsäkring av biträdena i enlighet med den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring. Och skulle för biträde, som innehaft anställningen minst ett år, genom häradshövdingens försorg inbetalning, för år räknat, äga rum med 100 kronor, varav en tredjedel finge avdragas å biträdets lön. För biträde med kortare arbetstid finge försäkringsavgiften i förhållande därtill reduceras.

Den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167. 5

avgifter grundade försäkring kan anordnas antingen såsom enskild försäkring eller gruppförsäkring.

De sakkunniga hava utformat alternativa förslag, det ena för enskild försäkring och det andra för gruppförsäkring. Den inom enskild försäkring fastställda pensionsåldern, 67 år, har synts de sakkunniga väl hög, om den också med hänsyn till pensionsrätten vid tidigare inträdande varaktig oförmåga till arbete icke synts dem vara alldeles oantaglig som ett provisorium. Gruppförsäkring med en särskilt för dessa biträden medgiven pensionsålder av t. ex. 62 år skulle enligt de sakkunnigas mening måhända ur denna synpunkt vara att föredraga. Å andra sidan skulle, enligt gällande bestämmelser, vid gruppförsäkring skriftligt avtal om försäkringsvillkoren ingås mellan pensionsstyrelsen och vederbörande, och vissa svårigheter hava i nu föreliggande fall synts erbjuda sig härför, då det icke torde finnas kontrahent, som kunde ingå ett dylikt avtal med pensionsstyrelsen. De sakkunniga tänka sig därför möjligheten, att i förevarande fall avtalet kunde ersättas av särskilda, av Kungl. Maj:t med stöd av 34 § i lagen om allmän pensionsförsäkring utfärdade föreskrifter. Vid enskild försäkring skulle vid inbetalningen av första försäkringsavgiften mellan häradshövdingen och biträdet träffas överenskommelse om val av tariff för försäkringen.

Efter framställning av häradshövdingen kunde annan betryggande anordning med avseende å tillförsäkrande av pension åt biträde medgivas av hovrättspresidenten.

Enligt betänkandet skulle biträde anställas av häradshövdingen, som även skulle äga att, när skäl därtill förekomme, entlediga biträde. Entledigande av annan anledning än fel eller försummelse i tjänsten skulle ske efter skriftlig uppsägning, vilken så vitt möjligt borde ske senast tre månader före anställningens upphörande.

I fråga om sättet för genomförandet av den provisoriska anordningen innehåller betänkandet, att såsom villkor för rätten att från och med den 1 juli 1926 tillgodonjuta den förhöjning av expeditionslösen, som provisoriskt medgavs åren 1918 och 1919 och enligt kungl. kungörelserna den 21 november 1924 (nr 491) och den 20 juli 1925 (nr 362) gäller tillsvidare intill den 1 juli 1926, häradshövding skall vara skyldig att underkasta sig ifrågavarande bestämmelser beträffande de vid domsagans kansli anställda icke rättsbildade biträdena, dock att bestämmelserna icke skulle äga tillämpning i domsaga, där häradshövdingen anmält, att han icke ville begagna sig av förhöjningen av expeditionslösen, som i så fall skulle redovisas till statsverket.

I de inkomna utlåtandena har i allmänhet icke framställts någon erinran Avgivna utlåmot att åtgärder redan nu vidtagas för att bereda de icke rättsbildade tanden. domsagobiträdena, som utföra ett för rättsskipningen oumbärligt arbete, PrinclP-

frågan.

en tryggare ställning än de hittills intaga, och hava i många fall dylika åtgärder framhållits såsom välbetänkta och synnerligen behjärtansvärda, därvid särskilt åsyftats lösningen av biträdenas pensionsfråga.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

I en del av de från häradshövdingarna inkomna utlåtandena har emellertid uttalats, att den verkställda utredningen icke ådagalade, att missförhållanden skulle föreligga i sådan utsträckning, att ett statsingripande vore av nöden.

De skäl, som anförts mot de sakkunnigas förslag vad principfrågan angår, torde i stort sett bliva framhållna genom återgivande av vad Svea hovrätt härutinnan anfört. Hovrätten, som håller före, att ett tvångsmässigt reglerande av de icke rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden icke bör komma till stånd, så länge dessa biträden skola anställas och avlönas av häradshövdingarna, yttrar bland annat:

Utan att i detta fall äga någon säker vägledning hade hovrätten dock trott sig kunna antaga, att de föreslagna lönesatserna mångenstädes överstege den årsinkomst, som under nuvarande konjunkturer kunde uppnås av en ordinär renskriverska, och att i alla händelser mången häradshövding skulle finna det med sin fördel förenligt att, i stället för anställande av fasta biträden med sådan avlöning, som förslaget åsyftade, anlita tillfällig skrivhjälp. Ett dylikt antagande finge väl ock anses ligga bakom de sakkunnigas förslag. Att å offentlig väg reglera minimiavlöningen för visst arbete kunde näppeligen ifrågasättas från annan utgångspunkt än att de påbjudna minimitaxorna kunde väntas i många fall överstiga den arbetslön, som skulle framgå ur en av staten icke reglerad prisbildning.

