angående undersökning rö¬ rande vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområ¬ den
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
1 Nr 200.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående undersökning rörande vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden; given Stockholms slott den 21 februari 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:
I punkt 105 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition har Kungl. Majit i anledning av dels en framställning den 18 december 1928 från länsstyrelsen i Kalmar län dels ock en framställning den 22 juni 1929 från länsstyrelsen i Kristianstads län angående anslag för utredning och undersökning rörande vattenavledning från respektive Emåns och Helgeåns vattenområden föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet som kunde hilva riksdagen förelagd, för ändamålet beräkna för budgetåret 1930/1931 ett belopp av 24,000 kronor.
linning lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 165 haft. (Nr 200.)
Undersökning angående vattenavledning från Emån.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Sedan utredningen i ärendet avslutats, torde jag nu få ånyo anmäla detsamma.
Länsstyrelsen i Kalmar län har i sin omförmälda framställning anfört i huvudsak följande:
Under de senare åren och särskilt hösten 1928 hade, enligt vad länsstyrelsen genom inspektion på platsen förvissat sig örn, betydande översvämningar ägt rum av markerna kring Emån, varigenom högst avseväida skador förorsakats jordägarna, vilka skador dessa i längden ej kunde hära. Översvämningarna hade omlattat stora arealer odlad jord inom Döderhults, Fliseryds, Högsby, Fågeliors och Mörlunda socknar i Kalmar län. På grund käi’av torde det vara ofrånkomligt, att en utredning snarast möjligt verkställdes för utrönande av orsakerna till iiiågavaiande översvämningar och vad som kunde åtgöras för astadkommande av bättre avrinningstörhållanden i ån.
Enär översvämningarna, som nämnts, numera årligen förekomme, hade man i orten satt dessa i samband med de under den senaste tiden företagna utbyggnaderna av Emåns källsjöar, vilka reglerats för kraltändamål, utan att dock härmed vilja göra gällande, att de exceptionella översvämningar, som exempelvis hösten 1928 inträffat genom att den normala högvattenmängden stigit från omkring 70 ä 80 kubikmeter till 120 ä 130 kubikmeter per sekund, till hela sin omfattning härrörde från sagda förhållande, även örn skadorna härigenom betydligt förvärrats. Enligt sakkunnigas mening torde emellertid i varje fall få anses fastslaget, att översvämningarna till väsentlig del härrörde från de till Emån hörande sjösystemens reglering för kraftändamål.
Därest ägarna av de marker, som nu årligen skadades, för denna skadegörelse erhållit motsvarande gottgörelse från de kraftintressen, som lagligen medgivits att använda sjöarna till vattenmagasin, vore givetvis allt i sin ordning. Dessa jordägare hade dock aldrig erhållit någon kompensation för skadorna, örn man bortsåge från de markområden, som läge omkring de reglerade sjöarna och varom här icke vore fråga. Det förhållandet att skadorna icke i väsentlig mån kunde anses härröra från ett olagligt liandhavande av regleringsdammarna ställde jordägarna i den prekära situationen, att de icke syntes hava möjlighet att genom laga åtgärder vinna rättelse än mindre någon ersättning för redan lidna förluster.
Man torde kunna ifrågasätta, huruvida med hänsyn till bestämmelsen
1 vattenlagen 2 kap. 3 § andra stycket vissa av ifrågavarande regleringsföretag skulle kunnat erhålla lagligt medgivande, därest företagens verkningar blivit allsidigt utredda. Vad Emån beträffade, syntes nämligen skäl förefunnits att tillämpa bestämmelsen i sagda lagrum därom, att byggnad i vatten icke finge ske, därest byggandet hade till följd, att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sattes under vatten eller eljest väsentligt skadades. Vattenlagen lämnade dock intet närmare direktiv för hänsynstagandet till skada å jord, belägen nedanför ett regleringsföretag, i vidare mån än den allmänna bestämmelsen i
2 kap. 32 § av nämnda lag, vilken bestämmelse, att döma av de sakkunnigas motiv, i första hand avsåge skada genom tilliälliga dammars ovarsamma borttagande. Icke blott med hänsyn till stadgandet i ovannämnda 2 kap. 3 § av lagen utan jämväl med hänsyn till stadgandet i första stycket av samma paragraf kunde ifrågasättas, örn företagen bort medgivas. Man uppskattade nämligen här årliga skador till omkring 100,000 kronor
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
och då vinsten av ett regleringsföretag skulle stiga till tre gånger skadan på åker och äng, för att företaget skulle äga vitsord, funne man, att nettovinsten skulle utgöra 6,000,000 kronor under förutsättning av den årliga skadans kapitaliserande efter 5 procent, och dock hade ingen hänsyn här tagits till andra uppkommande skador.
Enligt länsstyrelsens mening funnes det sålunda skäl antaga, att skadorna indirekt förosakades av en otydlig lagstiftning ävensom av den omständigheten, att regleringsföretagen verkställts var för sig, utan att nödig utredning skett om deras gemensamma verkningar. Då det under alla förhållanden vore av ett stort allmänt intresse att åstadkomma en fullt opartisk och sakkunnig undersökning rörande sambandet mellan sjöregleringarna och markskadorna för att kunna fastslå, för vilka vattenmängder ån skulle dimensioneras vid uppkommande planläggning av grävningsarbetena i ån, ansåge länsstyrelsen, att en sådan undersökning med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet och särskilt till jordbrukarnas icke i någon mån självförvållade svåra ställning borde verkställas på statens bekostnad.
Länsstyrelsen anhölle för den skull och då länsstyrelsen icke själv förfogade över nödiga medel för ändamålet, att Kungl. Majit täcktes för åstadkommande av en teknisk och rättslig utredning rörande vattenförhållandena i Smån och dess källsjöar ställa till länsstyrelsens förfogande ett belopp av förslagsvis 4,000 kronor. I händelse av bifall till framställningen hade länsstyrelsen tänkt sig, att till en början skulle verkställas en teknisk undersökning genom exempelvis en lantbruksingenjör och en representant för statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, vilken undersökning sedermera skulle åtföljas av en rättslig utredning av en på området sakkunnig jurist.
