angående täckande medelst automobilskattemedel av kostnader för vissa säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

Kungl. Maj-.ts proposition nr 33.

1 Nr 33.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående täckande medelst automobilskattemedel av kostnader för vissa säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar; given Stockholms slott den 1 februari 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagenatt bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Th. Borell.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Borell:

Den s. k. trafiksäkerketskommittén avgav den 26 september 1907 betänkande med förslag till, bland annat, lag angående korsning av enskild järnväg för allmän trafik och väg. På grundval av kommitténs förslag avgav sedermera ombudsmannen i järnvägsstyrelsen C. A. Hallström den 27 maj Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 26 hdft. (Nr 33.) si aa 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

1918 förslag till proposition, innehållande, bland annat, förslag till lag om korsning mellan järnväg och väg eller gata. Berörda lagförslag, som avsåg att reglera icke allenast frågan om korsning med enskild järnväg ntan även frågan om korsning med staten tillhörig järnväg, innehöll i fråga om bestridandet av kostnaderna för anordnande eller ändring av korsning, bland annat, följande.

Järnvägens ägare skulle, då fråga vore om korsning mellan järnväg och allmän väg eller gata, därest planen för vägen eller stadsplan, vari gata vore upptagen, fastställts tidigare än planen för järnvägen, bestrida kostnaderna. I motsatt fall skulle kostnaderna bestridas av de väg- eller gatuhållningsskyldiga. Hade fastställandet av planen för järnvägen skett samma dag som fastställandet av planen för viigen eller av stadsplan, vari gatan funnes upptagen, skulle kostnaderna bestridas till hälften av järnvägens ägare och till hälften av de väg- eller gatuhållningsskyldiga. Skulle någon vilja med enskild väg korsa redan befintlig järnväg, borde kostnaderna därför bestridas av vägintressenterna. Ändring eller flyttning av korsning på grund av ändrade förhållanden skulle bestridas av järnvägens ägare eller vederbörande väg- eller gatuintressenter, allteftersom de ändrade förhållanden, som föranlett behovet av ändringen eller flyttningen, vore att hänföra till järnvägen eller till vägen eller gatan. Sistberörda regler skulle däremot icke tillämpas i fråga om hållande av grind eller ombesörjande av bevakning vid korsning i plan. Därest det efter korsningens anordnande skulle visa sig erforderligt att uppsätta grind eller anordna bevakning, skulle nämligen enligt förslaget kostnaderna därför drabba den, som haft att bestrida kostnaderna för korsningens anordnande.

Nu berörda förslag hava hitintills icke föranlett någon åtgärd.

I skrivelse den 7 maj 1923 avgåvo väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt järnvägsstyrelsen gemensamt förslag till kungörelse angående varningsmärken och säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg.

Över förslaget avgåvos utlåtanden av samtliga länsstyrelser och framställdes därvid i vissa fall erinringar mot att i förslaget icke intagits någon bestämmelse angående fördelningen av kostnaderna för de säkerhetsanordningar, som enligt förslaget vore avsedda att bringas till utförande.

För att erhålla såvitt möjligt enhetliga, efter den tilltagande automobiltrafiken å vägarna anpassade bestämmelser utfärdade därefter Kungl. Maj:t den 23 maj 1924 kungörelse (nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg. Med uppsättande av föreskrivna varningsmärken medgavs sedermera uppskov till den 1 oktober 1925 och med genomförandet av övriga i kungörelsen föreskrivna säkerhetsanordningar beviljades anstånd till den 1 oktober 1926, utom i vad angick korsning mellan järnväg och enskild väg, i vilket avseende anståndet utsträcktes till den 1 oktober 1927. Enligt berörda kungörelse åligger det järnvägs innehavare att i enlighet med närmare angivna bestämmelser vid korsning i samma plan mellan järnväg och väg dels uppsätta och i fullgott skick underhålla varningsmärken och i förekommande fall säkerhetsanordningar, dels ock fullgöra viss bevakning. I kungörelsen utsäges emellertid, att vad sålunda förordnats icke har avseende å frågan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 33. 3

vem som slutligen skall vidkännas kostnaderna för vidtagande av om förmälda åtgärder.

I skrivelse den 28 februari 1925 hemställde Svenska järnvägsföreningen, bland annat, att till täckande av de enskilda järnvägarnas kostnader för vidtagande av de i 1924 års ovan omförmälda kungörelse föreskrivna anordningar måtte få användas erforderligt belopp av automobilskattemedel. Föreningen ansåge det fullt rimligt och skäligt, att nämnda medel finge användas till täckande av berörda kostnad. Dessa anordningar hade nämligen tillkommit uteslutande i anledning av motortrafikens uppkomst och starka utveckling.

I skrivelse den 14 mars 1925 hemställde järnvägsstyrelsen, bland annat, att före inträdet av den tidpunkt, vid vilken de i 1924 års kungörelse påbjudna anordningarna senast skulle vara vidtagna, bestämmelser måtte utfärdas rörande vem som i olika fall skulle bära kostnaderna för anordningarna, att dessa bestämmelser avfattades i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som kommit till uttryck i Hallströms ovanberörda förslag, samt att, då ifrågavarande säkerhetsanordningar måste anses hava i väsentlig grad nödvändiggjorts av den växande motorfordonstrafiken, möjlighet måtte beredas att erhålla bidrag av automobilskattemedel till anordningarnas utförande och vidmakthållande även i de fall, där kostnaderna enligt förenämnda principer skulle åvila statens järnvägar.