Från en sådan utgångspunkt inställde sig emellertid i viss mån samma betänkligheter, som gjort sig gällande i fråga om en offentlig reglering av prisförhållandena å det rent privata området. När staten, såsom för närvarande vore fallet, i stället för att själv åtaga sig alla med rättsskipningen i domsagorna förbundna kostnader, ålade häradshövdingen att mot uppbärande av sportler själv bekosta avlönandet av de icke rättsbildade biträden, som han funne vara nödvändiga, så kunde ett dylikt entreprenadsystem förvisso sägas vara mindre tilltalande; men, så länge det Unge äga bestånd, syntes man ej lätt kunna frånkomma den konsekvensen av systemet, att häradshövdingarna, inom de gränser som kunde utstakas av domareämbetets värdighet, finge i sitt organiserande av det till domsageförvaltningen hörande skrivarbetet anlägga ekonomiska synpunkter. Skulle staten härvidlag ingripa genom att för de fast anställda biträdena fastställa en ininiiniavlöning, som ej stode i skäligt förhållande till de på orten gällande arbetspriserna, och på samma gång söka motverka skrivarbetets överlämnande åt annan arbetshjälp än fasta biträden, så kunde det väl förväntas, att de häradshövdingar, som drabbades av en dylik lagstiftning, i de flesta fall skulle lojalt böja sig för densamma och därvid särskilt taga i betraktande, att den förmån, som sedan några år tillbaka tillgodokomme häradshövdingarna i form av förhöjd expeditionslösen, stode i sammanhang med en såsom nödig betraktad förbättring av skrivbiträdenas avlöningsförmåner; men det skulle ej väcka större förvåning, om mången häradshövding skulle finna den fastställda minimitaxan oskäligt betungande, och om lian, så långt detta lagligen läte sig göra, skulle söka undgå densammas verkningar. Skulle det i något fall rent av inträffa, att en häradshövding, med åsidosättande av den fastställda taxan, med ett biträde träffade överenskommelse om lägre avlöning, vore ett dylikt förfarande av en rättvisans handhavare helt visst högeligen klandervärt och ägnat att bestraffas; men vissa, ännu ej föråldrade erfarenheter från andra områden, där offentlig prissättning ägt rum, syntes dock innebära eu maning till statsmakten att, av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167. 7

omtanke om rättsordningens helgd, avhålla sig från en dylik prissättning, så länge densamma ej påkallades av ett verkligt nödläge. Förbises borde måhända ej heller, att av förslagets genomförande skulle kunna bliva en följd, att en eller annan häradshövding, som för närvarande avlönade sina biträden med högre belopp än de föreslagna, kunde i de fastställda lönetaxorna se en anledning till minskning av de nuvarande beloppen. Skulle, såsom ej vore uteslutet, en dylik minskning drabba vissa mera kvalificerade biträden, läge häri eu ej oväsentlig olägenhet även för det allmänna.

Det kunde jämväl befaras, att en eller annan häradshövding skulle för en honom påtvingad höjning av biträdets årslön söka vinna kompensation genom ett utnyttjande till det yttersta av biträdets arbetskraft.

I fråga om den föreslagna minimiavlöningen har i det övervägande antalet utlåtanden någon erinran icke framställts.

I en del utlåtanden har beträffande denna fråga gjorts anmärkningar i huvudsakligen följande avseenden: Systemet med minimiavlöning kunde

alltför lätt föranleda att minimilönen även komme att anses såsom maximilön, så att mera förtjänta och kvalificerade biträden kunde befaras icke komma i åtnjutande av högre lön. Häradshövdingarnas egna löneförmåner vore icke bestämda med hänsyn till olika ortsgrupper, vadan skyldighet för häradshövdingarna att avlöna biträdena efter sådan grund bleve kännbarare för häradshövdingar, som vore bosatta å de dyrare orterna. Minimilönen borde därför vara lika i alla domsagor och av biträdets duglighet, dyrortsförhållandena och andra inverkande omständigheter betingad högre avlöning bero på överenskommelse mellan häradshövdingen och biträdet. I varje fall borde endast dyrtidstilläggen utgå efter ortsgruppering eller beräknas å ett för alla lika lönebelopp. Skulle biträdenas lön utgå efter olika ortsgrupper förutsatte detta en omreglering av häradshövdingarnas tjänstgöringspenningar och förvaltningskostnadsbidrag. Minimilönen vore högre än som i vissa fall stode i lämpligt förhållande till biträdes kompetens och duglighet och den vore högre än den lön, som bereddes på andra håll anställda biträden i motsvarande ställning. Särskilt bestämmelsen att biträde redan efter ett års anställning skulle vara berättigat åtnjuta minimilönen vore icke lämplig eller skälig, enär biträdena understundom anställdes vid mycket ung ålder, redan vid 17 och 18 år, och knappast kunde anses fullt kompetenta efter endast ett års anställning. I statstjänst behövde biträdena i allmänhet tjänstgöra längre tid än ett år såsom extra. Förslag hava framställts om att för rätt till åtnjutande av minimilönen borde föreskrivas en anställningstid av 2, 3 eller 5 år. Om minimilönen sänktes, eller längre anställningstid såsom villkor att komma i åtnjutande därav föreskreves, borde lönen sedan med lämpliga mellantider höjas, till fördel för de äldre biträdena, som ägnade sig åt yrket och icke endast under kortare tid antoge plats.

