angående anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

1 Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag; given Stockholms slott den 18 februari 1927.

Kungl. Ma.j:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlutande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Paul Hellström

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen statsrådet Hellström anför:

I skrivelse den 8 maj 1926 nr 174 har riksdagen anhållit om utredning, huruvida och pa vad sätt staten borde, utöver vad nu ägde rum, lämna bidrag för utdikning av sådana enskilda tillhöriga vattensjuka marker, som kunde göras tjänliga för skogsbörd.

Sedan jag för verkställande av den av riksdagen sålunda begärda utredningen jämlikt Kungl. Maj:ts den 23 september 1926 givna bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga, nämligen landshövdingen greve Axel Mörner, ordförande, hovrättsrådet Thor Sjöfors och länsjägmästaren Wilhelm Lothigius, hava berörda sakkunniga den 26 november 1926 avgivit betänkande i Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 135 höft. (Nr 156.)

Inledning.

2 Kungl. Maj.ts proposition Nr 156.

ämnet. I betänkandet hava de sakkunniga hemställt, bland annat, att Kungl. Makt måtte i proposition föreslå riksdagen att

a) godkänna vissa av de sakkunniga föreslagna grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom område, varå skogsvårdslagen ägde tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avsåge höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd;

b) till sådant understödjande anvisa för budgetåret 1927—1928 under benämning statens skog sut dikning sanslag ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor;

c) medgiva, att under år 1928 finge från statens skogsutdikningsanslag beviljas statsbidrag å tillhopa 500,000 kronor;

d) antaga ett vid betänkandet fogat förslag till förordning om skogsvårdsstyrelsernas förbund; samt

e) såsom bidrag till bestridande av kostnaderna under år 1927 för skogsvårdsstyrelsernas förbund anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra reservationsanslag av 16,000 kronor.

Berörda av de sakkunniga föreslagna grunder för den ifrågasatta understödsverksainheten innefattas i ett betänkandet bilagt förslag till kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag, vilket förslag torde få såsom bilaga A fogas vid detta protokoll.

Över betänkandet hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd ävensom av länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser, varjämte skogssällskapet och Sveriges skogsägareförbund yttrat sig i ärendet.

I årets statsverksproposition har i avbidan på proposition i ämnet under nionde huvudtiteln, punkten 122, beräknats under titeln statens skogsutdikningsanslag för budgetåret 1927—1928 ett belopp av 200,000 kronor.

Sedan utredningen i ärendet numera avslutats, anhåller jag att få underställa denna anslagsfråga Kungl. Maj:ts prövning.

I förenämnda betänkande hava de sakkunniga till en början redogjort för förekomsten av försumpad skogsmark och torvmark inom olika delar av landet, dock med undantag av lappmarken. De sakkunniga hava i detta avseende införskaffat detaljerade uppgifter, som sammanställts i en i betänkandet intagen tabell. Av denna framgår, att inom nyssangivna delar av landet betydande arealer dylik mark förefinnas såväl å skogar under skogsvårdslagen som å övriga skogar. Enligt tabellen uppgår å de förra skogarna arealen försumpad skogsmark till 12,326 kvadratkilometer, arealen dikningsbar myr till 10,311 kvadratkilometer och arealen möjligen dikningsbar myr till 8,195 kvadratkilometer. Av dessa arealer äro 9,974 kvadratkilometer försumpad skogsmark, 6,363 kvadratkilometer dikningsbar myr och 7,358 kvadratkilometer möjligen dikningsbar myr belägna i Värm-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156. 3

land, Dalarna och Norrland, samt återstoden eller 2,352 kvadratkilometer försumpad skogsmark, 3,948 kvadratkilometer dikningsbar myr och 837 kvadratkilometer möjligen dikningsbar myr i södra delarna av landet. De sakkunniga framhålla, att de inom landet utom lappmarken belägna försumpade ^ skogsmarker samt dilmingsbara och möjligen dikningsbara myrmarker a skogar, som lyda under skogsvårdslagen, i areal motsvara Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge och Kronobergs län samt norra och södra Möre härader av Kalmar län.

Sedan de sakkunniga därefter i betänkandet redogjort för olika torvmarkstyper och de naturliga förutsättningarna att utnyttja impedimentartade torymarker för skogsbörd samt för dikningens räntabilitet m. in., hava de lamnat en översikt över skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande verksamhet för torrläggning av sumpmarker. I denna översikt framhålles att enligt en på grundval av skogsvårdsstyrelsernas berättelser verkställd utredning under åren 1905-1925 med bidrag från skogsvårdsstyrelserna utförts dikning och bäckrensning å sammanlagt 3,912 mil, dragande en sammanlagd utgift för skogsvårdskassoma av över 4,500,000 kronor, av vilket belopp större delen utgått direkt till enskilda markägare i form av bidrag. Omfattningen av denna dikningsverksamhet hade emellertid varit mycket olika i skilda delar av landet, allt efter de ekonomiska möjligheter, som stått skogsvårdsstyrelserna till buds, och den betydelse, som dikningsfrågan hade i länen. Främst läge naturligtvis de ekonomiskt bättre situerade skogsvårdsstyrelserna, inom vilkas områden sumptrakterna tillika upptoge en stor procent av arealen. Så hade enbart Värmlands, Kopparbergs Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands läns skogsvårdsstyrelser tillsammans utbetalt för torrläggningsarbeten å skogsmark ej mindre än nära 4,000,000 kronor, medan de Övriga skogsvårdsstyrelserna tillsammans blott kunnat bidraga med c:a 520,000 kronor. Huru stor areal, som genom ifrågavarande dikning vunnits, kunde med tillgängligt material ej angivas. Räknade man emellertid för denna dikning med 200 meter diken per hektar, vilken siffra erhölle ett visst stöd i för de sakkunniga tillgängliga uPPgiftei, skulle detta motsvara en torrlagd areal av närmare 200,000 hektar. Härtill komrne de arealer, som torrlagts under ledning av och med bidrag från de tidigare verksamma skogsvårdsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län. Denna dikning uppginge för kustlandet till över 220 mil.

Såsom sammanfattande omdöme om skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande torrlaggmngsverksamhet hava de sakkunniga anfört, att med nuvarande organisation vissa orättvisor syntes uppstå genom olika grunder för bidragstilldelning i olika län, varjämte en del mindre lämpliga företag understöddes, att överenskommelserna med markägarna ej alltid vore av den form, att det allmännas intresse säkert tillvaratoges, att underhållet av med bidrag utförda diken ofta försummades på ett sätt, som äventyrade den framtida vinsten av arbetet, att planläggning, bokföring och statistik

Behovet av statshjälp till sktgs utdikning och formen för lämnande av dylik hjälp.

De sakkunniga.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

ej kunde lämna uppgift vare sig på torrlagd areal eller på planläggningsoch dikningskostnader per hektar dikad mark samt att svårigheterna att samla delägarna till ett gemensamt handlande utgjorde allt för ofta ett avgörande hinder för ett torrläggningsföretags genomförande.

Vad härefter angår behovet av statshjälp för skogsutdikning hava de sakkunniga framhållit, att, såsom förenämnda av de sakkunniga upprattade tabell utvisade, inom de områden av riket, där skogsvårdslagen vore tilllämplig, en rik tillgång förefunnes å försumpade eller eljest vattensjuka marker, som genom utdikning kunde lämpligen göras mera tjänliga för skogsbörd, samt att det vore ett samhällsintresse av stor vikt, att sådan utdikning komme till stånd. Då det emellertid ej kunde förutsättas, att skogsägarna skulle i någon större omfattning vara i stånd att inom rimlig tid av egna medel utföra detta arbete samt det understöd från det allmännas sida, som nu stode till buds i form av bidrag och hjälp från skogsvårdsstyrelsema, vore i hög grad otillräckligt och ojämnt, borde ytterligare understöd från det allmänna anordnas för främjande av dylik utdikning.

Beträffande den form, vari sådant understöd borde utgå, hava de sakkunniga — under framhållande att man hade att välja mellan bidiag utan återbetalningsskyldighet och lån samt en kombination av dessa båda for-

mer _ stannat vid att förorda användandet av förstnämnda metod. Till

stöd för sin ståndpunkt härutinnan hava de sakkunniga anfört bland annat:

I betraktande av att nu ifrågavarande utdikningar, när de vore rätt planlagda och utförda, i allmänhet måste anses vara ekonomiskt räntabla och fördelaktiga, skulle det kunna synas naturligast att välja formen av lån. Härvid vore emellertid åtskilliga omständigheter att beakta.

En princip för statens låneverksamhet på närliggande områden, såväl vad statens avdikningslånefond (förut odlingslånefonden) som vad allmänna och norrländska nyodlingsfonderna anginge, torde vara, att det arbete, som genom lånet utfördes, förutsattes komma att stegra markens alstringskraft i sådan grad och inom sådan tid, att ökningen i avkastningen förmådde motsvara ränta och amortering å lånet under den tid, då detta skulle förräntas och återbetalas. Vid marks torrläggning för användning såsom åker eller vid nyodling eller betesförbättring kunde denna avkastningsökning med någorlunda säkerhet bedömas. Helt annorlunda vore förhållandena vid skogsdikning Allt efter som marken, som utdikades, vore bevuxen med ett äldre eller yngre, bättre eller sämre skogsbestånd eller utgjordes av mer eller mindre fullständig kalmark, som kanske måste skogsodlas, växlade inträdet av den tidpunkt, då den av utdikningen föranledda förbättringen beredde möjlighet att uttaga ökad avkastning, inom mycket vida gränser. _ Härtill komme att, då skogen icke liksom åkern och betesmarken gåve årlig skörd utan i stället en följd av år måste förflyta mellan de tillfällen, dä man återkomme med avverkningsåtgärder i samma bestånd, dessa periodiska tillfällen, då skogens avkastning uttoges, icke motiverade en regelbunden årlig annuitet. Det torde då befinnas, att en lånerörelse för skogsutdikning ej gärna kunde grundas på ovannämnda princip, enär den i så fall måste konstrueras med växlande amorteringstider och periodiska inbetalningar allt efter de olika sätt, på vilka den genom utdikningen vunna förbätt-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156. 5

ringen kunde antagas komma att giva avkastning vid avverkning av skog å området.

Härmed vore visserligen icke sagt, att tanken på låneformen fördenskull måste övergivas. Oberoende av nyssberörda låneteoretiska princip vore det uppenbart, att det för en markägare kunde vara förmånligt att till ett utdikningsföretag erhålla lån mot billig ränta och i övrigt goda villkor och således fördela utgiften på en följd av år i stället för att nödgas på en gång av egna medel bekosta hela arbetet. Såge man frågan ur denna mera enkla opportunitetssynpunkt, kunde man ordna lånerörelsen och reglera återbetalningstiden mera fritt, allt efter som man ansåge lämpligast. En undersökning hade därför ansetts böra göras angående de lånesystem, som skulle kunna ifrågakomma.

De statslånefonder, som ovan omnämnts, tillhörde två olika typer. Den ena representerades av statens avdikningslånefond, från vilken staten utlämnade lånen direkt till de enskilda låntagarna och som säkerhet erhölle, sedan lånet blivit genom utslag fäst vid vissa fastigheter, tyst förmånsrätt framför inteckningar. Att utsträcka detta från äldre tider härstammande förmånsrättsinstitut till skogsutdikningslån torde icke vara tänkbart. Icke heller syntes en statens direkta långivning mot annat slag av säkerhet vara att tänka på, bland annat med hänsyn till den vidlyftiga organisation, som då för statens räkning säkerligen bleve oundviklig.

Den andra typen, representerad av nyodlingsfondema, begagnade sig av låneförmedlare. Ifall denna typ skulle användas för skogsutdikningslån, borde låneförmedlingen uppenbarligen ske genom skogsvårdsstyrelserna. Allvarliga betänkligheter kunde emellertid göras gällande häremot. Skogsvårdsstyrelsernas ställning såsom officiella organ, tillsatta av Kungl. Maj:t, landsting och hushållningssällskap, syntes göra dem föga lämpliga såsom ansvariga låntagare gent emot staten. Deras ekonomi vore blott i begränsad omfattning beroende av deras egna åtgöranden. Utgifterna föranleddes till stor del av deras lagliga skyldighet att öva tillsyn över skogsvårdslagens efterlevnad, och härtill måste under alla förhållanden medel finnas tillgängliga. Deras inkomster vore mycket oberäkneliga. Skogsvårdsstyrelserna syntes sålunda icke hava vare sig den fria ställning eller den tryggade ekonomiska grundval, som borde krävas av en organisation, som vore direkt ansvarig låntagare gentemot staten.

Anordnandet av en statlig lånerörelse för främjande av skogsutdikning syntes sålunda möta stora svårigheter. En dylik lånerörelse skulle säkerligen bliva av ganska ringa omfattning och den hjälp, som därigenom skulle beredas skogsdikningsverksamheten, skulle bliva skäligen obetydlig i förhållande till det stora arbete, som vore att utföra.

Då visst icke alla skogsutdikningsföretag gåve utsikt till en någorlunda snart inträffande värdeökning, skulle understöd i låneformen icke i och för sig bliva tillräckligt lockande för att förmå de enskilda skogsägarna, särdeles de mindre, att företaga desamma. De sakkunniga hyste den bestämda övertygelsen, att vida kraftigare hjälp från statens sida än genom en dylik lånerörelse erfordrades för att åvägabringa en skogsutdikningsverksamhet av mera betydande omfattning. Det vore enligt deras åsikt nödvändigt för att vinna avsett resultat att använda metoden av bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Att staten understödde skogsutdikning medelst bidrag utan återbetalningsskyldighet kunde lika litet anses oberättigat, som att dylikt understöd från statens avdikningsanslag lämnades vid torrläggningsföretag, som avsåge

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Yttranden

antingen marks uppodling till åker eller betesförbättring. I bägge fallen förökades värdet av landets naturtillgångar, vilket på mångahanda sätt komme nationen i dess helhet till godo. Den försumpade skogsmarkens utdikning vore, såsom förut framhållits, ett betydande nationalekonomiskt intresse.

Det kunde ifrågasättas att vid skogsutdikning anordna en kombination mellan bidrag och lån i analogi med vad som beträffande torrläggning för odlingsändamål skedde mellan bidrag från statens avdikningsanslag och lån ur allmänna eller norrländska nyodlingsfonden. (Ett lånesystem i likhet med allmänna avdikningslånefondens torde av förut framhållna skäl icke kunna ifrågakomma). På grund av de allvarliga svårigheter och olägenheter, som, på sätt ovan visats, vore förbundna med anlitandet av skogsvårdsstyrelserna såsom låneförmedlare, borde emellertid enligt de sakkunnigas åsikt en dylik lånerörelse icke heller kombinationsvis anordnas, därest den icke vore av trängande behov påkallad. Något sådant behov kunde dock enligt de sakkunnigas mening icke anses för närvarande föreligga. Ifall bidragsverksamheten icke bleve alltför snävt begränsad, syntes det vara för närvarande tillräckligt att använda denna metod, helst som skogsvårdsstyrelserna ju hade i sin hand att av egna medel i mån av tillgång lämna skogsutdikningsverksamheten understöd utöver statsbidragen. De sakkunniga hade därför ansett tanken på en statlig lånerörelse för nu ifrågavarande ändamål böra för närvarande övergivas.

Vad de sakkunniga i nyssangivna hänseenden anfört och föreslagit har vunnit understöd av flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna.

