angående av¬ skrivning av viss del av statslån till Klintehamn— Roma järnvägsaktiebolag

Kungl. Majits proposition nr 1!)7.

1 Nr 157.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avskrivning av viss del av statslån till Klintehamn— Roma järnvägsaktiebolag; given Stockholms slott den 25 februari 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Th. B or eib

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden Lubeck, Wohdin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Borell anför:

Den 31 december 1896 beviljade Kungl. Maj:t Klintehamn—Boma järnvägsaktiebolag koncession å järnväg av 0.8 91 meters spårvidd från Klintehamn till Boma station å Gotlands järnvägsaktiebolags järnväg. Vidare beviljade Kungl. Maj:t den 30 maj 1913 vissa personer koncession å järnväg om 0.891 meters spårvidd frän Klintehamns station å Klintehamn Koma järnväg till Haxarve.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 121 haft. (Nr lo7.) 493 29 1

2 Kungl. May.ts proposition nr 157.

Den 23 april 1897 respektive den 27 juli 1917 fastställde Kungl. Maj:t kostnadsberäkningar för järnvägsanläggningarna Klintehamn—Koma och Klinteliamn—Haxarve att, såvitt kostnaden skulle tagas till grund för sökta statslån, sluta å 430,000 kronor respektive 720,000 kronor samt beviljade för utförande av järnvägsanläggningarna lån ur allmänna järnvägslånefonden å 214,000 kronor respektive 360,000 kronor. För dessa lån stadgades bland annat följande villkor:

Annuiteten för låneunderstödets återgäldande beräknades till fem respektive fem och fyra tiondels procent å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras ränta efter fyra och en halv respektive fem procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgöra avbetalning därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs för tre år från lyftningsdagen, dock icke utöver ett år från den dag, då järnvägen i sin helhet skulle vara färdig och öppnad för trafik; och skulle beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd sålunda medgivits, inbetalas till staten, sedan genom de stadgade annuitetslikviderna all övrig ränta, med vilken anstånd icke beviljats, blivit gulden och kapitalet gottgjort, så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens erläggande skulle fortfara så länge, till dess även beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd medgivits, blivit till staten inbetalt. Kapitalavbetalning skulle vidtaga den 1 maj 1902 respektive den 1 augusti 1923 (sistnämnda tidsbestämmelse sedermera ändrad till den 1 juni 1927) och i sammanhang därmed gottgörelse ske av därförinnan upplupen ränta, för så vitt uppskov med densammas erläggande icke beviljats; och skulle annuiteten sedermera erläggas samma dag varje år till dess försträckningen och all därå upplupen ränta blivit till fullo gulden. Därest till betalning förfallet belopp icke bleve i föreskriven ordning erlagt, skulle bolaget därå gälda fem respektive fem och en halv procent årlig ränta, intill dess samma beiojsp bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningarna Klintehamn—Koma respektive Klintehamn—Haxarve med alla därtill hörande byggnader och materiel ävensom all bolagets övriga egendom skulle utgöra säkerhet för den av staten lämnade försträckning och staten till säkerhet för sin fordrans utbekommande erhålla inteckning i vederbörande järnväg med förmånsrätt framför varje annan fordran.

Av de beviljade lånen utbetaltes under åren 1897—1900 till Klintehamn— Roma järnvägsaktiebolag 213,250 kronor och under åren 1923 och 1924 till Sydvästra Gotlands järnvägsaktiebolag, å vilket koncessionen å järnvägsanläggningen Klintehamn—Haxarve jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande den 17 januari 1919 överlåtits, hela beloppet, 360,000 kronor.

Sedan Klintehamn—Koma järnvägsaktiebolag inköpt järnvägen Klintehamn—(Haxarve)Hablingbo, har Kungl. Maj:t den 30 april 1926 medgivit, att koncessionen å berörda järnväg finge av Sydvästra Gotlands järnvägsaktiebolag överlåtas på Klintehamn—Roma järnvägsaktiebolag. Därefter har denna överlåtelse den 1 januari 1927 ägt rum samt sistnämnda bolag i januari 1928 övertagit betalningsskyldigheten för det för anläggning av järnvägen beviljade statslånet å 360,000 kronor.

A lånet för Klintehamn—Roma järnväg hava under åren 1902—1925 till riksgäldskontoret inbetalts tillhopa 101,893 kronor 1 öre, varemot någon inbetalning å det för järnvägen Klintehamn—Hablingbo beviljade statslånet hittills icke ägt rum. Skulden för lånen har i följd härav år efter år ökats

Kungl. Mcij:ts proposition ur lf)7. ;5

genom debiterade oguldna räntor och uppgick den 31 december 1928 till 985,344 kronor 57 öre, varav 404,361 kronor 54 öre voro förfallna till betalning.