I skrivelse den 3 april 1925 angående vissa ändringar uti ifrågavarande kungörelse anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bland annat, att då 1924 års kungörelses bestämmelse om skyldighet för järnvägarna att utföra föreskrivna säkerhetsanordningar icke hade avseende på frågan, vem slutligen skulle vidkännas kostnaderna därför, densamma tydligen innebure, att kostnaderna ej alltid borde drabba järnvägarna. Beträffande de allmänna vägarna funnes ett väghållningsdistrikt eller en stad, som kunde betraktas som huvudintressent i vägen och som motpart till järnvägen ifråga om utgörande av kostnaderna. I fråga om de enskilda, allmänneligen befarna vägarna funnes emellertid ej någon dylik motpart bestämd, även om en faktisk huvudintressent i vägen skulle kunna angivas. Det vore högeligen önskvärt, att lagbestämmelser om kostnadernas utgående i fråga om vägkorsningar bleve utarbetade.

I ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte för ändamålet särskilt tillkallade sakkunniga den 14 november 1925 avgivet betänkande med förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel samt till kungörelse med närmare bestämmelser angående fördelningen av automobilskattemedlen berördes jämväl frågan om automobilskattemedlens användning till täckande av kostnader för säkerhetsanordningar vid järnvägsövergångar. Styrelsen och de sakkunniga anförde härom, att i den mån kostnaderna för sådana åtgärder, som vidtoges i enlighet med 1924 års kungörelse, bleve ålagda vederbörande väghållningsskyldiga och således ansåges böra påläggas väghållningen, några principiella hinder icke syntes föreligga för att vägdistriktet härför skulle kunna tilldelas bidrag i vanlig ordning.

Inom kommunikationsdepartementet år 1928

upprättad

promemoria.

4 Kungl, Maj.ts proposition nr 33.

Däremot lade gällande bestämmelser uppenbarligen hinder i vägen för järnväg att för sina kostnader för samma ändamål åtnjuta bidrag av automobilskattemedel. Styrelsen och de sakkunniga ville ej förneka skäligheten av att även järnväg skulle kunna erhålla bidrag av automobilskattemedel till sådana anordningar, som avsåge trafiksäkerhetens höjande för vägtrafikens del, men då utredning ännu ej förelåge angående de totala kostnaderna för här ifrågavarande åtgärder eller efter vilka grunder dessa slutligen borde åläggas vägväsendet eller drabba järnvägarna, hade det synts styrelsen och de sakkunniga icke möjligt föreslå grunder för statsbidrag till järnvägarna för ifrågavarande ändamål.

Järnvägsstyrelsen hemställde i skrivelse den 7 december 1925, att Kungl. Maj:t måtte besluta, att kostnaderna för i 1924 års kungörelse föreskrivna och på statens järnvägar till utförande ankommande anordningar måtte gäldas med automobilskattemedel. Styrelsen anförde därvid, att det torde vara obestridligt, att ifrågavarande anordningar påkallats av den senare än järnvägstrafiken tillkomna och i ständig ökning stadda automobiltrafiken. Det maste anses i liög grad befogat, att denna trafik även finge vidkännas kostnaderna för de anordningar, som blivit påkrävda att utföras till dess fromma.

I anledning av sålunda föreliggande framställningar utarbetades inom kommunikationsdepartementet i början av år 1928 en promemoria angående täckande medelst automobilskattemedel av kostnader för de i kungörelsen den 23 maj 1924 (nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar in. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg föreskrivna anordningar; och infordrades häröver yttranden från samtliga länsstyrelser, järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter Svenska järnvägsföreningens hörande.

I berörda promemoria anfördes, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Såsom framgår av vad ovan anförts, har frågan såväl om vem som skulle vidkännas kostnaderna för vidtagande av i 1924 års kungörelse föreskrivna säkerhetsanordningar som om sättet för täckande av samma kostnader under en följd av år varit föremål för beaktande. Slutlig ställning till frågan om kostnadernas fördelning har emellertid ännu icke intagits. Olägenheten härav har gjort sig särskilt märkbar vid bestridandet av de av ifrågavarande anordningar föranledda engångskostnaderna. Att genom lag reglera frågan om kostnadsfördelningen förutsätter en vidlyftig och komplicerad lagstiftning. I varje fall kunde näppeligen därigenom lösas frågan om de redan nedlagda kostnadernas fördelning, då man i förevarande fall näppeligen kunde giva den ifrågasatta lagstiftningen retroaktiv verkan. Man skulle alltså för den stora mängden av utförda arbeten vara hänvisad till det enda för närvarande till buds stående medlet, nämligen att genom rättegång få frågan avgjord. Ett sådant resultat skulle icke vara tilltalande. Utom det att domstolarna skulle belastas med ett synnerligen stort antal vidlyftiga och svårbedömda rättegångar, vilka först efter lång tid kunde väntas slutförda, skulle såväl järnvägarna som väghållningsdistrikten eller städerna betungas med betydande besvär och kostnader för tekniska utredningar, hörande av vittnen och sakkunniga samt övriga rättegångskostnader, allt utgifter utan motsvarande nytta. Orsaken till att järnvägarna hittills med anledning av de genom ovannämnda

Knntfl. A faj:ts proposition nr rf rf.

författning dem Ålagda förpliktelserna icke i större utsträckning anhängiggjort rättegångar av ifrågavarande slag läror ock vara att söka i obenägenheten att anliängiggöra ett sä stort antal kostsamma och alltid till sin utgång ovissa rättegångar, innan det blivit klarlagt, att frågan icke kunde lösas på annat sätt — närmast genom bidrag av automobilskattemedel — vilket järnvägarna av flera skäl ansett sig äga grundad anledning antaga vara möjligt.

