angående den statsunder¬ stödda egnahemsverksamheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

1 Nr 97.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten; given Stockholms slott den 17 februari 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg, von Stockenström.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet v. Stockenström anför:

Riksdagen anhöll i skrivelse den 29 april 1925, nr 150, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord skulle kunna genom statliga åtgärder åvägabringas inom landet i vidare utsträckning, än vad för det dåvarande vore fallet, samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

Denna riksdagsskrivelse var föranledd av två vid 1925 års riksdag väckta motioner angående rikets kolonisation (I: 164 och II: 169).

Motionerna behandlades av ett sammansatt andra lag- och jordbruksutskott, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, anförde följande.

Att undersöka möjligheterna för beredande av försörjning åt rikets starkt tillväxande befolkning vore uppenbarligen en angelägenhet av stor sam-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt 79 höft. (Nr 97.) t

Utredning anordnas angående frågan om rikets kolonisation.

2 Kungl. Muj:ts proposition Nr 97.

hällelig vikt. Genom den hämmade emigrationen till främmande länder i förening med industriens och stadsmannanäringarnas begränsade förmåga att giva sysselsättning åt de växande skarorna trädde landets befolkningsfråga allt mera i förgrunden.

Icke minst betydelsefull torde frågan vara för landsbygdens del, varest det årliga födelseöverskottet för det dåvarande uppginge till mellan 30,000 och 40,000 personer. Mot bakgrunden av tidens befolkningsproblem torde därför böra övervägas, huruvida icke landsbygdens tätnande skaror måtte kunna — där förutsättningar härför funnes — beredas tillfälle att kvarstanna inom jordbruket ävensom i vad mån den produktiva jorden måtte kunna ytterligare utnyttjas i syfte att skapa vidgade utkomstmöjligheter för folköverskottet, särskilt genom bildandet av nya jordbruk och erforderlig utveckling av äldre.

Inom olika trakter av riket funnes helt visst betydande arealer odlingsbar jord, som genom kolonisationsåtgärder av skilda slag kunde erövras för kulturen och giva upphov till nya försörjningstillfällen. De av kolonisationskommittén verkställda inventeringarna bekräftade, att vidsträckta odlingsarealer vore till finnandes inom Norrland. Enligt uttalanden av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Norrbottens och i Jämtlands län samt svenska mosskulturföreningen, vilka uttalanden återgåves i Kungl. Maj:ts proposition till 1925 års riksdag, nr 90, angående kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna, skulle den i enskild ägo befintliga norrländska odlingsjorden vara med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mera lämplig för bebyggelse än de huvudsakligen i Lapplands skogsregion belägna kronoparkernas mark. Men även inom landets mellersta och södra delar funnes odlingsmöjligheter, vilka hittills icke utnyttjats. Det syntes vara av vikt att snarast få undersökt, huruvida och på vad sätt en systematisk kolonisation må kunna bedrivas även å andra trakter än de norrländska kronoskogarna.

Genom den statsunderstödda egnahems verksam heten torde visserligen en ganska omfattande jordbruksbildning hava ägt rum, särskilt under senaste år, liksom därigenom också åstadkommits rätt avsevärda utvidgningar å äldre lägenheter i form av tilläggsodlingar och markförbättringar. Men för uppbringande av större till jordbruksnybildning lämpade jordområden liksom för utförande av erforderliga grövre, flera lägenheter gemensamt berörande kolonisationsåtgärder — såsom anläggande av vägar, vattenavledning in. m. — torde nuvarande egnahemsanordningar näppeligen vara tillräckliga. Härtill koinme, att egnaliemslåneförmedlarna knappast torde kunna med nu utgående statsunderstöd påtaga sig de kostnader och den risk, som antagligen bleve förenad med dylik bygdbrytning, och ej heller lämna nybyggaren det stöd, som torde krävas för att en mindre bemedlad skulle kunna mäkta genomföra det helt visst oftast vanskliga och kostsamma företaget att från obruten mark skapa ett nytt självständigt jordbruk.

Ilela den föreliggande frågan torde emellertid böra göras till föremål för en skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning rörande möjligheterna och förutsättningarna för en vidgad inre kolonisation samt vägarna för dennas ändamålsenliga bedrivande. Enär eu verksamhet av denna art inrymde omfattande ekonomiska problem samtidigt som den givetvis vore eu fråga av stor social räckvidd, torde spörsmålets ekonomiska sida därvid jämväl böra vederbörligen utredas.

Vid anmälan den 6 juni 1925 av riksdagens nyssnämnda skrivelse bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

fem sakkunniga personer för verkställande inom departementet av utredning av frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisationen å mark i enskild ägo. I enlighet härmed tillkallade dåvarande departementschefen samma dag landshövdingen G. Malm (ordförande), ledamöterna av riksdagens första kammare N. Gabrielsson och B. v. Stockenström, ledamoten av riksdagens andra kammare N. Adler samt statens egnahemsinspektör C. Mannerfelt att såsom sakkunniga verkställa den sålunda beslutade utredningen. De sakkunniga antogo benämningen »1525 års kolonisationssakkunniga».

Föredragande departementschefen angav i huvudsak följande riktlinjer för kolonisationssakkunnigas utredningsarbete.

Utredningen borde på förhand inriktas på vissa konkreta mål, på det att ett praktiskt resultat snarast möjligt kunde ernås. Gr denna synpunkt vore det därför lämpligt, att utredningen närmast begränsades till formerna för kolonisationsverksamhetens igångsättande, under det att frågan om dess utsträckning mera lämnades åt framtiden. Men även om det alltså icke borde sättas ifråga, att själva utredningen föreginges av en fullständig inventering av all odlingsbar mark i enskild ägo, borde man likväl på grundval i första rummet av tillgängligt materiel söka giva anvisning på vissa trakter, där förutsättningar för en framgångsrik kolonisation på enskild mark förelåge.

Vid utredningen av omfattningen och formerna för statens understödjande av ifrågavarande kolonisationsverksamhet borde övervägas, huruvida detta borde grundas på av staten redan bedriven understöds- och lånerörelse genom medverkan av egnahemslånefonden, avdikningsanslagen och odlingslånefonden, allmänna och norrländska nyodlingsfonderna m. fl. — varvid en speciell anpassning av villkoren för anslag och lån för detta ändamål givetvis kunde bliva nödvändig — eller på för detta ändamål särskilt vidtagna anordningar, antingen såsom skett i fråga om kronoparkskolonisationen genom statens direkta medverkan eller genom grundandet av en kooperativ understödsoch låneverksamhet. Beroende av vilkendera av dessa vägar som befunnes lämpligast torde bliva, om det direkta handhavandet av denna kolonisation skulle uppdragas åt egnahemsnämnderna i länen — eventuellt annan med hushållningssällskapen samarbetande, för detta ändamål nyskapad organisation — åt mera statliga organ eller åt helt frivilliga sammanslutningar. För den händelse dylika statliga organ prövades böra handhava kolonisationen, torde även särskilt böra utredas, på vad sätt anskaffning och inköp av odlingsbar mark för statens räkning borde ordnas. Däremot borde icke frågan om rätt att expropriera dylik odlingsmark för kolonisationsändamål upptagas i detta sammanhang. För en effektiv kolonisationsverksamhet kunde expropriationslagstiftning och andra lagstiftningsåtgärder visserligen komma att erfordras, men med det i viss mån begränsade uppdrag, som borde lämnas de sakkunniga, torde några mera betydande lagstiftningsuppgifter knappast böra förenas. För utredningsarbetets skyndsamma och ändamålsenliga utförande borde också vara lämpligast, att i första hand formerna för kolonisationsverksamhetens bedrivande fastsloges.

Vidare må erinras om riksdagens skrivelse den 2 juni 1925, nr 309, vari riksdagen anhöll om övervägande från regeringens sida av åtgärder, som vore ägnade att främja frilösning av arrendejordbruk i större omfattning, än för det dåvarande skedde, därvid jämväl borde komma under prövning

Utredning an gående frUösning av arrendejordbruk.

4 Kungl. Mojrts proposition Nr 97.

behovet av eu särskild lagstiftning för frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga bolag och enskilda spekulanter, ävensom om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill dessa överväganden kunde föranleda.

Sist berörda riksdagsskrivelse var föranledd av motionerna år 1925 1: 166 och II: 171 angående lagstiftning om tvångsavlösning av vissa arrendejordbruk.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 32, anförden i huvudsak följande.

Det måste i stort sett anses såsom en synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas antal ökades genom att arrendatorer och andra brukare av annans jord med äganderätt förvärvade den jord, de brukade. Vissa hämmande faktorer förefunnos emellertid, vilka gjorde, att ett överförande av de osjälvständiga jordbruken i brukarnas ägo för närvarande icke komme till stånd i den omfattning, som önskligt vore. Berörda hinder borde undanröjas och åtgärder vidtagas, vilka vore ägnade att underlätta överenskommelse mellan vederbörande angående äganderättens överlåtande å brukaren. I detta avseende framstode såsom en önskvärd åtgärd genomförandet av en förbättrad jorddelningsslagstiftning. Vidare ville utskottet understryka vikten av att spörsmålet om förenkling i fråga om fastighets frigörande från densamma besvärande inteckningar med det snaraste bringades till lösning. Det väsentligaste hindret bottnade emellertid i de svårigheter, som för respektive arrendatorer vore förknippade med köpens finansiering. Utskottet ville betona önskvärdheten av att från statsmakternas sida möjliggjordes ekonomisk hjälp åt de osjälvständiga brukare, som ville och vore i tillfälle att förvärva äganderätten till av dem brukade områden. Viss utvidgning av egnahemslånerörelsen skulle i hög grad främja frilösen av arrendejordbruk. Andra utvägar kunna måhända ock för ändamålet utfinnas. En närmare undersökning från statsmakternas sida av vad i hithörande hänseende kunde åtgöras vore av förhållandena påkallad. Vidare borde från det allmännas sida vidtagas en närmare undersökning, huru det förhölle sig med benägenheten från bolagens sida att vilja avyttra av dem tidigare förvärvade jordbruk, vilka sedermera av bolagen förvandlats till arrendejordbruk. Skulle det därvid visa sig, att å bolagen ankommande hinder för jordbrukens förvärvande befunnes möta för respektive brukare, syntes utskottet fog finnas för övervägande av lagstiftningsåtgärder, syftande till att överkomma sålunda mötande hinder. Vad nu sagts rörande bolag syntes utskottet till viss del gälla även beträffande s. k. enskilda spekulanter.

Riksdagens nu nämnda skrivelse den 2 juni 1925, nr 309, anmäldes den 21 augusti 1925 för Kungl. Maj:t, som därvid beslöt att dels uppdraga åt 1925 års kolonisationssakkunniga att verkställa utredning, i vilken omfattning och under vilka former bistånd borde av staten lämnas arrendatorer för avhjälpande av de med frilösningen av arrendejordbruk förknippade finansiella svårigheter, dels ock uppdraga åt ordföranden hos förenämnda sakkunniga att jämte två av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga personer verkställa undersökning rörande enskilda jordägares benägenhet att avyttra arrendejordbruk till respektive brukare samt mark för bildande av nya jordbruk liksom för utvidgning av ofullständiga jordbruk. Dåvarande departementschefen tillkallade samma dag byråchefen i lantmäteri styrelsen J. Hamrin och revisionssekreteraren S. Odéen att, under

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 5

ordförandeskap av landshövdingen G. Malm, verkställa sist åsyftade undersökning. Utredningsmännen konstituerade sig under benämningen »1925 ärs undersökningskommission för upplåtelse av jord».

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t sagda den 21 augusti anförde dåvarande departementschefen bland annat följande.

Den av riksdagen begärda utredningen beträffande åtgärder för främjande av frilösning av arrendejordbruk avsåge i första hand en undersökning, huruvida frilösning av arrendejordbruk i större omfattning, än vad för det dåvarande skedde, kunde komma till stånd på den frivilliga överenskommelsens väg och i vilken mån det allmänna kunde medverka till underlättandet härav. Skulle denna väg icke vara framkomlig eller resultaten anses bliva allt för ringa eller eljest otillfredsställande, borde i andra rummet upptagas frågan om särskild lagstiftning, syftande att med tvång avlösa de områden, som ur sociala och andra samhälleliga synpunkter kunde anses behövliga för det självständiga bondejordbrukets tryggande och utvidgning. Till en dylik ordning för utredningsarbetets bedrivande kunde departementschefen ansluta sig. Dock borde denna förstahandsundersökning om möjligheten för frivilliga överenskommelser hållas inom sådana gränser och bedrivas med sådan praktisk inriktning på omedelbara resultat, att icke det möjligen erforderliga kraftigare ingripandet onödigtvis fördröjdes.

Vad som närmast tarvades vore eu undersökning för utrönande av den verkliga omfattning, i vilken jordägarna vore villiga att avhända sig arrendejordbruk av den art, här avsåges; varjämte borde undersökas, huruvida på denna väg sådana villkor kunde ernås, som vore ekonomiskt antagliga för brukarna.

Undersökningen borde emellertid icke stanna allenast vid frågan om frilösning av nuvarande arrendejordbruk, utan jämväl utsträckas att omfatta annan mark i bolagens och enskilda spekulanters ägo, som lämpligen borde mobiliseras för jordbruksnybildning eller för utökning av ofullständiga jordbruk.

För undersökningens utförande torde det vara erforderligt, att från jordägarna införskaffades noggranna uppgifter beträffande vederbörandes benägenhet att utan tvångsåtgärder avyttra jordbruk eller för jordbruk lämplig mark. Dessa uppgifter borde särskilt omfatta arealen av den jord, som kunde bliva föremål för frivillig avyttring, dess fördelning på olika ägoslag och brukningsdelar, dessa senares läge till kommunikationsleder, arbetstillfällen och tätare bebyggda orter, förhållandet mellan arealen av varje särskild jordägares till avyttring erbjudna mark, fördelad på olika ägoslag, och hans hela innehav av mark, fördelat efter samma grunder, villkor i fråga om brukningsdelarnas tilldelning av åker, odlingsmark och skog, rätt till liusbehovsvirke och bete, ävensom pris och betalningsvillkor.

Efter slutfört uppdrag avlämnade sagda kommission med skrivelse den 23 april 1927 berättelse över sin verksamhet, innehållande en av bilagor åtföljd redogörelse för verkställd undersökning rörande bolags villighet att upplåta för jordbruksändamål lämplig jord. Jag kommer senare att i korthet redogöra för innehållet av sagda berättelse.

6 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 97.

1925 är8 kolonisationssakkunnigas betänkande angående den statsunderstödda egnahemsrerksamketen.

Sedan 1925 års kolonisationssakkunniga verkställt utredningar rörande de spörsmål, som enligt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 6 juni och den 21 augusti 1925 hänskjutits till dem, hava de sakkunniga den 14 juli 1927 avlämnat betänkande med förslag angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten (statens offentliga utredningar 1927:12). Betänkandet, som är undertecknat av sakkunnigeledamöterna Malm, Gabrielsson, Adier och Mannerfelt, är i alla delar enhälligt.

I betänkandets första huvudavdelning (nuvarande anordningar samt kortfattad historik) lämnas redogörelser fiir den hittillsvarande egnahemslåneverksamheten och jordförmedlingsverksamheten, för upplåtelser av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar och för kolonisationsverksamheten å kronoparker i Norrland och Dalarna. I denna huvudavdelning behandlas jämväl utredningens förhistoria i vad angår frågorna om bildande av nya jordbruk, frilösning av arrendejordbruk, förbättring av ofullständiga jordbruk m. m. ävensom den tidigare behandlingen av frågan om en organisation för sociala jordärenden.

Betänkandets andra huvudavdelning omfattar de sakkunnigas utlåtande och förslag. Efter en allmän motivering avhandlas i skilda kapitel spörsmålen om egnahems verksamhetens organisation, jordanskaffningsverksamheten, egnahemslåneförmedlingen, tilläggskolonisationen, arrendefrilösningen, egnahemsupplåtelser från publik jord, samfälld jordbruksdrift, egnahemsorganisationens upplysnings- och rådgivningsverksamhet ävensom medelsbehovet under närmaste tid för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Denna huvudavdelning avslutas med de sakkunnigas hemställan, att Kungl. Maj:t måtte i proposition till 1928 års riksdag föreslå riksdagen att

1) godkänna de i ett vid betänkandet fogat kungörelseförslag intagna allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten;

2) medgiva, att Kungl. Maj:t finge, i huvudsaklig överensstämmelse med i två vid betänkandet fogade kungörelseförslag intagna bestämmelser,

a) utfärda reglemente för den statsunderstödda jordanskaffningsverksamheten samt

b) utfärda reglemente för den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamlieten;

3) för budgetåret 1928—1929 under nionde huvudtiteln anvisa

a) för statens egnahemsstyrelse ett extra förslagsanslag av 58,000 kronor,

b) under benämningen statens jordanskaffningsanslag ett extra reservationsanslag av 100,000 kronor,

c) för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlingsoch nybyggnadsarbeten ett extra reservationsanslag av 800,000 kronor;

4) medgiva, att, i den mån jordförmedlingsfondens kapitaltillgång den 1 januari 1929 är eller senare varder för ny utlåning disponibel, dylik tillgång skall överföras till den i förenämnda grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten omförmälda jordanskaffningsfond;

5) medgiva, att Kungl. Maj:t må för 1929 bevilja egnahemsstatslån från egnahemslånefonden intill ett belopp av 20,000,000 kronor, därav 14,500,000 kronor för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter; samt

6) för budgetåret 1928 - 1929 såsom kapitalökningsanslag anvisa

a) till egnahemslånefonden ett reservationsanslag av 9,000,000 kronor och

b) till den i förenämnda grunder omförmälda jordanskaffningsfondens riskfond ett reservationsanslag av 250,000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97. 7

Jag återkommer i det följande till de sakkunnigas nu berörda i betänkandets andra huvudavdelning intagna utlåtanden och förslag.

Betänkandets tredje huvudavdelning innehåller redogörelse över verkställd undersökning om tillgång på odlingsmark, statistiska uppgifter om den hittills bedrivna egnahemslåne- och premielåneverksamheten, särskild utredning om hushållningssällskapens utgifter för egnahemsverksamheten samt redogörelse för i Danmark och Finland vidtagna åtgärder rörande jordbruksnybildning; och hänvisas rörande denna huvudavdelnings innehåll till det tryckta betänkandet.

Över de sakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, socialstyrelsen, kammarkollegium, samtliga länsstyrelser, bostadskreditsakkunniga, prästlöneregleringssakkunniga, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, samtliga hushållningssällskap, ett antal egnahemslåne- och jordförmedlande föreningar, bolag och kommuner samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Ärendet har därefter varit föremål för ytterligare utredning och beredning inom jordbruksdepartementet.

I avvaktan på utredningens slutförande har i årets statsverksproposition för budgetåret 1928—1929 beräknats under nionde huvudtiteln dels för statens egnahemsstyrelse ett belopp av 43,000 kronor (punkten 84), dels till förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlarna ett belopp av 820,000 kronor (punkten 85), dels för utlämnande av statsbidrag till hushållningssällskap för jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet ett belopp av 125,000 kronor (punkten 86), dels ock för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten ett belopp av 725,000 kronor (punkten 87), ävensom under utgifter för kapitalökning, bil. 4, såsom kapitalökning för egnahemslånefonden ett belopp av 9,000,000 kronor (statens utlåningsfonder, punkten 2).

Då jag nu går att ånyo för Kungl. Maj:t framlägga dessa spörsmål, kommer jag att, i huvudsaklig överensstämmelse med kolonisationssakkunnigas disposition av ämnet, punktvis uppehålla mig vid följande frågor, till vilka ställning nu torde böra tagas, nämligen:

1. Egnahemsverksamhetens allmänna grunddrag.

2. Egnahemsverksamhetens lokala organisation.

3. Egnahemsverksamhetens centrala organisation.

4. Jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.

5. Egnahemslåneförmedlingen.

6. Arrendefrilösningen.

7. Tilläggskolonisationen.

8. Vissa av kolonisationssakkunniga avhandlade specialfrågor.

9. Bestämmelsernas utformning.

10. Anslagsbehovet för budgetåret 1928—1929.

I statsverkspropositionen^ 19x8 beräknade utgifter för egnahemsbUdv ingen.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

1) Egnahemsverksamhetens allmänna grunddrag.

^egnah&nMan- Genom statsmakternas beslut hava åtskilliga betydelsefulla åtgärder redan (träningarnas vidtagits i syfte att befordra uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk.

allmänna

grunddrag. Vid 1904 års riksdag beslöts inrättandet av egnahemslånet onden i syfte Kgnahemslåne- att bereda tillfälle för mindre bemedlade personer att erhålla lån för förrorelaen. värvande på landsbygden av egna hem. De närmare bestämmelser, som reglerat lånerörelsen, hava under årens lopp varit föremål för jämkningar. Beträffande de under senaste åren vidtagna ändringar i egnahemslånebestämmelserna må erinras, att 1919 års lagtima riksdag, med bifall i allt väsentligt till propositionen nr 106, antog förnyade allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, vilka särskilt avsågo förbättringar i organisationshänseende. Vid 1923 års riksdag genomfördes, med bifall till propositionen nr 144, viss ytterligare reformering av egnahemslånerörelsen, främst i ändamål att befordra nybildningen av självständiga egnahemsjordbruk. Även vid 1926 och 1927 års riksdagar beslötos ändringar i lånebestämmelserna, huvudsakligen avseende dels förhöjt maximivärde för jordbrukslägenheter i syfte att befrämja bildandet av bärkraftiga jordbruk, dels ock ändring i reglerna för egnahemslånens förräntning och återbetalning.

Nu gällande egnahemslånebestämmelser återfinnas i kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483) angående allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, med däri sedermera vidtagna ändringar genom kungörelser den 25 maj 1923 (nr 126), den 29 juni 1926 (nr 359), den 17 december 1926 (nr 512), den 18 juni 1927 (nr 239) och den 23 september 1927 (nr 369). Därjämte må nämnas kungörelsen den 26 september 1919 (nr 623) med särskilda föreskrifter angående erhållande och tillgodonjutande av statslån från egnahemslånefonden samt kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 509) angående särskilda villkor och bestämmelser för livförsäkring å personer, som erhålla lån ur statens egnahemslånefond, med i sistnämnda kungörelse genom kungörelsen den 23 september 1927 (nr 370) vidtagen ändring.

Enligt hithörande bestämmelser äger Kungl. Maj:t att årligen bevilja statslån från egnahemslånefonden till s. k. låneförmedlare (hushållningssällskap, kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar), vilka hava att på egen risk och med egen beslutanderätt men under viss statlig kontroll använda erhållna statslånebelopp för utlämnande av egnahemslån enligt givna regler. Låneförmedlarna stå under uppsikt och kontroll av egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet. Egnahemslånerörelsen avser lägenheter å landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket stadsplan ej blivit fastställd, samt omfattar tva olika grenar, en för främjande av förvärv av jordbrukslägenheter och en för bostadslägenheter.

Enligt vad de sakkunniga meddelat hava under åren 1905—1926 utlämnats 45,339 egnahemslån, varav

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

10,545 lån för obebyggda jordbrukslägenheter.

18,019 » » bebyggda »

13,497 » » obebyggda bostadslägenheter,

3,278 » » bebyggda »

Härav hade det helt övervägande antalet lån förmedlats av hushållningssällskapen, vilka utlämnat 40,033 egnahemslån, därav 27,071 för jordbrukslägenheter och 12,962 för bostadslägenheter. Sammanlagda lånesumman utgjorde i runt tal 172 miljoner kronor, varav 117 miljoner kronor i lån för jordbrukslägenheter och 55 miljoner kronor i lån för bostadslägenheter. Särskilt under de fem senaste åren hade lånerörelsen nått stor omfattning, i det under denna tid årligen utlämnats ungefär 3,500 egnahemslån till ett sammanlagt årligt belopp av 16 å 17 miljoner kronor.

Vid 1923 års riksdag infördes en anordning med premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten. För ändamålet har riksdagen anvisat särskilda anslag. Bestämmelser om anslagets användning äro meddelade i kungörelsen den 25 maj 1923 (nr 128).

Premielån får av vederbörande låneförmedlare beviljas egnahemslåntagare, som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med egnahemslånet förvärvade jordbrukslägenheten. Då de med premielånet avsedda odlings- och byggnadsarbetena äro färdiga, anses premielånet guldet.

Enligt av de sakkunniga sammanställd statistik hava under åren 1923— 1926 premielån beviljats till 4,207 egnahemslåntagare, som nybildat jordbruksegnahem, till sammanlagt belopp av 2,142,670 kronor. Av premielånen hava 4,104 utlämnats av hushållningssällskapen.

Premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten.

Vid 1907 års riksdag inrättades jordförmedlingsfonden, avseende under- Lån från jordlättande av inköp på landsbygden eller å till stad hörande, men utanför det for“®^ngs' planlagda området belägen mark av större jordområden, som kunde erhållas för billigt pris och särskilt lämpade sig att helt och hållet eller till väsentlig del utstyckas till egnahemslägenheter. Vid 1919 års lagtima riksdag antogos förnyade allmänna bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.

Vid 1923 års riksdag beslötos ytterligare åtgärder, i syfte att befordra mera livaktighet i jord för medlingsarbetet. Riksdagen medgav i sådant hänseende, att Kungl. Maj:t finge — utan hinder av de 1919 antagna allmänna villkoren för lån från jordförmedlingsfonden — under 1923 och 1924 av fondens tillgängliga kapitalbehållning använda intill 1,500,000 kronor för utlämnande av förlagslån för förmedling genom eller under kontroll av hushållningssällskap av jord till egna hem för jordbruksändamål, på de villkor, som Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt att i vart fall föreskriva.

Räntan skulle dock vara 4 procent. Vid 1924 års riksdag förlängdes det vid 1923 års riksdag Kungl. Maj:t givna bemyndigandet att gälla tillsvidare.

Vid 1926 års riksdag utsträcktes Kungl. Maj:ts nyssberörda befogenhet att avse utlämnandet av förlagslån till ett belopp av sammanlagt 2,500,000 kronor.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Statsbidrag till hushållningssällskap för jordförmedlingsverksamhet.

1925 års kolonisations sakkunniga.

De bestämmelser, som för närvarande reglera utlåningen från jordförmedlingsfonden, äro intagna i kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 484) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden, kungörelsen den 26 september 1919 (nr 622) med särskilda föreskrifter angående erhållande och tillgodonjutande av statslån från sagda fond samt kungörelsen den 19 mars 1926 (nr 55) angående utlämnande av förlagslån från jordförmedlingsfonden.

Enligt vad de sakkunniga meddelat uppgick jordförmedlingsfondens kapitalbehållning i början av maj 1927 till 3,560,898 kronor, varav 1,383,236 kronor vid tillfället ifråga voro utlånade (såsom förlagslån enligt 1923 års bestämmelser).

Statsbidrag för understödjande av jordförmedlingsverksamhet utgick under åren 1911—1923 såsom statsanslag till särskilt upprättade jordförmedlingsbyråer. En omläggning av hithörande statsbidrag beslöts vid 1923 års riksdag, i det statsbidrag till jordförmedlingsbyråer upphörde från och med 1924. Riksdagen anvisade i stället från och med budgetåret 1923—1924 anslag för utlämnande av statsbidrag till hushållningssällskap för täckande av kostnader och risk, som åsamkas dem i samband med bedriven jordförmedling. I ämnet nu gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 18 mars 1927 (nr 119).

Rörande den närmare innebörden av de föreskrifter, som i olika hänseenden sålunda reglera statens, här ovan i korthet omförmälda egnahemslåneoch jordförmedlingsverksamhet, torde jag få tillfälle att, i vad angår de delar, vari förslag till ändringar föreslås, återkomma i samband med behandlingen av ifrågavarande ändringsförslag.

1925 års kolonisationssakkunniga hava i de allmänna motiven för sina förslag utgått ifrån, att uppdragets innebörd varit att få undersökt, huruvida icke landsbygdens befolkning måtte kunna, där förutsättningar härför funnes, beredas ökat tillfälle att kvarstanna inom jordbruket ävensom i vad mån den produktiva jorden kunde ytterligare utnyttjas i syfte att skapa vidgade utkomstmöjligheter för befolkningsöverskottet, särskilt genom bildande av nya jordbruk och erforderlig utveckling av äldre. Huvuduppgiften hade alltså varit att söka utstaka vägar för bedrivandet av en utav förhållandena påkallad ändamålsenlig verksamhet, där målet vore ökat antal bärkraftiga och självständiga mindre jordbruk huvudsakligen av den typ, att de skänkte brukaren med familj arbete och utkomst.

Rörande egnaliemsverksamhetens betydelse hava de sakkunniga framhållit bland annat följande.

För att jordbruksnäringen skulle kunna utvecklas mot större produktivitet och skänka uppehälle åt ett ökat antal utövare, vore det av intresse, icke blott att det nuvarande jordbruket sköttes på mest ekonomiska och effektiva sätt, utan även att ytterligare mark vunnes genom nyodling och liknande

Kungl. Maj:ts proposition AV 97.

kulturåtgärder samt att jordens fördelning i brukningsdelar av ändamålsenlig storlek befrämjades. Utan att därmed underskatta de större och medelstora jordbrukens betydelse vore ökat antal självständiga mindre jordbruk, åtminstone för vissa landsdelars vidkommande, ett önskemål icke blott ur synpunkten av produktionens ändamålsenliga inriktning utan även i syfte att tillgodose det sociala kravet, att landsbygdens befolkning bereddes ökat tillfälle att åtkomma egna brukningsdelar.

Icke minst under nuvarande förhållanden vore detta av vikt. Genom den naturliga folkökningen å ena sidan samt å andra sidan den hämmade möjligheten till emigration och den industriella depressionen hade frågau om beredande av utkomstmöjligheter för den växande befolkningen blivit ett brännande spörsmål. Det vore en önskvärd utveckling, om jordbruket kunde upptaga ytterligare utövare genom att särskilt landsbygdens obesuttna befolkning bereddes starkare rotfäste inom jordbruket. Det mindre jordbruket erbjöde en någorlunda säker grund för nöjaktig — ehuru ofta knapp — försörjning, tack vare möjligheten för innehavaren att direkt av sitt jordbruk hämta livsförnödenheter samt i betraktande av mångsidigheten i produktionen, som i viss mån kunde inriktas efter konjunkturerna och därjämte avsåge varor, varav en någorlunda jämn förbrukning och avsättning i allmänhet kunde påräknas.

Vid bedömandet av förutsättningarna för eu utvecklad egnahemsverksamhet hava de sakkunniga till en början uttalat sig om tillgången till härför lämpligt folkmaterial. De sakkunniga hava ansett, att, även med iakttagande av nödig begränsning och försiktighet i val av nybyggare och andra egnahemsbildare, det dock inom lantbefolkningens krets säkerligen funnes tillgång till härför lämpligt folkmaterial i sådan utsträckning, att en av förhållandena påkallad betydligt vidgad nybygges- och egnahemsverksamhet ur denna synpunkt borde äga förutsättningar.

Vid arrende frilösningar och verksamhet för utveckling av ofullständiga jordbruk låge frågan om folkmaterialet i regel väl till, ty här gällde det förutvarande brukare. Vid nybildning av jordbruk däremot, där företagaren måste iordningställa en icke färdig lägenhet, med vilken han förut ej tagit befattning, vore urvalet av lämpliga nybyggare en svår men betydelsefull angelägenhet. Frågan måste lösas efter omsorgsfull prövning av varje särskilt fall. De lämpligaste nybyggarna och egnahemsbildarna funnes inom kretsen av bönders, småbrukares och mindre arrendatorers söner samt bland lantarbetare ävensom inom vissa kategorier grovarbetare. Det vore huvudsakligen personer, vana vid arbetet inom jordbruket och om möjligt förtrogna med det mindre jordbrukets uppgifter, som borde ifrågakomma, och bland dem funnes ett betydande antal nu jordlösa personer, som önskade och vore i behov att förvärva egna jordbruk.

Efter utredningar om tillgången till för egnahemsverksamheten tjänlig jord hava de sakkunniga konstaterat, att för Norrlands vidkommande funnes stora arealer odlingsjord, att för riket i övrigt funnes jordområden och egendomar, lämpliga till styckning och annan egnahemsbildning, samt att för riket i dess helhet stode till buds jord, ägnad att utnyttjas för arrendefrilösningar och utvidgning av ofullständiga jordbruk.

De sakkunniga hade genom hushållningssällskapens medverkan låtit utföra en särskild undersökning om befintligheten i rikets alla län av odlings-

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

bar jord i enskild ägo, dels av den art, att den lämpligen kunde användas för bildande av nya jordbruk, och dels beträffande smärre huvudsakligen för tilläggskolonisation tjänliga odlingsområden. Av denna undersökning framginge, att i riket torde finnas ungefär 359,000 hektar odlingsmark i enskild ägo, lämplig för bildande av nya jordbruk, därav ungefär 307,000 hektar i Norrland och 52,000 hektar i mellersta och södra Sverige. Bedogörelse för det närmare resultatet av denna undersökning återfunnes i tredje huvudavdelningen av de sakkunnigas betänkande.

De verkställda utredningarna gåve vid handen, att god tillgång på odlingsmark för bildande av nya jordbruk huvudsakligen funnes i de norrländska länen, särskilt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. För riket i övrigt kunde däremot dylik jord icke påräknas annat än i så begränsad omfattning, att nämnvärd uppgift för ren nykolonisation knappast kunde anses föreligga annat än i vissa undantagsfall. Däremot funnes bär och var även i de södra och mellersta länen relativt stora möjligheter för tillläggsodlingar till redan befintliga jordbruk. Av de införskaffade uppgifterna liksom i övrigt kända förhållanden berättigades man draga den slutsats, att ett nöjaktigt tillgodogörande för jordbruksnybildning särskilt av de större odlingsmarkerna ofta bleve förenat med stora kostnader.

Tillgång på redan odlade jordområden och egendomar, som lämpade sig och kunde påräknas för styckning till mindre jordbruk, torde i ganska stor utsträckning finnas inom särskilt de typiska jordbruksbygderna i södra och mellersta Sverige. För närvarande utbjödes mycket dylik jord, och en livlig jordstycknings- och egnahemsförsäljningsverksamhet påginge, huvudsakligen i affärssyfte genom enskildas initiativ.

För södra och mellersta Sveriges vidkommande torde därjämte vara att påräkna ökade försäljningar av jord från kronans jordbruksegendomar. Utredningar härutinnan påginge genom särskilda av domänstyrelsen tillkallade sakkunniga.

Skulle så till sist frågan om den ecklesiastiska jordens frigörande för egnahemsändamål närma sig en lösning, kunde icke minst för södra och mellersta delarna av riket ytterligare betydande jordtillgångar komma att stå till buds.

1 de allmänna motiven hava de sakunniga sammanfattningsvis uppställt följande program för den fortsatta statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Vid genomförandet av åtgärder beträffande ifrågavarande verksamhet i dess helhet borde städse beaktas deras nationalekonomiska och sociala syfte och betydelse samt inbördes sammanhang. De åsyftade nämligen alla att, låt vara på olika vägar, främja målet att åt härför lämpliga personer bereda ökad utkomst och bättre levnadsförhållanden genom besittandet av jordbruk av ändamålsenlig storlek. Arbetet borde i görligaste mån bedrivas enhetligt, ehuru däri givetvis icke finge inläggas, att icke hänsyn borde tagas till olika ortsförhållanden och säruppgifter. Verksamheten i dess helhet borde omhänderhavas under bestämd ledning av staten och med dess kraftiga medverkan i ekonomiskt och organisatoriskt hänseende, men under iakttagande av verksamhetens affärsmässigt-ekonomiska natur, beaktande av sakens sociala sida, förståelse för jordbrukets förhållanden samt med rikligt utrymme för det enskilda initiativet. Särskild omsorg borde ägnas spörsmålet att befordra uppkomst av jordbrukslägenheter av fullt ändamålsenlig storlek och typ. De sakkunniga fästa särskild vikt därvid, att jordbrukslägenheterna utrustades med erforderlig tillgång av såväl åker eller odlingsmark som ock, i den mån

13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tillgäng därtill funnes, skogsmark till husbehov och betesmark. Upplåtelser och iordningställningsarbeten borde ske under noggrant beaktande av möjligheten för den blivande företagaren att gå i land med företaget och för framtiden reda sig. Vid nybildning av jordbruk borde tillses, att det kapital som nedlades i nybyggnader icke bleve så tyngande, att priset å obebyggda lägenheter i färdigt skick alltför mycket överstege priset å jämförliga redan bebyggda lägenheter. Kravet på goda personliga förutsättningar hos egnahemsföretagare borde noga upprätthållas, samtidigt som tillräckligt vida möjligheter bereddes mindre bemedlade att besitta självständiga jordbruk.

Det vore av synnerlig vikt, att organisationsfrågan löstes på ett tillfredsställande sätt, så att en verkligt arbetsduglig, intresserad och sakkunnig organisation funnes beredd att omhänderhava hithörande arbeten och eventuellt även ytterligare uppgifter, som statsmakterna önskade få utförda på dessa områden. Eftersträvas borde, att organisationen så till vida bleve enhetlig, att icke olika organ arbetade sida vid sida med likartade eller eljest nära med varandra sammanhängande uppgifter. Såväl med hänsyn till kostnadsfrågan som arbetets planmässighet och fördelen för allmänheten att ej behöva hän vända sig åt olika håll, vore det nämligen av betydelse, att ansatser till skilda organisationssystem ersattes med den koncentration, som låge i en enhetlig organisationsform för de uppgifter, vilka de sakkunniga sammanfattningsvis benämnt egnahemsfrågan. Vidare borde organisationen om möjligt anknytas till bestående system, så att vunna goda erfarenheter och redan förefintliga användbara hjälpmedel i största mån kunde även i fortsättningen tillgodogöras. Härigenom torde även kostnader besparas och smidig övergång åstadkommas till de reformerade anordningarna. I anslutning härtill borde tvekan icke råda därom, att verksamhetens närmaste omhänderhavande borde i fråga om det praktiska arbetet decentraliseras till ute i länen arbetande nämnder, bestående i huvudsak av förtroendemän från det praktiska livet och utrustade med nödiga funktionärer. Staten borde kunna öva erforderligt inflytande på nämndernas sammansättning, arbetssätt och medelsförvaltning. Systemet med ombud i socknarna borde i viss mån utvecklas. Därjämte erfordrades ett ledande, kontrollerande, rådgivande och utredande centralorgan med större självständighet och möjlighet till mera handlingskraft, än den nuvarande besutte.

Jordförmedlings- och jordanskaffningsuppgiften borde givas en framskjuten ställning i organisationens arbetsprogram. Verksamheten borde avse att, i en av behovet påkallad omfattning och på ett ur jordpolitisk synpunkt ändamålsenligt sätt, åstadkomma tillgodogörande av lämplig jord för jordbruksnybildning av olika slag, tilläggskolonisation och arrendefrilösning. Den jordsökande allmänheten borde kunna påkalla biträde för jords erhållande och tillgodogörande för dessa ändamål. Organisationen borde vara mäktig uppgiften att anvisa och förmedla jord, att biträda och i rätt riktning leda enskildas jordstycknings- och annan kolonisationsverksamhet samt att, i mån av behov och där så befunnes lämpligt, själv anskaffa, för ändamålet nyttiggöra och upplåta jord. Sådan verksamhet borde i regel skötas efter affärsmässiga principer, i den mån detta kunde förenas med rörelsens sociala och nationalekonomiska syften, samt medelst anlitande av utav staten, i viss ordning, tillhandahållet rörelsekapital och ytterst på statens ekonomiska risk. Därest direkta uppoffringar av statsmedel befunnes påkallade för dylik jordanskaffningsverksamhets bedrivande, såsom vid ren nykolonisation av större odlingsområden t. ex. i Norrland, borde detta ske enligt vissa på förhand bestämda allmänna regler.

14 Kungl. Maj ds proposition Nr !)7.

Egnahemsläneförmedlandet borde givetvis ingå såsom eu mycket väsentlig gren i den reformerade egnahemsorganisationens uppgifter. Egnahemsorganisationens reformering med ökat statligt inflytande på egnahemsnämndernas sammansättning och arbetssätt vore av betydelse även för egnahemslånegivningens effektiva, enhetliga och ändamålsenliga skötsel. Det ökade statliga inflytandet på egnahemsnämnders handhavande av lånerörelsen medförde den konsekvensen, att staten för dessa låneorgans vidkommande borde övertaga ansvaret att i viss ordning svara för verksamhetens verkliga förvaltningskostnader och uppkommande eventuella låneförluster, givetvis under bortfallande av det nuvarande förvaltningsbidraget. Denna anordning, som även torde komma att få gynnsam inverkan på lånerörelsens skötsel och icke torde bliva i längden mera kostsam för staten än nuvarande system, krävde i sin tur noggrant aktgivande på frågan om ett tillfredsställande ordnande av egnahemsnämndernas medelsförvaltning och revision. Långivning för bostadsändamål i och kring samhällen eller andra tättbebyggda orter syntes böra successivt överflyttas från hithörande egnahemsverksamhet till de anordningar, som torde vara att förvänta såsom resultat av de under socialdepartementet arbetande bostadskreditsakkunniga. I övrigt torde egnahemslåneverksamhetens grunddrag och huvudbestämmelser kunna bibehållas.

Tillägg skolonisationens främjande borde införlivas med den reformerade egnahemsorganisationens uppgifter. Bistånd för anskaffande av jord att tillläggas ofullständiga jordbruk borde på lämpligt sätt lämnas genom medverkan vid tillskottsjords uppbringande och inköp samt genom särskild form av långivning för sådant köps finansiering. Verksamhet för befordrande av nyodling, betesförbättring och annan produktiv förbättring ä ofullständiga .jordbruk borde kraftigt utvecklas.

Frilösning av arrendejordbruk borde underlättas genom sådana åtgärder från egnahemsorganisationens sida som medverkan i mån av behov vid underhandlingar mellan jordägare och arrendatorer om försäljning samt biträde vid frilösningens verkställande, på det att fri lösningen skedde på ett ur det allmännas synpunkt ändamålsenligt sätt.

Den ifrågasatta enhetliga och arbetsdugliga egnahemsorganisationen borde visserligen närmast omhänderhava ordnandet av olika förekommande egnahemsangelägenheter, i vad anginge enskild jord. Den borde dock också vara ägnad att, där så befunnes lämpligt, medverka vid disposition av och upplåtelser från publik jord, för så vitt syftet huvudsakligen avsåge egnahemsändamål. Härigenom kunde ökad användning för hithörande ändamål av kronoegendomar och framdeles eventuellt även av kyrkans jord sannolikt påräknas samt mera sakkunnigt, intresserat och handlingskraftigt förfarande tillämpas vid egnahemsupplåtelser från jord i allmän ägo. Den jordsökande allmänheten komme därigenom även att i regel behöva hänvända sig blott till ett organ. Egnahemsorganisationens medverkan vid publik jords användning för egnahemsändamål torde böra avse visst inflytande vid skeende uppskattningsförrättningar beträffande sådan jords disposition samt framför allt omhändertagande, i viss utsträckning och enligt särskilda bestämmelser, av till försäljning ifrågasatta, för egnaliemsbildning lämpade kronoegendomar (och ecklesiastiska jordar).

Genom upplysningsverksamhet borde organisationen sprida kännedom om de olika hithörande egnahemsanordningarna samt bibringa såväl den jordsäljande som jordköpande allmänheten vetskap om de principer som därvid följdes, de krav som uppställdes på ändamålsenlighet samt de hjälpmedel

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

som stode till buds. Därigenom kunde även en verklig ledning av hithörande jordfrågors utveckling befordras. Organisationen borde slutligen icke heller vara främmande för uppgiften att genom handledning, undervisning och råd förhjälpa de enskilda egnahemsföretagarna vid lösandet av sådana frågor som byggnadsarbetenas förståndiga bedrivande, jordbruksdriftens första planläggning och inriktning, upporganiserandet av sammanslutningar för förnödenheters inköp och produkters försäljning, allt dock endast i den mån sådant icke på annat sätt syntes kunna ordnas och hithörande uppgifters särskilda lösande befunnes vara av avgörande betydelse för de nybildade jordbrukens införande i kretsen av förut bestående, självständiga jordbruk.

I vissa över betänkandet avgivna yttranden fällas sammanfattande uttalanden om förslagets allmänna grunddrag. I andra yttranden åter behandlas förslagets olika detaljer punkt för punkt, utan att sådant sammanfattande uttalande göres.

Såvitt kan bedömas av dels de sammanfattande uttalandena och dels yttrandenas läggning i allmänhet, synes man vara berättigad draga den slutsats, att förslagets allmänna grunddrag i stort sett gillas av statskontoret, fullmäktige i riksgäldskontoret, domänstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, följande hushållningssällskap nämligen Stockholms läns och stads, Jönköpings läns, Kronobergs läns, Blekinge läns, Hallands läns, Skaraborgs läns, Kopparbergs läns, Gävleborgs läns, Västernorrlands läns, Jämtlands läns och Norrbottens läns ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Linköpings stadsfullmäktige, Längbro kommun, Almby kommun och Knislinge egnahemsförening u. p. a.

Av innehållet i dessa trettioen yttranden må här återgivas följande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava framhållit, att egnahemsverksamheten sådan den angivits av de sakkunniga obestridligen utgjorde en fråga av den allra största samhälleliga betydelse, ej minst under nu rådande förhållanden, då svårigheten att inom industrien och näringslivet i övrigt bereda sysselsättning åt den nuvarande och än mera åt en växande befolkning nödvändiggjorde åtgärder för att öka utkomstmöjligheterna inom landet, vilket dessutom måste anses vara så mycket nödvändigare, som möjligheten till emigration allt mera syntes minskas.

Domänstyrelsen har funnit det föreliggande förslaget vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för åsyftad omgestaltning av den statsunderstödda egnaheinsverksamheten.

Socialstyrelsen har särskilt uppehållit sig vid frågan om egnahemsverksamhetens förutsättningar i avseende å tillgången på lämpligt folkmaterial samt har i detta sammanhang meddelat åtskilligt siffer- och utredningsmaterial angående antalet personer i åldern 15—50 år under skilda tidsperioder, in- och utvandringen, jordbrukarbefolkningens antal m. m. Därefter har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till den nuvarande situationen inom vår befolkningsfråga syntes eu inre kolonisationsverksamhet i vårt land därför väl motiverad.

Yttranden.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

genom vilken landsbygdens obesuttna hemmasöner och andra arbetare kunde beredas försörjning å egna jordbruk och sålunda bevaras åt landet utan att därmed den överfyllda industriella arbetsmarknaden ytterligare belastades. Utginge man från att vårt land under de närmaste decennierna komme att utvisa en fortsatt utveckling av den industriella verksamheten, en emigration av samma omfattning som den nuvarande och en minskad tillväxt av vår arbetsföra befolkning, syntes emellertid de demografiska förutsättningarna för en inre kolonisationsverksamhet, åsyftande att upprätta helt nya brukningsdelar, efter hand komma att bliva rätt begränsade. Den möjligheten vore därvid icke utesluten, att egnahem, som tillskapades genom de av nuvarande förhållanden motiverade och påkallade statliga åtgärderna på området, sedermera under ändrade förhållanden kunde visa sig för innehavarna eller deras söner erbjuda en mindre nöjaktig utkomst i jämförelse med de inom stadsmannanäringarna eller eljest sig yppande förvärvsmöjligheterna.

Visserligen läte en kraftig egnahemsbildning väl tänka sig även vid eu eventuellt stagnerande befolkningstillväxt, men av styrelsen meddelad statistik manade i allt fall till viss varsamhet, särskilt såtillvida att man vid den egentliga nykolonisationen, som ju i eminent grad borde ställas på lång sikt, ej av hänsyn till vissa sannolikt övergående förhållanden borde lägga alltför stark tonvikt på frågans aktuella sociala sida med risk att icke tillräckligt beakta dess nuvarande och säkerligen inom icke avlägsen framtid allt starkare framträdande näringspolitiska.

Den anledning till viss tveksamhet, som sålunda kunde förefinnas beträffande den del av kolonisationsverksamheten, som avsåge bildandet av helt nya jordbruk, gjorde sig givetvis icke gällande ifråga om den kolonisationsverksamhet, som avsåge frilösning av arrendejord och komplettering av ofullständiga jordbruk. Man hade här att göra med ett redan förhanden varande material av beprövade jordbrukare, för vilka genom hithörande åtgärder skulle beredas bättre möjligheter att ernå en självständig ställning eller en bredare försörjningsbasis. De sakkunnigas förslag i dessa hänseenden liksom beträffande premielån med mera syntes innebära värdefulla medel att för torpare, egnahemsägare och dylika bereda ersättning för den minskning i tillfällena att erhålla supplerande inkomster genom lönarbete, som framkallades av den pågående rationaliseringen och mekaniseringen inom jordbruket samt ändrade förhållanden inom skogsbruket.

Slutligen har socialstyrelsen, som i vissa avseenden haft erinran mot de sakkunnigas förslag, förklarat sig dock anse, att detsamma i stort sett vore väl ägnat tjäna såsom underlag för erforderliga och ändamålsenliga anordningar till främjande av den för landsbygdens sociala förhållanden betydelsefulla inre kolonisationen i Sverige.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att det framlagda förslaget, som åsyftade en ganska omfattande förändring i fråga om den statsunderstödda egnahemsverksamheten, vore väl ägnat att verksamt främja utvecklingen på hithörande område, gällande detta såväl de föreslagna organisationsändringarna som ock den förordade utvidgningen av föremålet för egnahemsverksamheten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att de utarbetade grunderna för den statsunderstödda egnahemsverksamheten syntes väl lämpade att läggas till grund för statens framtida åtgärder för egnahemsverksamhetens bedrivande, och hade länsstyrelsen i princip icke något att erinra mot en omläggning i den riktning de sakkunniga föreslagit.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön har framhållit, att egnahemsverksamhe-

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tens utveckling vore en fråga av djup social innebörd, och gällde detta särskilt bildandet av nya jordbruk och utveckling av äldre för att skapa vidgade utkomstmöjligheter. De sakkunnigas allmänna principer torde, riktigt genomförda, bliva av stor betydelse. Det vore av stor vikt, att egnahemsjordbruken i fortsättningen bleve av den storlek, att bärkraftiga jordbruk bildades, varå bärgning kunde beredas brukaren med familj.

Länsstyrelsen i Hallands län har — i likhet med de sakkunniga — funnit det vara angeläget, att egnahemsverksamheten erhölle en fastare organisation, och särskilt att större uppmärksamhet ägnades jordanskaffningsspörsmålet. De reformer, som år 1919 genomfördes i dessa avseenden, angåves uttryckligen vara av provisorisk karaktär och vore att betrakta som steg framåt i avvaktan på den ytterligare organisationsutveckling, som borde komma, sedan erfarenhet vunnits av de då vidtagna åtgärderna samt större klarhet erhållits om de linjer, som borde följas. I det stora hela funne länsstyrelsen det nu framlagda förslaget vara en sund och välbetänkt utveckling av det hittills gällande systemet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har helt anslutit sig till vad de sakkunniga anfört om egnahemsverksamhetens betydelse. Då förslagen syntes väl avvägda, tillstyrkte länsstyrelsen dem.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förklarat sig kunna till fullo instämma i de sakkunnigas uttalanden om egnahemsverksamhetens betydelse. Väsentliga tillgångar på mark för egnahemsbildning funnes. Det borde då vara en uppgift av stor samhällelig betydelse, att dessa tillgångar bleve på det ändamålsenligaste sätt tagna i anspråk för stärkande av folkförsörjningen. I stort sett tillstyrktes förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att den föreliggande utredningens huvudsyfte varit att skapa en organisatorisk ram, lämplig och kapabel att i sig upptaga den nuvarande egnahemsverksamheten samt komplettera och vidare utveckla densamma för ett mera aktivt och fruktbärande arbete. Denna uppgift syntes i förslaget hava blivit löst på ett mycket lyckligt sätt. De riktlinjer, som uppdragits för verksamhetens utbyggande, torde även i stort sett få anses sunda och riktiga. Som basis för en rationell och mera effektiv egnahemsverksamhet vore förslaget synnerligen lämpligt, och länsstyrelsen tillstyrkte, att det lades till grund för statsmakternas vidare åtgärder i ämnet.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att de sakkunniga haft ett praktiskt grepp på sin uppgift. De hade framlagt en i stort sett ändamålsenlig plan för såväl egnahemsverksamhetens organisation som de olika organens arbete. Förvaltningsutskottet ville ansluta sig helt till betänkandets grundprinciper.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har om förslaget i dess helhet fällt det omdömet, att ett genomförande därav säkerligen skulle komma att främja en gynnsam utveckling av egnahemsverksamheten och därigenom bereda ökade förvärvsmöjligheter för landets befolkning.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har lämnat ett villigt erkännande åt betänkandets avfattning i huvudsakliga delar.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig vara ense med de sakkunniga om egnahemsverksamhetens stora betydelse och att den borde stödjas och ytterligare befrämjas. Förslaget syntes taga sikte på en sund utveckling av den synnerligen betydelsefulla egnahemsverksamheten.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 7.9 häfl. (Nr 97.) ‘2

18 Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

de sakkunnigas vitredningar och förslag vara såsom helhet betraktade förtjänstfulla. Om förvaltningsutskottet alltså i stora drag gillade de framförda förslagen, vore det å andra sidan klart, att en utredning av denna omfattning kunde giva anledning att i detaljer uttala avvikande meningar.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har betecknat de sakkunnigas förslag såsom välbetänkta. Utredningen, omfattande egnahemsfrågan i hela dess vidd, hade klarare än någon av dess föregångare lämnat svar på frågan, huru den svenska egnahemsverksamheten lämpligen borde bedrivas.

Sveriges allmänna lantbmkssällskap har om betänkandets allmänna grunddrag framhållit följande. Då de sakkunniga i sitt förslag utgått från den av staten hittills bedrivna egnahemsverksamheten och endast föreslagit sådan utvidgning av denna, att däråt bereddes större planmässighet och kraftigare initiativ samtidigt med att åt staten såsom långivare bereddes större inflytande på verksamhetens ledning i samband med att staten åtoge sig den med verksamheten förenade risk, funne lantbrukssällskapet do av de sakkunniga utarbetade grunderna för verksamhetens utövande väl lämpade att läggas till grund för statens framtida åtgärder för egnahemsverksamhetens bedrivande.

Längbro kommun har tillstyrkt förslaget i föreliggande skick samt uttalat önskvärdheten, att förslaget, som man granskade med glädje, fortast möjligt behandlades av statsmakterna och genomfördes.

I andra yttranden åter har tvekan uttalats om behovet och lämpligheten av så genomgripande förändringar rörande egnahemsverksamheten, som de sakkunniga föreslagit. I dessa yttranden framföres viss allmän kritik eller i allt fall ifrågasättas mer eller mindre omfattande ändringar i förslaget; dock förutsättes i regel, att frågan nu löses på grundval av de sakkunnigas betänkande, ehuru med hänsyn tagen till i yttrandena framställda krav på jämkningar. Berörda tveksamma yttranden härröra från länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Värmlands, Örebro och Jämtlands län samt från Uppsala läns, Södermanlands läns, Kalmar läns södra, Kristianstads läns, Malmöhus läns, Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns norra, Örebro läns, Värmlands läns och Västerbottens läns hushållningssällskap. Ur de allmänna uttalandena i dessa femton yttranden må följande framhållas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har visserligen förklarat sig biträda de allmänna synpunkter, som framförts i betänkandet som motivering för förslagen, men har dock ifrågasatt — med hänsyn till att en särskild utredning nu igångsatts rörande ändrade bestämmelser om egnaliemsupplåtelser från publik jord samt i betraktande av att de sakkunnigas förslag till egnahemsverksamhetens lokalorganisation syntes mindre lämplig — huruvida ej med den slutliga prövningen av de sakkunnigas förslag borde anstå, i avbidan på resultatet av pågående utredning om egnahemsupplåtelser från publik jord.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att för egnahemsverksamheten liksom för all jordpolitik vore det nödvändigt, att den vilade på en sund ekonomisk grund. Om det t. ex. vore fråga om styckning av ett större jordbruk, finge den sammanlagda avkastningen åtminstone ej minskas, utan den borde i stället om möjligt ökas. Vissa utredningar tydde på, att ett sådant gynnsamt resultat kunde förväntas. Huruvida dessa utredningar

19 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

kunde generaliseras och särskilt i vad män de kunde tillämpas i olika delar av riket, vore dock för närvarande ovissc. Beträffande nykolonisation hade byggnadskostnaderna särskilt stor betydelse. Med de anspråk, som ofta framställdes från kolonisterna, låge risken nära till hands, att kapitalutlägget bleve för stort för att kunna förräntas. De sakkunnigas uttalande, att byggnadskostnaderna, särskilt begynnelsekostnaderna, borde liållas nere, vore därför värt synnerligt beaktande. I avseende på frågan, om egnahemsorganen skulle inrikta sitt arbete på att forcera egnahemsverksamlieten eller om de skulle i huvudsak inställas på att möta ett redan förefintligt behov, gåve erfarenheten från statens kolonisationsnämnds verksamhet en viss ledning. Utläggandet av kolonat hade framdrivits i stor omfattning, och följden därav hade blivit ett bakslag. En annan erfarenhet från denna verksamhet vore, att kolonister, för vilka staten sörjde mycket från början, bleve även i fortsättningen i hög grad benägna att lita till hjälp från samhället mera än till egna ansträngningar.

Uppsala läns Hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att de av de sakkunniga föreslagna nya riktlinjerna torde komma att bidraga till lösande av åtskilliga av de många spörsmål, som under nuvarande tid upprullats i samband med jordförvärv, samt medföra en bättre och effektivare hjälp för dem, som önskade att bilda jordbruksegnahein. Otvivelaktigt vore, att egnahemsverksamlieten flerstädes vore i behov av omorganisation, särskilt vidkommande de norrländska länen. Förvaltningsutskottet vore dock något tveksamt, huruvida en så genomgripande förändring, som den nu föreslagna, kunde giva sådant resultat, att den till fullo motiverades av därmed förenade ökade kostnader och vidlyftigare förvaltning.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att några anmärkningar icke framställts mot egnaliemslånerörelsens nuvarande skötsel. Olikheter i rörelsens utbredning och livaktighet torde främst bero av inom skilda orter befintliga förutsättningar och behov. Ur denna synpunkt torde starkare skäl därför ej tala för de föreslagna förändringarna. Förvaltningsutskottet hade dock — frånsett vissa önskemål särskilt i avseende på förslaget om ändringar i lokalorganisationen — ej erinran mot betänkandet.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att egnahemsrörelsen vuxit på sådant sätt, att det allvarligaste hindret för eu fortsatt utveckling numera vore bristen på nödiga medel. Att verksamheten utvecklats olika inom skilda län hade icke ensamt berott av låneförmedlarnas olika intresse — detta hade i mycket hög grad medverkat — utan även på olika tillgång på för småbruk lämplig jord samt på förekomsten av mindre jordbruk i länet. I län med en talrik och vaken småbrukarbefolkning hade ett lämpligt folkmaterial funnits. Förvaltningsutskottet vore tveksamt, huruvida förslaget skulle, i vad anginge Kristianstads län, gagna egnahemsrörelsens fortsatta utveckling.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att på många punkter kunde visserligen uttalas den största tvekan om de föreslagna åtgärdernas lämplighet, men å andra sidan vore det synnerligen vanskligt att föreslå andra anordningar, av vilka bättre resultat kunde förväntas.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att någon allmän strävan icke gjorde sig gällande inom sällskapets område att erhålla jord. Där krav i denna riktning framkomme, vore det

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

dock ett riksintresse, att ytterligare åtgärder vidtoges för att tillfredsställa detta krav.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, har ansett, att de sakkunnigas förslag gått icke oväsentligt utöver vad för närvarande kunde anses vara av förhållandena påkallat.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig hysa den uppfattning, att egnahems verksamheten vore av synnerligen stor betydelse för vårt land, icke minst under nu rådande arbetslöshet. De ekonomiska förutsättningarna för bildande av helt nya jordbruk vore dock för närvarande i allmänhet ej så goda som önskligt vore. På grund av rådande prisförhållanden på jordbrukets förnödenheter och produkter kämpade det redan befintliga jordbruket med stora ekonomiska svårigheter, och utsikten att nå försörjning vid nybildade jordbruk vore ännu mindre. På det hela taget torde emellertid en viss utvidgning av egnahemsverksamheten vara motiverad, närmast då utveckling av ofullständiga jordbruk och åstadkommande av en effektiv upplysningsverksamhet. Därjämte hade knappheten på medel nu begränsat verksamheten.

I en tredje grupp yttranden intages en i huvudsak avvisande ställning gent emot grunddragen i de sakkunnigas förslag, nämligen i yttrandena från lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västmanlands län samt Kalmar läns norra, Gotlands läns och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ävensom egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a. och Boxholms egnahemsförening u. p. a. Av de i vissa av dessa elva yttranden förekommande allmänna uttalandena må följande här återgivas.

Lantbruksstyrelsen har visserligen icke fällt något sammanfattande yttrande över förslaget eller eljest behandlat betänkandets allmänna avdelning utan har blott berört frågorna om jordanskaffningsverksamheten, egnahemsnämndernas ställning och centralorganet. Såsom närmare kommer att framgå av specialbehandlingen av dessa spörsmål har lantbruksstyrelsen därvid ställt sig avvisande eller tveksam till de sakkunnigas förslag i dessa delar. Styrelsen har ansett, att tillgången till och utbuden av jord redan nu i allmänhet ej lade hinder i vägen för en ändamålsenlig egnahemsbildning. Lämpligheten att på föreslaget sätt ändra egnahemsnämndernas sammansättning och ställning kunde ifrågasättas. Hushållningssällskapen hade nämligen genom sina organ i allmänhet på ett fullt tillfredsställande sätt handhaft sina åligganden i fråga om egnahemsarbetet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit i huvudsak följande. Med allt erkännande därav, att betänkandet på ett lyckligt sätt framförde eu mångfald behjärtansvärda tankar samt gagnande uppslag eller anvisningar, funne länsstyrelsen dock, att förslaget i väsentliga delar sköte över målet och innebure större förändringar i vad nu gällde och tillämpades, än som kunde anses nödvändiga och lämpliga. Detta torde huvudsakligen bero därpå, att de sakkunniga fäst alltför stor vikt vid en utvidgad jordanskaffning för egnahemsändamål. Även om man funne en väsentligen ökad egnahemsbildning vara synnerligen önskvärd, och även under förutsättning, att lämpligt människomaterial vore i erforderlig mängd för handen, måste man dock säga sig, att den jord, som redan med nuvarande anordningar kunde disponeras, vida mera än motsvarade de statsmedel, som kunde för understödjande av egnahemsverksamheten påräknas. Det vore en vanlig före-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

teelse, att hushållningssällskap måste i följd av hrist på medel vägra eller uppskjuta beviljandet av egnahemslån. Att tillgången på jord avsedd för styckning till egnahemslägenheter vore större, än som kunde finna avsättning, medförde den olägenheten, att under väntetiden brukandet lätteligen försummades. Endast om man vore beredd att högst väsentligt öka statens utlåning, syntes det därför kunna äga praktiskt intresse att vidtaga långt gående åtgärder för jordanskaffning, varemot onekligen allt borde göras för att förbättra jordförmedlingen. Vid sådant förhållande syntes det saknas all anledning att i avsevärd mån förändra hushållningssällskapens ställning såsom låneförmedlare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att egnahemsrörelsen visserligen borde på målmedvetet och kraftigt sätt stödjas av staten, men dess lugna fortskridande vore en förutsättning för egnahemsfrågans lyckliga lösning. En forcering, i och för sig alltid mindre önskvärd, kunde i trakter, där förutsättningarna för bildande av nya jordbruk vore små, leda till att tillbörlig uppmärksamhet icke ägnades däråt, att den jord, som upplätes, vore fullt lämplig och användbar för att med ekonomiskt gott resultat driva småbruk, och att man eftersatte nödig tillsyn över att endast för ändamålet verkligt kvalificerade personer förhjälptes till egnahemsbruk. Efter att hava framställt ändringsförslag i olika detaljer, ifrågasatte länsstyrelsen, att förslaget måtte omarbetas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat den uppfattning, att tillräckliga skäl knappast anförts för en så genomgripande reform, som de sakkunniga föreslagit, utan hyste länsstyrelsen den övertygelsen, att man kunde nå, vad man ville, genom att bygga vidare på den grund, som redan vore lagd. De önskemål, som vore befogade, kunde tillgodoses utan alltför genomgripande förändring.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett egnahemsverksamheten vara bra, sådan den är. Genom de sakkunnigas förslag, vilket avstyrktes, skulle hela verksamheten praktiskt taget övertagas av staten.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd bär ansett, att de sakkunnigas förslag i stort sett icke vore förtjänta av att läggas till grund för omstöpning av egnahemsväsendet. Förslaget syntes åsyfta en starkt forcerad jordstyckning. Det kunde ifrågasättas, om en väsentligt snabbare jordstyckning, åtminstone i länet, vore önskvärd. En stor egnahemsbildning hade skett, jämsides med den statliga, av enskilda, och denna form vore lika önskvärd som den statsunderstödda. Statens starkt stödjande hand hade troligen stundom lockat en och annan till experiment, som därförutan icke skulle ägt rum. Det vore ej önskvärt att driva fram egnahemsbildning av så stora proportioner, att möjligheten i den vägen efter några tiotal år bleve väsentligen uttömda. Ett lugnare tempo vore att föredraga, som bättre garanterade, att vid varje tidpunkt endast det ekonomiskt lämpliga ägde rum. Om egnahemsrörelsen starkt forcerades, kunde ett bakslag riskeras.

Egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a. bär framhållit, att beträffande tillgången till lämpligt folkmaterial borde beaktas de stegrade anspråk på livet — bekvämlighet och förströelser — som gjorde sig gällande, och vilka anspråk vore ägnade att minska det för jordbrukskolonisation lämpliga folkmaterialet. Föreningen funne ej förslaget moget att läggas till grund för en omorganisation av egnahemsrörelsen.

Departement tsehefev.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Den uppfattningen torde numera vara allmän, att egnahems frågan är av synnerligen stor samhällelig betydelse. Särskilt gäller detta sådan verksamhet, som avser att främja bildandet av självständiga, bärkraftiga jordbruk av den art, att brukaren med familj därav erhåller utkomst och arbete. Denna verksamhets sociala och ekonomiska betydelse är icke minst framträdande under en tid, då svårigheter finnas för beredande av försörjning åt den befintliga och än mer åt en växande befolkning.

Den hittillsvarande egnahemsverksambeten bar otvivelaktigt åstadkommit stora och goda resultat. Riksdagens förut nämnda framställningar i ämnet äro emellertid ett uttryck för den helt visst riktiga uppfattningen, att ytterligare åtgärder äro behövliga, i sylte att främja anskaffande och tillgodogörande av för jordbruksnybildning tjänlig jord, frilösning av arrendejordbruk och utveckling av äldre jordbruk. Under den tidrymd av drygt tjugo år, varunder det statsunderstödda egnahemsarbetet pågått, hava hithörande anordningar varit föremål för en av förhållandena och vunnen erfarenhet betingad successiv ombildning och utveckling. Sålunda hava vid nära nog varje riksdag partiella reformer vidtagits ifråga om egnahemsväsendet, ej sällan — såsom särskilt 1908, 1919 och 1923 — av ganska genomgripande natur. I själva verket har egnahemsrörelsen visat sig äga sådan inneboende egen styrka och sådana naturliga förutsättningar, att den för verksamheten tid efter annan ändrade ramen snart nog visat sig för trång eller i allt fall i behov av förbättringar.

Tiden torde nu vara inne att taga ett nytt steg i arbetet att främja uppkomsten av självständiga och bärkraftiga mindre jordbruk och därigenom underlätta för landsbygdens obesuttna befolkning att bilda egna hem. Därvid gäller det särskilt att, såsom riksdagen också begärt, söka ernå efter nuvarande förhållanden bättre anpassade ekonomiskt-organisatoriska anordningar för anskaffande och tillgodogörande av till jordbruksnybildning tjänlig jord, för underlättande av arrendefrilösning samt för utveckling till större bärkraft av ofullständiga jordbruk.

I fråga om förutsättningarna för egnahemsverksamhetens utveckling i antydd riktning hava de sakkunnigas utredningar givit det — i yttrandena i stort sett ej motsagda — resultat, att erforderlig tillgång till tjänlig jord och lämpligt folkmaterial torde finnas. För min del vill jag understryka de sakkunnigas principuttalande, att allenast för ändamålet fullt lämplig jord bör komma till användning samt att den största omsorg måste iakttagas vid valet av egnahemsbildare. över huvud taget bör hela den hithörande verksamheten vila på en sund ekonomisk grund, så att endast sådana åtgärder vidtagas, som äro ägnade att befordra uppkomsten av ekonomiskt bärkraftiga företag. I detta hänseende är det av vikt, att jordbruken erhålla lämplig storlek samt att kostnaderna för förvärvet och iordningställandet ej bliva högre, än att de kunna förräntas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

23 Den fortsatta egnahemsverksamheten bör icke forceras utan avse en lugn. av förhållandenas naturliga krav anpassad utveckling i syfte att ernå ett gott och bestående resultat. I likhet med de sakkunniga anser jag, att den fortsatta egnahemsverksamheten bör bedrivas med rikligt utrymme för det enskilda initiativet och med smidig anpassning efter olika trakters förhållanden och behov ävensom att man i största möjliga omfattning bör bygga på hittillsvarande anordningar och utnyttja vunnen god erfarenhet. Jag är även ense med de sakkunniga om vikten av, att det allmännas befogade krav på ökad planmässighet och ändamålsenlighet i rörelsens skötsel tillgodoses, så att största möjliga garanti ernås för de anvisade statsmedlens rätta och fruktbärande användning. Med hänsyn härtill torde denna omfattande och starkt växande, socialt betydelsefulla verksamhet vara i behov av något fastare och mera planmässig organisation än hittills, med i viss mån ökat statligt inflytande på verksamhetens ledning och kontroll.

Efter detta allmänna uttalande om grundprinciperna för det fortsatta egnahemsarbetet, kommer jag i det följande att angiva min ståndpunkt till det föreliggande förslagets olika delar.

2) Egnahemsverksamlietens lokala organisation.

Den hittillsvarande egnahemslåneverksamlieten utövas av lokala organ, s. k. låneförmedlare. Såsom sådana äro verksamma rikets hushållningssällskap samt vissa aktiebolag, föreningar och kommuner. För erhållande av statslån från egnahemslåne fonden gälla i huvudsak följande villkor rörande lokalorganens organisation och arbetssätt.

Hushållningssällskap skall bedriva egnahemslånerörelsen genom eu särskild egnahemsnämnd, bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda personer jämte en för statens räkning, av vederbörande länsstyrelse utsedd ledamot, vilken äger deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Ett å statens vägnar av länsstyrelsen utsett ombud skall äga deltaga i granskningen av egnahemsnämndens räkenskaper och förvaltning. Inom varje kommun av hushållningssällskapets område skall finnas anställt ett av egnahemsnämnden utsett ombud med uppgift att biträda nämnden i dess verksamhet samt tillhandagå lånesökande med råd och anvisningar, dock kan, där så finnes lämpligt, gemensamt ombud utses för högst tre kommuner. Hos hushållningssällskapet skall finnas anställd minst en med bidrag av statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande att biträda egnahemsnämnden samt i övrigt medverka vid egnahemsväsendets utveckling inom sällskapets område. Slutligen skall hushållningssällskapet hava för egnahemslånerörelsen antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet. I reglementet skola finnas intagna bestämmelser bland annat angående verkställandet genom jordbrukskonsulent eller i dennes ställe genom annan sakkunnig person av besiktning av lägenheter, för vilka egnahemslån blivit sökta, samt inspektion å lägenheter, för vilka dylika lån beviljats; vidare därom, att jordbrukskonsulent skall vid egna-

Nuvarande

lokalorgani-

sation.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

hemsnämndens sammanträden närvara och föredraga ärendena, att låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året, att särskilda räkenskaper skola föras för egnaheinslånerörelsen m. m.

Som villkor för att kommun skall kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden gäller, att kommunen skall hava för egnahemslånerörelsen antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet.

Aktiebolag eller ekonomisk förening kan erhålla statslån från egnahemslånefonden under villkor, att dess uppgift är att befrämja förvärvandet av egnahem samt bolaget eller föreningen av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje särskilt fall, tinnes vara lämplig såsom mellanhand vid lånerörelsen och bereda tillräcklig trygghet för att egnahems förvärvande av mindre bemedlade personer bliver på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjat. Liksom beträffande hushållningssällskapen gäller, att en å statens vägnar utsedd ledamot i bolagets eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att ett ombud å statens vägnar skall äga deltaga i granskningen av räkenskaperna och förvaltningen. Likaså skall reglemente för egnahemslånerörelsen av i huvudsak samma innehåll som i fråga om hushållningssällskapen (och kommunerna) vara antaget av låneförmedlaren och godkänt av egnahemsinspektören. Bolagsordningen, respektive föreningsstadgarna skola vara upprättade i överensstämmelse med vissa av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna grunder, innehållande, bland annat, bestämmelse om viss begränsad vinstutdelning till aktieägarna, respektive medlemmarna, om dispositionen av överskjutande vinstmedel etc.

Samtliga låneförmedlare skola i avseende å sin egnahemslåneverksamhet och vad därmed sammanhänger stå under uppsikt och kontroll av den från och med 1920 inrättade egnahemsav delning en inom jordbruksdepartementet. (Se nästa huvudavdelning, egnahemsverksamhetens centrala organisation.)

Låneförmedlarna, som driva rörelsen på egen ekonomisk risk, åtnjuta årligt bidrag av statsmedel för täckande av för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster. Bidraget belöper sig till Va procent av låneförmedlares ej till betalning förfallna kapitalskuld vid årets början. Rörande ordningen vid bidragets utgående må följande meddelas.

Vid egnahemslånefondens inrättande 1904 medgav riksdagen, att Kungl. Maj:t årligen finge anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande av för dem genom egnahemslånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster ett belopp, motsvarande för varje sällskap en halv procent av den ej till betalning förfallna kapitalskuld, vari sällskapet på grund av från fonden utbekomna statslån vid årets början häftat till staten. Vid 1908 års riksdag medgåvos även egnahemslåneförmedlande bolag och föreningar rätt att komma i åtnjutande av samma bidrag. Därjämte beslöts vid 1919 års lagtima riksdag, att sådant förvaltningsbidrag skulle enligt gällande grunder utgå jämväl till egnahemslåneförmedlande kommuner.

Förvaltningsbidragen utgingo under lånerörelsens första tid av egnahemslånefondens kapitalmedel och under åren 1910 och 1911 från ett för ändamålet under nionde huvudtiteln å extra stat uppfört förslagsanslag. I samband med den vid 1911 års riksdag genomförda förändringen av riksstatens uppställning, gällande f rån och med 1912, borttogs berörda särskilda anslag. I stället beräknades ett belopp, motsvarande låneförmedlarnas tillhopatagna

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

förvaltningsbidrag, såsom driftkostnad för fonden samt avräknades a egnahemslånefondens ränteavkastning, vilken alltså endast med sitt nettobelopp (överskott) ingick såsom inkomst i riksstaten. Allt sedan 1912 hava berörda förvaltningsbidrag i överensstämmelse härmed utgått direkt av fondens ränteavkastning, utan att vara synliga i riksstaten.

För vart år inkommer statskontoret till Kungl. Maj:t med uppgifter angående en var låneförmedlares ej till betalning förfallna kapitalskuld till egnahemslånefonden vid årets början. Med ledning härav beslutar Kungl. Maj:t om anvisande av här avsett bidrag till låneförmedlarna. För 1927 hava såsom förvaltningsbidrag anvisats tillhopa 725,477 kronor 2 öre.

Vidare må erinras därom, att hushållningssällskap kan, jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 18 mars 1927 (nr 119), erhålla särskilt statsbidrag för i anslutning till egnahemslånerörelsen bedriven jordförmedling. Härom gällande bestämmelser innebära i huvudsak följande.

Hushållningssällskap, som beviljats statslån från egnahemslånefonden för att därav utlämna egnahemslån för förvärvande av jordbrukslägenheter och som för sitt områdes vidkommande anordnar förmedling av jord huvudsakligen åt mindre bemedlade, vilka endast med hjälp av egnahemslån äro i stånd att förvärva eget jordbruk, kan för täckande av med dylik jordförmedling förenade kostnader och risk erhålla bidrag av statsmedel. Statsbidraget får icke utgå med större belopp, än vad som motsvarar a) tre procent å under året beviljade egnahemslån för jordbrukslägenheter, som upplåtits från områden, vilka för egnahemsbildning förvärvats av sällskapet självt eller dess egnahemsnämnd eller ock, i den mån Kungl. Ma:jt så medgiver, genom till sällskapet nära anknuten egnahemsförening eller annan dylik organisation, samt b) två procent å under året beviljade egnahemslån för jordbrukslägenheter, som åt genom hushållningssällskapets jordförmedling anmälda spekulanter försålts från områden, vilka för egnahemsbildning eljest uppbringats under sällskapets medverkan och kontroll. Hushållningssällskapen stå i avseende å sin jordförmedlingsverksamhet under kontroll och uppsikt av jordbruksdepartementets egnahemsavdelning.

Bidragen utgå från ett under nionde huvudtiteln för ändamålet anvisat anslag.

De sakkunniga hava fäst stor vikt vid frågan om egnahemsverksamhetens organisation samt hava rörande organisationens betydelse och allmänna grunddrag framhållit i huvudsak följande.

Egnahemsarbetet i dess olika former vore i väsentlig grad en organisationsfråga. Utan ett ordnat och förutseende organiserande av arbetet löpte man risken, att befintliga förutsättningar och krafter icke komme till sin rätt i full utsträckning och på ändamålsenligt sätt. Med hänsyn till att egnahemsverksamheten redan nått stor omfattning, fått påtaglig inverkan på jordens fördelning, djupt ingripit i ett stort antal medborgares förhållanden samt tagit allmänna och enskilda krafter i anspråk vore det förklarligt, att organisationsfrågan upptoges till grundlig prövning.

Egnahemsorganisationen borde så till vida vara enhetlig, att dess olika grenar ej splittrades å vid sidan av varandra arbetande organisationssystem.

1925 års kolonisati-onssakku nruga.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Vidare hade verksamheten den stora betydelse, krävde sådan koncentrerad ledning, arbetade med så egenartade uppgifter samt fordrade tillgodoseende av sådana speciella, sociala, tekniska och ekonomiska krav, att verksamhetens ändamålsenliga utveckling i väsentlig grad vore beroende av, att organisationen erliölle en självständig ställning. Arbetet borde utföras under statens målmedvetna ledning och direkta inflytande. Ett fullständigt förstatligande vore dock ej att tillråda, utan borde organisationen vara en kombination av statlig och enskild verksamhet på sä sätt, att den uppbyggdes under tillvaratagande av de goda sidorna å ömse håll. Organisationen borde inrymma god plats för det praktiska livets män, ekonomiskteknisk erfarenhet och sakkunskap samt känsla och förståelse för de befolkningsgruppers intressen, med vilken rörelsen närmast komme i kontakt. Organisationen borde vara uppbyggd i tre instanser, nämligen ett mindre centralorgan för verksamhetens samlade ledning, ute i länen verksamma lokalorgan, dit det huvudsakliga arbetet decentraliserades, samt såsom yttersta led ombud i kommunerna. Slutligen borde organisationen i görligaste män anslutas till pa området befintliga användbara organ. Härigenom bevarades kontinuiteten, rubbningar undvekes vid övergången och vunnen erfarenhet kunde tillgodogöras.

Den av de sakkunniga ifrågasatta reformerade egnahemsorganisationen skulle bestå av

1) ett ledande centralorgan, benämnt statens egnahemsstyrelse;

2) ute i länen arbetande, i anslutning till hushållningssällskapen organiserade, men under egnahemsstyrelsens ledning stående lokalorgan, egnahemsnämnder;

3) under egnahemsnämnderna sorterande egnahemsombud och egnahemskommittéer i socknarna:

4) särskilda revisorer.

De sakkunniga hava ansett, att egnahemsverksamheten fortfarande borde utmärkas genom stark decentralisation. Det direkta handhavandet av arbetet borde utövas av i nära kontakt med ortsförhållandena stående lokaloigan, ett för varje hushållningssällskapsområde. Innan de sakkunniga stannat, vid att föreslå hushållningssällskapens egnahemsnämnder såsom lokalorgan, hade de övervägt olika anordningar.

Ett tänkbart system vore, att de befintliga egnahemsorganen bibehölles vid sin nuvarande huvuduppgift, egnahemslåneförmedlingen, och att vid sidan av dem. inrättades nya lokalorgan för jordanskaffningsuppgiften. En dylik dubblering av lokalorganen skulle emellertid vålla praktiska olägenheter. Slitningar och intressekonflikter kunde näppeligen förebyggas. För allmänheten skulle dubbelorganisationen medföra beroende av två olika organ och därigenom vålla besvär och oklarhet. Svårigheter skulle möta att skaffa arbetskrafter till de sida vid sida arbetande organen. Dubbelorganisationen skulle även medföra ökade förvaltningskostnader.

Ett annat tänkbart system vore, att den nuvarande lokala egnahemsorganisationen slopades och ersattes med en ny. Häremot talade dock den omständigheten, att inom hushållningssällskapen redan funnes en egnahemsförvaltning, som inrättats för kontinuerligt arbete. Ett överflyttande av låneärendena skulle medföra tekniska svårigheter. Personal- och lokalfrågor

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

bleve svårlösta. Allmänheten finge att göra med en ny och okänd organisation. Gjordes den nya organisationen rent statlig, uppstode faran, att den stelnade i former och insnördes i sådana föreskrifter, att den ej bleve ändamålsenlig för praktiska uppgifters handhavande.

Ett tredje tänkbart system vore, att den nuvarande lokala egnahemsorganisation bibehölles för omhänderhavande av all hithörande statsunderstödd egnahemsverksamhet. Detta alternativ låge närmast till hands och innebure enligt de sakkunnigas mening också den bästa lösningen. Hushållningssällskapens egnahemslånearbete hade pågått i drygt tjugu år. Deras egnahemsnämnder vore numera de egentliga bärarna av rörelsen. Inom denna organisation, som vore känd och inarbetad ute i landet, hade under årens lopp värdefull erfarenhet samlats, och där sysselsattes ett stort antal intresserade, kunniga och dugliga arbetskrafter. Hushållningssällskapens olika anordningar och funktionärer kunde på ett smidigt sätt jämväl betjäna egnahemsbyggarna. Genom egnahemsorganisationens omedelbara anknytning till hushållningssällskapen befordrades en fruktbärande växelverkan mellan arbetet för jordbruksnybildning och jordbruksnäringens allmänna utveckling. Det vore av mycket stor vikt, att det praktiska arbetet för jordbruksnybildning icke isolerades från den verksamhet, som i övrigt bedreves för jordbrukets upphjälpande. Vidare undginge man de praktiskt-administrativa svårigheterna vid ett djupgående systemskifte samt de olägenheter, som enligt vad ovan nämnts gärna vidlådde verksamhetens förstatligande. De sakkunniga hade därför obetingat stannat vid förevarande alternativ, att egnahemsnämnder inom hushållningssällskapen skulle bliva de lokalorgan, som i allt väsentligt skulle uppbära hela den hithörande egnahemsverksamlieten.

Uppgifternas stora betydelse och omfattning påkallade emellertid, enligt de sakkunniga, att hushållningssällskapens egnahemsnämnders ställning ändrades. Gentemot hushållningssällskapen borde egnahemsnämnderna få självständigare ställning och större egen befogenhet. Staten borde däremot få väsentligt ökat inflytande på egnahemsnämndernas sammansättning, arbetssätt och medelsförvaltning. Till gengäld borde staten å sin sida bestrida de med verksamheten förenade förvaltningskostnader, tillhandahålla erforderliga låne- och bidragsmedel liksom rörelsekapital samt fritaga sällskapen för de med verksamheten förenade ekonomiska risker.

De sakkunniga liava i anslutning härtill framställt i huvudsak följande förslag rörande egnahemsnämndernas sammansättning, ställning och arbetsuppgifter.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall bestå av sex ledamöter eller, där ökning eller minskning av detta antal av särskild anledning linnes påkallad, åtta eller fyra ledamöter. Suppleanter utses till i regel högst samma antal som ledamöter. Antalet ledamöter och suppleanter bestämmes, på förslag av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, av statens egnahemsstyrelse. Ledamöter, liksom suppleanter, utses till lika antal av hushållningssällskapet och staten. Ledamot för hushållningssällskaps räkning väljes av dess förvaltningsutskott för en tid av högst fyra år. Ledamot för statens räkning tillsättes av egnahemsstyrelsen för tid, som nu sagts. Bland nämndens ledamöter utser egnahemsstyrelsen en att vara ordförande. Vice ordförande utses av nämnden. Ordföranden har vid lika röstetal utslagsröst. Till ledamöter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer

28 K-ungl. Maj:ts 'proposition Nr 97.

inom nämndens område företrädande den jordbrukande befolkningen, den jord- och lånesökande allmänheten, de statligt-administrativa synpunkterna samt förtrogenhet med områdets olikartade bygdeförhållanden.

Nämnden äger att, enligt vad härom särskilt föreskrives, anställa tjänstemän och biträden samt i övrigt anlita medverkan av arbetskrafter, som erfordras för verksamheten.

För nämnden skall gälla instruktion, antagen av hushållningssällskapet och fastställd av egnahemsstyrelsen.

Egnahemsnämnd skall hava till uppgift att i vederbörande hushållningssällskaps namn och å dess vägnar inom sällskapets område handhava här ifrågavarande statsunderstödda egnahemsverksamhet. Därvid åligger det nämnden att, enligt av staten meddelade bestämmelser, bedriva jordanskaffningsverksamhet och egnahemslåne- och premielåneverksamhet samt i övrigt verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom hushållningssällskapets område.

De medel, som staten anvisar för egnahemsnämnds hithörande verksamhet, skola hållas avskilda från sällskapets övriga medel samt av nämnden förvaltas och bokföras jämlikt härom av egnahemsstyrelsen meddelade föreskrifter.

Vederbörande hushållningssällskap bör i lämplig ordning och i görligaste mån stödja nämnden i dess verksamhet genom att, efter överenskommelse, dels låta sällskapets egna tjänstemän och funktionärer biträda nämnden, dels medverka vid ordnandet av nämndens lokal- och inventariefrågor, dels ock i övrigt underlätta nämndens arbete, allt i den mån sådant kan ske utan förfång för sällskapets övriga verksamhet.

Därest hushållningssällskap för sin del iakttager vad sålunda föreslagits i fråga om egnahemsnämnds sammansättning, ställning och verksamhet, understödjer staten nämndens verksamhet genom att ställa låne- och anslagsmedel till förfogande för nämndens jordanskaffnings-, egnahemslåne- och premielåneverksamhet, bestrida de med rörelsen förenade förvaltningskostnader och fritaga sällskapet för risk och förluster å hithörande verksamhet.

Rörande ordningen för statens bestridande av egnahemsnämndernas förvaltningskostnader och täckande av förluster å nämndernas verksamhet hava de sakkunniga framställt följande förslag.

För bestridande av egnahemsnämndernas förvaltningskostnader och täckande av för dem å egnahemslåneverksamheten möjligen uppkommande förluster må, enligt följande bestämmelser, av egnahemslånefondens rån teavkastning årligen användas ett belopp, motsvarande 0.6 procent av hushållningssällskapens och dessas egnahemsnämnders tillhopatagna, ej till betalning förfallna kapitalskuld till fonden vid närmast föregående års början. Av sagda belopp må högst tre fjärdedelar användas till nämndernas förvaltningskostnader, varjämte sålunda ej använd del av beloppet skall tillföras egnahemslånefondens riskfond, att på sätt nedan sägs användas till täckande av låneförluster.

Egnahemsnämnd har att årligen, inom tid och i ordning, som bestämmes i instruktion för nämnden, upprätta och till egnahemsstyrelsen insända ett för nästföljande kalenderår avsett statförslag rörande nämndens förvaltningskostnader. över statförslaget bör hushållningssällskapets förvaltningsutskott avgiva yttrande. Sedan egnahemsstyrelsen granskat statförslagen, skall styrelsen med insändande tillika av från statskontoret införskaffad uppgift om det

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

belopp, som står till förfogande för ändamålet, framställa förslag till Kungl. Maj:t rörande det statsanslag, som bör tilldelas en var egnahemsnämnd till bestridande av förvaltningskostnader. Statsanslag, som Kungl. Maj:t beviljar nämnd till bestridande av förvaltningskostnader, utbetalas av statskontoret till nämnden, mot redovisningsskyldighet, att utgå direkt av egnahemslånfondens ränteavkastning. Det åligger nämnd, som tilldelats sådant statsanslag, att, enligt anvisningar från egnahemsstyrelsen, så ordna sin bokföring, att av särskilt konto för förvaltningskostnader framgår, i vad män nämndens inkomster i form av dylikt statsanslag, möjligen uppkommande räntevinster och andra särskilda, ej på jordanskaffningsverksamhet uppkommande vinster överstiga de havda förvaltningskostnaderna. Uppkommer dylikt överskott, är nämnden skyldig att, efter revision och jämlikt beslut av egnahemsstyrelsen, inbetala överskottet till statskontoret, att tillföras en särskild egnahemslånefondens riskfond.

Uppstår ofrånkomlig förlust å egnahemsnämnds vederbörligen bedrivna egnahemslånerörelse, har egnahemsstyrelsen att, efter det nämnden avgivit redovisning och revision ägt rum, besluta, att nämnden skall erhålla täckning för förlusten. Såsom dylik förlust må anses till betalning förfallet ränte- eller kapitalbelopp, som trots indrivningsförsök hos egnahemslåntagaren ej erhållits, så ock förluster, som uppkomma vid pantförskriven egnahemslägenhets eller annan för egnahemslån lämnad säkerhets realiserande. Belopp, som egnahemsstyrelsen sålunda tilldelar nämnd till täckande av låneförluster, utbetalas av statskontoret till nämnden från egnahemslånefondens riskfond. Uppkommer anledning antaga, att egnahemslånefondens riskfond ej kommer att förslå för täckning av här avsedda låneförluster, skall egnahemsstyrelsen i god tid härom göra anmälan hos Kungl. Maj:t.

Uppstår ofrånkomlig förlust å egnahemsnämnds vederbörligen bedrivna jordanskaffningsverksamhet, har egnahemsstyrelsen att, efter det nämnden avgivit redovisning och revision ägt rum, besluta, att nämnden skall erhålla täckning för förlusten. Belopp, som egnahemstyrelsen sålunda tilldelar nämnd till täckande av här avsedd förlust, utbetalas av statskontoret till nämnden från jordanskaffningsfondens riskfond. Uppkommer anledning antaga, att jordanskaffningsfondens riskfond kommer att så nedgå, att dess belopp kan befaras komma att understiga fem procent av jordanskaffningsfondens kapitalbelopp, skall egnahemsstyrelsen i god tid anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t, som därvid äger besluta om förbud för styrelsen och nämnderna att tillsvidare igångsätta nytt jordanskaffningsföretag.

Egnahemslånefondens och jordanskaffningsfondens riskfonders kapitalbehållningar böra av statskontoret, för så vitt ej annat betingas av särskilda skäl, placeras i svenska statens räntebärande obligationer. Riskfonds ränteavkastning lägges till vederbörande fonds kapital.

Vad nu sagts om bestridande av egnahemsnämndernas förvaltningskostnader och egnahemslåneförluster, må från och med 1929 äga tillämpning jämväl beträffande kostnader för skötseln av statslån från egnahemslånefonden, som för tid före 1929 beviljats hushållningssällskap, för så vitt vederbörande sällskap dels på egen risk och med egna medel till statskontoret vederbörligen inbetalar alla på tiden före 1929 belöpande, till betalning förfallna ränte- och kapitalbelopp å statslån från fonden, dels icke onödigtvis till tid efter 1928 uppskjuter ej mindre välgrundad uppsägning och indrivning av sådana egnahemslån, vilka uppenbarligen komma att medföra kapitalförlust, än även realiserande av pantförskriven egnahemslägenhet eller annan för egnahemslån lämnad säkerhet, å vilka likaledes uppen-

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

bar kapitalförlust kan förväntas, dels ock i vad på sällskapet beror iakttager, vad enligt de nya bestämmelserna sägs rörande den statsunderstödda egnaliemsverksamhetens organisation och ställning inom hushållningssällskapen.

De sakkunniga hava ansett det vara av synnerlig vikt, att den sålunda reformerade egnahemsorganisationen underkastas noggrann revision beträffande förvaltning och räkenskaper. I detta hänseende hava de sakkunniga föreslagit följande.

Egnahemsnämnds förvaltning och räkenskaper skola granskas av tre revisorer, av vilka en väljes av hushållningssällskapet, en tillsättes av egnahemstyrelsen och en utses av vederbörande länsstyrelse. Av egnahemsstyrelsen tillsatt revisor bör vara av handelskammare eller på annat av Kungl. Maj:t godkänt sätt auktoriserad såsom revisor. Revisorerna skola, efter bokslut, årligen avlämna exemplar av sin berättelse till vederbörande hushållningssällskap och till egnahemsstyrelsen. Revisorerna åtnjuta för uppdraget ersättning från det till nämnden anvisade statsanslag till förvaltningskostnader. Instruktion för revisorerna utfärdas av egnahemsstyrelsen.

De sakkunniga hava vidare förordat, att egnahemsnämnderna liksom nu skola biträdas av egnahemsombud i socknarna. Rörande ombudsinstitutionen hava de sakkunniga föreslagit följande.

Egnahemsnämnd skall utse egnahemsombud, i regel ett ombud för varje kommun inom nämndens område, med uppgift att biträda nämnden och verka för egnahemsversamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom ombudets distrikt. Där särskilda skäl sådant betinga, må ombuds distrikt omfatta två eller flera intill varandra liggande kommuner eller ock del av kommun. Till egnahemsombud bör utses person i orten, som har intresse och förståelse för egnahemsverksamheten samt besitter för uppdraget goda personliga förutsättningar. Egnahemsombud må för uppdraget tilldelas ersättning från det till nämnden anvisade statsanslag till förvaltningskostnader, enligt vad vid anvisandet härom bestämmes.

För att den av staten ledda reformerade egnahemsorganisationen må erhålla eu tillräckligt bred grund och stå i omedelbar kontakt med befolkningen ute i bygderna, hava de sakkunniga förordat, att ombudsinstitutionen kompletteras med av kommunerna själva utsedda representanter, därest kommunen själv så önskar. Härom hava de sakkunniga framställt följande förslag.

En var kommun bör äga att, genom det organ som utövar kommunens beslutanderätt, välja två egna representanter, företrädande huvudsakligen den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes, att jämte det enligt vad ovan sagts för kommunen utsedda egnahemsombudet bilda kommunens egnahemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets ordförandeskap, biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamlietens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen. Är kommunen delad i två eller flera ombudsdistrikt, må två sådana representanter väljas för vart och ett av kommunens ombudsdistrikt. Kommun, som valt representanter till egnahemskommitté, har att härom underrätta vederbörande egnahemsnämnd. Av kommun vald representant åtnjuter ej för uppdraget ersättning av statsmedel.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 97.

31 De sakkunniga hava härefter behandlat frågan om den ställning, som de enskilda egnahemsorganen böra intaga efter genomförandet av egnahemsförvaltningens reformering.

Den statsunderstödda egnahemsverksamheten bedreves visserligen nu till den helt övervägande delen genom hushållningssällskapens egnahemsnämnder, men vid sidan av dem funnes ett antal egnahemsföreningar och aktiebolag samt några kommuner, vilka erhölle statslån ur egnaliemslånefonden eller ur jordförmedlingsfonden. En del av dessa enskilda företag förmedlade blott egnahemslån för bostadslägenheter, huvudsakligen inom ett lokalt mycket begränsat område. Tre företag förmedlade dock även .jord b rukseg n a hemslän. Sex föreningar och bolag — däribland främst de två egnahemsföreningarna i skånelänen — dreve jordförmedling med anlitande av statslån ur jordförmedlingsfonden.

Efter omorganisationen av den statsunderstödda egnaliemsförvaltningen bleve det ej behövligt eller lämpligt, att andra av staten direkt understödda organ än egnahemsnämnderna sysslade med samma uppgifter. Följden bleve eljest splittring, minskad effektivitet och enhetlighet, varjämte dubbelarbete med fördyrade kostnader kunde befaras.

De sakkunniga förordade därför i princip bortagande av rätten för enskilda egnahemsföretag att erhålla statslån ur egnahemslåne- och jordförmedlingsfonderna. Sådant borttagande torde dock ej ske brådstörtat, utan en övergångstid av förslagsvis tre år borde tillämpas.

Beträffande förvaltningen av de statslån ur egnahemslånefonden, som de enskilda företagen tidigare erhållit, skulle eu sådan enskild låneförmedlare, som icke själv önskade göra rubbning i äldre egnahemslåneengagement, komma att fortfarande häfta i skuld till staten för tidigare åtnjutna statslån samt alltjämt uppbära årligt förvaltningsbidrag av 0.5 procent av kapitalskulden till fonden.

Emellertid borde möjlighet öppnas för ifrågavarande enskilda egnahemslåneförmedlare att, om de så önskade, helt avveckla sina äldre egnahemslåneengagement. Dessa borde då få, enligt särskilt medgivande av Kungl Maj:t, överflyttas på egnahemsnämnden i länet. För sådant överflyttande borde fordras — förutom givetvis att förvaltnings- och riskbidraget till den enskilde förmedlaren bortfölle — att förmedlaren på egen risk och med egna medel till statskontoret vederbörligen inbetalt alla, på tiden före överflyttandet belöpande till betalning förfallna ränte- och kapitalbelopp ävensom icke onödigtvis uppskjutet välgrundad uppsägning av sådana lån, vilka uppenbarligen komme att medföra kapitalförlust, eller realiserande av sådana utav förmedlaren för bevakande av fordran förvärvade lägenheter, å vilka likaledes uppenbar kapitalförlust vore att förvänta.

De sakkunniga ansåge, att val sålunda föreslagits om de enskilda egnahemsorganen icke innebure något underskattande av det privata initiativet, vilket även beträffande egnahemsarbetet hade en stor uppgift att fylla på sitt egentliga arbetsfält, nämligen den mera fria affärsmässiga verksamhetens område.

Jag övergår nu att redogöra för det huvudsakliga innehållet i de över yttranden. sakkunnigeförslaget avgivna yttranden, i vad angår frågan om egnahemsnämndernas sammansättning och ställning.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Bland dem, som direkt yttrat sig i denna fråga, hava statskontoret, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län samt Jönköpings läns, Kronobergs läns, Kalmar läns södra, Göteborgs och Bohus läns, Västmanlands läns, Kopparbergs läns, Gävleborgs läns och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i allt väsentligt biträtt, vad de sakkunniga härom föreslagit. I vissa av dessa yttranden förutsättes dock, att det tydligt utsäges, att staten oförbehållsamt svarar för alla med egnahemsnämndernas verksamhet förenade förvaltningskostnader och risker.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har motiverat sitt tillstyrkande sålunda. En av förslagets stora förtjänster vore, att sambandet mellan hushållningssällskapet och egnahemsnämnden ej avklipptes trots det starkare statliga inflytandet. Samarbetet borde även kunna medföra den fördelen, att egnahemsnämndernas administrationskostnader nedbringades genom möjligheten att utnyttja de resurser av teknisk sakkunskap och de arbetskrafter, som stode sällskapen till buds.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i likhet med de sakkunniga ansett starka skäl tala för, att den lokala organisationen bibehölles anknuten till sällskapen. Ett huvudvillkor för att en egnaliemsbildare skulle gå i land med företaget vore, att han förstode att från början inrikta produktionen på bästa ekonomiska sätt. Härför krävdes handledning, som ej utan avsevärda kostnader kunde beredas annorstädes än hos hushållningssällskapen. Uppenbart vore också, att sällskapen, som i övrigt hade att vårda sig om jordbrukets främjande och särskilt att bärkraftiga jordbruk ernåddes, ej borde ställas utanför de grundläggande arbetena vid egnahemsbildandet. Emot principen, att staten förbehölle sig huvudinflytandet inom egnahemsnämnderna, funnes intet att erinra under villkor, att staten övertoge all risk och alla förvaltningskostnader. Sällskapen borde dock, för att få möjlighet att följa verksamheten, erhålla redogörelser från egnahemsnämnderna.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit i huvudsak samma synpunkter samt därjämte uttalat, att, då egnahemsnämnden inom flertalet sällskap redan nu självständigt beslutade rörande egnahemslån, förslaget om självständig befogenhet för nämnderna icke innebure någon mera genomgripande ändring. Det vore mycket välkommet för sällskapen, att staten övertoge risken å rörelsen, och inför detta borde sällskapen ej motsätta sig det ökade statsinflytandet.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att förslaget om statens övertagande av risken vore en naturlig följd av egnahemsverksamhetens utveckling. Redan nu stode månget hushållningssällskaps lånebelopp i oproportionerligt förhållande till sällskapets sparkapital. Sällskapen kände oro för, att även deras för andra ändamål reserverade medel kunde behöva tagas i anspråk för likviderandet av sällskapens förbindelser för förmedlade egnahemslån. Förvaltningsutskottet anslöte sig diirför till förslaget, att staten toge risken. Men staten borde därvid svara för alla kostnader och all risk. Då egnahemsnämnden uppträdde i hushållningssällskapets namn, skulle sällskapet eljest få stå för de kostnader, som staten ej täckte. Dylika risker saknades ej, i all synnerhet som det av de sakkunniga för förvaltningskostnader och låneförluster beriiknade beloppet syntes otillräckligt. En fullmakt från sällskapet till nämnden att uppträda i sällskapets namn vore med hänsyn härtill för vittomfattande, därest icke

Kungl. Maj.ts proposition AV .97.

staten förklarade sig villig att bestrida alla kostnader för verksamheten ocli alla förluster av vad slag, de vara må. Om staten gjorde detta, liade förvaltningsutskottet ej erinran mot de sakkunnigas förslag angående egnahemsnämnderna.

I ungefär samma riktning hava Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig, därvid jämväl påpekats, att särskilda bestämmelser borde utfärdas om ordningen för beslutande om ansvarsfrihet för egnahemsnämnderna. Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att staten borde svara för alla kostnader, för så vitt dessa icke berodde på, att egnahemsnämnden överskridit sin befogenhet eller eljest handlat uppenbart vårdslöst.

Lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och Alalmöhus län samt Uppsala läns, Blekinge läns, Hallands läns, Västernorr lands läns och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava uttalat tvekan om behovet och lämpligheten av de sakkunnigas förslag rörande egnahemsnämndernas sammansättning och ställning. Förslaget har därvid likväl ej avstyrkts, ehuru i vissa av dessa yttranden ändring ifrågasatts i den riktning, att statens inflytande skulle något minskas och hushållningssällskapens ökas.

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt lämpligheten av, att egnahemsnämnderna förstatligades. Egnahemsverksamheten sammanhängde intimt med hushållningssällskapens allmänna verksamhet, särskilt beträffande det mindre jordbruket, och vore i hög grad hänvisad till utnyttjande av sällskapens tjänstemän, särskilt deras jordbrukskonsulenter. Tack vare sällskapens sakliga och kanske med fog försiktiga ledning hade egnahemsverksamheten hittills letts in i sunda banor och tillkomsten av svaga företag mången gang förhindrats. Eu sådan organisation av egnahemsnämnderna, som de sakkunniga föreslagit, varigenom nämnderna skulle undandragas sällskapens ledning, kom me att skapa en ej önskvärd dualism inom den lokala verksamheten med åtföljande meningsskiljaktigheter. Om också egnahemsnämnderna under nuvarande förhållanden i allmänhet på ett fullt tillfredsställande sätt handhaft sina åligganden, kunde givetvis fall förekomma, där önskvärt vore, att statens organ kunde i viss mån påverka egnahemsnämndernas sammansättning. Lantbruksstyrelsen ifrågasatte, huruvida det allmännas intresse icke bleve behörigen tillgodosett, därest det statliga organet för verksamheten ägde utse ett mindre antal ledamöter i egnahemsnämnderna. I så fall vore det ej längre påkallat, att länsstyrelserna förordnade ombud i nämnderna. Även med sådan sammansättning av egnahemsnämnderna kunde staten ersätta hushållningssällskapen för oundvikliga förluster å egnahemsverksamheten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att den nuvarande lokala egnahemsorganisationen fyllde högt ställda krav. Eu ökad tilldelning av låneoch rörelsekapital skulle förmodligen vara mera gynnsam i länet än en omorganisation, vilken senare medförde ökade kostnader. Rent tekniskt sett vore de sakkunnigas förslag förträffligt, men fråga vore, om det verkligen vore nödvändigt. Det vore ju dock möjligt, att nuvarande organ å andra platser — särskilt där nykolonisation spelade en framträdande roll — ej vore mäktiga de nya uppgifterna. Med hänsyn härtill och då egnahemsverksamlietens riktiga utformning och bedrivande vore ett riksintresse av den största

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 79 häfl. (Sr 97.) 2

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

betydelse, vågade länsstyrelse!] icke avstyrka förslaget om egnahemsrörelsens omorganisation.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har obetingat instämt i åsikten, att hushållningssällskapens egnahemsnämnder borde bibehållas och uppbära egnahemsverksamheten, men ledamöterna borde icke till lika antal utses av staten och sällskapen, utan borde sällskapen få utse det större antalet. Nämnden borde själv välja ordförande.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att det med egnahemsrörelsens nuvarande omfattning vore befogat, titt staten övertoge alla med rörelsen förenade kostnader och risker. Härigenom komme förvaltningsbidragen att utgå med efter varje sällskaps behov anpassat belopp, vilket på det livligaste tillstyrktes. Egnahemsverksamheten borde även i fortsättning vara eu sällskapens angelägenhet, och egnahemsnämnderna borde därför vara sällskapens organ. Med de sakkunnigas förslag till nämn dernas sammansättning kunde dock statens representanter diktera besluten. Enligt förvaltningsutskottets mening bleve statens intresse fullt tillgodosett, utan att statens representanter hade majoritet i nämnden. När verksamheten ändock i detalj reglerades av staten, hade en för statens räkning utsedd minoritet i nämnden eu synnerligen stark ställning. En reservation från dess sida hade faktiskt karaktär av veto. Ansvarskänslan hos sällskapets ledamöter i nämnden stärktes i hög grad, om beslutanderätten också låge i deras händer. Egnahemsnämnden borde därför utses av sällskapet, varjämte staten borde äga utse en eller ett par ledamöter. I allt fall borde sällskapet hava rätt att öva verkligt inflytande på nämnden genom att förvaltningsutskottet årligen erhölle berättelse över egnahemsnämndens verksamhet samt, när förvaltningsutskottet så önskade, linge taga del av nämndens handlingar.

Länsstyrelsen i Blekinge län har framfört liknande synpunkter samt därvid ifrågasatt, att sällskapet utsåge ordförande och halva antalet övriga ledamöter i egnahemsnämnden samt staten de återstående ledamöterna. Sagda länsstyrelse har därjämte ifrågasatt, huruvida de sakkunniga ej beräknat förvaltningskostnaderna för lågt. För jordanskaffnings- och upplysningsverksamheten måste en verkställande pålitlig kraft engageras, och bokföringsoch kassagöromålen jämte ombudsmannaarbetet finge stor omfattning.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har riktat erinran mot den undanskymda och oklara ställning till egnahemsverksamheten, som i förslaget tilldelats hushållningssällskapen. Såsom skäl för sällskapens nästan totala avförande från befattningen med egnahemsverksamheten kunde visserligen framhållas, att sällskapens ekonomiska ansvarighet för rörelsen avsåges bortfalla. Men redan erkänslan för sällskapens ådagalagda villighet att under en lång årsföljd bära det ekonomiska ansvaret syntes hava bort mana att fortfarande lämna sällskapen ett verksamt inflytande — förvisso till enbar fördel — å rörelsen, även efter det ekonomiska riskmomentets bortfallande. Då förslaget ställde särdeles stora krav på egnahemsnämndernas kapacitet, borde stöd i vidare mån sökas även från sällskapen. Det förefölle som om de sakkunniga räknat viil mycket på sällskapens förmåga av självuppoffring, då de föreslagit, att sällskapen — som genom förslaget ingalunda kunde anses befriade från moraliskt ansvar för egnahemsverksamheten — skulle uppgiva sin nuvarande huvudmannaegenskap beträffande egnahemsnämndernas verksamhet. — Då emellertid förslaget innebure nya uppslag, som kunde tänkas komma att främja egnahemsverksamhetens utveckling, ville förvaltningsutskottet sammanfatta den gjorda principanmärkningen i uttalandet av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 35

en livlig förhoppning, att i förslaget måtte införas nya bestämmelser, ledande till ett från såväl historisk som praktisk synpunkt berättigat ökat inflytande från sällskapens sida. I detta hänseende vore det ett önskemål, att villkor stadgades om kvalificerad majoritet vid behandling inom egnahemsnämnd av frågor om antagande av låntagare, bestämmande av lånebelopp och inköp av fastigheter. Med de ökade krav på egnahemsnämndernas arbetsprestationer och av jordanskaffningen följande ökade risker syntes förvaltningsbidragen vara för lågt beräknade. Uttrycket »ofrånkomlig» förlust vore ägnat att bliva föremål för olika tolkningar samt ledande till betänklig ovisshet i fråga om nämndernas rätt till täckning, vadan ordet ofrånkomlig borde utgå.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har med viss tvekan tillstyrkt förslaget, att de nya egnahemsnämnderna skulle bedriva sin verksamhet i hushållningssällskapens namn, men denna tvekan skulle till större delen bortfalla, om generaldirektören i lantbruksstyrelsen ägde säte och stämma i statens egnahemsstyrelse, enär han kunde beräknas komma att bevaka, att i sällskapens namn ej bedreves sådan verksamhet, som menligt inverkade på deras övriga arbetsuppgifter.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott liar icke funnit det anmärkningsvärt, att staten ville bereda sig större inflytande på egnahemsärendenas lokala behandling. Betänkligt vore däremot, att staten skulle få det övervägande inflytandet. För att sällskapen ej skulle nedsjunka till egnahemsstyrelsens helt underordnade organ, måste den fordran uppställas, att för besluts åstadkommande av egnahemsnämnd minst en av sällskapets ledamöter skulle biträda beslutet. Dessutom finge egnahemsstyrelsen ej kunna på besvär mot nämndens beslut bevilja lån, som nämnden avslagit, eller besluta inköp av fastighet, som nämnden funnit olämplig för egnahemsändamål. Inom länet hade det varit till gagn, att en ledamot av nämnden varit byggnadskunnig. Det borde uttryckligen sägas, att hushållningssällskapen helt befriades från att ersätta någon som helst förlust vare sig å egnahemslåne- eller jordanskaffningsverksamheten.

De sakkunnigas förslag i nu förevarande del hava i vissa yttranden tillstyrkts med den ändring, att egnahemsnämnderna icke skola uppträda i vederbörande hushållningssällskaps namn utan i eget (eller i statens) namn samt alltså vara självständiga juridiska personer. Detta har skett i yttranden från länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt Stockholms läns och stads, Södermanlands läns, Östergötlands läns, Älvsborgs läns norra, Skaraborgs läns och Västerbottens läns hushållningssällskap ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Av de för denna ståndpunkt representativa utlåtanden inhämtas i huvudsak följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att, då de av hushållningssällskapet utsedda ledamöterna ej hade majoritet i egnahemsnämnden, det syntes egendomligt, att nämnden skulle uppträda i sällskapets namn och å dess vägnar. Härtill komme, att hushållningssällskapet icke hade befogenhet att inverka på nämndens verksamhet och icke heller hade något ansvar för dess åtgöranden. Nämnden bleve i sin verksamhet fullt självständig gentemot sällskapet. Med förslaget kunde en del juridiska tvistefrågor uppkomma ifråga om sällskapets och nämndens befogenheter. Med hänsyn härtill borde egnahemsnämnd handla i eget namn och å egna vägnar. Bland

36 Kanyl. Maj:ts proposition Nr .97.

de anspråk på sakkunskap, som borde uppställas beträffande egnahemsnämnden, borde även ingå kravet på byggnadsteknisk sakkunskap.

Länsstyrelsen i Hallands län har ansett, att flera skäl betingade, att den nuvarande anordningen med ekonomiskt ansvariga låneförmedlare upphörde. Lånerörelsen hade nått sådan omfattning, att den hotade växa låneförmedlarna över huvudet. Genom omläggningen underlättades ock eu kraftig verksamhet i avseende på jordanskaffning samt övriga grenar av egnahemsverksamheten. De flesta föreslagna förändringarna vore en naturlig konsekvens av denna principiella omläggning eller hade denna till förutsättning. Länsstyrelsen tillstyrkte sådan omläggning samt instämde med de sakkunniga däri, att lokalorganen borde vid omläggningen huvudsakligen uppbyggas på de nuvarande egnahemsnämnderna, men förslaget lede härutinnan av oklarhet och bure kompromissens prägel. Den föreslagna egnahemsnämnden bleve nämligen ännu mera än skogsvårdsstyrelsen i sak en klar statsinstitution och borde så behandlas. Den borde därför under tjänstemannaansvar driva sin verksamhet såsom ett självständigt statsorgan i eget namn. Nämnden borde själv anställa och avlöna sina tjänstemän och biträden, vilket ej uteslöte, att sällskapets personal kunde mot ersättning anlitas härtill. Dessa biträdens statsrättsliga ställning och pensionsrätt borde regleras. Egnahemsnämnderna borde mottaga direktiv endast från egnahemsstyrelsen. Statens ledamöter borde utses av egnahemsstyrelsen på förslag av länsstyrelserna. Hushållningssällskapet — ej förvaltningsutskottet — borde välja sällskapets ledamöter i nämnden. Vid avveckling av sällskapens nuvarande egnaliemslånerörelse borde sällskapen äga att till egnahemsnämnden helt överlämna densamma, därest de så önskade. Om sällskapet ville fortsätta med förvaltandet av redan beviljade lån, borde de få detta enligt nuvarande regler och mot åtnjutandet av det förvaltningsbidrag, vartill denna rörelse kunde berättiga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att det otvivelaktigt vore naturligt och berättigat, att staten i och med ökat ansvar också erhölle ökat inflytande på nämndernas sammansättning. Det vore riktigt, att staten övertoge ansvaret för förvaltning och risk, men då borde staten också helt fritaga sällskapen från ekonomiskt ansvar och ej blott för ofrånkomlig» förlust. Egnahems verksamheten vore redan nu av helt annan art än hushållningssällskapens verksamhet i övrigi. Den ifrågasatta utvidgningen gjorde denna skillnad än mera utpräglad. Det kunde då ifrågasättas, om skäl förelåge att uppehålla den fiktionen, att egnahemsverksamheten — vilken i sak vore en statens angelägenhet — handhades av sällskapen. Förvaltningsorganen borde erhålla eu klart statlig karaktär. Även om egnahemsnämndernas egenskap av statsorgan fastsloges, borde sällskapen fä medverka vid valet av egnahemsnämndsledamöter. Länsstyrelsen åsyftade för ingen del, att egnahemsnämnderna skulle bliva något slags lokala ämbetsverk, endast att befria nämnderna från den egendomliga och ur ansvarssynpunkt betänkliga dubbelställning, som de skulle intaga enligt de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön har anfört i huvudsak samma synpunkter som de nyss angivna och har därvid ifrågasatt, att egnahemsnämndens ledamöter utsåges av' statens egnahemsstyrelse och hushållningssällskapet samt — varför ej? — även av landstinget. De sålunda utsedda nämnderna skulle i likhet med skogsvårdsstyrelserna göras till juridiska personer med rätt att förvärva fast egendom. Alla. de fördelar, som de sakkunniga avsett att vinna och med vilka de motiverat sitt förslag, skulle fortfarande vara till finnandes.

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig med tillfredsställelse se, att staten övertoge alla förvaltningskostnader och risker för egnahems verksamheten. Om staten oförbehållsamt gjorde detta, vore intet att erinra mot, att staten utsåge halva antalet ledamöter i nämnden och tillsatte ordförande. Ledamöterna borde då utses av länsstyrelsen, men ordföranden av statens egnahemsstyrelse. Hushållningssällskapets namn borde dock ej ingå i egnahemsnämndens namn. Till ledamöter i nämnden borde utses för uppdraget lämpliga ocli sakkunniga personer förtrogna med områdets olikartade bygdeförhållanden samt företrädande dels erfarenhet i skötseln av större och mindre jordbruk dels och administrativa synpunkter.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit, att det ökade statliga inflytandet på egnahemsnämnderna vore i och för sig befogat, särskilt om staten påtoge sig kostnader och risker. Men det vore olämpligt, att hushållningssällskapet lånade sitt namn till ett organ, pa vilkets göranden och låtanden sällskapet endast i begränsad mån kunde öva inflytande. Det vore visserligen lämpligt, att en kontinuitet markerades genom att sällskapen utåt framträdde som verksamhetens utövare. Med den självständiga ställning, som egnahemsnämnderna erliölle, vore det dock naturligare och lämpligare, att de handlade i eget namn. För att verksamheten ej skulle helt avkopplas från sällskapen kunde förvaltningsutskottet dock förorda, att nämnden kallades t. ex. »Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd» och i detta namn utövade verksamhet och träffade avtal. Hushållningssällskapet borde dock få vidsträcktare befogenhet över nämnden genom att erhålla vissa redogörelser från denna och besluta om decharge för nämnden. Det vore tillfredsställande, att staten övertoge förvaltningskostnadernas bestridande, ty det nuvarande förvaltnings- och riskbidraget räckte ej ens att bestrida egnahemsnämndens förvaltning och än mindre till avsättning att möta risker. Intet vore att erinra mot, att staten övertoge riskerna, för så vitt sällskapen bleve helt fria från alla risker.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört samma synpunkter samt därjämte ifrågasatt, att pensionsfrågan för egnahemsnämndernas tjänstemän ordnades ävensom att högre ersättning borde utgå till egnahemsnämndernas ledamöter än till förvaltningsutskottens ledamöter.

Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att de sakkunnigas förslag skulle giva egnahemsnämnderna eu självständig ställning och sådan sammansättning, att bestämmelserna med all sannolikhet komme att tillföra nämnderna för egnahemsverksamheten särskilt intresserade personer. De föreslagna nämnderna torde ock bliva väl skickade att icke blott omhänderhava den nuvarande verksamheten utan även de föreslagna nya uppgifterna, varför förvaltningsutskottet i stort sett tillstyrkte ‘förslaget. Doek borde egnahemsnämnderna bedriva verksamhet i eget namn och för egen räkning samt staten stå för alla ekonomiska risker.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att förslaget om egnahemsnämnderna kort och gott innebure ett långt drivet förstatligande. Om detta komme att vara av godo, vore tveksamt, men de sakkunnigas motivering för sitt förslag vore välgrundad, särskilt genom att sällskapen skulle avlastas det ekonomiska ansvaret. Detta innebure en så obetingad fördel för sällskapen, att de borde offra sin hittillsvarande själv-

38 Kanyl. Maj:Is proposition Nr 97.

ständighet ifråga om egnahemsverksamlieten. Förvaltningsutskottet behjärtade visserligen livligt, att de sakkunniga sökt undgå allt för starkt förstatligande av egnahemsnämnderna, men kunde o.i linna det lämpligt, att sällskapen snart sagt blott till namnet anlitades för detta syftes ernående. Egnahemsnämnderna bleve i verkligheten mera statsorgan än sällskapens organ. Det vore därför ej rätt, att nämnderna gåves namn av sällskapens organ och tinge träffa avtal i sällskapens namn. Sålunda kunde tänkas, att egnahemsnämnden — i sällskapets namn — vidtoge åtgärder eller gjorde uttalanden i annan riktning, än sällskapet självt önskade företräda, och vidare skulle nämnden kunna pålägga sällskapet visst ekonomiskt ansvar för nämndens verksamhet, då staten blott skulle svara för ofrånkomliga förluster. Men nämnderna borde ej heller uppträda i statens namn. Med tanke exempelvis på skogsvårdsstyrelsernas organisation, borde väl egnahemsnämnderna kunna inrättas som självständiga länsorgan — ex. Skaraborgs läns egnahemsnämnd — med befogenhet att uppträda och utöva verksamhet i eget namn. Hushållningssällskapen torde det oaktat kunna och böra bibehållas vid de uppgifter ifråga om den reformerade egnahemsorganisationen, som de sakkunniga föreslagit. Skulle det befinnas oundgängligen nödvändigt för att egnahemsverksamhetens fortsatta bedrivande skedde i intim kontakt med sällskapen — vilket förvaltningsutskottet i likhet med de sakkunniga funne synnerligen angeläget — att nämnderna uppträdde i sällskapens namn, måste förvaltningsutskottet påyrka, att sällskapen på ett eller annat sätt tillförsäkrades ökat verkligt inflytande på nämndernas verksamhet.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit de sakkunnigas förslag om egnahemsnämnderna mindre välbetänkt, ty eu dualism uppstode, som i längden knappast bleve lycklig. Dä egnahemsverksamheten allt mera dominerades av sociala synpunkter, skilde den sig i viss mån från sällskapens verksamhet i övrigt. Därför vore det lämpligast, att — innan någon schism inträffade — egnahemsverksamlieten skildes från hushållningssällskapen. I stället borde en för varje län fristående egnahemsnämnd inrättas. Valet av ledamöter borde dock ske som de sakkunniga föreslagit. En dylik nämnd borde göras till juridisk person för att kunna köpa och sälja jord i eget namn utan omgång. Stora fördelar kunde uppnås, om all egnahemsverksamhet lades under detta organ, och borde frågor om kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna överflyttas a dessa egnahemsnämnder, vilka vid behandling av sådana ärenden dock borde kompletteras med över jägmästaren i respektive distrikt.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har uttalat i huvudsak följande. Då hushållningssällskapen fått bära hela den ekonomiska risken av egnahemsverksamheten — visserligen med bidrag av staten — vore det naturligt, att de iakttagit viss försiktighet. Om staten önskade större aktivitet i rörelsen, måste staten — såsom de sakkunniga föreslagit — påtaga sig hela risken. Eu större aktivitet medförde, att man i någon män måste släppa efter på den försiktighet vid nya låns beviljande, som sällskapen i allmänhet iakttagit, vilket kunde medföra ökade förluster. Det vore därför synnerligen viktigt, att de personer, som valdes till ledamöter i egnahemsnämnderna, till övervägande del vore i praktiskt jordbruk väl förfarna och omdömesgilla personer. Emot förslaget till egnahemsnämndernas organisation och arbetssätt vore ingen väsentlig erinran att göra. Ledamöterna borde dock tillerkännas sådan ersättning, som lämpligen kunde anses motsvara deras arbete och ansvar. Däremot ville lantbrukssällskapet taga bestämt

Kungi. Maj:ts proposition År .97.

•avstånd från förslaget, att egnahemsnämnderna skulle uppträda, utöva verksamhet och träffa avtal i hushållningssällskapens och icke i statens namn. Nämnderna borde göras till juridiska personer, som i eget eller statens namn träffade avtal och fattade beslut.