Svea hovrätt har föreslagit, att undantag från bestämmelsen om minimilön borde göras för de fall, att kansligöromålen utfördes av nära anhöriga till häradshövdingen. I detta sammanhang har en häradshövding även uttalat, att förslaget ej reglerade avlöningen för sådana biträden, som arbetade

Förslaget

detaljer.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

mot viss betalning för timme eller sida, en avlöningsform, som särskilt vid brådskande arbete och vid anhopning förekomme och vore ändamålsenlig. Att helt avskaffa denna avlöningsform, om detta avsåges, syntes ej lämpligt.

I fråga om den föreslagna nedsättningen av minimilönen för det fall, att biträde är förordnat till kommissionär i domsagan, med två tredjedelar av den nettoinkomst, biträdet åtnjuter såsom kommissionär, har i några utlåtanden framhållits, att hela nettoinkomsten eller mera än två tredjedelar därav borde få avräknas, enär uppdraget utfördes å häradshövdingens arbetstid och med användande av hans materialier samt ett dylikt biträde i regel icke ägde större kvalifikationer än andra biträden. Avräkning med hela nettoinkomsten betingades även av hänsyn till de mindre domsagorna, där inkomsten av kommissionsuppdrag vore ringa. Å andra sidan har en häradshövding ifrågasatt, huruvida häradshövdingarna borde få draga någon fördel av kommissionärens verksamhet.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om biträdes entledigande har i några utlåtanden framhållits, bland annat, att dessa vore föga betryggande för biträdena, att en minimilängd för avtalet och längre uppsägningstid skulle kunna föreskrivas, att ömsesidig uppsägningstid borde stadgas, att bestämmelse saknades angående rätt att klaga över entledigande, samt att biträde, som förhölle sig olämpligt, även om det icke kunde räknas såsom fel eller försummelse i tjänsten, borde kunna entledigas utan uppsägning.

Förslagets bestämmelser om semester och kostnadsfri sjukledighet hava i några utlåtanden föranlett erinringar i följande avseenden: Semestern syntes för äldre biträden vara väl kort och borde rätten till semester vara ovillkorlig. En längre anställningstid än ett år torde kunna föreskrivas för rätt till minimisemestern. Den tid, varunder biträdet borde äga åtnjuta kostnadsfri ledighet vid sjukdom, skulle däremot kunna något inskränkas, så att denna tid och semestern sammanlagt ej överstege 45 dagar. Förslaget skulle kunna föranleda, att för biträden, som nu åtnjuta längre semester än 20 dagar, denna minskades till nämnda antal dagar. En häradshövding har föreslagit, att under ledighet för sjukdom å biträdets lön skulle avdragas någon del såsom lämpligt korrektiv mot missbruk.

Förslaget i fråga om pensionsbestämmelserna har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar ansett mycket behjärtansvärt och har förslaget i denna del vunnit anslutning från de flesta häradshövdingar och övriga hörda myndigheter.

Nämnda styrelse har för sin del tillstyrkt det senare alternativet, som avser gr uppför säkring.

I en del av från häradshövdingarna inkomna utlåtanden har emellertid även gjorts erinringar mot förslaget i denna del, därvid huvudsakligen anförts: Det syntes tvivelaktigt, huruvida häradshövdingarna borde åläggas denna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

förpliktelse, då biträdenas anställning icke sträckte sig över särdeles mänga år. Häradshövdingarna borde icke drabbas av så högt bidrag till pensioneringen som föreslagits. Bidrag från häradshövdingarna borde ej ifrågakomma förrän biträde fyllt 25 eller 30 år och 3 eller 5 år innehaft sin anställning. Endast sådana, som verkligen ägnade sig åt yrket, borde nämligen beredas pension. Pensionförsäkringen borde äga rum endast då biträdena därom gjorde framställning. I övriga fall borde beloppet insättas på kapitalräkning att lyftas vid biträdets avgång eller annan giltig anledning. Det kunde ifrågasättas, huruvida ett biträde mot sin vilja kunde tvingas att bidraga till den föreslagna pensioneringen. Om häradshövdingen och biträdet därom vore ense, borde pensionsförsäkringen icke påtvingas. I åtskilliga utlåtanden har särskilt berörts de äldre biträdenas pensionsfråga, som i endast ringa mån tillgodosåges genom förslaget, och har härvid framhållits, att dessa biträden borde direkt pensioneras av staten.

