('med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt',)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 1

Nr 193.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt; given Stockholms slott den 25 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhets­ skatt.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig forss.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 162 höft. (Nr 193.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 19 § 2 och 3 mom. samt 20 § 2 mom. i förord­ ningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt skola upphöra att gälla samt att 20 § 1 mom. i samma förordning skall hava följande ändrade lydelse:

20 § 1 mom. Varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga procent av de i 19 § 1 mom. omförmälda grundbelopp, med vilken inkomst- och för­ mögenhetsskatt skall det året utgå.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927. Jämväl efter nämnda dag äger inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag, som erlagt skatt jämlikt 19 § 2 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, sådant detta lagrum lydde enligt förord­ ningen den 31 oktober 1919, (B-skatt), erhålla restitution av dylik skatt i den ordning här nedan stadgas. Restitution äger rum, i den mån genom B-skatt beskattade tillgångar i vanlig ordning utdelas till delägarna, och utgår restitutionen med viss procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundra­ tal kronor av de till delägarna utdelade tillgångar. Vid restitutionen tilllämpas å grundbeloppet det procenttal, som jämlikt 20 § 1 mom. i förord­ ningen om inkomst- och förmögenhetsskatt bestämts att gälla för det år, under vilket utdelning, som föranlett restitution, ägt rum. Sammanlagda beloppet av restituerade medel må icke uppgå till högre belopp än vad bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt. För utdelning, som skett efter ut­ gången av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1925, får restitution ej heller ske för sammanlagt högre belopp än det, som motsvarar skillnaden mellan bolagets behållna tillgångar enligt balans­ räkningen för nämnda räkenskapsår samt summan av bolagets aktie- eller lottkapital och reservfond enligt samma balansräkning. Restitution sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 193. 3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1926.

Närvarande: Statsministern S andler , statsråden O lsson , N othin , S vensson , H ansson . L inders , S chlyter , L arsson , W igforss , M öller , L evinson .

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför:

1924 års riksdag har i skrivelse (nr 165) anhållit, att Kungl. Maj:t måtte Jt i ksdagssk rivelse IV24 och föranstalta om utredning angående upphävande av den så kallade B-skatten utredning i för aktiebolag och solidariska hankbolag, och har riksdagen i denna skri­ anledning därav. velse förutsatt, att det kunde befinnas erforderligt att ersätta B-skatten med någon annan skatteform. Denna riksdagens skrivelse har remitterats till kammarrätten för av­ givande av utlåtande samt för avgivande av det förslag, vartill utlåtandet kunde föranleda; och har kammarrättens utlåtande avgivits den 4 decem­ ber 1924. I detta utlåtande har kammarrätten förklarat, att kammarrätten ansåge B-skatten böra avskaffas utan att ersättas med annan skatteform, samt att, om det emellertid skulle befinnas nödvändigt att sätta något i B-skattens ställe, man enligt kammarrättens åsikt borde stanna vid eu be­ skattning av bolags besparade vinstmedel vid bolags upplösning. Två ledamöter av kammarrätten (presidenten och ett kammarrättsråd) voro skiljaktiga och ansågo, att aktiebolag borde vara skyldiga att erlägga en särskild skatt (fonderingsskatt), då ett bolags besparade vinstmedel över­ fördes till aktiekapital eller reservfond eller vid bolags upplösning utbe­ talades till delägarna. Jag har därefter låtit inom finansdepartementet verkställa ytterligare utredning rörande lämpligheten och möjligheten att vid upphävande av B-skatten ersätta denna skatt med någon annan skatteform. I anledning härav har inom departementet utarbetats dels förslag till förordning om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska hankbolag med tillhörande deklarationsformulär samt till förordning med särskilda bestämmelser om B-skatt för aktiebolag och solidariska bankbolag, dels ock en promemoria med motivering till förslagen jämte historik. över dessa förslag har kammarrätten den 10 februari 1926 avgivit ut­ låtande, vilket inkommit till finansdepartementet den 15 i samma månad.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Det är detta ärende jag nu går att anmäla.

Kammarrättens båda utlåtanden jämte protokollsutdrag ävensom det till kammarrätten remitterade förslaget jämte promemoria torde få såsom bilagor åtfölja statsrådsprotokollet.

Gällande Beträffande nu gällande regler för beskattningen av aktiebolags och regler om solidariska bankbolags inkomst samt de förslag till beskattning av dylika aktiebolags beskattning bolags besparade vinstmedel som tidigare framställts tillåter jag mig hän­ m. m. visa till den i förenämnda promemoria intagna historiken.

Skäl för Den första frågan som det bär gäller att taga ställning till är den, upphävande av B-skatten. huruvida tillräckliga skäl förebragts för B-skattens upphävande. I detta avseende vill jag till en början giva tillkänna, att jag ej anser den upp­ fattning riktig, som vill göra gällande, att B-skatten i princip är orättvis. B-skatten utgör ett led i den beskattning, om vars rättmätighet alla torde vara ense, nämligen aktieägarnas beskattning av inkomst från aktiebolag, ehuruväl man av praktiska skäl låtit bolaget betala denna skatt, Ett annat spörsmål är däremot, huruvida B-skatten utgör en lämplig skatteform. I detta avseende synes böra beaktas följande. Vid införandet av B-skatten avsåg man att med en särskild skatt träffa den del av ett aktiebolags vinstmedel, som icke utdelades till aktieägarna utan besparades hos bolaget — under aktiebolag inbegripas här liksom i det följande jämväl solidariska bankbolag, där annat icke framgår av sam­ manhanget. Från denna utgångspunkt borde man följdriktigt beskattat endast den bokförda vinsten till den del densamma icke utdelats till del­ ägarna, enär det varit endast denna bokförda vinst som kunnat disponeras för utdelning. Emellertid förmenades såväl statens intresse som skatte­ tekniska synpunkter betinga, att B-skattens objekt alltid sammanfölle med eller utgjorde en del av objektet för A-skatten. Man hade vidare klart för sig, att det ingalunda alltid vore säkert, att de medel som fonderats och för vilka B-skatt erlagts finge förbliva i behåll för att i sinom tid utdelas eller i samband med bolagets likvidation utskiftas till delägarna. Om bolagets rörelse skulle komma att gå med förlust, kunde det bliva erforder­ ligt att för dennas täckande taga i anspråk sådana medel och likaledes kunde en del av medlen åtgå till betalande av skatter, som icke komme till avdrag vid taxeringarna. Vid fastställande av skatteprocenten togs hänsyn till bland annat detta förhållande (jämför proposition nr 259 år 1919 bil. 7 sid. 57, 58, 60 och 72). Ehuru man sålunda redan vid B-skattens införande haft klart för sig, att en viss inkongruens kunde komma att föreligga mellan vad som skulle komma att träffas av den nya skatten och vad man egentligen önskade träffa med densamma, torde det dock hava visat sig, att denna inkongruens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 5

.särskilt på grund av de häftigt växlande konjunkturerna blivit avsevärt större än man tänkt sig. Jag tillåter mig att härutinnan hänvisa till vad 1924 års bevillningsutskott härom yttrat uti sitt i promemorian refererade betänkande. Det torde jämväl, på sätt utskottet framhållit, visa sig omöjligt att förhindra de anmärkta konsekvenserna genom en omläggning av B-skatten, enär en dylik omläggning, om den överhuvud taget visade sig möjlig, skulle nödvändiggöra i hög grad invecklade och svårtillämpliga bestämmelser. Dess­ utom medföra, på sätt i kammarrättens tidigare utlåtande omnämnes, taxe­ ringen till B-skatt liksom framför allt högre myndighets ändringar ex officio i redan åsatt taxering stora svårigheter för de beslutande myndigheterna. Jämväl ansökningar om restitution av B-skatt hava ofta visat sig synnerligen svåra att avgöra. Detta sammanhänger delvis med bristande kongruens mellan vad som varit föremål för B-skatt och vad som enligt bolagets böcker fonderats. Väl uppställde 1918 års sakkunniga för bolagsbeskattningen (sid. 72, 73) den presumtionen, att en utdelning i första hand skett med användande av B-beskattade medel, men denna presumtion torde icke alltid vara tillräcklig för att åstadkomma ett tillfredsställande resultat. Så t. ex. om samtliga B-beskattade medel eu gång gått förlorade och bolaget därefter haft vinster som icke varit skattepliktiga. Ju längre B-beskattningen fortfar desto större torde svårigheterna vid restitutionerna bliva. Med hänsyn till de nu angivna, B-beskattningen åtföljande tekniska svå­ righeterna men jämväl på den grund, att B-skatten måste anses i viss grad motverka en önskvärd konsolidering hos bolagen, eniir den träffar besparin­ gar hos bolagen just när de göras, är enligt min åsikt ett upphävande av B-skatten önskvärt.

Därest ett upphävande av B-skatten skall ske, måste undersökas, huruvida Möjliyheten nämnda skatt bör ersättas med annan skatteform. En utredning i dylikt att ersätta B-skatten hänseende har såsom nämnts verkställts inom finansdepartementet och har med en annan resulterat uti de till kammarrätten remitterade författningsförslagen. En­ skatteform. ligt nämnda utredning skulle den enda framkomliga vägen att skaffa en ersättning för B-skatten vara att införa dels en skatt på vad som vid bolags upplösning eller vid nedsättning av aktiekapital utskiftas till delägarna ut­ över av dem tillskjutna belopp dels ock en skatt på aktiebolags besparade vinstmedel, som överföras till aktiekapital eller reservfond. Beträffande de närmare detaljerna i det remitterade förslaget samt skälen för de föreslagna skatteformerna hänvisas till förslaget och den förenämnda inom departe­ mentet utarbetade promemorian.

Kammarrätten har uti sitt utlåtande över det remitterade förslaget bibe- Ka mmarr ätt en. liållit sin tidigare intagna ståndpunkt, att B-skatten bör avskaffas utan att något sättes i dess ställe. Kammarrätten har vidare ingått på en kritik av det remitterade förslaget samt såsom sin åsikt uttalat, att de föreslagna nya skatteformerna skulle vara irrationella och verka orättvist, varjämte kammar-

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

rätten såsom ett allmänt omdöme om det remitterade förslaget uttalat, a,tt dess regler tillsammans bildade ett synnerligen invecklat system, som för­ visso skulle komma att vålla såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndig­ heterna mycket bryderi och besvär. Två ledamöter av kammarrätten hava varit skiljaktiga. Av dessa har den ene ansett, att frågan borde lösas genom upphävande av aktieägares skatt­ skyldighet för utdelning jämte antingen eu skärpning av A-skatten eller ock uttagande av en proportionell skatt å ett bolags hela vinst vid sidan av A-skatten. Den andre reservanten, kammarrättens president, har ansett, att en ersätt­ ningsskatt för B-skatten borde införas, men att denna skatt lämpligast och enklast borde erhålla den konstruktion, som av reservanten angivits uti hans reservation till kammarrättens utlåtande den 4 december 1924.

Departements­ Det torde på sätt i den förenämnda promemorian framhållits vara ofrån­ chefen. komligt, att om B-skatten nu upphäves utan någon ersättning, skattelagstift­ ningen kommer att uppvisa en lucka, i det att aktieägare få möjlighet att undgå beskattning av utdelning genom att först fondera vinstmedel och därpå antingen upplösa bolaget eller ock utsläppa gratisaktier och därefter nedsätta aktiekapitalet till vad det tidigare varit. Detta har ej heller kam­ marrätten i sitt utlåtande förnekat. Väl är det såsom kammarrätten an­ märkt eu sällsynt händelse i det verkliga affärslivet, att ett bolag upplöses utan förlorad solvens och med påföljd, att aktieägarna taga sina tillgångar ur rörelsen, och likaledes torde det hittills hava varit jämförelsevis sällsynt, att ett bolag utsläppt gratisaktier och därefter på nytt nedsatt aktiekapita­ let. Detta torde dock delvis bero därpå, att efter B-skattens införande ett dylikt förfarande medfört mindre vinst i beskattningsavseende. Före B-skat­ tens införande förekommo exempel på sådana transaktioner; och därest nu B-skatten upphäves utan någon ersättning, torde det med skäl kunna befaras, att dylika manipulationer icke bliva allt för ovanliga. Likaledes kommer såsom i promemorian uttalats att uppstå ojämnhet i beskattningen mellan de fall, då ett aktiebolags kapital ökas genom inbetalning av medel, för vilka aktieägarna vid förvärvet i vanlig ordning erlagt inkomstskatt, och de fall, då bolagets kapital ökas genom överförande till aktiekapital eller reservfond av besparade vinstmedel, för vilka aktieägarna icke erlagt in­ komstskatt. De luckor, som på detta sätt uppstå i skattesystemet, därest B-skatten upphäves, äro enligt min åsikt av den art, att de om möjligt böra fyllas. Svårigheten är emellertid att finna bestämmelser, vilka tillgodose de syften man vill vinna men vilka samtidigt varken verka orättvist eller medföra för stora svårigheter vid tillämpningen. Det till kammarrätten remitterade förslaget får väl enligt min åsikt anses till sina grunder anvisa en fram­ komlig väg för frågans lösning. Med hänsyn till vad kammarrätten anfört därom, att förslaget skulle medföra betydande taxeringstekniska och andra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 7

svårigheter, liar jag dock ansett mig icke böra utan ytterligare undersök­ ning av andra möjligheter för frågans lösning tillstyrka, att nämnda för­ slag framlägges för riksdagen. Kammarrättens majoritet har emellertid icke avgivit något förslag till nya bestämmelser i förevarande avseende och. de förslag som framställts av reservanterna i kammarrätten anser jag mig icke kunna biträda. Den knappa tid, som stått till förfogande efter det kammarrättens utlåtande inkommit till finansdepartementet, har ej heller medgivit någon ytterligare utredning i ämnet. Härtill kommer att före­ varande fråga i viss mån sammanhänger med en del av de övriga skatte­ frågor, som vänta på sin lösning och som kunna antagas i samband med frågan om kommunalskattereformen nästa år komma under riksdagens pröv­ ning. Det synes mig under sådana förhållanden lämpligt, att spörsmålet om beskattning av aktiebolags besparade vinstmedel upptages till förnyad undersökning jämsides med utredningen av övriga till skattelagstiftningen hörande spörsmål, samt att de bestämmelser vilka vid en dylik undersök­ ning befinnas önskvärda inarbetas uti det förslag till förordning om stats­ skatt som kan komma att föreläggas riksdagen. Ehuru jag sålunda icke är beredd att nu framlägga förslag till införande av ersättning för B-skatten, anser jag mig dock på grund av de starka skäl som tala för nämnda skatts upphävande böra tillstyrka, att skatten får upphöra redan från och med år 1927. Därest någon ersättningsskatt införes vid nästa års riksdag, kan väl befaras, att vissa olägenheter kunna uppstå på den grund, att B-skatt icke utgått under år 1927. Går man fram efter ungefär de linjer som angivits uti det remitterade förslaget torde man dock utan större svårigheter kunna anknyta till förhållandena vid utgången av det sista räkenskapsår, för va rs in­ komst B-skatt utgått. Ett villkor är dock, att på sätt jag i annat samman­ hang förutsatt B-skatt uttages jämväl under år 1926, enär svårigheterna kunna antagas bliva större, ju längre tid som förflutit från den tid för vilken B-skatt utgått och till den tid då de nya beskattningsreglerna skola vinna tillämpning. Även om beskattningen av besparade vinstmedel ordnas på annat sätt än i det remitterade förslaget ifrågasatts, torde dock olägenheterna av att B-skatt icke uttagits under år 1927 icke kunna antagas bliva så störa, att de kunna motivera B-skattens bibehållande längre än under inne­ varande år. I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom finansdepartementet utarbeta förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, innebärande upphävande av B-skatten från och med år 1927 samt innefattande regler om restitution av B-skatt för framtiden. Endast i vad rör restitutionen torde förslagets bestämmelser be­ höva av mig närmare beröras. Såsom jag redan förut antytt kan det vara mycket svårt att avgöra, huruvida de hos ett bolag befintliga besparade vinstmedlen utgöras av Bbeskattade medel eller ej, liksom ock att avgöra, huruvida för ett visst

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ändamål t. ex. för utdelning använts B-beskattade medel eller andra medel. Dessa svårigheter komma att efter B-skattens upphävande bliva ännu mer framträdande, enär alla vinster som därefter intjänas icke bliva underkastade B-skatt. Alla de bolag som hava B-beskattade medel komma alltså att hava medel av båda slagen. Det skulle givetvis vara av stort värde om man, så­ som 1924 års bevillningsutskott ifrågasatt, kunde meddela några regler till förekommande av restitution vid utdelning av medel, som intjänats efter Bskattens upphävande. Det synes mig emellertid omöjligt att uppställa några allmängiltiga regler på ifrågavarande område, utan det torde vara nödvändigt att låta vederbörande myndigheter lösa spörsmålet från fall till fall. Ut­ gången torde härigenom i många fall bliva materiellt rättvisare än om myndigheterna skulle vara bundna av några efter genomsnittsfallen upp­ ställda regler. Jag har fördenskull ansett mig icke böra i nu förevarande syfte föreslå annan regel än den redan i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen, att restitution ej får ske för sammanlagt högre belopp än det, varmed bolagets behållna tillgångar enligt balansräkningen för det sista räkenskapsår, för vilket B-skatt utgår, överstigit aktiekapital och reservfond.- Uti det remitterade förslaget upptogs en bestämmelse, att] rätten att för framtiden erhålla restitution skulle inskränkas till viss tid. Någon dylik bestämmelse har jag icke ansett böra intagas i det nu anmälda förslaget, enär frågan om en dylik inskränkning enligt min åsikt icke bör upptagas till behandling förrän i samband med det slutliga avgörandet om införande av en ersättning för B-skatten. Det kunde ifrågasättas att, om B-skatten nu upphäves, vidtaga därav betingade omjusteringar i taxeringsförordningen och deklarationsformuläret. Jag har dock ansett detta icke vara erforderligt utan att därmed kan anstå till det blivande omarbetandet av taxeringsförordningen i dess helhet. Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdeparte­ mentet utarbetat förslag till förordning om ändring i vissa delar av förord­ ningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bil. litt. vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Svante Ericsson.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 9

Bilaga 1.

Till Konungen.

Genom remiss den 6 juni 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten att avgiva utlåtande över riksdagens vid remissen fogade skrivelse den 16 maj 1924 om utredning angående upphävande av den i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för vissa bolag, och skulle utlåtandet innefatta förslag till bestämmelser, vartill detsamma kunde föranleda. I riksdagens skrivelse har åberopats bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 39, i anledning av väckt motion i förevarande ämne, och har riksdagen i enlighet med utskottets hemställan anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående B-skattens upp­ hävande och därvid, i den mån det befunnes erforderligt att ersätta denna skatt, beakta, bland annat, vad i betänkandet anförts rörande särskilda stämpelavgifter. I enlighet med riksdagsbeslutets innehåll bär kammarrätten att uttala sig dels rörande B-skattens upphävande, dels ock beträffande dess ersät­ tande med någon annan skatteform. I det förra hänseendet synes riksdagen redan i viss mån hava fattat principiell ståndpunkt. Det heter nämligen i utskottets betänkande, att utskottet, med hänsyn till anförda förhållanden, funnit starka skäl tala för att B-skatten bleve upphävd. Någon reformering av B-skatten har tydligen icke ansetts kunna komma i fråga. På ett omedelbart avskaffande har emellertid riksdagen icke velat in­ gå. En utredning har synts höra komma till stånd, huruvida och på vad sätt B-skatten kunde ersättas genom annan å bolagen utgående skatt. Kravet på ersättning i form av annan skatt är dock icke ovillkorligt. På sätt ovan återgivits, har riksdagen såsom villkor för införandet av er­ sättningsskatter förutsatt, att det befunnes erforderligt att ersätta Bskatten med något annat. Av utskottsbetänkandet framgår, hurusom man härvid tänkt mera på vad som kunde erfordras ur statsfinansiell synpunkt än på rationella beskattningskrav. Det är nämligen »framför allt av statsfinansiella skäl» utskottet funnit sig ej höra föreslå ett omedelbart avskaffande av B-skat­ ten. För B-skattens tillkomst och syftet med densamma har i utskottsbe­ tänkandet redogjorts, och kammarrätten torde få hänvisa till den sålunda lämnade historiken. På sätt utskottet jämväl erinrat, liar kammarrätten i annat samman­ hang redan uttalat vissa betänkligheter beträffande B-skatten. I ytt­ rande till finansdepartementet den 15 mars 1923, med anledning av Kungl. Maj:ts befallning till samtliga ämbetsverk att avgiva yttrande och förslag angående begränsningar av ämbetsverkens arbetsuppgifter med mera, har kammarrätten sålunda anfört bland annat följande: »B-skatten avser att träffa den del av ett bolags inkomst, som icke i van­ lig ordning utdelats till aktie- eller lottägarna. Den beräknas å nämnda

10 Kung!. Maj:ts proposition Nr 193.

del av den inkomst, som taxerats till A-skatt nästföregående år och således av bolaget intjänats under andra året före taxeringsåret. Från det icke utdelade inkomstbeloppet få vid taxeringen frånräknas de kronoutskylder, som belöpt å hela den nästföregående år till A-skatt taxerade inkomsten, samt, i fråga om försäkringsaktiebolag, även vinstutdelning till försäkrings­ tagare eller för samma ändamål reserverade medel. B-skatten bär införts för att få dubbelbeskattningen av aktiebolags och solidariska bankbolags inkomster konsekvent genomförd. Den kan emellertid sägas i viss män endast liava karaktären av ett räntefritt tvångslån åt staten. Om den hos bolaget besparade inkomsten senare utdelas till delägarna, äger bolaget rätt till restitution av erlagd B-skatt för motsvarande belopp. För att resti­ tution skall erhållas fordras emellertid, att den verkställda utdelningen skall hava skett i vanlig ordning. Således kan restitution ej äga rum, därest utdelningen skett i samband med skifte av bolagets tillgångar i anledning av bolagets upplösning. Därest efter anförda besvär kammarrät­ ten ändrar ett bolags taxering till A-skatt eller åsätter ett bolag dylik taxering, skall jämlikt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen kammarrätten även vidtaga den jämkning i redan påförd taxering till B-skatt eller den påföring av sådan taxering, som må därav föranledas. Om av tillgäng­ liga handlingar ej framgår, huruvida och till vilket belopp B-skattetaxeringen ägt ram, åligger det kammarrätten att härom införskaffa erfor­ derlig uppgift. Av det förestående framgår således, att tillämpningen av bestämmelserna om B-skatt kan förorsaka kammarrätten avsevärt arbete vid handläggningen av mål rörande inländska aktiebolags och solidariska bankbolags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. Utan att kam­ marrätten i detta sammanhang anser sig böra göra något uttalande rö­ rande lämpligheten av denna särskilda på bolags fonderade medel utgå­ ende skatt, vill kammarrätten dock ifrågasätta, huruvida de skattebelopp, som genom denna beskattningsform tillvinnas staten, äro av den bety­ delse att skatten oaktat de högst betydande svårigheter, som äro förenade med dess tillämpning, bör bibehållas.» Något förslag om B-skattens avskaffande eller reformerande ansåg kammarrätten sig alltså icke böra i dåvarande sammanhang framställa. Eu ledamot var dock härutinnan skiljaktig och yttrade: »I fråga om B-skatten anser jag att kammarrätten bort bestämt påyrka borttagande av denna synnerligen otympliga och för beskattningsmyndigheterna i högsta grad besvärliga skatteform, i synnerhet som den vinst statsverket genom densamma bereder sig med all säkerhet blir sfi obe­ tydlig, att den icke uppväger de med skattens uttagande förenade kost­ naderna och olägenheterna. I den mån B-beskattade tillgångar i 'vanlig ordning’ utdelas, återbetalas nämligen denna skatt till bolagen. Staten får behålla skatten endast i följande fall: a) då den erlagts å belopp, som avsatts till reservfond: b) då bolag upplöses, utan att dess B-beskattade medel dessförinnan ’i vanlig ordning’ utdelats till delägarna; c) , då bolag uttryckligen angiver att utdelning ägt rum utan anlitande av B-beskattade medel; samt d) i de ytterst sällsynta fall, då bolags tillgångar vid nedsättning av ka­ pitalet utdelas till aktieägare. Sedan bolagen, som under krisåren i stor utsträckning varit urstånd­ sätta att verkställa utdelning, numera småningom kommit in i mera normala förhållanden, har restitution av B-skatt i rätt stor utsträckning

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 193- 11

börjat äga rum. Det kan härvid lätteligen inträffa, att restitution av dy­ lik skatt lagligen måste beviljas bolag, vars taxering till A-skatt för ett föregående år ännu är på kammarrättens eller regeringsrättens prövning beroende. Om i anledning av besvär ett bolags till A-skatt taxerade in­ komst höjes, föranleder sådant, jämlikt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen, höjning av bolagets taxering till B-skatt. 1 sådant fall får bolaget till statsverket inbetala B-skatt, som bolaget förut betalt men restitutionsvis återbekommit, och det är icke otänkbart att samma skatt sedermera ännu en gång kan varda till bolaget restituerad och så vidare in infinitum. Ansökningar om restitution av B-skatt kräva undersökning av det sö­ kande bolagets räkenskaps- och skatteförhållanden under de år som för­ flutit från och med år 1920, då bestämmelserna om skatten i fråga trädde i kraft. Länsstyrelserna nödgas för dylika ansökningars bedömande upp­ göra liggare för varje särskilt i ml a g, med anteckningar om skatteförhål­ landen, utdelning och restitution. Arbetet härmed blir besvärligare för vart år som går. Kammarrättens arbete med taxeringsmålen ökas i följd1 av B-skatten ej blott därigenom, att, innan besvär rörande ett bolags taxe­ ring till A-skatt kan avgöras, skriftväxling ofta måste äga rum för ut­ rönande av bolagets B-beskattning följande år, utan ii veu genom de syn­ nerligen besvärliga räkneoperationer, som måste föregå en ändring i Bskattetaxeringen; och slutligen åligger det kammarrätten att pröva av länsstyrelserna meddelade beslut om restitution av B-skatt, då det restituerade beloppet överstiger 1,000 kronor, eu prövning, som icke sällan kompliceras därigenom, att taxeringsmyndigheterna vid B-skattetaxering taga hänsyn Filt verkställd utdelning av förut B-beskattade tillgångar. Dessa och flera olägenheter, som ii ro förenade med B-skatten, uppväga mer än väl den obetydliga fördel staten genom, denna beskattning bereder sig. Teorien om dubbelbeskattningens konsekventa genomförande — eu teori, vars berättigande både kammarrätten och andra myndigheter starkt ifrågasatt — lärer icke utgöra tillräckligt skäl för bibehållande av denna teoretiskt kanske riktiga, men praktiskt omöjliga skatt. Anses det att bo­ lagen kunna underkastas ännu hårdare beskattning än som genom många­ handa, i vissa fall starkt progressiva skatter nu avpressas dem, lärer en så­ dan skärpning kunna på långt enklare och effektivare sätt ske genom mo­ difiering av beräkningsgrunderna för den så kallade A-skatten. På grund av vad sålunda anförts anser jag att kammarrätten bort i an­ ledning av nu förevarande remiss föreslå upphävande av mom. 2 och 3 i 19 § av inkomstskatteförordningen.» I förevarande sammanhang finner kammarrätten sig böra åberopa ej allenast isitt eget nyssberörda uttalande angående B-skattens betydelse för ämbetsverkets arbetsbörda utan ock i huvudsak vad den skiljaktige leda­ moten anfört som skäl för skattens upphävande. De ytterligare motiv här­ för, bevillningsutskottets betänkande upptager, kunna endast vara ägnade att befästa kammarrättens uppfattning, att B-skatten såsom medel att till­ varataga den verkliga eller förmenta särskilda skattekraften hos bo­ lagen med hänsyn till deras fondbildningar icke bör bibehållas. Vad härefter angår spörsmålet om efter B-skattens borttagande något annat bör sättas i stället, får kammarrätten erinra följande. Bevillningsutskottet bär i detta hänseende förordat, i varje fall till un­ dersökning, tre särskilda skatter, avsedda att träffa var sitt slag av fond­ ökning. Dessa skatter utgöra således icke några alternativ utan komplet­ tera varandra såsom led i ett system. Utskottet tänker sig möjligheten att

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

var för sig beskatta aktiekapitalets ökning genom emission av gratis­ aktier, avsättningar till reservfonden utöver viss storlek av densamma samt, vid bolags upplösning, fonderingar i övrigt, som då ingå i skifte och ej blivit B-beskattade. I alla tre fallen skulle skatten, liksom B-skatten, erläggas av bolaget. Tidigare har det ofta gjorts gällande, att gratisaktier borde beskattas hos aktieägarna såsom ett slags utdelning. Mot eu sådan beskattning har emellertid riksdagen bestämt uttalat sig, särskilt 1913, såsom i det remit­ terade utskottsbetänkande! påpekats. Nu har man, såsom nyss nämnts, tänkt isig en stämpelavgift, som det skulle åligga bolaget att erlägga. Då gratisaktier i avseende på stämpelskyldighet äro likställda med andra aktier, innebär utskottets förslag, att vid gratisemissioner aktiebreven skulle förses med dubbel eller eljest högre stämpel än vanliga aktiebrev. Utskottet åberopar till stöd för förslaget, att gratisemissioner i regel skulle föranleda kursstegringar för vederbörande aktier, vadan den extra beskatt­ ningen blott skulle reducera kursvinsten. Sådan effekt lärer dock kunna komma i fråga blott beträffande börsnoterade eller eljest i handeln mera allmänt förekommande aktier, medan i andra fall värdet av delägarens aktieinnehav förblir beroende av den däremot svarande andelen i bolagets tillgångar. Till undvikande av obehörig beskattning finge ock tillses, huruvida och i vad mån överföringen till aktiekapitalet omfattat redan B-beskattade fondmedel, vilka icke rättvisligen borde tillika beläggas med den extra stämpelavgiften. Frånsett dessa och andra anmärkningsgrunder rörande själva skatteformen förefaller tanken att bygga en beräkning av skatteintäkt på före­ komsten av gratisaktier hava föga motsvarighet i numera rådande ekono­ miska förhållanden, med hänsyn till vilka gratisemissioner under åtskilliga år framåt få antagas bliva tämligen sällsynta. Av lika liten praktisk betydelse bleve sannolikt en stämpelskatt på viss avsättning till reservfonden. De bolag torde vara lätt räknade, som under den närmare framtiden komma att binda kapital genom att öka reserv­ fonden över det i lag eller bolagsordning stadgade minimum, och det får väl antagas, att den tilltänkta skatten icke avsetts skola utgå, förrän nämnda gräns överskridits, eller ens innanför en ytterligare i bolagens berättigade konsolideringsintresse fastställd marginal. Ej heller kunde väl komma i fråga att gorå skatten retroaktiv. Även beträffande denna skatt finge för övrigt iakttagas, att redan B-beskattade medel ej drabbades därav. Om den praktiska innebörden av den för övriga fondbildningar avsedda tredje skattetypen är svårare att döma. Däremot synes redan i förväg tydligt, att dess till bolagets upplösning uppskjutna tillämpning, ej minst med hänsyn till de redan av utskottet angivna restriktionerna vid utsönd­ randet av skatteobj ektet, komme att bliva vansklig och besvärlig. Över huvud taget kan om de ifrågasatta stämpelskatterna sägas, att de icke lära kunna utformas så att, på sätt utskottet angivit såsom särskilt angeläget, »tillämpningen blir enkel och icke medför större kostnader». Tilllämpningen skulle bliva förknippad med ingående undersökningar angå­ ende skattskyldighetens tillvaro och omfattning samt tarva en häremot svarande besvärlig kontroll.