Lantbruksstyrelsen har härvid erinrat:

I nu gällande bestämmelser för den statliga uuderstödsverksamheten, såvitt anginge torrläggning av mark för jordbruksändamål, hade bortsetts från sådan genom torrläggningen eventuellt uppkommande båtnad, som vore att härleda till förbättring av skogsbörd, varför hänsyn till dylik båtnad icke toges vid bestämmandet av det statsunderstödsbelopp, som vare sig i form av bidrag eller lån finge utgå till torrläggningsföretaget. Det finge emellertid framhållas, att skogsmark ofta inginge såsom en mer eller mindre väsentlig del i dessa företag. I den mån så vore fallet och vid syneförrättningen rörande företaget befunnes, att dylik mark tillskyndades viss båtnad genom skogsbördens förbättrande utöver den båtnad, som kunde beräknas uppkomma å samma mark genom förmånligare utnyttjande av densamma till bete eller slåtter, frånräknades i enlighet med nyssnämnda bestämmelser den för skogsbörden uppskattade båtnaden såväl vid bedömandet, huruvida ifrågavarande statsunderstöd överhuvud borde utgå till företaget, som även vid bestämmandet av understödets storlek. Emellertid syntes enligt lantbruksstyrelsens uppfattning starka skäl tala för att staten finge under ändamålsenliga former, icke minst med hänsyn till säkerställandet för framtiden av det med dikningen uppnådda resultatet ur skogsnyttans synpunkt, understödja de enskilda skogsägarnas strävanden för ökning av skogsväxten. I fråga om formen för statsunderstöd till skogsdikning ansåge emellertid lantbruksstyrelsen, att förutsättningarna för ett anlitande av lånevägen borde mera ingående undersökas än vad som skett i de sakkunnigas betänkande. Lämpligheten av en kombination av lån och bidrag torde nämligen icke få anses fullkomligt utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Domänstyrelsen har anfört:

Givetvis kunde ifrågasättas, huruvida det principiellt vore berättigat, att skattemedel anlitades såsom stöd åt en näring av skogsbrukets natur, åtminstone i större utsträckning än för närvarande vore fallet. Emellertid Visade erfarenheten, att privata skogsägare, särskilt de som besutte mindre skogsinnehav, icke utan viss uppmuntran i form av ekonomiskt understöd vore villiga att nedlägga kapital i dikningar. Detta torde främst bero därpå, att dikningsarbeten först efter lång tid kunde lämna avkastning å det nedlagda kapitalet. Skogsägaren svävade också i ovisshet om det värde skogen kunde få i framtiden, vilket ju vore beroende, icke blott av utvecklingen av virkespriserna å världsmarknaden, utan även av framtida omkostnader i skogsbruket, särskilt arbetslöner. Rent privatekonomiskt sett kunde således ett visst dikningsföretag ställa sig rätt tvivelaktigt. Det vore först, när man toge hänsyn till de nationalekonomiska synpunkterna, som detsamma bleve mera lockande. I detta fall hade man att beakta de fördelar för landet, som en produktionsökning i våra skogar åstadkomme genom beredande av tillgång till arbete i skogsbruket och vid förädlingsverken, respektive genom en fördelaktig inverkan på vår handelsbalans. — De dikningsföretag vore till antalet rätt begränsade, som, sedda på kort sikt, vore klart lönande. De åter, som vore lönande, om man såge saken privatekonomiskt, men på lång sikt, vore flera. Toge man slutligen hänsyn till det allmännas intressen, utvidgades i mycket hög grad ramen för bärkraftiga dikningsföretag. Häri såge styrelsen ett starkt skäl, varför just på detta område staten borde kunna lämna sitt stöd i form av kontanta bidrag till verksamhetens bedrivande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit:

Här avsett bidrag borde lämpligast givas i form av räntefritt lån, som ansåges guldet, då uppställda villkor i avseende på dikningens utförande och underhåll blivit fullgjorda. Härigenom underlättades väsentligen ett eventuellt nödvändigt ingripande mot bidragstagaren.

Ett mindretal myndigheter har avstyrkt, att statsmedel toges i anspråk för främjande av torrläggning av mark i ändamål av skogsbörd, eller i varje fall uttalat tvekan om lämpligheten härav.

En dylik ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Södermanlands län, som framhållit, att skogsägarna icke befunne sig i sådant nödläge, att de förtjänte att hjälpas av staten i högre grad än många andra näringsidkare, vilkas arbete och omkostnader bidroge till ökad nationalförmögenhet och ökade arbetstillfällen. Statskontoret har ansett det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida under nuvarande statsfinansiella förhållanden budgeten borde belastas med utgift för här avsett ändamål. En liknande uppfattning har uttalats av länsstyrelsen i Kristanstads län, som emellertid funnit det synnerligen önskvärt, att staten genom förmånliga lån underlättade utdikningsverksamheten.

I likhet med de sakkunniga och flertalet i ärendet hörda myndigheter finner jag det vara ett samhällsintresse av synnerlig vikt, att ökade åtgärder vidtagas för torrläggning av de inom landet förekommande, synnerligen omfattande försumpade marker, som lämpligen kunna göras tjänliga

Pepartements-

chelen.

8 Kungi. Maj:ts proposition Nr 156.

för skogsbörd. En utsträckt verksamhet i detta syfte torde emellertid otvivelaktigt förutsätta, att det allmänna på ett mera effektivt sätt än nu understödjer densamma. Såsom de sakkunniga framhållit, är den hjälp, som från skogsvårdskassorna lämnas till detta ändamål, i hög grad otillräcklig och ojämn. Jag tillåter mig erinra, att staten sedan länge såväl genom statsbidrag utan återbetalningsskyldighet som genom lån verksamt befrämjat torrläggning av mark för jordbruksändamål. Väsentligen enahanda skäl, som åberopats till stöd för statens ingripande i sistangivna hänseende, tala jämväl för understödjande från statens sida av utdikning av till skogsbörd tjänlig mark.

Vad angår det sätt, varpå statshjälp bör lämnas för dylik utdikning, finner jag övervägande skäl tala för de sakkunnigas förslag, att understödet bör utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet. Därest en omfattande och mera allmän skogsdikningsverksamhet skall kunna åstadkommas inom landet, torde det vara nödvändigt, att statshjälpen anordnas på sådant sätt, att den enskilde därigenom beredes en påtaglig och avsevärd fördel. Den nationalekonomiska betydelsen av denna verksamhet är ock otvivelaktigt sådan, att ett statligt understödjande av densamma i nyssangivna form måste anses motiverat. Det stora flertalet av de hörda myndigheterna hava på denna punkt utan tvekan anslutit sig till de sakkunnigas förslag. Åtminstone till dess närmare erfarenhet vunnits om verkningarna av en statlig, i denna form bedriven verksamhet i förevarande syfte torde därför de sakkunnigas förslag härutinnan böra följas.

Viika skogar bor statshjälpen avse?

Be sakkunniga.

De sakkunniga hava förordat, att den föreslagna statshjälpen skulle begränsas att avse skogar under skogsvårdslagen. De sakkunnigas ståndpunkt härutinnan har grundats därå, att enligt deras uppfattning den ifrågasatta understödsverksamheten borde i huvudsak handhavas av skogsvårdsstyrelserna, vilka ej hava att taga befattning med andra skogar än de nyss angivna. Bland de under skogsvårdslagen lydande skogar ingå även skogar, som ägas av landsting och primärkommuner, dock med undantag av städer, och vilka skogar i regel förvaltas av skogssällskapet.

Beträffande de enskilda skogar, som ej lyda under skogsvårdslagen, hava de sakkunniga erinrat, att dessa skogar utgjordes av:

1) skogar, som vore underkastade förordningen angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (den s. k. lappmarkslagen) samt lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;

2) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta häradsallmänningar och besparingsskogar; och

3) skyddsskogar samt vissa skogar å flygsandsfälten inom Hallands län.

Beträffande skogarna under 3) hava de sakkunniga uttalat, att dessa

med hänsyn till beskaffenhet och läge nu torde böra lämnas alldeles å

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

sido. Skogarna under 2) torde enligt vad de sakkunniga framhållit merendels lämna så stor avkastning, att denna borde kunna lämna nödiga medel för utförande å skogsområdet av de torrläggningsföretag i syfte av skogsbörd, som kunde vara tillrådliga. Något behov av statsunderstöd till dylika företag å dessa skogar kunde därför ej anses förefinnas. Vad slutligen angår skogarna under 1) hava de sakkunniga erinrat, att enligt ett inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden skogsvårdsavgifter skulle komma att upptagas såväl från nyssangivna skogar som från samtliga allmänna och allmänningsskogar i lappmarkerna. Sedan viss del av dessa avgifter överlämnats till domänstyrelsen såsom ersättning för handhavandet av lappmarkslagen och lagen om husbehovsskogar, skulle enligt förslaget återstoden av avgifterna disponeras för främjande av skogsvårdsåtgärder å skogarna under nyssnämnda två lagar. De sakkunniga hava framhållit, att enligt berörda förslag ökad möjlighet skulle beredas för understödjande av skogsvårdsåtgärder å samma skogar samt att man vid sådant förhållande gjorde klokt i att under någon tid låta erfarenheten utvisa, huruvida och i vilken mån ökade medel för skogsutdikningsändamål i dessa trakter behövde beredas. De sakkunniga ansåge därför, att för närvarande borde anstå med beredande av ytterligare medel till skogsutdikningar å enskildas skogar under lappmarkslagen samt lagen om husbehovsskogar.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit rörande omfattningen av den ifrågasatta statliga understödsverksamheten har i de avgivna yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Även jag finner mig böra förorda de sakkunnigas förslag i denna del. Jag tillåter mig härvid erinra, att förenämnda förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden genom proposition nr 43 förelagts innevarande års riksdag. Förslaget förutsätter, att skogsvårdsavgifter skola från och med den 1 januari 1928 upptagas från enskilda och allmänna skogar i lappmarkerna samt disponeras på sätt i samma förslag angivits. Åtminstone under den nya lagstiftningens första giltighetstid torde skogsvården å de under lappmarkslagen och husbehovsskogslagen lydande skogar, skogsdikningsverksamheten härvid inbegripen, kunna i nöjaktig omfattning understödjas genom berörda avgifter.

Med avseende å anordnandet av den ifrågasatta bidragsverksamheten hava de sakkunniga i förenämnda kungörelseförslag upptagit ett flertal bestämmelser. Jag torde nu få redogöra för de viktigare av dessa.

Enligt förslaget må bidrag från det ifrågasatta skogsutdikningsanslaget anvisas till utförande av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstrings-

Yttranden.

Departements-

chefen.

Huvudgrunderna för dragsverksamsamhet er 8 anordnande.

De sakkunniga.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

förmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd. Ansökan om bidrag till dylikt företag skall ingivas till vederbörande skogsvårdsstyrelse, som har att med eget utlåtande underställa frågan skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd. Skogsvårdsstyrelsen skall härvid meddela uppgifter om företaget enligt av centralrådet fastställt formulär samt bifoga de handlingar rörande ärendet, som centralrådet föreskriver. För att kunna komma i betraktande vid utdelandet av bidrag från de för löpande budgetåret tillgängliga statsmedel skall sådan framställning vara inkommen till centralrådet före den 1 december.

Ä centralrådet ankommer att efter granskning av handlingarna besluta om beviljande av statsbidrag. Härvid skall iakttagas, att bidrag främst lämnas till sådana företag, som befinnas mest förtjänta av understöd. Centralrådet fastställer även arbetsplan för de företag, till vilka bidrag beviljas. År ärende av den omfattning eller beskaffenhet i övrigt, att för dess fullständiga utredning erfordras sådan speciell sakkunskap, som finnes företrädd inom lantbruksstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, åligger det centralrådet att, innan beslut fattas, från vederbörande styrelse inhämta yttrande i ämnet.

Centralrådet skall underrätta statskontoret om de bidragsbelopp, som beviljats till varje särskilt företag, varefter statskontoret, på rekvisition av vederbörande skogsvårdsstyrelse, till denna utanordnar bidragsbeloppen till de företag, varmed denna har att taga befattning. Skogsvårdsstyrelsen utbetalar sedermera bidragen i viss ordning till vederbörande bidragstagare. I avvaktan på medlens användning för avsett ändamål förvaltas de av skogsvårdsstyrelsen samt skola av denna särskilt bokföras och redovisas. Uppstående ränteinkomst tillfaller skogsvårdsstyrelsen.

å skogsvårdsstyrelsen ankommer även att upprätta kontrakt med bidragstagaren samt att utöva inseende och kontroll över torrläggningsarbetets utförande och dess underhåll m. m.

Ärligen före den 1 april skall skogsvårdsstyrelsen till centralrådet avgiva redogörelse i två exemplar över rörelsen under nästföregående år, och skall centralrådet efter granskning av redogörelsen med eget utlåtande före den 1 juni överlämna det ena exemplaret till statskontoret.

Såsom allmän motivering för sitt förslag i denna del hava de sakkunniga anfört:

Vid anordnandet av bidragsverksamheten kunde olika metoder komma i fråga. Att för handhavandet av denna verksamhet ute i orterna skogsvårdsstyrelsernas medverkan borde anlitas, torde visserligen icke tarva särskild motivering. Skogsdikningens främjande vore ju en viktig del av de uppgifter, som tillkomme dessa styrelser, och de hade skogligt utbildad personal för ärendenas handläggning. Beträffande sättet för medelsfördelningen kunde emellertid olika meningar råda.

Det kunde sålunda tänkas, att det tillgängliga statsanslaget fördelades med större klumpsummor mellan respektive skogsvårdsstyrelser efter vissa bestämda regler, såsom fallet vore beträffande statsanslaget till skogsvårdens

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

befrämjande, samt att de särskilda skogsvårdsstyrelserna därefter finge själva antingen ordna bidragsverksamheten såsom de funne för gott eller ock skota denna verksamhet under iakttagande av vissa av Kungl. Maj:t givna bestämmelser. Även om skogsvårdsstyrelserna kunde anses äga förutsättningar att använda medlen på bästa sätt, ansåge dock de sakkunniga denna metod icke vara lämplig. Stora svårigheter skulle säkerligen uppstå vid finnandet och tillämpandet av en rättvis fördelningsgrund skogsvårdsstyrelserna emellan. Det hade ifrågasatts, att såsom dylik grund skulle antagas arealen av till skogsbörd tjänliga försumpade marker inom de särskilda skogsvårdsstyrelsernas områden. Emellertid kunde härvid icke alla sumpmarker räknas lika. Sålunda vore deras beskaffenhet ytterst växlande. Vidare borde icke blott naturbeskaffenheten vara avgörande, utan även belägenhet och många andra omständigheter måste beaktas. En omständighet, som övade stort inflytande, vore befolkningens större eller mindre intresse för företag av ifrågavarande slag. Utan medverkan av deri enskilde markägaren kunde påtagligen ingenting uträttas. Det finge för övrigt framhallas, att de ytterst approximativa uppgifter vi ägde om sumpmarkernas förekomst i olika landsdelar icke gåve tillräckligt noggrann upplysning om deras fördelning å skogar under skogsvårdslagen och andra skogar. Den ifrågasatta fördelningsgrunden måste därför betecknas som oanvändbar. Någon annan grund, efter vilken anslaget skulle kunna i förväg fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna, syntes ej heller kunna angivas. Den enda rätta fördelningsgrunden borde väl vara det vid varje tillfälle konstaterade behovet, rften detta framkomma endast, sedan kännedom vunnits om de företag, för vilka efter nödiga undersökningars slutförande ansökan om bidrag förelåge.