Svea hovrätt har i denna del anfört bland annat:

Den i förslaget behandlade frågan om de icke rättsbildade domsagobiträdenas pensionering vore enligt hovrättens mening icke nödvändigt förknippad med övriga delar av förslaget. En pensionering, byggd på den av de sakkunniga förordade principen om skyldighet för häradshövdingar och biträden att för vinnande av försäkring enligt 34 § i lagen om allmän pensionsförsäkring inbetala vissa jämförelsevis obetydliga belopp, syntes kunna komma till stånd utan rubbning av biträdenas karaktär av privatanställda. De farhågor för den föreslagna lagstiftningens effektivitet, åt vilka hovrätten givit uttryck, när det gällt själva avlöningsförmånerna, kunde knappast sägas vara för handen, när fråga vore om de obetydliga pålagor, som pensioneringen skulle betinga. A andra sidan medförde en pensionering av även blygsamma mått så stora fördelar ej blott för biträdena och häradshövdingarna utan även för det allmänna, att åtgärder för dess genomförande syntes högeligen önskvärda. Hovrätten ansåge sig alltså böra tillstyrka, att för varje i domsaga anställt biträde ett årsbelopp av 100 kronor av häradshövdingen inbetalades till allmänna pensionsfonden. Att, såsom förslaget avsåge, låta beloppet bero av den dagliga arbetstidens längd, så att, när arbetstiden understege sju timmar, beloppet i mån därav minskades, borde så vitt möjligt undvikas, då eljest pensionsbeloppen kunde komma att nedgå till orimligt låga siffror.

I fråga om arten av den försäkring, som skulle motsvara den föreslagna årspremien av 100 kronor, innebure förslaget två särskilda alternativ — enskild försäkring och gruppförsäkring.

Hovrätten ansåge för sin del, att redan från början borde — om så erfordrades genom ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring — bestämmas, vilken försäkringstyp härvidlag borde komma till användning; och föreställde sig hovrätten, att en lämplig anordning skulle vara att finna i en gruppförsäkring, omfattande samtliga icke rättsbildade domsagobiträden och medförande rätt till ålderspension vid 62 års ålder samt en lägre pension vid tidigare inträdande varaktig arbetsoförmåga.

En pensionering av detta slag ledde, i förening med den i pensionsförsäkringslagen förutsatta obligatoriska försäkringen, till en nödtorftig bärgning för de försäkrade, som vid yngre år började erlägga avgifter och

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

därmed fortfore, till dess pensionsåldern inträdde. För dem, som vid anordningens ikraftträdande redan uppnått en något högre ålder, bleve däremot de pensionsbelopp, som komme att utgå för 100 kronors årspremier, synnerligen obetydliga. Skulle för dessas del pensioneringen över huvud hava någon mening, syntes det oundgängligt, att staten utfyllde vad som erfordrades för beredande av eu till det minsta möjliga begränsad försörjning. En dylik partiell pensionering av de äldre årsklasserna, förslagsvis de biträden, som vid den tillämnade anordningens ikraftträdande redan uppnått 40 år, torde ej bliva alltför betungande för staten. Hovrätten ansåge det skäligen kunna ifrågasättas att, när domsagobiträde uppnådde 62 år eller därförinnan bleve varaktigt oförmöget till arbete, staten understödde biträdet med ett belopp, motsvarande det, varmed den enligt 34 § pensionslagen till biträdet utgående pensionen tilläventyrs understege pensionen för ett biträde, som hade att tillgodoräkna sig erlagda avgifter från en ålder av 39 år. För de biträden, som vid anordningens ikraftträdande redan uppnått 62 års ålder, syntes staten böra ensam åtaga sig att betala så stor pension, som skulle hava utgått, om avgift erlagts alltifrån 39 års ålder.

Statskontoret har anfört att, då onekligen en^ pensionsålder av 67 år för dessa biträden finge anses för hög, syntes det’ statskontoret önskligt, att pensionsfrågan ordnades genom gruppförsäkring.

Pensionsstyrelsen har erinrat om det förslag till ändringjav 34 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, varom pensionsstyrelsen i skrivelse den 24 februari 1925 gjort framställning till Kungl. Maj:t, vilket förslag^ innebure, bland annat, att skillnaden mellan enskild försäkring och gruppförsäkring skulle upphävas, att frågan om pensionsåldern skulle ställas på framtiden och överlämnas åt den försäkrades avgörande med endast den inskränkningen, att rätten till dylik ålderspension skulle inträda tidigast vid fyllda 55 år och senast vid fyllda 70 år, samtjatt något avtal med pensionsstyrelsen om försäkringsvillkoren icke skulle ifrågakomma.