Stor tvekan om lämpligheten av de sakkunnigas förslag till omorganisation av egnahemsnämnderna eller rent avstyrkande av samma förslag har uttalats av lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län samt av Kalmar läns norra, Gotlands läns, Kristianstads läns, Malmöhus läns, Älvsborgs läns södra, Värmlands läns och Örebro läns hushållningssällskap ävensom av egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a. I dessa yttranden förordas i regel bibehållande av nuvarande organisation av hushållningssällskapens egnahemsnämnder, eventuellt med i någon mån ökat statligt inflytande på nämndernas sammansättning. Av dessa yttrandens innehåll må följande meddelas.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att de föreslagna egnahemsnämnderna synts i allt för stor omfattning göras avhängiga av statens egnahemsstyrelse. En stark decentralisation vore av betydelse. Även ifrågasattes lämpligheten av, att nämnderna gjordes beroende av eller sammankopplades med hushållningssällskapen med dessas särskilda verksamhet för lanthushållningens befrämjande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ställt sig mycket kritisk till de sakkunnigas förslag. Det vore ej lämpligt, att låneförmedling och jordförmedling dreves av samma organ. Låneförmedlingen borde stå oberoende av jordförmedlingen. Organisationen för låneförmedlingen hade bort behållas tämligen oförändrad, och jordanskaffningen hade bort upptagas såsom ett särskilt problem, vid vars lösning medgåves olika utvägar, anpassade efter orternas mycket olika behov. Centralisation vore mycket olämpligt. Egnahemsnämnderna bleve enligt förslaget mycket osjälvständiga, i det att de gjordes till viljelösa redskap i egnahemsstyrelsens händer. Det vore olämpligt, att egnahemsstyrelsen skulle utse ledamöter i nämnden. De nya nämnderna med sitt beroende av egnahemsstyrelsen skulle dock, enligt förslaget, utåt framträda som hushållningssällskapens organ. Man frågade sig anledningen till detta bulvanskap. Att de sakkunniga uppfattade de nya nämnderna som egnahemsstyrelsens organ, framginge ej minst därav, att förvaltningskostnaderna och riskerna skulle överflyttas till staten. Då under inga förhållanden något ansvar, med de sakkunnigas organisationsförslag, borde falla på sällskapen, måste klart framgå, att det ansvar, som icke träffade staten, träffade nämnden själv. Att detta åter måste dämpa nämndernas verksamhetslust och driva dem att ideligen söka stöd hos egnahemsstyrelsen vore ofrånkomligt.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, om anledning funnes till eu så genomgripande omläggning av den lokala egnahemsorganisationen. som de sakkunniga föreslagit. Egnahemsnämnderna hade i sin nuvarande sammansättning och ställning uträttat ett mycket värdefullt arbete samt omfattats med synnerligt förtroende av befolkningen. Då all anledning förelåge till antagande, att denna gynnsamma utveckling skulle fortgå, ifrågasattes om ej den huvudsakliga delen av egnahemsverksamheten även framdeles kunde besörjas av hushållningssällskapen och på dessas ansvar. Detta borde

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

dock ej innefatta hinder, att statens representation i nämnderna förstärktes, därest så funnes önskvärt. Det övervägande inflytandet borde likväl alltjämt förbehållas sällskapen, vilka åtminstone i första hand borde bära ansvaret för de fattade besluten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att eu fri ställning för lokalorganen vore en förutsättning för ett gott och framgångsrikt arbete. Verksamheten finge ej inpressas i trånga byråkratiska former. De hittillsvarande organen hade på det hela taget mycket förtjänstfullt fyllt lånerörelsen. Eu fråga gagnades ej alltid genom att forceras fram. Under tiden hunne saken mogna, något som oftast vore fördelaktigare än en frampressad brådmognad. Det ifrågasattes, om en omorganisation nu nödvändigt måste ske. ökad statlig kontroll kunde vinnas därigenom, att länsstyrelsen utsåge ordförande i egnahemsnämnden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att hushållningssällskapens hittillsvarande egnahemslånerörelse varit synnerligen betydelsefull och i stort sett ekonomiskt framgångsrik. Det vore sannolikt, att en bidragande orsak härtill varit, att sällskapen handlat under eget ekonomiskt ansvar, och troligt vore, att väsentligt större förluster skulle uppstått, om ansvaret legat på statsverket. Man kunde obetingat instämma med de sakkunniga däri, att den viktiga lokalorganisationen även för framtiden borde stödja sig på hushållningssällskapen. Fristående egnahemsnämnder eller parallellorgan för jordanskaffningen måste avstyrkas. Emellertid bleve statens inflytande på nämnderna enligt förslaget väl stort. Den ledning och påverkan till större aktivitet, som möjligen pa något häll kunde vara erforderlig, torde i stället kunna åstadkommas genom personligt samarbete mellan centralorganets chef och nämnderna. Det skulle emellertid kunna påstås, att det vore nödvändigt att överflytta det ekonomiska ansvaret till staten samt såsom eu konsekvens därav tilldela staten övervägande inflytande inom lokalorganen. Otvivelaktigt lede det nuvarande bidragssystemet av viss oklarhet, då bidrag till förvaltningskostnader och risker sammanblandades. Förvaltningskostnaderna borde bestridas genom ett efter vissa grunder och efter prövning av centralorganet av staten fastställt årligt anslag. Däremot hystes betänkligheter mot att helt fritaga sällskapen från det ekonomiska ansvaret för egnahemslånerörelsen. Delaktighet i risken för den, som handhade verksamheten, åstadkomme starkare eggclse till ett sunt övervägande, än något underställande hos överordnade eller efterföljande revision kunde framkalla. Ansvaret hos lokalorganet vore en garanti för noggrann prövning. Inom nämnden finge alltid benägenheten att vara tillmötesgående mot de sökande kämpa med den ekonomiska eftertanken. Det låge nära till hands, att den förra vunne övertaget, då riskmomentet för den beslutande fölle bort. Man borde därför fortfarande behålla viss riskfördelning mellan staten och sällskapen. Med ledning av eu beräkning över den sannolika risken kunde statens bidrag till sällskapen bestämmas. Skulle extra ordinära förlustorsaker uppträda, vilka ej förutsetts vid beräkningen, torde särskilda åtgärder få vidtagas för täckandet. Med denna uppfattning utgjorde icke heller ansvarsfördelningen något skäl att öka de av staten utsedda nämnd ledamöternas antal. Nämndernas sammansättning borde vara oförändrad, dock att den för statens räkning — av centralorganet hädanefter — utsedde ledamoten borde äga rätt att deltaga i besluten. Även om det vore bäst, att allt arbete för jordbruksnybildning sammanhölles inom ett organ — egnahemsnämnden - vore det dock lämpligast, att kolonisationsnämnderna tills vidare finge fortsätta med sin speci-

Kungl. Maj ds proposition Xr 97. 41

el la uppgift att åvägabringa stabilisering av förhållandena a kolonatområdena på kronoparkerna.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att hushållningssällskapen egentligen borde vara tacksamma att befrias från det ekonomiska ansvaret. Men ur landets och egnahemsrörelsens synpunkt måste man ställa sig tveksam till den nya organisationsplanen. Verksamheten måste ledas av med ortsförhållandena väl förtrogna organ. De nya nämnderna måste däremot arbeta ämbetsmannamässigt efter egnahemstyrelsens direktiv. I länet hade den nuvarande organisationen varit god. Sällskapet hade gjort synnerligen obetydliga förluster, blott å två lån med 4.754 kronor, och hade därför kunnat hopspara en riskfond av 70,400 kronor. En dylik organisation borde ej raseras.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — under instämmande i huvudsak av länsstyrelsen i Gotlands län — hyst starka betänkligheter mot att skilja egnahemsverksamheten från hushållningssällskapen. Genom omläggningen ökades statens utgifter för förvaltning och förluster. Man måste protestera mot, att egnahemsnämnderna skulle få fullmakt att handla i sällskapens namn, utan att dessa kunde därå öva inflytande. Staten borde ställa ökade medel till sällskapens förfogande för anställande av möjligen ytterligare behövliga konsulent- och expeditionstjänster, ty eljest hotades sällskapen med att alldeles berövas vissa sina tjänstemän, då de ökade egnahemsgöromålen gåve dem föga tid övrig för annan verksamhet.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att ändringsförslaget, som unnebure ett praktiskt taget förstatligande av egnahemsnämnderna, kunde medföra minskad smidighet och anpassning samt mera byråkratiska former. Det vore också tveksamt, om dugliga egnahemsnämnder kunde erhållas, som ville påtaga sig alla de föreslagna uppgifterna. Fara vore även, att dessa egnahemsnämnder nödgades iakttaga allt för stor försiktighet, då de maste vara ansvariga direkt inför staten. Skulle ett förslag i dylik riktning dock genomföras, borde steget tagas fullt ut och staten oförbehållsamt påtaga sig alla kostnader och all risk samt hålla sällskapen utanför i ekonomiskt hänseende. Vid övergången till sådan anordning behövdes ett noga genomtänkt system för ordnandet av statens övertagande av risken å de åldre egnahemslånen. Man måste dock ifrågasätta, om en så djupt ingripande omorganisation vore behövlig. Erfarenheten under de senaste åren hade visat, att eu utveckling av rörelsen kunde förutsättas även under nuvarande organisation, om inom de olika sällskapens områden intresserade och dugande krafter mobiliserades. Därest det ansåges, att förvaltningsbidragen nu vore otillräckliga i de områden, där rörelsen ej nått större omfattning, och väl rikliga i de områden, där rörelsen nått kraftigare utveckling, torde en jämkning av understödet vara möjligt att genomföra, även om den nuvarande organisationen i huvudsak bibehölles.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att förvaltningen av äldre lån ej torde utan låneförmedlarnas samtycke kunna tagas ifrån dem. För dessa äldre lån torde förvaltningsbidragen enligt nuvarande grunder ej kunna utan vidare ändras av staten. Det kunde länkas, att den nya anordningen bleve för åtminstone vissa sällskap ekonomiskt synnerligen ofördelaktig. Särskilt de sällskap, som först under senare år i större omfattning börjat syssla med egnahemslåneförmedling, hade under de första åren av ett låns fortvaro underkastat sig åtskilliga uppoffringar, vilka de beräknade få ersatta genom kommande års förvaltnings-

42 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 97.

bidrag. Efter den nya ordningen tinge sällskapen ej sådant inflytande över egnahemsverksamheten, att sällskapen borde kunna påläggas något som helst ekonomiskt ansvar. Därest förslaget skulle genomföras, måste det uttryckligen sägas ifrån, att sällskapen vore fria från varje ansvar, och att detta helt skulle bäras av staten, som i förekommande fall av försumliga tjänstemän eller nämndledamöter tinge utsöka skadestånd. Under dessa omständigheter vore det vilseledande och olämpligt, att nämnden handlade i sällskapens namn.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har ansett, att, om de nuvarande egnahemsnämnderna ej fungerat tillfredsställande, den centrala ledningen bort haft anledning ingripa för att väcka det slumrande intresset och råda bot för bristerna. De sakkunniga hade räknat alldeles för låga kostnader för egnahemsnämnderna i deras nya gestalt. Befattningarna inom de nuvarande nämnderna hade i stor utsträckning varit bisysslor, varigenom organisationen blivit billig. Genom att nämnderna enligt förslaget skulle direkt subordinera under egnahemsstyrelsen tillkomme en betungande skriftväxling, och jordanskaffningen krävde ytterligare arbetskrafter med stora resekostnader. Förvaltningskostnadernas ökning komme att icke understiga men möjligen överstiga 100 procent. De nya nämndernas ställning till sällskapen och staten bleve högst underlig. Egnahemsnämnderna behärskades fullkomligt av statens egnahemsstyrelse, och verksamheten bleve i själva verket statens, men anordningarna avsåge afl dölja detta. Hushållningssällskapen borde undanbedja sig all delaktighet i en dylik anordning. Det hittills i stort sett gynnsamma förloppet av låneverksamheten berodde med all sannolikhet på, att det i första hand i ekonomiskt avseende gällt sällskapens eget skinn. Därest statsmakterna skulle anse, att — ehuru själva hushållningssällskapen numera vore demokratiskt konstruerade, vilket inverkade på egnahemsnämndernas sammansättning — det likväl borde givas möjlighet til! en särskild representation för de klasser, varur egnahemsköparna rekryterades, kunde man tänka sig, att två allmänna ombud förordnades i nämnden, representerande den ene berörda klasser och den andre den jordägande befolkningen.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har under instämmande av sällskapets förvaltningsutskott och länsstyrelsen i Värmlands län funnit, att den föreslagna ändrade sammansättningen av egnahemsnämnderna borde väcka starka betänkligheter. Inom länet hade egnahemsverksamheten med nuvarande lokalorganisation utvecklat sig på ett tillfredsställande sätt. Det vore endast brist på medel, som föranh;tt, att icke verksamheten tagit än större omfattning. Att då utbyta denna organisation mot en ny, som lätt kunde insnöras i byråkratiska former, kunde endast med den största tvekan tillrådas. Därest de sakkunnigas förslag ändock ansåges böra följas, borde egnahemsnämnderna driva verksamhet i eget namn och helt på statens ansvar. Vidare ifrågasattes, att egnahemsnämnderna tinge assignationsrätt å statsverkets giroräkning i riksbanken, under omedelbar kontroll och revision av statens egnahemsstyrelse.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär ansett, att de nuvarande egnahemsnämnderna på ett i stort sett förtjänstfullt sätt handhaft sin uppgift. Åtminstone under de senare åren hade omfattningen av verksamheten begränsats av knappheten på medel. Om ökade anslag anvisades, torde nuvarande organisation kunna ytterligare utvecklas. Även i övrigt kunde större effektivitet under vissa förutsättningar nås genom nuvarande lokalorgan. Detta vore dock i stor utsträckning en ekonomisk

• Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

fråga, ty en avsevärd utvidgning av verksamheten från nämndernas sida medförde ökade anspråk på medel, bland annat ökat förvaltningsbidrag. Ett mera intimt samarbete borde åstadkommas med centralorganet. Från sällskapens sida mötte ej hinder för staten att insätta ytterligare representant i egnahemsnämnden, eventuellt med rätt att deltaga i besluten. Då förvaltningsutskottet dessutom ansåge, att en eventuellt utvidgad jordanskaffningsverksamhet borde utövas direkt av centralorganet, funnes ej tillräckliga skäl att ändra nämndernas organisation på sätt, de sakkunniga föreslagit. Om detta likväl ansåges böra ske, borde egnahemsnämnd antingen få sådan sammansättning, att sällskapens intresse bättre tillgodosåges, eller ock få en utåt självständig ställning och ej utöva verksamhet i sällskapets namn. Härvid vore dock det förra alternativet att föredraga.

Egnahemslånef ör medling sför eningen Hem i Sverige u. p. a. har ansett det vara mindre lämpligt, att den buffert, som låneförmedlarna nu utgjorde, toges bort och att risken lades på egnahemsnämnderna eller med andra ord på staten. Det vore tvärtom önskvärt, att kreditgivningen gåves en sådan organisation, att mellan staten och de enskilda låntagarna alltid stode ansvariga organ, beredda att taga första stöten vid de misslyckanden, som dock vore oundvikliga vid varje slags egnahemsverksamhet.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, om ej större klarhet borde åvägabringas beträffande egnahemsnämndernas ställning till hushållningssällskapen a ena sidan och staten å den andra.

Beträffande de sakkunnigas förslag till revision av egnahemsnämndernas räkenskaper och förvaltning hava blott få erinringar framställts i yttrandena. Vissa uttalanden angående revisionen torde emellertid böra, såsom avvikande från de sakkunnigas förslag, här återgivas.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt, om en sa stark revision vore behövlig. Egnahemsnämndernas räkenskaper vore av skäligen enkel natur och kunde tillfredsställande revideras av en van bokförare utan att han behövde vara auktoriserad revisor. Det viktigaste vid revisionen vore att granska säkerhetshandlingarna, vartill en jurist vore lämpligast. Fullt betryggande vore, att revisionen utövades av en av hushållningssällskapet vald, i räkenskapers skötsel väl förfaren revisor och en av länsstyrelsen utsedd juridiskt bildad person. Statens egnahemsinspektör skulle därjämte utöva vederbörlig uppsikt och överbringa erfarenheter från en nämnd till en annan.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett, att två av revisorerna borde utses av sällskapet och en av centralorganet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ej haft erinran mot de sakkunnigas förslag rörande revisorerna. Även om egnahemsnämndernas sammansättning bibehölles oförändrad, vore det befogat, att det statliga inslaget i revisionen av egnahemsnämnderna ökades på föreslaget sätt.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att blott en revisor borde utses för statens räkning (en av egnahemsstyrelsen utsedd auktoriserad revisor) samt eu för sällskapets räkning. Samma förslag har framställts av Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I de yttranden, vari de sakkunnigas förslag angående egnahemsombud och egnahem skommittéer i socknarna blivit berörda, har förslaget förordats

44 Kung/. Maj:ts proposition Nr 97.

av länsstyrelsen i Västerbottens län, Stockholms läns och stads, Södermanlands läns, Östergötlands läns, Kalmar läns södra, Göteborgs och Bohus läns, Jämtlands läns, Västerbottens läns och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Lämpligheten av de ifrågasatta egnahemskommittéerna har dragits i tvivelsmål av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län ävensom av Uppsala läns, Kronobergs läns, Älvsborgs läns södra och Västmanlands läns hushållningssällskap.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att egnahemsombuden och egnahemskommittéerna borde bliva till gagn för verksamheten, då därigenom i många fall mera ingående upplysningar rörande de sökandes person och ekonomi kunde erhållas, än vad fallet nu vore. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att förslaget om öppnande av möjlighet för kommunerna att bilda egnahemskommittéer vore väl motiverat, Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej haft erinran mot förslaget om egnahemskommittéer men ifrågasatt, om ej styrelserna för hushållningssällskapens primära underavdelningar möjligen kunde tänkas fylla egnahemskommittéernas uppgifter. Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att förslaget att komplettera ombuden med kommittéer vore lämpligt och inneburo, att en fruktbärande samverkan på bredare grundval skapades mellan egnahemsnämnderna och de speciella ortsintressena. Förtroendet för verksamheten borde härigenom fördjupas, och kommunerna få större möjligheter att vid hembygdens kolonisation göra sina speciella önskemål gällande.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat tvivel, om egnahemskommittéerna kunde få någon praktisk betydelse. Redan den omständigheten, att kommunalrepresentanterna ej åtnjöte ersättning av statsmedel, måste verka återhållande på kommunerna att tillsätta egnahemskommittéer. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det onödigt, att ortsombud skulle tillsättas i alla kommuner, oberoende av huruvida behov förelåge inom kommunen eller ej. Frågan kunde även hava praktisk betydelse, enär det föreslagits, att ombudet skulle åtnjuta ersättning, i den mån han åt egnahemsnämnden utförde särskilda uppdrag. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att inrättandet av egnahemskommittéer i socknar bleve till ingen nytta utan vore en ändamålslös påbyggnad av ombudsinstitutionen. Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt, om egnahemskommittéerna vore behövliga. Om så ansåges vara fallet, syntes styrelserna för hushållningssällskapens sockenavdelningar kunna fylla denna uppgift. Liknande synpunkt har anlagts av länsstyrelsen i Kronobergs lön. Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt lämpligheten av egnahemskommittéerna. Erfarenheten från liknande sockenrepresentationer vore ej ägnad att ingiva större förhoppningar om dessa kommittéers verksamhet. Om det likväl befunnes särskilt önskvärt att i en eller annan kommun äga tillgång till eu kommitté i stället för ett omhud, borde uppdraget i dylikt fall anförtros åt styrelserna i hushållningssällskapens sockenavdelningar.

Socialstyrelsen har befarat, att organisationen med egnahemsombud mångenstädes komme att bliva en tom ram utan innehåll av positiva uppgifter.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om ordningen för statens bestridande av egnahemsnämndernas förvaltningskostnader och förluster har —

Kungl. Majrts proposition Nr 97. 45

utöver vad redan anförts — föranlett erinran från statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret, som därvid dels ifrågasatt, att särskilt anslag måtte uppföras i riksstaten, avsett att användas för bestridande av nu nämnda kostnader och förluster, dels ock yttrat sig rörande lämpligheten av inrättandet av statliga riskfonder för vissa förlusters täckande.

Statskontoret har visserligen funnit de sakkunnigas förslag i avseende å bestridandet av egnahemsnämndernas förvaltningskostnader ägnat att utgöra eu rättvisare grundval än nu gällande föreskrifter, men har ifragasatt, huruvida icke för framtiden ett anslag borde upptagas för detta ändamål och för bestridande av förlusterna, medan å riksstatens inkomstsida uppfördes egnaliemslånefondens bruttoavkastning. Förslaget att bilda egnahemslånefondens riskfond och jordanskaffningsfondens riskfond vore ägnat att på ett enkelt och praktiskt sätt möta de förluster, som oundgängligen torde uppstå vid en verksamhet av ifrågavarande slag, dock kunde statskontoret ej tillstyrka, att riskfondernas kapital skulle placeras i svenska statens obligationer, utan borde de för statskontorets fondplaceringar i allmänhet gällande regler tillämpas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava ansett, att det nuvarande sättet för förvaltningskostnadernas bestridande ej kunde vara principiellt riktigt. De inflytande räntorna å äldre egnahemslån vore otillräckliga för att täcka statens egna ränteutgifter för de lånemedel, som tidigare anvisats till egnahemslånefonden. Det vore riktigast och lämpligast, att för förvaltningskostnadernas bestridande uppfördes ett särskilt anslag i riksstaten att utga av andra statsinkomster än lånemedel. Ett sådant förfaringssätt skulle bidraga att skapa ur stats finansiell synpunkt önskvärd överskådlighet över statens kostnader för egnahemsverksamhetens understödjande. Det vore onödigt och olämpligt att upplägga statliga riskfonder, i all synnerhet som de, bildade på sätt de sakkunniga föreslagit, kunde komma att visa sig otillräckliga för sitt ändamål. I stället borde uppkommande förluster ersättas så, att under varje verksamhetsår konstaterade förluster av Kungl. Maj:t anmäldes för riksdagen till täckning medelst anslag å riksstaten av andra statsinkomster än lånemedel. På sådant sätt vunnes bättre översikt över, vad egnaliemsverksamheten årligen kostade staten, och riksdagen sattes bättre i stånd att i någon mån utöva en fortlöpande kontroll över verksamheten.

I de yttranden, vari de sakkunnigas förslag om successivt borttagande av rätten för föreningar, bolag och kommuner att erhålla statslån ur egnahemslåne- och jordförmedlingsfonderna berörts, har detta förslag gillats av länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge och Jämtlands län samt Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett det vara enbart fördelaktigt, att de enskilda företagens sysslande med hithörande frågor bortfölle.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har under instämmande av länsstyrelsen i Östergötlands lön — funnit det fullt motiverat, att lånerörelsen koncentrerades på egnahemsnämnderna, och detta såväl av kostnadsskäl som ur synpunkten, att eu lånesökande ej kunde pröva lyckan att få lån på olika håll. Den enskilda företagsamheten vid jordförmedling och jordanskaffning borde stödjas genom samarbete mellan de statsunderstödda egnahemsnämnderna och de enskilda företagen.

Ä andra sidan har i ett flertal yttranden tvivel uttalats om lämpligheten

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

att fråntaga de enskilda företagen rätten att erhålla statslån. Sålunda hava fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län, Stockholms läns och stads, Södermanlands läns, Kristianstads läns och Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom aktiebolaget Hem på landet, egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a., Egna hems låneförmedlingsförening u. p. a., Aneboda kommun, Knislinge egnahemsförening u. p. a., andelsföreningen Eget hem inom Kristianstads län u. p. a„ Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a., Grängesbergs bostadsförening u. p. a. och Bergslagets bostadsaktiebolag samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap påyrkat bibehållande av sagda rätt. Av innehållet i dessa yttranden må följande återgivas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat tvivelsmål, huruvida det vore välbetänkt att efter en övergångstid helt borteliminera den enskilda jordanskaffnings- och egnahemslåneverksamheten samt monopolisera all dylik verksamhet hos de statliga organen. Genom användande av enskilda mellanhänder minskades statens risk. De enskilda företag, som sysslat med hithörande verksamhet, hade förvärvat betydande erfarenhet, som lämpligen borde tillvaratagas. Faran av stela och tunga former undvekes bäst, om någon tävlan tillätes mellan statliga och enskilda organ. Den enskilda jordförmedlingsverksamheten borde emellertid noggrant kontrolleras och onödig konkurrens mellan denna och statsorganen undvikas genom praktiska former för samarbete. Tydligt vore, att största delen av verksamheten i alla händelser komme att falla på statsorganen och att enskilda förmedlare endast i mindre mån komme att komplettera deras arbete.

Aktiebolaget Hem på landet, som förmedlar både bostads- och jordbrukslån av egnahemslånefonden, har ifrågasatt, huruvida det kunde vara lämpligt att fråntaga de nu arbetande föreningarna och bolagen rätten att erhålla statslån, innan man prövat, huru den nya organisationen i praktiken komme att fylla sin uppgift i det viktiga och grundläggande jordanskaffningsarbetet. En allt för hastig avveckling av det nuvarande systemet kunde leda till minskat antal bärkraftiga jordbruk i de län, där bolag och föreningar nu verkade, och därmed skulle syftet med den nya organisationen äventyras. Statens egnahemsstyrelse borde givas tillfälle att under viss tidrymd — minst 10 år i stället för de föreslagna 3 övergångsåren — pröva effektiviteten av egnahemsnämndernas jordanskaffning. De nu arbetande bolagen och föreningarna borde därför fortfarande bibehållas vid sin riitt att erhålla och förmedla statslån, och frågan om indragning av denna rätt borde avgöras först sedan sagda 10-årsperiod gått till ända.

Egna hems låneförmedlingsförening u. p. a., som förmedlar jordbruksoch bostadslån ur egnahemslånefonden, har framhållit, att föreningen räknade sina anor så långt tillbaka som till 1887. Föreningens verksamhet hade uppbyggts inom folkets breda lager. Under årens lopp hade föreningen med statslån drivit en omfattande verksamhet för bildande av både jordbruksoch bostadsegnahem. Det hemställdes, att föreningen fortfarande finge utöva låneförmedling, vartill dess mångåriga praktiska verksamhet på området torde berättiga den framför de flesta andra.

Aneboda kommun, som förmedlar blott bostadsegnahemslån, har förordat, att kommuner fortfarande finge förmedla egnahemslån för bostadslägenheter. Däremot vore det riktigt, att all förmedling av lån för jordbrukslägenheter sköttes genom hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

47 Andelsföreningen Eget hem inom Kristianstads lön u. p. a., som innehar förlagslån från jordförmedlingsfonden men som icke själv förmedlar egnahemslån, har meddelat, att föreningen bildades 1907 och hade från sitt första framträdande samarbetat med länets hushållningssällskap och dess egnahemsnämnd. Föreningens ändamål vore att anskaffa jord för bildande huvudsakligen av jordbruksegnahem. Vid föreningens försäljningar av egnahemsjord hade egnahemsnämndens synemän värderat jorden. I de ytterst få fall, då synemännen ansett det av föreningen kontrakterade försäljningspriset väl högt, hade föreningen utan invändning nedsatt priset i överensstämmelse med synemännens uppfattning. Under föreningens tillvaro hade den för styckning inköpt 38 egendomar för tillhopa 0,164,000 kronor och hade härav bildats och försålts 1,002 lägenheter. Till behövande köpare, som råkat i svårigheter, hade föreningen mot säkerhet av inteckning närmast efter inteckningen för egnahemslånet utlämnat 61 lån till belopp av 75,000 kronor och mot 4 procents ränta, i flera fall utan förräntningsskyldighet. Även på andra sätt hjälpte föreningen sina köpare. De sakkunnigas förslag syntes innebära, att även sådana organ, som hittills arbetat med varmt intresse för jordanskaffningssaken och utan anmärkning, skulle sättas till sidan, och någonting helt nytt åstadkommas. Försiktigheten bjöde dock att behålla vad som funnes, åtminstone tills det planerade nya blivit provat och befunnet minst lika gott. I varje fall borde tillfälle beredas de nuvarande enskilda organen att ställa sig under eu eventuell blivande egnahemsstyrelses kontroll och inspektion. Föreningen komme säkerligen icke att nedlägga sin verksamhet, även om lån från jordförmedlingsfonden undandroges den. Emellertid torde de sakkunnigas förslag kunna ändras därhän, att egnahemsförening, som samarbetade med egnahemsnämnd och där egnahemsnämnd linge insätta ett visst antal ledamöter i styrelsen och som ställde sig under egnahemsstyrelsens inspektion, kunde åtnjuta fördelen av att erhålla lån ur jordanskaffningsfonden och i övrigt det stöd för sin verksamhet, som kunde vara av behovet påkallat. Härigenom förhindrades ej egnahemsnämndens jordanskaffning under egen regi.

Knislinge egnahemsförening u. p. a., som blott förmedlar bostadsegnahemslån, har uttalat, att den lokala egnahemslåneverksamheten genom enskilda ortsföreningar kunde bättre tillgodose den individuella och de rent samhälleliga intressena beträffande bostadslåneverksamheten, än vad fallet bleve genom hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a., som dels förmedlar både jordbruks- och bostadslån ur egnahemslånefonden och dels innehar förlagslån ur jordförmedlingsfonden, har förklarat sig intet hava att erinra mot de sakkunnigas förslag, såvitt det avsåge borttagande av rätten för bolag och föreningar att utöva förmedling av egnahemslån. Däremot borde enskilda egnahemsorgan få fortsätta jordförmedling med stöd av förlagslån ur jordförmedlingsfonden. Flera av de jordförmedlare, det här gällde, hade bakom sig en 20-årig verksamhet, genom vilken de utövat en synnerligen omfattande jordförmedling. De hade därunder skaffat sig en rik fond av erfarenheter på området. Det förefölle, som om organisationens effektivitet blott skulle ökas därigenom, att redan befintliga för uppgiften organiserade och under statens kontroll stående jordförmedlare finge fortsätta med sin, av staten stödda, verksamhet. Ett samarbete mellan egnahemsnämnderna och dessa enskilda jordförmedlare skulle säkerligen med lika stor fördel för rörelsen kunna åvägabringas som det, vilket de sakkunniga tänkt sig mellan nämnderna och enskilda jordsäljare. Föreningens egen jordförmedlingsverk-

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Departements

chefen.

samhet vore ganska betydande, och det vore e.j välbetänkt att avkoppla denna, innan det visat sig, huruvida egnahemsnämnderna finge den avsedda effektiviteten.

Grängesbergs bostadsförening u. p. a., som endast förmedlar bostadslån ur egnahemslånefonden, har framhållit, att det jämförelsevis ringa antalet enskilda låneförmedlare ej vore något avgörande bevis för, att lånerörelse genom sådana organ vore utan verklig betydelse. En av de största svårigheterna för dessa låneförmedlare vore att ordna säkerheten för bekomna statslån. Denna omständighet vore den förnämsta anledningen till, att denna form för låneförmedling icke vunnit större anslutning. Föreningarnas och bolagens verksamhet vore, såsom de sakkunniga ock framhållit, koncentrerad till mera tätt bebyggda samhällen, och deras verksamhet hade i regel en snävt begränsad omfattning. Någon förlamande konkurrens från föreningarnas och bolagens sida gent emot egnahemsnämnderna, vilka huvudsakligen förmedlade jordbrukslån, vore därför ej att befara. Föreningen avstyrkte de sakkunnigas förslag, i vad det avsåge avveckling av föreningar och bolag som förmedlare av bostadslån. I stället borde förmedlingsverksamheten för dessa enskilda organ underlättas.

Bergslagets bostadsaktiebolag, som förmedlar bostadsegnahemslån, har framhållit, att man, genom att helt avstänga de enskilda låneförmedlarna från att förmedla egnahemslån, komme att betydligt inskränka egnahemsrörelsen inom de stora industriorterna. Av bolagets 20-åriga erfarenhet hade framgått, att egnahemssökaren i allmänhet — oaktat intresse funnes för bildande av eget hem — saknade förmåga att ordna med dess planläggning och uppförande samt fordrade hjälp och bistånd för att vaga börja byggandet. Bolaget hjälpte egnahemssökandena i dessa och flera andra hänseenden. Vid lånebehandlingen hos hushållningssällskapen avskräckte det omständiga förfarandet många lånesökande. Att en enhetlig egnahemsorganisation borde finnas, kunde ju synas nödvändigt, men detta borde ej hindra lån till de bolag och föreningar, som hade sin verksamhet mitt ibland de personer, vilka vore i största behov att erhålla egna hem och därigenom komma ifrån trångboddhet i kaserner. Flertalet av dessa egnahem torde ej heller kommit till stånd utan den medverkan och propaganda, som utövats av dessa förmedlare. Den föreslagna organisationen komme ock att bliva dyrare, utan att man vunne några praktiska fördelar. Sockenombuden i de stora industridistrikten måste avlönas väl, så att de verkligen komme att sköta det svåra och maktpåliggande arbetet. I motsats till de sakkunniga ansåge bolaget således, att de enskilda organen vore av största betydelse och hade en stor uppgift att fylla.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt att endast för vinnande av formell enthetlighet avhända enskilda bolag och föreningar en befogenhet, som de hittills haft och flerstädes med stor framgång utövat. Lantbrukssällskapet liölle tvärtom före, att det för egnahemsverksamhetens sunda utveckling kunde vara fördelaktigt, att de statliga organen finge tillfällig att tävla med de enskilda organen på området, och att de förra rent av kunde hava något att lära av de senare ifråga om verksamhetens bedrivande. Egnahemsföreningar och bolag borde därför liksom hittills tillerkännas rätt och befogenhet att förmedla egnahemslån och jordanskaffningslån samt att utdela premielån och jordanskaffningsanslag.

De sakkunnigas förslag till omorganisation av den lokala egnahemsförvaltningen är av ganska genomgripande natur. Visserligen skulle den lokala

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

egnahemsorganisationen bibehållas anknuten till hushållningssällskapen, men sällskapens egnahemsnämnder skulle erhålla en i sak väsentligt ändrad ställning. Förslaget innebär ett starkt förstatligande av egnahemsverksamheten, särskilt i ekonomiskt hänseende. Egnahemsnämnds majoritet skulle tillsättas av staten, som skulle utse halva antalet ledamöter och en av ledamöterna att vara ordförande med utslagsröst. Staten skulle utöva ledning av och i ekonomiskt hänseende ensam stå bakom nämnden genom att icke blott tillhandahålla erforderliga låne- och anslagsmedel utan även i detalj pröva och direkt bestrida de med verksamheten förenade förvaltningskostnader och förluster. Hushållningssällskapens medverkan skulle i huvudsak inskränkas till deltagande i valet av ledamöter i egnahemsnämnden, som likväl skulle tillerkännas befogenhet att i sällskapets namn och å dess vägnar självständigt handlägga förekommande egnahemsärenden, varjämte sällskapen skulle stödja nämnderna genom tillhandahållande mot ersättning av tjänstemän och lokaler.

I inkomna yttranden har, såsom närmare framgår av den nyss lämnade redogörelsen, stor splittring rått om förslagets lämplighet. I de fjorton yttranden, vari förslaget i huvudsak biträdes, har det ansetts vara en stor fördel, att samarbetet med hushållningssällskapen ej skulle avklippas, samt en naturlig följd av egnahemsverksamhetens nuvarande utveckling, att staten påtoge sig det ekonomiska ansvaret, något som även vore önskvärt ur hushållningssällskapens synpunkt och som i sin tur berättigade staten till ökat inflytande inom egnahemsförvaltningen. I en annan grupp av yttranden — till antalet likaledes fjorton — har ändring av förslaget påyrkats i den riktning, att den formella anknytningen mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna borttoges och att nämnderna skulle utöva verksamhet i eget eller i statens namn. Då nämnderna enligt de sakkunnigas förslag i sak bleve statens organ och omhänderhade en statlig angelägenhet samt deras stämpel av sällskapens organ blott vore en fiktion, vore det enligt dessa yttranden oegentligt, att nämnderna skulle uppträda i sällskapens namn. Sällskapen kunde dock på föreslaget sätt medverka vid valet av nämndens ledamöter och genom visst samarbete underlätta arbetet för de fristående nämnderna, vilkas ställning i viss mån bleve jämförbar med skogsvårdsstyrelsernas. I de nio yttranden åter, vari tvekan — dock utan direkt avstyrkande -— uttalats om behovet och lämpligheten av en mera genomgripande omläggning av den lokala egnahemsorganisationen, har den nuvarande lokalorganisationen ansetts i stort sett fylla sin uppgift. Även om det vore befogat att öka statens inflytande och ernå lämpligare grunder för statens bestridande av verksamhetens förvaltningskostnader och förluster, än vad nu vore fallet, bleve det statliga inflytandet, enligt vad som framhålles i yttrandena, anmärkningsvärt stort med följd, att sällskapen — till skada för rörelsen — finge en alltför undanskjuten ställning. I dessa yttranden har gjorts gällande, att, även om staten övertoge allt ekonomiskt Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 79 häfl. (Sr 97.) 4

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ansvar för rörelsen, det allmännas intressen borde bliva fullt tillgodosedda med att staten tillsatte endast en minoritet inom nämnderna; och bleve då sällskapens inflytande större än enligt de sakkunnigas förslag. En från de sakkunniga i sist angiven riktning än mera avvikande ståndpunkt har intagits i de sexton yttranden, vari förslaget i stort sett avstyrkts. Jämte det att kritik därvid riktats mot den oklara dubbelställning mellan staten och sällskapen, som nämnderna skulle intaga enligt sakkunnigförslaget, har i dessa yttranden framhållits, att det starka förstatligandet vore obehövligt och olämpligt med risk för byråkx-atisering och bristande anpassning efter olika ortsförhållanden. Verksamhetens ekonomiska förstatligande kunde också medföra fördyring och minskat tillgodoseende av sunda ekonomiska synpunkter. Därjämte har i dessa yttranden ansetts, att all anledning funnes att bibehålla egnahemsnämnderna starkt knutna till sällskapen, som hittills visat sig intresserade och väl skickade att leda och sköta även egnahemsrörelsen. Trots detta kunde statens inflytande något ökas, och rättvisare och lämpligare grunder utfinnas för det statliga förvaltnings- och riskbidragets utgående, dock utan att hushållningssällskapens huvudmannaegenskap bortskymdes och sällskapens ställning att i första hand — med bidrag från staten — svara för det ekonomiska ansvaret bortfölle.

Av det sagda framgår alltså, att flertalet av dem, som yttrat sig i ärendet, ej kunnat i denna del biträda de sakkunnigas förslag i oförändrat skick. Sålunda hava bland annat aderton av rikets tjugosex hushållningssällskap — de korporationer, vilkas medverkan erfordras för förslagets genomförande — ställt sig avvisande eller i allt fall mycket tveksamma till den ifrågasatta omläggningen av egnahemsnämndernas ställning. Om egnahemsnämnderna skulle erhålla den av de sakkunniga föreslagna ställning med avgörande statligt inflytande på nämndernas sammansättning och verksamhet samt med statligt ansvar för verksamhetens ekonomi, hava ett flertal hushållningssällskap fordrat, att nämnderna erhölle en från sällskapen fristående ställning, så att nämnderna icke finge uppträda i sällskapens namn och å deras vägnar utan i eget eller statens namn. Den sålunda intagna ståndpunkten torde i så väsentlig grad rubba grundvalen för de sakkunnigas förslag rörande egnahemsnämndernas ställning, att anledning finnes att med ledning av vad i yttrandena anförts men med tillgodoseende i sak av de sakkunnigas huvudsakliga önskemål söka ernå en delvis ändrad konstruktion av nämndernas allmänna ställning.

En jämkning av de sakkunnigas förslag i den riktning, att egnahemsnämnderna icke skulle uppträda i hushållningssällskapens utan i eget eller i statens namn, kan jag icke förorda. En lösning av frågan efter sådana linjer har nämligen vid närmare övervägande visat sig behäftad med så stora praktiska och principiella olägenheter, att den icke kan anses framkomlig. Sålunda saknas rättslig grund att föreskriva, att sällskapen, som nu innehava från statens sida ouppsägbara äldre lån från egnahemslänefonden,

51 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

skola å nytillkommande egnahemsorgan överflytta dessa skulder jämte sällskapets motsvarande tillgångar. Men även om sällskapen, såsom sannolikt är, i allmänhet vore villiga att, efter särskild uppgörelse, företaga sådan överflyttning, bleve denna förenad med stora praktiska svårigheter. De nya nämnderna skulle vidare antagligen önska att i många fall såsom biträden anställa eller använda de arbetskrafter, som hittills skött egnahemsarbetet inom sällskapen. Dessa arbetskrafter hava emellertid i flertalet fall delat sin tid, på sätt sällskapen närmare bestämt, mellan sällskapets egnahemsarbete och sällskapets övriga verksamhet. Detta gäller framför allt sällskapens jordbrukskonsulenter men även deras skattmästare, sekreterare, biträden, vaktmästare m. fl. Ett hälftenbruk mellan sällskapen och fristående nämnder med gemensamma tjänstemän skulle kunna medföra slitningar och olägenheter å ömse håll. Hade åter egnahemsnämnderna och sällskapen skilda tjänstemän, uppstode i många fall svårlösta problem, ty sällskapen hava ej sällan inrättat tjänstebefattningar och med kontrakt anställt funktionärer för egnahemsarbetet och sällskapets övriga verksamhet gemensamt, och vissa av egnahemsnämnderna — särskilt de mindre — komma icke att kunna fullt sysselsätta en person för var och en av de speciella uppgifter, som i allt fall måste ingå i nämndens arbete, såsom konsulentverksamhet, kamrerare- och kassörsysslor, skrivarbeten m. m. Med hänsyn till vad nu framhållits ävensom till kostnaderna för fristående nämnders organiserande, ordnandet av lokal- och inventariefrågor m. m. kan det befaras, att inrättandet av självständiga nämnder drager betydligt ökade kostnader för statsverket. Man kan vidare riskera, att fristående nämnders verksamhet stelnar i tunga former av den anledning, att verksamheten i ekonomiskt hänseende förstatligas. Sambandet mellan egnahemsarbetet och sällskapens allmänna verksamhet för jordbruket är för övrigt av så intim art, att ett utbrytande av nämnderna ur sällskapens organisation icke gagnade egnahemssaken. De sakkunniga hava också avrått från en sådan lösning av frågan.

I stället bör undersökas, huruvida icke de önskemål, som föranlett de sakkunnigas förslag och jämväl torde ligga bakom ett förslag om fristående nämnder, borde kunna i huvudsak tillgodoses genom att hushållningssällskapens nuvarande ställning inom den lokala egnahemsorganisationen bibehålles till sina grunddrag. Nyssnämnda önskemål torde innebära, att staten får något ökat inflytande på egnahemsarbetets lokala skötsel, så att större garantier skapas för verksamhetens bedrivande enligt det allmännas fordringar, att statens bidrag till bestridande av de med rörelsen förenade kostnader och förluster avväges på ett mera rättvist och rationellt sätt än nu, så att vissa sällskap icke erhålla för lågt och andra för högt bidrag, samt att sällskapen kunna på ett effektivt sätt bidraga till ordnandet av jordanskaffningsfrågan, där så visar sig behövligt.

En lösning av frågan med tillgodoseende av dessa önskemål men utan rörelsens fullständiga förstatligande i ekonomiskt hänseende bör, enligt min mening, kunna ske efter följande riktlinjer. Den lokala egnahemsverksam-

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

heten liandliaves, liksom nu, av respektive hushållningssällskap genom en under sällskapet sorterande egnahemsnämnd. Egnahemsnämndens ställning bör dock, i förhållande till vad nu gäller, i viss mån ändras, så att staten erhåller något ökat inflytande på arbetet, dock icke så dominerande att hushållningssällsskapets huvudmannaegenskap bortskymmes. Vidare bör sällskapet, liksom nu, förmedla egnahemslån, därvid sällskapet självt svarar för förvaltningskostnader och låneförluster, mot det att sällskapet erhåller visst årligt och lämpligt avvägt statsbidrag för dessa ändamål. Där jordanskaffningsverksamhet visar sig behövlig, bör staten kunna i vart särskilt fall anlita sällskapet såsom dylik verksamhets utövare, mot det att staten tillhandahåller sällskapet härför erforderligt rörelsekapital och — i fråga om denna verksamhet i motsats till vad som bör gälla rörande lånerörelsen ställer sig såsom garant för jordanskaffningsföretagets ekonomi.

I anslutning härtill förordar jag följande anordningar rörande hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Under uppsikt och kontroll av statens centrala egnahemsorgan skall hushållningssällskap för sitt områdes vidkommande omhänderhava den statsunderstödda egnahemsverksamheten enligt de av staten i särskilda kungörelser i ämnet meddelade bestämmelser. Hushållningssällskapet är alltså den juridiska person, med vilken staten har att göra i fråga om lån och anslag. Skötseln av sällskapets egnahemsverksamhet skall utövas genom en av sällskapet inrättad, under detta sorterande egnahemsnämnd. Egnahemsnämnden skall alltså hava till uppgift att i sällskapets namn och å dess vägnar handhava sällskapets egnahemsverksarnhet.

Egnahemsnämnd bör bestå av fem ledamöter eller, där sällskapet av särskild anledning finner ökning av antalet påkallad, sju ledamöter. Suppleanter utses till i regel högst samma antal som ledamöter. Till ledamöter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer, företrädande den jordbrukande befolkningen, den låne- och jordsökande allmänhetens intressen, de statligt-administrativa synpunkterna samt förtrogenhet med områdets olikartade bygdeförhållanden. Nämndens ledamöter svara gent emot sällskapet, en för alla och alla för en, för de beslut rörande nämndens förvaltning, till vilka de med sina röster bidragit.

Egnahemsnämnden bör vara så sammansatt, att sällskapet-huvudmannen har majoritet och staten-kontrollanten minoritet. Av ledamöterna skola därför en mera än hälften väljas av sällskapet (genom dess förvaltningsutskott), som även utser suppleanter för dessa ledamöter. Övriga ledamöter (alltså två av fem eller tre av sju) tillsättas för statens räkning av det centrala egnahemsorganet, som jämväl utser suppleanter för dem. Ordföranden utses bland nämndens ledamöter av sällskapet (dess förvaltningsutskott) eller, om sällskapet så bestämmer, av nämnden.

Tvekan kan råda, huruvida de statsutsedda ledamöterna böra äga rösträtt och därigenom vara medverkande till beslut, som ådrager sällskapets eko-

53 Kung!. Maj:ts proposition Nr 97.

nomiskt ansvar. För att förebygga, att de statsutsedda ledamöterna kunna ikläda sällskapet ekonomiska förpliktelser i strid mot den mening, som flertalet av de utav sällskapet utsedda ledamöterna omfatta, torde nämnden — därest hushållningssällskapet påfordrar sådant förbehåll — ej böra äga att bevilja egnahemslån eller vidtaga annan dylik åtgärd i det fall, att två eller, om nämnden består av sju ledamöter, tre av de utav sällskapet utsedda ledamöterna motsätta sig beslutet. Skapas dylik möjlighet till vetorätt och ordnas frågan om statsbidrag till förvaltningskostnader och täckande av förluster på nedan angivet sätt, torde eventuella betänkligheter ur sällskapens synpunkt mot de statsutsedda ledamöternas rösträtt böra vara hävda. För övrigt bör varje ledamot av nämnden äga en röst.

De medel av skilda slag, som staten anvisar sällskapet för egnahemsverksamhetens bedrivande, böra av sällskapet hållas avskilda från sällskapets övriga medel samt genom nämndens försorg förvaltas och bokföras i särskild ordning.

För nämnden bör gälla av sällskapet antagen och av det centrala egnahemsorganet godkänd instruktion.

Nämndens räkenskaper och förvaltning böra granskas av revisorer, av vilka sällskapet tillsätter två och statens centrala egnahemsorgan en. Den senare bör, såvitt ej av särskilda skäl annat betingas, vara av handelskammare eller på annat av Kungl. Maj:t godkänt sätt auktoriserad såsom revisor. Exemplar av revisorernas berättelse avlämnas dels till sällskapet, som beslutar rörande ansvarsfrihet för nämndens ledamöter, dels ock till statens centrala egnahemsorgan, som jämväl skall erhålla del av sällskapets beslut i anledning av revisorernas berättelse.

Såsom bidrag till hushållningssällskapen för bestridande av de med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader och de å egnahemslånerörelsen möjligen uppkommande förluster bör visst årligt statsbidrag fortfarande utgå.

Bidraget utgår nu i direkt proportion till sällskapets kapitalskuld till egnahemslånefonden. Ett sällskaps förvaltningskostnader stå emellertid av olika orsaker icke alltid i direkt proportion till kapitalskulden. Då lånerörelsen nått en viss större omfattning, stegras nämligen förvaltningskostnaderna icke lika hastigt som lånesumman. Vidare drager förvaltningen för nya lån — på grund av bestyr med prövning, beviljande och utbetalande av lån — relativt mycket större kostnad än skötseln av gamla lån. Förvaltningskostnaderna bliva därjämte större, om ett visst kapitalbelopp fördelas på ett stort antal små lån, än om samma belopp fördelas på ett ringa antal stora lån, ty i regel är kostnaden för ett låneärendes handläggning oberoende av lånets storlek. Dessutom bliva förvaltningskostnaderna ökade för sällskap med vidsträckt område. Låneriskerna däremot stå någorlunda i direkt proportion till kapitalskulden, ehuru omständigheter även här finnas, som rubba regelns giltighet. Förlustrisken är sålunda för-

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

hållandevis större å nya lån än å gamla lån, ty genom kapitalavbetalningarna är skillnaden mellan den pantförskrivna lägenhetens värde och lånets belopp i senare fallet större — och säkerheten härigenom starkare — än i förra fallet. Allmänt kan sägas, att sällskap med stor kapitalskuld, stor äldre lånestock i förhallande till nybeviljade lån, stora enskilda egnahemslån och begränsat geografiskt område åtnjuta ett med hänsyn till behovet relativt högre statsbidrag än sällskap med låg kapitalskuld, liten äldre lånestock i jämförelse med nybeviljade lån, små lån samt stort område.

Reglerna för statsbidragets utgående torde böra ändras i syfte att ernå en både ur statens och sällskapens synpunkt lämpligare beräkningsgrund. En utgångspunkt för de nya reglernas bestämmande bör vara, att statens sammanlagda kostnader för ändamålet — om saken ses på längre sikt — hållas inom ungefär samma ram, som skulle förekommit, därest nuvarande fördelningsregel bibehölles. Jag förordar, att följande bestämmelser må från och med 1929 gälla rörande ifrågavarande statsbidrags utgående.

Till täckande av sällskapens med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster åtnjuter varje sällskap ett årligt statsbidrag motsvarande 1) dels ett belopp (procentbidraget) av (kas procent av sällskapets kapitalskuld till egnahemslånefonden vid nästföregående års utgång, vilket procenttal, räknat å hela kapitalskulden, dock minskas med O.o i för varje fullt miljontal kronor, varmed kapitalskulden överskjuter 3,000,000 kronor, därvid emellertid tillika skall iakttagas, att procenttalet ej i något fall må nedsättas under 0.3, 2) dels ock för ett vart av sällskapet under nästföregående år beviljat egnahemslån ett tillägg sbidrag av beträffande a) Norrbottens läns hushållningssällskap 60 kronor, b) Västerbottens och Jämtlands läns hushållningssällskap 50 kronor, c) Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands läns hushållningssällskap 40 kronor samt d) övriga hushållningssällskap 30 kronor.

Uppstår å vad sålunda anvisats överskott hos sällskapet, skall överskottet tillföras sällskapets riskfond för egnahemslånerörelsen, vilken ej må, utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t, användas för andra ändamål, än vartill här ifrågavarande statsbidrag äro avsedda.

Rörande innebörden av detta förslag må framhållas följande. Den del av bidraget, som benämnts procentbidraget, bliver relativt störst för de sällskap, som hava en förhållandevis låg kapitalskuld och till följd härav äro i behov av jämförelsevis högt bidrag. Alla sällskap med en kapitalskuld till egnahemslånefonden, understigande 8 miljoner kronor, få härigenom ett förhöjt statsbidrag i förhållande till det bidrag, som skulle utgått enligt nuvarande beräkningsregel. Först när kapitalskulden uppgår till 9 miljoner kronor och däröver samt när procentbidraget således i allt fall överstiger 44,000 kronor, kommer någon försämring ur sällskapens synpunkt att inträda vid jämförelse mellan storleken av å ena sidan enbart procentbidraget och å andra sidan det nuvarande totala förvaltnings- och riskbidraget.

55 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Tillägg sbidraget är avsett såsom ett extra stöd till bestridande av sällskapens kostnader vid själva lånebeviljandet. Bidraget i fråga beräknas till visst belopp för varje nnder nästföregående år beviljat lån. För sällskap med vidsträckt område utgår tilläggsbidraget med förhöjt belopp. Sålunda ifrågasättes höjning för Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. (Landarealen är i Norrbottens län 99,000 kvadratkilometer, i Västerbottens län 56,000 kvadratkilometer, i Jämtlands län 48,000 kvadratkilometer, i Kopparbergs län 28,000 kvadratkilometer, i Västernorrlands län 24,000 kvadratkilometer, i Gävleborgs län 18,000 kvadratkilometer och i Värmlands län 17,000 kvadratkilometer. Därnäst komma Jönköpings, Östergötlands och Kronobergs län med blott respektive 11,000, 10,000 och 9,000 kvadratkilometer.)

Rörande de ekonomiska verkningarna för staten och de olika hushållningssällskapen av de sålunda förordade bestämmelserna om statsbidraget hava beräkningar verkställts inom jordbruksdepartementet, och torde de i detta hänseende upprättade tabeller böra såsom bilagor D och E fogas till detta protokoll. Av uppgifterna i bilagan E framgår, bland annat, att de sällskapen enligt förslaget tillkommande förvaltningsbidragen (procent- och tilläggsbidragen sammanlagda) icke komma att understiga de bidrag, som sällskapen enligt nuvarande grunder skulle åtnjutit på grund av deras nu befintliga kapitalskuld till egnahemslånefonden, anuat än i ett fall. Detta avser Kristianstads läns hushållningssällskap, som utövat egnahemslåneförmedling i större omfattning än något annat sällskap och för 1927 uppburit ett förvaltningsbidrag av icke mindre än 82,121 kronor. Emellertid må framhållas, att detta sällskaps förvaltningsutskott i nu avgivet yttrande själv ifrågasatt jämkning av förvaltningsbidragens storlek i den av mig nu föreslagna riktning.

Med godtagande av vad statskontoret och fullmäktige i riksgälaskontoret härom föreslagit förordar jag, att nu berörda statsbidrag icke skola såsom för närvarande sker utgå ur egnahemslånefondens ränteavkastning utan i stället bestridas från ett särskilt under riksstatens nionde huvudtitel uppfört förslagsanslag. Till frågan om detta anslags storlek för instundande budgetår återkommer jag senare.

Mot de sakkunnigas förslag angående egnahemsombud och fakultativa egnahemskommittéer i socknarna har jag ingen annan erinran, än att det torde böra ankomma på hushållningssällskapens vederbörande organ att bestämma, huruvida och enligt vilka grunder egnahemsombud må för sitt uppdrag åtnjuta ersättning, att i så fall utgå från det till sällskapet anvisade förvaltnings- och riskbidraget. Nu föreslagna ändring av de sakkunnigas hithörande förslag är påkallat med hänsyn till den av mig förut förordade anordning med hushållningssällskapen såsom ansvariga mellanhänder.

Det nuvarande centralorganet för egnah emsverksamheten.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Vad angår frågan om enskilda egnahemsorgan vill jag, på grund av vad som uttalats i vissa av förut återgivna yttranden, förorda, att egnahemsföreningar och -bolag samt kommuner bibehållas vid rätten att kunna på i huvudsak nu gällande villkor erhålla statslån ur egnahemslånefonden och jordförmedlingsfonden. Förvaltningsbidraget till sådan låneförmedlare torde böra årligen utgå efter 0.5 procent av dennes kapitalskuld till egnahemslånefonden vid föregående års slut. Detta innebär endast den ändring i förhållande till vad nu gäller, att bidraget beräknas å kapitalskulden i stället för å »den ej till betalning förfallna» kapitalskulden. De för statens räkning utsedda ledamöter och granskningsombud hos dessa enskilda egnahemsorgan torde böra utses av egnahemsstyrelsen.

3) Egnahems verksamhetens centrala organisation.

Det centrala organet för den statsunderstödda egnahemsverksamheten har sedan 1920 utgjorts av egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet. För bedömande av de sakkunnigas förslag till centralorganets omorganisation är det till en början av viss betydelse att taga del av statsmakternas synpunkter år 1919 vid inrättandet av det nuvarande centralorganet för egnahemsverksamheten.

I proposition den 21 februari 1919, nr 106, angående vissa egnahemsväsendet berörande frågor föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att, bland annat, till anordnande av en egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet å extra stat för 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst kronor 22,000.

Propositionen var i väsentliga delar byggd på det betänkande, som den 14 oktober 1914 avgivits av 1911 års egnahemssakkunniga. Dessa hade föreslagit, att egnahemsverksamhetens centrala ledning skulle förläggas till lantbruksstyrelsen, inom vilken eu inspektör för egnahemsrörelsen borde anställas. En av de sakkunniga hade föreslagit upprättande inom lantbruksstyrelsen av en självständig byrå för egnahemsärendena. En annan av de sakkunniga hade däremot påyrkat inrättandet av en till jordbruksdepartementet knuten, men självständigt arbetande central egnahemskommission.

I propositionen uttalade föredragande departementschefen i huvudsak följande rörande egnahemsrörelsens centrala ledning. Behovet av att anordna en central institution för egnahemsrörelsens administrativa ledning kunde departementschefen vitsorda. Från nästan alla håll hade också kraftigt framhållits nödvändigheten att inrätta en dylik centralmyndighet. Det vore erforderligt att samla egnahemsrörelsens olika grenar till ett helt, organiskt samverkande mot ett gemensamt mål. För detta ändamål vore det önskvärt, att en statsinstitution inrättades, där dessa ärenden kunde överblickas och utredas i sitt sammanhang samt erhålla den noggranna och grundliga handläggning, som de otvivelaktigt behövde. Det vore dock för det dåvarande vanskligt att definitivt avgöra, liuruledes denna centrala statsinstitution borde anordnas. Invändningarna mot att anförtro den centrala ledningen av egnahemsrörelsen åt lantbruksstyrelsen vore så vägande, att denna utväg ej borde tillgripas. Icke heller kunde domänstyrelsen eller

57 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 97.

något annat existerande ämbetsverk lämpligen ifrågakomma. En så omfattande och utvecklingskraftig grupp av ärenden som de, vilka rörde egnahemsverksamheten, kunde skadas genom att förenas med handläggningen av andra ärenden, och därvid kunde egnahemsrörelsen komma att hämmas och betraktas som en bisak samt bedömas ur för densamma främmande synpunkter.

Departementschefen ansåge därför, att det förr eller senare bleve nödvändigt att för egnahemsväsendets del anordna en särskild ny statsinstitution. Att redan då inrätta ett särskilt ämbetsverk kunde likväl ej tillstyrkas, enär åtskilliga frågor på hithörande områden tarvade ytterligare utredning, främst frågan om egnahemsrörelsens lokala organisation ävensom bland annat frågan om Norrlands kolonisation. Under inga omständigheter borde dock åtgärder i syfte att skapa ett centralt organ för egnahemsväsendet undanskjutas. Ett dylikt organ vore en nödvändig förutsättning för en kraftig utveckling av egnahemsrörelsen och för att det hela måtte vinna fasthet och planmässighet. Departementschefen ansåge alltså att, jämte det frågan om det definitiva ordnandet av den centrala ledningen lämnades beroende av en ny utredning, det vore nödvändigt, att en anordning av mera provisorisk natur träffades. Inom jordbruksdepartementet borde inrättas en särskild avdelning å extra stat för egnahemsärenden, så anordnad, att därigenom ej hindrades en eventuell framtida organisation efter andra linjer.

Egnahemsavdelningen borde organiseras i viss män olika mot övriga byråer inom departementet, i det att åt densamma gåves en mera självständig ställning med viss beslutanderätt för byråchefen. Blott de allra viktigaste ärendena borde underställas Kungl. Maj:ts prövning. Organisationen komme då att bliva ungefär som om ett centralt verk inflyttats i departementet. Erfarenheten finge sedan visa, vilkendera vägen som i längden kunde befinnas lämpligast, antingen avdelningens bibehållande inom departementet med den eventuella förstärkning, som kunde bliva erforderlig, eller en utveckling till en fullt självständig institution.

Den särskilda, provisoriska egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet skulle bestå av en chef, benämd statens egnahemsinspektör, en statskonsulent för egnahemsväsendet, en amanuens och ett kvinnligt skrivbiträde.

Riksdagen (Rskr. 1919:339) anslöt sig till den av departementschefen i ämnet uttalade uppfattningen samt förklarade sig ej hava erinran mot de uppdragna linjerna för egnahemsavdelningens organisation. Det begärda anslaget av 22,000 kronor anvisades.

Egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet har varit i verksamhet alltsedan 1920. Från och med budgetåret 1926—1927 indrogs statskonsulenttjänsten för egnahemsväsendet. För budgetåren 1926—1927 och 1927—1928 har anslagsberäkningen för egnahemsavdelningen varit följande.

Avlöning till egnahemsinspektören, förslagsvis........................ kronor 10,980

Grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän, högst ........ » 6,402

Avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän, förslagsvis............................................................................................ » 402

Tillfälliga biträden, högst ..................................................... » 600

Förslagsanslag kronor 18,384,

1925 års kolonisationssaklcunniga.

58 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 97.

vilket belopp avrundats till 18,400 kronor, anvisat såsom extra förslagsanslag för ett vart av nämnda båda budgetår.

Särskild instruktion för egnahemsavdelningen eller egnaliemsinspektören har ej utfärdats, men gällande kungörelser för egnahem slånerörelsen och jordförmedlingsverksamheten reglera egnahemsinspektörens åligganden i olika hänseenden, såsom att utöva uppsikt och kontroll, fastställa reglementen och diverse formulär, mottaga och granska redogörelser och vissa ansökningar samt utfärda intyg för utfående av statsanslag. Härtill kommer avdelningens befattning med upprättande av förslag om fördelning av låne- och anslagsmedel, prövning av utlämnande av egnahemslån till förhöjda maximivärden, fastställande av styckningsplaner vid jordförmedlingsföretag samt dess allmänna rådgivnings- och utredningsverksamhet.

Egnahemsavdelningen torde kunna betraktas såsom statens centrala myndighet för handhavandet av egnahemsangelägenheter och vad härmed sammanhänger. Med hänsyn därtill, att det praktiska egnaliemsarbetet icke utövas av staten i egen regi utan huvudsakligen genom enskilda förmedlare, har detta organ huvudsakligen inspekterande, kontrollerande och rådgivande uppgifter.

1925 års kolonisationssakkunniga hava nu framlagt förslag om centralorganets reformering. Därvid hava de utgått ifrån, att centralorganet borde vara ett rent statligt organ för samtliga hithörande egnahemsangelägenheters centrala handläggning och ledning. Centralorganet borde leda och övervaka de lokala egnahemsorganens verksamhet, förbereda och framställa förslag rörande de ärenden, som skulle avgöras av Kungl. Maj:t, samt föreslå eller vidtaga åtgärder till verksamhetens ändamålsenliga utveckling, därvid uppgiften att organisera en effektiv jordförmedling icke bleve minst väsentlig. Med hänsyn till den självständiga ställning, som borde givas centralorganet, samt till de betydelsefulla och ökade uppgifter, som efter den av de sakkunniga i övrigt föreslagna utvecklingen av egnahemsverksamheten skulle anförtros åt detta organ, vore det ofrånkomligt, att även centralorganet underkastades reformering, så att det erliölle en verkligt stark och förtroendeingivande ledning och utrustades med erforderliga arbetskrafter.

Körande fördelarna ur det allmännas synpunkt av sådan förstärkt ledning av egnahemsarbetet hava de sakkunniga därjämte anfört i huvudsak följande.

De härav något ökade kostnader torde fullt uppvägas av fördelen ur det allmännas synpunkt, att denna viktiga rörelses ledning lades i händerna på ett efter uppgiftens stora betydelse och omfattning anpassat organ. Icke minst med hänsyn till den stora omfattning, vari redan nu statsmedel — uppgående till ungefär 150,000,000 kronor med i runt tal 20,000,000 kronors nyengagement varje år i lån och bidrag — placerats i

59 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

rörelsen, lärer det vara påkallat, att det ledande och kontrollerande centralorganet så förstärktes, att största garanti vunnes för medlens rätta och ändamålsenliga användning, även om detta skulle medföra ökning av centralorganets förvaltningskostnader med några 10,000 kronor, något som i sin tur dock torde kunna medföra minskning i tillväxten av de redan nu höga förvaltningsbidragen, varmed staten understödde rörelsens lokala förvaltning. Genom centralorganets förstärkning och utveckling torde också den fördel och kostnadsbesparing ernås, att dyrbara särskilda utredningar genom kommissioner, kommittéer och sakkunniga angående egnahemsfrågan och vissa andra hithörande jordfrågor för framtiden kunde väsentligt inskränkas, tack vare att sådant utredningsarbete borde kunna i ökad utsträckning anförtros centralorganet.

De sakkunniga hava vidare på följande sätt utvecklat, hurusom det fortsatta egnahemsarbetets karaktär påkallade, att centralorganet intoge en från andra statsinstitutioner fristående ställning.

_ »Nuvarande system med det centrala egnahemsorganets direkta införlivande med Kungl. Majrts kansli har visserligen haft åtskilliga fördelar, såsom att regeringen och särskilt jordbruksministern kunnat öva omedelbart inflytande på egnahemsbyråns verksamhet; att de ärenden, som ankommit på Kungl. Maj:ts prövning, kunnat förberedas direkt inom departementet, varigenom omgång och skriverier undvikits och egnahemsinspektören haft tillfälle att i egenskap av föredragande i statsrådsberedningen omedelbart utveckla sin mening; samt att egnahemsbyråns egna yttre förvaltningsåtgärder i mångt och mycket fått skenet av direkt från regeringen härrörande eller i allt fall med departementschefens tysta gillande vidtagna anordningar. Vad särskilt det sista angår, har visserligen den formella gränsen varit någorlunda klar mellan å ena sidan den kanslimässiga förberedningen och fattandet av konseljbeslut samt å andra sidan egnahemsbyråns självständiga iörvaltningsätgärder, men utifrån sett har egnahemsbyråns dubbelställning såsom vanlig departementsbyrå och självständigt ämbetsverk understundom vållat oklarhet i allmänhetens uppfattning rörande ansvaret för en del fattade beslut. En ändring av egnahemsbyråns ställning till ökad självständighet, såsom en fristående egnahemsstyrelse, är emellertid påkallad med hänsyn till följande omständigheter. Centralorganets uppgifter — vilka redan nu till den större delen avse annat än konseljärenden — torde eller egnahemsverksamhetens reformering komma att i väsentlig grad utgöras av praktiska och ekonomiska förvaltningsangelägenheter, som icke bero av Kungl. Maj:ts beslut i vart fall och icke heller i övrigt höra samman med det kanslimässiga arbetet inom departementen. Helt visst är mycket att vinna genom att centralorganet beredes större självständighet i ordnandet av sitt yttre och inre förvaltningsarbete och full egen ansvarighet för fattade beslut och vidtagna anordningar i sådana fall, där det är egnahemsstyrelsen och icke Kungl. Maj:t som i första hand har att svara för ärendenas handläggning. Ur olika synpunkter är det lämpligt, att de centralorganet berörande — jämförelsevis få — ärenden, som skola avgöras av Kungl. Maj.: t i konselj, erhålla den offentliga belysning, som i övrigt karakteriserar den skriftliga rapporten mellan Kungl. Maj:t och ansvariga organ inom statsförvaltningen. Egnahemsbyrån bör alltså utbrytas ur Kungl. Maj:ts kansli och givas ställning av ett självständigt, under jordbruksdepartementet lydande förvaltningsorgan, benämnt statens egnahemsstyrelse med säte i Stockholm.»

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Beträffande den sålunda föreslagna egnahemsstyrelsens konstruktion, hava de sakkunniga framhållit följande.