Man komrne då närmast till det system, som vid torrläggning för odlingsändamål representerades av allmänna avdikningsanslaget. De särskilda företagen finge där med varandra konkurrera om bidrag. Detta syntes ock i detta fall vara det naturligaste. Visserligen torde den modifikation böra ske, att i någon mån hänsyn vid fördelningen toges till att skilda orter bleve tillgodosedda medelst bidrag, men någon viss fördelningskvot för de särskilda skogsvårdsstyrelsernas områden borde icke stadgas. Genom en sådan fördelning på grund av inkomna ansökningar om bidrag till redan undersökta företag vunnes ock, att, när ansökningarna därtill gåve anledning, hela det tillgängliga anslaget kunde utdelas. Vid en fördelning i förvåg kunde däremot lätt inträffa, att ett odisponerat överskott uppstode å en viss ort, under det att bidragsandelen icke räckte till på en annan.

De sakkunniga hade av dessa skäl funnit det lämpligast, att bidragsverksamheten anordnades i nära överensstämmelse med det för bidrag från statens avdikningsanslag tillämpade systemet. Åtskilliga avvikelser måste emellertid göras. En av dessa torde böra redan här omnämnas.

Vid avdikningsanslaget kunde ansökningar ingivas till lantbruksstyrelsen när som helst under året. När granskningen hunnit omfatta ett lämpligt antal företag, avläte styrelsen skrivelse till Kungl. Maj:t om statsbidrag till dem, vilket plägade ske flera gånger om året. Beträffande skogsutdikningsbidrag, vid vilka ortsintressena vore på grund av skogsvårdsstyrelsernas mellanställning mera framträdande, ville det synas lämpligare, att en viss bestämd dag stadgades, inom vilken styrelsernas framställningar om bidrag borde vara ingivna, för att de skulle kunna samtidigt tagas under behandling och vägas mot varandra.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att ett genomförande av det av

yttranden.

12 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 156.

dem förordade systemet med avseende å medelsfördelningen förutsatte ett centralorgan med uppgifter, i viss mån liknande dem, som vid understödjande av torrläggningsföretag för odlingsändamål tillkomme lantbruksstyrelsen. Berörda organ borde, bland annat, väga mot varandra olika orters och olika företags intressen och den större eller mindre befogenheten i de från skilda håll framkomna anspråken på understöd. I skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd syntes ett dylikt lämpligt centralorgan vara att finna. För handhavandet av dessa ärenden syntes det dock bliva nödvändigt, att centralrådet försåges med ett mera utvecklat kansli än nu samt att även dess egen verksamhet bleve ordnad på ett mera fast och konstant sätt.

De sakkunniga hava ansett det tvivelaktigt, huruvida bestämmanderätten i sista hand över statsbidrag borde förbehållas Kungl. Maj:t eller anförtros åt centralrådet, men förklarat sig ej finna någon avgörande betänklighet mot att anförtro centralrådet befogenhet att å statens vägnar besluta om bidrags beviljande inom det årliga totalbelopp, som kunde bliva bestämt av riksdagen. Därest åt centralrådet uppdroges fullgörandet av statsuppgifter av nyssangivna maktpåliggande beskaffenhet, torde emellertid skogsvårdsstyrelsernas förbund och centralrådet böra förlänas en mera officiell karaktär än nu vore fallet. Förbundets och centralrådets huvuduppgifter samt grunddragen av deras organisation torde sålunda böra- regleras genom författningsbestämmelser, tillkomna i samma ordning som förordningen angående skogsvårdsstyrelser.

I överensstämmelse med den av de sakkunniga sålunda uttalade uppfattning hava dessa framlagt förslag till förordning om skogsvårdsstyrelsernas förbund ävensom förslag till omorganisation av centralrådets kansli samt till höjning av det till centralrådet nu utgående statsanslag.

Såsom ett särskilt skäl för sitt förslag rörande centralrådets befogenhet med avseende å beviljande av bidrag hava de sakkunniga framhållit, att genom detsamma undvekes, att Kungl. Maj:t betungades med behandlingen av ett kanske mycket stort antal ärenden. Detta stode väl tillsammans med den under senare tid alltmera framhållna önskvärdheten av decentralisation av sådana ärenden, som icke oundgängligen krävde Kungl. Maj:ts beslut. Genom den föreslagna anordningen befordrades för övrigt snabbheten i ärendenas avgörande och en del rätt onödiga skriverier och kostnader undvekes.

Av de i ärendet hörda myndigheterna hava statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, åtta länsstyrelser och åtta skogsvårdsstyrelser tillstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande avseende eller lämnat detsamma utan erinran. Statskontoret har härvid framhållit, att den av de sakkunniga föreslagna anordningen för handläggningen av bidragsverksamheten torde kunna anses lämplig, särskilt med hänsyn till önskvärdheten, att densamma utövades med minsta möjliga omgång.

I nära överensstämmelse med grunderna för de sakkunnigas förslag har

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

skogssällskapet förordat, att Kungl. Ma,j:t skulle direkt utlämna här avsedda bidrag på därom för varje dikningsföretag av vederbörande jordägare framställd begäran. Ansökningar om bidrag borde därför före viss dag ingivas till Kungl. Maj:t, åtföljda av yttranden av vederbörande myndighet. I sammanhang härmed har skogssällskapet framhållit, att sällskapet utginge därifrån, att åt sällskapet skulle uppdragas att beträffande de till sällskapet anslutna skogarna handlägga sådana ärenden av ifrågavarande natur, som med avseende å de under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn stående enskilda skogar överlämnades åt berörda styrelser.

Lantbruksstyrelsen har gjort gällande, att skogsvårdsstyrelserna och centralrådet ej kunde anses äga tillräcklig kompetens att granska ansökningar om här avsedda statsbidrag samt att jämväl med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas och centralrådets allenast halvofficiella karaktär lämpligheten av den av de sakkunniga föreslagna organisationen kunde sättas starkt ifråga. De administrativa uppgifter, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tilläggas centralrådet, gåve därjämte anledning till att i detsamma se fröet till ett blivande ämbetsverk för handläggande av hithörande frågor, en utveckling, som syntes oförenlig med statsmakternas ställning till administrationen i allmänhet. Däremot kunde enligt lantbruksstyrelsens mening den föreslagna understödsverksamheten utan större svårighet inordnas under de på ifrågavarande områden sakkunniga centrala myndigheterna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen. Härvid kunde samarbete anordnas mellan dessa myndigheter under sådan form, att den rent tekniska granskningen av dikningsförslagen verkställdes hos lantbruksstyrelsen samt domänstyrelsens sakkunskap huvudsakligen anlitades för prövning av den påräknade nyttan av skogsbörden.

Av övriga myndigheter, som yttrat sig i förevarande fråga, hava clomänstyrelsen och centralrådet samt f jorton länsstyrelser och sexton skogsvårdsstyrelser förordat, att det ifrågasatta skogsutdikningsanslaget fördelades med vissa klumpsummor mellan de särskilda skogsvårdsstyrelserna samt att åt dessa uppdroges att av dem sålunda tilldelade belopp enligt fastställda direktiv utlämna bidrag till vederbörande skogsägare. Anslagets fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna borde enligt vissa av dessa myndigheters mening verkställas av centralrådet, medan andra av dem hävdat, att fördelningen borde verkställas av Kungl. Maj:t efter förslag av centralrådet eller domänstyrelsen eller bådadera. Beträffande de grunder, efter vilka fördelningen borde ske, hava åtskilliga myndigheter, särskilt i Norrland, föreslagit, att hänsyn härvid borde tagas till arealerna försumpade dikningsbara marker inom de särskilda skogsvårdsstyrelseområdena, varemot från ett flertal andra håll gjorts gällande, att fördelningen borde ske med hänsyn till det inom sagda områden konstaterade behovet av bidrag, sådant detta behov kommit till uttryck genom hos skogsvårdsstyrelserna gjorda och av dessa godkända ansökningar om bidrag. Då skogsvårdsstyrelse hos Kungl. Maj:t eller den myndighet, som hade att verkställa fördelningen av anslaget, gjorde framställning om

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Departements-

chefen.

erhållande av andel därav, borde den därför vara pliktig att bifoga förteckning över de inom dess verksamhetsområde upprättade och av styrelsen godkända förslag till dikningar, till vilka statsbidrag sökts.

Sveriges skogsägareförbund, som anslutit sig till sist angivna mening, har framhållit, att det vore tänkbart, att skogsvårdsstyrelserna kunde åläggas att vid ingivandet av sina petita till fördelningsmyndigheten gradera dessa. De kunde exempelvis meddela, att visst bidragsbelopp begärts till sådana dikningar, vilkas utförande ur produktionssynpunkt ansåges vara synnerligen önskvärt, medan ett annat angivet belopp önskats för sådana arbeten, vilka med hänsyn till gagnet av dikningen ansåges böra komma i andra hand. En dylik gradering av anslagskraven från de olika styrelserna gjorde det möjligt för vederbörande myndighet att vid fördelningen mellan dem taga hänsyn även till de nationalekonomiska produktionssynpunkterna.

Skog svår dsstyr elsen i Kopparbergs län har närmare redogjort för den utredning, som enligt styrelsens mening varje skogsvårdsstyrelse borde förebringa för att ådagalägga behovet av dikningsanslag inom dess verksamhetsområde, ävensom huru anslagets fördelning mellan olika skogsvårdsstyrelser borde ske, samt i dessa hänseenden anfört:

Dikningsverksamheten med statsbidrag kunde betydligt förenklas och i stort sett ordnas så, att de olika skogsvårdsstyrelserna upptoge ansökningar om dikningsbidrag och granskade dessa samt med stöd av sin lokalerfarenhet uppgjorde en approximativ kostnadsberäkning för årets dikningar, som med angivande av företagens omfattning m. m. enligt fastställda blankettformulär skulle överlämnas till centralrådet, som hade att sammanställa desamma samt med eget yttrande överlämna dem till Kungl. Maj:t, som sedan hade att slutgiltigt fördela tillgängligt statsanslag för året de olika skogsvårdsstyrelserna emellan. Skogsvårdsstyrelsen hade därefter att på marken planlägga och kostnadsberäkna årets dikningsföretag inom ramen av fastställt statsbidrag och eventuellt för övrigt tillgängliga medel.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen för bidragsverksamhetens handhavande, enligt vilken samtliga ansökningar om bidrag skulle jämte viss utredning rörande vederbörande dikningsföretag underställas granskning av centralrådet, som därefter hade att besluta om beviljande av bidrag till respektive företag, är givetvis i viss mån ägnad att trygga tillämpningen av enhetliga och likformiga principer vid bidragstilldelningen samt att underlätta bedömandet av de särskilda företagens förutsättningar och lämplighet. Å andra sidan får emellertid ej förbises, att centralrådets prövning av inkomna bidragsansökningar och dikningsförslag måste helt grundas å de till rådet ingivna handlingarna och sålunda bliva beroende av dessas innehåll. Då emellertid vissa av de förhållanden, som böra vara grundläggande för beviljande av bidrag, äro av den svårbedömbara natur, att en riktig uppfattning av desamma i allmänhet förutsätter besiktning på stället eller en ingående lokalkännedom, är berörda arbetsform givetvis ägnad att i ej oväsentlig grad förringa prövningens värde. Därjämte är

15 Kungl. M.aj:ts proposition Nr 156.

att märka, att centralrådet med hänsyn till sin nuvarande sammansättning och allmänna organisation ej kan anses särskilt lämpad för liandhavandet av ifrågavarande prövning, vilken arbetsuppgift skulle delvis förändra dess karaktär. Det kan även befaras, att en dylik ökning i rådets arbetsbörda skulle lända till men för dess övriga verksamhet. Härtill kommer att, såsom de sakkunniga framhållit, fullgörandet av ifrågavarande uppgift skulle nödvändiggöra en avsevärd utökning av centralrådets kansli, vilken skulle draga betydande kostnader.

Med hänsyn till det nu anförda finner jag mig ej kunna biträda de sakkunnigas förslag i denna del. I likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna anser jag det överhuvud ej vara nödigt, att utdelningen av bidrag till respektive företag verkställes av en central myndighet, då denna uppgift lämpligen torde kunna anförtros åt vederbörande skogsvårdsstyrelser. Med den ingående kännedom om vederbörande torrläggningsföretags förutsättningar, som skogsvårdsstyrelserna kunna förvärva sig, och den sakkunskap, varöver dessa förfoga genom hos dem anställda forstliga biträden, torde det med fog kunna antagas, att styrelserna skola vara i stånd att på ett tillfredsställande sätt handhava denna uppgift. Genom uppdragandet åt styrelserna av här avsedda befogenhet skulle även den fördelen vinnas, att hela den ifrågasatta understödsverksamheten skulle läggas i styrelsernas händer, varigenom styrelsernas intresse för denna givetvis skulle ökas. Att märka är, att skogsvårdsstyrelserna redan nu ombetros att av allmänna medel utdela bidrag till skogsvårdsåtgärder, inklusive skogsdikning.

Med nu angivna uppfattning finner jag mig böra förorda, att det ifrågasatta skogutdikningsanslaget fördelas i klumpsummor emellan de särskilda skogsvårdsstyrelserna samt att denna fördelning verkställes av Kungl. Maj:t.

' Av det anslagsbelopp, som sålunda tilldelats varje skogsvårdsstyrelse, bör denna äga att enligt fastställda grunder bevilja bidrag till sådana torrläggningsföretag, som i de sakkunnigas förslag angivits.

Vad angår de grunder, efter vilka anslaget bör fördelas mellan de särskilda skogsvårdsstyrelserna, anser jag övervägande skäl tala för att fördelningen företrädesvis sker med hänsyn till det vid varje tillfälle inom vederbörande skogsvårdsstyrelseområde konstaterade behovet av bidrag, sådant detta behov kommit till uttryck genom gjorda ansökningar om bidrag. För att komma i betraktande vid fördelningen bör ansökningen avse bidrag i enlighet med de fastställda bidragsvillkoren, vilket prövas av vederbörande skogsvårdsstyrelse, samt vara av denna tillstyrkt. Förteckning över sålunda granskade och tillstyrkta ansökningar, avfattad enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär, bör årligen av respektive skogsvårdsstyrelse före viss dag insändas till jordbruksdepartementet tillika med framställning om det anslagsbelopp, skogsvårdsstyrelsen önskar få sig tilldelat. Detta belopp bör givetvis ej överstiga summan av de i berörda ansökningar avsedda bidragen. Innan sagda framställningar prövas av Kungl. Maj:t, torde utlåtande i ärendet böra infordras från centralrådet.

16 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 156.

Vad angår förslaget, att skogsvårdsstyrelserna skulle åläggas att i sina framställningar om anslagstilldelning gradera de av dem tillstyrkta bidragsansökningarna med hänsyn till vederbörande dikningsföretags ekonomiska bärighet, tillåter jag mig framhålla, att redan förenämnda fordran, att bidragsansökningarna skola uppfylla fastställda bidragsvillkor, innebär en viss dylik gradering, såsom i det följande kommer att närmare belysas. Att härutöver uppställa fordran på särskilda uppgifter rörande företagens räntabilitet anser jag ej behövligt för själva anslagsfördelningen.

Med ledning av nu angivna synpunkter bör Kungl. Maj:t äga att pröva, huru fördelningen lämpligast må ske.