Härefter anför pensionsstyrelsen vidare, bland annat :|

Pensionsstyrelsen ansåge för sin del i likhet med de sakkunniga, att den rivilliga pensionsförsäkringen väl lämpade sig för ett provisoriskt ordnande av ifrågavarande biträdens pensionering, särskilt efter en omläggning enligt det av styrelsen den 24 februari 1925 framlagda förslag, och ville styrelsen understryka vikten av att detta förslag snarast möjligt upptoges till behandling.

Av de två alternativa förslag, vilka framlagts av de sakkunniga, syntes den som alternativ I föreslagna enskilda försäkringen pensionsstyrelsen under för handen varande förhållanden vara att föredraga framför gruppförsäkring. Såsom de sakkunniga anmärkt torde de nu föreslagna åtgärdernas provisoriska karaktär ävensom den vid varaktig oförmåga till arbete före 67 års ålder inträdande rätten till en pension, vilkens belopp enligt vissa av den enskilda försäkringens tariffer bleve högre än motsvarande förtidspension enligt gruppförsäkringstariffer med lägre fastställd pensionsålder, vara ägnad att göra den enskilda försäkringens pensionsålder av 67 år antaglig. Det syntes icke heller innebära någon mera allvarlig olägenhet, om i vissa fall ålderspension för allenast ett eller annat års avgifter, erlagda till frivillig försäkring enligt nu gällande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

bestämmelser, skulle komma att utgå från en senare tidpunkt än den pension, som kunde hava åstadkommits genom för samma personer efter försäkringens omläggning verkställda inbetalningar. Styrelsen ansåge sig dessutom kunna antaga, att möjligheter icke komme att saknas att i samband med en omläggning av den frivilliga försäkringen bereda redan anslutna personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring enligt de nya villkoren, varmed här i främsta rummet avsåges rätt till lägre pensionsålder, tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter.

Emot gruppförsäkring enligt alternativ II ville pensionsstyrelsen anmärka, att några tvingande skäl icke syntes nödvändiggöra tillskapandet för de icke rättsbildade domsagobiträdenas räkning av en ny form av försäkring genom det eljest föreskrivna avtalets ersättande med av Kungl. Maj:t särskilt för detta fall utfärdade föreskrifter. Utan att vilja ifrågasätta möjligheten av en sådan anordning ville pensionsstyrelsen dock framhålla, att densamma utan tvivel skulle medföra vissa svårigheter ur förvaltningssynpunkt. Vid en omläggning av den frivilliga försäkringen borde i alla händelser för detta fall eventuellt utfärdade särskilda föreskrifter upphöra att gälla eller möjligen ersättas av nya bestämmelser.

Generaldirektören af Jochnick anförde i särskilt yttrande:

Han vore såtillvida av skiljaktig mening, att enligt hans uppfattning de icke rättsbildade domsagobiträdenas pensionsfråga borde utan alltför stor olägenhet kunna ordnas inom gruppförsäkringen med en pensionsålder av exempelvis 60 år enligt av Kungl. Maj:t härför särskilt utfärdade föreskrifter, därest mot förmodan en omläggning av den enskilda frivilliga försäkringen med i viss mån fakultativa pensionsåldrar icke under den närmaste framtiden skulle komma till stånd. En obligatorisk pensionsålder av 67 år syntes honom nämligen knappast lämplig i ett sådant fall som föreliggande.

I fråga om de av de sakkunnigas majoritet upptagna bestämmelserna om åliggande för hovrättspresidenterna att för varje domsaga, efter förslag av häradshövdingen, reglera anordningarna för skrivgöromålens utförande hava de flesta häradshövdingarna och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar avstyrkt en dylik anordning och i stället uttalat anslutning till den vid betänkandet fogade reservationen. Endast i ett 20-tal av de från häradshövdingarna inkomna utlåtandena har någon erinran mot majoritetens förslag icke framställts.

Till stöd för avstyrkandena i denna del hava häradshövdingarna väsentligen anfört följande: Då häradshövdingarna vore ensamma ansvariga för domsagoarbetets behöriga gång, jämväl beträffande utskrivandet av expeditioner, och jämväl avlönade biträdena, måste de också hava full bestämmanderätt över detta arbetes ordnande. Skulle någon jämkning i denna princip ske, måste det åtminstone föreligga mycket starka skäl härför. Att en enskild arbetsgivare, som häradshövdingen dock i förevarande fall vore, skulle genom annan myndighets beslut kunna förpliktas att hålla visst antal biträden med fastslagen minimiavlöning torde vara uttryck för en princip, som kunde medföra betänkliga konsekvenser. Förhållandena inom en och samma domsaga kunde växla och motivera växling i anordningarna. Växlingar inträffade ofta även under ett och samma år och utan att kunna på

12 Kung!. Maj:ts proposition Xi 167.

förhand beräknas. Enda förutsättningen för att domsagoarbetet skulle kunna fullgöras ordentligt och inom föreskriven tid vore att det i förevarande hänseende lämnades häradshövdingarna fria händer. Arbetet utfördes i regel utan någon på förhand fastslagen arbetsfördelning; denna måste i avsevärd utsträckning lämpas efter beskaffenheten och myckenheten av det vid olika tider inkommande arbetsmaterialet. Genom hovrättens bestämmanderätt kunde ett för domsagoarbetets utförande och för häradshövdingens ekonomi högst betänkligt ingrepp komma att ske. Hovrätterna vore ganska främmande för ifrågavarande ärenden. Skulle någon kontroll erfordras, torde denna kunna ske genom att häradshövdingarna angående sina biträden ålades insända uppgifter till justitiedepartementet eller hovrätterna.

