Doc 1926:216

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

1 Nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition till rilcsdagen angående ändringsarbeten å seraf merlasarettet m. m.; given Stockholms slott den 19 mars 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Olof Olsson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 19 mars 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet, i vad angår garnisonssjukhuset, anför departementschefen, statsrådet Olsson, härefter:

Vid anmälan den 7 januari 1926 av anslagsbehoven under riksstatens åttonde huvudtitel för budgetåret 1926—1927 hemställde jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående nybyggnader för en ny medicinsk högskola samt för ändringsarbeten å serafimerlasarettet m. m. för budgetåret 1926—1927 under åttonde huvudtiteln Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 184 käft. (Nr 216.)

Ändringsarbeten & se rafimerlasarettet m.m.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

för ändamålet beräkna ett extra reservationsanslag av 507,600 kronor. Denna min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Efter det utredningen i ärendet numera avslutats, anhåller jag att få återupptaga frågan.

Uttalande Genom beslut den 20 juni 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för Ecklesiastik-1 ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom dedepartemen- partementet biträda med utredning rörande karolinska mediko-kirurgiska Eådsproto-8 institutets och serafimerlasarettets nybygguadsfrågor m. m. Vid anmälan

kollet den av detta ärende yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet föl- 20 juni . j 1919. lande:

Karolinska mediko-kirurgiska institutet, vilket under loppet av senare årtionden utvecklats till landets förnämsta medicinska undervisningsanstalt, har som bekant sedan länge arbetat under ogynnsamma yttre förhållanden. Att fullt tillfredsställande fylla de år från år alltmer ökade krav i fråga om bedrivandet av vetenskaplig forskning, som ställts på institutet, har visat sig för institutet allt svårare dels på grund av de olika institutionslokalernas otillräcklighet i fråga om utrymme — för att icke nämna, att för enskilda läroämnen egna institutionslokaler ännu alldeles saknas — dels ock framför allt på grund av bristfälliga och otidsenliga anordningar, när det gäller att bereda de studerande den praktiska utbildning, som deras tjänstgöring å sjukhus och kliniker avser att bibringa. Denna tjänstgöring har förnämligast varit förlagd till serafimerlasarettet, eu institution, vilken i själva verket betraktats såsom en enskild stiftelse med statsanslag samt understöd av Stockholms stad och Stockholms läns landsting. Skall karolinska institutet allt framgent kunna tillfredsställande fylla sin hittillsvarande uppgift, måste ovan nämnda missförhållanden avlägsnas.

Ifrågavarande spörsmål har varit under behandling av en kommitté, som år 1912 tillsattes av serafimerlasarettets direktion och karolinska institutets lärarkollegium. Kommitténs i december 1914 avgivna utlåtande, vilket av lasarettsdirektionen till Kungl. Maj:t överlämnades den 31 mars 1915, utmynnade i ett förslag att de brister, som vidlåda den nu bestående anordningen av karolinska institutets kliniker, skulle avhjälpas genom byggandet av ett nytt stort kliniskt centralsjukhus. Kommittén föreslår, att staten skulle övertaga ansvaret för den tilltänkta anstaltens anordning, uppförande, administration, drift och underhåll, samt att i vederlag skulle till staten överlämnas serafimerlasarettets nuvarande egendom, tomt med byggnader in. m.

År 1917 framkom ett förslag att åstadkomma ett samarbete mellan garnisonssjukhuset i Stockholm och serafimerlasarettet samt tilläventyrs vissa till andra sjukhus förlagda kliniker, där undervisning meddelades studerande vid karolinska institutet. Detta förslag vann anslutning av särskilda, utav dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet den 6 juli 1917 för frågans utredning tillkallade sakkunniga, vilka den 11 mars 1918 avgåvo sitt betänkande i ämnet. De sakkunniga, vilka ansågo sig kunna fastslå, att karolinska institutets och serafimerlasarettets lokalfrågor vore så gott som oskiljaktigt förenade med varandra, framlade jämväl förslag till tomt för institutet och det blivande sjukhuskomplexet samt förordade i sådant avseende visst angivet område söder om den s. k. Smedsbacken å Norra Djurgården.

3 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21G.

I detta sammanhang må erinras, att det av den år 1915 tillsatta kommittén för omorganisation av gymnastiska centralinstitutet m. m. framlagda förslaget till upprättande av en högskola för fysisk fostran grundar sig på förutsättningen av ett intimt samarbete mellan den blivande högskolan och karolinska institutet, vilka båda högskolors nybyggnader tänkts bliva förlagda i varandras närhet å Norra Djurgården.

Vidare vill jag nämna, att kanslersämbetet för rikets universitet, under åberopande av en utav lärarkollegiet vid karolinska institutet hos kanslersämbetet gjord framställning, i skrivelse den 17 juli 1918 för Kungl. Maj:t framhållit det trängande behovet av en snar lösning av frågan om åstadkommande av nybyggnader för institutets institutioner och kliniker, vilken fråga enligt kanslersämbetets mening vore icke blott för det medicinska undervisningsväsendet i vårt land livsviktig utan även för sjukvården synnerligen betydelsefull.

Av vad jag nu anfört framgår, att karolinska institutets och serafimerlasarettets nybyggnadsfråga sedan länge stått på dagordningen. Orsakerna härtill, vilka jag redan inledningsvis antytt, ligga i öppen dag. För min del anser jag, att nybyggnadsfrågan icke kan i längden undanskjutas, utan så snart sig göra låter bör upptagas till en slutgiltig lösning. För detta ändamål är det emellertid nödvändigt, att frågan i hela sin omfattning göres till föremål för en allsidig och sakkunnig utredning.

Vid denna utredning bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om ett ekonomiskt samarbete mellan staten och Stockholms stad i avseende å de tilltänkta nybyggnadernas uppförande och underhåll m. m. Jag erinrar, att en motsvarande samverkan äger rum beträffande de sjukvårdsanstalter i Uppsala och Lund, å vilka därvarande medicinska fakulteters kliniska undervisning försiggår. Förhållandena vid de båda universiteten äro emellertid härutinnan icke ensartade. Det kliniska arbetet vid medicinska fakulteten i Uppsala bedrives å akademiska sjukhuset därstädes, vilket äges av universitetet. Såväl Uppsala stad som Uppsala läns landsting hava emellertid medverkat till sjukhusets uppförande och utvidgning, och landstinget har åtagit sig att lämna årliga bidrag såväl till sjukvårdskostnadernas täckande som till underhållet av sjukhusets byggnader. I Lund pågår det kliniska arbetet å de Malmöhus läns landsting tillhöriga sjukvårdsinrättningarna i Lund. Sjukhusbyggnadernas uppförande har emellertid delvis bekostats av statsmedel och vid senast verkställda nybyggnadsarbeten hava byggnadskostnaderna bestritts till hälften av staten och till hälften av landstinget. Överläkartjänsterna vid sjukhusets huvudavdelningar bestridas av professorer inom medicinska fakulteten i Lund, och å universitetets stat uppförda amanuenser kunna anställas till biträde såväl vid den kliniska undervisningen som vid sjukvården. Särskilt den i Lund tillämpade anordningen har visat sig vara för båda de i saken intresserade parterna i hög grad förmånlig.

Den utredning, jag sålunda anser mig böra förorda och som — utan att jag därvid är beredd att nu uttala någon uppfattning om anordningens lämplighet i och för sig — jämväl bör omfatta de förut berörda spörsmålen om garnisonssjukhusets och högskolans för fysisk fostran anknytning på ett eller annat sätt till karolinska institutets blivande nybyggnader, kan icke verkställas av inom ecklesiastikdepartementet tillgängliga arbetskrafter. Jag ser mig därför nödsakad att göra framställning om tillkallande av särskilda

Särskilda

sakkunniga.

Sakkunnigas skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 17 juni 1921.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

sakkunniga för utredning av karolinska institutets och serafimerlasarettets ^byggnadsfrågor i hela deras vidd.

Med anledning av berörda bemyndigande tillkallade departementschefen såsom sakkunniga för ändamålet universitetskanslern C. J. G. Swartz, tillika ordförande, generalfältläkaren F. J. Bauer, rektorn vid karolinska institutet, professorn K. G. F. Lenntnalm, professorn J. Hj. Forssner samt ledamoten av riksdagens första kammare, grosshandlaren H. F. Lamm. Efter det departementschefen genom beslut den 26 mars 1920 bemyndigats att tillkalla ytterligare två sakkunniga för ifrågavarande ändamål, blevo såsom sakkunniga tillkallade professorn I. F:son Holmgren och förste stadsläkaren i Stockholm L. I. Andersson. Efter det Lennmalm avlidit, tillkallades såsom sakkunnig i Lennmalms ställe professorn E. S. H. Key. Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 16 januari 1920 bemyndigat de sakkunniga —- i det följande benämnda sjukhusbyggnadssakkunniga — att i samråd med byggnadsstyrelsen tillkalla särskild person för att såsom arkitekt biträda de sakkunniga vid fullgörandet av det dem lämnade uppdraget.

I skrivelse den 17 juni 1921 gjorde sjukhusbyggnadssakkunniga vissa framställningar rörande fortgången och fullföljandet av det dem lämnade uppdraget. För frågans belysning torde det vara ofrånkomligt att redogöra för innehållet i denna skrivelse. De sakkunniga anförde:

Vid vårt uppdrags givande firigo vi anmaning att uppmärksamma frågan om ekonomiskt samarbete mellan staten och Stockholms stad i avseende å tilltänkta nybyggnaders uppförande och underhåll m. m., varvid departementschefen direkt hänvisade på det samarbete beträffande de nyuppförda sjukhusen i Lund, som ägt rum mellan staten och Malmöhus läns landsting.

Vi beslöto att, innan förhandlingarna om ett samarbete inleddes med Stockholms stad, utreda dels omfattningen av förefintligt behov av nya lokaler för karolinska institutets såväl institutioner som kliniker, dels ock frågan, vilka tomter i eller i omedelbar närhet av Stockholm, som vore för ändamålet lämpliga och möjliga att förvärva. I det förra syftet utarbetades och översändes till karolinska institutets samtliga professorer frågeformulär angående byggnadsbehovet vid de olika klinikerna och institutionerna. I avvaktan på svar behandlade vi sistnämnda punkt angående tomtfrågan.

I tomtfrågan hava vi låtit oss ledas av tanken, att det mål, som måste eftersträvas, är att samla alla karolinska institutets institutioner och kliniker till ett organiskt helt. Även om det under utredningens gång synts oss alltmer sannolikt, att detta mål icke för närvarande kan vinnas på en gång, har dock den tanken alltid fasthållits såsom ett framtidsmål. Såsom ett oeftergivligt krav på en lämplig tomt hava vi därför uppställt fordran, att den skall vara tillräckligt stor för att till densamma skola kunna förläggas karolinska institutets kliniker och teoretiska institutioner samt, om utredningen skulle visa detta vara önskvärt, även ett nytt garnisonssjukhus, Vi hava besökt alla de tomter, som med denna synpunkt såsom ledande kunna anses tänkbara.

De tomter, som äro belägna söder om staden, hava ett särskilt intresse, emedan Stockholms planerade nya sjukhus är avsett att dit förläggas, var-

5 Kung!.. Maj:ts proposition Nr 210.

för det avsedda samarbetet med staden lättare borde kunna uppnås, om det visade sig förenligt med den medicinska högskolans intresse att dit förlägga även dess nybyggnader. Vi hava dock kommit till den bestämda uppfattningen, att så icke är fallet. Av staten tillhöriga här belägna tomter linnés blott en, den vid Johannishov, som kan ifrågasättas. Dess starkt kuperade terräng, dess mot nordliga vindar oskyddade läge och dess belägenhet alldeles invid slakthuset göra den emellertid synnerligen olämplig till sjukhustomt. Staden äger två för odess planerade sjukhus reserverade tomter, en vid Enskede och en vid Årsta. Bägge äro givetvis för sjukhus fullt lämpliga tomter. Den förra är tillräckligt stor även för ett sjukhus av här förutsatt omfattning, och det torde icke möta hinder för staten att i dess omedelbara närhet förvärva tomt för ett blivande nybygge för karolinska institutet. Då omkringliggande områden äro upptagna i stadsplanen och avsedda till bostadshus, torde dock ett sådant inköp komma att för staten medföra en stor direkt utgift. Den senare är icke tillräckligt stor för ett så stort sjukhus, varom i detta sammanhang är eller kan bliva fråga, och medgiver alldeles ej, att även karolinska institutet dit förlägges. Av tomterna å Söder är det således blott en, stadens vid Enskede, som kan medgiva ett förverkligande av nyss omtalade framtidsmål, och detta skulle för staten medföra en betydande direkt utgift för nödigt markförvärv. Alla dessa tomter äro slutligen belägna långt ifrån den egentliga stadens bebyggda delar, på grund varav det synes oss i hög grad betänkligt att till någon av dem förlägga en högskola, dit flera hundra studenter måste dagligen och ofta flera gånger om dagen begiva sig för att följa undervisningen. Vi kunna därför ej tillstyrka ett förläggande av karolinska institutets institutioner och kliniker till dessa söder om staden belägna tomter. För garnisonssjukhuset äro de södra tomterna givetvis olämpligt belägna.

Väster om staden finnes ingen tomt av tillräcklig storlek. Norr och öster om staden hava vi besett ett flertal tomter med resultat, att vi funnit tre av dem böra tagas i övervägande.

Av dessa är den vid Experimentalfältet belägna mycket väl lämpad för de ifrågavarande nybyggnaderna och kan utan tvekan i och för sig förordas, även om dess från stadens mer bebyggda delar något avlägsna läge måste sägas medföra vissa betänkligheter med hänsyn till studenternas fortskaffning till och från undervisningslokalerna. Tomten är emellertid upptagen av lantbruksakademiens lokaler och vidlyftiga trädgårdsanläggningar. Eu förflyttning av dessa har av vederbörande bestämt och, som det synes oss, på välgrundade skäl avstyrkts. Det torde således vara osäkert, om denna tomt överhuvud kan bliva ledig för nu ifrågasatta ändamål, och under alla omständigheter skulle detta komma att dröja en avsevärt mycket längre tid än karolinska institutet kan vänta på lösningen av åtminstone den mest trängande delen av sin nybyggnadsfråga. I än högre grad gäller detta för Stockholms stad, vars sjukhusbehov är så trängande, att staden säkerligenmåste göra till ett oeftergivligt villkor för ett samarbete, att sjukhusbygget snart kan komma till stånd.

Den tomt, som den s. k. garnisonssjukhuskommittén föreslagit å Ladugårdsgärdet norr om Valhallavägens förlängning, synes oss i särskilt hög grad lämplig. Marken erbjuder en mycket god, fullständigt sammanhängande byggnadsterräng, som tillåter vilken plandisposition som helst av en dit förlagd anstalt. Den är fritt och sunt belägen å en mot söder sakta sluttande terräng, skyddad mot norr av skogklädda höjder. En fördel ligger

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

vidare däruti, att staden i denna del av sitt område ej har något sjukhus. Slutligen tillåter givetvis utrymmet å Ladugårdsgärdet i och för sig, att man dit förlägger karolinska institutets samtliga kliniker och institutioner och även ett garnisonssjukhus. För ett byggnadsföretag av nu angivna omfattning skulle emellertid en avsevärd del av Ladugårdsgärdet eller omkring 30 hektar (60 tunnland) väster om Yärtavägen behöva tagas i anspråk. Under hösten 1919, då vår undersökning av möjliga tomter utfördes, hade vi icke klart insett nödvändigheten av att utföra detta stora byggnadsföretag i olika avdelningar, till följd varav vi hos de militära myndigheterna förfrågade oss, huruvida det för hela ovan omtalade plans förverkligande nödvändiga området eller omkring 30 hektar (60 tunnland) av Ladugårdsgärdets västra delar skulle kunna för ändamålet upplåtas. Detta rönte emellertid ett bestämt motstånd, då de militära myndigheterna icke ansågo sig kunna avvara så stor del av Ladugårdsgärdet, så länge trupperna voro förlagda runt om detsamma. I trots av att vi funno tomten vara för ändamålet ur alla synpunkter synnerligen lämplig, ansågo vi oss därför nödsakade att vända oss till den tredje av de såsom möjliga uttagna tomterna, nämligen den vid Karlberg.

Området väster om Karlbergs slottspark till Ingentingskogen är i och för sig tillräckligt stort för att dit kunna förlägga nu ifrågavarande anstalter. Området är emellertid av berg, så betydande, att de ej utan allt för stora kostnader kunna bortsprängas, uppdelat i flera med varandra alls ej eller endast ofullständigt sammanhängande delar, vilket i hög grad försvårar en ändamålsenlig plandisposition. En annan nackdel med tomten är svårigheten att därifrån framdraga avloppsledningar. I Ulvsundasjön få sådana icke utmynna. Enda möjligheten bleve därför att anknyta ledningarna till stadens kloaksystem i Birkastaden, vilken emellertid ligger så mycket högre än Karlbergsområdet, att inrättandet av ett pumpverk skulle bliva nödvändigt. Ej heller kan det förnekas, att det ur stadens synpunkt måste anses mindre lämpligt, att tomten är belägen så nära stadens största sjukhus vid Sabbatsberg. För garnisonssjukhuset vore tomten på grund av sin närhet till Järva lämplig. Det största och mycket allvarliga felet med denna tomt är emellertid, att den gränsar direkt till den stora rangeringsbangården vid Tomteboda och dessutom omslutes av det blivande förbindelsespåret mellan denna och den tilltänkta bangården på Kungsholmen, till följd varav särskilt de mot rangeringsbangården angränsande delarna icke kunna bebyggas med sjukpaviljonger utan blott med ekonomibyggnader, en ofördelaktig omständighet, då just dessa delar äro mest plana och bäst ägnade för uppförandet av större byggnader. En utredning, verkställd av arkitekten E. Josephson, vilken blivit med Kungl. Majrts tillstånd kallad att biträda oss, syntes dock visa, att det genom användandet av ett spritt byggnadssätt kunde låta sig göra att till området förlägga behövliga byggnader utan att — åtminstone vad flertalet av dem angår — sjukavdelningarna komme i allt för störande närhet till bangården. Under sådant förhållande och då Karlbergstomten syntes vara den enda, som för närvarande vore möjlig att erhålla, stannade vi om ock med mycken tvekan vid det preliminära beslutet att föreslå det nya sjukhusets uppförande å denna tomt.

Sedan svaren å de utsända frågeformulären angående klinikernas och institutionernas byggnadsbehov inkommit, och sedan vi å ett sammanträde med lärarkollegiets vid karolinska institutet ledamöter särskilt dryftat några av de viktigaste, där upptagna frågorna, uppdrogs åt en subkommitté,

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

nämligen herrar Lennmalm. Bauer och Forssner, att samarbeta de inkomna skrivelserna till ett förslag, dock endast beträffande klinikerna. Det stod nämligen redan då klart för oss, att en nybyggnad såväl för de teoretiska institutionerna som för klinikerna skulle bliva ett företag av sådan ekonomisk omfattning, att detta icke rimligtvis kunde lösas på en gång. Då behovet av nybyggnader i allmänhet syntes mer trängande för klinikerna än för institutionerna, ansågos de förra höra hava företräde. Sedan ytterligare två sakkunniga, förste stadsläkaren Andersson och professorn Holmgren, blivit av departementschefen tillkallade, anmodades även dessa att deltaga i subkommitténs arbeten.

Under våren 1920 behandlade nyssnämnda subkommitte de inkomna svaren på frågeformulären och samarbetade de olika klinikchefernas förslag till nybyggnader för deras respektive kliniker till ett stort kliniskt centralsjukhus, omfattande samtliga karolinska institutets kliniker med undantag av den ena av de obstetrisk-gynekologiska klinikerna, vilken i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag till 1921 års riksdag tänktes förlagd till allmänna barnbördshuset. Härvid blevo klinikföreståndarnas uttalade önskemål med avseende på antal sängar och även andra lokalutrymmen ganska avsevärt reducerade. Det oaktat kom man till det resultat, att sjukhuset måste inrymma ej mindre än 1,400 sängar. Med biträde av arkitekten Josephson utfördes dels eu situationsskiss över byggnadernas förläggning å tomten, dels ock skisser till vissa sjukavdelningar, operationsavdelning, ekonomiavdelningar samt administrationsbyggnad, samtliga dessa skisser avsedda att läggas till grund för ett fullständigt program för sjukhuset, med stöd av vilket subkommittén tänkte sig, att eu allmän tävlan sedermera borde utlysas. Utredningen omfattade jämväl garnisonssjukhuset i så måtto, att det ådagalades, att detsamma på olika sätt kunde förläggas å tomten och att det nödiga antalet sängar fastställdes.

Under utredningens gång blev det allt tydligare, att det planerade centralsjukhuset skulle draga synnerligen störa kostnader. Exakt kunde dessa icke beräknas, men med ledning av gällande pris vågade man icke beräkna kostnaden per säng lägre än till 35,000 kr., vilket för hela sjukhuset garnisonssjukhuset icke inberäknat — skulle betinga eu kostnad av i runt tal 49 miljoner kronor, en summa, som givetvis måste ingiva betänkligheter.

Vid det sammanträde den IT juni 1920, där subkommitténs ordförande, professorn Lennmalm, för oss redogjorde för den under våren verkställda utredningen och arkitekten Josephson demonstrerade nyssnämnda skisser, betonades också från derå håll det nödvändiga uti att åtminstone föi näivarande söka begränsa anslagskraven. Förste stadsläkaren Andersson förklarade, att han under utredningens gång kommit till den uppfattningen, att den förelagda frågan näppeligen borde lösas på den väg, vi dittills prövat. Det kliniska centralsjukhus, till vilket program utarbetats, vore nämligen avsevärt större än nu förefintligt sjukhusbehov krävde; och vid planläggning av ett så dyrbart byggnadsföretag som en större sjukhusanläggning gällde städse, att detsamma till sitt omfång måste strängt begränsas till vad för nämnda behov vore oundgängligen nödvändigt. Det vore knappast antagligt, att Stockholms stad skulle vara villig att deltaga i byggandet av ett stort nytt sjukhus, för så vitt ej detta planlades strängt i överensstämmelse med anförda synpunkter. Tillika föreslog han att taga i övervägande, huruvida icke stadens redan befintliga sjukhus i större utsträckning än vad

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

som nu skedde, kunde upplåtas för åtminstone viss del av den kliniska undervisningen, varigenom denna skulle beredas förbättrade förhållanden och vinna ökad tillgång till undervisningsmaterial, en anordning, vilken han för sin del vore beredd att tillstyrka.

Då^ dessa synpunkter och nyssnämnda förslag syntes vara av beskaffenhet att påkalla närmare undersökning, uppdrogs åt herrar Andersson och Forssner att föranstalta härom, ett uppdrag, som den 22 september 1920 utvidgades, så att de skulle utarbeta förslag dels till ett samarbete mellan staten och staden angående gemensamt uppförande av ett sjukhus, som skulle upplåtas till klinisk undervisning, dels till riktlinjer för ett vidsträcktare användande av stadens sjukmaterial i den medicinska undervisningens tjänst. De sakkunnigas ordförande har till stor del lett denna utredning och därvid jämväl tillkallat för vissa frågor herr Lennmalm, för andra frågor av ekonomisk natur herr Lamm. Herrar Andersson och Forssuer avgåvo den 18 maj 1921 ett förslag till samarbete mellan staten och staden angående gemensamt uppförande av ett kliniskt sjukhus.

De sakkunniga framlade därefter sina synpunkter på frågan och betonade först den synnerligen stora betydelsen för karolinska institutet att få sina nu i stor utsträckning spridda institutioner och kliniker samlade. Vid lösandet av karolinska institutets och serafimerlasarettets byggnadsfrågor måste denna tanke fasthållas såsom det stora målet. Med hänsyn till de betydande kostnader, ett realiserande av de sakkunnigas förslag skulle medföra, föreslogo de sakkunniga, att den stora planen skulle förverkligas i flera etapper, varvid de teoretiska institutionerna borde få träda tillbaka för de sämre lottade klinikerna och av dessa i första hand endast de erhålla ^byggnader, som på grund av sjukvårdens och undervisningens krav kunde sägas vara i trängande behov därav. Övriga kliniker finge tills vidare fortsätta sin verksamhet inom sina nuvarande lokaler och först vid ett senare tillfälle, då sjukhusbehovet krävde ytterligare nybyggnader, komma i åtanke, varigenom det stora kliniska sjukhuset skulle bliva förverkligat. Samtidigt härmed eller först i en än senare tredje etapp — beroende huvudsakligen av ekonomiska skäl, som ej läte sig överskådas — skulle byggas även nya teoretiska institutioner, varefter den medicinska högskolan nått sitt ovan angivna, stora mål. Det nu angivna sättet för det stora byggnadsföretagets lösande förutsatte alltså enligt de sakkunnigas mening, att såväl serafimerlasarettet som karolinska institutets teoretiska institutioner fortfarande skulle användas till sitt nuvarande bruk. På grund härav framhöllo de sakkunniga, att vissa reparationer och även omändringsarbeten vid serafimerlasarettet vore oundgängligen nödvändiga, om denna anstalt ännu en tid framåt skulle användas till kliniskt sjukhus. Vidare betonade de sakkunniga, att, då det med all sannolikhet komme att dröja många år, innan karolinska institutets teoretiska institutioner kunde bliva förflyttade från sin nuvarande plats, det med största sannolikhet komme att visa sig nödvändigt att för tillgodoseende av undervisningens krav vidtaga vissa utvidgningar och förbättringar av de lokaler, i vilka sagda institutioner nu vore inrymda.

9 Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

Vidare anförde de sakkunniga:

För att bestämma storleken av det sjukhus, som nu skulle uppföras såsom första etappen av det stora byggnadsföretaget, hava herrar Andersson och Forssner enligt ovan framhållna princip utgått från stadens förefintliga behov att öka sina sjukhusplatser. Detta behov har föranlett Stockholms stads hälsovårdsnämnd att utarbeta ritningar till ett nytt sjukhus på sammanlagt 468 sängar avsett att ligga vid Arsta och omfattande en medicinsk, en kirurgisk, en oftalmiatrisk, en otiatrisk och eu röntgenavdelning. Staden har därjämte ett stort behov av flera platser för vårdande av barnsängskvinnor och av gynekologiskt sjuka och har redan måst vidtaga provisoriska anordningar med anledning härav. När sedan de kommitterade jämförde stadens sålunda konstaterade behov av nya sjukhusplatser med karolinska institutets mest trängande behov av ökat sjukmaterial och förbättrade lokaler, funno de, att de kliniker, som framför andra behövde nyssnämnda förbättrade förhållanden, representerade just de sjukhusgrupper, för vilka staden framför allt behövde nya vårdplatser, på grund varav statens och stadens intressen lätt borde kunna förenas. Efter samråd med respektive kliniska lärare angående de olika klinikernas behov av platser för Stockholm ej tillhörande sjuka föreslogo herrar Andersson och Forssner ett sjukhus på sammanlagt 628 sängar, fördelade på samma avdelningar som sjukhuset vid Arsta tillika med en nytillkommen obstetrisk-gynekologisk klinik. Efter samma beräkningsgrund, som använts för det förut planerade stora centralsjukhuset, skulle detta sjukhus draga en kostnad av i runt tal 22 miljoner kronor, vilka enligt herrar Anderssons och Forssners förslag borde fördelas lika mellan staten och staden.

Utan att för närvarande vilja taga ståndpunkt till den framlagda beräkningen av de olika avdelningarnas storlek, förklarade de sakkunniga sig finna, att ett sjukhus av i huvudsak den av herrar Andersson och Forssner angivna storleken skulle i hög grad förbättra undervisningsförhållandena vid karolinska institutet under den tid, som måste förgå, innan det slutliga målet kunde bliva uppnått. De föreslogo därför, att förhandlingar måtte inledas med Stockholms stad därom, att staten och staden gemensamt uppföra ett sjukhus av ungefär ovannämnda omfattning och på vissa av de sakkunniga närmare angivna villkor.

Beträffande därefter tomtfrågan anförde de sakkunniga vidare:

Av grundläggande betydelse för det ovan framhållna stora målets uppnående är, som vi redan framhållit, att erhålla en tomt av beskaffenhet, att dit framdeles på ett ändamålsenligt sätt kunna förläggas karolinska institutets såväl kliniker som institutioner. Det var endast med den största tvekan och huvudsakligen på grund av att ingen annan tomt då syntes möjlig erhålla, som vi hösten 1919 beslöto oss för att tillsvidare förorda Karlbergstomten. Efter den verkställda ytterligare utredningen är detta oss emellertid ej längre möjligt.

Herrar Andersson och Forssner, vilka båda äro medlemmar i Stockholms städs hälsovårdsnämnd och även av dess byggnadsdelegerade för det nya Årstasjukhuset, hade sig givetvis bekant, att förarbetena till detta framskridit så långt, att ritningarna till största delen förelågo färdiga, ävensom att stadens sjukhusbehov vore synnerligen brådskande. På grund härav ansågo de sig

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

efter samråd med de sakkunnigas ordförande böra utröna, i vad mån dessa ritningar skulle kunna komma till användning, om sjukhuset utvidgades på nu nämnt sätt, bleve avsett för kliniskt bruk och förlädes från Årsta till Karlberg, den tomt vi då måst besluta oss för att förorda. I detta syfte vände de sig därför till arkitekten för Årsta-sjukhuset C. Westman.

Den utredning, som lian och, på ordförandens begäran, även chefen för byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå, arkitekten Fredrik Liljekvist, verkställde, ådagalade, såväl att de betänkligheter mot Karlbergstomten, som de sakkunniga redan från början haft, i mycket hög grad delades av nu nämnda fackmän, som att för tomtens lämplighet mycket graverande' omständigheter ytterligare tillkommit. Enär det senast utarbetade förslaget till ordnande av huvudstadens centralbangårdsfråga ej, såsom vi förutsatt skola ske, av Kungl. Maj:t förelagts 1921 års riksdag, utan tvärtom ånyo blivit föremål för synnerligen olika bedömanden såväl i övrigt som särskilt från de myndigheters sida, vilkas yttranden i ärendet infordrats, vore hela denna fråga återigen svävande; och ej ens möjligheten av en sådan lösning syntes vara utesluten, varigenom Karlbergsområdet bleve för järnvägens rakning taget i anspråk i en sådan omfattning, att platsen bleve otillräcklig och helt olämplig såsom byggnadsplats för det nya sjukhuset. Därtill kommer, att enligt den stadsplan, som byggnadsstyrelsen tänkt sig skola tillämpas å Karlbergsområdet, en bred trafikled måste dragas över tomten på ett sätt, som delade den i två delar och än ytterligare försvårade dess utnyttjande.

Under sådant förhållande ansågo sig herrar Andersson och Forssner, efter samråd med ordföranden och herr Lennmalm, böra följa arkitekten Westmans förslag att åter upptaga frågan angående sjukhusets förläggande till Ladugårdsgärdet, detta så mycket mer som hela byggnadsfrågan nu kommit i ett helt annat läge än under hösten 1919. Bleve byggnadsfrågan löst i flera etapper, skulle nämligen för den första fordras blott en liten del av det område, som år 1919 ifrågasattes. Det övriga behövde blott reserveras för senare följande etapper av byggnadsföretaget och kunde tills vidare användas för de militära övningarna. Arkitekten Westman erhöll därför i uppdrag att utreda, hur stort område, som skulle behövas för det föreslagna sjukhuset på 628 sängar. Han utförde med anledning därav en skiss, av vilken framgår förläggningen av det då föreslagna sjukhuset, av dess framtida nybyggnader och av karolinska institutet samt av garnisonssjukhuset. Av denna skiss och av hans utlåtande framgår, att av de 30 hektar, som 1919 ifrågasattes, skulle behövas endast omkring 8 3/i hektar (17 Va tunnland) för nämnda sjukhus, däruti dock ej inräknat plats för garnisonssjukhuset.

Efter den nya utredning, som sålunda blivit gjord, kunna vi icke finna annat, än att Karlbergstomten måste anses såsom alldeles olämplig och att tanken måste helt övergivas att dit förlägga den medicinska högskolans lokaler. Under sådana omständigheter torde endast återstå en tomt, som äger för ovan ofta framhållna måls uppnående nödiga betingelser, nämligen den å Ladugårdsgärdet, varför vi tillåta oss att enträget anhålla, att denna tomt varder för ändamålet upplåten. Vi inse till fullo, att jämväl upplåtandet av ett så betydligt förminskat område, som nu ifrågasattes, måste medföra vissa olägenheter för de militära övningar, vilka måste äga rum å Ladugårdsgärdet, så länge kasernerna kvarligga å sina nuvarande platser, men vi känna oss övertygade om, att dessa olägenheter genom lämpliga åtgärder skola kunna så väsentligt begränsas, att de ej behöva träda hindrande i vägen för en lycklig lösning av den för Sveriges läkarutbildning ytterst

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

viktiga och i hög grad trängande byggnadsfrågan. Enligt arkitekten Westmans ovannämnda skiss skulle den sydligaste delen av området närmast Valhallavägen reserveras för karolinska institutets framtida nybyggnader och sjukhuset skulle förläggas norr om detta område, med de delar av detsamma, som först skulle utbyggas, ungefär mitt på den föreslagna tomten å Ladugårdsgärdet, de, som först senare skulle ifrågakomma, å områdets nordligaste del intill den s. k. Smedsbacken. Skulle det för de militära övningarna under den tid dessa ännu måste äga rum på Ladugårdsgärdet, vara avsevärt lättare att undvara antingen den sydligaste eller den nordligaste av de tre nyss nämnda delarna av tomten, torde det emellertid låta sig göra att förlägga de byggnader av sjukhuset, som först skulle uppföras, dit och på sådant sätt bibehålla den mellersta delen för militära ändamål.

Av ovanstående framgår, att utredningen angående ett samarbete mellan staten och Stockholms stad om uppförande av ett nytt kliniskt sjukhus nått så långt, att vi enats om ett förslag till sådant samarbete. Givet torde emellertid vara, att underhandlingar angående detta förslag icke kunna upptagas med stadens myndigheter, förrän visshet vunnits, att den enda för ändamålet lämpliga tomten kan av statsverket upplåtas. Dessutom torde stadens myndigheter ej vilja fatta ståndpunkt till frågan, förr än ritningar och kostnadsförslag föreligga, så att byggnadsföretagets ekonomiska sida kan till fullo överblickas.

De sakkunniga anhöllo därför om bemyndigande att låta utföra ritningar och kostnadsförslag till ett sjukhus av ungefär ovan angiven storlek, avsett att förläggas å viss bestämd del av Ladugårdsgärdet. Då detta sjukhus var avsett att uppföras av staten och Stockholms stad gemensamt och då Stockholms stads hälsovårdsnämnd redan låtit uppgöra ritningar till ett nytt sjukhus, vilket enligt de sakkunnigas förslag skulle ersättas av det nu föreslagna, hemställde de sakkunniga, att vederbörande hälsovårdsmyndighets yttrande måtte inhämtas, huruvida icke ett deltagande från dess sida i arbetet med utförande av förslagsritningarna skulle vara önskvärt.

På grund av vad som framhållits angående serafimerlasarettets behov av vissa förbättringsarbeten, anhöllo de sakkunniga dessutom om bemyndigande att efter närmare överenskommelse med serafimerlasarettets direktion jämväl utarbeta förslag och kostnadsberäkning rörande reparationer och omändringsarbeten vid lasarettet.

Beträffande slutligen garnisonssjukhuset anförde de sakkunniga:

Vi anse det vara redan förut utrett, att detta sjukhus är i stort behov av nya lokaler. I sitt yttrande över det betänkande, som den 11 mars 1918 avgivits av sakkunniga, som erhållit i uppdrag att biträda med verkställande av utredning, huruvida ett samarbete, eventuellt eu sammanslagning av garnisonssjukhuset och serafimerlasarettet m. m., framhöll karolinska institutets lärarkollegium med stor majoritet, att det för den medicinska undervisningen vore utan intresse, vart garnisonssjukhuset förlädes, men att å andra sidan, om det av statsfinansiella skäl skulle visa sig önskvärt, att sjukhusen på något sätt anslötes till varandra, detta icke under vissa närmare framhållna förutsättningar behövde menligt inverka på den medicinska högskolans verksamhet. Från karolinska institutets sida torde därför hinder

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

knappt möta, för att garnisonssjukhuset förlägges till det kliniska sjukhuset, t. ex. på ett sådant sätt, att det därifrån kan erhålla mat, värme m. m. Ur garnisonssjukhusets egen synpunkt däremot synes det oss tvivelaktigt, om det med fördel kan förläggas till Ladugårdsgärdet, samtidigt som trupperna förläggas till annat håll. Därtill kommer, att denna fråga kommit i ett annat läge, då det förutsattes, att staden skall driva sjukhuset, än förr, då man tänkt sig ett rent statssjukhus.

De sakkunniga slutade med att förklara, att de på sakens dåvarande ståndpunkt emellertid ej heller på denna punkt ansett sig böra utreda, hur Stockholms stads myndigheter skulle ställa sig till ett samarbete, utan att de hade ansett riktigast att även här först begära bemyndigande att låta utföra ritningar jämte kostnadsförslag till ett nytt garnisonssjukhus, avsett att förläggas å Ladugårdsgärdet så nära intill det kliniska sjukhuset, att det skulle kunna begagna dettas ekonomiavdelningar, åtminstone vad beträffar kök, tvätt och maskin.

Generalfältläkare Bauers reservation den 18 juni 1921.

De sakkunniga voro emellertid icke i allt eniga; en avvikande mening anmäldes av generalfältläkare Bauer, vilken i särskild reservation anmälde, att han dels ansett, att det av de sakkunniga begärda bemyndigandet måtte omfatta även Karlbergsområdet, dels funnit det begärda uppdraget beträffande garnisonssjukhuset bort närmare utformas, dels ock ansett, att i vissa angivna avseenden direktiv bort angivas beträffande programmet för ritningarna.

Bauer anförde i huvudsak:

Jag är alltjämt av den meningen, att det s. k. Karlbergsområdet erbjuder så stora fördelar framför Ladugårdsgärdet för förläggandet av ett centralsjukhus jämte karolinska institutets teoretiska institutioner, att vid uppgörandet av ifrågavarande ritningar och kostnadsförslag även detta område hör ifrågakomma.

Att ett förläggande dit av centralsjukhuset och karolinska institutet är möjligt, har tydligt framgått av den utredning, som på grund av sakkunnigas preliminära beslut att föreslå denna tomt verkställts av arkitekten Erik Josephson. Denna utredning gav dessutom vid handen, att den olägenhet, som vidlåder detta område — närheten till den stora rangeringsbangården vid Tomteboda — ej behöver tillmätas någon större betydelse, i det att nämligen sjukhusbyggnaderna kunna förläggas på sådant avstånd från bangården, att störande inflytande därifrån för de sjuka ej vore att befara.

Gentemot majoritetens skäl att övergiva tanken på Karlbergsområdet tillåter jag mig framhålla, att av förste byrådirektören vid statens järnvägar Gösta Hellgren föreligger ett förslag till järnvägsförbindelse mellan rangeringsbangården och Kungsholmen så långtåt väster, att centralsjukhuset och karolinska institutet skulle komma att förfoga över en tomt av ej mindre än ungefär 40 har, _ varvid Karlbergs slott och park bleve fullkomligt oberörda. Sålunda möjlighet^ förefinnes för att Karlbergsområdet icke tages i anspråk för järnvägen så, att det blir otillräckligt såsom plats för avsedda byggnader.

\ ad beträffar »den breda trafikleden», som skulle komma att dragas över tomten, torde möjlighet förefinnas att, om området vid närmare utredning

13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

visar sig lämpligt för ifrågavarande, för hela vårt land så utomordentligt betydelsefulla ändamål, giva trafikleden en sådan riktning, att densamma ej kommer att utgöra något hinder därför.

Karlbergsområdet är en sällsynt vacker, fritt liggande tomt för ett sjukhus, det har sin huvudsträckning i öster och väster. Det har ett vackert trädbestånd, som med tillbörlig aktsamhet vid byggandet torde till väsentlig del kunna bibehållas; allt fördelar, vilka i särskild grad framträda vid jämförelse med Ladugårdsgärdet. Därstädes kan icke, på grund av det betydande tomtvärdet, åt anläggningen upplåtas mer än ett relativt begränsat område; trädgård och park till anläggningen måste således få eu ringa omfattning. Och, även om åt byggnaderna kan givas ett än så tilltalande yttre, utsikten från dem, i all synnerhet från sjukrummen, som till största antal skola läggas åt söder, kommer att skymmas av de höga stenhus, som redan finnas där, och som med all säkerhet i än större antal och måhända än högre kom na att i framtiden resa sig där.

Det skulle bliva en mycket tacksam uppgift för eu praktiskt duglig och fantasirik arkitekt att lösa frågan angående denna anstalts förläggande till Karlbergsområdet. Han skulle måhända förmå åstadkomma ett förslag, som långt ifrån att »rivalisera med Karlbergs slott» skulle lyfta detta upp ur det tillstånd, i vilket det nu befinner sig, nedtryckt som det är av de öster därom sig höjande stora stenmassorna.

Nödiga kommunikationer äro lätta att anordna: för bilar, spårvagnar och vattenledes.

Ett rikt poliklinikmaterial torde kunna emotses från de stora industriella anläggningarna intill Karlbergsområdet — även från de Stockholms stad ännu icke tillhörande områdena — från Kungsholmen och även från Söder; med all säkerhet betydligt större än det, som kan förväntas till ett sjukhus å Ladugårdsgärdet.

De ökade kostnader, som skulle betingas av uppgörande av ritningar^och kostnadsförslag även för ifrågavarande institutioners förläggande till Karlbergsområdet, synas mig motvägas av att utredningen bleve lagd på ett bredare, ej så ensidigt plan, och att hänsyn komme att tagas till båda de tomter, som, efter vad undersökning givit vid handen, äro de enda, som överhuvudtaget kunna ifrågakomma.

Beträffande det av de sakkunniga begärda bemyndigandet att låta utföra ritningar jämte kostnadsförslag till ett nytt garnisonssjukhus, avsett att förläggas å ’ Gärdet, skulle jag önska detta uppdrag närmare utformat, på så sätt nämligen, att däruti kommer att innefattas ritningar till eu kirurgisk, eu medicinsk och en veuereologisk avdelning för ganisonssjukhuset. Härvid förutsattes då, att de av garnisonens sjuka, vilka lida av sådana sjukdomar som öron-, ortopediska, eventuellt ögonsjukdomar mottagas till vård å centralsjukhusets därför avsedda specialavdelningar.

De närmare skälen härför finnas angivna i det betänkande, som den 11 mars 1918 avgavs av sakkunniga, som erhållit uppdrag att utreda frågan om ett sammanslående av serafimerlasarettet och garnisonssjukhuset. Och tillåter jag mig hänvisa till detta.

De sakkunniga torde anse, att uppgörandet av program för den avsedda anläggningen bör helt överlämnas åt dem. Jag finner denna uppfattning riktig Det är emellertid 2:ne programpunkter, som jag anser vara av den principiella betydelse, att de redan på frågans nuvarande ståndpunkt böra

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

övervägas. Det jag åsyftar gäller: bostäder för chefläkarna och anordningar för chefläkarnas privata mottagningar. Jag hyser den bestämda meningen, att chefläkarna måste bo å området för deras verksamhet, möjligast nära intill sin avdelning, och att åt dem måtte beredas tillfälle att därstädes behandla dem, som söka deras privata hjälp.

Beredas chefläkarna dylika förmåner, då har man rätt att uppställa den fordran, att chefläkarna avstå från annan praktisk läkarverksamhet utom sjukhuset än den, som benämnes konsultationspraktik.

Och på så sätt skulle de sjuka, som komma att vårdas å detta sjukhus, komma i åtnjutande av samma förmåner som de, vilka sedan många år tillbaka tillförsäkras de sjuka å samtliga vårt lands länslasarett och å ett stort antal av de s. k. allmänna sjukhusen.

Det är vidare att märka, att genom dessa anordningar möjliggöres sådan koncentration till tid och rum av chefläkarnas sjukvårdsarbete, att större tillfälle gives dem för vetenskaplig forskning.

Det är givet, att ökade kostnader betingas av förslagets genomförande — vad mottagningslokalerna beträffar torde de dock med rätt utnyttjande av avdelningens poliklinik bliva obetydliga — de synas mig dock fullt motiverade.

Fasthåller man vid målet att till ett område samla karolinska institutets nu i stor utsträckning spridda institutioner och kliniker, följer därav med nödvändighet, att till bemyndigandet att utföra ritningar och kostnadsförslag till de av sakkunniga omnämnda avdelningarna lägges ett uppdrag att samtidigt låta utföra skisser till övriga till den kliniska tjänstgöringen hörande sjukavdelningar och till karolinska institutets teoretiska institutioner.

På grund av vad sålunda anförts hemställde Bauer om bemyndigande för sjukhusbyggnadssakkunniga att låta utföra ritningar och kostnadsförslag till ett sjukhus innefattande såväl de avdelningar, vilka berördes i sakkunnigas nyssnämnda skrivelse av den 17 juni 1921, som ock garnisonssjukhusets behövliga avdelningar för kirurgiska, medicinska och venereologiska fall; med bestämmande, att i programmet för ritningarna skulle ingå 1) bostäder för chefläkarna, 2) anordningar i eller intill poliklinikerna för mottagningslokaler för chefläkarnas privata klientel samt 3) skissförslag till såväl ett sjukhus av den omfattning, att hela den kliniska tjänstgöringen måtte kunna dit förläggas som ock till karolinska institutets teoretiska institutioner.

Vidare hemställde Bauer, att här nämnda bemyndigande måtte avse såväl i ovanberörda skrivelse nämnd del av Ladugårdsgärdet som ock det s. k. Karlbergsområdet, och anhöll om en undersökning angående möjligheterna att för här angivna ändamål måtte varda upplåtet antingen Ladugårdsgärdet eller Karlbergsområdet.

Särskilt yttrande av professor Holmgren den 17 juni 1921.

Vid de sakkunnigas ovanberörda skrivelse var dessutom fogat ett av professor I. Holmgren den 17 juni 1921 avgivet särskilt yttrande av följande lydelse:

I det förslag till avtal mellan staten och Stockholms stad, som sakkunniga nu beslutit överlämna, är administrationen av det nya sjukhuset överlämnad till staden, som har majoritet i sjukhusets styrelse, vilken å sin sida sub-

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ordinerar under stadens allmänna sjukvårdsmyndigheter. Subkommitterade, som utarbetat förslaget, motivera denna anordning därmed, att den medicinska högskolan ej har något intresse av att handha sjukhusets administration. Detta är sant beträffande den så att säga löpande vardagsadministrationen, däremot har högskolan utan tvivel ett utomordentligt intresse av att i så måtto behärska administrationen, att därigenom vinnas garantier för att administrationen ej kommer att verka hindrande på tillgodoseendet av det ständiga behov av större och mindre förändringar i anordningar, lokalers användning och inredning, av införandet av nya principer, av nybyggnader för nya ändamål m. m., som universitetskliniker nödvändigt måste ha.

Man bör icke förglömma att universitetskliniker i dessa avseenden ha helt andra uppgifter och behov än övriga sjukhus. Deras uppgift är att gå i spetsen för den kliniska utvecklingen inom landet. De äro i viss män att betrakta som försöksanstalter, där nya idéer födas och där uppslag, gjorda på annat håll, först prövas. Trots de starka begränsningar, som lokala förhållanden medfört, ha institutets kliniker, och jag tänker härvid framför allt på det konglomerat av kliniker, som sammanförts i serafimerlasarettet, under den hittillsvarande organisationen i ganska betydlig grad kunnat fylla dessa krav.

Jag befarar för min del, att ett avtal med Stockholms stad så formulerat som det föreliggande skulle medföra en försämring av institutets ställning i dessa de viktigaste avseenden. Alla framkommande förslag av ovan nämnd art skulle handläggas, icke som nu av en direktion, där de kliniska professorerna och de av Kungl. Maj:t utsedda representanterna utgöra s/s, utan av en styrelse, i vilken Stockholms hälsovårdsmyndigheter dominera. Jag kan icke inse annat än att härigenom ledningens intresse och förståelse för den vetenskapliga utvecklingens krav är väsentligt sämre säkerställd.

Vid en begäran om någon förändring, som icke är av sådan ekonomisk omfattning, att den anses kräva särskilda förhandlingar mellan staten och staden, är det Stockholms sjukvårdsmyndigheter, som komma att avgöra, om den skall komma till stånd eller icke; är frågan återigen av större ekonomisk omfattning, blir det Stockholms sjukvårdsmyndigheter, som skola hänvända sig till staten och icke tvärtom, vilket väl vore det naturliga och ur högskolans synpunkt önskliga.

Vad beträffar frågan om vilka utgifter, som skola anses föranledda av undervisningens och forskningens behov i motsats mot sjukvårdens, finnas i avtalet inga bestämmelser. Att dessa gränser vid ett kliniskt sjukhus äro ytterst svävande vet den, som i likhet med mig har erfarenhet därom. Denna brist på bestämmelser kommer att visa sig ofördelaktig för staten.

I det hela taget finner jag avtalet vara för Stockholms stad mycket förmånligt och i samma mån ofördelaktigt för statsintressena.

Till sist motsätter sig Holmgren subkommitterades förslag om eu röntgenavdelning på 68 sängar vid det nya sjukhuset och gör på anförda skäl gällande att densamma icke kan motiveras med sjukvårdens behov, men väl med röntgenologens studieintresse och därför hör vara eu efter detta behov avpassad mindre avdelning, vilken icke inkräktar på de för undervisningen grundläggande medicinska klinikernas behov att behålla ifrågavarande sjuka. Dessutom hör röntgenologen givetvis ha ett tillräckligt antal enskilda rum till sin disposition.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

heternas Sjukhusbyggnadssakkunnigas ovanberörda framställning av den 17 juni yttranden 1921 blev sedermera remitterad till åtskilliga myndigheter för inhämtande ÖVb-iUakdh8US' aV deras -Yttrande. Då den del av de sakkunnigas förslag, som innefattade sakkunnigas de^ utan gensägelse viktigaste och betydelsefullaste spörsmålet, utgjordes av 17ri-uni8ei92T frågan om deu för ändamålet lämpligaste tomten, och denna fråga blev föremål för synnerlig uppmärksamhet från myndigheternas sida, anser jag mig höra något närmare dröja vid de yttranden och förslag, som i remissvaren härutinnan framkommit.

Den föreslagna tomten å Ladugårdsgärdet avstyrktes bestämt av de militära myndigheterna och av djurgårdskommissionen.

Chefen för Svea artilleriregemente anförde härvid i huvudsak, att det å Ladugårdsgärdet föreslagna området för ifrågavarande byggnader är ur synpunkten av regementets militära övningar och utbildningen av truppförbanden det sämsta tänkbara. Redan de till en början till uppförande föreslagna byggnaderna inskränka avsevärt på övningarna och omöjliggöra helt och hållet den för vapnet kanske viktigaste övningsgrenen, nämligen riktövningar med pjäser. När det stora komplexet i sin helhet blivit uppfört, är regementet nästan helt och hållet avskilt från Ladugårdsgärde med endast två förbindelsevägar närmast söder och norr om sjukhusområdet, vilket förhållande ytterligare försvårar trupputbildningen å nämnda fält.

Den ifrågavarande sjukhustomten kommer dessutom att med sin västra del inkräkta på det av regementets m. fl. byggnader redan upptagna området. Någon plats i närheten av kasernen, dit dessa byggnader kunna flyttas, finnes ej.

Bullret av de tunga artillerifordonen vid passerandet från och till övningar å gator omedelbart intill etablissementet samt i ännu högre grad det skarpa bullret av skotten vid skjutandet (med lös ammunition) med kanoner, haubitser och eldhandvapen torde bli för de sjuka mera störande, än från rangeringsbangården vid Tomteboda, i händelse av etablissementets förläggning å det s. k. Karlbergsområdet.

Chefen för fjärde arméfördelningen anförde, bland annat, att Ladugårdsgärde måste såsom handövningsfält för 6 regementen ofrånkomligen reserveras för garnisonens behov till dess att förflyttning till Järvafältet av flertalet av dessa truppförband blivit genomförd. Det redan så försvårade utbildningsarbetet vid truppförbanden kommer eljest snart att helt och hållet omöjliggöras. Därest nybyggnad å Järvafältet är beroende av försäljning av mark å Ladugårdsgärde, skulle kostnadsfri markupplåtelse till statsinstitutioner e. d. endast ytterligare försvåra truppförbandens förflyttning till Järvafältet.

Även om byggnadsfrågor löses etappvis med ett markbehov till en början av endast 83/4 hektar, bliva olägenheterna avsevärda, och särskilt för Svea artilleriregemente omöjliggöres helt och hållet riktövningar med pjäser.

Chefen för femte arméfördelningen yttrade i huvudsak att garnisonssjukhusets förläggande såsom eu militär underavdelning av ett stort centralsjukhus torde komma att innebära avsevärda besparingar för statsverket. Sjukvården vid ett till stort kliniskt centralsjukhus anslutet garnisonssjukhus måste vinna på en dylik förläggning. Under förutsättning att vid en eventuell sammanslutning möjlighet beredes att minst i samma utsträckning som nu begagna garnisonssjukhuset för utbildning av arméns sjukvårdsmanskap,

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

har jag mot den ifrågasatta sammanslutningen intet att erinra. Vid det blivande garnisonssjukhuset måste dock anordnas undervisningslokaler, avsedda att användas av militärläkarkurserna och av fackutbildningskurserna för värnpliktiga läkare.

På grund av det hinder för de militära övningarna, som sjukhusets förläggande till Ladugårdsgärde skulle medföra, anser jag icke ens det i förslaget avsedda området, 8 s/4 hektar, böra upplåtas för här ifrågavarande ändamål, förr än behovet av övningsområde för de å Östermalm förlagda truppförbanden minskats genom att erforderligt antal av dessa utflyttats från sin nuvarande förläggning.

Arméförvaltningens fortifikationsdepartement avstyrker av enahanda skäl upplåtandet av den föreslagna tomten å Ladugårdsgärdet, även under förutsättning, att endast en del av det till upplåtelse föreslagna området under de närmaste åren skulle behöva avstås.

Djurgårdskommissionen avstyrkte förslaget huvudsakligen av ekonomiska skäl. Kommissionen anförde:

Av handlingarna framgår, att de områden, som för ändamålet erfordras, utgöras av omkring 300,000 kvm. Den plats, som av de sakkunniga valts, är över huvud taget den dyrbaraste mark, som staten för närvarande äger inom och omkring Stockholm. Alla tecken tyda på att handel och affärsverksamhet i allmänhet kommer att koncentreras åt detta håll, där Stockholms förnämsta hamnar ligga och speciellt frihamnen, som i och för sig medföra en koncentration av affärslivet i sin omedelbara närhet. Då härtill kommer, att områdena i fråga icke ha någon natur, som i ett eller annat avseende behöver sparas, torde byggnadsverksamhet å denna del av Ladugårdsgärde komma att ske i slutet byggnadssätt med relativt höga byggnader.

Vad nu anförts ger anledning till att staten vid en blivande försäljning av området i fråga torde kunna betinga sig relativt förmånliga försäljningspris. Om man utgår ifrån samma försäljningspris, som under Djurgårdskommissionens hittillsvarande verksamhet ernåtts vid försäljning av angränsande områden eller 138 kronor pr kvm., skulle sålunda det nu för de omhandlade institutionerna avsedda området representera en summa av c:a 30,000,000 kronor, sedan avdrag gjorts för de gator, som vid exploatering måste utläggas inom området i fråga. Oavsett om denna summa överföres från ett blivande byggnadsanslag för institutionerna till den fond, till vilken Djurgårdskommissionens försäljningsmedel hänföras, eller ej torde dock det vara påtagligt, att staten icke utan mycket tungt vägande skäl bör avstå ifrån att genom områdets försäljning till tomter kunna tillföra statskassan ett så stort belopp, som här är fråga om. Härtill kommer att säkerligen ett förläggande av serafimerlasarettet och karolinska institutet till det ifrågasatta området kommer att av representanter för stadens affärsliv ses med synnerligen oblida ögon, då härigenom den större delen av det för affärsbyggnader välbelägna området kommer att bortfalla. Det torde också kunna anses olämpligt att utan att planen för exploatering av Norra Djurgården ännu är klar bryta ut ett så stort område som det här ifrågasatta, vilket därtill är beläget i komplexets centrum.

På grund utav vad här nu anförts anser sig kommissionen icke kunna tillstyrka upplåtande av den ifrågasatta marken till nybyggnader för serafimerlasarettet och karolinska institutet, utan håller före, att man bör kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 184 käft. (Nr 216.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

uppleta något annat staten tillhörigt område, som kan användas för det ifrågasatta ändamålet.

Däremot hade Djurgårdskommissionen verkställt undersökning om möjligheten att förlägga anläggningarna till Norrbackaområdet, och därvid funnit detta område väl lämpa sig för det ifrågasatta ändamålet.

Kommissionen vill förutskicka den anmärkningen, att Norrbackaområdet med hänsyn till sitt värde såsom exploateringsobjekt är av högst betydligt mindre betydelse såväl för staten som för Stockholms stads utveckling. Den utredning, som år 1914 förebragtes beträffande värdet utav detta område, i vilken utredning kommissionens chef deltog, gav vid handen, att området icke kunde värderas högre än till c:a 6: — kronor per kvm. av bruttoarealen. Som längre fram kommer att visas torde den bruttoareal, som för lasarettet och karolinska institutet kunde komma att tagas i anspråk, hålla sig inom 400,000 kvm. Områdets värde oavsett gatu- och avloppsanläggningar in. in. uppgår alltså till omkring 2,400,000 kronor. Dock bör tagas i beräkning, att kostnaderna för avloppsledningar å Norrbackaområdet bliva högre än å Ladugårdsgärdesområdet. Denna kostnadsökning torde emellertid under alla förhållanden icke komma att överstiga en halv million kronor. Ur ekonomisk synpunkt skulle på grund av de olika markvärdena Norrbackaförslaget komma att ställa sig högst betydligt billigare än Ladugårdsgärdeförslaget, och torde skillnaden böra räknas i flera tiotal millioner kronor. (Enligt ovanstående siffror 27,000,000 kronor).

Vid utarbetande av ovannämnda förslag till förläggning å Norrbaekaområdet har hänsyn tagits till den successiva utbyggnaden av etablissementen ävensom till trafikleder, som redan finnas, och till sådana trafikleder, som framdeles äro tänkbara. Detta gäller såväl vad gatuförbindelser beträffar som ock järnvägsanläggningar. Kommissionen har vid utarbetandet av planerna också tagit skarpt sikte på beredandet av nödigt avlopp från området, så att icke trafikledernas läge ävensom byggnadernas placering skola ge anledning till svårigheter och ökade kostnader för utförande av kanalisationen.

Beträffande områdenas utsträckning må anföras att det för lasarettet avsedda tomtområdet utgör 180,000 kvm. och för karolinska institutet 74,000 kvm. För bostäder och park hava upptagits 50,000 kvm. I allt omfatta sålunda dessa områden 304,000 kvm. eller ungefär vad de sakkunniga begärt. Dessutom äro reserverade ytterligare vissa områden att kunna användas för framtida behov. Dessa områden utgöra 98,000 kvm. Totalt utgöra de områden, som enligt kommissionens förslag skulle kunna disponeras utav institutionerna, 402,000 kvm. Det är att märka, att samtliga byggnader, som uppföras å dessa områden, kunna erhålla avlopp till ett och samma huvudavlopp, nämligen till det redan för vissa delar av Solna planerade huvudavloppet till Lilla Värtan norr om Brunnsviken, vilket huvudavlopp redan till stor del är färdigt eller under byggnad.

Aven garnisonssjukhuset har medtagits i den uppgjorda planen och kan således även förläggas till det av kommissionen föreslagna området, därest en blivande utredning visar, att garnisonssjukhuset bör förläggas i samband med serafimerlasarettet. Garnisonssjukhusets förläggande hit bör vara synnerligen lämpligt med hänsyn till dess nära belägenhet till det stora Järvaövningsfältet.

Som framgår av planen, ha inom parkerna reserverats särskilda bostads-

19 Kungl. May.ts proposition 'Nr 216.

områden för de tjänstinnehavare, som böra få sina bostäder förlagda inom institutionernas områden. Det bör bemärkas, att dessa bostadsområden, som utmärka sig för stor naturskönhet, medgiva ett öppet byggnadssätt. Dessutom bör här särskilt framhållas, att de till lasarettet hörande bostädernas belägenhet i komplexets centrum gör, att de därstädes boende cheferna äro lätt tillgängliga för de olika avdelningarna samt själva hava god överblick över desamma.

För övrigt synes det kommissionen, att området med sitt höga läge och sin vackra naturliga park bör vara mycket tilltalande för en anläggning av ifrågavarande slag. Det är lätt tillgängligt genom goda trafikleder, på samma gång som det ligger väl skyddat från gatutrafikens buller och oro. Den enda olägenheten skulle vara bullret från de närliggande järnvägslinjerna, men då dessa äro på alla håll nedsänkta till ett betydligt lägre plan, torde bullret icke bliva vidare besvärande. Järnvägens närhet innebär också en fördel, i det att Tomteboda personstation kommer att ligga ett par hundra meter från huvudkomplexet.

På grund härav hemställde Djurgårdskommissionen, att, innan detaljerad utredning verkställdes beträffande förläggning av serafimerlasarettet och karolinska institutet till Ladugårdsgärde, en fullständig undersökning måtte åvägabringas beträffande samma institutioners förläggande till det under Karlbergs kungsgård hörande s. k. Norrbackaområdet.

I sitt i ärendet avgivna yttrande hade järnvägsstyrelsen, som anmodats att taga Djurgårdslcommissionens senast berörda utlåtande i övervägande, allenast uttalat sig i fråga om de tomter, som kunde anses beröra styrelsens intressen, d. v. s. Karlbergsområdet samt det av djurgårdskommissionen anvisade Norrbackaområdet. Järnvägsstyrelsen anförde i huvudsak följande:

Vad först angår det av de sakkunniga undersökta Karlbergsområdet är detta för närvarande fullständigt fritt från statens järnvägars anläggningar. Och kommer enligt järnvägsstyrelsens bestämda uppfattning någon del av området ifråga att heller icke framdeles bliva behövligt för statens järnvägar. Härom framställda förslag — som dels avse förflyttande av centralstationen till plats i närheten av sjukhuset S:t Göran å Kungsholmen och dels en omläggning av nuvarande västra stambanan över Kungsholmen och runt Karlbergs slott för indragning till en som säckstation anordnad centralstation på eller i närheten av nuvarande plats —- hava av järnvägsstyrelsen på det kraftigaste avstyrkts.

Vad som av Karlbergs nuvarande område behöves för statens järnvägars framtida anläggningar är dels viss mark för utvidgning av rangerbangården vid Tomteboda och dels mark för framdragande av ett godstågsspår från Tomteboda till en -framdeles eventuellt behövlig godsstation å Kungsholmen. Dessa marker äro emellertid belägna helt utanför det område, som av de sakkunniga ansetts behövligt för karolinska institutets och serafimerlasarettets nybyggnader, varför intet finnes att erinra mot att sagda del av Karlbergsområdet upplåtes till sist nämnt ändamål.