Sedan anslaget blivit av Kungl. Maj:t fördelat mellan respektive skogsvårdsstyrelser, bör det varje styrelse tilldelade beloppet genom statskontoret ställas till styrelsens förfogande. Denna bör härvid till statskontoret avgiva förbindelse att använda berörda belopp enligt gällande föreskrifter. Ifrågavarande medel böra av skogsvårdsstyrelsen särskilt bokföras och redovisas, och bör därå upplupen ränta tillgodoföras samma medel.

Såsom allmän norm för skogsvårdsstyrelse vid beviljande av bidrag torde, i anslutning till vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, böra gälla, att bidrag skall främst lämnas till sådana företag, som befinnas mest förtjänta av understöd. Vad angår de övriga villkor, som böra gälla med avseende å bidrags beviljande, torde jag få redogöra för dessa i det följande. I sammanhang med lämnande av bidrag till visst företag bör skogsvårdsstyrelsen även fastställa arbetsplan för detta.

I de sakkunnigas förslag har särskilt berörts det fall, att ärende angående beviljande av statsbidrag till visst torrläggningsföretag är av den omfattning eller beskaffenhet i övrigt, att för dess fullständiga utredning sådan speciell sakkunskap erfordras, som tinnes särskilt företrädd inom lantbruksstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och hava de sakkunniga med avseende å detta fall föreslagit, att, innan beslut fattades om beviljande av bidrag, yttrande i ämnet skulle infordras från vederbörande styrelse. Då emellertid, på sätt jag i det följande kommer att närmare framhålla, såsom villkor för beviljande av bidrag till sådant företag, varom nu är fråga, bör gälla, att företaget handlagts vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen samt nämnda lag innefattar garanti, att erforderlig sakkunskap i förekommande frågor linnes representerad hos synemännen eller dessas sakkunniga biträden, finner jag meddelande av föreskrift i det av de sakkunniga angivna syftet ej vara av behovet påkallat.

Mot de sakkunnigas förslag, att det skall ankomma å skogsvårdsstyrelse att upprätta kontrakt med vederbörande bidragstagare samt att utöva inseende och kontroll över torrläggningsarbetenas utförande och underhåll m. m. finner jag ej anledning till erinran. Likaledes tillstyrker jag de sakkunnigas förslag om skyldighet för skogsvårdsstyrelse att årligen avgiva redogörelse över sin verksamhet i förevarande avseende under nästföregående

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

år. Dylik redogörelse torde emellertid böra avlämnas till Kungl. Majd, som bör hava att vidtaga erforderliga åtgärder för redogörelsens granskning

Vad angår skogssällskapets framställning, att sällskapet i avseende å ifrågavarande bidragsverksamhet måtte beredas enahanda ställning som skogsvårdsstyrelse, tillåter jag mig erinra, att sällskapet har till uppgift att verka för bildande av s. k. skogsallmänningar i kommuners, allmänna inrättningars och stiftelsers ägo och att medverka vid dessas förvaltning. Med hänsyn härtill och då enligt de grunder, som böra gälla för beviljande av bidrag till juridiska personer och som jag i det följande kommer att närmare beröra, bidrag i regel ej torde böra tilldelas sådana skogsägarekategorier, som äro anslutna till skogssällskapet, synas åtminstone för närvarande tillräckliga skäl ej föreligga att tillerkänna sällskapet en sådan särställning i förevarande avseende, som av sällskapet ifrågasatts.

Med den organisation av bidragsverksamheten, som jag här föreslagit, torde någon ändring i centralrådets karaktär eller organisation eller någon utökning av dess kansli ej vara påkallad. De av de sakkunniga härutinnan framlagda förslag torde därför ej böra föranleda någon åtgärd.

Jag torde härefter få övergå till den viktiga frågan om proceduren vid dikningsförslags upprättande. I sammanhang härmed torde jag jämväl få beröra spörsmålet om underhåll av torrläggningsarbete, vartill statsbidrag utgått.

I förstnämnda hänseende hava de sakkunniga förordat, att förslag till utförande av dikningsföretag, vartill statsbidrag finge utgå, skulle, därest och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete ansåges böra vidmakthållas under längre tid än tio år, vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen men Ange eljest vara uppgjort i. den ordning, varom centralrådet ägde meddela närmare bestämmelser.

Beträffande underhåll av med statsbidrag utfört torrläggningsarbete hava de sakkunniga föreslagit att, därest förslag till dikningsföretag icke upprättats vid syn enligt 10 kap. i vattenlagen, bidragstagaren skulle i kontraktet rörande företaget förbinda sig att underhålla torrläggningsarbetet i den omfattning och under den tid, som i kontraktet bestämdes, vid äventyr att skogsvårdsstyrelsen ägde att, efter besiktning av två ojäviga män, på den försumliges bekostnad verkställa arbetet. Vidare har härutinnan föreslagits, att alla med statsbidrag utförda arbeten skulle i den omfattning och under den tid, som hestämts vid syn enligt 10 kap. vattenlagen eller i det upprättade kontraktet, av vederbörande delägare i företaget underhållas, intill dess sådan underhållsskyldighet kunde varda andra i laga ordning ålagd eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats, övervakande av underhållsskyldigheten skulle ankomma å vederbörande skogsvårdsstyrelse. Därest underhållsskyldigheten försummades, skulle beträffande företag, vartill förslag upprättats vid syn enligt 10 kap. vatten-

Procedurett vid dikningsförslags upprättande tamt underhåll av med statsbidrag utfört arbete.

De sakkunniga.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 135 höft. (Nr 156).

o

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

lagen, med avseende å bristens botande och uttagandet av därför erforderliga kostnader hos den försumlige gälla vad därom stadgades i 13 kap. 17 § nämnda lag, och skulle befogenhet att i här avsett fall bota bristen och uttaga därför erforderlig kostnad hos den försumlige tillkomma vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Till stöd för förslaget i förevarande avseenden hava de sakkunniga anfört bland annat:

För bedömande av beskaffenheten av den procedur, som vid planlägg ning av dikningsföretag borde iakttagas, vore ett klarläggande av frågan om underhållsskyldigheten av avgörande betydelse.

Den dikning, som krävdes för torrläggning, kunde vara av skilda slag. Ett dikessystem, som icke vore av allt för liten omfattning, torde sålunda bestå av dels ett större avlopp, dels vissa från detsamma utgående huvuddiken, dels ett utgrenat nät av smärre diken, i viss mån motsvarande vad som vid torrläggning för odlingsändamål kallades tegdiken, och dels laggdiken för torrläggningsområdets avskärning från angränsande mark. Allt efter företagets omfattning kunde vissa av dessa dikeskategoner minskas i betydelse eller alldeles bortfalla. I underhållsavseende förhölle de sig olika. De större avloppens och huvuddikenas bibehållande för framtiden torde sålunda nästan alltid vara en nödvändig förutsättning för att själva torrläggningen skulle äga bestånd. Detsamma torde i regel gälla laggdikena, varemot beträffande den mindre grendikningen det ofta vore tillräckligt, att den underhölles blott under en kortare tid. Om nu staten lämnade bidrag utan återbetalningsskyldighet till sådana diken, vilka borde allt framgent underhållas, syntes staten också höra, liksom vid odlmgsavdikning, fordra säkerhet för att sådant underhåll ägde rum och att det kunde i nödfall framtvingas även gent emot ny ägare till marken, pa det att statens penningar icke måtte bliva bortkastade genom att dikena lämnades att gå igen. Huru dylik säkerhet skulle kunna vinnas, hade redan förut varit föremål för en noggrann utredning, som närmare omförmäldes i propositionen nr 82 till 1926 års riksdag angående statens verksamhet till främjande av avdikning av mark i odlingssyfte. Det hade därvid adagalagts, att den enda användbara och fullt betryggande utvägen att ernå sådan säkerhet vore, att själva förslaget upprättades vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Härigenom bleve underhållsskyldigheten lagligen bunden vid de deltagande fastigheterna. Enligt stadgandet i 13 kap. 17 § vattenlagen kunde vidare, när försummelse i underhållet ägde rum vid torrläggningsföretag, som utförts med bidrag av statsmedel, under villkor att arbetet vederbörligen underhölles, vederbörande myndighet, efter i föreskriven ordning verkställd besiktning, själv låta bota bristen samt genom utmätningsman omedelbart uttaga kostnaden härior av den försumlige. Härigenom vore sörjt för att tillsynen över underhållsskyldighetens fullgörande bleve effektiv. För vinnande av enahanda garantier beträffande företag, som understöddes medelst bidrag från statens skogsutdikningsanslag, borde uppenbarligen syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen äga rum, såvitt anginge sådan dikning, vars underhall maste

säkerställas för längre tid framåt. , ...

Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke borde föreskrivas, att dylik syn städse skulle hava verkställts, för att bidrag kunde erhållas. Genom den frihet från åliggandet att vid synen använda gode män, varom Kungl. maj:t

19 Kungl. Maj ris proposition Nr 15G.

torde komma att framlägga förslag för riksdagen, bleve besväret och kostnaderna vid dylik syn avsevärt minskade. Ifall, som önskligt vore, viss personal hos skogsvårds,styrelserna erhölle kompetens som syneförrättare, bleve proceduren vid syn icke mycket mer omständlig och betungande än en av samma personal verkställd vanlig undersökning. Det finge tillika framhållas, att begagnandet av syneproceduren kunde vara av vikt även ur andra synpunkter än underhållets. Sålunda måste syn enligt 10 kap. vattenlagen äga rum i det fall, att företaget berörde flera fastigheter samt frivillig överenskommelse om deltagande i detsamma icke kunde åstadkommas mellan alla intresserade.

Likväl hade de sakkunniga icke ansett sig böra förorda obligatorisk syn vid alla skogsutdikningsföretag. Skälen härtill vore huvudsakligen av praktisk natur. En säkerligen mycket stor mängd av dessa företag bleve var för sig av skäligen obetydlig omfattning och enkel beskaffenhet. Detta framginge bland annat av erfarenheten från skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande utdikningsverksamhet. Då skogsutdikningsföretagen kunde förväntas skola, åtminstone inom de större skogsvårdsstyrelseområdena, stiga till ett ganska stort antal årligen samt bliva belägna på vitt skilda delar av området, vore det angeläget, att tillräckligt stor personal stode till förfogande för undersökningarnas verkställande. Eljest skulle alltför lång tid upptagas av resor mellan förrättaingsställena och arbetsresultatet under den ganska korta undersökningssäsongen skulle bliva alltför litet i förhållande till kostnaderna. En stor tidsutdräkt vid en undersökningsförrättning vållades även av den orsaken, att dessa utdikningsföretag icke liksom odlingsavdikningen behövde ligga i viss närhet av odlad och med vägar försedd bygd utan kunde vara belägna nästan hur avlägset som helst, enär de efter torrläggningens fullbordande icke krävde någon särskild skötsel. Det vore av dessa skål önskligt, att icke överkvalificerad och alltför dyr arbetskraft användes vid de små företagen, utan borde vid dem plan och kostnadsförslag kunna liksom hittills upprättas av personal i länsskogvaktares ställning och med dessas allmänna kompetens. Att tillerkänna dylik personal befogenhet såsom syneförrättare enligt 10 kap. vattenlagen hade emellertid icke ansetts kunna komma i fråga. De spörsmål, som kunde uppkomma vid dylik syn, vore av den ömtåliga natur, att de krävde vida högre kompetens. För att å ena sidan icke över hövan inskränka och fördyra undersökningsverksamheten och å andra sidan äga garanti för erforderlig sakkunskap, när frågor av större betydelse eller av mer invecklad beskaffenhet förekomme, hade de sakkunniga stannat vid att förorda, att syn skulle förklaras erforderlig, allenast därest och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete ansåges böra vidmakthållas under längre tid än 10 år. De övriga omständigheter, som ibland gjorde syn önsklig eller nödvändig, vore förestavade i delägarnas intresse och syntes icke ur statsbidragets synpunkt böra göra synen obligatorisk. Vid företag, där allenast en kortare tids underhåll ansåges göra tillfyllest och garanti härför kunde erhållas utan syneförrättning, exempelvis genom borgenssäkerhet, kunde undersökningen anförtros åt personer med lägre kompetens. Visserligen löpte man härvid den risken, att underhållsskyldigheten icke kunde göras gällande gent emot ny ägare till marken, men då dessa mindre företag väl i allmänhet berörde endast en jordägare samt underhållsskyldigheten i allt fall vore begränsad till en kort tidsperiod, syntes det vida bättre att taga denna risk än att anordna en så tung och dyrbar apparat, att den k om me att motverka ändamålet med hela skogsutdikningsrörelsen. Det finge för övrigt

Yttrande».

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

framhållas, att jämligt 7 kap. 36 § fjärde stycket vattenlagen provning av framtida underhållets fördelning kunde påkallas, även när dike upptagits utan föregående syneförrättning. Det vore emellertid önskvärt, att närmare bestämmelser meddelades av central myndighet beträffande sådan enklare förrättning, som nu berörts, på det att alla betydelsefulla omständigheter därvid kunde bliva beaktade och riktigt bedömda.

Att en kortare underhållstid än 10 år mången gång kunde vara tillfyllest, sammanhängde med det förhållandet, att den skog, som till följd av torrläggningen uppväxte på området eller som redan funnes där och genom torrläggningen finge ökad tillväxtenergi, ägde förmåga att i betydlig mån uppsuga vattnet och sålunda hålla marken vid lämplig fuktighetsgrad.

Då de sakkunniga föreslagit, att syn enligt vattenlagen skulle i vissa fall vara en nödvändig förutsättning för att bidrag kunde utgå, avsåge de dock icke, att underhållsskyldighet för all framtid skulle i dessa fall ovillkorligen äga rum beträffande hela dikessystemet. För vissa delar därav kunde, liksom vid de förut nämnda mindre företagen, en kortare tids underhållsskyldighet vara tillräcklig. Därför borde vid synen bestämmelse kunna meddelas därom, att vissa diken icke behövde underhållas längre än viss angiven tid. För underhållets fullgörande under sagda tid gåve synen lika fullgod säkerhet som beträffande det övriga underhållet.

Även beträffande förevarande frågor hava bland de hörda myndigheterna rått delade meningar.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av, bland andra, statskontoret, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och centralrådet samt ett flertal länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser.