Svea hovrätt har i denna del anfört bland annat:

De garantier, man på detta sätt sökt uppnå mot ett befarat kringgående av bestämmelserna om de fasta biträdenas minimiavlöning, torde i själva verket vara mera skenbara än verkliga. En hovrättspresident kunde icke i fråga om renskrivning och andra kansligöromål i de särskilda domsagorna äga den ingående kännedom, som skulle erfordras för kontrollerande av häradshövdingarnas förslag beträffande antalet fasta biträden eller lämpligheten av att i stället för sådana biträden anlita tillfällig arbetskraft. Han torde esomoftast finna sig föranlåten att taga ett förslag för gott, även i fall, där han tilläventyrs hyste vissa tvivelsmål om förslagets vederhäftighet, tvivelsmål, som ingalunda behövde beröra förslagsställarens heder utan allenast hans förmåga av objektiv värdesättning i fall, där det egna intresset vore i fråga. När skrivgöromålen i eu domsaga nått den omfattning, att desamma endast med svårighet kunde av de fast anställda biträdena medhinnas med 7 timmars dagligt arbete samt en ytterligare ökning av stadigvarande art syntes vara att förvänta, vore det ett gradspörsmål, huruvida ett nytt biträde borde anställas och, därest sådan anställning syntes nödig, vilken arbetstid borde fastställas för detta biträde samt för de förutvarande. Förklarligt vore, om häradshövdingen icke alltför mycket hastade med framställning om anställande av ett nytt biträde, eu åtgärd, som för honom kunde medföra en ej obetydlig ökning av kostnaderna för domsagans förvaltning. Att hovrättens president skulle härvidlag taga initiativ förutsattes icke i förslaget, och en bestämmelse i sådan riktning skulle i själva verket bliva av föga värde, då presidenten vanligen vore ur stånd att bedöma, huruvida en konstaterad ökning av skrivgöromålen vore bestående, och än mindre kunde överblicka möjligheten och lämpligheten av att på den ena eller andra platsen låta skrivgöromålen ombesörjas på annat siitt än genom fasta biträden. Skulle emellertid en president av en eller annan anledning hysa misstro till någon häradshövdings uppgifter och förslag samt känna sig förpliktad att närmare kontrollera dessa genom inhämtande av upplysningar från skrivbiträden och andra, måste en dylik kontroll, vare sig den ledde till det ena eller andra resultatet, te sig tämligen odiös, och skulle den leda till andra bestämmelser i fråga om skrivarbetets ordnande än häradshövdingen tänkt sig, vore det måhända tvivel underkastat, huruvida synnerligen mycket i själva verket vore vunnet genom dylika tvångsåtgärder på ett område, där häradshövdingen dock alltjämt måste bära det huvudsakligaste ansvaret för göromålens gång.

Från nu antydda synpunkter läge det närmast att ansluta sig till den vid betänkandet fogade reservationen och således, med avstående från all

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

kontroll över antalet fasta biträden i domsagorna, inskränka sig till att genom bindande föreskifter reglera häradshövdingens förpliktelser gent emot de fasta biträden, han själv kunde finna lämpligt att anställa. Såsom hovrätten i det föregående framhållit, läge visserligen fältet då öppet för det kringgående av den föreslagna lagstiftningen, vartill densamma på ett eller annat håll kunde vara ägnad att fresta; men om den kontroll, som kunde ifrågakomma, i själva verket måste bliva så gott som värdelös och ur vissa synpunkter skadlig, innebure dess uppgivande knappast någon förlust men väl den fördel, som läge i att lagstiftningens vederhäftighet ej sattes på spel.

Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge hava anslutit sig till reservationen, den sistnämnda hovrätten under uttalande likväl, att med hänsyn till det relativt ringa antalet häradshövdingar, som lydde under denna hovrätt, det icke syntes kunna befaras, att det remitterade förslagets godkännande skulle kunna föranleda oskälig ökning i arbetsbördan för presidenten och sekreteraren.