Styrelsen får rörande området ifråga dessutom påpeka, att de av de sakkunniga uttalade farhågor, att anordnande av avloppsledning från Karlbergsområdet skulle medföra betydliga svårigheter, icke längre torde hålla streck. Av allt att döma står Solna kommuns avloppsledningsfråga inför sitt av-

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

görande, och kan man härvid med säkerhet räkna med en lösning, enligt vilken kommunens avlopp ledes fram till den avloppsledning, som för närvarande är under anläggning för arméförvaltningen och järnvägsstyrelsen gemensamt från Järva till Lilla Värtan. Preliminär överenskommelse om anslutning av kommunens avlopp till sagda statens avloppsledning har träffats mellan ombud för vederbörande intressenter.

I denna preliminära överenskommelse är även intagen en bestämmelse därom att från statens marker inom Solna kommun avlopp må utan avgift inledas till kommunens avloppsledning. På grund härav och då kommunens avloppsledning är planerad att förläggas på ett sådant djup, att avlopp från Karlbergsområdet utan olägenhet kan dit införas, torde avloppsfrågan kunna ordnas utan allt för stora kostnader.

Vad angår det av Djurgårdskommissionen föreslagna staten tillhöriga, likaledes under Karlbergs kungsgård hörande s. k. NorrbacJcaområdet, har järnvägsstyrelsen heller intet att erinra mot ett förläggande dit av karolinska institutets och serafimerlasarettets nybyggnader. Några anläggningar för statens järnvägar å detta område kunna nämligen icke förutsättas, och den mark, som erfordras för framtida utvidgning av Norrtulls godsstation, ligger, på sätt kommissionens ritning angiver, helt utanför det föreslagna området.

Ett avstyrkande av den föreslagna tomten å Ladugårdsgärde avgavs dessutom av Djurgårdsintendenten, som i frågan anförde, bland annat, följande:

Även om en del av kasernerna komme att framdeles förflyttas till Järvafältet vore det dock tvivelaktigt, om så bleve förhållandet med Livgardets till häst kasern, varigenom sålunda sjukhusinrättningen skulle komma att hava denna till närmaste granne, som ur flera avseenden kunde anses synnerligen olämpligt. Detsamma gällde Värtahamnen. Genom Ladugårdsgärdets bebyggande skulle en här förlagd sjukhusinrättning förr eller senare bliva helt kringbyggd, något som icke kunde anses lämpligt. Frånsett dessa och många andra olägenheter skulle i och med den ifrågasatta förläggningen följa en stor trafik och av sådant slag, som icke tillhör denna del av huvudstaden med härvarande naturpark, idrottsanläggningar m. m. Det enda område, som ur Djurgårdssynpunkt kunde tänkas möjligt att upplåta, vore det, som nu disponeras av lantbruksakademiens experimentalfält, men flera skäl funnes dock, som talade mot en förläggning hit. Efter frihamnens tillkomst framträdde ytterligare olämpligheten av att upplåta del av Ladugårdsgärdet för det ifrågasatta området.

Att, innan ännu någon plan finnes för exploateringen av Ladugårdsgärdet, i förväg härav disponera ett så betydande och välbeläget område torde vara synnerligen oklokt.

Även riksmarsJcalJcsämbetet uttalade sina betänkligheter mot den ifrågasatta tomten å Ladugårdsgärdet; ämbetet yttrade bland annat:

Riksmarskalksämbetet tillåter sig att bär erinra därom, att det av sakkunniga till upplåtelse ifrågasatta området av Ladugårdsgärdet tillhör de delar av norra Djurgården, som genom ett mellan riksmarskalksämbetet och arméförvaltningens fortifikationsdepartement den 12 april 1904 upprättat och den 7 december 1911 förnyat arrendekontrakt blivit för Hans Maj:t Konungens regeringstid upplåtna till nämnda departement för militära ändamål. Om-

21 Kutig1. Maj:ts proposition Nr 216.

rådet ifråga är alltså genom träffat avtal redan disponerat och alltfort för sitt särskilda ändamål nyttjat.

I ett av särskilt tillkallade sakkunniga den 15 maj 1917 avgivet betänkande angående Djurgårdens bevarande som park både beträffande nu ifrågakomma delar av Djurgården visserligen föreslagits, att desamma, i den mån så erfordrades, borde få tagas i anspråk för bebyggande med slutet byggnadssätt, men hade därvid tillika hemställts, att upplåtelser för bebyggande eller varje annat ändamål icke vidare måtte äga rum inom ifrågavarande delar av Ladugårdsgärdet, förrän stadsplan för den trakt, som av upplåtelsen berördes, blivit vederbörligen fastställd. Uti ett över sistberörda betänkande avgivet utlåtande har riksmarskalksämbetet visserligen förklarat sig icke hava något att erinra mot vad sakkunniga sålunda hemställt, men det synes ämbetet icke otänkbart att, då ett bebyggande av nu ifrågakomma del av Ladugårdsgärdet torde kunna sägas vara en förut avsedd och naturlig utveckling av Stockholms stads angränsande, planlagda område, en upplåtelse för här ifrågavarande byggnadsändamål av den föreslagna delen av Ladugårdsgärdet skulle redan nu kunna ske under sådana villkor och betingelser, att ett föregripande av en blivande stadsplan för området ifråga jämte närmast kringliggande trakt undvekes.

Uti sitt yttrande har Djurgårdsintendenten erinrat, hurusom genom kungl. brev den 23 januari 1920 anbefallts vidtagande av vissa förberedande åtgärder i fråga om införlivande med Stockholms stads planlagda område av norra Djurgården. Ehuru det synes riksmarskalksämbetet av största vikt, att genomförandet av dessa åtgärder föregår en eventuell exploatering av delar av Ladugårdsgärdet för bebyggande eller annat allmänt ändamål, torde det likväl icke vara helt uteslutet, att en markupplåtelse för nu ifrågavarande ändamål skulle kunna äga rum med tagen tillbörlig hänsyn till lösandet av frågan om ordnandet av blivande genomgående trafikleder över norra Djurgården.

Riksmarskalksämbetet förklarade sålunda, att ämbetet visserligen måste hysa stora betänkligheter mot en upplåtelse för närvarande av det ifrågasatta området av Ladugårdsgärdet såsom byggnadsplats för de tilltänkta sjukhusanläggningarna m. in., men då ämbetet förutsatte möjligheten av att eu sådan upplåtelse, med hänsyn till de av sakkunniga efter noggrann utredning konstaterade svårigheterna att på annat sätt lösa denna för det allmänna så viktiga fråga, ändock kunde komma till stånd, hemställde ämbetet, att, därest Kungl. Maj:t med riksdagen skulle finna gott besluta, att nu ifrågavarande område av Ladugårdsgärdet finge för ifrågasatta ändamål tagas i anspråk, vid en dylik upplåtelse måtte fästas såsom villkor, dels att Djurgårdskassan bereddes ersättning för mistad arrendeinkomst från det upplåtna området och dels att Djurgårdsförvaltningen icke förorsakades några som helst ökade eller nya kostnader för vägars anläggning eller underhåll vare sig under byggnadstiden eller framdeles.

Förslaget om upplåtelse för ändamålet av angivna del av Ladugårdsgärdet tillstyrktes däremot av karolinska institutets lärarkollegium, Stockholms stads hälsovårdsnämnd, de för ordnandet av statens byggnadsverksamhet i Stockholm tillkallade sakkunniga (de s. k. byggnadssakkunniga, professor I. tf. Clason och vice häradshövding E. Klander) samt byggnadsstyrelsen.

22 Kungi. Maj:ts proposition Nr 216.

Karolinska institutets lärarkollegium yttrade i frågan följande:

Av plankartan över Karlbergsområdet framgår, att den plats, å vilken det nya sjukhuset skulle uppföras, ligger omedelbart intill den stora raugeringsbangården vid Tomteboda och dessutom omslutes av ett förbindelsespår till Kungsholmen. Följden måste bliva, att sjukhuset och dess patienter skulle komma att i så hög grad besväras av rök och buller, att kollegiet måste beteckna platsen ifråga såsom i mycket hög grad olämplig för ett sjukhus. Tomtens av åtskilliga berg söndersplittrade terräng och stora närhet till Karlbergs slott torde omöjliggöra, att sjukhuset enligt moderna principer uppföres i ett relativt fåtal stora och höga byggnadskomplex, vilket ställer sig mycket billigare såväl i uppförandet som sedan i drift än det gamla spridda byggnadssättet. Till allt detta kommer slutligen, att den tilltänkta bangårdsanläggningen kan komma att än ytterligare inkräkta på sjukhusområdet, varigenom detta skulle bli fullständigt oanvändbart för nu avsedda ändamål. Visshet om bangårdens framtida läge och markbehov är därför en absolut betingelse för att kunna börja med arbeten för sjukhusets förläggande till Karlberg. l)å sådan visshet kanske icke kan vinnas på många år, måste under samma tid arbetet på att avhjälpa det i hög grad trängande behovet att erhålla nya kliniker bli vilande, vilket vore i högsta grad att beklaga.

Angående tomten å Ladugårdsgärdet framhåller kollegiet, att den synes kollegiet ur alla synpunkter synnerligen lämplig. Ur hygienisk synpunkt finns mot denna tomt intet att anmärka. Dess terräng ägnar sig för nyss omtalade moderna byggnadssätt och tillåter lätt, något som är av högsta vikt, en från början planlagd utvidgning av sjukhuset, vilket å den andra tomten är förenat med avsevärda svårigheter.

För Ladugårdsgärdet och mot Karlberg talar vidare den omständigheten, att något sjukhus icke finnes i de delar av Stockholm, som gränsa till Ladugårdsgärdet, under det att Sabbatsbergs stora sjukhus är förlagt på ett tämligen obetydligt avstånd från Karlberg.

Till sist vill kollegiet framhålla den stora betydelsen av att karolinska institutets såväl kliniker som institutioner sammanföras till ett organiskt helt. Aven om denna plan för närvarande kan betecknas blott såsom en framtidstanke, måste dock möjligheterna att kunna förverkliga densamma redan nu beaktas. I detta avseende erbjuder tomten å Ladugårdsgärdet flera goda utvägar, under det att institutets tilltänkta läge å Karlbergsområdet, avlägset beläget längst ut mot Ingen tingskogen och av höga berg fullkomligt skilt från sjukhuset, måste betecknas såsom allt annat än lämpligt.

På grund av det ovan sagda uttalar lärarkollegiet såsom sin mening, att tomten å Ladugårdsgärdet är vida att föredraga framför tomten vid Karlberg.

Stockholms städs hälsovårdsnämnd anförde följande:

Såsom i betänkandet framhålles, är det såsom plats för sjukhuset in. fl. institutioner ifrågasatta området väster om Karlbergs slottspark trångt och sönderstyckat av berg, varigenom den koncentration i anläggningen, som för ett modernt sjukhus anses önskvärd, skulle försvåras eller omöjliggöras. Då avlopp från ett här förlagt sjukhus icke skulle kunna anordnas till den, bland annat genom avloppsledningar från Sundbyberg, redan i hög grad förorenade Ulvsundasjön, bleve det nödvändigt att från det lågt liggande sjukhuset pumpa upp dess avloppsvatten till stadens avloppsledningar i den

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210'.

s. k. Birkastaden — en både dyrbar och olämplig anordning. Sjukhusområdet skulle vidare komma att åtminstone delvis omslutas av den tillämnade nya rangeringsbangården och dess spåranordningar, varifrån givetvis ett i hög grad störande buller skulle nå sjukhuset. Enligt stadsplaneförslag för denna trakt lärer även en bred trafikled vara ifrågasatt genom området, varigenom detta skulle ytterligare spolieras. Ej heller bör förbises, att det stora sjukhuskomplexet skulle komma att arkitektoniskt nedtrycka Karlbergs vackra slottsbyggnad.

Ur stadens synpunkt måste det anses olämpligt att förlägga ett nytt allmänt sjukhus så nära intill stadens nuvarande största sjukhus (Sabbatsberg), under det att intet sjukhus finnes inom stadens östra och nordöstra delar. Det nya sjukhusets belägenhet utom stadens område vore ej heller till fördel. Det föreslagna området å Ladugårdsgärdet synes icke erbjuda någon av de olägenheter, som äro förenade med Karlbergsalternativet, utan skulle innebära en med hänsyn till de norra och östra stadsdelarna förmånlig placering av sjukhuset. Under hänvisning till ovanstående uttalar därför hälsovårdsnämnden såsom sin mening, att av de föreslagna platserna för det nya sjukhuset Ladugårdsgärdesalternativet ur stadens synpunkt är att avgjort föredraga.

De s. k. hyggnadssakkunniga, som tillstyrkte förslaget av den s. k. Ladugårdsgärdesto mten, betonade tillika önskvärdheten av att den ifrågasatta utredningen måtte omfatta anläggningen i dess helhet, icke endast den första utbyggnaden, samt att utredningen måtte utsträckas att omfatta även frågan om ny byggnad för garnisonssjukhuset.

Ur byggnadssakkunnigas vidlyftiga yttrande i ämnet tillåter jag mig återgiva följande, för själva tomtfrågan belysande uttalanden:

Storleken av den tomt, som ansetts för ändamålet behövlig, liar av 1912 års kommitterade för utredning av frågan om ett nytt kliniskt centralsjukhus (härefter kallade »centralsjukhuskommitterade») uppgivits vara för sjukhuset samt byggnad för patologi 180,900 kvadratmeter och för de övriga teoretiska institutionerna 30,000 kvadratmeter eller tillsammans 212,800 kvadratmeter. Därvid förutsattes att sjukhuset skulle lämna utrymme för omkring 1,000 sängplatser.

Centralsjukhuskommitterade meddela motsvarande siffror för »Rigshospitalet» i Köpenhamn, 974 sängar och 110,000 kvadratmeters tomtyta, men varna på det bestämdaste för avprutning på det av dem uppgivna utrymmesbehovet, emedan »Rigshospitalet» visat sig i vissa partier alldeles för smått tilltaget, och emedan endast fyra av de teoretiska institutionerna äro å hospitalstomten inrymda.

De år 1917 av chefen "för lantförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan angående sammanslagning av garnisonssjukhuset med serafimerlasarettet (härefter kallade »garnisonssjukhussakkunniga»), vilka förorda den ifrågasatta sammanslagningen, anse att härför ytterligare fordras

20.000 kvadratmeters tomtutrymme, eller tillsammans med ovan angivna 212,900 kvadratmeter, 232,900 kvadratmeter. Nämnda sakkunniga anse sig emellertid icke böra stanna vid denna siffra; de höja den med ens till

300.000 kvadratmeter (60 tunnland) för att man skall kunna möta de behov av utrymme för nya specialkliniker, som otvivelaktigt komma att framträda under den långa byggnadstiden.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Det är omöjligt att bedöma det verkliga behovet utav tomtareal, förrän ritningar till hela anläggningen utarbetats. Det torde till och med i icke oväsentlig grad bero på terrängförhållandena å det område, som för ändamålet kan komma att upplåtas, hur stor tomtareal, som erfordras. Enligt byggnad ssak ku n nigas förmenande synes 300,000 kvadratmeter kunna anses såsom mycket rikligt tilltaget, i all synnerhet, om, såsom vi under hand erfarit, man är betänkt på att uppföra sjukhuspaviljongerna med ända till 6 våningar i stället för 3, såsom av centralsjukhuskommitterade förutsattes vid deras beräkning av tomtområdets storlek.

Byggnadssakkunniga hava redan tidigare — den 16 juui 1915 — i samband med utredning rörande Djurgårdens bevarande såsom park, avgivit utlåtande angående plats för ett kliniskt centralsjukhus och karolinska institutet. Detta yttrande avgavs med anledning av ovan nämnda centralsjukhuskommitterades, av direktionen för serafimerlasarettet förordade förslag att förlägga berörda institutioner på Smedsbacken. Vi ansågo oss böra avstyrka upplåtandet av Smedsbacken av flera skäl men företrädesvis på den grund, att den sammanhängande trädbevuxna bergåsen, Smedsbacken—Kampementsbacken, borde tills vidare och så länge som möjligt förbliva obebyggd ^ och bilda eu naturlig skiljevägg mellan Värtahamnen och den över Ladugårdsgärdet framväxande staden.

Av de sju olika områden, som då hade blivit av centralsjukhuskommitterade upptagna till prövning, förordade vi Johanneshov vid Enskede. Området synes oss alltjämt synnerligen lämpligt för eu större sjukhusanläggning. Då det emellertid här gäller icke enbart ett sjukhus, utan' fastmer utseende av lämplig plats för fakultetsbyggnaderna vid ett universitet, måste man erkänna att ett mera centralt läge än Johanneshov är i högsta grad önskvärt.

En institution av här ifrågavarande natur omgiver sig snart med bostadskvarter, eller med andra ord: tomtvärdet å omgivande mark ökas. Ur denna synpunkt måste man vid valet av plats tillse endera att sådana bostadskvarter redan finnas i omedelbar närhet eller att utrymme för dylikt bostadsbyggande finnes och att, då det nu gäller en statsinstitution, det blir statens till försäljning användbara mark, som kommer i åtnjutande av värdeökningen. Aven ur denna synpunkt kan Johanneshov anses mindre fördel- ^gt, då denna fastighet ligger helt och hållet omgiven av Stockholms stad tillhörig mark. Beträffande Karlbergs- och Norrbaclcaområdcna ligga de visserligen omgivna av kronomark, men torde i förra fallet densamma kunna anses mycket litet vare sig möjlig eller inbjudande för utvecklande av bostadsbyggande, i det senare fallet är omgivande mark till större delen redan upptagen. Ladugårdsgärdeområdet har bland de nu nämnda den avgjorda fördelen av ett jämförelsevis centralt läge i nära anslutning till redan bebyggd stadsdel och av att vara omgränsat i stor utsträckning av staten tillhörig mark, vilken i vårt betänkande rörande Djurgården betecknats såsom mark lämplig för bebyggande med slutet byggnadssätt.

Beträffande Karlbergsområdet dela vi för övrigt sjukhussakkunnigas uppfattning om dess olämplighet såsom plats för karolinska institutet och det centrala kliniska sjukhuset, företrädesvis på grund av att området ligger i brännpunkten för åtskilliga svävande trafikfrågor. Det förefaller oss betänkligt att ställa ett så betydande byggnadskomplex, som här är fråga om och som beräknats upptaga ett område av 60 tunnland, hindrande i vägen fölen lationell lösning av de här sammanstötande trafikproblemen.

Med hänsyn till ekonomisering såväl i fråga om byggnadskostnaderna

25 Kungl. Maj.ts proposition Nr 216.

som i all synnerhet beträffande den framtida driften av denna komplicerade anläggning är en viss koncentrering och regelbundenhet i planläggningen av det hela synnerligen viktig. Ur denna synpunkt ställer sig Norrbackaområdet synnerligen ogynnsamt på grund av den mycket oregelbundna och delvis starkt kuperade terrängen, vadan vi även med hänsyn härtill icke kunna godtaga detsamma såsom för ändamålet lämpligt. Detta fel vidlåder även, ehuru i mindre grad, Kartbergsområdet, under det att Ladugårdsgärdeområdet erbjuder de bästa möjligheter att utveckla anstaltens plandisposition så ekonomiskt som möjligt.

Av de här ifrågakomna platserna synes oss sålunda endast Ladugårdsgärdeområdet kunna ifrågakomma.

Emellertid resa sig mot användandet av detta område svårigheter av annan art än ovan berörts. Ladugårdsgärdet är alltjämt upplåtet åt militären för dess övningar; en allmän plan för hela Ladugårdsgärdets exploatering påfordras från alla sakkunniga myndigheter såsom förutsättning för upplåtelse av mark till byggnadsändamål; det föreslagna området består av mark, som, sedan den genom stadsplan förvandlats till byggnadskvarter med slutet byggnadssätt med femvåningshus, skulle kunna inbringa avsevärda belopp.

Ur denna sistnämnda synpunkt måste såväl Karlbergs- som Norrbackaområdet givas företräde framför Ladugårdsgärdeområdet, vilket givetvis måste anses såsom det ekonomiskt värdefullaste och lättast avyttrade av dessa tre statens egendomar. Det lärer väl i alla händelser icke kunna ifrågakomma att förlägga institutionen till en för ändamålet icke alls lämpad plats endast därför att den är mindre värdefull än en annan för ändamålet fullt lämplig plats.

Först vid jämförelse mellan två i övrigt likvärda eller nära likvärda områden kan markens saluvärde bliva avgörande. Byggnadssakkunniga måste alltså oaktat markens värde vidhålla att ensamt Ladugårdsgärdeområdet bland ovan nämnda tre platser bör bliva föremål för vidare undersökning med ritningar och kostnadsberäkningar. Vidkommande fordran på stadsplan för detta område, torde byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå vara den, som har att säga det tyngst vägande ordet.

Vi tillåta oss dock framhålla följande. Den del av Ladugårdsgärdet, som sjukhussakkunniga i sin framställning avse, är ett område, som begränsas av Valhallavägen i söder, Smedsbacken i norr, Värtavägen i öster och Hästgardets och Artilleriets kasernområden i väster. Området har en areal av omkring 325,000 kvadratmeter, och är sålunda fullt tillräckligt, även om därifrån avräknas mark för gator. På grund av områdets belägenhet i förhållande till Smedsbacken kan ingen norr-söder gående trafik behöva framdragas över detsamma. Redan i planläggningen av Karlaplansområdet avspeglar sig det stora hindret, Smedsbacken—Kampementsbacken, för utdragande av en huvudgata åt norr. De stora trafiklederna från Karlaplan mot Ladugårdsgärdet peka åt håll där detta hinder upphört. De behövliga stora trafiklederna i öster-väster-läge regleras åter av de båda kasernområdena. Söder om dessa områden förefinnes redan en av våra bredast tilltagna gator, Valhallavägen, och nästa stora trafikled i denna riktning torde icke behövas förrän norr om kasernområdena och det ifrågasatta sjukhusområdet, vilket sålunda icke kommer, annat än till sina gränser, att beröras av do stora trafikpulsådrorna.

Ehuru eljest en skelettplan visande blivande huvudtrafikleder borde föreligga, innan en så betydande markupplåtelse, som här ifrågasättes. må äga

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

rum, hysa vi dock på grund av de säregna lokala förhållandena inga betänkligheter mot att större delen av området ifråga upplåtes till en och samma institution.^ Vi äro övertygade om att gränserna för dess tomtområde kunna utstakas så, att detsamma icke kommer att hindra stadens naturliga växt åt detta håll.

Vi anse. oss böra betona, att i och med upplåtelse för eu första utbyggnad av sjukhusanläggningen även fastslagits, att artilleriets övningar och därmed sannolikt även dess kasern måste förflyttas inom en icke alltför avlägsen framtid. Vi hava särskild anledning att framhålla detta, emedan förutsättningen för ett tillstyrkande från vår sida av den ifrågavarande upplåtelsen är, att den grundläggande tanken, på vilken sjukhussakkunniga bygga, nämligen att samla alla karolinska institutioner och kliniker till ett organiskt helt, så småningom verkligen blir genomförd. Vi anse nämligen icke det ifrågavarande området såsom det lämpligaste för ett Stockholms stads sjukhus, till vilket det hela skulle smälta samman, om man stannade vid den av sjukhussakkunniga tilltänkta första utbyggnaden.

Sjukhussakkunniga sätta såsom mål: Karolinska institutets spridda avdelningars samlande till ett organiskt helt. I garnisonssjukhussakkunnigas betänkande betonas såsom en stor och beklaglig olägenhet, att karolinska institutet icke har till sitt förfogande sjukhus, över vilka institutet kan äga fri bestämmanderätt. Det stämmer icke väl samman med dessa uttalanden att börja anläggningen av detta sjukhus i kompaniskap med Stockholms stad, som i flera avseenden har andra intressen än karolinska institutet. Nu rådande ekonomiska förhållanden lära väl emellertid föranleda staten och staden att samarbeta. Finansieringen av den första utbyggnaden underlättas ju avsevärt genom detta samarbete. Vid de följande utbyggnaderna kan man måhända påräkna motsvarande bidrag till byggnadskostnaderna genom de vid försäljning av serafimerlasarettets och karolinska institutets mycket värdefulla områden inflytande millionerna,

Sjukhussakkunniga hava i ett förslag till uppgörelse med staden förutsett möjligheten av att staten skulle komma att övertaga hela anläggningen. Enligt detta förslag till uppgörelse skulle dock Stockholms stad både bygga och övertaga skötseln av anstalten. Det hade säkerligen varit mera i överensstämmelse med det mål, vartill man strävar med hela denna anläggning, att staten själv övertoge nämnda funktioner.

Erfarenheter från äldre liknande samarbeten (t, ex. Tullhuset) mellan staten och staden mana till största omtanke vid den skriftliga uppgörelsens avfattande. Denna uppgörelse bör så formuleras, att därav utan varje tvekan är uppenbart:

l:o) vem som skall anses vara ägare av marken,

2:o) vem som skall anses vara ägare av byggnaderna,

3:o) vem det åligger att vårda och underhålla byggnaderna.

\ i vilja vidare betona vikten av att avtalet ordnas så, att tomtägare och byggnadsägare blir eu och densamma, samt att byggnadernas ägare även blir deras vårdare och underhållare.

De förmåner, som skola tillförsäkras Stockholms stad i ersättning för dess kontanta bidrag till byggnadskostnaderna, böra helt och hållet förläggas inom de områden, som röra byggnadernas användning och sjukvårdsanstaltens skötsel.

Vidkommande frågan om garnisonssjukhusets förläggning å annan plats än den nuvarande hava byggnadssakkunnigas utredningar givit vid handen,

27 Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

att den byggnad, vari garnisonens sjukvård nu är installerad och som av vederbörande utdömts såsom sjukhus, är synnerligen väl lämpad för annat statens ändamål. Det nuvarande garnisonssjukhuset är både till sitt yttre och i fråga om plananordningen synnerligen lämpligt till justitiepalats och den tillhörande tomten tillräckligt stor att medgiva uppförandet å densamma av en hovrättsbyggnad. Från vår synpunkt sett är uppförandet av eu n\byggnad å annan plats för garnisonssjukvården mycket angeläget, varför även donna byggnadsfråga bör upptagas i samband med den första utbyggnaden av ett kliniskt centralsjukhus.

I vår egenskap av byggnadssakkunniga hava vi ansett oss böra taga under övervägande, huruvida icke någon annan än de ovan angivna tomterna skulle kunna komma ifråga. Därvid hava vi särskilt fäst vår uppmärksamhet vid den redan av centralsjukhuskommitterade till prövning upptagna egendomen Marieberg.

Av alla staten tillhöriga områden, som kunna för ändamålet ifrågasattas, äro Mariébergs- och Konrctdsborgsonirådcna belägna närmast karolinska institutets nuvarande instit.utionsbyggnadcr och förbundna med dem medelst direkt spårvägslinje.

Intill tiden för byggnadsplanens fulla förverkligande måste detta förhållande innebära vissa fördelar såväl för undervisningsanstaltens skötsel som för elever och lärare.

De båda ovannämnda intill varandra gränsande egendomarnas sammanlagda areal uppgår till 395,997 kvadratmeter och är sålunda för ifrågavarande ändamål mer än tillräcklig. Båda dessa kronoegendomar äro emellertid för närvarande upptagna, den förra av en ammunitionsfabrik och fälttelegrafkårens kasernetablissement, den senare av ett sinnessjukhus, som även inrymmer karolinska institutets klinik för sinnessjukdomar.

Centralsjukhuskommitterade ansågo sig (1914) icke kunna räkna med möjligheten att till Marieberg förlägga sjukhuset, företrädesvis emedan eu förändring av tomtens dåvarande användning läge oberäkneligt långt fram i tiden. Tomtens användning nu är densamma som då. Den förändringen har emellertid inträffat sedan 1914, att grund lagts för en ny kasern för fälttelegrafkåren å Järvafältet. Det är sålunda icke alldeles uteslutet att kunna räkna med möjligheten av att fälttelegrafkåren utrymmer Marieberg inom en icke alltför avlägsen framtid.

Kommitterade anföra även några andra skäl mot Marieberg såsom plats för sjukhuset, vilka ej längre gälla. Så ifraga om kommunikationerna och det på grund därav avskilda läget. Ur denna synp un k t torde numera Ladugårdsgärdeområdet och Mariebergsområdet vara tämligen likställda, under det att Konradsbergsområdet måste anses synnerligen bekvämt beläget med Drottningholmsvägen, den av spårvagnståg livligt trafikerade störa huvudleden i riktning öster-väster, strykande utefter norra tomtgränsen på en sträcka av 600 meter.

Det betänkligaste med Mariebergsområdet var emellertid, att detsamma icke lämnade tillräckligt utrymme för anläggningen, om ej därmed förenas någon del av Konradsbergsområdet, vilket kommitterade antogo icke läte sig gorå, då anslag kort förut hade beviljats till utvidgning av sinnessjukhuset.

Mariebergsområdet har endast en areal av 173,593 kvadratmeter, varav eu betydande del är bergig och för ifrågavarande byggnadsändamal mindre lämplig, vadan denna egendom ensam icke kan rymma ens hela det kliniska centralsjukhuset. Skall man förlägga karolinska institutet med alla dess

Xuug].Maj:ts beslut den 21 april 1922.

28 Kungl. Maj.is proposition Nr 216.

teoretiska och kliniska institutioner åt detta håll, måste större delen av Konradsbergsområdet läggas till Mariebergsområdet, för att nödigt utrymme skall erhållas. Under första utbyggnadsperioden skulle dock endast en mindre del därav behöva upplåtas.

Enligt meddelande från chefen för medicinalstyrelsen skulle det för sinnessjukvården vara önskvärt att förflytta större delen av patienterna från Konradsberg till andra hospital och endast här i Stockholm bereda plats för det mindre antal, som behöves för den kliniska undervisningen vid karolinska institutet. Härför fordras emellertid successiva nybyggnader vid de hospital, dit förflyttning skulle äga rum. Å andra sidan hade man att räkna med att i stor utsträckning kunna använda nuvarande Konradsbergsbyggnaden i och för den nya anläggningen.

På grund av sålunda relaterade förhållanden hava byggnadssakkuuniga ansett sig böra närmare undersöka möjligheten av att förlägga den ifrågavarande anstalten till berörda områden.

Ehuru denna undersökning visserligen visat, att varken terrängförhållandena, tomtutrymmet eller stadsplanen lägga hinder i vägen för områdenas användande för ändamålet ifråga, är dock möjligheten för denna användning beroende på allt för många för närvarande obestämbara faktorer.

Bland dessa vilja vi särskilt påpeka det tillärnade samarbetet med Stockholms stad, varigenom staten blir bunden bland annat även vid valet av plats och av tiden för byggnadsarbetenas utförande. Av sjukhussakkunnigas framställning framgår, att såväl stadens som statens intressen fordra, att sjukhuset så fort ske kan kommer till stånd, samt att det icke torde vara likgiltigt för Stockholms stad, om sjukhuset förlägges till stadens västra eller östra del.

Av de nu ifrågakomna platserna för det kliniska centralsjukhuset återstår under sådana omständigheter endast Ladugårdsgärdeområdet såsom det enda, vilket omedelbart skulle kunna tagas i bruk.

Byggnadsstyrelsen förklarade sig i alla delar ansluta sig till vad byggnadssakkunniga anfört och hemställt.

Genom beslut den 21 april 1922 bemyndigade Kungl. Maj:t sjukhusbyggnadssakkunniga att i samråd med den eller de delegerade, som kunde varda av Stockholms stadskollegium för ändamålet utsedda, låta utföra ritningar och kostnadsförslag till ett kliniskt sjukhus av ungefär ovanberörda, av de sakkunniga angivna storlek, avsett att förläggas omedelbart söder om den s. k. Smedsbacken å Ladugårdsgärdet, och i samband därmed tillika angiva en skiss för en framtida utveckling av byggnadsföretaget.

Vidare bemyndigade Kungl. Maj:t de sakkunniga att låta utföra ritningar och kostnadsförslag till ett nytt garnisonssjukhus, avsett att förläggas å Ladugårdsgärdet så nära intill ovannämnda kliniska sjukhus, att det skulle kunna begagna dettas ekonomiavdelningar.

Tillika bemyndigade Kungl. Maj:t de sakkunniga att i samråd med den eller de delegerade, som kunde varda av direktionen över serafimerlasarettet för ändamålet utsedda, låta utarbeta förslag till sådana ändringsarbeten å serafimerlasarettets för sjukvården och dess drift nu använda byggnader, som för möjliggörande av lasarettets behöriga utnyttjande bleve nödvändiga, därest ett kliniskt sjukhus av ovan angivna omfattning komme till stånd.

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Kungl. Maj:t anmodade slutligen de sakkunniga att i sinom tid till Kungl.

Maj:t inkomma med förslag i ovan angivna hänseenden samt förklarade sig vilja framdeles, på därom av de sakkunniga gjorda framställningar, besluta i avseende å vad de sakkunniga i detta ärende i övrigt föreslagit.

I avseende å den ifrågasatta tomten å Ladugårdsgärdet vill jag erinra om Riksdagens ett av riksdagens år 1923 församlade revisorer härutinnan gjort uttalande. 1923

I sin berättelse hade revisorerna efter en redogörelse för Djurgårdskommissionens tillkomst och uppdrag berört resultatet av den verksamhet, närmast ifråga om tomtförsäljningar, som under en följd av år bedrivits av kommissionen, samt därvid anfört, bland annat:

Det måste, enligt revisorernas mening, läggas stor vikt vid att i de överenskommelser med Stockholms stad, som kunde komma att träffas, innan tomtförsäljning skedde å de nya delarna av norra Djurgården, sådana bestämmelser från statens sida genomfördes, att försäljningen kunde beräknas giva största möjliga ekonomiska utbyte. Då områdena å norra Djurgården torde omfatta den dyrbaraste mark, som över huvud taget vore i statens ägo och kunde avses för försäljning, syntes desamma böra i största möjliga utsträckning disponeras för det ändamål, som av riksdagen år 1905 torde hava avsetts. Utan synnerligen tungt vägande skäl borde delar av områdena icke disponeras på sådant sätt, att icke en mot markens försäljningspris svarande medelstillgång tillfördes statsverket.

I sin häröver avgivna förklaring anslöt sig Djurgård skommissionen till fullo till revisorernas uppfattning, att till exploatering avsedda områden å norra Djurgården borde i största möjliga utsträckning disponeras på sätt, som vore för statsverket ur ekonomisk synpunkt mest fördelaktigt.

I fråga om det föreliggande förslaget att förlägga serafim er lasarettet m. fl. institutioner till Ladugårdsgärdet hänvisade kommissionen till sitt utlåtande av den 10 oktober 1921.

I sitt utlåtande i anledning av revisorernas berättelse erinrade statsutskottet om den pågående utredningen angående den fortsatta exploateringen av norra Djurgården och betonade, hurusom det kunde förväntas, att de av revisorerna framhållna synpunkterna härvid bleve i tillbörlig grad beaktade.

Utskottet framhöll dessutom den synnerliga vikten av att ifrågavarande angelägenhet handhades på ett sätt, som i största möjliga grad tillgodosåge statsverkets ekonomiska och andra intressen.

* *

*

Efter det jag sålunda redogjort för de uttalanden och förslag, som kommit till synes i avseende å tomten för den planerade nya medicinska högskolan och det med densamma förenade kliniska sjukhuset, vill jag erinra om att sjukhusbyggnadssakkunniga till Kungl. Maj:t avlåtit framställning angående anslag till ändringsarbeten å Serafimerlasarettet. Såsom erinrats, ingick i det åt de sakkunniga den 21 april 1922 lämnade uppdraget jämväl att utarbeta förslag till sådana arbeten.

Sakkunnigas skrivelse den 12 december 1924.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

I skrivelse den 12 december 1924 hemställde de sakkunniga, att ett belopp av 583,825 kronor måtte för vissa ombyggnadsarbeten vid serafimerlasarettet upptagas i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag i avvaktan på proposition i ämnet.

I berörda skrivelse erinrade de sakkunniga om det åt dem genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 april 1922 givna bemyndigandet att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i fråga om, bland annat, sådana ändringsarbeten å serafimerlasarettets för sjukvården och dess drift nu använda byggnader, som för möjliggörande av lasarettets behöriga utnyttjande bleve nödvändiga, därest ett tilltänkt kliniskt centralsjukhus av närmare angiven omfattning komme till stånd. Efter att hava låtit utarbeta ett detaljerat ombyggnadsförslag, slutande å en kostnadssumma av 2,482,000 kronor, förklarade de sakkunniga, att tiden icke medgivit dem att taga ståndpunkt till förslaget i alla dess detaljer, varför de för det dåvarande icke vore beredda att för Kungl. Maj:t framlägga fullständigt eller motiverat förslag i ämnet. Då emellertid den då ifrågasatta finansieringsplanen syntes framkomlig och bristerna å serafimerlasarettet ansågos vara av den art, att rent humanitära skäl gjorde det till en trängande nödvändighet, att de snarast avhjälptes, hemställde de sakkunniga, att ett belopp av 583,825 kronor måtte för ändamålet upptagas i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag i avvaktan på proposition i ämnet.

Den av de sakkunniga åberopade finansieringsplanen, enligt vilken skulle på statens del komma ett belopp av 583,825 kronor av den angivna totalkostnaden, innebär i korthet följande:

Kostnaderna utgöra omkring 2,500,000 kronor.

De i företaget intresserade parterna äro staten, Stockholms stad och Stockholms län.

Statens intresse hänför sig dels till lasarettets betydelse för undervisningen, dels ock till den sjukvårdande verksamhet, lasarettet utövar för sjuka, tillhörande andra delar av landet än Stockholms stad och Stockholms län.

Stockholms stads och Stockholms läns intressen äro knutna till den prestation, lasarettet lämnar dessa båda intressenter i form av dels klinisk sjukvård, dels poliklinikvård åt deras hemortsberättigade innevånare.

I detta avseende är enligt gällande kontrakt serafimerlasarettet skyldigt att till Stockholms stads förfogande ställa 200 platser å klinikerna, av vilka platser 100 äro avsedda för medellösa personer och de övriga för betalande patienter.

För medellösa, som vårdas å ovan angivna ackord, betalar Stockholms stad en dagavgift motsvarande lasarettets självkostnad.

För de betalande patienterna erhåller lasarettet en legosängsavgift, motsvarande den för allmän sal å stadens sjukhus fastställda, som för närvarande är 2 kronor 50 öre per dag.

Mellan Stockholms län och serafimerlasarettet är ett liknande avtal träffat men avser endast 100 platser.

Av de 425 sängar, som kunna tillhandahållas vid serafimerlasarettet, disponerar sålunda staden och länet 300, vadan lasarettet förfogar över 125 sängar

31 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

för vård åt sjuka från andra delar av landet. I verkligheten är dock detta senare sängantal större, ity att vare sig staden eller länet helt kunnat utnyttja sina ackord.

Då man icke torde kunna räkna med att vare sig staden eller länet skola vara villiga att bidraga till andra kostnader än dem, som avse sådana verkliga ombyggnadsarbeten, som gagna deras vårdtagare, har man endast räknat med bidrag till kostnader, som avse ombyggnad av poliklinikerna och köket jämte maskinhuset och badet. Dessa kostnader utgöra 1,124,800 kronor. Av denna summa har man räknat med att staden och länet skulle bestrida hälften eller 562,400 kronor, fördelat med 421,800 kronor på staden och 140,600 kronor på länet, vilken fördelning hänför sig till de intressen, staden och länet enligt ovanstående representera.

Utöver det belopp, varmed staden sålunda skulle bidraga, torde anledning föreligga att räkna med ett bidrag till huvudportalens flyttande till ett för stadsbilden bättre läge.

Utgående från ett bidrag motsvarande halva kostnaden eller 21,425 kronor, skulle stadens sammanlagda bidrag utgöra 443,225 kronor. Den andra hälften, 562,400 kronor, av här ovan senast angivna kostnader skulle bestridas av staten. Stadens och länets bidrag givas i form av räntefria lån att löpa, så länge lasarettets verksamhet fortgår å nuvarande plats.

Sedan ovannämnda kostnader bestritts på sätt här angivits, återstår att täcka 1,314,350 kronor, avseende förändrings- och förbättringsarbeten å klinikerna m. m.

Dessa arbeten äro dock i stort sett sådana, som kunna hänföras till de årligen återkommande underhållsarbetena, men som här blivit eftersatta och som därför nu måste utföras i ett sammanhang.

Dessa drift- och underhållskostnader böra därför utslås på dagkostnaderna för sjukvården. Detta kan även ske genom att för ändamålet upptages ett lån att amorteras under t. ex. 20 år. Den årliga annuiteten, utslagen på antalet sjukdagar, skulle därvid icke komma att överstiga 50 öre pr sjukdag.

Genom en dylik anordning skulle såväl staten som staden och länet få medverka till amorteringen i en anslutning, som svarar mot vars och ens intressen. Vidare skulle härmed vinnas den fördelen, att lasarettet vid dess nedläggande icke vore belastat med ett högre investerat kapital än vad som svarade mot dåvarande värdet av byggnaderna.

Sammanfa ttning.

Kostnadssumman uppdelas sålunda:

Statsverkspropositionen till 1925 års riksdag.

Sakkunnigas skrivelse den 29 januari 1925 angående ombyggnadsarbeten å nuvarande Serafimerlasarettet.

32 Kungl. Maj. ts proposition Nr 216.

Kostnad 2 bestrides sålunda:

Va av staten..................... 21,425 kronor

V» av Stockholms stad............. 21,425 » 42,850 kronor

Kostnad 3 bestrides av serafimerlasarettet genom upptagande av lån .............................. 1,314,350 »

Summa 2,482,000 kronor.

Anm. a) Stockholms stads bidrag (421,800 kronor + 21,425 kronor =) 443,225 kronor lämnas i form av ett räntefritt lån att löpa så länge serafimerlasarettets verksamhet fortgår å nuvarande plats.

b) Stockholms läns bidrag 140,600 kronor lämnas likaledes såsom räntefritt lån enligt samma grunder.

c) Statens bidrag till polikliniker m. m. (562,400 kronor + 21,425 kronor) lämnas i form av direkt statsanslag å cirka 583,825 kronor.

d) Serafimerlasarettet upptager ett 20-årigt amorteringslån å 1,314,350 kronor mot säkerhet av inteckningar i sin fastighet. Annuiteterna å detta lån utslås på sjukvårdskostnaden per underhållsdag, som därigenom skulle höjas med cirka 50 öre per dag.

Med hänsyn till de mycket svåra missförhållanden, som vidlåda serafimerlasarettets lokala anordningar — om vilka jag genom besök å ort och ställe för egen del övertygat mig — ansåg jag det vara av vikt, att något gjordes för tillgodoseende av de mest framträdande bristerna och fann mig därför, utan att vilja taga ståndpunkt till den av de sakkunniga framlagda finansieringsplanen, böra hemställa om att i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag reserverades ett belopp av 500,000 kronor för ändamålet. I

I skrivelse den 29 januari 1925 framlade därefter de sakkunniga sitt definitiva förslag i ämnet. Efter en utförlig redogörelse för det av de sakkunniga bedrivna arbetet anförde de sakkunniga i den då föreliggande frågan följande:

I fråga om ändringsarbeten å serafimerlasarettets för sjukvården och dess drift nu använda byggnader, uppdrogs åt en bland de sakkunniga att å deras vägnar inleda förberedande underhandlingar med den eller de delegerade, som av direktionen över serafimerlasarettet kunde varda utsedda; varefter och sedan direktionen utsett två personer till delegerade vid ifrågavarande underhandlingar, nämnda tre delegerade till de sakkunniga inkommit med ett utlåtande, däri de delegerade, efter verkställd utredning — under förutsättning att av den utav dem beräknade totala ombyggnadskostnaden

2,817,000 kronor skulle omedelbart erfordras ett belopp av 2,635,000 kronor, därav 1,900,000 kronor för budgetåret 1925—1926 — på anförda skäl uttalat, att enligt deras åsikt framställning borde göras till Kungl. Maj:t om avlåtande till 1925 års riksdag av proposition med begäran, att riksdagen dels måtte besluta att för en beräknad kostnad av 2,635,000 kronor utföra vissa i utlåtandet närmare angivna ändringsarbeten vid serafimerlasarettet, vilka omedelbart kunde igångsättas, dels ock måtte för budgetåret 1925—1926 härför bevilja ett anslag å extra stat av 1,900,000 kronor.

33 KungI. Majts proposition Nr 216.

Med anledning härav och då det enligt de sakkunnigas uppfattning syntes önskvärt, att detta förslag kunde till sin omfattning och med hänsyn till det beräknade kostnadsbeloppet reduceras, samt det vidare syntes rimligt, att Stockholms stad lämnade ekonomiskt bidrag till förslagets förverkligande, uppdrogs åt eu ny delegation att granska förslaget med hänsyn dels till möjligheten av begränsning av detsamma, dels ock till möjligheten att från Stockholms stad erhålla bidrag till utförande av de ifrågasatta ändringsarbetena samt att, för möjliggörande av eventuellt avlåtande till 1925 års riksdag av proposition i ämnet, snarast inkomma till de sakkunniga med det yttrande jämte förslag, som av nämnda granskning skulle kunna föranledas.

Denna delegation inkom till de sakkunniga med yttrande och förslag, däri delegationen förklarade, bland annat, att kostnadssummau, 2,817,000 kronor, enligt beräkningar, som av delegationen verkställts, skulle kunna genom besparingar nedsättas med högst 335,000 kronor eller sålunda till

2,482,000 kronor. Dessa beräknade besparingar hade åstadkommits så-

lunda:

1) utbytande av visst golvmaterial mot billigare sådant..... 49,000: —

2) indragning av medicinska och kirurgiska klinikernas före-

slagna enskilda avdelningar (75,000 + 117,000) ....... 192,000: —

3) indragning av planerat signalsystem för läkare......... 20,200: —

4) indragning av planerad uranläggning................ 7,200: —

5) indragning av föreslagen Dieselmotorcentral ........... 66,600: -

Summa kronor 335,000: —

Härjämte överlämnade delegationen ett förslag till plan angående finansiering av ombyggnadsförslaget, vilken plan var byggd på följande förutsättningar.

De erforderliga ombyggnadsarbetena borde, på sätt ägt rum vid senaste ombyggnad på 1880-talet av lasarettets kliniker och polikliniker, till en betydande del bekostas av serafimerlasarettet självt, varjämte bidrag borde lämnas icke blott av statsverket, utan även av Stockholms stad och Stockholms län. Delegationen både efter samråd med vederbörande kommit till den uppfattningen, att varken staden eller länet skulle vara villiga att bidraga till andra kostnader än dem, som avsåge sådana verkliga ombyggnadsarbeten, som vore deras vårdtagare till gagn, vartill kunde räknas arbeten, avseende ombyggnad av poliklinikerna, köket och badet jämte uppförande av ny ångcentral. Dessa kostnader uppgingo enligt verkställd beräkning till sammanlagt 1,124,800 kronor. Härav borde skäligen staten bestrida hälften samt staden och länet tillsammans hälften, förslagsvis med sådan fördelning, att staden betalade 3/s och länet 1/e.

Kostnaderna för den gamla portens förflyttning och uppförande av porthus, beräknade till 42,850 kronor, syntes böra fördelas lika mellan staten och staden, vilken kunde anses äga visst intresse av dessa ändringsarbeten.

Den härefter återstående kostnadssummau motsvarade till största delen utgifter för sådana förbättringar, som, ehuru vid moderna sjukhus normalt erforderliga, sedan många år tillbaka blivit, främst med anledning av den pågående utredningen angående ett nytt kliniskt centralsjukhus, undan för undan uppskjutna. Dessa utgifter, vilka uppgingo till ett beräknat belopp av 1,314,350 kronor, borde enligt delegationens mening bestridas av serafimerlasarettet självt, förslagsvis genom upptagande med Kungl. Maj:ts till-

Bihang till riksdagens protokoll 1926- 1 samt. 184 käft. {Nr 216.) 3

34 Kungl. Majts proposition Nr 216.

stånd av ett amorteringslån med säkerhet av inteckning i lasarettets fastighet. Stadens likasom länets bidrag har delegationen tänkt sig skola lämnas i form av räntefria lån. På detta sätt skulle det av statsmedel direkt erforderliga anslaget kunna begränsas till omkring 600,000 kronor.

Under hänvisning till innehållet av sin berörda skrivelse den 12 december 1924 anförde de sakkunniga ytterligare:

Redan i december 1914 i då avgivet tryckt betänkande redogjorde den s. k. serafimerlasarettskommittén i detalj för alla de brister, som vidlådde lasarettets kliniker; den s. k. garnisonssjukhuskommittén framhöll i sitt den 11 mars 1918 till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet avgivna utlåtande, att det utan all fråga vore synnerligen nödvändigt att snarast möjligt göra stora nybyggnader, bland annat för serafimerlasarettet; och direktionen över serafimerlasarettet har i upprepade framställningar i ämnet, den 29 september 1922 och den 31 augusti 1923, kraftigt framhållit, att särskilt polikliniklokalerna sedan länge varit mycket otillfredsställande så väl med avseende å storleken som i övrigt. I den senare av dessa skrivelser yttrade direktionen, att under det gångna året behovet av förbättring av lokalförhållandena vid polikliniken icke minskat utan tvärtom gjorde sig gällande med alltjämt ökad styrka på grund av den vetenskapliga teknikens ständiga framsteg och det stora antalet hjälpsökande och studerande.

Slutligen hava även de elva delegerade, som i oktober 1923 tillkallades för att under högst fem dagar biträda med utredning av vissa frågor avseende den medicinska undervisningen, uttryckt sitt beklagande av att man vid serafimerlasarettet måste betjäna sig av lokaler, som vore från undervisningens synpunkt mindervärdiga och för länge sedan blivit utdömda. De förklarade sig hava väl insett betydelsen för den medicinska undervisningen av ordnandet av frågan om de i hög grad otillfredsställande lokala förhållandena vid serafimerlasarettets polikliniklokaler, varför de delegerade ville på det varmaste skänka sitt stöd till direktionens anhållan om utverkande av anslag för beredande av ökade utrymmen och avhjälpande av de förefintliga olägenheterna.

Sedan bristernas avhjälpande, på sätt av det sagda framgår, sålunda blivit under en lång följd av år undan för undan uppskjutet i avvaktan på ovan berörda utrednings utförande, äro nämnda brister i närvarande stund av den art och den omfattning, att deras undanröjande utgör ett i högsta grad trängande behov. Genom personliga besök vid lasarettet hava de sakkunniga ytterligare övertygat sig härom. Särskilt vid poliklinikerna men även inom köksavdelningen och vid vissa sjukavdelningar äro missförhållandena, kan man säga, rent av upprörande. Uppvärmnings- och belysningsanordningarna äro av den art, att ändring av dem med nödvändighet måste snarast vidtagas. Det är därför uppenbarligen så väl för staten som för Stockholms stad och län ett oavvisligt krav att skyndsammast möjligt söka avhjälpa dessa brister.

Enligt Kungl. Maj:ts ovan anförda beslut den 21 april 1922 skulle förslag till sådana ändringsarbeten å serafimerlasarettets nu använda byggnader utarbetas, som bleve nödvändiga, därest ett kliniskt centralsjukhus av förut angiven omfattning Jcomme till stånd. Detta villkor hava de sakkunniga icke ansett sig böra tolka enligt dess strängt formella ordalydelse. De sakkunniga hava ansett nämnda villkor innebära, att, innan statsmakterna fattat beslut om, huruvida ett centralsjukhus av angivna omfattning skall upp-

35 Kungl. Maj. ts proposition Nr 210'.

föras eller icke, inga sådana ändringsarbeten å det gamla serafimerlasarettet kunna ifrågasättas, vilkas ändamålsenlighet är beroende av att ett nytt centralsjukhus kommer till stånd. De sakkunniga vilja därför uttryckligen framhålla, att de ändringsarbeten, som nu föreslås, äro oundgängligen nödvändiga för såväl vården av de sjuka som undervisningen under tiden, till dess ett nytt undervisningssjukhus står fullt färdigt, och så väl poliklinik som samtliga de kliniska avdelningar, vilka för närvarande finnas å serafimerlasarettet, blivit till fullo ersatta å det nya sjukhuset. För övrigt hava arbetena för åstadkommande av det nya centralsjukhuset å Ladugårdsgärdet fortskridit så långt, att förslaget torde kunna underställas Kungl. Maj:t före 1926 års riksdag.

Vad angår don tid, serafimerlasarettet skulle behöva kvarbliva inom sina nuvarande lokaler, är denna ej möjlig att exakt uppgiva. Den påverkas nämligen av en mängd omständigheter. I varje fall komma det nuvarande serafimerlasarettets lokaler att under avsevärd tid användas för vård av sjuka och för undervisningen.

Under sådana förhållanden är det uppenbart, att omfattande ändringsoch förbättringsarbeten vid serafimerlasarettet äro ofrånkomligt nödvändiga. De arbeten, som av delegationen ifrågasatts, måste också anses vara sådana, som, alldeles oavsett, när sjukhuset å Ladugårdsgärdet kommer till stånd, äro för den närmaste tiden erforderliga för ett nöjaktigt uppehållande vid lasarettet av sjukvård och undervisning.

På grund av vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, det täcktes Kungl. Maj:t till 1925 års riksdag avlåta proposition därom, att riksdagen måtte — under förutsättning att för utförandet av ifrågavarande ändringsoch förbättringsarbeten vid serafimerlasarettet särskilda bidrag komma att lämnas genom att dels Stockholms stad och Stockholms län till lasarettet bevilja räntefria lån, staden å 443,225 kronor och länet å 140,600 kronor, dels ock direktionen över serafimerlasarettet, efter därtill av Kungl. Maj:tpå gjord ansökning erhållet medgivande, upptager, mot säkerhet av inteckning i lasarettets fasta egendom, ett amorteringslån å 1,314,350 kronor att avbetalas under en tid av tjugu år — såsom bidrag till arbetenas utförande bevilja ett extra anslag å 583,825 kronor, att eventuellt fördelas på två budgetår.

Därest Kungl. Maj:t icke skulle finna skäl godkänna den sålunda föreslagna planen för beredande av medel till ifrågavarande ändringsarbeten, anhöllo de sakkunniga — under livligt ytterligare framhållande av det oavvisliga kravet på bättre lokala förhållanden vid serafimerlasarettet och den mycket stora betydelsen härav ur både den allmänna sjukvårdens och den medicinska undervisningens synpunkt — det täcktes Kungl. Maj:t i varje fall för 1925 års riksdag framlägga frågan, på det att medel i någon form måtte kunna snarast möjligt ställas till förfogande för ändamålet.

Vid de sakkunnigas skrivelse var fogat ett av generalfältläkaren Bauer avgivet särskilt yttrande däri anfördes i huvudsak följande:

Förslaget till omändringsarbeten å serafimerlasarettet, har jag biträtt undantagande i vad rör den omständigheten, att i delegationens förslag ej upp-

Myndigheternas utlåtan den över sakkunnigas framställning den 29 januari 1925.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

tagits medel för anordnande av rum för enskilda och halvcnskilda patienter å kirurgiska avdelningen.

Oaktat den mycket stora betydelse jag tillmäter inrättandet av avdelning för enskilda och halvenskilda rum i samband med allmänsalsavdelning å serafimerlasarettet finner jag, att beträffande den medicinska avdelningen omständigheterna för närvarande äro av den art, att de fordra ej blott, att antalet platser å densamma ej minskas, utan att det möjligast utökas. Då detta ej låter sig göra, såvida en enskild avdelning där skulle anordnas, ser jag mig nödsakad att ej vidhålla kravet på densamma omedelbart.

Vad angår den föreslagna avdelningen för enskilda och halvenskilda rum å kirurgiska avdelningen förhåller det sig så, att medels densamma utökas något antalet sängar för avdelningen i dess helhet. Alla skäl tala således enligt min mening för att utvägar sökas för anskaffande av de medel,

117,000 kronor, som behövas för dess anordnande i samband med övriga nödigbefunna byggnadsarbeten. För så vitt medel ej kunna erhållas genom anslag från vederbörande myndigheter, torde de kunna ingå i det enligt planen för finansieringen av ändringsarbetena ingående amorteringslånet, vars storlek därför bör bestämmas till (1,314,350 kronor + 117,000 kronor) 1,431,350 kronor.

Kostnaderna för förräntande och amortering av nämnda 117,000 kronor torde uppgå till högst 10,000 kronor per år och påföras vården å den enskilda kirurgiska avdelningen. Med ett beräknat antal underhållsdagar per år för denna avdelning till ungefär 5,000, skulle legosängsavgiften per dag behöva ökas med 2 kronor.

Dessutom var vid samma skrivelse fogat ett särskilt yttrande av förste stadsläkaren Andersson av följande lydelse:

I skrivelsen anföres, att delegationen nr 3 överlämnat plan angående finansieringen av ombyggnadsförslaget, byggd på vissa angivna förutsättningar. En av förutsättningarna för att staden skulle ikläda sig att bevilja ytterligare bidrag till lasarettet, var från min sida, att garantier skulle lämnas, för att staden verkligen finge disponera de platser, lasarettet enligt gällande avtal har att tillhandahålla staden.

Då denna fråga alls icke upptagits till behandling i de sakkunnigas skrivelse, får jag häremot anmäla min reservation.

Över denna de sakkunnigas skrivelse hade på grund av särskilda remisser yttranden avgivits dels av byggnadsstyrelsen, dels av direktionen över serafimerlasarettet, dels av Stockholms stads myndigheter, dels ock av justitiekanslersäm betet.

I utlåtande den 5 februari 1925 sade sig byggnadsstyrelsen hava låtit besikta serafimerlasarettets byggnader och hade icke något att för sin del erinra beträffande vare sig de i förslaget angivna ändrings- och förbättringsarbetena vid lasarettet eller de för dessa arbetens genomförande beräknade kostnaderna.

Direktionen över serafimerlasarettet hade i yttrande den 21 februari 1925 anfört, bland annat, följande:

37 Kungl. Maj. ts proposition Nr 216.

Att seraf]mer]usarettets lokaler i deras nuvarande skick icke äro sådana, att lasarettet på ett tillfredsställande sätt kan fylla sin dubbla uppgift i den medicinska undervisningens och i sjukvårdens tjänst, är uppenbart. Direktionen bär sedan länge ägnat denna fråga den allvarligaste uppmärksamhet. Redan år 1912 inledde direktionen förhandlingar med karolinska institutets lärarkollegium för åvägabringande av gemensam utredning av frågan. En sådan kom också till stånd genom särskilda kommitterade och förelåg färdig i december 1914. Den 31 mars 1915 överlämnade direktionen de kommitterades utlåtande till Kungl. Maj:t jämte egen skrivelse med begäran om upplåtelse av viss tomt på Ladugårdsgärde för uppförande av ett nytt serafimerlasarett. I avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i anledning av nämnda framställning och under trycket av de utomordentliga svårigheter för uppehållande av lasarettets normala drift, som världskriget under sin fortgång i allt mer stegrad grad medförde, undanskötos under de närmast följande åren tankarna på nya initiativ till förbättring av de lokala förhållandena.

Emellertid hade under de år, som förflutit efter direktionens första framställning, behovet av omedelbara förbättringar i de svåraste lokala missförhållandena på serafimerlasarettet blivit år från år alltmer trängande.

Direktionen ansåg som sin plikt att söka skapa möjligheter till den i utsikt ställda förbättringen av lasarettets lokala förhållanden genom inköp av den intill lasarettets tomt belägna fastigheten n:ris 2, 3, 4 i kvarteret Pilträdet och anhöll i skrivelse av den 25 oktober 1921 om tillstånd att förvärva densamma. Som skäl härför anförde direktionen i första rummet, att, då det syntes sannolikt, att det nuvarande lasarettet ännu länge finge göra tjänst, och då detta ej gärna kunde ifrågasättas utan vidtagande av en genomgående modernisering av sjukhusbyggnaderna, all anledning förefunnes att genom inköp av nämnda fastighet bereda den enda möjlighet till utvidgat tomtområde, som stode till buds. Den 9 december 1921 gav Kungl. Maj:t sin tillåtelse till köpet.

Genom formuleringen av Kungl. Maj:ts beslut den 21 april 1922 var det tydligt, att de sakkunnigas uppdrag icke innefattade förslag om användningför sjukvårdens behov av någon del av den ny förvärvade fastigheten, utan att de voro förhindrade att framställa sådant förslag.

Under sådana förhållanden ansåg sig direktionen oförhindrad att själv framställa förslag beträffande den nyförvärvade fastighetens användning för sjukvårdsändamål och tänkte sig på så sätt omedelbart kunna avhjälpa några av de svåraste lokala missförhållandena, utan att avvakta eller föregripa 1919 års sjukhusbyggnadssakkunnigas utredning angående moderniseringen av de för sjukvården och dess drift nu använda byggnaderna. Det mest trängande behovet ansågs vara drägligare förhållanden för den kirurgiska polikliniken. Direktionen lät därför genast utarbeta ett förslag, som gick ut på att genom bortflyttning av den medicinska polikliniken till den nyförvärvade fastigheten bereda ökat utrymme och förbättrade lokaler åt den kirurgiska polikliniken på dess nuvarande plats. Detta förslag förelåg färdigt i början av hösten samma år, och den 29 september 1922 hemställde direktionen i skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte medgiva anordnande i den nyinköpta fastigheten av vissa polikliniklokaler för lasarettet samt för nämnda ändamål ävensom i sammanhang därmed stående om ändringsarbeten i den nuvarande polikliniklokalen hos riksdagen göra framställning om ett anslag å 87,000 kronor. Jämlikt beslut den 30 december 1922 fann emellertid Kungl. Maj:t direktionens förevarande framställning icke föranleda någon

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21<>.

Kung]. Maj:ts åtgärd. I skrivelse den 31 augusti 1923 förnyade direktionen sin sistnämnda framställning, varvid det för ändamålet begärda anslaget fixerades till 85,000 kronor. Ej heller denna framställning föranledde någon åtgärd.

Direktionen övergick härefter till behandling av 1919 års sjukhusbyggnadssakkunnigas nu föreliggande förslag samt därmed sammanhängande förhållanden och yttrade vidare:

Direktionen delar i allo den till grund för förslagen liggande uppfattningen, att lasarettets byggnader i sitt nuvarande skick icke på långt när motsvara de anspråk, som ovillkorligen böra ställas på en för undervisning och sjukvård avsedd institution. Genomgripande förbättringar måste således vidtagas, om, såsom avsett är, lasarettet, tills ett nytt undervisningssjukhus hunnit uppföras, skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin dubbla uppgift. I avseende å omfattningen och beskaffenheten av de erforderliga förändringarna anser sig direktionen i huvudsak kunna biträda förslaget, sådant det blivit slutligen utformat. Endast i fråga om önskvärdbeten och möjligheten att anordna ett antal mindre, för vård av en eller ett fåtal personer avsedda enskilda sjukrum delar direktionen till fullo den mening, som i ett särskilt yttrande framförts av generalfältläkaren Baucr.

De föreslagna förändringarna skulle för lasarettet i dess helhet medföra högst avsevärda förbättringar. Så är kökets och värmeledningssystemets ombyggnad av utomordentlig betydelse för de sjukas välbefinnande och för sjukvården. Vänneledningssystemets liksom även belysningens förbättring måste ur rent humanitär synpunkt på det varmaste förordas. Genom kökets utvidgning och förbättring samt genom den förbättrade anordningen av sjukvårdsavdelningarnas bilokaler möjliggör förslaget dessutom en ökning av sängantalet med icke mindre än cirka 80, vilket såväl ur undervisningens synpunkt som ock ur synpunkten av Stockholms stads välbekanta be-' hov av ytterligare sjukhusplatser är mycket betydelsefullt.

