angående inlösen av enskilda tillhöriga laxfisken i Mörrumsån
Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.
1 Nr 165.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inlösen av enskilda tillhöriga laxfisken i Mörrumsån; given Stockholms slott den 1 mars 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Ma,j:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden Lubeck, Wohlin, Beskow, Borell, Malmberg, Lindskog, Bissmark, J OHANSSON.
Departementschefen, statsrådet Johansson anför:
I en till 1926. års riksdag avlåten proposition, nr 186, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att dels, så vitt kronans rätt rörde, medgiva, att den för laxfisket i Mörrumsbukten fastställda fredningslinjen finge inflyttas till sträckningen Sternö udde—Lörby kladd, dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i samband med inflyttningen träffa uppgörelse med ägarna till de enskilda laxfiskena i Mörrumsån om inlösen av fiskena mot en ersättning icke överstigande dåvarande taxeringsvärden, dels ock medgiva, att för sagda inlösen erforderliga medel finge utgå av statens domäners fond. llihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 13h höft. (Nr 165.)
2 Kungl. Majds proposition Nr 165.
Enligt riksdagens i skrivelse den 8 maj 1926, nr 181, meddelade beslut blev sagda proposition bifallen av riksdagen.
Rörande tillkomsten av nämnda proposition och vad därmed äger samband må här erinras om följande:
Rätten att bedriva laxfiske i den utanför Mörrumsåns utlopp belägna havsbukten, den s. k. Mörrumsbukten eller Pukeviksf jorden, har sedan gamla tider varit inskränkt för skyddande av det i själva Mörrumsån bedrivna laxfisket. Dessa inskränkningar hava fastslagits genom vid olika tider i administrativ ordning meddelade föreskrifter, och för närvarande gälla därvidlag bestämmelserna i länsstyrelsens i Blekinge län kungörelse den 10 april 1820, varigenom meddelats förbud att, vid äventyr av vite och förlust av fisk och fiskredskap, i Mörrumsbukten under tiden 5 mars—5 oktober idka laxfiske inom en viss fredningslinje dragen mellan Sternö udde och Listers huvud.
Alltsedan tiden kort efter utfärdandet av 1820 års kungörelse hava såväl i administrativ väg som inom riksdagen och i ett fall domstolsvägen upprepade försök gjorts att få förbudet mot laxfiske i Mörrumsbukten, såsom vållande stora olägenheter för den vid bukten boende fiskarbefolkningen, upphävt eller inskränkt. Därvid hava ägarna av laxfisken i Mörrumsån bestritt framställningarna, under åberopande att de på grund av urminnes hävd vore berättigade att hava laxfisket i Mörrumsbukten fredat, till stöd varför anförts bland annat, att denna deras rätt blivit fastslagen i en genom Kungl. Majrts dom den 27 mars 1867 avgjord rättegång angående fiskerätten.
Sedan i enlighet med därom av riksdagen i skrivelse den 31 maj 1916, nr 176, framställd begäran utredning verkställts av frågan om laxfiskets eventuella frigivande i Mörrumsbukten eller inflyttande av den med avseende å laxfisket fastställda fredningslinjen, har Kungl. Maj:t på sätt ovan nämnts till 1926 års riksdag framställt proposition i ämnet.
I sin motivering till propositionen anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet bland annat följande.
Det vore nödvändigt att undanröja åtminstone de största svårigheterna och olägenheterna, som genom fridlysningsbestämmelserna uppkommit för fiskebefolkningen vid Mörrumsbukten i fråga om det för deras livsuppehälle nödvändiga laxfisket.
Man kunde dock därvid inskränka sig till att inflytta den s. k. fredningslinjen till sträckningen Sternö udde—Lörby kladd.