»Verksamhetens praktiska utövning kräver, att stor självständig befogenhet lämnas styrelsen. Därför är det påkallat, att ansvaret och beslutanderätten i de viktigaste frågorna anförtros åt ett samfällt kollegium av särskilt utvalda förtroendemän. Detta torde vara motiverat även i betraktande av uppgifternas vikt och mångsidighet, ansvaret för den stora medelsförvaltningen och behovet att i ledningen hava omedelbar tillgång till erfarna och omdömesgilla personer med praktisk förtrogenhet och kontakt med hithörande olikartade förhållanden. Ledningen, som har att svara för betydelsefulla jordpolitiska uppgifters handhavande, lärer även kunna komma att åtnjuta större allmänt förtroende, därest den anförtros åt en samlad styrelse av för uppgiften särskilt kvalificerade personer. Jämväl för ernående av ett gott samarbete mellan centralorganet och de underlydande egnahemsnämnderna, vilka torde komma att bestå huvudsakligen av förtroendemän från det praktiska livet, är det av vikt, att i styrelsens ledning rum även finnes för andra krafter än vanliga tjänstemän. Om alltså särskilt utvalda förtroendemän från det praktiska livet också böra hava siite i egnahemsstyrelsens ledning, kan detta dock å andra sidan icke utesluta behovet, att en person i klar chefsställning tillsättes att inåt ochutåti närmast svara för verksamhetens behöriga skötsel. Detta är nödvändigt för arbetets gång samt med hänsyn till styrelsens funktion såsom etl administrativt statsorgan med omfattande fortlöpande förvaltning. Egnahemsstyrelsens ledning bör följaktligen bestå av eu chef jämte visst antal (från det praktiska livet hämtade) ledamöter.

Egnahemsstyrelsens chef, tillika benämnd statens egnahemsinspektör, bör i främsta rummet ansvara för styrelsens förvaltning och att den statsunderstödda egnahemsverksainheten bedrives enligt gällande bestämmelser. Honom bör åligga att handhava ledningen av styrelsens löpande förvaltning samt att utöva chefsskap över styrelsens övriga tjänstemän och biträden och tillse, att dessa med noggrannhet och nit fullgöra sina skyldigheter. Han äger ensam beslutanderätt i sådana ärenden, som icke äro av beskaffenhet att, på sätt nedan sägs, böra avgöras av styrelsen i plenum. Chefen bör vidare i stor utsträckning ägna sig åt hithörande egnahemsfrågors allmänna ledning och utredning samt ingående följa de lokala egnahemsorganens verksamhet. Där så erfordras, har han att inkalla övriga ledamöter av styrelsen till sammanträden samt bör i övrigt, i mån av behov, samråda med och anlita biträde av dem. Chefen bör hava ställning såsom vanlig statstjänsteman med daglig tjänstgöring. I fråga om ersättning böra de i § 5 av avlöningsreglementet intagna bestämmelser till lämpas, vilka gälla för befattningar, vilkas innehavare tillsättas genom förordnande tills vidare. Med hänsyn till den krävande chefsställning, som bliver förenad med befattningen, samt i betraktande av arbetets vikt, omfattning och ansvar torde chefen böra åtnjuta ett årligt arvode av 15,000 kronor.

Styrelsens övriga ledamöter böra med chefen dela ansvaret för styrelsens förvaltning på sätt, nedan närmare skall föreslås. Dem bör åligga att deltaga i överläggningar och beslut rörande nedannämnda s. k. pleniärenden samt i övrigt biträda och verka för egnahemsverksamhetens behöriga utveckling och skötsel. De ärenden, som böra avgöras samfällt aA' chefen och styrelseledamöterna i plenum, (pleniärenden) torde böra vara i huvudsak följande, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

dels yttranden till Kungl. Maj:t angående lag eller viktigare författning eller rörande annan fråga av mera allmän eller väsentlig betydelse;

dels förslag till instruktion och fastställelse av arbetsordning för styrelsen samt övriga styrelsens organisation berörande ärenden av principiell eller eljest av mera väsentlig betydelse;

dels viktigare ärenden av företrädesvis organisatorisk, praktisk eller ekonomisk innebörd rörande egnahemsnämndernas förvaltning såsom angående nämndernas sammansättning, arbetsordning och statiörslag, angående instruktioner för nämnderna,

angående fördelning till nämnderna av låne- och anslagsmedel, angående förvärv för nämndernas räkning av jord samt större egnahemsföretags planläggning och genomförande samt

angående granskning av nämndernas förvaltnings- och revisionsberättelser och bestämmandet av de belopp, en var nämnd har att såsom överskott inredovisa till statsverket eller mottaga såsom täckning av underskott;

dels den årliga berättelsen rörande egnahemsstyrelsens förvaltning; dels ock sådant ärende, som chefen prövar skäligt hänskjuta till avgörande vid plenum eller vars hänskjutande till sådant avgörande för visst fall påfordras av samtliga övriga styrelseledamöter.

Där anledning därtill föreligger, bör ledamot därjämte, efter överenskommen fördelning eller på anmodan av chefen, förbereda eller direkt handlägga sådant större ärende (exempelvis något betydelsefullt styckningsföretag), som lämpligen befinnes böra uppdragas åt honom, så ock i män av behov utföra inspektioner och andra förrättningar ute i orterna. Vid styrelsens sammanträden, därvid protokoll skall föras, torde chefen böra fungera såsom ordförande, för så vitt ej Kungl. Maj:t av särskild anledning förordnat annan härtill lämplig ledamot att vid plenisammanträdena föra ordet.

Styrelsens ledamöter böra, såsom förut antytts, hämtas från det praktiska livets män, så att de kunna tillföra den samlade styrelsen en så vitt möjligt fullödig representation av de intressen och förhållanden, som beröras av verksamheten. Inom ledamöternas krets bör alltså finnas tillgång till erfarenhet och kunnighet i jordbruksfrågor, förståelse för den jordsökande allmänhetens behov samt insikt och omdöme rörande sakens ekonomiskt-tekniska sidor. Till ledamöter böra utses för uppgiften intresserade och väl kvalificerade personer, som äga tid och tillfälle att ägna sig åt uppdraget med kraft och nedläggande av tillräckligt med arbete.

Beträffande antalet ledamöter torde detta böra sättas till tre, chefen oräknad. Härigenom torde styrelseledamöternas antal å ena sidan bliva så begränsat, att en verkligt arbetsduglig mindre styrelse erhålles, men å andra sidan ej heller lägre, än att en tillräckligt fyllig representation ernås av de olika huvudintressen, som enligt vad förut framhållits böra vara företrädda.

I fråga om ersättning till de tre ledamöterna synes den anordning vara lämplig, att ledamöterna åtnjuta dels ett visst måttligt årsarvode, dels och ersättning för varje av uppdraget föranledd sammanträdes-, rese- eller förrättningsdag. Då med uppdraget torde följa ett ganska avsevärt hemarbete och det möter svårigheter att med dagarvoden avväga en lämplig ersättning härför, synes det vara motiverat, att dagarvoden för sammanträdes- och särskilda förrättningsdagar kompletteras med ett mindre årsarvode. De sakkunniga ifrågasätta i anslutning härtill, att en var av de

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tre ledamöterna tillerkännes följande ersättning för uppdraget, nämligen dels årsarvode av 1,000 kronor, dels dagarvode efter 12 kronor för varje dag, han vederbörligen deltager i sammanträde inom styrelsen eller utför annan särskild förrättning i styrelsens uppdrag, dock att dagarvodet nedsättes till 6 kronor, därest ledamot innehar statstjänst eller fullgör annat uppdrag, för vilket ersättning av statsmedel utgår, dels ock resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass I B i gällande resereglemcnte vid av uppdraget föranledda resor och föranledd annan vistelse utanför ledamots hemort.

Förutom chefen bör styrelsen utrustas med två andra väl kvalificerade tjänstemän, nämligen en för huvudsakligen administrativt-kamerala uppgifter och en för det mera jordbrukstekniskt-ekonomiska yttre arbetet.

Den förre _ (egnahemsstyrelsens administrative sekreterare), vilken bör besitta administrativ duglighet och helst även juridisk kompetens, bör handlägga styrelsens inre kansliangelägenheter samt förberedelsevis svara för sådana frågor som lånerörelsens centrala uppgifter (såsom låneansökmngar från låneförmedlare, lånereglementen, blanketter och handlingar avseende lånerörelsens bedrivande, handledning i och kontroll av lokalorganens laneförfarande, redogörelsers och bokföringsrapporters granskning och sammanställande m. in.); de underlydande lokalorganens sammansättning, arbetsordning, ekonomi och allmänna medelsförvaltning; inom styrelsen förekommande utredningar av allmän art; ärenden avseende besvär och klagomål liksom förfrågningar o. d. från allmänheten; övriga administrativa, kamerala, juridiska och statistiska angelägenheter.

Den andre tjänstemannen (egnahemsstyrelsens tekniske sekreterare), vilken bör vara väl förfaren i jordbruksfrågor liksom i de vid jordbruksnybildning förekommande praktiskt tekniska och ekonomiska angelägenheter, bör inom styrelsen förbereda handläggningen huvudsakligen av frågor rörande lokalorganens förmedling, inköp, disposition och försäljning av jord; granskning av stycknings- och kolonisationsplaner; omhänderhavande av förekommande torrläggnings-, odlings-, byggnads-, lantmäteri-, skogs- och rena jordbruksfrågor. Vidare bör han för styrelsens räkning utöva yttre verksamhet genom handledning vid, bedömande av och uppsikt över planläggningen och genomförandet särskilt av större egnahemsoch jordanskaffningsföretag, som genom statligt understöd bedrivas av lokalorganen.

De två sekreterarna, på vilka stora fordringar böra ställas och vilka torde iå omfattande arbeten såväl med arbetets upporganisation som vid den fortsatta utvecklade verksamheten, torde båda böra placeras i lönegraden B 24.

Såsom ytterligare tjänsteman i styrelsen lärer vidare behöva anställas en notarie, vilken i huvudsak bör biträda den administrative sekreteraren med förekommande löpande administrativa, kamerala och statistiska uppgifter men vilken även bör hava att dels vara den tekniske sekreteraren behjälplig vid utlåtandens och skrivelsers uppsättande m. m., dels ock utföra annat å styrelsen förekommande expeditionsarbete. Genom befintligheten av en dylik notarie ökas möjligheterna för de tre övriga, ledande tjänstemännen att ingående ägna sig åt större frågors lösning liksom att ute i orterna i män av behov följa, leda och kontrollera lokalorganens verksamhet. Notarien torde böra placeras i lönegraden B 21.

Å egnahemsstyrelsen torde vidare böra anställas två kvinnliga skriv- och räknebiträden. Den ena (kanslibiträdet), som jämväl bör omhänderhava

63 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

registrators- och kassagöromål, torde höra placeras i lönegraden B 7; den andra (kontorsbiträdet) torde böra placeras i lönegraden B 4. En expeditionsvakt i lönegraden B 5 torde även böra anställas. Viss möjlighet till anlitande av extra biträden torde höra finnas.

Egnahemsstyrelsen torde åtminstone tillsvidare höra uppföras å extra stat. Chefen liksom ledamöterna böra förordnas av Kungl. Maj:t; styrelsens befattningshavare i övrigt torde böra förordnas av styrelsen.

Egnahemsstyrelsens avlöningsstat skulle, i enlighet med förestående förslag, bliva följande.

Chefen för egnahemsstyrelsen, tillika statens egnaliemsinspek-

tör, årsarvode ............................................................................ kronor 15,000

Tre ledamöter, årsarvode till vardera 1,000 kronor; tillhopa » 3,000

En administrativ sekreterare, grundavlöning (B 24)................ » 7,212

En teknisk sekreterare, grundavlöning (B 24) ....................... » 7,212

En notarie, grundavlöning (B 21) » 6,048

Ett kanslibiträde, grundavlöning (B 7)....................................... » 2,676

En expeditionsvakt, » (B 5)....................................... » 2,364

Ett kontorsbiträde, » (B 4)....................................... » 2,208

tillhopa kronor 45,720.

Härtill komma vikariatsersättningar, dagarvoden till ledamöter, ersättning till tillfälliga biträden, expensutgifter och dylikt, förslagsvis ................................................................ » 12,280

summa förslagsvis kronor 58,000.

Under förutsättning, att förekommande rese- och traktamentspenningar liksom tryckningskostnader bestridas från nionde huvudtitelns anslag för hithörande ändamål, skulle alltså statens egnahemsstyrelse beräknas kräva ett extra förslagsanslag av 58,000 kronor.»

Vidare hava de sakkunniga uttalat, att från statens egnahemsstyrelse härrörande eller styrelsen eljest berörande framställningar av den art, att de måste avgöras av Kungl. Maj:t, borde handläggas i vanlig ordning å endera av jordbruksdepartementets kvarvarande två byråer.

De sakkunnigas förslag om inrättandet av en statens egnahemsstyrelse Yttranden. har i huvudsak biträtts av statskontoret, domänstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Hallands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Stockholms läns och stads, Östergötlands läns, Jönköpings läns, Kronobergs läns, Blekinge läns, Kristianstads läns, Älvsborgs läns norra, Västernorrlands läns, Jämtlands läns, Västerbottens läns och Norrbottens läns hushållningssällskap ävensom Längbro kommun, Knislinge egnahemsförening u. p. a. och Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Därjämte hava de sakkunnigas förslag i dess helhet — och utan att erinran framställts mot egnahemsstyrelsens inrättande —- i huvudsak biträtts av vissa andra av dem, som yttrat sig i ärendet, såsom länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Kopparbergs och

64 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 97.

Gävleborgs län samt Kopparbergs läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

Statskontoret har i och för sig intet haft att erinra mot förslaget att bilda en särskild egnahemsstyrelse, då det torde kunna förväntas att härigenom större enhetlighet vunnes i fråga om den ståtliga egnahemsverksamheten. — Såsom senare skall meddelas har statskontoret emellertid påyrkat vissa jämkningar i de sakkunnigas förslag till stat för egnahemsstyrelsen.

Domänstyrelsen har ansett, att det med den omfattning, som egnahemsverksamheten numera fått, vore av behovet påkallat att äga tillgång till en organisation, som skänkte ökad trygghet för största nytta av statens och enskildas strävanden och ekonomiska uppoffringar. För detta ändamål syntes det riktigt, att organisationen erhölle den koncentrerade ledning och den självständiga ställning, som de sakkunniga velat bereda densamma.

Socialstyrelsen har erinrat därom, att styrelsen i tidigare utlåtanden den 25 november 1916 och den 24 januari 1923 över olika egnahemsspörsmål haft tillfälle framhålla angelägenheten av, att hithörande verksamhet i hela dess omfattning ställdes under en fast och målmedveten ledning av ett eget centralt organ. De sakkunnigas förslag vore härutinnan baserat på en liknande tankegång. Även om den möjligheten måste tagas i sikte, att inom vår befolkningsfråga en förändrad situation kunde inom en närmare framtid inträda, syntes dock under överskådlig tid så betydelsefulla arbetsuppgifter föreligga för vår kolonisationsverksamhot i dess olika former, att härför krävdes intresserad och sakkunnig ledning av ett arbetsdugligt centralorgan. Socialstyrelsen funne sig därför böra giva sin anslutning till förslaget, i vad detsamma avsåge tillskapandet av en centralmyndighet för hithörande verksamhet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att inrättandet av en särskild statens egnahemsstyrelse syntes välbetänkt såväl med hänsyn till den vikt, vilken måste tillmätas en målmedveten och speciellt skickad ledning av den icke minst ur social synpunkt så betydelsefulla verksamheten, som ock i betraktande av de betydliga penningmedel, vilka från statens sida disponerades för ändamålet. Att på föreslaget sätt förstärka den statliga ledningen av egnahemsverksamheten borde enligt länsstyrelsens mening så mycket mindre väcka betänksamhet, som de sakkunnigas förslag beträffande verksamhetens organ ute i orterna på ett i all huvudsak lyckligt sätt anknutit till förutvarande beprövade institutioner — hushållningssällskapen och deras egnahemsnämnder — och sålunda bland annat tillgodogjorde den statliga egnahemsverksamheten i fortsättningen förhandenvarande intresse, erfarenhet och ortskännedom.

Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat nödvändigheten av, att för egnahemsverksamheten tillskapades ett verkligt kraftigt och sakkunnigt centralorgan. Det hade säkerligen endast varit insikten om, att tiden ännu icke varit mogen för en dylik åtgärd, som föranledde därtill, att år 1919 centralorganet inskränktes till en egnahemsbyrå å extra stat i jordbruksdepartementet. Men säkert vore, att de. som förde denna fråga fram, hade klart medvetande om, att denna obetydliga början ägde — på grund av vikten av de sociala uppgifter, som då anförtroddes byrån, och de övriga uppgifter, som genom sitt naturliga samband med dennas verksamhet borde i sinom tid ytterligare förläggas dit — en inneboende expansionsförmåga, som inom kort skulle nödvändiggöra en mera utvecklad organisationsform. Nu syntes tiden vara inne för inrättandet av en särskild statens egnahemsstyrelse. Redan angelägenheten av noggrann tillsyn över användningen av de väldiga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 65

summor statsmedel, som vore engagerade i denna verksamhet, gjorde detta nödvändigt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län bär funnit det vara i sin ordning, att den synnerligen omfattande och ur social synpunkt betydelsefulla egnahemsverksamheten erhölle ett sammanhållande organ i den statliga administrationen. Då det funnes mycket stora beröringspunkter mellan egnahemsverksamheten och den verksamhet, lantbruksstyrelsen utövade, kunde skapandet av ett nytt, fullt självständigt centralt organ dock endast med tvekan förordas. Egnahemsstyrelsen borde i sin instruktion åläggas att samarbeta med lantbruksstyrelsen i ärenden, som kunde anses beröra sistnämnda styrelses ämbetsområde. Länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har icke funnit anledning till erinran mot grunddragen av den föreslagna centralorganisationen, som avsåge att förlägga egnahemsverksamheten under en mera statligt betonad ledning. Det vore utan tvivel en fullt riktig tanke, att en så omfattande verksamhet av så stor samhällelig och ekonomisk betydelse som den nu avhandlade erhölle ett sammanhållande organ i den statliga administrationen. Den nu fungerande egnahemsinspektören kunde ej sägas fylla en sådan uppgift.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att förhållandena inom egnahemsarbetet numera nått sådan omfattning, att inrättandet av egnahemsstyrelsen kunde anses befogat. Då de lokala egnahemsorganen torde, enligt förslaget, bliva i väsentligt ökad grad i behov av centralorganets ledning och bistånd, icke minst vid jordförmedling och jordanskaffning, framträdde önskvärdheten av centralorganets ombildning ännu mera.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har påpekat, att egnahemsstyrelsen borde, genom att den komme att förfoga över sakkunskap med större erfarenhet, kunna bliva de lokala organen till avsevärt gagn.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit det vara av vikt, att centralorganet lämnade lokalorganen stöd och kraftig medverkan, särskilt i jordanskaffningsarbetet. Förslaget om egnahemsstyrelsens inrättande vore grundat på den omständigheten, att egnahemsverksamheten redan nått så betydande omfattning och att de ytterligare uppgifter, som tillkomme, påkallade ett ökat statligt stöd och inflytande. En synnerligen viktig uppgift för egnahemsstyrelsen bleve dock att se till, att verksamheten ej på fundamentala punkter kringskure lokalorganens rörelsefrihet.

I en annan grupp av yttranden har tvekan uttalats om lämpligheten att inrätta en statens egnahemstyrelse eller ock har den myndighet, som yttrat sig, icke velat intaga någon bestämd ståndpunkt för eller emot de sakkunnigas förslag i denna del. I flera av dessa yttranden har dock gjorts gällande, att det centrala egnahemsorganet otvivelaktigt borde förstärkas. Hithörande yttranden härröra från fullmäktige i riksgäldskontoret, lantmiiteristyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Jämtlands län samt Uppsala läns, Södermanlands läns, Kalmar läns södra, Göteborgs och Bohus läns, Örebro läns och Västmanlands läns hushållningssällskap ävensom egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sveriga u. p. a. Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 7.9 häfl. (Nr 91.) •'*

(it)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava framhållit, att egnahemsverksamhetens stora omfattning gjorde det till en viktig statsuppgift, att verksamheten organiserades på ett effektivt och i övrigt lämpligt sätt. Därest arbetsuppgifterna skulle väsentligen ökas, kunde det ej bestridas, att organisationen behövde väsentligen omläggas. Organisationsförslaget byggde i huvudsak på hittills vunnen erfarenhet och kunde därför tillstyrkas. Att inrätta ett nytt centralt verk framkallade givetvis betänkligheter, men om den centrala ledningens initiativtagande och kontrollerande verksamhet skulle ökas, såsom förslaget krävde, vore det en naturlig och oundviklig konsekvens, att åt den nuvarande egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet gåves eu självständig ställning.

Lantmäter istyr elsen hav ansett, att den föreslagna omkostnadsstaten för egnahemsstyrelsen vore jämförelsevis obetydlig och borde ej föranleda till någon tvekan, därest egnahemsstyrelsen bleve till verklig nytta. Lantmäteristyrelsen vore dock tveksam, om så komme att ske. Egnahemsverksamheten måste i allt väsentligt ledas av ortsorgan, och därför kunde det ifrågasättas, om ett centralt ämbetsverk vore av behovet påkallat. Tillskapandet av ett särskilt centralorgan torde visserligen komma att vara av viss nytta men kunde också komma att medföra en alltför stor centralisering och schablonmässighet, som icke bleve till gagn.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har betonat, att förslaget rätt nära anslöte sig till nu belintligt organ, av vilket det i stort sett vore att betrakta som en utbyggnad, åsyftande större enhetlighet och bättre anpassning efter verksamhetens avsedda utvidgning. Det torde dock ej tillkomma, länsstyrelsen att bedöma, i vad män behov förelåge att tillskapa en särskild statens egnahemsstyrelse.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat om, att centralorganet hittills haft provisorisk karaktär. Det behövde säkerligen förstärkas med ökad personal vid ett definitivt ordnande. Om härför erfordrades ett nytt ämbetsverk, syntes dock mera ovisst. En utvidgning vore säkerligen möjlig även med bibehållande av centralorganet inom departementet. För ett sådant bibehållande talade de allmänna skäl, som ur besparingssynpunkt — för att undvika dubbelarbete — anfördes för en anknytning av vissa arbetsuppgifter till Kungl. Maj:ts kansli. Det starkaste skälet för att inrätta en särskild styrelse vore vikten av att icke politiska eller andra ovidkommande hänsyn finge inverka pa valet av ledamöter i egnahemsnämnderna. 1 detta hänseende torde en större trygghet kunna förväntas, om tillsättningen förlädes till eu självständig styrelse.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att det givetvis vore önskvärt, att samtliga egnahemsangelägenheter, vilka staten upptagit på sitt program, lades under enhetlig ledning. Förvaltningsutskottet vore dock tveksamt, om inrättandet av egnahemsstyrelsen vore nödvändigt, bland annat med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna. Det kunde ifrågasättas, om det icke vore lämpligare att bildaien byrå i lantbruksstyrelsen att i viss utsträckning fatta beslut utan föredragning för lantbruksstyrelsens chef.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt, om ej andra vägar kunde finnas än inrättandet av ett nytt ämbetsverk. Skulle likväl flertalet av de förslag, som betänkandet innehölle, genomföras, komme dock centralorganets arbete icke att kunna utföras av den beräknade personalen ens i verksamhetens början.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett det vara

Kungl. Maj:ts proposition Nr !i7.

ofrånkomligt, att centralorganet utrustades med ökat antal pa olika områden kvalificerade arbetskrafter, därvid förvaltningsutskottet dock icke ansett sig böra taga ställning till den rent administrativa frågan om upprättande av statens egnahemsstyrelse eller om egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet borde utbyggas. Först genom eu ökning av centralorganets arbetskrafter kunde det förväntas, att den upplysnings- och rådgivningsverksamhet inom organisationen, som borde tillmätas mycket stor betydelse, skulle från centralorganets sida på ett tillräckligt omfattande och effektivt sätt kunna bedrivas. Det vore ett önskemål, att centralorganet mera i detalj följde de lokala organens verksamhet samt för dessa föresloge åtgärder till verksamhetens utveckling. Ett intimare samarbete mellan den centrala ledningen och ortsorganen behövdes. Vidare borde centralorganet mera direkt omhänderhava vissa frågor om jordanskaffningsarbetet.

Västmanlands läns hushållningssällskap förvaltningsutskott har av princip ställt sig tveksamt till upprättande av ett nytt ämbetsverk, som skulle komma att växa. Det nuvarande centralorganet hade i stort sett tillfredsställande fyllt sin uppgift, vilket visades av rörelsens raska framåtskridande.

Egnahemslånetörmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a., som i övrigt hyst betänkligheter mot de sakkunnigas olika förslag, har dock ansett förslaget innebära vissa organisatoriska framsteg i fråga om om den centrala ledningen av egnahemsrörelsen.

I följande yttranden har förslaget om omedelbart inrättande av eu statens egnahemsstyrelse i huvudsak avstyrkts, nämligen i utlåtandena från lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Västmanlands län samt Kalmar läns norra, Gotlands läns, Älvsborgs läns södra och Värmlands läns hushållningssällskap. I anslutning till dessa yttranden torde jämväl allmänna civilförvaltningens lönenämnds utlåtande böra återgivas.

Lantbruksstyrelsen — som avstyrkt jordanskaffning i egnahemsorganisationens egen regi och den lokala egnahemsorganisationens förstatligande har ifrågasatt, huruvida den föreslagna utvidgningen av centralorganet vore erforderlig, därest lantbruksstyrelsens synpunkter i övrigt vunne beaktande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det vore möjligt och kanske även troligt, att ett nytt ämbetsverk bleve behövligt för egnahemsverksamhetens ledning, men att, intill dess ett konstaterande härav skett, det syntes som borde egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet — möjligen något utökad — kunna handhava den föreslagna egnahemsstyrelsens uppgifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att förslaget om inrättandet av en självständig centralmyndighet torde väsentligen hava framställts för jordanskaffningens skull. Även bortsett härifrån kunde detta förslag näppeligen förordas. Huru bestickande talet om enhetlighet och planmässighet än måtte ljuda, finge man ej förbise, att enhetligheten, för att vara mera än schablonmässig eller formell eller skenbar, skulle för ledningen medföra eu snart sagt övermänsklig arbetsbörda, som — med bibehållen enhetlighet — endast föga kunde lättas genom ett även starkt utökande av personalen. De i utsikt ställda fördelarna förutsatte en vishet i förmyndarskapet, vilken man på andra områden oftare väntat än funnit. Den nuvarande decentralisationen ingåve mindre förhoppningar, men medförde också vida mindre besvikelser.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att centralorganets arbete visser-

68 Kung/. Maj:ts proposition Nr 97.

ligen komme att i icke oväsentlig grad ökas. Men den mening omfattades ganska allmänt, att inrättandet av nya verk skulle vara förestavat av ett oavvisligt behov. Det förefölle som om — innan beslut fattades om inrättandet av egnahemstyrelse — det borde undersökas, om ej med samma fördel egnahemsärendenas centrala handläggning skulle kunna fortfarande ombesörjas av egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet, möjligen med någon förstärkning. Liknande synpunkter har länsstyrelsen i Skaraborgs lön framfört och i huvudsak även länsstyrelsen i Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit, att behovet av egnahemsstyrelsen vore helt beroende av omfattningen av en blivande jordanskaffningsverksamhet. För den nuvarande egnahemsrörelsen hade egnahemsavdelningen i jordbruksdepartementet såsom ledande och sammanhållande organ fungerat synnerligen tillfredsställande. Man vore benägen tro, att den vore mäktig att leda en icke obetydlig utvidgning av den nuvarande verksamheten. Tillkomsten av nya ämbetsverk vore ej önskvärd. Omkostnaderna bleve betydande, även om man toge sin tillflykt till illa betalda lekmannaledamöter i styrelsen.

Gotlands läns husshållningssällskaps egnahemnsnänmd har framhållit, att nämnden ej vore övertygad om behovet att inrätta eu egnahemsstyrelse. Men otvivelaktigt hade arbetet å egnahemsavdelningen ökats med verksamhetens utveckling, så att ytterligare arbetskrafter vore erforderliga. Genom inrättandet av ett ämbetsverk kunde verksamheten byråkratiseras.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har — under instämmande av sällskapets förvaltningsutskott — framhållit, att den föreslagna egnahemsstyrelsen, utrustad med tillräckliga penningmedel och fullkomligt suverän över de lokala organen, uppenbarligen kunde starta en mångfaldigt livligare verksamhet på egnahemsväsendets område, än som med den utdömda nuvarande organisationen kunde komma till stånd. Den nu varande organisationen kunde dock placera tillgängliga medel på ett tillfredsställande sätt, och da kunde man fråga sig, vartill den nya organisationen skulle tjäna. Detta kunde även ske så länge det endast vore fråga om 20, 30, 40 miljoner kronor per år. Den nya egnahemsstyrelsen bleve också mycket dyrbar.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har — under instämmande av sällskapets förvaltningsutskott och länsstyrelsen i Värm lands lön — framhållit, att det syntes obehövligt och olämpligt att för egnahemsverksamhetens högsta ledning inrätta ett nytt statsorgan. Denna ledning torde — med den utökning av arbetskrafterna, som funnes erforderlig

— med samma och i många avseenden större fördel kunna utövas av egnahemsavdelningen i jordbruksdepartementet. Om det framdeles visade sig, att denna ram bleve för trång och att inom denna organisation borde inrymmas samtliga egnahemsuppgifter — såsom t. ex. kronoparkskolonisationen

— torde tidpunkten vara inne att taga frågan i förnyat övervägande. Inrättandet och överorganiserandet av en del nya ämbetsverk under senaste årtionden manade ock till försiktighet.

Allmänna civilförvaltningens löncnämnd har ansett, att det icke åläge lönenämnden att avgiva yttrande, huruvida tillräckliga skäl förelåge att inrätta en särskild egnahemsstyrelse. Lönenämnden ville dock framhålla, att eu självständig styrelse tvivelsutan medförde större krav på personal, vad anginge såväl dennas kvalifikationer som kvantitet, än om egnahemsavdelningen fortfarande bibehölles i departementet eller inordnades i något redan befintligt centralt verk. För den händelse emellertid en fristående

Kungl. Maj ds proposition Nr 97.

egnahemsstyrelse ansåges böra inrättas i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigeförslaget, hade lönenämnden velat framhålla vissa erinringar rörande staten för styrelsen. — Angående innebörden av dessa erinringar må hänvisas till det följande.

I särskilt yttrande hava lönenämndens ordförande (generaldirektören E. Stridsberg) och dess ledamot N. A. Nilsson i Kabbarp anfört i huvudsak följande. För att under nuvarande förhållanden, då ansträngningar gjordes att på olika sätt begränsa kostnaderna för statsförvaltningen, tillskapa ett nytt ämbetsverk, måste synnerligen starka skäl anföras. 1926 års besparingssakkunniga hade nyligen föreslagit, att stuteriöverstyrelsen skulle inflyttas i lantbruksstyrelsen. Att utbryta egnaliemsavdelningen ur jordbruksdepartementet för att därav bilda ett nytt ämbetsverk skulle innebära en åtgärd i rakt motsatt riktning, vilken måste medföra betydande kostnader utöver dem, som vid avdelningens bibehållande inom departementet eller inflyttande i annat ämbetsverk — då väl i första band lantbruksstyrelsen — skulle bliva nödvändiga. Ökningen i de direkta förvaltningskostnaderna vore ej den enda nackdelen ur ekonomisk synpunkt, som skulle följa med inrättandet av ett nytt ämbetsverk för egnahemsverksamhetens ledning. Det kunde nämligen icke utan skäl befaras, att egnahemsärendenas överlämnande till en särskild egnahemsstyrelse komme att medföra en sa avsevärd intresseförskjutning till förmån för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, att denna bleve alltför gynnad i förhållande till andra statsintressen inom ej blott jordbruksområdet utan även andra områden, som vore föremål för statens omvårdnad. Med hänsyn till nu angivna förhållanden talade övervägande skäl för att någon egnahemsstyrelse ej inrättades. Huru egnahemsavdelningen vid inordnande såsom byrå i något redan befintligt ämbetsverk borde organiseras, vore en fråga, till vilken man ej kunde taga ställning utan närmare utredning. I ärendets nuvarande skick borde det ej framläggas för riksdagen.

Vad angår den närmare konstruktionen av den föreslagna egnahemsstyrelsen, hava vissa ändringsförslag framförts huvudsakligen i några av de yttranden, vari egnahemsstyrelsens inrättande förordats.

Sålunda har statskontoret ansett det vara av vikt, att den nya organisationen ej medförde större kostnader, än som kunde anses oundgängligen nödvändiga. Det syntes lämpligt, att egnahemsstyrelsen från början erhölle eu icke alltför omfattande organisation, som sedermera, därest så visade sig nödvändigt, efterhand kunde ökas i samma mån verksamheten vidgades. Med hänsyn härtill syntes de sakkunnigas förslag till stat för egnahemsstyrelsen väl omfattande. Sålunda torde notariebefattningen åtminstone tillsvidare kunna uteslutas och kontorsbiträdesbefattningen utbytas mot en skrivbiträdesbefattning. De sakkunnigas förslag rörande övriga befattningar ävensom avlöningarna till deras innehavare funne statskontoret sig böra biträda. Med hänsyn till att förvaltningen av de för egnahemsverksamheten erforderliga medlen komme att fortfarande handhavas av statskontoret, dit egnahemsnämnderna även för framtiden skulle redovisa omhänderhavda medel, vore det önskvärt, att ett närmare samarbete åstadkommes mellan egnahemsstyrelsen och statskontoret. Erfarenheten hade visat, att dylikt samarbete redan nu vore i hög grad av behovet påkallat, och det vore synnerligen önskvärt, att det erhölle en mera fast karaktär. I detta syfte ville statskontoret föreslå, att kamreraren å ämbetsverkets fondbyrå inginge såsom

t

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ledamot i egnahemsstyrelsen, då frågor berörande medelsförvaltningen och kontrollen däröver behandlades. Genom en sådan anordning vunnes en förenkling för såväl egnahemsstyrelsen som statskontorets fondbyrå, samtidigt som ett mera rationellt övervakande kunde åstadkommas av egnahemsnämndernas medelsförvaltning. För denna ledamot borde upptagas ett årsarvode av 500 kronor, och borde han i övrigt jämställas med de av de sakkunniga föreslagna ledamöterna av egnahemsstyrelsen. Expensmedel till egnahemsstyrelsen borde av Kungl. Maj:t ställas till förfogande från nionde huvudtitelns allmänna expensanslag och icke inräknas i staten. Egnahemsstyrelsens resekostnader torde redovisas å anslaget till rese- och traktamentsersättningar under nionde huvudtiteln. Staten för egnahemsstyrelsen borde upptagas på följande sätt.

Befattningshavare.

Chefen för egnahemsstyrelsen, tillika statens egnahemsinspektör,

arvode enligt § 5 avlöningsreglementet...............................................

Administrativ sekreterare............................................................................

1 teknisk sekreterare ..................................................................................

1 kansli biträde ................................................................................................

1 expeditionsvakt...........................................................................................

1 skrivbiträde ...............................................................................................

B. 24 B. 24 B. 7 B. 5 B. 2

Avlöning sstat.

Avlöningar ............................................................................ 36,360: —

Arvoden till tre ledamöter vardera å 1,000 kronor och

till en ledamot å 500 kronor........................................ 3,500: —

Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis...........................................

Dagarvoden, förslagsvis .......................................................................

Extra biträden, högst ............................................................................

Summa

39,860: — 1,200: — 2,000: — 5,440: — 48,500: —•

Anslaget till egnahemsstyrelsen borde erhålla karaktär av förslagsanslag.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har uttalat, att — för den händelse en egnahemsstyrelse ansåges böra inrättas — följande ändringar borde vidtagas i förslaget. Arvodet till chefen borde ej sättas högre än till 13,000 kronor, eller i avrundat tal samma belopp, som utginge till överdirektör i den lägre lönegraden (A. 1). Det ifrågasattes, huruvida en organisation med särskilt avlönade ledamöter, utsedda från andra verksamhetsområden än statsförvaltningen, kunde anses ändamålsenlig och behövlig. Det syntes tillfyllest, att egnahemsstyrelsen bestode av, förutom chefen, av Kungl. Maj:t utsedda representanter för vissa närstående verk (lantbruksstyrelsen ocli domänstyrelsen). Ersättningen borde lämpligen regleras efter samma normer, som gällde för exempelvis ledamöterna av kommunikationsverkens lönenämnd, eller årsarvode av 600 kronor jämte resekostnads- och traktamentsersättning samt dagarvode enligt kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 517) med vissa bestämmelser angående kommittéer. Lika med statskontoret ansåge lönenämnden, att notariebefattningen kunde uteslutas. Det kunde ifrågasättas, huruvida ej särskilt de förekommande registreringsgöromålen motiverade kanslibiträdestjänstens hänförande till en något högre lönegrad än B. 7. Innan närmare erfarenhet vunnits, syntes likväl till-

I

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

räckliga skäl saknas att upptaga denna tjänst i högre lönegrad. Den föreslagna expeditionsvakten kunde knappast erhålla full sysselsättning med uppassning och vakttjänstgöring, varför det borde tillses, att befattningshavaren i fråga besutte sådana kvalifikationer, att han kunde användas jämväl för annat arbete, exempelvis maskinskrivning. Då det vore av vikt, särskilt i fråga om en ny institution, att expensutgifterna kunde fullt överblickas och hållas inom ramen av en bestämd anslagspost, borde ett för sagda utgifter ävensom för tryckningskostnader avsett belopp upptagas i staten för styrelsen. Av liknande anledning kunde lönenämden ej dela statskontorets åsikt, att styrelsens resekostnader tillsvidare redovisades å nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentsersättningar, utan syntes lämpligare, att ett förslagsvis angivet belopp för ändamålet upptoges i styrelsens stat. — I särskilt yttrande har lönenämndens ledamot Berta Köersner föreslagit, att registratorsbefattningen hos egnahemsstyrelsen hänfördes till ll:te lönegraden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att bland de anspråk pa sakkunskap, som skulle uppställas på centralorganet, även borde upptagas kravet på byggnadsteknisk sakkunskap.

Länsstyrelsen i Hallands län har hemställt, att egnahemsstyrelsens chef mätte erhålla överdirektörs titel och tjänsteställning, varjämte det borde tillses, att hans pensionsrätt ordnades. Mot det föreslagna arvodet, 15,000 kronor, vore intet att erinra. Ledamöternas antal borde ökas från tre till fyra. Den tekniske sekreteraren borde erhålla benämningen konsulent. Det vore intet att erina mot, att de båda sekreterarna placerades i lönegraden B. 24. De borde dock ej förordnas av egnahemsstyrelsen utan av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framställt den erinran mot de sakkunnigas förslag till chefens och ledamöternas inbördes förhållande, att det syntes föga riktigt, att ledamöterna skulle med chefen dela ansvaret för styrelsens förvaltning, då chefen i vissa frågor finge ensam beslutanderätt.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön bär framhållit önskvärdheten av, att en ledamot av egnahemsstyrelsen utsåges, som besutte största möjliga erfarenhet om de särskilda norrländska förhållandena.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som funnit egnahemsstyrelsens föreslagna sammansättning lämplig, har påyrkat ändring i grunderna för ersättning till ledamöterna. Det framställda förslaget syntes ej lämpligt i denna del. En ej statsanställd, i landsorten bosatt ledamot skulle nämligen erhålla dels traktamente, dels ock 12 kronor i dagarvode, medan en i statstjänst anställd, i Stockholm bosatt ledamot blott erhölle dagarvode med (i kronor.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har erinrat, att de sakkunnigas förslag tillerkände egnahemsstyrelsens chef väl vidsträckt befogenhet i förhållande till ledamöterna. De senare borde beredas en mera inflytelserik ställning och ej erhålla för låg ersättning.

Väster norr lands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär ifrågasatt, att lantbruksstyrelsen borde, förslagsvis genom sin generaldirektör, äga deltaga i egnahemsstyrelsens sammanträden, när frågor, som vore av mera allmän jordbruksekonomisk betydelse eller som eljest sammanhängde med lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter, handlades.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har betonat vikten av, att jordbrukskunskapen bleve tillbörligen tillgodosedd inom egnahemsstyrelsen. Mot de sakkunnigas förslag till lönestat för styrelsen anmärktes allenast, att ett arvode av 1,000 kronor till ledamöterna syntes vara alltför ringa, för att

Departements-

chefen.

72 Kungl. Maj:Is proposition Nr 97.

det skulle bliva möjligt att till dessa krävande uppdrag förvärva fullt kvalificerade personer, som kunde finnas villiga att ägna någon mera avsevärd tid åt uppdragets fullgörande.

Av den nyss lämnade redogörelsen för det nuvarande centrala egnahemsorganets tillkomst framgår, att statsmakterna år 1919 utgingo från, att det förr eller senare bleve nödvändigt att för egnaliemsväsendets centrala ledning anordna en ny statsinstitution, men att man för det dåvarande borde

- i avvaktan på ny utredning — stanna vid en provisorisk anordning med bildandet av en egnahemsavdelning å extra stat inom jordbruksdepartementet, vilken borde anordnas ungefär som om ett centralt ämbetsverk inflyttats i departementet.

Genom 1925 års kolonisationssakkunniga har dylik ny utredning i ämnet nu verkställts i samband med deras allmänna överväganden om egnaliemsverksamhetens utveckling. De sakkunniga hava därvid funnit det vara mycket angeläget, att den omfattande och betydelsefulla egnahemsverksamheten erhölle en mera målmedveten och planmässig ledning än hittills, samt hava i detta syfte föreslagit, att det centrala egnahemsorganet förstärktes och gåves en mera självständig ställning. Sålunda skulle den nuvarande egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet ombildas till en statens egnahemsstyrelse under sagda departement.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen över inkomna yttranden har sakkunnigeförslaget i denna del biträtts i tjugutre utlåtanden, medan det avstyrkts i tretton. Därjämte hava två reservanter i allmänna civilförvaltningens lönenämnd avstyrkt förslaget. En mellanställning mellan dessa ståndpunkter har intagits i fjorton yttranden. Emellertid har flertalet av dem, som avstyrkt eller hyst tvekan om förslaget, i allt fall biträtt den uppfattning, att frågan om egnahemsrörelsens centrala ledning vore betydelsefull samt att förstärkning av centralorganet sannolikt erfordrades. Då ombildningen av den nuvarande centralmyndigheten till en egnahemsstyrelse emellertid syntes innebära det i och för sig ej önskvärda upprättandet av ett nytt ämbetsverk, har i sist åsyftade yttranden ifrågasatts, om icke den centrala ledningen fortfarande kunde handhavas av egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet, möjligen utökad, eller ock, såsom förordats i några få yttranden, införlivas med något befintligt ämbetsverk.

Jag anser det vara av stor vikt, att den statsunderstödda egnahemsverksamheten, trots den decentralisation som alltjämt bör utmärka densamma, är underkastad en ändamålsenlig och jämförelsevis stark central ledning och kontroll från det allmännas sida.

Redan den utsträckning, vari statsmedel placerats och komma att placeras i rörelsen, påkallar noggrann, sakkunnig och omfattande tillsyn över medlens riktiga och lämpliga användning. Vid innevarande års utgång torde utestående statslån ur egnahemslånefonden komma att uppgå till sammanlagt

73 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

drygt 170,000,000 kronor. Lånerörelsen befinner sig i stark tillväxt. Tager man blott i betraktande närmaste femårsperiod, torde — även om endast nuvarande egnahemsanordningar bibehölles — nya egnahemslån komma att utlämnas till sannolikt ungefär 90,000,000 kronor, nya premielån till drygt 3,000,000 kronor samt statsbidrag till lokalorganen för täckande av deras förvaltningskostnader och risker till ungefär 5,600,000 kronor, vartill komma lånen ur jordförmedlingsfonden. Alldeles oavsett den nu i övrigt ifrågasatta utvecklingen av egnahemsverksamheten är det sålunda av stor vikt för det allmänna, att trygghet ernås för största och bästa nytta av de högst betydande penningbelopp, som staten insätter i rörelsen. I själva verket har egnahemsverksamheten, i jämförelse med flertalet andra av staten understödda eller utövade ekonomiska verksamhetsgrenar, numera utvecklats till så stor omfattning, att det kan komma att visa sig hava varit oförsvarligt, att staten icke i tid noga sörjt för verksamhetens ändamålsenliga ledning och tillräckligt effektiva övervakande.

Betydelsen härav är så mycket större, som egnahemsverksamheten i dess olika former är i särskilt hög grad av ingripande samhällelig vikt icke endast beträffande ordnandet av ett mycket stort antal medborgares utkomst-, bostads- och levnadsförhållanden utan kanske än mera i fråga om den även för kommande generationer viktiga angelägenheten av den produktiva jordens lämpliga utnyttjande och rationella uppdelning i olika brukningsdelar. Verkställandet av detaljarbetet är ju visserligen starkt decentraliserat till ett stort antal ortsorgan, på vilkas intresse och sakkunskap staten i väsentlig mån litat och bör kunna lita, i all synnerhet efter genomförandet av den reformering av lokalorganen, som jag i det föregående tillstyrkt. Men trots detta, är det behövligt för staten att kunna genom ett sammanhållande centralt egnahemsorgan följa denna av halvofficiella och enskilda ortsorgan utövade verksamhet och genom tillsyn, rådgivning och kontroll söka leda rörelsens utveckling i en ur det helas synpunkt lämplig riktning. Ett antal hushållningssällskap hava också i sina nu avgivna yttranden såsom ett angeläget önskemål framhållit, att de lokala egnahemsorganen borde i ökad utsträckning få komma i åtnjutande av bistånd och råd i sitt arbete från ett centralt egnahemsorgan.

Ur de nu anförda synpunkterna synes anledning föreligga att överväga, huruvida det nuvarande centralorganet (egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet), bestående av en egnahemsinspektör med biträde av eu amanuens och ett kvinnligt skrivbiträde, intager den ställning och är så utrustat, att det med rörelsens nuvarande omfattning och förestående utveckling fyller det krav på verksamhetens samlade ledning och effektiva övervakande, som man enligt min mening måste uppställa både ur statsfinansiell och ur rörelsens egen synpunkt.

Ett ytterligare skäl att nu ägna särskild uppmärksamhet åt det centrala egnahemsorganets ändamålsenligaste anordnande ligger däri, att rätt omfattande förslag nu framställas om egnahemsverksamhetens utveckling med

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

upptagande av delvis nya uppgifter såsom vidgad och mera effektiv jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet, ytterligare åtgärder för befrämjande av arrendefrilösningar och verksamhet för utveckling av ofullständiga jordbruk. Jag kommer längre fram att med anledning av de sakkunnigas förslag i dessa delar ifrågasätta vissa nya anordningar på egnahemsväsendets område, vilka särskilt beträffande jordanskaffningsuppgiftens organisering och handhavande ofrånkomligen ställa stora och ökade krav på centralorganets medverkan, icke minst i avseende på omprövning av ifrågasatta jordanskaffningsföretags lämplighet samt kontroll över sådana företags ekonomiska genomförande. Även beträffande åtgärder för befrämjande av arrendefrilösningar ämnar jag, på sätt senare skall angivas, ifrågasätta vissa icke oväsentliga nya uppgifter för centralorganet. Den av mig förut tillstyrkta reformeringen av hushållningssällskapens egnahemsnämnder, med något starkare anknytning mellan dessa och staten, påkallar även, att centralorganet — som i allt fall bör handlägga frågor om, bland annat, tillsättandet av statsutsedda ledamöter i egnahemsnämnderna, fastställandet av instruktioner för nämndernas verksamhet och medelsförvaltning, övervakandet av de tjugusex egnahemsnämndernas jämte de enskilda egnahemsorganens fortlöpande arbeten — också gives den ställning och utrustas med sådana arbetskrafter, att det bliver möjligt för organet att sammanhålla och genomföra dessa uppgifter. Jämväl föreligger ett behov, att den centrala ledningen och kontrollen över de norrländska kolonisationsnämndernas verksamhet fastare, än vad nu är fallet, knytes till det centrala egnahemsorganet.

Jämte det att centralorganet av nu anförda skäl är i behov av någon förstärkning av arbetskrafterna, synes det vara av vikt, att i ledningen för centralorganet — på sätt de sakkunniga föreslagit — plats också beredes för några personer, hämtade från det praktiska livet. Dessa kunna mera direkt än tjänstemännen representera de intressen, särskilt jordbruksnäringen och den jord- och lånesökande allmänheten, som omedelbart beröras av egnahemsarbetet. Ledningen skulle med en sådan anordning få ökad anslutning till det praktiska livet, större förtroende från de på liknande sätt sammansatta lokalorganen liksom från allmänheten samt bättre förutsättningar att kunna verkställa erforderliga utredningar av allmän innebörd rörande uppkommande egnaliemsfrågor och andra hithöx-ande spörsmål.

Även med den uppfattning, åt vilken jag nu givit uttryck, nämligen att statens centrala egnahemsorgan behöver förstärkas och omläggas, står frågan ännu öppen, huruvida härför, såsom de sakkunniga under instämmande av ett stort antal myndigheter ifrågasatt, en särskild egnahemsstyrelse behövde inrättas eller om den centrala ledningen fortfarande kunde omhänderhavas av en direkt med jordbruksdepartementet införlivad egnahemsavdelning eller borde anförtros åt något befintligt centralt ämbetsverk.

Vad då först angår den eventuella utvägen att överflytta egnahemsärendenas centrala handläggning till ett befintligt ämbetsverk, därvid lantbruks-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 75

styrelsen ifrågasatts i några få yttranden, kan jag lielt ansluta mig till den av departementschefen år 1919 (i propositionen nr 106) under riksdagens instämmande uttalade mening, att denna väg icke bör beträdas. Frånsett den omständighet, som var avgörande vid ärendets behandling av statsmakterna år 1919 — nämligen att egnahemsrörelsen är av sådan speciell natur, hland annat med hänsyn till dess sociala och ekonomiskt-tekniska sidor, att den icke bör såsom sidouppgift inordnas under huvudsakligen för andra verksamhetsgrenar inrättade ämbetsverk — torde det varken av besparingsskäl eller ur egnahemsrörelsens egen synpunkt vara nägot att vinna genom dylik omflyttning.

Då jag alltså icke anser mig kunna förorda, att egnahemsarbetets centrala ledning inlägges under något redan existerande centralt ämbetsverk, återstår valet mellan ett bibehållande av en egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet eller dennas utbrytande ur departementet till en självständig styrelse. Med hänsyn till det förut påvisade behovet av centralorganets förstärkning måste dess sammansättning och arbetskrafter bliva i sak ungefär lika, antingen det ena eller andra alternativet väljes. Vid valet mellan dessa alternativ bör beaktas, att det centrala egnahem sorganets huvuduppgifter icke varit och i fortsättningen än mindre bliva av samma art som departementens arbete i övrigt med kanslimässig beredning av konseljärenden. De äro i stället av självständigt förvaltande, kontrollerande och utredande art. Att märka är, att egnahemsavdelningen år 1919 uppbyggdes såsom ett försök att genomföra det av departementalkommitterade pa sin tid förordade systemet med de centrala ämbetsverkens inflyttande i departementen. Den erforderliga kommunikationen mellan verket och departementschefen skulle därvid — såsom också skett i fråga om egnahemsavdelningen — huvudsakligen äga rum genom muntliga framställningar eller i särskilda fall genom promemorior. Ur konstitutionell och administrativ synpunkt torde det vara ägnat att bereda ökad klarhet och bättre ansvarsfördelning, om det centrala egnahemsorganet gåves samma ställning som andra statliga förvaltningsorgan med rätt och skyldighet att under eget ansvar självständigt handlägga de ärenden, som organet och icke Kungl. Maj:t skall avgöra. Härtill kommer, att det ur egnahemsrörelsens egen synpunkt givetvis bleve fördelaktigt, att det centrala organet flnge odelat och självständigt ägna sig åt hithörande uppgifter. Den av de sakkunniga föreslagna, mycket viktiga anordningen med ledningen av centralorganet delvis förlagd i händerna på lekmannaledamöter från det praktiska livet synes ej heller lämpligen kunna förenas med centralorganets fortsatta inbyggande direkt inom Kungl. Maj:ts kansli. I allt fall skulle därvid ett rätt egendomligt förhållande bliva rådande mellan å ena sidan departementets allmänna ledning och å andra sidan en korporation av delvis utifrån hämtade personer för ledning av den speciella verksamhet, som en avdelning av departementet utövade. Ur kostnadssynpunkt torde det ej spela någon roll, om en på visst sätt utökad egnahemsavdelning bibehålies inordnad inom

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

departementet eller om ett på samma sätt sammansatt och med samma arbetskrafter utrustat centralt egnahemsorgan förlägges under departementet såsom eu särskild egnahemsstyrelse. Det i vissa yttranden mot den senare anordningen framförda i och för sig beaktansvärda skälet, att nya ämbetsverk över huvud taget ej borde inrättas, torde dock icke böra vara så avgörande, att man av detta skäl bör avstå från en i och för sig önskvärd lösning av frågan. Det gäller ju icke att skapa ett alldeles nytt förvaltningsorgan, ty ett centralt egnahemsorgan finnes redan. Frågan är, om det icke av sakliga och administrativa skäl vore lämpligare och riktigare att förläna detta organ en ändrad ställning. Då detta, såsom ock de sakkunniga och ett stort antal hörda myndigheter framhållit, kan anses vara behövligt och i ej ringa grad ägnat att befordra egnahemsverksamhetens ändamålsenliga utövning, förordar jag den ifrågasatta omläggningen av jordbruksdepartementets egnahemsavdelning till en särskild statens egnahemsstyrelse.

Statens egnahemsstyrelse bör då, på i huvudsak det sätt de sakkunniga föreslagit, hava till uppgift att svara för egnahemsärendenas centrala handläggning och därvid utöva ledning, uppsikt och kontroll över den lokala egnahemsorganisationen samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå övriga erforderliga åtgärder för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling. Såsom längre fram skall närmare utvecklas kommer en av egnahemsstyrelsens mera betydande nya uppgifter att avse åtgärder för jordanskaffningsverksamlietens ordnande. Därjämte torde å egnahemsstyrelsen höra överflyttas utövandet av den ledning av och kontroll över de norrländska kolonisationsnämndernas verksamhet, som enligt § 3 av de utav riksdagen år 1925 antagna allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna ankommit på jordbruksdepartementet.

Vad angår egnahemsstyrelsens sammansättning, arbetskrafter och avlöningsstat, kan jag med nedan angivna ändringar ansluta mig till de sakkunnigas förslag. De sålunda ifrågasatta ändringarna äro i huvudsak föranledda av statskontorets och allmänna civilförvaltningens lönenämnds yttranden i ämnet, däri föreslagits vissa inskränkningar i de sakkunnigas organisationsförslag, varigenom staten för styrelsen‘skulle nedbringas från det av de sakkunniga äskade beloppet 58,000 kronor till, såsom statskontoret ifrågasatt, 48,500 kronor. För min del anser jag, att viss ytterligare beskärning kan företagas. I överensstämmelse med vad lönenämnden förordat torde sålunda arvodet till styrelsens chef böra nedsättas från föreslagna 15,000 kronor till 13,000 kronor. Befattningen torde anses närmast motsvara i 2 kap. avlön ingsreglementet avsedda tjänster. Mot förslaget i vad angår egnahemsstyrelsens ledamöter har jag endast den erinran, att utöver de tre ledamöterna — vilka höra företräda den praktiska förtrogenheten med jordanskaffnings- och egnahemslåneverksamheten, i vad angår såväl jordbrukssom bostadslägenheter — torde, på sätt och av skäl som statskontoret angivit, en av Kungl. Maj:t utsedd representant för statskontoret jämväl böra, mot ett

Kungl. Majds proposition Nr 97. 77

årsarvode av 500 kronor, ingå såsom ledamot av styrelsen vid behandlingen av frågor rörande huvudsakligen medelsförvaltningen och kontrollen däröver. Beträffande styrelsens tjänstemän tillmäter jag stor vikt, att en i tekniskt-ekonomiska angelägenheter på hithörande områden kunnig och praktiskt erfaren arbetskraft erhålles att närmast under chefen handlägga frågor företrädesvis angående jordanskaffning och vad härmed sammanhänger samt rörande rådgivning vid lokalorganens praktiska verksamhet. Denne befattningshavare, som alltså närmast skulle motsvara den av de sakkunniga ifrågasatte tekniske sekreteraren, bör, på det att en fullt kvalificerad person helst från det praktiska livet må kunna förvärvas, placeras i lönegraden B. 26 och benämnas byrådirektör för tekniskt-ekonomiska ärenden. Hos styrelsen bör vidare anställas en sekreterare, som med hänsyn till arbetets beskaffenhet ej torde böra placeras högre än i lönegraden B. 21. ävensom ett kanslibiträde i lönegraden B. 7. Övriga möjligen förekommande biträdesgöromål m. m. torde åtminstone tillsvidare kunna bestridas med anlitande av den till extra biträden avsedda anslagsposten, vilken av statskontoret föreslagits till 5,440 kronor men som torde kunna ytterligare nedsättas. I överensstämmelse med vad jag sålunda förordat och med godkännande i övrigt av de sakkunnigas förslag, sådant det av statskontoret omformats, torde staten för egnahemsstyrelsen böra upptagas sålunda.

Befattningshavare.

Chefen för egnahemsstyrelsen, tillika statens egnahemsinspektör, arvode å

13,000 kronor ............................................................................................ —

1 byrådirektör för tekniskt-ekonomiska ärenden .................................... B. 26

1 sekreterare.................................................................................................... B. 21

1 kanslibiträde ............................................................................................ B. 7

Avlöningsstat.

Avlöningar............................................................................ 29,848: —

Arvoden till tre ledamöter vardera å 1,000 kronor och

till en ledamot å 500 kronor 3,500: — 33,348: —

Vikariatsersättningar m. in., förslagsvis ........................................ 1,200: —-

Dagarvoden, förslagsvis ........................................................................ 2,000: —

Extra biträden, högst............................................................................ 3,452: —

Summa 40,000: —

Såsom statskontoret föreslagit, torde expensmedel till egnahemsstyrelsen böra av Kungl. Maj:t ställas till styrelsens förfogande av nionde huvudtitelns allmänna expensanslag. För sådant ändamål torde kunna beräknas komma att åtgå omkring 2,000 kronor. Styrelsens resekostnader torde redovisas å anslaget till rese- och traktamentsersättningar under nionde huvudtiteln.

Nuvarande anordninga r.

•8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Därest lokal för styrelsen ej skulle kunna beredas i kronan tillhörig fastighet utan förhyrande av lokal för någon tid bleve nödvändigt, torde härför erforderligt belopp kunna av Kungl. Maj:t anvisas av tillgängliga medel.

Anslaget till statens egnahemsstyrelse, som alltså för budgetåret 1928— 1929 bör upptagas till 40,000 kronor, bör, erhålla karaktär av extra förslagsanslag.

Sedan riksdagen beslutat i ärendet, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion för egnahemsstyrelsen.

4) Jordförmedlings- och jordanskalfningsyerksamheten.

Såsom förut erinrats understödjer staten verksamhet för jordförmedling genom utlämnande av lån från jordförmedlingsfonden samt genom statsbidrag till hushållningssällskap för jordförmedlingsverksamhet.

Enligt kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 484) gälla i huvudsak följande allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.

Från jordförmedlingsfonden äger Kungl. Maj:t bevilja statslån åt hushållningssällskap och kommuner samt åt vissa aktiebolag och föreningar (jordförmedlare). För att kunna ifrågakomma till erhållande av dylikt statslån skola jordförmedlarna fylla vissa kvalifikationer, vilka i allt väsentligt äro de samma, som fordras för erhållande av statslån ur egnahemslånefonden. Lån ur jordförmedlingsfonden skall avse inköp till uppgivet pris av visst jordområde. Området skall i ansökningen beskrivas. Vissa intyg fordras om områdets lämplighet. Jordförmedlaren skall till jordbruksdepartementet för prövning och fastställelse insända upprättad styckningsplan för området jämte över densamma i viss ordning avgivet yttrande. Innan styckningsplanen sålunda fastställts, får jordförmedlaren icke avyttra någon del av den inköpta fastigheten eller avverka skog å densamma utöver husbehovet. Från det med lånet inköpta området få upplåtelser av lotter ske endast under äganderätt, dock kunna upplåtelser under särskilda villkor få ske på arrende med rätt för arrendatorn att efter högst 20 är under äganderätt förvärva lägenheten såsom eget hem. Lånebeloppet uppgår till högt % av områdets verkliga värde, dock ej till mer än */- av köpesumman. Aktiebolag och föreningar skola ställa av statskontoret godkänd säkerhet för lånet, vilket måste lyftas inom ett år från beviljandet. Lånet löper med en ränta av 4.7 5 procent. Med ledning av jordförmedlares årliga redogörelser till jordbruksdepartementet över försäljningar av lotter från området föreskriver Kungl. Maj:t för varje år, huru mycket av lånet, som skall årligen återbetalas. Detta belopp skall bestämmas efter värdet å de försålda lotterna i förhållande till hela områdets värde. Lånet får i regel ej åtnjutas längre än intill utgången av femte kalenderåret efter det år, då lånet blivit lyft.

Vid sidan om dessa bestämmelser kan emellertid, enligt riksdagens medgivande 1923, 1924 och 1926, förlagslån in- jordförmedlingsfonden utlämnas i friare former. I kungörelsen den 19 mars 1926 (nr 55) har sålunda meddelats, att riksdagen medgivit att, utan hinder av de utav riksdagen 1919 antagna allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlings-

79 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

fonden, Kungl. Maj:t må av fondens tillgängliga kapitalbehållning till förlagslån för förmedling genom eller under kontroll av hushållningssällskap av jord till egna hem för jordbruksändamål disponera från och med 1926 tillsvidare tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår i beviljade förlagslån icke vid något tillfälle överstiger sammanlagt 2,500,000 kronor, att utlämnas mot en ränta av fyra procent om året och under de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t kan finna gott att i varje särskilt fall föreskriva, i syfte att betryggande garantier ernås för förlagslånens användande till avsett ändamål. I kungörelsen förordnas, att ansökning om erhållande av sådant förlagslån skall, ställd till Kungl. Maj:t, ingivas till jordbruksdepartementets egnahemsavdelning, som har att föranstalta om erforderlig utredning i ämnet och därefter underställa ansökningen Kungl. Maj:ts prövning.

Medan utlåningen ur jordförmedlingsfonden enligt 1919 års allmänna bestämmelser varit mycket ringa — under tiden 1920—1927 hava blott 347,100 kronor beviljats i dylika lån — har efterfrågan på förlagslån i friare former däremot varit mera omfattande. Under tiden 1/1 1923—S1/12 1927 hava sålunda 1,333,000 kronor beviljats i form av förlagslån. Dessa hava utlämnats till Södermanlands läns, Jämtlands läns och Norrbottens läns hushållningssällskap samt föreningen Egna hem, Sya, u. p. a., Kalmar läns egnahemsaktiebolag, Värends egnahemsaktiebolag, andelsföreningen Eget hem inom Kristianstads län u. p. a., Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. och Gävleborgs läns egnahemsaktiebolag.

Under huvudavdelningen om den lokala egnaliemsorganisationen har redogörelse lämnats rörande villkoren för utlämnande av statsbidrag till hushållningssällskapen för jord förmedlingsverksamhet.

1925 års kolonisationssakkunniga hava framhållit i huvudsak följande wä 5 drs korörande jordanskaffningsverksamhetens betydelse och allmänna innebörd. lonlfatwns~

sakkurmrga.

Jordanskaffningsverksainlieten hade till uppgift att bringa den jordsökande allmänheten och den befintliga jordtillgången i omedelbar och för egnaliemsbildningen fruktbärande kontakt med varandra. Den föreslagna egnaliemsorganisationen borde med kraft kunna medverka därtill, att tjänlig egnahemsjord uppbringades i erforderlig omfattning samt tillhandahölles den jordsökande allmänheten under skäliga villkor. Detta vore av vikt icke blott med hänsyn till verksamhetens sociala sida, utan även i betraktande därav, att förefintlig jordtillgång borde tillvaratagas och användas på fullt rationellt sätt.

Vid jordanskaffningsverksamhetens bedrivande borde egnahemsorganisationen söka att i första rummet taga det enskilda initiativet i sin tjänst samt därvid leda, understödja och kontrollera detta, så att resultatet bleve ur allmän synpunkt tillfredsställande. Organisationen borde dock därjämte vara beredd och mäktig att på effektivt sätt själv anskaffa, tillgodogöra och upplåta jord. Detta borde ske i den mån så erfordrades för att reglera eller supplera det enskilda initiativets åtgöranden. Huvudmålet för organisa-

80 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 97.

tionens jordanskaffningsverksamhet borde vara, att jordsökandes berättigade krav att erhålla jord tillgodosåges och att befintliga tjänliga jordområden utnyttjades samt att allt detta skedde i nödig omfattning och på ändamålsenligt sätt.