I eu till Kungl. Maj:t ställd, av fullmäktige i riksgäldskontoret med .skrivelse den 14 februari 1929 överlämnad skrift bär Klintehamn—Koma järnrägsaktieholag hemställt, att bolagets skuldförhållande till staten måtte regleras i enlighet med ett förslag, som av fullmäktige i riksgäldskontoret tillsatta utredningsmän den 3 oktober 1928 avgivit.

Av utredningsmännens berörda utredning, beträffande vilken torde få hänvisas till handlingarna i ärendet, må här återgivas följande:

I enlighet med vad som förutsatts vid den av statsmakterna år 1927 medgivna regleringen av Slite—Roma järnvägsaktiebolags skuld till staten hade samförvaltning numera anordnats mellan nämnda bolags järnväg Slite— Koma och Klintehamn—Koma järnvägsaktiebolags järnvägar Klintekamn— Koma och Klintehamn—Hablingbo. Den härom träffade överenskommelsen hade trätt i tillämpning den 1 januari 1928. Genom nämnda samförvaltning hade båda bolagen kunnat göra vissa beparingar. Då bolagens järnvägar i övrigt förvaltats efter synnerligen enkla grunder, kunde mera avsevärda ytterligare besparingar ernås endast efter nedläggande av kapital för vissa moderniseringar och förbättringar av bana och rullande materiel.

Med hänsyn därtill att såväl vederbörande departementschef som riksdagen vid behandling av frågan om reglering av Slite—Roma järnvägsaktiebolags skuld till staten uttalat som önskvärt, att en fullständig sammanslagning av Slite—Roma och andra järnvägsbolag på Gotland kunnat åstadkommas, hade utredningsmännen emellertid ansett sig böra nu undersöka, hur den ingångna trafiköverenskommelsen verkade och huruvida till äventyrs väsentliga ytterligare besparingar skulle kunna vinnas genom ifrågavarande bolags sammansmältning till ett. Utan gensaga från något håll hade härvid av medlemmar av trafikförvaltningen uttalats, att samföryaltningen utvecklades på ett tillfredsställande sätt. Några mera väsentliga fördelar ansåges icke kunna vinnas genom bolagens sammansmältning till ett, detta särskilt på grund därav, att Roma, föreningsstationen med Got lands järnväg, vore båda banornas naturliga slutpunkt, vid vilken såväl tågrörelse som trafik förgrenade sig åt olika håll. Skulle framdeles ökat samarbete till exempel vid verkstadsfrågans lösande visa sig önskvärt, ansåges vidare sådant kunna uppnås även inom samförvaltningens ram. Vid anförda förhållande hade utredningsmännen kommit till den uppfattningen, att som villkor för eu reglering av Klintehamn—Koma järnvägsaktiebolags skuld till staten icke skäligen borde uppställas fordran på bolagets sammanslagning med Slite—Koma järnvägsaktiebolag.

1 bolagets balansräkning vid 1927 års slut vore upptagna bokförda tillgångar 1,381,016 kronor 39 öre och skulder 1,608,159 kronor 7 öre, varav statslånet (oberäknat anståndsränta) 895,807 kronor 3 öre och aktiekapitalet 586,401) kronor. Den balanserade bristen, 227,142 kronor 68 öre, hade alltså ännu icke uppnått sadan storlek, att bolaget vore nödgat att inom den närmaste tiden träda i likvidation. Då emellertid bristen finge väntas komma att årligen ökas med ett belopp, nära svarande mot räntan å statslånet, syntes sannolikt, att sådan skyldighet skulle komma att inträda efter omkring 5 år, såvida bolagets skuldförhållanden icke dessförinnan reglerats. Möjligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke med en reglering av skul-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 157

derna borde anstå, till dess likvidationstvångets inträdande vore mera omedelbart förestående. Utredningsmännen kade emellertid kommit till den uppfattningen, att eu omedelbar reglering medförde fördelar såväl för bolaget som för fordringsägaren, staten, och därför borde snarast genomföras, såsom ock av fullmäktige i riksgäldskontoret förutsatts.