I vad män en dylik inflyttning av fredningslinjen komme att menligt inverka på laxfisket i Mörrumsån kunde icke på förhand utredas, men hade man all anledning antaga, att en sådan åtgärd icke komme att medföra några svårare påföljder för laxbeståndet i Mörrumsån. Även om Kungl. Maj:t i kraft av sin administrativa myndighet skulle vara formellt oförhindrad att vidtaga ändring med avseende å fridlysningsbestämmelserna, syntes en sådan åtgärd icke vara att utan vidare förorda. Uppenbart vore nämligen att, därest Kungl. Maj:t inskränkte det fridlysta området, fiskebefolkningen med fog kunde anse sig äga rätt bedriva fiske i enlighet med de nya bestämmelserna samt anse staten hava iklätt sig garanti för att en dylik rätt verkligen
Kungl. Maj.ts proposition Nr 1(>5,
förefunnes. Emellertid {»jorde ju ägarna till laxfiskena i Mörriunsån gällande, att de på grund av urminnes hävd ägde rätt förbjuda laxfiske i Mörrumsbukten intill den nuvarande fredningslinjen, samt åberopade till stöd för sin mening bland annat Kungl. Majrts den 27 mars 1867 meddelade dom. Skulle så vara, att ägarna till åfiskena verkligen ägde en dylik rätt, kunde de uppenbarligen i rättegångsväg göra denna rätt gällande, oavsett att fridlysningsbestämmelserna blivit av Kungl. Maj:t i administrativ ordning ändrade, samt talan sålunda komma att föras mot fiskare, som vid utövande av sitt näringsfång i god tro följt de nya fridlysningsbestämmelserna men därvid eventuellt överskridit den nu gällande fredningslinjen. Hänsyn till de enskilda fiskeägarnas rätt hade också vid flerfaldiga tillfällen föranlett statsmakterna att avslå gjorda framställningar om ändring i fridlysningsbestämmelserna.
Vidare vore uppenbart att, även om den föreslagna inflyttningen av fredningslinjen endast komme att hava eu ringa inverkan på laxfisket i Mörrumsån, värdena på laxfiskena i ån likväl kunde komma att, innan den verkliga skadan å desamma blivit fastslagen, starkt påverkas i nedåtgående riktning. Billigheten torde därför kräva, att staten, som genom sina i århundraden upprätthållna fridlysningsbestämmelser givit åfiskenas ägare anledning antaga, att den dem härigenom tillagda förmånen vore säkerställd, sökte gottgöra dem för i angivna avseende uppkommande olägenheter.
Med hänsyn till ovan anförda omständigheter borde en ändring av fridlysningsbestämmelserna icke ske utan att uppgörelse om möjligt först ägde rum med de enskilda ägarna till laxfiskena i Mörrumsån. En sådan uppgörelse kunde komma till stånd antingen därigenom att staten inlöste de enskilda laxfiskena eller därigenom att dessas ägare tillerkändes ersättning för den skada, som kunde visas hava drabbat fiskena genom ändringen i fridlysningsbestämmelserna. Med hänsyn till omöjligheten att för närvarande ens närmelsevis bestämma denna skada samt till att, därest ersättning skulle utgå och då först efter flera års förlopp, denna säkerligen i ett stort antal fall komme att tillfalla annan än den, som verkligen drabbats av värdeminskningen i fisket, borde staten om möjligt, mot en ersättning ej överstigande taxeringsvärdet, inlösa de enskilda laxfiskena.
Skulle uppgörelse på ovan angivna villkor icke kunna komma till stånd, torde ytterligare böra övervägas, huruvida ej ändringen i fridlysningsbestämmelserna ändock borde äga rum.
I anledning av propositionen väcktes inom riksdagens andra kammare eu motion, nr 405, vari hemställdes, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att inlösa fiskena mot eu ersättning, som, där ej uppgörelse på annat sätt komme till stånd, skulle fastställas av eu nämnd, utsedd på sätt lagen om skiljemän angåve.
I enlighet med jordbruksutskottets utlåtande, nr 43, avlät riksdagen förenämnda skrivelse den 8 maj 1926, däri riksdagen — med anmälan att riksdagen bifallit propositionen — bland annat framhöll, att Kungl. Maj:ts förslag syntes riksdagen möjliggöra eu tillfredsställande lösning av nämnda invecklade fråga. Beträffande sättet för bestämmande av lösenbeloppet fann riksdagen ej lämpligt, att ett obligatoriskt skiljemannaförfarande föreskreves, utan borde det ankomma på Kungl. Maj:t att finna former för ifrågavarande uppgörelser. Den av Kungl. Maj:t föreslagna maximigränsen för lösenbeloppet — det dåvarande taxeringsvärdet — ansåg riksdagen för sin del böra
4 Kungl. Maj:ts proposition, Nr 165.
kvarstå i så måtto, att laxfiskenas dåvarande sammanlagda taxeringsvärde icke borde överskridas vid inlösen av de särskilt taxerade laxfiskena. Därest, såsom i förenämnda motion berörts, laxfiskerättigheter, som icke vore särskilt taxerade, skulle förefinnas, förutsatte riksdagen, att vederbörlig uppskattning av dylikt fiskes värde genom Kungl. Maj:ts försorg måtte kunna äga rum.