I ett vid skrivelsen fogat utlåtande i ärendet av lantbruksingenjören i länet, Torsten Jonzon, yttras bland annat:
Med ledning av den erfarenhet, som jordbrukare kring Emån gjort under de sist förflutna 20 ä 30 åren, påstode man, att medan Emån förr endast med flera års mellanrum fört så stora vattenmängder, att intillliggande åker satts under vatten, sådant förhållande senare år varje år förekommit. Samtidigt hade man lagt märke till, att Emåns vattenl öring numera hastigt växlade, och att ån i detta avseende påminde örn ett vattendrag, som inom sitt nederbördsområde saknade sjöar med förmåga att kvarhålla nederbörden för att så småningom avgiva denna till vattendragets nedre områden. Faktum vore ju emellertid, att Emån ägde ett betydande sjösystem, som i naturligt skick haft förmåga att i avsevärd grad utjämna och fördela vattenmängden i ån. För att finna anledningen till de förändringar, som inträtt, måste man i första hand gå att undersöka i vad mån de regleringar, som senare år verkställts av Emåns källsjöar, kunnat inverka på Emåns vattenföringar, speciellt i åns nedre lopp. Så gott som samtliga Emåns källsjöar vore sedan ett par år reglerade för kraftändamål på så sätt, att sjömynningarna överbyggts med en damm, med vars hjälp vattenståndet hölles vid en bestämd nivå, så vitt nederbörden nämligen medgåve detta. Det kunde icke bortresoneras, att icke dessa regleringar i mycket hög grad nedsatt sjöarnas naturliga magasineringsförmåga, och det kunde även tänkas, att de vid vissa tillfällen och under vissa betingelser helt borttagit densamma. Örn sålunda nederbördsförhållandena varit för vattenkraftsintresset så gynnsamma,
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200-
att sjöarna kunnat hållas fulla, och detta inträffat under tid då nian erhållit riklig nederbörd, vore det tydligt, att sjöarnas tillrinning måst utsläppas genom dammarnas flodluckor för att icke den högsta medgivna dämningen i sjöarna skulle överskridas.
För de skador, som nu skett år elter år, kunde man icke göra vattenkraftsintresset skadeståndsskyldigt, för så vitt icke vattenkraftintressenterna bevisligen överskridit de rättigheter, dem medgivits. Då emellertid vanlig rättsuppfattning starkt opponerade mot, vad som här tydligen skett, nämligen att av regleringsföretagen intresserade lede avsevärda ekonomiska förluster på grund av att de i god tro icke betraktats som intresserade och sålunda icke blivit hörda såsom parter, syntes den vägen böra lämnas fri att genom domstolsförfarande och på grundval av vattenlagens 2 kap. 31 § andra stycket erhålla de ändrade bestämmelser för regleringarna, som, utan att förnärma tredje mans rätt eller ändra vad lagligen kunde gälla, vore ägnade att för framtiden förebygga olägenheterna. Det vore emellertid givet, att nu nämnda lagrum icke medgåve möjlighet för jordägarna att erhålla fullständig upprättelse, och det borde därför övervägas, huruvida det icke kunde anses skäligt, att i deta fall staten trädde emellan och reglerade de skador, som skett, samt därjämte ingrepe i viss av Jonzon föreslagen ordning för upphävande för framtiden av sjöregleringarnas menliga inverkan i avseende på jordbruket.
Örn också mycket kunde stå att vinna på den väg, som här sålunda föreslagits, vore det dess värre icke så, att alla jordbruksdistrikt vid Eman därmed kunde finna sig nöjda. Även med hänsyn till förutvarande avrinningsförhållanden i Emån kunde åns dimensioner icke utan översvämning bortföra vattenmassorna, åtminstone vad vissa mera utsatta jordområden vidkomme. I fråga örn dessa områden hade man därför intet annat att göra än att igångsätta undersökningar för utrönande av dea ekonomiska möjligheten att genom grävnings-, sprängnings- och rensningsarbeten öka åns avbördningsförmåga eller möjligheten att genom invallningar skydda områdena. Men för att på ett ekonomiskt gott sätt kunna planlägga dessa eventuella företag för bättre torrläggning, vore man nödsakad att äga någorlunda tillförlitlig kännedom örn den avrinning, varmed man för framtiden hade att räkna, sedan alltså de ändringar i sjöregleringarna vunnits, som stöde att vinna. De båda frågorna, ändrade sjöregleringsbestämmelser och uppgrävning av vissa delar av ån, stöde alltså i intimt samband med varandra, men vore båda av sådan omfattning, att förarbetena för lösande av båda samtidigt kunde sättas i gång.
Över ifrågavarande framställning hava infordrade utlåtanden avgivits den 7 februari 1929 av lantbruksstyrelsen, den 26 i samma månad av statens meteorologisk-hydrografiska anstalt och den 11 mars 1929 av statskontoret.
Lantbruksstyrelsen har yttrat:
Vare sig de omnämnda översvämningarna varit att härleda till de vid olika tidpunkter företagna sjöregleringar för kraftändamål inom Emans vattensamlingsområde eller direkt förorsakats därav, att åns dimensioner varit otillräckliga för flödenas avledande, funne lantbruksstyrelsen, med hänsyn till de betydande jordbruksintressen, som i förevarande fall syntes vid upprepade tillfällen sättas på spel, undersökning böra
5 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
verkställas för uti'önaiide av de ekonomiska förutsättningarna för åtgärder till lörhindrande av dylika översvämningar. Fidi klarhet i berörda frågor torde väl icke kunna vinnas enbart genom den tekniska och rättsliga utredning rörande vattenförhållandena i Emån och dess källsjöar, som avsåges i länsstyrelsens framställning. I betraktande av de komplicerade problem, som här torde möta, lunne emellertid lantbruksstyrelsen icke anledning ifrågasätta behövligheten av en dylik av särskilda sakkunniga verkställd preliminär utredning. Icke heller syntes det styrelsen antagligt, att i det ovissa läge, vari frågan om vidtagandet av eventuella skyddsåtgärder mot fortsatta översvämningar ännu helmine sig, sagda utredning kunde åvägabringas på jordägarnas initiativ och bekostnad.