Vid prövning av frågan, till vilket belopp statens fordran skäligen borde nedskrivas, hade man att i främsta rummet utgå från tidigare ekonomiska resultat av järnvägens rörelse. Då emellertid järnvägen bestode av två, först den 1 januari 1927 sammanslagna järnvägar, torde för den föregående tiden resultaten böra angivas för vardera av ifrågavarande järnvägar, nämligen den äldre Klintehamn—Eoma järnväg och den först den 1 juni 1924 för trafik öppnade Sydvästra Gotlands järnväg.

Sammanställningen gåve vid handen, att järnvägens ekonomiska resultat under senare år varit synnerligen svaga. Både år 1926 och 1927 hade lämnat rena driftförluster av relativt betydande storlek. Att så blivit fallet berodde på orsaker av dels varaktig, dels mera tillfällig natur. Till de förra vore att i huvudsak hänföra, dels att Sydvästra Gotlands järnväg genomlöpte ett i storlek starkt begränsat och föga inkomstgivande trafikområde ocli dels att automobiltrafikens utveckling medfört trafikminskning å järnvägen och även framtvungit låga taxor för bibehållande åtminstone av större delen av den trafik, som utan automobiltrafikens tillkomst varit att räkna på. Som tillfälliga orsaker framstode sockerbetsodlingens starka reducering under år 1926, vilken inverkat även på 1927 års trafik, ävensom att man under år 1927 nödgats verkställa vissa större reparationsarbeten, vilkas kostnad på grund av bristen på förnyelsefondsmedel påförts de löpande utgifterna.

För de sex månader av år 1928, vilkas driftresultat för närvarande vore kända, vore emellertid det ekonomiska resultatet förbättrat, och man syntes med ledning av detsamma kunna vara berättigad sluta till att i stället för tidigare driftförlust ett om ock obetydligt driftöverskott skulle uppkomma.

Även om förbättringen skulle fortgå under följande år, vore emellertid förhållandena sådana, att några verkliga driftöverskott av nämnvärd storlek svårligen kunde förväntas under lång tid framåt. Det vore nämligen att märka, att inga avskrivningar eller avsättningar till förnyelsefond blivit

Kungl. Maj:tu proposition nr 157, 5

gjorda under senare år och att det i längden vore nödvändigt att disponera överskottsmedel till avsevärda belopp för sådana ändamål. För personalens pensionering vore icke lieller sörjt. Debiterades driftkontot för sådana slag av utgifter, vore tillsvidare intet överskott att förvänta till förräntning av bolagets skuldbörda.

Av det anförda torde få anses framgå, att järnvägen saknade affärsvärde. Dess betydelse läge däri, att järnvägen kunde befordra resande och gods mot lägre avgifter än något annat kommunikationsmedel, och särskilt däri, att den genom sin möjlighet till billig befordring av massgods vore ägnad att upprätthålla och befordra trafikområdets betodling och näringsliv i övrigt. Till belysning av järnvägens betydelse särskilt för trafikområdets jordbrukare och sockerproduktionen på Gotland kunde anföras följande uppgifter över tecknad betareal längs sträckorna Klintehamn—Roma och Klintehamn— Hablingbo åren 1925, 1927 och 1928.

Då således järnvägen saknade affärsvärde, torde, på sätt i liknande fall förfarits, bolagets skuld till staten böra regleras med hänsyn i främsta rummet till det värde, som järnvägen med tillbehör kunde anses äga, därest driften nedlades och realtillgångarna realiserades. Detta järnvägens sakvärde hade i förenämnda utredning rörande reglering av Slite—Roma järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten angivits till 213,800 kronor, vilket lämpligen kunde avrundas till 215,000 kronor.

För att en järnväg med den ifrågavarandes längd och trafikförhållanden skulle kunna varaktigt hållas i trafikdugligt skick, erfordrades årlig avsättning av medel härför, lämpligen till en förnyelsefond, med minst cirka 14,000 kronor. Härtill komme, att för närvarande förelåge ett på grund av de svaga affärsresultaten under senare år och omöjligheten att under dem reservera medel för berörda ändamål uppsamlat behov av medel för att sätta järnvägen i tidsenligt skick. Sålunda krävdes förstärkning av överbyggnaden å särskilt bandelen Klintehamn—Roma i syfte att möjliggöra sådan större tåghastighet, som fordrades för att kunna med framgång tävla med automobiltrafiken. Aven om denna förstärkning begränsades till nödig ballastning, liöglyftning och slipersutbyte, krävdes dock härför enligt beräkning en kostnad av 28,500 kronor. För extraordinärt iståndsättande och modernisering av den rullande materielen fordrades 25,000 kronor. Ett belopp av 16,000 kronor erfordrades för infriande av ett av bolagets tidigare styrelse mot järnvägsbolagets borgen taget lån, som använts för inköp av eu personboggivagn, vilken för järnvägen vore oundgänglig. Ett ved- och virkesskjul behövde uppföras. Aven om man frånsåge det behov, som, enligt vad tidigare utredning givit vid handen, förelåge av en modernare och bättre verkstad än den järnvägen ägde, och övriga föreliggande behov, så funnes alltså ett samlat kapitalbehov av minst 70,000 kronor, för att järnvägen skulle kunna sättas i erforderligt skick.