Kungl. Maj.ts proposition År 193. 13

För sin del får kammarrätten tillstyrka, att B-skatten må bliva avveck­ lad utan anordnande av någon ersättning. Krigskon junkturskatten sattes ur kraft i samma mån som några krigskonjunkturer en vidare förelågo. B-skatten är, djupare sett, också en kristidsskatt, betingad på sin tid av faktiska förhållanden, som numera icke eller i mycket ringa omfattning äro förhanden. Lagstiftningen måste nu­ mera taga sikte på normala förhållanden, i den mån den icke rent av kan nödgas räkna med avvikelser i en riktning, motsatt den extraordinära hög­ konjunktur, som hade skapat förutsättningar för B-skatten. Kammarrätten har vid flera tillfällen framhållit, att dubbelbeskattnin­ gen av den inkomst, som vinnes av verksamhet i aktiebolagets form, icke under normala förhållanden har någon rationell grund. Kravet på dess konsekventa genomförande, vilket var ett av motiven för B-skatten och nu står bakom förslagen om nya skatter i dennas ställe, kan icke från rationell synpunkt stödjas. Det synes ock föreligga en ej oväsentlig skillnad mel­ lan den drrbbelbeskattning, som fått uttryck i aktieutdelningens beskat­ tande hos aktieägaren, och den varom i detta ärende är fråga. I det förra fallet finnas ju dock två skattesubjekt, på vilka var för sig det allmänna kan hava anspråk i förhållande till deras skatteförmåga, aktieägarna och bolaget. I föreliggande fall åsyftas en tvåfaldig beskattning av samma in­ komst hos ett och samma skattesubjekt, bolaget. Till stöd för en särskild fondbeskattning har även åberopats, att bolagen genom att öka aktiekapital och reservfond erhölle en lägre inkomstproceut och såmedelst kunde bereda sig en förmånligare plats på progressionsskalan. Detta faktum är obestridligt, men utgör ju en naturlig följd av själva grundprincipen för bolagens skattskyldighet, enligt vilken storleken av skattskyldigheten skall vara beroende av förhållandet mellan inkomst och kapital. En särskild fondbeskattning går, rationellt sett, rakt emot lag­ stiftarens syfte och innebär faktiskt ett återtagande med ena handen av vad man givit med den andra. Slutligen fåb kammarrätten, i likhet med bevillningsutskottet, erinra om den ringa statsfinansiella betydelse B-skatten efterhand fått genom de ändrade faktiska förhållandena. Såsom utskottet antecknat, är i inneva­ rande budgetårs stat inkomsten därav efter avdrag för restitutioner beräk­ nad till endast 2 miljoner kronor. Skulle man sa taga' hänsyn till de kost­ nader B-skatten drager med sig i arbete och besvär vid tillämpningen, bleve den verkliga behållningen än mindre. Det vill alltså synas, som om de principiella skälen, vilka kammarrätten, såsom ovan framgått, funnit oförtydbart tala för B-skattens snara avlägs­ nande ur skattesystemet utan efterföljd av andra till förutsättningar och syfte besläktade skatteformer, icke skulle behöva skjutas åt sidan av stats­ finansiella hänsyn. Det synes, för att begagna riksdagsskrivelsens ut­ tryckssätt, icke vara erforderligt att vid B-skattens upphävande ersätta den med någon ny skatteform. Om emellertid, av statsfinansiella skäl eller för att mera konsekvent ge­ nomföra dubbelbeskattningen på förevarande område, det skulle befinnas nödvändigt att sätta något i B-skattens ställe, håller kammarrätten före. att man i varje fall bör stanna vid den väg, som antytts i utskottets förslag om fondbeskattning vid bolagets upplösning. Kammarrätten har härutin­ nan tänkt sig möjligheten av en anordning, varigenom en extra skatt skulle läggas på sådana i skiftet ingående medel, som icke motsvaras av delägar­ nas tillskott, av B-beskattade medel, för vilka restitution ej erhållits, eller

14 Iiungl. Maj:ts proposition Nr 193.

av medel, som avsatts till fonder före den 1 januari 1919 eller så tidigt, att fonderingarna icke varit underkastade B-skatt. Av de angivna tre begränsningarna äro de båda förstnämnda tämligen självfallna. Vad den tredje beträffar synes densamma betingad av samma billighetsskäl, enligt vilka B-skatten icke gjordes retroaktiv. Bet bör ju icke gärna komma i fråga att göra ersättningsskatten strängare än dess föregångare. Den sålunda ifrågasatta skatten skulle av praktiska skäl påföras bolaget och således utgå av de oskiftade tillgångarna. Bestyret med beskattningen torde kunna lämnas åt Konungens befallningshavande, mot vars beslut talan finge föras i kammarrätten såsom i debiteringsinål. Något utförligare förslag har kammarrätten, i överensstämmelse med sin ovan angivna ståndpunkt i ämnet, icke hatt anledning utforma. Efter det B-skatten, med eller utan ersättning i annan form, tilläventyrs blivit avskaffad, kommer rätten till restitution av B-skatt att kvarstå, så länge något bolag finnes kvar, som innehar B-beskattade medel, utan att mot dem svarande restitution erhållits. Bestämmelser för) detta restitutionsförfarande måste därför tills vidare bibehållas. Författningstekniskt torde detta bäst ordnas genom en särskild författning i ämnet, utfärdad samtidigt med att nu gällande bestämmelser om B-skatten upphävas. För­ slag till sådan författning får kammarrätten här bifoga. I övrigt torde förändringen lämpligast göras genom borttagande ur skatteförfattningarna av vad i dem förekommer rörande B-skatten, något som givetvis drager med sig formella konsekvenser i mindre omformule­ ringar och ändrade hänvisningar. Några särskilda övergångsbestämmel­ ser torde icke vara påkallade. I detta ärendes avgörande hava deltagit undertecknad president, kam­ marrättsråden Lagerbring, Lybeck, Frid, föredragande, Afzelius och Wahlund samt assessorn Geijer, av vilka emellertid kammarrättsrådet Wahlund varit av sjukdom hindrad att närvara vid den slutliga justerin­ gen av detta utlåtande. Utdrag av kammarrättens protokoll för denna dag, upptagande de sär­ skilda meningar, som i ärendet yttrats, bifogas, varjämte remissakten återställes.

Stockholm den 4 december 1924.

Underdånigst

AXEL ÖSTERGREN.

Knut Kinberg.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 15

Förslag

till

förordning angående restitution av inkomstskatt (B-skatt), erlagd jämlikt 19 $ 2 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan para­ grafen lydde enligt förordningen den 31 oktober 1919.

1 %. I den män inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag, som jämlikt 19 § 2 inom. i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögen­ hetsskatt, sådan paragrafen lydde enligt förordningen den 31 oktober 1919, taxerats till inkomstskatt (B-skatt), i vanlig ordning utdelar sålunda be­ skattade tillgångar, äger bolaget åtnjuta restitution med viss procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal kronor av de utdelade tillgångarna, skolande därvid iakttagas, att sammanlagda beloppet av restituerade medel icke må uppgå till högre belopp än de av bo­ laget enligt berörda 2 mom. erlagda skattemedel. Restitution sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

2 §. Vid restitution av skatt enligt 1 § tillämpas å där omförmälda grundbe­ lopp det procenttal, som på sätt i 20 § i förordningen om inkomst- och för­ mögenhetsskatt är sagt, bestämts att gälla för det år, under vilket utdel­ ning, som föranlett restitution, ägt rum.

3 i Denna förordning träder i kraft den---------- .

Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Maj:ts och Rikets kammarrätt den 4 december 1924.

Närvarande:

östergren, Kammarrättsrådet Lagerbring, » Lybeck, » Erici, » Afzelius, » Wahlund, Geijer.

S. D. Kammarrättsrådet Erici föredrog Kungl. Maj:ts remiss den 6 juni 1924 angående riksdagens skrivelse den 16 maj samma år om utredning an­ gående upphävande av den i förordningen om inkomst- och förmögenhets­ skatt stadgade B-skatt för vissä bolag, och beslöts underdånigt utlåtande, se registraturet. Presidenten Östergren yttrade: »Beträffande spörsmålet huruvida, efter B-skattens borttagande, annan oidnmg bör införas för beskattning av sådan bolags inkomst, som icke ut-

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

delas i vanlig- ordning, synes mig avgörande betydelse böra tillmätas den omständigheten att vinst, som ntdelas, beskattas hos såväl bolaget som del­ ägarna, och att ett upphävande av sålunda förekommande dubbelbeskatt­ ning måste anses vara för närvarande uteslutet av statsfinansiella skäl. Ätt jämväl fonderad vinst göres till föremål för särskild beskattning måste sä­ gas icke blott stå i god systematisk överensstämmelse med anordningen av den utdelade vinstens beskattning utan även för vissa fall vara ett nödvän­ digt komplement till sagda anordning, då nämligen eljest, enligt vad erfa­ renheten från tiden före B-skattens införande givit vid handen, bolags vinst kan helt undandragas beskattning hos delägarna. Såsom ersättning för B-skatten har bevillningsutskottet ifrågasatt be­ skattning av vinstmedel, som överföras till aktiekapitalet (grundfonden) eller till reservfonden eller som vid bolags upplösning utdelas till delägarna efter avdrag för av dem tillskjutna belopp. Mot en sådan beskattning sy­ nes mig i huvudsak icke vara annat att erinra, än att utbetalning utom vanlig ordning av hopsparade vinstmedel kan ske icke blott vid bolags upplösning utan även vid nedskrivning av aktiekapital samt vid sådan successiv, avveckling av bolag, som stundom förekommer, särskilt beträf­ fande så kallade familjebolag. I övrigt kan väl sägas att beskattningen av vinstmedel, som skiftas först vid bolags upplösning, så till vida skiljer sig från eu väl anordnad skatt som den dels ofta kan komma att påföras först lång tid efter det vinsten intjänats dels ock lämnar faktiskt uppkommen vinst fri från den särskilda skatten för sådana fall, då ett års vinst använ­ des till täckande av ett annat års förlust, men då en beskattning av fonderingar lätt skulle kunna göras verkningslös, därest den icke träffade jämväl vinstmedel, som fördelas först vid bolags upplösning, lärer man icke fa fästa större vikt vid den bristfällighet, som i nämnda hänseenden onekligen föreligger. Såsom ett önskemål har bevillningsutskottet framhållit, att något restitutionsförfarande i likhet med det med B-skatten förenade icke bleve erfor­ derligt. Att helt och hållet undgå ett restitutionsförfarande synes emeller­ tid icke vara möjligt; då beslut om fondering av medel och åtgärder vid likvidation kunna upphävas efter klander, måste en utväg finnas att be­ reda vederbörande rätt att återfå skattemedel, som efter upphävande av fonderingsbeslutet eller likvidationsåtgärden finnas hava blivit obeliörigen eller med för högt belopp uppburna. Restitutionen blir dock i dylika fall vida enklare än restitution av B-skatt. Bevillningsutskottet har närmast tänkt sig att skatten skulle utgå i form av stämpelavgift. Den skulle väl under denna förutsättning komma att debiteras, uppbäras och redovisas i den ordning, som gäller beträffande exempelvis skatt å gåva. Huru än bestämmelserna i dessa delar utformas, synes det emellertid för vissa fall kunna bliva nödigt att företaga utred­ ning om förhållanden, med vilka de myndigheter, som öva kontroll över stämpelbeskattning, hittills icke haft att skaffa. Ett sådant förhållande föreligger exempelvis, då det göres gällande att B-skatt förut utgått för de medel, varom fråga är. Det har därför synts mig lämpligare att skatten anordnas i närmare överensstämmelse med skatter i allmänhet. Förmod­ ligen skola kostnaderna därvid icke bliva större utan snarare mindre än om den anordnades som en stämpelskatt. På nu antydda grunder har jag uppsatt ett förslag till förordning angå­ ende särskild skatt å sådan bolags vinst, som icke i vanlig ordning utdelas till delägarna (fonderingsskatt). Förslaget, vilket med hänsyn till den tid,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 17

som för ändamålet stått till mitt förfogande, icke kan göra anspråk på att anses såsom annat än ett förberedande utkast, åtföljer detta yttrande. De särskilda paragraferna i förslaget torde icke erfordra någon närmare mo­ tivering. Vad den föreslagna skatteprocenten angår vill jag dock fram­ hålla, att det överhuvud taget icke torde vara möjligt att med någon grad av sannolikhet beräkna, huru mycket en skatt å bolags fonderade vinst­ medel kan inbringa. Med uppgörande av förslag till bestämmelser om redovisning hos riksräkenskapsverket för den ifrågasatta nya skatten och om riksräkenskapsverkets behörighet att föra talan, där skatten uppburits med för lågt be­ lopp, med mera torde lämpligen kunna tillsvidare anstå. I övriga delar är jag ense med pluraliteten.» . i presidentens yttrande omförmälda författningsförslag var av föl­ jande lydelse:

Förslag

till

förordning angående särskild skatt å sådan bolags vinst, som Icke i vanlig ordning utdelas till delägarna (fonderingsskatt).

1 §. Inländskt aktiebolag skall för den del av bolagets till inkomstskatt taxerade inkomst, som icke i vanlig ordning utdelats eller utdelas till delagarna, erlägga särskild skatt (fonderingsskatt) i de fall då bolaget till-, höriga medel a) tillföras aktiekapitalet eller reservfonden eller b) vid bolagets upplösning eller eljest utbetalas till delägarna utöver av dem tillskjutna belopp. Visas att för medel, varom under a) eller b) sägs, erlagts skatt enligt 19 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögen­ hetsskatt, sådan denna paragraf lyder enligt förordningen den 31 oktober 1919, (B-skatt) eller att för medel varom under b) är fråga, erlagts skatt efter vad under a) sägs, da skall för sålunda beskattat belopp fonderings­ skatt icke utgå. För medel, »om tillförts eller tillföras reservfonden, skall fonderings­ skatt icke heller utgå där denna fond icke uppgår till för bankaktiebolag femtio procent samt för annat aktiebolag tio procent av aktiekapitalet. Kommer genom reservfondens ökning på sätt ovan nämnts fonden att överstiga sålunda angiven storlek, utgår fonderingsskatt allenast för den del av de överförda medlen, varmed fonden ökats utöver sagda storlek. 2

2 $.

o Fonderingsskatt utgår med tre procent av de medel, för vilka enligt 1 § sådan skatt skall utgöras. Vid beräkning av skatt för medel, som tillförts aktiekapitalet, må av­ drag å skattebeloppet ske för vad bolaget utgivit till stämpel å aktiebrev, som i anledning av överföringen utfärdats eller skola utfärdas. Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 162 höft. (Nr 193.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

3 §.

Anmälan om överföring eller utbetalning av medel, som i 1 § avses, göres hos länsstyrelsen i det län, där bolagets styrelse enligt bolagsord­ ningen har sitt säte, beträffande utbetalning av medel efter bolags upplös­ ning inom tre månader från den bolagsstämma, då likvidatorema fram­ lade redovisning för sin förvaltning, men eljest inom tre månader från den bolagsstämma, då överföringen eller utbetalningen beslöts. Anmäl­ ningsskyldigheten åligger styrelsen eller, vad angår utbetalning av medel efter bolags upplösning, likvidatorema. Anmälan, som nu sagts, skall ske skriftligen och åtföljas av handlingar, som tjäna till upplysning om de förhållanden, på vilka skattskyldigheten grundas. Saknas handling, som för detta ändamål erfordras, äger läns­ styrelsen att vid vite tillhålla vederbörande anmälning sskyldiga att full­ göra vad dem i sådant hänseende åligger.

4 §. Om beloppet av den skatt, som skall utgå, meddelar länsstyrelsen sär­ skilt beslut och låter detta delgivas dem, av vilka anmälningen gjorts. Skatten erlägges till länsstyrelsen inom en månad från beslutets del­ givande. Försummas det, äger länsstyrelsen förordna om skattebeloppets uttagande i den ordning, som för uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad.

5 §.

Vad denna förordning innehåller om aktiebolag skall ock gälla i fråga om solidariskt bankbolag, varvid de bestämmelser, som hava avseende ä aktiekapital och aktiebrev, skola lämpas till grundfond och lottbrev samt vad i 1 § sista stycket sägs om bankaktiebolags reservfond skall gälla beträffande solidariskt bankbolags reservfond.

6 %. Besvär rörande tillämpningen av vad här ovan i denna förordning är stadgat anföras och fullföljas på sätt i uppbördsreglementet är föreskrivet för klagan över obehörig eller oriktig debitering. Besvär över beslut, som i 4 § sägs, befriar icke den skattskyldige från att i behörig ordning inbetala påfört belopp.

7*. Ändras eller upphäves beslut om överföring eller utbetalning av medel, som- i 1 § avses, eller ock verkställd fördelning av bolags tillgån­ gar vid dess upplösning, och visar sig till följd därav att skatt, som erlagts enligt denna förordning, icke bort utgå eller utgått med högre belopp än som vederbort, må skatten, i den mån den icke bort utgå, på ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som i fråga om resti­ tution av kronoutskylder är föreskriven. Å skattebelopp, som sålunda återbäres, äger vederbörande därjämte er­ hålla ränta efter fem. för hundra om året från och med den dag, beloppet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 19

visas vara guldet, till den dag, detsamma återbekommes; dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit från det Kungl. Maj:ts beslut om restitutionen meddelats eller underordnad mvndiehets beslut därom tagits åt sig laga kraft.

8 §. Försummar styrelseledamot eller likvidator att inom föreskriven tid gorå anmälan, som i 3 § sägs, böte minst tjugufem högst femhundra kronor, och äger domstol på yrkande av allmän åklagare att vid vite tillhålla den försumlige att fullgöra sin skyldighet i sådant hänseende. Lämnar styrelseledamot eller likvidator i anmälan eller handling, som innefattar upplysning om förhållanden, på vilka skattskyldighet enligt denna förordning grundas, mot bättre vetande oriktig uppgift av beskaffen­ het att inverka pa skattskyldighetens bestämmande, och är ej brottet be­ lagt med straff i allmän lag, dömes till böter från och med etthundra till och med tvåtusen kronor eller till fängelse. I fall, som ovan sägs, följe ock skyldighet att ersätta kronans förlust. Där i fall, som i 1 § under b) sägs, bolagets skattskyldighet enligt denna förordning icke fullgöres, vare delägarna skyldiga att återbära vad till dem må hava utbetalts.

9 §. Talan enligt 8 § anställes vid allmän underrätt i den ort, där bolagets styrelse enligt bolagsordningen har sitt säte. Åtal utföres av allmän åklagare.

10 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna straff­ lagen.

11 §.

Denna förordning träder i kraft den — — — — —. Förordningen skall tillämpas även i avseende å inkomst, som förvärvats före nämnda dag och därefter skolat, i fall 19 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan paragrafen lyder enligt förordningen den 31 oktober 1919, fortfarande varit gällande, tagas i be­ räkning vid taxering till skatt jämlikt detta moment. Tiden för anmälan om före förordningens _ ikraftträdande vidtagen åtgärd, som föranleder att skattskyldighet enligt denna förordning inträder, skall dock räknas från dagen för ikraftträdandet.

12 §.

De närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen.

Kammarrättsrådet Lybeck anförde: »För min del anser jag, att så länge dubbelbeskattning av aktiebolags in­ komst bibehållet i det statliga beskattningsväsendet konsekvensen fordrar,

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

att jämväl den den del av bolagets till inkomstskatt taxerade inkomst, som icke i vanlig ordning utdelas, blir föremål för särskild beskattning i den mån den utskiftas till delägarna eller dessförinnan överföres till aktiekapi­ talet eller reservfonden. Vid ärendets behandling inom kammarrätten har presidenten Östergren framlagt ett av honom utarbetat förslag till förord­ ning om sådan särskild beskattning. Till detta förslag, som emellertid en­ dast torde hava karaktär av utkast, har jag velat i huvudsak ansluta mig. I övrigt instämmer jag med föredraganden.» Som ovan. In fidem

Nils Möllerstedt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 21

Bilaga.

P. M.

rörande upphävande av den nuvarande B-skatten för aktiebolag och solidariska bankbolag samt rörande möjligheterna för dess ersättande med eu annan skatteform.

1924 års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Majd ville föranstalta om utredning angående B-skattens upphävande och därvid, i mån det befunnes erforderligt att ersätta denna skatt, beakta, bland annat, vad i nämnda hänseende anförts uti ett av bevillningsutskot­ tet avgivet betänkande, ävensom att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas. Då det äi avsikten, att i samband med kommunalskattefrågans lösning skola, såvitt möjligt, till behandling upptagas alla frågor om den direkta beskattningen, vilka nu vänta på sin lösning, och däribland jämväl de spörsmål, som beröra beskattningen av juridiska personer, kunde det ifrågasättas, att spörsmålet om B-skattens upphävande och dess ersättande med skatt i annan form uppskötes för att tagas under omprövning i sitt större sammanhang d. v. s., enligt vad man nu kan antaga, vid 1927 års riksdag. Vissa omständigheter föranleda emellertid, att frågan om B-skattens upphävande ävensom om dess eventuella ersättande med en annan skatteiorm synes böra upptagas till prövning redan vid 1926 års riksdag. Taxe­ ringen till B-skatt sker nämligen ett år senare än taxeringen till A-skatt och detta medför, att, om särskilda åtgärder för ordnandet av övergången från B-skatten till en eventuell ny skatteform icke träffas redan i år, man kunde bliva nödsakad att av samtliga bolag uttaga B-skatt även år 1927. Detta lärer, om möjligt, höra undvikas.

Historik.

De äldre beskattningsförordningarnas ståndpunkt i fråga om bolagsbe- Inkomst- och skattnmgen var den, att dubbelbeskattning icke fick äga rum. Ett uttryck förmögenhet »för denna uppfattning utgjorde följande stadgande i 1897 års bevillnings- skatten. torordmng: »Enär vederbörande bolag eller inrättning skall erlägga be­ villning både för ränteinkomsten av hela det i bolaget eller inrättningen ned­ lagda aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen därutöver lämnar, så ora de enskilda delägarna icke taxeras för inkomst från samma bolag eller inrättning.»

. ^rs inkomstskatteförordning infördes i viss utsträckning 1902 års lag- Qubbelbeskattnmg av aktiebolags1 inkomst. Enligt det till 1902 års riks- stiftning. hslI±tKÖ,iiande.k0n;“er °rdet )>aktieb°lag» att användas såsom gemensam beteckning för både aktiebolag och solidariska bankbolag, där annat icke framgår av sammanhanget. S

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

dag framlagda förslaget till inkomstskatte förordning (proposition nr 16) skulle aktieägare beskattas för sin utdelning från aktiebolaget samt bo­ laget beskattas för sin vinst med avdrag för ett belopp av fyra procent på inbetalt kapital; skatteskalan var densamma både för enskilda och aktiebolag och beroende av inkomstens absoluta belopp. Vid anmälan in­ för Kungl. Maj:t av detta förslag anförde föredragande departementsche­ fen i huvudsak: Att delägare i aktiebolag skulle beskattas för den utdel­ ning, de uppbure från bolaget, vore en given sak. Frågan om bolagets be­ skattning vore däremot mera svårlöst. Svårigheten berodde därpå, att a ena sidan den juridiska fiktion, enligt vilken ett aktiebolag i rättsligt av­ seende betraktades såsom en person, uppenbarligen icke vore hållbar i fråga om inkomstskatten, medan det å andra sidan icke läte sig göra att lämna bolaget ur räkningen och beskatta dess vinst hos aktieägarna. Slut­ satsen härav bleve den, att de allmänna reglerna för inkomstbeskattningen icke räckte till i fråga om aktiebolagen, utan att särskilda regler för dem måste uppställas och dessa av den beskaffenhet, att skatten för aktiebo­ lagen icke läte sig organiskt inpassas i inkomstskattesystemet utan i själva verket bleve en supplementärskatt, som upptoges i sammanhang med inkomstskatten. Det vore dock icke nog med att man anordnade bo­ lagens inkomstbeskattning så, att ingen del av deras vinst bleve obeskat­ tad. Då man ville utsträcka användningen av den direkta beskattningen läge det vikt uppå att den anordnades så, att det för densamma särskilt kännetecknande företrädet eller dess egenskap att kunna anpassas efter skatteförmågan i möjligaste starka grad framträdde. Detta skedde därige­ nom, att skatten gjordes progressiv; det kunde även ske genom en högre skatt på den fonderade inkomsten, vilket lämpligast torde ske genom en förmögenhetsskatt. Men ett medel vore även, att man med särskild be­ skattning uppsökte inkom st, som vare sig den vore att anse såsom fonderad eller icke, kunde anses besitta eu särskild grad av skattekraft. Att man velat finna en sådan hos aktiebolagen, vore icke ägnat att ingiva förvå­ ning. Svårt torde vara att förneka att, därest ett aktiebolags verksamhet visade sig framgångsrik, de tillskjutna kapitalen i och genom samman­ slutningen under aktiebolagets genom lagstiftningen på flerahanda sätt — såsom genom den begränsade ansvarigheten in. in. — särskilt gynnade form erhållit en så att säga högre valör. Alldeles klart vore emellertid, att denna ökade skattekraft icke uppstode enbart därigenom, att kapital samman slötes under aktiebolagets form. Den dagliga erfarenheten utvisade tvärtom, att många sådana bolag förde eu tynande tillvaro, och en gräns måste således någonstädes dragas. Vidare vore det nödvändigt, att skatte­ lagstiftningen så anordnades, att icke bildandet av aktiebolag försvårades. Dessa bolag vore nödvändiga för landets ekonomiska utveckling; de hade dittills verkat och verkade fortfarande såsom mäktiga hävstänger i detta avseende. Dessa båda syftemål vunnes därigenom, att den särskilda skatt­ skyldigheten för aktiebolag inträdde först då bolagets vinst, uttryckt i visst procentförhållande till det inbetalta kapitalet, uppnådde en viss stor­ lek och endast träffade den vinst, som översköte detta procenttal, eller, med andra ord, att vid bolagets taxering avdrag finge ske för ett belopp, motsvarande viss procent, i förslaget fyra, av bolagets kapital. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle alltså, om utdelning till delägarna icke ägde rum, den del av bolagets vinst, som icke översteg fyra procent av kapitalet, vara fri från skatt; skedde däremot utdelning, beskattades hos bolaget den del av vinsten, som översteg fyra procent av kapitalet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 23

samt hos aktieägarna hela utdelningen, vadan dubbelbeskattning förelåg till den del utdelningen översteg fyra procent. Biksdagen beslöt emellertid, att vid aktiebolags taxering avdrag skulle få ske för ett belopp, motsvarande utdelningen, dock icke för mera än sex procent å inbetalt aktiekapital. Dubbelbeskattning ägde alltså rum av den del av utdelningen som översteg sex procent. Såsom inbetalt aktiekapi­ tal ansågs blott verkligt, av aktieägarna gjort tillskott, dock att för bo­ lag, vilka tillkommit före den 1 juli 1897, såsom inbetalt även skulle räk­ nas det belopp, som intill nämnda dag hos vederbörande myndighet inre­ gistrerats eller anmälts såsom inbetalt.