På grund av vad ovan anförts ansåge sig lantbruksstyrelsen böra, örn ock, med hänsyn till befarade konsekvenser i liknande fall, med någon tvekan, förorda bifall till framställningen.
Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt har anfört bland annat:
Enligt vad anstalten kunnat inhämta skulle efter 1919 inom Emåns flodområde lör kraftändamål hava reglerats sjöar med en sammanlagd areal örn 21 kvadratkilometer och ett nederbördsområde av 415 kvadratkilometer. Emåns nederbördsområde vore nedom Gårdvedaåns inilöde vid Mörlunda omkring 3,500 kvadratkilometer, vid Fliseryd cirka 4,100 och vid mynningen 4,470 kvadratkilometer.
Då de ifrågavarande sjöregleringarna sålunda omfattade endast omkring 10 procent av nederbördsområdet vid översvämningsplatserna, syntes det icke troligt, att översvämningarna skulle till väsentlig del härröra från dessa regleringar, men å andra sidan vore det klart, att högvattenmängden och därmed översvämningarna i viss mån ökades, örn lämpliga tappningsbestämmelser till skydd häremot icke fastställts.
Någon påfallande ökning av vattenståndet framginge ej av observationerna vid anstaltens vattenståndsstationer vid Klämma och Järnforsen.
Ehuru anstalten sålunda holle för troligt, att översvämningarna i huvudsak berodde på att vattendragets dimensioner vore otillräckliga för de naturliga högvattenmängderna, ansåge den, att den utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna för översvämningarnas förhindrande, som föreslagits, på allt sätt borde underlättas, och ansåge sig anstalten böra tillstyrka ett lämpligt bidrag till den planerade undersökningens utförande.
Statskontoret, har förklarat, att statskontoret i likhet med lantbruksstyrelsen icke kunnat undgå att hysa en viss tvekan, huruvida ifrågavarande utredning borde verkställas på statsverkets bekostnad, men att, örn Kungl. Maj:t skulle finna att så helt eller delvis borde ske, för anvisande av det erforderliga medelsbeloppet torde få anlitas nionde huvudtitelns reservationsanslag till extra utgifter.
Kungl. Majit anbefallde därefter länsstyrelsen att åvägabringa närmare utredning dels rörande den i ärendet ifrågasatta undersökningens omfattning och innebörd samt de åtgärder, som avsåges att vidtagas till undanröjande av de genom Emåns översvämningar uppkommande olägenheter, ävensom den allmänna ekonomiska ställningen hos vederbörande intressenter, dels ock rörande kostnaderna för undersökningen samt de
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
bidrag, som kunde förväntas komma att från intressenternas sida lämnas till densamma.
Länsstyrelsen har i skrivelse den 17 september 1929, under åberopande bland annat av vid skrivelsen fogade yttranden av lantbruksingenjören Jonzon, avgivit den sålunda infordrade utredningen.
Beträffande frågan örn omfattningen av undersökningen och dennas närmare innebörd anför länsstyrelsen:
I anslutning till vad Jonzon i sina berörda yttranden meddelat ansåge länsstyrelsen, att utredningen borde omfatta hela Emåns vattenområde för att i lörsta hand söka erhålla svar på frågan örn de redan genomförda sjöregleringarnas och torrläggningsföretagens inverkan på avrinningen i ån samt de åtgärder, som kunde tänkas böra vidtagas beträffande nämnda företag för åstadkommande av minskade översvämningar. På sätt länsstyrelsen förut erinrat, hade de redan utförda regleringsföretagen i allmänhet skett oberoende av varandra, utan att företagens gemensamma verkningar behörigen utretts, och det torde därför ej vara uteslutet, att, efter en ny allsidig utredning, en jämkning i de meddelade dämningsmedgivanden skulle kunna ske, varigenom översvämningarnas omfattning kunde minskas. Vidare torde sagda utredning jämväl böra inriktas på de åtgärder av mera omedelbar praktisk betydelse, såsom invallning och avdikning av vissa särskilt utsatta områden, som kunde visa sig behövliga. I likhet med lantbruksstyrelsen ansåge emellertid länsstyrelsen, att några vidare skyddsåtgärder i Emån ej borde vidtagas, förrän en av sakkunniga verkställd preliminär utredning ägt rum.
Vidkommande kostnaderna för undersökningen och intressenternas ekonomiska ställning meddelar länsstyrelsen:
Kostnaderna torde, såsom förut angivits, kunna begränsas till 4,000 kronor, att utgå av statsmedel, varjämte från strandägarna i Emån torde kunna påräknas ett bidrag till sagda utredning av 800 kronor. Det stora flertalet av dessa strandägare utgjordes av mindre hemmansägare, vilkas ekonomi genom de av Emåns översvämningar orsakade skadorna blivit alltmer undergrävd, särskilt som de haft och hade att gälda amorteringar och räntor å upptagna odlingslån, vilka på de senare årtiondena, i vad på jordägarna ankomme, uppginge till närmare 740,000 kronor, medan statens bidrag ej belöpte sig till fullt 100,000 kronor.