Egnahemsorganisationens befattning med jordanskaffningen komme säkerligen att bliva av skiftande slag, allt efter olika förhållanden och landsdelar. Understundom kunde uppgiften inskränkas til! ren förmedling av jords övergång från enskild säljare till egnahemsköparen. I andra fall kunde fråga uppstå om parcellering och försäljning i organisationens egen regi av styckningsegendomar. Särskilt för Norrlands vidkommande, där befolkningen vore i stark tillväxt och där stort behov funnes att befordra jordbruksnybildningen, kunde det bliva nödvändigt att efter noggrann prövning även förvärva och genom nykolonisation exploatera större odlingsområden. De olika egnahemsnämnderna borde så organiseras, att de efter förhållandenas krav kunde på ett fullt nöjaktigt sätt utöva sålunda ifrågakommande olikartad verksamhet.

I enlighet med vid de sakkunnigas tillsättande angivna direktiv innehölle de sakkunnigas förslag icke något expropriationsförfarande, utan förslaget förutsatte, att jordanskaffningsverksamheten komme att bedrivas på grund av frivilliga försäljningar från jordägarnas sida. Att verksamheten sålunda grundades på frivilliga köpeavtal uteslöte ej, att det allmänna kunde och borde vid skeende försäljningar även från enskilda uppställa vissa fordringar såsom villkor för det allmännas ekonomiska medverkan.

över huvud taget borde egnahemsorganisationen ständigt tillse, att jordanskaffningsverksamhet, som bedreves genom eller under kontroll och medverkan av organisationen, utövades på ett ur allmän synpunkt fullt tillfredsställande sätt.

De sakkunniga hava till en början föreslagit, att i huvudsak följande allmänna synpunkter borde beaktas vid egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet över huvud taget.

Jordanskaffningsverksamheten bör avse att bereda tillfälle för härtill lämpliga jordsökande personer att 1) förvärva tjänlig jord till a) bildande av jordbruksegnahem eller b) utveckling av ofullständiga jordbruk eller 2) frilösa arrendejordbruk. Såsom lämplig jordsökande kan anses den person, som är svensk medborgare, råder över sig och sitt gods, gjort sig känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga goda personliga förförutsättningar för genomförande av det företag, som avses med jordförvärvet, däri inbegripet drivande av ett mindre jordbruk. Vid bedömande av jordsökandes lämplighet, därvid hustrus förutsättningar även torde uppmärksammas, bör hänsyn ock tagas till sökandes behov av bistånd för jords anskaffande och hans möjlighet att med till buds stående hjälpmedel bilda ett sådant jordbruk, att han erhåller nöjaktig försörjning. Då fråga är om förvärv av jord till bildande av nytt jordbruk å obruten mark, bör jordsökandes lämplighet prövas med särskild noggrannhet.

Jord, som ifrågasättes till användning för här avsett ändamål, bör med hänsyn till jordmån, läge, avsättningsförhållanden, jordpris och andra på frågan inverkande omständigheter kunna antagas äga erforderliga förutsättningar att tjänligen användas för ändamålet. Därest fråga är om till nyodling ifrågasatt jord, bör med särskild uppmärksamhet tillses, att sådan jord är odlingsvärd och kan odlas för rimliga kostnader. Egendom med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tillräckliga, i gott stånd varande byggnader och för större jordbruk särskilt lämplig jord och ägoQgur bör ej, utan synnerliga skäl, genom här avsedd jordanskaffningsverksamhet styckas i annan män än beträffande sådan del. som utan olägenhet för egendomens rationella drift kan avskiljas och i övrigt lämpar sig för egnahemsändamål.

I den mån jordanskaffningsverksamheten avser jordbruksegnahem, bör eftersträvas, att sådan brukningsdel bliver av den storlek, att bärkraftigt jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller bärgning och sysselsättning. Förutom härför erforderlig areal åker eller odlingsjord bör brukningsdelen, där så kan ske och ortens förhållanden det påkallar, tilläggas skogs- och betesmark för husbehov av bränsle och gagn virke samt för erforderligt bete å härför lämplig mark. Där sådant betingas av särskilda omständigheter, må verksamheten ock avse egnahemslägenheter av mindre storlek, avsedda till hantverkare- eller arbetaresmåbruk, trädgårdsbruk eller dylikt. Jordanskaffningsverksamhet för frilösning av arrendejordbruk må avse jordbruk av lämplig storlek och art med intill tjugufem hektar åker. Ofullständigt jordbruk, som huvudsakligen på grund av ringa areal åker, kultiverad betesmark eller för dessa ändamål lämplig oodlad jord icke giver brukaren erforderlig utkomst av jordbruket, må genom här avsedd jordanskaffningsverksamhet kunna tilläggas ytterligare erforderlig jord. så att jordbruket därigenom når om möjligt den storlek, som avses i första stycket.

Jord, som tillhandahålles genom jordanskaffningsverksamheten, bör upplåtas till sådant pris och under sådana vilkor i övrigt, att tillträdarens kostnad för förvärvet och vad härmed sammanhänger icke bliver högre, än att företaget bör kunna av honom i fortsättningen genomföras.

Beträffande utövandet av den jordanskaffningsverksamhet, som borde ankomma på hushållningssällskapens egnahemsnämnder, hava de sakkunniga föreslagit, att det borde åligga egnahemsnämnd att, med anledning av till nämnden inkomna jordansökningar och nämndens kännedom i övrigt om behovet att uppbringa jord, söka tillgodose dylika ansökningar och sådant jordbehov. Verksamheten, vilkens art och omfattning alltså skulle bestämmas av det verkliga behovet, borde i första hand ske med anlitande av det enskilda initiativet; och borde nämnden för sitt områdes vidkommande

a) söka förvärva ingående kännedom om tillgången å jord för förenämnda ändamål, oavsett om jorden vore i enskild eller publik ägo, samt i särskild förteckning inregistrera sålunda erhållna uppgifter,

b) verka för att lämplig jordtillgång utnyttjades för ifrågavarande ändamål samt därvid, bland annat, sprida kännedom om hithörande jordanskaffningsverksamhet och uppgifter om tillgänglig jord,

c) lämna kvalificerade jordsökande anvisning å salubjuden lämplig jord och biträde vid jordområdes och köpevillkors bedömande, köps avslutande och härmed sammanhängande angelägenheters ordnande,

d) följa frågor om förestående uppskattningsförrättningar vid kronans jordbruksegendomar samt, i den mån så påkallades, framställa förslag om dylika egendomars och annan publik jords tagande i anspråk helt eller delvis för ifrågavarande ändamål,

e) på begäran av jordsäljare granska styckningsplaner, salupris och för-

säljningsvillkor samt medverka vid utväljandet av köpare ävensom, där så Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 79 häft. (Nr 97.) 6

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

befunnes lämpligt, för jordsäljares räkning och på hans risk enligt skriftligt avtal ombestyra hithörande verksamhets utförande.

Förutom nu berörda jordanskaffningsverksamhet av mera förmedlande art med biträde av det enskilda initiativet, hava de sakkunniga emellertid ifrågasatt, att egnahemsnämnderna även borde hava till uppgift att, där så erfordrades, bedriva jordanskaffningsverksamhet i egnahemsorganisationens egen regi. Dt; sakkunniga hava motiverat detta förslag på följande sätt.

»Att jordanskaffningsverksamhet bedrives genom organisationens omedelbara försorg, bliver säkerligen nödvändigt. Den enskilde jordsökanden kan icke städse på egen hand anskaffa det erforderliga jordområdet och nöjaktigt ordna alla frågor för områdets tillgodogörande. Framför allt lärer detta ej kunna ske, då fråga är om en större egendom, som skall för flera jordsökandes räkning gemensamt uppbringas och i ett sammanhang uppdelas i flera lotter. Än mindre kan den enskilde jordsökanden ensam ordna saken beträffande större odlingsområden, där ett tillgodogörande för egnahemsbildning dessutom kräver förberedande åtgärder i form av större gemensamma dikes- och vägföretag. Att enbart lita till det enskilda initiativ, som här och var kan komma till stånd genom privata jordstyckare för dessa angelägenheters ordnande, är icke heller tänkbart. Sådan enskild företagsamhet lärer i allmänhet oj utövas med mindre företaget är lockande ur vinstsynpunkt. Erfarenheten har också ådagalagt, att den privata jordanskaffningsverksamlieten uppträder ojämnt och ej alltid tillgodoser det allmännas och jordsökandenas krav. Framför allt är enskild företagsamhet icke påräknelig för nöjaktigt utnyttjande av större odlingsområden till egnahemsändamål. I andra länder, där jordanskaffning befunnits böra ordnas rationellt — exempelvis i våra grannländer Danmark och Finland — har detta måst och kunnat ske genom en statlig organisations direkta verksamhet. De värden, varmed jordanskaffningsverksamheten arbetar — landets produktiva jord och jordsökande befolkning — äro för övrigt så höga, att verksamheten icke får ske slumpvis med spelrum endast för enskilda krafters godtycke. All anledning finnes för det allmänna att förutseende och ordnande ingripa direkt i denna verksamhet, så att resultatet bliver gott. De sakkunniga äro följaktligen övertygade om, att det är både behövligt och lämpligt, att det enskilda initiativet kompletteras med och regleras genom den statsunderstödda egnahemsorganisationens direkta åtgärder för anskaffande och tillgodogörande av jord till egnahemsbildning. Härmed är icke sagt, i vilken utsträckning organisationen själv skall bedriva inköp och försäljning av jord. Denna sak får bero av behovet, förhållandenas naturliga utveckling samt statens medelsanvisningar.

Organisationens jordanskaffning i egen regi bör utövas av egnahemsnämnderna. Dessa böra i fackligt och administrativt hänseende inrättas med tanke även på denna uppgift samt böra erhålla statens ekonomiska stöd för sådan verksamhets effektiva bedrivande.»

De sakkunniga hava föreslagit, att rörelsekapital för egnahemsnämndernas jordanskaffningsverksamhet i egen regi skulle tillhandahållas i form av lån från en fond, benämnd jordanskaffningsfonden, samt i vissa fall därjämte genom s. k. jordanskaffningsanslag.

Kungl. Maj:ts proposition AV 97.

X3

Jordanskaffnings fonden borde bildas därigenom, att den nuvarande jordförmedlingsfondens kapital, i den män detta vore eller bleve disponibelt, överfördes till den förstnämnda fonden, som alltså vore avsedd att ersätta jordförmedlingsfonden. Fondens medel borde disponeras uteslutande förberedande av rörelsekapital för egnahemsnämndernas jordanskaffningsverksamhet. Sådan disposition borde ske genom att Kungl. Maj:t i vart fall beslutade om tilldelandet av lån ur fonden (jord anskaffning slån) till de olika egnahemsnämnderna.

Jordanskaffningslån linge nämnden använda till allmänt rörelsekapital i sin jordanskaffni ags verksam hot såsom för gäldande av köpeskilling för av nämnden vederbörligen inköpt fastighet och bestridande av utlägg, som föranleddes av nämndens verksamhet för fastighetens tillgodogörande för egnahemsändamål och vad härmed sammanhängde. Ä lyftat jordanskaffningslån skulle erläggas ränta efter fyra procent om året.

Jor danskaffning sanslag skulle utga ur ett under nionde huvudtiteln uppfört utgiftsanslag samt finge av nämnden användas vid bedrivande av jordanskaffningsverksamhet, endast för så vitt denna berörde av nämnden förvärvad oodlad, odlingsbar .jord, där behov uppenbarligen funnes att förbilliga kostnaderna för sådana iordningställningsarbeten, som erfordrades för att egnahemslägenheter må kunna frän jordområdet upplåtas till sådant pris och i sådant skick, att dugande brukare kunde övertaga lägenheterna. Därest iordningställningsarbetena avsåge nödvändiga torrläggningsföretag eller anläggandet av vägar, som förbunde området eller dess lotter med äldre kommunikationsleder, finge nämnden anlita sig tilldelat jordanskaffningsanslag för nedbringande av kostnaderna för sådant arbete med högst hälften. Efter tillstånd av Kungl. Maj:t finge nämnden därjämte, om särskilda skäl därtill föranledde, använda jordanskalTningsanslaget till nedbringande till högst hälften av kostnaderna jämväl för annat nödvändigt iordningställningsarbete å odlingsområdet, enkannerligen sådant som avsåge produktiv förbättring. Därest annat bidrag av statsmedel utgått för visst iordningställningsarbete, ägde nämnden ej använda jordanskaffningsanslaget för ytterligare nedbringande av kostnaderna för sådant arbete, med mindre Kungl. Maj:t i vart fall härtill lämnade tillstånd.

Dét skulle åligga egnahemsnämnd, som tilldelats jordanskaffningslån eller jordanskaffningsanslag att, enligt anvisningar från egnahemsstyrelsen, sa ordna sin bokföring, att av särskilt konto för varje av nämnden bedrivet jordanskaffningsföretag framginge, i vad män företaget lämnat överskott eller underskott. Uppkomme dylikt överskott, vore nämnden skyldig att, efter revision och jämlikt beslut av egnahemsstyrelsen, inbetala överskottet till statskontoret, att tillföras för danskaffnings fondens riskfond. Täckning av underskott å jordanskaffningsverksamliet skulle enligt egnahemsstyrelsens beslut ske med anlitande av medel från jordanskaffningsfondens riskfond.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att följande reglementariska föreskrifter skulle lunda till efterrättelse vid bedrivandet av jordanskaffningsverksamhet i egnahemsnämndernas egen regi.

När fråga uppkommer om förvärv för egnahemsnämnds räkning av jord, bör inköpet föregås av erforderliga förundersökningar för bedömande av jordområdets lämplighet och exploateringsförhållanden. Därest nämnden linner jordområdet lämpligt till inköp, bör nämnden uppgöra en möjligast tillförlitlig, men försiktigt hållen beräkning rörande företagets påräkneliga ekonomiska resultat (förhandskalkyl), innehållande uppgifter om å ena sidan

84 Kungl. Majrts proposition Nr 97.

inköpssumman och nämndens övriga beräknade kostnader för företaget samt a andra sidan påräkneliga försäljningsbelopp och andra inkomster av företaget, bland vilka senare må inräknas för företaget tillgängliga statsanslag utan återbetalningsskyldighet.

Egnahemsnämnd må inköpa för här avsedda ändamål lämplig befunnen .jord, under förutsättning att till nämndens förfogande för företaget disponibelt rörelsekapital i form av jordanskaffningslån och .jordans k a f f n i n gsa n s lag förslår att täcka de med inköpet och exploateringen förenade kostnader samt att den nyss omförmälda förhandskalkylen utvisar, att företaget ej beräknas komma att lämna underskott. Därest nämnden, trots att angivna förutsättningar ej äro för handen, likväl önskar inköpa viss jord, är nämnden skyldig att, med handlingarnas insändande och eget yttrande, innehållande jämväl nämndens förslag i inköpsfrågan och uppgift om nämndens disponibla tillgång av rörelsekapital för företaget, underställa ärendet egnahemsstyrelsens prövning.

Egnahemsstyrelsen bör vara befogad bemyndiga nämnden inköpa jordområdet under förutsättning, att området liksom företaget i övrigt kan antagas vara för ändamålet lämpligt, att rörelsekapital tinnes till nämndens förfogande för företaget samt att förhandskalkylen utvisar att möjligen uppkommande underskott bör kunna täckas på sätt nedan sägs. Därest jordanskaffningsfondens riskfond överstiger tio procent av jordanskaffningsfondens kapitalbelopp samt i den mån riskfondens sålunda överskjutande del, efter avräknande av beräknade underskott ä av styrelsen förut medgivna ej avslutade jordanskaffningsföretag, förslår att jämväl täcka det beräknade underskottet å det nu ifrågavarande företaget, må styrelsen medgiva nämnden inköpa sådant jordområde, där förhandskalkylen utvisar beräknat underskott.

Sedan egnahemsnämnd vederbörligen förvärvat jordområdet, har nämnden att gä i författning om företagets slutliga planläggning och genomförande. I den mån så erfordras, må nämnden vidtaga åtgärder för anläggande av väg från området till äldre kommunikationsleder och enklare utfartsvägar från lotterna till vägnätet i övrigt. Där fråga är om odlingsbar mark eller sådant av särskilda skäl eljest påkallas, må för företagets genomförande erforderliga diken anläggas genom nämndens försorg. Innehåller området egnahemslotter, som från början helt sakna odlad jord, må nämnden, därest så beflnnes lämpligen kunna ske, i ett sammanhang ombestyra viss första odling av en mindre areal å varje sådan lott. Här omförmälda arbeten böra planläggas och utföras under noggrann tillsyn och kontroll av nämnden, i syfte att de må draga minsta möjliga kostnad och samtidigt medföra effektivt resultat för områdets försatta disposition i egnahemssyfte.

Egnahemsnämnd bör i god tid vidtaga erforderliga åtgärder för försäljning av lotter och fastigheter från av nämnden inköpt jordområde. Försäljningspriset bör bestämmas till det verkliga saluvärdet för lotten eller fastigheten i det skick, den befinner sig i vid försäljningstillfället. Då fråga är om försäljning från området av sådana lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån må kunna ifrågakomma, äger nämnden att med lottköparen överenskomma om sådana villkor för köpeskillingens gäldande, att en tiondel betalas kontant vid köpeavtalets ingående eller senast vid tillträdet samt att, därest den del av egnahemslån som må hänföra sig till jordens inköp icke skulle förslå att till fullo gälda återstående nio tiondelar av köpeskillingen, sålunda överskjutande mindre fastighetsskuld må hos nämnden innestå mot säkerhet av inteckning i fastigheten, liggande närmast efter den till

85 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

säkerhet för egnahemslånet lämnade inteckning, att av köparen förräntas efter fem procent om året och avbetalas i lämpliga av nämnden, enligt föreskrifter från egnahemsstyrelsen, fastställda terminer. Vid försäljning från området av andra fastigheter bör köpeskillingen i regel antingen gäldas kontant eller till viss del med övertagande av betalningsansvaret för i sådan fastighet kvarliggande, däri intecknad, äldre enskild gäld.

Vad de sakkunniga uttalat och föreslagit i fråga om allmänna synpunkter att beaktas vid jordanskaffningsverksamheten över huvud taget (såsom angående jordsökandes kvalifikationer, jordens och lotternas lämplighet, skäliga upplåtelsevillkor o. d.) ävensom angående bedrivandet av sådan verksamhet med anlitande i första hand av medverkan från det enskilda initiativet, har knappast rönt gensaga i något yttrande. De myndigheter, som uttalat sig i dessa frågor, hava i allt väsentligt gillat de sakkunnigas uttalanden.

I yttrandena har särskild uppmärksamhet ägnats den del av de sakkunnigas hithörande förslag, som avser jordanskaffning i egnahemsnämndernas egen regi. Meningarna hava varit delade om lämpligheten och behovet av sådan verksamhet, därvid flera av dem, som yttrat sig i ämnet, ställt sig mer eller mindre betänksamma till förslaget i denna del.

De sakkunnigas förslag om jordanskaffning i egen regi har i huvudsak — ehuru i vissa fall med tvekan eller med särskilt understrykande av risken vid sådan verksamhet — tillstyrkts av statskontoret, socialstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Stockholms läns och stads, Östergötlands läns, Jönköpings läns, Skaraborgs läns, Blekinge läns. Hallands läns, Skaraborgs läns, Örebro läns, Västmanlands läns, Kopparbergs läns, Gävleborgs läns, Västernorrlands läns, Västerbottens läns och Norrbottens läns hushållningssällskap. Av det väsentliga innehållet i dessa yttranden inhämtas bland annat följande.

Statskontoret har i stort sett intet att erinra mot förslaget om jordanskaffning i egen regi men har uttalat, att bestämmelserna borde sa avfattas, att det tydligt framginge, att jordanskaffnings lån blott borde få tagas i anspråk för bestridande av utgifter, vilka kunde bliva täckta vid en sedermera skeende försäljning, samt att jordanskaf f ning sanslagen borde avses endast för sådana åtgärder till förbilligande av kostnaderna för egnahemslägenheternas ordnande, vilka icke kunde beräknas komma att återvinnas vid försäljningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava betonat, att ett nytt riskmoment tillkomme med statens övertagande av jordförmedlingsverksamhet. I all synnerhet kunde betydande ränte- och driftsförluster uppkomma vid inköp och styckning av större egendomar, då försäljningen droge längre tid, än som beräknats vid planerandet. Eventuella förluster borde täckas icke genom

Yttranden.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

någon statlig riskfond utan genom att riksdagen, pa Kungl. Majts framställning, anvisade särskilda anslag.

Domänstyrelsen har betonat, att den riskfyllda jordanskaffningsverksamheten borde från början handhavas med den största försiktighet och omtanke. Det vore därför mindre välbetänkt att i ett stort antal fall låta egnahemsnämnderna träffa slutgiltiga avtal om jordförvärv. Alla ärenden om inköp av jord borde göras till föremål för egnahemsstyrelsens prövning.

Socialstyrelsen har tillmätt frågan om jordanskaffning under sunda och enkla men betryggande former en väsentlig betydelse för egnahemsrörelsen och finner det därför angeläget, att egnahemsorganens arbetsuppgifter utvidgades till att avse jämväl åtgärder för framskaffande av erforderlig lämplig jord åt de jordbehövande. Styrelsen drogo emellertid i tvivelsmål, huruvida med den utformning, som förslaget erhållit i denna del, eu verkligt ändamålsenlig och praktisk anordning för verksamheten skulle ernås. Höga fordringar med avseende ä teoretiska insikter och praktisk skicklighet borde ställas ä de personer, vilka kom me att av egnahemsnämnderna, anlitas för planerande och genomförande av jordanskaffningsföretagen. Dä de olika egnahemsnämnderna icke alltid torde bliva i tillfälle att förfoga över sådan erforderlig sakkunskap, kunde med fog befaras, att de sakkunniga i viss man överskattat betydelsen av eu i det allmännas regi bedriven jordanskaffnings- och jordstyckningsverksamhet. Med hänsyn till den uppenbara vikten och betydelsen av att fullt sakkunniga personer kunde anlitas för hithörande krävande arbetsuppgifter kunde det därför ifrågasättas, om icke egnahemsstyrelsen borde vid sig fästa några lämpliga experter, vilka kunde ställas till vederbörande egnahemsnämnds förfogande för planläggning och genomförande av sådant företag.

I betänkandet framhölles att egnahemsnämnderna för jordanskaffning borde i första hand och i största möjliga omfattning söka anlita biträde av det enskilda initiativet. Emellertid syntes av motiveringen i övrigt liksom ock av det föreslagna reglementet framgå, att jordanskaffning i nämndernas egen regi betraktades såsom en ordinär uppgift för nämnderna. Den möjligheten syntes därför föreligga, att nämnderna komme att uppträda snarare såsom konkurrenter med det enskilda initiativet på området än som detsammas utnyttja ro och vägledare. Det kunde ifrågasättas, om icke jordanskaffningsverksamhet i nämndernas egen regi borde begränsas till att mera avse undantagsfall, där det enskilda initiativet visade sig otillräckligt, och icke utgöra en ordinarie arbetsuppgift för samtliga nämnder. Härigenom skulle denna verksamhet bättre komma att anpassas efter det inom skilda län växlande behovet av dylik verksamhet.

I förevarande sammanhang tilläte styrelsen sig slutligen fästa uppmärksamheten å den vikt och betydelse för egnahemsrörelsens sunda utveckling, som vore att tillmäta frågan om anordnandet av ändamålsenliga kommunikationsleder. Man berörde här ett synnerligen vittutseende problem, vilket väsentligen fölle utom ramen för det de sakkunniga tilldelade uppdraget, men vilket, såsom erfarenheterna från både vårt och andra länder utvisade, torde vara av väsentlig betydelse för en kolonisationsverksamhet av större mått. Då nybyggesverksamhet följde de iordningställda kommunikationslederna, finge givetvis ej synpunkter av enbart ekonomisk art på kort sikt läggas på frågan om anordnandet av nya vägar, utan torde man böra tillmäta stor betydelse åt frågan, i vad mån genom sådana vägar nya produktiva områden kunde öppnas för det enskilda initiativet. På här antytt sätt syntes genom en förutseende vägpolitik jord för kolonisation indirekt kunna anskaffas på ett naturligt och sunt sätt.

Kungl. Maj ds proposition Nr 97.

S<

Länsstyrelsen i Kronobergs län liar ansett, att genomförandet av förslaget beträffande jordanskaffning bleve betydelsefullt i vad anginge länet, där kolonisationsverksamhet i egentlig mening måste för bildande av nya jordbruk komma till stånd. De oodlade, odlingsbara marker, som funnes i länet, vore också ganska betydande, men med hänsyn till erforderliga arbeten för torrläggning och väganläggningar kunde icke enbart det enskilda initiativet ifråga om denna jord väntas föra odlingen och egnahemsbildandet framåt i önskvärd omfattning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att jordanskaffningen vore av stor vikt, om det gällde att möta ett befintligt behov. Men verksamheten borde ej sträckas så långt, att kolonisation framlockades utan förutsättningar för ekonomisk bärkraft. Tillgången på jord hade i länet hittills motsvarat behovet. Egnahemsnämnden i länet hade för styckning till egnahem inköpt sex fastigheter. I den mån behov uppkomme, kunde och borde jordanskaffnings verksamheten ökas. T avseende å kostnaderna för iordningställande av oodlade områden måste staten, såsom de sakkunniga framhållit, bära hela risken. Detta borde ske genom ett direkt anslag, som för varje särskilt fall fastställdes av det centrala egnahemsorganet inom ramen av tillgängligt statsanslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län bär funnit de föreslagna åtgärderna lämpliga, dock borde för beslut om underställande av egendomsköp en mera objektiv grund utfinnas än berörda förhandskalkyler, som kunde röna inverkan av vederbörandes subjektiva uppfattning. Ränteutgifterna kunde fä avgörande inflytande på kalkylens resultat, beroende av om kalkylatorn hoppades på snabb realisation eller räknade med lång tid. 1 betraktande av att staten skulle taga risken av egnahemsnämndernas jordinköp, borde rätten för egnahemsnämnd att besluta om inköp begränsas till smärre egendomar. Vad de sakkunniga i övrigt anfört om jordanskaffning, ville länsstyrelsen till alla delar biträda.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att de nybildade jordbruken i länet i allmänhet blivit för små för att giva brukaren försörjning, något som sammanhängde med, att den offentliga egnahemsverksamheten hittills endast undantagsvis direkt medverkat vid åtgärder för anskaffning av jord. För länet komme jordanskaffning i egen regi att huvudsakligen ligga pa anskaffande av lämplig odlingsmark, dess ändamålsenliga uppdelning i lotter och iordningställande för odling genom dikning och väganläggning. Eu sådan verksamhet borde under klok och sakkunnig ledning kunna förväntas bliva av oerhört stor betydelse för länet och dess framtid. Svårigheterna vore dock mycket stora. Det allmänna borde svara för, att kolonisationsföretaget finge en god start, men företagets lyckliga genomförande berodde därefter främst på kolonisterna själva.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att de av de sakkunniga anförda allmänna principerna för jordanskaffningsverksamheten vore fullt riktiga. En annan sak vore, om de föreliggande förhållandena nödvändiggjorde en mera forcerad verksamhet för jordbruksnybildning. Jordbruket arbetade under svåra ekonomiska förhållanden, och man finge ej utöva en artificiell, påskyndad nybildning av jordbruk, ty därigenom kunde ett jordbruksproletariat uppkomma. Jordanskaffningen i egen regi måste därför bedrivas med all försiktighet och sorgfälligt prövas i varje enskilt fall samt icke tillgripas förrän i sista hand. Jordanskaffningsanslaget borde få disponeras, även då fråga vore om inköpt odlad jord, för torrläggningar o. d., så att saluprisen ej bleve för höga.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit, att det vore synnerligen ändamålsenligt, att jordanskaffningsverksamhet på föreslaget sätt direkt och effektivt knötes till egnahemslåneverksamheten, även om sådan verksamhet ej finge större betydelse för länet. Med hänsyn till de med verksamheten förenade risker borde alla jordinköp underställas egnahemsstyrelsen, vilket särskilt under verksamhetens första år bleve av värde.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig vara ense med de sakkunniga därom, att jordanskaffningen icke borde, såsom hittills, vara helt överlämnad åt det privata initiativet. Sällskapet vore villigt att enligt sakkunnigeförslaget åtaga sig denna till stor del nya uppgift samt vore livligt intresserat av att medverka vid sådan kolonisations verksamhet, som avsåge bildandet av nya jordbruk. Sällskapet önskade gärna att beredas möjlighet härtill genom de föreslagna anordningarna med jordanskaffning i egen regi.

Blekinge läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott vore visserligen ej allt för sangviniskt ifråga om, att egnahemsnämnderna i gemen skulle kunna utöva någon mera omfattande direkt jordanskaffning. Men det vore endast i sin ordning, att egnahemsnämnderna ålades hava sin uppmärksamhet skarpt riktad på denna del av egnahemsverksamheten och att de finge känna ansvar för, att de möjligheter, som i dessa stycken erbjöde sig, bleve utnyttjade på ett för den jordsökande allmänheten fördelaktigt sätt.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig i stort sett intet hava att erinra mot förslaget. Egnahemsnämnderna komme dock att här ställas inför uppgifter, som droge avsevärda organisationskostnader och ställde stora krav på praktisk duglighet och erfarenhet. Jordanskaffning i egen regi borde därför tillgripas först, då alla möjligheter att på annan väg skaffa jord utnyttjats, samt borde utövas med största urskillning och noga anpassas efter ortsförhållandena. I länet torde det under åtskilliga år framåt ej vålla egnahemsnämnden svårigheter att enbart med det enskilda initiativets hjälp förse alla kvalificerade jordsökande inom länet med jord.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att effektiv jordförmedling och jordanskaffning vore av stor vikt. I länet hade dock hittills inga svårigheter mött att tillfredsställa jordbehovet. Skulle större efterfrågan uppstå, borde det enskilda initiativet i första hand få göra sig gällande, i visst samarbete med egnahemsorganen. Om det ändock erfordrades jordanskaffning i egen regi, vore egnahemsnämnderna med nuvarande organisation ej fullt lämpliga härför. Med hänsyn till risken kunde det ej påräknas, att hushållningssällskapen engagerade sig häri. Dä åtskilliga skäl talade för, att sådan jordanskaffning ej behövde intimt sammankopplas med låneverksamheten, samt då dylik verksamhet åtminstone inom närmaste tid bleve utövad mera försöksvis, syntes det böra övervägas, om ej det centrala egnahemsorganet i förekommande fall kunde omhänderhava jordanskaffningsverksamheten. Detta borde ej utgöra hinder för, att centralorganet i viss utsträckning anlitade egnahemsnämnderna att föreslå inköp samt övervaka och leda styckningsarbetet.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sin anslutning i huvudsak till förslaget, men hade icke större förhoppningar om resultatet av sådan jordanskaffuing, vilken vore förenad med vissa vanskligheter. I länet hade det städse varit lätt att hos enskilda jordägare förvärva erforderlig jord till skäligt pris.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

jordanskaffningsf rågan vara av synnerlig vikt. Erfarenheten hade visat, att många jordägare, som ämnat använda sig av egnahemslån, ej haft förmåga att vid köpets ingående beräkna företagets ekonomiska konsekvenser och att avtal därför träffats på sådana grunder, att egnahemslån ej kunnat lämnas. För undvikande av sådana förhållanden vore det önskvärt, att egnahemsnämnderna kunde ingripa på ett tidigt stadium. De sakkunnigas förslag syntes alltså välbetänkt. Inom länet torde jordanskaffning i egen regi dock ej få större betydelse, ty jorden vore i regel redan uppdelad i smålotter, med undantag beträffande vissa större komplex, ägda bland annat av bolag.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i princip instämt med vad de sakkunniga anfört. Nybildning av mindre jordbruk påginge inom länet genom enskilt initiativ i så stor omfattning, som med nuvarande konjunkturer och odlingstelmik gärna vore möjligt, och därför kunde direkta kolonisationsåtgärder genom egnahemsnämnden blott tillstyrkas i ett fåtal fall.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att jordanskaffning i egen regi borde ske med stor omsorg och förekomma endast på sådana platser, där jorden kunde förvärvas till fördelaktigt pris och förutsättningarna i övrigt funnes för köparna att reda sig. Att i samband med jordanskaffning ordna väg- och dikesföretag genom egnahemsnämndernas försorg kunde medföra stora ekonomiska risker. Erfarenheten från statens kolonisationsnämnd talade för, att sådana åtgärder lätt bleve alltför dyrbara. Därför borde de få förekomma endast i särskilda undantagsfall.

Förslaget om jordanskaffning i egnahemsorganisationens egen regi har i huvudsak avstyrkts eller i allt fall bemötts med den största tvekan uti yttrandena från lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län samt Uppsala läns, Södermanlands läns, Kalmar läns norra, Blekinge läns, Kristianstads läns, Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns södra och Värmlands läns hushållningssällskap samt egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a. Av dessa yttranden inhämtas i huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att tillgången till jord för egnahemsbildande vore i allmänhet god. Särskilda åtgärder vore knappast av nöden. Endast inom nordligaste delen av landet syntes jordanskaffningsfrågan vara mera aktuell. Jordtillgången bleve ännu gynnsammare, i den mån lagen om delning av jord på landet hunne verka. Ett mera allmänt övertagande från det allmännas sida av jordanskaffningen kunde lätt medföra risker och olägenheter, särskilt om det ekonomiska ansvaret ÖA7erflyttades på statsverket. Hushållningssällskapen hade hittills så gott som undantagslöst undvikit jordaffärer. Ett frångående av detta kunde medföra betänkliga konsekvenser. Egnahemsnämnderna bleve ju enligt förslaget exploatörer med skyldighet tillse, att förlust icke uppstode å jordanskaffningsföretagen, men å andra sidan skulle samma myndighet noga pröva jordpris och köparnas kvalifikationer. En önskvärd snabb avveckling av egna jordanskaffningsaffärer kunde lätt äventyra en omsorgsfull prövning i dessa hänseenden. Lantbruksstyrelsen kunde därför ej tillstyrka förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Uppsala län bär ansett, att hushållningssällskapen icke

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

under några omständigheter borde taga befattning med vad man kallat jordanskaffning i egen regi. För sådan verksamhet förutsattes en affärsskicklighet och ett arbete, som icke kunde göras av eller påräknas hos valda förtroendemän, och densamma medförde oundgängligen sådana risker, som icke lämpligen borde vila på sammanslutningar av hushållningssällskapens karaktär. Även sammanblandningen mellan sådan anskaffningsverksamhet och för det allmännas räkning driven utlåning vore i mera än ett avseende betänklig.

Länsstyrelsen i Blekige län har uttalat, att .jordanskaffningen komme att pålägga egnahemsnämnderna eu oerhörd arbetsbörda och vore förenad med de största risker. Huvudvikten borde läggas på förmedling av jordupplåtelser mellan säljare och köpare. Direkt jordanskaffning bunde i viss utsträckning egnahemsbildningen till vissa orter, där ett jordområde inköpts, samt övade visst tvång på jordspekulanterna att slä sig ned på platser, där de kanhända ej för framtiden komme att trivas. Under alla förhållanden borde eu inköpsfråga, där förhandskalkylen visade beräknat underskott, avgöras av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär ansett, att det skulle vara betänkligt, om jordanskaffning i egen regi förutsattes vara ett åliggande för egnahemsnämnderna i hela riket, oberoende av jordtillgång och jordbehov. Vad som måhända för en landsända vore det naturliga sättet att underlätta egnahemsbildandet, kunde i annan trakt bliva en i hög grad konstlad verksamhetsform. Vad anginge länet med dess fåtal större egendomar, vore det angeläget, att särskilda åtgärder ej vidtoges för dessas styckning, utan borde där endast rådgivande åtgärder förekomma. Jordanskaffningsverksamketen borde kunna utbrytas ur normalprogrammet och tilldelas egnahemsnämnd såsom åliggande endast, där sådant av förhållandena påkallades.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att eu bättre ordnad jordanskaffning sannolikt vore av nöden på sina håll. Att det vore. ett allmänt behov över hela landet, vore däremot ej visat. En organisation, anpassad för exempelvis Norrlands kolonisation, borde icke påtvingas en sydlig landsdel, där tillräckligt med jord för en sund egnahemsbildning visat sig framkomma på frivillighetens väg. Det vore ej heller lämpligt, att samma organ uppträdde som låneförmedlare och jordanskaffare. Jordanskaffningsfrågan borde upptagas såsom ett särskilt problem — utan sammankoppling med egnahemslånerörelsen — vid vars lösning medgåves olika utvägar, anpassade efter orternas mycket olika behov.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett, att jordanskaffning i egen regi vore förenad med sådana svårigheter och risker, att egnahemsnämnderna knappast borde inlåta sig härpå. Skulle sådan verksamhet i större utsträckning komma till stånd, vore det nödvändigt, att det centrala egnahemsorganet själv övertoge arbetet och ansvaret härför. Försäljning av publik jord kunde dock under lång tid framåt ske i den omfattning, att inköp genom egnahemsorganisationen av enskilda fastigheter bleve av behovet mindre påkallade.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att inga svårigheter funnes att i tillräcklig omfattning få köpa lämplig jord i den fria marknaden. Surt förvärvad erfarenhet inom länet gjorde, att jordstyckning i egen regi ej ansåges lämplig. Skulle emellertid sådan verksamhet upptagas, borde detta vara en nödfallsåtgärd, där jord ej på annat sätt stode att uppbringa, och därvid borde i första hand den publika jorden användas. Det vore i dylika fall lämpligt, om gemensamhetsskog

Kungl. M(ij:ts proposition Nr 97.

1)1

kunde anskaffas och avsättas för styckningslotternas samfällda behov, att kontrolleras exempelvis genom skogsvårdsstyrelsen.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär — under instämmande av länsstyrelsen i länet — förklarat, att behov ej funnes av särskild, utvidgad jordanskaffningsverksamhet inom länet. Egendomsfördelningen vore starkt genomförd på Gotland. Att söka ingripa och påskynda fastighetsbildningen vore nästan omöjligt och liven olämpligt.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att egnahemsnämnderna knappast komme att kunna sköta jordanskaffningen på ett tillräckligt smidigt sätt. Den allvarligaste svårigheten vore, att verksamheten måste ske så försiktigt och under sådana former, att någon omfattande jordförmedling ej komme till stånd. Om egnahemsnämnden uppträdde både som säljare och låneförmedlare, funnes ingen som kontrollerade de jordpris, som nämnden toge. Det vore tryggare, om nämnden intoge en mera fri ställning inför jordanskaffningsspörsinålet, och att den frågan i huvudsak ordnades av egnahemsföreningar. Egnahemsnämnderna kunde i sin mån medverka vid jordanskaffningsarbetet genom att upplägga register över jordsökande och till salu varande jord m. in.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att anlitandet av enskilda vore den väg, som man i huvudsak borde beträda i fråga om jordanskaffningssverksamhet. Jordanskaffning i egen regi borde bedrivas sparsamt och endast i yttersta nödfall. Den lilla kärntrupp män, som hade förmåga och vilja att klara sig, funne i de flesta fall själva utvägar att skaffa jord. Man kunde riskera, att egnahemsorganen bleve »klädda», om de skulle driva jordanskaffning. Verksamheten komme att vara riskfylld. Det kapital, som de sakkunniga ansett böra bilda jordanskaffningsfonden, borde få användas till större delen för jordförmedling med anlitande av det enskilda initiativet och endast till eu mindre del för jordanskaffning i ogen regi.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har gjort gällande, att låneförmedlarna genom att inlåta sig på jordjobberi komme att förlora sin hittillsvarande opartiska ställning i förhållande till de lånesökande. Frestelsen bleve stor för egnahemsnämnderna att bringa eu svag jordaffär på rätt köl genom att övervältra så mycket som möjligt av den hotande förlusten på köparna. En av ett flertal personer bestående egnahemsnämnd, som, själv en tungrodd institution, ip^iste inhämta lov ifråga om varje affär, bleve ej ett lämpligt jordanskaffningsorgan. Någon otillfredsställd jordhunger funnes ej, utan tvärtom vore det svårt att placera lägenheter, även om de utbjödes billigt. I någon mån vore det dock önskvärt att försiktigt stimulera jordförmedlingen, vilket kunde ske sålunda, att ä vissa, relativt få platser inom sällskapets område egnahemsnämnden förordnade jordanskaffningskommissionärer, till vilka den jordägande och jordsökande ortsbefolkningen ägde vända sig och vilka vid behov skulle samarbeta med varandra. Måhända kunde dessas verksamhet i någon mån understödjas med offentliga medel, men i stort sett skulle verksamheten säkerligen kunna med fördel ordnas utan kostnad för statsverket genom ett pensionssystem. Givetvis skulle egnahemsnämnderna hålla noggrann uppsikt över kommissionärernas verksamhet.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd bär avstyrkt förslaget om jordanskaffning i egen regi, som ej behövdes inom länet. De stora bolagen frånsålde arrendegårdar i relativt stor utsträckning samt biträdde köparna med ordnandet av lagfarts- och inteckningsärenden. Ingen

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr .97.

brist på egnahemsjord funnes i den allmänna marknaden. För jordanskaffning i egen regi fordrades en fastare och för ändamålet bättre utrustad organisation av egnahemsnämnderna än den, som de sakkunniga ifrågasatte.

Egnahemslåneförmedlingsf öreningen Hem i Sverige u. p. a. har förklarat sig dela de sakkunnigas uppfattning, att egnahemsorganen borde i första hand taga det enskilda initiativet i sin tjänst, men ställde sig tveksam i fråga om organisationens lämplighet att i egen regi handhava jordanskaffning. Mera undantagsvis bleve det fallet, att den ekonomiska sakkunskap och affärsrutin, som vore ovillkorliga förutsättningar för ett behörigt handhavande av dylik verksamhet, komme att finnas hos egnahemsnämnderna. Härtill komme, att den känsla av att handla på eget ansvar, vilken otvivelaktigt verkade sporrande på den enskilda företagaren, icke torde komma att göra sig på samma sätt gällande hos ett kollegium som egnahemsnämnden, handlande på hushållningssällskapets eller ytterst på statens risk. Egnaliemsintresset torde bäst tillgodses, om jordanskaffningsverksamlieten överlämnades åt det enskilda initiativet och det allmännas uppgift härutinnan begränsades till kontroll till förebyggande av osund affärsverksamhet.

Såsom framgår av vissa nu återgivna yttranden ävensom av det referat, som lämnats under huvudavdelningen om den lokala egnahemsorganisationen, har det från åtskilliga håll påyrkats, att enskilda egnahemsorgan — föreningar och bolag — fortfarande borde få åtnjuta statslån för bedrivande av jordförmedlingsverksamhet. Utöver vad härom redan återgivits, torde följande uttalanden böra omnämnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att jordstyckningsverksainlieten hade för länet stor betydelse, samt att Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. sedan flera år tillbaka drivit sådan verksamhet med, vad det ville synas, gott resultat. Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelsen i Kristianstads län, som påyrkat, att andelsföreningen Eget hem inom Kristianstads län u. p. a. borde få fortsätta med sin statsunderstödda jordanskaffningsverksamhet.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som jämväl betonat lämpligheten av att egnahemsföreningar finge uppbära jordanskaffningsarbetet, har uttalat, att sådana jordstyekningsföreningar borde stå under egnahemsstyrelsens inspektion. Viss andel av deras eventuella överskott kunde inbetalas till staten. I länet funnes en dylik förening, som bedreve sin verksamhet affärsmässigt på så sätt, att förluster och överskott utjämnade varandra. Många av föreningens billigaste inköp hade skett så oförberett, att styckningsplan ej förut medhunnits. Hade föreningen måst inhämta överordnad myndighets medgivande, skulle dessa jordförvärv sannolikt ej kommit till stånd. Där dylika föreningar saknades, borde det vara angeläget att få sådana bildade. Föreningar, som hittills arbetat oklanderligt och hade förutsättningar att även i framtiden så göra, borde ej slås i spillror.

Liknande synpunkter hava jämväl framförts av Stockholms läns och stads, Kalmar läns norra och Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt av vissa enskilda egnahemsorgan, särskilt de två egnahemsföreningarna i skånelänen, ävensom av Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

93 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Mot de sakkunnigas förslag, att upplåtelseformen vid jordanskaffningsverksamheten skulle vara försäljning med äganderätt, kar ingen annan erinran framställts, än att Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. yrkat, att en i nu gällande allmänna bestämmelser för lån ur jordförmedlingsfonden tillåten anordning med upplåtelse på arrende för viss tid, med rätt för arrendatorn att under vissa villkor framdeles få övertaga fastigheten med äganderätt, måtte bibehållas. Härom liar sagda egnahemsförening anfört i huvudsak följande.

Berörda bestämmelse hade 1919 tillkommit i syfte att underlätta för personer med mycket begränsade tillgångar att förvärva egna hem. Visserligen hade denna bestämmelse hittills aldrig utnyttjats, men detta berodde på svårigheter för jord förmedlare att ordna den säkerhet till staten, som fordrades vid dylik användning av jordförmedlingslån. Hade i stället egnahemslån fått utlämnas även under arrendetiden, torde bestämmelsen hava blivit använd. Därest det skulle bliva möjligt för personer med obetydliga kapitaltillgångar att förvärva jordbruksegnahem, borde ifrågavarande bestämmelse inarbetas i de sakkunnigas förslag till föreskrifter om egnahemslån erörelsen.

Verksamhet i syfte att för lämpliga jordsökaude personer underlätta ändamålsenlig anskaffning av tjänlig egnahemsjord är grundläggande för egnahemsarbetet. Jordanskaffningsverksamhetens största betydelse ligger för närvarande måhända mindre i framskaffandet av jord utan fastmera däri, att förekommande jordstyckningar i egnahemssyfte liksom arrendefrilösningar företagas på sådant sätt, att resultatet bliver fullt lämpligt. I samma mån statens understödjande egnahemslåne- och premielåneverksamhet ökats i omfattning och mera inriktats på jordbruksutbildning, har efterfrågan på jord för ändamålet stegrats. Befintligheten av ett stort antal jordspekulanter, som tack vare egnahemslåns påräknande uppträda såsom villiga jordköpare, har i sin tur — i förening med vissa andra omständigheter — frarnskapat en ganska riklig tillgång på jord i den fria marknaden. Denna mobilisering av mer eller mindre lämplig egnahemsjord med åtföljande affärsmässig styckningsverksamhet har i allt väsentligt ombestyrts av den privata företagsamheten, delvis genom några egnahemsföreningar och egnahemsbolag men till övervägande delen av enskilda personer. Härmed är ingalunda sagt, att dessa jordaffärer varit onyttiga — tvärtom har ett ganska gott resultat uppnåtts i många fall, särskilt beträffande egnahemsföreningarna och -bolagen. Men talrika fall hava förekommit, där exploateringen visserligen givet gott ekonomiskt utbyte för säljaren och dennes ombud men sämre resultat för egnahemsköparna, varjämte styckningar förekommit, som ur driftsynpunkt varit olämpliga. Att sedermera kunna tillrättalägga sålunda snedvridna egnahemsföretag är nära nog omöjligt, och de ogynnsamma följderna härav sträcka sig långt in i framtiden.

D ? partememtschefen.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

De sakkunniga föreslå nu, att den statsunderstödda egnahemsorganisationen bör på ett mera effektivt sätt än hittills upptaga denna fråga på sitt arbetsprogram. Jag delar, huvudsakligen av nyss anförda skäl, den uppfattning, att så bör ske.

Likaså biträder jag, vad de sakkunniga, under instämmande från flertalet myndigheter, uttalat och föreslagit rörande allmänna grunder vid jordanskaffningsverksam hetens utövande, såsom ifråga om jordsökandenas förutsättningar, jordområdenas lämplighet, lotternas ändamålsenliga storlek och minsta möjliga kostnad vid egnahemsbildandet. Jag är även ense med de sakkunniga därom, att egnahemsorganisationen bör vid jordanskaffningsverksamlietens bedrivande söka att i första rummet och i största möjliga utsträckning taga det enskilda initiativet i sin tjänst samt därvid leda, understödja och kontrollera detta, sä att resultatet bliver ur allmän synpunkt tillfredsställande. Mot de sakkunnigas förslag till ordnandet av dylik rådgivande och kontrollerande jordförmedlingsverksamhet har jag i huvudsak intet att erinra. För att nu nämnda gren av jordförmedlingsverksamheten skall i största möjliga omfattning kunna fylla behovet och tillgodose det allmännas krav på ändamålsenlighet, synes mig vara av stor vikt, att vad jag förut tillstyrkt i fråga om den lokala och centrala egnahemsorganisationen varder genomfört. Nu avsedd jordförmedlingsverksamhet bör alltså utövas under kontroll av hushållningssällskapens på förut angivet sätt ombildade egnahemsnämnder samt under ledning och övervakande av statens egnahemsstyrelse. De ovan ifrågasatta statsbidragen till sällskapens förvaltningskostnader och lånerisker borde — särskilt med hänsyn till det förordade s. k. tilläggsbidraget för ett vart under verksamhetsåret nybeviljat lån — utgöra gottgörelse åt sällskapen jämväl för deras bestyr med sådan rådgivande och kontrollerande jordförmedlingsverksamhet.

De sakkunnigas förslag avser därjämte, att egnahemsorganen böra vara beredda att — i den mån så erfordras för reglering och komplettering av det enskilda initiativet — själva ombestyra jordanskaffning, d. v. s. genom jordinköp, styckningar och försäljningar driva fastighetshandel. Sådan verksamhet hava de sakkunniga benämnt jordanskaffning i egnahemsnämndernas egen regi. Utgångspunkten för igångsättande härav skulle, enligt förslaget, städse vara det verkliga behovet och de förefintliga möjligheterna i varje särskild trakt, vilket skulle medföra, att sådan verksamhet bleve av skiftande art allt efter olika förhållanden och landsdelar. Att de sakkunnigas nu nämnda utgångspunkter för förslaget icke fullt uppmärksammats i eu del av de i ämnet avstyrkande yttrandena — vari förmenats att förslaget åsyftade igångsättande av en omfattande direkt jordanskaffning oberoende av behov och förutsättningar — torde sannolikt bero därpå, att de föreslagna författningsföreskrifterna gjorts sa vida, att de även skulle kunna passa för de områden och de fall, där de mest omfattande åtgärderna visade sig vara av behovet. Vad sa lunda erinrats i vissa yttranden ävensom däri gjorda uttalanden om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

den stora ekonomiska risken vid direkt jordanskaffning påkalla emellertid, att särskild uppmärksamhet ägnas åt angelägenheten, att hithörande verksamhet bedrives med den största försiktighet.

Med hänsyn härtill förordar jag, att jordanskaffning i egnahemsorganisationens egen regi igångsättes allenast i sådana fall, där dylik verksamhet visat sig vara erforderlig för att tillgodose ett påtagligt behov från jordsökandes sida, som icke på ett tillfredsställande sätt kan fyllas genom enskildas verksamhet på området. Möjlighet bör emellertid oek finnas för egnahemsorganen att i särskilda fall gripa sig an med denna uppgift, för så vitt ett synnerligen gynnsamt tillfälle yppar sig till förvärv av ett lämpligt jordområde, som på ett ur olika synpunkter fördelaktigt sätt bör kunna exploateras för egnahemsändamål.

Den jordanskaffningsverksamhet i egnaliemsorganisationéns egen regi, som sålunda i vissa särskilda fall må kunna förekomma och vilken över huvud taget lärer bliva förenad med viss ekonomisk risk, bör utövas med försiktighet och ,under starkare central statlig ledning och kontroll, än de sakkunniga föreslagit. Att så bör ske, har också påyrkats i åtskilliga yttranden. Xu åsyftade verksamhet torde böra handhavas av hushållningssällskapens egnahemsnämnder under nära samarbete med och ingående kontroll av statens egnahemsstyrelse. I vissa yttranden har erinran framställts mot, att samma organ, som utövade egnaliemslåneförmedling, också skulle i vissa fall kunna bedriva jordanskaffning. Den därvid uttalade farhågan, att egnahemsnämnderna skola lockas att övervältra så mycket som möjligt av hotade förluster vid jordanskaffningsverksamheten på egnahemsköparna och därigenom frångå sin uppgift att övervaka jordprisens skälighet, torde emellertid vara överdriven samt borde helt bortfalla vid genomförandet av den av mig föreslagna organisationen av egnahemsnämnderna, därvid hushållningssällskapen fortfarande skulle stå den ekonomiska risken för utlämnade egnahemslån. Hithörande jordaffärer skola nämligen avvecklas huvudsakligen med egnahemslån, varigenom hushållningssällskapen komma att i samband med jordförsäljningen övertaga det ekonomiska ansvaret jämväl för de egnahemslån, varmed lottköparna likvidera jordförvärven. För övrigt finnes ingen anledning antaga, att hushållningssällskapens egnahemsnämnder skulle, mera än enskilda jordsäljare eller vilket annat jordanskaffningsorgan som helst, falla för frestelsen att genom höga försäljningspris särskilt missgynna egnahemsköparna. Emellertid bör, såsom jag nyss antytt, statens egnahemsstyrelse noga följa hithörande verksamhets bedrivande.

Finansieringen av verksamheten bör ske medelst användande av viss, av riksdagen bestämd del utav jordförmedlingsfondens kapitaltillgång. I huvudsaklig överensstämmelse med vad riksdagen medgivit ifråga om utlämnande av viss del av jordförmedlingsfondens kapital såsom förlagslån för jordförmedling böra de lån, som utlämnas för jordanskaffning i egnahemsorganens egen regi, utlämnas mot fyra procents årlig ränta och de närmare villkor,

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

som Kungl. Maj:t i vart fall må finna lämpligt föreskriva, i syfte att garantier erhållas för lånens rätta och lämpliga användning. Därvid torde såsom huvudregel höra gälla, att Kungl. Maj:t må äga att, efter utredning av egnahemsstyrelsen och efter prövning av de i vart enskilt fall förekommande omständigheter samt med anlitande av den härför avsedda delen av jordförmedlingsfonden, bevilja hushållningssällskap lån (jordanskaffningslån) för inköp av viss fastighet och bestridande av de för fastighetens exploatering, enligt fastställd plan, förenade kostnader. Det sammanlagda belopp, som sålunda torde böra få beviljas såsom jordanskaffningslån, torde till en början böra begränsas till 1,500,000 kronor, medan jordförmedlingsfondens återstående del, ungefär 2,000,000 kronor, hör — såsom jag strax skall ifrågasätta — få användas för utlämnande av förlagslån enligt härom nu gällande grunder till vissa egnahemsföreningar och egnahemsbolag.

De sakkunniga hava föreslagit jordanskaffningslånens kompletterande med jordanskaffningsanslag, som skulle utlämnas utan återbetalningsskyldighet och användas för att redan från början avskriva vissa, av jordanskaffningsverksamhet å oodlad jord föranledda utgifter för anläggande av vågar och upptagande av diken. Då utförandet genom egnahemsorganen av sådana arbeten synes kunna bliva förenat med stora risker och tekniska svårigheter samt då statens allmänna anslag för understödjandet av väganläggningar och avdikningar i allt fall stå öppna för dylika företag även å nu avsedda jordområden, har jag icke ansett mig nu böra förorda anvisandet av jordanskaffningsanslag.

Däremot är jag fullt ense med de sakkunniga, att här avsedda direkta jordanskaffning måste ytterst ske på statens ekonomiska risk. Om dylik verksamhet skall kunna påräknas från hushållningssällskapens och deras egnahemsnämnders sida, bliver det nämligen ofrånkomligt, att staten i detta fall — i motsats till vad jag tillstyrkt om egnaliemslånerörelsen — lämnar sällskapen garanti mot förluster. Ikläder staten sig ej risken för dylik verksamhet, lärer i detta hänseende föga bliva åtgjort av sällskapen eller deras egnahemsnämnder.

Jämte det staten, på sätt jag strax skall beskriva, påtager sig den egentliga affärsrisken för hithörande jordanskaffning, hör staten därjämte från ett särskilt förslagsanslag under nionde huvudtiteln tillhandahålla hushållningssällskapen ett förvaltningsbidrag för jordanskaffning sverksamheten. I viss anslutning till vad som nu gäller rörande statsbidrag till hushållningssällskap för jordförmedlingsverksamhet, vilket senare bidrag bör genom de nya anordningarna bortfalla, torde förenämnda förvaltningsbidrag böra utgå med ett belopp, motsvarande 3 procent av försäljningspriset å de lotter, som säljas av från sällskapet enligt här avsedda bestämmelser inköpt jordområde.

Den nu åsyftade affärsmässiga jordanskaffningsverksamheten i egnahemsorganisationens egen regi torde böra bedrivas på i huvudsak följande sätt.

Jordinköpet sker av hushållningssällskapet, efter förslag av sällskapets

Kungl. Majrts proposition Nr 97.

egnahemsnämnd. Köpet skall godkännas av Kungl. Maj:t. Hushållningssällskapet är ensamt ägare av den inköpta egendomen, som lagfares i sällskapets namn.

Hushållningssällskapet skall genom styckning och försäljning genomföra företaget enligt plan, som godkännes av Kungl. Maj:t. Innan sagda plan fastställts, må icke sällskapet avyttra någon del av fastigheten eller avverka eller låta avverka skog å densamma över husbehovet. Företagets genomförande omhänderhaves av sällskapets egnahemsnämnd, som därvid är underkastad tillsyn och kontroll av statens egnahemsstyrelse. Kungl. Maj:t tillhandahåller sällskapet, mot redovisningsskyldighet, för företagets genomförande erforderligt kapital, enligt de för utlämnande av jordanskaffningslån utav Kungl. Maj:t fastställda allmänna grunderna.

Sällskapet äger ensamt besluta om försäljning av lott från det inköpta området, för så vitt försäljningspriset å lotten icke med mera än 10 procent över- eller understiger det enligt försäljningsplanen bestämda salupriset. Är avvikelsen större, skall försäljningen i fråga underställas egnahemsstyrelsen i och för godkännande. Erläggande av köpeskilling för försåld lott torde böra ske på i huvudsak det sätt, som de sakkunniga föreslagit.

Därest de å företaget erhållna inkomster överstiga ett belopp motsvarande summan av a) fastighetens inköpspris samt b) de verkliga kostnaderna för de med fastighetens exploatering förenade åtgärder, vilka beslutats enligt den fastställda exploateringsplanen, (såsom lantmäteriförrättning o. d.) ävensom för ränteutgifter, skall överskottet delas lika mellan staten och sällskapet. Av sällskapets vinstandel skall 4/,-, avsättas till en av sällskapet förvaltad riskfond för jordanskaffningsverksamheten, medan återstående 1 må disponeras fritt av sällskapet. Statens vinstandel tillföres statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten.

Därest de å företaget erhållna inkomster understiga summan av de ovan under a) och b) omförmälda belopp, skall underskottet i första hand täckas med anlitande av sällskapets egen riskfond för jordanskaffningsverksamheten. Förslå ej denna fonds tillgångar att täcka underskottet, täckes den kvarvarande bristen av staten med anlitande av i första hand statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten och i andra hand särskilt för ändamålet av riksdagen anvisade utgiftsmedel till denna fonds förstärkning.

Sällskapet är skyldigt att ordna sin bokföring så, att centralorganet har möjlighet att vid varje tillfälle utan svårighet förskaffa sig kännedom om företagets ekonomiska ställning.

Börande den närmare innebörden av detta förslag må framhållas följande. Staten bör i detta fall mycket ingående följa jordanskaffningsföretagets planläggning och bedrivande. Varje inköp skall alltså underställas Kungl. Maj:t, som jämväl — på förslag av egnahemsstyrelsen — fastställer plan för områdets exploatering och styckning samt försäljning av lotterna. Ini-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 79 häfl. (Nr 97.)

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tiativ till inköp bör i regel tagas av sällskapet, men egnahemsstyrelsen bör, där sällskapet brister i fråga om sådant initiativ, söka tillse, att sällskapet icke uraktlåter att, där så befinnes särskilt lämpligt och nödvändigt, på här föreslaget sätt deltaga i jordanskaffningsarbetet. Vidare skall egnahemsstyrelsen följa företagets fortsatta utveckling, icke blott i syfte att detta bedrives på ett ur social och jordbruksekonomisk synpunkt lämpligt sätt utan även för att vid varje tillfälle kunna se, huru den ekonomiska ställningen är. Risken att detta statliga grepp om berörda jordanskaffningsverksamhet kommer att medföra tunga former och försvåra hastiga och fördelaktiga jordinköp torde kunna undvikas genom anordnandet av ett praktiskt och intimt samarbete mellan egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna. Då staten skall svara för företagets ekonomi, måste staten också kunna genom sitt centrala egnahemsorgan hålla företaget i sin hand. Verksamheten i fråga bör ej heller forceras, och även av denna anledning bör den starka statliga kontrollen i detta fall hava sin betydelse.

Sällskapet bör hava rätt att i regel ensam besluta om lott försäljningar, men måste dock underställa egnahemsstyrelsen sådana försäljningar, där salupriset mera väsentligt över- eller understiger, vad som beräknats enligt den från början uppgjorda och godkända försäljningsplanen. Sist nämnda föreskrift innebär viss trygghet för, att sällskapet ej genom allt för låga pris bortslumpar lotterna — något som skulle kunna medföra förlust för staten — och icke heller genom allt för höga pris medverkar till jordprisens allmänna höjning i orten eller till att köparna erhålla oskäliga villkor.

Grundtanken i bestämmelserna om, huru eventuell vinst å företaget skall användas samt huru möjligen uppkommande förlust skall täckas, är den, att sällskapet på vissa villkor åtnjuter statens garanti för täckning av sådana med företaget förenade kostnader, som avse utgifterna för jordinköpet, den enligt planen bestämda exploateringen samt räntor och dylikt. Däremot innebär statsgarantien icke täckning för de verkliga kostnaderna för jordanskaffningsföretagets andel i sällskapets allmänna förvaltningskostnader, utan sällskapet åtnjuter i stället härför ett statsbidrag till belopp av 3 procent å försäljningssumman. Då det givetvis skulle möta svårigheter att exakt uträkna dylik andel i de allmänna förvaltningskostnaderna, är det nämligen lämpligt, att sällskapet av statsmedel erhåller så att säga en fixerad försäljningsprovision. Kan sällskapet sköta företaget för lägre förvaltningskostnad, leder besparingen till en vinst för sällskapet, och tvärtom. Nu är det vidare meningen, att de med företaget förenade särskilda kostnaderna (d. v. s. de verkliga utgifterna för jordinköpet, exploateringen och räntor) i regel skola täckas av de å företaget erhållna 'inkomster. Dessa inkomster komma att utgöras huvudsakligen av köpeskillingarna för sålda lotter, eventuella ränte- och arrendeinkomster samt inflytande inkomster å möjligen försåld skog, men icke det av sällskapet uppburna särskilda statsbidraget (till 3 procent av försäljningssumman) för jordanskaffningsföre-

Kungl. Maj:ls proposition Nr 97.

tagets förvaltning. Om dessa inkomster överstiga nyss nämnda kostnader, skall vinsten så delas, att Vin må fritt disponeras av sällskapet, 4/,„ skola avsättas till sällskapets riskfond för dess jordanskaffningsverksamhet och återstoden, Va av vinsten, skall tillfalla staten för placering i statens centrala riskfond för jordanskaffningsverksamheten. Då staten tillhandahåller medel för verksamheten och står risken samt sällskapet utför själva arbetet, synes det skäligt, att vinsten delas på föreslaget sätt. Om förenämnda inkomster däremot understiga de nämnda kostnaderna, skall underskottet i första hand täckas genom anlitande av sällskapets egen riskfond för jordanskaffningsverksamheten. Förslå ej denna fonds tillgångar härtill, må underskottet, enligt beslut av egnahemsstyrelsen, bestridas av medel ur statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten. Därest icke heller denna fonds medel förslå till dylika förlusters täckande, bör egnahemsstyrelsen ingå till Kungl. Maj:t med anmälan om förhållandet och, under meddelande av erforderlig utredning om förlusternas art, uppkomst och storlek, hemställa, att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen äska särskilda medel för bristens täckande. Enligt det nu tillstyrkta förslaget skulle riksdagen icke från början behöva anvisa medel till bildande av statliga riskfonder.