Med hänsyn till anförda förhållande syntes skäligt, att bolaget, även därest järnvägens skuld nedskreves till ett belopp av 215,000 kronor, bevil- *)

*) Odlingen något reducerad som följd av förhållandena under år 1926, då betodlingen å flertalet gårdar var nedlagd.

6 Kung!. Maj:ts proposition nr 157.

jades frihet från erläggande av ränta och amortering under en avsevärd tid framåt. Skulle sådan räntefrihet icke medgivas, kunde med säkerhet förutses, att bolaget tills vidare icke av egna medel skulle vara mäktigt att bestrida förfallande annuiteter. Bolagets skuldbörda skulle härvid komma att ånyo ökas och bringas upp till belopp, vilka icke heller i framtiden skulle kunna förräntas och amorteras, såvida nämligen icke för järnvägens fortbestånd intresserade kommuner och större trafikanter inträdde som garanter för låneskuldens amortering. Enligt vad utredningsmännen funnit styrkt såväl av muntliga uttalanden av representanter från olika berörda kommuner som av införskaffade uppgifter rörande sagda kommuners ekonomiska förhållanden kunde emellertid icke skäligen begäras och icke heller förväntas, att dylik garanti lämnades, därest den skulle avse fullgörande av omedelbart förfallande annuiteter å låt vara ett nedskrivet skuldbelopp. Däremot syntes som villkor för skuldens nedskrivning kunna skäligen fordras, att garanti ställdes för framtida förräntning och amortering av åtminstone större delen av den efter nedskrivning resterande skulden, därest frihet från erläggande av annuiteter beviljades för så pass lång tid, att man kunde hysa förhoppning, att under den lämnade tidsfristen dels järnvägen skulle kunna med hjälp av erhållna överskottsmedel försättas i tidsenligt skick och dels kommunerna längs banan hunnit vinna nödig lättnad i deras nuvarande skattetryck.

Av införskaffade uppgifter rörande de kommuner, som innehade aktier i järnvägsaktiebolaget, framginge, att ifrågavarande kommuner i regel vore små och att det kommunala skattetrycket jämväl i regel vore starkt. Det vore emellertid i allmänhet något lägre vid de kommuner, som låge utmed linjen Klintehamn—Roma, nämligen Klinte, Sanda, Mästerby, Hogrän, Atlingbo och Tall, än vid de söder om Klintehamn belägna kommunerna Eröjel, Levede, Eksta, Sproge, Silte och Hablingbo. Dessa senare hade ock att utöver dem, vilka debiterades som kommunalskatt, bära andra ekonomiska bördor, väsentligen uppkomna som följd av den stora utdikningen av Mästermyr. Inalles angåves dessa extra bördor för de södra kommunerna till ett belopp av 28,347 kronor per år under den närmare tiden. För de norra kommunerna angåves motsvarande extra, utanför kommunalskatten liggande utdebiteringar till 13,778 kronor per år.

Sammanställdes de lämnade uppgifterna för kommunerna norr (inklusive Klinte) och söder om Klintehamn, erhölles följande tablå:

i

Kommuner utmed järnvägen Koma—Klintehamn—Hablingbo

Kungl. Muj:ts proposition nr 157. 7

De lan, som av de norra kommunerna upptagits för teckning av aktier i järnvägen mellan Klintehamn och Koma, bleve år 1937 slutbetalade, medan åter de lan, vilka upptagits för tecknande av aktier i Sydvästra Gotlands järnväg, i allmänhet slutamorterades först är 1902 (i Dröj el år 1942 och i Klinte år 1952).