I sistnämnda ämne anför Jonzon bland annat:
Kostnaderna vore beroende på formen för undersökningens verkställande och åt vilka undersökningen komme att anförtros. Enär de största kostnaderna torde vara förenade med erforderliga resor och terrängundersökningar och enär utredningens första skede borde läggas på en teoretisk undersökning av förutsättningarna, vore det lämpligt att, innan vidare åtgärder vidtoges, det uppdroges åt statens meteorologisk-hydrograiiska anstalt att under medverkan av lantbruksstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställa den förberedande undersökning, som skulle kunna giva svar på frågan, örn en mera ingående utredning kunde tänkas giva ett positivt resultat och, örn så befunnes vara fallet, uppdraga riktlinjerna lör en dylik utredning. Därest nämnda ämbetsverk bemyndigades att för ändamålet anlita underlydande distriktstjänstemän för verkställande av de terrängundersökningar som även för en sådan förberedan-
7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
de undersökning bleve erforderliga, borde kostnaderna, för undersökning gen icke behöva överstiga det av länsstyrelsen begarda beloppet, 4,000 kronor Skulle undersökningen redan från början givas full omfattning och överlåtas på särskilda sakkunniga, torde kostnaderna komma att stiga till
högre belopp. , ... „
Lantbrukarna kring Emån hade nedlagt icke oansenligt kapital pa avdikningar till ån. Dessa företag hade staten med ansenliga belopp understött. När man nu år efter år såge hur dessa marker utsattes för översvämning, syntes det uppenbart, att det skulle ligga icke blott i de enskildas utan även i statens intresse, som utlämnat stora bidrag utan återbetalningsskyldighet för dessa markers utdikning, att göra allt vad göras kunde, för att dessa redan utförda företag skulle bliva fullt räntabla. Det gällde sålunda att icke blott genom nya företag utvinna kapital utan aven att rädda nedlagt kapital undan förintelse.
Länsstyrelsen har jämväl överlämnat yttrande dels av bruksägaren Tli. Ekströmer å Fogelfors dels ock av landsfiskalen i Högsby landsfiskalsdistrikt.
Bruksägaren Ekströmer har uppgivit, att under år 1927 skadorna genom översvämning inom fyra socknar värderats till 172,817 kronor samt meddelar vidare:
Arbete hade pågått för bildande av en förening mellan strandägare i Emån. På utsända listor hade hittills tecknats 732 andelar. Då medlemsavgiften vore 4 kronor, skulle denna teckning motsvara omkring 3,000 kronor. Av dessa medel beräknades 800 kronor kunna anslås till en utredning, under det återstoden avsåges komma till användning för ordnande av kontroll (genom vattenståndsmätning å ett flertal punkter m. m.) av vattenframsläppningen i Emån.
Av de, som antecknat sig såsom medlemmar i den blivande strandägarföreningen, vore 2 aktiebolag, 9 godsägare och större jordägare (med över 100 hektar), 88 mindre jordägare och en arrendator.
Landsfiskalen har meddelat, att av ovannämnda i en blivande förening intresserade strandägare ett 15-tal visserligen ansåges vara förmögna eller åtminstone ekonomiskt välbärgade, men att den allmänna ekonomiska ställningen hos intressenterna det oaktat måste anses vara sådan, att hjälp av staten till bestridande av kostnaderna för den ifrågasatta undersökningen vore behövlig.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har i sin omförmälda framställning anfört bland annat följande:
Alla åtgärder, som avsåge främjandet av jordens torrläggning, hade till syfte att underlätta vattnets avrinning från det område, som vore föremål för ett vattenavlednings-, diknings- eller dräneringslöretag. I samma mån företagen utfördes, ställdes emellertid allt större anspråk på vattenavledningen från områden, som vore belägna nedanför företagen. Örn bäckar och åar eller andra liknande vattenavlopp ej förmådde framföra allt det vatten, som genom de ovanför belägna vattenavlednings- och dikningsföretagen hastigare än tidigare tilliördes dem, uppstode i deras nedre lopp översvämningar, varigenom på stränderna belägna åkrar och ängar ska-
Undersökning angående vattenavledning från Helgeån.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
clades och inom dessa översvämmade områden befintliga dräneringar bringades ur funktion.
Nu antydda förhållanden bade inträffat i nedre delen av Ilelgeådalen i Kristianstadsorten. Helgeån hade sina källor inom södra delen av småländska höglandet, d. v. s. Kronobergs län, framrunne sedermera genom norra Skåne och bildade där liera vattenfall, det sista vid Torsebro, och komme därefter till ett lågland, beläget norr och söder örn staden Kristianstad. Inom detta senare område, som sålunda hade att emottaga vattnet från betydande delar av Kronobergs län och stora områden av bland annat Östra och Västra Göinge härad i Kristianstads län, uppstode mycket ofta översvämningar, som för varje gång de uppträdde syntes bliva allt svårare. Dessa översvämningar hotade dels staden Kristianstad, dels de på slätten vid och nedanför staden belägna samhällena, men de allra allvarligaste skadorna åstadkommes å slättbygdens bördiga åkerjord och ängar, vilka översvämmades, varigenom vattenavledning och dikning därstädes sattes ur funktion och dräneringarna igenslammades. En för varje år stegrad försumpning och försämring av den lägre liggande åkerjorden och ängarna hade blivit följden av dessa översvämningar.
Helgeån utgjorde bland annat avlopp för sjön Möckeln i södra delen av Kronobergs län. Från denna sjö till Torsebro funnes på en sträcka av cirka 70—80 kilometer en nivåskillnad av omkring 135 meter, av vilka cirka 25—30 meter vore utbyggda för vattenkraftens tillgodogörande. Denna fallhöjd medgåve en mycket kraftig vattenframrinning. Under Helgeåns lopp genom norra Skåne tillkomme betydande vattenmängder från åar och strömmar, som utfölle i Helgeån. Den mest betydande av dessa åar vore Almaån, som utgjorde avlopp för Finjasjöns vidsträckta vattenområde.
Från Torsebro till havet utgjorde fallhöjden vid medelvattenstånd i ån och medelvattenstånd i havet allenast cirka O.t;—1 meter och den väg vattnet hade att tillryggalägga från Torsebro till havet vore cirka 35—40 kilometer. På grund av den ringa fallhöjden översvämmades stora områden då högvatten inträffade. Hela området vore ett typiskt marsklandskap, utan motstycke inom hela vårt land enligt fackmäns utsago.
Örn vattenståndet i havet vore konstant, skulle torrläggningsproblemet för det nedanom Torsebro belägna området vara vida enklare än vad nu vore fallet. Nu hade man jämväl att taga hänsyn till det olika vattenståndet i havet. Vid lågvatten i havet ökades fallhöjden och vattenavrinningen främjades. Örn högvatten inträffade i havet, utplånades fallhöjden i samma mån, och det kunde inträffa, att vattnet från havet runne in över området. Det torde icke vara med full säkerhet känt, huru långt från havet denna återrinning sträckte sina verkningar. Att nu nämnda förhållande i varje fall kunde försvåra vattnets avrinning från hela området nedanom Torsebro vattenfall, vore tydligt.