Jag har förut, under huvudavdelningen rörande den lokala egnahemsorganisationen, tillstyrkt, att vissa egnahemsföreningar och bolag liksom kommuner fortfarande må bibehållas vid möjligheten att kunna erkalla statslån ur egnahemslåne- och jordförmedlingsfonderna. Vidare har jag nyss understrukit önskemålet, att egnahemsorganen vid bedrivandet av jordförmedlingsverksamhet sökte att i första hand och i största möjliga utsträckning anlita biträde av det enskilda initiativet. Vad angår jordförmedlingsverksamheten förordar jag därför, att egnahemsföreningar och egnahemsbolag, som äro verksamma i nära anknytning till hushållningssällskapen eller av annan anledning befinnas lämpliga såsom mellanhänder vid jordförmedlingsverksamhet och vilka äro villiga att vid utövandet av dylik verksamhet underkasta sig egnahemsorganisationens kontroll, må kunna av Kungl. Maj:t, efter det egnahemsstyrelsen förebragt erforderlig utredning, tilldelas förlagslån för anskaffande av jord till egna hem för jordbruksändamål, att utlämnas mot fyra procents ränta om året och de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva i syfte att betryggande garantier ernås för förlagslånens användande till avsett ändamål. För dylika förlagslån, vilka alltså skulle förbehållas de enskilda egnaliemsföretagen och utlämnas enligt i huvudsak de för sådana lån nu gällande grunder, skulle staten — i motsats till vad fallet bleve med jordanskaffningslånen till hushållningssällskapen — icke ställa sig såsom garant.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Nuvarande

bestämmelser.

5) Egnahemslåneiormedliiigen.

Såsom förut framhållits utlämnas de enskilda egnahemslånen av vissa egnahemslåneförmedlare, vilka i sin lånerörelse äro underkastade huvudsakligen de i kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483) med däri sedermera vidtagna ändringar meddelade allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahems lånerörelse. Hithörande allmänna regler för egnahemslåneför medlingen innebära i huvudsak följande.

Egnahemslånerörelsen omfattar två olika grenar, eu för främjande av förvärv av jordbrukslägenheter och eu för bostadslägenheter. Vid Kungl. Maj:ts beviljande av statslån till låneförmedlarna anvisas visst belopp för utlämnande av jordbrukslån och särskilt belopp för bostadslån. Med jordbrukslägenhet förstås lägenhet av den beskaffenhet, att å densamma kan födas minst ett fullvuxet större husdjur (nötkreatur eller häst).

Egnahemslån må tilldelas endast mindre bemedlad arbetare eller med sådan likställd man eller kvinna, som är svensk medborgare, minst 21 år och i regel ej över 50 år gammal, är känd för sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel och visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga till bildande av eget hem men är i behov av kraftigt bistånd för dess förvärvande samt, då fråga är om jordbrukslägenhet, äger förutsättningar att driva det jordbruk, som å lägenheten kan förekomma.

De lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån kunna av låneförmedlarna beviljas, skola vara belägna å landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd. Lägenhets beräknade värde — jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader — får i regel icke överstiga för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 12,000 kronor och för bostadslägenhet 10,000 kronor. Såsom obebyggd må därvid räknas lägenhet, där eu mera omfattande ombyggnad erfordras. Efter ansökan av låneförmedlare äger Kungl. Maj:t lämna tillstånd, att sagda värdemaxima må höjas till 20,000 kronor för obebyggda och 16,000 kronor för bebyggda jordbrukslägenheter. Egnahemslån får utgå endast för bildande av sådant eget hem, där låntagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader, dock fåregnahemslån tillsvidare även utgå till förvärvande av bostadslägenhet, för vilken mark upplåtits med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt ävensom för inlösen eller uppförande av byggnader ä lägenhet, som innehaves under åborätt enligt den vid 1926 års riksdag antagna åborättslagen. Det åligger låneförmedlare att vid fördelning av egnahemslån för jordbrukslägenheter söka främja nybildning av jordbruk. Dylikt lån bör sålunda i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar 1) att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller 2) att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga förut bestående jordbruk eller sådan del därav, som är avsedd att bilda en ny självständig lägenhet, 3) eller, ändock att mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete icke är avsett att komma till utförande, a) att friköpa torp eller annan jordbrukslägenhet, som sökanden innehar under nyttjanderätt, eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

b) att förvärva bolagsfastighet eller annan fastighet, som ej brukas eller bebos av ägaren själv.

I fråga om bostadslägenheter gäller, att företräde bör givas sökande, som åsyftar att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem.

Egnahemslånebeloppet får uppgå till högst 7« av jordbrukslägenliets värde och till högst •'/t av bostadslägenhets värde. I vissa fall, såsom då fråga är om lån till uppförande (eller inlösen) av nödiga byggnader å jordbruksfastighet, som försålts eller upplåtits under åborätt av kronan, får lånet utgå med högst av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som äro avsedda att uppföras (eller som finnas) å fastigheten.

Räntan å lån, som beviljas från och med 1928, utgår efter följande grunder. Eäntan beräknas efter 4 procent under den tid, lånet är amorteringsfritt. Därefter är räntan 4.5 procent för jordbrukslån och 5 procent för bostadslån. Egnahemslånet delas i fråga om återbetalningen i två delar, en stående del utgörande 8/r> av beloppet, och en amorteringsdel utgörande 2/r, av beloppet. Lånet är amorteringsfritt till och med femte året efter utgången av det kalenderår, för vilket det beviljats, då fråga är om jordbrukslån. För bostadslån är den amorteringsfria tiden två år kortare. Efter den amorteringsfria tiden skall amorteringsdelen amorteras på så sätt, att å denna erlägges en annuitet, avseende såväl amortering som ränta, av 6.5 procent för jordbrukslån och 8 procent för bostadslån. Sedan amorteringsdelen slutbetalts, skall den stående delen inbetalas senast inom femte året.

Annan säkerhet för egnahemslånet får icke betingas än första inteckning i egnahemsfastigheten, dock kan visst förskott få lämnas mot annan säkerhet. Därjämte gälla dock de undantagsbestämmelser, att den omständigheten, att kronan för fordran å ogulden köpeskilling för marken å från kronoegendom försåld jordbrukslägenhet innehar första inteckning, ej utgör binder för egnahemslåns utlämnande till nödiga byggnaders uppförande mot närmast efterföljande inteckning, därest denna bringas att i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning, samt att egnahemslån till äbor må utlämnas utan särskild säkerhet. I sistnämnda fall äger låneförmedlaren enligt 17 kap. 6 § handelsbanken viss förmånsrätt för lånet i den upplåtna rättigheten med vad därtill hör, varjämte staten svarar för eventuellt uppkommande förlust å till åbo vederbörligen utlämnat egnahemslån.

I det lånekontrakt, som i varje fall skall upprättas mellan låneförmedlare och egnahemslåntagare, skola bland annat bestämmelser intagas om de byggnader, som böra å lägenheten uppföras, ocli om tiden, inom vilken de böra vara fullbordade, samt angående de fall, i vilka låneförmedlaren äger rätt att uppsäga lånet till inbetalning m. m.

Av för jordbruksändamål bekommet statslån äger låneförmedlare i vissa fall bevilja en låntagare ur fonden tilläggslån. Detta får ske, då fråga är att utvidga jordområdet å jordbruksegnahem eller att genom utvidgande av jordområdet och uppförande av erforderliga ekonomibyggnader omlägga eu bostadsegnahemslägenhet till jordbrukslägenhet. Tilläggslån följer de för jordbruksegnahemslån gällande regler i tillämpliga delar.

De enligt kungörelsen den 25 maj 1923 (nr 128) gällande reglerna för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten äro av i huvudsak följande innehåll.

Premielån får beviljas blott sådan egnahemslåntagare, som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

1925 års ko lonisationssakkunniga.

att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med egnahemslånet förvärvade jordbrukslägenheten. Låntagaren skall därjämte vara i behov av understöd för nyss nämnda ändamål.

Premielånebeloppet får ej överstiga halva den beräknade arbetskostnaden för de odlings- och byggnadsarbeten, som befinnas böra understödjas. I intet fall får premielånet överstiga 1,500 kronor.

I regel sökes och beviljas premielån i samband med egnahemslånet.

Premielånet utbetalas, i enlighet med mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättat kontrakt, i den mån de föreskrivna arbetena utföras.

Då arbetena äro färdiga, anses premielånet guldet. Premielånet är alltså ett bidrag utan återbetalningsskyldighet för befordrande av jordbruksnybiklning.

1925 års kolonisationssakkunniga hava ansett, att den fortsatta egnahemslånerörelsen kunde i det väsentliga anknytas till nuvarande anordningar på området. Visserligen hava de sakkunniga — såsom förut meddelats — förordat viss omläggning av de lokala egnahemsorganens ställning. Detta har i sin tur föranlett ändringsförslag rörande det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och de låneutlänmande organen jämväl i avseende på förvaltningen av statslån ur egnahemslånefonden. Men ifråga om reglerna för de enskilda egnahemslånens utlämnande hava de sakkunniga blott ifrågasatt jämkningar av vissa detaljbestämmelser, innebärande i huvudsak följande.

Bil ny föreskrift borde införas beträffande beviljandet av jordbrukslån av innehåll, att lägenheten skulle befinnas lämplig till jordbruk med härför tjänlig jord och ändamålsenlig storlek samt erforderlig tillgång av olika markslag, varjämte upplåtelsevillkoren borde vara för köparen skäliga. Jordbrukslån borde företrädesvis beviljas för förvärv av lägenhet av den storlek, att bärkraftigt jordbruk uppstode, varå brukaren med familj erhölle bärgning och sysselsättning; dock finge jordbrukslån ock beviljas för förvärv av jordbrukslägenhet av mindre storlek, avsedd till hantverkare- eller arbetaresmåbruk eller dylikt.

Vidare borde lånegränsen mellan jordbruks- och bostadslägenheter uppflyttas. För att lägenhet finge anses såsom jordbrukslägenhet, borde sålunda å densamma kunna födas minst två kor; och skulle mindre lägenhet i lånehänseende betraktas såsom bostadslägenhet.

Beträffande bostadslån borde gälla, att dylikt lån i regel icke borde beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftade att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem. Om särskilda skäl därtill föranledde, borde bostadslån likväl kunna beviljas, ändock att nybyggnad icke vore avsedd att komma till utförande, såsom då fråga vore om inlösen av jord till byggnad å ofri grund eller inköp av bostadslägenhet, som sökanden innehade under nyttjanderätt. Bostadslån borde i regel icke beviljas, om lägenheten vore belägen i, eller å område kring, tätare bebyggt samhälle.

Stadgandet om vissa åldersgränser för egnahemslåns erhållande borde utgå och ersättas med föreskriften, att låntagare skulle råda över sig och sitt gods. Bestämmelsen, att låntagare borde gjort sig känd för hedrande

103 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

vandel, borde i så måtto omformuleras, att uttrycket »hedrande vandel» utbyttes mot »hederlia vandel».

Vidare borde gällande föreskrift, att egnahemslånen skulle förbehållas »mindre bemedlade arbetare eller med dem likställda personers, uteslutas. Frånsett svårigheten att objektivt tolka detta senare uttryck, som för övrigt enligt ordalydelsen i vissa fall kunde vara väl snävt, torde bestämmelsen, att sökanden skulle vara i kraftigt behov av bistånd och äga goda personliga förutsättningar för företagets genomförande, jämfört med stadgandet om lägenheternas art såsom egnahem av viss maximistorlek, skänka tillräcklig säkerhet, att lån ej tilldelades andra personer, än sådana som ville och kunde samt behövde hjälp för att förvärva egnahem av här avsedd art. Ä andra sidan hade det tillägget gjorts till nuvarande bestämmelser, att lånesökanden skulle prövas äga goda personliga förutsättningar för genomförande av ifrågakommande företag.

Därjämte hava de sakkunniga föreslagit införande av en ny typ av tilläggslån; en fråga som jag kommer att behandla under huvudavdelningen om tilläggskolonisationen.

Rörande reglerna för utlämnande av premielån hava de sakkunniga anfört följande.

Nu gällande bestämmelser angående utlämnandet av premielån till jordbruksegnahemslåntagare för utförande av nyodling, nybyggnad och grundförbättring kunde i allt väsentligt bibehållas oförändrade. De sakkunniga ifrågasatte dock den jämkning i reglerna för utlämnande av premielån, att nu gällande definition på »mera väsentligt byggnadsarbete» borde ändras att avse, förutom nyuppförande av ekonomihuset eller bostadshuset, jämväl större ombyggnad av ekonomihuset.

Slutligen hava de sakkunniga — vilkas förslag om organisationen bland änuat inneburit succesivt borttagande från och med 1929 av i'ätten för enskilda egnahemsorgan att förmedla egnahemslån — ifrågasatt den övergångsbestämmelse, att nu gällande egnahemslåne- och premielåneföreskrifter fortfarande skulle lända till efterrättelse, i vad anginge användningen av lån ur egnahemslånefonden och statsanslag till premielån, som Kungl. Maj:t av särskild anledning beviljade aktiebolag, förening eller kommun för något av åren 1929—1931. I

I flertalet yttranden hava de sålunda ifrågasatta jämkningarna i reglerna för utlämnande av egnahemslån och premielån icke föranlett någon erinran. I vissa yttranden hava emellertid ändringar påyrkats i sakkunnigeförslaget.

Vad beträffar den föreslagna upp flyttning en av lånegränsen mellan jordbruks- och bostadslägenheter, har i huvudsak följande anförts i de yttranden, vari detta förslag föranlett erinran.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har förklarat, att särskilt betydelsefullt för detta län vore även tillvaratagande för uppodling och egnahemsbildning av smärre odlingsbara jordområden, som nog så talrikt förefunnes. Mången Sång torde ett sådant mindre odlingsområde emellertid i första hand icke

Yttranden.

J 04

Kung!. Maj:ts proposition Nr 97.

uppfylla villkoren för att anses som jordbrukslägenhet, om, sasoin föreslagits, därför krävdes, att å lägenheten kunna födas minst två kor. Med ökad kultur å området bleve det måhända först efter hand möjligt för den, som där bildat sig ett eget hem, att föda två större fäkreatur därå. Det vore dock önskvärt, att ett sådant för egentligt jordbruk likvisst avsett hantverkare- eller arbetaresmåbruk finge med avseende å lånevillkor anses för jordbrukslägenhet, även om icke därå kunde födas två kor. Si stberörda villkor syntes böra ändras därhän, att det icke bleve oeftergivligt.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att det borde överlämnas till varje egnahemsnämnd att själv avgöra de betingelser, som borde uppställas, för att lägenhet skulle få räknas såsom jord brukslägenhet.

Aktiebolaget Hem på landet har ansett, att den föreslagna bestämmelsen, att minst två kor skulle kunna födas å lägenhet för att denna skulle räknas såsom jordbrukslägenhet, bleve betänklig, då den syntes omöjliggöra för de trädgårdsmästare, som även dre ve växthusrörelse, att kunna erhålla jordbrukslån. Denna gren av småbruksrörelsen hade särskilt under senare år — till stor del beroende på det kraftiga bistånd, som kunnat lämnas genom jordbrukslån —- hastigt utvecklats, och dessa bruk kunde i betydelse och bärkraft fullt jämställas med jordbrukssmåbruken. De förra hade större möjlighet till utveckling, och då de droge obetydliga inventariekostnader, funnes det större utsikter för relativt obemedlade, men i yrket kunniga personer att på dessa trädgårdsbruk slå sig fram till eu tryggad och oberoende ställning, än vad fallet vore på de egentliga jordbruksegnahemmen. Om den ifrågasatta bestämmelsen skulle gälla, borde dock undantag göras för sådana trädgårdsbruk, där växthuset ersatte jordbrukssmåbrukets ekonomihus. Arealen å dessa trädgårdsbruk behövde icke sättas högre än 1 å 2 tunnland, för att de skulle bliva fullt bärkraftiga.

Å andra sidan har det i några yttranden, såsom från länsstyrelsen i Västerbottens län och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, uttryckligen betonats, att förslaget om lånegränsens uppflyttande vore mycket betydelsefullt och väl motiverat.

Förslaget, att bostadslån ur egnahemslånetonden i regel icke borde beviljas, om lägenheten vore belägen i, eller å område kring, tätare bebyggt, samhälle, har föranlett i huvudsak följande erinringar.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig väl inse lämpligheten av, att egnahemslånegivning för bostadsändamål i och kring tätt bebyggda samhällen avskiljdes från egnahbmslånefonden. Med säkerhet skulle dock olägenhet uppkomma, åtminstone beträffande länet, om avskiljandet ägde rum, innan frågan om bostadskrediten för dylika lägenheter vore avgjord. Om denna kredit ej ordnades samtidigt, som nu tillgänglig kredit avskures, bleve följden den, att en ordnad samhällsbildning kunde under mellantiden komma att motverkas. Markexploatörer och jordförmedlare kunde nämligen anse det förmånligare att genom utebliven stadsplan bereda till gångsmöjligheter till egnahemslån än att genom stadsplan reglera områdets utveckling med ty åtföljande risk av byggnadsverksamhetens avstannande på grund av antingen fullständig brist på lånemedel eller alltför dyra lånevillkor. Det föresloges, att bestämmelsen i fråga icke trädde i tillämpning, förrän frågan om bostadskredit beträffande lägenheter i eller kring tätt bebyggt samhälle blivit slutligen avgjord.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att hjälp för åstadkommande av

105 Kung!. Maj:ts proposition Nr 97.

egna hem åt arbetare i industrisamhällen på landet vore eu lika, om ej mera trängande uppgift, än det kunde vara för arbetare på den egentliga landsbygden. Förslaget i denna del biträddes därför icke.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att frågan om avskiljandet från egnahemslånefonden av långivningen till nu berörda lägenheter borde vara beroende av resultatet av pågående utredning om bostadskrediter ordnande. Inom länet hade det varit fördelaktigt, att ett enda organ ombestyrde all egnahemsverksamhet.

Aktiebolaget Hem, på landet bär i denna fråga framhållit följande. Enär det kunde erbjuda svårigheter att avgöra, när ett samhälle skulle räknas till »ett tätare bebyggt samhälle», vore det önskvärt, att en från jordbrukskrediten helt avskild organisation bildades för bostadskrediten. Emellertid vore det mindre välbetänkt att besluta härom, innan kännedom erhållits. om vad som vore avsett att träda i stället för den nuvarande långivningen ur egnahemslånefonden för bostadslägenheter.

Grängesbergs bostadsförening u. p. a. har ansett, att frågan om utveckling av egnahemslåueröreisen för bostadsändamål icke finge förkvävas. En ständig inflyttning från den egentliga landsbygden till industri- och tätare bebyggda samhällen påginge, vilket medförde brisi på bostäder i vissa orter. [Jtan stöd av statslån kunde arbetare i allmänhet icke uppföra ett eget hem. Det vore därför av största vikt, att staten, genom lämnande av kredit, kraftigt stödde egnahemsbildningen även i tätt bebyggda samhällen. Om lånen lämnades genom jordbruks- eller socialdepartementet vore givetvis utan betydelse. Men föreningen måste på det bestämdaste avstyrka, att statsmakterna tillstrypte möjligheterna till egnahemslån för bostadsändamål genom den nu ifrågavarande låneorganisationen under framhållande av, att dessa samhällens bostadslånefråga borde ordnas genom socialdepartementet. I allt fall borde den nya formen först vara genomförd.

Bostadskreditsakkunniga hava i ämnet framhållit följande. »Bostadskreditsakkunniga hava jämlikt det dem givna utredningsuppdraget ägnat uppmärksamhel åt frågan om ordnande av kreditgivningen för egnahemsbyggande för bostadsändamål. Därvid har förutsatts, att sådan kreditgivning i viss utsträckning liksom hittills skulle ombesörjas genom statens egnahemslånefond och ej genom de särskilda anordningar, som i den åt dem uppdragna utredningen äro föremål för övervägande. Ehuru de sakkunnigas förslag ännu ej föreligger i fullt utarbetat skick, lärer redan på utredningens nuvarande stadium kunna meddelas, huru den kreditorganisation, som enligt detta förslag skulle tillgodose behovet av viss egnahemskredit, enligt de sakkunnigas mening bör begränsas i vad rör verksamhetsområdets omfattning.

Enligt kolonisationssakkunnigas förslag skulle med långivningen ur egnahemslånefonden, i huvudsaklig anslutning till vad nu är fallet, i stora drag avses att tillgodose behovet av egnahemskredit på landsbygden. Bostadskreditsakkunniga hava jämlikt sitt uppdrag åsyftat åstadkomma en kreditorganisation, avseende, bland annat, motsvarande kreditgivning i övriga delar av riket, nämligen i städer och stadsliknande samhällen. Nämnas må, att de sakkunniga i fråga om hypotekets läge på inteekningsskalan ej ämna föreslå någon viss nedre belåningsgräns; lånen skulle alltså liksom egnahemsstatslånen kunna sträcka sig från botten upp till föreslaget belåningsmaximum och följaktligen i ett sammanhang tillgodose hela det förefintliga legitima kreditbehovet.

De sakkunniga torde komma att förorda, att den av dem föreslagna kreditorganisationen skall få till verksamhetsområde städer och köpingar samt

L06

Kung/. Mcij:ts proposition Nr 91.

municipalsamhällen, där byggnadsstadgan för rikets städer är gällande, ävensom andra tätare bebyggda samhällen, som av Kungl. Maj:t förklaras tillhöra verksamhetsområdet. Egnahem slånefondens verksamhetsområde torde böra omfatta rikets övriga delar.

I den författningsenliga avgränsningen mellan den ena och den andra kreditgivningens verksamhetsområde synes eu viss grad av fasthet böra komina till uttryck. Detta önskemål synes emellertid ej fullt tillräckligt tillgodosett genom den av kolonisationssakkunniga i förslaget till reglemente för den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten § 4 andra stycket förordade formuleringen nämligen: »bostadslån bör i regel icke beviljas om lägenheten är belägen i, eller å område omkring, tätare bebyggt samhälle». I allt fall synes egnahemslån ej böra utgå för egnahem i städer och köpingar. Vad angår municipalsamhällen, där byggnadsstadgan för rikets städer är gällande, synes dessa jämväl böra undantagas från egnahemslånefondens verksamhetsområde, ehuru med rätt för Kungi. Maj:t att för visst samhälle medgiva dispens.

Vid sådan dispens och även i de fall, där den av bostadskreditsakkunniga tänkta kreditgivningen skulle omfatta tätare bebyggda orter, som ej organiserats såsom municipalsamhällen, skulle verksamhetsområdena alltså kunna komma att korsa varandra. Detta torde emellertid ej behöva föranleda praktiska olägenheter. Vad man bör förebygga är en allmän konkurrens mellan den ena och den andra kreditgivningen, vilken kunde leda till att låneförmedlare och lånesökande, under åberopande av formella möjligheter och enstaka prejudikat, mera allmänt skulle söka tillgodogöra sig det ena eller det andra slaget av lån, som för tillfället voro fördelaktigare, och på så sätt efter hand komma att utplåna den principiella gränsen mellan de olika verksamhetsområdena. Sådana olägenheter behöva emellertid ingalunda befaras uppkomma ur en konkurrens inom det mycket begränsade område, varest, enligt det nyss sagda, den ena verksamheten ginge över i den andra. Hellre än att något område, där legitimt behov av egnahemskred it förefinnes, skulle komma att falla utanför både det ena och det andra verksamhetsområdet, synes det böra tolereras, att verksamhetsområdena undantagsvis komme att sammanfalla.

Bostadskreditsakkunniga tillåta sig alltså föreslå, att hithörande bestämmelser i egnahemsläneförfattningen måtte givas sådan avfattning, att lån för bostadsändamål ur statens egnahemslåne fond icke må beviljas för egnahem i stad eller köping och ej heller för egnahem i municipalsamhälle, där byggnadsstadgan för rikets städer är gällande, med mindre Konungen på särskilda skäl medgiver, alt samhället må ingå i fondens verksamhetsområde.

Om bostadskreditsakkunnigas blivande förslag vinner bifall, komina givetvis organisationsarbetena att kräva viss tid, varför låneverksamheten över huvud ej skulle kunna begynna förrän någon tid efter förslagets antagande. Den nya kreditorganisationen kan också uppenbarligen först så småningom komma att träda i funktion inom hela det verksamhetsområde, som med densamma avses. Under övergångstiden skulle emellertid ovan förordade föreskrift resa hinder för tillgodoseende ur egnahemslåne fonden av ett legitimt kreditbehov, utan att annan kreditkälla kunde anvisas. I anslutning till vad byggnadsbyrån i skrivelse den 16 februari 1925 angående viss sekundärkredit förordat, med avssende å eu mjuk övergång, fä bostadskreditsakkunniga föreslå, att Kung!. Maj:t i övergångsbestämmelser förbehåller sig lämplig dispensrätt i nu berörda hänseende under förslagsvis de fem första övergångsåren i syfte att förhindra, att en redan pågående långivning ur

107 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

egnahemslånefouden skulle behöva avbrytas, innan en i annan ordning organiserad kreditgivning bringats till stånd.»

Mot förslaget med borttagandet av åldersgränserna för egnahemslåns erhållande har erinran framställts endast från Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämd, som härovan anfört i huvudsak följande.

Det vore väl grundat, att nuvarande stadgande om eu högsta åldersgräns utginge; särskilt gällde detta beträffande person, som måhända under hela sin livstid brukat till friköpning avsett torp. Däremot borde den undre åldersgränsen, 21 år, bibehållas, ty det vore olämpligt att — såsom de sakkunniga i stället påyrkat — fordra, att sökanden skulle råda över sig och sitt gods. Detta skulle medföra, att lånesökanden måste anskaffa och förete vederbörande domares bevis, att sökanden icke vore förklarad omyndig och icke vore i konkurs. Redan nu vore antalet handlingar, som fordrades vid låneansökandet, stort. Det vore för övrigt sjävfallet, att en omyndig person eller en konkursgäldenär ej borde beviljas egnahemslån.

Förslaget, att utbyta uttrycket »hedrande vandel» mot »hederlig vandel», har rönt gensaga från länsstyrelsen i Blekinge län och Alvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd.

Därvid har ansetts, att det förra uttrycket borde, såsom mera vidsträckt, föredragas framför uttrycket »hederlig vandel». För övrigt vore det den hedrande vandeln, som vore det yttre kännetecknet på en hederlig person.

I vissa yttranden har förslag väckts, att egnahemslån borde kunna få uppsägas till inbetalning, om skogen å lägenheten vanvårdades eller skövlades. Härom har anförts i huvudsak följande.

I särskild skrivelse till egnahemsinspektören har Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämd framhållit, att det vid efterbesiktningar av jordbrukslägenheter, till vilkas förvärvande egnahemslån beviljats, vid flera tillfällen framkommit, att låntagaren allt för hårt avverkat skogen, så att i en del fall husbehovsskog därefter helt saknats. Det vore önskvärt, att i blivande stadgar för egnahemslånerörelsen intoges sådana bestämmelser rörande skogens vård, att hushållningssällskapen Unge rätt att uppsäga egnahemslån till inbetalning, om gällande lagbestämmelser rörande skogsvården överträddes av egnahemslåntagaren.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutkott har ansett, att egnahemslån borde kunna få uppsägas, om uppenbar van vård eller skövling av skogen förelåge. Liknande uttalande har fällts av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att vid belåningsvärdets fastställande ej sällan till låntagarens fördel visst avseende fästs vid lägenhetens skogstillgång. Genom betryggande föreskrifter och kontroll mot olämplig avverkning hade man att i dylika fall söka trygga låneförmedlåren för lånerisker. I detta syfte borde stadgas, att lånet kunde få uppsägas, om fastigheten vanvårdades till jord och byggnad eller om byggnad nedreves eller bortflyttades eller värdet å lägenheten eljest så minskades, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kunde anses fullt betryggande.

, Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har betonat skogstillgångens stora betydelse för Norrlands vidkommande och dess väsent-

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

liga inverkan på fastighetens värde. Därför borde egnahemslån kunna få uppsägas, även för det fall, att skogen skövlades.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt införande av en ny bestämmelse, i syfte att egnahemslåntagare, som ej i rätt tid inbetalade förfallen annuitet, bleve skyldig erlägga viss straffränta, förslagsvis 6 procent årlig ränta å ej inbetalt förfallet annuitetsbelopp från förfallodagen tills betalning skedde. Egnahemsnämnd borde dock äga rätt att, där särskilda omständigheter förelåge, medgiva undantag.

Vidare har V ästernorrlands länshushållningssällskaps förvaltningsutskott påyrkat, att i egnahemslåneförfattningen borde i detalj angivas alla de fall, där jordbruksegnahemslån kunde få beviljas, medan Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hemställt, att lånereglerna ej borde göras för snäva utan i stället så formuleras, att egnahemsnämnd kunde utan större omgång lämnas utrymme för de lämplighetshänsyn, som i vart fall borde tagas.

I detta sammanhang må återgivas ett av egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a. fällt uttalande angående egnahemslåner öreJsens allmänna kreditfråga.

Det hade varit lyckligt, om kreditspörsmålet jämväl belysts ur allmänna ekonomiska synpunkter. De sakkunniga hade förutsatt en statlig kreditgivning mot en ränta understigande statens upplåningsränta, således på samma villkor som egnahemslånerörelsens kreditgivning för närvarande ägde rum. Om egnahemsrörelsen vid de första famlande försöken fått åtnjuta statlig kredit mot en ur allmän ekonomisk synpunkt för låg ränta, kunde detta icke vålla alltför stora betänkligheter. Då emellertid årligen nya miljoner ans loges för egnahemslån på antydda villkor, måste för ett sunt ekonomiskt tänkande en sådan anordning synas ohållbar. Ehuru föreningen ingalunda vore främmande för tanken, att i vissa fall andra än ekonomiska synpunkter borde vara vägledande i fråga om egnahemsverksamheten, hyste föreningen dock stora betänkligheter ifråga om villkoren för den statliga kreditgivningen på området ifråga. En klar skillnad borde uppdragas mellan statens understöd till egnahemsverksamheten och egnahemsrörelsens kreditfråga i allmänhet, vilken senare fråga borde lösas efter helt bankmässiga principer men under nödig medverkan och kontroll från det allmännas sida.

Beträffande reglerna för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare hava följande ändringsförslag framställts i de avgivna yttrandena.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit önskvärdheten av, att premielånen finge användas även till utdikning av vattensjuk mark samt i vissa fall finge beviljas även sedan egnahemslån beviljats, d. v. s. icke blott i samband med egnahemslåns utlämnande.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat, att premielånets belopp finge beräknas till högst hälften av arbetskostnaden jämte materialkostnaden.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att ett förtydligande borde göras om de ändamål, vartill premielån finge an-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 109

vändas vid utförandet av »mera väsentlig grundförbättring». Sistnämnda uttryck borde angivas avse anläggandet av betesvall och utförandet av dikningsarbeten.

Ålvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har funnit det lämpligt, om ett andra premielån linge beviljas, som icke vore bundet vid samtidighet med egnahemslånets beviljande. Härigenom skulle låntagaren kunna stimuleras till en hel del odlingsarbeten, och borde ett dylikt »andra» premielån kunna få utlämnas i sammanhang med efterbesiktning å en välskött egnahemslägenhet.

I detta sammanhang vill jag anmäla en av Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott den 4 april 1927 gjord, av statens egnahemsinspektör tillstyrkt framställning angående ordningen för premielåns utbetalande, varav inhämtas följande.

För egnahemslåntagare, som erhållit premielån, hade det visat sig vara av stor betydelse för byggnadsarbetets finansiering, att de kunde få ut premielånet i förskott mot säkerhet av borgen eller annorledes. Härigenom gjorde låntagaren dels viss räntevinst, och dels behövde han ej i så stor utsträckning som eljest verkställa köp på kredit och anlita privata kreditgivare. Med anledning härav anhölles, att Kungl. Maj:t täcktes förklara hinder ej möta för sällskapet att, sedan föreskrivet premielånekontrakt upprättats, i förskott utbetala premielån, för den händelse för dylik förskott-sutbetalning av låntagaren ställdes säkerhet, som av sällskapet godkändes.

Jag är ense med de sakkunniga och flertalet av dem, som yttrat sig i denna del av ämnet, att reglerna för den fortsatta utlåningen av egnahemslån och premielån kunna i det väsentliga anslutas till nuvarande bestämmelser.

Mot de sakkunnigas förslag till jämkningar i vissa hänseenden av detaljreglerna för egnahemslånerörelsen har jag ej annan erinran, än att följande torde — med hänsyn till vad som anförts i vissa yttranden — böra iakttagas vid hithörande föreskrifters utformande.

Med biträdande i övrigt av den utav de sakkunniga föreslagna uppflyttningen av lånegränsen mellan jordbruks- och bostadslägenheter förordar jag likväl — med godtagande i huvudsak av vad aktiebolaget Hem på landet härom anfört — att lägenhet må i lånehänseende betraktas såsom jordbrukslägenhet, även om två kor icke kunna födas å densamma, för sä vitt innehavaren beräknas kunna, genom anläggande av växthus eller liknande anordning, erhålla sin väsentliga utkomst av trädgårdsbruk å lägenheten.

Då förslag ännu ej framlagts av bostadskreditsakkunniga angående ordnandet av kreditgivningen för bostadsändamål, avseende bland annat lägenheter i eller kring tätare bebyggda samhällen, synes för närvarande böra ansta med genomförandet av den föreslagna föreskriften, att egnahemslån icke bör få beviljas för bostadslägenheter i dylika områden.

Jag är ense med de sakkunniga och alla dem, som härom yttrat sig, om lämpligheten av borttagande av den övre åldersgränsen för egnahemslåns er-

Departements-

chefen.

no

Kungl. Majds proposition Nr 97.

hållande. Med anledning av från Älvsborgs läns södra hushållningssällskap gjord erinran förordar jag, att den undre åldersgränsen, 21 år, för låns erhållande bibehålies. Då jag i anslutning härtill jämväl biträder samma sällskaps yrkande, att författningen i ämnet ej bör innehålla uttrycklig fordran på, att lånesökanden råder över sig och sitt gods, förutsätter jag såsom självfallet, att låneförmedlarna liksom hittills icke komma att bevilja egnahemslån åt en person, som är omyndig eller i konkurs.

Jämväl biträder jag den från åtskilliga hushållningssällskap ifrågasatta nya bestämmelsen av innebörd, att egnahemslån må kunna få uppsägas till inbetalning även i det fall, att värdet å lägenheten till följd av skogs avverkande eller eljest så minskats, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kan anses betryggande.

De sakkunnigas förslag innebär, bland annat, bibehållande av nu gällande — i § 5 andra stycket av kungörelsen nr 126/1923 intagna — föreskrift, att det åligger låneförmedlare att vid fördelning av egnahemslån för jordbrukslägenheter söka främja nybildning av jordbruk samt att dylikt lån sålunda i regel icke bör beviljas i andra än i nyss åsyftade författningsrum angivna fall. Då även jag förordar sagda föreskrifts bibehållande, ifrågasätter jag dock, att detta ej skall utgöra hinder för Kungl. Maj-.t att medgiva undantag från åsyftade allmänna föreskrift, där fråga är om sådan långivning, som skulle föranledas av det förslag, som framställts i den till årets riksdag avlåtna propositionen, nr 51, angående organiserande av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper. Därvid har ifrågasatts, att furirer, som med s. k. egnahemskontrakt överginge till sagda reservstat, borde kunna erhålla egnahemslån förträdesvis för inköp av bebyggd fastighet. I anslutning till vad chefen för försvarsdepartementet vid propositionens avlåtande härom anfört förordar jag, att Kungl. Maj:t vid tilldelandet av statslån ur egnahemslånefonden till Gotlands läns hushållningssällskap må äga rätt att lämna medgivande åt sällskapet att bevilja egnahemslån åt nyss åsyftade furirer utan hinder därav, att lägenheten ej är av den art, som avses i förut nämnda allmänna föreskrift. Under förutsättning att riksdagen ej har erinran mot sådan tillämpning av föreskriften, torde Kungl. Maj:t böra äga rätt att redan från och med ingången av budgetåret 1928—1929, då sagda reservstat är avsedd att organiseras, lämna Gotlands läns hushållningssällskap dispens i förevarande hänseende. I

I fråga om reglerna för premielåns utlämnande har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förslag, att nu gällande definition på »mera väsentligt byggnadsarbete» ändras att avse, förutom nyuppförande av ekonomihuset eller bostadshuset, jämväl större ombyggnad av ekonomihuset.

Vad som i vissa yttranden anförts om utlämnande av premielån för »mera väsentlig grundförbättring» föranleder intet annat uttalande från min sida, än att med nämnda uttryck givetvis bör förstås huvudsakligen sådana för lägenhetens väsentliga utveckling i produktivt hänseende förekommande arbeten

in

Ku» yl. Maj ris proposition Nr 97.

som åkerjordens torrläggning, ordnandet av rationell beteskuitur, synnerligen stenbunden åkers befriande från sten, gruskörning å odlad torvjord o. d.

Förslaget, att premielån må kunna beviljas egnahemslåntagare, även efter det egnahemslån beviljats, kan givetvis synas behjärtansvärt, men syftet med premielånen är att underlätta bildandet av nya jordbruksegnahem. Äldre egnahemslåntagare torde i fråga om extra hjälp för jordbrukets fortsatta förkovran böra vara i huvudsak jämställda med andra jordbrukare, och de äro givetvis ej uteslutna från möjligheterna att söka odlings- och betesförbättringsbidrag, att deltaga i premieringen av mindre jordbruk, därvid särskilda premielån kunna erhållas, samt att erhålla de låne- och bidragsunderstöd, som eljest stå mindre jordbrukare till buds. I så måtto torde emellertid sist åsyftade förslag böra vinna beaktande, att hinder ej torde böra möta för egnahemslåneförmedlarna att, i särskilda undantagsfall och efter medgivande i vart fall av statens egnahemsstyrelse, bevilja premielån åt en behövande egnahemslåntagare, även om detta av någon giltig anledning ej har omedelbart samband med egnahemslånets beviljande. Dylikt beviljande av premielån utan direkt samband med egnahemslån har hittills, efter särskilt tillstånd, medgivits i ett eller annat undantagsfall.

Det från Malmöhus läns hushållningssällskap, av egnahemsinspektören biträdda kravet, att premielån må kunna, mot säkerhet, utbetalas i förskott — innan vederbörande arbeten slutförts — kan jag i så måtto biträda, att hinder ej torde böra möta för egnahemsstyrelsen att, där särskilda skäl härtill föranleda, lämna låneförmedlarna tillstånd till dylik förskottsutbetalning av premielån.

Slutligen vill jag i detta sammanhang erinra, att jag under huvudavdelningen om den lokala egnahemsorganisationen förordat, att vissa egnahemsföreningar och -bolag samt kommuner borde behållas vid rätten att kunna förmedla lån ur egnahemslånefonden och utlämna premielån. Därvid torde samma låneregler, som komma att gälla för hushållningssällskapens lånerörelse, böra i tillämpliga delar komma till användning.

6) Arrendefrilösningen.

De sakkunniga hava erinrat därom, att ganska stor uppmärksamhet 1920 års kounder senaste tid ägnats de förhållanden, som vore förenade med arrendejordbruk. Statsmakternas inskridande på området hade huvudsakligen följt två olika linjer. Ä ena sidan hade åsyftats att genom lagstiftning bereda vissa arrendatorer och brukare av annans mark större trygghet och förbättrad ställning i arrendeförhållandet. Å andra sidan hade den utveckling eftersträvats, att de självständiga jordbrukens antal skulle ökas på arrendejordbrukens bekostnad genom att arrendatorer med äganderätt förvärvade den av dem brukade jorden. Det vore sistnämnda fråga, frilösningen av arrendejordbruk, som gjorts till föremål för de sakkunnigas överväganden.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

De sakkunniga hava, efter meddelande om att inemot 25 procent av rikets brukningsdelar vore utarrenderade, anfört följande angående betydelsen av arrendefrilösningar.

»Arrendesystemet kan otvivelaktigt i vissa hänseenden medföra fördelar icke blott för jordägarna i form av tillgång till fasta arbetare utan till och med för brukarna själva. Arrendeformen kan sålunda understundom vara ett lämpligt förberedande stadium i jordlösa arbetares strävanden att erhålla ett eget jordbruk samt kan bereda brukaren — särskilt efter genomförandet av en allmän social arrendelag — eu i ekonomiskt hänseende och ur arbetssynpunkt jämförelsevis trygg ställning. Det anses emellertid vara en i stort sett önskvärd utveckling, att de, som bruka jorden, även innehava äganderätt till denna. Härigenom skulle brukaren ernå en mera fri ställning. Han kunde med intresse och nit ägna sig åt sitt jordbruk i vetskap, att han och hans efterkommande finge skörda frukterna av det arbete och de kostnader, som nedläggas på fastigheten. Många arrendatorer hysa förvisso också en önskan att övertaga den av dem brukade arrendejorden under full äganderätt. Oftast medför detta, att lägenhetens jordbruk därefter skötes på ett bättre sätt, så att högre avkastning er hålles efter fri lösningen än förut.»

Vidare hava de sakkunniga framhållit, att arrendefrilösningen synnerligen nära sammanhängde med den övriga egnahemsverksamheten. I det hittillsvarande egnahemsarbetet hade frilösning av arrendejordbruk också spelat en framträdande roll, och så borde även ske i fortsättningen. Därvid borde befordras, att köp av arrendejordbruk komma till stånd, att härvid förfares på lämpligt sätt — särskilt i syfte att lägenheterna erhålla lämplig storlek och marktilldelning — samt att köpens finansiering nöjaktigt ordnas. Egnaheinsorganisationen borde vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder för underlättande av arrendefrilösningar.

Beträffande frilösningens genomförande hava de sakkunniga anfört följande.

»Underlättandet för arrendatorer att få jordköp till stånd bör ingå såsom en allmän uppgift i egnahemsnämndernas jordanskaffningsverksamhet. Det bör i detta syfte ankomma på egnahemsnämnd att på begäran av arrendator, sammanslutningar mellan eller ombud för dylika ävensom efter hänvändelse från jordägare eller eljest, då så anses påkallat, lämna erforderligt biträde vid frilösning av vissa mindre arrendejordbruk såsom medelst råd och hjälp vid köpeavtals ingående, värdering, bedömande av lotternas storlek och förseende med jord av skilda slag. Därjämte bör nämnden biträda vid ordnandet av lagfarts- och inteckningsfrågor samt andra kamerala spörsmål samt medverka vid upprättande av ansökningar om erforderliga och påräkneliga lån eller bidrag av statsmedel. Där så påfordras och betin nes lämpligt, bör nämnden vidare, på uppdrag av jordägare och enligt avtal med denna, för jordägarens räkning och på hans risk ombestyra det praktiska genomförandet av här avsedd verksamhet för frilösning av arrendejordbruk. Givetvis bör nämnden även därvid noga tillse, att frilösning äger rum under sådana villkor, att jordköparnas och det allmännas berättigade intressen tillgodoses. När särskilda skäl därtill giva anledning, bör nämnden slutligen bedriva verksamhet i egen regi för inköp av egendomar eller områden, avsedda och lämpliga för frilösning av arrendejordbruk. Vid sådan verksamhet bör nämnden förfara på samma sätt, som i kapitlet om jordanskaffningsverk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

samheten föreslagits rörande direkt jordanskaffning över huvud taget. I många fall torde en av nämnden förvärvad egendom komma att användas till viss del för bildande av nya jordbruk och till annan del för torps och andra arrendegårdars försäljning till respektive brukare.

Hithörande verksamhet för underlättande av arrendefrilösningar genom jordförmedling eller jordanskaffning hör icke med nödvändighet inskränkas att endast avse jordbruk av den storlek, att egnahemslån kan utgå för deras förvärvande, utan bör jämväl kunna avse något större arrendegårdar, åtminstone upp till 25 hektar åker.»

Angående frågan, huru frilösningar må kunna underlättas i finansiellt hänseende, hava de sakkunniga framhållit följande.

»Hörande sådana arrendejordbruk, vilkas storlek och värde medgiva lämnande av egnahemslån, bör det finansiella biståndet allt fortfarande ske i form av egnahemslån. Genom den vid 1926 års riksdag beslutade möjligheten till höjning även för bebyggda jordbrukslägenheter av maximivärdet för egnahemslåns erhållande kunna sådana lägenheter med ett värde av upptill 16,000 kronor ifrågakomma vid långivningen.

Ett mera allmänt frilösningsförfarande torde vara att förvänta genom införande av den sociala arrendelagen, som torde komma att öka jordägarnas benägenhet att sälja, samt såsom resultat av 1925 års jordundersökningskommissions arbete och den reformerade egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet. Detta torde säkerligen komma att medföra ökad efterfrågan på lån från egnahemslånefonden. Med hänsyn till betydelsen att i finansiellt hänseende underlätta frilösningen torde av denna anledning ökning böra ske i fråga om den medgivna utlåningen från egnahemslånef onden. och komma de sakkunniga att i kapitlet om medelsbehovet föreslå höjning av det årliga utlåningsbeloppet från fonden.

Vad härefter angår frågan om finansiering vid köp av sådana större arrendelägenlieter, som på grund av högre värde än 16,000 kronor icke nu kunna ifrågakomma vid egnaliemslånegivningen, hava de sakkunniga ingående övervägt, huruvida dylik finansiering även bör ske genom det allmännas direkta mellankomst. Därvid kunde tänkas, antingen att egnahemslånerörelsen utsträcktes att omfatta även kreditgivning vid köp av jordbruk över 16.000 kronors värde eller att annan lånerörelse härför inrättades.

Mot det förstnämnda förslaget kunde emellertid invändas, att ett stort principiellt avsteg härigenom skulle göras från egnahemsrörelsens grundtanke att befordra förvärv huvudsakligen av enfamiljsjordbruk, avsedda att brukas av innehavaren utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. Ett sådant avsteg kunde få vittgående konsekvenser och öppna utsikter för staten att genom direkt kreditgivning övertaga en ökad del av den allmänna fastighetskrediten. Utvidgningen skulle även sannolikt kräva väsentligt höjda avsättningar till egnahemslånefonden, för så vitt ej utvidgningen skulle gä ut över de egentliga egnahemslägenheterna och inskränka möjligheten att belåna sådana. De sakkunniga äro därför icke beredda att nu förorda utvidgning av egnahemslånerörelsen att avse även lägenheter med högre maximivärden, än de nu gällande. I allt fall synes man härutinnan böra ställa sig något avvaktande samt först samla erfarenheter om verkningarna av de förslag, sakkunniga i övrigt framställt rörande egnahemsverksamhetens utvidgning.

Skulle annan lånerörelse införas för de större arrendejordbrukens frilösning, borde denna i så fall vara fri från varje moment av statssubvention. I Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. i!) haft. (Sr Ui.) s

Yttranden.

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

detta sammanhang må erinras, att 1927 års riksdag begärt utredning rörande den primära jordbruksfastighetskrediten med hänsyn särskilt till frågan om höjning av gränsen för denna fastighetskredit och till behovet av en ytterligare utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra en ökad utlåningsverksamhet. Därest de till grund för detta utredningskrav liggande önskemål komma att förverkligas, torde detta komma att bliva av betydelse jämväl beträffande kreditgivningen för frilösning av arrendejordbruk.»

Vad 1925 års kolonisationssakkunniga uttalat och föreslagit i fråga om arrendefrilösningar har i flertalet yttranden ej rönt gensaga. Av de yttranden, vari de sakkunnigas hithörande förslag gillats, inhämtas bland annat följande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förklarat, att frågan om arrendefrilösningar hade ett ganska stort intresse för länet, särskilt med hänsyn till de relativt talrika bolagsarrendena. Ur olika synpunkter vore det i de flesta fall önskvärt, att dessa jordbruk överginge till självägande bönder. Visserligen hade åtskilliga dylika arrendatorer så gynnsamma villkor, att deras sammanlagda utgifter i räntor och skatter efter frilösningen bleve större än under arrendetiden, och det måste erkännas, att arrendatorer funnes, som med omsorg — understundom son efter far — skötte jorden på arrendegården. I regel vore detta dock ej förhållandet. Arrendatorn överginge alltför lätt till den uppfattningen, att jordbrukets förbättring icke hade något större intresse för honom, och att byggnadernas underhåll helt och hållet skulle bekostas och ombesörjas av bolaget. Den naturliga känslan för en jordbrukare av samhörighet med jorden bleve sålunda i hög grad försvagad, den lediga arbetstiden utnyttjades icke i jordbrukets tjänst, och i längden komme därför produktionen på arrendejordbruken att nedgå och arrendatorerna att förslöas. För bolagen vållade innehavet av inägojord numera i de flesta fall endast utgifter och besvär. Många av deras ledande män torde därför också hava övergått till den uppfattningen, att arrendesystemet borde avvecklas genom försäljning. Svårigheten låge däri, att en försäljning måste omfatta även den skogsareal, som ansåges erforderlig för en självständig brukningsdel, men även denna svårighet torde dock övervinnas, i samma mån som hos bolagsmännen insikten om de ömsesidiga fördelarna av arrendejordbrukens frilösning trängde igenom. Till biträde vid underhandlingar med jordägarna samt för finansiering av köpeskillingen, därest denna senare icke ordnades med bolagens tillhjälp, borde egnahemsnämnderna med fördel kunna anlitas. Inom länet hade detta tillvägagångssätt redan praktiserats i åtskilliga fall.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har funnit de sakkunnigas hithörande förslag väl grundade.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej haft erinran mot förslaget i fråga om arrendefrilösningar, därvid dock förutsattes, att egnahemsnämndernas uppgift härutinnan bleve av upplysande och stödjande men icke av påtryckande natur.

Tillstyrkande uttalanden hava även gjorts av Kronobergs läns, Örebro läns, Gävleborgs läns, Jämtlands läns och Västerbottens läns hushållningssällskap m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition Nr $7.

115 Vissa hushållningssällskap hava funnit denna del av förslaget betänkligt, under framhållande av att hushållningssällskapens organ ej borde i tvistefrågor mellan arrendatorer och jordägare inskrida med vidtagande av sådana åtgärder, som kunde innebära eller få sken av, att hushållningssällskapen toge parti för arrendatorerna gent emot jordägarna. Härom har uttalats i huvudsak följande.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att, ehuru tvångsfrilösning ej ifrågasatts, den egnahemsnämnderna påtvingade skyldigheten att i arrendefrilösningar förhandla med jordägarna förvisso gåve egnahemsnämnderna, i synnerhet om de uppträdde i hushållningssällskapens namn, en skev ställning, som kunde leda till menliga konsekvenser för sällskapens verksamhet på andra områden.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit det anmärkningsvärt, att icke de sakkunniga för egnahemsnämndernas medverkan vid arrendefrilösningar förutsatte, att jordägaren och arrendatorerna skulle vara ense om, att försäljning skulle ske. Egnahemsnämnderna skulle alltså, enligt förslaget, i sällskapens namn och å dess vägnar under statlig regi bliva ett förhandlingsorgan, vars spets i huvudsak vore riktad mot jordägarna och förberedde deras villighet att sälja. Detta vore en fullständigt ny uppgift för hushållningssällskapen, vars följder för deras verksamhet knappast kunde överskådas. Det enda biträde vid arrendefrilösningar, som arrendatorerna syntes behöva, vore en pålitlig rådgivare i fråga om lägenhetens värde, och kunde i sådant syfte biträde av konsulent påkallas.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att förslaget framkallade de största betänkligheter, såvida ej egnahemsnämndernas formella ställning ändrades, så att de ej uppträdde i hushållningssällskapens utan i eget namn. Hithörande uppgifter hade nämligen alltför mycket social-politisk karaktär för att stå i överensstämmelse med sällskapens hittills med rätta strängt neutrala ställning i politiska frågor. Egnahemsnämnderna borde därför — om de skulle uppträda i sällskapens namn — icke taga annan befattning med frågor om arrendefrilösningar, än att de på begäran av jordägare biträdde vid värdering av arrendelägenheter för försäljningar och på begäran av arrendatorer, som med jordägaren överenskommit om köp, lämnade det biträde, varav de kunde vara i behov för egnahemslåns erhållande. Något förhandlingsorgan i övrigt mellan jordägaren och arrendatorerna borde egnahemsnämnderna ej vara, därest de skulle uppträda i sällskapens namn. Härigenom skulle annars förtroendet för sällskapen såsom politiskt neutrala undergrävas och en menlig inverkan uppstå för deras övriga verksamhet. För övrigt torde genom den nya sociala arrendelagen tillräckligt vara sörjt för, att jordägarna komme att visa sig benägna för arrendefrilösningar, vadan några särskilda åtgärder från egnahemsnämndernas sida för underlättande av dylik frilösning knappast torde bliva av behovet påkallade.

Liknande synpunkter hava jämväl kommit till uttryck i yttrandena från Östergötlands läns, Älvsborgs läns norra och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, om det voro lämpligt, att egnahemsnämnderna, på sätt de sakkunniga föreslagit, uppträdde snart sagt som arrendatorernas advokater mot jordägarna. Egna-

1925 års undersökningskommission för upplåtelse av jord.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

hemsorganen borde blott lämna de avtalande parterna värdefulla råd och upplysningar samt underlätta uppgörelsens formella genomförande.

Lantmäter istyr elsen samt Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava betonat, att förenkling av förfarandet vid och nedbringande av kostnaderna för fastigheters befriande från gemensamma inteckningar vore av stor betydelse för främjandet av arrendefrilösningar.

Lantmäter istyr elsen har sålunda framhållit, att under senaste tid allt mera trätt i förgrunden svårigheterna för köpare av jord att erhålla denna fri från penninginteckningar i stamfastigheten samt i viss mån även olägenheten med de avsevärda kostnader, som förfarandet medförde. Därvid åsyftades särskilt de egendomskomplex, som gjorts till föremål för gemensamma inteckningar. Många och, i vissa delar av landet, flertalet fall, där friköp av arrendejord skulle kunna ifrågakomma, utgjordes av arrendejordar å bolagsdomäner, där förnämsta hindret för friköpningen låge i svårigheten — för att ej säga omöjligheten — att få desamma befriade från penninginteckningar. Förhållandet torde numera, särskilt genom tillkomsten av omfattande inteckningar till säkerhet för obligationslån, hava blivit så komplicerade, att en utväg ur svårigheterna knappast torde kunna vinnas annorledes än genom effektiva och djupgående lagstiftningsåtgärder. Vidare erinrades, att i vissa domsagor fordrades jämväl äganderättsbevis för varje fastighet, som berördes av dödningsåtgärder.

Jag övergår nu att i korthet redogöra för resultatet av den undersökning rörande bolags villighet att upplåta för jordbruksändamål lämplig mark som på uppdrag av Kungl. Maj:t verkställts av förenämnda »1925 års undersökningskommission för upplåtelse av jord».

Kommissionens uppdrag avsåg undersökning av den benägenhet att frivilligt avyttra jord, som kunde finnas hos de jordägande bolagen och s. k. enskilda jordspekulanter. Då kommissionen ansåg det bliva i hög grad vanskligt att avgöra, huruvida en enskild jordägare skulle betraktas såsom »jordspekulant» eller ej, fann kommissionen — som i sin redogörelse meddelar, att dylik plan för arbetets bedrivande på sin tid godkänts av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet — det riktigast att låta frågan om undersökning av den jordareal, som eventuellt kunde frånvinnas »enskilda jordspekulanter», anstå i avbidan på resultatet av en undersökning rörande bolagens benägenhet att frivilligt avyttra jord för nybildning av självständiga jordbruk.

Kommissionen, vilkens undersökning således varit inskränkt att avse bolagsjord, har, efter samråd med Sveriges skogsägareförbund, enligt vissa frågeformulär infordrat uppgifter från 131 bolag angående bolagens totala innehav av för jordbruk lämplig jord, denna jords disposition, av bolagen verkställda jordförsäljningar efter den 1 april 1923 samt i vilken utsträckning och under vilka villkor, bolagen vore villiga att frivilligt sälja innehavda jordbruksfastigheter. Infordrade uppgifter hava avlämnats av 101 bolag samt bearbetats och sammanställts av kommissionen, som enligt egen upp-

117 Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

gift jämväl i stor utsträckning förhandlat med bolagen för ernående av bästa möjliga resultat i fråga om försäljningserbjudanden.

Av kommissionens redogörelse inhämtas i huvudsak följande rörande resultatet av den sålunda verkställda undersökningen. Beträffande de av kommissionen anförda uppgifter rörande inrösningsjord torde böra bemärkas, att i arealerna inrösningsjord inräknats, förutom åker och tomt, jämväl äng och odlingsmark (även s. k. ströängar).

Av bolagens uppgifter rörande deras fastighetsinnehav framginge, att 91 bolag redovisat en sammanlagd areal inrösningsjord av 180,581 hektar. Rörande inrösningsjordens disposition förelåge specificerade uppgifter avseende 168,847 hektar, vilken areal så använts, att 37,205 hektar låge under bolagens eget bruk, 121,448 hektar utarrenderats till självständigt bruk och 10,194 hektar utarrenderats till fyllnad av annat jordbruk.

54 bolag hade avlämnat uppgifter över försäljningar, som ägt rum under tiden 1 april 1923—31 december 1925. Sålunda hade försålts 854 bebyggda brukningsdelar om sammanlagt 36,761 hektar, därav 11,705 hektar inrösningsjord, allt för en försäljningssumma av 7,153,025 kronor. Härtill komme dels 2,233 hektar icke specificerade fastigheter, sålda för 625,000 kronor, dels ock fastigheter å 26 hektar, beträffande vilka uppgifter om försäljningspris saknades. Vidare hade försålts 504 obebyggda brukningsdelar om sammanlagt 4,658 hektar, varav 1,994 hektar inrösningsjord. För 465 av dessa brukningsdelar, om tillhopa 4,625 hektar, hade försäljningssumman uppgått till 1,022,846 kronor.

101 bolag hade förklarat sig benägna att sälja 202,270 hektar jord, för-

Fastigheterna med odlingsmark innehölle 14,810 hektar odlingsbar torvmark, 4,990 hektar odlingsbar fastmark, 21,585 hektar skogsmark och 54 hektar ej specificerad mark.

Den till försäljning erbjudna jordens belägenhet i förhållande till kommunikationsleder, samhällen och andra avsättnings- och arbetsplatser vore, såvitt kommissionen kunnat finna, fullt jämbördig med bondejordbruken i motsvarande trakter. Icke heller funnes anledning antaga, att bolagen i första hand utbjöde den sämre jorden, utan hade bolagen i stort sett till försäljning erbjudit den inrösningsjord, som de icke hade särskild anledning behålla.

Storleken beträffande större delen av de till försäljning erbjudna fastigheterna ansåges tillfredsställande.

Beträffande skogstilldelningen hade bolagen i de delar av landet, där den norrländska ägostyckningslagen gällde, varit bundna av denna lags bestäm-

118 K ungt. Maj:ts proposition Nr 97.

rnelser samt därför erbjudit skogsmark i enlighet härmed. Jämväl i övriga delar av landet hade i allmänhet bolagen erbjudit visst skogsområde för fastigheternas förseende med husbehovsvirke. I vissa fall, särskilt i södra Sverige förekomme dock, att skogstilldelning ej kunde äga rum, detta enligt uppgift på grund av bristande tillgång på lämplig skog. I allmänhet hade bolagen ställt sig avvisande till tanken att medelst servitut lösa frågan om husbehovsvirket. Några bolag hade framhållit, att det numera på grund av lagar vore så gott som omöjligt att för dem få förvärva skogsmark, varför det vore skäligt, att bolagen för den minskning i skogsinnehavet, som de finge vidkännas i samband med försäljning av inrösningsjord, erhölle kompensation genom tillstånd att förvärva skogsmark motsvarande den areal dylik mark de försålde. Jämväl hade från något bolagshåll framhållits, att skogsanslag till de till försäljning förekommande brukningsdelarna komme att höja försäljningssumman och kunde medföra ökade risker för skogens bestånd.

I allmänhet hade bolagen ej varit villiga att gå in för tanken att upplåta betesservitut utan ville i stället tillägga fastigheterna ängsmark och skogsmark i, enligt deras mening, tillräcklig utsträckning för betesbehovets tillgodoseende. Så vore förhållandet genomgående i södra och mellersta Sverige. Bolagen i de fyra längst norrut belägna länen hade däremot i ganska stor utsträckning förklarat sig benägna för betesservitut, därvid betesrätten dock borde begränsas så väl till viss tid på året som till vissa år framåt, 20 å 30 år, ej avse får och getter samt icke heller skogens föryngringsplatser.

Bolagen hade i allmänhet avgivit en allmän förklaring om försäljningspriset och dess fastställande. Ett 40-tal bolag hade förklarat sig villiga att sälja efter ett av en särskild nämnd fastställt pris, därvid i regel länets egnahemsnämnd angivits. I regel skulle denna prissättning ske på så sätt, att en specificerad värdering gjordes å olika markslag och åbyggnader. Värdering av ståndskog skulle ske särskilt och efter gällande priser vid värderingstillfället. Såsom minimipris vid värderingar hade understundom gällande taxeringsvärde angivits. I de fall, ungefär 20, där bolagen icke förklarat sig villiga att hänskjuta prissättningen till en särskild nämnd, hade de i regel uttalat sig för, att taxeringsvärdet skulle tillämpas såsom försäljningspris, men jämväl i dessa fall hade i allmänhet undantag gjorts för skogen, vilken skulle åsättas gällande ortspris. De flesta övriga bolag hade meddelat de pris, som skulle ifrågakomma vid en eventuell försäljning. Såsom exempel härå omnämndes följande.

1) Ett av de större bolagen i Stockholms och Uppsala län hade angivit följande pris per

Kronor

hektar åker och tomt med byggnader............................................... 500—1,000,

hektar skogs- och hagmark ............................................................... 50— 100,

kubikmeter ståndskog ........................................................................... 2— 5.

2) Ett bolag med fastigheter i Småland och Södermanland följande pris per

hektar åker med nödiga hus............................................................

hektar produktiv skogsmark utom ståndskog ............................

varjämte ståndskogen skulle lösas efter gällande rotvärde.

hade uppgivit

Kronor

700—1,000, 40,

3) Ett av de största bolagen i Värmland hade angivit sina priser efterföljande värdering, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 119

för mark Kronor

per hektar åker........................................................................................ 200—1,500,

per hektar ängsmark ............................................................................ 50— 300,

för åbyggnader

mangårdsbyggnad om 1 å 2 ram jämte kök................................ 1,000—4,000,

mat- och vedbod ................................................................................ 100— 500,

stenkällare ............................................................................................ 200— 400,

stall om 2 å 3 spiltor jämte lider ................................................ 400—1,200,

ladugård om 5 å 7 bås jämte kättar ............................................ 500—2,000.

Foder hus inginge i åker jordspriset, då fråga vore om större brukningsdelar, men skulle vid mindre arealer lösas efter särskild värdering.

4) Ett större bolag i Norrbottens län hade meddelat uppgift å de värden, som av bolaget efter godkännande av egnahemsnämnden åsatts olika markslag vid redan skedda försäljningar, nämligen per hektar

Kronor

åker............................................ 250—600 kr. (i undantagsfall högre),

odlingsmark ................................................................................................ 50—120,

äng ................................................................................................................ 70—120,

skogsmark, inklusive ståndskog................................................................ 20— 40.

Åbyggnaderna hade i regel ej åsatts högre värde än 500 å 1,000 kronor.

utom i de fall nybyggnader utförts.

5) Ett större bolag i norra delen av Västerbottens län hade uppgivit följande pris per

Kronor

hektar åker och tomt med hus........................................................... 500—1,000,

hektar skogs- och hagmark ................................................................ 50— 100,

kubikmeter ståndskog........................................................................... 2— 5.