Vad särskilt angår poliklinikerna kan det synas anmärkningsvärt, att direktionen nu understödjer förslag till ändringsarbeten, som för dessas förbättrande betinga en kostnad av 324,300 kronor, ehuru direktionen i tidigare framställning till Kungl. Maj:t för ordnandet av poliklinikernas lokalfråga begärt anslag å allenast 85,000 kronor, däri inbegripet 18,800 kronor till instrument och apparater. Såsom ovan framhållits avsåg emellertid denna framställning avhjälpande allenast av det mest trängande lokalbehovet för den polikliniska verksamheten. Helt annorlunda ställer sig saken nu, då direktionen ser möjlighet till uppfyllande av länge närda önskemål rörande förbättrade förhållanden för samtliga polikliniker i förbindelse med omfattande ändrings- och förbättringsarbeten å lasarettet i dess helhet. För poliklinikerna innebär det nu framlagda förslaget till ändring av poliklinikbyggnaden avsevärda förbättringar utöver dem, som skulle ernåtts genom det tidigare förslaget. Poliklinikverksamheten behöver icke splittras på två olika håll. Icke blott den kirurgiska och medicinska poliklinikens arbetssvårigheter bli avhjälpta, utan även samtliga de övriga få lokaler, som lämna väsentligt bättre möjligheter för arbetet än de nuvarande. Det nu framlagda förslaget till ändring av poliklinikbyggnaden medför därjämte ej oväsentliga fördelar för lasarettet i övrigt. Förtjänta att särskilt framhållas äro poliklinikverksamhetens fullständiga avskiljande från det övriga lasarettet med särskild ingång till poliklinikerna, och för själva sjukhuset en centralingång,

39 Kung1. Maj:ts proposition Nr 216.

där välbehövlig tillsyn å de besökande bör kunna utövas, vilket under nuvarande förhållanden icke låter sig göra på ett betryggande sätt, samt anordnandet av särskild avdelning för mottagning och behandling av olycksfall, varigenom de nuvarande olägenheterna med olycksfalls intagande bland mängden av poliklinikpatienter undanrödjas. Jämväl må såsom stöd för det föreliggande förslaget framhållas, att hyresvärdet å de lokaler utom lasarettet, som enligt det tidigare förslaget skulle användas till medicinsk poliklinik, i förening med avlöningen till det personaltillskott, som skulle erfordras i följd av poliklinikens isolerade läge, kan beräknas uppgå till åtminstone b,000 kronor årligen, vilket belopp sålunda skulle inbesparas.

I avseende å själva finansieringsplanen anförde direktionen:

Anledning att motsätta sig eller påkalla ändring i planen för anskaffande av erforderliga penningmedel anser sig direktionen icke hava. Visserligen skulle lasarettet därigenom betungas med avsevärd skuld, men större delen därav skulle på föreslaget sätt förräntas och amorteras under loppet av den tid, lasarettet beräknas fortfarande vara i verksamhet, och återstoden av skulden skulle åtnjutas räntefritt. Endast med denna återstod, 583,825 kronor, skulle de kapitaltillgångar förminskas, med vilka lasarettet eventuellt kan komma att bidraga till det nya sjukhuset; och därest efter dettas fullbordande serafimerlasarettets fastigheter i sin helhet eller till någon del fortfarande skulle komma att användas till sjukvårdsändamål, skulle tvivelsutan å byggnaderna nu nedlagda kostnader underlätta en sådan användning och i någon mån höja fastigheternas värde.

Serafimerlasarettet disponerar för närvarande för sina patienter omkring 450 sängplatser, motsvarande nära 165,000 möjliga underhållsdagar. I sakens natur ligger och erfarenheten från såväl serafimerlasarettet som andra lasarett visar emellertid, att sängplatserna icke kunna till fullo utnyttjas. Under sommarmånaderna, då sjukligheten är jämförelsevis ringa, minskas tillströmningen av inträdessökande till lasarettet, så att detsamma icke är fullbelagt. Denna tid begagnas därför till reparation och rengöring, för vilka ändamål de olika sjukavdelningarna turvis evakueras, varigenom det tillgängliga antalet sjukplatser avsevärt reduceras. Följden härav är, att, även om under en del av året flera sjuka mottagas till vård, än som motsvara det normala antalet platser, genomsnittsbeläggningen per år icke kan beräknas till mer än 80 å 90 procent av hela antalet sängplatser. Om, såsom nu är ämnat, antalet sjukplatser å lasarettet ökas med cirka 80 utöver det nuvarande antalet, torde således ändock de utnyttjbara underhållsdagarna per år icke bliva flera än högst 175,000.

Då lån icke torde kunna erhållas mot lägre ränta än 5 procent, och annuiteten i så fall för amortering av lånet under 20 år uppgår till omkring 8 procent av lånebeloppet eller för ett lån å 1,314,350 kronor till cirka

105,000 kronor, skulle därav på varje underhållsdag belöpa 60 öre. De första åren, då under pågående ändringsarbeten lasarettet icke torde kunna utnyttjas ens i den omfattning, som för närvarande sker, skulle emellertid kostnaden per underhållsdag sannolikt bliva något större. Att emellertid en förhöjning av kostnaden per underhållsdag vid serafimerlasarettet med omkring 60 öre icke utgör en i och för sig avskräckande siffra, framgår av nedanstående tablå över kostnaderna per underhållsdag vid serafimerlasarettet och vid Stockholms stads och Stockholms läns därmed närmast jämförliga sjukhus under de senast förflutna 4 år, för vilka siffror finnas tillgängliga.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Underhållsdagarna å serafimerlasarettet 1923—30 juni 1924 procentuellt sålunda:

från Stockholms stad: medellösa .

betalande. .

från Stockholms län: medellösa betalande

fördelade sig under tiden 1 juli

..... 19,77 procent

..... 16,5_»

summa 36,27 procent

..... 14,09 procent

..... 9,63 »

summa 23,72 procent

från övriga landet samt från utrikes ort. . . . 40,01 procent

Enligt den uppgjorda finansplanen skulle såväl staten som staden och länet medverka till amorteringen av lånet i en omfattning, som svarade mot vars och ens intresse. Direktionen har trott detta uttryck böra tolkas så, att staden och länet skulle svara envar för alla sina sjuka, men vill påpeka att det även kan tolkas så, att därmed avses allenast stadens och länets medellösa sjuka, för vilka enligt avtal med serafimerlasarettet staden och länet äro ersättningsskyldiga, i vilket sistnämnda fall ansvaret för alla övriga sjuka skulle drabba staten. Utgår man från ovan angivna dagsiffra av 60 öre, en medelbeläggning av 90 procent å hela antalet sängplatser och samma procentuella fördelning av underhållsdagarna, som under tiden x/i 1923— 3% 1924 ägt rum, skulle för lånets amortering den årliga kostnaden uppgå, enligt förstberörda fördelningsgrund för Stockholms stad till cirka 38,000 kronor, för Stockholms län till cirka 25,000 kronor och för staten till cirka

42,000 kronor samt enligt den andra fördelningsgrunden för Stockholms stad till cirka 20,800 kronor, för Stockholms län till cirka 14,800 kronor och för staten till cirka 69,400 kronor. Då sannolikt är att för Stockholms stads räkning lasarettsutrymmet hädanefter kommer att tagas i proportionellt något större anspråk än under sistnämnda budgetår, torde å staten belöpande utgiftssiffror för lånets amortering komma att något understiga de angivna. Ytterligare minskning i statens andel skulle uppkomma, om, såsom ej kan anses uteslutet, Stockholms stad önskar tillgodogöra sig alla de nytillkommande 80 sängplatserna eller största delen av dem.

Direktionen ingick härefter på de särskilda yttranden, som åtfölja de sakkunnigas skrivelse, och anförde:

Vad angår generalfältläkaren Bauers yrkande, att den föreslagna avdelningen för s. k. enskilda rum på kirurgiska kliniken skall komma till ut-

41 Kungl. Maj.ts proposition Nr 216.

förande, vill direktionen understryka, att den summa av 117,000 kronor, till vilken kostnaden härför uppgår, är avsedd att förräntas och amorteras genom ett tillägg å avgiften för vård i dessa rum, vilket tillägg icke behöver sättas högre, än att avgiften i sin helhet obetydligt överstiger den motsvarande avgift, som nu av stadens invånare erlägges å stadens sjukhus, och väsentligt understiger vad icke stockholmsbor där få betala. Ombyggnaden och utökningen av de enskilda rummen skulle alltså icke medföra någon utgift för vare sig staten eller Stockholms stad och län. Under sådana förhållanden, och då den ifrågavarande sjukavdelningens stora betydelse för sjukvården är påtaglig och från intet håll bestridd, borde enligt direktionens mening intet hinder möta för dess utförande. Anledningen till att direktionen icke med samma motivering yrkar på utförandet av även den medicinska klinikens avdelning för enskilda rum är, att sakliga hinder möta för dess utförande nu. Genom densamma skulle nämligen antalet allmänna sängplatser på den medicinska kliniken bliva icke obetydligt mindre än enligt förslaget. Detta kan icke utan stor olägenhet för undervisningen ske, så länge sängarna skola räcka till för två medicinska kliniker, såsom för närvarande är fallet. Om den ena medicinska kliniken förflyttas till det nya sjukhuset, torde anledning föreligga att återkomma till denna fråga.

I anledning av förste stadsläkaren, doktor Anderssons yttrande vill direktionen framhålla, att direktionen för sin del på intet vis vill motsätta sig åvägabringandet av den önskade garantien för Stockholms stad, utan tvärtom är synnerligen angelägen att medverka till ernående av en praktiskt genomförbar sådan. Direktionen har även vidtagit åtgärder för att söka åstadkomma en uppgörelse med staden i sådan riktning, och av de med förste stadsläkaren förda förhandlingarna föreligger redan ett preliminärt resultat. Emellertid torde böra framhållas, att särskilt under de sista åren skillnaden mellan det antal underhållsdagar, staden å sina 200 sängplatser bör kunna påräkna, och vad staden i själva verket åtnjutit, icke är synnerligen stor. På 200 sängplatser belöper under ett år 73,000 underhållsdagar. 90 procent därav utgör 65,700 och 80 procent 58,400. Antalet underhållsdagar, utnyttjade för stadens räkning, utgjorde år 1922 54,143, budgethalvåret Vi—30,'6 1923 30,128 samt budgetåret 1/i 1923—30'o 1924 56,557.

Från Stockholms läns sida föreligger icke någon erinran av det slag, som för staden framförts av doktor Andersson. Anledning därtill synes heller icke förefinnas. Enligt avtal med länet är serafimerlasarettet skyldigt att för medellösa sjuka tillhandahålla 100 sängplatser mot en ersättning, som i det närmaste motsvarar lasarettets självkostnader. Högsta antalet underhållsdagar å 100 sängplatser utgör 36,500, 90 procent därav 32,850 och 80 procent 29,200. Sedan under en följd av år antalet av länet för medellösa utnyttjade underhållsdagar överstigit 36,500, uppgick det år 1922 till 29,663, budgethalvåret Vi—3% 1923 till 12,547 samt budgetåret 1 ? 192 3—30 i; 1924 till 21,985. Samtidigt åtnjöto länets invånare såsom betalande sjuka och för samma låga avgift som stockholmsbor i stor utsträckning vård å lasarettet. Antalet på dylika sjuka belöpande underhållsdagar, vilket således icke ingår i ovanstående siffror, utgör för tiden \ i 192 2—30 6 1924 omkring

15,000 per år. Nedgången i antalet underhållsdagar för medellösa står uppenbarligen i sammanhang med öppnandet av lasarettet i Mörby och de åtgärder, som länets sjukvårdsmyndigheter i samband därmed företagit.

I avseende å de sakkunnigas förslag beträffande rätt för lasarettet att upptaga lån mot säkerhet av inteckning i lasarettets fasta egendom anhöll

42 Kungl. Maj. ts proposition Nr 216.

direktionen redan nu, att Kungl. Maj:t måtte medgiva direktionen att låta inteckna serafimerlasarettets fastighet n:r 8 i kvarteret Pilträdet för så stort belopp med ränta, som erfordras för upptagande av ett amorteringslån å 1,314,350 kronor eller, om Kungl. Maj:t lämnar tillåtelse även till den av generalfältläkaren Bauer föreslagna och av direktionen förordade inredningen av enskilda rum å den kirurgiska kliniken, å 1,431,350 kronor. Direktionen anför vidare:

I kungl. brevet den 9 december 1921 har Kungl. Maj:t medgivit, att berörda fastighet finge intecknas för 250,000 kronor med ränta för anskaffande av medel till inköp av fasta egendomen n:ris 2, 3 och 4 i nyssnämnda kvarter. Inteckningar till detta belopp med ränta hava sedermera även meddelats, men, då direktionen lyckats på annat sätt anskaffa penningar till täckande av den del av köpeskillingen, som skolat erläggas kontant, hava dessa inteckningar ännu icke behövt användas. Uteslutet är emellertid ej, att någon del av dem i framtiden måste anlitas för det angivna ändamålet. Den nya inteckningssäkerheten torde således böra motsvara nästan hela det erforderliga beloppet eller förslagsvis 1,250,000 kronor respektive 1,350,000 kronor. Som säkerhet för återstoden av lånet skulle då användas erforderlig del av förut meddelade inteckningar, men, då upptagandet av amorteringslånet måhända skulle underlättas, om till säkerhet för lånet finge läggas samtliga inteckningar med bästa förmånsrätt, och lasarettet icke därav skulle lida något förfång, hemställes om Kungl. Maj:ts medgivande till ett sådant förfaringssätt, i vilket fall inteckningar med sämre förmånsrätt, i händelse av behov, böra få användas för det i nyssherörda kungl. brev bestämda ändamålet.

Därest Kungl. Maj:t icke skulle finna lämpligt, att för inredning av enskilda rum i den kirurgiska kliniken lån upptages mot säkerhet av inteckningar i lasarettsfastigheten, är direktionen i tillfälle att av lasarettets fondmedel förskjuta den härför erforderliga summan. Donation till motsvarande belopp, avsedd till lasarettets utvidgning med flera sängar, finnes men bör givetvis om möjligt icke under nuvarande förhållanden, då förflyttning av sjukvården är förestående, användas under annan förutsättning än att den uttagna summan kan förväntas bliva till donationsfonden återförd. Så kan emellertid antagas komma att ske, om rättighet erhålles att till täckande av kostnaden för inredningsarbetet disponera över det ifrågasatta tillägget å rumsavgifterna.

Utöver meranämnda inteckningar å 250,000 kronor finnes i lasarettstomten icke någon inteckning för vare sig penningar eller annat. Gällande taxeringsvärde å fastigheten är 4,319,000 kronor, därav tomtvärde 2,858,000 kronor, motsvarande 100 kronor per kvadratmeter. Att tomten numera äger ett högre värde, torde vara uppenbart : Upplysning har begärts om befintligheten av donationsföreskrifter, som hava avseende å fastigheten i fråga.

I anledning härav må framhållas. Enligt förbehåll i åtskilliga donationsurkunder har direktionen förbundit sig att för mottagna penningebidrag bereda friplatser antingen åt sjuka i allmänhet eller åt en eller annan kategori av sjuka. På sådana villkor skänkta medel redovisas särskilt i lasarettets räkenskaper och täckas av andra befintliga tillgångar än lasarettsfastigheten. Av vissa lasarettet tillfallna testamentsmedel och avkastning därav hava vid den åren 1889—1891 utförda om- och nybyggnaden av lasarettet större belopp tagits i anspråk. Medgivande till sådan användning

43 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

har av testatorerna lämnats i ett fall för uppsättande till sjukvårdens utvidgande av nya sängplatser, delvis med kostnadsfri vård, och i det andra för inrättande och underhåll av bostadsrum åt tjänstgörande medicine kandidater. På grund av en i medlet av sjuttonhundratalet mottagen gåva av två inom Klara församling i Stockholm belägna fastigheter och en del av en tredje fastighet därstädes, allt sedermera försålt, är lasarettet förpliktat att uteslutande för viss kategori av sjuka underhålla två rum med två sängplatser i vartdera samt bereda de sjuka kostnadsfri vård. Icke heller dessa donationer torde utgöra hinder för fastighetens intecknande på sätt nu blivit ifrågasatt, varemot vid sjukvårdens och undervisningens eventuella förflyttning bör om möjligt tillses, att sålunda förbehållna förmåner även i det nya sjukhuset komma vederbörande tillhanda.

Direktionens slutliga hemställan gick alltså ut på dels ett tillstyrkande av de sakkunnigas förslag dels eu begäran, att Kungl. Maj:t måtte medgiva att utöver de av de sakkunniga föreslagna arbetena måtte i enlighet med det av generalfältläkaren Bauer förordade förslaget å lasarettets kirurgiska klinik inredas ett antal enskilda sjukrum för eu kostnad av 117,000 kronor, att till förräntning och amortering av denna summa måtte uppbäras tillägg i sjukvårdsavgifterna å dessa rum med högst 3 kronor per dag för sängplats i enskilt rum och 2 kronor i halvenskilt rum,

samt att lasarettets fastighet n:r 8 i kvarteret Pilträdet måtte få intecknas, utöver redan beviljade inteckningar å tillhopa 250,000 kronor, för ett sammanlagt belopp av 1,250,000 kronor, eller, om Kungl. Maj:t lämnar tillåtelse jämväl till inredande av nyssberörda enskilda sjukrum, 1,350,000 kronor, i båda fallen med ränta, och att samtliga dessa inteckningar, i den ordning så finnes lämpligt, må få läggas som säkerhet dels för amorteringslånet, dels ock, om så erfordras, för någon del av det belopp, som erlagts i köpeskilling för fasta egendomen n:ris 2, 3 och 4 i kvarteret Pilträdet.

Vid lasarettsdirektionens yttrande var fogat ett yttrande av följande lydelse från samtliga föreståndare för lasarettets sjukvårdsavdelningar och polikliniker.

Härmed få undertecknade, utgörande samtliga föreståndare för serafimerlasarettets sjukvårdsavdelningar och polikliniker, intyga, att vi, var och en för sin avdelning, deltagit i utarbetandet av de förslag till ändringar i lasarettets lokaler, vilka innefattas i den av 1919 års sjukhusbyggnadssakkunniga till Kungl. Maj:t den 29 januari 1925 ingivna framställningen angående medel till modernisering av serafimerlasarettet, samt att vi anse, att dessa ändringar innebära väsentliga förbättringar i såväl vård- som undervisningsavseende; och få vi för den skull livligt tillstyrka bifall till såväl den gjorda framställningen som ock det av generalfältläkaren Bauer i särskilt yttrande framförda förslaget till omdaning och utvidgning av den enskilda rumsavdelningen i kirurgiska kliniken, vilket senare arbete nu synes kunna utföras utan att någon kostnad därför skulle drabba vare sig staten, Stockholms stad eller Stockholms län.

I yttrande den 27 februari 1925 hade justitiekansler sämbetet anfört, att ur de synpunkter, ämbetet hade att företräda, anledning icke torde förefinnas

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

att avstyrka direktionens hemställan i ärendet i vad anginge intecknande av serafimerlasarettets fasta egendom.

Jag övergår härefter att redogöra för de yttranden, som i ärendet avgivits av Stockholms stads myndigheter.

I yttrande den 16 februari 1925 hade stadens hälsovårdsnämnd tillstyrkt de sakkunnigas förslag under villkor:

1) att staten och Stockholms läns landsting bestrida sina andelar i kostnaderna enligt de föreslagna grunderna;

2) att de till en kostnad av 1,314,350 kronor beräknade ändringsarbeten, vilka skola utföras med av serafimerlasarettet upplånade medel, bliva verkställda ;

3) att det av staden utlämnade räntefria lånet skall återbetalas, då serafimerlasarettet upphör att anviindas för sitt nuvarande ändamål;

4) att överenskommelse träffas mellan hälsovårdsnämnden och lasarettsdirektionen angående kontrollen av gällande bestämmelser om stadens rätt att disponera visst platsantal å lasarettet; samt

5) att behandlingen å lasarettets poliklinik allt framgent skall vara kostnadsfri.

Till stöd härför anförde nämnden i huvudsak följande.

Stadens bidrag till kostnaderna för de nu föreslagna ändringsarbeten inom polikliniken, köket och badet samt för uppförande av en ny ångcentral har motiverats därmed, att dessa kostnader avse förbättringar, vilka skulle bliva till gagn för stadens vårdtagare. Vad förbättringarna inom polikliniken angå vill nämnden uttala, att dessa äro av behovet högeligen påkallade och motsvara ett påtagligt stadens intresse, eftersom polikliniken i främsta rummet besökes av stockholmsbor. Även köks- och badavdelningarna äro i starkt behov av omändringar, vilka givetvis äro ägnade att förbättra kosthållet och välbefinnandet för de å sjukhuset vårdade stockholmsborna. Uppförandet av en ny ångcentral är eu direkt följd av kökets ombyggnad, enär det nuvarande ångpannerummet måste tagas i anspråk för kökets utvidgning. Nämnden får sålunda tillstyrka, att staden på föreslaget sätt bidrager till kostnaderna för här ifrågavarande omändringsarbeten med Va av totalbeloppet.

Stadens ifrågasatta bidrag med halva beloppet för den gamla portens flyttande och uppförande av ett porthus torde kunna motiveras med hänsyn till det estetiska värdet av en sådan anordning och har icke föranlett någon erinran från nämndens sida.

Vad beträffar slutligen de ändringsarbeten, vartill staden ej skulle lämna bidrag, vill nämnden framhålla, att dessa arbeten indirekt komma att medföra en kostnadsökning för staden. Förräntningen och amorteringen av kostnaden komma nämligen att jämlikt bestämmelserna i nu gällande avtal ingå i de årliga underhållskostnader för stadens medellösa patienter, som staden är skyldig att ersätta. Det oaktat anser nämnden, att dessa arbeten, av vilka värmeledningens omläggning nära sammanhänger med uppförandet av en ny ångcentral, äro så värdefulla och angelägna, att nämnden vill förorda arbetenas utförande såsom en förutsättning för stadens medverkan överhuvudtaget till förslagets genomförande.

45 Kung1. Maj.ts proposition Nr 216.

Förslaget innehåller inga bestämmelser om stadens rätt att återkräva det räntefria lån, som skulle utgöra bidraget från stadens sida. Det torde emellertid hava varit de sakkunnigas avsikt, att lånet skulle återbetalas, då sjukhuset ej längre användes för sitt nuvarande ändamål, d. v. s. kommer att ersättas med det planerade kliniska sjukhuset å Ladugårdsgärdet. Detta synes dock böra formuleras som ett uttryckligt villkor.

Nämnden har funnit sig böra tillstyrka det av förste stadsläkaren reservationsvis framförda kravet på garantier för att staden verkligen får disponera det avtalade platsantalet å serafimerlasarettet. Även om utsikt finnes att inom kort kunna ordna denna fråga genom överenskommelse med lasarettsdirektionen oberoende av det föreliggande förslagets genomförande, synes dock försiktigheten bjuda, att stadens bidrag göres beroende av eu för nämnden tillfredsställande lösning av denna fråga.

Slutligen vill nämnden föreslå såsom villkor för stadens bidrag, att behandlingen å lasarettets poliklinik framdeles som hittills skall vara avgiftsfri. Detta synes utgöra ett rimligt krav med hänsyn till stadens betydande bidrag till poliklinikens omändring och torde icke föranleda några betänkligheter från statens eller lasarettets sida.

I yttrande den 17 februari 1925 hade stadens drätselnämnd hemställt,

1) att stadsfullmäktige måtte förklara sig villiga att för de ifrågavarande ändringsarbetena lämna bidrag, antingen i form av ett räntefritt lån å högst 443,225 kronor eller ock genom ett årligt bidrag, motsvarande 5 procent å samma belopp, under villkor — förutom de av hälsovårdsnämnden i övrigt föreslagna — att lånet skall återbetalas, respektive det årliga bidraget upphöra senast med utgången av det år, under vilket sjukhuset nedlägges eller staden finner sig icke böra längre utnyttja sin rätt till vissa vårdplatser å sjukhuset; samt

2) att, för det fall bidraget kommer att utgå i form av lån, de för ändamålet erforderliga medlen skola anskaffas genom upplåning och amorteras på högst 20 år.

Såsom motivering för denna hemställan hade drätselnämnden i huvudsak anfört följande.

Mot principen, att staden med visst belopp skall deltaga i kostnaden för bär berörda arbeten, bär drätselnämnden icke funnit anledning till erinran. Visserligen har staden på grund av det tidigare lämnade byggnadsbidraget tillförsäkrats rätt att utan annan gottgörelse än den i gällande avtal föreskrivna årliga ersättningen allt framgent disponera 200 sängar för sina vårdtagare, men å andra sidan torde det vara även ett stadens intresse att nödvändiga underhålls- och förbättringsarbeten icke eftersättas.

Vad åter gäller storleken av det bidrag, staden bör lämna, torde denna fråga i första hand vara beroende på i vad mån de ifrågasatta arbetena kunna anses nödvändiga för bestridande av den vård, som vid lasarettet skall lämnas stadens sjuka. Detta spörsmål faller av naturliga skäl utanför drätselnämndens bedömande. Skulle emellertid prövningen av förslaget ur denna synpunkt bestyrka ej mindre, att berörda arbeten i hela deras omfattning behöva komma till utförande, än även, att den andel i de totala kostnaderna, som staden och länet tillsammans skulle tillskjuta, motsvarar ett med hänsyn till arbetenas betydelse för sjukvården skäligt belopp, synes

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

från stadens sida ytterligare böra undersökas, huruvida den av de sakkunniga föreslagna fördelningen av kostnaderna mellan staden och länet kan anses vara lämpligt och rättvist avvägd. I do till drätselnämnden remitterade handlingarna förekomma icke några uppgifter för belysande av detta spörsmål. Kammarkontoret har emellertid till vägledning för bedömande härav införskaffat vissa å en tablå (tryckt såsom bilaga 3 till detta utlåtande) sammanställda uppgifter. Härav framgår, att antalet underhållsdagar för å sjukhuset vårdade patienter från staden ocli länet under åren 1913—1924 varit:

Stadens sjuka: a) betalande....................... 241,070

b) medellösa...................... . 363,300 604,370

Länets sjuka: a) betalande....................... 220,433

b) medellösa....................... 405±475 625,908

Dessa frekvenssiffror synas närmast utvisa, att staden och länet borde med lika belopp deltaga i de kostnader, som kunna anses böra av dem gemensamt bestridas. Emellertid torde på fördelningen jämväl kunna inverka andra omständigheter, om vilka drätselnämnden icke har någon kännedom eller som eljest falla utom nämndens bedömande, såsom den större eller mindre frekvensen från staden, respektive länet å sjukhusets polikliniker samt den förändring av det framtida förhållandet mellan å sjukhuset vårdade patienter från staden, respektive länet, varmed man på grund av olika omständigheter kan hava anledning att räkna. Drätselnämnden anser sig böra utgå från att erforderlig utredning om dessa och andra liknande förhållandens betydelse för kostnadsfördelningen mellan staden och länet före ärendets slutliga avgörande kommer att förebringas.

Enligt det föreliggande förslaget skulle stadens bidrag utgå i form av ett räntefritt lån. Självfallet torde ett sådant lån böra till staden återgäldas, därest verksamheten vid sjukhuset i en framtid kommer att nedläggas eller staden dessförinnan skulle finna sig böra avstå från sin rätt till de platser, som nu för stadens sjuka disponeras. I blivande avtal torde böra införas uttryckligt förbehåll härom.

Med hänsyn till önskvärdheten av att stadens låneskuld icke annat än i tvingande fall ytterligare ökas, synes även kunna ifrågasättas, huruvida icke bidraget i stället kunde utgå i form av ett mot räntan å lånebeloppet svarande årligt bidrag. Denna utväg synes vara så mycket mer att föredraga, som sjukhusdirektionen möjligen kan tänkas genom statens bemedling hava möjlighet att från vissa statens fonder erhålla lån mot lägre ränta, än vad staden får vidkännas för sin upplåning.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att realiserandet av här berörda ombyggnadsförslag möjligen kan medföra, att det mera fullständiga ordnandet av sjukhusförhållandena, som avsetts med förslaget om uppförande av ett nytt stort sjukhus å Ladugårdsgärdet, kommer att fördröjas för en avsevärd tid framåt. I vad mån detta kan anses vara till olägenhet för staden, undandrager sig drätselnämndens bedömande, men synes det önskligt, ej mindre att de nu ifrågasatta ändringsarbetena begränsas till att avse, vad som är oundgängligen nödvändigt för att verksamheten vid lasarettet utan allt för stora olägenheter skall kunna provisoriskt uppehållas, intill dess den ifrågasatta sjukhusanläggningen å Ladugårdsgärdet utbyggts till sådan storlek, att serafimerlasarettet icke längre för sitt ändamål behöves,

47 Kung!. Maj. ts proposition Nr 216.

än även, att de kostnader, som nu föreslås att nedläggas på omändringsarbeten, amorteras inom tid, som med hänsyn till nyssnämnda omständigheter kan finnas skälig.

För så vitt det nu ifrågasatta bidraget skulle bestämmas att utgå i form av räntefritt lån, synes detsamma böra anvisas att utgå av lånta medel, vilka från stadens sida böra återbetalas inom den tid, som nyss antytts, dock högst inom samma tid, som eljest plägar tillämpas för stadens egna sjukhusbyggen, eller 20 år.

Föredragande borgarrådet hade i frågan erinrat och anfört följande:

Vid bedömandet, huruvida den av de sakkunniga föreslagna fördelningen mellan Stockholms stad och Stockholms län av vissa kostnader för de ifrågavarande ombyggnadsarbetena vid serafimerlasarettet kan anses lämpligt och rättvist avvägd, torde hänsyn böra tagas ej blott till den kliniska verksamheten, rörande vilken avtal finnas mellan lasarettet, å ena, samt staden och länet, å andra sidan, utan även till den polikliniska verksamhet, som lasarettet utan avtal utövar till förmån för staden och länet.

Vad först den kliniska verksamheten angår, förfogar lasarettet över 425 sängar. Av dessa äro genom avtal 200 tillförsäkrade staden och 100 länet. Dessa siffror äro emellertid icke tillräckligt belysande för lasarettets prestationer gentemot staden och länet. Ett riktigare uttryck härför utgöra de antal vårddagar, som staden och länet kommit i åtnjutande av, och som närmare framgå av en tablå över underhållsdagar för patienter vid serafimerlasarettet under åren 1913—1924.

Av nämnda tablå framgår, att staden tidigare icke kommit i åtnjutande av det antal vårddagar, som svarar mot det staden tillförsäkrade sängantalet, medan däremot länet kunnat väl utnyttja sitt avtal med lasarettet. Förklaringen härtill torde vara att söka dels däri, att länet, som tidigare icke förfogat över något eget sjukhus, till serafimerlasarettet sänt hela sitt vårdbehövande klientel, som där icke kunnat avvisas, dels ock i den omständigheten, att lasarettet mottagit ett avsevärt antal personer, som vid intagningen förmodats tillhöra Stockholm men vid närmare undersökning visat sig äga hemortsrätt i länet. Sedan länet numera erhållit egna sjukvårdsanstalter, har emellertid, såsom av tablån framgår, en väsentlig förändring i fråga om vårddagarnas fördelning inträtt till stadens fördel. Genom sjukhusavgiftsdelegerades verksamhet har dessutom numera större trygghet vunnits för att å stadens ackord icke intagas personer, mot vilka staden icke har vårdskyldighet. Erhålles dessutom den av hälsovårdsnämnden påfordrade garantien för att staden verkligen får disponera de platser, lasarettet enligt gällande avtal har att tillhandahålla staden, torde sålunda vårddagarnas antal hädanefter kunna bringas i bättre överensstämmelse med det staden tillförsäkrade sängantalet.

Vad härefter den polikliniska verksamheten angår, har av stadens statistiska kontor verkställts en utredning angående antalet under år 1923 å serafimerlasarettets polikliniker behandlade patienter. Resultatet av denna utredning framgår av nedanstående tabell, utvisande huru patientantalet fördelat sig på staden, länet och riket i övrigt.

48 Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

A serafimerlasarettets polikliniker år 1923 behandlade patienter.

1 Ävensom utländska undersåtar (ett fåtal).

Av denna tabell framgår, att de personer, tillhörande Stockholm, som dragit nytta av denna gren av serafimerlasarettets verksamhet, uppgå till ett tre gånger större antal än de från länet.

För egen del anförde vidare städskålegiet i utlåtande den 26 februari 1925 bland annat:

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna kostnadsfördelningen, torde mot densamma icke vara något att erinra, detta under förutsättning dock att betryggande garantier lämnas för att staden framdeles verkligen får disponera de platser, som enligt gällande avtal tillförsäkrats densamma.

Emot den föreslagna formen för stadens bidrag torde ej heller vara något att erinra, under förutsättning att detsamma, på sätt såväl hälsovårdsnämnden som drätselnämnden föreslagit, förbindes med det villkoret, att lånet skall till staden återgäldas, därest antingen verksamheten vid sjukhuset framdeles nedlägges eller staden dessförinnan skulle finna sig böra avstå från sin rätt till vissa sängplatser å sjukhuset. Genom den av drätselnämnden alternativt ifrågasatta anordningen med ett årligt bidrag från staden, motsvarande räntan å ett av lasarettsdirektionen upptaget lån, skulle visserligen vinnas den fördelen, att en ökning av stadens låneskuld för här ifrågavarande ändamål undvekes. Emellertid torde denna anordning komplicera frågan, särskilt med hänsyn till lasarettets övriga lånebehov, och har stadskollegiet därför ansett sig böra förorda det förra alternativet. De för lånet erforderliga medlen torde, på sätt drätselnämnden föreslagit, böra anskaffas genom upplåning och amorteras under en tid av högst 20 år.

Såsom villkor för stadens bidrag har hälsovårdsnämnden bland annat föreslagit, att de till en kostnad av 1,314,350 kronor beräknade ändringsarbeten, vilka skola utföras med av serafimerlasarettet upplånade medel, bliva verkställda. Ehuru staden endast indirekt — genom en ökning av den vård-

49 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

dagskostnad, som enligt andra punkten i nu gällande avtal skall av staden bestridas — kommer att medverka vid amorteringen av nämnda kostnad, har kollegiet, med hänsyn till angelägenheten ur sjukvårdssynpunkt, att ifrågavarande arbeten bliva utförda, ansett sig böra förorda, att nämnda arbetens utförande uppställes såsom villkor för stadens medverkan i övrigt.

Även de övriga villkor, som av hälsovårdsnämnden föreslagits, vill kollegiet biträda.

Vad slutligen angår det av generalfältläkaren Fritz Bauer reservationsvis framförda förslaget om anordnande av enskilda och halvenskilda rum å den kirurgiska avdelningen, torde, då tiden för lasarettets kvarliggande å dess nuvarande plats är så oviss, anledning icke föreligga för staden att medverka till bestridande av kostnaderna för en sådan anordning.

I anslutning härtill hemställde stadskollegiet, att stadsfullmäktige måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t förklara sig villiga att för här ifrågavarande ändrings- och förbättringsarbeten vid serafimerlasarettet mot säkerhet, som av drätselnämnden kunde godkännas, lämna ett räntefritt lån om högst 443,225 kronor under följande villkor:

1) att staten och Stockholms läns landsting bestrida så stor del av kostnaderna för arbetena ifråga, som av de sakkunniga föreslagits;

2) att de till en kostnad av 1,314,350 kronor beräknade ändringsarbeten, vilka skola utföras med av serafimerlasarettet upplånade medel, bliva verkställda ;

3) att stadens lån återbetalas senast med utgången av det år, under vilket serafimerlasarettets verksamhet å dess nuvarande plats nedlägges eller staden finner sig icke böra längre utnyttja sin rätt till vissa vårdplatser å lasarettet;

4) att överenskommelse träffas mellan hälsovårdsnämnden och lasarettets direktion ifråga om kontrollen av att gällande bestämmelser angående stadens rätt att disponera visst platsantal å lasarettet iakttagas;

5) att behandlingen på lasarettets polikliniker allt framgent skall vara kostnadsfri; samt

6) att Kungl. Maj:t medgiver, att de för ändamålet erforderliga medlen anskaffas genom upplåning för amortering på högst 20 år.

Den 9 mars 1925 fattade stadsfullmäktige beslut i enlighet med stadskollegiets hemställan, och blevo stadsmyndigheternas yttrande till Kungl.

Maj:t överlämnade av överståthållarämbetet, som i utlåtande den 14 mars 1925 förklarade sig för egen del icke hava något att tillägga till vad stadsfullmäktige i ärendet anfört.

Vid anmälan den 20 mars 1925 av sjukhusbyggnadssakkunnigas senast Kungl. Maj:ts berörda framställning och de däröver avgivna utlåtandena yttrade jag i den föreliggande frågan följande: års riksdag.

Såsom jag nyss antytt, hava förhållandena i avseende å serafimerlasarettets lokaler synts mig sådana, att jag funnit det högeligen önskligt, att något kunde från statens sida göras för avhjälpande av de mest framträdande

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 184 höft. (Nr 216.) 4

Framställning från direktionen över serafimerlasarettet den 16 maj 1925.

Sakkunnigas betänkande och förslag den 24 september 1925.

50 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

bristema. I och med att ett visst belopp blev i statsverkspropositionen beräknat i avvaktan på ärendets vidare utredning, kan emellertid icke anses, att någon ställning tagits till den av de sakkunniga uppgjorda finansieringsplanen. Jag hade helst sett, att det varit möjligt att nu genomföra de viktigaste samt för sjukvården och undervisningen mest oundgängliga arbetena — de som avse poliklinik, kök, maskinhus och bad — men att övriga arbeten fått tillsvidare anstå, och detta så mycket mer som frågan om det nya stora centralsjukhuset inom en mycket nära framtid torde bliva aktuell. Det har nämligen icke synts mig ändamålsenligt, att, då ett stort förslag till ett nytt sjukhus, avsett att ersätta det nuvarande serafimerlasarettet, snart är att införvänta, nu vidtaga allt för genomgripande förändringar i avseende å lasarettets nuvarande lokaler och över huvud icke sådana, som ej under övergångstiden visa sig vara oundgängligen nödvändiga för sjukvården och undervisningen. Frågorna om det nya sjukhuset och underhållsarbetena å det gamla synas mig, när dessa senare givits den omfattning, som skett, lämpligen böra skärskådas i ett sammanhang.

För att få det föreliggande förslaget realiserat har man ansett en medverkan från Stockholms stads sida för finansieringen vara nödvändig. Frågan synes mig emellertid ligga i ett i viss mån annat läge genom det beslut, som av Stockholms stadsfullmäktige fattats. Vid stadsfullmäktiges beslut att bidraga till förslagets genomförande är nämligen fogat, bland andra, det villkoret att samtliga de av de sakkunniga angivna ändringsarbeten bliva verkställda, sålunda jämväl de arbeten, i fråga om vilka jag anser ett uppskov i avvaktan på närmare prövning försvarligt.

Jag vill slutligen erinra om att det sista av de över de sakkunnigas förslag infordrade yttrandena inkom till ecklesiastikdepartementet först den 14 mars 1925 och att det icke varit möjligt att inom den för propositioners avlåtande till riksdagen föreskrivna tiden medhinna att verkställa någon ytterligare utredning i frågan.

I enlighet med min hemställan beslöt Kungl. Maj:t att i skrivelse (nr 191) giva riksdagen tillkänna, att proposition i det under åttonde huvudtiteln till 1925 års statsverksproposition omförmälda ärendet angående tillbyggnadsarbeten å serafimerlasarettet ej komme att avlåtas till riksdagen, i följd varav medel för berörda ändamål ej komme att erfordras på riksstaten för budgetåret 1925—1926.

Kungl Maj:ts beslut att icke till riksdagen framlägga proposition angående de ändringsarbeten, varom förslag förelåg, föranledde direktionen över serafimerlasarettet att i skrivelse den 16 maj 1925 hemställa om Kungl. Maj:ts medgivande att utföra vissa mindre i ovanberörda större omändringsförslag ingående ändringsarbeten och att för bestridande av kostnaderna härför av allmänna lasarettsfondens medel taga i anspråk ett belopp av 78,600 kronor.

* *

*

Med skrivelse den 24 september 1925 hava nu sjukhusbyggnadssakkunniga framlagt sitt huvudförslag rörande uppförande av ett nytt kliniskt sjukhus ävensom de olika förslag, vilka hänga härmed samman eller direkt föranledas av huvudförslaget.

51 Kungl. Maj:is proposition Nr 216.

De sakkunniga erinra till eu början, hurusom frågan om tomt för ett nytt kliniskt sjukhus redan blivit av Kungl. Maj:t prövad och viss byggnadstomt å Ladugårdsgärdet genom Kungl. Majrts beslut den 21 april 1922 blivit de sakkunniga anvisad. De sakkunniga meddela i samband härmed en summarisk förteckning å alla de övriga tomter, som blivit för ändamålet ifrågasatta men vid verkställd undersökning befunnits av en eller annan anledning icke kunna för ändamålet tagas i anspråk.

Dessa tomter äro:

I. å Kungsholmen belägna:

1) En till kronoegendomen Marieberg hörande tomt, f. n. disponerad dels för en ammunitionsfabrik och dels till kasern för fälttelegrafkåren;

2) Staden tillhöriga, åt Frimurarbarnhuset delvis upplåtna egendomen Kristineberg, delen norr om Drottningholmsvägen;

3) Den del av samma egendom, som är belägen söder om Drottningholmsvägen, väster om Konradsberg, ev. med tillägg av någon del utav sistnämnda för Stockholms hospital nu disponerade, staten tillhöriga egendom.

II. Söder om Stockholm i Brännkyrka församling belägna:

4) kronoegendomen Johanneshov;

5) Stockholms stad tillhöriga egendomen Årsta;

6) Stockholms stad tillhöriga lägenheten Dalskogen å Enskede ägor.

III. Norr om Stockholm belägna:

7) Del av den s. k. Solnaskogen, tillhörande Karlbergs kungsgård;

8) Väster om Karlbergs slott belägen del av Karlbergs kungsgård:

9) Området stora Björnnäset, å norra Djurgården, i närheten av Albano station;

10) den s. k. Kattrumpsbacken, å norra Djurgården, mellan fältrittklubbens bana och slätten vid Ugglevikskällan;

11) Smedsbacken, norr om Ladugårdsgärdet;

12) Kampementsbacken, norr om Ladugårdsgärdet;

13) De nuvarande fotgardesregementenas tomter;

14) Området lilla Björnnäset, beläget å norra Djurgården, söder om Laduviken;

15) Kungl. Lantbruksakademiens experimentalfält, å norra Djurgården;

16) egendomen Bergshamra, tillhörig kronan.

Såsom förut nämnts avsåg det åt de sakkunniga lämnade uppdraget att biträda med utredning rörande såväl karolinska institutets som serafimerlasarettets nybyggnadsfrågor. De sakkunniga säga sig ända från början hava oavlåtligt hållit i sikte lösandet av frågan i hela denna dess omfattning, varigenom slutmålet — att samla karolinska institutets institutioner och kliniker till ett organiskt helt — skulle uppnås. Arbetet planlades i början med tanke på att den stora frågan skulle lösas i ett sammanhang, men denna tanke måste ganska snart övergivas. Såsom jag ovan erinrat, föreslogo de sakkunniga i sin ovanberörda skrivelse den 17 juni 1921 på anförda skäl, att byggnadsföretaget skulle utföras i tre särskilda etapper så, att i första etappen skulle utföras sex kliniker, en medicinsk, en kirurgisk, en oftalmiatrisk, en otiatrisk, en radiologisk och en för obstetrik och gyne-

52 Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

kologi. I den andra etappen skulle följa de karolinska institutets kliniker, som icke medtagits i första etappen, nämligen ytterligare en medicinsk och en kirurgisk samt en neurologisk, en psykiatrisk, två pediatriska, en ortopedisk och en dermatologisk-syfilidologisk. I tredje etappen — eventuellt redan i den andra — skulle karolinska institutet i trängre bemärkelse, d. v. s, de till institutets tomt å Kungsholmen nu förlagda teoretiska institutionerna, förflyttas intill det nya sjukhuset, varmed hela byggnadsplanen skulle vara slutförd. Sängantalet i det planerade sjukhusets första etapp beräknades av de sakkunniga bliva 628.

De sakkunniga framhålla nu, hurusom det under fortgången av arbetet blivit för de sakkunniga allt klarare, att den omfattning för sjukhusets första etapp, som föreslagits i berörda skrivelse den 17 juni 1921, ur flera, framför allt ekonomiska synpunkter ej vore lyckligt avvägd.

Ett byggande i två etapper enligt planen av år 1921 måste hava till följd, att seraf!merlasarettet under en lång följd av år skulle utnyttjas såsom kliniskt sjukhus vid sidan av det nya sjukhuset, ett förhållande, som ur många synpunkter skulle ställa sig ekonomiskt ofördelaktigt. En sådan anordning skulle med nödvändighet kräva mycket betydande om- och tillbyggnadsarbeten å det gamla lasarettet, i runt tal dragande eu kostnad av två och en halv million kronor. Planlägges åter bygget så, att samtliga serafimerlasarettets kliniker flyttas på en gång och snarast möjligt och kan därigenom det nuvarande serafimerlasarettets tillvaro såsom kliniskt sjukhus bliva begränsad till en relativt kort tid, 8 ä 10 år, kunna underhållsarbetena avsevärt inskränkas, vilket framgår av det förslag till sådana arbeten, som samtidigt framlägges och vars genomförande skulle kosta endast något över 600,000 kronor. Om den kliniska sjukhusverksamheten under en avsevärd följd av år skulle bedrivas både vid serafimerlasarettet och vid det nya sjukhuset, skulle detta medföra en hel del onödiga administrationskostnader i form av* dubblerad arbetskraft, varjämte det bleve nödvändigt att driva såväl två patologisk-anatomiska institutioner som två röntgenavdelningar, bägge och särskilt de senare synnerligen kostsamma beträffande både levande kraft och materiel. Den nuvarande patologisk-anatomiska avdelningen vid karolinska institutet skulle däremot kunna helt nedläggas så snart hela serafimerlasarettets verksamhet bleve förlagd till det nya sjukhuset. Härigenom skulle andra karolinska institutets hårt beträngda institutioner kunna vinna en välbehövlig utvidgning genom att tillgodogöra sig dess utrymme, en förbättring, som kunde ske utan nämnvärda kostnader för statsverket. Slutligen skulle, om blott första etappen utbyggdes, serafimerlasarettets tomter mycket senare bliva lediga att exploateras, vilket för statsverket måste betyda en avsevärd ekonomisk förlust. Då de sakkunnigas förslag går ut på att staten skulle bevilja sina anslag till nybyggnaden under förbehåll, att staten finge ersättning härför i den mån försäljandet av lasarettets gamla fastigheter möjliggjorde detta, kan det icke vara staten likgiltigt, om en sådan försäljning äger rum efter 8 å 10 år eller först efter 20 eller kanske än flera år.

Även med hänsyn till det nya sjukhuset och dess drift skulle ett så ofullständigt utbyggande som det år 1921 såsom första etapp ifrågasatta bliva ur ekonomisk synpunkt mindre fördelaktigt. Ett modernt sjukhus är en

53 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ytterst komplicerad anstalt. Det oaktat fordrar erfarenheten med allt större skärpa av dess organisation en långt gående koncentration, detta av hänsyn till kostnaderna såväl för byggnaden som för driften. Arbetslokalerna, såväl de rent medicinska som de ekonomiska, skola ligga så centralt som 'möjligt i den stora sjukhusorganismen. Sjukavdelningarna skola grupperas runt om detta centrum med bekvämast möjliga förbindelse till arbetslokalerna. Denna organisationsprincip, ytterst betydelsefull för driften, medför naturligtvis vissa oundvikliga nackdelar, då det gäller att planlägga ett sjukhus, som skall utbyggas i flera etapper. Givetvis bliva svårigheterna större, ju mer dessa etapper skilja sig från varandra med avseende på deras omfång. Arbetslokalerna, vilka som sagt måste ligga centralt, äro nämligen redan på grund härav svåra att nämnvärt utvidga. Dessutom utgör flertalet av dem en organisation för sig, som likaledes är byggd efter principen: koncentration kring ett arbetscentrum; så t. ex. måste en köksavdelning byggas med själva köket som centrum och de mångfaldiga bilokalerna förläggas runt om detta; en poliklinik måste byggas så, att de sjuka få vänta och inregistreras i lokaler, belägna i centrum, och sedan därifrån fördelas till runt om detta centrum liggande behandlings- och undervisningslokaler o. s. v. En följd av allt detta blir, att, om sjukhuset skulle utbyggas enligt förslaget av år 1921, eu mycket stor del av arbetslokalerna måste redan nu uppföras till den omfattning, de senare vid sjukhusets fullständiga utbyggnad måste få. Så är förhållandet med den centralbyggnad, som innehåller polikliniker, bad, gymnastik och laboratorier, den patologiska institutionen m. m. Så är vidare fallet med köket, vissa delar av tvätten och maskinhuset, med gravkapellet samt med hela det centrala kulvertsystemet. Detta kommer givetvis att medföra, att de delar av sjukhuset, som uppföras i första etappen, bliva relativt dyrare och att byggnadskostnaden per säng pressas i höjden, varjämte naturligtvis driften blir dyrare. Kostnadsberäkningens slutsiffror visa, att byggnadskostnaderna enligt alternativ I uppgå till 23,235,000 kronor för 825 sängar eller till 28,163 kronor per säng, under det att de enligt alternativet II uppgå till 26,480,000 kronor för 1,154 sängar eller till 22,946 kronor per säng.

Såsom bekant bar Stockholms stad redan ritningar färdiga till ett nytt sjukhus vid Arsta. Staden torde därför icke vara villig övergiva denna plan och deltaga i uppförandet av ett så dyrt sjukhus, som det enligt alternativ I, dessutom liggande på statens mark, om staten icke bure eu mycket stor del av kostnaden, även för de sängar staden måste kräva reserverade för sin sjukvård. De sakkunniga förmena, att de förmånligaste villkor, staten kunde erhålla, skulle vara de, som gällt emellan staten och Malmöhus’ läns landsting beträffande uppförandet av universitetsklinikerna i Lund, d. v. s. att stat och stad åtoge sig hälften av kostnaderna var, givetvis bortsett från garnisonssjukhusets sängar, dem staten helt måste betala. Av lämnad översikt av byggnadskostnadernas fördelning framgår, att staten skulle hava att gälda för det mindre bygget, kallat alternativ I, 12,490,290 kronor och för det större, kallat alternativ II, 12,826,814 kronor. I förra fallet skulle till undervisningens förfogande stå blott 595 vårdplatser mot i senare fallet 912 eller, om garnisonens platser medräknas, vilket beträffande alternativ II är fullt berättigat, ej mindre än 1,019 vårdplatser. Proportionen emellan kostnaderna och utbytet för undervisningen skulle alltså ställa sig synnerligen ofördelaktigt enligt alternativ !.

54 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 216.

På grund av nu anförda skäl anse de sakkunniga det vida fördelaktigare, att redan i en första utbyggnad medtagas ej blott de kliniker, som skulle utgöra första etappen, utan även de, som tills vidare skulle förbliva vid serafimerlasarettet och nödvändiggöra detta lasaretts fortsatta drift vid sidan av det nya sjukhuset. Dessa kliniker äro ytterligare en medicinsk och eu kirurgisk samt en neurologisk.

Med hänsyn till denna förändrade uppfattning hava de sakkunniga utarbetat och framlagt två alternativ till frågans lösning. Alternativ I sammanfaller med första etappen i 1921 års förslag dock med den skillnad, att det omfattar 51 sängar mer än detta, vilka tillkommit därigenom att en allmän isoleringsavdelning, en isoleringsavdelning för septiska barnbördsfall och eu avdelning för struptuberkulos ansetts böra tillfogas det ursprungliga förslaget. Det kliniska sjukhuset enligt alternativ I omfattar nu sex kliniker, en medicinsk, eu kirurgisk, en oftalmiatrisk, en otiatrisk, en radiologisk och en obstetrisk-gynekologisk samt isoleringsavdelningar med sammanlagt 679 sängar. Alternativ II, vilket ej sammanfaller med andra etappen uti 1921 års förslag, omfattar ett kliniskt sjukhus med nio kliniker, nämligen två medicinska, två kirurgiska, en oftalmiatrisk, en otiatrisk, en radiologisk, en obstetrisk-gynekologisk och eu neurologisk samt isoleringsavdelningar med sammanlagt 1,047 sängar.

De sakkunniga förorda sålunda mycket bestämt alternativ II.

Till förut anförda skäl härför kommer — framhålla de sakkunniga vidare — ännu ett av stor betydelse. Enligt alternativ I måste för garnisonssjukhuset uppföras en särskild byggnad med plats för 146 patienter, antalet beräknat med hänsyn till nu gällande härordning. Detta måste förestås av två överläkare, en å medicinska och en å kirurgiska avdelningen, varför dessa avdelningar kräva särskilda operations- och laborationsavdelningar. I alternativ II föreslås garnisonssjukhuset förminskat till 107 platser och kan därigenom fördelas på fyra vårdavdelningar, två medicinska och två kirurgiska, vilka kunna inbyggas i det stora sjukhuset, därigenom att detta påbygges med ytterligare en våning. Denna sänkning av antalet platser från 146 till 107 är möjlig, dels därför att lasarettet enligt det större alternativet utökas med ytterligare en medicinsk och en kirurgisk samt med en neurologisk vårdavdelning, varigenom lasarettets möjligheter att mottaga sjuka militärer, i fall garnisonens vårdplatser tillfälligt skulle vara otillräckliga, i hög grad ökas, dels därför att platser för officerare, underofficerare och civilmilitära beställningsmän kunna beredas på lasarettets hel- och halvenskilda avdelningar. Givetvis blir det i och för sig billigare att för ett visst antal sjuksängar höja en befintlig byggnad med en våning än att för detsamma uppföra eu helt ny byggnad, vartill kommer att även driftkostnaderna ställa sig mindre kostsamma i det förra än i det senare fallet. I alternativ II bliva det nya sjukhusets tio medicinska och tio kirurgiska avdelningar fördelade på fyra överläkare. Dessa kunna med nödig assistens övertaga var ytterligare en avdelning, varigenom det blir överflödigt att för garnisonssjukhuset hava särskilda överläkare och således att för dem uppföra särskilda laborations- och operationsavdelningar. Det är av allt detta uppenbart, att de vårdplatser, som krävas för garnisonens sjuka, erhållas av-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216. 55

sevärt billigare enligt alternativ II än enligt alternativ I, i förra fallet för 2,455,222 kronor i senare för 4,111,798 kronor.

Beträffande möjligheten av att, på sätt i alternativ II föreslås, ansluta garnisonssjukhuset till serafimerlasarettet hänvisa de sakkunniga till ett av generalfältläkaren Bauer avgivet yttrande, till vilkens där uttalade mening de sakkunniga till fullo ansluta sig. Jag återkommer i det följande härtill i samband med frågan om garnisonssjukhusets förening med det ifrågasatta kliniska sjukhuset.

Sjuksängarnas antal och fördelning å olika avdelningar enligt de olika alternativen framgå av nedanstående översikt.

Alternativ I.

Medicinska kliniken. Kirurgiska » Oftalmiatriska » Otiatriska » Obstetriska » Gynekologiska » Radiologiska » Isoleringsavdelningen.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen hava de sakkunniga i sitt alternativ II icke medtagit vissa förut till den s. k. andra etappen förlagda kliniker, nämligen en psykiatrisk, två pediatriska, en ortopedisk och en dermato-syfilidologisk klinik. Vidkommande orsaken till att de sakkunniga icke ansett sig kunna taga steget fullt ut och föreslå, att nu i alternativ II skulle medtagas alla karolinska institutets kliniker, sålunda jämväl nu senast nämnda, anföra de sakkunniga i huvudsak följande:

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Ur såväl undervisningens som sjukvårdens synpunkt skulle det utan tvivel hava varit allra fördelaktigast, om man hade på en gång kunnat skapa en anstalt med alla specialkliniker företrädda. Andra tungt vägande skäl hava dock förmått de sakkunniga att tills vidare avstå härifrån och låta sig nöja med att inarbeta samtliga kliniker i sjukhusets organisationsplan och reservera för var och en av dom lämplig plats.

Karolinska institutet äger för närvarande två pediatrislca kliniker, bägge förenade med polikliniker. Den ena av dem, den vid allmänna barnhuset, torde kunna betecknas såsom fyllande alla rimliga anspråk. Den andra åter, den vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, lider av den mycket avsevärda bristen, att där finnes plats för endast några få spädbarn, ehuru just sådana barn för den pediatriska undervisningen äro av den största betydelse. Ur undervisningens synpunkt hade det därför varit i högsta grad befogat att föreslå även denna klinik till omedelbar förflyttning. Ur sjukvårdens synpunkt ligga emellertid förhållandena annorlunda. Stockholms stad har för närvarande intet behov av flera sjukvårdsplatser för barn, och representanter för stadens sjukvårdsmyndigheter hava förklarat sig icke vilja förorda byggandet av nya sådana, så länge de befintliga äro tillräckliga och ofta icke kunna beläggas fullt. Därtill kommer att denna fråga måste upptagas till behandling i samband med den förestående omorganisationen av allmänna barnhuset och att då åtminstone bidrag till frågans lösande torde kunna förväntas genom barnhusets medel. De sakkunniga hava därför endast reserverat plats för två pediatriska kliniker i omedelbart samband med den obstetriska kliniken, med vilken de böra stå i ett intimt samarbete.

Den ortopediska klinikens lokaler kunna sägas befinna sig i ett synnerligen dåligt skick och äro därför i högsta grad i behov av en omedelbar förflyttning till tjänliga sådana. Denna klinik måste emellertid intimt samarbeta icke blott med sjukhuset utan även med en vanföreanstalt, vilken givetvis icke kan förläggas till ett sjukhus av här ifrågavarande karaktär. Då frågan om ny vanföreanstalt i Stockholm visserligen är aktuell, men är beroende av den lösning hela vanförevården i vårt land kan komma att få, hava de sakkunniga ansett statsmyndigheternas beslut härutinnan först böra avvaktas. I organisationsplanen finnes plats beredd för en sådan klinik, så belägen, att den skulle komma i omedelbar närhet till gymnastikavdelningen och dock ligga så nära sjukhusområdets yttergräns, att en vanföreanstalt, förlagd utanför denna gräns, skulle kunna sättas i god förbindelse med kliniken.

Kliniken för hud- och könssjukdomar hava de sakkunniga icke ansett sig kunna nu medtaga, huvudsakligen på grund därav, att könssjukdomarna för närvarande hava avtagit så starkt, att Stockholms stads härför avsedda sjukhusplatser äro mer än tillräckliga, varför de delvis tagits i anspråk för annat ändamål. Något ekonomiskt understöd från stadens sida för eu ny sådan klinik kan därför icke för närvarande påräknas.

Don psykiatriska kliniken är nu förlagd till Konradsberg. Lokalerna därstädes äro visserligen gamla, men efter sjukhusets restaurering dock i ett ganska tillfredsställande skick, vadan det ur sjuk vårdssynpunkt icke kan sägas, att den psykiatriska kliniken för närvarande är i trängande behov av en förflyttning. Ur undervisningssynpunkt vore vissa förbättringar åter mycket önskvärda. Bäst vore utan tvivel undervisningen betjänt med en psykiatrisk klinik, som kunde intaga sinnessjuka och misstänkt sinnessjuka

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

under friare former än den nuvarande hospitalsstadgan medgiver och som hade eu vidsträckt evakueringsrätt. Enligt det särskilda av 1925 års riksdag godkända avtalet emellan staten och staden om att den senare skall övertaga sin sinnessjuk vård undantages uttryckligen bland annat den psykiatriska kliniken, som fortfarande skulle tillkomma staten att bekosta. Om staden det oaktat skulle befinnas villig att på något sätt deltaga i kostnaderna för en psykiatrisk klinik, t. ex. för dess verksamhet såsom upptagningsanstalt för staden, torde ej kunna utrönas, förrän en allmän plan angående sinnessjukvårdens ordnande i Stockholm blivit uppgjord och de stora kostnader, som på detta område förestå staden, kunna överblickas. En sådan plan är nu under utarbetande. På grund härav har å tomten allenast reserverats ett för en sådan klinik lämpligt område.

I överensstämmelse med angivna grunder hava de sakkunniga låtit genom arkitekten Carl Westman utarbeta ritningar m. m., kostnadsförslag och beskrivning till ett nytt kliniskt sjukhus å Ladugårdsgärdet enligt berörda två alternativ. Till dessa ritningar in. in., vilka samtliga som bilagor åtfölja de sakkunnigas betänkande, tillåter jag mig nu allenast hänvisa.

En punkt hava de sakkunniga ansett sig böra särskilt framhålla, nämligen den utomordentliga betydelse för såväl sjukvård som undervisning och vetenskaplig forskning de sakkunniga anse ligga däri, att överläkarna få hela sin läkarverksamhet förlagd till sjukhuset och slippa att splittra densamma såsom hittills särskilt i huvudstaden på grund av yttre förhållanden varit oundgängligt, I

I detta syfte hava de sakkunniga föreslagit en anordning, som finnes vid nästan alla länslasarett, nämligen att för överläkarna inreda särskilda mottagningsavdelningar för deras privata praktik. Ett väntrum och ett undersökningsrum, förlagda intill överläkarens arbetsrum, göra tillfyllest, om dessa lokaler förläggas så, att överläkarna för operativa ingrepp och undersökningar, som kräva större apparatur, kunna använda klinikernas eller poliklinikernas härför inredda lokaler.

Man har vidare sedan länge funnit det vara lämpligt att vid våra sjukhus anordna en del enskilda och halvenskilda rum. Inrättandet av sådana är av stor betydelse även i här avhandlat syfte.

En tredje åtgärd, som likaledes skulle vara av synnerlig stor vikt för att möjliggöra för överläkarna att ständigt vara tillhands å sina kliniker, är att de beredas bostäder intill desamma. Tidpunkten är emellertid icke lämplig för en utredning av kostnadsfrågan. Överläkarna böra erlägga en måttlig hyra för bostäderna och denna kan svårligen beräknas, förrän man känner byggnadskostnaderna. Bostäderna torde böra förläggas till en tomt omedelbart utanför sjukhuset, varför eu stadsplan måste avvaktas innan en tillförlitlig kostnadsberäkning kan utföras. Denna viktiga fråga måste i sinom tid upptagas till närmare prövning. Därjämte böra överläkarna beredas inkomster även av sin läkarverksamhet vid kliniken och icke blott, såsom nu praktiskt taget är förhållandet, endast av sin lärargärning därstädes. Detta torde emellertid kunna ske genom att de i en eller annan form medgivas rätt till en skälig inkomst från avdelningarna för hel- och halvenskilda rum. Under dessa förutsättningar synes det de sakkunniga vara både rimligt och för såväl sjukvården som den vetenskapliga verksamheten och undervisningen

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

helt visst gagneligt, att överläkarna förbjödes att utanför sjukhuset utöva enskild läkarverksamhet.

I samband med frågan angående bostäder för överläkarna — eventuellt dessförinnan — bör upptagas frågan om bostad för en direktör.

De sakkunniga hava vidare i enlighet med det dem vid uppdragets meddelande givna direktivet ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om ett ekonomiskt samarbete mellan staten och Stockholms stad i avseende å de tilltänkta nybyggnadernas uppförande och underhåll m. in.