Vid bedömande av möjligheterna att lösa den nu föreliggande frågan annorledes än genom rättegång måste ihågkommas, att man icke annorledes iin genom lagstiftning kan betaga parterna deras möjlighet att fn sin betalningsskyldighet prövad av domstol, där de ej själva gå in därpå. Med utgångspunkt från att den andel av ifrågavarande kostnader, som skäligen kunde anses falla på vägintresset, helt skulle bestridas av automobilskattemedel, under det att den kostnadsandel, som beräknades belöpa på järnvägarna, helt skulle bäras av dessa, kunde saken ordnas på följande sätt. Järnväg, som efter utfärdandet av förenämnda förordning den 23 maj 1924 fått vidkännas kostnad för säkerhetsåtgärd, varom här är fråga, och som funne denna åtgärd helt eller delvis föranledd av vägtrafiken, skulle till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingiva till Konungen ställd ansökan om bidrag av automobilskattemedel till bestridande av denna kostnad med belopp motsvarande den andel av kostnaden, som kunde anses belöpa på vägintresset. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föranstaltat om eventuellt erforderlig komplettering av förebragt utredning, skulle handlingarna därifrån översändas till vederbörande länsstyrelse, som efter hörande av vederbörande väghållningsdistrikt eller stad hade att med eget yttrande återställa handlingarna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sedan sistnämnda styrelse med eget utlåtande överlämnat ärendet till Kungl. Maj:t, skulle Kungl. Maj:t bestämma, huruvida och till vad belopp bidrag skulle utgå. Sådant bidrag skulle ej till järnvägen utbetalas, med mindre järnvägen på bindande sätt avstode från rätt att föra talan mot vederbörande väghållningsdistrikt eller stad om deltagande i kostnaden. Därest järnväg, som ej åtnöjdes med beviljat bidrag, vägrade avgiva dylik förbindelse, skulle frågan om bidrag till järnvägen vara förfallen och för järnvägen återstå att väcka rättegång mot väghållningsdistriktet eller staden. Därest väghållningsdistrikt eller stad i denna rättegång bleve ålagd betalningsskyldighet, skulle distriktet eller staden givetvis få bidrag av automobilskattemedel, motsvarande det utdömda ersättningsbeloppet, där ej distriktet eller staden själv föranlett, att för högt belopp utdömts.

Beträffande fastslåendet av de principer, som skulle läggas till grund för den här ifrågasatta fördelningen av kostnaderna mellan järnvägs- och vägintresset, bör man givetvis i första hand utgå från nu gällande rättsgrundsatser. 1 lag givas emellertid inga regler att tillämpas vid ett dylikt avgörande, och praxis på området kan ej sägas lämna fullständig ledning. Gäller frågan kostnader för anordningar vid korsning, som föranletts av nytillkommen trafikled, synes antagligt, att med tillämpning av prioritetsgrundsatsen den, som har att svara för den nytillkomna trafikleden, i allmänhet får bära kostnaderna. Något rättsfall, som direkt bestyrker detta antagande, är icke känt, men eu dylik grundsats har inom likartade områden kommit till uttryck inom lagstiftningen. Börande frågan om vem som skall svara för kostnaderna för anordningar, som vid redan befintlig korsning måst vidtagas till följd av inträffade förändrade förhållanden, föreligga i två fall avgöranden i högsta instans. I ena fallet (se Kungl. Maj:ts dom den 11 september 1917, N. J. A. 1917:386) var fråga om kostnaderna för ombesörjande av bevakning. Som skäl för järnvägens skyldighet att i detta fall bära kostnaderna åberopades i den dom, som slutligen fastställdes, såväl den om-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ständigheten, att vägen fanns vid järnvägens anläggande, som ock att den fara, som med befintliga anordningar vid korsningen förelåge för vägtrafiken, orsakades av järnvägstrafiken. Men till att trafiken å vägen under tiden efter järnvägens tillkomst betydligt ökats togs icke liänsyn. Det andra fallet (se Kungl. Maj:ts dom den 2 oktober 1922, N. J. A. 1922: 424) rörde vägövergångars breddning samt därav nödvändiggjorda ändringar i vägbomsanordningar. Aven här voro vägarna äldre än järnvägen. Yäghållarna förklarades skyldiga att vidkännas kostnaderna på den grund, att behovet av utvidgningarna föranletts uteslutande av ökad trafik å vägarna. I sistnämnda fall har tidsprioriteten med avseende å trafikledernas tillkomst icke fått inverka, utan kostnaderna hava lagts på den, som hade att svara för den trafikled, till vilken de ändrade förhållandena varit att hänföra.