Länsstyrelsen i Örebro län har förordat komplettering av förslaget med bestämmelser i syfte att tillförbinda ny ägare av fastighet, till vi Ikon här avsett statsbidrag utgått, skyldighet att i förekommande fall ansvara för vederbörligt underhåll av för ändamålet utförda arbeten.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att dikningsförslag, till vilket statsbidrag finge utgå, städse skulle vara upprättat vid syn enligt 10 kap. vattenlagen. Till utveckling av denna ståndpunkt har lantbruksstyrelsen anfört:

Den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen av här avsedda dikningsförslag i två olika grupper med hänsyn till förfaringssättet vid deras upprättande vore enligt lantbruksstyrelsens mening ej att tillråda, därest lika rätt till statsbidrag skulle bibehållas för båda grupperna. Lantbruksstyrelsens mångåriga erfarenhet av liknande statlig understöds verksamhet berättigade till det påståendet, att praktiskt taget ingen garanti i fråga om underhållet komme att förefinnas vid de företag, som enligt de sakkunnigas förslag bleve verkställda utan syneförrättning. Det kunde även med tämligen stor visshet förutses, att dessa företag ingalunda komme att inskränkas till att omfatta endast ett fåtal eller att avse enbart sådan »mindre grendikning», som omnämndes i förslaget. Det finge nämligen icke anses helt uteslutet, att bedömandet, huruvida företaget behövde underhållas längre tid än tio år, kunde tänkas i viss mån röna inverkan av en förklarlig benägenhet att söka undgå syneförrättning. För övrigt torde ifrågavarande smärre utdikningsföretag, vilka, enligt vad de sakkunniga framhållit, skulle medföra så kraftig ökning av skogens självdränerande förmåga, att de upptagna

21 Kungl. May.ts proposition Nr 156.

dikena inom några år bleve överflödiga, knappast kunna hänföras till sådana arbeten, som borde understödjas med statsmedel. Därmed skulle enligt lantbruksstyreIsens uppfattning kraven på statsbidrag komma att ledas in pa ett område, som väl borde kunna uteslutande hänvisas till jordägarens eget initiativ. Ifrågavarande »mindre grendiken» syntes även vara att närmast jämföra med tegdikning av jordbruksjord, vilken dikning — ehuru densamma i motsats mot vad fallet vore med den här ifrågavarande sltogsdikningen måste allt framgent underhållas för tryggande av den vunna tonlåggningselfekten icke ansetts vara av beskaffenhet att böra understödjas med bidrag från statens avdikningsanslag eller lån från statens avdikningslånefond. Slutligen finge i denna fråga framhållas att, sedan det fundamentala kravet på syneförrättning såsom villkor för erhållande av statsunderstöd numera blivit fastslaget och bestämmelse därom införd i vederbörande författningar angående statsbidrag och lån till torrläggningsföretag för höjande av alstrings förmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- eller betesvall samt därigenom, till båtnad för såväl statsintresset som de enskilda jordägarna, garanti vunnits för vidmakthållandet av företagen ävensom en fastare organisation av desamma inåt och utåt, ett frångående av detta krav på ett med nämnda torrläggningsföretag sä närbesläktat arbetsområde som det här ifrågavarande icke syntes böra tagas under övervägande annat än under förutsättning, att synnerligen starka skäl därtill förelåge. Detta kunde ingalunda sägas vara fallet i fråga om det nu föreliggande förslaget om bidrag av statsmedel till sådana dikningsf öretag å skogsmark, som icke förberetts genom syneförrättning enligt vattenlagen. Lantbruksstyrelsen funne på grund av vad sålunda anförts, att dylika företag borde helt uteslutas från rätt till erhållande av nu ifrågasatt statsbidrag.

Skog svår dsstyr elsen i Västernorrlands län har funnit det mest ändamålsenligt, att frågan, under vilka förutsättningar dikningsförslag skulle vara upprättat vid syneförrättning enligt vattenlagen, ej reglerades genom någon författningsföreskrift utan att det överlätes åt vederbörande skogsvårdsstyrelse att bestämma, huru i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter härutinnan skulle förfaras, därvid avseende uteslutande borde fästas vid arbetets omfattning och storleken av de därmed förenade kostnaderna, vilka vore bestämmande för statens risk.

Övriga myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, hava avstyrkt, att såsom villkor för bidrag till här avsett torrläggningsföretag föreskreves, att företaget handlagts vid syn enligt vattenlagen, eller hemställt, att sagda villkor i varje fall mätte givas en mera begränsad tillämpning än de sakkunniga förutsatt. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har sålunda uttalat att, då de flesta dikningsföretag vore av enkel beskaffenhet, alla onödiga formaliteter måtte undvikas och obligatorisk syn endast i yttersta undantagsfall förekomma. — Länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna i Gotlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län hava gjort gällande, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om vissa dikningsförslags upprättande vid syn borde ersättas med föreskrift, att viss del av ifrågavarande bidrag skulle av vederbörande skogsvårdsstyrelse avsättas till en fond, avsedd att användas till underhåll av de arbeten, var-

Departements

chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

till bidrag utgått. En dylik anordning skulle befrämja ett gott förhållande mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna, under det underhållsskyldighetens framtvingande genom exekutivt förfarande, vilket förutsattes i fråga om företag, som tillkommit efter syn enligt vattenlagen, skulle i hög grad motverka det enskilda intresset för skogsdikning. Därjämte vore att märka, att syneförfarandet vore allt för kostsamt, omständligt och tidsödande. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands lön har framliallit, att det i de allra flesta fall torde vara nödvändigt, därest ej ändamålet med dikningen skulle förfelas, att dikena — åtminstone huvudgraven — underhölles under längre tid än tio år samt att i följd härav dikningsförslags uppgörande vid syn enligt vattenlagen skulle bliva regel vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag. Detta skulle emellertid onödigtvis försvåra och fördyra dikningsföretagen. Erforderlig säkerhet för dikningarnas underhållande torde kunna erhållas genom upprättande av kontrakt mellan skogsvårdsstyrelsen och markägaren samt ställande av borgen för kontraktets fullgörande. Vid fastighetens överlåtande till ny ägare ginge visserligen denna säkerhet förlorad, men risken härav torde uppvägas av den lägre kostnaden för dikningsplanemas upprättande och det större antal dikningar, som vid tilllämpning av denna anordning kunde understödjas. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län har anmärkt att, då enligt de sakkunnigas förslag markägarna skulle själva bestrida 50 procent av dikningskostnaderna, de måste förutsättas hava intresse för dikningarnas vidmakthållande, vadan den föreslagna dyrbara kontrollen över underhållsskyldighetens fullgörande finge anses obehövlig.

Av vissa myndigheter har framhållits, att frågan, huruvida visst torrläggningsarbete borde vidmakthållas under längre tid än 10 år, ej kunde avgöras annorledes än genom besiktning å stället samt att även vid en dylik besiktning ett riktigt besvarande av denna fråga kunde vara svårt. Genomförandet av en uppdelning av företagen efter nyssnämnda grund skulle därför bliva dyrbart och osäkert.

Med avseende å förevarande spörsmål torde jag till en början få erinra, att det av de sakkunniga omförmälda lagförslaget, enligt vilket syn rörande dikningsföretag i vissa fall skulle kunna förrättas utan anlitande av gode män och som genom proposition nr 2 förelagts innevarande års riksdag, numera blivit av riksdagen antaget. I förslaget stadgas, bland annat, att vid syneförrättning rörande dikningsföretag biträde av gode män ej erfordras, med mindre till prövning förekommer fråga om ersättning till delägare i företaget eller annan eller ock förrättningsmannen för bestämmande av delaktigheten i företaget anser sådan uppskattning av båtnaden, som i 10 kap. 60 § vattenlagen föreskrives, böra vid förrättningen verkställas. Enligt dessa bestämmelser torde i flertalet fall syneförrättning rörande dikningsföretag kunna handläggas utan biträde av gode män.

På sätt av de sakkunniga framhållits, bör vid beviljande av statsbidrag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

till här avsedda torrläggningsföretag principiellt fordras, att företag, vartill statsbidrag utgår, behörigen underhålles. I annat fall föreligger givetvis risk, att de medel, staten anvisar för ifrågavarande ändamål, utgivas utan verklig nytta. Såsom av utredningen i ärendet framgår, kan i fråga om underhållsskyldighetens fullgörande säkerhet ej vinnas på annat sätt än att företaget handlägges vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, varigenom underhållsskyldigheten bindes vid de fastigheter, som genom dikningen tillskyndas båtnad, samt kan vid ådagalagd försummelse på exekutiv väg framtvingas, även om fastigheterna övergått till nya ägare. I överensstämmelse härmed har ock såsom villkor för statsbidrag till företag, som avse torrläggning av mark i ändamål av dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter eller betesvall, föreskrivits, att förslag till företaget skall vara upprättat vid sådan syn, som nyss sagts. Ett liknande villkor torde därför ock principiellt böra stadgas med avseende å statsbidrag till här avsedda torrläggningsföretag.

Av skäl, som av de sakkunniga angivits, torde emellertid i fråga om vissa mindre dikningsföretag fordran på förrättande av syn böra eftergivas. Ett strängt fasthållande av detta krav även beträffande nyssangivna företag skulle i verkligheten innebära, att dessa i många fall skulle utestängas från möjlighet att erhålla statsbidrag. För vinnande av syftet med ifrågavande bidragsverksamhet är emellertid uppenbarligen av vikt, att även de mindre företagen kunna tilldelas bidrag och sålunda intresse för skogsdikningen skapas hos det stora flertalet av landets skogsägare.

På grund av vad sålunda anförts, finner jag mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag, att här avsett företag skall, därest och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete anses böra vidmakthållas under längre tid än 10 år, vara handlagt vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

Frågan, huruvida visst torrläggningsarbete bör vidmakthållas under längre eller kortare tid än tio år, skall givetvis prövas av vederbörande skogsvårdsstyrelse, och bör denna prövning äga rum, innan förslag uppgöres till dikningsföretaget. Innan skogsvårdsstyrelsen avgör en dylik fråga, torde väl i många fall vara nödvändigt, att någon styrelsens befattningshavare med högre forstlig utbildning verkställer besiktning av den mark, som är avsedd att ingå i företaget, men, då en dylik besiktning kan ske formlöst och ej sällan torde vara av enkel beskaffenhet, synes detta ej behöva medföra större tidsutdräkt eller mera avsevärda kostnader. I vissa fall torde för övrigt förevarande fråga kunna avgöras utan dylik besiktning med ledning av de uppgifter om företaget, som sökanden och vederbörande länsskogvaktare lämnat eller som eljest äro för skogsvårdsstyrelsen tillgängliga.

Vad angår torrläggningsarbete, beträffande vilket enligt det nu anförda förrättande av syn ej bör utgöra villkor för bidrag, är uppenbart, att även i fråga om planläggning av dylikt arbete vissa garantier måste uppställas, därest statsbidrag skall kunna utgå till detsamma. I nära anslutning till

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Förrättnings-

män.

De sakkunniga.

Yttranden.

vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, torde dylika garantier lämpligen böra och kunna ernås genom särskilda, av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter.

Av den ståndpunkt jag nu intagit med avseende å proceduren vid dikningsförslags upprättande följer, att jag även tillstyrker de sakkunnigas förslag rörande underhållet av här avsedda torrläggningsarbeten. Däremot finner jag mig ej böra biträda de av åtskilliga myndigheter framställda förslagen, att inom varje skogsvårdsstyrelseområde viss del av statsbidragen skulle avsättas till en fond, avsedd att användas för dylikt underhåll. Rent principiellt sett synes det böra åligga vederbörande markägare att, sedan ett dikningsarbete blivit med statsunderstöd utfört, utan ytterligare dylikt understöd fullgöra underhållet av arbetet. Härtill kommer, att anordnande av en statlig bidragsverksamhet även i fråga om underhållet skulle vara ägnat att hos markägaren försvaga insikten om hans skyldighet i förevarande avseende samt att i hög grad öka skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda.

I sitt betänkande hava de sakkunniga även ingått på frågan, vilka personer som borde äga behörighet dels att förrätta syn rörande skogsutdikningsföretag, dels ock att uppgöra förslag till sådana företag, rörande vilka enligt det förut anförda syn ej skulle erfordras. De sakkunniga hava härvid framhållit, att behörighet i förstberörda hänseende borde tillerkännas länsjägmästarna samt särskilda hos skogsvårdsstyrelserna anställda dikningsledare. Kompetens såsom dikningsledare borde enligt de sakkunnigas förslag tillkomma allenast den, som genomgått skogshögskolans jägmästareller forstmästarkurs och därjämte förvärvat erforderlig praktisk erfarenhet vid skogsutdikningsföretag. I det senare hänseendet borde enligt de sakkunnigas mening behörighet tillkomma även personer med länsskogvaktares utbildning och allmänna kompetens, därvid dock förutsattes, att länsjägmästarna eller de särskilda dikningsledarna gåve berörda personal nödiga anvisningar och instruktioner.

Vad de sakkunniga i förevarande avseende föreslagit har vunnit understöd i flertalet av de avgivna yttrandena. Lantbruksstyr elsen har emellertid hävdat, att den vid skogshögskolans jägmästar- och forstmästarkurser meddelade vattentekniska och rättsliga utbildningen vore otillräcklig för att medföra kompetens att handlägga syneförrättning rörande skogsutdikningsföretag i andra fall än då företaget från såväl teknisk som juridisk synpunkt vore av särskilt enkel natur. Enligt nu gällande bestämmelser tillkomme behörighet i förevarande avseende lantbruksingenjörerna, och förelåge enligt lantbruksstyrelsens mening ej tillräckliga skäl att utsträcka denna behörighet till andra befattningshavare. — Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har gjort gällande, att länsjägmästares och särskild dikningsledares befogenhet att handlägga syneförrättning enligt vattenlagen borde in-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

skränkas till sädana företag, som ej berörde annan mark än befintlig eller blivande skogsmark. För övriga fall borde lantbruksingenjör i vanlig ordning anlitas med skyldighet för denne att tillkalla skogsvårdsman som biträdande förrättningsman. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har även starkt ifrågasatt, om åt länsskogvaktare och därmed jämförliga kunde tillerkännas kompetens att handhava planläggandet av företag, som avsåges skola erhålla statsbidrag av ifrågavarande slag, alldeles oberoende av om underhållet behövde utsträckas över mer än tio år eller icke. — Domänstyr elsen har uttalat, att utomordentlig vikt borde fästas därvid, att planer för statsunderstödda dikningsföretag upprättades av fullt kompetenta personer samt med all den omsorg och insikt, som saken krävde. De sakkunniga syntes ock hava haft full förståelse härför. Styrelsen ville dock framhålla, att sträng urskillning borde iakttagas vid anförtroende av dylika arbeten åt länsskogvaktare, med hänsyn till den utbildning dessa ägde, samt att det vore önskvärt, att därtill, så långt ske kunde, anlitades högskolebildad personal.

Då, på sätt förut framhållits, ifrågavarande bidragsverksamhet bör handhavas av skogsvårdsstyrelserna, är det givetvis önskvärt, att hos dessa anställd personal företrädesvis anlitas för uppgörande av förslag till skogsutdikningsföretag. Enär de flesta dylika företag torde bliva av mindre omfattning och av enkel natur, lärer den hos styrelernas anställda personalen med högre skoglig utbildning i allmänhet få anses kompetent att upprätta förslag i förevarande avseende, och gäller detta även sådana fall, då företag, som nyss sagts, skola handläggas vid syneförrättning enligt vattenlagen. Det torde dock vara önskvärt, såsom ock av de sakkunniga föreslagits, att särskilda repetitionskurser i hithörande ämnen anordnas vid skogshögskolan för nyssangivna personal och denna sålunda beredes ökad kompetens i förevarande avseende. Vad angår företag, som äro av mera invecklad beskaffenhet eller avse reglering av vattenståndet i större vattendrag, sjöar eller andra vattensamlingar, torde emellertid berörda personal i regel ej äga tillräcklig kompetens, utan torde vid uppgörande av förslagtill dylika företag såsom särskild förrättningsman böra förordnas lantbruksingenjör eller annan sakkunnig person.

Jag tillåter mig erinra, att enligt vattenlagen behörighet att handlägga syneförrättning rörande här avsedda torrläggningsföretag må av Kungl. Maj:t tilldelas antingen viss tjänstemannagrupp eller ock särskild person, som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i här avsedda ämnen finnes därtill lämplig. Vid blivande prövning av frågan om medgivande av behörighet i nyssangivna avseende för skogsvårdsstyrelsernas förenämnda personal lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att tillse, att dylik behörighet tillerkännes ifrågavarande befattningshavare allenast i den mån de äga erforderlig kompetens.

