('angående provisorisk för\xad längning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 1

tf r 107.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående provisorisk för­ längning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete m. m.; given Stockholms slott den 10 februari 1928.

Kungl. Maj .t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 10 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosen, Hamrin, Almkvist. Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdeparte­ menten anmäler departementschefen, statsrådet von Stockenström ärende angående provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete samt anför därvid följande. Jämlikt gällande bestämmelser upphöra nämnda förordning med däri genom kungörelsen den 8 april 1927 (nr 121) gjorda ändringar ävensom kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 383) med tillämpningsföreskrifter till samma förordning att gälla med utgången av juli 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. J saml. 89 höft. (Nr 107.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Den 27 juni 1927 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium, general­ tullstyrelsen och lantbruksstyrelsen att gemensamt inkomma med yttrande angående de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av nämnda be­ stämmelser angående utförselbevis för råg och vete, ävensom angående de ändringar av samma bestämmelser, som, därest åt bestämmelserna skulle förlänas förlängd giltighet efter den 31 juli 1928, kunde anses påkallade. Därjämte bar den 1 juli 1927 av tillförordnade chefen för finans­ departementet, för att tagas i övervägande vid avgivande av förberörda ut­ låtande, till ämbetsverken överlämnats en av verkställande direktören för aktiebolaget Malmö stora valskvarn och aktiebolaget Falkenbergs elektriska valskvarn Kuno Möller till chefen för jordbruksdepartementet ingiven fram­ ställning om åtgärders vidtagande för att möjliggöra utlämnandet av ut­ förselbevis jämväl vid utförsel av malen råg och malet vete jämte av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 20 januari 1927 efter remiss avgivet utlåtande över sagda framställning. Kommerskollegium, generaltullstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava i skrivelse den 30 september 1927 inkommit med den sålunda infordrade ut­ redningen och därvid tillika överlämnat ej mindre införskaffade yttranden från handelskamrarna i Stockolm, Göteborg och Malmö, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska lantmännens riksförbund, föreningen Sveriges spannmålsintressenter, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas för­ ening och svenska kvarnföreningen än även av generaltullstyrelsen inhäm­ tade uttalanden från tulldirektörerna i Göteborg och Malmö samt från tull­ kamrarna i Norrköping, Kalmar, Åhus, Ystad, Simrishamn, Trälleborg, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Varberg, Falkenberg, Uddevalla och Lidköping. Från övriga tullmyndigheter, hos vilka tillämpning av författ­ ningarna angående utförselbevis förekommit, hava yttranden icke infordrats, enär sådan tillämpning där ansetts hava skett i så ringa omfattning, att den icke kunnat lämna erfarenhet, tillräcklig för ett slutgiltigt omdöme. Till följd av Kungl. Maj:ts särskilda remiss har statskontoret den 4 januari

1928 avgivit utlåtande i ärendet, så vitt detsamma angår uppkommen fråga rörande beräkningen av städernas tolagsersättning med avseende å vissa för importerad spannmål belöpande tullavgifter.

Tillkomsten av Innan jag närmare ingår på nu föreliggande fråga, vill jag inledningsvis nuvarande nt- n4got erinra om tillkomsten av de nuvarande bestämmelserna rörande utförselbevisbe- . „ . »tämmelser förselbevis för rag och vete.

Sedan under hösten 1922 ett stort antal framställningar ingivits berörande den inhemska brödspannmålsproduktionen, bemyndigade Kungl. Maj:t den

3 november 1922 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga personer att undersöka den svenska spannmålsmarknadens dåvarande läge och, därest så funnes påkallat, avgiva förslag till åtgärder för ernående av ökad avsättning av svensk brödsäd. De sålunda tillkallade sakkunniga, benämnda spannmålsmarknadssakkunniga, avgåvo den 16 januari 1923 sitt i anledning av uppdraget utarbetade betänkande (statens offentliga utred-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 3

ningar , 1923: 3). Detta betänkande innefattade bland annat förslag om in­ förande av utförselbevis å vete, råg och korn; bétänkandet var dock i denna del icke enhälligt. Förslaget avstyrktes av kommerskollegium, som därvid stödde sig på, bland annat, uttalanden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Jönköping. Däremot förordades förslaget av lantbruksstyrelsen. Generaltullstyrelsen inskränkte sig till att yttra sig om de tek­ niska detaljerna för anordnande av ett utförselbevissystem. Sedan frågan om utförselbevis på grundval av spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande bragts inför 1923 års riksdag genom enskilda motioner, fann riksdagen i enlighet med bevillningsutskottets hemställan (betänkande 1923: 27) de framställda förslagen icke föranleda någon riksdagens åtgärd. För 1924 års riksdag framlades proposition i ämnet (nr 56). Denna, som avsåg utförselbevis för allenast vete och råg men i övrigt var i huvudsak byggd på spannmålsmarknadssakkunnigas förslag, vann ej heller riksdagens bifall (bevilln. utsk. 1924:23; R. skr. 1924:80). Efter det sedermera, på grundval av väckta motioner, frågan varit föremål jämväl för 1925 års riksdags prövning, dock utan att föranleda någon riksdagens åtgärd (jfr bevilln. utsk. 1925: 7), antog 1926 års riksdag ett motionsvis framlagt och av vissa reservanter inom bevillningsutskottet tillstyrkt förslag till förordning angående utförselbevis för råg och vete, att gälla för tiden till och med den 31 juli 1928 (bevilln. utsk. 1926:39; R. skr. 1926:197). I nämnda förordning har vid 1927 års riksdag vidtagits ändring, avseende

rätt till utförselbevis erhållande vid utförsel till svensk frihamn sam t skyl­

dighet att vid återinförsel av spannmål, varå utförselbevis meddelats, åter­ ställa beviset eller kontant inbetala det i beviset angivna beloppet (1927: prop. 150; R, skr. 89).

Med iakttagande av nämnda ändring är förordningen angående utförsel­ bevis av följande lydelse:

»$ 1.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilo­ gram, äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda myckenhet.

§ 2.

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tull­ taxan skolat dära belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tull­ beloppet, eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex månader influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av två procent.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Utförselbevis skall återställas eller belopp, vara beviset lyder, inbetalas till tullverket, därest den vara, för vilken beviset utfärdats, återinföres och tullfrihet för varan därvid ifrågasattes.