Vid den nu ifrågasatta fördelningen synes huvudregeln lämpligen bliva den, att, när fråga är om kostnad för anordning, vilken föranletts av en nytillkommen trafikled, den, som har att svara för berörda trafikled, ensam skall bära kostnaden, varemot, när fråga är om anordning, som vid redan befintlig korsning måst vidtagas till följd av förändrade förhållanden, kostnaden skall bäras av den, som har att svara för den trafikled, till vilken de ändrade förhållandena äro att hänföra.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av bidrag enligt sålunda angivna grunder torde följande upplysningar få meddelas. Enligt uppgifter, som lämnats av järnvägsstyrelsen för statens järnvägar och av Svenska järnvägsföreningen för de enskilda järnvägarna, uppgå järnvägarnas engångskostnader för genomförande av genom omförmälda kungörelse den 23 maj 1924 påbjudna säkerhetsanordningar till följande belopp:

1) för TcryssmärTcens anbringande: Kronor

för statens järnvägar........................................................................ 140,000

» enskilda » 230,000

2) . för anordningar, varigenom järnvägen vinner besparing i bevaknings- Icostnaderna:

för statens järnvägar.......................................................................... 374,000

» enskilda » 667,000

3) för övriga anordningar:

för statens järnvägar.................... 1,060,000

» enskilda » 1,389,000

Då kryssmärkena måste anses såsom ett nödvändigt tillbehör till järnväg, ingalunda erforderligt uteslutande på grund av automobiltrafiken, synas järnvägarna böra själva helt vidkännas kostnaderna för dessa märken, liksom väghållningsdistrikten fått bestrida kostnaderna för de varningstecken vid järnvägskorsning, som föreskrivas i motorfordonsförordningen. Likaså torde järnvägarna få själva vidkännas kostnaderna för de anordningar, som med stöd av författningen vidtagits i syfte att vinna besparing i dittillsvarande utgifter för bevakning av vägkorsning. Härefter återstår alltså ett belopp av tillhopa 2,449,000 kronor, som kan ifrågakomma till fördelning mellan järn vägsintresset och vägintresset. Av detta belopp belöpa omkring 600,000 kronor på säkerhetsanordningar vid enskilda vägar.

Bidraget till ifrågavarande kostnader, vilka till den del, de beräknas falla på vägintresset, i de flesta fall så gott som uteslutande föranletts av automobiltrafiken, har såsom ovan nämnts förutsatts skola utgå av automobilskattemedel. I den mån bidraget avser korsning å stads område och således skall täckas av städernas andel i automobilskattemedel, torde det böra utgå av

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

utjämningsandelen, då ju Kungl. Maj:t endast disponerar denna del av stadernas autorn obil skattemedel. Bidrag till anordning vid korsning å landsbygden bör utgå ur vederbörande låns automobilskattefond. Skulle därvid något läns fond i högre grad betungas, lärer skiilig hänsyn därtill tagas vid utjämningsandelens fördelning.

I överensstämmelse med principerna för automobilskattemedlens användning borde måhända från statsbidrag undantagas anordningar vid korsning med enskild väg. I de fall, då dylika anordningar framtvingats av autom obiltrafik en, synes dock bidrag av automobilskattemedel kunna utgå, särskilt med hänsyn till de stora svårigheter, som i allmänhet torde möta för järnvägen att utfå någon del av kostnaderna hos intressenterna i den enskilda vägen ävensom för en rättvis fördelning mellan vägintressenterna inbördes av den på dem fallande kostnadsandelen.

Hur stor del av ovan omförmälda belopp, 2,449,000 kronor, som vid en blivande prövning skulle komma att falla på vägintresset och alltså behöva helt täckas av automobilskattemedel, kan icke nu med någon större säkerhet bedömas, men det synes dock som om ett belopp motsvarande två tredjedelar eller i runt tal 1,600,000 kronor borde vara för ändamålet tillräckligt. Därest dessa kostnader fördelas på minst två år, lärer påfrestningen på automobilskattemedlen icke bliva allt för betydande.

Även uppkommande frågor om täckandet av kostnader för hädanefter vidtagna anordningar av ifrågavarande slag torde kunna lösas efter nu angivna grunder.

I de över promemorian avgivna yttrandena tillstyrktes däri framlagda förslag i stort sett nära nog enhälligt. Sålunda rådde enighet därom, att bidrag av automobilskattemedel borde utgå till ifrågavarande ändamål.

Beträffande frågan, huruvida statsbidrag skulle utgå till anordning vid Tcorsning med enskild väg, ställde sig länsstyrelsen i Stockholms län avvisande häremot, under det att länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län ansågo, att med allmän väg borde i förevarande hänseende jämställas sådan enskild väg, som allmänneligen befares.

I fråga om de i promemorian angivna reglerna för fördelningen av kostnaderna för anordningar vid järnvägskorsningar framställdes i några fall erinringar.

Sålunda anförde länsstyrelsen i Älvsborgs län bland annat:

I promemorian föreslås, att nytillkommen trafikled skall svara för nödiga anordningar, men när fråga är om anordning, som vid redan befintlig korsning måste vidtagas till följd av förändrade förhållanden, kostnaden skall bäras av den, som har att svara för den trafikled, till vilken de ändrade förhållandena äro att hänföra. Mot den första principen torde ingen annan invändning vara att göra än att den i praktiken är mycket betungande för nya företag. Då kostnaderna för vägarnas del skulle bäras av bilskattefönden, blir det egentligen de nya järnvägarna, som på detta sätt skulle bli betungade. Vad åter den andra regeln beträffar, blir dess tillämpning synnerligen betungande för väghållarna d. v. s. automobilskattemedlen, och dess rättvisa kan starkt ifrågasättas. Den står som synes i bestämd strid mot det första av de i promemorian återgivna prejudikaten, som just handlar om kostnader för bevakning, nödvändiggjord av ökad trafik å landsvägen.

I promemorian har emellertid undersökts de ekonomiska konsekvenserna av tillämpningen av de föreslagna reglerna för kostnadsfördelning av järnvägarnas utgifter i anledning av 1924 års förordning. Efter frånräknande

Yttranden.