1907 års förordning gjorde ingen ändring i hithörande avseenden. 1907 års lag­ stiftning. Genom 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt under­ 1910 års lag­ gick skattskyldigheten för aktiebolag en betydande omläggning. stiftning. Enligt Kungl. Maj:ts för 1910 års riksdag framlagda förslag (propo­ sition nr 88) skulle inkomstskatten för aktiebolag utgå dels med två kronor 50 öre för varje hundratal kronor av den taxerade inkomsten, dels ock därutöver för det belopp av inkomsten, som översteg 5 procent men icke 10 procent av bolagets kapital, med en krona för varje hundratal kronor av inkomstbeloppet, för det belopp av inkomsten, som översteg 10 procent men icke 15 procent av kapitalet, med två kronor för varje hundratal kro­ nor samt för det belopp av inkomsten, som översteg 15 procent av kapita­ let, med tre kronor för varje hundratal kronor. Till kapital skulle i nu berörda hänseende räknas allenast inbetalt aktie- eller lottkapital. Be­ träffande inbetalt kapital skulle gälla i huvudsak samma regler som i föregående inkomstskatteförfattningar. Avdrag för utdelning till aktie­ ägarna fick icke ske, men aktieägarna voro såsom förut skattskyldiga för utdelningen. Vid författningsförslagets anmälan inför Kungl. Maj:t anförde dåva­ rande chefen för finansdepartementet, att, medan för bestämmandet av den personliga skatteförmågan såsom det mest framträdande momentet framstode inkomstens absoluta storlek, varpå alltså progressionsskalan för en­ skilda personer byggdes, kunde en juridisk persons skatteförmåga åter, om den byggdes på inkomst, näppeligen grundas på samma förhållande. In­ komstens storlek i och för sig bleve ju synnerligen missvisande, om denna inkomst bedömdes oberoende av det kapital, vars avkastning inkomsten motsvarade. Först i den mån på grund av gynnsamma omständigheter bolagets inkomst överstege den normala avkastningen av aktiekapitalet, förefunnes enligt departementschefens mening en fullgiltig grund för tilllämpning av en progressiv skatteskala, Av praktiska skäl föreslog Kungl. Maj:t senare i särskild skrivelse (nr 192), att skatteskalan skulle erhålla den tekniska utformning, att för varje Särskild inkomstprocent skulle angivas den skatteprocent, som vore tilllämplig för hela inkomsten. Enligt denna skala var den lägsta skattesat­ sen 2.50 procent, vilken gällde, om inkomsten icke översteg 5 procent av kapitalet, och den högsta 5.20 procent, som gällde, om inkomsten översteg 100 procent av kapitalet. Detta förslag godkändes av riksdagen. Genom 1910 års inkomstskatteförordning infördes alltså dubelbeskattning av hela den del av ett aktiebolags vinst, som utdelades till aktieägarna. I

I anledning av skrivelse från 1910 års riksdag med anhållan, att Kungl. 1911 års lag­ Maj:t måtte föranstalta om utredning på vad sätt vid beräkning av aktie- 9 stiftning.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

bolags kapital hänsyn kunde tagas till reservfond, framlade Kungl. Maj:t för 1911 års riksdag förslag till ändring i inkomstskatteförordningen (pro­ position nr 109). Enligt detta förslag skulle vid beräkningen av förhållan­ det mellan bolagets vinst och bolagets kapital såsom kapital räknas så­ väl aktiekapitalet som reservfonden, oavsett huru nämnda kapital och fond bildats, d. v. s. oavsett huruvida de bildats genom inbetalning från aktie­ ägarna eller genom överförande av vinstmedel. För att uppväga den minsk­ ning i skattens avkastning, som kunde beräknas härigenom uppkomma, skärptes skatteskalan så att progressionen började redan när inkomsten översteg 4 procent av kapitalet samt högsta skatteprocenten, som gällde när inkomsten översteg 100 procent av kapitalet, var 5.85 procent. Av föredragande departementschefens anförande vid anmälan av för­ slaget inför Kungl. Maj:t framgår, att man utgått från att, då bolagets in­ komst utgjorde avkastningen å allt det delägarna tillhöriga, i bolaget ned­ lagda kapitalet, skatteprocenten principiellt borde bestämmas med hän­ syn till inkomstens förhållande till bolagets samlade förmögenhet, d. v. s. till sammanlagda beloppet av bolagets samtliga fonder, men att man detta oaktat begränsat bolagets kapital i skatteteknisk mening till att omfatta blott aktiekapital och reservfond. Skälen härtill voro närmast, att det icke syntes tillrådligt att utsträcka begreppet kapital till att omfatta även dispositions- och därmed likartade fonder, då dessa kunde förväntas bliva alltför rörliga för att lämpligen kunna läggas till grund för skatteberäk­ ningen, samt att det efter förslagets antagande i regel komme att ligga i ett bolags egen hand, om detsamma genom dispositionsfondens överförande till reservfonden skulle komma i samma skatteläge som ett vart annat bo­ lag, som vore likställt i fråga om kapitaltillgångar och avkastningsprocent. Förslaget godkändes av riksdagen.

1913 års Vid 1913 års riksdag upptogs ånyo till behandling frågan om beskatt­ riksdags­ ningen av aktiebolagsinkomst, nämligen genom en motion i andra kamma­ skrivelse. ren (II: 181), däri yrkades sådan ändring i inkomstskatteförordningen, att såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag skulle anses all ut­ delning av aktier i eget eller annat bolag ävensom varje annan utdelning till aktieägare av penningar eller penningars värde, såvida utdelningen ej vore att hänföra till återbetalning vid bolags upplösning av inbetalt aktie­ kapital. I anledning av motionen beslöt riksdagen skrivelse (nr 140) till Kungl. Maj:t, däri riksdagen — under förklaring att riksdagen icke delade den i motionen uttalade uppfattningen, att s. k. gratisaktier borde beskattas såsom utdelning — anhöll, att Kungl. Maj:t måtto föranstalta om utred­ ning, huruvida och i vad män, då ett aktiebolag upplöstes, bolagets upp­ sparade tillgångar, vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bo­ lagets upplösning, kunde göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna.

1918 års Vid 1918 års riksdag framlades av Kungl. Maj:t proposition (nr 395) riksdag. med förslag till viss ändring av reglerna för aktiebolags beskattning. En­ ligt detta förslag fick, i och för beräkning av inkomstens förhållande till kapitalet, till aktiekapitalet, i den mån detta icke blivit före den 1 ja­ nuari 1915 hos vederbörande myndighet inregistrerat eller anmält såsom inbetalt, ej räknas mera än som motsvarade verkligt, av delägarna gjort

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 193. 25

tillskott. Ej heller fick reservfonden upptagas till mera än femtio pro­ cent av det belopp, vartill aktiekapitalet skulle beräknas; dock att i varje fall reservfonden fick upptagas till det belopp, vartill densamma uppgått den 1 januari 1915, ökat med vad sedermera blivit lagt till densamma av vid aktieteckning influtna medel. Dessutom skulle såsom beskattnings­ bar utdelning för delägare upptagas, förutom vanlig utdelning, vad som vid bolags upplösning tillskiftats honom utöver den å honom belöpande andel i de bolagets tillgångar, till vilka hänsyn skulle tagas vid bestäm­ mande av bolagets kapital. I fråga om grunderna för beräknande av bolagets kapital innebar för­ slaget alltså i viss mån en återgång till vad som gällt enligt 1910 års för­ ordning före den år 1911 vidtagna ändringen. Vid anmälan av förslaget inför Kungl. Maj:t anförde föredragande departementschefen i denna del, bland annat: Med gällande bestämmelser i ämnet hade icke åstadkommits en konsekvent genomförd beskattning av aktiebolags inkomst. Den del av vinsten, som utdelades, gjordes nämligen principiellt till föremål för en dubbel beskattning, under det att återstoden av vinsten beskattades alle­ nast såsom en bolagets inkomst. Därest aktieägarna beslutade utdelning av ett bolags hela vinst, bleve de alltså tyngre beskattade, än om vinsten beskattades hos bolaget och där gjordes räntebärande. Det vore en inkon­ sekvens att, medan i ett bolag, där vinsten helt eller delvis utdelades till aktieägare, som eventuellt placerade sina vinstandelar i andra företag, dessa aktieägare bleve underkastade beskattning, varemot i ett annat bo­ lag, där vinsten finge stå inne och göras räntebärande i bolaget, aktie­ ägarna undginge beskattning för vinsten. Vare sig all vinst utdelades eller, genom, en fondering, bolagets tillgångar och i följd därav även ak­ tiernas värde ökades år från år, hade aktieägaren egentligen haft samma förmögenhetstillskott och borde följaktligen även beskattas lika för båda fallen. Då gällande bestämmelser varit föremål för prövning, syntes man ej hava tillräckligt beaktat dessa synpunkter. Man hade framhållit så­ som oriktigt, att två bolag med lika stora tillgångar och lika stor avkast­ ning bleve olika beskattade blott på den grund, att bolagens kapital ur­ sprungligen uppkommit på olika sätt, det ena genom kontant tillskott från aktieägarna och det andra genom fondering av vinstmedel, samt hade för­ menat, att bakom varje aktie i realiteten läge samma insats från aktie­ ägarna, vare sig aktieägaren gjort denna insats kontant eller genom under­ låtenhet att uttaga å honom belöpande vinstandel. Därvid syntes man dock hava förbisett den stora olikhet, som läge däri, att kapitalbildningen varit i det förra fallet beskattad på vanligt sätt och i det senare fallet skattefri hos aktieägaren. Först i den händelse denna olikhet utjämnades, bleve den tankegång, som läge till grund för 1911 års ändring, konsekvent fullföljd.—-Bakom 1911 års beslut hade emellertid legat jämväl eu strävan att underlätta bolagens konsolidering. Därvid torde man emellertid inga­ lunda hava förutsett, att denna »konsolidering» skulle taga den omfatt­ ning, som sedermera blivit fallet. En sak vore, att ett bolag för att säker­ ställa sin ekonomi upplade fonder, motsvarande viss del av aktiekapitalet. Helt annat blev däremot förhållandet, då ett bolag, såsom understundom skedde, mångdubblade det ursprungligen inbetalta kapitalet. En dylik fondering tjänade ej att trygga bolagets soliditet i egentlig mening utan gjorde i själva verket bolaget till ett helt annat företag, än det från bör­ jan varit. Att i sådant fall åberopa nödvändigheten av bolagens konsoli­ dering för vinnande av särskilda förmåner i beskattningsavseende kunde

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ej vara riktigt. — Vad anginge ett av kammarrätten uti avgivet utlåtande gjort påstående att förslaget skulle motverka lusten till kapitalbildning hos bolagen, ville departementschefen erinra om, att, därest vinsten i sin helhet utdelades, vederbörande aktieägare skulle hava att för densamma erlägga en skatt, som med hänsyn därtill, att aktieägarna i allmänhet vore till finnandes bland de mera burgna samhällsklasserna, val i allmänhet torde belöpa sig till några procent av den utdelade vinsten. För att på den föreslagna vägen motsvarande skatteeffekt skulle ernås, borde alltså av den årliga avkastningen av de inom varje bolag fonderade vinstmedlen ut­ tagas samma skatteprocent, som skulle uttagit® av själva det fonderade beloppet, därest detta i stället utdelats, men den i anledning av vinstfonderingen orsakade skatteökningen bleve enligt förslaget mycket mindre. Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att såsom beskattningsbar ut­ delning från aktiebolag skulle upptagas jämväl vad som vid bolagets upp­ lösning tillskiftats delägare utöver den å honom belöpande andel av de bo­ lagets tillgångar, till vilka hänsyn skulle tagas vid beräknande av taxerad inkomsts förhållande till bolagets kapital, hade vid förslagets remitterande till kammarrätten för utlåtande överlämnats en inom finansdepartementet utarbetad promemoria, däri bland annat anförts: Eu återgång till de beskattningsprinciper, som införts genom 20 § inkomstskatteförordningen en­ ligt dess ursprungliga lydelse, tarvade ändring i förordningen, avseende att förhindra det skärpningen i beskattningsavseende gjordes verknings­ lös därigenom, att bolag om bildades till nytt bolag med större aktiekapital. Detta syntes kunna ske allenast genom föreskrift, att, därest vid bolags upplösning å aktieägare belöpte mera, än vad som motsvarade honom till­ kommande andel i det kapital, vilket i beskattningshänseende skulle anses lika med bolagets inbetalta aktiekapital, nämnda överskott beskattades så­ som vinstutdelning. Visserligen kunde med fog anmärkas, att den, som in­ köpt en aktie för dennas verkliga värde och vid bolagets kort därefter inträf­ fade upplösning erhölle samma belopp, kunde bliva beskattad såsom fölvinstutdelning, ehuru han ej haft ett öres vinst. Emellertid torde en sådan farhåga ej hava så stor praktisk betydelse, som det vid första påståendet kunde synas. De bolag, för vilka en upplösning vore nödtvungen, torde nämligen ej heller lämna någon beskattningsbar behållning. De fall, där frågan vore av praktisk betydelse, avsåge alltså frivilliga upplösningar. Dessa betingades vanligen av någon för aktieägarna förmånlig affärssammanslutning. Ofta torde det emellertid även förhålla sig så, att bolag bil­ dats för fullföljandet av en viss bestämd affär, t. ex. afstyckning av en egendom i villatomter, samt att till undvikande av beskattning hos aktie­ ägarna vinsten ej utdelades utan fonderades, tills bolaget upplöstes. De fall, där en beskattning av nu antydd art skulle framstå som, en obillighet mot den enskilde aktieägaren, torde bliva synnerligen få samt komma, att inskränka sig till en synnerligen kort övergångsperiod. Den, som seder­ mera köpte aktier, måste taga med i beräkningen en eventuell skattskyldig­ het i händelse av bolagets upplösning. Ehuru förslaget om en lagändring i antydd riktning närmast föranletts av hänsyn till önskan att förhindra det bestämmelser rörande hårdare beskattning av avkastning från fonderad vinst än från inbetalt aktiekapital gjordes ineffektiva, vore nämnda förslag även i annat hänseende av synnerlig betydelse. Visserligen kunde ej därigenom frågan om jämväl den fonderade vinstens dubbelbeskatt­ ning lösas. För de flesta bolagen med deras långvariga fortbestånd bleve nämligen bestämmelsen utan verkan. Däremot förekommes, att aktie-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 27

ägarna till undvikande av dubbelbeskattning fonderade vinsten i avsikt att sedermera utdela densamma i samband med bolagets upplösning. I avgivet utlåtande yttrade kammarrätten bland annat: Det vore inga­ lunda säkert, att vad delägare i aktiebolag, som upplöstes, tillskiftades ur tillgångar, som icke utgjorde inbetalt kapital, ens till någon del utgjorde vinst för honom. Ofta nog torde aktien eu eller flera gånger hava bytt ägare genom köp, varvid köparen med all säkerhet fått betala en köpeskil­ ling, som svarat mot aktiens till följd av fonderingen hos bolaget ökade värde. Den siste ägarens skattskyldighet för utdelning vid aktiebolags upplösning kunde bliva i särskilt hög grad orättvis, om 20 § i inkomstskatteförordningen erhölle den föreslagna lydelsen och aktieägaren efter den 1 januari 1915 men före förslagets framläggande förvärvat aktier i ett bolag, vars kapital i större utsträckning utgjordes av icke inbetalt kapi­ tal. Vid bolagets upplösning finge då aktieägaren skatta såsom för utdel­ ning för vad som tillskiftats honom ur det icke inbetalta kapitalet, ehuru det vid köpet av aktierna -varit honom omöjligt att nedbringa köpeskil­ lingen genom hänvisning till en sådan eventualitet. Efter att hava redogjort för innehållet i den nyss omnämnda promemo­ rian och kammarrättens utlåtande anförde föredragande departementsche­ fen vidare: Enligt det framlagda förslaget skulle såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag upptagas jämväl vad som vid bolagets, upplös­ ning tillskiftats delägare utöver den å honom belöpande andel i de bo­ lagets tillgångar, till vilka hänsyn skulle tagas vid beräknande av taxerad inkomsts förhållande till bolagets kapital. Ett stadgande i denna riktning syntes oundgängligt, därest icke den ifrågasatta skärpningen av bolags be­ skattning skulle göras ineffektiv genom bolagens upplösning och ombil­ dande till nya bolag med större kapital. Såsom av kammarrättens utlå­ tande framginge, torde i främsta rummet mot det föreslagna stadgandet kunna anmärkas, att detsammas genomförande skiille särskilt tungt drabba den aktieägare, vilken inköpt aktier för belopp, något så när motsvarande aktiernas värde vid tiden för bolagets upplösning men mera avsevärt över­ stigande aktiens nominella värde. Denna olägenhet torde dock, såsom framhållits i den omnämnda promemorian, bliva av mindre praktisk bety­ delse samt för övrigt komma att göra sig gällande allenast i händelse av kort övergångstid. Ifrågavarande proposition vann icke riksdagens bifall. I

I juni 1918 tillkallades därefter särskilda sakkunniga för att verkställa 191S års sak­ kunniga för utredning angående dels frågan om skärpt beskattning av aktiebolag med bolagsbehänsyn till den större skatteförmågan hos bolag med stora tillgångar i skattningen. fonderade medel dels och frågan om inkomstbeskattning av vad delägarna utbekomma vid bolags upplösning. De sakkunniga avgåvo betänkande den 20 mars 1919. Däri föreslogs, att aktiebolag skulle utöver den vanliga inkomstskatten erlägga en propor­ tionell skatt för den del av bolagets nästföregående taxerade inkomst, som icke utdelats eller utskiftats till delägarna, men att, i den mån på detta sätt beskattade tillgångar utginge till delägarna, bolaget skulle äga åter­ bekomma erlagd skatt i den ordning, som vore stadgad i fråga om restitu­ tion av kronoutskylder. Dessutom skulle enligt förslaget utan sådan tids­ begränsning, som gällde i fråga om realisationsvinst, såsom skattepliktig inkomst upptagas vinst för delägare i aktiebolag, uppkommen vid skifte av bolagets tillgångar eller genom icke yrkesmässig avyttring av aktie-

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

eller bankrott efter början av det kalenderår, under vilket bolaget trätt i likvidation, eller i följd av aktiekapitalets nedsättning. Sedan de sakkunniga redogjort för vad som tidigare åtgjorts i fråga om aktiebolagens beskattning och därvid särskilt för 1918 års förslag, an­ förde de bland annat: Den gällande lagstiftningen både väl icke upptagit dubbelbeskattningen av aktieutdelning såsom en principiell regel, som även rationellt sett borde vinna konsekvent tillämpning, utan snarare så­ som en av praktiska skäl betingad anordning. Emellertid liade denna anordning givit anledning till vissa ojämnheter i beskattningen. Den hade kunnat föranleda bolag, vilka eljest skulle årligen utdelat sina för rörel­ sen ej behövliga vinster till delägarna, att i stället hos bolaget hophespara samma vinster för att först genom skifte överföra dem till delägarna. Här­ igenom hade staten gatt miste om den skatt för utdelning, som eljest ålegat? delägarna. Såsom ett led i åtgärder för att avhjälpa detta missförhållande syntes en viss beskattning av outdelade vinstmedel böra tagas under över­ vägande. Då en ökad fondering jämväl från rationell beskattningssynpunkt måste anses innebära en ökad skatteförmåga, torde berättigade invänd­ ningar icke kunna göras mot att denna av staten toges i anspråk, vare sig en sådan strävan sades åsyfta utsträckt dubbelbeskattning eller, riktigare, betraktades allenast som ett rättvist avvägande av skattebördan efter skattekraften. — Efter en ingående prövning av frågans olika sidor hade de sakkunniga stadgats i den uppfattningen, att en lämplig lösning av frågan icke stode att vimla i den riktning 1918 års proposition anvisat. Å andra sidan torde, såsom jämväl i 1918 års proposition framhållits, det icke kunna ifrågakomma att hos delägarna beskatta hela deras andel i bolagets års­ vinst. Om det vore klart, att bolagets besparade vinstmedel icke billigtvis kunde indragas under aktieägarnas skattskyldighet, kunde tydligen eu särskild beskattning av dessa medel ej ordnas på annat sätt än att bo­ laget _ gjordes skattskyldig! härutinnan. Ifrågavarande särskilda skatt­ skyldighet kunde uppenbarligen icke göras gällande genom blott och bart en höjning av den för bolaget eljest utgående inkomstskatten. Det torde icke kunna undvikas att skapa en i viss mån fristående skatteform vid si­ dan av den vanliga inkomstskatten. En dylik fristående skatteform vore den av de sakkunniga föreslagna skatten, för korthetens skull benämnd B-skatt i motsats till den vanliga skatten, benämnd A-skatt. Fonderade vinstmedel kunde sedermera bliva tagna i anspråk för utdelning till del­ ägarna och i sådan ordning bliva föremål för förnyad beskattning. I den man detta skedde, inträdde således från statens synpunkt i stort sett sam­ ma situation i beskattningsavseende, som om ifrågavarande medel icke besparats utan genast utdelats, och bortlolle förutsättningen för B-beskattningen. Hade de utdelade medlen varit underkastade sådan beskattning, uppstode i följd av utdelningen ett oomtvistligt anspråk mot staten på återbäring av den tidigare erlagda B-skatten. Här framträdde B-beskattningens nödvändiga karaktär av provisorium. Saken kunde uttryckas så, att bolaget förskotterade skatten i eu särskild provisorisk form i avbidan pa även den faktiska skattskyldighetens överflyttande på delägarna och skattens uttagande i dess definitiva form. B-skattens sålunda angivna na­ tur ändrades icke av den omständigheten, att i många fall förutsättningen för återbäring aldrig komme att inträffa, och att således B-skatten i så­ dana fall komme att utgöra statens definitiva skatteintäkt i förevarande avseende. Det beskattningsprovisorium, B-heskattningen bildade, borde en­ ligt sin natur komma till användning så länge förutsättningen därför

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 29

kunde inträffa, d. v. s. så länge bolaget besparade medel av sin årsvinst, och som följd härav borde anspråk på återbäring eller restitution kunna väckas under bolagets hela bestånd och ända till dess upplösning. I sista hand kunde restitutionsanspråk grundas därpå, att till skifte förelegat il-beskattade tillgångar. Sedan de sakkunniga framhållit, att den föreslagna B-skatten icke gärna kunde göras annat än proportionell och lika för alla bolag, övergingo de till behandling av den andra dem förelagda uppgiften eller undersökning av möjligheterna för en mera rationell beskattning av de tillgångar, som i följd av ett bolags upplösning överfördes till delägarna. De erinrade till en början om att 1918 års proposition innehållit, att såsom utdelning skulle be­ skattas jämväl vad som vid bolags upplösning tillskiftats delägare utöver den å honom belöpande andel i de bolagets tillgångar, till vilka hänsyn skulle tagas vid beräknande av taxerad inkomsts förhållande till bolags kapital, samt att anledningen till att detta förslag ej vunnit riksdagens bi­ fall närmast torde hava varit de obilliga konsekvenser, detsamma kunde föranleda i -sådana fall, då en aktie bytt ägare och den siste ägaren kunde bliva skattskyldig såsom för utdelning, även om han kanske köpt aktien till så högt pris, att hans skifteslott ej ens inneburit någon vinst. De sak­ kunniga anförde därefter i huvudsak: Teoretiskt närmast till hands kunde ligga, att såsom utdelning beskatta vad aktieägarna vid skiftet erhölle ut­ över inbetalt kapital. Även om denna regel kunde i något avseende modifieras, komma dock alltid att kunna här inträffa obilliga taxeringsfall av nyss antydd art, nämligen så att en aktieägare skulle kunna få betala skatt, även om han icke gjort någon vinst eller han till och med gjort förlust. Frågans lösning måste tydligen sökas på annan väg. — Redan en­ ligt gällande bestämmelser kunde en aktieägare bliva beskattad med av­ seende å vad han finge i utskiftning, nämligen i den mån förutsättningarna för realisationsvinst vore för handen. Skifte hade härvid likställts med avyttring. Bland nämnda förutsättningar inginge, att den avyttrade egen­ domen icke skulle hava varit i säljarens ägo så lång tid som fem år. Om nu för fall av ifrågavarande art berörda tidsbegränsning borttoges, syn­ tes möjlighet öppnas för tillvaratagande av statens berättigade skattein tresse på förevarande område. De sakkunniga hade därför efter noggrann ompröv­ ning av hithörande förhållanden funnit sig böra föreslå, att den vinst, en aktieägares skifteslott kunde innebära, beskattades såsom tillfällig inkomst utan avseende å den tid, den skattskyldige ägt aktien. Ej heller från den sistnämndes sida syntes någon giltig invändning kunna göras mot en så­ dan lösning. Förutsättning för skattskyldighet vore ju, att delägarens skifteslott inneslutit en verklig vinst, d. v. s. ett överskott utöver vad han haft att vidkännas i kostnader för aktiernas förvärvande och bibehållande, såsom er-lagd köpesumma, stämpel och provision, förvaltningskostnader o. s. v. Genom en på antytt sätt bestämd skattskyldighet bleve, enligt de sakkunnigas mening, B-beskattningens slutliga avlösande genom en hos aktieägarna uttagen skatt säkerställt. Vidare komme i denna ordning äldre, icke B-beskattade fonder att bliva föremål för en skärpt beskattning.

De sakkunnigas förslag angående införande av B-skatt upptogs i det för- 1919 års lag­ slag, som av Kungl. Maj:t framlades för 1919 års riksdag (proposition nr stiftning. 259) och som, med en ändring av skatteprocenten, i denna del godtogs av riksdagen. Kungl. Maj:ts förslag innehöll dock, i olikhet med de sakkun­ nigas förslag, bestämmelser om rätt att vid taxeringen till B-skatt åtnjuta

30 Kung!. Maj:ts proposition Nr 193.

avdrag för kronoutskylder ävensom, i fråga om försäkringsaktiebolag, för vinstutdelning till försäkringstagare eller av för samma ändamål reserve­ rade medel. Dessa utgifter fingo avdragas, enär de icke representerade några fonderade medel, vilka kunde hava utdelats till aktieägarna. Kungl. Maj:ts förslag upptog vidare, i motsats till de sakkunnigas, icke någon särskild bestämmelse om beskattning av vinst vid bolags upplös­ ning och därför ej heller föreskrift om rätt till restitution av B-skatt, som erlagts för till aktieägarna utskiftade medel. Börande anledning härtill framhöll föredragande departementschefen vid förslagets anmälan inför Kungl. Maj:t, bland annat, att mot de sakkunnigas förslag till bestäm­ melser om beskattning vid bolagsupplösningar av sparade vinstmedel starka erinringar gjorts gällande, att kammarrätten avstyrkt förslaget i fråga och anvisat den utvägen att låta B-skatten bliva definitiv, då bolag upplöstes, samt att departementschefen för egen del kommit till den upp­ fattningen, att övervägande skäl talade för att icke utsträcka beskattningen av realisationsvinst men däremot låta B-skatten bliva definitiv vid bolags upplösning.