Med anledning av riksdagens ifrågavarande beslut anbefallde Kungl. Maj:t den 11 juni 1926 domänstyrelsen att dels föranstalta, att enligt av domänstyrelsen fastställda riktlinjer genom länsstyrelsen i Blekinge län med biträde, i den mån så erfordrades, av vederbörande fiskeriintendent verkställdes utredning och undersökning ej mindre rörande nuvarande värdet av enskilda särskilt taxerade laxfisken i Mörrumsån än även angående förekomsten av enskilda laxfiskerättigheter i ån, vilka icke särskilt taxerats, samt, värdet av eventuellt förekommande sådana rättigheter dels ock, sedan sålunda anbefalld utredning verkställts och efter förhandling med vederbörande laxfiskeägare, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till inlösen av sagda laxfisken och laxfiskerättigheter i enlighet med de grunder, som angåves i riksdagens nämnda skrivelse.
Till fullgörande av nämnda uppdrag har domänstyrelsen med skrivelse den 2 juli 1928 överlämnat eu av länsstyrelsen i Blekinge län verkställd den 31 mars 1928 dagtecknad omfattande utredning och förslag i ämnet, och har domänstyrelsen förklarat sig icke hava funnit anledning till erinran mot vad länsstyrelsen andragit.
Av länsstyrelsens utredning framgår, att länsstyrelsen låtit verkställa ny värdering av de i Mörrumsån befintliga tidigare taxerade laxfiskena. Fiskena i ån hava indelats i fem grupper, den första avseende de norr om de så kallade Grindarna belägna fiskena, vilka samtliga vore bundna vid strandäganderätten och i ekonomiskt avseende av mindre betydelse. Den andra gruppen utgjordes av kronolaxfisket och sträckte sig från Grindarna i norr till och med den så kallade Vicklebäcksnoten i söder. Den tredje gruppen omfattade Elleholms fisken, sträckande sig från Vicklebäcksnotens södra gräns i norr till åmynningen. Till fjärde och femte grupperna hörde fisket å Elleholms gamla redd respektive fiske i saltsjön.
Rörande sättet för värderingen inhämtas av utredningen:
Vid värderingen av fiskena har länsstyrelsen efter samråd med statens fiskeriintendent G. Swenander beträffande kronolaxfisket utgått från den statistik, som under årens lopp måst på ett synnerligen noggrant sätt föras för att kunna rätt fördela fångsten mellan de olika delägarna i fiskena. Ifråga om värderingen av Elleliolmsfiskena hade icke förelegat någon fullständig statistik lika litet som för fiskena norr om Grindarna. Det hade därför beträffande dessa fisken givetvis stött på stora svårigheter att komma till ett någorlunda tillförlitligt resultat. Sedan förberedande undersökningar å platsen gjorts av föredraganden i länsstyrelsen, hade sammanträde den 17 februari 1928 hållits inför länsstyrelsen med samtliga fiskeägare, och vid detta sammanträde hade tillfälle beretts ägarna att dels offentligt och dels
Kungl. Maj:ts proposition Nr Jdö. 5
vid enskilt sammanträde med val' och en framföra sina synpunkter bland annat rörande fiskenas värde. Därjämte hade vid sammanträdet utsetts vissa förtroendemän, vilka skulle hava att tillhandagå länsstyrelsen med de ytterligare upplysningar, som kunde vara nödvändiga för att ernå ett slutgiltigt resultat. Sammanträde med dessa förtroendemän hade därefter den fi mars 1928 hållits av föredraganden hos länsstyrelsen. Ifråga om Elleholmsfiskenas värde förelåge på enskild väg uppgjord statistik rörande vissa av dithörande fisken. Man kunde med ledning av dessa uppgifter bilda sig en uppfattning om det sammanlagda värdet av fiskena. För dessa fisken lika väl som för Mörrumsfiskena hade uppdelningen ursprungligen skett efter mantalet, och en kontroll, verkställd med mantalet som hjälpmedel, visade, att de värden, vartill länsstyrelsen med användande av statistiken kommit, i stort sett måste anses riktiga.