8 Kungl. Majits proposition nr 33.

av vad som odelat bör åligga järnvägarna att gälda skulle till fördelning återstå ett belopp av c:a 2 V, million kronor. Härav beräknas, att ca 1 6 million eller omkring två tredjedelar av kostnaderna borde falla på vägmtresset ocli gäldas med bilskattemedel. Den kvotdel, vartill man kommit, ger osökt anledning till övervägande, huruvida man ej kunde bereda järnvägarna den önskade ekonomiska hjälpen utan tillämpning av rätt så tvivelsamma principer, vilka den ena gången onödigt hårt träffa järnvägen och den andra väghållningsskyldiga. Två tredjedelar har blivit en klassisk siffra för statliga bidrag till vägbyggnad och vägförbättring. Kunde man ej helt enkelt föreskriva, att engångskostnader för skyddsanordningar enligt 1924 års lag till två tredjedelar skola bekostas av bilskattemedel — framtida underhållskostnader av järnvägarna? Det bleve visserligen en mera summalisk, men därför enligt länsstyrelsens mening icke mindre rättvis lösning än den i promemorian föreslagna. I alla händelser bleve den vid tillämpningen enklare.

Länsstyrelsen i Hallands län ifragasatte, att kostnaden för anordningar, vilka vid redan befintlig korsning föranletts av motortrafiken, alltid skulle bestridas med en tredjedel av järnvägsförvaltningen och två tredjedelar av automobilskattemedel.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslog, att sedan kostnadens fördelning mellan vägintresset och järnvägsintresset blivit fastslagen, vägintressets anpart av kostnaden skulle bestridas av de väghållningsskyldiga med en tredjedel eller den mindre del, Kungl. Maj:t bestämde, och återstoden av sagda anpait av automobilskattemedel. Länsstyrelsen erinrade dock härvid, att lagändring vore erforderlig för att de väghållningsskyldiga skulle kunna få sig ålagd andel i kostnaden.

Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län framhöllo, att fördelningen av kostnaden för säkerhetsanordning vid korsning, som flyttas vid trafikleds omläggning, borde äga rum efter samma grunder, som skulle tillämpas beträffande redan förefintlig korsning.

Järnvägsstyrelsen ansåg det icke råda tvivel om att behovet av säkerhetsanordningar vore att hänföra uteslutande till ändrade förhållanden betiäffande vägtrafiken, varför alla kostnader för dylika anordningar borde täckas med automobilskattemedel. Därest allenast bidrag till ifrågavarande kostnader skulle komma att utgå, syntes lämpligast att en gång för alla bestämdes, med vilken procent bidraget skulle utgå.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslog, att engångskostnaderna för kryssmärken och övriga säkerhetsanordningar — dock ej för dem, som medförde besparing i bevakningskostnaderna — skulle bestridas av vägintresset, varemot underhålls- och driftkostnaderna skulle bäras av järnvägsintresset.

Mot förslaget, att kryssniärkena alltid skulle bekostas av järnvägen, framställdes erinran av länsstyrelsen i Västernorrlands län, järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägsföreningen, vilka ansågo att kostnaderna för dylika märken skulle helt eller delvis bestridas av automobilskattemedel.

Beträffande behandlingen av ansökning om bidrag till ifrågavarande ändamål anfördes i några yttranden, att proceduren borde kunna något förenklas.

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Länsstyrelsen i Kronobergs län frinnliöll vidare, att anspråk på ersättning av automobilskattemedel borde göras gällande inom viss tid från åtgärdens vidtagande för att vinna beaktande.

Slutligen framhölls i åtskilliga utlåtanden, att jämväl frågan om bestridande av kostnaden för underhåll och drift av säkerhetsanordning borde i förevarande sammanhang upptagas till prövning.

I detta sammanhang må jämväl nämnas, att överrevisorerna för granskning av statens trafikerade järnvägars samt statens järnvägsbyggnaders räkenskaper och förvaltning för år 1927 i sin i september 1928 avgivna berättelse beträffande nu ifrågavarande kostnader, med hänsyn till de icke obetydliga belopp, som här vore i fråga, framhållit önskvärdheten ur statens järnvägars synpunkt av att spörsmålet om kostnadernas slutliga bestridande snart vunne sin lösning och att därvid statsbaneföretaget icke betungades med utgifter, som hänförde sig till de med automobilismens starka utveckling ändrade förhållandena med avseende å vägtrafiken.

I utlåtande häröver har järnvägsstyrelsen kraftigt understrukit detta uttalande av överrevisorerna.

I skrivelse den 13 oktober 1928 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet hava de jämlikt av Kungl. Maj:t givet bemyndigande den 18 november 1927 tillkallade järnvägseJconomisakkunniga framlagt förslag angående täckande av kostnaderna för vissa anordningar vid korsning mellan järnväg och väg ävensom hemställt, att ärendet måtte bringas till avgörande vid 1929 års riksdag.