Vid prövning av frågan, i vad mån förhållandena i Uppsala och Lund skulle kunna tjäna till förebild vid ordnandet av åsyftad samverkan mellan staten och Stockholms stad beträffande kostnaderna för det nu planerade sjukhuset, hava de sakkunniga funnit, att hithörande förhållanden i Stockholm äro vida mera komplicerade än i universitetsstäderna och i många avseenden helt olikartade. I Uppsala äges det akademiska sjukhuset av universitetet, som besörjer dess drift med bidrag dels från landstinget, dels av staten. I Lund tillhöra sjukvårdsinrättningarna Malmöhus län, vars landsting sköter och bekostar driften i vad angår sjukvården, dock särskilt på senare tid med avsevärda bidrag av statsmedel. I Stockholm åter äro karolinska institutets kliniker och institutioner förlagda icke blott till serafimerlasarettet, som enligt av de sakkunniga föranstaltad utredning torde böra betraktas såsom en självständig stiftelse och alltså såsom ett särskilt rättssubjekt, utan därjämte till ett stort antal andra sjukvårdsinrättningar. Dessa sjukvårdsinrättningar tillhöra antingen staden, staten eller enskilda stiftelser. Vad serafimerlasarettet beträffar, invecklas frågan ytterligare därav, att detta lasarett, som ända från sin tillkomst ansetts vara en för hela riket gemensam sjukvårdsinrättning, mottager i stor utsträckning till vård sjuka från andra kommuner än Stockholms stad, särskilt från Stockholms län, som också därför alltid haft intresse i sjukhusdriften därstädes.

Beträffande formen för samarbetet emellan staten och intresserade kommuner är det påtagligt, att den måste bliva olika för alternativen I och II.

Enligt alternativ I skulle sannolikt under en lång följd av år klinisk sjukvårdsverksamhet bedrivas både vid serafimerlasarettet och vid det nya sjukhuset. Detta senare skulle bliva en ny, av det förra oavhängig sjukvårdsinrättning, vilkens drift på vissa villkor kunde överlämnas till stadens sjukvårdsmyndigheter, då staden skulle förfoga över det ojämförligt största antalet av dess sängar, eller ock åt eu särskild styrelse av representanter för stat och stad.

Löses åter byggnadsfrågan enligt alternativ II och serafimerlasarettet helt förflyttas till Ladugårdsgärdet, synes intet skäl tala emot att det bibehåller den ställning av självständigt verkande stiftelse, det hittills under snart ett och tre kvarts sekel haft. Om serafimerlasarettet således förbleve den part, som förmedlade statens och kommunernas olika intressen, har det synts de sakkunniga lättare att uppgöra ett för alla parter rimligt avtal, ytterligare en omständighet, som talar för att frågan nu löses enligt sistnämnda alternativ. Det samarbete, som redan sedan länge består mellan serafimerlasarettet å ena och Stockholms stad och Stockholms län å andra sidan, skulle därvid vidare utvecklas, så att staden och länet nu liksom vid föregående tillfälle deltoge i kostnaderna för sjukhusets nydaning, men givetvis på ett sådant sätt, att kommunerna komme att dela kostnaderna såväl för nybyggnaderna som för driften med serafimerlasarettet i proportion till

59 Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 216.

det gagn, de olika parterna hade av det nya sjukhuset, något som just torde hava varit avsikten med ovan omtalade uttalande av departementschefen.

De sakkunniga hava därför uppgjort ett förslag till avtal mellan staten, serafimerlasarettet, Stockholms stad och Stockholms län, gällande för alternativ II, i vilket även avhandlas villkoren för lasarettets övertagande av vården av garnisonens sjuka. Jag återkommer i det följande närmare till detta förslag.

De sakkunniga lämna därefter en sammanfattning av byggnadskostnadérna för de olika alternativen och deras fördelning på de olika parterna.

Alternativ I, omfattande 825 sängar, 23,235,000 kronor, alltså 28,163 kronor per säng.

Av dessa kostnader falla på:

staten för garnisonssjukhuset (146 sängar) 4,111,798: —

» » halva kliniska sjukhuset (595

sängar) ............... 8,378,492: — kronor 12,490,290: —

staden för halva kliniska sjukhuset.............. » 8,378,492: —

enskilda och halvenskilda sängarna (84 sängar)..... » 2,365,692: —

kronor 23,234,474: —

Alternativ II, omfattande 1,154 sängar, 26,480,000 kronor, alltså 22,946 kronor per säng.

Av dessa kostnader falla på:

staten för garnisonssjukhuset (107 sängar) 2,455,222: —

» » serafimerlasarettet (452 sängar) 10,371,592: — kronor 12 826,814:_

staden (400 sängar) ......................... » 9,178,400: —

länet (60 sängar) ........................... » 1,376,760: —

enskilda och halvenskilda sängarna (135 sängar) .... » 3,097,710: —

kronor 26,479,684: —

Beträffande dessa kostnadsberäkningar anföra de sakkunniga vidare:

Om från denna kostnad, 26,479,684 kronor, avdrages den kostnad, som betingas av de enskilda och halvenskilda rummen, nämligen 3,097,710 kronor, skulle enligt av arkitekten uppgjord beräkning återstoden, nämligen 23,381,974 kronor, under förutsättning att byggnadstiden beräknas till 8 år, byggnadskostnaden enligt alternativ II fördelas på de olika budgetåren på följande sätt:

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Till dessa anslag bör under sjunde och åttonde budgetåret komma den summa, 3,097,710 kronor, som skulle anskaffas genom i avtalet omtalade amorteringslån och som skulle gälda byggnadskostnaderna för de sjukavdelningar, som innehålla hel- och halvenskilda rum. Denna summa måste, såsom i avtalet närmare angivcs, utökas med kostnaden för utrustningen av nämnda avdelningar. Med detta låns upptagande torde lämpligen kunna och böra anstå till slutet av byggnadstiden. Ovannämnda kostnader per år skola naturligtvis fördelas emellan parterna i proportion till deras totalkostnader.

Beträffande under det första budgetåret behövliga anslaget av 300,000 kronor hava de sakkunniga tänkt sig, att, enär ärendet icke kunnat underställas Stockholms läns landsting, detsamma fördelas mellan staten och staden på så sätt, att den förra anslår 200,000 kronor, den senare 100,000 kronor, givetvis under förutsättning att härigenom för staten eller staden uppkommen merkostnad senare utjämnas.

Beträffande kostnaderna för sjukhusets utrustning hava de sakkunniga låtit verkställa en fullständig utredning. Av denna framgår att med nuvarande priser dessa kostnader för alternativ I belöpa sig till 3,300,000 kronor och för alternativ II till 3,794,000 kronor. Att skillnaden emellan alternativen blivit så relativt obetydlig beror därpå, att en mycket stor del av serafimerlasarettets inventarier bör kunna överflyttas, då lasarettet nedlägger sin verksamhet i de gamla lokalerna. Detta gäller ock för garnisonssjukhusets inventarier.

Inventariekostnaderna skulle givetvis anstå, till dess byggnadsarbetena framskridit så långt, att anskaffandet av inventarier blir nödvändigt. Den del av dessa kostnader, som belöpa sig på de hel- och halvenskilda rummen, cirka 400,000 kronor, synes de sakkunniga böra ingå i ovanberörda amorteringslån, vilket följaktligen torde böra beräknas till ungefär 3,500,000 kronor.

Till bestridande av statens andel av kostnaderna kunna påräknas avsevärda belopp, dels genom exploatering av serafimerlasarettets tomter — enligt alternativ II inom eu relativt nära liggande framtid — dels därigenom att garnisonssjukhusets tomt och byggnader skulle bliva disponibla för andra statsändamål, och sålunda dessas värde kunna sägas utgöra en tillgång vid beräkning av kostnaderna för sjukhusbyggnadsföretaget.

Någon exakt beräkning av de värden, serafimerlasarettets och garnisonssjukhusets tomter jämte å dem befintliga byggnader representera, lärer svårligen kunna framläggas. Beträffande garnisonssjukhuset kan dock erinras därom, att uti det betänkande angående ordnandet av statens byggnadsverksamhet inom Stockholm, som den 18 mars 1925 avgivits av särskilda sakkunniga, garnisonssjukhusets tomt, utgörande en areal av 25,455 kvadratmeter, jämte byggnader uppskattats till ett värde av 2,200,000 kronor, samt att den del av samma tomt, som är belägen närmast Norr Mälarstrand, torde kunna, särskilt på grund av det förträffliga läget, synnerligen fördelaktigt realiseras och därigenom ett högst betydande belopp tillgodokomma staten.

De sakkunniga erinra vidare om det dem givna bemyndigandet att avgiva förslag till behövliga ändringsarbeten vid serafimerlasarettet samt om det förslag, som de i sådant hänseende avgåvo enligt ovanberörda den 29 januari 1925 dagtecknade framställning. Detta förslag var utarbetat under förutsättning av att byggnadsarbeten skulle utföras enligt alternativ I. Förslaget

61 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

föranledde icke till någon framställning till 1925 års riksdag. De sakkunniga anmälde emellertid redan då, att de hade under utredning även ett hastigare utbyggande. Under sådant förhållande och då de sakkunniga numera funnit sig böra bestämt förorda ovanberörda alternativ II, hava de sakkunniga ansett sig böra göra denna fråga till föremål för ny utredning i syfte att utröna, om ej vissa inskränkningar skulle låta sig göra.

Utarbetandet av förslag i sådant avseende har av de sakkunniga uppdragits åt generalfältläkaren Bauer och professorn Holmgren, vilka avgivit ritningar — utförda av arkitekten B. Birch-Lindgren — ävensom av kostnadsberäkningar åtföljda särskilda yttranden i ämnet.

De delegerade hava icke kunnat enas utan hava avgivit olika förslag.

Holmgren anser, att även under förutsättning, att sjukhuset skulle utbyggas enligt alternativ II, vore samtliga de ändringsarbeten nödvändiga, för vilka anslag begärdes i ovannämnda skrivelse den 29 januari 1925. Skulle anslag härför ej bliva beviljat, angiver han vilka av de i skrivelsen föreslagna arbetena måste anses för undervisningens och sjukvårdens behöriga uppehållande vara oundgängligen nödvändiga. Dessa ändringsarbeten, vilka han betecknar såsom ett minimum, ingå samtliga i Bauers förslag och omfatta ändringar i poliklinik, köksavdelning, kirurglaboratoriet samt komplettering av utrustningen för här nämnda avdelningar. Bauers förslag innefattar dessutom ändringar i uppvärmnings- och belysningsanordningarna, i ögonavdelningen och i isoleringsavdclningen samt anordnande av en gymnastik- och massageavdelning och av en ljusbehandlings- och röntgenterapiavdelning. Holmgren framhåller med anledning av vad Bauer sålunda föreslagit, att, om ett bestämt förslag skall framställas, som ligger emellan minimum och januariförslaget, det måste tillses, att de ändringsarbeten, som utöver minimum föreslås, verkligen äro de, av vilka lasarettet är i mest trängande behov, vilket han icke anser vara fallet särskilt beträffande de av Bauer till utförande förordade ändringsarbetena för de nya lokalerna vid röntgenavdelningen. Kostnaderna för genomförandet av Bauers förslag uppgå till 660,100 kronor, för genomförandet av Holmgrens minimiförslag till 541,900 kronor.

För egen del anföra de sakkunniga beträffande ifrågavarande ändringsarbeten :

De sakkunniga vilja framhålla, att de vid serafimerlasarettet rådande missförhållandena icke kunna på ett tillfredsställande sätt avhjälpas, utan att de arbeten, vilka den 29 januari 1925 av de sakkunniga föreslogos, bliva i sin helhet utförda. Under förutsättning, att lasarettets livslängd begränsas till 8 å 10 år, torde det dock vara möjligt inskränka sig till att avhjälpa de för sjukvård och undervisning mest trängande missförhållandena. Såsom sådana vilja de sakkunniga utan tvekan beteckna de av Bauer och Holmgren gemensamt förordade arbetena. Dessutom förorda de sakkunniga därutöver de av Bauer föreslagna arbetena beträffande belysning, uppvärmning, ögonavdelningen, isoleringsavdelningen, gymnastik- och massageavdelning. Bauers förslag åter till nya röntgenlokaler tveka de sakkunniga visserligen icke att beteckna såsom behövliga och önskvärda, men våga dock icke på den nu föreliggande utredniugen bestämt påstå, att de äro av så trängande art, att de höra gå före andra likaledes behövliga och önskvärda förbättringsarbeten. Bauers hela förslag drager en kostnad av 660,000 kronor. Om

62 Kung1. May.ts proposition Nr 216.

man från denna drager kostnaderna för ljusbehandlingsavdelningen, 11,000 kronor, för röntgenterapiavdelningen, 25,400 kronor, och inventarier för dessa, 8,500 kronor, eller tillsammans 44,900 kronor, skulle alltså för genomförandet av de sakkunnigas förslag erfordras 615,200 kronor.

I det den 29 januari 1925 avgivna vidlyftigare förslaget föreslogos kostnaderna skola efter vissa principer fördelas emellan staten, Stockholms stad, Stockholms län och lasarettet, varav följde att detta senare skulle hehöva upptaga ett lån. Då kostnaderna så avsevärt förminskats och då de till utförande föreslagna arbetena alla avse att befria lasarettets patienter från avsevärda obehag, synes det de sakkunniga rimligt föreslå, att dessa kostnader, 615,200 kronor, så fördelas, att staten gäldar tre sjättedelar eller 307,600 kronor, Stockholms stad två sjättedelar eller 205,066 kronor och Stockholms län eu sjättedel eller 102,534 kronor.

Med hänsyn till de verkligen trängande behov, såväl ur undervisningens som ur sjukvårdens synpunkt, att snarast möjligt få nu rådande svåra missförhållanden avhjälpta, framhålla de sakkunniga vikten av att proposition i detta ärende avlåtes redan till 1926 års riksdag.

De sakkunnigas hemställan går sålunda ut på att Kungl. Maj:t måtte

dels — under förutsättning av bifall från Stockholms stadsfullmäktige till det ovan angivna förslag till avtal — i proposition till 1926 års riksdag föreslå riksdagen att, med godkännande av berörda förslag till avtal, bevilja ett anslag av 12,826,814 kronor — därav för garnisonssjukhuset 2,455,222 kronor och för serafimerlasarettet 10,371,592 kronor — till bestridande av kostnaderna för uppförande av ett kliniskt sjukhus, i huvudsak enligt föreliggande ritningar, kostnadsförslag och beskrivning, å ifrågavarande tomt å Ladugårdsgärdet, under villkor att serafimerlasarettets tomter med därå uppförda byggnader överlåtas, efter medgivande av direktionen för lasarettet, åt Kungl. Maj:t och kronan med full äganderätt;

dels — under förutsättning att de sakkunnigas ovanstående plan till fördelandet av kostnaderna för de föreslagna ändringsarbetena vid serafimerlasarettet vinner Kungl. Maj:ts bifall — i proposition till 1926 års riksdag föreslå riksdagen bevilja ett anslag av 307,600 kronor för dessa ändringsarbetens utförande, eller att — under förutsättning att de sakkunnigas nyssnämnda plan ej vinner Kungl. Maj:ts bifall — vidtaga sådan åtgärd, att nödiga medel för utförandet av ändringsarbetena ifråga under följande år ställas till förfogande;

dels medgiva direktionen över det nya lasarettet rätt att för gäldandet av kostnaderna för uppförandet av avdelningarna med hel- och halvenskilda rum å med hänsyn till byggnadsarbetets fortskridande lämplig tidpunkt upptaga ett lån, stort 3,500,000 kronor, avsett att amorteras under 40 år.

I övrigt hänvisande till de ritningar, detaljerade kostnadsberäkningar och arbetsbeskrivningar ävensom till de utförliga utredningar av olika slag, vilka åtfölja de sakkunnigas betänkande, anser jag mig nu endast böra närmare redogöra för tre av de sakkunniga verkställda specialutredningar, nämligen ifråga om garnisonssjukhusets sammanförande med det ifrågasatta kliniska sjukhuset,

63 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ifråga om avtalet mellan framförallt staten och Stockholms stad rörande uppförandet och underhållet av det nya sjukhuset samt beträffande föreslagna ändringsarbeten å det nuvarande serafimerlasarettet.

Såsom jag förut erinrat, hava de sakkunniga till fullo anslutit sig till ett Gamisoneav generalfältläkaren Bauer avgivet yttrande rörande garnisonssjukhusets anslutning till serafimerlasarettet. förande med

I sitt yttrande erinrar Bauer till en början om det av den s. k. garnisons- safta klinfska sjukhuskommittén år 1918 avgivna betänkandet, däri framhölls, att en sam- sjukhuset, matlagning mellan garnisonssjukhuset och serafimerlasarettet enligt vissa närmare angivna grunder såväl vore möjlig som ock innebure bestämda ömsesidiga fördelar.

Enligt Bauers utredning skulle garnisonssjukhuset enligt alternativ I omfatta följande lokaler:

1) Två kirurgiska avdelningar, vardera för 32 patienter. 2) Två medicinska avdelningar, vardera för 32 patienter. 3) En avdelning för enskilda och halvenskilda (gemensam för kirurgiska och medicinska fall) för 18 patienter.

4) För dessa avdelningar behövliga operations- och laboratorielokaler. 5)

Allmän mottagningsavdelning. 6) Lokaler för överläkarens å kirurgiska avdelningen enskilda mottagning. 7) Lokaler för överläkarens å medicinska avdelningen enskilda mottagning. 8) Lokaler för de militära sjukvårdarnas omklädnad och undervisning. 9) Apotek. 10) Bostäder för'underläkare, apotekare och väbel.

, Av denna översikt över lokalerna framgår, att garnisonssjukhuskommitténs betänkande följts utom i vad rör eu särskild avdelning för könssjukdomar, vilken synts kunna avvaras — men att antalet platser å garnisonssjukhuset anpassats efter nu gällande härordning. Alternativ I innefattar således 1) två i sjukvård savseende från serafimerlasarettet fullt fristående avdelningar, den ena för kirurgiska, den andra för medicinska fall, med var sin överläkare och behövligt antal underläkare, 2) ett apotek, åt vilket givits sådan storlek och tänkts sådan organisation, att det skulle kunna tjäna ej blott såsom nu garnisonssjukhuset och garnisonen i Stockholm, utan även hela serafimerlasarettet.

I förslaget ingår även nuvarande tandpolikliniken för garnisonen, utökad så att den kan tjäna även patienterna å serafimerlasarettet. Denna är fördenskull förlagd till lasarettets övriga polikliniker.

Enligt alternativ II skulle de för garnisonen behövliga platserna för kirurgiska och medicinska fall komma att helt infogas i serafimerlasarettets motsvarande avdelningar, syftande således åt den så att säga fullständiga sammanslagningen av garnisonssjukhuset med serafimerlasarettet,

Det har av mig givetvis prövats — säger Bauer — vad ett förverkligande av denna plan skulle innebära för den militära hälso- och sjukvården. Det var härvid a priori klart, att några fördelar för densamma utöver dem, vilka alternativ I medför, icke stode att vinna. För att klargöra för mig, huruvida några olägenheter skulle följa därav, och varuti dessa skulle bestå, var det nödvändigt att angiva vissa förutsättningar för en tillstyrkan av alternativ II. Dessa borde så utformas, att eventuella olägenheter med hänsyn^ till do militära kraven undanröjdes eller i möjligaste mån reducerades.

Förutsättningarna avfattades som följer:

64 Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

1. Samtliga de garnisonens sjuka, vilka icke lämpligen kunna erhålla vård å truppförbandens respektive flottans sjukavdelningar, erhålla vård å de avdelningar av serafimerlasarettet, till vilka sjukdomsfallen på grund av sin art höra. (Hud- och könsfallen vårdas tillsvidare, och intill dess avdelning för dylika fall anordnas å serafimerlasarettet, å stadens sjukhus S:t Göran.)

Officerare, underofficerare och likställda, berättigade till fri sjukvård, vårdas å enskilt eller halvenskilt rum å de avdelningar av serafimerlasarettet, till vilka sjukdomsfallet hör.

2. Två av de kirurgiska och två av de medicinska avdelningarna avses för huvudsakligen garnisonens sjuka.

3. Nuvarande två regementsläkarbefattningar å garnisonssjukhusets i Stockholm stat bibehållas. De omvandlas till biträdande överläkarbefattningar å ena kirurgiskt-kliniska och å ena medicinskt-kliniska avdelningen. Kompetensvillkoren för dessa befattningar äro utom övriga meriter även militärläkarmeriter. Innehavarna av dessa befattningar förordnas av kanslern för rikets universitet på förslag av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse efter hörande av respektive överläkare.

För underläkarbefattningar å garnisonsavdelningen erfordras även militärläkarmeriter. Befattningarna tillsättas av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse efter hörande av respektive överläkare.

4. I direktionen för serafimerlasarettet ingår en representant för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

5. A serafimerlasarettet inrättas en militärbyrå för ombesörjandet av rent militära tjänstangelägenheter. Chef för denna är en av nämnda biträdande överläkare.

6. Det anordnas 2 rum med tillhörande bad för de militära sjukvårdarnas omklädsel och för deras undervisning.

7. Nuvarande apotek å garnisonssjukhuset förlägges till serafimerlasarettet. Detta betjänar dels serafimerlasarettet, dels garnisonen i Stockholm, dels i mån av behov armén och flottan i övrigt. Apoteket utgör samtidigt ett läkemedelsförråd för krigsbehov. Det förestås av en apotekare och en biträdande apotekare enligt nuvarande stat. A apoteket fullgöra värnpliktiga apotekare sin facktjänstgöring.

8. Nuvarande tandpoliklinik å garnisonssjukhuset förlägges till serafimerlasarettet. Polikliniken betjänar dels garnisonen i Stockholm, dels lasarettet i dess helhet. Den förestås av en tandläkare enligt nuvarande stat. A polikliniken fullgöra värnpliktiga tandläkare sin facktjänstgöring.

9. Militära sjukvårdare beredas tillfälle till utbildning å de för garnisonen särskilt avsedda avdelningarna.

10. Bostad för väbel om 3 rum och kök önskvärd.

Här angivna förutsättningar hava av sakkunniga godtagits och beaktats dels i förslaget till ritningar, dels i förslaget till avtal mellan serafimerlasarettet, staten, Stockholms stad och Stockholms län.

Alternativ II innefattar sålunda beträffande garnisonssjukhuset följande lokaler:

1) Två kirurgiska avdelningar, den ena för 27 patienter, den andra likaledes för 27 patienter. 2) Två medicinska avdelningar, den ena för 27, den andra för 26 patienter. Dessa fyra avdelningar, för tillsammans 107 patienter, äro inrymda i de byggnadskomplex, vilka innefatta respektive kirurgisk^ och medicinskt-kliniska avdelningar. 3) En militärbyrå med tre rum. 4) Två rum med tillhörande bad för de militära sjukvårdarnas omklädsel och under-

135 Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

visning. 5) Ett apotek, inrymt i den enligt alternativ II tillkomna operationsavdelningen. 6) Bostäder för underläkarna i byggnadskomplex för övriga sjukhusets underläkare. 7) Bostad för väbel.

Tandpolikliniken är liksom enligt alternativ I anordnad i den gemensamma polikliniken.

Den omständigheten, att antalet sängplatser å garnisonsavdelningarna å allmän sal sänkts från 128 i alternativ I till 107, beror därpå, att dessa avdelningars storlek måst anpassas efter storleken av övriga i samma byggnadskomplex befintliga avdelningar med hänsyn till sjukrum, bilokaler m. m. Någon olägenhet för garnisonens del följer härav icke, enär genom den i alternativ II i övrigt ingående utökningen med en kirurgisk och en medicinsk avdelning samt därtill en nervavdelning, utöver vad i alternativ I innehålles, vårdmöjligheterna även för garnisonen utökats.

Av vad sålunda anförts framgår att alternativ II innebär den ej oväsentliga förändringen, att de självständiga garnisonsavdelningarna slopas, med vad till dem hör av operationslokaler, laboratorier m. m., och att de båda militära överläkarbefattningarna vid dessa ersättas med militära biträdande överläkarbefattningar. I detta förhållande ligger onekligen en viss svaghet militärt sett. Den kompenseras emellertid i väsentlig mån därigenom, att åt dessa biträdande överläkare givits en ställning å det kliniska sjukhuset, vilken otvivelaktigt blir av stor betydelse för fältläkarkårens rekrytering.

Sammanfattning.

1. Samtliga garnisonens sjuka tillförsäkras vård å den avdelning av ett kliniskt sjukhus, till vilken sjukdomsfallet på grund av sin särskilda art hör. De, som lida av vanliga s. k. kirurgiska eller medicinska sjukdomar, vårdas å respektive avdelning för dylika, de, som lida av ögon-, öron-, näs- och halssjukdomar, av nervsjukdomar etc., vårdas å för dessa avsedda specialavdelningar, de, som behöva röntgenundersökning eller -behandling, ljusbehandling, särskild bad- eller gymnastikbehandling, beredas tillfälle till dylik.

Då det kan förväntas, att serafimerlasarettet kommer att förfoga över allt, vad till sjukvård hör av yppersta beskaffenhet, torde det sålunda vara väl sörjt för vården av garnisonens sjuka.

Mot betänkligheterna rörande gemensam vård av civila och militära sjuka kan anföras, att rik erfarenhet om dylik gemensam vård —• å flera platser sedan nu åtskilliga år tillbaka — giver vid handen, att sådana betänkligheter fullkomligt sakna fog.

2. Tillgången till arbete för militärläkare å ett stort kliniskt sjukhus med utnyttjande av dettas rika möjligheter i sjukvårdsavseende och för vetenskapligt ändamål är av stor betydelse för den militära hälso- och sjukvården.

3. Garnisonssjukhusets nuvarande apotek och tandpoliklinik ej blott bibehållas utan utökas så, att de komma även den civila sjukvården till godo.

4. Skulle en ytterligare beskärning av vårt försvarsväsende äga rum, och därmed behovet av vårdplatser för garnisonen i Stockholm minskas, kommer med säkerhet det i vårt förslag ingående antalet sängar å garnisonens avdelning å serafimerlasarettet att utnyttjas för civila sjuka. Skulle vårt försvar utökas och därmed även garnisonen i Stockholm, följer med nödvändighet ett övervägande av huru sjukvårdsförhållandena skola anpassas därefter.

5. För mobiliseringsförhållanden, vilka givetvis kräva särskild planlägg-

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 184 käft. (Nr 216.) 5

Förslag till avtal mellan staten, serafimerlasarettet, Stockholms stad och Stockholms län angående uppförande av det ifrågasatta kliniska sjukhuset in. m.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ning, är det otvivelaktigt av väsentlig fördel att kunna repliera på ett stort kliniskt sjukhus.

Väsentliga fördelar tillskyndas således vårt militära hälso- och sjukvårdsväsende genom en sammanslagning av garnisonssjukhuset och serafimerlasarettet. Den bristande möjlighet till studier i sjukhusadministration, vilken skulle följa av försvinnandet av garnisonssjukhuset i Stockholm såsom administrativ enhet, har kompenserats under de senare åren genom de tillfällen till handläggande av administrativa ärenden, vilka numera förefinnas vid flera av våra stora militära sjukhus.

Vad här sammanfattats rörande den tilltänkta sammanslagningen mellan garnisonssjukhuset och serafimerlasarettet gäller såväl alternativ I som alternativ II.

Från uteslutande militär synpunkt är garnisonssjukhusets uppförande och drivande enligt alternativ 1 att föredraga. Men det är väsentligt dyrare såväl i uppförande som drift än en organisation enligt alternativ II. Då jag vägt den olägenhet, som ett avstående från kravet på alternativ I medför, mot den fördel för sjukvården å hela det nya lasarettet och för den medicinska undervisningen, vilken ett antagande av alternativ II utan tvivel innebär, har jag ansett mig kunna och böra tillstyrka detta senare alternativ, dock under uttryckligt framhållande av att här ovan angivna förutsättningar för detsamma tillfullo beaktas.

Den andra punkten, där jag anser en närmare redogörelse erforderlig, är ovanberörda, av de sakkunniga uppgjorda och åberopade förslag till avtal mellan staten, serafimerlasarettet, Stockholms stad och Stockholms län angående uppförande av nya byggnader för serafimerlasarettet och bestridande av lasarettets driftkostnader samt angående vården av garnisonens sjuka i Stockholm.

Innan jag ingår på redogörelsen för detta förslag vill jag emellertid erinra om de avtalsbestämmelser, som gälla mellan Stockholms stad och serafimerlasarettet rörande vård å lasarettet av sjuka från staden under åren 1922—1926.

1) De 200 sängar, varav hälften för medellösa, vilka Stockholms stad tillförsäkrats att allt framgent få disponera vid serafimerlasarettet, skola så fördelas emellan lasarettets olika avdelningar, att 100 sängar tillhöra de medicinska avdelningarna, 70 sängar de kirurgiska avdelningarna, 15 sängar den gynekologiska och 15 den oftalmologiska avdelningen, och må inträdessökande sjuk från staden, som är föremål för vård å lasarettet, ej förvägras inträde, med mindre ovannämnda antal platser å den avdelning, där han skall intagas, redan är upptaget av sjuka från staden.

De 100 sängar, vilka sålunda disponeras för medellösa, äro avsedda såväl för person med hemortsrätt i Stockholm, som ock för annan person, vilken staden enligt fattigvårdslagen är skyldig att bereda vård.

2) Kommunens bidrag för dessa medellösa sjuka skall utgå med hela den verkliga kostnaden, utgifterna för ny- och ombyggnader däri icke inbegripna, dock att, därest det under perioden skulle visa sig, att de under 1) upptagna bestämmelser icke från serafimerlasarettets sida iakttagas, staden skall äga befogenhet att därefter låta ifrågavarande bidrag utgå efter

67 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

de grunder, som varit gällande i den för åren 1902—1906 gällande överenskommelse mellan staden och lasarettet.

3) De för serafimerlasarettet nu fastställda sjuk vårdsavgifter- för vård i allmänt rum av betalande sjuka från staden få icke under den tid, för vilken överenskommelsen är gällande, höjas utan stadsfullmäktiges medgivande.

4) Rapport över beläggningen å stadens ackord med serafimerlasarettet skall dagligen avgivas till hälsovårdsnämnden enligt av nämnden fastställt formulär.

Särskild förteckning över de medellösa sjuka, som intagits å kommunens härför avsedda platser vid lasarettet, skall varje torsdag eller, om helgdag då infaller, nästföljande söckendag avlämnas till hälsovårdsnämndens ombudsman i enlighet med av nämnden fastställt formulär. Genom lasarettets försorg skall senast 14 dagar efter därom av hälsovårdsnämndens ombudsman framställd begäran till honom avlämnas i fattigvårdslagen stadgat förhörsprotokoll beträffande de å nämnda förteckning upptagna personer, vilka ombudsmannen finner icke äga hemortsrätt i Stockholm.

Emellan serafimerlasarettets direktion, å ena, samt Stockholms läns landstingsbestyrelse, enligt uppdrag av länets landsting, å andra sidan, har, angående vården å serafimerlasarettet av sjuka från Stockholms län, följande överenskommelse träffats:

§ 1. För så beskaffade sjuka från länet, att de enligt de för sjukas mottagande å lasarettet gällande allmänna regler få därstädes vinna inträde, tillhandahållas å serafimerlasarettet i mån av behov åttio sängar1, förutom de friplatser, som kunna underhållas med räntan, beräknad till 600 kronor årligen, å det av framlidne hovmarskalken Wattrang den 29 april 1826 för ändamålet donerade kapital av 12,000 kronor.

Befinnes å lasarettet redan intagen person lida av sådan sjukdom, att fara för smittas spridande inom lasarettet kan uppkomma, skall han till för sådan sjukdom särskilt bestämt sjukhus avföras och där vårdas, allt på länets bekostnad.

För den, som på grund av detta kontrakt vill erhålla sjukvård å lasarettet, erfordras skriftlig ansvarsförbindelse från vederbörande myndighet eller remiss.

Invärtes sjuka barn under sex års ålder få icke remitteras till intagande å lasarettet.

§ 2. Ersättning för vård av sjuka från länet utgår för ovannämnda åttio sängar med den för varje år beräknade verkliga sjukvårdskostnaden å lasarettet, dock med iakttagande att i avseende å fyrtio av de sängar, som äro tagna i anspråk, i kostnaden icke inberäknas utgifterna för fastigheternas underhåll och onera.

§ 3. I övrigt skall vid bestämmandet av denna sjukvårdskostnad iakttagas, att däri icke medräknas begravningskostnader och understöd till fattiga vid utskrivning, eller ny- och ombyggnadsutgifter, ej heller kostnaderna för poliklinikerna och undervisningen m. m. dylikt, vilka sistnämnda kostnader böra upptagas till minst det belopp, vartill de för närvarande beräknas. Därjämte skall från omförmälda ersättning avdrag äga rum såväl för det tillskott, statsverket lämnar lasarettet för länets sjukvård, beräknat till 2,400 kronor, som ock för den avkastning av Wattrangska dispositionen, som möjligen icke kommer att tagas i anspråk för ovannämnda friplatser.

1 Jfr nedan.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Rapport över beläggningen å landstingets ackord med serafimerlasarettet, utvisande det belagda sängantalet för varje dag i månaden, skall vid slutet av varje månad avgivas till landstingsbestyrelsen.

Över Wattrangska dispositionens tillgångar, inkomster och utgifter skall räkenskap föras skild från lasarettets allmänna fond.

§ 4. Ersättningen utbetalas från Stockholms län från och med den 1 februari 1909 på det sätt att, efter en beräknad kostnad av två kronor tio öre1 per underhållsdag och efter erhållen räkning, till lasarettet inbetalas sjukvårdskostnader för näst förflutna månad, dock att med likvid av ersättningen för december månad skall anstå, intill dess, efter avslutandet av lasarettets räkenskaper för året, den slutliga uppgörelsen kan äga rum.

Ersättningen för år 1908 utbetalas på sätt nu äger rum enligt kontraktet av den 2 oktober 1902.

§ 5. Detta kontrakt gäller under tio år från och med den 1 juli 1908 till och med den 30 juni 1918; dock må landstinget i fråga om ett antal av fyrtio sängar kunna redan efter tre år uppsäga kontraktet till upphörande två år efter det uppsägningen skett.

Sker sådan uppsägning, skall ersättning till kungl. serafimerlasarettet för de återstående fyrtio sängarna utgå efter den i § 2 härovan angivna lägre beräkningsgrunden.

Vidare har emellan direktionen för serafimerlasarettet och Stockholms läns landstings lasarettskommitté träffats avtal om följande ändringar i det mellan direktionen och landstingets bestyrelse den 22 juni 1908 uppgjorda kontrakt angående vården å serafimerlasarettet av sjuka från Stockholms län.

§ 1. Från och med 1916 års ingång ökas antalet sängar, som skola i mån av behov tillhandahållas för länets patienter enligt kontraktet, med 20, dock under uttalad förhoppning av direktionen, att länet snarast möjligt vidtager åtgärder i syfte att från lasarettet må kunna utskrivas sådana kroniska sjuka, vilkas tillstånd under vistelsen å lasarettet så ändrats, att de lämpligen kunna skötas inom anstalt av enklare slag.

§ 2. Såväl det år 1908 uppgjorda kontraktet som detta tillägg skola gälla intill tre år efter det någondera parten uppsigt detsamma.

De sakkunnigas förslag till avtal mellan svenska staten, serafimerlasarettet, Stockholms stad och Stockholms län angående uppförande av nya byggnader för serafimerlasarettet och bestridande av lasarettets driftkostnader samt angående vården av garnisonens sjuka i Stockholm är av följande lydelse:

§ 1.

Staten upplåter till serafimerlasarettet å Ladugårdsgärdets nordvästra del en tomt, omfattande i areal cirka 152,400 kvadratmeter. Såsom ersättning härför betalar serafimerlasarettet till staten en årlig tomtavgift, beräknad efter en krona och femtio öre för kvadratmeter. Staten reserverar dessutom för sjukhusets framtida utvecklingsmöjligheter intill denna tomt områden med en sammanlagd areal av cirka 50,000 kvadratmeter.

1 Ändrat genom landstingets på framställning av lasarettsdirektionen fattade beslut den 15 september 1919 till 5 kronor.

69 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

§ 2.

Kostnaden för hela byggnadsföretaget fördelas lika på de 1,154 i detsamma ingående vårdplatserna, av vilka skola förbehållas åt sjuka från Stockholms garnison 107 platser, från Stockholms stad 600 platser och från Stockholms län 100 platser samt stå öppna för sjuka från hela riket 212 platser och för sjuka, som önska vårdas å hel- eller halvenskilt rum, 135 platser.

Staten betalar byggnadskostnaderna för de 107 vårdplatserna för garnisonens sjuka.

Serafimerlasarettet betalar byggnadskostnaderna dels för de 200 vårdplatser, vilka enligt lasarettsdirektionens beslut av den 28 mars 1887 tillförsäkrats Stockholms stad att allt framgent få vid lasarettet disponera, dels för de 40 vårdplatser, vilka enligt lasarettsdirektionens beslut av den 17 december 1881 skola för all framtid finnas å lasarettet tillgängliga för Stockholms läns sjukvård, dels ock för de 212 platser, vilka skola stå öppna för sjuka från hela riket.

Stockholms stad betalar byggnadskostnaderna för de 400 vårdplatser, vilka staden utöver de nyssnämnda 200 önskar förbehålla åt staden tillhöriga sjuka.

Stockholms län betalar byggnadskostnaderna för de 60 vårdplatser, vilka länet utöver de nyssnämnda 40 önskar förbehålla åt länet tillhöriga sjuka.

Byggnadskostnaderna för de 135 vårdplatser, vilka äro förlagda till heleller halvenskilt rum, betalas genom ett amorteringslån.

§ 3.

Sjukhusets utrustning bekostas enligt de i § 2 angivna principerna, dock att staten ensam skall bekosta den del av utrustningen, som förorsakas av den medicinska undervisningen.

§ 4.

Sjukhuset uppföres och utrustas i huvudsak enligt ritningar och beskrivningar, som blivit av Kungl. Maj:t godkända, under ledning av en byggnadsnämnd, bestående av tre personer, nämligen en ledamot, förordnad av Kungl. Maj:t, tillika byggnadsnämndens ordförande, en ledamot, vald av serafimerlasarettets direktion, och en ledamot, utsedd av Stockholms stad. Byggnadsnämndens ledamöter skola uppbära av Kungl. Maj:t fastställda arvoden.

§ 5.

Sjukhusets drift handhaves enligt av Kungl. Maj:t särskilt utfärdat reglemente av en direktion, i vilken Kungl. iVTaj:t utser tre ledamöter, nämligen två på förslag av kanslern för rikets universitet och en såsom representant för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, Stockholms stad tre ledamöter och Stockholms län en ledamot. Kungl. Maj:t utser en av ledamöterna till direktionens ordförande.

§ 6‘

Kostnaderna för sjukhusets drift, däruti inbegripet kostnaderna för poliklinikerna, bestridas på följande sätt:

a) Staten betalar dels genom särskilda anslag till de olika klinikerna kostnaden för den medicinska undervisningen, dels kostnaden för vården av

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

garnisonens sjuka, dels enligt bestämmelsen i mom. c) viss del av övriga kostnader;

b) Alla å lasarettet intagna sjuka med undantag för sjuka från garnisonen betala fastställd legosängsavgift. För medellösa betalas legosängsavgiften av vederbörande fattigvårdssamhälle, landsting eller kommun;

c) Av restkostnaden, varmed förstås skillnaden mellan verkliga kostnaden för underhållsdag och legosängsavgiften, betalas den ena hälften av staten, den andra av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting.

§ 1.

a) Överläkare vid seratimerlasarettets kliniker äro vederbörande professorer vid karolinska institutet. Finnas flera professorer i samma ämne eller inrättas vid lasarettet klinik uti ett ämne, som icke är inom karolinska institutets lärarkollegium särskilt företrätt, eller inrättas fler kliniker i ett ämne än antalet professorer i detta ämne, utnämner Kungl. Maj:t klinikföreståndare ;

b) Under tider, då överläkare har undervisningsskyldighet, beslutar kanslern för rikets universitet angående tjänstledighet för honom och förordnar vikarie;

c) Alla läkartjänster utom överläkartjänsterna tillsättas av kanslern för rikets universitet på förslag av lasarettsdirektionen eller beträffande dem, om vilka i § 13 säges, på förslag av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, i bägge fallen efter vederbörande överläkares hörande.

§ 8.

Direktionen har att

a) bestämma legosängsavgiften, vilken skall av Kungl. Maj:t fastställas och vilken för sjuka, som vårdas i hel- och halvenskilt rum, bör bestämmas så, att avgiften täcker den verkliga kostnaden för underhållsdag och vederbörlig del av amorteringen av det i § 2 omförmälda lånet;

b) hos Kungl. Maj:t hemställa om säi’skilt arvode till lasarettets överläkare, om sådant anses böra av lasarettets medel utgå;

c) tillsätta en direktör för lasarettet och bestämma dennes löneförmåner;

d) bevilja semester och tjänstledighet samt förordna vikarier för överläkarna under tider, då undervisning ej pågår;

e) bestämma angående den underordnade läkarpersonalens antal och avlöning samt för densamma bevilja semester och tjänstledighet samt förordna vikarier;

f) för varje budgetår i föreskriven ordning till Kungl. Maj:t, Stockholms stadsfullmäktige och Stockholms läns landsting avlämna fullständigt förslag till inkomst- och utgiftsstat;

g) till Stockholms stads hälsovårdsnämnd avlämna dagrapport angående å lasarettets olika avdelningar intagna sjuka från Stockholms stad.

§ 9.

Angående användandet av lasarettets fonder bestämmer Kungl. Maj:t särskilt.

§ io.

Stockholms stadsfullmäktige och Stockholms läns landsting äga att för granskning av serafimerlasarettets förvaltning och räkenskaper utse, stadsfullmäktige två revisorer och landstinget en revisor.

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

§ 11.

a) De Stockholms stad tillförsäkrade vårdplatserna skola å lasarettets kliniker fördelas på följande sätt:

b) Annan fördelning av Stockholms stads vårdplatser kan av lasarettsdirektionen och stadens hälsovårdsnämnd gemensamt beslutas;

c) Skulle för Stockholms stad hinder möta disponera det antal vårdplatser, vartill staden enligt detta avtal är berättigad, och kan rättelse härutinnan ej annorledes vinnas, äga stadsfullmäktige rätt bestämma, att stadens platser avskiljas till särskilda avdelningar eller salar, å vilka inga andra än stadens sjuka få intagas.

§ 12.

Fråga om nybyggnad eller mera betydande ombyggnad skall bliva föremål för särskilt avtal.

§ 13.

Med anledning av garnisonssjukhusets uppgående uti serafimerlasarettet skall gälla

a) att de för garnisonen avsedda 107 platserna skola fördelas å fyra vårdavdelningar, en å vardera av de två medicinska och de två kirurgiska klinikerna. A dessa avdelningar få civila sjuka vårdas endast i den män platserna icke behöva tagas i anspråk för garnisonens behov;

b) att garnisonens sjuka, som i vederbörlig ordning inremitteras till vård å medicinsk eller kirurgisk avdelning, skola omedelbart intagas, så länge ej alla platser å de i mom. a) nämnda avdelningarna äro med garnisonens sjuka belagda och, om så är fallet, så snart plats kan beredas;

c) att garnisonens sjuka, som i vederbörlig ordning inremitteras för vård å specialavdelning, skola där emottagas, så snart plats kan beredas;

d) att officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare, som äro berättigade till fri sjukvård, skola vårdas i hel- eller halvenskilt rum, å den avdelning, dit sjukdomsfallet hör, så snart plats kan beredas;

e) att avtal bör söka träffas om att garnisonens sjuka, som lida av smittosamma könssjukdomar, vårdas till ett antal av samtidigt högst tolv å något Stockholms stads sjukhus mot att staten för dem betalar full underhållskostnad per dag;

f) att de två överläkarlönerna och fyra underläkarlönerna, vilka för närvarande äro uppförda å gällande stat för garnisonssjukhuset i Stockholm, överflyttas till serafimerlasarettets stat för avlöning av dels två biträdande överläkare, en å den ena medicinska och en å den ena kirurgiska kliniken, dels fyra underläkare, vilka skola tjänstgöra företrädesvis på garnisonens i mom. a) av denna paragraf omnämnda avdelningar å lasarettet;

g) att ovannämnda biträdande överläkare och underläkare skola tillsättas på sätt i § 7 mom. c) säges;

72 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

h) att även övriga löner, vilka för närvarande äro upptagna å garnisonssjukhusets stat, överflyttas till serafimerlasarettets stat i den mån nu anställd personal befinnes behövlig för garnisonsavdelningarna å serafimerlasarettet, för apoteket och för tandpolikliniken.

§ 14.

Avtalet gäller till dess det blivit genom annat avtal ersatt.

Motivering för avtalet.

§ 1.

Såsom motivering till förestående förslag till avtal hava de sakkunniga anfört följande:

Enligt förslaget förutsattes, att det nya sjukhuset skall träda i stället för serafimerlasarettet, att detta allt fortfarande skall bestrida viss del av den sjukvård, som för karolinska institutets undervisning är oumbärlig, och att kostnaden för sjukvården såsom hittills skall fördelas mellan staten såsom ansvarig för medicinska undervisningen och kommunerna såsom ansvariga för sjukvården. Till denna serafimerlasarettets egenskap av en hela rikets medicinska undervisningsanstalt, vilken i princip förbliver fullständigt likartad med den lasarettet alltid haft, föreslås nu, att lasarettet därjämte skall övertaga den vård av sjuka från Stockholms garnison, som åligger staten och som hittills meddelats vid garnisonssjukhuset. Förslaget till avtal åsyftar på grund av det nu sagda endast alternativ II.

På sätt av kungl. brevet den 21 april 1922 tydligt framgår och såsom i de sakkunnigas utlåtande upprepade gånger framhållits utgör det kliniska sjukhus, frågan här gäller, första delen av ett byggnadsföretag, vars stora slutmål är att skapa nya lokaler för karolinska institutet. Denna landets största medicinska högskola lämnar undervisning åt omkring 1,000 studerande, vilka i allmänhet flera gånger dagligen måste begiva sig till och från föreläsningar och övningar. Häruti ligger orsaken till att de sakkunniga föreslagit sjukhusets förläggande till en i stadsplanen så relativt förnämlig plats som Ladugårdsgärdet. Hade frågan gällt ett sjukhus med uteslutande sjukvårdande uppgifter, hade detta icke varit nödvändigt. Ett sådant kan uppföras å en mer avlägsen tomt, blott denna icke ligger allt för obekvämt för de sjuka, som söka kliniker eller polikliniker, för de sjukas anhöriga och för den stora mängd transporter av olika slag, som dagligen måste gå till ett stort sjukhus. Detta torde framgå därav, att Stockholms stad avsett att uppföra ett nytt sjukhus å en så relativt avlägsen tomt som den vid Ärsta. Den omständigheten, att här i själva verket är frågan om en hela rikets medicinska högskola och ej ett sjukhus i vanlig mening, har även medfört, att större krav måste ställas på tomtutrymmet för framtiden än eljest skulle hava varit fallet. Det är av stor vikt att giva varje nytt sjukhus tillräckliga utvecklingsmöjligheter. Detta blir särskilt viktigt, när frågan gäller ett kliniskt sjukhus, som bör hava bland sina uppgifter även den att gå i spetsen för sjukvårdens utveckling. Härtill kommer slutligen, att plats i närheten av sjukhuset måste reserveras för karolinska institutets i kvarteret Glasbruket å Kungsholmen nu belägna institutioner, om ovannämnda plan att förena den medicinska högskolans institutioner •— såväl de teoretiska som de kliniska — till ett helt i framtiden skall kunna förverkligas. Dessa synpunkter hava varit bestämmande för det förslag till tomt och dess anslutning till stadsplanen, som av de sakkunniga uppgjorts och som ligger till grund för vissa delar av avtalet.

73 Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

Å den av Kungl. Maj:t anvisade delen av Ladugårdsgärdet äro de medicinska institutionerna förlagda så långt norr ut emot Smedsbacken som möjligt. Härigenom bliver de södra emot Valhalla-, Hjorthagens- och Yärtavägarna belägna delarna av gärdet, vilka ur exploateringssynpunkt äro de värdefullaste, oberörda av den medicinska högskolan och dess framtida utveckling.

Den längst norr ut belägna delen av tomten, dit själva sjukhuset är förlagt och vilken tomtdel omfattar c:a 128,630 kvadratmeter, skulle på sätt framgår av ritningar och beskrivningar bebyggas med en synnerligen långt gående koncentration. På grund härav hava de sakkunniga för att tillförsäkra uppegående patienter tillräcklig promenadplats och sjukhuset lugn och ro, funnit nödigt begära, att redan nu ett område framför sjukhusets fasad, vilket omfattar c:a 23,770 kvadratmeter, skulle avgränsas och förläggas till sjukhustomten, som därigenom erhåller en storlek av 152,400 kvadratmeter, vilket är tillräckligt för det nu föreslagna sjukhusbygget jämte dess framtida utvidgning med ytterligare fyra, i beskrivningen närmare angivna kliniker.

Utanför detta område bör emellertid, såsom ovan framhållits, ytterligare reserveras mark för en framtida utveckling. De sakkunniga föreslå härför områden på trenne sidor om ovannämnda park av tillsammans c:a 50,000 kvadratmeter, vilka områden vid eu eventuell framtida exploatering av Ladugårdsgärdet således icke borde försäljas men väl för en lång tid framåt kunde för mer tillfälligt bruk upplåtas. Detsamma gäller det tomtområde av c:a 10,000 kvadratmeter, som å plankartan angives såsom plats för ett nytt karolinskt institut.

Ett stort område emellan den medicinska högskolan och Valhallavägen synes ej bliva behövligt för högskolans framtida utveckling.

Av det ovan sagda torde framgå att det är ett statsintresse, att den medicinska högskolan och dess kliniker icke bliva förlagda till ett ur undervisningssynpunkt otjänligt läge. Det torde därför vara ofrånkomligt, att staten vidkännes vissa ekonomiska uppoffringar härför, i detta fall först genom upplåtandet av lämplig tomt.

Å andra sidan komma kliniker och polikliniker vid det nya serafimerlasarettet att i så hög grad gagna den kommunala sjukvården, att det måste anses rimligt, att kommunerna bidraga till kostnaderna även för tomten. Detta torde icke lämpligen kunna ske därigenom att de intresserade kommunerna medelst vissa bidrag så att säga köpa sig in i tomten, så mycket mindre som ej blott Stockholms stad och Stockholms län utan större delen av rikets övriga kommuner hava intresse av serafimerlasarettet. Målet torde däremot kunna nås därigenom, att staten får en viss årlig ersättning för tomtens begagnande. Priset per kvadratmeter hava de sakkunniga föreslagit med hänsyn till vad de funnit vara för närvarande skäligt för uthyrande av råmark å andra delar av Ladugårdsgärdet. Beträffande avgiftens fördelning hava de sakkunniga låtit leda sig av den principen, att var och eu av de intresserade parterna skulle bära sin andel i proportion till den fördel de hava av sjukhuset. Givetvis har ej kunnat lämnas ur räkningen ovan framhållna förhållande, att sjukhuset blivit förlagt till Ladugårdsgärdet främst av hänsyn till undervisningen, och därför hava de sakkunniga ansett rimligt, att staten förutom hela kostnaden i detta avseende för garnisonens sjuka bör själv gälda viss del av tomtkostnaden. Den utgift, som på detta sätt förorsakas lasarettet, föreslås därför skola fördelas å kostnaden per underhållsdag.

74 Kungl. Maj'.is proposition Nr 216.

Vad angår byggnadskostnaderna för de vårdplatser, som avses för garnisonens sjuka, torde det vara klart, att de måste helt falla på staten. Detta är ett rent statsintresse och staten får dessutom, därigenom att garnisonssjukhuset kan upphöra med sin verksamhet, en mycket värdefull fastighet ledig till exploatering och till annat bruk.

De kostnader, som serafnnerlasarettet enligt avtalet skulle ikläda sig, äger detsamma såsom känt är för närvarande icke medel att gälda. De sakkunniga hava därför förutsatt, att staten skulle ikläda sig lasarettets kostnader, på villkor att staten finge övertaga lasarettets nuvarande tomter med fastigheter, vilka torde kunna betecknas såsom så värdefulla, att staten genom deras exploatering bör få ersättning åtminstone för eu mycket stor del av de kostnader, den nu skulle ikläda sig.

Beträffande lasarettets skyldigheter att bidraga till byggnadskostnaderna hava de sakkunniga först ansett, att gällande avtal med Stockholms stad och Stockholms län måste anses bindande. Både staden och länet hava bidragit till det gamla serafimerlasarettets tillkomst mot utfäst rätt till vissa vårdplatser därstädes för all framtid. De måste därmed anses hava förskaffat sig sådan rätt uti lasarettets fastighet, att lasarettet, vilket i detta fall blir liktydigt med staten, måste fullgöra denna sin åtagna skyldighet, när fastigheten överlåtes till staten för exploatering. Vidare hava de sakkunniga ansett, att det är ett statsintresse såväl ur undervisningens som ur den allmänna sjukvårdens synpunkt, att svåra sjukdomsfall från hela riket fortfarande liksom hittills mottagas till behandling vid landets största kliniska anstalt. Härför nödigt antal vårdplatser bör därför helt betalas av lasarettet med härför till förfogande ställda statsmedel.

Av staden önskade, för dess sjuka reserverade vårdplatser utöver de nyssnämnda kontraktsenligt tillförsäkrade skola givetvis helt betalas av staden. Motsvarande gäller för länet.

Beträffande fördelandet av tillgängliga allmänna vårdplatser hava de sakkunniga efter samråd med representanter för stadens sjukvård kommit till det resultat, att för staden bör avses utöver nyssnämnda 200 ytterligare 400, och hava ansett sannolikt, att länet utöver nyssnämnda 40 torde önska ytterligare 60, varigenom länet erhölle samma antal vårdplatser, som det nu har å serafimerlasarettet. Under sådant förhållande skulle för övriga delar av riket återstå 212 platser. Skulle länet ej önska några platser utöver de 40, vore det enligt de sakkunnigas mening önskvärt, att åtminstone en del av de för länet avsedda 60 sängarna lades till sistnämnda 212. Utsikt torde dessutom förefinnas, att staden vore villig övertaga fler platser än de 400.

I fråga om vårdplatserna å hel- och halvenskilt rum hava do sakkunniga utgått ifrån att av allmänna medel skulle bekostas endast sjukavdelningar av en typ, där de sjuka förlädes till större eller mindre ruin, allteftersom deras tillstånd det krävde, men att avdelningar för sådana patienter, som härutöver kräva en högre grad av komfort, borde betalas av dem själva. Detta kan för relativt måttliga kostnader ske, när dessa avdelningar uppföras såsom delar av ett stort sjukhus, men kräver givetvis, att medlen på något sätt förskotteras. De sakkunniga hava tänkt sig, att detta kan ske genom ett lån, som skulle av lasarettsdirektioneu förräntas och amorteras med de dagavgifter, som upptagas å dessa avdelningar. Om amorteringen för detta lån bestämmes till 40 år, torde annuiteten belöpande på dagavgiften ej bliva särdeles tyngande.

<0

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Beträffande yttre gas-, vatten- och elektriska huvudledningar hava de sakkuuniga utgått ifrån, att staden framdrager och bekostar dessa till sjukhusets tomtgräns. Framdragandet åter av huvudavloppsledningen och av fortsättningen av nyssnämnda yttre gas-, vatten- och elektriska ledningar, som ligga i gata men ovanför den punkt vid tomtgräns, där stadens arbete slutar, torde tillkomma sjukhuset att bekosta. Av kostnaden för dessa samtliga av sjukhuset bekostade yttre ledningar äro endast 2/3 lagda pa byggnadskostnad erna, emedan dessa ledningar även komma att betjäna angränsande byggnadskvarter och ej behöva anläggas, förrän stadsplan på området blivit upprättad. Där de av staden bekostade huvudledningarna hava samma sträckning som avloppsledningen, äro 60 % av rörgravskostnaderna lagda på avloppsledningen och 40 % på gas-, vatten- och elektriska ledningarna.

Beträffande de gator, som äro föreslagna att begränsa sjukhusområdet, hava de sakkunniga utgått ifrån att under byggnadstiden stadsplan på området kommer att upprättas och att överenskommelse mellan staten och staden om gatornas läge och bredd samt fördelningen av kostnaderna för deras anläggning bliver träffad. Någon kostnad för gator är därför icke upptagen i kostnadsberäkningen. Under arbetstiden avses att använda nuvarande vägar å tomtområdet för transporter in. m. De vägar, som till följd av byggnadsarbetet komma att delvis stängas, få i den mån sådant kan komma att fordras omläggas.

Denna paragraf torde icke kräva särskild motivering.

De sakkunniga hava ansett det vara mycket viktigt, att den byggnadsnämnd, som skall leda detta omfattande företag, icke bliver en stor kommitté med flera passiva ledamöter utan eu liten nämnd av sakkunniga och arbetande krafter. På grund härav hava de föreslagit, att blott de tre huvudintressenterna skola vara i densamma företrädda och att ledamöterna skola vara avlönade. Det torde få anses självklart, att nämnden har rätt att förutom arkitekten tillkalla och avlöna behövliga experter såväl å det medicinska som tekniska området.

De sakkunniga hava ansett, att de tre huvudintressenterna böra vara representerade i direktionen i proportion till deras intressen i sjukhuset. De sakkunniga hava ansett det klokt att inom de olika grupperna så litet som möjligt binda valet av person och hava därför avsiktligt utelämnat mer detaljerade bestämmelser. Genom bestämmelsen, att universitetskanslern skall’ föreslå två av de tre ledamöter, som skola utses av Kungl. Maj:t. torde karolinska institutets och överläkarnas berättigade anspråk att bliva i direktionen representerade bliva tillgodosedda.

a) Med i detta mom. omtalade statsanslag avses de klinikanslag, som redan nu utgå till karolinska institutets kliniker;

b) Detta mom. torde ej kräva särskild motivering;

c) De sakkunniga hava icke ansett det rimligt föreslå, att driftkostnaderna även med undantag för dem, som förorsakas av undervisningen och av garnisonens sjuka, skola betalas helt av vederbörande kommuner. De sakkunniga anse det redan i och för sig rimligt, att staten skall bidraga till driftkostnaderna vid ett sjukhus, som är oundgängligen nödvändigt för den medicinska undervisningen. De i mom. a) omförmälda statsanslagen äro i allmänhet helt små, för liera kliniker för närvarande blott 500 kronor om året, och äro avsedda endast för undervisnings- och forskningsmateriel. Utan tvivel förorsakar dock undervisningen härutöver ganska avsevärda

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

kostnader genom undervisningslokalernas underhåll, uppvärmning, belysning, städning m. m., vilket icke alltid är möjligt att utskilja från de allmänna driftkostnaderna och därför ej kan exakt angivas. Därtill kommer, att kommunerna få, såsom ovan är framhållet, vidkännas en större kostnad för tomten, än fallet skulle hava varit, om de byggt egna sjukhus, förlagda till billigare tomter. Slutligen hava de sakkunniga av skäl, som angives under nästa paragraf, ansett sig böra föreslå, att kostnaderna för assistentläkarpersonalen lägges på sjukhusdriften och ej som vid det nuvarande serafimerlasarettet till huvudsaklig del på staten ensam. Härigenom får staten en mycket avsevärd besparing på karolinska institutets stat.

Härovan föreslagna principer för kostnadernas gäldande förutsätta, antingen att de landsting eller städer, som ej deltaga i landsting, vilka vilja bereda tillfälle till vård för vissa sina sjuka å serafimerlasarettet mot därstädes gällande legosängsavgift, förbinda sig att till lasarettet erlägga i § 6 mom. c) omtalad del av restkostnaden eller ock att för sådana sjuka måste fastställas särskild, högre legosängsavgift, omfattande jämväl ifrågavarande del av restkostnaden.

a) Då _ serafimerlasarettets sjukavdelningar samtidigt äro karolinska institutets kliniker, faller det såsom regel av sig själv, vilka av institutets professorer skola vara de olika avdelningarnas överläkare. I vissa ämnen finnas emellertid två professorer och en konkurrens dem emellan om en viss klinik kunde då tänkas. Vidare måste förutsättas, att eu klinik kan bliva inrättad för ett ämne, t. ex. lungturberkulos, som ej är såsom sådant företrätt uti lärarkollegiet eller att eu tredje klinik kan bliva inrättad för t. ex. medicinska eller kirurgiska fall. I sådana fall hava de sakkunniga ansett lämpligast, att Kungl. Maj:t utnämner överläkare.

b) Detta mom. överensstämmer med nu gällande förhållande. I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att de stora kliniker, som nu förutsättas vid serafimerlasarettet, torde komma att kräva inrättandet av biträdande överläkarbefattningar, vilkas innehavare skulle beträffande såväl undervisning som sjukvård träda in såsom t. f. överläkare och undervisare vid förfall av de ordinarie. Dessa platser borde bliva högre utbildningsplatser, som lämpligen skulle anförtros åt docenter, vilka redan erhållit utbildning å mer underordnade assistentläkarbefattningar. På grund av befattningarnas sålunda angivna karaktär torde de böra avlönas av staten och tillsättas av universitetskanslern.

c) Då alla läkare vid serafimerlasarettet skola tjäna ej blott sjukvården utan även undervisningen, har det synts de sakkunniga riktigast, att de alla tillsättas av kanslern för rikets universitet.

a) Legosängsavgiften hava de sakkunniga av formella skäl ansett böra fastställas av Kungl. Maj:t. I allmänhet torde den böra förutsättas bliva densamma som för övriga sjukhus i Stockholm. Det skulle emellertid utan nyssnämnda bestämmelser finnas en möjlighet för direktionen att godtvckligt öka statens andel i kostnaderna genom att sänka legosängsavgifterna under ett rimligt belopp.

b) Denna bestämmelse står i överensstämmelse med vad som redan äger rum vid serafimerlasarettet.

c) Beträffande direktören för lasarettet utgå de sakkunniga ifrån att denne icke kan samtidigt vara överläkare. Hans tid och krafter komma säkerligen att helt tagas i anspråk för det stora sjukhusets förvaltning.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 216. 77

d) Detta mom. torde ej kräva särskild motivering.

e) De sakkunniga hava ansett, att det är riktigt, att kostnaderna för den underordnade läkarpersonalen vid ett sjukhus sådant som det här föreslagna läggas på driftkostnaderna. De underordnade läkarnas arbete står såväl i undervisningens som i sjukvårdens tjänst och bör därför bekostas efter ovan angivna regler av målsmännen såväl för undervisningen som för sjukvården.

f) och g) Dessa mom. torde ej kräva särskild motivering.

Syftet med denna paragraf är, att serafimerlasaret.tets fonder icke skulle tagas i bruk för täckande av vare sig byggnads- eller allmänna driftkostnader även i de fall, där donationsbestämmelserna ej lägga hinder i vägen för något dylikt. Lasarettets fonder uppgå för närvarande till något mer än 800,000 kronor. Användas dessa medel till gäldande av allmänna kostnader, bereda de de anslagsbeviljande myndigheterna ingen nämnvärd lindring. Däremot kunna de göra ett synnerligen stort gagn, om de få av direktionen användas för att bereda sjuka frisängar eller annan hjälp och för att bereda trevnad åt personalen i det ena eller andra avseendet.

Denna paragraf torde ej kräva särskild motivering.

a) Bestämmelser angående fördelningen å olika avdelningar av stadens stora sängantal äro givetvis nödvändiga för stadens sjukvård. Utan att var överläkare har ett visst bestämt antal av stadens sängar att ansvara för, är det dessutom omöjligt upprätthålla avtalets bestämmelser angående stadens rätt till 600 vårdplatser.

b) Detta moment torde ej kräva särskild motivering.

c) Bestämmelsen i detta mom. har tillkommit efter samråd med representanter för stadens sjukvårdsmyndigheter, vilka önska få stadens rätt säkrare garanterad än enligt nuvarande bestämmelser kan anses vara fallet.