§ 3. Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utför­ selbevis samt författningens tillämpning i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1926 och gäller till och med den 31 juli 1928.» Såsom i det föregående berörts, hava skiljaktiga meningar gjort sig gäl­ lande rörande gagnet och ändamålsenligheten av en anordning med utförsel­ bevis för råg och vete. En sammanfattning av de synpunkter, som härvid hava kommit till uttryck, har gjorts i bevillningsutskottets betänkande vid 1926 års riksdag över då föreliggande förslag i ämnet jämte den vid betänkandet fogade reservationen av herr Wohlin m. fl. Av de synpunkter, som anförts mot utförselbevisens införande, må här i korthet angivas följande: I motiveringen till de olika förslagen om utförselbevis hade intagits den ståndpunkten, att utförselbevisens uppgift skulle vara att återställa det skydd, som en gång tillmätts jordbruket men som på grund av särskilda förhål­ landen icke kunnat utnyttjas. I den mån de låga spannmålspriserna i Sverige för närvarande, såsom påståtts, vore beroende av konkurrens från Tyskland, erbjöde utförselbevisen icke någon möjlighet att åstadkomma ändring. Ty om Tyskland, stött på sina Einfuhrscheine, redan på den tullskyddade svenska marknaden kunde underbjuda de svenska producenterna, maste detta så mycket mer bli fallet på de exportmarknader, där en avsättning av svensk spannmål kunde tänkas ifrågakomma, eftersom kostnaderna för frakt m. in. till ifrågavarande marknader i varje fall icke kunde ställa sig högre från Tyskland än från Sverige. Det syntes därför osannolikt, att utförselbevisen för vårt lands vidkommande under sådana förhållanden skulle komma till nämnvärd användning. I mån åter det låga prisläget hos oss vore beroende på särskilda svenska marknadsförhållanden, vilade förespråkarnas för utförsel­ bevisen ståndpunkt på den uppfattningen, att, sedan det visat sig att ett tullskydd som tillmätts en viss näring på grund av ändrade förhållanden på den inhemska marknaden icke kunde utnyttjas i samma utsträckning som dittills, ett statsingripande skulle vara påkallat för att återställa tull­ satsernas prisförhöjande verkan. En dylik uppfattning måste betecknas såsom oförenlig med det syfte, som ensamt kunde motivera ett tullsystem, nämligen att bereda skydd för det inhemska arbetet mot övermäktig kon­ kurrens från utlandet. Det hade påvisats att, i den mån marknad för utförselbevisen skulle kunna påräknas och desamma sålunda komme att medföra någon avsevärd höjning av spannmålspriserna, denna prisförhöjning skulle dels gälla i främsta rummet de trakter av landet, där spannmålspriserna redan utan utförselbevis vore högst, dels komma ett relativt litet antal jordbrukare till godo samt dels verka fördyrande på rågmjöl och billigare vetemjölssorter utan att höja priserna på de högsta kvaliteterna mjöl. De fördelar, utförsel­ bevisen möjligen kunde bereda, skulle tillgodokomma allenast de bruknings­ delar, som omfattade mera än 20 hektar. Dessas antal utgjorde icke mera än

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 5

36,049 eller ungefär en åttondel av hela antalet brukningsdelar i södra och mellerst^, Sverige. Vidare skulle utförselbevisen medföra vissa mindre gynn­ samma statsfinansiella verkningar i sådant avseende att, därest ingen skillnad gjordes mellan råg och vete, otvivelaktigt avsevärda anspråk skulle komma att ställas på statskassan på grund av den stora export av råg, som skulle bliva följden.

Förespråkarna för utförselbevisen hava bland annat uttalat följande. Fn för landets jordbrukare ogynnsam prisbildning å vete och råg, både. frånsett missväxtåret 1924, kännetecknat efterkrigsåren. Då gällande tullskyddssystem på sin tid infördes, hade det betraktats som eu given sak, att tullskyddet för brödspannmål skulle, så långt den inhemska spannmålens kva­ litet berättigade därtill, komma jordbruket tillgodo. Så hade emellertid icke blivit fallet, utan hade för jordbrukarna tullskyddet till större delen eller helt och hållet mist sitt värde. Anordningen med utförselbevis finge icke någon prisförhöjande verkan på mjölet eller i allt fall icke någon nämnvärd sådan verkan. Mjölpriserna inom landet reglerades väsentligen av konkurrensen med det importerade utländska mjölet. Till stöd för påståendet att utförselbevisen skulle komma endast ett mindre antal av vårt lands jordbrukare till godo både anförts sifl'ror, som hämtats ur eu av byråchefen E. Höi jer på sin tid verkställd utredning. Dessa kunde icke anses fullt tillförlitliga och för detta spörsmåls bedömande tillräckligt vägledande. Men även om man skulle lägga ifrågavarande siffror till grund för sin uppfattning, så visade dessa likväl, att över 100,000 brukningsdelar skulle finnas inom riket, som hade brödsäd till avsalu. Även om vidare ett stort antal av dessa brukningsdelar både mindre spannmålsöverskott, sä kvarstode dock det faktum, att brukarna av 30,000 å 40,000 jordbruk inom landet, enligt nämnda och andra beräkningar, skulle få gagn av utförsel­ bevisens införande. Detta antal vore ingalunda så litet, som man till även­ tyrs föi-menade, vartill komme, att praktiskt taget alla lantarbetare av olika slag inom landet vore anställda vid dessa jordbruk, vilkas ekonomiska bärighet vore avgörande även för lantarbetarnas levnadsvillkor. Den minskning i statsverkets inkomst av spannmålstullen, som kunde tänkas bli en följd av utförselbevisens införande, måste bliva mycket be­ gränsad och finge icke vid förevarande frågas bedömande tillmätas utslags­ givande betydelse. Visserligen vore ovisst, huruvida införandet av systemet med utförselbevis kunde förväntas få några stora verkningar till gagn för den svenska brödsädesodlingen. Därom vore på förband svårt att fälla något bestämt omdöme, särskilt som marknadsförhållandena inom oss närliggande och andra europeiska länder vore ovissa och fluktuerande. Det vore emeller­ tid att förmoda, att den ifrågavarande anordningen skulle kunna skapa vissa möjligheter för export av svensk spannmål under de tider på höstarna, då prisläget för odlarna vore som mest tryckt. Andra mera effektiva ut­ vägar för återställande av spannmålstullens effektivitet hade icke kunnat anvisas. Då marknadsförhållandena för närvarande ur de synpunkter, som bär närmast komme i fråga, torde vara mest otillfredsställande i fråga om vete och råg, syntes försöket med utförelbevis böra avse allenast dessa båda slag av spannmål.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