6) Ett större bolag i Västernorrlands län meddelade följande priser per hektar såsom grund för den värdering av lägenheterna, som bolaget vore

villigt låta länets egnahemsnämnd verkställa.

Kronor

åker ............................................................................................................ 400—700,

äng................................................................................................................ 50—150.

odlingsmark................................................................................................ 50—100,

odikad skogsmark (exklusive ståndskog) ............................................ 20— 50,

allt efter godhetsgrad och belägenhet.

Vad anginge frågan om betalningsvillkoren, vore bolagen i allmänhet ej böjda för en kreditgivning vid de beramade försäljningarna. Ett flertal bolag hade dock förklarat sig villiga att medelst viss kredit förhjälpa sina arrendatorer att förvärva av dem brukade fastigheter.

Så gott som samtliga bolag, som närmare yttrat sig i frågan, hade förklarat, att vid en eventuell försäljning en ovillkorlig företrädesrätt till köp måste tillkomma arrendator, om dylik funnes å fastigheten. Då ungefär 90 procent av de bebyggda fastigheter, som av bolagen erbjödes till försäljning, innehades av självständiga arrendatorer, bleve sålunda den överflyttning av inrösningsjord till enskilda, varom nu vore fråga, till väsentlig del en frilösning av arrendejordbruk.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Av 96 bolags uppgifter framginge, att dessa bolag hade för avsikt att i sin ägo behålla följande arealer inrösningsjord.

De skäl, som bolagen haft för sin uttalade avsikt att bibehålla inrösningsjord i sin ägo, vore i huvudsak följande. Rätt betydande arealer inägojord åtgingo till industritomter, arbetarbostäder och kommunikationsanordningar vid de industriella verken. I närheten av sina industrisamhällen dreve bolagen stora jordbruk för tillgodoseende av industriarbetarnas behov av animaliska livsmedel. Vissa bolag hade anlagt avelscentra för husdjursskötselns utveckling i orten. Till bostäder och lägenheter för skogstjänstemän och skogsarbetare toges en betydande areal inägojord i anspråk. Slutligen behölles jord, som vore förenad med vattenrätt eller erfordrades för anläggandet och underhåll av flottleder m. m.

Vad de norrländska bolagen anginge, syntes dessa i stort sett till försäljning erbjudit den inägojord, som icke för dem tjänat något av nyss nämnda speciella ändamål. Beträffande bolagen i mellersta och södra Sverige ställde saken sig däremot något annorlunda. Dessa bolag fasthölle vid att icke genom försäljning söndersplittra ett större sammanhängande ägoområde. Till följd härav hade de ej velat till försäljning erbjuda sådana torp och fastigheter, som låge insprängda i bolagens marker. Men även frånsett arronderingssynpunkten ansåge bolagen i mellersta och södra Sverige — i olikhet med de norrländska bolagen — sig nödsakade att söka bibehålla sådana mindre jordbruk, som tjänade till bostad för skogsarbetare. De ansåge sig nämligen ej kunna avvara en fast skogsarbetarstam, med hänsyn till att de numera gått in för ett mera intensivt skogsbruk.

Kommissionen har sammanfattat resultatet av den gjorda undersökningen i följande uttalande. »Omfattningen och beskaffenheten av bolagens försäljningserbjudande måste enligt kommissionens uppfattning godtagas som bevis för, att hos bolagen finnes en sådan villighet att försälja såväl sina arrendejordbruk som annan för jordbruksändamål lämplig mark, att den för närvarande kan anses fullt motsvara rimliga anspråk från det allmännas sida. Ser man dessutom erbjudandet mot den ansenliga mängd jord bolagen redan tidigare försålt, synes påtagligt, att bolagen i stor utsträckning under senare år gått in för en jordpolitik, som överensstämmer med den av statsmakterna understödda strävan att öka antalet självägande bönder.»

121 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Arrendesystemet har i vårt land icke nått samma stora utsträckning eller medfört sådana missförhållanden, som fallet ända tills nyligen varit i vissa andra länder, där även djupgående sociala jordreformer på detta område vidtagits. I vårt land har nyligen genomförts en social arrendelagstiftning i syfte att bereda arrendatorerna en förbättrad och tryggare ställning i arrendeförhållandet. Emellertid torde det vara en önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas antal ökas genom att arrendatorer i större utsträckning med äganderätt förvärva den jord, som de bruka. Härigenom erhåller jordbrukaren en mera självständig ställning, knytes med starkare band samman med sin fastighet och får större intresse av att förkovra jordbruket.

Den redan nu i ganska stor utsträckning pågående frilösningen av arrendejordbruk bör därför ytterligare befrämjas. För hithörande strävanden bör den vid 1926 års riksdag beslutade nya jorddelningslagstiftningen bliva av betydelse. En annan för arrendefrilösningars genomförande viktig lagstiftningsfråga avser fastigheters frigörande från dem besvärande penninginteckningar i sådana fall, där egendomskomplex gjorts till föremål för gemensamma inteckningar. Ett i propositionen nr 19 till 1927 års riksdag härom framlagt förslag bifölls visserligen ej av riksdagen, men detta svårlösta lagstiftningsspörsmål är, enligt vad jag inhämtat av chefen för justitiedepartementet, föremål för förnyade utredningar inom sagda departement. Emellertid avse de nu föreliggande förslagen icke lagstiftningsfrågor utan ekonomiskt-organisatoriska anordningar för arrendefrilösningars underlättande.

Innan jag ingår på de härom av 1925 års kolonisationssakkunniga framställda förslag, vill jag i korthet beröra den nyss omnämnda, genom särskild kommission verkställda undersökning om vissa bolags villighet att upplåta för jordbruksändamål lämplig jord. Av kommissionens redogörelse framgår, att bolagen i norra Sverige i regel förklarat sig benägna att till arrendatorerna försälja huvuddelen av den inrösningsjord, som vore utarrenderad och icke behövdes av bolagen för vissa särskilda ändamål. Däremot hade bolagen i mellersta och södra Sverige, under förklaring att de för drivandet av intensiv skogshushållning vore i behov av en fast skogsarbetarstam och med hänsyn till arronderingsfrågan, önskat att i större omfattning behålla sina arrendejordbruk. Av de från kommissionen härom angivna detaljuppgifter inhämtas, att, medan de undersökta bolagen i Norrland och Dalarna till försäljning erbjudit 56 procent av sin utarrenderade inrösningsjords areal, motsvarande siffra för bolagen i landets övriga delar vore 23 procent. De undersökta bolagens utbud av självständiga bebyggda fastigheter omfattade tillhopa 5,393 brukningsdelar med i medeltal 11 hektar inrösningsjord och 15 hektar skogsmark och övrig jord, allt per brukningsdel. Flertalet av dessa brukningsdelar eller 5,085 hade en areal inrösningsjord av under 20 hektar, och synes man av meddelade prisuppgifter vara

Departement

chefen.

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

berättigad draga den slutsats, att de för egnahemslåns erhållande gällande regler om lägenheternas maximivärde i flertalet av sist berörda fall ej borde lägga hinder i vägen för sådana låns erhållande. Vad angår de av bolagen angivna försäljningsvillkoren har undersökningskommissionen funnit dem, såväl i vad de avsåge rätt till husbehovsvirke och bete som ifråga om pris och betalningsvillkor, fullt antagbara. Enligt kommissionens uppgift skulle huvuddelen av de ifrågavarande bebyggda brukningsdelarna utgöras av arrendejordbruk, vilka bolagen önskade att i första hand försälja till respektive brukare.

Ehuru det givetvis icke är möjligt för mig att i detalj bedöma detta försäljningserbjudande, synes det dock vara ägnat att befrämja arbetet för den närmaste tiden framåt med arrendejordbruks frilösning i så stor utsträckning, som med påräkneliga möjligheter till behövlig kredits lämnande för närvarande torde kunna ifrågakomma. Bolagens nuvarande utbud av bebyggda självständiga brukningsdelar avser nämligen en försäljningssumma, som synes kunna uppskattas till sammanlagt i runt tal 35 miljoner kronor. Såsom jag förut antytt är det emellertid av stor vikt, att frilösningen i de olika enskilda fallen verkställes på ett ur allmän synpunkt ändamålsenligt sätt. Med hänsyn härtill har den statsunderstödda egnahemsorganisationen en stor uppgift att fylla genom medverkan i mån av behov och på sätt, jag strax skall föreslå, vid hithörande och andra arrendefrilösningars planläggning och genomförande. Vad jag nu anfört lärer i huvudsak gälla jämväl arrendefrilösningar från enskilda jordbrukare. I vad mån behov framdeles må uppstå av ytterligare åtgärders vidtagande i syfte att befordra arrendefrilösningar, är en fråga, som jag saknar anledning att nu beröra.

Vad därefter angår egnahemsorganisationens medverkan till arrendefrilösningars befrämjande, ansluter jag mig till kolonisationssakkunnigas förslag, att hushållningssällskapens egnahemsnämnder böra, på begäran av jordägare eller arrendatorer, söka lämna råd och biträde vid värdering, bedömande av lotternas storlek och förseende med jord av skilda slag, köpeavtals ingående, ordnandet av lagfarts- och inteckningsfrågor samt upprättandet av ansökningar om erforderliga och påräkneliga lån eller bidrag av statsmedel. Därest sådan verksamhet inskränkes att huvudsakligen avse arrendejordbruk av den storlek, att egnahemslån må kunna ifrågakomma, torde det av mig förut tillstyrkta, efter ändrade grunder utgående, förvaltnings- och riskbidraget till sällskapen böra utgöra ersättning, i den mån sådan bör bestridas av allmänna medel, jämväl för nu avsedda medverkan vid ordnandet av frilösningar av arrendejordbruk av egnahemstyp. I detta sammanhang må framhållas, att flera av de bolag, som enligt vad nyss anförts erbjudit jord till försäljning, förutsatt viss dylik medverkan från egnahemsnämndernas sida, nämligen vid lägenheternas saluvärdering.

Den från vissa hushållningssällskap uttalade farhågan, att de sakkunnigas här föreliggande, av mig tillstyrkta förslag skulle äventyra sällskapens opolitiska och gent emot olika grupper av jordbrukare opartiska ställning, torde

123 Ktingl. Maj:ts proposition Nr 97.

enligt min mening icke vara så grundad, att den bör föranleda ett frångående av förslaget i denna del. Förslaget förutsätter nämligen inga tvångsåtgärder utan avser endast en i det allmännas intresse påkallad medverkan för att lämna begärd hjälp åt ömse håll, så att med frivilliga arrendefrilösningar sammanhängande spörsmål bliva ordnade på ett ur det helas och även ur de båda parternas synpunkt ändamålsenligt och tillfredsställande sätt. Skulle emellertid visst hushållningssällskap av nyss angivna skäl icke vara villigt att låta sin egnahemsnämnd tillmötesgå från jordägare eller arrendatorer framställda anspråk på biträde med lämnande av här ifrågavarande råd och hjälp, bör det i dylikt fall ankomma pa statens egnahemsstyrelse att, i mån av behov och möjlighet, lämna den begärda medverkan. Även i andra fall, såsom särskilt vid planläggandet av omfattande arrendefrilösningar från exempelvis större bolagsdomäner, kan anledning finnas för egnahemsstyrelsen att mera direkt medverka vid frågans ordnande.

Den jordanskaffningsverksamhet i egnahemsnämndernas egen regi, som enligt vad jag förut härom tillstyrkt må förekomma i vissa fall, torde understundom komma att till större eller mindre del avse även frilösningar av torp och andra arrendejordbruk.

Vad de sakkunniga anfört i frågan om kreditgivning för underlättande av arrendefrilösningar föranleder ej erinran från min sida. Såsom framgår av vad jag nyss omförmält i fråga om vissa jordägande bolags erbjudande att avyttra särskilt arrendejordbruk, torde detta erbjudande till övervägande delen omfatta sådana lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån bör kunna få utgå, och detta i all synnerhet med hänsyn till den av riksdagen medgivna möjligheten att, efter särskilt tillstånd, utlämna egnahemslån för lägenheter med, då fråga är om bebyggd lägenhet, intill 16,000 kronor förhöjt maximivärde. I detta sammanhang vill jag därjämte bringa i erinran, att Kungl. Maj:t den 28 oktober 1927 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för verkställande av utredning av frågan om utveckling av den primära jordbruksfastighetskrediten m. m. De av mig jämlikt sagda bemyndigande tillkallade sakkunniga hava ännu ej slutfört sitt uppdrag. En lösning av det till dem liänskjutna kreditspörsmål, avseende huvudsakligen höjning av den övre lånegränsen för hypotekslån samt belåning av växande skog, torde jämväl komma att i sin mån kunna ytterligare underlätta finansieringen av arrendejordbruks friköpande.

7) Tilläggskolonisationen.

1925 års lcolonisationssakkunniga hava med »tilläggskolonisation» avsett förbättring och ändamålsenlig utveckling av sådana ofullständiga jordbruk, som huvudsakligen på grund av ringa areal åker (eller kultiverad betesmark eller annan produktiv jord) icke gåve erforderlig utkomst av jordbruket. De sakkunniga hava fäst stor vikt vid främjandet av dylik verksamhet, som

1925 års

kolonisations sakkunniga.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

i stort sett tjänade samma syften som åtgärder för bildande av nya jordbruk men ofta kunde ske på en enklare och naturligare väg.

Om tillägg skolonisationens betydelse hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

I riket funnes ungefär 120,000 jordbrukslägenheter, där åkerarealen icke överstege 2 hektar samt nästan lika många, där arealen odlad jord växlade mellan 2 och 5 hektar. Ungefär 93,000 brukningsdelar hade eu åkerareal mellan 5 och 10 hektar. Många av dessa talrika små jordbruk, särskilt tillhörande de två först nämnda storleksklasserna, vore i trängande behov av förbättring och utveckling. Genom lämplig utvidgning bortfölle åtskilliga av de olägenheter, som kunde vara förenade med allt för små jordbruk, såsom att bättre proportion ernåddes mellan byggnadskapital och jordvärde, att dragarfrågan kunde ordnas på ett lämpligare sätt och jordbruksredskapen bättre utnyttjas. De minsta jordbruken lämnade merendels ej tillräcklig utkomst åt familjen. Extra arbetsförtjänster måste — i konkurrens med andra arbetare — sökas å den vanliga arbetsmarknaden. På grund av att arbetsbesparande hjälpmedel och arbetsmetoder knappast kunde komma till användning vid de minsta jordbruken, bleve det ekonomiska utbytet i många fall mindre tillfredsställande i förräntningshänseende. Bland innehavarna av de allt för små jordbruken torde det ock vara en allmänt utbredd uppfattning, att det för dem skulle vara av stor betydelse, om de på ett eller annat sätt kunde utvidga sina jordbruk. Dessa små jordbruk erbjöde i många fall en utmärkt utgångspunkt för vidgad kolonisation på naturlig väg genom ökat utnyttjande av den produktiva jorden.

De sakkunniga hava ansett, att verksamhet för förbättring och utveckling av ofullständiga jordbruk borde åsyfta, att tillskottsjord anskaffades till de för små jordbruken, att kredit bereddes innehavarna för tillskottsjordens förvärv och för den sålunda vidgade eller förutvarande arealens tillgodogörande genom odling eller andra kulturåtgärder eller genom åbyggnadernas på grund härav eventuellt behövliga till- eller ombyggnad ävensom att direkt ekonomisk hjälp lämnades innehavarna till uppmuntran och underlättande av dylika nyttiga arbeten. Statens medverkan härvid borde ske i omedelbar anslutning till egnahemsverksamheten i övrigt.

Enligt de sakkunniga borde anskaffande och tillgodogörande av tillskottsjord ske på i huvudsak följande sätt.

Det borde ankomma på egnahemsnämnd att på härom gjord framställning eller eljest, där sådant ansåges påkallat, lämna innehavare av här avsedda ofullständiga jordbruk erforderligt biträde för anskaffande av sådan tillskottsjord, som kunde förvärvas att lämpligen tilläggas jordbruket, i syfte att detta om möjligt erliölle sådan storlek, att ägaren nådde besuttenhet.

Det bleve i regel jordsökanden själv, som toge initiativ till förvärvet och sökte på egen hand ordna, att köpet komme till stånd. Om han ej lyckades därmed, borde han kunna påkalla egnahemskommitténs (eller egnahemsombudets) eller i andra hand egnahemsnämndens biträde, därvid egnahemsorganet borde medverka vid förhandlingar med jordsäljaren i syfte, att köp komme till stånd samt att priset bleve lämpligt och området väl ägnat att tilläggas den äldre ofullständiga lägenheten. I samband härmed borde egnahemsorganet kunna biträda vid ordnandet av lagfarts-, intecknings- och andra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

kamerala frågor samt uppsättandet av eventuella ansökningar om lån och bidrag av allmänna medel.

När särskilda skäl därtill gåve anledning borde egnahemsnämnd därjämte själv inköpa område, avsett och lämpligt att helt eller delvis såsom tillskottsjord tilläggas ofullständiga jordbruk. Vid dylik verksamhet borde i tillämpliga delar iakttagas, vad de sakkunniga föreslagit om jordanskaffningsverksamheten i egnahemsnämndernas egen regi. I detta sammanhang torde böra erinras, att de sakkunniga förut uttalat, att det vid planläggningen av områden, förvärvade genom nämndernas direkta jordanskaffningsverksamhet, borde övervägas, huruvida icke viss del därav lämpligen borde användas för att tilläggas närliggande ofullständiga jordbruk, som vore i behov av ytterligare mark.

Under erinran att enligt nuvarande egnahemslånebestämmelser finge tilläggslån — avsedda för utvidgning av jordområdet å jordbrukslägenhet eller bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet —blott beviljas person, som redan innehade egnahemslån, hava de sakkunniga föreslagit utvidgad kreditgivning till ofullständiga jordbruks utveckling genom att särskilda lån ur egnahemslånefonden (»tilläggslån») linge utlämnas, även om den person, som avsåge att utvidga och förbättra innehavd lägenhet till ett mera bärkraftigt jordbruk, icke förut åtnjöte statens egnahemslån.

För utlämnande av dylika tilläggslån skulle, jämte de för egnahemsläneverksamheten i allmänhet gällande föreskrifter, följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse.

Tilläggslån får beviljas under förutsättning,

a) att låntagaren innehar ett sådant ofullständigt jordbruk eller annan mindre lägenhet av den art, att han huvudsakligen på grund av jordbrukets eller lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst; att han vinnlagt sig om nöjaktig skötsel av sitt äldre jordbruk: samt att han åsyftar att, genom förvärv och tillgodogörande av lämplig jord, avsedd att tilläggas lägenheten, (tillskottsjord) utvidga och förbättra lägenheten till större bärkraft ur jordbrukssynpunkt,

b) att värdet av lägenheten, efter förvärvet av tillskottsjorden och härav möjligen föranledda byggnads- och förbättringsarbeten, icke överstiger det för erhållandet av egnahemslån för jordbrukslägenlieter fastställda maximi värdet.

Tilläggslånet får icke överstiga fem sjättedelar av det utav egnahemsnämnden beräknade tillhopatagna värdet av tillskottsjorden jämte de på grund av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads- och förbättringsarbeten å lägenheten, börande tilläggslånet icke i regel understiga hälften av nu angivet värde.

Hinder möter ej att såsom säkerhet för tilläggslån godtaga gemensam inteckning i den äldre lägenheten och tillskottsjorden, om inteckningen har bästa rätt i tillskottsjorden och sådan förmånsrätt i den äldre fastigheten, att den för tilläggslånet lämnade inteckning kommer att vara belägen inom fem sjättedelar av fastighetens efter utvidgningen genom värdering av nämnden beräknade belåningsvärde, under förutsättning tillika att med bättre rätt i den äldre fastigheten intecknad gäld utgöres av välordnad fastighetskredit såsom egnahemslån, hypotekslån eller långfristigt sparbankslån.

Tilläggslånet skall betraktas såsom lån för jordbrukslägenhet.

126 Kungl-, Maj.ts proposition Nr 97.

Yttranden.

Slutligen hava de sakkunniga uttalat, att person, som tilldelas tilläggslån av nu förevarande slag, borde äga samma möjlighet som annan jordbrukslåntagare att jämväl erhålla egnahemspreinielån till nyodlings-, byggnadsoch grundförbättringsarbeten, allt givetvis under förutsättning, att låntagaren väl fyllde härför stadgade särskilda villkor.

Beträffande främjandet av nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk hava de sakkunniga erinrat om det härför vid 1927 års riksdag anvisade anslaget av 400,000 kronor. Sistnämnda verksamhetsgren borde, enligt de sakkunnigas bestämda mening, fortgå såsom en kontinuerlig anordning, och torde behovet av medel härför sannolikt bliva så framträdande, att väsentligt högre årligt anslag, än vad nu anvisats, påkallades för denna mycket betydelsefulla verksamhet.

Vad de sakkunniga uttalat och föreslagit rörande tilläggskolonisationens befrämjande har från så gott som alla håll tillvunnit sig starkt gillande. Hithörande förslag hava i ett stort antal yttranden hälsats med särskild tillfredsställelse och ansetts väl ägnade att bidraga till ordnandet av den viktiga angelägenheten med ofullständiga jordbruks utveckling.

I vissa yttranden hava emellertid särskilda synpunkter kommit till uttryck i form av påpekanden eller erinringar, vilka här torde böra omnämnas.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som i övrigt funnit förslaget i denna del väl motiverat, har framhållit nödvändigheten tillse, att välbehövlig betesmark icke lades under plog i annat fall, än där odling vore mera lönande.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har väl funnit, att de nya tilläggslånen borde bliva av stor betydelse, men har tillika framhållit, att de komme att ställa stora krav på lånefonden, enär dessa lån troligen bleve mycket eftersökta.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att det av de sakkunniga, enligt vad ovan anförts, för hithörande egnahemslånerörelse använda uttrycket »långfristigt sparbankslån» borde utbytas mot uttrycket »långfristigt lån».

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett förslaget om tilläggskolonisationen vara betänkandets starkaste del, dock borde den enskilde själv träffa avtal om inköp av tillskottsjord, och egnahemsorganen blott lämna råd och medverkan vid därav föranledda formella frågors ordnande.

Västerbottens läns hållningssällskaps förvaltningsutskott har framfört samma synpunkt.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat önskvärdheten av, att en egnahemslåntagare måtte kunna få beviljas tilläggslån för byggnadens uppförande, utan att jordinnehavet samtidigt ökades.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott liksom länsstyrelsen i sagda län hava funnit hithörande förslag synnerligen behjärtansvärda, men hava de framhållit, att riskmomentet komme att ökas genom dessa tilläggslån, varjämte omkostnaderna, med hänsyn till lånens

127 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

jämförelsevis ringa belopp, bleve proportionsvis större än för vanliga egnahemslån. Tilläggslånen borde därför ej få utgå med mindre sökanden åsyftade att genom förvärv och tillgodogörande av tillskotts jord i väsentlig grad utvidga och förbättra lägenheten.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat den ändring av förslaget, att tilläggslån borde ock få användas till lösande av äldre skuld i fastigheten samt utlämnas mot första inteckning i såväl den äldre som den nyförvärvade fastigheten.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som funnit de sakkunnigas förslag behjärtansvärt, har framhållit, att det särskilt vid inköp av berörda i regel små tillskottsområden vore stor betydelse, att ett förenklat förfarande för dödande av gemensamma inteckningar kunde komma till stånd. I sammanhang med anskaffandet av tillskottsjord borde vidare den tillköpta lotten förenas med den äldre till en kameral enhet, varigenom fullständigandet även bleve formellt genomfört. I övrigt biträddes förslaget om tilläggskolonisationen.

Slutligen må nämnas, att Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd i så måtto intagit en från de sakkunniga något avvikande ståndpunkt, att nämnden — som visserligen ansett att tilläggslånen kunde bliva mycket gagneliga — uttalat önskvärdheten av, att man icke alltför långt sökte pressa fram ett fullständigande av de små jordbruken, ty i många fall hade innehavaren av ett ofullständigt jordbruk någon födkrok vid sidan av jordbruket, varigenom han ändock redde sig i stort sett utmärkt, ömtåligheten för kriser bleve också mindre för den, som hade flera utkomstmöjligheter.

För min del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de sakkunnigas Departemevtsuttalanden och förslag rörande hithörande frågor om tilläggskolonisationens befrämjande. I likhet med de sakkunniga och hörda myndigheter anser även jag, att utveckling av ofullständiga jordbruk till större bärkraft är eu angelägenhet av mycket stor vikt. De från Hallands läns och \ ästernorrlands läns hushållningssällskap ifrågasatta smärre jämkningarna rörande formuleringen av bestämmelserna om tilläggslåns beviljande torde vara förtjänta av att beaktas. Med hänsyn till omfattningen och arten av det av mig förut tillstyrkta förslaget rörande jordanskaffningsverksamlieten torde direkta inköp genom egnahemsorganisationens försorg av jord att tilläggas ofullständiga jordbruk sannolikt endast ifrågakomma i enstaka undantagsfall. Vad i hithörande yttranden i övrigt uttalats eller ifrågasatts, föranleder mig icke att påyrka någon ändring av de sakkunnigas förslag i nu förevarande del.

8) Yissa av kolonisationssakkunniga avhandlade specialfrågor.

Jag anhåller nu att få i korthet beröra vissa specialfrågor, som avhandlats av kolonisationssakkunniga men vilka av skilda anledningar för närvarande ej torde påkalla beslut om särskilda åtgärders vidtagande.

128 Kungl. Maj ds proposition Nr 97.

1925 ars ko lornsationssakkunnit/a.

a) Egnahemsupplåtelser från publik jord.

Ehuru de sakkunnigas uppdrag icke direkt avsåg frågan om egnahemsupplåtelser från publik jord, hava de sakkunniga dock, efter samråd med förutvarande chefen för jordbruksdepartementet, i korthet berört vissa sidor jämväl av denna fråga. De sakkunniga hava ansett det behövligt och lämpligt, att de av dem föreslagna egnahemsnämnderna jämväl medverkade i arbetet med egnahemsupplåtelser från kronans jordbruksdomäner och den kyrkliga jorden.

Beträffande upplåtelser från kronans jordbruksdomäner skulle denna medverkan ske sålunda.

Enligt ett gällande stadgande i bestämmelserna om egnahemsupplåtelser från kronojord borde hushållningssällskaps egnahemsnämnd äga att, vid uppskattningsförrättning för försäljning eller förnyad utarrendering av kronoegendom, inkomma med framställning rörande upplåtelser. Denna bestämmelse torde vidare, vid meddelandet av föreskrifter om egnahemsnämndernas verksamhet, böra kompletteras med ett åliggande för egnahemsnämnderna att noga följa frågor om förestående uppskattningsförrättningar vid kronoegendomar samt därvid icke underlåta att, i den mån så funnes påkallat, vid dylika förrättningar taga initiativ till och avgiva förslag om lämpliga egendomars tagande i anspråk helt eller delvis för egnahemsbildning.

Vidare torde, i anslutning till vad som nu gällde rörande förfaringssättet vid egnahemsupplåtelser från kronoegendomar, den bestämmelse böra gälla, att länsstyrelserna hava att omedelbart lämna vederbörande egnahemsnämnd upplysningar om statsmakternas i vart fall fattade beslut om upplåtelser eller försäljningar från kronoegendomar. Denna föreskrift borde i sin tur korrespondera med åligganden för egnahemsnämnderna att införliva sålunda erhållna upplysningar med nämndernas övriga uppgifter om till salu varande egnahemsjord samt att på ett effektivt sätt begagna dessa upplysningar i sitt allmänna jordförmedlingsarbete.

Slutligen borde egnahemsnämnderna kunna uppträda såsom köpare av sådana kronoegendomar, som befunnes lämpliga att helt eller delvis användas till egnahemsändamål. Vid sådan verksamhet borde nämnderna förfara på samma sätt som vid nämndernas allmänna jordanskaffningsverksamhet i egen regi. Nämnden borde då, i samförstånd med egnahemsstyrelsen, vid uppskattningsförrättningen eller eljest, då så befunnes lämpligt, göra framställning om att av kronan få förvärva egendomen eller området. Ernåddes överenskommelse om köpeskillingen samt fattade statsmakterna vederbörligt beslut om kronoegendomens försäljning, torde egnahemsnämnden böra avsluta köpet under iakttagande av vad i kapitlet om jordanskaffningsverksamheten föreslagits. Köpeskillingen borde av nämnden gäldas kontant till domänfonden med anlitande av till nämndens förfogande stående jordanskaffningslån. Efter förvärvet hade nämnden att disponera egendomen eller området enligt alldeles samma grunder, som skulle hava gällt, därest köpet skett från enskild jordsäljare.

Därest den reformerade egnahemsorganisationen, på sätt de sakkunniga föreslagit, lade sig vinn om att i sin allmänna jordanskaffnings- och jordförmedlingsverksamhet jämväl underlätta och medverka vid egnahemsupplåtelser från kronans jordbruksegendomar, torde lösningen av sistnämnda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 129

fråga komma att i praktiken bliva avsevärt befrämjad. Egnahemsnämnderna skulle alltså kunna väsentligen tjänstgöra såsom organ även vid egnahemsupplåtelser från kronojord.

I fråga om den kyrkliga jorden hava de sakkunniga — under framhållande av att de författningsenliga möjligheterna nu vore ytterligt små att få till stånd egnahemsupplåtelser från dylik jord — erinrat därom, att åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 april 1927 tillkallade s. k. prästlöneregleringssakkunniga uppdragits att jämväl skyndsamt verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheterna att upplåta ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egnahem. Kolonisationssakkunniga hava framhållit önskemålet, att vid denna frågas lösning så vitt möjligt beaktades, att vad de sakkunniga anfört rörande den reformerade egnahemsorganisationens framtida medverkan vid egnahemsupplåtelser från kronojord jämväl vunne giltighet beträffande den kyrkliga jorden.

Vad de sakkunniga uttalat och föreslagit ifråga om egnahemsorganisationens medverkan vid egnahemsupplåtelser från publik jord har föranlett i huvudsak följande uttalanden i de avgivna yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har uttalat den uppfattning, att all statlig egnahemsverksamhet borde förläggas under enhetlig ledning.

Kammarkollegium har ansett, att lämpligheten av den föreslagna medverkan från egnahemsnämnderna vid den egnahemsverksamhet, som må komma till stånd med anlitande av den kyrkliga jorden, torde kunna bedömas först i sammanhang med den nu genom prästlöneregleringssakkunniga under utredning varande frågan om sättet för sådana lägenheters upplåtande i övrigt.

1927 års prästlöneregleringssakkunniga hava meddelat, att de ännu ej varit i tillfälle fatta ståndpunkt till det komplicerade spörsmålet om sättet för användning av prästlönejorden. Emellertid torde de sakkunniga vid utredning härutinnan hava att beakta jämväl de förslag, som framförts i kolonisationssakkunnigas betänkande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har erinrat om, att frågan om egnahemsupplåtelser från publik jord nu gjorts till föremål för särskilda utredningar, vilkas resultat borde avvaktas, innan ståndpunkt toges till kolonisationssakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har funnit det önskvärt, att inflytande vid styckningsplaners uppgörande och försäljning av kronoegendomar bereddes egnahemsnämnderna, så att de även i dessa fall komme att utgöra lokala centra för egnahemsverksamheten.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — med hänsyn till vad utskottet anfört om egnahemsnämndernas allmänna jordanskaffningsverksamliet — ansett, att egnahemsnämnderna icke borde i den föreslagna omfattningen medverka vid inköp och försäljning av publik jord, utan borde denna fråga lösas genom att staten på auktion sålde sin jord.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att, i den mån jord ej funnes i den öppna marknaden, den publika jorden borde i första hand ifrågakomma vid det allmännas verksamhet för jords anskaffande och tillhandahållande. Ett samarbete mellan staten och hushållningssällskapens egnahemsnämnder kunde vara lämpligt ifråga om sådan

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 79 höft. (Sr 97.) 9

Yttranden.

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

chefen.

disposition av publik jord, men egnahemsnämnderna borde ej direkt syssla med detta utan domänstyrelsen.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att det bleve enklast, om kronans jord såldes å auktion. Det vore ej lämpligt, att kronan först sålde till egnahemsnämnderna och att dessa därefter i sin tur sålde jorden, bland annat skulle härigenom två lagfarter bliva nödvändiga.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmärkt, att den nuvarande proceduren vid upplåtelser av kronojord vore tidskrävande, så att ofta två å tre år förflöte, innan köparen kunde tillträda sin egendom.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit förslaget i denna del betydelsefullt, enär det, att döma av gjorda upplåtelser från kronoegendomar, i flera fall borde varit till nytta ur olika synpunkter, om egnahemsnämnderna haft tillfälle att påverka dessa upplåtelser.

I vissa yttranden har meddelats, att egnahemsnämnderna hittills ej erhållit meddelanden från länsstyrelserna om uppskattningar och försäljningar å kronojord.

Jag anser det vara av stor vikt, att lämpliga anordningar snarast komma till stånd i syfte att befrämja egnahemsupplåtelser från kronans jordbruksdomäner och den kyrkliga jorden. Hithörande spörsmål äro emellertid nu föremål för särskilda, av Kungl. Maj:t nyligen igångsatta utredningar, nämligen i vad angår upplåtelser från kronojord genom de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1927 av mig tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning av frågan om ändringar i förfaringssättet och bestämmelserna rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans jordbruksdomäner samt, i vad angår upplåtelser från ecklesiastik jord, genom de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 april 1927 tillkallade s. k. prästlöneregleringssakkunniga. Först sedan förslag föreligga från dessa sakkunnigberedningar torde slutlig ståndpunkt kunna tagas till hithörande spörsmål i deras hela vidd.

I avvaktan härpå synes det emellertid icke vara ur vägen att söka på lämpligt sätt befrämja ett samarbete mellan å ena sidan de statliga organ, som nu handlägga frågor om upplåtelser från kronans jordbruksdomäner, samt å andra sidan den statsunderstödda egnahemsorganisationen. Sådant samarbete är redan nu möjliggjort och förutsatt genom vissa bestämmelser i förordningen den 17 december 1926 (nr 509) angående grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt samt av egnahemslägenheter ävensom i kungörelsen den 17 december 1926 (nr 514) med tillämpningsföreskrifter till nyss nämnda förordning. Därvid har nämligen stadgats, bland annat, att kommun och hushållningssällskaps egnahemsnämnd äga att, vid uppskattningsförrättning för försäljning eller förnyad utarrendering av kronoegendom, inkomma med framställning rörande upplåtelser, att underrättelse om statsmakternas beslut rörande kronoegendomars förestående försäljning i egnahemslotter bör av vederbörande länsstyrelse tillställas hushållningssällskap samt kommun, bolag och förening, som uppfylla villkoren för erhållande av lån från jordförmedlingsfonden

131 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

och som hos länsstyrelsen anmält sig önska erhålla meddelande av dylikt slag, samt att, där det kan antagas, att anbud å område, lämpligt till bildande av egnahemslägenlieter, kommer att göras av kommun eller av bolag eller förening, som uppfyller villkoren för erhållande av lån från jordförmedlingsfonden, området må vid uppskattningsförrättningen värderas jämväl för försäljning i odelat skick. Möjlighet finnes alltså för vissa av de vanliga egnahemsorganen att taga initiativ till kronoegendomars användning för egnahemsändamål, att i fortsättningen följa försäljningsärendet och eventuellt anvisa och förmedla kronojord åt jordsökande samt att uppträda såsom spekulant till övertagande i odelat skick av område från kronoegendom, lämpligt till egnahemslägenheter.

Jag anser, att möjligheterna till åstadkommande av här avsett samarbete böra bliva rätt väsentligt ökade, för så vitt egnaliemsorganisationen ombildas på av mig förut angivet sätt. Med hänsyn till förenämnda, ännu ej avslutade utredning om egnahemsupplåtelser från kronojord liksom till vad jag förut ifrågasatt om egnahemsnämndernas ställning och jordanskaffningsverksamhetens bedrivande kan jag emellertid för närvarande icke upptaga förslaget, att hushållningssällskapen skola genom sina egnahemsnämnder hava till allmänt åliggande att, i mån av behov och under vissa villkor, genom inköp från kronan övertaga här avsedda kronodomäner och i egen regi utförsälja styckningslotter från dessa. Vad jag sist uttalat innebär emellertid intet hinder, att, därest ett hushållningssällskap eller en egnahemsförening eller ett egnahemsbolag i något fall själv önskar förvärva viss kronoegendom för styckning och härom gör framställning, dylik framställning kan efter statsmakternas prövning föranleda bifall samt att sällskapet eller föreningen eller bolaget i anslutning härtill må kunna i den ordning, jag förut tillstyrkt, tilldelas lån ur jordförmedlingsfonden för inköpets och företagets genomförande.

b) Frågan om samfälld jordbruksdrift.

Ett kapitel i sakkunnigebetänkandet har ägnats den under senare riksdagar ofta behandlade frågan om lämnandet av statligt kreditunderstöd åt kooperativa eller samfällda jordbruk. Efter erinran att riksdagsmotioner i ämnet städse avslagits hava de sakkunniga förklarat sig anse, att betydelsen av samfällda jordbruk ej vore framträdande och att svårigheterna för sådan drifts ordnande vore stora. Om detta oaktat kreditgivning för förvärv av samfällt jordbruk befunnes böra förekomma, torde — enligt vad de sakkunniga vidare anfört — kunna tänkas, att lån för ändamålet finge — på särskilda, av de sakkunniga utformade villkor — utlämnas ur egnahemslånefonden. Utan att härmed för egen del framställa ett bestämt yrkande om införande av nu avhandlade låneform för samfällda jordbruk, ville de sakkunniga dock icke avstyrka, att den anordning försöksvis finge prövas, att om i något konkret fall en lämplig förening för samfälld jordbruksdrift

1925 års kolonisationssakkunniga.

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Yttranden.

Departements-

chefen.

1925 år8 ko■ lonisationssakkunniga.

komme att uppträda såsom lånesökande, det icke borde möta avgörande hinder för Kungl. Maj:t att, efter förslag från vederbörande egnahemsnämnd och egnahemsstyrelsen samt efter noggrann prövning, medgiva, att dylikt lån ur egnahemslånefonden finge beviljas föreningen.

Flertalet av dem, som yttrat sig i frågan om kreditgivning för samfällda jordbruk, hava avstyrkt dylik kreditgivning. Härom inhämtas av yttrandena i huvudsak följande.

Domänstyrelsen har ansett, att åtgärder ej borde vidtagas beträffande lån åt samfällda jordbruk.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat, att — därest här avsedd långivning skulle anses böra ifrågakomma — dylik långivning, som medförde stora förlustrisker, i så fall borde ske med anlitande av andra statsinkomster än lånemedel.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i hög grad tvivlat på möjligheten att på ett ekonomiskt sätt genomföra samfälld jordbruksdrift.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att samfälld jordbruksdrift icke för vårt land hade nämnvärd uppgift. Erfarenheterna från sambruk — exempelvis stärbhusen — vore oftast av nedslående art.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har avstyrkt kreditgivning åt samfälda jordbruk, ty dessa hade ej utsikter att lyckas ekonomiskt och borde därför ej understödjas.

Östergötlands läns samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava likaledes uttalat, att utsikterna vore mycket små, för att samfällda jordbruk skulle lyckas.

I några övriga yttranden har uttalats, att inga bestämmelser om samfällda jordbruk borde ingå i förslaget.

Då de sakkunnigas betänkande i denna del ej innehåller någon hemställan och myndigheterna ej förordat åtgärders vidtagande beträffande kreditgivning för samfälld jordbruksdrift, är jag icke beredd att härom tillstyrka åtgärd.

c) Egnahemsorganisationens upplysnings- och rådgivningsverksamhet.

De sakkunniga hava vidare uppdragit allmänna riktlinjer för den upplysnings- och rådgivningsverksamhet, som de ansett vara av vikt att få utförd genom den av dem föreslagna reformerade egnahemsorganisationen.

Därvid hava de sakkunniga, bland annat, uttalat, att statens egnahemsstyrelse borde på olika sätt lämna anvisningar och råd åt egnahemsnämnderna, såsom genom besök hos nämnderna, vid gemensamma överläggningar i Stockholm och möjligen genom utgivande av en »tidskrift för det statliga egnahemsarbetet». Vidare borde egnahemsnämnderna och soekenorganen bibringa allmänheten vetskap om olika förekommande egnahemsanordningar samt därvid sprida upplysning om de hjälpmedel, som stode till buds, och de allmänna principer, som följdes i arbetet. Genom de lokala egnahemsorganen borde råd och anvisningar lämnas jord- och lånesökande personer i arbetet med det egna hemmets bildande m. m. Därjämte borde egnahemsbyggarna intresseras för olika sammanslutningssträvanden för gemensamma inköp och försäljningar.

133 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Vad de sakkunniga yttrat angående egnahemsorganisationens upplysningsoeh rådgivningsverksamhet har föranlett ytterst få och korta uttalanden i de inkomna yttrandena.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har påpekat, att för upplysningsverksamhet erfordrades medel. Det borde ankomma på lokalorganen att i vart fall själva bestämma, i vilken omfattning upplysningsverksamhet skulle hedrivas.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär ansett, att förslaget om ökad upplysningsverksamhet borde i möjligaste utsträckning omsättas i handling.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär ansett, att vad de sakkunniga föreslagit om upplysnings- och rådgivningsverksamhet visserligen vore gott och riktigt, men saken vore en kostnadsfråga. Det förutsattes, att staten bestrede härav föranledda kostnader. Därvid borde egnahemsstyrelsen hava att väga förhållandet mellan de upplysningsåtgärder, som skulle påbjudas, och de medel, som kunde anvisas för ändamålet. För hushållningssällskapen funnes så många andra uppgifter, att dessa ej kunde inskränkas och åsidosättas till förmån för egnahemsverksamheten.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att en utvecklad upplysningsverksamhet vore en av de viktigaste reformer, som erfordrades på egnahemsområdet.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej haft erinran mot de sakkunnigas nu ifrågavarande uttalanden och förslag men har framhållit, att — huru lokalorganisationen än ordnades — upplysningsoch rådgivningsverksamheten borde bedrivas i samarbete med hushållningssällskapen.

Såsom de sakkunniga närmare anfört torde en lämpligt anordnad upplysnings- och rådgivningsverksamhet i avseende på egnahemsarbetet över huvud taget vara en viktig angelägenhet. Denna lärer dock böra ordnas allt efter föreliggande behov och möjligheter samt under samarbete mellan statens egnahemsstyrelse och de lokala egnahemsorganen, därvid de av kolonisationssakkunniga uppdragna riktlinjer böra bliva uppmärksammade. Något förslag av den art, att ärendet bör underställas riksdagen, lärer i detta hänseende ej vara av nöden.

9) Bestämmelsernas utformning.

I överensstämmelse med vad 1925 års kolonisationssakkunniga under olika avdelningar i sitt betänkande uttalat och föreslagit angående den statsunderstödda egnahemsverksamhetens fortsatta bedrivande hava de sakkunniga sammanfattat de sålunda ifrågasatta nya bestämmelserna i tre, av dem upprättade förslag till kungörelser, avseende dels allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, dels reglemente för den statsunderstödda jordanskaffningsverksamheten och dels reglemente för den statsunder-

Yttranden.

Departements-

chefen.

1925 års kolonisation sakkunniga.

Departements-

chefen.

1925 års kolonisationssakkunniga.

134 K-ungl. Maj:ts proposition Nr 97.

stödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten. Dessa kungörelser tillhopa skulle reglera all hithörande egnahemsverksamhet för tiden från och med den 1 januari 1929, då alltså de nya anordningarna skulle träda i tillämpning. Vid samma tidpunkt skulle äldre kungörelser i ämnet upphöra att gälla, därvid dock vissa övergångsbestämmelser erfordrades. De sakkunniga hava ifrågasatt, att de i det förstnämnda kungörelseförslaget intagna allmänna grunderna för den statsunderstödda egnahemsverksamheten borde godkännas av riksdagen. Dessa allmänna grunder innehålla bestämmelser angående huvudsakligen den statsunderstödda egnahemsorganisationen samt det ekonomiska m^llanhavandet mellan denna och staten. Beträffande de två övriga kungörelseförslagen, huvudsakligen avseende reglementariska föreskrifter om verksamhetens bedrivande, hava de sakkunniga föreslagit, att riksdagen skulle medgiva, att Kungl. Maj: t finge, i huvudsaklig överensstämmelse med i dem intagna bestämmelser, utfärda reglementen för jordanskaffningsverksamheten samt för egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

Såsom framgår av det förut sagda har jag i vissa delar anslutit mig till de sakkunnigas förslag men i andra hänseenden förordat ändringar av dem. Med hänsyn härtill påkallas åtskilliga jämkningar i de av de sakkunniga upprättade kungörelseförslagen. Under iakttagande av vad jag i det föregående uttalat och tillstyrkt rörande verksamhetens organisation och bedrivande hava nya kungörelseförslag i ämnet nu utarbetats inom jordbruksdepartementet. Sistnämnda kungörelseförslag torde såsom bilagor A, B och C fogas till detta protokoll. De äro avsedda att träda i tillämpning från och med den 1 januari 1929.

Vad beträffar ordningen för antagandet av de i dessa kungörelseförslag intagna bestämmelser, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan ärendet varit föremål för riksdagens prövning, i administrativ ordning utfärda berörda författningsbestämmelser. Dessa böra givetvis i fråga om såväl förslagets ovan behandlade huvudgrunder som ock dess övriga rent sakliga innehåll överensstämma med vad nu tillstyrkes, men torde Kungl. Maj:t böra äga att vid bestämmelsernas utformande, i mån av behov, vidtaga smärre jämkningar av huvudsakligen formell natur. Medgivande torde således nu böra inhämtas av riksdagen, att Kungl. Maj:t må äga att i ämnet utfärda kungörelser i huvudsaklig överensstämmelse med de i bilagorna A, B och C till detta protokoll angivna förslag.

10) Anslagsbehovet för budgetåret 1928—1929.

1925 års kolonisationssakkunniga hava erinrat därom, att staten för närvarande understödjer egnahemsverksamheten genom medelsanvisningar sålunda, att å nionde huvudtiteln plägar årligen upptagas dels ett extra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

förslagsanslag för egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet av 18,400 kronor, dels ett extra reservationsanslag för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten av 650,000 kronor, dels ock anslag till hushållningssällskapen för jordförmedlingsverksamhet till belopp, att för ändamålet kan beviljas 125,000 kronor årligen, varjämte riksdagen under utgifter för kapitalökning plägar dels medgiva, att 18,000,000 kronor årligen må utlånas från egnaliemslånefonden och dels såsom kapitalökning till fonden anvisa reservationsanslag till belopp, som behöver tillföras fonden för möjliggörande av dylik årlig maximiutlåning. Genom beslut vid 1927 års riksdag begränsades sistnämnda kapitalökningsanslag att avse ett belopp, som erfordrades för närmast förestående utbetalningar å beviljade egnahemslån. Några nya kapitalökningsanslag till jordförmedlingsfonden hava under senaste år icke varit av nöden. Såsom bidrag till egnahemslåneförmedlarnas förvaltningskostnader och låneförluster äger Kungl. Maj:t årligen disponera ett belopp, motsvarande 0.5 procent av förmedlarnas ej till betalning förfallna kapitalskuld till egnaliemslånefonden vid årets början, vilket belopp icke uppföres å riksstatens utgiftssida utan utgår direkt av fondens ränteavkastning, som i övrigt tillföres statsverket såsom inkomst.

Vad angår frågan om den fortsatta egnahemsverksamhetens omfattning och de härför för framtiden erforderliga medelsanvisningarna, hava de sakkunniga betonat, att den åt dem anförtrodda utredningen, enligt direktiven, närmast begränsats till formerna för verksamhetens igångsättande, medan frågan om dess utsträckning mera lämnades åt framtiden. De sakkunniga hava tillagt, att verksamhetens omfattning komme att bero av de behov, som under dess utövande gjorde sig gällande, samt torde framför allt komma att bestämmas eller åtminstone begränsas av de anslags- och lånemedel, som riksdagen funne sig kunna och böra vid olika tillfällen anvisa för ändamålen. Emellertid hava de sakkunniga framlagt beräkningar rörande medelsbehovet för det första verksamhetsåret.

Alvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har uttalat, att de sakkunniga hade bort göra en beräkning rörande det statliga kapital, som bleve erforderligt, när rörelsen i sin nya form kommit fullt i gång. Beräkningarna om låne- och anslagsmedel för det första året stannade vid mycket anspråkslösa ökningar, men en fortsatt rörelse för styckning av större fastigheter till bärkraftiga småbruk måste komma att taga i anspråk oerhörda belopp.

Att för en längre tid framåt uppskatta de önskvärda och erforderliga anslagsbeloppen för hithörande verksamhet torde näppeligen vara möjligt. För övrigt lärer det på detta område böra vara så, att verksamhetens omfattning bestämmes av de anslagsbelopp, som riksdagen för ett år i sänder anvisar, och icke tvärtom. De av mig i det föregående tillstyrkta anord-

Yttranden.

De

chefen.

136 Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ningar äro nämligen icke av den art, att de framtvinga automatiska anslagsstegringar, utan bliver riksdagen i tillfälle att år från år, allt efter föreliggande omständigheter, bestämma storleken av de låne- och anslagsmedel, som böra anvisas för ändamålet. I sistnämnda avseende utgöra dock statsbidragen till lokalorganens förvaltningskostnader och låneförluster så till vida ett undantag, som dylika bidrag i likhet med vad hittills varit fallet även för framtiden måste utgå enligt en fast regel samt i förhållande till rörelsens omfattning och de uteliggande lånens kvarvarande kapitalbelopp. Vad angår storleken av sist berörda förvaltnings- och. riskbidrag har jag därför, såsom förut meddelats, låtit uppgöra beräkningar jämväl för vissa kommande år. Hithörande beräkningar återfinnas i bilagan E till detta protokoll.

De anslagsfragor, som nu böra göras till föremål för riksdagens prövning, gälla budgetåret 1928 1929 samt avse a) statens egnahemsstyrelse, b) förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlarna, c) statsbidrag till hushållningssällskap för jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet, d) premielån till egnahemslåntagare samt e) kapitalökning till egnahemslånefonden.

a) Statens egnahemsstyrelse.

Jag har förut beräknat omkostnadsstaten för statens egnahemsstyrelse till

40,000 kronor, d. v. s. 3,000 kronor mindre än som bebådats i årets statsverksproposition (IX H. T. punkt 84). Beloppet torde böra finnas till förfogande för budgetåret 1928—1929 i dess helhet, enär styrelsen, för att före 1929 års ingång kunna i erforderlig mån medverka till organiserandet av verksamheten enligt de nya, från och med den 1 januari 1929 gällande bestämmelser, torde behöva tillsättas och träda i funktion redan den 1 juli 1928. För statens egnahemsstyrelse torde således böra för budgetåret 1928-1929 äskas ett extra förslagsanslag av 40,000 kronor.

b) Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlarna.

I årets statsverksproposition har under nionde huvudtiteln (punkt 85) för förvaltningsbidrag till låneförmedlarna beräknats för budgetåret 1928—1929 ett belopp av 820,000 kronor. Beräkningen grundades därpå, att egnahemslånefondens kapitaltillgång vid utgången av budgetåret 1926—1927 uppgick till i runt tal 161 miljoner kronor, varjämte det antogs, att kapitaltillgången vid utgången av kalenderåret 1927 hade ökats till 164 miljoner kronor. Förvaltningshidragen för kalenderåret] 1928 uppskattades därefter till 0.5 procent av sistnämnda belopp, d. v. s. till 820,000 kronor.

Enligt vad från statskontoret numera meddelats, uppgick sammanlagda beloppet av från egnahemslånefonden den 31 december 1927 hos låneförmedlarna utestående statslån till 163,440,000 kronor. Om härifrån dragés det helopp, som statskontoret beräknat utgöra de under våren 1928 till fonden inflytande ordinarie kapitalavbetalningarna — det bortses här från de

137 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

svårberäkneliga extra amorteringarna — eller i runt tal 1,173,000 kronor, skulle låneförmedlarnas ej till betalning förfallna kapitalskuld till fonden den 31 december 1927 hava utgjort i runt tal (163,440,000—1,173,000 =)

162.267.000 kronor. Förvaltningsbidragen, enligt gällande grunder, till låneförmedlarna skulle alltså för 1928 komma att uppgå till sammanlagt 811,335 kronor, vilket belopp lärer kunna avrundas till 810,000 kronor. Hithörande förvaltningsbidrag, avseende alltså kalenderåret 1928, torde utbetalas under senare halvåret 1928; och bör därför av riksdagen nu äskas, att sagda belopp, 810,000 kronor, anvisas såsom extra förslagsanslag för budgetåret 1928—1929.

Förvaltningsbidragen 'till låneförmedlarna för kalenderåret 1929 skulle enligt beräkningar i bilaga E till detta protokoll uppgå till sannolikt ungefär

860.000 kronor i procentbidrag, vartill skulle komma 125,000 kronor i form av de nya så kallade tilläggsbidragen. Då dessa bidrag icke torde utbetalas förrän under senare halvåret 1929, lärer anslag härför behöva äskas först för budgetåret 1929—1930.

c) Statsbidrag till hushållningssällskapen för jordförmedlings- och jord-

anskaffningsverksamhet.

Egnahemsinspektören har meddelat följande redogörelse rörande användningen av de av riksdagen hittills anvisade anslagen för statsbidrag till hushållningssällskapen för jordförmedlingsverksamhet.

Egnahemsinspektören har vidare beräknat, att av det för 1927 av Kungl. Maj:t beviljade statsbidraget sällskapen torde efter styrkt behörighet komma att utfå omkring 115,000 kronor. Å anslaget skulle därefter återstå eu behållning till 1928 av (448,387: 16—447,486: 50 =) 900 kronor 66 öre.

För verksamhetsåret 1928 gällde bestämmelserna i kungörelsen den 18 mars 1927 (nr 119) angående statsbidrag till hushållningssällskapen för jordförmedlingsverksamhet, innebärande att sällskapen icke på förhand beviljades statsbidrag utan finge rätt att, efter utgången av 1928, erhålla det statsbidrag, vartill verksamheten enligt kungörelsens bestämmelser berättigade. Egnahemsinspektören beräknade, att hushållningssällskapen skulle komma att för verksamhetsåret 1928 äga att i statsbidrag utfå i runt tal 125,000 kronor. Detta belopp komme att utbetalas under förra delen av kalenderåret 1929. Då såsom nyss visats [ingen nämnvärd reservation komme att finnas

Statens egnahemsvrtspektö r.

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tillgänglig på anslaget, torde Kungl. ändamålet för budgetåret 1928—1929

125,000 kronor.

Maj:t böra föreslå riksdagen att för anvisa ett extra förslagsanslag av

Departements-

chefen.

Då jag intet bär att erinra mot den av egnahemsinspektören sålunda verkställda anslagsberäkningen, förordar jag, att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen äska anvisande för instundande budgetår av anslag för ändamålet med sagda belopp 125,000 kronor. Anslaget, som i årets statsverksproposition, PUQkt 86, beräknats till nyss nämnda belopp, avser bidrag till hushållningssällskap för den jordförmedlingsverksamhet, som de utöva under 1928 enligt nu gällande grunder.

Vad angår statsbidrag till sällskapen för den jordanskaffningsverksamhet, som vissa av dem må komma att under 1929 bedriva med anlitande av jordanskaffningslån enligt de nya bestämmelserna, lärer anslag för ändamålet ej behöva äskas förrän av nästa års riksdag. Utbetalandet av här ifrågavarande bidrag för 1929, sannolikt avseende ett belopp av omkring

40,000 kronor, torde nämligen ej äga rum förrän under förra halvåret 1930.

d) Premielån till egnahemslåntagare.

iäatioMsaf 1925 ål’S kolonisationssakkunniga hava föreslagit, att till utlämnande av kunniga. premielån åt egnahemslåntagare måtte för budgetåret 1928—1929 anvisas ett reservationsanslag av 800,000 kronor. De sakkunniga hava härom anfört i huvudsak följande.

Det under en följd av år till premielån åt vissa egnahemslåntagare utgående anslaget, 650,000 kronor, hade visat sig knappt, samtidigt som hithörande premielåneverksamhet varit och vore av mycket stor betydelse för jordbruksnybildningens befrämjande. De sakkunniga erinrade därom, att, medan premielån må utgå med intill 1,500 kronor, de faktiskt beviljade premielånen måst på grund av ringa medelstillgång i förhållande till behovet nedsättas till i genomsnitt 495 kronor för år 1924, 517 kronor för 1925 och 523 kronor för 1926. I syfte att redan från och med 1929 möjliggöra, att denna betydelsefulla anordning kunde i avseende å medelstillgången bättre motsvara behovet än hittills, ville de sakkunniga därför ifrågasätta någon höjning av anslagsbeloppet, nämligen med 150,000 kronor, d. v. s. från 650,000 kronor till 800,000 kronor. Detta påkallades därjämte med hänsyn därtill, att de sakkunniga föreslagit ökning med 2,000,000 kronor av utlåningen ur egnahemslånefonden. Till utlämnande av premielån åt egnahemslåntagare skulle alltså för budgetåret 1928—1929 behöva äskas ett reservationsanslag av 800,000 kronor.

Yttranden. De sakkunnigas förslag om höjning av anslaget till premielån åt egnahemslåntagare har icke föranlett erinran i avgivna yttranden.

I några yttranden, såsom från Stockholms läns och stads, Göteborgs och Bohus läns, Örebro läns, Kopparbergs läns, Jämtlands läns och Västerbottens läns hushållningssällskap, har höjningen ansetts befogad och direkt förordats, då den beräknades bliva till stor nytta. Länsstyrelsen i Jämtlands län har understrukit, att premielånen visat sig vara till stort gagn, men att

139 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

de hittills tillgängliga beloppen varit otillräckliga, så att premielånen måst nedsättas långt under vad som varit lämpligt och väl även under det belopp, som från början varit avsett,

Även jag anser det vara synnerligen önskvärt, att anslaget för utlämnande Departement*av här ifrågavarande premielån liöjes. Jag finner mig dock nödsakad att chefen. begränsa höjningen till 75,000 kronor för närmaste budgetår samt kommer därför att hemställa, att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen äska anvisande för budgetåret 1928—1929 av ett reservationsanslag, för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten, till belopp av 725,000 kronor. Detta belopp har bebådats i årets statsverksproposition, IX H. T. punkt 87.

e) Kapitalökning till egnahemslånefonden.

Angående utlåning sbeloppet för 1929 från egnahemslånefonden hava de sakkunniga anfört i huvudsalc följande. k»vniga.

Den medgivna årsutlåningen från egnahemslånefonden hade under en följd av de senaste åren bestämts till 18,000,000 kronor, varav 12,500,000 kronor för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter. Detta utlåningsbelopp hade redan nu visat sig knappt i förhållande till efterfrågan å lån. Det torde vara påtagligt, att den av de sakkunniga föreslagna vidgade egnahemsverksamheten komme att kräva ökat behov av egnahemslånemedel. En mera omfattande verksamhet för arrendejordbruks frilösning, införandet av tilläggslån för anskaffande av jord till ofullständiga jordbruk, egnahemslånerörelsens utsträckning att avse även kronojord samt rörelsens tydligare inriktning på befrämjandet av bildande utav bärkraftiga större jordbruksegnahem komme givetvis att nödvändiggöra större årlig utlåning än hittills.

Med hänsyn härtill och i betraktande av den samhälleliga vikten av verksamhetens utveckling, torde en ökning av utlåningsbeloppet vara starkt påkallad redan för 1929.

I detta hänseende hava de sakkunniga ifrågasatt, att utlåningsbeloppet från egnahemslånefonden för 1929 må bestämmas till 20,000,000 kronor, därav

14,500,000 kronor för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter.

Vad angår kapitalökning sbehov et för egnahemslånefonden för budgetåret 1928—1929 hava de sakkunniga verkställt följande uppskattning.

Låneförmedlarnas påräkneliga utbetalningar 1j- 1928—3%

1929 å beviljade egnahemslån ........................................... 18,000,000 kronor

Dessa utbetalningar torde kunna bestridas med av vissa förmedlare redan innehavda odisponerade lånebelopp till så stor del, som motsvarar ungefär.................................... 5,000,000 kronor

Låneförmedlarnas behov att under tiden x/7 1928—iu/(.

1929 i statskontoret utbekomma ytterligare lånemedel 13,000,000 kronor Härför torde kunna disponeras dels sannolik kassabehållning i fonden x/t 1928 ....................................1,000,000 kr.

dels påräkneliga amorteringar våren 1929 3,000,000 » 4,000,000 kronor

Återstående belopp erfordras såsom kapitalökning för budgetåret 1928—1929 ................................................................ 9,000,000 kronor.

Yttranden•

Departements-

chefen.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

För budgetåret 1928 1929 skulle alltså behöva äskas 9,000,000 kronor såsom kapitalökning till egnahemslånefonden.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om ökad utlåning ur egnahemslånefonden har i flertalet yttranden ej föranlett erinran. Emellertid har statskontoret, med hänsyn till rådande statsfmansiella läge, uttalat tvekan, huruvida det kunde anses oundgängligen erforderligt att höja årsutlåningen från fonden från 18 till 20 miljoner kronor. Å andra sidan hava en del hushållningssällskap, såsom Kristianstads läns, Värmlands läns m. fl., framhållit, att det allvarligaste hindret för egnahemsverksamhetens utveckling legat däri, att tillräckliga medel ej funnits tillgängliga. Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit det anmärkningsvärt, att lånebeloppet för 1929 föreslås ökat med allenast 2 miljoner kronor, oaktat en utvecklad verksamhet bebådades. Höjningen motsvarade knappt nuvarande ansprak pa fonden. En avsevärd höjning för jordbrukslån torde bliva erforderlig för ett flertal hushållningssällskap.

Jag vill erinra därom, att kapitalökningsanslaget för budgetåret 1928— 1929 till egnahemslånefonden i årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning) beräknats till 9,000,000 kronor.

Det är enligt min mening ett i och för sig behjärtansvärt önskemål, att utlåningen ur egnahemslånefonden må kunna givas sådan omfattning, särskilt i vad angår lån för jordbrukslägenheter, att det efter noggrann låneprövning fullt berättigade lånebehovet därigenom må bliva tillgodosett. Ur denna synpunkt kunna givetvis starka skäl anföras till stöd för förslaget om årsutlåningens ökning till 20 miljoner kronor.

Emellertid måste härvid även statsfinansiella synpunkter beaktas, särskilt med hänsyn därtill, att en del av kapitalökningsanslagen täckes av andra statsinkomster än lånemedel. Egnahemslånerörelsen är även, icke minst på grund av lånens långa omloppstid och de ännu relativt små återbetalningarna å äldre lån, en verksamhet som är ställd på mycket lång sikt och som därför under en avsevärd tid framåt kommer att ställa stora anspråk på statskassan. Jag vill erinra om chefens för finansdepartementet meddelande i årets statsverksproposition, att — även med en bibehållen årsutlåning ur fonden av 18 miljoner kronor — det skulle dröja ända till inpå 1950-talet, innan balans uppnåddes mellan amorteringarna till fonden och de utbetalade lånen. En verkställd särskild utredning har vidare visat, att de för en årsutlåning av 18 miljoner kronor erforderliga kapitalökningsanslagen till fonden endast för närmaste tioårsperiod torde komma att uppgå till ungefär 114 miljoner kronor. Detta belopp skulle ökas till omkring 130 miljoner kronor, därest årsutlåningen höjdes till 20 miljoner kronor.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har jag stannat vid, att det belopp, vartill Kungl. Maj:t för 1929 må bevilja statslån

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

från egnalxemslånefonden, bör bibehållas vid 18 miljoner kronor, därav 12.5 miljoner kronor för jordbrukslån och 5.5 miljoner kronor för bostadslån.