Det torde icke utan grundliga undersökningar vara möjligt att någorlunda exakt kunna angiva den areal åker och äng, som direkt lede av den bristfälliga avvattningen å området mellan Torsebro och havet, härnedan benämnt nedre Helgeådalen. Hedan år 1896 angåve lantbruksingenjör Anders Rogberg efter verkställd utredning, att inom området funnes 1,963 hektar åker och 2,668 hektar äng eller sammanlagt 4,631 hektar åker och äng, som för sin torrläggning vore beroende av Helgeåns vattenstånd. Numera torde arealen på grund av försämrade förhållanden kunna antagas vara avsevärt större. Denna jord vore till sin natur i allmänhet av syn-
9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
nerligen god beskaffenhet och torde, om den bleve torrlagd, kunna lämna mycket god avkastning. Under nuvarande förhållanden lämnade denna jord mycket osäkra skördar eller i vissa fall alls ingen skörd.
Utom den jord, som för sin torrläggning vore helt beroende av vattenståndet i Helgeån, funnes mycket .jord, som vid högvatten lede direkt och indirekt kortvarigare skada genom översvämning. Rörande dessa arealer funnes emellertid icke ens någon approximativ uppskattning.
Det vore emellertid icke blott åker och äng i denna ort, som skadades av översvämningarna, utan även olika samhällen vore beroende av Helgeåns vatten. Staden Kristianstad hotades av de allt oftare återkommande översvämningarna och nödgades för varje år förstärka de vallar, som blivit anlagda för att hindra vattnets skadegörelse. Under liögvattensperioder måste ständig vakthållning anordnas och förstärkning av vallarna äga rum. Bland andra samhällen, som genom högvattnet vore i hög grad utsatta för skadegörelse, märktes Vilan i Norra Åsums socken, beläget i närheten av Kristianstad.
Flera olika faktorer torde samverka till de allt oftare återkommande översvämningarna och till den nedre Helgeådalens försumpning. En grundläggande faktor vore givetvis nederbörden. Denna vore i hög grad växlande inom det flodområde, som avvattnades av Helgeån. Ifrågavarande område beräknades vara 4,840 kvadratkilometer. Normala årsnederbörden vore i norra delen eller i trakten av sjön Möckeln 743 millimeter, i västra delen eller trakten av Hässleholm 729 millimeter och i Kristianstad 525 millimeter. Örn den normala nederbörden i Kristianstad sattes = 100, vore normala nederbörden vid Möckeln 141 och i Hässleholmsorten 139. Men nederbörden kunde betydligt övex*skrida den normala årsnederbörden. Nederbörden hade exempelvis under år 1928 i Kronobergs län, där Helgeån hade sina källområden, varit 230 procent av den normala.
Därest inom ett flodområde större sjöar förekomme, som kunde uppsamla och i någon mån magasinera vattnet, komme avrinningen att i förhållande härtill utjämnas. Helgeåns vattenområde hade emellertid ett relativt litet sjöområde. Medan landet i medeltal hade ett insjöområde av 8 procent av landområdet, vore sjöområdet inom Helgeåns vattenområde allenast 6.5 procent. Härtill komme, att många av dessa sjöar vore små och genom väl ordnade avlopp föga ägnade att magasinera mera avsevärda vattenmängder. Fyra sjöar, nämligen Areslövssjön, Råbelövssjön, Helgasjön och Yngsjösjön, vore belägna söder örn Torsebro och saknade därför betydelse såsom för vattenavrinningen reglerande faktor för området söder om Torsebro.
Då såsom förut framhållits Helgeåns källområde vore beläget på södra delen av småländska höglandet och landet sluttade starkt mot havet, komme vattenframrinningen att i hög grad påverkas härav. Då inga större reservoarer funnes, som kunde kvarhålla vattnet någon tid, rusade detta mot havet och krävde för framrinningen till Torsebro en relativt kort tid. De dammar, som anordnats i ån för vattenkraftens tillgodogörande, kunde icke försena framrinningen vid högvatten. Tvärtom torde dessa dammar, om än i ringa mån, verka i motsatt riktning. Vid lågvatten eller medelvatten magasinerades volten i strömfåran och i ovanför liggande dammar för respektive kraftverks behov. När en mycket nederbördsrik period inträffade, funnes i regel sparat vatten kvar, vilket, örn dammarna ej funnits, redan skulle hava varit avbördat till havet. När högvatten inträffade, öppnades dammarnas alla reservluckor för att avbörda vattnet, som
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
nu tillsammans med det tillrinnande vattnet norrifrån hastigt runne ned till nedre Helgeådalen, där det i sin mån bidroge att öka översvämningens intensitet.
Örn högvatten i ån mötte högvatten från havet och båda högvattnen vore exceptionellt höga, kunde och måste en katastrof inträffa inom de områden, som läge söder örn Torsebro. Den omständigheten, att fallet från Torsebro till havet vore så litet, vore ägnat att i mycket hög grad komplicera avvattningsproblemet. Från sakkunnigt håll hade framhållits, att enda säkerheten mot det från havet inrusande vattnet vore anläggning vid havet eller i dess närhet av särskilda dammanordningar eller slussar.