stone delvis som en följd därav — det svenska vetets pris i relation till världsmarknadspriset blivit för producenterna avsevärt fördelaktigare än förut och detta särskilt under höstmånaderna, då prisställningen vore för dessa av den största betydelsen. Sällskapet hade sålunda på grundval av den gjorda prisjämförelsen beräknat den inträdda prisförhöjningen under månaderna augusti 1926—januari 1927 gent emot samma månader året därförut till 1 krona 50 öre å 2 kronor per 100 kilogram. För rågens vidkommande hade sällskapet funnit en direkt jämförelse med prisläget under 1925/26 mindre upplysande, enär rågpriset på den internationella marknaden då var excep­ tionellt nedpressat. Emellertid vore sällskapet av den bestämda uppfatt­ ningen att, om utförselbevisen ej funnits, lantmännen under det gångna skördeåret ej kunnat uppnått de rågpriser, som verkligen erhållits. Liknande uttalanden hade gjorts även i övriga till kommerskollegium ingivna ytt­ randen. I vad män den uttalade farhågan besannats, att utförselbevisen skulle verka företrädesvis prisstegrande i kusttrakterna och i allmänhet å orter, där prisläget redan förut varit minst oförmånligt, och därigenom skärpa olik­ heterna i prisnivån inom landet, vore svårt att avgöra. Något siffermaterial för denna frågas bedömande förelåge icke, då numera regelbundna pris­ noteringar för någon inlandsort icke offentliggjordes. Den påvisade om­ ständigheten att export, om än i mindre omfattning, förekommit jämväl från kanal- och andra hamnar inne i landet talade emellertid för, att ut­ förselbevisen bort kunna i någon mån sträcka sina verkningar direkt även till de från kusten mera avlägset liggande orterna. Att dessa eljest indirekt kunnat draga fördel av prisstegringen i kusttrakterna vore ganska säkert. Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening hade gjort gällande, att den av utförselbevisen orsakade prishöjningen särskilt märkbart fram­ trätt å platser, varifrån transportkostnaderna till svenska kvarnar ställde sig höga, medan transportkostnaderna till exporthamn ställde sig lägre. Beträffande utförselbevisens inverkan på mjölpriserna hade svenska kvarn­ föreningen yttrat, att följden av den uppkomna exporten blivit — vilket även vid förordningens tillkomst förutsetts — att det svenska mjölet måst hållas å en högre prisnivå än vad eljest skulle varit fallet. En viss pris­ stegring å mjöl ansåge även Skånes handelskammare hava blivit följden av utförselbevisen. Däremot hävdade Sveriges allmänna lantbrukssällskap att, då kvarnarna redan förut åtminstone för viktigare mjölkvaliteter i huvudsak utnyttjat mjöltullen, någon större höjning av prisen å det inhemska mjölet i förhållande till importprisen å mjöl ej varit möjlig. Den höjning av brödsädesprisen, som utförselbevisen medfört, hade därför icke förorsakat någon nämnvärd höjning av mjölprisen men vill framtvingat strävanden att rationalisera kvarndriften. Hur det i verkligheten förhölle sig med denna sak vore givetvis svårt att fullt exakt utröna. En viss belysning därav torde dock erhållas genom följande. Möjligheten av en mera betydande relativ prisstegring å mjöl hade natur­ ligtvis varit beroende på, i vad mån tullskyddet å mjöl tidigare utnyttjats och huruvida alltså någon marginal förefunnits mellan det svenska inlandspriset och det utländska konkurrenspriset. Att en ganska vid sådan marginal funnits i avseende på rågmjöl stode utom allt tvivel. På detta område hade någon reglering av marknaden ej förekommit utan konkurrensen varit fullt fri. Priserna å rågmjöl hade därför hållits nere på en nivå, som i all­ mänhet omöjliggjort import. En jämförelse mellan prisnoteringarna å in-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 13

Denna utförsel hade beträffande vete till större delen försiggått under höstmånaderna, medan den i fråga om råg fördelats mera jämnt över skörde­ året. Då utförseln av råg överstigit införseln av samma spannmålsslag, hade utförselbevisen sannolikt bidragit till att i någon mån befordra den all­ männa tendensen till övergång från råg- till vetekonsumtion. Möjligen hade en del av den utförda rågen, vilken eljest skulle konsumerats inom landet, i förbrukningen ersatts med importerad tullfri spannmål, och hade härigenom en viss minskning i statens eljest påräkneliga inkomst av spann­ målstull uppstått utöver den minskning, som finge anses ligga dels däri, att utförselbevis meddelats även för den spannmålskvantitet, som skulle expor­ terats, även om utförselbevis icke funnes — en kvantitet, som, enligt vad förut gjorts gällande, sannolikt icke varit betydande — dels däri att ut­ förselbevisen möjligen hade kunnat utöva ett stimulerande inflytande på brödsädesodlingen, något varom det ännu torde vara för tidigt att yttra sig. Tack vare den lättnad, som den uppkomna utförseln medfört å den in­ hemska spannmålsmarknaden, hade en fullt märkbar höjning av priset å såväl svensk råg som svenskt vete i förhållande till världsmarknadspriset å motsvarande varor ägt rum, i synnerhet under höst- och vintermånaderna. Beträffande vete torde den uppnådda prisförbättringen enligt Sveriges all­ männa lantbrukssällskaps beräkningar kunna skattas till 1 krona 50 öre å