Det är sannolikt, att även länet önskar få sina sängar fördelade till vissa avdelningar. Då länets här föreslagna sängantal är så litet, torde det emellertid ej möta hinder att senare göra avtal härom. Skulle länet önska samma garanti, som i mom. c) tillförsäkras staden, möter detta ej hinder.

Denna paragraf torde ej kräva särskild motivering.

a)—d) Dessa mom. avse att tillförsäkra garnisonens sjuka vård å serafimerlasarettet.

e) Då vid det nya lasarettet en klinik för hud- och könssjukdomar ej för närvarande avses bliva uppförd, men staten har skyldighet att för garnisonens folk ombesörja vård även av smittosamma könssjukdomar, måste särskilda anordningar vidtagas med avseende på vården av sådana sjuka. Antalet sjukvårdsbehövande å könsavdelningen har under senare åren väsentligt avtagit. Såvitt inga ändrade förhållanden häruti inträda, kan det antagas, att efter nu gällande härordning högst tolv platser per dag bliva behövliga. Under sådant förhållande torde staden i sinom tid emot full ersättning kunna mottaga nu ifrågavarande sjuka till vård å något sitt sjukhus. Skulle så ej bliva fallet, finnas även andra utvägar, som ej behöva draga stora kostnader, t. ex. att utöka en sjukavdelning å något truppförband eller det nya sjukhusets isoleringsavdelning.

f) De sakkunniga hava i motivering till § 7 mom. b) framhållit betydelsen av att vid serafimerlasarettet få biträdande överläkare anställda. Om de två överläkarlöner, som nu finnas vid garnisonssjukhuset, finge överflyttas till lasarettet såsom löner till två biträdande överläkare, en å medicinsk och en å kirurgisk avdelning, skulle denna fråga för dessa två klini-

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ker bliva löst, utan att något nytt anslag härför behövde äskas. Dessutom skulle härigenom arméns och flottans läkare erhålla två synnerligen värdefulla utbildningsplatser. Genom det i § 7 mom. c) föreskrivna befordringssystemet skulle det oaktat institutets intressen bliva tillvaratagna. De fyra underläkare, som nu finnas vid garnisonssjukhusets medicinska och kirurgiska avdelningar, behövas alla vid garnison savdelningarna å lasarettet och komma även de att utgöra värdefulla utbildningsplatser för arméns och flottans läkare.

g) och h) Dessa mom. torde ej kräva särskild motivering.

§ D- De sakkunniga äro övertygade, att en uppsägning av här föreslaget samarbete ej kommer att ske och för övrigt ej kan tänkas på ett rättvist sätt komma till stånd på annat sätt än genom en ömsesidig överenskommelse. Särskilda bestämmelser, hur vid en ensidig uppsägning skall förfaras, torde därför ej vara av betydelse.

Ändrings- vad slutligen beträffar det av de sakkunniga framlagda förslaget rörande varande sera- ändringsarbeten inom nuvarande serafimerlasarettet hava, såsom jag förut fimerlasa- erinrat, de sakkunniga i korthet angivit de olika förslag, som härutinnan framkommit från dels generalfältläkaren Bauer, dels professor Holmgren samt ■ för egen del stannat för det av Bauer framlagda förslaget, dock med vissa inskränkningar i detsamma.

För belysande av de olika förslagens innebörd torde vara erforderligt att i korthet redogöra för desamma.

Bauers förslag till modernisering av lasarettet berör följande lokaler och anordningar inom lasarettet:

1) polikliniken, 2) köket, 3) uppvärmningen, 4) belysningen, 5) ögonavdelningen, 6) medicinska undersöknings- och behandlingsavdelningen,

7) laboratorium för kirurgiska kliniken, 8) gymnastik- och massageavdelnig, 9) ljusbehandlings- och röntgenterapi avdelning, 10) isoleringsavdelning, 11) eu del sanitära anordningar.

I koncentrerad form är motivet

1) för utökning av polikliniken:

Dess otillräcklighet i alla avseenden — länge insedd och av åtskilliga myndigheter påpekad — såväl beträffande undervisning som behandling av de hjälpsökande.

2) för utökning av köket:

Dess brist på anordningar för dietkök, på lämpliga lokaler för läkarnas utspisning, på lokaler för förråd och för anrättningar av råvaror, överhuvudtaget dess otidsenlighet i åtskilliga avseenden.

3) för ändring av uppvärmningsanordningarna:

Då dessa i de flesta sjuklokaler utgöras av kamflänsrör, utan regleringsventiler, utan avlopp för kondensvatten, följer därav, att ångan tidvis måste avstängas från lokalerna, och dessa således vissa tider avkylas, under det att de andra tider bliva överhettade, till stort men för de sjuka. Serafimerlasarettet intager i avseende å uppvärmningsanordningarna en sorglig särställning bland vårt lands sjukvårdsinrättningar.

4) för ändring av belysningsanordningarna:

Omdömet beträffande uppvärmningen gäller även beträffande belysningen. Det finnes numera intet sjukhus, där man tagit så litet hänsyn till vad med

79 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

rätta kan fordras för de sjukas trevnad. Flera sjuklokalers ringa fönsteryta, deras djup, deras läge åt norr göra, att behovet av artificiell belysningär synnerligen stort. För den artificiella belysningen finnes i de flesta sjuklokaler endast takbelysning — och denna mycket sparsam. Vägglampor förekomma icke. De sjuka sakna således under stor del av dj'gnet möjlighet att sysselsätta sig med läsning eller i övrigt med sådant, som kräver särskild belysning. Även den direkta sjukvården försvåras av den dåliga belysningen.

5) för ändringsarbeten i ögonavdelniugen:

Bottenvåningen i den byggnad, i vilken denna är inrymd, har varit upplåten åt gynekologavdelningen. Efter dennas utflyttning, från och med början av år 1925, har densamma överlåtits för en mycket behövlig utökning av ögonavdelningen. En del förbättringar hava nu vidtagits i lokalerna, ytterligare förbättringar äro behövliga.

6) för ändringsarbeten i den medicinska undersöknings- och behandlingsavdelningen:

Denna avdelning borde i det skick, i vilket den f. n. och sedan länge befinner sig, utdömas med hänsyn till såväl de sjuka, vilka där skola behandlas, som den personal, som arbetar där.

7) för laboratorium för kirurgiska kliniken:

För kirurgiska kliniken finnes f. n. intet laboratorium. Man kan nämligen icke som laboratorium beteckna den skrubb, som nu 30 studenter gemensamt med klinikens 6 underläkare och ett antal assistenter hava till sitt förfogande för de viktiga laboratorieundersökningarna. Det har förelegat krav på bättre lokaler för ändamålet under långa tider. Sedan nu genom den ena kirurgiska klinikens förflyttning till Maria sjukhus nödigt utrymme kan erhållas, måste kravet på laboratorium tillgodoses.

8) för anordningar för gymnastik- och massageavdelningen:

Kungl. Maj:t härefter inhämtat yttrande från karolinska institutets lärarkollegium och sedan direktionen för serafimerlasarettet blivit i ärendet hörd, den 17 oktober 1924 fattat beslut, som innebär, att undervisning i gymnastik- och massagebehandling skall försiggå å serafimerlasarettet. Lokaler för ändamålet kunde anordnas i avdelning IX.

9) för anordning av lokaler för röntgenterapi och för ljusbehandling:

Det är av stor betydelse, att ett kliniskt sjukhus förfogar över sådana

anordningar, vilka vetenskapen visat vara av behovet påkallade i sjukvårdsoch undervisningsavseende.

10) för anordningar för isoleringsavdelning:

Avdelningen har sedan länge ansetts hälsovådlig, belägen som den är delvis under markens nivå.

11) för en del sanitära anordningar:

Dessa äro nästan överallt av mycket primitiv beskaffenhet.

Bauers förslag innefattar följande:

1) Utökning av poliTclinilcen sker i överensstämmelse med det förslag, vilket av direktionen för lasarettet avläts till Kungl. Maj:t den 29 9 1922 och sedermera i skrivelse den 31/8 1923 förnyades. Detta innefattar, dels att i den av lasarettet inköpta fastigheten n:ris 2, 3 och 4 i kv. Pilträdet (Hantverkargatan 4) en våning inredes för den medicinska polikliniken och nervpolikliniken, dels att de lokaler, som av den förstnämnda polikliniken nu disponeras i lasarettets poliklinikbyggnad, i stället inredas och tagas i anspråk för utvidgning av den kirurgiska polikliniken. Det senare förutsätter

80 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

emellertid även, att telefonväxeln flyttas till nya opera tionsbyggnadens vindsvåning.

Kostnaderna härför uppgå till kronor 89,900: —.

2) Utökning och modernisering av köksavdelningen.

Åtskilliga förslag härför hava utarbetats. Det har emellertid befunnits, att samtliga måste förkastas. Det har blivit nödvändigt att återgå till förslaget av den 29 januari 1924. Däruti ha emellertid med hänsyn till angivna förutsättning en del modifikationer kunnat göras, varigenom besparingar uppkommit.

Kostnaderna beräknas nu till kronor 396,400:—.

3) Vad angår uppvärmningen föreslås allenast en ny ångpanna i polikliniken, vilken jämte för dess montering nödiga byggnadsarbeten betingar eu

kostnad av ..................................kronor 6,500: —

och ersättande i en del rum av skrymmande, i flera avseenden opraktiska värmeanordningar med radiatorer till kostnad av ..................................... „ 7,600: —

Summa kostnad kronor 14,100: —

4) Förbättrad belysning föreslås anordnad genom dels anskaffandet av ytterligare en mindre generator, dels utökning av antalet ljuspunkter under komplettering av en del av de nuvarande ledningarna, dels slutligen utbyte av den i vissa sjuksalar nu befintliga armaturen mot ny sådan.

Lasarettet förfogar för närvarande över en större och en mindre generator för alstrande av elektrisk ström, av vilka den senare utgör reserv. Den förra har därför hittills icke kunnat utnyttjas mer än till den omfattning att den mindre städse kunnat fylla behovet som reserv. Genom anskaffandet av ytterligare en mindre generator kan reservkraft erhållas, även om den större generatorn helt utnyttjas. På så sätt skulle ytterligare 300 ljuspunkter kunna anbringas i sjuksalarna. De värsta bristerna i fråga om belysningens tillräcklighet bliva därigenom avhjälpta.

Visserligen äro nuvarande ledningssystemen icke i överensstämmelse med nuvarande föreskrifter varken beträffande materialens beskaffenhet eller förläggningssättet. Deras nuvarande beskaffenhet strider dessutom helt och hållet mot brandföreskrifterna. Emellertid torde ändock ett bibehållande av nuvarande ledningssystemen kunna försvaras.

Kostnaderna härför uppgå till kronor 27,000:—.

5) Ogonavdelningen.

En del smärre uppsnyggnings- och ändringsarbeten i denna hava beräknats kunna utföras för en kostnad av kronor 5,000:—.

6) Medicinska undersöknings- och behandlingsavdelningen. Det nuvarande linneförrådet flyttas till annan plats inom medicinska klinikens jordvåning. Det därigenom ledigblivna utrymmet tages i anspråk för undersöknings-, behandlings- och väntrum.

Kostnaderna härför hava beräknats till kronor 16,800: —.

7) Laboratorium för kirurgisica kliniken.

8) Gymnastik- och massageavdelning.

9) Ljusbehandlings- och röntgenterapiavdelning.

10) Utökad isolering savdelning.

Samtliga dessa lokaler med undantag för ljusbehandlingsavdelningen anordnas i kirurgiska klinikens jordvåning huvudsakligen genom slopande av nuvarande vårdavdelning n:r IX. En av dennas salar inredes till labora-

81 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

torium, tre andra till gymnastik- och massagelokaler. Den närmast intill nuvarande isoleringsavdelningen befintliga delen av nämnda vårdavdelning användes till inredandet av tvenne nya isoleringsrum samt till förbättrande av till isoleringsavdelningen hörande bilokaler. Det ena av de nuvarande isoleringsrummen, vilket till följd av sitt läge, till stor del under markens nivå, är olämpligt till sjukrum, kan användas till vaktrum för sköterskan.

Den återstående, södra delen av vårdavdelping n:r IX skulle enligt huvudförslaget användas till anordnandet av ljusbehandlingsavdelning, medan röntgenterapiavdelningen skulle kvarbliva i nya operationsbyggnadens källare, där den nu befinner sig. Emellertid har sedermera behovet av nya och kraftigare terapiapparater — för vilkas anskaffande medel dock här icke upptagits — inom röntgenavdelningen blivit allt mera påtagligt, varför det ansetts nödvändigt förlägga terapiavdelningen till ljusbehandlingsavdelningens plats och tvärtom. Därigenom vinnes den för uppsättning av kraftigare terapiapparater erforderliga, större rumshöjden, samtidigt som den i huvudförslaget upptagna, nya hissen mellan kirurgiska klinikens jordvåning och nya operationsbyggnadens källarvåning lättare kan undvaras.

Kostnaderna för ovanstående bliva följande:

Kirurgisk! laboratorium samt gymnastik- och massageavdelning ................................... kronor 18,000: —

Ljusbehandlingsavdelning........................ » 11,000: —

Röntgenterapiavdelning ......................... » 25,400: —

Utökning av isoleringsavdelningen ................. » 14,200:-—

Summa kronor 68,600: —

11) De sanitära installationerna.

För utbyte av en del dylika beräknas en kostnad av kronor 5,000:—.

I de till »1924 års ändringsförslag» hörande kostnadsberäkningarna hava kostnader för komplettering av lasarettets utrustning, instrument, inventarier

m. m. icke medtagits. För dylikt ändamål avsågs att i sinom tid begära särskilt anslag. Då de ovan föreslagna arbetena komma att kunna genomföras på kortare tid än som skulle behövts för det förstnämnda förslagets realiserande, torde redan nu medel böra begäras för den komplettering av utrustningen, som blir nödvändig i samband med de här föreslagna förändringsarbetena. Redan i lasarettsdirektionens ovannämnda framställningar rörande utvidgning av poliklinikerna hava upptagits kostnaderna för dylik utrustning.

Följande belopp erfordras:

Poliklinikens utvidgning.

Instrument och apparater till mediciniska polikliniken Instrument och apparater till kirurgiska polikliniken Nya inventarier i medicinska polikliniken.........

Medicinska behandlingsavdelningen.

Instrument och apparater....................

Inventarier...............................

Lj usterapiavdelningen.

Ljusbehandlingslampor och omformare............... » 6,000: —

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 184 käft. (Nr 216.) 6

. . . kronor 9,500: — » 4,800: —

. . . » 6,500: —

» 8,000: —

» 2,000: —

82 Kungl. May.ts proposition Nr 216. Röntgenterapiavdelningen.

Flyttning av apparater ..........................kronor 1,500: —

Ändring av kraftledningar........................ » 1,000: —

Summa kronor 37,300: —

Sammandrag av kostnaderna för de ovan föreslagna åtgärderna. 1) För polikliniken ...................kronor 89,900

2)

3)

4)

5)

6)

köksavdelningen ................

» uppvärmningen.................

» belysningen....................

» ögonavdelningen................

» medicinska undersöknings- och behand-

lingsavdelningen..................

7—10) För anordnandet av kirurglaboratorium, gymnastik- och massageavdelning........

För ljusbehandlingsavdelning..........

» röntgenterapiavdelning............

» utökad isoleringsavdelning.........

11) » förbättrade sanitära installationer ....

396,400

14,100

27,000

5,000

16,800: —

18,000

11,000

25,400

14,200

5,000

Summa kronor 622,800

Härtill komma kostnaderna för komplettering av utrustning och instrument..................kronor 37,300: —

Summa kronor 660,100:

Vad Holmgren anser vara minimum är förbättringar av:

1) polikliniken,

2) köket,

3) kirurgklinikens laboratorium,

4) de medicinska klinikernas arbetslokaler.

ad. 1. Om icke den ombyggnad av polikliniken får utföras, som sakkunniga föreslagit, vilket naturligtvis vore det bästa, då därigenom alla polikliniker få goda förhållanden, utan endast en partiell bättring får göras, så bör denna gälla i främsta rummet den kirurgiska och den medicinska polikliniken, vilka båda äro de för undervisningen viktigaste poliklinikerna och torde arbeta under de olidligaste förhållandena beträffande sjukbehandlingen. Det enklaste och billigaste sättet att utföra denna partiella bättring är utan tvivel det, som av direktionen över serafimerlasarettet i skrivelse till Konungen av 29 september 1922 och 31 augusti 1923 föreslagits, men som då icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Detta förslag innebär förflyttning av den medicinska polikliniken till den serafimerlasarettets direktion tillhöriga fastigheten Hantverkargatan 4, varigenom det nuvarande poliklinikhusets hela bottenvåning, som nu disponeras av den medicinska och den kirurgiska polikliniken tillsammans, skulle kunna upplåtas åt den kirurgiska polikliniken ensam.

ad. 2. Den del av kökets modernisering, som ur undervisningens och den därmed i samband stående sjukvårdens synpunkt är viktigast, är dietköket. Det är ett ohållbart tillstånd, att ett stort undervisningssjukhus icke har dietkök. Hela den dietiska behandlingen och undervisningen däri rå-

83 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

kar i lägervall. Den lösning av kökets ombyggnadsfråga, som januariförslaget innehåller, är utmärkt bra och skulle skapa den ändamålsenligaste köksavdelning, som något svenskt sjukhus äger.

För ett tillfredsställande funktionerande av den nuvarande köksavdelningen, om den utökas med ett dietkök, krävas emellertid vissa förändringar såväl av huvudköket som av renserier, kylrum m. m.

Ritningarna innebära i huvudsak ett partiellt realiserande av januariförslaget till köksavdelning.

ad. 3. Det kan icke annat än allvarligt skada kirurgiundervisningen och hålla studenternas arbete nere på en låg nivå, att de icke ha något laboratorium, där nutidens undersökningar på de sjukas sekret och exkret kunna göras, ty som laboratorium kan man icke beteckna den skrubb, som nu 30 studenter gemensamt med klinikens sex underläkare och ett antal assistenter ha till sitt förfogande för detta ändamål. Redan 1912 års kommitté klagade bittert häröver. Det har icke funnits någon möjlighet till ändring härutinnan förrän det genom professor Keys förflyttning till Maria sjukhus blev möjligt att utan olägenhet för undervisningen något minska sängantalet på kirurgkliniken och därigenom vinna nödig plats för laboratoriet.

Ett bra laboratorium för de på kirurgkliniken tjänstgörande studenterna ingår i januariförslaget. Denna del av förslaget kan med lätthet utföras fristående för sig.

ad. 4. De svåra förhållandena på de för båda de medicinska klinikerna gemensamma arbetslokalerna kräva ovillkorligen förbättring. Januariförslaget kan i detta avseende utan svårighet oförändrat utföras.

Nu nämnda förbättringsarbeten återfinnas samtliga i Bauers förslag och i samma form.

Kostnaderna för ovanstående förbättringsarbeten utgöra enligt arkitektens beräkningar.

1) För polikliniken......................kronor 89,900

2) » köksavdelningen................... » 396,400

3) » kirurgklinikens laboratorium.......... » 10,000

4) » de medicinska klinikernas arbetslokaler. . » 16,800

5) Utrustning.................. » 28,800

Summa kronor 541,900

Holmgren tillstyrker det i januari framlagda förslaget under framhållande, att om Kungl. Maj:t ändock icke anser sig kunna förorda detsamma till utförande i dess helhet, dock så stor del som möjligt måtte komma till utförande, samt att de fyra ovan anförda förbättringsarbetena äro de, som först och främst måste utföras för den händelse förslaget beskäres.

Mot de sakkunnigas betänkande och förslag av den 24 september 1925 har professor Holmgren avgivit tre reservationer,

den första, avseende förslaget till sjukhusbyggnad,

den andra, avseende förslaget till avtal, och

den tredje, avseende förslaget till moderniseringsarbeten vid serafimerlasarettet.

Beträffande den första reservationen, avseende förslaget till sjukhusnybyggnad tillåter jag mig, under hänvisning i övrigt till den vidlyftiga motivering,

Professor

Holmgrens

reservatio-

ner.

84 Kung1. Maj:ts proposition Nr 21G.

som av reservanten förebragts, allenast redogöra för den av honom beträffande lians förslag gjorda sammanfattningen:

Holmgren anser, att en omarbetning av de sakkunnigas förslag är absolut nödvändig.

Det förslag, till vilket Holmgren kommit, bestode av två huvuddelar, förslag om vad, som skall byggas, och förslag om hur det skall byggas.

I det förra avseendet hade Holmgren föreslagit, att nu skulle beslutas nybyggnad för tre av karolinska institutets kliniker, som läge utanför serafimerlasarettet, och som icke upptagits i de sakkunnigas förslag. Dessa vore den pediatriska kliniken vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt, den psykiatriska kliniken och kliniken för hud- och könssjukdomar.

Holmgren hade därjämte föreslagit avdelning för infektionssjukdomar och tuberkulosavdelning vid den medicinska kliniken. För att sjukhuset ej på grund av dessa tillägg skulle bli större än enligt de sakkunnigas förslag, hade han i stället uteslutit den obstetriska kliniken, av vilken sjukhuset som sådant knappast hade behov, samt kvarlämnat eu kirurgisk, eu medicinsk och eu nervklinik vid det nuvarande serafimerlasarettet, vilket skulle moderniseras i enlighet med de sakkunnigas i januari 1925 framlagda förslag.

Sjukhuset skulle enligt Holmgrens förslag sålunda få följande samman-

Härtill komme liksom i de sakkunnigas förslag en patologisk-anatomisk avdelning, varjämte Holmgren ytterligare föreslagit nybyggnad för karolinska institutets bibliotek, som själv därav vore i det mest trängande behov, och vilket därjämte näppeligen kunde undvaras vid det nya sjukhuset.

Genom de sakkunnigas förslag ställdes till förfogande 1,154 sjukhusplatser, genom Holmgrens förslag 1,418 (det gamla och det nya serafimerlasarettet), varjämte Stockholms stad genom moderniseringen av serafimerlasarettet skulle kunna nu genast få till sin disposition 60 nya sängar medicin och kirurgi.

Holmgrens förslag skulle trots dessa fördelar vara betydligt billigare i utförande än de sakkunnigas. Härom vidare i det följande.

Fördelarna för karolinska institutet av Holmgrens förslag framför de sakkunnigas åskådliggjordes genom följande tabell:

85 Kungl. Maf.ts proposition Nr 216.

Sängar

x\lternativ I........... 825

Alternativ II........... 1,154

Holmgrens förslag (Alternativ III)............. 908

Vad beträffade frågan om hur sjukhuset skall byggas, hade Holmgren i

sin motivering uppvisat betänkliga brister hos de sakkunnigas förslag av organisatorisk, driftsteknisk och ekonomisk art. Detta gällde såväl situationsplanen i allmänhet som ock de särskilda byggnadernas planläggning och konstruktion.

I det senare avseendet hade han ur de nämnda synpunkterna anmärkt på de olika byggnadernas otillräckliga utvecklingsmöjligheter, på sjukavdelningarnas konstruktion, på anordningarna för sköterskornas bostäder, på organisationen av sjukhusets ljusbehandling och de medicinska klinikernas laboratorier in. m.

Holmgren hade i avseende på situationsplanen särskilt framhållit följande punkter: huvudentréns förläggning till sjukhusets norra, från staden bortvända sida; desorganisationen av tillträdesförhållandena; poliklinikernas sammanblandning med sjukhuset; den otillräckliga koncentrationen i byggnadssättet, som föranledde ett dyrbart system av underjordiska kulverter och i alla avseenden vore oekonomiskt; de svårigheter för sjukhusets drift, som föranleddes av de stora avstånden inom byggnaderna och mellan de olika byggnaderna (så t. ex. finge betjäningen på vissa kliniker ensamt för att hämta mat till tre måltider för de sjuka och för att själva intaga sina måltider tillryggalägga eu vägsträcka av i det närmaste 4 x/s km. om dagen).

Holmgrens förslag ifråga om vad som skall byggas, torde i det hela kunna utan större svårigheter förverkligas genom omarbetning i vissa delar av de sakkunnigas ritningar.

Då man kommer till frågan hur sjukhuset skall byggas, vore däremot detta icke längre möjligt. De principanmärkningar, som han gjort med avseende på sjukhusets allmänna planläggning, och av vilka de viktigaste nyss uppräknats, kunde icke tillgodoses utan en fullständig omritning av sjukhuset. Det hade därför varit nödvändigt för honom att framlägga ritningar, i vilka visades, huru de principer kunde förverkligas, för vilka han gjort sig till talesman.

Dessa ritningar, som utarbetats av arkitekten i byggnadsstyrelsen G. Birch- Lindgreu, hava samtidigt överlämnats jämte av arkitekten avfattad beskrivning över desamma.

Ritningarna avsåge sålunda att visa, liur sjukhuset bör byggas. Däremot vore de icke bundna vid något bestämt förslag ifråga om vad som skall byggas, utan vore den planläggning av sjukhuset och konstruktion av byggnaderna, som ritningarna angåve, i sina huvuddrag lika tillämplig vare sig det ena eller andra alternativet till urval av kliniker komme till utförande.

Det antal vårdavdelningar och den fördelning av vårdavdelningarna på olika kliniker, som ritningarna och beskrivningen över desamma upptoge, vore sålunda icke att betrakta som ett förslag till vad sjukhuset borde inrymma, utan endast som en kombination bland många tänkbara. Det hade därför icke legat någon vikt på att ritningarnas antal vårdavdelningar och

86 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

sängantal skulle sammanfalla med det speciella förslag i detta avseende, som Holmgren i sin reservation framställt. Vad han däremot ansett angeläget vore, att de särskilda vårdavdelningarna tillmätts samma nyttiga golvyta som i de sakkunnigas förslag samt att samtliga arbetsavdelningar, såsom polikliniker, laboratorier, operationsavdelningar o. s. v., som funnes i de sakkunnigas förslag, även återfunnes bär och med samma nyttiga utrymme. Det bleve nämligen därigenom möjligt att göra en rättvis och tillförlitlig jämförelse mellan Jcostnaderna för de sakkunnigas förslag och kostnaderna för ett sjukhus av samma omfattning, byggt på det sätt, som de av honom framlagda ritningarna angåve.

Den lösning av byggnadsfrågan, som ritningarna demonstrerade, medförde bland annat följande fördelar:

1) Sjukhusets huvudingång vore belägen på dess mot staden vända sida.

2) Poliklinikerna hade skilts från det övriga sjukhuset och försetts med egen ingång från gatan, men vore i bekväm inomhusförbindelse med sjukhuset.

3) Genom det koncentrerade byggnadssättet hade alla avstånd inom sjukhuset betydligt förminskats, vilket ur driftsynpunkt vore en utomordentlig fördel. Särskilt viktig vore kökets bekvämare belägenhet. Enligt gjorda beräkningar hade genom anläggningens koncentration bland annat inbesparats 12—15,000 kronor i årliga bränslekostnader vid jämförelse med de sakkunnigas förslag.

4) För karolinska institutets teoretiska institutioner funnes möjlighet till friare belägenhet med utrymme för framtida utveckling genom att institutet förlagts inom samma tomtområde, som de sakkunniga avsåge enbart för sjukhusets behov. Intet ytterligare tomtområde behövde sålunda reserveras för karolinska institutet, vadan dess framtid syntes ligga säkrare än i de sakkunnigas förslag.

5) Det sammanlagda tomtområde, som staten behövde upplåta eller reservera på Ladugårdsgärdet för sjukhusanläggningen och karolinska institutet, minskades, som av arkitektens beräkning framginge, med 49,560 m2. Trots detta toge den av Holmgren förordade sjukhusanläggningen endast ungefär en tredjedel av tomtområdet i anspråk, vadan tillräckligt utrymme funnes kvar för framtida utveckling.

6) Genom det koncentrerade byggnadssättet vunnes på en sjukhusanläggning av den storlek, som de sakkunniga föresloge, eu besparing av minst 2,300,000 kronor, såsom framginge av arkitektens beskrivning.

7) Genom minskningen av den tomtareal, som åtginge, skapades möjlighet för staten till försäljning av tomter för en summa av minst 3,3 millioner mer än enligt de sakkunnigas förslag.

Holmgrens yrkanden i avseende å hans reservation mot förslaget till sjukhusbyggnad innebära, att Kungl. Maj:t måtte

dels, efter av byggnadsstyrelsen verkställd ytterligare utredning om de ekonomiska och andra fördelar, som vore förenade med att det planerade sjukhuset byggdes efter de principer och på det sätt, som de Holmgrens reservation bilagda ritningar och beskrivningen över desamma angåve, låta snarast möjligt utarbeta fullständiga ritningar, på grundval av de av Holmgren nu överlämnade, till ett nytt kliniskt centralsjukhus,

dels beträffande byggnadsföretagets omfattning besluta, att däri skall ingå

87 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

en pediatrisk, en psykiatrisk och en hud- och könsklinik, vid den medicinska kliniken en tuberkulosavdelning och en infektionsavdelning, samt vidare karolinska institutets bibliotek, allt i enlighet med Holmgrens i reservationen framställda förslag,

dels slutligen för byggnadsföretagets förverkligande vidtaga de åtgärder, om vilka de sakkunniga hemställt, med de ändringar ifråga om siffrorna i begärda anslag och de modifikationer i övrigt, till vilka ett bifall till förestående yrkanden gåve anledning.

Beträffande den andra reservationen, nämligen den, som avgivits mot de sakkunnigas förslag till avtal mellan staten, serafimerlasarettet, Stockholms stad och Stockholms län angående uppförande av de ifrågasatta nya byggnaderna m. in., anför Holmgren i densamma i huvudsak följande:

I § 5 av de sakkunnigas förslag till avtal stadgas ej, att karolinska institutet skall ha särskilda representanter i det nya serafimerlasarettets direktion. I detta avseende finnes endast bestämmelsen, att två av direktionens sju medlemmar skola utses av Kungl. Maj:t på förslag av kanslern för rikets universitet.

Det är svårt att förstå, om denna bestämmelse verkligen avser att garantera karolinska institutet representation i direktionen, varför man icke då klart utsäger, att två medlemmar i direktionen skola representera karolinska institutet och utses på förslag av kanslern. Hela sjukhuset är tillkommet för den medicinska högskolans behov, men denna skall icke i klara ord tillförsäkras representation i direktionen. Direktionen har uppgifter av den största betydelse, nämligen att vaka över riktlinjerna för sjukhusets verksamhet och utveckling. Då detta sjukhus icke har något annat existensberättigande än att tjäna högskolans behov, måste naturligtvis riktlinjerna för dess verksamhet och utveckling i huvudsak bestämmas av högskolans intressen. Direktionen har i förslaget till avtal tillagts eu mycket vidsträckt makt över sjukhusets fortsatta öden. Det är därför alldeles klart, att högskolans intressen icke kunna göra sig med vederbörlig kraft och snabbhet gällande, om de ej inom direktionen själv representeras av högskolans egna män. I det nuvarande serafimerlasarettets direktion, som består av sex personer, skola ständigt två av karolinska institutets kliniska professorer sitta, nämligen en av professorerna i medicin och en av professorerna i kirurgi.

Jag finner för det första, att det bör uttryckligen stadgas, att institutet i direktionen skall representeras av två ledamöter, men jag anser icke detta nog. Det bör också finnas ett stadgande i stil med det nuvarande, som tillförsäkrar plats i direktionen, antingen liksom nu för båda de centrala ämnenas representanter eller, om detta anses för mycket begärt, åtminstone för en av dem. Detta bör i så fall helst vara representanten för medicin, som är det utan gensägelse för undervisningen viktigaste ämnet,

Det är vidare anmärkningsvärt, att Kungl. Maj:t endast utser tre ledamöter av sju, ehuru det är fråga om en statsinstitution, i vilken staten både ideellt och ekonomiskt har de största intressena. I direktionen för det nuvarande serafimerlasarettet, som dock icke äges av staten, har staten fyra representanter av sex, i fall man även räknar de båda professorerna som statsrep resen tanter. Det synes mig vara rimligt, att Kungl. Maj:t i det nya serafimerlasarettets direktion utser åtminstone halva antalet ledamöter. Det blir då nödvändigt att öka dessa till åtta.

88 Skrivelser från professorn W. Wernstedt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21(i.

I § 7 mom. c) i förslaget utsäges, att alla läkartjänster utom överläkartjänsterna tillsättas av kanslern på förslag av lasarettsdirektionen, med undantag av sex läkare, vilka tillsättas på förslag av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

Principen om förordnanden efter förtjänst och även med hänsyn till vetenskaplig förtjänst måste anses vara särdeles viktig vid detta sjukhus, som skall vara en stor centralhärd för klinisk medicinsk forskning i vårt land, och vid vilket de bästa vetenskapliga begåvningarna böra fästas. De föreslagna bestämmelserna om tillsättande av sex läkartjänster på förslag av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse bryter alldeles ut ur denna ram. Bestämmelsen i § 7 ger tydligen militärläkarna eu förmån framför alla andra läkare, nämligen utsikterna att till sex läkartjänster föredragas framför mera meriterade medsökande.

Jag finner sålunda undantagsbestämmelsen för dessa sex läkartjänster onödig och direkt motverkande högskolans intressen.

För min del anser jag, att de ifrågavarande läkarlönerna böra överflyttas från garnisonssjukhusets stat, men att platserna böra tillsättas på samma sätt som lasarettets övriga läkartjänster. Arméförvaltningens intresse av att ha ett ord med i laget vid tillsättningen är fullkomligt tillräckligt tillgodosett därigenom, att arméförvaltningen har en representant i direktionen, som där kan yttra sig över de sökande. Jag får sålunda påyrka ändrade lydelser i vissa paragrafer av förslaget till avtal. En förutsättning för att jag kan godtaga förslaget till avtal i övrigt är naturligen, att de sakkunnigas byggnadsalternativ II kommer till utförande.

Reservationen utmynnar i vissa förslag till ändrad lydelse av de sakkunnigas förslag till avtal.

Den tredje av professor Holmgrens reservationer avser de sakkunnigas förslag till ändringsarbeten å nuvarande serafimerlasarettet; i denna reservation framhåller Holmgren betydelsen av att undervisningen och sjukvården vid serafimerlasarettet icke under de närmaste 10 åren förbli behäftade med de nuvarande stora bristerna; om ett antagande av de sakkunnigas alternativ II till nybyggnader på Ladugårdsgärdet skulle förhindra detta, vore det för den medicinska högskolan bättre, att alternativ I utfördes och serafimerlasarettet under något längre tid, men i tillfredsställande skick, fortsatte sin verksamhet. Holmgren hemställer om vidtagande av sådan åtgärd, att nödiga medel ställas till förfogande för utförande av de av de sakkunniga i skrivelse den 29 januari 1925 föreslagna ändringsarbetena vid serafimerlasarettet.

I avseende å de av Holmgren till stöd för detta yrkande anförda motiv hänvisar jag till reservationen.

I anledning av sjukhusbyggnadssakkunnigas ovanberörda betänkande och förslag av den 24 september 1925 har professorn i pediatrik vid karolinska institutet W. Wernstedt till Kungl. Maj:t inkommit med två särskilda skrivelser.

I den första av dessa skrivelser har Wernstedt hemställt, att, därest proposition angående beviljande av medel till serafimerlasarettets nybyggnad

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

kommer att till riksdagen avlåtas, däri må upptagas cn avdelning för barnsjukdomar — eventuellt i utbyte mot annan av de sakkunniga föreslagen men mindre nödvändig avdelning.

Till stöd för detta yrkande lämnar Wernstodt en kritik av de i ärendet förekommande uppgifterna rörande behovet av sängplatser å de olika slagen av kliniker. lian kommer därvid till det resultatet, att det är tveksamt, huruvida vissa av de utav de sakkunniga i deras förslag upptagna klinikerna böra komma till utförande vid det nya serafimerlasarettets första utbyggnad. En ny barnklinik till ersättning för den på kronprinsessan Lovisas vårdanstalt vore däremot det mest trängande av alla den kliniska undervisningens behov, enär det måste anses vara ett riksintresse av betydande vikt, att fullgoda undervisningsmöjligheter i pediatrik stå de studerande läkarkandidaterna till buds. Skapandet av sådana möjligheter kan därför icke göras beroende av eventuell medverkan från Stockholms stad. Stockholms län borde dessutom kunna intresseras även för upprättande av en barnavdelning vid serafimerlasarettet.

I den andra skrivelsen har Wernstedt — med vidhållande av det i den förra skrivelsen framställda yrkandet — hemställt, att frågan om serafimerlasarettets nybygge måtte göras till föremål för förnyad utredning och prövning.

I denna skrivelse ingår Wernstedt på ett detaljerat uppvisande av beläggningen å de olika sjukhusen i Stockholm och deras särskilda avdelningar och gör gällande, att platsbrist för närvarande råder vid de medicinska och kirurgiska avdelningarna, barnsjukhusen och barnbördshusen. Beträffande öron- och kvinnosjukdomsavdelningarna funnes eller komme att från 1926 års början finnas tillräckligt platsantal. På hud- och könsavdelniugarna rådde ett stort överskott på lediga platser. Den största platsreserven fordrades vid barnsjukhusen, därnäst i fallande skala för invärtesavdelningarna för vuxna, för öron- och de allmänna kirurgiska avdelningarna; minsta reserven behövde avdelningarna för hud- och könssjukdomar, kvinnosjukdomar samt barnbördshusen. Den verkställda undersökningen rörande behovet av sängplatser gåve vid handen, att sakkunnigmajoritetens förslag skapade platsreserver, som ginge stick i stäv mot en rationell fördelning av desamma på de olika sjukavdelningarna. Beträffande särskilt barnsjukhusen disponerade Stockholms stad icke över så många platser, som vore för staden behövliga, utan vore hänvisad till att mer än vid någon annan sjukhusvård utnyttja den enskilda välgörenhetens och statens resurser. \ idare framhåller Wernstedt, att lämpligt tomtområde för det nya medicinska högskolekomplexet bör med det snaraste bestämmas, anser sakkunnigmajoritetens förslag icke vara antagligt och uttrycker sympatier för det Holmgrenska förslaget, men anser, att tiden ej medgivit en ingående prövning av detsamma, varför ny utredning erfordras med komplettering i vissa avseenden av redan verkställda undersökningar. Normgivande för den nva utredningen böra vara vissa närmare angivna, i Holmgrens reservation ingående grundtankar i fråga om förläggningen av de olika klinikerna och institutionerna till det nya serafimerlasarettet samt ordningen och sättet därför. Utredningen bör ske i samarbete med redan igångsatta men nu med nödvändighet påskyndade utredningar rörande allmänna barnhusets omorganisation och rörande åtgärder för åstadkommande av enklare och

90 Kungi. Maj:ts proposition Nr 21(j.

billigare sjukhus. Slutligen gör Wernstedt gällande den uppfattningen, att vid ett rationellt utnyttjande av de sjukhusplatser, som redan stå till buds, icke blott Stockholms stads nu föreliggande utan eventuellt ett ännu större platsbehov skulle kunna nära nog omedelbart tillgodoses, varför det är oberättigat att med hänvisning till ett icke förefintligt nödläge söka framtvinga ett omedelbart avgörande av serafimerlasarettets nybyggnadsfråga.

Beträffande den närmare motivering, Wernstedt i sina skrivelser anfört till stöd för sina yrkanden och förslag, tillåter jag mig hänvisa till ifrågavarande skrivelser.

Myndig-

låtanderföver Över sjukhusbyggnadssakkunnigas betänkande och förslag samt professor sjukhusbygg- Holmgrens därtill fogade reservationer ävensom över professor Wernstedts nigaTförslag ovauberörda skrivelser hava utlåtanden avgivits av vederbörande myndigden 24 sep- heter, tember 1925.

De militära Jag vill då först i korthet redogöra för de militära myndigheternas yttterria. randen, i vilka frågan om den föreslagna tomten å Ladugårdsgärdet och spörsmålet om garnisonssjukhusets ställning givetvis varit föremål för den största uppmärksamhet.

Chefen för Svea artilleriregemente avstyrker på i huvudsak förut angivna skäl den föreslagna förläggningen av sjukhuset till Ladugårdsgärdet.

Sekundchefen för livgardet till häst avstyrker på det bestämdaste förslaget i dess helhet, då planens realiserande omöjligt kan förenas med militära intressen:

Så länge den nuvarande kasernen vid Ladugårdsgärdet tages i anspråk för militära ändamål, måste större delen av detsamma vara tillgängligt för militära övningar. Genom frihamnen och framdragandet av trafikleder har utrymmet härför redan avsevärt inkräktats. Än värre skulle det bliva under sjukhusets byggnadstid. Då utbildningstiden nu ytterligare inskränkts, måste lämplig övningsterräng finnas i kasernens omedelbara närhet även för tilllämpnings- och skjutövningar. Av ritningarna synes framgå, att samtliga motioneringsgårdar, hinderbanor m. m., vilka med stora kostnader anlagts, skulle ingå i sjukhusets parkområde. En stor del av hästgardets område skulle sålunda försvinna. Vissa delar av dessa områden kunna tänkas i eu snar framtid bliva behövliga för militära ändamål. Närheten till flera kaserner måste medföra, att de sjukas lugn störes genom signaler, kommandoord, skottlossning m. m. \ issa sjukhuslokaler hava i förslaget förlagts omedelbart intill gödselbehållare, vilket i sanitärt hänseende icke torde vara tillrådligt.

Chefen för fjärde arméför delning en erinrar jämväl om sitt i tomtfrågan tidigare avgivna yttrande samt anför vidare i huvudsak:

Efter avgivande av nämnda yttrande har Stockholms garnison starkt reducerats. En förminskning av övningsterrängen kan dock ej ske i motsvarande grad, enär truppförbandens och främst infanteriets taktik undergått en genomgripande omvandling med avsevärt större krav å övningsterräng även för de rent formella tillämpningsövningarna. Något utflyttande av

91 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

garnisonstrupperna till Järvafältet påyrkas dock ej omedelbart, även om sjukhuset förlägges till den ifrågasatta platsen på Ladugårdsgärdet, vilken senare förläggning fortfarande på det bestämdaste avstyrkes. Det för sjukhusanläggningen föreslagna parkområdets gräns mot norr är alldeles obestämd. Områdets gräns bör tydligt bestämmas, dock så att det åt öster ej skjuter utanför föreslagen sjukhustomt och i väster ej in på den del avlivgardets till häst område, vilket användes till motioneringsgård m. m. och närmast är att räkna till regementets kasernområde. Den av sjukhusbygget föranledda förflyttningen av vissa förrådsbyggnader bör helt betalas av sjukhuset. Dettas grannskap till två stora militära etablissement och ett övningsfält är synnerligen olämpligt. Vid olika tillfällen har klagats över bullret från kasernerna. Om detta verkar störande på friska människor, måste det bliva än mer besvärande för sjukhusets patienter. Även ur allmänhetens synpunkt måste därför valet av mark för anläggningen anses vara den sämsta tänkbara även under fredstid. Vid krigstillfälle kommer läget att medföra verkliga vådor genom faran för luftbombardemang. Genom sin närhet till kaserner och militära förråd kommer sjukhuset att befinna sig i en av brännpunkterna för ett luftangrepp mot staden. Skulle sjukhuset, oaktat alla betänkligheter däremot, förläggas till den föreslagna tomten, uppställas härför följande fordringar: gränserna för området samt sträckningen av vägar till detsamma fastställas med hänsyn till befintliga militära etablissement, Å området befintliga militära byggnader flyttas på sjukhusbyggets bekostnad till platser, som godkännas av militära myndigheter. Erfoiderliga anordningar för riktövningar vid Svea artilleriregemente bekostas likaledes av sjukhusbygget. Ladugårdsgärdet får fortfarande användas för militära övningar utan hinder eller restriktioner från sjukhusets sida utöver det intrång, som vållas genom avskiljande av sjukhustomten.

Chefen för generalstaben har i frågan anfört följande:

Beträffande sjukhusets organisation finner jag ur militär synpunkt alternativ I bestämt vara att föredraga på skäl, som överfältläkaren anfört i sitt memorial.

Vad frågan om garnisonssjukhuset i Stockholm angår, torde böra erinras om att jag i det förslag till försvarsväsendets ordnande, som jag den 30 november 1923 avgav, framhöll önskvärdheten av att göra denna fråga till föremål för särskild utredning i syfte att nedbringa kostnaderna för detta sjukhus. Starka skäl synas tala för att eu sådan utredning verkställes, innan frågan om det nu föreslagna gemensamma sjukhuset avgöres.

Spörsmålet angående det nya sjukhusets organisation bör emellertid även behandlas med fästad hänsyn till förhållandena vid mobilisering. Härvid bör iakttagas att det antal sängplatser, som under nuvarande förhållanden omedelbart vid mobilisering kan beredas vid garnisonssjukhuset, icke får minskas. Således bör vid detta tillfälle minst nämnda antal sängplatser stå eller omedelbart ställas till vederbörlig militär myndighets uteslutande förfogande.

Sjukhusets förläggande till Ladugårdsgärdet kommer att i hög grad försvåra utbildningen vid de i närheten av ifrågavarande övningsfält förlagda truppförbanden. För sjukhusets patienter måste också dessas övningar ■s ålla betydande olägenheter. Redan med hänsyn härtill finner jag mig böra avstyrka den ifrågasatta förläggningen av sjukhuset.

Vid val av plats för sjukhuset måste hänsyn även tagas till möjligheten

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21C>.

av fientliga bombarderingsföretag med flygstridskrafter mot huvudstaden. Sådana företag komma, särskilt vid krigets början, utan tvivel att främst riktas mot de ur militär synpunkt viktigaste anfallsmålen. På grund härav är det område i Stockholm, vilket gränsar till artilleridepartementets ammutionsförråd, Svea och Göta livgardens kaserner, den för generalstaben in. fl. militära högre myndigheter avsedda byggnaden vid Östermalmsgatan, Svea artilleriregementes och livgardets till häst kasernetablissement samt artilleriförråden invid dessa, det för flyganfall kanske mest utsatta. Ett förläggande av sjukhuset till detta område synes synnerligen olämpligt, då bombarderingsföretag mot sagda etablissement in. in. sannolikt komma att medföra de allvarligaste faror även för sjukhuset. Er nämnda synpunkt är den föreslagna platsen den minst lämpliga av de platser, vilka varit ifrågasatta för sjukhuset. På grund härav får jag även med hänsyn till förhållandena vid krig bestämt avstyrka den föreslagna förläggningen av sjukhuset.

Chcjläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm O. Aleman lämnar till eu början en redogörelse för garnisonssjukhusets nuvarande organisation och dess funktion under de senaste åren samt yttrar bland annat:

Garnisonssjukhuset har särskilt utbildade läkare för alla slags inom militärsjukvården förekommande sjukdomar. Men alla läkarna hava icke särskilda sjukhusavdelningar. Detta är heller icke nödvändigt. Detta förhållande jämte de mycket rimliga lönevillkoren till specialläkarna gör, att specialsjukvården på garnisonssjukhuset blir mycket billig. Att den det oaktat är den bästa, beror på det förhållandet, att sjukhuset ligger i Stockholm med dess tillgång till de bästa läkarkrafter. Kostnaderna pr underhållsdag för garnisonssjukhuset ställa sig vidare ungefär lika med samma kostnader för stadens sjukhus, exempelvis Sabbatsberg.

Den förordade sammanslagningen skulle medföra en vinst för den medicinska undervisningen genom att lämna ett nog så värdefullt tillskott i det kliniska undervisningsmaterielet. De sakkunnigas alternativ II med de militära patienterna till stor del spridda på olika avdelningar och polikliniker skulle däremot i hög grad skada undervisningen i militärmedicin. Analogt med yrkessjukdomarna förekomma en hel del för det militära klientelet säregna skador och sjukdomar. Vad som emellertid mest sätter sin prägel på, militärmedicinen är förekomsten av agravation och simulation. Värnpliktstjänsten är en tvångsinstitution. Agravation och simulation äro därför mycket vanliga. Den militära patienten inlägges ofta på militärsjukhuset för ep av honom föregiven åkomma eller för en åkomma, om vilken han ger vilseledande uppgifter. Det fordras hos sjukhusläkaren mycken erfarenhet och vana vid vården av ett sådant klientel. Det fordras oftast de mest ingående och olikartade undersökningar, innan ett simulationsfall blir klart för diagnos.

Blir nu det militära klientelet instucket spritt på ett civilt sjukhus, kan det i berörda avseende icke bli den kläm på undersökningen och behandlingen av detsamma, som är önskvärd. Detsamma gäller i högre grad om utlåtanden och vittnesmål i sådana hithörande fall, som bli föremål för rättsligt förfarande.

Ep synnerligen viktig fråga, som måste beaktas vid diskussionen av det föreliggande förslaget, är den disciplinära. På ett civilt lasarett behöver man icke bekymra sig för disciplinen. De intagna sjuka äro själva intresserade av att visa ett gott uppförande. De önska få vara kvar och få åt-

93 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

njuta vård. Dessutom vet en civil patient, att han för brott mot ordningsföreskrifterna löper risken av att utan vidare utskrivas från sjukhuset.

Det militära sjukhusklientelet är däremot mycket benäget för att bryta mot orderföreskrifterna, och den militära sjukhuspatienten riskerar icke att bli utskriven, så länge han är i behov av sjukhusvård. Har det sina svårigheter att upprätthålla disciplinen på ett militärsjukhus, hur skall det då te sig på ett civilt Stockholmssjukhus? Jag bör tillägga, att även de militära sjukvårdarnas närvaro och arbete i eu sjukavdelning icke bidrager att höja vare sig trevnaden eller disciplinen.

Det intima samarbete, som nu är rådande mellan garnisonssjukhusets och truppförbandens läkare och som är till stor fromma för sjukvården, kan helt säkert icke bestå, sedan militärpatienterna spritts på alla de olika avdelningarna å ett stort civilt sjukhus. Likaså torde kontakten mellan militära myndigheter och chefen för den planerade militärbyrån få inskränkas till mer än ett minimum av det önskvärda. Chefläkaren vid garnisonssjukhuset är i icke ringa grad upptagen med att göra utredningar, avgiva yttranden eller förslag beträffande av de militära myndigheterna remitterade ärenden. Enligt de sakkunnigas förslag skall den ene av de två militära biträdande överläkarna tillika vara chef för militärbyrån. Men då han är klinikchefens närmaste man, har en avdelning på 180 platser, bekläder en utbildningsplats, säkerligen även är sysselsatt med vetenskapligt forskningsarbete, kommer sannolikt eu sådan chef för militärbyrån icke att ha vare sig vana vid eller tid till sådant arbete, som nu antytts. Sannolikt komme denne biträdande överläkare ej heller att ha något intresse för och tid till att behandla rapporter över disciplinära förseelser, hålla förhör o. d.

Vid garnisonssjukhusets polikliniker är varje patients väntan minimal och den tid han använt för poliklinikbesöket kontrolleras. Lämnas nu de militära patienterna ut till undervisningen, torde de få räkna med många timmars väntan på eu poliklinik. Och ett kliniskt fall kan för samma ändamål behållas flera dagar längre än sjukdomen kräver.

Efter vissa erinringar mot förslagets detaljer anför Aleman vidare, bland annat:

Förslaget till avtal lämnar icke nöjaktiga garantier för det militära klientelets behov av sjukhusvård, enär det innehåller, att, då det reserverade antalet sängplatser, 107 stycken, är upptaget, militära patienter mottagas, så snart plats han beredas. Enahanda bestämmelse lämnas även ifråga om mottagandet av officerare, underofficerare och likställda å avdelningarna för halv- och helenskilda rum.

Det nu föreliggande förslaget till fullständigt nedläggande av garnisonssjukhuset och överlämnande av den militära sjukhus- och polikliniksjukvården till serafimerlasarettet är enligt min tanke olyckligt. Och det är olyckligt för båda sjukhusens vidkommande. Billighetssynpunkten av vården får icke vara ensamt avgörande. Den militära sjukvården synes även framgent böra vara underordnad försvaret. Försvarets representanter ha att sörja för att de militära patienterna få en förstklassig sjukhusvård. Men detta är icke försvarets enda intresse beträffande dess sjukvård. Garnisonssjukhusets nuvarande organisation, som icke är dyr, har visat sig fylla anspråken på sjukvårdens kvalitet. Det är nya lokaler, som sjukhuset behöver. Men att betala sådana med sjukhusets existens synes vara för dyrt pris.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

I en ytterligare skrivelse har garnisonssjukhusets chefläkare- berört vissa i professor Wernstedts framställningar angivna frågor, särskilt angående antalet vårdplatser å garnisonssjukhuset. Jag torde sakna anledning nu ingå härpå och tillåter mig allenast hänvisa till handlingarna.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har till en början i korthet yttrat sig angående garnisonssjukvårdens anslutning till serafimerlasarettet enligt de sakkunnigas förslag alternativ I.

Ett ordnande av sjukvården i överensstämmelse med detta alternativ innefattas nämligen i garnisonssjukhuskommitténs förslag, och till detta har arméförvaltningen i ett förut avgivet utlåtande i princip anslutit sig. Sjukvårdsstyrelsen har fortfarande samma uppfattning beträffande de fördelar i åtskilliga avseenden, vilka genom nämnda anordning vinnas. Den sedan dess beslutade härordningen, med minskning av garnisonen i Stockholm till ungefär en tredjedel, gör det än mera önskligt att söka åvägabringa ett samarbete mellan sjukhusvården för garnisonen och serafimerlasarettet. Med den tillgång till sakkunskap, över vilken de sakkunniga förfogat, lärer från sjukvårdsstyrelsens sida intet kunna vara att erinra mot det föreliggande förslaget till ritningar. Antalet sängar uppgår till 128 å allmän sal. Därmed torde behovet av platser vara fullt tillgodosett, om hänsyn tages till minskningen av försvarsanordningarna. Vad angår vården av de veneriskt sjuka får sjukvårdsstyrelsen hänvisa till vad i förslaget till avtal § 13 mom. e) samt i motiveringen till detta därom innehålles. Därtill vill styrelsen allenast foga följande. Vid den tidpunkt, då garnisonssjukhuset enligt förslaget skulle komma att upphöra med sin verksamhet, måste vara sörjt för vården av även garnisonens veneriska fall.

Därefter har sjukvårdsstyrelsen något närmare ingått på sakkunnigas förslag alternativ II i vad angår vården av garnisonens sjuka.

Generalfältläkaren har i sitt särskilda yttrande till betänkandet i detalj angivit sina synpunkter med avseende å detta alternativ och har för sakkunniga framlagt de från hans sida oeftergivliga villkoren för ett hans tillstyrkande av detsamma. Sakkunniga hava till fullo beaktat dessa, något som framgår dels av formuleringen av betänkandet, dels av förslaget till avtal, dels av motiveringen till avtalsförslaget.

Alternativ II avviker från alternativ I i vad angår garnisonssjukvården i följande avseenden.

1) Antalet platser har minskats från 128 till 107.

Med hänsyn till den stora reserv av platser, vilken innefattas i detta alternativ, är från sjukvårdsstyrelsens sida intet att erinra mot det föreslagna antalet platser å garnisonsavdelningarna.

2) Slopandet av avdelningen för enskilda och halvenskilda rum.

Enligt förslaget skola officerare, underofficerare och civilmilitära beställningsinnehavare, som äro berättigade till fri sjukvård, vårdas i hel- eller halvenskilda rum å den avdelning, dit sjukdomsfallet hör. Det är en stor fördel, som sålunda tillförsäkras armén och marinen — vård nämligen å specialklinik å serafimerlasarettet, vars 135 sängar för dylika avdelningar torde möjliggöra för de sjuka att där snarast mottagas. Förverkligandet av vad sakkunnigas betänkande innehåller angående honorar för patienter å

95 Kungl. May.ts proposition Nr 21G.

enskilda och halvenskilda rum, torde komma att innebära honorar för läkarna även för vård av arméns och marinens sjuka å nämnda avdelningar.

3) Sjukvårdens å garnisonsavdelningarna inordnande i den civila kliniska sjukvården med klinikcheferna således som högsta instans i sjukvården.

Detta innebär för alternativ II i jämförelse med alternativ I såväl vissa fördelar som vissa olägenheter från försvarets synpunkt.

a. Fördelarna äro följande. I det militära klientelet finnes ett stort antal fall, vilka under nuvarande förhållanden sällan eller aldrig komma till civilläkarens kännedom. Det är sådana fall, vid vilkas bedömande militära synpunkter särskilt böra göra sig gällande. Även fall av simulation och agravation förekomma till större antal i det militära än i det civila klientelet. Denna omständighet är en anledning, och en rätt så betydelsefull anledning, till att använda det militära klientelet för medicinsk undervisning. Lika visst nämligen som det är, att militärläkarna under krig ej ensamma räcka till att ombesörja hälso- och sjukvården, lika visst bör det vara staten angeläget att vidtaga åtgärder under fred av den art, att de civila läkarna, och då enkannerligen klinikcheferna, få kännedom om de speciella militärsjukdomarna i alla dessas olika former. Fn sådan åtgärd är den, att klientelet från garnisonen i Stockholm blir tillgängligt för undervisning och således så att säga civil vård. Det är all anledning att tro, att denna undervisning skall med de rika resurser, som densamma förfogar över å detta i alla avseenden väl utrustade sjukhus, bliva till gagn ej blott för freds- utan än mera för krigsförhållanden.

b. Eu olägenhet med alternativ II är den, att arméförvaltningen går miste om det sjukhus, garnisonssjukhuset, över vilket densamma nu helt förfogar, och som helt står i försvarets tjänst, administrativt och organisatoriskt.

Vad innebär då det, att arméförvaltningen förfogar över ett sjukhus i Stockholm, vilket står helt till försvarets förfogande? Det innebär såsom det väsentligaste, att arméförvaltningen medels detta organ kan ombesörja, dels att för garnisonen i Stockholm erhålles bästa möjliga sjukvård, med hänsyn såväl till freds- som krigsförhållanden, dels att en del militär sjukvårdspersonal utbildas på lämpligt sätt.

Sjukvården har under de senare åren med den medicinska vetenskapens väldiga utveckling allt mera specialiserats. Det erfordras sjuklokaler av helt annan art än förr, operations- och laboratorieavdelningar, instrument, undersöknings- och behandlingsmateriel, bland annat fullständig utrustning av röntgenapparater, och det erfordras läkare och övrig sjukvårdspersonal med speciell kompetens på de olika medicinska områdena. Det är ävenledes nödvändigt, att personal och materiel ständigt befinna sig i nivå med vetenskapens fordriDgar. Allt detta betingar stora kostnader, engångskostnader och årliga kostnader. Ju mindre omfattande försvaret är, dess mindre möjligt är det från ekonomisk synpunkt att upprätthålla önskvärd standard av ett uteslutande för försvaret avsett sjukhus. Med klart inseende härav har arméförvaltningen överallt i vårt land, där truppförband äro förlagda, sökt samarbete med och anslutning i en eller annan form till den civila sj ukhusvården, allt för att på så sätt ständigt kunna vidmakthålla kravet på bästa möjliga sjukvård på för landet ekonomiskt mest fördelaktiga sätt. Sjukvårdsstyrelsen vill såsom exempel härpå hänvisa till samarbete i sjukvårdsavseende med åtskilliga landsting, Skaraborgs, Jönköpings, Östergötlands. Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns landsting. Sjukvårdsstyrelsen vill även erinra om eu annan åtgärd i samma sjTfte.

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Enär truppförbandsläkare ej kunna sitta inne med högsta kompetens, ej heller förfoga över nödig materiel för bedömandet och behandlingen av varje sjukdomsfall, hava på arméförvaltningens framställning av riksdagen medel ställts till förfogande i och för hänvisning av sådana sjukdomsfall, som kräva specialkännedom, till läkare med dylik kompetens.

Resultaten av de här nämnda åtgärderna äro synnerligen tillfredsställande. Sjukvårdsstyrelsen förmenar, att på så sätt säkrats i möjligaste mån god sjukvård även för krigsförhållanden. Och det står för sjukvårdsstyrelsen fullkomligt klart, att samma väg, på vilken man slagit in, då det gällt truppförbanden utom Stockholm, måste beträdas även i Stockholm.

I det nu föreliggande förslaget har man sökt tillgodose de önskemål och behov, som ovan framhållits. De olägenheter, som kunna följa av eu anslutning av garnisonsvården till serafimerlasarettet, äro väsentligt mindre än fördelarna därav. Aven om arméförvaltningen icke får full bestämmanderätt med avseende på vården av arméns sjuka och tillsyn av utbildningen av militär sjukvårdspersonal, ej heller över den ekonomiska förvaltningen av lasarettet, så utgör dock den omständigheten, att en representant för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse skall hava säte i direktionen för serafimerlasarettet, en faktor av stor betydelse för hävdandet av do militära intressena å lasarettet. Vid arméförvaltningens ledamotskap i direktionen fäster sjukvårdsstyrelsen synnerligen stort avseende.

En annan olägenhet kan vara den, att de båda nuvarande överläkarbefattniugarna försvinna, omvandlas till biträdande överläkarbefattningar å serafimerlasarettet. Det torde få anses, att vid sökande av ifrågavarande befattningar militära meriter skola ingå i kompetensvillkoren. Därför talar även att förslag till befattningarna skall uppgöras av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Då militärläkarmeriter endast kunna förvärvas av dem, som tillhöra fältläkarkåren, följer därav, att endast militärläkare kunna ifrågakomma till dessa befattningar. Att det även erfordras andra meriter, höga examensbetyg, väl vitsordad tjänstgöring å sjukhus, vetenskaplig produktion, är slutligen självklart. Visserligen försvinna med alternativ II de båda nuvarande permanenta överläkarbefattningarna å garnisonssjukhuset, men av den omständigheten, att de i deras ställe trädande befattningarna bliva av kortare varaktighet, följer ingalunda, att de militära intressena bliva mindre tillgodosedda. Tvärtom tillförsäkras därigenom vårt försvar ett mycket stort antal utbildningsplatser av hög kvalité. Det är sålunda icke osannolikt, att det, som nu enligt mångas förmenande synes som eu olägenhet, kan komma att visa sig vara till fördel för försvarets sjukvård. Säkert torde vara att rekryteringen av fältläkarkåren vinner genom förslagets förverkligande.

Det torde även böra framhållas, att en av generalfältläkarens förutsättningar är den, att den »militära byrån» å serafimerlasarettet skall förestås av en av de båda biträdande överläkarna. Aven till denna hava de sakkunniga anslutit sig. Utan militärläkarkompetens kan föreståndaren för byrån knappast med tillräcklig sakkunskap och myndighet göra sig gällande, och följaktligen ej heller institutionen bliva till avsett gagn.

Det synes sjukvårdsstyrelsen, som skulle den militära betydelsen av läkarbefattningarna kunna understrykas därigenom, att lönerna för dessa befattningar bibehölles å fjärde huvudtiteln, eventuellt på garnisonssjukhusets stat. Så kunde måhända ske även med avseende å lönerna för tandläkare, apotekare och väbel. Därigenom markerades ytterligare, att dessa befattningsinnehavare höra till försvaret.

97 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Sjukvårdsstyrelsen föreslår i enlighet härmed vissa ändringar i §13 mom. f) och h) av förslaget till avtal.

Vidare anför sjukvårdsstyrelsen:

En viss svaghet i förslaget är den, att de för garnisonen avsedda avdelningarna blivit spridda på de 4 klinikerna. Så torde hava skett med hänsyn till undervisningens lämpligaste anordning. Det vore emellertid helt visst till fördel ur militär synpunkt, om de kunde sammanföras, tvenne till den ena kirurgiska och tvenne till den ena medicinska kliniken. På så sätt kunde de nämligen komma att tillhöra den klinik, å vilken den biträdande överläkaren-militärläkaren är anställd.