Med ledning av statistiken för kronolaxfisket hade länsstyrelsen efter överläggning med vissa av fiskeägarna själv uträknat värdet å nämnda fisken efter ett medelpris av 3 kronor per kilogram för lax och 2 kronor per kilogram för laxöring samt med kapitalisering efter 5 procent.
Vid värderingen av Elleholmsfiskena hade länsstyrelsen begagnat sig av den ovan angivna befintliga statistiken och även här utgått från ett värde av 3 kronor per kilogram för lax och 2 kronor per kilogram för laxöring. På grund av osäkerheten och ofullständigheten i denna statistik kunde värdena för dessa fisken icke erhålla den tillförlitlighet, som obestridligen måste tillerkännas värdena för kronolaxfisket. Länsstyrelsen hade därför i detta fall i viss utsträckning måst lita till vad som vid förhandling med delägarna framkommit.
Vad angår fiskena norr om Grindarna, så förefunnes endast tvä fisken, vilka åsatts taxeringsvärden, nämligen Hallandsboda och Hönebyggets fisken. Det förstnämnda av dessa fisken, som ägdes av Sydsvenska kraftaktiebolaget, hade genom dammbyggnader i ån blivit så avsevärt försämrat, att det åsatta taxeringsvärdet 20,000 kronor icke i någon mån gåve något uttryck för det verkliga värdet. Enligt vad gjorda förfrågningar givit vid handen, torde fisket icke nu kunna värderas högre än till det vid 1928 års fastighetstaxering föreslagna värdet av 2,000 kronor. Hönebyggets fiske torde åter få anses som det mest värdefulla av fiskena ovanför Grindarna. Vid värderingen av detta hade länsstyrelsen utgått från de uppgifter, som lämnats av ombudet för fiskets ägare vid sammanträdet den 17 februari 1928 om fiskets avkastning, samt inhämtade upplysningar rörande kostnaderna för fiskets bedrivande.
De sålunda beräknade värdena ä fiskena uppgå tillhopa till 390,400 kronor. Enär enligt riksdagens beslut lösensummorna tillhopa icke skulle få överskrida summan av dåvarande taxeringsvärden eller 356,800 kronor, har länsstyrelsen reducerat varje fiskes uppskattade värde så, att dessa värdens slutsumma överensstämmer med nämnda summa, 356,800 kronor. De värden, som sålunda framkommit för de olika fiskena, har länsstyrelsen lagt som grund vid de erbjudanden som gjorts fiskeägarna rörande inlösen av deras fisken. Ett stort antal fiskeägare hava förklarat sig villiga att försälja sina fisken till sålunda föreslagna pris. Andra hava jämväl förklarat sig villiga härtill, dock under visst förbehåll beroende därav att deras fisken varit utarrenderade. Slutligen hava några fiskeägare lämnat avslag på det gjorda erbjudandet. Beträffande de fisken, vilkas ägare vägrat godtaga de av läns-
6 KuiujL Maj:Is proposition Nr 165.
styrelsen gjorda anbuden, har länsstyrelsen föreslagit, att för närvarande inga vidare åtgärder vidtagas för fiskenas inlösen. Vad angår de fiskerättsägare, vilka gjort visst förbehåll för nuvarande arrendatorer av fiskena, anser länsstyrelsen den lämpligaste anordningen i allmänhet vara, att staten vid slutande av de avtal, varigenom inlösningen sker, medgiver arrendekontraktens fortsatta bestånd mot rättighet för staten att uppbära de efter tillträdesdagen förfallna arrendeavgifterna.
Att förebringa utredning angående värdet av de fisken, vilka icke taxerats, anser länsstyrelsen stöta på oöverstigliga svårigheter. Detta syntes också länsstyrelsen knappast vara erforderligt för fiske, som icke vore av den betydelse att det vid taxeringen åsatts något värde. Ifrågasättas kunde, huruvida tillräckliga skäl förelåge att kronan skulle utsträcka sitt erbjudande om inlösen att omfatta även dessa obetydliga fisken. Undantag härifrån utgjorde dock ett fiske. Att i förväg träffa någon uppgörelse rörande detta fiske, som efter fångsten vid fisket kunde uppskattas till ett värde av 1,800 kronor, syntes icke kunna ske. Emellertid ansåge länsstyrelsen, att ersättning för de förluster, som fredningslinjens inflytande kunde medföra såväl för sagda fiske som eventuellt andra otaxerade fisken, syntes böra bliva beroende av nytt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.