2 kronor per 100 kilogram. Denna prisförbättring hade ej varit inskränkt till blott områdena närmast exporthamnarna utan mer eller mindre berört även de inuti landet belägna produktionsområdena. I samband med den prisstegring, som den svenska brödsäden erfarit genom det bättre utnyttjandet av tullskyddet, torde jämväl en viss, om än ej synner­ ligen betydande höjning av mjölpriserna hava ägt rum. I stort sett torde det kunna sägas, att utförselbevissystemet under den tid det varit i tillämpning fullt infriat de förhoppningar, som ställts på detsamma från dess förespråkares sida, utan att några mera avsevärda olägen­ heter därav försports. Denna uppfattning delades ock av samtliga de sam­ manslutningar, som i yttranden till kommerskollegium uttalat sig i ämnet. Emellertid hänförde sig anförda iakttagelser angående utförselbevisens verkningar till ett år, som i olika hänseenden erbjudit särskilt goda möjlig­ heter för uppnående av de med ifrågavarande anordning avsedda syftemålen. På grund av de ovanliga förhållanden, som under nämnda år varit rådande, kunde de därvid gjorda erfarenheterna uppenbarligen icke anses tillfyllest för bedömande av huru utförselbevissystemet kunde antagas komma att verka under mera normala tider. Ämbetsverken ansåge därför, att det vore av stor betydelse, om möjlighet bereddes att under längre tid än den nu gällande provisoriska förordningen avsåge fullfölja iakttagelserna angående verk­ ningarna av ifrågavarande för vårt land nya system. Ehuru den till äm­ betsverken ställda remisskrivelsen icke innefattade någon anmodan för dem att uttala sig för eller emot systemets fortsatta giltighet, kunde ämbets­ verken dock, med hänsyn till vad nyss anförts, icke underlåta att uttala, att en förlängning därav exempelvis under ytterligare fem år vore att anse som i hög grad önskvärd, enär först därigenom en säkrare erfarenhet kunde vinnas angående systemets verkningar i olika hänseenden och under olikartade årsväxts- och marknadsförhållanden.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Av de näringskorporationer, som till kommerskollegium avgivit ytt­ randen i den föreliggande frågan, hava, såsom ämbetsverken framhållit, några önskemål angående ändring av hittillsvarande bestämmelser i ämnet icke framställts utom av svenska lantmännens riksförbund, som ansett kon­ sekvensen fordra, att även utförsel av korn skall berättiga till erhållande av utförselbevis. Som stöd härför har riksförbundet huvudsakligen anfört, att korn till skillnad från råg och vete kan odlas i nära nog hela landet, ävensom att kom odlas även av de mindre jordbrukarna, under det att höstsädesodlingen till avsalu huvudsakligen bedrives av de större och medel­ stora jordbruken. Att undandraga kornodlingen skyddet av utförselbevisen syntes därför vara en orättvisa mot det mindre jordbruket. I anledning härav hava ämbetsverken i det av dem avgivna utlåtandet anfört följande. Kornets huvudsakliga användning — frånsett vissa delar av Norrland, där dock någon nämnvärd produktion därav till avsalu näppeligen förekomme — vore dels som fodersäd, dels som råvara för malttillverkning. Skulle bevis över utfört korn få användas för vinnande av befrielse från erläggande av tullavgift vid införsel jämväl av vete eller råg, komme detta att medföra en tullfri införsel av varor för helt annan användning än de utförda, vilket vore att avlägsna sig allt för långt från det ursprungliga syftet med utförselbevisen. I den mån det utförda kornet i den inhemska förbrukningen komme att ersättas med importerad tullfri spannmål, skulle den statsfinansiella förlust, som av samma skäl möjligen i någon mån redan uppkomme genom att bevis över utförd råg finge användas även vid införsel av vete, ytterligare skärpas. Skulle utförselbevis komma att medgivas för korn, borde deras användning därför enligt ämbetsverkens åsikt inskränkas till att ersätta betalning av tull för infört korn eller malt. Denna åsikt hade uttalats även av spannmålsmarknadssakkunniga. Men då införselbehovet av korn och malt i allmänhet vore mycket ringa, skulle, med en sådan be­ gränsning i användningen, utförselbevis för korn bliva av mycket ringa värde för producenterna. Ämbetsverken finge därför på anförda skäl av­ styrka, att utförselbevissystemet utsträckes att jämväl gälla korn.

I avseende å de nuvarande författningsbestämmelsernas innehåll hava ämbetsverken erinrat, hurusom enligt § 2 i förordningen angående utförsel­ bevis för råg och vete innehavaren av utförselbevis är berättigad att, inom sex månader från det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets åter­ ställande, i den mån för omalen eller malen råg eller omalet eller malet vete inom nämnda tid av sex månader influtna tullavgifter efter avdrag av två procent därtill lämna tillgång, utbekomma sagda belopp med avdrag av två procent. Den tidsperiod, som skulle läggas till grund för tullverkets kontroll att utbetalningarna icke komme att överstiga influtna tullavgifter, skulle sålunda räknas framåt i tiden från angivningsdagen. För att denna bestämmelses iakttagande skulle kunna säkerställas hade _ de olika lokala tullkassorna ålagts att tre gånger varje månad lämna uppgift över influtna tullavgifter för varor av hithörande slag till generaltullstyrelsens revisions­ byrå, där uppgifterna sammanfördes. Förutom att berörda av gällande före­ skrifter föranledda kontrollbestämmelser medförde ett ganska avsevärt sta-

Kungi. Maj ds proposition Nr 107. 15

tistiskt arbete, kunde nämnda föreskrifter, åtminstone teoretiskt sett, tänkas verka hinderligt för utbetalning på önskad tid, nämligen om — såsom under viss tid på hösten lätt kunde ske — en mångfald utförselbevis ungefär samtidigt utfärdades och för dessa genast begärdes kontant likvid, men mot­ svarande import under tiden icke ägt rum. I anledning härav hade nu ämbetsverken, även om icke hittills genom de nuvarande bestämmelserna kunde sägas hava uppstått någon svårighet i praktiken, föreslagit, att kon­ trollen över, att utbetalningarna icke överstege influtna tullavgifter, skulle grundas på jämförelse med importsiffrorna enligt den tillgängliga officiella statistiken under en föregående sexmånadsperiod, eller närmare bestämt under de sex månader, som förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen till utförsel ägt rum. Av en i ämbetsverkens skrivelse intagen tablå framgår, att enligt där gjord beräkning tullavgifterna å importerade varor av råg och vete vore störst under månaderna maj—juli.