Vad angår det härför erforderliga kapitalökningsanslaget för budgetåret 1928—1929 lärer detta likväl icke kunna sättas lägre än till 9,000,000 kronor. De sakkunnigas anslagsberäkning är nämligen grundad, bland annat, på antagandet, att låneförmedlarnas utbetalningar under budgetåret 1928—1929 å beviljade egnahemslån skulle omfatta 18 miljoner kronor; den av dem ifrågasatta höjda årsutlåningen skulle, med hänsyn till nu gällande föreskrift om beviljade statslåns utbetalande endast i mån av behov, först framdeles taga sig uttryck i form av ökade utbetalningar av lånebelopp. Med hänsyn härtill och då erinran icke kan göras mot anslagsberäkningen i denna del, lärer kapitalökningsanslaget till egnahemslånefonden för budgetåret 1928—1929 böra — oaktat årsutlåningen bibehålies vid 18 miljoner kronor — upptagas till 9 miljoner kronor.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig överensstämmelse med de i bilagorna A, B och C till detta protokoll intagna bestämmelser, utfärda

a) kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten,

b) kungörelse med reglementariska föreskrifter angående den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamlieten,

c) kungörelse med reglementariska föreskrifter angående den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten;

2) dels godkänna sådan ändring av § 3 tredje stycket av de utav riksdagen 1925 antagna allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna, att ledningen av och kontrollen över kolonisationsnämndernas verksamhet skall utövas av statens egnahemsstyrelse i stället för genom jordbruksdepartementet;

3) dels för statens egnahemsstyrelse för budgetåret 1928—1929 anvisa ett

extra förslagsanslag av ............................................................... kronor 40,000;

4) dels för utlämnande för 1928 av förvaltningsbidrag till egnahems-

låneförmedlarna för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av..................................................................................................... kronor 810,000;

5) dels för utlämnande för 1928 av statsbidrag till hushållningssällskap

för jordförmedlingsverksamhet för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av......................................................................... kronor 125,000;

6) dels för utlämnande av premielån till egnaliemslåntagare för nyodlings-

och nybyggnadsarbeten för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag av ................................................................................ kronor 725,000;

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

7) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för 1929 bevilja statslån från egnahemslånefonden intill ett belopp av 18,000,000 kronor, därav 12,500,000 kronor för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter;

8) dels såsom kapitalökning till egnahemslånefonden för budgetåret 1928—

1929 anvisa ett reservationsanslag av.................................... kronor 9,000,000;

9) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må av jordföimedlingsfondens kapitalbehållning, till jordanskaffningslån åt hushållningssällskap enligt av mig härom tillstyrkta grunder, disponera under 1929 tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår i beviljade jordanskaffningslån icke vid något tillfälle under sagda år överstiger 1,500,000 kronor;

10) dels ock medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens till ny utlåning disponibla kapitaltillgång, som ej anvisas såsom jordanskaffningslån jämlikt vad ovan under 9 sägs, må av Kungl. Maj:t under 1929 användas för utlämnande av förlagslån åt aktiebolag och föreningar enligt av mig härom tillstyrkta grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar' Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Rune Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

143 Bilaga A.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahems-

verksamheten;

given Stockholms slott den

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna som följer.

Kap. I.

Om statens egnahemsstyrelse och den statsunderstödda lokala egnahemsorganisationen.

§ 1.

I denna kungörelse omförmäld statsunderstödd egnahemsverksamhet må, under överinseende av statens egnahemsstyrelse och på nedan angivna villkor, utövas av hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och föreningar (låneförmedlare).

Statens egnahemsstyrelse.

§ 2.

Statens egnahemsstyrelse, med säte i Stockholm, har till uppgift att svara för egnahemsärendenas centrala handläggning och därvid utöva ledning, uppsikt och kontroll över låneförmedlarna i vad angår av dem utövad statsunderstödd egnahemsverksamhet och vad därmed sammanhänger samt vidtaga de övriga åtgärder, som enligt denna kungörelse och eljest meddelade föreskrifter ankomma på styrelsen, ävensom att i allmänhet verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga hedrivande och utveckling.

§ 3.

Styrelsen består av en chef och fyra ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t, varjämte hos styrelsen anställas tjänstemän och biträden enligt vad därom särskilt bestämmes.

Chefen, tillika benämnd statens egnahemsinspektör, är i främsta rummet ansvarig för styrelsens förvaltning.

Ledamöterna deltaga i överläggningar och beslut rörande sådana viktigare

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ärenden, som jämlikt styrelsens av Kungl. Maj:t utfärdade instruktion skola avgöras samfällt av chefen och ledamöterna i plenum.

Till ledamöter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer, därav tre med insikt om egnahemsverksamhetens praktiska hedrivande och företrädande de olika intressen, som därav beröras. Den fjärde ledamoten, med uppgift att huvudsakligen deltaga vid behandlingen inom styrelsen av frågor rörande medelsförvaltningen och kontrollen däröver, skall representera samarbetet mellan statskontoret och styrelsen.

Hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

§ 4.

Hushållningssällskap utövar här avsedd statsunderstödd egnahemsverksamhet genom en av sällskapet inrättad, på nedan angivet sätt sammansatt egnahemsnämnd, med uppgift att i sällskapets namn och å dess vägnar hedriva egnahemslåne- och premielåneverksamhet samt jordförmedlingsoch jordanskaffningsverksamhet enligt de i denna kungörelse samt särskilt utfärdade reglementen meddelade bestämmelser samt i övrigt verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom sällskapets område.

För egnahemsnämnd skall gälla instruktion, antagen av hushållningssällskapet och godkänd av egnahemsstyrelsen.

§ 5.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall bestå av fem ledamöter eller, där sällskapet av särskild anledning så finner påkallat, sju ledamöter. Suppleanter utses till i regel högst samma antal som ledamöter.

Till ledamöter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer inom sällskapets område företrädande den jordbrukande befolkningen, den jord- och lånesökande allmänhetens intressen, de statligt-administrativa synpukterna samt förtrogenhet med områdets olikartade hygdeförhållanden.

Av ledamöterna skall halva antalet och en därutöver väljas av sällskapets förvaltningsutskott, som även utser suppleanter för dem. Övriga ledamöter och suppleanter utses för statens räkning och tillsättas av egnahemsstyrelsen. Ledamot liksom suppleant utses för en tid av högst fyra år.

Egnahemsnämnds ordförande utses bland nämndens ledamöter av sällskapets förvaltningsutskott eller, om förvaltningsutskottet så bestämmer, av nämnden.

Vid egnahemsnämnds sammanträde har en var närvarande ledamot en röst. Såsom nämndens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förenat sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet; dock må i egnahemsnämnds instruktion kunna göras förbehåll av innebörd, att beslut angående beviljande av egnahemslån eller vidtagande av annan åtgärd, som medför ekonomisk

Kungl. M.a,j:ts proposition Nr 97.

förpliktelse för sällskapet, icke må fattas, därest två eller, om nämnden består av sju ledamöter, tre av de ntav sällskapets förvaltningsutskott valda ledamöterna motsätta sig beslutet.

Egnahemsnämnds ledamöter svara gent emot sällskapet, en för alla och alla för en, för de nämndens beslut, till vilka de med sina röster bidragit.

§ 6.

De medel, som staten anvisar hushållningssällskap för egnahemsverksamhetens bedrivande, skola hållas avskilda från sällskapets övriga medel samt förvaltas och bokföras jämlikt de grunder, som härom må varda bestämda i egnahemsnämndens instruktion.

Hushållningssällskapet skall ansvara för, att dess egnahemsnämnd tillgodoses med för egnahemsverksamhetens behöriga bedrivande erforderliga tjänstemän och biträden samt nödiga lokaler och inventarier. En av sällskapet anställd jordbrukskonsulent med åliggande att biträda egnahemsnämnden bör — så vida ej annan anordning medgives i nämndens instruktion — vid nämndens sammanträden närvara och föredraga ärendena.

§ 7.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnds förvaltning och räkenskaper skola granskas av tre revisorer, av vilka två väljas av sällskapet och en tillsättes av egnahemsstyrelsen. Av egnahemsstyrelsen tillsatt revisor bör, så vida ej annat av särskilda skäl betingas, vara av handelskammare eller på annat av Kungl. Maj:t godkänt sätt auktoriserad såsom revisor.

Exemplar av revisorernas berättelse avlämnas dels till vederbörande hushållningssällskap, som beslutar rörande ansvarsfrihet för nämndens ledamöter, dels ock till egnahemsstyrelsen, som jämväl skall erhålla del av sällskapets beslut i anledning av revisorernas berättelse.

Revisorerna åtnjuta för uppdraget ersättning av sällskapet.

För revisorerna skall gälla instruktion, antagen av hushållningssällskapet och godkänd av egnahemsstyrelsen.

§ 8.

Därest hushållningssällskap för sin del iakttager för sällskapets egnahemsverksamhet gällande bestämmelser, understödjer staten verksamheten genom att, i den ordning nedan sägs, ställa låne- och anslagsmedel till förfogande samt lämna bidrag till bestridande av de med egnabemsverksamheten förenade förvaltningskostnader och förluster.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 79 häft. (Nr 97.)

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Egnahemsombud och egnahemskommittéer i kommunerna.

§ 9.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall utse egnahemsombud, i regel ett ombud för varje kommun inom sällskapets område, med uppgift att biträda nämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom ombudets distrikt. Där särskilda skäl sådant betinga, må ombuds distrikt omfatta två eller flera intill varandra liggande kommuner eller ock del av kommun.

Till egnahemsombud bör utses person i orten, som har intresse för egnahemsverksambeten samt besitter för uppdraget goda personliga förutsättningar.

Det ankommer på sällskapet att besluta, huruvida och enligt vilka grunder egnahemsombud må för uppdraget tilldelas ersättning av sällskapet, börande härom meddelade föreskrifter intagas i egnahemsnämndens instruktion.

§ 10.

En var kommun äge att, genom det organ som utövar kommunens beslutanderätt, välja två egna representanter, företrädande huvudsakligen den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes, att jämte det enligt § 9 för kommunen utsedda egnahemsombud bilda kommunens egnahemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets ordförandeskap, biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen. Är kommun delad i två eller flera ombudsdistrikt, må två sådana representanter väljas för vart och ett av kommunens ombudsdistrikt.

Kommun, som valt representanter till egnahemskommitté, har att härom underrätta egnahemsnämnden.

Låneförmedlande kommuner, aktiebolag och föreningar.

§ 11.

Mom. 1. Såsom villkor för att kommun må utöva i denna kungörelse omförmäld statsunderstödd egnahemsverksamhet gäller, att kommunen skall hava antagit instruktion med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten, vilken instruktion skall vara godkänd av egnahemsstyrelsen.

Mom. 2. I instruktionen skola bestämmelser finnas intagna i, bland annat, följande avseenden, nämligen

a) angående det kommunala organ, som skall handhava kommunens hithörande egnahemsverksamhet, samt om detta organs sammansättning och befogenhet med avseende å verksamheten, samt

b) att för verksamheten skola föras särskilda räkenskaper.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

§ 12.

Mom. 1. Såsom villkor för att aktiebolag eller förening må utöva i denna kungörelse omförmäld statsunderstödd egnahemsverksamhet gäller:

a) att aktiebolaget skall vara behörigen registrerat;

b) att föreningen skall vara registrerad såsom ekonomisk förening;

c) att aktiebolaget eller föreningen har till uppgift att befrämja förvärvandet av egnahem samt av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje särskilt fall, finnes vara lämplig såsom mellanhand vid den statsunderstödda egnahemsrörelsen och bereda tillräcklig trygghet för, att egnahems förvärvande av mindre bemedlade personer bliver på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjat;

d) att en å statens vägnar av egnahemsstyrelsen utsedd ledamot i bolagets eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;

e) att ett av egnahemsstyrelsen tillsatt omhud skall äga å statens vägnar deltaga i granskningen av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning;

f) att bolagets bolagsordning eller föreningens stadgar äro upprättade i överensstämmelse med nedan i mom. 2 angivna grunder; samt

g) att bolaget eller föreningen skall hava antagit instruktion med reglementariska föreskrifter rörande hithörande verksamhet, vilken instruktion skall vara godkänd av egnahemsstyrelsen.

Mom. 2. Den för bolaget gällande bolagsordning liksom de för föreningen gällande stadgar skola, jämte annat, innehålla:

a) att föremålet för bolagets eller föreningens verksamhet är att främja förvärvandet av egna hem;

b) att under bolagets eller föreningens bestånd ej till aktieägarna eller medlemmarna må för något år såsom vinstutdelning utbetalas mer än en viss, i bolagsordningen eller stadgarna bestämd procent å inbetalade aktiekapitalet eller insatserna;

c) att föreningens räkenskaper skola avslutas för år;

d) bestämmelse huru stor del av föreningens årsvinst skall avsättas till reservfond, innan vinstutdelning till föreningsmedlemmarna må äga rum;

e) bestämmelse, huruvida, i händelse till aktieägarna eller medlemmarna under något år icke utbetalats såsom vinstutdelning vad de må i sådant avseende för ett år högst utbekomma, underskjutande beloppet må kunna framdeles under bolagets eller föreningens bestånd eller vid dess upplösning till dem utbetalas eller ej;

f) att, om bolaget eller föreningen upplöses, av dess tillgångar ej må till aktieägarna eller medlemmarna utbetalas mer, än som motsvarar inbetalade aktiekapitalet eller insatserna jämte vad enligt bestämmelse, meddelad på grund av föreskriften i punkt e) här ovan, må kunna till dem utgå;

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

g) bestämmelser rörande användningen ej mindre under bolagets eller föreningens bestånd av tillgängliga vinstmedel, i den mån desamma icke enligt gällande lag om aktiebolag eller enligt föreningens stadgar skola avsättas till reservfond eller må utbetalas till aktieägarna, än även i händelse av bolagets eller föreningens upplösning av de tillgångar, som kunna återstå, sedan till aktieägarna eller medlemmarna utbetalats vad till dem enligt bolagsordningen eller stadgarna må för sådant fall utgå; samt

h) föreskrift därom att, i händelse bolaget eller föreningen undfår statslån från egnahemslånefonden eller jordförmedlingsfonden, ändring i bolagsordningen eller stadgarna i något av de avseenden, varom i detta moment förmäles, icke är giltig, med mindre Kungl. Maj:t lämnat medgivande till ändringen.

Mom. 3. I den uti mom. 1 g) omförmälda instruktion skall bestämmelse finnas intagen, bland annat därom, att för bolagets och föreningens statsunderstödda egnahemsverksamhet skola föras särskilda räkenskaper.

Mom. i. För statens räkning förordnad ledamot och förordnat granskningsombud äga att av bolaget eller föreningen åtnjuta ersättning med belopp, som i brist av åsämjande bestämmes av egnahemsstyrelsen.

Ledamot och granskningsombud, som här avses, skola årligen å tid, som bestämmes av egnahemsstyrelsen, till denna inkomma med berättelse över fullgörandet av det dem lämnade uppdrag samt skola i övrigt dels till egnahemsstyrelsen ofördröjligen anmäla, om de finna något förefalla i bolagets eller föreningens egnahemsverksamhet, som strider mot gällande bestämmelser eller eljest icke överensstämmer med en sund utveckling av egnahemsrörelsen, dels ock ställa sig till efterrättelse de föreskrifter egnahemsstyrelsen kan finna nödigt för dem utfärda.

Ledamot och granskningsombud, som nu nämnts, äga att, där fattat beslut icke överensstämmer med hans mening, få denna avvikande mening antecknad i protokollet, respektive revisorernas berättelse.

Kap. II.

Om statslån och statsanslag till lånelörmedlarna.

§ 13.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må låneförmedlare, som avses i kap. I, kunna av Kungl. Maj:t tilldelas a) statslån från egnahemslånefonden (egnahemsstatslån), b) statsanslag från anslaget för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten (premielåneanslag) samt c) statslån från jordförmedlingsfonden (jordanskaffningslån och förlagslån).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

149 Egnahemsstatslån.

*

§ 14.

Egnahemsstatslån är avsett att av låneförmedlare användas för utlämnande av egnahemslån för jordbrukslägenheter och egnahemslån för bostadslägenheter, under iakttagande av vad härom stadgas i av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente för den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

§ 15.

Låneförmedlare, som önskar erhålla egnahemsstatslån, skall före den 10 november året näst före det, för vilket lånet sökes, till egnahemsstyrelsen därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning, enligt av egnahemsstyrelsen fastställt formulär. Det åligger egnahemsstyrelsen att så snart ske kan med eget utlåtande överlämna ansökningarna till Kungl. Maj:t.

§ 16.

Av Kungl. Maj:t beviljat egnahemsstatslån må, efter ingången av det år, för vilket lånet beviljats, och sist innan amorteringsskyldighet jämlikt § 18 mom. 2 inträder, av vederbörande låneförmedlare lyftas i statskontoret i mån av behov, hörande låneförmedlare därvid beräkna behovet med hänsyn till å ena sidan det belopp, som kan förväntas bliva under skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade egnahemslån, samt å andra sidan av låneförmedlaren redan innehavd tillgång av lyftade men ej utbetalda lånemedel. Statslånebelopp, som icke uttagits under sålunda föreskriven tid, återfaller till fonden.

Låneförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon del av statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande. Dylik låneförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta avlämnad säkerhet mot annan, som kan av statskontoret godkännas.

Inteckning uti egnahemslägenhet, beviljad eller lämnad såsom säkerhet för egnahemslån, som av vederbörande låneförmedlare utlämnats från statslånet i fråga, må kunna, därest sådan inteckning deponeras på sätt och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga, särskilt med hänsyn till dess bibehållande vid gällande kraft, av statskontoret antagas såsom säkerhet intill ett belopp, icke överstigande beträffande jordbrukslägenhet fem sjättedelar och beträffande bostadslägenhet tre fjärdedelar av lägenhetens genom taxeringsbevis eller på annat sätt, som statskontoret godkänner, intygade värde vid den tid, då säkerheten erbjudes.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom av statskontoret förelagd tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar, som av statskontoret godkännas.

§ 17.

Vad av lyft egnahemsstatslån icke vid utgången av det år, för vilket lånet beviljats, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest disponerat, skall till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången av januari månad ingiven ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet i fråga. Ränta å belopp, som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning § 18 mom. 4 stadgar.

§ 18.

Mom. 1. Av låneförmedlare utbekommet egnahemsstatslån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som i §§> 17 och 25 sägs, med avseende å återbetalningen delas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar av utbekommet statslånebelopp, samt en stående del, utgörande tre femtedelar av samma belopp.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, en annuitet av sex och en halv procent, och vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, en annuitet av åtta procent. Därvid räknas såsom ränta i förra fallet fyra och en halv procent och i senare fallet fem procent, allt å oguldet kapitalbelopp av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, med sjätte året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats, samt, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, med fjärde året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast ränta efter fyra procent om året å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalts, efter fyra och en halv procent om året vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, och efter fem procent om året vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter.

Mom. 3. Egnahemsstatslånets stående del kan, där ej sådant förhållande varom i § 19 sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående delen vara

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 151

gulden inom fem år, från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Mom. 4. Ränta och amortering å statslån skall för varje år av lånefövmedlare inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad nästföljande år; skolande sålunda den första amorteringen verkställas, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, under det sjunde året från utgången av det år, för vilket lånet beviljats, samt, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, under det femte året från utgången av det år, för vilket lånet beviljats.

Mom. 5. Å till betalning förfallet kapitalbelopp, som ej inbetalas till statskontoret inom härför stadgad tid, skall låneförmedlaren erlägga ränta efter sex procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

§ 19.

Varder av låneförmedlare beviljat egnahemslån icke till fullo utbetalt vid tiden för amorteringstidens inträde eller rätten till utbekommande av egnahemslån eller del därav av låntagaren förverkad eller redan utbetalt egnahemslån helt eller delvis till låneförmedlaren återbetalt i annan ordning än såsom kapitalavbetalning å amorteringsdelen i överensstämmelse med amorteringsplanen, skall det lånebelopp, till vars utbekommande rätten förfallit eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts, före mars månads utgång året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta inbetalas av låneförmedlaren till statskontoret.

Premielåneanslag.

§ 20.

Premielåneanslag är avsett att av låneförmedlare, som beviljas egnahemsstatslån för utlämnande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, användas för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten å jordbrukslägenheter, under iakttagande av vad härom stadgas i av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente för den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

§ 21.

Låneförmedlare, som önskar erhålla premielåneanslag, skall till egnahemsstyrelsen därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning, enligt av styrelsen fastställt formulär, inom tid, som gäller för ingivande av ansökning om egnahemsstatslån. Det åligger egnahemsstyrelsen att så snart ske kan med eget utlåtande överlämna ansökningarna till Kungl. Maj:t.

152 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

§ 22.

Av Kungl. Maj:t beviljat premielåneanslag må av vederbörande låneförmedlare efter ingången av det år, för vilket anslaget beviljats, och, så vida ej annat av Kungl. Maj:t medgives, före den 1 november samma år på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret emot avlämnande av en utav låneförmedlaren utställd, av statskontoret godkänd förbindelse, som skall innefatta låneförmedlarens åtagande att använda erhållet anslag för utlämnande av premielån enligt härom meddelade föreskrifter samt att till statskontoret eller order återbetala statsanslaget eller del därav under de förutsättningar och i den ordning i §§ 23 och 25 stadgas.

§ 23.

Vad av anvisat premielåneanslag icke vid utgången av det år, för vilket anslaget beviljats, hlivit till premielån disponerat, skall till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad nästpåföljande år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången av januari månad ingiven ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett år innehava sålunda odisponerat anslagsbelopp.

Varder av låneförmedlare beviljat premielån icke till fullo utbetalt inom föreskriven tid för lånets utbekommande eller rätten till utbekommande av premielån eller del därav av låntagaren förverkad eller redan utbetalt premielån helt eller delvis återbetalt till låneförmedlaren, skall det belopp, till vars utbekommande rätten förfallit eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts, före mars månads utgång året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades eller återbetalningen ägde rum, inbetalas av låneförmedlaren till statskontoret.

Det åligger egnahemsstyrelsen att årligen senast den 1 mars meddela statskontoret erforderliga uppgifter angående de belopp, en var låneförmedlare bar att jämlikt denna paragraf inbetala.

Gemensamma föreskrifter om egnahemsstatslåns och premielåneanslags till-

godonjutande.

§ 24.

Låneförmedlare, som tilldelats egnabemsstatslån eller premielåneanslag, är skyldig att beträffande bär avsedd egnahemslåne- och premielåneverksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som egnahemsstyrelsen må meddela, samt att lämna styrelsen omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper och handlingar ävensom att till styrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten, som skola lämnas enligt instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

§ 25.

Finner egnahemsstyrelsen, att låneförmedlare, som tilldelats egnahemsstatslån eller premielåneanslag, använt sådant belopp i strid mot gällande bestämmelser eller eljest brustit i låneförmedlarens skyldigheter rörande tillgodonjutandet av lånet eller anslaget, äger styrelsen anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida beloppet skall vara förfallet till återbetalning.

Sådan anmälan må jämväl göras av statskontoret, därest låneförmedlare icke ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga om ränte- och kapitalavbetalningar.

Jordanskaffningslån.

§ 26.

Jordanskaffningslån är avsett att av hushållningssällskap användas för inköp av viss fastighet, lämplig att helt eller delvis användas för bildande av egna hem huvudsakligen för jordbruksändamål, samt för bestridande av de för fastighetens exploatering i dylikt syfte förenade kostnader.

§ 27.

Hushållningssällskap, som önskar erhålla jordanskaffningslån, skall till statens egnahemsstyrelse därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning.

Vid ansökningen skola fogas:

a) i huvudskrift eller bestyrkt avskrift handling, utvisande, att sökanden inköpt eller å auktion inropat det jordområde, till vars förvärvande lånet avses, eller att sökanden har anbud att få till visst pris och på angivna villkor inköpa området;

h) beskrivning över området ävensom efter besiktning verkställd utredning angående fastighetens lämplighet för inköp och styckning; samt

c) preliminär plan för områdets styckning, exploatering och försäljning jämte kostnadsberäkningar.

Det åligger egnahemsstyrelsen att skyndsamt föranstalta om erforderlig ytterligare utredning i ämnet samt därefter med eget utlåtande underställa ansökningen Kungl. Maj:ts prövning.

§ 28.

Sedan Kungl. Maj:t beviljat hushållningssällskap jordanskaffningslån samt därvid godkänt fastighetens inköp och plan för exploateringen, äger sällskapet att på en gång eller i skilda delar lyfta lånet i statskontoret mot avlämnande av till statskontoret eller order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, innefattande sällskapets åtagande att dels använda lånet enligt härom stadgade bestämmelser, dels vederbörligen fullgöra vad som föreskrives om erläggande av ränta å lånet och om verk-

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ställande av återbetalning av lånet eller del därav, dels ock i övrigt ställa sig till efterrättelse samtliga för lånets åtnjutande liksom för sällskapets ifrågakommande verksamhet meddelade eller i särskild ordning utfärdade föreskrifter.

§ 29.

Å lyftat jordanskaffningslån erlägges ränta efter fyra procent om året, att av hushållningssällskapet inbetalas till statskontoret före mars månads utgång följande år.

§ 30.

Hushållningssällskap, som tilldelats jordanskaffningslån, är skyldigt att beträffande här avsedd jordanskaffningsverksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som egnahemsstyrelsen må meddela, samt att lämna styrelsen liksom egnahemsnämndens revisorer omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper och handlingar ävensom att till styrelsen avlämna de redogörelser över verksamheten, som enligt instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda föreskrifter skola lämnas.

§ 31.

Finner egnahemsstyrelsen, att hushållningssällskap antingen icke är i behov av att fortfarande innehava belopp, som tilldelats sällskapet såsom jordanskaffningslån, eller använt sådant belopp i strid mot gällande bestämmelser eller eljest brustit i sällskapets skyldigheter rörande tillgodonjutandet av lånet, äger styrelsen anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida beloppet skall vara förfallet till återbetalning.

Sådan anmälan må jämväl göras av statskontoret, därest sällskapet icke ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga om ränte- och kapitalavbetalningar.

Förlagslån.

§ 32.

Förlagslån är avsett att av aktiebolag eller förening, som omförmäles i kap. I, användas såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig att helt eller delvis användas för bildande av egna hem huvudsakligen för jordbruksändamål.

§ 33.

Aktiebolag eller förening, som önskar erhålla förlagslån, skall till egnahemsstyrelsen därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning. Det ålig-

155 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ger egnahemsstyrelsen att skyndsamt föranstalta om erforderlig utredning i ämnet samt därefter med eget utlåtande underställa ansökningen Kungl. Maj:ts prövning.

§ 34.

Sedan Kungl. Maj:t beviljat aktiebolag eller förening förlagslån samt därvid fastställt plan för lånets återbetalning, äger låntagaren lyfta lånet i statskontoret mot skuldförbindelse och i den ordning i övrigt, som i § 28 sägs rörande jordanskaffningslån, samt mot den säkerhet Kungl. Maj:t vid lånets beviljande närmare föreskriver.

§ 35.

Vad i §4 29, 30 och 31 sägs om^jordanskaffningslån skall i tillämpliga delar även gälla förlagslån.

Kap. III.

Om! bidrag] av statsmedel" till bestridandel av låneförmedlarnas förvaltningskostnader och förluster.

§ 36.

Till bestridande av hushållningssällskaps med den statsunderstödda egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster åtnjuter sällskapet ett årligt statsbidrag motsvarande

a) ett belopp (procentbidraget) av 0.5 5 procent av sällskapets kapitalskuld till egnahemslånefonden vid nästföregående års utgång, vilket procenttal beträffande sällskapets hela kapitalskuld till fonden dock minskas med

O.oi för varje fullt miljontal kronor, varmed kapitalskulden överskjuter 3,000,000 kronor, därvid emellertid skall iakttagas, att procenttalet ej i något fall må nedsättas under 0.3; samt

b) för ett vart av sällskapet under nästföregående år beviljat egnahemslån ett tilläggsbidrag av beträffande a) Norrbottens läns hushållningssällskap 60 kronor, b) Västerbottens och Jämtlands läns hushållningssällskap 50 kronor, c) Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands läns hushållningssällskap 40 kronor samt d) övriga hushållningssällskap 30 kronor.

Uppstår å vad sålunda anvisats överskott hos sällskapet, skall överskottet tillföras en av sällskapet ägd och förvaltad riskfond för egnahemslånerörelsen. Denna fonds tillgångar må dock icke, utan tillstånd av Kungl. Maj:t, användas för andra ändamål än dem, som avses i denna paragrafs första stycke.

156 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

§ 37.

Till bestridande av låneförmedlande kommuns, aktiebolags eller förenings med den statsunderstödda egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster åtnjuter en var dylik låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande 0.5 procent av låneförmedlarens kapitalskuld till egnahemslånefonden vid nästföre^ gående års utgång.

§ 38.

Hushållningssällskap, som beviljats jordanskaffningslån, åtnjuter, utöver i § 36 omförmälda statsbidrag, därjämte ett årligt statsbidrag (jordanskaffningsbidrag), avsett att utgöra ersättning för av jordanskaffningsverksamheten föranledda försäljnings- och förvaltningskostnader samt utgående med belopp motsvarande 3 procent av försäljningssumman å under nästföregående år försålda lotter från sådan fastighet, som sällskapet förvärvat och enligt fastställd plan exploaterat medelst anlitande av jordanskaffningslån.

§ 39.

Det åligger egnahemsstyrelsen att årligen före den 1 juli till Kungl. Maj:t inkomma med, av erforderlig utredning åtföljd, "uppgift om de belopp, som jämlikt §§ 36—38 må tillkomma en var låneförmedlare.

§ 40.

Beträffande redovisning av vinst och täckning av förlust, som må uppkomma å hushållningssällskaps med anlitande av jordanskaffningslån bedrivet jordanskaffningsföretag, skall följande gälla.

a) Därest de å företaget erhållna inkomsterna överstiga ett belopp motsvarande fastighetens inköpssumma samt de verkliga kostnaderna för de med fastighetens exploatering enligt fastställd plan förenade åtgärderna (däri ej inräknade sådana kostnader, som äro avsedda att täckas med det i § 38 omförmälda statsbidrag) och för ränteutgifter, skall överskottet delas lika mellan staten och sällskapet. Av sällskapets vinstandel skall Vs avsättas till en av sällskapet förvaltad riskfond för jordanskaffningsverksamheten, medan återstående Vs må disponeras fritt av sällskapet. Sällskapets nu sagda riskfond må endast användas för ändamål, som nedan under b) sägs. Statens vinstandel skall tillföras statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten, förvaltad av statskontoret.

b) Därest inkomsterna åter understiga de under a) omförmälda utgifter, skall underskottet i första hand täckas med anlitande av sällskapets egen riskfond för jordanskaffningsverksamheten. Förslå ej denna fonds tillgångar därtill, täcker staten den kvarvarande bristen med anlitande av i första hand statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

c) Det åligger hushållningssällskap, som beviljats jordanskaffningslån, att ordna sin bokföring så, att egnahemsstyrelsen äger möjlighet att vid varje tillfälle utan svårighet förskaffa sig kännedom om jordanskaffningsföretagets ekonomiska ställning.

d) Egnahemsstyrelsen har att göra framställning till Kungl. Maj:t i ärende, som avser täckande med statsmedel av under b) omförmält underskott.

Kap. IV.

Övergångsbestämmelser.

§ 41.

Denna kungörelse skall, där ej annat följer av bestämmelserna i § 42, träda i kraft den 1 januari 1929.

Genom densamma upphävas:

1) kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483)' angående allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse med däri senare gjorda ändringar;

2) kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 484) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden;

3) kungörelsen den 26 september 1919 (nr 622) med särskilda föreskrifter angående erhållande och tillgodonjutande av statslån från jordförmedlingsfonden ;

4) kungörelsen den 26 september 1919 (nr 623) med särskilda föreskrifter angående erhållande och tillgodonjutande av statslån från egnahemslånefonden;

5) kungörelsen den 25 maj 1923 (nr 128) angående premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten;

6) kungörelsen den 19 mars 1926 (nr 55) angående utlämnande av förlagslån från jordförmedlingsfonden; samt

7) kungörelsen den 18 mars 1927 (nr 119) angående statsbidrag till hushållningssällskap för jordförmedlingsverksamhet.

§ 42.

Vad i §§ 2 och 3 ovan stadgas om egnahemsstyrelsens inrättande och verksamhet skall träda i tillämpning från och med den 1 juli 1928, och skola till följd därav de uppgifter, som jämlikt bestämmelser i de uti § 41 andra stycket omförmälda kungörelser eller eljest meddelade föreskrifter ankomma på egnahemsavdelningen eller egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet, från och med sist sagda dag handhavas av egnahemsstyrelsen.

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Bestämmelserna i §§> 15, 21, 27 och 33 här ovan skola, i stället för de i ämnet nu gällande föreskrifter, tillämpas jämväl före den 1 januari 1929 beträffande lån och anslag, som sökas för 1929.

De i § 41 andra stycket omförmälda kungörelser skola även efter den 31 december 1928 lända till efterrättelse i vad angår däri omförmälda lån, bidrag och anslag, som beviljats eller beviljas för tid före 1929.

§> 43.

Föreskrifter, som i övrigt må erfordras för övergången till de i denna kungörelse stadgade bestämmelser, meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

159 Bilaga B.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten;

given Stockholms slott den

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott fastställa följande reglementariska föreskrifter att lända till efterrättelse vid bedrivande av egnahemslåne- och premielåneverksamhet, varom förmäles i kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Allmänna bestämmelser om egnahemslåneverksamheten.

§ 1.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må egnahemslån utlämnas till person, som avses i § 2, för att bereda honom tillfälle att å landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket stadsplan ej blivit fastställd, förvärva sådant eget hem, där låntagaren — med de i § 14 stadgade undantag — äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader. Dylikt egnahemslån må avse antingen jordbrukslägenhet (jordbrukslån) eller bostadslägenhet (bostadslån).

Enligt vad härom stadgas i § 15 må egnahemslån utlämnas jämväl för utvidgning och förbättring av jordbrukslägenhet, som sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet (tilläggslån).

§ 2.

Egnahemslån må ej tilldelas annan person, man eller kvinna, än den, som är svensk medborgare, minst 21 år gammal, gjort sig känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel och visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga till genomförande av med lånet avsett företag men är i behov av kraftigt bistånd härför samt prövas äga goda personliga förutsättningar för genomförandet av företaget, däri inbegripet, då fråga är om jordbrukslån och tilläggslån, drivande av ett mindre jordbruk.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97,

% 3.

Jordbrukslån bör beviljas i syfte att främja nybildning av jordbruk och bör sålunda i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar

1) att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller

2) att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga förut bestående jordbruk eller sådan del därav, som är avsedd att bilda en ny självständig lägenhet, eller

3) ändock att mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete icke är avsett att komma till utförande

a) att friköpa torp eller annan jordbrukslägenhet, som sökanden innehar under nyttjanderätt, eller

b) att förvärva bolagsfastighet eller annan fastighet, som ej brukas eller bebos av ägaren själv.

Lägenheten bör befinnas lämplig till jordbruk med härför tjänlig jord och ändamålsenlig storlek samt erforderlig tillgång av olika markslag, varjämte upplåtelsevillkoren böra vara för köparen skäliga.

Jordbrukslån bör företrädesvis beviljas för förvärv av lägenhet av den storlek, att bärkraftigt jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller bärgning och sysselsättning; dock må jordbrukslån ock beviljas för förvärv av jordbrukslägenhet av mindre storlek, avsedd till hantverkare- eller arbetaresmåbruk eller dylikt.

Lägenhet må anses såsom jordbrukslägenhet, därest å densamma kunna födas minst två kor. Annan lägenhet betraktas i lånehänseende såsom bostadslägenhet. Lägenhet må dock betraktas såsom jordbrukslägenhet, även om två kor icke kunna födas därå, för så vitt innehavaren beräknas kunna, genom anläggande av växthus eller liknande anordning, erhålla sin väsentliga utkomst av trädgårdsbruk å lägenheten.

§ 4.

Bostadslån bör i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem. Om särskilda skäl därtill föranleda, må bostadslån likväl kunna beviljas, ändock att nybyggnad icke är avsedd att komma till utförande, såsom då fråga är om inlösen av jord till byggnad å ofri grund eller inköp av bostadslägenhet, som sökanden innehar under nyttjanderätt.

§ 5.

Mom. 1. Egnahemslån må ej utgå, där det med ledning av uppgjort köpeavtal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar av låneförmedlaren beräknade värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader överstiger: för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 12,000 kronor och för bostadslägenhet 10,000

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

kronor; dock att för visst län eller särskild ort Kungl. Maj:t kan medgiva låneförmedlare, efter därom gjord ansökning, rätt att utlämna egnahemslån för obebyggda jordbrukslägenheter, där lägenhetens värde överstiger 15,000 kronor men icke 20,000 kronor, ävensom för bebyggda jordbrukslägenheter, där värdet överstiger 12,000 kronor men icke 16,000 kronor.

Lägenhet, där en mera omfattande ombyggnad erfordras, må anses såsom obebyggd.

Mom. 2. Egnahemslån skall med i §§ 13, 14 och 15 angivna undantag utgå med minst hälften samt, då fråga är om jordbrukslägenhet, med högst fem sjättedelar och, då fråga är om bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar av det på sätt i mom. 1 sagts beräknade värdet å lägenheten.

Där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri grund, må lån lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och byggnadens sammanlagda värde.

§ 6.

Den, som önskar erhålla egnahemslån, skall därom skriftligen ansöka, enligt fastställt formulär, hos vederbörande egnahemslåneförmedlare.

Låneförmedlaren skall genom sakkunnig person verkställa besiktning av lägenheter, för vilka egnahemslån blivit sökta.

Låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året på fastställda tider, för såvitt särskilda hinder härför ej föreligga.

Den närmare ordningen för ansökningars avgivande och handläggning fastställes i instruktion för låneförmedlaren.

§ 7.

Rörande varje egnahemslån skall, innan någon del därav må av låntagaren uppbäras, mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättas fullständigt lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden finnas intagna, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet av den lägenhet, för vars förvärvande lånet lämnas, samt densammas egenskap av jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta och återbetalning;

huruvida lånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer, samt angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

angående viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget, vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad;

beträffande vilka byggnader böra å lägenheten uppföras, deras beskaffenhet och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens hävdande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 79 håft. (Nr 97.)

II

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig; samt

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlaren och låntagaren beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser skola, där icke ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet med därom gällande lag samt att klander mot skiljemännens beslut icke må äga rum.

I lånekontraktet må icke tiden för vare sig lånets uttagande till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande bestämmas senare än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten inträder.

§ 8.

Låneförmedlare äger ej — utom i fall, varom i §§ 13, 14 och 15 sägs — betinga sig annan säkerhet för egnahemslån än första inteckning i lägenheten.

Utan hinder av vad nu föreskrivits må sådana inteckningar för annat än fordran, vilka icke hava avsevärd betydelse för egnahemslägenhetens värde, kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt än till säkerhet för egnahemslån lämnad inteckning; ägande tillika låneförmedlare, utan hinder av dessa bestämmelser, att, sedan lånekontrakt upprättats, såsom förskott å beviljat egnahemslån utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som låneförmedlaren prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för hela egnahemslånet ställd senast före början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid äventyr att egnahemslånet anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts skall jämte ränta genast återbetalas till låneförmedlaren.

§ 9.

I fråga om ränta och återbetalning må ej i det uti § 7 omförmälda lånekontrakt betingas andra villkor än i § 18 av kungörelsen angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten stadgats angående egnahemsstatslån, dock med undantag i följande avseenden, nämligen:

1) att tiden, inom vilken de årliga ränte- och kapitalavbetalningarna skola vara av låntagaren fullgjorda, må kunna bestämmas annorlunda än i nyssnämnda § 18 mom. 4 sägs, dock ej tidigare än till november månad det år, för vilket betalningen utgår;

2) att låntagaren skall äga att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden på en gång infria återstoden av amorteringsdelen än även före lånetidens utgång inhetala egnahemslånets stående del i dess helhet eller delvis; samt

3) att låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att under nedan angivna förutsättningar uppsäga egnahemslånet till inbetalning å tid, som låneförmedlaren bestämmer, nämligen:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

a) om låntagaren ej fullgör råd i kontraktet föreskrivits i fråga om lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven ränteoch kapitalavbetalning eller livförsäkringsavgift;

c) om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om byggnad nedrives eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom eller till följd av skogs avverkande eller eljest så minskas, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om äganderätten eller beträffande i § 14 omförmälda lägenheter besittningsrätten eller tomträtten till lägenheten i dess helhet eller del därav genom köp eller annat fång från låntagaren övergår i andra fall, än då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make eller av bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är behörig till egnahemslåns erhållande;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett egnahemslånets eller därmed förenad livförsäkrings beviljande; eller

g) om låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter, att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare ämna bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med hänsyn till det med egnahemslånet avsedda ändamål, uppenbarligen icke längre hör få tillgodonjuta detsamma.

§ 10.

På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse ombesörja, att räntor och avbetalningar å av låneförmedlaren utlämnade egnahemslån varda i samband med någon kronans upphörd genom vederbörandes försorg debiterade, uppburna och redovisade.

$ 11.

Med egnahemslån må livförsäkring förenas på sätt härom särskilt föreskrives.

^ ' I § 12.

. f ’ ’■ ' • ; ’) '■ • ‘ j ; }. < ' ' 1 '• • ' '. ■;

Låneförmedlaren skall genom sakkunnig person, på sätt härom närmare bestämmes i instruktion för låneförmedlaren, verkställa inspektion å lägenheter, för vilka egnahemslån beviljats.

164 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Vissa särskilda egnahemslånevillkor.

§ 13.

Den omständigheten, att i fråga om jordbrukslägenhet kronan för fordran å ogulden köpeskilling för marken innehar första inteckningen, skall ej utgöra hinder för att egnahemslån till nödiga byggnaders uppförande utlämnas mot närmast efterföljande inteckning, därest denna bringas att i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning; skolande sådant egnahemslån utgå med minst hälften och högst fem sjättedelar av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som äro avsedda att uppföras å lägenheten.

§ 14.

Utan hinder därav, att låntagaren icke har äganderätt till jordområdet, må egnahemslån utgå

1) för uppförande eller inlösen av byggnader å fastighet, som upplåtits under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt

2) till förvärvande av bostadslägenhet, för vilken mark upplåtits med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt.

För dylika egnahemslån skola, jämte de för egnahemslåneverksamheten i allmänhet gällande villkor och bestämmelser, i den mån de äro tillämpliga och ej strida mot vad här nedan stadgas, följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen

beträffande lån, som avses under 1'

att lånet skall betraktas såsom lån för jordbrukslägenhet;

att lånet skall utgå med minst hälften och högst fem sjättedelar av värdet utav de åbon tillhöriga byggnader, som finnas eller äro avsedda att uppföras å lägenheten;

att i stället för vad i § 9 mom. 3 e) stadgas skall gälla, att låneförmedlare må kunna förbehålla sig rätt att uppsäga egnahemslånet till inbetalning å tid, som låneförmedlaren bestämmer, om åborätten övergår till ny innehavare, varvid dock den nye innehavaren må kunna medgivas övertaga betalningsansvaret för lånet på oförändrade villkor, därest han antingen varder godtagen såsom åbo på grund av 5 § andra stycket av ovannämnda lag, i vilket fall dylikt övertagande i regel icke bör förvägras, eller ock eljest antages till åbo och prövas lämplig att på oförändrade villkor övertaga sagda betalningsansvar;

att det åligger låneförmedlaren att ofördröjligen hos länsstyrelsen för antecknande i den i 46 § av förenämnda lag omförmälda bok göra anmälan om fordran hos åbo för utlämnat egnahemslån så ock om lämnat medgivande om överflyttning av betalningsansvaret för sådant lån å ny åbo;

att, därest för låneförmedlare uppkommer förlust till kapital eller ränta å till åbo vederbörligen utlämnat egnahemslån, låneförmedlaren skall äga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

att efter därom hos Kungl. Maj:t gjord framställning samt under förutsättning, att låneförmedlaren gjort vad på honom skäligen ankommit för förhindrande av sådan förlust, av statsmedel erhålla ersättning för vad som förlorats; samt

att, därest åbo vill inlösa fastigheten enligt 33 § i lagen om upplåtelse under åhorätt av viss jord, låneförmedlare är berättigad lämna samtycke därtill samt låta lånet utestå under villkor att för lånet, som därefter underkastas de för egnahemslåneverksamheten eljest gällande bestämmelser, ställes inteckningssäkerhet i fastigheten; ävensom

beträffande lån, som avses under 2-

att lånet skall utgå med minst hälften och högst tre fjärdedelar av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som finnas eller äro avsedda att uppföras å lägenheten;

att för lån till bostadslägenhet å Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörig mark låneförmedlare äger antaga den säkerhet, han prövar lämplig; samt

att inteckningar i tomträtt må kunna godtagas såsom säkerhet för egnahemslån i samma utsträckning som inteckningar i fast egendom; dock under villkor dels att vid tiden för lånets beviljande återstår av upplåtelsetiden så mycket, att denna återstod med minst tjugu år överskjuter den tid, som åtgår till inbetalning av egnahemslånets amorteringsdel, dels ock att tomträttsavtalet är så avfattat, att tomträtten icke under upplåtelsetiden kan förverkas eller eljest upphöra.

§ 15.

För utlämnande av tilläggslån, som omförmäles i § 1 andra stycket, skola, jämte de för egnahemslåneverksamheten i allmänhet gällande villkor och bestämmelser, i den mån de äro tillämpliga och ej strida mot vad här nedan stadgas, följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen

1) att tilläggslån må beviljas under förutsättning,

a) att låntagaren innehar ett jordbruk eller annan mindre lägenhet av den art, att han huvudsakligen på grund av jordbrukets eller lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst; att han vinnlagt sig om nöjaktig; skötsel av sitt äldre jordbruk; samt att han åsyftar att, genom förvärv och tillgodogörande av lämplig jord, avsedd att tilläggas lägenheten, (tillskottsjord) i väsentlig grad utvidga och förbättra lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende;

b) att värdet av fastigheten, efter förvärvet av tillskottsjorden och härav möjligen föranledda byggnads- och förbättringsarbeten, icke överstiger det i § 5 angivna maximivärdet för jordbrukslägenhet;

2) att tilläggslånet icke må överstiga fem sjättedelar av det utav låneförmedlaran beräknade tillhopatagna värdet av tillskottsjorden jämte de på

166 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

grund av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads- och förbättringsarbeten å lägenheten, börande tilläggslånet icke i regel understiga hälften av nu angivet värde;

3) att hinder ej möter att såsom säkerhet för tilläggslån godtaga gemensam inteckning i den äldre lägenheten och tillskottsjorden, om inteckningen har hästa rätt i tillskottsjorden och sådan förmånsrätt i den äldre fastigheten, att den för tilläggslånet lämnade inteckning kommer att vara belägen inom fem sjättedelar av fastighetens efter utvidgningen genom värdering av låneförmedlaren beräknade belåningsvärde, under förutsättning tillika att med bättre rätt i den äldre fastigheten intecknad gäld utgöres av egnahemslån, hypotekslån, sparbankslån eller annat välordnat fastighetslån; samt

4) att tilläggslånet skall betraktas såsom lån för jordbrukslägenhet.

Premielåneverksamheten.

§ 16.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må premielån utlämnas till lämpliga lånesökande personer, som tilldelas jordbrukslån eller tillläggslån, för utförande av nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbeten.

§ 17.

Premielån må icke beviljas annan egnahemslåntagare än den, som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med jordbrukslånet förvärvade eller med tilläggslånet utvidgade lägenheten och som för sådant ändamål är i behov av understöd.

För att nyodlingsarbete må kunna räknas såsom mera väsentligt, skall minst en hektar jord nyodlas.

Med mera väsentligt byggnadsarbete förstås, att antingen det för lägenheten erforderliga ekonomihuset nyuppföres eller underkastas större oihT byggnad eller ock bostadshuset nyuppföres.

§ 18.

Vid utlämnande av premielån bör företräde givas den, som därmed avser att utföra sådana företag som nyodling, uppförande av ekonomihus, gödselstad och dylikt.

§ 19.

Premielån må ej utgå med högre belopp än som motsvarar halva den av låneförmedlaren beräknade arbetskostnaden för de odlings- och bygg-

167 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

nadsföretag, som befinnas för lägenheten i fråga böra understödjas; dock må premielån i intet fall överstiga 1,500 kronor.

Å premielån erlägges ej ränta.

§ 20.

Den, som önskar erhålla premielån, skall därom skriftligen ansöka, enligt fastställt formulär, hos vederbörande låneförmedlare. Dylik ansökan bör ingivas samtidigt med ansökningen om egnahemslån och av låneförmedlaren prövas i samband med denna, dock må premielån, därest egnahemsstyrelsen av synnerliga skäl så medgiver, kunna få beviljas egnahemslåntagare utan direkt samband med beviljandet av egnahemslånet.

§ 21.

Innan någon del av premielånet till låntagaren utbetalas, skall mellan denne och låneförmedlaren upprättas premielånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I detta kontrakt skola bestämmelser i följande avseenden finnas intagna, nämligen:

a) angående arten, omfattningen och den beräknade arbetskostnaden för det eller de arbeten, för vilkas utförande premielånet beviljats, ävensom den tid, då varje arbete skall vara fullbordat;

b) rörande premielånets belopp samt tid och ordning för lånets utbetalande;

c) därom att premielåntagaren, om sådant fall inträffar, att låneförmedlaren enligt upprättat lånekontrakt om egnahemslån å lägenheten må till inbetalning uppsäga egnahemslånet, icke därefter äger rätt att utbekomma någon del av premielånet samt är skyldig att, om låneförmedlaren så påfordrar, ofördröjligen återbetala redan utbekommet premielanebelopp;

d) därom att premielåntagaren, om låneförmedlaren finner arbetena icke hava blivit inom föreskriven tid vederbörligen utförda, är skyldig att, vid påfordran av låneförmedlaren, ofördröjligen återbetala utbekommet premielånebelopp;

e) därom att premielåntagaren är skyldig underkasta sig den tillsyn över arbetenas utförande, som låneförmedlaren finner nödig;

f) därom att utbekommet premielån anses guldet, då låneförmedlaren finner arbetena vara inom föreskriven tid vederbörligen utförda, ävensom angående skyldighet för låneförmedlaren att däröver utfärda skriftligt intyg; samt

g) därom att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlaren och låntagaren beträffande tillämpningen av premielånekontraktets bestämmelser skola, där icke ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet med därom gällande lag samt att klander mot skiljemännens beslut icke må äga rum.

I premielånekontraktet må icke tiden för vare sig lånets utbetalande till fullo eller i kontraktet bestämda arbetens fullbordande bestämmas senare

168 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten för egnahemslånet inträder, eller, därest premielånet jämlikt § 20 beviljats utan samband med egnahemslånet, tre år efter premielånets beviljande.

Premielån bör till låntagaren utbetalas i den mån arbete vederbörligen utförts. Efter tillstånd av egnahemsstyrelsen må låneförmedlare dock utbetala beviljat premielån i förskott mot säkerhet, som låneförmedlaren prövar vara tillfyllest. Låneförmedlare äger att i stället för kontant utbetalning av premielånebelopp göra motsvarande avdrag å förfallen ränta å egnahemslånet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

169 Bilaga C.

Fö r s 1 a g

till

Kungl. Majrts kungörelse

med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten;

given Stockholms slott den

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott fastställa följande reglementariska föreskrifter att lända till efterrättelse vid bedrivande av jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet, varom förmäles i kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

I detta reglemente omförmäld jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet avser att i nedan angiven ordning underlätta för härtill lämpliga jordsökande personer att 1) förvärva tjänlig jord till a) bildande av jordbruksegnahem eller b) utveckling av ofullständiga jordbruk eller 2) frilösa arrendejordbruk huvudsakligen av den storlek, att egnahemslån kan ifrågakomma för arrendejordbrukets förvärvande.

§ 2.

Jord, som ifrågasättes till användning för något i § 1 angivet ändamål, bör med hänsyn till jordmån, läge, avsättningsförhållanden, jordpris och andra på frågan inverkande omständigheter antagas kunna tjänligen användas för ändamålet.

Därest fråga är om till nyodling ifrågasatt jord, bör med särskild uppmärksamhet tillses, att sådan jord är odlingsvärd och kan odlas för rimliga kostnader.

Egendom med tillräckliga, i gott stånd varande byggnader och för större jordbruk särskilt lämplig jord och ägofigur bör ej, utan synnerliga skäl, genom här avsedd verksamhet styckas i annan mån än beträffande sådan del, som utan olägenhet för egendomens rationella drift kan avskiljas och i övrigt lämpar sig för egnahemsändamål.

§ 3.

I den mån jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten avser jordbruksegnahem, bör eftersträvas, att sådan brukningsdel bliver av den

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

storlek, att bärkraftigt jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller bärgning och sysselsättning. Förutom härför erforderlig areal åker eller odlingsjord bör brukningsdelen, där så kan ske och ortens förhållanden det påkalla, tilläggas skogs- och betesmark för husbehov av bränsle och gagnvirke samt för erforderligt bete å härför lämplig mark.

Där sådant betingas av särskilda omständigheter, må verksamheten ock avse egnahemslägenheter av mindre storlek, avsedda till hantverkare- eller arbetaresmåbruk, trädgårdsbruk eller dylikt.

Ofullständigt jordbruk, som huvudsakligen på grund av ringa areal åker, kultiverad betesmark eller för dessa ändamål lämplig oodlad jord icke giver brukaren erforderlig utkomst av jordbruket, må genom här avsedd verksamhet kunna tilläggas ytterligare jord, så att jordbruket därigenom når om möjligt den storlek, som avses i första stycket.

§ 4.

Jord, som tillhandahålles genom hithörande verksamhet, bör upplåtas till sådant pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens kostnad för förvärvet och vad härmed sammanhänger icke bliver högre, än att företaget bör kunna av honom i fortsättningen genomföras.

Jordansökan och egnahemsombuds befattning härmed.

§ 5.

Jordsökande bör vara svensk medborgare, minst 21 år gammal, hava gjort sig känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövats äga goda personliga förutsättningar för genomförande av det företag, som avses med jordförvärvet, däri inbegripet drivande av ett mindre jordbruk.

Vid bedömmande av jordsökandes lämplighet, därvid hustrus förutsättningar även torde uppmärksammas, bör hänsyn ock tagas till sökandes behov av bistånd för jords anskaffande och hans möjlighet att med till buds stående hjälpmedel bilda ett sådant jordbruk, att han erhåller nöjaktig försörjning.

Då fråga är om förvärv av jord till bildande av nytt jordbruk å obruten mark, bör jordsökandes lämplighet prövas med särskild noggrannhet.

§ 6.

Jordsökande, som önskar påkalla den statsunderstödda egnahemsorganisationens biträde för anskaffande av jord för i § 1 avsedda ändamål, bör härom till hushållningssällskapets vederbörande egnahemsombud inlämna ansökan enligt av egnahemsstyrelsen fastställt formulär (jordansökan).

Befinnes sökanden uppfylla i § 5 angivna fordringar, bör ombudet söka att inom sitt distrikt till sökanden anvisa lämplig jord samt medverka vid köps avslutande. Därest jordsökande ej kan på så sätt tillgodoses,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

skall ombudet med eget yttrande skyndsamt insända ansökningen till vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd.

Egnahemsombud bör vidare, på uppdrag av och efter anvisningar av vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd, biträda nämnden i dess nedan omförmälda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet.

. Vad här sägs om egnahemsombud skall, där egnahemskommitté tillsatts, i tillämpliga delar gälla egnahemskommitté.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnds allmänna befattning med jord-

förmedlingsverksamheten.

§ 7.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd bör med anledning av till nämnden inkomna jordansökningar, vilka böra inregistreras i särskild förteckning, och nämndens kännedom i övrigt om behovet att för i §> 1 avsedda ändamål uppbringa jord, söka vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodoseende av dylika ansökningar och sådant jordbehov.

Egnahemsnämnd bör för den skull för sitt områdes vidkommande

a) söka förvärva ingående kännedom om tillgången å jord för förenämnda ändamål, oavsett om jorden är i enskild eller publik ägo, samt i särskild förteckning inregistrera sålunda erhållna uppgifter,

b) verka för att lämplig jordtillgång genom den enskilda företagsamheten utnyttjas för ifrågavarande ändamål samt därvid, bland annat, sprida uppgifter om tillgänglig jord,

c) lämna jordsökande, som avses i § 5, anvisning å i den allmänna marknaden salubjuden lämplig jord samt, i mån av behov och möjlighet, biträde vid jordområdes och köpevillkors bedömande, köps avslutande och härmed sammanhängande angelägenheters ordnande, ävensom

d) på begäran av jordsäljare, i mån av behov och möjlighet, granska styckningsplaner, salupris och försäljningsvillkor samt medverka vid utväljandet av köpare ävensom, där så befinnes lämpligt, för jordsäljares räkning och på hans risk enligt skriftligt avtal ombestyra hithörande verksamhets utförande.

Hushållningssällskaps jordanskaffning medelst användande av jord-

anskaffningslån.

§ 8.

Därest den jordsökande allmänhetens önskan och behov att förvärva jord för i § 1 angivna ändamål icke kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses genom enskilda jordsäljares verksamhet på området eller eljest genom sådan förmedling, som avses i §§ 6 och 7, bör hushållningssällskapet genom sin egnahemsnämnd vidtaga av förhållandena påkallade

172 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

åtgärder för bedrivande av jordanskaffningsverksamhet med anlitande av jordanskaffningslån, varom förmäles i kungörelsen angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Sådan jordanskaffningsverksamhet må även igångsättas, därest ett särskilt gynnsamt tillfälle skulle yppa sig till förvärv av jordområde, som på fördelaktigt sätt synes kunna användas för i § 1 avsedda ändamål.

§ 9.

Vid utövandet av sådan jordanskaffningsverksamhet, som avses i § 8, skall följande iakttagas.

a) Jordköpet sker av hushållningssällskapet, efter förslag av dess egnahemsnämnd. Sedan Kungl. Maj:t godkänt köpet, lagfares den inköpta egendomen i sällskapets namn.

b) Hushållningssällskapet skall genom styckning och försäljning genomföra företaget enligt plan, som godkännes av Kungl. Maj:t. Innan sagda plan fastställts, må icke sällskapet avyttra någon del av fastigheten eller avverka eller låta avverka skog å densamma över husbehovet. Företagets genomförande omhänderhaves av sällskapets egnahemsnämnd, som därvid är underkastad tillsyn och kontroll av egnahemsstyrelsen.

c) Sällskapet äger försälja lott från det inköpta området, för så vitt försäljningspriset icke med mera än 10 procent över- eller understiger det enligt försäljningsplanen bestämda salupriset. Är avvikelsen större, skall beslut om försäljningen i fråga underställas egnahemsstyrelsen.

d) Då fråga är om försäljning från området av sådana lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån må kunna ifråga komma, äger sällskapet att med lottköparen överenskomma om sådana villkor för köpeskillingens gäldande, att en tiondel betalas kontant vid köpeavtalets ingående eller senast vid tillträdet samt att, därest den del av egnahemslån som må hänföra sig till fastighetens inköp i befintligt skick icke skulle förslå att till fullo gälda återstående nio tiondelar av köpeskillingen, sålunda överskjutande fastighetsskuld må hos sällskapet innestå mot säkerhet av inteckning i fastigheten, liggande närmast efter den för egnahemslånet lämnade inteckning, att av köparen förräntas efter fem procent om året och avbetalas i lämpliga av sällskapet, enligt föreskrifter från egnahemsstyrelsen, fastställda terminer.

e) Vid försäljning från området av andra fastigheter, än sådana som avses under d), bör köpeskillingen i regel antingen gäldas kontant eller till viss del med övertagande av betalningsansvaret för i sådan fastighet kvarliggande, däri intecknad, äldre enskild gäld.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 97.

173 Bilaga D.

Tabell rörande storleken av det s. k. procentbidrag, som Jämlikt § 36 a) i förslaget till kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten skulle komma att utgå till hushållningssällskapen.

Kapitalskuld till egnahemslånefonden kronor

3.000. 000

4.000. 000

5.000. 000

6.000. 000

7.000. 000

8.000. 000 9,000.000

10,000,000

11,000,000

12,000,000

13.000. 000

14.000. 000

15.000. 000

16.000. 000

17.000. 000

18.000. 000

19.000. 000

20.000. 000 21,000,000 22,000,000

23.000. 000

24.000. 000

25.000. 000

26.000. 000

27.000. 000

28.000. 000 29,000,000

1 Beräknat till 0.6 av kapitalskulden (alltså icke »den ej till betalning förfallna kapitalskulden») till egnahemslånefonden.

174 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Beräkning rörande storleken av förvaltningsbidragen till

Anm. I förestående beräkning har antagits, att årsutlåningen från egnahemslånefonden omfattar ungefär samma belopp som under närmast gångna tid.

1 Förvaltningsbidrag till låneförmedlande bolag, föreningar och kommuner enligt § 37 i förslaget

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

175 Bilaga E.

egnahemslåneförmedlarna för åren 1929, 1934 och 1939.

18 miljoner kronor ävensom att en var av de olika låneförmedlamas kommande arsutlaning omfattar till'kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Innehållsförteckning.

Sid.

Utredning anordnas angående rikets kolonisation sid. 1. — Utredning angående frilösning av arrendejordbruk sid. 3. — Kolonisationssakkunnigas betänkande sid. 6. — I statsverkspropositionen beräknade utgifter lör egna-

hemsbildningen sid. 7.

1. Egnahemsverksamhetens allmänna grunddrag............................................ 8

Nuvarande anordningar sid. 8. — Kolonisationssakkunniga sid. 10. —

Yttranden sid. 15. — Departementschefen sid. 22.

2. Egnahemsverksamhetens lokala organisation ............................................ 23

Nuvarande lokalorgan sid. 23. — Kolonisationssakkunniga sid. 25. —

Yttranden sid. 31. — Departementschefen sid. 33.

3. Egnahemsverksamhetens centrala organisation ........................................ 56

Det nuvarande centralorganet sid. 56. — Kolonisationssakkunniga sid. 58. — Yttranden sid. 63. — Departementschefen sid. 72.

4. Jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten ................................ 78

Nuvarande anordningar sid. 78. — Kolonisationssakkunniga sid. 79. —

Yttranden sid. 85. — Departementschefen sid. 93.

5. Egnahemslåneförmedlingen............................................................................ 100

Nuvarande bestämmelser sid. 100- — Kolonisationssakkunniga sid. 102. — Yttranden sid. 103. — Departementschefen sid. 109.

6. Arrendefrilösningen ....................................................................................... 111

Kolonisationssakkunniga sid. 111. — Yttranden sid. 114. — .lordundersökningskommissionen sid. 116. — Departementschefen sid. 121.

7. Tilläggskolonisationen ................................................................................ 123

Kolonisationssakkunniga sid. 123. — Yttranden sid. 126. — Departe-

mentschefen sid. 127.

8. Vissa av kolonisationssakkunniga avhandlade specialfrågor .................... 127

a) Egnahemsupplåtelser från publik jord sid. 128. — b) Frågan om samfälld jordbruksdrift sid. 131. — c) Egnahemsorganisationens upplysningsoch rådgivningsverksamhet sid. 132.

9. Bestämmelsernas utformning........................................................................ 133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

10. Anslagsbehovet för budgetåret 1928 —1929 ............................................. 134

a) Statens egnahemsstyrelse sid. 136. — b) Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlarna sid. 136. — c) Statsbidrag till hushållningssällskapen för jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet sid. 137. — d) Premielån till egnahemslåntagare sid. 138. — e) Kapitalökning till egnahemslånefonden sid. 139.

Departementschefens hemställan ...................................................................... 141

Bilagor:

Bilaga A. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående allmänna grunder

för den statsunderstödda egnahemsverksamheten .............................. 143

Bilaga B. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.................................................................................

Bilaga C. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten .......................................................................

Bilaga D. Tabell rörande storleken av det s. k. procentbidrag, som jämlikt § 36 a) i förslaget till kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten skulle komma att utgå till hushållningssällskapen ........................................................................

Bilaga E. Beräkning rörande storleken av förvaltningsbidragen till egnahemslåneförmedlarna för åren 1929, 1934 och 1939 .........................

174 Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 79 häft. (Sr 97.)