De sakkunniga hava gjort gällande, att behörighet att uppgöra förslagtill företag, rörande vilka enligt det förut anförda syn ej skulle erfordras,

Departements»

chefen.

Visst förhållande mellan båtnadsvärde och torrläggningskostnad såsom villkor för statsbidrag.

De sakkunniga.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

borde tillkomma även personer med länsskogvaktares utbildning och allmänna kompetens, därvid de sakkunniga dock förutsatt, att länsjägmästarna eller de särskilda dikningsledarna gåve berörda personal nödiga anvisningar och instruktioner. Jag anser det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida länsskogsvaktare och med dem likställda befattningshavare i regel äga tillräcklig utbildning för handhavandet av en dylik uppgift. Även i fråga om dylika företag torde här avsedd behörighet i allmänhet böra tillerkännas allenast skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare med högre skoglig utbildning. Detta hindrar givetvis ej, att dessa vid dikningsförslagens uppgörande äga anlita vederbörande lä nsskogvaktare såsom biträden i fråga om arbete, som lämpligen kan anförtros åt dem.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut rörande förevarande anslagsfråga, meddela närmare bestämmelser angående behörighet såväl att förrätta syn enligt vattenlagen rörande skogsutdikningsföretag som ock att uppgöra förslag till dylika företag, som enligt vad förut anförts ej behöva handläggas vid dylik syn. I sammanhang härmed böra jämväl erforderliga ändringar vidtagas i kungörelsen den 10 mars 1922 angående gottgörelse åt synemän vid vissa syneförrättningar.

Såsom villkor för beviljande av statsbidrag till visst företag eller del därav hava de sakkunniga föreslagit, att värdet av båtnaden i avseende å markens utnyttjande för skogsbörd skulle överstiga kostnaden för torrläggningen med minst en tredjedel av denna kostnad, dock att i undantagsfall, när särskilda skäl därtill vore, statsbidrag kunde beviljas, om värdet av båtnaden vore mindre än nyss sagts men uppginge minst till samma belopp som kostnaden för torrläggningen.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört:

En mycket viktig fråga vore, i vilka fall och med vilka belopp understöd kunde beviljas med hänsyn till å ena sidan kostnadssumman för företaget och å den andra båtnadsvärdet. Härvid måste bestämda garantier uppställas för att statens gåva tinge en verkligt nyttig användning. I detta syfte föresloges, bland annat, att de företag, där båtnaden icke uppginge till minst samma belopp som torrläggningskostnaden, absolut utestängdes från möjligheten att erhålla bidrag samt att jämväl de sämst räntabla företagen, åtminstone i början av bidragsverksamheten, i regel uteslötes härifrån. Detta kunde lämpligen ske därigenom, att det föreskreves, att bidrag i regel icke tinge utgå, därest icke båtnaden med visst proportionellt belopp överstege kostnaden. De sakkunniga hade stannat vid att föreslå detta belopp till en tredjedel av kostnaden. Naturligtvis kunde en annan proportion väljas, men om allenast ett lägre överskottsbelopp stadgades, skulle icke någon särdeles effektiv begränsning åstadkommas, och ett högre belopp, t. ex. hälften, skulle kanske bortskära alltför många företag. I undantagsfall borde dock, när särskilda skäl därtill vore, statsbidrag kunna beviljas, även om värdet av båtnaden vore mindre än nyss sagts, men blott om det uppginge till minst samma belopp som kostnaden för torrläggningen. En sådan föreskrift om visst överskjutande båtnadsbelopp, som nu föreslagits, funnes visserligen icke beträffande bidrag från statens avdikningsanslag.

Kungl. Majrls proposition Nr 156.

27 Där krävdes blott, att kostnaden icke överstege båtnaden, och ej ens detta krav vore absolut, utan bidrag kunde undantagsvis beviljas, även om kostnaden stege till högre belopp än båtnaden. Man kunde ju då hålla före, att en sådan regel som den nu beträffande skogsutdikning föreslagna vore alltför sträng. Man kunde därvid göra gällande, att staten hade intresse av att så mycket försumpad skogsmark som möjligt gjordes mer produktiv. Men då torrläggningsområdena vore så ofantligt stora och många, hade de sakkunniga funnit det vara klokt och försiktigt, att man började med de i ekonomiskt avseende bästa. Såsom en regel i största allmänhet syntes sålunda kunna anbefallas att ägna sig åt utdikning av den skogbevuxna försumpade marken, innan man grepe sig an med egentlig kalmark, samt att i regel giva företräde åt sådan mark, som syntes äga de största förbättringsmöjligheterna. Svårigheten att rätt bedöma båtnaden hade också i viss mån varit för de sakkunniga ett skäl att förorda en sådan säkerhetsmarginal som den nu föreslagna.

De sakkunniga hava i betänkandet jämväl uttalat sig rörande sättet för båtnadens beräkning vid här avsedda företag. Sedan do sakkunniga härvid erinrat om bestämmelsen i 7 kap. 22 § första stycket vattenlagen, att med avseende å mark, vars nytta av torrläggning bestode i höjning av dess alstringsförmåga, skulle såsom båtnad (jordförbättring) anses den genom företaget åstadkomna höjningen däri genom torrläggning intill ett djup av 1.2 meter, hava de vidare i detta avseende anfört bland annat:

Den höjning av markens alstringsförmåga, som bleve en följd av utdikningen, berodde i mycket hög grad av det växtsamhälle, genom vilket denna alstringsförmåga kunde komma till uttryck. Allt efter som marken vore kal eller skogbevuxen, allt efter som beståndet utgjordes av plantskog eller mer utvuxen, yngre eller äldre, skog, allt efter beståndets slutenhetsgrad, de däri ingående trädslagen och en mångfald andra omständigheter kunde båtnaden av ett torrläggningsföretag i syfte av skogsbörd växla snart sagt oändligt. Då i vilket fall som helst markens alstringsförmåga vore grunden för den värdetillväxt, som inträdde på det å densamma befintliga skogsbeståndet, och visade sig just härigenom, borde bestämmelserna i nyss anförda ställe i vattenlagen enligt de sakkunnigas mening givetvis tolkas så, att vid båtnadsberäkningen hänsyn borde tagas även till den växande skogen. — Uppenbarligen borde på detta sätt båtnadsberäkning ske även vid sådana mindre företag, där syn icke förekomme.

Det vore oförnekligt, att en riktig uppskattning av båtnaden vore vid skogsutdikning ganska svår. Vi ägde ännu en rätt ofullständig kännedom om huru och i vilken mån den växande skogen reagerade för torrläggning. Visserligen torde på grund av vetenskapliga undersökningar och gjorda erfarenhetsrön vissa anvisningar kunna meddelas till ledning för förrättningsmännen vid båtnadens beräknande. Dock torde det knappast vara möjligt att redan nu uppställa några allmängiltiga och pålitliga regler för beräknandet av denna båtnad. Det syntes därför bliva nödvändigt att i detta avseende bedöma varje utdikningsärende för sig på grund av föreliggande förhållanden och lämna åt den skogsvetenskapliga försöksverksamheten samt praktiken att småningom utforma dylika regler. Det finge emellertid framhållas, att vid båtnadsberäkningen hänsyn borde tagas bland annat till den värdeökning skogen vunne genom kvalitetsförbättring och genom att kunna utväxa till grövre och värdefullare dimensioner.

28 Kungl. May.ts proposition Nr 156.

yttranden.

Då frågan, huruvida bidrag borde utgå, samt i vissa fall jämväl storleken av bidragsbeloppet borde vara beroende av relationen mellan förbättringsvärdet och kostnaden för företaget, måste båtnaden beräknas så noggrant som möjligt och angivas med ett fixt belopp. Detta belopp borde framkomma efter behörig diskontering av den framdeles å skilda tider påräkneliga ökningen i avkastningsvärdet och under hänsyn till alla övriga på frågan inverkande omständigheter, så att det kunde såsom nuvärde jämföras med kostnaden.

I de avgivna yttrandena hava de sakkunnigas förslag rörande stadgande av visst förhållande mellan båtnadsvärdet och kostnaden för torrläggningen såsom villkor för bidrag föranlett åtskilliga erinringar.

Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs och Västernorrlands län hava sålunda gjort gällande, att bidrag borde i regel kunna utgå, så snart båtnadsvärdet uppginge till minst samma belopp som torrläggningskostnaden. Till stöd härför har anförts, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej staten hade större intresse av att understödja mindre lönande dikningsföretag än sådana, som lämnade stor båtnad i förhållande till kostnaden. Därest intet understöd lämnades till de förra, bleve de helt visst ej utförda, vilket nationalekonomiskt sett innebure en förlust.

Ett flertal länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser liar avstyrkt, att vid beviljande av bidrag hänsyn toges till båtnadsvärdet, enär detta vid skogsdikningsföretag vore synnerligen vanskligt att exakt beräkna. Frågan, om visst företag vore förtjänt att understödjas genom statsbidrag, borde enligt dessa myndigheters mening avgöras efter annan grund än förhållandet mellan berörda värde och kostnaden för företaget. Såsom lämplig dylik grund har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län föreslagit, att företagen skulle graderas med hänsyn därtill, huruvida de omfattade ur markbiologisk synpunkt godartade eller ej godartade marker samt välbelägna eller ej välbelägna sådana, samt att alla företag, som av vederbörande skogsvårdsstyrelse med nämnda gradering ansåges likvärdiga, borde äga samma möjlighet till bidrag. —• Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har förordat meddelandet av en allmän bestämmelse i förevarande avseende av det innehåll, att det väntade resultatet av dikningen borde väl motsvara kostnaden härför. — Länsstyrelsen i samma län har uttalat, att det torde vara nödvändigt, att man nöjde sig med att konstatera, dels vilken ungefärlig areal som konime att undergå förbättring genom en ifrågasatt torrläggning, och dels ett relativt värde av förbättringen i jämförelse med andra företag. Efter dessa grunder torde skogsvårdsstyrelserna hittills hava fördelat till skogsdikning utgående bidrag. — Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, med vilken länsstyrelsen därstädes instämt, har anfört, att, därest en generell begränsning av dikningsbidragen genomfördes, denna omständighet i förening med de i förhållande till behovet små belopp, som konime att för ifrågavarande ändamål ställas till varje skogsvårdsstyrelses förfogande, konime att utgöra den bästa garanti för att dessa bidrag icke bleve förbrukade å mindervärdiga marker. Skogs-

29 Kungl. May.ts proposition Nr 156.

vårdsstyrelsen förutsatte härvid, att allmänna direktiv rörande bidragsverksamheten komme att utfärdas av Kungl. Maj:t. En liknande uppfattning har framförts av länsstyrelsen i Kronobergs län. — Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län hava uttalat, att den ekonomiska gräns, inom vilken det vore lämpligt att binda kapital i skogsdikning, torde lättast kunna fastställas av vederbörande skogsvårdsstyrelse eller av domänstyrelsen. — Slutligen har skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, att, därest föreskrift meddelades om den maximikostnad per hektar avdikad mark, som här avsett torrläggningsföretag inom varje skogsvårdsstyrelseområde Unge betinga, garanti härigenom skulle vinnas mot oekonomiska företag, varjämte allmänna direktiv kunde utfärdas, att inom varje skogsvårdsstyrelseområde de mest lättdikade markerna samt sådana torrläggningar, som av särskilda orsaker ansåges lämpliga att få till stånd, i första hand borde komma till utförande. En liknande uppfattning har uttalats av skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län.

Domänstyrelsen har förklarat sig ej hava något väsentligt att erinra mot de villkor för statsbidrag, som av de sakkunniga föreslagits, men framhållit, att det vore förenat med betydande svårighet att vid här avsedda företag beräkna båtnadsvärdet. Det torde emellertid kunna förväntas, att tillfredsställande praxis i detta avseende skulle kunna utbildas.

Vid bedömandet av föreliggande spörsmål hör uppmärksammas, att i Pepartementsfråga om torrläggningsföretag, som skola handläggas vid syneförrättning cbefeiu enligt vattenlagen, värdet av den genom torrläggningen uppkommande båtnad enligt sagda lag måste bestämmas för fastställande av vederbörande markägares delaktighet i företaget. För dessa företags vidkommande är sålunda en uppskattning av båtnadsvärdet ofrånkomlig. Med hänsyn härtill och då det otvivelaktigt är en riktig princip, att här avsett statsbidrag tilldelas allenast räntahla företag eller sådana, där båtnadsvärdet minst uppgår till kostnaden för företaget, synes uppenbart, att denna princip bör tillämpas i fråga om företag, som skola handläggas vid syn enligt vattenlagen. Följdriktigheten synes emellertid kräva, att samma princip gives tillämpning även i fråga om övriga skogsutdikningsföretag, till vilka statsbidrag må beviljas.

De sakkunniga hava föreslagit, att statsbidrag i regel ej skulle kunna utgå, därest ej båtnadsvärdet överstege torrläggningskostnaden med minst en tredjedel av denna. Lämpligheten av en dylik skärpning av förenämnda princip synes emellertid kunna ifrågasättas. Det torde kunna befaras, att denna skärpning skulle medföra en strävan hos vederbörande förrättningsmän att i fråga om alla räntahla företag uppskatta båtnaden till sådant värde, att den av de sakkunniga föreslagna proportionen mellan detta och kostnaden uppnåddes. Det med skärpningen avsedda syftet att från rätt till bidrag avskära de mindre räntabla företagen skulle sålunda ej vinnas.

Därjämte är att märka, att ett utsträckande av ifrågavarande hidragsverk-

Storleken av statsbidraget.

De sakkunniga.

30 Kungl. May.ts proposition Nr 156.

samhet till att avse även sistnämnda företag givetvis är ägnat att öka intresset för skogsdikningen bland landets skogsägare.

Vad angår sättet för uppskattningen av båtnadsvärdet vid här avsedda företag finner jag ej någon principiell erinran att göra mot vad de sakkunniga härutinnan anfört. Av praktiska skäl torde det emellertid vara nödvändigt, att vissa enhetliga och lättillämpade normer fastställas för denna uppskattning. Erforderliga åtgärder i detta syfte torde böra vidtagas av Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker jag de sakkunnigas förslag i förevarande avseende med den jämkning, att statsbidrag regelrätt må kunna beviljas till här avsett företag, så snart båtnadsvärdet uppgår till minst samma belopp som kostnaden för torrläggningen. Prövningen, att företaget uppfyller detta villkor, bör givetvis ankomma å vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Beträffande statsbidragets storlek hava de sakkunniga föreslagit, att statsbidrag skulle kunna beviljas till högst 50 procent av den godkända kostnaden för torrläggningsarbetet, dock att, i den mån det godkända båtnadsvärdet överstege kostnaden med mera än två tredjedelar av denna, bidraget skulle undergå skälig minskning.