I anledning av förut omförmälda av direktören Kuno Möller gjorda fram­ ställning angående åtgärder för utförselbevissystemets utsträckning även till malen råg och malet vete hava ämbetsverken anfört bland annat följande. I intet av de i ärendet avgivna yttrandena hade tillstyrkts en dylik åt­ gärd. Däremot hade såväl Stockholms och Skånes handelskamrar som Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening och svenska kvarnföreningen förordat, att rätten till tullrestitution för idkare av kvarnrörelse vid utförsel av rågmjöl, vetemjöl eller vetegryn enligt tulltaxeförordningen § 13 mom. 3 måtte utvidgas därhän, att införsel av råg eller vete finge berättiga till restitution av tull vid utförsel av nämnda slag av förmalningsprodukter, oberoende av om råvaran därvid ut­ gjordes av råg eller vete. Därjämte hade av Skånes handelskammare och svenska kvarnföreningen hemställts, att vid en eventuell omarbetning av bestämmelserna om tullrestitution för kvarnprodukter jämväl den ändringen måtte vidtagas, att restitution medgåves även för spannmål, som införts från nederlag. Så vore nämligen nu icke förhållandet, beroende på ordalydelsen av hithörande stadgande i tulltaxeförordningen, som utsade, att restitution medgåves allenast för tull som erlagts för direkt från utlandet införd omalen spannmål. En utsträckning av utförselbevissystemet till att omfatta även malen spannmål skulle för kvarnidkarna tydligen innefatta den fördelen, att de bleve i stånd att exportera förmalningsprodukter på grundval av tullfri eller därmed i prishänseende jämställd inhemsk råvara utan föregående import av omalen spannmål, under det att de enligt det gällande restitutionssystemet först måste importera spannmål till kvantitet, som motsvarade den i förmalningsprodukten ingående råvaran, och därför erlägga tull och sam­ tidigt tillkännagiva sin avsikt att av den införda spannmålen förmala mjöl eller gryn för export för att erhålla möjlighet till restitution av den erlagda tullen. Visserligen fordrades ej, att den utförda förmalningsprodukten skulle hava framställts av just den importerade spannmål, för vilken restitution av erlagd tull ifrågasattes, icke ens att den över huvud taget framställts av utländsk spannmål. Men vid utförsel av rågmjöl kunde restitution erhållas endast av tull för införd råg och vid utförsel av vetemjöl eller vetegryn

It! Kung!. Maj:Is proposition Nr U>7.

endast av tull för infört vete. Importen måste vidare hava företagits av kvarnidkaren själv och som regel hava skett vid samma tullplats som den. vid vilken utförseln ägde rum. Dessa bestämmelser begränsade tydligen i viktiga hänseenden kvarnindustriens möjligheter att begagna sig av restitutionsförfarandet, dels på sådant sätt, att kvarnar, som icke själva importerade spannmål, vilket huvudsakligen torde vara de smärre företagen, vore av­ skurna därifrån, dels så att restitution vid export av rågmjöl i allmänhet endast i jämförelsevis ringa omfattning kunde ifrågakomma, då som regel importbehovet av råg vore ganska litet. Att döma av siffrorna för utförsel av rågmjöl ocli vetemjöl under tiden

1 augusti 1924—31 juli 1927 kunde knappast någon sådan tendens till ned­ gång i mjölexporten skönjas, som kunde ge stöd för påståendet, att utförsel­ bevisen skulle inverka avsevärt försvarande på denna export. Siffrorna rörande vetemjölsexporten vore för tiden augusti 1926—juli 1927 visserligen för de flesta månader lägre än för motsvarande månader 1925/26, men där­ emot nästan genomgående betydligt högre än för 1924/25. Emellertid funne ämbetsverken det obetingat vara förenat med rättvisa och billighet, att vid utförseln av förädlad spannmål medgåves minst samma tullförmåner som vid utförseln av den härför använda råvaran. En sålunda utvidgad förmån för kvarnindustrien vid exporten av dess produkter kunde icke heller lända jordbruket till men. Särskilt borde en ökad möjlighet till export av rågmjöl kunna medföra en för jordbruket gynnsam verkan, då härigenom avsättningsmöjligheterna för inhemsk råg förbättrades. Full jämställdhet i förevarande hänseende skulle tydligen vinnas, därest bestämmelserna om utförselbevis utsträcktes att gälla även den i förmalningsprodukter av råg och vete ingående råvaran. Något principiellt hinder för en sådan anordning ansåge ämbetsverken icke föreligga. Anmärkas borde, att i gällande tyska förordning angående utförselbevis för spannmål (Einfulirscheine) stadgades rätt att erhålla sådana bevis jämväl vid utförsel av kvarnprodukter och malt. Såsom kommerskollegium och lantbruksstyrelsen framhållit i sitt utlåtande i förevarande ämne den 20 januari 1927, komme det dock att medföra praktiska olägenheter, om två till ändamålet så likartade institut som utförselbevis och tullrestitution i avseende på ut­ försel av förmalningsprodukter av spannmål samtidigt förekomme i tillämp­ ning. En utväg vore då att upphäva bestämmelserna angående tullrestitu­ tion i tulltaxeförordningen §, 13 mom. 3 och i förordningen om utförselbevis införa bestämmelser angående utförselbevis för mjöl och gryn samt angående de grunder, som därvid borde tillämpas för beräkning av utbytesförhållan­ dena jämte nödiga kontrollföreskrifter. En sådan lösning av frågan kunde ämbetsverken dock icke förorda med hänsyn till att, enligt deras åsikt, för­ ordningen om utförselbevis fortfarande borde givas allenast provisorisk giltighet, under det att tulltaxeförordningens bestämmelser om tullrestitution vore och borde vara beräknade för större varaktighet. Det återstode då att pröva, huruvida, med bibehållande av nuvarande system för tullrestitution, bestämmelserna i tulltaxeförordningen § 13 mom. 3 lämpligen kunde ändras så att de framställda önskemålen kunde bliva till­ godosedda. Ämbetsverken ifrågasätta i berörda hänseende vissa lättnader, avseende att införsel av råg och vete finge berättiga till restitution av tull vid ut­ försel av förmalningsprodukter därav oberoende av om råvaran utgöres av råg eller vete och utan hinder av att införseln skett över tullnederlag.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 107. IT

Ämbetsverken, som dock icke funnit nu berörda spörsmål äga det nöd­ vändiga samband med frågan om förlängd giltighet av förordningen om ntförselbevis, att beslut i dessa båda ämnen måste fattas samtidigt, hava hemställt, att förevarande fråga om utvidgning av restitutionsmöjligheterna i fråga om vissa förmalningsprodukter måtte överlämnas till vidare behand­ ling av de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för revision av gällande tulltaxa.