Med hänsyn till dels osannolikheten att järnvägen tills vidare skulle av egna inkomster kunna erlägga ränta och amortering å även ett obetydligt skuldkapital, dels föreliggande behov av medel för järnvägens försättande i mera trafikdugligt skick och dels det stora skattetrycket inom de kommuner, vilka kunde tänkas ingå som garanter för ett nedskrivet lån, samt (let förhållandet, att detta skattetryck åtminstone i Klinte och kommunerna norr därom lättades i och med slutamorteringen år 1937 av de lån, vilka upptagits för tecknande av aktier i järnvägen mellan Klintehamn och Koma, syntes skäligt, att som villkor för nedskrivning av järnvägsbolagets skuld till staten ej krävdes garanti för lånets förräntning och amortering under de tio första åren, utan att frihet från erläggande av annuiteter beviljades under sagda tid.

I betraktande av saväl järnvägsaktiebolagets som ifrågavarande kommuners svaga ekonomiska ställning syntes ytterligare vissa lättnader kunna ifrågakomma i analogi med vad som medgivits vid den beslutade regleringen av Slite—Koma järnvägsaktiebolags skulcl till staten.

Utredningsmännen hade sålunda funnit sig böra tillstyrka de från järnvägsaktiebolagets sida uttalade önskemålen, dels att garanti för låneannuiteternas fullgörande icke skulle behöva lämnas för större belopp än det, som vid regleringen av Slite—Koma järnvägsaktiebolags skuld skulle kontant inbetalas, eller 150,000 kronor, och dels att bolaget skulle äga att självt förfoga över en inteckning å 50,000 kronor, till förmånsrätten liggande före den inteckning, vilken skulle utgöra säkerhet för statens fordran. För sistnämnda medgivande förelåge till synes vägande skäl, i det att bolaget därigenom skulle bliva i stånd att upptaga enskilt lån till belopp av 50,000 kronor och härvid kunna återlämna de borgensförbindelser, som för bolagets lån dels sedan äldre tid funnes tecknade av styrelseledamöter, merendels förutvarande (den 1 juli 1928 utestående 19,115 kronor), och dels till ett belopp av 40,000 kronor nyligen tecknats av de kommuner, vilka tänktes skola vid skuldregleringens genomförande teckna borgen för statslånet.

Under hänvisning till det anförda hava utredningsmännen tillstyrkt eu reglering av Klintehamn—Koma järnvägsaktiebolags skuld till staten enligt följande grunder:

»Staten medgiver, att bolagets skuld till staten nedskrives till ett belopp av 215,000 kronor.

Som säkerhet härför skall dels bolaget lämna inteckning i järnvägen å motsvarande belopp, till förmånsrätten liggande närmast efter en inteckning a 50,000 kronor, över vilken bolaget må äga att självt förfoga, och dels ställas av riksgäldskontoret godkänd borgen för vederbörlig förräntning och amortering av ett skuldbelopp av 150,000 kronor.

Berörda lånebelopp å 215,000 kronor, som med hänsyn till olikheten i lånevillkor lämpligen uppdelas i två lån, ett å 150,000 och ett å 65,000 kronor, skall förräntas och återbetalas medelst annuiteter av 5 procent, varvid ränta beräknas efter procent. Å förfallen, ej likviderad fordran debiteras överränta med 5 procent.

Staten medgiver bolaget frihet från erläggande av annuitet å ifrågavarande båda lån under 10 år, räknat från den 1 juli 1929, och skall ränta under sagda tid ej heller debiteras; ägande riksgäldsfullmäktige att från och med

8 Kung l. Maj:ts proposition nr 157.

den 1 juli 1939 beträffande den del av skulden, för vars förräntning och amortering borgen ej lämnats, påfordra erläggande av ovannämnda annuitet, om och i den mån fullmäktige efter företagen prövning finna bolagets ekonomiska ställning medgiva annuiteternas fullgörande. Utdelning å bolagets aktier må ej äga rum under tid, då annuitet å statslånet eller del därav icke debiteras.

I övrigt torde för berörda lån böra gälla de bestämmelser, som från och med år 1923 tillämpas i fråga om lån från allmänna järnvägslånefonden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i anledning av berörda utredning och förslag anfört följande:

Den av utredningsmännen ifrågasatta regleringen av Klintehamn—Eoma järnvägsaktiebolags skuldförhållande skulle genomföras den 1 juli 1929. Under förutsättning, att någon inbetalning icke skedde före nämnda dag, komme skulden för de båda statslånen att då uppgå till nedanstående belopp:

Bolagets skuld för båda lånen komme alltså under nyss angivna förutsättning att den 1 juli 1929 utgöra 1,005,709 kronor 21 öre. Av detta belopp skulle bolaget vara skyldigt att återgälda endast 215,000 kronor, under det att återstående 790,709 kronor 21 öre, varav emellertid 432,459 kronor 21 öre utgjorde upplupna räntor, skulle efterskänkas. Dessutom ifrågasattes, att bolaget skulle erhålla avsevärda lättnader i fråga om räntelikvid å och avbetalning av det efter regleringen kvarstående skuldbeloppet. Under de tio första åren skulle bolaget nämligen vara befriat från all betalningsskyldighet för det nedskrivna statslånet, och därefter skulle detta uppdelas på två särskilda lån å respektive 150,000 kronor och 65,000 kronor, av vilka endast det förra skulle ovillkorligen förräntas och återgäldas, medan åter bolagets betalningsskyldighet för det senare beloppet skulle bero på särskild prövning av fullmäktige.