I motiveringen till detta förslag hava de sakkunniga till en början framhållit, att i den torrläggningskostnad, som enligt förslaget skulle ligga till grund för statsbidragets beräkning, ej borde ingå någon undersöknings- och förrättningskostnad, samt till stöd härför anfört:

Det kunde förutsättas, att undersökning och förrättning vid skogsutdikningar komme att i regel utföras av skogsvårdsstyrelsernas för sådant ändamål anställda personal. Dylikt arbete borde i allmänhet utföras för den fasta avlöningen jämte resekostnads- och traktamentsersättning, dock att skogsvårdsstyrelse givetvis borde äga rätt att bestämma gottgörelsen för arbetet efter andra grunder. De enskilda dikningsintressenterna borde icke betungas med andra kostnader för nu ifrågavarande arbete än för fri kost, logi m. m. till förrättningsmannen, för hantlangning och ett obetydligt bidrag för själva arbetet, varom allt Kungl. Maj:t borde äga meddela föreskrifter. Det finge erinras, att de skogsvårdsstyrelser, som hittills understött skogsutdikning, allmänt lämnat detta i form av kostnadsfri undersökning och planläggning. Av dessa skäl och då de sakkunniga hade för avsikt att förorda, att skogsvårdsstyrelserna måtte beredas ökade medel bland annat för avlönandet av omförmälda personal, ansåge de, att någon undersöknings- och förrättningskostnad icke borde inräknas i det kostnadsbelopp, som skulle grunda statsbidrag.

Med avseende å det av de sakkunniga föreslagna högsta bidragsbeloppet hava dessa anfört:

Något behov syntes ej föreligga att beträffande skogsutdikning fastställa olika maximibelopp för skilda landsdelar under skogsvårdslagen, utan torde ett enhetligt belopp böra stadgas. Då det vore av vikt att icke genom snäva bestämmelser över hövan inskränka omfattningen av den avsedda dikningsverksamheten, borde detta belopp icke sättas alltför lågt. Att maximibidragen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

från statens avdikningsanslag satts för södra och mellersta Sverige till allenast en tredjedel av kostnaden, sammanhängde i viss mån med att avdikningslån kunde därjämte ges, ibland ända till hela det återstående kostnadsbeloppet. Då någon sådan lånemöjlighet icke nu ifrågasattes, borde gränsen för bidragen höjas. Med hänsyn härtill och då, såsom ovan angivits, vissa, om ock ej särdeles störa, bidrag torde böra utkrävas av markägarna till undersöknings- och förrättningskostnaderna, hade de sakkunniga stannat vid att förorda ett maximum av hälften eller 50 procent av den godkända kostnaden.

Det vore klart, att lägre bidrag kunde ges, när omständigheterna syntes tala för en sådan åtgärd. En omständighet, som i vissa fall kunde finnas böra föranleda sådan reduktion av bidragsbeloppet eller medföra, att bidrag alldeles vägrades, vore äganderätten till marken. Ehuruväl skogsmarkernas utdikning vore ett stort samhälleligt intresse, i vems ägo än marken befunne sig, torde det icke vara lika nödvändigt att med statsunderstöd bispringa alla markägare. De, vilka såsom aktiebolagen vore avsedda att hava en utöver människors livslängd utsträckt fortvaro, borde såväl med hänsyn till det mera stadigvarande och uthålliga intresse de kunde förväntas hava av sina skogsmarkers utveckling och förbättring som ock på grund av sin i regel mer solida ekonomi anses äga förutsättningar att i högre grad än andra enskilda skogsägare av egna medel bekosta utdikningar på sina marker. Aktiebolagen hade också merendels en sakkunnig skogsförvaltning, vilken icke i samma mån som enskilda skogsägare i allmänhet tarvade fackmässigt biträde vid utdikningsföretagens planläggande och vid de ekonomiska kalkylernas uppgörande. Det syntes angeläget, att det understöd, som finge beviljas, komme i första hand de skogsägare till godo, som vore främst i behov därav.

Till stöd för förslaget, att statsbidraget skulle undergå skälig minskning i den mån det godkända båtnadsvärdet överstege kostnaden för torrläggningsarbetet med mera än två tredjedelar av denna, hava de sakkunniga framhållit, att det med visst skäl kunde sägas, att ju förmånligare ett torrläggningsföretag ekonomiskt sett vore, desto mindre anledning funnes att för dess utförande giva markägaren statsbidrag. Denna synpunkt kunde tillgodoses därigenom att, när båtnaden överstege kostnaden med mera än två tredjedelar därav — eller annat belopp, som funnes böra väljas —- bidraget skulle undergå skälig minskning. Denna metod tillämpades vid bidrag från statens avdikningsanslag, ehuruväl bidragsminskningen där inträdde redan så snart båtnaden överstege kostnaden.

Till belysning av statsbidragets beräkning enligt de sakkunnigas förslag hava dessa upprättat etti diagram häröver jämte en tabell, som bifogats betänkandet.

Även i denna del hava i de avgivna yttrandena erinringar framställts mot de sakkunnigas förslag.

Vad först angår den av de sakkunniga föreslagna maximigränsen för statsbidraget hava åtskilliga myndigheter förordat, att denna gräns måtte sättas lägre än 50 procent av torrläggningskostnaden. Domänstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län hava sålunda gjort gällande, att stats-

Yttranden.

Departementschefen.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

bidrag borde utgå med högst 40 procent av berörda kostnad, och lantbruksstyrelsen har yrkat, att bidragslcvoten matte sättas till högst en tred jod e! av kostnaden. Liknande yrkanden hava framställts av länsstyrelsen i Skaraborgs län och Sveriges skogsägareförbund. Till stöd för dessa yrkanden har huvudsakligen anförts, att även ett lägre bidrag än 50 procent av torrläggningskostnaden säkerligen i flertalet fall skulle visa sig fullt tillräckligt att förmå jordägarna att igångsätta här avsedda dikningar samt att det borde beaktas, att enligt de sakkunnigas förslag markägarna endast i ringa grad skulle deltaga i de jämförelsevis betydande kostnader, som vore förenade med upprättande av planer och förslag till torrläggning, vilka kostnader i övrigt skulle bestridas av skogs vård sstyrelserna.

Beträffande förslaget, att statsbidraget skulle undergå skälig minskning, i den mån båtnadsvärdet överstege kostnaden med mera än två tredjedelar av denna eller i den mån kostnaden understege 60 procent av båtnadsvärdet, hava vissa myndigheter framhållit, att en dylik reduktionsregel vore olämplig dels med hänsyn till svårigheten att exakt beräkna båtnadsvärdet, dels ock enär sagda regel kunde befaras leda därtill, att avdikning av do för ifrågavarande ändamål ekonomiskt mest lämpliga markerna ej komme att utföras. Åtskill ga andra myndigheter hava gjort gällande, att minskning av statsbidraget borde inträda, först då kostnaden understege 40 respektive 50 procent av båtnadsvärdet samt att motsvarande reducering av bidraget borde ske även för de fall, då kostnaden uppginge till belopp, motsvarande 75—100 procent av båtnadsvärdet. Enligt dessa myndigheters mening borde sålunda fullt bidrag kunna utgå, då kostnaden uppginge till minst 40 respektive 50 procent av båtnadsvärdet mem ej överstege 75 procent därav.

Jämväl de sakkunnigas uttalanden, att vid bestämmandet av statsbidragets storlek hänsyn borde tagas till vem som vore ägare till marken samt att bidrag i främsta rummet borde komma de skogsägare till godo, som vore främst i behov därav, hava blivit föremål för gensagor i ett flertal yttranden. Det har sålunda framhållits, att vid utdelningen av bidrag hänsyn borde tagas allenast till nationalekonomiska synpunkter och samhällets intresse samt att sökandens ekonomiska ställning härvid borde vara utan relevans. Ett riktigt bedömande av sökandens ekonomiska förhållanden vore för övrigt en synnerligen svår och grannlaga fråga, som ej lämpligen borde uppdragas åt de bidragsbeviljande myndigheterna. Ej heller vore det befogat att med avseende å rätten till bidrag tilldela aktiebolag en mindre gynnad ställning än andra markägare, då de förra i många fall vore i lika stort behov av bidrag som de senare.

För vinnande av syftet med den nu ifrågasatta statliga bidrags verksamheten är det givetvis av stor betydelse, att beloppet av det statsbidrag, som må kunna beviljas till varje särskilt företag, avväges på lämpligt sätt. I likhet med vissa av de i ärendet hörda myndigheterna finner jag mig böra föreslå,

Kungi. Maj:ts proposition Nr 156.

att maximigränsen för detta belopp bestämmes till 40 procent av den godkända kostnaden för torrläggningsarbetet. Åtminstone tills närmare erfarenhet vunnits om verkningarna av ifrågavarande verksamhet, torde man få antaga, att ett sålunda fastställt bidragsbelopp skall vara tillräckligt för att bland landets skogsägare väcka intresse för skogsdikning och förmå dem att i handling omsätta detta intresse.

Med hänsyn till den svårighet, som vid skogsutdikningsföretag oförnekligen föreligger att till ett exakt belopp uppskatta värdet av den genom företaget vunna båtnaden, kan jag ej biträda de sakkunnigas förslag, att statsbidraget skulle underkastas viss reduktion med hänsyn till det procentuella förhållandet mellan torrläggningskostnaden och sagda värde. Tillämpningen av en dylik regel skulle erbjuda alltför stora vanskligheter. Därest maximigränsen för bidrag, såsom jag nyss förordat, sättes till 40 procent av torrläggningskostnaden, torde någon ytterligare restriktion i fråga om statsbidragets storlek näppeligen vara erforderlig. En dylik restriktion synes desto mindre behövlig, som de bidragsmedel, varöver varje skogsvårdsstyrelse må komma att förfoga, bliva synnerligen knappa i förhållande till det föreliggande behovet och skogsvårdsstyrelsema sålunda utan särskild föreskrift bliva nödgade att vid bidragstilldelningen iakttaga sträng sparsamhet.

Vad slutligen angår frågan, huruvida vid beviljande av bidrag hänsyn bör tagas till sökandens ekonomiska ställning eller hans egenskap av fysisk eller juridisk person finner jag, med hänsyn till vad de sakkunniga därutinnan anfört, bidrag tillsvidare ej böra utgå till aktiebolag. Beträffande övriga skogsägare torde det böra ankomma a den bidragsbeviljande myndigheten, skogsvårdsstyrelsen, att för värjo fall fritt pröva, i vad mån nyssangivna omständigheter böra inverka vid bidragstilldelningen. Skogsvårdsstyrelsen bör dock givetvis härvid städse tillse, att statens uppoffring för ifrågavarande ändamål i intet fall göres större än som erfordras för vinnande av det därmed avsedda syftet.

De sakkunniga hava även behandlat frågan, huruvida här avsett statsbidrag må kunna utgå till sådant torrläggningsarbete, som i annan ordning kommit i åtnjutande av allmänt understöd. De sakkunniga hava i detta avseende föreslagit, att dylikt bidrag icke måtte kunna utgå för sådant i torrläggning ingående arbete, vartill statsunderstöd i form av bidrag eller lån förut utgått eller åtnjötes, varemot den omständigheten, att till dylikt arbete utgått eller utginge bidrag från skogsvårdskassa eller att till annan del av företaget, än bidraget avsåge, statsunderstöd i form av bidrag eller lån utgått eller åtnjötes, icke utgjorde hinder för bidrags beviljande.

I betänkandet (sid. 52 -54) hava de sakkunniga närmare utvecklat, huru de tänkt sig tillämpningen av de sålunda föreslagna bestämmelserna.

Gentemot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärkt att, där understöd från skogsvårdskassa

Bihang till riksdagens protokoll 192 7. 1 smal. 135 hd fl. (Xr !~><L 3

Konkurrens mellan bidrag från det ifrågasatta skogsuf,dikning sanslaget och annat allmänt understöd.

De sakkunniga»

yttranden.

Departements-

chefen.

Vissa detaljfrågor.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

utginge till företag, som tillerkänts här avsett statsbidrag, berörda understöd och statsbidrag tillsammans icke borde få uppgå till större belopp än halva kostnaden för företaget. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län har gjort gällande, att markägaren under inga förhållanden borde för ett och samma företag eller del därav få åtnjuta bidrag såväl från skogsutdikningsanslaget som från skogsvårdskassan. Slutligen har skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län framhållit, att de sakkunnigas förslag i denna del syntes olämpligt så till vida, att därigenom skogsägare inom de län, där skogsvårdskassans ställning medgåve, att bidrag lämnades till dikningar, ställdes i en alltför gynnsam ställning gentemot skogsägare inom andra län med mindre välbeställd skogsvårdskassa. Till följd härav skulle den enskilda dikningsverksamheten bliva vida lättare att stimulera i förstnämnda län, varigenom dessa finge större möjligheter att upptaga den tävlan om tilldelning från det ifrågasatta skogsutdikningsanslaget, som utan tvivel komme att uppstå mellan länen. I väsentligen enahanda riktning har skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län uttalat sig.

Mot de sakkunnigas förslag, att här avsett statsbidrag ej ma utgå för sådant i torrläggning ingående arbete, vartill statsunderstöd i form av bidrag eller lån förut utgått eller åtnjutes, finner jag ej anledning till erinran. Däremot anser jag, i olikhet mot de sakkunniga, att bidrag från skogsvårdskassa bör i förevarande avseende likställas med statsunderstöd, vadan bidrag från det föreslagna skogsutdikningsanslaget ej torde böra få lämnas till sådant torrläggningsarbete, som åtnjutit eller åtnjuter bidrag från skogsvårdskassa. En dylik regel synes påkallad särskilt med hänsyn till förut angivna grundsats, att bidrag från det allmännas sida till här avsedda torrläggningsföretag ej bör lämnas i större utsträckning än som är nödigt för ernående av det med understödsverksamheten avsedda syftet. Det torde emellertid vara tydligt, att den omständigheten, att bidrag från skogsvårdskassa lämnats till planläggnings- och förrättningskostnad för visst torrläggningsföretag, ej bör utgöra hinder, att statsbidrag beviljas till själva företaget.

I förenämnda av de sakkunniga framlagda förslag till kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag hava upptagits föreskrifter i ett flertal detaljfrågor, avseende innehållet i det kontrakt, som skall upprättas mellan skogsvårdsstyrelsen och vederbörande bidragstagare, skyldighet att ställa säkerhet för kontraktets fullgörande, sättet för bidragets utbetalning till bidragstagaren, rätt för skogsvårdsstyrelsen att meddela tillstånd till avvikelse från fastställd arbetsplan, förverkande av bidrag m. m. 1 förslaget har därjämte införts en föreskrift om rätt för Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestämmelser, som kunna erfordras för vinnande av det med ifrågavarande understödsverksamket avsedda ändamålet.

35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Mot här avsedda detaljföreskrifter i de sakkunnigas förslag har jag i stort sett intet att erinra. Det torde emellertid höra ankomma ä Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut i förevarande anslagsfråga, närmare pröva de sakkunnigas förslag i denna del samt meddela de bestämmelser, som utöver de av mig i det föregående tillstyrkta grunderna för handha vandet av ifrågavarande understödsverksamhet må finnas erforderliga i detta avseende samt för vinnande av det med verksamheten avsedda ändamålet.

De sakkunniga hava föreslagit, att tills vidare ett ärligt belopp av 500,000 kronor måtte kunna beviljas såsom statsbidrag till skogsutdikningsföretag. De sakkunniga hava härvid framhållit att, då bidragen enligt de föreslagna villkoren skulle lyftas av skogsvårdsstyrelserna och särskilt bokföras hos dessa samt styrelsernas räkenskaper avslutades för kalenderår, det anslag, som kunde komma att anvisas fö]- här avsett ändamål, borde disponeras för ändamålet undei’ visst kalenderår, lämpligen det, vars första hälft inginge i det budgetår, för vilket anslaget anvisats. I enlighet härmed borde enligt de sakkunnigas mening för budgetåret 1927—1928 ett reservationsanslag å 500,000 kronor för ändamålet upptagas i riksstaten samt medgivande lämnas, att från detta anslag finge under 1928 beviljas bidrag till nyssangivna belopp.