Redan inledningsvis hade framhållits, att tidigare utförda vattenavlednings- och dikningsföretag norr örn Torsebro föranledde, att vattnet inom Helgeåns avvattningsområde hastigare framrunne till ån. Nya vattenavlednings- och dikningsföretag tillkomme varje år. Härav förklarades det vid varje översvämning konstaterade stegrade högvattenståndet, och man hade all anledning befara fortsatt stegring av högvattnet vid dessa på senare åren allt oftare återkommande översvämningar i nedre Helgeådalen. Även örn en förbättrad skogskultur kunde så småningom medverka därtill, att den fallande nederbörden längre kvarhölles i skogsmarkerna, måste man dock, utan att nyodlingar och betesförbättringar tilltoge, räkna med att, i samma mån vattenavledningen inom områden norr örn Torsebro sattes i det skick, att vattnet hastigare avleddes till kanaler och mindre åar, samt skogsdikningen och i samband därmed utdikningen av myrar m. m. genom det statsbidrag, som numera kunde erhållas härtill, komme att utvecklas, försumpade marker inom denna del av vattenområdet, som nu medverkade till att hindra vattnets alltför hastiga avbördande till Helgeån, komme att efter hand minskas. I mån odlingen och skogskulturen norr örn Torsebro skrede framåt, komme faran för markens försumpning och översvämning i nedre Helgeådalen att tilltaga.
Andra faktorer, som komme att verka i samma riktning, vore sjösänkningar och åregleringar. Sjösänkningar vore icke otänkbara och åregleringar påginge inom området, och andra delvis mycket stora företag planerades för att för odling och bättre utnyttjande iståndsätta ganska stora arealer mossar, kärr och starrängar i norra Skåne. Samma förhållande torde vara rådande i Kronobergs län. Varje sådan sjösänkning eller åreglering komme att i sin mån verka i den riktning, att faran för översvämningar söder örn Torsebro efterhand ökades.
I samma riktning örn än i mindre utsträckning komme den för varje år allt bättre genomförda dräneringen att verka. Denna avsåge ju att hastigt befria jorden från överflödigt vatten och att så skyndsamt som möjligt föra detsamma till de större strömfårorna och havet.
Det vore att befara, att den i norr om Torsebro fortgående odlingen med tillhörande avdikningar och vattenregleringar komme att i allt större utsträckning av den bördiga jorden i nedre Helgeådalen skapa försumpade marker och impediment. Härtill bidroge utan tvivel i sin mån, att Helgeån nedom Torsebro av det material som medföljde vattnet komme att alltmer igenslammas och att sjöarna, särskilt Areslövssjön. Helgasjön och Yngsjösjön, dels genom att vattnet åtföljande slam avsattes, dels genom den rika växtlighet, som funnes i dessa sjöar, årligen grundades upp.
Stranden vid Yngsjö, där den ena och större grenen av Helgeån utfölle i havet, bestode liksom havsbottnen närmast land av sand. Denna sand spolades vid ostlig storm av liavshögvattnet upp i årännan. Sanden försvå-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
rade vattnets avrinning till Östersjön. Vid åns mynning hade ett verkligt deltaland bildats, och detta deltaland förändrade struktur efter varje starkare storm och vattenflöde. Av vissa vattenteknici hävdades emellertid den uppfattningen, att denna igenslamning eller tröskel mot havet icke hade något att betyda vid högvatten, utan tvärtom vore ett skydd mot havsvattnets inträngande i årännan vid inträffade högvatten i havet. Denna fråga hade emellertid icke varit föremål för någon ingående utredning.
Av vad nu blivit anfört framginge, att faran för den lågt liggande markens i nedre Helgeådalen försämring och försumpning för varje år synbarligen ökades och att en allsidig och grundlig undersökning, huru faran härav för jordbruket i dessa orter och för samhällena inom dessa områden skulle kunna undanröjas, vore behövlig. Denna undersökning borde emellertid icke inskränkas till att utreda vilka åtgärder som erfordrades för att undgå befarade ökade översvämningar, utan därvid borde jämväl en utredning verkställas, huru man lämpligen borde gå tillväga för att åt odlingen återbörda nu försumpade, på grund av jordens beskaffenhet värdefulla åkrar och ängar.
Denna undersökning måste bliva grundlig och allsidig. Många intressen torde få vägas mot varandra. Man torde bland annat behöva undersöka möjligheten av anläggningen av en regleringsdamm, exempelvis i sjön Möckeln. En sådan regleringsdamm komme att beröra strandägarnas vid denna sjö intressen. Ägarna av vattenkraftsanläggningarna i Helgeå borde vara intresserade av en sådan reglering, varigenom tillförsäkrades dem en jämnare vattentillförsel än nu, då vattnet under högvattensperioder hastigt ninne förbi utan att kunna tillvaratagas för kraftändamål. Staden Kristianstad och andra samhällen, som läge vid Helgeån, hade intressen, som borde göras till föremål för en grundlig undersökning, enär den fara för översvämningar, som nu förefunnes och sannolikt komme att stegras, måhända kunde i viss mån avvärjas genom åtgärder, som stöde i samband med reglering av ån i dess nedre, eventuellt även övre lopp.
Behovet av en damm eller slussanläggning vid åns utlopp i havet eller något norr därom borde även bliva föremål för en undersökning, och jordbrukets i orten nytta av genomförbara åtgärder borde grundligt undersökas.
Statens ingripande måste påkallas, då varje enskilds intresse i ett eventuellt blivande företag för frågans ordnande icke kunde nu ens antydningsvis fastslås.
Frågan vore mycket komplicerad och ett tillräckligt antal enskilda intressenter kunna icke uppbringas, som i frågans nuvarande läge ville eller vågade påtaga sig kostnaderna för en utredning.
Ett icke oviktigt skäl för användning av statsmedel förefunnes, nämligen att nedre Helgeådalens försumpning och översvämningarna åtminstone i viss män vore framkallade av sådana företag norr om Torsebro, som utförts med understöd av statslån och statsanslag. Även om vattenlagen stadgade, att skador för nedanför liggande markägare skulle ersättas av företagen, funnes i detta fall varken teoretiska förutsättningar eller praktiska möjligheter att fastslå huru mycket varje enskilt företag bidragit till dessa skador.