De yttranden, som avgivits av de i ärendet hörda handelskamrarna samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap. svenska lantmännens riksförbund m. b. p. a., föreningen Sveriges spannmålsintressenter, svenska kvarnföre­ ningen ävensom svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening. hava vid behandlingen av de särskilda till ärendet hörande frågorna be­ rörts i ämbetsverkens utlåtande. Av nämnda yttranden må här allenast vid­ kommande frågorna om utförselbevissystemets hittillsvarande verkningar och lämpligheten av dess vidare tillämpning ytterligare anmärkas, att svenska kvarnföreningen, som icke direkt uttalat sig rörande sistnämnda fråga, funnit utförselbevisen väl fylla sin uppgift. Samtliga övriga hörda samman­ slutningar hava ansett sig kunna konstatera för jordbrukarna gynnsamma verkningar av utförselbevisen samt tillstyrkt förlängning av förordningens om utförselbevis tillämpning, därvid endast handelskammaren i Göteborg föreslagit, att bestämmelserna fortfarande borde bibehålla sin provisoriska karaktär, under det de andra synas hava utgått från att någon begräns­ ning av förordningens giltighetstid ej borde givas, vilket direkt uttalats av tre av ifrågavarande sammanslutningar. Handelskammaren i Göteborg har framhållit, att under den korta tid bestämmelserna varit i kraft icke kunnat förvärvas sådan erfarenhet, att denna kunde lämna tillräckligt stöd för ett säkert omdöme angående utförselbevisens inverkan på produktionen och handeln med vete och råg.

Ämbetsverken hava vidare till behandling upptagit frågan om beräkningen Beräkning av städernas

av städernas tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat

tolagsersätt­ utgå för importerad spannmål, men från vilka avgifters erläggande befrielse ning.

skett på grund av avlämnade utförselbevis. Rörande detta spörsmål hava ämbetsverken i huvudsak anfört följande: I cirkulär den 30 juli 1926 angående ordningen för utfärdandet och redo­ visning av utförselbevis för råg och vete, § 6, hade generaltullstyrelsen före­ skrivit, att tullavgiftsbelopp, från vars erläggande befrielse erhållits genom avlämnande av utförselbevis, skulle av vederbörande tullmyndighet utan särskilt bemyndigande i månadsredovisningen för den månad, varunder avlämnandet skett, avföras under titeln »Restitutioner: jämlikt förordningen den 26 juli 1926.» Då enligt tjänstgöringsreglementet för tullverket den

14 december 1910, § 134, mom 3, vid beräkningen av tolagsersättningen skulle från den debiterade uppbörden avdragas under året restituerat belopp därav, hade följden av nyssnämnda föreskrift blivit, att någon tolagsersätt­ ning icke beräknats för de tullbelopp, som under andra förhållanden skolat

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt S9 höft. (Nr 107.) 2

18 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

erläggas kontant, men från vilka nu befrielse erhållits, därigenom att utförsel­ bevis till motsvarande belopp avlämnades. Från flera tullförvaltningar hade nu i de till generaltullstyrelsen avgivna yttrandena anmärkts, att genom nyssnämnda förfaringssätt en orättvisa skett mot de till tolagsersättning berättigade städerna, i det att deras eljest påräkneliga inkomst av sådan ersättning minskats med belopp, svarande emot den genom avlämnade utförselbevis uppkomna minskningen i tulluppbörden för införd spannmål. Samma påpekande hade gjorts av Skånes handels­ kammare i dess yttrande. Vidare hade till kommerskollegium inkommit en skrivelse från Svenska hamnförbundet, vari hemställdes, att ämbetsverken i sitt utlåtande i förevarande ämne måtte beakta bär omförmälda förhållande och däri söka åstadkomma rättelse. Enligt bestämmelserna om ersättning till stapelstäderna för tolagsavgiften (kungl. brevet till generaltullstyrelsen den 18 december 1857), skulle tolagsersättningen utgå antingen med ett fixt belopp plus 5 procent å don tull­ uppbörd, som i vederbörande stad överstege visst angivet belopp, men med minskning för vad stadens tulluppbörd understege samma belopp efter viss angiven procent, eller ock (för de städer, som efter år 1857 tillerkänts rätt till tolagsersättning) med ett belopp, som motsvarade 5 procent av veder­ börande stads årliga tulluppbörd. Då nu enligt ordalydelsen av förordningen angående utförselbevis för råg och vete § 2 någon verklig tulluppbörd icke förekomme för spannmål, som infördes mot avlämnande av utförselbevis, utan denna införsel vore att betrakta som tullfri, följde härav, att de tolagsersiittningsberättigade städerna genom det av generaltullstyrelsen föreskrivna redovisningssättet för de inlevererade utförselbevisen icke kunde sägas gå förlustiga någon dem tillförsäkrad rätt. I stort sett bordo den mot erhållande av utförselbevis skeende exporten av brödsäd med vissa förut angivna begränsningar motsvaras av senare skeende import av sådan spannmål, därest konsumtionen inom landet skulle upprätthållas på samma nivå som tidigare. Under sådana förhållanden kunde för hela landets vidkommande den verkliga minskning i kontant erlagd spannmålstull, som utförselbevisen förde med sig, knappast uppgå till något större belopp. Däremot vore det tydligt, att med avseende å särskilda orter förhållandet mellan den importerade spanninålskvantiteten och den kontant erlagda spannmålstullens belopp kunde bliva mycket växlande, be­ roende på i vilken omfattning utförselbevis kommit till användning vid importen. Lämpligaste utvägen att undgå den av sådana tillfälligheter här­ rörande ojämnheten i tolagsersättningen för olika städer syntes ämbets­ verken vara, att vid tolagsersättningens bestämmande en utjämning verk­ ställdes städerna emellan, så att för var och eu av de till tolagsersättning berättigade städerna nämnda ersättning bestämdes — i den mån den skulle utgå i förhållande till influten tull av omalen och malen råg samt omalet och malet vete — efter den proportion, vari för hela rikets vidkommande under respektive år den på införseln av nyssnämnda spannmålsslag belöpande tullen erlagts kontant, d. v. s. utan användande av utförselbevis. Ämbetsverken funne, på grund av vad sålunda anförts, någon ändring i det i generaltullstyrelsens cirkulär den 30 juli 1926, § 6, föreskrivna sättet för redovisning av inlevererade utförselbevis icke påkallad vare sig av sakliga skäl eller med hänsyn till ordalydelsen av förordningen angående utförselbevis för råg och vete, men hemställde, att vid uträknande av de uppbördsbelopp, å vilka resp. städer tillkommande tolagsersättning skulle grundas, den debiterade uppbörden av tull för omalen och malen råg samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 19