]921 och 1922 Aren 1921 och 1922 väcktes motioner om ändring i reglerna för beskatt­ års riksdagar. ning av aktiebolag, men dessa motioner blevo av riksdagen avslagna.

1924 års Vid 1924 års riksdag väcktes motion med hemställan om B-skattens riksdag. upphävande. Över denna motion avgavs betänkande av bevillningsutskottet, som där­ vid anförde: Det torde vara obestridligt, att B-skatten såväl ur princi­ piell som praktisk synpunkt vore behäftad med avsevärda brister. I regel rådde icke överensstämmelse mellan vad som underkastades B-skatt och vad som för bolaget vore möjligt att utdela till aktieägarna men som fonderades hos bolaget. Stundom berodde detta förhållande därpå, att de outdelade vinstmedlen icke fonderades utan utbetalades i annan ord­ ning än till aktieägarna i förhållande till dessas andelar i bolaget. Såsom exempel på dylika utbetalningar, vilka icke i likhet med vinstutdelning till försäkringstagare uttryckligen fritagits från B-skatt, kunde anföras de vinstmedel, parti- och detaljhandelsbolagen för försäljning av rusdryc­ ker avstode till statsverket, de pristillägg och rabatter i förhållande till gjorda köp och försäljningar, vissa bolag utbetalade av deras till A-skatt taxerade inkomst, samt utbetalningar för välgörande ändamål och andra gåvor. I det övervägande flertalet fall åter föranleddes denna bristande överensstämmelse därav, att de outdelade vinstmedlen, oaktat bolaget ej avhänt sig desamma, lagligen icke kunnat disponeras för utdelning utan exempelvis måst användas att täcka en inbalanserad brist eller en under året uppkommen förlust av sådan natur, att avdrag vid taxeringen för den­ samma ej vore medgivet. Ä andra sidan inträffade icke sällan, att medel, som fonderades men kunnat göras till föremål för utdelning, undginge att drabbas av B-skatten. Särskilt gällde detta, då bolag genom kapitalför­ värv — exempelvis genom vinst å försäljning av fastighet i sådan ordning, att vinsten icke utgjorde föremål för beskattning — erhållit medel, vilka fonderades. Såsom en förutsättning för att skatt för bolagets vinstmedel skulle påföras delägarna torde hava uppställts, att delägarna kommit att omedelbart förfoga över medlen. Då B-skatten avsågo att utgöra ett för­ skott å eller en ersättning för den skatt, som ansetts rätteligen böra drabba delägarna, borde denna skatt förty icke träffa sådana vinstmedel, vilka up-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 31

penbarligen icke kunde tillföras aktieägarna vare sig under bolagets be­ stånd eller vid dess upplösning. På samma skäl borde, i den mån dylika, Il-skatt påförda belopp använts på sådant sätt, att de icke framdeles kunde tillföras aktieägarna, det erlagda förskottet återbetalas. Följdrik­ tigt vore även att påföra bolaget B-skatt för till fonder avsatta belopp, vilka förvärvats i sådan ordning, att de icke underkastats A-skatt. Genom att B-skatten utformats utan hänsyn till nu nämnda synpunkter, hade densamma kommit att medföra åtskilliga mindre tilltalande konsekvenser. Sålunda hade skatten kommit att särskilt hårt drabba de svaga företagen, vilka icke kunnat utdela någon del av sin vinst till aktieägarna utan måst använda densamma att täcka förefintlig brist eller avsätta densamma för att möta väntade förluster. I många fall torde sådana företag påförts B-skatt till belopp överstigande den A-skatt, de haft att erlägga. På grund av rådande ekonomiska förhållanden hade nu nämnda olägenheter av B-skatten framträtt särskilt starkt. Såsom även 1922 års bevillnings­ utskott framhållit, skulle en sådan omläggning av B-skatten, att berörda konsekvenser förebyggdes, stöta på så stora tekniska svårigheter samt i så hög grad inveckla tillämpningen av skattebestämmelserna, att en dylik ut­ väg icke kunde anses tillrådlig. Redan den nuvarande B-skatten torde medföra ett i förhållande till dess finansiella betydelse avsevärt besvär. Sedan utskottet därefter dels redogjort för de upplysningar kammarrät­ ten uti ett i annat sammanhang den 15 mars 1923 avgivet yttrande1 med­ delat rörande det arbete, som tillämpningen av bestämmelserna om B-skatt medförde för kammarrätten, dels ock omnämnt de belopp, som dittills de­ biterats i B-skatt, anförde utskottet vidare: Ehuru utskottet funnit starka skäl tala för att B-skatten upphävdes, hade utskottet framför allt av statsfinansiella skäl icke ansett sig böra föreslå ett omedelbart avskaffande av skatten. En utredning syntes därför böra komma till stånd, huruvida och på vad sätt B-skatten lämpligen borde ersättas genom en annan sär­ skild å bolagen utgående skatt. En sådan skatt torde böra avvägas så, att densamma utnyttjade den högre skattekraft, som kunde antagas före­ finnas hos bolag med störa fonder. Därjämte borde skatten, så långt möj­ ligt vore, taga sikte på sådana medel, som genom att fonderas undginge den dubbla beskattning, som påfördes utdelade belopp. Såsom särskilt ange­ läget ville utskottet framhålla, att skatten utformades så, att tillämpningen bleve enkel och icke medförde större kostnader. Skatten borde förty så an­ ordnas, att något restitutionsförfarande i likhet med det med B-skatten förenade icke erfordrades. Inom utskottet hade övervägts olika möjlig­ heter att ersätta B-skatten. Det hade därvid synts utskottet, som om före­ trädesvis två vägar lämpligen skulle kunna beträdas. Med utgångspunkt från att dubbel beskattning av bolagets vinstmedel borde äga rum först då det definitivt konstaterats, att medlen kunnat omedelbart disponeras av delägarna, syntes skål tala för att i samband med utsläppande av gratis­ aktier pålägga bolaget särskild skatt. I och för sig innebure emission av gratisaktier visserligen icke någon inkomst för aktieägarna, men de nya aktiebreven kunde sägas i sig förkroppsliga de fonderingar, som bolaget verkställt och som givetvis ökat aktieägarnas tillgångar. Genom att medel överfördes till aktiekapitalet och vid skatteberäkningen vinstprocenten så­ ledes minskades vunne bolagen förmåner i beskattningshänseende. Då en­ ligt vad erfarenheten givit vid handen utsläppandet av gratisaktier i regel föranledde kursstegringar, i viss män beroende därpå, att emissioner av 1 Detta yttrande finnes återgivet uti kammarrättens yttrande den 4 december 1924: se bilaga 1 till protokollet.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

gratisaktier vanligen uppfattades som löften om ökad utdelning för fram­ tiden, erliölle jämväl delägarna ekonomiska fördelar genom utsläppandet av gratisaktierna, En beskattning vid emissioner av gratisaktier behövde därför endast innebära, att de kursvinster delägarna gjorde komme att re­ duceras. Av skäl, som anförts av 1913 års bevillningsutskott, borde emel­ lertid en skatt vid utsläppande av gratisaktier icke läggas å aktieägarna. De fonderade belopp, vilka skulle komma att beskattas, hade i regel utgjort förmögenhetstillskott icke allenast för dem, som vid tiden för gratisaktier nas utsläppande varit delägare, utan jämväl för föregående aktieägare. Genom skatten avsåges därför att träffa de förvärv, som tillgodokommit en hel kedja av delägare. Lämpligast syntes således vara att pålägga bo­ lagen en proportionell skatt, vilken enklast kunde uttagas genom en stäm­ pel, utgående i samband med den vanliga aktiestämpeln. Då bolagen ge­ nom avsättning till reservfonden i skattehänseende uppnådde samma för­ delar som genom ökning av aktiekapitalet, kunde det ifrågasättas, om icke jämväl sådana avsättningar borde beskattas. Lämpligen borde till gyn­ nande av nödig konsolidering från beskattning undantagas till reservfon­ den gjorda avsättningar, i den män de ej överstege viss procent i förhål­ lande till aktiekapitalets storlek. De fonderingar, som icke överfördes till aktiekapitalet eller reservfonden, skulle med nu nämnda anordning icke komma att träffas av någon särskild skatt. För åvägabringande av önsk­ värd jämnhet syntes skäl tala för att införa en sådan skatt även å sist­ nämnda fonderingar. Då först vid bolagets upplösning med visshet framginge, att dessa medel kunnat ställas till delägarnas omedelbara disposi­ tion, syntes det riktigt, att en dylik skatt uttogcs i samband med tillgån­ garnas skiftande mellan delägarna. Då delägarnas verkliga vinst genom tillgångarnas utskiftande vore beroende på det pris de erlagt för sina ak­ tier, kunde det icke anses förenligt med rättvisa att av aktieägarna uttaga en inkomstskatt för de utdelade fonderingarna. Däremot torde föga vara att invända mot att å bolagen lägga en proportionell skatt, vilken lämp­ ligen borde utgå som en stämpelavgift. Föremål för denna stämpelavgift borde bliva de till delägarna vid skiftet utbetalade tillgångarna efter av­ drag för av delägarna tillskjutna belopp, B-beskattade medel samt vid ut­ släppande av gratisaktier eller ökning aV reservfonden särskilt beskattade medel. Slutligen vore det av vikt, att vid ett upphävande av B-skatten när­ mare föreskrifter lämnades, i vilken ordning restitution av B-skatt framledes borde lämnas. Särskilt i sådana fall, där B-beskattade medel av bo­ laget förbrukats för att täcka förefintlig eller sedermera uppkommen brist, syntes övergångsbestämmelser böra meddelas till förekommande av att vid användande till utdelning av efter B-skattens upphävande hop­ sparade medel restitutionsförfarande skulle komma till användning. Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående B-skattens upphävande och därvid, i den mån det befunnes erforderligt att ersätta denna skatt, beakta, bland annat, vad i betänkandet anförts rö­ rande särskilda stämpelavgifter. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med denna utskottets hemställan. Över denna riksdagens skrivelse har kammarrätten den 4 december 1924 avgivit utlåtande. I detta utlåtande har kammarrätten förklarat sig anse B-skatten höra avskaffas utan att ersättas med annan skatteform. Om det emellertid skulle befinnas nödvändigt att sätta något i B-skattens ställe, hölle kammarrätten före, att man borde stanna vid en fondbeskattning vid bolags upplösning. — Presidenten och ett kammarrättsråd vore skiljak-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 33

tiga och ansågo, att aktiebolag borde vara skyldiga att erlägga särskild skatt (fonderingsskatt), då besparade vinstmedel överföras till aktiekapi­ tal eller reservfond eller vid bolags upplösning utbetalas till aktieägarna.

I 1910 års bevillningsförordning, sådan denna från början lydde, bibe­ Den kommu­ nala beskatt­ hölls den gamla principen, att någon dubbelbeskattning i fråga om aktie­ ningen. bolagen ej skulle äga rum. 1919 års riksdag beslöt i anledning av en av Kungl. Maj:t framlagd pro­ position (nr 108), den ändring i bevillningsförordningen, att för andra än aktiebolag och solidariska bankbolag såsom inkomst av kapital skulle räk­ nas utdelning å aktier och banklotter. För solidariska bankbolag samt för aktiebolag, som driva bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse, för­ säkringsrörelse eller handel med värdehandlingar, torde dylik utdelning bliva inkomst av rörelse. År 1920 infördes kommunal progressivskatt för aktiebolag. Någon motsvarighet till B-skatten finnes däremot icke vid den kommu­ nala beskattningen. I sitt utlåtande över det av 1918 års sakkunniga för bolagsbeskattningen avgivna förslaget anmärkte kammarrätten, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke konsekvensen bjöde, att bestämmelser, motsvarande förslagets stadganden rörande B-beskattning, jämväl upptoges i bevillningsförordningen. Vid anmälan av förslaget inför Kungl. Maj:t framhöll föredragande departementschefen häremot, att det icke förelåge någon anledning till införande av en kommunal B-skatt samt att den för övrigt torde möta stora praktiska svårigheter. Jämväl vid an­ mälan år 1920 av förslaget till kommunalskattelag anmärkte departements­ chefen, att med hänsyn redan till det sätt, varpå B-skatten blivit utformad, densamma icke syntes böra komma till användning för kommunala ända­ mål.

Slutligen bör anmärkas, att inkomstskattesakkunniga uti sitt år 1923 av­ Föreliggande givna förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt ansett sig kommittéför­ icke böra närmare ingå på frågan om dubbelbeskattning av aktiebolagsin- slag m. m. rörande komst utan bibehållit nuvarande bestämmelser oförändrade, att 1921 års skattelagstift­ kommunalskattekommitté, som närmare övervägt frågan om dubbelbe­ ningen. skattning av aktiebolagsinkomst vid den kommunala beskattningen, stan­ nat vid att låta nu gällande bestämmelser i detta avseende bliva orubbade samt bibehållit dem i sitt förslag till kommunalskattelag, samt att presi­ denten Albert Petersson i sitt förslag 1 till förordning om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt ställt sig på samma ståndpunkt. Uti de yttranden, som avgivits över 1 nämnda tre förslag, hava ett flertal myndigheter, bland annat de nio länsstyrelser, som närmare berört frågan om B-beskattningen, framhållit önskvärdheten av att B-skatten måtte upp­ hävas. Myndigheterna hava däremot icke närmare berört frågan, huru­ vida någon annan skatteform bör sättas i dess ställe.

Allmän motivering.

Ur teoretisk synpunkt synes principen för den nuvarande statliga be­ skattningen av aktiebolag och dess aktieägare låta rätt väl försvara sig. Hos delägarna beskattas erhållen utdelning och i stället för att hos del­ ägarna beskatta deras andelar i bolagets icke utdelade vinst, vilket vid en inkomstskatt närmast vore det teoretiskt riktiga och vilket sker t. ex. i fråga Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 162 höft. (Nr 193.) 3

Kungl. May.ts proposition Nr 193.

om handelsbolag, beskattas dessa andelar bos bolaget genom en proportionell skatt B-skatten, vilken emellertid, då utdelning sker, restituera!-! och e sättes med vanlig skatt lios delägarna på den utdelade vinsten. Dessa tva skatter motsvara tillsammans den skatt, som traf far inkomst av annan ait. För att träffa det överskott av skattekraft, som aktiebolagsinkomsten an- ; ° äga, uttag» därutöver hos botet on skatt, vilkens storlek ar beroende av inkomstens förhållande til] kapitalet, d. v. s. ar beroende av den arad, vari aktieägarna lyckats att genom sammanslutningen skaffa sig stolle avkastning av sitt kapital än den eljest normala. ,, Emellertid torde det icke kunna förnekas, att den nuvarande B-skatten ar behäftad med avsevärda brister, och, även om dessa kunde i viss man av­ hjälpas, torde dock alltid kvarstå det förhållandet, att pa grund av de in­ vecklade bestämmelser, som bliva nödvändiga, kostnaden för taxerings- oc i all synnerhet restitutionsförfarandet, dan inbegripen kostnaden för det arbete som nedlägges i kammarrätten och hos regeringsrätten, kommer att stJ i eS ogynnsamt förhållande till den skatteintäkt som B-skatten un­ der normala förhållanden tillför staten. Mot skatten kan givetvis också anmärkas, att den regelbundet uttages just nar besparingar göras, och att den därför åtminstone skenbart motverkar kapitalbildningen. 1924 ars riksdag synes ock hava avsett att uttala sig för ett upphävande av B-skatten I följd härav kommer i det följande icke att undersökas möjligheten att revidera B-skatten i dess nuvarande form, utan kommer undersöknin­ gen att inskränka sig till frågan om lämpligheten och möjligheten av att införa någon ny skatteform i den nuvarande B-skattens ställe. Vid denna undersökning torde man böra utgå från att för närvarande i övrigt gällande regler för beskattningen av aktiebolagsinkomst komma att i stort sett bibehållas oförändrade vid (lön blivande skattereformen. Det förutsättes alltså, att vid statsbeskattningen ett aktiebolag skall beskattas för hela sin inkomst enligt nuvarande principer och därutöver aktieagarna beskattas för utdelning, samt att vid kommunalbeskattningen ett aktiebo­ lag skall beskattas dels till en kommunal repartitionsskatt, i regel i roreisekommunen, dels ock till kommunal progressivskatt i en eller annan form och aktieägarna i sina bostadskommuner beskattas för utdelning tran bolaget. Under de utredningar, som föregingo B-skattens införande, var det egent­ ligen ur två synpunkter, som en dylik beskattning ansågs motiverad. Den ena synpunkten var, att aktieägarna genom en utsträckt fondenng av ett aktiebolags inkomst — eventuellt efterföljd av bolagets upplösning skulle kunna till stor del undandraga sig den dubbelbeskattning av aktiebolagsinkomster, som skatten på aktieutdelning varit avsedd att medföra. Den andra synpunkten åter var den, att med de gällande skattebestämmelserna den större skatteförmåga, som ansågs förefinnas hos bolag med störa fon­ der av besparade vinstmedel i jämförelse med bolag utan dylika fonder, icke bleve till fullo utnyttjad. , , . Vad den förra synpunkten angår, synes det vara otvivelaktigt, att det i viss utsträckning ligger i aktieägarnas fria skön att undgå den dubbelbe­ skattning, som 1910 års inkomstskatteförordning i dess ursprungliga ly­ delse varit avsedd att medföra. I själva verket har man möjligen vid for­ ordningens avfattning med avsikt underlåtit att dubbelbeskatta fonderade vinstmedel för att därigenom gynna en önskvärd konsolidering av bolagen. Aktieägarna kunna emellertid, i avsikt att undgå skatten på utdelning, fon­ dera medel hos bolaget i större utsträckning än hänsynen till bolagets kon­ solidering bjuder. Det mest typiska exemplet härpå torde vara, att aktie-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 35

ägarna under en följd av år fondera större delen av bolagets vinster och därefter upplösa bolaget för att på detta sätt utdela de besparade vinsterna. Därest aktieägarna önska fortsätta rörelsen, kunna de bilda ett nytt bolag för detta ändamål. De fonderade vinster, som i samband med skifte av bo­ lagets tillgångar utdelas till delägarna, beskattas icke hos dem, enär utdel­ ningen icke skett »i vanlig ordning». Samma syfte kan vinnas genom att först överföra beskattade vinstmedel till aktiekapitalet och därefter åter nedsätta detta till sitt gamla belopp; vad som därvid utskiftas till del­ ägarna blir icke för dem beskattningsbar utdelning. Även om, såsom på sina håll gjorts gällande, vad nu påpekats har mindre betydelse under nor­ mala förhållanden iin vad det haft under krigsåren, kvarstår dock alltid i lagstiftningen en lucka, vilkenj kan väntas föranleda försök att undgå den beskattning av aktieägares inkomster, som varit avsedd. Särskilt uppen­ bar blir betydelsen av denna lucka, när det gäller ett bolag, vilket från bör­ jan bildats med tanke på att det skulle fortleva endast en kortare tid såsom t. ex. för exploaterande av ett patent eller för styckning av en fastighet i villatomter. Det möter beträffande ett dylikt bolag i regel inga större svå­ righeter att underlåta all utdelning under bolagets bestånd eller att verk­ ställa dylik blott i ringa utsträckning; aktiebolagets inkomst kommer häri­ genom att helt och hållet eller till större delen undgå beskattning hos ak­ tieägarna. Det måste vara önskvärt, att den nu antydda luckan i lagstift­ ningen ej lämnas öppen. Beträffande den andra av de förut omnämnda synpunkterna eller önsk­ värdheten av en skärpt beskattning med hänsyn till den större skatteförmågan hos bolag med stora fonder av besparade medel torde böra påpekas ett förhållande, som sammanhänger med sättet för bolagsskatteskalans ut­ formande, och vilket synes icke hava till fullo beaktats under de föregå­ ende diskussionerna. Om en del av ett aktiebolags vinst icke utdelas utan får kvarstå hos bolaget, får vinsten antagas under följande år bliva större än den eljest skolat bliva och, om den fonderade vinsten icke överförts till aktiekapital eller reservfond, kommer vinstprocenten och därmed jämväl skatteprocenten för vinsten i dess helhet att bliva högre. Aktieägarna få på denna väg för kommande inkomster betala högre statsskatt än de skulle behövt göra, om vinsten i sin helhet utdelats och placerats på annat håll. Först om den fonderade vinsten överföres till aktiekapital och reservfond, så att inkomstprocenten blir densamma som förut, kommer det att uppstå någon egentlig skattevinst för delägarna. Antag t. ex. ett bolag med ett aktiekapital av 1 miljon kronor, vars aktieägare i genomsnitt hava ett be­ skattningsbart belopp av mellan 20,000 och 40,000 kronor, så att, om de nå­ got år tillfälligt förvärva en inkomst utöver den vanliga, denna extra in­ komst hos dem beskattas efter ett grundbelopp av 5 procent. Bolaget har i vanliga fall en inkomst av 7 procent på kapitalet. Ftt år gör bolaget eu extra, vinst av 500,000 kronor. Denna vinst utdelas till aktieägarna, vilka, på sätt nyss sagts, la erlägga skatt, vilken, om grundbeloppet uttages, är 25,000 kronor. Återstående 475,000 kronor insättas på nytt såsom aktiekapi­ tal antingen i samma bolag eller i ett annat bolag, och fortfarande erhålles 7 procent på kapitalet. Aktieägarnas inkomst blir då i framtiden 7 procent på 1,475,000 kronor eller 103,250 kronor och statens skatt härpå efter ett grundbelopp av 3 procent blir 3,097 kronor 50 öre. Härmed jämföres nu det fall, att hela beloppet 500,000 kronor får kvarstå hos bolaget utan att an­ vändas till ökning av aktiekapital eller reservfond. Bolagets inkomst efter 7 procent å 1,500,000 kronor blir 105,000 kronor, vilket motsvarar 10'A pro-

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

cent på aktiekapitalet, och statens skatt blir efter ett grundbelopp av 4.r,o procent 4,830 kronor om året. Staten har alltså i förra fallet utfått forsta året 25,000 kronor och därefter årligen 3,007 kronor 50 öre, i senare fallet första året ingenting men därefter 4,830 kronor om året. Om staten i föria fallet kan påräkna 5 procents ränta om året på de första gången inbetalta 25,000 kronorna, blir dess årsinkomst därefter 1,250 + 3,097 kronor 50 öre eller 4,347 kronor 50 öre, vilket är 482 kronor 50 öre mindre än i senare fal­ let. Kan i det anförda exemplet aktiebolaget förränta nedlagt kapital efter 10 procent, så blir enligt förra alternativet statens skatt första året alltjämt 25,000 kronor och därefter efter 4.40 procent grundbelopp 6,490 kro­ nor årligen, vartill kommer ränta 1,250 kronor, och enligt senare alterna­ tivet ingenting första året men därefter efter 6.20 procent grundbelopp 9,300 kronor om året. Statens inkomst enligt förra alternativet blir 1,560 kronor mindre än enligt det senare alternativet. Ju högre förräntningsprocenten är, desto högi*e blir den framtida skatten till staten. Blir för räntningsprocenten, lägre, minskas den framtida skatteökningen för att vid en viss gräns helt försvinna. I de anförda exemplen har frågan setts allenast ur statens och ej ur ak­ tieägarnas synpunkt. Någon hänsyn bar ej tagits till den differens, som uppstår därigenom, att stämpelskatt till staten enligt förra alternativet förekommer men ej enligt det senare. Kvar står även efter en dylik modi­ fikation, att, om vinstmedel få innestå bos ett bolag utan att överföras till aktiekapital eller reservfond, staten i regel kommer att, därest förhållan­ dena fortvara tillräckligt lång tid, få ersättning för den skatteförlust, den lidit genom att vinsten icke i samband med utdelning beskattats hos aktie­ ägarna. Frågan om det förevarande spörsmålets betydelse beträffande kommunalbeskattningen har här helt lämnats ur räkningen. Då det i det föregående sagts, att staten i regel får ersättning för den skatteförlust den lidit genom att ett bolags besparade vinst icke i samband med utdelning beskattats hos delägarna, har utgåtts från såsom regelmäs­ sigt, att ett bolag kan förränta det i detsamma nedlagda kapitalet med nå­ got mer än vanlig bankränta, samt att de besparade vinstmedlen icke åter gå förlorade. Skulle bolagets förräntningsprocent vara mycket låg, synes detta visa, att bolaget icke har någon större skatteförmåga; skulle de be­ sparade vinstmedlen gå förlorade, bortfalla helt och hållet förutsättningar­ na för en skärpt beskattning. I intetdera fallet synes enbart den omstän­ digheten, att bolaget en gång gjort en vinst, som icke utdelats till aktie­ ägarna, utgöra tillräckligt skäl att för framtiden underkasta bolaget en skärpt beskattning. Vad nu sagts därom, att staten genom själva skatteskalans konstruktion kommer att i regel få ersättning för den skatteförlust, staten lidit därige­ nom, att ett aktiebolags vinst icke utdelats till delägarna och i samband där­ med hos dessa underkastats beskattning, gäller, såsom förut antytts, icke för det fall, att de fonderade vinstmedlen överförts till aktiekapital eller reservfond, och gäller ej heller, därest bolaget någon kortare tid efter vinstens förvärvande upplöses och vinsten då utskiftas till delägarna. I förra fallet får bolaget icke en högre skatteprocent än tidigare och i senare fallet kommer den högre skatteprocenten att verka så kort tid, att staten icke hinner få full ersättning för den lidna skatteförlusten.

Vill man söka få bort den förut omnämnda luckan i lagstiftningen, äro olika vägar tänkbara. Vissa av dessa utvägar torde dock icke kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 37

komma i fråga. Så torde det av skäl, som upprepade gånger framhållits under de tidigare diskussionerna i frågan, vara uteslutet att låta aktie­ ägarna såsom för inkomst skatta för den del av bolagets vinst, som icke ut­ delas. Likaledes torde det vara uteslutet att låta bolaget årligen erlägga en särskild skatt för den icke utdelade vinsten. Denna möjlighet är det, som utan lyckosamt resultat prövats genom B-skatten. Ytterligare en utväg vore att i fråga om aktieavyttringar utan de nuvavarande inskränkningarna tillämpa realisationsvinstbegreppet, att sålunda i allmänhet beskatta vinster på aktieförsäljningar som realisationsvinst oavsett tiden för innehavet och sättet för förvärvet samt att likställa bo­ lagsskifte med avyttring. Detta överensstämmer med vad professor Davidson föreslagit i sin reservation till inkomstskattesakkunnigas förslag, dock att han föreslagit liknande bestämmelser rörande all egendom; och det överensstämmer jämväl i viss utsträckning med vad 1918 års sakkun­ niga för bolagsbeskattningen föreslagit. Väljer man denna väg, synas alla de vinstmedel, vilka besparas och icke åter förloras, komma att bliva be­ skattade hos aktieägare. Har en av de ursprungliga aktieägarna kvar sina aktier vid bolagets upplösning, får han skatta för vad han vid skiftet upp­ burit utöver vad harr insatt i bolaget. Hava aktier sålts, får varje säljare skatta för vad han erhållit utöver vad han själv erlagt för aktien och, då man kan antaga, att köpeskillingen bestämts med hänsyn till bolagets be­ sparade vinstmedel, får säljaren på detta sätt skatta för sin andel i dessa vinstmedel. I sista hand får den siste köparen skatta för vad han vid bo­ lagsskifte uppbär utöver av honom erlagd köpeskilling. Genom en följd av olika beskattningar skulle man alltså sammanlagt beskatta bolagets hela fonderade vinst. Denna utväg erbjuder onekligen vissa fördelar, men torde åtminstone för närvarande icke kunna komma' i fråga. Den innebär näm­ ligen en högst avsevärd utvidgning av området för beskattning av realisa­ tionsvinst. För att nå det önskade målet måste man söka att med beskatt­ ning träffa uppkommen ökning i akties värde icke blott oberoende av det fång, varigenom aktien förvärvats, alltså även om fånget varit benefikt, utan till och med oberoende av det sätt, varpå aktien övergått till ny ägare, alltså t. ex. beskatta ett stärbhus för den stegring i akties värde, som inträtt under den tid, den avlidne varit ägare av aktien. Att nu i fråga om viss egendom, aktier, införa en dylik anordning förefaller otänkbart. Den enda framkomliga vägen att beskatta besparade vinstmedel synes vara att i samband med ett bolags upplösning beskatta vad som till del­ ägarna utskiftas utöver vad som av dem tillskjutits. Vill man försöka denna väg, torde man dock böra lägga skattskyldigheten på bolaget och icke — såsom enligt 1918 års förslag — på aktieägarna. Lägges skattskyl­ digheten på bolaget och införas därjämte garantier mot att skatten kommer att verka retroaktivt, försvinna i huvudsak de invändningar, som på sin tid framställdes mot 1918 års förslag i denna del.