Enligt länsstyrelsens mening skulle frågan kunna lösas antingen på det sätt, att Kungl. Majit stiillde en särskild, uppgiften vuxen förrättningsman till förfogande, vilken efter samråd med länsstyrelsen och eventuellt
12 Kunni. Majlis proposition Nr 200.
andra myndigheter inom eller utom länet verkställde en grundlig och allsidig utredning rörande Helgeådalens vattenreglering och de frågor, som stöde i samband därmed, varefter med stöd av denna utredning de olika intressenterna kunde fatta beslut örn de åtgärder, som därefter visade sig vara möjliga att genomföra med stöd av för ändamålet anslagna medel och egna uppoffringar, eller också att Kungl. Maj:! ställde behövliga medel till länsstyrelsens eller annan myndighets förfogande att användas för bekostande av här ifrågasatt utredning.
Att angiva behövligt belopp vore på frågans nuvarande ståndpunkt icke möjligt, men länsstyrelsen ville antyda, att från sakkunniga inom orten uttalats, att ett belopp av cirka 50,000 kronor torde komma att erfordras.
På grund av vad sålunda anförts har länsstyrelsen hemställt, att Kungl. Majit måtte besluta, att en grundlig undersökning skulle företagas rörande vattenavledningen från Ilelgeåns vattenområde och plan upprättas för avhjälpande av de vattenskador, som vore till stor skada för jordbruket och samhällena i orten, och att för ändamålet måtte föror dr as lämplig förrättningsman att på statsverkets bekostnad utföra detta arbete, eller ock att nödiga medel, förslagsvis 50,000 kronor, måtte ställas till länsstyrelsens eller annan myndighets förfogande för bekostande av denna utredning och planens upprättande.
Lantbruksstyrelsen har, efter remiss, i yttrande den 14 december 1929 anfört:
Lantbruksstyrelsen, som tagit närmare kännedom örn de i nedre Helgeådalen mellan Torsebro och havet rådande avvattningsförhållandena och deras skadliga inverkan på längs denna del av ån belägen jordbruksmark, funne sig kunna vitsorda vad i föreliggande framställning härutinnan anförts. Den betydande omfattning, vari jordbruket i nämnda trakt skadades av Ilelgeåns högvatten, belystes därav, att den av ifrågavarande anledning vattenskadade arealen å ifrågavarande sträcka, som hade en längd av 35 å 40 kilometer, beräknades redan för över 30 år tillbaka utgöra omkring 4,600 hektar åker och ängsmark. Sedan dess hade läget ytterligare försämrats till följd av särskilda, i framställningen närmare angivna förhållanden, vilka å ena sidan förorsakat en stegring i tillrinningen från åns källområden och å andra sidan verkat återhållande på vattnets avledande nedanför Torsebro ut till havet. De iängs ifrågavarande sträcka av ån belägna marker, som vore utsatta för skada av dennas högvatten, kunde därför med visshet antagas numera omfatta en väsentligt större areal, än vad tidigare beräknats.
Jämväl för Kristianstads stad och i dess närhet förefintlig bebyggelse hade vattenståndsförhållandena i Helgeån sedan gammalt medfört betydande olägenheter såväl genom ofta återkommande översvämningsrisk som även i sanitärt hänseende, vilka olägenheter likaså torde under årens lopp hava alltmer ökat i omfattning.
Slutligen finge framhållas, att en ytterligare fortgående försämring i ovanberörda avseenden med säkerhet vore att förutse, därest icke åtgärder vidtoges till förbättrande av de i denna trakt nu rådande torrläggnings! örhållandena.
Dylika åtgärder förutsatte emellertid omfattande undersökningar och utredningar, vilka icke torde kunna inskränkas enbart till här närmast
13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
ifrågavarande områden nedanför Torsebrofallet utan därjämte, på sätt även i länsstyrelsens framställning antyddes, borde omfatta eventuella regleringsmöjligheter i Helgeåns källsjöar ävensom erforderliga anläggningar till skydd mot Östersjöns högvatten. Med hänsyn därtill att av ifrågavarande spörsmål berördes en mångfald olika mot varandra delvis stridiga intressen torde ett samgående mellan dessa för åstadkommande av sålunda nödiga undersökningar m. m. icke kunna förutsättas. På grund härav och då en lösning av nedre Helgeådalens avvattningsproblem måste anses som ett ortsintresse av synnerlig betydelse, funne lantbruksstyrelsen för sin del statens mellankomst i angivna syfte kunna vara motiverad.
Lantbruksstyrelsen ville sålunda förorda, att av statsmedel anvisades visst belopp för utförande av i framställningen angivet undersökningsarbete m. m. Emellertid finge framhållas, att detta arbete borde bliva av preliminär art och endast givas sådan omfattning, som kunde erfordras för tillförlitligt bedömande av de ekonomiska förutsättningarna för avhjälpande eller lindrande av de nu rådande missförhållandena, dock så att framkomna undersökningsresultat och utredningar kunde användas vid eventuellt efterföljande syneförrättning enligt vattenlagen. Utfärdandet av mera detaljerade bestämmelser rörande de särskilda regleringsåtgärder, som funnes böra ifrågakomma, ävensom angående fördelningen av därför erforderliga kostnader torde, sedan resultatet av de nu ifrågasatta preliminära undersökningarna förelåge, böra ske vid sådan syneförrättning, varom det ankomme på vederbörande intressenter att hos länsstyrelsen göra vederbörlig ansökning.
Verkställandet av här avsedda undersökningar m. m. torde böra uppdragas åt särskild förrättningsman med i 10 kap. 32 § 3 och 4 mom. vattenlagen angiven kompetens. Vid fullgörandet av uppdraget skulle förrättningsmannen hava att samarbete med dels sakkunnig i frågor rörande torrläggning i jordbrukssyfte och dels representanter för Kristianstads stad och övriga för bebyggelse använda eller avsedda områden. Enär det torde vara av betydelse, att länsstyrelsen bleve i tillfälle att följa undersökningarna och, örn så skulle finnas lämpligt och nödigt, meddela närmare anvisningar rörande desamma, syntes det böra överlåtas på länsstyrelsen att till lämplig förrättningsman anförtro ifrågavarande uppdrag, och borde förrättningsmannen genom rapporter till länsstyrelsen hålla denna underrättad örn arbetets fortgång. De statsmedel, som kunde bliva anvisade för ändamålet, torde böra ställas till länsstyrelsens disposition, och borde länsstyrelsen äga att mot vederbörliga räkningar till förrättningsmannen och vid förrättningen biträdande sakkunniga utbetala dem tillkommande gottgörelse. Med hänsyn till här förevarande särskilda omständigheter torde jämväl, i motsats mot vad i liknande fall tidigare tillämpats, kostnaderna för nödig hantlangning och dylikt böra bestridas på sätt nyss nämnts.