Såsom villkor för skuldregleringen hade emellertid uppställts krav på att borgenssäkerhet ställdes för inbetalning av annuiteterna å lånet nr 1 å

150,000 kronor. Järnvägsbolaget hade med anledning härav hänvänt sig dels till Svenska Sockerfabriksaktiebolaget, dels ock till tolv landskommuner på Gotland med anhållan om tecknande av den borgen, som sålunda ifrågasatts.

Kunyl. M«j:ts proposition nr /57. ')

Såväl nämmla bolag som de tillfrågade kommunerna hade förklarat sig villiga, att teckna ifrågavarande borgen med belopp, som här nedan angåves:

Kronor

Svenska Sockerfabriksaktiebolaget ....................................................... 50,000

Hablingbo kommun .............................................................................. 10,000

Silte 2,000

Sproge 2,500

Eksta 8,000

Levede 6,000

Fröjols 5,000

Klinte 43,500

Mästerby » ............................................................................... 5,000

H ogräns 5,000

Atlingbo 3,000

Väte 2,000

Sanda 8,000

Summa kronor 150,000

Ehuru staten, i händelse utredningsmännens förslag bifölles, skulle få vidkännas eu förlust, uppgående till nära fyra femtedelar av sin utestående fordran, ansåge sig fullmäktige dock kunna tillstyrka sagda förslag. Klintehamn—Iioma järnvägsaktiebolag hade under de 27 år, som förflutit, sedan första räntelikviden å det äldsta statslånet förföll till betalning (1902—-1928), till riksgäldskontoret kunnat inleverera sammanlagt 101,893 kronor 1 öre, vilket belopp emellertid i medeltal motsvarade endast cirka 3,770 kronor för år, och å lånet till järnvägen Klintehamn—Hablingbo hade hittills alls ingen inbetalning blivit verkställd. Utsikterna för staten att framdeles återfå ens någon ringa del av sitt i järnvägarna nedlagda kapital måste, särskilt med hänsyn därtill, att såväl själva banorna som därtill hörande rullande materiel befunne sig i otillfredsställande skick, anses vara ytterst ringa. Komme åter skuldregleringen att genomföras enligt de grunder, som nu föreslagits, erhölle staten dock garanti för att annuiteterna å det större kvarstående lånet å 150,000 kronor regelbundet erlades, sedan moratorietiden av 10 år gått till ända. Fullmäktige ansåge sig även böra erinra om att staten i åtskilliga föregående fall medgivit långt gående avskrivningar eller eftergifter i annan form åt andra järnvägsbolag, vilka ej kunnat fullgöra sin betalningsskyldighet för erhållna statslån.

I fråga om realsäkerheten för det till 215,000 kronor nedskrivna statslånet föresloge utredningsmännen, att densamma skulle utgöras av inteckning i järnvägarna Klintehamn—Koma och Klintehamn—Hablingbo å motsvarande belopp, till förmånsrätten liggande närmast efter en inteckning å

50.000 kronor, över vilken bolaget skulle äga rätt att självt förfoga. Genom denna anordning skulle bolaget, enligt vad utredningsmännen meddelade, kunna upptaga ett enskilt lån å 50,000 kronor och därigenom sättas i tillfälle att återställa vissa borgensförbindelser, vilka för bolagets lån dels sedan äldre tid funnes tecknade av styrelseledamöter och dels till ett belopp av

40.000 kronor tecknats av åtskilliga kommuner. I avseende därpå hade fullmäktige inhämtat, att bolaget mot säkerhet av kommunernas borgen redan erhållit ett lån å 20,000 kronor och att avsikten därmed varit att anskaffa medel till iståndsättande av järnvägarna med tillhörande rullande materiel och liknande ändamål. Samtliga de kommuner, vilka genom sin borgen möjliggjort lånets erhållande, hade ock sedermera förklarat sig beredda att ingå borgen för statslånet å 150,000 kronor, och med hänsyn därtill ville

Bihang till riksdagens protokoll1929. 1 sand. 127 häft. '(Nr 157.) 193 S9 2

It)

Kunyl. Maj:ts proposition nr 1-57.

fullmäktige icke motsätta sig förslaget om att bolaget självt Unge disponera en inteckning med förmånsrätt närmast före statens efter skuldregleringen återstående fordran.