omalet och malet vete, vilken normalt skulle inräknas i sådant belopp, måtte minskas i samma förhållande som företeende av utförselbevis minskat den för hela riket uppdehiterade tullen för samma slags varor. Statskontoret, som den 4 januari 1928 avgivit infordrat utlåtande i detta ämne, har däri anfört att, då det av kommerskollegium, generaltullstyrelsen och lantbruksstyrelsen framlagda förslaget till fördelning å samtliga till tolagsersättning berättigade städer av de tullavgifter, som gått i kvittning mot utförselbevis, syntes ägnat att medverka till eu rättvisare beräkning av tolagsersättningen än det nu tillämpade förfarandet, statskontoret ansåge sig böra biträda sagda förslag. Svenska stadsförbundets styrelse, som jämväl beretts tillfälle att yttra sig rörande ifrågavarande spörsmål, har i sitt den 9 februari 1928 avgivna utlåtande ställt sig på den ståndpunkten, att vid beräkningen av tolags­ ersättning över huvud taget avdrag icke, såsom för närvarande är fallet, borde ske för den spannmålsimport, som äger rum mot företeende av utförsel­ bevis. För den händelse förslag komme att föreläggas årets riksdag om fortsatt tillämpning av förordningen om utförselbevis, ville styrelsen därför för sin del, i likhet med hamnförbundet, hemställa, att i detta sammanhang åtgärder företoges, som omöjliggjorde fortsättande av nu påtalade praxis och för framtiden skyddade städerna för förluster till följd av utförsel­ bevisen. Vad angår det föreliggande förslaget om ändrad fördelning av tolags­ ersättningen, har styrelsen bestämt avstyrkt detsamma, då det syntes med­ föra synnerligen betänkliga konsekvenser. Härom bär styrelsen i huvudsak anfört följande: Förslaget innebure, att städerna även i framtiden skulle få bära förluster av tolagsersättningen, men att dessa skulle fördelas jämnare i relation till minskningen överhuvud i landet av tulluppbörden på grund av utförsel­ bevisen. Om man fasthölle vid tanken på, att städerna alltjämt skulle bära förlusterna, kunde det väl teoretiskt sett synas bestickande att låta dem dela bördan. Men i praktiken syntes saken ställa sig något annorlunda. Detta framginge redan av ett flyktigt studium av föreliggande faktiska för­ hållanden. Under budgetåret 1926—1927 hade 13 till tolagsersättning be­ rättigade städer fått sin ersättning minskad tack vare utförselbevisen. Men de övriga 24 ersättningsberättigade städerna däremot hade icke alls fått vid­ kännas någon dylik minskning. Förlusterna vore också skäligen lokalt avgränsade. Samtliga Norrlands­ städer både av naturliga skäl icke haft någon olägenhet av utförselbevisen, som i övrigt, med undantag för Stockholm samt Göteborg och ett par andra västkuststäder, främst hade ifrågakommit i Skåne. Redan av dessa skäl syntes det knappast kunna ifrågasättas att nu tilllämpa ett utjämningsförfarande. Men därtill komme, att den av ämbets­ verken föreslagna metoden för detta förfarande till sina konsekvenser vore rätt överraskande. Med stöd av det material, som från förbundets byrå anskaffats, hade vissa beräkningar utförts rörande verkningarna av för­ slaget. Efter vad dessa beräkningar gå ve vid handen, skulle systemet i stort sett verka därhän, att den förlust, som det gångna budgetåret drabbat Stockholm, skulle för framtiden reduceras så väsentligt som till ungefär en

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tiondel, medan till följd därav andra städer skulle få vidkännas betydande ökningar av sina förluster. Så skulle t. ex. Göteborg och Norrköping se sina förluster mer än fördubblade. De omnämnda städerna på Västkusten och i Skåne skulle få sina förluster väsentligt ökade, i enstaka fall betydligt mer än 10-dubblade. De hittills oherörda tolagsberättigade städerna skulle dessutom få vidkännas förluster med belopp, varierande från några kronor ända upp till över 2,000 kronor. Det syntes styrelsen uppenbart, att den form för »utjämning», ämbetsverken föresloge, icke kunde ifrågakomma.

Departements­

Att en faktisk underbetalning av den svenska brödsädesspannmälen i stor

chefen.

utsträckning förekommit torde vara så allmänt känt, att jag saknar anled­ ning att här närmare ingå på denna fråga. I detta avseende vill jag endast erinra om den ingående belysning, som ägnats hithörande spörsmål i den av professorn N. R. Wohlin under 1926 utförda utredningen rörande svenska kvarnföreningen in. fl. företag. Dä vid 1926 års riksdag utförselbevisen för råg och vete infördes, skedde detta för prövande av, huruvida genom en dylik åtgärd ett medel kunde vinnas för undanröjande eller minskande av herörda missförhållande, vilket framträtt bland annat däri, att spann­ målstullen, vilken införts till skydd för jordbruket, i stället i mer eller mindre mån kommit andra intressegrupper, enkannerligen kvarnindustrien, till godo. Av 1926 års riksdag angavs också uttryckligen anordningen med utförsel­ bevis vara att betrakta allenast som ett försök. I sådant syfte erhöllo stadgandena i ämnet en giltighetstid av allenast två år, varunder erfarenheter skulle kunna vinnas om systemets verkningar samt lämpligheten av de ut­ färdade bestämmelsernas framtida förlängning. Av kommerskollegium, liksom ock av vissa andra institutioner vilka tidi­ gare avstyrkt en anordning med utförselbevis, har nu vitsordats, att utförselbevissystemet under sin hittillsvarande tillämpningstid kunde sägas liava infriat de tidigare av systemets förespråkare hysta förhoppningarna om dess möjligheter att förskaffa producenterna skäligare spannmålspris och bereda ett skydd — erforderligt icke minst med hänsyn till antalet ekonomiskt svagt ställda jordbrukare — mot den faktiska undervärdering av svenska brödsäden, som förut i all synnerhet på höstarna förekommit. Det torde jämväl kunna sägas, att de olägenheter, som befarats skola uppkomma genom utförselbe­ visen, uteblivit eller framträtt i väsentligt mindre grad än som väntats. Emellertid har, såsom av den lämnade utredningen framgår, den gångna tiden icke varit tillräcklig för möjliggörande av ett mera säkert bedömande av, huru det nya systemet för vårt lands del i längden kan komma att verka. Skördeåret 1926—1927 — eller det enda år för vilket iakttagelser med avseende å export och import, spannmålspris m. in. fullständigt kunnat göras — är, såsom av de i ärendet hörda ämbetsverken närmare belysts, knappast att betrakta som ett normalår. Särskilt goda förutsättningar för en gynnsam tillämpning av ett utförselbevissystem synas nämligen under nämnda skördeår hava förelegat. Sålunda har på grund av de kvalitativt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 21