De sakkunniga hava, bland annat, anfört följande:

Spörsmålet vem som i det särskilda fallet skulle vidkännas kostnaderna för korsningsanordningarna kunde icke anses vara juridiskt fullt utrett. Oavsett det slut, vartill man vid strängt juridisk prövning av rättsförhållandet mellan väg- och järnvägsintressena kunde komma, syntes det emellertid de sakkunniga uppenbarligen icke skäligt att belasta järnvägarna med kostnader för ett annat, nytillkommet trafikmedel, automobilerna. Det vore icke möjligt eller rimligt att bortse från den fullständigt genomgripande förändring i avseende på vägarna och vägtrafiken, som inträtt genom automobiltrafikens starka utveckling. Vägtrafiken och vägarnas funktion vore icke längre av samma art som förut. Det vore en helt ny trafikform, som uppväxt och visserligen begagnade vägnätet, men emedan den vore av ett helt nytt slag i själva verket krävde, att vägarna i olika avseenden väsentligt omändrades. Till dessa erforderliga förändringar hörde även anordningarna vid korsningar. Den nya maskindrivna formen av trafik hade tillika blivit eu konkurrent till järnvägarna, och det kunde näppeligen vara rimligt, att järnvägarna, genom konkurrensen försvagade till sin ekonomi och hämmade i sin utveckling, skulle bära kostnader, som krävdes för det nytillkomna trafikmedlets obehindrade utveckling. Om järnvägarna tidigare kunnat anses skyldiga vidkännas uppoffringar för att icke hämma vägarnas i allmänhet lokalt betonade trafik, så kunde dock icke därav följa skyldighet att bekosta ombyggnader för att vägarna skulle kunna betjäna helt nya trafikuppgifter. För automobilismens utveckling vore anordnandet av icke blott säkra utan även bekväma järnvägsövergångar av stor betydelse. Med minst lika stort skäl och till lika stor nytta för automobilismen torde automobilskattemedel kunna an-

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 26 häft. (Nr 33.) 8i 29 2

Övorreviso-

rerna.

Järnvägsekonomisakkunnigas förslag.

Yttranden.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

vändas till sådana ändamål som till eu mångfald andra arbeten, såsom kurvrätningar, backsänkningar m. m. Med de allmänna principerna för automobilskattemedlens användning stode användningen till nämnda ändamål i fullgod överensstämmelse.

De sakkunniga funne det sålunda utan tvekan skäligt och riktigt, att de i allt väsentligt för automobiltrafikens skull i enlighet med 1924 års kungörelse tillkomna säkerhetsanordningarna bekostades med automobilskattemedel.

I enlighet med vad i den under våren 1928 inom kommunikationsdepartementet utarbetade promemorian anförts borde huvudregeln vid kostnadsfördelningen vara, att, när fråga vore om kostnad för anordning, vilken föranletts av en nytillkommen trafikled, den, som hade att svara för berörda trafikled, ensam skulle bära kostnaden, varemot, när fråga vore om anordning, som vid redan befintlig korsning måst vidtagas till följd av förändrade förhållanden, kostnaden skulle bäras av den, som hade att svara för den trafikled, till vilken de ändrade förhållandena vore att hänföra. Härvid förutsattes, att de kostnader, som befunnes falla på vägintresset, helt skulle bestridas av automobilskattemedel, under det att järnvägarnas kostnadsandel helt skulle bäras av dessa.

De sakkunniga ansåge skäligt, att på sålunda angivet sätt bestredes anläggningskostnaderna icke blott för de i 1924 års kungörelse angivna särskilda säkerhetsanordningarna utan jämväl för de i samma kungörelse föreskrivna varningsmärkena (kryssmärkena). Dessa senare torde nämligen vara tillkomna för den snabbgående landsvägstrafiken, vilken behövde på långt avstånd erhålla eu iögonenfallande underrättelse om annalkandet till järnvägsövergång. Det vore ju ock någonting nytt, som aldrig förut föreskrivits i lag eller förordning eller i järnvägarnas koncessioner. Beträffande anordningar av här förevarande slag, genom vilka järnväg vunne besparing i bevakningskostnaden, borde gälla, att på järn vägsintresset skulle anses falla och således av järnvägen bestridas ett belopp motsvarande det efter 5 % kapitaliserade värdet av den årliga driftkostnadsbesparingen. Från järnvägarnas sida torde intet vara att erinra mot att statsbidrag till anläggningskostnad utbetalades allenast under villkor, att järnvägen på bindande sätt avstode från rätt att föra talan mot vederbörande väghållningsdistrikt eller stad om deltagande i samma kostnad. Även framdeles ujnpkommande frågor om täckande av kostnader för hädanefter vidtagna anordningar av ifrågavarande slag borde lösas efter enahanda grunder. Det vore önskvärt, att vid prövning av ansökningar om statsbidrag tillämpades en enklare procedur än den i kommunikationsdepartementets promemoria angivna.

Beträffande slutligen kostnader för underhåll och drift av ifrågavarande anordningar syntes dessa i regel skäligen kunna fördelas på järnvägs- och vägintresset efter enahanda grunder som engångskostnaden. Härvid kunde de sakkunniga emellertid icke föreslå annan utväg än att överenskommelse i varje särskilt fall bleve träffad mellan vederbörande järnväg samt väghållningsdistrikt eller stad. Det torde få antagas, att sådan överenskommelse i allmänhet skulle kunna träffas i godo, och att rättegång om fördelning av underhålls- och driftkostnad merendels icke skulle behöva förekomma, sedan avgörande träffats rörande engångskostnaden.

Över järnvägsekonomisakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstvrelsen, Svenska järnvägsföreningen, Svenska vägföreningen, Svenska vägstyrelsernas förbund och Kungl. automobilklubben.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

11 De myndigheter, vilka förut avgivit yttranden över ovannämnda inom kommunikationsdepartementet utarbetade promemoria, hava nu i stort sett vidhållit sina däri gjorda uttalanden.

Beträffande frågan, huruvida bidrag av automobilskattemedel över huvud taget borde utgå för ändamålet, har Svenska vägstyrelsernas förbund ställt sig avvisande.