Beträffande den förmånsrätt, som skulle tillkomma inteckningarna för de två nybildade statslånen å 150,000 kronor och 65,000 kronor inbördes, ville fullmäktige förorda, att den förra skuldsumman erhölle företräde framför den senare. Då avbetalningar å kapitalskulden för förstnämnda lån i framtiden gjordes, uppkomme därigenom ett överhypotek, vilket, i händelse järnvägsbolaget verkställt avbetalningarna med användande av egna medel, borde ställas till riksgäldskontorets förfogande såsom ytterligare säkerhet för lånet å 65,000 kronor. Skulle åter bolaget för dessa avbetalningar nödgas anlita Svenska Sockerfabriksbolagets och de tolv kommunernas borgen, syntes dessa garanter hava berättigade anspråk på att få disponera eu mot deras tillskott svarande andel av förenämnda överhypotek.

Utredningsmännen hade under hand upplyst, . att vid de förhandlingar, som förts mellan dem och representanter för järnvägsbolaget, förslag å bolagets sida blivit framställt om att beloppet av förut omförmälda botteninteckning skulle höjas från 50,000 kronor till 60,000 kronor. Enligt vad fullmäktige hade sig bekant hade emellertid kommunernas borgen för statslånet å

150,000 kronor ingåtts under förutsättning att ifrågavarande inteckning bestämdes till det lägre beloppet. Den ifrågasatta höjningen skulle emellertid. på grund av den ställning kommunerna komme att erhålla i förmånsrättsordningen, kunna för dem medföra eu försämring, och deras samtycke torde därför, om eu höjning ansåges böra ifrågakc>mma. böra uppställas såsom villkor för densamma. För egen del ville fullmäktige med anledning av järnvägsbolagets av utredningsmännen vitsordade behov av medel för järnvägarnas iståndsättande m. m. ej avstyrka det av bolaget väckta förslaget.

Härjämte ville fullmäktige föreslå, att järnvägarna Klintehamn—Roma och Klintehamn—Hablingbo i samband med ifrågavarande skuldreglering sammansloges till en fastighet, vilken därefter intecknades för bolagets enskilda gäld och statslånen i den ordning, fullmäktige ovan angivit,

De av utredningsmännen i övrigt föreslagna villkor och bestämmelser för ifrågavarande skuldreglering hade av fullmäktige granskats, och hade fullmäktige därvid funnit anledning föreligga till vissa erinringar, huvudsakligen i syfte att fullständiga utredningsmännens förslag. Med avseende därå ville fullmäktige meddela följande.

Såsom i det föregående vore nämnt, hade Svenska Sockerfabriksaktiebolaget jämte tolv kommuner på Gotland utläst sig att teckna borgen för ovan omförmälda statslån å 150,000 kronor. Givetvis borde dessa garanter, för att deras utfästelser skola bliva lagligen bindande, till riksgäldskontoret avlämna särskilda borgensförbindelser. Härjämte borde iakttagas, att deras ansvarighet erholle formen av borgen såsom för egen skuld.

Enligt förslaget skulle bolagets betalningsskyldighet för statslånet a 65,000 kronor inträda först vid den tidpunkt, som fullmäktige bestämde. Emellertid kunde, efter det att ett dylikt beslut fattats av fullmäktige, inträffa, att bolagets ekonomiska ställning åter försämrades och att bolaget till följd därav icke vidare ägde förmåga att inbetala annuiteterna å lånet.. I så fall borde fullmäktige erhålla befogenhet att ånyo, dock endast för viss begränsad tid. befria bolaget från skyldigheten att verkställa ränte- och amorteriugslikvid å ifrågavarande lån. En liknande föreskrift hade tidigare meddelats vid regleringen av andra järnvägsbolags skuld till staten.

Vidare torde stadgande böra meddelas om att, i händelse bolaget försattes i konkurs eller trädde i likvidation eller ock dess järnvägar försåldes a exekutiv auktion, den del av de två nya statslånen, som då återstode ogulden, skulle anses vara genast förfallen till betalning.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 107. | ]

Utredningsmännen föresloge, att för det uyreglerade länet å 210,000 kronor borde galla de bestämmelser, som från och med år 1923 tillämpades i fråga tran allmänna järnvägslånefonden. Härmed torde åsyftas de i mom. 12, 13 och lo av sagda bestämmelser förekommande stadgandena. Mot förslaget i denna de! hade fullmäktige ej något att erinra.