Sjukvårdsstyrelsen anser sig böra hemställa om sådan anordning. Den kan ske utan ändring av ritningarna, enär samtliga ifrågavarande sjukavdelningar fullt överensstämma.

Snart nog torde klinikcheferna komma till insikt om betydelsen för undervisningen av det militära klientelet, varför denna anordning icke torde komma att inverka menligt på undervisningsarbetet.

Vad angår mobiliseringsförhållandena rörande sjukvården, har generalfältläkaren i sitt yttrande anfört följande: »För mobiliseringsförhållanden, vilka givetvis kräva särskild planläggning, är det otvivelaktigt av väsentlig fördel att kunna repliera på ett stort kliniskt sjukhus.» Sjukvårdsstyrelsen instämmer i detta yttrande.

På det stadium, varå frågan om nytt serafimerlasarett och nytt garnisonssjukhus för närvarande befinner sig, hava givetvis inga närmare bestämmelser för sjukhusinstitutionen kunnat föreslås. Först när densamma blivit beslutad, och tiden för dess trädande i verksamhet närmar sig, torde det tillkomma direktionen för lasarettet att fastställa instruktioner av inre-organisatorisk art. Sjukvårdsstyrelsen förutsätter, att vid dessas uppgörande de militära intressena komma att tillgodoses, garantier således skaffas för att läkarna å de kliniska avdelningarna tillhandagå truppförbandsläkarna med nödiga upplysningar om av dem inremitterade patienter, garantier för möjligaste tidsbesparing för det militära klientelet å poliklinikerna — eventuellt å särskilda tider och eventuellt särskilda läkares, i så fall militärläkares, anställande härför — för utbildning av värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare, för utbildning av de militära sjukvårdarna m. m.

Arméförvaltningen som helhet ansluter sig till de ledande synpunkter, som av sjukvårdsstyrelsen framförts, och förordar, att garnisonssjukhusets lokaloch organisationsfråga ordnas enligt de grundläggande principerna för de sakkunnigas förslag enligt alternativ II.

Arméförvaltningen framhåller emellertid, att denna tillstyrkan är bunden vid vad de sakkunnigas betänkande och förslag till avtal i avseende å garnisonsvården innebära, således även vid vad ovan framhållits angående förordnande av de biträdande överläkarna och av underläkarna å garnisonsavdelningarna ävensom till vad sjukvårdsstyrelsen i övrigt ansett sig böra ovan tillägga för särskilt tillgodoseende av de militära synpunkterna.

Skulle så vara att avvikelser ske från de synpunkter, arméförvaltningen framhållit, hemställer arméförvaltningen, att garnisonssjukvårdens anslutning

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 184 käft. (Nr 216.) 7

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

till serafimerlasarettet måtte ske enligt de grunder, som föreligga för alternativ I.

Det torde emellertid ej vara oundgängligen nödvändigt att för den skull särskilda byggnader uppföras för garnisonen, så som förslaget innehåller, det torde kunna ske även på så sätt, att avdelningarna anordnas i direkt samband med klinikerna, således på basen av alternativ II, utan att planen för detta väsentligen rubbas. Även rum för officerare, underofficerare och civila beställningshavare borde i så fall anordnas i samband med övriga garnisonsavdelningar. Visserligen ökas på så sätt kostnaderna något för såväl anläggning som drift utöver de för alternativ II beräknade, men dessa kostnader torde kompenseras genom de därmed vunna fördelarna i militärt avseende.

Efter att hava berört vissa punkter i professor Holmgrens reservation och professor Wernstedts skrivelser anför arméförvaltningen i fråga om den föreslagna tomten:

Vad angår platsen för den föreslagna institutionen, vill arméförvaltningen allenast framhålla, att, därest Ladugårdsgärdestomten vid en slutgiltig omprövning skulle finnas böra ifrågakomma som plats för uppförande av de planerade sjukhusbyggnaderna, de av militärmyndigheterna framförda erinringarna i så måtto böra beaktas, att i samband med sjukhusets tillkomst de närliggande truppförbanden böra förflyttas och erhålla kasernbyggnader å Järvafältet.

I ett vid arméförvaltningens yttrande fogat särskilt utlåtande hava generalmajor H. de Champs och överfältläkare R. Enhändt uttalat sig för en närmare utredning särskilt med hänsyn till beräkningen av för garnisonen disponibla vårdplatser samt möjligheten att sammanhålla det militära klientelet på gemensamma avdelningar under självständiga sjukhusläkare.

Förste läkaren vid flottans station i Stockholm A. Widstrand, som i sitt yttrande beräknat flottans behov av vårdplatser till 35—40 platser, har ansett omöjligt, att en för militären i Stockholm beräknad sjukhusavdelning på 107 platser skall kunna bereda möjlighet för flottans station att disponera 35—40 av dessa. På i huvudsak samma skäl som chefläkaren vid garnisonssjukhuset har Widstrand vidare förmenat, att det icke skulle bliva lyckligt att, såsom i förslaget avses, intimt sammanblanda den militära och den civila sjukhus- och poliklinikvården. Kan ej ett fristående militärt sjukhus upprätthållas, vilket med hänseende till garnisonssjukhusets traditioner och det förtroende, som det under sin nuvarande ledning alltmer tillvunnit sig, vore att hoppas, borde det åtminstone bilda en självständig del uti det nya komplexet och vara så pass stort tilltaget, att det militära behovet därigenom med säkerhet tillgodosåges.

I detta yttrande har stationshefälhavaren vid flottans station i Stockholm instämt.

Marinförvaltningen har samrått med chefen för marinstaben, som förklarat sig till alla delar instämma i vad marinförvaltningen anför. Ämbets-

/

99 Kung1. Maj:ts proposition Nr 216.

verket, som framhåller hurusom den nuvarande organisationen fungerar väl. förklarar sig icke kunna annat än hysa allvarliga betänkligheter mot att ersätta garnisonssjukhuset i Stockholm med sjukhusvård å ett helt och hållet av civil ledning beroende sjukhus. Ämbetsverket anför vidare i huvudsak:

En militärorganisation kräver lika väl som enhetlig utbildning, beklädnad, förplägnad och jurisdiktion också en egen efter dess säregna förhållanden lämpligt avpassad sjukvård, varuti såsom eu viktig del ingå militärsjukhus. På sådana vårdas och omhändertagas utom vanliga sjukdomsfall även ett stort antal militärmedicinska fall, som ej äga någon motsvarighet i civil praxis. Därstädes utbildas också den militära sjukvårdspersonalen. Ett väl skött militärsjukhus bidrager genom den trygghet i avseende å omhändertagande vid sjukdom, som det skänker, till ökande av personalens militära samhörighetskänsla. Brister inom en militär organisations olika grenar — således även sjukhusvården — göra sig ofördelaktigt gällande redan i fredstid men i synnerhet vid mobilisering. Den snabba övergången från fredstid krigsfot ställer nämligen de största fordringar på organisationens fasthet och koncentrationsförmåga. För mobiliserande trupper är det enligt ämbets verkets åsikt och erfarenheterna vid marinen från år 1914 alldeles nödvändigt att äga tillgång till ett väl organiserat militärsjukhus. Föreliggande förslag till serafimerlasarett tillgodoser på intet sätt nu anförda organisatoriska krav.

De sakkunnigas förslag innebär från militär organisationssynpunkt utom den redan berörda även en annan betänklig brist, nämligen den att garanti för erforderligt antal disponibla sängplatser för sjuka militärpersoner saknas. Å det föreslagna serafimerlasarettets medicinska och kirurgiska kliniker skulle ett sängantal av 107 och å dess specialkliniker samt enskilda och halvenskilda rum ett ej närmare angivet antal sängar ställas till försvarsväsendets förfogande »när plats kan beredas», varjämte å någon ej angiven avdelning av Stockholms stads sjukhus för könssjuka skulle beredas plats för dylika sjukdomsfall. Huru de uppgivna 107 sängplatserna beräknats med hänsyn till marinens behov framgår ej. Serafimerlasarettet torde vara landets mest anlitade sjukhus, och av uttalanden från Stockholms stads hälsovårdsmyndigheter synes troligt, att stadens sjukhusplatser även å ett nytt serafimerlasarett bliva strängt anlitade. Härav framgår att osäkerhet fö v mottagande av militära patienter med största sannolikhet skulle komma att råda. Marinförvaltningen anser sig böra framhålla, att platsbehovet å ett militärsjukhus ej kan beräknas efter medeltalet per dag av dem, som behöva sjukhusvård, utan att en sådan beräkning måste grunda sig på beläggningen vid större sjuklighet samt på behovet att för oförutsedda fall disponera ett tillräckligt antal sängar. Militärmyndigheterna böra äga säkerhet för att till sjukhus avpolletterade sjuka av manskapsklass där mottagas. I och med avpolletteringen avföras nämligen dessa sjuka från portion, varjämte åtskilliga expeditionsåtgärder vidtagas med hänsyn till inkvartering, beklädnad, rullföring, underrättande av anhöriga m. m. Kan på sjukhuset plats ej beredas, förorsakas, utom väntan för den sjuke, å de militära expeditionerna besvär och oläglig omgång, något som vid större antal avpolletteringar samt under mobiliseringsförhållanden måste göra sig allvarligt kännbart. I avseende å sjöstyrkorna och Vaxholms fästning tillkomma de långa transporterna in till Stockholm, för vilka ej sällan extra åtgärder måste vidtagas och vilka ej böra ske förgäves. Det torde ej heller vara helt ute-

Direktionen över serafimerlasarettet.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

slutet, att för vissa sjukdomsfall erforderlig omedelbar behandling genom den föreslagna anordningen under ogynnsamma omständigheter skulle till våda för de sjuka kunna fördröjas.

En av marinförvaltningen med hänsyn till den nya försvarsorganisationen företagen beräkning rörande det blivande behovet av sjukhusplatser för marinen å garnisonssjukhuset i Stockholm eller annat liknande sjukhus giver vid handen, att medelbehovet per dag torde kunna minskas med 10,5 alltså från nuvarande 50,5 till 40. Då under den sista 5-årsperioden vid en medelbeläggning per dag av 50,5 man från marinen maximibeläggningen i medeltal uppgått till BO, svarar en blivande medelbeläggningssiffra per dag av 40 mot en maximibeläggning per dag av 64 eller åtskilligt mera än halva antalet av de å det föreslagna serafimerlasarettet för hela garnisonen med säkerhet disponibla sängarna. Då detta antal vid större sjuklighet helt visst kan komma att överskridas samt arméns behov av platser torde överstiga marinens och vidare enligt stationsbefälhavarens vid flottans station i Stockholm yttrande en tendens till ökning av beläggningssiffran å garnisonssjukhuset visat sig i avseende å denna station, framgår härav, att platsantalet för militära sjuka å det föreslagna serafimerlasarettet är för litet tilltaget.

Marinförvaltningen avstyrker sjukhusvård för marinens vidkommande på sätt de sakkunniga föreslagit inom ett nytt seraf! m erlasarett, därest ett sådant skulle komma till stånd.

Ämbetsverket gör dessutom vissa andra erinringar. Så framhåller marinförvaltningen, bland annat, i avseende å läkarfrågan, att de läkare, som ansvara för militärpersonalens sjukhusvård, böra vara ej blott fullt utbildade och skickliga i sina respektive specialfack utan även erfarna uti bedömandet av militärmedicinska fall samt förtrogna med vederbörande militära tj änstef örhållanden.

På anförda skäl avstyrker marinförvaltningen vidare utförande av det föreliggande förslaget i vad det avser ersättande av den nu å garnisonssjukhuset i Stockholm lämnade sjukhus- och poliklinikvården med andra anordningar.

Därest det emellertid med hänsyn till fördelarna av gemensamma ekonomiavdelningar skulle befinnas lämpligt att till ett nytt serafimerlasarett ansluta den sjukhus- och polikliniska vård, som för närvarande lämnas å garnisonssjukhuset i Stockholm, bör detta enligt marinförvaltningens åsikt ske i form av ett i övrigt fullt självständigt garnisonssjukhus under försvarsväsendets administration med egna överläkare, egna sjukhustekniska anordningar och särskilda polikliniker, så utfört att det rymmer ett med hänsyn till de militära förhållandena betryggande sängantal, varav marinen bör efter den nya försvarsorganisationens genomförande vara tillförsäkrad 64. Skulle emot denna ämbetsverkets åsikt förslaget på annat sätt komma till utförande, bör i varje fall efter förnyad utredning militära sjuka tillförsäkras sjukvård i samma utsträckning och under samma villkor som nu å garnisonssjukhuset i Stockholm.

I sitt remissvar berör direktionen över serafimerlasarettet till en början vissa nuvarande förhållanden å lasarettet och anför därvid i huvudsak:

Serafimerlasarettets nuvarande område har en central och även i andra avseenden fördelaktig belägenhet. Men tomten är icke stor, endast 28,580

101 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 216.

kvadratmeter. Om därtill lägges eu för några år sedan av direktionen inköpt fullt bebyggd tomt i samma kvarter om 1,886 kvadratmeter, blir hela den tillgängliga arealen 30,466 kvadratmeter.

Det åren 1889—1893 ombyggda sjukhuset har även trots eu del senare utvidgningar och förbättringar efter hand visat sig allt mer och mer otillfredsställande. Varken i avseende å utrymme eller inredning motsvarar det befogade anspråk. Framför allt är poliklinikbyggnaden otillräcklig för det nuvarande stora antalet besökande och den därstädes bedrivna undervisningen samt lämnar icke tillfälle till användning och utveckling av nya undersöknings- och behandlingsmetoder, som tid efter annan framträda. Till sjukhuset äro numera förlagda allenast två medicinska, en kirurgisk, eu neurologisk och en oftalmiatrisk klinik samt en röntgenavdelning medan, till olägenhet för undervisning och forskning, en kirurgisk, två propedeutiska samt karolinska institutets övriga kliniker i pediatrik, obstetrik och gynekologi, psykiatri, öron-, hals- och nässjukdomar samt hud- och könssjukdomar äro hänvisade till andra sjukhus. Uppenbart är således att. om läkarutbildningen i vårt land skall kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthållas och förbättras, åtgärder måste vidtagas för beredande av rymliga, väl inredda, för undervisning och vetenskaplig forskning lämpade kliniker. Närmast till hands kan synas ligga att än en gång söka genom om- och nybyggnad å det lasarettet tillhöriga tomtområdet uppnå det eftersträvade målet. Avsevärda förbättringar skulle visserligen därigenom kunna erhållas, men en tillfredsställande lösning av byggnadsfrågan och en utökning av antalet vårdplatser kan icke på detta sätt vinnas. Därtill är tomtutrymmet alldeles för litet. Förhållandet torde vara detsamma även om de staten tillhöriga närbelägna tomtområden, som ej erfordras för högskolans teoretiska institutioner, få disponeras för sjukvården, och dessa områden ligga för övrigt icke intill lasarettstomterna utan på andra sidan eu livligt trafikerad gata. Även ur andra synpunkter är det nuvarande området icke längre idealiskt. Genom stadens fortsatta utveckling åt detta håll, särskilt stadshusets, rådhusets och polishusets förläggande till Kungsholmen^ samt Bromma sockens inkorporering med staden och såväl där som å Kungsholmen fortgående livlig byggnadsverksamhet har lasarettet erhållit ett mer centralt läge än som för ett sjukhus kan anses vare sig behövligt eller fördelaktigt. Den ständigt ökade trafiken utmed tomtens ena långsida kan verka störande och irriterande samt genom buller m. m. försvåra sjukundersökningen. Genom nutidens lätt åtkomliga, snabba och billiga kommunikationsmedel hava avstånden och därmed även fördelen av sjukhusets centrala läge förlorat en god del av sin betydelse. Å andra sidan har lägets centralisering medfört ökat tomtvärde sä att genom försäljning av fastigheten ett avsevärt tillskott bör kunna vinnas till lasarettets återuppförande i föryngrad gestalt på ett annat område.

Den angivna platsen å Ladugårdsgärdet anser direktionen synnerligen väl lämpa sig för ändamålet.

Med eu skogklädd höjdsträckning som bakgrund ligger den öppen för solen. Belägen i närheten av eu tätt bebyggd folkrik stadsdel, där för närvarande icke finnes något allmänt sjukhus, är den med nuvarande kommunikationsmöjligheter relativt lätt tillgänglig för en stor del av huvudstadens befolkning. Tillsvidare är området närmast sjukhusplatsen obebyggt, men även då, såsom antagligt är, detsamma i framtiden kommer att bebyggas,

102 Kungl. May.ts •proposition Nr 216.

behåller sjukhuset ett avskilt läge vid en ytterkant av området. Någon för sjukhuset störande trafik kan näppeligen behöva befaras.

Mot ett avtal av i huvudsak det innehåll, förslaget anger, har direktionen icke något att erinra. I vissa avseenden anser direktionen emellertid förtydligande eller rättelse erfordras, och även i övrigt har förslaget givit direktionen anledning till en del uttalanden.

Såsom avtalet förutsätter, är det önskvärt att samarbete med Stockholms stad och län kommer till stånd. Ett sådant samarbete kan svårligen vara annat än till gagn för alla parter. För den staten åliggande läkarutbildningen erfordras tillgång till för undervisningen lämpade sjukhus och polikliniker. Utan samarbete med kommunerna kunna sjukhus av tillräcklig storlek svårligen uppehållas. Kostnaderna skulle bliva alltför dryga. Kommunerna åter, vilka äro ansvariga för sjukvården var inom sitt område, kunna draga fördel av att staten vidkännes skälig del av kostnaderna och att vården om de sjuka bestrides av läkarkrafter, som kunna räknas till de yppersta i vårt land. Ett samarbete om ock i något olika form har även sedan länge tillbaka ägt bestånd, efter direktionens förmenande till ömsesidig nytta.

Utan all olägenhet är dock ej ett samarbete. Känning därav har direktionen redan haft, och ej heller i framtiden lärer den kunna helt undvikas. Enligt § 12 i förslaget till avtal skall fråga om nybyggnad eller mera betydande ombyggnad bliva föremål för särskilt avtal, och enligt § 14 skall avtalet gälla till dess det blivit genom annat avtal ersatt. Dessa regler, som torde vara oundvikliga och kunna få tillämpning även i andra avseenden än de särskilt utpekade, medföra en viss bundenhet för de olika parterna. Utan övrigas medverkan eller medgivande kan icke någon få sina särskilda önskemål tillgodosedda. Men faran för därav föranledda förvecklingar kan ej uppväga fördelen av samarbetet, helst denna fara ej torde vara synnerligen stor. Då alla de medverkande hava intresse av att sjukhuset och den där bedrivna verksamheten hålles på en hög nivå, och fördelningen av kostnaderna är genom avtalet noga fixerad, bör större svårighet ej möta att i tvistiga frågor uppnå enighet.

Av stadgandet i avtalets § 1 och motiven framgår att serafimerlasarettet icke skulle erhålla äganderätt till tomten utan endast nyttjanderätt, uppenbarligen avsedd att gälla så länge tomten användes för sitt ifrågavarande ändamål.

För tomten skall erläggas årlig avgift om en krona 50 öre per kvadratmeter. För de 152,400 kvadratmeter, som från början skulle tagas i anspråk, uppgår denna tomtavgift för år till 228,600 kronor, vilket belopp jämnt fördelat på antalet utnyttjade underhållsdagar, beräknat till 80 procent av antalet möjliga sådana, motsvarar omkring 65 öre per underhållsdag.

Av motiven synes framgå att tomtavgiften beräknas icke skola utgå, förr än lasaretts verksamheten på platsen begynner. Är detta meningen, torde föreskrift härom böra inflyta i avtalet. Skall åter tomtavgiften i sin helhet eller delvis utgå, då eller i den mån området för lasarettets räkning tages i anspråk, erfordras överenskommelse om sättet för täckande av därav föranledd utgift.

Enligt § 2 skall lasarettet betala byggnadskostnaden för, bland annat, de 200 sängplatser, som enligt lasarettsdirektionens beslut den 28 mars 1887 tillförsäkrats Stockholms stad att allt framgent få vid lasarettet disponera,

103 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

och de 40 vårdplatser, vilka enligt direktionens beslut den 17 december 1881 skola för all framtid finnas å lasarettet tillgängliga för Stockholms läns sjukvård. Det kan ifrågasättas om dessa åtaganden, vilka tillkommit såsom gottgörelse för bekomna bidrag till lasarettets ombyggnad 1889—1893, verkligen kunna innebära förpliktelse för lasarettet att, då dess verksamhet å det ombyggda sjukhuset nedlägges och sjukvården överflyttas till annat vida fullständigare och mångdubbelt dyrbarare sjukhus, bära byggnadskostnaderna för berörda antal vårdplatser. Därest lasarettets verksamhet av eu eller annan anledning alldeles upphört, torde stad och län icke med framgång kunnat göra gällande annat anspråk mot lasarettet än möjligen att återbekomma tillskjutna belopp, respektive 244,600 och 50,000 kronor. Förmånen att under mellantiden utan hyresersättning hava för sina sjuka fått använda erforderlig del av sjukhuset uppväger till fullo ränta å tillskjutna kapital, och för övrigt ha stad och län även fått dessa kapital mångdubbelt ersatta därigenom, att betalande sjuka fått lasarettsvård mot betydligt billigare avgift än lasarettets självkostnad för vården. För lasarettet ha emellertid, om avtalet kommer till stånd, dessa omständigheter föga betydelse. Lasarettet måste under alla förhållanden till staten avstå sina fastigheter. Men för det fall, att avtal med stad eller län icke kommer till stånd, har direktionen anledning att redan nu framhålla sin uppfattning om innebörden av lasarettets ovanberörda åtaganden.

Enligt tredje stycket skall lasarettet betala byggnadskostnaderna för 452 vårdplatser. Meningen är dock ej, att lasarettet skall betala på annat sätt eller med mera än att lasarettet till staten avstår sina fastigheter mot full äganderätt. Detta framgår av slutklämmen i byggnadssakkunnigas skrivelse och motiven till § 2 i avtalet men har ej kommit till uttryck i själva avtalet. För serafimerlasarettets och dess direktions säkerhet bör det bestämt utsägas antingen i avtalet eller i annan särskild mellan staten och direktionen träffad överenskommelse.

Om landstingets mening ej kan inhämtas före avlåtandet av proposition i ärendet, torde i avtalet böra inflyta alternativt förslag till betalning av byggnadskostnaden för de 60 sängplatser, som utöver 40 äro avsedda för Stockholms län, samt till de ändringar av förslaget i övrigt, som därav skulle följa. Även om de 40 erfordras överenskommelse med landstinget.

Byggnads- och utrustningskostnader för de 135 vårdplatser, vilka äro förlagda till hd- eller halvenskilt rum, skola enligt sista stycket i § 2 och § 3 betalas genom ett amorteringslån, som enligt sista skrivelseklämmen skall upptagas av direktionen över det nya sjukhuset och enligt avtalsmotiven av direktionen förräntas och amorteras med de dagavgifter, som upptagas för dessa vårdplatser. Kostnaderna för berörda vårdplatser beräknas till 3,500,000 kronor. Om räntan å upplånta medel fixeras till 5 procent, och 80 procent av möjliga vårdplatser antagas kunna beläggas, skulle med 40-årig amorteringstid drygt 5 kronor av dagavgiften åtgå för att täcka dessa kostnader. Om till nu utgående avgifter, vilka vad angår halvenskilt rum och antagligen även lielenskilt understiga verkliga kostnaden, lägges nämnda underskott jämte ovanberörda belopp, 5 kronor, och den säkerligen ej obetydliga summa, varmed dagkostnaden å det nya sjukhuset — däri inberäknad andel i underhållskostnaden för fastigheten och i tomtavgiften — kommer att överstiga den nuvarande, skulle dagavgifterna för enskild och halvenskild rumplats avsevärt överskrida liknande avgifter för stockholmare å stadens sjukhus och närma sig vad icke stockholmare där få betala. En sådan anord-

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21G.

ning strider visserligen mot det allmänna uttalandet i motiven, att legosängsavgiften i det nya sjukhuset bör förutsättas bliva densamma som för övriga sjukhus i Stockholm; men av skäl, som byggnadssakkunniga framfört, måste dock beredandet av tillfälle å sjukhuset till vård å enskilt och halvenskilt rum anses i hög grad önskvärt, även om kostnaden för vården kommer att ställa sig högre än beräknats.

I de remitterade handlingarna anges ej när meningen är, att äganderätten till lasarettets fastigheter skall övergå till staten. Detta bör ske vid den tidpunkt, då verksamheten upphör å det gamla och begynner å det nya sjukhuset. Därförinnan kan direktionen ej avstå sin rätt till fastigheterna och staten bär intet intresse att tidigare disponera över dem. Överlåtelsehandlingen kan naturligtvis utfärdas tidigare, men tillträdet bör ej ske eller lagfart meddelas förr än då.

De nya sjukhusbyggnaderna skola enligt avtalet bekostas av serafimerlasarettet, staten, staden och länet. Sedan de blivit färdiga får lasarettet dispositionsrätten över dem, och byggnadskommitterades mening lärer vara, att lasarettet även skall bliva ägare; men för realiserandet av eu sådan avsikt torde ett bestämt uttalande i avtalet vara erforderligt.

Enligt § 3 skall den del av sjukhusets utrustning, som förorsakas av den medicinska undervisningen, bekostas av staten ensam; men vem skall bedöma, vilken del av utrustningen detta gäller? Svårighet av detta slag kan undvikas, om i stället fastställes de lokaler, vilkas utrustning skall bekostas av staten, såsom föreläsningssalar, studentlaboratorier, den patologisk-anatomiska avdelningen och biblioteket, om sådant kommer till utförande.

Observeras bör att i ett visst avseende den i § 3 givna regeln ej skulle vinna tillämpning. Eu god del av utrustningen skall nämligen komma från serafimerlasarettet och garnisonssjukhuset, men detta bidrag skall ej inverka på fördelningen av kostnaderna för utredningen i övrigt och således ej räknas lasarettet och staten till godo.

Det torde vara avsett, att den i § 4 omtalade byggnadsnämnden skall utöva ej blott den tekniska utan även den ekonomiska ledningen vid sjukhusets uppförande och utrustning och således ensam bära hela ansvaret därför. Men framgår detta klart av ordalydelsen?

Enligt samma paragraf skall sjukhuset uppföras och utrustas i huvudsak enligt ritningar och beskrivningar, godkända av Kungl. Maj:t. Bör ej bestämmelsen hellre formuleras så, att uppförandet och utrustningen skall ske efter godkända ritningar och beskrivningar, med rätt för byggnadsnämnden att däri vidtaga sådana mindre ändringar, som kunna verkställas utan större kostnad än den beräknade? I detta sammanhang kan uppställas frågan, huru förfaras skall om nämnden finner större ändringar önskvärda? Med anledning av § 12 synes för sådan frågas avgörande särskilt avtal erforderligt, Utan godvilligt erbjudande av någon av kontrahenterna lär ej heller annan utväg stå öppen, om under byggnadsarbetet visar sig, att anslagna medel ej förslå till arbetets fullbordande.

Det synes mindre lämpligt och principiellt oriktigt att i ett företag, som till väsentlig del bekostas av staten, och i främsta rummet tillkommit för ett statligt ändamål, de kommunalt utsedda ledamöterna i direktionen skola, såsom i § 5 föreslås, vara i majoritet. För rättelse erfordras endast att Kungl. Maj:t utser en åttonde ledamot att fungera som ordförande.

Till ytterligare stöd för denna mening åberopas följande;

Staden och länet skulle visserligen förfoga över 700 vårdplatser av 1,154,

105 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

men byggnads- och utrustningskostnaderna skola bestridas av stad och län för endast 460 platser, av staten, inklusive serafimerlasarettet, däremot för 559 platser — återstående 135 platser bekostas av de sjuka — och av en dags driftkostnad, förslagsvis beräknad till 10 kronor 50 öre per person, skola för ett fullbelagt sjukhus, med frånräkning av de enskilda rummen och under förutsättning att 300 av stadens 600 sängplatser samt länets alla 100 platser äro belagda med medellösa sjuka, 4,771 kronor 50 öre (107 X X10:50 + 912x4) falla på staten, 3,150 kronor (300x6:50 + 300x4) på staden, 650 kronor (100x6: 50) på länet och 2,128 kronor (300X2:50 +212X X 6: 50) på andra kommuner eller enskilda (betalande sjuka å allmänt rum), tillhopa 10,699 kronor 50 öre — siffror som icke tala för att Stockholms stad och län i direktionen böra vara starkare representerade än staten, snarare tvärtom.

På skäl, som professor Holmgren i sin reservation anfört, synes åtminstone eu av de båda ledamöterna i direktionen, som skulle utses på förslag av universitetskanslern, böra vara professor i medicin eller kirurgi.

Med stadgandet i § 6 a), att staten betalar kostnaden för den medicinska undervisningen, lärer endast avses en hänvisning till de statsanslag, som nu utgå till karolinska institutets kliniker eller framdeles komma att för samma ändamål beviljas av statsmakterna. Formuleringen synes kunna giva anledning till anspråk på täckning av hela den verkliga kostnaden för undervisningen, vilken, såsom i motiven framhålles, är åtskilligt större.

Om, såsom antagas kan, syftet med bestämmelsen i § 6 b) andra punkten är, att för medellösa legosängsavgiften skall erläggas av den, som enligt lagen om fattigvård är därför ansvarig, bör formuleringen lämpas därefter.

Stadgandet i c) att hälften av restkostnaden skall betalas av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, förutsätter, enligt vad i motiven framhålles, antingen särskilt åtagande av dessa att fullgöra d}dik betalning eller att för sjuka från län eller stad, som ej iklätt sig sådan förpliktelse, fastställes särskild högre legosängsavgift, omfattande jämväl ifrågavarande del av restkostnaden. Bör ej detta uttalande föranleda omformulering av c)? Observeras må även att, om för medellös den förhöjda avgiften ej godvilligt erlägges, densamma ej lärer kunna i sin helhet uttagas.

Av nu tjänstgörande underordnade läkare tillsättas de, som äro upptagna å lasarettets stat, av direktionen. Någon olägenhet härav har direktionen veterligen icke visat sig, och då enligt den i motiven angivna innebörden av § 8 e) kostnaden för denna personals avlöning skall bestridas av lasarettets medel, synes konsekvensen härav böra bliva, att befattningarna tillsättas av direktionen. Motivet för de sakkunnigas förslag i § 7 c), att dessa läkartjänster skola på lasarettsdirektionens förslag tillsättas av universitetskanslern, torde vara, att vid tillsättningen hänsyn bör tagas till sökandenas vetenskapliga förtjänster; men dessa skola givetvis komma i betraktande även då tillsättningen sker av lasarettsdirektionen, och om allmänt gällande grundsatser ej anses utgöra ett tillräckligt stöd härför, lärer hinder ej möta att i det reglemente, Kungl. Maj:t skulle utfärda för direktionen, införa ett kompletterande tillägg i den angivna riktningen. Vid de talrikt förekommande vikarieförordnandena å läkarplatser skall, även enligt förslaget § 8 e), direktionen vara bestämmande.

Med de biträdande överläkarna är förhållandet ett annat. De intaga i avseende å undervisningen en annan ställning än övriga underordnade lä-

106 Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

kåre. De sortera närmast under de ordinarie överläkarna, vilka såsom professorer vid karolinska institutet bära det högsta ansvaret för den vetenskapliga undervisningen, och äro närmast att vid förfall för dessa senare vara deras ställföreträdare. Mot de biträdande överläkarnas tillsättning av universitetskanslern efter förslag av lasarettsdirektionen är intet att erinra.

Vad nu är sagt bör enligt direktionens mening gälla även för de läkare, vilkas avlöning enligt § 13 f) skall överflyttas från garnisonssjukliusets i Stockholm till serafimerlasarettets stat. Sin uppfattning härutinnan grundar direktionen på de skäl, Holmgren i sin reservation anfört till stöd för att dessa läkarbefattningar icke vid lasarettet skola intaga någon undantagsställning.

Att de förpliktelser, som i § 8 omtalas, icke äro de enda, som tillkomma direktionen, är uppenbart men bör väl på något sätt antydas. Nu är formuleringen sådan, att uppräkningen kan synas vara uttömmande.

Angående tillämpningen av stadgandet i § 8 a) om avgiften för vård å enskilt och halvenskilt rum har förut talats.

Om, såsom i § 8 föreslås, direktionen erhåller rätt att bestämma om storleken av direktörens och den underordnade läkarpersonalens avlöning och om antalet sådana läkare, torde samma medgivande böra lämnas i avsesende å de relativt fåtaliga tjänstemän vid lasarettet, som icke äro läkare.

Tillämpningen av föreskriften i § 8 f) möter en viss svårighet, då budgetåret för Stockholms stad och län icke är detsamma som för staten. Direktionen har tänkt sig följande förfaringssätt. För fördelning av lasarettets driftkostnader måste statförslaget för alla deltagarna avse samma tidsperiod. Till Kungl. Maj:t skall i september avlämnas statförslag för nästa budgetår juli—juni. Om det samtidigt ingår till Stockholms stadsfullmäktige, kan det av dem prövas i december, vid uppgörandet av stadens stat för nästkommande kalenderår, och medel anslås för den del av lasarettets budgetår, som infaller under kalenderåret, samt ett år senare för den återstående delen. Att ordningställa lasarettets statförslag så tidigt, att det samma år kan bliva föremål för landstingets behandling, torde ej låta sig göra, utan för landstinget måste med prövningen anstå till det septembersammanträde, då lasarettets budgetår redan tagit sin början. Men hinder torde ej möta för landstinget att på förhand provisoriskt anslå medel till täckande för ett halvår av sin andel i lasarettskostnaden

Direktionen måste förbehålla sig att, så länge verksamheten vid det nuvarande lasarettet pågår, disponera fonderna på samma sätt som för närvarande. Aven må framhållas att i fråga om en stor del av fondmedlen föreskrifter äro meddelade om avkastningens användning, vilka alltjämt skola lända till efterrättelse.

I avtalsmotiven angivas fonderna uppgå till något mer än 800,000 kronor. Enligt lasarettsredogörelsen uppgingo fonderna den 30 juni 1924 till kronor 1,377,309:15. Bland de remitterade handlingarna förekommer eu p. m., bil. K., angående lasarettets tillgångar den 30 juni 1924, enligt vilken dessa

bestå av

fastigheten Pilträdet nr 8 tax. till....... kronor 4,319,000: —

» » » 2, 3 och 4 tax. till » 775,000: —

lösegendomen brandförsäkrad till....... » • :i:)300,000: —

och fondkapitalet.................. » 1,377,309: 15

') Numera höjt till 750,000:—.

107 Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

men denna p. m. är missvisande, ty den anger icke, att fastigheten Pilträdet nr 2, 3 och 4, som i räkenskaperna upptages till värde av 1,125,000 kronor, är belånad för 577,070: 46 och att återstående bokförda värdet utgör fondmedel.

En i fondkapitalet till 41,228: 06 upptagen post, reparations- och besparingsfonden för berörda fastighet, hade vid bokslutet 1925 nedgått till omkring 30,000 kronor, varjämte en del mindre förändringar inträtt i andra fonder.

I förslaget till avtal förekommer icke något om det nuvarande lasarettets personal. Anledningen därtill torde vara, att lasarettsverksamhetens flyttning icke anses utöva något inflytande på lasarettets dåvarande eller förutvarande (pensionerade) personal, utan att lasarettets alla, juridiska och moraliska, skyldigheter mot dem fortfarande skola kvarstå. För att tillförsäkra personalen den känsla av trygghet, varpå den skäligen kan göra anspråk, synes ett uttalande i nämnda riktning böra inflyta i avtalet.

Mot de i slutet av sjukhusbyggnadssakkunnigas skrivelse framställda yrkanden har direktionen gjort följande erinringar.

Uttrycket i första slutklämmen, att lasarettets tomter och byggnader skola överlåtas åt kronan »efter medgivande av direktionen för lasarettet» synes oegentligt, då fastigheterna tillhöra lasarettet och således ej kunna å kronan överlåtas av någon annan än lasarettsdirektionen.

Om, såsom torde vara avsett, denna överlåtelse skall omfatta ej blott sjukhustomten nr 8 i kvarteret Pilträdet utan även lasarettets enskilda tomt nr 2, 3 och 4 i samma kvarter, bör förbehåll göras om skyldighet för staten att ansvara för däri intecknad skuld •— kapital och ränta — och för den del av fondkapitalet, som är placerad i fastigheten.

Enligt tredje slutklämmen skulle tillstånd att upptaga amorteringslånet för uppförande av avdelningar med hel- och halvenskilda rum lämnas »direktionen över det nya lasarettet». Uttrycket är oegentligt, då lasarettet i sin nya gestaltning skulle betraktas som en fortsättning av det nuvarande, som samma juridiska person (from stiftelse), och det således endast är direktionens sammansättning som ändras.

Amorteringslånet skulle emellertid upptagas av »direktionen över det nya lasarettet». Tidpunkten för medlens anskaffande skulle enligt klämmen vara den med hänsyn till byggnadsarbetets fortskridande lämpliga ; enligt skrivelse »7:de och 8:de budgetåret», »slutet av byggnadstiden». Vid denna tidpunkt, således innan verksamheten å det gamla lasarettet upphört, måste den äldre direktionen fortfarande fungera, och det synes oegentligt att serafimerlasarettet som institution och juridisk person skall kunna hava två olika styrelser; för övrigt lärer varken den ena eller den andra direktionen kunna upptaga ett millionlån utan att bjuda säkerhet, och acceptabel sådan står ingendera till buds. Statsgaranti för lånet synes bliva erforderlig, och frågan därom bör väl lämpligen behandlas i sammanhang med medgivande till lånets upptagande. Även synes böra klargöras, huru ränta och amortering å lånet skola betalas, innan de dagavgifter, som äro därtill avsedda, börja inflyta, samt huru, om dagavgifterna något år ej räcka till, för förräntning och amortering erforderliga medel skola erhållas.

Direktionen kan icke underlåta framhålla att för lasarettets drift erfordras ett rörelsekapital. De för lasarettet tillgängliga anslagen bliva vad angår såväl utgifter som inkomster grundade på beräkningar, vilka kunna befinnas

108 Kungl. Maj. ts proposition Nr 216.

icke i allo överensstämma med verkligheten. De legosängsavgifter, som skola erläggas av såväl Stockholms stad och län som andra kommunala myndigheter, äro icke till sitt exakta belopp kända förr än efter bokslutet och kunna ibland icke motses förr än långt efter det utgiften blivit bestridd. Aven betalningen av legosängsavgifter, för vilka enskilda äro ansvariga, kan fördröjas eller till och med alldeles utebliva. Då fonderna måste placeras så att de giva beräknad avkastning, kunna dessa tillgångar icke användas för beredande av tillfälligt förskott. Ett rörelsekapital synes således ej kunna undvaras.

I fråga om ändringsarbetena vid serafimerlasarettet vidhåller direktionen den ståndpunkt, direktionen intog i sitt den 21 februari 1925 avgivna yttrande över sjukhusbyggnadssakkunnigas förslag den 29 januari.

Utan att däri föreslagna arbeten i huvudsak utföras kan serafimerlasarettet icke ens för eu tioårsperiod framåt på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina viktiga uppgifter. Utföras åter dessa arbeten, kan lasarettet även under en avsevärt längre tid anses motsvara de krav, som för en övergångsperiod skäligen kunna uppställas. Säkerhet finnes icke, att de nya sjukhusbyggnaderna inom den beräknade tiden av 8—10 år bliva färdiga att tagas i bruk, då färdigställandet av många skäl kan bliva fördröjt. Att ett försenande under alla omständigheter blir till skada och olägenhet för undervisning och sjukvård är uppenbart, men en motvikt mot olägenheten därav finnes dock, om det nuvarande lasarettet försatts i sådant skick som sjukhusbyggnadssakkunniga från början tänkt sig. I annat fall blir ett dröjsmål olidligt.

Kostnaderna för det ifrågasatta restaureringsarbetet kunna enligt direktionens mening icke anses alltför avskräckande, åtminstone icke i jämförelse med de kostnader, som uppförandet och driften av det nya sjukhuset komma att medföra. Totalkostnaden, omkring 2,500,000 kronor, fördelad på tio år, skulle med tillagd ränta sannolikt belöpa sig till mer än 300,000 kronor för år, vartill kommer den höjning av driftkostnaden, som föranledes av poliklinikens utvidgande, dietköket och ökat antal sängplatser. Den årliga kostnadsstegringen bör dock icke nämnvärt överstiga 300,000 kronor. Härmed kan jämföras byggnads- och utrustningskostnaderna för det nya sjukhuset, omkring 30,000,000 kronor, och eu årlig driftkostnad, som, frånräknat vad därav belöper å garnisonens sjuka och de enskilda rummen, icke kan understiga 2,500,000 kronor, eller drygt 1,500,000 kronor utöver motsvarande årskostnad å det nuvarande lasarettet.

På frågan om fördelning av de kostnader, restaureringsarbetet skulle medföra, anser sig direktionen icke nu kunna ingå, men av tidigare förhandlingar synes framgå att staden är villig vidkännas uppoffringar såväl för erhållande av ökat antal sjukplatser, om dylika kunna staden tillförsäkras, som även för beredande åt sina sjuka av bättre vård. Även Stockholms län torde kunna antagas benäget att bära skälig del av kostnaderna.

Om anslagssumman begränsas till den av de sakkunniga förordade, anser direktionen önskvärt att med hänsyn till då föreliggande omständigheter samt poliklinikernas särskilda behov av utvidgning och förbättring få yttra sig om användningssättet. Några av de arbeten, på vilka de sakkunniga tänkt, äro, såsom Holmgren i sin reservation framhållit, även enligt direktionens mening av beskaffenhet att utan särskilt medgivande kunna samt under alla förhållanden böra utföras.

109 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Rörande detaljerna i det av sjukhusbyggnadssakkunniga uppgjorda förslaget till sjukhus och dettas lämplighet för sitt ändamål anser sig direktionen icke för närvarande kunna göra ett bestämt uttalande.

Direktionen har nämligen vid granskning av Holmgrens från huvudförslaget väsentligt avvikande byggnadsprojekt trott sig finna, att beträffande plananläggning och byggnadssätt Holmgrens förslag i åtskilliga av honom och arkitekten Birch-Lindgren anmärkta avseenden äger sådana förtjänster, att definitivt beslut i byggnadsfrågan ej bör fattas, innan den av Holmgren ifrågasatta kompletteringen av förslaget blivit utförd.

Till den ordning för sjukhusets utbyggande, som av prof. Holmgren ifrågasatts, ställer sig direktionen tveksam, nämligen i fråga om lämpligheten att till en början från byggnadsarbetet undantaga 3 kliniker — 1 medicinsk, 1 kirurgisk och 1 neurologisk —• samt låta dessa tillsvidare kvarbliva i det gamla sjukhuset. Ur undervisnings- och forskningssynpunkt synas meningarna knappast vara delade om önskvärdheten av att så många kliniker som möjligt med det snaraste sammanföras till en plats. Uteslutande ekonomiska synpunkter kunna således motivera eu fördröjd överflyttning.

Enligt Holmgrens förslag skulle det nya sjukhuset rymma 908 vårdplatser. För överflyttning dit av de 3 ovannämnda klinikerna erfordras ytterligare något över 400 vårdplatser. Det sjukhus, till vilket arkitekten Birch-Lindgren uppgjort eu del ritningar, är närmast avsett för 1,263 sjuksängar. I utrymmen, som enligt ritningarna äro disponibla, kan anordnas ytterligare ett femtiotal vårdplatser. Någon utvidgning av sjukhuset beträffande antalet sjukplatser erfordras således icke för att till sjukhuset överföra även ovanberörda tre kliniker.

Kostnaden för uppförandet beräknar arkitekten approximativt till 2 millioner kronor mindre än för det av byggnadssakkunniga tillstyrkta alternativ II med sina 1,154 vårdplatser. I arkitektens förslag ingår då ett biblioteksutrymme om 10,000 kbm., som ej upptagits i byggnadssakkunnigas förslag. Däremot har arkitekten i likhet med Holmgren uteslutit den obstetriska kliniken och, då hans ritningar ej upptaga den psykiatriska samt den hud- och könsklinik som Holmgren föreslagit, icke beräknat utrymme för arbetslokaler åt dessa två specialkliniker, varjämte röntgenavdelningens arbetslokaler i arkitektens förslag äro mindre än i byggnadssakkunnigas. Även med beaktande av dessa olikheter skulle, om arkitektens beräkningar och antaganden vid närmare granskning befinnas riktiga och acceptabla, med det av Holmgren förordade, mera centraliserade byggnadssättet ett med två specialkliniker utökat och beträffande de medicinska klinikerna ej obetydligt utvidgat sjukhus kunna utbyggas närmare två millioner kronor billigare än det av byggnadssakkunniga föreslagna.

Att Holmgrens förslag oförändrat skulle ekonomiskt ställa sig än fördelaktigare är knappast antagligt. Någon utredning härom föreligger ej, men byggnadsarbetet skulle i båda fallen bliva detsamma, och arbetets uppdelning på två olika tidsperioder kan väl öka men ej minska kostnaderna, helst redan i första etappen måste nedläggas ej obetydligt större kostnader än som svara mot det antal vårdplatser, som från början skulle komma i bruk. Därtill kommer att lasarettets nuvarande fastigheter först senare än eljest skulle kunna disponeras för andra ändamål. Att detta försenande skulle göra mera omfattande ändringsarbeten å det gamla lasarettet ofrån-

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

komliga, vill direktionen däremot icke lägga förslaget till last, då såsom ovan framhållits direktionen anser skäl föreligga att under alla förhållanden vidtaga dessa arbeten.

Från direktionens uttalande avvikande meningar hava anförts av ledamöterna i direktionen direktören T. von Porat samt professorerna J. Åkerman och I. Holmgren.

Direktör von Porat ansluter sig på anförda skäl till de sakkunnigas förslag, att det nya sjukhuset bör byggas i sådan omfattning, att hela det gamla serafimerlasarettet på en gång må kunna evakueras och flyttas över i det nya. Vad angår frågan om ändringsarbeten vid det gamla lasarettet, intar han en från direktionens majoritet avvikande ståndpunkt, i det att han gör gällande, att moderniseringsarbetena nu böra begränsas till de viktigaste och för sjukvården mest betydelsefulla, men att man samtidigt håller frågan öppen, så att man med de arbeten, som nu närmast böra komma till utförande, icke föregriper en mera fullständig modernisering, om ett kommande beslut i sjukhusfrågan skulle innebära, att det gamla lasarettet för avsevärd tid framåt skall fungera som undervisningssjukhus. Under alla förhållanden är han dock av den uppfattningen, att möjlighet föreligger att inom ramen av det äskade anslagsbeloppet, 615,000 kronor, få ändringsarbeten utförda i sådan omfattning, att det avsedda syftet blir i huvudsak tillgodosett. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser von Porat, att direktionen bort tillstyrka ett anslag i enlighet med de sakkunnigas senaste förslag, men att härvid fästes det villkoret, att direktionen sättes i tillfälle att uppgöra förslag till de arbeten, som inom ramen av det sålunda anslagna beloppet böra komma till utförande, och att dessa icke må utföras med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnat sitt medgivande.

Professor J. Åkerman gör på anförda skäl gällande, att serafimerlasarettet bör bibehållas och sättas i sådant skick, att det kan fullgöra sin undervisnings- och sjukvårdsuppgift ännu ett par till några decennier framåt.

Åkerman anser vidare förslaget till avtal ofördelaktigt för staten samt finner, att frågan i hela dess vidd bör upptagas till förnyad utredning, i vilket sistnämnda hänseende han antydningsvis angiver vissa önskemål.

Slutligen har professor Holmgren i sin reservation uttalat sig i fråga om tillsättningen av de underordnade läkarna vid det nya serafimerlasarettet. Beträffande direktionens förordande av att serafimerlasarettet flyttas på en gång, framhåller Holmgren, att han intet har emot ett beslut i sådan riktning, under förutsättning att lasarettet ändock blir iståndsatt såsom direktionen föreslår, samt under förutsättning av att samtidigt beslutes byggandet av en pediatrisk, en hud- och köns- och en psykiatrisk klinik.

Beträffande reservanternas motiveringar hänvisas till reservationerna.

Härjämte äro vid direktionens utlåtande fogade av föreståndarna för serafnnerlasarettets sjuk vårdsavdelningar och polikliniker på anmodan av direktionen gjorda uttalanden i frågan om huruvida verksamheten vid lasarettet kan utan större olägenhet fortgå i ungefär 10 år efter de nu förordade ändringsarbetena. Av dessa utlåtanden framgår, att så — dock under stora svårigheter och med i vissa fall betydande kostnader — kan ske. Jag hänvisar till dessa uttalanden.

in

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Byggnadsstyrelsen erinrar i sitt över betänkandet avgivna utlåtande, dagtecknat den 8 februari 1926, till en början om de av byggnadsstyrelsen och de s. k. byggnadssakkunniga avgivna yttrandena i tomtfrågan (jmfr ovan sid. 23 tf.) samt anför vidare i denna fråga:

Ehuru sjukhussakkunniga endast haft att avgiva förslag till ett sjukhus, förlagt på Ladugårdsgärdet, har dock byggnadsstyrelsen med hänsyn till denna byggnadsfrågas stora betydelse — utan jämförelse en av de ekonomiskt sett mest betydande och i Stockholms utveckling ingripande byggnadsfrågor på senare tid — ansett sig böra ännu en gång och sedan nu styrelsen fått en bestämdare uppfattning om byggnadsprogrammet, undersöka möjligheten för en annan förläggning av byggnadskomplexet. Styrelsen har sålunda vidtagit vissa förnyade undersökningar av Marieberg- Konradsbergsområdet icke minst med hänsyn därtill att Mariebergskasernerna numera kunna beräknas bliva disponibla för annat ändamål år 1928, varjämte enligt det, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1925, numera träffade avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan och Stockholms stad angående stadens övertagande av sin sinnessjukvård Konradsbergsanläggningen efter 8 år, räknat från den 1 januari 1926, kan bliva tillgänglig för annat ändamål.

A Marieberg-Konradsberg erhålles en god och väl bevuxen byggnadsmark med vackert, högt och fritt läge åt söder. I väster väntas området komma att begränsas av ett parkområde. Platsen har ett centralt läge i Storstockholm invid en blivande gatubro vid Smedsudden med bekväm förbindelse med de stadsdelar, Kungsholmen och Södermalm samt västra och södra förstäderna, varifrån sjukhuset företrädesvis hämtar sin klientel. Avståndet till karolinska institutet och det nuvarande serafimerlasarettet är kort och under utbyggnadstiden skulle alltså god anslutning kunna bibehållas med dessa institutioner.

Konradsbergs stora anläggning skulle givetvis framdeles erhålla användning, dock efter ombyggnad. Huvudbyggnaden på Marieberg skulle likaledes kunna användas, varjämte den nya ammunitionsfabriken torde kunna användas till tvättanläggning, verkstad och förrådshus.

Vid de byggnadssakkunnigas undersökning av Marieberg-Konradsbergsområdet inkräktades detta icke av de av staden och staten enligt 1923 års avtal överenskomna markreservationerna för den tilltänkta s. k. Smedsuddslinjen. I det senaste förslaget till ny ingångslinje för västra stambanan över Långholmen-Smedsudden har emellertid järnvägslinjen fått en sådan dragning över Kungsholmen, att Mariebergsområdet helt sönderstyckats av järnvägen. Då emellertid genom att draga järnvägslinjen öster om Konradsberg av Marieberg- och Konradsbergsområdet för en sjukhusanläggning lämpade delar skulle kunna samlas till ett område, har byggnadsstyrelsen hos chefen för trafikdelegationen inom Stockholms stadsplanenänmd under hand förfrågat sig, huruvida järnvägslinjen vid detta område skulle kunna givas en sådan sträckning, att den för sjukhusändamål lämpliga delen av området icke komme att beröras av den nya linjen. Därvid har emellertid meddelats styrelsen, att en dylik omläggning av järnvägslinjen jämväl skulle med nödvändighet medföra en sänkning av den segelfria höjden av bron vid Smedsudden med ett par meter. Då emellertid denna brohöjd varit en av utgångspunkterna vid utredningen om Smedsuddslinjen, anser byggnads-

Byggnads

styrelsen.

112 Kungl. Majt:s proposition Nr 216.

styrelsen, att tanken på ett användande av Marieberg-Konradsbergsområdet måste övergivas.

Det lider intet tvivel, att värdet å den å Ladugårdsgärdet avsedda tomtmarken måste sättas jämförelsevis högt. Styrelsen erinrar i detta avseende om 1923 års statsrevisorers förut återgivna uttalande (sid. 29).

Ett rätt uppskattande av markvärdet å ett, område av ifrågavarande slag, som ännu icke kan komma i fråga för exploatering, är givetvis rätt vanskligt och att därvid komma till något exakt värde lärer knappast vara möjligt. De inverkande faktorerna äro, bland andra, den okända tidpunkten för områdets blivande exploatering ävensom kommande okända konjunkturväxlingar.

De beräkningar styrelsen företagit hava emellertid givit vid handen, att de tomtören, som enligt de sakkunnigas förslag skulle från lasarettets sida erläggas till statsverket för området å Ladugårdsgärdet, skulle kunna betraktas såsom skälig ränta å det kapital, som representeras av det beräknade värdet å Ladugårdsgärdesområdet efter avdrag av intäkterna vid eu exploatering av serafimerlasarettets nuvarande område.

Utan att närmare ingå på ett bedömande av de i förslaget till avtal närmare angivna bestämmelserna för områdets upplåtelse, vill styrelsen endast erinra om vad de byggnadssaklcunniga i ovanberörda yttrande av den 4 februari 1922 anfört, nämligen att ifrågavarande uppgörelse mellan staten och staden bör så formuleras, att därav utan varje tvekan är uppenbart, vem som skall anses vara ägare av marken och av byggnaderna samt vem det åligger att vårda och underhålla dessa, ävensom att avtalet ordnas så, »att tomtägare och byggnadsägare blir en och densamme, samt att byggnadernas ägare även blir deras vårdare och underhållare».

Såsom en sammanfattning framhåller styrelsen, att det föreslagna området å Ladugårdsgärdet såsom byggnadsplats betraktad synnerligen väl lämpar sig för en anläggning av ifrågavarande slag samt att styrelsen icke har något att erinra mot de ekonomiska grunderna för överenskommelse mellan statsverket, å ena sidan, och Stockholms stad och Stockholms län, å andra sidan, vad angår tomtupplåtelsen.

Byggnadsstyrelsen övergår härefter till att beröra den av de sakkunniga framlagda allmänna byggnadsplanen samt uttalar sig till förmån för de sakkunnigas alternativ II, och framhåller därvid följande:

Statens intresse är i första hand att tillgodose den medicinska undervisningens behov av kliniker, och ett samgående med staden och landstinget avser att nedbringa kostnaden, såväl byggnads- som driftskostnaderna. Någon skyldighet med hänsyn till sjukvården påvilar ej statsverket men väl kommunen. Stadens intresse är en billigare sjukvård. Att härvid undervisningens behov av vissa kliniker icke kan sammanfalla med stadens behov av sådana är ju naturligt, liksom att staden har intresse av ett samgående endast så länge dess klinikbehov sammanfaller med undervisningens. Att i möjligaste mån tillgodose dessa båda intressen är sakkunnigförslagets syftemål.

Med skrivelse den 29 januari 1925 framlade sjukhussakkunniga förslag till ombyggnad av serafimerlasarettet för en kostnad av 2,482,000 kronor, varigenom, förutom vissa lokalförbättringar, omkring 100 nya sängplatser skulle erhållas.

113 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

Detta förslag har nu av de sjukhussakkunniga övergivits. I stället föreslå de sakkunniga, att endast vissa bättringsarbeten å nuvarande serafimerlasarettet för ett belopp av något över 600,000 kronor komma till utförande samt att lasarettet, så snart det nya sjukhuset står färdigt, nedlägges och området exploateras, varvid de värdefulla tomterna väntas inbringa ett så betydande försäljningspris, att detta skulle motivera ett utbyggande redan nu av det nya sjukhuset med ett till 1,049 ökat antal sängplatser.

Vid en granskning av de båda förslagen kan man ej undgå att finna det påfallande, att genom ett nedläggande av omkring 2,500,000 kronor å nuvarande serafimerlasarettet väsentligt billigare sängplatser skulle vinnas än genom en nybyggnad. Härigenom skulle 550 sjukplatser erhållas. Dessa platser komma, även om hänsyn tages till kostnaden av tomtmark, som efter avdrag av å densamma vilande inteckningsskuld kan värderas till 5,500,000 kronor, att representera ett värde av 8,000,000 kronor eller omkring 15,000 kronor per sängplats. Denna omständighet har också föranlett byggnadsstyrelsen att tidigare tillstyrka detta förslag.

Det torde i detta sammanhang också böra framhållas, att alternativ I giver omkring 250 sängplatser mer än alternativ II, när man bortser från de enskilda sängarna, vilka icke i egentlig mening ingå i statens eller stadens åtagande att bekosta. Härtill kommer att genom ett anslag å 600,000 kronor någon mera avsevärd förbättring knappast står att vinna i det gamla serafi merlasarettets otidsenliga lokaler.

Byggnadsstyrelsen är ej heller övertygad, att icke drift- och organisationskostnaderna trots vissa oundgängliga lokaldubbleringar komme att ställa sig gynnsammare enligt alternativ I, då dessa kostnader för det nuvarande lasarettet ställa sig särdeles låga, under det att de för det nya sjukhuset beräknade måste betecknas såsom avsevärda. Direktionen för serafimerlasarettet har sålunda beräknat kostnaden till omkring 10 kronor per dag och patient, då den nuvarande är endast 6 kronor. Att däremot en dubblering av den patologisk-anatomiska avdelningen samt röntgenavdelningen skulle innebära vissa olägenheter synes otvivelaktigt, ehuru professor Holmgren, sjukhusets direktör, som i sitt förslag till gamla serafimerlasarettets bibehållande följer alternativ I, icke fäst större avseende härvid.

En bidragande orsak att alternativ I i de sakkunnigas förslag ställt sig ekonomiskt så ogynnsamt i jämförelse med alternativ II är den olika lösningen av garnisonssjukhusets byggnadsfråga. Det är påtagligt, att alternativ II erbjuder ett ur ekonomisk synpunkt synnerligen värdefullt uppslag till lösandet av denna fråga.

Mot det av de sakkunniga förordade förslaget kunna sålunda i det stora hela framhållas de mindre goda sjukhuslokaler, som ännu under flera år komme att behöva användas i det föråldrade serafimerlasarettet, varjämte samtidigt icke får förbises, att med förhållandevis rimliga kostnader, enligt alternativ I beräknade till 2,500,000 kronor, detta gamla sjukhus dock skulle kunna göras fullt användbart för rätt lång tid framåt.

Byggnadsstyrelsen anser emellertid, att det största avseende måste fästas vid de för det allmänna högst betydande fördelar, som givetvis ligga däri, att såväl sjukhuset som de olika undervisningsanstalterna snarast möjligt icke blott beredas tidsenliga och tillräckliga lokaler utan även sammanföras inom ett område till en enhetlig, för ändamålet avsedd anläggning. Då härtill kommer, att garnisonssjukhusets byggnadsfråga vinner en fördelaktig lösning på sätt de sakkunniga föreslagit, ävensom att hänsyn måste tagas

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 181 käft. (Nr 216.) 8

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21G.

till det alltjämt växande kravet, att den stadsplanemässiga utvecklingen av Kungsholmen icke för en oviss tid framåt hämmas genom serafimerlasarettets kvarblivande på denna viktiga punkt i stadsdelen, har byggnadsstyrelsen ansett sig böra ansluta sig till det av de sakkunniga framlagda förslaget, alternativ II.

I avseende å detalj ritningarna m. m. anför byggnadsstyrelsen:

Den i en mittaxel från Karlaplan accentuerade grupperingen av anläggningens huvudkomplex synes styrelsen vara ett riktigt grepp. Däremot ställer sig styrelsen tveksam inför förläggningen av karolinska institutet framför sjukhuset. Därest institutets byggnad komme att planläggas på i ritningsförslaget angivet sätt, synes nämligen denna komma att i viss mån förtaga den med sjukhusets placering åsyftade verkan. Innan frågan om placeringen av det blivande karolinska institutet avgöres, måste stadsplanen för hela området mellan Karlaplan och det nya serafimerlasarettet underkastas en grundlig bearbetning.

Entréns förläggning i norr, som för den från söder kommande trafiken nödvändiggör en omväg över Sturevägen med avtagsväg bortom hästgardeskasernen, finner styrelsen anmärkningsvärd. Det naturliga synes vara, att huvudentrén förlägges å områdets framsida, även om härigenom den framför huvudfasaden planerade trädgårdsanläggningen något splittras.

Att de besökande med huvudentréns nuvarande förläggning vid inträdet till sjukhusområdet måste passera ångcentralen samt köks- och ekonomiavdelningarna synes styrelsen dessutom mindre tilltalande. Sedan man inträtt på sjukhusområdet ligger centralbyggnadens entré väl till, varemot övriga ingångar, särskilt de som avses för de besökande, i flera fall torde bliva svåra att finna reda på.

Anläggningens olika avdelningar äro var för sig synnerligen väl planlagda och motsvara högt ställda anspråk i ändamålsenlighet, dock synas trapporna i centralbyggnaden alltför rikligt tilltagna. De stora kirurgiska och medicinska avdelningarna, förlagda i de 7 våningar höga byggnaderna, äro särdeles ändamålsenligt och ekonomiskt disponerade, varjämte uppslaget synes gott att till en centralbyggnad samla polikliniker samt laborationsoch undervisningslokaler med å ömse sidor från denna parallellt utgående flyglar för de olika klinikerna ävensom att i paviljonger avskilja sådana kliniker, som fordra isolerade lägen. Emellertid synes detta uppslag hava genomförts med alltför långt driven hänsyn till de enskilda avdelningarnas specialintressen, varigenom koncentrationen och enhetligheten i anläggningen blivit lidande med därav följande ekonomiska konsekvenser. Styrelsen håller nämligen före, att anläggningen efter ett ytterligare genomarbetande skulle kunna vinna åtskilligt i reda och planmässighet. Styrelsen vill i detta avseende såsom exempel särskilt påpeka de fall, där tre eller fyra våningars längor placerats i nordligt läge bakom 7 våningar höga byggnadskroppar, och att kulverterna för förbindelse de olika avdelningarna emellan blivit påfallande långa, varjämte de icke kunnat genomföras i samma horisontalplan, utan olika delar därav hava måst förbindas medelst hissar. Anläggningens ekonomi, såväl i utbyggnad som drift, måste givetvis bliva lidande härpå. Det är även att märka, att möjligheterna för tillbyggnad av huvudbyggnaden äro otillfredsställande, då denna byggnad endast torde kunna utökas genom påbyggnader. Slutligen synes köks- och ekonomibyggnaden böra förläggas i friliggande hus med utvidgningsmöjlighet, varjämte ångcentralen bör flyttas inom området.

115 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Totalkostnaderna för genomförande av alternativ II, 26,480,000 kronor eller 22,937 kronor per säng, äro avsevärda, även om hänsyn tages till att i anläggningen även ingå för undervisningsändamål erforderliga lokaler, men styrelsen håller före, att genom anläggningens utformning efter mera enhetliga principer avsevärda prisreduktioner böra kunna vinnas.