Vidkommande frågan, huruvida statsbidrag må utgå till anordning vid korsning med enskild väg, har Svenska vägföreningen — under förklaring att principen, att kostnad för av nytillkommen trafikled föranledda anordningar skulle bäras av denna trafikled, vore praktisk och lämplig — ansett enskild viig, som övergått till allmän, böra räknas som nytillkommen väg.

I fråga om reglerna för fördelningen av kostnaderna hava några länsstyrelser ansett en allmän föreskrift om bestämd fördelningskvot böra utfärdas. Länsstyrelsen i Östergötlands län liar föreslagit, att alla åtgärder för genomförande vid statens järnvägar av 1924 års förordning skola bekostas av statens järnvägar, varemot beträffande de enskilda järnvägarna frågan borde lösas genom överenskommelse eller genom hänvändelse till domstol. Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, att bidrag av automobilskattemedel skola utgå efter samma grunder som för vägförbättringar i allmänhet samt återstående anläggningskostnad med lika belopp fördelas på vederbörande järnväg och väghållningsdistrikt. Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att fördelningen av kostnaderna bör avgöras av en skiljenämnd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt som princip, att kostnaderna skola fördelas mellan de olika intressena i mån av den nytta, de anses äga av anordningen. Enligt denna princip skulle vid anläggning av ny väg icke vägintresset ovillkorligen ansvara för kostnaden för säkerhetsanordningen.

Mot de sakkunnigas förslag att kryssmärken skola bekostas av automobilskattemedel har erinran framställts av så gott som samtliga hörda myndigheter och enskilda sammanslutningar med undantag av järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Svenska järn vägsföreningen, vilka tillstyrkt de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län har föreslagit, att all nyanskaffning, således även av kryssmärken, men med avdrag av det efter 5 % kapitaliserade värdet av järnvägens driftbesparing, skulle bekostas av automobilskattemedel, varemot järnvägarna skulle bekosta underhåll och drift.

Vidkommande de sakkunnigas förslag beträffande bestridande av kostnader för anordningar, genom vilka järnväg vunne besparing i bevakningskostnader, hava några länsstyrelser uttalat, att förslaget ej föranledde erinran. Länsstyrelsen i Hallands län har ansett kapitaliseringen böra ske efter 4 %. Järnvägsstyrelsen vill icke ifrågasätta att erhålla ersättning för dessa kostnader.

Beträffande slutligen frågan om bestridande av kostnaden för underhåll och drift av säkerhetsanordning anse, förutom väg- och vattenbyggnads-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Departements-

chefen.

styrelsen, några länsstyrelser denna kostnad böra bestridas av järnvägarna. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser kostnaden böra fördelas med lika belopp å järnvägen och väghållningsdistriktet.

De säkerhetsanordningar, som järnvägarna blivit ålagda utföra enligt kungörelsen den 23 maj 1924, hava i stort sett betingats av automobiltrafiken s kraftiga utveckling. Det synes vid sådant förhållande uppenbart, att det ej kan anses med rättvisa och billighet förenligt, att järnvägarna själva skola slutligen alltigenom vidkännas de i förevarande hänseenden uppkomna kostnaderna. I kungörelsen har jämväl uttryckligen stadgats, att densamma icke har avseende å frågan om kostnadsfördelningen.

Det i omförmälda promemoria framlagda förslaget kan icke göra anspråk på att utgöra en ur teoretisk synpunkt uttömmande lösning av förevarande spörsmål. En sådan lärer icke kunna åstadkommas utan en invecklad lagstiftning, vilken dock näppeligen skulle kunna givas retroaktiv verkan. Att ovan berörda förslag emellertid är ägnat att tillgodose ett starkt behov, framgår av det alldeles övervägande gillande, varmed det mottagits av de myndigheter och övriga vederbörande, som yttrat sig.

De i kungörelsen avsedda anordningarna bestå i dels uppsättande av s. k. kryssmärken, dels anordnande, allt efter olika förhållanden, av grindar eller bommar ined bevakning, ljussignaler och ringklockor.

I avseende å kryssmärkena anser jag, i likhet med vad i promemorian uttalats, någon ersättning ej böra ifrågakomma. Likaledes delar jag den i promemorian uttalade uppfattningen, att järnvägarna själva böra få vidkännas kostnaderna för de anordningar av ifrågavarande slag, som medföra besparing i bevakningskostnader. Det må erinras, att, såsom jag i det föregående nämnt, järnvägsstyrelsen förklarat sig icke vilja ifrågasätta att erhålla ersättning för sistnämnda kostnader.

Beträffande övriga anordningar synes det skäligt, att ersättning utgår i den mån de orsakats av vägintresset. Härvid torde man hava att välja mellan det i promemorian föreslagna förfaringssättet att i varje särskilt fall uppskatta järnvägsintressets och vägintressets andelar i kostnaderna eller att, såsom i en del yttranden föreslagits, verkställa fördelningen efter en på förhand bestämd kvot. Sistnämnda förfarande skulle onekligen medföra en betydande förenkling av ersättningsärendenas handläggning. Med hänsyn till den växlande anpart, som i de särskilda fallen torde komma på respektive intressen, synes ett sådant summariskt förfarande, hur lämpligt det i och för sig må vara, knappast vara ur rättvisans synpunkt tillfredsställande. Aven om det får antagas, att järnvägsintressets och vägintressets andelar skola visa sig i allmänhet stanna omkring proportionen 1: 2, torde det vara påkallat, att möjlighet till justeringar hålles öppen och att alltså prövningen sker från fall till fall. Hos Kungl. Maj:t torde dock ersättningsfrågorna böra om möjligt avgöras på en gång för större grupper.