På grund av det anförda hava fullmäktige hemställt, att förslag måtte framläggas till riksdagen om reglering av bolagets skuldförhållande till staten i enlighet med det av utredningsmännen avgivna förslaget med de av fullmäktige förordade tillägg.

hullmäktiges förslag har tillstyrkts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I det till 1927 ars riksdag (proposition nr 154) framlagda, av riksdagen bifallna förslaget till avskrivning av viss del av statslån till Slite—Roma järnvägsaktiebolag förutsattes för förslagets genomförande, att eu gemensam trafikförvaltning skulle anordnas för järnvägarna Slite-Roma, Klintehamn— Roma och Klintehamn—Habliugbo. Denna förvaltning har ock, såsom förut antytts, kommit till stånd. I berörda proposition framhöll departementschefen beträffande Klintehamnsbanorna, att, om än desamma icke för det dåvarande stode inför nödvändigheten att träda i likvidation, förslag till reglering av dessa järnvägars skulder till staten med det snaraste borde underställas statsmakternas prövning. Ifrågavarande järnvägars ekonomiska ställning äi \ isserligen fortfarande sådan, att faran för järnvägsaktiebolagets trädande i likvidation icke är omedelbart överhängande; av utredningen i ärendet framgår emellertid, att trots den gemensamma trafikförvaltningen med Slite Roma järnväg sådant resultat av driften å Klintehamnsbanorna ännu under lång tid icke kan påräknas, att bolaget ens till någon del skall kunna fullgöra sina förpliktelser på grund av statslånen. Det driftöverskott, som med gemensam trafikförvaltning torde kunna förväntas, lärer nämligen under åtskilliga år med all sannolikhet i sin helhet bliva erforderligt för att försätta och bibehålla bana och rullande materiel i mera trafikdugligt skick än som under de senaste åren varit möjligt. Yid sådant förhållande torde man snart nog stå inför den situationen, att bolagets skuldbörda vuxit till sådan storlek, att likvidation blir nödvändig. Med hänsyn härtill och då det torde vara otänkbart, att staten någonsin skall kunna erhålla likvid för meia än en mindre del av sin fordran, synes den reglering av bolagets skuld till staten, som sålunda i varje fall lärer bliva oundviklig, därest bolagets rörelse skall fortsättas, lämpligen böra redan nu vidtagas. Härigenom skulle bolaget beredas möjlighet att fortsätta sin verksamhet under de mera tryggade ekonomiska förhållanden, som betingas därav, att bolagets skuld å statslånen nedskrives till ett belopp, som, såvitt nu kan bedömas, kan avbolaget förräntas och amorteras. Jag anser mig därför, trots det avsevärda belopp jämväl av kapitalskulden, som enligt det av utredningsmännen framlagda föi slaget skulle efterskänkas, böra tillstyrka, att skulden regleras i enlighet med sagda förslag, dock på de av fullmäktige i liksgäldskontoret föreslagna villkor; statens den 1 juli 1929 beräknade kapital- och räntefordran skulle sålunda nedskrivas till 215.000 kronor, vilket belopp skulle

iJoparlemeuts

chefen.

12 Kungl. Maj:U proposition nr 157.

fördelas å två lån om respektive 15(1000 och 65,000 kronor. Enligt omförmälda förslag skulle bolaget få självt förfoga över en inteckning med bästa förmånsrätt å 50,000 kronor. Att, såsom bolaget ifrågasatt, höja nämnda belopp till 60,000 kronor synes mig, då detta innebure rubbning av de förutsättningar, varunder vederbörande kommuner tecknat borgen för statslånet å 150,000 kronor, icke böra ske.

Vid bifall till vad sålunda förordats lärer det få ankomma på Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad fullmäktige i riksgäldskontoret därutinnan föreslagit stadga villkor för åtnjutande av de nya lånen å tillhopa

215,000 kronor ävensom meddela bestämmelser rörande lånens förräntande och återbetalning m. m.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att statens den 1 juli 1929 beräknade kapital- och räntefordran hos Klintehamn—Roma järnvägsaktiebolag må till den del, densamma överstiger 215,000 kronor, avskrivas under de av mig i det föregående förordade villkor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Itegenten lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet :

Nils Hellenius.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.