I avseende å professor Holmgrens förslag yttrar byggnadsstyrelsen:

Enligt detta förslag, som kan sägas innebära en omarbetning av de sakkunnigas förslag enligt reservantens principer, hava lokalerna fördelats med huvudentré mot söder med en tillbakadragen centralbyggnad i fonden såsom entrébyggnad, innehållande administrations-, röntgen- och operationsavdelningar, medicinska laboratorier samt underläkarbostäder. Såsom flyglar på ömse sidor härom och frambyggaa mot Valhallavägen äro förlagda en poliklinikbyggnad för samtliga polikliniker och en byggnad, inrymmande karolinska institutets bibliotek och patologiska avdelningen. Fondbyggnaden och flygelbyggnaderna äro av 5 våningars höjd. Bakom fondbyggnaden är klinikbyggnaden inlagd i en i plan H-formig byggnad i 9 våningar, inrymmande samtliga vårdavdelningar för nio kliniker jämte garnisonssjukhuset med tillsammans 1,265 sängar. Ekonomibyggnaderna äro inlagda efter de sakkunnigas plan.

Det största intresset hos professor Holmgrens förslag ligger i dess strävan att vinna kortast möjliga avstånd inom anläggningen. Dessutom bar en strängt genomförd uppdelning mellan kliniker, polikliniker och undervisning ernåtts, vilket jämte de skilda entréerna för poliklinikbesökande och personal samverkat till eu god överskådlighet i anläggningen. Schematiseringen synes dock hava drivits alltför långt, varigenom påtagliga olägenheter för avdelningar, som kräva en mera speciell förläggning, icke kunnat undvikas. I viss mån otillfredsställande är dessutom klinikbyggnaden såväl till sin planform som ur förläggningssynpunkt bakom den skymmande centralbyggnaden.

Förslaget inbjuder till intressanta jämförelser med huvudförslaget. Att man skulle lyckas vinna en sträng koncentration var ju att vänta som följd av de stora byggnadshöjderna. Som ett uttryck härför kan anföras, att det längsta avståndet för mattransport är mindre än hälften av motsvarande avstånd i huvudförslaget. Koncentrationen och ett mera enhetligt bebyggande har givetvis även betydelse ur kostnadssynpunkt. Efter inom styrelsen verkställda undersökningar framgår sålunda, att professorn Holmgrens förslag, kostnadsberäknat efter samma enbetspris som huvudförslaget eller 54 kronor 62 öre per kubikmeter — efter erforderliga tillägg eller avdrag, betingade av olikheter beträffande antal sängplatser, bibliotek och röntgenavdelningen, för att förslagen ur dispositionssynpunkt skola bliva likvärdiga — ställer sig 3,600,000 kronor billigare än huvudförslaget. Kostnaden per sängplats blir 18,300 kronor. För värmeledningens vidkommande inverkar detta, utom på anläggningskostnaden, även på bränslekostnaderna, och hava besparingarna per värmesäsong beräknats till 30 procent av förbrukningen enligt huvudförslaget, vilket med nuvarande priser utgör omkring 10,000 kronor per år.

Med den koncentrerade anläggningen anser professor Holmgren, att även tomtutrymmet kan minskas och bar som följd härav föreslagit ett annat läge för karolinska institutet, nämligen intill biblioteksbyggnaden.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Slutligen sammanfattar byggnadsstyrelsen sin åsikt om byggnadsplanens utförande på följande sätt:

Såsom byggnadsstyrelsen här ovan framhållit är en överarbetning av förslaget att tillråda för vinnande, i huvudsak, av ökad koncentration i anläggningen och minskning av byggnadskostnaderna. Det av professorn Holmgren framförda förslaget och det resultat, vartill detta kommit i nämnda avseenden, giver ökat stöd för denna styrelsens åsikt. Då härtill kommer, att byggnadsföretaget icke blott i och för sig är synnerligen omfattande utan även av den största betydelse för Stockholms utveckling och för gestaltandet av ifrågavarande stadsparti, synes det byggnadsstyrelsen, att den största omsorg bör ägnas företagets utformning, icke minst för ernående av ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande resultat,

Av dessa skäl vill byggnadsstyrelsen föreslå, att den fortsatta utredningen av de arkitektoniska spörsmålen blir föremål för en tävlan mellan svenska arkitekter, till vilken dock några på sjukhusområdet erfarna arkitekter borde särskilt inbjudas. Detta förfarande anlitas numera i regel för lösandet av större byggnads- eller stadsplanefrågor, och det synes byggnadsstyrelsen, att just det nu föreliggande företaget är särskilt ägnat såsom tävlingsobjekt. Härigenom skulle detta invecklade byggnadsproblem kunna bliva allsidigt belyst och det bliva möjligt att tillgodogöra sig olika uppslag för frågans lösning. . Tidpunkten för igångsättande av en tävlan är också lämplig, då nu föreligger en omfattande och ingående detaljutredning rörande de olika klinikernas lokalbehov m. in., vilken utredning alltså kan ligga till grund för avfattande av tävlingsprogrammet. Något uppskov med byggnadsföretagets slutliga fullbordande synes tävlingen näppeligen komma att förorsaka, då byggnadstiden är till synes rikligt tillmätt. Utan hinder av ett eventuellt anordnande av en dylik tävlan böra givetvis arbetena för förbättring av det nuvarande serafimerlasarettet omedelbart vidtagas. De med anordnandet av tävlingen förenade kostnaderna torde kunna förslagsvis beräknas till 85,000 kronor.

Utan hinder av den sålunda erforderliga ytterligare utredningen, vare sig efter tävlan eller ej, synes dock tomtfrågan och sättet för byggnadsfrågans lösning i princip redan nu kunna bliva föremål för statsmakternas avgörande. Beträffande det erforderliga tomtområdet vill styrelsen endast anföra, att, ehuru. professorn Holmgren ifrågasatt ep minskning av området, styrelsen dock icke skulle vilja förorda detta. Även om hela byggnadskomplexet kommer att kunna givas en mera koncentrerad anläggning än vad de nu föreliggande ritningarna giva vid handen, synes nämligen tomten, med hänsyn till såväl framtida utvidgningar som till önskvärdheten av en viss isolering av hela anläggningen, böra givas den av de sakkunniga föreslagna storleken med avdrag endast för ångpannecentralen, som under alla omständigheter bör förläggas inom området.

Under åberopande av vad sålunda anförts, förordar byggnadsstyrelsen byggnadsföretagets lösning i huvudsak i enlighet med de sjukhussakkunnigas förslag, alternativ II, å det i förslaget ifrågasatta området av Ladugårdsgärdet och i samband därmed vidtagande snarast möjligt av de i nämnda alternativ avsedda förbättringsarbeten å det nuvarande serafimerlasarettet samt hemställer, att Kungl. Maj:t täcktes låta föranstalta om vidtagande av ytterligare utredning för vinnande av såväl större koncentration i anläggningen som

117 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

minskning av byggnadskostnaderna, och föreslår styrelsen, att denna utredning bliver föremål för tävlan mellan svenska arkitekter.

Karolinska institutets lärarkollegium har ägnat ifrågavarande ärende en ingående granskning. Lärarkollegiet anför i sin till kanslern i ämnet avlåtna skrivelse i huvudsak följande:

Sedan snart två decennier har frågan om anskaffandet av tidsenliga lokaler för karolinska institutets olika institutioner, såväl de teoretiska som de kliniska, stått på dagordningen. Denna fråga har blivit allt mer trängande, sedan institutet så småningom vuxit ut till landets största medicinska högskola med en alltjämt stegrad arbetsuppgift. Särskilt sedan genom 1923 års plan för den medicinska undervisningens ordnande karolinska institutets verksamhet utvidgats till att omfatta den medicinska undervisningen i dess helhet, har institutet fått sig tilldelad en avsevärt större arbetsuppgift än förut varit fallet. Sålunda finnas för närvarande vid karolinska institutets medicinska och kirurgiska kliniker, vid dess patologisk-anatomiska institution och vid dess röntgenavdelning ej mindre än 90 utbildningsplatser årligen för medicine kandidater, under det att universiteten i Uppsala och Lund tillsammans endast kunna ställa 69 dylika platser till förfogande, vad Uppsala beträffar dessutom delvis endast genom samarbete med karolinska institutet. Även det övervägande flertalet av institutets teoretiska institutioner och specialkliniker utbilda årligen ett större antal studerande än universitetens medicinska fakulteter tillsammans. Institutets dermato-venereologiska klinik slutligen är den enda utbildningsanstalten i detta ämne i landet. Studentantalet, vilket i och för sig under de senare åren mycket tilltagit, har vid karolinska institutet tillvuxit så, att det under åren 1922—1925 växlat emellan 800 och 900 och till och med överstigit sistnämnda tal. Sin viktiga uppgift att utbilda största delen av landets läkare kan institutet emellertid icke på ett tillfredsställande sätt fylla med den utrustning, det för närvarande äger. Högskolans institutioner och kliniker hava icke utvecklats i samma grad, som dess arbetsuppgifter vuxit. De teoretiska institutionerna äro med ett par undantag alldeles för små och därtill mycket otidsenliga, på grund varav undervisningen blir i flera avseenden lidande och de studerande förorsakas en lång väntetid med därav följande ekonomiska uppoffringar. Detsamma gäller för flertalet av institutets kliniker. Förklaringen till att karolinska institutet överhuvudtaget kunnat åtaga sig en så stor del av den kliniska undervisningen som skett, ligger däruti, att Stockholms stad med stort tillmötesgående ställt till undervisningens förfogande den ena sjukavdelningen efter den andra. Dessa hava visserligen såsom regel ett tillräckligt antal vårdplatser, men de äro givetvis icke avsedda för undervisning och sakna därför lokaler för forskning och undervisning såsom föreläsningssalar, tillfredsställande laboratorier m. m.

Karolinska institutets lärarkollegium måste därför framställa krav på hela den medicinska högskolans försättande i ett tidsenligt skick. Även om kollegiet till fullo inser, att denna fråga av stor ekonomisk innebörd icke kan bliva på en gång löst, synes det dock kollegiet otänkbart, att den kan för en längre tid undanskjutas.

Lärarkollegiet har ansett sig böra framhålla, att behovet av nybyggnad gäller institutets såväl teoretiska som kliniska institutioner, enär både det av 1919 års sjukliusbyggnadssakkunniga uppgjorda förslaget och den fram-

Karolinska

institutets

lärar-

kollegium.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

lagda reservationen förutsätta, att karolinska institutets nybyggnadsfråga skulle lösas i den ordning, att först tillgodosåges nybyggnadsbehovet för vissa kliniska institutioner samt den patologisk-anatomiska institutionen (enligt reservanten även biblioteket) och först vid en senare, icke närmare angiven tidpunkt för karolinska institutets teoretiska institutioner och övriga inrättningar. Detta förslag torde främst hava betingats därav, att de sakkunniga ansett det ekonomiska läget icke medgiva, att frågan nu löstes på en gång. Hur önsklig en omedelbar lösning av denna fråga än vore, måste naturligtvis lärarkollegiet böja sig för ovan angivna skäl, om statsmakterna finna dem vara avgörande.

Beträffande det i statsrådsprotokollet anbefallda samarbetet med Stockholms stad finner kollegiet, att avsevärda fördelar utan tvivel därmed kunna vinnas. Erfarenheterna från den medicinska fakulteten i Lund hava visat, att ett sådant samarbete kan organiseras med stor fördel för den medicinska undervisningen och forskningen. Det samarbete, som karolinska institutet hittills haft med staden, talar också härför, då staden alltid visat stort tillmötesgående. Även om det synes kollegiet klart, att det i vissa avseenden varit tryggast, om institutets kliniker kunnat helt uppföras såsom statsinstitutioner och ställas uteslutande under institutets ledning, finner kollegiet dock denna väg icke vara möjlig att beträda, då den allmänna sjukvården i vårt land sedan mer än ett halvt sekel är en kommunal angelägenhet och det icke torde finnas någon som helst utsikt, att staten är villig att övertaga densamma. Kollegiet anser jämväl, att den sjukhuset administrerande myndigheten med fördel kan utövas av en direktion utanför lärarkollegiet, under förutsättning att denna direktion får en sammansättning, som betryggar institutets inflytande på sjukhusets ledning med hänsyn till undervisningens och forskningens krav. I detta hänseende tillstyrker kollegiet reservationen.

Vidare vill lärarkollegiet framhålla, att ett ekonomiskt samarbete med Stockholms stad icke får innebära en sådan inskränkning av friheten vid val av de kliniker, vilkas krav först böra tillgodoses, att avtalet icke skulle medgiva statsmakterna att vid det nya sjukhuset uppföra även sådana kliniker, av vilka staden för sin sjukvård icke nu har behov och till vilkas uppförande staden därför icke vill lämna bidrag.

Såväl majoriteten som reservanten inom de sakkunniga hava föreslagit karolinska institutets förläggande till tomt å nordvästra delen av Ladugårdsgärdet. Beträffande denna tomts läge och lämplighet har lärarkollegiet redan vid tvenne tillfällen uttalat sig och förklarade vid det senare tillfället enhälligt, att tomten syntes kollegiet »ur alla synpunkter synnerligen lämplig». Kollegiet har ingen anledning att nu frånträda sin sålunda uttalade mening beträffande tomtens läge och lämplighet, men vill på samma gång framhålla, att den år 1918 ifrågasatta tomten utgjorde ett omkring 50 procent större område än den nu föreslagna.

Vad angår den nu föreslagna tomtens storlek, är en noggrann utredning gjord angående de kliniska institutionernas behov, och lärarkollegiet har i detta avseende intet att anmärka. Vad åter beträffar storleken av det område, som nu avsetts för de teoretiska institutionerna såväl i majoritetens som i reservantens förslag måste kollegiet göra erinringar. Här finnes ingen utredning beträffande det utrymme, som för dessa institutioners nuvarande behov och framtida utveckling kan anses nödvändigt. Inom de sakkunniga hava professorn Key och arkitekten Westman yrkat på att tvenne områden, belägna öster och väster om den för de teoretiska institutionerna avsedda

119 Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

tomten, ej måtte försäljas, förrän en utredning angående dessa institutioners behov av utrymme blivit verkställd. Kollegiet finner nödvändigt att en utredning snarast möjligt verkställes av tomtbehovet för institutets teoretiska institutioner och övriga inrättningar, vilken borde omfatta, huru, åtminstone i principiellt hänseende, dessa byggnader böra uppföras såväl för envar av dem som ock för dem alla i förhållande till varandra, och att denna utredning bliver underställd statsmakternas beslut, innan stadsplanen för det område, dit de teoretiska institutionerna avses bliva förlagda, vinner fastställelse, så att dessa institutioners utveckling på detta område ej blir omöjliggjord genom försäljning av till institutets område angränsande tomter. Kollegiet vill därvid likaledes framhålla nödvändigheten därav, att även karolinska institutets teoretiska institutioners och övriga inrättningars behov av lokaler på den nuvarande tomten underkastas utredning, så ock särskilt frågan, huruvida genom en småningom fortgående nybyggnad institutets nuvarande tomt kan allt fortfarande anses från statssynpunkt lämplig såsom förläggningsplats för institutet.

Såväl sjukhusbyggnadssakkunnigas som reservantens förslag förutsätta, att samtliga kliniker efter byggnadsplanens fullständiga genomförande skola vara representerade inom det nya sjukhuset. De bägge förslagen skilja sig emellertid dels däruti, att det förra förutsätter att serafimerlasarettet redan vid första utbyggnaden flyttas, under det att det senare vill tills vidare, under ej närmare angiven tid, bibehålla lasarettet med tre kliniker, dels däruti, att majoriteten och reservanten föreslå olika specialklinikers medtagande uti första etappen.

Beträffande förstnämnda fråga synes det lärarkollegiet, att de sakkunniga framlagt synnerligen tungt vägande skäl för att nedlägga det nuvarande serafimerlasarettets verksamhet, då det nya sjukhuset träder i funktion. Alla äro utan tvivel ense därom, att serafimerlasarettet endast under en begränsad och helst en mycket begränsad tid kan och bör inrymma två av karolinska institutets allra betydelsefullaste kliniker. Även om man skulle påkosta detsamma mycket genomgripande reparationer, kan det dock aldrig beträffande lokala anordningar bliva en tillfredsställande klinisk anstalt. Därtill komma vissa från reservationsförslaget oskiljaktliga och på arbetet inom sjukhuset ogynnsamt inverkande förhållanden. De vid lasarettet kvarlämnade medicinska och kirurgiska klinikerna skulle bliva fullständigt berövade det så ytterligt betydelsefulla samarbetet med specialklinikerna med undantag för det med nervkliniken. Det skulle vidare bliva nödvändigt att för dessa tre kliniker bibehålla såväl eu fullständig röntgenavdelning som ett patologiskt-anatomiskt institut och att vid bägge dessa meddela undervisning för de medicine kandidater, som vid serafimerlasarettet fingo sin utbildning uti medicin, kirurgi och nervsjukdomar. En sådan undervisning skulle utan tvivel vara möjlig att anordna, men givetvis endast genom anställandet av särskilda, för uppgiften fullt kvalificerade lärarkrafter. Slutligen bleve man ock tvungen att vid lasarettet bibehålla specialpolikliniker för att i någon mån ersätta frånvaron av specialklinikerna. Kollegiet är av den mening, att även med nödiga reparationer och även med alla nu föreslagna anordningar undervisningen i de stora grundläggande ämnena medicin och kirurgi på det gamla lasarettet dock ej skulle bliva likvärdig med den på det nya.

Till detta kommer att kollegiet i motsats till reservanten ej kan underkänna de sakkunnigas uttalade betänkligheter i fråga om den ökning av

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

kostnaderna, som torde uppkomma, om man dreve två sjukhus i stället för ett. De rent administrativa kostnaderna för drivandet av ett sjukhus med visst antal vårdplatser i stället för två med tillsammans ungefär samma antal skulle utan tvivel bliva större i senare fallet än i förra. Det gäller i än högre grad, om man driver två patologisk-anatomiska och två röntgeninstitut i stället för ett av vardera slaget, vartill komma kostnaderna för nyssnämnda specialpolikliniker. Slutligen har kollegiet ej känt sig övertygat, att reservanten har rätt uti, att det vore för staten betydelselöst, om serafimerlasarettets värdefulla tomter genom en snabbare förflyttning av sjukhuset tidigare bleve lediga för försäljning.

Lärarkollegiet tillstyrker alltså, att i enlighet med de sakkunnigas förslag det gamla serafimerlasarettet förflyttas redan i första utbyggnaden och således att hela undervisningen uti de centrala ämnena medicin, kirurgi och patologi samt uti radiologi redan från början blir förlagd till det nya kliniska sjukhuset. Härav följer såsom en konsekvens, att nervkliniken ävenledes måste från början flyttas dit, då givetvis denna klinik icke ensam kan förbliva vid serafimerlasarettet.

Beträffande specialklinikerna äro såväl majoriteten bland de sakkunniga som reservanten eniga därom, att en nybyggnad bör uppföras för ögon- och öronklinikerna. Kollegiet delar denna mening.

Beträffande klinikerna för obstetrik och gynekologi föreslår majoriteten uppförandet av en gemensam klinik för dem, avsedd att senare sammanbyggas med de pediatriska klinikerna, då dessa kunna bliva förflyttade till det nya sjukhuset, under det att reservanten förordar uppförandet blott av en gynekologisk klinik. Staden har ett stort behov av nya vårdplatser för såväl barnbördsvård som kvinnosjukdomar, och dess sjukvårdsmyndigheter hava begärt uppförande av bägge dessa kliniker i förslaget till den första utbyggnaden av det nya sjukhuset. Kollegiet delar de sakkunnigas mening, att det ur såväl undervisningens som sjukvårdens synpunkt skulle medföra stora fördelar, om dessa bägge kliniker sammanföras till en enhet. Då därtill kommer, att det obstetriska materialet å allmänna barnbördsliuset endast genom en stark överbeläggning av sjukhuset kan göras tillräckligt stort för det antal studerande, som där nu undervisas, och då detta antal inom den närmaste framtiden torde komma att ökas för att minska den nu långa väntetiden, finner kollegiet de sakkunnigas förslag att upptaga en obstetriskgynekologisk klinik vara väl motiverat.

Beträffande ytterligare tre specialkliniker hava majoriteten och reservanten olika meningar.

De pediatriska klinikerna hava av de sakkunniga för närvarande icke medtagits.

Kollegiet, som visserligen finner de sakkunnigas skäl beaktansvärda har dock kommit till den övertygelsen, att den pediatriska kliniken å kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn är i så stort behov av bättre arbetsförhållanden, att det måste anses vara i högsta grad önskvärt, att den finge medtagas redan i första utbyggandet, även om staden icke befinnes villig att deltaga uti kostnaderna för densamma, och ansluter sig därför till reservantens förslag.

Den dermato-venereologiska kliniken, som nu är förlagd till Sfi Görans sjukhus, skulle enligt reservanten bliva förflyttad redan vid första utbygg-

121 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

naden, under det att av majoriteten företräddes den motsatta meningen. Ämnesrepresentanten, professor Almkvist, har framhållit, att det för hans ämne skulle vara av mycket stor betydelse att få nya och tidsenliga lokaler, speciellt i fråga om undervisningen och den vetenskapliga forskningen, samt att få flytta till ett allmänt kliniskt sjukhus. Såsom eu bestämd förutsättning härför framhåller han dock, att undervisningsmaterielet härigenom icke bliver försämrat. Då de veneriska sjukdomarna under senare år allt mindre vårdas å sjukhus, är det enligt professor Almkvist nödvändigt, att vid uppförandet av en ny klinik denna tilltages så stor, att densamma kan omhändertaga hela det relativt ringa antal patienter av här ifrågavarande slag, som i Stockholm behöva sjukhusvård. Då i reservantens förslag endast föreslås, att en mindre del av det sjukmaterial, som för närvarande står till undervisningens förfogande, skulle överflyttas till det nya sjukhuset, kan professor Almkvist, icke tillstyrka detsamma. Lärarkollegiet, som till fullo beaktar betydelsen av de av professor Almkvist framställda synpunkterna, tillstyrker därför majoritetens förslag, att med den nu avhandlade^ klinikens förflyttning får på grund av ovan angivna skäl tills vidare anstå, men hoppas att förhållandena snarast möjligt medgiva den av professor Almkvist föreslagna lösningen.

Den psykiatriska kliniken skulle enligt reservantens förslag bliva i första utbyggandet förflyttad ifrån sina nuvarande lokaler vid Konradsbergs hospital till det nya sjukhuset, under det att de sakkunnigas majoritet anser nödvändigt att även beträffande denna klinik avvakta vissa enligt deras mening erforderliga förutsättningar. Ämnesläraren, professor Gadclius, har framhållit, att det är i hög grad önskvärt, att karolinska institutet erhåller en egen psykiatrisk klinik, varigenom professorn i psykiatri skulle befrias ifrån den tunga arbetsbörda, som nu åligger honom såsom direktör och överläkare för ett stort hospital, och på så sätt bliva i tillfälle att mer ägna sig åt undervisning och vetenskaplig forskning. En sådan klinik kan emellertid, vilket såväl de sakkunniga som professor Gadelius bestämt framhålla, icke erhålla ett tillräckligt material utan ett intimt samarbete med stadens sinnessjukvård. Då de nödvändiga förhandlingarna med staden beträffande denna fråga icke kunna upptagas, förrän staden avslutat den utredning, som för närvarande pågår och som framkallas genom det avtal mellan staten och staden, som föregående år ingicks rörande stadens övertagande av hela sin sinnessjukvård, måste lärarkollegiet i likhet med prolessor Gadelius förorda de sakkunnigas förslag, att frågan tills vidare får vila, för att upptagas så snart nyssnämnda betingelser äro för handen.

Reservanten har vidare föreslagit, att en särskild avdelning för lungtuberkulos skulle inrättas vid den medicinska kliniken. De övriga läkarledamöterna inom de sakkunniga hava i samråd med professor Jacobseus funnit, att detta önskemål kan uppfyllas därigenom, att eu avdelning å vardera medicinska kliniken reserveras för ändamålet. Kollegiet delar denna mening ävensom den av professor Jacobaous uttalade uppfattningen, att avdelningen vore behövlig för sjukvården, för den vetenskapliga forskningen och för undervisningen av de studerande på ett mera framskridet stadium, men att den icke, såsom reservanten föreslår, skulle kunna ersätta det utmärkta material, som för närvarande står till den propedeutiska undervisningens förfogande å S:t Eriks sjuk- och vårdhem.

Beträffande den av reservanten föreslagna särskilda avdelningen för infektionssjukdomar, vilken icke blivit av de sakkunnigas majoritet upptagen,

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

anser kollegiet i likhet med professor Jacobacus, att de anordningar, som behövas för att utan smittorisk vårda de här avsedda infektionssjukdomarna, lämpligen vidtagas på en vanlig vårdavdelning och att detta är bättre än att reservera särskilda avdelningar för ändamålet. Dessa skulle nämligen bliva synnerligen ofullständigt belagda och skulle därför ställa sig i driften orimligt dyra.

Såväl sjukhusbyggnadssakkunniga som reservanten äro eniga därom, att vid det nya sjukhuset skola inrättas institut för röntgendiagnostik och radioterapi samt en radioterapeutisk klinik. Reservanten framställer emellertid en avvikande mening beträffande omfånget såväl av det till den radiologiska avdelningen hörande institutet som den radioterapeutiska kliniken. Lärarkollegiet vill på grund av de skäl, som framlagts av representanten för ämnet inom kollegiet, tillstyrka, att den radiologiska avdelningen erhåller den omfattning och den utrustning, som av sjukhusbyggnadssakkunniga föreslagits såväl beträffande de radiologiska undersöknings- och behandlingsinstituten som ock beträffande den radioterapeutiska kliniken.

Lärarkollegiet förordar alltså de sakkunnigas alternativ II med det tilllägg. kollegiet hemställer, att vid sjukhuset uppföres jämväl en pediatrisk klinik, vilken i så fall enligt de sakkunnigas plan bör uppföras i omedelbar anslutning till den obstetriska kliniken.

I nära samband med den nu avhandlade frågan om serafimerlasarettets omedelbara förflyttning står frågan angående nödiga anslag för det gamla lasarettets sättande i stånd. De sakkunniga hava ansett, att dessa frågor äro med varandra förknippade på så sätt, att det nu förordade alternativ II måste medföra, att man begränsar anslagskraven till den relativt obetydliga summan av 615,000 kronor och att det större anslaget av 2,482,000 kronor endast kan° begäras under förutsättning, att lasarettet för en längre tid skulle drivas såsom en sjukvårdsanstalt. Reservanten åter är av den meningen, att under alla förhållanden det större anslaget är ofrånkomligt. Lärarkollegiet delar i detta avseende den senares mening. Det synes nämligen kollegiet uppenbart, att lasarettet för närvarande befinner sig i ett så bristfälligt skick, att så väl sjukvården som undervisningen ovillkorligen kräva det större anslaget även om lasarettets verksamhetstid skulle bliva begränsad till åtta eller tio år.

Kollegiet förordar därför, att det nya sjukhuset planeras enligt de sakkunnigas alternativ II, men att det oaktat till lasarettet utgår ett anslag för nödiga reparationer och ombyggnader av 2,482,000 kronor.

Beträffande de olika förslagen till sjukhusbyggnaden, som av majoriteten och reservanten framlagts, har det icke varit möjligt för lärarkollegiet att utföra en ingående granskning av förslagens detaljer under den korta tid, som stått till förfogande. Förslagens huvuddrag och deras principiella olikheter låta sig likväl klart överblickas. Sjukhusbyggnadssakkunnigas förslag är ett realförslag, som i planläggningen grundar sig på de av institutets representanter för de olika kliniska ämnena uttalade önskemålen beträffande klinikernas såväl förläggning som konstruktion. Reservantens förslag är ett idéförslag, som är avsett att passa för ett kliniskt sjukhus i allmänhet och som alldeles icke tager hänsyn till de olika klinikernas speciella behov utan förlägger efter ett godtyckligt uppgjort schema alla kliniker i en byggnad, flertalet arbetslokaler i en annan och alla polikliniker i en tredje.

123 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

De båda förslagen skilja sig med avseende på organisationsplanen framför allt i tre olika punkter, nämligen beträffande den lokala fördelningen av klinikerna, det inbördes sammanhanget mellan kliniker och polikliniker och byggnadssystemet.

Beträffande fördelningen av de olika klinikerna inom byggnad sområdet hava de sakkunniga med anledning av från klinikcheferna uttalade önskemål icke ansett det vare sig lämpligt eller möjligt att sammanföra klinikerna till en byggnad.

I enlighet med uttalade önskemål av representanterna för obstetrik och gynekologi, att härför avsedda kliniker skulle sammanbyggas samt ställas uti direkt förbindelse med de senare tillkommande pediatriska klinikerna, hava de sakkunniga för denna grupp kliniker föreslagit ett särskilt bvggnadskomplex. Barnbördspaticnter kunna av lätt insedda skäl icke vårdas i ett stort sjukhus, utan att detta inverkar störande på de omgivande avdelningarna, vartill i detta speciella fall kommer behovet av att bereda rum för ett stort antal vid kliniken tjänstgörande medicine kandidater. Aven beträffande barnkliniken är det ur många synpunkter olämpligt att förlägga densamma i ett blockhus. Lärarkollegiet tillstyrker därför bestämt den av de sakkunniga föreslagna anordningen att avskilja dessa kliniker från den

stora klinikbyggnaden. .

Vårdandet av sinnessjuka å avdelningar inom ett stort allmänt sjukhus, såsom i reservantens förslag är avsett, har av ämnesrepresentanten bestämt ogillats. Denna klinik avses att bliva i stor utsträckning en upptagningsanstalt för Stockholms stads sinnessjuka och kommer således med nödvändighet att ofta mottaga oroliga och för omgivningen mycket störande patienter. För denna sjukvård kräves, med hänsyn till behandlingens olika detaljer, behovet av smärre avdelningar för prolongerade bad,, talrika isoleringsrum m. m. en modifierad sjukhustyp, vilken svårligen på ett tillfredsställande sätt kan åstadkommas inom ramen för en vanlig sjukavdelning. Därtill kommer att de sinnessjuka måste hava lätt tillgång till promenadgårdar, dit de kunna föras och där de kunna vistas utan att genera eller generas av andra sjuka. Professor Gadelius har därför bestämt uttalat sig för att den framtida psykiatriska kliniken måste i enlighet med de sakkunnigas förslag byggas såsom en anstalt vid sidan av det stora sjukhuset, och lärarkollegiet instämmer till fullo härutinnan.

Beträffande vissa ämnen bör enligt lärarnas uttalade mening samarbetet emellan kliniken och polikliniken vara både ur sjukvårds- och undervisningssynpunkt så intimt, att klinikerna och poliklinikerna skola byggas direkt i samband med varandra. Så är fallet med pediatriken, dermato-yenereologien, oftalmologien och otiatrien samt radiologien. För de tre sistnämnda tillkommer dessutom, att vissa lokaler samt viktiga och dyrbara undersöknings- och behandliugsinstrumentarier äro behövliga för såväl det kliniska som det polikliniska arbetet. Skulle därför klinikens och poliklinikens arbetslokaler icke ligga intimt förenade, skulle detta medföra betydande och onödiga kostnader samt en tidsödande uppsplittring av arbetet. Kollegiet finner, att de sakkunniga i detta avseende löst uppgiften på ett lyckligare sätt än reservanten och förorda därför de förras förslag.

Även för de kliniker, vilka med stor fördel kunna och böra koncentreras i en stor byggnad, är det givetvis av stor betydelse, att de stå i lätt förbindelse såväl med sina polikliniker som med sina arbetslokaler. Beträffande arbetslokalerna äro de i de sakkunnigas förslag så förlagda, att man

124 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

genom en enkel lassning kan från varje vårdavdelning komma direkt till desamma. Beträffande. poliklinikerna gäller detsamma för de till de medicinska och kirurgiska klinikerna I hörande vårdavdelningarna, under det att man från de till klinikerna II hörande avdelningarna måste passera genom en kort kulvertförbindelse för att därigenom komma upp till polikliniken. "iuv ,^eservan^ens förslag ligga såväl arbetslokaler som i än högre grad poliklinikerna vida mer svåråtkomliga från flertalet medicinska och kirurgiska vårdavdelningar. Kollegiet finner därför, att de sakkunniga även i detta avseende löst uppgiften på ett lyckligare sätt än reservanten.

Lärarkollegiet anser således, att de sakkunniga i stort sett på ett synnerligen lyckligt sätt löst frågan om sjukhusets planläggning och allmänna konstruktion samt därvid väl tillgodosett sjukvårdens och undervisningens speciella krav för de olika klinikerna och det oaktat lyckats bibehålla en hög grad av koncentration. I sistnämnda avseende liar visserligen reservanten nått avsevärt längre, men han har vunnit detta genom att i så hög grad bortse från ovannämnda speciella krav, att hans förslag ur undervisningens och sjukvårdens synpunkter icke kan godtagas.

I ett avseende synes det dock lärarkollegiet, som om de sakkunnigas förslag skulle kunna vinna en ökad koncentration. Nervkliniken är icke av den beskaffenhet, att den behöver ligga fritt från det stora sjukhuskomplexet och bör därför samarbetas med detta.

Beträffande det radiologiska institutets förläggning har under ärendets behandling i kollegiet anmärkningar framställts med yrkande på att det skulle läggas Id uti den centrala byggnad, som innehåller de medicinska och kirurgiska klinikernas arbetslokaler, badet och ett flertal av poliklinikerna. Bulig! de sakkunnigas förslag ligger här berörda institut, innehållande en diagnostisk och en terapeutisk avdelning, i eu särskild byggnad, vilken står i direkt förbindelse med den stora poliklinikhallen. Ämnesläraren, professor r orssell, har med anledning av de framställda anmärkningarna uttalat, att nan anser det skulle innebära vissa fördelar, om institutets diagnostiska avdelning jämte dithörande undervisningslokaler förlädes till den centrala poiklimkbyggnaden. Däremot ansåg han, att den radioterapeutiska poliklini^e“.0vlllkorliSen maste hållas tillsammans med den radiologiska kliniken och föreslog därför, att de skulle förbliva å den plats, som för dem av de sakkunniga föreslagits. Lärarkollegiet finner professor Forssells förslag i såväl det. ena som i det andra avseendet berättigat och vill därför förorda, att ritningarna i detta avseende omarbetas. Kollegiet har vidare intet att erinra emot att avdelningen för ljusbehandling delvis förlägges direkt under de medicinska klinikchefernas ledning.

Under ärendets behandling inom kollegiet har från professor Bergstrand framställts det önskemål, att i planen för det nya sjukhuset skulle upptagas icke blott, såsom nu är fallet, en patologisk-anatomisk avdelning, utan även en avdelning för allmän patologi. Den allmänna patologien är det enda av de s. k. teoretiska ämnena, som för närvarande saknar egen institution, vilket naturligtvis i hög grad inskränker möjligheterna för god undervisning och vetenskapligt arbete inom denna viktiga gren av medicinen. Ett stort kliniskt sjukhus av den omfattning, som nu är planerat, kan enligt Bergstrands mening icke undvara en institution uti allmän patologi, omfattande även bakteriologi och serologi. Denna fråga bör ordnas i samband

125 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

med det planerade byggnadsföretaget. Lärarkollegiet, som finner de av professor Bergstrand framställda synpunkterna fullt riktiga, tillstyrker hans förslag och anser, att detsamma utan svårighet kan realiseras i anslutning till det av de sakkunniga framlagda byggnadsförslaget. Institutionen för allmän patologi bör givetvis ställas i en nära förbindelse med den patologiskanatomiska institutionen. Denna måste under sådana förhållanden förläggas utanför sjukhusets centralbyggnad. Härigenom skulle utan vidare plats erhållas i denna senare byggnad för det nyss avhandlade diagnostiska röntgeninstitutet.

Beträffande frågan om garnisonssjukhusets förläggning såsom avdelningar inom det kliniska sjukhuset ansluter sig kollegiet till de av de sjukhusbyggnadssakkunniga framställda förslagen beträffande såväl dessa avdelningars storlek som organisationen av desamma.

Rörande det olika byggnadssätt, som av majoriteten och reservanten föreslagits, har kollegiet redan framhållit, att de sakkunnigas förslag ur viktiga principiella synpunkter är reservantens överlägset. Utöver det ovan sagda skulle kollegiet ytterligare vilja framhålla endast följande. Det måste innebära en stor olägenhet att enligt reservantens förslag å vår breddgrad och i vårt klimat bygga ett sjukhus, där mer än hälften av vårdavdelningarna komma att vetta åt annat väderstreck än söder och dessutom solljuset å en del vårdavdelningar, som ligga åt söder, bortskymmes av framför eller på sidan liggande byggnader. Vidare synes det kollegiet uppenbart, att vårdavdelningarna i de sakkunnigas förslag i flera viktiga avseenden äro väsentligen överlägsna desamma i reservantens förslag.

Vad slutligen angår kostnaderna för de bägge olika förslagen kan kollegiet icke närmare ingå på desamma. Reservationsförslaget föreligger till största delen endast såsom en skiss. Redan på grund härav är det icke möjligt att anställa tillförlitliga jämförelser emellan detta och de sakkunnigas förslag, vilket senare är i detalj ritat samt noggrant kostnadsberäknat, Av de anmärkningar mot reservantens förslag, som kollegiet ovan ansett sig böra göra, är det emellertid klart, att den koncentration, som reservanten föreslagit, enligt kollegiets mening icke är möjlig att genomföra. En ganska avsevärd decentralisation är nödvändig i fall för sjukvården oavvisliga krav skola bliva tillgodosedda. Härigenom måste naturligtvis de genom koncentrationen åstadkomna kostnadsbesparingarna avsevärt reduceras.

Skulle övriga av kollegiet anmärkta brister i reservantens förslag avhjälpas, skulle kostnaderna för detta förslag ytterligare stegras.

Såsom en sammanfattning gör lärarkollegiet följande uttalande:

Karolinska institutets behov av nybyggnad avser hela den medicinska högskolans försättande i tidsenligt skick, såväl dess teoretiska som dess kliniska institutioner.

Endast av ekonomiska hänsyn har kollegiet ansett sig böra föreslå, att nybyggnad för institutet äger rum i sådan ordning, att i första hand tillgodoses det mest trängande nybyggnadsbehovet, nämligen för vissa kliniska institutioner samt den patologisk-anatomiska institutionen, och först vid en senare tidpunkt institutets teoretiska institutioner och övriga inrättningar.

Aven om det synes kollegiet vara uppenbart, att det i vissa avseenden vore tryggast, om institutets kliniker kunnat helt uppföras såsom statsinstitutioner och ställas uteslutande under institutets ledning, finner kollegiet

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

dock, att det i statsrådsprotokollet anbefallda samarbetet med Stockholms stad vid klinikernas uppförande är under nuvarande förhållanden nödvändigt och erbjuder väsentliga fördelar, varför kollegiet tillstyrker sådant samarbete enligt de av de sjukhusbyggnadssakkunniga framlagda principerna.

Kollegiet tillstyrker emellertid, att tillsättningen av sjukhusets direktion sker på det sätt, som av reservanten föreslagits, och framhåller, att ett ekonomiskt samarbete med Stockholms stad icke får innebära en sådan inskränkning av friheten vid val av de kliniker, vilkas krav först böra tillgodoses, att avtalet icke skulle medgiva statsmakterna att vid det nya sjukhuset uppföra även sådana kliniker, av vilka staden för sin sjukvård icke nu har behov och till vilkas uppförande staden därför icke vill lämna bidrag.

Kollegiet har icke anledning att frånträda sin vid ärendets föregående behandling upprepade gånger uttalade mening beträffande den föreslagna tomtens läge och lämplighet. Kollegiet anser även, att storleken av den för klinikerna föreslagna delen av tomtområdet motsvarar behovet, och tillstyrker, att denna tomt beviljas för sjukhusbygget. Vad åter beträffar storleken av det för institutets teoretiska institutioner och övriga inrättningar av de sakkunniga föreslagna tomtområdet finner kollegiet det oundgängligen nödvändigt, att en ingående utredning angående dessa institutioners och inrättningars tomtbehov företages och att denna utredning underställes statsmakternas beslut, innan stadsplanen för det område, dit de teoretiska institutionerna avses bliva förlagda, vinner fastställelse. Kollegiet vill likaledes framhålla nödvändigheten därav, att även karolinska institutets teoretiska institutioners och övriga inrättningars behov av lokaler på den nuvarande tomten underkastas utredning så ock särskilt frågan, huruvida genom en småningom fortgående nybyggnad institutets nuvarande tomt kan allt fortfarande anses från statssynpunkt lämplig såsom förläggningsplats för institutet.

Beträffande de framlagda byggnadsförslagen får kollegiet såsom sin åsikt uttala, att det av de sjukhusbyggnadssakkunniga framlagda förslaget, alternativ II, till nybyggnader för karolinska institutets kliniker såväl till sin allmänna planläggning som ock i konstruktionen av de olika kliniska institutionerna i sina väsentliga delar motsvarar de av klinikcheferna framställda kraven och är i sin helhet såväl som i de flesta detaljer synnerligen väl genomtänkt och utfört med hänsyn såväl till de krav, som ställas på modern sjukvård, som till undervisningens behov. Detta gäller jämväl de sakkunnigas förslag till garnisonssjukhusets förläggning inom det kliniska sjukhuset.

Lärarkollegiet hemställer därför, att det av sjukhusbyggnadssakkunniga framlagda alternativ II lägges till grund vid utförandet av nybyggnaden för karolinska institutets kliniker.

Med anledning av vissa i reservationen och under ärendets behandling uti lärarkollegiet framställda synpunkter hava några ändringar och tillägg till de sjukhusbyggnadssakkunnigas alternativ II visat sig önskvärda. Kollegiet hemställer därför, att, innan byggnadsplanen antages till utförande, genom Kungl. Majds åtgärd eu överarbetning av de sakkunnigas förslag måtte företagas huvudsakligen med hänsyn till följande önskemål, vilka delvis icke kunnat vara föremål för b}rggnadssakkunnigas beaktande och

Kungl. Maj ds proposition Nr H16. 127

vilka ej medföra någon genomgripande eller för det hela störande ändring av deras förslag:

dels att redan vid sjukhusets första utbyggande en pediatrisk klinik måtte vid sjukhuset upprättas;

dels att den patologisk-anatomiska institutionen förlägges till en särskild byggnad utanför den centrala poliklinikbyggnaden;

dels att i samma byggnad som den patologisk-anatomiska institutionen jämväl inrymmes en institution för allmän patologi och bakteriologi;

dels att det röntgendiagnostiska institutet förflyttas jämte tillhörande undervisningslokaler till den plats, som i de sjukhusbyggnadssakkunnigas nuvarande förslag upptages av den patologisk-anatomiska institutionen i centralbyggnaden ;

dels att en koncentration av byggnadssättet så till vida äger rum, att den neurologiska kliniken förlägges i direkt samband med det för de medicinska klinikerna avsedda blockhuset;

dels ock att hänsyn tages till de övriga förslag till mindre ändringar, som vid granskningen av förslaget framkommit och i ovanberörda skrivelse vunnit kollegiets bifall.

Beträffande nödiga anslag för det nuvarande serafimerlasarettets iståndsättande ansluter sig kollegiet till reservantens mening och tillstyrker det större anslaget av 2,482,000 kronor.

I ovanstående beslut var lärarkollegiet emellertid icke enhälligt. Beslutet fattades med 14 röster mot 9, vilka avgåvos för ett av professorerna G. Hedrén, A. Pettersson, F. Henschen, G. Iiäggqvist och C. Hesser avgivet förslag. Jag anser det vara på sin plats att i korthet redogöra för den av minoriteten i den viktiga frågan hävdade uppfattningen.

I betänkandet hava de teoretiska institutioner och övriga inrättningar, vilka sedan gammalt utgöra vad som officiellt benämnes karolinska institutet, icke vunnit annat beaktande i avseende på sina nybyggnadsbehov än ett uttalande, att »karolinska institutet i trängre mening» i sinom tid skall förflyttas intill det område å Ladugårdsgärdet, dit det nya serafimerlasarettet avses att förläggas. Någon utredning angående karolinska institutets nybyggnadsfråga har hittills aldrig verkställts och ej heller av byggnadssakkunniga företagits; fördelen av karolinska institutets förläggande till den för detsamma anvisade platsen å Ladugårdsgärdet är icke heller genom utredning ådagalagd. Karolinska institutets nybyggnadsfråga är emellertid av allra största betydelse för institutets uppgift som medicinsk högskola. Frågan angående institutets nybyggnad bör icke få betraktas såsom avgjord genom ett utan någon som helst utredning angående institutets nybyggnadsfråga fattat beslut om dess förflyttning till platsen för ett statligt-kommunalt sjukhus. Institutionen för patologisk anatomi intager i viss mån eu särställning, enär densamma beträffande en del av sin verksamhet är intimt ansluten till serafimerlasarettets kliniker. I föreliggande förslag till serafimerlasarettets nybyggnad och förflyttning har patologiska institutionen även inordnats i det nya sjukhusets organisation och förvaltning på samma sätt

128 Kungh Maj:ts proposition Nr 216.

som klinikerna. Den sålunda ifrågasatta anordningen, genom vilken en för närvarande rent statlig institution omvandlas till en statligt-kommunal inrättning, belyser, vilka för karolinska institutet desorganiserande och därmed för dess framtid högst betänkliga konsekvenser kunna uppkomma genom åtgärden att söka avgöra frågan om serafimerlasarettets nybyggnad och förflyttning utan beaktande av karolinska institutets nybyggnadsfråga och därmed sammanhängande intressen.

I betraktande av de olika meningar, som bland lärarkollegiets kliniska lärare göra sig gällande angående såväl vilka kliniker, som böra omedelbart nybyggas, som i vilken utstriickning det nuvarande serafimerlasarettet bör tills vidare bibehållas och för fortsatt verksamhet —- under eu ej säkert bestämbar men sannolikt rätt så avsevärd tid framåt — försättas i det moderniserade skick, att dess uppgift kan på tillfredsställande sätt fyllas, synes ytterligare utredning i förenämnda hänseenden vara erforderlig. Den för karolinska institutet föreslagna tomtplatsen å Ladugårdsgärdet kan vinna tillstyrkan först om en utredning av institutets nybyggnadsfråga skulle ådagalägga dess lämplighet och företräde framför andra platser. Det må i detta sammanhang framhållas, att lärarkollegiets uttalande i maj år 1918 angående det av garnisonssjukhuskommittén då föreslagna tomtområdet å Ladugårdsgärdet för karolinska institutets och serafimerlasarettets nybyggnader avsåg ett markområde, som var i det allra närmaste 100,000 kvadratmeter större än det av byggnadssakkunniga nu föreslagna området å Ladugårdsgärdet och att det alltså icke kan anses, att lärarkollegiet ar 1918 tillstyrkt det av byggnadssakkunniga nu föreslagna tomtområdet. Över huvud synes frågan om förläggningsplats ej vara tillräckligt utredd, och det synes anmärkningsvärt, att västerut belägna markområden icke gjorts till föremål för närmare prövning. Vid val av förläggningsplats kan, synes oss, den större eller mindre dyrbarheten av därtill ifrågasatt markområde ej lämnas alldeles obeaktad. Vidare finna vi det ur statssynpunkt anmärkningsvärt, att, där i föreliggande betänkande undervisningsintressen och kommunala intressen vägas mot varandra, dessa senare tillerkännas avgörande betydelse. Jämväl de kostnader, som staten skulle få vidkännas för det föreslagna statligt-kommunala sjukhuset, synas med hänsyn till de kommunala intressenas avsevärda tillgodoseende betydande. Allt som allt blir man ej genom den i betänkandet förebragta utredningen övertygad om att det för staten ovillkorligen skulle ställa sig ofördelaktigare att utan kommunal medverkan bygga ett för undervisningsändamål avsett sjukhus. Genom en dylik anordning skulle karolinska institutets teoretiska institutioner och de för den kliniska undervisningen nödvändiga sjukvårdsinrättningarna kunna sammanföras till en organisk enhet: en medicinsk högskola med enhetlig statlig administration och förvaltning.

I alla händelser kan det vid utredning angående karolinska institutets och serafimerlasarettets nybyggnadsfrågor icke anses ändamålsenligt och planmässigt, att dessa båda anstalter behandlas såsom från varandra alldeles skilda inrättningar eller såsom i byggnadssakkunnigas betänkande sålunda, att endast den ena anstaltens uppgifter och intressen beaktas utan behörigt hänsynstagande till den andra. Givetvis kan det anses önskvärt, att karolinska institutet och serafimerlasarettet, även om det icke skulle visa sig möjligt att för de båda undervisningsanstalterna erhålla en gemensam statlig organisation, likväl ligga i närheten av varandra. Men håller man fast vid önskvärdheten av ett åtminstone lokalt samband mellan de båda undervis-

129 Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

ningsanstalterna, då synes den första åtgärden angående dess nybyggnad böra omfatta utredning angående nybyggnadsbehovet såväl för karolinska institutet med dess teoretiska institutioner och övriga inrättningar som för serafimerlasarettet med dess kliniker, vid vilka nybyggnadsbehovs fastställande det för vardera anstalten bör utredas, vilka nybyggnader äro erforderliga samt huru — i principiellt hänseende — dessa byggnader böra uppföras såväl en var av dem i och för sig som i förhållande till varandra. Sedan både för karolinska institutet och för serafimerlasarettet byggnadsbehovet sålunda blivit utrett, kan tidpunkten anses vara inne att undersöka, om och var ett markområde kan erhållas, som tillåter de båda anstalternas sammanförande å gemensam tomtplats utan att därigenom någondera anstaltens framtida utveckling hämmas, allt med samtidigt beaktande av institutets uppgift att vara en med universiteten i vetenskapligt hänseende likställd undervisningsanstalt.

Med hänsyn till karolinska institutets framtida ställning och vetenskapliga utveckling måste i varje fall önskvärdheten därav kraftigt betonas, att ingen åtgärd i anledning av föreliggande betänkande beslutes, som kan tänkas föregripa karolinska institutets nybyggnadsfråga, och att vid utredning angående denna nybyggnadsfråga undersökes, huruvida genom en småningom fortgående nybyggnad institutets nuvarande tomt kan allt fortfarande anses från statssynpunkt lämplig såsom förläggningsplats för institutet eller huruvida nybyggnadsbehovet eller andra skäl fordra institutets förflyttning samt att i händelse av förflyttning karolinska institutets egenskap av medicinsk högskola må vinna behörigt beaktande jämväl vid bestämmande av platsen för dess nybyggnader.

Under hänvisning till det ovan framhållna hemställes i detta förslag, att karolinska institutets nybyggnadsfråga göres till föremål för utredning och att i samband därmed frågan om serafimerlasarettets nybyggnad underkastas förnyad utredning, varvid, under hänsynstagande i första hand till de statliga intressen institutet representerar, de anmärkningar, som framställts mot byggnadssakkunnigas förslag till serafimerlasarettets nybyggnad, må behörigen beaktas, samt att det nuvarande serafimerlasarettet så fullständigt moderniseras, att det kan på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift som sjukvårdsinrättning och undervisningsanstalt, intill dess lasarettets slutliga förflyttning genomförts.

På sätt framgår av lärarkollegiets protokoll avgåvos vid ärendets behandling särskilda uttalanden av vissa ledamöter av kollegiet, till vilka uttalanden jag tillåter mig nu allenast hänvisa, nämligen:

av professor P. Haglund, vilken bland annat uttalat sig i tomtfrågan;

av professor J. Almkvist, vilken närmare uttalat sig i fråga om sättet för den dermato-venereologiska klinikens förflyttning;

av professor I. Holmgren dels i fråga om den neurologiska kliniken, dels ock i fråga om förslaget i dess helhet;

av professor G. Holmgren i fråga om, bland annat, utredning rörande ökad koncentration i byggnadssättet;

av professor W. Wernstedt i tomtfrågan samt beträffande det ifrågasatta avtalet och de pediatriska klinikerna;

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 184 käft. (Nr 216).

130 Universitets-

kanslern.

Stockholms stads hälsovårdsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

av professor A. Pettersson beträffande den föreslagna tomten, i fråga om den patologiska institutionens förflyttning m. m.;

av professor H. Marcus angående förhållandet mellan den neurologiska och den psykiatriska kliniken;

av professor P. Gadelius angående förhållandet till Stockholms stad, den ifrågasatta tomten samt rörande den psykiatriska kliniken;

av professor I. Jundell beträffande institutets pediatriska kliniker; av professor C. Hesser ifråga om en allsidig utredning rörande institutets egen byggnadsfråga;

av professor H. Bergstrand rörande förslaget i dess helhet, särskilt med hänsyn till den patologiska anatomien;

av professor G. Forssell i fråga om ändringsarbeten för röntgenavdelningen vid det nuvarande serafimerlasarettet;

av professor J. Johansson i fråga om förslaget i förhållande till de teoretiska institutionerna;

av professor F. Henschen beträffande den patologiska institutionen; samt av professor J. Sjöqvist i fråga om institutets teoretiska institutioner.

I utlåtande den 15 februari 1926 har kanslern för rikets universitet för egen del yttrat sig i ämnet och därvid anfört följande:

Kanslersämbetet, som av näraliggande skäl givetvis i det hela ansluter sig till sjukhusbyggnadssakkunnigas förslag och åberopar deras i ärendet avgivna motivering, vill härutöver först framhålla den stora betydelsen såväl för den medicinska forskningen som för den medicinska undervisningen i vårt land därav,v att föreliggande viktiga fråga erhåller en så snar lösning som möjligt. Det är därför i högsta grad önskvärt, ja nödvändigt, att redan för 1926 års riksdag i första hand framläggas de betydelsefulla spörsmålen dels angående godkännande av principen om samarbete på föreslaget sätt mellan staten och Stockholms stad i fråga om nybyggnadernas åvägabringande och dels angående bestämmande av tomtplats för samma nybyggnader.

Sedan dessa två för frågans praktiska avgörande grundläggande spörsmål blivit vederbörligen klarlagda och avgjorda, återstår att taga ståndpunkt till de av lärarkollegiet utförligt behandlade frågorna: vad som skall byggas och hur det skall byggas. Härvid bör naturligtvis, i den mån det finnes lämpligt och görligt, största hänsyn tagas till de av lärarkollegiet i dess utlåtande framlagda önskemålen, liksom ock till de framställningar, som eljest inom lärarkollegiet gjorts beträffande de teoretiska institutionernas byggnadsbehov m. m.

Yad slutligen särskilt angår omfattningen av de ändringsarbeten, som böra utföras vid det nuvarande serafimerlasarettet, anser kanslersämbetet det framför allt vara av vikt, att det nya stora byggnadsföretaget snarast möjligt kommer till stånd, och att i samband härmed icke större kostnad nedlägges på det nuvarande serafimerlasarettet än vad som kan anses vara i strängaste mening oundgängligt, vadan kanslersämbetet även i denna punkt ansluter sig till de sakkunnigas förslag.

Stockholms stads hälsovårdsnämnd har i ärendet avgivit två yttranden av den 7 november 1925 och den 27 januari 1926. I båda tillstyrkes de sakkunnigas förslag.

131 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

I det första av dessa yttranden framhåller hälsovårdsnämnden, att den för Stockholms stad grundläggande frågan vid bedömandet av föreliggande ärende givetvis är, huruvida och i vad mån staden kan anses hava behov av ytterligare sjukvårdsplatser. I detta hänseende erinrar nämnden, att den, såsom framgår av dess förslag till uppförande av nytt kommunalt sjukhus i Brännkyrka, redan för länge sedan funnit ett sådant behov vara för handen, samt att nämnden även vid upprepade tillfällen fäst stadsfullmäktiges uppmärksamhet härpå. För att erhålla närmare belysning av frågan har hälsovårdsnämnden under sommaren 1925 låtit förste stadsläkaren på ort och ställe verkställa en undersökning av sjukhusförhållandena i Oslo och Köpenhamn. Efter verkställd sådan undersökning har denne angående resultatet därav och angående stadens behov av sjukvårdsplatser avgivit en redogörelse, vilken är bifogad hälsovårdsnämndens utlåtande och till vilken jag hänvisar.

Beträffande frågan, vilketdera av de utav de sakkunniga framlagda alternativen lämpligen bör komma till utförande, anför nämnden härefter, att de sakkunniga enligt dess mening förebragt så avgörande skäl för alternativ II, att nämnden utan tvekan funnit sig böra tillstyrka detta.

Nämnden övergår härefter till att bemöta de av professor Wernstedt i hans ovannämnda skrivelse den 5 oktober 1925 framförda erinringarna.

Vidkommande slutligen den av de sakkunniga föreslagna platsen för det nya sjukhuset, ritningarna till detta, kostnaderna för sjukhusets utförande, avtalsförslaget samt de sakkunnigas förslag till förbättringsarbeten å Serafimerlasarettet anför nämnden i huvudsak följande:

Beträffande den föreslagna platsen för det nya sjukhuset å nordvästra delen av Ladugårdsgärde är det hälsovårdsnämndens uppfattning, att densamma utan tvivel är mycket lämplig som sjukhustomt och lätt att bebygga även med ett så stort sjukhuskomplex som det ifrågavarande. Under utredningen av denna fråga har från Karolinska institutets sida anförts, så vitt hälsovårdsnämnden kan finna, goda skäl för att undervisningen skulle lida av att den medicinska högskolan förlädes så perifert som utanför Södermalm. Hälsovårdsnämnden kan för sin del åter icke finna, att stadens sjukvård skulle bliva lidande av att sjukhuset förlädes till Östermalm. Ett sjukhus läge har med nutida kommunikationer icke samma betydelse som förr, och erfarenheten visar, att de sjuka alls ej såsom regel söka närmaste sjukhus. Ur en sjukvårdssynpunkt, poliklinikvårdens, spelar däremot läget en avsevärd roll, därför att de på så sätt vårdade ofta måste besöka polikliniken många gånger, ibland dagligen. Ur denna synpunkt finner hälsovårdsnämnden Ladugårdsgärde bättre än Arsta eller annan plats utanför Södermalm. I sistnämnda stadsdel äger nämligen staden vid Maria sjukhus en stor poliklinik, vilken gör behovet av en ny sådan längre ut mindre behövlig. Å Norrmalm har staden Sabbatsbergs stora poliklinik, och å Kungsholmen är redan planerad en ny kirurgisk poliklinik vid sjukhuset S:t Göran. Å Östermalm äger staden däremot ingen poliklinik. Hälsovårdsnämnden har på grund härav ingen betänklighet mot den föreslagna tomten.

Kostnaderna ställa sig visserligen höga, men härvid är dock att bemärka,

132 Kungl. Maj ds proposition Nr 21G.

att dessa avse en anstalt, som ur såväl undervisningens som sjukvårdens synpunkt fyller högt ställda fordringar. Stadens andel i kostnaden torde icke överstiga, vad staden skulle få vidkännas, därest ifrågavarande sjukvårdsbehov skulle tillgodoses genom eu nyuppförd kommunal sjukhusanläggning. Den ekonomiska fördelen för Stockholms stad av ett samarbete med staten torde dock främst ligga i det sätt, varpå driftkostnaderna enligt föreliggande förslag till avtal skola bestridas.

Visserligen följer med ett dylikt samarbete vissa olägenheter, särskilt med avseende å möjligheten att helt utnyttja antalet platser, varom icke allt för god erfarenhet finnes från samarbetet med nuvarande Serafimerlasarettet, men med hänsyn till dels det ökade inflytande i sjukhusets direktion, som staden tillförsäkras genom avtalet, dels ock bestämmelsen om att stadsfullmäktige, om så erfordras, äga besluta, att stadens platser skola uteslutande stå till stadens förfogande, har nämnden ansett betänkligheterna härutinnan böra förfalla.

Beträffande avtalets bestämmelser i övrigt bär hälsovårdsnämnden icke funnit skäl till erinringar men vill dock med anledning av § 14 mom. e) framhålla, att det icke torde vara möjligt att nu giva någon bindande utfästelse beträffande den framtida vården av garnisonens könssjuka å Stockholms stads sjukhus.

En konsekvens av att man nu går in för alternativ II synes dock böra bliva, att man på det gamla Serafimerlasarettet icke kan lägga ned de stora kostnader för ändringsarbeten, 2 Va million kronor, som professor Israel Holmgren i sin reservation påyrkar. Skall lasarettets verksamhet i dess nuvarande lokaler begränsas till 8, möjligen 10 år, torde det vara nödvändigt att avstå från fullt tillfredsställande anordningar och begränsa sig till att avhjälpa de för sjukvården mest tryckande olägenheterna, vilka enligt hälsovårdsnämndens mening äro de dåliga polikliniklokalerna, det bristfälliga köket och den otillräckliga belysningen å sjuksalarna. Så vitt nämnden kan finna, avhjälpas dessa missförhållanden på ett för här ifrågavarande korta tid tillfredsställande sätt genom de av generalfältläkare Bauer föreslagna, av de sakkunnigas majoritet förordade ändringsarbetena. Då därigenom kravet på bidrag från staden skulle bliva mycket mindre än enligt det vidlyftigare förslaget, som i mars 1925 förelädes stadsfullmäktige, synes det hälsovårdsnämnden ej obilligt, att staden, som dock å lasarettet och dess polikliniker har många sjuka, giver sitt bidrag i form av ett anslag i stället för, såsom tidigare beträffande den högre summan förutsattes, i form av ett räntefritt lån. Uppenbart är emellertid att omfånget av de förbättringsarbeten, som bliva nödvändiga vid det gamla lasarettet, beror på den tid, som lasarettet skall fortsätta sin verksamhet i de nuvarande lokalerna. Detta åter beror på flera faktorer, nämligen dels på valet mellan de sakkunnigas bägge alternativ, dels på tidpunkten för nybyggnadsfrågans slutliga avgörande och arbetenas påbörjande o. s. v. Om dessa faktorer kunna stadens myndigheter helt naturligt icke erhålla någon visshet förrän efter statsmakternas behandling av frågan. Riktigast torde därför vara, att stadsfullmäktige vid bifall till hälsovårdsnämndens förslag i huvudfrågan fatta beslut om anslag till reparationer av det gamla lasarettet under förutsättning, att även riksdagen godkänner nybyggnadsförslaget enligt alternativ II. Skulle så icke ske, men riksdagen däremot skulle besluta anslag till reparationsarbetena, synes det rimligt, att stadens myndigheter få på nytt pröva frågan om dessa senare, sedan de varit föremål för statsmyndigheternas beslut. Man torde

133 Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

nämligen kunna förutsätta, att detta beslut icke kommer att fattas utan hänsyn till det nära sambandet mellan frågorna, varför stadsfullmäktige därav böra kunna bilda sig en uppfattning om nybyggnadsfrågans läge. Vidare anser nämnden, att i likhet med vad som var fallet i det ovannämnda förslaget av mars 1925, såsom villkor för stadens bidrag till Serafimerlasarettets ombyggnad bör fasthållas vid de där uppställda fordringarna, att överenskommelse skall träffas mellan hälsovårdsnämnden och lasarettets direktion i fråga om kontrollen av att gällande bestämmelser angående stadens rätt att disponera visst antal platser å lasarettet iakttagas, samt att behandlingen på lasarettets polikliniker allt framgent skall vara kostnadsfri.

Slutligen vill nämnden framhålla, att det är av den största betydelse för staden att snarast möjligt erhålla besked, om den alltmer brännande sjukhusfrågan kan lösas på för staden acceptabla villkor i samarbete med staten eller om staden blir hänvisad till att lösa den på egen hand.

I övrigt har förslaget icke givit anledning till erinran från nämndens sida.