Inom finansdepartementet har nu utarbetats förslag till bestämmelser Upplösningsom beskattning av aktiebolags besparade vinstmedel. Till utgångspunkt skatfen. för detta förslag har tagits, att vid ett bolags upplösning bör bolaget er­ lägga en skatt, kallad upplösningsskatt, för allt vad som vid skiftet av bo­ lagets tillgångar utskiftas till delägarna utöver av dem vid bolagets bil­ dande och sedermera under dess bestånd gjorda tillskott. Man kommer på denna väg att beskatta de vinstmedel, som under årens lopp sparats hos bolaget och som vid bolagsskifte tillfalla delägarna. Allenast de vinstme-

38 Kungl. May.ts proposition Nr 193.

del bliva beskattade, som verkligen komma i delägarnas händer, och icke jämväl de en gång intjänade vinstmedel, som därefter gått förlorade. Mot den år 1918 föreslagna bestämmelsen, att aktieägare skulle beskattas för vad som vid bolags upplösning tillskiftats honom utöver av honom gjort tillskott, invändes på sin tid huvudsakligen, att bestämmelsens ge­ nomförande skulle medföra, att en aktieägare, som inköpt en aktie i ett bo­ lag med stora f onderingar till aktiens verkliga värde och vid bolagets kort därefter inträffade upplösning återbekomme sin köpeskilling utan någon som helst vinst, likväl skulle bliva beskattad för vinstutdelning, kanske till betydande belopp. Denna invändning har onekligen en viss giltighet, även om skatten, på sätt nu ifrågasatts, lägges på bolaget. Do bolaget erlägger upplösningsskatt, minskar denna skatt de medel, som sta till förfogande för utskiftning till delägarna, och dessa få alltså mindre än vad de skulle fått, om skatten icke funnits. Denna minskning i utskiftade medel träffar till synes direkt dem, som äro aktieägare vid skiftet. Emellertid torde det vara'blott skenbart, som den slutlige aktieägaren träffas av hela upplös­ ningsskatten, Däi’est en upplösningsskatt införes, maste iöiefintligheten av denna skatteform antagas öva inflytande på storleken av köpeskillingar för aktier, som därefter försäljas. Liksom värdet av en aktie bestämmes, bland annat, med hänsyn till storleken av bolagets besparade vinstmedel och dess framtida vinstutsikter, kommer värdet också att bestämmas med hänsyn till att bolaget vid en eventuell upplösning har att erlägga upplös­ ningsskatt för sina vinstmedel. Skattskyldigheten kommer såmedelst att trycka ned aktiepriset och den, som säljer aktien, får även bära sin del av upplösningsskatten. Även om säljaren icke skulle i det särskilda fallet komma att bära hela upplösningsskatten för dittills verkställd fondering utan en del av denna skatt skulle i realiteten falla på köparen, som är ägare av aktien vid bolagsskiftet, kommer detta dock att för honom kännas mindre orättvist, då upplösningsskatten erlägges av bolaget, än vad som skulle varit fallet, om han i enlighet med 1918 års förslag skulle själv er­ lägga skatten. Om en aktieägare vid ett bolags upplösning för sin aktie erhåller mindre än den köpeskilling för aktien, som han någon tid dessför­ innan erlagt, är det nämligen omöjligt alt konstatera, vad som föranlett felbedömningen av värdet; denna kan lika väl som på upplösningsskatten hava berott på någon annan omständighet, t. ex. att bolagets tillgångar be­ räknats till högre värde än det verkliga. En dylik upplösningsskatt på besparade vinstmedel, som finnas i behåll vid bolagets upplösning, torde böra träffa alla besparingar och alltså icke blott de besparingar, vilka härröra från bolagets till inkomstskatt taxe­ rade inkomst, vilket senare föreslagits av reservanterna i kammarrätten. När utdelning i vanlig ordning sker, skall utdelningen beskattas utan hän­ syn till vilka bolagets tillgångar som använts till utdelning; d. v. s. de be­ skattas, även om tillgångarna härflutit från vinst, som i bolagets hand icke utgjort skattepliktig inkomst. Man synes då icke böra från den upp­ lösningsskatt, som skall supplera skatten på utdelning, undantaga lios bo­ laget ej skattepliktig vinst. Härtill kommer, att det torde bliva omöjligt att fastslå, huruvida kvarvarande vinstmedel härleda sig från vinst av det ena eller andra slaget. För att kunna fastslå detta vore det nödvändigt att avgöra, huruvida skattepliktig eller icke skattepliktig vinst använts till tidigare gjorda avskrivningar, till täckande av något år liden förlust o. s. v., vilket allt torde i praktiken bliva omöjligt. Sant är, att genom läg­ gande av upplösningsskatt på besparade vinstmedel, som icke utgjort

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 39

skattepliktig inkomst, upplösningsskatten kommer att i visst avseende bliva strängare än B-skatten, som den är avsedd att ersätta, men detta torde bliva av mindre betydelse i jämförelse med de avsevärda lättnader, som upplösningsskatten innebär i förhållande till B-skatten, och kan sna­ rast anses utgöra en rättelse av en oegentlighet, som av praktiska skäl fått vidlåda B-skatten. Om man inför en upplösningsskatt; på besparade vinstmedel, som vid bo­ lagets upplösning utskiftas till delägarna, torde det emellertid bliva nöd­ vändigt att meddela särskilda bestämmelser till förekommande av att be­ skattningen blir retroaktiv och alltså kommer att drabba nn\ aiande del­ ägare för besparingar, vilka tidigare gjorts. I den mån de ursprungliga delägarna fortfarande är o innehavare av aktierna, vore kanske mindre att invända mot en beskattning, som verkade retroaktivt. Men om aktierna övergått till nya ägare till pris, som bestämts med hänsyn till att bolaget innehaft besparade vinstmedel, måste en dylik beskattning bliva orättvis, enär de nya aktieägarna icke vid inköpet haft anledning taga i beräkning möjligheten, att bolaget skulle komma att få erlägga skatt för dessa bespa­ rade medel. Kammarrätten, som uti sitt förut omnämnda utlåtande ansett, att, om det skulle befinnas nödvändigt att sätta något i B-skattens ställe, man i värjo fall borde stanna vid den väg, som antytts i bevillningsutskot­ tets förslag om fondbeskattning vid bolags upplösning, har ock beaktat detta förhållande och för den skull föreslagit, att skatt skulle läggas endast på sådana i skiftet ingående medel, som icke motsvarades av delägarnas tillskott, av B-beskattade medel, för vilka restitution ej erhållits, eller av medel, som avsatts till fonder före den 1 januari 1919, d. v. s. sa tidigt att fonderingarna icke varit underkastade B-skatt. Då bolagens inkomster under åren från och med år 1918 varit under­ kastade B-skatt, skulle man alltså, enligt vad kammarrätten ifrågasatt, till utgångspunkt vid beräkning av vad ett äldre bolag skulle äga att vid taxe­ ring till upplösningsskatt avdraga taga bolagets behållna tillgångar vid 1917 års slut, i den mån dessa tillgångar då varit fonderade eller blivit det under år 1918. Utöver dessa tillgångar skulle bolaget äga att avdraga Bbeskattade medel, för vilka restitution icke erhållits, samt självklart nya tillskott, som gjorts efter år 1917. Det synes dock olämpligt att till utgångs­ punkt för beräkningarna taga en tidpunkt, vilken ligger så långt tillbaka som utgången av år 1917. Vissa bolag kunna efter denna tidpunkt hava gjort störa vinster, vilka för dem icke utgjort skattepliktig inkomst och alltså icke träffats av B-skatt, och dessa vinster skulle bliva beskattade ge­ nom den nya upplösningsskatten. För andra bolag kunna de fonder, som bolagen ägt år 1917, hava sedermera i stor utsträckning åtgått till täckande av förluster, och dessa bolag skulle sålunda få vid upplösningsskattens be­ räknande tillgodoräkna sig fonder, som gått förlorade långt innan denna skatteforms införande. Slutligen skulle det möta stora svårigheter att av­ göra, huruvida vid upplösningen finnas kvar B-beskattade medel, för vilka restitution icke erhållits. Praktiskt taget torde nämligen aldrig för ett bo­ lag kvarvarande B-beskattade medel vara lika med skillnaden mellan det belopp, för vilket B-skatt erlagts, samt det belopp, för vilket restitution av B-skatt erhållits. Från nu angivna synpunkter vore det riktigast att vid beräkning av upplösningsskatt för äldre bolag taga till utgångspunkt förhållandena vid den tidpunkt, då den nya upplösningsskatten införes. Av flera skäl torde det vara lämpligare att utgå från förhållandena den 31 december 1924 eller,

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

för de bolag, vilkas räkenskapsår icke sammanfalla med kalenderår, från förhållandena vid utgången av det räkenskapsår, som löper till ända när­ mast före den 1' mars 1925. Skall B-skatten upphävas, måste det anses önskvärt att taxeringarna till B-skatt upphöra snarast möjligt. För att icke någon del av de besparade vinster, som intjänats efter B-skattens in­ förande och taxerats till A-skatt, skola undgå både B-skatt och upplösningsskatt, blir det emellertid nödvändigt, att B-skattetaxeringarna komma att omfatta inkomsten under till och med det räkenskapsår, vars utgång blir bestämmande vid beräkningen av upplösningsskatt. Skulle man vid be­ räkningen av upplösningsskatten utgå från förhållandena vid 1926 års slut, måste fördenskull taxering till B-skatt ske ännu år 1928, under det att, om man utgår från förhållandena vid 1924 års slut, den sista taxeringen till B-skatt kan äga rum år 1926 ,i dock att i visst fall, varför skall redogöras i den speciella motiveringen, dylik taxering kan äga rum senare. Vidare torde det bliva nödvändigt att vid beräknande av det belopp, som ett äldre bolag får avdraga vid taxeringen till upplösningsskatt, utgå från bolagets balansräkning vid den tidpunkt, som skall vara den avgörande, och det torde bliva möjligt att endast i vissa bestämda avseenden, för vilka redo­ görelse kommer att lämnas i den speciella motiveringen, frångå balans­ räkningens siffror och de grunder för värdesättningen av bolagets tillgån­ gar, som tillämpats i balansräkningen. Skulle man utgå från en balans­ räkning, som ännu icke är fastställd, när nu förevarande förslag blir känt för allmänheten, kunde man fördenskull riskera, att bolagen genom upp­ skrivning av sina tillgångar eller på annat sätt skulle i balansräkningen redovisa större behållning än den verkliga och på detta sätt skaffa sig ett för stort avdrag vid den blivande taxeringen till upplösningsskatt. Denna risk föreligger icke, om man utgår från balansräkningen för det räken­ skapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1925, enär denna ba­ lansräkning redan är fastställd. Att åter förlägga den avgörande tiden längre tillbaka för att på detta sätt undvika taxering till B-skatt år 1926, torde ej vara befogat, ty ju mera avlägsen tidpunkt man väljer, desto större aro utsikterna, att man icke kommer att med den nya skatten träffa just vad man vill träffa. Väljes en mera avlägsen tidpunkt, komma jämväl övergångsbestämmelserna att bliva mera komplicerade. Införes skatt på besparade vinstmedel, som fördelas på delägarna vid ett aktiebolags upplösning, lärer en dylik skatt böra införas även för det fall, att besparade vinstmedel komma att till delägarna utdelas i samband med nedsättning av aktiekapital. Ty eljest skulle skattskyldigheten lätt kunna undgås genom att först gratisaktier utsläppas och därefter aktie­ kapitalet nedsättes till vad det förut varit. Vid bestämmande av skattskyl­ dighetens omfattning vid aktiekapitalets nedsättning stå två möjligheter öppna. Den ena är att låta skattskyldighet inträffa först när det utskiftade överstiger av delägarna gjorda tillskott — eller vad som vid äldre bolag likställas med tillskott — d. v. s. anse delägarna berättigade att utdela alla gjorda tillskott, innan den besparade vinsten utdelas. Den andra vägen är att beskatta utdelning i samband med nedsättning av aktiekapital, i den mån vinstmedel finnas tillgängliga för denna utdelning, och fritaga från beskattning blott den del av utdelningen, som icke kan bestridas av vinst­ medel. Till utdelningen anses då i första hand komma till användning be­ sparade vinstmedel, och först om det utbetalta beloppet är större än vinst­ medlens belopp, blir det överskjutande beloppet att betrakta såsom återbe­ talning av tillskott. Det senare betraktelsesättet måste anses såsom det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 41

naturliga och förslaget har avfattats i överensstämmelse därmed. Skulle den förra vägen användas, skulle delägarna genom utsläppande av gratisaktier och därpå följande nedsättning av aktiekapitalet kunna utdela ett belopp, som vore lika stort som summan av aktiekapitalet och övriga av delägarna gjorda tillskott, utan att skatt därför erlades. Skattefrihet i dy­ lik utsträckning synes icke böra ifrågakomma, då den skulle högst väsent­ ligt motverka skatteformens syfte att fylla en lucka i lagstiftningen. Genom en upplösningsskatt sådan som den, för vilken nu redogjorts, skulle man vinna det avsedda målet att träffa de vinstmedel, vilka icke i vanlig ordning utdelats men dock komma aktieägarna direkt till hända. Däremot skulle man, i motsats till vad fallet är vid B-skatten, icke beskatta de vinstmedel, som väl en gång fonderats men därefter gått förlorade. Mot denna skatteforms rättvisa torde knappast några vägande invändningar kunna resas. Däremot kan emot densamma med A'isst fog anmärkas, att den kan i något fall försvåra) ekonomiskt lämpliga bolagsfusioner. Xågon utväg att utan bestämmelser, som skulle av det hela skapa en ytterst trass­ lig anordning, från upplösningsskatt fritaga bolag, som övergått i annat bolag, vilket fortsätter dess rörelse, har emellertid ej kunnat utfinnas, utan man har fått avstå från särbestämmelser i denna punkt. Det må emellertid betonas, att beskattningen icke träffar de svaga bolag, som ofta inbegripas i fusioner. Dessutom synes förhållandet böra beaktas vid bestämmandet av skatteprocenten, så att denna hellre sättes för låg än för hög.

I fråga om ett bolag, vilket gjort stora vinster, som besparats utan att Fondering skatten. överföras till aktiekapital eller reservfond och vilket därefter fortsätter sin verksamhet en följd av år, kommer staten, på sätt förut framhållits, i regel att i längden få full ersättning för den skatteförlust, staten lidit genom att vinstmedlen icke utdelats och beskattats hos delägarna. Den ökade skatteförmåga, som bolaget kan anses äga på grund av besparingarna, kommer att fullt tagas i anspråk, och det förefinnes intet skäl att under bolagets bestånd särskilt beskatta de fonderade vinstmedlen. Om däremot i ett bo­ lag de besparade vinstmedlen överföras till aktiekapital eller reservfond, blir vinstprocenten och därmed skatteprocenten icke högre än förut och staten kommer icke på den förut omnämnda vägen att få ersättning för skatteförlusten. Om bolaget fortsätter sill verksamhet, kommer staten ej heller att få någon upplösningsskatt. Från rent fiskalisk synpunkt vore det åtminstone vid en ytlig betraktelse förmånligast, om all vinst, utöver den som erfordras för stadgad avsätt­ ning till reservfond, först utdelades till aktieägarna och därefter i form av aktiekapital åter insattes i bolaget, i den mån medlen behövdes för bolagets rörelse. För bolaget självt och för det ekonomiska livet i allmänhet torde det åter i många fall vara en verklig fördel, att överföring av medel direkt till aktiekapitalet får ske. Härigenom komma emellertid de överförda med­ len att hänföras till det bolagets kapital, som är avgörande för inkomstpro­ centen, och medföra en sänkning av denna. Under sådana förhållanden kan det ifrågasättas, huruvida icke de besparade vinstmedlen böra i någon form ytterligare beskattas hos bolaget redan under dettas bestånd. Fn konsoli­ dering av aktiebolagen är visserligen utan tvivel önskvärd och skattelag­ stiftningen bör icke bigga hinder i vägen för en sådan, utan tvärtom gynna densamma. Men fråga är, huruvida icke överföringen till aktiekapital och reservfond i vissa fall drives längre än som bör gynnas i skatteavseende genom fullständig skattefrihet. Det reella skälet till överföringen kan vara

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

just en önskan att undgå beskattning, och ur synpunkten av bolagets ratio­ nella organisation kan överföringen vara rent av skadlig. I förslaget har man i syfte att även efter B-skattens upphävande av­ hjälpa nämnda olägenhet utan att lägga verkliga hinder i vägen för nyt­ tiga konsolideringar upptagit bestämmelse, att en särskild lindrig skatt, fonderingsskatt, skall erläggas, när besparade vinstmedel överföras till aktiekapital eller reservfond. Det måste dock anses önskvärt, att funde­ ring i viss utsträckning lämnas skattefri, och bör detta framförallt ske med den i lag föreskrivna avsättningen till reservfond, 50 procent av aktie­ kapitalet för bankaktiebolag och 10 procent av aktiekapitalet för övriga bo­ lag. För bankbolagen torde det icke vara nödigt att lämna mer än den lag­ stadgade avsättningen fri, men i fråga om andra bolag synes det önskvärt, att något mer än den lagstadgade avsättningen undantages från skatt, och har i förslaget den fria funderingen bestämts till 20 procent av aktiekapi­ talet. Härigenom vinnes även, att taxering på grund av överföring till re­ servfond kommer att ifrågakomma blott i ett ringa antal fall; större av­ sättning till reservfonden än 20 procent av aktiekapitalet torde vara jäm­ förelsevis sällsynt. Kammarrätten har i sitt utlåtande anmärkt, att, då själva grundprinci­ pen för aktiebolagens skattskyldighet vore, att storleken av skattskyldig­ heten skulle vara beroende av förhållandet mellan inkomst och kapital, en särskild fondbeskattning, rationellt sett, gånge rakt emot lagstiftarens syfte och faktiskt innebure ett återtagande med ena handen av vad man givit med den andra. Även om den synpunkt, kammarrätten här anlagt, äger en viss räckvidd, synes den dock i nu förevarande fall icke böra tillerkännas allt för stor betydelse. Enligt förslaget får — i motsats till vad förhållan­ det skulle varit enligt 1918 års förslag — ett bolag såsom kapital i skatte­ förordningens mening räkna jämväl de överförda vinstmedlen, och bolaget kommer alltså i åtnjutande av samma förmånliga skatteprocent, som det skulle gjort, om de överförda medlen utgjort verkligt, av delägarna gjort tillskott. Hade dylikt tillskott skett, skulle aktieägarna hava erlagt skatt för förvärvet av dessa medel. Det synes då icke obilligt, att aktieägarna för att komma i åtnjutande av den lägre skatteprocenten få vidkännas nå­ gon, fastän lägre, skatt för de överförda medlen. Fonderingsskatt torde böra utgå, även om de överförda medlen intjänats före B-skattens införande. Skatten kan icke sägas härigenom bliva retroak­ tiv, enär det icke är de besparade vinstmedlen såsom sådana, som bliva skattens föremål, utan det är den av bolaget efter fonderingsskattens infö­ rande vidtagna åtgärden att överföra medlen i avsikt att vinna en lägre skatteprocent, som kommer att konstituera skattskyldighet. Däremot skulle det icke vara rättvist att uttaga både B-skatt och fonderingsskatt för samma belopp. Det kunde därför ifrågasättas att icke uttaga fonderingsskatt för sådana medel, som förut varit underkastade B-skatt. Detta skulle emeller­ tid förutsätta, att taxeringsmyndigheterna måste pröva, huruvida över­ förda medel varit B-beskattade eller icke, och beskattningsnämnderna skulle få röra sig på ett område, där de icke hava någon tidigare erfaren­ het. Problemet har i förevarande förslag lösts på det sätt, att fonderings­ skatt skall utgå för alla överförda medel och att överföring berättigar till restitution av B-skatt, i den mån de överförda medlen tidigare varit under­ kastade dylik skatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 43

Vad angår den skatteprocent, som skall tillämpas, ntgår förslaget däri­ Skatteprocenter. från, att skatteprocenten skall vara fix både vid upplösningsskatten och vid fonderingsskatten. Då det bär rör sig om beskattning av medel, som i regel intjänats under en följd av år, synes icke föreligga skäl att, liksom vid B-skatten, göra skattens storlek beroende av det procenttal på grund­ beloppet, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatten skall utgå för året. Skatteprocenten vid upplösningsskatten synes böra vara lika med den skatteprocent, som i genomsnitt skulle hava erlagts av aktieägarna, därest de besparade vinstmedlen hade under bolagets bestånd utdelats i män som de intjänats. Hur hög denna genomsnittsprocent kan vara, är svårt att av­ göra, men med hänsyn till att de flesta aktier torde tillhöra personer i mera burgen ställning kan man möjligen antaga, att skattens grundbelopp i ge­ nomsnitt skulle utgjort omkring fyra procent, Om man utgår från de se­ naste årens utdebitering, skulle detta innebära, att skatteprocenten vid upplösningsskatten borde sättas till omkring sju procent. Då en viss ut­ sikt synes förefinnas, att utdebiteringen på inkomst- och förmögenhetsskat­ ten skall komma att sjunka, och då upplösningsskatten ej minst med hänsyn till vad förut anförts om bolagsfusioner, torde böra snarare understiga än överstiga den genomsnittliga skatten på utdelningarna till aktieägarna, har i förslaget upplösningsskatten satts till fem procent. Sattes fonderingsskatten lika hög som upplösningsskatten, skulle detta i tekniskt avseende medföra vissa fördelar vid systemets utformande. Då fonderingar emellertid synas böra i viss mån gynnas och det framförallt, för att icke avskräcka från fonde­ ringar, är av vikt, att icke i något fall fonderingsskatten blir högre än den skatt, som aktieägarna skulle haft att erlägga, om de fonderade medlen i stället utdelats, har i förslaget fonderingsskatten bestämts till tre procent. Fonderingsskatten blir emellertid icke definitiv utan får avdragas från den upplösningsskatt, som kan komma att i en framtid åligga bolaget. Sker nedsättning av aktiekapitalet, får bolaget avdraga den fonderingsskatt, som belöper på ett belopp lika stort som det, vilket taxeras till upplösnings­ skatt, naturligtvis under förutsättning att så stor fonderingsskatt tidigare blivit erlagd. När bolaget upplöses, får bolaget vid taxeringen till upplös­ ningsskatt från skattens belopp njuta avdrag för erlagd fonderingsskatt, som icke tidigare avdragits vid taxering till upplösningskatt i samband med aktiekapitalets nedsättning. All fonderingsskatt får härvid avdragas, även om dylik skatt erlagtsj för högre belopp än det, för vilket bolaget be­ talar upplösningsskatt, ett förhållande som kan inträffa för det fall, att fonderingsskatt erlagts för medel, vilka intjänats före 1924 års utgång och för vilka vid överföringen restitution av B-skatt icke erhållits.

Av de båda skatteformerna, fonderings- och upplösningsskatt, är såsom av det föregående torde framgå den senare såtillvida den huvudsakliga, att den slutgiltigt träffar alla besparade vinstmedel och fyller den mycket omordade lucka i skattelagstiftningen, som skulle kunna fresta till ett kring­ gående av inkomst- och förmögenhetsbeskattningens syfte. Fonderingsskat­ ten är i visst avseende att anse som ett förskott på upplösningsskatten, i det att den redan under deras bestånd träffar sådana bolag, vilka hava en praktiskt taget obegränsad livslängd. Men fonderingsskatten har dessutom ett särskilt syfte, nämligen att utgöra någon kompensation för den skattelindring, som kommer bolag till del genom överföring av besparade medel till aktiekapital och reservfond. Av sistnämnda syfte är det särskilda för­ hållande betingat, att fonderingsskatten, i motsats till upplösningsskatten,

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

kan träffa även vinstmedel, som intjänats före år 1918. De båda skatteformernas inbördes sammanhang är emellertid betonat därigenom, att även så­ dan fonderingsskatt, som belöper på dylika tidigare intjänade medel, får vid bolagets upplösning avdragas från upplösningsskatten, en avdragsrätt, som ingalunda är betydelselös, då skatteprocenten är* lägre för fonderingsän för- upplösningsskatten.

T axer ing stek­ Av de båda skatteformerna erbjuder upplösningsskatten de ojämförligt niska svårig­ största tekniska svårigheterna. Av det följande torde komma att fram­ heter. gå, att dessa i vissa avseenden äro betydande. Det må emellertid be­ märkas, dels att taxering till upplösningsskatt tvivelsutan kommer att förekomma i ett mycket ringa antal fall, dels ock att av detta fåtal fall endast en bråkdel kan väntas erbjuda verkliga svårigheter. Vid förslagets av­ fattning har man ansett sig tyvärr få räkna med att luckor i detsamma ej skulle komma att lämnas oanvända. Därför har i eu del hänseenden be­ stämmelser införts, vilkas syfte är att förekomma de eventualiteter, som i bestämmelserna avses. I författningstexten har därför måst meddelas vissa komplicerade bestämmelser, vilka kunna antagas komma till använd­ ning endast i rena undantagsfall. Fonderingsskatten är lättare att komma till rätta med än upplösnings­ skatten, vilket innebär eu påtaglig fördel, då dess tillämpning kan väntas ifrågakomma i större utsträckning än när det gäller upplösningsskatten. Det skall dock ej förbises, att i samband med fonderingsskatten vissa svå­ righeter kunna väntas uppstå, nämligen när det gäller restitution av B-skatt. Men dessa svårigheter bliva desamma som när det gäller restitu­ tion vid utdelning i vanlig ordning och hade ej heller kunnat frånkommas, om man hade nöjt sig med att blott avskaffa B-,skatten utan att sätta något annat i dess ställe. I bevillningsutskottets förenämnda betänkande har ifrågasatts, att den beskattning, som kunde komma att införas i B-skattens ställe, erhölle karak­ tären av en stämpelskatt. Reservanterna i kammarrätten hava ävenledes tänkt sig ett förfarande efter mera summariska former. Av vad förut anförts och än mer av det följande torde emellertid framgå, att vid taxeringen till ifrågavarande skatteformer kunna ifrågakomma så många moment, som tarva särskild uppskattning eller eljest erfordra ett nämndsbedömande, att dessa utvägar vid närmare undersökning visa sig icke vara framkom­ liga. Här må blott erinras om den värdesättning, som kan ifrågakomma, när vederbörande bolags böcker måste i ett eller annat avseende frångås, eller när aktieägarna vid skifte erhålla sin likvid i form av aktier i ett annat bolag, samt om de skenmanövrer, som kunna förekomma i syfte att vid bolags upplösning redovisa mindre utskiftade tillgångar än de verkliga. På grund härav har man ansett sig böra — liksom vid B-skatten — söka anslutning till inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen. Härmed sammanhänger spörsmålet om författningstextens inordnande i gällande lagstiftningskomplex. Huru härmed bör förfaras, är emellertid beroende även av ordningen för övergång från B-skatt till fonderings- och upplösningsskatt, vilken kan behandlas först i det följande. Nämnda spörsmål skall därför beröras först i detta senare sammanhang.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 193. 45

Specialmotirering.

Förslaget till förordning om fonderings- och upplösningsskatt.