Lantbruksstyrelsen förutsatte, att såsom förrättningsman liksom även såsom särskilt sakkunniga i statstjänst anställda personer borde åtmin stone i viss utsträckning kunna stå till förfogande, i vilket fall någon reducering av kostnaderna torde förväntas kunna bliva möjlig.
Under denna förutsättning och med hänsyn till den preliminära art, som undersökningsarbetet enligt lantbruksstyrelsen uppfattning borde erhålla, torde 1a antagas, att detsamma kunde utföras för väsentligt lägre kostnad jin vad i länsstyrelsens framställning angivits.
På grund av svårigheten att med hänsyn till de ovissa faktorer, som i
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Departements-
chefen.
detta avseende spelade in, ens ungefärligen bestämma det erforderliga beloppets storlek, ville emellertid lantbruksstyrelsen förorda, att ett belopp av högst 50,000 kronor ställdes till förfogande för ändamålet. Ifrågakommande medel torde lämpligen böra utgå från statens avdikningsanslag, mot det att desamma avräknades å det statsbidrag, som från nämnda anslag eller eljest kunde komma att beviljas till genomförande av i angivna syfte påkallade regleringsåtgärder m. m.
Statskontoret bar i infordrat utlåtande den 7 januari 1930 med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter tillstyrkt, att åtgärd vidtoges i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens förslag.
Med hänsyn till de betydande intressen, som enligt vad av det anförda framgår sättas på spel genom omförmälda ogynnsamma vattenståndsförhållanden uti ifrågavarande vattendrag, synes det mig vara av största vikt, att undersökningar rörande orsakerna till olägenheterna samt möjligheterna och medlen för deras avhjälpande med det snaraste äga rum. Beträffande kostnaderna för undersökningarnas utförande hava vederbörande länsstyrelser hemställt, att staten måtte ställa medel till förfogande.
Vad först angår översvämningarna vid Emån synes den utredning, som påkallas för klarläggande av därå inverkande förhållanden, komma att sträcka sig längre än vad som i allmänhet torde erfordras vid de vattenavledningsföretag, till vilka bidrag utgå från statens avdikningsanslag. Undersökningarna torde böra omfatta en större del av Emåns vattensystem; och på förhand torde vara svårt att bedöma en blivande omfattning av företaget samt de fastigheter, som skulle bliva beroende därav. Härtill kommer, att det övervägande antalet av de många intressenterna i ett blivande vattenregleringsföretag, såvitt av handlingarna i ärendet kan bedömas, utgöres av mindre jordägare. På grund härav och då det knappast torde vara att förvänta, att undersökningarna skola komma till stånd utan att det allmänna träder hjälpande emellan, synas goda skäl föreligga för ett statens ingripande. Det belopp, 4,000 kronor, som äskats i statsbidrag, synes icke föranleda någon erinran. Beloppet, som med hänsyn till nyss åberopade förhållanden torde böra utgå såsom särskilt anslag, bör ställas till vederbörande länsstyrelses förfogande att användas för avsett ändamål.
De skäl, som anförts för statens ingripande för utredning rörande skyddandet av jordbruksbygden invid Emån från vattenskador, synas i än högre grad föreligga vidkommande de trakter invid Helgeån, varom i länsstyrelsens i Kristianstads län förevarande framställning är fråga. Ett blivande vattenavledningsföretags omfattning synes här i än mindre grad kunna på förhand bestämmas liksom de anordningar, som må vara lämpliga för nuvarande olägenheters förebyggande. De olika intressen, som beröras av detta företag, äro jämväl flera, och den bygd, som beröres, är
15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
större. De av länsstyrelsen i Kristianstads län till stöd för statens medverkan till en utredning i ämnet anförda omständigheter finner jag synnerligen beaktansvärda. I likhet med de hörda myndigheterna vill jag sålunda förorda, att för ändamålet beviljas nödiga medel. Såsom framhållits torde vara svårt att nu beräkna de uppkommande kostnaderna. På sätt lantbruksstyrelsen anfört torde genom begagnande för undersökningarna i möjligaste mån av i statstjänst anställda personer, vilka för ändamålet må stå till förfogande, kostnaderna törhända kunna nedbringas under det av länsstyrelsen ifrågasatta beloppet, 50,000 kronor. Emellertid synas svårigheterna att närmare bedöma kostnadsfrågan, motivera att, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, anslaget fastställes att utgå med nämnda summa under framhållande att densamma utgör ett maximibelopp. Understödet torde böra utgå i form av ett särskilt anslag och ej såsom lantbruksstyrelsen föreslagit såsom förskott från statens avdikningsanslag. Såsom särskilt skäl härtill kan åberopas, förutom ärendets beskaffenhet i övrigt, att under det nämnda anslag avser att stödja sådana torrläggningsföretag, vilka åsyfta böjande av alstringsförmågan bos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall, regleringen av Helgeån skulle i icke oväsentlig mån tjäna även andra betydande intressen. Det anslag, som må komma att beviljas, bör lämpligen ställas till länsstyrelsens förfogande att disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder för undersökningens anordnande och utförande som av lantbruksstyrelsen för sådant fall ifrågasatts. Av anslagsbeloppet torde förslagsvis 20,000 kronor böra utanordnas för budgetåret 1930/1931.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
dels att såsom bidrag för utredning och undersökning rörande vattenavledning från Emåns vattenområde anvisa ett extra reservationsanslag av .................................................... kronor 4,000,
dels ock att för utredning och undersökning rörande vattenavledning från Helgeåns vattenområde bevilja ett anslag av 50,000 kronor och därav anvisa för budgetåret 1930/1931 ett extra reservationsanslag av .................................................. kronor 20,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Joh:s Thygesen.