De fiskerättsägare, vilka vid förhandlingar upptagna såväl genom länsstyrelsen som senare förklarat sig antaga den av länsstyrelsen erbjudna lösesumman för fiskerätterna, utgöra tillhopa 21. Taxeringsvärdet för 1926 å deras fisken uppgår sammanlagt till 176,400 kronor, och utgör det av länsstyrelsen uppskattade värdet 238,400 kronor samt länsstyrelsens beräknade lösesumma å fiskerätterna 214,421 kronor 76 öre. Till jämförelse må nämnas, att 1928 års nya taxeringsvärden å ifrågavarande fiskerätter, vilka värden för de flesta av fiskerätterna överensstämmer med det av länsstyrelsen uppskattade värdet, uppgå tillhopa till 243,100 kronor.
Fiskerättsägare till ett antal av 9 hava antagit den erbjudna lösesumman under vissa förbehåll med anledning av fiskerätternas utarrendering till andra personer. Dessa förbehåll äro bland annat, att arrendatorns rätt skall bestå till arrendetidens utgång samt att ägaren skall fritagas från eventuellt skadestånd till arrendatorn genom fredningslinjens inflytande. Taxeringsvärdet å dessa fiskerättsägares fisken utgör enligt den under 1926 gällande taxeringen 42,000 kronor och enligt 1928 års taxering 65,700 kronor. Länsstyrelsens beräknade värde och den erbjudna lösesumman belöpa sig till respektive 65,400 kronor och 59,091 kronor 91 öre.
Antalet fiskerättsägare, vilka avslagit den av länsstyrelsen erbjudna lösesumman, utgör 9. Sammanlagda taxeringsvärdena äro enligt den 1926 gällande taxeringen 138,400 kronor samt enligt 1928 års taxering 88,300 kronor. Länsstyrelsens uppskattning av fiskenas värde slutar å 92,600 kronor samt den erbjudna lösesumman å 83,286 kronor 33 öre. Emellertid har förmyndaren för de omyndiga ägarna av det största av dessa fisken erbjudit sig att under förutsättning av vederbörande förmyndar-
1 Kunrjl. Maj:is proposition Nr 165.
domstols medgivande sälja fisket för ett pris av 08,894 kronor, vilket pris nära ansluter sig till länsstyrelsens med 1928 års taxeringsvärde överensstämmande uppskattningsvärde av 68,100 kronor. Länsstyrelsens för detta fiske erbjudna lösesumma utgör 61,250 kronor 51 öre och det 1926 gällande taxeringsvärdet uppgår till 100,000 kronor. För de återstående 8 fiskena inom ifrågavarande grupp gälla följande värden: länsstyrelsens uppskattningsvärde 24,500 kronor, erbjuden lösesumma 22,035 kronor 82 öre, taxeringsvärde 1926 38,400 kronor och 1928 20,200 kronor. Ett av dessa fisken torde vara utan betydelse för ifrågavarande inlösningsspörsmål.
Nedanstående sammandrag utvisar värdena och lösesummorna för ifrågavarande fiskerättigheter:
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 2 augusti 1928 förklarat sig icke finna anledning till erinran mot föreliggande av länsstyrelsen uppgjorda och av domänstyrelsen tillstyrkta förslag till inlösen av ifrågavarande enskilda laxfisken.
Anledningen till statsmakternas ingripande i förevarande fråga grundade sig å önskvärdheten av att genom en inflyttning av fredningslinjen i Mörrumsbukten bereda ökade fiskemöjligheter för de omkring denna vik boende fiskarena. Enär emellertid en dylik åtgärd eventuellt kunde få en viss inverkan på laxfiskena i Mörrumsån, medförande minskning av dessas värden, syntes det böra tillkomma staten att ikläda sig den förlust, som sålunda kunde uppkomma, och ansågs detta bäst ordnas genom statens inlösen av fiskena. Härigenom skulle även förekommas de rättegångar rörande skadegörelse å fiskena, som i händelse av dessas bibehållande i enskilda fiskeägares händer kunde uppstå emellan fiskeägarna och de fiskare, vilka efter en ändring av fredningslinjen i Mörrumsbukten bedreve fiske innanför den förutvarande linjen.