1 i

Vid överföring till aktiekapital eller reservfond beskattas av skäl, för vilka förut redogjorts, alla överförda vinstmedel till fonderingsskatt, oav­ sett huruvida vinsten i bolagets band utgjort skattepliktig inkomst eller ej. Däremot beskattas icke det belopp, som kan hava tillförts reservfond vid förverkande av aktierätt eller i anledning därav, att för tecknad aktie inbetalts mer än aktiens nominella belopp, liksom ej heller sådan över­ föring från aktiekapital till reservfond, som kan ske i samband med ned­ sättning av aktiekapital. Kommer genom vinstmedels överförande reserv­ fonden att överstiga tjugo (respektive femtio) procent av aktiekapitalet, skall fonderingsskatt utgå för det överskjutande och tages härvid ingen hänsyn till huruvida de belopp, som förut tillförts reservfonden, utgjorts av vinstmedel eller ej. Därest reservfond, som en gång uppgått till eller överstigit tjugo (respektive femtio) procent av aktiekapitalet, nedgått under nämnda gräns, t. ex. därigenom att reservfonden måst tillgripas för täckande av förlust eller på grund av att aktiekapitalet ökats genom utsläppande av gratisaktier, blir ny avsättning till reservfond skattefri, i den mån avsättningen åtgår till att på nytt bringa fonden upp till tjugo (respektive femtio) procent av aktiekapitalet.

2 §.

Tankegången i fråga om upplösningsskatten är, såsom av det föregå­ ende framgår, den, att från allt vad som under bolagets bestånd eller vid dess upplösning utbetalts till delägarna utan att hos dem beskattas såsom utdelning i vanlig ordning avdrages vad som av delägarna blivit inbetalt vid bolagets bildande eller därefter, varefter återstoden belägges med upp­ lösningsskatt. Denna tankegång har i lagtexten fått den utformning, atf från det belopp, som utskiftas just vid den ifrågavarande nedsättningen eller vid upplösningen, avdrages ett annat belopp, vilket utgör saldot av de ut- och inbetalningar av vederbörlig art, som förekommit under bolagets hela föregående bestånd. Detta saldo benämnes i 2 § »av aktie- eller lottägarna tillskjutet belopp», och dess innebörd utvecklas närmare i 3 §. I deklarationsformuläret, som är fogat vid förslaget, har detta tillskott, när det gäller upplösning av bolag, uppdelats i sina positiva och negativa beståndsdelar såsom »tillkommande» och »avgående» poster. I fråga om nedsättning av aktiekapitalet har det däremot i deklarationsformuläret lämnats åt deklaranten att själv avgiva specificerade uppgifter, därest han yrkar avdrag för tillskjutet belopp. Någon bestämmelse om beskattning av solidariskt bankbolags besparade vinstmedel vid nedsättning av lottkapital erfordras icke, enär enligt lagen om bankrörelse dylik nedsättning icke får ske. Såsom förut omnämnts, ställer förslaget sig på den ståndpunkten, att vid nedsättning av aktiekapital de besparade vinstmedlen anses i första hand komma till användning för utbetalningen till delägarna, och att först i den mån vinstmedlen icke förslå härtill återbetalning av gjorda tillskott äger rum. Från denna huvudregel synes undantag böra stadgas för det

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

fall, att inlösen av aktier äger ruin efter i bolagsordningen bestämda grun­ der på sätt i 49 § aktiebolagslagen förutsattes kunna ske. Dylik inlösen torde oftast komma i fråga beträffande preferensaktier och synes då när­ mast vara att likställa med återbetalande av upplånat kapital. Även där inlösen enligt 49 § aktiebolagslagen icke direkt bar denna karaktär, rör det sig dock icke om någon fördelning av vinst mellan bolagets samtliga delägare, utan om en utlösen av vissa av dessa. De övriga delägarna komma väl att för framtiden få större andel i bolagets besparade vinst­ medel, men de erhålla för ögonblicket ingen del av dessa vinstmedel till sin fria disposition. Man synes fördenskull icke böra med upplösningsskatt belägga den del av det vid inlösen utbetalta beloppet, som utgör återbetalning av gjord insats. Inlöses däremot aktie med större belopp än det för aktien gjorda tillskottet, torde upplösningsskatt böra utgå för över­ skottet, ty detta är en verklig vinst, som utdelats, ehuru den blott kommit viss delägare till godo. Skattskyldigheten för dylikt överskott torde kunna läggas på bolaget, därest bestämmelser om inlösen intagits i bolags­ ordningen efter det förevarande förslag blivit offentliggjort; delägarna hava nämligen då haft tillfälle att vid antagandet av bolagsordningen taga hänsyn till att skatten för dylik vinstutdelning kommer att drabba bolaget. Har bolagsordningen åter antagits tidigare, torde skatt för vinst, som utdelats vid inlösen av aktier, icke böra åläggas bolaget, enär bolaget vid antagandet av bestämmelserna om inlösen icke haft anledning räkna med skyldighet att utgöra en dylik skatt. Bestämmelserna i 2 § 2 mom. hava erhållit sin utformning i anslutning till vad nu anförts.

3 §. Vid upplösningsskatten skiljer förslaget av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, mellan nya och äldre bolag. Med äldre bolag avses i förordningen bolag, vilka bildats så tidigt, att något räkenskaps­ år gått till ända före den 1 mars 1925. Har ett bolag bildats före nämnda dag men så sent, att dess första räkenskapsår går till ända först efter sagda dag, behandlas bolaget såsom ett nytt bolag. För att underlätta formuleringen på vissa punkter har i förslaget in­ förts begreppet »ingångsvärde» för att beteckna vid nytt bolag vad som tillskjutits av delägarna vid bolagets bildande och vid äldre bolag bolagets behållna tillgångar enligt utgående balansräkningen för det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1925. Vid taxeringen till upplösningsskatt vid bolagsskifte gäller det först att fastställa vad som skall anses hava tillskiftats delägarna. Med detta be­ grepp avses, på sätt framgår av anvisningarna, det belopp, som vid skif­ tet står till delägarnas disposition, och har i samband med upplösningen ut­ betalning till delägarna skett i flera olika repriser, skola alltså alla dylika utbetalningar medräknas. Vid beloppets fastställande får avdrag icke ske för beräknad upplösningsskatt. Upplösningsskatt utgår icke för vad som i samband med skiftet kan hava på grund av föreskrift i lag, såsom i fråga om s. k. systembolag, eller bolagsordningens bestämmelser utbetalts till annan än delägare. Från det delägarna tillskiftade beloppet får i fråga om nytt bolag avdragas alla av delägarna gjorda tillskott. Har nedsättning av aktie­ kapital skett och något av det utbetalta beloppet därvid ansetts såsom åter­ betalning av gjort tillskott, så att upplösningsskatt icke utgått, skall vid

Kungl. May.ts proposition Nr 193. 47

bolagets taxering till upplösningsskatt vid en följande nedsättning av aktie­ kapitalet eller vid bolagets slutliga upplösning de gjorda tillskotten minskas med det belopp, för vilket vid den tidigare nedsättningen icke ut­ gått upplösningsskatt. Detta gäller även i fråga om sådan återbetalning av tillskott, som skett genom inlösen av aktier enligt 49 § aktiebolagslagen. Det kan i vissa fall möta svårigheter att avgöra, huruvida till ett bolag inbetalta belopp äro att anse såsom tillskott i den mening förordningen avser eller ej. Första villkoret för att ett inbetalt belopp skall utgöra tillskott är, att inbetalningen verkställts av delägare. Har för tecknad aktie eu del av aktiebeloppet inbetalts, men aktierätten därefter förverkats, bör det för aktien inbetalta beloppet icke få anses såsom tillskott, enär den, som inbetalt beloppet, icke blir delägare, åtminstone icke för aktien i fråga. Uttrycklig föreskrift att vad som inbetalts för aktie, för vilken aktierätt förverkats, icke skall räknas såsom tillskjutet belopp, har intagits i an­ visningarna. Dylik föreskrift har lämnats jämväl i fråga om sådant till­ skott, som avses i 92 och 209 §§ i lagen om bankrörelse. Det synes näm­ ligen vara tydligt, att ett dylikt tillskott icke medför något delägarskap i bolagets tillgångar utan medför en ren fordringsrätt. Däremot har det icke varit möjligt att lämna detaljerade regler för övriga fall. da »till­ skott» kan ske utöver det, som skall inbetalas å aktie, såsom då, på sätt för­ utsattes i 97 § aktiebolagslagen, i syfte att förhindra likvidation tillskott göres för att fylla uppkommen brist i aktiekapitalet eller, på sätt i 4 § lagen om försäkringsrörelse förutsattes kunna ske, delägare i försäkrings­ bolag i enlighet med bolagsordningens bestämmelser gör tillskott utöver tecknat aktiebelopp. I fråga om tillskott av sistnämnda art torde av bo­ lagsordningen framgå, huruvida tillskottet skapar en fordran för aktie­ ägaren eller är att likställa med av honom inbetalt aktiebelopp; i fråga om tillskott av den förra arten få omständigheterna i det särskilda fallet vara avgörande för huruvida ett dylikt tillskott, vilket icke återbetalats före bolagets trädande i likvidation, skall i någon form tillgodoräknas bolaget vid taxeringen till upplösningsskatt, men man torde kunna antaga, att detta i regel bör få ske, enär tillskottet kommer att antingen bilda en skuld för bolaget och alltså få avdragas från tillgångarna eller ock vara att jäm­ ställa med inbetalt aktiebelopp. I fråga om äldre bolag blir ingångsvärdet icke det belopp, som av del­ ägarna tillskjutits vid bolagets bildande, utan bolagets behållna tillgångar vid slutet av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1925. Utöver detta ingångsvärde får vid taxeringen avdragas tillskott, som av delägarna gjorts efter utgången av sagda räkenskapsår. Vad som sålunda får avdragas skall liksom i fråga, om nytt bolag minskas med be­ lopp, som vid nedsättning av aktiekapital utbetalts till delägarna utan att träffas av upplösningsskatt. Sistnämnda villkor är dock i fråga om äldre bolag icke undantagslöst. Pa sätt vid 2 § berörts har man icke velat med upplösningsskatt träffa sådan vinstutdelning i äldre bolag, som skett på det sätt, att vid inlösen av aktie enligt 49 § aktiebolagslagen aktieägaren erhållit mer än som inbetalts för aktie. För att denna vinstutdelning ej heller vid bolagets upplösning skall träffas av upplösningsskatt har det be­ funnits nödvändigt införa en bestämmelse, att dylik vinstutdelning icke skall jämställas med återbetalning av tillskjutet belopp utan behandlas som om upplösningsskatt erlagts för densamma. Vid fastställandet av ett äldre bolags ingångsvärde utgår man från den fastställda balansräkningen, och dennas siffror måste i regel utan någon

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

soin helst justering läggas till grund för beräkningen av bolagets egna fonder. Principiellt borde beräkningen ske med hänsyn icke till det bok­ förda utan till det verkliga värdet av bolagets tillgångar vid tidpunkten i fråga, men det torde av praktiska skäl icke kunna sättas i fråga, att man skulle ingå på en dylik omvärdering av bolagets samtliga tillgångar. Vissa rent formella justeringar böra dock ofta göras. Så synes det vara klart, att i nu förevarande sammanhang balanserad förlust ej är att be­ trakta såsom tillgång liksom ej heller förbindelser å oguldet aktiebelopp, garantiförbindelser i försäkringsaktiebolag o. d. Likaledes torde en för­ nyelsefond böra avdragas såsom skuld endast för det fall, att den är att betrakta såsom en sådan avskrivningsfond, som avses i 56 § 4) aktiebo­ lagslagen. Kan bolaget visa, att fonden i verkligheten varit en verklig nybyggnadsfond, synes den icke böra behandlas såsom en skuld. Där­ emot torde det blott i rena undantagsfall kunna ifrågakomma att tillåta förnyelsefondens uppdelande i två delar, den ena motsvarande avskriv­ ningar och den andra avsättningar till verkliga nybyggnader. Emellertid synes möjlighet böra slå öppen även till mera reella juste­ ringar i vissa avseenden, där ett avskärande av möjligheten till dylika justeringar lätteligen skulle anses påtagligt orättvist. Därest ett bolag under en följd av år före år 1925 innehaft en fastighet, kan man antaga, att denna fastighet i 1924 års balansräkning upptagits till ett värde be­ tydligt understigande det verkliga, och detta så mycket hellre som bo­ laget på grund av aktiebolagslagens bestämmelser varit förhindrat att uppskriva värdet. Vid fastighetens försäljning i en framtid kommer bo­ lagets formella vinst på försäljningen att bliva mycket stor, men det sy­ nes obilligt att beliigga denna vinst med upplösningsskatt, i den mån det kan visas, att vinsten berott på en värdestegring, som inträffat före år 1925. En omjustering av balansräkningens värdesättning av fast egen­ dom får fördenskull ske; dock får värdet icke sättas högre än 1925 års taxeringsvärden. Jämväl i fråga om balansräkningens värdesättning av de lösa tillgångar, som äro avsedda till stadigvarande bruk för bolaget, synes justering böra tillåtas. Hava på dylika tillgångar under åren 1918 —1924 avskrivits högre belopp, än som godkänts vid bolagets taxeringar till A-skatt, har bolaget på detta sätt taxerats till A-skatt och i följd där­ av jämväl till B-skatt. för högre vinst än bolagets böcker utvisat. Efter år 1924 komma de tidigare gjorda avskrivningarna att medföra, att bo­ lagets vinst blir högre, än den skulle blivit, om i böckerna avskrivits blott de belopp, vilka godkänts vid taxeringarna. Det skulle då vara orätt att lägga upplösningsskatt på den del av vinsten, vilken på detta sätt, redan innan den kommit till synes i bolagets böcker, tagits till beskattning, ty för ett och samma vinstbelopp komme då att utgå både B-skatt och upp­ lösningsskatt. På grund härav har i förslaget upptagits bestämmelse till förekommande av ett dylikt resultat. I båda de nu omnämnda fallen sker justering till förmån för bolaget, och det blir bolagets sak att visa, att en omjustering av balansräkningen bör äga rum. Men därjämte synes en justering i visst fall böra ske till bolagets nack­ del, nämligen för den händelse att i balansräkningen icke redovisats en skuld, vilken, enligt vad sedermera visar sig, förefunnits redan vid den tidpunkt, balansräkningen avser. Det kan t. ex. vid domstol pågå eu rätte­ gång rörande skyldighet för bolaget att utgiva ett mycket stort belopp i skadestånd för brytande av ett leveranskontrakt eller dylikt, och ett sådant skadeståndsbelopp torde icke upptagas i bolagets böcker förrän

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 49

rättegången blivit slutligen avgjord. Vidare torde det vara rätt vanligt, att bolag underlåta att såsom skuld i sina böcker upptaga beräknade, ännu icke debiterade skatter eller avsättning för dylika skatter. Genom be­ stämmelse i förslaget hålles möjligheten öppen att i dylika fall företaga en justering av balansräkningen. Man torde emellertid böra utgå från att denna bestämmelse bör komma i tillämpning endast när det rör sig om mera avsevärda belopp. Man kan ej fordra, att ett bolag skall visa'', att någon dylik icke bokförd skuld ej förefunnits. ^ 4 §. Den omständigheten, att vid upplösningsskatten, sådan denna är tänkt i förslaget, ett bolags hela livslängd betraktas såsom en enda taxeringsperiod, innebär ju för bolagen en förman, som icke har sin motsvarighet beträffande B-beskattningen. Frestelsen kan emellertid ligga nära att utnyttja denna förmån utöver vad som är avsett. Ty möjlighet föreligger att i stället för att bilda ett nytt bolag inköpa aktierna i ett gammalt bo­ lag, i vilket ett stort av delägarna tillskjutet belopp till större delen gått förlorat, samt, eventuellt under nytt namn, reorganisera det gamla bolaget för att upptaga den nya verksamheten. Följden skulle bli den, att, när nedsättning av aktiekapital eller upplösning sedermera ifrågakommer. Scisom tillskjutet belopp skulle få tillgodoräknas allt vad som tidigare gått förlorat. Ett utnyttjande aA* denna möjlighet skulle ligga särskilt nära till hands för de redan i det föregående berörda bolag, åt Anlita re­ dan från början är tillämnad en kort livslängd. Man har nu i 4 § velat förekomma ett dylikt missbruk i form av jobberi med äldre bolagsrättigheter genom ett stadgande, att, därest genom ombildningen i verkligheten ett nytt bolag kommit till stånd, bolaget vid taxering till upplösningsskat.t skall anses såsom ett vid ombilclningen ny­ tillkommet bolag, vars ingångsvärde utgjorts av bolagets tillgångar efter ombildningen. Denna paragraf är i alldeles påtaglig grad en sådan, som endast i myc­ ket sällsynta fall bör kunna få tillämpning, då dess syfte just är att före­ komma den eventualitet, som i paragrafen avses. 5, 6 och 7 §§. torde i allmänhet ej erfordra särskild motivering. De innehålla före­ skrifter angående inträde av skattskyldighet samt angående taxering o. d. Bestämmelserna äro knapphändiga, då det ansetts lämpligast att låta de beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten gällande regler komma i tillämpning i så stor utsträckning som möjligt. Följande förhållanden synas dock böra särskilt uppmärksammas. Önskvärdheten att vid taxering till upplösningsskatt i möjligaste män kunna hålla sig till de verkliga belopp, som faktiskt komma aktieägarna i bolaget till hända, har föranlett, att Arid bolags upplösning taxering i regel skall ske först när likvidationen är avslutad. Det kan emellertid tänkas inträffa, att likvidationen uttänjes i många år, fastän den i verk­ ligheten är att anse såsom slutförd. Tänkbart är rent av, att allting ut­ skiftas utom skattebeloppet, och att likAÖdatorerna underlåta att lämna slutredovisning endast för att kunna såsom likvidatorsarvode uppbära räntan på skattemedlen. Har likvidation oskäligt fördröjts, bör därför taxering få ske, innan slutredovisningen framlagts. En svaghet är i detta fall tydligen, att vid taxeringen eu uppskattning i auss utsträckning kan bli nödvändig, då måhända ej samtliga tillgångar blivit realiserade. Eu Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. JO 2 höft. (Nr likt.) 4

50 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 193.

tillämpning av bestämmelsen torde emellertid ytterst sällan böra ifråga­ komma i andra fall, än där en dylik uppskattning skall behöva avse en­ dast obetydliga tillgångar. Förslaget utgår från att taxeringen i ifrågavarande fall blir definitiv. Tänkbart vore det att, på sätt reservanterna i kammarrätten föreslagit., för vissa fall beträffande ifrågavarande slag av beskattning stadga om eu efterföljande omjustering av taxeringen. Med de bestämmelser' angående taxeringsår o. d., som upptagits i förslaget och som del­ vis skilja sig från de av nämnda reservanter ifrågasatta, har emellertid behovet i allmänhet av en om justering minskats så mycket, att en dylik ej ansetts behöva ifrågakomma i andra fall, än där förutsättningarna för en efterbeskattning äro tillstädes.

Förslaget till förordning med särskilda bestämmelser om B-skatt för aktiebolag och solidariska bankbolag. Övergångsbestämmelser.

Vad beträffar frågan om den ordning, som synes böra iakttagas vid övergången från B-skatten till de nya beskattningsformerna, har det synts riktigast att ej göra den nya beskattningen retroaktiv i den mening, att den får träffa dispositioner, vilka skett innan det föreliggande förslaget offentliggöres, d. v. s. före den 1 februari 1926. Däremot har B-skattens snara avveckling ansetts vara av den vikt, att man hellre än att belägga 1925 års bolagsvinster med B-skatt låter även dessa träffas av upplösnings­ skatt i de fall, då beslut om upplösning skett tidigast den 1 februari 1926. Fn fullständig B-skattetaxering under år 1926 kan ej härigenom und­ vikas, ty denna taxering avser 1924 års inkomster. Däremot möjliggöres genom att taga 1925 års vinster i förekommande fall till upplösningsskatt, att någon fullständig B-skattetaxering år 1927 ej behöver ifrågakomma. B-skattetaxering blir dock nödvändig även efter år 1926 i vissa fall, näm­ ligen för bolag, i vilka beslut om upplösning fattats före den 1 februari 1926; uttoges icke B-skatt av dessa bolag, skulle de undgå både B-skatt och upplösningsskatt för vinster, intjänade efter år 1924. I vilken män bolag, som fylla nämnda betingelser, förekomma, kan ej nu avgöras. Några dylika bolag kunna tvivelsutan finnas, då det här gäller avslut­ ning av likvidationer, som pågått sedan flera år tillbaka. Men säkerligen skola de förekommande fallen bliva ytterst få. Det har övervägts, huru­ vida det ej skulle vara möjligt att undvika även denna i mycket in­ skränkt omfattning under några år kvarstående B-skattetaxering, men det har förefallit, som om varje annat sätt att fylla den lucka, som här skulle uppstå och vars förekomst skulle vara en orättvisa mot andra bo­ lag, skulle te sig besvärligare än den valda metoden. Det bör ock mär­ kas, att denna kvarstående B-beskattning icke är behäftad med de fel, som eljest anses vidlåda B-skatten. Den kommer nämligen ej att mot­ verka kapitalbildningen, ty bolagets upplösning är redan beslutad; och den kommer väl ej heller att efterföljas av det i tekniskt avseende be-^ svårliga restitutionsförfarandet. Ty under likvidationen besparad vinst, torde knappast komma att utdelas i annan ordning än genom utskiftning av bolagets tillgångar, och B-skatten skulle sålunda i förekommande fall bliva definitiv. Något realskäl för staten att avstå denna skatt, varmed; man vid upplösningsbeslutet räknat, synes ej förefinnas.

Kungl. Maj :is proposition Nr 193. 51

Upplösningsskatt vid nedsättning av aktiekapital, som beslutats före den 1 februari 1926, synes ej heller böra upptagas. För detta fall synes ett stadgande om uttagande av B-skatt efter år 1926 knappast erforder­ ligt, då det torde komma att sakna varje praktisk betydelse. Fonderingsskatt torde vidare ej böra uttagas vid överföring av bespa­ rade vinstmedel till aktiekapital och reservfond, om överföringen beslu­ tats före den 1 februari_ 1926. Ej heller för detta fall erfordras något stadgande om uttagande i stället av B-skatt. Ty sådana vinstmedel, varom här kan vara fråga, torde så gott som undantagslöst hava intjänats före den 1 mars 1925 och hava alltså i vederbörlig utsträckning redan träffats av B-skatt,

En särskild fråga är den, i vilken utsträckning restitution av B-skatt i framtiden skall kunna ifrågakomma. Ä ena sidan har det ansetts önsk­ värt, att dessa restitutioner så snart som möjligt kunna bringas ur värl­ den. Å andra sidan har det måst erkännas, att ett plötsligt avskärande av restitutionsrätten skulle innebära en orättvisa såtillvida, att denna rätt utlovats av nu gällande lagstiftning. Man har därför inriktat sig på att söka utan kränkande av restitutionsrätten tillgodose det förra önskemålet och ansett detta kunna ske genom att visserligen stadga restitutionsrättens upphörande, men först efter en så lång övergångstid, att bolagen kunna med hänsyn därtill vidtaga sina dispositioner. Denna övergångstid har lämp­ ligen synts kunna utsträckas till utgången av år 1931. Givetvis står där­ vid den utvägen öppen för bolagen att under övergångstiden genom utdel­ ning av besparade vinstmedel i vanlig ordning vinna rätt till restitution. penna utväg bör kunna anlitas, när bolagen verkligen tänkt sig att inom överskådlig tid utdela medlen. Men därjämte har restitutionsrätt stad­ gats vid överföring till aktiekapital och reservfond, en utväg, som i vissa fall torde kunna anlitas av bolagen. Denna utväg kan synas såtillvida av mindre värde ur bolagens synpunkt, som dessa i stället få erlägga fon­ deringsskatt. Men fonderingsskattens erläggande kompenseras ju genom sänkningen i skatteprocent i fråga om A-skatten. Det skulle mot den ifrågasätta anordningen kunna invändas, att bolagen frestas att före 1931 ars utgång utdela B-beskattade medel i större utsträckning, än som eljest skulle skett, och därigenom motverka sin egen konsolidering. In­ vändningen synes äga ett visst berättigande. Gentemot densamma kan dock göras gällande, att det innebär en viss fördel för ett bolag att ej erhålla restitution av B-skatt utan att i stället få vid bolagets upplösning i sitt ingångsvärde medräkna de B-beskattade medlen, vilket medför, att bolaget vid upplösningen undslippa- skatt med ett högre procenttal å samma me­ del. än det, varéfter B-skatterestitutionen skulle beräknats. Nu nämnda förhållande torde ävenledes kunna åberopas såsom stöd för den uppfatt­ ningen, att genom den ifrågasatta tidsbegränsningen för B-skatterestitutioner någon orättvisa ej begås. Restitutionsbestämmelserna synas i detta sammanhang höra i viss ut­ sträckning modifieras. De nu gällande reglerna torde böra oförändrade tillämpas blott i fråga om utdelningar, som beslutats före utgången av år 1926. Beträffande tiden efter ingången av år 1927 bör — i an­ slutning till det förut sagda — restitution av B-skatt ske, utom vid utdelning i vanlig ordning, vid överföring av vinstmedel till aktiekapital och reservfond. I 1924 års bevillningsutskotts förenämnda betänkande har framhållits vikten av föreskrifter angående den ordning.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

i vilken restitution av B-skatt framdeles bör lämnas, och har det särskilt ansetts önskvärt med bestämmelser till förhindrande av restitution för medel, som intjänats efter B-skattens upphävande. Med hänsyn till svå­ righeten att fastslå omfattningen av den rätt, som enligt gällande lag måste anses redan tillkomma bolagen, och de praktiska svårigheter, som skulle möta att hos ett bolag urskilja, huru stor del av dess vid B-skattens upphävande befintliga tillgångar äro att räkna till B-beskattade medel eller ej, har det synts lämpligast att nöja sig med ett stadgande, som sna­ rast torde innebära ett förtydligande i visst avseende av vad som nu gäl­ ler. Detta stadgande innebär, att restitution ej får ske för sammanlagt högre belopp än det, varmed bolagets behållna tillgångar enligt senaste balansräkningen före den 1 mars 192a överstigit aktiekapital och reserv­ fond, därvid har beaktats, att i stället restitutionsrätten blivit till tiden begränsad. Vidare har det synts lämpligt att fastställa en fix procent­ siffra, efter vilken restitution i framtiden skall äga rum. Då B-skatten hittills utgått efter procenttal, som varierat mellan 3.io och 3.so procent och det synes kunna påräknas, att något högre procenttal än 160 procent av grundbeloppet för inkomst- och förmögenhetsskatten ej skall behöva ifrågakomma, har en restitutionsprocent av 3 ansetts skälig och antag­ ligen utmätt till fördel för bolagen.

Av det anförda framgår, att såväl B-skattetaxering som restitution av Bskatt enligt nu gällande regler skall kunna ifrågakomma efter den nya be­ skattningens ikraftträdande den 1 januari 1927. Då nu fråga är om ut­ färdande av en helt ny förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt under nästa år, synes anledning finnas att ej nu göra ändring i denna, lika litet som i gällande deklarationsblankett m. m., i all synnerhet som de nya bestämmelserna om fonderings- och uppiösningsskatt på grund av sin vidlyftighet omöjligen kunna inrymmas i denna förordning. Det lämpligaste har därför synts vara följande. En särskild förord­ ning om fonderings- och uppiösningsskatt utfärdas, i vilken det göres klart, att denna beskattning skall — liksom B-skatten — så anses, som om den utgjort en form av inkomst- och förmögenhetsskatten. Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt får fortfarande gälla, men i en sär­ skild förordning stadgas, att dess tillämpningsområde skall på visst sätt begränsas. X sistnämnda förordning införas tillika erforderliga nya be­ stämmelser om restitution. Uppenbart är, att realinnehallet i sistnämnda förordning måste i visst avseende korrespondera med bestämmelserna om ikraftträdande i förordningen om fonderings- och uppiösningsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 53

Förslag

till

förordning om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska bankbolag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §. När inländskt aktiebolags eller solidariskt bankbolags vinstmedel över­ föras till aktie- eller lottkapital eller reservfond, skall bolaget erlägga skatt till staten (fonderingsskatt) å det sålunda tillförda beloppet; dock skola vid överföring av vinstmedel till reservfond dessa medel ej beskattas, i den män. desamma erfordras för att uppbringa reservfonden till, beträf­ fande bankaktiebolag och solidariskt bankbolag, femtio procent, och, be­ träffande annat bolag, tjugu procent av aktie- eller lottkapitalet. Fonderingsskatten skall utgå med tre procent å det beskattningsbara beloppet.