sett dåliga skördarna i Tyskland och Frankrike exceptionellt fördelaktiga exportmöjligheter erbjudit sig för den svenska brödsäden. Under nu angivna omständigheter finner jag, i likhet med kommers­ kollegium, lantbruksstyrelsen och generaltullstyrelsen, önskligt, att den nuvarande försökstiden för utförsel bevisen utströ ekes någon tid. på det att säkrare erfarenhet om systemets verkningar må vinnas. Eu dylik åtgärd torde också stå i god överensstämmelse med motiveringen för 1926 års riks­ dags beslut i ämnet. Ifrågavarande utsträckta giltighetstid torde böra så avvägas, att å ena sidan bestämmelserna i ämnet icke nu förlänas mera definitiv karaktär men att å andra sidan möjlighet föreligger till ett mera allsidigt bedömande av utförselbevissystemets lämplighet under olika produk­ tions- och marknadsförhållanden. Ur nu angivna synpukter vill jag föreslå, att författningsbestämmelserna i ämnet förlängas för eu tid av ytterligare tre år eller alltså till den 1 augusti 1931. På detta sätt skulle utförselbevissystemet komma att försöksvis vara i tillämpning sammanlagt fem år. Till grund för den förnyade prövningen av frågan om systemets fortsatta användning, som före giltighetstidens utgång bör äga rum, skulle da kunna läggas erfarenheterna från fyra skördeår, en tidrymd som torde vara tillräcklig för ett allsidigt bedömande av frågan. Av särskilt intresse torde vara att under denna tid iakttaga systemets verkningar med avseende å, förutom de inhemska råg- och veteprisen, statens tullintäkter ävensom den inhemska prisbildningen å förmalningsprodukter av råg och vete. Med den ståndpunkt jag sålunda intagit — nämligen att nu bör upptagas allenast frågan om en försöksvis fortsatt tillämpning i huvudsak av nu gällande föreskrifter — överensstämmer, att jag icke anser mig böra till­ styrka sagda föreskrifters utsträckande att gälla även korn. Jag får i detta hänseende i övrigt hänvisa till de skäl, som av ämbetsverken anförts mot en sådan åtgärd.

Vad beträffar författningens om utförsel bevis närmare form i dess fortsatta tillämpning finner jag vägande skäl vara av ämbetsverken anförda för en om­ läggning av sättet för beräkningen av den tidsperiod, som skall läggas till grund för tullverkets kontroll över att verkställda utbetalningar på grund av före­ tedda utförsel bevis icke överstiga influtna tullavgifter. Jag tillstyrker för­ denskull den i detta avseende förordade författningslorändringen såsom bland annat ledande till förenklad kontroll med därav följande arbetsbesparing. Den väckta frågan om vissa lättnader för kvarnarnas utförsel av för­ malningsprodukter torde icke nu böra föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att detta spörsmål, såsom ämbetsverken hemställt, överlämnas till vidare utredning av de inom finansdepartementet för revision av gällande tulltaxa tillkallade sakkunniga, vilka den 27 augusti 1927 erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa utredning i fråga om revision av nuvarande tullrestitutionsbestämmelser.

22 Kungl. Majrts proposition Nr 107.

Av ämbetsverken hava vidare föreslagits vissa mindre ändringar i tillämp­ ningsföreskrifterna (Sv. förf:saml. 1926: 383) till förordningen om utförselbevis. Ej heller nämnda frågor torde i detta sammanhang behöva företagas till av­ görande, utan synes därmed böra anstå i avbi dan på riksdagens beslut i huvudfrågan.

Vidkommande slutligen spörsmålet om beräkningen av städernas tolagsersättning torde i anslutning till ämbetsverkens yttrande på denna punkt böra framhållas, att den mot erhållande av utförselbevis verkställda exporten av brödsäd i stort sett medför eu däremot svarande ökning i importen av sådan spannmål, och att sålunda för landet såsom helhet betraktat systemet med utförselbevis knappast föranleder någon minskning i den kontant erlagda spannmålstull, å vilken tolagsersättning beräknas. Att under sådana om­ ständigheter, på sätt svenska stadsförbundets styrelse framhåller såsom önsk­ värt, medgiva tolagsberäkning på hela importkvantiteten utan avdrag med hänsyn till exporten mot utförselbevis lärer ej rimligtvis kunna ifråga­ komma. Däremot torde det vara obestridligt, att anordningen med utförsel­ bevis för med sig en viss ojämnhet i beräkningen av tolagsersättning skilda ersättningsberättigade städer emellan. Av vad stadsförbundets styrelse anfört framgår emellertid, att det av ämbetsverken i syfte att åstadkomma en rätt­ visare fördelning framlagda förslaget icke kan anses tillfredsställande. I anledning härav har chefen för finansdepartementet, å vilkens föredragning ifrågavarande spörsmål närmast ankommer, meddelat mig, att han ej anser sig kunna förorda, att berörda förslag lägges till grund för framställning till riksdagen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t matte föreslå riksdagen besluta, att förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete med däri enligt kungörelsen den 8 april 1927 (nr 121) gjorda ändringar skall äga fortsatt giltighet för tiden från och med den 1 augusti

1928 till och med den 31 juli 1931, dock att § 2 skall från och med den 1 augusti 1928 i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

Ȥ 2.

Innehavare av — — — bevisets återställande antingen utan---------- angivna tullbeloppet, eller, i den mån varor, som nu sagts, under de sex kalendernninader, som förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen till utförsel ägt rum, införts till myckenhet, att den därför influtna tullavgiften med avdrag av två procent beräknas därtill lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen ut­ bekomma sagda belopp med avdrag av två procent. Utförselbevis skall — — — därvid ifrågasattes.»

Rungl. Ma.j:ts proposition Nr 107. 23

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan finner Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten gott lämna bifall samt förordnar, att proposi­ tion i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.