I fråga om sättet för genomförandet av den ifrågasatta anordningen med reglerande bestämmelser, nämligen att häradshövdingarna skulle vara skyldiga att underkasta sig dessa bestämmelser för rätten att i fortsättningen få uppbära den förhöjda expeditionslösen, har i flertalet utlåtanden icke framställts någon erinran, men i en del yttranden har anmärkts, att mot häradshövdingarna härigenom brukades ett betänkligt påtryckningsmedel för genomförande av föreskrifter å ett område, där häradshövdingarna själva bure ansvaret och jämväl borde bibehållas vid bestämmanderätten, att häradshövding, som icke ville underkasta sig bestämmelserna, visserligen icke skulle vara därtill skyldig, men den härför stadgade påföljden att icke längre få åtnjuta den förhöjda expeditionslösen skulle ingen häradshövding kunna taga.

Med hänsyn till den ökning i förvaltningskostnaderna, som komme att föranledas av förslagets genomförande, har i många av de av häradshövdingarna avgivna utlåtandena framhållits såsom rättvist och billigt att häradshövdingarna bereddes kompensation, så att de utan olägenhet kunde fullgöra de föreslagna bestämmelserna, enär en nedgång snarare än en stigning av löseninkomsterna i domsagorna torde vara att förvänta och omkostnaderna icke minskats sedan den provisoriska lösenförhöjningen medgavs; och har härvid hemställts om förhöjd lösen jämväl för gravationsbevis samt utdrag av protokoll över ärenden angående förmynderskap och godmanskap. Även har uttalats att staten borde vidkännas de ökade kostnaderna. I detta sammanhang har även erinrats om att lönefyllnaderna för häradshövdingarna äro avsedda att gälla under 5 år, räknat från den 1 juli 1923, eller till den 1 juli 1928, men att med hänsyn till de ökade förvaltningskostnaderna lönefyllnaderna borde omräknas redan nu eller förslagets ikraftträdande uppskjutas till den 1 juli 1928.

Statskontoret, som uttalat visst önskemål i fråga om pensioneringen, har anfört, att i övrigt hade betänkandet med däri avgivna förslag från de för

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

Departements-

chefen.

utredningen angivna förutsättningarna icke givit statskontoret anledning till erinran eller yttrande.

Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de icke rättsbildade domsagobiträdena har, såsom förut nämnts, länge varit aktuell utan att emellertid ännu hava vunnit sin lösning. På grund av det intima samband, som detta spörsmål äger med frågan om en förändring av avlöningssystemet för häradshövdingarna, lärer en definitiv reglering av förstnämnda spörsmål icke kunna ske utan i sammanhang med den sistnämnda frågan, vilken emellertid, såsom jag tidigare uttalat, icke för närvarande synes böra upptagas till slutlig omprövning.

Att emellertid redan nu en provisorisk anordning till förbättrande av ifrågavarande biträdens ställning kan och bör vidtagas framgår av den av de sakkunniga verkställda utredningen. Denna giver nämligen vid handen, att den till dessa biträden utgående avlöningen i många fall måste anses alltför låg och att för beredande av ålderdomsunderstöd eller pension åt biträdena endast i några få fall åtgärder vidtagits.

I betraktande särskilt därav att förhöjningen i expeditionslösen, vilken för häradshövdingarna i regel medfört en avsevärd ökning av bruttoinkomsterna, i motsats till andra former av dyrtidstillägg bibehållits oförändrad vid det högsta belopp, vartill densamma en gång blivit fastställd, synes det icke med fog kunna göras gällande att ifrågavarande bestämmelser skulle mot häradshövdingarna innebära något obilligt eller obehörigt förfarande.

Vad angår frågan om antalet biträden i de olika domsagorna, så bör detsamma bestämmas med hänsyn till det behov av arbetskraft, som vid lämplig fördelning av arbetet och med iakttagande av att vederbörande komma i åtnjutande av semester, kan anses förefinnas någorlunda konstant året runt. Givet är att därutöver vid mera tillfällig anhopning av arbete kan erfordras ytterligare skrivhjälp; å denna senare skulle blivande bestämmelser i ämnet ej hava avseende.

De i utlåtandena framkomna anmärkningarna i fråga om själva avlöningsbestämmelserna synas icke böra giva anledning till frångående av de sakkunnigas förslag i vidare mån, än att undantag från bestämmelserna om minimiavlöning synes böra göras jämväl för det fall, att kansligöromålen utföras av nära anhöriga till häradshövdingen. Vad särskilt angår den gjorda anmärkningen att häradshövdingarnas löneförmåner icke vore bestämda med hänsyn till olika ortsgrupper, må erinras att tjänstgöringspenningar, förvaltningskostnadsbidrag och lönefyllnader utgå med högst varierande belopp för olika domsagor samt att vid den partiella löneförbättringen i vissa län såsom minimiinkomst för häradshövding antagits ett högre belopp än i andra län.

I fråga om rätten till semester skulle väl kunna ifrågasättas att något öka den tid av 20 dagar, som föreslagits, men synes härutinnan tillfyllest med uttryckligt betonande att semestern skall utgöra minst nämnda tid. Beträffande ledighet vid sjukdom synes, med hänsyn därtill att fråga icke är

Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

om statsanställning och att kostnaden för vikarie annars skulle komma att helt åvila häradshövdingen, det vara skäligt att biträdet självt hör vidkännas något avdrag å lönen, exempelvis en tredjedel.