De sakkunniga hava i sammanhang härmed verkställt en beräkning av det belopp, som årligen borde ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för bestridande av planläggnings- och övriga förvaltningskostnader för den nu ifrågasatta skogsutdikningsverksamheten. De sakkunniga hava härvid kommit till det resultat, att detta belopp kunde uppskattas till 15 procent av bidragssumman eller sålunda vid en bidragssumma av 500,000 kronor till 75,000 kronor. De sakkunniga hava emellertid härvid förutsatt, att markägaren skulle lämna visst bidrag, beräknat efter 0.5 öre per meter stakad dikeslängd, till undersöknings- och förrättningskostnadema för ifrågavarande företag samt därjämte i allmänhet tillhandahålla vederbörande förrättningsmän fri kost och logi, erforderlig hantlangning samt vissa skjutsar. Närmare bestämmelser rörande markägarens skyldighet i dessa hänseenden borde enligt de sakkunnigas mening meddelas av Kungl. Maj:t.

Beträffande det sätt, varpå berörda belopp, 75,000 kronor, borde ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande, hava de sakkunniga framlagt förslag i ett av dem den 18 januari 1927 avgivet betänkande angående åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi m. m. och därvid hemställt, att skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov i detta avseende måtte tillgodoses genom upptagande av högre skogs värdsa vgifter samt, intill dess en dylik ändring genomförts, genom höjning av anslaget till skogsvårdens befrämjande.

Departements

chefen.

Behovet av anslag m. m

De sakkunniga .

Yttranden.

Departements

chefen.

36 Kung/. Maj:ts proposition Nr lö6.

Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna hava tillstyrkt anvisande av ett årligt anslag å 500,000 kronor för den här avsedda bidragsverksamheten. Statskontoret och domänstyrelsen hava dock ifrågasatt, huruvida ej för budgetåret 1927—1928 anslagsbeloppet borde sättas lägre än 500,000 kronor, enär skogsavdikningsverksamheten knappast kunde igångsättas under sagda budgetår samt det i varje fall vore lämpligt att, innan större anslag anvisades, viss erfarenhet vunnes rörande arbetets organisation m. m.

På sätt förut nämnts har i statsverkspropositionen för innevarande års riksdag under titeln statens skogsutdikningsanslag för budgetåret 1927—1928 beräknats ett belopp av 200,000 kronor. Ehuru igångsättandet av en verkligt effektiv utdikningsverksamhet å här avsedda skogar otvivelaktigt torde kräva anslag å större belopp, finner jag mig dock med hänsyn till det stats- Qnansiella läget samt då förrättningar i större utsträckning knappast torde hinna företagas under första verksamhetsåret ej böra tillstyrka, att för sagda budgetår högre anslag för ändamålet äskas än vad sålunda beräknats. Det torde ock vara lämpligt att, innan närmare erfarenhet vunnits om de föreslagna grunderna för understödsverksamhetens handhavande, en viss varsamhet iakttages med avseende a anslagsanvisningen för ifrågavarande ändamål. Anslaget torde givas natur av reservationsanslag.

På sätt i det föregående tillstyrkts, bör det ifrågasatta anslaget efter vissa grunder av Kungl. Maj:t fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna för att av dessa utdelas såsom bidrag till här avsedda torrläggningsföretag. Da, såsom de sakkunniga framhållit, skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper avslutas för kalenderår, torde det anslagsbelopp, som må komma att tilldelas skogsvårdsstyrelse för budgetåret 1927—1928, höra avses till bidrag under kalenderåret 1928. Hinder synes dock ej böra möta att, därest någon del av tilldelat anslagsbelopp ej kunnat av vederbörande skogsvårdsstyrelse disponeras före sagda års utgång, denna del ma utdelas i bidrag under följande år, dock att hänsyn härtill givetvis bör tagas vid fördelning av anslag, som må komma att anvisas till bidrag under samma år. Det bör följaktligen åligga skogsvårdsstyrelse att vid äskande av anslag för ifrågavarande ändamål uppgiva, huruvida och till vilket belopp sålunda odisponerat överskott finnes.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att skogsvårdsstyrelsernas kostnader för handliavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet ej böra bestridas från förevarande anslag utan täckas av medel, som i annan ordning ställas till förfogande. Frågan härom torde jag framdeles få anmäla för Kungl. Maj:t i samband med spörsmålet om äskande av anslag till skogsvårdens befrämjande för nästkommande budgetår.

Beträffande det bidrag till undersöknings- och förrättningskostnad för här avsett företag, som markägare bör vara skyldig gälda, torde, på sätt av de sakkunniga föreslagits, erforderliga bestämmelser böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr loti.

37 Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Departements- Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de av mig i det föregående tillstyrkta grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom område, varå skogsvårdslagen äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd; samt

b) till sådant understödjande anvisa för budgetåret 1927—1928 under benämning statens skogsutdikningsanslag ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Kegenten bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Joh:s Thygesen.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Bilaga A.

De sakkunnigas förslag

till

kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag.

Kungl. Maj:t har — sedan riksdagen dels godkänt av Kungl. Maj:t gjord framställning om vissa grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet inom område, vara skogsvårdslagen äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, dels ock till sådant understödjande anvisat anslag under benämningen statens skogsutdikningsanslag —- funnit gott förordna, att följande villkor skola lända till efterrättelse för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag :

Mom. 1. Från statens skogsutdikningsanslag kan i den ordning nedan sägs anvisas statsbidrag till utförande inom område, varå skogsvårdslagen äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd.

Mom. 2. Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag må utgå, skall, därest och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete anses böra vidmakthållas under längre tid än tio år, vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen men må eljest vara uppgjort i den ordning, varom skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd äger meddela närmare bestämmelser. Därjämte skall beträffande företaget vara genom vederbörande slcogsvårdsstyrelses försorg verkställd ytterligare utredning i enlighet med föreskrifter, som meddelas av nämnda centralråd.

Ansökning om statsbidrag skall ingivas till vederbörande skogsvårdsstyrelse, som har att med eget utlåtande underställa centralrådet frågan om dylikt statsbidrag och därvid meddela uppgifter om företaget enligt av centralrådet fastställt formulär samt bifoga de handlingar rörande ärendet, som centralrådet föreskriver. För att kunna komma i betraktande vid utdelandet av bidrag från de för löpande budgetåret tillgängliga statsmedel skall sådan framställning vara inkommen till centralrådet före den 1 december.

39 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Efter granskning av handlingarna beslutar centralrådet angående beviljande av statsbidrag med iakttagande, att bidrag främst lämnas till sådana företag, som befinnas mest förtjänta av understöd, samt fastställer arbetsplan för de företag, till vilka bidrag beviljas. Är ärende av den omfattning eller beskaffenhet i övrigt, att för dess fullständiga utredning sådan speciell sakkunskap erfordras, som finnes särskilt företrädd inom lantbruksstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, åligger det centralrådet att, innan beslut fattas, från vederbörande styrelse inhämta yttrande i ämnet.

Centralrådet underrättar statskontoret om de bidragsbelopp, som beviljats till varje särskilt företag.

Mom. 3. Statsbidrag till visst företag eller del därav kan beviljas under förutsättning, att centralrådet finner värdet av båtnaden i avseende å markens utnyttjande för skogsbörd överstiga kostnaden för torrläggningen med minst en tredjedel av denna kostnad; dock att i undantagsfall, när särskilda skäl därtill äro, statsbidrag kan beviljas, om värdet av båtnaden är mindre än nyss sagts men uppgår minst till samma belopp som kostnaden för torrläggningen.

Mom. å. Bidrag må icke utgå för sådant i torrläggning ingående arbete, vartill statsunderstöd i form av bidrag eller lån förut utgått eller åtnjutes, varemot den omständigheten, att till dylikt arbete utgått eller utgår bidrag från skogsvårdskassa eller att till annan del av företaget, än bidraget avser, statsunderstöd i form av bidrag eller lån utgått eller åtnjutes, icke utgör hinder för bidrags beviljande.

Mom. 5. Statsbidrag kan beviljas till högst 50 procent av den utav centralrådet godkända kostnaden för torrläggningsarbetet.

1 den mån det av centralrådet godkända båtnadsvärdet överstiger kostnaden med mer än två tredjedelar av denna, skall bidraget undergå skälig minskning.

Mom. 6. Med den, som mot åtnjutande av statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag åtager sig ett torrläggningsarbete, skall vederbörande skogsvårdsstyrelse upprätta skriftligt kontrakt.

Genom dylikt kontrakt skall bidragstagaren förbinda sig

att inom bestämd tid fullborda torrläggningsarbetet i överensstämmelse med den fastställda arbetsplanen,

att därvid iakttaga de föreskrifter, som av centralrådet eller vederbörande skogsvårdsstyrelse härutöver må hava meddelats,

att fullgöra de övriga åtaganden, som enligt denna kungörelse åligga bidragstagaren,

att bestrida vad till företagets fullbordande må erfordras utöver beviljat bidrag från förevarande anslag och det understöd, som eljest må utgå till företaget från skogsvårdskassa eller i form av bidrag eller lån av statsmedel, samt

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Därest förslaget icke upprättats vid syn enligt 10 kap. vattenlagen, skall bidragstagaren därjämte i kontraktet förbinda sig att underhålla torrläggningsarbetet i den omfattning och under don tid, som i kontraktet bestämmes, vid äventyr att skogsvårdsstyrelsen äger att, efter besiktning av två ojäviga män, på den försumliges bekostnad verkställa arbetet.

Kontraktet skall jämte fullständiga avskrifter och kopior av de till den fastställda arbetsplanen hörande handlingar och ritningar förvaras hos vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Har kontrakt icke avslutats inom två år från det centralrådet meddelat beslut om bidrags beviljande, är frågan om bidrag till företaget förfallen. Skogsvårdsstyrelsen har att härom omedelbart underrätta statskontoret.

Mom. 7. För fullgörandet av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet brytes, för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen ränta skall ställas säkerhet, som av vederbörande skogsvårdsstyrelse godkännes. Sådan säkerhetsförbindelse skall upphöra att gälla, så snart torrläggningsarbetet blivit av skogsvårdsstyrelsen godkänt, dock att vid foretag, vartill förslag icke uppgjorts vid syn enligt 10 kap. vattenlagen, sakerhetsförbindelsen skall beträffande underhållets fullgörande fortfara att gälla under don för sådan underhållsskyldighet i kontraktet bestämda tiden. Säkerhetsförbindelsen skall förvaras hos skogsvårdsstyrelsen. Gentemot statskontoret ansvarar skogsvårdsstyrelsen för fullgörandet av de åtaganden, säkerhetsförbindelsen avser.

Mom. S. Det tillkommer vederbörande skogsvårdsstyrelse att hava inseendet över utförandet av torrläggningsarbete, beträffande vilket kontrakt blivit antaget, ävensom att meddela slutligt godkännande av sådant arbete: dock att centralrådet äger föreskriva, att företag, beträffande vilket yttrande inhämtats från lantbruksstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter ty i mom. 2 sägs, icke må av skogsvårdsstyrelsen godkännas, förrän vederbörande ämbetsverk meddelat, att från dess sida hinder icke möter för godkännandet.

Mom. 9. Sedan kontrakt avslutats och säkerhetsförbindelse godkänts, äger skogsvårdsstyrelsen att med bifogande av bestyrkta avskrifter av dessa handlingar hos statskontoret rekvirera beviljat statsbidrag, varefter detta av7 statskontoret utanordnas till styrelsen för att i den ordning nedan sägs tillhandahållas bidragstagaren. I avvaktan på medlens användning för avsett ändamål förvaltas de av skogsvårdsstyrelsen samt skola särskilt bokföras och redovisas. Uppstående ränteinkomst tillfaller skogsvårdsstyrelsen.

En första utbetalning till bidragstagaren må enligt skogsvårdsstyrelsen* bestämmande ske, sedan hos denna styrelse styrkts, att arbetet blivit påbörjat.

Kungi. Maj:ta proposition Nr 156.

41 Återstoden av statsbidraget får, likaledes enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande, lyftas i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styrelsen ingivna bevis eller intyg, dock skall städse en fjärdedel av statsbidraget innestå, intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av skogsvårdsstyrelsen godkänt.

Mom. 10. Vederbörande skogsvårdsstyrelse äger meddela tillstånd till avvikelse från fastställd arbetsplan; åliggande det därvid skogsvårdsstyrelsen attf därest sådan avvikelse föranleder minskning av den del av kostnaden för företaget, vartill statsbidrag beviljats, såsom villkor för dylikt tillstånd föreskriva motsvarande minskning av statsbidraget. A skogsvårdsstyrelsen ankommer jämväl att, då bidragstagare mot avstående av statsbidrag önskar befrielse från för bidragets tillgodonjutande föreskrivna villkor, meddela för bidragets indragande erforderliga föreskrifter.

I händelse avvikelse utan därtill erhållet tillstånd skett från den fastställda arbetsplanen,

eller arbetet icke blivit fullbordat inom därför bestämd tid och skogsvårdsstyrelsen ej heller meddelat anstånd med dess utförande,

ankommer det på skogsvårdsstyrelsen att inställa all vidare utbetalning av statsbidraget samt återfordra vad därav uppburits att inom viss angiven tid på en gång eller efter hand inbetalas till skogsvårdsstyrelsen. Å sålunda lyftade och återburna medel skall bidragstagaren erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen till dess återbetalning sker.

Skogsvårdsstyrelsen skall omedelbart till statskontoret inleverera sålunda återburna eller icke vidare disponerade bidragsbelopp, varemot räntan tillfaller skogsvårdsstyrelsen.

Alla kostnader av vad namn de vara må, som föranledas för skogsvårdsstyrelse till följd av indragning eller återbäring av utbetalade bidrag, skola bestridas eller gottgöras av bidragstagaren.

Mom. 11. Alla med statsbidrag utförda arbeten skola i den omfattning och under den tid, som bestämts vid syn enligt 10 kap. vattenlagen eller i det upprättade kontraktet, av vederbörande delägare i företaget underhållas, intill dess sådan underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning ålagd eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats.

övervakandet av underhållsskyldighetens fullgörande skall ankomma på %Tederbörande skogsvårdsstyrelse.

Därest underhållsskyldigheten försummas, skall beträffande företag, vartill förslag upprättats vid syn enligt 10 kap. vattenlagen, med avseende på bristens botande och uttagandet av därför erforderliga kostnader hos den försumlige gälla vad därom stadgas i 13 kap. 17 § nämnda lag; och skall befogenhet att i här avsett fall bota bristen och uttaga därför erforderlig kostnad hos den försumlige tillkomma vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 135 haft. (Xr 156.) 4

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Mom. 12. Varje skogsvärdsstyrelse, som förmedlar statsbidrag från nu ifrågavarande anslag, skall årligen före den 1 april till centralrådet avgiva redogörelse i två exemplar för rörelsen under nästföregående år enligt föreskrifter, som meddelas av centralrådet. Centralrådet åligger att efter granskning av redogörelsen med eget utlåtande före den 1 juni överlämna det ena exemplaret till statskontoret.

Mom. 13. Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som kunna erfordras för vinnande av det med ifrågavarande understödsverksamhet avsedda ändamål.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag,

1927.