Vid de förhandlingar, som ägt rum med ägarna av fisken i Mörrumsån och dess utlopp, har framgått, att en inlösen av fiskena icke torde kunna komma till stånd, om den av 1926 års riksdag fastställda förutsättningen härför skall strängt tillämpas. Enligt nämnda förutsättning skulle lösesumman för fiskena icke få uppgå tillhopa till högre belopp än dåvarande sammanlagda taxeringsvärdet för fiskena, 356,800 kronor. Såsom av utredningen i ärendet framgår, har överenskommelse träffats rörande inlösen utan förbehåll av fisken för eu summa av 214,422 kronor och med förbehåll, vilka
Departements-
chefen.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.
dock icke torde lägga kinder i vägen för en uppgörelse, till belopp av 59,092 kronor eller sålunda tillhopa 273,514 kronor, vilket belopp med 83,286 kronor understiger 1926 års sammanlagda taxeringsvärden. Beträffande övriga fisken bar uppgörelse ej kunnat träffas, vadan redan med hänsyn härtill möjlighet icke föreligger att bedöma, huruvida nämnda förutsättning skall komma att föreligga. Beträffande sistnämnda fisken synas några av ägarna icke vara villiga att överhuvud avyttra sina fisken. Bortsett härifrån torde kunna sägas, att det icke torde vara att förvänta, att ifrågavarande grupp av fisken skulle kunna förvärvas för berörda belopp av 83,286 kronor. För det största av dessa fisken har betingats en köpeskilling av 68,894 kronor, vilket nära motsvarar det av länsstyrelsen uppskattade oreducerade värdet. Såsom av utredningen framgår, utgör den erbjudna löseskillingen för de fisken, varom uppgörelse träffats enligt länsstyrelsens reducerade löseskilling, 273,514 kronor, under det att 1926 års taxeringsvärden å samma fisken uppgå till 218,400 kronor. Motsvarande siffror för de fisken, varom uppgörelse ej vunnits, äro 83,286 kronor och 138,400 kronor.
Det intresse staten har att en uppgörelse kommer till stånd skulle givetvis bäst tillgodoses, därest en uppgörelse kunde ske med samtliga åfiskare. Mycket torde dock vara att vinna även av en överenskommelse med ägarna till det stora flertalet fisken, omfattande tillika de största och viktigaste av dessa. Ju flera dylika uppgörelser kunna uppnås, ju mer minskas utsikterna till uppkomst av rättegångar. Lämpligt torde fördenskull vara, att slutlig uppgörelse omedelbart kommer tillstånd med de fiskeägare, med vilka preliminära avtal träffats. Med övriga fiskeägare böra ytterligare förhandlingar upptagas. Med avseende å dessa torde Kungl. Maj:t böra träffa avtal om inlösen till belopp nära anslutande sig till den föreliggande av länsstyrelsen efter ingående utredning verkställda värderingen. Vid en dylik uppgörelse bör givetvis uppmärksammas, att icke de fiskerättsägare, vilka tidigare visat sig villiga ingå på de av länsstyrelsen erbjudna reducerade löseskillingarna, skola behöva känna sig eftersatta. Tänkas kan emellertid, att den av länsstyrelsen verkställda svårutförda värderingen i särskilt fall kan vara behäftad med någon ojämnhet likasom att omständigheter i övrigt kunna föreligga, vilka motivera någon jämkning i viss lösesumma. Liknande rätt till uppgörelse torde böra tillkomma Kungl. Maj:t i fall, där tidigare träffad preliminär uppgörelse av en eller annan anledning förfallit.
Då en uppgörelse beträffande de taxerade fiskena i enlighet med nu angivna grunder skulle innebära ett frångående av den av 1928 års riksdag förut angivna förutsättning, torde riksdagens medgivande i frågan böra inhämtas.
Vad angår de icke taxerade fiskena, torde dessa vara av ringa betydelse. Riksdagens uttalande rörande dem synes i övrigt innebära att, därest dylikt fiske finnes böra inlösas, Kungl. Maj:t tillerkänts befogenhet att efter vederbörlig uppskattning av fiskets värde träffa avtal därom.
9 Kungl. Maj:ts proposition Nr l(Jö.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att, i anslutning till en inflyttning på föreslaget sätt av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen, Kungl. Maj:t må äga att i huvudsaklig överensstämmelse med förut angivna grunder träffa avtal om inlösen för kronans räkning av enskilda tillhöriga laxfisken i nämnda å och vid dess utlopp, därvid erforderliga medel skola utgå av statens domäners fond.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Begenten bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet: Rune Thygesm,
liihang till riksdagens protokoll 192!). 1 sand.