2 §.

1 mom. Vid upplösning av aktiebolag eller solidariskt bankbolag skall bolaget erlägga skatt till staten (upplösningsskatt) å det belopp, som till­ skiftas delägarna, i den mån detta belopp överstiger av aktie- eller lottägarna tillskjutet belopp, beräknat på sätt i 3 § sägs. 2 mom. Vid nedsättning av aktiekapital skall upplösningsskatt utgå å det belopp, som i samband med nedsättningen tillskiftas aktieägarna, i den mån bolagets egna fonder ej genom nedsättningen nedbringas under av aktieägarna tillskjutet belopp. \ Vid nedsättning av aktiekapital genom inlösen av aktier i den ordning, 49 § i lagen den 12 augusti, 1910 om aktiebolag stadgar, skall skatteplikten avse det belopp, som utgör skillnaden mellan vad som sålunda tillskiftas aktieägarna och vad som tillskjutits för samma aktier. Därest i ett aktie­ bolag inlösen, varom nu sagts, sker av aktier enligt grunder, som varit fastställda i den för bolaget den 1 februari 1926 gällande bolagsordning, skall upplösningsskatt ej utgå. 3 mom. Upplösningsskatten skall utgå med fem procent å det beskatt­ ningsbara beloppet, med avdrag av vad bolaget visar sig hava förut erlagt i fonderingsskatt; dock att vid beskattning i samband med nedsättning av aktiekapital avdrag ma ske allenast med så stor fonderingsskatt, som be­ löper på det beskattningsbara beloppet. 3

3 $. Med. av aktie- eller lottägare tillskjutet belopp skall vid bolagets taxe- +• 11^1 ^^.^PP^ösningsskatt förstas vad av aktie- eller lottägare sammanlagt tillskjutits i penningar eller penningars värde vid bolagets bildande (in­ gångsvärde) och sedermera under dess bestånd, med avdrag av vad som. utan att träffas av upplösningsskatt, utskiftats i samband med nedsättning av aktiekapital, beslutad efter utgången av januari månad 1926. Har vid

54 Kun yl- Maj:ts proposition Nr 193.

inlösen av aktier enligt 49 § i lagen om aktiebolag skattefrihet åtnjutits på grund av stadgandet i 2 § 2 mom. 2 stycket andra punkten här ovan, skall härvid så anses, som om upplösningsskatt enligt första punkten i samma stycke hade erlagts. Beträffande äldre bolag skall såsom ingångsvärde anses bolagets egna fonder i deras helhet enligt fastställd balansräkning för det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1925, med avdrag av de belopp, vilka efter den tidpunkt, balansräkningen avser, utdelats till delägarna eller överförts till aktiekapital eller reservfond och för vilka restitution av B-skatt ägt rum. Härvid skall dock iakttagas följande: a) kan bolaget visa, att dess fasta egendom i balansräkningen finnes upp­ tagen till lägre belopp än de verkliga värdena, må jämkning med hänsyn härtill ske; dock må den fasta egendomen ej upptagas till högre belopp än taxeringsvärdena för år 1925; b) kan bolaget visa, att i dess böcker avskrivningar för värdeminskning å lösa tillgångar till stadigvarande bruk skett med större belopp, än som godkänts vid bolagets taxering till B-skatt, må bolaget såsom tillgång till­ godoräkna sig skillnaden mellan de i verkligheten gjorda och de i beskatt­ ningsavseende godkända avskrivningarna; c) kan det visas, att skuld, som först senare kommit till synes i bolags böcker, förefunnits redan vid den tidpunkt, förenämnda balansräkning av­ ser, skall skuldens belopp avdragas från de i balansräkningen redovisade tillgångarna.

4 §. Befinnes vid taxering till upplösningsskatt av bolag, som efter utgången av januari månad 1926 ombildats, att genom ombildningen i verkligheten ett nytt bolag kommit till stånd, så skall, därest skattskyldigheten därige­ nom blir större än den skulle blivit vid tillämpning av här ovan givna reg­ ler, vid taxeringen så anses, som om bolaget vore ett vid ombildningen ny­ tillkommet bolag, vars ingångsvärde utgjorts, förutom av vad som i sam­ band med ombildningen inbetalts, av bolagets egna fonder före ombildnin­ gen enligt den värdesättning, som vid ombildningen tillämpats.

5 §. ] mom. Aktiebolag eller solidariskt bankbolag skall anses upplöst, då likvidatorerna å bolagsstämma framlagt slutlig redovisning för sin för­ valtning. i Nedsättning av aktiekapital anses hava skett, när de utskiftade medlen blivit för aktieägarna tillgängliga för lyftning. 2 mom. Överföring av vinstmedel till aktie- eller lottkapital och reserv­ fond anses hava skett, när beslut därom vunnit laga kraft.

6 i

1 mom. Taxering till fonderings- och upplösningsskatt skall ske året ef­ ter det, då överföring till aktiekapital eller reservfond eller nedsättning av aktiekapital eller upplösning skett. Har beslut om upplösning vunnit laga kraft och fördröjes likvidationen oskäligt, må dock taxering till upplösningsskatt ske, innan slutredovisning framlagts.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 55

2 mom. Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vdd taxering till fonderings- eller upplösningsskatt, lämnat oriktigt medde­ lande eller har uppgiftspliktig underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att taxering ej skett eller att taxe­ ring skett till för lågt belopp, skall, efter det sådant kommit till vederbörandes kännedom, efterbeskattning i erforderlig mån äga rum. Efterbeskattning må ej. ske senare än fem år efter det taxeringen enligt 1 mom. första stycket bort verkställas.

7 §.

Beträffande taxering till skatt, som i denna förordning avses, skola de rörande taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt gällande bestämmel­ ser hava motsvarande tillämpning, med iakttagande dock av följande: uppgift till ledning för egen taxering till fonderingsskatt samt till upp­ lösningsskatt skall upprättas i enlighet med det vid denna förordning fo­ gade formulär; uppgift för taxering till upplösningsskatt enligt 6 § 1 mom. 2 stycket skall, efter anmaning av ordförande i taxeringsnämnd eller kronans om­ bud hos prövningsnämnd, avgivas vid den tid och i den ordning, som i anmaningen angives; uppgift för taxering till upplösningsskatt i andra fall, än nyss sagts, även­ som till fonderingsskatt skall vid den tid och i den ordning, som för bolags deklaration till inkomst- och förmögenhetsskatt finnes stadgad, utan an­ maning avlämnas under det år, taxeringen skall äga rum.

Anvisningar.

Med bolags vinstmedel förstås i 1 § såväl besparade, tidigare intjänade vinstmedel som årets vinst, oavsett huruvida vinstmedlen skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt eller ej. Överflyttning av medel från ak­ tiekapital till reservfond träffas givetvis aldrig av fonderingsskatt, även om dessa medel utgöra vinstmedel. Med det belopp, som tillskiftas delägarna, förstås i 2 § 1 mom. det belopp, som står till delägarnas disposition, utan att avdrag för skatt ägt rum. Med bolags egna fonder förstås i denna förordning skillnaden mellan bolagets tillgångar och skulder enligt balansräkningen. Såsom tillgång anses härvid givetvis icke balanserad förlust, förbindelser å oguldet aktie­ belopp, garantiförbindelser o. d. S. k. förnyelsefond är att anse som skuld, i den mån fonden uppfyller villkoren i 56 § 4) aktiebolagslagen, varemot en nybyggnadsfond, som avsetts för verkliga nybyggnader, ej skall avdragas från tillgångarna. Såsom av delägare tillskjutet belopp räknas i allmänhet tillskott av del­ ägarna, vare sig det tillföres aktie- eller lottkapitalet eller ej. Belopp, som inbetalts å aktie, för vilken aktierätt sedermera förverkats, ävensom till­ skott enligt 92 och 209 §§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse räknas ej såsom tillskjutet belopp. Vid tillämpning av bestämmelsen i 2 § 3 mom. måste tillses, att, därest bolag vid nedsättning av aktiekapital förut erlagt upplösningsskatt och därvid fått åtnjuta avdrag för fonderingsskatt, avdrag för samma skatte­ belopp ej ånyo får ske.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Vid tillämpning av 6 § 1 mom. 2 stycket måste givetvis eu uppskattning ske av de bolagets tillgångar, vilka ännu icke blivit realiserade. I och för förordningens tillämpning må meddelas följande.

Exempel. 1. Ett aktiebolag bildas år 1930 med ett aktiekapital av 200,000 kronor. Sedan bolaget av aktiekapitalet förlorat 75,000 kronor, så att bolagets sam­ manlagda behållna tillgångar uppgå till 125,000 kronor, rekonstrueras bo­ laget år 1935 så, att aktiekapitalet nedsättes till 100,000 kronor och återstå­ ende 25,000 kronor redovisas på reservfonden. Samtidigt tillföres bolaget 125.000 kronor nytt kapital genom utsläppande av 1,000 nya aktier å no­ minellt 100 kronor efter en kurs av 125 kronor, därav 25 kronor skola fö­ ras till reservfonden. Vid bolagets upplösning år 1950 utgör det delägarna tillskiftade beloppet 500,000 kronor. Av delägarna hava tillskjutits ur­ sprungligen 200,000 kronor (ingångsvärdet) och sedermera 125,000 kronor eller sammanlagt 325,000 kronor, och skall alltså upplösningsskatt utgå för 175.000 kronor med 8,750 kronor. Till delägarna utbetalas sålunda 491,250 kronor. 2. Ett äldre bolags egna fonder utgjorde enligt balansräkning för den 31 december 1924 sammanlagt 500,000 kronor (ingångsvärde), varav aktie­ kapital 300,000 kronor och övriga fonder 200,000 kronor. År 1930 ökas ge­ nom utsläppande av gratisaktier aktiekapitalet med 300,000 kronor, varför fonderingsskatt erlägges med 9,000 kronor. Enligt balansräkningen för den 31 december 1939 utgöra bolagets egna fonder sammanlagt 700,000 kronor. På bolagsstämma år 1940 beslutas, att aktiekapitalet skall nedsättas med 300.000 kronor, vilket belopp utskiftas till aktieägarna. Enär bolagets egna fonder efter nedsättningen komma att uppgå till endast 400,000 kronor d. v. s. 100,000 kronor mindre än ingångsvärdet, blir nämnda belopp ä 100.000 kronor fritt från upplösningsskatt och skall dylik skatt utgöras för allenast 200,000 kronor med 10,000 kronor. Från upplösningsskattens be­ lopp skall avräknas tidigare erlagd fonderingsskatt för motsvarande be­ lopp, 200,000 kronor, med 6,000 kronor, vadan det belopp, bolaget har att er­ lägga i upplösningsskatt, kommer att utgöra 4,000 kronor. Bolaget upplö­ ses därefter år 1945 och det belopp, som tillskiftas delägarna utgör 700,000 kronor. Bolaget skall då år 1946 taxeras till upplösningsskatt för 300,000 kronor d. v. s. skillnaden mellan det utskiftade beloppet 700,000 kronor samt ingångsvärdet 500,000 kronor, sistnämnda belopp minskat med det belopp av 100,000 kronor, som år 1940 utskiftats till delägarna utan att upplösnings­ skatt därför erlagts. Skatten härför uppgår till 15,000 kronor, men däri­ från skall dragas den erlagda fonderingsskatt, som icke fått avdragas re­ dan vid taxeringen år 1941, d. v. s. 3,000 kronor, vadan det skattebelopp, som bolaget skall erlägga, kommer att utgöra 12,000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.

Förordningen avser ej bolag, beträffande vilka beslut om upplösning fat­ tats före den 1 februari 1926, och skall ej tillämpas i fråga om nedsättning av aktiekapital eller överföring av vinstmedel till aktiekapital eller reserv­ fond, som beslutats före nämnda dag.

Särskilda upplysningar och yrkanden (se 7):

här nedan gjorda Med stöd av bilagda utredning yrkas, att vid uträkning av upplösningsskatt för medel, som enligt förestående uppgift utskiftats till aktie-(lott-)ägare, avdrag sker för tidigare erlagd fonderingsskatt med kr. (se 8).

Att de av härovan lämnade uppgifterna äro riktiga samt att, veterligen, icke någon uppgift, som bort lämnas, uteslutits, försäkras på heder och samvete.

den 19

Bolagets firma:

namn:

Bolagets adress:

Taxeringsnär nndens beslult.

i enlighet med ... , Medgivet avdrag

Beskattningsbar!

med frångående av 6 ara belopp för tidigare erlagd Påförd skatt

fonderingsskatt

tionen taxerat bolaget:

1. Till fonderingsskatt...

i j

2. Till upplösningsskatt

Skäl för avvikelse från deklarationen:

Anvisningar för blankettens ifyllande.

1. Med bolags vinstmedel förstås här såväl besparade, tidigare Belopp, som inbetalts å aktie, för vilken aktierätt sedermera intjänade vinstmedel som årets vinst, oavsett huruvida vinst­ förverkats, ävensom tillskott enligt 92 och 209 §§ i lagen medlen föidattningsenligt skola taxeras till inkomst- och för­ den 22 juni 1911 om bankrörelse räknas ej som tillskjutet mögenhetsskatt eller ej. Medel, som överförts från aktiekapital belopp. till reservfond, skola icke här medräknas, även om de utgöra vinstmedel.

6 . För att få tillgodonjuta ifrågavarande avdrag skall bolaget

tillförlitligen utreda, beträffande den fasta egendomen, att

2. Med till aktie- (lott-) ägarna utskiftat belopp förstås här det densamma i balansräkningen finnes upptagen till lägre belopp

belopp, som står till delägarnas disposition, utan att avdrag än dess verkliga värde, och, beträffande lösa tillgångar till för skatt ägt rum. stadigvarande bruk, att i bolagets böcker avskrivningar för värdeminskning å de lösa tillgångarna skett med större belopp,

3. Oaktat belopp, som vid nedsättning av aktiekapital genom än som godkänts vid bolagets taxering till B-skatt. Avdrag

inlösen av aktier jämlikt 49 § i lagen den 12 augusti 1910 må icke göras med större belopp än, för fast egendom, skillnaden om aktiebolag i överensstämmelse med grunder, fastställda i mellan, å ena sidan, dess för år 1925 gällande taxeringsvärde den för bolaget den 1 februari 1926 gällande bolagsordning, eller, om det verkliga värdet är lägre, detta sistnämnda värde utskiftats utöver vad som anses vara för aktierna tillskjutet, samt, å andra sidan, det i balansräkningen upptagna värdet jämlikt 2 § 2 mom. 2 stycket andra punkten i förordningen och, för lösa tillgångar , skillnaden mellan de i verkligheten om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och soli­ gjorda och de i beskattningsavseende godkända avskrivning­ dariska bankbolag icke träffas av upplösningsskatt, skall samma arna. överskott icke här uppföras.

7. Då anledning att tillämpa 4 § i förordningen om fonderings-

4. Med bolags egna fonder förstås skillnaden mellan bolagets

tillgångar och skulder enligt balansräkningen. Såsom tillgång och upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska bankbolag förefinnes, bör bolaget sådant upplysa. anses härvid givetvis icke balanserad förlust, förbindelser å oguldet aktiebelopp, garantiförbindelser o. d. S. k. förnyelse­ fond är att anse som skuld, i den mån fonden uppfyller vill­ 8. För att kunna erhålla avdrag för tidigare erlagd fonderingskoren i 56 § 4) aktiebolagslagen, varemot en nybyggnadsfond, skatt skall bolaget visa vad bolaget i sådant avseende utgivit. som avsetts för verkliga nybyggnader, ej skall avdragas från Vid beskattning i samband med nedsättning av aktiekapital tillgångarna. må avdrag ske allenast med så stor fonderingsskatt, som be­ löper på det beskattningsbara beloppet. Har bolag vid ned­

5. Såsom av aktie-(lott-)ägare tillskjutet belopp räknas i all­ sättning av aktiekapital förut erlagt upplösningsskatt och

mänhet tillskott av aktie-(lott-)ägarna, vare sig det tillföres därvid fått åtnjuta avdrag för fonderingsskatt, får avdrag för aktie-(lott-)kapitalet eller ej. samma skattebelopp ej ånyo ske.

Skulle det å blanketten anvisade utrymmet för vissa uppgifter r upplysningar befinnas vara otillräckligt, md sådana meddelas ä särskild bilaga.

284. Sthlm 1926, Isaac Marcus' Boktr.-A.-B.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 57

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser om li-skatt för aktiebolag och solidariska bankbolag.

Härigenom förordnas som följer:

1 i Taxering till skatt, som avses i 19 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt (B-skatt), skall efter den 1 januari 1927 äga rum allenast i fråga om bolag, beträffande vilka beslut om upp­ lösning fattats före den 1 februari 1926.

2 i

Restitution av B-skatt i den ordning, som i 19 § 3 mom. och 20 § 2 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt finnes stadgad, skall ske allenast 2 den mån beslut om utdelning fattats före den 1 januari 1927. I övrigt skall restitution av B-skatt ske enligt följande grunder: Restitution sker, i den mån medel, för vilka B-skatt erlagts, i vanlig ord­ ning utdelas, ävensom, därest dylika medel överförts till aktiekapital eller reservfond, i den mån fonderingsskatt för samma medel blivit erlagd, dock endast ifall beslut om utdelning eller om överföring fattats före ut­ gången av år 1931. Restitution får ej ske för sammanlagt högre belopp än det, varmed holagets hehållna tillgångar enligt balansräkningen för det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1925, överstigit aktiekapital och reservfond. Restitution sker med 3 K procent å de medel, för vilka restitution skall äga rum, skolande därvid iakttagas, att samman­ lagda beloppet av restituerade medel icke må uppgå till högre belopp än vad bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Bilaga 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 1 februari 1926 har Kungl. Maj:t anbefallt kammar­ rätten att avgiva utlåtande över ett inom finansdepartementet utarbetat förslag angående upphävande av B-skatten för aktiebolag och solidariska bankbolag samt införande i dess ställe av fonderings- och upplösningsskatt, Med remissen liava följt dels två författningsförslag, nämligen förslag till förordning om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska bankbolag jämte deklarationsformulär samt förslag till förord­ ning med särskilda bestämmelser om B-skatt för aktiebolag och solidariska bankbolag, dels ock en promemoria i förevarande ämne, upptagande, utom historik, allmän och speciell motivering. På sätt i den omförmälda historiken omnämnts, hegärde 1924 års riks­ dag, i anledning av förekommen motion, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående B-skattens upphävande och därvid, i den mån det befunnes erforderligt att ersätta denna skatt, beakta, bland annat, vad i bevillningsutskottets betänkande anförts rörande särskilda stämpelskatter. Riksdagens skrivelse i frågan remitterades till kammarrätten, som avgav anbefallt utlåtande den 4 december 1924. Däri tillstyrkte kammarrätten, att B-skatten måtte bliva avvecklad utan anordnande av någon ersättning. Skulle det befinnas nödvändigt, av statsfinansiella skäl eller för konse­ kvent genomförande av dubbelbeskattningen, att sätta något i B-skattens ställe, förordade kammarrätten, att man i varje fall skulle stanna vid en fondbeskattning vid bolags upplösning. Kammarrätten hade därutinnan tänkt sig möjligheten av en anordning, varigenom en extra skatt skulle läggas på sådana i skiftet ingående medel, som icke motsvarades av del­ ägarnas tillskott eller av B-beskattade medel, för vilka restitution ej er­ hållits, eller av medel, »om avsatts till fonder före den 1 januari 1919, d. v. s. så tidigt, att fonderingarna icke kunnat vara underkastade B-skatt. Då kammarrättens motivering för dess berörda ståndpunkt icke refere­ rats i den remitterade promemorian, torde vissa stycken därav böra här återgivas. Efter erinran att kammarrätten redan 1923 i annat ärende uttalat sina betänklig heter beträffande B-skatten och därvid ifrågasatt, huruvida de skattebelopp, som genom B-skatten tillvunnes staten, vore av den betydelse, att skatten oaktat de högst betydande svårigheter, som vore förenade med dess tillämpning, borde bibehållas, återgav kammarrätten en av en dess ledamot vid berörda tillfälle uttalad skiljaktig mening, vari olägenheterna med B-skatten klart framhöllos och som utmynnade i ett direkt yrkande om B-skattens upphävande. Berörda skiljaktiga yttrande var av följande lydelse: »I fråga om B-skatten anser jag, att kammarrätten bort bestämt påyrka borttagande av denna synnerligen otympliga och för beskattningsmyndighetema i högsta grad besvärliga skatteform, i synnerhet som den vinst, statsverket genom densamma bereder sig, med all säkerhet blir så obetyd­ lig, att den icke uppväger de med skattens uttagande förenade kostnaderna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 59

och olägenheterna. I den mån B-beskattade tillgångar i 'vanlig ordning’ utdelas, återbetalas nämligen denna skatt till bolagen. Staten får behålla skatten endast i följande fall: a) då den erlagts å belopp, som avsatts till reservfond; b) då bolag upplöses, utan att dess B-beskattade medel dessförinnan ’i vanlig ordning’ utdelats till delägarna; c) då bolag uttryckligen angiver, att utdelning ägt rum utan anlitande av B-beskattade medel; samt d) i de ytterst sällsynta fall, då bolags tillgångar vid nedsättning av kapi­ talet utdelas till aktieägare. Sedan bolagen, som under krisåren i stor utsträckning varit urstånd­ sätta att verkställa utdelning, numera småningom kommit in i mera nor­ mala förhållanden, har restitution av B-skatt i rätt stor utsträckning bör­ jat äga rum. Det kan härvid lätteligen inträffa, att restitution av dylik skatt lagligen måste beviljas bolag, vars taxering till A-skatt för ett före­ gående år ännu är på kammarrättens eller regeringsrättens prövning be­ roende. Om i anledning av besvär ett bolags till A-skatt taxerade inkomst höjes, föranleder sådant, jämlikt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen, höj­ ning av bolagets taxering till B-skatt. I sådant fall får bolaget till stats­ verket inbetala B-skatt, som bolaget förut betalt, men restitutionsvis återbekommit, och det är icke otänkbart, att samma skatt sedermera ännu en gång kan varda till bolaget restituerad och så vidare in infinitum. Ansökningar om restitution av B-skatt kräva undersökning av det sö­ kande bolagets räkenskaps- och skaf teförhållanden under de år, som för­ flutit från och med år 1920, då bestämmelserna om skatten i fråga trädde i kraft. Länsstyrelserna nödgas för dylika ansökningars bedömande uppgöra liggare för varje särskilt bolag med anteckningar om skatteförhållanden, utdelning och restitution. Arbetet härmed blir besvärligare för vart år som går. Kammarrättens arbete med taxeringsmålen ökas i följd av B-skatten ej blott därigenom att, innan besvär rörande ett bolags taxering till Askatt kan avgöras, skriftväxling ofta måste äga rum för utrönande av bo­ lagets B-beskattning följande år, utan även genom de synnerligen besvär­ liga räkneoperationer, som måste föregå eu ändring i B-skattetaxeringen; och slutligen åligger det kammarrätten att pröva av länsstyrelserna med­ delade beslut om restitution av B-skatt, då det restituerade beloppet över­ stiger 1,000 kronor, en prövning, som icke .sällan kompliceras därigenom, att taxeringsmyndigheterna vid B-skattetaxering taga hänsyn till verk­ ställd utdelning av förut B-beskattade tillgångar. Dessa och flera olägenheter, som äro förenade med B-skatten, uppväga mer än väl den obetydliga fördel staten genom denna beskattning bere­ der sig. Teorien om dubbelbeskattningens konsekventa genomförande — ep teori, vars berättigande både kammarrätten och andra myndigheter starkt ifrågasatt — lärer icke utgöra tillräckligt skäl för bibehållande av denna teoretiskt kanske riktiga, men praktiskt omöjliga skatt. Anses det, att bolagen kunna underkastas ännu hårdare beskattning än som genom mångahanda, i vissa fall starkt progressiva skatter nu avpressas dem, lärer eu sådan skärpning kunna på långt enklare och effektivare sätt ske genom modifiering av beräkningsgrunderna för den så kallade A-skatten. På grund av vad sålunda anförts anser jag, att kammarrätten bort i an­ ledning av nu förevarande remiss föreslå upphävande av mom. 2 och 3 i 19 § av inkomstskatteförordningen.»