I ett utlåtande har ifrågasatts, att den del av kostnaden för säkerhetsanordning, som beräknades falla å vägintresset, ej skulle helt gäldas av automo-

Kungl. Maj:ls proposition nr 33.

bil skattemedel utan till någon de], exempelvis eu tredjedel, av de vägliållningsskyldiga. I vanliga fall anses det ju av synnerlig vikt, att de väghållningsskyldiga själva få vidkännas viss andel i vägliållningskostnaden, för att ej sparsamhetsintresset skall slappas. Samma skäl föreligger ej bär, då det är järnvägens innehavare, som under vederbörlig kontroll bär att ombesörja arbetet och väl i regel får själv vidkännas någon del av kostnaden. Skulle i något fall onödigt dyrbara anordningar hava kommit till användning, lärer det lätteligen observeras vid ärendets prövning och bidraget i motsvarande man nedsättas. Vidare måste hållas i minnet, att syftet med förevarande förslag är att genom godvilliga uppgörelser undvika rättegångar, och dylika uppgörelser underlättas uppenbarligen i hög grad, om, på siitt jag vill förorda, vägintressenternas andel av kostnaderna helt täckes av automobilskattemedel. Som villkor för utbekommande av kostnadsbidrag bör uppställas, att järnvägen avgiver förbindelse att avstå från anspråk på ersättning av vederbörande vägintressenter.

Enligt promemorian skulle bidrag utgå även för anordningar vid korsningar med enskild väg, som allmänneligen befares. I de flesta fall torde dessa anordningar hava orsakats av autoinobiltrafiken. Det synes skäligt att, då så är fallet, bidrag av automobilskattemedel får utgå i enahanda omfattning som för anordningar vid korsning med allmän väg. Såsom i promemorian framhållits, är detta också påkallat såväl med hänsyn till svårigheterna att utfå någon del av kostnaderna hos intressenterna i den enskilda vägen som för en rättvis fördelning mellan vägintressenterna inbördes av deras kostnadsandel.

Yad i övrigt beträffar den omfattning, vari bidrag av automobilskattemedel bör beredas, synes bidraget böra begränsas till att avse engångskostnaderna för sådana anordningar enligt berörda kungörelse den 23 maj 1924, som betingats av förhållandena vid tiden för kungörelsens ikraftträdande. Icke minst i betraktande av den till sin storlek mycket ovissa statsutgift, som en vidsträcktare rätt till ersättning skulle innebära, samt svårigheten att med bestämdhet kunna påräkna, att medel härför skola finnas tillgängliga, torde det vara lämpligt att stanna vid den nu föreslagna gränsen.

De närmare bestämmelserna angående förfarandet torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela. För ingivande av ansökning om bidrag torde viss tid böra utsättas. Det torde lämpligen kunna föreskrivas, att sådan ansökning, ställd till Kungl. Maj:t, skall vara ingiven till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före den 1 januari 1930.

Enligt den i promemorian verkställda kostnadsberäkningen antogs det till fördelning mellan vägintresset och järnvägsintresset ifrågakommande beloppet, omkring 2,450,000 kronor, komma att med omkring två tredjedelar eller i runt tal 1,600,000 kronor falla på vägintresset. Häremot har en länsstyrelse samt järnvägsstyrelsen gjort gällande, att säkerhetsanordningarna framkallats av automobiltrafiken i högre grad än den sålunda beräknade kostnadsfördelningen utmärkte, i följd varav den å vägintresset fallande kostnadsandelen alltså skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 häft. (Nr 33.) 8i 29 3

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

hava beräknats för lågt. I enahanda riktning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat sig. Såsom redan i förenämnda promemoria antytts, lärer det icke vara möjligt att på förhand bilda sig en säker uppfattning i förevarande avseende.

På sätt i promemorian föreslagits, torde ifrågavarande kostnadsandel, i den mån den avser korsning å stads område och således skall täckas av städernas andel i automobilskattemedel, böra utgå av utjämningsandelen. I fråga om anordning vid korsning å landsbygden torde den böra utgå ur vederbörande läns automobilskattefond. Skulle därvid något läns fond i högre grad betungas, lärer, såsom i promemorian anförts, skälig hänsyn därtill få tagas vid utjämningsandelens fördelning. Enligt verkställda beräkningar torde av de under budgetåret 1929/1930 inflytande automobilskattemedlen på städernas utjämningsandel komma 1,464,000 kronor och på länens automobilskattefonder 14,088,000 kronor. Landsbygdens utjämningsandel beräknas komma att uppgå till 4,392,000 kronor. Därest vägintressets andel i nu berörda kostnader skulle komma att väsentligt överstiga vad som beräknats eller eljest medföra en med hänsyn till övriga ändamåls behöriga tillgodoseende för stark belastning av ifrågavarande medelstillgångar, lärer den utvägen få anlitas att fördela kostnaderna på flera år, något som även kan bliva nödvändigt på den grund, att prövningen av ifrågavarande ärenden måste taga en avsevärd tid i anspråk.

För genomförandet av nu ifrågasatta åtgärder synes ändring av gällande förordning om fördelning av automobilskattemedel icke vara erforderlig.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till bestridande av kostnaderna för vissa jämlikt kungörelsen den 23 maj 1924 (nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg vidtagna anordningar må utgå bidrag enligt ovan förordade grunder, beträffande säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar å stads område av utjämningsandelen av städernas automobilskattemedel och ifråga om sådana anordningar vid järnvägskorsningar å landsbygden av de särskilda länens automobilskattefonder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Kegenten lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.