Beträffande biträdenas pensionering synes mig den av de sakkunniga föreslagna anordningen med anslutning till den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring lämpligen kunna ifrågakomma. Av de båda alternativ, som av de sakkunniga i denna del utformats, anser jag mig böra förorda det alternativ, som avser försäkringens anordnande såsom enskild försäkring. Visserligen är den enligt denna försäkringstyp för inträde av ålderspension stadgade åldern av uppnådda 67 år väl hög för ifrågavarande befattningshavare och skulle ur denna synpunkt gruppförsäkring med en lägre pensionsålder vara att föredraga, men med hänsyn’ till vad pensionsstyrelsen i ärendet anfört anser jag den enskilda försäkringen, då det nu allenast gäller en provisorisk anordning, böra givas företräde. Vid den omläggning av den frivilliga pensionsförsäkringen, som i anledning av pensionsstyrelsens framställning kan förväntas bliva inom närmaste tiden genomförd, torde ock, såsom pensionsstyrelsen antytt, anordningar kunna vidtagas för att bereda redan anslutna personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring enligt de nya villkoren — i främsta rummet rätt till lägre pensionsålder — tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter.

De förslag, som i yttrandena framkommit om beredande av pension åt en del äldre biträden synas mig synnerligen behjärtansvärda, men då för detta ändamål erfordras anslagsäskande, kan denna fråga icke nu upptagas, utan måste bliva beroende på förnyad behandling framdeles.

Med hänsyn till de erinringar, som framställts mot de sakkunnigas förslag, att beslutanderätt i olika avseenden skulle tillkomma hovrättspresidenterna, har jag ansett mig böra förorda, att man i stället väljer den av reservanten föreslagna och i flertalet yttranden förordade utvägen. För vinnande av enhetlig praxis torde vara erforderligt att häradshövdingarna åläggas till hovrättspresidenterna insända meddelanden rörande sina beslut i hithörande frågor; därigenom blir tillfälle för hovrättspresidenterna att, om en oriktig praxis skulle utvecklas, därå fästa vederbörandes uppmärksamhet, vilket torde vara tillräckligt för vinnande av rättelse. Skulle emellertid, mot vad jag antager bliva förhållandet, det visa sig att verkliga missbruk icke kunna på detta sätt förekommas, lärer Kungl. Maj:t taga under övervägande att meddela erforderliga föreskrifter.

Bestämmelserna om förhöjning i expeditionslösen gälla enligt kungl. kungörelserna den 21 november 1924 (nr 491) och den 20 juli 1925 (nr 362) tillsvidare intill den 1 juli 1926. Såsom av de sakkunnigas utredning framgår kan hinder ej anses föreligga att såsom villkor för häradshövdings rätt att från och med den 1 juli 1926 tillgodonjuta förhöjningen av expeditionslösen stadga skyldighet för häradshövding att beträffande de för domsagoarbetet erforderliga icke rättsbildade biträden vara underkastad de bestämmelser, som

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 167.

Kungl. Maj:t meddelar; men bör häradshövding, som icke vill underkasta sig dessa bestämmelser, efter anmälan vara därtill berättigad och för sådan händelse vara skyldig att till statsverket redovisa inflytande merlösen.

Genomförandet av ett förslag i angiven riktning hetingar, att den nu utgående förhöjningen i expeditionslösen icke gives temporär giltighet utan fastställes att gälla tillsvidare.

I samband därmed bör övervägas om icke lösenavgiften i förmynderskapsärenden, vilken nu utgår med visst belopp för varje ärende oberoende av huruvida protokollsutskriften omfattar ett eller flera ark, bör utgå med förhöjt belopp, där utskriften omfattar mera än ett ark. önskan att ej vid förordnande av förmyndare med några kännbara kostnader belasta de omyndiga torde hava föranlett, att man från den provisoriska lösenförhöjningen undantog protokollen i förmynderskapsärenden. Med denna synpunkt, vilken alltjämt bör tillmätas samma betydelse, lärer emellertid vara väl förenligt att i de mera omfattande ärenden, som med den sedermera antagna förmynderskapslagstiftningen i större utsträckning än förut skola förekomma i förmynderskapsprotokollet, häradshövdingarna, utan någon lösenförhöjning för första protokollsarket, för ett vart av de följande medgives någon mot renskrivningskostnaden ungefär svarande ersättning.

Ehuru bestämmelser på förevarande område äro av administrativ natur, har jag dock med hänsyn till såväl frågans art som dess tidigare behandling ansett, att riksdagens yttrande i ärendet bör inhämtas; och får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över förslaget till bestämmelser i det föreliggande ämnet enligt av mig nu förordade grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.