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Kammarrätten fann sig böra åberopa såväl sitt eget tidigare uttalande som ock i huvudsak vad den skiljaktige ledamoten anfört som skäl för fi­ skarens upphävande, varjämte kammarrätten med avseende å spörsmålet om efter B-skattens borttagande något annat borde sättas i stället, kri­ tiserade de tre särskilda stämpelskatter å olika slag av fondökning, vilka bevillningsutskottet i sådant syfte anbefallt till undersökning. Slutligen framhöll kammarrätten följande: »Krigskonjunkturskatten sat­ tes ur kraft i samma män som några krigskonjunkturer ej vidare förelågo. B-skatten är, djupare sett, också en kristidsskatt, betingad på sin tid av faktiska förhållanden, som numera icke eller i mycket ringa omfattning äro förhanden. Lagstiftningen måste numera taga sikte på normala för­ hållanden, i den män den icke rent av kan nödgas räkna med avvikelser i en riktning, motsatt den extraordinära högkonjunktur, som hade skapat förutsättningar för B-skatten. Kammarrätten har vid flera tillfällen framhållit, att dubbelbeskattningen av den inkomst, som vinnes av verksamhet i aktiebolagets form, icke under normala förhållanden har någon rationell grund. Kravet på dess konse­ kventa genomförande, vilket var ett av motiven för B-skatten och nu står bakom, förslagen om nya skatter i dennas ställe, kan icke från rationell synpunkt stödjas. Det synes ock föreligga en ej oväsentlig skillnad mellan den dubbelbeskattning, som fått uttryck i aktieutdelningens beskattande hos aktieägaren, och den, varom i detta ärende är fråga. I det förra fallet finnas ju dock två skattesubjekt, på vilka var för sig det allmänna kan hava anspråk i förhållande till deras skatteförmåga, aktieägarna och bo­ laget. I föreliggande fall åsyftas en tvåfaldig beskattning av samma in­ komst hos ett och samma skattesubjekt, bolaget. Till stöd för en särskild fondbeskattning har även åberopats, att bolagen genom att öka aktiekapital och reservfond erhölle en lägre inkomstprocent och såmedelst kunde bereda sig en förmånligare plats på progressionsskalan. Detta faktum är obestridligt, men utgör ju en naturlig följd av själva grundprincipen för bolagens skattskyldighet, enligt vilken storleken av skattskyldigheten skall vara beroende av förhållandet mellan inkomst och kapital. En särskild fondbeskattning går, rationellt sett, rakt emot lag­ stiftarens syfte och innebär faktiskt ett återtagande med ena handen av vad man givit med den andra.» Sedan kammarrätten förra gången uttalade sig i detta ämne, har någon ändring icke inträtt i de förhållanden, som motiverade kammarrättens ståndpunkt i principfrågan, om B-skatten bör få någon efterträdare eller icke. Något sådant är ej heller påstått i den remitterade promemorian. Kammarrätten finner sig alltså böra ånyo såsom sin mening uttala, att Bskatten snarast möjligt bör avskaffas, och att såväl rationella som prak­ tiska skäl saknas för åvägabringande av annan beskattning i samma syfte. Emellertid kan kammarrätten icke underlåta att särskilt bemöta de skäl, som i den remitterade promemorian angivits såsom rationella grunder för en fortsatt fonderingsbeskattning, med andra ord, för en dy­ lik beskattning såsom ett led i ett för normala förhållanden inrättat skatte system. De åberopade skälen äro egentligen två, båda av fiskalisk natur. Det framhålles sålunda, att om ett bolags fonderingar lämnades utan sär­ skild beskattning, skulle aktieägarna genom att låta fondera i stället för att utdela vinst kunna undandraga sig dubbelbeskattningen på hithörande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 61

-område. Vidare skulle i frånvaro av fonder]ngsskatt den större skatteförmågan hos bolag med störa fonder i jämförelse med mindre väl lottade bo­ lag icke bliva till fullo utnyttjad. I fråga om det förstnämnda skälet medges redan i promemorian, att det samma har mindre betydelse under normala förhållanden än det både under krigsåren. Betydelsen av den lucka, det bär gällde att täppa till, bleve dock uppenbar i fråga om bolag, som »från bör­ jan bildats med tanke på att det skulle fortleva endast en kortare tid, såsom t. ex. för exploaterande av ett patent eller för utstyckning av en fastighet i villatomter». Såsom jämväl i promemorian medges, lärer dock förekomsten av dylika fall av kortvariga bolag vara mycket ringa. •Överhuvudtaget ligger det i sakens natur, att bolagsupplösning iitan för­ lorad solvens såsom orsak och med påföljd, att aktieägarna taga sina tillgångar ur rörelsen, är en sällsynt händelse i det verkliga affärslivet. Annat är ju förhållandet med sådan upplösning, som innebär rekonstruk­ tion av bolaget eller dess fusion med annat bolag, varvid delägarna låta kapitalet vara kvar i rörelsen. Sådana fall äro vanliga och normala företeelser under såväl dåliga som goda konjunkturer. På sätt i prome­ morian också erkännes, saknas rationell grund för beskattning i dessa fall. Likväl har i remitterade förslaget icke gjorts någon skillnad mellan dem och de rena upplösningsfallen och detta av uppgiven anledning, att taxeringstekniska svårigheter skulle hindra en eljest befogad åtskillnad. Med andra ord, man har för att åtkomma de få fallen av verklig upplös­ ning, där en beskattning av ifrågavarande slag vore riktig, med öppen blick för det rationellt oegentliga, låtit de talrikare fallen av upplösning genom rekonstruktion eller fusion eller sådana i promemorian ej omnämnda, men­ likartade fall, då ett större bolag uppdelas i flera smärre, följa med under samma beskattning. För att ernå ett teoretiskt slutet system har man riskerat praktiska fall av orättvisa. Vad så beträffar det andra skälet, önskan att till fullo utnyttja den i fonderna liggande större skatteförmågan, har i promemorian medgivits, att detta skäl hade betydelse blott i avseende å sådan fondering, som innebure överföring till aktiekapitalet eller reservfonden. Detta resonemang är riktigt så tillrida, att andra avsättningar dels i och för sig äro utan inverkan på inkomst- och skatteprocentema, dels ock vid sund affärsskötsel få förutsättas föra med sig ökad av­ kastning av rörelsen och dymedelst större skatteintäkt för staten. Men. av skäl, som kammarrätten här ovan återgivit ur sitt förra utlåtande i detta ämne, bör den omständigheten att, i full överensstämmelse med lagstifta­ rens avsikt, en avsättning till aktiekapitalet eller reservfonden leder till lägre skatteprocent, icke kunna tagas till skäl för en extra beskattning. Av promemorian framgår ock, hurusom beskattningen i fall av sistbehandlade art är att betrakta mera som ett förskott å den skatt, som avses skola utgå vid bolagets eventuella upplösning. Först då skulle den defini­ tiva beskattningen äga rum. Skattskyldigheten vid bolags upplösning är tydligtvis det centrala i förslaget, den under bolagets bestånd utgående fonderingsskatten ett komplement med syfte att säkerställa staten för sådana fall, att ett bolags vinstfonderingar gå förlorade och ej skulle finnas kvar vid en upplösning. Med upplösningsfallen hava i förslaget i princip likställts fall av utskiftning till aktieägarna i samband med nedsättning av aktiekapi­ talet, en anordning, varemot i och för sig icke något synes vara att

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

invända, men med avseende varå bör erinras, att även dessa fall torde­ vara i verkligheten relativt få. Såsom i viss mån ett ytterligare skäl för skatt vid fondering har anförts, att det vore i vederbörande bolags eget intresse, att man genom beskatt­ ning försvårade fondering, som »ur synpunkten av bolagets rationella organisation» kunde vara »rent av skadlig». Denna tankegång har icke utförts närmare och förefaller tämligen dunkel. Sammanfattas det sagda, kvarstår såsom efter kammarrättens upp­ fattning klart, att skatt å vinstavsättning till aktiekapitalet (gratisaktier) eller reservfonden strider mot grundprincipen för bolagsbeskattningen, att fallen av verklig upplösning av solventa bolag eller nedsätt­ ning av aktiekapitalet i förening med utskiftning till delägarna äro allt­ för få för att skattefrågan, begränsad till dem, skulle äga någon fiskalisk betydelse, samt att beskattningens utsträckning till rekonstruktioner, fu­ sioner och uppdelningar av bolag är irrationell och orättvis. Efter ovanstående uttalanden om befogenheten i allmänhet av en fonderingsbeskattning i förevarande bemärkelse har kammarrätten att övergå till granskning av det remitterade förslaget till dylik beskattning, i den mån dess grunder icke härovan avhandlats. Redan de namn, som givits åt de båda leden i den föreslagna beskatt­ ningen, inbjuda till kritik. Eu skatt brukar ju i regel benämnas antingen efter sitt ändamål eller efter objektet för densamma. Från ingendera synpunkten kan benämningen »upplösningsskatt», som givits åt den huvud­ sakliga av de båda skatterna, motiveras. Detta namn är för övrigt miss­ visande i så måtto, att enligt förslaget »upplösningsskatt» kan utgå även under bolagets bestånd, nämligen vid nedsättning av aktiekapitalet. Mot beteckningen »fonderingsskatt» synes väl intet vara att i och för sig invända. Emellertid anser kammarrätten, att det skulle vara ömkligt, om ifrågavarande två skatter, som dock hava samma föremål, hos ett bo­ lag fonderade medel, kunde erhålla ett gemensamt namn och därmed fram stå såsom en skatt, vilket de i verkligheten äro. För sin del vill kam­ marrätten förorda benämningen »fondskatt» och därvid redan i förväg framhålla, att någon förväxling med den stämpelavgift, som utgår vid köp och byte av fondpapper och stundom populärt kallas »fondstämpel», icke gärna kan vara att befara. I fråga om de föreslagna beskattningsreglerna har kammarrätten fun­ nit anledning till anmärkningar såväl i sak som. i form. Upplösningsskatten skulle bliva orättvis även däri, att en aktieägare, som köpt aktier i ett bolag med stora fonder till aktiernas aktuella mark­ nadsvärde, vid bolagets kort därpå skeende upplösning tack vare upplös­ ningsskatten för bolaget skulle kunna få mindre i skifte än han betalat. Detta förhållande har berörts i promemorian, där man uttalat förmodan, att redan förefintligheten av upplösningsskatten skulle trycka ned priset och således låta även säljaren få bära sin del av skatten. Denna förmodan torde dock föga motsvaras av verkliga förhållandena. Enligt förslaget skulle vid bolags upplösning skatt utgå för skillnaden mellan det belopp, som tillskiftas delägarna, och det belopp, som av dem tillskjutits dels vid bolagets bildande, i förslaget benämnt »ingångsvärde», och dels sedermera under bolagets bestånd, berörda tillskott dock minskat med vad som utskiftats i samband med föregående nedsättning av aktie­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 63

kapitalet utan att hava träffats av upplösningsskatt, såvida beslutet om nedsättning fattats före den 1 februari 1926 (2 § 1 inom., 3 §). Sistnämnda tidsbegränsning sammanhänger med förslagsförfattarens fullt riktiga uppfattning, att ifrågavarande beskattning icke borde bliva retroaktiv. Detta syfte framträder än mera markerat genom bestämmel­ sen, att äldre bolag skulle såsom ingångsvärde få räkna bolagets egna fouo1 i deras helhet enligt fastställd balansräkning för det räkenskapsår, som gått tillända närmast före den 1 mars 1925, med avdrag av de belopp, vilka efter den tid, balansräkningen avser, »utdelas till delägarna eller överförts till aktiekapital eller reservfond och för vilka restitution av B-skatt ägt rum». Därjämte skulle det vara medgivet för bolaget att få höja balansräkningens värden å fast egendom och å lösa tillgångar för stadigvarande bruk, om det kunde visas, att fast egendom upp­ tagits lägre än verkliga värdet, eller att i bolagets böcker avskrivningar för värdeminskning å inventarierna skett med större belopp, än som god­ känts vid bolagets taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. A andra sidan kunde förekomma avdrag för skuld, som först senare kommit till sy­ nes i böckerna, men förefunnits redan vid den tid nyssnämnda balansräk­ ning uppgjorts (3 § a)—c). I syfte att ett i realiteten nytt bolag icke skulle kunna i ett äldre bolags skepelse komma i åtnjutande av nyssberörda, sådant bolag förbehållna för­ måner, har i 4 § stadgats, att i dylikt fall skall anses, som om bolaget vore ett vid ombildningen nytillkommet bolag, vars ingångsvärde utgjorts, utom av tillskott vid ombildningen, av bolagets egna fonder före ombildningen enligt da tillämpad värdesättning. Detta stadgande är knappast fullt klart till sin innebörd, och det torde kunna befaras, att detsamma skulle komma att åberopas i oträngt mål. Elljes har ju i promemorian med­ givits, att denna paragraf endast i mycket sällsynta fall kunde få någon tillämpning. Stadgandet synes därför kunna utan nämnvärd skada und­ varas. Taxering till upplösningsskatt enligt förslaget skulle för sin riktighet för­ utsätta en undersökning av förhallanden, hänförliga till vilken som helst tidpunkt under ett bolags hela livstid, och särskilt besvärlig bleve under­ sökningen beträffande äldre bolag med hänsyn till föreskrifterna för be­ räkningen av sådant bolags ingångsvärde. Man kan i själva verket fråga sig, om det skulle visa sig möjligt att exakt utföra ett så omfattande och invecklat taxenngsarbete som det, vartill upplösningsskatten i regel skulle giva anledning. Att beskattningsnämnderna skulle gå i land där­ med, synes mer än tvivelaktigt. I bevisnings- och kontrollsyfte bleve det oftast nödvändigt att äga tillgång till såväl bolagets handelsböcker för alla år som deklarationerna för hela tiden tillbaka. Stadgande^ om tid för förvaring av handelsböcker (10 § i 1855 års förordning) och av deklara­ tioner ( 5 år) finge följaktligen ändras. Det är vidare att befara, att tillvaron av upplösningsskatt skulle kom­ ma att fördröja bolagets likvidation. Om likvidatorerna hade anledning förvänta taxering till upplösningsskatt, skulle de vara skyldiga att avsätta medel för skattens gäldande. Sedermera skulle kunna visa sig, att de därvid räknat för lagt, med påföljd att krav maste riktas mot aktieägarna om återbäring. På en eventuell, flerårig taxeringsprocess skulle kunna följa komplex av civila kravmål om dylik återbäring med slutligt resultat kanske, att till följd av bristande tillgång ingenting kunde fås ut.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Med avseende å upplösningsskatten vid nedsättning av bolags aktiekapi­ tal, erinras, att sådant fall, som avses i 2 § 2 mom. andra stycket, kan inträffa även enligt banklagen, nämligen då vid övergång till ny oktroj lottägare i solidariskt bankbolag föredrager att utträda och få sin lott i tillgångarna utbruten (207 §). Även förslagets »fonderingsskatt» torde komma att bliva besvärlig i sin tillämpning, säkerligen i ej mindre grad än B-skatten. Såsom ovan an­ tytts, skulle fonderingsskatten ej bliva definitiv utan avdragas från even­ tuell upplösningsskatt. På det förskott staten sålunda skulle kunna komma att innehava i många år, skulle vid dess återbäring icke beräknas någon ränta. Detta synes innebära en förmån för staten, om vars berättigande man kan hysa tvivel. En jämförelse med B-skatten, vid vars restitue­ rande ränta icke utgår, är här icke på sin plats. B-skatten förutsättes komma att återbetalas inom relativt körd tid, vars längd i viss mån till­ mätas av bolaget självt, men för att få igen fonderingsskatt måste bolaget upplösa sig eller dela ut av sitt aktiekapital. Såsom ett allmänt omdöme må om det remitterade förslaget uttalas, att dess regler tillsammans bilda ett synnerligen invecklat system, som för­ visso skulle komma att vålla såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndig­ heterna mycket bryderi och besvär. Riksdagens 1924 angivna krav på B-skattens eventuella efterträdare, att den nya skatten skulle vara enkel och billig i tillämpningen, synes i förslaget hava föga beaktats. Att syste­ met är krångligt har också medgivits i promemorian. Valet av skatteprocenten, respektive 3 och 5 procent, synes vila på ganska lösliga grunder. Några ytterligare erinringar, till det mesta av teknisk eller formell na­ tur, göras här nedan under vederbörande paragrafer i författningsförsJaget. Rubriken till författningen torde, i enlighet med vad ovan anmärkts, lämpligen kunna lyda »Förordning om skatt å aktiebolags och solidariska bankbolags fonder (fondskatt)». 1 2

1 i

Här liksom i andra paragrafer påkallas redaktionsändringar såsom följd av kammarrättens förslag om nytt och gemensamt namn på förevarande beskattning. Fråga lärer ock vara, om ej av samma grund 1 och 2 §§ borde sammanarbetas till en paragraf, upptagande de tre olika fallen av »fond­ skatt». Uttrycket »tillförda» torde böra utbytas mot »överförda».

2 §.

Här hänvisas till det under 1 § sagda.

3§. Uttrycket »penningars värde» lärer böra, till vinnande av överensstäm­ melse med terminologin i aktiebolags- och banklagarna, ersättas med »eller annat». Andra styckets avfattning kan föranleda missuppfattningen att över­ föring till aktiekapital eller reservfond kan medföra restitution av B-skatt. I andra stycket b) torde föreligga en misskrivning, då där talas om taxe-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 65

ring till »B-skatt» i stället för »A-skatt». Vid den förra taxeringen före­ kommer nämligen icke någon prövning av frågor om värdeminskning.

Ordet »så» å fjärde raden är språkligt mindre lämpligt här än »då».

5 §. Momentindelningen synes vara överflödig. Från redaktionell synpunkt hör första stycket omformuleras till: »När aktiebolag — — — upplöst, därom är i allmän lag stadgat». Och andra stycket bör börja: »I denna förordning avsedd nedsättning------ —». I tredje stycket bör skrivas »beslutet» i stället för »beslut».

6 §.

Då allmän lag (aktiebolagslagen m. fl.) icke känner något beslut om bo­ lags »upplösning», lärer sistnämnda, i 1 mom. andra stycket förekommande ord böra utbytas mot »likvidation». Beträffande 2 mom. hänvisas till vad nedan erinras under 7 §.

7 §. Förekomsten i 6 § 2 mom. av uttrycklig föreskrift om efterbeskattning, avfattad efter mönstret av 22 § förordningen om inkomst- och förmögenhets­ skatt, tyder på, att i första stycket av 7 § åsyftas hänvisning till allenast taxeringsförordningen och ej tillika skatteförordningen. År det sista rik­ tigt, är emellertid icke uttömmande stadgat i fråga om taxeringsproceduren, då det gäller förevarande beskattning. Sålunda saknas t. ex. regler om beskattningsorten, varom beträffande den vanliga beskattningen stad­ gas i skattelagarna och ej taxeringsförfattningen. Emellertid torde vara riktigast att bär icke nöja sig med eu så allmänt hållen hänvisning som den i denna paragraf lämnade. En detaljering torde vara erforderlig antingen med egna föreskrifter eller ock med detaljerade hänvisningar till vederbörande paragrafer i den eller de författningar, var­ till förordningen vill vara knuten. Till ledning kan härvid tjäna avfatt­ ningen av förordningen om krigskonjunkturskatt.

Anvisningar.

I andra stycket bör förtydligas, att »skatt» avser blott beräknad upp­ lösning sskatt. Vad i tredje stycket sägs om »nybyggnadsfond» synes missvisande. Av­ sikten är väl att framhålla, att en fond, den må kallas förnyelsefond eller nybyggnadsfond, som motsvaras av verkliga tillgångar, icke skall undan­ tagas. Detta ligger dock redan i hänvisningen till 56 § 4) aktiebolagslagen. I fjärde stycket bör ordet »tillföres» utbytas mot »tillförts» och i femte stycket ordet »förut» få plats omedelbart efter »bolag». Emot de i anvisningarna upptagna exemplen på olika tillämpningsfall kan anmärkas, att de äro alltför enkla för att giva någon talande bild av de ytterst komplicerade fall, som verkligheten skulle komma att erbjuda. Förslaget till deklarationsformulär har icke i och för sig påkallat någon erinran.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 162 höft. (Nr 193.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Av skäl, som i promemorian framhållits, måste taxering till Bnskatt äga ram under en kortare övergångstid. Även därefter kan enligt sakens na­ tur förekomma restitution av B-skatt. Bestämmelser i dessa avseenden äro innefattade i det remitterade förslaget till »förordning med särskilda be­ stämmelser om B-skatt för aktiebolag och solidariska bankbolag». Detta förslag upptager ett synnerligen betänkligt stadgande, nämligen om upphörande med utgången av år 1931 av rätten till restitution av B-skatt. Enligt vad nu gäller, är denna rätt till tiden obegränsad eller i varje fall endast underkastad den allmänna fordringspreskriptionen, räknat från det de faktiska förutsättningarna för restitution inträtt. Enligt för­ slaget skulle ett bolag bliva nödsakat att antingen avstå från sin rätt till framtida restitution eller ock senast under 1931 dela ut sina B-beskattade fonderingar, kanske till avsevärt förfång för rörelsen. Efter kammarrättens uppfattning vilar restitutionen av B-skatt på en förbindelse, som staten åtagit sig i gengäld för en skatt, som enligt lag­ stiftarens motiv eljest icke skulle hava pålagts. Denna förbindelse synes icke kunna ensidigt av staten brytas. I överensstämmelse med vad ovan under 6 § i huvudförfattningen på­ pekats, bör ordet »upplösning» i 1 § utbytas mot »likvidation».

Helt visst skulle åtskilligt mera varit att säga i ärendet. Den alltför knappt tillmätta tiden har emellertid icke medgivit den uttömmande tek­ niska granskning, som bör ägnas en lagstiftning, ställd på så lång sikt som denna och av den natur, att dess regler från början måste utformas med tanke på så vitt möjligt oförändrad giltighet. I

I detta ärende hava deltagit undertecknad president, kammar rättsrådei i Wåhlin och Erici, föredragande, extra kammarrättsrådet Ljungberg, asses­ sorn Wahlberg samt e. o. assessorerna Wikström och Engblom. Bilagda utdrag av kammarrättens protokoll utvisar de särskilda ytt­ randen, som därvid avgivits. Remissakten återställes.

Stockholm den 10 februari 1926.

Underdånigst AXEL ÖSTERGREN.

Erik Steril.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 193. 67

Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Maj ds och Rikets Kammar­ rätt den 10 februari 1926.

Närvarande: Presidenten östergren. Kammarrättsrådet Wåhlin. Erici. » Extra kammarrättsrådet Ljungberg. Assessorn Wahlberg. Extra ordinarie assessorn Wikström. » » » Engblom.

S. D. Kammarrättsrådet Erici fortsatte och avslutade föredragningen

av Kungl. Maj:ts remiss rörande inom finansdepartementet utarbetat för­ slag angående upphävande av den nuvarande B-skatten för aktiebolag och solidariska bankbolag samt införande i dess ställe av fonderings- och upplösningsskatt; och beslöts underdånigt utlåtande: se registraturet. Härvid avgåvos nedanstående särskilda yttranden:

1) Extra ordinarie assessorn Wikström anförde:

»Om man utgår ifrån att dubbelbeskattning av aktiebolags och solida­ riska hankbolags vinst bön äga rum och tillika bibehåller den nu gällande bestämmelsen om skyldighet för delägare i sådana bolag att erlägga skatt för utdelning, torde man av skäl, som i promemorian närmare utvecklats, icke kunna undgå att, i samband med B-skattens upphävande, i dennas ställe införa en ny* skatteform. Mot den i detta hänseende föreslagna fon­ derings- och upplösningsskatten synes mig i princip icke vara något att in­ vända. De svårigheter i tillämpningen, som en sådan skatt säkerligen skulle komma, att medföra, peka emellertid på önskvärdheten av att söka nå det asyftade resultatet på en annan väg. Enklast synes härvidlag vara att antingen skärpa bolagens A-skatt eller och vid sidan av A-skatten skapa en särskild skatt å bolagens hela vinst, sålunda en utvidgad och definitiv B-skatt. Det senare alternativet bör måhända äga företräde, därest man — på sätt föreslagits1 i fråga om upplösningsskatten och i viss mån jämväl fonderingsskatten — önskar å vinsten tillämpa den skatteprocent, som i genomsnitt skulle hava erlagts av delägarna, om dessa skolat skatta för vinsten. Självfallet finge i så fall bestämmelsen om delägares skattskyl­ dighet för utdelning upphävas. Det kan visserligen invändas, att med den sålunda föreslagna anordningen skatten, i vad densamma avser medel, som komma delägarna till godo, icke kommer att exakt rättas efter delägarnas skattekraft, men oavsett att denna anmärkning gäller även upplösnings­ skatten, synes mig densamma vara av relativt underordnad betydelse i jämförelse med de praktiska fördelar, som en överflyttning å bolagen av delägarnas skattskyldighet skulle medföra.»

2) Presidenten yttrade:

»Då kammarrätten den 4 december 1924 avgav infordrat underdånigt ut­ låtande i anledning av riksdagens skrivelse den 16 maj 1924 om utredning angående upphävande av den i förordningen om inkomst- och förmögen­ hetsskatt stadgade B-skatt för vissa bolag, anförde jag i avgivet särskilt yttrande, att för spörsmålet, huruvida efter B-skattens borttagande annan ordning borde införas för beskattning av sådan bolags inkomst, som icke utdelas i vanlig ordning, avgörande betydelse syntes mig böra tillmätas

6S Klingl, Maj:ts proposition Nr tull.

deri omständigheten att vinst, som utdelades, bleve beskattad hos såväl bo­ laget som delägarna och att ett upphävande av sålunda förekommande dubbelbeskattning måste anses för närvarande uteslutet av statsfinansiella skäl. Min uppfattning härutinnan har jag icke funnit anledning frångå, och jag kan således icke biträda den meningen, att B-skatten bör upphävas utan att ersättas av annan skatteform. I det utkast till förordning angående fonderingsskatt, som var fogat till min nämnda reservation, utgick jag ifrån att man vid prövning av detta spörsmål kunde bortse från sådana icke utdelade vinstme­ del, som överfördes till dispositionsfond eller till så kallad vinst- och förlusträkning eller eljest finge kvarstå i rörelsen utan att tillföras aktiekapitalet (grundfonden) eller reservfonden, samt att frågan borde begränsas till att avse medel, som överfördes till aktiekapitalet (grund­ fonden) eller reservfonden eller som vid bolags upplösning eller eljest utbetalades till delägarna utöver av dem tillskjutna belopp. Riktig­ heten av denna uppfattning, som överensstämmer med iunehållet i riks­ dagens omförmälda skrivelse, bekräftas av nu föreliggande utredning. Begränsas frågan på angivna sätt, blir givetvis dess betydelse för statens finanser i motsvarande män’ begränsad. Det torde — icke minst med hän­ syn härtill — vara angeläget att den skatt, som kan varda införd såsom ersättning för B-skatten, utformas så, att tillämpningen blir enkel och icke medför större kostnader. Detta i riksdagsskrivelsen framhållna önske­ mål tillgodoses icke i någon mån av det föreliggande förslaget. De mate­ riella regler, som det innehåller, och den procedur, som det föreskrivit, gorå den nya skatteformen mera svårtillämplig än B-skatten. Mot den summariska procedur, som utkastet rörde sig med, anmärkes i motiven till det remitterade förslaget, att vid taxeringen till förevarande skatteformer — fonderings- och upplösningsskatt enligt förslagets termino­ logi — kunna ifrågakomma så många moment, som tarva särskild upp­ skattning eller eljest erfordra ett nämndsbedömande, att den i utkastet föreslagna utvägen icke vore framkomlig. Utan att vilja söka i allo jäva vad motiven innehålla i denna del tillåter jag mig emellertid framhålla, att föreskrifterna om proceduren äro betingade av de materiella reglerna och att eu förenkling av dessa senare icke synes utesluten. Att jag i detta avseende icke kan biträda det remitterade förslaget bott­ nar i eu skiljaktig uppfattning beträffande de ifrågavarande skattefornierua. För förslå get synes den så kallade upplösningsskatten vara det huvudsakliga, fonderingsskatten närmast ett förskott på denna. För mig åter ter sig saken så, att överföring av vinstmedel till aktiekapital (grund­ fond) eller reservfond är en normal företeelse i ett bärkraftigt företags liv och att, så länge här ovan omnämnda dubbelbeskattning förekommer, en beskattning av dylik överföring är att likställa med beskattning av vinstutdelning, under det att upplösningsskatten närmast har till uppgift att genom sin blotta tillvaro motverka illojala manipulationer och att en­ dast i sällsynta undantagsfall materiella förutsättningar för uttagande av upplösningsskatt skola komma att föreligga. Med denna utgångspunkt förefaller det mig rimligt att proceduren i främsta rummet ordnas med tanke på vad förslaget kallar fonderingsskatt, och att man nöjer sig med vissa supplerande anordningar för taxeringen till upplösningsskatt, om vilken taxering ju också i motiven till förslaget säges, att den tvifvelsutan kommer att förekomma i ett mycket ringa antal fall.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 69

För den skatteform, som i förslaget kallas fonderingsskatt, synes den i motiven underkända summariska proceduren vara fullt tillfredsställande. Vad i motiven anföres om behovet av ett nämndförfarande torde uteslu­ tande hänföra sig till upplösningsskatten. Motiven angiva tre fall, då ett nämndförfarande skulle tarvas. Ehui-u dessa fall endast hava karaktär av exempel, är jag av nära till hands liggande orsaker nödgad att vid den un­ dersökning, som jag funnit mig böra ägna detta ämne, begränsa mig till de angivna fallen. Beträffande då först det fall, då aktieägarna vid skifte erhålla sin likvid i form av aktier i ett annat bolag — och detta fall torde få anses vara jämförelsevis praktiskt — kan väl ifrågasättas, om en så stor apparat som ett nämndförfarande är oundgängligen nödig för värderingen av de aktier, vilka lämnas som likvid. Värdering av aktier — även i bo­ lag som äro nybildade eller vilkas aktier av annan anledning icke äro börs­ noterade— förekommer även för uttagande av arvsskatt, och något behov av uppskattning genom nämnd i dessa fall, som äro långt talrikare och för statens finanser av långt större betydelse än de, då upplösningsskatt kan tänkas komma i fråga, har veterligen icke yppats. Vad angår de sken­ manövrer, som kunna förekomma i syfte att vid bolags upplösning redo­ visa mindre utskiftade tillgångar än de verkliga, är varken en beskattningsnämnd eller en administrativ myndighet lämpligt forum. Men vill man ej tynga författningen med bestämmelser om domstolsbehandling av sådana fall, lär man nog kunna tveka i valet mellan nämnd och administra­ tiv myndighet, då ju bär icke är fråga om uppskattning i vanlig mening utan om en undersökning, varom en myndighet lika väl kan föranstalta i egen ämbetsförvaltning som efter framställning av en nämnd. Av allvar­ ligare innebörd är det exemplet, att ett bolags böcker i ett eller annat av­ seende måste frångås. Om uppskattning därvid måste ske, skulle en nämnd vara lämpligare än en myndighet. Svårigheterna att komma till ett rik­ tigt resultat, särskilt när det gäller värden vid en tidpunkt längre tillbaka i tiden, synas emellertid så stora, att man med skäl kan tveka, om ens en nämnd kan gå i land med dem. Med hänsyn till hela skatteformens under­ ordnade betydelse kan måhända vara nog att i författningen lämna ett po sitivt stadgande för det fall, där ett nämndförfarande skulle kunnat få sin största betydelse, nämligen det, som avses i 3 § under a). I detta hänseende kan ifrågasättas en bestämmelse att bolag skulle vara berättigat att upp­ taga värdet å fast egendom till taxeringsvärdet för år 1925. Vad angår de i nämnda paragraf under b) och c) upptagna fall torde prövningen av den bevisning, som enligt förslaget skall krävas, kunna utan tvekan överläm­ nas åt administrativ myndighet.

Befinnes det. möjligt att ordna fonderings- och upplösningsskatten enligt de av mig i det föregående angivna linjer, skulle man, utom procedurens enkelhet, även vinna den fördelen att skatten i regel komme att inflyta ti­ digare och att vid bolags upplösning likvidationens definitiva avslutande kunde äga rum förr än enligt det remitterade förslaget bleve möjligt. T övrigt är jag ense med pluraliteten.» Som ovan.

In fidem.

John TI mi son.

Hilmnq till riksdagens protokoll 192<i. 1 somt. 1(>2 höft. t Sr 193.) H