I sitt senare yttrande den 27 nästlidne januari har hälsovårdsnämnden mer ingående bemött de av professorerna Holmgren och Wernstedt mot de sakkunnigas förslag framställda anmärkningarna samt föreslår, att stadsfullmäktige i anledning av de föreliggande remisserna måtte uttala, att staden ej är villig bidraga till bekostande av de av Holmgren och Wernstedt föreslagna pediatriska och psykiatriska klinikerna samt kliniken för hudoch könssjukdomar, ävensom att staden såsom villkor för sin medverkan till det föreslagna nya sjukhusets uppförande måste uppställa krav därpå, att staden får sitt sjukvårdsbehov tillgodosett i den utsträckning, som de sakkunniga i sitt förslag angivit och som nämnden förordat.

Hälsovårdsnämndens ingående kritik av Wernstedts framställningar, till vilken kritik jag tillåter mig hänvisa, utmynnar i följande sammanfattning:

Sammanfattas till slut utredningen av stadens behov av nya sjukhusplatser, sådant detta framgår av utnyttjandet av nu till buds stående platser, vill hälsovårdsnämnden framhålla, att staden snarast möjligt måste planera byggandet av nya vårdplatser för invärtes och kirurgiska sjukdomar, för ögon-, öron- och kvinnosjukdomar samt för barnsängskvinnor, varjämte staden har behov av att erhålla vårdplatser för radiologisk behandling, något som staden för närvarande helt saknar. Däremot har staden för närvarande god tillgång på vårdplatser för barn-, hud- och könssjukdomar.

Hälsovårdsnämnden är av den bestämda mening att staden ej längre kan undgå att uppföra ett nytt sjukhus, en fråga som sedan länge stått på dagordningen men blivit skjuten åt sidan och måst ersättas med provisoriska anordningar. Vid bestämmandet av de olika i detta sjukhus ingående specialavdelningarnas storlek måste givetvis först sjukhusvårdbehovet tala, men icke det nu förefintliga, vilket blott kan utgöra en utgångspunkt för beräkningarna, utan det under en avsevärd framtid uppkommande, vilket naturligtvis aldrig kan exakt beräknas utan måste uppskattas. Man måste emellertid taga även andra hänsyn i betraktande. Varje sjukhus måste utgöras av ett antal vårdavdelningar, vilka skola innehålla ett visst antal sjuksängar med tillhörande bilokaler och vilka skola göras så stora, att vården av där

134 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

inlagda sjuka kan förestås av en sköterska med nödig hjälp. För vårdavdelningar i allmänhet anses sängantalet böra vara 25 ä högst 30. Dessa avdelningar måste, om de skola förläggas till samma byggnad, av byggnadstekniska skäl vara varandra lika eller åtminstone hava samma golvyta, så att de kunna förläggas över varandra, ofta emellan två trapphus. Att bryta emot denna princip ökar byggnadskostnaderna och blir dyrt i driften, genom att man ej kan fullt utnyttja personalen. Det är således ytterst oekonomiskt att bygga en vanlig vårdavdelning för 16 eller 17 sängar, emedan sköterskans arbetskraft på så sätt icke utnyttjas och henne underordnad arbetskraft ingalunda kan minskas i proportion till det minskade sängantalet. Vidare måste tagas hänsyn till att antalet vårdavdelningar kan fördelas i proportion till de olika könens vårdbehov, då det såsom regel ej lämpar sig att vårda patienter av olika kön på samma vårdavdelning. Man kan således icke på förhand exakt föreslå ett bestämt antal sängar för var specialavdelning utan måste fastställa ett visst antal vårdavdelningar. Sjukvårdsbehovet är som sagt grundläggande men måste modifieras av nu nämnda hänsyn, till vilka även kommer, att hänsyn måste tagas därtill, att vårdavdelningarnas antal å var specialavdelning står i rimlig proportion till de i allmänhet kostsamma arbetslokaler, operations-, röntgen-, laboratorieavdelningar, vilka måste byggas och ej utan vidare kunna minskas hur långt som helst. Slutligen måste ock tillses, att specialavdelningarna givas en storlek, som tilldelar över- och underläkarna en arbetsuppgift, som är tillräckligt stor såväl ur ekonomisk synpunkt som med hänsyn till att de kunna uppehålla och utvidga sin konst och sitt vetande.

Allt detta gör, att planläggandet av ett sjukhus är ett mycket invecklat problem. Flera av de här framhållna synpunkterna äro emellertid lättare att behörigen avväga, om sjukhuset skall göras stort, och därför är det ur denna synpunkt en fördel, om stadens sjukhusbehov kan samordnas med statens, såsom i förslaget är gjort.

Hälsovårdsnämnden vill, under upprepande av vad nyss sagts, att exakt kan ej platsbehovet för framtiden beräknas, för sin del uttala, att den anser de sakkunnigas förslag beträffande de olika specialavdelningarnas storlek väl motsvara, vad man kan vänta bliva behövligt för stadens sjukvård.

Vad vidare beträffar professor Holmgrens reservation yttrar hälsovårdsnämnden härom:

Hälsovårdsnämnden måste bestämt fasthålla vid principen, att befintligt sjukvårdsbehov skall vara det avgörande, när man skall bestämma, vilka specialavdelningar, som skola medtagas uti planen för det sjukhus, staten och staden skall gemensamt uppföra. Staden har, som av ovanstående utredning framgår, för närvarande intet behov av nya vårdplatser för barn och för hud- och könssjukdomar. På grund härav och hänvisande till de sakkunnigas motivering, som nämnden till fullo gillar, måste nämnden avstyrka, att dessa kliniker nu medtagas. Ej heller kan nämnden nu tillstyrka kliniken för sinnessjukdomar. Nämnden är sysselsatt med en utredning angående vad staden måste vidtaga för åtgärder med anledning av 1925 års avtal med staten, att staden skall själv övertaga sin sinnessjukvård. Förrän denna utredning är färdig, kan man icke yttra sig om huruvida det vore för staden fördelaktigt att deltaga i uppförandet av nämnda klinik, så mycket mindre som den psykiatriska kliniken är undantagen från avtalets be-

135 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

stämmelser. Däremot liar staden ett stort behov av liera platser för barnbördskvinnor och måste därför påyrka, att en sådan avdelning förlägges till det nya sjukhuset. Sker icke detta, måste staden för egen del uppföra och utrusta ett nytt barnbördshus. Att, såsom Holmgren anvisar, förlägga detta till en del av de lokaler, som för närvarande användas för hud- och könssjukdomar låter sig ej göra utan en väsentlig ombyggnad, som efter allt att döma måste ställa sig mycket dyrbar, men nödgas staden uppföra ett nytt barnbördshus, bör med detta lämpligen förenas den behövliga nya gynekologiska avdelningen, och alltså även denna utbrytas ur förslaget till det nya sjukhuset å Gärdet. Följden härav blir alltså den, att staden måste bekosta respektive deltaga i kostnaderna för byggandet av två nya sjukvårdsanstalter med två administrationer, två ekonomiavdelningar m. in. Inför en sådan situation vill nämnden såsom sin mening uttala, att staden hellre borde taga tillgodoseendet av sin sjukvård helt i egen hand och ej alls ingå på någon samverkan med staten.

Av hänsyn till stadens sjukvårdsbehov måste nämnden således tillstyrka, att vid det nya sjukhuset uppföras följande specialkliniker, nämligen en för ögon- och en för öronsjukdom ar, en för kvinnosjukdomar och förlossningar samt en för radiologisk behandling. Däremot måste nämnden för närvarande avstyrka klinikerna för barn-, sinnes- samt hud- och könssjukdomar.

Under dessa förutsättningar skulle Holmgrens förslag att behålla Serafimerlasarettet med en medicinsk, en kirurgisk och en nervklinik betyda, att det nya sjukhuset finge den relativt ringa omfattning, som de sakkunniga givit sitt alternativ I. Nämnden har i sitt föregående utlåtande bestämt avstyrkt detta och har ingen anledning att frångå sin då intagna ståndpunkt, då de sakkunniga synas nämnden hava förelagt mycket övertygande skäl, att det blir alltför dyrt att bygga ut polikliniker, ekonomilokaler in. m. för ett relativt litet sjukhus i tanke att efter en avsevärt lång tid senare kunna utbygga detsamma, och att det dessutom måste bliva i driftshänseende ekonomiskt ofördelaktigt att driva två halvstora sjukhus i stället för ett stort. Nämnden anser sig nämligen svårligen kunna förutsätta, att staten kommer att befinnas villig att ensam bekosta de tre kliniker, staden ej har behov av, och på detta sätt utöka sängantalet och sänka kostnaden per säng. Vida fördelaktigare synes det att i enlighet med det förut av nämnden förordade alternativ II flytta Serafimerlasarettet och till detsamma förlägga de av de sakkunniga föreslagna specialklinikerna.

Detta senare synes ock vara en direkt förutsättning för en betydelsefull punkt uti det av de sakkunniga föreslagna och av nämnden förordade avtalet mellan staten och staden. Enligt denna punkt skulle staten vid det nya sjukhuset uppföra de 200 sängar, staden för all framtid har rätt till vid Serafimerlasarettet, och staden skulle på grund av den fördel, det innebär att få dessa sängar förlagda till ett nytt och tidsenligt sjukhus, betala hela kostnaden för de 400 platser, staden önskade därutöver, utan hänsyn till att dessa bliva dyrare vid ett kliniskt sjukhus än vid ett vanligt kommunalt. Holmgren förutsätter visserligen, att denna del av avtalet skulle tillämpas partiellt även på hans förslag, d. v. s. att staden skulle få ungefär hälften av sina sängar på nämnt sätt nybyggda av staten, men detta synes nämnden vara en ganska djärv förutsättning, då denna punkt i avtalet uppenbarligen förutsatt, att staten i gengäld erhölle lasarettstomten, vilket ej bleve fallet, om lasarettet för obestämd tid där kvarbleve. Skulle staten verkligen finnas villig härtill och därjämte vilja nedbringa byggnadskostnaden per säng

136 Stockholms stads kammarkontor.

Ktmgl. Maj;ts proposition Nr 216.

genom att av statsmedel bygga förut omtalade kliniker, torde frågan böra upptagas till förnyat övervägande. Dessa Holmgrens förutsättningar torde emellertid knappt vara förefintliga, och nämnden vidhåller därför sin tillstyrkan av de sakkunnigas alternativ II.

Såsom, redan sagts föreslår Holmgren ett helt nytt sjukhus, byggt efter helt andra ritningar än de sakkunnigas. Det har icke varit nämnden möjligt att på den korta tid, som stått till huds, ingå i eu detaljgranskning av den art, att nämnden kan taga ståndpunkt till dessa vidlyftiga! förslag. Dessutom är Holmgrens förslag ej utfört med detalj ritningar utan blott antytt i ofullständiga skisser. Nämnden måste här förutsätta, att frågan om sjukhusets närmare utformning göres till föremål för en överarbetning, där staden rimligtvis synes böra deltaga genom sina myndigheter. I några betydelsefulla byggnadsprinciper vill nämnden emellertid redan nu yttra sig. Det är enligt nämndens mening ej möjligt att, såsom i det Holmgrenska förslaget skett, inlägga alla olika kliniker uti en stor byggnad, utan att detta inverkar störande på de sjuka. Avdelningar för sinnessjuka t. ex. kräva ovillkorligen att bliva förlagda till en särskild byggnad; 'detsamma är fallet med en barnbördsavdelning, om en sådan kommer till stånd, och likaså med en barnavdelning. Man måste vidare taga mycket mer hänsyn till att sjukavdelningarna få möjligast god solbelysning, än Holmgren gjort. Slutligen kan nämnden ej godtaga den typ av sjukavdelning, som har en sal för 16 patienter med endast ett isoleringsrum och ett mindre rum för två patienter. Koncentration är givetvis ur ekonomisk synpunkt en förtjänst, men den får ej vinnas på bekostnad av god sjukvård.

Vad sjukhusets läge angår, har nämnden ingen anledning frångå sitt den 7 november 1925 gjorda uttalande, nämligen att nämnden intet har att erinra emot en förläggning till Gärdet. Ur enbart sjukhusvårdens synpunkt vore väl ett förläggande straxt söder om staden fördelaktigare; ur poliklinikvårdens synpunkt åter är Gärdet att föredraga, då staden redan har en stor och mer lättillgänglig poliklinik vid Maria sjukhus men alldeles saknar sådan å Östermalm. Ett förläggande av sjukhuset till stadens västra och norra gränsområden är ofördelaktigt, då där redan finnas stora sjukhus.

Vad till sist angår frågan om Serafimerlasarettets till- och ombyggnad synes det nämnden efter tillkomsten av Holmgrens förslag klart, att man icke kan fatta ståndpunkt till denna fråga, förr än beslut är fattat, om lasarettet för lång tid eller endast under det nya sjukhusets byggnadstid skall kvarbliva å sin nuvarande tomt. I förra fallet krävas betydande byggnadsarbeten och därför stora kostnader. I senare fallet kan man nöja sig med relativt obetydliga ändringsarbeten. Först sedan det blivit utrett vilka arbeten, som kunna anses särskilt trängande och dock vara av den art, att de icke föregripa lösningen av den stora frågan, synes det nämnden, att staden bör taga ståndpunkt till frågan, huruvida och i vad mån staden kan påtaga sig någon del av kostnaderna härför.

Vidare har stadens lcammarTcontor i två tjänsteutlåtanden angivit sin uppfattning angående de sakkunnigas förslag och de däremot framställda erinringarna.

I det första av dessa utlåtanden förordar kammarkontoret, under framhållande av svårigheten att i frågans nuvarande läge taga ställning till för-

137 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 216.

slagen, vissa ytterligare utredningar, särskilt dels angående möjligheterna att nedbringa byggnadskostnaderna för den nya sjukhusanläggningen, dels angående huru de ekonomiska uppoffringar, som staden vid eventuell medverkan till den nya anläggningens realiserande skulle bliva nödsakad ikläda sig, ställa sig till kostnaderna för ett enbart genom stadens egen försorg på annan plats uppfört kommunalt sjukhus.

I sitt senare avgivna utlåtande framhåller kammarkontoret, att kontoret vid jämförelse mellan de sakkunnigas och professor Holmgrens förslag icke funnit möjligt att bilda sig någon säker uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna för stadens vidkommande av de olika alternativen. Det Holmgrenska förslaget synes kontoret på grund av det föreslagna byggnadssättet i detta avseende besitta vissa förtjänster; huruvida förslaget skulle medföra den betydande besparing, varmed Holmgren räknat, torde dock icke kunna avgöras, förrän fullständiga kostnadsberäkningar förelåge.

Jag tillåter mig i övrigt hänvisa till dessa kammarkontorets utlåtanden.

Stockholms stads drätselnämnd har med överlämnande av kammarkontorets tjänsteutlåtanden, utan bestämt ståndpunktstagande till vad däri anförts och föreslagits, för egen del uttalat, att det föreliggande sjukhusförslaget med hänsyn till de däremot framställda erinringarna synes böra bliva föremål för ytterligare bearbetning och utredning samt förnyade underhandlingar mellan de i frågan intresserade parterna, innan från stadens sida slutlig ståndpunkt tages. Redan nu har dock nämnden ansett sig med vissa erinringar och förbehåll kunna tillstyrka ett samarbete med staten och övriga intresserade på grundval i stort sett av det föreliggande avtalsförslagets huvudprinciper.

Nämnden anför härom i huvudsak följande:

Den grundläggande förutsättningen för att staden nu skall medverka till uppförande av ett nytt stort sjukhus är stadens framtida behov av ökat antal sjukhusplatser. Om hälsovårdsnämndens uppskattning härav anser sig drätselnämnden icke böra uttala något omdöme. Däremot har drätselnämnden icke kunnat undgå att giva uttryck åt vissa betänkligheter med hänsyn till det föreslagna sättet att genom bidrag till en staden icke tillhörande institution anskaffa sjukhusplatser för stadens räkning. Stadens inflytande å administrationen och utvecklingen av en på så vis tillkommen sjukvårdsanstalt måste i varje fall bliva mindre än då det gäller ett av kommunen själv helt uppfört och drivet sjukhus. Meningsskiljaktigheter och svårigheter att tillfyllest tillgodose stadens intressen härutinnan kunna vålla olägenheter för staden jämväl i ekonomiskt avseende. Den enda förutsättning, under vilken staden synes böra påtaga sig de risker för framtiden, som sålunda äro förenade med det föreslagna samarbetet, är, enligt drätselnämndens uppfattning, att avtalet medför bestämda ekonomiska fördelar framför ett stadens eget sjukhusbygge. Drätselnämnden har emellertid på grundval av den föreliggande utredningen icke kunnat bilda sig en klar uppfattning, huruvida de fördelar för staden, som ställts i utsikt genom det framlagda avtalsförslagets antagande, verkligen under alla förhållanden komma att uppnås.

På grund av de erinringar och anmärkningar, som sålunda i olika hän-

Stookholms stads drätselnämnd.

138 Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

seenden blivit framställda mot det föreliggande förslaget, har drätselnämnden ansett sig böra utgå från att den förevarande, för staden icke minst från ekonomisk synpunkt så synnerligen betydelsefulla frågan om sättet för lösande av huvudstadens sjukhusfråga skall bliva föremål för vidare utredning, innan slutlig ståndpunkt behöver från stadens sida fattas. I varje fall torde det av de sakkunniga framlagda förslaget böra bliva föremål för överarbetning. Vid sådant förhållande måste nämnden givetvis ställa sig synnerligen betänksam mot att staden i det skick, vari frågan för närvarande befinner sig, uttalar sig om det föreliggande avtalsförslaget och därigenom eventuellt binder sig vid principiella utfästelser, vilkas ekonomiska innebörd nu icke kan till fullo överskådas.

Under förutsättning likväl att förnyade utredningar och förhandlingar om ett nytt gemensamt sjukhus, vid vilka staden blir vederbörligen representerad, komma till stånd, och att stadens sjukvårdsintressen härvid kunna på ett för staden i ekonomiskt avseende tillfredsställande sätt tillgodoses, har nämnden ändock ansett sig kunna redan i detta sammanhang tillstyrka ett samarbete med staten och övriga i denna fråga intresserade parter på grundval i stort sett av det föreliggande avtalsförslagets huvudprinciper.

Vidkommande dessa huvudgrunder har drätselnämnden emellertid velat göra följande erinringar och förbehåll.

Då hälsovårdsnämnden funnit sig kunna förorda den föreslagna platsen å Ladugårdsgärde för det nya sjukhuset, har drätselnämnden för sin del icke ansett sig böra framställa någon erinran häremot, ehuru nämnden väl funnit, att denna plats kommer att medföra högre tomtavgäld än vad som från stadens synpunkt kan anses nödigt, vilket givetvis även måste medföra eu motsvarande höjning av dagskostnaden för sjukhusvården.

Beträffande byggnads- och övriga engångskostnader synas dessa, såsom av kammarkontoret påpekats, vara väl höga, förnämligast på grund av de omfattande undervisningslokaler och därmed sammanhängande anordningar, som ingå i byggnadsprogrammet. Drätselnämnden anser sig därför kunna tillstyrka, att staden bidrager till engångskostnaderna med vad som belöper sig på stadens 400 nya sängplatser endast under förutsättning, att den merkostnad i förhållande till kapitalutgiften för ett rent kommunalt sjukhus, som föranledes av undervisningslokalerna, blir avsevärt mindre än vad som enligt de föreliggande byggnadsförslagen antagligen skulle bliva fallet. Staden synes därför böra förbehålla sig att avböja samarbete, därest denna merkostnad efter förnyade utredningar icke skulle kunna visas stanna inom enligt stadens uppfattning rimliga gränser.

Med avseende på de årliga driftkostnaderna har drätselnämnden ansett sig kunna biträda den föreslagna fördelningsgrunden under följande förutsättning. De totala driftkostnaderna för ett kliniskt sjukhus måste givetvis komma att ställa sig högre än för kommunens egna sjukhus. Härtill kommer den högre tomtavgälden, som ju även skall ingå i vårdkostnaden. Då, såsom ovan påpekats, kapitalkostnaden för stadens 400 nya sängar å det nya Serafimerlasarettet i varje fall torde ställa sig högre än hela kostnaden för uppförande av ett kommunens eget sjukhus med samma antal sängar, bör staden genom blivande utredning eller på annat sätt erhålla säkerhet för att dess andel i vårdkostnaden å det nya sjukhuset kommer att understiga vårdkostnaden vid stadens egna sjukhus.

Vad i övrigt i detta ärende förekommit har icke synts påkalla särskilt yttrande från drätselnämndens sida.

139 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

Stockholms stadskollegium har hemställt, att stadsfullmäktige till besvarande av föreliggande remisser måtte, med åberopande av vad stadskollegiet anfört, förklara sig villiga att medverka till uppförandet av ett sjukhus å Ladugårdsgärdet med de kliniker, sjukhusbyggnadssakkunnigas majoritet föreslagit.

Stadskollegiet yttrar i frågan följande:

I likhet med de hörda myndigheterna finner stadskollegiet det föreliggande ärendet, i vad det rör sättet för det nya sjukhusets utbyggande, icke genom den hittills verkställda utredningen vara så klarlagt, att staden nu kan taga slutlig ståndpunkt till detsamma. Då härtill kommer att de föreliggande byggnad splanerna torde komma att bliva föremål för viss överarbetning, har stadskollegiet i ärendets nuvarande läge ansett sig böra till prövning upptaga endast vissa för det föreslagna samarbetet grundläggande frågor. Dessa äro följande:

1) Bör staden vid tillgodoseendet av sitt sjukhusbehov samarbeta med den medicinskt-kliniska undervisningen och huru bör ett sådant samarbete lämpligen ordnas?

2) Till vilka nya sjukavdelningar bör staden med hänsyn till föreliggande sjukvårdsbehov medverka?

3) Finnes från stadens sida något att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna platsen för den nya sjukhusanläggningen?

Vad till en början angår frågan, huruvida staden överhuvudtaget vid sjukvården bör samarbeta med den kliniska undervisningen, har denna visserligen redan genom de medgivanden i sådan riktning, som staden vid sina egna sjukhus lämnat, samt genom samarbetet med Serafimerlasarettet i princip avgjorts. Skall staden även i fortsättningen kunna vidhålla denna ståndpunkt, är emellertid härför en självklar förutsättning, att sjukvårdens intressen icke vid samarbetet obehörigen undanskjutas eller att staden härigenom tillskyndas kostnader, som ur sjukvårdens synpunkt icke kunna motiveras. Stadskollegiet har anledning att framhålla detta med hänsyn till vissa under kommittéutredningen reservationsvis framkomna uttalanden och förslag, vilka synas utgå från den åskådningen, att sjukvårdens intressen å ett kliniskt sjukhus böra, i förhållande till den medicinska undervisningen, komma i andra rummet. Till en anordning av sjukvården i enlighet med en dylik uppfattning kan staden givetvis icke medverka.

I fråga om formerna för samarbetet mellan de statliga undervisningsinstitutionerna och stadens sjukvårdsledning synes den av de sakkunniga föreslagna utvägen, grundad på en vidareutveckling av den stiftelse, vilken det nuvarande Serafimerlasarettet tillhör, kunna innebära en för staden antaglig lösning, särskilt med hänsyn därtill, att staden enligt förslaget komme att tillförsäkras en mot dess intressen i sjukhuset svarande representation i dettas ledning. Därigenom torde bland annat större trygghet kunna vinnas för att staden effektivare än vad nu är fallet skall kunna utnyttja de till stadens förfogande ställda platserna vid Serafimerlasarettet.

Om sålunda i organisatoriskt hänseende enligt stadskollegiets mening icke någon viktigare anmärkning torde kunna framställas emot det framlagda förslaget, så ger däremot det föreslagna avtalets innebörd i ekonomiskt avseende rum för vissa erinringar.

De föreslagna grunderna för byggnadskostnadernas fördelning gå, vad angår förhållandet mellan staden och kronan (Serafimerlasarettet), i huvud-

Stockholm

stadskol-

legium.

140 Kung!. Maj.is proposition Nr 216.

sak ut därpå, att staden skulle bestrida de fulla kostnaderna för det antal nya sängplatser, som ställas till dess förfogande å det nya sjukhuset, medan staten skulle bära kostnaderna för ett lika stort antal platser, som finnes å det nuvarande Serafimerlasarettet, men i gengäld ensam få tillgodogöra sig värdet av lasarettets nuvarande fastighet. I stadens bidrag till det nya sjukhusets driftkostnader skulle därjämte, i motsats till vad för närvarande är fallet, komma att ingå förräntning av den staten tillhöriga tomten för detta sjukhus.

Denna fördelning av kostnaderna skiljer sig till stadens nackdel väsentligen från de grunder, som hittills plägat tillämpas vid fördelningen mellan staden och kronan av kostnaderna för Serafimerlasarettets nybyggnader. Även om, såsom de sakkunniga framhålla, icke någon exakt beräkning av den nuvarande lasarettstomtens värde kan ske, torde med sannolikhet kunna antagas, att enligt den föreslagna fördelningsgrunden statens slutliga utgifter för nybyggnaden föga komma att överstiga hälften av de kostnader, som staden enligt förslaget måste ikläda sig. En dylik fördelning kan knappast anses vila på en riktig uppskattning av de olika, i det nuvarande Serafimerlasarettet förenade intressen, som enligt förslaget jämväl skola uppbära den nya anstalten. Och stadskollegiet anser sig så mycket hellre böra ifrågasätta fördelningens riktighet, som staden — på sätt av den förut lämnade historiska redogörelsen framgår och även av de sakkunniga synes medgivas -— måste anses hava förskaffat sig viss rätt uti dess förmögenhet. Härtill kommer, att enligt de nu föreliggande byggnadsplanerna stadens kostnad per sjuksäng, såsom drätselnämnden erinrat, skulle bliva icke oväsentligt högre, än om staden för sitt sjukvårdsbehov uppförde ett nytt kommunalt sjukhus.

Av här anförda skäl måste stadskollegiet finna en jämkning av de föreslagna grunderna för byggnadskostnadernas fördelning önskvärd. Skola dessa grunder ändock kunna slutligen av staden godtagas, så kan detta ske endast under förutsättning, dels att av den fortsatta utredningen framgår, att byggnadskostnaderna per sjuksäng icke bliva, vid jämförelse med kostnaderna för ett kommunalt sjukhus, oskäligt höga, dels även att till grund för fördelningen av driftkostnaderna lägges den princip, som de sakkunniga föreslagit, nämligen att den del av dessa kostnader, som icke täckes av avgifter, bestrides av staten och staden till hälften vardera. Även om staden härigenom skulle komma att medverka till täckande av driftkostnaderna jämväl för de 100 sängar, som staden för närvarande är tillförsäkrad å Serafimerlasarettet utan kostnad utöver de legosängsavgifter, som de sjuka erlägga, och den föreslagna fördelningsgrunden sålunda i viss mån är för staden oförmånlig, kan den emellertid enligt stadskollegiets mening anses vila på en riktig uppskattning av den medicinska undervisningens och den kommunala sjukvårdens intressen i det planerade företaget.

Huruvida den föreslagna fördelningsgrunden i tillämpningen kan leda till ett för kommunen godtagbart resultat, torde emellertid kunna bedömas först efter en närmare utredning ej blott av de antagliga driftkostnadernas storlek, utan även av den definitiva planläggningen av det nya sjukhuset, varav givetvis driftkostnaderna äro beroende. Anledning för kommunen att förbehålla sig en obunden prövning av denna utrednings resultat utgör särskilt, såsom drätselnämnden erinrat, den omständigheten, att driftkostnaderna vid ett sjukhus med så betydande undervisningsuppgifter, som här förekomma, torde ställa sig väsentligt högre än å kommunens egna sjukhus.

141 Ktmgl. Maj. ts proposition Nr 21C.

Såsom ett grundläggande villkor för det planerade samarbetet måste vidare från stadens sida givetvis uppställas den fordran, att stadens sjukvårdsbehov blir bestämmande för det nya sjukhusets planläggning. Den av hälsovårdsnämnden förebragta utredningen har enligt stadskollegiets mening klarlagt behovet av nya sjukvårdsplatser samt dessa platsers fördelning på olika kliniker. Det byggnadsprogram, som framlagts av sakkunnigmajoriteten, synes i detta hänseende kunna av staden godkännas. Att bidraga till sjukavdelningar, som falla utanför detta program, bör följaktligen icke ifrågakomma, och därest statsmakterna ur andra synpunkter än sjukvårdsbehovets finna sig böra tillmötesgå de reservationsvis framförda yrkandena om inrättande från början vid det nya sjukhuset av andra kliniker än de av majoriteten föreslagna, så torde kostnaderna härför, såsom i fråga om garnisonssjukvården, helt böra bestridas av staten. Ej heller kan, utan att stadens intressen av samarbetet i motsvarande mån minskas, reservantens förslag på sådant sätt tillgodoses, att omfattningen av de kliniker, i fråga om vilka ett bestämt kommunalt sjukvårdsbehov föreligger, därigenom inskränkes. Av samma skäl måste stadskollegiet motsätta sig det av reservanten föreslagna bibehållandet av vissa kliniker vid gamla Serafimerlasarettet. Aven med mycket stora ombyggnadskostnader torde Serafimerlasarettet knappast kunna bereda de sjukvårdsmöjligheter, som ett nytt sjukhus lämnar, och staden skulle följaktligen gå miste om den förbättring av vårdmöjligheterna vid dess nuvarande 200 platser, som utgör en av stadens fördelar i den föreslagna uppgörelsen. Härtill kommer att en dylik anordning säkerligen skulle medföra ökade driftkostnader.

Vad slutligen tomtfrågan angår, måste det givetvis vara ett kommunens intresse, att sjukvårdsanstalterna fördelas så jämnt som möjligt inom staden, så att de vårdbehövande och deras anhöriga icke förorsakas onödiga tidsförluster och kostnader. Särskilt betydelsefull är denna synpunkt, sedan numera den polikliniska verksamheten är stadd under stark utveckling.

För tillgodoseende av stadens sjukvårdsbehov vore därför en förläggning av sjukhuset till de södra stadsdelarna naturligast. Om staden trots detta kan vara med om en förläggning av sjukhuset till Ladugårdsgärde och sålunda påtaga sig den högre kostnad för tomten, som detta förslag innebär, så sker detta dels med hänsyn till undervisningens intresse av en mera central, belägenhet, dels ock därför att staden för denna stadsdel, Östermalm, Östra Norrmalm och Värtan, icke förfogar över något sjukhus, såsom däremot fallet är beträffande de norra och västra stadsdelarna. Skulle tomten på föreslaget sätt icke kunna av staten tillhandahållas, torde därför tomtfrågan böra bliva föremål för särskilda förhandlingar mellan staten och staden.

Sedan tomtfrågan och utbyggnadsprogrammet blivit av parterna slutgiltigt avgjorda, synas byggnadsförslagen skyndsammast böra bliva föremål för en överarbetning i syfte att, med hänsyn tagen till sjukvårdens och undervisningens oeftergivliga krav, så långt möjligt nedbringa byggnadsoch driftkostnaderna. Vid en dylik överarbetning torde staden böra beredas ett inflytande, som svarar mot dess intressen i den föreslagna anläggningen, och jämväl stadsfullmäktige lämnas tillfälle att avgiva förnyat yttrande över framkomna förslag, vilka, såsom stadskollegiet redan tidigare framhållit, staden måste förbehålla sig att obunden pröva med hänsyn till kostnaderna och andra för stadens intressen betydelsefulla frågor.

Stockholms

stadsfullmäk-

tige.

Ytterligare framställningar från sjukhusbyggnadssakkunniga och professor Holmgren m. fl.

Departe-

mentschefen.

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Med hänsyn till stadens trängande behov av ökat sjukhusutrymme måste slutligen framhållas angelägenheten av en sådan behandling av de för samarbetet grundläggande frågorna, att klarhet härom snarast möjligt kan erhållas, då staden eljest nödgas söka en lösning av sin sjukhusfråga efter andra linjer.

I anslutning till den här intagna ståndpunkten bör med frågan om kommunalt anslag till vissa förbättringsarbeten vid gamla serafimerlasarettet anstå, till dess frågan om samarbete mellan staten och staden blivit definitivt avgjord.

Den 15 mars 1926 fattade stadsfullmäktige beslut i enlighet med stadskollegiets hemställan; och blevo stadsmyndigheternas yttranden till Kungl. Maj:t överlämnade av överståthållarämbetet med utlåtande av den 18 mars 1926.

Med skrivelse den 8 januari 1926 hava vidare sjukhusbyggnadssakkunnigas majoritet till Kungl. Maj:t avgivit yttrande i anledning av professor Holmgrens reservation. Härefter har Holmgren den 13 februari 1926 inkommit med ännu en skrift i ämnet, varjämte sakkunnigas majoritet i skrivelse den 8 mars 1926 ingått på ytterligare kritik av Holmgrens reservation och därvid tillika till behandling upptagit hans nyssnämnda skrift av den 13 februari 1926. Vidare vill jag erinra om att svenska föreningen för invärtes medicin i skrivelse den 12 februari 1926 framhållit såsom ett viktigt önskemål, att de medicinska klinikerna för sina sjuka förfoga över avdelningar, anordnade för vården av lungtuberkulösa och för vården av patienter, som äro behäftade med infektionssjukdomar. Slutligen har professor W. Wernstedt med skrivelse den 15 mars 1926 till Kungl. Maj:t överlämnat en tryckt skrift i serafimerlasarettsfrågan, innefattande bland annat, ett bemötande av hälsovårdsnämndens förut omförmälda skrivelser till stadskollegiet.

Såsom framgår redan av det yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 20 juni 1919, som av dåvarande departementschefen avgavs vid begäran om bemyndigande att få tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av nu ifrågavarande spörsmål, framtvingades det föreliggande utredingsarbetet av karolinska institutets utveckling och behovet av förbättrade lokala anordningar för undervisningen och forskningen.

Detta behov har sedan lång tid varit trängande. Redan år 1912 voro förhållandena föremål för uppmärksamhet, och en av seraf!merlasarettets direktion och karolinska institutets lärarkollegium gemensamt tillsatt kommitté utarbetade då ett förslag, som innebar uppförande av ett nytt centralsjukhus på Ladugårdsgärdet för en beräknad kostnad av 7,120,000 kronor. Detta förslag, som uteslutande tog sikte på karolinska institutets kliniska institutioner, anmäldes år 1914 för Kungl. Maj:t men ledde icke till någon åtgärd. På grund av de utav världskriget uppkomna ändrade

143 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

förhållandena blev frågan skjuten åt sidan; den återupptogs sedermera av 1917 års garnisonssjukhuskommitté, vars utlåtande utmynnade uti, jämte påvisandet av fördelarna av en sammanslagning mellan serafimerlasarettet och garnisonssjukhuset, hemställan om anvisandet av en tomt för de båda sjukhusen å Ladugårdsgärdet, belägen något söder om den förut nämnda. Ej heller denna utredning hade någon påföljd. Emellertid har behovet med åren visat sig allt mer kännbart. Upprepade gånger under de senaste åren har serafimerlasarettets direktion i skrivelser till Kungl. Maj.t påtalat de svåra brister, som vidlåda lasarettets lokala förhållanden, och hemställt om utverkande av medel till dessa bristers avhjälpande. Att dessa framställningar icke rönt vederbörligt beaktande torde hava sin huvudsakliga orsak däri, att man velat avvakta den pågående utredningen och pröva serafimerlasarettsfrågan i hela dess omfattning.

Samtidigt som de yttre betingelserna för undervisningen och forskningen vid karolinska institutet under de senare åren allt mer försämrats, har institutet utvecklats i en omfattning och med en snabbhet, som man för tio år sedan näppeligen kunde förutse.

Följande siffror torde giva en bild av stegringen i antalet medicine stude rande vid rikets samtliga fakulteter under senaste 10-årsperiod.

Antalet inslcrivna medicine studerande.

Studentantalets ökning har också påkallat vissa ändrade anordningar i avseende å undervisningen. Med hänsyn ej mindre till den ökade trängseln å de medicinska utbildningsanstalterna än även till den brist på enhetlighet och planmässighet, som ständigt medgivna provisoriska anordningar medförde, vidtogs en ingående utredning i syfte att bereda ändring härutinnan och skapa en tillfredsställande plan för den medicinska utbildningen. Denna utredning resulterade i en lösning av frågan, vilken, på samma gång den beredde ökade utbildningsplatser, därjämte uppfyllde de två betydelsefulla kraven på en definitiv ordning av studierna, nämligen medde-

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

landet av fullständig undervisning i medicin och kirurgi vid samtliga tre medicinska fakulteter i riket — förut fullgjordes vissa kurser och tjänstgöringar endast i Uppsala och Lund, andra endast i Stockholm — och avskaffande av sommartjänstgöringen vid karolinska institutet. Utgångspunkten var, att de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund skulle giva fullständig utbildning åt tillsammans 60 studerande och karolinska institutet åt 90 studerande, för att det såsom önskvärt betecknade antalet av 150 studerande skulle kunna per år genomgå vederbörande institutioner och kliniker. Nämnda siffra av 90 för karolinska institutets vidkommande översteg avsevärt det antal, som institutet hade att kliniskt utbilda enbart med hänsyn till de studerande, som därstädes avlagt medicine kandidatexamen. Institutet måste taga på sig en större undervisningsbörda, vilket också ansågs vara fullt befogat, då institutet förfogade över betydligt talrikare lärarkrafter än universiteten och då i Stockholm fanns ett sjukmaterial, som vida överträffade det i Uppsala och Lund.

Genom ett kungl. beslut den 16 november 1923 vidtogos på grundvalen av de i frågan förebragta utredningarna i gällande examensbestämmelser vissa provisoriska ändringar, som innebure en lösning tills vidare av den sedan ett flertal år svävande och för landets läkarutbildning så betydelsefulla frågan, varigenom en fullständig undervisning i medicin och kirurgi samt patologisk anatomi, om än i differentierad form, kunde meddelas såväl vid karolinska institutet som vid universiteten. Karolinska institutet ryckte därmed jämväl formellt upp såsom landets största medicinska högskola, då institutet påtog sig den kliniska utbildningen ej endast av dess egna medicine kandidater utan även av ett avsevärt antal av dem, vilka vid universitetsfakulteterna avlagt medicine kandidatexamen. Denna anordning, vars oavvisliga nödvändighet var betingad av ett stegrat och såsom konstant befunnet behov av årligen utbildade läkare, är och skall givetvis för framtiden visa sig vara av den största betydelse för vår läkarutbildning. Ej minst äger denna anordning sin stora betydelse därutinnau, att de studerande få för sin utbildning utnyttja det rika sjukmaterial, varöver Stockholm förfogar; och genom beslut om anslag till ökade lärarkrafter vid institutet har riksdagen med full insikt om institutets utveckling visat sig behjärta läkarutbildningens krav i detta hänseende.

Karolinska institutets utveckling kännetecknas ej endast av det ökade studentantalet och den vidgade ramen för undervisningens bedrivande utan även av den fördjupning och den intensitet i den vetenskapliga forskningen, som i våra dagar präglar över huvud allt naturvetenskapligt forskningsarbete men särskilt på den vetenskapliga medicinens område lämnar påtagliga praktiska resultat. Det förtjänar i detta sammanhang erinras även därom, att institutet som utdelare av det medicinska Nobelpriset bär ansvaret inför den vetenskapliga världen för upprätthållandet av den svenska medicinska forskningens höga standard.

145 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Genom de sista decenniernas utveckling har sålunda karolinska institutet kommit att intaga platsen som rikets största medicinska högskola och som eu centralhärd för landets medicinska forskning. Denna institutets inre utveckling motsvaras emellertid icke av de yttre betingelserna för institutets verksamhet; de lokaler och de materiella resurser, över vilka institutet nu förfogar, äro för små och till stor del föråldrade, och det synes mig vara ett av livsvillkoren för ett fullföljande av institutets utveckling att bereda detsamma nöjaktiga yttre förutsättningar för bedrivande av högskolans betydelsefulla verksamhet i läkarutbildningens och den vetenskapliga forskningens tjänst. De teoretiska institutionsbyggnaderna äro mer än 60 år gamla och motsvara i avseende å utrustning och lokala anordningar ingalunda vad undervisningen tarvar. De kliniska tjänstgöringarna äro till största delen förlagda till serafimerlasarettet; om detta lasaretts brister torde min förut lämnade redogörelse nogsamt bära vittne. Enligt min mening bör det därför framstå som ett naturligt önskemål att skapa anordningar, varigenom de nuvarande bristerna avhjälpas och den medicinska högskolan erhåller för sin verksamhet nödvändiga nya och förbättrade lokaler.

Givet är emellertid, såsom ock den förut lämnade redogörelsen giver vid handen, att ett tillgodoseende av önskemålet om nya byggnader och nya lokaler för den medicinska högskolan i Stockholm är en fråga av synnerligen komplicerad beskaffenhet, som på grund av sin ekonomiska räckvidd ej kan med ens avgöras utan tarvar ej blott en lång beredclsetid utan även eu lång tid för sitt realiserande.

Med hänsyn till särskilt sistnämnda omständighet synes det mig vara av vikt, att intresset främst riktas på den punkt, där behovet av förbättringar \ isat sig vara mest framträdande, den nämligen, som rör de kliniska institutionerna och särskilt dem, som äro förlagda till serafimerlasarettet. I detta sammanhang vill jag jämväl i korthet beröra frågan om garnisonssjukhusets ställning till serafimerlasarettet. Otvivelaktigt skulle det i vissa avseenden vara fördelaktigt för den militära sjukvården om garnisonssjukhuset bibehålies såsom ett särskilt sjukhus under militär förvaltning, även om det lokalt förlägges intill serafimerlasarettet. De synnerligen betydande merkostnader som äro förenade härmed, såväl vid sjukhusets första utbyggande som vid dess fortsatta tillgodoseende och utrustning i enlighet med sjukvårdsteknikens utveckling göra det emellertid enligt min mening otänkbart att välja detta alternativ. Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet finner jag det därför vara obetingat att förorda, att garnisonssjukhuset inordnas i serafimerlasarettet i enlighet med de sakkunnigas, av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse i huvudsak tillstyrkta alternativ II. Jag vill därvid särskilt betona, att det synes mig vara en beaktansvärd fördel att det militära sjukmaterialet med dess speciella förhållanden får komma till användning även vid den civila läkarutbildningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1296. 1 samt. 181 höft. (Nr 216.)

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Serafimerlasarettets kliniska institutioner skulle således i första hand tillgodoses och först i andra rummet de teoretiska institutionerna. Även i avseende å dessa förefinnas onekligen svåra brister, men dessa äro dock ej av sådan art eller omfattning, att icke frågan om deras avhjälpande torde kunna anstå ännu någon tid. Det av sjukhusbyggnadssakkunniga framlagda förslaget har också i främsta rummet tagit sikte på den kliniska undervisningens behov, och jag anser de sakkunnigas principståndpunkt i detta hänseende vara den, varifrån man bör utgå, då man söker finna en lösning av karolinska institutets och dess institutioners byggnadsfrågor. Emellertid är sakkunnigförslaget av en så omfattande finansiell räckvidd, att det enligt min mening måste underkastas ett ytterligare övervägande i syfte att söka få fram ett förslag, som utan alltför betungande kostnader för det allmänna torde kunna tillfredsställa den medicinska undervisningens och sjukvårdens behov.

Denna förnyade utredning fordrar emellertid för sitt realiserande vissa givna förutsättningar. Det är nämligen uppenbart, att i en fråga, så komplicerad som den nu förevarande, man måste för att vinna ett från alla synpunkter och för samtliga intresserade parter tillfredsställande resultat äga vissa fasta utgångspunkter.

Den första av dessa förutsättningar anser jag sammanhänga med den medicinska undervisningens krav på att äga ett för denna undervisning tillfredsställande sjukmaterial. Jag vill erinra därom, att den del av läkarutbildningen, som för den blivande läkarens praktiska verksamhet utan gensägelse är den viktigaste, utgöres av de till de stora allmänna sjukhusen förlagda kurserna och tjänstgöringarna. Och den mest betydelsefulla förutsättningen för att denna s. k. kliniska tjänstgöring skall för den blivande läkaren bliva så god och allsidig som möjligt, är, såsom jag nyss antytt, att de sjukhus, som upplåtas för undervisningen, erbjuda ett för densamma lämpat och framför allt rikhaltigt och omväxlande sjukmaterial. I sistnämnda hänseende kan man i stort sett säga, att karolinska institutet är relativt lyckligt lottat, enär institutet till sitt förfogande äger ej endast serafimerlasarettet utan även genom beredvilligt tillmötesgående från Stockholms stad en del stora kommunala sjukhus i huvudstaden: S:t Eriks sjukoch vårdhem, Maria sjukhus samt vissa avdelningar å Sabbatsbergs och S:t Görans sjukhus. Jag anser det vara av utomordentlig vikt, att ett samarbete med stadens sjuk vårdsanstalter alltjämt vidmakthålles; det är nämligen, så vitt jag kan döma, av vital betydelse för den institutet åliggande läkarutbildningen att kunna förfoga över det sjukmaterial som staden bjuder. Erfarenheten visar helt naturligt, att ju större antal sjuka och ju mera rikhaltigt och omväxlande sjukmaterial, som står till undervisningens förfogande, desto större är möjligheten att giva undervisningen nödig bredd och fördjupning. Därför sträva också allestädes do för den medicinska undervisningen ansvariga att tillgodogöra sig så mycket som möjligt av det sjukmaterial, som

147 Klingl. Maj:ts proposition Nr 216.

kommunerna erbjuda. Vad vårt land angår, är så i skilda former förhållandet i Uppsala och Lund, och detta har, så länge så varit fallet, ansetts innebära en mycket tillfredsställande anordning.

Utgår jag sålunda från att man bör för framtiden söka träffa sådana anordningar, att den kliniska tjänstgöringen vid landets största medicinska högskola varder förlagd till de stora allmänna sjukhusen i huvudstaden, måste man enligt min mening finna grundtanken i de sakkunnigas förslag vara riktig att basera den föreslagna organisationen på ett samarbete med Stockholms stad och i viss mån även med Stockholms län.

Ett genomförande av denna princip stöter emellertid vid realiserande av den kliniska undervisningens byggnadskrav på avsevärda svårigheter, som ytterligare kompliceras därav, att man i föreliggande fall har att räkna med en tredje faktor, nämligen serafimerlasarettet, vilket är att betrakta såsom en självständig stiftelse om ock bidrag till dess driftkostnader lämnas av stat och kommun. Enligt de sakkunnigas alternativ II — vilket synes mig det som från alla synpunkter erbjuder de största fördelarna — skulle serafimerlasarettet förbliva den part, som förmedlade statens och kommunernas intressen, varvid det nu bestående samarbetet mellan lasarettet å ena sidan och staden och länet å den andra skulle vidare utvecklas, så att staden och länet nu liksom vid' föregående tillfällen skulle deltaga i kostnaderna för lasarettets nydaning men på ett sådant sätt, att kommunen och länet komme att dela kostnaderna såväl för nybyggnaderna som för driften av serafimerlasarettet i proportion till det gagn, de olika parterna hade av det nya sjukhuset. Förslaget förutsätter, att det nya lasarettet allt fortfarande skall bestrida viss del av den sjukvård, som för karolinska institutets undervisning är oumbärlig, och att kostnaderna för sjukvården fördelas mellan staten såsom ansvarig för den medicinska undervisningen och kommunerna såsom ansvariga för sjukvården. Denna grundförutsättning eller så att säga ledande tanke i ett blivande avtal kan jag icke finna annat än fullt riktig. Den har också i princip accepterats av Stockholms stads myndigheter.

Huru emellertid denna princip för ett blivande avtal bör i sina detaljer utformas, därom kunna givetvis delade meningar råda. Jag anser det ej heller erforderligt att redan nu en bestämd ståndpunkt intages till dessa detaljer. Vad som däremot synes mig vara av betydelse är, att redan från början klarhet vinnes om de förutsättningar, från vilka man bör utgå vid uppbyggande av den ifrågasatta organisationen av det nya kliniska sjukhusets tillkomst och verksamhet.

Dessa förutsättningar eller grunder synas mig kunna angivas på följande sätt:

Därest till serafimerlasarettet under nyttjanderätt upplåtes tomt, tillhörig staten, betalar lasarettet från och med tidpunkten för lasarettsverksamhetens begynnande å denna tomt såsom ersättning härför till staten

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

en årlig tomtavgift, beräknad med hänsyn till värdet av den mark, som varder för ändamålet upplåten.

Kostnaderna för byggnadsföretaget fördelas lika på de i detsamma ingående vårdplatserna.

Staten betalar dels byggnadskostnaderna för vårdplatserna för garnisonens sjuka, dels mot det att staten med full äganderätt övertager lasarettets nuvarande tomter med fastigheter, byggnadskostnaderna för de vårdplatser å tillhopa 240, vilka enligt nu gällande avtal äro av lasarettsdirektionen upplåtna till sjuka från Stockholms stad och Stockholms län, dels och byggnadskostnaderna för de vårdplatser, vilka anses böra stå öppna för sjuka från hela riket.

Stockholms stad betalar byggnadskostnaderna för de vårdplatser, vilka staden utöver de enligt nu gällande avtal å nuvarande serafimerlasarettet befintliga (200) önskar förbehålla åt staden tillhöriga sjuka.

Stockholms län betalar byggnadskostnaderna för de vårdplatser, vilka länet utöver de enligt nu gällande avtal å nuvarande serafimerlasarettet befintliga (40) önskar förbehålla åt länet tillhöriga sjuka.

byggnadskostnaderna för de vårdplatser, vilka äro förlagda till hel- eller halvenskilt rum, betalas genom ett amorteringslån.

Lasarettets utrustning bekostas enligt de i det föregående angivna grunderna; dock bekostar staten ensam den del av utrustningen, som förorsakas av den medicinska undervisningen.

Lasarettets drift handhaves av en direktion, i vilken staten, Stockholms stad och Stockholms län äro till lämpligt antal representerade.

Driftkostnaderna, däruti inbegripet kostnaderna för poliklinikerna, bestridas sålunda:

staten betalar dels kostnaden för den medicinska undervisningen, dels kostnaden för garnisonens sjuka, dels enligt vad nedan sägs viss del av övriga kostnader;

alla å lasarettet intagna sjuka, med undantag för garnisonens sjuka, betala fastställd legosängsavgift. För medellösa betalas legosängsavgifter av den, som enligt lagen om fattigvård är därför ansvarig (vederbörande fattigvårdssamliälle, landsting eller kommun);

av restkostnaden, varmed förstås skillnaden mellan verkliga kostnaden för underhållsdag och legosängsavgiften, betalas den ena hälften av staten, den andra av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting.

Då nu angivna allmänna grunder, vilka i huvudsak överensstämma med de av de sakkunniga föreslagna, i sig innefatta frågor, vilka äro av betydelse för spörsmålets vidare bedömande, har jag ansett lämpligt att nu framlägga desamma, och torde dessa grunder, därest någon erinran mot dem icke av riksdagen framställes, böra tjäna såsom en utgångspunkt för den fortsatta prövningen av förevarande spörsmål.

149 Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Jag har angivit samarbetet med Stockholms stad såsom den första och viktigaste betingelsen för denna frågas framtida realiserande. Jag vill härefter övergå till vad jag anser vara den andra betydelsefulla förutsättningen för frågans lösning, vilken förutsättning jag anser även den böra på frågans nuvarande stadium i princip underställas riksdagens prövning; jag syftar på spörsmålet om den för det nya kliniska sjukhuset lämpligaste tomten.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen hava ett flertal tomter varit föremål för närmare övervägande. För egen del har jag genom besök å eu del av de viktigaste av de föreslagna tomterna sökt skaffa mig en mera direkt uppfattning om deras lämplighet för det avsedda syftemålet.

Sedan gammalt har Kungsholmen utgjort ett centrum för den medicinska undervisningen, och där hava också ett flertal allmänna sjukhus och sjukvårdsinrättningar samlats. Det har givetvis legat närmast till hands, att man vid sökandet efter en tomt för ett nytt kliniskt sjukhus först kastat blicken på nämnda stadsdel. Den enda staten tillhöriga där belägna tomt, som kunnat ifrågasättas, har varit den i det föregående omnämnda tomten vid Mariéberg, eventuellt tillökad med områden från nuvarande Konradsberg. Mot tomtens läge torde intet vara att erinra; tvärtom skulle där uppförda sjukhus erhålla en utmärkt belägenhet invid Mälaren och vetta mot söder. Däremot göra såväl tomtens areal — en alltför begränsad och mot söder avsmalnande byggnadsyta — som de där rådande terrängförhållandena, att densamma icke kan anses lämplig för ett så stort byggnadsföretag som det nu ifrågavarande. Därest hit skulle förläggas en medicinsk högskola med dithörande kliniska och teoretiska institutioner, måste tomten i fråga uppenbarligen utvidgas med stora delar av närgränsande områden. Dessa sistnämndas för byggnadsarbeten av nu ifrågavarande art synnerligen olämpliga beskaffenhet kommer — på grund av omfattande sprängnings- och schaktningsarbeten — att väsentligt höja byggnadskostnaderna. Då härtill kommer, att den ifrågasatta ingångslinjen till Stockholm av västra stambanan — den s. k. Smedsuddslinjen — är tänkt så förlagd, att järnvägslinjen skulle skära denna tomt, har jag icke funnit ett allvarligt reflekterande å densamma böra ifrågakomma.

Längre ut på Kungsholmen ligger den staden tillhöriga Kristinebergstomten. Mot denna tomt torde vara att erinra, att densamma är för liten och att dess mot norr sluttande läge i hög grad komplicerar och nästan omöjliggör ett rationellt utnyttjande av densamma för sjukhusändamål. Då härtill kommer, att densamma förvärvats av Stockholms stad för exploatering för industriändamål och att stadsplanetävlan beträffande detta område för närvarande pågår, har jag ansett densamma icke kunna tagas i betraktande i nu förevarande sammanhang.

Av de norr om staden belägna tomterna hava områdena vid Karlberg och Norrbacka under utredningens gång varit föremål för närmare omprövning.

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Båda tomterna tillhöra staten och äro tillräckligt stora för ändamålet. De äro emellertid starkt kuperade, och deras i anspråktagande skulle medföra omfattande och dyrbara sprängningsarbeten ävensom nödvändiggöra ett spritt och därför mera kostsamt byggnadssätt än det nu för tiden eftersträvade mera koncentrerade, som kan komma till användning å en mera plan yta. Vad som dock framför allt gör, att man icke torde kunna taga dessa tomter i allvarligt övervägande, är deras läge i förhållande till en del ännu svävande trafikfrågor —- Karlbergstomten skulle genomskäras av den ovanberörda Smedsuddslinjen — och deras belägenhet alldeles intill rangeringsbangården vid Tomteboda och beträffande Norrbackatomten dessutom dennas läge omedelbart vid den stora godsstationen vid Norrtull. Sistnämnda omständigheter göra dem enligt min mening olämpliga för sjukhusändamål, då bullret från dessa stationer, där arbetet pågår även under större delen av natten, måste komma att inverka i hög grad störande på de sjuka.

Den vid Expo. rim en ta Iföl te t belägna tomten är onekligen väl lämpad för ändamålet men densamma är upptagen av lantbruksakademiens lokaler och anläggningar. Då en förflyttning av dessa näppeligen i detta sammanhang lär kunna ifrågasättas, har jag icke ansett denna tomt böra nu komma i betraktande, helst det gäller ett relativt snabbt igångsättande av de planerade byggnadsföretagen.

Vänder man sig vidare mot trakterna söder om Stockholm, hava tre härstädes liggande tomter varit föremål för närmare uppmärksamhet. Den staten tillhöriga Johannishovstomten har ansetts vara i hög grad olämplig för ändamålet. Den jämna delen av denna tomt är redan för en avsevärd tid uthyrd till idrottsplats, och den söderut liggande terrängen är så starkt kuperad, att den skulle draga mycket höga byggnadskostnader, vartill kommer att den gränsar intill Stockholms stads slakthus och dithörande industriella anläggningar. Nämnda omständigheter synas mig böra utesluta densamma från närmare beaktande.

Jrsta-tomten tillhör Stockholms stad, och har staden hit tänkt förlägga ett sjukhus. Denna tomt är dock såsom sådan för liten, i det att den icke kan bereda plats för ett sjukhus av här föreslagen omfattning och än mindre därjämte för karolinska institutets teoretiska institutioner. Däremot ligger söder härom ett område, det s. k. Arsta gärde, vilket är fullt tillräckligt stort och erbjuder en plan yta, å vilken de erforderliga byggnaderna kunna utan fördyrande sprängnings- och planeringsarbeten givas en god och ändamålsenlig placering. Emot denna tomt talar dess avlägsna belägenhet, som anses medföra svårigheter såväl för de studerande som för erhållande av ett tillfredsställande sjukmaterial för poliklinikerna.

Vad därefter beträffar Enskede-tomten, vilken ej fullt sammanfaller med den av de sakkunniga i deras skrivelse av den 17 juni 1921 åberopade tomten, tillhör densamma Stockholms stad och är onekligen av beskaffenhet att kunna tagas i övervägande. För densammas utnyttjande för ifrågavarande

151 Kungl. Maj.ts proposition Nr 216.

ändamål talar dels dess storlek, dels dess jämna och för byggnadsarbeten lämpade byggnadsyta men mot densamma dess ej endast i och för sig avlägsna utan från de allmänna förbindelselederna isolerade läge.

Återstår så det föreslagna området å Ladugårdsgärdet. Denna tomts lämplighet för karolinska institutets kliniska och teoretiska institutioner har blivit vid olika tillfällen vitsordad. Tomten erbjuder med sin storlek och sin plana byggnadsyta samma fördelar som tomterna å Årsta gärde och vid Enskede men saknar den med dessa tomter förenade nackdelen av deras avlägsna läge. De skäl, som tala emot tomten å Ladugårdsgärdet, äro dels militära, dels ock av ekonomisk art. De av de militära myndigheterna anförda synpunkterna torde dock icke i och för sig vara av beskaffenhet att böra stå hindrande i vägen för disponerande av ett område, som i övrigt befunnits lämpligt. Vad de ekonomiska synpunkterna beträffar, har synnerlig vikt fästs vid desamma, därvid framhållits det utomordentligt höga värde, som marken å Ladugårdsgärdet måste anses äga.

De övriga tomter, som varit föremål för prövning och förslag i den föreliggande frågan, har jag icke ansett nödigt att ytterligare omnämna, då desamma såsom i hög grad olämpliga såväl beträffande läge som terrängförhållanden och omfattning icke synas mig böra komma under omprövning i nu förevarande sammanhang.

Av min korta sammanfattning av de tomter, vilka kunna bliva föremål för ett mera allvarligt övervägande, torde framgå att det är tre områden, som jag anser vara förtjänta att framför andra komma i fråga; dessa äro de ovannämnda tomterna å Årsta gärde, vid Enskede och å Ladugårdsgärdet.

Då det nu gäller att träffa ett val mellan dessa områden måste jag ställa mig i hög grad tveksam. Oaktat de skäl, som föranledde Kungl. Maj:ts förenämnda beslut av den 21 april 1922 fortfarande kvarstå, tala dock de ekonomiska synpunkterna med sådan styrka emot den medicinska högskolans förläggande till Ladugårdsgärdet, att man måhända nödgas avstå från tanken härpå. Skulle riksdagen dela denna uppfattning synes man i första hand böra räkna med endera av de nyss omförmälda tomterna å Årsta gärde och vid Enskede såsom plats för karolinska institutets kliniska och teoretiska institutioner. För att vinna en fast utgångspunkt för det fortsatta utredningsarbetet, synes det mig vara av vikt att redan nu riksdagen sättes i tillfälle att uttala sig i fråga om disponerande av för ändamålet lämplig tomt.

Givet är, att jag — såsom förut antytts — i detta sammanhang icke kan ingå på det av de sakkunniga framlagda detaljerade byggnadsförslaget. Meningarna om detsamma hava i vissa delar gått i sär, och utan en omarbetning torde detsamma icke böra upptagas till närmare prövning. Så mycket torde dock redan nu kunna sägas, att ett utbyggande av det klink

152 Kung!. May.ts proposition Nr 216.

ska sjukhuset i en etapp — de sakkunnigas alternativ II — synes vara att föredraga, ej minst ur ekonomisk synpunkt. Jag hänvisar till de av de sakkunniga anförda skälen.

Enligt min mening bör därför, sedan riksdagen beretts tillfälle att yttra sig i frågan, dennas fortsatta handläggning hänskjutas till förnyad utredning, därvid dels med hänsyn i främsta rummet till att nå fram till ett ekonomiskt förmånligare förslag samt dessutom med hänsyn till förefintligt sjukvårdsbehov och med aktgivande å den i ärendet förebragta kritiken bör tagas i övervägande vilka kliniker böra omedelbart flyttas och vilka böra vänta eller flyttas vid en senare tidpunkt, i samband varmed detaljerade ritningar och kostnadsberäkningar böra uppgöras med hänsyn härtill, dels ock en allmän om än ej i detalj utformad plan bör uppgöras rörande den tilltänkta utflyttningen och nybyggandet för karolinska institutets teoretiska institutioner.

Jag antydde nyss, att jag funnit det av de sakkunniga framlagda alternativ II vara det, som från ekonomisk synpunkt synes vara att föredraga. Med utgångspunkt härifrån har jag ansett mig böra betrakta det förslag till ändringsarbeten å det nuvarande serafimerlasarettet, som bör föreläggas riksdagen. Att något här bör göras, synes mig ställt utom allt tvivel; om de förefintliga bristerna har jag genom besök å stället förvissat mig och tillåter mig i övrigt hänvisa till vad härom av sakkunniga och myndigheter anförts.

Den frågan uppställer sig emellertid, vilka åtgärder som det är oundgängligt av nöden att omedelbart vidtaga. I detta hänseende har jag icke kunnat undgå finna det av de sakkunniga avgivna förslaget väl avvägt. Detsamma bygger i huvudsak på vad som föreslagits av generalfältläkaren Bauer. De viktigaste av de förordade arbetena tillstyrkas jämväl av professor Holmgren. Förslaget slutar å ett belopp av 615,200 kronor, vilken summa de sakkunniga tänkt sig skola så fördelas, att hälften, 307,600 kronor, bestrides av staten och av återstående hälften två tredjedelar bestridas av Stockholms stad och en tredjedel av Stockholms län. Den sålunda ifrågasatta fördelningsgrunden har icke givit anledning till erinran från min sida. Jag anser den på staten ankommande delen av dessa kostnader böra anvisas under förutsättning, att återstoden varder i enlighet med vad nyss sagts beviljad av Stockholms stad- och län, och torde i sinom tid, sedan beslut föreligga om anvisande av olika myndigheter utav de för ändamålet erforderliga medlen, direktionen för serafimerlasarettet äga att inkomma till Kungl. Maj:t med ett specificerat förslag till de ändringsarbeten, som böra vidtagas, vilket förslag uppenbarligen bör vara i allt väsentligt grundat på ovanberörda sakkunnigyttrande.

Under åberopande sålunda av vad jag förut anfört hemställer jag, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

153 Kangl. Maj:ts proposition Nr 216.

att till ändringsarbeten å nuvarande serafimerlasarettet i huvudsaklig överensstämmelse med sjukhusbyggnadssakkunnigas den 24 september 1925 avgivna förslag för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra reservationsanslag av 307,600 kronor, under förutsättning att ett lika stort belopp för samma ändamål beviljas av Stockholms stad och Stockholms läns landsting.

Till denna departementschefens, av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungi. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall ävensom förordna, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Em. G:son Bergman.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 184 käft. (Nr 216.)

It